VATTENFALLSSAKKUNNIGES BETÄNKANDE I (Statens offentliga utredningar 1915:2)

VATTENFALLSSAKKUNNIGES BETÄNKANDE I.

FÖRSLAG

TILL

GRUNDER FÖR UPPLÅTELSE

DELS AV VISSA VATTENFALL, BETRÄFFANDE VILKA
KRONANS ÄGANDERÄTT ÄR ELLER KAN FÖRVÄNTAS BLIVA
FÖREMÅL FÖR TVIST, DELS OCK AV VISSA KRONAN
OSTRIDIGT TILLHÖRIGA STRÖMFALL
M. M.

AVGIVET AV

SÄRSKILDA INOM CIVILDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1915
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning.

Sill.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kung!, civildepartementet ............. 5

Förslag till kungörelse ang. grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall beträffande
vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål
för tvist, dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall ........ 7

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 17 i kungl. kungörelsen den

4 juli 1910 ang. förvaltningsgrunder för vissa kronan tillhöriga vattenfall 15

Allmän motivering .................................................... 16

Speciell motivering

till förslaget angående grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall,
beträffande vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål

för tvist, dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall........ 49

till förslaget om ändrad lydelse av 17 § i kungl. kungörelsen den 4
juli 1910........................................................ 64

Reservation av S. Liibeck .............................................. 65

Bilaga I, innefattande P. M. ang. rättsgrunderna för kronans anspråk på bättre

rätt till vattenfall i Dalälven och de norrländska älvarna ............ 70

Bilaga II: diagram, utvisande huru stort procenttal av ett belopp vid olika upplåtelsetider
behöver årligen avsättas för att med ränta på ränta efter
olika räntesatser bilda ett kapital å samma belopp .................. 92

Till herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet.

På grund av det nådiga bemyndigande, som Kungl. Maj:t den 8
december 1914 lämnat herr statsrådet, att tillkalla högst lyra sakkunniga
att inom civildepartementet biträda med utredning och förslag dels angående
erforderliga ändringar av nu gällande grunder för förvaltningen
av vissa kronan tillhöriga vattenfall, dels ock beträffande uppläggande
av en statens lånefond för finansiering av företag, vilka avse utbyggande
av statens vattenfall eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga vattenfall,
då tillgodogörandet är av mera allmänt intresse, har herr statsrådet
under den 8 januari 1915 anmodat undertecknade Vilh. Hansen, Daniel
Persson, Sven Liibeck och Erik Palmstierna att i egenskap av sakkunniga
i ovan angivna avseenden biträda herr statsrådet vid behandlingen
av berörda frågor samt därvid uppdragit åt undertecknad Hansen att i
egenskap av ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

För fullgörande av sitt uppdrag sammanträdde de sakkunniga första
gången den 18 januari 1915 och hava t. o. m. denna dag varit samlade
i Stockholm, därvid utredningsarbetet oavbrutet pågått.

Av skäl, som finnas angivna i de sakkunnigas betänkande, har det
synts de sakkunniga lämpligt, att i första hand upptaga till behandling
den del av det lämnade uppdraget, som avser åvägabringande av utredning
och förslag i fråga om ändring av förvaltningsgrunderna för kronans
vattenfall.

Såsom resultat av sitt hittills utförda arbete få de sakkunniga
härmed vördsamt till herr statsrådet överlämna:

1) förslag till kungörelse angående grunder för upplåtelse dels av
vissa vattenfall, beträffande vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas
bliva föremål för tvist, dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga
strömfall, samt

2) förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 17 § i kungl.
kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av
vissa kronan tillhöriga vattenfall

jämte till dessa förslag hörande allmän och speciell motivering.
En av undertecknad Liibeck avgiven reservation bifogas härjämte.

Stockholm den 16 april 1915.

F. VILH. HANSEN.

DANIEL PERSSON. SVEN LtBECK. ERIK PALMSTIERNA.

M. Munck af Rosenschöld.

Förslag

till

kungörelse angående grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall, beträffande
vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål för tvist,
dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall.

§ 1.

Då sådant vattenfall eller sådan del av vattenfall, som icke upptagits
såsom tillhörande kronan i de förteckningar över kronans vattenfall,
vilka lämnats i det av särskilda kommitterade för utredning
rörande kronans vattenfall den 17 mars 1903 avgivna betänkande, av
annan åtkommits i god tro, men kronan vid domstol därpå framställt
eller kan förväntas framställa äganderättsanspråk, må vattenfallet med
eller utan utmål av mark upplåtas på arrende eller med vattenfallsrätt
under de villkor, som här nedan angivas.

På enahanda villkor må även till förre innehavaren upplåtas
sådant vattenfall eller del av vattenfall, vartill i rättegång, anhängiggjord
efter utgången av år 1908, äganderätten genom laga kraft ägande
dom blivit kronan tillerkänd.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid upplåtelse
av sådana kronan ostridigt tillhöriga smärre strömfall eller delar
av strömfall, vilka lämpligen böra tillgodogöras i ett sammanhang med
vattenfall, som här ovan omförmäles.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida vattenfallslägenhet,
som avses i denna paragraf, skall upplåtas till nyttjande
samt på vattenfallsstyrelsen att å kronans vägnar verkställa upplåtelse,
som ovan sagts.

§ 2.

l:o) Upplåtelse på arrende av vattenfallslägenliet, som avses i § 1
här ovan, skall, då vattenfallet är bebyggt, ske för en tid av femtio år,
men eljest för en tid av femtiofem år; dock må erforderlig inskränkning
göras i arrendetiden, när särskilda omständigheter därtill föranleda. Visar
sig, att vattenfallets bebyggande till följd av omständigheter, som icke
vid avtalets ingående varit förutsedda, kräver längre tid än fem år, må
vattenfallsstyrelsen medgiva skalig förlängning av arrendetiden.

Då fråga är om utarrendering av bebyggt vattenfall, som avses i
§ 1, må arrendatorn i arrendeavtalet berättigas att efter arrendetidens
utgång för en tid av trettio år samt mot den arrendeavgift och de villkor
i övrigt, vilka med avseende å de vid arrendetidens utgång rådande
förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten till sig ånyo upplåten,
så vida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens utgång
underrättar honom, att dylik förlängning icke av kronan medgives. Det
åligger dock arrendatorn att senast tre år före arrendetidens utgång
lämna vattenfallsstyrelsen uppgift, huruvida han vill begagna sig av sin
rätt till förnyad upplåtelse, eller vare sin rätt därtill förlustig.

■ Upplåtes vattenfall, som avses i § 1, i obebyggt skick eller är
kronan icke ägare av de anläggningar, som utförts för tillgodogörande
av vattenkraften i strömfallet, skall kronan vara berättigad att vid
arrendetidens utgång återtaga det utarrenderade mot erläggande av lösen
för de arrendatorn tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader
ävensom annan i arrendeavtalet angiven, honom tillhörig
och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens
drift, såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt. Vill
kronan begagna sig av rättighet, som nu är sagd, vare dock skyldig
att senast fem år före arrendetidens utgång underrätta arrendatorn om
sin avsikt att återtaga vattenfallslägenheten. Gör ej kronan det, skall
arrendatorn, därest han senast tre år före arrendetidens slut meddelat
vattenfallsstyrelsen sin önskan att erhålla förnyad upplåtelse av vattenfallslägenheten,
vara berättigad att för en tid av trettio år få lägenheten
till sig ånyo upplåten mot den arrendeavgift och de villkor i övrigt,
vilka med hänsyn till då rådande förhållanden kunna anses skäliga.

Betingar sig kronan för den nya upplåtelsetiden så stor årlig
avgäld eller sådana villkor i övrigt, att arrendatorn icke vill på dem
mottaga ny upplåtelse, skall, på yrkande av vattenfallsstyrelsen eller
arrendatorn, frågan, huruvida de av kronan uppställda villkoren för den

nya upplåtelsen kunna anses skäliga eller ej, hänskjutas till bedömande
av skiljenämnd, som omförmäles i 15 § av nådiga kungörelsen den 4
juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga
vattenfall. Finner därvid skiljenämnden de villkor, kronan betingat sig
för den nya upplåtelsen, vara skäliga, men vill ändock arrendatorn icke
begagna sig av den optionsrätt till förnyad upplåtelse på de av ki-onan
uppställda villkoren, vilken tillkommer honom enligt vad här ovan sägs,
vare han skyldig att utan lösen till kronan avstå de honom tillhöriga,
å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Finner åter skiljenämnden, att de av kronan uppställda villkoren
för den nya upplåtelsen icke kunna anses skäliga, äger arrendatorn, där
ej överenskommelse kan träffas mellan kronan och arrendatorn angående
förnyad upplåtelse, att av kronan erhålla lösen för de honom tillhöriga,
å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader ävensom den i
arrendeavtalet angivna, honom tillhöriga och å lägenheten befintliga
egendom, vilken erfordras för vattenkraftanläggningens drift, och för
vilken lösen, enligt vad i tredje stycket av detta moment sägs, skall
för där avsett fall av kronan gäldas.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t
medgiva utsträckning av arrendetiden utöver vad i första, andra och
tredje styckena av detta moment sägs, dock ej längre än att upplåtelsetiden
under första och andra arrendeperioden sammanlagt uppgår till
högst nittiofem år.

2:o) I arrendeavtal angående vattenfallslägenhet, som avses i § 1,
skall föreskrivas, antingen att arrendatorn vid utgången av den tid, för
vilken han må erhålla förnyad upplåtelse av vattenfallslägenheten är berättigad
att av kronan erhålla lösen för de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten
befintliga vattenverksbyggnader och annan i avtalet angiven,
honom tillhörig och å vattenfallslägenheten befintlig egendom,
som erfordras för vattenkraftanläggningens drift, eller ock är skyldig att
vid utgången av nämnda tid utan lösen till kronan avstå sådana vattenverksbyggnader
och annan egendom, som nyss nämnts.

3:o) Skulle arrendet under första arrendeperioden upphöra till följd
av förverkande, skall arrendatorn vara skyldig att till kronan utan lösen
avstå de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.
Har förverkande skett under den tid det nya avtalet gäller,
är arrendatorn pliktig att till kronan utan lösen avstå, förutom nämnda
vattenverksbyggnader, jämväl annan i avtalet angiven, honom tillhörig
och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras av vattenkraftanläggningens
drift.

4:o) Med vattenverksbyggnader avses i dessa grunder anordningar
dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen,
såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels
ock för flottningen och fiskens gång, såsom flottningsutskov, timmerledare,
laxtrappor och ålledare, ävensom vad till dylika anordningar hör,
såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt.

5:o) Uttrycklig bestämmelse om, vad på grund av denna paragraf
skall gälla, skall intagas i arrendeavtalet.

De vattenverksbyggnader och den övriga egendom, som, enligt
vad här ovan i denna paragraf sägs, antingen skola av kronan övertagas
mot lösen eller ock av arrendatorn utan lösen avstås till kronan, skola
därjämte i arrendeavtalet noggrant angivas.

§ 3.

I avtal angående arrende av vattenfallslägenhet, som avses i § 1,
skall föreskrivas, att, om arrendatorn vid utförande av vattenkraftanläggningen
gör större avvikelse från de av vattenfallsstyrelsen godkända
ritningarna till anläggningen eller icke ställer sig till efterrättelse de
föreskrifter, som av vattenfallsstyrelsen meddelats i och för anläggningens
utförande på ändamålsenligt och betryggande sätt, samt arrendatorn
icke inom av vattenfallsstyrelsen förelagd skälig tid häri vidtager rättelse,
arrenderätten skall, om kronan det påfordrar, vara av arrendatorn förverkad
och kronan vara berättigad att uppsäga avtalet.

Därest i arrendeavtalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom
viss föreskriven tid hava påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande
eller hava fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i avtalet tillika
intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse av försummelse
i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses
hava förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga
avtalet.

Innehåller arrendeavtalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft
eller därav framställd energi skall användas för visst angivet ändamål,
och tager arrendatorn för annat ändamål än sålunda förutsatts
vattenkraften eller energien i anspråk till sådan omfattning, att det ursprungliga
ändamålet eftersättes, samt icke inom av vattenfallsstyrelsen
förelagd skälig tid häri vidtager rättelse, skall, om kronan det påfordrar,
arrenderätten jämväl vara förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga
avtalet. Förbehåll härom skall intagas i arrendeavtalet.

§ 4.

I fråga om upplåtelse på arrende av vatten fallslägenhet, som avses
i § 1 tiar ovan, skola i övrigt stadgandena i 3, 5, 7—16 §§ i nådiga
kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av
vissa kronan tillhöriga vattenfall i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

§ 5.

l:o) Där vattenfallslägenhet, som avses i § 1, skall upplåtas med
vattenfallsrätt, skall vad i § 2 här ovan samt i 3, 5, 7—15 §§ av nådiga
kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av
vissa kronan tillhöriga vattenfall är föreskrivet beträffande arrende,
ävensom föreskrifterna i 20 § av berörda nådiga kungörelse den 4 juli
1910, sådan densamma lyder enligt nådiga kungörelsen den 22 juni 1911,
äga motsvarande tillämpning, dock att upplåtelse av vattenfall, som
icke är bebyggt eller som är bebyggt med kronan icke tillhöriga byggnader,
må, utan binder av stadgandet i § 2 här ovan, ske för en tid
av intill sjuttiofem år. Avser sådan upplåtelse längre tid än sextiofem
år, äge nyttjanderättshavaren ej i vidare mån än i § 7 här nedan sägs,
optionsrätt att få vattenfallslägenheten till sig ånyo upplåten.

2:o) Åven i det fall, att vid upplåtelse med vattenfallsrätt, i enlighet
med vad i första stycket av denna paragraf sägs, nyttj anderättshavaren
icke äger i § 2 här ovan omförmäld optionsrätt till förnyad
upplåtelse, må han i avtalet av vattenfallsstyrelsen berättigas att vid
upplåtelsetidens utgång erhålla lösen för de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten
befintliga vattenverksbyggnader ävensom annan i avtalet
angiven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras
för vattenkraftanläggningens drift.

3:o) Skulle upplåtelse med vattenfallsrätt upphöra till följd av
förverkande under det vattenfallsrätten är besvärad av inteckning, vare
inteckningens ägare, där ej, på framställning av vattenfallsstyrelsen,
Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, berättigad att framför annan erhålla
upplåtelse av densamma för en tid, motsvarande den del av upplåtelsetiden
enligt det förra avtalet, vilken ännu ej gått till ända, när nyttjanderätten
förklarades förverkad. Förutsättning för rätten till upplåtelse
är dock, att inteckningshavaren inom tre månader från det nyttjanderätten
förklarades förverkad hos vattenfallsstyrelsen anmäler sig vara villig

att mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten samt att hinder mot upplåtelsen
ej möter genom stadgande i 20 § av nådiga kungörelsen den 4 juli
1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall,
sådan densamma lyder enligt nådiga kungörelsen den 22 juni 1911.

Avser den förverkade ny ttj anderätten endast del av ett vattenfall,
vilket tillgodogöres i en enhetlig anläggning, äge sådan företrädesrätt
till ny upplåtelse, som i första stycket av detta mom. omförmäles, ej
rum, där olika delar av det samlade vattenfallet genom dylik företrädesrätt
skulle komma i olika händer.

För den nya upplåtelsen skola i tillämpliga delar gälla enahanda
villkor, som voro bestämda för den förverkade nyttjanderätten, dock
med sådan jämkning i den årliga avgälden, som kan befinnas skälig
med hänsyn därtill, att den förra nyttjanderättshavaren tillhöriga, å
lägenheten befintliga vattenverksbyggnader m. m. till följd av förverkandet
må hava tillfallit kronan.

Betingar sig kronan för den nya upplåtelsen en så stor avgäld
eller sådana villkor i övrigt, att inteckningshavaren ej vill på dem mottaga
ny upplåtelse, skall skäligheten av de utav kronan uppställda villkoren
hänskjutas till bedömande av skiljenämnd, som omförmäles i 15 §
av nådiga kungörelsen den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen
av vissa kronan tillhöriga vattenfall. Vill inteckningshavaren
ej mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten på de villkor, som
av dylik skiljenämnd prövas skäliga, vare han förlustig sin företrädesrätt
till ny upplåtelse.

Finnas flera inteckningshavare, skall den, vilkens inteckning har
sämre rätt, äga företräde till ny upplåtelse framför den, som har bättre
rätt, dock under villkor att han förnöjer inteckningshavare med bättre rätt.

§ 6.

I avtal om vattenfallsrätt må kunna stadgas, att vattenfallsstyrelsen
äger utse sakkunnig person, som har att på ny ttj anderättshav arens bekostnad
å arbetsplatsen kontrollera arbetets utförande och å kronans
vägnar godkänna anläggningarna i den mån de utförts eller fullbordats.

I avtalet skall föreskrivas, att, om nyttjanderättshavaren vid utförande
av vattenkraftanläggningen gör större avvikelse från de av
vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller icke
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vattenfallsstyrelsen
meddelats i och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och

betryggande sätt, samt icke inom av vattenfallsstyrelsen förelagd skälig
tid häri vidtager rättelse, vattenfallsstyrelsen skall äga att låta inställa
arbetets vidare fortsättande.

Därest i avtalet stadgas skyldighet för nyttjanderättshavaren att
inom viss föreskriven tid hava påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande
eller hava fullbordat anläggningen i dess helhet, må tillika,
om särskilda skäl föranleda därtill, i avtalet intagas bestämmelse därom,
att nyttjanderättshavaren, i händelse av väsentlig försummelse i nämnda
hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses hava förverkat
vattenfallsrätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga
avtalet. Innehåller avtalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft
eller därav framställd energi skall användas för visst angivet ändamål,
och tager nyttjanderättshavaren för annat ändamål än sålunda förutsatts
vattenkraften eller energien i anspråk till sådan omfattning, att det ursprungliga
ändamålet eftersättes, skall, om förbehåll därom skett i
avtalet samt nyttjanderättshavaren icke inom av vattenfallsstyrelsen
förelagd skälig tid vidtager rättelse, kronan jämväl kunna påfordra,
att vattenfallsrätten skall vara förverkad, och förty äga uppsäga avtalet.
Har ej uppsägning skett inom ett år efter det anledning därtill efter
ty nyss är sagt för varje fall yppades, äger kronan sedermera ej åberopa
nyttjanderättshavarens försummelse i nu nämnt hänseende såsom
grund för hans skiljande från vattenfallsrätten.

I avtalet må kunna stadgas skyldighet för nyttjanderättshavaren
att i fråga om tillhandahållande av vattenkraft eller därav framställd
energi vara underkastad de villkor, som i sådant hänseende kunna varda
av Kungl. Maj:t i allmänhet stadgade.

§ 7-

I avtal angående upplåtelse av vattenfallslägenhet, som avses i
§ 1 här ovan, må föreskrivas, att, i händelse kronan vill ånyo upplåta
lägenheten på arrende eller med vattenfallsrätt efter utgången av den
i avtalet bestämda upplåtelsetiden eller, där nyttjanderättshavaren begagnat
sig av den optionsrätt, som tillkommer honom jämlikt § 2,
efter utgången av den tid, under vilken nyttjanderättshavaren erhållit
förlängd upplåtelse av vattenfallslägenheten, innehavaren av nyttjanderätten
skall, därest han på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina skyldigheter
enligt avtalet och iakttagit gällande laga föreskrifter rörande vattenkraftanläggningen,
vilket tillkommer vattenfallsstyrelsen att pröva, vara

berättigad att framför andra erhålla förnyad upplåtelse mot den årliga
avgäld och de villkor i övrigt, vilka kronan då anser böra gälla för
ytterligare upplåtelse av vattenfall slägenheten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1915 och gäller till
den 1 juli 1920 för sådana upplåtelser av vattenfall, angående vilka
avtal avslutas under nämnda femårsperiod.

-k

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 17 § i nådiga kungörelsen den 4 juli 1910
angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall.

§ 17-

Dessa grunder skola tillämpas jämväl då fråga är om avtal angående
nyttjande av vattenfallslägenhet, beträffande vilken kronans äganderätt
är föremål för tvist, där ej avtal rörande upplåtelse av lägenheten må

avslutas med tillämpning av nådiga kungörelsen den ....................... 1915

angående grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall, beträffande
vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål för tvist,
dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1915.

Historik.

1909 års
sakkunnigas
förslag till
förvaltningsgrunder.

Allmän motivering.

Till en början hava de sakkunnige ansett sig lämpligen böra
lämna en kortfattad redogörelse för vad hittills i huvudsak förekommit
beträffande några mera väsentliga punkter i nu gällande förvaltningsgrunder
för kronans vattenfall.

Sedan Kungl. Maj:t genom särskilda beslut uppdragit åt vissa
sakkunniga att utarbeta förvaltningsgrunder för statens vattenfall, avlämnade
nämnda sakkunniga med skrivelse den 15 mars 1909 till Kungl.
Maj:t dels ett förslag till kungörelse angående grunder för förvaltning
av vissa kronan tillhöriga vattenfall (intaget i Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet till 1910 års riksdag), dels ock ett utkast till lag om vattenfallsrätt.
I de sålunda föreslagna förvaltningsgrunderna hade de sakkunniga
under § 4 ifrågasatt, att upplåtelse på arrende av vattenfallslägenhet i
regel skulle beträffande bebyggt vattenfall ske för en tid av 40 år, men
eljest för 45 år, med rätt för Kungl. Maj:t att medgiva utsträckning
av arrendetiden, då dylik utsträckning prövades nödig. Vid arrendetidens
utgång skulle arrendatorn jämlikt § 17 i förslaget vara berättigad
mot den arrendeavgift och de villkor i övrigt, vilka med hänsyn till då
rådande förhållanden kunde anses skäliga, erhålla förlängd upplåtelse,
såvida ej vattenfallsstyrelsen inom 5 år före arrendetidens slut meddelade
honom, att dylik förlängning icke medgåves. Enligt § 12 i förslaget
skulle i arrendeavtalet efter omständigheterna föreskrivas, antingen att
arrendatorn vid arrendets upphörande, vare sig till följd av arrendetidens,
respektive den förlängda arrendetidens utgång eller till följd av
förverkande, skulle till kronan utan lösen avstå sina å lägenheten befintliga
vattenverksbyggnader, eller och att arrendatorn i dylikt fall
skulle för sådana byggnader erhålla lösen av kronan.

Förslaget var baserat därpå, att en vidsträckt handlingsfrihet

skulle medgivas den förvaltande myndigheten att — dar sa erfordrades
med Kung! Maj:ts samtycke — lämpa bestämmelserna i blivande avtal
om upplåtelse av statens vattenfall efter de särskilda omständigheter,
som förelågo beträffande de olika vattenfallen. Sålunda kunde exempelvis
med Kungl. Maj:ts samtycke en längre upplåtelsetid än den normala
kombineras med'' rätt för nyttjanderättshavaren att vid arrendets upphörande
erhålla lösen för sina å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader.

Under ärendets förberedande behandling hos Kungl. Maj:t ingav
svenska vattenkraftföreningen till Kungl. Maj:t en skrivelse i ämnet den skrivelse den
26 februari 1910, däri föreningen fann de föreslagna förvaltnings- “/. mo.
grunderna vara alltför betungande och följaktligen påyrkade liberalare
villkor särskilt beträffande upplåtelsetiden — som ansågs böra sättas
till 50 år för bebyggda och 55 år för obebyggda vattenfall med rätt
för arrendatorn till optionsrätt till ny upplåtelse på minst 25 år och
i övrigt på villkor, som ej vore väsentligt mer betungande än de ursprungliga
— samt beträffande rätt till lösen för byggnader m. m.

Den 8 april 1910 avlät därefter Kungl. Maj:t proposition till riksdao-en
med förslag till grunder för förvaltning av vissa kronan tillhöriga ]9]0 &-s
vattenfall (nr 201), vilket förslag i vissa delar tillmötesgick de av vatten- riksdag.
kraftföreningen uttalade önskemålen.

Arrendetiden sattes sålunda för bebyggt fall till 40 år och för
obebyggt till 45 år, med rätt för arrendatorn av bebyggt fall att enligt
bestämmelse i avtalet vid arrendetidens utgång för den tid, som i avtalet
bestämdes, samt mot då fastställd skälig avgift och arrendevillkor
i övrigt erhålla förlängd upplåtelse, om ej vattenfallsstyrelsen senast 5
år före arrendetidens utgång underrättade arrendatorn, att förlängning
icke medgåves. Ville arrendatorn begagna sig av optionsrätten, hade
han skyldighet att vid optionsrättens förlust därom lämna vattenfallsstyrelsen
uppgift senast 3 år före upplåtelsetidens utgång.

Då fråga var om obebyggt vattenfall, skulle kronan vara berättigad
att vid arrendetidens utgång återtaga vattenfallslägenheten mot lösen
för arrendatorns vattenverksbyggnader å lägenheten samt för annan i
avtalet angiven, arrendatorn tillhörig och å lägenheten befintlig egendom,
som erfordrades för vattenkraftanläggningens drift, förutsatt att
kronan om sin avsikt underrättade arrendatorn senast 5 år före arrendetidens
utgång. Gjorde ej kronan det, vore arrendatorn, i händelse han
tre år före arrendetidens utgång sådant påyrkade, berättigad att få för 3 -

Utskottets utlåtande
1910.

Kungl. Maj.ts
propositioner
till 1911 års
riksdag.

längd upplåtelse på ytterligare trettio år mot den arrendeavgift och de
villkor i övrigt, vilka då befunnes skäliga.

När särskilda omständigheter därtill föranledde, kunde Kungl. Maj:t
medgiva utsträckning av arrendetiden, dock ej längre än till sammanlagt
90 år för båda arrendeperioderna.

Vid utgången av den andra arrendeperioden skulle arrendator)!
vara skyldig att utan lösen till kronan avstå sina å lägenheten befintliga
vattenverksbyggnader ävensom annan i avtalet angiven egendom,
som erfordrades för anläggningens drift. Ville arrendator)! ej begagna
sig av sin optionsrätt, eller upphörde arrendet under första perioden till
följd av förverkande, skulle arrendatorn vara skyldig att utan lösen till
kronan överlämna sina å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.
Hade förverkandet skett under andra arrendeperioden, vore
arrendatorn dessutom skyldig att utan lösen avstå annan i avtalet angiven
och å lägenheten befintlig egendom, som erfordrades för vattenkraftanläggningens
drift.

Jordbruksutskottet, som till förberedande behandling förehade
Kungl. Maj:ts proposition, tillstyrkte i utlåtande nr 112 Kungl. Maj:ts
förslag med vissa ändringar, av vilka den viktigaste rörde upplåtelsetiden,
vilken av utskottet föreslogs beträffande den första arrendeperioden
till 50 år för bebyggda och 55 år för obebyggda vattenfall, med rätt
för Kungl. Maj:t att medgiva en sammanlagd upplåtelsetid för båda
perioderna av högst 95 år. Dessutom föreslog utskottet införandet i
förvaltningsgrunderna av en särskild paragraf, innefattande föreskrift
därom, att nämnda grunder skulle äga tillämpning jämväl då fråga vore
om avtal angående nyttjande av vatten fallslägenhet, beträffande vilken
kronans äganderätt vore föremål för tvist.

Utskottets förslag godkändes av båda kamrarna utan votering. I
enlighet med riksdagens beslut utfärdade Kung], Maj:t den 4 juli 1912
kungörelse i ämnet (Sv. Förf. Sami. nr 72).

Till prövning av 1911 års riksdag hänsköt Kung], Maj:t i samband
med framläggande av förslag till ändringar i lagen angående nyttjanderätt
till fast egendom den 14 juni 1907 (prop. nr 70) — åsyftande
att införa det nya rättsinstitutet vattenfallsrätt — jämväl en proposition
(nr 68) om ändring i och tillägg till förvaltningsgrunderna för vissa
kronans vattenfall avsedda att lända till efterrättelse vid upplåtelse av
vattenfall med vattenfallsrätt.

