VÄGKOMMISSIONENS BETÄNKANDEN (Statens offentliga utredningar 1922:3)

VÄGKOMMISSIONENS BETÄNKANDEN

VÄ G VÄSENDE T PÅ LANDET

II.

FÖRSLAG

LAG OM VÄGKOMMUNAL STYRELSE PÅ LANDET

OCH TILL

ÖVERGANGSLAG TILL LAGARNA OM ALLMÄNNA
VÄGAR PÅ LANDET OCH OM VÄGKOMMUNAL
STYRELSE PÅ LANDET

AVGIVET AV DEN INOM KUNGL. FINANSDEPARTEMENTET,

JÄMLIKT NÅD. BEMYNDIGANDE DEN 29 SEPTEMBER 1911
TILLSATTA VÄGKOMMISSIONEN

STOCKHOLM 1918 :: ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

J ■

V •

* f

. A

:>- •

• ''

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kung], finansdepartementet............ 5

Lagförslag.

Förslag till lag om vägkommunal styrelse på landet....................................... 9

Förslag till övergångslag till lagarna om allmänna vägar på landet och om
vägkommunal styrelse på landet ........................................................................ 15

Motiv till förslaget till lag om vägkommunal styrelse på landet.

Inledning ........................................................................................................................ 23

Viktigare frågor vid den vägkommunala lagstiftningen.................................... 26

Vägbeskattningen ....................................................................................... 26

Frågans omfattning ............. 26

Kommunalskattesakkunniges betänkande -................................... 27

Allmänna synpunkter s. 27. — Nya skattetyper s. 38. — Fastighetsskatt s. 38. —
Avkastningsskatt s. 40. — Kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt s. 42; — Skattskyldighetens
omfattning. Beskattningsort s. 43. — Skatterepartitionen s. 46.
Kommissionens yttrande ................................................................................... 49

Rösträtten i vägärenden .................................................................................... 56

Allmänna erinringar s. 56. — Nu gällande bestämmelser s. 56. — Riksdagens skrivelse
år 1909 s. 58. — Kommissionens yttrande s. 60.

Motiv till förslagets särskilda stadganden ........................................................... 63

Vägh&llningsdistrikten ......................................................................................... 04

Kommunerna ..................................................................................................... 74

Motiv till förslaget till övergångslag.

Sid.

Inledning ...........................................................................................’........................... g9

Övergångsbestämmelser till lagen om allmänna vägar på landet................... 91

Övergångsbestämmelser till lagen om vägkommunal styrelse på landet 126

Särskilt yttrande av Hj. Nelirman............................................................................ 133

Särskilt yttrande av G. V. Eiserman...................................................................... 137

Bilaga.............................................................................................................................. u.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet.

Med skrivelse den 15 december 1916 hava undertecknade—vilka,
på sätt i nämnda skrivelse närmare erinrats, erhållit uppdrag att såsom
sakkunnig kommission verkställa utredning angående de åtgärder, som
kunde finnas nödiga för åvägabringande av en jämnare fördelning
av väghållningsbesväret, samt utarbeta det förslag till förändringar av
gällande väglag m. m., vartill ifrågavarande utredning kunde föranleda,
ävensom i samband härmed underkasta berörda lagstiftning revision
jämväl i vissa andra avseenden — till departementschefen avlämnat betänkande
med förslag till lag om allmänna vägar på ^mdet.

Under hänvisande till vad i nämnda betänkande anförts beträffande
planen för kommissionens arbete får kommissionen nu överlämna förslag
till

1) lag om vägkommunal styrelse på landet och

2) övergångslag till lagarna om allmänna vågar på landet och om
vägkommunal styrelse på landet,

jämte tillhörande motivering ävensom särskilda yttranden av undertecknade
Nehrman och Eiserman.

Såsom i förenämnda skrivelse omförmälts har kommissionen fått,
för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande, mottaga,
bland annat, riksdagens skrivelse den 15 maj 1909, nr 153, i an -

ledning av väckta motioner angående begränsning av rösträtten å vägstämma
jämte ärendet tillhörande handlingar. Dessa handlingar, vilka
vid avlämnandet av ovan först nämnda betänkande angivits vara för
kommissionens fortsatta arbete behövliga, varda, sedan deras innehåll
av kommissionen tagits under övervägande i samband med den nu slutbehandlade
frågan om vägkommunal styrelse på landet, härjämte överlämnade.

Stockholm den 31 oktober 1917.

HJ. NEHRMAN.

G. V. EISERMAN. INGEMAR PETERSSON. P. M. af UGGLAS.

IAGFÖRSLAG

Förslag

till

Lag om vägkommunal styrelse på landet.

Vägliållningsdistrikten.

1 §■

Om väghållningsdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt
desamma icke tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgard, tillkommer det
landstinget att rådslå och besluta; dock må ej i landstingets överläggningar
och beslut rörande dylik angelägenhet deltaga ombud från landstingsområdets
städer.

2 §.

För varje väghållningsdistrikt skall finnas en vägstyrelse (landstingsvägstyrelsen),
bestående av vägdirektören samt minst två andra ledamöter.
De sistnämnda jämte ett lika antal suppleanter för dem utses
av landstinget för en tid av fyra år, räknade från den 1 januari året
näst efter det, då valet skett; dock att, när val sker första gången,
halva antalet eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast
under hälften, utses för allenast två år. Avgår^vald ledamot eller suppleant
under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval;
och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne
återstått.

I avseende å villkoren för valbarhet samt rättighet att avsäga sig
uppdraget skall vad om landstingsman finnes föreskrivet äga motsvarande
tillämpning beträffande de av landstinget utsedda ledamöter och deras
suppleanter.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och. vice ordförande.

Vägkcimmissionen. II. 2

Vald ledamot av styrelsen eller suppleant äg-er ur landsting’svägkassan
undfå reseersättning efter enahanda grund, som beträffande dylik
ersättning åt landstingsman eller suppleant för sådan är stadgad.

3 §.

Landstingsvägstyrelsen åligger förvaltningen av landstingets vägkassa,
verkställigheten av landstingets beslut rörande vägväsendet samt
vidtagandet av övriga åtgärder, som jämlikt lag ankomma på styrelsen,
allt i enlighet med instruktion, som på landstingets förslag fastställes
av Konungens befallningshavande.

Rättighet att, efter ty i förordningen om landsting stadgas, hos
landstinget väcka nya frågor och förslag skall i ärende rörande vägväsendet
tillkomma jämväl landstingsvägstyrelsen.

4 §•

För väghållningsdistriktet skall finnas en vägkassa (landstiugsvägkassan).

I denna kassa skola såsom inkomster ingå:

1) distriktet tillkommande bidrag av statsmedel till vägs byggande,
till vägunderhåll och vinterväghållning samt till avlönande av vägvakter;

2) särbidrag enligt lag om allmänna vägar på landet;

3) de övriga inkomster, som må tillkomma distriktet för dess vägväsen;
samt

4) bidrag från distriktets kommuner enligt 7 §.

Ur kassan skola såsom utgifter utgå:

1) kostnad för byggande av väg;

2) utgift för vägunderhåll, som skall genom landstingsvägstyrelsen ''
besörjas;

3) ersättning till distriktets kommuner för vägunderhåll och vinter väghållning;

samt *

4) de övriga utgifter för vägväsendet, vilka kunna åligga distriktet.

Över vägkassans tillgångar och skulder ävensom inkomster och

utgifter skall landstingsvägstyrelsen låta föra räkenskaper, vilka avslutas
för kalenderår. För granskning av samma räkenskaper och
av styrelsens förvaltning skola utses särskilda revisorer, och skola
i avseende därå samt i fråga om den landstinget tillkommande prövning
av revisionsberättelsen bestämmelserna i förordningen om landsting äga
motsvarande tillämpning.

5 §■

Varje år, efter det taxeringsnämndernas arbeten avslutats, skola
häradsskrivarna före den 20 juni beträffande varje kommun för sig- till
landstings vägstyrelsens ordförande insända pa årets taxering grundade
uppgifter, vilka för varje särskilt slag av beskattningsföremål summariskt
angiva ej mindre de taxeringsvärden eller beskattningsbara belopp, eftei
vilka vägskatt skall utgå, än även belöpande antal repartitionsenhetei
för sådan skatt.

6 §•

Före juli månads utgång varje år skall landstingsvägstyrelsen till
Konungens befallningsliavande insända, jämte de i 5 § omförmälda uppgifter.

1) fullständig redovisning över föregående årets förvaltning;

2) revisorernas berättelse över granskningen av samma förvaltning;

3) styrelsens yttrande över anmärkningar, som må hava förekommit
vid granskningen;

4) beräkning över såväl landstingsvägkassans utgifter för det
kommande året som även den behållning, vilken vid löpande årets slut
kan vara att påräkna, och de inkomster, vilka böra under det nästföljande
året inflyta; ävensom

5) ett på denna beräkning grundat förslag till inkomst- och utgiftsstat
för vägkassan under sistnämnda år.

De härovan omförmälda handlingar skola minst tjugu dagar före
landstingets början av Konungens befallningshavande till landstinget
överlämnas.

7 §■

Landstinget skall, innan det åtskiljes, upprätta fullständig inkomstoch
utgiftsstat beträffande sin vägkassa för nästföljande år. Vad därvid
finnes utöver beräknade inkomster erforderligt för bestridande av vägkassans
utgifter (skattebehovet) skall täckas genom bidrag från distriktets
kommuner. För bestämmande av det belopp, vilket sålunda skall av
varje särskild kommun erläggas, skall landstinget med ledning av de i
5 § omförmälda summariska uppgifter och i sammanhang med statens
upprättande fastställa den uttaxering för varje repartitionsenhet inom
hela distriktet, som erfordras för skattebehovets fyllande.

A tid landstingsvägstyrelsen bestämmer skall under påföljande år
varje kommun inom distriktet till landstingsvägkassan redovisa sitt bidrag
med belopp motsvarande vad som med tillämpning av den utav lands -

tinget fastställda uttaxeringen belöper å hela antalet av de enligt kommunens
av prövningsnämnden senast granskade taxeringslängder befintliga
repartitionsenheter.

Kommuner na

8 §''

Pen om allmänna vägar på landet kommun tillkommande

befattning med vägväsendet utgör en gemensam angelägenhet för kommunen
med undantag av varje dithörande samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. Medlem av
sadant samhälle vare förty i den egenskap icke berättigad att inom
kommunen deltaga i där förekommande överläggningar och beslut rörande
vägväsendet, ej heller skyldig att lämna bidrag till utgifter, som av
dylika beslut föranledas.

9 §•

Kommuns beslutanderätt i ärenden rörande vägväsendet må ei
uppdragas åt fullmäktige. '' J

10 §.

För verkställighet av kommunalstämmas beslut rörande vägunderhåll
och vinterväghållning skall inom varje kommun utses särskild styrelse
(kommunvägstyrelsen) med skyldighet att fullgöra jämväl de åligganden,
som eljest enligt lag tillhöra denna styrelse.

I fråga om styrelsens sammansättning samt om val av ledamöter
och suppleanter så ock angående villkoren för valbarhet, tjänstgöringstid
avgang och rättighet att avsäga sig uppdraget skola gällande bestämmelser
om kommunalnämnd äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Kommunalstämma utser bland därtill lämpliga personer på kommunvägstyrelsens
förslag vägfogdar, en eller flera efter ty behovet fordrar,
att biträda vägstyrelsen vid ordnandet av sådant vägunderhåll, som utfores
genom vägdagsverken, och att därvid i övrigt fullgöra vad sådan
fogde enligt lag åligger.

Väg fogde utses för minst ett år i sänder. Har någon i tre på
varandra följande år tjänstgjor.t i sådan egenskap, vare ej skyldig ånyo
mottaga befattningen, förr än ytterligare tre år förflutit.

12 §.

För kommunen skall finnas en vägkassa (kommunvägkassan).

I denna kassa skola såsom inkomster ingå:

1) kommunen tillkommande bidrag av statsmedel till avlönande av
vägvakter;

2) ersättning från väghållningsdistriktet för vägunderhåll och vinterväghållning
enligt lag om allmänna vägar på landet;

3) de övriga inkomster, som må tillkomma kommunen för dess
vägväsen; samt

4) vägskatt enligt 13 §.

Ur kassan skola såsom utgifter utgå:

1) kostnader för kommunen åliggande vägunderhåll och vinterväghållning; 2)

bidrag till väghållningsdistriktet enligt 7 §; samt

3) de övriga utgifter för vägväsendet, vilka eljest kunna åligga
kommunen.

Vägkassans medel • förvaltas av kommunalnämnden utan sammanblandning
med andra kommunens medel och skall förty särskild räkenskap
föras över kassan.

13 §.

Inkomst- och utgiftsförslag för kommunvägkassan skall uppgöras
och prövas i samma ordning som kommunens allmänna utgiftsförslag
och inkomstförslag. Vad därvid finnes utöver beräknade inkomster
erforderligt för bestridande av vägkassans utgifter (vägskattebehovet)
skall täckas genom uttaxering av vägskatt, efter vad därom särskilt
stadgas.

Vägskatt debiteras, uppbäres och redovisas i samband med och i
samma ordning: som de allmänna kommunalutskylderna.

O J

14 §.

Arbetslängd, om vilken i 28 § lag om allmänna vägar på landet
stadgas, upprättas av kommunvägstvrelsen. I fråga om längdens justering

samt om rätt att över längden föra klagan skall vad i gällande förordning
om kommunalstyrelse på landet finnes beträffande debiterings-och
uppbördsiängd i berörda avseenden stadgat äga motsvarande tillämpning.

I och för arbetslängdens upprättande må kommunvägstyrelsen från
eu var, som äger eller brukar fastighet inom kommunen, infordra uppgift
angående antalet av de å fastigheten varande och i dess drift använda
dragare. Hörsammas ej inom förelagd tid sådan anmaning, vare
den försumlige förlustig rätten att emot längden i vad honom rörer
framställa anmärkning eller föra klagan.

Förslag

. till

Övergångslag till lagarna om allmänna vägar på landet och
om vägkommlinål styrelse på landet.

Övergångsbestämmelser till lagen om allmänna vägar på landet.

1 §•

Den nu antagna lagen om allmänna vägar på landet skall, med
de kär nedan i 7 §, 9 § och 11 § första stycket första punkten stadgade
undantag samt med iakttagande av de i denna övergångslag meddelade
särskilda föreskrifter, träda i kraft den 1 januari 1922.

Från och med samma dag skola såsom upphävda anses:

1) lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den
23 oktober 1891 tillika med däri sedermera gjorda ändringar; dock att
vad i 62 § nämnda lag finnes föreskrivet rörande befogenhet för Konungens
befallningshavande att medgiva användande av överskott i vägkassa
samt om rätt för väghållningsskyldiga att utan Kungl. Maj:ts prövning
och fastställelse upptaga lån för vägkassans behov skall upphöra att
gälla redan i och med nya lagens utfärdande; samt

2) med undantag, varom i 11 § första stycket andra punkten sägs,
alla övriga stadganden, som finnas mot nya lagen stridande.

Ej må efter nya lagens utfärdande meddelas förordnande om ny
vägdelning enligt 36 § gamla lagen. År vid nämnda tid dylik förrättning,
om vilken förordnande tidigare givits, ännu icke avslutad, varde
vidare åtgärd för förrättningens fortsättande inställd.

2 §•

Med avseende å hittillsvarande väghållningsdistrikts tillgångar och
förpliktelser skall vid nya lagens införande iakttagas följande.

1) Distriktet tillkommande rätt i avseende å vägmark och annan
fast egendom belägen inom området för sådant samhälle, som i 1 § andra
stycket nya lagen avses, skall den 1 januari 1922 övergå på samhället.

2) Distriktets övriga tillgångar ävensom ansvarigheten för dess
förpliktelser skola från och med samma dag övertagas av det nya
väghållningsdistrikt, i vilket distriktet uppgått.

3) Vägstyrelsen i det äldre distriktet skall, så snart ske kan och
senast den 1 juli 1922 för landstingsvägstyrelsen i det nya distriktet
göra redo och räkning beträffande förstnämnda distrikts ekonomiska
ställning vid utgången av år 1921.

3 §''

Väg, som den 1 januari 1922 utgör föremål.för allmänt underhåll,
så ock väg, som efter nämnda dag på grund av tidigare meddelat
beslut varder byggd såsom allmän eller övertagen till allmänt underhåll,
skall tillsvidare anses såsom tredje klassens väg, ändå att vägen icke
uppfyller de i nya lagen angivna fordringar på väg av nämnda klass.
Sist den 1 januari 1940 skall vägen, så-framt den icke dessförinnan indrägt
eller uppflyttats i högre klass, vara av distriktet försatt.i det
skick, som enligt nya lagen för tredje klassens väg fordras. Intill dess
så skett skall vägen vidmakthållas till förut bestämd bredd å vägbanan,
där ej Konungens befallningshavande finner ringare bredd kunna utan
olägenhet medgivas.

4 §.

Åligger någon på grund av särskilt åtagande att underhålla väg,
må därvid förbliva, intill dess i enahanda ordning, som i 21 § lag om
allmänna vägar på landet sägs, sådan väg prövas höra till allmänt underhåll
övertagas. Vägen anses tillsvidare såsom väg av tredje klass.

5 §•

Avgifter för begagnande av väg, där sådana avgifter hittills av
vägfarande erlagts, skola upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande
av någons enskilda rätt. Vad sålunda stadgats gälle ej färjpenningar.

6 §■

Där kassa för byggnad eller underhåll av bro eller färja, som övertages
till allmänt underhåll, finnes samlad, skall densamma, så vida den
uppkommit genom uppbörd från vägfarande, överlämnas till landstings -

vägknssau. År den däremot bildad genom sammanskott av väghållningsskyldiga,
äge de att däröver förfoga.

7 §<

Vad i 22 § lag om allmänna vägar på landet stadgas angående
förundersökning skall vinna tillämpning (rån och med den 1 januari
1921. År ansökning om sådan förrättning då på Konungens befallningshavandes
prövning beroende, skall ansökningen förty behandlas enligt
nya lagen.

8 §.

År före den 1 januari 1922 genom laga kraft ägande beslut bestämt
rörande vägunderhållets fördelning emellan väghållningsdistrikt
och dithörande kommun, skall, utan hinder av vad i 24 § tredje stycket
nya lagen stadgas, beslutet för varje kommun, som därav beröres, gälla
från och med ingången av år 1922. Har jämlikt 9 § här nedan uppskattning
av kostnaden för vägunderhållet redan blivit under år 1921
inom kommunen verkställd, skall i uppskattningsinstrumentet införas
ändring, som, med hänsyn till vad i 44 § nya lagen stadgas, må av
beslutet påkallas.

9 §''

Allmän uppskattning av kostnaden för vägunderhållet skall med
iakttagande av nya lagens föreskrifter verkställas första gången år 1921.
År väghållningsdistrikt av den storlek, att uppskattning icke kan under
nämnda år verkställas inom distriktets alla kommuner, skall, efter ty
Konungen därom förordnar, med första uppskattningen inom vissa av
dessa kommuner anstå ett eller, i den mån omständigheterna sådant
påkalla, flera, högst fyra år.

10 §.

Där enligt 9 § uppskattning för kommun verkställts först efter
^en 1 januari 1922, skall uppskattningen i vad den avser ersättningtill
kommun enligt 24 § fjärde stycket nya lagen lända till efterrättelse
jämväl för tiden från och med nämnda dag till och med utgången av
det år, under vilket uppskattningen skett. Intill dess uppskattningen
trätt i tillämpning, äger kommunen ur landstingsvägkassan mot blivande
redovisning utbekomma för vägunderhållets fullgörande erforderliga medel.

Vid bestämmande av statsbidrag, som i 55 § nya lagen avses,
skall, i den mån uppskattning enligt samma lag ännu icke trätt i tillämp V

^kommissionen. II. 3

ning, kostnadssumman beräknas med ledning av den på grund av
gamla lagen senast verkställda uppskattning.

För kommun, där uppskattning enligt nya lagen icke verkställes
under år 1921, skall landstinget samma år fastställa ortspris, som i 44 §
fjärde stycket nya lagen avses, att gälla intill utgången av det år, då
sådan uppskattning skett.

11 §•

De i 68 § nya lagen meddelade bestämmelser om beskaffenhet avhjul
å fordon, som användas å väg, skola träda i kraft den 1 januari
1925. Från samma tid skola upphöra att gälla lagen om bredden av
hjulringar å arbetsåkdon på landet den 28 juni 1907 ävensom de utav
Konungens befallningshavande med stöd av sistnämnda lag utfärdade
förordnanden.

Hjul, vilka i avseende å ringarnas bredd fylla nya lagens fordringar,
må jämväl under den tid, som förflyter mellan lagens utfärdande
och den 1 januari 1925, brukas, ändå att bredden är mindre än Konungens
be fal 1 ningshavand e förordnat.

Övergångsbestämmelser till lagen om vägkommunal styrelse på landet.

12 §.

Den nu antagna lagen om vägkommunal styrelse på landet skall,
med iakttagande av vad här nedan särskilt stadgas, lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1921.

13 §.

Val enligt nya lagen av ledamöter och suppleanter i landstingsoch
kommunvägstyrelse förrättas första gången under år 1920.

14 §.

Tills vidare och intill dess annorlunda förordnas skall, då enligt
nya lagen ärende rörande vägväsendet behandlas å kommunalstämma,
röstvärdet beräknas efter vägfyrktal.

15 §.

Vägskatt enligt nya lagen skall tills vidare och intill dess annorlunda
förordnas utgå av följande beskattningsföremål efter vägfyrk sålunda:

1) för all jordbruksfastighet, med undantag av dels äldre lotshemman,
om vilka här nedan sägs, dels ock staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för varje etthundra
kronor av taxeringsvärdet;

2) för nämnda skogar påföres en vägfyrk för varje etthundrafemtio
kronor av taxeringsvärdet;

3) för frälseränta påföres en vägfyrk för varje tvåhundra kronor
av taxeringsvärdet;

4) för all annan fastighet, varför bevillning till staten utgöres och
vars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, ävensom staten
tillhörig dylik fastighet, såvitt inkomst därav dragés och taxeringsvärdet
uppgår till minst nyssnämnda belopp, påföres en vägfyrk för varje tvåhundra
kronor av taxeringsvärdet; samt

5) för inkomst, som uppgår till minst ettusen kronor och
varför bevillning till staten utgöres, dock med undantag för inkomst,
som förvärvas genom arrende av staten tillhörig jordbruksfastighet, påföres
en vägfyrk för varje trettio kronor av den beskattningsbara andelen
därav;

allt med iakttagande att vad som icke uppgår till hel vägfyrk
bortfaller.

Äldre lotshemman skola, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet,
vara befriade från skatteplikt.

Sedan taxeringslängden för allmänna bevillningen blivit av prövningsnämnden
granskad, skall kommunalnämnden med ledning därav
och enligt här ovan angivna grunder upprätta vägfyrktalslängd för
kommunen. Längden skall på enahanda sätt, som i fråga om granskning
och justering första gången av kommunens röstlängd är föreskrivet,
undergå granskning och justering och gälle sedermera såsom kommunens
röstläugd i vägärenden.

Denna övergångslag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

''V

: l

i;-:; v‘

I- . w

MOTIV

TILL FÖRSLAGET TILL LAG OM VÅGKOMMUNAL STYRELSE PÅ LANDET.

Inledning.

I den inledande översikten till sitt den 15 december 1910 avgivna
betänkande med förslag till lag om allmänna vägar på landet har
kommissionen lämnat en redogörelse, bland annat, för innebörden av det
kommissionen anförtrodda uppdraget. Såsom därvid erinrats omfattar
uppdraget, i vad detsamma angår det allmänna vägväsendet pålandet,i
främsta rummet åstadkommande av utredning och förslag för åvägabringande
av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret. Enligt vad kommissionen
i sammanhang därmed vidare framhållit betingas möjligheten av väghållningsbördans
jämna fördelning närmast av två särskilda, men i visst
samband med varandra stående frågor. Den ena avser åstadkommande
på det vägkommunala området av en skatteutjämning, detta ord fattat i
sin mer inskränkta bemärkelse såsom innebärande åtgärder för ernående
av eu i möjligaste mån lika belastning å de förbandenvarande beskattningsföremålen.
Den andra frågan inriktar sig däremot på en skattereglering
i egentlig mening nämligen en omläggning av beskattningsgrunderna,
avseende såväl ett mer eller mindre förändrat urval av de
beskattningsföremål, vilka överhuvud böra i väghållningsbesväret taga
del, som jämväl en avvägning av de förhållandetal, efter vilka de särskilda
beskattningsföremålen rättvisligen böra i förhållande till varandra med
utgifter till vägväsendet belastas.

Jämte behandlingen av nu berörda frågor har åt kommissionen
uppdragits att undersöka behovet av ändringar i väglagen även i andra
hänseenden. Bland dithörande spörsmål bär kommissionen särskilt fäst
sig vid den betydelsefulla frågan om åstadkommande, såvitt på lagstiftningen
beror, av bättre vägar.

Såsom i ovanberörda inledande översikt anförts blev det redan
tidigt för kommissionen uppenbart, att för en jämnare fördelning av
väghållningsbördan på landet i och för sig skulle erfordras genomgripande
förändringar i nu gällande väglag. Då dessutom det andra
huvudsyftet med ifrågavarande lagstiftningsarbete, nämligen åväga -

bringande av en förbättrad väghållning, visat sig kräva såväl åtskilliga
regler om vägarnas beskaffenhet som även en omläggning av
både förvaltningsorganisation och underhållssystem, samt slutligen åtskilliga
detaljbestämmelser i lagen av andra anledningar synts behöva
ändras, har kommissionen funnit sig nödsakad att framlägga förslag
till en alltigenom ny väglag.

Vid utarbetande av detta förslag har kommissionen — på sätt i
angivna sammanhang jämväl framhållits — funnit de nuvarande specialkommunerna
för vägväsendet med sina vägstämmor m. m. icke böra för
framtiden bibehållas, utan i stället landstingsområdena bilda väghållningsdistrikt
med landstingen såsom representation för de väghållningsskyldiga.
I sammanhang därmed skola, enligt förslaget, åt primärkommunerna
uppdragas vissa självständiga uppgifter i och för vägunderhållet
och vinterväghållningen på det sätt, att de komma att fungera såsom
underdistrikt eller arbetskretsar under de egentliga väghållningsdistrikten,
landstingsområdena. Förslaget medför alltså, att vägväsendet, i
den mån det faller inom ramen för läns- och primärkommunernas
befattning, kommer att för en var av dessa kommuner utgöra en
deras gemensamma angelägenhet, i avseende å vars vårdnad kommunallagarnas
allmänna bestämmelser så långt ske kan böra lända till efterrättelse.
Utöver eller vid sidan av dessa bestämmelser krävas emellertid
i vissa avseenden särskilda föreskrifter för regleringen av kommunernas
verksamhet på det nya område, som nu är avsett att åt dem upplåtas.
Då alla sådana specialbestämmelser i fråga om kommunernas vårdnad
av sina uppgifter för vägväsendet tydligen böra, såsom berörande
kommunernas självstyrelse, bliva av kommunallags natur, har kommissionen
ansett sig icke böra upptaga desamma i det redan avgivna förslaget
till lag om allmänna vägar på landet, vilken lagstiftning i likhet
med nuvarande väglag synts böra erhålla karaktären av civillag och antagas
i den beträffande dylik lag stadgade ordning. I sistnämnda förslag hava
alltså huvudsakligen upptagits — jämte vissa konstitutiva stadganden
rörande begreppet allmän väg på landet, dessa vägars klassifikation
och beskaffenhet i byggnadstekniskt avseende samt vägarnas rättsliga
ställning överhuvud taget — tillika sådana bestämmelser, som avse omfattningen
av de nya väghållningsdistrikten ävensom sättet för väghållningens
besörjande inom desamma. Vidare hava i förslaget till
den egentliga väglagen inrymts stadganden av vikt för vägväsendets
allmänna ekonomi, avseende, bland annat, uppskattningen av kostnaderna
för vägunderhållet samt regleringen av de statsbidrag och övriga
särskilda inkomster, som skola ställas till förfogande för bestridande

;iv vägväsendets utgifter. Slutligen hava där upptagits vissa regler
för det allmännas tillsyn å väghållningen ävensom ordningsföreskrifter,
ansvarsbestämmelser m. m. Den blivande vägkommunala lagen åter
avser att behandla sådana delar av väglagstiftningcn, som beröra den
kommunala självstyrelsen. I denna lag skola följaktligen lämnas föreskrifter,
som vid sidan av landstingsförordningen och förordningen om
kommunalstyrelse på landet kunna vara erforderliga för reglerandet av
landstings- och landskommunernas handbavande av de uppgifter för
vägväsendet, som enligt det nya systemet skola ankomma pa dessa
kommuner. T det nu föreliggande förslaget till lag om vägkommunal
styrelse på landot äro följaktligen inrymda bestämmelser om utövande
av väghållningsdistriktens och landskommunernas beslutanderätt i vägärenden,
om vägstyrelser och vägkassor inom såväl distrikten som de
särskilda kommunerna, om rätt för landsting att besluta och från de
särskilda kommunerna uppbära bidrag till täckande av kostnaderna
för vägväsendet samt om befogenhet för landskommunerna att inom sig
upptaga vägskatt o. s. v.

Väyk o mm iss lön eu. II.

Viktigare frågor vid den yägkommunala lagstiftningen.

Innan kommissionen inlåter sig på eu motivering av de särskilda
paragraferna i förevarande lagförslag torde det vara lämpligt att
upptaga till skärskådande i deras allmänhet ett par med väglagstiftningens
kommunala del sammanhörande frågor av mera framträdande betydelse
och redogöra för kommissionens ståndpunkt beträffande dem i
deras förhandenvarande läge. Kommissionen syftar härvid i främsta
rummet på frågan om vägbeskattningens ordnande.

Vägbeskattningen.

Frågans Genom förslaget till lag om allmänna vägar på landet har,

omfattning, såvitt vägväsendet angår, skatteutjämning sfrågan vunnit tillbörligt beaktande.

I samband med väglagstiftningens kommunala del återstår nu att
upptaga skatteregler ing sfrågan till behandling, i den mån nämligen denna
fråga kan anses böra komma under kommissionens handläggning.

I sitt förut avgivna betänkande har kommissionen, vars uppdrag i vad
angår vägbeskattningen är att betrakta såsom ett led i det pågående
kommunala skattereformarbetet i övrigt, på anförda skäl förklarat sig
anse uppdraget omfatta jämväl en revision av beskattningsgrunderna.
Därvid har framhållits, hurusom skatteregleringen för vägväsendet enligt
sakens natur måste ställas i det närmaste samband med skatteregleringen
på det kommunala beskattningsområdet i övrigt, icke allenast så till
vida att i huvudsak samma beskattningsföremål och samma beskattningsformer
böra komma till användning, utan även så till vida att vid avvägningen
av beskattningslöremålens repartition för vägväsendet noggrant
avseende måste fästas vid deras belastning för andra kommunala
ändamål.

Av detta skäl har kommissionen, pa, sätt i nämnda betänkande
också antytts, funnit sig böra före avgivandet av förslag till den vägkommunala
lagen avvakta framläggandet av kommunalskattesakkunniges
förslag till ny reglering av den allmänna kommunalbeskattningen.

Sedan kommunalskattesakkunnige numera avgivit sådant förslag,
innefattat i ett den 16 april 1917 avlämnat betänkande med förslagtill
lag angående kommunal skattskyldighet och taxering, har kommissionen
nu att klargöra sin ställning till skatteregleringsfrågan beträffande
vägväsendet. Dessförinnan torde det emellertid vara lämpligt att
lämna en översikt av kommunalskattesakkunniges förslag med de i betänkandet
framhållna synpunkter.

Efter eu redogörelse för begreppen skatteutjämning och s•kattereglering
på det kommunala beskattningsområdet hava sakkunnige av anförda
skäl framhållit, att skatteregleringen måste anses bilda en naturlig
och riktig utgångspunkt för lösningen av det kommunala skatteproblemet
i hela dess vidd. Skatteregleringens främsta uppgift vore att ordna
den allmänna bidragsskyldigheten till täckande av kommunernas skattebehov.
För närvarande utgjorde bevillningen det huvudsakliga underlaget
för kommunalbeskattningen. På grund härav hade bevillningsförordningen,
vars huvuduppgift varit att reglera den direkta beskattningen
till staten, icke kunnat upphävas i samband med statsbeskattningens
genom 1910 års skattereform åvägabragta omläggning utan hade
måst tillerkännas fortfarande giltighet såsom underlag och tillika i
viss mån även måttstock för den kommunala beskattningen, till dess denna
kunde varda ordnad och lagd på självständiga och mera lämpliga grunder.
Uppgiften bleve således nu att ersätta bevillningsförordningen med
eu kommunal skattelag, vilken borde dels angiva, vilka beskattningsföremål
skulle deltaga i den allmänna skatterepartitionen inom kommuner
av skilda slag ävensom under vilka former detta deltagande skulle ske,
dels ock meddela föreskrifter angående skattskyldigheten och rörande
grunderna för taxeringen, varförutom det gällde att avväga måtten för
de olika beskattningsföremålens bidragsskyldighet i förhållande till
varandra.

Beträffande de allmänna synpunkter, som borde anläggas för en
skattereglering på den allmänna kommunalbeskattningens område, hava
sakkunnige till en början framhållit denna beskattnings egenskap av
repartitionsskatt, vars tyngd berodde dels av skattebehovet dels ock av
de anvisade skattekällörnas större eller mindre riklighet. Detta förhållande
föranledde, att man vid urvajet av beskattningsformer och beskatt,-

Kommunal skatte sakkunniyes betänkande.

Allmänna

synpvvkter.

ningsföremål åt kommunerna borde, så långt det med en rättvis beskattning
kunde vara förenligt, åt beskattningsunderlagen giva sådan
fasthet, att bidragsplikten till kommunen i möjligaste mån ställdes oberoende
av konjunkturväxlingar, såsom felslagen skörd och dylikt, för
vilka kommunen med sitt begränsade område alltid vore i hög grad
utsatt. Fasthölles icke denna synpunkt, utan lämnades möjlighet öppen
för stora grupper av beskattaingsföremål att i anledning av dåliga konjunkturer
under vissa år undslippa bidragsplikt, skulle det i många fall
kunna befaras, att kommunerna under sådana år bleve nödsakade att å
övriga tillgängliga beskattningsföremål av ofta ringare bärkraft lägga
eu oskäligt tyngande skattebelastning för att få sitt skattebehov fyllt.
Det vore emellertid härjämte angeläget att vid urvalet av beskattniugsföremål
åt kommunerna icke heller släppa den synpunkten, att beskattningen
tillika borde göras så mångsidig som möjligt. Ju mera mångsidig
beskattningen anordnades, desto lättare läte den sig anpassas efter växlande
förhållanden icke allenast inom skilda kommuner utan även inom
varje särskild kommun under olika år. Genom användandet av ett flertal
beskattningsformer vunnes tillika, att de brister, som kunde vidlåda en
beskattningsform i och för sig, mildrades genom en jämsides skeende
tillämpning av en annan. Angeläget vore vidare, att där flera kommuner
var för sig ägde befogade anspråk på att få för beskattningsändamål
tillgodogöra sig ett och samma beskattningsföremål, denna
deras rätt i lagstiftningsväg tillvaratoges genom utformande av betryggande
regler för den s. k. mellankommunal a beskattningen. Dessutom
måste urvalet av beskattningsföremål och beskattningsformer åt kommunerna
göras med åläggande på den nuvarande statsbeskattningen. Sålunda
borde, så långt möjligt vore, undvikas konkurrens mellan stat
och kommun om samma beskattningsformer. Där sådan konkurrens
emellertid icke kunde helt undfås, borde noggrant tillses, att beskattningen
i det hela icke för skattdragarna bleve alltför tryckande.

Slutligen — framhålla sakkunnige — vore det i fråga om en
kommunal skattereglering ytterligare ett par allmänna synpunkter, som
påkallade beaktande. Den ena av dessa läge däri att det nu gällde icke
att i skattelagstiftningsväg ordna alltigenom nya förhållanden utan att
åstadkomma en skattereglering, som i största utsträckning grepe in i sedan
gammalt fortbestående förhållanden. Det vore följaktligen angeläget att
tillse, att den förskjutning av det redan förhandenvarande skattetrycket,
som varje verklig skattereglering hade till sin egentliga uppgift att åvägabringa,
skedde i rätt riktning, men å andra sidan med nödig varsamhet,
så att förskjutningarna varken gjordes för starka eller för tvära. Detta

vore särskilt betydelsefullt vid ordnandet av fastighetsbeskattningen. Den
andra synpunkten vore av legislativ art och hänförde sig till frågan,
på vad '' sätt eu kommunal skatteregler!ng lämpligen borde i lagstiftningsväg
genomföras. Genom § 57 regeringsformen vore fastslaget,
att kommunerna ägde beskattningsrätt och att den kommunala beskattningen
skulle ordnas genom lag. Utlandets kommunala skattelagstiftning
företedde emellertid exempel på att det närmare ordnandet av den direkta
kommunala beskattningen överlämnats åt kommunerna själva under statskontroll
och medverkan av statsmyndighet. På sätt redan kommunalskattekommitten
framhållit saknades dock i vårt land förutsättningarna
för en dylik sakernas ordning, och borde redan av denna anledning sa
tillvida förbliva vid vad nu gällde, att de konstitutiva bestämmelserna
om skattskyldighet till kommun samt om beskattnings föremål och beskattning
sfor-m er, som finge komma till användning vid upptagande av allmänna
bidrag till fyllande av kommunens skattebehov, i huvudsak gjordes
lika för alla kommuner. Sakkunnige hölle även iöre, att dessa bestämmelser
borde meddelas i en och samma lag. Denna lag, som sålunda
skulle meddela bestämmelser rörande underlagen för den allmänna bidragsskyldigheten
till kommuner av varje slag — primärkommuner och
länskommuner såväl som specialkommuner — hade synts sakkunnige
lämpligast böra intaga den ställningen till de egentliga kommunallagarna,
att, medan den kommunala skattelagen upptoge nyss antydda bestämmelser
om den kommunala skattskyldigheten m. in., de egentliga kommunallagarna
däremot, fortfarande såsom hittills, reglerade icke allenast budgetbehandlingen
med vad därtill hörde utan även de mått, efter vilka de
särskilda beskattningsföremålen skulle i förhållande till varandra deltaga
i repartitionen till skattebehovets fyllande, ävensom den ordning, i vilken
de särskilda beskattningsformerna därvid skulle komma till användning.

Bestämmelser om speciell bidragsskyldighet — sådan som folie
utanför den allmänna skatterepartitionen — syntes lämpligast böra göras
till föremål för särskild lagstiftning, i den mån sådan bidragsskyldighet
ansåges böra ifrågakomma.

Vad vidare anginge taxering sförfarandet i teknisk mening, eller
frågorna om uppgiftsskyldighet, taxeringsmyndigheternas sammansättning
och arbetssätt, besvärsförfarandet m. in., borde regleringen härav
såsom hittills alltjämt ske i huvudsak enhetligt för såväl stat som kommun.
Sakkunnige hade förutsatt, att vad i nämnda avseende kunde böra
i lagstiftningsväg åtgöras särskilt för kommunernas del inordnades under
den för stat och kommun i huvudsak gemensamma lagstiftning, som för
närvarande innefattades i förordningen om taxeringsmyndigheter och för -

farandet vid taxering. Förslag till lagstiftningsåtgärder i berörda hänseende
hade följaktligen ej upptagits i det av sakkunnige nu framlagda
lagförslaget.

I detta sammanhang hava sakkunnige för den kommunala beskattningens
vidkommande jämväl redogjort för och tagit ställning till de
två särskilda beskattningsprinciper, vilka under benämning skatt efter
förmåga och skatt efter intresse på senare tid vunnit sin utbildning på
skattelagstiftningens område. Sakkunnige anföra härom följande:

»Måttet av en var skattskyldigs skatteförmåga anses i allmänhet
böra i första hand beräknas efter sammanlagda beloppet av all honom
under året tillfluten nettoavkastning ur samtliga honom till buds stående
förvärvskällor efter avdrag ytterligare för skuldräntor och andra förpliktelser,
som måste tillgodoses, innan han kan tillgodoräkna sig beloppet
såsom inkomst, den han kan utan att försämra sin ekonomiska ställning
förbruka eller ock spara. Med hänsyn, därtill att inkomst av förmögenhet ansetts
skattekraftigare än arbetsinkomst, har därjämte, såsom redan nämnts,
för vår statsbeskattniugs vidkommande viss del av den skattskyldiges behållna
förmögenhet jämte nettoinkomsten tagits till mått för skatteförmågan.
Då emellertid skattskyldigs sålunda sammanförda inkomst- och
förmögenhetsbelopp icke i och för sig kunnat anses såsom tillräcklig
mätare av skatteförmågan, har denna graderats efter en skala, avsedd
att framhäva den jämväl relativt taget större skatteförmågan hos de större
beloppen i förhållande till de mindre. Skatten kommer härigenom att
utgå med tillämpning av s. k. skatteprogression.

Det är utan vidare klart, att en beskattning lagd uteslutande efter
denna princip icke står i överensstämmelse med de ovan framhållna
synpunkter, vilka ansetts böra vinna beaktande vid den kommunala
skatteomläggningen. Först och främst skulle en så lagd beskattning
i alltför hög grad konkurrera med den direkta statsbeskattningen, som
med all rätt anordnats just efter denna princip. Vidare skänker den
icke åt den kommunala beskattningen nödig fasthet, enär inkomsten
ofta är i synnerligen hög grad beroende av konjunkturer, vartill kommer,
att växlingarna för kommunens vidkommande tillika bleve i betänklig
grad beroende av in- och utflyttningar av personer med större eller
mindre skatteförmåga. Det lärer slutligen icke heller kunna förnekas,
att en beskattning uteslutande efter skatteförmåga måste befaras komma
att vid hög belastning verka ensidigt tryckande. Så teoretiskt oantastlig
denna beskattningsprincip än kan erkännas vara i och för sig, lärer det
nämligen vara omöjligt att vid skatteförmågans beräknande taga full
hänsyn till alla de omständigheter i skiftande nyanser, vilka äro ägnade

att i högre eller mindre grad öva inverkan på skatteförmågan, utan
måste denna av naturliga skäl mätas efter mer eller mindre schablonmässigt
uppdragna linjer, som väl i stort sett kunna anses riktigt
lagda, men som dock långt ifrån alltid i särskilda fall fungera tillfredsställande.
Det bör för övrigt vara lätt att inse omöjligheten att anvisa
uteslutande sådan grund till täckande, förutom av vad staten behöver
under form av direkt beskattning, tillika av det så avsevärt större kommunala
skattebehovet.

