UTREDNINGAR OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1908:8)

UTREDNINGAR OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

UNIVERSITETEN I UPSALA OCH LUND

SAMT

KAROLINSKA MEDIKO-KIRURGISKA
INSTITUTET

AFGIFNA AP

TILLKALLADE SAKKUNNIGE INOM KUNGL, ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET,

STOCKHOLM

IVAR H.EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B,, 1907.

1. Förslag till statuter för universiteten

i Upsala och Lund.

Förslag tiii statuter

för universiteten i Upsala och Lund.

Allmänna stadganden.

§ I Universiteten

i Upsala och Lund stå under Kung! Maj:ts nådiga beskydd
och åtnjuta oförkränkt, efter hvad därom särskildt är förordnadt
den egendom och de inkomster, som blifvit dessa högskolor lagligen öfvergå
na och tillerkända, så ock de rättigheter, förmåner och friheter, som
åro dem genom lag eller förordning eljest tillagda, så vidt de ej strida
mot dessa statuters innehåll. J

§ 2.

Hvardera universitetet utgöres af samtliga dess ordinarie och extraordinarie
lärare samt i dess matrikel vederbörligen inskrifna studerande,
till universitetet raknas ock de tjänstemän och betjente, som äro för vården
a. dess vetenskapliga inrättningar eller vid olika grenar af dess förvaltning
vederbörligen anställda.

§ 3.

Universiteten stå under särskild styrelse och förvaltning. Öfverstvrelsen
fores af eu kansler. Styrelsen och förvaltningen på stället handlaivas,
under prokansler inseende, af rektor, universitetets plenarförsamling
et större akademiska konsistoriet, det mindre akademiska konsistoriet och
en drätselnämnd, pa sätt dessa statuter närmare bestämma.

II.

Kanslern.

§ 4.

Kanslersämbetet är gemensamt för de båda universiteten och karolinska
mediko-kirurgiska institutet. Kansler utnämnes af Kungl. Maj:t efter föregånget
val, som förrättas å tid, hvilken Kungl. Maj:t bestämmer.

§ 5-

Kansler bör utses bland män, som genom sin samhällsställning i förening
med nit för vetenskaplig odling kunna verksamt vårda och främja
universitetens väl och studiernas sanna förkofran.

§ 6-

I val af kansler deltaga prokanslererna och plenarfö r sand in ga rn a. vid
de båda universiteten samt lärarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet. Valmans utevaro hindrar ej valförrättningens företagande. Valförrättare,
som bar att till valet utfärda kallelse, är vid hvardera universitetet
prokansler!! eller, vid förfall för denne, rektor samt vid karolinska
institutet rektor eller den hans ämbete förvaltar. Valet sker med slutna
sedlar, upptagande namnet på den person, som anses till ämbetet lämpligast.
Afgifna röster uppräknas inför protokoll, som förses med underskrift
af valförrättaren och två andra valmän. Protokollen från universitetet
i Lund samt karolinska institutet insändas därefter ofördröjligen till
valförrättaren vid universitetet i Upsala, hvilken bar att sammanräkna
rösterna och, med öfverlämnande af protokollen, hos Kungl. Maj:t anmäla
valets utgång.

Anser Kungl. Maj:t icke, att den, som erhållit de flesta rösterna, eller,
där två eller flere erhållit högsta röstetal, någon af dessa bör till ämbetet
utnämnas, anställes nytt val i ofvan stadgad ordning.

§ 7.

Kanslern har öfverinseende öfver universitetens alla angelägenheter.
Han har att med uppmärksamhet följa den akademiska undervisningen;
vaka öfver att lärarne fullgöra sina skyldigheter och att de studerande
iakttaga flit, ordning och sedlighet; inhämta noggrann kännedom om vården
och förvaltningen af universitetens egendom och vetenskapliga inrättningar
samt på grund däraf vidtaga de åtgärder, som kunna lända till att
bevara, stadga och främja universitetens rätt, välstånd och ändamål.

§ 8.

I allt hvad som rörer universiteten eller kan främja deras väl, eger
kanslern, där han så nödigt anser, föra eller låta föra deras talan. Hvad
på Kungl. Maj:ts afgörande ankommer, underställes dess nådiga pröfning.
För erhållande af upplysning, utlåtande eller annat biträde för sina åtgärder
eger kanslern att vända sig till den ämbetsmyndighet, på hvilken
det kan ankomma att sådant meddela.

§ 9.

Kanslern eger utfärda instruktioner och reglementen till efterrättelse
vid förvaltningen af universitetens vetenskapliga inrättningar, drätsel och
egendom. I sådana frågor skall vederbörande konsistorium afgifva utlåtande.

§ io.

Där kanslern finner rektor, plen arföl’samlingen, det större eller mindre
konsistoriet eller drätselnämnden eller ledamot i dessa kollegier eller annan
lärare eller tjänsteman vid universitetet begå fel eller försummelse i ämbetet,
eger han därom erinra och anbefalla rättelse eller, där sakens beskaffenhet
så påkallar, låta i vederbörlig ordning åtala den felande.

§ Il Kanslern

eger för sin expedition förordna en sekreterare och en amanuens.

§ 12.

Då kanslersämbetet är ledigt, eller kanslern för någon tid är förhindrad
att bestrida ämbetet, förordnar Kungl. Maj:t, huru med ämbetets
utöfning under tiden skall förhållas.

III.

Prokansler!!.

§ 13.

Prokansler för universitetet i hopsala är ärkebiskopen; prokansler för
universitetet i Lund är biskopen öfver Lunds stift.

§ 14.

Prokansler!! bör göra sig underrättad om alla universitetets angelägenheter,
lärarnes verksamhet, undervisningens gång och de studerandes
sedliga förhållande samt med upplysningar, råd och påminnelser, där han
så aktar nödigt, främja universitetets väl och anseende.

§ 15.

Prokanslern eger, när han så för godt finner, öfvervara plenarförsamlingens
och konsistoriernas öfverläggningar samt i dem, men ej i besluten
taga del.

§ 16.

Prokanslern eger, då omständigheterna därtill föranleda, hos kanslern
göra de framställningar och föreslå de åtgärder, han anser för universitetet
gagnande.

§ 17.

När kanslersämbetet är ledigt, bestride prokanslern de åligganden,
som tillhöra detta ämbete, till dess Kungl. Maj:t därom meddelat förordnande.

§ 18.

Finnes ej prokansler, eller är han förhindrad att utöfva ämbetet, förfalle
under tiden all fråga om den handläggning af ärenden, som ankommer
på prokanslern.

IV.

Rektor.

§ 19.

Rektor väljes för tre år af universitetets plenarförsamling.

Plenarförsamlingen har likaledes att för tre år utse en prorektor.

Valbar till rektor och prorektor är hvarje professor, som å dag, då
ämbetet, efter hvad nedan sägs, skall tillträdas, i fulla tre år innehaft
professorsämbete.

Den, som i fulla tre år beklädt rektors- eller prorektorsämbetet, vare
icke skyldig att mottaga nytt val till någotdera ämbetet.

§ 20.

o rektor och prorektor anställes inom förra hälften af April

manad det år, då tiden, som förra valet afsett, utgår. Valet sker med
slutna sedlar.

Om förrättadt val göres anmälan hos kanslern.

Å första dagen i Juni månad skall rektor på öfligt sätt tillträda sitt
ämbete. Samma dag inträde ock prorektor i ämbetet.

§ 21.

Vill den, som blifvit vald till rektor eller prorektor, ej mottaga ämbetet,
gifve det tillkänna genast eller, om han ej är tillstädes, inom andra
dagen efter den, då han genom rektors försorg om valets utgång erhållit
underrättelse, och anföre tillika de skäl, på hvilka han stöder sin afsägelse.
De anförda skälen skola af plenarförsamlingen till giltigheten
pröfvas.

Godkännes afsägelse, företages genast eller så snart ske kan nytt val.

§ 22.

Afgår rektor eller prorektor före ämbetstidens slut och återstår häraf
minst en hel läsetermin, anställe plenarförsamlingen nytt val för den
återstående tiden och göre därom anmälan hos kanslern.

§ 23.

Rektor vare, om han så önskar, frikallad från skyldigheten att bestrida
till hans professorsämbete hörande undervisning och examination;
gifve det dock tillkänna i det mindre konsistoriet, som anmäler förhållandet
för kanslern.

§ 24.

Rektor skall utöfva den närmaste vården och tillsynen öfver allt hvad
universitetet rörer. Honom åligger tillse: att den akademiska undervisningen
vederbörligen handhafva; att sedlighet och flit bland den studerande
ungdomen upprätthållas; att universitetets egendom, af hvad namn
den vara må, behörigen vårdas; att anslag användas för sina rätta ändamål;
att uppbörd af universitetets inkomster rätteligen verkställes; att
räkenskaper och redovisningar behörigen upprättas och inom föreskrift^
tider aflämnas; att lärare, tjänstemän och betjänte i allo noggrant uppfylla
sina åligganden, samt att ej mindre hvad dessa statuter och andra

vederbörligen gifna föreskrifter till efterrättelse anbefalla, än ock plenarförsamlingens,
konsistoriernas och drätselnämndens, såväl som rektors egna,
i behörig ordning fattade beslut till verkställighet befordras.

Rektor skall vara ordförande i plenarförsamlingen och konsistorierna.

§ 25.

Rektor eger, då skäl därtill förekomma, erinra lärare och tjänstemän
om noggrant uppfyllande af deras tjänsteplikter. I svårare fall göre han
anmälan hos det större konsistoriet. Då han därtill finner anledning,
eger han låta verkställa inventering af universitetets kassor och samlingar.

§ 26.

Hvad till upprätthållande af den akademiska disciplinen öfver de
studerande åligger och tillkommer rektor, därom är särskildt förordnadt.

§ 27.

Rektor må ej utan särskild tillåtelse aflägsna sig från universitetsstaden
för längre tid än åtta dagar under läsetermin och fjorton dagar
under ferier.

§ 28.

Då rektor är af giltigt förfall hindrad att förrätta sitt ämbete, eller
då rektor i fall, som framgår af § 22, af gått, utan att ny rektor utsetts,
skall rektorsämbetet uppehållas af prorektor eller, om hinder därför möter,
af den till fullmaktsdagen äldste, därtill oförhindrade bland det mindre
konsistoriets ledamöter.

§ 29.

Då någon för längre tid än en månad i rektors ställe förvaltar dennes
ämbete, tillfälle honom så stor del af det rektor anslagna arfvode,
som mot tiden svarar. För kortare tid ege sådan ersättning ej rum.

Universitetets plenarförsamling och de akademiska konsistorierna.

§ 30.

Universitetets plenarförsamling utgöres af samtliga vid universitetet
anställda professorer.

I plenarförsamlingen hafva dessutom säte och stämma:

vid val af kansler samt rektor och prorektor bibliotekarien och räntmästaren,

i ärenden, som angå biblioteket, bibliotekarien samt

i ekonomiska mål räntmästaren.

Plenarförsamlingen må ej handlägga något ärende, där ej mer än
halfva antalet af dess i tjänst varande ledamöter är tillstädes; dock gälle
detta ej i fråga om val af kansler, enligt hvad i § 6 är stadgadt.

Erfordras adjunktion för vinnande af beslutmässigt antal, ege ordföranden
tillkalla efter behof en eller flera af universitetets öfriga lärare.

§ 31.

Det större akademiska konsistoriet utgöres af rektor, prorektor och
de fem dekanerna samt af professorer, som utses genom val på det sätt,
att plenarförsamlingen med slutna sedlar bland ledamöterna af hvarje
fakultet eller sektion för sig väljer en ledamot för hvarje fullt eller påbörjadt
femtal professurer inom fakulteten eller sektionen.

I konsistoriet hafva dessutom säte och stämma:

i ärenden, som angå biblioteket, bibliotekarien,

i ekonomiska mål räntmästaren samt

i ärenden, som röra någon af de i första stycket af § 140 omförmälda
vetenskapliga institutioner, institutionsföreståndaren.

Konsistoriet må ej handlägga något ärende, där ej mer än halfva antalet
af dess ledamöter är tillstädes. Erfordras adjunktion för vinnande
af beslutmässigt antal, skall ordföranden tillkalla efter behof en eller flere
af universitetets professorer, helst från fakultet eller sektion, som eljest ej
skulle blifva i konsistoriet behörigen företrädd.

§ 32.

Det mindre akademiska konsistoriet utgöres af rektor, prorektor och
fem andra ledamöter, som utses genom val på det sätt, att plenarförsamlingen
med slutna sedlar väljer en ledamot från hvar och en af de tre
första fakulteterna och en ledamot från hvarje sektion af den filosofiska
fakulteten.

I konsistoriet hafva dessutom säte och stämma dels i fall, som i
§ 31 beträffande det större konsistoriet stadgas, bibliotekarien, räntmästaren
och vederbörande institutionsföreståndare, dels i stipendieärenden stipendieinspektorerna.

Konsistoriet må ej handlägga något ärende, där ej minst fem ledamöter
äro tillstädes. Hvad i § 31 tredje stycket andra punkten stadgas

om adjunktion i det större konsistoriet skall ega motsvarande tillämpning
med afseende å det mindre konsistoriet.

§ 33.

Hvar, som första gången intager säte i någotdera konsistoriet, skall
aflägga domareed, om han ej förut aflagt sådan ed; dock galle detta ej
om adjungerad ledamot i andra fall, än då adjunktionen afser deltagande
i mål, hvarom i § 43 första och andra styckena eller i § 45 förmäles.

§ 34.

Val af ledamöter i konsistorierna förrättas inom förra hälften af April
månad det år, då tiden, som förra valet afsett, utgår.

Om verkställdt val göre rektor anmälan hos kanslern.

Ledamot väljes för en tid af tre år, räknad från den första dagen i
näst efter valet infallande Juni månad.

Den, som i fulla tre år på grund af val varit ledamot af vare sig
det större eller det mindre konsistoriet, vare icke skyldig mottaga omval
till någotdera konsistoriet för de närmast följande tre åren.

Afgår vald ledamot förr än den tid gått till ända, för hvilken han
blifvit utsedd, och återstår däraf mer än tre månader, väljes annan i hans
ställe för den återstående tiden. Likaledes skall, så väl då till ledamot
utsetts någon, hvilken såsom rektor, prorektor eller dekanus redan har
eller sedermera under den tid valet afsett får säte och stämma i någotdera
konsistoriet, som ock då för ledamot inträffar laga förfall för längre
tid än tre månader, annan utses i hans ställe, i förra fallet för tid, under
hvilken han i sin nämnda egenskap har plats i konsistoriet, och i senare
fallet för tid, under hvilken hindret varar.

§ 35.

Tjänstledighet, som icke uttryckligen angifvits inbegripa jämväl frihet
från skyldighet att deltaga i plenarförsamlingens eller konsistoriernas göromål,
frikallar ej från sådant deltagande, så framt ej de skäl, på grund
af livilka ledigheten erhållits, utgöra förfall för fullgörande af äfven
nämnda skyldighet.

§ 36.

År bibliotekarien eller räntmästaren af laga förfall hindrad att vara
tillstädes i plenarförsamlingen eller i någotdera konsistoriet, inkallas i den
förres ställe vice bibliotekarien eller, där mer än en vice bibliotekarie finnes,
den äldste af dem, och i den senares ställe kamreraren.

År föreståndaren för någon af de i första stycket af § 140 omförmälda
vetenskapliga institutioner hindrad att vara tillstädes i plenarförsamlingen
eller i någotdera konsistoriet, då ärende angående institutionen
handlägges,. må tillfälle lämnas honom att skriftligen yttra sig eller, om så
tinnes nödigt, yttrande inhämtas från annan tjänsteman vid institutionen
eller från lärare i någon med dess föremål närmare besläktad vetenskap.

Då i° plenarförsamlingen eller i någotdera konsistoriet ärende förekommer
angående någon vid universitetet varande stiftelse eller inrättning,
som ej är att hänföra till de i första stycket af § 140 omförmälda vetenskapliga
institutioner, skall, innan beslut fattas, utlåtande inhämtas från
föreståndaren. År han af laga skäl hindrad att yttra sig, då må, där så
tinnes nödigt, antingen från annan tjänsteman vid inrättningen eller från
annan vid ^universitetet anstäld person, som kan anses ega sakkunskap i
ärendet, utlåtande infordras.

§ 37.

I fråga om jäf mot ledamot af plenarförsamlingen eller någotdera
konsistoriet gälle hvad allmän lag om jäf stadgar; dock må ej ordföranden
anses jäfvig att föredraga och besluta om ärende, hvithet han förut såsom
rektor handlagt, ej heller annan ledamot att besluta om frågor, hvilkas
föregående handläggning hos annan universitetsmyndighet han öfvervarit.

§ 38.

Plenarförsamlingen och konsistorierna skola på ordförandens kallelse
sammanträda, sa ofta ärendena det fordra. Sammanträde må under läsetermin
icke hallas å annan dag än lördag, så framt ej särskilda skäl föranleda
därtill. Kallelsen,, som skall innehålla uppgift på de ärenden, hvilka
vid sammanträdet skola förekomma, bör, så vidt ske kan, utfärdas senast
dagen förut på sätt plenarförsamlingen och konsistorierna hvar för sin del
ega bestämma. Ej må ledamot utan laga förfall uteblifva från sammanträde.
Sådant förfall bör anmälas hos ordföranden och af honom tillkännagifvas
för anteckning i protokollet.

Om sammanträde och de ärenden, som därvid skola förekomma, bör
prokansler^ underrättas.

§ 39.

I plenarförsamlingen och i konsistorierna intage professor, utan afseende
pa fakultets ordning, plats efter dagen, då han först erhållit professorsämbete
vid någotdera universitetet eller karolinska mediko-kirurgiska
institutet.

För bibliotekariens och räntmästarens plats vare ock fullinaktsålder
bestämmande.

Adjungerade ledamöter i konsistorierna intage sinsemellan plats efter
full maktsålder.

§ 40.

I ärenden, som icke angå val, ege ledamot, som af laga förfall är
hindrad att infinna sig i plenarförsamlingen eller i det större konsistoriet,
inkomma med skriftligt yttrande till protokollet, innan beslut är fattadt i
ärendet; dock skall vid röstberäkning icke tagas hänsyn till sådant yttrande.

Ledamot af det mindre konsistoriet ege ej afgifva röst eller yttrande
i ärende, som handlägges under hans frånvaro.

§ 41.

Plenarförsamlingen har att förrätta val af kansler, rektor och prorektor
samt af ledamöter i konsistorierna och i drätselnämnden äfvensom att upptaga
och afgöra de ärenden, som enligt hvad i § 42 här efter sägs, af det
större konsistoriet till plenarförsamlingen hänskjutas.

§ 42.

Det större akademiska konsistoriet skall hafva allmän tillsyn och vård
om universitetets såväl vetenskapliga som ekonomiska angelägenheter. Konsistoriet
åligger att behandla förslag till nya instruktioner, reglementen
eller andra allmänna föreskrifter och anordningar rörande universitetet,
dess lärda verksamhet, inrättningar, hushållning och drätsel, behandla frågor
om anslag af statsmedel till universitetet, upprätta förslag efter statuternas
föreskrifter till lärareämbetens och andra tjänsters besättande samt
i öfrigt utöfva de åligganden, som i dessa statuter särskildt bestämmas.

Så framt minst en fjärdedel af konsistoriets samtliga ledamöter yrka,
att fråga, hvarmed konsistoriet har befattning, skall behandlas af plenarförsamlingen,
varde frågan hänskjuten till nämnda församling; dock galle
detta ej om de mål, som i första och andra styckena af § 43 afses, ej
heller om ärenden, som röra tillsättande af lärarebefattningar eller andra
tjänster.

Yrkande om frågas hänskjutande till plenarförsamlingen må ej framställas,
sedan konsistoriet fattat hufvudsakligt beslut i frågan.

§ 43.

Fel och försummelser i ämbetet, som begås af universitetets lärare
eller öfriga ämbets- och tjänstemän, skall det större konsistoriet till rannsakning
och dom upptaga.

Förekommer i de mål, som ofvan i denna § afses, anledning att afhöra
vittnen, må konsistoriet det vittnesförhör anställa; och ställe konsistoriet
sig därvid liksom ock eljest vid handläggningen af dessa mål till
efterrättelse hvad allmän lag och särskilda författningar i ty fall stadga.

Åtal mot ledamot i konsistoriet för det han fällt orätt dom skall
omedelbart upptagas af vederbörande hofrätt.

§ 44.

Det mindre akademiska konsistoriet skall vaka öfver att den akademiska
undervisningen och examinationen vederbörligen upprätthållas, samt
öfver lärarnas och de studerandes förhållande i hvad till studierna hörer;
handhafva universitetets disciplinära myndighet öfver de studerande på sätt
därom är särskildt stadgadt; förvalta och utdela de universitetet gifna
stipendier, där ej särskildt annorlunda är eller varder föreskrifvet; samt i
öfrigt handlägga de annorstädes i dessa statuter det mindre konsistoriet
uttryckligen förbehållna ärenden äfvensom alla andra frågor, om hvilka ej
är särskildt förordnadt, att de tillhöra annan akademisk myndighet.

Konsistoriet skall ock upptaga och afgöra de ärenden, hvilkas pröfning,
enligt hvad i dessa statuter är föreskrifvet, ankommer på rektor ensam,
men hvilka af honom till konsistoriet hänskjutas.

§ 45.

Hvad i § 43 andra stycket är beträffande där afsedda mål föreskrifvet
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om de af det mindre konsistoriet,
enligt hvad särskildt är stadgadt, handlagda disciplinmål, som angå
förbrytelser af de studerande.

§ 46.

Då lärare eller tjänsteman vid universitetet begär vittnesbörd öfver
sitt tjänsteförhållande, skall det mindre konsistoriet, efter vederbörande
fakultets eller sektions eller annan vederbörande myndighets hörande, det
till innehållet bestämma och låta genom rektor utfärda.

Vill studerande erhålla akademiskt vittnesbörd, skall det ock af det
mindre konsistoriet utfärdas, sedan vitsord af den nationsförening, till
hvilken den studerande hör, infordrats. I vittnesbörd för studerande skall
intagas betyg öfver hans flit och uppförande.

VI.

Fakulteterna.

§ 47.

Med afseende å vetenskapernas olika arter och den högre vetenskap -

liga undervisning, universitetet skall meddela, fördelas samtliga vid universitetet
anställda lärare på fyra fakulteter, som äro: den teologiska, den
juridiska, den medicinska och den filosofiska. Den filosofiska fakulteten
vare för handläggning af vissa här nedan bestämda göromål fördelad i
två sektioner, den humanistiska och den matematisk-naturvetenskapliga.

§ 48.

Hvarje fakultet består, såsom beslutande myndighet, af de till fakulteten
hörande professorer.

Af dessa ledamöter intager en hvar plats i fakulteten efter dagen, då
han först erhållit professorsämbete vid någotdera universitetet eller karolinska
mediko-kirurgiska institutet.

§ 49.

Inom en hvar af de tre första fakulteterna och inom hvarje sektion
af den filosofiska fakulteten skall en af ledamöterna vara ordförande under
namn af dekanus. Då ärende handlägges af den filosofiska fakulteten i
dess helhet, skall ordet föras af den till fullm aktsdagen äldre af de två
sektionsdekanerna eller, om han är förhindrad, af den yngre.

Värdigheten af dekanus går efter fullmaktsålder i tur emellan ledamöterna
inom hvarje fakultet eller sektion för sig. Dekanatet tillträdes
den första dagen i Juni månad och innehafves under ett år.

Fakultet eller sektion skall hvarje år inom förra hälften af April månad
gifva rektor tillkänna, hvilken af fakultetens eller sektionens ledamöter
är närmast i tur och oförhindrad att öfvertaga dekanatet, och åligger det
rektor att härom hos kanslern göra anmälan.

§ 50.

Då dekanus är af laga förfall hindrad att i sådan egenskap göra tjänst,
träde den af fakultetens eller sektionens ledamöter, som närmast förut
varit dekanus och är oförhindrad, under namn af prodekanus i hans ställe.

§ 51.

Därest såväl dekanus som samtliga ledamöter i någon fakultet eller
sektion äro af laga skäl hindrade att med dithörande ärende sig befatta,
förordne det större konsistoriet för tillfället dekanus och ledamöter. Äro
samtliga till fakulteten eller sektionen hörande professorsämbeten på en
gång lediga, bestämme kanslern, på det större konsistoriets förslag, h vilka
under tiden skola såsom fakultet eller sektion tjänstgöra.

§ 52.

Dekanus ege sammankalla fakultet eller sektion och där föredraga
ärendena. . Sammanträde må ej utsättas å de timmar, som äro bestämda
för offentlig undervisning inom fakulteten eller sektionen. Ej må ledamot
uteblifva från sammanträde, så framt han ej åtnjuter tjänstledighet, som
därtill berättigar, efter ty i § 35 om ledamot i plenarförsamlingen eller
konsistorium för liknande fall är stadgadt, eller kan visa annat laga förfall.
Sadant förfall skall anmälas hos dekanus och af honom till anteckning
i protokollet angifvas.

Kallelse till sammanträde skall innehålla uppgift på de ärenden, som
vid sammanträdet skola förekomma.

§ 53.

Fakultet eller sektion må ej handlägga något ärende, utan att så många
ledamöter äro närvarande, att deras antal öfverstiger hälften af antalet
professurer inom fakulteten eller sektionen.

Göres behof af adjunktion i ärende, som afser tillsättande af lärarebefattning,
skall det större konsistoriet, efter förslag af fakulteten eller sektionen,
utse den eller dem, med hvilka förstärkning för ändamålet bör
ega rum.

Erfordras adjunktion för andra ändamål, må dekanus utse och tillkalla
ledamot.

§ 54.

Den, som på förordnande till större eller mindre del uppehåller professors
examensskyldighet, må inom vederbörande fakultet eller sektion deltaga
i öfverläggningar och beslut om bedömande af de examina och därtill
hörande prof, som hans förordnande omfattar, ändå att fakulteten eller
sektionen äfven eljest vore fulltalig. Är professorsämbete ledigt, eller
åtnjuter dess innehafvare tjänstledighet, hvarigenom han är befriad från
att deltaga i fakultetens eller sektionens göromål, vare vikarien berättigad
till säte och stämma däri vid behandlingen af frågor, som omedelbart
beröra den af honom företrädda vetenskaps intresse; dock må han
icke utan. särskild af det större konsistoriet, efter förslag af fakulteten
eller sektionen, meddelad adjunktion deltaga vare sig i ärende angående
anställande af docent eller i ärende, som i nästföregående § andra stycket
omförmäles.

§ 55.

Hvarje fakultet skall låta sig angeläget vara att vederbörligen upp -

rätt halla, den akademiska undervisningen i de till fakulteten hörande vetenskaper.
Fakulteterna, hvar för sig, och, hvad den filosofiska angår, dennas
särskilda sektioner tillkomme ock tillsyn och .pröfnings rätt öfver akademiska
disputationer och andra prof inom de till dem hörande vetenskapei.

§ 56.

Dekanus skall låta studerande, som anmäler sig till begagnande af
fakultetens undervisning, inskrifva sig i fakultetens matrikel, och skall däri
på samma gång antecknas, hvilka examina och lärdomsprof den studerande
förut aflagt, så ock hans ålder och den nationsförening, han tillhör.

§ 57.

Fakulteterna vare berättigade att, med iakttagande af hvad därom är
stadgadt eller af ålder iakttagits, utdela doktorsgrader och värdigheter.

§ 58.

Finner fakultet eller sektion anledning att inom gränsen för sin verksamhet
väcka fråga om åtgärd, som afser undervisningens och studiernas
frami ande men på fakultetens eller sektionens afgörande ej ankommer, mo-ifve
den efter ärendets beskaffenhet sitt förslag till vederbörande konsistorium.
Sådant förslag skall, där sakens beskaffenhet så fordrar, eller i
fall fakultet eller sektion det önskar, af konsistoriet jämte dess eget betänkande
till kanslern öfverlämnas.

VII.

Lärareämbetens och tjänsters tillsättande, tjänstledighet

och vikariat.

§ 59.

Professorsämbeten samt bibliotekarie-, räntmästare-, laborators-, observatörs-,
vice bibliotekarie-, sekreterare- och kamrerarebeställningar tillsättas
af Kungl. Maj:t på vederbörandes underdåniga förslag.

Öfriga tjänster på universitetets stat, a hvilka fullmakt utfärdas, till

sättas af kanslern efter vederbörliga förslag.

§ 60.

För befordran till akademiska lärareämbeten må ej andra grunder
afses eller åberopas än graden af ådagalagd vetenskaplig skicklighet hos de

sökande. Vid bedömandet af sökandes vetenskapliga skicklighet skall hänsyn
tagas jämväl till adagalagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning.
Pröfvas den vetenskapliga skickligheten hos två eller flere sökande
vara lika, da må ock tjänsteålder såsom befordringsgrund åberopas.

§ 61.

Professorsämbeten tillsättas antingen genom kallelse eller efter ansökan.

Ej må någon kallas, med mindre hans skicklighet till ämbetet är
uppenbar och han anses förtjäna att till ämbetet nämnas framför hvarje
annan svensk man, som till detsamma kan komma i åtanke.

§ 62.

Har förslag, som i § 109 omförmäles, blifvit väckt, må, innan beslut
i anledning däraf meddelats, åtgärder till besättande af ledigt professorsämbete,
som af förslaget beröres, icke vidtagas.

Aro inom någon fakultet eller sektion två eller flera professorsämbeten,
hvilkas ämnen hafva nära sammanhang med hvarandra, på en gång lediga,
må fakulteten eller sektionen, innan åtgärder för tillsättandet vidt agns,
kunna väcka förslag om uppskof med tillsättandet af något eller några af
dessa ämbeten, öfver sadant förslag skall det större konsistoriet afgifva
yttrande, hvarefter fragan öfverlämnas till kanslerns afgörande.

§ 63.

Då professorsämbete blifvit ledigt, ege ledamot af fakultet eller sektion,
inom hvilken ledigheten inträffat, att inom fjorton dagar därefter
eller, därest på grund af hvad i § 62 är stadgadt hinder möter mot att
genast vidtaga åtgärder för ämbetets tillsättande, inom fjorton dagar efter
det hindret upphört, väcka fråga om att till ämbetet kalla viss uppgifven
vetenskapsman. Skulle, enligt hvad sålunda är stadgadt, tiden för kallelsefrågans
väckande börja att löpa eller komma att utgå under ferier, må
den af fakulteten eller sektionen kunna utsträckas till fjortonde dagen af
nästa läsetermin.

Har kallelsefrågan vederbörligen blifvit väckt, skall fakulteten eller
sektionen, efter att hafva inhämtat yttrande af sakkunnige i det eller de
läroämnen, som det lediga ämbetet omfattar, företaga frågan till afgörande
å dag, som vid föregående sammanträde blifvit bestämd. Därvid skola
fakultetens eller sektionens ledamöter hvar för sig afgifva bestämdt yttrande,
huruvida tillräckliga skäl för kallelse föreligga. Förena sig minst två
tredjedelar. af ledamöterna om kallelseförslaget, öfverlämnas handlingarna
i ärendet till det större konsistoriet, som snarast möjligt insänder desamma

jämte eget yttrande till kanslern. Sedan kanslern afgifvit sitt betänkande,
öfverlämnas ärendet till Kungi..-Maj:t.

Fakulteten eller sektionen skall inom en tid af trettio dagar, efter
det tiden för kallelsefrågas väckande tilländagått, hafva afgjort väckt sådan
fråga; dock må, där nämnda tid af trettio dagar skulle komma att utlöpa
under ferier, densamma kunna af fakulteten eller sektionen utsträckas till
trettionde dagen af nästa läsetermin.

§ 64.

Har fråga om kallelse icke blifvit inom behörig tid väckt, eller har
föreslagen vetenskapsidkare förklarat sig icke vilja mottaga kallelse, eller
varder kallelseförslag icke af vederbörande fakultet eller sektion inom
föreskrifven tid och med föreskrifven röstöfvervikt antaget, göre dekanus
ofördröjligen anmälan därom hos rektor.

§ 65.

Kommer ej kallelse till stånd, åligger det rektor att sörja för ämbetets
ledigförklarande. I sådant afseende läte rektor ofördröjligen i allmänna
tidningarna tre gånger kungöra ledigheten med tillkännagifvande, att ansökningar
till ämbetet skola före klockan tolf å fyrtiofemte dagen efter
den dag, då kungörelsen första gången varit införd i tidningarna, till
rektor ingifvas. Skulle ansökningstiden utgå å helgdag, vare nästföljande
söckendag fataliedag.