I sistnämnda proposition fanns återgivet ett från vattenfallsstyrel -

son infordra! utlåtande av den 29 oktober 1910, däri vattenfallsstyrelsen
uttalade den uppfattningen, att kungörelsen den 4 juli 1910 utan olägenhet
kunde gälla även för dylik upplåtelse.

Uti propositionen nr 08 föreslog emellertid Kung]. Maj:t vissa
ändringar i nämnda kungörelse huvudsakligen i fråga om tiden för upplåtelse
med vatten fallsrätt samt i fråga om villkoren för förverkande av
nyttjanderätten. I det förra avseendet föreslogs, att upplåtelse av obebyggt
vattenfall skulle få ske för en tid av intill 95 år, utan att någon
omreglering av villkoren för upplåtelsen under tiden behövde ske. Avsåg
upplåtelsen längre tid än 05 år, skulle nyttjanderättshavaren ej äga
optionsrätt till ny upplåtelse utan vara skyldig att vid upplåtelsetidens
utgång utan lösen avstå sina vattemmrksbyggnader å den upplåtna
lägenheten jämte annan i avtalet angiven, honom tillhörig och å lägenheten
befintlig egendom, som erfordrades för vattenkraftanläggningens drift.

I det senare avseendet föreslogs avsevärd mildring av de i kungörelsen
den 4 juli 1910 givna bestämmelser om förverkande.

Förutom nämnda propositioner, av vilka propositionen nr 70 i oförändrat
skick tillstyrktes av sammansatt lag- och jordbruksutskott och
bifölls av båda kamrarna, förehade utskottet jämväl till behandling en
av hen- Carl Lindhagen inom andra kammaren väckt motion (nr 331)
i angivet syfte att bättre tillgodose de allmänna intressena vid upplåtelser
av statens vattenfall. Sålunda föreslog herr Lindhagen kortare
upplåtelsetid, rätt för riksdagen att pröva, huruvida en upplåtelse på
95 år borde medgivas, omreglering av avgifterna för upplåtelsen vart
20:de år, fastställande av grunder för avgifternas bestämmande, förbehåll
om rätt för staten att reglera priset å den kraft, som tillhandahölles
från vattenfallslägenheten m. m.

Uti sitt utlåtande nr 1 tillstyrkte sammansatta lag- och jordbruksutskottet
jämväl Kungl. Maj:ts i propositionen nr 68 framställda förslag
till ändring av förvaltningsgrunderna, men föreslog dessutom vissa tillägg
till samma grunder. Sålunda hemställde utskottet om vissa tillägg till
§19, avseende, förutom annat, att i avtalet skulle kunna stadgas skyldighet
för nyttjanderättshavaren att i fråga om tillhandahållande av vattenkraft
eller därav framställd energi vara underkastad de villkor, som i vederbörande
konsumenters eller eljest i allmänhetens intresse kunde befinnas
erforderliga, samt om införande av en ny paragraf — § 20 — av innehåll
att vattenfallsrätt icke finge utan Kungl. Maj:ts samtycke upplåtas
eller överlåtas till annan än svensk, inom landet bosatt medborgare eller

Motion av herr
Lindhagen vid
1911 års
riksdag.

Utskottets utlåtande
1911.

Reservationer
mot utskottets
hemställan.

Behandlingen
i kamrarna.

Utskottets
sammanjämkitings
förslag.

1911 års riksdags
beslut.

Vattenkraftföreningens

skrivelse 10/s
1911 angående
liberalare
villkor för
upplåtelse av
omtvistade
vattenfall i
Norrland.

till handelsbolag, vars samtliga medlemmar vore dylika medborgare,
eller till aktiebolag med vissa garantier, att aktierna innehades av sådana
medborgare.

I avgivna reservationer yrkades, dels av herr Håkanson m. fl.
bifall till propositionen oförändrad, dels av herr Alfred Petersson m. fl.
sådan ändring i § 18 av Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag,
att bestämmelserna om tiden för upplåtelse med vattenfall srätt bleve
lika med dem, som gällde för arrende, dels ock av herr Lindhagen om
vissa ändringar i kungörelsen den 4 juli 1910 i syfte att bättre tillgodose
det allmännas rätt.

Efter långa diskussioner, särskilt i andra kammaren, stannade kamrarna
i olika beslut, i det att första kammaren godkände herr Håkansons
m. fl. reservation om bifall till propositionen nr 68 oförändrad, medan
andra kammaren biföll utskottets hemställan med den ändring, som innefattades
i herr Alfred Peterssons m. fl. reservation.

I avgivet memorial hemställde sammansatta lag- och jordbruksutskottet,
att besluten måtte så sammanjämkas, att i § 18 tiden för upplåtelse
med vattenfallsrätt av obebyggt vattenfall bestämdes till högst
75 år samt att båda kamrarna måtte med frånträdande av förut fattade
beslut godkänna den av utskottet i dess utlåtande nr 1 föreslagna avfattning
allenast med den ändring, att i sista stycket nyttjanderättshavaren
skulle kunna i avtalet tillförbindas att i fråga om tillhandahållande av
vattenkraft eller därav framställd energi vara underkastad de villkor, som i
sådant hänseende kunde varda av Kungl. Maj:t i allmänhet stadgade.

Denna hemställan bifölls av båda kamrarna. Beslutet anmäldes
för Kungl. Maj:t genom riksdagens skrivelse nr 229, och i enlighet
med densamma utfärdades den 22 juni 1911 kungl. kungörelse angående
ändring i förvaltningsgrunderna för statens vattenfall. (Sv. Förf. Sami.
1911 nr 68.)

Redan dessförinnan både svenska vattenkraftföreningen i skrivelse
den 10 februari 1911 hos Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
om möjligt redan till 1911 års riksdag avlåta proposition om komplettering
av 1910 års förordning med särskilda bestämmelser, avseende förmånligare
arrendevillkor för innehavare av sådant vattenfall eller andelar
därav, som i kungl. vattenfallskommitténs utredning av år 1903 icke
funnes upptagna såsom tillhörande kronan.

0 ver berörda framställning anbefalldes vattenfallsstyrelsen inkomma

med utlåtande, som avgavs den 24 april 1911, och som resulterade i en * ätande “''/l
hemställan, att Kungl. Maj:t måtte finna vattenkraftföreningens framställ- 19x1 ■

ning för det dåvarande icke höra föranleda vidare åtgärd.

Till bemötande av vad vattenfallsstyrelsen anfört i sitt omförmälda Vattcnkraftutlåtande
ingick vattenkraftföreningen till Kungl. Maj:t med en den 4
december 1911 dagtecknad skrivelse, däri föreningen upprepade sin fram- */« mi.
ställning om särskilda bestämmelser för de vattenfall, som vattenfallskommittén
icke upptagit såsom tillhörande kronan.

1 sitt den 22 oktober 1912 i ämnet avgivna förnyade utlåtande Vattenfaiishemställde
vattenfallsstyrelsen på anförda skäl, att Kungl. Maj:t måtte utiåtanåTd<-n
dels vidtaga erforderliga åtgärder för att vid avslutandet under en tid 2*A° 191Sav
fem år framåt av villkorliga avtal angående upplåtelse med vattenfallsrätt
av sådana, i menigheters, inrättningars eller enskildes besittning
befintliga vattenfall, å vilka kronan redan framställt eller kan
komma att framställa äganderättsanspråk, samt av sådana kronan ostridigt
tillhöriga smärre vattenfall eller delar av vattenfall, vilka lämpligen
böra i ett sammanhang med dem tillgodogöras, upplåtelsetiden

må kunna i avtalet bestämmas till högst nittiofem år utan att under
nämnda tid någon omreglering sker av villkoren för upplåtelsen, dels
ock taga under omprövning, huruvida icke tillfälle bör beredas att, där
så prövas lämpligt, tillförsäkra den, som mottager upplåtelse med
vattenfallsrätt av eu kronan tillhörig vattenfallslägenhet, rätt att vid
upplåtelsetidens slut erhålla lösen för de å lägenheten befintliga vattenverksbyggnaderna,
även om upplåtelsen sker för en längre tidsperiod
än 65 år.

För att få mera bestämda hållpunkter för arbetet på att undan- De sakkun
rödja de hinder, vilka nu stå i vägen för att våra vattenfall i allt ni®“dett
större utsträckning tagas i anspråk för framställande av kraft, hava
de sakkunniga ansett det vara synnerligen angeläget att undersöka
anledningarna till att verksamheten för utbyggande av vattenfall
lagit så jämförelsevis ringa omfattning under de senaste åren, särskilt
i de på strömfall rikaste delarna av vårt land, Norrland och Dalarna.

Det kan nämligen icke förnekas att frågan om tillgodogörande av
våra rika vattenkrafttillgångar är en av de viktigaste ekonomiska upp -

Sammanträngd
redogörelse
för
vissa officiella
utredningar i
vad de angå
väft en fallsfrågan.

gifter vårt folk under den närmaste tiden har att lösa — av den
största betydelse för hela vårt ekonomiska liv och för våra utsikter att
med framgång bestå i tävlingskampen med andra nationer. Särskilt
den nuvarande världskrisen torde på ett slående sätt hava lagt i dagen
av vilken utomordentlig vikt det är, att de till buds stående vattenkrafttillgångarna
inom landet så snart som möjligt bliva tagna i
produktionens tjänst. Ett tillgodogörande i större omfattning av våra
vattenfall skulle uppenbarligen icke blott minska vår kolimport och
vårt beroende av utlandet utan även vara ägnat att i hög grad främja
landets näringsliv genom att lämna ökade arbetstillfällen och bidraga
till att skapa nya livskraftiga industrier, vilka å sin sida skulle bliva
av icke ringa betydelse för folkhushållningen och även giva ökade intäkter
till stat och kommun. Några konkreta exempel torde till fullo
ådagalägga detta. Så t. ex. har bebyggandet av vattenfallen i Ljungan
vid Alby möjliggjort uppkomsten av de industrier, med ett sammanlagt
årligt tillverkningsvärde av cirka 3,500,000 kronor, vilka nu bedrivas
vid Alby, där cirka 1,800 personer direkt eller indirekt hava sitt uppehälle
av den fabriksverksamhet, som tillgodogör vattenkraften i strömfallen.
Enahanda utveckling har följt av tillgodogörandet av Johannisbergsforsarna
i Ljungan, där Ljungaverken bedriva en omfattande industriell
verksamhet med ett årligt tillverkningsvärde av cirka 3,000,000
kronor. Invid verken har framvuxit ett samhälle på över 2,000 personer.
Ett annat exempel äro de omfattande anläggningarna vid Hissmoforsen
i Indalsälven. Från relativt svagt befolkade platser med jämförelsevis
små ekonomiska resurser hava samtliga de nämnda orterna
utvecklat sig till industricentra av stor betydelse icke blott för kringliggande
nejd utan även för landet i dess helhet.

Innan de sakkunniga närmare ingå på den förelagda uppgiften,
synes det vara lämpligt att lämna ett kortiattat sammandrag av vissa
under den senaste tiden framkomna officiella utredningar, i den mån de
beröra vissa förhållanden, som i detta sammanhang äro av intresse. Utan
att man klargör för sig de faktiska förhållanden, som äro av huvudsaklig
betydelse för vattenfallsproblemets lösning, torde det icke vara
möjligt att få ett riktigt grepp på frågan och bedöma, vilka åtgärder
som lämpligen böra vidtagas för att avhjälpa de nuvarande missförhållandena.

Till eu början meddela därför de sakkunniga — med ledning
av den utredning, som i sådant avseende verkställts av löjtnanten i
kungl. väg- och vattenbyggnadskåren Mauritz Serrander i en av honom

författad uppsats, som linnés intagen i den såsom del V av finansdepartementets
finansstatistiska utredningar publicerade redogörelsen för
Sveriges nationalförmögenhet år 1908 — vissa uppgifter angående de
tillgångar på vattenkraft, som finnas inom olika delar av landet, samt
angående utsikterna, i den mån dessa kunna på förhand beräknas, att
få dessa vattenkrafttillgångar utnyttjade. I nämnda hänseende kunna
upplysningar även hämtas ur det betänkande, som nyligen avgivits av
kommittén för utarbetande av förslag till tryggande av avnämares rätt
till kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk kraft in. in. Slutligen lämnas
i den av dåvarande förste aktuarien, numera matematikern i kungl. järnvägsstyrelsen
S. Norrman på uppdrag av nämnda styrelse verkställda
utredningen rörande tvärbanor mellan inlandsbanan och stambanan genom
övre Norrland en närmare undersökning av vattenfallens betydelse för
de olika tvärbaneprojekten. Då denna undersökning innehåller en hel
del faktiska uppgifter, vilka synts de sakkunniga vara av mycket stort
intresse, när det gäller att ställa horoskopet för den svenska vattenkraftindustriens
vidare utveckling och klarlägga betydelsen för vårt ekonomiska
liv av att vattenfallen allt mer utnyttjas, lämna de sakkunniga
här nedan några huvudsakliga data jämväl ur nämnda undersökning.

Vad då först angår krafttillgången i förefintliga vattenfall innehåller
nedanstående tabell 1 en sammanställning av de beräknade totala
vattenkrafttillgångarna i de 6 distrikt, vari landet vid den nämnda nationalförmögenhetsutredningen
indelats, nämligen orre Norrland (omfattande
Norrbottens och Västerbottens län), nedre Norrland med Dalarna (Jämtlands,
Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län), Mellansverige
(Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Örebro och Södermanlands län),
Östra Sydsverige (Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands
och Blekinge län), Skåne (Kristianstads och Malmöhus län) samt
Västsverige (Hallands, Ålvsborgs, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus län
samt Värmlands län).

Tabellen angiver även de staten ostridigt tillhöriga vattenkraftbeloppen
inom vederbörande distrikt, beräknade med ledning av den
s. k. vattenfallskommitténs förteckningar av år 1903 med tillägg för vad
staten sedermera genom köp förvärvat ävensom sådana vattenfall, som av
kommittén icke upptagits, men, efter vad numera är känt, obestridligen
tillhöra kronan och icke av enskilda besuttits. Krafttillgången i strömfallen
inom de olika distrikten har i tabellen angivits till de kraftbelopp,
för vilka desamma kunna beräknas i eu framtid bliva utbyggda.

Tillgången på
vattenkraft
och möjligheterna
för
dess tillgodogörande.

Tabell 1.

	Beräknade
	totala	Därav i statens ägo.
Distrikt.	vattenkraft-
	tillgångar. Turbin-likr.	Turbin-hkr.	Procent.
Övre Norrland................................................................	2,410,000	646,300	27
Nedre Norrland med Dalarna ....................................	2,560,000	100,600	4 !
Mellansverige ................................................................	87,000	6,600	8 !
; Östra Sydsverige............................................................	307,000	28.200	9
Skåne................................................................................	37,000	400	1
i Västsverige ....................................................................	804,000	258,200	32
Summa	6,205,000	1,040,300	17

Enligt uppgifter, hämtade från svenska vattenkraftföreningens
statistik, har för närvarande i landet tillgodogjorts eller är under utbyggnad
ett sammanlagt kraftbelopp i moderna vattenkraftverk av cirka
915,000 turbinhästkrafter, motsvarande ej fullt 15 procent av de totala
tillgångarna. Omfattningen av dylika utbyggnader är emellertid mycket
varierande i olika delar av landet. Sålunda beräknas av vattenkrafttillgångarna
i distriktet »övre Norrland» endast 3.5 procent hava tagits
i anspråk och i »Nedre Norrland med Dalarna» 13.9 procent. Den
högsta relativa utbyggnaden påträffas i »Mellansverige» med 61.1 procent
och därnäst i »Västsverige» med 52.8 procent. 1 »Ostra Sydsverige»
slutligen beräknas den relativa utbyggnaden till 33 procent, samt i
Skåne, där betydande delar av de befintliga vattenkrafttillgångarna dock
tillgodogöras å smärre, i statistiken icke upptagna kvarnar o. d., till
17.1 procent.

Vid bedömande av de vattenkraftbelopp, som stå till förfogande i
olika delar av landet, bör hänsyn emellertid även tagas till deras kvalitativa
beskaffenhet, i det att en del vattenfall i fråga om terrängförhållanden,
läge m. m. äro av den art, att de på teknikens nuvarande ståndpunkt
och med nuvarande konkurrensförhållanden gentemot andra kraftkällor
knappast kunna komma till användning, under det andra obebyggda
vattenfall när som helst kunna med fördel tagas i bruk. I
den ovannämnda undersökningen i samband med nationalförmögenketsutredningen
har också ett försök gjorts att, för bestämmande av krafttillgångarnas
aktuella nutidsvärde, efter likformiga grunder för hela
landet särskilja de i främsta rummet »utbyggnadsvärdiga» vattenfall, som
kunde beräknas komma till användning under eu viss tidsperiod, satt

till 50 år. 1 nedanstående tabell 2 angivas de sålunda härledda beloppen
av »utbyggnadsvärdig» vattenkraft (inkl. redan utbyggd) i såväl
statens som enskild ägo.

Tabell 2.

y>Utb y g g n ad sv ur dig a» vattenkrafttillgångar.

Turbin-hkr.

Distrikt.

I statens

ägo. «

I enskild

ägo.

Summa.

Övre Norrland........................................................

Nedre Norrland med Dalarna ............................

Mellansverige ......................................................

Östra Sydsverige....................................................

Skåne ....................................................................

Västsverige ...........................................................

310,100

88,800

6,600

28,200

400

258,200

592,700

1.448,900

77,000

252,100

26,700

421,800

902,800
1,537,700
83.600
280,300
27,100
680,000 :

Summa

692,300

2,819,200

3,511,500

Dessa på vittgående antaganden baserade uppgifter om de vattenkraftbelopp,
som kunna tänkas komma till användning inom de närmaste
50 åren, hava erhållit en indirekt bekräftelse genom de utredningar,
som verkställts av den ovannämnda s. k. elektriska krattkommittén.
Enligt dessa skulle det stegrade energibehovet inom landet, beräknat
med ledning av det senaste årtiondets erfarenhet, för sitt täckande under
den närmaste 50-årsperioden kräva i det närmaste de ovan angivna
vattenkraftbeloppen, räknat efter en genomsnittlig utnyttningstid av
4,400 timmar per år; genom framdeles stegrat utnyttjande i samarbete
med andra kraftkällor kommer dock denna grupp av »ut byggnads värdiga»
vattenfall att kunna täcka betydligt större energibehov.

Med hänsyn till det särskilda intresse vattenkrafttill gångarna i
Norrland äga för nu förevarande ämne, angives i nedanstående tabell 3
en specifikation av de beräknade bruttokrafttillgångarna i de större
vattendragen i de bägge nordligaste distrikten:

Tabell 3.

Vattenkrafttillgångar i norra Sverige.

Distrikt 1. Övre Norrland.

turb.-hkr.

Törne älv från Torne träsk, Muonio älv från Karesuando

(svenska sidan), Laino älv från Soppero................................. 349,000

Sangisån från Miekojärvi.................................................................. 4,100

Kalix älv från Kaalasjärvi:

Kaj tum älv från Killinge, Lina älv (Ångesån från Vasaraälv) 311,000

Måne älv från Muorka........................................................................ 28,100

Lule älv från Stora Lule vatten, Lilla Lule älv från Randijaure 409,000

Pite älv från Vuolvojaure, Vargisån från Kuollejaure............ 151,000

Åby älv från Kikkejaftire .................................................................. 15,300

Byske älv från Arvidsjaure............................................................... 44,500

Skellefte älv från Storavan:

Mai ån från Malå.............................................................................. 192,000

Bure älv från Burträsk.................................................................. 3,900

Bickleån från Villvattnet................................................................. 13,300

Sävarån från Storsävarträsk........................................................... 9,400

linie älv från Storuman:

.Tuktan från Storjuktan, Laisälven från Storlaisan, Vindel älven

från Storvindeln .......................................................... 402,000

Öre älv från Örträsk........................................................................... 25,800

fogde älv från Stora Lögdesjön ................................................... 12,000

Angermanälven (Vojrnån) från Vojmsjön till gränsen mot

Ångermanland................................................................................. 39,600

Summa 2,010,000

Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och vatten dragssträckor.

................................................................................... 400,000

Summa för övre Norrland 2,410,000

Distrikt 2. Nedre Norrland med Dalarna.

turb.-hkr.

Oide älv från Laxåns inflöde ......................................................... 30,600

Själevadsån från Amundsjön............................................................. 5,400

Nätraån från Bysjön........................................................................... 3,800

Transport 39,800

Angermanälven från Lapplandsgränsen:

Rörströmsälven från Rörströmssjön, Tåsjöälven från Tåsjön,
Fjällsjöälven från Bodumsjön, Vånge]älven, Faxäiven

från Strömsvattnet..................................................................... 410,000

Indalsälven från Ånnsjön:

Hjärpströmmen från Kallsjön, Långan från Landösjön,

Hårkan från Iiotagen, Ammerån från Hamraerdalssjön 681,000

Ljungan från Lännässjön:

Gimån från Revsundsjön ............................................................ 185,000

Harmångersån från Hasselasjön..................................................... 5,100

Belångersän från Dellensjöarna...................................................... 4,100

Ljusnan från Ransjön:

Voxnan från Loåns inflöde ......................................................... 235,000

Testeboån från Lundbyggesjön...................................................... 4,500

Gavleån (Hoån) från Hyn.................................................................. 12,000

Balälven (Öster dalälven) från Särnasjön:

Västerdalälven från Transtrand, Ore älv från Skattungsjön,
Vanån från Venjansjön, Svärdsjövattendraget från

Am ungen....................................................................................... 551,000

Mu la ren—Norrström:

Kolbäcksån från Vessman till Barken .................................... 5,500

Summa 2,133,000

Tillägg för smärre, här icke upptagna vattendrag och vatten dragssträckor.

................................................................................... 427,000

Summa för nedre Norrland med Dalarna 2,560,000

Ett livligt intryck av den betydelse, vattenkrafttillgångarnas tillgodogörande
har för den ekonomiska utvecklingen i Norrland såväl
direkt genom tillkomsten av industriell verksamhet som indirekt genom
möjliggörande av kommunikationer in. m., som även komma andra
näringar till godo, får man, såsom förut framhållits, genom förenämnda
utredning rörande tvärbanor mellan inlandsbanan och norra stambanan
i Västernorrlands och Västerbottens län. De tvärbanesträckningar, som
inom detta område i främsta rummet komma i fråga, äro: Sollefteå—
Hoting, Mellansel—Råsele samt sträckningen över Lycksele, Hällnäs—
Stensele (eller Tvärålund—Stensele). Den förstnämnda av dessa banor
passerar efter Ångermanälven och dess tillflöden Fjällsjöälven och Tåsjö -

Utredningen

rörande

tvärbanor

imellan

inlandsbanan
och stambanan
genom
övre Norrland.

älven, den sistnämnda efter Vindelälven och Umeälv. Sträckningen
Mellansel—Råsele följer i sin södra del mindre vattendrag och först i
sin norra del Angermanälvens övre lopp. På grundval av uppgifter
från hydrografiska byrån påvisas undersökningsområdets vattenkrafttillgångar
och särskilt de vattenfall, som ligga vid eller i närheten av
de föreslagna bansträckningarna. Medräknas de fall, som ligga på
högst 2 mils avstånd från banan, hava de nyssnämnda sträckningarna
befunnits beröra vattenkraftbelopp (räknat efter 9-månaders-vatten) å
respektive 228,550, 55,050 och 84,300 (alternativ 81,400) turbinhästkrafter.

En analys av förhållandena inom undersökningsområdet leder enligt
utredningen till det resultat, att detsamma bildar ett självständigt vattenkraftdistrikt,
som icke för närvarande kan tänkas i avsevärd omfattning
få avsättning för sina krafttillgångar i angränsande kustdistrikt, vilka
själva hava betydande vattenkraftresurser. Inom området kommer att
finnas endast obetydligt behov av elektrisk kraft för allmänna ändamål.
Jordbruket kan näppeligen komma att kräva några avsevärdare energimängder,
och även den inom området redan i viss mån bofasta skogsindustrien
kan för sin närmaste utveckling taga i anspråk endast en
ringa bråkdel av de befintliga kraftbeloppen. Ej heller en eventuell
elektrisk drift av de ifrågasatta järnvägarna skulle kräva mer än ett par
medelstora vattenfall. Återstå möjligheterna för nya industrier, framför
allt då de elektrokemiska. I detta avseende har av professor AV. Palmanutförts
en i utredningen intagen, ingående undersökning. Professor
Palman har därvid funnit att, medan den elektriska tackjärnsframställningen
icke synes kunna bliva någon omfattande industri inom undersökningsområdet,
förutsättningarna för karbid- och karbidkväveindustri
i sådant avseende äro mycket stora. Därnäst i betydelse för området
synes vara framställning av kaustikt natron att användas vid kokningav
natron- (eller sulfat-) cellulosa samt i samband därmed av klorkalk
för blekning av sulfit- och sulfatcellulosa. Vidare är framställning1 av
aluminium att räkna bland tänkbara, i högre grad kraftförbrukande
elektrokemiska industrier, som lämpa sig för området. T övrigt anföras
en hel del exempel på fabrikat, som inom området kunna framställas på
elektrokemisk väg, men som var för sig icke kunna antagas förbruka
större energimängder. Sådana tillverkningar kunna lämpligen bedrivas
å platser, där vattenfall i huvudsak utbyggas för visst annat ändamål,
utan att hela vattenkraften tages i användning.

På grund av de löften om en storartad utveckling, som den elektrokemiska
industrien sålunda redan nu ger, har man vid bedömandet

av de föreslagna järnvägarnas framtidsutsikter ansett sig böra räkna
med att åtminstone alla de i avseende på belägenhet och sannolikt låga
utbyggnadskostnader mera gynnade vattenfallen bliva utbyggda för
elektrokemiska ändamål.

Därvid skulle såväl tvärbanan över Lycksele som i än högre grad
linjen Sollefteå—Hoting i stället för tertiär- eller sekundärbanor bliva
starkt trafikerade räntabla järnvägar av första klass med tung godstrafik.
Som ett belysande exempel anföres, att godstrafiken vid Alby station,
vilken tillkommit på grund av de stora klorat-, karbid- och (numera)
karbidkvävefabrikerna, år 1912 utgjorde 11,927 ton i avsänd och 36,344
ton i mottagen trafik eller tillsammans 48,271 ton. Härtill kan läggas,
att enligt de sakkunniga lämnad uppgift godstrafiken vid Lj ungaverkens
station år 1914 uppgick till sammanlagt cirka 75,000 ton i avsänd
och mottagen trafik. Som jämförelse nämnes i »tvärband!tredningen»,
att Umeå trafik samma år omfattade endast 38,836 ton (12,773 +26,063)
och Örnsköldsviks trafik endast 27,762 ton (15,690 + 12,072). Dessa
siffror innebära — den utbyggda vattenkraften vid Alby och Lj ungaverken
utgör cirka 16,000, resp. 18,000 turb. hkr. — att redan utbyggandet
av två eller tre större forsar skola å b an del ärna mellan industristationerna
och norra stambanan framkalla en mycket avsevärd godstrafik.

