VÄRNPLIKTIGA, VILKA HYSA SAMVETSBETÄNKLIGHETER MOT VÄRNPLIKTSTJÄNSTGÖRING (Statens offentliga utredningar 1920:4)

BETÄNKANDE

I FRÅGA OM

VÄRNPLIKTIGA, VILKA HYSA SAMVETSBETÄNKLIGHETER
MOT VÄRNPLIKTSTJÄNSTGÖRING

AVGIVET DEN 16 DECEMBER 1918

DÄRFÖR INOM KUNGL. LANTFÖRSVARSDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM

SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1919.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. lantförsvarsdepartementet. V

Förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot

värnpliktstjänstgöring ................................................ 1

Förslag till Kungl. förordning med bestämmelser för tillämpning av lagen
om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
............................................................................ 4

Allmän motivering...................................................... 7

Speciell motivering:

till ovannämnda lagförslag ............................................... 3y

till ovannämnda förslag till Kungl. förordning .......................... 46

Historik angående frågans utveckling, särskilt inom riksdagen .........49

Statistisk redogörelse angående s. k. religiösa värnpliktsvägrare i Sverige^

med bilagor................................................................ ’ 33

Redogörelse för lagstiftningen i vissa utländska stater:

Danmark .................................................................. 775

England .......................................................... 77g

Frankrike............................................................. 7 20

Nederländerna............................................................ ,

Nordamerikas förenta stater................................... ..... ,

Norge ...............................................121

Ryssland ............................................................ 7 23

Schweiz.................................................................. '' ,

Tyskland ................................................................ ............ ,

Österrike—Ungern ................................................ 724

Berättelse över resa till Danmark, jämte bilagor.................................... 125

Framställning av olika meningar angående samvetsbegreppet .................. 139

Särskilda yttranden:

av herrar Byström och Gullberg................................................ 747

» herr Oroneborg ....................................................... ’ ” 766

Till herr statsrådet och chefen för Kungl. lånt försvarsdepartementet.

Genom nådigt brev den 29 juni 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t
dåvarande statsrådet och chefen för Kungl. lantförsvarsdepartementet att
tillkalla högst fyra sakkunniga personer jämte sekreterare för att inom
departementet biträda med verkställande av utredning och avgivande av
förslag »angående värnpliktstjänstgöringens ordnande för värnpliktiga,
vilka hysa religiösa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst».

Enligt detta bemyndigande anmodade statsrådet uti särskilda ämbetsskrivelser
samma dag undertecknade, generalmajoren på arméns
reservstat J. A. M. Blomstedt, dåvarande ledamoten av riksdagens andra
kammare, redaktören J. Byström, kanslerssekreteraren, vice häradshövdingen
O. U. Croneborg och dåvarande ledamoten av riksdagens första
kammare, regementspastorn P. V. Olsson, att såsom sakkunniga inom
departementet biträda med verkställande av utredning och avgivande av
förslag i berörda fråga; varvid tillika uppdrogs dels åt undertecknad
Blomstedt att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbeten dels ock
åt undertecknad Croneborg att tillika bestrida sekreterargöromålen.

De sakkunniga sammanträdde första gången den 12 —16 juli
1917. Vid nästa sammanträde, den 10 september samma år, anmäldes,
att på grund av bemyndigande i nådigt brev den 24 juli 1917 statsrådet
och chefen för Kungl. lantförsvarsdepartementet tillkallat undertecknad,
ledamoten av riksdagens första kammare A. W. Gullberg, att inom
departementet biträda med verkställande av ifrågavarande arbete.

Undertecknade, sålunda tillkallade sakkunniga, hava därefter sammanträtt
å följande tider, nämligen från och med den 10 till och med

— VI —

den 15 september, från och med den 8 till och med den 22 oktober,
från och med den 12 till och med den 19 november samt från och med
den 10 till och med den 18 december, allt 1917, ävensom från och med
den 1 till och med den 8 februari, från och med den 3 till och med
den 17 maj, från och med den 29 juli till och med den 5 augusti, den 7
oktober samt från och med den 9 till och med den 16 december 1918.

Härjämte hava undertecknade Byström och Gullberg för utarbetande
av särskilt yttrande sammanträtt från och med den 21 till och med
den 30 augusti 1918.

Mellan sammanträdena hava förberedande arbeten utförts.

Enligt erhållet nådigt uppdrag hava undertecknade Blomstedt och
Gullberg under december månad 1918 företagit en resa till Danmark
för att besöka de anstalter, som nyligen där trätt i verksamhet för beredande
av civilt arbete åt sådana värnpliktiga, vilka av religiösa eller
andra skäl erhållit tillstånd att fullgöra dem åliggande värnpliktstjänstgöring
medelst civilt arbete.

Till de sakkunniga hava vid arbetets början eller under dess fortgång
överlämnats, för att tagas i betraktande vid uppdragets fullgörande,
följande handlingar.

1) en av Svenska missionsförbundet den 2 november 1916 gjord
underdånig framställning, över vilken chefen för generalstaben avgivit
infordrat underdånigt utlåtande;

2) en av Henning Melander till Kungl. Maj:t ingiven, den 7 juni
1916 dagtecknad skrift;

3) en av militieombudsmannen den 8 november 1917 till statsrådet
och chefen för Kungl. lantförsvarsdepartementet avlåten skrivelse, varmed
överlämnats en från redaktionen för tidningen Svenska Morgonbladet
till militieombudsmannen insänd skrift med bilagor;

4) en av Albert Wickman till nämnda departementschef ingiven,
den 14 januari 1918 dagtecknad skrift;

5) och 6) handlingar angående två värnpliktiga, den ene vid
Kungl. Upplands infanteriregemente och den andre vid Kungl. Värmlands
regemente, vilka under åberopande av samvetsbetänkligheter vägrat fullgöra
värnpliktstjänst; samt

7) ett vid kristligt fredsmöte i Mora den 6 oktober 1918 gjort,
skriftligen avfattat uttalande.

VII

Till de sakkunniga har svenska freds- och skiljedomsföreningens
centralstyrelse överlämnat en den 17 augusti 1918 dagtecknad skrift.

Omförmälda handlingar, vilkas innehåll de sakkunniga under arbetets
gång tagit i övervägande, varda härmed överlämnade.

Till fullgörande av berörda, oss anförtrodda uppdrag få vi härmed
vördsamt överlämna:

1) förslag till lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, jämte motiv;

2) förslag till Kungl. förordning med bestämmelser för tillämpning
av nämnda lag, jämte motiv;

3) historik angående frågans utveckling i Sverige, särskilt inom
riksdagen;

4) statistisk redogörelse angående s. k. religiösa värn plikts väg -rare i Sverige, jämte bilagor;

5) redogörelse för lagstiftningen i vissa utländska stater;

6) berättelse angående ovan berörda resa till Danmark, jämte
bilagor; och

7) framställning av olika meningar angående samvetsbegreppet,

referat.

Undertecknade Byström, Croneborg och Gullberg hänvisa till bifogade
särskilda yttranden. Vid utarbetande av undertecknade Byströms
och Gullbergs särskilda yttrande har amanuensen i Kungl. lantförsvarsdepartementet
David Montgomery på anmodan biträtt.

Stockholm den 16 december 1918.

M. Blomstedt

Jakob Byström
Wilhelm Gullberg

Otto Croneborg
P. Valerius Olsson.

Forslas; till

Lag

om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

1. Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga, på
kristligt eller mosaiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i den ordning, som i
gällande värnpliktslag stadgas, må erhålla tillstånd att under fredstid
fullgöra sin värnpliktstjänstgöring utan att vare sig övas i vapens bruk
eller bära vapen eller ammunition.

2. Under krigstid skall tjänstgöringen för värnpliktig, varom i
mom. 1 sägs, bestämmas allenast av behovet, efter prövning av vederbörande
militärbefäl.

§ 2.

1. Tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöringen på sätt i § 1
mom. 1 sägs, meddelas av inskrivningsrevision på därom av den värnpliktige
gjord ansökning. Sådan ansökning skall vara åtföljd av

a) intyg, utfärdat av präst i den församling, där sökanden
är kyrkobokförd, eller, om sökanden tillhör sådan församling,
som omförmäles i förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning den 31 oktober 1873,
av vederbörande församlingsföreståndare, eller, om sökanden är
mosaisk trosbekännare, av vederbörande religionslärare, vilket
intyg skall innehålla en bestämd förklaring i frågan, huruvida
sökanden, enligt intygsgivarens uppfattning, hyser allvarliga, på
kristligt eller mosaiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i stadgad ordning;

b) intyg, utfärdat på heder och samvete av två andra personer,
vilkas trovärdighet är av inskrivningsrevisionen känd eller eljest
tillförlitligen styrkt, avseende samma fråga, som under a) omförmäles.

2. Ansökning skall, för att kunna till prövning upptagas, göras
vid sökandens inskrivning; dock att, där värnpliktig efter påbörjad tjänstgöring
visar sannolika skäl för att han hyser sådana samvetsbetänkligheter,
som i mom. 1 sägs, av honom gjord ansökning må, sedan, i den
ordning Konungen bestämmer, honom beviljats uppskov med tjänstgöringen,
av inskrivningsmyndigheterna till prövning och avgörande upptagas.

§ 3.

1. Värnpliktig, vilken erhållit sådant tillstånd, varom i § 1 mom. 1
sägs, är, sedan han blivit inskriven, skyldig att under fredstid varje
tjänstgöringsomgång, som omfattar första tjänstgöring eller repetitions(regements-)
övning, för sin utbildning tjänstgöra ett antal dagar, som
är en och en fjärdedel gånger så stort som det dagantal, under vilket
övriga till samma truppslag och kategori i övrigt hörande vapenföra värnpliktiga
äro skyldiga att under samma omgång tjänstgöra. Vid beräkning
av dagantalet uppkommande bråktal bortfalla.

2. Under reservtruppövning, landstormsövning och tjänstgöring jämlikt
§ 28 värnpliktslagen är tjänstgöringstiden för sådan värnpliktig densamma
som för övriga till samma truppslag och kategori i övrigt hörande
vapenföra värnpliktiga.

§ 4.

Värnpliktig, vilken erhållit sådant tillstånd, varom i § 1 mom. 1
sägs, skall under fredstid fullgöra sin värnpliktstjänstgöring antingen vid
vederbörligt truppförband eller vid armén eller marinen tillhörande sjukhus,
verk, förråd eller annan inrättning i enlighet med de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas.

§ 5-

Befinnes, sedan värnpliktig erhållit sådant tillstånd, varom i § 1
mom. 1 sägs, att det honom lämnade medgivandet varit grundat på up -

penbarligen vilseledande uppgifter, eller gör den värnpliktige sig skyldig
till dåligt uppförande eller upprepade förseelser i tjänsten och sålunda
visar sig icke vara förtjänt av medgivandet, må, i den ordning Konungen
bestämmer, honom beviljas uppskov med tjänstgöringen och inskrivningsrevision
på anmälan besluta hans överföring till tjänstgöring med vapen.
Skulle den värnpliktige förklara sig icke vidare hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i den ordning, som i gällande
värnpliktslag stadgas, må han omedelbart överföras till tjänstgöring
med vapen.

I fall, varom i denna paragraf är sagt, äger den värnpliktige tillgodoräkna
sig fyra femtedelar av det antal dagar han före överföringen
tjänstgjort. Vid beräkning av dagantalet uppkommande bråktal bortfalla.

Av Konungen meddelas närmare bestämmelser rörande denna lags
tillämpning.

Det alla osv.

Förslag till

Kungl. Förordning

med bestämmelser för tillämpning av lagen om värn pliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

1. Ansökning om sådant tillstånd, varom förmäles i § 1 mom. 1
lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
skall, ställd till vederbörande inskrivningsrevision, ingivas
vid inskrivningsförrättningen det år, sökanden är skyldig undergå inskrivning.
Har värnpliktig jämlikt § 2 mom. 2 nämnda lag erhållit uppskov
med tjänstgöring, skall dock ansökning göras senast vid näst därefter
infallande inskrivningsförrättning.

2. Till ansökningen må, utöver de i § 2 mom. 1 nämnda lag
föreskrivna intyg, sökanden foga de intyg och övriga handlingar, han kan
finna ägnade att styrka framställningen.

§ 2.

Avser ingiven ansökning tillstånd för sökanden att civilklädd fullgöra
värnpliktstjänstgöringen eller att fullgöra densamma annorledes än
på sätt i § 4 nämnda lag sägs, skall densamma dock upptagas till
prövning och avgörande såsom om den innehölle begäran om befrielse
endast från att övas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition.

1. Ärende rörande ansökning, varom här är fråga, skall vid inskrivningsförrättningen
företagas efter de i § 20 inskrivningsförordningen
särskilt uppräknade ärenden och sålunda först efter det fråga om sökandens
inskrivning och tilldelning till visst truppslag vid hären eller viss
tjänst vid marinen blivit i föreskriven ordning avgjord.

Vid tillämpning av den i § 32 mom. 5 inskrivningsförordningen
givna bestämmelsen om vapenför värnpliktigs tilldelning till det truppslag
eller den tjänst, varför han finnes lämpligast, må i fråga om värnpliktig,
som förklarar sig hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktens
fullgörande i stadgad ordning, hänsyn icke särskilt tagas till sådan förklaring.

2. I ansökning meddelade uppgifter skola genom inskrivningsnämndens
försorg fullständigas med de upplysningar angående sökanden
och hans personliga förhållanden, vilka kunna vinnas vare sig på grund
av möjligen inom inskrivningsnämnden förefintlig kännedom härom eller
genom samtal med sökanden eller med tillstädesvarande kronobetjäning
och kunna tjäna till utredning i ärendet.

3. Sedan inskrivningsnämnden avgivit det yttrande, nämnden kan
finna påkallat, samt efter det handlingarna genom rullföringsbefälhavarens
försorg blivit, där så erfordras, ytterligare fullständigade, översändas
de jämte huvudhandlingarna av nämndens ordförande till inskrivningsbefälhavaren
för att jämte dessa överlämnas till inskrivningsrevisionens
ordförande.

§ 4-

Finner inskrivningsrevisionenJämpligt att, innan ansökningsärende av
ifrågavarande art avgöres, av sökanden införskaffa ytterligare utredning i
ärendet eller bekräftelse å däri vunna upplysningar, äger inskrivningsrevisionen
förordna, att sökanden skall, där det utan synnerlig olägenhet för honom
kan ske, kallas att, vid äventyr att ärendet ändock avgöres, inställa
sig vid näst infallande sammanträde med inskrivningsrevisionen för att
personligen lämna behövliga uppgifter. Jämväl för erhållande på annat
sätt av erforderlig ytterligare utredning i ärendet, äger inskrivningsrevisionen
uppskjuta ärendets slutliga behandling.

§ 5.

Protokoll och övriga handlingar rörande inskrivningsrevisions beslut,
varigenom värnpliktig erhållit tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
under fredstid utan att vare sig övas i vapens bruk eller bära
vapen eller ammunition, insändas till Konungen, som därefter i kommandoväg
meddelar närmare bestämmelser om tjänstgöringen.

§ 6.

1. Truppförbandschef eller flottstationschef samt motsvarande befälhavare
åligger

a) att, där värnpliktig efter påbörjad tjänstgöring visar sannolika
skäl för att han hyser sådana samvetsbetänkligheter, som i § 1 mom. 1
nämnda lag sägs, bevilja honom uppskov med tjänstgöringen; skolande
därvid, på sätt i inskrivningsförordningen sägs, uppskovssedel honom
tillställas;

b) att, där värnpliktig lämnat medgivande, varom i § 1 mom. I
nämnda lag sägs, befinnes vara grundat på uppenbarligen vilseledande
uppgifter, eller där den värnpliktige, på sätt i § 5 samma lag sägs,
visar sig icke vara förtjänt av medgivandet, härom göra anmälan till
näst infallande sammanträde med inskrivningsrevisionen; samt

c) att, om vapenför värnpliktig, som erhållit sådant tillstånd, på
grund av erhållna upplysningar eller eljest förklarar sig icke vidare hysa
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i stadgad
ordning, omedelbart överföra honom till tjänstgöring med vapen.

2. Sådant uppskov, varom i mom. 1 a) sägs. får icke beviljas
värnpliktig mer än en gång.

§ 7

Angående upprättande av statistik över värnpliktiga, vilka på grund
av religiös övertygelse hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens
fullgörande i stadgad ordning, meddelas bestämmelser i koramandoväg.

Allmän motivering.

Åt de sakkunniga har lämnats i uppdrag att verkställa utredning och
avgiva förslag »angående värnpliktstjänstgöringens ordnande för värnpliktiga,
vilka hysa religiösa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst.»

De sålunda valda uttrycken kunna väl, på sätt här nedan skall närmare
påvisas, i vissa avseenden lämna rum för någon tvekan angående
uppdragets omfattning. Då emellertid frågan om de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas
behandling är i sin helhet av principiell betydelse, helst
enär densamma är ägnad att alltför lätt föranleda oklarhet och missuppfattning
beträffande såväl samvetsfrihetens som den allmänna värnpliktens
betydelse och innebörd, samt dessutom väckt stor uppmärksamhet
i vida kretsar, hava de sakkunniga ansett sig både oförhindrade och
även förpliktade att till närmare granskning upptaga frågan i hela dess
vidd. I sådant avseende hava de sakkunniga ej mindre ansett sig böra här
nedan lämna en framställning av frågans tidigare behandling inom svenska
riksdagen och en statistisk utredning angående hithörande faktiska förhållanden
i vårt land jämte en redogörelse för frågans läge i åtskilliga
främmande stater än även velat, innan de närmare skälen angivas för de
i detta betänkande framlagda förslag, söka i någon mån utreda själva
principfrågan.

Spörsmålet om de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas behandling kan
sägas vara lika gammalt som frågan om den allmänna värnplikten själv.
I jämbredd med värnpliktens utveckling har emellertid spörsmålet vuxit i
betydelse och omfång. Ifrån att omfatta en tjänstgöring, vilken både i
vårt land och annorstädes den enskilde kunde genom lega eller friköp helt
och hållet undandraga sig, hava de med den allmänna värnplikten förbundna
skyldigheterna i fredstid svällt ut till att bliva allt mera omfattande
och krävande. Härtill har i senaste tid tillkommit den omständigheten,
att världskriget genom sin oerhörda intensitet och omfattning samt genom
den hänsynslöshet vid val av medel för stridsavsiktens ernående,
som utmärker detsamma, i våra dagar på många håll väckt en djup av -

De sakkunnig-as
uppdrag.

Statens intresse
och

des

enskildes.

sky för allt vad till krigsväsendet hörer och sålunda varit ägnat att öka
värnpliktsvägrarnas, säkerligen även de s. k. religiösa vämpliktsvägrarnas,
antal.

Om sålunda frågans omfattning och betydelse ökats, äro de principiella
svårigheterna vid dess lösning alltjämt desamma. Dessa svårigheter
bero givetvis i grunden därpå, att ett statsintresse av vital beskaffenhet
synes stå i oförsonlig motsats mot det enskilda intresse, som av religiösa
skäl fordrar befrielse i visst fall från uppfyllandet av en allmän medborgerlig
skyldighet på det sätt lagen föreskriver.

Det gäller då att tillse, huruvida och i vad mån staten kan och bör
taga hänsyn till detta enskilda intresse. Att kravet på dess tillgodoseende
ganska starkt gjort sig gällande i vårt land, kan icke bestridas; och det bör
ju medgivas, att när de religiösa betänkligheterna visa sig vara djupt och
allvarligt grundade, desamma måste, även om de ej kunna erkännas vara i
sak befogade, giva anledning till stor tvekan, huruvida för framtvingande
av ett mot desamma stridande handlingssätt statens straffmakt bör i
all sin stränghet tillämpas. Det är nämligen att märka, att dessa betänkligheter
ej sällan bero av bristande insikter eller begåvning och att
de ofta nog hava bibragts värnpliktsvägraren av utomstående, lärare, kamrater
osv. Sådana betänkligheter härröra ju ock ofta, såsom ovan påpekats,
från avskyn för krigets fasor och hänsynslösa stridsmedel. En bidragande
orsak torde säkerligen även vara att söka i den avsmak för hela
militärväsendet, som allvarligt gudfruktiga unge män lätteligen bibringas
under kasernlivet, inom vilket rå ton icke sällan förekommer. Uti en skrivelse
av den 12 april 1917, vilken av herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
till de sakkunniga överlämnats för att tagas i beaktande
vid utförandet av deras uppdrag, hava, bland annat, ifrågasatts åtskilliga
åtgärder för motarbetande av »det råa livet på lägerplatserna»; och ehuru
denna frågas närmare behandling icke kan anses innefattad i det uppdrag de
sakkunniga erhållit, vilja de sakkunniga dock begagna tillfället att här
i förbigående framhålla den stora betydelsen av att dylika åtgärder vidtagas.

Om det sålunda får anses utrett, att de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas
samvetsbetänkligheter innefatta ett så starkt intresse för den enskilde,
att det icke bör lämnas helt å sido, utan påkallar vissa åtgärder från
statens sida, så gäller det att tillse, huru långt man härvid bör gå.

För det första är det klart, att staten icke kan och icke får i sin lagstiftning
giva större utrymme för den enskildes handlingssätt enligt, hans en -

skilda övertygelse än vad som är förenligt med vad statsändamålet, i förevarande
fall riksförsvaret, kräver. Om nämligen den enskilde statsmedlemmens
uppfattning skulle få göra sig gällande i strid mot statsändamålet,
bleve ju varje statsverksamhet, där så skedde, omöjliggjord; och en sådan
konflikt ter sig desto farligare för staten, i samma mån statsverksamheten
i fråga är, såsom beträffande riksförsvaret, av vital betydelse och dessutom
av beskaffenhet att icke kunna utföras av någon annan än staten
själv. Det synes i detta sammanhang vara värt uppmärksamhet, att i sådana
stater som Frankrike och Tyskland den enskildes ovillkorliga skyldighet
till underkastelse under statens vilja i fall sådana som de här förevarande
ansetts så självklar, att någon undantagslagstiftning på området i
fråga knappast kan sägas hava förekommit därstädes.

För det andra måste framhållas, att — på sätt närmare torde framgå
av nedanstående framställning rörande begreppet samvete — tillvaron av
samvetsbetänkligheter ingalunda i och för sig utgöra något bevis för tillvaron
av ett ursprungligt och äkta samvete eller en sant religiös uppfattning
hos den, som hyser sådana betänkligheter.

Beträffande behandlingen av dem, som på: grund av religiösa skäl Kegermgsvägra
att fullgöra värnpliktstjänstgöring, har ej sällan åberopats, att iformen ^16
vår statsförfattning fastslagits principen om religions- eller samvetsfrihet,
nämligen genom följande stadgande i § 10 regeringsformen: Konungen
bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid
en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets
lugn eller allmän förargelse åstadkommer.

Rörande tillämpningen av detta stadgande bör först och främst erinras
därom, att ehuruväl grundlagens bud skola gälla framför den allmänna lagens,
detta icke får så förstås, som skulle den enskilde vid tillämpning av allmän
lag kunna, där denna synes stå i strid med ett grundlagsbud, åberopa
detta senare för att undgå tillämpning av den allmänna lagens stadgande.

Staten måste kräva ovillkorlig lydnadsplikt för sina lagar. Även om sålunda
ovan anförda grundlagsbud stode i strid med värnpliktslagens föreskrifter
i §§ 1 och 24 om skyldighet för varje svensk man att från och med
det kalenderår, under vilket han fyller tjugu år, till och med det, under vilket
han fyller fyrtiotvå år, vara värnpliktig samt att i sådan egenskap
tjänstgöra så väl under krigstid till landets försvar som ock under fredstid
för sin utbildning vid det truppslag av hären eller uti den tjänst vid marinen,
vartill han inskrivits eller överförts, kunde den enskilde värnpliktige omöjligen
på grund av § 16 regeringsformen åberopa någon juridisk rätt att på

Begreppet

samvete.

grund av sin religiösa övertygelse undgå tillämpning av berörda föreskrifter
i värnpliktslagen.

Det bör alltså undersökas, huruvida innehållet av dessa föreskrifter
kunde befinnas stå i strid med grundlagens bud om skydd för religions- eller
samvetsfrihet och fördenskull borde ändras eller modifieras till överensstämmelse
med detta grundlagsbud, vilket för övrigt med rätta framhållits
som en prydnad för Sveriges statsförfattning och vars upprätthållande
bör anses såsom en hederssak.

För besvarande av denna fråga blir det nödvändigt att ingå på en
något närmare undersökning rörande innebörden av omförmälda stadgande
i § 16 regeringsformen. Av förhandlingarna vid 1809 års riksdag —
konstitutionsutskottets utlåtande samt överläggningen därom i prästeståndet
— finner man till en början, att vid stadgandets tillkomst det icke
någonsin varit fråga om annat eller mera än att såsom en allmän »medborgerlig
rättighet fastslå samvetsfriheten så vitt den avsåge — förutom
befogenheten att övergå från den evangeliskt-lutherska läran till annan inom
landet medgiven religionslära — rätten till fri religionsutövning eller, såsom
det av Chr. Naumann uttryckes, »rättigheten för varje svensk medborgare
icke blott att i sitt hjärta dyrka Gud på det sätt, som överensstämmer
med hans övertygelse, utan även att avlägga en yttre bekännelse om denna
övertygelse». Det senare ledet i stadgandet »utan skydda var och en
vid en fri utövning av sin religion» skulle i enlighet härmed utgöra blott
en närmare förklaring av det förra. Denna rent historiska tolkning bör
dock icke anses utesluta den möjligheten, att lagstiftaren med grundlagsbudet
i fråga velat fastslå icke blott rätten till fri religionsutövning,, utan
även själva principen om förbud mot yttre tvång från statens sida mot varje
den enskildes handlingssätt, till stöd för vilket denne kan åberopa sitt
samvetets bud. Skulle denna vidare tolkning vara den rätta, uppställa sig två
ytterligare spörsmål, nämligen: vad förstås då i nu förevarande sammanmanhang
med grundlagens uttryck samvete? och: huru långt kan och, bör
staten gå i eftergift med hänsyn till den enskildes samvete, då dettas bud
står i strid med statens intresse att upprätthålla landets försvar?

Angående den synnerligen svåra och invecklade frågan om innebörden
av begreppet samvete få de sakkunniga först hänvisa till den refererande
framställning, som uti bilaga till detta betänkande meddelas rörande de
mångskiftande definitioner och utläggningar av sagda begrepp, vilka under
skilda tider lämnats av åtskilliga auktoriteter och författare framför allt
på det filosofiska vetenskapsområdet. Av denna, framställning framgår, att

i fråga om samvetets ursprung gjort sig gällande två väsentligt skilda åskådningar.
Enligt den ena, den s. k. nativismen eller apriorismen, är samvetet
hos människan medfött, eller åtminstone har detsamma spirat och utvecklats
ytterst ur sig självt, dvs. ur sitt eget ursprungliga anlag, vilket anlag
visserligen kan utvecklas pa olika sätt och under ogynnsamma omständigheter
rent av framträda i abnorma former. Enligt den andra åskådningen,
den s. k. empirismen, har samvetet sin grund i erfarenheten och är något,
som helt och hållet förvärvats eller uppstått som en nyskapelse ur vår
sinnliga naturs känslor, drifter och begär. I anslutning till den förra av här
nämnda åskådningar har jämväl uppdragits en skillnad mellan samvete i
egentlig mening och ett s. k. artificiellt eller andrahandssamvete, vilket senare
kan överväxa och alldeles förkväva yttringarna av vårt ursprungliga
och äkta samvete, eller åtminstone grumla, hämma och snedvrida detta sistnämnda
i den utveckling till allt större renhet och styrka, som det eljest
kunde och borde hava vunnit, Beträffande spörsmålet, huruvida samvetet
såsom sådant är religiöst bestämt eller ej, bryta sig även två motsatta åskådningar,
å ena sidan den, enligt vilken samvetet är ett den mänskliga andens
religiösa organ eller människans sedligt religiösa central instans eller en
Guds dom över människans förhållande till honom, alltså i någon meningen
Guds röst i människans inre, ett kategoriskt imperativ, som ovillkorligen
kräver lydnad, å andra sidan den uppfattningen, enligt vilken samvetet
icke står i någon direkt förbindelse med det religiösa medvetandet. Med
hänsyn till detta spörsmål har, särskilt av den nvare forskningen på hithörande
område,, med styrka gjorts gällande, att, om än det samvete, som
verkligen förtjänar detta namn, måste vara ej blott sedligt, utan även religiöst
centralorgan, eller åtminstone i någon mening religiöst bestämt, man
icke kan neka, att det även förekommer yttringar av samvetet, som icke
bära det religiösa medvetandets kännemärken.

Det har svnts de sakkunniga klart, att staten icke kan eller bör i sin
lagstiftning taga hänsyn till sådana samvetsyttringar, som härflyta ur ett
mer eller mindre artificiellt s. k. andrahandssamvete, eller som sakna det
religiösa medvetandets prägel. Därest staten går ända dithän i eftergifter
för vad den enskilde anser sitt samvete bjuda, att vid lagstiftningen särskilt
hänsyn tages till ett uppkonstruerat andrahandssamvete eller till
samvetsbetänkligheter, som icke äga sin grund i det religiösa medvetandet,
eller över huvud äro fotade på förutsättningar, som stå i strid mot
statens ändamål, uppstår fara för, att den enskildes känslor och tycken
komma att få ett efter olika förhållanden växlande, godtyckligt och därför
obehörigt inflytande på statens verksamhet, eller, såsom det av 1898

års värnpliktskommitté uttrycktas, den enskilde samhällsmedlemmen erhåller
överhöghet över staten själv.

Om sålunda, när grundlagen talar om tvång över den enskildes samvete,
härmed icke kan och bör förstås annat än det religiöst bestämda
samvetet, leder detta till en för utförandet av de sakkunnigas uppdrag
synnerligen viktig slutsats — vilken för övrigt överensstämmer med uppdragets
ordalydelse — nämligen den, att vid ifrågavarande undantagslagstiftning
hänsyn icke får tagas till sådana värnpliktiga, som av andra än
religiösa grunder vägra fullgöra sin värnpliktstjänstgöring.

De sakkunniga kunna till följd härav ingalunda ansluta sig till den
uppfattning, som i dansk lagstiftning samt under lagstiftningsarbetet i Norge
— j motsats till den nya lagstiftningen i England — gjort sig gällande,
nämligen därom, att hänsyn bör tagas ej blott till vad under förhandlingarna
angående den danska lagen kallats »religiös overbevisning», utan ock
till »moralsk overbevisning», såsom ett från det förra artskilt begrepp, ej
heller till den inom svenska riksdagen stundom framskymtande åsikten,
att vid behandling av föreliggande fråga icke blott på religiös övertygelse
utan även en slags social övertygelse grundade samvetsbetänkligheter
skulle kunna giva anledning till lättnader i fråga om värnpliktstjänstgöringen.

Ser man på förhållandena i vårt land, torde man finna, att de flesta
värnpliktsvägrare åberopat religiösa skäl. Men flera andra kategorier av
värnpliktsvägrare kunna tänkas och förekomma även faktiskt, vare sig nu
samvetsbetänkligheter uttryckligen förebäras såsom skäl eller icke. En del
värnpliktiga äro antimilitarister, som, huvudsakligen emedan de anse den
bestående samhällsordningen böra omstörtas, önska upphäva statens alla
anordningar för uppehållande av en väpnad krigsmakt och själva vilja giva
uttryck åt denna önskan genom att neka göra militärtjänst. Andra äro
s. k. pacificister, som, utan att direkt hysa samhällsomstörtande idéer, i allmänhet
ogilla allt krigsväsen och därför vägra göra sådan tjänst. Ännu
andra kunna tänkas under ett pågående krig, på grund av politiska motiv
och emedan de ogilla den egna statens planer eller åtgärder, hava kommit
till den övertygelsen, att de böra neka att personligen deltaga i striden.
Slutligen kunna de finnas, vilka, utan att åberopa någon religiös övertygelse,
ja kanske under förklarande, att de icke alls hava någon religion, säga
sig likväl i sitt inre djupt uppröras av krigets brutalitet och tydligt känna
med sig, att de skulle handla orätt mot en röst i sitt inre, om de ej
genom värnpliktsvägran nedlade en klar protest mot kriget och den ohyggliga
förödelse, detsamma medför. Ofta finner man, huruledes flera olika

samverkande anledningar kunna framkalla beslutet om värnpliktsvägran;
och bland dessa skäl kunna naturligtvis stundom även spåras bristande
energi eller rent av lättja eller rädsla för krigstjänsten åtminstone i dess
mera krävande form, vapentjänsten. Där sålunda religiösa, politiska, sociala
eller etiska skäl och måhända även bekvämlighetsskäl o. dyl. spela in,
kan beslutet hava fattats mera självständigt på grund av verklig och fast
övertygelse. Men ej sällan händer ock, att värnpliktsvägraren tydligen
fattat sitt beslut under obehörig påverkan av andra, kanske ock ledd av en
önskan att göra sig till martyr för att bliva stor i liktänkandes ögon. Till
sist kan förekomma ren förställning -— hyckleri eller simulering.

I alla dessa fall kan det ju hända, att värnpliktsvägraren, med eller
utan allvarlig mening, åberopar vad hans »samvete» bjuder. 1 enlighet
med vad ovan är sagt, bör emellertid enligt förut anförda grundprincip i
vår statsförfattning hänsyn tagas allenast till sådana fall, där på religiös
övertygelse grundade samvetsbetänkligheter visas föreligga. Vissa av de
ovan omförmälda fallen måste för övrigt anses direkt uteslutna från tilllämpning
av § 16 regeringsformen genom det däri intagna förbehållet:
»så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer».

Liknande uppfattning om begränsning av lagstiftningen på förevarande
område till de värnpliktsvägrare, som kunna åberopa på religiös övertygelse
grundade samvetsbetänkligheter, har gjort sig gällande — förutom,
såsom nyss antytts, i Englands lagstiftning i ämnet — jämväl hittills i
vårt land, nämligen i kungl. cirkuläret den 21 februari 1902. Visserligen
har i detta avseende stundom rått någon tvekan. De sakkunniga kunna
emellertid icke annat än instämma i första kammarens vid 1917 års riksdag
första tillfälliga utskotts yttrande, så lydande:

»I detta sammanhang anser sig utskottet ej böra underlåta att inlägga en
bestämd gensaga mot den av motionären uttalade uppfattningen, att även andra
samvetsbetänkligheter än sådana av religiös art skulle kunna föranleda till befrielse
från vapentjänst under förutsättning allenast att samvetsbetänkligheterna äro
allvarliga. Nämnda yttrande ådagalägger, synes det utskottet, en missuppfattning
av innebörden av det kungl. cirkuläret. Förhandlingarna i riksdagen såväl
före tillkomsten av samma cirkulär som därefter vid behandling av frågor
rörande utvidgning av cirkulärets tillämplighet utvisa tydligt, att allenast religiösa
samvetsbetänkligheter varit avsedda. Skulle åt cirkuläret givas en sådan
tolkning, som den av motionären antydda, och detsamma således kunna åberopas
jämväl av personer, som av helt andra skäl än religiösa samvetsbetänkligheter
söka undandraga sig att fullgöra sin värnplikt, komme det enligt cirkuläret lämnade
medgivandet säkerligen att medföra konsekvenser av mycket allvarlig art.»

IWrejipet
religiös över
tygelse.

Emellertid hava de sakkunniga, som icke kunnat förbise det förhållandet,
att, där åt samvetsbegreppet gives dess rätta och egentliga innebörd,
man i själva verket, såsom ovan antytts, är inne på ett område av religiös
natur, funnit uttrycket »religiösa samvetsbetänkligheter», såsom innebärande
en pleonasm, en upprepning, i viss mån olämpligt. De sakkunniga
hava därför i sitt här framlagda författningsförslag angående vissa
ändringar i värnpliktstjänstgöringen för de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna
använt uttrycket »allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter»,
vilket uttryck, särskilt med avseende på den praktiska tilllämpningen,
synts de sakkunniga bättre beteckna vad som här åsyftas.

Härvid återstår dock att söka närmare klargöra betydelsen av uttrycket
''»religiös övertygelse». Bekant är att till stöd för t. ex. hedniska människooffer,
hinduernas änkeförbränningar, mormonernas månggiften m. m.
åberopas religiös övertygelse; men vilken vill bestrida, att icke staten
har både rätt och skyldighet att motarbeta förvillelser av sådan art?
Lika litet kan staten eftergiva sin fordran på de enskilda medborgarnas
skattskyldighet, även om det ändamål, vartill en del av skattemedlen skola
användas, möjligen är sådant, att i denna del skattens erläggande komme
i strid med den skattskyldiges religiösa övertygelse. Det skulle också
kunna göras gällande, att t. ex. en ung man på grund av det nu pågående
världskrigets fasor och sin starka fredslängtan eller ock på grund av
uttalanden i skrifter av författare på det filosofiska eller sociala området
funne sig föranledd att nedlägga sin protest mot det bestående systemet
genom att förklara sig vägra varje militär tjänstgöring, och att denne mans
övertygelse eller rent av hänförelse för sin sak, oaktat den ej sökte sitt
stöd i något bibelord, dock befunnes vara så djup och stark, att den förtjänade
benämningen »religiös». Icke heller i ett fall som detta kan staten giva
efter. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt, att den grupp värnpliktiga,
som göres till föremål för specialbestämmelser i avseende på värnpliktstjänstgöringen,
närmare begränsas genom en uttrycklig föreskrift, att härför
fordras en religiös övertygelse, som har sin grund i kristen eller mosaisk
trosåskådning, dvs. söker sitt stöd i Den heliga skrift, detta så mycket hellre
som inga andra än kristna religionsformer, förutom den mosaiska religionen,
äro av svenska staten erkända. De sakkunniga hava på grund härav
ansett nödigt, att ifrågavarande uttryck i de sakkunnigas lagförslag ytterligare
förtydligas genom tillägg av orden: »kristligt eller mosaiskt» och
således erhåller följande lydelse: »allvarliga, på kristligt eller mosaiskt re7
ligiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter».

Får det Sålunda anses uppvisat, att i statens lagstiftning på förevarande
område bör tagas hänsyn till grundlagens förbud mot samvetstvång allenast
för så vitt det är fråga om allvarliga samvetsbetänkligheter, grundade
på r,lU,iös övertygelse i ovan angiven bemärkelse, så blir nästa fråga
den, hur klngt man vid denna särskilda lagstiftning kan och bör gå för
att skydda de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas intresse.

Härvid måste fasthållas, dels att, på sätt av det sagda framgår, det
icke finnes någon grund för att stadga ovillkorlig juridisk rätt för den
värnpliktige till skydd för samvetsbetänkligheter av vilken art som helst,
dels ock att:de medgivanden, staten härutinnan kan göra, äga karaktären
av ett undantag från allmän lag, föranlett av särskilt tungt vägande
humanitäfa skäl. Då det vidare här gäller undantag från en lagstiftning,
vilken nära berör rikets nationella existens och det således för staten
ar av största vikt, att dessa värnpliktsvägrares antal må hållas inom
så trånga gränser som möjligt, är det uppenbart, att vid ifrågavarande
undantagslagstiftning stor varsamhet måste iakttagas.

Faran för en ökning av antalet värnpliktsvägrare är i vårt land icke
ringa. De s. k. religiösa värnpliktsvägrarna voro till en början till alldeles
övervägande grad att finna bland de s. k. fribaptisterna eller »helgeanerna»,
en sekt, vars senare namn tagits efter stiftaren Helge Åkesson,
vilken på 1870- och 1880-talen verkade för bildande av en särskild sammanslutning.
Han tillhörde förut i åtskilliga år baptistsamfundet, men blev
ar 1872 för sina avvikande läromeningar skild från detta samfund. Fribaptistsamfundets
medlemsantal i Sverige lärer uppgå till omkring 4,000. I sektens
lärosatser ingår bl. a. fördömande av krig i alla former; och dess medlemmar
hava därför ej velat ikläda sig militär tjänstedräkt eller på något.
sätt arbeta inom det militära området. Otvetydiga tecken varsla emellertid
därom,, att den rörelse, som räknar värnpliktsvägran som ett av sina
raftigaste medel i striden mot statens militära försvarsväsen, gör framsteg
även utom fribaptisternas jämförelsevis fåtaliga krets, särskilt inom en
del andra frireligiösa samfund. Såsom bevis härpå må anföras ett utdrag ur
ett föredrag, som vid ett fredsmöte under metodistkyrkans årskonferens i
Stockholm år 1917 hölls av en ledande person inom metodistsamfundet.
Han yttrade bland annat:

»Lat osa också hålla fast vid den sanningen, att kristendom och krig aldrig
iunna förenas, huru vackert namn man än ger detta senare, såsom då man t. ex
talar om försvarskrig (nödvärnskrig) och skyldigheten att gå ut för att ''skydda

nus och hem. ---- — — För övrigt när och var har Kristus uppträtt till

forman för nödvärns- eller försvarskrig? Jag upprepar: kristendom och krig
kunna aldrig förenas. Varje kompromiss i detta avseende innebär eu avprutning

NHrcklld lngHtirtniiif?
angående
n. b.

rellgiKHU

vilrnpllkts vitgrnre.

Kristendomen
och
kriget.

på kristendomens krav.------- Kriget, anfalls- eller försvarskrig

Kristus har ej gjort någon skillnad däremellan — är ett avskyvärt brott och ett
hån ej blott mot Jesu broderskaps- och kärlekslära. -— —- — — '' Var je

örlogsflagga är ett hån mot Kristi kors, mot korsets fana, emedan den representerar
en mot denna till sitt väsen fientlig princip. --Inför allt detta blir det vår uppgift såsom kristna överallt i världen bl. a.
att i Jesu namn konsekvent vägra vår medverkan i sadana antikristliga och
från en högre synpunkt oförnuftiga och för mänsklighetens lycka uppenbart
skadliga företag som krigsrustningar och därav följande brodermord
’en masse’. Kristus är ju vår konung och hans rike är, enligt hans
egna ord, icke av denna världen. Om detta är sant, sa är det ett sorgligt
förräderi mot vår konung, ett högförräderi i djupaste mening, om vi, i strid
mot hans principer, med köttsliga vapen och genom brodermord kämpa för denna
världens riken. Här måste vi säga ifrån, att vi ej ämna tillbedja vilddjuret
eller dess bild och ej taga dess märke. Här är den verklige fridsstiftarens väg.
I)å ställas vi inför den allvarliga frågan: ’Har du mod att följa Jesus, vad det
än må kosta dig?’ Hava vi kristna mod att lyda Gud mer än människor? Våga
vi, tjugonde århundradets kristna, gå samma väg som flydda tiders verkligt
store män, samma väg som de mest upplysta bland Gamla testamentets gudsmän,
profeterna; samma väg som Kristus, apostlarna och de första kristna gingo
och som för många ledde till martyrdöden (arenan, bålet eller schavotten). Vi
veta vägen, många hava gått den; hava vi mod att gå densamma och taga konsekvenserna
därav?»

Då de ungas ledare för dem framställa sådana läror, har man allt
skäl förutsätta, att en ökning av de religiösa värnpliktsvägrarnas antal
är att. befara och med hänsyn till den intensitet, varmed de internationalistiskt
pacifistiska och antimilitaristiska rörelserna även utom de frireligiösas
krets bedrivas, finnes det all anledning att antaga, att många bland
dem, som hava andra än religiösa skäl att åberopa, skola följa de religiösa
värnplikt-svågrarna i spåren. Även om det skulle bliva möjligt att genom
den noggrannare prövning av värnpliktsvägrarnas skäl till sin vägran, vilken
av de sakkunniga här nedan föreslås, fullständigt borteliminera sådana,
vilkas religiösa samvetsbetänkligheter icke äro ärliga utan låtsade,
så skulle säkerligen blotta tillvaron av en alltför mild lagstiftning i fråga
om de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna icke blott giva ytterligare fart åt
nyssnämnda samhällsupplösande läror, utan även rent suggestivt verka till
ökning även av de ärliga s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas antal.

Vad som dock framför allt måste vid den ifrågavarande undantagslagstiftningen
mana till betänksamhet, är naturligtvis den omständigheten,
att kristligt-religiös åskådning ingalunda kan med fog åberopas såsom
grund för värnpliktsvägran. I detta hänseende må först hänvisas till vad
1898 års värnpliktskommitté härom yttrat. Kommittén anförde, bland annat,
följande:

»Emellertid skulle kunna invändas, att om för statens bestånd fordras
något, som sfår i .strid med Guds bud, så må det hellre offras, än Guds bud kran
kas, ty ''man måste mera lyda Gud än människor’. För att skyldighet »kall inträda
att offra det, som är nödvändigt för det mänskliga samhällets trygghet
och bestånd, fordras dock uppenbarligen, att den åskådning, i kraft varav ett
sådant offer kräves, stöder sig på oomtvistlig gudomlig auktoritet. Detta är
emellertid ingalunda fallet med yrkandet, att fäderneslandet hellre må lämnas
till rov för främmande inkräktare, än att dess söner skulle mot fienden få taga
till vapen. Att något sådant skulle följa av den kristna religionens i bibeln framställda
läror, har nämligen aldrig varit allmänt erkänt inom kristenheten.
Tvärtom hava under alla tidsåldrar och inom de mest olika kristna trossamfund
personer med erkänd förstånds-skärpa samt utmärkta för den »törsta kristliga
fromhet och förtrogenhet med bibelns läror och deras anda ansett fäderneslandets
värnande såsom en den heligaste plikt. Att den åskådning, som ej under
några omständigheter tillstäd jer bruket av vapen, är ohållbar, vinner dessutom
en slående bekräftelse därav, att denna åskådning vid tillämpningen måste
komma i strid med en grundsats, vars riktighet borde vara och väl också är
allmänt erkänd såsom självklar. Den leder nämligen till förnekande av den naturliga
rättigheten att mot våldsverkare i nödfall med vapen värna maka och
barn och sitt eget liv.»

För var och en, som något närmare gör sig reda för det problem,
vilket ligger i sammanställningen »kristendomen och kriget», lärer det
genast framstå såsom uppenbart, att problemet icke låter sig lättvindigt
lösas, utan är av en synnerligen invecklad natur. Det vittnar i
själva verket om stort övermod och betydlig självöverskattning, då
de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna, såsom icke sällan hänt, med den
allra största säkerhet döma i hithörande frågor. De sakkunniga skulle
kunna-här inskränka sig till en hänvisning till den vetenskapliga litteraturen
på området, särskilt till de i Sverige utgivna arbetena »Kristendomen
och kriget» av professorn G. M. Pfannenstill och »Kristendomen
och kriget» av docenten E. Linderholm. Några hithörande omständigheter
torde emellertid böra särskilt påpekas, varvid följes framställningen
i sist anförda arbete. Uti den äldre israelitiska uppfattningen, sådan
den framträder i gamla testamentet, möter ej ens ett spår av betänkligheter
mot kriget, vare sig detta avser försvar eller anfall och erövring,
om ock hoppet om ett evigt fridsrike på rättens grund här och var
skymtar fram. Budet »Du skall icke dräpa» erhöll först genom kristendomen
en djupare innebörd. I Jesu förkunnelse är emellertid, kan
man säga, frågan om kriget och dess berättigande ej direkt berörd.
Han inlät sig överhuvud ej på spörsmål om det världsliga samhällets gestaltning
och verksamhetsformer samt har tydligen icke velat stifta några
lagar för detsamma. För honom låg huvudvikten uteslutande på det guds -

rike, som är »invärtes» i människorna. Också återfinnas i hans ord så väl uttalanden,
som kunna åberopas till stöd för krigets berättigande under vissa
omständigheter, som ock sådana, som kunna anföras såsom skäl för motsatsen.
Uti docenten Linderholms ovan nämnda arbete har denna fråga erhållit
en närmare utredning. Emellertid är det givetvis av den kristna huvudprincipen
i avseende å förhållandet människorna emellan, nämligen människokärlekens
grundsats, klart, att kristendomens och den kristna kyrkans uppgift
är att bekämpa kriget. Frågan gäller, på vilken väg detta rätteligen bör
ske. Att det icke skall lyckas på den rena passivitetens väg, den, på vilken
nationen genom att »icke stå det onda emot», dvs. genom att låta
sig erövras och undertryckas av andra folk, vill söka uppnå hela världens
pacificering, torde framgå bl. a. därav, att, såsom Luther påvisat, en sådan
eftergifternas väg ovillkorligen konnne att innebära en återgång till
naturtillståndet, ett nytt barbari, där de onda hänsynslöst skulle undertrycka
de goda, de sämre kuva de bättre, de lägre folken betvinga de
högre och de hedniska de kristna. Om än kristendomen och den kristna
kyrkan alltså kunna och böra oavlåtligen sträva mot det fjärran avlägsna
målet, krigens avskaffande och världsfredens införande, så måste dock var
och en, som har att verka för närmare liggande aktuella och praktiska
mål, utgå från förhållandena sådana, de i verkligheten äro och därvid främst
taga sikte på, att all nutida kultur är bunden vid rättsordningen och vid
dess hävdande, med maktmedel om så kräves. Denna positiva väg, som
jämväl innebär strävan för den internationella rätts- och kulturutvecklingens
stärkande, utesluter tills vidare icke kriget såsom yttersta maktmedel
till skydd för den enskilda statens oberoende och frihet att verka
för sina livsmål. Och har man härmed påvisat krigets berättigande under
vissa förutsättningar, så kan med skäl frågas, om det verkligen kan anses
förenligt med kristen etisk åskådning, att en del av statens medlemmar
i ett krig låta bröder och landsmän offra sina liv för de hemmavarande
samt för den fäderneärvda rätten och kulturen, medan de själva, befriade
på grund av samvetsbetänkligheter, i godan ro framleva sitt vanliga
liv. För övrigt gäller ju såsom en sedlig grundsats, att man ej skall
låta någon annan sig till godo utföra vad man icke anser sig själv kunna
göra med gott samvete. Vid ett sådant ytterligt kritiskt tillfälle som
ett krigsutbrott, då staten vida mer än eljest står som en enhet utåt, bliva,
såsom Schleiermacher riktigt erinrat, alla inom ett folk ansvariga för krigets
bedrivande, alltså jämväl för dess blodsutgjutelse, emedan till sist
hela samhället, ingen av dess medlemmar undantagen, dock medverkar
till resultatet. Det är därför synnerligen ytligt att anse t. ex. eldlinjens

soldater ådraga sig'' ett större moraliskt eller religiöst ansvar än de hemmavarande,
som genom sin fredliga gärning dock på ett eller annat sätt
alla bidraga att hålla samhällskroppen vid sådan styrka, att den kan uthärda
krigets påfrestning. För den kristne samhällsmedlemmen återstår
alltså blott att leva kvar i det lagbundna kultursamhället och jämte de
andra bära sin börda även av kriget eller ock, därest hans samvete förbjuder
honom detta, gå ut ur samhället och leva för sig själv någonstädes,
där möjlighet till krig tilläventyrs icke finnes.

Att staten bör i sina eftergifter gent emot samvetsbetänkligheter av
ifrågavarande beskaffenhet iakttaga största varsamhet, torde sålunda vara
tydligt. Detta har också hittills i vårt land uppmärksammats vid utfärdande
av gällande bestämmelser i ämnet. I kungl. cirkuläret den 21 februari
1902 lämnas bemyndigande för vederbörande truppförbands-(flottstations-)
chefer att »därest efter inhämtande av erforderliga upplysningar, de vid
noggrann prövning av omständigheterna i varje särskilt fall finna övertygande
skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra
vapentjänst, därtill föranledes av allvarliga samvetsbetänkligheter mot
sådan tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall användas till annan
lämplig tjänstgöring vid truppförbandet».

Detta cirkulär har emellertid varit föremål för upprepade erinringar Anmärkinom
riksdagen; och det torde böra medgivas, att detsamma varken på
ett tillräckligt eller i övrigt fullt tillfredsställande sätt har förmått lösa de cirkulär och
svårigheter, som äro förbundna med behandlingen av de s. k. religiösa desantiiI|gämp''
värnpliktsvägrarna.

För att erhålla en utgångspunkt för sitt förslag till det för närvarande
hos oss tillämpade systemets reformering övergå de sakkunniga därför
till en redogörelse för de huvudsakliga anmärkningar mot sagda system,
vilka blivit under frågans behandling inom riksdagen framställda eller
eljest kunna med fog däremot framställas.

Först och främst kan då påpekas det förhållandet, att i 1902 års cirkulär
icke tydligt utsäges, huruvida detsamma skall äga tillämpning i
krigstid. I anslutning till det här ovan sagda hava de sakkunniga utan
meningsskiljaktighet anslutit sig till den uppfattningen, att, då landet är
i fara, staten har en oomtvistlig rätt att sätta var och en på den post,
där han kan bäst tjäna riksförsvaret. Även om under fredstid vissa medgivanden
kunna göras med anledning av enskildas religiösa samvetsbetänkligheter,
måste sålunda, om kriget drabbar vårt folk, varje medbor -

gare utan några inskränkningar underkasta sig den militärtjänst, som kan
varda honom ålagd. Visserligen kunde den invändningen göras, att det
ligger en inkonsekvens däri, att lättnader i avseende å värnpliktstjänstgöringen
lämnas under fredstid men ej i krig. då det ju är just vid krigstillfälle
värnplikten får sin aktuella betydelse och den tjänstutövning förekommer,
varvid vapnen begagnas i syfte att oskadliggöra fienden; och
visserligen hava i England samt i Nordamerikas förenta stater först under
kriget och vid införande av den i samband därmed stadgade allmänna
värnplikten dylika lättnader medgivits åt de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna.
Men de sakkunniga hava icke härav kunnat rubbas i sin ovan
angivna uppfattning. Även om staten sålunda måste vid yttersta nödstillfälle,
då kriget hotar eller utbrutit, taga i anspråk alla medborgares alla
krafter för värnande av sin nationella existens, är det därför icke uteslutet
att under fredstid på grund av särskilda humanitära skäl taga viss
hänsyn till sådana enskilda intressen, som här äro i fråga.

Hurusom den i cirkuläret framträdande oklarheten i fråga om uttrycket
»allvarliga samvetsbetänkligheter» bör undanröjas, har redan blivit här
ovan närmare utvecklat.

Den huvudanmärkning, som under frågans behandling i riksdagen blivit
riktad mot de nu gällande bestämmelserna i 1902 års cirkulär, avser, å
ena sidan, att desamma gälla endast sådana värnpliktiga, vilka på grund
av samvetsbetänkligheter vägra att göia tjänst med vapen — »vapentjänstvägrare»
— men däremot icke dem, som vägra ej endast att fullgöra vapentjänst,
utan även att bära uniform eller att utföra något som helst arbete,
som tjänar militära ändamål — av de sakkunniga sammanfattade under
uttrycket »militärtjänstvägrare» -—■, samt att dessa senare alltså för sin
vägran fällas till ansvar och detta icke blott första gången, utan gång på
gång vid upprepad vägran med undan för undan skärpt straff. Åtskilliga
exempel på dylika fall återfinnas i samband med den här ovan meddelade
statistiska utredningen. Att bestraffningen måste vid förnyad vägran upprepas,
beror givetvis därpå, att genom straffets ådömande och avtjänande
någon förändring lagligen icke äger rum i avseende å den värnpliktiges
tjänstgöringsskyldighet. I inskrivningsförordningen, § 113 mom. 2 stadgas
nämligen följande. Värnpliktig, vilkens tjänstgöring avbrutits för
verkställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, får
icke såsom fullgjord del av tjänstgöringen tillgodoräkna sig den tid, hans
tjänstgöring sålunda varit avbruten. Därest sådan värnpliktig av ovan
nämnd orsak varit förhindrad tjänstgöra under sammanlagt en tredjedel
av reservtruppövning eller repetition sövning eller trettio dagar under an -

nan tjänstgöring, landstormsövning dock därifrån undantagen, skall han
av vederbörande truppbefälhavare efter utståndet straff hemförlovas för
att i behörig tid ånyo inkallas till fullgörande ay återstående tjänstgöring.
En värnpliktsvägrare, vilken sålunda efter inryckning till vapenövning
t. ex. dömes av krigsrätt till en månads fängelse, blir då hemförlovad,
omföres vid årsskiftet till näst yngre årsklass och blir med denna påföljande
år ånyo inkallad till tjänstgöring. Vid fortsatt vägran upprepas förfaringssättet:
krigsrätt, bestraffning, hemförlovning, omföring och ny inkallelse.
Då detta förfaringssätt ju, med en noggrann tillämpning av nu
gällande bestämmelser, borde upprepas för varje år den värnpliktige kvarstår
i värnpliktsåldern, är det anmärkningsvärt, att enligt de officiella
uppgifter, som de sakkunniga erhållit och vilka avse tiden från och med
år 1902, en så långt gående upprepning av straffen icke synes hava förekommit.
Det framgår nämligen av dessa uppgifter, att det antal gånger
en och samma person av krigsdomstol ådömts bestraffning för ifrågavarande
förseelse icke någonsin under nämnda tid överstigit fyra. Härjämte
kan det dock naturligtvis hava inträffat, att sådan värnpliktig, som
dömts av krigsdomstol, dessförinnan av truppförbandschef ålagts bestraffning
för enahanda förseelse. I detta hänseende äro de uppgifter, som av
de sakkunniga erhållits, icke fullständiga för tiden före år 1912. Men med
stor sannolikhet kan antagas, att under den tid, 1902 års cirkulär varit
gällande, ingen värnpliktig blivit bestraffad för värnpliktsvägran mera än
fem gånger. Före år 1902 lärer, enligt vad av riksdagens protokoll synes
framgå, motsvarande maximisiffra hava uppgått till sju eller åtta. Anledningarna
till, att siffrorna icke blivit högre, hava icke kunnat närmare utrönas,
men torde de vara att söka antingen däri, att den värnpliktige efter
utståndet straff förklarat sig villig att i föreskriven ordning fullgöra sin
tjänstgöring — exempel härpå förekomma i den av de sakkunniga förebragta
statistiska utredningen — eller ock att den värnpliktige förklarats
oduglig till krigstjänst eller åtminstone till vapentjänst. I åtskilliga fall
— ett sådant omnämnes även i nämnda utredning — torde den värnpliktige
hava utflyttat ur riket.

Mot det sätt, varpå cirkuläret i övrigt tillämpats, hava i stort sett
icke några anmärkningar blivit framställda. Dock må erinras, att uti en
vid 1917 års riksdag väckt motion ett förslag framlades om cirkulärets
omarbetning i syfte särskilt att utesluta allt subjektivt godtycke vid dess
tillämpning. Denna motion var emellertid, på sätt av riksdagshandlingarna
inhämtas, framför allt riktad mot sättet för beredning av ifrågavarande
mål före deras avgörande. Att cirkuläret i det stora hela verkat

gott, samt att dess tillämpning av vederbörande militära chefer i regel
handhafts med oväld, klokhet och urskilning, är obestritt. Men de sakkunniga
hava dock, på sätt av det följande framgår, ansett sig böra för att
vinna ännu större säkerhet för en grundlig och opartisk prövning av hithörande
mål föreslå vissa här nedan närmare angivna förändringar i avseende
på sättet för deras utredande och avgörande.

I sammanhang med väckta förslag om utsträckning av cirkulärets
tillämpning till »militärtjänstvägrarna» har slutligen framhållits behovet av
garantier mot simulation.

Framställda p>e utvägar, som föreslagits till undanröjande av det nuvarande syförslajsr.
stemets ovan anmärkta olägenheter, hava varit ganska växlande.

Den radikalaste av. dessa, de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas fullständiga
frikallande från värnpliktens fullgörande, är anvisad i motiveringen
till en vid 1907 års riksdag avgiven reservation. Den torde emellertid
knappast, utöver vad de sakkunniga här ovan anfört, påkalla
något vidare bemötande. Det är ju uppenbart, att en sådan åtgärd skulle
medföra en den starkaste lockelse för de värnpliktiga att begagna sig
av värnpliktsvägran för att undslippa värnpliktstjänstgöringen och sålunda
innebära mycket stora vådor för riksförsvaret.