En kommunal skatteomläggning efter denna beskattningsprincip
skulle för övrigt också komma i strid med kommunernas berättigade
intressen i förhållande till varandra eller ock vid försök att undgå denna
olägenhet medföra tekniska svårigheter, som synas vara oöverkomliga.
Då skatteförmågan mätes och måste mätas efter den skattskyldiges samfällda
inkomst, oavsett var den intjänats, men skatteförmågan uppenbarligen
icke kan med hänsyn till inkomstbeloppets storlek graderas,
utan att den samfällda inkomsten därvid kommer i betraktande, synes
detta med nödvändighet förutsätta beskattning på allenast ett enda ställe,
som väl då i allmänhet måste bliva den skattskyldiges bostadsort. Därigenom
skulle emellertid i stor utsträckning vissa kommuner obehörigen
gynnas på bekostnad av andra. Man tanke blott, huru vanligt det är,
att fabriksidkare bedriva sin näring i en landskommun men själva bosatt
sig i en närliggande stad. Det vore uppenbarligen orätt att icke låta
den kommun, som får vidkännas alla olägenheterna av fabriksverksamheten
inom dess område, beskatta inkomsten till den del denna härflutit
av verksamheten. Att åstadkomma en uppdelning av beskattningsrätten
bleve förenat med utomordentliga svårigheter, om det ens läte sig göras,
utan att beskattningsprincipens rätta tillämpning därvid i alltför betänklig
grad äventyrades.

Det bör nämligen betänkas, att en progressionsskala måste inrättas
efter en viss bestämd skattesats, vid vars tillämpning skalan anses giva
ett riktigt uttryck för skatteförmågan vid olika inkomst- och förmögenhetslägen.
Skulle skattebehovet inom en kommun påkalla uttaxering
efter en annan och framför allt efter en högre skattesats, fungerar skalan
icke längre riktigt. Olika progressionsskalor, lämpade efter olika skattebehov,
skulle således behöva inrättas, vilket ju i och för sig icke vore
otänkbart. Om emellertid den kommunala beskattningen skulle enbart
eller huvudsakligen läggas efter principen skatt e/ter förmåga, bör vidare
tagas i betraktande, att samma skattskyldigs inkomst måste komma att
uppdelas till beskattning mellan skilda kommuner, vilkas skattebehov
måhända kunde föranleda användande av olika progressionsskalor för

olika delar av den dem emellan uppdelade inkomsten. Det vill synas,
som om en riktig avvägning av beskattningen efter skatteförmåga under
sådana förhållanden bleve en, praktiskt sett, olöslig uppgift.

Om än således icke kan ifrågasättas att lägga den allmänna kommunala
beskattningen enbart eller ens huvudsakligen efter linjer, som
utstakats med hänsyn till den samfällda personliga skatteförmågan, bör
emellertid även denna beskattningsprincip supplementärt, i ändamål av
utjämning, komma till användning. Att så bör ske följer redan därav
att, såsom nämnts, kommunens verksamhet i stor utsträckning har att
tillgodose jämväl statsändamål. Dess tillämpande i det kommunala beskattningssystemet
framstår ock såsom en synnerligen önsklig och rent
av nödvändig anordning, därest man vill förebygga den hårdhet i beskattningen,
som en enbart efter intresseprincipen lagd beskattning i
tillämpningen kan befaras föranleda genom en alltför stark belastningav
beskattningsföremål, vilka kunna ur intressesynpunkt framstå särskilt
ägnade att för kommunalbeskattningen tagas i anspråk. Att helt lämna
den personliga skatteförmågan å sido vid fyllandet av det alltjämt växande
kommunala skattebehovet skulle lör övrigt icke kunna ifrågasättas under
annan förutsättning än att man, på sätt som särskilt kännetecknat utvecklingen
av Englands kommunala beskattningsväsen, till gengäld gåve
statsbidragsväsendet — under form av direkta subventioner eller genom
att till kommunerna helt eller delvis överlämna vissa indirekta statsskatter
såsom stämpelskatter o. d. — en utsträckning, som i sin ordning skulle
nödvändiggöra starka begränsningar av kommunernas handlingsfrihet
och särskilt en statskontroll över den kommunala förvaltningen av så
pass ingående art, att densamma säkerligen icke skulle kunna utan inrättande
av nya statsorgan tillfredsställande besörjas.

Intresseprincipens tillämpning vid beskattning bygger sitt berättigande
på det helt visst obestridliga förhållandet, att kommunernas medlemmar
med hänsyn till verksamhetsområden och andra därmed jämförliga
förhållanden äro i mycket olika grad med sina intressen förbundna med
kommunen. Den ene är uteslutande eller huvudsakligen med sin person
bunden vid kommunen och kan, när det honom lyster, utan större
svårighet byta bostadskommun, medan den andre är bunden vid kommunen
genom egendomsbesittning eller förvärvsverksamhet i större eller
mindre omfattning. Särskilt är den fasta egendomens intressegemenskap
med den kommun, där den är belägen, av stadigvarande art såsom
delens med det hela. Ehuru i mindre grad kan detsamma sägas om
näringsverksamhet, även då dess drivande icke kräver fast egendom.
Åven tjänst likasom varje annan stadigvarande anställning kan vara

nära förbunden med visst, samhälle, om än ofta nog intet hinder möter
för tjänstemannen att bosätta sig i annan kommun än den, där han
har sin verksamhet. Övriga förvärvskällor äro i allmänhet mera löst
fastade vid kommunen. På grund av kommunmedlemmarnas nyss antydda
olika ställning i förhållande till kommunen bliva de självfallet
också i synnerligen olika mån i tillfälle att draga nytta av sådana kommunens
uppoffringar, som göras för angelägenheter, vilka kunna anses
mera direkt beröra vissa gruppers av kommunmedlemmar intressen än
andras. Men även utan att sålunda mera direkt beröra någon viss
grupps intressen kunna inånga kommunens uppoffringar för gemensamma
angelägenheter, i den mån dessa äro ägnade att främja allmänt
framåtskridande och utveckling, likväl komma kommunmedlemmarna till
godo i olika utsträckning. Fastighetsägarna kunna, exempelvis genom
ökade arrenden eller hyror eller genom möjligheten att utan ökade
produktionskostnader få bättre betalt för avkastningen aA'' sin egendom
eller för denna själv, tillgodogöra sig inträdd oförtjänt värdestegring,
likasom näringsidkarna kunna påräkna ökat varuutbyte, medan däremot
för andra intet gagn uppstår utan till och med olägenheter kunna framväxa
under form av höjda bostadshyror, ökade livsmedelspris o. d. Slutligen
kan framhållas, att visst slag av näringsverksamhet och i allmänhet
sådan, som bedrives i större omfattning och sysselsätter många
arbetare, icke sällan förorsakar kommunen kännbara olägenheter och rent
ha7 direkta kostnader, som därförutan kunnat undvikas.

Att ett skäligt beaktande av nu antydda olika grader a\T intressegemenskap
är uteslutet vid en tillämpning av beskattning enbart efter
skatteförmåga är utan vidare klart. De fördelar, som fastighetsägare
och näringsidkare framför andra äro i tillfälle att tillgodogöra sig såsom
en följd av kommunens uppoffringar eller allmänna uppblomstring, komma
den skuldsatte fastighetsägaren eller näringsidkaren i lika hög grad till
godo som den skuldfrie, och de olägenheter eller kostnader, som omedelbart
förorsakas kommunen aAT ATiss näringsverksamhet, äro i stort sett
desamma, vare sig näringsidkaren har bättre eller sämre ekonomisk
ställning. Endast vid tillämpning av en beskattning efter intresse kunna
berörda förhållanden i nöjaktig grad vinna beaktande.

Undantagsvis kunna kommunala utgifter påAdsas för A*issa beskattningsföremål
medföra ett gagn, som kan till beloppet uppskattas, eller
omvänt dessa förorsaka kommunen till siffran bestämbara olägenheter,
och lagstiftningarna i länder, som i likhet med Preussen i den kommunala
beskattningen tillgodosett jämväl intresseprincipens krav, haAra också
för sådana fall tillförbundit dylika beskattningsföremål eu särskild bidragsVäghommissionen.
II. ®

skyldighet, avsedd att täcka större eller mindre del av kostnaden (s. k.
bettermentbidrag). 1 allmänhet har man dock åtnöjts och lärer böra
åtnöjas med att genom urvalet av varandra kompletterande beskattningeformer
och avvägningen av måtten för beskattuingsföremålens inbördes
belastning lägga den allmänna bidragsskyldigheten så, att de med kommunen
mera varaktigt förbundna eller i och för sig bärkraftigare beskattningsföremåleu
alltigenom eller inom vissa gränser belastas starkare
än beskattningsföremål, som äro mera lösligt förbundna med kommunen
eller i och för sig mindre bärkraftiga.

I fråga om förevarande beskattningsprineips tillämplighet kan förväntas
den invändningen, att en beskattning efter intresse väl må kunna
försvara sin plats i sådana kommuner, vilkas huvudsakliga utgifter gä
till mera lokala anordningar, avsedda att påskynda kommunens utveckling,
såsom förhållandet oftast är i städerna, och i synnerhet i de
större av dem, men att en dylik beskattning icke lika väl passar i
landskommuner, vilkas utgifter huvudsakligen äro påkallade för fullgörandet
av sådana kulturella eller mera allmänna uppgifter, som egentligen
avse statsändamål. Åven om denna invändning må kunna tillerkännas
visst fog, får emellertid ej lämnas obeaktat, hurusom kommunernas
utgifter för gemensamma angelägenheter av allmän såväl sota
av mera lokal natur, därtill ofta de mest betydande, icke äro att anse
såsom utgifter för årsbehovet, utan avse att skapa värden av mera våtaktig
art. I den mån så är förhållandet, kommer det ändamål, för
vilket utgifterna gjorts, i större utsträckning allenast de samhällsmedlemmar
till godo, som stå i en för längre tid bestående intressegemenskap
med kommunen. Uå en kommun exempelvis nedlägger kostnader
för kyrko- eller skolhusbyggnader eller andra anläggningar, beräknade
för längre tids varaktighet, och uttaxerar dessa kostnader till täckande
med skattemedel i avsevärt raskare tempo än som på varje år faller
efter anläggningarnas varaktighet, så kan detta val vara i överensstämmelse
med en klok och framsynt kommunal finanspolitik, men det
lärer icke kunna förnekas, att de samhällsmedlemmar, som äro mera löst
förbundna med kommunen, faktiskt bliva därpå lidande, eftersom de
vid en intressegemenskap med kommunen, som redan på förhand kan
beräknas bliva mera kortvarig, nödgas bidraga till en anordning, som
endast den förmår fullt utnyttja, A''fiken är mera varaktigt bunden vid
kommunen. I det nu exemplifierade fallet är det egentligen endast
fastighetsägarna som befinna sig i denna ställning, ty även om de icke
för någon längre tid behålla sina fastigheter är det dock tydligt, att.
fastighetsvärdet inom kommunen röner inverkan av kommunens hus -

hållning i det hela, vadan hastigt amorterade kommunala kostnader för
skapande av bestående värden och därav föranlett lägre skattetryck efter
amorteringstidens slut lända särskilt fastighetsägarna, betraktade såsom
grupp, till fromma. Det bör icke vara svårt att inse, huru oriktigt det
skulle vara att för dylika kommunala kostnaders bestridande skattlägga
exempelvis en fastighetsägare och en under året tillfälligtvis inom kommunen
bosatt lönearbetare alldeles lika allenast av det skäl att deras
årsinkomst varit lika. Vad landskommunerna beträffar bör vidare ihågkommas,
att kostnaderna för vägväsendet, vilka för närvarande icke åligga
primärkommunerna, i alldeles särskild grad kunna sägas vara av beskaffenhet
att företrädesvis böra bestridas på intresseprincipens grund.
Här framträder nämligen påfallande, hurusom vissa skattskyldiga äro
synnerligen beroende av vägarna och dessas beskaffenhet och mera än
andra orsaka deras förslitning, medan eu stor grupp kommunmedlemmar
hava föga eller i varje fall jämförelsevis mindre gagn av vägarna.
Den omständigheten, att vägars byggande och underhåll vid bifall till
vägkommissionens förslag komma att bliva ett för landstingen och primärkommunerna
gemensamt åliggande, skänker givetvis också ökat berättigande
åt tillämpningen av intresseprincipen vid den kommunala
beskattningen.

Vid eu följdriktig tillämpning av intresseprincipen bortelimineras
hänsynen till sådana förpliktelser av fordringsrättslig art, som visserligen
äro av den allra största betydelse, när det gäller att bedöma personens
skatteförmåga, men som för hans intressegemenskap med kommunen
äro i stort sett ovidkommande, och tages i stället fasta på vad
man skulle kunna kalla den objektiva bärkraften hos beskattningsföremålen
själva eller således deras medelst taxering utrönta bidragsförmåga
i och för sig. I sådant syfte plägar intressebeskattningen anordnas
under ett flertal former av s. k. objekt- eller realskattenatur, såsom
fastighetsskatt, näringsskatt, avkastningsskatt, acciser och avgifter för
viss hantering, s. k. bettermentbidrag o. d.

Intresseprincipens användande vid kommunal beskattning'' står också
i god överensstämmelse med de synpunkter, vilka vid en kommunal
skattereglering enligt det ovan anförda företrädesvis påkalla beaktande.
Uppenbart är nämligen, att ett rationellt utnyttjande av denna beskattningsprincip
skall vara ägnat att skänka kommunalbeskattningen både
fasthet och mångsidighet. Rätt tillämpad tillgodoser också denna princip
ojämförligt bättre än en beskattning efter skatteförmåga skilda kommuners
berättigade anspråk på delaktighet i beskattningsrätten och står
även i det hela konkurrensfri från statens sida. Såsom av det föregå -

ende inhämtas, har slutligen principen vid upprepade tillfällen anbefallts
att i större utsträckning än för närvarande sker komma till användning.

Vid den undersökning av intresseprincipens innebörd, som härovan
gjorts, har hänsyn tagits huvudsakligen därtill, att vissa slag av beskattningsföremål
— fast egendom och näring — i påtagligeu högre
grad än andra äro i tillfälle att draga nytta av kommunens anordningar
och utveckling och därför böra anses äga en starkare intressegemenskap
med kommunen, vilken intressegemenskap tillika i allmänhet är av mera
varaktig art. Åven i fråga om sådana kommunens medlemmar, som
enbart företräda andra beskattningsföremål — råntetagaren, tjänstemannen,
lönearbetaren och den mera tillfällige förvärvaren — gäller emellertid,
att kommunens anstalter för olika ändamål komma dessa till godo oberoende
av om deras ekonomiska ställning är bättre eller sämre, och redan
ur denna synpunkt kan följaktligen en intressebeskattning i viss
mån äga fog för sig jämväl för deras vidkommande. Härtill kommer,
att även för skattdragande inom nu avsedda grupper av kommunmedlemmar
lätteligen låter sig påvisas ett verkligt intresse av kommunens
utveckling. Även åt dessa förhållanden synes den kommunala beskattningen
böra giva uttryck.

Det sammanfattande omdömet angående de båda nu skildrade beskattningsprincipernas
inbördes valör såsom grundvalar för kommunal beskattning
blir således för sakkunniges del, att den allmänna kommunala
beskattningen bör, för att i möjligaste mån läggas jämn och rättvis,
anordnas huvudsakligen såsom eu intressebeskattning, men att tillika,
såväl med hänsyn till kommunernas verksamhet för främjande av statsändamål
som ock i ändamål av utjämning och för att förekomma olämplig
hårdhet i beskattningen i det hela, visst utrymme bör beredas fölen
supplerande skatt efter personlig skatteförmåga. Huru stor anpart
av en kommuns hela skattebehov bör uttagas efter den ena eller andra
beskattningsgrunden blir emellertid i själva verket alltid till sist en
lämplighets fråga, att avgöras med hänsyn till angelägenheten av att
undvika överbelastning av det ena eller andra slaget av beskattningsföremål.
))

Sakkunnige hava därefter lämnat en redogörelse för intresseprincipens
tidigare tillämpning vid den kommunala beskattningen här i
landet. Av denna redogörelse framgår bland annat följande.

Vid den reglering av de kommunala skattebördorna, som på 1840-talet verkställdes i samband med folkundervisningens och fattigvårdens förläggande
till kommunerna, hade intresseprincipen verkligen lagts till grund
för skattskyldighetens avvägning å de olika beskattningsföremålen. Emel -

lertid hade donna princip från och med tillkomsten av 18*52 års kommunallagar
undan för undan fått lämna ruin för en annan, den h. k. likställighetsprincipen.
Förklaringen härtill vore huvudsakligen att söka i de
politiska förhållandena vid denna tid, vilka på skattelagstiftningens område
företrädesvis kännetecknades av en strävan att avlyfta på den fasta
egendomen vilande skattebördor och att i skattskyldighetsavseende likställa
alla beskattningsföremål.

Inom en synnerligen viktig kommunal förvaltningsgren på landsbygden
kvarstode dock intresseprincipens tillämpning tämligen obeskuren,
nämligen i fråga om väghållningsbesväret på landet. Detta besvär hade,
iinda till dess att 1891 års väglag trädde i kraft, uteslutande ålegat
landets i mantal satta jord. Då kravet på lättnader för fastighetsinnehavarna
i den alltmera tyngande väghållningsbördan icke längre kunde
tillbakavisas samt frågan om en reform i sådant syfte med anledning
härav lagts under särskild kommittéutredning, hade denna att utgå från
det redan av 1876 års riksdag lämnade direktivet, att beskattningen för
vägväsendet borde utbyggas på intresseprincipens grund genom väghållningsskyldiglietens
utsträckning till bruk, fabriker, kvarnar, sågar, allmänna
skogar eller annan fast egendom, som dittills varit fri från
besväret, gruvor samt med fastighet förenad iudustriell rörelse. Kommittéförslaget
resulterade omsider i nyss nämnda väglag, som emellertid
utsträckte skatteplikten till flera beskattningsföremål än i 1876 års riksdag
antytts. All inkomst av rörelse med undantag av den, som härflöte
av kanal, järnväg och annan farled ävensom av skeppsrederi eller sjöfart,
gjordes bidragspliktig till vägväsendet, såvitt skattskyldigs sammanlagda
inkomst uppgått till minst 1,000 kronor. Under enahanda förutsättning
blev även inkomst av kapital bidragsskyldig, men däremot icke
inkomst av tjänst eller pension eller därmed jämförlig inkomst. Genom
1905 års lag angående vissa ändringar i väglagen utsträcktes bidragsskyldigheten
ytterligare till, med visst undantag, all bevillningspliktig
inkomst, såvitt den uppgått till minst 1,000 kronor. Intresseprincipen upprätthölls
emellertid fortfarande och detta genom differentiering av beskattningsföremålen
vid bidragsskyldighetens avvägning. Bevillningsavgiften
blev nämligen icke repartitionstal för beskattningen till vägväsendet, utan i
stället infördes såsom repartitionsenhet den s. k. v äg fyr ken, på det sätt
anordnad, att i förhållande till bevillningsavgiften belöper på jordbruksfastighet
fem gånger och på annan fastighet tre gånger större vägfyrktal
än på inkomst. Däremot kom någon differentiering icke till stånd i
förhållandet mellan inkomst av näringsverksamhet och annan inkomst.

Aven i åtskilliga städer kvarstode ett slag av intressebeskattning,

Nya skatte.''
typer.

Fastighets skatt.

som emellertid till sina verkningar ur intressebeskattningens synpunkt
vore av underordnad betydelse, jämförd med beskattningen till vägväsendet
på landet, och som icke heller vore enhetligt genomförd utan
ställde sig synnerligen olika i olika städer.

Efter en redogörelse för vårt lands nu gällande kommunala skattesystem
och dess huvudsakliga brister hava sakkunnige såsom sammanfattande
omdöme utfå!åt, att den mest framträdande bristen vore den.
att intresseprincipen därvid vunnit för litet beaktande. Fast egendom
och näring hade nämligen icke i förhållande till andra beskattningsföremål
ålagts en bidragsskyldighet, som motsvarade nämnda beskattningsföremåls
oförnekliga starkare intressegemenskap med kommunen.
Dessutom syntes den på varje slag av be skattnings föremål för sig belöpande
bidragsskyldigheten icke vara lagd efter i och för sig rättvisa
grunder. Och slutligen hade kommunernas berättigade intressen sins
emellan icke under alla förhållanden behörigen tillvaratagits i fråga om
beskattningsrätten till förefintliga beskattningsföremål och dennas uppdelning
mellan flera skatteberättigade kommuner.

För att nu vid den kommunala skatteomläggningen råda bot för
dessa brister hava sakkunnige, efter undersökning av kommunalbeskattningen
i vissa främmande länder samt prövning av olika beskattningssystems
lämplighet för våra förhållanden, stannat vid att förorda ett
kombinerat objektskatte-, avkastningsskatte- samt inkomst- och förmögenhetsskattesystem,
omfattande dels en fristående fastighetsskatt, att utgå
efter fastighets taxeringsvärde, dels en allmän avkastningsskatt, att utgå
efter nettoavkastningen av varje särskild förvärvskälla, dels ock slutligen,
vad enskilda skattskyldiga (fysiska personer) angår, en allmän och ren
personlig inkomst- och förmögenhetsskatt efter skatteförmåga.

De sålunda föreslagna skattetyperna kunna i korthet var för sig
beskrivas på följande sätt.

Fastighetsskatten skall enligt förslaget utgå efter taxeringsvärde,
som med vissa undantag åsättes efter den fasta egendomens påräkneliga
saluvärde, beräknat efter objektiva och således allmängiltiga grunder.
Detta i förslagets anvisningar närmare angivna direktiv för taxeringen
är avsett att undanröja den oklarhet i taxeringsavseende, som enligt vad
sakkunnige framhålla för närvarande faktiskt råder och har sin främsta
anledning i de nu anbefallda och till ojämna taxeringsresultat ledande,
synnerligen olikartade taxeringsgrunderna. Åtskillnaden i taxeringsavseende
mellan jordbruksfastighet och annan fastighet bibehålies i förslaget,
men göres mera distinkt än för närvarande och bestämmes, oberoende, av
fastighets kamerala natur, uteslutande av användningssättet. Ävenledes

har avgränsuingen mellan taxeringsenheter, det vill säga avgörandet huruvida
och i vad mån fastigheter eller fastighetsdelar skola var för sig eller
tillhopa åsättas särskilda taxeringsvärden, i förslaget reglerats till åsyftad
större tydlighet än för närvarande, i det att varje brukningsenhet eller med
andra ord värjo särskild för sig nyttjad ägovidd tillhörande ett och samma
ägovälde blir taxeringsenhet oberoende av den kamerala naturen. Förslaget
innebär sålunda, att eu och samma fastighet, som till en del av sin
ägovidd användes för jordbruk med binäringar eller skogsbruk samt till eu
annan del för annat ändamål, exempelvis fabriksverksamhet, skall få sig
åsätta särskilda taxeringsvärden, till den förra delen såsom jordbruksfastighet
och till den senare såsom annan fastighet.

Vad jordbruksfastighet beträffar, avser förslaget att ålägga den del
av taxeringsvärdet, som belöper å skog utöver husbehov, lindrigare
fastighetsskatt än taxeringsvärdet i övrigt. Värdet av skog utöver husbehov
skall således vid taxeringen utsöndras från taxeringsvärdet i övrigt
noll i taxeringslängd antecknas såsom slcogsvärdc. Under vissa förhållanden,
nämligen då jordbruksfastighet, exempelvis på grund av sin belägenhet
inom eller invid ett raskt framåtgående samhälle, där efterfrågan på
mark till bebyggande råder, äger påtagligt saluvärde överstigande det
saluvärde, som eljest skäligen borde tillkomma fastigheten med hänsyn
till dess förhandenvarande användning för jordbruk eller skogsbruk, skall
vid taxeringen utsöndras ett dylikt extra- eller mervärde för att i
taxeringslängden antecknas såsom tomt- eller industrivärde. Utsöndrandet
av sådant värde har ansetts påkallat icke allenast såsom en gagnelig
kontrollanordning, i syfte att alla värdefaktorer må bliva vid taxeringen
tillbörligen beaktade, utan även med hänsyn till det sätt, varpå sakkunnige
tänkt sig beskattningen av oförtjänt värdestegring av jord till
jordbruksfastighet.

Aledan mangårds- och driftsbyggnader enligt förslaget fortfarande
såsom hittills skola utan vidare ingå i jordbruksfastighets taxeringsvärde,
innehåller förslaget däremot beträffande taxeringen av annan
fastighet uttrycklig föreskrift därom att, så framt sådan fastighet är
bebyggd, å marken skall sättas det särskilda värde, marken skulle äga
utan byggnader, samt ä byggnaderna det värde, som efter avdrag av
markvärdet från fastighetens hela taxeringsvärde må återstå. Denna
föreskrift avser enligt förslaget att vid taxeringen få utrönt själva jordvärdet,
vilket givetvis ställde sig oberoende av det sätt, varpå fastigheten
för tillfället vore bebyggd, samt är betingad av det sätt, varpå
sakkunnige tänkt sig beskattningen av oförtjänt värdestegring å jord
till annan fastighet än jordbruksfastighet.

Avkastnings

skatt.

Till skillnad från den nuvarande fastighetsbevillningen och den
därå grundade kommunalbeskattningen av last egendom är, såsom nämnts,
den föreslagna fastighetsskatten en fristående objektskatt, avsedd att
utgå på grund av den fasta egendomens alldeles särskilda intressegemenskap
med den kommun, där egendomen är belägen. Skillnaden
innebär således, att ägare eller innehavare av fast egendom icke med
fastighetsskatts utgörande fullgjort all honom åliggande skattskyldighet
utan tillika är pliktig att utgöra avkastningsskatt och inkomstskatt för
vad han ur den fasta egendomen kan tillgodonjuta.

Avkastningsskatten skall enligt förslaget träffa nettoavkastningeu
ur varje särskild förvärvskälla, med bortseende således från sådana
förhållanden, som äro att hänföra till andra förvärvskällor eller till den
skattskyldiges person. I enlighet härmed må vid beräkningen av avkastningen
ur en förvärvskälla icke från intäkterna avgå förlust eller
kostnader, som uppstått i annan förvärvskälla, samt icke heller några
som helst personliga utgifter eller förpliktelser, utan allenast vad som är
att anse såsom omkostnader i den ifrågavarande förvärvskällan. Till
avdragsgilla omkostnader räknas i allmänhet icke ränteutgifter i vidare
mån än de kunna gå i kvittning mot ränteinkomster, dock med undantag
för förvärvskälla, som består i bank- eller annan penningrörelse, härunder
inbegripen handel med värdepapper. I förvärvskälla av sistnämnda
slag må nämligen ränteutgifter avgå såsom omkostnader, varemot å
andra sidan i sådan förvärvskälla inliutna intäkter under form av utdelning
å aktier, som eljest icke underkastas avkastningsskatt, skola inberäknas
i förvärvskällans skattepliktiga avkastning.

En taxering av varje särskild förvärvskällas avkastning förutsätter,
framhålla sakkunnige, en noggrann avgränsning av förvärvskällorna från
varandra. Redan för den nuvarande kommunala inkomstbeskattningen
på inkomstbevillningeus grund skulle principiellt hava krävts en sådan
avgränsning av förvärvskällorna, efter som även denna beskattningsform
rätteligen syftade till att träffa »inkomsten» av varje särskild »inkomstkälla»,
men gällande bevillningsförordning saknade varje som helst reglering
i berörda hänseende. Då detta framträtt såsom en av den nuvarande
beskattningens väsentliga brister, har förslaget sökt råda bot härför och
i sådant avseende dels indelat alla avkastningsskattepliktiga förvärvskällor
i sju särskilda grupper med den innebörden, att förvärvskällor av skilda
grupper aldrig må i samma innehavares hand bilda en förvärvskälla,
dels ock meddelat reglerande bestämmelser, huruvida och i vad män
förvärvskällor av samma grupp skola i samma innehavares hand bilda
särskilda förvärvskällor.

Do sju om förmälda gTiipporua av förvärvskällor benämnas: A) jordbruksfastighet,
B) annan fastighet, C) kapital, D) avkomstgivande lättigheter,
E) rörelse eller yrke, F) tjänst samt G) annan förvärvsverksamhet.
Såsom särskild förvärvskälla skall enligt förslaget för eu var skattskyldig
anses: inom gruppen A) all den jordbruksfastighet, som han äger eller
brukar inom en och samma kommun; inom gruppen B) all annan
fastighet, som han äger inom eu och samma kommun, för såvitt den
icke av honom användes i egen rörelse; inom gruppen C) allt honom
tillhörigt kapital, som utlånats eller nedlagts i räntebärande obligationei
eller insatts i bank eller hos penningförvaltande verk eller enskilda;
inom gruppen D) med vissa undantag, all honom tillkommande rätt till
pension, livränta, undantagsförmån, royalty eller därmed jämförliga förmåner;
inom gruppen E) varje av honom yrkesmässigt utövad förvärvsverksamhet
av beskaffenhet att utgöra ett företag för sig, löi såvitt
nämligen verksamheten icke består i jordbruk med binäringar eller
skogsbruk eller utövas på grund av tjänstebefattning; inom gruppen
F) samtliga skattskyldigs tjänster, arbetsanställningar ävensom allmänna
eller stadigvarande enskilda uppdrag; samt inom gruppen Gj alla skattskyldigs
tillfälliga enskilda uppdrag ävensom all av honom bedriven
förvärvsverksamhet av icke yrkesmässig natur, k örslagets anvisningar
giva särskilt i fråga om rörelse eller yrke ingående föreskrifter för
bedömande av frågan, huruvida ett enda eller flera företag skola i de
särskilda fallen anses föreligga.

Beträffande avkastningsberäkningen giver förslaget detaljerade anvisningar
härom för varje grupp av förvärvskällor, vilka anvisningar
ställa sig olika i förvärvskällorna jordbruksfastighet samt rörelse eller
yrke, allt efter som skattskyldig lägger ordnad bokföring till grund för
sin deklaration eller icke. Genom förslagets anvisningar i sistberörda
avseende hava sakkunnige velat tillmötesgå önskemål från sådana jordbrukare,
som föra räkenskaper. I fråga om jordbruksfastighet torde
vidare böra nämnas, att avkastning av därå bedrivet skogsbruk icke
underkastas avkastningsskatt till den del avkastningen uppkommit genom
virkesförsäljning eller upplåtelse av avverkningsrätt eller genom viikesuttag
till användning för ny- eller ombyggnad, utan är denna del av
skogsavkastningen avsedd att beskattas under skogsaccisens form.

Föremålet för avkastningsskatten skall i regel vara varje särskild
förvärvskällas avkastning under beskattningsåret, varmed förstås kalenderåret
före taxeringsåret eller, då räkenskapsår icke sammanfaller med
kalenderår, det räkenskapsår, som gatt till ända närmast före den 1 mai»
under taxeringsåret. I fråga om förvärvskälla, tillhörande grupperna

Vågkam missione-n. It. ,J

Kommunal
inkomst- och
förmögenhetsskatt.

jordbruksfastighet eller rörelse eller yrke, föreskriver emellertid förslaget
att, därest förvärvskällan under hela beskattningsåret samt under ett
helt eller två hela beskattningsår närmast därförut vant i samma innehavares
hand, avkastningen skall taxeras efter medeltalsberäkning under
ifrågavarande två, respektive tre år. Denna föreskrift har ansetts lämplig
lör att skänka fasthet åt kommunalbeskattningen i denna del genom att
göra densamma mera oberoende av konjunkturväxlingar.

1 varje särskild kommun uppskattade eller, där medeltalsberäkning
skall tillämpas, å sådan beräkning grundade avkastnings belopp av särskilda
förvärvskällor sammanföras för en var skattskyldig i ett taxerat belopp,
som utföres i fulla tiotal kronor. Härvid skall emellertid iakttagas
beträffande enskild skattskyldig, som författningsenligt blivit eller bort
bliva här i riket mantalsskriven, att 500 kronor av den avkastning,
som taxerats eller skolat taxeras i mantalsskrivningskommun, äro fria
Irån avkastningsskatt. I avseende härå hava sakkunnige framhållit, hurusom
genom den sålunda föreslagna skattelindringen, vilken enligt sakens
natur bleve relativt kraftigare allt efter som avkastningsbeloppen vore
ringa, automatiskt vunnes den största smidighet vid övergången från
skattefrihet till skattskyldighet. Denna metod hade således ansetts lämpligare
än anordnandet av skattelindring efter en skala, avpassad efter
avkastningsbeloppens storlek, och särskilt vid en repartitionsbeskattning
Dåde den föreslagna lindringsmetoden synts höra äga företräde framför
den nyss antydda. Förslaget har vidare, ehuru sådant vore principiellt
stridande mot avkastningsskattens natur, berett möjlighet för taxeringsmyndigheterna
att efter diskretionär prövning av varje särskilt fall medgiva
ytterligare lindringar i avkastningsskatten, i händelse vissa ömmande
omständigheter föreligga.

Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten sammanfaller i fråga
om inkomst- och förmögenhetsberäkningen i allt väsentligt med vad som
för närvarande gäller för statens inkomst- och förmögenhetsskatt, Då,
enligt vad sakkunnige framhållit, inkomst begreppsenligt utgjorde sammanlagda
beloppet av all avkastning, som under ett visst år tillflutit
en person ur alla honom till buds stående förvärvskällor, efter avdragför
vissa till levnadskostnader ej hänförliga utgifter av beskaffenhet
att icke kunna anses såsom omkostnader i eller eljest hänförliga till
viss förvärvskälla, måste således vid inkomstberäkningen upptagas icke
blott all skattskyldig tillfluten avkastning, som vore underkastad avkastningsskatt,
utan även sådan avkastning, som vore fritagen från sistnämnda
beskattning. Sålunda skulle vid taxeringen till kommunal inkomstoch
förmögenhetsskatt tagas i beräkning, förutom den vid taxeringen till

avkastningsskatt uppskattade avkastningen för beskattningsåret, jämväl
den under samma år skattskyldig tilldutna avkastningen av skogsbruk,
i den mån denna avkastning beskattades under skogsaceisens form,
ävensom avkastning'' av last egendom och rörelse i utlandet, utdelning''
ä aktier i inländska och utländska aktiebolag samt å lotter i solidariska
bankbolag, delägareandel av avkastning, som till flutit handelsbolag, kommanditbolag,
rederi, ekonomisk förening eller ömsesidigt försäkringsbolag
— för sistnämnda avkastning taxerades nämligen den juridiska
personen och icke delägarna till avkastningsskatt — samt vissa periodiska
understöd, nämligen sådana, som icke utginge såsom omkostnader i en
avknstningsskattepliktig förvärvskälla.

Åven i avseende å den kommunala inkomst- och förmögenhetsskattens
avvägning efter skatteförmåga på underlag av inkomstens art
och storlek överensstämmer förslaget med gällande bestämmelser för
statens inkomst- och förmögenhetsskatt, därutinnan nämligen att eu
sextionde! av förmögenheten tillägges den uppskattade inkomsten samt
att å det sålunda sammanlagda beloppet verkställes progression, beräknad
efter eu viss skattesats. Denna skattesats är emellertid vid den
kommunala beskattningen avsedd att fungera såsom ett maximum, utöver
vilket inkomst- och förmögenhetsskatt icke skall få uttagas för det kommunala
skaf tebehovets fyllande. Därjämte innehåller förslaget så tillvida
en nyhet, att större hänsyn än enligt gällande bestämmelser tagits till
familjeförsörjares minskade skatteförmåga, i det att icke mindre än sju
olika progressionsskalor äro avsedda att i olika fall, allt efter familjens
storlek, komma till användning.

Vad härefter angår förslagets bestämmelser om skattskyldighetens
omfattning och om beskattningsorten, har även vid dessas avfattning intresseprincipen
varit den ledande.

Beträffande fastighetsskatten förtjänar till en början omnämnas, att
förslaget i olikhet mot nu gällande bestämmelser upprätthåller en bestämd
åtskillnad mellan skatteplikt, som innebär, att viss fast egendom
objektivt taget är under alla förhållanden underkastad fastighetsskatt,
samt skattskyldighet, som innebär, att den, som vid viss tidpunkt står i ett
visst förhållande till fastigheten, åligger subjektivt taget att erlägga
skatten. Förslagets bestämmelser härutinnan skola, enligt vad sakkunnige
framhållit, bliva ägnade att undanröja en för närvarande i många
hänseenden rådande oklarhet, föranledd därav att bevillningsförordningen,
som ligger till grund för kommunalbeskattningen, icke konsekvent genomfort
eu sådan åtskillnad, medan dels kommunalförordningarna för land
och stad innehålla avvikande bestämmelser både i fråga om den objek -

Skattskyldighetens
omfattning,
Beskattningsort -

tiva skatteplikten och den subjektiva skattskyldigheten, dels landstingsförordningen
i vissa hänseenden meddelar bestämmelser överensstämmande
med nämnda kommunalförordningars och i andra hänseenden
saknar bestämmelser, i vilket senare fall bevillningsförordningens stadganden
ansetts tillämpliga, dels ock slutligen väglagen giver bestämmelser
uteslutande i fråga om den objektiva skatteplikten utan att omnämna,
vem skattskyldigheten åligger.

I fråga om den objektiva skatteplikten innefattar förslaget bland
annat en av intresseprincipen påkallad utvidgning av den kommunala
skatteplikten för statens fasta egendom. Denna skatteplikt skall nämligen
i avseende å fastighetsskatten omfatta all staten tillhörig jordbruksfastighet
ävensom huvudsakligen sådan staten tillhörig annan fastighet,
som användes i rörelse av annat slag än kommunikationsverksamhet
eller verksamhet lör försvarsändamål. Den kommunala skattepliktens
omfattning beträffande statsegendomar bringas genom förslagets bestämmelser
i ungefärlig överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga
om sådan egendoms skatteplikt till vägväsendet.

Vad den subjektiva skattskyldigheten till fastighetsskatt angår,
galler såsom allmän regel enligt förslaget, att denna skattskyldighet
skall åligga den fasta egendomens ägare. Förslaget bibehåller emellertid
samt utvecklar ytterligare och förtydligar bevillningsförordningens bestämmelser
om vissa slag av innehavares skattskyldighet såsom vore de
ägare till den lasta egendom, som av dem innehaves. Förslaget upptager
därjämte nuvarande kommunallagars föreskrift om jordbruksarrendators
skattskyldighet för den arrenderade egendomen, dock med förbehåll om
skyldighet för ägare och i vissa fall för innehavare, som i skattskyldighetsavseende
är likställd med ägare, att själv erlägga den fastighetsskatt,
som belöper å jordbruksfastighets skogsvärde samt tomt- och industrivärde,
då sådant värde ingår i arrenderad egendoms taxeringsvärde.

I fråga om den subjektiva skattskyldigheten har förslaget velat
undanröja en annan oklarhet, nämligen den, som enligt sakkunniges
påpekande ligger i nu gällande bestämmelser rörande den tidpunkt,
vilken är avgörande för frågan, vem skattskyldigheten i varje fall åligger.
Förslaget utsäger bestämt, att skattskyldig ägare, innehavare eller arrendator
är å landet den, som äger, innehar eller arrenderar egendomen
å tid, då kommunens debiterings- och uppbördslängd författningsenligt
skall till allmän och slutlig granskning företagas, samt i stad den, som
äger, innehar eller arrenderar egendomen vid taxeringsårets utgång.

Intresseprincipen har även legat till grund för förslagets bestämmelser
om skattskyldighet till avkastningsskatt samt kommunal inkomst -

och förmögenhetsskatt, i det att förslaget i berörda hänseende lagt
huvudvikten vid skattskyldigs förbindelse med svensk kommun, medan
gällande skattskyldighetsbestämmelser lagt huvudvikten vid skattskyldig»
statsborgarskap och hans mantalsskrivning här i riket. Sålunda skall
enligt förslaget sådan förbindelse med svensk kommun, som består uti
ägande eller brukande av jordbruksfastighet, ägande av annan fastighet,
rättighet att uppbära tionde i egenskap av patronus, rättighet att uppbära
frälseränta och utövande av rörelse eller yrke inom kommunen,
medföra skyldighet att till kommuuen erlägga avkastningsskatt för den
avkastning den skattskyldige i kommunen åtnjutit av nämnda förvärvskällor.
Denna skattskyldighet skall inträda, evad den skattskyldige är
bosatt i svensk kommun eller icke. Däremot har skattskyldighet till
avkastningsskatt för avkastning av andra än nyss angivna slag av förvärvskällor
likasom ock skattskyldighet till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt
enligt förslaget gjorts helt beroende av förbindelse med
syensk kommun genom bosättning därstädes. Utom riket bosatta, men
bär mantalsskrivna svenska medborgare — t. ex. medlemmar av rikets
beskickningar i utlandet, svenska missionärer in. fl. — komma således
enligt förslaget att vinna befrielse från dem nu åliggande skattskyldighet
till svenska kommuner, med vilka de icke ha annan intressegemenskap
än genom sin mantalsskrivning.

Förslagets bestämmelser om beskattnings- eller taxeringsort —
eller med andra ord beträdande den kommun, som beskattningsrätten i
varje särskilt fall skall tillkomma — vila på samma grund, som de
nyss omförmälda bestämmelserna om skattskyldighet. Fast egendom
skall åsättas taxeringsvärde och avkastning av fast egendom skall
taxeras i den kommun, där den fasta egendomen är belägen. Avkastning
av patronatsrätt och frälseränterätt skall taxeras i kommun,
där den tionde- eller frälseräntepliktiga egendomen är belägen. Avkastning
av rörelse eller yrke skall, så framt fast driftställe för verksamheten
begagnats, taxeras i kommun, där sådant driftställe funnits. Eljest
skall sådan avkastning taxeras i den skattskyldiges bostadskommun
eller, så framt den skattskyldige icke bär bostadskommun här i riket, i
kommun, där verksamheten utövats. Avkastning av kapital, av audra
avkomstgivande rättigheter än patronatsrätt och frälseränterätt samt av
förvärvskällan annan förvärvsverksamhet skall taxeras i den skattskyldiges
bostadskommun. Detsamma gäller beträffande avkastning av tjänst,
som emellertid under vissa förhållanden skall uppdelas till taxering
mellan bostadskommun och den kommun, där den skattskyldige haft sin
tjänsteverksamhet förlagd. Med bostadskommun åvses i förslaget skatt -

Skattercpartitionen.

skyldig*» mantalsskrivnmgskommun ävensom annan kommun, där lian
minst sex månader av taxeringsåret är bosatt. Uppdelning kan således
ifrågakomma icke blott beträffande avkastning av rörelse eller yrke utan
även beträffande annan avkastning.

Kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt får uttagas allenast axen
enda kommun, nämligen av skattskyldigs mantalsskrivnmgskommun.

Kommunalskattesakkunniges sålunda i dess huvuddrag återgivna
förslag till lag om kommunal taxering och skattskyldighet har,
Såsom i det föregående antytts, till uteslutande uppgift att ordna underlagen
för den allmänna kommunala bidragsskyldigheten d. v. s. den
allmänna skatterepartitionen i kommunen. Förslaget angiver i sådant
avseende, vilka slag av beskattningsföremål kommunerna må anlita för
fyllande av skattebehovet — varmed här förstås vad kommun för sina
utgifters bestridande behöver utöver egna inkomster, statsbidrag och
influtna skattemedel på grund av speciell skattskyldighet, som är eller
kan varda vissa beskattningsföremål ålagd — samt bestämmer, huru de
ifrågavarande beskattningsföremålen skola medelst taxering formas till
beskattningsunderlag. Vidare angiver förslaget, inom vilken kommun
beskattningsföremålen skola taxeras och beskattas, ävensom vem skattskyldigheten
i varje särskilt fall åligger. Däremot har i lagföislaget.
som avsetts att bliva tillämpligt i kommuner av varje slag, ingenting
avgjorts angående ordningen för beskattningsföremålens och beskattningsformernas
anlitande i kommunerna och icke heller angående de
inbördes skattevalörer, efter vilka beskattningsföremålen skola repassera.
Regleringen av repartitionsgrunderna, vilka förutsatts böra bliva
något olika i skilda slag av kommuner, har nämligen ansetts böra förbehållas
åt de egentliga kommunallagarna samt anstå till behandling
i samband med en ur jämväl andra synpunkter behövlig grundligare
revision av dessa lagar. Sakkunnige hava emellertid i sista avdelningen
av sitt betänkande redogjort för, huru de tänkt sig repartitionen
anordnad; och torde i förevarande sammanhang böra i största korthet
återgivas några av sakkunniges synpunkter i denna fråga.