I »tvärbaneutredningen» har även verkställts en approximativ överslagsberäkning
av den produktion, som skulle kunna väntas uppstå
genom utbyggande av undersökningsområdets större och närmast de föreslagna
järnvägarna belägna vattenfall för storindustriella ändamål under en
50-årsperiod. Undersökningsförrättaren finner därvid, att utefter järnvägen
Sollefteå-Hoting skulle kunna väntas en årlig produktion av 115,400 ton
elektro-kemiska fabrikat (vid en genomsnittsproduktion av 1 ton per hästkraftår),
motsvarande ett tillverkningsvärde av 23 miljoner kronor. Vid
Lycksele-banan skulle motsvarande siffror kunna bliva 51,500 ton och 10.3
miljoner kronor. Vid banan Mellansel—Råsele kan ej väntas större produktion
av detta slag än 5,400 ton per år med ett värde av 1.1 miljon
kronor. Den arbetarebefolkning, som kan väntas få sin utkomst genom
dessa industrier, beräknas till respektive 11,500, 5,200 och 500 personer.
Trafikberäkningarna visa en väntad inkomst av godstrafik för den elektrokemiska
industriens räkning (cirka 50 år efter banans byggande) av
516,000 kronor å linjen Sollefteå—Hoting, 230,000 kronor å linjen
Hällnäs—Stensele samt 175,000 kronor å linjen Mellansel—Råsele, av
vilken sistnämnda summa större delen dock härrör sig från trafik för
elektrokemiska verk utmed själva inlandsbanan.

Vattenfallsbebyggandet

under de
senare åren.

I utredningen uttalar undersökningsförrättaren i vattenkraftfrågan
följande beaktansvärda slutord:

»Betydelsen för undersökningsområdets näringsliv, liksom för tvärbanornas
ekonomi av vattenfallens utbyggnad är i själva verket ofantligt
stor. Jordbrukets idkare komma att i de stadsliknande samhällen, som
skola uppväxa kring vattenfallen, erhålla rika avsättningsmöjligheter för
sina produkter. Hamnstäderna skola genom mängden av införda råvaror
och utförda fabrikat få sin sjötrafik ofantligt utökad (eu anläggning av
hamn vid Nyland blir härvid en tvingande nödvändighet), och slutligen
erhålla järnvägarna, då man får beräkna 3 ton råvaror per 1 ton färdigt
fabrikat, en tung och vinstgivande godstrafik. Järnvägarnas ekonomi
influeras icke av näringslivets väntade utveckling på något annat område
i sådan grad som av vattenfallens bebyggande, särskilt för elektrokemiska
ändamål.»

De sakkunniga övergå härefter till att lämna en översikt av vad
under det senaste årtiondet förelupit i fråga om utbyggnad av enskildes
vattenfall i Sverige och speciellt i Norrland. Denna översikt har erhållits
genom uppgifter, som samlats av svenska vattenkraftföreningen. Nedanstående
diagram visar det enskilda utbyggnadsinitiativet i hela landet.

Boooo

/o miH

/vos i9oa> /vol /90a 1009 /9/0 /e>// /s>/2 / 9/5

Under siren 1904—1906 var utbyggandet, av vattenkraft i normalt stigande,
med eu utbyggnad för, i genomsnitt, omkring 40,000 hästkrafter
per år. År 1907 var ett rekordår med påbörjade utbyggnader för nära
90,000 hästkrafter, och detta ehuru den senaste ekonomiska lågkonjunkturen
då i övrigt börjat göra sig gällande. Den ekonomiska krisen
kulminerade följande år, 1908, men det oaktat påbörjades dettsi år enskilda
vattenkraftanläggningar för ej mindre än 48,000 hästkrafter,
däribland flera betydande anläggningar i Norrland. Den ekonomiska
konjunkturkurvan började efter år 1909 åter bliva raskt uppåtgående. '')
Man skulle kunnat förvänta, att samma uppåtgång gjort sig gällande
även i fråga om vattenfallsutbyggnaderna, vilka, frånsett statens kraftverk,
med hänsyn till industriens och övriga kraftbehovs allmänna utveckling
borde kunnat omfatta 50- till 60,000 hästkrafter årligen. Så
har emellertid icke blivit förhållandet. Diagrammet visar en stark nedgång
för åren 1909—1912, med resp. utbyggda vattenkraftbelopp på
cirka 34,000, 26,000, 9,000 och 8,000 hästkrafter. Till sistnämnda siffra
böra emellertid läggas de 38,000 hästkrafter, för vilka Stockholms stads
år 1912 påbörjade Untraverk utbygges. Härvid är dock att märka, att
nämnda anläggning intager en särställning i avseende på äganderätten
till vattenkraften, och att dess förverkligande möjliggjorts endast genom
ett friköp av rättsanspråk från kronans sida.

Åren 1913 och 1914 visa någon förbättring i situationen med
resp. 36,000 och 26,000 nyttiggjorda vattenhästkrafter, värden, som dock
ligga långt under vad som får anses normalt och önskvärt. Vad särskilt
beträffar Norrland, hava de senaste åren icke medfört några som helst
mera betydande utbyggnader annat än i några särskilda fall, där den
enskilde företagarens äganderätt kunnat anses tryggad.

Frågar man sig nu, vilka orsakerna kunna vara till den genom
dessa talande siffror ådagalagda ringa verksamheten för utbyggande av
vattenfall under den senaste tiden, bör man icke förbise de mindre goda
ekonomiska konjunkturer, som rått under en del av denna tid. Vidare
bör man uppmärksamma de betydelsefulla uppfinningar, som under de
senare åren gjorts inom värmetekniken och som möjliggjort, att bränslekraften
i vida högre grad än förut kunnat upptaga konkurrens med
vattenkraft när det gällt framställande av kraft med kort utnyttningstid.

*) Så har t. ex. nettoinkomsten å statens järnvägar haft följande värden: år 1905—15.4
milj. kr., 1906—18.0 milj. kr., 1907—12.S milj. kr., 1908—6.7 milj. kr., 1909—8.5 milj. kr., 1910—
15.9 milj. kr., 1911—18.0 milj. kr., 1912—20.3 milj. kr., 1913—21.s milj. kr. Till jämförelse har
även detta förlopp angivits å diagrammet.

Orsakerna till
den minskade
verksamheten
för utbyggande
av
vattenfall.

För att belysa värmemotorernas snabba frammarsch i konkurrensen
mellan olika kraftkällor må här anföras ett exempel, visande utvecklingen
under det senaste årtiondet i fråga om tillgodogörandet av bränslet
(stenkol) vid ångturbiner. Kurvorna å nedanstående diagram visa ‘), huru

crr\sexz ■azjGMfif

f905 - ’9/5 (~/92ö) -

dessa förhållanden gestaltat sig i fråga om en ångturbinanläggning av
medelstorlek, 3—4,000 hästkrafter. Med streckade linjer har även angivits
hur utvecklingen, med ledning av hittillsvarande erfarenhet, kan väntas
förlöpa under det närmast kommande årtiondet. Man finner huru ångpannornas
verkningsgrad under tioårsperioden stigit ungefärligen från
75 till 79 procent och säkerligen kan ytterligare stegras. Själva ångtur !)

Diagrammet är upprättat på grundvalen av meddelanden, som benäget lämnats av ingenjören
hos A. B. de Lavals ångturbin, V. Nordström.

binerna hava samtidigt starkt ökat sin verkningsgrad, från cirka 53
till 72 procent, en utveckling, som alltjämt pågår och kan väntas
inom eu tioårsperiod resultera i verkningsgrader på minst 80 procent.
Tages samtidigt hänsyn till den på grund av ökat ångtryck
minskade teoretiskt erforderliga ångkvantiteten per alstrad energienhet,
framstår som resultat en mycket stor sänkning i den ång- resp.
kolkvantitet, som kräves för framställande av eu viss energimängd.
Sålunda finner man, att, medan år 1905 för framställande av en liästkrafttimme
vid en god ångturbin fordrades en kolkvantitet (under förutsättning
av medelgoda kol, lämnande 0,000 värmeenheter per kg.) av
nära 1 kg., samma energibelopp nu kan alstras med 0.5.0 kg. Enligt
de sakkunniga lämnad uppgift torde det kunna förutses, att denna kolförbrukning
skall kunna ytterligare sänkas till inemot 0.4 kg.

På ett årtionde har sålunda utbytet ur stenkolen, det viktigaste
av alla bränslen, ökats med ej mindre än nära 80 procent, och ytterligare
vinster kunna teoretiskt och praktiskt förväntas. Under samma tidsperiod
hur däremot ökningen i verkningsgrad hos vattenturbinerna i
allmänhet varit ganska ringa; för de vanligaste typerna endast omkring
2 å 4 procent, motsvarande en total ökning i utbyte av den vid en viss
fallhöjd framrinnande vattenmängden av cirka 3 å 5 procent. Mycket
stora vidare vinster äro här av teoretiska skäl uteslutna.

Härtill kommer dessutom, att även anläggningskostnaderna för
ångturbinanläggningar under den förflutna tidsperioden starkt nedbragts
genom billigare maskineri och minskat utrymme. Beträffande vattenkraftanläggningar
åter kan någon allmän nedgång i de för övrigt mycket
varierande anläggningskostnaderna icke konstateras. De besparingar,
som kunnat vinnas genom en förbättrad teknik, hava säkerligen oftast
motvägts genom stegrade, å dessa anläggningar starkt influerande
arbetspris.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det raska framåtgåendet
inom värmetekniken under de senaste åren kan hava inverkat återhållande
på vattenfallsbebyggandet. Även andra omständigheter än ovan
angivits kunna givetvis i sin mån hava därtill bidragit. Vad särskilt
beträffar Norrland och Dalarna är det emellertid ställt utom tvivel, att
den minskade benägenheten att påbörja nya vattenkraftföretag i väsentlig
mån beror på det osäkerhetstillstånd med avseende å äganderätten till
vattenfall, vilket uppkommit genom de av kronan i stor utsträckning
anhäugiggjorda rättegångarna angående bättre rätt till strömfall, samt
på den naturliga farhågan för att nedlägga kapital på kraftverksbyggnader
i ett strömfall, som i god tro förvärvats, utan att betryggande säkerhet

Anhängiggjorda
och
väntade processer
samt
deras inverkan
på valtenfallshebyggandet.

vinnes för dess återfående i en eller annan form, i händelse strömfallet
slutligen skulle tilldömas kronan. Det är därför av synnerlig vikt att
närmare ingå på frågan om kronans vattenfallsprocesser.

För att få en överblick såväl över omfattningen av kronans
äganderättsanspråk på strömfall i de norrländska älvarna och Dalälven
som även över de rättsgrundei-, på vilka kronan stöder sin talan, hava
de sakkunniga från kammarkollegium inhämtat upplysningar j äixxnet.
Då det synes vara av stor vikt för bedömande av vattenfallsfrågornas
nuvarande läge, att eu översikt lämnas av hithörande spörsmål, hava
de sakkunniga på grundvalen av de sakuppgifter, som erhållits från
kammarkollegium, låtit utarbeta en promemoria angående de rättsgrunder
för kronans anspråk på bättre rätt till strömfall, vilka av kronan
åberopas i nu pågående vattenfallsprocesser. Utan att i övrigt göra något
uttalande om innehållet i promemorian hava de sakkunniga ansett densamma
vara av det allmänna intresse att den lämpligen bör offentliggöras.
Den bilägges därför detta utlåtande såsom Bil. I. I promemorian lämnas
vidai''e eu översikt över antalet nu anhängiga rättegångar angående
vattenfall samt uppgift om det huvudsakliga innehållet i de domar, som
hittills meddelats i dessa rättegångar. Av promemorian framgår jämväl,
att, allt efter som utredningsarbetet i kammarkollegium fortskrider,
de vattenfall, till vilka kronan kan anses äga bättre rätt än de nuvarande
innehavarna, men vilka med avseende å rättsgrunderna för
kronans anspråk förete sådan likhet med andra redan omtvistade vattenfall,
att det slutliga avgörandet i i-edan pågående rättegång lämpligen bör avvaktas,
av kammai''kollegium uppföi''as å säi-skilda förteckningar. Det är därvid
avsett att, om anhängig]ord rättegång angående motsvarande »typ» av
vattenfall skulle utfalla till kronans förmån, väcka talan jämväl rörande
övriga vattenfall, beträffande vilka kronans anspråk stödja sig på enahanda
rättsgrunder. Enligt vad från kammai’kollegium meddelats, har
antalet av de vattenfall, som sålunda eventuellt kunna föi-anleda nya
rättegångar, vid en summarisk beräkning befunnits uppgå till icke
mindre än 310.

Ett överslag rörande de kraftbelopp, som de redan nu omprocessade
vattenfallen representera, ger efter enahanda beräkningsgrunder, som
ovan tillämpats, vid handen en totalsumma av ej mindre än cirka 370,000
hästkrafter. Större delen av denna vattenkraft, oavsett ett par fall, som
redan äro bebyggda, utgöres av välbelägna och lättmonterade strömfall.
De ligga alla i de norrländska älvarna eller i Dalälven, av vilkas enligt
det föregående till cirka 2,440,000 hästkrafter uppskattade »utbyggnads -

värdiga); vatten kraftförråd de utgöra eu betydande andel. Bland dem
befinner sig ett flertal mycket betydande strömfall såsom t. ex. Krångedeforsarna
i Indalsälven, vilka lämpligen torde kunna utbyggas för
cirka 100,000 hästkrafter, Huinmarsforsen, jämväl i Indalsälven, med
eu för utbyggnad beräknad kapacitet av cirka 30,000 hästkrafter,
Klabböleforsen i Ume älv, cirka 20,000 hästkrafter, in. fl. Redan nyss
angivna siffror för de kraftbelopp, som kunna uttagas ur nämnda
strömfall, torde göra det uppenbart för en och var, att ett utbyggande
redan av dessa vattenfall skulle kunna bliva mycket fruktbringande
för en vid omkrets genom att möjliggöra skapandet av stora
industriella företag, tillgodose kommunala behov, ge stöd åt mindre
industrier och hantverk m. m. Men härtill kommer, att hittills process
anbängiggjorts endast om ej fullt ett 40-tal vattenfall, medan antalet
av de strömfall, som eventuellt kunna bliva föremål för nya rättegångar,
såsom nyss nämnts, redan nu uppgår till ej mindre än 310. Då utredningsarbetet
alltjämt fortgår, kommer siffran på de strömfall, som inordnas
å kammarkollegii förteckningar i avvaktan på utfallet av pågående
rättegångar uppenbarligen att än vidare ökas. Man synes sålunda kunna
befara, att framdeles rent av större delen av all Norrlands vattenkraft,
och därtill den bästa delen, kommer i den vanskliga belägenhet, som en
tvist om äganderätten medför. Och innan processerna bliva slutligt
avgjorda, »löper», som det heter i 18 § av Kungl. Maj:ts ordning för
bergsmän den 6 juli 1649, »watnet fåfängt sin koos».

De uppgifter, som sålunda framkommit, äro förvisso värda den
allra största uppmärksamhet. Den stora omfattningen av kronans
äganderättsanspråk och den förlamande inverkan dessa utövat på det
enskilda initiativet böra, enligt de sakkunnigas uppfattning, mana till
att man så snart som möjligt, utan att därvid tillbakasätta kronans
rättmätiga anspråk, träffar anstalter, som underlätta att älvarnas vattenkraft
tages i framåtskridandets tjänst. Om icke lämpliga åtgärder
härför med det snaraste vidtagas, synes det knappast finnas någon
förhoppning om inträdandet av ett bättre tillstånd, innan slutligt avgörande
träffats i de nu pågående processerna och eventuellt även i
de rättegångar, som nu så att säga stå i avvaktan på, huru dessa
komma att utfalla. Det kan nämligen icke rimligen förväntas, att
industrien och dess förlagsgivare skola vara benägna att nedlägga
betydande kapital på skapandet av kraftverk i Norrland, då till de betydande
risker, som i allmänhet äro förknippade med utbyggandet av
vattenfall, jämväl kommer, att kronan eventuellt väcker talan om äganderätten
till själva kraftkällan utan att företagaren på ett nöjaktigt sätt

säkerställes för de förluster, som tillskyndas honom, därest rättegången
utfaller till kronans förmån. Det kan ju visserligen invändas, att vederbörande
redan nu kunna i viss mån försäkra sig mot alltför stora
förluster genom ett för dem olyckligt utfall av äganderättsprocessen
genom att med kronan avsluta ett villkorligt avtal om upplåtelse av
vattenfallet i enlighet med gällande grunder för upplåtelse av kronans
vattenfall. Dessa grunder hava emellertid visat sig icke vara tillfyllest.
Enligt vad som upplysts, har det icke varit vattenfallsstyrelsen möjligt
att på grundvalen av nämnda förvaltningsgrunder avsluta något enda
avtal angående upplåtelse av vattenfall i Norrland eller Dalarna. Underhandlingar
pågå dock i fråga om upprättande av dylikt avtal beträffande
ett vattenfall i nedre Norrland. Hittills har endast ett kontrakt angående
upplåtelse av vattenfall på grundvalen av gällande förvaltningsgrunder
kunnat avslutas, nämligen ett kontrakt angående upplåtelse till
ett industriellt företag av viss del av ett vattenfall i Värmland, beträffande
vilken del äganderätten var tvistig mellan kronan och vederbörande
kommuner.

Detta nedslående resultat torde — åtminstone är detta de sakkunnigas
bestämda uppfattning — hänvisa på att avtal i enlighet med
gällande förvaltningsgrunder icke medföra den trygghet för företagaren,
som riksdagen otvivelaktigt avsett att förvaltningsgrundernaskulle giva och
som kan stimulera till startandet av nya vattenkraftföretag. Det bör noga
beaktas, att naturförhållandena, särskilt i Norrland, där det. stora övervägande
antalet av de omtvistade och omtvistliga strömfallen äro belägna, i
vissa avseenden äro mycket ogynnsamma för tillgodogörande av vattenkraften
i strömfallen. På grund av flera omständigheter torde dessutom
de norrländska vattenfallen under alla förhållanden hava rätt så stora
svårigheter att bestå i konkurrensen med förmånligare belägna vattenfall
i andra länder. Särskilt gäller detta de norska vattenfallen, vilka ofta
nog draga mindre utbyggnadskost.nader och i regel — i synnerhet
då de äro belägna i närheten av Norges västkust — kunna bjuda de
industrier, som taga dem i anspråk, betydligt billigare fraktkostnader
för råmaterialier och färdiga produkter.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga jämväl erinra därom, att
förefintliga kraftverk i Norrland, för så vitt de äro av någon betydenhet, i
regel anlagts för att leverera elektrisk energi endast till vissa industriella
företag. Motsvarigheter till de i södra delarna av landet relativt talrika
kraftstationer, som distribuera elektrisk kraft över ett större område, äro
däremot mycket sällsynta i Norrland. Denna så att säga norrländska typ
för tillgodogörandet av strömfallens vattenkraft torde komma att bibehållas

åtminstone eu avsevärd tid framåt. Det kan uppenbarligen icke förutsättas
— annat än möjligen i sällsynta undantagsfall — att kronan skulle
lägga ned penningar på att utbygga ett vattenfall för att tillgodose eu
industris kraftbehov samt knappast heller ifrågakomma, att kronan skulle
utbygga ett större antal vattenfall i Norrland för att distribuera ur dem
uttagen kraft till avnämare å skilda orter, om man bortser från de
kraftverksanläggningar, som kunna komma att utföras för elektrifiering
av statsbanorna i Norrland eller vissa delar av dem. Kronan synes
därför åtminstone för närvarande vara hänvisad till att i större utsträckning
än beträffande sina vattenkrafttillgångar i audra delar av landet
överlåta åt den enskilda företagsamheten att verkställa utbyggandet av
de norrländska vattenfallen.

Givetvis har avsikten med antagandet av gällande grunder för
förvaltningen av'' vissa kronan tillhöriga vattenfall, vilka grunder enligt
i dem meddelad föreskrift äro tillämpliga även å sådana vattenfall, beträffande
vilka kronans äganderätt är föremål för tvist, varit att i största
möjliga utsträckning ernå avtal om upplåtelse av dylika vattenfall, så
att de bliva utbyggda och tillgodogjorda. Då erfarenheten under
de gångna åren på ett otvetydigt sätt lagt i dagen, att denna avsikt
icke uppnåtts, har man enligt de sakkunnigas uppfattning välgrundad
anledning att nu meddela sådana föreskrifter, att de kunna förutsättas
bryta den rådande obenägenheten att avsluta avtal om upplåtelse
enligt nämnda förvaltningsgrunder. Det torde nämligen icke finnas mer
än en mening därom, att frågan om bestämmandet av grunderna för
upplåtelse av ifrågakomna vattenfall är en i eminent grad praktisk fråga
och därför bör bedömas med ledning av den lärdom erfarenheten givit.

Vid övervägande vilka åtgärder i sådant sjdte lämpligen böra vidtagas
hava de sakkunniga funnit det vara av stor vikt att redan innevarande
riksdag sättas i tillfälle att besluta sådana ändringar i gällande
bestämmelser, som kunna i sin mån underlätta ett kraftigt uppsving i
vattenfallsbyggandet i de norra delarna av landet. Om man då undersöker,
huruvida det finnes någon eller några grupper av vattenfall, som
man kan antaga i stort sett skulle framför andra ifrågakomma till utbyggande,
i händelse förmånligare upplåtelsevillkor medgåves, faller det
snart i ögonen att ett stort antal av de strömfall, å vilka kronan redan
framställt eller eventuellt kan förutsättas framställa anspråk, torde hava
förvärvats av de nuvarande innehavarna för att inom en nära framtid
utbyggas. Man synes därför hava anledning antaga, att inom denna
grupp rymmas de strömfall, som i första hand skulle tillgodogöras,

Lindrigare
villkor för
upplåtelse av
s. k. processfall -

därest kronans rättsanspråk icke trätt hindrande emellan. Genom att
lämna lindrigare upplåtelsevillkor för denna grupp av strömfall skulle
man alltså antagligen träffa just de vattenfall, vilkas utnyttjande det
kan anses mest angeläget att främja. Det måste dessutom anses vara
med rättvisa och billighet överensstämmande att beträffande sådana omtvistade
strömfall, vilka innehavarna i god tro förvärvat, lämna mindre
stränga upplåtelsevillkor än beträffande övriga vattenfall. Så oförutsett
som kronans vattenfallsprocesser uppstått under de senaste åren, har det
ännu för några år sedan knappast funnits någon anledning för de nuvarande
innehavarne att draga hemulsmännens och därigenom sin egen
äganderätt till vattenfallen i tvivelsmål, i synnerhet som det ingalunda
torde vara ovanligt att de kunna påvisa direkta åtgärder av någon
kronans myndighet, vilka kunna anses lämna ett visst stöd för uppfattningen
att deras äganderätt är säkerställd. Ofta nog torde de vidare
för förvärvande av ett vattenfall hava fått utgiva ett förhållandevis ej
ringa kapital.

De sålunda angivna förhållandena hava fört de sakkunniga till det
resultatet, att man nu bör stanna vid att under eu tid framåt, exempelvis
fem år, medgiva förmånligare upplåtelsevillkor för eu viss, ehuru
mycket betydande grupp av dessa vattenfall, nämligen för de strömfall,
beträffande vilka kronan redan vid domstol anhängiggjort eller kan förväntas
anhängiggöra äganderättsanspråk, d. v. s. för de s. k. processfallen,
samt för de mindre vattenfall och delar av vattenfall, som lämpligen böra
med dem i ett sammanhang tillgodogöras.

Då den nuvarande innehavaren av ett s. k. processfall till följd
av den opåräknade situation, som uppkommit genom de av kronan väckta
rättegångarna, icke vågar sig på att bebygga fallet i fråga, komma hans
kostnader för vattenfallets förvärvande givetvis att ökas, enär han under
ett flertal år icke får ränta på sitt nedlagda kapital. Under sådana förhållanden
synes det vara rimligt, att kronan går honom till mötes med
avseende å upplåtelsevillkoren och därigenom möjliggör för honom att bebygga
strömfallet samt, i händelse kronan frånvinner honom detsamma,
giver honom viss kompensation för köpeskillingen för fallet. De stora direkta''
och indirekta fördelar, som strömfallets tillgodogörande kan förutsättas medföra
för det allmänna, giva med all säkerhet kronan fullgod ersättning för
de billigare villkoren för upplåtelsen, i synnerhet som strömfallet efter rimlig
tid återgår till kronans omedelbara disposition. Den nuvarande innehavarens
benägenhet att, i händelse han förlorar processen om vattenfallet,
med skadeståndsanspråk vända sig mot sina liemulsmän bör därigenom
även i hög grad minskas. Enligt de sakkunnigas förmenande

vört; detta eu given fördel. Till följd av de störa belopp, till vilka
skadeståndsanspråken med all sannolikhet skulle uppgå, bleve det annars
ett stort antal ekonomiskt mindre bärkraftiga hemmansägare och andra,
vilka till slut Ange, måhända till den yttersta gränsen av sina tillgångar,
bära bördan av kronans vattenfallsprocesser. Eu dylik eventualitet
synes emellertid om möjligt böra förekommas. Det bär därför jämväl
varit föremål för de sakkunnigas överläggningar, vilka åtgärder som i
sådant syfte kunde vidtagas. Den enda väg, som synes möjlig att beträda,
har därvid befunnits vara att i blivande avtal om upplåtelse av
s. k. processfall tillförbinda nyttjanderättsha varna att vid viss påföljd,
exempelvis erläggande av visst belopp, icke vända sig mot sina hemulsmän:
de nuvarande innehavarna skulle då äga att välja mellan att på dylika
villkor mottaga upplåtelse av strömfallen eller att avvakta utfallet av
rättegång rörande desamma med bibehållen rätt att föra talan mot
hemulsmännen. Det har emellertid icke synts lämpligt att i de författningsbestämmelser,
vilka komma att av de sakkunniga föreslås, lämna
något uttryckligt stadgande härom, enär det torde vara nödvändigt att
låta de åtgärder, som vidtagas, avpassas efter de särskilda omständigheterna
i de olika fallen. Någon generell regel kan därför icke givas.

Mot den ståndpunkt de sakkunniga sålunda intagit — att föreslå
förmånligare upplåtelsevillkor för proeessfallen — kan visserligen invändas,
att man genom att lämna de omtvistade strömfallen en dylik
förmånligare ställning i fråga om villkoren för eventuell upplåtelse främjar
deras utbyggande på bekostnad av de kronan ostridigt tillhöriga
strömfallen. Det kan ju synas, som om fog funnes för en dylik invändning.
Enligt de sakkunnigas uppfattning bör man emellertid fästa
stort avseende vid att de nuvarande innehavarna så gott som undantagslöst
torde hava varit i god tro vid förvärvande av vattenfallen. Aven om
man övervägande ser på kronans så att säga privatekonomiska intresse
av att få dessa strömfall tillgodogjorda, bör man taga i betraktande,
att upplåtelse till nyttjande i större skala av de kronan ostridigt tillhöriga
vattenfallen knappast synes kunna förväntas, förrän kronan genom
inrättandet av en vattenfällsfond eller genom andra åtgärder underlättar
finansieringen av de företag, som grundas på dylik upplåtelse.