Ett annat förslag är den i riksdagens protokoll stundom omförmälda
s. k. psykiatriska vtiyen. Detta förslag utgår från den uppfattningen, att
värnpliktsvägran av ifrågavarande art beror på en psykisk rubbning hos
värnpliktsvägraren. Enligt detsamma skulle värnpliktsvägraren hänvisas
till undersökning av psykiatriskt sakkunnig person och, om han av denne
eller tilläventyrs redan vid undersökning av vederbörande militärläkare befunnes
vara psykiskt undermålig, bliva likaväl som den kroppsligt undermålige
helt frikallad från värnpliktens fullgörande, men i annat fall få undergå
bestraffning, så som hittills varit fallet.

Häremot bör först erinras, att i många av hithörande fall någon psykisk
abnormitet hos värnpliktsvägraren icke alls kunnat påvisas. Ofta har
det varit uppenbart, att denne varit ej blott fast i sin religiösa övertygelse
utan även i allo berömvärd i avseende på karaktär och uppförande samt
duglig i utövningen av sitt levnadskall, men hans övertygelse om det syndiga
i att t. ex. ikläda sig militär tjänstedräkt har varit till den grad rotfäst
hos honom, att han förklarat sig hellre tåla allt än handla i strid mot denna
sin övertygelse. I sådana fall kan det nog anses, att värnpliktsvägraren lider
av en fix idé och är offer för en religiös fanatism, oförklarlig för en
normalt tänkande människa, men psykiatrikern förklarar honom måhända

‘23

ändock icke i lagens mening otillräknelig. Det synes i dylika fall, på sätt
under frågans behandling inom riksdagen oupphörligen framhållits, motbjudande,
att en sådan fantast skall gång på gång straffas för denna
sin vägran. Om det åter skulle bliva vanligt, att de religiösa värnpliktsvägrarna
förklarades otillräkneliga och på sådan grund frikallades från
värnpliktens fullgörande, torde faran för en överhandtagandc simulation
bliva ganska stor.

En i samband härmed föreslagen utväg att råda bot för missförhållandena
är den s. k. benådning trägen. Inom riksdagen har nämligen ifrågasatts,
huruvida icke de upprepade bestraffningarna skulle kunna undvikas
genom att Kungl. Maj:t av nåd befriade värnpliktsvägraren från straff.
Om detta skulle anses innebära en alltför radikal utväg, skulle det kunna
tänkas, att benådning finge, i ungefärlig överensstämmelse med ett i Norge
framlagt lagförslag, ske först efter det den värnpliktige undergått frihetsstraff
av viss omfattning. Mot dessa förfaringssätt kan emellertid med fog
göras den invändningen, att den, som i tv fall bleve föremål för benådning
från straff, sannolikt komme att upprepa förseelsen. Endast för att förekomma
förnyad bestraffning skulle benådning av den värnpliktige ske så att
säga mot hans vilja och troligen utan att han ens kunnat förmås att själv
söka nåd. Ett sådant förfaringssätt kan ej vara lämpligt. För att förebygga
dylika iterationsstraff låter det vidare tänka sig, att den benådning,
som Kungl. Maj:t skulle giva, också omfattade befrielse från tjänstgöring
för framtiden. Härvid kan dock med skäl erinras, att då, såsom i många
fall inträffar, den värnpliktige förklarar sig villig att till och med under
längre tid än den, värnpliktstjänstgöringen omfattar, fullgöra annat arbete
än vapentjänst, det icke kan anses lämpligt att på nådevägen meddela
honom fullständig befrielse från all tjänstgöring. Vidare bleve genom en
dylik föreskrift värnpliktsvägrarna, även om deras bestraffning bestämdes
till ett ganska stort tidsmått, eventuellt lika långt eller längre än deras
tjänstgöring i fredstid omfattar, föremål för en undantagslagstiftning,
som ej kan anses befogad. I sådant fall skulle nämligen för dem gälla, att
deras värnpliktstjänstgöring ansåges fullgjord genom vistelse i fängelse, i
strid mot den i övrigt gällande och enligt de sakkunnigas uppfattning riktiga
allmänna principen, att fängelse- eller straffarbetstid ej får inräknas
i vämpliktstjänstgöringstiden.

I 1898 års ovannämnda kommittébetänkande framkastades den tanken,
att såsom påföljd för värnpliktsvägran skulle bestämmas viss förlust
av medborgerliga rättigheter. Genom den år 1909 antagna lydelse av
§16 riksdagsordningen, enligt vilken från valrätt till andra kammaren ute -

slutes värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången av
sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar, har denna tanke
vunnit beaktande i avseende på en bland de viktigaste av de allmänna
medborgerliga rättigheterna, och att gå en vidare på denna väg har icke
synts de sakkunniga lämpligt.

För att tillmötesgå de värnpliktiga, som av religiösa skäl vägra ej
blott att göra vapentjänst utan även att bära uniform eller att utföra något
som helst arbete för krigsmaktens räkning, har vidare föreslagits, att
möjlighet måtte beredas sådana värnpliktiga, att civilklädda och undei''
lämplig tillsyn utföra arbete för statens räkning vid eller utom truppförband.
Ett förslag i denna riktning har blivit av andra kammaren åren 1916
och 1917 godkänt samt har även inom första kammaren tillvunnit sig
många röster. Dessutom har, såsom redan antytts, från.vissa håll ifrågasatts,
att detta civila arbete skulle, till förebyggande av simulation, göras
långvarigare än den tid, den värnpliktige eljest skulle vara skyldig tjänstgöra
i fredstid.

De sakkunniga hava låtit sig angeläget vara att söka utreda, inom
vilka olika arbetsområden sådan möjlighet till civilt arbete skulle tilläventyrs
kunna beredas.

Allt sedan första gången frågan väcktes i riksdagen, har den tanken
emellanåt uttalats, att detta civila arbete kunde fullgöras medelst deltagande
i odling av mossar, i skogsarbete, i vägarbete el. dyl. Ett annat sätt vore, att
ifrågavarande värnpliktiga sattes att utföra visst arbete vid något statens
affärsdrivande verk, t. ex. statens järnvägar, telegrafverket eller postverket.
Även inom den militära organisationen finnas, enligt vad de sakkunniga
inhämtat, beaktansvärda tillfällen till arbeten, som, ehuru inriktade
i sista hand på ett militärt syfte, dock till sin art äro av rent civil beskaffenhet.
De sakkunniga hava genom statsrådet och chefens för Kungl.
lantförsvarsdepartementet föranstaltande härom fått mottaga särskilda upplysningar,
för vilka längre fram här nedan skall närmare redogöras.

Civilt arbete
utom törsvarsväsendets
ram.

Vad nu först angår nyssnämnda arbete helt utanför försvarsväsendets
ram, hava de sakkunniga främst fäst sig vid den inom de sakkunniga uttalade
tanken, att detta arbete skulle kunna utföras vid statens järnvägar,
detta av följande skäl. Å ena sidan hava statens järnvägar en stor
och avgörande betydelse just för försvarsväsendet, å andra sidan är
tjänstgöringen därstädes under fredstid av en så utpräglad civil beskaffenhet,
att dess fullgörande väl endast i undantagsfall skulle hos
den värnpliktige framkalla några samvetsbetänkligheter av ifrågava -

rande art. Därtill kommer, att de arbeten, som förekomma vid statens
järnvägar, äro av så omväxlande beskaffenhet, att lämplig sysselsättning
därstädes skulle kunna beredas åt värnpliktiga av olika yrken
och med olika utbildning, t. ex. vid trafikavdelningen åt maskinister och
eldare, vid administrativa avdelningen åt skriv- och räknebiträden samt
vid banavdelningen åt olika slag'' av hantverkare ävensom åt grovarbetare.
Slutligen synas även frågorna om lämplig uniformering och om disciplinens
upprätthållande där kunna lättare erhålla sin lösning än inom övriga
här ovan berörda rent civila arbetsområden. I anslutning härtill hava de
sakkunniga funnit sig böra närmare undersöka, huru ett sådant arbete vid
statens järnvägar tilläventyrs skulle kunna lämpligen anordnas för ifrågavarande
värnpliktiga. Man kunde här tänka sig olika alternativ. Den
värnpliktige skulle t. ex. kunna, förlagd till ort, där någon till statens
järnvägar hörande myndighet har sitt säte och där arbete för järnvägens
räkning äger rum, åläggas att ändock vara boende inom vederbörande
militära etablissement å samma ort och fortfarande stå under sitt ordinarie
militärbefäl, men beordras att dagligen anmäla sig hos arbetsbefälet vid
järnvägen för utförande av visst arbete. Han finge då gå i sitt arbete civilklädd
men stode fortfarande under strafflagen för krigsmakten. Eller ock
kunde de värnpliktiga, som för året fått sina ansökningar om befrielse från
värnpliktstjänstgöringens fullgörande i stadgad ordning bifallna, eller, därest
dessas antal icke ansåges tillräckligt, flera års sammanförda kontingenter
bilda — arméfördelningsvis eller för hela riket -—- en arbetsavdelning, i
vilken även skulle eventuellt ingå de värnpliktsvägrare, som genom civilt
arbete fullgjorde repetitionsövning och kanske även de, som fullgjorde reservtruppövning
och landstormsövning. Denna arbetsavdelning kunde tänkas
förlagd till någon ort — exempelvis i Norrland — där järnvägsbyggnader
påginge, eller till någon central verkstad, t. ex. i Örebro, där lämpligt
arbete eljest kunde lämnas dessa värnpliktiga. Härvid skulle antingen,
för att de värnpliktiga fortfarande skulle stå under krigslagarna, en särskild
militär befälhavare för dem anställas, vilken i sin ordning lydde under
viss högre, med bestraffningsmyndighet utrustad befälhavare, exempelvis
chefen för närmast förlagda infanteriregemente, varemot i allt, som rör själva
arbetet, vederbörande järnvägsbefäl skulle vara bestämmande. Eller ock
skulle, enär nämnda i viss män militära anordningar antagligen komme
att i åtskilliga fall framkalla ny vägran, de värnpliktiga stå under uteslutande
civilt befäl, nämligen en härtill särskilt förordnad befattningshavare
vid statens järnvägar. I båda dessa fall skulle genom järnvägsförvaltningens
försorg och av medel tillhandahållna genom civildepartementet — att

sedermera från fjärde huvudtiteln gottgöras sjätte huvudtiteln — arbetsgruppens
manskap beredas lämplig gemensam inkvartering och förplägnad
ävensom de i § 35 mom. 2 värnpliktslagen särskilt omförmälda förmåner
— sjukvård, beklädnad, utrustning osv. — jämte stadgat penningbidrag.
Skulle arbetsgruppen stå under enbart civilt befäl, måste därjämte,
med ändring av bestämmelserna i §§ 31 och 36 mom. 4 värnpliktslagen,
utfärdas särskild lag ävensom särskild stadga innefattande disciplinära
bestämmelser för värnpliktiga av ifrågavarande slag, vilka bestämmelser
tilläventyrs kunde tänkas åtminstone delvis avfattade i huvudsaklig överensstämmelse
med de vid statens järnvägar gällande motsvarande stadgan -den och innehålla föreskrifter om lydnadsplikt, skyldighet att med flit och
omtänksamhet utföra ålagt arbete, om ordning och tukt osv.

Nu skulle kunna invändas, att, om också bland ifrågavarande värnpliktiga
kan finnas en och annan, som visar sig svårskött i disciplinärt
avseende, de dock i regel äro utmärkta genom gott uppförande samt stillsam
och allvarlig karaktär, och att det därför knappast vore behövligt att
fästa någon vikt vid särskilda för dem avsedda disciplinära stadganden,
samt att för sådana ovanliga fall, då dessa värnpliktiga gjorde sig skyldiga
till förseelser, det vore tillräckligt att för dem stadga skyldighet
att, med upphörande av det civila arbetet, i vanlig ordning fullgöra den
värnpliktstjänstgöring, varifrån de befriats. Häremot bör dock erinras för
det första, att, även om de förseelser i tjänsten, till vilka dessa värnpliktiga
kunna tänkas göra sig skyldiga — t. ex. för sen ankomst till arbetet
— äro jämförelsevis obetydliga, vägra bestämmelser ändock måste
finnas rörande dylika, låt vara sällsynta, fall, och att härvid varken de för
järnvägstjänstemän i allmänhet gällande disciplinära bestämmelserna ellei
strafflagen för krigsmakten kunna få tillämpning. De bestraffningar, som i
de förra förekomma, utgöras nämligen av, förutom varning och avdrag å
stadgad avlöning, suspension och avsättning, vilka senare straffarter alls
icke kunna tillämpas å dem, som utföra arbete till fullgörande av en i lag
ålagd skyldighet. En tillämpning på detta område av strafflagen för krigsmakten
medför svårigheter redan av det skälet, att järvägsbefälet icke
gärna kan åläggas att känna och tillämpa denna lags bestämmelser-, varjämte,
framför allt, dessa bestämmelser i många fall, t. ex. angående förhållandet
mellan över- och underordnad samt mellan förmän och underlydande
i den bemärkelse, vari dessa uttryck fattas i sagda strafflag, sakna motsvarighet
inom järnvägsförvaltningen. För det andra skulle en anordning
sådan som den ifrågasatta återföringen till värnpliktstjänstgöring i vanlig
ordning påkalla åtskilliga specialbestämmelser angående proceduren för -

aterföringon, tillgodoräknande härvid av redan fullgjord tjänstgöring vid
statens järnvägar, ordnande av de återfördas rekrytutbildning, formen för
överklagande av järn vägsbefälets beslut om återföring osv. I alla händel
ser är det säkert, att ett genomförande av ett dylikt system skulle medföra
betydande svårigheter samt påkalla utfärdande av en niiingd nya bestämmelser
ävensom ändring i en del nu gällande.

Redan av ovan anförda skid måste tanken på arbetets förläggande
utom försvarsväsendets, eller med andra ord försvarsdepartementenas, område
te sig föga tilltalande. Det synes för övrigt icke heller vara alldeles
klart, att, enligt uttryckssättet i den ämbetsskrivelse, som innehåller de
sakkunnigas uppdrag, detta överhuvud omfattar utredandet av frågan om
civilt arbete för ifrågavarande värnpliktiga. Då uppdraget nämligen avser
»värnpliktstjänstgöringens» ordnande för dessa värnpliktiga, synes detta
uttryck böra tolkas så, att den ifrågavarande tjänstgöringen skall vara direkt
inriktad på rikets försvar och utföras under försvarsväsendet tillhörande
myndigheter. I denna riktning har nämligen i vår lagstiftning ordet
»värnplikt» alltid hittills fattats och någon annan betydelse har detta
ord näppeligen kunnat erhålla vare sig genom vissa i krigförande stater
under det pågående världskriget antagna lagar om s. k. »civil värnplikt»,
ej heller genom den omständigheten, att ett förslag i liknande syfte blivit
hos oss nyligen framlagt, helst enär i fredstid och under normala förhållanden
den militära värnpliktens fullgörande icke fullständigt kompenseras
genom ett rent civilt arbete.

Men oavsett allt detta finnas andra, vida tyngre vägande positiva
skäl mot att låta de s. k. religiösa värnpliktsvägrarna fullgöra sin värnpliktstjänst
genom rent civilt arbete utom försvarsväsendets ram. Redan
här ovan hava de allmänna skäl närmare utvecklats, som bjuda iakttagande
av varsamhet, när det gäller medgivanden uti ifrågavarande hänseende,
och särskilt framhållits de konsekvenser, som en alltför långt gående
eftergivenhet skulle föra med sig. Varje minskning i de vapenföra
värnpliktigas antal är från försvarssynpunkt en mycket betänklig sak,
även där det tilläventyrs kan vara fråga om ett från allmänt militär synpunkt
mindervärdigt soldatmaterial; och då, såsom ovan visats, ökning av
militärtjänstvägrarnas antal är att befara, måste i riksförsvarets intresse
noga tillses, att dessa eftergifter väl avvägas. Det har inom riksdagen
ofta framhållits, att de religiösa värnpliktsvägrarnas antal icke varit stort,
och påståtts, att det aldrig komrne att bliva synnerligen betydande. Erfarenheten,
bestyrkt av den utav de sakkunniga förebragta statistiska utredningen,
talar dock härutinnan ett varnande språk. Om ock ökningen

av totalantalet hittills icke varit särdeles betydande, helst om man tager
i betraktande kriget och dess inverkningar, har det dock under de senare
åren stegrats; och den ivriga agitationen för värnpliktsvägran innebär ett
det kraftigaste stöd åt farhågan, att ett beträdande av de långt gående
eftergifternas väg skulle hava betänkliga följder. Vore det för övrigt sår
att antalet religiösa militärtjänstvägrare fortfarande komme att begränsas
till blott ett litet fåtal, synes det föga lämpligt, att för deras skull en stor
apparat med omfattande lagstiftningsarbete skulle igångsättas, vilket troligtvis
redan i och för sig skulle vara ägnat att uppmuntra till värnpliktsvägran.

Förhållandena i England äro i nu förevarande avseende belysande.
Man har i detta land — i olikhet med övriga större stater, Tyskland, Frankrike,
Österrike-Ungern och Ryssland — sökt tillmötesgå militärtjänstvägrarna,
»the conscientious ebjectors», genom att lämna dem tillfälle att utföra
civilt arbete i stället för krigstjänst. Detta synes under världskriget
hava gått desto lättare för sig, som det visat sig, att det funnits så
många områden inom den rent civila verksamheten, där arbeten behöft utföras
för främjande av krigets syfte. Icke desto mindre hava talrika bestraffningar
förekommit, beroende dels därpå, att de »tribunals», som haft
att meddela beslut i anledning av de värnpliktigas framställningar, avslagit
desamma, dels därpå, att de värnpliktiga ej ens velat utföra arbete under
»the Home Office scheme», d. v. s. för den civila förvaltningens i hemlandet
räkning. Har sådant nekande skett, hava straffen blivit stränga. I
engelska pressen hava varit synliga notiser, som vittna om, att myndigheterna
mot dem, som sålunda ej velat underkasta sig, utövat lagens hela
stränghet; 800 å 1,000 personer lära samtidigt undergått frihetsstraff för
sådan vägran, nämligen i slutet av år 1916, och straffet har ibland satts
så högt som till två års fängelse med hårt arbete. Upplysande är ock en
inom parlamentet år 1916 hållen överläggning rörande frågan, huruvida
det kunde vara berättigat, att dödsdom ej avkunnats i ett mål angående
ett rent lydnadsbrott, i vilket några soldater, som på grund av religiösa
samvetsbetänkligheter tilldelats en arbetsavdelning ej långt bakom fronten,
nekat att enligt order framföra ammunition.

Enligt vad erfarenheten så väl inom som utom vårt land sålunda giver
vid handen, kan det med hög grad av sannolikhet antagas, att, även
om, på sätt ovan antytts, tillåtelse lämnades att medelst civilt arbete under
civila myndigheter kompensera värnpliktstjänstgöringen i fredstid, likväl
en del värnpliktiga skulle av ren fanatism förklara sig vara av sitt sam -

vete förbjudna att begagna sig härav. De kunde tänkas såsom skid åberopa,
att de hyste allvarliga samvetsbetänkligheter häremot, emedan de
därigenom skulle utföra ett arbete, vilket dock kan betecknas såsom
värnpliktstjänstgöring, enär det direkt utgör ersättning för den vapentjänst,
andra måste fullgöra, samt att arbetet således i själva verket vore ett militärt
arbete, grundat på den allmänna värnplikten, och dessutom trots
allt, i sista hand, om krig bröte ut, åsyftade landets försvar. En lösning
av spörsmålet i hela dess omfattning är i själva verket otänkbar. En viss
gräns måste under alla förhållanden uppdragas, utöver vilken eftergifterna
för ifrågavarande humanitära krav icke få utsträckas.

Härtill kommer, att det civila arbete, som erbjödes i ersättning för
värnpliktstjänstgöringen i fredstid, otvivelaktigt skulle, även om det utsträcktes
att omfatta ända till exempelvis dubbelt så lång tid som värnpliktstjänstgöringen
i fredstid, likväl innebära något lockande för den
värnpliktige och därigenom verka i riktning mot en ökning av värnpliktsvägrarnas
antal. Den värnpliktige skulle ju därunder icke blott åtnjuta
förhållandevis stor personlig frihet och kanske tillåtas i en enda omgång
fullgöra sin plikt mot staten, något, varpå de värnpliktiga pläga sätta
stort värde, utan även kostnadsfritt erhålla en icke föraktlig utbildning
i ett civilt yrke.

På samtliga här ovan angivna grunder hava de sakkunniga kommit
till den slutsatsen, att för militärtjänstvägrarna icke bör lämnas något medgivande
att utom försvarsväsendets ram fullgöra sin värnpliktstjänstgöring.

Däremot synas hinder icke böra möta, att så till vida utsträcka det Civilt arbete
genom 1902 års cirkulär gjorda medgivandet, att det arbete, som träder i gTarsrHseiistället
för vapentjänsten, skall, under vissa förutsättningar, få utföras utom dcts ram.
det truppförband, den värnpliktige tilldelats. De sakkunniga hava, såsom ^ruppföi"1
ovan nämnts, genom statsrådet och chefens för lantförsvarsdepartementet bandet.
bemedling fått på begäran mottaga dels från cheferna för arméförvaltningens
särskilda departement dels ock från vederbörande arméfördelnings- och
flottstationschefer vissa upplysningar i frågan, huruvida vid dem underlydande
truppförband, stationer osv. möjlighet kunde beredas inom vederbörande
förvaltningsgren att årligen mottaga några värnpliktiga av nu
ifrågavarande kategori, vilka vägra att bära uniform, för fullgörande av
värnpliktstjänstgöringen genom att civilklädda utföra lämpligt arbete samt,
för den händelse så skulle vara fallet, för huru stort antal dylika värnpliktiga
sådant arbete skulle kunna inom vederbörande förvaltningsgren samtidigt
beredas. Dessa upplysningar innehålla i huvudsak följande.

Arméförvaltningens artilleridepartement anför:

»Vid artilleriets fabriker och tygstationer förrättas i regeln arbetet av civilklädd
personal. Därför torde ej heller det förhållande, att de s. k. samveteömma
värnpliktige vid en eventuell tjänstgöring vid sagda inrättningar skulle
vara civilklädda, för tjänstgöringen vara av någon betydelse. Däremot torde detta
förhållande hava ett visst inflytande beträffande sagda värnpliktiges förläggning,
som måste ordnas vid i orten förlagt truppförband. Huru truppförbandscheferna
ställa sig till denna eventualitet, saknar Artilleridepartementet möjlighet
att bedöma.»

Under förutsättning att dylika värnpliktiga tilldelades departementet och
ovannämnda fabriker och tygstationer, skulle, enligt vad departementet meddelar,
årligen vid departementet, vid ammunitionsfabrikerna å Marieberg och
K ark borg samt Stockholms, Karlsborgs och Bodens tygstationer sådana värnpliktiga
kunna användas till ett sammanlagt antal av 9 skrivbiträden, 2% yrkeskunniga
(smeder osv.) och 15 handräckningsmänskap.

Arméförvaltningens fortifikationsdepartement har infordrat förberedande
yttranden från arméfördelningschefer m. fl. samt anför för egen del följande:

»Fortifikationsdepartementet anser, att ifrågavarande värnpliktige visserligen
skulle kunna användas dels för kasernvården och dels i ingenjörkårernas
verkstäder, dock under förutsättning att de under sin tjänstgöring vore iklädda
av staten lämnad ensartad arbetsdräkt.

I så fall skulle på varje regemente eller kår kunna användas omkring sex
yrkeskunniga och ett tiotal icke yrkeskunniga dylika värnpliktige för .kasernvård
m. m. samt vid varje ingenjörkår ytterligare ett tiotal yrkeskunniga.

Fortifikationsdepartementet anser emellertid, i likhet med det stora flertalet
av de i ärendet hörda militära cheferna, att förläggning av i egna kläder
klädda s. k. samvetsömma värnpliktige tillsammans med övriga värnpliktiga ej
bör förekomma av disciplinära skäl.

Skulle dock så ske, anser departementet i likhet med chefen för femte arméfördelningen
det vara önskligt »att, då ju det ifrågasatta förslaget obestridligen
lämnar den s. k. samvetsömme viss lindring i värnplikten och även för att
i någon mån undvika en sannolik ökning från år till år av de s. k. samveteömmas
antal, såsom villkor för befrielsen att inhämta kunskaper och färdigheter
till fosterlandets försvar tjänstgöringstiden för den s. k. samveteömme sattes
längre än för övriga värnpliktiga».

Generalintendenten meddelar, att, enligt vederbörande förrådschefers uppgifter,
arbete skulle kunna beredas s. k. samvetsömma värnpliktiga till ett antal
av sammanlagt 60 man vid intendenturförråden i Stockholm, Karlsborg och Boden.
Han fortsätter:

»Vud själva för rå Asar bete t angår, .skulle detta visserligen kunna ordnas så,
att några nämnvärda olägenheter av do ifrågavarande värnpliktigas särställning
icke uppstode. Deras förläggning och utspisning kunna emellertid anordnas endast
inom de åt vederbörligt intendenturkompani upplåtna lokalerna. Vid sådant
förhållande och då rent militär utbildning vid intendenturtrupperna med
rätta tillmätes stor betydelse och bibringas även de för förrådsarbeten avsedda
icke vapenföra, skulle otvivelaktigt en avdelning »samvetsömma», vilka vore
befriade ej blott från all militärutbildning utan även från skyldigheten att bära
uniform och alltså utom tjänsten undandraga sig all kontroll, verka högst betänkligt
ur disciplinär synpunkt.

Jag hyser därför den uppfattningen att värnpliktiga av ifrågavarande kategori
icke böra förläggas till arméns centrala intendenturförråd.»

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anför, att styrelsen, som ansåge den
ifrågasatta tjänstgöringen i de under sjukvårdsstyrelsen lydande verk kunna
beredas endast å militärsjukhusen, varom hos sjukhusläkarna vid garnisonssjukhuset
i Stockholm, i Boden och Karlsborg samt militärsjukhusen i Skövde
och Visby gjorts förfrågan, samt att av dessa läkares skrivelser framginge,
att alla de tillfrågade, med undantag av läkaren å militärsjukhuset å Gottland,
ansåge, att möjlighet funnes att emottaga dylika värnpliktiga till ett antal av
högst 37, men att chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm dock ansåge,
att de borde under sin tjänstgöring bära någon särskild dräkt.

Vidare anför styrelsen: »För egen del anser sjukvårdsstyrelsen, att hinder
ej bör möta att på sätt av hosföljande yttranden framgår, å de militära sjukhusen
emottaga högst 37 dylika värnpliktiga. I överensstämmande med vad
chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm yttrat, finner dock sjukvårdsstyrelsen
det från såväl disciplinär som annan synpunkt nödvändigt, att dessa värnpliktiga
under sin tjänstgöring äro iklädda särskild dräkt, betecknande att de
tjänstgöra vid sjukhuset.»

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm anför, att han överhuvud
taget ansåge det olämpligt att i militär tjänstgöring hava civilklädda
värnpliktiga samt att å stationen ej funnes någon användning för dylika.

Marinöverläkaren anför:

»Användandet av civilt klädd personal vid marinens sjukvårdsinrättningar
är såväl ur ordningssynpunkt som ur hygienisk synpunkt olämpligt, då därigenom
försvåras såväl upprätthållande av god ordning som kontroll över att
den vid sjukvården anställda personalen begagnar därför ändamålsenliga kläder.
Fördenskull kan icke vid marinens sjukvård någon sysselsättning beredas här
ifrågavarande kategori värnpliktiga.»

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona meddelar, att vid
stationen funnes användning för följande antal personal av nu ifrågavarande
kategori:

Bärandet :
uniform.

yrkeskunniga:

bagare...................................... t man

skräddare ...........••........................ 10 »

skomakare ................................... 13 »

timmermän.................................. 8 »

filare ....................................... 1 »

boktryckare .................................. 1 »

bokbindare .................................. 1 »

ej yrkeskunniga:

handräckning ................................. 24 »

Summa 62 man

Det framgår av dessa yttranden, att rätt många utvägar stå till buds
för att vid arméns och marinens olika inrättningar bereda tillfälle för ifrågavarande
värnpliktiga till arbete av nära nog rent civil beskaffenhet, vilket de
skulle kunna få utföra skäligen oberoende av militärväsendets yttre former.
De värnpliktiga bleve härvid hänvisade att utföra det arbete, vartill
envar kunde finnas särskilt skickad. I synnerhet synes det de sakkunniga
lämpligt att hänvisa dem till arbete vid de centrala militära sjukvårdsinrättningarna.
Ofta har i sådant hänseende framhållits, att, om de s. k. religiösa
värnpliktsvägrarna toges i anspråk för utbildning i den militära
sjukvårdens tjänst, således för eventuell vård av sårade och sjuka, varje
känsla av medskyldighet i krigets blodiga värv borde hos dem försvinna.
Här ovan hava de sakkunniga redan uttalat den åsikten, att i händelse av
krig alla dylika värnpliktiga böra användas i den befattning, vartill envar
må befinnas bäst tjäna krigsändamålet. Ett lämpligt sådant användningssätt
erbjuder den militära sjukvården, och att då härför bibringa dem
nödig utbildning i fredstid synes desto lämpligare, som det ju här är fråga
om ett barmhärtighetsverk, avsett att bringa lindring i följderna av ett ont,
som just för värnpliktsvägraren ter sig särskilt avskräckande och som ju för
honom legat utom möjlighetens gränser att avvärja. Vägrar han vid fullt och
sunt förstånd även att utföra ett dylikt den barmhärtige samaritens kärleksverk,
kan det nog med skäl påstås, att detta utgör ett tecken antingen
rent av på feghet eller ock på en, vare sig självförvärvad eller av andra bibringad,
oresonlig fanatism, okänslig för naturliga mänskliga känslor och
hedersbegrepp. I intetdera fallet synes skäl för ytterligare undfallenhet
från det allmännas sida vara förhanden.

Uti här ovan återgivna yttranden av militära myndigheter har särskilt
framhållits vikten därav, att ifrågavarande värnpliktiga icke under

några omständigheter tillåtas att fullgöra «itt arbete civilklädda. De sakkunniga
äro härmed inne på ett spörsmål, som enligt vad av den statistiska
utredningen inhämtas, för värnpliktsvägrarna själva i många fall spelat en
stor roll, och som också vid frågans behandling inom riksdagen vackt särdeles
stor uppmärksamhet, nämligen spörsmålet, huruvida värnpliktsvägrare,
som nekar att bära militär tjänstedräkt, skulle kunna medgivas rätt att
i civila kläder fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. Väl skulle det kunna
förefalla, som om bärandet av kläder av visst slag eller visst snitt icke borde
kunna vara beroende av en viss religiös övertygelse, och att sålunda
vägran på grund av religiösa samvetsbetänkligheter att bära militär uniform
vittnar om ett skäligen ytligt åskådningssätt. Men å andra sidan kan
det ju icke förnekas, att den militära uniformen utgör det för alla uppenbara,
synliga tecknet till den uniformerades samhörighet med krigsmakten
och hans underkastelse under den för denna gällande siirskilda lagstiftning;
och faktiskt har i ganska många fall »militärtjänstvägrarna» riktat sin opposition
framför allt mot bärandet av uniform. Detta förhållande är också
lätt förklarligt, då ju påtagandet av uniform är den första åtgärd, som av
den värnpliktige fordras vid hans inträde i den militära tjänstgöringen.
Någon hänsyn till dass a uniformsvägrare anse de sakkunniga emellertid, icke
böra tagas. Ty även om, på sätt av de militära myndigheternas ovan omförmälda
yttranden framgår, inom försvarsorganisationen behov mångenstädes
finnes av så att säga rent civil arbetstskraft, och det givetvis icke spelar
någon roll för arbetsresultatet, om den arbetande är iförd militär
tjänstedräkt eller icke, måste de sakkunniga dock, med hänsyn därtill, att
den värnpliktige måste vara underordnad strafflagen för krigsmakten, avstyrka
varje förslag som går ut därpå, att värnpliktig skulle erhålla någon
befogenhet att under sin tjänstgöring bära civil dräkt. Även om man förutsätter,
att den värnpliktige under själva arbetet utan olägenhet kunde
vara civilklädd, kräver nämligen den militära disciplinen, att han, då han
dessemellan tages om hand av de militära chefer, som skola bereda honom
inkvartering, utspisning, sjukvård m. m., är klädd i uniform. Låt vara, att
han även civilklädd av sitt närmaste befäl igenkännes; hans övervakande
särskilt utom tjänsten kan dock komma att avsevärt försvåras. Han kommer
att intaga en undantagsställning i förhållande till strafflagen för krigsmakten,
vars § 96 omförmäler förseelser rörande den allmänna ordningen
och som därvid har ett särskilt stadgande för den, som uppträder i militär
tjänstedräkt. Skola ej alldeles särskilda anordningar träffas med ty åtföljande
kostnader för förhyrande av särskilda logement i privathus el.
dyk. måste nu ifrågavarande värnpliktiga komma att bliva förlagda till -

sammans med annan trupp. En sådan anordning — en civilklädd skara eller
en och annan civilklädd värnpliktig mitt uppe bland den uniformsklädda
truppen — måste betraktas såsom synnerligen olämplig.

Att dessa värnpliktiga måste under krigstid bära uniform likasom
andra krigsmän, är en given sak. Under krig kräves nämligen att vara
iklädd uniform för att enligt internationell rätt anses tillhöra landets reguljära
stridskrafter och sålunda undgå att behandlas såsom marodör. Det
kan för övrigt ej vara rätt, att, då det vid mobilisering gäller att placera
var man på sin rätta post, de militära myndigheterna skola härutinnan
vara förhindrade därigenom, att några värnpliktiga ej skola bära uniform
och därför tilläventyrs blott kunna placeras vid depåerna.

Enligt den av de sakkunniga här ovan uttalade uppfattning skulle alltså,
då värnpliktig med åberopande av allvarliga, på religiös övertygelse
grundade samvetsbetänkligheter vägrar vare sig att bära vapen eller att påtaga
militär uniform eller att utföra något som helst arbete för krigsmaktens
räkning, den värnpliktige erbjudas tillfälle att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
i fredstid genom att utföra arbete av civil karaktär vid något
av arméns eller flottans centrala sjukhus, förråd osv. Skulle han vägra
även härtill, återstår enligt de sakkunnigas åsikt icke annan utväg än
att denna vägran likasom hittills anses såsom brott emot strafflagen fölkrigsmakten
och bestraffas enligt denna lag, vilken bestraffning också givetvis
måste förnyas, därest förseisen upprepas.

nift rs?mnL Under frågans behandling inom riksdagen har ofta framhållits angelägen100
tion!na heten av att pålitliga garantier uppställas till förhindrande av simulat.ion
av de värnpliktiga, vilka uppgiva sig hysa samvetsbetänkligheter av förevarande
art. De sakkunniga anse likaledes detta vara av största vikt till
förebyggande av att åt personer, vilkas samvetsbetänkligheter äro antingen
hycklade eller av icke religiös beskaffenhet, lämnas medgivande av omförmäld
art. Prövningen av de uppgivna samvetsbetänkligheternas halt bör
ske först efter omsorgsfull utredning, genom vilken erhållits så fullständig
kännedom som möjligt angående den värnpliktiges hithörande personliga
förhållanden. Prövningen bör vidare ske efter en gång för alla fastställda
normer. Ifrågasättas kunde, att för vinnande av en i och för sig önskvärd
centralisering vid behandlingen av ärenden av ifrågavarande art desamma
överlämnades till Kungl. Majrts prövning och avgörande. Detta skulle
dock enligt de sakkunnigas åsikt icke vara lämpligt och skulle för övrigt

föranleda en ytterligare ökning av det redan allt för störa antal ärenden
angående ansökningar av värnpliktiga, som nu tynger arbetet i lantförsvarsdepartementet.
De sakkunniga hava funnit bästa utvägen vara den,
att ansökningar om lättnader av hithörande art behandlas och avgöras av
inskrivningsmyndigheterna, för inskrivningsskyldig i sammanhang med inskrivningen,
samt att den slutliga prövningen härvid överlämnas åt inskrivningsrevisionen,
efter det yttrande avgivits av vederbörande inskrivningsnämnd.
Det måste ju anses principiellt riktigt, att de myndigheter, som i
det hela besluta om de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden, även få
dessa frågors avgörande åt sig anförtrodda. Inskrivningsrevisionen består
av landshövdingen i länet såsom ordförande, inskrivningsbefälhavaren
och tre av landsting eller stadsfullmäktige valda ledamöter och
har tillgång till sakkunnigt biträde. Dess sammansättning torde således
lämna den bästa garanti för en tillfredsställande prövning av ärendena. Att
överlåta dessa ärendens avgörande åt inskrivningsnämnderna hava de sakkunniga
icke ansett lämpligt, dels emedan härigenom icke vunnes någon
centralisation och likformighet vid ärendenas behandling, dels enär inskrivningsnämnderna,
vilka flytta från ort till annan och tvingas att arbeta under
brådskande förhållanden, svårligen skulle medhinna en så ingående
och noggrann utredning och prövning, som med hänsyn till ärendenas
grannlaga beskaffenhet är särskilt önskvärd. Genom att ifrågavarande
ärenden sålunda överlämnas åt inskrivningsmyndigheterna vinnes ock den
fördelen, att truppförbands- eller flottstationschefernas tid icke vidare behöver
med dem betungas.

Ytterligare en garanti mot simulation hava de sakkunniga funnit nödig,
nämligen förlängning av tiden för värnpliktstjänstgöringen, en utväg,
som inom riksdagen ofta varit på tal. För vapentjänstvägrarna har visserligen
hittills icke förekommit sådan förlängning. Men detta kan näppeligen
anses berättigat. Det måste nämligen ihågkommas, att, såsom ovan närmare
är utvecklat, det här ingalunda är fråga om någon rätt för de värnpliktiga,
utan om ett medgivande, som staten i strid mot ett viktigt samhällsintresse
av humanitära skäl beviljar, och att detta medgivande i själva
verket är av mycket stor räckvidd.

Vid bedömande av denna fråga böra även beaktas följande omständigheter.
Sedan gammalt har den uppfattningen hos oss gjort sig gällande, att
varje olikhet i värnpliktstjänstgöringen skulle väcka stor ovilja. Likhet i
tjänstgöringstid var en bland utgångspunkterna i alla i vårt land framlagda
äldre härordningsförslag. Sedan emellertid'' i 1901 års värnpliktslag
denna princip frångåtts, inträffade det anmärkningsvärda förhållandet, att

yid tillämpningen av den nya värnpliktslagen, genom vilken stadgades väsentligt
olika tjänstgöringstider för olika vapenslag, det ej i allmänhet mötte
någon svårighet att uttaga manskap för den längre tjänstgöringen. Det
gällde dock här en så betydande skillnad som mellan 365 dagar vid kavalleriet
m. fl. truppslag och 240 dagar vid infanteriet m. fl. truppslag. Det är ej
lätt att avgöra, varpå detta berott. I viss mån har den omständigheten gjort
sig gällande, att kavalleriet och liknande truppslag hade en repetitionsövning
mindre. Men än mer bestämmande var nog det förhållandet, att tjänsten
vid de beridna truppslagen ansågs lindrigare än vid infanteriet; infanteristens
packning och de långa marscherna hava alltid inneburit någonting
prövande, som många värnpliktiga gärna velat undvika. Skulle skälet för
att den längre tjänstgöringstiden valdes hava varit en benägenhet för den
lättare tjänstgöringen, är det påtagligt, att samma synpunkt kommer att
göra sig gällande, när det är fråga om att komma ifrån vapentjänsten. Tv
det är ett faktum, att bland de värnpliktiga denna tjänst betraktas såsom
mera betungande än tjänsten utan vapen. Undantag kunna naturligtvis
finnas; om t. ex. den, som är satt att sköta en befattning, avsedd för en
icke-vapenför, har en mycket fordrande förman, om han måste — såsom
kock, maskinist el. dyl. — dagligen stiga upp långt före revelj osv., kan
tjänsten kallas krävande. Men detta är undantagsfall och inverkar ej på
regeln. En generellt medgiven befrielse från vapentjänst bör emellertid enligt
de sakkunnigas åsikt otvivelaktigt föranleda en skärpning i avseende
å tjänstetidens längd.

ökningen i tjänstgöringstiden kan göras antingen genom förlängning
av den dagliga arbetstiden — vilken för närvarande plägar för de värnpliktiga
beräknas till 8 timmar — eller ock genom förlängning av dagantalet.
De sakkunniga anse den senare utvägen böra föredragas. Huru stor ökningen
bör göras, kan givetvis vara föremål för olika uppfattning. Med
hänsyn därtill, att densamma å ena sidan bör göras tillräckligt lång för att
bilda ett effektivt hinder mot simulation och å andra sidan icke bör göras så
betydande, att den verkar såsom en bestraffning, hava de sakkunniga
stannat vid att föreslå en förlängning av dagantalet med en fjärdedel.

En tanke, som i detta sammanhang inom riksdagen funnit förespråkare,
är vidare den att för värnpliktsvägrarna göra arbetet till arten snarare
eller mera betungande än den normala värnpliktstjänstgöringen och
sålunda på ett kraftigt sätt motverka simulation. Detta tillvägagångssätt
anse de sakkunniga olämpligt. Tjänstgöringen komme i sådant fall oundvikligen
att betraktas såsom en slags bestraffning, ett tvångsarbete för vad
man kallat »värnpliktsfångar». Detta vore ingalunda i och för sig tillta -

lande och ej heller förenligt mod den riktiga uppfattning, enligt vilken den
värnpliktige hör betrakta värnpliktens fullgörande ej såsom en tyngande
hörda utan som en heder.

På sätt ovan är nämnt, bör prövningen av beskaffenheten utav värnpliktsvägrarnas
samvetsbetänkligheter tillkomma inskrivningsrevision och
ske efter omsorgsfull utredning. Stor vikt måste härvid tydligen läggas
på arten av den bevisning, som i ty fall bör förebringas. Vissa former höra
härvid iakttagas, för att inskrivningsrevisionen skall hava befogenhet att
till ingiven ansökning lämna bifall. De sakkunniga föreslå i sådant avseende
vissa bestämmelser angående de intyg, som böra av den värnpliktige
företes, angående utfärdare av dylika intyg samt intygens form osv. Dessa
bestämmelser hava ansetts vara av så stor vikt, att de höra intagas i en av
Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag.

Det faller av sig självt, att inskrivningsrevisionen skall äga full frihet
att efter prövning av den förebragta bevisningens bärkraft jämte av inskrivningsrevisionen
kända eller utredda förhållanden självständigt bestämma
sin ståndpunkt i frågan. Om ock för de fordrade intygens form
vissa regler på förhand äro givna, bör således m. a. o. inskrivningsrevisionen
uti ärenden av ifrågavarande art äga fri bevisprövning.

Då en värnpliktig med åberopande av religiösa samvetsbetänkligheter
vägrar att göra militärtjänst, beror detta enligt de sakkunnigas ovan utvecklade
åsikt antingen på missuppfattning av uttryck i bibeln eller åtminstone på
ett synnerligen ensidigt betraktelsesätt vid tolkningen av densamma. Stundom
är anledningen uppenbarligen att söka i bristande omdömesförmåga hos
den värnpliktige. Denna de sakkunnigas uppfattning bestyrkes av den redogörelse
för åtskilliga hithörande fall, vilken meddelas i bilagda statistiska
redogörelse. Det synes vid sådant förhållande vara av största betydelse, att,
i den mån sådant är möjligt och lämpligt, åtgärder vidtagas i syfte att förebygga,
att till följd av dylik missuppfattning, ensidighet eller bristande omdömesförmåga
hos de värnpliktiga de s. k. religiösa värnpliktsvägrarnas antal
ökas. Samhället kan ej annat, än reagera mot en uppfattning av dess väsen
och syftemål samt av medlen för dessa senares förverkligande, vilken
hotar ett så vitalt statsintresse som riksförsvaret, och måste söka i möjligaste
mån skydda sig mot skadliga inflytelser av en sådan uppfattning. Härvid
riktar sig naturligtvis en anklagelse främst mot dem, som, med full avsikt att
motarbeta statens militära verksamhet och med klar uppfattning av att de

Upplysningsverksamhet

Frän statens
sida.

tillägg: till
tjiinstgörlngsreglem
en t et för
armén och
till reglementet
för
marinen.

sålunda sträva för försämring av statens värnkraft gent emot faror utifrån,
likväl med all makt söka bibringa ungdomen den åsikten, att statens
försvarsväsen står i strid med kristendomens läror, och att den värnpliktige
därför gör rätt, då han med åberopande av sitt samvetes bud uppenbart
trotsar lagens bud och motsätter sig värnpliktens fullgörande. Att
värnpliktsvägran erhållit så pass stor utbredning i vårt land kan med fogsägas
i hög grad bero just på denna propaganda, vilken sålunda även,
åtminstone i en del fall, ytterst bär ansvaret för de lidanden och bestraffningar,
för vilka värnpliktsvägrarna blivit utsatta. T. o. m. den,
som tilläventyrs anser statens försvarsväsen böra successivt minskas eller
avvecklas, måste ju medgiva, att, så länge detta försvarsväsen äger bestånd
och bestämda lagar härom gälla, staten har att tillse, att dessa lagar lika som
på andra områden hållas i helgd och att aktningen för desamma icke undergräves.
På grund härav anse de sakkunniga det vara av mycket stor betydelse,
att i sammanhang med den undervisning för landets ungdom, vilken
medelas i statens läroverk eller av staten understödda undervisningsanstalter,
må, i den mån det lämpligen kan ske, lämnas någon handledning för
bedömande av hithörande spöremål. Detta bör givetvis helst ske i samband
med religions- och historieundervisningen samt avse frågan om kriget
och dess berättigande under vissa förutsättningar, statsmedlemmarnas förpliktelser
med hänsyn härtill osv. Möjligen kunde även upplysningsverksamhet
av annat slag än i samband med undervisningen genom statens
försorg bedrivas. Att närmare ingå på dessa frågor torde dock icke tillkomma
de sakkunniga.

Enligt kap. 4 § 15 mom. 10 i gällande tjänstgöringsreglemente för
armén samt enligt Del I kap. 5 § 72 mom. 3 i gällande reglemente för
marinen finnes föreskrivet, att krigsman, som undergår bestraffning i
arrest (militärhäkte) skall bära uniform. Nu har det emellertid någon
gång inträffat, att en värnpliktig, som vägrat bära uniform samt härför
ådömts arrest strå tf och insatts i militärhäkte, fortfarande vägrat att, enligt
nämnda föreskrift, påtaga uniform samt därför blivit ånyo tilltalad
och dömd för samma förseelse. Att ett sådant förfaringssätt ej kan vara
lämpligt, synes de sakkunniga vara uppenbart; och föreslå de sakkunniga
därför, att sådan ändring må ske i berörda stadganden i tjänstgöringsreglementet
för armén och reglementet för flottan, att värnpliktig, som blivit
i arrest (militärhäkte) insatt med anledning av vägran att bära uniform,
skall civilklädd undergå bestraffningen.

Speciell motivering.

Beträffande formen för de av de sakkunniga framlagda författningsförsiagen
må först nämnas, att, ehuru det tilläventyrs till sist kan komma att
befinnas lämpligare att infoga de föreslagna stadgandena i värnpliktslagen
och inskrivningsförordningen än att hopföra desamma i fristående författningar,
det dock synts de sakkunniga bättre att nu välja det senare förfaringssättet,
varigenom antagligen den förestående granskningen av förslaget
underlättas.

Skulle åter denna senare form slutligen finnas lämpligare att använda,
påkallas därav vissa mindre tillägg, hänvisningar osv. i värnpliktslagen
och inskrivningsförordningen. Avfattningen av dessa rent formella bestämmelser
hava de sakkunniga trott kunna anstå, intill dess förslagen till innehållet
blivit granskade.

Lag om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

Beträffande § 1 mom. 1 hänvisas till den allmänna motiveringen.

§ 1 mom. 2. Prövningen av frågan, på vad sätt i krigstid en värnpliktsvägrare
skall användas, vare sig han under fredstid erhållit tillstånd att
fullgöra värnpliktstjänstgöringen utan vapen eller först vid krigsmobiliseringen
framställer begäran härom, bör tillkomma vederbörande militärbefäl.
Allt efter det militära behovet kan det sålunda tänkas, att den, som i fredstid
varit befriad från vapentjänst, antingen användes i tjänst utan vapen
eller förlägges i depå för att från början övas i vapentjänst. Likaså skola
givetvis de, som först vid krigsmobiliseringen begära att få tjänstgöra utan
vapen, av militärbefälet direkt placeras i den befattning, där de befinnas
göra försvaret bästa ny tta. Vid krigstillfälle kan med säkerhet påräknas re -

lativt god tillgång på icke vapenföra, av vilka ett stort antal finnes inom
varje årsklass; men det är av vikt att taga väl vara på varje vapenför.
Möjligt är emellertid, att vid krigsmobilisering militärbefälet finner lämpligast
att placera de s. k. religiösa militärtjänstvägrare, vilka förut erhållit
tillstånd att tjänstgöra utan vapen, såsom icke stridande i de befattningar,
i vilka de under fredstid vunnit utbildning.

§ 2 mom. 1. Rörande beskaffenheten av de intyg, vilka värnpliktig
vid olika tillfällen har att förete, stadgas dels i värnpliktslagen och dels
i inskrivningsförordningen. I § 44 värnpliktslagen föreskrives, att sjukdom
skall, för att såsom laga förfall anses, styrkas med behörig läkares intyg,
samt att, om den värnpliktige ej kan skaffa läkarbetyg, det må vara honom
tillåtet att styrka förfallet med intyg av statens ämbets- eller tjänsteman
eller av präst i församlingen eller av ordföranden i kommunalstämman
eller av ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller av ledamot i
häradsnämnden. I § 28 inskrivningsförordningen lämnas föreskrifter om formen
för intyg, som skola bifogas ansökning om uppskov, vare sig uppskov
med inskrivning eller uppskov med tjänstgöring (första tjänstgöring eller
repetitionsövning). Av dessa föreskrifter framgår, att uppskov med första
tjänstgöring eller repetitionsövning (reservtruppövning) i regel skall styrkas
med intyg av präst i församlingen jämte annan trovärdig person. Därest
anledningen till uppskovet är, att tjänstgöringens fullgörande skulle medföra
avsevärt avbräck i fortskriden lärokurs, skall ansökan styrkas av rektor
eller föreståndare vid den läroanstalt, där studierna idkas. Om anledningen
till uppskov är av beskaffenhet, som omförmäles i § 16 mom. 2 värnpliktslagen,
— d. v. s. då föräldrar, syskon m. fl. äro av den värnpliktiges
arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende — skall densamma styrkas
av präst i församlingen jämte å landet kommunalnämndens ordförande, i
Stockholm fattigvårdsinspektören, i Göteborg fattigvårdsdirektören och i annan
stad fattigvårdsstyrelsens ordförande.

Man finner av ovanstående, att intygens beskaffenhet bestämts så
praktiskt som möjligt. När frågan är om lärokurs, skall intyget utfärdas
av rektor. Vanligt uppskov med tjänstgöring ett år styrkes av präst i församlingen
och annan trovärdig person. Är det fråga om ett sådant uppskov
enligt § 16 mom. 2 värnpliktslagen, att dess förnyande kan medföra
befrielse från tjänstgöring, äro föreskrifterna strängare; då skall intyget avgivas
av präst i församlingen jämte kommunalnämndens ordförande. Vad
slutligen beträffar intyg om sjukdom såsom laga förfall, i händelse läkarintyg
ej kan anskaffas, uppräknas såsom intygsgivare utom präst i församlingen
vissa personer, som innehava förtroendeuppdrag, nämligen ordförande i

kommunalstämma, ordförande och ledamöter i kommunalnämnd samt ledamöter
i häradsnämnd.

De sålunda nu gällande bestämmelserna om utfärdande av intyg rörande
värnpliktig i olika fall hava givetvis för de sakkunniga tjänat till ledning
vid prövning av frågan om intyg rörande befrielse från vapentjänst
för vapenföra värnpliktiga på grund av deras religiösa övertygelse. Först
och främst är det helt naturligt, att uttalande i frågan bör föreligga från
präst i den kyrkoförsarnling den värnpliktige tillhör. För den, som tillhör enligt
Kung], förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsövning
den 31 oktober 1873 erkänd församling, bör i stället företes intyg
av denna församlings föreståndare. För den, som tillhör mosaisk församling,
bör intyget utfärdas av religionslärare vid församlingens synagoga,
vilken lärares bevis enligt Kungl. förordningen den 30 juni 1838, § 3.
bör företes i alla de fall, då prästbevis för svensk undersåte i allmänhet erfordras.
Härigenom kommer intyg al ltid att avgivas av åtminstone en person
i ansvarig ställning. Ty likasom statskyrkoprästen har ämbetsmannaansvar,
har ock, enligt de åberopade Kungl. förordningarna, erkänd frikyrkoförsamlings
föreståndare och mosaisk församlings religionslärare lagligt
ansvar för riktigheten av det avgivna intyget. Det kan däremot ej vara befogat
att med nämnda församlingsföreståndares intyg likställa dem, som avgivas
av andra frikyrkliga församlingsföreståndare. Dyliga intyg få naturligtvis
av den värpnliktige biläggas hans ansökning och komma helt visst
att erhålla behörigt beaktande; men såsom officiella intyg, likställda med
den erkände församlingsföreståndarens, kunna de ej anses.

Utöver det sålunda föreskrivna obligatoriska intyget, vilket bör innehålla
en bestämd förklaring i frågan, huruvida, enligt intygsgivarens uppfattning,
den värnpliktige hyser allvarliga, på religiös övertygelse grundade
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i stadgad
ordning, bör, enligt de sakkunnigas åsikt, för erhållande av behövlig utredning
i ärendet fordras ytterligare ett av två trovärdiga personer utgivet
intyg. Den frågan kunde uppställas, huruvida det icke borde föreskrivas,
att även dessa båda personer skola innehava viss mera offciell ställning t. ex.
såsom kommunalnämndsledamot, kommunalstämmoordförande eller ledamot
i häradsnämnd. Det synes dock ej föreligga skäl härtill, enär det ju ofta kan
hända, att innehavarna av dessa befattningar i den värnpliktiges hemtrakt
ej hava sådan kännedom om hans religösa förhållande, som är nödvändig
för avgivande av ett så betydelsefullt intyg, som det, varom nu är fråga.
Den nödiga garantien synes i stället kunna ernås genom att intyget utfärdas
»på heder och samvete». En sådan bestämmelse torde vara oeftergivlig.

Erfarenheten giver nämligen vid handen, att det går ganska lätt för sökande
av olika slag att skaffa intyg. Personer, hos vilka anhållan om intyg göres,
ställa sig ofta alltför välvilliga till den sökande, ja,man kan till och med våga
det påståendet, att många intyg, avgivna på grund av välvilja och tillmötesgående,
ej hålla streck vid en närmare granskning. Formen »på heder
och samvete» hava de sakkunniga ansett lämpligare än de stundom brukliga
in tygsformerna »under edlig förpliktelse» och »under laga ansvar».
Det faller av sig självt, att inskrivningsrevisionen är skyldig att noggrant
undersöka och pröva de två intygsgivarnas trovärdighet, i synnerhet i sådana
fall, där den värnpliktige inställer sig till inskrivning å annan ort, än
där han är kyrkobokförd, och sålunda antagligen intygsgivarna icke äro
för inskrivningsrevisionen kända.

§ 2 mom. 2. Såsom huvudregel bör gälla, att ansökning om befrielse
från vapentjänst bör ske vid inskrivningen. Det låter emellertid tänka
sig, att en värnpliktig först efter påbörjad tjänstgöring, t. ex. första
gången han skall övas i skjutning, anmäler, att han hyser samvetsbetänkligheter
mot tjänstgöringens fullgörande. De sakkunniga hava ansett, att i
ett sådant fall det bör tillkomma vederbörande truppförbandschef att pröva,
huruvida sannolika skäl tala för att dessa samvetsbetänkligheter äio
både allvarliga och grundade på religiös övertygelse, samt att, om så är förhållandet,
meddela den värnpliktige uppskov med tjänstgöringen, intill dess
saken blivit av inskrivningsrevisionen enligt förut omförmälda regler undersökt
och avgjord. Detsamma torde böra gälla även för de, antagligen mera
sannolika, fall, då en värnpliktig, som utan skrupler fullgjort tidigare militärtjänstgöring,
vid en senare inkallelse, vare sig till reservtruppövning
eller landstormsövning eller tilläventyrs redan vid inkallelsen till repetitionsövning
befinnes hysa samvetsbetänkligheter mot vapen tjänsten.

§ 3. mom. 1. Den förlängning av tjänstgöringstiden, som ansetts pakaliad,
bör givetvis beräknas på första tjänstgöringstiden (rekrytskolan)
och enligt de sakkunnigas åsikt jämväl på tiden för varje repetitionsövning.
Numera, då truppförbanden i regel äro ständigt tjänstgörande, lärer
icke någon olägenhet vållas därav, att en del manskap på detta sätt kvarhålles
i tjänst utöver den tid, som är i allmänhet bestämd.

§ 3 inom. 2. Däremot synes det leda till allt för mycken omgång och
måhända oreda att införa en dylik förlängning även vid övrig tjänstgöring,

vartill den värnpliktige kan bliva inkallad. Beträffande de kortvariga reservtrupp-
och landstormsövningarna torde detta utan vidare vara klart. 1
fråga om tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen, dvs. krigstjänstgöring,
tjänstgöring för neutnilitetsskydd. osv., eller i fråga om försöksmobilisering,
kan möjligen tvekan härvidlag råda. Men de sakkunniga hava dock ansett,
att då tids förlängning i detta fall utan tvivel skulle utan motsvarande
nytta vålla trassel och besvärligheter, bestämmelse härom kan saklöst
uteslutas.

§ 4. Sedan ansökning om befrielse från vapentjänst blivit av inskrivningsrevisionen
beviljad, bör underrättelse härom ingå genom vederbörande
inskrivningsbefälhavares försorg till lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition,
varefter de ifrågavarande värnpliktiga enligt bestämmelser, som
givas i kommandoväg, utplaceras på do platser inom armén eller marinen.
där de befinnas kunna lämpligast användas, eventuellt i arbete av civil
beskaffenhet. Vid denna fördelning samt vid arbetets närmare anordnande
lärer hänsyn komma att tagas till, huruvida den värnpliktige enligt
föreliggande utredning vägrat blott att bära vapen eller om han tillika nekat
att bära uniform osv.

§ ,r>. Därest vapenför värnpliktig fått befrielse från vapentjänsten,
men sedermera, vare sig på grund av hans uppförande eller eljest genom
vunna upplysningar, uppstår grundad anledning till antagandet, att hans
samvetsbetänkligheter varit simulerade eller eljest ieke av sådan beskaffenhet,
som berättigar till den ifrågavarande befrielsen, bör en sådan värnpliktig
naturligtvis omedelbart överföras till tjänstgöring med vapen.

Att sådana fall kunna tänkas inträffa, torde vara otvivelaktigt. Om t. ex.
personen i fråga upprepade gånger bestraffats för mindre gott uppförande.
finnes anledning att ånyo företaga en undersökning rörande uppriktigheten
av hans samvetsbetänkligheter. Likaledes kan det inträffa, att t. ex,
en till reservtruppövning inryckande värnpliktig enligt av hans kamrater
och eventuellt honom själv lämnade upplysningar sedan den jämförelsevis
långa tid, som förflutit från hans senaste repetitionsövning, kommit att
övergiva sin övertygelse om det orätta att öva sig i vapnens bruk. Enligt de;
statistiska uppgifter, soin de sakkunniga fått mottaga, hava i åtskilliga fall
värnpliktsvägrare, eventuellt efter utståndet straff, kommit på andra tankar.