Vad inkomst- och förmögenhetsskatten beträffar, vore denna avsedd
att intaga en supplementär ställning i det kommunala skattesystemet,
vadan det redan av detta skäl icke kunde komma i fråga, att
låta denna beskattningsform gå i omedelbar repartition med fastighetsskatten
och avkastningsskatten på sådant sätt, att skattskyldigs samfällda
inkomst och förmögenhet, å ena sidan, samt fast egendom och
avkastning var för sig, å andra sidan, åsattes förhållandetal för repartition
med varandra, en anordning som för övrigt knappast läte sig tek -

raskt utföras. Vad därefter angår de förhållandetal, efter vilka fast
egendom och avkastning borde med skatt beläggas, hava sakkunnige
ansett någon differentiering, allt efter som skattemedel erfordrades
för olika slag av kommunala utgifter, icke kunna tillstyrkas. Visserligen
hade eu sådan anordning tidigare använts i större utsträckning
och förekomöae ännu i fråga om vissa slag av kommunala utgifter. I
sådant avseende hava sakkunnige erinrat, bland annat, att utgifterna
för vägväsendet på landet allt fortfarande påvilade beskattningsföremåleu
efter andra repartitionsgrunder än de för vanliga kommunalutgifter
gällande, ett förhållande som hade sin naturliga förklaring däri
att behovet att tillgodose intressepriucipen vid beskattningen framträtt
kraftigare i fråga om kostnaderna för vägväsendet än i fråga om andra
kommunala kostnader. Så länge nyssberörda beskattningsprincip icke
vunnit insteg i den vanliga kommunalbeskattningen, vore det sålunda
blott helt naturligt, att andra grunder för skattebördans fördelning tilllämpats
beträffande kostnaderna för vägväsendet än för andra kommunala
kostnader. Då nu enligt vägkommissionens förslag vårdnaden om
vägväsendet skulle överflyttas på primärkommunerna och landstingen,
samt då kommunalbeskattningen i övrigt omlades huvudsakligen på intresseprincipens
grund, skulle, enligt sakkunniges uppfattning, från dessa
synpunkter hinder icke längre förefinnas för genomförande av enhetliga
repartitionsgrunder för kommunalbeskattningen i det hela, däri inbegripen
jämväl beskattningen för vägväsendet.

Då sakkunnige av närmare angivna skäl förordat såsom regel eu
alltigenom likformig reparation utan avseende å arten av de kommunala
utgifter, som skola med skattemedel bestridas, hava sakkunnige emellertid
ansett sig tills vidare böra göra en reservation för utgifterna för vägväsendet,
enär det ankomme på vägkommissionen att därom avgiva förslag.

För utrönande av de förhållandetal, som skäligen skulle kunna
ifrågasättas för den kommunala skatterepartitionen, hava sakkunnige
verkställt ingående undersökningar av olika alternativ. Efter att i betänkandet
hava utförligt skildrat tillvägagångssättet vid dessa undersökningar
och de vanskligheter, som därvid mött, hava sakkunnige förklarat
sig, i vad landskommunerna angår, förorda en reparation efter följande
förhållandetal nämligen:

‘Jordbruksfastighet utom skogsvärde 0.05 % av taxeringsvärdet,

Jordbruksfastighets skogsvärde........ 0.0 3 » » »

Annan fastighet............................... 0.0 4 » » »

Beskattningsbar avkastning............. 1.00 » »beskattningsbara beloppet.

Dessa förh&llandetal, vilka skulle tillämpas enhetligt vid uttaxering av såväl
vägskatt, som all annan kommunalskatt inom landskommuner, hava sakkunnige
funnit bäst ägnade att inom tillbörliga gränser hålla den förskjutning
av skattebördan de särskilda beskattningsföremålen emellan,
som vore oundviklig vid varje skatteomläggning och vars verkan på grund
av repartitionsbeskattningens egenart alltid måste bliva olika inom olika
kommuner. Denna förskjutning skulle nämligen med antagande av
ovan angivna repartitionstal kunna förväntas gå i den riktning och
tillika i stort sett hålla sig invid det mått, som kunde anses påkallat
av intresseprincipens tillämpning.

Med ledning av de förhållandetal, efter vilka beskattningsföremålen
borde gå i reparation med varandra, skulle varje beskattningsföremåls
andel av de kommunala skattebehoven kunna utan vidare beräknas.
Sakkunnige hava emellertid ansett lämpligast, att skattepåföringen
förmedlades genom att fastställa en viss repartitionsenhet, i vilket
avseende erinrats om den gamla kommunalfyrken såsom repartitionsenhet
i landskommunerna, om bevillningskronan såsom repartitionsenhet
i stadskommuner och landsting samt om vägfyrken såsom repartitionsenhet
i väghållningsdistrikten. Enligt sakkunniges mening borde repartitionsenheten
lämpligen så nära som möjligt motsvara den gamla bevillningskronan.
Likasom 1 procent å 100 kronors beskattningsbar inkomst
givit bevillningskronan, borde 1 procent å 100 kronors beskattningsbar
avkastning giva den nya repartitionsenheten, vilken kunde erhålla benämningen
skattekrona. Belöpande skattekronor eller hundradelar av
skattekrona (== skatteören) finge då beräknas å fast egendom efter denna
egendoms förhållandetal. Med tillämpning härav borde alltså, vad landsbygden
beträffar, i kommunallagarna för landskommunerna inrymmas
stadganden dels att utskylder skulle utgöras efter det antal skattekronor
eller skatteören, som belöpte å varje kommunens beskattningsföremål,
dels ock att 5 skatteören beräknades å varje 100 kronor av jordbruksfastighets
taxeringsvärde efter frånräknande av fastighetens skogsvärde, att
3 skatteören beräknades å varje 100 kronor av jordbruksfastighets
skogsvärde, att 4 skatteören beräknades å varje 100 kronor av annan
fastighets taxeringsvärde samt att 1 skatteöre beräknades å varje krona
beskattningsbart avkastningsbelopp.

Vidkommande slutligen den ordning i vilken den kommunala inkomst-
och förmögenhetsskatten skulle i förhållande till den kommunala''
fastighetsskatten och avkastningsskatten skäligen få tagas i anspråk för fyllande
av kommunala skattebehov, hava sakkunnige, såsom förut nämnts,
ansett inkomst- och förmögenhetsskatten böra intaga allenast en supple -

mentär ställning i det kommunala skattesystemet. Denna beskattningsform
hade icke heller anordnats eller ens kunnat anordnas såsom en repartitionsbeskattning
i egentlig mening- utan fastmera såsom eu kvotitetsbeskattning,
i det avseendet nämligen att den vore avsedd att utgå efter
en på förhand till sitt maximum bestämd skattesats. Beträffande den
ordning, i vilken denna skattesats skulle få inom kommunen uttagas, hava
sakkunnige ansett frågan därom kunna anstå till behandling i sammanhang
med erforderliga bestämmelsers införande i kommunallagarna, men sakkunnige
hava emellertid i det avgivna betänkandet, under framhållande
att andra metoder givetvis vore tänkbara, framhållit ett par uppslag i
ämnet. Enligt det ena skulle uttaxering av kommunal inkomst- och
förmögenhetsskatt ifrågakomma först då skattebehovet inom kommunen
krävt uttaxering av fastighetsskatt och avkastningsskatt med visst högre
belopp — exempelvis fem kronor — per skattekrona, och finge uttaxeringen
av inkomst- och förmögenhetsskatt i sådant fall ske med maximiskattesatsen
i dess helhét eller det jämna tiotal procent därav, som
skattebehovet krävde. Enligt det andra uppslaget skulle inkomst- och
förmögenhetsskatt uttaxeras mera jämsides med fastighetsskatt och avkastningsskatt
sålunda, att för varje en kronas uttaxering per skattekrona
å fast egendom och avkastning skulle uttaxeras exempelvis tjugu
procent av maximiskattesatsen å inkomst och förmögenhet, dock icke
i något fall mera än denna skattesats till fullo.

Till besvarande framställer sig nu närmast frågan, om och i vad
mån de grundsatser, vilka av kommunalskattesakkunnige tagits till underlag
för en reglering av den allmänna kommunala skatteplikten, lämpligen
kunna och böra vinna tillämpning jämväl på bekattningen för det allmänna
vägväsendet på landet.

Härvid må till en början erinras om den ställning vägskatten
är avsedd att intaga inom vägkommissionens system för vägväsendets
ordnande. Enligt detta system skall all väghållning — därunder
inbegripet såväl byggande av väg som ock vägunderhåll och
vinterväghållning — utföras för det nya väghållningsdistriktets (landstingsområdets)
gemensamma räkning. I stort sett skola utgifterna för denna
väghållning ävensom de gemensamma förvaltningskostnaderna utgöra
on hela distriktets väghållningskostnad. Vad därav ej täckes genom
till distriktets vägkassa ingående statsbidrag eller andra särskilda inkomster
utgör distriktets ''gemensamma vägskattebehov. Landstingets
vägstyrelse ombesörjer själv alla vägbyggnadsarbeten liksom ock viss
del av vägunderhållet. För utförande av allt övrigt vägunderhåll ävenVägkommissionen.
II. I

Kommissio nens yttrande -

som hela vinterväghållningen skall väghållningsdistriktet fördelas i arbetskretsar
motsvarande de nuvarande landskommunerna — köpingar och
municipalsamhällen dock undantagna—med rätt för varje kommun att
ur landstingsvägkassan bekomma ersättning för det utförda vägunderhållet
med belopp, vartill samma underhåll blivit i vederbörlig ordning
uppskattat, och för vinterväghållningen efter det utgjorda arbetets skäliga
värde. Landstinget utskriver väghållningsdistriktets skattebehov
direkt på kommunerna genom upptagande av bidrag, som beräknas å
varje i väghållningskostnaden deltagande beskattningsföremål inom hela
landstingsdistriktet med visst för dem alla lika belopp per repartitionsenhet.
Kommunen åter äger att i sin ordning uttaga sitt skattebehov, i
vilket ingår kommunens bidrag till väghållningsdistriktet, genom utdebitering
inom kommunen av vägshatt i egentlig mening.

Bortsett från vissa tillfälliga eller mindre väsentliga inkomst- och
utgiftsposter i kommunens vägbudget, skall kommunens skattebehov
för vägväsendet alltså betingas av, å ena sidan, den ersättning för vägunderhåll
och vinterväghållning, vartill kommunen är berättigad från
landstingets vägkassa samt, å andra sidan, dels kommunens egna kostnader
för nyssnämnda ändamål, dels ock i främsta rummet de bidrag
till landstingsvägkassan, om vilka nyss talats. För varje kommun blir
beloppet av dess bidrag till distriktet beroende av storleken av distriktets
skattebehov och av antalet repartitionsenheter såväl inom den egna
kommunen som ock inom hela distriktet. Under lika förhållanden med
avseende å väediållninp-sdistriktets skattebehov kommer en kommuns

O O

bidragsbelopp således att sjunka eller stiga allt efter som antalet repartitionsenheter
inom distriktet ökas eller minskas relativt mera än antalet
repartitionsenheter inom kommunen själv. Antager man åter såsom
konstant antalet repartitionsenheter och deras fördelning å de särskilda
kommunerna, skall givetvis en ökning eller minskning av distriktets
skattebehov också medföra ökning eller minskning i de särskilda kommunernas
bidragsbelopp, ett förhållande som emellertid kommer att öva
större inverkan för kommuner med jämförelsevis skattekraftigare beskattningsföremål
och lägre väghållningskostnad än för kommuner, med vilka
förhållandet är motsatt. I själva verket kommer genom ovanberörda,
av kommissionen i skatteutjämningens intresse förordade anordning,
att uppstå en växelverkan de särskilda kommunerna emellan till täckande
av distriktets skattebehov för väghållningens räkning, därvid de i nyssberörda
avseenden gynnsammare ställda kommunerna få bidraga till
de mindre lyckligt lottade kommunernas väghållningskostnad.

Av vad sålunda anförts framgår, att, ehuru vägskatten i kom -

missionens system formellt taget framträder såsom en primärkommunal
skatt, det likväl i själva verket föreligger en skillnad av viss principiell
betydelse emellan nu ifrågavarande skatt och de allmänna primärkommunala
utskylderna. Den allmänna kommunalskatten avser uteslutande
den egna kommunens kostnader för ombesörjande av de ordningsoch
hushållsangelägenheter, som blivit kommunen anförtrodda, låt vara
att dessa angelägenheter stundom äro av beskaffenhet att befordra
jämväl något statens ändamål. Vägskatten åter kommer icke under alla
förhållanden att uteslutande tillgodose kommunens behov för dess eget
vägväsen utan är, på sätt ovan framhållits, så anordnad, att densamma
1 illika kommer att verka utjämnande på skattetrycket inom de särskilda
kommunerna för tillgodoseende av vägväsendet inom hela distriktet.

Den olikhet, vilken sålunda förefinnes emellan den allmänna primärkommunala
beskattningen och den ifrågasatta nya vägskatten, lärer
emellertid, enligt kommissionens uppfattning, icke i och för sig kunna
föranleda därtill, att de allmänna synpunkter, vilka av kommunalskattesakkunnige
anlagts för förstnämnda beskattning, skulle lämpa sig mindre
väl att komma till användning i fråga om vägskatten. Det torde i
sådant hänseende kunna framhållas, att de föreslagna grunderna för
kommunalbeskattningen ju äro avsedda att vinna användning jämväl för
beskattningen inom kommuner av högre ordning, till vilka de nva
väghållningsdistrikten bliva att räkna.

I sitt förslag till lag om allmänna vägar på landet har kommissionen,
med framhållande hurusom vägväsendet rätteligen borde betraktas
såsom en angelägenhet av blandad statlig och kommunal natur, tänkt
sig en uppdelning mellan stat och kommun av skyldigheten att bestrida
utgifterna för vägväsendet på det sätt, att vägväsendets ombesörjande
ordnas såsom ett kommunalt åliggande med statsbidrag efter vissa
grunder; och kommissionen har därvid avgjort ställt sig på den ståndpunkt,
att utgifterna för vägväsendet, till den del de icke täckas av statsbidrag
utan stanna å kommunerna, måste anses vara av beskaffenhet att
böra till bestridande fördelas å de skattskyldiga efter intresseprincipens
grund.

Redan för närvarande kan ju, såsom även kommunalskattesakkunnige
erinrat, beskattningen till vägväsendet anses vara i viss män lagd
efter intresseprincipen. Emellertid bär denna princip icke på tillfredsställande
sätt låtit sig förenas med gällande skattesystem på bevillningsförordningens
grund. Själva beskattningsföremålen hava icke såsom
beskattningsunderlag givits sådana former, som överhuvud äro lämpade
för en intressebeskattning. Dessutom kan vägbeskattningen i sin nu -

varande form anses behäftad med enahanda brister, som kommunalskattesakkunnige
i sitt betänkande (sid. 170—185) påvisat i fråga om
kommunalbeskattningen i övrigt. Åven om vissa av de ifrågavarande
bristerna skulle kunna anses avhjälpta eller minskade vid tillämpning
av vägbeskattningens repartitionsgrunder, framträda däremot andra i förstorad
skala. Detta gäller framför allt den nuvarande beskattningens brist
på smidighet, och må i sådant avseende allenast såsom exempel framhållas
fastighetsbeskattningen, som träffar ägare eller innehavare uteslutande
efter den fasta egendomens taxeringsvärde utan någon som helst hänsyn
till huruvida en fastighet lämnar god, ringa eller ingen avkastning.
Med den väsentligt större bidragsskyldighet, som nu åligger fast egendom
med avseende å vägväsendet, måste givetvis denna brist bliva kännbarare
vid vägbeskattningen än vid kommunalbeskattningen i övrigt.

Nu hava kommunalskattesakkunnige, såsom nämnts, utarbetat sitt
förslag i syfte att anordna kommuualbeskattningen huvudsakligen just
såsom en intressebeskattning och i sådant avseende föreslagit eu fastighetsskatt
och en avkastningsskatt på beskattningsunderlag, som utformats
efter intresseprincipens fordringar. Efter allt vad kommissionen kunnat
Unna bliva dessa beskattningsunderlag lämpliga jämväl såsom underlag
för den allmänna bidragsskyldigheten till vägväsendet. De föreslagna
taxeringsreglerna synas i vad på dem ankommer skänka tillfredsställande
garantier för eu jämn och likformig taxering av beskattningsunderlagen.
Genom förslagets bestämmelser om beskattningsort och om fördelning av
beskattningsrätten vid konkurrens mellan kommuner om samma beskattningsföremål
torde kommunernas intressen i förhållande till varandra hava
behörigen tillvaratagits och den mellankommunala beskattningen sålunda
tillfredsställande ordnats. Bestämmelserna om objektiv skatteplikt och
subjektiv skattskyldighet hava befunnits tjänliga att tillämpas vid vägbeskattningen.
Den föreslagna medeltalsberäkningen vid taxering av avkastning
av jordbruksfastighet samt av rörelse eller yrke har sitt berättigande
såsom erforderlig för beredande av önskvärd fasthet åt vägbeskattningen,
som även den har karaktären av repartitionsbeskattning. Slutligen
har den föreslagna anordningen att vid avkastningsbeskattningen giva ett
visst lika belopp fritt för varje enskild skattskyldig å taxerat belopp i
hans mantalsskrivningsort synts tilltalande, såsom ägnad att utjämna den
med de nuvarande s. k. bevillningsfria avdragen förenade tvära övergången
från skattefrihet till full skattskyldighet, vilken övergång vad
den nuvarande vägbeskattningen angår gjorts än mera otymplig därigenom
att skattskyldighet inträder först vid ett taxerat belopp av 1,000
kronor. Enligt förslaget skulle skattskyldighet inträda redan vid ett

belopp av 510 kronor, men detta förhållande torde väsentligen mildras
genom att avkastning, som består i ren arbetsförtjänst, i allmänhet
kommer att enligt förslaget få vidkännas en lindrigare beskattning än
avkastning av fast egendom och näringsdrift. Vad särskilt rörelse eller
yrke vidkommer, skulle förslaget komma att medföra en kraftigare
bidragsskyldighet än för närvarande och därigenom fylla en oförneklig
brist hos den nuvarande beskattningen till vägväsendet. Ehuru det väl
får antagas, att ett skatteregleringsförslag, som så djupt som det ifrågavarande
ingriper i de ekonomiska förhållandena i vårt samhällsliv,
kommer att underkastas en genomgående granskning och även undergå
större eller mindre ändringar, innan det kommer till tillämpning, har
kommissionen på sålunda i största korthet angivna skäl funnit sig böra
utgå ifrån att lorslaget lämpligen kan läggas till grund jämväl för den
allmänna bidragsskyldigheten till vägväsendet.

Det avgivna skatteregleringsförslaget innehåller, såsom nämnts,
inga bestämmelser angående de förhållandetal, efter vilka beskattningsföremålen
fast egendom och avkastning skola gå i repartition med varandra,
utan äro bestämmelserna härom avsedda att inrymmas i de egentliga
kommunallagarna, och förslag till ändrad lydelse av dessa lagar i
erforderliga delar har icke ännu avgivits.'' Kommissionen har således i
berörda avseende intet annat att hålla sig till än den redogörelse, kommunal
skattesakkunnige i sitt betänkande avgivit rörande undersökningar
av olika alternativ till förhållandetal. Därvid anser sig kommissionen
böra framhålla, att jämväl ior vägbeskattningens vidkommande fog synes
förefinnas att, såsom sakkunnige ifrågasatt, låta jordbruksfastighet undslippa
med en lindrigare repartition för den del av sitt taxeringsvärde,
som motsvarar värdet av skog utöver husbehov. Så länge skogen står
under tillväxt föranleder den ingen slitning av vägarna, och då avverkning
sker, uttages i stället skogsaccis. Beträffande de av kommuualskattesakkunnige
förordade förhållandetalen, har kommissionen funnit desamma
lämpliga särskilt med hänsyn till att dessa tal åsyfta en alltigenom enhetlig
repartition till vägväsendet och till övriga kommunala ändamål.
En sådan enhetlighet, allmänt förekommande i utlandet, skulle enligt
kommissionens mening medföra avsevärda fördelar. Oavsett betydande
lättnader för kommunalförvaltningarna i deras debiteringsarbete och
frånsett fördelen att vid kommunalstämmorna olika röstlängder icke
behöva begagnas allt efter som där handläggas ärenden rörande
vägväsendet och rörande andra .kommunala angelägenheter, skulle genom
den åsyftade enhetligheten jämväl i andra avseenden åstadkommas reda
och enkelhet. Sålunda skulle, bland annat, vinnas bättre möjligheter

dels att vid själva skatteregleringen bedöma verkningarna av de föreslagna
beskattningsgrunderna och således tillse, att beskattningsföremålen
bleve belastade i en önskvärd relation till varandra, dels ock
att för framtiden, efter reformens genomförande, bibehålla överskådligheten
härutinnan. Det behöver nämligen icke påpekas, huru stora svårigheterna
i berörda avseenden för närvarande äro just med anledning av
de olika beskattningsgrunder, som gälla för de egentliga kommunalutskylderna
samt för vägskatten och exempelvis för avgifterna till prästerskapets
avlöning enligt gamla ordningen, vilka sistnämnda till och med
undandraga sig varje översiktligt bedömande beträffande den skattebelastning,
som genom dem förorsakas olika beskattningsföremål.

Tager man i betraktande, att vid repartitionen till vägväsendet
jordbruksfastighet för närvarande deltager fem gånger och annan fastighet
tre gånger kraftigare än beskattningsbar inkomst, måste en enhetlig
reparation till såväl vägväsendet som övriga kommunala ändamål i
själva verket innebära en högst avsevärd lindring av den på fast egendom
nu belöpande väghållningsbördan. Denna lindring skall emellertid
uppvägas av och möjliggöras genom den ökade anpart av det rent
kommunala skattebehovet, som med tillämpning av kommunalskattesakkunniges
förslag skall läggas på detta slag av beskattningsföremål,
huvudsakligen därigenom att jämte fastighetsskatt skall erläggas även
avkastningsskatt för den fasta egendomen.

I det av kommunalskattesakkunnige föreslagna kommunala skattesystemet
ingår, såsom i det föregående omnämnts, jämväl en kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt, betingad av kommunernas handhavande av
angelägenheter, som beröra statsändamål och till vilkas besörjande de
skattskyldiga följaktligen ansetts böra bidraga ungefäidigen efter de för
den direkta statsbeskattningen gällande grunder, således efter skatteförmåga.
Vad nu beskattningen till vägväsendet beträffar, har kommissionen
ansett sig genom det kraftigt tillmätta statsbidraget hava på
staten lagt väghållningen till den del den berör statsändamål, vadan uttagning
av vägskatt under form av inkomst- och förmögenhetsskatt
av nyss angivna skäl icke synes påkallad. Med hänsyn emellertid till det
förhållande, att vägskatten enligt kommissionens förslag får till uppgift,
icke att under alla förhållanden uteslutande tillgodose den egna kommunens
vägväsen utan även att bidraga till utjämning av väghållningsbördan
inom samtliga kommuner i hela distriktet, skulle kommissionen
för sin del vilja förorda en anordning, varigenom kommunens skattebehov
till vägväsendet kunde indirekt inverka på uttaxeringen av inkomst-
och förmögenhetsskatt inom kommunen. Uttaxeringen av inkomst -

och förmögenhetsskatt för do allmänna kommunala ändamålen borde
sålunda få bero av huruvida och i vad mån kommunens allmänna
skattebeliov jämte skuttebehovet till vägväsendet, sammanräknade, därtill
föranledde.

Åven skogsaccisen har synts kommissionen med skäl böra
ställas i ett visst beroende av vägbeskattningen. Något förslag till
ändrad lydelse av skogsaccislagen föreligger icke ännu, men kommunalskattesakkunnige
hava i sitt betänkande framhållit, att skogsaccisen enligt
reformplanerna komme att få en vida större betydelse för den kommunala
budgeten än för närvarande. Frånsett ifrågasatt införande av accisplikt
för virke, avsett att användas till ny- och ombyggnader, skulle nämligen
accisen dessutom väsentligt höjas för att innefatta kompensation dels
för den föreslagna lindrigare fastighetsskatten för den del av jordbruksfastighets
taxeringsvärde, som motsvarar värdet av skog utöver husbehov,
dels ock för den föreslagna befrielsen från avkastningsskatt för skogsavkastning,
som härflutit från avverkning av skog till försäljning eller
till ny- eller ombyggnader ävensom från upplåtelse av avverkningsrätt.
Då nyss angivna beskattningsföremål sålunda ävenledes komme att undandragas
vägskatt, kan med allt fog ifrågasättas att uttaga vägskatt under
skogsaccisens form. Åtminstone bör — såvitt skogsaccisen kommer att
läggas efter samma grunder som för närvarande i det avseendet, att
uttaxeringen per 100 kronor virkesvärde göres beroende av nästföregående
års uttaxering av kommunalskatt per .repartitionsenhet — uttaxeringen
av skogsaccis göras beroende av uttaxeringen av den egentliga
kommunalskatten och vägskatten, sammanräknade. Därigenom skulle
nämligen på indirekt väg vinnas, att ifrågavarande skogsaccispliktiga
beskattningsföi’emål komme att underkastas en skattebelastning, motsvarande
vägskatten å övriga beskattningsföremål.

• Av vad ovan anförts framgår såsom kommissionens mening, att
det av kommunalskattesakkunnige framlagda regleringsförslaget är användbart
och lämpligt även för ordnande av beskattningen till väg■väsendet.
Att emellertid denna uppfattning icke kunnat få sitt uttryck
i de av kommissionen nu framlagda förslagen beror av särskild orsak,
vartill kommissionen i det följande (sid. 61, 62) återkommer. På sätt där
anföres måste man, så framt vägfrågan skall kunna lösas utan avvaktan
på den till äventyrs mera tidskrävande kommunalskattereformens
genomförande, anlita ett provisoriskt ordnande av vägbeskattningen på
det beståendes grund, och kommissionen har nu inrättat sitt förslag till
övergångslagstiftning i enlighet härmed. Frågan om vägbeskattningens

Allmänna
erinringar.

Nu gällande
bestämmelser.

definitiva ordnande är emellertid av den vikt och, med hänsyn till kommissionens
uppdrag, jämväl av den art, att kommissionen ansett sig icke
kunna underlåta att, så långt i frågans nuvarande läge varit möjligt,,
angiva sin ståndpunkt till densamma.

Rösträtten i vägärenden.

I nära samband med ordnandet av vägbeskattningen inom primärkommunerna
står jämväl frågan om utövande av rösträtt i vägärenden
inom dessa kommuner. Så länge nämligen den kommunala rösträtten
överhuvud taget skall vara beroende av skatterepartitionen, kan givetvis
varje förändring i grunderna för denna repartition komma att öva inflytande
på kommunmedlemmarnas inbördes ställning vid utövandet av
rösträtt i kommunens angelägenheter. Varje sådan förändring bör följaktligen
föranleda till övervägande, om och i vad mån jämväl förändrade
bestämmelser beträffande rösträtten må erfordras. Frånsett nu påpekade
förhållande, har kommissionen redan med anledning av sitt helt och
hållet nya system för vägväsendets organisation och förvaltning icke
kunnat undgå att taga befattning med frågan om grunderna för rösträtt i
vägärenden å kommunalstämma. Enligt detta system skola nämligen de
nuvarande vägstämmorna upphöra och en väsentlig del av deras funktioner
överflyttas å kommunalstämmorna, åt vilka beslutanderätten i kommunens
gemensamma vägärenden sålunda för framtiden skall vara
anförtrodd.

Vågstämman utgör under nuvarande ordning representation för
väghållningsdistriktet eller med andra ord i regel häradet. Enligt 52
§ i gällande väglag skall det nämligen tillkomma de väghållningsskyldiga
att sammanträda å vägstämma för avgivande av yttranden i vissa frågor,
för anställande av val, bland annat, till ledamöter i distriktets vägstyrelse
samt för utövning av den beslutanderätt, som eljest enligt väglagen
tillhör de väghållningsskyldiga. Bland ärenden, hvilka såunda falla
under vägstämmans beslutanderätt, kunna särskilt framhållas prövning
och fastställelse av vägkassans inkomst- och utgiftsstat m. fl.
ekonomiska frågor.

Gällande bestämmelser om rösträtt å vägstämma återfinnas i andra
stycket av nyss omförmälda paragraf och äro, enligt styckets lydelse i
lagen den 20 juni 1905, av följande innehåll.

»Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt,
som omfattar mer än en kommun, de vägbållningsskyldiga att å
vägstämman låta sin talan föras genom av dem kommunvis å kommunalstämmor
efter vägfyrktal utsedda ombud, vilka skola rösta för sin

kommuns hela vägfyrktal, enskilda väghållningsskyldiga obetaget. att
vid vägstämman, själva eller genom ombud, varom flera väghållningsskyldiga
kunna sig förena, utöva rösträtt för eget vägfyrktal, som i ty
fall avräknas från det, för vilket vederbörande kommunombud skall
äga rösta.»

Sedan i de följande styckena av paragrafen lämnats föreskrifter
bland annat angående ordförande vid vägstämma, ort och tid för stämma
m. in., stadgas i sista stycket: »I övrigt skall, i fråga om ärendenas
handläggning å vägstämma, i tillämpliga delar gälla vad för kommunalstämma
är stadgat.»

Det torde i förevarande sammanhang böra särskilt betonas, att
allenast i sådana väghållningsdistrikt, vilka bestå av flera än en kommun,
omröstning å vägstämman kan ske genom särskilda kommunombud. I
alla de distrikt — omkring ett sjuttiotal — som omfatta blott en kommun,
skall det däremot ankomma på den väghållningsskyldige att vid vägstämman
personligen utföra sin talan, givetvis med rätt för honom att
enligt kommunallagarnas stadganden för sig ställa ombud.

På grund av bestämmelserna i ovannämnda paragraf kommer vägfyrken,
vars huvudsakliga uppgift är att utgöra måttet för de väghållningsskyldiga
beskattningsföremålens inbördes deltagande i våghållningsbördan,
" jämväl att utgöra grund för röstvärdets beräknande vid vägstämma
inom distrikt av såväl det ena som det andra utav de ovan
angivna slagen. Men enligt berörda paragraf skall vägfyrktalet dessutom
i visst angivet fall läggas till grund för omröstning jämväl å kommunalstämma.
I distrikt bestående av mer än en kommun skola nämligen
de ombud, vilka vid vägstämman representera kommunerna, var
för sig utses å kommunalstämma med anlitande av vägfyrktalet såsom
röstgrund.

Ehuru väglagen icke såsom föremål för beslut å kommunalstämma
känner några andra vägväsendet rörande ärenden än nu angivna val,
lärer emellertid i praktiken förekomma, att åtminstone inom distrikt, som
bestå av mer än en kommun, vissa andra vägfrågor upptagas till behandling
å kommunalstämma, exempelvis angående ingivande av ansökningar
i vägmål, besvärs anförande, förklarings avgivande m. m. I
distrikt bestående allenast av en kommun behöver däremot icke
ens i frågor av sistnämnda slag kommunalstämma med de väghållningsskyldiga
hållas, enär ju lika lätt vägstämma kan utlysas, omfattande
alldeles samma röstägare. I alla de fall, då vägfrågor handläggas å
kommunalstämma, bör givetvis omröstning verkställas enligt samma
grunder som å vägstämma eller sålunda efter vägfyrktal.

Vägkommissionen. II. 8

Riksdagens
skrivelse år
1909.

.Beträffande sättet för beräknande av röstvärdet å vägstämma väcktes
vid 1909 års riksdag två särskilda motioner avseende åtgärder för begränsande
av rösträtten å sådan stämma.

I den ena av dessa motioner anfördes, att bland de bestämmelser
i väglagen, vilka tarvade en snar ändring, hörde de, som reglerade utövandet
av rösträtt å vägstämma, till de kanske mest trängande. Härvid
avsåges främst 52 § i sagda lag, där det föreskreves, att kommunernas
ombud vid vägstämmor skulle rösta för sin kommuns hela vägfyrktal.
Orimligheten i denna bestämmelse borde lätt inses. Eu enda
av flera till ett väghållningsdistrikt hörande kommuner kunde nämligen
genom en så vidsträckt rösträtt med diktatorisk myndighet ensam avgöra
alla vid vägstämman förekommande ärenden, och på flera orter i
vårt land, där på grund av tillvaron av industri höga vägfyrktal uppstått
inom enskilda kommuner, hade detta förhållande på senare tider
börjat framträda på ett för vägärendenas rättvisa behandling allt annat
än fördelaktigt sätt. Bleve rösträtten på ett lämpligt sätt fördelad inom
väghållningsdistrikten, skulle en massa klagomål undvikas, vilka nu
medförde avsevärda olägenheter, kanske mest den, att frågor, som man
önskade få hastigt avgjorda, ofta bleve uppskjutna på en alltför lång
tid. Eu reduktion av det vägfyrktal, för vilket å vägstämma rösträtt
finge utövas, borde därför obetingat stipuleras i väglagen. På grund
härav hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majrt
anhålla, det Kungl. Maj.t måtte utarbeta samt för riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar i nu gällande väglag, att ingen enskild
eller kommun skulle äga rätt att rösta för mera än högst en tiondel
av hela väghållningsdistriktets sammanlagda vägfyrktal.

1 den andra motionen framhöll motionären, efter att hava redogjort
för innehållet i andra stycket av 52 § väglagen, hurusom anförda
stycke icke innehölle någon begränsning i röstvärdet å vägstämma. Förhållandena
hade därför utvecklat sig så, att områden — kommuner —
med små vägfyrktal mångenstädes praktiskt taget vore berövade nästan
varje möjlighet att göra sig gällande. Den nuvarande ordningen hade
medfört, att å vägstämma i distrikt, som omfattade mera än eu kommun,
besluten bestämdes av ombud för den kommun, som ägde största antalet
vägfyrkar, utan att någon hänsyn behövde tagas till de andra
kommunerna eller de små väghållningsskyldiga. Numera ansåges det
emellertid icke längre vara till samhällets båtnad, att personer, som
måste deltaga i bärandet av gemensamma bördor, skulle göra det utan
att få hava medbestämmanderätt vid bördornas påläggande. De små
väghållningsskyldiga borde därför tillförsäkras verkligt inflytande vid

fattandet av beslut rörande v ägliållni tiga besvärets utgörande, vilket lämpligen
skulle låta sig göra genom att i det anförda stycket insätta ett
stadgande, varigenom de störa väghållningsskyldigas röstvärde begränsades
ungefär på samma sätt som i förordningen om kommunalstyrelse
pa landet den 2L mars 1802, vars §11 (enligt dess år 1909 gällande
lydelse) föreskreve, att röstvärde skulle beräknas efter det eu var röstägande
åsätta fyratal, dock att ingen Unge utöva rösträtt för större
antal röster, än som svarade emot en tiondel av kommunens hela
fyrktal, eller i något fall för högre röstetal än det, som motsvarade femtusen
fyrkar. Med anledning av vad sålunda auförts hemställde motionären,
att på lämpligt ställe i väglagen måtte införas bestämmelse, att
å vägstämma ingen finge utöva rösträtt lör större antal röster, än som
svarade emot en tiondel av distriktets hela vägfyrktal.

Över dessa bägge motioner avgav lagutskottet utlåtande, vilket
av bägge kamrarna bifölls. I enlighet härmed anförde riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 maj 1909 (nr 153), efter en erinran
om ifrågavarande bestämmelsers tillkomst år 1905, följande.

Någon begränsning av fyrktalsägares rösträtt å vägstämma, i
överensstämmelse med den inskränkning i rösträtten i fråga om kommunala
ärenden, som år 1900 genomfördes, hade icke år 1905 ifrågasatts.
Fråga härom hade, såvitt för riksdagen vore känt, ej heller i
annat sammanhang varit föremål för statsmakternas prövning. Motionärerna
hade nu påyrkat en dylik begränsning och i sådant avseende
ifrågasatt, att å vägstämma rösträtt icke borde få utövas vare sig för i
väghållningsdistriktet ingående kommun eller av någon till kommunen
hörande enskild väghållningsskyldig för mer än en tiondel av väghållningsdistriktets
vägfyrktal. Det syntes icke kunna bestridas, att en
viss begränsning till förmån för de mindre starka beskattningsobjekten
och kommunerna i det förevarande hänseendet visat sig vara av behovet
påkallad. Härför talade liknande skäl, som föranlett en begränsning av
den kommunala rösträtten. Däremot hölle riksdagen före, att en dylik
begränsning endast borde ske genom reduktion av de enskilda väghållningsskyldigas
fyrktal, varigenom tydligen även rösträtten för den
kommun, de tillhörde, begränsades. Att härutöver reducera kommunens
fyrktal, när kommunen, såsom ett slags representant för sina medlemmar,
jämlikt 52 § genom det utsedda kommunombudet utövade den
dessa tillkommande rösträtt, syntes riksdagen icke med skäl böra ifrågasättas.
Därtill komme, att en dylik bestämmelse ej skulle få annan
praktisk betydelse, än att de enskilda väghållningsskyldiga personligen
eller genom enskilda ombud utövade sin rösträtt. På grund av vad

Kommis sionens yttrande.

sålunda anförts anhölle riksdagen, att Kungl. Maj:t ville låta utreda,
huruvida icke en begränsning borde ske av väghållningsskyldigs rösträtt
å vägstämma, samt för riksdagen framlägga det förslag till lag,
vartill utredningen kunde giva anledning.

Sedan berörda riksdagsskrivelse undergått förberedande behandling
inom jordbruksdepartementet bland annat genom inhämtande av yttranden
från samtliga länsstyrelser ävensom från övriga vederbörande
såsom vägstämmor, vägstyrelser, länsmän m. fl., har skrivelsen jämte
övriga handlingar i ärendet den 2 november 1911 överlämnats till kommissionen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommissionen
anförtrodda uppdraget.

I såväl ovan omförmälda båda motioner som riksdagens av desamma
föranledda skrivelse synes huvudvikten blivit lagd på ordnande
av hithörande förhållanden å vägstämmor i distrikt omfattande mer än en
kommun, å vilka stämmor sålunda de särskilda kommunerna ägde att låta
sig företrädas genom utsedda ombud. Emellertid har under ärendets
vidare behandling såsom nödvändig konsekvens av rösträttens begränsning
å dylika vägstämmor framställt sig kravet att på motsvarande sätt
reglera rösträtten såväl å vägstämmor i distrikt bestående av endast en
kommun som å sådan kommunalstämma, där omröstning skedde efter
vägfyrktal.

Vad angår frågan om begränsande av rösträtten å vägstämma,
kommer denna fråga att helt och hållet vara förfallen vid ett eventuellt
antagande av det system, kommissionens förslag innehåller.

Med detta system får frågan om rösträtten i vägärenden betydelse
endast med avseende å sådana ärendens behandling å kommunalstämma;
och har det alltså för kommissionen gällt att överväga frågan uteslutande
ur denna synpunkt.

I gällande förordning om kommunalstyrelse på landet upptages
såsom förutsättning för rätten att deltaga i kommunalstämmas överläggningar
och beslut i de ärenden, som enligt nämnda förordning falla
under kommunens självstyrelse, dels medlemskap i kommunen dels ock
skyldighet att till täckande av kommunens gemensamma utgifter erlägga
skatt. Så länge överhuvud taget den kommunala rösträtten skall vara
beroende av beskattniugsförhållandena, böra givetvis motsvarande förutsättningar
för framtiden krävas även beträffande rätten att å kommunalstämma
föra talan i ärenden rörande vägväsendet. Jämte medlemskap av
kommunen bör sålunda för denna rätt fordras skyldighet att till kommunen
erlägga vägskatt. Vad medlemskapet angår skall, vid bifall till kommissionens
förslag om utsöndring av köpingar och municipalsamhällen,

kommunalstämman erhålla eu i viss mån olika sammansättning, allt efter
som den där föreliggande frågan angår vägväsendet eller någon annan
kommunens angelägenhet. Beträffande däremot skattskyldigheten till
vägväsendet, har kommissionen utgått från den förutsättningen, att denna
skyldighet vid en definitiv omreglering anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med den allmänna kommunala bidragsplikten, sådan denna
planlagts i kommunalskattesakkunniges betänkande och förslag. Vid
ett så beskaffat ordnande av vägbeskattningen i sammanhang med genomförandet
av kommuualskattereformen skola följaktligen med ovan angivna,
av distriktsregleringen föranledda undantag några särskilda föreskrifter
rörande rättighet att deltaga i kommunalstämmas överläggningar
och beslut icke vidare vara för vägväsendets del erforderliga. I frågor
rörande vägväsendet skola nämligen då för rösträtten komma att gälla
alldeles enahanda bestämmelser som för utövande av rösträtt å kommunalstämma
i andra kommunens gemensamma angelägenheter; den begränsning
i rösträtten, som må hava stadgats i det senare avseendet, skall
sålunda även komma att utan vidare gälla i det förra.

Såsom ovan uttalats har kommissionen funnit det av kommunalskattesakkunnige
avgivna förslaget till kommunal skattereglering användbart
och lämpligt även för ordnandet av vägbeskattningen. Men
förslaget omfattar icke den viktiga frågan om repartitionsgrunderna, utan
hava sakkunnige avsett, att deu av dem endast förberedelsevis undersökta
frågan härom skall bliva föremål för närmare granskning och
förslag först framdeles i sammanhang med en såväl av sakkunniges
förslag som tilläventyrs jämväl av andra skäl påkallad revision av kommunallagarna,
där bestämmelserna om skatterepartitionen angivits böra
hava sin plats. I sakens så beskaffade läge och, då en definitiv omreglering
av vägbeskattningen, såsom i högsta grad beroende av den allmänna
kommunalbeskattningens reformering, icke lärer kunna komma i fråga
att genomföras fristående för sig, torde det vara utan ändamål att nu
söka åstadkomma något förslag i denna del. I stället har kommissionen,
med tanken på det här nedan omförmälda provisoriet, utformat sitt förslag
till den vägkommunala lagen, vad vägbeskattningen angår, allenast
genom en hänvisning till vad därom särskilt stadgas. Huruvida denna
hänvisning vid lagstiftningen om vägbeskattningens slutliga ordnande
lämpligen må kunna bibehållas eller böra ersättas genom ett direkt
införande i den vägkommunala lagen av hithörande bestämmelser må
vara en öppen fråga.