Om ledigförklarandet skall kanslern underrättas.

§ 66.

Anmäler sig ej någon sökande inom utsatt tid, läte rektor kungöra
ny ansökningstid, såsom ofvan är sagdt, och inberätte därom till kanslern.

Anmäler sig ej heller inom andra ansökningstiden någon sökande,
beslutar Ivungl. Maj:t, huru i frågan vidare skall förfaras. Rektor skall i
ty fall, sedan yttrande afgifvits af fakulteten eller sektionen och af det
större konsistoriet, insända handlingarna i ärendet till kanslern, som öfver1
ämnar dem jämte sitt betänkande till Kung! Maj:t.

§ 67.

På sökande må ankomma att antingen tillika med ansökningsskriften
eller senare, dock före proftidens utgång, till rektor inlämna de lärdomsbetyg,
utgrina vetenskapliga arbeten samt andra handlingar och bevis, med
hvilka han vill styrka sin skicklighet och förtjänst. Vetenskapliga arbeten
skola om möjligt inlämnas i tre exemplar.

§ 68.

Sedan ansökningstiden gått till ända, skola, i händelse sökande anmält
sig, ofördröjligen utses minst tre sakkunnige i det eller de läroämnen, som
det lediga ämbetet omfattar. Utgår ansökningstiden under ferier, må dock
med utseendet kunna anstå till början af nästa läsetermin.

Sakkunnige utses af det större konsistoriet, till hvithet fakulteten eller
sektionen skall i sådant hänseende inkomma med förslag.

§ 69.

Till sakkunnige skola helst utses svenska vetenskapsidkare.

Professorer samt andra ordinarie lärare vid universiteten och karolinska
mediko-kirurgiska institutet vare, då de utses till sakkunnige i sitt
läroämne, skyldiga att emottaga uppdraget, så framt de ej till stöd för
befrielse kunna visa laga förfall.

Då annan med sådant uppdrag betros, skall ett utdrag af dessa statuter
i de delar, som för uppdragets fullgörande äro af betydelse, honom tillställas
samtidigt därmed, att han om uppdraget underrättas.

Erhåller någon till sakkunnig utsedd, som, efter ty här ofvan sägs,
är skyldig att mottaga uppdraget, tjänstledighet för dess fullgörande, vare
han berättigad till ersättning för tjänstgöringspenningar, som han på grund
af• ledigheten afstår, dock ej för längre tid än två månader.

§ 70.

Sökande, som inom utsatt tid anmält sig, ege att inom eu tid af
nittio dagar, räknad från ansökningstidens utgång, genom vetenskapliga
arbeten, andra lärdomsbevis samt lärareprof ytterligare ådagalägga sin
skicklighet. Lärareprof må dock icke afläggas under ferier. Skulle förenämnda
proftid helt eller delvis infalla under ferier eller examensperiod,
och finner fakulteten eller sektionen lärareprofven af sådan anledning icke
kunna under samma proftid försiggå, må den ega bestämma, att de äfven
därefter få afläggas, dock skola de i sådant fall städse vara afslutade inom
etthundraåttio dagar efter ansökningstidens utgång.

Förklara samtliga sökande, att de icke vilja begagna sig af proftid,
förfalle all fråga om sådan tid, eller, där den redan börjat löpa, hvad af
densamma kan återstå.

§ 71.

Lärareprof bestå af föreläsningar eller andra uppgifter, som fakulteten
eller sektionen i enlighet med af kanslern faststälda bestämmelser eger
förelägga sökande.

Förslag till sådana bestämmelser väckes af fakultet eller sektion.

§ 72.

Då ansökningshandlingarna inkommit, skall rektor ofördröjligen öfverlämna
dem till den fakultet eller sektion, inom hvilken ämbetet är ledigt;
och åligger det fakulteten eller sektionen ombesörja, att de inkomna handlingarna
utan tidsutdrägt öfversändas till de sakkunnige.

Sakkunnige skola, så snart ske kan, hvar för sig till fakulteten eller
sektionen inkomma med förberedande skriftligt utlåtande om sökandes
skicklighet till ämbetet och, där flere sökande finnas, dem emellan anställa
jämförelse.

§ 73.

Efter att hafva tagit kännedom om ansökningshandlingarna och de
sakkunniges utlåtanden företage fakulteten eller sektionen å dag, som vid
föregående sammanträde blifvit bestämd, befordringsärendet till pröfning.
Därvid skall hvarje ledamot för sig afgifva yttrande om lärareprof, som
sökande aflagt, samt med hänsyn till åberopade vetenskapliga arbeten,
nämnda prof och hvad i öfrigt kan om sökandes vetenskapliga skicklighet
lämna tillförlitlig upplysning bestämdt utlåta sig ej blott om, huruvida
sökande, en eller flere, anses till ämbetet skickliga, utan äfven, där de äro
flere, om den enes företräde framför den andre.

Ledamot, som af giltigt förfall är hindrad att vara närvarande vid
fakultetens eller sektionens sammanträde, ege insända skriftligt yttrande;
och varde detta i röstberäkningen upptaget.

§ 74.

Sedan fakultetens eller sektionens protokoll i befordringsärendet jämte
öfriga handlingar öfverlämnats till det större konsistoriet, företage konsistoriet,
så snart ske kan, å förut af konsistoriet bestämd dag ärendet till
pröfning.

Hvarje ledamot för sig skall därvid, efter tagen kännedom om handlingarna,
med ledning af de utlåtanden, som af sakkunnige äfvensom af
fakulteten eller sektionen afgifvits, yttra sig om sökandes skicklighet till
ämbetet och, där flere sökande finnas, dem emellan på anförda grunder
anställa bestämd jämförelse samt därefter i följd af jämförelsen och med
hänsyn tillika till hvad i § 60 om tjänsteålder sägs uppföra tre af de
sökande, om så många finnas och af honom pröfvas till ämbetet skickliga,
på förslag i den ordning, han anser dem förtjänta att till ämbetet nämnas.

Konsistoriet skall slutligen upprätta ett samfäldt förslag på det sätt,
att omröstning anställes om hvart och ett af de tre förslagsrummen för

sig med början på första rummet och vidare nedåt. Å hvart förslagsrum
varde den sökande uppförd, som därtill erhållit flere röster än öfriga
sökande. Vid lika röstetal vare ordförandens röst afgörande.

§ 75.

Samtliga handlingar i ärendet insändas därpå till kanslern, som öfverlämnar
dem jämte sitt betänkande till Kung! Maj:t.

§ 76.

I fråga om tillsättandet af förenade öfverläkaretjänsten vid hospitalet
i Upsala och professuren i psykiatri vid universitetet i nämnda stad gäller
hvad därom är särskildt stadgadt.

§ 77.

Utnämnd professor skall utan tidsutdräkt på öfligt sätt insättas i ämbetet
och därvid hålla en offentlig föreläsning. Rektor meddele underrättelse
härom genom en af honom utfärdad inbjudning.

§ 78.

Med tillsättandet af laborators- och observatorsbefattningar förhålles
i tillämpliga delar på enahanda sätt, som i fråga om professorsämbeten
ofvan är föreskrifvet.

§ 79.

År professorsämbete eller annan lärarebeställning vid universitetet
grundad på enskild mans stiftelse, och särskild ordning för dess tillsättande
föreskrifven, skall vid tillsättandet iakttagas hvad sålunda är stadgadt.

§ 80.

Docenter förordnas af kanslern i den ordning nedan sägs.

Ej må sådant förordnande någon meddelas, utan att hans anställande
pröfvas för undervisningen eller den vetenskapliga forskningen nödigt eller
nyttigt, samt han ådagalagt erforderlig skicklighet såsom vete n sk ap s i d kåre
och lärare.

§ 81.

Den, som önskar varda till docent i någon vetenskap antagen, har
att hos den fakultet eller sektion, till hvars ämnesområde vetenskapen
hör, därom göra ansökan och vid ansökningen foga de lärdomsbetyg, utgifna
vetenskapliga arbeten samt andra handlingar och bevis, med hvilka

lian vill styrka sin skicklighet. Fakulteten eller sektionen skall därefter
till afgörande företaga frågan, huruvida de ofvan angifna villkor för
docentförordnande föreligga, och åligger det, då vid ärendets behandling
den vetenskap, hvari förordnandet sökes, är inom fakulteten eller sektionen
af professor företrädd, denne att först afgifva yttrande.

Anser fakulteten eller sektionen sökanden böra såsom docent anställas,
göre därom hemställan hos kanslern.

Finner fakulteten eller sektionen sökandes skicklighet såsom lärare
icke vara tillräckligt styrkt, men öfriga villkor för det sökta förordnandet
föreligga, bestämme fakulteten eller sektionen prof, genom hvilka sökanden
eger ådagalägga sin skicklighet i nyssnämnda afseende, och utsatte tid
därför. Sedan de föreskrifna profven aflagts, eller tiden därför eljest tilländalupit,
företage fakulteten eller sektionen ärendet till slutlig behandling
och göre, så- framt ansökningen tinnes förtjänt af bifall, hemställan hos
kanslern efter ty ofvan är sagd!

§ 82.

Förslag till allmänna bestämmelser angående de i föregående § omförmälda
prof väckes af fakultet eller sektion och öfverlämnas till kanslerns
pröfning och fastställelse.

§ 83.

Då giltiga skäl därtill förekomma, ege kanslern på fakultetens eller
sektionens därom gjorda framställning återkalla docentförordnande.

§ 84.

Om inträffad ledighet i bibliotekarie-, vice bibliotekarie-, räntmästare-,
sekreterare- eller kamrerarebefattning eller i någon af de i § 59 andra
stycket afsedda tjänster vid biblioteket, drätselverket eller kansliet late
rektor utfärda kungörelse i enlighet med hvad i § 65 angående professorsämbeten
är föreskrifvet.

Ansökningshandlingarna öfverlämnas till det större konsistoriet, som
har att upprätta förslag till befattningens återbesättande och därvid i
tillämpliga delar iakttaga de i § 74 gifna bestämmelserna.

Konsistoriet ege, innan förslag till bibliotekarie- eller vice bibliotekariebefattning
upprättas, inhämta yttrande af en eller flere sakkunnige, där
konsistoriet finner sådant behöfligt. Vid tillsättandet af vice bibliotekariebefattning
skall alltid bibliotekarien till konsistoriet afgifva ett förberedande
utlåtande i ärendet.

Då fråga är om tillsättande af biblioteksamanuensbefattning, har
bibliotekarien att i samråd med vice bibliotekarien eller, där mer än en
finnes, dem alla, afgifva sådant utlåtande.

Då räntmästare-, kamrerare- eller annan befattning vid drätselverket
skall tillsättas, har drätselnämnden att till konsistoriet inkomma med förberedande
utlåtande i ärendet.

Konsistoriets protokoll i befordringsärende, som i denna paragraf afses,
insändes tillika med öfriga handlingar till kanslern, som till Kung!. Maj:t
öfverlämnar samtliga handlingarna jämte sitt betänkande i fall, då utnämningen
tillkommer Kungl. Maj:t.

§ 85.

Vid tillsättande af bibliotekarie- och vice bibliotekariebefattningarna
galle såsom befordringsgrunder sökandes ådagalagda vetenskapliga intresse
och insikter samt förmåga att handhafva vården och förvaltningen af bibliotek.
Äro två eller flere sökande härutinnan likstälda, skall ock tagas
hänsyn till tjänsteålder.

För att vara behörig till räntmästare-, sekreterare-, kamrerare- eller
annan ordinarie tjänst vid universitetets drätselverk eller kansli skall sökande
hafva aflagt antingen juris kandidatexamen eller examen till rättegångsverken.

Sökande till räntmästare- eller annan uppbördsmannabeställning skall
vid sin ansökning foga sådan borgensförbindelse, som i detta afseende är
särskildt föreskrifven.

§ 86.

Då ledighet i exercitiemästarebefattning inträffar, läte rektor kungöra
ledigheten, såsom i § 65 angående professorsämbeten är föreskrifvet. Ansökningshandlingarna
öfverlämnas till det större konsistoriet, som har att
till kanslern afgifva utlåtande, hvari till tjänstens erhållande må föreslås
en af de sökande.

§ 87.

Till ombudsman förordne det mindre konsistoriet efter drätselnämndens
förslag en lagfaren man, dock ej någon af universitetets ordinarie
lärare. Förekommer anledning att återkalla uppdraget, må konsistoriet
därom meddela beslut, som utan hinder af anförda besvär går i verkställighet.

§ 88.

Amanuenser vid sjukhusen så ock, där ej annat är särskildt stadgadt,

assistenter förordnas af kanslern, på framställning af vederbörande föreståndare.

öfriga amanuenser, med de undantag, som framgå af § 59 andra
stycket, ege det mindre konsistoriet på framställning af vederbörande föreståndare
förordna.

Till notarie må
lämplig.

§ 89.

hvarje fakultet antaga den, som fakulteten finner
§ 90.

Utnämnd lärare eller tjänsteman skall för det mindre konsistoriet
förete sin fullmakt. Rättighet till de löneförmåner, som åtfölja tjänsten,
vidtager, så vidt de icke åtnjutas af företrädaren eller hans sterbhus, eller
om deras användande för någon tid är annorledes stadgadt, med första
dagen af månaden näst efter den, under hvilken utnämningen skett.

Med prebendepastorat förhålles efter hvad för ecklesiastikstaten är
stadgadt.

§ 91.

Trädgårdsmästare, konservatorer, vaktmästare och andra betjänte enligt
stat vid universitetets särskilda inrättningar eger det mindre konsistoriet
tillsätta och afskeda; dock skola inrättningarnas föreståndare dessförinnan
höras, och bör på deras önskningar fästas skäligt afseende.

§ 92.

Tjänstledighet må, då skäl därtill förekommer, beviljas lärare och
tjänstemän, af rektor för högst en vecka, af prokanslern eller i hans ställe,
då prokanslersämbetet är ledigt eller prokanslern är förhindrad att utöfva
ämbetet, af rektor för högst en månad och af kanslern för längre tid,
dock åt professor, bibliotekarie, räntmästare, sekreterare, vice bibliotekarie
och kamrerare ej öfver ett hälft år samt åt öfriga lärare och tjänstemän
ej öfver ett år. Tjänstledighet för ännu längre tid ankommer på Kungl.
Maj:ts pröfning.

Då tjänstledighet sökes för längre tid än en månad, skall ansökningen
ingifvas till det mindre konsistoriet, som har att däröfver yttra sig och
tillika, då i andra fall än de, som i andra stycket af nästföljande § omförmälas,
vikarie anses behöflig, afgifva förslag i sådant hänseende. Konsistoriets
yttrande och förslag insändas till kanslern.

Då tjänstledighet beviljats lärare, skall dekanus i vederbörande fakultet
eller sektion underrättas därom.

§ 93.

Kanslern tillkommer att, där ej annorlunda är stadgadt, förordna
vikarier att förestå lärarebefattningar och andra tjänster, som äro lediga
eller af innehafvarne icke bestridas, men böra uppehållas.

År lärarebefattning ledig, eller finner fakultet eller sektion, då lärare
är hindrad att bestrida honom åliggande undervisning eller examination,
denna böra genom vikarie uppehållas, skall fakulteten eller sektionen ofördröjligen
till vikarie föreslå skicklig akademisk lärare eller, då sådan ej
finnes att tillgå, annan lämplig person, och skall förslaget jämte det mindre
konsistoriets däröfver afgifna yttrande insändas till kanslern. Anser fakultet
eller sektion vikaries förordnande ej erforderligt, skall, så vidt fråga är om
undervisningen för längre tid än fjorton dagar, anmälan därom i nyssnämnda
ordning göras hos kanslern. I båda fallen ankommer det på
kanslern att pröfva, huruvida vikarie bör förordnas eller ej.

Erfordras vikarie för lärare eller tjänsteman tidigare, än kanslerns förordnande
hinner ankomma, må prokanslern eller i hans frånvaro rektor
vikarie tillsvidare förordna, och må förordnande likaledes meddelas af prokanslern
eller, efter hvad nyss är sagdt, af rektor, då vikaries biträde ej
kräfves för längre tid än fjorton dagar. Då fråga är om uppehållande af
lärares åligganden, må i dessa båda fall fakultetens eller sektionens förslag
med förbigående af konsistoriet omedelbart hos prokansler eller rektor
afgifvas.

Angående förordnande af vikarie för professorn i psykiatri vid universitetet
i Upsala gäller hvad särskildt är stadgadt.

§ 94.

Docent vare pliktig emottaga förordnande att såsom vikarie uppehålla
lärarebefattning i sin vetenskap, då han icke är af laga förfall hindrad.

VIII.

Den akademiska ungdomen och landskapsföreningarna.

§ 95.

Den, som ankommer till universitetet för att där såsom studerande
inskrifvas, skall inom åtta dagar efter ankomsten anmäla sig hos rektor
och därvid förete vederbörligt prästbevis samt betyg öfver aflagd student 4 -

examen. Utan sådant betyg får endast den inskrifvas såsom studerande,
hvilken förut i samma egenskap blifvit i behörig ordning inskrifven vid
annat universitet och däröfver företer vederbörligt betyg.

Finner rektor för inskrifning företedt sedebetyg otillfredsställande, ege
han besluta efter omständigheterna, År kunskapsbetyget äldre än två år,
vare inskrifningssökanden underkastad enahanda skyldigheter och villkor
för inskrifning, som äro bestämda i § 106 med afseende å studerandes
återinträde vid universitet,

§ 96.

Den, som antages till studerande, skall inför rektor inskrifva sitt namn
i studentmatrikeln; och utfärde rektor för den inskrifne enligt formulär,
faststäldt af det mindre konsistoriet, ett af rektor undertecknadt studentbref,
innehållande uppgift på de betyg den inskrifne företett, jämte vitsordet
öfver hans kunskaper, äfvensom erinran om hans skyldighet att, så
länge han uppehåller sig vid universitetet såsom studerande, ställa sig till
noggrann efterrättelse dessa statuter samt hvad om den universitetet tillkommande
disciplinära myndighet öfver de studerande och i öfrigt rörande
universitetets angelägenheter är stadgadt. Sålunda inskrifven studerande
åtnjuter alla de rättigheter och förmåner, som tillkomma de studerande.

Om de afgifter, studerande vid inskrifning i studentmatrikeln bör erlägga,
är särskild! stadgadt.

§ 97.

Hvarje studerande skall, så snart han emottag^ studentbref, söka inträde
i någon af de nations- eller landskapsföreningar, i hvilka den studerande
ungdomen vid universitetet bör vara fördelad, och vare under den tid,
han vistas vid universitetet, skyldig att tillhöra någon sådan förening.
Rektor åligger tillse, att denna skyldighet fullgöres.

§ 98.

Den indelning, som i föregående § omtalas, skall hufvudsakligen
lämpas efter stift och landskap. Studerande är berättigad att låta inskrifva
sig i den nationsförening, till hvilken han hörer med hänsyn till
födelseort eller sina föräldrars boningsort eller läroverk, där han njutit
undervisning, eller och i den förening, där hans fader under vistelse vid
universitetet varit inskrifven.

Har i någon nationsförening de studerandes antal så ökats, att för
ändamålet finnes lämpligare fördela densamma i flera föreningar, ege det

mindre konsistoriet efter omständigheterna besluta därom, sedan föreningen
blifvit hörd i frågan.

Förekomma skäl att sammanföra två eller flere nationsföreningar till
en, ankomme ock det på konsistoriets bepröfvande, sedan föreningarna
blifvit hörda däröfver.

§ 99.

Hvarje nationsförening skall stå under inseende af en inspektor och
eu eller flere kuratorer.

§ 100.

Inspektor skall vara någon af universitetets professorer. Han väljes
af föreningen inför rektor, hvilken det tillkommer att stadfästa valet.

Underlåter förening att på rektors kallelse vid inträffad ledighet anställa
inspektorsval, värde därom af det mindre konsistoriet erinrad. Sker
ej sådant val senast inom två veckor därefter, förordne konsistoriet någon
professor att tills vidare vara föreningens proinspektor.

§ ioi.

Kurator må af nationsförening väljas antingen bland universitetets
yngre lärare eller bland föreningens för kunskaper och stadgadt uppförande
utmärkta medlemmar. Valet tillkännagifves för rektor.

§ 102.

K ati on sfo r em n garn a hafva till ändamål att främja flit, sedlighet och
god ordning bland de studerande samt att åt föreningens medlemmar
bereda tillfälle till inbördes biträde och understöd.

Uppenbart ovärdig medlem må kunna i den ordning, som föreskrifves
i föreningens stadgar, uteslutas från föreningen. Den sålunda uteslutne
ege ej rätt att vinna inträde i annan nationsförening utan dennas medgifvande
och skall, så länge han är utestängd från deltagande i nationsförening,
stå under särskild, af rektor anordnad uppsikt.

§ 103.

Inspektor för nationsförening bör vårda sig om allt, som kan bidraga
till att främja föreningens ändamål. Beslut, som föreningen uti inspektörs
frånvaro fattat rörande föreningens gemensamma angelägenheter, skall
meddelas honom, innan det verkställes.

§ 104.

Hvarje nationsförening eger öfverenskomma om de stadgar, enligt

Vi vilka, dess gemensamma angelägenheter skola handhafvas. Stadgarna
skola innehålla bestämmelse om de ordinarie utgifter, som skola af medlemmarna
till kassan erläggas. \ äckes fråga om tillfälligt sammanskott
för ändamål, som ej står i egentligt sammanhang med föreningens uppgift,
må bidrags erläggande ankomma på hvarje medlems fria vilja.

§ 105.

De stadgar, om hvilka nationsförening öfverenskommit, skola stadfästas
af det mindre konsistoriet, som därvid skall tillse, att stadgarna ej innehålla
något, som är stridande mot lag och god ordning.

§ 106.

Studerande, som vill afgå från universitetet, skall anmäla det hos
rektor, och varde anteckning därom införd i studentmatrikeln. Har han,
utan anmälan, fyra läseterminer å rad varit frånvarande från universitetet,
anses han såsom afgången.

Har studerande, som icke aflagt någon akademisk examen, öfver fyra
läseterminer å rad varit frånvarande från universitetet, och vill han för
studiers idkande återkomma, skall han hos rektor förete bevis om sitt
uppförande och sin sysselsättning under frånvaron; och ankommer på det
mindre konsistoriet att efter sakens beskaffenhet besluta.

IX.

Den akademiska undervisningen och examinationen.

§ 107.

Universitetets uppgift är att meddela en på vetenskaplig forskning
grundad undervisning i de delar af det mänskliga vetandet, som falla
inom området för universitetets organisation. Universitetet har att i samband
härmed sörja för den examination, hvarom i särskilda för de olika
fakulteterna utfärdade examensstadgar är förordnadt.

§ 108.

Lärarna inom hvarje fakultet eller sektion äro pliktiga att ombesörja
undervisningen i de läroämnen, hvari deras befattningar äro inrättade.

§ 109.

De särskilda lärarebefattningarnas antal inom hvarje fakultet bestämmes
i universitetets stat.

Vederbörande fakultet eller sektion eger att, då anledning därtill förekommer,
väcka förslag om ändring i fördelningen af läroämnen emellan
olika befattningar. Likaledes må vederbörande fakultet eller sektion, då
anledning därtill yppar sig, kunna väcka förslag om närmare bestämmande
af någon lärarebefattnings ämnesomfång eller af förhållandet emellan
olika till befattningen hörande ämnen, öfver sådant förslag skola det
större konsistoriet och kanslern afgifva yttrande, hvarefter frågan öfverlämnas
till Kungl. Maj:ts afgörande.

Förslag, som nu är nämndt, bör om möjligt vara väckt och afgjordt,
innan ledighet i lärarebefattning, som häraf beröres, inträffat.

Lärarebefattning, som är inrättad genom enskild stiftelse, skall efter
stiftelsens villkor förvaltas.

§ no.

Det akademiska läsaret räknas från den 1 September och indelas i
tvänne läseterminer: den ena, eller höstterminen, från och med nämnda
dag till den 15 December; den andra, eller vårterminen, från och med den
15 Januari till den 1 Juni. Den öfriga tiden af året är ferier. Tredagar
före och tre dagar efter påsk- och pingstdagen må ock den offentliga undervisningen
inställas.

Kanslern må på förslag af vederbörande fakultet eller sektion medgifva,
att undervisningen inställes under de fjorton första och de fjorton
sista dagarna eller annan däremot svarande del af läsetermin, då sådant
pröfvas erforderligt med hänsyn till examination, eller annan giltig anledning
därtill förefinnes.

§ in.

All offentlig undervisning skall hållas i universitetets läro- och öfningssalar,
om undantag härifrån ej påkallas af ämnets natur eller af andra
giltiga skäl, dem det mindre konsistoriet eger pröfva.

Den offentliga undervisningen bör så ordnas, att hvarje lördag är, så
vidt möjligt,^ fri från dylik undervisning för att kunna till andra akademiska
göromål användas.

§ 112.

_ Professor vare skyldig att utan särskild ersättning hålla offentlig föreläsning
i sin vetenskap en timme fyra dagar i veckan, där ej kanslern på

förslag af vederbörande fakultet eller sektion bestämmer, att föreläsningarna
skola på annat sätt fördelas, eller att i stället för föreläsningar skall träda
annan däremot svarande undervisning.

Professor vare ock pliktig att, på förslag af vederbörande fakultet
eller sektion ocli enligt kanslerns bestämmande, mot särskild ersättning
meddela undervisning i sitt läroämne utöfver hvad ofvan blifvit bestämdt,
då sådant för ett ändamålsenligt anordnande af den akademiska undervisningen
finnes erforderligt.

Om laboratorers och observatörers undervisningsskyldighet är särskild!
stadgadt.

§ H3.

Docent vare berättigad att vid universitetet inom området för sin
vetenskap vare sig kostnadsfritt eller mot öfverenskommen ersättning meddela
undervisning åt de studerande.

§ H4.

Hvarje docent vare pliktig att, på förslag af vederbörande fakultet
eller sektion och enligt kanslerns bestämmande, mot skälig ersättning, som
i hvarje särskild! fall fastställes af kanslern, sedan fakulteten eller sektionen
och docenten yttrat sig, öfvertaga den undervisning i sin vetenskap,
som för ett ändamålsenligt anordnande af den akademiska undervisningen
pröfvas erforderlig.

Om docents skyldighet att mottaga förordnande såsom vikarie stadgas
i § 94.

Docent, som innehar docentstipendium, vare pliktig att i sin vetenskap
utan särskild ersättning antingen gifva en offentlig föreläsningskurs
å femton timmar under höstterminen och tjugo timmar under vårterminen
eller ock, på förslag af vederbörande fakultet eller sektion och enligt
kanslerns bestämmande, bestrida annan däremot svarande tjänstgöring.
Uppehåller docent, hvilken innehar docentstipendium, såsom vikarie ordinarie
lärarebefattning, ege dock nu nämnda tjänstgöringsskyldighet ej rum.

§ 115.

Före början af hvarje läsetermin skall en katalog öfver föreläsningar,
öfningar och annan undervisning vid universitetet från trycket utgifvas.

§ H6.

För det ändamål, som i föregående § är nämndt, skola inom hvarje
fakultet eller sektion samtliga till densamma hörande undervisningsskyldiga

lärare vid slutet af hvarje termin sammanträda för lämpligt anordnande
af den undervisning, som under påföljande termin skall ega ruin, äfvensom
af undervisningstimmarnas fördelning; och bör därvid tillses, att något
viktigare läroämne ej försummas, och att nödigt samband i ungdomens
studier beredes.

Docent, som önskar att, med begagnande af den honom i § 113 här
ofvan medgifna rätt, meddela undervisning, skall vid sammanträdet härom
göra anmälan.

§ 117.

Fakultets eller sektions protokoll i ärende, hvarom i föregående §
förmäles, skall ofördröjligen ingifvas till rektor, som på eu gång företager
till pröfning hvad inom samtliga fakulteter eller sektioner i sådant ärende
beslutits. Finnes jämkning i afseende å tid eller ställe för undervisning
nödig, varde den sålunda verkstäld, att högre lärarebefattning gifves företräde
framför lägre, äldre lärare framför yngre, och offentlig undervisning
framför enskild. Undervisningskatalogen upprättas i enlighet med rektors
beslut.

§ 118.

Exercitiemästare skall omedelbart till rektor före läseterminens början
inlämna förslag på tid och ställe för de öfningar, som honom åligga.

§ H9.

Föreläsningarna böra afse lärjungarnas själfständiga vetenskapliga utveckling.
I öfrigt stånde hvarje lärare fritt att med iakttagande af gällande
stadgar så inrätta sina föredrag och sin undervisning, som han med
afseende a ämnets beskaffenhet och för utbredande af sann upplysning
finner ändamålsenligast.

§ 120.

Studerande skall på därtill af vederbörande lärare bestämd och genom
anslag kungjord tid anteckna sig till åhörande af de föreläsningar och
deltagande i den öfriga undervisning, som han ämnar begagna.

Studerande, som önskar begagna sig af undervisningen å någon af
universitetets vetenskapliga institutioner, skall ock förete bevis om inskrifning
i vederbörande fakultet; dock må, där eljest hinder ej möter, studerande,
som tillhör annan fakultet, tillåtas att för särskildt studieändamål
deltaga i arbetet å institutionen.

§ 121.

Hvarje lärare, som vid universitetet meddelar undervisning, skall efter
formulär, som af fakulteten fastställes, öfver denna undervisning föra dagbok
och särskild! för hvarje undervisningsdag utsätta livad som dåblifvit
föredraget eller genomgånget. Har undervisning ej egt rum, värde anledningen
därtill uppgifven. Dessa dagböcker skola vid hvarje månads
slut öfverlämnas i två exemplar till dekanus, hvilken genom sin påskrift
intygar deras riktighet eller ock anmärker hvad med verkliga förhållandet
ej öfverensstämmer, och därefter öfverlämnar dem till rektor, som skall
dem ytterligare granska och göra de anmärkningar, hvartill han finner
fog föreligga.

Då undervisningen för terminen blifvit afslutad, skall lärare vid sin
dagbok foga en förteckning i tvänne exemplar öfver åhörare eller deltagare.

Hvarje docent, som ej under hel Iäsetermin åtnjutit tjänstledighet,
skall vid slutet af terminen till dekanus ingifva i två exemplar redogörelse
för den af honom under terminen meddelade undervisning; dock må
docent, som på grund af bestämmelsen i föi’sta stycket af denna § aflämnat
dagbok, kunna, såvidt angår den däri upptagna undervisning, i redogörelsen
allenast hänvisa till dagboken. Docent ege i nu nämnda redogörelse
för meddelad undervisning lämna uppgift jämväl om sin verksamhet
i öfrigt vid universitetet.

Exercitiemästare skall vid slutet af hvarje Iäsetermin till rektor aflämna
i två exemplar redogörelse för de öfningar, han under terminen
anställt, jämte förteckning öfver dem, som begagnat sig däraf, och skall
rektor underkasta denna redogörelse behörig granskning.

Af de i denna § omförmälda dagböcker, förteckningar och redogörelser
skall det ena exemplaret med de anmärkningar, hvartill ofvan föreskrifna
granskning gifvit anledning, insändas till kanslern och det andra
exemplaret förvara i vederbörande arkiv vid universitetets.

§ 122.

Professor, som enligt universitetets stat tillhör första lönegruppen, är
skyldig att förrätta examination i sin vetenskap.

Annan professor vare skyldig att förrätta sådan examination, da förordnande
i detta afseende meddelas honom.

Kanslern bestämme, efter förslag af vederbörande fakultet eller sektion
och sedan det mindre konsistoriet yttrat sig, huru undervisnings- och examinationsskyldighet
må fördelas emellan professorer i samma eller närbesläktade
vetenskapsgrenar.

Akademiska disputationer ock promotion.

§ 123.

Akademisk disputationsafhandling skall tryckas samt öfverlämnas till
granskning af den fakultet eller sektion, till hvars vetenskapliga område
dess innehåll hörer. Dekanus eller, där omständigheterna därtill föranleda,
annan fakultetsledainot skall verkställa denna granskning. Ej må afhandlingen
innehålla något, som är hädiskt, smädligt eller osedligt, eller
annat sådant, som kan åstadkomma allmän förargelse. Finnes, efter det
tillåtelse till afhandlingens användande i och för disputationsprof meddelats,
något vara däri infördt, som är otillständigt, må dekanus förbjuda
ventilationen. Vill dekanus till fakulteten eller sektionen hänskjuta fråga
om förbud, stånde det honom fritt.

§ 124.