Att finna formen för handläggningen av ett ärende av denna beskaffenhet,
är dock ej så lätt. Riktigast torde vara att föreskriva, att inskrivningsrevisio -

nen skall avgöra sådana frågor. Då emellertid förhållandet kommer att i allmänhet
framträda under vapenövningstiden, i det att truppförbands-(flott8tations-)chefen
vare sig vid vapenövningens början eller under loppet av densamma
erhåller sådana upplysningar om den från vapentjänst befriade värnpliktige,
att han finner lämpligt upptaga frågan om hans överförande till dem, som
övas med vapen, men inskrivningsrevisionen blott sällan sammanträder,
nämligen i allmänhet blott på våren, i oktober före de värnpliktiges inryckning
samt i december, så följer härav, att den värnpliktige måste avbryta
sin tjänstgöring för att, sedan inskrivningsrevisionens beslut fallit, i behörig
tid återinträda i tjänst. Det är för den värnpliktige en kännbar olägenhet att
på detta sätt erhålla tvångsuppskov. Ett sådant uppskov med fullföljande
av tjänstgöring, till vilken värnpliktig inryckt, är också något nytt så till
vida, att förut endast den varit underkastad dylikt uppskov, vilken inställt
sig för sent eller ock undergått fängelsestraff eller straffarbete. Men det
torde ej kunna undvikas att för nu ifrågavarande värnpliktiga i flera avseenden
måste tillskapas speciella stadganden. Förklarar sig vederbörande
villig att omedelbart börja vapentjänst, förfaller uppskovsförfarandet. Annars
måste det träda i kraft. Om således t. ex. en värnpliktig, som inryckt till
repetitionsövning, enligt befälhavarens bedömande bör överföras till vapentjänst,
är det befälhavarens skyldighet att noggrant undersöka fallet samt
däröver upprätta ett protokoll, som i sinom tid insändes till inskrivningsrevisionen
för att bilda underlag för dess beslut. Den värnpliktige skulle
således få göra sin repetitionsövning ett år senare, vare sig med vapen
eller utan vapen, beroende på inskrivningsrevisionens beslut. Naturligtvis
uppstår från militär synpunkt en viss svårighet att ordna utbildningen
med vapen för dylika enstaka individer, som förut ej undergått någon
sådan utbildning. Men detta torde ej höra lägga hinder i vägen för den
ovan föreslagna anordningen.

Skulle en vapenför värnpliktig, som erhållit tillstånd att utan vapen,
medelst arbete av civil art fullgöra sin värnpliktstjänstgöring i fredstid, efter
påbörjande av denna ändra mening och förklara sig vilja i normal ordning
fullgöra sina skyldigheter, torde detta böra utan vidare medgivas honom.
Han överföres då omedelbart till tjänstgöring med vapen.

Skulle åter under tjänstgöringen den värnpliktige genom sitt uppförande
giva anledning till antagandet, att han saknar förståndets fulla bruk, vore
det önskvärt, att vederbörande truppförbandschef ägde befogenhet att för
undersökning av den värnpliktiges sinnesbeskaffenhet hänvisa honom till undersökning
av läkare, som är sakkunnig- på det psykiatriska områden t.
De sakkunniga vilja därför påpeka önskvärdheten — i vissa fall jämväl
från den värnpliktiges egen synpunkt — av en allmän bestämmelse därom,

afcfc truppjörbands- och jlottstationsschejer skola vara befogade att, om sä erfordras,
pa statens bekostnad tillkalla psykiatriskt bildad läkare för undersökning
av värnpliktigs sinnesbeskaffenhet eller att låta försända honom till
sta tens sinnessjukvärdsanstalt.

De-t i herrar Byströms och G ull bergs särskilda yttrande framlagda
lagförslaget företer — på samma gång det i huvudsakliga hänseenden
skiljer sig från här ovan intagna lagförslag — i fråga om avfattningen
ytterligare en del olikheter i jämförelse med detta. Det torde böra här
påpekas, att i flera fall dessa olikheter äro av endast formell art och sålunda
icke innebära någon avvikelse från vad ovan intagna förslag innehåller.

Kungl. förordning med bestämmelser för tillämpning av lagen om
värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.

§ 1 mom. 1. Såsom förut nämts, bör ansökning om befrielse från
vapentjänst i regel ske vid inskrivningen. För värnpliktig, som först efter
det han blivit inskriven framställer sina samvetsbetänkligheter och vägrar
tjänstgöra, vare sig detta sker under första tjänstgöring eller under
senare inkallelse — till repetitionsövning eller landstormsövning — och
på grund därav jämlikt § 2 mom. 2 i lagen erhållit uppskov med tjänstgöringen,
bör tydligen tiden för ingivande av ansökning om befrielse från
vapentjänst bestämmas till näst infallande inskrivningsförrättning.

§ 1 mom. 2. Att sökande äger befogenhet att till stöd för ansökningen
ingiva och åberopa, utöver de i § 2 mom. 1 av lagen föreskrivna
intyg, alla sådana bevis, intyg och övriga handlingar, som han i övrigt
kan finna tjäna till stöd för ansökningen, faller egentligen av sig självt,
men bör måhända till ledning för sökande uttryckligen i författningen
påpekas.

§ 2. De sakkunniga hava i det föregående uttalat den uppfattningen,
att något medgivande för värnpliktig att utom försvarsväsendets ram
eller civilklädd fullgöra värnpliktstjänstgöring icke under några förhållanden
bör lämnas. Skulle emellertid ansökningen avse tillstånd härtill, bör
den likväl upptagas till prövning och eventuellt leda till beslut om tillstånd
till tjänstgöring medelst arbete av civil art vid sjukhus el. dyl.

§ 3 mom. 1. I sammanhang med frågan om inskrivning av värnpliktig,
som förklarar sig hysa samvetsbetänkligheter mot militärtjänsten,
framställer sig spörsmålet, huruvida de vid inskrivningen skola såsom andra
värnpliktiga tilldelas visst truppslag vid hären eller viss tjänst vid marinen.
De sakkunniga anse detta lämpligt framför allt med hänsyn till den

ovan föreslagna bestämmelsen om viss förlängning av tjänstgöringstiden för
ifrågavarande värnpliktiga. För att erhålla en rättvis beräkningsgrund
härför, så att dessa värnpliktigas tjänstgöringstid ställes i riktigt förhållande
till i övrigt likställda värnpliktigas tjänstgöringstid, bör alltså tilldelning
till truppslag eller tjänst ske, innan ansökningen om befrielse från
vapentjänst osv. av inskrivningsnämnden företages till behandling och utan
att hänsyn får tagas till den värnpliktiges förklaring, att han hyser samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring.

tj 3 mom. 2 och 3. Att i ansökning meddelade uppgifter samt den utredning
i övrigt, som i sammanhang med densamma meddelats, bör även av
inskrivningsnämnd så vitt möjligt fullständigas, torde böra i förordningen
till vederbörandes efterrättelse särskilt framhållas. 1 övrigt böra ansökningshandlingarna
behandlas i överensstämmelse med vad i allmänhet är uti
§ 39 inskrivningsförordningen i ty fall stadgat.

§ 4. Inskrivningsrevisionen bör äga både skyldighet och möjlighet
att ytterligare fullständiga angående sökande vunna upplysningar. Kan
detta icke ske vid sammanträde, vid vilket ärendet första gången handlägges,
bör inskrivningsrevisionen hava befogenhet att uppskjuta detsamma
till senare sammanträde, vilket väl i allmänhet bliver det, som infaller i
oktober omedelbart före vapenövningarnas början, och att till sådant senare
sammanträde inkalla den värnpliktige för lämnande av muntliga upplysningar.
Den värnpliktige bör ju även själv härav äga stort intresse.
Någon kostnad för hans inställelse bör därför icke påföras det allmänna.
Å andra sidan bör inkallelse ej ske, om det anses komma att vålla den
värnpliktige synnerlig olägenhet. Kommer han icke, sedan han fått behörig
del av utfärdad inkallelse, bör ärendet utan hinder av hans utevaro kunna
ändock avgöras.

§ 5. Sedan inskrivningsrevisionen meddelat beslut, varigenom ansökning
om befrielse från vapentjänst beviljats^ bör beslutet omedelbart av inskrivningsbefälhavaren
insändas till vederbörande kommandoexpedition, varpå
Kungl. Maj:t för varje år efter skedd granskning av samtliga inkomna dylika
beslut med tillhörande handlingar meddelar närmare bestämmelser om de
ifrågavarande värnpliktigas placering och tjänstgöringsförhållanden. Tjänstgöringen
kan tänkas komma att bestå antingen i arbete såsom handräckningsmanskap
eller sjukvårdare vid militärt sjukhus, såsom handräckniagsmanskap
eller fackman vid något arméns eller flottans förråd eller el -

V»

jest vid intendenturen, såsom t. ex. vid kronobagerierna, vid någon till håren
eller flottan hörande verkstad, vid något övningsfält eller såsom skrivbiträde
hos central eller lokal militär myndighet eller ock i någon slags
tjänstgöring utan vapen vid truppförband. Anteckning om tjänstgöringens
art och tidslängd bör i vanlig ordning göras å den värnpliktiges värnpliktssedel
och i hans inskrivningsbok.

Enligt bestämmelsen i § 23 värnpliktslagen må i inskrivningsrevisions
beslut ändring ej sökas. Någon rubbning i denna grundsats beträffande
mål av förevarande beskaffenhet anse de sakkunniga ej böra ske, desto
mindre som genom de här ovan föreslagna bestämmelserna angående omsorgsfull
utredning och prövning av hithörande ärenden göda garantier
torde vinnas för erhållande i varje fall av rättvisa och riktiga beslut.

§ 6. Bestämmelserna i denna paragraf torde icke erfordra någon
särskild förklaring.

§ 7. Av flera skäl är det av intresse att för framtiden erhålla en
fullständig, samlad bild angående förekomsten av sådana fall, då värnpliktiga
av religiösa skäl vägrar göra militärtjänst; och synes därför särskilda
bestämmelser böra utfärdas angående åstadkommande av en dylik statistik.
De statistiska uppgifterna synas böra avse icke blott antalet sökande, bifallna
och avslagna ansökningar samt uppgifter om det arbete, som blivit
ålagt dem, vilka fått sina ansökningar bifallna, utan även de huvudsakliga
skäl, som blivit i de olika fallen åberopade, vilken trosbekännelse ifrågavarande
värnpliktiga tillhöra, samt huvudresultatet i övrigt av verkställda
utredningar m. ro.

Historik

angående frågans utveckling i Sverige, särskilt inom riksdagen.

I Sverige har frågan om de a. k. religiösa värnpliktsvägrarnes behandling
uppkommit först sedan värnplikten blivit en landets manliga befolkning i
gemen aliggande, ovillkorlig skyldighet, från vilken någon befrielse icke vidare
kunnat erhållas genom åtgärder från den värnpliktiges sida. Beväringsförfattningarna
av den 27 oktober 1812, den 13 februari 1849 och den 13 november

1860 innehöllo alla den bestämmelsen, att, där »några särskilda eller ömmande
omständigheter skulle sig förete» i avseende å den, som utskrivas bör, Ivungl.
M''aj:t villo uppå därom gjord underdånig anmälan för varje fall beslut meddela.
Härvid var enligt de äldre författningarna fästat det villkor, att den.
som ägde tillgång, skulle lega annan karl i sitt ställe. Enligt Kungl. kuugö
relsen den 13 november 1860 skulle den värnpliktige, i fredstid, i stället för
att lega annan karl i sitt ställe, erlägga friköpningsavgift och i krigstid an
skaffa ställföreträdare genom legning.

Genom Kungl. kungörelsen den 1 november 1872 gjordes häri den ändringen,
att vad i 1860 års författning stadgades därom, att den som av »särskilda

eller ömmande omständigheter---befrias från beväringsskyldighet, skall i

fredstid erlägga avgift för vapenöfningsfrihet och i krigstid för sig ställa legokarl»
till all kraft och verkan upphävdes. Vad som genom denna bestämmelse
upphävdes var tydligen blott skyldigheten att lega och att betala friköpningsavgift,
men däremot icke Kon ungens rätt att för »särskilda eller ömmande omständigheter»,
vartill möjligen kunde hänföras samvetsbetänkligheter mot krigstjänst,
befria från beväringsskyldighet. Av Kungl. förordningen den 9 februari

1861 inhämtas, att ansökning att för särskilda eller ömmande omständigheter
befrias från beväringsskyldighet skulle inlämnas till Konungens befallningshavande
och komma under Konungens prövning endast för'' den händelse Konungens
befallningshavande funne sökanden hava anfört giltiga skäl. Så vitt
känt är, inträffade de första fallen i vårt land av värnpliktsvägran på Gottland.
j r 1876 förklarade nämligen några ynglingar av baptistisk övertygelse, ehuru
de likt flertalet av sina trosförvanter ansågo sig böra officiellt tillhöra svenska
kyrkan, att deras samvete ej tilläte dem göra krigstjänst samt blevo därför
ådömda bestraffning. Härom uppstod polemik i tidningspressen ock tidskriftslitteraturen,
men något förslag till lagändring blev ej följden härav.

1872 års
Kungl. kungörelse.

1885 års
värnplikts lag-- -

1898 års
riksdag-.

Konungens rätt att för »särskilda eller ömmande omständigheter» befria
från beväringsskyldighet blev genom 1885 års värnpliktslag utbytt mot den i
;§ 16 och 17 värnpliktslagen'' stadgade befogenheten för inskrivningsmyndigheterna
att i vissa, på förhand bestämda fall medgiva uppskov med inskrivning
eller uppskov med tjänstgöring, vilket uppskov kunde, då hinder visade
sig vara av stadigvarande art, leda till fullständig befrielse från värnpliktens
fullgörande i beväringen under fredstid. Bland dessa på förhand bestämda fall
medtogs icke det, då värnpliktig med åberopande av samvetsbetänkligheter
vägrar att göra militärtjänst. För sådant fall saknades alltså, kan man säga.
varje bestämmelse under tiden från och med år 1887, då nämnda värnpliktslag
trädde i kraft, intill år 1902, då, såsom av det följande framgår, nya stadganden
meddelades.

I riksdagen upptogs frågan första gången år 1898. Vid detta års riksdagväcktes
nämligen av herr <T. Byström i andra kammaren en motion, nr 02, däri
han, med utgångspunkt från stadgandet i § 16 regeringsformen, att »Konungen
skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», efter en utförlig motivering
hemställde, att riksdagen behagade för sin del besluta, att i ^ 27 i då gällande
värnpliktslag — i vilken övningstiden för värnpliktiga i fredstid var fastställd
till 90 dagar —- skulle göras ett tillägg av innehåll, att från all värnpliktsövning
i fredstid skulle befrias värnpliktig, som av samvetsskäl ej kunde förmås att
låta sig vapenövas; dock att sådan värnpliktig skulle vara skyldig att i den ordning,
Konungen ägde närmare bestämma, under tid motsvarande minst den stadgade
övningstiden, men ej utöver 100 dagar, för kronans räkning uträtta annat
arbete, som vore för den värnpliktige lämpligt och ej avsåge krigsändamål.

Uti motionen lämnades en mängd exempel på fall, då i vårt land värnpliktiga
ålagts1 bestraffning för vägran på grund av samvetsskäl^ att låta sig vapenövas,
och anfördes, bl. a., beträffande det arbete, som borde åläggas ifrågavarande
värnpliktiga, att detsamma kunde bestå i lämplig sysselsättning i kronans
tjänst, t. ex. vid utdikning av mossar, odlande av jord, vägars anläggning, järnvägsbyggnader,
broarbeten, skogsskötsel, vissa angbatsfarleders upprensning och

dylikt. „

Lagutskottet hemställde enhälligt, att motionen icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd och anförde såsom skäl för sitt avstyrkande följande:

»Utskottet vill ingalunda förneka, att sådana fall som de av motionären anförda
äro i hög grad ömmande, och att de, som av samvetsbetänkligheter utsätta
sig för mången gång ganska svåra straffpåföljder, äro värda deltagande och
medkänsla. Att lagstiftningen skulle för de fall, som i motionen avses, göra undantag
från de bestämmelser, som eljest ansetts behövliga, kan utskottet dock ej
tillstyrka. Utskottet skall härvid icke inlåta sig på den svåra frågan, vilken betydelse
rätteligen bör tilläggas den i 16 § regeringsformen förekommande, avmotionären
åberopade bestämmelsen, eller under vilka förhållanden lagstiftningen
kan tänkas göra sig skyldig till ett oberättigat samvetstvång. I avseende
härå vill utskottet allenast framhålla, att det lagstiftningsområde, som i motionen
avses, långt ifrån är det enda, där kollision kan tänkas uppstå mellan lagens
bud och den enskildes av samvetsskäl bestämda rättsuppfattning. Den tanke,
motionären vill se genomförd i det särskilda slag av fall, som hans framställ -

ning berör, har för den .-skull en mera omfattande räckvidd än vad den, begränsad
inom den förevarande motionens ram, i och för sig synes äga och skulle,
genomförd på nu ifrågavarande område, snart nog kräva tillämpning även å
andra samt ställa i utsikt undantagsföreskrifter, om vilkas art och omfattning
det är svårt att nu bilda sig en föreställning. Frånsett allt detta och utan att ingå
på ett närmare bedömande av frågan om rättmätigheten av en medborgares
anspråk att på grund av egna religiösa hänsyn befrias från skyldigheten
att bereda sig till fosterlandets försvar, finner sig emellertid utskottet av rent
praktiska skäl förhindrat att tillstyrka en lagiindring sådan som den av motionären
föreslagna. Om man än vore med motionären ense om det riktiga däruti,
att den värnpliktige, som av verkliga samvetsbetänkligheter funne sig förhindrad
att låta sig övas i vapnens bruk, befriades från sådan övning i fredstid,
och om man också kan hålla för visst, att ett stadgande i den av motionären angivna
riktning, att för dylika fall vapenövningen utbyttes mot annat arbete för
kronans räkning, icke skulle lända till någon avsevärd minskning av landets
försvarskraft, om detsamma kunde så tillämpas, att det komme till användning
endast i de fall, för vilka det vore avsett, så anser dock utskottet, att svårigheten
att i de särskilda fallen avgöra, huruvida fast grundade samvetsbetänkligheter
förelåge, skulle, även om det arbete, som sattes i stället för vapenövningen,
utmättes tillräckligt tungt, göra det omöjligt att förekomma, det i allt
för många fall, i vilka religiösa betänkligheter mot vapnens bruk endast förebures,
värnpliktiga, som av andra anledningar ville undandraga sig vapenövning,
komme i tillfälle att utbyta densamma mot arbete av annan art. Då utskottet
härtill tager i betraktande svårigheten att för alla dem, som sålunda
skulle komma att utföra arbete för kronans räkning, anskaffa lämpligt sådant,
så föranledes utskottet redan av de praktiska svårigheterna för en rätt tillämpning
av en lagbestämmelse sådan den av motionären föreslagna, vilka svårigheter
utskottet icke ser någon utväg att undanröja, att avstyrka bifall till det
föreliggande förslaget.»

Utskottets hemställan blev av Första kammaren bifallen, varemot Andra
kammaren, efter yttranden bl. a. av herrar S. A. Hedin och P. Waldenström, *)
biföll ett under överläggningen framställt yrkande om skrivelse till Kungl.
Maj:t i ämnet. Frågan hade således vid nämnda riksdag förfallit.

Den hänsköts emellertid till beprövande av den år 1898 tillsatta s. k. värnpliktskommittén,
vilken avgav sitt betänkande den 12 december 1899. Kommittén
stannade, efter en grundlig utredning av frågan, vid den mening, att någon
förändring av gällande lagstiftning i ändamål att bereda rätt till befrielse från
vapenövning mot uträttande i stället av annat arbete ej kunde av kommittén
förordas.

Då kommitténs yttrande är i hög grad ägnat att belysa föreliggande spörsmål,
torde det böra här i sina huvudsakliga delar ordagrant återgivas:

’) I denna redogörelse hava ieke upptagits några referat av yttranden under kamrarnas
överläggningar, vilket nämligen dels skulle hava tagit för stort utrymme i anspråk och dels
vållat svårigheter vid urvalet av sådana yttranden.

1898 års
viirnpliktskommittfh -

»Då kommittén nu går att söka utreda, huruvida samvetsfrihetens princip,
sådan densamma blivit uti § 16 regeringsformen erkänd, bör anses kräva
medgivande för värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot deltagande
i vapenövning, att utbyta denna övning mot annat arbete, vill kommittén till
en början erinra, att en uppfattning, enligt vilken samvetsfriden skulle innebära
obegränsad rätt för den enskilde att uti alla sina handlingar låta bestämma
sig endast av sitt eget samvetes bud, kommer i uppenbar strid med principen
för staten själv. Emedan varje individens handling kan bliva föremål för bedömande
av samvetet, och detta bedömande, efter vad alla tiders erfarenhet
bestyrker, företer väsentliga olikheter hos olika individer, skulle staten genom
att erkänna samvetsfrihet i sådan bemärkelse och omfattning hava eftergivit
den för statens bestånd oundgängliga rätten att av sina medlemmar erhålla
deras medverkan för befrämjande och vinnande av statens egna ändamål. Den
enskilde samhällsmedlemmen skulle då hava erhållit överhöghet över staten
själv, i det han ägde från sitt eget samvetes synpunkt avgöra, huruvida han
ville ställa sig statens föreskrifter till efterrättelse eller ej, och den enskilde
samhällsmedlemmens lydnadsplikt gentemot statens lagar eller själva grundprincipen
för varje stat vore därigenom fullständigt upphävd. Därefter vore det
endast mellan liktänkande individer som någon sammanslutning för gemensamma
ändamål kunde förekomma. Det säger sig självt, att staten ej kan såsom
för sig ledande erkänna en princip, som medför dylika konsekvenser, och att
alltså samvetsfriheten, därest den skall kunna erkännas såsom statsprincip, ej
får fattas i nyssnämnda, vidsträckta mening.

Vill man vidare undersöka, i vad mån en begränsning är nödvändig, må
man fasthålla därvid, att, såsom ovan visats, statsverksamhet kan bliva omöjlig
på varje område, där åt den enskilde lämnas alldeles fritt att handla efter
sitt samvete. Det skall då bliva klart, att så beskaffad frihet ej kan medgivas
inom de områden, där det gäller egentliga statsändamål. Detta vill med andra
ord säga, att den enskilda samhällsmedlemmens uppfattning, då densamma kommer
i motsats mot statens uppfattning, rörande statens egna ändamål och de
medel, som för dessas vinnande böra tillitas, måste vika och ej kan tillerkännas
rätt att göra sig gällande.

ISTu kan tilläventyrs invändas, att med en sådan begränsning av samvetsfriheten
denna faktiskt upphäves och ej vidare rymmes inom det statliga samhället.
Så är dock ej förhållandet. Det är ej ens möjligt för staten att så helt
taga individens verksamhet i anspråk för sina ändamål, att icke för individens
självverksamhet återstår ett mycket vidsträckt område, inom vilket envar kan
fritt handla efter de särskilda principer, han för sig uppställt. Den moderna
staten nöjer sig med att uppdraga ganska allmänna gränser för individens
självverksamhet och överlåter åt individen att inom dessa gränser handla fritt
och obundet.

Men alltjämt är det en nödvändighet, att, i fall av kollision mellan statens
och individens uppfattning, staten, därest dess intresse det kräver, äger att
fordra individens underkastelse, enär i annat fall statsordningen sönderbrytes.
Friheten för den enskilde att handla efter sin individuella uppfattning erhåller
alltså i varje särskilt fall sin begränsning utav statsintresset, och detta intresse
blir större, allteftersom staten finner, att dess verksamhet på ett visst område

ej kan utbytas mot eller ersättas av individernas självverksamhet. Den möjlighet
är visserligen ej utesluten, att staten kan taga fel i fråga om de grundsatser,
som i dess verksamhet böra följas, och att en enskild samhällsmedlems
uppfattning kan stå närmare den högsta rättens idé än statens egen i lagen
uttryckta uppfattning, men detta hindrar ej, att den enskildes mening måste
vika, honom obetaget att söka åstadkomma ändring uti statens uppfattning,
d. v. s. i lagstiftningen.

Ett område, inom vilket statens verksamhet allra minst kan ersättas avindividens
självverksamhet, är nu det, som beröres av det till bedömande upptagna
förslaget om vissa värnpliktigas befrielse från vapenövning, nämligen
området för statens verksamhet utåt, gentemot andra stater. På detta område är
statssamhällets enhetlighet särskilt nödvändig, och det lärer ej kunna i princip
medgivas den enskilde statsmedlemmen att efter sitt eget samvetes synpunkt avgöra,
huruvida lian vill eller icke vill på det sätt, staten bestämt, medverka på
nämnda område till statens värnande mot yttre faror. Alera än på något annat
område framträder här nödvändigheten för staten att, med förbindande verkan
för alla dess medlemmar, bestämma, vad som skall göras och sättet därför.

Men är det så, att staten ej kan och får antagas hava avsett att erkänna
samvetsfriheten i vidare mån, än som är förenligt med statens egen princip,
så kan bestämmelsen i § 16 regeringsformen om samvetsfrihet redan av principiella
skäl ej med fog åberopas till stöd för de värnpliktigas befrielse från
vapenövning i fall av samvetsbetänkligheter. Innehållet av ifrågavarande
grundlagsbud i dess hela sammanhang står också med denna uppfattning i full
överensstämmelse. Den samvetsfrihet, som där garanteras, angives nämligen
uttryckligen innefatta ett skyddande av individen vid fri utövning av hans religion,
^ »så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer». Näppeligen kan för samhället uppstå större fara än den,
att statens verksamhet till skydd för dess egen tillvaro förlamas. En sådan fara
skulle kunna uppstå genom medgivande åt de enskilda värnpliktiga att i det
fall, varom nu är fråga, handla endast efter samvetets ingivelse. Även om till
närvarande tid antalet fall, da samvetsbetänkligheter mot'' vapenövning yppats,
varit helt ringa, och sålunda någon betänklig minskning av landets försvarskraft
ej skulle hava föranletts av de värnpliktigas befrielse från vapenövning
i alla hittills förekomna fall av vägran på grund av samvetsbetänkligheter att
deltaga i sådan övning, finnes icke någon säkerhet, att förhållandet i nämnda
hänseenden framgent skulle bliva oförändrat. Snarare torde kunna med stor
sannolikhet antagas, att ett medgivande av rätt för individen att efter sitt eget
samvetes bud avgöra, huruvida han ville i landets försvar deltaga eller ej, skulle
alstra hos de värnpliktiga benägenhet att omfatta den åskådning, som anser
bruk av vapen stridande mot Guds lag, och sålunda i väsentlig mån befordra
spridande av nämnda åskådning till allt vidare kretsar.

Bemärkas bör ock särskilt, att ett medgivande av de ifrågavarande värnpliktigas
befrielse från vapenövning i fredstid, vartill anspråken hittills inskränkts,
faktiskt måste föranleda till samma värnpliktigas befrielse från tjänst
under vapen även i händelse av krig, då ju försvaret ej i krig kunde med fördel
betjäna sig av krigsmän, som fullständigt saknade övning i vapnens bruk.
Det kan ej heller antagas, att värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter

mot vapenövning, skulle finna sin samvetskänsla tillfredsställd allenast diirige
nom, att de under fredstid befriades från sådan övning. Tvärtom lära deras
samveten än mera uppresa sig mot deltagande i verklig strid. I varje fall hade
staten, om den erkände rätt för de värnpliktiga att på grund av samvetsbetänkligheter
vinna befrielse från vapenövning i fredstid, också avsagt sig möjligheten
att av dessa värnpliktiga fordra medverkan till försvaret i händelse

av krig. ..... ... ... .

Att det från statens synpunkt är omöjligt att i princip erkanna de värn
pliktigas rätt att på grund av samvetsbetänkligheter erhålla befrielse från vapenövning,
har kommittén nu sökt visa.

Emellertid skulle kunna invändas, att om för statens bestånd fordras något,
som står i strid med Guds bud, så må det hellre offras, än Guds bud
kränkas, ty »man måste mer lyda Gud än människor»........

För att skyldighet skall inträda att offra det, som är nödvändigt för det
mänskliga samhällets trvgghet och bestånd, fordras dock uppenbarligen, att den
åskådning, i kraft varav ett sådant offer kräves, stöder sig på oomtvistlig gudom
lig auktoritet.

Detta är emellertid ingalunda fallet med yrkandet, att fäderneslandet
hellre må lämnas till rov för främmande inkräktare, än att dess söner skulle
mot fienden få taga till vapen. Att något sådant skulle följa av den kristna
religionens i bibeln framställda läror, har nämligen aldrig varit allmänt erkänt
inom kristenheten. Tvärtom hava under alla tidsåldrar och inom de mest
olika kristna trossamfund personer med erkänd förståndsskärpa samt utmärkta
för den största kristliga fromhet och förtrogenhet med bibelns läror och deras
anda ansett fäderneslandets värnande såsom en den heligaste plikt;

Att den åskådning, som ej under några omständigheter tillstädjer bruket
av vapen, är ohållbar, vinner dessutom en slående bekräftelse därav, att denna
åskådning vid tillämpningen måste komma i strid med en grundsats, vars riktighet
borde vara och väl också är allmänt erkänd såsom självklar. Den ledei
nämligen till förnekande av den naturliga rättigheten att mot våldsverkare i
nödfall med vapen värna maka och barn och sitt eget liv.

Bibehåller staten alltså principiellt rätten att av alla sina medlemmar utan
avseende å deras individuella uppfattning fordra medverkan till försvaret, är
därmed dock ej givet, att staten måste begagna sig av denna rätt i dess vidsträcktaste
omfattning. Vad som skulle tala för en anordning, varigenom kun
de undvikas användande av statens straffrätt mot sådana, vilkas vägran att deltaga
i vapentjänst verkligen grundade sig på samvetsbetänkligheter, vore dels
att dessa, om ock vilsefarande, dock ej ledas av medveten brottslig avsikt, dels
önskligheten att undanröja den lockelse som martyrglorian utövar på vissa naturer,
en omständighet, som i detta fall kunde leda till att straffet, i stället för
att avskräcka från trots mot samhällets ordning, snarare ökade benägenheten
härtill.

På grund härav och till fullgörande av det kommittén lämnade uppdrag
har kommittén, oaktat sin i det föregående angivna principiella ståndpunkt,
nu att vidare undersöka, om och i vad mån staten skulle kunna tillmötesgå de
uti ifrågavarande hänseende framställda önskningarna, därvid dock svaret måste

bero på ett avvägande av de fördelar och olägenheter, .som äro att förvänta av
den anordning, vilken kan ifrågakomma.

Kommittén övergår således att tillse, huruvida det lämpligen låter sig göra,
att åt värnpliktiga, som åberopa samvetsbetänkligheter mot vapenövning, medgives
befrielse från sådan övning mot skyldighet att uträtta annat passande
a rbete.

I detta avseende har kommittén trott sig finna, att arbete av civil art icke
lämpligen skulle kunna sättas i stället för vapenövning. Det torde knappast kunna
antagas, att staten under alla omständigheter vore i tillfälle att anordna allmänna
arbeten av sådan beskaffenhet, att värnpliktiga oavsett föregående olika
uppfostran och verksamhet skulle kunna i dessa arbeten med fördel användas, och
i alla händelser skulle för de värnpliktigas användande i allmänna arbeten — desamma
må bestå i odlingsföretag, järnvägsanläggningar, vägbyggnader eller annat
—- erfordras särskilda anordningar, vilka komme att för statsverket leda till
avsevärda uppoffringar. Sålunda vore ju nödvändigt att beordra särskilt befäl
att över dessa värnpliktiga hålla uppsikt och anställa ledare av arbetena, att
vidtaga åtskilliga anstalter för de värnpliktigas befordrande till arbetsplatsen,
för deras inkvartering och underhåll, för läkarvård samt för disciplinens upprätthållande
o. s. v. Kostnaderna för nämnda anstalter ökades, därest det bleve
nödvändigt att anordna arbeten på olika orter inom landet eller att förlägga arbetet
från ort till annan; och om det läte sig göra att bringa tillsammans alla
ifrågavarande värnpliktiga och använda dem till arbete år efter år å samma
plats, bleve i stället kostnaderna dryga för deras sammanförande från olika delar
av landet. Anordningarna komme naturligtvis att i viss mån försvåras av
omöjligheten att på förhand beräkna antalet av de värnpliktiga, som kunde komina
att under olika år användas i de allmänna arbetena. Det är för övrigt att
befara, att dessa arbeten skulle alltför mycket till sin karaktär närma sig vanligt
tvångsarbete. Skulle de värnpliktiga under deltagandet i de civila arbetena
ej vara underkastade krigslagarna, bleve jämväl nödigt, att särskilda bestämmelser
gåves i fråga om ansvar för dem, som icke fullgjorde förelagt arbete eller
eljest visade olydnad eller i ett eller annat avseende förbröte sig i tjänstgöringen.

De här påpekade olägenheterna och svårigheterna har kommittén dock icke
funnit vara sådana, att de innebära alldeles bestämt hinder för den ifrågavarande
förändringen.

Vad som däremot enligt kommitténs uppfattning omöjliggör att utbyta vapenövningen
mot civilt arbete, är den förut vidrörda konsekvensen av befrielse
från vapenövning i fredstid med avseende å värnplikten i händelse av krig. Att
skicka fullkomligt oövat manskap mot fienden vore nämligen en uppenbar orimlighet,
och att låta ett utbyte av vapenövningen i fredstid mot civilt arbete draga
med sig frihet från verklig krigstjänst skulle vid annalkande krigsfara innebära
en alltför stor frestelse.

Något gynnsammare ställer sig frågan, huruvida vapenövningen skulle för
värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter mot sådan övning, kunna utbytas
mot något arbete, som faller inom området för den militära organisationen, nämligen
mot sjukvårds- eller handräckningstjänst. De värnpliktiga, som inövades
till eådant arbete, finge åtminstone någon militärisk utbildning och behövde därför
ej vara alldeles oanvändbara i krigstid, då ju alltid ett visst antal sjukvår -

dåre erfordras och handräckningsgöroirål förekomma i ganska stor omfattning.
Hittills hava de värnpliktiga, som av samvetsskäl vägrat att låta vapenöva sig,
i verkligheten utgjort ett ganska obetydligt antal. Kommittén har i fråga därom
fått genom vederbörande departementschefers försorg mottaga uppgifter från
landets samtliga truppförband, ävensom från flottans stationer. De tidsperioder,
de särskilda uppgifterna avse, sammanfalla icke helt och hållet med varandra,
men uppgifterna giva vid handen, att vederbörande befälhavare icke kunnat angiva
flere än tillsammans 32 kända fall, då värnpliktiga måst åläggas bestraffning
med anledning därav, att de under åberopande av samvetsbetänkligheter
vägrat att bära vapen. För närvarande förekomma alltså värnpliktiga, som för
samvetsbetänkligheter kräva befrielse från vapenövning, icke i större antal än
att de samtliga kunde finna användning såsom sjukvårdare eller handräckningsmän.

Kommittén har också försöksvis företagit sig att uppgöra förslag till den
förelagda uppgiftens lösning på sådant sätt, att värnpliktiga, som hyste samvetsbetänkligheter
mot vapenövning, skulle erhålla företrädesrätt att användas såsom
sjukvårdare och handräckningsmän. Därvid befanns i främsta rummet angeläget,
att verksamma åtgärder vidtoges till förebyggande, att värnpliktiga, som
endast föregåve samvetsbetänkligheter, komme i åtnjutande av den åt de samvetsömma
tillärnade företrädesrätten.

För syftets vinnande syntes vara tjänligt, dels att man vidtoge anordningar
för att söka utforska, huruvida verkliga samvetsbetänkligheter förelåge, och för
att, om möjligt, åstadkomma deras hävande på övertygelsens väg, dels ock att det
arbete, som sattes i stället för vapenövning, utmättes så pass tungt, att det ej
blott motsvarade, utan vore strängare än vapenövningen. Kommittén tänkte sig
i dessa hänseenden såsom lämpliga åtgärder, att de värnpliktiga, som anmälde sig
på grund av samvetsbetänkligheter vilja fritagas från vapenövning, skulle undervisas
av vederbörande truppförbands präst under en tid av 14 dagar, att om
de efter erhållen undervisning framhärdade i sin begäran, de skulle befrias från
årets vapenövning, men deras sak hänskjutas till nästa års inskrivningsrevision,
som ägde att med ledning av prästens berättelse och de upplysningar, som vid
förhör eller annorledes kunnat vinnas, bedöma och avgöra, huruvida utbyte skulle
få äga rum, samt att de, som erhölle tillstånd att utbyta vapenövningen mot
sjukvårds- eller handräckningstjänst, skulle vara pliktiga att på sådant sätt
tjänstgöra under två gånger 68 eller tillhopa 136 dagar, fördelade på två år. Genom
dessa anordningar skulle man erhålla åtminstone några garantier mot obehöriga
försök av värnpliktiga att genom falskt förebärande av samvetsbetänkligheter
undandraga sig vapenövning.

Innan kommittén fattade ett definitivt beslut angående den tänkta anordringen,
fann kommittén emellertid nödigt att pröva densamma dels genom att tänka
sig in i de konsekvenser, vartill den i framtiden kunde leda, och dels genom
att undersöka, vilken praktisk nytta anordningen för närvarande kunde medföra.

I förra hänseendet framställde sig då följande synpunkter.

De, som av samvetsskäl vägra att deltaga i vapenövningar, äro nu jämförelsevis
få, men om det ifrågavarande utbytet genom lag medgåves, kunde detta
bliva en lockelse, som möjligen läte det onda antaga verkligt farliga dimensioner.
Hittills har vägran att öva sig i vapnens bruk stötts på religiösa motiv.

men det gives i vår tid även en fredsrörelse, som grundas på s. k. humanitära
principer. Aven dessa fredsvänner skulle kunna vilja åberopa samvetet, och ger
staten de religiöst samvetsömma rätt att slippa biira vapen, synes staten knappast
kunna neka det andra slaget av samvetsömma samma förmån. Såsom
mindre fanatiska hava dessa hittills underordnat sig statens lagar med avseende
på försvaret, men öppnar staten själv för dem en utväg att tillämpa sina principer,
så är fara värt, att även bland dem en rörelse till försvarsvägran skulle
uppstå. Särskilt kunde den betydelse och den lockelse, förenings vilsen det i vår
tid utövar, bliva i detta hänseende ödesdiger. Föreningar kunde bildas, som
uppsatte försvarsvägran såsom sitt program, och sålunda kunde mot vapenövningarna.
uppstå sa att säga strejker, vilka för landets försvarskraft innebure
verklig fara.

Vad åter angår anordningens praktiska gagn under nuvarande förhållanden,
fann kommittén, att detta skulle bliva ganska ringa.

Enligt de till kommittén inkomna uppgifterna hava nämligen de värnplikts0»
vilka för vägran av samvetsskäl att bära vapen hittills ådömts bestraffning,
i regel förklarat sig av samma anledning förhindrade att uträtta något
som helst arbete, som avsåqe krigsändamål. Det ifrågasatta utbytet av vapenövning
mot sjukvårds- eller handräckningstjänst för försvaret skulle således ej
tillfredsställa dessa värnpliktiga, utan de skulle anse sig av samvetsskäl förhindrade
att deltaga även i tjänstgöring av nämnda slag. Utbytet skulle då tillgodokomma
endast de värnpliktiga, vilkas samvetsbetänkligheter sträckte sig
allenast till den egentliga vapenövningen. Antalet sådana värnpliktiga synes
emellertid vara synnerligen ringa, då, enligt vad kommittén inhämtat, de religiösa
samfund, vilka betrakta bruket av vapen såsom syndigt, i allmänhet på
samma sätt beteckna även övriga handlingar, som avse krigsändamål, och därvid
icke ens göra undantag för sjukvårdstjänst.

Vartill-ett noggrant beaktande i lagstiftningen av olika slag utav samvetsbetänklighefer
hos de värnpliktiga för övrigt kunde komma att följdriktigt leda, belyses
i viss mån av det förhållande, att enligt de uppgifter, som inkommit till
kommittén, i flera fall inträffat, att värnpliktiga, tillhörande en viss religiös kristen
sekt, av samvetsskäl vägrat, icke att göra vapentjänst, men att deltaga i övningar
å lördag, vilken dag av dessa ansetts vara rätt sabbatsdag, på vilken vapenövningen
ej finge utföras.

Då härtill slutligen kommer, att vederbörande befälhavare vid utövande av
sin rätt att bland de värnpliktiga uttaga sjukbärare äro i tillfälle att redan under
nuvarande förhållanden, såsom jämväl plägat ske, taga hänsyn till sådana samvetsbetänkligheter,
som röra endast den egentliga vapenövningen, fann sig kommittén
ej böra vidhålla den ifrågasatta anordningen, utan stannade i den mening,
att någon förändring av gällande lagstiftning i ändamål att bereda rätt till
befrielse från vapenövning mot uträttande i stället av annat arbete ej kan av
kommittén förordas.

Denna uppfattning hindrar ej, att kommittén finner synnerligen önskvärt,
om ändring kunde astadkommas i det förhållandet, att värnpliktig vid upprepad,
av samvetsbetänkligheter föranledd vägran att deltaga i vapenövning, måste dönas
till frihetsstraff på längre tid. Ehuru kommitténs uppdrag ej sträcker sig till
avgivande av förslag rörande förändring i sättet för bestraffande av dylik förbry 8 -

telse, tillåter sig därför kommittén att i detta sammanhang något beröra ämnet.
Vad som förefallit upprörande i den bestraffning, som kan bliva följden av en
på samvetsbetänkligheter stödd vägran att fullgöra försvarsplikten, torde vara
mindre, att straff härför utkräves, än den omständigheten att, när rättelse ej följer,
straffet oupphörligt förnyas. Frihetstraffet torde därför böra till något visst
mått begränsas, men i sammanhang med lagstiftning därom torde likväl böra
komma under övervägande, huruvida de, som ej av någon bestraffning låta rätta
sig, må, oaktat de ej vilja underkasta sig vad som anses nödvändigt för samhällets
skydd, ändock inom detta samhälle åtnjuta samma politiska rättigheter som
andra samhällsmedlemmar.»

1901 års Vid 1901 års riksdag upptogs frågan i samband med den Kungl. proposi riksdag.

tionen med förslag- till ny värnpliktslag. TTti en i Andra kammaren väckt
motion, nr 112, föreslogs, att värnpliktslagen skulle erhålla ett tillägg av innehåll,
att jämväl den, .som av samvetsskäl ej kunde förmås att låta sig vapenövas,
skulle från värnpliktens fullgörande frikallas, mot skyldighet dock för honom att
i den ordning, Konungen ägde närmare bestämma, under tid, motsvarande
minst den stadgade övningstiden, för kronans räkning uträtta annat arbete, som
för den värnpliktiga kunde anses vara lämpligt.

Riksdagen beslöt, enligt hemställan av vederbörande särskilda utskott att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anföra följande:

Efter den uttömmande behandling, som av värnpliktskommittén ägnats nu
förevarande fråga, och på grund av de, enligt Riksdagens mening, talande skäl,
som av kommittén anförts mot en lagändring i den riktning, motionären avser,
har Riksdagen icke ansett sig kunna lämna sitt bifall därtill, att i värnpliktslagen
införes ett stadgande, varigenom den, som av samvetsskäl förklarade sig ej
vilja deltaga i vapenövning, skulle utan vidare bliva därifrån befriad, om än mot
skyldighet att i stället förrätta annat arbete. •

Då emellertid de förhållanden, som motionären berört, onekligen ej sällan
äro av synnerligen ömmande beskaffenhet, har Riksdagen likväl tagit i övervägande,
huruvida det icke skulle vara möjligt att, utan egentlig risk för rikets försvar,
i någon mån gå de i motionen framställda önskningsmål till mötes. Väl
har det sagts, att här ifrågavarande värnpliktiga ofta nog förklara sig av samvetsskäl
hindrade ej allenast att bära vapen, utan ock att förrätta varje annat arbete,
som med vapenövningarna äga samband. I de flesta fall torde.väl dock drasa
personers vägran, härröra huvudsakligen av motvilja mot själva striden såsom sådan
eller mot skyldigheten att i visst fall bära vapen mot sina medmänniskor.
Kunde man genom lämpliga åtgärder åstadkomma, att de i förevarande hänseende
verkligen samvetsömma bleve, såvitt möjligt, från den egentliga vapentjäneten
befriade, skulle väl därför det väsentliga i de framställda önskningsmålen
vara vunnet. Att gå längre i medgivanden torde däremot icke utan risk för försvaret
vara tillrådligt. Det lämpligaste sättet för meddelande av dylik befrielse
synes Riksdagen vara att överlämna åt vederbörande truppbefälhavare befogenhet
att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, tillåta dem, som
befinnas hysa verkliga samvetsbetänkligheter i förevarande avseende, att i stället
fullgöra sin värnplikt genom förrättande av annan lämplig tjänst vid truppen, såsom
sjukvård eller annat. \ äl lärer det, såsom värnpliktskommittén antytt, stim -

511

dom redan nu förekomma, att vederbörande befälhavare, där omständigheterna
sådant föranleda, söka att vid utövande av sin rätt att bland manskapet uttaga
.sjukbärare i någon mån taga hänsyn jämväl till ifrågavarande förhållanden.
Men om än ett dylikt förfarande icke kan sägas vara stridande mot gällande
lag, synes det dock Riksdagen vara för vinnande av klarhet och likformighet i
nämnda punkt önskligt, att ett uttryckligt stadgande rörande befälets befogenheter
härutinnan bleve meddelat.

Med stöd av vad sålunda anförts anser sig Riksdagen, med erkännande av
ifrågavarande motions behjärtansvärda syfte, böra uttala sig för önskvärdheten
därav, att genom särskilt av Eders Kungl. Maj :t meddelat stadgande vederbörande
truppbefälhavare bemyndigas att, i den mån omständigheterna kunna därtill för
anleda, meddela värnpliktiga, .som finnas hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst,
befrielse från sådan tjänst och i stället använda dem till annan lämplig
tjänstgöring vid truppen.

Riksdagens beslut om denna hemställan fattades i Första kammaren med 8b
röster mot 50, i Andra kammaren med 124 röster mot 70. Minoriteten i Första
kammaren röstade för rent avslag, minoriteten i Andra kammaren däremot för
ett under överläggningen framställt förslag till ändring i utskottets skrivelseförslag,
avseende, att den tjänstgöring, som skulle kunna åläggas ifrågavarande
värnpliktiga, icke skulle behöva utföras »vid truppen».

Med anledning av detta riksdagsbeslut utfärdade Kungl. Maj :t det ännu
gällande nådiga cirkuläret den 21 februari 1902, varigenom vederbörande iruppförb
andschef er (bevaringsbefälhavare vid flottans stationer) bemyndigades att.
därest, efter inhämtande av erforderliga upplysningar, de vid noggrann prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall funne övertygande skäl förelägga till
antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra vapentjänst, därtill föranledes
av allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan tjänst, förordna, att dylik
värnpliktig skall användas till annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet
(stationen eller å flottans fartyg).

Under framhållande, bl. a., att, oaktat detta medgivande erhållits, likväl årligen
några värnpliktiga funnes, vilka vägrade deltaga i all slags militärtjänstgöring
och som skäl därför anförde, att sådan tjänstgöring vore stridande mot
deras religiösa uppfattning, hemställde uti en vid 1907 års riksdag inom Andra
kammaren väckt motion, nr 18, herr G. Lindgren i Islingby, att riksdagen behagade
besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj :t
taga i övervägande, huruvida och på vilket sätt sådana värnpliktiga, som på
grund av religiös övertygelse funne sig av samvetsbetänkligheter förhindrade att
deltaga i vapenövning eller annan militärtjänstgöring, finge i stället utföra annat
arbete för statens räkning. Uti motionen, vari ytterligare exempel på hithörande
fall anfördes, yttrade motionären bland annat:

»Man skulle möjligen kunna tänka sig, att genom begränsning av straffet
så till vida, att t. ex. den som vägrat och därför ådömts och undergått straff 3
å 4 gånger, om med dessa straff också skulle följa, att den sålunda dömde, så
att säga, förklarades ovärdig att vidare till krigstjänst nyttjas, ett sådant förfarande
skulle vara en slags hjälp och lindring, men vid tanken på hur en dylik

1902 års
Kungl. cir
kulUr.

1907 ära
riksdag

lagstiftning skull© taga sig ut, jämförd med andra länders, där i detta avseende
ett friare förhållande förefinnes, kan jag icke förorda en sådan åtgärd. Och detta
även av det förhållandet, att, huru man än betraktar dessa värnpliktiga,
vare sig man anser, att deras religiositet är överdriven, själstillståndet abnormt
eller annat fel föreligger, så lära väl upprepade fängelsestraff ändå icke kunna
vara lämpligaste åtgärden att försätta dem i normalt skick. Och då de själva
samt deras närmaste anförvanter med undersåtlig vördnad anhålla — rent av
bedja — att statsmakterna måtte vidtaga sådana åtgärder, att de, i stället för militärtjänstgöring,
finge på annat sätt fullgöra sina skyldigheter till staten, vågar
jag förmoda, att en sådan framställning icke lämnas obeaktad.

Om också svårigheter skulle möta, så tror jag dock, att utvägar finnas för
frågans lösning på detta sätt. Rikligt med kulturellt arbete finnes nog att utföra
för statens räkning, såsom torrläggningar å domäner eller kronoparker samt
väganläggningar m. m. Huvudsaken synes mig vara att få frågan på bästa sätt
ordnad.»

Vid motionen fanns fogat ett protokollsutdrag, innefattande ett uttalande av
fribaptistsamfundets årsmöte den 29 juni 1906, så lydande:

»Då det visat sig, att flera av samfundets värnpliktiga söner trots det, att
de i en följd av år ådömts kortare och längre fängelsestraff för sin vägran att
deltaga i militärtjänstgöring, ändå icke låta sig bevekas därtill, torde därmed
vara ådagalagt, att grundade skäl förefinnas för deras vägran.

Då vi dessutom äro övertygade att denna vägran icke dikterats av trots mot
överheten, —- vilken vi, enligt skriftens lära, anse bör äras, ävensom att en var
bör fullgöra skyldigheterna mot stat och samhälle, — utan av rent religiösa motiv,
våga vi anse, att fängelsestraff icke borde tillämpas på ifrågavarande värnpliktiga,
då sådana straff icke gagna varken dem eller staten.

På grund härav anhåller samfundet i underdånig vördnad, att statsmakterna
behagade vidtaga åtgärder, att sådan värnpliktig, som anser sig av religiösa skäl
förhindrad att deltaga i vapenövning eller annan tjänstgöring vid truppen, må i
stället beredas möjlighet att för statens räkning utföra annat arbete, skilt från
all militärtjänstgöring, eller på annat lämpligt sätt fullgöra de skyldigheter, som
staten, i stället för värnplikt, ålägger honom.»

Lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, tillstyrkte bifall
till motionen. I motiveringen vitsordades till en början, att i enlighet med föreskrifterna
i 1902- års cirkulär där avsedda värnpliktiga befriats från vapentjänsten
och i stället använts vid förefallande handräckningsgöromål och dylikt vid
lägerplatserna. Såsom emellertid av motionen syntes och inom utskottet vitsordat®
samt för övrigt torde vara allmänt bekant, hade hos vissa värnpliktiga
på religiös grund vilande samvetsbetänkligheter rest sig mot utförandet
ning, och således även mot den, vartill de enligt bestämmelserna i ovannämnda
cirkulär hänvisats. I flera fall hade dessa betänkligheter varit av den avgörande
art, att vederbörande värnpliktiga antingen föredragit — stundom upprepade
gånger — de stränga straff, varmed krigslagarna belägga insubordinationsbrott,
eller ock emigrerat.

»Att detta», fortsätter utskottet, »häntyder på en övertygelse av djupt grundad
art, torde i de flesta fall vara visst. Utskottet är ock av den meningen, att
en sådan på uppriktiga samvetsbetänkligheter av religiös art vilande uppfatt -

lim# vid värnpliktens utkrävande bör av staten respekteras, där sådant utan
åsidosättande av statens intresse kan ske, vilket jämväl, såsom motionären framhåller,
är fallet i flera främmande hinder. Att ett dylikt åskådningssätt ej heller
är främmande för svensk rätt, framgår därav, att gällande lag hos oss öppnar
möjlighet för person av sådan lära, som ej tillstädjer honom att avlägga ed,
att på annat tillfredsställande sätt bekräfta riktigheten av en vid domstol avgiven
utsaga.

Nar staten, såsom nu är fallet, genom höga straff söker reagera mot ifrågavarande
värnpliktigas av religiösa motiv förestavade insubordinationsbrott, torde
det vara uppenbart, att straffet alldeles förfelar sitt ändamål. De, som däraf
drabbas, anse sig lida för en rättfärdig sak, och på kamraterna vid truppen verkar
tvivelsutan de tredskandes ådagalagda motvilja mot militärtjänsten och därpå
följande stränga bestraffning demoraliserande. Ur försvarets och särskilt disciplinens
synpunkt torde därför deras fullständiga avlägsnande från lägerplatserna
endast vara att förorda, så mycket mera som ifrågavarande värnpliktigas
årliga antal är så ringa, att deras uteslutande från de med militärtjänsten förenade
göromål, vartill de nu hänvisas, icke i någon mån kan sägas minska försvarskrafterna.

Om utskottet alltså på anförda skäl finner den föreliggande motionen synnerligen
behjärtansvärd och för sin del vill tillstyrka bifall till densamma, anser
dock utskottet, att en nödvändig förutsättning därför är,, att fullt betryggande
garantier uppställas mot missbruk från sådana värnpliktiga® sida, som för att
komma i åtnjutande av den ifrågavarande befrielsen ej skulle sky att hyckla
samvetsbetänkligheter.

Väl torde man i allmänhet vara berättigad antaga, att sådant endast undantagsvis
skulle inträffa, och att de, som av uppgivna samvetsbetänkligheter skulle
göra anspråk på befrielse, i dessa sina uppgifter vore ärliga och uppriktiga.
Fordringen på ett tillfredsställande och objektivt ådagaläggande av ärligheten i
deras uppsåt skulle väl ock till en del kunna tillgodoses genom intyg av församlingsföreståndare
eller annan trovärdig person. Men frånsett svårigheten för
vederbörande att i alla förekommande fall kunna avgiva ett sådant intyg, innebär
icke detta eu i utskottets tanke fullgod garanti mot missbruk av den ifrågasatta
befrielsen. Motionären har i detta avseende anvisat den säkraste vägen.
Ålägges den, som av ifrågavarande motiv ej anser sig kunna fullgöra värnplikten,
att i stället för statens räkning utföra annat verkligt arbete, lärer faran
för missbruk få anses helt vara avlägsnad. Sådant arbete av flerfaldig art torde
lätteligen erbjuda sig. Motionären har föreslagit arbete med torrläggningar å
domäner eller kronoparker samt väganläggningar, och vid frågans föregående
behandling har ifrågasatts arbete vid utdikning av mossar, odlande av jord,
järnvägsbyggnader, broarbeten, skogsskötsel, vissa ångbåtsfarleders upprensning
och dylikt. Emellertid anser sig utskottet givetvis icke i tillfälle angiva, vad
som härvid skulle vara lämpligast samt hur anvisat arbete skulle närmare ordnas
och utföras, utan torde en av Kungl. Maj :t verkställd utredning härutinnan anvisa
den bästa lösningen.»

Mot utskottets utlåtande avgavs reservation av fyra utskottsledamöter,
bland.'' dem utskottets ordförande, herr C. A. Sjöcrona.

Herr C. Lindhagen reserverade sig beträffande utskottets motivering och
anförde:

»Lika med utskottet finner jag det av motionären framhållna missförhållandet
böra föranleda åtgärder, ägnade att avhjälpa detsamma.

Däremot förstår jag icke utskottets yttrande om att övertygelser av ifrågavarande
slag böra av staten respekteras endast ’där sådant utan åsidosättande
av statens intresse kan ske’. Det är nämligen just ett statsintresse av första
ordningen, att ej tvinga någons samvete. Att i dylika fall ådöma medlemmar i
samhället borgerliga straff innebär om något ett åsidosättande av statsintressena.
Och man får väl ej förutsätta såsom normalt, att statens rättsordning dr
så dålig, att den rätteligen bör slå ihjäl ett statsintresse med ett annat.

En undantagslös och bjudande sats måste det således vara, att värnpliktiga
i de avsedda fallen skola befrias från värnplikten. Sedan må därtill i man
av behov läggas garantier mot missbruk samt åt framtiden överlämnas att fullkomna
dessa garantier, för den händelse de visa sig ej vara tillräckliga. Utskottet
självt medgiver, att man kan vara berättigad antaga, att hycklandet av samvetsbetänkligheter
skall inträffa endast undantagsvis. Med vissa garantier måste
dessa undantagsfall bli ännu sällsyntare. Skulle ändock någon gång en ovärdig
komma undan sin värnplikt, så är detta ett vida mindre ont än om samhället
med berått mod skapar martyrer för verkliga religiösa övertygelser.

Beträffande härefter garantierna, så ställer jag mig mycket tveksam gent
emot den av utskottet förordade arbetsplikten. •

För det första kan lätt inträffa, att dylik arbetsskyldighet ingalunda undanröjer
betänkligheterna hos många värnpliktiga, då den i alla fall är ett surrogat
för just det, varemot deras övertygelse vänder sig. Motionen är ju föranledd
av den erfarenheten, att ifrågavarande värnpliktiga se mera till saken än
till formen och därför ofta finna civila arbeten vid mötesplatserna lika oförenliga
med deras övertygelse som värnpliktsövningarna själva. Flyttas nu det civila
arbetet för statens räkning något längre bort och anordnas såsom något fristående
för sig, så kan det väl hända, att en och annan låter udda vara jämnt.
Men de mest trosvissa lära säkerligen icke låta genom några som helst skenfagra
förespeglingar locka sig bort från de vägar, som de anse för de rätta.

I övrigt är det svårt att tänka sig, hur dessa arbeten skola förnuftsenlig!
anordnas. Säkerligen komma de alltid att kosta staten vida mer än de inbringa.
An värre är, att berörda arbeten, som ju ej skola verkligt betalas och tydligen
behöva ske under bevakning, måste få en omisskännlig likhet med tvångs- eller
straffarbete och därför snart skola utdömas både av värnpliktsfångarna och den
allmänna meningen. I all synnerhet göra sig dylika farhågor gällande, ifall arbetena
skola bestå i sådana tunga jordarbeten, som av motionären och utskottet
förordats.

Det enda rätta är väl, att ett dylikt så att säga andligt förhinder bör föranleda
hel befrielse från värnplikten likaväl som full kroppslig oförmåga därtill.
Garantierna mot missbruk få sökas på andra och naturligare vägar. Exempelvis
må nämnas medlemskap i ett erkänt trossamfund, vars lära fördömer
krigstjänst, eller intyg från trovärdiga personer i den värnpliktiges hemort i förening
med en högtidligen avlagd försäkran av den värnpliktige på tro och heder.
Lagen bör ock stämpla en falsk uppgift eller försäkran, där den lett till

befrielse, såsom en otillåten och straffbar handling. Med dylika utvägar bör
det i varje händelse vara nog, till dess erfarenheten visar, om det verkligen
behövs ännu flera garantier.

Jag har ansett, att det ovan sagda bort ingå i motiveringen, ehuruväl formuleringen
av motionärens slutyrkande ej medgiver utskottet att gå längre i
sin hemställan än utskottet föreslagit.»

I båda kamrarna föranledde frågan rätt vidlyftiga överläggningar; resultatet
blev att i Första kammaren utskottets förslag utan votering avslogs, varemot
samma förslag av Andra kammaren bifölls med 91 röster mot 49, som avgå
vos för avslag.