För det närvarande har kommissionen måst inrikta sitt förslag,
såvitt rörer vägbeskattningen och jämväl rösträtten i vägärenden, på
beredande av möjlighet till genomförande av kommissionens system i
övrigt Tedan före omläggningen av den allmänna kommunalbeskattningen,
för den händelse denna senare reform först längre fram i tiden skulle
kunna bringas i verket. Önskvärdheten av en sådan anordning torde
ej behöva närmare utvecklas; det må vara nog att erinra, hurusom vägfrågan
innesluter sådana betydelsefulla reformer som åstadkommandet
av bättre vägar ävensom en effektiv, av beskattningsgrundernas läggning
oberoende skatteutjämning. För att vinna det åsyftade ändamålet har
kommissionen måst föreslå ett provisoriskt ordnande av vägbeskattningen
och rösträtten. Hithörande bestämmelser, vilka avse bibehållande av
de nuvarande beskattningsgrunderna ävensom av vägfyrken såsom grund
för rösträtten, hava, såsom avsedda endast för temporär giltighet, intagits
i förslaget till övergångslagen. Den ovan omnämnda, i förslaget
till den vägkommuuala lagen förekommande hänvisningen i avseende å
vägskatten gäller sålunda tillsvidare endast motsvarande ställe i övergångslagen.

Motiv till förslagets särskilda stadgande!!.

Såsom förut är omnämnt skall den vägkommunala lagen innefatta
sådana bestämmelser, vilka utöver eller vid sidan av de allmänna kommunalförfattningarna
— här landstingsförordningen och förordningen
om kommunalstyrelse på landet — erfordras för reglerandet av vägkommunernas
befattning med det allmänna vägväsendet på landet, i
vad angår deras själ v verksamhet på detta område. I allt övrigt, som
hänför sig till dessa kommuners självstyrelse i berörda avseende, skola
de nämnda allmänna författningarna utan vidare tillämpas (jfr motiveringen
under 1 och 8 §§ här nedan). Endast för såvitt särskilda regler,
såsom tillägg till eller ändring i motsvarande allmänna bestämmelser i
kommunallagarna, funnits vara för vägväsendets vidkommande betingade,
hava de inrymts i förevarande lagförslag.

Åt lagens sålunda angivna karaktär av speciell kommunallag har
kommissionen sökt giva uttryck genom förslagets rubrik. Det däri förekommande
uttrycket »vägkommunal» kan måhända sägas vara för lagstil
främmande, men då det på ett fullt egentligt och träffande sätt återgiver
meningen, har kommissionen trott sig kunna använda detsamma,
varigenom åt rubriken på samma gång kunnat givas önskvärd korthet.

I förslaget avdelas lagen i två avsnitt, innefattande, det första
den grupp av bestämmelser, som skola gälla för väghållningsdistriktens
genom landstingen och deras vägstyrelser utövade självstyrelse i avseende
å vägväsendet, och det andra motsvarande specialstadganden i fråga om
de till nämnda distrikt hörande (lands-)'' kommunerna. I den förra delen
blir lagen en utbyggnad på landstingsförordningen, i den senare åter
på förordningen om kommunalstyrelse på landet.

V äghåll ningsdistr ikten.

1 §■

Genom paragrafen fastslås den med systemet nära sammanhörande
och redan i motiveringen till förslaget om allmänna vägar på landet (se
kommissionens betänkande I, del 1, sid. 142) angivna grundsats, att
väghållningsdistriktet skall representeras av vederbörande landsting. Åt
landstinget uppdrages sålunda här, i ordalag som väsentligen överensstämma
med motsvarande ställe i landstingsförordningens § 1, att rådslå
och besluta om väghållningsdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt
de ej tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd. Härmed är också
utsagt, att formerna för utövning av denna speciella befogenhet bliva
desamma, som gälla för landstingets verksamhet i övrigt, i den mån
förevarande lag ej däri gör ändring, eller med andra ord att landstingsförordningens
bestämmelser bliva jämväl här tillämpliga i allt varom
ej i nu ifrågavarande lag annorlunda stadgas.

Stadgandet i slutet av paragrafen är en given följd av att landstingsområdets
städer ej skola ingå i det vägbållningsdistrikt, som företrädes
av landstinget. Samma är visserligen förhållandet även med de
till landstingsområdet hörande köpingar och municipalsamhällen, men då
dessa icke i något fall, vare sig ensamma eller flera tillsammans, utgöra
och knappast heller enligt nu gällande lagstiftning *) torde kunna utgöra
egna valkretsar för val av landstingsmän, skulle beträffande dem ett
stadgande i samma syfte som det i paragrafen beträffande städerna
upptagna tydligen vara utan ändamål.

2 §•

Redan i förslaget till lag om allmänna vägar på landet är förutsatt
inrättande av en särskild styrelse för vägväsendet inom varje v äghåll -hållningsdistrikt. Lämpligheten och behovet av ett sådant särskilt organ
för den landstingskommunala vägförvaltningen inom det till sin storlek
så betydande väghållningsdistriktet torde ligga i öppen dag. Åven vägkommittén,
vars system i viktiga avseenden återupptagits av kommissionen,
förordade i sitt förslag ett dylikt organ under framhållande, hurusom

) Se härom landstingsförordningen § 2.

»mångfalden och betydenheten av de utgifter, som skulle ur vägkassan
bestridas, jämte den insikt och erfarenhet, som utförande av de vägstyrelsen
åliggande bestyr kräva, göra tillsättande av en särskild styrelse
nödvändig)) — ett uttalande som äger sin fulla tillämpning jämväl
på kommissionens system. Här må endast tilläggas, att det icke synts
lämpligt eller möjligt att, såsom eljest tilläventyrs skulle kunna ifrågasättas,
lägga hithörande befogenheter och bestyr på landstingets av eu
mängd andra arbetsuppgifter betungade förvaltningsutskott, som för övrigt
utses genom val, däri deltaga jämväl ombud för landstingsområdets städer.

Beträffande landstingsvägstyrelsens sammansättning uppställes nu i
förevarande paragraf till en början den allmänna och ovillkorliga regel,
att länets vägdirektör skall vara självskriven ledamot i styrelsen. Motiveringen
för denna anordning återfinnes i kommissionens betänkande
I, del 1, sid. 283, 284, vartill kommissionen tillåter sig hänvisa. Övriga
ledamöter skola däremot utses av landstinget. Angående deras antal
har det lämnats åt landstinget att självt träffa bestämmelse utan annan
begränsning än att — med hänsyn till önskvärdheten av en viss mångsidighet
i meningsutbytet och på samma gång lämpligheten av en icke
alltför ensidig ortsrepresentation inom styrelsen — berörda antal ansetts
böra utgöra minst två. Med inberäknande av vägdirektören kommer
vägstyrelsen sålunda att bestå av minst tre ledamöter. I fråga om de
landstingsvalda ledamöternas suppleanter, vilka givetvis också skola utses
av landstinget, har kommissionen tänkt sig den anordning, att
varje suppleant skulle inträda för en viss ledamot och tillika utses från
samma del av landstingsområdet som denne. På sådant sätt vunne man
en viss stabilitet i fråga om de olika orternas representation inom
styrelsen. För att främja ett sådant syfte, likvisst utan att binda landstingets
händer härutinnan, har i paragrafen inrymts den föreskrift, att
suppleanter skola av landstinget utses till lika antal som de valda ledamöterna.

Inom landstinget äro vissa val under särskild förutsättning proportionella,
nämligen dels enligt landstingsförordningens § 31 val av
ledamöter och suppleanter i landstingets förvaltningsutskott, dels ock
enligt § 38 val av särskilda personer för ärendenas beredning. Bestämmelserna
härom hava tillkommit genom ändringslag den 13 juni 1913.
I departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet vid propositionen
i ämnet (nr 185) erinrades bland annat, att landstingen hade att verkställa
åtskilliga andra val såsom till ledamöter i flerahanda direktioner, nämnder
o. s. v. Departementschefen uttalade därvid, att han med hänsyn till
arten och omfattningen av det verksamhetsområde, som i allmänhet
Vägkommissionen. II. 9

tillkomme förvaltningsutskotten, ansåge sig böra föreslå proportionellt
valsätt vid val av dessa utskott, men att däremot vidkommande valen
av nyssberörda direktioner, nämnder o. s. v. övervägande skäl syntes
tala för att bibehålla nuvarande majoritetsvalsystem. Kommissionen
anser det sistnämnda omdömet böra gälla även för val av ledamöter
och suppleanter i här ifrågavarande nya styrelse. Särskilt må härvid
framhållas lämpligheten av att denna styrelse sammansättes av ledamöter
från olika delar av väghållningsdistriktet, vilken anordning tydligen
skulle försvåras genom användning av proportionellt valsätt.

Valperioden har i överensstämmelse med vad som gäller beträffande
viktigare kommunala förtroendeuppdrag satts till fyra år. Den
särskilda, i första stycket intagna föreskriften att, när valet sker. första
gången, halva antalet ledamöter och suppleanter eller, om detta icke är
jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utses för allenast två
år har till syfte att i önskvärd mån betrygga kontinuiteten inom styrelsen.
Bestämmelsen härom, likasom angående fyllnadsval, har sin motsvarighet
beträffande val av vägstyrelse redan enligt nu gällande ordning
(se väglagen 54 §).

Rörande valet i övrigt är endast att framhålla, hurusom landstinget
icke skall vara bundet att utse ifrågavarande styrelseledamöter och
suppleanter bland landstingets egna ledamöter, om än detta får antagas
bliva regel och väl även i allmänhet kan vara det lämpligaste.

dust med hänsyn till sistnämnda förhållande torde anledning saknas
att i fråga om vederbörandes valbarhet avvika från vad som därutinnan
gäller beträffande landstingsmännen själva enligt §§ 10 och 11 i landstingsförordningen.
Jämväl i avseende på rättighet att avsäga sig uppdraget
torde hithörande bestämmelser i nyssnämnda § 10 lämpligen
kunna tagas till motsvarande tillämpning. I enlighet härmed är paragrafens
andra stycke avfattat.

Enligt tredje stycket utser vägstyrelsen inom sig ordförande och
vice ordförande. Det skulle med visst fog kunna ifrågasättas, huruvida
ej vägdirektörens självskrivna ledamotskap i styrelsen lämpligen borde
vidgas till att omfatta jämväl ordförandeskapet, då omsorgen om och
bestyren med den på vägstyrelsen ankommande förvaltningen i så höggrad
måste vila på vägdirektören, som jämväl mer än någon annan
inom styrelsen måste komma att representera densamma utåt. Tjänligare
och bättre överensstämmande med våra kommunala förvaltningsprinciper
lärer väl dock vara att ordförandeskapet, i fråga om vilket det personliga
förtroendet och de personliga kvalifikationerna böra få spela sin
särskilda roll, ordnas genom ledamöternas eget val.

Då det icke torde vara billigt, att de landstingsvalda ledamöterna
och deras suppleanter skola på egen kostnad inställa sig vid vägstyrelsens
sammanträden, när dessa hållas å annan ort än där vederbörande
själva äro bosatta, har i sista stycket inrymts stadgande om rätt för bemälda
ledamöter och suppleanter att för sådan inställelse tillgodonjuta
reseersättning efter vad enligt § 24 i laudstingsförordningen gäller för
landstingsmän och deras suppleanter med avseende å inställelse till
landstings möte. Här ifrågavarande ersättning bör emellertid givetvis
utgå ur landstingsvägkassan och icke, såsom i berörda paragraf sägs,
av landstingsmedlen.

3 §■

Här angivas i huvudsak de åligganden, som skola tillhöra landstingsvägstyrelsen.

Hit hör i första rummet förvaltningen av den i 4 § närmare omnämnda,
för hela distriktet gemensamma landstingsvägkassan. Om denna
förvaltning lära erforderliga bestämmelser utöver dem, som återfinnas i
sagda paragraf, böra meddelas i och genom den särskilda instruktion
för styrelsen, som jämlikt förevarande paragraf skall utfärdas.

Vidare blir vägstyrelsen landstingets verkställande organ med avseende
å tingets i vägärenden fattade beslut. I övrigt hänföra sig vägstyrelsens
uppgifter till åtgärder, som styrelsen enligt särskilda stadganden
i lag fått sig anbefallt att vidtaga. Erinras må härvid, att enligt förslaget
till lag om allmänna vägar på landet dels, jämlikt 23 §, byggande
av väg skall verkställas genom styrelsens försorg och dels, enligt 24 §,
jämväl allt det vägunderhåll inom distriktet, som icke ankommer på
primärkommunerna, skall besörjas av landstingsvägstyrelsen, vilken också
genom 25 § i fråga om detta vägunderhåll uttryckligen förklarats skola
anses som väghållare.

På det hela taget kommer landstingsvägstyrelsen att i förhållande
till det nya väghållningsdistriktet och dess representation landstinget
intaga väsentligen samma ställning som efter nu gällande ordning vägstyrelsen
i förhållande till det nuvarande väghållningsdistriktet och dess
vägstämma.

Såsom förut erinrats ingick redan i vägkommitténs organisationsförslag
eu landstingsvägstyrelse. För denna styrelse, vilken skulle hava
väsentligen samma uppgifter som den nu ifrågavarande, skulle instruktion
upprättas av landstinget men underställas Konungens befallningshavandes
prövning och godkännande. I avseende härå anförde kommittén följande.

»Enligt § 59 av kungl. förordningen om landsting erfordras icke

Konungens befallningsliavandes godkännande av landstingets beslut om,
bland annat, uppgörande av instruktion för landstingets tjänstemäns och
betjäntes tjänstgöring, men då ifrågavarande styrelse icke är till denna
kategori att hänföra, och vägstyrelsen skulle besörja många uppdrag,
som för den allmänna samtärdseln äro av allra största vikt, hava kommitterade,
med hänsyn tillika till den Konungens befallningshavande tillkommande
allmänna uppsikt över vägarna, ansett det vara angeläget, att instruktionen
för vägstyrelsen av Konungens befallningshavande fastställdes.»

Enligt nyssnämnda § 59 i landstingsförordningen, sådan paragrafen
lyder enligt lag den 13 juni 1913, är Konungens befallningsliavandes
godkännande icke erforderligt för att giva bindande kraft åt landstingets
beslut om instruktion för dess förvaltningsutskott. Då landstingsvägstyrelsen
närmast skulle kunna vara att jämföra med detta utskott, kunde
det måhända synas följdriktigt att samma ordning bleve gällande i fråga
om styrelsens instruktion. Emellertid intager styrelsen i förhållande
till det allmänna eu helt annan ställning än förvaltningsutskottet, vartill
kommer som en synnerligen viktig omständighet, att i den av styrelsen
förvaltade vägkassan skola ingå statsmedel till betydande belopp. Kommissionen
delar därför till fullo vägkommitténs åsikt om lämpligheten
av att styrelsens instruktion icke undandrages Konungens befallningshavandes
prövning och sanktion. Att i avseende härå endast förfära
enligt den i berörda paragraf stadgade allmänna regeln så, att en
av landstinget för dess del antagen instruktion skulle godkännas av
Konungens befallningshavande, har ansetts icke vara tillräckligt. I sådant
fall skulle nämligen, vid det förhållande att landstings till godkännande
anmälda beslut enligt § 60 i landstingsförordningen kan av Konungens
befallningshavande godkännas endast i oförändrat skick, kunna inträffa,
att den av landstinget antagnti instruktionen vore i någon eller några
detaljer av beskaffenhet att icke kunna av Konungens befallningshavande
godtagas, varav följden måste bliva, att beslutet i dess helhet måste
ogillas och alltså ingen instruktion bleve utfärdad. I stället blir anordningen
nu den, att landstinget endast avgiver förslag till instruktionen,
med Konungens befallningshavande förbehållen fri prövningsrätt
i och för det beslut, varigenom instruktionen fastställes till efterrättelse.

Stadgandet i paragrafens sista stycke om motionsrätt för vägstyrelsen
hos landstinget, vilken rätt i saknad av uttryckligt medgivande
icke skulle bliva förhanden, betingas av särskilda lämplighetshänsyn.
För ett väl avvägt och planmässigt ordnande, såvitt på landstinget beror,
av landstingsdistriktets vägväsen — framför allt med avseende å väg -

nätets utveckling och förbättring — måste givetvis vägstyrelsens initiativ
bliva av stort värde.

4 §•

Likasom efter nuvarande ordning varje väghållningsdistrikt bar
sin vägkassa, måste så även bliva fallet med vart och ett av de i enlighet
med kommissionens system bildade nya och större väghållningsdistrikten.
Det är denna kassa (landstingsvägkassan) — väl att skilja
från de särskilda primärkommunernas egna vägkassor, om vilka stadgas
i 12 § — som skall uppbära och förmedla hela det stora väghållningsdistriktets
gemensamma ekonomi. Sammanblandning mellan landstingsvägkassan
och den allmänna, egentliga landstiugskassan är av naturliga
skäl utesluten. Vägväsendet har sina särskilda inkomster såväl som utgifter.
Dess tillgångar bliva gemensam egendom för distriktet, vilket
icke sammanfaller med den vanliga landstingskommunen. Skattebehovet
fylles för vägkassan på särskilt sätt och påverkas i synnerlig grad av
sådana statens bidrag, som avse vägväsendet allena. Dessa förhållanden
betinga med nödvändighet ett särhållande av vägkassan och dess ekonomiska
förhållanden från landstingets övriga finanser.

Bland vägkassans inkomster upptagas främst de viktiga statsbidragen
till vägs byggande, till vägunderhåll och vinterväghållning samt
till avlönande av vägvakter. Bestämmelserna om dessa bidrag återfinnas
i 54—56 §§ av förslaget till lag om allmänna vägar på landet.

Härtill komma de i 51—53 §§ samma lagförslag omförmälda s. k.
särbidrag av vissa fastigheter m. m. till gottgörande av väghållningsdistriktets
skäliga kostnad för förvärvande av mark till anläggande av ny väg
eller övertagande till allmänt underhåll av förutvarande enskild väg.

De »övriga inkomster, som må tillkomma distriktet för dess vägväsen»,
kunna vara av varjehanda slag, såsom räntemedel, hyror för
vägmaskiner och redskap, försäljningsmedel för väglagriingsämnen från
distriktet tillhöriga grus- och stentag, färjpenningar (enligt 57 § i förslaget
till lag om allmänna vägar på landet) samt intäkt av den automobilskatt,
som kommissionen har för avsikt att föreslå.

Av den allra största vikt för vägkassans ekonomi bliva bidragen
från distriktens kommuner. Det är nämligen genom dessa bidrag —
kollektivt upptagna för varje kommun i stället för att uttagas genom
vanlig individuell utdebitering på de särskilda vägskattskyldiga inom
distriktet — som det större väghållningsdistriktets skattebehov skall
fyllas. Om dessa bidrag lämnas närmare föreskrifter i 7 § av förevarande
lagförslag.

Bland vägkassans utgifter upptages till en början kostnad förbyggande
av väg. Härvid är att märka, hurusom enligt 17 § i förslaget
till lag om allmänna vägar på landet till byggande av väg
räknas jämväl åtskilliga andra arbeten än nyanläggning, såsom omläggning,
profilförbättring, breddning m. m.

Vidare ålägges vägkassan att bestrida utgift för vägunderhåll,
som skall besörjas genom landstingsvägstyrelsen. I vilken utsträckningdistriktets
vägunderhåll skall ligga å denna vägstyrelse framgår av 24 § (
i sistnämnda lagförslag. Såsom där stadgas blir underhållet av bro och
färja alltid vägstyrelsens sak; i övrigt skall det bero på landstingets eget
bestämmande, eller under viss förutsättning Konungens befallningshavandes
beslut, om och i vad mån så skall bliva förhållandet jämväl med
annat vägunderhåll.

Allt det vägunderhåll, som icke enligt vad nu är sagt skall ankomma
på landstingsvägstyrelsen, skall enligt åberopade 24 § åligga
distriktets kommuner var inom sitt område. Enligt 33 § skall jämväl
distriktets vinterväghållning — utan något undantag — besörjas av
sagda kommuner. Men kommunerna sålunda åliggande vägunderhåll
och vinterväghållning fullgöres för hela distriktets räkning mot ersättning
till kommunerna efter vissa i nyssberörda paragrafer angivna
grunder. Bland vägkassans utgifter upptagas nu alltså jämväl dessa
ersättningar, vilka åtminstone i regel komma att representera den mest
betydande utgiftsposten på landstingets vägbudget,

Vägkassans »övriga utgifter för vägväsendet» torde icke behöva
närmare angivas. Bland de viktigare kunna nämnas förvaltningskostnader,
däri inberäknade reseersättning åt landstingsvägstyrelsens vederbörande
ledamöter och suppleanter, vidare enahanda ersättning åt den
laudstingsvalda ledamoten i de särskilda nämnderna för uppskattningav
kostnaden för vägunderhållet (se 48 § i förslaget till lag om allmänna
vägar på landét) ävensom löner m. m. för distriktets vågmästare (se
59 § samma lagförslag).

Då det heter i förevarande paragraf, beträffande intäkterna, att
de skola i denna kassa »ingå», och i fråga om utgifterna att de skola ur
kassan »utgå», bör påpekas, att detta icke alltid skall betyda verklig
inleverering, respektive utbetalning. Kommissionen sytt ar härvid a ena
sidan på de i sammanhang med inkomsterna upptagna kommunbidragen
och å andra sidan på de bland utgifterna omnämnda ersättningarna till
kommunerna för deras väghållmngsprestationer. I följd av systemet
komma distriktet och den särskilda kommunen att i berörda avseenden
stå mot varandra såsom ömsom fordringsägare och gäldenär. Mellan -

havandet måste dem emellan ordtias genom särskilda årliga likvider,
därvid fordran oeh skuld naturligtvis så långt ske kan mot varandra
kvittas, så att endast saldot blir föremål för verklig kontant betalning
av den ena till den andra. Då emellertid de fulla beloppen givetvis
skola i vägkassans räkenskaper komma till synes såsom distriktet till
godo eller till last, lärer äveu med avseende å dent utan oegentlighet
kunna sägas, att de »ingå» i eller »utgå» ur kassan såsom respektive
intäkt eller utgift.

Bestämmelserna i paragrafens sista stycke om räkenskapsföring och
revision m. m. beträffande landstingsvägkassan och dess av landstingsvägstvrelsen
handhavda förvaltning stadga tillämpning av liknande ordning,
som enligt landstingsförordningen (§§ 56 och 57) i motsvarande
avseenden gäller i fråga om landstingets egentliga finansförvaltning.
Föreskriften om revisionens uppdragande åt särskilt för detta ändamål
utsedda personer — i stället för att, såsom eljest skulle kunna ligga
närmast till hands, låta landstingets vanliga revisorer verkställa även
detta granskningsbestyr — har sin grund i den relativt mycket betydande
omfattningen av vägkassans ekonomi, vartill kommer lämpligheten
av att revisionen i varje fall ombetros åt sådana personer, som icke, på
sätt fallet ofta är med de vanliga landstingsrevisorerna, äro landstingsmän
för städerna.

5 §.

Denna paragraf motsvarar § 48 i landstingsförordningen och 61 §
i gällande väglag samt har enahanda uppgift som dessa, nämligen att
skänka den beslutande församlingen — här landstinget — nödig grundval
för att kunna besluta om den uttaxering å tillgängliga beskattningsföremål,
som prövas erforderlig för skattebehovets fyllande. Tiden
för landstingens sammanträden samt för de därförinnan av behovet påkallade
förberedande åtgärdernas vidtagande medgiver icke att avvakta
prövningsnämndernas beslut och lägga dessa till grund för uttaxeringens
bestämmande, utan måste uttaxeringen även här bestämmas med ledning
av de taxeringar, som blivit av taxeringsnämnderna verkställda.

Då enligt 7 § landstingets skattebehov till vägväsendet skall täckas
genom bidrag från distriktets kommuner med belopp, som för varje
kommun skall motsvara vad å kommunen efter repartitionstalet för dess
vägskattepliktiga beskattningsföremål belöper vid skattebehovets uttaxering
med visst belopp per repartitionsenhet å repartitionstalet för samtliga
vägskattepliktiga beskattningsföremål inom hela distriktet, komma
häradsskrivarnas här ifrågavarande uppgifter således att ligga till grund

för avgörandet angående den uttaxeringssiffra per repartitionsenhet, efter
vilken kommunbidragen skola utgå.

Det har gällt att åt förevarande 5 § giva en avfattning, som täcker båda
de alternativ till beskattningsgrunder, som kommissionen tänkt sig kunna
komma i fråga, nämligen dels beskattningsgrunderna enligt eller i huvudsaklig
överensstämmelse med kommunalskattesakkunniges skatteregleringsförslag,
dels ock under någon övergångstid de nu gällande beskattningsgrunderna.
Skulle kommissionens förslag till omläggning av vägväsendet
komma att genomföras före skatteomläggningen på det sätt, att nu
gällande beskattningsgrunder finge, på sätt kommissionens förslag i 15 §
övergångslagen innehåller, tillsvidare vinna tillämpning, vill kommissionen
med den lydelse, som givits åt 5 §, således hava utsagt, att
häradsskrivarnas uppgifter skola fortfarande hänföra sig till beskattningsföremålen
efter de skilda slag, som uppräknas i 61 § väglagen och
återfinnas i den föreslagna övergångslagens 15 §. Skulle åter de
av kommunalskattesakkunnige föreslagna beskattningsgrunderna vinna
tillämpning, måste uppgifterna avse beskattningsföremålen efter de olika
slag, som då skulle bilda underlag för vägbeskattningen, nämligen jordbruksfastighet
med undantag av skogsvärde, jordbruksfastighets skogsvärde,
annan fastighet samt beskattningsbar avkastning. Lydelsen av
ifrågavarande 5 § torde för övrigt lämpa sig för vilka beskattningsgrunder
som helst, om blott beskattningsunderlagen bliva fast egendoms taxeringsvärde
samt beskattningsbara belopp av inkomst eller avkastning. Det
behöver allenast fasthållas, att med varje slag av beskattningsföremål
avses varje sådan grupp av beskattningsföremål, som har att efter
särskild grund repartisera.

6 §.

Innehållet av denna paragraf är hämtat från vägkommitténs förslag
i motsvarande del.

I motiveringen till hithörande paragraf (67) i kommittéförslaget
anfördes bland annat följande.

»Till följd av den allmänna uppsikt över vägväsendet, som Konungens
befallningshavande tillkommer, och med särskild hänsyn till den inverkan,
vägkassans ställning torde kunna utöva på Konungens befallningshavandes
beslut i avseende å tidpunkten för utförande av ifrågasatt nyväganläggning,
samt på det att Konungens befallningshavande för sina framställningar
till landstinget rörande vägväsendet må äga fullständig kännedom
om dithörande förhållanden, har det ansetts mest ändamålsenligt
att vägstyrelsen, i likhet med vad sjukhusdirektionerna åligger, skulle i

god tid till Konungens befallningshavande insända budgetsförslaget; och
på det att handlingarna måtte före landstingets början kunna till tryck
befordras och spridas, är vordet föreslaget, att Konungens befallningshavande
skulle minst fjorton dagar därförut dem till landstinget överlämna.
»

Kommissionen har upptagit detta förslag utan annan ändring än
att terminen för handlingarnas expedierande från Konungens befallningshavande
ansetts böra, i överensstämmelse med vad som eldigt § 32 i
landstingsförordningen gäller beträffande tiden för avlämnande av nya
förslag till landstinget, sättas till minst tjugu dagar före landstingets
början. Att den i paragrafen omförmälda revisionsberättelsen redan långt
tidigare — nämligen före den 1 maj — bör vara avgiven och publicerad
framgår av stadgandet i sista punkten av 4 §, jämförd med § 56 i
landstingsförordningen.

Angående grunderna för inkomst- och utgiftsförslagets upprättande
gäller givetvis detsamma, som måste iakttagas, då landstinget enligt 7 §
skall definitivt fastställa budgeten, och hänvisas i avseende härå till
motiveringen under sistnämnda paragraf.

Enligt § 46 i landstingsförordningen upprättar landstinget beträffande
den allmänna landstingskassan inkomst- och utgiftsstat. Till ledning
härvid föreligger eu jämlikt § 45 av tingets kamrerare på visst sätt
uppgjord beräkning.

Att enligt förevarande paragraf motsvarande underlag för fastställande
av landstingsvägkassans budget ansetts böra åstadkommas
genom landstingsvägstyrelsen har sin grund däri, att denna styrelse
ensam är i besittning av det härför erforderliga material.

Med ledning av de förslag, landstingsvägstyrelsen jämlikt 6 § avgivit,
har landstinget att fastställa inkomst- och utgiftsstat för landstingsvägkassan
för nästföljande år. Därvid har landstinget att, å ena sidan, såsom
inkomster upptaga dels den behållning, som vid löpande årets slut möjligen
kan vara att påräkna, dels de bidrag av statsmedel, som kunna beräknas
tillkomma väghållningsdistriktet, dels påräkneliga intäkter genom speciell
beskattning, exempelvis särbidrag enligt lagen om allmänna vägar på
landet samt automobilskatt, dels ock slutligen andra inkomster, som
kunna komma att stå distriktet till buds för dess vägväsen, samt, å
andra sidan, såsom utgifter upptaga dels den brist, som vid löpande
årets slut möjligen kan vara att fylla, dels beräknade kostnader för vägVägk
(immission en. II. 10

byggnader, dels den uppskattade kostnaden för vägunderhåll, som skall
genom kommunerna ombesörjas, dels beräknade kostnader för vinterväghållningen
och för landstingets eget vägunderhåll, dels ock slutligen
andra utgifter för distriktets vägväsen. Det belopp, varmed de sålunda
beräknade utgifterna överstiga de påräkneliga inkomsterna, utgör distriktets
skattebehov, som emellertid enligt det av kommissionen föreslagna
systemet skall täckas, icke genom direkt uttagning av skatt för distriktets
räkning utan genom bidrag av kommunerna till distriktet.

I sammanhang med inkomst- och utgiftsstatens upprättande behöver
emellertid landstinget icke göra någon beräkning av de särskilda
kommunernas bidragsbelopp utan har allenast att beräkna och besluta
om den uttaxering per repartitionsenhet, som prövas erforderlig för
skattebehovets fyllande genom bidrag av samtliga vägskattepliktiga beskattnings
föremål inom hela distriktet. För bestämmande av uttaxeringsbeloppet
per repartitionsenhet hava, såsom ovan framhållits i motiveringen
till 5 §, de av taxeringsnämnderna verkställda taxeringarna ansetts
kunna läggas till grund. Efter den sålunda beslutade uttaxeringen per
repartitionsenhet uträknas sedermera i sin tid — i sammanhang med
kommunbidragens redovisning till landstingsvägkassan — varje särskild
kommuns bidrag enligt det antal repartitionsenheter, som kommunens
vägskattepliktiga beskattningsföremål motsvara. Denna sistberörda uträkning
skall verkställas på grundval av de utav prövningsnämnd granskade
taxeringslängderna samt det antal repartitionsenheter, som enligt
dem belöpa å kommunens beskattningsföremål. Ändringar av prövningsnämnds
beslut skola däremot icke öva någon inverkan på kommuns bidragsbelopp,
sedan detta blivit på nyss angivna sätt uträknat.

Kommunerna.

8 §•

Liksom enligt 1 § väghållningsdistriktets vägväsen blir en landstingsområdets
gemensamma angelägenhet, vars vårdnad i huvudsak utövas
enligt landstingsförordningen, skall, enligt kommissionens system,
också underdistriktets, landskommunens, vägväsen utgöra en gemensam
angelägenhet för kommunen. Härav följer utan vidare, att, där icke annat
särskilt stadgas, behandlingen av de primärkommunala vägärendena skall
normeras av förordningen om kommunalstyrelse på landet. Dessa ärenden
skola följaktligen behandlas och avgöras å vanlig kommunalstämma och

rösträtten i sådana frågor beräknas på alldeles samma sätt, som i andra
kommunens gemensamma angelägenheter. Jämväl skyldigheten att gälda
skattebidrag till kostnaderna för kommunens vägväsen avses skola i
framtiden regleras huvudsakligen av enahanda bestämmelser, som gälla
beträffande de allmänna kommunalutskylderna. Emellertid torde, på sätt
i det föregående framhållits, kommissionens system i vad angår vägbeskattningen
och rösträtten i vägärenden, icke kunna fullständigt genomföras
annat än i samband med den nu pågående revisionen av hela det
kommunala skatteväsendet och andra därmed sammanhängande frågor.
De särskilda bestämmelser av provisorisk art, som under tiden äro avsedda
att gälla för vägväsendets del, äro av kommissionen inrymda i
det nu jämväl framlagda förslaget till övergångslag.

Från huvudregeln, att kommunalförordningens föreskrifter skola
vara bestämmande jämväl för behandlingen av de vägkommunala ärendena,
måste emellertid i vissa avseenden stadgas åtskilliga undantag påkallade
av sakens egen natur eller andra särskilda orsaker. Vidare
erfordras för ett tillfredsställande ordnande av landskommunernas vägväsen
vissa speciella bestämmelser avseende förklaringar av och tilläggtill
kommunalförordningens allmänna föreskrifter. Dessa undantag och
särskilda bestämmelser skola i det följande närmare avhandlas.

I nu förevarande paragraf upptages, jämte stadgandet att kommunens
befattning med vägväsendet utgör en angelägenhet gemensam
för kommunen, tillika eu föreskrift för att i visst avseende närmare
bestämma den primär» vägkommunens omfattning. Enligt förslaget till
lag om allmänna vägar på landet skall köping, så ock annan ort, för
vilken lagen angående stadsplan och tomtindelning är gällande, icke
vidare i väghållningsavseende räknas till landsbygden. Följaktligen böra
dylika inom området för en landskommun belägna samhällen för framtiden
icke hänföras till sådan kommun i väglagens bemärkelse. Medlem
av sådant samhälle skall sålunda i denna sin egenskap icke vara berättigad
att inom kommunen deltaga i kommunalstämmans överläggningar
och beslut rörande kommunens vägväåen och icke heller skyldig
att lämna bidrag till detta vägväsen. Nu ifrågavarande bestämmelse,
som innefattar undantag från stadgandet i § 80 mom. 2 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, utesluter påtagligen icke, att medlem
av samhälle kan på grund av särskilda omständigheter på samma gång
vara medlem av själva vägkommunen och, där så är händelsen, röstberättigad
i och skattskyldig till jämväl denna kommun.

Med avseende å den i förslaget till lag om allmänna vägar på
landet förekommnnde hänsyftningen på lagen angående stadsplan och
tomtindelning — av den 31 augusti 1907 — är att märka, att denna
lag numera blivit ersatt genom 1 kapitlet i lag om fastighetsbildning i
stad den 12 maj 1917. Av sådan anledning har i förslaget under denna
paragraf måst användas en annan bestämning av här ifrågavarande samhällen,
varvid ansetts lämpligen kunna väljas den i sak alldeles liktydiga,
som återfinnes i 7 kapitlet 17 § av åberopade lagen om fastighetsbildning
i stad, nämligen »samhälle — där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas». Uttryckssättet överensstämmer
väsentligen med motsvarande bestämning i 1 kapitlet 1 § första
stycket i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

9 §•

Bestämmelsen i denna paragraf utgör eu konsekvens av förslagets
ståndpunkt, att köpingar och municipalsamhällen icke vidare
skola i väghållningsavseende vara hänförliga till landslyygden. Medlemmarna
av dylika samhällen skola, såsom nyss anförts, i denna sin
egenskap vara uteslutna från rätten att inom landskommunen deltaga
i överläggningar och beslut rörande vägväsendet. Med nu gällande
lagstiftning rörande kommunalfullmäktige skulle kommunen emellertid
vara oförhindrad att åt dylika fullmäktige överlåta handläggandet och
avgörandet jämväl av kommunens vägfrågor, vilket åter skulle medföra,
att medlemmarna i nu ifrågavarande samhällen medelbart, genom deltagande
i val till fullmäktige, erhölle inflytande på avgörandet av kommunens
vägfrågor. Till undvikande härav kunde möjligen tänkas en
anordning, enligt vilken särskilda fullmäktige för vägärendenas avgörande
skulle kunna utses genom val, förrättade uteslutande av sådana
medlemmar i kommunen, vilka ägde rösträtt i dylika ärenden. En sådan
anordning skulle nära ansluta sig till motsvarande stadgande i kommunalförordningens
§ 80 mom. 1, rörande särskilda municipalfullmäktige.
Emellertid synes ändamålet enklare kunna vinnas genom att från kommunalfullmäktiges
beslutanderätt helt undantaga de kommunala vägfrågornas
avgörande. Kommissionen har för sin del stannat för sistnämnda
alternativ; stadgandet i nu föreliggande paragraf kommer sålunda
att i realiteten utgöra ett tillägg till bestämmelserna i kommunalförordningens
§ 35 angående ärenden, som ej må åt fullmäktige uppdragas.

10 §.

Enligt § B i förordningen om kommunalstyrelse pä landet tillkomma
verkställighet och förvaltning kommunalnämnden eller andra för
särskilda verkställiglietsåtgärder utsedda styrelser eller personer. I vilken
utsträckning de särskilda förvaltningsbestyren sålunda må komma att
överflyttas på andra organ än kommunalnämnden, är överlämnat åt
kommunen själv att bestämma. Kommunalnämnden tillhör emellertid
jämlikt § 38 att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers eller personers förvaltning, att hava tillsyn över
vården och förvaltningen av kommunens gemensamma egendom, kassor
och tillgångar samt att verkställa debitering och uppbörd av de till
fyllande av kommunens gemensamma behov beslutade utskylder samt
upptaga kommunens övriga inkomster.

Enligt förslaget under denna paragraf skall utses en särskild
kommunal vägstyrelse. En sådan är ock i förslaget till lag om allmänna
vägar på landet förutsatt. Härav och då i förevarande förslag
icke utsäges, att styrelsen kan utgöras av kommunalnämnden, följer,
att tillsättandet av en dylik styrelse för verkställighet och förvaltning
beträffande kommunens vägväsen icke såsom i fråga om andra särskilda
inom kommunalförvaltningen utsedda styrelser skall vara fakultativt
utan obligatoriskt. Syftet härmed är att i varje fall - förskona de av en
mängd andra bestyr betungade kommunalnämnderna från den speciella
omsorgen om kommunens vägförvaltning utom vad angår dess finansiella
sida — uppgörandet av förslag till inkomst- och utgiftsstat för kommunens
vägkassa samt debitering och uppbörd av vägskatten m. in. -vilka bestyr, i likhet med vad som gäller om motsvarande åtgärder i
den vanliga kommunalförvaltningen, ansetts böra ankomma på nämnden.

Kommunvägstyrelsens uppgift blir till en början att besörja verkställighet
av kommunalstämmans beslut om anordnandet av kommunens
väghållning och fullgöra därmed sammanhängande bestyr. Bland dessa
må särskilt nämnas de, som hänföra sig till entreprenaderna för kommunens
vägunderhåll, vilket underhållssätt väl torde komma till vidsträckt
användning. Det blir alltså kommunvägstyrelsens sak att besörja
om entreprenadauktioner, avslutande av entreprenadkontrakt samt
erforderlig kontroll över entreprenörerna. På styrelsen skall vidare ankomma
att, där kommunalstämman beslutit låta fullgöra vägunderhållet
genom vägvakter, anställa sådana och hava tillsyn över dem. Vidare
att efter omständigheterna hava vård om kommunen tillhöriga grustag

och stenbrott, väglagningsmaskiner och redskap m. m. I avseende å
alla dylika bestyr blir styrelsen att betrakta som varje annan för särskilda
förvaltningsangelägenheter tillsatt styrelse inom kommunen och
intager alltså härutinnan gentemot kommunalnämnden samma ställning
som en sådan styrelse.

I och för uppgörande av inkomst- och utgiftsförslaget för kommunvägkassan
bör vägstyrelsen jämväl, i överensstämmelse med föreskriften
i § 62, sista stycket, av kommunalförordningen till kommunalnämnden
före den 1 september ingiva sitt förslag över utgifterna för det nästföljande
året.

Men härjämte skola på grund av stadganden i själva lagen
vissa särskilda uppgifter och skyldigheter åligga styrelsen. Härvid
är i första rummet att uppmärksamma, hurusom enligt 25 och 34 §§ i
förslaget till lag om allmänna vägar på landet vägstyrelsen i förhållande
till det allmänna är att anse såsom väghållare för kommunens vägunderhåll
och vinterväghållning. I den mån underhållet skall fullgöras
genom vägdagsverken ankommer det enligt 29 § i sagda lagförslag på
vägstyrelsen att anordna arbetsskyldighetens utgörande på lämpligt sätt
med hänsyn till vissa i paragrafen angivna grundsatser. Slutligen skall
styrelsen dels enligt 11 och 14 §§ i förevarande lagförslag avgiva förslag
å vägfogdar och upprätta den i sistnämnda paragraf avsedda arbetslängd,
dels ock jämlikt 35 § i förslaget till lag om allmänna vägar på
landet medverka vid verkställande av snöploglagsreglering för kommunens
vinterväghållning.

Då vägstyrelsen sålunda får en legal ställning med åtskilliga viktiga
befogenheter och åligganden, torde det vara i sin ordning, att dess sammansättning
och vad därmed äger samband regleras geuom lagen. I sådant
avseende hava, med hänsyn till styrelsens i det hela nog så maktpåliggande
uppgifter, bestämmelserna om kommunalnämnd ansetts lämpligen kunna
tagas till motsvarande användning. Därigenom tillgodoses utan vidare
även behovet av kontinuitet inom styrelsen, i det att halva antalet styrelseledamöter
eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast
under hälften, kommer att första gången utses allenast för två år, medan
tjänstgöringstiden i övrigt för varje ledamot skall vara fyra år.

11 §•

I 30 § av förslaget till lag om allmänna vägar på landet omtalas
en särskild vägfunktionär, nämligen vägfogden, med vissa åligganden i
avseende å sådant vägunderhåll, som fullgöres genom vägdagsverken.
Honom tillhör därvid att utfärda anmaning till vederbörande om in -

ställelse till arbetet och lämna anvisningar om dess utförande. På sätt i
betänkandet till berörda lagförslag (sid. 315 och 318) härom anförts, skall
vägfogden lyda under vägstyrelsen, bliva dess ombud och kontrollant
gentemot de arbetsskyldiga samt ordna och leda deras arbete.

I sammanhang härmed har hänvisats på den vägkommunala lagen
såsom avsedd att innehålla i övrigt erforderliga bestämmelser angående
ifrågavarande nya befattning. 1 denna paragraf återfinnas nu dylika
bestämmelser.

Av paragrafen, jämförd med åberopade 30 § i förslaget till lag
om allmänna vägar på landet, framgår att vägfogdens befattning hänför
sig uteslutande till sådant vägunderhåll, som skall utföras genom vägdagsverken.
Härav följer, att om kommunen, som äger full frihet att begagna
eller icke begagna sig av detta underhållssätt, beslutar att icke betjäna
sig därav, utseende av vägfogde icke heller behöver komma i fråga.
Detta bör särskilt framhållas, då antagligen många kommuner icke alls
vilja veta av naturasystemet ens i dess av kommissionen föreslagna
form. Efter vad kommissionen föreställer sig bliva däremot nog så talrika
de fall, då kommunen väl icke i allmänhet önskar anlita detta
system men kan finna det lämpligt att mera undantagsvis och såsom
reserv betjäna sig därav. Vid det förhållande att arbetsskyldighet ej
kan utkrävas med mindre vägfogde finnes tillsatt, måste förtänksamheten
i dylika fall bjuda, att nämnda förutsättning föreligger uppfylld genom
i behörig ordning förrättat val av sådan funktionär. Samma förhållande
företer sig här som i avseende å upprättande av arbetslängd, varom i
motiveringen till 14 § närmare förmäles.