Faller disputationsafhandling, som skall granskas, i anseende till sitt
innehåll inom flere vetenskapsgrenar, må dekanus i den fakultet eller sektion,
hvars granskning påkallas, därom samråda med annan fakultet eller
sektion, efter ty innehållet föranleder.

§ 125.

Rättighet att utgifva och offentligen försvara akademisk disputationsafhandling
tillkommer sökande till akademisk lärarebefattning eller den,
som vill vinna anställning såsom docent, så ock licentiat, som vill vinna
doktorsgrad.

§ 126.

Disputationsafhandling skall utgifvas på svenska, latin, tyska, engelska
eller franska. Afhandlingen skall försvaras på svenska; dock att den,
som på latin författat afhandling i något af de klassiska språken eller
som på tyska, engelska eller franska författat afhandling i motsvarande
språk, eger rätt att försvara afhandlingen på det språk, på hvilket den
sålunda är författad. Vederbörande fakultet eller sektion ege jämväl på
särskild därom gjord framställning medgifva, att på främmande språk författad
afhandling må på samma språk försvaras. Då afhandling skall på
främmande språk försvaras, varde det på afhandlingens titelblad tillkännagifvet.

För professorsämbete i något af de klassiska språken utgifven disputationsafhandling
skall vara affåttad på latin, afhandling för professorsämbete
i tyska, engelska eller franska språken på det af dessa språk, ämbetet
afser. I dessa fall skall afhandlingen försvaras på det språk, hvarpå
den är affattad.

§ 127.

Hvarje disputationsafhandling skall senast å fjortonde dagen före dess
offentliga granskning anslås å därtill bestämd plats och samma dag till
kanslern, prokanslern, akademiska lärare och nationsföreningar utdelas i
den ordning och till det antal exemplar, det mindre konsistoriet eger bestämma,
hvarjämte nödigt antal exemplar för andra vetenskapliga behof
enligt det mindre konsistortiets bestämmande skall till biblioteket aflämnas.

Behöfver författare af disputationsafhandling förkortning i den tid,
som för anslåendet och utdelandet af afhandlingen är föreskrifven, göre
han därom framställning till vederbörande fakultet eller sektion, som efter
pröfning af de anförda skälens giltighet och på de villkor, som finnas
lämpliga, må medgifva någon förkortning i nämnda .tid, dock så, att afhandlingen
skall senast å åttonde dagen före ventilationen anslås och utdelas.

§ 128.

Tid och ställe för disputationsakt eger rektor utsätta. Mellan läseterminerna
må disputationsakt ej anställas.

§ 129-

Vederbörande fakultet eller sektion skall förordna någon af sina lärare
eller, där så är nödigt, anmoda annan skicklig person att vid disputationsakt
opponera. Lärare, som tillhör fakulteten eller sektionen, vare skyldig
att åtaga sig sådant uppdrag. Författaren eger utse två opponenter.

Sedan författaren öppnat akten, skall fakultetsopponenten först framföra
sina anmärkningar, hvarefter författaren inbjuder åhörarne till opposition.
Om ej någon anmäler sig, eller där så sker, sedan denne eller
dessa slutat sin opposition, skola de opponenter, som författaren utsett,
uppträda.

§ 130.

Vid disputationsakt böra ledamöterna af vederbörande fakultet eller
sektion vara tillstädes. Dekanus eller annan professor, som han därom
anmodar, skall tillse, att ordning och skick iakttagas. Uppstår oordning
eller förargelse, och kan den ej af dekanus eller den i hans ställe är i

godo af böj as, ege han upplösa sammankomsten. Hvad han härutinnan
bjuder, skall genast hörsammas.

Sedan disputationsakt fortfarit i fyra timmar, ege dekanus eller hans
ställföreträdare låta afsluta densamma, där han så finner skäligt.

§ 131.

Disputationsprof,, som aflagts för vinnande af doktorsgrad, skall af
fakulteten eller sektionen bedömas saväl till innehåll som försvar, och
skall fakulteten eller sektionen häröfver afgifva vitsord.

§ 132.

Härmare bestämmelser om de prof, som för vinnande af doktorsgrad
i. filosofiska, medicinska och juridiska fakulteterna erfordras, äro särskildt
gifna.

För vinnande af teologie doktorsgrad i följd af akademiska studier
erfordras följande prof: 1) teologie licentiatexamen enligt särskild stadga;

2) godkänd.pröfning i de praktisk-teologiska profven enligt särskild stadga;

3) tjänstgöring i de till prästämbetet hörande homiletiska och kateketiska
åligganden under viss särskildt bestämd tid före eller efter teologie licentiatexamen,
utan att den studerande därvid behöfver vara prästvigd; 4) att
författa, utgifva^ och offentligen försvara en teologisk afhandling. Sistnämnda
prof bör till både innehåll och försvar vara af fakulteten godkändt.

§ 133.

Licentiater, som i öfrigt fullgjort föreskrifna prof för vinnande af
doktorsgrad i någon af de fyra fakulteterna, må, efter hemställan hos
kanslern, promoveras till doktorer antingen med lämplig högtidlighet, då
de i ^tillräckligt antal anmäla sig, eller ock sålunda, att de vid läsårets
slut a dag, som fakulteten utsätter, af vederbörande dekanus offentligen
utnämnas till doktorer.

Om de. afgifter, som för promotion böra erläggas, är särskildt stadgadt.

Teologie doktorsgrad kan förvärfvas icke blott genom akademiska
studier utan äfven genom utnämning af Kungl. Maj:t.

XI.

Stipendierna.

§ 134.

Alla universitetet gifna stipendier skola förvaltas och utdelas i öfverensstämmelse
med därom utfärdade stiftelsebref, reglementen och andra
vederbörliga föreskrifter.

§ 135.

Öfver studerande, som innehar stipendium, utöfvas tillsyn af särskild
inspektor, utsedd på sätt därom i stiftelsebref eller annorledes är stadgadt.
År för något stipendium föreskrift om sådant val icke meddelad, förordne
det mindre konsistoriet inspektor.

§ 136.

Stipendieinspektorerna skola med uppmärksamhet följa stipendiaternas
förhållande i studier och lefverne, meddela dem nödiga råd, anvisningar
och föreställningar, och tillse, att villkoren för stipendiernas tillgodonjutande
behörigen fullgöras.

§ 137.

Stipendiat, som icke är vid universitetet närvarande, skall, där ej annorlunda
är särskildt stadgadt, mista stipendiet. Närmare föreskrifter i
detta afseende utfärdas för hvartdera universitetet af kanslern efter det
större konsistoriets hörande.

XII.

Biblioteket och öfriga vid universitetet för undervisningen
gjorda samlingar och inrättningar.

§ 138.

Universitetets bibliotek vårdas och förvaltas, under det större konsistoriets
tillsyn, af bibliotekarien, som till biträde har öfriga vid biblioteket
anställda tjänstemän.

§ 139.

Biblioteket skall, såvidt med ordning och nödig säkerhet är förenligt,
hållas tillgängligt under såväl läsetermin som ferier. Hvad till vården
och förvaltningen närmare hörer, eger kanslern i den ordning, som i § 9
sägs, förordna.

§ 140.

Universitetets öfriga vetenskapliga samlingar och inrättningar vårdas
och förvaltas, med biträde af docent, assistent eller amanuens, af professor
i den vetenskap, till hvars belysning samlingen eller inrättningen är gjord.
Finnes i vetenskapen mer än en professor, tillkomma det kanslern att,
efter, förslag af vederbörande fakultet eller sektion och sedan det större
konsistoriet yttrat sig, bestämma, hvilken af målsmännen för vetenskapen
vården och förvaltningen af samlingen eller inrättningen skola åligga eller
huru fördelning emellan målsmännen skall ske.

För samling eller inrättning, som ej hörer till viss vetenskap, ege det
större konsistoriet till föreståndare utse någon af universitetets professorer
eller andra lärare.

Samlingarna skola, så vidt med ordning och nödig säkerhet är förenligt,
på vissa tider hållas tillgängliga för universitetets lärare och studerande
samt andra vetenskapsidkare i universitetsstaden.

§ 141.

Föreståndare för inrättning, som hör till de fria konster, i hvilka undervisning
vid universitetet meddelas, är, där ej särskild! annorlunda förordnas,
den, som för sådan undervisning där är anstäld.

§ 142.

De i universitetets stat för ofvannämnda samlingar och inrättningar
bestämda anslag äfvensom andra inkomster förvaltas och redovisas af universitetets
räntekammare. Föreståndarne ega att efter samråd med inspektor,
där sådan för någon inrättning är tillsatt, inom det fastställda
beloppet använda dessa anslag, enligt deras bestämmelse, för inrättningarnas
behof och samlingarnas underhållande eller förökande, äfvensom att,
där behof göres, till bestridande af löpande utgifter, efter drätselnämndens
pröfning. och beslut, af anslagen från räntekammaren uppbära förskott.
Redovisning för hvad af anslag och förskott blifvit an vän dt, skall för
hvarje år afgifvas inom den tid, drätselnämnden med afseende å räkenskapernas
uppgörande i räntekammaren bestämmer.

§ 143.

Öfver den förändring, hvarje samling under året undergått, skall föreståndaren
till drätselnämnden aflämna förteckning, och ställe han sig i
öfrigt till efterrättelse hvad gifna reglementen och särskilda föreskrifter
innehålla rörande samlingens förvaltning.

XIII.

Universitetets ekonomiska förvaltning och drätselverk.

§ 144.

All universitetets egendom förvaltas under samma ansvar som annan
allmän egendom enligt lag.

§ 145.

Denna förvaltning liandhafves, på sätt här nedan stadgas, af en drätselnämnd,
bestående af räntmästaren eller den, som förestår hans tjänst,
och tre af universitetets ordinarie lärare. Dessa senare utses med slutna
sedlar af plenarförsamlingen vid sammanträde inom förra hälften af April
månad, och skall af dem minst en vara lärare inom den juridiska fakulteten
och minst en vara ledamot af det större konsistoriet. Om förrättadt
val göres anmälan hos kanslern. Vid nämndens sammanträden skall jämväl
kamreraren vara tillstädes, och ege han rätt att i öfverläggningarna
men ej i besluten taga del. Inträffar jäf eller laga förfall för räntmästaren,
intage kamreraren hans plats i nämnden.

Universitetets rektor eger att i drätselnämndens öfverläggningar och
beslut deltaga, och före han då ordet.

Drätselnämndens valda ledamöter tjänstgöra under en tid af tre år,
räknad från den första dagen i näst efter valet infallande Juni månad.
Den, som i fulla tre år på grund af val varit ledamot af drätselnämnden,
vare under de närmast följande tre åren icke skyldig att mottaga
omval. De valda ledamöterna åtnjuta för möda och ansvar årligt
arfvode, hvilket kanslern eger fastställa.

Afgår vald ledamot under tjänstetiden, förordne plenarförsamlingen i
hans ställe annan ordinarie lärare för tid, som för honom återstått. År
vald ledamot i nämnden af jäf eller laga förfall hindrad att fullgöra uppdraget,
må det mindre konsistoriet, på anmälan af nämnden om behofvet

af vikarie, förordna sådan; och ege vikarien rätt till hvad af arfvodet å
hans tjänstgöringstid belöper.

§ 146.

I början af Juni månad hvarje år sammankalle rektor drätselnämndens
ledamöter, och skola de då genom omröstning med slutna sedlar
utse en af de valda ledamöterna att, då rektor icke är närvarande, föra
ordet inom nämnden.

Drätselnämnden sammanträde helst på bestämda tider och eljest på
kallelse af ordföranden, då ärendena det fordra. Offentlig undervisning
af någon nämndens ledamot eller hans deltagande i plenarförsamlingens
eller konsistoriernas sammanträden må ej genom sådan sammankomst
hindras. Om nämndens sammanträden och de viktigare mål, som därvid
skola förekomma, skall rektor underrättas.

Räntmästaren berede ärendena och föredrage dem »inför nämnden;
vare ock skyldig att låta ordföranden, där han det äskar, få del af handlingarna
i tillräcklig tid före hvarje sammanträde. I drätselnämnden må
beslut icke fattas, där ej minst tre ledamöter äro tillstädes.

Befinnas i någon fråga rösterna inom nämnden lika delade mellan
två meningar, galle den, som ordföranden biträder.

I ärende, som angår någon af universitetets stiftelser eller inrättningar,
må beslut af drätselnämnden ej fattas, innan stiftelsens eller inrättningens
föreståndare blifvit hörd. År föreståndare af laga skäl hindrad att yttra
sig, må utlåtande i frågan infordras från annan tjänsteman vid stiftelsen
eller inrättningen eller från lärare i vetenskap, som är med inrättningens
föremål närmare besläktad.

§ 147.

Drätselnämnden skall upptaga alla mål och ärenden, som angå universitetets
hushållning och drätsel, samt dem efter sakens beskaffenhet,
enligt hvad nedan sägs, antingen afgöra eller jämte sitt betänkande till
kanslern eller vederbörande konsistorium öfverlämna. Finner kanslern
eller konsistoriet, att sålunda öfverlämnadt ärende rätteligen hör till drätselnämndens
afgörande, skall nämnden i ärendet fatta beslut.

§ 148.

Drätselnämnden skall afgöra de mål och ärenden angående hushållningen
och drätseln, som äro af mera enskild beskaffenhet, såsom att antaga
och uppsäga åbor eller arrendatorer å universitetets hemman; utarrendera
prebendehemman och andra universitetets fastigheter; bestämma villkor

för sådana upplåtelser och. afgöra frågor rörande ändring i dessa villkor;
besluta om anstånd i uppbörden af universitetets inkomster; förläna fördel
och underhållshjälp åt gamla, afgående åbor eller arrendator, då skäl
därtill förekomma; besluta i afskrifnings- och anmärkningsmål till vidare
behandling på sätt, som för sådana mål är i allmänhet föreskrifvet; fastställa
lösnings- och försäljningspriset för universitetets spannmål; tillse, att
vid bruket och skötseln af universitetets hemman och lägenheter vanvård
och försummelse ej ega rum; behandla frågor om skogsutsyning och skogshushållning
på universitetets hemman och jordegendom, om syner, besiktningar
samt mindre ändringar och reparationer å universitetets hus och
lägenheter, om brandredskap och deras vård samt om anskaffande af
materialier och förnödenheter för universitetets behof; ombesörja utlåning
af universitetets och dess särskilda fonders medel samt indrifning af förfallna,
men obetalda lån och räntor; granska inkomna räkningar och anordna
medel till deras betalning; utanordna löner och anslag enligt stat
eller särskilda vederbörliga föreskrifter samt andra utgifter eller förskott
för hvarjehanda behof; meddela uppbördsorder i uppbördsboken och låta
genomdraga den med universitetets sigill; granska redovisningar, som afgifvas
af föreståndarne för de särskilda inrättningarna öfver använda anslag
och uppburna förskott, så ock uppbördsmännens och öfriga redogörares
räkenskaper; minst en gång hvarje år granska säkerhetshandlingarna för
utlånta medel; minst en gång hvarje månad anställa kassainventering i
räntekammaren; minst en gång i månaden öfverse hvad i allmänhet till
den löpande förvaltningen hör, samt i öfrigt tillse, att de vid förvaltningen
anstälda tjänstemän fullgöra sina skyldigheter, och gifva de föreskrifter,
som för sådant ändamål erfordras.

§ 149.

Sedan drätselnämnden afgifvit utlåtande, skall det större konsistoriet
upptaga och efter sakens beskaffenhet, enligt hvad därom här nedan sägs,
antingen afgöra eller med sitt betänkande till kanslern öfverlämna frågor
om allmänna åtgärder med förvaltningen af universitetets egendom och
fonder, om nybyggnader och betydligare ändringar å universitetets hus;
och skall det mindre konsistoriet på lika sätt behandla frågor om bättre
rätt till löner, förmåner och pensioner å stat, om nådår samt om beviljande
af extra anslag, så vidt de angå undervisningen med därtill hörande
inrättningar.

• § 150.

Till kanslerns pröfning och den åtgärd, som efter sakens beskaffenhet
på honom ankommer, skola insändas beslut, hvari plenarförsamlingen,

vederbörande konsistorium eller drätselnämnden stannat i frågor rörande
inköp af fastighet för universitetets räkning; om försäljning, förpantning
eller byte af någon dess fasta egendom; om nybyggnad, större ändringar
eller reparationer å universitetets hus; om afskrifning af hemmansräntor
och arrenden; om extra anslag, om nådår och i allmänhet om sådana
*> viktigare förvaltningsåtgärder, hvilka icke äro att anse såsom omedelbar
verkställighet af gifna stadgar och föreskrifter.

§ 151.

Universitetets fastställda lönestat och anslag till dess så val vetenskapliga
som andra inrättningar och ständiga behof samt sådana till visst
belopp bestämda fonder, hvilka för särskilda ändamål äro anslagna eller
gifna till universitetet, skola användas på sätt, som om dem är föreskrifvet.
För tillfälliga behof och sådana på förhand ej bestämda ändamål, som
afse undervisningens, studiernas och universitetets allmänna förkofran, må
kanslern efter omständigheterna använda de medel, som därtill äro särskild!
anvisade; inhämte dock i alla viktigare fall betänkande af det mindre
konsistoriet, innan han fattar sitt beslut därom.

§ 152.

Förekommer anledning till ändring i fastställd anslagsstat eller till
användande af fondkapital för utomordentliga behof eller till försäljning,
byte eller förpantning af universitetets fasta egendom eller till inköp af
fastighet, skall kanslern, sedan det större konsistoriet yttrat sig i frågan,
anmäla ärendet hos Ivungl. Maj:t och afvakta dess beslut.

§ 153.

Räntmästaren och kamreraren skola med biträde af öfriga till räntekammaren
hörande, å stat uppförda tjänstemän förvalta universitetets
drätselverk under närmaste tillsyn af rektor och drätselnämnden.

§ 154.

Räntmästaren åligger tillse, att uppbörd af universitetet tillfallande
afrad, kronotionde, arrenden och all annan inkomst, af hvad namn den
vara må, i rätt tid verkställes och till räntekammaren inlevereras; hafva
närmaste vård om dess kapital, lånehandlingar och kassabelopp; mottaga
inbetalningar, verkställa likvider och vederbörligen anordnade utbetalningar;
tillse, att universitetets fastigheter, hus och byggnader vederbörligen vårdas
och hållas vid makt; och såsom drätselverkets hufvudman vaka öfver, att
samtliga därvid anstälda tjänstemän fullgöra sina tjänsteplikter. Hvarje

till räntekammaren gjord inbetalning bör företes hos kamreraren till anteckning
i därtill bestämd dagbok, och bör beviset därå förses med hans
påskrift.

§ 155.

Specificerade sammandrag af inkomster och utgifter skola dels för ''■
hvarje kvartal och dels, sedan räkenskaperna blifvit afslutade, för hvarje
räkenskapsår från räntekammaren öfverlämnas till kanslern.

§ 156.

Kamrerarens hufvudsakliga åliggande är att uppgöra universitetets
räkenskaper, och skall han aflämna dem å därför bestämd tid.

I öfrigt iakttage ej mindre kamreraren än räntmästaren samt andra
för uppbörden anställda tjänstemän i afseende å räkenskaper, redovisning
och andra tjenstegöromål hvad i särskilda instruktioner och reglementen
är eller varder föreskrifvet.

XIV.

Universitetets kansli.

§ 157.

Kansligöromålen vid universitetet besörjas af sekreteraren med biträde
af öfriga vid kansliet anställda, å staten upptagna tjänstemän.

§ 158.

I kansliet skola finnas dagböcker, däri sekreteraren inför eller låter
införa alla ansökningar, memorial och skrifter, som ankomma på rektors
eller konsistoriernas åtgärd och omedelbart eller af rektor aflämnas till
sekreteraren. Hvad i ärendet blifvit åtgjordt skall ock antecknas.

Sekreteraren åligger ock att i plenarförsainlingen och konsistorierna
föra protokoll, att uppsätta, kontrasignera och låta i god tid afsända de
därifrån och från rektor i kansliet utgående expeditioner, att hafva vård
om universitetets arkiv samt att, med biträde af vederbörande tjänstemän,
ombesörja ordnande och registrering af där förvarade handlingar och
protokoll. Hvad i öfrigt rektor, plenarförsamlingen eller vederbörande
konsistorium kan i ämbetet uppdraga åt sekreteraren, eller hvad gällande
instruktioner innehålla, bör af honom efterkommas.

Inkomna förseglade handlingar skola af rektor brytas.

§ 159.

Ombudsmannens åliggande är att, där så fordras, vid domstolar och
ämbetsverk bevaka och utföra universitetets rätt och talan, så ock att såsom
aktor, på därom erhållen vederbörlig befallning, utföra åtal mot lärare
samt öfriga ämbets- och tjänstemän vid universitetet för fel och försummelser
i tjänsten.

§ 160.

Öfriga vid kansliet anställda tjänstemän ställe sig med afseende å
göromålen till efterrättelse den eller de instruktioner, som kanslern efter
förslag af det större konsistoriet stadfäster.

§ 161.

Minst fyra dagar i veckan, dem det mindre konsistoriet eger bestämma
och genom anslag kungöra, skola rektor jämte sekreteraren och öfriga
tjänsteman vid kansliet samt räntmästaren och kamreraren under minst
eu timme på förmiddagen vara tillstädes i de för dem bestämda ämbetsrum
till deras tjänst, som hafva ärenden att där ombesörja.

Under ferier må den ändring häri göras, som det mindre konsistoriet
pröfvar lämplig.

§ 162.

Om göromålens fördelning mellan universitetets vaktbetjänte ege
rektor efter omständigheterna förordna.

Dessa betjänte åtnjuta vid utöfningen af sina befattningar samma
skydd och vitsord, som enligt allmän lag tillkommer dem, hvilka ämbetsmäns
eller rättens ärenden gå.

XV.

Om besvär.

§ 163.

I mål, som angå tjänstefel och försummelser samt blifvit af aktor
utförda, skall det större konsistoriet, efter utfärdadt tillkännagifvande,
meddela sitt utslag; och eger den missnöjde att före klockan 12 å trettionde
dagen efter den, då utslaget gafs, densamma oräknad, i vederbörande

hofrätt anföra sina besvär öfver utslaget med iakttagande af hvad om
besvär i hofrätt är i allmänhet föreskrifvet.

§ 164.

I mål rörande tjänsteförslag skall ock genom anslag tillkännagifvas
dagen, då förslagsfrågan blifvit i det större konsistoriet afgjord; och eger
den missnöjde att före klockan 12 å trettionde dagen efter anslagsdagen,
densamma oräknad, ingifva sina besvär antingen i ecklesiastikdepartementet,
om utnämningen är Kung! Maj:t förbehållen, eller hos kanslern, da
utnämningen tillkommer honom.

§ 165.

I mål angående balans hos universitetets uppbördsman samt i extra
ordinarie afskrifnings- och anmärkningsmål förfares, sedan drätselnämnden
vederbörligen utredt förhållandet, på sätt som lör sådana mål i allmänhet
är föreskrifvet.

§ 166.

Uppstår fråga om rätta förståndet al de med universitetets hemmansåhor
eller arrendator afslutade kontrakt, och nöjes ej åbo eller arrendator
med det beslut, drätselnämnden därom meddelat, varde sådan tvist
till allmän domstol hänskjuten.

§ 167.

I andra mål, som blifvit behandlade af rektor, plenarförsamlingen,
det större eller mindre konsistoriet eller drätselnämnden, ma den, som tror
sig därtill ega fog, sina besvär, åtföljda af det protokoll, som innehåller
beslutet, anföra hos kanslern före klockan 12 å trettionde dagen efter den,
då han af beslutet erhöll del, densamma oräknad.

§ 168.

I mål, som blifvit af kanslern afgjorda, må den, som med beslutet
ej nöjes, anföra sina besvär däröfver hos Kung!. Maj:t i dess ecklesiastikdepartement
före klockan 12 å trettionde dagen därefter, sålunda beräknad,
som i näst föregående § är sagdt.

Dessa statuter skola tillämpas från och med den 1 Januari 1909 och
varda samtidigt förut gällande, däremot stridande föreskrifter till all kraft
och verkan upphäfda.

De i dessa statuter omförmälda val till det större konsistoriet skola
första gången förrättas före den 15 November 1908, och skola de, som
därvid utses, tjänstgöra från och med den 1 Januari 1909. Af hvarje
fakultets eller sektions första gången utsedda representanter skall, efter
lottning, en utträda den 1 Juni 1910 och ytterligare en den 1 Juni 1911;
äro de till antalet flere, utträde den eller de öfriga den 1 Juni 1912.

De åligganden, som enligt dessa statuter tillkomma det mindre konsistoriet
och drätselnämnden, öfvertagas från och med den 1 Januari 1909
af det mindre konsistoriet och den drätselnämnd, som vid slutet af år
1908 göra tjänst. I den mån dåvarande valda ledamöter afgå, anställas
nya val enligt de i dessa statuter gifna bestämmelser.

Har lärarebefattning eller annan tjänst förklarats till ansökning ledig
före den 1 Januari 1909, skall med tillsättandet förfaras enligt förut gällande
statuter.

2. Förslag1 till stadgar för Karolinska
mediko-kirurgiska institutet.

Förslag

till

stadgar för Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Allmänna stadgande!!.

§ I Karolinska

mediko-kirurgiska institutet skall såsom en medicinsk högskola
i Stockholm med de medicinska fakulteterna vid universiteten i
Upsala och Lund deltaga i så väl den teoretiska som den praktiska
läkareutbildningen.

§ 2.

Institutet står under öfverstyrelse af kanslern för rikets universitet.
I val af denne deltager institutet på sätt i Kung! Maj:ts nådiga statuter
för universiteten i Upsala och Lund nämnare bestämmes. Hvad nämnda
statuter innehålla om kanslerns ställning och befogenhet i fråga om universitetens
angelägenheter gäller i tillämpliga delar för hans ämbetsutöfning
såsom institutets styresman.

§ 3.

Institutets styrelse och förvaltning handhafvas af rektor, lärarekollegium
och en kollegienämnd, dess ekonomiska angelägenheter närmast af eu förvaltningsnämnd,
på sätt dessa stadgar bestämma.

II.

Lärarekollegiet.

§ 4.

Lärarekollegiet utgöres af institutets samtliga professorer, af hvilka
en såsom rektor är kollegiets ordförande och en såsom dekanus är vice
rektor och vice ordförande.

§ 5.

Lärarekollegiet skall hafva allmän tillsyn och vård om institutets så
väl vetenskapliga som ekonomiska angelägenheter. Det åligger lärarekollegiet
att behandla förslag till nya instruktioner, reglementen eller andra
allmänna föreskrifter och anordningar rörande institutets vetenskapliga
verksamhet, inrättningar och hushållning, behandla frågor om anslag af
statsmedel till institutet, uppgöra förslag till lärareämbetens och andra
tjänsters tillsättande, vaka öfver att undervisningen och examinationen
vederbörligen upprätthållas samt öfver lärarnas och de studerandes förhållande
i hvad till studierna hörer, utdela de institutet gifna stipendier,
där ej särskildt är annorlunda förordnadt, samt i öfrigt utöfva de åligganden,
som i dessa stadgar särskildt bestämmas.

§ 6.

Lärarekollegiet sammanträder på kallelse af rektor under läseterminerna
minst en gång hvarje månad och för öfrigt, så ofta förekommande
ärenden det fordra.

Kallelse till sammanträde skall innehålla uppgift på de ärenden, som
vid sammanträdet skola förekomma, och bör, så vidt ske kan, utfärdas
senast dagen förut på sätt kollegiet finner lämpligt.

Från sammanträde må ledamot ej uteblifva utan laga förfall, som bör
anmälas hos rektor och af honom tillkännagifvas till anteckning i protokollet.

§ 7.

Tjänstledighet, som icke uttryckligen angifvits inbegripa jämväl frihet
från skyldighet att deltaga i lärarekollegiets göromål, frikallar ej från
sådant deltagande, så. framt ej de skäl, på grund af hvilka ledigheten
erhållits, utgöra förfall för fullgörande af äfven nämnda skyldighet.

Den, som på förordnande till större eller mindre del uppehåller professors
examensskyldigliet, må i lärarekollegiet deltaga i öfverläggningar

och beslut om bedömande af de examina och därtill hörande prof, som
hans förordnande omfattar, ändå att kollegiet äfven eljest vore fulltaligt.
År professorsämbete ledigt, eller åtnjuter dess innehafvare tjänstledighet,
hvarigenom han är befriad från att deltaga i lärarekollegiets göromål,
vare vikarien berättigad till säte och stämma däri vid behandlingen af de
frågor, som omedelbart beröra den af honom företrädda vetenskaps intresse,
dock må han icke utan särskild af lärarekollegiet meddelad adjunktion
deltaga i ärende angående anställande af docent eller i ärende, som
i nästföljande § andra stycket omförmäles.

§ 8.

. Lärarekollegiet är ej behörigt att fatta beslut, därest ej minst sju
oj afviga ledamöter äro tillstädes.

Göres behof af adjunktion i ärende, som afser tillsättande af lärarebefattning,
skall kollegiet utse den eller dem, med hvilka förstärkning för
ändamålet bör ega ruin.

Erfordras adjunktion för andra ändamål, må rektor utse och tillkalla
ledamot.

§ 9.

Hvarje ledamot intager i lärarekollegiet plats efter dagen, då han
först erhållit professorsämbete vid institutet eller någon af de medicinska
fakulteterna.

§ 10.

Då ärende förekommer, som angår någon af de vid institutet befintlig^
_ inrättningar eller stiftelser, må beslut ej fattas, innan föreståndaren
blifvit hord. År han af laga skäl hindrad att yttra sig, då må, efter
omständigheterna och där så nödigt pröfvas, utlåtande i ämnet infordras
antingen från annan tjänsteman vid inrättningen eller från lärare i någon
med dess föremål närmare besläktad vetenskap.

§ Il Rektor

föredrager ärendena och leder öfverläggningarna i lärarekollegiet.

Da vid besluts fattande lika röstetal för olika meningar föreligger,
vare den mening beslut, som af ordföranden biträdes.

§ 12.

I ärenden, som ej angå val, ege ledamot, som af laga förfall är hindrad
att infinna sig i lärarekollegiet, sin mening till protokollet skriftligen

insända, innan beslut är i ärendet fattadt, dock skall vid röstberäkning
icke tagas hänsyn till sådant yttrande.

§ 13.

Då lärare eller tjänsteman vid institutet begär vittnesbörd öfver sitt
tjänst eferhållande, värde det af lärarekollegiet bestämdt till innehållet samt
af rektor underskrifvet och utfärdadt.

§ 14.

Vid lärarekollegiets sammanträden föres protokoll af sekreteraren,
som jämväl ombesörjer däraf föranledda expeditioner.

III.

Kollegienämnden.

§ 15-

Kollegienämnden utgöres af rektor såsom ordförande, dekanus, prodekanus
samt två professorer, hvilka för en tid af två år väljas af lärarekollegiet
vid sammanträde i April det år, då val skall äga rum. De valda
ledamöterna tillträda sina befattningar vid början af näst efter valet
följande läsår. Om förrättadt val göres anmälan hos kanslern.

§ 16.

Kollegienämnden sammanträder, då ärendena det fordra, på kallelse af
ordföranden. I nämnden må beslut icke fattas, om ej minst tre ledamöter
äro närvarande. Erfordras adjunktion, må rektor utse och tillkalla ledamot.

Ledamot af kollegienämnden ege ej afgifva röst eller yttrande i
ärende, som bandlägges under hans frånvaro.

För kollegienämnden galle i tillämpliga delar hvad för lärarekollegiet
bär ofvan i § 6 andra och tredje styckena, § 7 första stycket samt §§ 10, 11
och 14 är stadgadt.

§ 17-

Kollegienämnden tillkommer att till kanslern afgifva yttrande, då
tjänstledighet begäres af tjänsteinnehafvare vid Karolinska institutet eller
tandläkareinstitutet och att tillika därvid afgifva förslag angående tjänstens
upprätthållande samt angående arfvode åt vikarien; att efter förslag af

vederbörande klinikföreståndare hos kanslern göra hemställan om förordnande
af amanuenser vid klinikerna; att på framställning af vederbörande
professorer tillsätta öfriga amanuenser; att stadfästa val af inspektor för
medicinska föreningen och att mottaga tillkännagifvande om val af medicinska
föreningens styrelse samt att pröfva och stadfästa medicinska föreningens
stadgar; att under de förhållanden, som i § 85 angifvas, erinra
medicinska föreningen om skyldigheten att anställa inspektorsval och förordna
proinspektor för föreningen; att utöfva den disciplinära myndighet
öfver de studerande, hvarom särskilt är stadgadt; att utgifva läseschernå och
fastställa examensdagar; att efter vederbörande institutionsföreståndares hörande
besluta i anledning af ansökan om tillstånd att använda institutionslokaler
för ändamål, som icke tillhör området för institutets verksamhet; att, då
så fordras, vidtaga de åtgärder, som föranledas af Kung! brefvet den 28 Maj
1897 angående anordnande af bakteriologiska kolerakurser; samt att efter
uppdrag af lärarekollegiet till behandling förbereda ärenden, hvilka icke
äro af ekonomisk natur.