Det av 1907 års lagutskott förordade förslaget upptogs på nytt vid 1909 I909ärsriksårs
riksdag i en inom Andra kammaren väckt motion nr 180. "Uti denna motion ''lag.
anfördes ytterligare exempel på fall, då värnpliktiga på grund av religiösa
samvetsbetänkligheter vägrat att fullgöra värnpliktstjänstgöring, varjämte motionären
beträffande dessa värnpliktsvägrares trosbekännelse meddelade följande
^plysning:

»De personer, som ansågo sig för sitt samvetes skull ej kunna exercera,
tillhörde eller tillhöra i flesta fall ett kristligt samfund, som i början kan
sägas vara en utbrytning från baptistsamfundet i Sverige. Den person, som
härvid kom att spela en betydande roll, var predikanten Helge Åkesson, vilken
av sina bekanta plägade kallas Helge, och efter honom kallades det samfund,
han kan sägas hava bildat, ’helgeaner’. Nu mer benämna de sig ’fribaptister’.

I en del frågor hava de samma uppfattning som kväkarna eller vännernas samfund.
Särskilt gäller detta läran om de kristnas förhållande till krigstjänsten.»

Lagutskottet intog nu en avisande hållning och hemställde, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Uti den av utskottet till stöd
härför anförda motiveringen redogjordes till en början för 1902 års cirkulär och
de förmåner, som genom detsamma bereddes de samvetsömma värnpliktiga, varefter
utskottet anförde:

»Hu ifrågasättes emellertid ett utvidgande av det sålunda lämnade medgivandet
därhän, att värnpliktiga skulle kunna befrias från all slags militärtjänstgöring
och i stället få utföra annat arbete för statens räkning; och åberopas
såsom skäl härför, att åtskilliga värnpliktiga anse militärtjänstgöring över
huvud vara stridande mot deras religiösa övertygelse. Den mening, som sålunda
vill göra sig gällande, har dock utskottet för sin del icke ansett sig kunna
biträda.

Utskottet kan icke finna, att en värnpliktig med något som helst fog kan
åberopa sin religiösa övertygelse såsom avgörande skäl för vägran att, till fromma
för vårt lands försvar, deltaga i sådan tjänstgöring, som endast är avsedd
att möjliggöra och underlätta arbetet för de stridande. Samvetsfrihet får, även
på det religiösa området, icke givas den innebörd, att den enskilde skulle äga
obegränsad rätt att uti sitt görande och låtande allenast följa det egna, understundom
förvillade samvetets bud. Eu sådan frihet skulle lätt komma i strid
med förutsättningarna för statens eget bestånd och måste följaktligen vika för
statens egen självbevarelserätt. — Och för övrigt, var skulle väl gränsen sättas
för en ytterligare undfallenhet för dessa samvetsömma? Skulle de icke fram -

deles kunna med samma skäl fordra att även varda fritagna från skyldigheten
att med sina penningar, genom skatter, bidraga till ett fors vars väsen, som enligt
deras uppfattning är fördömligt. Skulle de icke till och med i krig kunna
med lika fog åberopa sina samvetsbetänkligheter såsom skäl för vägran att fullgöra
de för arméns eller flottans räkning gjorda rekvisitioner?

Genom ovannämnda i cirkuläret av den 21 februari 1902 givna bestämmelser
synes utskottet staten hava gått så långt i eftergift för de mera samvetsömmas
övertygelse och åsikter, som den rimligen kan gå utan att åsidosätta
sina viktigaste intressen och äventyra sin egen säkerhet. Intet land har hittills
gått längre; de ojämförligt flesta, däribland alla stormakterna, hava icke vågat
visa ens en dylik eftergivenhet. Endast i Vorge synes man vara benägen att
söka en lösning i frågan i den riktning, motionären anvisat.

Väl kan det till förmån för denna motion sägas, att de, som av samvetsskäl
vägra att deltaga i vapenövningar eller annan militär tjänstgöring, för
närvarande äro jämförelsevis få. Men det finnes icke någon säkerhet, att förhållandet
i nämnda hänseende framgent skulle bliva oförändrat. Fastmer håller
utskottet före, att om det ifrågasatta utbytet av militärtjänstgöring mot civilt
arbete bleve genom lag medgivet, samvetsömheten skulle komma att sprida
sig i allt vidsträcktare kretsar. Utsikten att slippa ifrån den militära tjänstgöringen
skulle otvivelaktigt — då ju friheten från dylik tjänstgöring såsom
konsekvens skulle medföra frihet från att i krig offra sitt liv för fosterlandet
— hos den mindre modiga, låt vara omedvetet, medföra en benägenhet att
omfatta den åskådning, som anser dylik tjänst stridande mot Guds ord. Mången
skulle kanske ej ens sky att hyckla samvetsbetänkligheter blott för att komma
i åtnjutande av ifrågavarande förmån. Än vidare. Giver staten de religiöst
samvetsömma en sådan undantagsställning som den nu föreslagna, synes staten
få svårt att neka samma förmån jämväl åt dem, som av andra än regiliösa motiv
åberopa sin övertygelse såsom grund för värnpliktsvägran. Gränsen mellan
det religiösa samvetet och det sociala samvetet är nämligen utan tvivel flytande.
De garantier mot missbruk, som skulle ligga däri, att de värnpliktiga i stället
skulle för statens räkning utföra sådant annat arbete, som motionären ifrågasatt,
kunna enligt utskottets förmenande ingalunda anses tillräckligt betryggande.
Vad dylikt civilt arbete för övrigt angår, kan utskottet icke underlåta att
erinra om de knappast övervinneliga svårigheter, som skulle möta för staten att
under alla omständigheter anordna allmänna arbeten av sådan beskaffenhet, att
värnpliktiga, oavsett föregående olika uppfostran och verksamhet, skulle kunna
i desamma med fördel användas.

För övrigt — skulle någon likställighet upprätthållas mellan sådana värnpliktiga,
som göra militärtjänst, och sådana, som därifrån befriats på grund av
samvetsbetänkligheter, måste tydligen de senare, under hela den tid, Sverige
vore invecklat i krig, fullgöra civilt arbete för statens räkning.»

Åtta utskottsledamöter reserverade sig och hemställde om bifall till motionen,
sju under åberopande av 1907 års lagutskotts motivering och en, herr Lindhagen,
med hänvisning till ovannämnda av honom år 1907 avgivna reservation,
vartill han dock nu fogade följande yttrande:

»Visserligen kan det ju hända, att de uttalade farhågorna om möjligheten
att anordna de ifrågasatta arbetena skola visa sig överdrivna. Vad som står fast
är, att, om den nu till buds stående utvägen innebär en halvmesyr, så är motionä -

rena förslag visserligen ett framsteg darif rån, men i alla fall endast en trefjärdedelamesyr.
När vissa värnpliktiga kunnat under vissa garantier kasseras på grund
av religiösa samvetsbetänkligheter, finns det ingen anledning att ej likställa dem
med värnpliktiga, som kasserats för kroppsfel. Endast på detta sätt vinnes trygghet
för att alla kasserade samvetsömma bli tillfredsställda och staten slipper ifrån
omkostnader och bekymmer.»

I Första kammaren uppstod även vid denna riksdag en längre debatt, efter
vars slut emellertid utskottets avstyrkande hemställan blev utan votering bifallen;
varemot Andra kammaren utan votering biföll motionen.

Ar 1911 upptogs frågan på nytt i en uti Andra kammaren väckt motion
nr 230, däri samma hemställan gjordes, som år 1907 blivit av lagutskottet tillstyrkt
och av Andra kammaren godkänd.

Lagutskottet tillstyrkte nu bifall till motionen och åberopade därvid vad 1907
års lagutskott anfört i ämnet. Sex reservanter ansågo att utskottet bort avstyrka
motionen och åberopade till stöd härför motiveringen i lagutskottets vid 1909 års
riksdag avgivna utlåtande i frågan.

Efter en kort överläggning biföll Första kammaren det förslag, som innefattades
i reservationen, varemot Andra kammaren utan debatt biföll utskottets
hemställan.

Vid 1912 års riksdag väcktes av herr Liljedahl inom Andra kammaren en
motion, nr 156, vilken torde böra i detta sammanhang omnämnas. Han hemställde,
att Riksdagen ville besluta att till Kungl. Maj:t ingå med en skrivelse, det
Kungl. Haj:t täcktes utreda, huruvida ej det nuvarande fängelsestraffet för värnpliktsvägran
kunde utbytas mot ett intagande å statens uppfostringsanstalt å
Bona, samt för Riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde
föranleda. Motionen blev av lagutskottet enhälligt avstyrkt samt av båda kamrarna
avslagen, i Första kammaren-utan debatt.

Frågan fick nu vila till 1915 års riksdag. Då framlades av herr N. A:son
Berg i Munkfors inom Andra kammaren en motion, nr 152, vari hemställdes,
att Riksdagen måtte besluta om en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att
Kungl. Maj :t måtte låta utreda, på vad sätt värnpliktiga, som av samvetsbetänkligheter
vägra att ikläda sig uniform och fullgöra sin värnplikt, skulle kunna beredas
möjlighet att utföra annat kulturellt arbete för statens räkning.

Motionen hänvisades till tillfälligt utskott, Andra kammarens femte tillfälliga
utskott, som, efter redogörelse för frågans föregående behandling inom riksdagen,
hemställde, att Andra kammaren för sin del måtte besluta, det riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda
på vad sätt värnpliktiga, som finnas hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst,
må kunna befrias ej blott såsom nu från sådan tjänst utan jämväl från
skyldigheten att bära uniform, för att i stället beredas tillfälle att under motsvarande
tid utföra annat, civilt arbete för statens räkning, samt att Kung!
Maj :t måtte vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde föranleda.

1911 årarlk*-

1912 Åra rikadmy.

1915 ära riksdag.

I motiveringen lämnade utskottet en ganska utförlig redogörelse för frågans
föregående behandling i riksdagen ävensom några uppgifter om utländska
förhållanden på ifrågavarande område, varefter utskottet fortsatte sålunda:

»Av ovanstående utredning framgår, vad också motionären åberopat, att
riksdagen 1901 godkänt själva principen, att värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter
mot vapentjänst, kunna efter vederbörlig prövning meddelas rätt att
i stället användas till annan lämplig tjäntsgöring vid truppförbandet. Erfarenheten
har emellertid visat, att det förekommit fall, då dylika värnpliktsvägrare
anse sig av samvetsskäl ej blott icke kunna göra vapentjänst utan även icke kunna
ikläda sig vapendräkten och ej heller vilja utföra annat arbete vid truppen.
Däremot ha de förklarat sig villiga att under motsvarande tid utföra sådant civilt
arbete för statens räkning, som kan beredas dem, utan skyldighet från deras
sida att bära uniform.

Motionären syftar nu till att åstadkomma ett supplement i dylik riktning
till den redan anförda bestämmelsen, uttryckt i k. cirkuläret av den 21/2 1902.
Utskottet anser för sin del denna önskan väl motiverad. Har staten en gång
fastslagit själva huvudprincipen om möjlighet för samvetsömma till befrielse att
göra vapen tjänst, synes det staten föga värdigt och icke gagneligt att bestraffa
med långvariga, upprepade fängelsestraff vägran att bära vapendräkten eller att
utföra något som helst arbete vid truppen, en vägran som i jämförelse med den
förra dock måste sägas ha en underordnad betydelse ur statens synpunkt, på
samma gång den dock för värnpliktsvägraren ifraga kan framstå som en lika
ofrånkomlig samvetssak som vägran att göra själva vapentjänsten.

Gentemot dem, vilka med åberopande av vikten att hävda statens auktoritet
emot enskildas anspråk på självhävdelse i det ena eller andra avseendet möjligen
befara för försvaret vådliga konsekvenser av ett sådant medgivande, som
här ifrågasatts, må anföras, att antalet fall av dylik vägran är ytterligt ringa,
enligt uppgift högst ett 10-tal per år. Med den noggranna prövning, som redan
nu förekommer och givetvis fortfarande skulle förekomma av omständigheterna
i varje särskilt fall, torde möjlighet till simulering knappast förefinnas. Utskottet
har också den uppfattningen, att de värnpliktige med ytterst fa undantag,
nämligen där starka samvetsbetänkligheter föreligga, skola föredra den militära
tjänstgöringen framför ett civilt arbete, som säkerligen kommer att bli väl
så krävande som vapentjänsten.»

Reservation anfördes dels av herrar Liljedahl och Sundström, vilka ansågo,
att utskottet bort, på särskilt av dem angivna skäl, hemställa, att andra kammaren
för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i värnpliktslagen, att värnpliktig, vilken av samvetsbetänkligheter
vägrar ikläda sig uniform för fullgörandet av sin värnplikt, måtte
åläggas att civilklädd utföra annat arbete för statens räkning, dock att detta bleve
av något längre varaktighet än den militära tjänstgöringen, dels ock av herrar
Gustafsson i Brånsta, Bengtsson i Kullen, Åkerlindh och Thore, som, efter
utförligt återgivande av aktstycken i frågan, hemställde, att motionen ej måtte
föranleda någon Andra kammarens åtgärd.

Enligt den lydelse reservanterna herrar Liljedahl och Sundström velat giva
utskottets utlåtande var motiveringen så lydande:

»Utskottet hävdar den ståndpunkten, att statens intresse bör gälla för mer
än den enskildes, och då den svenska krigsmakten icke avses att nyttjas för andra
ändamål än försvaret av Sveriges självständighet och neutralitet, föreligger en
så klart etisk grundval utt bygga värnplikten på, att ingen tvekan behöver uppstå
hos den enskilde angående hans ovillkorliga plikt att bidraga till värnandet
av det land, vars lagbundna frihet han som medborgare är delaktig av. Det oaktat
inträffa nästan årligen fall, då värnpliktiga, om också till ett ringa antal,
kanske högst 10, känna sitt samvete förbjuda dem att ikläda sig uniform för att
fullgöra sin värnplikt.

Det är givetvis även ett statsintresse, att det av grundlagen.uppställda idealet
om, att staten ej bör våldföra sig på den enskildes samvete, hålles i helgd genom
utfyllande lagbestämmelser, vilka föra det moderna samhället så nära idealet,
som den givna verkligheten — här statens bestånd — kan tåla. En stats
styrka ligger icke minst däri, att den kräver och fostrar en medborgaranda,
som visar att den enskildes liv verkligen står i överensstämmelse med hans samvete.
Ett handlande i strid med samvetets bud alstrar en dålig, av hyckleri och
kryperi förorenad medborgaranda.

Frågan om behandlingen å statens sida av sådana värnpliktiga, vilka av
samvetsskäl känna sig förhindrade att fullgöra soldatplikten mot sitt land, emedan
de anse varje dödande av en människa vara en orättfärdig handling, är så
till vida löst i vårt land som att dessa värnpliktiga kunna efter noggrann prövning
av varje särskilt fall kommenderas till sjukvårdstjänst eller handräckningsarbete
för krigsmaktens räkning. Men icke ens detta tillmötesgående från statens
sida har visat sig tillräckligt för att häva samvetsbetänkligheterna hos alla
inom den ifrågavarande kategorien värnpliktige. Utskottet anser, att om en ingående
undervisning av fullt lämplig person meddelades dessa värnpliktsvägrare
om den militära sjukvårdens innebörd, så skulle de möjligen erhålla en ny
syn på denna sak. De skulle då kunna få klart för sig, att de genom fullgörandet
av sin värnplikt kunna i händelse av krig lämna sjuka och sårade både i egen
och fiendens armé hjälp å slagfältet, att det därvid är nödvändigt vara iförd
uniform för att ej bliva behandlad som marodör, att sjukvårdssoldatens särskilt
utmärkta uniform just symboliserar den kristna kärlek till både vän och fiende,
som brukar åberopas av dem, som vägra iföra sig även sjukvårdssoldatens uniform.
Om fullt åskådliga exempel lämnades i denna undervisning om vikten av
att redan i fred lära sig sjukvårdstjänstens olika grenar, såsom bårars bärande,
förbands anläggande m. m., så skulle kanske flera av dessa värnpliktsvägrare
inse, att den religiösa eller politiska påverkan, de varit utsatta för, i grunden
varit människofientlig, då den jämväl inneburit en agitation mot den kristna
plikten att taga hand om sårade och sjuka på ett slagfält.

Emellertid anser sig utskottet ej kunna bestrida, att fall kunna inträffa,
då en värnpliktsvägrare ej kan anses lämplig för sjukvårdstjänst eller ej låter
sin åsikt ändras. Tål han ej att se blod och saknar han i övrigt den själens
styrka, som erfordras för ett effektivt kärleksarbete sådant som sjukvårdssoldatens
å ett blodigt slagfält, så torde ett verkligt psykiskt förhinder finnas,
vilket i lika hög grad som vissa kroppsfel tala för kassation. Men möjlighet
kan ock finnas för ett bedrägligt förfarande å den värnpliktiges sida, genom att
lusten att undandraga sig sin plikt frestar till hycklande av samvetsbetänklighe -

ter eller psykisk oförmåga till sjukvårdssoldaten* kall. Inför dessa olika möjligheter
av verklig- och låtsad samvetsömhet anser utskottet en annan utväg böra
väljas än såväl den rent avvisande, som icke vill någon förändring av gällande
bestämmelser, och den av otillräckliga garantier hägnade, som motionären föreslår.
Den förra förbiser, att så länge en samvetsöm värnpliktsvägrare för ein tros
skull underkastar sig upprepade fängelsestraff, medan en verklig förbrytare blott
dömes en gång, så talar ett sådant martyrskap för befintligheten av en verklig
om också missledd övertygelse. Den senare utvägen innebär däremot en alltför
stor lockelse åt hycklarnas och de pliktförgätnas kategori. Dessa skulle enligt
motionen erhålla ett lika långt och i regeln av dem såsom lättare betraktat civilt
arbete i stället för militärtjänsten. Utskottet anser sig därför böra förorda
införandet av en sådan bestämmelse i värnpliktslagen, att ett civilt arbete av något
längre varaktighet än den militära tjänstgöringen vid det vapenslag, värnpliktsvägraren
tilldelats, exempelvis en ökning av tio procent, må kunna efter
noggrann prövning åläggas den, som nekar bära uniform.»

Uti omförmälda av herr Gustafsson m. fl. avgivna reservation meddelades
en utförlig framställning av vad tillförene i frågan förekommit inom riksdagen.
Reservanterna påpekade därvid, bland annat, att vid behandling i andra
kammaren år 1907 av lagutskottets då avgivna förslag i ämnet anförts såsom
skäl för bifall till detsamma att »då vore det första steget taget, och helt säkert
skola vi inom en snar framtid kunna taga det störa, slutliga, avgörande steget».
»Vart detta störa, slutliga, avgörande steg torde hava .syftat», fortsätta
reservanterna, »därom synes den vid utskottsbetänkandet fogade, av herr Lindhagen
avgivna reservationen lämna en god vägledning, liksom den också torde angiva,
vilka åtgärder man nödgas vidtaga, om man vill förvänta, att inga vidare
krav från samvetsömma värnpliktiga skola framställas.»

Efter att hava redogjort för frågans behandling vid 1909 och 1911 års riksdagar,
fortsätta reservanterna vidare:

»De motioner, som efter utfärdandet av det kungl. cirkuläret av den 21
febr. 1902 blivit väckta i denna fråga, hava sålunda avsett en utredning huruvida
och på vilket sätt sådana värnpliktiga, som på grund av religiös övertygelse
finna sig av samvetsbetänkligheter förhindrade att deltaga i vapenövning eller
annan militär tjänstgöring, må i stället få utföra annat arbete för statens
räkning, medan den nu föreliggande av utskottet tillstyrkta motionen avser en
utredning på vad sätt värnpliktiga, som av samvetsbetänkligheter.vägra att ikläda
sig uniform och fullgöra sin värnplikt, må kunna beredas möjlighet att utföra
annat kulturellt arbete för statens räkning.

Det synes oss uppenbart att, som också värnpliktslagskommittén framhåller,
uppfattningen om samvetsfriheten ej kan få innebära en obegränsad rätt
för den enskilde att sätta sitt veto gent emot staten i varje fall, då härför kunna
åberopas påstådda samvetsskäl. Och om på något område statssamhällets enhetlighet
är särskilt nödvändig, måste det vara på området för statens verksamhet
utåt, gentemot andra stater, varför den enskilde statsmedlemmens frihet att från
sitt eget samvetes synpunkt avgöra, om han vill eller icke vill, på det sätt, staten
bestämt, medverka på detta område till statens värnande mot yttre faror, ej
kan godkännas, utan att den enskilde statsmedlemmen därigenom skulle erhålla
en sådan överhöghet över staten själv, att själva statsordningen därigenom skulle

sönderbrytas. Friheten för den enskilde att handla efter sin individuella uppfattning,
måste därför på detta område i viss mån begränsas av statsintresset.

''Gent emot dem’ -—- säger utskottet — ''vilka med åberopande av vikten att
hävda statens auktoritet emot enskildas anspråk på självhävdelse i det ena eller
andra uvseondet, möjligen befara för försvaret vådliga konsekvenser av ett sådant
medgivande, som här ifrågasatts, må anföras, att antalet fall av dylik vägran är
ytterst ringa, enligt uppgift högst ett 10-tal per år.’ AKu utskottet förbiser härvid
alldeles, att det nu icke finnes någon rättighet för de samvetsömma att vinna
befrielse från att göra vapentjänst; annorlunda torde det ställa sig, om man medgiver
en sådan rätt och därigenom försätter individen i den ställningen, att han
kan börja fundera över om han skall fullgöra vad samhället pålägger honom eller
om han icke skall fullgöra det. Öppnar man en väg, och därtill en okontrollerbar
sådan, varigenom befrielse från värnplikten blir en medgiven rättighet, så
torde, särskilt med kännedom om exemplets makt i den ålder, vari de värnpliktiga
befinna sig, och med hänsyn till den påverkan, varigenom samvetsömhet numera
ofta hos ungdomen framalstras, kunna förutses, att det ej längre blir fråga
om ett litet fåtal värnpliktsvägrare, utan om ett avsevärt antal bland vilka man
torde kunna räkna många, som aldrig kcmmit på dylika funderingar, om icke
lagstiftningen givit dem rätt att bestämma sig för eller emot lydnad för samhällets
beslut och anordningar. Och har man kommit därhän, att den enskildes vilja
står över statens på ett område, så torde man få räkna med att samma krav kan
utvidgas även till andra områden.

''Utskottet’ — heter det vidare — ’har också den uppfattningen, att de värnpliktiga
mod ytterst få undantag, nämligen där starka samvetsbetänkligheter föreligga,
skola föredra den militära tjänstgöringen framför civilt arbete, som säkerligen
kommer att bli väl så krävande som vapen tjänsten.’

Oavsett de svårigheter och kostnader, som med anordnande av ett dylikt arbete
skulle vara förenade, synes det osa, som om utskottet skulle alldeles förbise,
att det centrala i värnplikten icke är vapenövningen. I fredliga tider kan det
väl förefalla, som om värnplikten bestode uti eller skulle kunna ersättas med så
eller så många tjänstgöringsdagar, men i tider av krigsfara borde det stå klart
för envar, att det centrala i värnplikten ligger just i plikten att strida för och,
om så kräves, offra sitt liv för fosterlandets försvar. Vid utövandet av den plikten
kräves det mödor och ansträngningar, som vida överstiga det civila arbetets,
men den pliktuppfyllelsen kan heller aldrig uppvägas av några flere eller färre
civila kronodagsverken. Inför eu verklig krigsfara, när måbända generationers
kulturarbete kan vara beroende av att statssamkället kan hävda sin nationella
frihet och sitt oberoende, torde man bäst komma att inse vad litet värde dessa civila
dagsverken skulle ha, jämförda med den insats, de medborgare komme att
göra, vilka danat sig för fosterlandets försvar.

Och vilken garanti har man för att ej samvetsskäl skulle anföras även
emot denna dagsverksskyldighet ?

Emellertid vilja vi ej förneka, att de förhållanden, som i den föreliggande
motionen beröras, ’ej sällan äro av synnerligen ömmande beskaffenhet’, ocb ehuru
utskottet vitsordar ’den noggranna prövning, som redan nu förekommer — —
— av omständigheterna i varje särskilt fall’, så synes det oss likväl önskvärt, att
dessa samvetsömma, mera omsorgsfullt än som hittills måhända alltid varit fal -

let, underkastades en sakkunnig undersökning, helst av en erfaren psykiatriker,
beträffande sitt mentala tillstånd. Av vad som under denna frågas behandling
förut framkommit, synes oss nämligen framgå, att bland dem, som av allvarliga
religiösa samvetsskäl vägra att deltaga i varje slag av militär tjänstgöring, finnes
en och annan, vars vägran kan vara beroende av rent sjukliga föreställningar,
verklig abnormitet; och om verklig abnormitet kan konstateras, så bör
naturligtvis den som lider därav helt befrias. Skulle däremot möjlighet till befrielse
beredas i de ömmande fall, då personer, utan att vara belastade med en
dylik andlig defekt, likväl av allvarliga religiösa samvetsskäl vägra att deltaga i
militär tjänstgöring, synes oss den enda tillrådliga väg härför vara den väg, som
i en del andra fall anlitas, då en allmän lagbestämmelse ej kan tillfredsställande
reglera varje enskilt fall, nämligen den kungliga benådningsrättens väg. Kunde
den vägen anlitas, skulle möjligen Kungl. Maj:t, efter en omsorgsfull prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall, kunna meddela befrielse, då uppenbart
alla billiga hänsyn tala därför.

I detta sammanhang vilja vi, i likhet med värnpliktslagskommittén, framhålla
såsom önskvärt, om ändring kunde åstadkommas i det förhållandet, att
värnpliktig vid upprepad vägran att deltaga i militärtjänst måste dömas till frihetsstraff
på längre tid. ’Vad som förefaller upprörande i den bestraffning, som
kan bliva följden av en på samvetsbetänkligheter stödd vägran att fullgöra försvarsplikten,
torde vara mindre, att straff härför utkräves, än den omständigheten
att, när rättelse ej följer, straffet oupphörligt förnyas’, säger värnpliktslagskommittén,
och i detta vilja vi tillfullo instämma.

Då emellertid något yrkande i den riktning, vi framhållit såsom önskvärd,
ej framställes i den nu föreliggande motionen och då vi icke — allraminst den
tid vi nu genomleva -— vilja vara med om att företaga åtgärder, åsyftande en
större eller mindre avskrivning av plikten att försvara sitt land, få vi vördsamt
hemställa, att herr Bergs i Munkfors motion, nr 152, ej må till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.»

Frågan avgjordes i Andra kammaren medelst dubbla voteringar. I voteringen
om kontraproposition uteslöts det rena avslagsyrkandet med 102- röster
mot 89, och antogs till kontraproposition bifall till utskottets hemställan. I
huvudvoteringen segrade herrar Liljedahls och Sundströms reservation med 83
röster mot 66. Sedan ärendet därefter överlämnats till Första kammaren och
denna hänvisat detsamma till sitt första tillfälliga utskott, hemställde sistnämnda
utskott, med reservation av herr Hugo Hammarskjöld, att första kammaren
måtte för sin del besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida det
genom nådiga cirkuläret den 2-1 februari 1902 vederbörande truppförbandschefer
lämnade bemyndigandet beträffande värnpliktig, som funnes hysa samvetsbetänkligheter
mot vapentjänst, skulle kunna utvidgas därhän, att det beredde
möjlighet att låta sådan värnpliktig civilklädd och under lämplig tillsyn utföra
arbete för statens räkning vid eller utom truppförbandet.

Första kammarens första tillfälliga utskotts till stöd för denna hemställan
anförda motivering var av följande lydelse:

»Det är ett känt förhållande, att värnpliktiga, om ock till synnerligt ringa
antal, finnas, vilka av religiösa betänkligheter anse sig förhindrade att fullgöra

vapentjänst. Men på senare tid har exempel förekommit, att värnpliktig av enahanda
skäl vägrat ikläda sig uniform och utföra annan tjänst vid truppen. Det
är sistnämnda kategori, som förevarande motion närmast avser.

Huru beklagligt och huru ofattbart det än må synas, att skyldigheten att
utbilda sig till försvarare av sitt fosterland kan framkalla verkliga samvetsbetänkligheter,
torde det dock med statens uppgift icke vara oförenligt, att till dessa
betänkligheter tages all den hänsyn, som utan eftersättande av statens auktoritet
skäligen kan medgivas, och att strafftillämpning å sådana värnpliktige i
möjlig mån undvikes. Genom riksdagens skrivelse i ämnet 1901 och det i andra
kammarens utskotts utlåtande berörda cirkulär av den 21 februari 1902 hava också
statsmakterna givit ett principiellt erkännande åt riktigheten av donna uppfattning,
till vilken utskottet för sin del icke heller tvekat att ansluta sig.

Vid prövning av vilka utvägar, som lämpligen böra väljas, för att i ifrågavarande
avseende skapa förhållanden, ägnade att tillfredsställa dem, som av sitt
samvete känna sig förbjudna att bära vapen eller uniform, har utskottet icke ansett
sig kunna för egen del biträda de särskilda förslag, som motionären och
andra kammaren var för sig ansett sig böra förorda. Utskottet vill starkt ifrågasätta,
huruvida dessa förslag verkligen innebära ur alla synpunkter tillfredsställande
uppslag till en god lösning av ifrågavarande spörsmål. Enligt utskottets
åsikt torde åtminstone vissa av dem, som hysa samvetsbetänkligheter, känna sig
föga tilltalade av ett arbete, som bure en allt för bjärt prägel av att vara ett
surrogat för vapentjänsten. Ifrågavarande arbete finge måhända ock lätt karaktär
av tvångsarbete, ja, till och med som ett straff, isynnerhet därest tjänstetiden
för ifrågavarande samvetsömme sattes längre än för övriga värnpliktiga.
Liksom det för utskottet synes i hög grad motbjudande, att de förra enligt nuvarande
bestämmelser måste med upprepade frihetsstraff sona förhandenvaron
av ett överkänsligt samvete, torde de själva känna sig icke mindre kränkta i sin
övertygelse, därest frihetsstraffet utbyttes mot ett arbete, som efter deras egen
och sannolikt även efter åtskilliga andras åsikter erbjöde påfallande likheter med
straffarbete.

Det torde också vara klart, att en dylik anordning skulle för staten ställa sig
ganska kostsam — om den ock trots de helt visst icke få organisatoriska svårigheterna
kunde genomföras.

Utskottet har jämväl tagit under övervägande det reservationsvis av herr
Gustafsson i Brånsta m. fl. inom andra kammaren framställda förslaget, att,
enär en allmän lagbestämmelse förmenades icke kunna tillfredsställande reglera
varje enskilt fall, Kungl. Maj:t borde bemyndigas, att, efter omsorgsfull prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall, meddela fullständig befrielse från
värnplikten, då uppenbart alla billiga hänsyn talade därför.

Utskottet kan för sin del icke förorda detta förslag till bifall. Det synes
nämligen utskottet, som om i detta uppslag icke tillräckligt beaktats, att en dylik
prövning utom annat förutsätter en mycket ingående kännedom om den, som sålunda
önska dispenseras, en kännedom, som näppeligen kan vinnas genom de intyg
och andra handlingar, som skulle vara hos Kungl. Maj:t tillgängliga. Personlig
beröring, personliga samtal synas vara oeftergivliga villkor för ett rättvist
avgörande.

Om fullständig befrielse från värnplikten på angivet sätt stode att vinna,

lö''l« års riks

d«r.

torde förvisso även frestelsen att genom simulerad samvetsömhet söka undandraga
sig denna skyldighet högst väsentligt ökas.

Utskottet har för sin del ansett lämpligt, att såvitt möjligt icke avvika
från den väg, som av riksdagen 1901 anvisades och sedermera av Kungl. Maj :t
genom ovanberörda cirkulär beträddes, varför utskottet anser sig böra förorda, att
steget nu, sedan större erfarenhet i förevarande avseende vunnits, tages i
nämnda riktning något längre, än vad vid sagda tillfälle ansågs av förhållandena
påkallat.

Enligt utskottets åsikt skulle detta med fördel kunna ske så, att det genom
nådiga cirkuläret den 21 februari 1902 åt vederbörande truppförbandschefer lämnade
bemyndigandet beträffande värnpliktig, som befunnes hysa allvarliga samvetsbetänkligheter
mot vapentjänst, bleve utvidgat därhän, att möjlighet bereddes
sådan värnpliktig att civilklädd och under lämplig tillsyn utföra civilt arbete för
statens räkning, eventuellt, där så läte sig göra, annorstädes än vid truppförbanden.

Gentemot detta utskottets förslag skulle visserligen delvis kunna anföras de
skäl, utskottet ovan framhållit såsom talande mot de av motionären och Andra
kammaren framställda förslagen. Men härvid bör dock beaktas, att den av utskottet
anvisade vägen redan blivit av statsmakterna beträdd samt att några avsevärda
svårigheter vid realiserandet av utskottets förslag sannolikt icke heller
skulle möta. De på grund av samvetsömhet från vapentjänst befriade borde nämligen
enligt utskottets mening utan olägenhet kunna åläggas att såsom skrädderiarbetare,
maskinister, gevärshantverkare eller dylikt förrätta nämnda arbetarkategorier
åliggande göromål, vilka för närvarande ofta utföras i civil dräkt och
stundom utom truppen i hemmet eller i särskilda verkstäder eller, därest de ej
vore kunniga i något särskilt yrke, erhålla annan lämplig sysselsättning. Några
samvetsbetänkligheter mot åtagande av dylikt arbete torde näppeligen med fog
kunna yppa sig, enär den samvetsömme sluppe deltaga i all egentlig militärtjänst
och tillika vore befriad från bärandet av militär uniform.

Frågan om huru uppsikten över de ifrågavarande värnpliktige lämpligen
borde ordnas vore därmed också ur alla synpunkter nöjaktigt löst, varförutom
är att märka, att arbetsprodukten komme staten direkt till godo.

Till vad som sålunda i ämnet anförts vill utskottet endast tillägga, att
den såsom samvetsöm från vapentjänst befriade under alla omständigheter bör,
utan hänsyn till sin .särställning i övrigt, vara underkastad krigslagarna.»

Första kammaren beslöt, efter en längre diskussion, medelst votering, med
(18 röster mot 55, att avslå sitt tillfälliga utskotts hemställan, vadan frågan även
vid 1915 års riksdag förfallit.

Vid båda de följande riksdagarna upptogs den ånyo, medelst lika lydande
motioner i båda kamrarna. År 1916 väcktes motion i Första kammaren av herrar
A. W. Gnillberg och K. A. Nilson, nr 86, i Andra kammaren av herr Berg
i Munkfors, nr 199. I båda motionerna gjordes hemställan i likhet med vad
Första kammarens tillfälliga utskott år 1915 föreslagit.

Motionärerna i båda kamrarna hänvisade till föregående uttalanden i frågan
samt framhöllo, bland annat, att den behandling, som i vårt land vederfores
de &am vet sömma, vore långt ifrån värdig eu nation sådan som den svenska, var -

jämte anfördes, utt Sverige borde kunna pä detta område mata sig med de länder,
i vilka, man tagit hänsyn till do människor, det här gäller.

Vederbörande tillfälliga utskott, Första kammarens första och Andra kammarens
femte, hemställde vart för sig om bifall till det väckta förslaget.

Förstakammarutskottet anförde huvudsakligen:

»Den angelägenhet, för vilken motionärerna i förevarande motion påkallat
riksdagens uppmärksamhet, har, såsom vid frågans behandling vid nästföregående
års riksdag närmare utvecklades, under en följd av år varit föremål för
dryftande såväl inom som utom riksdagen. Att denna fråga icke förrän den
på ett eller annat sätt vunnit sin lösning kommer att definitivt avföras från
dagordningen, torde med hänsyn till frågans behjärtansvärda innebörd få anses
otvivelaktigt.

Det torde få antagas, att det motstånd, som det i mofionen framställda
kravet mott i riksdagens kamrar, mindre berott på principiella betänkligheter
an på förmenta svårigheter att praktiskt omsätta kravet. Genom den riksdagens
framställning, som föranlett utfärdandet av cirkuläret av den 21 februari
1902, har nämligen godtagits principen, att verkligt samvetsömma värnpliktiga
hora kunna befrias från vaoentjänst för att i stället utföra annan lämplig tjänstgöring
vid truppförband. Xu gäller det endast, att sådant arbete må kunna av
den värnpliktige utföras i civil dräkt.

Utskottet vill icke förneka, att den ifrågasatta anordningen kan vara förråd
med vissa svårigheter, liksom att prövningen, huruvida verklig samvetsömhet
är förhanden, är av grannlaga natur. Emellertid kan utskottet icke
finna, att dessa svårigheter och ömtåligheten av denna prövning skola framirada
i nämnvärt högre grad än som redan måste vara förhållandet vid tilllampningen
av ovan berörda cirkulär.

Utskottet, tror sig för övrigt i sitt vid 1915 års riksdag avgivna utlåtande
i anledning av en i ämnet väckt motion hava anvisat eu utväg, genom vars
beträdande utskottet, förmenar, att ej mindre de mötande svårigheterna på
ett i det hela .lyckligt sätt undanröjas än även att all tillbörlig hänsyn tages
till statens berättigade intressen.

Utskottet uttalade nämligen då, att de på grund av samvetsömhet från
vapentjänst befriade borde utan olägenhet kunna åläggas att såsom skrädderiarbetare,
maskinister, gevärshantverkare eller dylikt förrätta nämnda arbetarkategorier
åliggande göromål, vilka ofta plägade utföras i civil dräkt och stundom
utom truppen i hemmet eller i särskilda verkstäder eller, därest de ej
vore kunniga i något särskilt yrke, erhålla annan lämplig sysselsättning. Utskottet
fogade härtill den reflexionen, att några samvetsbetänkligheter mot åtagande
av dylikt arbete näppeligen med fog kunde yppa sig, enär den samvetsomme
eluppe deltaga i all egentlig militärtjänst och tillika vore befriad från
bärandet av uniform, varjämte utskottet erinrade, att frågan om huru uppsikten
over de ifrågavarande värnpliktige lämpligen borde ordnas därmed vore
ur alla synpunkter nöjaktigt löst, samt framhöll, att arbetsprodukten komme
staten direkt till godo.

Utskottet anser sig alltså fortfarande böra vidhålla sitt vid 1915 års riksdag
gjorda förslag i frågan, och detta så mycket hellre, som utskottet tror

eig veta, att berörda förslag även ur militära synpunkter gynnsamt bedömts
från militärt auktoritativt håll.»

Andrakammarutskottets motivering lydde sålunda:

»Den nu föreliggande motionen avser icke att införa någon ny princip
för behandlingen av en viss kategori av värnpliktiga utan endast att åstadkomma
en detaljförändring vid tillämpningen av den princio om samvetsömmas
rätt att fritagas från direkt delaktighet i vapentjänstgöring, vilken fastslagits
uti Kungl. Maj :ts nådiga cirkulär av den 21 febr. 1902. Har Kungl.
Maj:t och riksdagen redan tidigare godtagit samvetsnöd som tillräckligt motiv
för befrielse från direkt vapentjänst, kan man logiskt sett icke gärna nu vägra
att godkänna samma samvetsnöd som motiv för att- dessa från direkt vapentjänst
fritagne befrias även från att bära uniform. I varje fall kan man icke
som skäl mot det nu resta kravet anföra, att man därmed i högre grad än tidigare
åsidosätter statsnyttans fordringar för individuella samvetsbetänkligheter.

Praktiskt torde saken troligen ganska lätt kunna ordnas på det sätt, som
redan vid fjolårets riksdag framfördes i första kammarens första tillfälliga utskotts
ovannämnda utlåtande, nämligen att de sålunda på grund av samvetsömhet
från vapentjänst befriade kunde åläggas att, med hänsyn tagen till
deras civila yrkesutbildning, såsom skrädderiarbetare, maskinister o. s. v.,
förrätta för försvaret nödvändiga arbeten, vilka f. n. ofta utföras i civil dräkt
och stundom utom truppen i hemmet eller i särskilda verkstäder.

Talet om att statens försvarskraft skulle minskas, om det i motionen påyrkade
kravet genomfördes, tror utskottet icke hava fog för sig. Antalet personer,
vilkas samvetsömhet förbjuder dem till och med att bära någon som
helst uniform, eftersom denna för dem är en yttre symbol för krig och militärväsende,
har hitintills varit ytterligt ringa och torde med all sannolikhet ''
icke komma att nämnvärt ökas. Farhågan för simulerad samvetsnöd i denna
punkt torde icke vara berättigad, enär befrielse från att bära uniform väsentligen
är en rent psykisk, men icke en materiell fördel. Utskottet anser därför
i likhet med föregående år och i överensstämmelse med första kammarens
första tillfälliga utskott, att skäl icke föreligga för att utsträcka värnpliktstiden
för dem, som sålunda befriats att bära uniform.»

Reservationer anfördes dock i första kammarutskottet av herrar Hammarskjöld,
Y aler i us Olsson och Holm samt i andrakammarutskottet av herrar Thore.
Sundberg, Eurén och Winkler, de sistnämnda med uttryckligt yrkande att vederbörande
motion icke måtte föranleda någon Andra kammarens åtgärd.

Sistnämnda reservanters yttrande var av följande lydelse:

»Den i motionen avsedda utvidgningen av kungl. cirkuläret den 21 februari
1902 innebär icke, såsom av utskottets utlåtande synes framgå, allenast
att de värnpliktige, varom här är fråga, skulle kunna hefrias från bärande
av uniform.

Den innebär även en betydelsefull ändring med avseende å beskaffenheten
av det arbete, mot vilket vapentjänsten skulle kunna utbytas, och platsen för
detta arbetes förrättande.

Ty medan enligt cirkulärets nuvarande-lydelse befälet blott äger. förordna
om annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet, ifrågasätter motionen, att
detta förordnande skulle kunna utsträckas till »arbete för statens räkning vid

eller utom truppförbandet» och således från civil militärtjänst till fullständig''
civil tjänst.

Såväl motionären som utskottet synes anse, att de antydda utvidgningarna
av cirkuläret skulle vara icke blott ägnade att häva den samvetsömmes betänkligheter
mot militärutbildningen, utan även förenliga med de krav, vilka staten
för fasterlandets försvar äger ställa på medborgarna, i följd varav från
statens sida icke borde resas några betänkligheter mot dem.

Reservanterna äro av en annan mening.

Vad först beträffar betänkligheterna mot militärutbildningen, så finnes
det icke anledning antaga, att dessa skulle i någon mån hävas genom befrielse
från bärandet av uniformen, ty den samvetsömmes betänkligheter i detta
avseende torde vända sig mot all slags militärtjänst och icke endast mot en
sådan detalj som uniformen. Samma uppfattning har tydligen även föresvävat
motionären, då han ju, såsom ovan antytts, i motionen ifrågasätter jämväl
att. sambandet mellan den värnpliktiges sysselsättning och den militära utbildningen
skall förminskas eller helt utplånas, därigenom att den samvetsömme
skall kunna medgivas att få utföra arbete för statens räkning utom truppförbandet.
Dylika medgivanden torde i själva verket i de allra flesta fall komma
att innebära full befrielse från militärtjänst.

Vad vidare angår statens krav å sina medborgare med hänsyn till försvaret,
så är det uppenbart, att en förlust tillskyndas försvaret i den mån
värnpliktiga av ifrågavarande slag tillåtas fullgöra civil tjänst i stället för militärtjänstgöring.
Utskottet framhåller visserligen, att det gäller endast ett fåtal
värnpliktige och att en eftergift å ifrågavarande område i följd härav icke
skulle innebära något menligt ifråga om statens säkerhet. Reservanterna förmena
emellertid, att det nuvarande jämförelsevis ringa antalet av personer, vilka
motsätta sig militärtjänst i full utsträckning, icke kan lämna någon tillförlitlig
ledning för bedömande av antalet militärtjänstvägrare i framtiden, för
den händelse en utvidgning av det kungl. cirkuläret i nu ifrågasatt riktning
skulle komma till stånd.

Med anledning av vad sålunda anförts och då vi allra minst under nu- rådande
förhållanden kunna vara med på något förslag, som innebär någon som
helst eftergift i fråga om den medborgerliga skyldigheten att deltaga i fosterlandets
försvar, få vi hemställa, att förevarande motion icke måtte föranleda
någon Andra kammarens åtgärd.»

Första kammaren avslog, med 67 röster mot 46 så väl sitt utskotts hemställan
som den inom kammaren väckta motionen, varemot Andra kammaren
med 115 ja mot CO nej biföll sitt tillfälliga utskotts förslag.

De vid 1917 års riksdag väckta motionerna — nr 41 i Första kammaren
av herr Gullberg, med instämmanden av herrar Fr. Ström och A. Petrén i motionens
syfte, samt nr 123 i Andra kammaren av herr Berg i Munkfors — skilde
sig så till vida från varandra, att enligt den förra föreslogs, att det arbete,
som borde åläggas samvetsömma värnpliktige, borde för förhindrande av simulation,
omfatta längre tid än den lagstadgade vapenövningstiden, ett tillägg,
som icke förekom i herr Bergs motion.

1917 års riksda?.

7 6

I den förra motionen föreslogs nämligen, att riksdagen måtte i skrivelse
till Ktmgl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida det
genom nådiga cirkuläret av den 21 febr. 1902 vederbörande truppförbandschefer
lämnade bemyndigande beträffande värnpliktig, som befunnes hysa samvetsbetänkligheter
mot vapentjänst, skulle kunna utvidgas därhän, att det beredde
möjlighet att låta sådan värnpliktig civilklädd och under lämplig tillsyn
utföra arbete för statens räkning, vid eller utom truppförbandet, och för att förhindra
simulation, under längre tid än den lagstadgade vapenövning stiden samt
giva åt nämnda cirkulär den tydliga avfattning, att allt subjektivt godtycke
skulle vara uteslutet, och sedan för riksdagen framlägga det förslag utredningen
kunde komma till.

Herr Bergs motion utmynnade åter i hemställan, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
det genom nådiga cirkuläret av den 21 februari 1902 vederbörande truppförbandschefer
lämnade bemyndigande beträffande värnpliktig, som befunnes
hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, skulle kunna utvidgas därhän, att
det beredde möjlighet att låta sådan värnpliktig civilklädd och under lämplig
tillsyn utföra arbete för statens räkning vid eller utom truppförband, samt
giva åt nämnda cirkulär den tydliga avfattning, att allt subjektivt godtycke
skulle vara uteslutet och för riksdagen framlägga förslag härom.

I båda motionerna erinrades i motiveringen, bland annat, att Första kammarens
första tillfälliga utskott år 1916 yttrat, att frågan icke, förrän den på
ett eller annat sätt vunnit sin lösning, komme att definitivt avföras från dagordningen;
att Svenska Missionsförbundets styrelse hos Kungl. Maj:t gjort
framställning angående behovet av ett tillmötesgående på detta område, samt att
det vore ett faktum, att allt flera finge sitta i fängelse för värnpliktsvägran,
vilket allt visade, att frågan vore aktuell och behövde få en snar lösning. Ffter
återgivande av innehållet utav 1902 års cirkulär, fortsätta motionärerna: Därav
framgår, att en mycket svår och grannlaga prövning blivit lagd i regementschefernas
hand. De å sin sida vånda sig väl i allmänhet till regementspastor
för att av honom få prövningen utförd. Huru samvetsgrann en regementspastor
än vill vara, så kan man dock inte i alla fall förutsätta att han som evangelisk
lutersk pastor är nog fördomsfri att giva vitsord åt betänkligheter, som en yngling,
tillhörande frikyrkliga samfund, kan hysa. För övrigt nämnes i cirkuläret
icke ett ord om att samvetsbetänkligheterna skola vara av religiös art. De skola
vara allvarliga och det kunna de helt visst vara, även om de icke äro religiösa.
Allt vittnar om, att frågan bör tagas upp i hela sin omfattning och bestämda
lagstadgade former böra givas åt innehållet i detta cirkulär. Det gäller oförvitliga
svenska medborgares frihet och den bör ligga oss om hjärtat att värna.

Inom vardera kammaren hänvisades motionerna även denna gång till
tillfälliga utskott, Första kammarens första och Andra kammarens femte tillfälliga
utskott.

Förstakammarutskottet hemställde, att herr Gullbergs motion icke måtte
av Första kammaren bifallas. Utskottets till grund för denna hemställan anförda
motivering var av denna lydelse:

»Sedan genom kungl. cirkuläret av den 21 februari 1902 förordnate, att
värnpliktig, som vägrar att fullgöra vapentjänst och därtill föranledes av all -

varliga samvetsbetänkligheter, skall användas till annan lämplig tjänstgöring
vid truppförbandet, har inom riksdagen i upprepade motioner väckts fråga om
skrivelse till Kungi. Maj :t med begäran om utredning, dels huruvida värnplik
tiga, »om befinntis hava samvetsbetänkligheter ifråga om utförande av vapenövning
eller annan militär tjänstgöring, må i stället kunna utföra annat arbete
för statens räkning, dels ock huruvida sådana värnpliktiga må kunna berättigas
att utföra det dem i stället för vapentjänst ålagda arbete i civil dräkt, utan att
dessa framställningar hittills av riksdagen bifallits.

I den nu föreliggande motionen återupptagas nämnda frågor, men hemställer
motionären därjämte, att riksdagen i den av honom påyrkade skrivelsen
till Kungl. Maj :t jämväl måtte anhålla, att åt omförmälda cirkulär gives den
tydliga avfattning, att allt subjektivt godtycke må vara uteslutet vid den prövning,
som i det kungl. cirkuläret förutsätter skola ske ifråga om de av vederbörande
föreburna samvetsbetänkligheterna.

Vad den senast omförmälda delen av motionen beträffar erbjuda enligt utskottets
mening bestämmelserna i det kungl. cirkuläret fullt tillfredsställande
säkerhet för en saklig och opartisk prövning av ifrågavarande ärenden. Såvitt
utskottet har sig bekant har godtycke vid dylika prövningar ej heller försports,
och därest sådant i enstaka fall skulle förekomma, saknas ej utvägar att beivra
detta. Utskottet anser det alltså vara uppenbart, att motionärens hemställan
i nu ifrågavarande del ej förtjänar beaktande.

I detta sammanhang anser sig utskottet ej böra underlåta att inlägga en
bestämd gensaga mot den av motionären uttalade uppfattningen, att även andra
samvetsbetänkligheter än sådana av religiös art skulle kunna föranleda till befrielse
från vapentjänst under förutsättning allenast att samvetsbetänkligheterna
äro allvarliga. Nämnda yttrande ådagalägger, synes det utskottet, en missuppfattning
av innebörden av det kungl. cirkuläret. Förhandlingarna i riksdagen
såväl före tillkomsten av samma cirkulär som därefter vid behandling av
frågor rörande utvidgning av cirkulärets tillämplighet utvisa tydligt, att allenast
religiösa samvetsbetänkligheter varit avsedda. Skulle åt cirkuläret givas en sådan
tolkning, som den av motionären antydda, och detsamma således kunna åberopas
jämväl av personer, som av helt andra skäl än religiösa samvetsbetänkligheter
söka undandraga sig att fullgöra sin värnplikt, komme det enligt cirkuläret
lämnade medgivandet säkerligen att medföra konsekvenser av mycket
allvarlig art.

Beträffande därefter yrkandet om rätt för samvetsömma värnpliktiga att
i stället för vapentjänst få i civil dräkt utföra arbete för statens räkning vid
eller utom truppförband synes motionären hysa den uppfattningen att, då staten
en gång godkänt principen om verkligt samvetsömma värnpliktigas befriande
från vapen tjänst, staten också följdriktigt måste medgiva den utvidgning
av det ifrågavarande kungl. cirkuläret, som avses med sistnämnda yrkande.

Att denna tankegång, som ytterst leder till att statens tvångsmakt ifråga
om utkrävandet av värnplikten icke i något hänseende bör tillämpas gent emot
verkligt samvetsömma, ej kan godtagas, synes utskottet vara uppenbart. Staten
kan icke lämna större utrymme för den enskildes rätt att handla efter sin individuella
övertygelse än som överensstämmer med nödig omtanke om försvarsväsendets
effektivitet.

Eu begränsning i angivna hänseende är ock given gendSP, bestämmelsen i
cirkuläret, att det arbete, som i stället för vapentjänst åläf^fe vederbörande,
skall bestå i annan lämplig tjänstgöring vid truppförbandet.

I fråga härom har invänts, att samvetsömma värnpliktiga utan olägenhet
borde kunna få sysselsättning utom truppförbandet med för försvarsväsendet
erforderligt arbete av mera civil art eller rent av med civilt arbete, som faller
utom ramen för försvarsorganisationen. Då emellertid vårt relativt folkfattiga
land i farans stund förvisso behöver för sitt försvar förfoga över varje vapenför
man i värnpliktsåldern, lärer det sistnämnda ej kunna ifrågasättas, och
även om det i något fall skulle ur försvarets synpunkt befinnas lämpligt att
sysselsätta värnpliktig med arbete för försvarsändamål utom truppförbandet,
synes det dock under inga förhållanden kunna medgivas såsom en rättighet att
erhålla dylik tjänstgöring, utan måste sådant avgöras uteslutande med hänsyn
till det militära behovet.

Kan således skyldigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöringen vid truppförbandet
ej eftergivas, följer därav, enligt utskottets mening, med nödvändighet,
att rätt för värnpliktig att under tjänstgöringen bära civil dräkt ej heller
kan medgivas. Ett dylikt medgivande komme otvivelaktigt att medföra synnerligen
allvarliga praktiska olägenheter, i det att upprätthållande av ordning och
disciplin därigenom i hög grad försvårades, om ej alldeles omöjliggjordes.

Ytterligare torde invändas, att, då det endast kan bliva fråga om ett fåtal
individer, bifall till motionen ej skulle innebära någon våda.

Utskottet medgiver visserligen, att det antal värnpliktiga, som på grund av
samvetsbetänkligheter vägra att göra vapentjänst, för närvarande ej är stort.

Med hänsyn särskilt till de försvarsfientliga strävanden, som i oroväckande
grad göra sig gällande, ej minst bland den värnpliktiga ungdomen, får man
emellertid, enligt utskottets mening, ej bortse från att fara förefinnes, att åtskilliga,
utan att vara av religiös övertygelse tvingade, under förebärande därav
skola söka och till följd av de svårigheter, som alltid förefinnas ifråga om
konstaterande av simulation, måhända jämväl lyckas undandraga sig fullgörande
av sin plikt mot staten och fosterlandet.

Då nämnda fara otvivelaktigt ökas i samma mån som det ifrågavarande
kungl. cirkulärets tillämplighetsområde utvidgas, och då det i synnerhet i nu rådande
allsvarstid är angeläget att hos alla och en var inskärpes, att individens
åskådningar och intressen måste underordnas statens, finner utskottet häri ytterligare
ett skäl mot bifall till motionärens yrkanden.

Vad slutligen beträffar motionärens förslag att, till förekommande av simulation,
det i stället för värnpliktstjänstgöringen ålagda arbetet skulle utföras
under längre tid än den lagstadgade vapenövningstiden, är detsamma huvudsakligen
redan bemött genom vad förut anförts därom, att jämväl dylikt arbete
måste hava karaktär av verklig värnpliktstjänst. En sådan förlängd tjänstgöring,
som för att utgöra betryggande garanti säkerligen måste vara ganska avsevärd,
lärer ej utan praktiska olägenheter och ökade utgifter för staten kunna
anordnas oberoende av den vanliga övningstiden.»

Eeservation anfördes av herr Alkman samt av herrar Oscar Olsson och E.
V. Gelin, vilka båda sistnämnda ansågo, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Principen < statens skyldighet att taga hänsyn till värnpliktigs allvarliga
samvctsbetänkligh ;r vid fullgörandet av värnpliktstjänstgöringen har uttryckligen
bekräftats i kungliga cirkuläret av den 21 febr. 1902. Detta innebär, att
därest efter inhämtande av erforderliga upplysningar vederbiirande truppförbandschef
vid noggrann prövning av omständigheterna i varje särskilt fall finner
övertygande skäl föreligga till antagandet, att värnpliktig, som vägrar fullgöra
vapentjänst, därtill föranledes av allvarliga samvetsbetänkligheter, äger
vederbörande truppchef förordna, att dylik värnpliktig skall användas i annan
lämplig tjänstgöring vid truppförbandet.

Motionens yrkande innebär endast ett konsekvent tillämpande av denna redan
erkända skyldighet att taga hänsyn till den värnpliktiges samvetsbetänkligheter
genom att ej tvinga honom att bära uniform. Den militära sakkunskapen
har uttryckligen förklarat, att det inte behöver möta några större svårigheter
att tillåta värnpliktig utföra sig ålagt arbete utan att vara iklädd uniform.
Den egentliga svårigheten skulle ligga i övervakandet av sådan värnpliktig
i synnerhet under fritiden, om han då inte vore skyldig att bära uniform.
Det förefaller dock, som om denna svårighet inte borde vara oöverkomlig, då
det gäller skyddandet av det dyrbaraste hos människan, samvetet och känslan av
plikten att lyda dess bud, i synnerhet ifråga om förhållanden, där statsmakterna
själva erkänt det berättigade i kravet på samvetsömhetens respekterande.

Att truppförbandscheferna vid tillämpandet av det kungliga cirkuläret i
dess ifrågasatta utvidgade form kommer att stöta på fall av simulation från
värnpliktigas sida är troligt, men alldeles samma svårigheter föreligga vid tilllämpandet
av det kungliga cirkuläret i dess nuvarande form, varför denna omständighet
inte kan motivera ett avsteg från hävdandet av samvetsfriheten i
detta fall.

Motionärernas tanke att förhindra fall av simulation genom att utsträcka •
värnpliktstiden för samvetsöm värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra
sin värnpliktstjänstgöring utan att behöva bära uniform, anser utskottet vara
mindre tilltalande, enär sådan utsträckning utöver den vanliga värnpliktstiden
lätt finge karaktären av ett samhällets straff för den värnpliktiges lydnad av
samvetets bud, och en samhällsåtgärd med sådan karaktär skulle säkerligen allmänt
kännas som orättfärdig och förhatlig.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under hänvisning i övrigt
till vad utskottet i sina vid 1915 och 1910 års riksdagar avgivna utlåtanden i
ämnet yttrat, får utskottet hemställa, att Första kammaren måtte för sin del besluta,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida det genom nådiga cirkuläret den 21
febr. 1902 vederbörande truppförbandschefer lämnade bemyndigande beträffande
värnpliktig, som befunnes hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, må
kunna utvidgas därhän, att det bereder möjlighet att låta sådan värnpliktig civilklädd
och under lämplig tillsyn utföra arbete för statens räkning vid eller
utom truppförbandet.»

Andrakammarutskottet gjorde hemställan i överensstämmelse med detta av
reservanterna inom förstakammarutskottet framlagda förslag, dvs. samma förslag
som vid 1916 års riksdag förordats av båda kamrarnas tillfälliga utskott
och antagits av Andra kammaren.

Utskottet hänvisade härvid till förut lämnade redogörelser och anförd motivering
samt yttrade därjämte:

»Såsom i motionen erinras om, har den däri berörda frågan vid åtskilliga
föregående riksdagar varit föremål för behandling. Senast vid 1916 års riksdag
biföll Andra kammaren en av samme motionär gjord hemställan, likalydande
med det i den nu förevarande motionen framställda yrkandet utom däri, att i
det senare det tillägget gjorts, att det ovannämnda cirkuläret skulle givas den
tydliga avfattning, att allt subjektivt godtycke må vara uteslutet, varförutom
motionären nu påyrkar, att efter utredning förslag skulle föreläggas riksdagen.

Det sålunda uttalade önskemålet beträffande cirkulärets avfattning torde
böra gälla så vitt möjligt i allmänhet vid avfattningen av stadganden, som giva
befogenheter åt myndigheter, vare sig militära eller civila, och lärer sålunda
icke behöva i detta fall särskilt framhävas, även om den här avsedda befogenheten
måste vara särskilt svår att utöva på ett grannlaga sätt.

Ej heller finner utskottet det behövligt, att frågan efter utredning förelägges
riksdagen, utan förutsätter utskottet, att om Kungl. Maj:t på grund av
hemställan från riksdagen utfärdar nya bestämmelser i ämnet, Kungl. Maj:t så
avfattar dessa, att de stå i överensstämmelse med vad riksdagen i sin hemställan
uttalat.»