Beträffande de omtvistade strömfallen torde förhållandet vara
ett annat, då flera av dem på sin tid förvärvats av industriella företag
eller kommuner i syfte, att de skulle tillgodogöras inom en nära
framtid. Man synes därför kunna antaga, att finansieringen av motsvarande
företag skall kunna ordnas på vanligt sätt, utan att eu
eventuell lånefonds inrättande behöver avvaktas. I de sakkunnigas upp -

drag ingår ju att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om
upprättandet av eu dylik statens lånefond. Med hänsyn såväl till de
svårigheter, vilka otvivelaktigt möta mot att inom den närmaste tiden
uppbringa de betydande belopp, som erfordras, i händelse en dylik
vattenfallsfond skall göra åsyftat gagn, som även därtill att utredningen
angående en lånefond med angiven uppgift måste kräva längre tid, än
att ett förslag i ämnet kan framläggas, medan ännu innevarande riksdag
är samlad, har denna del av de sakkunnigas uppdrag ansetts böra ställas
i andra rummet. Den omständigheten att, även om Kungl. Maj:t och
riksdagen skulle fatta beslut om inrättandet av en statens lånefond för
finansiering av vattenkraftsföretag av visst angivet slag, densamma
säkerligen icke kan träda i verksamhet förr än tidigast om ett par år,
har för de sakkunniga varit ytterligare en anledning att nu söka framföra
ett förslag, som kan antagas vara ägnat att i någon män avhjälpa
det nu rådande oefterrättlighetstillståndet med avseende å utbyggandet
av vattenfall, särskilt i Norrland och Dalarna. Några betänkligheter mot
att föreslå lättnader beträffande de s. k. processfallen hava de sakkunniga
så mycket mindre ansett sig böra hysa, som val alla torde vara
ense om att, så som förhållandena för närvarande gestalta sig, huvudsaken
är att vattenfallens bebyggande åter kommer i gång i så stor
omfattning som möjligt. Det får därvid anses vara av mera underordnad
betydelse, om början göres med sådana vattenfall, som ostridigt tillhöra
kronan, eller med sådana, beträffande vilka äganderätten är omtvistad,
resp. omtvistlig mellan kronan och de nuvarande innehavarna. Då de
sakkunniga funnit sig böra åtminstone för närvarande begränsa sitt
förslag om förmånligare upplåtelsevillkor huvudsakligen till sistnämnda
grupp av strömfall, hava slutligen de sakkunniga ansett sig böra taga
hänsyn jämväl till de måhända icke obefogade invändningar, som kunna
göras mot att ändra upplåtelsevillkoren för samtliga vattenfall, å vilka gällande
förvaltningsgrunder äro tillämpliga, innan erfarenhet vunnits, huruvida
detta kan anses påkallat, om staten inrättar eu lånefond för vattenkraftföretag.
Det har därvid synts de sakkunniga, som om eventuella betänkligheter
i dylik riktning skulle bortfalla, i händelse lindrigare villkor
för upplåtelse medgivas endast med den begränsning, som innefattas
i de sakkunnigas förslag.

Såsom här ovan i förbigående omnämnts, hava de sakkunniga i
likhet med vattenfallsstyrelsen i dess förberörda utlåtande den 22 oktober
1912 ansett, att de ändrade upplåtelsevillkor, som föreslagits beträffande
de s. k. processfallen, böra gälla jämväl för de smärre strömfall och
delar av strömfall, vilka lämpligen böra i ett sammanhang med dem

tillgodogöras. Det synes nämligen vara olämpligt, att väsentligen olika
villkor gälla för upplåtelse av sådana kronans falldelar, vilka tillgodogöras
i en och samma kraftanlä ggning.

Vattenfallsstyrelsen hemställde vidare i sitt omförmälda utlåtande
den 22 oktober 1912, att däri föreslagna lättnader i upplåtelsevillkoren
skulle gälla endast vid upplåtelse med vatten fallsrätt av de s. k. processfallen
samt av de kronans smärre strömfall och delar av strömfall, som
borde tillsammans med dem tillgodogöras. De sakkunniga hava emellertid
ansett, att de nu ifrågasatta förmånligare villkoren böra få tillämpas
jämväl vid upplåtelse på arrende. Detta torde vara nödvändigt redan
på den grund, att åtskilliga av de s. k. processlallen nu innehavas av
aktiebolag, vilka på grund av föreskrifterna i 20 § av gällande förvaltningsgrunder
angående vissa garantier för att aktierna i bolagen innehavas
av svenska, inom landet bosatta medborgare, äro förhindrade att
avsluta avtal med vattenfallsstyrelsen om vederbörande vattenfalls upplåtande
med vatten fallsrätt.

Då innehavaren av nyttjanderätt till ett kronans vattenfall icke
äger möjlighet att såsom säkerhet för lån erbjuda vanliga fastighetsinteckningar
i vattenfallslägenheten, måste en av de angelägnaste uppgifterna
vid bestämmandet av grunderna för förvaltningen av kronans
vattenfall vara att så ordna upplåtelse vill koren, att nyttjanderättshavarens
kreditanskaffning blir i möjligaste mån underlättad. Först då kan
man vänta, att upplåtandet av kronans vattenfallslägenheter skall taga
fart. För ernående av detta syfte torde man inom den principiella ramen
av nuvarande förvaltningsgrunder huvudsakligen hava två vägar att slå
in på, nämligen att förlänga upplåtelsetideu och att i vida större utsträckning,
än vad gällande förvaltningsgrunder medgiva, tillförbinda
kronan att vid nyttj anderättens upphörande gälda lösen för vissa i avtalet
angivna, nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader och annan
egendom å vattenfallslägenheten.

Vad först angår den förra av dessa utvägar har frågan om upplåtelsetidens
längd så nyligen varit föremål för riksdagens prövning,
att de sakkunniga anse sig icke böra föreslå någon ändring av densamma.

Vad åter beträffar frågan om skyldighet för kronan att vid upplåtelsetidens
slut erlägga lösen för vissa i avtalet angivna byggnader
m. m. torde ytterligare böra erinras därom, att i det förslag till för 6 -

De ändrade
grunderna
böra tillämpas
jämväl vid
•upplåtelse på
arrende.

Belåning smöjligheterna

böra i främsta
rummet underlättas.

Lösen för
vissa byggnader
m. m. vid
upplåtelsetidens
slut.

valtningsgrunder, som år 1909 framlades av de i sådant avseende tillkallade
sakkunniga, jämväl ingingo föreskrifter, som möjliggjorde för
arrendatorn av en kronans vattenfallslägenhet att i stor utsträckning
erhålla lösen för byggnader vid arrendetidens utgång. Enligt 12 § i
förslaget skulle sålunda arrendatorn kunna i avtalet antingen tillförbindas
att vid utgången av arrendetiden — som föreslogs till 40 år för
bebyggda och 45 år för obebyggda vattenfall — eller då arrendet upphörde
till följd av förverkande till kronan utan lösen avstå å den upplåtna
vattenfallslägenheten befintliga, honom tillhöriga vattenverksbyggnader
eller ock berättigas att för dem erhålla lösen av kronan. De
villkor, som i det särskilda fallet skulle inflyta i arrendekontraktet, skulle
enligt förslaget komma att bliva föremål för förhandling mellan vattenfallsstyrelsen
och blivande spekulanter.

Då frågan om framläggande för riksdagen av förslag till förvaltningsgrunder
för vissa kronans vattenfall den 8 april 1910 av dåvarande
statsrådet och chefen för civildepartementet anmäldes för Kungl. Maj:t,
anförde i nu förevarande avseende föredragande departementschefen följande
till statsrådsprotokollet:

»Den befogenhet, som sålunda enligt kommitterades förslag skulle
tillkomma vattenfallsstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj:t, i den mån
hithörande frågor i samband med beviljande av en längre arrendetid än
den normala bleve underställda Kungl. Maj:ts prövning, skulle visserligen,
genom den störa frihet de lämna att taga hänsyn till särskilda
förhållanden i de olika fallen, vid ett klokt handhavande vara väl ägnade
att tillgodose kronans rätt. Men å andra sidan är denna frihet så stor,
att det icke torde kunna antagas, att riksdagen skall vara villig att
lämna den förvaltande myndigheten så fria händer att ikläda kronan
förpliktelser, i synnerhet som dessa skulle kunna föranleda betydande
statsutgifter. Hade exempelvis vattenfallsstyi*elsen utarrenderat ett större,
kronan tillhörigt vattenfall på 45 år samt i kontraktet tillförbundit kronan
att vid arrendetidens utgång till arrendatorn utgiva lösen för å
vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader, skulle riksdagen,
när arrendetiden utlöpte,» stå inför nödtvånget att anvisa erforderliga
medel till erläggande av en sannolikt icke obetydlig löseskilling, utan
att riksdagen varit i tillfälle att pröva, huruvida övertagandet av vattenverksbyggnaderna
vore för kronan fördelaktigt. Det är visserligen sant,
att de arrendeavgifter, som av arrendatorn erlagts, kunna reserveras till
gäldande av löseskillingen. Det lärer emellertid icke alltid kunna antagas,
att arrendeavgifterna skulle vara tillräckliga härtill. Särskilt
torde det kunna förutsättas, att ett tillskott skulle erfordras, om upp -

låtelsetidon varit deri normala på samma gång som vattenfallets bebyggande
krävt stora kostnader, enär arrendeavgiften dä givetvis icke
kunnat sättas vidare hög. Av de skäl jag sålunda anfört anser jag mig
icke kunna förorda kommitterades förslag i denna del.»

I anslutning till detta departementschefens yttrande och med avvikelse
från vad kommitterade föreslagit baserades Kungl. Maj ds proposition
till 1910 års riksdag därpå, att arrcndatorn i regel alltid skulle
vid arrendetidens utgång, liksom ock undantagslöst vid arrenderättens
förverkande, till kronan utan lösen avstå sina å vattenfallslägenheten
befintliga vatt-enverksbyggnåder. Det enda undantaget härifrån — om
man bortser från de i § 9 mom. 8 och § 13 av förvaltningsgrunderna
omförmälda fall, som nära nog hava karaktären av expropriation — är
den skyldighet, som stadgats för kronan att, i händelse kronan icke vill
medgiva nyttjanderättshavaren förnyad upplåtelse vid upplåtelsetidens
utgång, till denne erlägga lösen för de honom tillhöriga, å vattenfallslägenheten
befintliga vattenverksbyggnader ävensom för annan i avtalet
angiven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras
för vattenkraftanläggningens drift, såsom byggnader, maskiner,
ledningar och dylikt.

I sammanhang med de jämkningar i förvaltningsgrunderna, som föranleddes
av vattenfallsrättsinstitutets införande, gjordes icke någon ändring
i nu förevarande avseende. Medgives vattenfallsrättsupplåtelse på längre
tid än 65 år utan omreglering under tiden av villkoren för upplåtelsen,
har följaktligen nyttjanderättshavaren att vid upplåtelsetidens slut till
kronan utan lösen avstå sina vattenverksbyggnader å lägenheten jämte
annan sin där befintliga egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens
drift.

I skrivelser, som av svenska vattenkraftföreningen ingivits till Kungl.
Maj:t, har föreningen kraftigt framhållit nödvändigheten av att tillförsäkra
dem, som mottaga upplåtelse av ett kronans vattenfall, rättighet
att vid upplåtelsetidens utgång erhålla lösen för uppförda byggnader.
Föreningen har därvid föreslagit skyldighet för kronan att inlösa jämväl
de fabriker och övriga anläggningar, som uppförts för att tillgodogöra
vattenkraften i strömfallet.

Vattenfallsstyrelsen har visserligen förut, i anslutning till gällande
förvaltuingsgrunder, ansett nyttjanderättshavaren böra vara skyldig att
vid upplåtelsetidens slut utan lösen avstå sina vattenverksbyggnader,
men har i sitt i frågan senast avgivna utlåtande den 22 oktober 1912
på anförda skäl hemställt, att Kungl. Maj:t måtte taga under ompröAning,
huruvida icke tillfälle bör beredas att, där så prövas lämpligt, till -

försäkra den, som mottager upplåtelse med vattenfallsrätt av en kronan
tillhörig vattenfa Olägenhet rätt att vid upplåtelsetidens utgång erhålla
lösen för de å lägenheten befintliga vattenverksbyggnaderna, även om
upplåtelsen sker för eu längre tidsperiod än 65 år. Vattenkraftföreningens
förslag, att lösen skulle utgå jämväl för de till en statens
vattenfallslägenhet anslutna industriella anläggningar, blev däremot av
vattenfallsstyrelsen avstyrkt. I sitt utlåtande framhöll vattenfallsstyrelsen
bl. a., att det icke spelar någon större roll, om kronan förbinder sig att
vid upplåtelsetidens utgång erlägga lösen för vattenverksbyggnaderna å
den upplåtna lägenheten, enär en dylik förpliktelse för kronan i regel
torde föranleda en något högre avgift.

Säkerligen skulle innehavarna av de vattenfall, för vilka de sakkunniga
hava för avsikt att föreslå förmånligare förvaltningsgrunder, än
som gälla enligt de nuvarande förvaltningsgrunderna, med stort intresse
motse, om kronan i avtal angående upplåtelse av dylikt vattenfall tillförbunde
sig att vid upplåtelsetidens utgång gälda lösen för byggnader
m. m. Det synes även vara uppenbart, att en dylik skyldighet för kronan
att gälda lösen skulle i avsevärd mån öka möjligheterna för nyttjanderättshavaren
att anskaffa erforderligt kapital till utförande och drift av
sina anläggningar. Detta torde bliva fallet vare sig upplåtelsen sker på
arrende eller med vattenfallsrätt, om än förbättringen torde bliva störst
i fråga om vattenfallsrätten. Kreditgivaren bör det under alla förhållanden
bereda större trygghet, att han får igen sina penningar, om han får
säkerhet i den lösen kronan kommer att erlägga. Detta bör särskilt
bliva av stor betydelse, i händelse en ombyggnad eller utvidgning av
anläggningen erfordras då upplåtelsetiden närmar sig sitt slut och följaktligen
vattenfallsrättens belåningsvärde, om kronan ej är skyldig inlösa
någon del av anläggningen, helt naturligt icke står vidare högt i
kurs. Man torde även böra räkna med att det ännu en tid bortåt,
innan vattenfallsrätten blivit mera känd och prövad, skall möta ej ringa
svårigheter för en vattenfallsrättshavare att få placerade inteckningar i
vattenfallsrätten. Den lättnad i finansieringssvårigheterna, som kan föranledas
av en skyldighet för kronan att vid upplåtelsetidens utgång lösa
vissa byggnader, synes det därför vara allt skäl att lämna dem, som
mottaga upplåtelse av ett sådant vattenfall, varom nu är fråga. Det
finnes så mycket större skäl härtill, som denna lättnad torde kunna medgivas,
utan att densamma kan antagas bliva betungande för kronan.
Såsom vattenfallsstyrelsen framhållit, kan kronans lösensskyldighet åtminstone
till en viss grad kompenseras genom en något högre årlig
avgift för upplåtelsen. Den höjning av avgiften, som sålunda eventuellt

kan ifrågakomma bliver, då upplåtelsetiden är relativt lång, i varje
fall så pass ringa, att densamma knappast kan tänkas spela någon avsevärd
roll för nyttjanderättshavaren. För att visa, huru stort procenttal
av löseskillingen som vid olika upplåtelsetider årligen behöver avsättas
för att med ränta på ränta — beräknad efter respektive 37a, 4, 47a, 5
och 57a procent — vid upplåtelsetideus utgång bilda ett kapital, motsvarande
löseskillingen, hava de sakkunniga låtit upprätta ett diagram,
som härvid bifogas såsom Bil. II. Av detsamma framgår, att, om upplåtelsetiden
är bestämd till exempelvis 75 år, därav 5 år anses utgöra
förberedelse- och byggnadstid och följaktligen full avgift kan beräknas
under cirka 70 år, endast c:a 0.21 procent av löseskillingen behöver avsättas
för att med ränta på ränta efter 47a procent stiga till samma belopp
som löseskillingen.

Några betänkligheter mot att medgiva vattenfallsstyrelsen befogenhet
att i blivande avtal tillförsäkra nyttjanderättshavare av en kronans
vattenfallslägenhet rätt att vid upplåtelsetidens utgång erhålla lösen för
vissa i avtalet angivna byggnader m. m. kunna enligt de sakkunnigas
uppfattning icke med fog göras gällande, då vattenfallsstyrelsen därtill
bemyndigas i en av riksdagen godkänd författning. Försiktigheten torde
emellertid bjuda att alltid fondera så stora delar av inflytande avgifter
för upplåtelser av vattenfallen, att erforderliga medel till gäldande av
löseskillingarna städse finnas tillgängliga och icke i sin helhet belasta
ett kommande års statsreglering. Om och när den ifrågasatta lånefonden
för finansiering av vattenkraftföretag kommer till stånd, böra
avsättningarna givetvis ingå till denna vattenfällsfond. Under tiden till
dess de behöva användas, kunna de då göras fruktbärande genom utlåning
på billiga villkor till främjande av vattenkraftindustrien. Eu
dylik direkt fondering står visserligen icke i överensstämmelse med de
principer för ändrad uppställning av riksstaten, vilka godkändes av 1911
års riksdag. Enligt dessa principer böra avgifterna för upplåtelse avkronans
vattenfall i sin helhet ingå direkt till statsverket, varför fonderingen
får ske genom årliga anslag å riksstaten. Därigenom blir
emellertid riksdagen i tillfälle att årligen pröva huru stort belopp, som
behöver avsättas.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit
sig böra föreslå att — med avseende å de grupper av strömfall, för
vilka lindrigare upplåtelsevillkor, enligt vad ovan sagts, ansetts böra nu
ifrågakomma — kronan eventuellt tillförbinder sig att gälda'' lösen förvissa
byggnader, icke blott när kronan icke vill efter första upplåtelseperiodens
utgång medgiva nyttjanderättshavaren förnyad upplåtelse, utan

även vid utgången av den tidsperiod, för vilken dylik förnyad upplåtelse
medgives. Enahanda lösensskyldighet har ansetts böra inträda jämväl
vid vatt enfall srättsupplåtelse på längre tid än 65 år, då således någon
optionsrätt enligt 4 § i gällande förvaltningsgrunder icke förekommer.

Beträffande omfattningen av kronans lösensskyldighet hava de sakkunniga,
i anslutning till vad vattenfallsstyrelsen gjort gällande i sitt
merberörda utlåtande den 22 oktober 1912, funnit att — frånsett de
fall, som avses i § 9 mom. 3 samt § 13 i gällande förvaltningsgrunder
— nyttjanderättshavaren icke bör äga rätt att påfordra lösen annat än
för vattenverksbyggnader och för vattenkraftanläggningens drift erforderlig
egendom, som finnes å lägenheten. Det synes nämligen icke
böra ifrågakomma, att kronan skulle åtaga sig skyldighet, bortsett från
de fall, som åsyftats i nyss angivna paragrafer i grunderna, att gälda
lösen för fabriker och andra anläggningar, som äro anslutna till vattenkraftanläggningen.
Eu dylik lösensskyldighet skulle visserligen i hög
grad underlätta finansieringen av motsvarande företag, men skulle säkerligen
mången gång för kronan medföra betydande olägenheter. Förutsättning
för lösensskyldighet bör liksom enligt nuvarande författningvara,
att den egendom, som skall lösas, noggrant angives i avtalet.

Svårigheter kunna visserligen med eu dylik utsträckt lösensskyldighet
för kronan uppstå beträffande sådana byggnader, som nyttjanderättshavaren
önskar uppföra under byggnadstiden, och som äro av natur att
lämpligen böra av kronan lösas. Dessa svårigheter torde emellertid
kunna övervinnas. Åro ändrings- och nybyggnadsarbetena icke av någon
större omfattning, böra de antingen kunna utan vidare av vattenfallsstyrelsen
insynas till lösen vid upplåtelsetidens utgång — vilket torde
förutsätta, att den årliga avgälden från början bestämmes med sikte på
en dylik eventualitet — eller ock att nyttjanderättshavaren åtager sig
att under den återstående upplåtelsetiden betala en något högre avgift.
Inträffa emellertid sådana omständigheter, att mycket omfattande ändrings-
och nybyggnadsarbeten behöva företagas, eventuellt kanske en
genomgripande ombyggnad av anläggningen i dess helhet, kan en modernisering
av densamma måhända omöjliggöras, om icke vattenfallsstyrelsen
äger möjlighet att på ett affärsmässigt sätt handlägga dylika
frågor. Det synes icke vara möjligt att på förhand meddela detaljerade
föreskrifter för ordnande av lösensfrågorna på ett lämpligt sätt, enär
detta förutsätter eu affärsuppgörelse mellan kronan och nyttjanderättshavaren.
Enligt de sakkunnigas uppfattning bör den förvaltande myndigheten,
här vattenfallsstyrelsen, framgent liksom nu äga fria händer
att, i de fall då sådant behnnes erforderligt, med annullerande av redan

ingånget avtal, avsluta ett nytt, som tager hänsyn till de under upplåtelsetiden
uppkomna ändrade förhållandena. Det kan emellertid förutsättas,
att ett dylikt hävande av redan ingångna avtal skall bliva erforderligt
endast i begränsad utsträckning, och att hithörande frågor skola av
vattenfallsstyrelsen handhavas med stor försiktighet.

Eu bland de bestämmelser i nu gällande förvaltningsgrunder, som
särskilt föranlett anmärkningar, utgör föreskriften, att den förnyade upplåtelse,
till vilken nyttjanderättshavaren äger optionsrätt, skall ske »mot
den arrendeavgift och de villkor i övrigt, vilka med hänsyn till då
rådande förhållandena kunna anses skäliga». Man har invänt, att denna
kronans skälighetsprövning icke innebär någon garanti för nyttjanderättshavaren,
att villkoren för den förnyade upplåtelsen verkligen bliva
bestämda på sådant sätt, att de bliva för nyttjanderättshavaren antagliga.
Ett visst berättigande kan enligt de sakkunnigas uppfattning icke
frånkännas denna anmärkning. De sakkunniga hava emellertid funnit,
att man skulle bryta udden av densamma, om man läte skäligheten av
de villkor, kronan betingar sig för den nya upplåtelsen, prövas av en
skiljenämnd. Denna utväg synes då böra tillgripas. Skiljenämnden
torde därvid lämpligen böra sammansättas på det sätt, som finnes föreskrivet
i 15 § av gällande förvaltningsgrunder för kronans vattenfall.

Aven i några andra avseenden hava förvaltningsgrunderna synts
de sakkunniga böra revideras. Sålunda torde bestämmelserna angående
skälen till förverkande av skedd upplåtelse, vilka emellertid de sakkunniga
funnit i huvudsak vara nödvändiga för bevarande av kronans rätt,
böra jämkas i en för nyttjanderättshavaren förmånlig riktning beträffande
såväl arrende som vattenfallsrätt, så att kronan icke kan uppsäga
avtalet, innan nyttjanderättshavaren erhållit skälig respittid att vidtaga
rättelse av anmärkt förfarande eller underlåtenhet. Vidare synas vid
förverkande av upplåten vattenfallsrätt innehavare av inteckningar i
vattenfallsrätten böra, med viss företrädesrätt sinsemellan, vara berättigade
att erhålla ny upplåtelse av vattenfallslägenheten under en tid motsvarande
den del av upplåtelsetiden, som ej gått till ända, när vattenfallsrätten
förklarades förverkad. Slutligen torde det få anses vara av
en viss betydelse, om en nyttjanderättshavare, som på ett tillfredsställande
sätt fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet och iakttagit gällande
laga föreskrifter rörande vattenkraftanläggninyen, tillerkännes rätt att, i
händelse kronan vill ånyo upplåta vattenfailslägenheten, när den i avtalet
stadgade upplåtelsetiden gått till ända, framför andra erhålla ny upplåtelse

Sättet för
bestämmande
av villkoren
för förnyad
upplåtelse.

Mindre avvikelser
från
gällande
förvaltningsgrunder.

av densamma på de villkor, kronan då prövar böra gälla för den förnyade
upplåtelsen.

Försel,-stia. Såsom redan här ovan i förbigående framhållits, hava de sak kunniga

funnit ändamålsenligt, att man tills vidare bör nöja sig med
att, beträffande de avtal, som avslutas under en kortare tid framåt i
fråga om strömfall inom vissa grupper, medgiva de lättnader i upplåtelsevillkoren,
som här ovan i huvudsak angivits. Man vinner också därigenom
viss erfarenhet, huruvida dessa ändrade upplåtelsevillkor äro väl
avvägda. I en eller annan form borde även under denna försökstid den
ifrågasatta lånefonden för finansiering av vattenkraftföretag kunna träda
i verksamhet och börja visa sina verkningar. Det är visserligen sant,
att till följd av världskrisen abnorma förhållanden kunna förväntas på
penningmarknaden under de närmaste åren. Man torde därför vara
nödsakad att under den föreslagna femårsperioden räkna med höga räntor
för all fast kapitalplacering å längre tid. Under försökstiden borde man
dock vinna en värdefull erfarenhet angående den lämpligaste utformningen
av villkoren för upplåtelse av kronans vattenfall. Skulle försökstiden
befinnas alltför kort tillmätt liksom ock om erfarenheten ger vid
handen att villkoren i övrigt behöva ändras, lära Kungl. Maj:t och riksdagen
icke underlåta att vidtaga för avhjälpandet härav iämpade åtgärder.

Ändringarna Det kunde ju synas ligga närmast till hands, att de jämkningar i

intcrgas i gällande föreskrifter angående grunderna för kronans vattenfall, vilka
3äT3,!örci*Un de sakkunniga sålunda funnit sig höra föreslå, även formellt taget framträdde
såsom ändringar av kungl. kungörelsen angående grunder för
förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall. De sakkunnigas förslag
gäller emellertid endast vissa grupper av vattenfall, vartill kommer,
att de ifrågasatta nya stadgandena äro avsedda att, åtminstone tills vidare,
tillämpas endast för en tid av fem år framåt. Med hänsyn tiU dessa
omständigheter hava de sakkunniga funnit lämpligast att i en från gällande
förvaltningsgrunder, formellt sett, helt fristående författning inrymma
de ändrade föreskrifter, som av de sakkunniga löreslås.

Förslag till Det av de sakkunnige utarbetade förslaget till ändrade förvalt ändring

av nino-sgrunder för vissa grupper av strömfall har ansetts böra föranleda
tgöreiscn en jämkning av 17 § i kungl. kungörelsen den 4 juli 1910. Förslag
den 4 juli till ändrad lydelse av nämnda paragraf har därför jämväl upprättats.

Speciell motivering.

A) Forslaget till kungörelse angående grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall,
beträffande vilka kronans äganderätt är eller kan förväntas bliva föremål
för tvist, dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall.

§ I Vid

avfattningen av denna paragraf hava de sakkunniga funnit det
möta synnerligen stora svårigheter att i en på samma gång koncis och
något så när kortfattad definition positivt angiva de vattenfall, som rätteligen
böra hänföras till de s. k. processfallen och beträffande vilka följaktligen
de ifrågasatta förmånligare upplåtelsevillkoren skulle komma
till tillämpning. De sakkunniga hava därför funnit sig böra i huvudsak
upptaga det av svenska vattenkraftföreningen flera gånger framförda
förslaget, att lindring i upplåtelsevillkoren borde medgivas för de vattenfall
eller delar därav, vilka i kungl. vattenfallskommitténs förteckningav
år 1903 icke upptagits såsom tillhörande kronan. Genom en dylik
avfattning vinner man fördelen av att erhålla en i stort sett säker gräns
för den nu föreslagna författningens tillämplighetsområde.

Det bör emellertid framhållas, att, såsom vattenfallskommittén själv
betonar i inledningen till sitt betänkande, de av kommittén upprättade
förteckningarna över kronan helt eller delvis tillhöriga vattenfall icke
äro uttömmande. Särskilt inom Norrbottens och Västerbottens läns fjälltrakter
finnas, enligt vad kommittén uppgiver, många sådana vattenfall,
vilka icke upptagits i förteckningarna. Dessa vattenfall kunde emellertid
på grund av sin belägenhet och ringa konstanta vattenmängd icke antagas
komma till nyttig användning inom den närmaste tiden. Vidare hade
kommittén icke i förteckningarna infört vissa angivna, inom Angermanälvens
vattensystem å eller invid kronoparker belägna vattenfall med ringa

konstant vattenmängd, vilka enligt uppgift skulle helt eller delvis tillhöra
kronan. Enahanda vore förhållandet med ett vattenfall i Åtran.

Vidare torde några kronan tillhöriga strömfall eller delar av strömfall
hava undgått kommitténs uppmärksamhet och på den grund icke
hava upptagits i kommitténs förteckningar.

Slutligen är det uppenbart, att å förteckningarna icke kunnat uppföras
de vattenfall, som av kronan förvärvats efter tiden för förteckningarnas
upprättande.