§ 18.

Har i fåll, då kollegienämnden skall, innan beslut fattas, höra vederbörande
professor, nämnden varit af annan mening än den professorn uttalat,
skall ärendet hänskjutas till lärarekollegiets afgörande.

IV.

Förvaltningsnämnden.

§ 19.

Förvaltningsnämnden utgöres af rektor såsom ordförande, dekanus
samt två professorer, hvilka för hvarje år väljas af lärarekollegiet vid
sammanträde i April och tillträda sina befattningar vid början af näst
därefter följande läsår.

Om förrättadt val göres anmälan hos kanslern.

§ 20.

Förvaltningsnämnden sammanträder, då ärendena det fordra, på kallelse
af ordföranden. I nämnden må beslut icke fattas, om ej minst tre ledamöter
äro närvarande. Erfordras adjunktion, må rektor utse och tillkalla ledamot.

Ledamot af förvaltningsnämnden ege ej afgifva röst eller yttrande i
ärende, som handlägges under hans frånvaro.

För förvaltningsnämnden galle i tillämpliga delar hvad för lärarekollegiet
här ofvan i § 6 andra och tredje styckena, § 7 första stycket
samt §§ 10, 11 och 14 är stadgadt.

§ 21.

Förvaltningsnämnden har att närmast handhafva institutets ekonomiska
angelägenheter; granska inkommande räkningar och anordna medel till
deras betalning; utanordna löner och anslag enligt stat eller särskilda
vederbörliga föreskrifter samt andra utgifter eller förskott för hvarjehanda
behof; granska de redovisningar öfver använda anslag och uppburna förskott,
som afgifvas af föreståndarne för de särskilda inrättningarna och
inspektera dessa inrättningar; ombesörja utlåning af donerade fonders
medel samt indrifning af förfallna, men obetalda lån och räntor; minst
en gång hvarje år granska säkerhetshandlingarna för utlånta medel; samt
tillse, att räkenskaperna i behörig tid och ordning uppgöras och aflämnas,
och göra erforderliga framställningar och förslag i afseende å ärenden,
som härmed sammanhänga.

Institutets kassor och fonder stå under gemensam ansvarighet af förvaltningsnämndens
ledamöter.

§ 22.

Förvaltningsnämnden åligger- att vid sammanträde af lärarekollegiet
under sista månaden af hvarje läsetermin till dess protokoll göra anmälan
om sina vidtagna åtgärder.

Frågor om allmänna åtgärder med förvaltningen af institutets egendom
och fonder, om nybyggnader och betydligare ändringar å institutets
hus, om bättre rätt till förmåner enligt särskilda bestämmelser, om beviljande
af extra anslag, så vidt de angå undervisningen och därtill hörande
inrättningar, och i allmänhet om sådana viktigare förvaltningsåtgärder,
hvilka icke äro att anse såsom omedelbar verkställighet af gifna stadgar
och föreskrifter, skola, åtföljda af lärarekollegiets utlåtande, underställas
kanslerns pröfning.

§ 23.

För hvarje räkenskapsår skall, sedan räkenskaperna blifvit afslutade,
ett sammandrag däraf öfverlämnas till kanslern, och skall förslag öfver
inkomster och utgifter för det löpande året åtfölja berörda sammandrag.

§ 24.

Förvaltningsnämnden biträdes af kamreraren, hvilken skall öfvervara
nämndens sammanträden och eger deltaga i nämndens öfverläggningar,
men ej i besluten.

Kamreraren aligger att under laga ansvarighet föra räkenskaperna och
dem i behörig tid afsluta för att öfverlämnas till kammarrättens granskning.
Hvad förvaltningsnämnden inom omfånget af sin förvaltning uppdrager
kamreraren till verkställighet, vare han pliktig ombesörja.

Rektor.

§ 25.

Rektor väljes för tre år af lärarekollegiet. Valbar till rektor är hvarje
professor vid institutet, som, då ämbetet, efter hvad nedan sägs, skall tillträdas,
i lulla tre år innehaft professorsämbete. Den, som i fulla tre år
beklädt rektorsämbetet, vare icke skyldig mottaga nytt val.

Val af rektor anställes vid sammanträde i April månad det år, då
tiden, som förra valet afser, utgår. Valet sker med slutna sedlar.

Om förrättadt val göres anmälan hos kanslern, hvarefter den valde
tillträder ämbetet vid nästföljande läsårs början.

§ 26.

Vill den, som blifvit vald till rektor, ej mottaga ämbetet, gifve det
tillkänna genast eller, om han ej är tillstädes, inom andra dagen efter den,
da han genom rektors försorg om valets utgång erhållit underrättelse, och
anföre tillika de skäl, på hvilka han stöder sin afsägelse. De anförda
skälen skola af lärarekollegiet till giltigheten pröfväs.

Godkännes afsägelse, företages genast eller så snart ske kan nytt val.

§ 27.

Afgår rektor före ämbetstidens slut, och återstår däraf mer än tre månader,
skall lärarekollegiet anställa nytt val af rektor för den återstående
delen af den afgångnes ämbetstid och om valet underrätta kanslern.

§ 28.

Rektor vare, om han så önskar, fri från skyldigheten att bestrida en
del, högst hällten, al den till hans professorsämbete hörande undervisningen;
gifve dock sin önskan om sådan befrielse tillkänna i lärarekollegiet, som
anmäler förhållandet för kanslern.

§ 29.

Rektor skall utöfva den närmaste vården och tillsynen öfver allt hvad
institutet rörer. Honom åligger tillse: att den institutet anförtrodda undervisning
vederbörligen upprätthålles; att studerande, hvilka anmäla sig till
begagnande af undervisningen vid institutet, varda inskrifna i institutets
matrikel och inträda i den för institutets studerande upprättade medicinska
föreningen; att institutets egendom, af hvad namn den vara må, behörigen
vårdas; att anslag användas för sina rätta ändamål; att räkenskaper och redovisningar
behörigen upprättas och inom föreskrifna tider aflämnas; att lärare,
tjänstemän och betjente i allo noggrant uppfylla sina åligganden;
samt att ej mindre hvad dessa stadgar och andra vederbörligen gifna föreskrifter
till efterrättelse anbefalla, än ock lärarekollegiets, kollegienämndens
och förvaltningsnämndens så väl som rektors egna, i behörig ordning fattade
beslut till verkställighet befordras.

Alla till lärarekollegiet ställda skrivelser mottagas af rektor.

§ 30.

Rektor egen, då skäl därtill förekomma, erinra lärare och tjänstemän
om uppfyllande af deras tjänsteplikter. I svårare fall göre han anmälan
hos lärarekollegiet.

Rektor bör ock, på de tider han finner lämpligt, låta anställa inventering
af institutets kassor och samlingar.

§ 31.

Då rektor är af giltigt förfall hindrad att utöfva sitt ämbete, bestrides
detsamma af dekanus.

§ 32.

Då någon för längre tid än en månad i rektors ställe förvaltar dennes
ämbete, tillfälle honom så stor del af det rektor anslagna arfvode, som
svarar mot tiden. För kortare tid ege sådant vederlag ej rum.

Dekanus.

§ 33.

En af professorerna vid institutet skall vara dekanus.

Värdigheten af dekanus går efter fullmaktsålder i tur emellan lärarekollegiets
ledamöter. Dekanatet tillträdes i början af läsaret och innehafves
under ett år.

Vid sammanträde i April skall inom lärarekollegiet till protokollet angifvas,
hvilken af ledamöterna är närmast i tur och oförhindrad att öfvertaga
dekanatet, och åligger det rektor att härom hos kanslern göra anmälan.

§ 34.

Dekanus är lärarekollegiets vice ordförande. Honom åligger att vid
förfall för rektor bestrida dennes befattning, att vara ledamot i kollegienämnden
och i förvaltningsnämnden samt att med tillsynen öfver undervisningens
behöriga gång och med disputationer och lärdomsprof vid institutet
taga den befattning som dessa stadgar i §§ 80, 92 och 98 närmare föreskrifva.

§ 35.

År dekanus af laga förfall hindrad att utöfva sin befattning, träde
den af lärarekollegiets ledamöter, som närmast förut varit dekanus och är
oförhindrad, under namn af prodekanus i hans ställe.

VII.

Lärareämbetens och tjänsters tillsättande, tjänstledighet och vikariat.

§ 36.

Professorsämbeten äfvensom laboratorsbefattningar, å hvilka fullmakt
utfärdas, tillsättas af Kung! Maj:t på vederbörandes underdåniga förslag.

Öfriga lärarebefattningar äfvensom bibliotekarie-, sekreterare- och kamrerarebeställningarna
tillsättas af kanslern efter vederbörliga förslag.

§ 37.

För befordran till lärareämbeten må ej andra grunder afses eller åberopas
än graden af ådagalagd vetenskaplig skicklighet hos de sökande.
Vid bedömandet af sökandes vetenskapliga skicklighet skall hänsyn tagas
jämväl till ådagalagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning.
Pröfvas den vetenskapliga skickligheten hos två eller flera sökande vara
lika, då må ock tjänsteålder såsom befordringsgrund åberopas.

§ 38.

Professorsämbeten tillsättas antingen genom kallelse eller efter ansökan.

Ej må någon kallas, med mindre hans skicklighet till ämbetet är uppenbar
och han anses förtjäna att till ämbetet nämnas framför hvarje annan
svensk man, som till detsamma kan komma i åtanke.

§ 39.

Har förslag, som i § 70 omförmäles, blifvit väckt, må, innan beslut i
anledning däraf meddelats, åtgärder till besättande af ledigt professorsämbete,
som af förslaget beröres, icke vidtagas.

Äro två eller flera professorsämbeten, hvilkas ämnen hafva nära sammanhang
med hvarandra, på eu gång lediga, må lärarekollegiet, innan åtgärder
för tillsättandet vidtagas, kunna väcka förslag om uppskof med tillsättandet
af något eller några af dessa ämbeten. Sådant förslag öfver1
ämnas till kanslerns afgörande.

§ 40.

Då professorsämbete blifvit ledigt, ege ledamot af lärarekollegiet att
inom fjorton dagar därefter eller, därest på grund af hvad i § 39 är stadgadt
hinder möter mot att genast vidtaga åtgärder för ämbetets tillsättande,
inom fjorton dagar efter det hindret upphört, väcka fråga om att till ämbetet
kalla viss uppgifven vetenskapsman. Skulle, enligt hvad sålunda är
stadgadt, tiden för kallelsefrågans väckande börja att löpa eller komma
att utgå under ferier, må den af lärarekollegiet kunna utsträckas till fjortonde
dagen af nästa läsetermin.

Har kallelsefråga vederbörligen blifvit väckt, skall lärarekollegiet, efter
att hafva inhämtat yttrande af sakkunnige i det eller de läroämnen, som
det lediga ämbetet omfattar, företaga frågan till afgörande å dag, som vid
föregående sammanträde blifvit bestämd. Därvid skola lärarekollegiets ledamöter
hvar för sig afgifva bestämdt yttrande, huruvida tillräckliga skäl för
kallelse föreligga. Förena sig minst två tredjedelar af ledamöterna om
kallelseförslaget, öfverlämnas handlingarna i ärendet till kanslern. Sedan
kanslern afgifvit sitt betänkande, öfverlämnas ärendet till Kungl. Maj:t.

Lärarekollegiet skall inom en tid af trettio dagar, efter det tiden för
kallelsefrågas väckande tilländagått, hafva afgjort väckt sådan fråga; dock
må, där nämnda tid af trettio dagar skulle komma att utlöpa under ferier,
densamma kunna af lärarekollegiet utsträckas till trettionde dagen af nästa
läsetermin.

§ 41.

Har fråga om kallelse icke blifvit inom behörig tid väckt, eller har
föreslagen vetenskapsidkare förklarat sig icke vilja mottaga kallelse, eller
varder kallelseförslag icke af lärarekollegiet inom föreskrifven tid och med
föreskrifven röstöfvervikt antaget, åligger det rektor att sörja för ämbetets
ledigförklarande. I sådant afseende läte rektor ofördröjligen i allmänna

tidningarna tre gånger kungöra ledigheten med tillkännagifvande, att ansökningar
till ämbetet skola före klockan tolf å fyrtiofemte dagen efter
den dag, då kungörelsen första gången varit införd i tidningarna, till rektor
ingifvas. Skulle ansökningstiden utgå å helgdag, vare nästföljande söckendag
fataliedag.

Om ledigförklarandet skall kanslern underrättas.

§ 42.

Anmäler sig ej någon sökande inom utsatt tid, läte rektor kungöra
ny ansökningstid, såsom ofvan är sagdt, och inberätte därom till kanslern.

Anmäler sig ej heller inom andra ansökningstiden någon sökande,
beslutar Kungl. Maj:t, huru i frågan vidare skall förfaras. Rektor skall i
ty fall, sedan yttrande afgifvits af lärarekollegiet, insända handlingarna i
ärendet till kanslern, som öfverlämnar dem jämte sitt betänkande till
Kung]. Maj:t.

§ 43.

På sökande må ankomma att antingen tillika med ansökningsskriften
eller senare, dock före proftidens utgång, till rektor inlämna de lärd om sbetyg,
utgrina vetenskapliga arbeten samt andra handlingar och bevis, med
hvilka han vill styrka sin skicklighet och förtjänst. Vetenskapliga arbeten
skola om möjligt inlämnas i tre exemplar.

§ 44.

Sedan ansökningstiden gått till ända, skola, i händelse sökande anmält
sig, ofördröjligen af lärarekollegiet utses minst tre sakkunnige i det eller
de läroämnen, som det lediga ämbetet omfattar. Utgår ansökningstiden
under ferier, må dock med utseendet kunna anstå till början af nästa läsetermin.

§ 45.

Till sakkunnige skola helst utses svenska vetenskapsidkare.

Professorer samt andra ordinarie lärare vid institutet och universiteten
vare, då de utses till sakkunnige i sitt läroämne, skyldiga att emottaga
uppdraget, så framt de ej till stöd för befrielse kunna visa laga förfall.

Då annan med sådant uppdrag hetros, skall ett utdrag af dessa stadgar
i de delar, som för uppdragets fullgörande äro af betydelse, honom
tillställas samtidigt därmed, att han om uppdraget underättas.

Erhåller någon till sakkunnig utsedd, som, efter ty här ofvan sägs,
är skyldig att mottaga uppdraget, tjänstledighet för dess fullgörande, vare

lian berättigad till ersättning för tjänstgöringspenningar, som han på grund
af ledigheten afstår, dock ej för längre tid än två månader.

§ 46.

Sökande, som inom utsatt tid anmält sig, ege att inom en tid af nittio
dagar, räknad från ansökningstidens utgång, genom vetenskapliga arbeten,
andra lärdomsbevis samt lärareprof ytterligare ådagalägga sin skicklighet.
Lärareprof må dock icke afläggas under ferier. Skulle förenämnda proftid
helt eller delvis infalla under ferier, och finner lärarekollegiet lärareprofven
af sådan anledning icke kunna under samma proftid försiggå, må kollegiet
ega bestämma, att de äfven därefter få afläggas, dock skola de i sådant
fall städse vara afslutade inom etthundra åttio dagar efter ansökningstidens
utgång.

Förklara samtliga sökande, att de icke vilja begagna sig af proftid,.
förfalle all fråga om sådan tid, eller, där den redan börjat löpa, hvad af
densamma kan återstå.

§ 47.

Lärareprof bestå af föreläsningar eller andra uppgifter, som lärarekollegiet
i enlighet med af kanslern fastställda bestämmelser eger förelägga
sökande.

Förslag till sådana bestämmelser väckes af lärarekollegiet.

§ 48.

Då ansökningshandlingarna inkommit, skall rektor utan tidsutdräkt
öfversända desamma till de sakkunnige.

Sakkunnige skola, så snart ske kan, hvar för sig till lärarekollegiet
inkomma med förberedande skriftligt utlåtande om sökandes skicklighet
till ämbetet och, där flere sökande finnas, dem emellan anställa jämförelse.

§ 49.

Efter att hafva tagit kännedom om ansökningshandlingarna och de
sakkunniges utlåtanden, företage lärarekollegiet å dag, som vid föregående
sammanträde blifvit bestämd, befordringsärendet till pröfning. Därvid
skall hvarje ledamot för sig afgifva yttrande om lärareprof, som sökande
aflagt, samt med hänsyn till åberopade vetenskapliga arbeten, nämnda
prof och hvad i öfrigt kan om sökandes vetenskapliga skicklighet lämna
tillförlitlig upplysning bestämdt utlåta sig ej blott om, huruvida sökande,
en eller flere, anses till ämbetet skickliga, utan äfven, där de äro flere, om
den enes företräde framför den andre samt därefter i följd af järn -

förelsen och med. hänsyn tillika till hvad i § 37 om tjänsteålder sägs uppföra
tre af de sökande, om så många finnas och af honom pröfvas till
ämbetet skickliga, på förslag i den ordning, han anser dem förtjänta att
till ämbetet nämnas.

Lärarekollegiet skall slutligen upprätta ett samfäldt förslag på det
sätt, att omröstning anställes om hvart och ett af de tre 0förslagsrnmmen
för sig med början på första rummet och vidare nedåt. Å hvart förslagsrum
varde den sökande uppförd, som därtill erhållit flere röster än öfriga
sökande. Vid lika röstetal vare ordförandens röst afgörande.

§ 50.

Samtliga handlingar i ärendet insändas därpå till kanslern, som öfverlämnar
dem jämte sitt betänkande till Kungl. Maj:t.

§ 51.

I fråga om tillsättandet af förenade öfverläkaretjänsten vid Stockholms
hospital för sinnessjuka och professuren i psykiatri vid institutet
gäller hvad därom är särskildt stadgadt.

§ 52.

Utnämnd professor skall utan tidsutdräkt tillträda sitt ämbete och
därvid hålla en offentlig föreläsning.

§ 53.

Där ej särskildt är annorlunda förordnadt, förhålles med tillsättandet
af laboratorsbefattningar i tillämpliga delar på enahanda sätt, som i fråga
om professorsäm beten ofvan är föreskrifvet.

Angående tillsättandet af prosektorsbefattning gäller hvad därom är
särskildt stadgadt.

§ 54.

År professorsämbete eller annan lärarebefattning vid institutet grundad
pa enskild mans stiftelse, och särskild ordning för dess tillsättande föreskrifven,
skall vid tillsättandet iakttagas hvad sålunda är stadgadt.

§ 55.

Docenter förordnas af kanslern i den ordning nedan sägs.

. Kl ma sa dan t förordnande någon meddelas, utan att hans anställande
pröfvas för undervisningen eller den vetenskapliga forskningen nödigt eller

nyttigt, samt lian ådalagt erforderlig skicklighet såsom vetenskapsidkare
och lärare.

§ 56.

Den, som önskar varda till docent i någon vetenskap antagen, har
att hos lärarekollegiet därom göra ansökan och vid ansökningen foga de
lärdomsbetyg, utgifna vetenskapliga arbeten samt andra handlingar och
bevis, med livilka han vill styrka sin skicklighet. Lärarekollegiet skall
därefter till afgörande företaga frågan, huruvida ofvan angifna villkor för
docentförordnande föreligga, och åligger det, då vid ärendets behandling
den vetenskap, hvari förordnandet sökes, är inom lärarekollegiet af professor
företrädd, denne att först afgifva yttrande.

Anser lärarekollegiet sökanden böra såsom docent anställas, göre
därom hemställan hos kanslern.

Finner lärarekollegiet sökandens skicklighet såsom lärare icke vara
tillräckligt styrkt, men öfriga villkor för det sökta förordnandet föreligga,
bestämme lärarekollegiet prof, genom livilka sökanden eger ådagalägga
sin skicklighet i nyssnämnda afseende, och utsätte tid därför. Sedan de
föreskrifna profven aflagts, eller tiden därför eljest tilländalupit, företage
lärarekollegiet ärendet till slutlig behandling och göre, så framt ansökningen
finnes förtjänt af bifall, hemställan hos kanslern efter ty ofvan
är sagdt.

§ 57.

Förslag till allmänna bestämmelser angående de i föregående § omförmälda
prof väckes af lärarekollegiet och öfverlämnas till kanslerns pröfning
och fastställelse.

§ 58.

Då giltiga skäl därtill förekomma, ege kanslern på lärarekollegiets
därom gjorda framställning återkalla docentförordnande.

§ 59.

Vid inträffad ledighet i bibliotekarie-, sekreterare- eller kamrerarebefattningen
stån de lärarekollegiet fritt antingen att kungöra befattningen
till ansökning ledig i enlighet med hvad i § 41 är beträffande professorsämbeten
föreskrifvet eller ock att utan 1 edigfÖl''kTarande omedelbart hos kanslern
föreslå lämplig person till befattningens erhållande.

För att vara kompetent till sekreterare- eller kamrerarebefattningen
fordras att hafva aflagt juris kandidatexamen eller examen till rättegångsverken.

§ 60.

Skulle efter andra gången kungjord tid för ansökning till tjänst, hvartill
kanslern eger utnämningsrätt, ingen sökande anmäla sig, ege kanslern
efter omständigheterna besluta i frågan.

§ 61.

Amanuenser vid institutets kliniker förordnas af kanslern på framställning
af kollegienämnden efter vederbörande klinikföreståndares förslag;
dock galle detta ej beträffande amanuenser vid de för institutets kliniska
undervisning upplåtna sjukvårdsanstalter, där undantag påkallas af särskilda
föreskrifter.

Öfriga amanuenser tillsättas af kollegienämnden på framställning af
vederbörande professorer.

§ 62.

För att vara kompetent till amanuensplats vid klinikerna erfordras
att hafva atlagt medicine licentiatexamen; dock må i fall, då medicine licentiat
ej kan erhållas, medicine kandidat, som med goda vitsord fullgjort,
sin kliniska tjänstgöring, kunna förordnas till sådan amanuensplats. Detsamma
gäller för den amanuens, som antages till att verkställa och demonstrera
liköppningarna vid den pediatriska kliniken.

Till öfriga amanuensbefattningar kunna äfven antagas medicine studerande,
hvilka anses till befattningen skickliga.

Af kanslern förordnad amanuens må icke längre tid än ett år innehafva
platsen; dock må den här ofvan omnämnde amanuensen vid den
pediatriska kliniken kunna af kanslern förordnas för längre tid än ett
år, där kanslern hnner sådant lämpligt.

§ 63.

Utnämnd lärare eller tjänsteman skall för lärarekollegiet förete fullmakt
eller förordnande. Rättighet till de löneförmåner, som åtfölja tjänsten,
vidtager, sa vidt icke för något särskildt fall annorlunda är stadgadt,
med första dagen af månaden näst efter den, under hvilken utnämning skett.

§ 64.

Vaktmästare och andra betjänte vid institutet ege rektor tillsätta och
afskeda; dock skola inrättningarnas föreståndare dessförinnan höras, och
bör på deras önskningar fästas skäligt afseende.

§ 65.

Tjänstledighet må, då skäl därtill förekommer, beviljas institutets lärare
och tjänstemän af rektor för högst en vecka och af kanslern för längre
tid, dock åt innehafvare af professorsämbete ej öfver ett hälft år samt åt
öfriga lärare och tjänstemän ej öfver ett år. Tjänstledighet för ännu längre
tid ankommer på Kungl. Maj:ts pröfning.

§ 66.

Kanslern tillkommer, där ej annorlunda är stadgadt, att efter förslag
af lärarekollegiet förordna vikarier att förestå lärarebefattningar och andra
tjänster, som äro lediga eller af innehafvare icke bestridas, men böra
uppehållas.

Erfordras vikarie tidigare, än kanslerns förordnande hinner ankomma,
må rektor vikarie tillsvidare förordna, och ma förordnande likaledes meddelas
af rektor, då vikaries biträde ej kräfves för längre tid än fjorton dagar.

När professorsämbetet i psykiatri blifver ledigt, åligger det lärarekollegiet
att genom kanslern till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till vikarie
för tjänstens uppehållande, intilldess densamma tillika med öfverläkaretjänsten
vid Stockholms hospital kan varda återbesatt.

§ 67.

Docent vare pliktig emottaga förordnande att såsom vikarie uppehålla
lärarebefattning i sin vetenskap, då han icke är af laga förfall hindrad.

Vill.

Undervisningen och examinationen.

§ 68.

Institutets uppgift är att meddela en på vetenskaplig forskning grundad
undervisning i medicinens olika delar. Institutet har att i samband
härmed sörja för den examination, hvarom i särskild examensstadga är
förordnadt.

§ 69.

Lärarne vid institutet äro pliktiga att ombesörja undervisningen i de
läroämnen, hvari deras befattningar äro inrättade.

§ 70.

De särskilda lärarebefattningarnas antal bestämmes i institutets stat.

Lärarekollegiet eger att, då anledning därtill förekommer, väcka förslag
om ändring i fördelningen af läroämnen emellan olika lärarebefattningar.
Likaledes må lärarekollegiet, då anledning därtill yppar sig, kunna
väcka förslag om närmare bestämmande af någon lärarebefattnings ämnesomfang
eller af förhållandet emellan olika till befattningen hörande ämnen.
Öfver sådant förslag skall kanslern afgifva yttrande, hvarefter frågan
öfverlämnas till Kung! Maj ds afgörande.

Förslag, som nu är nämndt, bör om möjligt vara väckt och afgjordt,
innan ledighet i lärarebefattning, som däraf beröres, inträffat.

Lärarebefattning, som är inrättad genom enskild stiftelse, skall efter
stiftelsens villkor förvaltas.

§ 71.

De offentliga sjukvårdsinrättningar, hvilka i enlighet med de föreskrifter,
som särskildt härför äro eller blifva utfärdade, skola till vinnande af klinisk
undervisning och praktisk öfning för de studerande vid institutet vara
tillgängliga, äro:

Serafimerlasarettet,

Allmänna barnhuset,

Allmänna barnbördshuset,

Sjukhuset S:t Göran,

Stockholms hospital för sinnessjuka.

Har institutet erhållit vederbörligt tillstånd att å annan sjukvårdsinrättning
än de ofvan nämnda genom de vid institutet anställda lärare meddela
klinisk undervisning, upprätthålles undervisningen å dessa kliniker på sätt
kanslern, efter lärarekollegiets framställning, i hvarje särskildt fall förordnar.

§ 72.

Fn af professorerna i obstetrik är tillika öfverläkare och direktor vid
allmänna barnbördshuset. För samtliga professorer i de läroämnen, i hvilka
klinisk undervisning meddelas, skall, så vidt tillfälle därtill kan beredas, vid
motsvarande sjukvårdsinrättningar en afdelning upplåtas för meddelande
af sådan undervisning.

§ 73.

Läsaret tager sin början den 8 September och omfattar två läseterminer:
den ena eller höstterminen från och med nämnda dag till den
1 December; den andra eller vårterminen från och med den 15 Januari

till den 1 Juni. Den öfriga delen af året är ferier. Tre dagar före och
tre dagar efter påsk- och pingstdagen må ock undervisningen inställas.

Den kliniska undervisningen vid medicinska, kirurgiska, pediatriska,
obstetriska och gynekologiska klinikerna fortgår dock under hela året, med
den fördelning af undervisningen mellan vederbörande lärare, som kanslern
efter lärarekollegiets förslag fastställer.

I fråga om undervisningen i patologisk anatomi, som fortgår under
hela året, är särskildt stadgadt.

De psykiatriska, neurologiska, oftalmiatriska och syfilidologislca klinikerna
samt undervisningen vid hygieniska institutionen fortgå under sex
månader af året.

§ 74.

Professor vare skyldig att utan särskild ersättning hålla offentlig föreläsning
i sin vetenskap en timme fyra dagar i veckan, där ej kanslern på
lärarekollegiets förslag bestämmer, att föreläsningarna skola pa annat sätt
fördelas eller att i stället för föreläsningar skall träda annan däremot svarande
undervisning.

Professor vare ock pliktig att, på förslag af lärarekollegiet och enligt
kanslerns bestämmande, mot särskild ersättning meddela undervisning i sitt
läroämne utöfver hvad ofvan blifvit bestämdt, då sådant för ett ändamålsenligt
ordnande af undervisningen finnes erforderligt.

Om öfriga i institutets stat upptagna lärares undervisningsskyldighet
är särskildt stadgadt.

§ 75.

Docent vare berättigad att vid institutet inom området för sin vetenskap
vare sig kostnadsfritt eller mot öfverenskommen ersättning meddela
undervisning åt de studerande.

§ 76.

Hvarje docent vare pliktig att, på förslag af lärarekollegiet och enligt
kanslerns bestämmande, mot skälig ersättning, som i hvarje särskildt fall
fastställes af kanslern, sedan lärarekollegiet och docenten sig yttrat, öfvertaga
den undervisning i sin vetenskap, som för ett ändamålsenligt anordnande
af undervisningen pröfvas erforderlig.

Om docents skyldighet att emottaga förordnande såsom vikarie stadgas
i § 67.

Docent, som innehar docentstipendium, för hvilket ej andra stadganden
äro gällande, skall i sin vetenskap utan särskild ersättning meddela

den undervisning, som kanslern efter förslag af lärarekollegiet bestämmer.
Uppehåller docent, hvilken innehar docentstipendium, såsom vikarie ordinarie
lärarebefattning, ege dock nu nämnda undervisningsskjddighet ej rum.

§ 77.

Före början af hvarje läsetermin skall en katalog öfver föreläsningar,
öfningar och annan undervisning vid institutet från trycket utgifvas.

§ 78.

För det ändamål, som i föregående § är nämndt, skola samtliga undervisningsskylcliga
lärare vid slutet af hvarje termin sammanträda för
lämpligt anordnande af den undervisning, som under påföljande termin
skall ega rum, äfvensom af undervisningstimmarnas fördelning; och bör
därvid tillses, att något viktigare läroämne ej försummas, och att nödigt
samband i ungdomens studier beredes.

Docent, som önskar att, med begagnande af den honom i § 75 här
ofvan angifna rätt, meddela undervisning, skall vid sammanträdet härom
göra anmälan.

§ 79.

Föreläsningarna böra afse lärjungarnas själfständiga vetenskapliga utveckling.
I öfrigt stån de hvarje lärare fritt att med iakttagande af gällande
föreskrifter så inrätta sina föredrag och sin undervisning, som han
med afseende å ämnets beskaffenhet och för utbredande af sann upplysning
finner ändamålsenligast.

§ so.

Hvarje lärare, som vid institutet meddelar undervisning, skall efter
formulär, som af lärarekollegiet fastställes, öfver denna undervisning föra
dagbok och särskildt för hvarje undervisningsdag utsätta hvad som då blifvit
föredraget eller genomgånget. Har undervisning ej egt rum, varde
anledningen därtill uppgifven. Dessa dagböcker skola vid hvarje månads
slut öfverlämnas i två exemplar till dekanus, hvilken genom sin påskrift
intygar deras riktighet eller ock anmärker hvad med verkliga förhållandet
ej öfverensstämmer och därefter öfverlämnar dem till rektor, som
skall dem ytterligare granska och göra de anmärkningar, hvartill han finner
fog föreligga.

Å tider som lärarekollegiet bestämmer, skall lärare vid sin dagbok
foga förteckning i två exemplar öfver dem, som, sedan sådan förteckning
sista gången aflämnades, begagnat sig af undervisningen.

Hvarje docent, som ej under hel läsetermin åtnjutit tjänstledighet, skall
vid slutet af terminen till dekanus ingifva i två exemplar redogörelse för
den af honom under terminen meddelade undervisning; dock må docent,
som på grund af bestämmelsen i första stycket af denna § aflämnat dagbok,
kunna, så vidt angår den däri upptagna redovisning, i redogörelsen
allenast hänvisa till dagboken. Docent ege i nu nämnda redogörelse för
meddelad undervisning lämna uppgift jämväl om sin verksamhet i öfrigt
vid institutet.

§ 81.

Professor, som enligt institutets stat tillhör första lönegruppen, är
skyldig förrätta examination i sin vetenskap.