Reservation anfördes av herrar Åkerlindh, Thore, Sundberg och Eurén, vilka
anförde:

»En utvidgning av militärbefälets bemyndigande på sätt utskottet föreslagit
skulle å ena sidan utan tvivel bereda en välbehövlig lättnad åt värnpliktiga,
som hysa allvarliga samvetsbetänkligheter mot militärtjänst, men å andra
sidan kan på goda grunder befaras, att den kommer att öka antalet militärtjänstvägrare
bland annat med värnpliktiga av antimilitaristisk åskådning.

Den ifrågasatta utvidgningen bör i följd härav icke komma till stånd med
mindre samtidigt vidtagas åtgärder till förhindrande av den befarade ökningen
av antalet militärtjänstvägrare.

En dylik åtgärd, som synes vara betryggande, föreslogs vid 1915 års riksdag
och antogs i Andra kammaren, men avslogs i Första kammaren. Den avsåg,
att den civila tjänstgöringen skulle göras längre än den militära till förhindrande
av s. k. simulation.

Då emellertid frågan om en dylik utökning av värnpliktstiden icke kan
upptagas till prövning i sammanhang med den föreliggande motionen, hemställa
vi, att den förevarande motionen icke må till någon kammarens åtgärd
föranleda.»

Kamrarna stannade även denna gång i olika beslut, i det att Första kammaren,
med 55 röster mot 33, biföll sitt tillfälliga utskotts avslagsyrkande, varemot
Andra kammaren utan votering godkände sitt tillfälliga utskotts hemställan,
och hade frågan alltså jämväl denna gång förfallit. I

Utom riksdagen
räckta
förslag.

I jämbredd med utvecklingen inom svenska riksdagen av den föroliggande
frågan hava utom riksdagen, i broschyrer och enskilda inlagor, vid offentliga
möten osv. ganska starka rörelser gjort sig gällande i syfte att framkalla
nya bestämmelse rörande de s. k. religiösa värnplikt-svågrarnas behandling. Så -

som exempel härpå må dels erinras om den till de sakkunniga överlämnade inlagan
av Ilenning Melander, vilken åtföljes av en broschyr med titel: »Kriget
och domen i Josafats dal», dels ock anföras innehållet av on utav Svenska missionsförbundet
den 2 november 1910 hos Kung!. Maj:t gjord, likaledes till de
sakkunniga överlämnad framställning därom, att Kung]. Maj:t måtte i förevarande
sak förelägga 1917 ars riksdag ett lagförslag, »som icke med borgerliga
straffåtgärder försöker kränka unga samvetsgranna mäns karaktär genom att
tvinga dem till en handling, som enligt deras övertygelse är okristlig och omoralisk».
Till stöd för donna framställning anföres till en början, att denna
angelägenhet vore för Svenska missionsförbundet så väl som för andra krist
jiga korporationer av mycket stor betydelse, på samma gång som den även grepe
in på det politiska området, varefter ytterligare anföres följande:

»Det gäller nämligen behandlingen av de unga män, som vägra att underkasta
sig militär utbildning, emedan de anse all militärtjänst strida emot Guds
bud, och att de därför göra synd, om de i strid mot denna sin övertygelse skulle
lyda den borgerliga lagen. De åberopa sig därvid på det bekanta apostoliska
budet: Man måste lyda Gud mer än människor.

Ku kan invändas, att denna deras uppfattning beror på ett missförstånd.
Emellertid är det deras uppfattning, och deras samvete är bundet därav. Under
sådana förhållanden är det en kränkning av deras karaktär att genom borgerliga
straff söka tvinga dem att göra, vad de anse vara orätt. Låta de sig
icke tvingas, så å döm as de upprepade fängelsestraff, och det blir ju i längden
orimligt. Låta de sig däremot tvingas, så är det ett moraliskt nederlag, vilket
kan hava mycket vådliga följder för deras karaktär — följder, som icke kunna
uppvägas av den möjliga, men i varje fall problematiska vinst, som Sveriges
försvar kunde hava därav.

Det får vidare icke förbises, att under den offentliga diskussion, som en
tid förts dels i tidningar, dels i broschyrer, till försvar för krigstjänstvägran
framträtt författare, vilka man måste tillmäta ett ganska stort anseende och vilka
därför i dessa unga mäns ögon äga motsvarande auktoritet.

Svenska missionsförbundets styrelse inser och erkänner mycket väl, att svårigheter
kunna uppstå, när det gäller att från försvarsväsendets synpunkt bedöma
och avgöra, hur man rätteligen bör förhålla sig i denna sak. Men dessa
svårigheter äro säkerligen icke omöjliga att övervinna. Den största svårigheten
är naturligtvis faran för simulation, men även den torde icke vara böverkomlig.

Av dem, som vägra göra militärtjänst, äro nog många villiga att låta öva
sig i militär sjukvård, och i ett eventuellt krig behöves ju alltid en stor mängd
sadana. I allmänhet kan man också beräkna, att dessa samvetsömma människor
skola vara särskilt lämpliga såsom sjukvårdare, ty om man av några kan vänta,
att de skola behandla de sårade och sjuka med nödig varsamhet, så är det väl
av dessa.

Om nu frågan icke kan fullständigt lösas på detta sätt, så har staten behov
av arbetskrafter på så många områden, att det icke bör vara omöjligt att
till fyllande av sådana behov använda de unga män, som icke kunna förmås att
göra militärtjänst i någon form. I riksdagens andra kammare ha också motioner
väckts och bifallits i detta syfte. Svenska missionsförbundets styrelse är
ock övertygad, att om de, som vägra göra militärtjänst, åläggas ett civilt arbete

för statens räkning, som fullt motsvarar eller till och med, om så skulle finnas
lämpligt, överstiger vad som i ansträngning fordras för fullgörande av militärplikt,
så skall det säkerligen vara ett synnerligen kraftigt botemedel mot simulation.
Vid en eventuell lagstiftning skulle säkerligen ytterligare bot kunna
vinnas genom att bestämma extra straff för sådana, som bliva överbevisade om
verklig simulation.

Härtill kommer ännu en annan sak, som kan vara av betydelse. Dessa, som
av religiösa skäl vägra att göra militärtjänst, tillhöra väl i regel någon kristlig
förening. Från denna förenings föreståndare kan alltid vederbörande myndighet
erhålla upplysning om den krigstjänstvägrandes karaktär och därvid hava
ledning för sitt omdöme om, huruvida simulation kan misstänkas föreligga. Att
såsom nu vanligen lär ske i fråga därom söka upplysning endast bos vederbörande
regementspastor torde väl i de flesta fall vara otillräckligt, då han naturligtvis
i regeln icke kan personligen känna de unga män, varom bär är
fråga.»

Statistisk redogörelse angående s. k. religiösa värn plikts vågrare

i Sverige.

I syfte att erhålla eu utgångspunkt för bedömande av det föreliggande spörsmålet
hava de sakkunniga, enligt översänt frågeformulär (Bil. 1), införskaffat
upplysningar från vederbörande truppförbands- och flottstationschefer rörande
förekomsten i vårt land av sådana fall, där värnpliktig på grund av åberopade
religiösa betänkligheter vägrat göra tjänst som värnpliktig. Uppgifterna hava
enligt senare utsända frågeformulär kompletterats för tiden till slutet av år 1917.

Först och främst har begärts upplysning om de fall, där värnpliktig för
dylik förseelse åtalats vid krigsrätt. De sakkunniga hava i sådant avseende
inhämtat uppgifter för tiden från och med år 1902, dvs. det kalenderår, då Kungl.
cirkuläret den 21 februari 1902 utfärdades.

För samma tid hava uppgifter inhämtats rörande de fall, där värnpliktig
på grund av samma cirkulär använts till annat arbete än vapentjänst. Dessa
senare uppgifter hava givetvis icke kunnat bliva fullt exakta, då ju någon skyldighet
att angående sådana fall föra särskilda anteckningar icke åligger vederbörande
chefer.

Vidare hava, uppgifter införskaffats angående sådana fall, där truppförbandschef
(flottstationschef) i disciplinär väg ålagt värnpliktig bestraffning för
förseelse av ifrågavarande art, dock — med hänsyn till svårigheten att lämna dylika
uppgifter i något så när fullständigt skick annat än för de senaste åren —
allenast för tiden 1912—1917.

Härjämte hava upplysningar begärts och erhållits i frågan, huruvida i fall
av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring den värnpliktige allenast vägrat att
bära vapen, »fullgöra vapentjänst», eller om han därjämte motsatt sig att påtaga
militär uniform eller att överhuvud utföra något som helst arbete för krigsmaktens
räkning. De förra hava av de sakkunniga benämnts vapentjänstvägrare,
de senare hava sammanfattats under benämningen nulilärtjänstvägrare. Även
i detta hänseende torde de erhållna statistiska siffrorna icke få betraktas såsom
fullt exakta, men de giva dock en ganska god föreställning om förhållandet mellan
antalet fall i de båda grupperna.

Slutligen hava uppgifter begärts angående de fall, då simulation ansetts
föreligga.

De sålunda erhållna uppgifterna hava av de sakkunniga sammanfattats i
lyra särskilda tabeller (Bil. 2—5), den första uppställd i ordning efter samtliga
truppförband (flottstationer) och upptagande hithörande Jcrigsrättsmål, den andra

upptagande ovan omförmälda disciplinmål, den tredje omfattande hithörande
krigsrättsmål, upptagna i kronologisk ordning, samt den fjärde utvisande de fall,
då värnpliktiga på grund av 1902 ars cirkulär använts till annat arbete än
vapentjänst.

Av dessa tabeller jämte de inkomna handlingar, å vilka desamma äro gran
dåde, framgår, bland annat, följande.

Antalet hithörande krigsrättsmål under perioden 1902—1917 har varit till
hopa 136; och hava de till ansvar fällda värnpliktigas antal utgjort 85; av dessa
hava 49 dömts allenast en gång, 23 hava ådömts ansvar två gånger, 10 tre
gånger och 3 fyra gånger. Så vitt inhämtas av de uppgifter, som varit för de
sakkunniga tillgängliga, har under ifrågavarande period icke någon värnpliktig
olivit för förseelse av ifrågavarande art fälld till ansvar mera än fyra gånger.
Det är dock givetvis möjligt, att en eller annan värnpliktig, som under perioden
i 902—1917 blivit ådömd straff för värnpliktsvägran, redan före år 1902 av
krigsrätt ådömts bestraffning för enahanda förseelse.

Av de vid krigsrätt dömda 85 värnpliktiga torde 26 hava nekat allenast
att övas i vapnens bi’uk och 59 hava vägrat att bära uniform eller att fullgöra
arbete överhuvud för krigsmaktens räkning.

I åtskilliga fall under åren 1912—1917 har truppförbandschef, som icke
unnit skäl att, med tillämpning av 1902 års cirkulär, använda den värnpliktige
till annat arbete än vapeutjänst, omedelbart ålagt honom disciplinär bestraff
ning. Först vid upprepad enahanda förseelse har målet hänvisats till krigs
rätt. Detta synes hava förekommit beträffande så väl »vapentjänstvägrare» som
> militärtjänstvägrare».

Även har inträffat, att truppförbandschef ålagt vapentjänstvägrare bestraffning
i disciplinär väg eller låtit åtala honom vid krigsrätt och först sedan, med
Tillämpning av 1902 års cirkulär, låtit den värnpliktige användas i annat arbete
än vapentjänst.

I ögonen fallande är det förhållandet, att vägran att fullgöra värnoliktstjänst
förekommit vida oftare under de senaste aren än under tidigare
år i perioden. Från högst 9 mål under åren 1902—1912 samt 1 mål ar 19lo och
3 mål år 1914 har siffran för krigsrättsmålen sprungit upp för år 1915 till 37 mål,
''ör år 1916 till 29 mål och för år 1917 till 16 mål. Att detta berott på vissa omständigheter,
som stå i samband med världskriget, är uppenbart. Härvid hava näm
igen inverkat de upprepade krigstjänstinkallelserna under de sista tre åren.
Dessa inkallelser hava ju avsett samtliga årsklasser i beväringen; och ett mycket
avsevärt antal fall av vägran har inträffat just inom äldre årsklasser i fråga
om värnpliktiga, som förut utan invändning underkastat sig utbildningen. Okring
under de senare åren i perioden har dock även i avsevärd omfattning inräffat
bland nyinskrivna värnpliktiga.

Simulation har, så vitt av de inhämtade uppgifterna framgår, icke före
kommit annat än i ett mycket ringa antal fall, 6 eller 7. Stundom hay uppgivits,
att de religiösa samvetsbetänkligheterna varit beroende på »inlärda åsikter»
eller »lösa idéer» eller att de varit »starkt uppblandade av andra motiv».

Med hänsyn till det lagrum i strafflagen tor krigsmakten, enligt vilket
den värnpliktige blivit åtalad och dömd, kunna ifrågavarande krigsrättsmål —
liksom ock ovannämnda disciplinmål — uppdelas i sådana, där den värnpliktige
åtalats och dömts — resp. ålagts disciplinär bestraffning — för direkt eägran
att bära vapen, bära uniform osv., och sådana, där den värnpliktige på grund
av sedermera åberopade religiösa betänkligheter uteblivit från tjänstgöring, i
förra fallet har den värnpliktige i regel åtalats och straffats för underlåtenhet
att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning (§ St i 1881 års lag, § 70 i 191-iårs
lag); i det senare har han straffats antingen för olovligt undanhållande (§ (h
i 1881 års lag, § 52 i 1914 års lag) eller för rymning (§ 59 i 1881 års lag, § 48
i 1914 års lag). I enstaka fall har värnpliktig dömts för underlåtenhet till egen
fördel att fullgöra tjänsteplikt (§ 129 i 1914 års lag).

Straffsatserna hava växlat mellan 4 dagars vaktarrest och 8 månaders straffarbete
— nämligen vid bestraffning fjärde gången. Ofta har straffet första gången
bestämts till 1 ä 2 månaders fängelse. För en och samma värnpliktig har bestraffningen
uppgått till högst sammanlagt It! månader 18 dagar fängelse eller straffarbete.
Straffsatserna synas hava under ifrågavarande period, 1902—1917, varit i storr,
se''.t lägre än under föregående år, att döma av de uppgifter, som härom
lämnats i de vid riksdagarna åren 1898 och 1901 i ämnet väckta motioner. Uti
dessa motioner uppräknas nämligen en hel del fall, i vilka värnpliktiga bli vi r
för vägran på grund av samvetsbetänkligheter att göra vapentjänst eller att ikläda
sig uniform ådömda bestraffning. I dessa fall uppgingo straffsatserna i några
fall till sammanlagt ett eller två år, i ett fall till sammanlagt två år fyra
månaders straffarbete

Frågan, huru efter bestraffningen med den värnpliktige vidare förfarits,
har i den uppgjorda statistiken icke kunnat erhålla någon närmare belysning.
Förfaringssättet synes hava varit ganska växlande. Bortsett från de
fall, där den bestraffade emigrerat, angående vilka någon officiell upplysning
icke kunnat erhållas, skulle man kunna skilja mellan, å ena sidan, sådana fali,
där den värnpliktige, vare sig före eller efter bestraffningens undergående,
ändrat åsikt och fullgjort sina skyldigheter i tjänsten, vilka fall tillhopa utgöra
ett ganska avsevärt antal, samt å andra sidan sådana, där så icke skett. I senare
händelsen har i många fall vid förnyad vägran ålagts nytt straff, dock,
såsom ovan nämnts, icke, så vitt av den här föreliggande statistiken kunnat utrönas,
flera än fyra gånger (därav ett, där den värnpliktige först vägrat att bära
vapen, men sedermera nekade även att civilklädd utföra handräckningsarbete).
Men i åtskilliga fall har den värnpliktige på en eller annan grund frikallats från
värnpliktens vidare fullgörande. Ofta uppgives, att den värnpliktige efter utstån
den bestraffning hemförlovats för att ånyo inkallas. I enstaka fall har den värn
pliktige underkastats internering å sinnessjukvårdsanstalt för undersökning av
hans sinnesbeskaffenhet.

Enligt Bil. 5 har antalet värnpliktiga, som enligt 1902 års cirkulär använts
till annat arbete än vapentjänst, för hela tiden från cirkulärets utfärdande upp
gått till sammanlagt inemot 300. I detta antal ingår således icke det antal värnpliktiga,
vilka till eu början vägrat göra vapentjänst, men efter erhållna upplys
ningar eller upprepade tillsägelser och varningar beslutit sig för att vederbörligen
fullgöra vapentjänsten och sålunda icke blivit föremål för tillämpning av nämnda

cirkulär. Från åtskilliga truppförband, t. ex. Karlskrona grenadjärregemente,
hava vissa uppgifter meddelats angående dylika fall. Någon statistik över sådana
fall kan givetvis icke åstadkommas. Det är påfallande, att antalet fall av nu
ifrågavarande beskaffenhet under senare hälften av år 1917 uppgått till nära en
tredjedel av hela antalet under åren 1902—1917, varvid dock bör uppmärksammas,
att siffrorna i Bil. 5 i vad de avse tiden 1902—1916 äro att anse såsom
approximativa. Emellertid är det uppenbart, att på sista tiden en högst betydande
ökning av hithörande fall inträtt.

Det arbete, vartill med tillämpning av 1902 års cirkulär värnpliktsvägrare
vid olika truppförband blivit använda, hava varit av växlande art. Det vanligast
förekommande synes hava varit, att den värnpliktige fått tjänstgöra vid sjukvården,
såsom sjukbärare o. dyl. Vanligt är även, att sådan värnpliktig hänvisats
att utföra handräckningsarbete, t. ex. såsom postbud, eldare, trädgårdsarbetare
eller såsom kusk, hästskötare, kock, handräckning vid marketenteri eller vid soldathem
eller ho3 vapenofficer. Ej sällan har åt sådana värnpliktiga anförtrotts expe
ditionsgöromål o. dyl. eller arbete vid förråd — även vapenförråd (I. 6) — eller
verkstäder. Några hava använts såsom yrkesarbetare, t. ex. bagare, snickare. 1
enstaka fall har den värnpliktige fått tjänstgöra i befattning, mera direkt avseende
krigstjänsten, t. ex. såsom ordonnans (I. 2), »kompanirapportkarl» (Ing. 1),
»markör» (I. 12).

Till närmare belysning av arten och innehållet av det statistiska material,
som stått till de sakkunnigas förfogande, lämnas här nedan en redogörelse för
några särskilda fall, vilka synts vara ur en eller annan synpunkt typiska eller
eljest av intresse för frågans utredning (Bil. 6).

Bil. I

a) Har under tiden efter utfärdande
av nådiga cirkuläret den 21 februari
1202 vid det (den) under Edert befäl
ställda truppförband (flottstation osv.
något fall inträffat, där värnpliktig
blivit vid krigarätt åtalad för vägran
på grund av åberopade religiösa betänkligheter
att fullgöra vapentjänst?

b) Därest denna fråga besvaras jakande
:

1) I huru många fall har den tilltalade
blivit av domstolen frikänd?

2) I huru många fall har den tilltalade
blivit fälld till ansvar?

3) Vilken straffpåföljd har därvid
ådömts?

Anm. Önskvärt är, att så fullständiga
upplysningar som möjligt lämnas
angående i hithörande krigerättsmål
förekomna omständigheter, såsom huruvida
den dömde blivit ånyo fälld för
enahanda förseelse m. m.

Nedanstående frågor besvaras i den
mån det befinnes möjligt och så fullständigt
sig göra låter.

a) Har det under åren 1912 —1916
och förra hälften av år 1917 vid trupp
förbandet (flottstationen osv.) förekommit,
att, i andra fall än sådana,
som avses under I, värnpliktig blivit
av vederbörande befälhavare ålagd disciplinär
bestraffning för vägran på
grund av åberopade religiösa betänkligheter
att fullgöra vapentjänst?

b) Därest denna fråga hesvaras jakande: 1)

I huru många fall bar detta ägt
rum?

2) Vilken bestraffning bar därvid
ålagts?

Anm. 1. Om det förekommit, att
samme värnpliktig blivit upprepade
gånger ålagd sådan disciplinär bestraffning,
bör sådant särskilt angivas.

Anm. 2. Önskvärt är, att, därest
före år 1912 fall av ifrågavarande art
vid truppförbaudet (flottstationen osv.)
förekommit, upplysningar jämväl om
dessa meddelas.

III.

Nedanstående frågor besvaras i den
mån det belinnes möjligt och så fullständigt
sig göra låter.

a) Har det vid truppförbandet (flottstationen
osv.) förekommit att, i andra
fall än de, som avses under I
och II, värnpliktig, med åberopande
av religiösa betänkligheter, anhållit om
befrielse från vapentjänst?

b) Därest denna fråga hesvaras jakande: -

1) 1 huru många fall hava dylika
ansökningar blivit jämlikt nådiga cirkuläret
den 21 februari 1902 bifallna?

2) Till vilken tjänstgöring vid truppförbandet
hava under b) avsedda värnpliktiga
blivit använda?

e) Har i något av de under I, II
och 111 a) avsedda fall

1) den värnpliktige vägrat att bära
uniform och, eventuellt, för sådan vägran
blivit ådömd eller ålagd bestraffning? 2)

den värnpliktige vägrat att (i uniform)
fullgöra arbete för krigsmaktens
räkning?

3) det visat sig, att de vid ansökning
om befrielse från vapentjänst åberopade
religiösa betänkligheter varit
simulerade?

Bil. 2.

Tabell

över krigsrättsmål under tiden 1902 — 1917, i vilka genom slutligt utslag bestraffning
ådömts för vägran på, grund av religiösa samvetsbetänkligheter
att göra tjänst som värnpliktig.

f För-	Krigsrättsmål, i vilka genom slutligt utslag bestraffning ådömts
, . ■ , ,. kortad		Summa	Anteckningar
Truppförband '' floturtation; \ 1 benäm-ning	År; samt — inom parentes — antal mål	mål	dömda värnpliktiga
1

Kungl. Svea livgarde .................. I. 1.

» Göta livgarde .................. I. 2.

» Livregementets grenadjärer.. I. 8.

» Första livgrenadjärreg....... I. 4.

> Andra livgrenadjärreg....... I. ö.

» Västgöta regemente............, I. 6.

» Karlskrona grenadjärreg. ...| I. 7.

» Upplands infanteriregemente! I. 8.

> Skaraborgs regemente......... I. 9.

» Södermanlands regemente... I. 10.

» Kronobergs regemente ......1 I. 11.

» Jönköpings regemente ......| I. 12.

............! I. 18.

1914 (1); 191ö (1); 1916 (1)| 3
11907 (1); 1909 (1); 1917 (S)j ö

Dalregementet.......

Hälsinge regemente.

Älvsborgs regemente
Hallands regemente...

I. 14.

I. 15.
I. 16.

1916 (2)

(1910(1); 1911(1); 1913(1)0
(1915(1); 1916(1); 1917 (3)J

1904 (1); 1911(1)

(1902(1); 1904(1); 1905 (1)0
(1906(2); 1912(1); 1916(1)0
(1916 (1) )

1906 (1); 1910 (1); 1916 (4)

1915 (2); 1916 (3)

1902 (2); 1903 (1); 1904 (1);
1906(1); 1912(1); 1914(3);
1915(1); 1916 (2); 1917(3)

1904 (3); 1906 (2); 1915 (3)
1915(2); 1916(1)

Transport | 65 | 45

Disciplinmål, se Bil. 3.

Härav en förut dömd vid
I. 18. Disciplinmål, se
Bil. 3.

Disciplinmål, se Bil. 3.

{Härav en senare dömd vid
I. 17.

Disciplinmål, se Bil. 3.

1 Härav en förut dömd vid
I. 18 och en senare dömd
vid I. 19. Disciplinmål,
se Bil. 3.

Disciplinmål, se Bil. 3.

!tl


		Krigsrättsiuål, i vilka genom slutligt
	För-	utslag bestraffning åd örats
	kortad		i Summa
''1 ruppförband flottstation	År; samt — inom parentes		^--	A n teek n inga r
	be mim-		3 £*
	ning	— antal mål	mål	II
				pr- &. <*}'' P	.
		Transport	66	45
IviUigl. Bohusläns rrgemcntr.........	1. 17.	1916 (1); 1917 (1)	2	2	Häravcn förutdömd vid 1.11
		(1902 (1); 1906(1); 1906 (2);)			(Härav en senare dömd vid
» Västmanlands regemente ...	I. 18.	51907 (4); 1909(2); 1910 (3);} [ 1916 (3); 1916(1) \|	17	P	) I. 8 och en senare dömd \| vid I. 14 samt två se-( nare dömda vid I. 26.
» Norrbottens regemente ......	r. in.	1916 (1)	1	i	Förut dömd vid I. 14.
Västerbottens regemente ...	1. 20.	1917 (1	1	i	Målet ej slutbehandlat.
Kalmar regemente ...........	I. 21.	1916 (1); 1916 1 ■; 1917 (1)	3	2
> Värmlands regemente.........	I. 22.	1916 (1)	1	1	(Förut disciplinärt bestraf \ fad vid I. 8.
» Jämtlands fältjägarregemente	I. 22.	—	—	—
» Norra Skånska infanterireg.	I. 24.	(1903(1); 1909(2); 1911 (l);\ (1912(1); 1916 (3); 1916 (2)/	10	6	Disciplinmål, se Bil. 3.
Södra Skånska infanterireg.	I. 26.	1916(2); 1916 (2 *	4	2	(Härav två förutdömda vid
» Vaxholms grenadjärreg......	J. 26.	1906 (1); 1908 (2)	3	3	\ T. 18. Disciplinmål, se
» (,-rottlunds infanteriregemente	I. 27.	1910 (1); 1915 (1); 1916 (3)	O	2	\| Bil. 3.
Västernorrlands regemente...	I. 28.	1916 (1).	1	1
	K. 1. K. 2.
» Livregementets dragoner ...	—	—	—
» Livregementets husarer......	K. 3.	1917 (1)	1	1
» Smålands husarregemente...	K. 4.	—	—	—
» Skånska husarregementet ...	K. ö.	—	—	—
» Skånska dragonregementet ..	K. 6.	—	—	—
	K. 7.	__

Kungl. Norrlands dragonregemente..	K. 8.	—	—	—
Kungl. Svea artilleriregemente ......	A. 1.	—	—	—
» Göta artilleriregemente ......	A. 2.	—	—	—
» Wendes artilleriregemente...	A. 3.	—	—	—
s Norrlands artilleriregemente	A. 4.	1916 (1	1	1
» Upplands artilleriregemente	A. 5.	1915 (3)	3	2
Smålands artilleriregemente	A. 6.		—	—
3 Oottlands artilleriregemente	A. 7.		—	—
		Transport	118	79

Truppförband (flottstation)	För- kortad benäm- ning	Krigsrättsmål, i vilka geno utslag bestraffning åd År; samt — inom parentes — antal mål	m sli ömts Sun mål	ltligt ima nr~ •as »5* 8»	Anteckningar
		Transport	118	79
Kungl. Bodens-Karlsborgs artilleri-
regemente .....................	A. 8.	1916 (3); 1917 (2)	5	2
s Positionsartillerircgementet..	A. i).	1916 (1)	i	1
Kungl. Svea ingenjörkår (utom fäst-
ningskompaniet) ............	Ing. 1.	1915 (2)	2	1
	(Sthlm)
» Svea ingenjörkårs fästnings-
kompani.......................	Ing. 1.	—	—	—
» (tota ingenjörkår (utom fäst-	(Vaxh.)
ningskompaniet) ............	Ing. 2.	—	—	—

» Gota mgenjorkars fastmngs-
kompani.......................	Ing. 2.	—	—	-
	(Karlskr.)				\|
» Fälttelegrafkåren...............	Ing. 3.	—	—	—	Disciplinmål, se Bil. S.
» Bodens ingenjörkår .........	Ing. 4.	1915 (2)	2	2
	T 1	1916 fl)- 1917 ill	9	1
» (tota trängkår ...........''.......	T. 2.	1915 (1)	i	i
» Norrlands trängkår............	T. 3.	---	—	—
» Skånska trängkåren .........	T. 4.	—	—	—
» Västmanlands trängkår......	T. 5.	1916 (1)	i	i
» Östgöta trängkår...............	T. (i.	—	—	—
Arméns intendentnrförråd å Stock
holm......................................	In t. 1.	—	—	—
Armén» intendent ur förråd i Karls*
borg.......................................	lut. 2.	—	—
Arméns intendenturrföråd i Boden..	Int, 3.	—	-	—
Arméns intendeutnrförråd i Sollefteå	Int. 4.	—	—	—	Disciplinmål, se ilil. 3.
Kungl. flottans station i Stockholm	F. S. S.	—	—	—	. j Målet ej slutbehandlat:
Knngl. flottans station i Karlskrona	F. S. K.	1916 (1)	i	i	j den värnpliktige miss-
					tånkes vara sinnessjuk.
Kungl. Vaxholms kustartillerireg....	K. A. 1.	1910 (2)	2	i
Fårösunds bnstartilleridetaschement	K. A. 1. F.	—	—	—
		Transport	135	90

	För-	Krigsrättsmål, i vilka genom slutligt utslag bestraffning ådömts
Truppförband (flottstation	kortad		Ku rama	Anteckningar
benäm- ning	År; samt — inom parentes — antal mål	mål	< p: 3 o-■Ef J “ ÖS" p
Kungl. Karlskrona kustartillerireg. » ÄlvBborgs kustartillerikår...	K. A. 2. K. A. 3.	Transport 1016 (1 '' —	135 1 -	90 1	Disciplinmål, se Hil. 3.
	I Summa krigsrättsmål..................! 1116 i Summa dömda värnpliktiga......... — Avgår: dömda vid två truppförband \| — Återstår \| 136	91 6 85

Anm. 1. Under »vägran att göra tjänst som värnpliktig» inbegripen här sådana fall, där värnpliktig på grund
av religiösa samvetsbetänkligheter uteblivit från tjänstgöring och härför ådömts bestraffning enligt
strafflagen för krigsmakten för »olovligt undanhållande» eller för »rymning».

*l?itri. 2. Under åren 1902—1917 hava, utöver de i tabellen upptagna mål, i tre fall — nämligen vid I. 18,1. 25
och T. 6 — värnpliktiga åtalats vid krigsrätt för vägran av ifrågavarande art, men blivit frikända;
varjämte i ett fall — vid I. 8 — ett krigsrättsutslag, varigenom värnpliktig ådömts bestraffning för
ifrågavarande brott, blivit av krigsbovrätten upphävt.

Anm. 3. Utav ovanstående 85 dömda värnpliktiga kunna 26 anses liava varit »vapentjänstvägrare», 59 »militärtjänstvägrare»
(se sid. 83).

Anm. 4. Under åren 1912—1917 hava i 12 fall värnpliktig, innan han av krigsrätt ådömts bestraffning, blivit
av vederbörande befälhavare i disciplinmål ålagd bestraffning för förseelse av ifrågavarande art.

Bil 3.

Tabell

över disciplinmål under tiden 1912—1917, i vilka värnpliktig av befälhavare
ålagts disciplinstraff för vägran på grund av religiösa samvetsbetänkligheter att
göra tjänst som värnpliktig (iuberäknat fall av »olovligt undanhållande» och
»rymning» enligt strafflagen för krigsmakten).

—	Förkortad benäm- ning	Antal	j
Truppförband	di 5* 2 2. — tr. 5	straffade värnplik- tiga	Anteckningar
Kungl. Västgöta regemente...............	I. 6	9	9*)	Härav 2 senare dömda av krigs-
» Upplands infanteriregemente...	I. 8	i	1*)	rätt. \| Ändrade uppfattning efterbestraff
» Skaraborgs regemente............	I. 9	2	2'')	ningen. Senare dömd av krigsrätt. Den ene senare dömd av krigs-j
» Dalregementet ....................	I. 13	9	93)	rätt. Härav 5 senare dömda av krigs-;
» Hälsinge regemente...............	I. 14	i	n	rätt. Senare dömd av krigsrätt.
» Älvsborgs regemente ............	I. 15	4	C)	En av dessa ändrade uppfattning!
> Norra Skånska infanterirege-mentet..............................	1. 24	2	21)	före utstånden bestraffning. Båda senare dömda av krigsrätt.
» Vaxholms grenadjärregemente	1. 26	i	1’)	Ändrade uppfattning efter be-
> 1''älttelegrafkåren ..................	Ing. 3	i	l1)	straffningen. Användes efter bestraffningen vid.
Arméns intendenturförråd i Sollefteå	Int. 4	i	1‘)	kokinrättningen.
Summa		31	si4)	.

J) »Vapentjänstvägrare».

*) »Militärtjänstvägrare».

s) 6 »vapentjänstvägrare», 3 »militärtjänstvägrare».

*) Av dessa 31 kunna 21 anses hava varit »vapentjänstvägrare», 10 »militärtjänstvägrare». Av
dem hava senare av krigsrätt dömts 7 »vapentjänstvägrare» och 6 »militärtjänstvägrare». Således
hava blott disciplinärt bestraffats 14 »vapentjänstvägrare» och 4 »militärtjänstvägrare» (se sid. 83).

1iil 4.

9f>

Kronologisk tabell

över krigsrätismål under tiden 1902—1917, i vilka genom slutligt utslag bestraff
ning ådömts för vägran på grund av religiösa samvetsbetänkligheter
att göra tjänst som värnpliktig.

År	Truppförband (flottstation); •samt — inom parentes — antal mål (Dö förkortade benämningarnas betydelse, ne Bil. 2>	Anta g« å UQ a*- 3 TO C0 3	1 krigsrätt nom slutl dömts bes to I CO era i era P. ! Po 3 3 era 1 J5 C0 \ CO 3 ! 3	smål, igt u traffr rf* era sp. 3 ora © 3	i vilka tslag ing in B B p	Antal värnplik tiga, som ådömti bestraff-ning
1902	I.	9 (1); 1. 13 (2); I. 18 (1)......	3	l1)	_	_	4	4
1903	1.	13 (1); I. 24 (1)..................	2	—	—	—	2	2
1904	I.	8 (1); I. 9 (1); I. 13 (1); I. 14 (3)	4	2	--	—	6	6
1905	I.	9 (1); I. 18 (1) ..................	1	1	—	—	2	2
1906	I.	9 (2); I. 11 (1); I. 13 (1); I.
		14 (2); I. 18 (2); I. 26 (l)......	6	3	1	—	9	8
,1907	I.	3 (1), I. 18 (4) ..................	3	1	1	—	5	6
1908	I.	26 (2) ..............................	—	2	—	—	2	2
1909	I.	3 (1); I. 18 (2); I. 24 (2)......	2	3	—	—	5	4
1910	I.	7 (1); I. 11 (1); I. 18 (3); I.
		27 (1); K. A. 1 (2)...............	6	2	—	—	8	7
1911	I.	7 (1); I. 8 (1); I. 24 (1) ......	1	1	1	—	3	3
1912	I.	9 (1); I. 13 (1); I. 24 (1)......	2	1	—	—	3	3
1913	I.	‘ (1).................................	—	—	1	—	1	1
1914	I.	2 (1); I. 13 (3) ..................	4	—	—	—	4	4
1915	I.	2 (1); I. 7 (1); 1. 9 (I); X. 11
		(4); I. 12 (2); I. 13 (1); I. 14
		(3); I. 16 (2); I. 17 (1); I. 18
		(3); I. 21 (1); I- 24 (3); I. 26	Uö	10	1	1	37	29
		(2); I. 27 (1); I. 28 (1); A. 4
		(1); A. 6 (3); Ing. 1 (2); Ing.
		4 (2); T. 2 (1); T. 5 (1) ......
1916	I.	2 (1); I. 6 (2); I. 7 (1); I. 9
		(1); I. 12 (3); I. 13 (2); I. 16
		(1); I. 18 (1); I. 19 (1); I. 21 (1): I. 22 (1); I. 24 (2); I. 26	■16	4	7	2	29	23
		(2); I. 27 (3); A. 8 (3); A. 9 (1);
		T. 1 (1); F. S. K. (1); K. A. 2(1)
		Transport	74	31	12	3	120	103

Anteckningar

r) Dömd 1. gången år!
1900.

Därav sannolikt 11 ny - j
inskrivna värnpliktiga
och 18 värnpliktiga
av äldre
årsklass; av de senare
4 förut dömda.

Därav sannolikt 16
nyinskrivna, 8 av
äldre årsklass; av
de senare 2 förut
dömda.

	Truppförband (flottstation); samt — inom parentes —	Antal krigsrättsmål, i vilka genom slutligt utslag ådömts bestraffning	Antal värnplik-tiga, som ådömts bestraff-ning	j
År :	antal mål (Do förkortade benämningarnas betydelse, se Bil. 2)	1. gången	2. gången	3. gången	^ 1 er? ! d ! er? i o B 1	m c B B p	Anteckningar
■ :	Transport	74	31	12	1 \| 3 i	120	103
1917	I. 3 (3), I. 7 (3); I. 13 (3); I. 17	\						( Därav sannolikt 8 ny-\|
	(1); I. 20 (1); I. 21 (1); K. 3 (1); A. 8 (2); T. 1 (1) .........	i10	6		j i	16	13	inskrivna, 6 av t äldre årsklass.
	Summa krigsrättsmål ...	136

Summa.................................i 116

Avgår: iterationsfall...............j 31 ;

Summa dömda värnpliktiga......! 85

Under svägran att göra tjänst som värnpliktig» inbegripas bär sådana fall, där värnpliktig
på grund av religiösa samvetsbetänkligheter uteblivit från tjänstgöring och härför
ådömts bestraffning enligt strafflagen för krigsmakten för »olovligt undanhållande»
eller för »rymning».

Under åren 1902—1917 hava, utöver de i tabellen upptagna mål, i tre fall — nämligen
vid X. 18, I. 25 och T. ö — värnpliktiga åtalats vid krigsrätt för vägran av ifrågavarande
art, men blivit frikända; varjämte i ett fall — vid I. 8 — ett krigsrättsutslag, varigenom
värnpliktig ådömts bestraffning för ifrågavarande brott, blivit av krigshovrätten
upphäft.

De i kol. 3—6 upptagna siffror kunna, beträffande de tidigare åren i perioden, icke
göra anspråk på full noggrannhet, då nämligen uppgift icke kunnat i varje fall erhållas,
huruvida iterationsfall förelegat.

Utav ovanstående 85 dömda värnpliktiga kunna 26 anses hava varit » vapentjänstvägrare«,
59 »militärtjänstvägrare» (se sid. 83); 49 hava dömts blott en gång, 23 två gånger,
10 tre gånger och 3 fyra gånger.

Under åren 1912—1917 hava i 12 fall värnpliktig, innan han av krigsrätt ådömts bestraffning,
blivit av vederbörande befälhavare i disciplinmål ålagd bestraffning för
förseelse av ifrågavarande art.

Anm. 1.

Anm. 2.

Anm. 3.

Anm. 4.

Anm. 5.

Bil. 5.

Tabell

utvisande antalet fall, där under tiden 1902—1917 värnpliktig på grund av
Kungl. cirkuläret den 21 februari 1902 använts till annan
tjänstgöring än vapentjänst.

Truppförband (flottstation)	Förkortad benäm- ning	Anta	1 fall Därav under senare hälften av år 1917	Anteckningar
Knngl. Svea lifgarde........................	I. 1	minst 16	; 7
* Göta lifgarde........................	I. 2	11	2
» Lifregementets grenadjärer ...	I. 3	22	6
» Första lifgrenadjärregementet...	I. 4	6	—
< Andra lifgrenadjärregementet..	I. 6	5	3
• Västgöta regemente..............	I. 6	6	1
» Karlskrona grenadjärregemente	I. 7	2	1
» Upplands infanteriregemente...	I. 8	22	7
» Skaraborgs regemente............	I. 9	—	—	*
» Södermanlands regemente......	I. 10	3	—
» Kronobergs regemente............	I. 11	minst 5	1
i Jönköpings regemente............	I. 12	9	4
» Dalregementet .....................	I. 13	26	101)	l) Därav minst 4 landstorms-
» Hälsinge regemente...............	I. 14	omkr. 9	1	män.
» Ålfsborgs regemente ...........	I. 15	—	—	Intet fall »så vitt kunnat
» Hallands regemente...............	I. 16	1	—	utrönas».
» Bohusläns regemente ............	I. 17	• —	—
» Västmanlands regemente ......	I. 18	16	4
i Norrbottens regemente .........	I. 19	6	2
i) Västerbottens regemente.........	I. 20	7	4
» Kalmar regemente ...............	I. 21	omkr. 20	6	»I medeltal 1 å 2 per år».
» Värmlands regemente............	I. 22	6	2
» Jämtlands fältjägarregemente...	I. 23	8	2
Transport	\|omkr.206	61

		Antal fall	1
Truppförband (flottstation)	Förkortad benäm- ning		Därav under senare hälften av år 1917	Anteckningar
Transport Kungl. Norra Skånska infanterirege-mentet..............................	I. 24	omkr.206 6	61 1
» Södra Skånska infanterirege-mentet ...........................	I. 26	3	2
» Vaxholms grenadjärregemente	''i. 26	10	4
» Gottlands infanteriregemente...	I. 27	17	7	•
» Västernorrlands regemente......	I. 28	4	—
» Livgardet till häst ...............	K. 1	—	—
» Livregementets dragoner.........	K. 2	2	2
» Livregementets husarer .........	K. 3	1	—
\| » Smålands husarregemente......	K. 4	—	—
1 » Skånska husarregementet ......	K. 6	1	—
* Skånska dragonregementet......	K. 6	—	—
Kronprinsens husarregemente............	K. 7	—	—
Kungl. Norrlands dragonregemente ...	K. 8	-	—
» Svea artilleriregemente .........	A. 1	—	—
» Göta artilleriregemente .........	A. 2	1	—
» Wendes artilleriregemente......	A. 3	—	—
» Norrlands artilleriregemente ...	A. 4	1	1
» Upplands artilleriregemente ...	A. 6	9	6
» Smålands artilleriregemente ...	A. 6	—	—
» Gottlands artillerikår ............	A. 7	1	—
» Boden—Karlsborgs artilleri-regemente ........................	A. 8	—	—
» Positionsartilleriregementet ...	•A. 9	—	—
» Svea ingenjörkår (utom fäst- ningskompaniet) ...............	Ing. 1 (Sthlm.)	1	—
» Svea ingenjörkårs fästnings- kompani.........................	Ing. 1 (Vaxh.)	—	—
i » Göta ingenjörkår (utom fäst- ningskompaniet) ...............	Ing. 2 (Karlsb.)	1 3	1
» Göta ingenjörkårs fästnings- kompani...........................	Ing. 2 (Karlskr.)
Transport		omkr.265	83

		Antal fall
Truppförband (ttottstalion)	Förkortad benäm- ning		Därav under senare hälften av år 1917	Anteckningar-
Transport Knngl. Fälttelegrafkåren ........ .........	Ing. 3	omkr.206 1	83
» Bodens ingenjörkår ............	Ing. 4	1	—
» Svea trängkår .....................	T. 1	O	4
» Göta trängkår .....................	T. 2	—
» Norrlands trängkår ...............	T. 3	2	1
» Skånska trängkåren...............	T. 4	-
> Västmanlands trängkår .........	T. 6	8	4
» Östgöta trängkår ..................	T. 6	—	—
Arméns intendenturförråd i Stockholm	Int. 1	1	—
Arméns intendenturförråd i Karlsborg	Int 2	—	—
Arméns intendenturförråd i Boden ...	Int 3	—	—
Arméns intendenturförråd i Sollefteå	Int. 4	—	—
Flottans station i Stockholm ............	F. S. S.	—	—
Flottans station i Karlskrona............	F. S. K.	2	—
Knngl. Vaxholms kustartilleriregemente	K. A. 1	6	1
Fårösunds kustartilleridetaschement ...	K. A. 1 F.	—	—
Knngl. Karlskrona kustartillerirege-mente .......................................	K. A. 2	—	—
Knngl. Älfshorgs kustartillerikår ......	K. A. 3	—	—
Summa fall		omkr.291	93

Anm. Enär vederbörande chefer icke varit skyldiga att föra anteckningar rörande fall, där
värnpliktig på grund av nämnda cirkulär använts till annan tjänstgöring än vapentjänst,
äro siffrorna i denna tabell, jämväl dör det icke är här ovan särskilt antytt, möjligen
icke fullt exakta.

Bil. 6.

Redogörelse för några fall av värnpliktsvägran.

1. Förut fast anställd värnpliktig. Utslag av Kungl. Maj:t.

Dömd tre gånger.

Värnpliktige n:r 1831 ~ Gustafsson, Gustaf OsTcar, vilken varit fast anställd
vid Göta livgarde mera än tre år samt den 30 juni 1910 befordrats till distinktionskorpral,
vägrade, efter att hava i november 1914 för fullgörande av värnpliktstjänstgöring
inryckt vid nämnda regemente, ådyda sekundchefens befallning att
ikläda sig uniform eller i övrigt fullgöra någon militär tjänst. Av sekundchefen
befriad från att deltaga i vapenövningarna och anmodad att tjänstgöra som
skrivare å regementets expedition, vägrade Gustafsson att efterkomma chefens
befallning. Han åberopade, att det på grund av hans rätt-begrepp och sedliga
åskådning vore honom omöjligt att göra krigstjänst, samt hänförde sig uti en
vidlyftig inlaga till, bland annat, bibelorden »man måste lyda Gud mer än människor»,
»de, som vilja bevara sitt liv, skola mista det», »de, som taga till svärd,
skola falla för svärd» ävensom av kyrkofäderna Origenes och Tertullianus framställd
åsikt, att den döpte ej finge göra väildslig krigstjänst, »Luthers olydnad
mot påven», uttalanden av Adolf Harnack, grundlagens bud m. m., samt anförde,
att han vore besluten att icke bära vapen eller göra någon som helst tjänst, den
där kunde bidraga till krigsmaktens befrämjande.

Genom utslag den 12 november 1914 dömde regementets krigsrätt, vid
vilken målet anhängiggjorts, Gustafsson jämlikt § 84, andra stycket, strafflagen
för krigsmakten att’ för vägran att fullgöra förmans i tjänsten givna befadning
undergå fängelse i tre månader.

Gustafsson besvärade sig. Genom utslag den 2 december 1914 utlät sig
krigshovrätten, att krigshovrätten _väl funne Gustafssons vägian att fullgöra sin
vapentjänst haft sin grand i uppenbarligen allvarliga samvetsbetänkligheter likasom
att Gustafsson, så vitt liaudlingarna i målet uunärkte, genom sitt förfarande
i berörda avseende icke verkat störande eller åstadkommit förargelse, vid vilket
förhållande krigshovrätten ausåge, att Gustafsson icke mot innehållet i § 16
regeringsformen, järn ört med cirkuläret den 21 februari 1902, kunde för sin
vägran att göra vapentjänst dömas till ansvar i målet, men att enär utredningen
i målet gåve vid handen, att, sedan Gustafssons vägran att göra vapentjänat
kommit till sekundchefens kännedom och sekundchefen, med beaktande av
Gustafssons ovanberörda betänkligheter, erbjudit Gustafsson annan lämplig tjänstgöring
vid regementet, Gustafsson efter erhållen befallning vägrat att fullgöra

101

även denna tjänstgöring, prövade krigshovrätten rättvist fastställa det slut, vartill
krigsrätten genom sitt utslag i målet kommit.

Efter det Gustafsson fullföljt talan, prövade Kungl. Maj:t genom utslag
den 24 mars 1915 rättvist att, enär, efter det Gustafsson på grund av samvetsbetänkligheter
vägrat fullgöra sin vapentjänst samt i fölid därav sekundchefen
jämlikt bestämmelserna i åberopade cirkuläret, erbjudit Gustafsson annan tjänstgöring
vid regementet, Gustafsson vägrat fullgöra även denna tjänstgöring, fastställa
det slut, vartill domstolarna i målet kommit.

Gustafsson inkallades ånyo till tjänstgöring såväl år 1915 som år 1916
och vägrade båda gångerna på nytt att bära uniform och att fullgöra arbete för
krigsmaktens räkning. Han dömdes härför den 29 december 1915 till tre månaders
straffarbete och den 14 april 1916 till fyra månaders fängelse. Några
vidare åtgärder i avseende å honom blevo därefter ej vidtagna, enär han rymde
och sedermera lärer hava begivit sig utom riket.

2. Vägrat att bära uniform. Dömd tre gånger samma år.
Tillhörande baptistsamfundet.

Värnpliktige n:r 126 — Andersson, Viktor Teodor, vilken varit skyldig att

inställa sig till rekrytskola vid Boden-KarUborgs artilleriregemente den 29 april
1916, blev den 6 maj samma år genom polismyndighetens försorg införpassad
till vederbörande kompani. När hans omklädning skulle ske, vägrade han ikläda
sig uniform. På anmälan hölls av vi derbörande bataljonschef förhör med Anderss
n, vilken därvid anförde, att han som icke mottagit inkallelseorder, likväl
av tidningsannons haft kännedom om sin skyldighet att inrycka till tjänstgöring
berörde den 29 april, men att han av religiösa skäl, i avsikt att undandraga sig
krigstjänsten, underlåtit att sagda dag inställa sig vid regementet. Han meddelade
vidare, a''t han dock frivilligt inställt sig vid inskrivningsförrättningen på
våren 1916, enär han då ännu icke fattat något avgörande beslut angående
värnpliktsvägran.

Rörande sin vägran att ikläda sig uniform anförde Andersson, att han av
samma skäl, som han förut anfört, icke ville bära kronans kläder, då han nämligen
betraktade detta som ett »flammande ok»; varemot han vore beredd att
undergå det straff, som kunde åläggas honom.

Det upplystes, att Andersson vore ostraffad.

Sedan regementschefen, med föreskrift att Andersson skulle hållas i häkte,
överlämnat målet till krigsrätt, vidhöll Andersson inför domstolen vad han vid
förhöret erkänt och berättat med til ägg: att han vid ifrågavarande tillfälle vägrat
att ikläda sig uniform, emedan han ansåge det syndigt, då det enligt hans förmenande
strede mot Bibelns ord att »icke ikläda sig främmande ok», att han
tillhörde baptistsamfundet och alltifrån sin tidiga barndom varit religiöst anlagd

102

samt i sådant avseende påverkats av en moster till sina fosterföräldrar, samt att
han självmant inställt sig vid inskrivningsförrättningen, emedan han då ännu ej
vunnit klarhet om, huruvida iklädandet av militär uniform och militärtjänstgöringen
vore i strid med Bibelns föreskrifter, men att han efter nämnda tid
emellertid ivrigt studerat Bibeln för att utreda denna fråga samt därvid kommit
till sin ovannämnda åsikt.

Genom utslag den 13 maj 1916 prövade krigsrätten, som ansåg synnerligen
förmildrande omständigheter föreligga, rättvist, jämlikt § 48 jämförd med
§ 50 samt jämlikt § 76, allt strafflagen för krigsmakten, döma Andersson för
rymning och vägran • att efterkomma förmans i tjänsten givna befallning att
undergå disciplinstraff av vaktarrest under tio dagar.

När Andersson skulle samma dag överlämnas till regementets häkte i och
för undergående av sitt straff, vägrade han, under åberopande av samma skäl
som vid förhöret, att ikläda sig kronomundering.

Sedan regementschefen, efter nytt förhör inför bataljonschefen, även nu
överlämnat målet till krigsrätt samt därvid föreskrivit, att Andersson skulle hållas
i förvarsarrest, till dess krigsrätten sammanträdde, inställdes Andersson ånyo
inför krigsrätten samt lämnade därvid enahanda uppgifter som förut. Genom
utslag den 18 maj 1916 dömde krigsrätten, som även denna gångrum synnerligen
förmildrande omständigheter föreligga, Andersson jämlikt § 76 strafflagen
för krigsmakten, för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning, att
undergå disciplinstraff av sträng arrest under sex dagar, vilket straff skulle
sammanläggas med det förra straffet av tio dagars vaktarrest till ett arreststraff
av sträng arrest under åtta dagar; och skulle Andersson omedelbart försättas på
fri fot.

Sedan Andersson genomgått nämnda straff av sträng arrest under åtta
dagar, blev han den 2 juni 1916 åter anmäld för att hava tredje gången vägrat
ikläda sig uniform. Då nämligen en dagkonstapel, som fått befallning att ikläda
Andersson uniform, åtföljt styckjunkaren till rustkammaren och där uttagit en
kolett ur högen samt dragit den på Andersson, hade Andersson genast kastat
ifrån sig koletten, varpå styckjunkaren omedelbart som detta inträffat givit befallning
om att påklädningen skulle avbrytas.

Av bataljonschefen häröver hörd, uppgav Andersson, att han icke, vare sig
nu eller framdeles, komme att påtaga sig kronans uniform.

Inför krigsrätten, till vars behandling målet jämväl denna gång överlämnades,
hördes Andersson angående ålder och huvudsakligaste levnadsomständigheter
och uppgav därvid, bland annat, att han, som vore född den 1 januari
1895 och vais moder vore ogift, som barn upptagits av en hemmansägare i
Jockmocks socken; att han genomgått mindre folkskola och vore konfirmerad
ävensom vid Sunderby folkhögskola genomgått eu kurs och där varit arbetande
elev ävensom något vistats vid Gräns lantmannaskola; samt att han saknade
tillgångar och vore ogift.

Hörd över åtalet erkände Andersson, att han vid ifrågavarande tillfälle
vägrat att påtaga sig uniform, samt uppgav såsom skål härför, att han, som
under lång tid sökt vinna klarhet i, huruvida militärtjänst vore förenlig med
Bibtlns lära, genom Kiisti egna ord fått upplysning att en Kristi tjänare icke
finge ikläda sig uniform och göra militärtjänst.

Målet uppsköts för införskaffande av straffuppgift och prästbetyg för Andersson,
vilken emellertid skulle förbliva häktad.

Vid nästa rättegångstillfälle, den 14 juni IDIG, sedan bland annat Andersson
uppgivit, att lian icke kände något fall av sinnessjukdom inom sin släkt,
meddelade krigsrätten utslag, varigenom Andersson, jämlikt § 76 strafflagen för
krigsmakten, dömdes för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning
att hållas i fängelse tre månader, och skulle Andersson kvarliållas i häkte, i avbidan
på att utslaget vunne laga kraft eller krigshovrätten annorlunda förordnade.

3. Dömd två gånger. Yttrande av medicinalstyrelsen angående
den värnpliktiges sinnesbeskaffenhet. Fribaptist.

Värnpliktige n:r 94 Olofsson, Henrilc IÅvian, blev den 12 januari 1915 inkallad
till tjänstgöring för rikets försvar. Sin värnpliktstjänstgöring hade han
fullgjort i vederbörlig ordning och ej då haft några betänkligheter mot densamma.
Till svar å inkallelsen meddelade han vederbörande rullföringsbefälhavare, att
lian icke kunde inställa sig, då han nämligen »genomgått sinnesändring och
kommit till en levande tro på Jesus Kristus», vilkens bud och befallningar han
ville helt efterfölja och som sagt: du skall icke dräpa, du skall älska din nästa
såsom dig själv. Vederbörande kronolänsman förmådde dock Olofsson att inställa
sig hos militärmyndigheten och förklarade därvid i en av O. medförd och för
nämnda myndighet företedd skrivelse, bl. a., att han sedan flera år tillbaka kände
O. och hyste den uppfattningen, att årslånga straff för hans vägran icke skulle
kunna rubba hans övertygelse utan snarare befästa hans tro.

O. inställde sig härefter självmant vid vederbörande truppförband, tillhörande
Kronobergs regemente. Han fördes där till sjukhuset, tvingades ikläda
sig uniform och beordrades att tjänstgöra med handräckningsarbete. Detta vägrade
han emellertid bestämt trots alla övertalningsförsök, varniugar för följderna, påvisanden,
att det blott vore fråga om barmhärtighetsverk o. s. v. Vid anställt
förhör inför krigsrätt fasthöll han sin vägran under framhållande, att då tjänstgöringen
skedde på befallning, den vore krigstjänstgöring, att då sjukhuset tillhörde
samma »verk» som armén, det verkade indirekt för krigsföring o. s. v.,
varför han på grund av samvetsbetänkligheter icke kunde tjänstgöra ens på
sjukhuset. T. f. regementsläkaren, av krigsrätten hörd, intygade, att han med
stöd av angående 0:s sinnesbeskaffenhet gjorda iakttagelser icke kunnat finna
honom vara sinnessjuk eller ur stånd att klart bedöma sina handlingars innebörd
och följder.

Sedan O. härefter en tid internerats på hospital för observation, avgav
vederbörande överläkare den 15 april 1915 utlåtande angående 0:s sinnesbeskaffenhet
(se Meddelanden från Kungl. medicinalstyrelsen för år 1915, n:r 25, sid. 49 o. f.)
samt förklarade därvid, bland annat, huvudsakligen, att motivet till 0:s vägran

104

att göra krigstjänst uteslutande vore att finna i hans religiösa tro, att hans uppriktighet
vore uppenbar, samt att O., varken vid tiden för den åtalade lagöverträdelsen
eller vid undersökningar å hospitalet företett sådana psykiska rubbningar,
som avses i kap. 5 §§ 5 och 6 strafflagen.

Ur överläkarens utlåtande må här jämväl antecknas, att O., som vid undersökningen
befunnits stillsam och litet tillbakadragen, alltid vänlig och tillmötesgående,
alltid sansad och behärskad, i sitt sätt icke visade något, som röjde
»fanatikern eller aposteln», samt uppfattade sin situation fullt klart och funne
följderna av sitt handlingssätt fullt naturliga; att han toge det hela med en lugn
förtröstansfull resignation, nöjd med att hava handlat efter sitt samvetes bud och
orubbligt övertygad om, att den väg han valt vore den rätta; att O. och hans
hustru, vilken syntes hava rätt mycket influerat på honom, efter sitt år 1912
ingångna giftermål ingått i fribaptistsamfund och låtit döpa om sig; samt att O.,
vars tanke på värnpliktsvägran ej vore gammal, först sedan frågan om förnyad
inställelse i krigstjänst blivit aktuell, börjat reflektera, hur han på sin nya ståndpunkt
borde ställa sig, och då kallelsen kommit haft detta fullt klart för sig,
varjämte O. förklarat sig med glädje hava lidit för saken, »glad att hava blivit
kallad till detta», varför han icke väntade någon belöning i detta livet, men väl
i det tillkommande.

Medicinalstyrelsen avgav den 4 maj 1915 utlåtande av innehåll, att handlingarna
icke gåve skäl för antagandet, att Olofsson vid tiden för den åtalade
förseelsens begående befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, som avsåges i
kap. 5 §§ 5 och 6 strafflagen.

Genom utslag år 1915 dömde Kronobergs regementes krigsrätt Olofsson
dels för första resan rymning till vaktarrest i tre dagar och dels för vägran att
åtlyda förmans i tjänsten givna befallning till fängelse i en månad, vilka straff
sammanlades till fängelse i en månad och tre dagar.

År 1917 blev Olofsson åter inkallad till tjänstgöring, men inställde sig ej,
utan måste införpassas av kronobetjäningen. Han blev med anledning härav
den 7 mars 1917 av Bohusläns regementes krigsrätt, jämlikt §§ 48 och 50 strafflagen
för krigsmakten, dömd för upprepad rymning att undergå en månads
fängelse. Efter inställelsen vägrade han därjämte att fullgöra förmans i tjänsten
givna befallning och blev enär »berörda br tt måste med avseende å vad rörande
Olofssons religiösa uppfattning blivit upplyst, anses hava skett under synnerligen
förmildrande omständigheter» jämlikt § 76 strafflagen för krigsmakten dömd att
för vad han sålunda låtit komma sig till last undergå vaktarrest i sex dagar.

4. Av befälhavare ålagd bestraffning och sedan två gånger av
krigsrätt dömd. Därefter ändrat åsikt.

Värnpliktige n:r 135 -- Jansson blev den 6 maj 1907 genom kronobe tjäningens

försorg inställd vid Li or eg em entets grenadjärer för fullgörande av första
tjänstgöring (rekrytskola). Han vägrade då, under åberopande av religiösa skäl,

105

bestämt så väl att ikläda sig uniform som att »fullgöra sin värnplikt». Av
sekundchefen ålades han härför åtta dagars sträng arrest med mistning av sängkläder.
Efter utståndet straff erhöll han ånyo upprepade gånger befallning att
ikläda sig uniform, men nekade fortfarande. Härför åtalades han nu inför
krigsrätt och blev den 18 maj 1907 dömd att hållas till straffarbete under två
månader.