För alla dessa vattenfall skulle följaktligen de föreslagna lindrigare
upplåtelsevillkoren bliva gällande, i händelse vattenkraftföreningens
formulering godtoges i oförändrat skick. Till förekommande av en
dylik eventualitet hava de sakkunniga givit nu förevarande paragraf eu
sådan avfattning, att däri såsom villkor för den föreslagna författningens
tillämplighet å ett vattenfall föreskrives, att detta i god tro åtkommits
av annan. Det torde nämligen icke kunna förekomma, att ett strömfall
inom någon av nu ifrågavarande grupper av annan åtkommits med
anspråk på äganderätt till strömfallet, och i varje fall synes god tro
vid dylikt förvärv icke kunna förutsättas. Under alla förhållanden bör
detta vara uteslutet med avseende å den för närvarande viktigaste
gruppen av omförmälda strömfall, nämligen beträffande dem, som under
tiden efter 1903 inköpts för elektrisk drift å vissa delar av statsbanorna.
(Ivriga hithörande grupper av strömfall äro säkerligen ej vidare betydande,
varjämte deras aktuella nutidsvärde torde vara relativt ringa.
Skulle mot förmodan den föreslagna författningen, formellt sett, bliva
tillämplig å något av dem, är emellertid därmed icke avgjort, att upplåtelse
enligt författningen även kommer att ske. Då enligt förslaget
Kungl. Magt äger avgöra, huruvida strömfall, som i förslaget avses,
skall upplåtas till nyttjande, har Kungl. Maj:t alltid i sin hand att avgöra,
huruvida de lindrigare villkor förslaget inrymmer skola vinna tilllämpning
eller ej.

Det är vidare att märka, att författningsförslaget icke uttryckligen
stadgar, att den innehavare av vattenfallet, som erhåller upplåtelse av
detsamma, skall vara i god tro för att bliva delaktig av de lindrigare
villkor, som förslaget erbjuder. År det icke möjligt att eljest träffa
avtal om upplåtelse av ett strömfall, kan det vara av intresse för kronan
att medgiva upplåtelse på de för nyttjanderättshavaren förmånligare
villkoren, jämväl då vattenfallet kommit i andra händer under pågående
äganderättsprocess eller överlåtits å annan, som vid förvärvet ägde
kännedom om att detsamma uppförts å kammarkollegii förteckningar

r>i

över eventuella procession eller att kronan eljest kunde förväntas framställa
anspråk på bättre rätt till vattenfallet. De lindrigare villkor, som
innefattas i de sakkunnigas föreliggande författningsförslag, kunna visserligen
komma till tillämpning, i händelse avtal om upplåtelse av strömfallet
före överlåtelsen träffas mellan vattenfallsstyrelsen och den dåvarande
innehavaren i god tro. Understundom torde det emellertid kunna förekomma,
särskilt vid exekutiv försäljning, att något dylikt avtal om upplåtelse
av strömfallet icke kommit till stånd. Jämväl för att skydda
den godtroende innehavarens intressen vid försäljningen torde det vara
lämpligt att kronan i sådan händelse kan lägga de villkor den föreslagna
författningen innehåller till grund för upplåtelsen. Det vill synas
de sakkunniga, som om deir avfattning nu förevarande paragraf erhållit
icke utesluter eu dylik möjlighet för kronan. 1 anslutning till stadgandet
i paragrafens sista stycke bör det emellertid ankomma på Kungl. Maj:t
att, vid meddelande av föreskrift att strömfallet skall upplåtas till
nyttjande, lämna medgivande till ingående av avtal om upplåtelse av
strömfallet på de villkor, som angivas i författningsförslaget.

Har avtal ingåtts om upplåtelse av ett s. k. processfall, men bliver
sedermera kronans talan angående bättre rätt till strömfallet i fråga
slutligen underkänd, är uppenbarligen därmed också avtalet utan verkan
för tiden därefter. Gäller avtalet ett strömfall, å vilket kronan har
äganderättsanspråk, men har kronan, i avvaktan på utgången av redan
pågående process rörande motsvarande »typ» av vattenfall, icke instämt
sin talan till domstol, och kommer sedermera talan om bättre rätt till
strömfallet icke att föras av kronan, finnes icke någon fast tidpunkt
för avklippande av kronans äganderättsanspråk på strömfallet. Det synes
därför vara lämpligt att, om rättegång beträffande äganderätten till
strömfallet icke anses böra av kronan anhängiggöra, ett bestämt avgörande
därom träffas. Det torde kunna antagas, att kammarkollegium
kommer att ingå till Kungl. Maj:t med anmälan, när slutlig dom fallit i processen
angående ett »typ»-fäll. För att undanröja den nu rådande osäkerheten
beträffande äganderätten till vattenfall synes det då vara önskvärt, att
Kungl. Maj:t i anledning av dylik anmälan meddelar uttrycklig föreskrift,
huruvida talan angående bättre rätt till sådana vattenfall, beträffande
vilka kronans äganderättsanspråk grunda sig på enahanda rättsgrunder
som beträffande »typ»-fallet, skall anhängiggöra eller ej. Intill dess
slutligt avgörande träffats i äganderättsprocessen, respektive intill dess
föreskrift av Kungl. Maj:t meddelats, att rättegång angående bättre rätt
till strömfallet icke skall anhängiggöras vid domstol, bör emellertid avtalet
gälla, vilket torde vara av betydelse huvudsakligen i fråga om

kontrollen å planläggningen ocli utförandet av arbetena för vattenkraftanläggningen.

I anslutning till vad här ovan anförts synes någon avgift för upplåtelsen
icke böra ifrågakomma förr än för tiden efter det kronans
äganderätt till vattenfallet blivit fastslagen genom laga kraft ägande
dom. Gillas kronans anspråk endast beträffande vissa delar av vattenfallet,
bör uppenbarligen avtalet gälla och avgift utgå endast beträffande
dessa delar.

De i författningsförslaget inrymda förmånligare villkoren för upplåtelse
synas vidare böra tillämpas jämväl å sådant vattenfall eller sådan
del av vattenfall utav nyss angivet slag, som genom laga kraft ägande
dom redan tillerkänts kronan. Den omständigheten att före processens utgång
innehavaren av vattenfallet icke avslutat avtal med vattenfallsstyrelsen
om upplåtelse av fallet, bör icke skäligen betaga honom rätten
att komma i åtnjutande av de lättnader vid dylik upplåtelse, vilka författningsförslaget
erbjuder. För att icke förslaget skall bliva tillämpligt
å vattenfall, som för länge sedan återvunnits till kronan, hava de sakkunniga
sett sig nödsakade att bestämma en tidpunkt, efter vilken rättegången
om vattenfallet skall hava anhängiggjorts för att författningsförslagets
bestämmelser skola gälla beträffande detsamma. Det har därvid
befunnits lämpligt att bestämma denna tidpunkt till den 1 januari 1909,
enär kronan före nämnda dag icke börjat den rad av rättegångar, som
vållat den nu rådande osäkerheten i fråga om äganderätten till vattenfall,
särskilt i de norra delarna av landet.

Såsom här ovan omförmälts hava de sakkunniga ansett lämpligt
att, i händelse några kronan ostridigt tillhöriga strömfall eller delar av
strömfall befinnas böra tillgodogöras i ett sammanhang med ett s. k.
processfall, enahanda villkor skola gälla för upplåtelse av nämnda strömfall
eller delar av strömfall, som för upplåtelse av det omtvistade vattenfallet.
Skulle de kronan ostridigt tillhöriga strömfall eller delar därav,
som sålunda äro avsedda att utnyttjas i den planerade kraftanläggningen,
uppgå till någon mera avsevärd del av det samlade vattenfall, för vars
tillgodogörande anläggningen utföres, torde man kunna utgå ifrån att
vattenfallsstyrelsen kommer att vid bestämmandet av den årliga avgälden
tillse, att kronans intressen bliva vederbörligen iakttagna genom högre
avgift för sådana delar av det samlade vattenfallet.

I likhet med vad som gäller beträffande de vattenfall, å vilka
kungl. kungörelsen den 4 juli 1910 är tillämplig, torde det böra ankomma
på Kungl. Maj:t att förordna, huruvida vattenfallslägenhet, som
avses i den nu föreslagna författningen, skall upplåtas till nyttjande, samt

på vattenfallsstyrelsen att träffa avtal om dylik upplåtelse. Uttrycklig
föreskrift härom har ansetts lämpligen böra inflyta i denna paragraf.

§ 2.

Av förlattningsförslaget framgår, att i nu förevarande paragraf
upptagits bestämmelser jämväl beträffande upplåtelse av vattenfall, som
är bebyggt med kronan tillhöriga byggnader. Åven då förslaget begränsats
till att avse huvudsakligen endast process fallen, torde det nämligen
icke vara uteslutet, att fråga kan uppkomma om författningens
tillämplighet vid upplåtelse av bebyggt vattenfall. Skulle kronan genom
laga kraft ägande dom förklaras äga bättre rätt till ett strömfall, som
redan blivit bebyggt, kan nämligen kronan i domen bliva förklarad
sk}ddig att gälda lösen för de byggnader, som uppförts för tillgodogörande
av strömfallets vattenkraft. Detta torde exempelvis bliva fallet,
om kronan skulle återvinna ett strömfall på den grund, att i vederbörande
skattebrev intagits bestämmelse därom, att försäljningen skall gälla
med de förbehåll, som finnas stadgade i kammarkollegii kungörelse den
24 januari 1823 angående vissa föreskrifter till förekommande av skada
genom uppdämningar för fisken och vattenverk in. m. I nämnda kungörelse
stadgas nämligen, att vid skatteförsäljningar de strömfall, som
kunna användas på sätt i kungörelsen angives, icke få kronan avhändas
utan alltid skola bibehållas under kronans disposition, därvid åborna
emellertid äga rätt att dem under tiden begagna, dock utan rättighet
att vid de tillfällen, då de för något av förenämnda ändamål behövas,
utfå annan ersättning än för därvid uppförda byggnader, så vida icke
Kungl. Magt skulle vid särskilda förhållanden finna skäligt förordna,
att någon ersättning därutöver må dem beviljas. På grund av nämnda
bestämmelse synes vederbörande innehavare vara berättigad att, när
vattenfallet återgår till kronans disposition, erhålla lösen för de byggnader,
som uppförts för vattenfallets tillgodogörande. Med hänsyn till
en dylik lösensskyldighet för kronan hava de sakkunniga ansett försiktigheten
bjuda, att den föreslagna författningen göres tillämplig även å
vattenfall, som äro bebyggda med kronan tillhöriga byggnader.

Återvinner kronan genom laga kraft ägande dom ett strömfall i
bebjrggt skick och inlöser kronan ej de för vattenkraftens tillgodogörande
uppförda byggnader, böra uppenbarligen vid ingående av avtal om upplåtelse
av dylikt strömfall tillämpas de grunder, som gälla beträffande
vattenfall i obebyggt skick.

I detta sammanhang bör framhållas, att de sakkunnige i första

momentet, andra stycket av föreliggande paragraf föreslagit en avvikelse
från motsvarande stadgande i 4 § av gällande förvaltningsgrunder.
Där föreskrives nämligen, att arrendatorn av bebyggt vattenfall kan i
avtalet berättigas att efter arrendetidens utgång få vattenfallslägenheten
till sig ånyo upplåten på den tid, som i nämnda avtal bestämmes. 1
analogi med vad som gäller beträffande obebyggt vattenfall, har denna
bestämmelse på det sätt ändrats, att den nya upplåtelsetiden jämväl för
bebyggd vatten fallslägenhet begränsats till 30 år, i synnerhet som därigenom
bättre överensstämmelse vinnes med momentets sista stycke,
enligt vilket Kungl. Magt är berättigad att medgiva utsträckning av
upplåtelsetiden för båda perioderna till sammanlagt högst 95 år. Någon
egentlig ändring i sak torde emellertid icke vara åstadkommen genom
denna jämkning.

De viktigaste nyheterna i förevarande paragraf utgöras dels av den
föreslagna befogeuheten för vattenfallsstyrelsen att i blivande avtal om
upplåtelse av vattenfall, som avses i författningsförslaget, tillförbinda
kronan att vid utgången av upplåtelsetiden, respektive den tid, för vilken
förnyad upplåtelse må hava medgivits, gälda lösen för vissa byggnader
och annan egendom, dels ock av stadgandena om hänskjutande till
bedömande av skiljenämnd, huruvida den avgäld och de villkor i övrigt,
som kronan betingar sig för förnyad upplåtelse, kunna anses skäliga.

Beträffande de allmänna villkoren för införande av skyldighet för
kronan att i större utsträckning än som är medgiven i nu gällande
förvaltningsgrunder lämna lösen för byggnader m. m. vid upplåtelsetidens
slut, få de sakkunnige hänvisa till, vad här ovan i den allmänna motiveringen
därom anförts.

Enligt nu tillämpade föreskrifter är en arrendator av ett kronans
vattenfall, i händelse han icke är villig att efter den första arrendeperiodens
slut mottaga ny upplåtelse av vattenfallet på de villkor, som
kronan uppställer för förnyad upplåtelse, skyldig att till kronan utan
lösen avstå sina å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.
Kritiken av gällande förvaltningsgrunder har, såsom redau förut framhållits,
i stor utsträckning riktat sig just mot denna bestämmelse. Man
har därvid anfört, att arrendatorn icke har några garantier för, att de
villkor för den nya upplåtelsen, vilka uppställas av kronan, verkligen
också bliva skäliga ur arrendator^ synpunkt. Skulle de bliva så stränga,
att arrendatorn funne sig icke kunna antaga dem, löpte han risken att
icke vidare få någon kraft från vattenfallet för drivande av sina fabriksanläggningar
in. in. samt nödgades dessutom att utan lösen avstå från sina
vattenverksbyggnader å den upplåtna lägenheten. Han kunde därigenom

utan något sitt. förvållande till stor del berövas frukterna av sitt arbete
för tillgodogörande av vattenfallet och eventuellt bliva nödsakad att nedlägga
sin rörelse, under det att kronan, som återfinge strömfallet i bebyggt
skick, skulle göra en oberättigad vinst på lians bekostnad.

Det synes sålunda vara ställt utom tvivel, att det skulle giva
spekulanter på upplåtelse av vattenfall ävensom avnämare av kraft från
upplåtet vattenfall eu känsla av trygghet, om garanti kunde vinnas
för att kronan icke för den nya upplåtelsen betingar sig villkor, som
från nyttjanderättshavarens synpunkt icke kunna anses skäliga. Det
bör då vara av vikt att söka utfinna ett medel att i detta avseende
göra upplåtelsevillkoreu mera begärliga. De sakkunnige hava trott
sig kunna uppnå detta syfte genom att låta en skiljenämnd bedöma,
huruvida de av kronan uppställda villkoren kunna anses skäliga.
Endast under förutsättning att skiljenämnden finner, att kronan betingat
sig skäliga villkor för den nya upplåtelsen, men nyttjanderättshavaren
ändock icke vill mottaga ny upplåtelse, inträder enligt de sakkunniges
förslag skyldighet för honom att utan lösen avstå sina vattenverksbyggnader
å lägenheten. Prövar åter skiljenämnden de av kronan uppställda
villkoren icke vara skäliga, är kronan, där ej överenskommelse
kan träffas mellan vattenfallsstyrelsen och arrendator!! om ny upplåtelse
av vattenfallslägenlieten, skyldig att betala lösen för arrendator^ vattenverksbyggnader
å lägenheten ävensom för annan i avtalet angiven,
honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för
vattenkraftanläggningens drift.

Den skiljenämnd, som sålunda skall äga att pröva skäligheten av
de från kronans sida uppställda arrendevillkoren, hava de sakkunnige
funnit lämpligen kunna utses på det sätt, som finnes föreskrivet i 15 §
av gällande grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall.
Den där avsedda skiljenämnden äger redan enligt gällande bestämmelser
att träffa avgörande angående beloppet av den tilläggsavgift, som
bör av arrendator! erläggas, i händelse han tager i anspråk genom
sjöreglering vunnen ökning av vattenkraften i det upplåtna vattenfallet.
På grund av den ingripande betydelse, som ett av skiljenämnden meddelat
beslut i fråga om skäligheten av arrendevillkoren för den nya
upplåtelsetiden kan äga för nyttjanderättshavarens ekonomiska ställning,
utgå de sakkunnige ifrån att till skiljemän utses endast sådana personer,
som äro verkligt sakkunniga i hithörande frågor. Med hänsyn till beslutets
stora räckvidd, kunde det måhända synas lämpligt, att själva
författningen angåve de huvudgrunder, som vid skälighetsprövningen
borde komma i betraktande. Då det emellertid torde vara omöjligt att

på förhand angiva den mångfald av faktorer, som i ett dylikt fall böra
spela in och i sin mån inverka på det avgörande, vid vilket skiljenämnden
stannar, har det synts de sakkunnige icke vara tillrådligt att
införa någon dylik bestämmelse i författningsförslaget. De sakkunnige
vilja emellertid här nedan angiva de huvudsakliga synpunkter, från vilka
skälighetsfrågan, enligt de sakkunniges uppfattning, bör bedömas.

I första hand bör därvid avseende fästas vid de i orten eller, då
svårigheter möta att i orten erhålla erforderliga data för jämförelse, de
eljest gängse prisen å kraft från annat håll till liknande ändamål,
myckenhet, utnyttningstid, sätt för kraftuttagning m. in., som gälla
beträffande arrendatorns tillgodogörande av vattenkraften i strömfallet.
För bestämmande av det gängse priset för kraft torde hänsyn böra
tagas jämväl till kostnaderna för förhyrande, respektive eget framställande
av kraft medelst konkurrerande kraftkällor, exempelvis medelst motorer,
baserade på omsättning till kraft, värme eller ljus av stenkol, koks,
torv, oljor eller annat bränsle. Därjämte bör skiljenämnden taga i betraktande
betingelserna för det företag, som tillgodogör vattenkraften i
strömfallet, den vinst eller förlust arrendator!! kan hava haft under den
gångna delen av arrendeperioden och hans utsikter till vinst under den
nya upplåtelsetiden, de kostnader han nedlagt eller ytterligare behöver
nedlägga på byggnader in. m. för kraftens tillgodogörande, hans utsikter
att få dessa ersatta genom den lösen, kronan må komma att erlägga
vid upplåtelsetidens utgång, samt möjligheterna för de till vattenkraftanläggningen
eventuellt anslutna industrier att erlägga normala kraftpris
för tillhandahållen elektrisk energi. Vidare bör tagas hänsyn till,
om fallet tagits i anspråk för en nationalekonomiskt viktig hantering,
som måhända för att kunna bära sig kräver ett lägre pris för kraften,
än som eljest i allmänhet gäller. Slutligen torde avseende även böra
fästas vid det sätt, varpå arrendatorn under den gångna tiden förstått
att tillgodogöra sig vattenkraften i strömfallet och hans förmåga att
utnyttja densamma på ett ändamålsenligt och rationellt sätt.

Enligt 15 § i gällande förvaltningsgrunder för kronans vattenfall,
vilken § jämlikt § 4 i nu föreliggande författnings förslag är tillämplig
jämväl vid upplåtelse av vattenfall, som i förslaget avses, skall vidare,
i brist av godvillig överenskommelse, skiljenämnd äga att bestämma
beloppet av den lösen, som kronan må vara skyldig att erlägga för
byggnader och annan egendom, som angives i avtalet. Beträffande
sättet för bestämmandet av nämnda belopp, torde man — om man
bortser från den eventualiteten att lösesumman bestämmes redan i avtalet
— huvudsakligen hava två vägar att slå in på, nämligen att till

grund för detsamma lägga antingen affärsvärdet eller det s. k. tekniska
värdet, motsvarande kostnaden för utförande vid tiden för inlösningen
av de byggnader och anläggningar, respektive anskaffandet av den övriga
egendom, som skall inlösas, dock med skäligt avdrag för därå befintliga
brister. De sakkunniga hava vid övervägande av vilken utav dessa
vägar, som bör väljas, slutligen stannat vid att löseskillingen bör bestämmas
efter det tekniska värdet. Därigenom kan visserligen i ytterlighetsfall
föranledas, att löseskillingen antingen uppgår endast till en
ringa del av det affärsvärde, det inlösta kan anses äga, eller ock bliver
så hög, att kronan icke kan erhålla skälig ränta å densamma på grund
av anläggningens ringa affärsvärde. Att de sakkunniga dock anse sig
böra förorda att löseskillingen beräknas efter det tekniska värdet, beror
huvudsakligen på svårigheten, för att ej säga den fullständiga omöjligheten
att på förhand kalkylera, till vilket belopp lösesumman kan komma
att stiga, i händelse densamma skall bestämmas efter affärsvärdet av
det, som skall inlösas. För företagets finansiering torde det vara önskvärt,
att löseskillingens belopp med någorlunda säkerhet kan på förhand
beräknas. För kreditgivaren bör det i varje fall vara av intresse att
kunna i förväg kandera det belopp, som vid upplåtelsetidens slut
kommer att iitfalla i lösen. För kronan synes det även vara av en
viss vikt att kunna bestämma det ungefärliga beloppet av löseskillingen,
så att en tillnärmelsevis riktig avsättning av inflytande avgifter kan
ske till bildande av ett kapital, motsvarande de lösesummor, som böra
utgå. Det bör även framhållas, att det knappast synes möjligt att ernå
eu rättvis grund för bestämmandet av vattenverksbyggnadernas affärsvärde,
då själva kraftkällan tillhör kronan, enär det torde möta nästan
oöverstigliga svårigheter att särskilja affärsvärdet av vatt enverksby ggnaderna
och av vattenfallet.

Bestämmes löseskillingen, i enlighet med vad ovan förordnats, till
ett belopp, motsvarande det tekniska värdet av de byggnader och anläggningar,
som skola inlösas, erfordras särskilda regler för fastställandet
av de avdrag, som böra göras för de å dem tilläventyrs förefintliga
brister. Det lämpligaste förfarandet härvid synes vara, att skiljenämnden
införskaffar uppgifter å de verkliga kostnaderna för utförande av de
redan befintliga anläggningarna samt uppskattar kostnaderna för utförande
vid tiden för inlösningen av motsvarande anläggningar. Därjämte
beräknas värdet av förekommande brister i procent av den verkliga
kostnaden för anläggningarna samt göres motsvarande procentuella
avdrag från den beräknade kostnaden för utförande av nya anläggningar
av enahanda konstruktion. Till underlättande av skiljenämndens

arbete torde nyttjanderättsliavaren böra i avtalet tilllörbindas att efter
byggnadernas utförande tillhandahålla vattenfallsstyrelsen uppgifter å
byggnadssättet och å anläggningskostnaderna för de delar av anläggningen,
vilka enligt föreskrift i avtalet kunna komma att av kronan
inlösas.

Beträffande den ovan antydda utvägen att redan i avtalet fastslå
löseskillingens belopp, synes densamma icke i regel vara att förorda. Lösesumman
torde nämligen under sådana förhållanden komma att bestämmas
till ett belopp motsvarande den beräknade kostnaden för utförande av de
byggnader, som skola av kronan lösas, eventuellt med korrektioner för
de jämkningar i kostnaderna, som uppstå vid anläggningarnas utförande.
När en mera avsevärd del av nyttjanderättstiden gått till ända, kommer
då, med hänsyn till den antagliga stegringen av byggnadskostnaderna
och penningvärdets fall, löseskillingen med all sannolikhet icke att bliva
av någon vidare betydelse för företagets kreditanskaffning, i synnerhet
som kreditgivaren torde fästa avseende jämväl därvid, att till beloppet
ovissa avdrag vid inlösningen måste göras för bristande underhåll av
byggnaderna.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att de sakkunniga jämväl
till behandling förehaft frågan, huruvida kronan borde vara skyldig att, då
nyttjanderättsliavaren av en eller annan anledning icke anser sig kunna
mottaga ny upplåtelse av vattenfallslägenheten på villkor, som av skiljenämnd
befunnits skäliga, till honom gälda lösen för vattenverksbyggnader
med det belopp, som motsvarar deras värde i kronans hand. Av
flera skäl, på vilka det emellertid icke synes föreligga anledning att nu
ingå, hava de sakkunniga kommit till det resultat, att i varje fall någon
allmän skyldighet icke bör stadgas för kronan att under dylik förutsättning
utgiva lösen till nyttjanderättsliavaren. Skulle speciella förhållanden
till äventyrs göra det önskvärt, att lösen i dylikt fäll undantagsvis
gäldas av kronan, lär denna fråga lämpligast böra ordnas på det
sätt, att Kungl. Maj:t gör särskild framställning i ämnet till riksdagen,
som då får tillfälle att pröva frågan efter de särskilda omständigheterna
i det enskilda fallet.

§ 3.

Såsom redan förut framhållits, äro enligt de sakkunnigas uppfattning
de omständigheter, som i gällande förvaltningsgrunder för
kronans vattenfall angivits såsom skäl för förverkande av upplåten
arrenderätt, respektive vattenfallsrätt till en kronans vattenfallslägenhet

av den störa betydelse, att ett åsidosättande av motsvarande föreskrifter
få anses innebära giltiga skäl till förlust av nyttjanderätten. I den
män de angivas såsom villkorliga, blir det uppenbarligen en förhandlingsfråga
mellan vattenfallsstyrelsen och vederbörande spekulant, huruvida
de skola inflyta i vederbörande avtal.

De sakkunniga hava visserligen ansett sig kunna utgå ilrån att,
därest ett åsidosättande av en dylik löreskritt, som intagits i avtal om
upplåtelse av ett kronans vattenfall, skulle äga rum, vattenfallsstyrelsen
icke kommer att å kronans vägnar uppsäga avtalet, förrän nyttjanderättshavaren
beretts tillfälle att inom viss, av vattenfallsstyrelsen förelagd
skälig tid vidtaga rättelse av skedd underlåtenhet eller överträdelse.
Då det emellertid synes vara lämpligt att uttrycklig föreskrift härom
intages i den nu föreslagna författningen, hava de sakkunniga i dylik
riktning omformulerat såväl förevarande paragraf som § 6, vilka motsvara
§§ C och 19 i nu gällande förvaltningsgrunder och gälla respekti ve
upplåtelse på arrende och med vattenfallsrätt.

§§ 4 och 5.

Beträffande bestämmelserna i 4 § samt 5 §, första momentet torde
någon särskild motivering icke vara erforderlig. 1 fråga om 5 §, andra
momentet få de sakkunniga hänvisa till vad här ovan anförts angående
skyldighet för kronan att vid upplåtelsetidens slut betala lösen för
vattenverksbyggnader och annan i avtalet angiven egendom.

Stadgandena i tredje momentet av 5 § hava ingen motsvarighet
i nu gällande grunder för förvaltningen av kronans vattenfall. En
något liknande bestämmelse förekommer emellertid i formulär till tomträttsavtal,
vilka på den senaste tiden godkänts av olika kommuner. En
föreskrift därom, att innehavare av inteckning i vattenfallsrätt skall
vara berättigad att under vissa förutsättningar erhålla företrädesrätt till
ny upplåtelse av vatten fallslägenheten i fråga, torde vara ägnad att i
sin mån säkerställa inteckningshavarna och följaktligen bidraga till
ökande av vattenfallsrättens belåningsvärde.

De sakkunniga vilja emellertid framhålla att, såvitt på förhand
kan bedömas, förverkande av upplåten vattenfallsrätt kan tänkas förekomma
endast i sällsynta undantagsfall. Innehavarna av inteckningar
i vattenfallsrätten och andra företagets kreditgivare komma nämligen
med all sannolikhet att noga övervaka, att vattenfallsrättens innehavare
icke gör sig skyldig till överträdelse eller underlåtenhet, som kan medföra
ett förverkande av nyttjanderätten, eller, om någon sådan ändock

sker, öva sådan påtryckning på vatteniållsrättsinnehavaren, att rättelse
omedelbart vidtages. Då det dock icke kan anses uteslutet, att upplåten
vattenfallsrätt någon gång kan komma att förklaras förverkad,
synes det finnas giltig anledning att i den föreslagna författningen
upptaga bestämmelser om företrädesrätt för innehavare av inteckning
i vattenfallsrätten till ny upplåtelse av vattenfallslägenheten.