Annan professor vare skyldig att förrätta sådan examination, då förordnande
i detta afseende meddelas honom.

Kanslern bestämme, efter förslag af lärarekollegiet, huru undervisningsoch
examinationsskyldighet må fördelas emellan professorer i samma eller
närbesläktade vetenskapsgrenar.

IX.

Den studerande ungdomen.

§ 82.

Hvar och en, som önskar begagna sig af undervisningen vid institutet,
skall anmäla sig hos rektor och därvid förete betyg, att han vid aflagd
studentexamen eller fyllnadspröfning till samma examen erhållit vitsord
om minst godkända insikter i biologi samt i matematik å latin- eller realgymnasium
äfvensom enahanda vitsord i fysik och kemi å rea.!gymnasium.

År studentbetyget äldre än två år, skall inskrifningssökanden hos rektor
förete bevis om sitt uppförande och sin sysselsättning under tiden efter
studentexamen; och ankommer det i ty fall på lärarekollegiet att efter
sakens beskaffenhet besluta.

Den, som vill antagas till tjänstgöring vid institutets kliniker, skall hos
rektor förete intyg ej mindre om aflagd medicine kandidatexamen, än äfven

därom, att lian sedermera med flit och skicklighet dels under två månader
vid ettdera universitetet genomgått stadgade propedeutiska kliniska kurser
dels ock därefter under fyra månader tjänstgjort vid ettdera universitetets
medicinska och kirurgiska kliniker samt patologisk-anatomiska institution.

§ 83.

Den, som efter företeende af ofvan nämnda intyg antages till studerande
vid institutet, skall, i enlighet med föreskriften i § 29, inskrifvas i
institutets, matrikel och däröfver erhålla bevis. Där skola ock antecknas
den inskrifnes ålder och förut afiagda lärdomsprof.

§ 84.

Hvarje studerande vid institutet är skyldig inträda i den vid institutet
bildade medicinska föreningen och att under hela den tid, han vid
institutet idkar studier, tillhöra denna förening.

Den medicinska föreningen har till uppgift att sammansluta de studerande
vid institutet för att främja de medicinska vetenskapernas studium
och bland medlemmarna alstra och vidmakthålla en god kamratanda.

§ 85.

Den medicinska föreningen skall stå under inseende af en inspektor
och en styrelse.

Inspektor skall vara en af ledamöterna af institutets lärarekollegium.
Val af inspektor eger rum inför institutets rektor; kollegienämnden eger
att valet stadfästa. Underlåter föreningen att på rektors kallelse vid inträffad
ledighet anställa inspektorsval, skall föreningen därom af kollegienämnden
erinras. Sker ej sådant val senast inom två veckor därefter,
förordne kollegienämnden någon ledamot af lärarekollegiet att tillsvidare
vara föreningens proinspektor.

Inspektor, såsom föreningens styresman, bör vårda sig om allt, som
kan bidraga till att främja föreningens ändamål. Inspektor eger få del af
alla inom föreningen fattade beslut. Anser inspektor sådant beslut strida
mot gällande lag eller eljest gifna föreskrifter, eger han undanrödja beslutet
och visa frågan åter till förnyad behandling.

§ 86.

Föreningen väljer styrelse bland sina medlemmar. Valet tillkännagifves
för kollegienämnden.

§ 87.

Föreningen eger öfverenskomma om de stadgar, efter hvilka. dess gemensamma
angelägenheter skola handhafvas. Stadgarna böra innehålla
bestämmelse om de ordinarie afgifter, som skola af medlemmarna till
kassan erläggas. Beslutes tillfälligt sammanskott för ändamål, som ej står
i egentligt sammanhang med föreningens uppgift, ma det ankomma pa hvarje
medlems fria vilja, om och i hvad mån bidrag därtill skall af honom lämnas.

De stadgar, om hvilka föreningen öfverenskommit, skola, för stadfästelse
underställas kollegienämnden, som har att tillse, att däri ej ingar
något som är mot lag och god ordning stridande.

§ 88.

Studerande vare skyldig att, innan han börjar sina studier, vid institutet,
samt sedermera, då han vistas i Stockholm, hvarje termin anmäla,
sig hos föreningen.

Föreningen uppgör terminligen förteckning öfver de vid institutet närvarande
studerande samt ombesörjer snarast möjligt utgifvande saväl af
tryckt katalog som af nödiga supplement därtill. Kataloger jämte supplement
skola tillställas lärarekollegiet.

Studerande, som varder skild från institutet för viss tid eller för alltid,
skiljes för samma tid jämväl från medicinska föreningen.

§ 89.

Studerande, som vill aflägga examen vid institutet, skall dessförinnan
för institutets rektor förete intyg, att han fullgjort sina skyldigheter till
medicinska föreningen.

§ 90.

Studerande vid institutet skola ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
och ordningsstadgar, hvilka kanslern pa lärarekollegiets förslag

utfärdar. _ _

Om institutets disciplinära myndighet öfver de studerande är särskildt

stadgadt.

§ 91.

Beträffande de medicinska studierna i allmänhet, den kliniska tjänstgöringen
samt de examina och prof, hvilka afläggas vid institutet, gäller
hvad därom är förordnadt i särskild stadga.

Disputationer och promotion.

§ 92.

Disputationsafhandling skall i tryck utgifvas och öfverlämnas till lärarekollegiet
för granskning. Dekanus eller, där omständigheterna därtill föranleda,
annan kollegiets ledamot skall verkställa denna granskning. Ej
må afhandlingen innehålla något, som är hädiskt, smädligt eller osedligt,
eller annat sådant, som kan åstadkomma allmän förargelse. Finnes, efter
det tillåtelse till afhandlingens användande i och för disputationsprof
meddelats, något vara däri infördt, som är otillständigt, må dekanus förbjuda
ventilationen. Vill dekanus till lärarekollegiet hänskjuta fråga om
förbud, stånde det honom fritt.

§ 93.

Rättighet att utgifva och offentligen försvara disputationsafhandling
vid institutet tillkommer sökande till lärarebefattning eller den, som
vill vinna anställning såsom docent, så ock medicine licentiat, som vill
vinna medicine doktorsgrad.

§ 94.

. Disputationsafhandling skall utgifvas på svenska, tyska, engelska eller
franska. Afhandlingen skall försvaras på svenska.

§ 95.

Hvarje disputationsafhandling skall senast å fjortonde dagen före dess
offentliga granskning anslås å därtill bestämd plats och samma dag till
kanslern och institutets lärare utdelas i den ordning och till det antal
exemplar, lärarekollegiet eger bestämma, hvarjämte nödigt antal exemplar
för andra vetenskapliga behof skall till biblioteket aflämnas.

Behöfver författare af disputationsafhandling förkortning i den tid,
som för anslåendet och utdelandet af afhandlingen är föreskrifven, göre
han därom framställning till lärarekollegiet, som efter pröfning af de
anförda skälens giltighet och på de villkor, som finnas lämpliga, må medgifva
någon förkortning i nämnda tid, dock så, att afhandlingen skall
senast å åttonde dagen före ventilationen anslås och utdelas.

§ 96.

Tid och ställe för disputationsakt eger rektor utsätta. Mellan läseterminerna
må disputationsakt ej anställas.

§ 97.

Lärarekollegiet skall förordna någon af institutets lärare eller, där så
nödigt är, anmoda annan skicklig person att vid disputationsakt opponera.
Lärare, som tillhör institutet, vare skyldig att åtaga sig sådant uppdrag.
Författaren eger utse två opponenter.

Sedan författaren öppnat akten, skall den af lärarekollegiet utsedde
opponenten först framföra sina anmärkningar, hvarefter författaren inbjuder
åhörarne till opposition. Om ej någon anmäler sig, eller, där så sker,
sedan denne eller desse slutat sin opposition, skola de opponenter, som
författaren utsett, uppträda.

§ 98.

Vid disputationsakt böra lärarekollegiets ledamöter vara tillstädes.
Dekanus eller annan professor, som han därom anmodar, skall tillse att
ordning och skick iakttagas. Uppstår oordning och förargelse, och kan
den ej af dekanus eller den i hans ställe är i godo afböjas, ege han upplösa
sammankomsten. Hvad han härutinnan bjuder, skall genast hörsammas.

Sedan disputationsakt fortfarit i fyra timmar, ege dekanus eller hans
ställföreträdare låta afstöta densamma, där han så finner skäligt.

§ 99.

Disputationsprof, som aflagts för vinnande af doktorsgrad, skall af
lärarekollegiet bedömas såväl till innehåll som försvar, och skall lärarekollegiet
häröfver afgifva vitsord.

§ 100.

Medicine doktorsgrad må af institutet genom lärarekollegiet utdelas
åt medicine licentiat, hvilken vid institutet försvarat en af honom utgifven
medicinsk disputationsafhandling och därvid af lärarekollegiet erhållit minst
godkända vitsord för såväl författandet som försvaret.

Promotion må, efter hemställan hos kanslern, ega rum på sätt kollegiet
bestämmer.

XI.

Stipendier.

§ 101.

Alla institutet gifna stipendier skola förvaltas och utdelas i öfverensstämmelse
med därom utfärdade stiftelsebref, reglementen och andra vederbörliga
föreskrifter.

§ 102.

Öfver studerande, som innehar stipendium, utöfvas tillsyn af särskild
inspektor,^ utsedd pa sätt därom i stiftelsebref eller annorledes är stadgadt.
År för något stipendium föreskrift om sådant val icke meddelad, förordne
lärarekollegiet inspektor.

§ 103.

Stipendieinspektorerna skola med uppmärksamhet följa stipendiaternas
förhållande i. studier och lefverne, meddela dem nödiga råd, anvisningar
och föreställningar och tillse, att villkoren för stipendiernas tillgodonjutande
behörigen fullgöras.

XII.

Biblioteket och öfriga vid institutet för undervisningen
gjorda samlingar och inrättningar.

§ 104.

Biblioteket star under närmaste vard och tillsyn af bibliotekarien,
som skall däröfver föra erforderliga kataloger och hålla detsamma tillgängligt
på tider, som lärarekollegiet bestämmer.

§ 105.

Institutets öfriga samlingar och inrättningar vårdas och förvaltas af
professor, till hvilkens vetenskapsgren samlingen eller inrättningen närmast
hörer.

Finnes i samma vetenskapsgren mer än en professor, tillkomme det
kanslern att, efter förslag af lärarekollegiet, bestämma, hvilken af dem
skall vara föreståndare för dithörande samling eller inrättning.

Vederbörande laborator skall vid samlingarnas vård och tillsyn lämna
det biträde, som lärarekollegiet bestämmer.

Samlingarna skola, så vidt med ordning och nödig säkerhet är förenligt,
vara tillgängliga för institutets lärare och studerande samt andra vetenskapsidkare.

§ 106.

Till samlingarnas underhåll och förökande användas dels de för vissa
bland dem särskildt anslagna medel, dels de tillgångar, hvilka för sådant
ändamål kunna disponeras af det till institutets materiella behof i allmänhet
bestämda årliga anslag.

öfver hvarje samling eller inrättning skall föreståndaren föra ett inventarium
och vid årets slut till lärarekollegiet aflämna förteckning öfver
den förändring däri, som skett under året.

Föreståndaren ställe sig i öfrigt till efterrättelse hvad gifna reglementen
eller särskilda föreskrifter rörande förvaltningen innehålla.

Ifall anledning därtill förekommer, ege förvaltningsnämnden på tid,
som af rektor bestämmes, inspektera institutets bibliotek, samlingar och
andra inrättningar med tillhörande materiel, och skall i ty fall vederbörande
föreståndare på kallelse närvara och tillhandagå med nödiga upplysningar.

XIII.

Om besvär.

§ 107.

I mål rörande tjänsteförslag skall genom anslag tillkännagifvas dagen,
då förslagsfrågan blifvit i lärarekollegiet afgjord; och eger den missnöjde
att före klockan 12 å trettionde dagen efter anslagsdagen, densamma
oräknad, ingifva sina besvär antingen i ecklesiastikdepartementet, om utnämningen
är Kung! Maj:t förbehållen, eller hos kanslern, da utnämningen
tillkommer honom.

§ 108.

I andra mål, som blifvit behandlade af lärarekollegiet eller kollegienämnden,
må den, som tror sig därtill ega fog, anföra sina besvär, atföljda
af det protokoll, som innehåller beslutet, hos kanslern före klockan 12 a
trettionde dagen efter den, på hvilken han af beslutet erhöll del, densamma
oräknad.

§ 109.

I mål, som blifvit af kanslern afbörda, må den, som åt beslutet ej
nöjes, ingifva sina besvär däröfver hos Kung! Maj:t i dess ecklesiastikdepartement
före klockan 12 å trettionde dagen därefter, sålunda beräknad,
som i näst föregående § är sagdt.

Dessa stadgar skola tillämpas från och med den 1 Januari 1909; och
varda samtidigt förut gällande, däremot stridande föreskrifter till all kraft
och verkan upphäfda.

De i § 15 föreskrifna val till kollegienämnden skola första gången
förrättas före den 15 November 1908, och skola de, som därvid utses,
tjänstgöra från och med den 1 Januari 1909 till ingången af det läsår,
som tager sin början i September 1911.

Har lärarebefattning förklarats till ansökning ledig före den 1 Januari
1909, skall med tillsättandet förfaras enligt förut gällande stadgar.

3. Utredning ocli förslag angående upphäfvande! af
skillnaden mellan ordinarie och extra ordinarie professorer
vid universiteten och Karolinska mediko-ldrurgiska
institutet, äfvensom angående lönereglering för samtliga
professorer vid dessa högskolor.

Utredning och förslag angående upphäfvande! af skillnaden
mellan ordinarie och extra ordinarie professurer
vid universiteten och Karolinska mediko-kirurgiska institutet
äfvensom angående lönereglering för samtliga
professorer vid dessa högskolor.

I. Angående upphävandet af skillnaden mellan ordinarie
och extra ordinarie professurer.

Frågan om universitetens organisation, särskild!; med hänsyn till lärareplatsernas
förhållande till hvarandra, har alltsedan 1870-talet stått på dagordningen.
Och detta hufvudsakligen af tvenne skäl. Dels var den ordning
med s. k. extra ordinarie professurer, som då uppkom och ännu består, af
den beskaffenhet, att det snart blef uppenbart, att den endast kunde äga
provisorisk karaktär och måste ersättas med en mera definitiv organisation.
Dels voro de löner, som samtidigt fastställdes, äfven för sin tid för låga;
detta gällde i påfallande grad redan de ordinarie professurernas lönesatser,
men i än mycket högre grad de extra ordinaries. Redan från början
framhölls detta också af universitetsmyndigheterna och erkändes direkt
eller indirekt inom riksdagen och regeringen. Visserligen hafva sedan
dess partiella löneförbättringar vidtagits, för hvilka nedan skall redogöras,
men någon definitiv lönereglering har icke kommit till stånd, i det att
organisationsfrågans ovissa läge alltid lagt hinder i vägen för en sådan.
Mer eller mindre uttryckligen har alltid uttalats, att en definitiv ordning
äfven i fråga om löner först kunde tänkas genomförd i sammanhang med
organisatoriska förändringar. Sådana förändringar hafva ock, förnämligast
under de sista tio åren, varit starkt ifrågasatta. Särskildt genom tillsättandet
af universitetskommittén den 19 Maj 1899 och dennas den 20
Juli 1901 afgifna förslag och betänkande!! samt däraf föranledda yttranden

af myndigheter, till hvilka nämnda förslag och betänkanden remitterats,
hafva sträfvandena att åvägavabringa en reform af universitetsorganisationen
fått ett mera officiellt och samladt uttryck.

Närmast skall lämnas en utredning beträffande de båda professorskategorierna
med hänsyn till deras förhållande till hvarandra och ställning
till den akademiska undervisningen. I sammanhang härmed skola de skäl
framläggas, hvilka tala för att upphäfva eller annorlunda bestämma skillnaden
dem emellan. Först på grundvalen af en sådan framställning och
de resultat, som den gifver, kunna förslag till lönesatser för olika kategorier
af akademiska lärare afgifvas.

Ordinarie Af ålder hafva professorerna varit universitetens förnämsta lärare. De
professurer. pa£va sålunda alltid varit och ansetts såsom de högsta representanterna
för de olika vetenskaper, som fallit inom universitetens verksamhetsområde.
De hafva i denna egenskap varit och merendels kallats ordinarie professorer.
Detta till skillnad från de extra ordinarie professorerna. Sådana
förekommo undantagsvis äfven före inrättandet af den sedan 1877 bestående
extra ordinarie professorskategorien. Men befattningarna i fråga
voro då strängt personliga och utanför den ordinarie staten, de voro med
andra ord i främsta rummet platser för sådana förtjänta vetenskapsidkare
vid universiteten, som af en eller annan anledning icke erhållit en ordinarie
professors ställning, ehuru därtill visserligen skickliga.

Att ordinarie målsmän för de skilda vetenskaperna icke kunna under
någon universitetsorganisation undvaras, är uppenbart. Deras antal liar
vid våra universitet aldrig varit synnerligen stort, jämfördt med den vetenskapliga
specialiseringens kraf. I allmänhet kan sägas, att nya sådana
befattningar blott inrättats, i den mån behofvet i fråga varit synnerligen
stort och påtagligt. Af den nedan lämnade öfversikten af den extra ordinarie
professorsinstitutionens historia torde t. o. m. framgå, att man af
ekonomiska hänsyn mycket ofta stannat vid inrättandet af en extra ordinarie
professur, där behof af en ordinarie förelegat.

Anledning att här föreslå vare sig någon principiell förändring af de
nu å stat befintliga ordinarie professurernas ställning till vetenskap och
undervisning eller en förändring, åsyftande förminskning af deras antal,
föreligger icke. Väl torde eu eller annan förändring i någon enskild
professurs uppgift och verksamhetsområde kunna ifrågasättas; men dylika
förändringar hafva från den allmänna organisationens synpunkt sedt
i regel föga eller ingen principiell betydelse. Här kunna sådana förändringar
endast upptagas till diskussion, för så vidt förslag från universitets -

myndigheterna därtill gifva anledning. De smärre jämkningar i enskilda
ordinarie professurers ställning, som eljest här ifrågasättas, äro i regel uteslutande
betingade af den ändrade ställning, vi anse böra tillkomma de
extra ordinarie professurerna.

De nu a stat befintliga ordinarie professurerna uppräknas samtliga
bär nedan, dels i sammanhang med redogörelsen för de förändringar, som
äro ifrågasatta rörande den extra ordinarie professorsinstitutionen, dels vid
uppgörandet af förslag till nya lönesatser för de särskilda professorsämbetena.

Frågan om den nuvarande extra ordinarie professorsinstitutionen på-f.
kallar en något mera vidtgående utredning.

Historiskt sedt äro dessa extra ordinarie professorer närmast en ersättning
för de före 1877 befintliga akademiadjunkterna, af hvilka visserligen
några kvarstodo till eu betydligt senare tid.

I öfverensstämmelse med förslag vid 1617 och 1620 års riksdagar
stadgades i Gustaf IT Adolfs resolution af den 13 April 1620, att af de
30 vid Upsala universitet fästa stipendiaterna fyra, »som liafue gradum
magisterii och äre adjuncti facultatis philosophicee», årligen skulle uppbära
60 daler (de öfriga 40 eller 20 daler). Adjunkterna skulle utan särskild
ersättning hålla offentliga disputationer, men hade rätt att för sina enskilda
föreläsningar och disputationer taga betalning. Snart tillkommo
adjunkter äfven inom öfriga fakulteter. De voro länge fästa blott vid
viss fakultet, icke vid vissa ämnen; detta var ännu på 1860-talet fallet
inom den teologiska fakulteten.

Afsikten med inrättandet af adjunktsinstitutionen var, som det heter
1617, »att man altijdh må hafua i förrådh widh academien några, som
kunna finnas duglighe till en profession eller andra tienster, när så behöffues».
Och i motiven till 1852 års universitetsstatuter heter det: »de
äro nödvändiga, ej allenast för de vikariater vid professorsämbetena, hvaraf
tid efter annan behof kan uppkomma, utan ock till bildande af en klass
yngre vid universiteterna fästade vetenskapsidkare, ur hvilken blifvande
professorer må kunna väljas.»

Småningom fästes adjunkterna vid bestämda ämnen, dock ofta så, att
en adjunktur motsvarande ett par professurer. Några adjunkter fingo
också med tiden särskilda tjänsteåligganden, såsom ledaren af de praktiska
öfningarna för blifvande präster, anatomie prosektorn, kemie laboratorn,
botanices demonstrator]! och astronomi observatorn. Genom 1852 års
statuter fingo adjunkterna skyldighet att föreläsa offentligen två timmar i
veckan.

o. professurer Historik.

Man finner häraf, att mot de äldre adjunkterna med särskild tjänstgöring
numera närmast svara assistenter, .vissa laboratorer samt observatörer.
Mot de öfriga svara snarast docenter med docentstipendium, i all
synnerhet sedan dessa genom den kungl. kungörelsen af den 17 April
1891 blifvit skyldiga att föreläsa en timme i veckan; de ha nämligen nu
alldeles samma suppleant- och exspektantställning som de adjunkter, Indika
icke såsom ledare af öfningar o. d. hade sig anförtrodd särskild institutionstjänstgöring.

I och med den alltjämt fortgående utvidgningen, fördjupningen och
specialiseringen af det mänskliga vetandet ökades gifvetvis krafven på
universiteten att genom sina lärare och vetenskapsmän tillfredsställa samhällets
högre bildningsbehof. För att tillgodose dessa behof hafva naturligen
alltjämt nya lärareplatser måst vid universiteten inrättas. Så inrättades
i Upsala under loppet af de 33 åren 1835—67 11 nya ordinarie professurer
och såsom biträdande lärareplatser 7 nya adjunkturer; i Lund
under samma tid 7 nya ordinarie professurer och 6 nya adjunkturer.

Principiellt torde det alltid varit meningen, att själfständiga vetenskaper
eller vetenskapsgrenar, i fall de öfverhufvud företräddes vid universiteten,
skulle till representant hafva hvar sin ordinarie professor; i den
mån förhållandena det kräfde, skulle hjälp vid undervisningen kunna påräknas
af biträdande lärare, såsom adjunkterna och andra med dem väsentligen
jämnställda lärare samt docenterna. Men denna grundsats har
i verkligheten endast till en del upprätthållits. Det har sålunda rätt ofta
inträffat, att ett nytt ämne eller en ny ämnesgren i början fått åtnöja
sig med mera tillfälliga anordningar, innan en ordinarie professur kunnat
åstadkommas. Sålunda förekom icke så sällan på adjunktsinstitutionens tid,
att adjunkter, trots de väsentligen lägre aflöningsförmåner de åtnjöto, kommo
att hvad vetenskapligt arbete och undervisning angår intaga en med de
ordinarie professorernas nästan likartad ställning. Det var denna omständighet
i förening med behofvet af förbättrade löneinkomster, ej minst för
adjunkterna, som gaf närmaste anledningen till de förslag till en förbättrad
ställning för alla universitetslärare, hvilka 1865 och 1873 utgingo från Upsala.

I sammanhang med den omkring 1870-talets midt företagna löneförbättringen
vid universiteten ombildades adjunktsinstitutionen. Det förelag
vid denna tid från universiteten oafvisliga kraf på ökade professorskrafter.
Uppgiften var framför allt att till ordinarie professurer förvandla de adjunkturer,
som under tidernas lopp fått eu mera sjanständig ställning med
hänsyn till ämne och undervisning eller som för öfrigt voro oundgängligen
nödvändiga för att jämte förut befintliga professurer i större kräfvande
ämnen uppbära den vetenskapliga undervisningen och examinationen.

En sådan omvandling af adjunktur^’ till ordinarie professurer kom
emellertid ej till stånd. I stället inrättades nu en ny kategori af tjänster,
som, ehuru på ordinarie stat, oegentligt nog benämndes extra ordinarie
professurer. Till sådana extra ordinarie professurer ombildades nu företrädesvis
de mera själfständigt ställda bland adjunkturerna. Samtidigt
förlorade hvardera universitetet omkring fyra lärareplatser, i det att vissa
adjunkturer ansågos icke vara af den vikt, att de borde omvandlas till
professurer. Adjunkturernas ursprungliga uppgifter såsom biträdande lärareoch
exspektansplatser öfverflyttades hufvudsakligen på docentbefattningarna.

Vid den nämnda ombildningen inrättades emellertid därjämte helt nya
professurer, hvilka inordnades i de extra ordinaries klass, och detta ehuru
i flere fall ingen eller ingen väsentlig skillnad i ämbetsåligganden fanns
gentemot de ordinarie och följaktligen äfven löneförmånerna bort likställas.
Från universitetshåll yrkades ock enträget, att inga nya professurer skulle
inrättas med lägre lön, än hvad som då nyligen erkänts vara för en professor
behöfligt eller 6,000 kronor.

Redan 1874 hade regeringen, under form af dyrtidstillägg, begärt en
förhöjning af de dåvarande professorslönerna, 4,500 kronor, med 30 procent
eller till 5,850 kronor, och 1875 års riksdag hade på enskild motion
höjt professorslönerna till 6,000 kronor, hvaraf 1,500 skulle utgöra tjänstgöringspenningar.
Det erkändes då också allmänt, att 4,500 kronor vore
en alldeles otillräcklig professorslön. Men 1877, alltså två år därefter,
inrättades som nämndt ett antal nya professurer, till namnet extra ordinarie
men till gagnet ordinarie och på ordinarie stat, med 4,000 kronors
lön och ett ålderstillägg efter fem år — ett mindre antal med begynnelselön
af 4,500 kronor och utan ålderstillägg. Denna lön var, såsom ock
vid remissdebatten i Första kammaren vid 1876 års riksdag anmärktes,
»mindre än den otillräckliga siffran».

Emellertid hade vid 1876 års riksdag fastställts, att planen för adjunktsinstitutionens
och de dåvarande docentstipendiernas ombildning icke
borde förutsätta större kostnader än de då för ändamålet tillgängliga anslagen
på ordinarie och extra stat.

Nyssnämnda lägre lönebelopp motiverades i statsrådet den 8 Januari
1877 af dåvarande departementschefen i anslutning till tidigare yttranden
därmed, att »tillfälle alltid stode öppet för desse akademiska lärare att
vid ordinarie professors afgång i behörig ordning vinna befordran till den
högre aflönade tjänsten». Det förutsattes alltså, att de nya extra ordinarie
professurerna skulle vara parallellprofessurer till ordinarie och inrättas blott
i sådana ämnen, i hvilka jämväl ordinarie professur fanns.

Denna grundsats fann dock på grund af omständigheternas makt —

väl framför allt de tillgängliga medlens otillräcklighet — aldrig tillämpning.
Tvärtom inrättades, såsom ofvan antydts, redan från början åtskilliga extra
ordinarie professurer i ämnen, som icke voro med ordinarie professurer tillgodosedda,
och endast i ett fåtal fall medförde den följande tiden en omändring
af dylika extra ordinarie professurer till ordinarie. Fastmer har
under största delen af den tid, som förflutit sedan extra ordinarie professorsinstitutionen
skapades, en för universitetens sunda utveckling mindre
lycklig praxis gjort sig gällande, i det att mycket ofta, då fråga varit om
inrättandet af professorsämbeten för nya vetenskaper eller själfständiga
läroämnen, behofvet blifvit tillgodosedt genom inrättandet af en extra
ordinarie i stället för en ordinarie professur. Medan under de 39 åren
1835—73 vid universiteten inrättades inalles 19 ordinarie professurer och
13 adjunkturer, så hafva under de 34 åren 1874—1907 inrättats endast
6 ordinarie professurer, men för öfrigt blott extra ordinarie.

Samtidigt har den oundvikligen fortgående vetenskapliga specialiseringen
medfört, att extra ordinarie professurer, som vid inrättandet 1877
ännu med mer eller mindre fog kunde anses såsom parallelprofessurer till
ordinarie, snart nog kommit att intaga en annan och vida själfständigare
ställning. I många fall har det ämne de representera måst såsom själfständigt
läro- och examensämne tillerkännas sidoordnad ställning med förut
befintliga discipliner. I andra fall har en faktisk, om än ej alltid lagstadgad
uppdelning af ämnet mellan den ordinarie och extra ordinarie
professorn af omständigheternas makt framtvungits, och i vissa fall har
denna uppdelning fått ett synligt uttryck i den uppdelning af tillhörande
vetenskaplig institution mellan respektive professorer, som blifvit stadgad.

Men icke blott i afseende å sin ställning till undervisningen utan äfven
med hänsyn till examinationen blef den extra ordinarie professorsinstitutionen,
man kan nästan säga från början, något annat än som därmed
ursprungligen afsågs.

I det till 1877 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden heter det bland annat, att de extra ordinarie
professorerna skulle skilja sig från de ordinarie däri, att de icke skulle
hafva del i de administrativa åligganden, som tillhörde en professor, och
icke heller hafva den regelbundna, med undervisningen förenade examensskyldighet,
som ålåge denne. I enlighet härmed äro ock de extra ordinarie
professorernas åligganden angifna i gällande statuter för universiteten
af den 10 Januari 1876. De extra ordinarie professorer, hvilka ensamma
företrädde undervisnings- och examensämnen, k omm o emellertid
alltifrån början att utgöra undantag från den uppställda regeln. Och äfven
beträffande öfriga extra ordinarie professorer hafva förhållandena efter

hand utvecklats därhän, att dessa professorer vid universiteten i allt större
utsträckning mast tagas i anspråk äfven för examination, så att man ej
torde taga synnerligen fel, om man säger, att examensbördan nu i stort
sedt är tämligen likformigt fördelad mellan de båda professorskategorierna.

För den ställning, de särskilda professurerna, såväl ordinarie som extra
ordinarie, för närvarande intaga med hänsyn särskildt till undervisning
och examination skall nedan i detalj redogöras på grundvalen af upplysningar,
som af sakkunnige från respektive fakulteter och sektioner infordrats.
Af denna redogörelse framgår — hvilket redan här må framhållas
— hurusom numera blott ett, fåtal extra ordinarie professurer äga den
karaktär af biträdande lärarebefattningar, som ursprungligen med dem
afsetts; flertalet har kommit att i afseende å de med dem förbundna ämbetsskyldigheter
intaga eu med de ordinarie professurerna i alla hänseenden
utom beträffande de administrativa göromålen antingen fullständigt eller
nästan fullständigt sidoordnad ställning.

På sådant sätt har den svenska högskoleorganisationen blifvit behäftad
med ej obetydliga missförhållanden, som med tiden allt tydligare träd!
i dagen.

För att i någon mån undvika de stora olägenheter, som bestått däruti,
att vissa extra ordinarie professurer icke haft någon möjlighet att i behörig
ordning vinna befordran, eftersom inga ordinarie professurer i samma
ämnen funnits, har man sökt tillgripa hvarjehanda utvägar. Så vårföre 1903
beträffande de båda dåvarande professurerna i nyeuropeisk lingvistik — hvilka
i själfva verket representerade två alldeles själfständiga ämnen (romanska
och germanska språk) — enligt kung!, brefvet den 4 Februari 1887 stadgadt,
att när den ordinarie professuren blef ledig, humanistiska sektionen ägde
rätt att — dock i den ordning som §§67 och 80 om kallelse föreskrifva — anmäla
extra ordinarie professorn till erhållande af den ordinarie professuren med
bibehållande af det ämne han förut innehaft, hvarefter den extra ordinarie
professuren tillsattes i det ämne, som den förutvarande ordinarie professorn
lämnat. Samma stadgande gäller nu, sedan man i Upsala och Lund fått
tvenne professurer i germanska språk (den ena i engelska, den andra i
tyska), om dessa (kung!, brefvet 27 November 1903). Enahanda förfarande
gäller vidare i Upsala i fråga om de båda lärostolarna i kemi (kungl. brefvet
15 September 1905), matematik (kungl. brefvet 28 April 1899), för hela juridiska
fakultetens professurer (kungl. brefvet 20 Mars 1891) och teologiska fakultetens
professurer (staten af 28 Juni 1907); i Lund om professurerna i botanik
(kungl. brefvet 8 Mars 1895), för professurerna i den patologiska ämnesgruppen
(kungl. brefvet 26 Maj 1899), för lärostolarna i fysik (kungl. brefvet
30 November 1900), i zoologi (kungl. brefvet 31 December 1904) samt inom

Yttranden,

juridiska fakulteten beträffande de fyra lärostolarna i statsrätt, förvaltningsrätt,
kyrkorätt och folkrätt, i nationalekonomi och finansrätt, i speciell
privaträtt samt i romersk rätt och rättshistoria, hvaraf två äro ordinarie,
två extra ordinarie.