Både under år 1908 och under år 1909 höll han sig undan från tjänstgöringen.
Sedan han den 10 maj 1909 genom kronobetjäningens försorg blivit
inställd vid regementet, vägrade han fortfarande av religiösa skäl att ikläda sig
uniform. Han blev den 18 maj 1909 härför av krigsrätt ådömd tre månaders
straffarbete.

Under år 1910 och år 1911 höll han sig åter undan, och synes icke hava
blivit åter inkallad förr än den 6 juni 1917, då han genom kronobetjäningens
försorg inställdes vid regementet och därpå blev av krigsrätt för andra resan
rymning ådömd två -månaders fängelse.

Jansson förklarade sig nu villig fullgöra sin värnplikt.

5. Av befälhavare ålagts bestraffning. Sedan dömd av krigsrätt.

Båda gångerna ändrat åsikt.

Värnpliktige n:r 367 — Lindgren, Sven Edvard, inkallad år 1915 till tjänstgöring
vid Upplands infanteriregemente, vägrade därvid att ikläda sig uniform och att
förrätta något s''ag av militär tjänstgöring. Honom ålades härför av regementschefen
disciplinär bestraffning, sträng arrest i sex dagar. Efter undergående av
detta straff ändrade han sig och iklädde sig uniform samt fullgjorde handräckningsarbete.

Sedan han nästföljande år inställts till tjänstgöring vid Värmlands regemente,
vägrade han ånyo att bära uniform och att fullgöra arbete för krigsmaktens
räkning. Genom uts''ag av krigsrätt den 26 juli 1916 dömdes han härför
jämlikt § 76 strafflagen för krigsmakten att undergå vaktarrest i femton dagar.
Efter uttjänt straff fullgjorde han utan anmärkning sina skyldigheter.

6. Vägrat att bära uniform, men härutinnan ändrat åsikt.
Tillhörande »vita hären».

Värnpliktige n:r 24 Lundell, Lars Fredrik, år 1915 inkallad till tjänst göring

vid Norrlands artillerireoemente, vägrade efter inställelsen efterkomma
förmans befallning att ikläda sig uniform. Han blev åtalad inför krigsrätt för

106

vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning. Efter första rättegångstillfället
iförde sig Lundell uniformen och gjorde framställning hos regementschefen
att få fullgöra sin tjänstgöring medelst handräckningsuppdrag. Vid andra
rättegångstillfället hördes såsom vittnen två personer, av vilka den ena berättade,
att han, som vore bekant med Lundell alltsedan beväringsrekrytskolan och redan
då »märkt att Lundell såg religiös ut», ehuru han aldrig talat med honom därom,
vid inryckningen år 1915 sett Lundell bära ett rött märke med vit flagg, vilket
han hört uppgivas som medlemsmärke i »vita hären», samt den andra, som
uppgav sig vara från samma socken som Lundell och även i hemorten sett
honom bära märke som medlem av »vita hären», vitsordade, att Lundell vore
en mycket ordentlig man, som aldrig deltagit i propaganda mot militärtjänsten.

Krigsrätten, som ansåg förseelsen, med hänsyn såväl därtill att Lundell
sedermera ifört sig uniform som ock till vad i övrigt mot Lundell i målet förekommit,
vara begången under synnerligen förmildrande omständigheter, dömde
Lundell — genom utslag den 24 april 1915 — jämlikt § 84 strafflagen för
krigsmakten att för vad han låtit komma sig till last undergå vaktarrest i sex dagar.

7. Befriad från vapentjänst; sedermera vägrat göra någon som
helst tjänst och härför dömd. Frikallad såsom oduglig

till krigstjänst.

Värnpliktige n:r 370 Virgén, Isak Benjamin, genomgick år 1911 vid

Skaraborgs regemente rekrytskola och första repetitionsövning, varunder han på
grund av åberopade samvetsbetänkligheter befriades från vapentjänst. Likaledes
fullgjorde han år 1912 tio dagars tjänstgöring under andra repetitionsövningen,
fortfarande dock utan att vapenövas. Samma år blev han inför krigsrätt åtalad
för vägran att bära vapen samt att göra någon som helst tjänst eller arbete och
ådömdes härför en månads fängelse.

Den 1 oktober 1913 blev han genom kronobetjäningens försorg inställd
vid regementet för fullgörande av återstående tjänstgöring, men förklarades den
12 samma månad oduglig till krigstjänst och blev år 1914 frikallad från värnpliktens
fullgörande.

8. Vägrat att göra någon som helst tjänst för krigsmaktens
räkning. Erbjudits utföra arbete civilklädd.

Värnpliktige n r 324 ~ Nils Olsson-Lejon vägrade efter inställelse år

1917 till tjänstgöring vid Karlskrona grenadjärregemente att bära uniform och
att fullgöra arbete för krigsmaktens räkning. På regementschefens förfrågan,

107

nuru lian, som vore sadelmakare till yrket, skulle ställa sig till en sådan anordning,
att han finge civilklädd arbeta på regementets sadelmakarverkstad, förkla
rade sig Olsson-Lejon icke kunna göra något arbete för krigsmaktens räkningRegementskrigsrätten
ådömde Olsson-Lejon 15 dagars vaktarrest med tjänst
göring samt, vid förnyad vägran, en månads fängelse.

9. Misstänkt att vara sinnessjuk.

Värnpliktige n:r M. 37 Andersson, Emil Richard, vilken år 1916 uteblivit

från inställelse till fredstjänstgöring vid Flottans station i Karlskrona, blev senare
genom Konungens befallningshavaudeä försorg dit införpassad. Då han sedan
beordrades utbyta sina civila kläder mot uniformen, vägrade lian, som han sade
av religiösa skäl, att göra detta. Stationskrigsrätten i Karlskrona dömde honom
dels till femton dagars vaktarrest för rymning och dels till två månaders fängelse
för vägran att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning. Då han efter utståndet
straff återkom till stationen, vägrade han ånyo med samma påstådda skäl att
ikläda sig uniform samt åtalades härför på nytt inför krigsrätten. Med anledning
av hans upprepade vägran överlämnade krigsrätten frågan om hans sinnestillstånd
till utredning; och inställdes Andersson såsom misstänkt att vara sinnessjuk
på Västerviks hospital för observation. Målet har uppgivits icke vara
slutbehandlat.

10. Dömd av krigsrätt för vapentjänstvägran; därefter erhållit
tillstånd att göra tjänst utan vapen. Tillhörande Svenska

missionsförbundet.

Värnpliktige n:r 500 — Fredriksson, Gustaf Enock, som år 1916 inställt

sig till tjänstgöring vid Skaraborgs regemente, vägrade att bära vapen, med anledning
varav vederbörande kompanichef hos pastorsämbetet i Habo församling
begärde upplysningar om honom och hans familj. Till svar härå erhölls genom
pastorsämbetets i Gustaf Adolfs församling upplysning, bl. a., att Fredriksson
omkring ett år tillhört Svenska missionsförbundet, att föräldrarna, så vitt känt,
vore hederliga och skötsamma, att modern någon tid tillhört frireligiös sekt,
samt att det »efter förfrågningar» vore »tvivelsamt om rent religiösa skäl till
vapenvägran» förelåge.

På anmodan av kompanichefen hade härefter vederbörande regementspastor
ett längre samtal med Fredriksson, varvid, enligt intyg av regementspastorn,
framgick, att Fredriksson, som vägrade bära vapen, men vore villig att
för övrigt utföra vad slags militärt arbete som helst, för sin vapenvägran icke

108

stödde sig på något bestämt bibelord eller dylikt, ej heller kunde närmare med
sakliga skal motivera sin vägran, utan blott anförde, att lian ej an-åge sitt samvete
tillåta, att han gjorde vapentjänst; att Fredriksson utan vidare erkände en
kristens förpliktelse till lydnad mot landets lagar över huvud; att han vore ansluten
till en lokalförsamling av Svenska missionsförbundet, inom viiket förbund
ingen påverkan till värnpliktsvägran brukade förekomma; samt att icke i Frednkssons
hem eller omgivning, så vitt av hans egen berättelse framginge, någon
påverkan i nämnda riktning förekomme.

Med anledning härav förklarade regementspastorn, att enligt hans åsikt
Fredrikssons betänkligheter mot vapentjänst vore så svagt religiöst motiverade,
att tvivel om det religiösa allvaret i dem väckts, vilka tvivelsmål stärktes av
pastorsämbetets i Gustaf Adolfs församling utlåtande.

På anmälan av kompanichefen inställdes Fredriksson härefter till förhör
inför vederbörande bataljonschef. På fråga, om han ansåge det vara större brott
att öva sig i vapens bruk än att bryta mot lagen, gav lian ej något svar, utan
vägrade fortfarande att bära vapen utan att kunna angiva något skäl härför.
I förhörsprotokollet antecknades, att regementspastorn, bataljonschefen och kompanichefen
i godo sökt övertyga Fredriksson, dock utan resultat.

Efter förnyad anmälan av kompanichefen, att Fredriksson efter erhållen
order att, iklädd ammunitionsgördel och gevär, deltaga med kompaniet i exercis
och förberedande målskjutning, härpå svarat: »Nej, gevär tager jag icke», ålades
Fredriksson, genom beslut av regementschefen den 17 november 1916, jämlikt
§ 76 strafflagen för krigsmakten för vägran att åtlyda vad förman under tjänstens
utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt 15 dagars vaktarrest utan
tjänstgöring.

Efter uttjänande av detta straff erhöll Fredriksson, av kompanichefen på
nytt order att deltaga med kompaniet uti skjutning, men svarade även nu:
»gevär tager jag icke». Vid förhör inför bataljonschefen vidhöll Fredriksson sin
vägran, varpå målet hänsköts till krigsrätt.

Vid krigsrättens sammanträde förklarade Fredriksson, att han alltjämt ämnade
vägra att bära vapen, då han nämligen ansåge att Bibelns lära och hans eget samvete
icke tilläte honom att göra vapentjänst. Han ingav därvid ett av två personer
— nämligen föreståndaren för och sekreteraren hos »Starbäck-Baskarps
friförsamling», den senare tillika ordförande i »Gustaf-Adolfs Kristliga ungdomsförening»
— utfärdat intyg därom, att Fredriksson, som år 1913 intagits i nämnda
friförsamling och alltjämt sedan dess tillhört densamma ävensom sedan år 1915
vore medlem av nämnda ungdomsförening, av intygsgivarne vore känd såsom
en sant gudfruktig och stilla ynaling, samt att, då han nu vägrade att bära
vapen, de vore fullt övertygade därom, att detta skedde av religiösa skäl, utan
påtryckning från intygsgivarnes sida, och för honom vore en samvetssak.

Krigsrätten dömde Fredriksson — genom utslag den 19 december 1916
— jämlikt § 76 strafflagen för krigsmakten att undergå fängelse i två månader.

Efter utståndet straff tilläts Fredriksson att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
utan att bära vapen.

109

11. Vägrat deltaga i gymnastik och skidåkning. Dömd, enär vapentjänstvägran
icke ansetts bero av religiösa motiv. Tillhörande
Svenska missionsförbundets ungdom.

Värnpliktige w.r 514 ^ Lindström, Elis, som hösten år 1917 påbörjat sin

värnpliktstjänstgöring vid Värmlands regemente, ingav den 3 januari 1918
en ansökning att bliva befriad från att bära vapen och att efter jul bliva
Överflyttad till sjukvården eller något liknande arbete. lian förklarade i ansökningen,
att han på grund av sitt »samvetes anklagande» icke längre kunde
bära vapen, och att han åtoge sig vilket annat göromål som helst, allenast han
bleve befriad från vapnens bruk. Regementschefen infordrade i anledning av
denna ansökning regementspastorns yttrande, vilket avgavs den 12 januari 1918.
Dessförinnan hade emellertid Lindström blivit den 9 januari anmäld och den 12
samma månad inför bataljonschefen förhörd för vägran att fullgöra förmans i
tjänsten givna befallning. Då nämligen Lindström, som efter erhållen order att
tills vidare, intill dess hans ansökning behandlats, deltaga i övningarna, den 7
januari på morgonen under åberopande av samvetsbetänkligheter vägrat att vidare
bära vapen och därför tillsagts förvarsarrest, men senare förklarat sig villig
göra full vapentjänst till dess ansökningen blivit behandlad, varför tillsägelsen
om förvarsarrest återtagits, samma dag underlåtit att deltaga dels i en gymnastiklektion
och dels i skidåkning, blev han härför anmäld; varefter inför bataljonschefen
hölls förhör så väl med Lindström som med kamrater till honom, av vilka
en, folkskolläraren n:r 427 48/1916 Olsson såsom sin åsikt framhöll, att det icke
endast vore »samvetsömhet», som dreve Lindström att vägra bära vapen, samt
att »Lind-tröm före jul skött sin tjänst oklanderligt och icke yttrat några betänkligheter
mot att bära vapen».

Regementspastorn överlämnade ett av predikanten i Arvika missionsförsamling
Johan Gustafsson utfärdat intyg av innehåll, bl. a., att Lindström,
vilken sedan någon tid tillbaka vore medlem av kristliga ungdomsföreningen
Zion i Arvika, ej tillhörde någon fackförening och ej veterligen stätt under inflytande
av någon antimilitaristisk pr paganda vare sig i arbetslaget eller i kamratlivet,
samt att Gustafsson, som hade fullt förtroende f<r allvaret i Lindströms
kristendom och religiösa övertygelse, vore övertygad om, att hans vapenvägran
vore motiverad av samvetsbetänkligheter.

Från Lindströms arbetsgivare företeddes jämväl ett intyg, att Lindström ådagalagt
redbarhet och pålitlighet samt ett nyktert och i övrigt hedrande uppförande.

Uti eget utlåtande den 12 januari 1918 anförde regementspastorn bl. a.,
att enligt vad han inhämtat, Lindström, vilken under anställning i Arvika som
byggnadssnickare hos en byggmästare, tillhörande Svenska missionsförbundet,
varit närvarande vid bönemöten och blivit religiös påverkad med det resultat,
att han blivit »troende» strax före inryckningen till värupliktsutbildningen, men
att han, enligt egen uppgift, likväl ännu icke under sin vistelse vid regementet
besökt nämnda religiösa samfunds predikolokal i Karlstad; att Lindström under
mycket ingående samtal, som regementspastorn haft med honom, uppgivit, att
han efter sin »omvändelse» strax före inryckningen vid regementet genom läsning
av bibeln, kyrkohistorien ocli »kandidat Axel Anderssons skrifter» övertygats
om, att det vore synd att deltaga i vapenutbildning, men att hans studium av

110

bibeln synts regementspastorn vid samtalen icke hava varit synnerligen djupgående,
och att Lindström vid förfrågan icke kunnat uppgiva vad han läst i kyrkohistorien;
att Lindström ännu icke deltagit i någon egentlig vapenutbildning, utan
endast »sett på», varvid han känt sitt samvete förbjuda honom att deltaga, och att
han frågat sig: »skulle Jesus kunnat ba gjort det?»; att Lindström förklarat, att
han ej kuude få ro i sitt inre, förrän lian beslutit sig för att vägra, och att han
tyckte hela militärlivet vara ett »satans verk», däri han ej ville deltaga; samt att,
enligt regementspastorns uppfattning, Lindströms inre uppreste sig mot en hel
del råheter o. d. inom lägerlivet, och att det därför erbjöde svårigheter för ho
nom att deltaga häri, varemot regementspastorn icke kunnat känna sig övertygad
om att verklig samvetsnöd förelåge särskilt för övning i vapenbruk; och både
regementspastorn därför bemödat sig om att övertala Lindström till deltagande
däri, vilka försök dock varit resultatlösa.

Den 24 januari 1918 anställdes med Lindström förhör inför krigsfiskalen
vid Värmlands regemente. Han vidhöll därvid sin vägran att bära vapen och
anförde följande: Han vore en varm och uppriktig kristen och kunde ej handla
emot sitt samvetes bud och Kristi lära, vilken lära enligt hans förmenande förbjöde
krig och tvångsåtgärder mot nästan. Denna sin övertygelse grundade han
dels på femte budet och dels på Jesu ord: »Den som tager till svärd skall förgås
med svärd», »älsken edra ovänner etc.», och »Den tjänaren som visste sin
herres vilja och icke beredde sig och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida
mycken hugg.» T sin övertygelse vore han även styrkt av kyrkofadern Tertul
liani lära, att de kristna icke kunna bära svärd, samt av det förhållandet, att,
enligt vad han hört omtalas, de första kristna vägrat göra vapentjänst. I detta
sammanhang ville Lindström framhålla, att därest exempelvis svenska folket uppriktigt
älskade sina grannfolk, till och med försvarskrig vore otänkbart, ity att
ingen fiende då skulle anfalla landet, och att, om mot förmodan så ändock skedde,
fienden säkert skulle återvända, sedan den förvissat sig om folkets vänliga känslor.
Därför borde försvaret ej läggas på militärisk grund, utan borde folket i stället
bibringas den rätta kärleken till nästan. Lindströms kärlek till sin nästa vore
så stark, att han hellre skulle låta nedgöra sig och de sina än han höjde sin
hand till försvar, ty han visste, att »mördarna en gång skulle få sitt straff».

Vid förhöret hördes tre personer som vittnen; och upplystes, bl. a., att
Lindström icke tillförene varit för brott tilltalad eller straffad.

Krigsfiskalen ställde Lindström under åtal inför krigsrätt dels, jämlikt
129 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet till egen fördel att fullgöra
sin tjänsteplikt genom att vägra bära vapen, dels ock, jämlikt 76 § samma lag.
för vägran att åtlyda vad förman under tjänstens utövning och i vad som an
gått tjänsten honom befallt.

Inför krigsrätten vidgick Lindström riktigheten av förhörsprotokoll och
rapport samt medgav, att han uppfattat den erhållna ordern att deltaga i skidåkningen
såsom en direkt befallning, varjämte han uppgav, bl. a., att han numera
vore medlem av Svenska missionsförbundet, av vars medlemmar många
hyste samma åsikter som han angående det orätta i att bära vapen; att han i
början av rekrytskolan burit vapen i avvaktan att bliva antagen till sjukvårdsman,
därom han gjort framställning, vilken, emellertid icke beviljats, utan hade
han blivit uttagen till underbefäl i stället; att han under julpermissionen alltmer

111

blivit övertygad om det orätta i att bära vapen och beslutit sig för att efter återkomsten
till regementet vägra göra dylik tjänst; att han fortfarande vore fast
besluten att vägra bära vapen, men däremot vore villig att fullgöra sin värnplikt
på vad sätt som hälst blott det kunde ske »utan vapen»; samt att dylik tjänst
för övrigt vore obehövlig, enär man, i händelse landet komme i fara, skulle
vända sig till Gud, som hade makt att avvända olyckorna.

Krigsfiskalen förklarade, att han av undersökningen i målet fått den uppfattningen,
att Lindströms vägran icke vore beroende av religiösa motiv, att Lindström
vid förhören på alla sätt sökt »svänga sig», vilket lika litet som hans
vägran att deltaga i skidåkning och andra nyttiga övningar kunde vara överensstämmande
med eu kristens karaktär och åskådning, samt att Lindströms beteende
snarare syntes bero på sinnesförvirring, varför krigsfiskalen hemställde, huruvida
icke krigsrätten ansåge lämpligt att Lindströms sinnesbeskaffenhet undersöktes.

Genom utslag den 5 februari 1918 prövade krigsrätten, som icke fann skäl
bifalla sistnämnda hemställan, jämlikt § 129 strafflagen för krigsmakten samt
kap. 4 § 3 allmänna strafflagen lagligt döma Lindström att för vad han låtit
komma sig till last undergå fängelse i en månad.

12. Befriad från att bära vapen. Vägrat deltaga i övningsmarsch.

Tillhört helgelseförbundet, baptistförbundet och frälsningsarmén.

Värnpliktige nr 360 y_ Eriksson, Petter Adolf, hade med åberopande av

samvetsbetänkligheter anhållit om befrielse från att bära vapen och hade med
anledning härav av vederbörande kompanichef vid Bodens ingenjörskår satts att
utföra ekolagningar för kompaniets räkning samt dessutom erhållit order att deltaga
i gymnastik, allmän militärtjänst, soldatundervisning och träningsmarscher,
dock med tillstånd att tills vidare slippa bära gevär och bajonett.

Den 2 december 1915 erhöll han direkt order att deltaga i dagens övnings
marsch men vägrade att efterkomma befallningen i fråga och infann sig ej vid
ställningen. Då kompanichefen tillkallade honom, vägrade han ånyo, varför
kompanichefen tillsade honom arrest.

Vid anställt förhör uppgav Eriksson, bland annat, att han, som vore född
den 3 augusti 1893, till yrket varit skomakare till för två år sedan, då han
börjat försörja sig med att om vintrarna predika i bygden och om somrarna
förrätta diverse arbeten; att han fått utbildning för predikantyrket under en fem
veckors kurs vid »Helgelseförbundets» stiftelse i Götabro och ansåge sin andliga
väckelse hava ägt rum för fem eller sex år sedan; sant att han för tillfället icke
tillhörde något frikyrkligt samfund, meu varit både baptist och frälsningssoldat,
beroende på den omgivning, vari han hade haft sin verksamhet.

Som skäl till sin vägran att lyda kompanichefens order anförde lian dels
sin religiösa övertygelse och dels sin uppfattning, att ett yttrande av kompanichefen
vid ett föregående tillfälle skulle hava inneburit ett löfte om frikallelse
från sådan tjänst, varom nu vore fråga.

112

Sedan vederbörande kårchef och kommendant överlämnat målet till garnisonskrigsrätteu
i Boden, vidhöll Eriksson sina sålunda meddelade uppgifter och
anförde därjämte, att han vägrat bära vapen och ämnade framdeles ej heller
bära sådana, enär detta vore stridande mot Kristi lära; att han vore i första
hand medborgare i Guds rike; och att Jesus hade förklarat, att den som toge till
svärd skulle med svärd förgås; varjämte Eriksson citerade en del bibelspråk
för att visa, att det strede mot Guds bud att man bure vapen. Han uppgav
vidare, att han inställt sig till tjänstgöring vid regementet, enär han trodde att
Gud ville använda honom till redskap till att omvända sina kamrater; samt att
han vägrat att deltaga i övningsmarschen ifrågavarande dag, enär han befarat,
att man därvid skulle tvinga honom att bära vapen.

Beträffande sina levnadsomständigheter berättade Eriksson, bland annat,
ytterligare, att han vid 15 års ålder första gången blivit delaktig av nattvarden,
att han aldrig varit ogudaktig utan alltid gudfruktig ävensom att han vore ogift
och medellös samt icke förut för brott lagförd, vilken sista uppgift vitsordades
av vid rätten företett utdrag av straffregister.

Genom utslag den 15 december 1915 prövade krigsrätten, jämlikt § 84
strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Eriksson för vad han låtit komma sig
till last undergå disciplinstraff av sträng arrest i åtta dagar.

13 Befriad från att bära vapen; vägrat bära ammunitionsgördel.

Värnpliktige n:r 464~ Wikström, Johan Albin, som efter inställelse vid

Bodens ingenjörkår erhållit vederbörligt tillstånd att under övningarna gå utan
gevär, vägrade den 15 december 1915 vid uppställningen att bära ammunitionsgördel.
Av plutonchefen införd på kompaniexpeditionen och därstädes av kompanichefen
förehållen det olämpliga i hans beteende samt tillsagd att ställa upp
med ammunitionsgördel, vägrade han ånyo härtill; med anledning varav kompanichefen
tillsade honom arrest samt anmälde honom för vägran att lyda förmans
i tjänsten givna befallning. Vid hållet förhör anförde Wikström som skäl för
sitt handlingssätt samvetsbetänkligheter. Han uppgav, att han kommit till denna
ståndpunkt av egen övertygelse utan att vara av någon påverkad, samt att han

kände värnpliktige n:r 360 Eriksson (se ovan) och vid sammanträffande inom

kasernområdet med honom samtalat angående denna fråga.

Sedan målet blivit av kårchefen och kommendanten överlämnat till garnisonskrigsrätten
samt handlingar därstädes företetts, utvisande, att Wikström ägde
godkänd kristendomskunskap och icke förut varit straffad, anförde Wikström i
en ingiven skrift såsom förklaring till sin vägran, bland annat, att han, då han
erhöll befrielse från att bära vapen, fattat denna tillåtelse så, att, enär gevär och
ammunitionsgördel hörde tillsammans, han befriats jämväl från att bära ammunitionsgördel,
samt att han vid ifrågavarande tillfälle av nämnda skäl och då han

113

ansett, att, om han utan tvekan toge ammunitionsgördeln, detta skulle hava inneburit
ett medgivande av honom att bära vapen, funnit sig böra vägra att bära ammunitionBgördeln;
varjämte lian förklarade, att, sedan han numera blivit underrättad
om att uttrycket »befriad från vapen» endast innebure befrielse från att bära
gevär och att ammunitionsgördeln hörde till hans packning, han vore villig att
hädanefter ställa sig dylika befallningar till efterrättelse, samt att lian ansåge sin
vägran vara en följd av okunnighet, varför lian anbölle, att straffet om möjligt
bleve villkorligt. Muntligen inför rätten anförde Wikström, att hans vägran att
bära ammunitionsgördel berott på rent oförstånd, och att lian nu ångrade sin
förseelse; varförutom han uppgav, att lian städse vistats hemma bos sina föräldrar,
vilka båda vore religiösa.

Genom utslag den 29 december 1915 dömde krigsrätten Wikström — med
hänsyn till vad han till sitt försvar anfört — jämlikt § 84 strafflagen för krigs
makten att för vad han låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av vakt
arrest i sex dagar.

14. Vägrat bära revolver. Ändrat åsikt.

Värnpliktige n:r 220 ~ Söderling, som år 1915 inkallats till krigstjänst

göring vid Kalmar regemente, vägrade efter inställelsen, under åberopande av
samvetsbetänkligheter, att beväpna sig med revolver. Med anledning härav åtalad
mför krigsrätt för vägran att fullgöra förmans befallning, medgav Söderling förseelsen
och uppgav, att han efteråt mottagit ett brev från sin moder och funnit,
att hon blivit ledsen över hans vägran att bära vapen, varför Söderling anhöli
att, såsom han uttryckte sig, få återkalla sin vägran, varjämte han anhöll om ett
milt bedömande av sitt tilltag. En vid rätten närvarande broder till Söderling
upplyste, att Söderling under de senaste åren varit religiös och bevistat möten i
hemorten samt stundom förefallit grubblande.

Krigsrätten meddelade den 9 augusti 1915 utslag, varigenom Söderling,
jämlikt § 84 strafflagen för krigsmakten, dömdes att undergå vaktarrest i tre dagar!

15. Befriad från att bära vapen. Metodistpastor.

. värnpliktig, vilken vid Norrlands tränglcår tilldelats trängen i egentlig

äjukTårdstjänst, anhöll vid början av sin första tjänstgöring utbildningsåret 1916
— 1917 att på grund av samvetsbetänkligheter bliva befriad från att bära vapen.
Uet upplystes, att hau vore metodistpastor. Härförutom blev det genom förfrågan
hos myndigheterna i hans hemort styrkt, att han dels vore en välkänd

114

och redbar person och dels helt säkert inkommit med sin anhållan av ren övertygelse.
På grund härav blev ansökningen jämlikt nådiga cirkuläret den 21
februari 1902 bifallen, och den värnpliktige beordrades i siället som sjukvaktare
å kårens sjukhus. Enahanda anhållan framställdes av samme värnpliktige under
1917 års repetitionsövning.

16. Befriad från att bära vapen. Tvivel rörande samvetsbetänkligheternas
art.

En värnpliktig, vilken avlagt studentexamen och, tillhörande 1916 års klass,
inställts för fullgörande av värnpliktstjänstgöring vid Arméns intendentur förråd i
Stockholm, anhöll, med åberopande av religiösa betänkligheter, om befrielse från
vapentjänst. Ansökningen bifölls, och han beordrades till tjänstgöring vid kronobageriet.
Angående denne värnpliktige har av vederbörande befä havare antecknats,
att han skott sin tjänst bra, men att starkt tvivel iåder, huruvida verkligen
samvetsbetänkligheterna varit så synnerligen djupa, samt att det syntes framför
allt varit kännedomen om, att befrielse från vapentjänst verkligen kan ske, samt
föräldrarnas inverkan, som drivit honom till ansökan om befrielse; varjämte upplysts,
att den värnpliktige så väl under sin militärutbildning utan vapen som
under tjänstgöringen vid kronobageriet röjt givna befälsanlag, så att intendenturkompaniet
med honom förlorat ett användbart befäl.

Redogörelse för lagstiftningen i vissa utländska stater*).

Danmark.

I Danmark har den 13'' december 1917 utfärdats en lag angående värnpliktigas
användning till civilt arbete Lagen stadgar i huvudsak följande.

Värnpliktiga, för vilka militär tjänst av vad slag som helst enligt föreliggande
upplysningar får anses vara otorenlig med deras samvete, kunna av försvarsministern
betrias från militärtjänsten och i stället användas till arbete av civil
beskaffenhet för statens läkning. Alla föreskrifter rörande detta statsarbete utfärdas
av försvarsministern efter föregående samråd med inrikesministern

Ansökan om befrielse, åtföljd av erforderliga upplysningar och intyg, insändes
genom utskrivningschefen till den session (närmast motsvarande den svenska
inskrivningsnämnden och dess sammanträde), till vilken den värnpliktige har
att inställa sig. Om ej sessionen finner anledning att uppskjuta ärendets behandling,
göres, sedan den värnpliktige deltagit i utskrivningen och lottdragningen,
framställning i ärendet till försvarsministern. Även sådana värnpliktiga vilka
redan undergått inskrivning, kunna göra framställning om befrielse till närmast
infallande session. Dylik framställning kan däremot ej göras under den lid
den värnpliktige är i tjänst vid hären eller flottan.

När årets samtliga ordinarie sessioner avslutats, avgör försvarsministern, vilka
värnpliktiga skola överföras till civilt arbete.

De som överföras skola kvarstå i värnpliktsrullorna. De äro i avseende på
beskaffenheten av kvarter, förplägnad, avlöning o. dyl. underkastade de stadganden,
som gälla för bärens värnpliktiga.

-,,r)et ,civila arbetet skall hava en varaktighet av 20 månader, när det träder
i stället för den första inkallelsen till militärtjänstgöring, samt av 3 månader när
det träder i stället för senare inkallelser.

De värnpliktiga, vilka äro överförda till civilt statsarbete, äro icke underkastade
den militära strafflagen.

Värnpliktig, som i sitt arbetsförhållande gör sig skyldig till olvdnad, försummelse
eller annat dåligt uppförande, kan av den på platsen varande högsta
arbetsledaren ådömas disciplinstraff av »husarrest», extra arbete eller indragning
av ft iiid i enlighet med de närmare föreskrifter, som fastställas av försvarsministern Nekar

någon till civilt arbete överförd värnpliktig att utföra sådant arbete
eller gör han sig på annat sätt skyldig till grov eller upprepad olydnad eller till

*) Utarbetad i början af år 1918.

116

allvarliga förseelser i sitt arbetsförhållande, åtalas lian inför »politiretten». De
straff, som kunna ådömas för ovannämnda förseelser, äro enkelt fängelse eller
fängelse på sedvanlig fångkost. Består förseelsen i vägran att utföra arbete,
skall straffet fastställas med hänsyn till den tidslängd, under vilken den värnpliktige
utfört civilt arbete, dock att strafftiden, i händelse den värnpliktige för
andra gången dömes för vägran att utföra civilt arbete, icke kan vara kortare
än den återstående delen av den föreskrivna arbetstiden, och kan vid sådant tillfälle
fängelse ådömas den värnpliktige intill en tid av 20 månader. Har en
värnpliktig i enlighet med denna lagbestämmelse andra gången undergått fängelsestraff
för vägran att utföra civilt arbete, skall han hemsändas och kan icke
mera inkallas annat än vid extra inkallelse.

Vid exti’a inkallelse av manskap tillhörande hären eller flottan kunna nu
ifrågavarande värnpliktiga av försvarsministern inkallas för att utföra civilt arbete
under en tidrymd, som är lika med längsta tiden för den militära tjänstgöringen
för motsvarande avdelning.

För tillkomsten av denna lag må här lämnas följande redogörelse.

Lagförslaget framlades i Folketinget, den 23 februari 1917 av inrikesministern.

I motiveringen anföres, att särskilt under de senare åren förekommit åtskilliga
fall, då värnpliktiga vägrat att utföra militärtjänst. Såsom skäl för denna vägran
hade de anfört, dels att det strede mot deras religiösa övertygelse dels att deras
samvete förbjöde dem att bära vapen eller överhuvud att utföra militärt arbete
De som vägrat av religiösa skäl hade i allmänhet varit s. k. adventister.

Vid behandlingen av de fall, som förut förekommit, hade man — inom ramen
av gällande lagar — såvitt möjligt sökt att ordna värnpliktens avtjänande
för dessa värnpliktiga på ett sådant sätt, att den så litet som möjligt komme i
strid med deras religiösa eller moraliska övertygelse. Man hade i sådant hänseende
dels begagnat sig av den utvägen att inskriva och inkalla eller överföra vederbörande
värnpliktiga till tjänst vid sanitets- eller arbetstrupperna dels till cheferna vid
nämnda truppslag givit anvisning därom, att värnpliktiga, som voro medlemmar
av vissa sekter, vilkas helgdag icka sammanfölle med folkkyrkans, i så stor utsträckning,
som kunde ske utan skada för tjänstens krav, borde befrias från
tjänst på sektens helgdag, dock att denna befrielse skulle ersättas med tjänstgöring
på folkkyrkans söndag.

Likaledes hade man, då värnpliktiga på grund av vägran att lyda blivit
dömda till frihetsstraff, för dem ingivit hemställan om benådning, när det förelegat
giltig grund till att antaga, att en verklig religiös eller moralisk övertygelse
föranlett den begångna förseelsen.

Det framlagda lagförslaget avsåg i huvudsak dem, för vilka militär tjänstgöring
av vad slag som helst vore oförenlig med samvetets bud. De, vilka ansåge
blott ett visst slag av militär tjänst oförenlig med deras samvete, kunde, så
vida de därom gjorde framställning, inkallas till sanitets- och arbetstrupperna;
förfaringssättet härvid, vad beträffar ansökningarnas ingivande och prövande m. m.,
vore lika med det, som stadgades för dem, med vilka lagen huvudsakligen sysselsatte
sig.

I lagförslaget uttalades, att värnpliktig, för vilken all slags militär tjänstgöring
vore oförenlig med hans samvete, kunde av inrikesministern efter samråd

med försvarsministern befrias från militär tjänst mot att användas till statsarbete
av civil karaktär; alla föreskrifter rörande detta statsarbete skulle ntfärdas av inrikesministern.

Efter lagförslagets första behandling i Folb-tinget blev detsamma hänvisat
till ett av tinget valt utskott, vars majoritet förordade förslaget, under det att en
minoritet framställde ett ändringsförslag. Detta minoritetens förslag avsåg, att i
lag fastslå det förfaringssätt, som redan använts på grund av administrativa före
skrifter, nämligen att överföra dem, för vilka utbildning i vapenbruk är oförenlig
med deras samvete, till sanitets- och arbetstrupperna; därjämte tillädes, att
överföring kunde ske till örlogsvarvet eller till andra under försvarsministern
hörande institutioner. Den i regeringens lagförslag förekommande bestämmelsen,
att det i detta lagförslag stadgade civila arbetet skulle hava en varaktighet av 20
månader, upptogs av utskottets minoritet såsom gällande för alla »militsernegtere»
för att finna betryggande garantier för att endast verkliga samvetsbetänkligheter
skulle komma att medföra befrielse från utbildning i vapnens bruk. Minoritetsförslaget
upptog sålunda tjänstgöring inom den militära ramen; de värnpliktiga
skulle vara underkastade krigslagarna, och arbetet (varvid vapentjänst ej skulle
förekomma) skulle utföras vid vDsa icke stridande truppförband eller centrala
militära verk. Anslutning till regeringsförslaget kunde så mycket mindre av minoriteten
tillstyrkas, som man genom dess antagande skulle på ett ödesdigert sätt
vika för de »konsekventa antimilitaristerna», vilka bildat en förening och utfärdat
ett upprop med öppet angivet mål att avskaffa värnpliktslagen. Genom regeringsförslaget
skulle man ingalunda, förmenade minoriteten, komma till rätta
med dessa antimilitarister, som icke skulle foga sig i de av regeringen träffade
anordningar för beredande av civilt arbete.

I Folketinget blev vid lagförslagets andra behandling av försvarsministern
och från majoritetssida!! inom utskottet framhållet, att minoritetens förslag ej
skulle tillfredsställa de värnpliktiga, om vilka frågan rörde sig, och således ej
skulle bringa ärendet till sin lösning. Farhågorna angående dem, som vägrade
att deltaga i militärtjänsten ej av religiösa skäl utan av andra samvetsskäl —-»moraliska samvetsbetänkligheter» såsom det ibland uttrycktes — ansågos överdrivna.
Majoritetens förslag antogs med 49 röster mot 26.

Efter lagförslagets första behandling i Landstinget tillsattes även av detta
ting ett utskott för frågans beredande.

Detta utskott instämde i förslaget om fastställande av en ordning, varigenom
de, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot militär tjänst av ett visst slag,
inkallas till sanitets- och arbetstrupperna och att värnpliktiga, för vilka militär
tjänst av varje slag är oförenlig med deras samvete, användas till statsarbete av
civil karaktär, när blott före-kiifterna härom såväl med hänsyn till arbetets beskaffenhet
som dess varaktighet avfattas så, att det icke frestade till missbruk.
Och efter utskottets mening vore detta icke fallet med det föreliggande lagförslaget.
Den tid av 20 månader, som det civila arbetet skulle vara, vore längre
än tjänstgöringstiden för någon av de militära avdelningarna, repetitionsinkallelserna
medräknade, och mer än dubbelt så lång som tjänstgöringstiden för fotfolket,
till vilket truppslag det årligen inkallades mera än dubbelt så många som vid
härens andra truppslag tillsammans.

118

Vissa ändringar i lagförslaget föreslogos, huvudsakligast gående ut på att
lägga lagens handhavande och övervakande i försvarsministerns och ej, såsom
regeringsföi slaget förutsatte, i inrikesministerns hand. Enär de till civilt arbete
överförda värnpliktiga skulle kvarstå i »Lsegdsrullen», syntes det riktigast, att
försvarsministern finge ansvaret för lagens tillämpning. Men därtill komme, att
då det från ett visst håll (från antimilitaristerna) bebådats motstånd mot lagen
med alla »användbara medel», skulle, därest ett sådant motstånd (arbetsvägran
m. m.) bliva försökt på arbetsplatserna, försvarsministern hava bättre betingelser
än inrikesministern att genomföra de åtgärder, som skulle kunna bliva erforderliga.

En minoritet inom landstingsutskottet hade visserligen uttryckt sin anslutning
till folketingsutskottets minoritet men hade, med hänsyn till sin önskan, att
en lagstiftning måtte komma till stånd, funnit sig böra ansluta sig till det av
Folketinget antagna förslaget.

Landstingsutskottets förslag blev sedermera utan ändring av riksdagen antaget,
och den med detta förslag likalydande lagen utfärdades, såsom ovan blivit
angivet, den 13 december 1917.

England.

Enligt den i England år 1916 antagna värnpliktslagen kunna de, som hysa
samvetsbetänkligheter mot fullgörande av vapentjänst, begära att bliva frikallade
därifrån. — Frikallelse kan även begäras på grund av viktigt arbete i nationens
tjänst, familjeskäl o. dyl. samt på grund av hälsoskäl. — Anhållau om frikallelse
göres hos för dylika ändamål särskilt upprättade nämnder, »tribunals», som hava
att pröva ansökningarna och, i fall de godtagas, utfärda frikallelseintyg i en eller
annan f rm.

Varje distrikt för inskrivning, »registration district», — närmast sammanfallande
med kommunen —, har en »Local Tribunal»; från denna kan vädjas
till »Appeal Tribunal», som handlägger mål från alla »registration districts» inom
ett visst område. Från »Appeal Tribunal» kan vädjas till »Central Tribunal»
för hela riket, som är högsta och sista instans uti hithörande mål.

Frikallelsen är antingen absolut, villkorlig eller tillfällig.

Om en ansökning bifalles, skall den värnpliktige antingen inskrivas till »ickevapentjänst»
eller ock anställas i något för nationen nödvändigt arbete av civil
karaktär för atk sålunda om möjligt frigöra en annan värnpliktig för vapentjänst.
I förra fallet inskrives han i en »icke stridande kår» och användes där i militär
tjänst av ieke-stridande natur; denna kår torde hava tillkommit för att mottaga
värnpliktiga, som befriats från vapentjäust på grund av samvetsbetänkligheter.
I senare fallet ordnas i allmänhet anställningen genom »kommittén för arbete
av nationell vikt». Det arbete, som kommer till användning, kan hänföras till
följande grupper:

jordbruk: arbete på lantgårdar och jordbruksmaskiners tillverkning;

119

skogsvård: skogsavverkning och timmerarbete;

sjöfart: skeppsbyggnad o. dyi.;

kommunikationer: körslor för hamnar och lastageplatser;

skolväsendet;

för allmänheten nödvändiga inrättningar såsom hälsovård, brandkår o. dyl.;

Böda korset.

Frågan om dessa värnpliktsvägrare av samvetsskäl (conscientious objectors),
för vilka enligt ovanstående den nya engelska värnpliktslagen medgiver vissa
befrielser, lur varit föremål för mycken uppmärksamhet såväl i parlamentet som
i pressen. Av de upplysningar, som med stöd härav vunnits, må följande
framhållas.

Det synes, som på många håll skulle råda ett starkt missnöje över det sätt,
varpå de lokala nämnderna (the tribunals) utövat sin myndighet. Lagens tilllämpning
har blivit mycket ojämn. På grund av att dessa nämnder ofta avslagit
de gjorda framställningarna och i sådan händelse vederbörande värnpliktige
vid inträdet i tjänst ofta vägrat att utföra den honom ålagda tjänstgöringen,
har antalet bestraffade blivit mycket stort. Till den höga siffra, som angiver
antalet bestraffade — i en tidningsnotis angives det, att 800 ä 1,000 personer
samtidigt setat i fängelse för värnpliktsvägran — har ock i hög grad bidragit
till förhållandet, att även sådana värnpliktiga, som blivit tilldelade arbete
inom hemlandet, således arbete av huvudsakligast civil natur, vägrat utföra detta,
emedan det trätt i s ället för värnpliktstjänsten. Dessa värnpliktsvägrare hava
ofta tillhört »Sällskapet mot allmän värnplikt» (tbe no-conscription-fellowship), inom
vilken en del, benämnda »the absolutists», vägra att fullgöra även sådant arbete,
som åhgts dem i stället för militärtjänsten.

Vissa värnpliktiga hava, såsom ovan angivits, befriats från vapentjänst och
tilldelats den ovan omnämnda arbetskåren; dess styrka uppgives i slutet av 1916
hava uppgått till omkring 2,700 man. Av denna arbetskår har en del varit
sänd till Frankrike och där varit förlagd och utfört arbete på visst avstånd
bakom fronten. Det uppgives, att då värnpliktiga, tillhörande denna avdelning
vägrat att utföra given befallning — såsom t. ex. då det varit fråga om transporterande
av ammunition o. dyl. — de ålagts mycket stränga straff. Till dödsstraff
hava de dock ej dömts.

I december 1917 har regeringen, i samband med ett till parlamentet
framlagt förslag till ändringar beträffande rösträtten, hemställt, att vissa av
de värnpliktiga, om vilka här är fråga, skola mista sin rösträtt. Förslaget
härom lyder sålunda: Den, som har befriats från militärtjänst på grund av samvetsbetänkligheter,
eller den, som, efter att hava tilldelats armén, av krigsdomstol
blivit dömd för vägran att lyda och såsom skäl för denna vägran anför samvetsbetänkligheter,
får ej utöva rösträtt till parlamentet eller vid val för den lokala
självstyrelsen.

Efter lagförslagets behandling i Underhuset blev ovannämnda stadgande så
till vida ändrat, att rösträttens förlust inskränktes till en period, omfattande
krigets varaktighet och fem år därefter; vissa andra, mindre ändringar och tilllägg
förekommo även. Lagen överlämnades i slutet av år 1917 till behandling
av Överhuset; rörande dess slutliga behandling föreligga ej några upplysningar.

120

Frankrike.

I Frankrike hava inga särskilda bestämmelser utfärdats rörande värnplikts
tjänstgöringens ordnande för värnpliktiga, vilka hysa religiösa samvetsbetänkligheter
mot krigstjänst.

Nederländerna.

I Nederländerna hava ända tills på sista tiden saknats föreskrifter rörande
värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktens fullgörande. Den
9 november 1917 utkom emellertid en »ministeriell disposition», vilken i korthet
innehåller följande.

Om en värnpliktig hyser oövervinueliga samvetsbetänkligheter mot den
militära tjänstens utförande, kan han därom göra anmälan till sin kompanichef
eller motsvarande befälhavare. Denne har att erinra den värnpliktige om den
förlängning av tjänstgöringstiden, som skulle bliva följden av ett bifall till en av
honom eventuellt gjord ansökan om befrielse. Vidhåller likväl den värnpliktige sin
anhållan, insändes hans skriftligen uppsatta ansökan till krigsministern, som, efter
att hava inhämtat yttrande av en kommission, skall avgöra frågan och, om ansökningen
bifalles, bestämma angående arten av den tjänstgöring, som skall
åläggas den värnpliktige, varvid, öm plats för honom kan beredas, tillfälle bör
honom givas att ersätta den honom åliggande tjänstgöringen med bestridande
av en befattning, som ej direkt är riktad på strid med vapen. Tjänstgöringen
i sådan befattning har ett års längre varaktighet än den ordinarie tjänstgöringen.

Nordamerikas förenta stater.

I Nordamerikas förenta stater har den 18 maj 1917 utfärdats en författning i äm
net. Enligt denna författning skall medlem av väl ansedd religiös sekt eller organisation,
som förefanns nämnda dag och enligt vars troslära eller principer deltagande i kr ig i alla
former är förbjudet, kunna — därest hans religiösa övertygelse är emotkrig eller deltagande
däri i enlighet med sektens (organisationens) åsikter och därest hans ansökan är
behörigen styrkt — av en lokal nämnd frikallas från vapnens bruk för att i
stället placeras i befattning såsom icke-stridande.

Några uppgifter föreligga icke rörande verkningarna av detta lagstadgande.

121

Norge.

I Norge har frågan om dem, som vägra göra militärtjänst, varit föremål
för mycken uppmärksamhet under senare år.

Redan genom försvarsdepartementets skrivelse av den (5 augusti 1900
lämnades tillfälle att överföra värnpliktiga, vilka vägra att tjänstgöra såsom
stridande, till icke-stridande. Med de värnpliktiga, som av religiösa skäl vägra
att göra all slags militärtjänst, har med stöd av ett cirkulär av den 18 februari
1902, vilket utfärdats av kommenderande generalen, förhållits på det sättet, att
åtal inför domstol nedlagts i alla de fall, i vilka den värnpliktiges vägran efter
närmare undersökning ansetts föranledd av en allvarlig religiös övertygelse.

Dessa värnpliktiga hava således efter denna tid varit fria både från straff
och från all tjänstgöring i fredstid.

Det på kommenderande generalens cirkulär av 1902 grundade förfaringssättet
tänktes endast såsom en anordning tills vidare och under avvaktan på att
spörsmålet i fråga, som redan då var under behandling av 1901 urs utskrivningskommitté,
snart skulle finna sin lösning.

Lösningen av frågan lät emellertid alltjämt vänta på sig. Kungl. proposition
i ärendet framställdes till 1909 års Storting. I densamma föreslogs civilt
arbete för värnpliktiga, vilkas vägran att göra värnpliktstjänst är en samvetssak,
medan de, som av andra grunder undandraga sig värnplikten, dessutom borde
ådömas straff. Denna proposition blev emellertid icke behandlad av Stortinget
på grund av den långt framskridna tiden under stortingssessionen.

Ar 1910 förnyades förslaget i propositionen om ny värnpliktslag men blev
ej heller denna gång föremål för något slutligt avgörande.

Frågan upptogs åter av den år 1912 tillsatta kommittén för avgivande av
förslag till revision av lagstiftningen rörande det militära rättsväsendet, dens. k.
revisionskommittén.

Ehuru denna kommittés förslag i dess huvudsakligaste delar ej ännu hunnit
bliva tillräckligt bearbetade för framläggande av proposition till Stortinget, blev
dock den del av dess betänkande, som rör värnpliktiga, vilka på grund av
religiös övertygelse neka att göra militärtjänst, utbruten och efter myndigheternas
hörande framlagd såsom kungl. proposition den 7 juni 1917.

Av denna proposition finner man till att börja med, att anledningen till
frågans framförande tidigare än deu s. k. revisionskommitténs övriga föislag är,
att militärvagrarnas antal varit i starkt tilltagande, att det framkommit uttalanden
om att det spekulerades i religiös övertygeee för att erhålla befrielse från värnplikten,
och att förhållandena på det hela taget på detta område blivit ohållbara.

För att belysa antalet fall, då inom norska armén åtal anställts mot värnpliktsvägrare,
som för sin vägran åberopat religiösa grunder, angivas bland
annat följande siffror. Hela antalet var år 1915 102 och år 1916 123; inom
tredje jurisdiktiouen, som ungefär motsvarar Kristiansands stift, har antalet värnpliktiga,
som av religiösa grunder neka att göra varje slags militär tjänst, isynnerhet
varit stort och utgjorde under de senaste 6 åren fr. o. m. 1911 respektive
28, 35,.. 42, 49, 55 och 68.

Ökningen har främjats av att de värnpliktigas vägran alls ej haft några

122

för den värnpliktige obehagliga följder. Framställningar ha enträget gjorts från
olika håll om en förändring av de rådande förhållandena.

I sammanhang härmed må omnämnas, att under senare år det i Norge
varit praxis i Hoiesteret, att värnpliktsvägrare (av andra skäl än religiösa) vid
upprepad vägran ådömas lagens minimistraff eller ett års fängelse och i förbindelse
därmed, på grund av den militära strafflagen § 20, förlust under en tid
av 10 år av rättigheten till tjänstgöring i rikets krigsmakt.

Den kungl propositionen innehåller i huvudsak följande.

De värnpliktiga, vilka undandraga sig från eller vägra att göra militärtjänst,
skola utföra civilt arbete för det allmännas Täkning under en viss tidrymd.
Denna tidrymd skall vara lika stor som det antal dagar, under vilka övningarna
pågå vid det vapenslag, som har den längsta övningstiden, med tillägg av femtio
procent.

Det civila arbetet skall vara utan förbindelse med militära inrättningar och
utföras under civil tillsyn. Det kan utföras i en sammanhängande följd eller
i flera omgångar.

De värnpliktiga åtnjuta under arbetet beklädnad eller däremot svarande
gotfgörelse samt reseersättning efter samma grunder som de värnpliktiga, vilka
utföra militär tjänst.

Värnpliktig, som rättsstridigt undandrager sig det honom åliggande civila
arbetet eller visar försumlighet eller dåligt uppförande under arbetet, kan insättas
i tvångsarbetsanstalt för den tidrymd, som motsvarar den tid, under vilken
arbete åligger honom.

Värnpliktig, som visar försumlighet eller dåligt uppförande under arbetet,
kan straffas disciplinärt med tillrättavisning och andra mindre straff. Ledaren
av arbetet och hans civila överordnade hava disciplinär tillrättavisningsmyndighet.

Propositionen hänsköts till Stortingets militärkommitté, som först under
loppet av december 1917 avgav sitt yttrande. Kommittén hänvisade till att frågan
förelagts Stortinget såväl år 1909 som år 1910; men båda dessa förslag skiljde
sig i en huvudpunkt från det nu framlagda, i det att befrielse från militärtjänst
på grund av de äldre förslagen skulle inträda, när vederbörande värnpliktiges väg)
rån grundades på, att hans samvete ej tillät honom att utföra militärtjänst, under
det att i det föreliggande förslaget blott talades om »religiösa militärvägrare».
Angående skälet för denna avvikelse anfördes intet i propositionen. Kommittén
hemställde, att saken icke måtte tagas under behandling i Odelstinget. utan ytterligare
bearbetas av förvaltningsmyndigheterna. Flera av kommitténs medlemmar
lade härvid huvudvikten på, att det föreliggande förslaget uppdroge betydligt
trängre gränser för lagens verkningskrets än förhållandet varit med de förra.
Andra lade huvudvikten på, att lagförslaget ej voro alldeles tillfredsställande i
lagtekniskt avseende.

. Kommittén uttalade vidare, att den funne så mycket mindre betänklighet
i att nu föreslå ett uppskov, som den ansåge, att man — efter antagandet år
1917 på grund av kristiden av en provisorisk lag om skyldighet för värnpliktig
att utföra civilt arbete — borde kunna låta värnpliktsvägrarna utföra
civilt arbete.

Kommittén utgick från, att saken snarast möjligt åter skulle föreläggas Stortinget

123

Ovanstående hemställan av militärkommittén blev av Stortinget godkänd,
vadan frågan ej ännu i Norge funnit sin slutliga lösning.

Ryssland.

Enligt ännu i september 1917 gällande bestämmelser medgåvos mennoniterna
vissa undantag från värnpliktstjänstgöringen, men bekännarna till alla andra
religioner och sekter voro underkastade sådan tjänstgöring.

Om mennoniterna stadgades i värnpliktslagen, att de av denna sekt, som
kvarstå i densamma och slagit sig ned i riket före den 1 januari 1874, befriades
från fullgörande av vapentjänst men skulle fullgöra den bestämda tjänstgörings
tiden i särkilda skogskommandon.

Under krigstid kunde de inkallas för att antingen ersätta skogvaktare, som
gått ut till krigstjänst, eller för att användas i sanitetstjänst; under senaste krig
hava de tagits i anspråk för sanitetstjänst.

Schweiz.

I Schweiz funnos vid årsskifter 1917—1918 icke några bestämmelser rörande
värnpliktiga vilka av samvetsbetänkligheter vägra göra militärtjänst. Förslag
till föreskrifter lära emellertid vara under utarbetande.

Tyskland.

Såsom grundprincip är i tyska grundlagen av år 1871 fastslaget, att varje
tysk är skyldig att fullgöra sin värnplikt och härvid ej kan begagna sig av ställföreträdare.

I den militära strafflagen av år 1872, § 48, heter det: »Gärning eller försummelse
är icke därför mindre straffvärd, att gärningsmannen enligt sitt samvete
eller sin religion håller sitt uppförande för riktigt.»

Efter anförandet av dessa grundprinciper må emellertid ock redogörelse lämnas
för ett förhållunde, som i viss mån utgör ett undantag från grundregeln.
Detta undantag gäller de äldre mennonitfamiljerna. Genom en riksförbundslag
av den 9 november 1867 angående förpliktelsen att göra krigstjänst, upphävdes

124

en för mennoniterna förut bestämd befrielse från personlig uppfyllelse av värnplikten.
Men genom ett stadgande av den 3 mars 1868 föreskievs, att de medlemmar
av de äldre mennonitfamiljer, vilka ej frivilligt förklara sig beredda att
göra vapentjänst, för fullgörande av sin militära tjänsteplikt skola uttagas till
sjukvårdare på sjukhusen, till skrivare på inskrivningsexpeditionerna eller till
hantverkare och trängkuskar.

Enligt vunnen upplysning har vägran att fullgöra värnplikten på grund av
religiösa betänkligheter i Tyskland förekommit blott i få enstaka fall (nur ganz
vereinzelt), så att någon uppteckning häröver ej förekommer i krigsministeiiet.
Under kriget har man sig ej bekant någon sådan vägran. — Inom tyska riksdagen
har frågan ej berörts.

Österrike-Ungern.

Såväl i Österrike som i Ungern förefinnas sekter, inom vilka det är vanligt,
att medlemmarna hysa samvetsbetänkligheter mot att göra tjänst med vapen.
Särskilt uppträda dessa samvetsbetänkligheter bland de mest ortodoxa judarna
ävensom hos sekten »Nazarenerna». De måste dock foga sig efter värnpliktslagens
bestämmelser, och de. som vid mönstring befinnas lämpliga för vapentjänst,
inkallas till dylik tjänst även om de skulle hysa samvetsbetänkligheter häremot.
Några undantagsstadganden i detta avseende förefinDas icke.

Värnpliktsvägran på grund av samvetsbetänkligheter är enligt erhållei^upp
gift en sällsynt företeelse. Saken torde ej heller hava varit föremål för uppmärksamhet
inom representationen.

Berättelse över resa till Danmark,

avgiven av herrar Blomstedt och Gullberg.

Enär i Danmark, såsom framgår av redogörelsen för lagstiftningen i
vissa utländska stater, nyligen blivit antagen en lag rörande värnpliktigas
användning till civilt arbete, gjorde de sakkunniga i skrivelse den 7
oktober 1918 framställning om tillstånd för tvenne av dem att i detta land
få taga kännedom om den nya lagens verkan, de åtgärder, som av densamma
föranletts m. m. Genom Kungl. brev den 1 november bifölls
denna framställning, och sodan genom Kungl. utrikesdepartementets bemedling
tillåtelse utverkats av vederbörande danska myndigheter att erhålla
erforderliga upplysningar, anträdde vi den 3 dennes resan till Köpenhamn,
varest vi uppehöllo oss i fyra dagar. Under denna tid lämnades med
största tillmötesgående i försvarsdepartementet alla för vårt uppdrags utförande
erforderliga uppgifter, och sattes vi jämväl i tillfälle att besöka en
av de båda platser, varest anordningar träffats för att mottaga dem, vilka till
följd av den nya lagen skola utföra civilt arbete i stället för tjänst inom
förs vars väsendets ram.

De tryckta eller i övertryck mångfaldigade stadganden, vilka utfärdats
rörande nu ifrågavarande angelägenhet,*äro följande; de bifogas på
originalspråket såsom bilaga I—IV.

1) Lov om vsernepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde. — Bil. I.

2) Ordning af forskjellige Forhold vedrörende vsempligtiges Anvendelse
til civilt Statsarbejde. — Bil. II.

3) Reglement for Anvendelse av disciplinsere Straffe overfor vaernpliktige,
der er överfört til civilt Statsarbejde. — Bil. III.

4) Ordensreglement for Barakkerne.

Handläggningen av de ärenden, som röra de värnpliktiga, vilka med
vederbörligt tillstånd skola utföra civilt arbete, har inom försvarsdepartementet
överlämnats till den byrå inom detsamma, som behandlade vissa
ärenden av civil natur såsom beträffande fyrar, sjömärken o. s. v. Inom
densamma har nu upprättats ett kontor för värnpliktigas användning till
civilt arbete, vars chef det åligger att bereda och föredraga alla ärenden,
som härröra av den nya lagen samt i de fall, för vilka lagen föreskriver
samarbete med inrikesministeriet, samråda med vederbörande tjänstemän
i detta ministerium.

126

Av ovanstående bifogade handlingar framgår, att det ansetts lämpligast
att lägga de från militärtjänst befriades arbete under den danska skogsstyrelsen
och att således deras arbete skulle komma att utgöras av skogsoch
upprödjningsarbete.

Med hänsyn till det antal värnpliktiga, som under detta år beräknats
bliva överförda till civilt arbete eller omkring 24 man, hade på tvenne
statsegendomar, den ena belägen på Själland och den andra på Jylland,
anordningar vidtagits för de värnpliktigas mottagande. Dessa bestodo i dels
uppbyggande av en bostadsbarack jämte tillhörande uthus å vardera platsen,
dels uppgörelse med vederbörande skogsmyndighet om anställande av
personal för de värnpliktigas handledning och övervakande, dels slutligen
åtgärder för läkarvårdens tillgodoseende, för provianteringen, för inköp av
inventarier, redskap m. m.