Någon ovillkorlig rätt till ny upplåtelse bör emellertid icke tillerkännas
inteckningshavaren. Visserligen bör denne i regel vara berättigad
att framför annan erhålla ny upplåtelse. På grund av särskilda
omständigheter torde det emellertid understundom kunna vara av allmänt
intresse att vattenfallslägenheten bibehålies i kronans hand. Möjlighet
härtill synes därför böra beredas. För att lämna viss garanti mot ett
godtyckligt förfarande gentemot inteckningshavaren innehåller förslaget,
att denne skall hava företrädesrätt till ny upplåtelse, där ej på framställning
av vattenfallsstyrelsen Kung!. Maj:t annorlunda förordnar.
Skulle fråga uppkomma om att inteckningshavaren på grund av säregna
förhållanden icke bör medgivas ny upplåtelse, lär Kungl. Maj:t vid
ärendets avgörande icke underlåta att särskilt pröva, huruvida inteckningshavaren
genom förvägrande av rätt till ny upplåtelse skulle tillskyndas
avsevärd förlust, samt eventuellt göra framställning till riksdagen
om beredande av ersättning till inteckningshavaren med belopp, som
kan befinnas skäligt.

Stadgandena i 20 § av nådiga kungörelsen den 4 juli 1910 angående
grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall,
sådan densamma lyder enligt nådiga kungörelsen den 22 juni 1911,
kunna även lägga hinder i vägen för upplåtelse till inteckningshavaren.
Skall ny upplåtelse till denne kunna ifrågakomma, bör han i varje fäll
vara skyldig att inom viss tid, exempelvis tre månader, efter det
ii)-tf j an d er ätten förklarades förverkad, hos vattenfallsstyrelsen anmäla
sig vilja mottaga upplåtelse av vattenfallslägenheten.

Fn ovillkorlig rätt för inteckningshavare till ny upplåtelse skulle
även under vissa omständigheter kunna bliva till förfång för utnyttjande
av den kraftverksanläggning, i vilken uttages vattenkraften i det av
kronan upplåtna strömfallet. Utgör detta endast eu del av det större
vattenfall eller det fallkomplex, för vilket k ra ftverk s a nläggni ngen är
avsedd, under det att kraftverksägaren på annan grund är berättigad
att tillgodogöra sig övriga delar av det samlade vattenfallet, kan en
upplåtelse av kronans andel därav till innehavare av inteckning i vattenlallsrätten
lätt leda till att den falldel vattenfallsrättsupplåtelsen avser
kommer i andra händer än strömfallet i övrigt. Enär en dylik splitt -

Öl

ring av olika delar av ett vattenfall, vilket tillgodogöra i eu enhetlig
anläggning, i varje fall icke bör ske, då den kan förebyggas, har någon
företrädesrätt till ny upplåtelse i dylikt iäll ansetts icke böra tillkomma
inteckuingshavaren.

Uppenbarligen kan innehavare av inteckning i vattenfallsrätt, som
upphört till följd av förverkande, icke hava några befogade anspråk på
att erhålla ny upplåtelse av vattenfallslägenheten för längre tid än som
motsvarar den icke tilländagångna delen av upplåtelsetiden enligt det
förra avtalet. Det kunde ju synas vara lämpligast att inteckningshavaren
finge övertaga vattenfallslägenheten på alldeles samma villkor, som
gällde för den förverkade nyttjanderätten. Det är emellertid att märka,
att förhållandena med avseende å lägenheten genom förverkandet kunna
hava förändrats jämväl däri, att kronan till följd av detsamma blivit ägare
till vissa, i det förra avtalet angivna och å vattenfallslägenheten befintliga
vattenverksbyg-gnader m. m., som tillhörde den förre nyttjanderättsbavaren.
Gäller sålunda den nya upplåtelsen ett åtminstone delvis bebyggt vattenfall,
kan det från inteckningshavarens sida icke med fog göras gällande,
att för den nya upplåtelsen bör gälla samma avgäld som förut, utan
synes det rimligt, att hänsyn tages till de förändrade förhållanden, som
uppkommit genom förverkandet. Man kan dock icke utan vidare utgå
från att kronan skall kunna så mycket höja avgälden, att kronan får skälig
ränta å de till kronan utan lösen överlämnade vattenverksbyggnaderna.
Förhållandena torde nämligen kunna gestalta sig så, att vattenfallsstyrelsen
bör vara berättigad och kanske till och med får anses vara i
viss mån skyldig att vid bestämmande av avgälden för den nya upplåtelsen
fästa avseende därvid, att den nye nyttjunderättshavaren bidragit
till kostnaderna för de anläggningar, kronan utan lösen erhållit. Av lätt
insedda skäl är det omöjligt att på förhand överblicka de olika kombinationer,
som härvid kunna uppstå. Det torde därför böra överlämnas
till vattenfallsstyrelsen att med möjligast obundna händer träffa uppgörelse
om den avgäld, som bör utgå för den nya upplåtelsen, så att
avgälden alltid kan sättas till ett efter de olika förhållandena skäligt
belopp. I anslutning härtill innehåller författningsförslaget i denna del
endast, att för den nya upplåtelsen skall göras sådan jämkning i avgälden,
som befinnes skälig med hänsyn därtill, att kronan till följd av
förverkandet kan hava blivit ägare till vissa byggnader m. m. å vattenfallslägenheten.

Den förmån, förenämnda bestämmelser äro avsedda att bringa
innehavare av inteckningar i vattenfallsrätt, som förverkats, synes emellertid
böra säkerställas jämväl på det sätt, att inteckningshavaren erhåller

garanti för att den avgäld, som skall gälla för den nya upplåtelsen,
tager tillbörlig hänsyn jämväl till hans intressen. I analogi med de
föreskrifter, som intagits i 1 mom. 2 § fjärde stycket av författningsförslaget,
hava de sakkunniga för stärkande av vattenfallsrättens betydelse
såsom kreditunderlag ansett påkallat, att, om inteckningshavaren ej vill
mottaga ny upplåtelse på de villkor, kronan härför betingar sig, en sådan
skiljenämnd, som avses i 15 § av gällande förvaltningegrunder för kronans
vattenfall, bör få bedöma, huruvida de av kronan uppställda villkoren
äro skäliga eller ej. Vill inteckningshavaren ej mottaga ny upplåtelse
på villkor, som skiljenämnden prövar skäliga, synes icke rimligen kunna
påfordras, att kronan skall visa honom ytterligare tillmötesgående, utan
bör han då vara förlustig sin företrädesrätt till ny upplåtelse.

§ 6.

I fråga om de i denna paragraf gjorda avvikelser från motsvarande
paragraf — 19 § — i nu gällande forvaltningsgrunder rörande kronans
vattenfall få de sakkunniga hänvisa till vad därom anförts under § 3.

§ 7-

1 förevarande paragraf har medgivits rätt för innehavare av nyttjanderätt
till ett kronans vattenfall, som avses i författningsförslaget, att,
därest han fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet och iakttagit gällande
föreskrifter rörande vattenkraftanläggningen, framför andra ånyo erhålla
nyttjanderätt till vattenfallet vid utgången av upplåtelsetiden, respektive
den period för vilken han på grund av optionsrätt fått mottaga ny upplåtelse.
Denna rättighet, som dock inträder, endast om kronan vill medgiva
ny upplåtelse, och gäller på de villkor, som kronan då anser böra
tillämpas, torde i någon mån bereda nyttjanderättshavaren en säkrare
ställning; och har därför ett stadgande av innehåll, paragrafen utvisar,
ansetts böra inflyta i författningsförslaget.

Beträffande den föreslagna provisoriska naturen av de nu framlagda
ändrade bestämmelserna rörande upplåtelse av de s. k. processfallen
samt av de smärre strömfall och delar av strömfall, vilka lämpligen
böra i ett sammanhang med dem tillgodogöras, tillåta sig de sakkunniga
hänvisa till vad härom förut anförts.

Då det synes vara av vikt, att de föreslagna lindrigare villkoren
för upplåtelse av vattenfall, som avses i den ifrågasatta författningen,
träda i tillämpning så snart som möjligt, hava de sakkunniga funnit sig
böra föreslå att, i händelse författningsförslaget godkännes av Kungl.
Magt och riksdagen, detsamma får träda i kraft redan den 1 juli 1915.

B) Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 17 § i nådiga kungörelsen
den 4 juli 1910 angående grunder för förvaltningen av vissa
kronan tillhöriga vattenfall.

I händelse det av de sakkunniga framlagda förslaget till ändrade
grunder för upplåtelse av de s. k. processfallen och av vissa kronan
ostridigt tillhöriga vattenfall av riksdagen god kännes, torde 17 § i nu gällande
förvaltningsgrunder för kronans vattenfall icke kunna bibehållas i
oförändrat skick. De sakkunniga hava tagit under övervägande om
icke paragrafen kunde helt försättas ur kraft under den tid de föreslagna
ändrade grunderna för upplåtelse av processfallen kunna komma
att gälla. Ett dylikt upphävande av paragrafen har emellertid ansetts
icke böra ifrågakomma. Det torde nämligen icke vara uteslutet att de
för nyttjanderättshavarna mera förmårdiga villkor, som innefattas i de
sakkunnigas förslag beträffande upplåtelse av dylika strömfall, icke kunna
komma till tillämpning i fråga om vissa vattenfall, nämligen om vederbörande
innehavare icke kan anses hava åtkommit fallet i god tro och
Kungl. Maj:t icke finner skäl medgiva upplåtelse av strömfallet på de
förmånligare villkoren. Om förevarande paragraf i nu gällande förvaltningsgrunder
då vore upphävd, kunde eventuellt hinder anses föreligga
även mot upplåtelse av strömfallet till nyttjande på villkor, som angivas
i nådiga kungörelsen den 4 juli 1910. De sakkunniga hava därför omformulerat
paragrafen sålunda, att densamma skall gälla i fråga om upplåtelse
av processfall, endast när avtal om upplåtelsen icke må avslutas
med tillämpning av de utav de sakkunniga utarbetade grunderna för
upplåtelse av processfallen.

ÖB

Reservation.

Till de sakkunnigas allmänna motivering för behovet av ändrade
upplåtelsegrunder, i första hand till förmån för de omtvistade norrländska
vattenfallen, ansluter jag mig i allt väsentligt. Jag medgiver
också gärna att de förslag, som de sakkunnigas majoritet enats om,
innefatta beaktansvärda förbättringar, som under gynnsamma betingelser
i övrigt kunna tänkas föranleda bebyggande av ett och annat omtvistat
vattenfall under processtiden.

Men jag kan dock icke finna de sakkunnigas förslag under föreliggande
omständigheter tillfredsställande med hänsyn till önskemålet
att i största möjliga omfattning befrämja utvecklingen av den norrländska
vattenkraftindustrien, och skall till frågans belysande anföra
ytterligare några synpunkter.

Av Norrlands 3—4 miljoner hästkrafter äro endast några få procent
utnyttjade. Världen har gott om vattenkraft; i Europa ha Norge,
Frankrike, Italien och Österrike mera eller ungefär lika mycken onyttjad
vattenkraft som vi, Amerika och Afrika hava mångfaldigt mera än
Europa.

I Norrland kräva de s. k. borgerliga behoven — såsom de sakkunniga
också framhållit — mycket ringa kraftbelopp, träindustrien kan,
även vid betydligt längre driven förädling än nu, icke binda mycket
stora kraftmängder. Vid järnindustrien kunna däremot genom den
elektriska smältningen vissa förhoppningar knytas, och detta gäller i
kanske än högre grad om en del andra elektrokemiska industrimöjligheter.
Dessa vattenkraftindustrier, nästan undantagslöst beroende av
mycket billig kraft, äro av den största betydelse för den bygd där de
växa upp, ej minst genom de förädlingsindustrier, som ofta följa i
deras spår.

De stora vattenkraftindustrierna äro och bliva internationella i
den mening att de för sina produkter äro i stort sett hänvisade till
världsmarknaden, ofta därtill beroende av tillförsel utifrån av vissa

kompletterande råvaror. Våra inhemska råvaror skapa icke åt oss någon
monopolställning. Storindustrien söker sig naturnödvändigt till sådana
platser, från vilka den färdiga produkten billigast kan distribueras på
världsmarknaden, något som främst förutsätter möjligast billiga frakter
för råvaror och färdig vara samt billig kraft.

Norrlands vattenfall hava ett instängt läge; hamnarna äro under
stor del av året spärrade, järnvägs frakterna bliva dryga, klimatet är
ofta hårt, levnadskostnader och arbetslöner relativt höga. Norge har en
isfri västkust med flere miljoner onyttjade hästkrafter. Merkostnaderna
för frakter och arbetslöner vid en norrländsk vattenkraftindustri kunna
lätt nog spela en betydande roll, räknat per ton färdig vara. Även där
våra norrländska vattenfall, såsom ofta är förhållandet, kunna utbyggas
lika billigt som de norska, hava de fått stå tillbaka; icke ens den norska
koncessionslagstiftningen av år 1909 har förmått ändra detta faktum,
vartill dock torde hava bidragit att i allmänhet just våra bästa vattenfall
bundits genom äganderättsprocesserna.

Mången föreställer sig kanske att den framtida norrländska vattenkraftindustrien
har särskilt gynnsamma förutsättningar för export österut.
Emellertid ställa sig frakterna från norsk fabrik i regel väl så billiga
som från Norrland, och i fortsättningen har man därjämte att räkna med
en halv miljon hästkrafter, som i sydöstra Finland kunna utnyttjas under
förmånliga förhållanden.

Det är följaktligen icke, vare sig ur kvantitativ eller än mindre
ur kvalitativ synpunkt, några särskilda företräden vi kunna bjuda storindustrien
av den internationella typen, något som de senaste tio årens
erfarenheter också bekräftat. Likväl torde man kunna hoppas att åtskillig
svensk företagsamhet skall stå redo att göra sitt bästa så snart statsmakterna
slå in på en för våra förhållanden bättre avpassad vattenfallspolitik.
1 första hand kan åtskilligt finnas att taga upp för den inhemska
marknaden, som nu är beroende av en ofta onödig, stundom
vansklig import. Med stöd av egen marknad hava vi sedan vida bättre
förutsättningar att konkurrera utanför landets gränser.

Vidare må betonas det ofrånkomliga förhållandet att i Norrland
endast storindustriens utveckling jämsides med förbättrade kommunikationer
kan befordra ett ökat och mera bärkraftigt jordbruk, ökning av
utkomstmöjligheterna och minskning av emigrationen. I utredningar om
Norrlands »kolonisation» förbiser man ofta detta faktum.

Den viktigaste frågan i vad angår upplåtandet av statens resp.
omtvistade vattenfall är upplåtelsetidens längd. För-min del måste jag
bestämt hävda att själva systemet med begränsad upplåtelse av vattenfall

är olyckligt och principiellt oriktigt. Från vattenkraftverket skall kraft
levereras till industrier m. fl. konsumenter, och hela gruppen av företagmåste
vara stadd i ständig utveckling. Då upplåtelsetiden närmar sig
sitt slut, och ofta långt dessförinnan, inträder ett tillstånd av ovisshet,
som ofelbart måste hämma utvecklingen. Följderna för själva kraftverken
kunna i viss mån mildras genom av de sakkunniga föreslagna
inlösningsbestämmelser, men för konsumenterna, framför allt de anslutna
industrierna, framstå olägenheterna desto starkare. Då de 65 eller 75
åren närma sig sitt slut, ofta ganska långt dessförinnan, måste dessa
industrier sväva i fullkomlig ovisshet om vad de kunna företaga sig,
och den för industriföretagen själva, deras anställda personal och för
landet så nödvändiga kontinuiteten i utvecklingen äventyras. Denna
utomordentligt viktiga sida av saken hava de sakkunnigas majoritet icke
tillräckligt beaktat.

Med det sagda är också tydligt att det stundom hörda skälet fölen
relativt kort upplåtelse, nämligen att bankkrediter, exempelvis obligationslån,
vanligen hava relativt kort amorteringstid, icke har något
större sakligt berättigande i detta sammanhang. Ett sådant skäl kan
gälla för vissa bestämda utbyggnader, men icke då — såsom vanligt
och riktigt är — upplåtelsetiden måste innefatta en serie av ny- och
ombyggnader vid kraft- och industriverken.

Möjligen invänder någon att under sådana förhållanden staten
hellre borde själv utbygga sina vattenfall. Lägger man i likhet med
mig huvudvikten på att de norrländska vattenfallen såvitt möjligt komma
till lönande användning, så har man icke något att erinra mot en sådan
åtgärd i och för sig, där den verkligen befmnes ekonomiskt motiverad.
Men därmed löses icke den nu föreliggande frågan om processfallen. Och
man får dessutom beakta att de norrländska kraftverken — på sätt de
sakkunniga utvecklat — vanligen komma att direkt höra samman med
ett eller ett par stora industriföretag, vilka ej sällan äro underkastade
mycket växlande konjunkturer. Det torde ännu dröja åtskillig tid innan
statsmakterna bliva benägna att anlita statens kredit eller dess omhänderhavda
medel för så pass svårbedömda företag.

Om man emellertid icke nu tror sig om att finna en för staten
betryggande form för vattenfallens upplåtande på obegi''änsad tid —
något som enligt min uppfattning endast skulle förutsätta ett visst förtroende
till framtida statsmakters förmåga att rätta verkliga missbruk —
så är det åtminstone angeläget att upplåtelsetiden sättes så lång som
möjligt, så lång att företagaren anser sig kunna skjuta undan tanken
på att det icke är med äganderätt till kraftkällan han går till verket.

Därför har svenska vattenkraftföreningen sedan år 1911 förordat och
kungl. vattenfallsstyrelsen i oktober 1912 tillstyrkt en upplåtelsetid av
95 år utan omreglering av villkoren under tiden.

Nu yttra de övriga sakkunniga i fråga om upplåtelsetidens längd
endast att" denna fråga »så nyligen varit föremål för riksdagens prövning
att de sakkunniga anse sig icke böra föreslå någon ändring av densamma».
_ •

Även frånsett den synnerliga vikt man enligt min mening måste
tillmäta denna del av frågan, kan jag icke anse det anförda skälet
giltigt, Riksdagen har lika sent prövat och antagit övriga nu gällande
villkor, inkl. inlösningsbestämmelserna. I fråga om upplåtelsetiden har
den största tvekan hela tiden gjort sig gällande. År 1909 föreslogo
särskilda sakkunniga eu normal upplåtelsetid av 40—45 år, 1910 års
riksdag bestämde den till 50—55 år, 1911 års riksdag 60—65, i vissa
fall 75 år, och redan 1912 tillstyrkte kungl. vattenfallsstyrelsen som
nämnt en upplåtelsetid av 95 år för de omtvistade fallen. Varken före
eller efter den tiden har något vattenfall upplåtits. Någon saklig anledning
att anse upplåtelsetidens längd i fråga om de omtvistade fallen
fastlåst tillsvidare kan jag under sådana förhållanden icke anse föreligga.
Till yttermera visso åberopar jag att vid riksdagsbehandlingen
1911 man även från håll, där man då ställde sig avvisande till längre upplåtelsetid,
hänvisade till möjligheten att efter ett eller annat år ändra
bestämmelserna, om erfarenheten visade att detta vore önskvärt.

Till slut må här ytterligare erinras om vad det nu närmast gäller.
Det gäller att villkorligt upplåta enskilda tillhöriga, stundom för stora
kostnader förvärvade vattenfall, på vilka staten ännu så sent som 1903
icke ansågs kunna göra anspråk, en uppfattning, vars riktighet de pågående
processerna hittills i stort sett bekräftat. Genom att avsluta
villkorliga avtal för att få bebygga sina vattenfall under processtiden
drabbas ägarna under alla förhållanden av pålagor, i form av extra
byggnadskontroll m. m., som kunna göra dem mera böjda att avvakta
processens avslutning — till påtaglig skada för landet, som bör med
glädje hälsa varje nytt industrisamhälle i Norrland. Lägges därtill att
de åsyftade nya bestämmelserna liksom förut komma att innefatta gränsvärden,
inom vilka statens myndigheter alltjämt hava i sin hand att
utforma detaljerna efter sig företeende omständigheter, så måste man
finna att statsmakterna ikläda sig en synnerligen måttlig risk. Så mycket
mer som under de närmast följande åren industriens kreditmöjligheter
tyvärr kunna befaras bliva ganska begränsade.

Man får ej heller glömma att det villkorliga avtalet icke är avslut -

ningen på processfallens besvärligheter; efteråt följer den vanliga synebehandlingen
och de nitton kungsådrevillkoren med sin beryktade bestämmelse
om skyldighet för den byggande att underkasta sig blivande
lagstiftning — i förbigående sagt en bestämmelse så obestämbar och
hinderlig att den icke vidare borde få förekomma.

På sålunda anförda skäl och under hänvisning i övrigt till vad
kungl. vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen i skrivelser
till Kungl. Maj:t under 1911 och 1912 anfört i berörda fråga, anser jag
att de sakkunniga bort föreslå

att för processfallen samt för sådana kronan ostridigt tillhöriga
smärre strömfall och delar av strömfall, vilka lämpligen böra tillgodogöras
i ett sammanhang med ett processfall, tiden för upplåtelse på
arrende eller med vattenfallsrätt må kunna bestämmas till högst 95 år i
en följd, med skyldighet för kronan att, om vattenfallet efter sagda tid
måste för något statens ändamål tagas i anspråk, gälda lösen fotvatten
versbyggnad er m. m.

Beträffande upplåtelsevillkoren i övrigt för de omtvistade vattenfallen
anser jag mig böra uttala att bestämmelserna om avtalets förverkande
utan olägenhet borde kunna ytterligare modifieras då det gäller
de omtvistade vattenfallen. Där kronan vid ett förverkande berättigas
återtaga vattenfällslägenheten, vilket kan ske under förhållanden, som
nu kunna vara svåra att överskåda, synes kronan böra erlägga lösen för
arrendatorn tillhöriga byggnader m. m. efter det värde dessa för kronan
befinnas äga, dock ej mer än det tekniska värdet. Vid upplåtelse med
vattenfallsrätt kan liknande syfte uppnås genom att i händelse av förverkande
vederbörande inteckningsinnehavare obligatoriskt berättigas att
övertaga kontraktet. — Det synes mig vara oegentligt och för kreditgivningen
hinderlig! att kronan skulle kunna vid ett av tillfälliga orsaker
vållat förverkande övertaga lägenheten och därmed ett kanske betydande
värdeobjekt före den eu gång bestämda upplåtelsetidens slut, utan skyldighet
att under en eller annan form tillgodose arrendatorns eller inteckningshavarens
intressen.

Till sist synes mig böra påpekas, att även om möjligast tillfredsställande
upplåtelsegrunder för de omtvistade vattenfallen skulle vid
årets riksdag vinnas, så kvarstår dock det förhållandet att dessa grunder
av processuella skäl anses icke kunna tillämpas å en stor grupp av
processfall, bland dem den Sandvikens järnverk tillhöriga Lanforsen i Dalälven,
där den s. k. 1822 års förordning av kronan åberopats i processen.
Det borde icke vara omöjligt att även i detta avseende finna en rimlig utväg.

Sven Lubeck.

Bil. I.

P. M.

angående rättsgrunderna för kronans anspråk på bättre rätt till rattenfall i
Dalälven oeh i de norrländska älvarna, upprättad på grundvalen av faktiska
uppgifter, som erhållits från kammarkollegium.

Vid de undersökningar, som i kammarkollegium verkställts för utrönande
av den rätt, kronan kan äga till olika strömfall, har man funnit,
att väsentligen på grund av fyra olika huvudgrunder kronan skulle
kunna göra anspråk på rätten till strömfall, nämligen:

l:o) på gruud av strandäganderätt;

2:o) » » » s. k. regalrätt;

3:o) » » » vid avvittring träffat avgörande;

4:o) » » )> förbehåll från kronans sida vid skedd skatte rätts

uppgörelse.

Förutom dessa mera generella grunder kunna i enstaka fall andra
rättsgrunder åberopas. Sålunda har uti rättegången om Tvttbofallet i
Dalälven — förutom regalrätt — jämväl framhållits, att, då kronan bortbytt
en till vattenfallet gränsande fastighet, vattenfallet icke gått med
i bytet. Likaledes föreligga beträffande rätten till Hammarsforsen i
Indalsälven alldeles specifika grunder för kronans äganderättsanspråk,
beroende på de egendomliga förhållanden, som uppkommo vid Ragundasjöns
uttappning den 6 juni 1796.

Anmärkas må vidare, att förutnämnda generella grunder ofta kunna
åberopas jämsides med varandra. Så är särskilt förhållandet med regalrätten
och avvittringen.

A. Strandäganderätt.

Härunder hava hänförts icke allenast de vattenfall, utmed vilka
kronan är ägare till stranden, utan jämväl sådana strömfall, där kronan
såsom delägare i ett skifteslag må hava del i fallet. Då kronan är ägare

till stranden invid ett strömfall, har helt naturligt någon rättegång angående
strömfallet icke anhängiggjorts från kronans sida. Kronan är
tillsvidare innehavare av vattenfallet och har således oj anledning företaga
någon åtgärd. Däremot är det ingalunda säkert, att strömfallet,
därför att kronan är ägare av stranden, i sin helhet tillhör kronan. Vid
skifte kan nämligen vara uttryckligen bestämt, att vattenfallet skall samfällt
tillhöra hela skifteslaget. Innebörden av bestämmelserna vid laga
skiftet kan också vara oviss. Som bekant är det en i teori och praxis
mycket omtvistad fråga, hiiruvida, då vid ett skifte icke lämnats några
bestämmelser om rätten till ett strömfall, detsamma skall anses vara tilldelat
den ägolott, som erhållit sina ägor intill detsamma, eller skall
anses vara oskiftat. För närvarande synes praxis närmast luta åt den
förra meningen.

Ej heller de fall, då kronan såsom delägare i ett skifteslag har
del i ett strömfall, hava i och för sig föranlett någon rättegång från
kronans sida. Oftast är ju kronans rätt ostridig. Då det kan vara
tvistigt, huruvida strömfallet bibehållits oskiftat eller ej, har man — med
hänsyn till att kronans andel oftast är obetydlig — icke ansett sig ensamt
på sådan grund böra anhängiggöra en rättegång. Det har ansetts
vara tillräckligt att i kammarkollegii vattenfallsliggare anmärka förhållandet
för att en gång framdeles, då enligt Kungl. Majrts föreskrift
anmälan skall göras om den rätt, kronan äger till olika strömfall, göra
anmälan jämväl om den eventuella rätt, kronan såsom delägare i ett
skifteslag kan äga till ett strömfall. Dock har, där på annan grund
rättegång anhängiggjorts och kronan är delägare i det skifteslag, inom
vilket strömfallet är beläget, jämväl framställts påstående om den rätt,
kronan på sådan grund må äga. Så torde vara förhållandet i en rättegång
om Kattstrupeforsen i Indalsälven.