Enligt förevarande paragraf skall vägfogde utses å kommunalstämma.
Då följaktligen de arbetsskyldiga själva kunna öva starkt inflytande
på valet, kan vägfogden sägas bliva på en gång kommunens och de
arbetsskyldigas förtroendeman. Emellertid och då vägfogden skall fungera
under vägstyrelsen, vilken sålunda givetvis bör hava intresse av personfrågan,
har det synts lämpligt att vägstyrelsen därutinnan alltid skall
få avgiva förslag. I övrigt fordras i varje fall, att vägfogden skall utses
bland »lämpliga personer». Detta borde ju visserligen vara självklart
men det uttryckliga stadgandet härom får den betydelse, att om, såsom
ju dock kan inträffa, en för uppdraget mindre kvalificerad person skulle
utses, valet kan på besvär undanröjas och nytt val föreskrivas.

I fråga om vägfogdarnas antal har kommunalstämman fria händer.
Lämpligt och för vägfogdarna minst betungande torde väl vara, att
kommunen indelas i ett flertal mindre distrikt med var sin fogde. Varje
sådan får därigenom ett relativt mindre antal arbetsskyldiga att göra

med och då han tillika gärna själv bör vara bosatt inom distriktet,
synes det med befattningen förenade besvär böra bliva ganska måttligt.

Vägfogdesysslan — helt olik vägfogdebefattning i den nu gällande
väglagens mening (se 13 § i 1891 års lag) — blir i det nya systemet ett
oavlönat menighetsbestyr. Kommissionen bar med hänsyn till det nyss
anförda och i betraktande jämväl av institutionens sannolikt mera begränsade
anlitande trott sig kunna av kommunens vederbörande fordra
det offer, som ligger i skyldigheten att åtaga sig uppdraget utan någon
ersättning. Det kan förtjäna erinras, hurusom vägkommittén icke tvekade
att upptaga enahanda grundsats i fråga om det av kommittén förordade
systemet med rotemästare för det enligt kommitténs förslag över praktiskt
taget hela linjen obligatoriskt bibehållna naturaväghållet.

Med tvångsuppdraget såsom sådant bör emellertid billigtvis förenas
rätt för den valde att efter viss tids tjänstgöring åtminstone för någon
skälig tid bliva förskonad från uppdragets fortsatta utövning. Stadgandet
härom i paragrafens sista stycke ävensom den i sammanhang därmed meddelade,
av kommunens och vägstyrelsens intresse att icke alltför länge
behöva bibehålla en tilläventyrs olämplig befunnen vägfogde påkallade
bestämmelsen, att valperioden kan inskränkas till ett enda år, hava
hämtats från motsvarande stadganden i nu gällande väglag om vägoch
snöplogfogde. Enahanda ordning skall enligt 38 § i förslaget till
lag om allmänna vägar på landet fortfarande gälla i fråga om sistnämnda
funktionär.

12 §.

Av väsentligen liknande skäl (jfr sid. 69), som betinga landstingsvägkassans
särhållande från landstingets allmänna ekonomi, blir det
nödvändigt, att jämväl primärkommunens finanser i vad de röra dess
vägväsen helt åtskiljas från dess ekonomiska förvaltning i övrigt. I
överensstämmelse härmed stadgas nu i förslaget, att för varje kommun
skall finnas en vägkassa, vilken skall benämnas kommunvägkassan —
till skillnad från den större, för hela distriktet gemensamma landstingsvägkassan
— samt förvaltas utan sammanblandning med kommunens vanliga
medel och följaktligen hava sin särskilda bokföring.

Med den specificerade uppställningen av kommunvägkassans inkomstocli
utgiftstitlar kan jämföras motsvarande i 4 § givna översikt beträffande
landstingsvägkassan. Åtskilliga olikheter äro härvid att uppmärksamma.

Beträffande inkomsterna har kommunvägkassan ej såsom landstingsvägkassan
att påräkna något statsbidrag vare sig till vägbyggnader,

eftersom dessa icke äro kommunens sak utan skola besörjas av landstingsvägstyrelsen,
eller till vägunderhåll och vinterväghållning, då nämligen
statens bidrag för dessa ändamål alltid skola i sin helhet ingå i landstingsvägkassan.
Det enda statsbidrag, som enligt kommissionens system
kan tillkomma primärkommunen för dess vägväsen, avser bidrag till
avlöning åt kommunens vägvakter enligt 56 § i förslaget till lag om
allmänna vägar på landet. Kommunvägkassans huvudsakliga inkomst
blir däremot den från distriktet till kommunen utgående ersättning för
vägunderhåll och vinterväghållning, som av kommunen besörjes. Vad
som här för kommunvägkassan utgör inkomst blir däremot naturligtvis
för landstingsvägkassan utgift. Kommunvägkassans »övriga inkomster»
kunna knappt bliva av någon betydenhet. De torde väl komma att
inskränka sig till räntor, försäljningsmedel för väglagningsämnen och
hyresavgifter för vägmaskiner och redskap.

Å utgiftssidan förekomma först kommunens egna, direkta kostnader
för dess vägunderhåll och vinterväghållning, såsom entreprenadsummor,
ersättningar till snöploglag, betalning för vägdagsverken, avlöning
åt kommunens vägvakter, utgifter för anskaffande av väglagningsämnen
samt för inköp, underhåll och vård av maskiner och annan särskild
utrustning för vägunderhållet, i den mån kommunen kan finna lämpligt
att skaffa sig sådan.

Jämte dessa nog så betydande kostnader får kommunvägkassan
att vidkännas en annan väsentlig utgiftsbelastning nämligen i form av
kommunens bidrag till landstingsvägkassan, vilken därigenom får en
motsvarande inkomst. Beträffande dessa kommunbidrag, vilka äro avsedda
att täcka den större vägsamfällighetens skattebehov, hänvisas särskilt
till 7 § med tillhörande motivering.

Bland kommunvägkassans »övriga utgifter för vägväsendet» torde
kunna nämnas förvaltningskostnad ävensom gottgörelse, i den mån sådan
anslås, till den kommunvalda ledamoten i uppskattningsnämnden enligt
48 § i förslaget till lag om allmänna vägar på landet.

Skillnaden mellan kommunvägkassans sålunda angivna inkomster
och utgifter, sådana de i vederbörande inkomst- och utgiftsförslag beräknas,
konstituerar kommunens vägskattebehov och skall täckas genom
den inom kommunen upptagna vägskatten. Att följaktligen denna skatt
skall ingå i den kommunala vägkassan är utan vidare uppenbart.

Att å ena sidan kommunens ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning
samt å andra sidan kommunens bidrag till landstingsvägkassan
icke representera kontant inkomst, respektive utgift för kommunvägkassan
framgår av vad under 4 § härovan i detta avseende yttrats.
Vågkommissionen II. 11

13 §.

Vid uppgörande av inkomst- och utgiftsstat för kommunvägkassan
har kommunen att, å ena sidan, såsom inkomster upptaga dels den behållning,
som vid löpande årets slut möjligen kan vara att påräkna, dels
till kommunen möjligen utgående bidrag av statsmedel till avlönande
av vägvakter, dels kommunen tillkommande ersättningar från väghållningsdistriktet,
nämligen ej mindre för vägunderhåll, som skall genom
kommunen besörjas, i enlighet med den härför uppskattade kostnaden,
än även för vinterväghållningen i enlighet med den verkliga kostnad,
som denna senare väghållning kan skäligen beräknas medföra, dels ock
slutligen andra inkomster, som kunna komma att stå kommunen till buds
för dess vägväsen, samt, å andra sidan, såsom utgifter upptaga dels
den brist, som vid löpande årets slut möjligen kan vara att fylla, dels
beräknade kostnader för kommunen åliggande vägunderhåll och vinterväghållning,
dels kommunens bidrag till väghållningsdistriktet jämlikt 7 §,
dels ock andra utgifter för kommunens vägväsen. Det belopp, varmed
de sålunda beräknade utgifterna överstiga de påräkneliga inkomsterna,
utgör kommunens vägskattebehov, som skall täckas genom uttagande
av vägskatt.

För ett fullständigt ernående av den åsyftade jämnheten i väghållningsbördans
fördelning inom distriktet borde de i varje kommuns
inkomst- och utgiftsstat upptagna huvudposterna å inkomstsidan: ersättning
från väghållningsdistriktet och å utgiftssidan: beräknad kostnad
för kommunens vägunderhåll och vinterväghållning i verkligheten jämnt
täcka varandra. Detta är emellertid i praktiken knappast möjligt. Uppskattningen
kan nämligen, den må vara än så noggrann och omsorgsfull,
dock aldrig med säkerhet träffa just den siffra — högre eller lägre —
som verkligheten framställer. Därtill kommer, att medan — med tillämpning
av 44 § i förslaget till lag om allmänna vägar på landet — kommunens
årskostnad för vägunderhållet skall anses lika med femtedelen
av den för hela femårsperioden uppskattade kostnaden och sålunda räknas
lika för varje år, kommunens verkliga utgift icke alltid lämpligen kan
fördelas lika på de olika åren. Sistnämnda förhållande beror på att vissa
reparationsarbeten på varje väg för sig behöva göras endast en gångunder
hela perioden, vilket å andra sidan föranleder en motsvarande
högre utgift för det eller de år, då arbetet verkställes, än för de övriga.
Och det blir icke under alla förhållanden lämpligt eller möjligt att
planera dessa engångsarbeten över alla vägarna för hela perioden så,
att de drabba varje år med lika belopp. Slutligen bör påpekas, att kom -

munen ensam måste bära sina förvaltningskostnader för vägväsendet i
den mån sådana förekomma. Likaså måste förlust genom restantier å
vägskatten bliva kommunens ensak. Å andra sidan kan kommunen
hava sina särskilda inkomster av sitt vägväsen, såsom räntor å vägkassans
medel, vederlag för försålda väglagningsämnen o. d. Allt
detta gör, att man väl i de flesta fall måste räkna med att kommunens
verkliga kostnad för dess väghållning över- eller understiger
den kommunen tillfallande ersättningen från distriktet. Emellertid
bör man säkerligen kunna utgå ifrån, att sådana avvikelser åt ena eller
andra hållet icke skola bliva av någon så avsevärd betydenhet att, praktiskt
taget, väghållningsbördans jämna fördelning därigenom må anses uppoffrad.
I huvudsak böra alltså den verkliga kostnaden för kommunens
prestation och ersättningen för densamma komma att uppväga varandra,
varav följer, att kommunens vägskattebehov väsentligen kommer
att utgöras av det kommunen åliggande bidraget till landstingsvägkassan.

Lagförslaget innehåller i fråga om beskattningsgrunderna ingenting
annat än en i förevarande paragraf intagen hänvisning rörande
vägskatten till vad därom särskilt stadgas. Skälet härtill är i det
föregående (sid. 61, 62) anfört.

Då enligt kommissionens system vägskatten blir en primärkommunal
skatt, bör därav följa, att den, såsom här utsäges, också skall debiteras,
uppbäras och redovisas i samband med och i samma ordning
som de allmänna kommunalutskylderna.

14 §.

Förevarande paragraf innehåller de formella bestämmelserna för
åvägabringande av den arbetslängd, om vilken i 28 § i förslaget till
lag om allmänna vägar på landet närmare förmäles. Avsikten med
denna längd är, såsom i motiveringen till nämnda 28 § framhållits, att
skapa en för såväl vägförvaltningen som de arbetspliktiga bindande
och vitsord ägande urkund angående omfattningen av var och en fastighets
skyldighet att, i den mån arbetsplikten skall tagas i anspråk,
verkställa vägunderhållsarbeten in natura. Då enligt det nya systemet
kommunen skall äga i sitt skön att anordna vägunderhållet på sätt,
som må finnas för ändamålet lämpligt, skall givetvis också arbetsskyldighetens
utkrävande utgöra eu från kommunens sida fakultativ åtgärd. Om
sålunda kommunen beslutat att besörja hela sitt vägunderhåll med alla
däri ingående slag av arbeten på annat sätt, såsom exempelvis genom
anlitande av entreprenad, erfordras icke heller med nödvändighet upp -

rättande av arbetslängd. Det bör emellertid ihågkommas, att denna
längd är avgörande för frågan, huruvida och till vilket mått arbetsskyldighet
för varje särskild fastighet kan tagas i anspråk; saknas sådan
längd, kunna följaktligen inga vägdagsverken utkrävas, och kommunen
blir, därest den antagna entreprenören av en eller annan anledning är
ur stånd att fullgöra sina åtagna förbindelser, nödsakad att för utförandet
av motsvarande vägunderhåll anlita lega eller vägvakter. Försiktigheten
lärer följaktligen bjuda, att arbetslängd upprättas jämväl i de
fall, då vägunderhållet regelrätt skall verkställas annorlunda än genom
de arbetsskvldiga fastigheterna — förutsatt nämligen, att kommunen
överhuvud vill låta dagsverkssystemet, i dessa fall såsom reserv, komma
till användning.

I arbetslöngden skola, enligt vissa i 27 § i förslaget till lag om
allmänna vägar på landet närmare angivna grunder, upptagas såväl
de fastigheter inom kommunen, från vilka under det följande kalenderåret
vägdagsverken kunna uttagas, som ock för varje sådan fastighet
den i två särskilda avseenden bestämda maximigränsen för arbetsskyldigheten.
Längdens upprättande förutsätter sålunda till en början
ett avgörande av frågan om de fastigheter, som uppfylla de i nyssnämnda
paragraf angivna fordringarna för arbetsskyldighet. Vidare och
för maximigränsens bestämmande erfordras kännedom om dessa fastigheters
taxeringsvärden samt om antalet av de å varje sådan fastighet
varande och i dess drift använda dragare. Med tillgång till taxeringslängder
samt med sin ingående kännedom om ortens förhållanden i
övrigt torde kommunvägstyrelsen, åt vilken arbetslängdens upprättande
skall anförtros, i de flesta fall utan större svårighet kunna förskaffa sig
alla för uppdragets verkställande nödiga upplysningar. Ej heller torde,
sedan dylik längd en gång blivit upplagd, den revision av längden, som
år efter''år må erfordras, komma att förvägstyrelsen medföra något mer
avsevärt arbete, då ju de på längden inverkande förhållandena i en och
samma kommun i de flesta fall lära bliva av någorlunda konstant natur.
Största svårigheten torde säkerligen i varje fall föreligga i fråga om anskaffande
av tillfredsställande uppgifter rörande fastigheternas dragareantal.
Med hänsyn härtill har i nu avhandlade paragraf upptagits skyldighet
för vederbörande att efter anmaning av vägstyrelsen lämna härutinnan
erforderliga uppgifter vid äventyr att eljest förlora klagorätt
mot längden.

Arbetslängden bör grunda sig på förhållandena sådana desamma
föreligga vid tiden för längdens upprättande. Längden skall emellertid
icke vinna tillämpning förr än under det påföljande kalenderåret, och det

lärer sålunda icke kunna undvikas, att under tiden åtskilliga förändringar
inträffat med avseende å de förhållanden, från vilka man utgått vid
uppgörandet av längden. Då arbetsskyldigheten är bunden vid fastigheten,
spelar ombyte av dess ägare eller brukare icke härutinnan någon
roll. Däremot skulle möjligen kunna sättas i fråga, huruvida icke de
ändrade förhållanden, som under arbetsåret må hava inträtt i taxeringsvärden
eller antalet dragare å de särskilda fastigheterna, borde föranleda
till ökning eller minskning» i det uti dagsverkslängden angivna antalet
vägdagsverken från vederbörande fastigheter. En dylik anordning skulle
emellertid, enligt kommissionens uppfattning, i hög grad motverka önskvärd
reda och fasthet i hithörande förhållanden och skulle med all säkerhet vara
ägnad att i många fall framkalla tvister emellan vägförvaltningen och
de dagsverksskyldiga. Då härtill kommer, att full ersättning skall lämnas
för de utgjorda vägdagsverkena, synes någon obillighet knappast föreligga
ens i det fäll, att, i enlighet med den uppgjorda dagsverkslängden,
från en eller annan fastighet större antal dagsverken utkrävas,
än som motsvara det antal dragare, som under året faktiskt funnits å
gården. Av dessa skäl har kommissionen ansett den upprättade och
behörigen justerade arbetslängden böra under arbetsåret tilläggas ovillkorligt
vitsord.

Redan är angivet, att längden uppgöres av kommunvägstyrelseu.
Då längden är avsedd att under arbetsåret äga ovillkorligt vitsord,
måste givetvis för densammas giltighet uppställas vissa garantier
till tryggande av alla vederbörandes rätt. Enligt kommissionens mening
synas betämmelser motsvarande kommunalförordningens stadganden
om justering av och klagorätt över kommunens debiterings- och uppbördslängd
lämpligen kunna vinna tillämpning jämväl i fråga om arbetslängden.
Föreskrifter härom hava upptagits i nu föreliggande paragraf.
Ehuru icke uttryckligen framhållet i lagtexten, framgår av berörda
bestämmelser jämväl, att kommunvägstyrelsen skall uppgöra arbetslängden
i så god tid, att densamma kan efter den stadgade anslagstidens
utgång företagas till slutlig justering å kommunalstämma inom utgången
av december månad.

MOTIV

TILL FÖRSLAGET TILL ÖYERGÅNGSLAG.

Inledning.

Lagstiftningen rörande landsbygdens allmänna vägväsen har i
de av kommissionen avgivna förslagen utformats i två särskilda huvudavdelningar.
Den ena omfattar den egentliga väglagen — lag om allmänna
vägar på landet — oeh är avsedd att erhålla karaktär av allmän
civillag. Den andra avdelningen åter, som innehålles i kommissionens nu
utarbetade förslag till lag om vägkommunal styrelse på landet, har
till uppgift att meddela bestämmelser erforderliga för reglerande av
landstings- och landskommunernas självverksamhet på vägväsendets
område och lärer följaktligen böra behandlas i den för stiftande av
kommunallag gällande ordning.

I den arbetsplan kommissionen för sig uppställt ingår, vad vägväsendet
på landet beträffar, framläggande jämväl av förslag till en
för nyssnämnda två lagar gemensam övergångslag. Det ligger i
sakens egen natur, att övergången från nuvarande ordning till det av
kommissionen förordade väsentligen nj^a systemet måste påkalla särskild
uppmärksamhet från lagstiftarens sida. Jämte bestämmelser rörande
tidpunkten för de nya lagatnas trädande i kraft och om upphävande av
hittills gällande lagstiftning på området bliva särskilda lagstadganden
av nöden bland annat för genomförande av den nya distriktsindelningen
och den förändrade klassifikationen av de allmänna vägarna. Dessutom
erfordras särskilda regler för att möjliggöra, att särskilda beslut om
den inbördes fördelningen av vägunderhållet mellan distrikten och
kommunerna må kunna bringas i tillämpning redan vid den nya väglagens
trädande i kraft. Beträffande uppskattningen av kostnaden
för vägunderhållet måste det redan avgivna förslagets bestämmelser härutinnan
kompletteras med vissa stadganden rörande tiden för verkställigheten
första gången av sådan uppskattning ävensom särskilda föreskrifter
av övergående natur, avseende tiden intill dess dylik uppskattning hunnit
verkställas. Vidare skola, såsom redan framhållits, i övergångslagen
upptagas de bestämmelser rörande kommunal rösträtt och skattskyldighet,
vilka äro avsedda att, i avbidan på den slutliga revisionen av kommunalVägkomtnissionen
IT. 12

lagstiftningen, vinna tillämpning såsom ett provisorium. Alla nu antydda
stadganden jämte vissa andra, huvudsakligen ur gällande väglag hämtade
föreskrifter av mer tillfällig art hava av kommissionen sammanförts i ett
gemensamt lagförslag, som synts lämpligen kunna erhålla överrubriken
»Förslag till övergångslag till lagarna om allmänna vägar på landet
och om vägkommuual styrelse på landet». I lagförslagets första avdelning
upptagas sådana bestämmelser, som hänföra sig till den egentliga
väglagen och vilka sålunda enligt kommissionens uppfattning böra erhålla
karaktär av allmän civillag; i förslagets senare del återfinnas bestämmelser
uteslutande av kommunallags natur.

I detta sammanhang anser sig kommissionen böra framhålla, att
kommissionen under utarbetandet av nu ifrågavarande lagförslag av
åtskilliga anledningar funnit sig nödsakad att i flera avseenden väsentligt
avvika från de riktlinjer för övergångslagstiftningen, som kommissionen
tidigare ansett sig kunna uppställa och för vilka lämnats en summarisk
redogörelse i slutet av betänkandet I, del 1.

Utöver eller vid sidan av de föreskrifter, som finnas upptagna i
förevarande förslag till övérgångslag, erfordras emellertid för den nya
ordningens införande en mängd särskilda åtgärder. Sålunda uppdrager
den nya lagstiftningen själv i åtskilliga fall åt Kungl. Maj:t att
i administrativ väg utfärda erforderliga föreskrifter. Exempelvis må
nämnas utfärdande av normalbestämmelser att lända till efterrättelse vid
byggande av väg, väghållningsdistriktens uppdelande i uppskattningssektioner,
meddelande av föreskrifter om hjulringsbredd o. s. v. Men även
för den händelse en sådan uttrycklig anvisning icke blivit i lagen given,
har kommissionen ansett sig kunna utgå från att Kungl. Maj:t i god
tid före de nya lagarnas ikraftträdande skall vidtaga alla för dessa lagars
införande nödiga, på Kungl. Maj:t ankommande mått och steg. Hit hör,
bland annat, utfärdande av vissa administrativa författningar såsom
angående det närmare sättet för uträknande och kungörande av det s. k.
statsbidragsunderlaget, instruktion för vägdirektörer och vägmästare
o. s. v. Vad särskilt angår statsbidragen till såväl vägbyggnader som
vägunderhåll, avlöningsstat för vägdirektörerna m. fl. dylika anslagsfrågor
lärer Kungl. Maj:t i sinom tid låta utarbeta och för riksdagen framlägga
erforderliga förslag.

Till åtgärder, som erfordras för det nya systemets införande
men icke ansetts påkalla uttryckligt stadgande i lag, komma slutligen
åtskilliga förberedande förfoganden av vederbörande länsstyrelser och
lokala myndigheter. Angeläget är att dylika åtgärder vidtagas i så
god tid, att det nya systemet kan redan från början fungera på sätt,

Öl

som blivit avsett; en erinran om vikten härav lärer Kung!. Maj:t till
vederbörande avlåta i samband med de nya lagarnas utfärdande.

Beträffande tiden för den nya väglagstiftuingens införande har
kommissionen av skäl, för vilka längre fram redogöres, funnit sig böra
föreslå, att lagen om vägkommunal styrelse på landet skall träda i kraft
redan ett år tidigare än lagen om allmänna vägar på landet. Med
hänsyn dels till de tidskrävande förberedelser, vilka måste föregå ett
eventuellt upphöjande till lag av de särskilda förslagen, och dels därtill
att vederbörande måste lämnas tillräckligt rådrum att ordna sig för de
nya förhållandena lärer det vara nödvändigt att räkna med en tidrymd
av åtminstone några år, innan den nya lagstiftningen kan träda i kraft.
Då i förslaget angivits bestämda årtal, behöver knappt framhållas, att
dessa endast blivit exempelvis införda. Vad som beträffande dem bör
uppmärksammas är allenast den inbördes relationen dem emellan, vilken
påkallat deras utsättande för att giva eu klar bild av övergångens
förlopp. Att de båda huvuddata för lagarnas införande eller den 1
januari 1921 för lag om vägkommunal styrelse på landet och den 1

januari 1922 för lag om allmänna vägar på landet, äro de tidigaste

tänkbara, lärer ej heller. behöva påpekas.

De närmare motiven till övergångslagens bestämmelser följa här
nedan.

Övergångsbestämmelser till lagen om allmänna vägar på landet.

1 §•

I nu förevarande paragraf har den allmänna terminen för trädande
i kraft av lagen om allmänna vägar på landet angivits till den 1 januari
1922. Från och med samma dag skall alltså den nuvarande väglagen
i sina väsentliga delar upphöra ait gälla likasom ock samtliga övriga
stadganden, som strida emot den nya lagen, dock med undantag för lagen
om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet. Föreskrift om tidpunkten
för upphävande av sistnämnda lag har upptagits i förslagets 11 §.

Det torde här böra framhållas, att den gamla väglagen ju innehåller
åtskilliga bestämmelser, vilka tillsammans kunna sägas bilda den
nuvarande kommunallagen angående vägvä.sendet, nämligen stadgandena
om vägbållningsdistriktens representation och självstyrelse, vägskattskyldighet
m. m., och vilka icke hava någon motsvarighet i det redan
framlagda förslaget • till lag om allmänna vägar på landet utan äro

avsedda att ersättas dels av bestämmelserna i lagen om vägkommimal
styrelse på landet och dels, under eu mellantid, av vissa stadganden i
övergångslagen. Ehuru de sålunda antydda nya bestämmelserna för
framtiden skola erhålla kommunallags natur, lärer upphävandet av gamla
väglagen i dess helhet böra ske i ett sammanhang, vid det förhållande
att nämnda lag med avseende å sättet för dess stiftande är att betrakta
såsom civillag, vilken alltså, jämväl vad angår nyss antydda delar, måste
upphävas i den för sådan lag stadgade ordning.

Från regeln att den nya väglagen skall tillämpas från och med
år 1922 hava emellertid måst göras vissa avvikelser, om vilka närmare
avhandlas i Övergångslagens nu ifrågavarande avdelning. Exempelvis
må här endast hänvisas till bestämmelserna i 3 § rörande vägarnas
klassifikation samt i 4 och 5 §§ rörande fortbeståndet under längre eller
kortare tid av vissa redan under den nuvarande ordningen gällande
förhållanden. Vad särskilt angår den nya lagens stadganden om förundersökning
för anläggning av väg, om allmän uppskattning av kostnaden
för vägunderhållet och om beskaffenheten av hjul å fordon, som
användes å väg, har, av skäl till vilka kommissionen vid redogörelsen
här nedan för 7, 9 och 11 §§ återkommer, befunnits ändamålsenligt att
låta den nya lagens bestämmelser träda i kraft, i förstnämnda två avseenden
redan den 1 januari 1921 och i det sistnämnda, dock med viss
modifikation, först samma dag år 1925.

Vad därefter angår tidpunkten för upphävande av nu gällande
väglag har kommissionen ansett sig böra föreslå, att vissa bestämmelser
i densamma sättas ur kraft redan i samband med den nya lagens utfärdande.
Dessa bestämmelser återfinnas i väglagens 62 § och avse dels
dispositionen av så kallat överskott i vägkassan, dels ock rättigheten
att för vägkassans räkning upptaga lån.

Av skäl, som under 2 § här nedan anföras, har kommissionen för
sin del funnit sig böra föreslå, att de enligt nya lagen bildade väghållningsdistrikten
skola övertaga i stort sett alla tillgångar och skulder, som
vid lagens införande må tillkomma de äldre distrikten. I kraft härav
skola jämväl de vid nämnda tid befintliga överskottsfonderna övergå
å de nya distrikten och redovisas såsom tillgång i landstingsvägkaesan.
I övergångslagens förevarande paragraf hava nu inryckts bestämmelser
till förebyggande, såvitt möjligt, av att vederbörande gamla
distrikt, inför utsikten att få sina överskottsfonder indragna eller bliva
kvitt sina skulder, vidtaga sådana åtgärder, att, under tiden mellan
lagens utfärdande och dess ikraftträdande, överskotten konsumeras,
respektive nya skulder göras. Vad överskotten beträffar är ju visser -

ligen deras disposition beroende av Konungens befallniugshavandes
prövning, men, om ingenting i motsatt riktning stadgades, vore
Konungens befallningshavande oförhindrad att under sagda mellantid
medgiva deras förbrukande i huru stor utsträckning som helst. Förmanen
av deras överförande såsom tillgång för de nya distrikten skulle
därigenom kunna bliva helt illusorisk. Enligt kommissionens tanke är
det emellertid både skäligt och billigt, att denna förmån blir effektivt
säkerställd i gengäld för de nya distriktens skyldighet att påtaga sig
de gamla distriktens skulder. 1 sådant syfte innehåller nu förslaget,
att Konungens befallniugshavandes befogenhet att medgiva överskottens
användande skall upphöra redan i och med den nya lagens utfärdande.
Överskotten skola emellertid i enlighet med gamla lagens bestämmelser
allt fortfarande intill nya ordningens införande bokföras i vederbörande
vägkassas räkenskaper såsom särskilda fonder. Lika viktigt är, att de
gamla distriktens skulder icke före distriktsförändringen onödigtvis ökas.
Vad 62 § väglagen innehåller om underställning till Konungens prövning
av beslut om upptagande av lån för vägkassans räkning synes icke
innebära tillräcklig garanti mot missbruk i förevarande avseende. Stadgandet
avser nämligen endast lån, ställt på längre återbetalningstid än
två år, och utesluter alltså icke, att vägkassan kan vid tiden för sammanslagningen
hava åsamkats en betydande skuldbörda, balanserad på tillfälliga,
korta lån. Med hänsyn härtill har underställningsskyldigheten
nu i förslaget ansetts böra utvidgas till att omfatta varje lån, som efter
nya lagens utfärdande för vägkassans räkning upptages. Till den ändan
har i förevarande paragraf i förslaget föreskrivits, att rätten för de
väghållningsskyldiga att utan Klinik Maj:ts prövning och fastställelse
för vägkassans behov upptaga lån skall upphöra att gälla från tiden för
den nya lagens utfärdande.

De i paragrafens sista stycke upptagna bestämmelserna betingas
av det förhållande, att kommissionen i sitt förslag icke grundat vägunderhållet
på någon vägdelning mellan särskilda fastigheter. Vägdelningar
förrättade enligt nu gällande lag skola följaktligen med kommissionens
system för framtiden komma att förlora all betydelse. Det
har vid sådant förhållande befunnits angeläget förhindra att vägkassorna
och i vissa fall jämväl statsverket betungas med de onödiga och i de
flesta fall synnerligen avsevärda kostnader, som för dem skulle uppstå,
därest ny allmän vägdelningsförrättning kunde under tiden närmast före
den nya lagens ikraftträdande komma till utförande. Av sådan anledning
stadgas nu, att förordnande om ny vägdelning enligt 36 § gamla lagen
icke- må meddelas efter nya lagens utfärdande, ävensom att, därest

sådant förordnande blivit tidigare meddelat, alla vidare åtgärder för förrättningens
utförande skola från och med samma tid inställas.

Stadgandet avser enligt sin lydelse allenast vägdelning enligt 36 §
väglagen. Vad åter angår de i 45 § samma lag omförmälda partiella
vägdelningarna, vilka ju i regel försiggå under vida enklare och mindre
kostsamma former, föreligger intet skäl att förbjuda jämväl sådana delningars
verkställande under tiden före den nya lagens trädande i kraft.
Förslaget lägger alltså intet hinder för dylika delningars förrättande
under tiden intill den 1 januari 1922.

2 §.

1 fråga om den vägkommunala indelningen i riket innebär kommissionens
system för landsbygdens vidkommande synnerligen genomgripande
förändringar, tvångsförändringar i stor stil över hela linjen,
att inträda i huvudsak redan i och med den nya väglagens införande.
Å ena sidan skola nybildas större vägkommuner, de nya väghållningsdistrikten
på landet, omfattande landstingsområdena med undantag av
städerna samt de stadsliknande samhällena. Å andra sidan skola dessa
sistnämnda samhällen, vart för sig, bliva egna vägkommuner. Frånsett
något enstaka fall, då municipalsamhälle redan nu utgör eget väghållningsdistrikt
(Boden), skola alltså de nuvarande väghållningsdistrikten upplösas.
Indelningsändringens karaktär i övrigt framträder olika allteftersom det
nuvarande distriktet omfattar jämväl något eller några samhällen av
ifrågavarande slag eller ej. I det senare fallet uppgår distriktet odelat
i den nybildade större vägkommunen, landstingsdistriktet. I det förra
fallet åter innebär ändringen en delning av det gamla distriktet så, att
huvudparten av dess område tillägges det nyssnämnda större distriktet,
varemot de inom det gamla distriktet belägna samhällena skola vart
för sig med eget område bilda särskilda vägkommuner.

Men systemet innefattar också en serie av framtida vägkommunala
indelningsändringar, nämligen i fråga om alla sådana samhällen av
ifrågavarande slag, vilka först framdeles under den nya ordningen kunna
uppstå. Varje sådan ändring innebär då en utbrytning av visst område
från det större väghållnings- (= landstings-) distriktet för att bilda egen
vägkommun. Till denna grupp av indelningsändringar skall kommissionen
längre fram återkomma.

Beträffande de redan i och med den nya väglagens införande givna
vägkommunala nybildningarna, är nu frågan den, i vad mån och på
vad sätt dessa skola av förevarande lagstiftning regleras utöver-vad

som redan skett genom det principala stadgandet i 15 § i förslaget till
lag om allmänna vägar på landet, att landstingsområdet med undantag
av varje dithörande stad och köping ävensom annan ort, för vilken
lagen angående stadsplan och tomtindelning äger tillämpning,1 skall
utgöra ett väghållningsdistrikt. Att dessa köpingar och andra samhällen
tillika skola därefter vart för sig bilda egna vägkom muner, är
visserligen icke utsagt i detta sammanhang, där det givetvis icke har
sin plats, men är av kommissionen avsett, och skall särskilt förklarande
därom ingå i blivande förslag till ordnande av dessa samhällens allmänna
vägväsen. Indelningsändringen blir således i intet fall resultatet av
något administrativt förfogande eller i något avseende beroende på kommunernas
medbestämmanderätt. Det kan således icke heller vara tal
om några särskilda bestämmelser om förutsättningarna för indelningsändringens
genomförande eller om ordningen för dess åstadkommande.
Det är endast regleringen av dess följdverkan, avvecklandet av de gamla
distriktens ekonomi och vad därmed äger sammanhang, som nu kan
påkalla uppmärksamhet.

De gamla distriktens tillgångar äro av varjehanda slag: rätt till
vägmark, grustag och stenbrott, förråd av väglagningsämnen och redskap,
färjefarkoster och dylikt^ävensom vägkassornas penningemedel, fordringar
och värdehandlingar. Å andra sidan hava distrikten, utom den offentligrättsliga
förpliktelsen att bygga och underhålla sina vägar, jämväl skulder
i privatekonomisk mening, av vilka huvudparten avser upptagna lån för
vägbyggnader.

Om vägkassornas finansiella ställning i stort sett får man en föreställning
genom följande ur jordbruksdepartementets vägstatistiska meddelanden
för år 1915 hämtade översikt.

1 Att denna lag numera är ersatt genom nyare lagstiftning se sid. 76.

Län 1	Överskott i vägkassorna enligt 62 § väglagen vid årets slut	Annan be-hållning i vägkassorna vid årets slut	Vägkassor-nas skuld vid årets slut
Kr	Kr.	Kr.
Stockholms ..................	268,297	135,356	83,721
Uppsala ........................	37,247	22,707	1,061
Södermanlands...............	14,201	175,674	17,427
Östergötlands ..............	241,581	177,381	127,707
Jönköpings ..................	277,351	152,593	8,264
Kronobergs ..................	547	32,217	48,784
Kalmar ........................	118,647	99,905	12,640
Gottlands .....................	—	27,203	- 1
Blekinge.......................	108,464	'' 36,801	7,576
Kristianstads ...............	37,582	244,877	229,938
Malmöhus .....................	380,748	324,278	38,024
Hallands .....................	30,257	115,393	33,000
Göteborgs och Bohus......	185,588	175,724	199,697
Alvsborgs .....................	60,142	163,335	164,746
Skaraborgs ..................	29,578	158,768	184,710
Värmlands ..................	58,812	199,800
Örebro ........................	51,079	74,939	16,144
Västmanlands ...............	74,449	116,163	13 003
Kopparbergs..................	54 604	372 379	316,121
Gävleborgs ..................	33,279	201,590	63,906
Västernorrlands ............	6,240	521,736	337,106
Jämtlands .....................	24,149	193,544	171,748
Västerbottens ...............	23,618	129,710	293,550
Norrbottens ..................	132,714	316,419	792.728
Summa	2,249,174	4,168,492	3,161,601

I fråga om de gamla vägkassornas överskottsmedel får kommissionen
i detta sammanhang erinra följande.

Enligt 60 § i den nu gällande väglagen skall vägskatten bestämmas
på följande sätt. Uppskattade kostnaden för underhåll av all indelad
väg inom distriktet skall, efter avdrag för bidraget av statsmedel, fördelas
på de till vägunderhåll in natura förpliktade vägfyrkar, varefter det
belopp, som enligt denna fördelning på varje sådan fyrk belöper, såsom
vägskatt påföres varje annan vägfyrk. Vad därutöver erfordras för bestridande
av vägkassans utgifter enligt den fastställda utgiftsstaten påföres
samtliga vägfyrkar till lika andel för en var av dem. Om den
nyss omförmälda särskilda uttaxeringen på icke-naturafyrkarna i följd av
dessas förhållandevis stora antal beräknas lämna i intäkt mera än som
motsvarar vägkassans utgiftsbehov, erfordras ej någon allmän uttaxering
enligt den senare punkten på alla vägfyrkar över lag. Nu inträffar
emellertid icke sällan, att den första uttaxeringen lämnar mera än som

åtgår för vägkassans utgifter för budgetåret, och det är deri såmedelst
uppkommande skillnaden som kommer att bilda överskottet i vägkassan
i väglagens mening. Uttrycket »överskott i vägkassan» har följaktligen
en teknisk betydelse, ej att sammanblanda med annan behållning av inkomster
utöver utgifter.

Angående dispositionen av sådant överskott återfinnas bestämmelser
i 62 § första stycket väglagen. Ursprungligen hade detta lagrum följande
lydelse:

»Uppkommer överskott i vägkassan sedan de i 53 § omförmälda
behov blivit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshavande,
på förslag av vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldigas hörande, förordna
om överskottets användande för gruudförbättring av vägarna,
och, s<>dan överskottet härför icke vidare erfordras, jämväl till lindring
av väghållnings besväret i dess helhet.»

Genom lagen den 20 juni 1905 tillädes följande punkt:

»Överskottet skall i vägkassans räkenskaper särskilt bokföras.» —

Vid 1913 års riksdag väcktes en motion om sådan ändring i
första stycket av ovannämnda paragraf, att orden »sf*dan överskottet
härför icke vidare erfordras» skulle utgå. Konungens befallningshavande
skulle alltså äga förordna om överskottsmedlens disposition till lindringav
väghållningsbesväret i dess helhet utan någon utredning om medlens
obehövlighet för vägarnas grundförbättring. Till stöd härför åberopades
väsentligen hurusom överskottsbildningen i vissa distrikt antagit sådana
proportioner, som icke stode i skäligt förhållande till det behov, varför
överskottsmedlen i främsta rummet avsetts.

Riksdagen biföll denna motion och den sålunda av riksdagen för
dess del vidtagna lagändringen godkändes av Kungl. Maj:t. I överensstämmelse
härmed utfärdades lag i ämnet den 14 januari 1914.
Som en följd därav torde man kunna antaga, att någon väsentligare
ökning av överskotts fonderna under den tid, som skulle återstå till den
nya lagens trädande i kraft icke skulle vara att motse. Ä andra sidan
torde det icke hava varit den nyssnämnda lagens mening, att de redan
då uppsamlade överskottsmedlen skulle få disponeras annat än i överensstämmelse
med paragrafens ursprungliga lydelse.

Beträffande nu frågan, huru i anledning av de gamla distriktens
av systemförändringen i varje fall påkallade upplösning skall förfaras
med deras tillgångar och förpliktelser, kan till en början fastslås, att
sådana tillgångar, vilka bestå i rätt till vägnåark eller annan fast egendom,
böra utan vidare övergå på de nya vägkommunerna var för dess
område. Denna grundsats torde vara i full anslutning till nu rådande
Vägkommissionen. II. 13

praxis vid indelningsändring emellan olika väghållningsdistrikt. Likaså
är klart, att den offentligrättsliga förpliktelsen att bygga och underhålla
vägar måste för framtiden åvila de nya distrikten vart för dess område.
Frågan om skjddigheten att utföra beslutade men e j färdigsi bilda nya
vägbvggnadsarbeten blir tillfälle att något beröra i det följande.

Återstår förhållandet med vägkassornas tillgångar och skulder.
j\Ian synes därvid kunna hava anledning att göra åtskillnad mellan å
ena sidan de fall, då de gamla distrikten skola odelade uppgå å vederbörande
nya landstingsdistrikt, och å andra sidan de fall, då i anseende
till förekomsten av stadsliknande samhällen inom de gamla distrikten
dessa vart för sig skola delas på motsvarande landstingsdistrikt och ett
eller flera samhällen.

I fall av förstnämnda slag skulle det kunna vara en fråga, huruvida
icke tillgångarna och jämväl skulderna borde, i stället för att övergå
på den nya större vägkommunen i dess helhet, tilläggas det gamla
distriktet "såsom del av det nya. Detta skulle då innebära, att tillgångarna,
i den mån behållning kunde uppstå efter betalning av förefintliga
skulder, skulle i någon form tillgodoföra ma allenast skaitdragarna
inom det gamla distriktets område, genom utdelning eller fondbildning
till lindring i deras vägskatt eller dylikt, likasom att skulderna, i den
mån så behövdes, skulle återbetalas genom uttaxering allenast på dessa
skattdragare. Jämväl förpliktelsen att bekosta utförandet av vägbyggnadsarbeten,
vilka det gamla distriktet fått sig ålagt att verkställa,
skulle kunna bestämmas att åvila ensamt skattdragarna inom det
gamla distriktets område.

Givetvis skulle en anordning av nu angivna innebörd vinna tillämpning
likformigt för alla de gamla distrikten av hithörande grupp. Fn
differentiering med syfte att låta det ena distriktet behålla sitt överskott
men det andra icke, eller att låta det ena distriktets skattebörda utjämnas
på den större samfällighet en men det andras icke, borde uppenbarligen
vara utesluten. Några hållbara grunder för avgörandet kunde näppeligen
uppställas.

För egen d> 1 måste kommissionen ställa sig fullständigt avvisande
mot tanken på eu sådan reglering som nu sagts. Enligt kommissionens
mening böra alltså beträffande varje gammalt väghållningsdistrikt, som
odelat uppgår i motsvarande nya landstingsdistrikt, den förutvarande
kassans tillgångar och skulder — likasom jämväl förpliktelsen att färdigställa
beslutade nya vägflyggnudsarbeten — undantagslöst övergå på
det nya distriktet. En sådan universalsuccessiou står nämligen i bästa
överensstämmelse med den utjämningsprincip, som för indelningsändringen

ligger till grund. Erkännes den nuvarande distriktsindelningen hava varit
olämplig, så lärer följdriktigheten fordra, att man i sammanhang med
dess avskaffande så långt ske kali undanröjer jämväl de mindre lyckliga
konsekvenser, som ur densamma framvuxit, nämligen det missförhållande,
som äger rum därigenom att i vissa vägkassor hopat sig överflöd, under
det andra äro nedtyngda av skulder. Indragningen av överflödsmedlen
till och skuldernas övertagande av den gemensamma landstingsval kassan
innebär ingenting annat än en retroaktiv utjämning, varigenom forhållandet
så alt saga återföres till utgångsläget eller med andra ord,
från de nuvarande distriktens synpunkt, blir i stort sett detsamma som
om väghållningsbördan från början varit fördelad på de större samfalligheter,
på vilka den nu skall läggas. Och denna tillbakaverkande utjämning
synes vara fullt lika naturlig och beiättigad som den, vilken skall
hänföra sig till framtiden. Också lärer det vara i överensstämmelse med
kommunala nybilduingsprinciper, att tillgångar och förbindelser tillhörande
kommun, som förenas med annan kommun för att bilda ny
kommun, skola, såframt ej särskild uppgörelse i annat syfte träffas, något
som här ej bör komma i fråga, övergå till den nybildade kommunen.