Det betonades flera gånger, att man ännu befann sig på ett försöksstadium
beträffande lagens tillämpning och att måhända utvecklingen
skulle lämna erfarenheter, på grund av vilka ändringar kunde anses påkallade.

Vid beräknandet av antalet värnpliktiga, som i år skulle komma att överföras
till civilt arbete, hade man i första hand att räkna med dem, vilka med
kännedom om lagen hade av »sessionen» (motsvarande våra inskrivningsmyndigheter)
själva gjort framställning om att bliva överförda. Förutom
denna kategori kommo de, vilka på grund av politiska orsaker och såsom
tillhörande de »konsekvente militsernegtere» blivit hemförlovade från den vapenövning,
till vilken de varit inkallade, i vissa fall för att deras hungerstrejk
icke skulle fullföljas till det yttersta; dessa hade, utan att de därom
gjort anhållan, överförts till civilt arbete. På det hela taget ansågs, att
av det sammanlagda antalet, som skulle mottagas, något över hälften har
antimilitaristiska-politiska skäl och något mindre än hälften har skäl av närmast
religiös natur. Då nu lagen skulle iverksättas, ansågs det lämpligast
att i första hand inkalla dem, som förutsattes skola villigt foga sig i anordningarna,
d. v. s. de religiösa och dem av antimilitaristerna, vilka uppträtt
minst utmanande. Denna inkallelse skedde till Själlands-baracken. Resultatet
har blivit det väntade, att alla inställt sig — en hade med vederbörligt
tillstånd fått uppskov — och att deras uppförande efter inställelsen
för omkring 2 V2 månader sedan varit gott. Annorledes var förhållandet
med lägret i Jylland. Av de till detsamma nyligen inkallade 12 värnpliktiga
hade endast 3 infunnit sig. Efterspaning av de uteblivna pågick vid tiden
för vårt besök. Yad resultatet av deras införpassande till lägret skulle
bliva, om förnyad hungerstrejk eller motstånd i annan form, kunde man
naturligtvis ej uttala, sig om.

127

Beträffande lagens tillämpning är att märka, att icke några särskilda
föreskrifter utfärdats beträffande formen för de intyg, som kunna styrka
de värnpliktigas framställning om överföring till civilt arbete. Frågan
har således fritt prövats av sessionerna, vilka i de allra flesta fall ställt
sig välvilliga gentemot de gjorda anhållandena. I det fåtal fall, då sessionen
ansett sig böra avslå framställningarna, hade försvarsministern, i vilkens
hand avgörandet enligt lagen ligger, funnit sig böra bifalla desamma.

Garanti mot lagens missbruk ansågs ligga i den långa arbetstiden, 20
månader för den första tjänstgöringsomgången och 3 månader för varje
repetitionsövning. Till jämförelse meddelas, att det visserligen gives specialvapenslag,
som har ända till 12 månaders första tjänstgöring jämte 2
repetitionsövningar å 25 dagar, men att för den talrikaste kontingenten,
som går till infanteriet, första tjänstetiden är 165 dagar (5 1/2 månader)
jämte 2 repetitionsövningar å 25 dagar. Med första tjänstgöringen avses
här den tid, som är gällande för flertalet; ett antal värnpliktiga vid varje
vapenslag kvarhålles i tjänst viss tid därutöver.

De kostnader, som uppstått genom den nya lagen, bestridas i allo av
försvarsdepartementet. Dessa kostnader utgjordes dels av lägrens iordningställande
— vardera baracken hade gått till omkring 25,000 kr. —
dels av avlöningar till den såsom arbetsförman utsedde lägre skogstjänstemannen,
arvode till den jägmästare, som utövade överinseendet, till läkare
o. s. v. I § 5 av lagen stadgas, att arbetets utbyte tillfaller staten. Någon
ersättning från inrikesdepartementet till försvarsdepartementet hade
dock ej ifrågasatts. Man antog nämligen, att, enär intet ackordsarbete
kunde anordnas, arbetets ekonomiska utbyte skulle bliva ganska ringa.

Lägret på Själland var beläget vid Gribskov omkring 10 km. norr om
Hilleröd. Valet av platsen hade skett med hänsyn till att den ej skulle vara
för nära Köpenhamn och att densamma på det hela taget skulle vara tämligen
isolerad. Vid vårt besök vid lägret voro 8 värnpliktiga förlagda därstädes.
11 hade inkallats men 1 hade fått uppskov och 2 hade såsom sjuka
förflyttats till annan plats.

Lägret hade de mest anspråkslösa dimensioner. Blott en mindre barack,
närmast av den typ, som förefinnes för flyttbara sjukbaracker, och
ett uthus. Baracken var avdelad • i ett sovrum med dubbelsängar (i 2
våningar), ett tvättrum, ett mat- och dagrum, ett rum för arbetsledaren,
ett kök samt 2 skafferier. Vedboden innehöll verktygsrum, vedbod m. m.
Vid vår ankomst voro av de värnpliktiga 2 sysselsatta i köket, 1 i vedboden,
1 i logementet (såsom städare); 2 höllo på med brytning av stubbar
(med stubbrytningsapparat); de 2 återstående torde varit sysselsatta på
andra håll.

128

Det föreföll som om av de åtta värnpliktiga 5 st. hade för den civila
tjänstgöringen att åberopa religiösa skäl (de hade medfört bibeln); de tillhörde
ej något visst frikyrkligt samfund. 2 hade mera allmänna bevekelsegrunder
av moralisk natur. En hade antimilitära skäl men hade ej ansett
sig böra underlåta att inställa sig och var således ej fullt likställd med de
9, som uteblivit vid inkallelsen till lägret i Jylland. Arbetstiden var nu
8 timmar. Den förutsattes gå ned till 7 timmar under vintern men borde
på sommaren utsträckas till 10 timmar. Arbetet, i vad det utfördes utanför
baracken och ej bestod av kokning o. s. v., värdesattes av arbetsledaren
till omkring 25 °/0 av vanliga arbetares prestation, men hoppades han,
att, då de värnpliktiga blevo mera vana, arbetsintensiteten skulle kunna
uppdrivas till åtminstone 50 °/o.

Aftnarna sysselsatte sig de värnpliktiga med .skrivning och läsning.
Något marketenteri fanns ej. — Permission till Köpenhamn beviljades
ibland. — En frivillig kurs i tyska språket hade igångsatts.

Bland dem som befunno sig i lägret var ock en och annan, som förut
varit i tjänst. Enligt lagen § 2, andra stycket, stadgas, att begäran om
överföring till civilt arbete ej kan framställas under den tid den värnpliktige
är i tjänstgöring. Man hade emellertid vid lagens ikraftträdande ansett
det lämpligt, att bereda tillfälle även för dem, vilka befunno sig i
tjänstgöring, att få denna tjänstgöring vid hären utbytt mot det civila
arbetet. En hade för vägran att deltaga i varje slags arbete varit bestraffad.
Det antogs, att han skulle få de 20 månadernas arbete förkortade
med tiden för den undergångna bestraffningen.

Det upplystes, att ett rätt stort antal, som anhållit om befrielse
från vapentjänsten, fått denna ansökan beviljad och voro sysselsatta vid
truppförbanden o. .s. v. med arbete utan vapen av olika slag.

Skulle ett annat år ett större antal än 24 överföras till civilt arbete,
tänkte man sig de nuvarande lägrens förstorande genom uppbyggande av
ännu en eller annan barack.

Stockholm den 10 december 1918.

M. Blomstedt.

W. Gullberg.

Bil. I.

Lov

om vsernpligtiges Anvendelse til civilt Arbejde,

Anialienborg, den 13:de December 1917.

VI CHRISTIAN DEN TIENDE, af Guda Naade Konge til Danmark, de Venders
o g Gotera, ITertug til Slesvig, flolsten, Stormarn, Di tina rak en,
Lauenborg og Oldenborg,

G tyre vitterligt: Rigadagen har vedtaget og Vi ved Vört Samtykke åt ad fast et

folgende Lov:

§ 1.

Vsernepligtige, for hvem mili teer Tjeneste af enhver Art efter föreliggende
Oplyaninger maa anses for åt vaere uforenelig med deres Samvittighed
kan af Forsvarsministeren fritages for militaer Tjeneste mod åt anvendea til
Statsarbejde af civil Karakter.

Alle Bestemmelser vedrorende Ordningen af bemeldte Statsarbejde trseffes
af Forsvarsministeren efter forudgaaende Förhandling med Indenrigsministeren.

§ 2.

Begaering om Fritagelse indsendes ledsaget af fornodne Oplysninger og Dokumentation
gennem vedkommende Udsk rivningschef til den Session, for hvilken
vedkommende fremstiller sig i Medför af Af&nit V i Lov om Vaernepligt af 8.
Juni 1912, senest 14 Dage forinden dens Afholdelse. Hvis Sessionen ikke finder
Anledning til åt udssette Sägen, hvilket dog kun kan ske, indtil vedkommende
har opnaaet 22 Aars Laegdsrullealder, gor den — efter stedfunden Behandling,
Udskrivning og Lodtraekning af den paagaeldende -— Indstilling til
Forsvarsministeren, ledsaget af Grunde og mulige Mindretalsvota om, hvoryidt
der bor ske Overforelse til civilt Arbejde.

For de allerede udskrevne vaernepligt iges Vedkommende afgives Begaering
skriftlig til vedkommende Udskrivningschef, som derefter tilsiger den paagseldende
til Mode for den naermest förestå aen de Session, der af holdes tidligst 14
Dage efter Erklaeringens Afgivelse. Sägen behandles i Overensstemmelse med de
i lste Stykke givne Regler. Begaering kan ikke f ramsat tes, medens vedkommende
er til Tjenste ved Haeren eller Sovaernet.

Indenrigsministeren eller Forsvarsministeren kan foranledige Säger vedrorende
Overforelse til civilt Arbedje henvist til Behandling af Sessionen.

§ 3.

Naar sam 11 ige Aarets ordentlige Sessioner er afholdte, traeffer Försvararn
in ieter en Afgorelse af, hvilke vaernepligtige der skal överföres til civilt Arbejde.

130

§ E

De til civilt Arbejde overforte bliver staaende i Laegdsrullen. De er med
Hensyn til Beskaffenhed, af Kvarter og Forplejning, Bening og lignende underkastet
de for II se rens vaernepligtige gaeldende Regler.

De kan ikke rejse ud af Landet uden vedkommende Ministeriums Tilladelse.
Overtrsedelse af denne Bestemmelse straffes med Beder fra 20 til 200 Kr., i
Krigstid med Faengsel.

§ 5-

Det civile Arbejde skal ha ve en Varighed af 20 Maaneder, naar det trader
i Stedet for förste Indkaldelse til Militaeruddannelse, af 3 Maaneder, naar
det tra;der i Stedet for senere Indkaldelser til Militaeruddannelse.- Genindkaldelse
til civilt Arbejde finder kun Sted i det i § 9 ommeldte Tilfaelde.

Arbejdets TIdbytte tilfalder Staten.

§ 6-

Vaernepligtige, som er overforte til civilt Statsarbejde, er ikke undergivne
militser Jurisdiktion og Straffelovgivning.

§ T.

Den arbejdspligtige, som i sit Arbejdsforhold gor sig skyldig i Ulydighed,
Försummelse eller andet slet Forhold, kan af den överste Arbejdsleder paa Stedet
idommes Disciplinaerstraf af Husarrest, Ekstraarbejde eller Berovelse af Fritid
efter de naermere Regler, som fastsaettes af Forsvarsministeren. Den domte
kan indanke Arbejdsleder ens Afgorelse for Forsvarsministeren, til hvem der skal
ske Indberetning om idomte Disciplinserstraffe.

§ 8-

Kacgter nogen til civilt Arbejde överfört vaernepliktig åt udfore saadant
Arbejde, eller gor han sig paa anden Maade skyldig i grov eller gentagen Ulydighed
eller i alvorlige Förseelser i Arbejdsforholdet, indledes der Undersogelse
imod ham inden Politiretten. Udskrift af Forhoret indsendes til Forsvarsministeren,
der, forsaavidt Tiltale angaar, tilstiller Justitsministeren Sägen til Afgorelse.
Straffen for de ovennaevnte Lovovertraedelser er simpelt Faengsel eller
Faengsel paa »sedvanlig Fangekost. Bestaar Overtraedelsen i É
fore Arbejde, vil Straffen vaere åt fastsatte under Hensyn til Laengden af det
Tidsrum, i hvilket den paagaeldende har udfort civilt Arbejde, dog åt Straffetiden
i Tilfadde af, åt vedkommende anden Gång dommes for ISTaegtelse af åt udfore
civilt Arbejde, ikke kan vaere kortere end den tilbagevaerende Del af den
pligtige Arbejdstid, og kan i saadant Tilfaelde Faengsel paa »sedvanlig Fangekost
idommes i indtil 20 Maaneder. Efteråt en Person i Henhold til naervaerende Lovbestemmelse
2de Gånge har udstaaet Faengselstraf for N
vilt Arbejde, vil han vaere åt hjemsende og kan ikke indkaldes senere undtagen
i det i § 9 ommeldte Tilfaelde.

Sager angaaende de i lste Stykke omhandlede Förseelser behandles som
offentlige Politisager.

§ -9.

Ved ekötraordinser Indkaldclse af Mandskab til Haer eller Flaade, kan vterriepligtige,
som i Medför af denne Lov er overforte til civilt Statsarbejde, af
Forsvarsministeren indkaldes til åt udfore saadant Arbejde i et Tidsrum, som
svarer til den keng.ste Tid, hvori der ydes militaer Tjeneste af den tilsvarende
A årgång.

I Tilfaelde, hvor den förste Tjeneste forlaenges udover den ifolge Lovene
om H serens og Sovsernets Ordning eajdvanlige, kan Forsvarsministeren trseffe Beslutning
om tilsvarende Forlsengelse af det civile Arbejde udover de i § 5 fastsatte
20 Maaneder.

§ 10.

Vaernepligtige, for hvem kun militaer Tjenste af en vis Art er uforenelig
med deres Samvittighed, kan, forsaavidt de fremsaetter Begaering derom, anvendes
ved Sundhets- eller Arbejdstropperne.

De fremkomne Begaerninger behandles i Overenstemmelse med de i § 2
givne Regler.

§ IL

De til Gennemforelse af denne Lov fornodne Udgifter fastsaettes ved Finansloven.

Hvorefter alle vedkommende sig have åt rette.

Givet paa Amalienborg, den 1-3de December 1917.
Under Vor Kongelige Haand og Segl.
CHRISTIAN R.

P. Munch.

Bil. n.

Ordning

av forskeltige Forhold vedr0rende vaernpllgtiges
Anvendelse til civilt Statsarbejde.

Naar Forsvarsministeren har truffet Afgorelse af, hvilke vaernepliktige, der
»kal överföres til civilt Arbejde, indikaldes diss© i Hold af passende Storrels© efter
Indenrigeministeriets Föranstaltning til Mode til en efter Aftale med Direktor
atet for Statsskovbruget bestemt Tid paa et med samme Myndighed aftalt til
det omhandlede Arbejdes Iverkssettelse egnet Sted. Iler vil der paa Föranstaltning
af Forsvarsministeren paa Indkaldelsedagen forefindes et til Beboelse af
benieldte Hold vaernepliktige indrettet, fuldt udstyret Kvarter, hvor der tillige
vil forefinder Opholdsrum for den af Direktoratet för Statsskovbruget til Arbe
jdsleder for Holdet bestemte Skovbetjent. Fra det Tidspunkt de paagseldende i
Henkold til Indkaldelseordrerne er modt i det for dem bestemte Kvarter, henhorer
de under Skovdirektoratets Forretningsoniraade og har kun den förbindelse
med Forsvarsministeren, der folger af Lovens Bcatemmelser om, 1) åt de
dem af den överste Arbejdsleder idomte Disciplinstraffe skal indberettes til ham
og kan indankes for ham, 2) samt åt Tidskrift af Förhör over större Förseelser
skal ineendes til barn.

i>en överste Skovrideren i vedkommende Distrikt er överste Arbejdsleder paa Sted et, og
Arbejdsleder har som sa ad an den i Lov af 13. December 1917 omtalte Straffemyndighed, idet
lian iovrigt saavel i detta Forhold som i alle andre Sporgsmaal vedrorende
Gennemforelsen af den her trufne Ordning ved direkte Förhandling med Marineministeriets
Kontor for vsernepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde kan eoge
behörig Yejledning.

Arbejds- Anvisning og Ledelse af samt Tilsyn med det daglige Arbejde paahviler

lederen. ^en ovennsevnte til Iloldets Arbejdsleder bestemte Skovbetjent, der desuden paaser
Overholdelsen af de i Ordensreglementet for Kvarteret givne Bestemmeker
og til den överste Arbejdsleder indberetter saavel de muligt stedfindende Overtraedelser
af disse som allé andre indtraedende Uregelmaessigheder. Han har Ansvar
for, åt Kvarteret er velforsynet i cnhver Henseende efter do ham givne
Anvisninger, forer Tilsyn med Madlavningen og sorger for, åt den nodvendigc
Proviant anskaffes enten ved Indkob paa Stedet eller gennem den ham af Kontoret
for vsernepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde anvisto sagkyndige Hjselp,
med hvilken lian til enhver Tid kan ssette sig i direkte Förbindelse. Kvarteret
er ved Indkaldelsen paa Forsvars ministerens Föranstaltning provianteret
för den förste Tid, ligesom der vil forefindes fornodne Beholdninger af Forbrugsgods
derunder Braendsel og Belysningsmidler. Arbejdslcderen holder Regnekab
med de vsernpligtiges Ernseringskort og afkrsever dem disse, naar do
moder efter Indkaldelsen. Han forer Kvarterets Regnskaber efter de ham gennem
Kontoret for vsernepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde givne Anvisninger,
og med förnöden Hjselp af den ham derfra til Yejledning og Iinstruktion

anviate Intendentu rt jenstemand, med hvilken han til enhver Tid kan sadte sig- i
direkte Förbindelse. Benge rekvireres gennem ovenmevnte Kontor. lian udbetaler
Folkene deres Lonninger og forer de dertil horende Lister.

I den förste Tid efter Indkaldelsen varetages Tilberedelsen af Maden af
en til Kvarteret af Kontoret for vsernepligtiges Amvendelse til civilt Arbejdo
dertil udsat uddannet Kok, der tillige har det Ilverv åt oplrere en Mand af
lloldet til fremtidig Kok for Kvarteret. Ilertil udtages en eventuelt dertil villig
Mand, der snarest muligt övertager Kokketjenesten, hvorefter den uddannede
Kok afgaar fra Kvarteret. Maden, der skal vtere färdig til de opgivne Tider,
tillaves efter det foreliggende Kostreglement med den maanedlige Spiseseddel
som Vejledning. Spiseseddelen udarbejdes af den til Raadighed for Kontoret
for vajrnepligtiges Anvendelse til civilt Arbejde stillede Intendenturtjenesternand.
Al Madlavning herunder Smor ing af Smörrebröd finder udelukkende
Sted i Kokenet.

Ved Modet i Kvarteret efter Indkaldelsen udlevereres der til hver af de
vsernepligtige, folgende Beklsedningsgenstande:

1 Stortroje II Kl.

1 Par blaa Benklaeder II Kl.

1 st r i be t Uldtroje II Kl.

2 Seet blaat Arbejdstoj.

1 Par isländske Stromper.

1 » Traeskostovler.

1 » Traesko.

1 hvid Kasket.

1 Skindhue.

1 Par Gymnastiksko.

Des liden udleveres til dem, der ikke onsker åt benytte deres egen civile
Overbeklaedning udenfor Kvarteret:

1 morkeblaa Jakke.

1 Par morkeblaa Benklaeder.

1 Sweater eller Sportskjorte.

1 sort Kasket.

1 Par Läders ko.

Hvis egen Underbekkedning og eget Fodtoj ikke medbringes kan dette faas
af de i Kvarteret vaerende Beholdinger mod et Afdrag af 10 0re daglig.

Hvis egen civil Overbeklaedning benytts udenfor Kvarteret gives der en
Godtgorelse af 19 0re daglig.

Folkene lonnes som Haerens vaernepligtige med 85 0re daglig med et dagligt
Lonningstillaeg af 25 0re, hvorfra traekkes 65 0re daglig for fuld Kost forudom
det ovenfor naevnte Belob af 10 0re daglig for TTnderbeklaedning.

Landbrugsministeriet i September 1918.

(sign.) Krisijan Pedersen.

Marineministeriet i September 1918.

(sign.) P. Munch.

Forplej iilneen.

Paakltod uinpen.

Lönn Uren.

Saxild.

Bil. III.

Reglement

för Anvendelse av disciplinaere Straffe overfor vaernpligtige,
der er overfprt til civilt Statsarbejde.

§ 1.

De til civilt Arbejde overfor te vsernepligtige er — saavel i Arbejdstiden som
udenfor denne — den överste Arbejdsleders og hans Hjaelperes Myndighed under
givne og er pligtige til åt rette sig efter de af dem givne Anvisninger og punktlig
åt efterkomme deres i Medför af Love ag Reglementer givne Ref al inger.

§ 2.

Den overforte vaer nepligt ige, som i sit Arbejdsforhold gor sig skyldig i Ulydighed,
Forsommelse eller andet slet Forhold, kan af den överste Arbejdsleder
idommes Disciplinaerstraf af Husarrest, Ekstraarbejde eller Naegtelse af saerlige
Friheder indenfor de nedenangivne Rammer:

Husarrest er tvungen Förbliven i Kvarteret (Barakken) udenfor Arbejdstiden.

Ekstraarbejde er Arbejde udo-ver det reglementerede Arbejde, lierunder Husger
ning o. 1. i Barakken.

Hasgtelse af saerlige Friheder bestaar i Naegtelse af saadanne Friheder,
som iovrigt maatte kunne indrommes de overforte vaernepligtige, saasom Udgangstilladelse
udover sedvanlig Sengetid o. 1..

§ 3.

Forsommelse eller anden Uefterrettelighed under Arbejdet kan straffes
med Ekstraarbejde. Straffen vil saa vidt muligt vsere åt fastsaette saaledes, åt den
paagasldende tilpligtes åt udfore en Arbejdsydelse, der svarer til noget mer end
den, lian ved sin Forsommelse har unddraget sig. Det kan dog ikke paalaegges
nogen Arbejde udover 10 Timer daglig.

Ekstraarbejde, der paalaegges som Sträf, kan icke fordres utfört paa Sonog
Helligdage. Udendors Ekstraarbejde kan ikke paalaegges efter Morkrets
Frembrud.

§ 4.

Den overforte vaernepligtige, der uden meddelt Udgangstilladelse udebliver
frua Kvarteret udover fastsat Sengetid, kan straffes med Husarrest.

Förste Gång Overtraedelsen begaas, kan Husarrest ikendes efter folgende
Skala:

For Udeblivelse i indtil 1 Time: .................. Indtil 2 Dages Husarrest

» » udover 1 Time indtil 4 Timer: .... »3 » »

» » udover 4 Timer, dog saaledes, åt den

paagaeldende er til Stede i Kvarteret inden Artej dels

Begyndelse naeste Morgen:................. » a » »

135

For förste Gång begaaet Förseelse vil Straffen dog, naar Omstämd ig be
der efter A r be jds 1 oderens Skou taler derför, kunne indskraenkes til en alvorUg
! rettesasttelse.

Samme Sträf som foraunaevnt ifalder den, som efter meddelt Udgangstilladelse
udebl iver udover det i Tilladelsen fastsatte Klokkeslaet.

§ 5.

Gentages den i § 4 an forte Förseelse, kan vedkommende for 2’, 3’ og 4’
Gång begaaet Förseelse straffes med Husarrest i intil henholdsvis 10, 15 og 20
Gage.

Ligger der over 1/2 Aar mellem den sidste Udeblivelse og den foregaande,
bliver Udeblivelsen dog kun åt behandle som förste Gång begaaet Förseelse.

§ 0.

Vender den overforte vaernepligtige först tilbage til Kvarteret efter Arbej
dets Begylidelse, kan der förliden Sträf efter §§ 4 og 5 overenastemmende med
§ 7 megtes ham Adgang til enliver Art af stcrlige Friheder i indtil 1 M-aaned
fra Straffens Udsta.aelse åt regne.

§ -■

For mindre Förseelser, saasom mangelfuld Rengöring, Uorden med Redskaber,
Sengetoj, Inventar eller lignende, vil der som Sträf kunne paalsegges
Kkstraarbejde i Form af Deltagelse i Husarbejdet udenfor Tur.

Begaar den overforte vaernepligtige mere graverende Overtrsedelser af
Husordenen f. Eks. ved ikke åt staa op eller gaa i Seng til foreskreven Tid,
ved åt stille for sent till Arbejdet, ved åt mode beruset, ved åt vise ufordragelig
Adfserd overfor Kammerater eller ved åt gore sig skyldig i lignende dadelvserdigt
Forliold, kan han straffe» med Ksegtelse af saerlige Friheder. Der vil saaledes
i et Tidsrum av indtil 1 Maaned kunne megtes ham Adgang til Udgangstilladelse
om Aftenen udover f.astsat Sengetid; det vil kunne paalsegges ham åt
forblive i Kvarteret enkelte Fridage eller Dele af saadanne dog ikke udover 4 Fridage,
og der vil i indtil 1 Maaned kunne megtes ham Adgang til saadanne saerlige
Friheder, som i övrigt vil kunne indrommes de overforte vaernepligtige.

. I saerlige Tilfaelde — saasom naar den paagaaldende udebliver en hel Dag
fra Arbejdet — ligesom naar Förseelsen gentages, vil der ogsaa for saadanne
Overtrsedelser. kunne ikendes Husarrest, dog uden Forsvarsministerens Samtykke
ikke udover 3 Tiger.

§ 8.

For Ulydighed mod den överste Arbejdsleder eller hans Hjselpere kan den
overforte vaernepligtige straffes med Husarrest 1’ Gång i indtil 10 Dage, 2’ Gång
i indtill 1 Maaned. Paa samme Maade straffes den, der udebliver fra Arbejdet
en hel Dag.

§ 9.

Xaegtei'' den overforte vaerneplktige åt udfore det ham paalagte Arbejde,
eller gor han sig efter 2 Gånge åt värre straffet for Ulydighed overfor de ham

136

giv ne Befalinger paany skyldig i Ulydighed, eller er denne saa grov, åt den
ikke findes åt kunne afgores med Sträf efter § 8, f. Eks. hvis han ligefrem
sastter sig op imod den överste Arbejdsleder eller hans Hjselpare, eller gor han
sig skyldig i andre grove Förseelser, f. Eks. ved åt tilsidesEette de ham givne
Straffepaalaag eller ved efter tidligere 2 Gånge åt vsere straffet for Udeblivelse
fra Arbejdet paany åt udeblive fra dette, vil der uopholdelig vare åt gore Anmeldelse
om Förseelsen til vedkommende Politimester, der herefter vil föränledige
det videre fornodne företaget mod den paagaeldende overensstemmende
med Eestemmelserne i § 8 i Tx>v Nrr 625 af 13/12 1917.

§ 10.

Findes der efter Udfaldet af Underaogelsen ved Politiretten ikke Anledning
til åt rejse Tiltale mod den paagaeldende, men denne dog har gjort sig skyldig
i en Förseelse strafbar efter dette Eeglement, kan Sägen af Forsvarsministeren
tilbagesendes den överste Arbejdsleder til Afgorelse.

§ 11.

Om de i Ilenhold til naervserende Reglement ikendte Disciplinaerstraffe vil
den överste Arbejdsleder have åt gore förnöden Bemaerkning i en dertil saerlig
bestemt Bog. I denne Bog skal der foruden naermere Angivelse af Förseelsen*
og den idomte Sträf» Art indfores Oplysning om Tidspunktet for Förseelsens
Begaaelse og det Tidsrum, indenfor livilket Straffen er udstaaet.

Tidskrift af det Bogen hver Maaned tilforte indsendes inden den 10. i den
paafolgende Maaned til Forsvarsministeren.

Sker der i Ilenhold til nservagrende Reglemente § 9 Henvendelse til Politiet,
vil der uopholdelig derover vaere åt gore Indberetning til Forsvarsministeren.

§ 12.

De af den överste Arbejdsleder i Ilenhold til naervaerende Reglement trufne
Afgorelser med Ilensyn til Anvendelse af Disciplinserstraffe kan af den domte
indankes for Forsvarsministeren, og Straffens Udstaaelse udsaettes da, til dennes
Afgorelse föreligger.

Den overforte vaernepligtige, der vil fremfore saadan Anke, maa straks underrette
den överste Arbejdsleder herom, og, senest 2 Dage efter Afgorelsen er
truffen, skriftlig afgive sin Besvaering til den överste Arbejdsleder, der »aa
hurtigt som muligt vil have åt indsende Anken med sine Bemferkninger til Forsvarsministeren.

Marineministeriet i September 1918.

(sign.) P. Mundi.

Saxild.

Bil. IV.

Ordensreglement

för Barakkerne.

§ l.

Tilaynet med1 den indre Orden i Barakken saavelsom med de overforte
varnepligtige.s Arbejde og deres Eenlighed fores af Arbejdslederen.

§ 2-

De o ve rf er te v tern ep ligt i ge skal vise deres Föresatte Lydighed i alt, hvad
angaar deres Arbejde samt Ordenens Overholdelse i Barakken.

§ 3.

Til Assistance for den af Holdet udtagne Kok og til Rengöring af Barakken
afgiver Holdet turvis 1 Mand 1 Uge ad Gången. Denne Mand rengör ogsaa
efter endt Maaltid Tallerkener og ovrige Spiserekvisitter in. m., passer Kakkelovne
og Lamper og gaar Arbejdslederen tilhaande.

En Mand af Holdet gor turvis 1 Uge ad Gången Tjeneste som Btueformand
og sorger i denne Égenskab for Ro og Orden i Opholds-och Sovelokalerne
og paaser Forsigtighed med Ild og Lys og Slukning om Aftenen.

I Arbejdstiden skal Ivokken eller hans Hjaelper vaere tilstede i Barakken
som Vagtsmand. Udenfor Arbejdstiden besorges Vagtsmandstjenesten turvis af
en Mand af Holdet. Der skal altid, paa Son- og Fridage sa avel som Hverdage,
vaere 1 Vagtsmand i Barakken.

Turvis 1 Uge ad Gången besorger 1 Mand af Holdet Afhentning af Pakker
og Post til Barakken.

§ I Tidsinddelingen

er forskellig efter Aarstiden og fastssettes för en Maaned
ad Gången af den överste Arbejdsleder, saavidt mulig i Overensstemmelse med
den ved Skovarbejdet paa Stedet fastsatte Arbejdstid.

§ 5.

. De overforte vaernepligtige skal bolde deres Person ren og deres Toj ordent ligt.

Saa ofte som muligt gives der Lejlighed til varmt Bad. Al Vask af personligt
Linned og Uldtoj samt af Lagner foretages ved de overforte vacrnepligtiges
egen Föranstaltning. Hver Mand1 reder sin Seng umiddelbart efter åt vaere
staaet op.

138

§ 6.

lydelse af berusende Drikke er forbudt i Barakken. Tobaksrygning niaa
ikke finde Sted i Arbejdstiden og ikke i Sovelokalerne og i Opholds&tueme under
Spisetiden. Spil med Kort, Tserninger o. 1. er tilladt i Barakken i Fritiden,
dog er Spil om Penge forbudt.

Paa Sovestuerne maa ikke ryges, synges eller fores hojrostet Tale. I Sengetiden
skal der herske Bo i Barakken.

I Middagstiden og efter Aftensmaaltid indtil Sengetid samt hele Sondagen
efter Morgenma alt idet har de overforte vaernepligtige IJdgangstilladelse. Ekstra-Udgangstilladelse
kan gives af Arbejdslederen efter Omstsendighederne. Frihed
af lamgere Yarighed indhentes hos den överste Arbejdsleder.

§ 8.

Klagomaal over Behandlingen, Kosten eller andre Forhold, de overforte
vmrnepligtige vedrorende, vil af disse viere åt afgive skriftlig til den överste Arbejdsleder.

§ 9-

Som Belöning for Flid kan gives Afkortning i den almindelige Arbejdstid.

§ 10.

Ved indtraedc-nde Sygdomstilfaelde mel der vedkommende det til Arbejdslederen,
der efter Omstsendighederne telefonisk raadsporger eller tilkalder mer boende
Lage, og om fornodent besorger den Syge befordret til nmrmeste Svgehus.

§ IL

De overforte
paalagte Arbejde i ekstraordinaere Tilfaalde åt udfore saadant andel. Arbejde,
som omstaendighederne maatte medfore.

§ 12.

1 Barakken og ved Arbejdet udendors skal den udleverede Paaklsedning
bteres. Under IJdgangstilladelse er det tiladt åt hare egne Klaeder.

Marineministeriet i September 1918.

(sign.) P. Mundi.

Saxitd.

Framställning av olika meningar angående samvetsbegreppet.

Efter K. R. (ieijer, Th. Elsenhans m. fl. ref. av f''. Olsson.

Man plägar i fråga om samvetets ursprung eller uppkomst skilja mellan
två väsentligt olika åskådningar: nativismen eller apriorismen, enligt vilken
samvetet är något medfött eller dess yttringar föras tillbaka till ett ursprungligt
anlag, samt empirismen, enligt vilken samvetet är en produkt av erfarenheten.
I det följande äro först upptagna representanter för den nativistiska,
därefter för den empiristiska åskådningen.

Sokrates. (t 399 f. Kr.)

I människans inre, gudar tade natur finnes eu norm för det rätta, benämnd
daimonion, en demonisk, en gudomlig stämma i människans bröst, eller, med
andra ord uttryckt, en omedelbar uppfattning i enskilda fall av vad som bör
göras oeb i eko göras i förhållande till handlingar och personer.

Chrysippos. (t 208 f. Kr.)

lian är den förste, som. använder uttrycket »samvete» {ovvuöyaiS). Hetta
betecknar det instinktiva medvetandet om det egna livet, i vilket man ’ förnimmer
huru livsdriften ovillkorligen åtrår, vad som är gagneligt, och skyr,
vad som är skadligt.

Cudworth, (f 1688.)

Det sedligas höghet och förpliktande kraft kan endast härledas ur något,
som står över naturen, ur den gudomlige anden, ur dess intelligens. De sedliga
idéerna äro avbilder av del gudomliga förnuftet, ja, de stå över Gud, ty de bestämma
hans vilja. Den enskilde skapade anden tager emot sedelagen såsom
ett arv från all sannings urkälla.

Skaf tesbur g. (j 1713.1

Det sedliga kommer icke utifrån; det är ej heller ursprungligen eu förnuftsdom,
utan det beror på omedelbara yttringar av känslan, vilka hava sin
grund i den allmänna mänskliga organisationen.

Det sedliga är den harmoniska utgestaltningen av vad som ligger i människan
såsom naturlig fallenhet.

Adam Smith, (f 1790.)

Det sedliga värdeomdömet beror på en känsla av sympati. Det sedliga kan
endast utveckla sig inom samfundet. Sympatikänslan är ett för alla människor
gemensamt anlag.

140

Kant. it 1804.)

Samvetet är en funktion hos det praktiska förnuftet; icke bestående i att
avgiva en dom över en handlings sedliga värde (däröver dömer förnuftet),
utan bestående i omedelbart medvetande om ett »böra», medvetande om en inre
domstol, där en annan än människan själv dömer.

Kant nekar ett »irrande» samvete, nekar även, att samvetet är »etwas Erwerbliches».
— Det är ett ursprungligt intellektuellt och moraliskt anlag.

Sedelagen är av rent och oblandat mänskligt ursprung. — Dock äro våra
plikter i sista hand att anse som Guds befallningar.

* Fichte. (f 1814.) .

Samvetet är det omedelbara medvetandet om vår bestämda plikt

eller

känslan av harmoni mellan vårt ursprungliga och vårt verkliga »jag»

eller

medvetandet om vår högre, natur och absoluta frihet.

Samvetet är en känsloförmåga, ej blott, såsom hos Kant, en förnuftsfunktion;
samvetet kan ej »irra».

Kegel, (t 1831.)

Samvetet är den absoluta vissheten om sig själv i sig

eller

samvetet är en genomgående tillbakadragenhet i sig själv

ell er

samvetet är den oändliga, formella vissheten om sig själv.

Samvetet kan »irra» — kan leda till både gott och ont — till villfarelse och
till sanning. Den enskildes samvete fylles med sanningsinnehåll endast i växelverkan
med det sedliga samhället.

Schléier-macher. (t 1834.)

Med uttrycket samvete förstå vi det, att alla handlingssätt, som härflyta ur
gudsmedvetandet, göra sig gällande i självmedvetandet, så att varje livsyttring,
som avviker därifrån, uppfattas såsom hämning av livet, som synd.

Samvete alltså = sedligt medvetande.

Schopenhauer. (t 1860.)

Samvetet är det sig alltmer fyllande protokollet över våra handlingar. Men
handlingarna vittna om vad vi äro, om vår karaktär. Därför är samvetet den
sig alltmer och fullständigare utvecklande bekantskapen med oss själva.

Samvetet är egentligen en kunskapsverksamhet, som endast genom sitt föremål
skiljer sig från annan kunskap. Schopenhauer synes dock låta denna kunskap
vila på dunkla känslor, vilka metafysiskt stå i nära samband med människans
innersta viisen och därför måste vara människan medfödda.

Richard Rothe. (t 1867.)

Han använder i l:a uppi. av sin Teol. Etik ordet samvete till beteckning
av den religiösa driften; men i 2:a uppi. utesluter han ordet samvete, emedan

141

»för vetenskapen är eu term endast då användbar, när den betecknar ett noga
bestämt logiskt innehåll, alltså ett klart och tydligt begrepp». Endast då skulle
vi kunna bibehålla detta ord, om det vore möjligt att inskränka dess användning
till en bestämt avgränsad del av det vidlyftiga innehåll, som enligt vanligt språk
bruk sammanfattas under detta namn, vilket icke är möjligt utan godtycklighet.

Wuttke. (t 1870.)

Samvetet är en uppenbarelse av sedelagen såsom den gudomliga viljan; det
är en sida av Gudsmedvetandet och i sig religiöst.

J. C. von Hofmann. (f 1877.)

Samvetet är Guds dom över människans förhållande till honom.

Schenkel. (t 1885.)

Samvetet är den mänsklige andens religiösa organ.

Mårtenson, (t 1884.)

Samvetet är människans samvetande med sig själv och med Gud, det omedelbara,
existentiella, ifrån varje reflexions- och idémedvetande skilda medvetandet
om vårt beroende icke blott av lagen utan av den förpliktande och dömande
auktoritet, som talar till oss genom lagen. —

Ibland alla folkslag, som icke äro nedsjunkna i ett djuriskt tillstånd, har
samvetet, huru ofullkomlig än förutsättningen om Gud månde vara, blivit betraktat
icke blott såsom människans egen röst, utan såsom Guds röst; och endast
på detta sätt låter samvetets majestät tillräckligt förklara sig. —

Samvetet är icke ett från början färdigt organ, det behöver utvecklas i
förening med själens övriga anlag. — Det kan fela, icke till sin gudomliga men
sin mänskliga sida.

Granfelt. (f 1892.)

Samvetet är Guds tanke (idé) av människan, som han i och med hennes skapande
låtit uppvakna till omedelbar självförnimmelse; dock så, att idéens förnumna
återklang i hjärtats djup är det, som gör samvetet till samvete.

Grubbe. (t 1853.)

En helig, gudomlig vilja förutsattes ovillkorligen, icke tilläventyrs såsom
Kant lärde, endast eller först i form av ett s. k. praktiskt postulat såsom dygdens
belönare och lastens straffare, utan redan och framför allt såsom stiftare
av den för oss närmast i form av samvetsbud sig uppenbarade sedelagen.

Boström, (t 1866.)

Varje människas »sedliga potens», på samma gång som den visserligen innerst
utgör hennes eget, innersta väsen, är i grunden ingenting mindre än en av
Guda egna, levande tankar eller idéer, och så till vida både uttryck av och föremål
för hans oföränderligt heliga och allgoda vilja.

142

Nor beck. (f 1870.)

I människans samvete framträder känslan av Gud först, och där kvardröjer
den väl även.längst. Ty samvetet är Guds röst i människan.

; II. M. Melin. (t 1877.)

Samvetet är det omedelbara medvetandet av den i hjärtat skrivna lagen och
av människans förpliktelse att efterleva den.

Svebilius och Lindblom (gamla katekesen).

Samvetet är ett medvetande, som anklagar det onda och gillar det goda i
våra gärningar.

1878 års Katekesutveckling.

Genom samvetet förnimma vi Guds lag i vårt hjärta.

Graf lund (katekesutläggning).

Samvetet är Guds i människans hjärta inskrivna lag.

Katekesnämnden 1917.

Gud har givit alla människor ett samvete, som anklagar och dömer oss, när
vi göra eller tänka göra något orätt, men gillar och berömmer det goda, som vi
göra eller vilja göra.

Så är samvetet en väktare i vårt inre över våra tankar, ord och gärningar.

Samvetet blir sovande, om vi låta synden bliva en vana. Skall samvetet
leda oss rätt, måste det upplysas av Guds ord.

Med ett sovande samvete kan ingen människa lära känna Gud. Men ett vaket
samvete är ett vittne om Gud.

Tlieod. Elsenhans.

Samvetet, detta mångtydiga begrepp, detta ord, som brukas såväl för det
sedliga medvetandet överhuvud, som för dettas enskilda yttringar, kan definieras
så: Det sedliga medvetandet i dess användning på det egna subjektet — eller
i dess reflexiva användning.

Att det överhuvud taget finnes samvetsyttringar, som sakna det religiösa
medvetandets psykologiska kännetecken, kan icke bestridas. Det finnes, särskilt
i vår tid av religiös indifferentism, alltid människor, för vilka samvetet är en det
inre livets verksamma faktor, utan att samvetets yttringar äro religiöst bestämda.
Nu kan man väl säga, att det samvete, som förtjänar detta namn, finnes
endast där, varest det är ej blott sedligt utan även religiöst centralorgan; men
därmed uttalar man en dogmatisk-etisk sats, som beror av teologiska förutsättningar.
Antaga vi alltså, att det finnes yttringar av samvetet, som icke äro religiöst
bestämda, så gäller det att fastställa den psykologiska skillnaden mellan
religiöst bestämt och icke religiöst bestämt samvete.

Paul Häberlin.

Varje individuellt väsen har sin absoluta bestämmelse. Om varje individuellt
väsen har sin bestämmelse, så ligger det å andra sidan i denna bestämmelses

väsen att vara en dom och en fordran, d. v. s. att pa något sätt manifestera sig för
den empiriske individen såsom en dom och en fordran. Därav följer, att varje individ
måste hava ett samvete; ty samvete (i ideell mening) är ingenting annat
iin idéns manifestation i gestalt av en dom och en fordran. — Om därför i enskilda
fall samvetet synes irra, så kan denna iakttagelse endast betyda en villa.
Denna villa möjliggöres därigenom, att samvetets fordran, samvetskravet, icke
förnimmes, uppfattas rent och adeqvat. Från denna utgångspunkt låter sig all
erfarenhet av ett skenbart irrande samvete återföra till sin rätta betydelse. Det
skall alltid lyckas att visa, att det i verkligheten är fråga om ett »icke-förstå» eller
ett »icke-vilja förstå» eller om ett »oriktigt-förstå».

K. E. Geijer.

Ordets etymologi: samvete = medvetande eller fylligare uttryckt självmedvetande
i allra eminentaste, d. v. s. specifikt moralisk eller sedligt religiös bemärkelse,
alltså vetande med sig och i och med detsamma då också om sig själv, sin
egen moraliska beskaffenhet och sina egna moraliska angelägenheter.

Samvetet är ett organ för moralisk eller etisk värdering av vars och ens fria
vilje-^och handlingsliv eller en i vårt inre given princip för sedliga livsvärden,
och det framträder och uppenbarar sig i form av moralisk eller etisk känsla,
etiskt värdeomdöme och etisk viljebestämdhet, d. v. s. såsom samvetskänsla, samvetsdom
och samvetsbud.

Huruvida samvetets faktum kan på ett tillfredsställande sätt härledas och
förklaras endast ur människoandens eget väsen, till äventyrs såsom Kant ansåg
ur människans s. k. praktiska förnuft, eller om det icke härvid blir alldeles nödvändigt
att förr eller senare repliera på människoandens förhållande till Gud och
hans eviga idévärld och således betrakta samvetet såsom Guds röst i människans
inre eller på något liknande sätt, är en fråga av så rent spekulativt metafysisk
innebörd, att den tydligen ligger alldeles utanför den empiriskt psykologiska
analysens räckvidd. — Överhuvud torde väl åtminstone så mycket vara alldeles
visst, som att det religiösa sinnelaget, där det verkligen finnes, aldrig skall upphöra
att i samvetet se något slags mer eller mindre mystiskt, direkt eller indirekt
uttryck av en i människans innersta inre verkande helig gudomlig vilja.

Waldenström, (t 1917.)

Samvetet är ingen lag utan ett vittne. Det är en känsla, som inom människan
själv vittnar om hennes förhållande till det, som inför henne gäller såsom
gudomlig lag. Samvetet säger aldrig vad som är Guds vilja, utan endast i vad
förhållande människan står till det, som hon tror vara Guds vilja. När t. ex. någon
tror, att det är emot Guds vilja, att han äter kött, så får lian ont samvete, om
han äter det. Samvetet säger honom då icke, vad Guds vilja är i detta avseende,
utan endast att han handlat i strid mot vad han själv tror vara Guds vilja. Därav
kommer, att den ene kan med gott samvete göra, vad den andre icke kan göra
utan ont samvete; likaså, att en och samma människa kan i dag med gott samvete
göra, vad hon förr icke kunnat göra utan att få ont samvete. Sådant beror nämligen
på olika uppfattning av vad som är Guds vilja. Det är därför ett mycket vilseledande
uttryck, när man talar om »samvetslagen», såsom om samvetet vore en
lag. — Samvetet är aldrig vilsefarande. Min uppfattning av vad som är Guds

144

vilja kan vara vilsefarande; men mitt samvete vittnar endast om mitt förbiilande
till det, som jag tror vara Guds vilja.

Uerbart. (t 1841.)

De sedliga domarna äro smakdomar.

Samvetet är det långsamma tryck, som smakdomar utöva.

Själen har inga anlag — men ett anlag finnes dock, beroende på den
kroppsliga organisationen. Skaparen gav människan händer och språk, en stor
hjärna och fina nerver, men inplantandet i själen av förnuft och sinnlighet,
det är psykologernas konstverk.

Ritschl. (t 1889.)

Samvetet är ett alster av god uppfostran = samvetsgrannhet

Buchner. (t 1899.)

»Allt vad vi veta, tänka, känna, är endast en andlig reproduktion av det
eom vi mottaga utifrån.» — Samvetets självständiga ursprung nekas. Ålit andligt
liv ledes tillbaka till den yttre erfarenheten. Samvetets faktum har inkommit
utifrån.

De la Mettrie. (f 1751.)

Själen är hjärnan, en maskin, som genom inverkan utifrån sättes i rörelse.
Människan är icke väsentligen skild från djuret. Att tala om sedligt medvetande
eller om ett samvete är en illusion.

Helvetius. (f 1771.)

Alla tankar föras tillbaka till sinnliga intryck. Allt sedligt handlande
beror på egenkärleken. Den, som handlar sedligt gör det, emedan han anser
det nyttigt. Alla människor äro ursprungligen lika till anlag och karaktärsegenskaper;
men de bliva vad de bliva genom uppfostran och lagbestämmelser.

Rousseau, (t 1778.)

Rousseau synes antaga ett naturligt samvete, vilket som ett ursprungligt
anlag utvecklar sitt rika innehåll. Men detta ursprungliga anlag är människans
sinnliga natur, och de moraliska begreppen utveckla sig efter hand genom erfarenheten
av det nyttiga. Dock medverkar här en medfödd pliktkänsla.

Auguste Comtc. (t 1857.)

Det sedliga föres tillbaka till altruistiska känslor, vilka bilda en motvikt
mot egoismen. Moraliska anlag hava även djuren; sedligheten är ett människans
och historiens verk. Det sedliga är lika mycket något medfött som en
utvecklingsprodukt.

Proudhon. (t 1865.)

Utgångspunkt för rätt och sedlighet är rättskänslan. Denna känsla beror
på en naturlig förmåga, samvetet, som är förmågan att uppfatta och hävda vårt

145

personliga värde genom att konsekvent vilja och försvara detta såväl beträffande
en annan person som i fråga om oss själva.

Kée. (f 1901.)

Samvetet är en produkt av historien. De element, ur vilka samvetet utvecklar
sig, äro straffen och straffsanktion genom gudomligheten samt moraliska
bud och förbud.

Baco af Verulam. (t l&tMJ.)

Det goda är ingenting annat än det nyttiga, visserligen med hänsyn till allmänt
väl. Den sedliga insiktens ursprung föres tillbaka till en lex naturalis, men
frågan är öppen, om därmed menas något medfött eller genom erfarenheten inkommet.

Hobbes. (t 1679.)

Sedelagen härledes ur egoismen. Själens grundkraft är självuppehållelsedriften.
Därför en allas kamp mot alla — varför staten är nödvändig.

Sedelagens ändamål är att mildra denna kamp.

•John Locke, (t 1704.)

Det gives inga medfödda, praktiska grundsatser. Sedelagen har uppstått
på erfarenhetens väg. Hos människan finnes intet annat medfött än förmågan
att känna lust och olust. Utrustad med detta »anlag» gör människan erfarenheter
i fråga om sina handlingar, vilka genom det reflekterande förståndet
förarbetas till regler.

Mandeville. (t 1734.)

Det gives blott en drivfjäder för mänskligt handlande: egoismen. Alla sedelagar
äro alster av avsiktliga bedrägerier, framgångna ur iakttagelsen, att man
eljest icke skulle kunna förmå människorna att leva ett ordnat samliv.

llartley. (t 1757.)

Han grundar sina åsikter på associationsteorien. Alla föreställningar härledas
från svängningar hos hjärnsubstansen. Genom tätt återkommande enskilda
svängningar bildar sig i hjärnan en disposition till upprepande av dem. Så associera
sig dessa föreställningar enligt contiguitetslagen. Men denna inverkar
nu även på samvetet. Egenkärleken är visserligen den ursprungliga bevekelsegrunden
för allt mänskligt handlande, men i följd av den allt trängre associativa
förbindelsen mellan lustkänslorna och dessas objekt, inträda slutligen lustkänslor
utan egoistiskt intresse, vilka slutligen i allmänhet segra, och så uppstår
ett moraliskt sinne. — Hartley utgår från egoismen, men slutar med att sätta
sedligheten såsom den fullständiga hängivenheten åt det gudomliga.

John Stuart Mitt. (fl873.)

Samvetet härledes ur nyttans, den egna eller samfundsnyttans princip; denna
lika med principen för den högsta lycksalighet.

146

Samvetet är en subjektiv känsla, som är oegennyttig och förbinder sig
med pliktens begrepp; denna känsla är icke medfödd utan förvärvad.

Charles Darwin, (t 1883.)

I andligt avseende är olikheten mellan människan och djuret oerhört stor.
och dock finnes mellan människan och de högre däggdjuren ingen fundamental
åtskillnad med hänsyn till andliga färdigheter. Inom djurlivet finns det exempel
tillräckligt på andliga färdigheter, vilka äro gemensamma för människan och
djuret. Men den mest betydelsefulla åtskillnad mellan människan och de lägre
stående djuren är dock den moraliska känslan eller samvetet. Men denna åtskillnad
är en åtskillnad endast med hänsyn till graden, icke till arten. Det
är fastmer mycket sannolikt, att varje djur, vilket det än må vara, om det
blott är försett med skarpt utpräglade, sociala instinkter, oundvikligen skulle
nå till moralisk känsla eller samvete, endast dess intellektuella krafter utvecklades
så starkt som hos människan.

Spencer. (t 1903.)

Samvetet är ett ur människornas ärvda erfarenhetsresuUat uppkommet
sedligt anlag i form av en fortskridande organisation av nervsystemet.

Särskilt yttrande

av herrar Byström, och G ull b er g, vilka anfört:

Det förslag, som de sakkunniga nu framlagt synes oss icke erbjuda
en fullt tillfredsställande lösning av frågan om värnpliktstjänstgöringens
ordnande för värnpliktiga, vilka av sitt samvete förbjudas att fullgöra
värnplikten i vanlig ordning. Förslaget innehåller visserligen lag och
förordning om hur skall förfaras med de värnpliktiga, som hysa allvarliga
på kristligt eller mosaiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöringens fullgörande i vanlig ordning,
men innebär knappast mer än en närmare utformning av det kungl. cirkuläret
den 21 febr. 1902 angående behandlingen av sådana värnpliktiga,
som hysa allvarliga samvetsbetänkligheter emot vapentjänst.1 Om de sakkunnigas
förslag skulle antagas till lag, har därmed, synes det oss, endast
en helt obetydlig förbättring kommit till stånd. I stället för att prövning
och beslut rörande de s. k. samvetsömma värnpliktiga enligt cirkuläret
tillkom vederbörande militärbefäl, tillkommer det enligt sakkunnigeförslaget
inskrivningsrevisionen. Vidare får enligt förslaget området för de
samvetsömmas tjänstgöring icke fullt så snäva gränser som förut. Men
staten skulle, om förslaget antoges, fortfarande som hittills vara hänvisadtill
att sätta i fängelse sådana värnpliktiga, vilkas samveten ej tillåta * i

1 Detta cirkulär har beträffande armén följande lydelse:

»Oscar etc.

Vår ynnest etc.

Sedan riksdagen i skrifvelse den 2 juni 1901, i sammanhang med tillkännagifvande af
sitt beslut i fråga om det af Oss framlagda förslag till ny värnpliktslag, ansett sig böra uttala
önskvärdheten däraf, att särskilt stadgande af Oss meddelas rörande tjänstgöringsskyldighet
för värnpliktig, som hyser samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, hafve Vi, uppå gjord underdånig
hemställan, funnit godt i nåder bemyndiga vederbörande truppförbandschefer att, därest,
efter inhämtande af erforderliga upplysningar, de vid noggrann pröfning af omständigheterna

i hvarje särskildt fall finna öfvertygande skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som
vägrar att fullgöra vapentjänst, därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan
tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall användas till annan lämplig tjänstgöring vid
truppförbandet. Hvilket Vi Eder till kännedom och vederbörandes förständigande härigenom
i nåder meddele. Stockholms slott den 21 febr. 1902.

Oscar.

Jetper Crusebjörn.»

148

dem att tjäna inom försvarsväsendets ram. Här föreligger dock enligt vårt
förmenande ett svårt, missförhållande, som i samhällets eget intresse måste
rättas.

För belysning av denna brännande fråga vilja vi här till en början
anföra trenne uttalanden, som synts oss särskilt värda beaktande. Det
första av dessa uttalanden är under en riksdagsdebatt fällt av Sven Adolf
Hedin, den allmänna värnpliktens gynnare och befordrare: »Det förekommer
ofta frågor, för vilka många, ja, de flesta, till en början, ja, mycket länge,
rygga tillbaka, och som de skulle vilja så länge som möjligt undvika att
röra vid, detta icke därför att de finna dem vara så orimliga eller oberättigade,
att de redan vid första anblicken döma dem att icke förtjäna
något avseende, utan tvärtom därför, att å ena sidan de måste erkänna,
att i dessa frågor ligger en sanning, vilkens vädjan till vår rättskänsla
icke kan utan vidare avvisas, men å andra sidan traditionens, vanans,
makt, flertals opinionens ännu obrutna makt och — låt oss tillägga —
människofruktan föranleda eller förleda dem att önska: »Gud give, att.

denna fråga aldrig blivit väckt, så att vi sluppe att tala om den.» De

söka att undanskjuta den för att sedermera slå sig till ro — intill dess
samma fråga kommer igen och åter klappar på den dörr, som de trodde
sig hava stängt.

»Nu är det visserligen så, att jag för min del icke kan förstå, att samvetsbetänkligheter
skola mota mot lagens bud: du skall övas i vapnens
bruk till försvar för dina närmaste, för allt, som är dig kärt och dyrbart,
för ditt land. Jag kan icke förstå det. Men vad rätt har väl jag att sätta,
mitt omdöme över andras, att förklara, att mitt samvete är ett upplyst
samvete och de andras ett vilsefört samvete — vad rätt har jag därtill?
Det spörsmålet kan väl träda fram för något var av oss, om vi erinra oss,
att den fråga, som motionären här bragt å bane, är en mycket gammal

fråga, att den kristna kyrkans historia har från hennes äldsta dagar an tecknat

namnen på martyrer, som lidit döden för sin vägran att bära vapen.
Om vi erinra oss, att längre fram i mänsklighetens historia, i nyare
tider, ett religiöst samfund, vars vackra roll i mänsklighetens, om jag så
får säga, religiöst-moraliska utvecklingshistora icke är okänd för någon,
»vännernas» samfund, eller, för att begagna ett namn, som en gång var,
men numera icke är ett öknamn, »qväkarnas» samfund — att det hyste
samma åsikt, som de martyrer från andra och tredje seklet efter Kristus,
om vilka jag nyss talade — när vi tänka på dem, .så hava vi anledning
allesammans att ställa till oss det spörsmålet: hava vi rätt att sätta vårt
kalla förståndsresonnement mot dessas varma, levande känsla och tro? Nej,
vi hava det icke.»

»Eller skall jag säga, att lag, vilken den än må vara, står så högt, är

149

nå oantastlig, att det icke sker dem som trotsa den, annat än rätt, när de
för detta sitt trots dömas till det straff, lagen bestämmer. Nej, säger jag.
Icke står jag här för att predika olydnad mot lagen, men jag kan icke
underlåta att påminna därom, det det ofta har inträffat, att i samtiden en
minoritet och i eftertiden ett flertal, för att icke säga eftertiden enhälligt,
har prisat och berömt den, som, i trots mot lagen, för sitt trots mot lagen
dömts till straff och lidande för sin tro, och om vilka vi nu erkänna: dessa
hava befordrat mänsklighetens framsteg. Om det är så, som en prästman
i Stockholm för någon tid sedan uttryckte sig, att vi numera alla här i
landet »från konungasonen till och med torparedottren» få fritt bekänna
vår övertygelse i religiösa ting, vem, vilka hava vi mest att tacka för de
vunna framstegen, om icke dem, som, för icke länge sedan här i landet
med visshet om vad öde de gingo till mötes, bekände sin tro, avföllo från
den rena evangeliska läran och dömdes till landsförvisning, eller dem. som.
därför att de på en söndag, tillsammans med ett antal oskyldiga, läst
»Fader vår» och några kapitel i bibeln, dömdes till böter, förvandlade,
jämte böterna för sabbatsbrott, till fängelse vid vatten och bröd? De ha
i större mån än de, som skrivit och talat för samvetsfriheten, här i landet
varit samvetsfrihetens förgångsmän och banbrytare. Därför få vi icke
säga om var och en, som trotsar lagen för samvetsfrihetens skull: han är
en lagbrytare, han är sitt straff värd.»

Det andra av oss åsyftade uttalandet har gjorts av Sigfrid Wieselgren,
likaledes i riksdagen: »När den romerska världsstaten med sitt utomordentligt
utvecklade rättsväsende krävde lydnad för sina lagar och bud
överallt bland de folk, som den underkuvat, funnos åtskilliga bland dessa,
som icke ville böja sig för dess krav och som härföre åberopade sitt samvete.
Rätt naturligt var ju att den romerska staten icke fann detta vara
något att taga hänsyn till; ville de icke lyda, måste de straffas; och efter
dessa motspänstige fortfarande, med åberopande av sitt samvete, icke
lydde, så tändes bålen, så kastades de olydiga för vilddjuren — men vad
blev slutet? Ett oförändrat förhållande: de som av samvetsskäl funno sig
icke kunna lyda, vägrade alldeles som sina föregångare att göra det, och
den stora världsstaten med sitt mäktiga exekutiva system måste erkänna
att den icke kunde sätta sin vilja med makt igenom. Vad betyder detta,
om icke det att samvetet för individen innebär en så oändligt stor makt
att den största stormakt utanför densamma måste gent emot den erkänna
sitt: »Non possumus» — vi kunna icke —; men vad som sålunda i all
världens tid måst erkännas av statsmakterna, av samhällsmakten i vilka
dimensioner som helst, det torde icke vara någon skam för svenska staten
att även för sin del erkänna: det finnes en gräns utöver vilken icke den
yttre makten kan göra sin vilja gällande.»