Försök att få till stånd mera effektiva reformer hafva ej saknats
från professorernas och universitetsmyndigheternas sida. Med tillsättandet
af universitetskommittén har Kungl. Maj:t tagit ett initiativ i samma
riktning. I samtliga framställningar hafva medelbart eller omedelbart
frågan om de båda professorskategorierna varit föremål för behandling.
En kort historik öfver de framkomna yttrandena lämnas härefter.

Under loppet af hösten 1896 ingingo flertalet extra ordinarie professorer
vid universiteten samt åtskilliga extra ordinarie professorer vid
Karolinska mediko-kirurgiska institutet till Kungl. Maj:t med framställning
om förbättrade löneförmåner. Framställningarna ledde dels till väckande
af enskild motion vid 1897 års riksdag dels till nådig proposition till riksdagen
1898 i petitionärernas syfte. Denna proposition bifölls af riksdagen
på sätt, som nedan skall omförmäias.

I de nämnda framställningarna af petitionärerna framhölls med
stor bestämdhet olämpligheten af den bestående skillnaden mellan de
ordinarie och extra ordinarie professorerna på grunder, som kunna
sammanfattas i följande punkter:

att i fråga om de vetenskapliga kvalifikationerna för anställning
universitetsstatuterna icke gjorde någon skillnad mellan hvad som fordras
för att blifva ordinarie och extra ordinarie professor;

att beträffande den akademiska undervisningen och fakultetsgöromål
m. m. ordinarie och extraordinarie professorer vore i det hela likställda;

att de extra ordinarie professorerna vore fullt själfständiga lärare,
som antingen ensamma representerade ett läroämne eller ock jämte ordinarie
professorn företrädde ämnen, som vore så omfattande, att de icke
af en person kunde behärskas;

att således skillnaden mellan ordinarie och extra ordinarie professor
egentligen blott läge i lönen samt däruti, att de extra ordinarie vore
uteslutna från deltagande i konsistoriernas göromål;

att af dåvarande extra ordinarie professorer, som tillhörde den ordinarie
staten, flere saknade motsvarighet bland de ordinarie professorerna,
hvadan för dessa extra ordinarie professorer i regeln ej funnes någon
utsikt till förbättrade lönevillkor genom befordran till ordinarie professor;

att jämväl för de extra ordinarie professorer, som ägde motsvarighet
bland de ordinarie professorerna, utsikten att, befordras till ordinarie

professor snarare innebure eu teoretisk möjlighet än vore af någon
praktisk betydelse; samt

att medelåldern vid tillträde till professur, såväl extra ordinarie som
ordinarie, vore nära 40 år, och att hela tiden intill tillträdet af professuren
i regeln blott vore en förberedelsetid med mycket små eller
inga inkomster, men stora utgifter.

Uti de med anledning af omförmälda framställningar från vederbörande
infordrade utlåtanden blefvo dessa framställningar enstämmigt
till bifall förordade. Det större konsistoriet i Upsala åberopade därvid
uttryckligen den till stöd för de gjorda yrkandena anförda motiveringen,
hvilken konsistoriet förklarade sig till alla delar biträda.

Uti det vid statsverkspropositionen till 1898 års riksdag fogade
statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden har departementschefen återgifva
dessa synpunkter och ytterligare andra, hvilka framhållits i en af
de extra ordinarie professorererna vid nämnda framställningar fogad
längre utredning: »Om de extra ordinarie professorernas aflöning vid
de svenska universiteten (Upsala 1896)».

Departementschefen har vidare till samma protokoll anfört följande:
»det lärer icke kunna förnekas, att de anspråk på förbättrade lönevillkor,
som framställts af de extra ordinarie professorerna, äro fullt berättigade.
Man torde icke billigtvis kunna begära, att de extra ordinarie professorerna,
af hvilka man fordrar lika höga vetenskapliga kvalifikationer
och i det närmaste samma arbete som af de ordinarie professorerna,
skola åtnöjas med så väsentligt lägre löneförmåner än de senare, som nu
i allmänhet är förhållandet, i synnerhet om man tager i betraktande,
dels att medelåldern för tillträde till tjänsten är ungefär densamma för
båda kategorierna, dels ock att utsikterna för befordran från extra
ordinarie till ordinarie professur i de flesta fall äro små och osäkra.
Då fortvaron af dessa ogynsamma löneförhållanden för en så viktig
grupp af lärare och vetenskapsidkare som innehafvarne af de extra
ordinarie professurerna skulle kunna leda därtill, att dessa tjänster icke
komme att besättas med lämpliga personer, och den akademiska undervisningen
härigenom skulle lida en väsentlig skada, anser jag oundgängligen
nödvändigt, att åtgärder vidtagas för åstadkommande af förbättrade
löneförhållanden för de extra ordinarie professorerna vid universiteten
och Karolinska institutet.»

De synpunkter rörande de extra ordinarie professorernas ställning,
som sålunda af dem själfva, af universitetsmyndigheter och vederbörande
departementschef framhållits, vunno också godkännande af riksdagen,
som 1898 beviljade den af Kungl. Maj:t äskade löneförhöjningen. Extra

Universitets kommittén.

ordinarie professor fick härigenom en lön af 4,500 kronor med rätt till
två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera efter 5 och 10 år.

Af riksdagsprotokollen för nämnda år är man i tillfälle erfara,
hurusom i särskilda riksdagsyttranden de under ärendets tidigare behandling
gjorda uttalandena rörande de extra ordinarie professorernas
förhållande till de ordinarie ytterligare belystes och erkändes.

Det framhölls emellertid med all tydlighet från flera håll, att denna
löneförbättring icke kunde anses innebära ett definitivt ordnande vare
sig i ekonomiskt eller organisatoriskt hänseende af särskildt de extra
ordinarie professorernas ställning. Så yttrade filosofiska fakulteten i
Upsala vid behandlingen af frågan om löneförhöjningen: ville man
återgå till den uppfattning af de extra ordinarie professurernas uppgift
och natur, som utan tvifvel vid deras första inrättning gaf motivet
till den lägre lönen, liksom den varit bestämmande för adjunkternas
ställning vid universitetet, ville man alltså betrakta de extra ordinarie
professurerna väsentligen som expektansplatser och deras innehafvare
som medhjälpare åt de ordinarie och sålunda i fråga om aflöning skilja
mellan å ena sidan sådana extra ordinarie professurer, från hvilka uppflyttning
till ordinarie professur i samma ämne vore teoretiskt möjlig,
och å andra sidan sådana, livilkas ämnen icke representerades af ordinarie
professor vid universitetet, syntes den enda logiskt rimliga åtgärden
vara att förvandla samtliga extra ordinarie professurer af senare slaget
till ordinarie med ordinarie lön och säte i konsistoriet. Vid en dylik
åtgärd blott till förmån för de extra ordinarie professorer, som icke ens
teoretiskt hade någon utsikt till uppflyttning, skulle man emellertid ej
kunna stanna. För de öfriga extra ordinarie professorerna förelåge fortfarande
samma behof af löneförbättring, som petitionärerna anfört i fråga
om extra-ordinarie professorer i allmänhet.

Allt visade sålunda hän på nödvändigheten af likställighet mellan
de extra ordinarie professorerna eller en del bland dem samt de ordinarie.
Och hela den följande utvecklingen har gått i denna riktning.

Den 19 Maj 1899 tillsattes af Kungl. Maj:t, såsom redan är nämndt,
en kommitté för afgifvande af underdånigt betänkande och förslag till
förändrade bestämmelser i fråga om tillsättandet af lärarebefattningar
vid rikets universitet och Karolinska mediko-kirurgiska institutet m. m.
Denna kommitté har i sina den 20 Juli 1901 dagtecknade »Förslag och
betänkanden» i fråga om förhållandet mellan de båda professorskategorierna,
ordinarie och extra ordinarie professorer, kommit till slutsatser,
som gjort ett förslag till omdaning af den kollegiala styrelsen och förvaltningen
oeftergiflig. Kommittén erinrar i motiveringen för de föreslagna

bestämmelserna angående en sådan omdaning om det underdåniga yttrande,
som af kommittén afgifvits den 27 Februari 1900. Extra ordinarie
professorer vid universiteten i Upsala ocli Lund hade hos Kungl. Maj:t
i en i Juni 1899 undertecknad petition hemställt dels om förändring af
den titel, som bäres af innekafvarna af extra ordinarie professorsembeten,
och dels om rätt för de extra ordinarie professorerna vid universiteten att.
deltaga i val af rektor och prorektor. Genom skrifvelse af den 3 November
1899 hade kommittén anbefallts att afgifva utlåtande öfver berörda
underdåniga hemställan. Kommitténs utlåtande med anledning häraf
utmynnade däri, att kommittén, som ansåge de extra ordinarie professorernas
till kommittén remitterade framställning icke under dåvarande
förhållanden vara förtjänt af bifall, i underdånighet hemställde, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke skillnaden emellan
ordinarie och extra ordinarie professorer borde upphäfvas. Ur den härför
af kommittén lämnade motiveringen må följande anföras.

_ Upprepade gånger, säger kommittén, hade frågan om de extra
ordinarie professorernas ställning och förhållande till de ordinarie varit
under öfvervägande och jämväl tagit statsmakternas uppmärksamhet i
anspråk. Enär vid adjunkturernas indragning extra ordinarie professurer
inrättades som ersättning, torde man då i allmänhet, åtminstone vid
universiteten, hafva betraktat dessa professorsembeten, i likhet med hvad
fallet varit med adjunkturerna, såsom exspektansplatser och ansett
innehafvarnes uppgift vara att biträda de ordinarie professorerna vid
undervisningens uppehållande. Men i själfva verket kommo de extra
ordinarie professorerna att intaga en med de ordinarie sidoordnad själfständig
ställning, därigenom att de fingo sig anvisade bestämda egna
ämnen, för hvilka de skulle ansvara och hvilka de i fakultet skulle företräda,
äfvensom sig ålagd full undervisningsskyldighet, jämte det att
adjunkternas ovillkorliga åliggande att såsom vikarier föreläsa i ordinarie
professors ställe icke på dem öfverflyttades. Ofvannämnda uppfattning
af de extra ordinarie professorernas uppgift kunde såsom ej väl förenlig
med den ställning, de sålunda i verkligheten erhållit, ej upprätthållas,
detta så mycket mindre som i åtskilliga vetenskapsgrenar funnes inrättade
extra ordinarie professurer, hvilka saknade motsvarighet bland
de ordinarie. I tvenne afseenden hade emellertid skillnaden emellan
ordinarie och extra ordinarie professorer fått ett yttre reelt uttryck,
nämligen i fråga om aflöning och deltagande i universitetsförvaltningen.
Det vore förklarligt, att de extra ordinarie professorerna icke i längden
kunde finna sig tillfredsställda särskild! med de lönevillkor, som blifvit
dem gifna. Från deras sida hade i detta afseende framhållits, att giltiga

skäl för bibehållande af den betydande löneskillnaden emellan de båda
professorskategorierna saknades; en sådan skillnad kunde icke grundas
blott därpå, att de extra ordinarie professorerna vore fritagna från konsistoriegöromålen,
ett förhållande, som dessutom sedan 1886 ej haft
någon motsvarighet vid Karolinska institutet. En definitiv lösning af
frågan om de extra ordinarie professorerna och deras förhållande till de
ordinarie hade icke ernåtts genom den löneförbättring riksdagen år 1898
beviljade. Fortfarande kvarstode såsom en väsentlig olikhet emellan de
båda'' professorskategorierna det förhållandet, att de extra ordinarie professorerna
ej deltoge i konsistoriegöromålen. De extra ordinarie professorerna
vöre dock, ej mindre än de ordinarie, bärare af högskolornas
dubbla uppgift att vara vetenskapliga anstalter och centra för den högre
undervisningen, och man ställde samma kompetensfordringar på dem
som på de ordinarie professorerna. Under sådana förhållanden ville
det förefalla, som om från deras ämbetes natur ej kunde hämtas några
giltiga skäl för att utesluta dem från den af konsistorierna handhafda
förvaltningen, och det vore tillika förklarligt, att om enligt, mångas
uppfattning skillnaden emellan de båda professorskategorierna innebure
en olikhet i anseende och betydelse, detta af de extra ordinarie professorerna
kändes som en obefogad underskattning och i sin män bidroge
till att väcka och underhålla den otillfredsställdhet med det bestående,
hvaraf deras ifrågavarande framställning till Kungl. Maj:t vore
ett uttryck. Det torde ock kunna påstås, att inom universitetskretsarna
tanken på upphäfvande af nämda skillnad vunne allt större sympatier,
och att den öfvertygelsen blefve alltmera allmän, att skillnaden förr
eller senare komme att försvinna.

Sitt förslag till nya statuter och till förändring af de kollegiala
myndigheter, som handhafva universitetsförvaltningen på platsen, har
kommittén ansett sig böra grunda på förutsättningen, att ifrågavarande
skillnad komme att försvinna. Kommittén har därjämte framhållit, att
ett viktigt skäl för skillnadens bibehållande skulle försvinna, om en
mycket önskvärd förändring af universitetsförvaltningen genomfördes.
Fn förändring i den riktningen, att konsistoriegöromålen anförtroddes
åt ett mindre antal ledamöter, skulle enligt kommitténs mening medföra
afsevärda fördelar med hänsyn till en rask, praktisk och jämn behandling
af ärendena. Men om sålunda förvaltningen komme att handhafvas
af ett mindi-e antal professorer än som för närvarande är fallet, då
samtliga ordinarie professorer däri taga del, kunde man ej längre till
stöd för bibehållandet af skillnaden mellan de båda professorskategorierna
åberopa, att inom området för de ordinarie professorernas ämbetsålig -

ganden med nödvändighet folie administrativa plister, från hvilka de
extra ordinarie vore fritagna. — Förslag till en omorganisation i nämnda
riktning blef ock af kommittén framlagdt.

Af de öfver universitetskommitténs förslag och betänkanden hörda
myndigheter hafva flere till fullo’ biträdt kommitténs yttranden i berörda
hänseende; äfven de öfriga hafva uttalat såsom önskvärd!, att skillnaden
mellan ordinarie och extra ordinarie professorer upphäfves. I denna
riktning gå samtliga fakulteters uttalanden, i den mån de yttrat sig i
frågan. Det större konsistoriet i Lund har likaledes — med framhållande
att ingen skillnad i kompetensen till ett ordinarie och till ett extra
ordinarie professors ämbete är stadgad, samt att de extra ordinarie professorerna
hafva samma undervisningsskyldighet som de ordinarie och
liksom dessa äro fakultets- och sektionsmedlemmar samt hafva sig ålagd
skyldighet att, när behof däraf göres, deltaga i examensskyldigheten
och med få undantag också deltaga däruti —■ förklarat sig anse, att den
nuvarande skillnaden borde upphöra, dock under förutsättning, att dessförinnan
vederbörligt förslag uppgjordes till den genom berörda skillnads
upphörande påkallade lönereglering, samt att de akademiska myndigheternas
yttrande häröfver komme att inhämtas.

Vid Karolinska institutet har med styrka framhållits, att det bland
de extra ordinarie professurerna förefunnes olika grupper. I denna
riktning gå uttalandena i lärarekollegiets skrifvelse till kanslern den 30
Maj 1902 med anledning af kungl. cirkuläret den 25 Oktober 1901 angående
allmän lönereglering. I denna skrifvelse framhåller kollegiet,
på tal om universitetskommitténs förslag att upphäfva skillnaden emellan
de båda professorskategorierna, att vid institutet förefunnes verkliga
skiljaktigheter i arbete och ansvar emellan olika grupper af lärare. Én
grupp utgjordes af de nuvarande ordinarie professorerna, hvilka utom
tentamens- och examensskyldighet förestode kliniker eller vetenskapliga
institutioner och museer. Dessa åligganden ansåge kollegiet hafva den
betydelsen, att de väl motiverade en särskild kategori af löner. Bland de
extra ordinarie professorerna funnes trenne, nämligen extra ordinarie professorerna
i oftalmiatrik, i histologi samt i farmakodynamik och farmakognosi,
hvilka i förut berörda åligganden vore fullt jämnställda med de
ordinarie professorerna. En andra grupp af lärare omfattade — med
undantag af nyssnämnda extra ordinarie professorer •— alla öfriga extra
ordinarie professorer, nämligen de extra ordinarie professorerna inom de
praktiska ämnena, hvilka alla vore föreståndare för kliniker, men icke hade
tentamens- och examinationsskyldigket, samt dessutom extra ordinarie professorerna
i patologisk anatomi och i kemi, af hvilka dock den förre hade sig

ålagd tentamens- och examinationsskyldighet. I öfrigt framhåller kollegiet
de bestående olikheterna i löneförmåner för de extra ordinarie
professorerna vid institutet; tre särskilda lönekategorier förefunnes.

Karolinska institutets lärarekollegium har emellertid senare, nämligen
den 5 November 1903, i hufvudsak uttalat sig för tanken att upphäfva
ifrågavarande skillnad, såvidt det rörde institutet. Lärarekollegiet
beslöt nämligen vid sistnämnda tillfälle att på det sätt tillstyrka universitetskommitténs
förslag om upphäfvandet af denna skillnad,

att samtliga professorer vid Karolinska institutet måtte benämnas
endast professorer (i respektive ämne);

att i de ämnen, som representerades af två professorer, den ena
befattningen måtte benämnas professur med institutionsföreståndarskap
och den andra befattningen endast professur;

att aflöningsförmånerna måtte bli desamma vid Karolinska institutet
som vid universitetens medicinska fakulteter; samt

att om ett ämne representerades af två professurer och om en olikhet
i lön förefunnes, den högre aflöningen måtte vara förenad med den befattning,
som enligt ofvanstående förslag benämnts professur med institutionsföreståndarskap,
så länge innehafvaren af denna befattning
fullgjorde examinationen i ämnet och handhade det för undervisningen
bestämda anslaget.

Det större konsistoriet i Upsala, har visserligen afstyrkt universitetskommitténs
förslag till omorganisation af universitetsförvaltningen, men
på samma gång förklarat sig icke kunna annat än framhålla önskvärdheten
af, att skillnaden mellan ordinarie och extra ordinarie professurer,
som i flera fall vore obefogad och orättvis, upphäfdes. Konsistoriet
har dock funnit ett fullständigt likställande af alla de extra ordinarie
professorerna med de ordinarie betänkligt att genomföra »på den grund,
att, då två professorer finnas i samma ämne, blott den ene bör, åtminstone
i de högre examina, examinera, och då två eller flera professorer
äro anställda vid samma institution, blott eu af dem bör vara prefekt
för densamma»; i dessa fall kunde således likställighet svårligen låta
sig genomföra. Med vissa extra ordinarie professurer vore äfven förenad
skyldighet att tjänstgöra såsom laborator eller prosektor, en skyldighet,
som ej kunde borttagas, utan att nya laborators- eller prosektorsplatser
inrättades. Man blefve således hänvisad till återinförandet
af adjunktsinstitutionen under en eller annan form eller till en förändring
af en del extra ordinarie professurer till laboratorsplatser. Lämpligare
vore då måhända en partiell lösning af denna fråga i den riktningen,
att de extra ordinarie professorerna erhölle samma titel som de

ordinarie, och. att likställighet i (ifrigt, såvidt sådan vore möjlig och rättvis,
genomfördes. Man hade därvid att ihågkomma, att de extra ordinarie
professurerna, hvilka ofta samtliga blifvit likställda, i verkligheten vore
sinsemellan ganska olika, och att hvad som gällde för den ena professuren
icke alltid gällde för den andra. De extra ordinarie professurerna oinfattade,
enligt konsistoriets mening, redan från början två alldeles olika kategorier
af läiare, hvilka båda kategorier sedermera ökats. Den ena kategorien
omfattade sådana extra ordinarie professorer, hvilka liksom de
ordinarie . vore hufvudlärare i sina respektive ämnen, och vore dessa
extra ordinarie professorer, med undantag af konsistoriegöromålen, fullt
likställda med de ordinarie. Det vore väl sant, att deras ämnen, när
de extra ordinarie professurerna uppkommo, ej hade eller ansågos hafva
samma vikt som universitetets gamla läroämnen, men en dylik skillnad
kunde ej längre upprätthållas, då den alltid till en väsentlig grad vore
beroende af lärarens egen personlighet och af växlande strömningar
mom vetenskapen. Den andra kategorien omfattade i allmänhet de
forna adjunkturerna, som 1877 förvandlades till extra ordinarie professurer.
Visseiligen hade ämnena erhållit en något olika benämning och de
extra ordinarie professorerna själfva en något mera specialiserad undervrsningsskyldighet,
men i verkligheten hade ej heller då dessa
extra ordinarie professorer i regel blifvit annat än biträdande lärare.
Vissa af dem, men icke alla, hade väl fått examinationsskyldighet, ehuru
blott i de lägre examina, som nu måhända delvis bortfölle, och om än
den forna skyldigheten att vikariera för den ordinarie professorn borttagits,
hade de dock i vanliga fall vid behof af vikarier användts. I
den viktigaste punkten skilde de sig fortfarande från de ordinarie professorerna
och förstnämnda grupp af de extra ordinarie, nämligen däruti
att de kunde befordras, och torde de, då platserna inom ämnet vore flera,
vanligen erhålla sina ämbeten vid yngre år än dessa, samt hade således i
verkligheten vida bättre befordrings- och lönevillkor än dessa ordinarie
professorer och de extra ordinarie professorer, som ensamma företrädde
sitt ämne.

I sin ungefär samtidiga till kanslern ställda skrifvelse af den 24
Maj 1902 i anledning af kungl. cirkuläret af den 25 Oktober 1901 yttrar
sig konsistoriet alternativt därhän, att om skillnaden mellan de båda
professorskategorierna skulle upprätthållas, skillnaden i lön ej borde göras
större än 500 kronor. Skulle åter,heter det,Kungl. Maj:t i sammanhang med
den nu pågående revisionen af universitetets statuter anse, att skillnaden
borde upphäfvas, måste enligt konsistoriets mening lönerna för alla professorer
sättas till det belopp, som föreslagits för de ordinarie professorerna.

Universitetskanslern, som i underdånigt, den 30. Maj 1904 afgifvet
yttrande i organisationsfrågan väsentligen ansluter sig till universitetskommittén
och det större konsistoriet i Lund, förordar .kraftigt upphäfvande!
af skillnaden mellan ordinarie och extra ordinarie professorer.
Och gentemot konsistoriets i Upsala erinran, att de extra ordinarie
professorerna vore två alldeles olika kategorier af lärare, af hvilka den
ena kategorien omfattade sådana extra ordinarie professorer, som i likhet
med de ordinarie vore hufvudlärare i sina respektive ämnen, hvarför
en skillnad mellan dem och ordinarie professorer vore obefogad och
orättvis, då däremot extra ordinarie professorerna af den andra kategorien
i allmänhet motsvarade de forna adjunkterna och fortfarande i regel ej
vore annat än biträdande lärare — mot denna erinran invänder kanslern,
att jämväl dessa sistnämnda vid omorganisationen år 1877 fått
sådana plikter sig ålagda, som ansågos kräfva män med professorsställning,
detta till stor båtnad för universiteten. Konsistoriet hade snällt
nödgats modifiera sitt påstående om dessa lärares karaktär af biträdande
genom att på samma gång erinra, att de erhållit en mera specialiserad
undervisningsskyldighet än adjunkterna, att vissa af dem fått
examinationsskyldighet, och att den forna ovillkorliga skyldigheten att
vikariera för den ordinarie professorn borttagits. Vidare påpekar kanslern,
att jämväl mellan de ordinarie professorerna själfva redan nu funnes
stora olikheter: den ene hade en tryckande examenstunga, den andre
en obetydlig, den ene hade en stor institution att öfvervaka, den.andre
hade intet sådant åliggande o. s. v. Äfven mellan de ordinarie och
extra ordinarie professorerna måste eu skillnad i vissa fall komma att
kvarstå. Funnes två professurer i samma ämne, skulle naturligtvis
examensskyldigheten ordnas genom särskilda föreskrifter, likaså eventuellt
föreståndarskap för institution. Hade en extra ordinarie professor
skyldighet att tjänstgöra såsom laborator eller prosektor, skulle han
fortfarande bibehålla denna skyldighet, utan att några nya laboratorseller
prosektorsplatser behöfde inrättas.

I sammanhang med senare företagna löneförbättringar, såsom för
de ordinarie professorerna vid riksdagen 1902 och för de extra ordinarie
å extra stat från och med 1906 har från olika håll framhållits önskvärdheten
af att skillnaden mellan ordinarie och extra ordinarie professorer
upphäfdes. Hänvisas kan till flera i riksdagsprotokollen förvarade yttranden
inom riksdagen, t. ex. yttranden den 7 maj 1902 af dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet Claéson, hrr S. v. Friesen, Boethius,
E. Carlson, v. Schéele, Hedin m. fl.

Under behandlingen vid 1906 och 1907 års riksdagar af frågan om
anslag på extra stat till löneförbättring åt de extra ordinarie professorerna
motiverades löneförbättringens karakter af interimistisk bland annat
därmed, att organisationsfrågan ännu ej vore i skick att kunna definitivt
afgöras. Ett par yrkanden i riksdagen (af hrr Bohnstedt och Lindgren)
gingo ut därpå, att löneförbättring borde beviljas endast i sammanhang
med den påtänkta på Kungl. Maj:ts pröfning beroende omorganiseringen
af universiteten och deras professurer. Löneförbättringen
blef emellertid, som bekant, beviljad.

Af den nu lämnade redogörelsen för frågan om de olika professorskategoriernas
förhållande till hvarandra framgår, att man på alla håll
förordar upphäfvandet af den nuvarande skillnaden mellan ordinarie
och extra ordinarie professorer. Olika meningar göra sig dock gällande.
De flesta myndigheter förorda upphäfvandet, oberoende af huruvida bland
de extra ordinarie professorerna bör göras åtskillnad mellan olika kategorier;
man anser, att samtliga extra ordinarie professorer, hur än den
slutliga organisationen af universitetsförvaltningen kommer att utfalla,
böra vara i förhållande till denna — i sammansättningen af konsistorium

o. s._ v. — i allo likställda med de ordinarie. Andra hålla före, att eu
åtskillnad bör göras, och att blott de extra ordinarie professorer, som äro
ensamma i sina respektive ämnen, böra utan vidare likställas med de
ordinarie; beträffande de öfriga uttalar man sig icke bestämdt, i hvilken
riktning en blifvande organisation bör läggas.

Alla, som öfverhufvud taget närmare yttrat sig angående frågan
om hvilken ställning de extra ordinarie professorerna borde intaga i
eu blifvande organisation af universitetens förvaltning, äro dock ense
därom, att de höra deltaga i vissa val, nämligen af rektor och prorektor,
liksom de redan nu enligt särskilda bestämmelserna i kungl. kungörelsen
den 17 Juni 1893 deltaga i val af kansler. Hvad särskild!
angår Karolinska institutet må framhållas, att dess extra ordinarie
professorer redan nu deltaga i institutets administration lika med de
ordinarie, således äfven deltaga i val af dess funktionärer.

Man kan, enligt hvad det föregående gifver vid handen, konstatera,
att enighet råder därom, att en plenarförsamling af hvartdera universitetets
samtliga professorer bör finnas för företagande af vissa val.
Därifrån är steget icke långt till att låta plenarförsamlingen få en större
befogenhet. Om man, såsom universitetskommittén, det större kon -

Sakkunnige,

sistoriet i Lund och kanslersämbetet förordat, finner sig böra uppgifva
själfskrifvenhetsprincipen vid sammansättningen af det kollegium, som
skall motsvara det nuvarande större konsistoriet, och låta detta kollegium
sammansättas åtminstone delvis genom val, så kan man, med fasthållande
af de synpunkter, som varit bestämmande för större konsistoriet
i Upsala vid dess utlåtande den 28 oktober 1903, låta den nämnda på
själfskrifvenhet grundade plenarförsamlingen icke blott förrätta vissa
val utan äfven handlägga viktigare för universitetets vitala intressen afgörande
frågor, för hvilkas främjande en samlad opinion vid universitetet
kan tänkas vara af ingripande betydelse.

Det af sakkunnige utarbetade förslag till statuter för universiteten
har lagt sistberörda synpunkter till grund för organisationen af universitetsförvaltningen.
Enligt detta förslag har alltså åt alla professorer
inrymts samma rättigheter och skyldigheter i fråga om deltagande i
universitetsförvaltningen, och följaktligen de extra ordinarie professorerna
i detta hänseende likställts med de ordinarie. Detta synes vara
en oeftergiflig konsekvens af den utveckling, som försiggått under de
senaste 30 åren, och för hvilken ofvan redogörelse lämnats.

En nödvändig förutsättning för borttagandet af skillnaden mellan
ordinarie och extra ordinarie professorer är tydligtvis löneförhöjning
för de senare. Men då samtidigt hela professorskårens löneförhållanden
påkalla en genomgripande och definitiv reglering, måste det slutliga
förslaget i detta hänseende omfatta alla universitetsprofessorer; ett
sådant förslag skall i närmast följande afdelning II lämnas.

Med det sist anförda skall icke vara sagdt, att alla professorer
böra hafva fullt samma löneförmåner. Därvidlag kunna visserligen
tänkas skillnader, beroende på det arbete, som är med olika professurer
förbundet. Det har med bestämdhet påståtts, särskildt i Upsalakonsistoriets
ofvan anförda yttrande samt inom Karolinska institutets lärarekollegium,
att en skillnad i detta hänseende föreligger mellan olika kategorier af
nuvarande extra ordinarie professorer. Sakkunnige hafva låtit sig angeläget
vara att i detta hänseende söka åstadkomma en utredning och
hafva i och för detta ändamål af Kungl. Maj:t fått bemyndigande att
från fakulteter och sektioner vid universiteten samt från Karolinska
institutet inhämta ytterligare upplysningar i detta hänseende.

Den 12 April innevarande år utsändes sålunda i förevarande afseende
till dessa myndigheter följande frågor till besvarande:

a) Hvilka professorer — ordinarie eller extra ordinarie -— representera
ensamma hufvudämne?

Finnes hufvudämne, hvars representant icke är professor?

Finnes professor, som representerar läroämne, hvilket ei är hufvudämne? b)

När inom området för samma läroämne finnas två eller flera

professurer, vare sig under samma eller olika benämningar, huru är
arbetsfördelningen dem emellan bestämd med hänsyn till undervisning,
examination och föreståndarskap för institution (samling'', seminarium
eller dylikt.)? ö’

Hvilka bestämmelser ligga till grund för arbetsfördelningen?

År en arbetsfördelning, där den ej redan finnes genomförd, önskvärd
eller ifrågasatt?

Hvilka. af de här ifrågavarande extra ordinarie professurerna hafva
företrädesvis karaktären af biträdande lärarebefattningar?

Hvilka . af dem representera ett mera fristående område af den
vetenskap, i hvilken därjämte ordinarie professur finnes, eller fylla eljest
i något afseende eu uppgift likartad med de ordinaries?

c) Finnas några lärarebefattningar på stat, som synas kunna indragas
eller böra ombildas?

De på dessa frågor ingångna svaren anföras här i hufvudsak för
hvarje fakultet och sektion för sig och under samma bokstafsbeteckningar,
som för frågorna användts.

Upsala universitet.

Teologiska fakulteten.

a) Professorn i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi Fakulteter
samt professorn i kyrkohistoria representera ensamma hufvudämne.

Hufvudämne, hvars representant icke är professor, finnes icke, ej °''surerna.
heller professor, som representerar läroämne, hvilket ej är hufvudämne.

b) Jämlikt kanslersbref den 31 December 1903 undervisar och examinerar
tills vidare ordinarie professorn i exegetik i gamla testamentets
exegetik och extra ordinarie professorn i exegetik i nya testamentets
exegetik.

Enligt kanslersbref den 29 December 1879 är beträffande examinationen
i dogmatik och moralteologi tills vidare bestämdt, att ordinarie
professorn i nämnda ämnen examinerar i dogmatik och symbolik samt
extra ordinarie professorn i moralteologi. Rörande undervisningen
finnas inga föreskrifter, men tillämpas faktiskt samma regel som i fråga
om examinationen.

Mellan de båda professorerna i praktisk teologi är, jämlikt kanslersbref
den 29 December 1879 och den 22 April 1904, arbetsfördelningen
så bestämd, att extra ordinarie professorn leder de muntligt-homiletiska
öfningarne och öfningarne i liturgiskt föredrag. Extra ordinarie professorn
föreläser dessutom en timme i veckan i homiletik.