Nu följer att behandla regleringsfrågan för det fall, att ett gammalt
distrikt skall delas på det nya landstingsdistriktet och uågot eller några
inom det förra belägna stadsliknande samhällen. Skola nu den gamla
vägkassans tillgångar och skulder bliva föremål för någon slags fördelning
mellan de nya vägkommunerna eller skola de även i detta fäll
övergå på landstingsdistriktet? Ett tredje alternativ, nämligen att sagda
tillgångar och skulder eller den del därav, som icke skulle tilläggas
samhället eller samhällena, skulle tillkomma allenast den i landstingsdistriktet
uppgåugna delen av det gamla distriktet och icke landstingsdistriktet
i dess helhet bör med hänsyn till vad här ovan anförts vara
uteslutet.

Om den nyss berörda frågan synas meningarna kunna vara nog
så delade.

I den tidigare väckta, av kammarkollegium i utlåtande den 28
april 1911 behandlade frågan om lagstiftning angående en allmän utbrytning
av samhällena från de nuvarande distrikten1 hava i vederbörande
yttranden uttalats ganska olika åsikter rörande villkoren vid en sådan
utbrytning; och tillåter sig kommissionen, till ämnets belysande, ur
kollegii redogörelse för innehållet i berörda yttranden återgiva följande.

Se härom kommissionens betänkande I. del 1, sid. 160—181.

100

»Från åtskilliga håll har man i de avgivna svaren velat göra
gällande, att några allmängiltiga regler för upplösningen av sambandet
icke gärna kunde fastställas, då förhållandena i särskilda fall kunna
vara betydligt olika. I stället hänvisar man antingen på godvillig uppgörelse
i varje särskilt fall mellan de båda parterna med godkännande
av länsstyrelse, eller också på en likvidation av skiljenämnd, rörande
alla av skilsmässan föranledda ekonomiska frågor.

Emellertid synes man i allmänhet hava tänkt sig vissa legala bestämmelser,
genom vilka nämnda frågor utan vidare skulle regleras.

Vad därvid först beträffar frågan om huru förfaras skall med förhandenvarande
överskott eller skuld i vägkassun vid den tidpunkt, då utbrytningen
sker, saknas visserligen ej målsmän för den uppfattning,
att både överskott och skuld böra stanna på den kvarvarande delen av
distriktet. Denna åsikt omfattas emellertid av blott några få, huvudsakligen
från samhällenas sida. Ganska allmänt företrädd är däremot
den mening, att såväl överskott som skuld böra efter någon lämplig
proportion fördelas mellan samhället och distriktet. Kördelningsgrunden
anses därvid böra bliva vägfyrktalet, varvid dock från åtskilliga håll
erinras, att man lämpligen bör avse medium av detta fyrktal för eu
viss ej alltför kort följd av år — exempelvis fem eller t. o. m. tio år
— närmast före utbrytningen. I några yttranden förordas åter en annan
fördelningsgrund såsom mera rättvis, nämligen förhållandet mellan —
enligt olika förslag — antingen våglängderna inom respektive områden,
eftersom överskottet är avsett till grund förbättringar, eller den uppskattade
kostnaden för vägunderhållet, å ena sidan inom samhället —
alternativt så att även dess gatukostnader inbegripas — och å andra
sidan inom den återstående delen av distriktet.

Emellertid göres i många yttranden åtskillnad mellan överskott
och skuld. Om samhällets plikt att övertaga behörig del av den senare
hyser man ej tvekan, men överskottet, menar man, bör odelat kvarstanna
hos den återstående delen av distriktet. Såsom skäl för denna
åsikt, vilken omfattas av vederbörande väghållningsskyldiga i ett jämförelsevis
stort antal distrikt och även biträdes i yttranden från flera
länsstyrelser, frambålles huvudsakligen, att distriktet billigtvis bör få
åtnjuta denna förmån som ett slags vederlag — om ock i många fall
otillräckligt — för mistningen av skattebidragen från samhällets i regel
talrika vägfyrkar, att utbrytningen kan föranleda för distriktet särskilda
utgifter såsom för ny vägdelning o. s. v., att däremot samhället erhåller
så stora fördelar genom befrielse från deltagande i distriktets väghållning,
att det skäligen bör vidkännas någon uppoffring därför; att över -

101

skott lagligen ej får användas för annat ändamål än vartill det uppsamlats
nämligen för grund förbättring av distriktets vägar, därav knappast
någon avsevärd del faller inom samhället, ävensom att utbrytningen,
om överskottet skulle utskiftas, erhölle tillbakaverkande kraft, något
som icke kunde vara riktigt.

Enligt en av rätt många samhällen framförd mening borde samhällets
skyldighet att bidraga till gäldandet av vägkassans vid utbrytningen
befintliga skuld skäligen begränsas till fem år, under vilken tid,
men icke längre, samhället alltså borde deltaga i skuldens amortering
och förräntning. I något yttrande göres även den reservation, att lån,
som av vägkassan upptagits för bestridande av större extra ordinarie
utgifter, som beslutats efter den 1 januari 1910, bör gäldas av den part,
till vars huvudsakliga gagn företaget må anses lända.

Angående verkställande av distriktet åliggande, men vid utbrytningen
ej slutförda vägbyggnadsarbeten uttalas i allmänhet den mening, att återstående
kostnaden för och verkställigheten av dessa bör drabba det
odelade distriktet, och att sålunda även samhället bör häri taga del
efter samma grund, som skulle gälla för fördelning av skuld i vägkassan,
helst dessa arbeten beslutats under förutsättning av bidrag även från
samhället. Härvid ifrågasättes även, att utbrytningen icke skulle få äga
rum förrän sådana arbeten vore fullbordade och betalta, eller åtminstone
att någon delning av vägkassans tillgångar dessförinnan icke borde få
ske. ö vergångstiden borde därför också sättas så lång, att ifrågavarande
arbeten kunde föras till slut före dess utgång. I sammanhang härmed
bär man också velat begränsa samhällets deltagande till en viss lämplig
tid framåt d. v. s. .till företag, som fullbordas inom två, tre eller fem
år vare sig från utbrytningen eller ikraftträdandet av en blivande lagändring
i ämnet. I övrigt föreslås, att skyldigheten skall vara bunden
vid den förutsättning, att beslutet om respektive byggnadsföretag skall
vara meddelat före icke allenast utbrytningen utan själva promulgeringen
av den blivande lag, i kraft varav utbrytningen skulle fa äga rum, eller
t. o. m. före någon viss ännu tidigare dag, t. ex. 1 augusti 1909, den
1 januari 1910 eller 1911 eller den dag, då riksdagen antagit en eventuell
lagändring i förevarande ämne eller ’den tidpunkt, då ifrågavarande
ärende första gången genom framställningen till statsmyndigheten blev
aktuellt’. En sådan tidsbegränsning förmenas ur samhällets synpunkt
nödvändig ’då vägstämman, där landsbygdens representanter äro i majoritet,
eljest med hänsyn till den förestående utbrytningen lätt skulle
kunna inveckla distriktet i vittutseende företag, vilka skulle kunna göra
samhällets fördelar av utbrytningen alldeles illusoriska’. Understundom

102

formuleras begränsningen antingen så, att samhällets förpliktelse endast
bör gälla sådana företag, som redan äro påbörjade eller skola komma
till utförande samma år som utbrytningen sker, el''er ock så, att planer
och kostnadsförslag för företagen böra vara upprättade före år 1910 och
beslut cm utförandet fattas inom fem år efter skilsmässan.

Emellertid hävdas i åtskilliga yttranden den mening, att omsorgen
om och ansvarigheten för fullgörande av meranämnda arbeten bör i
och med utbrytningen åvälvas den part, inom vars område den motsvarande
vägen ligger. Detta i betraktande av, att löretaget närmast
gagnar honom. Att samhället sålunda bär genom utbrytningen omedelbart
gå fritt från skyldighet att deltaga i vägbyggnader inom det återstående
distriktet motiveras även därmed, att samhället bör avstå från

sin del i vägkassau; att rättvisan strängt taget fordrade, att samhället
redan i och med sin uppkomst såsom sådant bort urskiljas från distriket;
samt att frågan för övrigt är av mindre betydelse, enär statsbidrag till
största delen av kostnaden ju i regel får åtnjutas.

I fråga om behovet av bestämmelser i and''a än ovan angivna
hänseenden vid en utbrytning framhållas i olika yttranden åtskilliga önskemål.

Flera vägstvrelser och vng-tämmor påyrka mer eller mindre kategoriskt
rätt för kvarvarande del av distrikt att av det utbrutna samhället
undfå fullt vederlag, eventuellt genom årlig avgift, för den minsk ning

i inkomst, som distriktet genom utbrytningen lider. Fn kronofogde
anser samhällets förpliktelse i detta avseende lämpligen böra
avbördas därigenom, att samhället under någon viss övergångstid efter
utbrytningen lär betala halv vägskatt. Enligt en länsstyrelses åsikt
bör vederlaget motsvara distriktets ’nettoförlust’. Tanken på vederlag
har även fått sitt uttryck i ett förslag, att samhället borde för all framtid
påtaga sig underhållet till någon viss lämplig väglangd av sådana
distriktets allmänna vägar som aro belägna närmast utanför samhällets
område, eller åtminstone lämna bidrag till det i regel svårare underhållet
av dylika vägsträckor.

1 anslutning härtill förmenas också, att, där större bro är belägen
i gränsen mellan samhällets och det övriga distriktets områden underhållet
av sådan bro bör i sin helhet åligga samhället.

För såvitt samhällets utbrytning nödvändiggör ny vägdelning,
anses kostnaden därför böra gäldas av det odelade distriktet och fördelas
mellan de båda parterna efter vägfyrktalet vid utbrytningen.
Undantagsvis påyrkas dock, att hela kostnad n skall stanna på samhället.

Vidare anses, att det odelade distriktets .vägkassa bör bära kost -

103

nåden för försittande i laggill skick av de inom den kvarvarande delen
av distrikten belägna broar och färjor. Med*avseende å större broar
inom samhällets område påfordras en liknande förmån för samhället.

1 ett och annat yttrande betonas, att det av samhället öve''tågna
vägunderhållet inom dess område även bör avse vintervägliållningen,
om än med den modifikation, att gällande plogla. sindelning bör äga
bestånd intill dess ny reglering av vintervägliållningen inom den kvarvarande
delen av distriktet kommer till stånd.

Grustag, som äro avsatta och förvärvade för det odelade distriktets
räkning, anses — enligt olika förslag — böra antingen förbliva båda
parternas gemensamma egendom eller tillfalla uteslutande den återstående
delen av distriktet eller ock genom någon fördelning så disponeras, att
samhället får åtminstone något av grustagen på sin lott.

Beträffande i övrigt distriktets tillhörigheter av väganläggningar
och dithörande anordningar anses vardera parten böra utan vidare
erhålla äganderätt till sådana anläggningar och anordningar, som hänföra
sig till dess område. Från samhällenas sida formuleras kravet
härutinnan i många yttranden så, att ’på samma gång som samhälle
övertager ansvaret för väghållning inom sitt område äganderätten till
allmänna vägar och till mark inom samhället, som förvärvats för väganläggning,
ävensom broar, stängsel m. m. utan ersättning överflyttas
på samhället’. Fn kronofogde anser det dock kunna ifrågasättas, huruvida
ej samhället borde till vägkassan yälda någon ersättning för inom
samhället belägen bro, som för vägkassan dragit särskilt betydlig anläggningskostnad.
Enligt en länsstyrelses mening åter bör äganderätten
till allmän väg inom samhälle, i den mån den ej ingått i gatumark,
anses ''fortfarande tillhöra kronan’.

Samhällets äganderätt till en gammal allmän väg inom dess område
anses av en kronofogde böra genom lämpliga bestämmelser i den
allmänna samfärdselns intresse begränsas, så att samhället icke må
kunna genom förändringar i gatusystemet igenlägga vägen för allmän
trafik.»

Kammarkollegium har, med hänvisning på sitt förslag om en utbrytning
i särskilda fall, beroende på vbsa angivna förutsättningar, av
samhälle från väghållningsdistrikt efter ansökning hos Kungl. Majit, i
anslutning därtill anfört följande.

»Vid ett ordnande av utbrytningsfrågan på sätt kollegium nu tillåtit
sig föreslå torde för varje särskilt fall i sammanhang med nådigt beslut
i huvudfrågan även böra av Kungl. Majit bestämmas de närmare villkoren
för upplösning av gemensamheten mellan samhället och distriktet.

104

Några allmängiltiga detaljerade regler om dessa villkor synas, i anseende
till de vitt skiljaktiga* förhållanden, som i olika fall bär kunna möta,
knappast böra uppställas, utan torde det böra få bero i första rummet
på överenskommelse och i brist därav på en skälighetsprövning vad som
därvid borde fastställas till efterrättelse. Förfarandet torde med andra
ord bliva detsamma som nu äger rum i avseende å frågor om överflyttning
av område från landsbygd till stad. Emellertid iöreställer sig
kollegium, att alla de förhållanden, som vidrörts vid redogörelseu här
ovan i fråga om villkoren för en utbrytning med avseende å avvecklingen
av gemensamheten mellan samhället och distriktet, härvid
skola, i den mån anledning därtill förekommer, bliva föremål för beaktande.
»

För egen del får kommissionen till en början framhålla, hurusom
en utskiftning av respektive gamla distrikts tillgångar och skulder
här endast i ringa mån skulle kunna förväntas bliva reglerad genom
någon godvillig uppgörelse mellan de båda intresserade vägkommunerna,
samhället och landstingsdistriktet. Indelningsfrågan föreligger
nämligen enligt kommissionens förslag icke alls på samma sätt som
kammarkollegium på sin tid avsåg. Eller rättare, den föreligger nu
icke alls, ity att indelningsändringen skall genom själva lagen fastslås
såsom ovillkorligt given. Så länge ändringen skall konstitueras endast
genom ett administrativt förordnande, beroende — där ej förhållandena
anses kunna motivera en tvångsförändring — väsentligen på de intresserade
kommunernas medverkan och medbestämmande i fråga om
villkor, har givetvis en uppgörelse dem emellan om dessa villkor
betydelse såsom förutsättning för hela huvudfrågans lösning. Den
sidan, som är närmast intresserad av denna lösning, kan då hava anledning
att till motsidans förmån göra ganska långt gående medgivanden,
som eljest icke skulle komma i fråga. Nu åter, då indelningsändringen är
av lagen själv stadgad, förefinnes tydligen icke ett sådant intressemoment,
och därmed förminskas givetvis utsikten för ett avtalsmässigt ordnande
av ändringens konsekvenser i ifrågavarande hänseende. Samhället har
här rimligtvis ingen anledning att, mera än landstingsdistriktet, avpruta
på sina anspråk.

Under sådana omständigheter skulle den närmaste praktiska utvägen
vara att, i överensstämmelse med vad som nu äger rum i fråga om
kommunala indelningsändringar i allmänhet, låta avgörandet om delningen
av den gamla vägkommunens tillgångar och förbindelser, i den
mån frågan härom ej tilläventyrs skulle lösas genom överenskommelse,
ankomma på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. I lagen

105

»kulle dä endast inrymmas stadgande om dylik befogenhet för Kung],
Maj:t. Kommissionen har ursprungligen också tänkt sig eu sådan
anordning men sedermera funnit sig böra övergiva denna tanke och i
stället lägga förslaget så, att lagen själv skall fullständigt ordna delningsfrågan
genom upptagande av dithörande materiella bestämmelser, vilka —
då man av förut anfört skäl icke här kan bygga på någon uppgörelse
mellan vederbörande — skola omedelbart av sig själva träda i tillämpning.
Åt den såmedelst reglerade avvecklingen av den gamla vägkommunens
ekonomiska förhållanden, i vad angår frågan om delning
av dess tillgångar och skulder mellan samhället och laudstingsdistriktet,
beredes härmed givetvis på enklaste sätt full rättsgiltighet. Efter vad
kommissionen numera inhämtat, lärer den år 1913 tillsatta s. k. kommunala
nybildningskommittén hava för avsikt att inråda sitt blivande
förslag, vilket endast torde komma.att syssla med primärkommunerna,
på motsvarande sätt, allenast med den skiljaktighet att vederbörande
lagbud här skola gälla blott subsidiärt för det fall att en i första hand
avsedd uppgörelse mellan de intresserade kommunerna icke annorlunda
bestämmer.

Härmed är man inne på själva sakfrågan. Åven här måste man
tänka sig en enhetlig reglering över hela linjen. Beträffande först vägkassornas
aktiva, finner man dem i vägstatistiken (se översikten sid. 96)
redovisade under två titlar: »Överskott i vägkassorna enligt 62 § väglagen
vid årets slut» och »Annan behållning i vägkassorna vid årets
slut». För överskottsfondernas begrepp och ändamål är ovan redogjort.
»Annan behållning» utgör ett årssaldo av inkomster, beroende på att
beräknade utgifter under året antingen blivit mindre än de i staten upptagits
eller ock kommit att överstå till nästa år, såsom fallet kan vara
med tillgodohavanden åt entreprenörer, ersättning åt snöploglag och
dylikt. Denna behållning innestår endast tillfälligtvis i vägkassan, då
den skall tagas i anspråk för utgifterna redan under nästföljande år.

Överskottsbildningen i vägkassorna synes i regel förekomma endast
inom sådana distrikt, till vilka höra något eller några av de stadsliknande
samhällena. Detta sammanhänger därmed, att inom dessa distrikt en
större mängd av de vägskattepliktiga men ej till vägunderhåll in natura
förbundna beskattningsföremålen äro till finnandes just inom sådana
samhällen. Man torde alltså kunna såsom allmän regel fastslå, att det
till väsentlig del är genom samhällenas egna vägskattebidrag som överskotts
fonderna samlats. Det kunde då synas obilligt, om samhållena
vid avvecklingen skulle gå miste om all andel i de3sa medel. I stället
borde, kan man tycka, desamma efter någon skälig grund fördelas mellan
Vägkommissionen. II. 14

106

varje vederbörande samhälle och landstingsdistriktet, i vilket avseende
förhållandet mellan samhällets vägfyrktal, å ena, och vägfyrktalet för
återstoden av det motsvarande gamla väghålluingsdistriktet, å andra
sidan, närmast skulle erbjuda sig till fördelningsgrund.

Emellertid måste frågan ses även ur andra synpunkter. Överskottsfondernas
bildande är i själva verket ingalunda att betrakta som
eu prestation ensamt eller i huvudsak från samhällenas sida. Alla vägfyrkar
inom det gamla distriktet hava därtill bidragit i lika män, jordbruksfvrkarna
därigenom att de fått utgöra naturaväghåIlning till större
värde än som skulle på dem belöpt i händelse distriktets hela väghållning-kostnad
lika fördelats på alla vägfyrkarna utan åtskillnad. I
de flesta fall skulle också vid en sådan fördelning av överskottsmedlen,
som nyss omtörmälts. huvudparten stanna på den del av det gamla
distriktet, som återstode efter samhällets frånskiljande. Något rättsligen
grundat anspråk på utbekommande av någon de! av ifrågavarande
fonder kan samhället givetvis icke hava. Då fonderna icke
uppkommit genom sammanskott utan genom skattebidrag, som, låt vara
i följd av en mindre lämplig lagstiftning, måst uttagas utöver skattebehovet,
får det väl anses otvivelaktigt, att medlen nu kunna utan att
träda någons rätt för nära av ny lagstiftning fritt disponeras. Detta
så mycket hellre som det numera icke ens vore möjligt att återbära
medlen till de ursprungliga bidragsgivarna. Syftet med den förutnämnda
fördelningen, vilken rimligtvis skulle vara uttryck för billigheten
av en sådan återbäring, kan därför icke realiseras. Vad på samhället
därvid belöpte skulle, i den mån detta vore ägnat att åstadkomma
lindrigare beskattning, tiilgodokomma helt andra skattdragare än dem,
som på sin tid fått vidkännas de överskottsbildande skattebidragen.

Här torde jämväl böra beaktas det av lagstiftaren från början
avsedda ändamålet med överskottslöndernas användning, nämligen vägarnas
grundförbättring. Det först i senare tid, genom 1H14 års lagändring,
i detta avseende medgivna alternativet »till lindring av väghållningsbesväret
i dess helhet» torde här kunna frånses. Nu förhåller
det sig så, att det allmänna vägnätet inom det gamla väghåfluingsdistriktet
till högst obetydlig del faller inom områdena för distriktets
samhällen. Kammarkollegium har beräknat underhållet av vägarna inom
samhällena till högst två procent av distriktens hela vägunderhåll. Det
skulle då vara föga överensstämmande med lagstiftarens tanke, om
samhällena icke dess mindre skulle få vara med om överskottsmedlens
delning, åtminstone om sådan skulle ske efter vägfyrktalet. Här skulle
man i stället och med större fog kunna kräva en annan fördelnings -

107

grund, nämligen respektive våglängder. Det synes emellertid icke vara
mycken anh dning till ett lagstadgande av sådant innehåll, efiersom vid
nyss anförda förhållande i de allra flesta fall resnltatet i tillämpningen
ändock måste bliva, att medlen så gott som helt och hållet börda tillföras
landstingsdistriktet.

Jämväl må pipekas, att samhällenas befriande från deltagandet i
landsbygdens väghållningsbesvär utgör ett av dem själva livligt och
enhälligt eftertraktat önskemål samt förty måste anses lör dem innebära
en betydande förmån. Åven ur denna synpunkt förefaller det fullt
rimligt, att överskottsmedlen odelade tillkomma landstingsdistrikten

Då av det ovan sagda framgår, såväl att hänsyn till beståndande rätt
icke förhindrar lagstiftaren att nu disponera de ifrågavarande medlen i
deras helhet till förmån för landstingsdistrikten som även att övervägande
sakliga skäl tala för en sådan anordning, har kommissionen
inrättat förslaget i överensstämmelse härmed.

Vad härefter angår vägkassornas förut omnämnda tillfälliga behållningar,
saknas anledning att vidtaga någon uppdelning, då dessa
medel i regel måste omedelbart konsumeras för utgifter, som hänföra
sig till vägkassornas sista budgetår före den nya ordningens inträdande.
Jämväl denna tillgång torde sålunda böra i sin helhet redovisas till
landstingsdistrikten.

Samma blir enligt förslaget förhållandet med övriga i de gamla
distriktens förmögenhet ingående realiserbara föremål eller rättigheter,
såsom inventarier och förråd för vägbyggnad eller vägunderhåll samt
varjehanda fordringar, även för ogulden vägskatt.

Vidkommande härefter de gamla vägkassornas egentliga skulder
torde, om, på sätt nu utvecklats, kassornas alla tillgångar skola
övergå på landstingsdistrikten utan rätt för samhällena att bekomma
någon andel därav, redan denna omständighet tala för, att samhällena
å sin sida befrias från all vidare betalningsskyldighet för ifrågavarande
skulder. Och billigheten härav blir så mycket större som skulderna i
huvudsak härröra från upptagna lån för vägbyggnader, av vilka endast
en högst obetydlig del — i många, kanske de flesta fall ingen del alls
— faller inom samhällenas områden.

Övriga skulder spela icke någon större roll. De hänföra sig egentligen
till sådant, som är avsett att bestridasmed vägkassornas tillfälliga
behålluingar. Då efter vad ovan är sagt berörda behållningar skola
oavkortade övergå till landstingsdistrikten, linnes ingen anledning att
icke förfara på samma sätt med dessa skulder.

Med frågan om skulderna sammanhänger på sätt och vis spörs -

108

målet om huru förfaras skall med det gamla distriktets skyldighet att
utföra en redan beslutad men ännu vid tiden för samhällenas utträde ej
fullbordad vägbyggnad. Om arbetet uteslutande hänför sig till den del av
det gamla distriktets område, som skall ingå i landstingsdistriktet, synes
det vara i sin ordning, att detta senare får helt svara för företagets utförande
och bekostande. För motsatt fall — som mera sällan torde
förekomma — skulle man kunna vara tveksam. Det kunde vara nog
så rimligt, att samhället självt finge ensamt vidkännas omsorgen om
vägens färdigbyggande inom sitt område, under deto landstingsdistriktet
finge svara för återstoden av byggnadsföretaget. Å andra sidan föreligger
knappt något fog för att behandla detta fall annorlunda än det
därmed i realiteten ganska nära jämförliga, att byggnaden väl hunnit
fullbordas före utbrytningen men det av distriktet för ändamålet upptagna
lån ännu i dess helhet återstår oguldet. Skall i det senare fallet
landstingsdistriktet övertaga hela skulden, torde det med samma skäl
kunna åläggas att i det hirra påtaga sig jämväl hela byggnadsarbetet
och kostnaden därför. Kommissionen har fördenskull och i betraktande
jämväl av frågans ganska ringa praktiska betydelse, vilken än mer
reduceras därigenom, att byggnadskostnaden till väsentlig del täckes av
statsbidrag, ansett sig icke behöva ifrågasätta någon uppdelning av
skyldigheten ens i nu berörda fall.

Resultatet av undersökningen blir alltså, att, såsom förevarande
paragraf innebär, de gamla väghållnirigsdistriktens samtliga tillgångar —
endast med det särskilda undantaget i avseende å rätten till vägmark
m. m. — ävensom deras förpliktelser, frånsett naturligtvis skyldigheten
att för framtiden bygga och underhålla de allmänna vägarna inom
respektive områden, skola vid den nya lagstiftningens ikraftträdande utan
någon utskiftning mellan samhällena och landstingsdistrikten tilläggas
de sistnämnda. Huru högst betydligt den förändrade indelningens
genomförande härigenom förenklas behöver ej framhållas. Regleringen
må kanske förefalla alltför summarisk, men genom vad som anförts
tror sig kommissionen hava visat, att genom densamma varken något
berättigat intresse, i varje fall icke något av praktisk betydenhet, förnärmas
eller eljest billighetens gränser överskridas.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida ej i sammanhang med
den av övergångslagens stadgande i hithörande del betingade indragningen
av förefintliga överskottsmedel till vederbörande landstingsvägkassor
föreskrift borde meddelas om dispositionen av dessa överskottsfouder.
Kommissionen anser denna fråga böra nekande besvaras. Tvångsbildning
av överskott i vägkassan, ett för skatteväsendet ganska enastående in -

lön

stitut, vars avskaffande liera gånger varit föremål för förslag, ingår
icke alls i kommissionens system, och redan ur denna synpunkt saknas
anledning att ifrågasätta någon inskränkning i landstingens frihet att
disponera över ifrågavarande medel för vägväsendet. Det ändamål,
vilket medlen i första hand skulle tjäna, nämligen vägarnas grundförbättring,
blir efter kommissionens förslag tillgodosett genom allmänna
tvingande föreskrifter om en högre vägstandard oberoende av huruvida
några överskottsfonder stå till förfogande eller ej. För övrigt föreligger
här en ren finansfråga, som med fullt förtroende kan överlämnas åt
landstingen att på ogen hand ordna. Man behöver säkerligen icke antaga,
att landstingen därvid skulle vil ja konsumera medlen för bestridande av
landstingsvägkassans löpande utgifter. Om de däremot skulle tagas i
anspråk för betalning av de gamla distriktens skulder, lärer mot en sådan
disposition så mycket mindre kunna vara att erinra, som densamma står
i bästa överensstämmelse med det utjämningssyfte, man vill vinna genom
det förändrade distriktssystemet. I övrigt erbjuda sig andra nära till
hands liggande behov. Så t. ex. anskaffande inom respektive landstingsdistrikt
av en mera omfattande uppsättning av moderna vägarbetsmaskiner
och redskap, såsom vältar, stenkrossar, vägskrapor, vägplogar
o. d., vilket allt, i den mån det ej erfordrades för landstingsvägstyrelsernas
egna vägarbeten, skulle kunna mot billig hyra utlånas till
kommunala vägstyrelser för att komma till användning vid deras vägunderhåll.
Jämväl kan påpekas lämpligheten därav, att medlen anlitades
för en första utbyggnad av det blivande första- och andra-klass vägnätet.
Huru som helst vill förslaget helt lämna denna angelägenhet åt landstingens
fria skön.

Angående förslagets garantier mot sådana förfoganden, genom vilka
under mellantiden från den nya lagöns utfärdande till dess ikraftträdande
de gamla distriktens överskottsmedel skulle kunna förbrukas eller deras
skulder onödigtvis ökas, hänvisas till 1 § med tillhörande motivering.

Då, på sätt ovan utvecklats och i nu förvarande paragraf stadgas,
de gamla distriktens tillgångar och skulder skola övergå på de nya, är
det en given sak att formlig redovisning härom skall från de gamla
vägförvaltningarnas sida presteras. I överensstämmelse härmed ålägger
förslaget i denna paragraf var och en av de gamla vägstyrelserna att
för landstingsvägstyrelsen i berörda avseende göra redo och räkning,
vartill givetvis också hör leverering av omhänderhavda medel. Den i
förslaget utsatta tid, ett halvt år från nya väglagens ikraftträdande, inom
vilk> n redovisningen skall avgivas, har synts kommissionen under alla
förhållanden kunna vara tillräcklig. Granskningen och godkännandet

av redovisningen blir landstingsvägstyrelseus ensak. Sistnämnda styrelse
blir för sina åtgöranden härutinnan inför landstinget ansvarig liksom
för varje annan sin förvalta ngsåtgärd. Med sålunda angiven ordning
erfordras icke någon särskild revision av de gamla vägstyrelsernas förvaltning
och vägkassornas räkenskaper för det sista året (1921) av de
gamla distriktens tillvaro; och är det sålunda utan ändamål att nämnda
års vägstämmor, såsom eljest skolat ske, utse några revisorer.

Vad beträffar den privaträttsliga verkan av skuldernas överflyttande
måste uppmärksammas, hurusom fordringsägaren ef t r förändringens
inträdande icke längre skall kunua hålla sig till det gamla distriktet utan
i stället får endast det nya till gäldenär. Det under andra förhållanden
nog så betänkliga i ett lagfästande av en dylik anordning bör enligt
kommissionens uppfattning här skäligen kunna alldeles frånses i betraktande
av den vida starkare ekonomiska bärkraft, som det nya större
distriktet i varje fall måste antagas komma att representera.

I det föregående har regleringsfrågan i anledning av samhällenas
utbrytning behandlats endast i avseende å de vid nya lagstiftningens
ikraftträdande redan såsom sådana bestående samhällena, vilka då skola
på en gång utsöndras från de nya vägkom muner na, laudstingsdisirikten.
Det återstår att något beröra förhållandet med sådana samhällen, som
först framdeles komma att uppstå och i anledning därav skola utbrytas
från sina respektive landstingsdistrikt. Kommissionen har tidigare tänkt
sig inrymmande i övergångslagen av vissa bestämmelser till närmare
reglering jämväl av denna utbrytning (närmast för ett legalt ordnande
av frågan om avveckling i varje särskilt fall av den före utbrytningen
bestående ekonomiska gemenskapen mellan den utbrutna delen av väghållningsdistriktet
och den återstående delen av detta). Emellertid har
kommissionen stannat för eu annan uppfattning, i det kommissionen
funnit, att dylika bestämmelser i själva verket icke torde vara av beskaffenhet
att överhuvud för närvarande behöva i lagstiftningsväg fastslås
och i varje fall icke synas kunna med rätt försvara sin plats i
övergångslagstiftningen. Beträffande de redan förhandenvarande samhällena
har förhållandet ställt sig annorlunda. Här har det synts nödvändigt
att legalt ordna den generella utbrytningens konsekvenser både
ur den synpunkt att de nya landstingsdistrikteus i deras egenskap avarvtagare
efter de gamla distrikten rättsställning gentemot de i ett slagutbrutna
samhällena måtte allmänneligen klargöras och vidare av det
skäl, att ett ordnande på administrativ väg utefter hela linjen av hit
hörande förhållanden svårligen skulle kunna, i anseende till mängden av

dessa ärenden, till den nya ordningens inträdande medhinnas. Dylika
skäl föreligga däremot icke med avseende å de lör framtiden successivt
och så att säga endast sporadiskt uppkommande iudelningsändringar
av förevarande slag. Vidkommande dessa synes man åtminstone tills
vidare kunna nöja sig med samma administrativa förfarande, som nu
gäller i fråga om bestämmandet av villkoren vid indelningsändringar i
allmänhet, desto hellre som man torde kunna utgå ifrån, att övergångslagens
motsvarande bestämmelser för de äldre samhällena utan vidare
skola tagas till analogisk tillämpning på de i framtiden mötande fallen.

Med avseende å tidpunkten för samhälles utbrytning torde emellertid
böra beaktas, att denna tidpunkt givetvis blir beroende på när själva
förutsättningen för samhällets utskiljande inträffar, d. v. s. antingen när
en ny köping jämlikt Kungl. Majas beslut skall inträda i utövning av
köpingsrättigheten 1 eller, vad angår annat samhälle, Kungl. Maja jämlikt
1 kap. 41 § i lagen om fastighetsbildning i stad meddelar förordnande
om samma kapitels tillämpning därstädes. Såvitt kommissionen
har sig bekant, har Kungl. Magt vid förordnanden av sistnämnda slag
enligt äldre lag icke plägat bestämma någon viss dag för beslutets
trädande i kraft, varav åter lärer följa att detsamma omedelbart
skall lända till efterrättelse. Emellertid kan samhä lets utbrytning
från väghållningsdistriktet svårligen lika omedelbart verkställas. Dels
kan dt-t, med hänsyn bland annat därtill att uppskattningarna av underhållskostnaden
gälla kalenderår, icke gärna vara lämpligt att ställa
skilsmässan annorlunda än på kalenderår och dels måste samhälh-t lämnas
tillräckligt rådrum att ordna sig för de nya förhållandena. Med avseende
härå har kommissionen velat framhålla det önskvärda i att Kungl.
Maja vid meddelande för framtiden av förordnanden utav nu angivna
slag tillika bestämde, att förordnandet skulle vinna tillämpning först vid
nytt årsskifte och i intet fall tidigare än att minst ett helt kalenderår
förflöte emellan beslutets meddelande och dess ikraftträdande.

3 §•

I paragrafen lämnas bestämmelser avsedda att reglera övergången
till den nya ordningen i vad angår vägarnas förändrade klassifikation
och vägnätets anpassuiug efter nya lagens strängare fordringar på
vägarnas beskaffenhet. * i

1 Utbrytning i framtiden från landstingsdistriktet av en köping, som icke tillförene varit

i byggnadshänseende municipalsamhälle och på sådan grund redan förut bör hava utbrutits, lärer
vfil sällan kunna vara att motse.

112

Väg, som vid tiden för nya lagens ikraftträdande utgör föremål
för allmänt underhåll, skall då övertagas till underhåll av det nya
väghållningsdistriktet och allt fortfarande, intill dess annat må bliva i
vederbörlig ordning bestämt, anses såsom allmän väg. Härvid framställer
sig till en början den frågan, i vad skick dylik väg bör befinna
sig, då densamma övergår till det nya distriktet. Svaret synes
vid första påseende kunna bliva allenast ett, nämligen att vägen då bör
befinna sig i laggill skick enligt gamla lagens fordringar. Detta äger
emellertid sin tillämpning allenast i fråga om det sätt. på vilket vägen
då skall vara underhällen. Den skyldighet gällande lag ålägger vederbörande
väghållare ait i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande skick
underhålla vägen upphör givetvis icke i och med verkställande av sista
årets vägsyn utan sträcker sig ända fram till den för nya lagens ikraftträdande
bestämda dag. På grund av gamla lagens egen föreskrift skall
det således åligga väghållaren att intill berörda dag behörigen fullgöra
sitt vägunderhåll, och förutsätter kommissionen, att Konungens befallningshavunde
kommer att låta utöva effektiv tillsyn häröver.

Vad åter angår frågan om vägens beskaffenhet i byf/gnadstekxnskt
avseende vid tiden för dess överlämnande till de nya distrikten är förhållandet
ett annat. I gällande väglag, som överhuvud taget ytterst
knapphändigt behandlar frågan om vägs byggande, förekomma, frånsett
vissa bestämmelser om diken utmed väg samt om skyddsvärn och vägvisare,
inga andra föreskrifter rörande vägens byggnadssätt än de, som avse
vägens bredd. Emellertid torde vara allmänt bekant, att många vägar
i vårt land icke uppfylla de fordringar lagen uppställt i fråga om vägbredden.
Då nu förpliktelse att utlägga vägarna till laglig bredd icke
lärer åligga de särskilda väghållarna med mindre de kunna antagas
hava genom försummelse i underhållsarbetet föranlett den minskade vägbredden,
något som emellertid icke torde kunna förutsättas såsom regel,
borde de nuvarande distrikten hava skyldighet att vid överlämnandet
till de nya distrikten hava försatt vägarna i ett till bredden behörigt
skick. De omfattande byggnadsarbeten, som härför erfordrades, skulle
emellertid, även om de kunde medhinnas före den 1 januari 1922, för
de gamla väghållningsdistrikten medföra synnerligen avsevärda ekonomiska
uppoffringar och följaktligen för många av dem jämväl ökad
skuldsättning, vilken vid den nya ordningens inträdande finge övertagas
av de nya distrikten. Härtill kommer, att de för berörda arbetens utförande
använda kostnaderna i många fall skulle kunna bliva förspillda
därigenom att dessa arbeten, såsom ej lämpade efter nya lagens fordringar,
skulle visa sig otjänliga eller onyttiga. I betraktande av vad

113

sålunda anförts har kommissionen ansett det icke böra uppställas någon
särskild fordran på vägarnas beskaffenhet i byggnadsavseende vid tiden
för den nya ordningens inträdande. De gamla vägarna böra således
överlämnas i det skick de i sådant avseende då befinnas.

Enligt förslaget skola, efter den nya lagens införande, alla till
vägs byggande hänförliga arbeten ankomma på de nya väghållningsdistrikten.
Dessa distrikt bör det sålunda från och med den 1 januari
1922 åligga att föranstalta jämväl om sådana arbeten, som erfordras
för försättande av det hittills varande vägnätet i ett i byggnadstekniskt
avseende lagligt skick efter nya ordningen. Emellertid kan
en omdaning av hela detta vägnät i enlighet med de stegrade kraven
på vägarnas beskaffenhet givetvis icke komma i fråga annat än efter
hand under loppet av en längre tid. Därav följer också, att själva
den i nya lagen upptagna klassindelningen endast successivt kan
genomföras. Frågan blir då, huru de nuvarande vägarna under tiden
skola betraktas och behandlas. Man skulle därvid kunna tänka sig,
att varje särskild väg fortfarande finge behålla sin gamla beteckningav
lands- eller bygdeväg, intill dess efter vederbörlig prövning formligt
beslut meddelats om dess överförande till viss klass enligt nya ordningen.
Därmed skulle emellertid följa både oreda och olägenhet.
Särskilt skulle förhållandet lätt nog giva anledning till den föreställning,
att i avseende å vägunderhållets beskaffenhet allting tills vidare
finge förbliva vid det gamla. Dessutom skulle de snart sagt otaliga
frågorna om vägarnas formliga överförande var för sig till någon
av de nya vägklasserna medföra för myndigheter och andra allt för
stort besvär. För att undgå sådant har det synts tjänligast att från
början i lag fastslå, att alla vägar tills vidare skola betraktas såsom
tillhörande tredje klassen, till vilken de också i allmänhet mest närma
sig. Av ekonomiska skäl kan man emellertid icke fordra, att alla
vägar omedelbart skola försättas ens i det för tredje klassens vägar efter
nya lagen erforderliga skick. Vägarna böra således även efter nya lagens
införande tills vidare få vad byggnadssättet angår bibehållas i befintligt
skick. Givetvis måste man därvid, med tanke på redan förhandenvarande
och framtida behov fordra, att vägarna, i den män de, såsom
fallet ju oftast är, överstiga den för nämnda vägklass stadgade rninimibredd,
vidmakthållas till denna större bredd, så framt ej på grund av
särskilda förhållanden ringare bredd må kunna av Konungens befallningshavande
medgivas. På det förhållandena ändock må någon gång bliva
ordnade har i förslaget upptagits en viss tidsperiod, inom vilken vägarnas
Vågkommissionen. II. 15

114

slutliga förändring i enlighet med nya väglagens fordringar på tredje
klassens väg skall genomföras. Den sålunda bestämda anståndstiden —
intill den 1 januari 1940 — torde med hänsyn till vägnätets betydliga
omfattning icke kunna anses för lång.

Detta om sådana gamla vägar, som icke komma i fråga att indömas
i första eller andra klassen. Beträffande de övriga, d. v. s. de
större och viktigare vägarna, måste man tänka sig en annan, mera
omedelbar reglering. Icke så, att Konungens befallningshavande genast
skulle verkställa ett allmänt urskiljande av de vägar, som skulle erhålla
egenskap av antingen första eller andra klassens väg, och i sammanhang
därmed förordna om deras färdigställande såsom sådana. Däremot
tänker sig kommissionen den ordning, att frågan lämnas beroende på
särskild framställning beträffande varje väg för sig. Ortsintressena skola
helt säkert icke underlåta att anmäla sina anspråk härutinnan. Initiativ
från landstinget genom dess vägstvrelse skola väl icke heller utebliva.
På detta sätt skulle man hava att motse en genast börjande men endast
så småningom fullföljd utsortering av de viktigare vägarna, varvid
hänsyn naturligen finge tagas till angelägenheten, att distrikten icke
bleve belastade med alltför stora årliga utgifter för vägarnas ombyggnad.
En samverkan i detta hänseende mellan Konungens befallningshavande
och landstinget för övergångens ordnande efter någon lämplig plan för
hela landstingsområdet torde utan vidare kunna förutsättas.

Vad sålunda föreslagits beträffande äldre, vid tiden för nya lagens
ikraftträdande redan befintlig väg har synts böra vinna tillämpning
jämväl med avseende å väg, som anlägges på grund av redan före
nämnda tid fattat beslut, men vars byggande icke hunnit före berörda
tidpunkt avslutas. Den nya lagens ikraftträdande lärer i och för sig
icke föranleda, att därförinnan meddelade beslut utan vidare sättas urkraft,
och det kan följaktligen inträffa, att även under en längre tid
framåt vägar byggas i överensstämmelse med föreskrifter lämnade i
sådana äldre beslut. Jämväl dylika vägar skola nu enligt förslaget
tillsvidare betraktas såsom tredje klassens vägar samt i den mån så
erfordras senast den 1 januari 1940 vara försatta i behörigt skick enligt
nya lagens fordringar.

Kommissionen anser sig i detta sammanhang böra erinra, hurusom
det förhållande, att äldre vägbyggnadsbeslut kunna komma till verkställighet
även under tiden efter den nya ordningens införande, givetvis
kräver beaktande vid avfattande av de villkor, som komma att uppställas
för åtnjutande framdeles av statsbidrag från anslaget till vägbyggnader.

115

Möjlighet bör nämligen tills vidare lämnas öppen för anslagets användande
jämväl till vägbyggnader av den äldre typen.