150

Slutligen vilja vi hänvisa till följande märkliga yttrande av G. M.
Pfiannenstill, teologie professor, en av vårt lands främste etiker: »En kristen
bör med gott samvete kunna fullgöra sin värnplikt och försvara sitt land.
Och staten har från sin sida rätt att begära det av den värnpliktiga ungdomen.

»Detta gäller om normala samveten. Men det finnes även vilseledda.

»Samvetet innehåller nämligen, såsom numera allmänt erkännes, förutom
en grundläggande känsla för det rätta och en viljes trävan att förverkliga
detta jämväl ett föreställningselement, ett från andra mottaget
eller genom självständig eftertanke utbildat ideal. Härav framgår av vilken
betydelse en riktig kunskap måste vara för samvetet, att det är genom
felaktig kunskap, som samvetet vilseledes. Och likaledes följer av det
sagda, att ett vilselett samvete bör genom riktigare kunskap åter kunna
föras till rätta. Men där förhållandena ej medgiva, att sådant sker, såsom
vid värnpliktsvägran — vad bör där vara bestämmande för vår behandling
av vilseledda samveten? Ser jag rätt, hava vi intet annat att.
göra än att böja oss för samvetet, även det vilseledda samvetet. Ty
även det vilseledda samvetet är ett samvete. Och samvetet är alltid den
sista instansen för en människa, som andra därför måste respektera.

»Ett ur etisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt att ordna frågan om
de »samvetsömmas» värnplikt vore det följaktligen, om man placerade dem
i sjukvården eller — där även detta gick emot samvetet — tilldelade dem
ett civilt arbete, vilket, för att utesluta möjlighet till missbruk, då måste
göras mer krävande än den föreskrivna militära tjänsten.»

Att nu de sakkunniga icke velat föreslå någon förändring i sättet att
behandla de samvetsömma värnpliktiga, som ej anse sig kunna alls tjäna
vid försvaret, har dels formella och dels reella skäl.

Angående de formella skälen säga de sakkunniga 1 bl. a., att det synes
»icke vara alldeles klart, att, enligt uttryckssättet i den ämbetsskrivelse,
som innehåller de sakkunnigas uppdrag, detta över huvud omfattar utredandet
av frågan om civilt arbete för ifrågavarande värnpliktiga. Då
uppdraget nämligen avser »värnpliktstjänstgöringens» ordnande för dessa
värnpliktiga, svnes detta uttryck böra tolkas så, att den ifrågavarande
tjänstgöringen skall vara direkt inriktad på rikets försvar och utföras under
försvarsväsendet tillhörande myndigheter. I denna riktning har nämligen
i vår lagstiftning ordet »värnplikt» alltid hittills fattats och någon annan
betydelse har detta ord näppeligen kunnat erhålla vare sig genom vissa i
krigförande stater under det pågående världskriget antagna lagar om s. k.
civil värnplikt, ej heller genom den omständigheten, att ett förslag i lik -

1 Se sid. 27.

151

nande syfte blivit hos oss nyligen framlagt, helst enär i fredstid och under
normala förhållanden den militära värnpliktens fullgörande icke fullständigt
kompenseras genom ett rent civilt arbete.» Till de formella skillen
ilr väl också i viss mån att räkna, vad de sakkunniga anföra sålunda: »I alla
händelser är det säkert, att ett genomförande av ett dylikt system (av civil
värnplikt) skulle medföra betydande svårigheter samt påkalla utfärdande
av en mängd nya bestämmelser ävensom ändring i en del nu gällande.» 1

Då statistiken visar," hurusom de flesta samvetsömma, som straffats
för värnpliktsvägran just varit »militärtjiinstvägrare» och ej blott »vapentjänstvägrare»,
måste vi hålla för troligt, att de sakkunnigas uppdrag
även gällt att åstadkomma en med de förras samveten förenlig lösning
av vämpliktsfrågan.l * 3 Och vad beträffar de svårigheter, varom de sakkunniga
tala, är det oss icke möjligt att anse annat, än att där ett allvarligt
missförhållande föreligger staten icke bör rygga tillbaka för en med dess
avhjälpande förenad svårighet, med mindre det är uppenbart, att svårigheten
icke kan övervinnas. Och sådant torde, dess bättre, icke läget här
vara. Det är för övrigt vår livliga övertygelse att statens resurser väl förslå
för reformens genomförande.

De reella skälen för de sakkunnigas mening torde kunna anses sammanfattade
i följande uttalanden: »Varje minskning i de vapenföra värnpliktigas
antal är från försvarssynpunkt en mycket betänklig sak, även
där det tilläventyrs kan vara fråga om ett från allmänt militär synpunkt
mindervärdigt soldatmaterial; och då, som ovan visats, ökning av militärtjänstvägrarnas
antal ilr att befara, måste i riksförsvarets intresse noga
tillses, att dessa eftergifter väl avvägas.» 1 »Vore det för övrigt så, att antalet
religiösa militärtjänstvägrare fortfarande komme att begränsas till
blott ett litet fåtal, synes det föga lämpligt, att för deras skull en stor
apparat med omfattande lagstiftningsarbete skulle igångsättas, vilket troligtvis
redan i och för sig skulle vara ägnat att uppmuntra till värnpliktsvägran.
» 4 »Härtill kommer, att det civila arbete, som erbjödes i ersättning
för värnpliktstjänstgöringen i fredstid, otvivelaktigt skulle, även om

l Se sid. 27.

1 Se sid. 93 anm. 3.

3 Här vilja vi anmärka, att. även om det förekommit att såsom skäl för värnpliktsvägran
blott åberopats samvetsbetänkligheter mot bärande av uniform, desamma doek ej torde hava
gällt uniformen såsom sådan. Oss veterligt har nämligen aldrig från något håll såsom ett missförhållande
påtalats, att staten av praktiska skäl ålägger vissa av sina tjänare att under
tjänsteutövning bära likformiga klädesplagg. Utan vi finna det uppenbart, att samvetsömma
värnpliktigas vägran att påtaga uniform avser uniformen såsom tecknet på deras tjänsteplikt
för krigsmakten och alltså är ett uttryck för fördömande av hela denna tjänsteplikt. Vid sådant
fördömande synas oss föreskrifter om värnpliktstjänstgöring vid krigsmakten utan uniform
icke kunna tjäna något rimligt syfte.

i Se sid. 28.

152

det utsträcktes att omfatta ända till exempelvis dubbelt så lång tid
som värnpliktstjänstgöringen i fredstid, likväl innebära något lockande
för den värnpliktige och därigenom verka i riktning mot en ökning av
värnpliktsvägrarnas antal. Den värnpliktige skulle ju därunder icke blott
åtnjuta förhållandevis stor personlig frihet och kanske tillåtas i en enda
omgång fullgöra sin plikt mot staten, något, varpå de värnpliktiga sätta
stort värde, utan även kostnadsfritt erhålla en icke föraktlig utbildning i
ett civilt yrke.» 1

Icke heller de reella skälen för de sakkunnigas uppfattning ha kunnat
övertyga oss om nödvändigheten att stanna med förslagen, där de
sakkunniga stannat.

Vi vilja framhålla, att fasthålles den principen att ingenting annat
än samvetsbetänkligheter skall kunna motivera militärtjänstgöringens ersättande
med civil tjänstgöring, detta måste innebära att värnpliktiga,
vilkas vägran bottnar i vad de sakkunniga sålunda antytt eller bekvämlighetsskäl
o. dyl., skola vara utestängda från att få fullgöra sin värnplikt
i civil befattning. Faran skulle då ligga i att man kunde av simulanter
föras bakom ljuset. Men vi anse att simulation ovilkorligen kan
förekommas genom förlängning av tiden för den civila tjänstgöringen
så att densamma ej blir mindre betungande än den militära och genom iakttagande
av att de värnpliktiga hållas till arbete, som icke innebär en
ren utbildningsförmån. Skulle, sedan en reform efter dessa linjer genomförts,
värnpliktsvägrarna ökas i antal, måste detta bero av faktorer, som
reformen förutan skolat visa en sådan sin verkan. Med kännedom om, att
den värnpliktige betraktar såsom något motbjudande även den allra minsta
förlängning av tjänstgöringstiden, och under beaktande av såväl att vapentjänsten
ju i regel är mer påkostande än annan tjänst, som även att militär
värnpliktstjänst i allmänhet är i och för sig mer betungande än civiltarbete,
hava vi ansett, att den tid, samvetsömma värnpliktiga utan vapen
skola tjänstgöra lämpligen bör för första tjänstgöring och repetitionsövning
förlängas vid militärtjänst med en tiondel och vid civil tjänstgöring
med hälften av den tid, som vederbörande värnpliktig skolat tjänstgöra
i vanlig ordning.2

Vidkommande den civila tjänstgöringen hava vi tänkt oss, att densamma
skulle förläggas till det statens affärsdrivande verk, som behöver
och kan upptaga mest arbetskraft, nämligen statens järnvägar. Härvid
torde ej heller kunna göras gällande, att någon särskilt lockande civil

1 Se sid. 29.

2 I d-etta sammanhang må erinras därom, att i Danmark tiden för civil värnpliktistjänstgöring
i regel är omkr. fyra gånger så lång som tiden för militär sådan tjänstgöring (se sid. 127).

I Norge har föreslagits, att tiden för civil värnp liktstjäntgöring skulle göras en och en halv gång
så lång som övningstiden vid det vapenslag, som har längsta utbildningstiden (se sid. 122).

153

yrkesutbildning kommer till stånd, utan snarare ligger saken så, att den
yrkesutbildning, de värnpliktiga redan förvärvat, genom en dylik anordning
på mest rationella sätt föres staten till godo. Ty, såsom de sakkunniga
i sin motivering framhållit, »de arbeten, som förekomma vid statens
järnvägar, äro av så omväxlande beskaffenhet, att lämplig sysselsättning
därstädes skulle kunna beredas åt värnpliktiga av olika yrken och med olika
utbildning, t. ex. vid trafikavdelningen åt maskinister och eldare, vid
administrativa avdelningen åt skriv- och räknebiträden samt vid banavdelningen
åt olika slag av hantverkare ävensom åt grovarbetare.» 1
Och genom den starka organisationen vid statens järnvägar torde förhindras
att den värnpliktiges arbetsintensitet tillätes sjunka under den
normala. Sedan nu den värnpliktige som vanligt blivit inskriven och.
oberoende av sin samvetsbeskaffenhet, tilldelats visst truppslag, —
varigenom bl. a. vinnes en automatisk reglering av tjänstgöringstidens
längd —, skulle inskrivningsrevisionen undersöka, om han verkligen hyste
de föregivna samvetsbetänkligheterna mot militärtjänst. Visade sig detta
vara fallet, finge han tillstånd att fullgöra värnplikten vid statens järnvägar,
ställdes till järnvägsstyrelsens förfogande och sattes att utföra den syssla,
i vilken han bäst kunde vara till nytta. Han skulle härvid icke lyda under
krigslagarna, utan vara underkastad särskilda disciplinära bestämmelser.
Arbetets behållning borde tillkomma järnvägarna, och järnvägsstyrelsen
skulle av särskilda under sjätte huvudtiteln anslagna medel bekosta den
värnpliktiges inkvartering, utspisning, — vid något av de många centralköken
—, uniformering, sjukvård o. s. v. Läte den värnpliktige komma
sig till last dåligt uppförande eller annat förhållande, som gjorde tydligt,
att han icke vore förtjänt av siu undantagsställning, skulle han av den
myndighet, som lämnat honom tillståndet att tjänstgöra vid järnvägarna,
fråntagas detsamma, i och med vilket han ju bleve tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten och ställdes under krigslagarna.

Då vi sagt, att vi anse det vara ett missförhållande, som bör i samhällets
eget intresse rättas, att staten sätter i fängelse den, som för sitt
samvetes skull icke vill fullgöra vanlig värnpliktstjänst, avsågo vi tider,
då allt så att säga går sin gilla gång. Men när fäderneslandet är i krig,
måste en omvärdering av förhållandena inträda. Statens frihet står då på
spel, och denna sin frihet måste staten tillmäta en sådan allt övervägande
betydelse, att den enskilde, som, då statsfriheten är i fara, hävdar sin
egen samvetsfrihet dithän, att han vägrar att på sätt staten finner mest gagnelikt
medverka vid statsfrihetens skyddande, icke kan för staten framstå
annat än såsom oförtjänt av en legaliserad undan tagsförmån. Statens in -

'' Se sid 25.

tresse att ieke söka tvinga den enskildes samvete synes väga lätt, då
det står i yttersta motsättning till den komplex av ideella och materiella
intressen, som statsfriheten utgör. — Man liar på sina håll gjort gällande,
att det vore en anomali, att i fred befria värnpliktiga från vapentjänst,
för att vid krigsutbrott skicka ut dem oövade i kulregnet. Förvisso. Men
det lärer icke allvarligen kunna förutsättas, att en sådan värnpliktig, i
olikhet mot vid krigsutbrottet ej övade årsklasser, skulle befallas till fronten,
utan att hava undergått en utbildning, varigenom han där kunde
bliva mest nyttig för staten.

I syfte att giva en enhetlig bild av det system, enligt vilket vi
tänkt oss att de samvetsömmas värnpiiktsförhållande borde ordnas, hava
vi sammanfört i form av ett lagförslag samtliga de grundläggande bestämmelser,
vi anse böra gälla i ämnet, därvid, såsom det här nedan
intagna förslaget utvisar, vi i vissa avseenden, särskilt i fråga om proceduren
för meddelande av tillstånd till värnpliktstjänstgöring i annan än vanlig
ordning, varit av en med de sakkunnigas mening överensstämmande
uppfattning-. Något förslag till tillämpningsförordning hava vi icke uppgjort,
enär vi trott dithörande bestämmelser lämpligast böra avfattas föret
sedan statsmakterna tagit ställning till den principiella fråga, som de sakkunniga
haft att utreda.

Förslag'' till

Lag om vapenfria värnpliktiga.

§ i.

Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, äge, så framt lian ej givit
dom uttryck, som finnes hava väckt allmän förargelse, rätt att erhålla:

om hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen, tillstånd att
under fredstid fullgöra sin värnplikt vid krigsmakten utan att vare sig övas i
vapnens bruk eller bära vapen eller ammunition (såsom vapenfri värnpliktig i
militärtjänst); •

om de avse varje tjänstgöring vid krigsmakten, tillstånd att under fredstid
fullgöra sin värnplikt genom tjänstgöring vid statens järnvägar (såsom vapenfri
värnpliktig i järnvägstjänst).

Under krigstid bestämmer Konungen om tjänstgöringen för nu nämnd
värnpliktig; skolande dock det tillstånd att tjänstgöra i särskild ordning, eorn
dqn värnpliktige erhållit, anses utsträckt till att omfatta jämväl krigstiden, till
dess han, enligt Konungens bestämmande, må varda ställd i sådan tjänst, från
vilken tillståndet medförde befrielse.

§ 2.

1. Prövning, som i § 1 avses, så ock meddelande av tillstånd, som där är
sagt, tillhör vederbörande inskrivningsrevision. Sådan prövning företages allenast
under fredstid.

Värnpliktigs ansökning om tillstånd, varom i § 1 förmäles, skall, innefattande
uppgift å den tjänstgöring, emot vilken hans samvetsbetänkligheter
äro riktade, göras vid sökandens inskrivning med bifogande av

a) intyg, utfärdat, om sökanden tillhör svenska kyrkan, av präst i den församling,
där han är kyrkobokförd, eller, om han är medlem av främmande trossamfund,
som äger rätt till offentlig religionsövning, av präst i vederbörlig församling
av det samfund, uttryckligen angivande, antingen vilken uppfattning,
intygsgivaren bildat sig i frågan, huruvida sökanden hyser allvarliga samvetsbetänkligheter
av den innebörd, han uppgiver, eller att samma fråga undandrager
sig intygsgivaren» bedömande; skolande skälen för vad sålunda angives i
varje fall finnas i intyget anförda;

b) intyg, utfärdat på heder och samvete av två andra personer, vilkas trovärdighet
är av inskrivningsrevisionen känd eller eljest nöjaktigt styrkt, att
de anse sökanden hysa allvarliga samvetsbetänkligheter av den innebörd, han
uppgiver, vilket intyg jämväl skall innehålla upplysning om de omständigheter,
på vilka detta intygsgivarnas omdöme grundas.

156

Ansökningen upptages till prövning efter det sökandens värnpliktsförhållande
blivit i vanlig ordning bestämt. Innan laga kraft ägande beslut över ansökningen
föreligger, må ej den värnpliktige inkallas till tjänstgöring.

2. Utan hinder av vad i mom. 1 stadgas om tiden för ansöknings ingivande,
må värnpliktig, vilken efter påbörjad tjänstgöring gör sannolikt, att han
hyser samvetsbetänkligheter, som i denna lag avses, till avgörande få upptagen
ansökning, varom fråga är.

Sådan värnpliktig skall, i avbidan å slutgiltig! beslut över ansökningen,
hemförlovas i den ordning Konungen bestämmer; och skall till honom lämpas
vad om tillgodoräknande av tjänstgöringstid gäller beträffande värnpliktig, vilken
hemförlovats i fall, varom i § 17 mom. 4 och 7 värnpliktslagen förmäles.

§ 3.

1. Vapenfri värnpliktig vare skyldig att för sin utbildning fullgöra varje
omgång tjänstgöring, som åligger i övrigt likställda värnpliktiga; dock att vapenfri
värnpliktig i järnvägstjänst icke skall tjänstgöra i anledning av övning,
varom i § 36 mom. 1 värnpliktslagen sägs.

2. I fråga om tjänstgöringstidens längd gälle, utöver vad värnpliktslagen
föranleder, att under tjänstgöringsomgång, som omfattar första tjänstgöring
eller repetitions-(regements^)övning, vapenfri värnpliktig skall tjänstgöra ett antal
dagar, som är vid militärtjänst en och en tiondel och vid järnvägstjänst en och
en halv gång så stort som det dagantal, han i vanlig ordning skolat under sådan
omgång tjänstgöra, i sist nämnda dagantal dock ej inräknad tid, den värnpliktige
till äventyrs tjänstgjort i vanlig ordning och fått räkna sig till godo.
Uppkommer vid beräkning av tidslängden brutet dagantal, anses detta vara
förfallet.

§ 4.

Vapenfri värnpliktig i militärtjänst skall, enligt de närmare bestämmelser,
som av Konungen meddelas, fullgöra sin värnpliktstjänstgöring, antingen
vid vederbörlig truppavdelning eller flottstation, eller eljest vid sjukhus, verk,
förråd eller annan inrättning, tillhörande armén eller marinen. 1

1. Vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst förordnas av järnvägsstyrelsen att
utöva den befattning, vartill han må finnas lämplig. Sådana värnpliktiga hava
att iakttaga föreskrifterna i den tjänsteordning, som Konungen på järnvägsstyrelsens
förslag för dem fastställer.

2. Vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst skall, i den mån icke annat, till
följd av särskild bestämmelse, kan varda i krigstjänstgöringstid gällande, åtnjuta
honom enligt värnpliktslagen tillkommande underhåll och förmåner i omfattning,
som motsvarar vad under fredstjänstgöringstid gäller för i övrigt likställd,
menig värnpliktig.

Vapenfri värnpliktig, som under tjänstgöring vid statens järnvägar ådrager
sig sådan skada, att hans arbetsförmåga härigenom i större eller mindre
mån minskas eller upphör, är för sig och efterlevande berättigad till understöd
enligt vad därom är särskilt stadgat.

157

5. Vinsten av det arbete, som utförcs av de vapenfria värnpliktiga i
järnvägstjänst, tillfaller statens järnvägar.

4. Vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst vare icke såsom värnpliktig underkastad
strafflagen för krigsmakten utom i det fall, varom § 157 samma lag handlar.

Begår den värnpliktige i tjänsten förbrytelse, som enligt allmänna strafflagen
medför avsättning eller mistning av befattning på viss tid, straffes i stället
efter vad i kap. 2 § 17 nämnda lag finnes stadgat. Förskyller han böter, skola
de sättas såsom i kap. 25 § 21 sista punkten samma lag är avsett.

Beträdes den värnpliktige med förseelse i tjänsten, och föreligger ej fall, som
i § 6 mom. 2 sägs, må honom meddelas varning eller åläggas extra arbete, enligt
vad närmare bestämmes i särskild disciplinstadga, som av Konungen utfärdas.

§ C.

1. Avgiver vapenfri värnpliktig skriftlig, av två ojäviga personer bevittnad
förklaring, att han icke vidare byser samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning, varder det honojn givna tillståndet utan verkan.

Ilar den värnpliktige förut tjänstgjort i särskild ordning och önskar han
räkna sig något av den tid till godo, ansöke därom hos inskrivningsrevisionen,
vilken prövar om och i vad mån med hänsyn till särskilda omständigheter ansökningen
må förtjäna avseende; och äge, i avbidan å bindande beslut härutinnan,
den värnpliktige, om han är skyldig tjänstgöra, undfå uppskov eller hemförlovning
i den ordning Konungen bestämmer.

2. Yppar sig anledning att tillstånd, varom i § 1 förmäles, är oriktigt
grundat, eller anses vapenfri värnpliktig ej längre motsvara förutsättningarna
därför, skall, i den ordning Konungen bestämmer, anmälan om förhållandet
göras hos inskrivningsrevisionen, vilken, om fulla skäl därtill äro, i förra fallet
upphäver, i det senare återkallar tillståndet; ägande dock ej revisionen, då gärning,
varå straff bör följa, lägges den värnpliktige till last, besluta över anmälan,
förrän frågan om lians bestraffning blivit slutgiltigt avgjord.

Då anmälan, som nu är nämnd, ägt rum, skall den värnpliktige, i den ordning
Konungen bestämmer, medelst uppskov eller hemförlovning avstängas från
tjänstgöring, som eljest skolat av honom utföras under avvaktan på laga kraft
ägande beslut över anmälan.

Upphäves tillståndet, må icke i något fall den värnpliktige räkna sig till
godo tid, han i särskild ordning tjänstgjort; varder det återkallat, må sådant
tillgodoräknande medgivas honom allenast om och i mån revisionen därtill finner
synnerliga skäl. Prövas anmälan icke föranleda någon åtgärd och har,
efter vad nyss nämnts, uppskov eller hemförlovning meddelats den värnpliktige,
äge han räkna sig till godo den tid, han till följd därav varit avstängd från
tjänstgöring.

För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av
Konungen.

§ 8.

Denna lag må icke ändras eller upphävas utan Konungs och Kiksdags sammanstämmande
beslut.

158

Om och till lagförslaget må följande anmärkningar göras:

§ 1. Vill staten i största möjliga utsträckning undvika att ålägga den
enskilde plikter, vilkas fullgörande skulle stå i strid mot dennes samvete, är
emellertid uppenbart att staten icke kan därvid erkänna såsom dom av ett samvete
i egentlig mening varje den enskildes värdesättning av en viss handling,
så snart blott denna värdesättning synes härleda sig ur individens »centrala
jag», alltså utan hänsyn till om detta har egennyttan till drivkraft och princip
eller ej. Värdt att beaktas är endast det omdöme, som icke bestämmes av lusteller
olustbetonade känslor i beroende av föreställningar om materiella intressen,
utan som kan antagas vara uttryck för ett samvete, vilket givit sig tillkänna i individens
vandel såsom en konstant strävan till det rätta för dettas egen skull. Med
andra ord: ett allvarligt samvete. Ett sådant samvete är betingat av människans
förhållande till det absoluta och torde därför med allt skäl kunna betecknas såsom
religiöst till sin natur, även om det ej hämtar stöd ur någon viss religionsurkund.
— Den term, varmed hittills angivits den samvetsbeskaffenhet, som kunnat
föranleda en värnpliktigs befriande från vapen tjänst, nämligen »allvarliga
samvetsbetänkligheter», har i förevarande lag bibehållits, enär den synes fullt
ägnad att beteckna den samvetsart, utan vilken enligt vad ovan blivit sagt befrielse
från vanlig värnpliktstjänstgöring ej bör medgivas. Men om staten, såsom
här är fallet, av hänsyn till en medborgares samvete i princip vill medgiva
honom en utomordentlig undantagsställning, bör å andra sidan staten för upplåtandet
därav skäligen kunna fordra av den enskilde, att icke denne utan varje
hänsyn ger luft åt sitt ogillande av en inrättning, som dock är anordnad och
vidmakthållen av staten själv. Nu är ju även förhållandet, att grundlagens § 16
anvisar en begränsning av samvetsfriheten därhän, att i mån en statsborgare
tillåter sig sådana yttringar av sitt samvete, att genom dem samhällete lugn störes
eller allmän förargelse åstadkommes, kan han icke göra anspråk på att få sitt
samvete respekterat av staten. Denna synpunkt har hittills i fråga om samveteömma
värnpliktiga kunnat beaktas inom den marginal, som ett bemyndigande
till skillnad från ett åläggande att meddela befrielse från vapentjänst lämnar.
För full otvetydighets skull torde dock i nu förevarande lag böra för värnpliktig,
som befinnes hysa allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning, stadgas att rätten att fullgöra värnplikten i särskild ordning
tillkommer honom såframt han ej åt sina samvetsbetänkligheter givit uttryck,
som åstadkommit allmän förargelse. Härvid har ansetts komma i betraktande
jämväl störande av samhällets lugn. Att icke denna klausul skall tillämpas
utan efter noggrannaste övervägande, därför torde, förutom den prövande myndighetens,
inskrivningsrevisionens, sammansättning, borga värnpliktslagens föreskrift,
att så snart två från revisionens beslut avvikande meningar antecknats
till protokollet, beslutet skall underställas Kungl. Maj:t.

De båda slag av tillstånd, som § 1 omhandlar, hava ju gemensam den
grundväsentliga egenskapen att innefatta en befrielse. Enär därigenom de värnpliktiga
fritagas från att tjäna i eller vid väpnad styrka, har det synts befogat
att, då av praktiska skäl en gemensam beteckning för alla i lagen avsedda
värnpliktiga borde väljas, härtill utse termen vapenfri värnpliktig. För de båda
kategorierna vapenfria värnpliktigas särskiljande tilläggas orden »i militärtjänst»,
»i järnvägstjänst», utmärkande alltså den tjänstgöring, mot vars utförande
vederbörande värnpliktige befriats från tjänstgöring i vanlig ordning.

I frågan, huruvida under krigstid Konungen eller vederbörande militärbo
ful skulle bestämma om vapenfri värnpliktigs användande till tjänstgöring, varifrån
han åtnjutit befrielse i fred, har det förra alternativet synts bjuda de
bästa garantierna för att sådant bestämmande icke träffas förrän den värnpliktige
utan nackdel för det allmänna kan undvaras i den särskilda tjänst, vartill
han må hava utbildats.

§ 2 mom. 1. Enär det icke torde vara välbetänkt att under krigstid belasta
inskrivningsrevisioncn med eu prövning, vars resultat först under fred kan
få betydelse, har föreskrivits, att prövning av värnpliktigas samvetsbeskaffenhet
blott skall äga rum i fredstid.

Alldenstund enligt § 3 en vapenfri värnpliktigs tjänstgöringstid beräknas
å tjänstgöringstiden för i övrigt likställda värnpliktiga, är av nöden, att han
icke får sin egenskap av vapenfri förrän han i vanlig ordning tilldelats visst
truppslag eller viss tjänst eller befattning vid krigsmakten. Ett stadgande i sådant
syfte torde därför erfordras i förevarande lag. Med hänsyn till att antalet
av de värnpliktiga, som skola uttagas för tjänstgöring vid specialvapnen, måste
i förväg begränsas, torde för sådana fall då vid inskrivningsförrättning icke
blott någon enstaka samvetsöm anmäler sig, möjligen befinnas lämpligt att för
denna lags tillämpning förordna, att all tilldelning av värnpliktiga till sådana
vapen skall ske genom revisionen. Under alla omständigheter måste ju tillses,
att det för tjänstgöring vid specialvapnen erforderliga antalet värnpliktiga upprätthålla?,
oberoende av det antal samvetsömma, vilka såsom därtill i och för sig
lämpliga tilldelas specialvapnen.

De båda intyg, värnpliktige sökanden skall förete, hava fordrats, intyget
n:r 1, emedan det synts principiellt riktigt att i ett ärende av ifrågavarande
natur yttrande inhämtas från den, som officiellt har befattning med sökandens
andliga vård, och intyget n:r 2, för att giva revisionen ett fylligare underlag
för prövningen, huruvida sökandens påstående är riktigt. För att revisionen må
få tillfälle att själv bedöma betydelsen av de omständigheter, på vilka intygsgivarna
grunda sitt omdöme, skola dessa omständigheter alltid uppgivas i intygen Med

tanke särskilt på möjligheten att inskrivningsrevisionens beslut över
ansökningen kan efter underställning bliva undanröjt av Kungl. Maj :t, har
stadgats, att den värnpliktige ej skall inkallas till tjänstgöring förrän laga kraftägande
beslut över ansökan föreligger. I såväl detta som övriga fall då enligt
denna lag, sedan inskrivningsrevisionens beslut påkallats, den ifrågavarande värnpliktige
i avbidan på slutgiltigt beslut ej skall tjänstgöra (§ 2 mom. 2 st. 2;
§ 6 mom. 1 st. 2 och mom. 2 st. 2), fastslås ju i vad angår tiden mellan revisionens
och Kungl. Maj :ts beslut faktiska undantag från värnpliktslagens regel
att inskrivningsrevisionens beslut verkställas utan hinder av underställning, och
torde alltså ett härå hänvisande tillägg till § 23 sistnämnda lag erfordras.

Mom. 2. Av billigheten torde vara påkallat att låta en värnpliktig, som
hemförlovata enligt detta mom., räkna sig till godo sitt utförda arbete i samma
mån detta fått ske om han hemförlovats i vanlig ordning. Alltså gälla för tillgodoräknandet
de grunder, som innehållas i § 113 inskrivningsförordningen.

§ 3 mom. 1. Då värnpliktslagens föreskrifter om utbildningstid efter sin
ordalydelse gälla vapenföra värnpliktiga, som skola tjänstgöra vid krigsmakten,
ävenöom icke vapenföra värnpliktiga, skulle desamma beträffande i förevarande
lag avsedda värnpliktiga visserligen äga tillämplighet å dem, som äro i mi-li -

160

tärtjänst, och å icke vapenföra, som äro i järnvägstjänst, men däremot ej å
vapenföra i järnvägstjänst. För tydlighetens skull har emellertid i denna lag
uttalats en allmän regel för samtliga där ifrågavarande värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet-
Det från nämnda regel i lagen gjorda undantaget grundas
på uppfattningen att nyttan av en järnvägstjänstgöring under fem dagar knappast
skulle kunna motsvara all den omgång, som de värnpliktigas inkallande,
inkvartering och anbringande till sysselsättning otvivelaktigt måste medföra.

Mom. 2. Föreskriften att, då fråga är om sådan värnpliktig, som, då han
blir vapenfri, redan fullgjort viss tjänstgöring i vanlig ordning, den tid han
härför får räkna sig till godo icke skall inräknas i det dagantal, varå tidsförlängningen
beräknas, avser att utgöra ett komplement till bestämmelsen om tillgodoräkning
i § 2 mom. 2 st. 2.

§ 5 mom. 1. Då ensamt järnvägsstyrelsen torde hava full överblick av de
olika möjligheterna till utplacering av de värnpliktiga, har fördelningen av dem
föreslagits skola läggas i styrelsens hand i stället för att anförtros åt underordnad
myndighet, t. ex. distriktsförvaltningen i det distrikt, inom vilket den
värnpliktiges mantalsskrivningsort är belägen. -—- Den tjänsteordning, eom är
avsedd att av Kungl. Maj :t på järnvägsstyrelsens förslag fastställas för de värnpliktiga,
torde i allt väsentligt kunna ansluta sig till den för järn vägspersonalen
nu gällande tjänsteordning, vilken ju innehåller detaljerade föreskrifter
om åligganden i allmänhet, lydnadsplikt, tjänstgöringsskyldighet, förhållande
under tjänsteutövning, skyldighet att bära uniform, ordningen för klagan mot
förman etc.

Mom. 2. På grund av stadganden i värnpliktslagen (§§ 35 resp. 39) äga de
vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst, så länge de tillhöra beväringen, att undfå
ersättning för färd till och från övningsplats ävensom, under tjänstgöring, underhåll,
sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning
samt penningbidrag, och, då de tjänstgöra i landstormen, att erhålla föda eller
ersättning därför, sjukvård och utredningspersedlar. Värnpliktslagen stadgar
rätt till penningtillskott för värnpliktiga i beväringen, vilka tjänstgöra såsom
underbefäl. Då emellertid med hänsyn till organisationen av statens järnvägars
personal de vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst icke torde bliva utbildade
för och finna användning i befiilsställning, synes en motsvarande bestämmelse
beträffande dem icke vara erforderlig. —- Dessa värnpliktigas förmåner
under krigstjänstgöringstid torde ej i denna lag böra fastslås att motsvara
dem, som under sådan tid åtnjutas av värnpliktiga vid krigsmakten. Därtill är
skillnaden mellan de båda kategorierna värnpliktiga alltför stor i anseende till
tjänstgör ingaintensitet och personlig risk. Till dess det visar sig att och i vad mån
järnvägstjänsten eller viss gren därav är för den enskilde värnpliktige mer krävande
under krigs- än under fredstjänstgöringstid torde enahanda förmånsregler
kunna tillämpas i båda fallen. -— Ersättning för kroppsskada ådragen under
värnpliktstjänstgöring synes böra utgå efter samma grunder för alla värnpliktiga,
och torde alltså de nuvarande med blott hänsyn till militärtjänstgöring avfattade
ersättningsbestämmelserna böra utvidgas i sådant syfte.

Mom. 3. Principiellt mindre riktigt torde vara att, sedan man befriat en
värnpliktig från att tjäna krigsmakten, tillföra denna, i penningar eller
eljest direkt, den vinst statsverket må beräknas göra genom att den- värnpliktige
fullgör ett annat honom i stället ålagt nödvändigt arbete för statens rakning,
vilket arbete skolat draga åtskilligt större kostnad om den värnpliktige ej

Kil

vant att tillgå därför. 1 betraktande -härav syne,, varu päkallud en föreskrift, på
giund av vilken kommer att å .statens järnvägar stanna vinsten av det arbete,
som de vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst utföra.

Mom. 4. I)å strafflagen för krigsmakten väsentligen anpassats till den militära
organisationens saregna beskaffenhet, torde beträffande de värnpliktiga som befriats
ir&n sådan tjanat, bora uppställas regeln, att de ej skola lyda under den lagen.
Men detta hindrar ju ej att i vissa undantagsfall lagen kunde tillämpas även
a dessa värnpliktiga. I sådant avseende framträda särskilt de lagens stadganden
m ka aro så formulerade att de i och för sig äro hänförliga till värnpliktiga oberoende
av den tjänst dessa göra. Bortsett från de i S 8 avsedda fall, i vilka ju
lagen ar tillämplig å envar och givetvis alltså bör tillämpas även å de vapenfria
värnpliktiga i järnvägstjänst, inrymmas berörda stadganden i §§ 52, 54 och 157.
itfter dem skulle en ifrågavarande värnpliktig, därest annat ej utsädes i här förevarande
lag straffas dels om han gjorde sig skyldig till olovligt undanhållande,

. v''..6'' antingen olovligen avveke från den tjänstgörings- eller vistelseort, som blivit
för honom bestämd,.eller undandolde sig utan att avvika från orten eller då det
på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet
åläge honom att inställa sig till tjänstgöring, underläte detta (§ 52 jfd. med §
)y ew om nan visserligen med laga förfall utebleve från tjänstgöring, som på
grund av inkallelse eller åtagande eller efter utlupen tjänstledighet ålåge honom,
men underläte att hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet eå snart ske
kunde (8 54 jfd med § 61), dels ock om han tillhörde beväringens första uppbåd
och vistades utom riket men vid krigsutbrott underläte att (såsom § 29 mom. 3
värnplikts]agen föreskriver) så snart ske kunde återvända till hemorten. Vad
först olovligt undanhållande angår, berör dock sådant så nära den värnpliktiges
egenskap av vapenfri, att den naturligaste vägen att låta honom svara därför syf-rf
att 1 -en ordmnK förevarande lags § 6 mom. 2 utstakar, fråntaga honom
tillståndet att tjänstgöra såsom vapenfri. Fortsätter därefter undanhållandet, drabbas
ju den värnpliktige av straff enligt strafflagen för krigsmakten. —- Angående
den i berörda § 54 omhandlade skyldigheten att vid frånvaro med laga förfall anmäla
detta, torde densamma för vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst lämpligast
ms arpas i för dem gällande tjänsteordning, utan att försummelse av skyldigheten
åsattes särskilt ansvar. — Vad till sist beträffar åsidosättande av skyldigheten
att vid krigsutbrott återvända till hemorten, kan ju ett dylikt förfarande
hava karaktären av olovligt undanhållande, och gäller därvid vad om 6ådant
nyss blivit sagl Då så ej är händelsen träder § 157 i tillämplighet, vilket lagrum
stadgar såsom straffminimum disciplinstraff och såsom maximum fånge
se i sex månader. Ett betecknande fall torde vara att en vapenfri värnpliktig,
som ej ännu inkallats till tjänstgöring, underlåter att hemresa, emedan
han vill undgå den eventualiteten att mot sitt samvete beordras till krigstjänst.
Då nu staten förbehållit sig att i krigstid fritt disponera över de va^j>en
u-a varnP^ktiga, framstår en dylik underlåtenhet såsom så väsentlig, att
den bör kunna medföra frihetsstraff och i intet fall kan anses för hårt bedömd
om den skyldige underkastas disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten.
Vid sådant förhållande och då förfarandet berör just krigsmakten torde nämnda
lags § 157 böra utgöra ett undantag från regeln att stadgandena i samma lag
ej skola tillampas å de vapenfria värnpliktiga i järnvägstjänst. — Vill man nu
1 ® fastslå denna regel och dess undantag kan man antingen säga

att §§ 52 och 54 i strafflagen för krigsmakten ej skola tillämpas på ifrågava 21 -

162

rande värnpliktiga eller ock uttryckligen angiva regeln och undantaget därifrån.
Av tyd lig hetsskäl torde det senare alternativet vara avgjort att föredraga, ehuru
måhända det förra formellt sett skulle göra tillfyllest. I varje fall erfordras
ju dessutom en hänvisningsbestämmelse i berörda strafflag.

Då en vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst kränker sin tjänsteplikt är han
såsom den där förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende underkastad
straff efter allmänna strafflagen; Enligt denna lags kap. 2;> kan han sålunda
drabbas av frihetsstraff eller böter. En särskild fråga är, om den värnpliktige
även kan beläggas med de i nämnda kapitel upptagna straffen avsättning eller
suspension. Avsättning innebär ju förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning, vari den skyldige förbrutit sig,1 och suspension medför förlust på
viss tid av de med befattningen följande rättigheter och förmåner. Anser man att
såsom befattning kan betecknas ett visst tjänsteområde, inrymmande ett flertal
sysslor, inom vilket område en person är pliktig att låta sig användas i vilken
av sysslorna som helst, skulle en vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst kunna
dömas till avsättning eller suspension från »järnvägstjänst». Ett dylikt resultat
förefaller emellertid mindre tilltalande. Härtill bidrager att vid strafflagens tillkomst
förlust av befattning knappast kunnat tänkas för andra än ämbete- och
tjänstemän. Och för dem är utmärkande, att deras tjänsteplikt har ett åtagande
såsom nödvändig förutsättning för sin uppkomst, vilket moment däremot tydligen
är irrelevant för uppkomsten av en värnpliktigs tjänstskyldighet, även där
av dennes initiativ berott att han för skyldighetens fullgörande har rätt till ett
visst tjänsteområde. Vidare skulle, vad en dom på avsättning beträffar, den myndighet,
som anförtrott® undersökningen, huruvida den värnpliktige förtjänade
tillståndet att fullgöra värnplikten vid statens järnvägar, undandragas prövningen
av frågan, om han förtjänade att bibehålla samma tillstånd. Angående
slutligen en dom å suspension, skulle denna visserligen lämna obeskuren nämnda
myndighets prövningsrätt, men något behov torde den knappast fylla, enär
väl i regel den värnpliktiges förbrytelse ådagalägger frånvaron hos honom av
den samvetebeskaffenhet lagen fordrar och han alltså blir enligt § 6 mom. 2
ej blott avstängd från tjänstgöring utan även betagen sin egenskap av vapenfri.
Och vore tänkbart att den värnpliktige trots sin förbrytelse icke ansåges oförtjänt
av det honom givna tillståndet, skulle en suspensionsdom kunna verka mycket
olämpligt, i det att därigenom den värnpliktige bleve skyldig att vid krigsmakten
fullgöra honom under den tid påföljden varade åliggande tjänstgöringsskyldighet.
— Därest åter, vilket torde vara det riktigare, begreppet befattning
icke anses kunna inrymma mera än en viss bestämd syssla, har man i förevarande
fall att fästa avseende allenast vid vad denna lag betecknar såsom den befattning,
vilken järnvägsstyrelsen förordnat den värnpliktige att utöva. Oavsett
att, om den värnpliktige i sådan syssla begår eå svårt brott att det enligt strafflagen
medför avsättning eller suspension, han i regel torde redan vid lagföringen
vara genom beslut av järnvägsstyrelsen skild från befattningen, blir det då aldrig
möjligt att straffa honom såsom värnpliktig medelst avsättning eller suspension.
Han har icke varit i besittning av befattningen, utan blott fungerat
i densamma, har ingen rätt därtill, utan kan försättas därur när helst järnvägsstyrelsen
så finner för gott. Hu förhåller det sig ju även så att för den, som

1 Att avsättning har denna innebörd framgår av 2: 16 och 18. Lagens uttryck i 2: 1Ö att
avsättning är ett sänskilt »straff för ämbetsmän» är alltså ej uttömmande.

kranki on publik tjänsteplikt i befattning, varav han ej är i besittning, anordnar
allmänna strafflagen, då brottet förskyller avsättning eller suspension, i stället
ciarlor en särskild ansvarspåföljd. Denna avhandlas i kap. 2 § 17 (jfr ock § 18)
går ut på böter eller fängelse i högst sex månader och ådömes oberoende av om
brottet ar belagt med förutom afsättning eller suspension jämväl frihetsstraff
eller böter, därjämte underkastas den skyldige påföljden ovärdighet att i rikets
tjänst vidaro nyttjas, i fall då brottet medför sådan påföljd.1 För att nu frågan
om en yapenlri värnpliktigs i järn vägstjänst bestraffning med avsättning eller
suspension icke i något fall må bero av ett val av ordtolkning, har uti förevarando
lag kommit till uttryck, att för brott, som förtjänar avsättning eller suspension
en dylik värnpliktig skall straffas enligt kap. 2 § 17.* jSågou särskild
föreskrift att påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas skall ådraga
honom förlust av rätten att fullgöra värnplikten i särskild ordning torde ej vara
av noden, alldenstund ju påföljden blott ådömes för svåra uppsåtliga förbrytelser
och begåendet av en dylik givetvis för den skyldige medför förlust av hans egenskap
av vapenfri enligt § 6 mom. 2 förevarande lag. För övrigt må anmärkas
att efter & 10 varnpliktslagen icke berörda påföljd utan blott den i kap. 2 § 19
strafflagen stadgade utgör hinder för värnpliktstjänstgöring.

„ fråga om bötesstraff för tjänstebrott är föreskrivet i strafflagens kap.
r° 8 21 att böter må sättas högst till beloppet för ett år av den lön och Övriga
inkomst, som åtföljer det ämbete, vari den skyldige förbrutit sig, och att, om
ej viss lön eller annan inkomst är förenad med detta ämbete, högsta bot skall
vara ettusen riksdaler. Av bestämmelsen i nästföljande § 22 att vad i kap. 25
stadgas om ämbetsmän även skall gälla om andra, som äro förordnade att förrätta
tjänsteärende, torde man kunna sluta, att i § 21 kan med ämbete förstås åtminstone
även annan befattning. I överensstämmelse med den tolkning av ordet
lefattnmg, som ovan antytts såsom den riktigare, har nu i förevarande lag intagits
en bestämmelse, att om en ifrågavarande värnpliktig ådragit sig böter,
dessa skola beräknas enligt det andra av de båda alternativen i berörda § 2l!
Det torde nämligen icke vara med strafflagens mening förenligt att beräkna
böterna i förhållande till den inkomst en tjänsteman skolat uppbära i befattningen
ifiåga och för den värnpliktiges vidkommande är befattningen ej förenad
med viss inkomst. Ty vad han under dess utövning åtnjuter tillkommer
honom i hans egenskap av tjänstgörande värnpliktig oberoende av den befattning,
.vari han nyttjas. * 1 * * * S

Innehavare av viss befattning, som genom förbrytelse under utövning på förordnande
av annan befattning förskyllt straffarbete, avsättning från sistnämnda befattning och ovärx
,att 1 ,rikets vidare nyttjas, belädes med straffarbete, ifrågavarande påföljd och i

stallet for avsättning böter. (Kungl. Maj:ts utslag, anmärkt i N. J. A. 1905 Not B n:r 6l8.)

1 Den omständigheten att ursprungligen ansvarspåföljden i 2: 17 avsetts >i stället för

™stllI“ä af pension och andra af embetet följaude rättigheter» (Lagkommittéens motiver 1839,

sid. 86) lärer så mycket mindre kunna anses inverka på lämpligheten att därmed belägga en

vapenfri värnpliktig som berörda synpunkt å ansvaret i fråga numera torde vara övergiven: genom

S 14 i lagen den 11 oktober 1907 ang. civila tjänstinnehavares rätt till pension förlorar ju
pensionstagare (som alltså i normal ordning fått avsked), vilken i stället för avsättuing straffas
enligt 2: 17 (d. ä. för. brott begånget medan han innehade befattningen) två tredjedelar av sin
pension (en tredjedel får han behålla, enär den anses härleda sig ur inbetalda delägaravgifter, se
Kungl. Maj:ts proposition n:r 18 till 1907 års riksdag, sid. 77).

Detta synes framgå redan av omöjligheten att i varje fall beträffande den, som blott tillfälligtvis
förrättar visst ärende i allmän tjänst, bestämma till vilken speciell befattning ärendet hör.

164

...Sådana kränkningar av tjänsteplikt, som icke begåtts uppsåtligen,, straffas
jämlikt kap. 25 § 17 allmänna strafflagen, därest särskilt ansvar ej utsatts å
dem. Lagrummet i fråga uppräknar dessa förseelsers huvudarter: vårdslöshet,
försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Nu torde kunna inträffa att
en dylik förseelse begången av en vapenfri väfnpliktig i järnvägstjänst är av så
lindrig beskaffenhet, att den skäligen icke bör tydas som bevis för att den felande
saknar sådan självkontroll eller självtukt, som måste anses oskiljaktig från ett
allvarligt samvete. För sådana fall synes åt vederbörande järnvägsmyndighet böra
lämnas öppen möjligheten att straffa den värnpliktige i disciplinär väg. Härvid
torde, förutom varning, åläggande av extra arbete utgöra en lämplig straffart.
. Ett dylikt straff är ju visserligen lindrigt, men det medför dock för den
som drabbas därav en ganska kännbar olägenhet-, enligt vad erfarenheten från
krigsmakten giver vid handen. Där tillämpas ju av gammalt såsom »tillrättavisning»
för manskap ett åläggande att »utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten»
(strafflagen för krigsmakten § 210 c.) Anmärkas kan: ock
att i Danmark åläggandet av extra arbete finner användning som straff för de
sämvetsömma i civil värnpliktstjänst. — Till sist torde för fullständighetens skull
böra nämnas, att naturligtvis även en vapenfri värnpliktig i järnvägstjänst är
underkastad bötespåföring enligt §§ 40 och 41 värnpliktslagen. Några särskilda
bestämmelser om användningen av dylika böter då de uttagit» från berörda värnpliktiga
hava icke ansetts av omständigheterna påkallade.

.. § 6 mom. 1. I detta mom. avses det fall att en vapenfri värnpliktig själv

kommit till insikt om att hans samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning äro ogrundade. lian bör då'' givetvis ej kvarstå såsom vapenfri.
Då av honom själv beror att giva uttryck åt den skedda förändringen och dennas
genomgripande betydelse kräver otvetydig och beviskraftig form hos uttrycket
därför, har ansetts att den värnpliktige i ett sådant fall bör skriftligen med
två ojäviga vittnens bestyrkande förklara att han ej vidare hyser de ifrågavarande
samvetsbetänkligheterna. Därmed upphör det honom meddelade tillståndets
verkan. Om med hänsyn till längden av föregående tjänstgöringstid eller : eljest
särskilda billighetsskäl tala för att den värnpliktige må få tillgodoräkna sig något
av berörda tid, bör inskrivningsrevisiouen kunna på hans ansökan medgiva sådant.
Då ansökningen är gjord bör den värnpliktige äga erhålla hemförlovning
eller uppskov från tjänstgöring i vanlig ordning till dess slutligt beslut över ansökningen
meddelas. Ty i annat fall kunde han utsättas för att i sådan ordning
tjänstgöra längre än ett beslut om tillgodoräknande komme att föranleda.

Mom. 2. Det ligger i sakens natur att en vapenfri värnpliktig icke kan få
behålla sin egenskap av vapenfri, om det uppdagas att han ej motsvarar samtliga
förutsättningar lagen uppställt för tillstånd att fullgöra värnplikten i särskild
ordning. Om det alltså befinnes att han icke kan anses hava ett allvarligt samvete
eller han tillåtit sig sådana manifestationer av sina samvetsbetänkligheter
att allmän förargelse kommit.s åstad bör tillståndet fråntagas honom. Så bör även
ske om, utan att ettdera av nämnda två fall föreligger, den värnpliktige olovligen
undanhåller sig från tjänstgöring, ty då upphör att vara för handen den
genom lagens fordran på ansökan utmärkta förutsättningen att den värnpliktige
vill utföra all med det sökta tillståndet lagligen följande tjänst. — Den myndighet,
som meddelat den värnpliktige tillståndet, bör ock hava befogenheten att
fråntaga honom detsamma. Ilos inskrivningsrevisionen bör alltså den värnpliktiges
överordnade anmäla när förhållande yppat», som de anse ådagalägga att han

ej bor bibehållas vid egenskapen av vapenfri. Med hänsyn till en dylik anmälans
betydelse torde måhända böra förordna», att densamma skall ankomma på vederbörande
truppförbands*- och likställd chef eller, då fråga är om en vapenfri värnpliktig
i järnvägstjänst, järnvägsstyrelsen. Allteftersom revisionen finner vad som
läggas den värnpliktige till last visa, att tillståndet till följd av vilseledande uppgifter
eller eljest har en oriktig grundval, eller att först efter detsammas meddelande
den värnpliktige upphört att motsvara förutsättningarna därför, bör tillståndet
upphävas eller återkallas. Då det rör sig om ett brott av den värnpliktige
bör revisionen ej fatta beslut förrän lagakraftägande utslag föreligger i
målet. Däremot behöver ju ej, för att tillståndet må kunna fråntagas den värnpliktige,
utslaget vara fällande. Har exempelvis den värnpliktige förklarats icke
mot sitt nekande kunna åt saken fällas, lärer ej vara uteslutet att revisionen
vid granskning av handlingarna i målet finner styrkt att han saknar den samvetsbeskaffenhet,
som för tillståndet förutsättas.1 — Den, emot vilken förekomma
besvärande omständigheter av natur att anses oförenliga med hans ställning
såsom vapenfri, synes lämpligen icke skola vidare tjänstgöra i särskild
ordning, utan bör han avstängas därifrån till dess frågan avgjorts genom laga
kraftägande beslut. IJpphäves tillståndet att tjänstgöra såsom vapenfri bör ej
den värnpliktige få räkna sig sin föregående tjänstgöringstid till godo i någon
som helst mån. Ty ur omständigheter, som sammanhänga med att han på grund
av ett orättfånget medgivande utfört en annan prestation än den han rätteligen
bort verkställa, torde staten ej kunna hämta skäl för avståendet från den senare.
Om däremot tillståndet återkallas, är det ju så att viss del av tjänstgöringen
utförts enligt ett vederbörligen grundat och giltiga förutsättningar åtminstone
till en tid bibehållande medgivande. Då torde ej vara anledning att
lämna obeaktade synnerliga skäl, som å den värnpliktiges- sida må tala för tillgodoräknande,
såsom t. ex. förtjänstfullhet och nit i det utförda arbetet, lång
tid ägnad däråt och antagligt betydande avbräck genom utkrävandet till fullo av
värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning. Prövningen av berörda fråga synes ej
böra bero av ansökan från den värnpliktige, utan torde böra vidtagas av revisionen
ex officio. Då ju emellertid i och genom ett upphävande av tillståndet att
tjäna såsom vapenfri frågan om tillgodoräkning avgöres, blir samma fråga föremål
för särskild prövning blott i samband med beslut lydande på återkallelse av
tillståndet. I själva beslutet kommer prövningens resultat att uttryckligen angivas
allenast när tillgodoräknande medgives. Emellertid har ju alltid stått den
värnpliktige öppet att i inlaga till revisionen utveckla sina synpunkter i frågan.
— Skulle det fall inträffa att revisionen finner anmälan mot den värnpliktige
icke grundad och alltså ej böra föranleda någon åtgärd, torde av billigheten betingas,
att den värnpliktige, om han till följd av uppskov eller hemförlovning,
som meddelats tvångsvis, varit hindrad från att fullgöra honom eljest åliggande
tjänst, får räkna sig tillgodo den tid han av sådan orsak avhållits från tjänstgöring.
I bestämmelsen härom torde ock få anses ligga ett memento till den med
anmälningsbefogenhet utrustade myndigheten beträffande den synnerliga vikt,
som är fästad vid anmälningsåtgärden.

1 För kontroll å de vapenfria värnpliktiga, särskilt sådana, .som undfått uppskov med första
tjänstgöringen vore törhända lämpligt att i förordningsväg ålägga vederbörande åklagare att vid
åtal å dylik värnpliktig giva dennes egenskap tillkänna för domaren i och för expediering av
protokoll och ntslag till behörig anmälningsmyndighet.

Särskildt yttrande

af herr Croneborg, som anfört:

Endast i ett avseende har jag, som i övrigt i allo instämmer uti sakkunnigbetänkandet,
ansett mig böra anmäla skiljaktig mening.

I fråga om bärandet af uniform yttras å sid. 33 i betänkandet, att någon
hänsyn till de s. k. uniformsvägrama icke borde tagas, hvaraf synes följa, att
bärandet af uniform borde enligt de sakkunnigas mening vara undantagslöst obligatoriskt
under pågående tjänstgöring.

På samma gång som jag väl inser och villigt medgifver, att det i de allra
flesta fall vore med hänsyn till den militära disciplinen särdeles olämpligt att
tillåta värnpliktig, hvilken uppträder bland uniformsklädda kamrater, att bära
civila kläder, har jag dock velat framhålla, att vissa af de militära myndigheter,
som lämnat upplysningar i frågan, icke ställt sig helt avvisande
mot tanken att inom vederbörande förvaltningsgren mottaga visst begränsadt
antal s. k. militärtjänstvägrare för fullgörande av värnpliktstjäntgöring genom
att civilklädda utföra lämpligt arbete. Jag tillåter mig i detta afseende hänvisa
till de yttranden, som afgifvits af a méförvaltningens sjukvårdsstyrelse samt
af stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona.

Vid sådant förhållande anser jag möjlighet böra beredas att i särskilda
fall, där synnerliga skäl därtill föreligga och de militära myndigheterna
icke hafva något att däremot invända, meddela värnpliktig, hvilken erhållit
sådant tillstånd, hvarom förmäles i § 1 mom. 1 i den föreslagna lagen, tillåtelse
att under tjänstgöringen bära civil dräkt. Helst borde, på sätt sjukvårdsstyrelsen
ifrågasatt, härvid användas en för dessa värnpliktiga särskildt afsedd
dräkt, lika för samtliga värnpliktiga af denna kategori.

Befogenhet att meddela sådan tillåtelse synes böra tillkomma vid hären
arméfördelningschef och vid marinen stationsbefälhavare, resp. chefen för kustartilleriet,
på därom af vederbörande gjord framställning.

nu antydda utväg lämnas öppen, skulle säkerligen på ett mycket
verksamt sätt det viktiga humanitära syfte uppnås, som afses med den föreslagna
lagstiftningen. Det är nämligen att märka, hurusom det motstånd, som
de s. k. militärtjänstvägrarna rest mot värnpliktstjänsten, i många fall, låt vaxa
på grund af en vilseledd uppfattning, i första hand riktat sig just mot skyldigheten
att bära militär tjänstedräkt.

Längre än hvad här ofvan angifvits anser jag emellertid icke staten böra
gå i eftergifter.

•Förslaget om värnpliktstjänstgöring vid statens järnvägar, särskildt anordnad
för ifrågavarande värnpliktiga — ett förslag, som, Ursprungligen af mig
framlagdt, under de sakkunnigas gemensamma arbeten föranledt vidlyftiga öfverlä£gninf?ftr
och åtskillig detaljbehandling — har jag, efter omsorgsfullt öfvervägande
af därmed förenade konsekvenser, öfvergifvit. Skälen härtill äro af principiell
art; och får jag beträffande dem hänvisa till sakkunnigbetänkandet. Äf -

von värnpliktstjänstgöring vid statens järnvägar skulle ju vara grundad på den
allmänna värnplikten och mer än mången annan verksamhet indirekt tjäna försvarets
syften. Den skulle därför mod säkerhet, åtminstone hos mera logiskt tänkande
värnpliktsvägrare, uppväcka samvetsbetänkligheter i minst lika hög grad
som exempelvis tjänstgöring vid garnisionssjukhuset utan skyldighet att bära militär
uniform. Det vore för försvaret synnerligen olyckligt, om genom en lagstiftning
i donna riktning den föreställningen skulle uppkomma, att värnplikten i
Sverige kan fullgöras på två sätt, antingen vid hären eller flottan eller också vid
statens järnvägar. Icke heller kan det anses lämpligt och tillrådligt att för des. k.
religiösa värnpliktsvägrarna, hvilka man, trots allt, ju må hoppas äfven framdeles
komma att såsom hittills utgöra ett ringa fåtal, ifrågasätta en invecklad speciallagstiftning,
som för deras del skulle påfordra en mängd afvikelser på olika
punkter från gällande krigslagstiftning. Detta skull© emellertid blifva följden
af ett förslag i ofvan antydda riktning. De egentliga svårigheterna ur lagstiftningssynpunkt
vid samma förslags utarbetande torde i själfva verket börja först
mod detaljarbetet.

På grund af det anförda har jag funnit mig böra föreslå, att, med godkännande
af de sakkunnigas förslag, därutöfver måtte i t j änstgörings reglementet
för armén och i reglementet för marinen införas en bestämmelse af exempelvis
följande lydelse:

Arméfördelningschef äger (resp.: Stationsbefälhafvare vid flottan och chefen
för kustartilleriet äga), på därom af vederbörande befälhafvare gjord framställning,
rätt att i särskilda fall, där synnerliga skäl därtill äro och det finnes
kunna utan olägenhet ske, medgifva värnpliktig, hvilken i vederbörlig ordning
erhållit tillstånd att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring under fredstid utan att
vare sig öfvas i vapens bruk eller bära vapen eller ammunition, befrielse från
skyldighet att under fullgörande av värnpliktstjänstgöring bära militär tjänstedräkt.