Föreståndare för seminarieafdelning är enligt seminariestadgan den
28 December 1895 ordinarie professorn i vederbörligt ämne.

Arbetsfördelning utöfver den redan genomförda är ej önskvärd
eller ifrågasatt.

Inga af ifrågavarande extra ordinarie professurer hafva företrädesvis
karaktären af biträdande lärarebefattningar; samtliga representera
'' mera fristående område af sin vetenskap.

c) Inga lärarebefattningar på stat synas för närvarande kunna indragas
eller böra ombildas.

Juridiska fakulteten.

a) Samtliga professorer, ordinarie och extra ordinarie, representera
ensamma hufvudämne.

Hufvudämne, hvars representant icke är professor, finnes icke, ej
heller professor, som representerar läroämne, hvilket ej är hufvudämne.

b) Mer än en professur för hvarje läroämne finnes ej. Samtliga
professurer representera själfständiga ämnen.

c) Inga lärarebefattningar på stat synas kunna indragas eller böra
ombildas.

Medicinska fakulteten.

a) Följande professorer representera ensamma hufvudämne, så fattadt
som § 112 i statuterna anger:

l:o professorn i fysiologi (därjämte en laborator i experimentell
fysiologi och medicinsk fysik),

2:o professorn i patologi och allmän hälsovård (därjämte en laborator
i experimentell patologi och patologisk anatomi),

3:o professorn i obstetrik och gynekologi.

Dessutom representera följande professorer ensamma själfständigt
examensämne:

4:o professorn i anatomi (representerar jämlikt kungl. brefvet den
20 Mars 1899 histologi),

5:o extra ordinarie professorn i allmän och experimentell farmakodynamik
samt farmakognosi,

6:o extra ordinarie professorn i pediatrik och praktisk medicin,

7:o professorn i kirurgi (som enligt sin fullmakt äfven har titeln
af professor i obstetrik); därjämte eu biträdande lärare i kirurgi,

8:o extra ordinarie professorn -i oftalmiatrik.

Hufvudämnet rätts- och statsmedicin representeras ej af professor;
jämlikt kanslersbref den 6 Februari 1907 är labarator Vestberg för närvarande
förordnad att upprätthålla undervisningen i nämnda ämne.

Läroämne, hvilket ej är hufvudämne (eller examensämne), representeras
af extra ordinarie professorn i psykiatri.

Professorn i patologi representerar äfven hygien.

b) Anatomi: den ene extra ordinarie professorn ombesörjer examination
och håller 1 timme 4 gånger i veckan föreläsningar (kungl. brefvet
den 20 Mars 1899); den andre extra ordinarie professorn har tjänstgöringsskyldighet
som prosektor med 25 offentliga föreläsningar hvarje
läsår och den dagliga ledningen af dissektionsöfningarne (kanslersbref
den 30 Juli 1892); därjämte håller hvardera enligt enskild öfverenskommelse
halfva antalet examinatorier å anatomisalen; professorn i
anatomi är prefekt.

Medicinsk kemi: professorn i medicinsk och fysiologisk kemi examinerar
i hela ämnet, håller 1 timmes föreläsning 4 gånger i veckan
samt är prefekt.

Extra ordinarie professorn i medicinsk och fysiologisk kemi har
att i egenskap af laborator leda laborationsöfningarna samt att 2
timmar i veckan hålla offentliga föreläsningar (kanslersbref den 31
December 1877).

Praktisk medicin: professorn i ämnet föreläser och håller medicinsk
klinik; han examinerar och är prefekt för den medicinska kliniken.

Extra ordinarie professorn ger 3 gånger årligen en minst 4 veckors
kurs i de fysikaliska undersökningsmetoderna (kanslersbref den 4 April
1895), hvilken kurs faktiskt alltid tagit minst 6 veckor i anspråk; är prefekt
för bröstkliniken. (Extra ordinarie professorn är därjämte sjelfständig
målsman för pediatriken och föreståndare för barnpoiikliniken).

Extra ordinarie professorn i psykiatri meddelar under fyra månader
årligen fyra timmar i veckan (kungl. brefvet den 18 April 1856 jämfördt med
kungl. stadgan om den medicinska undervisningen den 1.3 November
1874) undervisning i psykiatri samt är öfverläkare vid Upsala hospital
och asyl.

Ändring i här angifna arbetsfördelning under nuvarande förhållan -

100

deri är endast ifrågasatt så till vida, att fakulteten vid behandlingen af
universitetsexamenskommitténs förslag till ny medicinsk examensstadga
föreslagit, att psykiatrien skall tillerkännas en fullt sjelfständig ställning
gentemot den praktiska medicinen.

Af de här ifrågavarande professurerna hafva följande företrädesvis
karaktären af biträdande lärarebefattningar: 1) extra ordinarie
professuren i anatomi med undervisningsskyldighet såsom prosektor,
samt 2) extra ordinarie professuren i medicinsk och fysiologisk kemi.

Extra ordinarie professorn i praktisk medicin har såsom representerande
det själfständiga examensämnet pediatrik och prefekt för bröstkliniken
i hufvudsak en uppgift likartad med en ordinaries (kanslersbref
den 18 Oktober 1887); om extra ordinarie professorn i psykiatri,
hvilken är öfverläkare för Upsala hospital och asyl och ensam representant
för undervisningen i psykiatri, gäller detsamma.

c) Fakulteten anser såväl laboratorsbefattningen i experimentell
patologi och patologisk anatomi som laboratorsbefattningen i experimentell
fysiologi och medicinsk fysik snarast möjligt böra ombildas
till professurer, och anför fakulteten till stöd härför i hufvudsak följande: Behofvet

af dessa lärareplatser vid sidan af de ursprungliga professurerna
berodde därpå, att undervisningen i dessa ämnen i vårt land
ingalunda såsom nästan öfverallt i utlandet bestode blott i föreläsningar
med eller utan demonstrationer, vid hvilka en enda lärare kunde
föreläsa för ett mycket stort antal åhörare, utan till väsentlig del utgjordes
af praktiska öfningar under lärarens ledning; något som gällde
äfven om de flesta öfriga ämnen inom den medicinska fakulteten och
å ena sidan visserligen medförde, att krafvet på medicinska lärarekrafter
i vårt land vore relativt större än i andra länder, men å den
andra ur undervisningens synpunkt otvifvelaktigt innebure ett mycket
stort företräde.

Hvad särskildt anginge de praktiska öfningarne i fysiologi, hade
de införts i Upsala 1872 och sedermera blifvit obligatoriska för alla
medicine studerande i hela riket. I utlandet hade man först på sista
tiden börjat söka följa exemplet. Alla torde vara ense om att anordningen
varit till stor nytta för läkareutbildningen, och trots de senaste
årens sträfvanden till förkortning af de medicinska studierna både
från intet håll påj^rkats inskränkning i de praktiska öfningarne i
fysiologi.

Att vid en fakultet, där de medicine studerandes antal vore någorlunda
betydande, med en enda lärare uppehålla undervisning i fysiologi i hela dess

101

omfång, sådan den utbildat sig hos oss, med föreläsningar och demonstrationer,
ledandet, öfvervakandet och kontrollerandet af de studerandes
praktiska arbeten, hvartill komme ytterligare slutprof och tentamina,
läte sig icke göra. Två ordinarie lärare behöfdes därför, och detta
behof blefve ännu oafvisligare, om den medicinsk-filosofiska examen
blefve afskaffad och den förberedande undervisningen i fysik skulle införlifvas
med undervisningen i fysiologi.

Beträffande vidare laboratorsbefattningen i experimentell patologi
och patologisk anatomi anföres, hurusom ämnet patologi så till
vida bland de teoretiska ämnena intoge en särskild ställning, som det
inginge såsom examensämne i såväl medicine kandidatexamen som i
medicine licentiatexamen, i den förra såsom allmän patologi, i den
senare såsom speciell patologisk anatomi. I detta ämne skulle sålunda
undervisning meddelas dels åt de å sjukhuset tjänstgörande medicine
kandidaterna, dels åt medicine studerande, som förbereda sig till medicine
kandidatexamen. Detta medförde, att undervisningen omöjligen
kunde skötas af endast eu lärare. Enligt den nuvarande arbetsfördelningen
mellan professorn och laboratorn hade den senare sig ålagd
den synnerligen maktpåliggande uppgiften att gifva de förberedande
kurserna i allmän patologi samt att under examensperioderna och julferierna
leda obduktionsöfningarne. Härför kräfdes med nödvändighet
eu man, som med stor erfarenhet förenade grundlig vetenskaplig utbildning
i ämnet.

Båda dessa lärareplatser vore sålunda alldeles oundgängliga. Deras
innehafvare vore ej heller att betrakta såsom biträden eller assistenter
till ordinarie professorn i hans undervisning, utan som lärare, hvilka
hade sig ålagdt att i samråd med ordinarie professorn på egen hand
ombesörja en viktig del af undervisningen i ämnet. Innehafvare innehade
ock professorskompetens, i det vid tillsättandet samma procedur
tillämpats och samma fordringar gjorts gällande som vid tillsättandet
af professorn.

Fakulteten redogör äfven för dessa platsers tillkomst, och synes i
detta hänseende särskildt vara att här anteckna, hurusom platserna
1877 begärdes af fakulteten såsom extra ordinarie professurer,men endast
beviljades såsom laboratorsbefattningar med 3,000 kronors lön. Sedan
ingen sökande anmält sig och platserna under en följd af år uppehållits
af medicine kandidater mot arfvode af hela lönen, hade på fakultetens
hemställan år 1885 beviljats en höjning af lönerna till 4,500 kronor, eller
högre belopp än dåvarande begynnelselönen för de flesta extra ordinarie
professorer. Löneförhöjningen beviljades under villkor, att tjänstgöringen

102

ökades på sätt Kungi. Maj:t funne lämpligt, så att den blefve fullt motsvarig
extra ordinarie professors. Detta hade ock skett genom instruktioner,
som af Kungl. Maj:t 1886 utfärdats.

Till sist framhåller fakulteten, att de mot laboratorsbefattningen i
experimentell patologi och patologisk anatomi svarande befattningar
vid Lunds universitet och Karolinska institutet redan vore extra ordinarie
professurer.

Humanistiska sektionen.

a) De professorer, som ensamma representera hufvudämne, sådana
dessa ämnen äro bestämda i § 112 af universitetsstatuterna i den lydelse,
denna § fått genom kungl.j kungörelsen den 27 November 1903 äro: professorerna
i teoretisk filosofi, i praktisk filosofi, i estetik med litteraturoch
konsthistoria, i statskunskap, i engelska, i romanska språk, i semitiska
språk, i tyska, i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning,
i slaviska språk samt i geografi (ämnet gemensamt för båda
sektionerna). I viss mån kan äfven sägas, att de båda professorerna i
grekiska och i latin ensamma representera hvar sitt hufvudämne, då den
extra ordinarie professuren i klassiska språk omfattar både grekiska
och latin.

Ämnet historia representeras af en ordinarie och en extra ordinarie
professor i historia, ämnet nordiska språk af eu ordinarie professor i
nordiska språk och en extra ordinarie professor i svenska språket.

Något hufvudämne, hvars representant ej är professor, finnes icke.

Däremot finnes en personell extra ordinarie professur i finsk-ugrisk
språkforskning, hvilket ämne ej är hufvudämne.

b) Till svar å denna punkt ville sektionen bland annat meddela
följande: Enligt kungl. resolution den 7 Augusti 1905 och kanslersbref
den 23 Februari samma år förrättar extra ordinarie professorn i klassiska
språk examinationen i grekiska i teologisk-filosofisk examen, medan
professorn i grekiska sköter öfriga examina i ämnet och professorn i
latin alla examina i sitt ämne.

Mellan professorn i nordiska språk och extra ordinarie professorn i
svenska språket är examinationen genom kanslersbref den 16 November
1906 tills vidare fördelad så, att den förre alltid examinerar i filosofie
licentiatexamen och dessutom i filosofie kandidatexamen hvarje hösttermin,
den senare examinerar i filosofie kandidatexamen hvarje vårtermin.

103

_ Samma fördelning gäller mellan ordinarie professorn och extra
ordinarie professorn i historia enligt kanslersbref den 19 December 1906.

Förestanaarskapet för klassiska seminariet växlar mellan professorn
i latin och professorn i grekiska. Föreståndare för nordiska seminariet
är ordinarie professorn i nordiska språk och för historiska seminariet
professorn i historia.

Emellertid ville sektionen angående föreståndarskapet för seminarierna
i allmänhet anmärka, att detta — i enlighet med de af Kungl.
Maj:t utfärdade allmänna bestämmelserna den 10 Maj 1895 — egentligen
innebure ett öfverinseende öfver seminariernas ekonomi och enligt
sektionens mening i och för sig icke kräfde något nämnvärdt arbete.
Ledningen af arbetet, inom seminariet fördelades däremot mellan lärarne
i ämnet enligt sektionens beslut för hvaije termin eller läsår. Inom
klassiska seminariet hade öfningarna på latinska afdelningen ledts af
professorn i latin, på grekiska afdelningen i regel af professorn i grekiska.
Nordiska seminariet och historiska seminariet arbetade på två afdelningar,
den ena för filosofie licentiatexamen, den andra för filosofie
kandidatexamen (proseminariet). Nordiska seminariets afdelning för
filosofie kandidatexamen (proseminariet) hade under senare år varit ledd
af professorn i nordiska språk, afdelningen för filosofie licentiatexamen
af extra ordinarie professorn i svenska språket. Ledare af historiska
seminariets, afdelning för filosofie licentiatexamen hade varit ordinarie
professorn i historia, ledare för historiska proseminariet extra ordinarie
professorn, dock att extra ordinarie professorn ledt afdelningen för filosofie
licentiatexamen vårterminen och höstterminen 1905, vårterminen
1906 och vårterminen. 19.07 under ordinarie professorns tjänstledighet.

I fråga om undervisningen för öfrigt funnes ingen reglerad arbetsfördelning
mellan ifrågavarande lärare inom samma läroämne. Vederbörande
bestämde efter eget val och inbördes öfverenskommelse ämnet
för sina föreläsningar, och någon skillnad i karaktären af dessa föreläsningar
funnes icke. Propedevtiska eller andra elementära kurser
hölles så väl af ordinarie som extra ordinarie professorn, och föreläsningar
af mera djupgående vetenskaplig art ej mindre af den senare
än af den förre.

»Karaktären af biträdande lärarebefattningar» hafva sålunda inga
af de bär ifrågavarande extra ordinarie professurerna. De hafva en själfständig
andel i den akademiska undervisningen liksom i fakultetens
allmänna göromål, och denna själfständighet framträder både i deras
fria val åt föreläsningsämnen och i deras själfständiga ledning af antingen
den högre eller den lägre afdelningen inom vederbörande semi -

104

narium. De extra ordinarie professorerna fylla alltså i afseende på undervisningen
»en uppgift likartad med de ordinaries». Begränsningen af
deras examination till filosofie kandidatexamen (extra ordinarie professorn
i svenska språket och i historia) eller till en förberedande examen
(extra ordinarie professorn i klassiska språk) är en anordning, som endast
gäller tills vidare och som när som helst kan förändras.

Ett ytterligare genomförande af arbetsfördelningen inom här ifrågavarande
läroområden är utan tvifvel önskvärdt. Professorn i nordiska
språk och extra ordinarie professorn i svenska språket hafva redan inom
sektionen framfört tanken på en fördelning dem emellan af examinationen
äfven i filosofie licentiatexamen med framhållande däraf, att de blifvande
licentiaterna lämpligen böra pröfvas af den lärare, inom hvars speciella
arbetsområde och under hvilkens särskilda ledning deras studier äro
förlagda, och denna tanke har endast tills vidare fått falla på grund
af svårigheten att utfinna en formellt tillfredsställande fördelningsgrund.
Extra ordinarie professorn i historia har väckt fråga därom, att det vidsträckta
ämnet historia bör på något sätt uppdelas, så att de båda professorerna
få sin undervisning företrädesvis inriktad på hvar sitt område,
men denna fråga är för närvarande hyflande i afvaktan på närmare utredning.
I fall ny stadga för examina inom den filosofiska fakulteten
af Kungl. Maj:t utfärdas, kommer i alla händelser fråga att uppstå om
en ny reglering af såväl undervisning som examination inom samtliga
här ifrågavarande ämnen».

En sektionsledamot uttalade i särskild! yttrande bland annat den
mening, att de tre parallellprofessurerna inom sektionen, för att göra
det vetenskapliga studiet det största möjliga gagn, borde till sin dignitet
i fråga om undervisning och examination fullkomligt likställas med ordinarie
och den enda skillnad dem emellan ligga däri, att deras innehafvare
företrädesvis sysslade med olika sidor af ämnet.

c) Beträffande denna punkt beslöt sektionen afgifva följande svar:
»Inga lärarebefattningar på stat finnas, som kunna indragas. Möjligen
bör däremot en extra ordinarie professur, den i klassiska språk, på något
sätt ombildas, men denna fråga kan sektionen ej lämpligen före den
nya examensstadgans utfärdande upptaga till behandling, utan får tills
vidare blott hänvisa till de olika åsikter rörande denna professurs framtida
ställning, som af professorerna Wide och Danielsson i här bifogade
yttranden framhållits.»

Professor Wide — nuvarande innehafvare af professuren i fråga —
framhåller till en början olämpligheten af professurens benämning,
hvilken syntes uppställa fordran på kompetens i ämnen af den omfatt -

105

ning, att en person svårligen kunde behärska den. Han påpekar, att
visserligen ingen ordinarie akademisk lärarebefattning vore öfverflödig,
för så vidt den skötes af vetenskapligt kompetent och skicklig person,1
men att man, om det vid en omorganisation af universitetsförhållandena
gällde^ att ekonomisera med förhandenvarande tillgångar, måste erkänna,
att ifrågavarande professur icke vore strängt behöflig. Förhållandena hade
förändrats, sedan professuren för något mer än 30 år sedan inrättades. Den
extra ordinarie professuren i klassiska språk hade då hufvudsakligen varit
en »examensprofessur», absolut nödvändig med hänsyn till de många
examina, särskilt de s. k. förberedande examina, i hvilka latinet då ingick
som tvångsämne. Dessa förberedande examina hade nu i det allra
närmaste försvunnit, och därmed hade en af förutsättningarne för professurens
existensberättigande bortfallit. Visserligen hade genom kanslersbref
den 23 Februari 1905 och kungl. resolution den 7 Augusti
samma år^ examinationen i grekiska i teologisk-filosofisk examen öfverflyttats
från ordinarie professorn i grekiska språket och litteraturen till
extra ordinarie professorn i klassiska språk: men denna anordning vore
näppeligen framkallad af något trängande behof och gällde endast »tills
vidare»,. hvadan den icke kunde utgöra något hinder för en eventuell
indragning eller omdaning af denna professur. Äfven i öfrigt vore på
grund af de klassiska språkens reducerade ställning vid de allmänna
läroverken. denna professur icke nödvändig för den akademiska undervisningen
i klassisk filologi. Antalet studerande i dessa ämnen komme
att i framtiden betydligt förminskas, och latin och grekiska blefve sålunda
mindre betungande undervisnings- och examensämnen än tyska,
franska och engelska, af hvilka läroämnen dock hvart och ett finge nöja
sig med en ordinarie lärare. Den elementära undervisning i klassiska
språk, hvilken i vissa fall måste förutsättas som ersättning för minskad
sådan undervisning vid de allmänna läroverken, borde skötas af docenter
och docentstipendiater, som därför hade att uppbära betalning af kollegiedeltagarne.
Mot en indragning kunde icke komma i betraktande, att
lönen för den extra ordinarie professuren i klassiska språk till en del
besti edes af räntan från professor J. O. Höijers donation, hvilken donation
för närvarande utgjorde 15,975 kronor. Dessa medel kunde på
annat sätt komma till användning i testators syfte.

Professor Wide förordar en ombildning af professuren till professur
i klassisk arkeologi. Han åberopar såsom skäl, att professuren då stannade
inom ramen af den klassiska filologien, att detta ämne utomlands
vore representeradt vid universiteten i stor utsträckning — i Tyskland så,
att professurer i ämnet funnes vid alla universitet —- och att redan vid

106

förhandlingarna angående universitetens omorganisation i midten af
1870-talet från Upsala begärts just eu professur i nämnda ämne.

Emot professor Wides uttalande har professor Danielsson,, med
hvilken professor Persson i allo instämt, vändt sig och föreslagit, att
sektionen måtte uttala, att den ansåge, »hvarken indragning eller ombildning
af den extraordinarie professuren i klassiska språk böra för närvarande
ifrågakomma». Efter en utredning om den klassiska arkeologiens
omfattning och betydelse, i hvilket hänseende professor Danielsson kommer
till väsentligen olika resultat med professor Wide, sätter han i fråga,
om ej — förutsatt, att en ombildning, som han emellertid anser opåkallad,
skulle komma till stånd — en sådan till .professur i antik historia
vore att föredraga. Emellertid anser han, att just. den professur i samfälldt
grekisk och latinsk filologi, som vi äga vid hvartdera af våla
statsuniversitet, har det fullaste sakliga berättigande. Den \oie. egnad
att motverka en tendens till ensidig latinism eller ensidig hellenism hos
de klassiska studiernas målsmän, och genom sin relativa obundenhet
med hänsyn till läroprogrammet bildade den ett synnerligen viktigt
komplement till de bägge samordnade lärostolarne i grekiska och latinska
språket. Vidare framhålles såsom skäl för bibehållande af professuren
i dess nuvarande form, å ena sidan dess betydelse för den klassiska
filologiska universitetslärarekårens rekrytering, å. den andra sidan de
väsentligt större möjligheter, som dess tillvaro i nuvarande form beredde
till att lämpa den akademiska undervisningen i klassiska språk efter
skolbildningen. Med den betydelse, de klassiska studierna numera fått för
vissa andra vetenskapsfack, t. ex. den nytestam.entliga exegesen, tålde
den klassisk-språkliga undervisningsapparaten vid våra universitet icke
någon försvagning och detta dess mindre, ju längre den nya sköld dningen
finge verka. Slutligen pavisar professor Danielsson, att be
hofvet just nu af eu lärostol i ämnet klassisk arkeologi icke gjort sig
särskild^ kännbart. Hittills hade blott ^ en studerande anmält sig att
efter därtill erhållen tillåtelse undergå filosofie kandidatexamen i detta
ämne, som ju i alla händelser inom ramen af den ifrågavarande professuren
kunde representeras af dess nuvarande innehafvare, professor
Wide.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

a) Bland de i universitetsstatuternas § 112 uppräknade hufvudämnen
representeras följande af endast en professor, nämligen astronomi, fysik,
geologi samt mekanik och matematisk fysik. Efter statuternas utfär -

107

dande har för fakulteten tillkommit ett nytt ämne, som bör betraktas
såsom hufvudämne och hvithet endast representeras af en extra ordinarie
professor, nämligen ämnet geografi.

Något hufvudämne, hvars representant icke är professor, finns icke.

Meteorologi är enligt statuternas § 112 visserligen ej hufvudämne;
vid flera tillfällen har dock examen aflagts särskild! i detta ämne, som
är föremål för liflig vetenskaplig verksamhet och har en egen institution.

Yäxtbiologi är en del af botaniken och jämförande anatomi en del
af zoologien.

b) Beträffande ämnet matematik hänvisar sektionen till kungl. brefvet
den 28 April 1899, hvilket bland annat bestämmer, att det nuvarande
läroämnet matematik skall vara i den mening deladt mellan den ordinarie
och den extra ordinarie professuren i matematik, att den enas innehafvare
skall hafva styrkt sin kompetens företrädesvis inom det funktionsteoretiska
området, den andras företrädesvis inom det af algebra
och talteori bestående. Hvilketdera som helst af dessa områden må
vara representeradt af den ordinarie professorn och det andra af den
extra ordinarie. Rätt för sektionen att vid inträffad ledighet i den
ordinarie professuren anmäla den extra ordinarie till uppflyttning med
bibehållande af sitt läroområde stadgas.

För ämnet kemi finnas bestämmelser i kungl. brefvet den 15 September
1905. Innehafvarne af de båda lärostolarne i ämnet skola undervisa,
den ene i allmän och oorganisk kemi, den andre i organisk kemi samt
hvar för sig jämväl i öfrigt vid universitetet vetenskapligt representera
respektive läroområde. Ordinarie professorn är prefekt för den kemiska
institutionen. Beträffande arbetsfördelningen vid examination, ledning
af öfningar och öfrig undervisning skola lärostolarnas innehafvare underkasta
sig de bestämmelser, som kanslern på sektionens förslag framdeles
kan komma att stadfästa. Enahanda befordringsordning, som beträffande
matematiska professurerna angifves.

Enligt kanslersbref den 8 Oktober 1892 examinerar extra ordinarie
professorn i medicinsk-filosofisk examen.

I fråga om botaniken hänvisas till kanslersbref den 8 Augusti 1892
äfvensom den 11 Juli 1883 och den 31 December 1903. Af där förekommande
bestämmelser äro emellertid flertalet ej längre gällande.
Extra 01’dinarie professorn tillkommer att examinera i medicinsk-filosofisk
examen. Dessutom gälla för växtbiologi bestämmelserna i donationsbref
af den 6 November 1896, hvarigenom extra ordinarie professuren
i detta ämne bildades.

Rörande zoologien märkes, att ordinarie professorns undervisnings -

108

skyldighet är endast genom statuternas föreskrifter bestämd. Extra
ordinarie professorns i jämförande anatomi undervisningsskyldighet är
bestämd genom kungl. brefvet den 31 Maj 1889.

Den är närmare ordnad för förste innehafvaren genom kanslersbref
den 16 Januari 1890 och för den nuvarande innehafvaren genom kanslersbref
den 14 September 1893. Föreläsningsskyldigheten inskränkes här
till en årskurs af 25 föreläsningar.

Examinationsskyldigheten är tills vidare ordnad genom kanslersbref
den 22 April 1890. Examinationen i medicinsk-filosofisk examen tillkommer
extra ordinarie professorn.

En förändring i arbetsfördelningen mellan de båda professorerna
i matematik, där för närvarande hela examensbördan hvilar på den
ordinarie professorn, torde böra äga rum. Huru en fördelning af examina
lämpligast bör ske, torde böra bestämmas efter den väntade
examensstadgans tillkomst.

En förändrad fördelning af undervisningen mellan ordinarie professorn
i zoologi och extra ordinarie professorn i jämförande anatomi
är behöflig i den riktningen, att en del af de öfningar, som nu ledas
af den senare, mot minskad föreläsningsskyldighet öfvertages af den
ordinarie professorn, hvarigenom denne bereddes tillfälle att genom sin
undervisning komma i närmare beröring med de studerande, och den
extra ordinarie professorn erhölle någon lättnad i sin undervisningsskyldighet
och finge mera tid att deltaga i ledningen af vetenskapliga
arbeten på den zoologiska institutionen. Huru denna arbetsfördelning
skulle i detalj genomföras, har dock ännu icke varit föremål för behandling
inom sektionen.

I botanik är en sådan arbetsfördelning sedan länge införd. Förändringar
i densamma torde emellertid blifva nödvändiga, ehuru sektionen
ej heller därom för närvarande kan i detalj yttra sig.

Då inom ett ämne två eller flere professurer finnas, bär ingen af
dessa karaktären af en biträdande lärarebefattning, men professurerna
i samma ämne komplettera hvarandra. Alla dessa ämnen äro nämligen
så omfattande, att icke ens alla deras mera väsentliga delar kunna af
en person företrädas. Så väl undervisningen som framför allt den vetenskapliga
verksamheten vid universitetet kräfver därför, att dessa ämnen
äga mer än en representant, åtminstone vid vårt största universitet.

I de fall, där två eller flere professorer finnas vid samma institution,
bör en af dem vara prefekt för hela institutionen, såvida ej densamma
lämpligen bör delas i två eller flere skilda institutioner, hvilket
emellertid icke för närvarande är ifrågasatt för någon af de naturvetenskapliga
institutionerna i Upsala.

109

I de fall, då i ett ämne finnas två eller flere professorer med uttryckligen
stadgad skyldighet att representera olika delar af ämnet, synes
det vara lämpligt, att examinationen åtminstone i fakultetens högsta
examen delades mellan dem så, att hvar och en fick pröfva de examinander,
som företrädesvis ägnat sig åt hans del af ämnet. I öfrigt bör
i hvarje examen endast en professor i hvarje ämne vara examinator.

c) Någon lärarebefattning på stat inom sektionen, som syntes kunna
indragas, funnes icke. Däremot vore förslag väckt, att laboratorsbefattningen
i fysik skulle ombildas till en extra ordinarie professur i praktisk
fysik, men ännu icke inom sektionen behandladt.

Lunds universitet.

Teologiska fakulteten.

a) I universitetsstatuternas § 112 betecknas vissa ämnen såsom hufvudämnen,
nämligen examensämnena i den gamla teologie kandidatexamen.
En dylik beteckning är emellertid främmande för den nya examensstadgan
af år 1903. Endast så till vida existerar en skillnad mellan de olika
examensämnena, att dels i teologie kandidatexamen betyget godkänd är
ovillkorligen erforderligt i vissa ämnen — nya testamentets exegetik,
kyrkohistoria, dogmatik och praktisk teologi — under det examen kan
godkännas med betyget icke godkänd i högst två af de öfriga ämnena
— teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner, gamla testamentets
exegetik samt teologisk etik — hvarjämte symbolik här icke är själfständigt
examensämne; dels är i teologie licentiatexamen ett af ämnena
gamla testamentets exegetik, nya testamentets exegetik, kyrkohistoria,
dogmatik obligatoriskt.

Professorn i kyrkohistoria och symbolik samt professorn i dogmatik
och moralteologi representera ensamma sina läroämnen, den senare i
afseende å ämnet dogmatik.

Representanten för ämnet teologisk encyklopedi och teologiska
prenotioner, hvaraf teologisk encyklopedi i universitetsstatuternas § 112
betecknas som hufvudämne, är icke professor.

Samtliga fakultetens professorer representera läroämnen, hvilka i
§112 betecknas som hufvudämnen.

b) Mellan den ordinarie och den extra ordinarie professorn i exegetisk
teologi har sedan extra ordinarie professurens upprättande 1882
den arbetsfördelning i afseende å undervisning och examination varit
tillämpad, att den ordinarie professorn undervisar och examinerar i nya

testamentets exegetik och den extra ordinarie professorn i gamla testamentets
exegetik.

Likaledes har den extra ordinarie professorn i praktisk teologi och
moralteologi, hvars nuvarande ämnen äfven företrädas, det ena af ordinarie
professorn i dogmatik och moralteologi och det andra af ordinarie
professorn i praktisk teologi, sedan år 1889 undervisat och examinerat
i teologisk etik — enligt gamla stadgan moralteologi — under det professorn
i dogmatik och moralteologi undervisar och examinerar i dogmatik;
därjämte har extra ordinarie professorn sedan år 1894, efter
extra ordinarie professurens ombildning, undervisat och examinerat i ett
eller flera af de till praktiska teologien hörande disciplinerna samt ledt
en del af de praktiska öfningarne och profven. För längre tid tillbaka
förordnades särskilda examinatorer i vissa delar af den praktiska teologien
såsom i kyrkolagfarenhet och folkskolemetodik.

Båda de extra ordinarie professorerna ha emellertid, först sedan
nya examensstadgan trädde i kraft, examinerat äfven i den högre examen,
licentiatexamen — men förut icke i den gamla teologie kandidat- eller
licentiatexamen — och kanslersförordnanden att examinera ha hittills
begärts endast för läsår. Särskilda bestämmelser för arbetsfördelningen
finnas i öfrigt ej.

I fråga om öfriga professurer är en arbetsfördelning för närvarande
icke behöflig.

Båda de extra ordinarie professurerna representera alltså faktiskt
fristående vetenskapliga områden, extra ordinarie professuren i exegetisk
teologi gamla testamentets exegetik och extra ordinarie professuren
i praktisk teologi och moralteologi teologisk etik eller moralteologi,
hvilka ämnen genom den nya examensstadgan blifvit själfständiga examensämnen
i alla teologiska examina; och de kunna följaktligen icke
betraktas såsom blott biträdande lärarebefattningar. Denna anordning
befinnes nödvändig för fakultetens arbete, och detta bestyrkes äfven
däraf, att för icke länge sedan i fakulteten förekommit förslag att förvandla
gamla testamentets exegetik och teologisk etik till själfständiga
professurer.

c) Lärarebefattningar på stat, som synas kunna indragas, finnas icke.
Angående frågan om ombildning af lärarebefattningar hänvisas till det
under föregående moment anförda.