Beträffande slutligen det i nu föreliggande paragraf använda uttrycket:
»väg, som utgör föremål för allmänt underhåll», bör påpekas,
att berörda uttryck icke i allo sammanfaller med begreppet allmän väg.
Av vägens allmän-egenskap följer nämligen icke med nödvändighet, att
vägen underhålles av det allmänna, utan underhållsskyldigheten kan i
vissa fall, såsom under nästa paragraf närmare omtalas, grunda sig på
särskilt åtagande.

§§.

Dessa paragrafer äro i sak överensstämmande med 19—21 §§ i
den nu gällande väglagen. De hänföra sig väsentligen till äldre förhållanden,
som varit för handen redan före nämnda lags ikraftträdande.
Av hithörande fall hava flera under lagens tillämpningstid bortreglerats
eller eljest upphört att äga bestånd, men å andra sidan hava, åtminstone
vad angår 4 (19) §, åtskilliga nya tillkommit. För att vinna upplysning,
i vad mån sådana förhållanden, som här avses, i nuvarande tid föreligga,
har kommissionen från länsstyrelserna införskaffat uppgifter i ämnet,
och hava dessa sammanställts i en vid betänkandet fogad bilaga, till
vilken kommissionen tillåter sig hänvisa.

Då kommissionen nu intagit ifrågavarande stadganden i övergångslagen
och icke i den egentliga väglagen, skall detta innebära, att
nya oregelbundenheter av sådan art, som här åsyftas, icke för framtiden
skola få tillskapas utan endast de redan förhandenvarande skola få
kvarstå i avbidan på en successiv bortreglering.

Härmed är emellertid icke sagt, att man icke även under det nya
systemet skall kunna i särskilda fäll permanent fästa extra åtaganden
vid vägunderhållet. Men den särskilda skyldigheten måste då komma
att hänföra sig till en penningeprestation till underhållets bekostande,
medan själva utförandet kommer att följa de vanliga reglerna. I varje
fall bör därvid kostnadsbeloppet givetvis ingå i landstingsvägkassan.

Att det enskilda underhållet icke bör ingå i uppskattning och
följaktligen ej heller statsbidrag därtill bör få åtnjutas, lärer vara
självklart.

Då i 4 § nämnes endast »väg» men icke tillika, såsom i det äldre
stadgandet (19 § väglagen) »bro eller färja», erinras, att både bro och
färja skola vara att anse såsom väg på sätt i 3 § andra stycket i förslaget
till den nya väglagen uttryckligen angivits.

116

Med hänsyn härtill har i 5 § icke kunnat bibehållas det i motsvarande
20 § av den nu gällande väglagen förekommande uttrycket
»väg- och bropenningar», såsom efter den nya terminologien något
oegentligt. Å andra sidan skulle uttrycket »vågpenningar» ensamt för
sig använt hava givit åt stadgandet eu vidsträcktare innebörd än meningen
varit, enär det då kommit att inbegripa även avgifter för begagnande
av färja, vilkas bibehållande enligt 57 § i förslaget till lag om allmänna
vägar på landet skall vara principiellt medgivet. Det äldre stadgandet
har fördenskull nu måst omformuleras.

1 4 § har intagits stadgande, att väg, om vilken i paragrafen är
fråga, tillsvidare skall anses såsom tredje klassens väg. Stadgandet
utgör en- motsvarighet till stadgandet i 3 § beträffande sådana vägar,
som den 1 januari 1922 utgöra »föremål för allmänt underhåll».

7 §■

Denna paragraf innefattar undantag från den allmänna regeln, att
den nya väglagen skall träda i kraft den 1 januari 1922.

I 22 § lag om allmänna vägar på landet stadgas såsom ovillkorlig
förutsättning för att ansökningar rörande anläggning av ny väg
samt vissa andra därmed jämförliga företag skola enligt nya lagens
bestämmelser kunna av Konungens befallningshavande upptagas till behandling,
att vägdirektören dessförinnan, efter undersökning å marken,
uppgjort plan och kostnadsförslag för företaget. Ehuru bestämmelser
om förundersökning saknas i gällande väglag, har Konungens befallningshavandes
beslut i vägbyggnads frågor av någon betydenhet redan
under nuvarande ordning i regel plägat föregås av en teknisk utredning;
någon legal förutsättning för vägfrågans vidare behandling utgör denna
utredning emellertid icke. Beträffande detta ämne vill kommissionen
hänvisa till den i betänkandet I, del 1, sid. 409—411 härom lämnade
redogörelse.

Då nu med kommissionens förslag en enligt nya lagens bestämmelser
verkställd förundersökning måste föreligga, innan Konungens befallningshavande
kan vidtaga några som helst åtgärder med anledning av sådana
ansökningar om vägbyggnadsföretag m. in., om vilka i nya lagens
22 § första stycke är fråga, skulle givetvis, för den händelse förundersökning
enligt, ny a ordningen icke kunde igångsättas föreden 1 januari
1922, i många fall åtskillig tid förflyta, innan själva huvudfrågan
kunde av Konungens befallningshavande upptagas till behandling. Kommissionen
har vid sådant förhållande funnit lämpligheten tala för en

117

anordning, enligt vilken beslut om förundersökning enligt nya lagen
må kunna meddelas så tidigt, att undersökningen skall kunna sättas i
gång samt, där sådant eljest medhinnes, jämväl avslutas redan före den
allmänna terminen för nya lagens trädande i kraft. 1 sådant syfte är
nu förevarande paragraf i övergångslagen avfattad.

Vägundersökning, varom nu är fråga, skall verkställas av vägdirektören.
Kommissionen bär sålunda ansett sig kunna utgå ifrån,
att vägdirektörsbefattningarna skola vara tillsatta redan den 1 januari
1921. Till detta antagande har kommissionen ansett sig så mycket mera
berättigad, som övergången till den nya lagstiftningen med nödvändighet
i allt fall kräver biträde av dessa befattningshavare. 1 sådant avseende
kan bland annat framhållas, att kommissionen av skäl, för vilka
här nedan vid 13 § redogöres, ansett nödigt, att landstingsvägstyrelserna
tillsättas så tidigt, att de kunna fungera redan från och med den 1
januari 1921. Jämväl denna bestämmelse förutsätter, att vägdirektören,
vilken ju skall vara självskriven ledamot i landstingets vägstvrelse,
finnes redan vid sistnämnda tid tillsatt.

8 §•

I 24 § lag om allmänna vägar på landet hava intagits bestämmelser
om vägunderhållets fördelning mellan väghållningsdistriktet och
däri ingående särskilda kommuner. Denna fördelning skall —- där
underhållet icke avser bro eller färja — vara beroende på beslut av
antingen landstinget eller Konungens befallningshavande. Av paragrafens
tredje stycke framgår, att de beslut, som i berörda syfte fattats, äro
avsedda att bliva gällande för en eller flera hela uppskattningsperioder
i sänder. Av skäl, för vilka närmare redogjorts vid motiveringen av berörda
paragraf (se betänkandet I, del 1, sid. 414), har tillika stadgats,
att beslut av ifrågavarande art skall börja tillämpas först med den uppskattningsperiod,
som tager sin början näst efter ett år från det beslutet
vunnit laga kraft. Frågan måste således ordnas senast under andra året
före ny uppskattningsperiods början, om beslutet skall kunna verka under
nämnda period.

Enligt 9 § i förslaget till övergångslag skall, så framt icke av
där angiven anledning anstånd till senare tid medgivits, uppskattning
efter nya lagen verkställas första gången under år 1921, och denna
uppskattning skall, med tillämpning av stadgandet i 45 § nya lagen,
gälla under den uppskattningsperiod, som tager sin början med ingången
av år 1922 och slutar med utgången av år 1926. För de kommuner
åter, där enligt nyssnämnda 9 § anstånd med första uppskatt -

118

ningen skall äga ruin, och i vilka sådan uppskattning i följd därav
verkställes under något av åren 1922, 1923, 1924 eller 1925, kommer
den första uppskattningsperioden att omfatta respektive åren 1923—1927,
1924—1928, 1925—1929 eller 1926—1930. På grund av ovan omförmälda
bestämmelser i 24 § nya lagen måste följaktligen vederbörandes
beslut om fördelningen av vägunderhållet distrikten och kommunerna
emellan för att inom en var av dessa kommuner kunna komma i tillämpning
under den första uppskattningsperioden hava fattats och vunnit laga
kraft senast under respektive åren 1920, 1921, 1922, 1923 och 1924.

Det torde vara uppenbart, att något hinder icke möter för vare
sig landstinget eller Konungens befallningskavande att, på sätt i förevarande
8 § förutsättes, redan innan den nya väglagen trätt i kraft hava
träffat förfoganden i nu ifrågavarande avseende. Tvärt om torde det
kunna betraktas såsom en angelägenhet av vikt, att vederbörande —
såväl i detta som i andra hänseenden — redan i god tid före den nya
lagens ikraftträdande bereda sig för de förändrade förhållanden, denna
lagstiftning kommer att medföra. Emellertid kunna hit hörande frågor
icke hinna ordnas så tidigt, att laga kraft ägande beslut rörande underhållsbördans
fördelning mellan distrikten och kommunerna föreligger förr än
i bästa fall under år 1921. För kommun, beträffande vilken den första
uppskattningsperioden börjar löpa redan den 1 januari 1922, skulle följaktligen,
med tillämpning av berörda stadgande i 24 § nya lagen, omförmälda
beslut komma att under hela denna uppskattningsperiod sakna
verkan och underhållsbördan, såvitt den icke avser bro och färja, sålunda
under tiden i hela sin utsträckning vila å de särskilda kommunerna.
Vad åter angår sådan kommun, där första uppskattningsperioden tager
sin början med ingången av något av åren 1923—1925, skulle visserligen
vid tillämpning av ofta nämnda stadgande i förslaget indelningsbeslut, som
föreligga redan under år 1921, öva inflytande på underhållets fördelningunder
hela uppskattningsperioden, men beslutet skulle däremot sakna
betydelse för det eller de år, som falla emellan lagens ikraftträdande
och den första uppskattningsperiodens början. Under mellantiden, omfattande
för olika kommuner minst ett, högst fyra år, skulle följaktligen
de särskilda kommunerna få vidkännas hela underhållsbördan, frånsett
underhållet av bro och färja. Då det emellertid ansetts önskvärt, att
hithörande förhållanden kunde varda i största möjliga utsträckning ordnade
redan från och med tiden för nya lagens trädande i kraft, så att vederbörande
kommuner redan från denna tid kunde erhålla den lindring i sitt
vägunderhåll, som omförmälda stadgande i 24 § nya lagen avsett att bereda
dem, har i nu förevarande 8 § övergångslagen intagits bestämmelse, att

giltighetstiden för beslut, som rörande iinderhållsbördaus fördelning fattats
och vunnit laga kraft före den 1 januari 1922, skall utan hinder av
bestämmelsen i 24 § nya lagen räknas från och med sistnämnda dag.
Bemärkas bör, att till följd av nu föreslagna bestämmelse tiden för giltigheten
av beslut om underhållsbördans fördelning i vissa fall, eller för
de kommuner, där första uppskattningen verkställes åren 1922, 1923,
1924 eller 1925, kommer att omfatta längre tid än eu hel uppskattningsperiod.
Fördelriingsbeslut, som vunnit laga kraft under år 1921, skall
nämligen äga giltighet från och mod ingången av år 1922 till och med
utgången av det år, då första uppskattangsperioden slutar, eller sålunda
för dessa kommuner under respektive sex, sju, åtta och nio år.

På grund av stadgandena i 44 § nya lagen skall vid uppskattning
av kostnaden för vägunderhållet åtskillnad göras allt efter som underhållet
ankommer på väghållningsdistriktet eller på kommunen. Sålunda
skall, bland annat, »årliga kostnaden» för de väglotter, där underhållet
åligger distriktet, beräknas , och i uppskattningsinstrumentet angivas särskilt
från motsvarande kostnad för kommunens väglotter. Uppskattningsinstrumentets
upprättande på nu angivet sätt förutsätter sålunda, att den
fördelning av underhållsbördan mellan distriktet och kommunen, som
skall tillämpas under den uppskattningsperiod förrättningen avser, redan
är känd vid tiden för uppskattningens verkställande. Då nu till följd
av bestämmelserna i 9 § övergångslagen den första allmänna uppskattningen
kommer att inom ett stort antal kommuner verkställas redan
under sommaren 1921, lärer beträffande dessa kommuner med säkerhet
kunna antagas, att beslut om underhållsfördelningen för uppskattningsperioden
1922—1926 i regel icke hinner fattas så tidigt, att hänsyn
till beslutet kan tagas vid uppskattningens förrättande. Vad dessa kommuner
angår, blir det sålunda för förrättningsmännen icke möjligt att
vid själva uppskattningen i instrumentet göra annan åtskillnad emellan
distriktets och kommunens underhåll än den, som betingas av lagens
egen föreskrift i 24 § rörande underhållet av bro och färja. Däremot
torde några särskilda svårigheter icke möta att sedermera, så snart fördelningen
av underhållsbördan inom sådan kommun blivit behörigen
ordnad, i uppskattningsinstrumentet för kommunen införa de ändringar
som må erfordras för att instrumentet skall komma i det med 44 § nya
lagen avsedda skick. Stadgande i berörda syfte har intagits i slutet av
förevarande 8 §.

Att detta stadgande ansetts böra erhålla sin plats i övergångslagen
betingas därav, att detsamma kan hava betydelse
allenast då uppskattning inom kommun äger rum första gången. V ad

120

alla efterföljande uppskattningar inom kommunen angår, skall nämligen
med anledning av stadgandet i 24 § tredje stycket nya lagen beslut
om underhållsfördelningen för kommande uppskattningsperiod hava fattats
i så god tid före uppskattningens verkställande, att fördelningsbeslutet
redan då måste kunna föreligga i laga kraft vunnet skick. Det torde
vidare förtjäna påpekas, att nu berörda stadgande i övergångslagen kan
hava avseende allenast å sådan uppskattning, som verkställes under år
1921. Beträffande kommun, där första uppskattningen verkställes senare,
måste nämligen, med hänsyn till hithörande stadganden, fördelningsbeslutet
för den första uppskattningsperioden alltid komma att föreligga
'' färdigt redan före uppskattningsförrättningens företagande. Ett exempel
åskådliggör detta. Antag att för viss kommun första uppskattningsperioden
omfattar åren 1923 —1927. Första uppskattningen skall i sådan
kommun verkställas år 1922 och beslut om underhållsbördans fördelning
för samma period föreligga redan under år 1921. Har beslutet tillkommit
först under år 1922 skall nämligen, enligt 24 § nya lagen, dess
giltighetstid räknas först från och med ingången av den uppskattningsperiod,
som tager sin början med året 1928.

9 §•

I kommissionens betänkande I, del 1, sid. 197—203 har i samband
med frågan om de allmänna uppskattningarnas periodicitet framhållits,
bland annat, att varje väghållningsdistrikt av den storlek, att allmän
uppskattning inom alla dithörande kommuner beräknades kräva mera
än ett år, skulle efter kommunerna indelas i vissa sektioner, lika många
som uppskattningen över hela distriktet kunde anses kräva i antal år,
sålunda, efter omständigheterna och med avseende å vad kommissionen
anfört beträffande uppskattningsperiodens längd, minst två och högst
fem, så jämnstora som möjligt. Uppskattningen skulle därefter alltid
verkställas för samtliga till samma sektion hörande kommuner under
ett och samma år att gälla för nästföljande fem kalenderår. Varje års
uppskattning skulle emellertid begränsas till en sektion, och sektionerna
i detta avseende följa omedelbart på varandra i omgången, vadan uppskattningen
för hela distriktet komme att fullbordas först efter lika
många år som antalet sektioner.

I förslaget till lag om allmänna vägar på landet hava i 45 §
upptagits bestämmelser att uppskattning skall ske kommunvis samt att
den allmänna uppskattningen för kommunen skall äga rum vart femte
år att gälla för de nästföljande fem kalenderåren. Däremot upptager
själva lagförslaget ingå föreskrifter vare sig om distriktens uppdelande

121

i sektioner eller om den inbördes ordning, som i avseende a tidsföljden
skall iakttagas vid uppskattningarnas verkställande inom de särskilda
sektionerna. De bestämmelser, som erfordras för ordnande av hithörande
förhållanden, hava nämligen, av skål som angivits vid motiveringen avnyssnämnda
paragraf, ansetts böra ingå i övergångslagstiftningen. De
återfinnas nu i förevarande paragraf.

T paragrafen har — jämte det tiden för den första allmänna uppskattningen
bestämts till år 1921 — tillika stadgats, att under den i
paragrafen närmare angivna förutsättning anstånd med första uppskattningen
inom vissa distriktets kommuner må kunna, efter tv Konungen
förordnar, anstå ett, eller i den mån omständigheterna sådant påkalla,
flera, högst fyra år. Härav följer, att distrikt skall kunna indelas i
högst fem uppskattningssektioner. Avgörandet, huruvida någon sektionsindelning
överhuvud må vara behövlig samt i sådant fall huru många
sektioner må erfordras och huru kommunerna på dem skola indelas, har
ansetts lämpligast böra ankomma på Kungl. Maj:t i administrativ väg,
därvid även lärer böra bestämmas sektionernas inbördes ordningsföljd.

Vad nu augår tidpunkten för uppskattningsförrättningarnas verkställande
första gången, har kommissionen, med hänsyn till den stora
betydelse uppskattningen skall erhålla i fråga om bland annat beloppen
av statsbidragen för vägunderhåll och vinterväghållningen och av ersättningen
till kommunerna för deras vägunderhåll, ansett av vikt att dessa
förrättningar igångsättas tidigast möjligt. I paragrafen föreslås därför,
att inom de första uppskattningssektionerna sådan uppskattning skall
verkställas under år 1921 och följaktligen vinna tillämpning redan från
och med den 1 januari 1922, då den nya väglagen i sina huvudsakliga
delar skall träda i kraft. För övriga sektioner skulle första uppskattningsperioden
således börja löpa från och med ingången av åren 1923,

1924, 1925 och 1926, allt efter sektionernas antal.

10 §.

På grund av stadgandena under föregående paragraf kommer år
1922 vid tiden för den nya lagens trädande i kraft allmän uppskattning
att föreligga färdig allenast beträffande ett mindretal landskommuner. I
de återstående kommunerna skall uppskattningen äga rum successive
under en följd. av år, så att densamma för de kommuner, som tillhöra
den sista uppskattningssektionen, föreligger verkställd först under året

1925. Uppskattning enligt nya ordningen utgör emellertid förutsättning

dels för bestämmande av den ersättning, som jämlikt 24 § nya lagen
skall utgå till kommun för dess vägunderhåll, dels ock för beräknande
Vtiykommissrotien. It 1#

122

av det till distrikten enligt 55 § samma lag utgående statsbidrag. Sin
särskilda betydelse erhåller uppskattningsinstrumentet dessutom så tillvida,
att de dagsverkspris, vilka på grund av 44 § nya lagen skola i
instrumentet angivas, bliva bestämmande för såväl det mått av arbetsskyldighet,
som må kunna av fastighet utkrävas, som ock den ersättning
kommunen har att utgiva till de dagsverksskyldiga för fullgjorda
vägdagsverken. Huru skola nu, i den mån uppskattning enligt nya
lagen icke föreligger, nyssnämnda av uppskattningen beroende förhållanden
lämpligen regleras under åren 1922—1925?

Vad först angår ersättning till kommun för dess vägunderhåll,
skall, enligt nyssnämnda 24 §, sådan ersättning utgå från distriktet med
belopp, vartill kommunens vägunderhåll angivits i uppskattningsinstrumentet.
Kommissionen hade ursprungligen tänkt sig, att för varje år
som förflyter, innan allmän uppskattning enligt nya lagen blivit i kommunen
verkställd och trätt i tillämpning, ersättningens belopp borde
kunna bestämmas med ledning av den senaste uppskattningen enligt
äldre lag. Emellertid kan denna uppskattning, vilken hänför sig till
det gamla naturasystemet och vid vilken hänsyn skolat tagas därtill, »att
de till vägunderhåll in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med
egna arbetare och dragare fullgöra arbetet», icke utgöra något tillförlitligt
uttryck för vägunderhållets verkliga kostnad enligt den nya ordningen.
Detta så mycket mindre som uppskattningen tillika ofta ligger
långt tillbaka i tiden och förty måste anses även i sig själv antikverad.
Att taga densamma till norm för bestämmande av ersättning till kommunen
för dess vägunderhåll skulle under sådana förhållanden lända
kommunen till alltför stor nackdel. Av sådan anledning har kommissionen
ansett sig böra uppsöka en annan anordning, enligt vilken den första
allmänna uppskattning, som enligt nya lagen verkställes inom kommun,
skall i fråga om beloppet av den till kommunen utgående ersättningen
vara bestämmande jämväl för • det eller de år, som må hava förflutit
från lagens ikraftträdande. I första stycket av nu förevarande paragraf
stadgas sålunda att, där allmän uppskattning inom kommun verkställts
första gången efter den 1 januari 1922, uppskattningen i vad densamma
avser ersättning till kommun för verkställt vägunderhåll skall erhålla
tillbakaverkande kraft för den tid, som förflutit från och med nämnda
dag. Och för att kommunen icke måtte behöva under denna mellantid,
som kan omfatta ända till fyra år, ligga i förskott med utgifterna för
underhållets bekostande, har i samma stycke tillika intagits bestämmelse,
att, intill dess uppskattningen trätt i tillämpning, kommunen skall äga
ur landstings vägkassan mot blivande redovisning utbekomma för ändamålet

128

erforderliga medel. Härav följer, att kommunen, för den händelse uppskattning
där ännu icke kommit till stånd, skall äga befogenhet att ur
landstingsvägkassan rekvirera de belopp, som behövas för täckande av
kommunens kostnader för vägunderhållet, varefter, så snart den första
uppskattningen för kommunen trätt i kraft, slutlikvid i berörda avseende
skall uppgöras mellan landstingsvägstyrelsen och kommunen på grundval
av denna nya uppskattning. Visar det sig då, att kommunen under det
eller de gångna åren ur landstingsvägkassan uppburit lägre ersättningsbelopp
än det, vartill underhållskostnaden för samma tid i uppskattningsinstrumentet
blivit bestämd, får kommunen denna brist ersatt ur landstingsvägkassan.
Har kommunen däremot uppburit högre ersättning än
nyss nämnts, skall kommunen gottgöra landstingsvägkassan överskottet.
I den omständighet att de av kommunen till redovisning uppburna
medlen, i den mån de överstiga den verkliga kostnaden, sådan densamma
får sitt uttryck i uppskattningsinstrumentet, sålunda vid slutuppgörelsen
komma att föranleda motsvarande återbäring för kommunen,
vilket förhållande i sin ordning kan verka till ökning av den
vägskatt, som skall upptagas inom kommunen, ligger, enligt kommissionens
uppfattning, tillräcklig garanti, att kommunen vid medlens rekvirerande
skall iakttaga nödig varsamhet.

Andra stycket av paragrafen avser reglerande av sättet att bestämma
det enligt 55 § nya lagen till distrikten utgående statsbidragför
tiden, intill dess uppskattning inom samtliga kommuner i riket hunnit
enligt nya ordningen första gången verkställas och träda i tillämpning.
På grund av bestämmelserna i sistnämnda paragraf erfordras för beräknande
av det belopp, varmed ifrågavarande statsbidrag skall utgå till
varje särskilt väghållningsdistrikt., kännedom om den så kallade kostnadssumman
inom icke allenast detta utan jämväl samtliga övriga distrikt.
Kostnadssummans storlek inom varje distrikt betingas åter av, jämte
annat, beloppet av den uppskattade kostnaden för distriktets vägunderhåll
under det löpande året eller med andra ord under det år, under vilket
statsbidraget skall utgå. För statsbidragets beräknande för visst år erfordras
således enligt berörda 55 §, att uppskattningar för det året
föreligga färdiga för samtliga kommuner inom riket.

Enligt kommissionens system avses emellertid, att statsbidrag,
varom nu är fråga, skall tillgodokomma distrikten för varje år redan
från och med år 1922. Då nu, på sätt här ovan framhållits, de allmänna
uppskattningarna icke hava hunnit slutföras inom rikets samtliga
kommuner förr än under år 1925 kommer alltså för åren 1922—1925
den grund, som i nva lagen förutsattes för statsbidragens beräknande

124

icke att vara fullständigt för handen. Vid detta förhållande lärer enligt
kommissionens uppfattning någon annan utväg knappast erbjuda sig än
att låta statsbidragens belopp under nu berörda fyra år beräknas med
ledning av de senast verkställda uppskattningarna enligt äldre lag, i
den mån nämligen de nya uppskattningarna ännu icke föreligga. Vid
beräknande under nämnda år av kostnadssumman inom de särskilda
distrikten skall följaktligen hänsyn tagas dels, vad angår kommuner inom
vilka ny uppskattning föreligger, till denna uppskattning, och dels,
beträffande övriga kommuner, till senaste där verkställda äldre uppskattning.
Vad de sålunda beräknade kostnadssummorna beträffar, måste
desamma bliva definitivt avgörande för tillämpningen av den till systemet
hörande statsbidragsskalan. Man kan nämligen icke här sätta i fråga,
att en senare verkställd uppskattning enligt nya lagen skulle givas
tillbakaverkande kraft, så till vida att redan verkställd kostnadsberäkningjusterades
i överensstämmelse med denna senare uppskattning. En
sådan efterföljande justering skulle kunna komma att föranleda till rubbning
av det tidigare bestämda »underlaget» för statsbidragets beräknande;
varav åter följden bleve eu förskjutning över hela linjen av redan
utbetalade sådana bidrag. Det olämpliga i eu dylik anordning torde
ligga i öppen dag.

Vidkommande slutligen sättet att för nu ifrågavarande tid bestämma
de ovan omförmälda dagsverksprisen har kommissionen, på sätt i sista
stycket av den föreliggande paragrafen upptagits, funnit denna fråga
lämpligen böra ordnas så, att för kommun, där uppskattning enligt nya
lagen icke verkställes under år 1921, landstinget skall hava att samma
år fastställa dylika pris att gälla intill utgången av det år, då sådan
uppskattning skett.

11 §■

Genom de i 68 § av förslaget till ny väglag inrymda — i huvudsak
betydligt förändrade och skärpta — bestämmelser om beskaffenheten
av hjul å fordon, som användes å väg, skola ersättas stadgandena i
den nu gällande lagen om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på
landet den 28 juni 1907. Från och med den nya väglagens ikraftträdande
i denna del måste alltså berörda speciallag upphöra att gälla;
och bör givetvis sammalunda bliva förhållandet med de av Konungens
befallningshavande i kraft av samma lag utfärdade förordnanden. Förklarande
härom meddelas i förevarande paragraf. Tidpunkten för förändringens
inträdande har därvid föreslagits till den 1 januari 1925
— sålunda en framflyttning på tre år efter den i övergångslagens 1 §

125

lör väglagens ikraftträdande bestämda allmänna terminen, den 1
januari 1922.

Ur vägskyddsintressets synpunkt skulle det visserligen vara ömkligt,
att den nya lagen även i nu avsedda del redan sistnämnda dag
Unge börja att verka. Men av hänsyn till trafikanterna och särskilt till
dem, som med anledning av därom i orten utfärdade förordnanden enligt
förenämnda hjulringslag endast någon kortare tid före den 1 januari 1922
till arbetsåkdon i sagda lags mening skaffat sig hjulringar av påbjuden
beskaffenhet, har det synts skäligt att medgiva särskilt anstånd. I annat
fäll skulle, med beräkning att lagens utfärdande skulle äga rum under 1920,
övergångstiden effektivt kunna bliva mindre än två år, vilket synes alldeles
för kort. Då kommissionen nu i stället föreslår tidpunktens framflyttning
till den 1 januari 1925, varigenom övergångstiden skulle bliva
minst fyra år, har kommissionen vägletts därav, att redan enligt nu
gällande hjulringslag tiden för ikraftträdande av förordnande, som enligt
samma lag utfärdas av Konungens befallningshavande, kan sättas ända
ned till fyra år.

Att i åtskilliga fall de, som redan anpassat sina arbetsåkdon efter
lokala påbud, bliva tvingade att efter jämförelsevis kort tid — i intet
fäll dock understigande fyra år — underkasta sig en ytterligare nyanskaffning,
lämpad efter den nva ordningens strängare krav, kan icke
undvikas. I andra fall kan respittiden bliva avsevärt eller till och med
mycket längre och i ytterligare andra fall kan övergången ske direkt
från det äldre, rent »fria» tillståndet till den nya ordningen. Förhållandena
ställa sig härutinnan olika för olika landstingsområden, beroende på —
utom tiden för den förra anskaffningen — huruvida den utsatta tiden
för ikraftträdandet av Konungens befallningshavandes förordnande infaller
Do) före eller 2:o) efter den nya lagens utfärdande och meddelandet i
anslutning därtill av de på Kungl. Maj:t ankommande närmare bestämmelser
angående hjulringarnas bredd, vilka bestämmelser, efter vad kommissionen
antager, bliva att motse samtidigt med lagens promulgation.
I fallet Do) bliva givetvis de, som mer eller mindre långt i förväg skaffat
sig reglementsenliga hjulringar, i motsvarande mån bättre ställda än
de, som därmed dröjt i det längsta. I fallet 2:o) återigen blir förhållandet
på sätt och vis omvänt. De trafikanter, som av en eller annan
anledning dröjt med att skaffa sig hjul enligt Konungens befallningshavandes
föreskrifter till dess de nya bestämmelserna hunnit bliva kända,
komma rimligtvis att omedelbart ställa sin anskaffning i enlighet därmed
och böra — såsom ock i paragrafen utsäges — därefter vara under
mellantiden (till den 1 januari 1925) skyddade även om, såsom tänkbart

126

är, de nya hjulen icke skulle uppfylla fordringarna enligt motsvarande
lokala förordnande. För dessa trafikanter kommer alltså icke mer än en
tvångsanskaffning i fråga. Hava vederbörande åter redan före utfärdande
av de nya bestämmelserna lagt sig till med hjulringar efter Konungens
befallningshavandes påbud, blir en ytterligare nyanskaffning för dem
nödig, men respittiden kan, såsom förut blivit nämnt, icke i något fall
understiga fyra år.

Då samtliga av Konungens befallningshavande redan utfärdade
förordnanden äro meddelade ganska långt tillbaka i tiden, 1 räknat från
dagen för den nya lagens ikraftträdande i denna del, böra för alla dem,
som redan kort efter det motsvarande förordnande givits, anpassat sig
därefter — och dessa representera ingalunda något fåtal2 — anståndstiderna
för övergången till den nya ordningen i genomsnitt bliva
mer än tillräckliga för att medgiva hjulringarnas utnyttjande ända till
full förslitning.

Slutligen är att märka, hurusom för uågra landstingsområden inga
förordnanden av Konungens befallningshavande ännu meddelats. Skulle
under tiden före nya lagens utfärdande sådana förordnanden komma att
givas, gäller detsamma, som beträffande fallet 2:o) här ovan anförts,
endast med iakttagande att övergångstiden — vars minimum av fyra
år även här betryggas — givetvis icke i något fall kan nå upp till
samma längd som eljest. Att Konungens befallningshavande efter nyssnämnda
utfärdande skulle komma att giva något förordnande enligt
gamla hjulringslagen lärer väl få anses uteslutet, och torde någon erinran
till vederbörandes efterrättelse härutinnan icke vara behövlig.

Övergångsbestämmelser till lagen om vägkommunal styrelse

på landet.

12 och 13 §§.

Enligt 1 § i förslaget till övergångslag skall lagen om allmänna
vägar på landet i sina huvudsakliga delar vinna tillämpning från och
med den 1 januari 1922. Med hänsyn till de helt nya, omfattande
och maktpåliggande uppgifter, som enligt det förändrade systemet skola

1 Specifik uppgift å dessa förordnanden med data för utfärdandet och ikraftträdandet är
intagen i kommissionens betänkande I, del 1, sid. 336.

2 I Stockholms län t. ex., där förordnandet är meddelat 1912 men träder i kraft först 1924,
lär man redan nu i ganska stor utsträckning lagt sig till med de föreskrivna bredare ringarna.

127

tillkomma landstings- och landskommunerna, torde lagstiftningen böra
sörja för, att dessa kommuner kunna bliva i tillfälle att, såvitt på dem
ankommer, i tillräckligt god tid före den nya väglagens ikraftträdande
med laga verkan träffa alla sådana förberedande organisativa och andra
anordningar, som utgöra nödvändiga förutsättningar för don nya lagens
tillämpande. En tidrymd av minst ett år torde för sådant ändamål böra avses.

1 nu berörda avseendet erfordras bland annat, att de särskilda
organ (landstings- och kommunvägstyrelser), vilka äro avsedda att
under den nya ordningen fungera såsom verkställare av vägkommunernas
beslut och vilka dessutom i själva väglagen fått sig anvisade dera
viktiga uppdrag, bliva tillsatta i så god tid, att styrelserna kunna börja
sin verksamhet redan från och med ingången av år 1921. Val av ledamöterna
i nu avsedda styrelser böra således av landstingen, respektive
landskommunerna, verkställas första gången redan under hösten 1920.
Vad särskilt angår landstingsvägstyrelserna erinras i detta sammanhang,
att den självskrivna ledamoten i varje sådan styrelse, vägdirektören, av
kommissionen är avsedd att tillsättas redan från och med ingången av
år 1921. De särskilda landstings- och kommunvägstyrelserna skulle
således komma att i erforderlig utsträckning utöva sin verksamhet redan
under hela år 1921 och därunder kunna medhinna att vidtaga alla på
dem ankommande åtgärder erforderliga för den egentliga väglagens
tillämpande från och med ingången av år 1922.

Beträffande vägkommunernas inre förvaltning måste givetvis redan
under år 1921 vidtagas alla de i den vägkommunala lagen föreskrivna
anordningar för upprättande av vägkommunernas budget för det nya
systemets första år. Tillika böra, vad landskommunerna angår, redan
före 1922 års ingång vägfogdar finnas tillsatta, och arbetslängder, i
den mån sådana erfordras, vara uppgjorda och justerade. Då vid nu
angivna förhållanden flertalet av de i den vägkommunala lagen upptagna
stadgandena äro av beskaffenhet att böra komma i tillämpning redan
■under det år, som närmast föregår den egentliga väglagens trädande i
kraft, samt övriga i förstnämnda lag förekommande bestämmelser, såsom
exempelvis de, som angå de särskilda vägkassorna deras förvaltning och
revision m. m., icke heller synas utgöra hinder mot den vägkommunala
lagens ikraftträdande vid berörda års början, bär kommissionen ansett
lämpligt föreslå, att, på sätt i de nu föreliggande paragraferna angivits,
hela lagen om vägkommunal styrelse på landet skall sättas i verkställighet
redan den 1 januari 1921; dock med iakttagande att såsom ovan nämnts,
val enligt nya ordningen av ledamöter och suppleanter i vägstyrelserna
skall förrättas redan under år 1920.

128

Den vägkommunala lagens trädande i kraft föranleder i ock för
sig icke därtill, att de bestämmelser av kommunallags natur, vilka, såsom
tidigare erinrats, för närvarande ingå i gällande väglag, vid samma tid
behöva sättas ur kraft. Berörda bestämmelser skola, såsom i det föregående
(sid. 92) angivits, upphävas i samband med väglagen i övrigt
eller således först från och med den 1 januari 1922. Intill denna
dag skola följaktligen de hittillsvarande vägstämmorna och vägstyrelserna
fortfarande hava att utöva de dem i väglagen tillagda funktioner.
Emellertid bör påpekas, att det nya systemets införande självfallet
föranleder därtill att åtskilliga åtgärder, som enligt gällande väglag
ankomma på nuvarande vägstämmor och vägstyrelser, redan under
år 1921 bliva onödiga och följaktligen icke heller behöva vidtagas av
nu berörda vägkommunala myndigheter. Kommissionen syftar härvid
på val av ledamöter eller suppleanter i vägstyrelse för tiden efter den
1 januari 1922, val av revisorer för granskning av vägstyrelsens
räkenskaper och förvaltning under år 1921, uppgörande, prövning och
fastställelse av inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt bestämmande
av vägskattebeloppet för år 1922 o. s. v. Beträffande alla dylika
åtgärder komma följaktligen hittillsvarande stadganden att redan under
år 1921 faktiskt sättas ur bruk; något särskilt påpekande härom i förslagets
lagtext har emellertid ansetts överflödigt.

14 §.

På grund av stadgandet i 8 § lag om vägkommunal styrelse på
landet skall det enligt kommissionens system för framtiden ankomma på
kommunalstämma att upptaga och avgöra ärenden rörande kommunens
vägväsen. Emellertid har av skäl, för vilka i annat sammanhang redogjorts
(se sid. 62), befunnits nödigt att tillsvidare i avbidan på ett
slutligt genomförande av den på dagordningen stående kommunalskattereformen
provisoriskt ordna bland annat frågan om rösträttens utövande
i vägärendeu å kommunalstämma. Nu föreliggande paragraf avser ett
dylikt tillfälligt reglerande i berörda avseende.

Det torde till en början vara uppenbart, att nu gällande kommunalförordnings
föreskrifter beträffande rösträtt å kommunalstämma icke
kunna i nu ifrågavarande ärenden vinna tillämpning under den tid
provisoriet varar. Det är nämligen avsett, att under denna tid vägskatt
fortfarande skall komma att utgå från samma beskattningsföremål som
hittills och repartitionsenheten för denna skatt utgöras av vägfyrk, beräknad
enligt nu gällande väglag. Vid detta förhållande lärer, under

121)

förutsättning att den kommunala beskattningen överhuvud taget fortfarande
skall öva inflytande vid röstvärdets beräknande, knappast kunna
ifrågakomma annat än att under övergångstiden låta vägfyrken allt
fortfarande ligga till grund jämväl för röstberäkuingen i vägiirendena.
Frågan kan då vara, huruvida icke en viss begränsning i rösträttens
utövande skulle kunna under övergångsperioden vara av omständigheterna
påkallad. Alldeles samma skäl, som föranlett en inskränkning i den
allmänna kommunala rösträtten, borde — synes det — framkalla eu
reduktion jämväl av den på vägfyrktalet grundade rösträtten i vägärendeu,
då dessa företagas till avgörande å kommunalstämma.

Eu dylik begränsning av rösträtten i vägärenden å kommunalstämman
borde enligt kommissionens uppfattning rimligtvis anordnas
så, att maktställningen mellan de å kommunalstämman röstberättigade
kommunmedlemmarna bleve alldeles densamma i vägfrågor som i andra
för kommunen gemensamma angelägenheter. Eu sådan uppgift bleve
emellertid helt enkelt olöslig. Visserligen skulle för vägärendena kunna,
i analogi med kommunalförordningens allmänna föreskrift, meddelas
bestämmelse, att ingen finge utöva rösträtt för större antal röster än
som svarade emot en tiondel av kommunens hela vägfyrktal. Däremot kan
det uppenbarligen icke låta sig göra, att så länge röstgrunden utgöres
av vägfyrken anordna en röstskala så inrättad, att densamma vad gradering
och röstmaximum beträffade erbjöde önskvärd likställighet med
kommunallagarnas allmänna röstskala, för vilken inkomsthundradet ju
utgör röstgrunden. Det torde vidare böra ihågkommas att hela anordningen
med vägfyrktalets fortsatta bibehållande såsom röstgrund i vägärenden
är avsedd att vara endast av provisorisk natur och antagen
allenast för att möjliggöra ett snabbare genomförande av den nya väglagstiftningen.
I och med ett slutligt ordnande av den nya kommunalskattelagstiftningen
med vad därmed äger sammanhang skall vägfyrken
automatiskt upphöra att utgöra grund för rösträtten i vägfrågor, vilka
frågor därefter skola å kommunalstämma avgöras i enahanda ordning,
som varje annan kommunens gemensamma angelägenhet. Under nu angivna
förhållanden och med hänsyn för övrigt till den kommunala rösträttsfrågans
nuvarande läge har kommissionen ansett frågan om begränsning
av rösträtten i vägärenden kunna tills vidare lämnas ur räkningen.
Kommissionens förslag innebär alltså, att under övergångstiden vägfyrken
skall, utan inskränkning, läggas till grund för röstberäkuingen i
vägfrågor å kommunalstämma.

Då förevarande paragraf, liksom övergångslagen i sin helhet, är
flvsedd att sättas i kraft genast efter utfärdandet, kommer paragrafens
Vägkommissionen. It. 17

130

stadgande givetvis att vinna tillämpning jämväl vid de val av ledamöter
och suppleanter i kommunalvägstyrelse, om vilka i 13 § omförmäles
och vilka skola äga rum redan under år 1920.

15 §.

För att bereda möjlighet till omläggning av vägväsendet enligt
kommissionens förslag utan att behöva avvakta den kommunala,
skattereformens genomförande har kommissionen, såsom i det föregående
framhållits, måst föreslå ett provisorium beträffande vägbeskattningen,
I sådant avseende innebär förslaget under förevarande paragraf,
att nu gällande beskattningsgrunder för vägväsendet skola bibehållas
tills vidare oförändrade.

Härav och då vägskatten enligt kommissionens system, formellt
taget, framstår såsom en primärkommunal skatt, blir en följd, att under
den tid provisoriet varar i landskommunernas budget komma att upptagas
skattemedel efter olika grunder, allt efter som dessa medel äro
avsedda att täcka kommunens skattebehov för vägväsendet eller för andra
kommunala ändamål. Beskattningsgrunderna komma emellertid att i
båda fallen så till vid överensstämma med varandra, att desamma ytterst
vila på den allmänna bevillning^. Beskattningsföremålen skola nämligen
i båda fallen utformas till beskattningsunderlag genom taxeringtill
bevillning eller, där fråga är om bevillningsfria fastigheter, genom
en taxering, som äger rum i sammanhang med och efter samma grunder
som bevillningstaxeringen. I övrigt föreligga vid jämförelse mellan
vägbeskattningen och den allmänna kommunalbeskattningen skiljaktigheter
icke allenast beträffande repartitionsenheten — i ena fallet vägfyrken
och i det andra inkomsthundradet — utan även på annat sätt.
Sålunda äro de skattepliktiga beskattningsföremålen icke i båda fallen
helt desamma. Vissa beskattningsföremål äro nämligen fria från vagskatt,
men underkastade kommunalskatteplikt och tvärtom, på sätt
närmare inhämtas av en jämförelse mellan å ena sidan 6 § väglagen
och å andra sidan 57—59 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på
landet. Vidare förekommer skiljaktighet beträffande den subjektiva skattskyldigheten.
För kommunalbeskattningens vidkommande är denna skattskyldighet.
i vad angår landskommunerna bestämt reglerad genom förordningen
om kommunalstyrelse på landet. Väglagen däremot inskränker
sig till att endast angiva beskattningsföremålen och grunderna för deras
reparation men nämner intet om vem skattskyldigheten för de skattepliktiga
beskattningsföremålen i varje särskilt fall skall åligga. Vad den

skattepliktiga inkomsten beträffar erfordras givetvis ingen sådan föreskrift,
eftersom ju icke någon annan skattskyldig kan ifrågakomma än den,
som åtnjutit och taxerats för inkomsten och således i den till grund för
varje års vägfyrktalslängd liggande taxeringslängd^! antecknats såsom
skyldig att erlägga bevillning för inkomsten. Däremot har tvekan kunnat
råda och även understundom yppat sig angående vem vägskattskyldigheten
skall åligga för skattepliktig fast egendom. Praxis har emellertid
gått i den riktning, att berörda skattskyldighet ansetts vila å ägaren
eller den bevillning spliktiga innehavaren av fastighet. Vad jordbruksfastighet
angår innebär denna praxis en olikhet mot kommunalförordningens
bestämmelser, enligt vilka skyldigheten att utgöra kommunalskatt
alltid åligger den, som brukar egendomen.