B. Reg alrätten.

Regalrätten torde lämpligen kunna detinieras såsom en, oberoende
av strandäganderätt, staten såsom sådan tillkommande rätt till vattendrag,
därvid vattendraget i allmänhet bör vara mera betydande. En
sådan rätt har staten i ett flertal, för att icke säga de flesta utländska
stater. För den äldsta svenska rätten synes detta institut
däremot hava varit fullkomligt främmande. I äldre tider har beträffande
alla olika vattendrag i Sverige gällt regeln om strandägarnas rätt till
vattendragen, vilken regel särskilt fått uttryck i Hälsingelagen, där i

Viderbobalkens XIV kap. uttryckligen utsäges, »att den äger vatten,
som land äger». Så småningom inträngde emellertid i Sverige, antagligen
på grund av inflytande utifrån, en uppfattning om kronans regalrätt
till vattendrag, liksom till skogar och gruvor m. m. Denna åskådning
började göra sig gällande i slutet av medeltiden och växte sig allt
starkare under 1500- och 1600-talen samt finnes ännu hvarunder 1700-talet samt in i början av 1800-talet, I sammanhang med den omsvängning,
som i början av 1800-talet i så många avseenden skedde i
den allmänna uppfattningen i Sverige och som särskilt på det ekonomiska
området gjorde gällande, att statens väl bäst befordrades genom
att de enskilda fingo i inbördes konkurrens tillgodogöra sig naturförmånerna,
bleknade uppfattningen om kronans regala rätt till vattendragen
allt mera bort. Från mitten av 1800-talet torde man knappast längre
kunna tala om en sådan uppfattning. Den förefintliga uppfattningen
om kronans regala rätt till vattendrag har icke satt något spår efter
sig uti våra olika lagar. Sålunda finnes icke i 1734 års lag något uttalande,
som hänsyftar på kronans regalrätt. Så mycket kraftigare finner
man spår av regalrättsuppfattningen i utfärdade kungl. förordningar, i
uttalanden från olika myndigheter och jämväl från enskilda.

Det mest bekanta uttalandet i dylik riktning finnes uti 18 § av
Kungl. Mapts Ordning för bergsmän den 6 juli 1649, där det heter:
»Efter såsom alla strömar i Rijket icke mindre än som grufwor och
Bärgzwärck räknas för Cronones Regalia; Altså ther någre Strömmar i
Bärgzlagen finnas, som äro obygde, och äganderne sielfwa icke förmå
them bebyggia, the skole wara Cronan förbehåldne, them samma til
andra förpackta låta, som Cronan therföre sin rättighet åhrligen gifwa
kan, på thet watnet icke må löpa fåfängt sin koos; doch härmed förståendes
de strömar, som något store äro, och icke kunna wara någre
gamble byggningar för när eller til hinder.» Under Johan Hirs tid
framkom också det s. k. Helgeandsholmsbeslutet, enligt uppgift meddelat
år 1282. Ehuru det numera torde vara allmänt erkänt, att detta beslut
var en förfalskning, är det dock alldeles otvivelaktigt, att detsamma
blivit under flera århundraden allmänt trott och därigenom utövat ett
icke obetydligt inflytande på rättsutvecklingen. I beslutet omnämnes först,
att huvudströmmarna i mellersta Sverige, såsom Motala ström och Trollhätte
ström in. m., tillädes kronan. Vidare heter det: »Blef ock på
samma tid samtyckt, att alle Norländske och Finske Strömmar, der som
hufvudfiske äro både medh Lax, Ål, Si jk och Iidh skulle lyda under
Kronan, och alle the them brukade, skulle gifwa Kronan deraf!’ Ränta,
undantagandes dee Fiskje, som Konungen läte själft bruka.»

Såsom ovan sagts, tiar det s. k. Helgeandsholmsbeslutet under vissa
tidsperioder vunnit allmän tilltro. Man finner det synnerligen ofta åberopat
av olika myndigheter. En viss konfirmation erhöll detsamma
också därigenom, att det åberopades i 161)7 urs instruktioner lör kvarnkommissionerna.
Utfärdandet av dessa instruktioner utgör jämväl ett
utslag av den då rådande regalrättsuppfattningen, och vid de rannsakningar,
som med anledning av instruktionernas utfärdande verkställdes
om allmänningsvatten, har i många fall eu ren regalrättsuppfattning
gjort sig gällande. Att här redogöra för alla dessa fall skulle bliva
allt för vidlyftigt. Ett enda exempel må anföras från kvarnkommissionen
i Gästrikland, i vars protokoll det heter: »Sedermera discourrerades
om siälfwa Fundus dherest Qvarnen ähr belägen, antingen dhen samma
ähr Skatte eller Crono, och befans att wähi siälfwa Land och Strand
är Skatte effter Stranden hörer till Wässbyggeby och Bäck Byar i
Wahlbo sochen. Men aldenstund Strömmen effter Hans Kongl. Maij:ts
Allernådigaste förordningar böhr för ett Konungens Regale ansees,
emedan samma Ström ähr så stoor, att dheruti Bruuk byggias kunnat,
såsom dher och 2: ne Stång Järns-Hambrar opbygde ähro, dy stadnade
Kongl. Commissionen uti dhe enhälliga Tankar och Sluth, att samma
Qvarn häreffter böhr Considireras som Crono.» Som nämnt är, förekommer
också hos olika myndigheter ett flertal olika uttalanden om
kronans regalrätt. Några må här anföras:

1) Uti en skrivelse 1760 framhåller således Konungens befallningshavande
i Västerbottens län: »Härvid är till vetande att intet laxfiske
i Umeå älv är ännu skatte utan de såväl som floden Crono.» Och
längre ned heter det vidare: »Enär nu floden men ej landet är
Crono.»

2) I en skrivelse 1742 från kammarkollegium till Konungens befallningshavande
i Västernorrlands län framhåller kammarkollegium på
tal om bibehållande av en kvarn uti ett förefintligt vattendrag »den
fria disposition, som Kung!. Maj:t och Kronan av uråldrige tider haft
och än haver över strömmarna i Norrlanden».

3) I en skrivelse 1783 framhåller Konungens befallningshavande
i Västerbottens län om ett fiske i Torne älv, att vissa klagande visserligen
föregivit, att denna Rata vore på själva deras skatte]ord och
strand anlagd, då den dock vore belägen i en kronans regala älv utanför
deras hemman och gårdar.

4) I en skrivelse från Konungens befallningshavande i \ästernorrlands
län av 1768 om kungsådran i Ljunga älv framhöll Konungens
befallningshavande bland annat följande: »Het hade ej heller anstått

häradssynerätten åt döma öfver kungeådrans läge i denna Elf men väl
åt ransaka därom till mit bepröfvande, enligt det förordnade Högl.
Kongl. Kammar Collegium för samma h:d synerätt enl. Landshöfdinge
ämbetets resolution bifallet, i synnerhet som den hel och hållen är et
kronans regale och följakteligen ej rörer skatteman på något sätt de
där väl äga landet på sidorne men ej hafva någon enskilt rättighet till
fiskevatten.»

5) I en skrivelse den 19 november 1770 framhåller samma Konungens
befallningshavande på tal om fisket i Indalsälven följande: »Att
landeganderätt här icke äger rum visas däraf att detta icke är någon
ström hvaruti visse fiskelag blifvit kronan uttryckligen förbehållne, i
hvilket fall strandegare stode Öppet alt annat fiske utan är en af rikets
betydeligare regale elfvar där angränsande skatteman ingen rättighet
till vattnet kunna påstå.»

Dessa sistnämnda uttalanden äro av intresse jämväl för tolkningen
av en bestämmelse uti 1770 års skattläggningsmetod för Västernorrlands
län, där det heter: »Lax, sik, ål, strömming och skjälfiskerier, som äro
belägna i Kronans regale strömmar och fiskeskär, eller på Kronans allmänningar,
få icke under hemmanens skatt intagas, utan böra särskild!
taxeras eller genom auctioner till den mestbjudande förräntas, till hvilken
ända de lios landshöfdingen i orten uppgifvas, att därmed låta förfara,
som Kronans rätt och bästa fordrar, och med författningarna enligt är.»

Senast anförda uttalande är anmärkningsvärt så tillvida, som det
visar, att uppfattningen om kronans regala rätt så sent som 1770 fanns
kvar jämväl hos statens högsta myndighet.

Flera exempel kunna anföras på, att uppfattningen om kronans
regala rätt trängt ned jämväl till strandägarna själva. Sålunda framhöllo
Klabböle byamän uti en skrivelse av 1733, att ej allenast deras
laxfiske utan jämväl »hela älven voro krono». Likaledes framhöllo Klabböle
och Sörtors byamän 1799, då fråga var om uppförande av ett
sågverk vid Baggböle by, att »Ume stora älv vore regal torde ingen
kunna bestrida».

Uti en framställning 1815 från riksdagsfullmäktige i Västerbottens
och Norrbottens län om rätt till fisket i insjöar och mindre vattendrag
framhålla dessa: »Det är på dessa, i djupaste underdånighet anförda
skäl, som Väster- och Norrbottens Allmoge, allerunderdåuigst anhåller,
att utan widare afgift, än Hemmanet åtföljer, få gagna fisken för
skattemannens land och strand, hwilka uti Insjöar och sådane Wattudrag
hwilka med Kronans större strömmar icke kunna sammanblandas
och derom allmänna Lagen särskild! stadgar, hwilke förmohner wid

Hem man b Skattlägga i ngarne eller Hemmanens bestämmande till minsta
Mantal redan förut blifvit med ränta belagde.»

Frågar man sig slutligen, vad betydelse regalrätten nu kan äga,
och om kronan på grund av densamma karl hava någon rätt till strömfall,
så är man inne på en synnerligen vansklig fråga. Det synes
nämligen givet finnas fog för den meningen, att regalrätten aldrig utvecklats
till eu så att säga självständig rätt för kronan utan endast varit
eu rådande rättsuppfattning. När denna uppfattning sedermera försvunnit,
så lär därmed också liava bortfallit möjligheten för kronan att på sådan
grund göra några rättsanspråk gällande. Kronan skulle således icke nu
kunna göra anspråk på rätten till ett strömfall allenast på den grund,
att det vattendrag, vari strömfallet är beläget, en gång ansetts på grund
av regalrätt tillhöra kronan. Härmed är emellertid icke spörsmålet om
regalrättens betydelse avfärdat. Man torde nämligen också kunna påstå,
att, om regalrättsuppfattningen under den tid densamma gjorde sig
gällande, så att säga kristallerat ut sig i rättsligen bindande avgöranden,
dessa avgöranden, som således ytterst grundas å regalrätt, fortfarande
äga giltighet, oavsett att regalrättsuppfattningen försvunnit. Så var
exempelvis förhållandet med avseende på Trollhättefallen. Dessa avgöranden
kunna naturligtvis vara olika och deras betydelse och innebörd
kunna vara föremål för olika meningar. Såsom ett konkret exempel
på att ett sådant avgörande kan hava träffats, synes man lämpligen
kunna framställa det fall, att ett hemman invid ett strömfall varit föremål
för skattläggning, under den tid då regalrättsuppfattningen valkande.
Därest vid denna skattläggning hänsyn enligt då gällande
skattläggningsmetod skulle tagas till förefintligheten av strömfall, vare
sig dessa voro utnyttjade eller ej, men vid skattläggningen så icke
skett, har man naturligen anledning antaga, att anledningen härtill varit,
att strömfallet icke ansetts höra till hemmanet, utan på grund av regalrätt
ansetts tillkomma kronan. Man kan då också äga fog för ett påstående,
att detta hemman icke har någon rätt till strömfallet. I viss
mån göres uti rättegången om Lanforsen i Dalälven från kronans sida
en sådan åskådning gällande. 1 sistnämnda rättegång tillkommer dock
såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt, att ej heller ett flertal i
älven befintliga holmar räknats till hemmanet eller upptagits bland dess
ägor. Andra fall, då regalrättsuppfattningen kan antagas hava gjort
sig gällande, erbjuda de avgöranden, som träffats vid avvittringarna.
Innan avvittringarna och därvid träffade avgöranden bliva föremål för
behandling, synes det vara lämpligt att omnämna, vilka rättegångar
kronan hittills anhängiggjort på grund av regalrätt utan sammanhang

med avvittring. Dessa rättegångar gälla Lanforsen, Tyttbofallet och
Bnllerforsen i Dalälven samt strömfallet Hagaström i Gavleån. Vidare
bör i detta sammanhang nämnas, att en allsidig rättshistorisk utredning
om regalrätten blivit igångsatt, men ännu icke avslutats. Densamma
anförtroddes åt professorn, numera statsrådet K. G. Westman, genom
vilkens utnämning till statsråd utredningens slutförande fördröjts.

C. Avvittring.

Författningar angående avvittring hava utfärdats endast beträffande
de norrländska länen. Den yttersta grunden till avvittringen
är att söka uti den fria rätt, som var och en ursprungligen
haft att slå sig ned därstädes och uppodla samt lägga under sig
ett större eller mindre område. I statens intresse har legat att reglera
detta förhållande. Det kunde nämligen icke ligga i statens intresse, att
några få nybyggare fingo lägga under sig allt för stora områden. Det
blev därför nödvändigt att ingripa reglerande. Detta reglerande skedde
genom avvittringen. Densammas innebörd var att bestämma vissa områden
åt de enskilda och att dymedelst jämväl träffa avgörande om,
vilka områden som återstodo odisponerade, och vilka således kronan
kunde använda antingen direkt för statens ändamål (kronoparker) eller
också till upplåtelse åt andra nybyggare.

Den första mera generella bestämmelsen om avvittring lämnas uti
Karl XI:s förordning och påbud angående skogarna och vad därvid
iakttagas bör den 19 december 1683. »Här åberopas och konfirmeras
inledningsvis Gustaf Ls bekanta Placat till Norrländingarna den 20 april
1542 (se Gustaf I:s registratur, utgivet av riksarkivet del XIV s. 40),
däri förklarats, att alla sådana ägor som obyggde ligga höra »Gud,
Konungen och Sveriges Krona till». I anledning av de missbruk med
inkräktning av mark, som vore »inritat på the orter, ther store och
vidlyftige skogar finnas såsom i Wermeland, Gestrikland, Dalarne, Norrland,
Finland och flerstädes» befaller nu 1683 års påbud »Gouverneurer,
Landshöfdingar och Betiente i Landsorterne att the uppå skogarne hafvva
ett noga inseende och sedan the efter hwar byes och gårds egenskap
och beskaffenhet hafvva pröfwat hvvars och ens rågång eller ther then
felas tillagt hwar och en så stort utrymme och så mycken skog, som
finnes skäligt och till fullsatte Hemman nödigt, tå skola the then öfriga
therifrån skilja och afwittra såsom then ther Oss och ingen annan tillhörer:
Dock så, att ther någon genom laga afwittringar och andra väl -

grundade skiäl kan bewisa någon dol åt’ sådana skogar med rätta höra
eu wiss Sochn eller Ilärade till, tå wilje Wii them sådan theras rättighet,
intet betagit hafwa; Allenast noga undersökt blifwer åt sådana allmän -ningar intet öfvver theras rätta gräntzor utdragas. \Y arandes ofelbart,
Wår och Orouones rätta och enskylte egendom alt hvvad af slike store
skogar ligger obrukat och alt hwad som icke med goda skiäl kan fulltyga8
att. höra någon gård, By, Sochn eller Hårade til».

Vid dessa avvittringar har till att börja med och till år 1780 tilllämpats
den principen, att man i första hand skulle se till, huruvida en
by eller ett hemman hade sitt område inom ostridiga eller behörigen
fastställda rågångar. Var så förhållandet, så lämnades byn eller hemmanet
utan vidare åtgärd och tick således behålla det bestämda området.
Var så icke förhållandet, så tilldelades byn eller hemmanet så mycken
mark, att desamma erhöllo lika mycket som andra byar eller hemman
i trakten av motsvarande beskaffenhet. I och med år 1780, då nya
bestämmelser meddelades om avvittringen i Jämtland samt i Västerbotten
och Norrbotten, skedde härutinnan viss ändring. Åven om ett hemman
hade sitt område inom bestämda gränser, blev det föremål för vidare
avvittringsåtgärd. Man undersökte nämligen, om detta område var större
eller mindre än hemmanet efter sitt skattetal borde bekomma. I avvittringsinstruktionerna
funnos bestämmelser, huru stort område man borde
erhålla för ett helt mantal. Var nu det innehavda området mindre, så
fick hemmansägaren fyllnad i sitt område eller, om ej tillgång till mera
mark fanns, nedsättning i sitt skattetal. Var området större än som
vederborde, så avskildes en del av detsamma såsom kronoöverloppsmark.
Till denna hade emellertid hemmansägaren optionsrätt, d. v. s. mot
ökad skatt och efter anmälan inom viss tid kunde han få behålla jämväl
överloppsmarken. Gemensamt för alla avvittringar under 1700-talet och
under början av 1800-talet är, att avvittringsutslag icke meddelades på
eu gång för ett större område, exempelvis en socken, utan att varje by
behandlades för sig. En följd härav var, att något förklarande om
vilken mark, som återstod odisponerad för kronans räkning, icke lämnades.
För att erhålla kännedom om återstående mark måste man granska avvittringshandlingarna
för olika byar och hemman och dymedelst konstatera,
vad som återstod odisponerat. Vad som icke blivit tilldelat de
enskilda, var kronans. Det är denna princip, som kronan gjort gällande
i olika vattenfallsprocesser. Kronan har således framhållit, att därest
vattenområdena vid strömfallen icke ingått bland de till byarna redovisade
ägorna, desamma fortfarande tillhöra kronan. Flera rättegångar
föras, där fråga är om tillämpning av avgöranden, träffade vid tidigare

avvittringar, så exempelvis om Krångedeforsarna i Indalsälven och om
Klabbölefallet samt Sörforsen och Norrforsen i Ume älv. Det skulle
bliva allt för vidlyftigt att i detalj redogöra för dessa rättegångar. I
allra största korthet skola de dock beröras. Till Krångedeforsarna gränsa
å ena sidan ägor, hörande till Krångede by, och å andra sidan ägor,
hörande till Bele by. Krångede by blev slutligen avvittrad genom
avvittringsrättens dom den 8 november 1770. I domen heter det bland
annat på följande sätt: »Detta med hvad mera inhämtas kunnat här
Allmännings Afwittrings Rätten i behörigt öfwerwägande tagit och aldenstnnd
Krångede bys skatteskog icke är lagligen skild ifrån Kronans
jord, afradsland eller allmänning, hvarför, och til underdånigst följe af
4 Par. uti den af Hans Kung!. Maj:t för Allmännings Rätten den 15
Martii 1770 i nåder gifna Instruction, det tilkommer denna Rätt, åt så
i hemägor och slätt, som skog och utmark tildela berörda hemman så
mycket, som emot deras skatt och behof rätteligen svarar, til utrönande
hvaraf i synnerhet hvad angår slätterna, såsom til större delen af swag
art uppå skogsmarken widlöftigt kringströdde, Afwittrings Rätten funnit
säkrast åt, jemte hållen Syn och besiktning, för grund antaga byamännens
eget upgifwande af höbergning och antal af de kreatur, som
här blifwa födda, och hwilket synes nog nära komma öfwerens med det
som skatteläggningsmethoden för Jämteland utsätter, och hwarutöfwer
blifwer det, som af än befinteliga lägenheter upodlas kan, emedan sådant
härwid ej kommit i beräkning; fördenskull och emedan Krångede byars
skogsmark är mycket mager, stenbunden och oländig, och åboerna på
dessa hemman mera af boskapsskötsel än af sädesväxt måste hafwa sin
näring och utkomst, ty pröfwar Allmännings Afwittrings Rätten skäligt
och Högstberörde Kongl. Instruction likmätigt åt Krångedes byamän
tildöma eu rymd af Niotusende tryhundrade tjugutwå tunneland, hwarunder
gårdstomter, åkrar och andra hemägor samt skogsslåtter, så wäl
som bergmossar och andra onyttigheter äro inräknade. Denna Krångede
bys tilldelade tract och skatteskog ligger inom de på Chartan updragna
linier, och följer på ena eller östra sidan den skilnad, som blifwit erkänd
och gillad emot byen Döwiken, alt til det ställe, der Döwikens skatteskog
sluter, som är sjutusende sjuhundrade sjutiosex alnar ifrån Buberget
uti den linea, som går derifrån til Selstaden, och ofwanför berörda punct,
der Döwikensskogen ändas, går Krångede mans äga fram til Selsån,
hwilken å derefter följes til öfverstå kanten af Selstaden der knä eller
brytning blifwer på lineen, som derifrån går rätt framtil stranden af
sjön Gesund, hvilken bör träffas tu tusende tu hundrade alnar ofwanför
yttersta ändan af .Jappnäset, hwarifrån Krångede ägoskilnad går efter

berörda sjö etter Elfwen utföre Krångedeforseu och så vidare efter samma
Elf, til det första märket emot Döwiksmannen åter möter. Och kommer
til följe af 2 Par. i 1770 Åhrs Instruction för berörde skilnad emellan
skatteägorna och afradslandet framdeles åt uphuggas och af Allmännings
Afwittrings Rätten åt rörläggas. Och ehuru alt det, som är belägit
utom den nu beskrifna linea och icke tinnes lydande under andra
hemman, härmed warder för Krono förklaradt; likväl etc. — — —.»

1 den sålunda angivna arealen ingick, efter vad man med visshet
kan konstatera, icke någon del av Indalsälven.

Böle by var föremål för avvittring vid samma tid. Ilenna by befanns
hava sitt område inom bestämda rågångar. Dessa rågångar beskrivas
och säges bland annat gränsen gå ned till eu sten vid älvstranden samt
därifrån efter Ragundaälvens strand och Gesund till annan punkt vid
stranden. Denna- avvittring av Böle by har dock ej blivit slutgiltig,
utan bär byn sedermera blivit föremål för förnyad avvittring. Då
emellertid denna förnyade avvittring skett enligt en senare avvittringsstadga,
torde icke i detta sammanhang någon redogörelse för densamma
böra lämnas.

Vad angår Klabbölefallet redogjordes vid avvittriugen av Klabböle
by noga för vilka ägor, som byn vid avvittringen skulle bekomma. Där
upptogos sålunda ej allenast duglig mark utan jämväl impedimenter och
däribland också områden betäckta med vatten. Bland dessa ägor var
emellertid icke någon del av Ume älv. Ej heller fanns någon gränslinje
uppdragen i älven, under det att gränslinjer äro uppdragna över
andra angränsande vattenområden. Ser man således rent formellt på
saken, är det otvivelaktigt, att förenämnda byar icke erhållit någon del
av vattenområdena i respektive Indalsälven och Ume älv. Frågar man
sig däremot, om det verkligen varit avsiktligt, som avvittringsmyndigheterna
icke tillagt byarna vattenområdena och om myndigheterna icke
i allt fall ansett klart, att byarna respektive de enskilda byamännen enligt
gammal svensk rätt erhöllo andel i vattenområdena i enlighet med bestämmelserna
i 12 : 4 J. B., så blir man mera tveksam. Några bestämmelser
i dessa äldre avvittringsstadganden, som skulle föranlett ett
undantagande till kronans förmån av vattenområdena, hava ej funnits.
Härvid blir emellertid av betydelse den förefintliga uppfattningen om
kronans regalrätt. Kan man nämligen visa, eller åtminstone göra sannolikt,
att avvittringsmyndigheterna hade den uppfattningen, att kronan
på grund av regalrätt var ägare till vattenområdena i de norrländska
älvarna, så har man häruti ett starkt stöd för att med avsikt någon
del av dessa vattenområden icke _ tillagts de enskilda. Denna bevisning

är ju mer eller mindre stark i de olika fallen. Den är sålunda starkare
beträffande Klabböle by än beträffande Krångede och Böle byar, som
förut tillhört Norge, där icke någon regalrätt fanns.

1820 utfärdades ny avvittringsstadga för Jämtlands län, 1824 för
Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten samt 1873 för Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Den allmänna principen för avvittringen,
som följts i dessa avvittringsstadganden, är densamma som i
1780 års avvittringsinstruktioner, d. v. s. det var icke nog att de enskilda
innehade vissa områden inom bestämda rågångar, utan i allt fall
skulle en jämförelse ske mellan deras skattetal och deras innehavda ägor,
så att, om ägorna voro större än som svarade mot skattetalet, överloppsjord
uppstod. Så tillvida skedde en utvidgning av kronans rätt
att under vissa förhållanden byamännen icke hade optionsrätt till överloppsjorden,
utan skulle densamma tillfalla kronan. 1 regel skulle avvittringsutslag
meddelas på en gång för en hel socken.

Det i nu förevarande avseende mest anmärkningsvärda uti dessa
avvittringsstadgor är emellertid, att i desamma lämnades särskilda bestämmelser
om rätten till strömfall.

Dessa bestämmelser återfinnas i 1820 års avvittringsstadga för
Jämtland uti 11 §, vilken är av följande lydelse: »Större strömfall
på Kronomarkerne och inom Kronohemmans samt afradslandsområden,
hvilka till farleders öpnande, sjöars uttappning, ofvanföre belägne
ägors befrielse från öfversvämningar, jemte dylikt mera i framtiden
kunna behöfva användas, böra icke genom skatteköp Oss och Kronan
afhändas, utan dispositionsrätten dertill alltid Kronan förbehållas, och i
detta afseende af den omkringliggande Kronomarken ett utmål till ett,
två å tre tunneland, eller mera, om så nödigt pröfvas, dertill afsättas;
dock må Vår Befallningshafvande meddela, intill sådane strömfall boende
åboer och hemmansinnehafvare tillstånd, att sig deraf begagna tills vidare,
emot en viss lämpelig penninge-afgift, och med förbindelse, att dem
utan ersättning afträda, om och enär de till förenämnde ändamål erfordras.
» Motsvarande bestämmelser lämnas uti 10 § i 1824 års avvittringsstadga
för Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten, vilken
paragraf lyder: »Större Strömfall på Kronomarkerne och inom KronoHemmans
och Boställens områden, hvilka till farleders öppnande, sjöars
uttappning, ofvanföre belägne egors befrielse från öfversvämningar jemte
dylikt mera i framtiden behöfva användas, böra icke genom skatteköp
eller på annat sätt Oss och Kronan afhändas, utan dispositionsrätten
dertill alltid Kronan förbehållas och i detta afseende af den omkringliggande
Krono-marken ett utmål af ett, två till tre Tunnland eller mera,

om så nödigt pröfvas, dertill .afsätta»; Dock må Vare Befallningshafvande
meddela intill sådane strömfall boende åboer och Hemmansegare tillstånd,
att sig deraf begagna tills vidare, emot en viss lämplig penninge-afgift
och förbindelse att dem utan ersättning afträda, om och när de till förenämnde
ändamål erfordras». Motsvarande bestämmelser i 1873 års avvittringsstadga
för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker återfinnas
uti dess 7 §, där det heter: »Kronan och andra virkesegare förr
behålles rätt till flottning i alla de vattendrag, der flottled finnes eller
kan upprensas; och skall för allmänt begagnande undantagas mark, som
kan erfordras till upplagsplats för virke från kronans skogar, så ock till
nödiga utfartsvägar från dessa skogar ned till vattendragen. Derjemte
förbehålles kronan rätt till de på kronomarker och inom kronohemmans
och boställens områden befintliga större strömfall, som till farleders
öppnande, sjöars uttappning, ofvanföre belägna egors befrielse från
öfversvämningar, med mera dylikt kunna användas; och bör af kringliggande
mark nödigt utmål dertill afsättas.»