Bortsett från den sålunda rådande bristen på överensstämmelse
mellan vägbeskattningen och den allmänna kommunalbeskattningen äro
de nuvarande beskattningsgrunderna för vägväsendet i sig själva förvisso
icke tillfredsställande. Detta gäller måhända mest det förhållande,
att inkomst av rörelse, som bedrives i sådan omfattning att kapital och
främmande arbetskraft för rörelsens bedrivande tagas i anspråk, icke i
högre grad än den rena arbetsförtjänsten får bidraga till vägväsendet.

Med tanken såväl härpå som på de ovan antydda skiljaktigheterna
mellan de båda skattesystemen skulle det kunna vara'' eu fråga,
huruvida icke vägbeskattningsgrunderna borde i och för själva provisoriet
underkastas vissa jämkningar i syfte dels att åstadkomma en
lämpligare repartition mellan de olika slagen av beskattningsföremäl, dels
ock att, vad angår urvalet av de vägskattepliktiga beskattningsföremålen
och ordnandet av den subjektiva skattskyldigheten, bringa vägbeskattningeu
i närmare överensstämmelse med det nuvarande allmänna kommunalskattesystemet.
Emot eu rubbning av repartitionsgrunderna talar
dock kraftigt den omständighet, att man här endast har att göra med
en tillfällig anordning; det kan säkerligen icke vara lämpligt att,
när det gäller ömtåliga beskattningsförhållanden ingripa med störande
förändringar, vilka ganska snart skulle komma att aylösas av andra.
Samma skäl kan också i sin mån åberopas mot jämkningar i beskattninysföremålens
urval. Vad slutligen beträffar den subjektiva skattskyldigheten
i fråga om fast egendom torde de olägenheter, vilka kunna
uppstå till följd av gällande väglags tystnad i och för sig icke vara av
så framträdande art, att desamma böra föranleda ett provisoriskt reglerande
av hithörande ämne.

Under nu angivna förhållanden har det synts kommissionen lämpligast
att tills vidare och intill dess annorlunda må, i samband med

132

o-enomforandet av en skattereform jämväl på den allmänna kommunala
beskattningens område, bliva bestämt lämna gruuderna för den vägkommunaia
beskattningen, sådana desamma förekomma i gällande väglag,
helt och hållet oförändrade.

Vad innehållet i den nu föreliggande paragrafen beträffar, utgör
densammas första del i själva verket ingenting annat än eu sammanfattning
i ett enda lagrum av vad som i gällande väglag utsäges i 6
och 59 §§■ Att, såsom i nämnda väglag skott, uppdela ifrågavarande
bestämmelser på två skilda lagrum — därav det ena angiver, vilka beskattningsföremål
överhuvud taget skola vara pliktiga att deltaga i väghållningsskyldigheten,
samt det andra föreskriver, efter vilka grunder
dessa beskattuingsföremål skola repartisera till vägskatt — har givetvis
haft skäl för sig enligt det nuvarande väghållningssystemet, som måst
göra åtskillnad mellan olika sätt för olika beskattningsföremål att fullgöra
sin skatteplikt, nämligen antingen in natura eller i penningar eller
i båda dessa avseenden. En sådan uppdelning har dessutom, rent redaktionellt
taget, varit nödvändig, eftersom väglagen reglerat naturaunderhållsplikten
och vägskatteplikten i skilda kapitel. Samma skäl för särhållandet
av bestämmelserna om de skattepliktiga beskattningsföremålen
från bestämmelserna om grunderna för deras repartition föreligga icke
enligt kommissionens väghållningssystem. Naturaprestationerna intaga
nämligen här en fullt fristående ställning, skild från skatteplikten.
Beskattningsgrunderna avse således uteslutande att reglera skyldigheten
att utgöra vägskatt.

De i paragrafens sista stycke intagna stadgande!! torde icke
kräva särskild motivering.

Enligt slutorden i övergångslagen skall denna lag träda i kraft
genast efter utfärdandet. Anledningen till denna bestämmelse är att
söka däri, att vissa stadganden i gällande väglag skola sättas ur kraft
omedelbart i salband med den nya vägla»stiftningens promulgerande.
Så är händelsen beträffande de i 62 § väglagen förekommande stadgandena
om befogenhet för Konungens befallningshavande att medgiva användande
av överskott i vägkassa samt om rätt för väghållningsskyldiga
att utan Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse upptaga lån för vägkassans
behov. Vidare erinras, att förbudet mot allmänna vägdelningars
verkställande avser tiden från den nya väglagens utfärdande. Slutligen
skola i fråga om bredden av hjulringarna å åkdon nya lagens föreskrifter
öva inflytande i viss mån redan från lagens utfärdande.

Särskilt yttrande av Hj. Nehrman.

Beträffande 2 § i förslaget till övergångslag får jag såsom min
särskilda mening anföra följande.

För åstadkommande av den i varje fall nödvändiga upplösningen
av den förut bestående ekonomiska gemenskapen mellan varje köping
eller annat stadsliknande samhälle, som vid nya väglagens ikraftträdande
skall i väghållningsa vseende frånskiljas landsbygden, och återstående del
av motsvarande gamla väghållningsdistrikt, kunna anlitas flera olika
förfaringssätt.

Till en början kan regleringsfrågan göras till föremål för behandling
och prövning beträffande varje särskilt fall för sig. Dispositionen
av det gamla distriktets tillgångar och ordnandet av ansvarigheten
dess förpliktelser skulle då bero i första hand på överenskommelse
mellan de båda intressenterna — här samhället och landstingsdistriktet.
I den mån dylik överenskommelse, vilken borde fastställas av Kungl.
Maj:t, ej kunde träffas, skulle frågan avgöras av Kungl. Maj:t efter
skälighetsprövning. Övergångslagen skulle då inrymma endast de form>-lla
bestämmelserna härom. Förfarandet ansluter sig väsentligen till
den nu gällande ordningen vid indelningsftndringar, och kommissionen
har jämväl i små tidigare angivna grunddrag för övergångslagstiftningen
(se betänkandet I, del 1, sid. 464) anvisat denna väg.

Men regleringen kan också genomföras på det sätt, att i själva
lagen fastslås de materiella grunderna för avvecklingen, att av sig
själva vinna ovillkorlig tillämpning över hela linjen, sålunda utan hänsyn
till olika förhållanden i olika fall eller utrymme för särskilda överenskommelser.
Det är denna väg, som kommissionen nu gått genom
förslaget i förevarande paragraf.

Slutligen kan man också tänka sig en kombination av de båda
alternativen, sålunda att å ena sidan och i första hand möjlighet lämnas
vederbörande att överenskomma om den ekonomiska uppgörelsen men
å andra sidan och för så vitt sådan överenskommelse ej träffas de all -

134

manna lagbuden skola träda i tillämpning. Detta alternativ torde emellertid
böra lämnas ur räkningen. Praktiskt skulle det nämligen knappast
få någon betydelse. När, såsom här, den förändrade indelningen vore
given genom lag, och grunderna för den ekonomiska avvecklingen likaså,
för den händelse godvillig uppgörelse ej träffades, bleve väl situationen
i varje fall den, att någondera av de båda intressenterna skulle hava
fördel av att som man säger »lagen finge hava sin gång», med påföljd
att han i vissheten härom rimligtvis skulle vägra sin medverkan till
sakens ordnande sämjevis.

Annorlunda synes förhållandet kunna ställa sig enligt det ovan
förstnämnda alternativet med överenskommelse och supplementär prövning
av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall för sig. Visserligen är själva
indelningsfrågan redan avgjord genom lag. Men ingendera parten kan
här på förhand veta, att han genom att undandraga sig en frivillig
uppgörelse skall kunna framkalla en för honom förmånligare reglering.
Infor det ovissa utfallet av nämnda prövning måste eu viss större benägenhet
för samförstånd utan tvivel förutsättas skola göra sig gällande.
I motsats mot kommissionens flertal hyser jag fördenskull den uppfattning
att man genom att välja detta alternativ skulle kunna påräkna att
få den förevarande regleringsfrågan i avsevärd utsträckning ordnad på
de frivilliga uppgörelsernas väg, vilket givetvis också vore den bästa
lösningen.

Härmed må emellertid förhålla sig huru som helst. En regleringfall
för fall, i sista hand genom Kungl. Maj:ts prövning, måste dock
enligt min åsikt vara att föredraga framför det andra och enda återstående
alternativet att ordna frågan likformigt för alla samhällen genom
allmänna, ovillkorliga lagbud. Endast genom det lörra förfaringssättet
vinnes nämligen möilighet -för en lämplig differentiering, påkallad av
hänsyn till de i olika fall mötande vitt skiljaktiga förhållanden, som
skäligen borde inverka på avvecklingen av det gamla distriktets ekonomi.
Att behandla alla fall på alld« les samma sätt synes icke kunna vara
riktigt. I ena fallet kan exempelvis samhället hava blivit på distriktets
bekostnad tillgodosett med vägbyggnader inom sitt eget område,
för vilka distriktet måst göra avsevärda uppoffringar. I ett annat fall
åter kan distriktet hava förbrukat betydande lånebelopp för väganläggningar,
av vilka samhället påtagligen varken haft eller kan få någon
egentlig ny^tta. I förra fallet bör man med allt skäl kunna fordra samhällets
deltagande i skuldernas återbetalning, i det senare fallet kan det
rimligtvis bli fråga om ren befrielse för samhället i sådant avseende.

Av liknande skäl kali föranledas skiljaktighet beträffande dispositionen
av vägkassornas överskottsmedel.

Vill man emellertid av praktiska skäl välja den — givetvis mycket
enklare — linjen med en allmän, enhetlig reglering etter för sådant
ändamål i lagen upptagna generellt gällande stadganden, kan det enligt
min mening ifrågasättas, huruvida ej riktigare vore att låta dessa stadganden
gå ut på fördelning av de gamla distriktens tillgångar och förpliktelser
mellan samhällena och landstingsdistrikten i stället för att, såsom
förslaget avser, insätta de sistnämnda distrikten i universalsuccession
efter de gamla.

Man har sagt, att samhällena blott och bart genom själva utbrytningen
vinna en sådan förmån, att de förty icke skäligen böra med de
nya väghållningsdistrikten konkurrera om de gamlas kvarlåtenskap. Detta
må kunna sägas med avseende å vägkassornas överskott, där sådana
finnas; men då synes följdriktigheten fordra, att när vägkassorna äro tyngda
av skulder, till vilkas gäldande tillgångarna icke förslå — och detta är
det vanligaste fallet — samhällena icke utöver den nyssnämnda förmånen
tillförsäkras eu ytterligare sådan i form av befrielse från dem eljest
åliggande anpart av betalningsskyldigheten. — Just förhållandet med
de gamla distriktens vid den nya lagens ikraftträdande återstående förpliktelser
synes mig snarast tala för en fördelningsprincip. Skulderna
äro dock gjorda under förutsättning och beräkning, att bördan av deras
återbetalning skall bäras även av samhällenas beskattningsföremål. De
kunna för övrigt hava tillkommit även i samhällenas intresse såsom avseende
vägbyggnader antingen inom samhällenas egna områden eller eljest
till deras speciella nytta. Det synes då billigt och rättvist, att samhällena
efter skälig grund skola bidraga till återgäldandet. Detsamma
synes böra få gälla i fråga om fullgörandet av de gamla distriktens förpliktelser
att verkställa beslutade, men vid lagens ikraftträdande ännu ej
utförda vägbyggnader. Särskilt förefaller det oegentligt, att landstingsdistrikten,
såsom förslaget innebär, skola åvälvas hela den av statsbidraget
ej ersatta kostnaden för återstående vägbyggnader inom samhällenas
egna områden.

Med skuldernas fördelning avser jag icke en uppdelning av betalningsansvaret
i förhållande till fordringsägarna utan en sådan anordning
att landstingsdistrikten vart för sig övertaga hela denna ansvarighet —
såsom ock förslaget innehåller — men samhällena förpliktas att vart
för sig till motsvarande landstingsdistrikt erlägga efter delningsgrunden
belöpande bidrag till återbetalningen.

Likaledes torde själva ombesörjandet av återstående vägbyggnader,

136

även såvitt de beröra samhällenas egna områden, lämpligast kunna anförtros
lands t ingsvägstyrel serna där ej för ändamålet redan finnas tillsatta
särskilda arbetsdirektioner. I sådant fall torde dessa böra få slutföra
sina respektive uppdrag, med befogenhet för Konungens befallningshavande
att, i den mån så erfordras till följd av ledamöternas avgång,
utse nya i deras ställe. Kostnaden för byggnadsföretagen åter bör
i varje fall, i den mån behovet yppas, till utgörande fördelas på samhället
och landstingsdistriktet efter den antagna fördelningsgrunden.

Om alltså en lagstadgad fördelning bör äga rum beträffande de
gamla distriktens förpliktelser, böra givetvis även tillgångarna skiftas
samt förklarande jämväl därom ingå i lagen. Till dessa tillgångar har man
då att räkna icke allenast egentliga överskott i väglagens mening utan
även sådana i respektive vägkassorna innestående tillfälliga behållningar,
som icke åtgå till gäldande av sista årets löpande utgifter.

Frånsett det särskilda förhållandet med rätt till vägmark m. m.,
som icke är att hänföra till de gamla distriktens egentliga förmögenhet
och varmed synes böra förfaras i enlighet med förslaget, lärer delningsgrunden
i avseende å såväl tillgångar som förpliktelser böra- bliva densamma,
nämligen vägfyrktalet vid tiden för nya lagens ikraftträdande.
Givetvis har man då att beträffande varje samhälle för sig ställa samhällets
hela vägfyrktal mot sammanlagda vägfyrktalet för hela den återstående
delen av det gamla distriktet, med inberäknande alltså av möjligen
dithörande annat eller andra samhällen. Det är proportionen
mellan dessa båda vägfyrktalsbelopp, som sedermera skall bliva bestämmande
för måttet av samhällets bidragsskyldighet till motsvarande landstingsd
i strikt.

De sålunda uppdragna linjer för eu i lag fastställd avveckling av
de gamla distrikten med hänsyn till samhällenas utbrytning överensstämma
i allt väsentligt med de av Kungl. Maj:t i allmänhet följda
grunder för ordnande av de ekonomiska förhållandena i anledning av
beslutade indelningsändringar som beröra väghållningsdistrikten, särskilt
i de med förevarande allmänna kasus nära jämförliga fall, då köping eller
municipalsambälle erhåller stadsrättigheter och på sådan grund utsöndras
från vederbörande väghållningsdistrikt på landet.

137

Särskilt yttrande av G. V. Eiserman.

Beträffande innehållet av 28 § i förslaget till lag om allmänna
vägar på landet samt 14 § i förslaget till lag om vägkommunal styrelse
på landet har jag icke kunnat dela den av kommissionens flertal omfattade
mening angående den i nämnda paragrafer om förmälda''arbetslängdens
lämplighet och ändamålsenlighet.

För att bespara kommunvägstyrelserna det i stora kommuner
ingalunda obetydliga och i många fall — nämligen då dagsverkssystemet
antingen alldeles icke eller allenast i jämförelsevis ringa omfattning
vore avsett att komma till användning — onödiga arbetet med upprättande
på förhand av arbetslängd för kommuns samtliga dagsverkspliktiga
fastigheter borde enligt min uppfattning dagsverkslängd lämpligast
kunna med avseende å va)-je särskild väg, för vars underhåll
dagsverken komma att anlitas, upprättas omedelbart före första buduingen
till dagsverken för året samt omfatta allenast sadana dagsverkspliktiga
fastigheter som på grund av sin närbelägenhet intill den ifrågavarande
vägen vore avsedda att ifrågakomma för dagsverksskyldighets utgörande.
Vid dagsverkslängds upprättande för varje särskild väg borde vederbörande
vägfogdar biträda med anskaffande och meddelande av upplysningar
om det antal dragare, som omedelbart före den tid, då dagsverkena
skulle uttagas, vore förefintligt å varje för vägens underhall
avsedd fastighet. Därigenom vunnes fördelarna, dels att dagsverkslängd
aldrig behövde upprättas för andra fastigheter än som i varje fall skulle
anlitas, dels ock att varje fastighets prestationsförmåga bleve bedömd
efter tillgången på dragare just vid tiden för dagsverkenas utgörande
och icke, såsom enligt kommissionens förslag, efter de icke alltid i berörda
hänseende fullt ensartade förhållanden under senare delen av nästföregående
år. En arbetslängd, som upprättas året innan den skall
komma till användning, synes mig icke tillfredsställande avspegla fastigheternas
prestationsförmåga, helst som mellan tiden för längdens upprättande
och dess användning komma att ligga den vanliga av- och
Vägkommissionen. II. 18

138

tillträdesdagen för jordbruksfastigheter med därav möjligen föranledda
växlingar med avseende å ägare och brukare samt brukningssätt. Om
dagsverkslängder upprättades på sätt jag ifrågasatt, skulle slutligen
aldrig kunna inträffa, att kommun bleve på grund av försuten tid för
dagsverkslängds upprättande utesluten från möjlighet att tillgripa dagsverkssystemet,
men enligt kommissionens förslag skulle påföljden bliva
sådan i de fall, då kommun uraktlåtit att upprätta arbetslängd på grund
av beslut om vägunderhållets ombesörjande genom entreprenad samt
hinder sedermera efter underhållsårets ingång av en eller annan anledning
komme att möta för vägunderhållets verkställande på entreprenad.

Åven i fråga om innehållet av 15 § i förslaget till övergångslag
har jag ansett mig böra anmäla skiljaktig mening.

Jag har varit ense med kommissionens flertal om lämpligheten
att i nu förevarande sammanhang lämna gällande beskattningsgrunder
orubbade såvitt angår urvalet av beskattningsföremål och repartitionen
mellan beskattnings föremålen. Däremot har jag med hänsyn till vägskattens
enligt förslaget blivande egenskap av primärkommunal skatt,
som skall debiteras och uppbäras av kommunalnämnderna i samband
med övriga kommunalutskylder, ansett lämpligt för att icke såga nödigt,
att den för närvarande beträffande vägskatten förefintliga bristen på
bestämmelser om vem skattskyldigheten för fast egendom åligger blir
utfylld, och detta på sådant sätt, att skattskyldigheten till vägskatt
bringas i överensstämmelse med skattskyldigheten till andra kommunalutskylder,
så att icke — såsom eljest i många fall skulle bliva förhållandet
— för en och samma fastighet vägskatten kommer att åligga
en person och kommunalutskylderna en annan person för samma beskattningsår.

Saknaden i väglagen av bestämmelser i ämnet har, då skattskyldighetsfrågan
på grund av uppkomna tvister blivdt föremål för avgörande,
måst beträffande bevillningspliktiga fastigheter föranleda därtill
att den, som haft att erlägga bevillning för viss fastighet och som
således i vederbörlig taxeringslängd rätteligen antecknats såsom skattskyldig
i bevillningsavseende för fastigheten, också förklarats skola
hava att fullgöra den fastigheten åliggande väghållningsskyldigheten,
oavsett huruvida denna bestått i vägunderhåll in natura eller i vägskatt
eller i bådadera. Eftersom beskattningen till vägväsendet ytterst bygger
på bevillningsförordningens grund, hava, i saknad av särskilda skattskyldighetsbestämmelser
för nämnda beskattning, bevillningsförordnin -

gens ötaittskyldighetsbestämmelser ansetts böra fa gälla, och detta fastän
de i vissa fall leda till långt ifrån lämpliga konsekvenser beträffande
väghållningsskyldii'' heten.

Enligt bevillningsförordrdngons bestämmelser i 3 § åligger skyldigheten
att erlägga bevillning för fast egendom ä[qaren utom i vissa
fall, då bevillningen utgöres av innehavaren. I sistberörda avseende
komma, med iakttagande av den i nämnda lagrum följda ordning,
här i betraktande följande slag av besittningsrätt till fäst egendom,
nämligen:

Jordegendom som besittes med stadgad åborätt eller är av allmän
myndighet eller av stiftelse till begagnande av livstidsstädja upplåten,

område, som är upplåtet med tomträtt,

skogsområde, som blivit upplåtet till bergshanteringens understöd,
till sågverk eller kanalbolag eller ock innehaves av stat eller annan
menighet,

för jordegendom eller annan fastighet, som antingen är till boställe
eller eljest på lön anslagen, såvida ägaren enligt vissa åberopade stadgande^
i bevillningsförordningen är från fastighetsbevillning fri och
hela fastigheten är åt endast en person upplåten, samt

lägenhet, som är till besittning på viss tid eller på livstid från
annan egendom avsöndrad.

Utöver de sålunda i bevillningsförordningen uttryckligt angivna
innehavare med bevillningsplikt såsom om de vore ägare torde förtjäna
nämnas innehavare av fideikommissrätt till fast egendom ävensom efterlevande
make, som på grund av den avlidna makans testamente besitter
fast egendom, vilka båda slag av innehavare, fastän särskild föreskrift
därom saknas i bevillningsförordningen, utan vidare antecknas i taxe- 1

1 5 §. Fastighetsbevillning erlägges icke av
a^ staten;

b) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar:
för dem tillhöriga allmänna platser, tomter och byggnader;

kommuner och andra menigheter; för dem tillhöriga, inom deras eget område belägna allmänna
platser, tomter och byggnader;

regementen och officerskårer: för deras vid mötesplatser till begagnande under mötena uppförda
byggnader;

nykterhetsföreningar: för dem tillhöriga byggnader, avsedda för deras verksamhet;
enskilda personer eller samfund: för dem tillhöriga kyrkor och bönehus;
allt dock endast såframt nu omförmälda allmänna platser, tomter, byggnader, kyrkor och
bönehus icke nästföregående år lämnat ägaren någon inkomst; börande i motsatt fall fastighetsbevillning
utgöras för så stor del av fastighetens taxeringsvärde, som enligt den i de särskilda
anvisningarna till ledning vid taxeringen bestämda grund motsvarar inkomstbeloppet.

140

ringslängden såsom ägare till den lästa egendomen. För övrigt torde,
såsom kommunalskattesakkunnige i sitt betänkande (sid. 330) påpekat,
praxis vid bevillnmgstaxeringen kunna anses vara att, där någon i andra
fäll annorledes än på grund av äganderätt besitter fast egendom, ägaren
upptages såsom skattskyldig, så framt vid taxeringstillfället är känt vem
som är ägare, men att vid ovisshet härom den som besitter egendomen
upptages såsom skattskyldig i sin egenskap av förhandenvarande representant
för den ännu icke bestämde eller bestämbarare ägare. Därigenom
har, såsom naturligt kan vara, även annan än efterlevande make,
som på grund av testamentarisk förordnande på livstid besitter fast
egendom, vartill äganderätten efter hans död skall tillfalla viss eller
vissa arvtagare, som då kunna finnas, fått skatta till bevillning såsom
ägare.

Vid de avgöranden, som fallit i anledning av uppkomna tvister
angående skattskyldighet till vägväsendet, hava alltså nyss angivna
skattskyldigbetsbestämmelser tillämpats. Om sålunda en ägare eller en
bevillningspliktig innehavare av en jordbruksfastighet, exempelvis en
boställsbavare, upplåtit fastigheten åt annan på arrende, har ägaren
eller den bevillniugspliktige innehavaren förklarats skyldig att icke allenast
erlägga på fastigheten belöpande vägskatt utan även fullgöra fastigheten
åliggande vägunderhåll och vinterväghållning, fastän han, såsom förhållandet
kan vara, icke förfogar över nödiga dragare och andra arbetskrafter
för sådan skyldighets fullgörande samt till och med kan vara
bosatt å annan ort, avlägset belägen från den där fastigheten är belägen
och där skyldigheten skall fullgöras.

En undersökning av skattskyldighetsbestämmelserna i gällande förordning
om kommunalstyrelse på landet och den praxis, som vid tillämpning
av dessa bestämmelser utvecklat sig, visar huru olika skattskyldigheten
vid den vanliga kommunalbeskattningen ställer sig vid en
jämförelse med beskattningen till vägväsendet. Angående skattskyldigheten
till landskommunen hava kommunalskattesakkunnige i sitt betänkande
(sid. 326) anfört, bland annat, följande:

»Enligt § 57 förordningen om kommunalstyrelse på landet åligger
skattskyldigheten för fast egendom en var, som inom kommunen äger
eller brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal satt jord eller
från hemman under full äganderätt avsöndrad eller till allmän bevillning
för sig taxerad fastighet. Den närmare innebörden av detta huvudstadgande
utvecklas i paragrafens tredje stycke genom den kompletterande
föreskriften att, där jordägare eller boställshavare åt lantbo eller arrendator
upplåtit jord eller boställe, jordägaren eller boställe!!avaren är

141

befriad från erläggande av kommunalutskylder för sålunda upplåten
egendom, enär dessa utskyld er skola av brukaren erläggas. Sistberörda
föreskrift upptager visserligen allenast ett slags innehavare med bevillningsplikt
såsom ägare, nämligen boställshavare, men gäller även övriga
jämlikt 3 § bevillningsförordningen såsom ägare skattskyldiga innehavare
av fäst egendom, för den händelse dessa bruka egendomen genom
arrendator. Det är således brukningsrätten, som konstituerar den
kommunala skattskyldigheten, vare sig denna brukningsrätt i sin ordning
grundar sig omedelbart å äganderätt eller å sådan besittningsrätt,
som medför bevillningsplikt, eller å avtal om arrende. Härvid är emellertid
att märka, att arrendet skall avse jordbruk. Annan arrendator än
jordbruksarrendator anses nämligen icke som brukare i kommunallagens
mening. 1

Den i § 57 förordningen om kommunalstyrelse på landet givna
regeln om skattskyldighet för jordbruksarrendator äger giltighet järn''äl
i fråga om sådan fast egendom, som, fastän bevillningsfri, är enligt
§ 59 samma förordning underkastad kommunal beskattning, således
exempelvis beträffande sådan statens fasta egendom, å vilken bestämmelserna
i kungl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen
av kronans jnrdbruksdomäner den 4 juni 1908 äro tillämpliga.»

Skattskyldigheten för jordbruksfastighet vid kommunalbeskattningen
avviker således från skattskyldigheten vid vägbeskattningen därutinnan,
att det är brukaren och icke ägaren, som har att erlägga skatten, medan
skattskyldig:heten för annan fastighet överensstämmer vid båda beskattningarna
härutinnan att det alltid är ägaren, som har att erlägga skatten.
Detta begrepp dock här taget i så vidsträckt bemärkelse, att det omfattar
jämväl innehavare, som jämlikt 3 § bevillningsförordningen är
bevillningspliktig såsom om han vore ägare.

Med den jämförelse som här ovan gjorts beträffande skattskyldigheten
vid beskattningen till vägväsendet samt vid den vanliga kommunalbeskattningen
är frågan icke slutbehandlad. I ytterligare ett betydelsefullt
avseende skilja sig dessa båda beskattningar med avseende å
den subjektiva skattskyldigheten. Aven här gäller det frågan vem skattskyldigheten
. för fast egendom skall i varje särskilt fall åligga, och
närmare bestämt gäller det frågan, till vilken tidpunkt förutsättningen
för skattskyldigheten — äganderätt, innehavarerätt eller brukningsrätt
till fastigheten — hänför sig.

1 Kungl. Maj:ts utslag den 12 maj 1916 på särskilda besvär av Källeryds och Oreryds
kommuner.

142

Vad skattskyldigheten till vägväsendet angår, torde den även uti
nu ifrågavarande hänseeende följa bevillningsplikten, och jämlikt 3 §
bevillningsförordningen skall bevillning för fast egendom erläggas av
den, som för löpande året — varmed här förstås det år då taxering
sker — författningsenligt mantalsskrivits eller bort mantalsskrivas såsom
ägare eller innehavare av fastigheten.

Beträffande den nuvarande skattskyldigheten till kommunen, kan
jag åberopa vad kommunalskattesakkunnige i sitt betänkande (sid. 331)
därom anfört, nämligen:

»Medan landstingsskatt och vägskatt för fast egendom skola utgöras
av den som är upptagen såsom skyldig att erlägga bevillningen
för egendomen, åligger däremot enligt kommunallagarna skattskyldigheten
för fast egendom till primärkommunen den som äger, innehar
eller brukar egendomen, utan att därvid tillika utsäges, till vilken tidpunkt
förutsättningen för skattskyldighet i varje särskilt fall hänför sig.
Med kommunallagarnas anda har emellertid alltid ansetts överensstämma,
att förvärvet av ägande- eller brukningsrätt till fast egendom omedelbart
grundlägger skattskyldighet för egendomen, när helst detta förvärv
sker. Sålunda var det en klart uttryckt förutsättning för de förändringar,
som på sin tid genom lagarna av den 8 mars 1889 kommo till stånd
beträffande villkoren för förvärvandet av medlemskap i kommun och
kommunal rösträtt för fast egendom, att skattskyldigheten följde innehavet
och att, eftersom så vore förhållandet, enahanda borde gälla jämväl
i fråga om rösträtten. För tillämpningen i de särskilda fallen -har i
enlighet härmed — enär uppdelning av skattskyldigheten för ett och
samma år mellan flera ägare, innehavare eller brukare ausetts utesluten —
förhållandet för landsbygden ansetts innebära, att löpande årets kommunalutskylder
för fast egendom böra påföras den som äger, innehar eller
brukar egendomen vid tiden för den kommunala debiterings- och uppbördslängdens
fastställande.» 1

Skillnaden åskådliggöres bäst genom ett exempel. Den som hösten
år 1916 ägde och själv brukade eu jordbruksfastighet, men sålde densamma
i slutet av februari 1917 till en annan, att tillträdas den 14 mars
1917, skall enligt nu gällande bestämmelser erlägga vägskatt för fastigheten
år 1917. Däremot skall den nye ägaren påföras kommunalskatt
för fastigheten hösten 1917 och erlägga denna skatt våren 1918. Och
resultatet hade blivit detsamma om köp och tillträde skett sent på hösten

1 Kungl. Maj:ts utslag den 3 juni 1910 och den 27 augusti 1915 i särskilda mål, refererade,
det förra i regeringsrättens årsbok 1910 under nr 89 och det senare i årsboken för 1915 under nr 52.

143

1917, blott det skett före decemberstämman, då debiterings- och uppbördslängden
föreligger till prövning och fastställelse.

Då det nu för kommissionen gällt att bereda möjlighet för ett
provisorium i avbidan på den kommunala skattereformens slutliga genomförande
samt ait under tiden låta de nu gällande beskattningsgrunderna,
åtminstone i huvudsak oförändrade, förbliva tillämpliga, har jag
för min del ansett det icke gärna kunna komma i fråga att låta den nuvarande
bristen på bestämmelser angående den subjektiva skattskyldigheten
kvarstå, helst som enligt kommissionens förslag till nytt väghållniugssystem
debiteringen av vägskatten kommer att åligga kommunalnämnderna,
vilka endast i ett fåtal väghållningsdistrikt hittills fått därmed
taga befattning och för vilka den rätta tolkningen av väglagen i nu
förevarande avseende således måste antagas vara främmande. Det har
alltså av mig ansetts nödvändigt att på ett eller annat sätt utfylla denna
lucka hos de nuvarande bestämmelserna.

Då jag funnit det icke vara lämpligt att utfylla luckan hos den
nuvarande vägskattelagstiftningen medelst föreskrifter, som uttryckligen
leda till vad som för närvarande ansetts gälla, har det legat nära till
hands att bringa skattskyldigheten till vägväsendet i full överensstämmelse
med skattskyldigheten till kommunen. För att nu icke tala om
den lättnad i arbetet som beredas kommunalförvaltningarna vid övertagandet
av de nya bestyren — därigenom att kommunalnämnderna
kunna för alla sådana beskattningsföremål, som äro skattepliktiga till
både vägväsendet och till övriga kommunala ändamål, under alla förhållanden
upptaga såväl i debiterings- och uppbördslängd som i röstlängd
samma personer såsom skattskyldiga i båda avseendena — har
skattskyldigheten till kommunalutskyldér tillika synts mig vara sakligt
riktigare lagd än skattskyldigheten till vägväsendet. Till stöd för denna
min uppfattning åberopar jag vad kommunalskattesakkunnige i sitt betänkande
(sid. 3d6 - 339) anfört.

Enligt min sålunda uttalade mening har jag inom kommissionen
påyrkat, att i 15 § skulle intagas en så lydande bestämmelse:

»För fastighet skall vägskatt erläggas av den, som har att för fastigheten
utgöra kommunalutskyldér, eller, där sådana utskyld'' r icke skola för
fastigheten utgå, av deri, som jämlikt, grunderna för den kommunala skattskyldigheten
skotat erlägga kommunalutskylderna, om sådana utgått.''»

Ett sådant stadgande skulle innebära:

att skattskyldighet i avseende å vägskattepliktig fast egendom
aligger ägaren eller, i fall som i 3 § a) b) och c) bevillningsförordningen
sägs beträffande viss bevillningspliktig fast egendom, innehavaren, så

144

framt ej egendomen är till jordbruk på arrende upplåten, i vilket fall
skattskyldighet åligger arrendatorn; samt att skattskyldig ägare, innehavare
eller arrendator skall den vara, som äger, inneliar eller arrenderar
egendomen å tid, då kommunens debiterings- och uppbördslängd
författningsenligt skall till allmän och slutlig granskning företagas.

145

Bilaga.

Uppgifter om rttgur, broar och färjor, beträffande vilka öro för liamlen något eller 11 Alträ sådan*
förhållanden, som avses i 10—21 §§ lagen angående väghallningshesvärots utgörande

på landet den ‘211 oktober 1891.

Län

Namn å väg, bro ollar Underhållsskyldigheten älig -

Väg- eller broavgifter

färja

ger enligt särskilt
åtagande

Taxa ,r

fastställd Paxa K»“er

Väg- eller brokassor

Stockholms

Uppsala

Tappströms bro

Nockeby »

Drottningholms »
Vägen mellan sistnämnda
broar
Almare Stäks-bron
Eriksunds färja

Elmsta bro och Baggbus
färja

Stocksunds bro
Lidingö »

Lindais- och Kolfärjorna
(över isrännor)

Flottsunds bro

Stockholms Sandaktie- Till och med

bolag j j År 1920

} Staten i 8/s 1899 j Tills vidare

f>:o

D:o I*7/a 18(53 Tills vidare

Eriksunds gård med 150|
kr. årligt bidrag från!

Arlinghundra härads

vägbållningsdistrikts

vägkassa

Väddö kanalkassa

Djursholms aktiebolag u/i J<) 10 Tills vidare

Lidingö Trafikaktiebo-18/u 1896
lag såsom arrendator.

(Ägare är Stockholms
stad)

Värmdö kommun med
bidrag från Stockholms
stad

Elottsunds brobolag 21/i 1884 Tills vidare.

Brokassa, uppkommen
av arrendeavgifterna,
utgörande 650 kr. pr år

Öi-sunds

	Skutskärs »	Stora Kopparbergs bergs-lags aktiebolag-
Söderman-	Bro vid Stettiu	Statens järnvägar
lands	Bro å Läppevägen	Ägaren av Kamsnäs
	Bro över järnvägen vidi Valla	Statens järnvägar
	Bro över järnvägen i1	Oxel ösund-Pien- Väst-
	Blacksta. socken	manlands jämvägs-aktiebolag
	69 m. väg vid Vadsbro station	D:o d:o d:o
Väykommiss ionen 11.

I Brokassa, uppkommen
genom sammanskott
av de brobyggnadsskyldiga
inom Hagunda
härad för underhåll
av häradets
del i bron

It)

146

Län

Väg- eller broavgifter

Underhållsskyldigheten ålig-----------------

ger enligt sRrskiH Taxa

Namn & väg, bro eller
färja

åtagande

i fastställd

Taxan gäller

Väg- eller brokassor

Söderman- • Bro vid Strångsjö station Statens järnvägar
lands Bro över järnvägen å 1 bo d:o

Djulövägen

Bro vid Eksågs kvarn Eksågs gård

Östergöt lands -

Samtliga broar i Vifolka
härad

Samtliga broar iValkebo
härad

Vägen Knlla-Öndhult

Vägen Mossänder-Skärkinds
sockengräns

Stegeborgs färja.

Aby bro i Kvillinge socken -

Innehavarna av Kulla
och Öndhults gårdar
med bidrag av 60 kr.
pr år från Bankekinds
härads väghållningsdistrikts
vägkassa
Jordägarna i Glöstads by
med bidrag av 90 kr.
pr år från samma vägkassa Göta

kanalbolag

Brokassa, uppkommen
genom sammanskott
av de brobyggnadsskyldiga Brokassa,

bildad av ersättning
för brister å
broarna vid deras
övertagande av väghållningsdistriktet,

uppgick vid 1917 års
böljan till 2,631.64 kr.
men uppgivits skola
förbrukas under året
för ombyggnad av
Odensfors bro

Brokassa, bildad av tomtören
m. m. från häradets
ginst äktsmark

Jönköpings Broar i Östbo härads
väghållningsdistrikt

Brokassa, antagligen bil-1
dad genom avgifter av
vägfarande över Värnamo
åbro. Uppgick
vid 1917 års början
till 34,104 kr. 68 öre.
Ej avsedd för någon
särskild bro utan för
att kunna anlitas, då
behov av skyndsam
ombyggnad av någon
större bro i allmänhet
inom distriktet skulle
yppas

147

I .it it

Namn it väg'', bri
färja

aller

Underh&Uskyldigheten åligger
enligt särskilt
åtagande

Väg- eller broavgifter

Taxa

fastställd

Taxan gäller

Väg- eller brokaaanr

Kronobergs

Allmänna

Alvesta

vägen genom

Alvesta municipalsamhlllle
under 1.5 år frän
och med 1913 med 800
kr. ärligt bidrag ur vederbörande
vägkassa

Blekinge Mörrums bron vid Hofmansbygd -

Aborna

måla

bygd

i byarna Ebbeock
Hofmans -

Malmöhus Bro å vägen vid Öveds- Kjevlinge-Sjöbo järnkloster
vägsaktiebolag

Hallands Eskilstorps bro (till den; Buseåns åsänkningsfördel,
som ej underhulles '' ening, bestående avav
vederbörande väg- jordägarna utmed än
kassa)

Bron i Ås by
Himle kanalbn

Älvsborgs (J-i in dbo vägi-n

Ägaren av Va mtl ur 8 Ås
Himle kanalbolag

Örby och
mun er

Rinna lcom -

Floda broar (3 stycken)

Örebro

Broarna vid Hanefors
Kallskog och Tittlanda -

Strömmens kanalbro

Broarna över Teljeån
(Kvismare kanal), vid
Segersjö och Odensbacken -

Vikersbron

Hruvekanalbron

Ägarna eller innehavarna
av vattenfallen därstädes
till hälften (underhållet
i övrigt åligger
Tössbo härads väghållningsdistrikts
vägkassa) “Frengersfors

B. A. B.“
med bidrag av 50 kr.
pr år från samma vägkassa Hjälmarens

och Kvismarens
sjösänkningsbolag
till hälften (underhållet
i övrigt åligger
vederbörande vägkassa) Vikers

gruvbolag (,

Pershytte gruvbolag /

Brokassa om 300 kr.,
uppkommen genom
sammanskott av medlemmarna
i åsänkningsföreningon -

“Flöda broars underhållsfond”,
bildad genom
gåva vid Statens
järnvägars byggande
på 1860-talet

1 Underhållsskyldigheten uppgives
handlingar" ändock åligga de enskilda.

ej grunda sig ä särskilt åtagande, men skall enligt “anteckningar i vägdelnings -

148

I .än

Namn å

väg, l)ro eller
färja

Underhållsskyldigheten åligger
enligt särskilt
åtagande

Väg eller broavgifter

Taxa

fastställd

Taxan gäller

Väg- eller brokassor

Örebro

Hyttekanal bron
Jftrle bruksbro

Bro över järnvägen å
vägen BondebynBergsmanshyttan

Bro över rutschbanan å
vägen Kora-Hjulsjö
Bro vid Hällefors kvarn

Käxeruds färja

Bro å Kråklundsvägen

Vickabron

Bro över Frövi-Ludvika
järnväg

Stjämfors kanalbro

Bångbro kanalbro

Två broar över kanalen
mellan Siksjö damm en
och. Högfors bruk
Ställbergs kanalbro

Pershytte hyttelag

Hammarby-Yxe aktie.
bolag

Xora-J äril boås trafik- ,
bolag

Klacka-Lerbergs gruvbolag Hällefors

bruks aktiebolag Ägaren

av s/io mtl Sténsviken
i Bjurkäms socken
enligt'' i hemmanet
intecknat kontrakt av
den 20/in 1852

Spånga- och Sverkestaåns
sänkningsbolag
enligt K. B:s res. 10/e
1880

Ägarna av hemmanen
Ullersäter nr 2—4, till
viss del enligt K. B:s
utslag 16/a 1880 (i övrigt
åligger underhållet
vederbörande vägkassa) Frövi-Ludvika

järnväg

Aktiebolaget StjärnforsStälldalen Aktiebolaget

Bångbro
rörverk

Högfors aktiebolag

Ställbergs gruveaktiebolag -

Västmän- Borgås sunds bro Strömsholms kanalbo- **/» 1831 Tills vidare

lands lag. För trafiken er lägger

Snevringe härads
väghållningsdistrikts
vägkassa till bolaget
400 kr. pr år
(Tysinge broar'' och väg Enskilda2
dem emellan (länsdelen,
jfr nedan)

1 Se noten å föregående sida.

2 Genom Kungl. Maj:ts utslag den 11 och 29 mars 1916 är numera bestämt, att ifrågavarande väg och broar
skola byggas och underhållas av vederbörande våghål!nimrsdistrikt.

149

Intill

Namn ii väg, bro eller
färja

Underhållsskyldigheten åligger
enligt särskilt
åtagande

Väg- eller broavgifter

Taxa n,

fastställd laXan S*"01''

Väg- diar lirokassor

Koppar- Bro över järnvägen å Gävle-Dala järuvägsbergs
vägen Tallba cken-Öst- aktiebolag

bom

Gävleborgs Gysinge broar och väg Brpdirektion utsedd av
dem emellan (läns- Öster Färnebo, Torsdelen,
jfr ovan) A kors och Årsunda

socknar under en av
K. B. förordnad ordförande
1

Segersfca bro Varpnfts • förlagsaktie bolag 300

m. väg vid Mohed Gävleborgs läns tuberkulossjukhus Västernorr-

Färja Hässjölandet-Färj-j
lands holmen

Bro över Lillån från.

Färjlioimen till Timrålandet Lögdösundsbron -

Bro över järnvägen vid
Strömsnäs

Härnösand-Sollefteå
j ärn vägsakfci eb ol ag

1 Se not 2 ä föregående sida.

Tills om- Den hitiutillsvaraude brobyggnad
bli- kassan numera för vit

verk- brukad

ställd

"Fjäls brokassa", uppkommen
genom upptagandet
av bropenningar
vid Fjäls bro,
överlämnades med ett
belopp av 1,253 kr.
24 öre till vardera av
Sköns och Ljustorps
tingslags väghållningsdistrikts
vägstyrelser
den 28/ia 1915
för att utgöra bidragtill
underhållet av
Lögdösundsbron