Vid tolkning av dessa stadganden har uppkommit en viss tvekan,
huruvida enligt desamma alla större strömfall, som voro belägna å
kronomarker, skulle förbehållas kronan, eller så endast skulle ske beträffande
de strömfall, vilka efter verkställd undersökning befunnos kunna
användas för något av de i stadgandena angivna eller liknande ändamål.
Ordalagen i stadgandena lämna icke något bestämt stöd för någondera
tolkningen. Ser man på förarbetena, så är det nog otvivelaktigt, att
man till att börja med tänkt sig, att alla större strömfall skulle förbehållas
kronan. När ärendet föredrogs hos Kungl. Maj:t synes däremot,
enligt vad föredragandens yttrande ger vid handen, närmast den andra
meningen varit den förhärskande. Denna otydlighet i stadgandenas avfattning
har säkerligen bidragit till, att desamma i praktiken vunnit eå
liten tillämpning. En annan bidragande omständighet torde vara att
söka däri, att avvittringsmyndigheterna saknat kompetens att bedöma,
när sådana förhållanden förelågo, att ett strömfall borde bibehållas åt
kronan. Ingen på detta område sakkunnig har biträtt vid avvittringarna.
Inga avvägningar eller dylikt funnos anbefallda. Eu annan fråga, som
också var tveksam, var, när ett strömfall skulle anses vara beläget på
kronomark. Härvid gäller då att avgöra, huruvida överloppsmark, d. v. s.
den mark, som en by innehade utöver vad mot dess skattetal svarade
och till vilken byn hade optionsrätt, var att betrakta såsom kronomark.
Såsom sådan torde den med fog böra anses. Härvid har emellertid
uppstått ytterligare en svårighet, beroende på eu ibland vid avvittringarna
förekommande felaktighet vid behandlingen av överloppsmarken.

Det rätta förfarandet hade varit, att, då överloppsmark uppkom, denna
tills vidare avskildes från byns skattejord, till dess det visat sig, huruvida
byamännen begagnade sig av sin optionsrätt eller ej. Så bar emellertid
ofta icke skett, utan har man nöjt sig med att helt allmänt konstatera,
att överloppsmark förefanns utan att avskilja denna från byns
skattejord. Sålunda har man exempelvis konstaterat, att en by innehade
2,500 tunnland, men att densamma efter sin skatt hade rätt allenast till
2,000 tunnland, vadan en överloppsmark av 500 tunnland uppstått.
Denna har dock icke utlagts för sig, utan alla de 2,500 tunnlanden hava
fortfarande bibehållits såsom ett ägokomplex. Hur skola i så fall bestämmelserna
uti 10 och 11 §§ i avvittringsstadgarna tillämpas? Skall
man, därför att man vet, att viss del, men obestämt vilken, av hela ägokomplexet
är överloppsmark och således av krononatur, anse, att rätt
förelegat för kronan till samtliga inom ägokomplexet förefintliga större
strömfall, eller skall man anse, att tillämpning av bestämmelserna om
strömfall varit helt utesluten? Ett sådant fall som det nu omförmälda
föreligger med avseende å den senare avvittringen av Böle by vid
Krångedeforsarna. Byn befanns innehava överloppsjord, men denna avskildes
icke. Byamännen begagnade sig av sin optionsrätt och fingo
således mot åtagande av ökeskatt behålla hela sitt gamla område. vVnmärkas
kan, att noggrann redogörelse lämnas för alla förekommande
ägor, således jämväl för förekommande områden betäckta med vatten,
men att däribland icke upptogs någon del av vattenområdet i Indalsälven.
Något direkt undantagande av strömfallet för kronans räkning gjordes
emellertid icke.

Den rätta tillämpningen av bestämmelserna om strömfalls undantagande
torde hava varit att vid avvittringen ett uttryckligt förklarande
gjordes, att det strömfall, varom fråga var, avsattes för kronans räkning,
och att jämväl för kronans räkning vid strömfallet avsattes utmål. Ett
sådant riktigt tillämpande av dessa bestämmelser är emellertid mycket
sällsynt. Vid de hittills verkställda undersökningarna har således endast
ett sådant fall påträffats i Jämtland, nämligen vid Kattstrupeforsen i
Indalsälven och jämväl detta fall är icke fullt klart. Genom Svea hovrätts
laga kraftvunna dom har emellertid kronan tillerkänts rätten till
utmålet och därmed torde också kronans rätt till halva strömfallet vara
erkänd. Om rätten till andra hälften för kronan rättegång. Vid den
motsatta sidan avsattes icke något utmål, men vattenområdet har ej
redovisats till de enskilda. Man har då ansett att, eftersom i allt fall
å ena sidan avsatts utmål för kronans räkning, skäl finnas för påstående
från kronans sida om rätt till hela strömfallet.

I Västernorrlands och Västerbottens län har, så vitt hittills utrönts,
icke i något enda fall ett riktigt tillämpande av nu ifrågavarande bestämmelser
skett.

I Norrbottens län förekommer däremot enligt bestämmelserna i 1824
års avvittringsstadga en del, om ock ett förhållandevis litet antal fall,
då eu riktig tillämpning av ifrågavarande bestämmelser skett och således
strömfallet uttryckligen förklarats för kronans och utmål avsatts för
kronans räkning. Så är exempelvis förhållandet vid Edeforsen i Lule
älv, vid Arnemarksforsen, Fällforsen och Storforsen i Lite älv, m. m.
Enligt 1873 års stadga har också i flera fall ett riktigt tillämpande av
bestämmelserna skett, så att strömfallen uttryckligen förklarats för kronans
och utmål vid desamma avsatts för kronans räkning. Vid de verkställda
undersökningarna har man emellertid funnit, att även i sådana fall, då
ett strömfall uttryckligen förbehållits kronan, vidare undersökningar varit
nödvändiga därför, att i allt fäll utmålet så att säga annekterats av de
enskilda, vilka också göra anspråk på rätten till strömfallet. Särskilt har
detta ägt rum vid skiften, vid vilka ett sålunda för kronans räkning avsatt
strömfall jämte utmål ingått i skiftet. Ett flertal rättegångar har måst
anhängiggöras på sådan grund, såsom exempelvis beträffande Arnemarksforsen
i Pite älv och beträffande Kamlungefallet i Kalix älv, i vilket sistnämnda
fall förhållandena dock äro särskilt tillkrånglade. Rättegångar
hava jämväl anhängiggjorts på den grund, att kronan tillhöriga vattenfall
jämte utmål utan vidare försålts av ägaren till den invid kronans utmål
belägna fastigheten. Så är exempelvis förhållandet med Fällforsen i Pite
älv. T vissa av dessa fäll har rättelse icke kunnat ske, nämligen när fråga
är om ett laga skifte, vid vilket kronan varit vederbörligen representerad,
och där således förrättningen, vid vilken bland skifteslagets ägor
upptagits jämväl ett kronans strömfall, mot kronan vunnit laga kraft.
Flera sådana fall hava konstaterats, och hava därvid ofta nog synnerligen
egendomliga förhållanden kommit i dagen.

Härefter torde böra beröras de fall, då väl en riktig tillämpning
av avvittringsbestämmelserna icke skett, men ändå kan ifrågasättas, att
kronan har rätt till ett strömfall. Härvid är då först att nämna, att i
vissa avvittringsutslag ett förklarande förekommer, att ett vattendrag i
sin helhet bibehållits såsom kronans. Detta förekommer beträffande
Lule älv i Över-Luleå socken och beträffande Pite älv i Piteå socken
samt Torne älv i Carl Gustavs socken. Fullt klara äro dock icke dessa
fall. I utslaget för Piteå socken säges, att Pite älv, i den mån den icke
disponerats till enskilda, bibehölls såsom kronans överlopps mark, varjämte
viss areal angavs för den sålunda i kronans hand bibehållna

delen av älven. Med ledning av denna arealuppgift och andra förhållanden
har man åtminstone till största delen kunnat konstatera, vilka delar
av älven, som bibehållits åt kronan. I ett fall, beträffande en del av
Arnemarksforsen, har rättegång av kronan anhängiggjorts på grund av
bestämmelsen i avvittringsutslaget om Pite älv, och har i rättegången
kronans talan genom laga kraft vunnet utslag bifallits. Vad angår uttalandet
om Lule älv i utslaget för Över-Luleå socken, så lyder detsamma
på följande sätt: »Kungl. Maj:ts befallningshavande har inhämtat, att

denna älv, innehållande inom Over-Luleå socken enligt andre och avvittringslantmätaren
C. F. Bergners uträkning 926 Tunnland 28 kappland,
vid avvittringen ej inräknats i tillstötande hemmans och nybyggens
områden samt är odisponerad, utom i vad angår den rätt, som efter lag
tillkommer vederbörande strandägare; och skall Lule älv vid sådant förhållande
bland överloppsmarkerna i socknen upptagas». Sedermera i utslaget
förekommer en redogörelse för efter avvittringen befintlig kronomark,
och upptages bland densamma jämväl Lule älv med förut angiven
areal. Konungens befallningshavandes yttrande är ju icke fullt klart,
därför att i detsamma göres en viss inskränkning för strandägarnas rätt.
Skulle nu detta innebära, att strandägarna skulle anses äga rätt till
grund och vatten i enlighet med bestämmelserna uti 12: 4 J. B., d. v. s.
till hälften vardera, så blir ju hela förklarandet om älvens bibehållande
såsom kronans överloppsmark en nullitet och en absurditet. Kronan
har därför i den rättegång, som föres om bättre rätt till Hedensforsarna,
och i vilken fråga uppstått om betydelsen av denna bestämmelse, framhållit,
att inskränkningen beträffande kronans rätt endast har avseende
å den rätt, som tillkommer strandägarna att använda vattnet till hushållsändamål,
till samfärdsel, vattning m. m.

Förutom att vid avvittringen, på sätt n}?ss angivits, hela älvar
kunna hava förklarats för kronans, förekomna också andra avgöranden,
av vilka klart framgår, att ett vattenområde bibehållits såsom kronans.
Härvid torde först omnämnas förhållandena vid Porjus. Där förhöll det
sig så, att vid avvittriugen området å ena sidan om strömfallet utlades
till eu kronopark och området å andra sidan till ett nybygge, Porjus
nr 1 eller Bojasberg. Under nybygget redovisades emellertid icke någon
del av vattenområdet i älven, utan lades detta i sin helhet till kronoparken.
Å avvittringskartan är dessutom genom färgläggning av stranden
mot nybygget utmärkt, att till detsamma icke skulle höra någon
del av älven. Ett flertal liknande fall hava konstaterats. Dessa fall
hava emellertid i regel icke föranlett någon rättegång från kronans sida,
därför att kronans rätt ansetts klar. I enstaka fäll har man dock måst

anhängiggöra rättegång, därför att, oaktat avgörandet vid avvittringen,
vattenområdet vid skifte intagits till en by. Så t. ex. vid ett strömfall
Myllykoski i Lina älv vid Dockasvara by. För övrigt kan härutinnan
tänkas ett flertal olika nyanseringar, vilka göra det träffade avgörandet
vid avvittringen mindre klart. I vissa fall har man då ansett nödvändigt
att få saken klarlagd genom rättegång. Så t. ex. med avseende
på Liggaforsen i Stora Lule älv.

En annan rättegång, i vilken man från kronans sida också ansett,
att de angränsande byarna icke erhållit någon rätt till vattenområdena
i älven, gäller Fällforsen i Ume älv. Här var i korthet förhållandet
följande. Till strömfallet gränsa å ena sidan ägor, hörande till ett nybygge
Fällforsselet, och å andra sidan ägor, hörande till ett nybygge
Nygård. Båda dessa nybyggen fingo sina områden slutligen bestämda
vid allmänna avvittringen inom Vännäs socken. Härvid angavs noga,
vilka ägor i så väl duglig som oduglig mark, som byarna skulle bekomma,
men ingick icke däribland någon del av älven, som emellertid
icke numrerats eller på något sätt redovisats vid avvittringen. Gränserna
för nybyggenas områden beskrivas noga samt angivas begränsas
av linjer mellan vissa bestämda punkter å land samt »beteckningen
för Ume älv» d. v. s. av det område, som å kartan fanns betecknat
såsom Ume älv. Allt i beskrivningen tyder således på, att nybyggena
icke skulle bekomma någon del i älven. I utslaget för Vännäs
socken förekommer ingen redogörelse för efter avvittringen förefintlig
kronomark, utan göres allenast ett generellt förklarande, att all den
mark, som icke disponerats vid avvittringen, vore kronoöverloppsmark.
Kronans ståndpunkt är nu, att, eftersom icke vattenområdet i älven
redovisats till nybyggena, detsamma på grund av det generella förklarandet
tillhör kronan.

Ytterligare har kronan ansett sig böra anhängiggöra rättegång,
då det varit alldeles klart, att enligt bestämmelserna i avvittringsstadgan
ett strömfall bort förbehållas kronan, samt vid avvittringen vattenområdet
icke redovisats till de enskilda, men ej heller uttryckligen förklarats
för kronans. Ett dylikt fall föreligger med avseende på Skärhällsforsen
i Indalsälven. Till detta strömfall, som är ganska betydande
(10 å 12 meter), gränsade före avvittringen å ömse sidor kronans avradsland.
Bevis föreligger också för att just vid tiden för avvittringen en
kanalisering av Indalsälven varit ifrågasatt. Alldeles klart torde således
vara, att enligt 11 § i 1820 års avvittringsstadga strömfallet bort bibehållas
åt kronan. Något uttryckligt undantagande av strömfallet för
kronans räkning har dock ej skett, och ej heller har utmål avsatts för

kronans räkning. Vattenområdena hava emellertid ej heller redovisats
till de enskilda, vilkas ägor finnas noggrant angivna. Vid sådant förhållande
har kronan ansett sig böra framställa anspråk på rätten till
strömfallet, under framhållande särskilt att eftersom vattenområdena,
vilka otvivelaktigt före avvittringen voro kronans, icke redovisats till de
enskilda, någon särskild anledning icke förefanns för kronoombudet att
föra talan om strömfallets bibehållande åt kronan. Ungefär likartade
förhållanden med dem, som föreligga med avseende å Skärhällsforsen,
föreligga också i en annan rättegång, nämligen om Tännforsen i Indalsälven,
fastän saken där är mera tillkrånglad på grund av bristfälliga
redovisningar vid avvittringen.

I fråga om avvittringen återstår ytterligare en grupp, beträffande
vilken ett särskilt förhållande föreligger. Understundom har nämligen
ett direkt undantagande av ett strömfall visserligen icke skett, men däremot
meddelats ett mera generellt förklarande i sådant avseende. Detta
gäller endast för avvittringar enligt 1873 års stadga. Sålunda har
Konungens befallningshavande i Västerbottens län uti samtliga enligt
denna stadga meddelade avvittringsutslag, efter det i utslaget angivits,
vilka ägor en by eller ett hemman skulle bekomma, inryckt ett förbehåll
av följande lydelse: »dock med förbehåll för kronan och andra virkesägare
till de rättigheter, som omförmälas uti 7 § av Kungl. Maj:ts
nådiga stadga om avvittriug i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
den 30 maj 1873». Uti denna 7 § upptages ju också kronans
rätt till större strömfall. Kronan har därför, då i övrigt sådana förhållanden
förelågo, att paragrafen varit tillämplig, ansett, att från kronans
sida på grund av det gjorda förbehållet anspråk kunde framställas om
rätt till ett förekommande strömfall. Sådana rättegångar föras om
Betseleforsen i Ume älv och Storsandforsen m. fl. strömfall i Vindelälven,
i vilka rättegångar kronans talan om såväl strömfall som utmål
hittills bifallits.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har också i
åtskilliga, men ingalunda alla, avvittringsutslag gjort liknande förbehåll.
Sålunda förbehålles exempelvis i avvittringsutslaget för Joekmocks
socken »kronan rätt till inom området tilläventyrs befintliga större
strömfall, som till farleders öppnande, sjöars uttappning, ovanför belägna
ägors befrielse från översvämningar m. m. dylikt kunna användas».

För att få prövad betydelsen av ett sådant förbehåll har anhängiggjorts
rättegång om ett strömfall Kalakkårtje i Lilla Lule älv.

I vissa fall äro förbehållen något olika stiliserade, i det att förutom
strömfallen också förbehålles »därför erforderlig mark».

D. Skattef''örsäljning ar.

Den rätt, som i detta avseende kan ifrågakomma, grundas på
bestämmelserna uti ett den 28 december 1822 utfärdat kungl. brev och
kammarkollegii därå grundade kungörelse den 24 januari 1823. Uti
sagda kungl. brev stadgade Kungl. Maj:t, efter framställning från Riksens
ständer, att strömfall å kronohemman eller annan kronojords områden,
vilka till farleders öppnande, sjöars och kärrs storkning, ovanför belägna
ägors befrielse från översvämningar med mera dylikt, kunde för den
därav härflytande allmänna nytta för landet i framtiden behöva användas,
icke finge genom skatteköp kronan avhändas, utan hennes ägande dispositionsrätt
därav alltid henne i sådant avseende därvid förbehållas, liksom
utmål närmast omkring strömfallet av ett, två till tre tunnland jord för
att vid förekommande behov jämväl kvinna användas; dock fingo åborna
sådana strömfall, ävensom jorden, emellertid begagna, likväl utan rättighet
att vid de tillfällen, då de av förenämnda skäl behövdes, undfå
annan ersättning än för därvid uppförda byggnader, så vida Kungl.
Maj:t icke skulle vid särskilda förhållanden finna skäligt förordna, att
någon ersättning därutöver kunde dem beviljas; börandes, när strömfallet
vore särskilt skattlagt, ävensom när den jord, som därvid avstodes,
i hemmanets skattläggning ingått, motsvarande minskning i hemmanets
ränta meddelas.

Den riktiga tillämpningen av dessa bestämmelser torde väl hava
varit, att vid varje särskild skatteförsäljning undersökning verkställts,
huruvida till hemmanet hörde något strömfall, å vilket kungl. brevets
bestämmelser voro tillämpliga, och att därefter ett uttryckligt förklarande
lämnats, att strömfallet icke inginge i försäljningen, varjämte ett utmål
borde hava avsatts för kronans räkning.

Sålunda torde emellertid dessa bestämmelser aldrig, om icke möjligen
under den allra senaste tiden, hava tillämpats. Närmaste anledningen
härtill torde nog vara att söka däri, att i och för skatteförsäljningarna
icke i regel skulle verkställas någon undersökning beträffande det hemman,
varom fråga var. Man har då dragit sig för att sätta i gång en sådan
undersökning endast för att konstatera, om ett strömfall fanns, i synnerhet
som en sådan undersökning naturligen i de allra flesta fall hade lämnat
ett negativt resultat.

Intill år 1849 var det kammarkollegium, som hade hand om
skatteförsäljningarna. I och med utfärdandet av 1822 års brev och
1823 års kungörelse lät kammarkollegium uti sina tryckta formulär till

skattebref” inrycka en hänvisning till 1822 års brev och 1823 års kungörelse.
I skattebrevet förklarades sålunda hemmanet avhändas kronan
med allt vad därtill hörde — »intet undantagandes», hette det, »av
allt det, som därtill lyder och med rätta ligga bör och lagligen tillvinnas
kan att njuta, bruka och behålla under skattemannabörd och
rättighet till evärdelig ägo, som lag förmår, dock med de förbehåll,
som blivit stadgade och förordnade uti Kungl. Maj:ts nådiga brev av
den 28 december 1822 och Kungl. kammarkollegii i anledning därav
under den 24 januari 1823 utfärdade kungörelse angående vissa föreskrifter
till förekommande av den skada, som i odlingsväg förorsakas
genom uppdämningar för fisken och vattenverk m. m.».

Det lärer få anses vara tvivel underkastat, om detta generella förbehåll
kan vara tillräckligt för att tillförsäkra kronan äganderätt till ett
strömfall, å vilket kungl. brevets bestämmelser varit tillämpliga. Åven
om så skulle vara fallet är därmed icke avgjort, huruvida kronan kan
för kraftbehov göra anspråk på att i sin omedelbara besittning få ett
sådant strömfall, då ju i kungl. brevet den, som skatteköpt fastigheten,
tillförsäkrats rätt att tills vidare begagna strömfallet till dess detsamma
behövdes för något uti kungl. brevet angivet ändamål.

Dessa frågor äro föremål för prövning uti rättegången om Lanforsen.

I mitten av 1830-talet tog kammarkollegii tryckta formulär till
skattebrev slut, och fråga uppstod om tryckande av nya formulär. Från
eu del underordnade myndigheter gjordes då framställning om att på
grund av nya förordningar ytterligare en del villkor skulle ryckas in i
formuläret. Kammarkollegium vidtog emellertid då den radikala åtgärden
att stryka alla hänvisningar till särskilda författningar och endast hänvisa
till lag och författning. 1 det nya formuläret förklarade kammarkollegium
sig således avhända kronan det hemman, varom fråga var,
»med allt vad därtill nu lyder, med rätta ligga bör eller lagligen tillvinnas
kan och under hemmanets ränta inbegripet är att under skattemannarätt
äga och bruka med de i lag och författningar stadgade villkor'')).

Att kammarkollegium härmed ansett kronans rätt till förekommande
strömfall lika väl bevarad som enligt de äldre formulären torde vara
otvivelaktigt och bekräftas också därav, att de båda formulären användas
samtidigt, utan att i de faktiska förhållandena förefunnits någon anledningtill
skillnad. Om man varit tveksam beträffande tillräckligheten av förbehållet
i de äldre formulären, lär man emellertid få ställa sig ännu
mera tveksam, då fråga är om de senare formulären. Någon rättegång,
i vilken denna principiella fråga är föremål för avgörande, är icke

anhängiggjord, men är frågan i viss mån uppe till behandling i rättegången
om Sörforsen och Norrforsen i Ume älv.

År 1849 överflyttades rätten och skyldigheten att ombesörja skatteförsäljningar
och skatteomföringar till Konungens befallningshavande i
de olika länen.

Konungens befallningshavande hava härvid använt olika formulär.
Vissa Konungens befallningshavande, såsom i Västernorrlands och Västerbottens
län, hava icke alls talat om några villkor utan kort och gott
förklarat, att sökanden erhöll skatterätt å det hemman, varom fråga var.
Andra Konungens befallningshavande, såsom de i Jämtlands och Norrbottens
län, använde väsentligen samma formulär som under eu senare
tid tillämpades av kammarkollegium och förklarade sålunda, att hemmanet
tillägnades sökanden att äga och bruka med de i lag och författningar
stadgade villkor. Någon rättegång om betydelsen eller verkan
av ett sådant stadgande i skattebreven har icke förts. Fråga har emellertid
en gång förevarit om anställande av en dylik rättegång, nämligen
i fråga om Rengsfallet i Hårkan i Jämtland. Kammarkollegii flesta
ledamöter funno emellertid, att ett sådant allmänt hänvisande till lag
och författning icke var tillräckligt och ansågo därför att någon rättegång
icke borde anhängiggöras. En ledamot var skiljaktig och ansåg,
att rättegång borde anställas. I enlighet med av Kungl. Maj: t lämnad
föreskrift underställdes frågan Kungl. Maj:ts prövning; och förordnade
Kungl. Maj:t att kammarkollegium skulle ställa sig avvaktande och först
se till, huru rättegången om Lanforsen kom att slutligen utfalla. I det
stora antal fall, där Konungens befallningshavande på sätt nyss nämnts
i allmänhet hänvisat till lag och författning, har man förty låtit frågan
om ytterligare åtgärders vidtagande vara beroende av utgången av rättegången
om Lanforsen.

Sedan i början av innevarande århundrade frågan om kronans
rätt till strömfall blivit mera aktuell, har kammarkollegium i utfärdat
cirkulärbrev erinrat Konungens befallningshavande om skyldigheten att
vid skatte försäljningar och skatteomföringar iakttaga föreskrifterna uti
1822 års kungl. brev.

I vissa fall har på grund härav strömfall uttryckligen förbehållits
kronan.

1 andra fall har man fallit tillbaka på ett förfarande, liknande det
av kammarkollegium tidigare praktiserade, i det att man i skattebreven
inryckt ett mera generellt förbehåll. Sålunda har Konungens befallningshavande
i Norrbottens län använt ett formulär, däri säges, att
skatteöverlåtelsen skett med de i lag och författningar stadgade villkor,

»vartill hör — heter det — förbehåll om undantag av den kronan tillkommande
rätt till fors eller annat strömfall, som kan av denna skatteomföring
beröras». I viss mån skiftande uttryck ha härvid använts.
Sålunda har ibland också förbehållits »erforderlig mark». Kammarkollegii
advokatfiskal har icke ansett dessa sålunda gjorda förbehåll
tillräckliga, utan har i anförda besvär påyrkat, att ett uttryckligt förklarande
skall lämnas, att det och det strömfallet icke ingått i skatteförsäljningen,
ävensom att ett visst bestämt utmål avsättes för kronans
räkning.

Innan förevarande framställning avslutas synes det böra nämnas,
att vid de undersökningar, som verkställas i kammarkollegium, och vid
vilka fall efter fall undersökas, man så att säga sorterar de olika strömfallen.
Beträffande en del finner man, att kronan icke kan göra anspråk
på strömfallen och beslutar således att beträffande dem för närvarande
icke vidtaga någon ytterligare åtgärd. Beträffande andra åter
giva verkställda utredningar vid handen, att de ostridigt måste anses
tillhöra kronan. Dessa uppföras då å en särskild förteckning och skall
anmälan om dem framdeles göras till Kungl. Magt. Beträffande åter
andra finner man, att förhållandena äro likartade med dem, som föreligga
uti en redan anhängiggjord rättegång, och låter då vidare åtgärders
vidtagande bliva beroende av utfallet av denna rättegång. På
detta sätt bliva så småningom alla förekommande vattenfall klassificerade.

Till sist lämnas i nedanstående tablå en översikt över kronans
pågående vattenfallsprocesser, innefattande uppgift å de vattenfall, beträffande
vilka rättegångar pågå, å det huvudsakliga innehållet i redan
meddelade domar samt å den instans, på vars prövning vederbörande
mål för närvarande må vara beroende.

Rättegångar.

Kronans talan

Nygårds- och Stallforsarna samt delar

av Ålvkarlebyfallen i Dalälven...... —

Lanforsen » » ogillad

Bullerforsen » » d:o

Tvttbofallet » » d:o

Målet beroende på
prövning av:

Häradsrätten.

Hovrätten.

d:o

Kronans talan.

Krångedeforsarna i Indalsälven ogillad

Hammarsforsen » » d:o

Sk är hälls forsen » » d:o

Kattstrupeforsen » » d:o

Tänn forsen » » d:o

Klabböleforsen i Ume älv ...... d:o

Sörfors och Norrfors » » —

Fäll forsen » » ...... delvis gillad

Betseleforsen » » gillad

Storsandsforsen m. fl. i Vindelälven d:o

Hedensforsarna i Lule älv.................. ogillad

Ligga fors en d » ................. —

Kallakkårtje )) )) ................ —

Kamlungefallet i Kalix älv ............... ogillad

Hagaström i Gavleån ........................... d:o

Gideåbackaforsen i Gide älv ............ —

Fly forsen i Faxeälven........................... ogillad

Burlidfallet i Bure älv ........................ d:o

Myllykoski i Lina älv ........................ —

Målet beroende på
prövning av:

Kungl. Maj:t.

Hovrätten.

d:o

Häradsrätten.

Hovrätten.

Kungl. Maj:t.

Hovrätten.

d:o

Häradsrätten.

d:o

Kung]. Maj:t.

Hovrätten.

Häradsrätten.

Hovrätten.

Kungl. Maj:t.

Häradsrätten.

Slutligen avgj orda:

Hissmoforsen i Indalsälven.................

Porjusfallet i Lule älv ......................

Fällforsen i Pite älv ..........................

Del av Arnemarksforsen i Pite älv.
Flera mindre vattenfall i olika vattendrag
................................................

( ogillad genom laga kraftvunnet
{ beslut av häradsrätten.

J gillad genom laga kraftvunnet be{
slut av hovrätten,
gillad genom Kungl. Maj:ts dom.

gillad genom laga kraftvunnet beslut
av vederbörande häradsrätt.

Bil. II.

Diagram

utvisande huru stort procenttal av ett belopp vid olika upplåtelsetider behöver årligen
avsättas för att med ränta på ränta efter olika räntesatser bilda ett
kapital å samma belopp.

/ /rop/Va/^/.

o.f