Juridiska fakulteten.

a) Fakulteten utgår därifrån, att begreppet hufvudämne bör fattas
i enlighet med bestämmelserna i § 112 i universitetsstatuterna.

En hvar professor inom fakulteten — ordinarie såväl som extra
ordinarie -— representerar ensam ett eller flere hufvudämnen.

Ämnet internationell privaträtt har icke någon särskild representant
bland fakultetens professorer.

För så vidt något af fakultetens läroämnen skulle kunna betraktas såsom
biämne, finnes i allt fall icke någon professor inom fakulteten, som
representerar endast läroämne, hvilket ej är hufvudämne.

b) Då intet läroämne representeras af mer än en professor, äga de
i detta moment berörda förhållanden ej tillämplighet på juridiska fakulteten.

c) Fakulteten anser, att ingen af fakultetens lärarebefattningar på
stat bör indragas; och synes ej heller fakulteten ombildning af någon
lärarebefattning för närvarande böra ifrågakomma.

Medicinska fakulteten.

a) Universitetsstatuternas § 112 har genom senare förordningar
modifierats så, att för närvarande hufvudämnena eller, såsom fakulteten
skulle vilja uttrycka det, examensämnena äro följande: anatomi, histologi,
fysiologi, medicinsk kemi, farmakologi, allmän patologi, medicinens historia,
medicin, pediatrik, kirurgi, oftalmiatrik, obstetrik och gynekologi, patologisk
anatomi, rätts- och statsmedicin. Af dessa representeras anatomi,
histologi, fysiologi, medicinsk kemi, allmän patologi, medicin, pediatrik,
kirurgi och oftalmiatrik samt obstetrik och gynekologi hvart och ett ensamt
af sin ordinarie eller extra ordinarie professor, så ock farmakologi, hvilket
ämne först från och med detta år har egen representant, som för närvarande
(d. v. s. då fakultetens yttrande afgafs) är under tillsättning. Ämnena
patologisk anatomi samt rätts- och statsmedicin representeras båda af ordinarie
professorn i dessa ämnen. Medicinens historia har ingen representant
inom fakulteten, utan extra ordinarie professorn i allmän patologi,
bakteriologi och allmän hälsovård examinerar för närvarande i ämnet.

Hufvudämne eller examensämne, hvars representant icke är professor,
finnes icke inom fakulteten.

Ämnena bakteriologi och allmän hälsovård representeras af extra
ordinarie professorn i allmän patologi m. m., men i dessa ämnen meddelas
icke någon undervisning, liksom icke heller i ämnena neurologi
och syfilidologi, hvilka icke här hafva någon representant. I sammanhang
härmed ville fakulteten påpeka, att den kliniska undervisningen i
psykiatri bestrides af öfverläkaren vid Lunds hospital mot ett i universitetets
stat uppfördt arfvode af 1,500 kronor, men att nuvarande öfverläkaren
icke är ledamot af fakulteten.

112

b) Fakulteten hänvisar till Kungl. Maj:ts bestämmelser

l:o rörande den anatomiska ämnesgruppen af den 13 April 1905,
hvarigenom förordnas, att ordinarie professorn i anatomi, hvilken tillika
skall vara föreståndare för den anatomiska institutionen, skall vara
skyldig uppehålla undervisningen i examensämnet histologi äfvensom
tentera och examinera i samma ämne, samt att innehafvaren af extra
ordinarie professorsbefattningen i anatomi och histologi, hvilken professur
hädanefter skall benämnas extra ordinarie professur i anatomi,
skall vara skyldig uppehålla undervisningen i examensämnet anatomi
äfvensom tentera och examinera i sist berörda examensämne.

2:o rörande den patologiska ämnesgruppen af den 26 Maj 1899, i
hvilken fastställes, att ordinarie professorn är föreståndare för hela patologiska
institutionen, att, då ordinarie professuren blifvit ledig, fakulteten
äger rätt att anmäla extra ordinarie professorn till erhållande af
förenämnda ämbete med bibehållande af de läroämnen han förut innehaft,
samt att, därest med anledning af sådan anmälan extra ordinarie
professorn utnämnes till ordinarie, den extra ordinarie professuren skall
tillsättas i de ämnen, som förut varit med den ordinarie förenade.

Den kliniska institutionen är förlagd till Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund, och de nu gällande bestämmelserna återfinnas i
Kungl. Maj:ts förändrade reglemente för dessa sjukvårdsinrättningar den
3 Maj 1901, hvaraf framgår, att de fem kliniska professurerna äro bundna
hvar och en vid sin öfverläkaretjänst vid motsvarande afdelning å
sjukhuset.

Ingen extra ordinarie professur har karaktär af biträdande lärarebefattning,
och alla extra ordinarie professurer representera ett fristående
undervisnings- och examensämne.

c) Sedan fakulteten 1905 föreslagit indragning af den förut befintliga
laboratorsbefattningen i experimentell fysiologi och dess ombildning
till en extra ordinarie professur i farmakologi och år 1906 detta
förslag bifallits, har fakulteten ingen lärarebefattning på stat, som synes
kunna indragas eller böra ombildas.

Humanistiska sektionen.

a) De ordinarie professurerna i teoretisk filosofi, i praktisk filosofi,
i estetik med litteratur- och konsthistoria, i historia, i nordiska språk,
i tyska språket, i romanska språk, i österländska språk och de extra
ordinarie professurerna i statskunskap och statistik, i engelska språket,
i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning och i geografi

113

representera för närvarande ensamma sådant hufvudämne, som i universitetsstatuternas
§ 112 omförmäles. Af de i denna § omnämnda hufvudämnen
är slaviska språk det enda, som vid Lunds universitet icke är
på något sätt representerad!.

b) För förhållandet mellan den för närvarande ordinarie professuren
i tyska språket och den för närvarande extra ordinarie professuren i
engelska språket hänvisas till bestämmelserna i kungl. brefvet den 27
November 1903. Af detta framgår, att sektionen äger liknande rätt att
vid inträffad ledighet i den ordinarie professuren anmäla den extra
ordinarie professorn till erhållande af densamma med bibehållande af
sitt läroämne, som tillkommer medicinska fakulteten i Lund med hänsyn
till den patologiska ämnesgruppen.

För extra ordinarie professuren i klassiska språk i dess förhållande
till respektive professurerna i grekiska språket och litteraturen och i
romersk vältalighet och poesi, äro numera, sedan ämnet latin borttagits
ur teologisk-filosofisk examen, inga särskilda bestämmelser gällande.
Rörande föreståndarskapet för seminarierna för filosofi och för klassiska
språk gäller den bestämmelse, att detta föreståndarskap för hvarje läsår
alternerar mellan de respektive ordinarie professurerna.

Någon bestämdare arbetsfördelning mellan extra ordinarie professuren
i klassiska språk och professurerna i grekiska språket och litteraturen
och i romersk vältalighet och poesi har hittills icke varit ifrågasatt;
beträffande önskvärdheten häraf torde spörsmålet därom enligt
sektionens uppfattning böra behandlas i sammanhang med en eventuell
omreglering af tjänsten.

Ingen af sektionens extra ordinarie professurer har karaktären af
biträdande befattning; extra ordinarie professuren i klassiska språk
representerar icke något mera fristående område af sin vetenskap, utan
i allmänhet klassisk filologi, hvilket otvifvelaktigt är eu uppgift likartad
med de ordinarie professurernas.

c) Ingen af de vid sektionen fästade lärarebefattningarne anses af
sektionen kunna indragas. Beträffande en ombildning af extra ordinarie
professuren i klassiska språk är denna fråga enligt sektionens mening
af den natur, att den ej gärna kan till ingående behandling företagas
annat än i samband med en eventuellt inträffande ledighet i denna
professur.

Matematisk-natui • t vetenskapliga sekti onen.

a) Professorerna i matematik, astronomi och kemi representera ensamma
de liknämnda hufvudämnena, extra ordinarie professorn i geologi

114

och mineralogi representerar ensam hufvudämnet geologi med mineralogi;
hufvudämnet fysik representeras f. n. ensamt af extra ordinarie professorn
i fysik, hufvudämnet mekanik f. n. ensamt af ordinarie professorn
i fysik, hvarvid sektionen särskildt hänvisar till kungl. brefvet
den 30 November 1900.

Intet hufvudämne finnes, som ej representeras af professor.

Ingen professor representerar läroämne, som ej är hufvudämne.

b) De båda professurernas i zoologi förhållande till hvarandra är
bestämdt genom kungl. brefvet den 31 December 1904. Detta stadgar, att
den ene professorn skall undervisa i allmän zoologi och systematik med
embryologi och djurgeografi, den andre i jämförande anatomi med histologi
och allmän fysiologi, samt hvar och eu förvalta sin afdelning af
samlingarne. Ordinarie professorn har öfverinseende öfver institutionens
alla afdelningar, förvaltar läsesamlingen och ordnar de studerandes själfständiga
arbeten å institutionen samt förrättar, där ej annorlunda bestämmes,
examinationen i zoologi. Extra ordinarie professorn skall deltaga
i vården af preparatsamlingen och undervisningsmaterielen. . Materialanslaget
kan delas mellan de båda professorerna. Tillsättningsförfarandet
är detsamma, som beträffande den patologiska ämnesgruppen
i Lund stadgats.

I ett särskildt anförande motiverar professor Bergendal, hvarför
förslag om delning af examinationen i zoologi ej framställts, och skälen
hvarför det ej heller vore möjligt att dela zologiska institutionen i
tvenne under skilda prefekter stående institutioner. Då professor Beigendal
likväl uttalat och biträdt den meningen, att extra ordinarie professuren
i zoologi ej borde sägas vara eu biträdande lärarebefattning,
hade detta skett dels med hänsyn till bestämmelserna vid uppstående
ledighet, dels och hufvudsakligen därföre, att han förmenade, att vid
den lärarebefattningen borde samma utveckling _ försiggå, som_ redan
skett i botaniken, och sålunda en vidgad undervisning i zoologi meddelas
och att framdeles, då sådan undervisning i vidsträcktare grad
förekommit, den läraren borde i licentiatexamen sköta examinationen i
den fysiologiska delen af zoologien.

De båda professurernas i botanik förhållande till hvarandra är bestämdt
genom kungl. brefvet den 8 Mars 1895, som ålägger den ene af
de båda fast aflönade lärarne i ämnet att bestrida undervisningen i systematisk
botanik och den andre i fysiologisk botanik samt dem emellan
uppdelar institutionens byggnader och anslag; ordinarie professorn skall
vara direktor för hela institutionen och förrätta all examination. Eu
befordringsordning liknande den, som för den patologiska ämnesgruppen

115

här anförts, bestämmas; vidare gälla härom kanslersbref den 13 Mars
1900 med bestämmelse, att i filosofie licentiatexamen extra ordinarie
professorn skall examinera i de delar af botaniken, som tillhöra hans undervisning,
samt af kanslern utfärdad instruktion af den 23 November 1904.

I detta afseende ville professor Murbeck bl. a. hafva anfördt, dels
att den extra ordinarie professorn, när han såsom för närvarande är
lärare i systematisk botanik, då vore föreståndare för den botaniska
trädgården med växthusen och samtliga herbarierna, således för en af
universitetets största institutioner, hvars skötsel kräfde ett synnerligen
drygt arbete, dels också den omständigheten, att, ehuru han har skyldighet
att examinera blott i licentiatexamen, han, alltsedan den ofvannämnda
arbetsfördelningen kom till stånd, anstälde tentamina i sin halfva
af ämnet botanik äfven för kandidatexamen. Den extra ordinarie professorn
i botanik kunde således i realiteten anses i alla afseenden »fylla
eu uppgift likartad med en ordinaries». I fall den föreslagna ämbetsexamen
skulle komma till stånd, torde det blifva nödvändigt, att den
extra ordinarie professorn i botanik finge skyldighet att examinera äfven
i denna och väl då äfven i kandidatexamen, hvarvid han, när man bortsåge
från konsistoriegöromålen, äfven rent formellt taget blefve med
hänsyn till skyldigheterna fullt likstäld med den ordinarie.

De båda professorernas i fysik inbördes förhållande regleras af
kungl. brefvet den 30 November 1900, af hvilket framgår, att den ene professorn
åligger att undervisa och examinera i mekanik och matematisk
fysik. Den andre professorn, hvilken tillika skall vara föreståndare för
den fysiska institutionen, åligger att leda de fysiska laborationerna samt
undervisa och examinera i fysikens öfriga delar. För den extra ordinarie
professorns befordran till ordinarie gälla äfven här liknande bestämmelser
som för den patologiska ämnesgruppen.

Arbetsfördelning mellan professurer i samma ämne är, såsom af
citerade stadgar framgår, redan genomförd.

Såsom af de citerade stadgarne framgår, har ingen af de extra
ordinarie professurerna karaktären af biträdande lärarebefattning, utan
representera samtliga mera fristående områden af ifrågavarande vetenskap.

c) Sektionen finner icke, att någon af de vid sektionen fogade lärarebefattningarne
på stat bör indragas eller för närvarande ombildas.

Härvid ville professor Bergendal hafva anfördt, att han ansåge
lärarebefattningen i entomologi böra inom en icke aflägsen framtid begäras
på ordinarie stat, hvarmed äfven syntes böra följa annan förändring
eller ombildning af densamma.

116

Professor Chariter ville hafva antecknadt, att han ansåge professurerna
i fysik böra bestämdt åtskiljas.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

a) Af de i § 56 af institutets stadgar upptagna hufvudämnena representeras
hvart och ett af ämnena anatomi, fysiologi, rätts- och statsmedicin
samt hygien af en ordinarie professor och hvart och ett af
ämnena histologi, farmakologi och oftalmiatrik af en extra ordinarie
professor. I ämnet medicinens historia, hvari undervisningsskyldighet
icke åligger någon af institutets lärare, uppehälles examinationen af extra
ordinarie professorn i patologisk anatomi, som inträdt i samma åligganden,
hvilka förut tillkommo adjunkten i sistnämnda ämne. Genom lärarekollegiets
beslut den 7 Februari 1876 uppdrogs åt dåvarande adjunkten i patologisk
anatomi att förestå tentamina och examina i medicinens historia,
och synes annan bestämmelse i detta afseende icke hafva meddelats.

Vid Karolinska institutet finnes icke något hufvudämne, hvars representant
icke är professor, ej heller någon professor, som representerar
läroämne, hvilket ej är hufvudämne.

b) Hvart och ett af följande läroämnen representeras vid institutet
af mer än en professor:

l:o Medicinsk kemi. Ordinarie professorn är examinator (institutets
stadgar § 69) och institutionsföreståndare (§ 83 mom. 1 och 2) samt deltager
i ledningen af de studerandes vetenskapliga öfningar. Extra
ordinarie professorn har enligt bestämmelse i kungl. brefvet den 28 Mars
1879 sig ålagd ledningen af de studerandes praktiska öfningar i medicinsk
kemi och bär af denna anledning jämlikt medgifvande i samma
kungl. bref af kanslern fått sig beviljad den 12 Maj 1879 fullständig
befrielse från den honom enligt § 63 af institutets stadgar åliggande
föreläsningsskyldighet, och den 2 oktober 1885, sedan en amanuens blivit
anställd vid kemiska laboratoriet, inskränkning i föreläsningsskyldigheten
till två timmar i veckan.

2:o Patologi och patologisk anatomi. Den ordinarie professorn förestår
den patologisk-anatomiska institutionen, examinerar i medicine
licentiatexamen och uppehåller den del af undervisningen i ämnet, som
afser förberedelse till denna examen. Extra ordinarie professorn är
examinator i medicine kandidatexamen och handhafver undervisningen
för dem, som ämna aflägga sistnämnda examen. Denna arbetsfördelning,
om hvilken någon särskild föreskrift ej veterligen meddelats, öfverensstämmer
med de förhållanden, som enligt lärarekollegiets skrivelser

117

till kanslern den 1 November 1877 och den 4 Februari 1879 voro rådande
före adjunkturens i patologisk anatomi ombildning till extra ordinarie
professur (§§ 63, 69, 83).

3:o Medicin. Ordinarie professorn är examinator och förvaltar anslaget
till medicinska kliniken. Ordinarie och extra ordinarie professorn
hafva enahanda undervisningsskyldighet och uppehålla densamma turvis,
hvardera vid sin särskilda afdelning af Serafimerlasarettets medicinska
klinik (§§ 58, 59, 69, 83).

4:o Nervpatologi. Examinationen i ämnet tillhör professorn i medicin,
men undervisningen å den neurologiska kliniken å Ser afimerl asar ettet
åligger innehafvare!! af P. EL Malmstens professur i nervsjukdomar,
som jämväl förvaltar anslaget till kliniken (§ 59 samt examensstadgan
§ 9 mom. 2 a).

5:o Syfilidologi. Examinationen tillhör professorn i medicin. Extra
ordinarie professorn i syfilidologi uppehåller undervisningen vid den
syfilidologiska kliniken å sjukhuset Sfi Göran (§§ 58, 59 samt examensstadgan
§ 9 mom 2 a).

6:o Psykiatri. Examinationen tillhör professorn i medicin. Extra
ordinarie professorn i psykiatri förestår undervisningen vid den psykiatriska
kliniken å Stockholms hospital för sinnessjuka (§§ 58, 59 samt
kungl. brefvet den 26 Januari 1883).

7:o Kirurgi. Ordinarie professorn är examinator och förvaltar anslaget
till kirurgiska kliniken. Undervisningen är mellan honom och
extra ordinarie professorn, hvilka förestå hvar sin afdelning af Serafimerlasarettets
kirurgiska klinik, fördelad på samma sätt som mellan den
ordinarie och extra ordinarie professorn i medicin. (§§ 58, 59, 69, 83).

8:o Pediatrik. Ordinarie professorn i ämnet är examinator och omhänderhafver
anslaget till den pediatriska polikliniken samt förestår
kliniken å Allmänna barnhuset. Extra ordinarie professorn har klinik
å Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn och alternerar i
undervisningen med ordinarie professorn med enahanda undervisningsskyldighet
som denne. (§§ 58, 59, 69, 83; kungl. brefvet den 2 April
1845 och reglementet för Allmänna barnhuset, Svensk författningssamling
1856, n:o 76).

9:o Obstetrik och gynekologi. Ordinarie professorn är examinator
samt föreståndare för Allmänna barnbördshuset och för gynekologiska
kliniken å Sabbatsbergs sjukhus. Extra ordinarie professorn förestår
gynekologiska kliniken å Serafimerlasarettet. Båda professorerna hafva
samma undervisningsskyldighet, och fortgår undervisningen samtidigt
vid båda de gynekologiska klinikerna, hvaremot de båda professorerna

118

Sakkunniges

organisa tionsförslag.

turvis uppehålla undervisningen vid den obstetriska kliniken å Allmänna
barnbördshuset (§§ 58, 59, 69, 83).

c) Lärarekollegiet har i skrifvelse till kanslern den 30 Maj 1902
angående förslag till ändringar i lönestaten förklarat, »att institutet ej
kan undvara någon af sina nuvarande lärareplatser och att följaktligen
ingen lärareplats kan vid uppgörande af ny stat indragas».

Förslag angående förstärkande af undervisningen i otiatri, rhinologi
och laryngoskopi och i sammanhang därmed äfven angående ombildning
af lärarebefattningen i dessa ämnen är för närvarande under behandling
i lärarekollegiet, som emellertid ännu ej fattat beslut i anledning
af detta förslag.

I detta sammanhang torde böra erinras därom, att, sedan dessa
upplysningar meddelades, Kungl. Maj:t utfärdat ny stadga angående
medicinska examina den 28 Juni 1907. Genom denna hafva bland annat
förändringar i vissa läroämnens ställning inträdt. I medicine kandidatexamen
har medicinens historia upphört att vara examensämne. I medicine
licentiatexamen hafva ämnena psykiatri, syfilidologi och hygien erhållit
större själfständighet än hittills, i det att den i dem gifna undervisning
skall afslutas med förhör, hvaröfver graderadt betyg skall gifvas
och å betyget upptagas. ___________

Den här åvägabragta utredningen lämnar en klar bild beträffande
den extra ordinarie professorsinstitutionens nuvarande ställning till universitetsverksamheten
inom såväl undervisningens som examinationens
områden. Den synes oss tala ett kraftigt och otvetydigt språk om den
omvandling, denna institution sedan 1877 undergått. Det är endast i
ett fåtal fall, som extra ordinarie professurer i den dag som är hufvudsakligen
bibehållit den karaktär, som man 1877 afsåg. Bortser man
från konsistoriegöromålen, kan man säga, att den gräns, man då ville
uppdraga mellan extra ordinarie och ordinarie professurer, numera i ett
stort antal fall är helt utplånad och i flertalet öfriga blifvit i hög grad
förskjuten i den riktning, att de förstnämnda befattningarnes uppgift
och ansvar i påfallande grad vidgats och fördjupats.

När man söker erhålla eu öfversikt öfver den stora mängd skiftningar,
som sålunda uppstått i de extra ordinarie professurernas ställning
till sina läroämnen, synes det väl befogadt att taga särskild hänsyn till
deras ställning beträffande examinationen i ämnet. Universiteten äro
ju icke blott härdar för vetenskaplig forskning, utan äfven anstalter för
''utbildande af de män, samhället behöfver i vissa olika funktioner. Den
vetenskapliga forskningens kraf — egenartade som de kunna vara för

119

olika vetenskaper — äro lika oeftergifliga för hvarje forskare i en
vetenskap, oberoende af den yttre ställning han intager, och det är
därför med full rätt, som universitetsstafruterna ej veta af någon gradskillnad
i vetenskapliga kompetensfordringar för olika slags professorsplatser.
För en professors af ämbetet betingade ställning till sin vetenskap
såsom läroämne utgör däremot hans ställning till examinationen
tvifvelsutan till en viss grad en exponent.

I detta hänseende är till eu början att märka, hurusom en del
extra ordinarie professorer ensamma representera ordinarie examensämne.
Dessa professorer intaga äfven i förhållande till undervisningen
en ställning, som i intet skiljer sig från en ordinarie professors, och
det kan ej gärna råda något tvifvel, att de böra äfven i yttre afseende
likställas med en sådan.

A andra sidan finnes ett antal professorer, som med samma visshet
kunna sägas icke representera ordinarie examensämne; antingen så, att
i det ämne de företräda examen endast efter särskildt tillstånd kan
aflägga^; eller ock så, att deras uppgift hufvudsakligen eller uteslutande
är begränsad till medverkan vid undervisningen i ämne, hvars art eller
omfång påkalla undervisning af mer än en lärare, utan att examination
i ämnet åligger mer en den ene af dem.

Emellan dessa båda grupper finnes ytterligare en kategori af extra
ordinarie professorer, hvilka i regel under nuvarande förhållanden i
större eller mindre omfattning dela examinationsbördan i ämnet med eu
ordinarie professor.

Det ligger under dessa förhållanden nära till hands att söka lösa
frågan om de extra ordinarie professorernas framtida ställning inom
universitetsorganisationen på grundvalen af tre lönegrupper med här
skisserade omfattning. Sakkunnige hafva ock gjort ett allvarligt försök
i denna riktning. De tänkta lönegrupperna skulle då omfatta:

I) Första gruppen:

vid Upsala universitet: samtliga ordinarie professurer jämte följande
extra ordinarie: i dogmatik och moralteologi, i exegetik, i speciell privaträtt,
i juridisk encyklopedi, romersk rätt och internationell privaträtt,
i processrätt, i pediatrik och praktisk medicin, i allmän och experimentell
farmakodynamik samt farmakognosi, i oftalmiatrik, i anatomi (med
examinationsskyldighet för innehafvaren), i psykiatri, i sanskrit med
jämförande indoeuropeisk språkforskning, i slaviska språk, i geografi
och i tyska;

vid Lunds universitet: likaledes samtliga ordinarie professurer samt
följande extra ordinarie: i exegetisk teologi, i praktisk teologi och

120

moralteologi, i speciell privaträtt, i romersk rätt och rättshistoria, i
pediatrik och praktisk medicin, i obstetrik och gynekologi, i oftalmiatrik,
i farmakologi, i anatomi, i statskunskap och statistik, i sanskrit med
jämförande indoeuropeisk språkforskning, i geografi, i engelska språket,
i geologi och mineralogi och i fysik;

vid Karolinska institutet: samtliga ordinarie professurer utom professuren
i nervsjukdomar; därjämte följande extra ordinarie: i oftalmiatrik,
i farmakodynamik och farmakognosi, i histologi, i syfilidologi
och i psykiatri.

II) Andra gruppen (hvarmed åsyftas de professurer, som, enligt
hvad ofvan är utredt, intaga eu mellanställning):

vid Upsala universitet: extra ordinarie professurerna i historia, i
svenska språket, i klassiska språk, i matematik, i jämförande anatomi,
i botanik och i analytisk kemi;

vid Lunds universitet: extra ordinarie professurerna i allmän patologi,
bakteriologi och allmän hälsovård, i historia, i botanik och i zoologi;

vid Karolinska institutet: extra ordinarie professuren i patologisk
anatomi.

III) Tredje gruppen:

vid Upsala universitet: extra ordinarie professurerna i praktisk

teologi, i anatomi (innehafvaren har undervisningsskyldighet som prosektor),
i medicinsk och fysiologisk kemi, i finsk-ugrisk språkforskning,
i meteorologi och i växtbiologi;

vid Lunds universitet: extra ordinarie professuren i klassiska språk;

vid Karolinska institutet: professuren i nervsjukdomar samt extra
ordinarie professurerna i medicin, i pediatrik, i kirurgi, i kemi och
farmaci samt i obstetrik och gynekologi.

Eu sådan lösning har emellertid vid en mera ingående be handling

af spörsmålet erbjudit stora svårigheter. Det visar sig
nämligen, att de bestämmelser, på hvilka den såsom grupp II uppförda
professorskategoriens deltagande i examinationen hvilar, äro af
mycket skiftande natur. I vissa fall är det ett kungligt bref, som
eu gång för alla reglerar fördelningen, i andra ett kanslersbref med
bestämmelser »tills vidare», i ännu andra ett årligen förnyadt kanslersförordnande;
slutligen anges anordningen inom några ämnen vara behöflig
eller önskvärd, om ock ännu ej genomförd. Härtill kommer, att
vid de båda universiteten i ifrågavarande hänseende förefinnas betydande
såväl formella som reella skiljaktigheter beträffande lärareplatser
i samma eller motsvarande ämnen. Hvar man än väljer att sätta

gränsen mellan denna kategori af professorer och dem, som skulle till -

121

höra den första (ekonomiskt bäst situerade) lönegruppen, skulle en viss
godtycklighet och uppenbara inkonsekvenser ej kunna undvikas.

Detta är dock icke den allvarsammaste invändning, som skulle
kunna göras mot den antydda grupperingen. Ännu betänkligare synes
vara, att en uppdelning af denna art aldrig skulle kunna få karaktären
af en definitiv organisation. Hela den extra ordinarie professorsinstitutionens
historia visar hän på en af vetenskapernas egen utveckling betingad
omändring af dessa mellangruppens professurer i riktning af större
själfständighet. Denna omändring är i fråga om vissa ämnen redan fullt
genomförd, i det den nya vetenskapsgren, om hvilken fråga då vanligen är,
redan såsom själfständigt undervisnings- och examensämne tillerkänts
en jämnbördig ställning gentemot den eller de discipliner, ur hvilka den
en gång framvuxit. Genomläser man med uppmärksamhet den lämnade
utredningen rörande professorsbefattningarnes nuvarande ställning, lärer
man ej kunna undgå att förmärka, hurusom denna differentieringsprocess
långt ifrån öfverallt har nått sin afslutning. Härmed skall
visserligen hvarken vara sagdt, att utvecklingen hittills har förhållit
sig, eller att den för framtiden kommer att förhålla sig lika för alla
vetenskaper. Det är väl möjligt, att den icke öfverallt kommer att
medföra en uppdelning i olika läroområden. Med ej ringa visshet synes
dock kunna förutsägas, att den kommer att leda därhän, att, där två
lärarebefattningar finnas inom ett och samma ämne, desamma i regel
komma att, där detta ej redan skett, till hvarandra intaga en alltmer
sidoordnad ställning. En organisationsplan, som blott toge hänsyn till
de nu existerande förhållandena, skulle tvifvelsutan mycket snart dokumentera
sin provisoriska karaktär, och universitetens organisation på
nytt visa sig behäftad med oegentligheter af enahanda art, som för
närvarande påkalla en omreglering. Och särskildt inom filosofiska
fakulteten, där denna fråga har sin största räckvidd, tyder åtskilligt
hän på, att en sådan utveckling ej kommer att tillhöra en aflägsen
framtid. Att den inom några läroämnen anges blott såsom påtänkt
eller önskvärd, lärer väl hufvudsakligen bero på förhållanden af mera
tillfällig natur, bland hvilka det förestående utfärdandet af ny stadga
för de filosofiska examina torde intaga främsta rummet.

Ännu en sak förtjänar att i detta sammanhang framhållas. Det är till
en viss grad karaktäristiskt för de nu rådande förhållandena, att man, såsom
tidigare redan framhållits, i mycket stor utsträckning ansett sig böra komplettera
de allmänna bestämmelserna om ordinarie och extra ordinarie
professorers inbördes förhållande med föreskrifter om rätt för fakultet
eller sektion att vid inträffad ledighet i vissa ordinarie professurer

122

föreslå uppflyttning af viss extra ordinarie professor till den lediga befattningen
med bibehållande af eget undervisningsämne. Man tager
knappast fel, om man antager, att dessa bestämmelser till ej ringa del
tillkommit i afsikt att något utjämna en olikhet i förmåner, som befunnits
ej längre hafva sin behöriga motsvarighet i olika ämbetsskyldigheter.
Dessa föreskrifter äro successive införda genom särskilda
bestämmelser vid sidan om statuterna och utgöra, ehuru de med hänsyn
till det formella tillvägagåendet vid uppflyttningen hänvisa till statuternas
bestämmelser om tillsättande genom kallelse, i verkligheten stadganden
af undantagsnatur. Skulle den ifrågasatta mellankategorien af
professurer uppställas såsom en särskild lönegrupp, då vore knappt
annat möjligt än att till en allmän bestämmelse om uppflyttningsrätt
vid ledighet i motsvarande professur inom första lönegruppen sammanföra
flertalet af dessa nu gällande och med hvarandra rätt likartade
specialbestämmelser. Detta åter skulle leda till en särskild befordringsordning
för denna lönegrupp af professorer — onekligen redan i och
för sig en föga tilltalande anordning.

Hvad här anförts såsom talande mot uppställandet af den ifrågavarande
mellersta lönegruppen af professurer utgör lika många skäl
för att äfven jämnställa dessa professorsbefattningar i ekonomiskt afseende
med de ordinarie professurerna. Gränsen mellan de båda på sådant
sätt uppstående lönegrupperna, skulle då betingas af examination i
ordinarie examensämne och blefve mera klar och tydlig, befordringsordningen
erbjöde ej i samma grad svårigheter, och organisationen
blefve tillräckligt rymlig för att kunna i sig upptaga de förändringar,
som af den vetenskapliga utvecklingen nu eller framdeles nödvändiggöras.

Visserligen saknas icke svårigheter äfven vid denna gruppering, och
smärre godtyckligheter lära icke kunna undvikas. Till ej ringa grad
bero de därpå, att examensväsendet inom filosofiska fakulteten just nu
befinner sig i ett öfvergångsskede. 1 detta afseende förtjänar särskildt
påpekas, att de förberedande, till filosofiska fakulteten förlagda examina
för blifvande juris och medicine studerande nyligen blifvit afskaffande,
hvarigenom vissa professorers examinationsskyldighet bortfaller eller
väsentligt reduceras. Sakkunnige hafva emellertid trott sig äga grund
för det antagandet, att i och med den nya examensordningens fastställande
för den filosofiska fakulteten dessa professorer komma att
tagas i anspråk för andra examinationsuppgifter. I fall, där en fördelning
af examinationen ännu ej är genomförd, men angifvits såsom ifrågasatt
och önskvärd, hafva vi nödgats utgå från antagandet, att en sådan

128

fördelning snart skall blifva en verklighet. Och slutligen förutsattes,
att fördelningen af examinationen såväl i dessa senare fall som i de
fall, där den hittills visserligen bestått men haft en mera provisorisk karaktär,
genom den nya organisationen skulle erhålla en mera definitiv beskaffenhet.
Varder sakkunniges förslag remitteradt till högskolorna,
torde för öfrigt fakulteter och sektioner icke underlåta att framställa
eventuellt erforderliga kompletterings- eller ändringsförslag.

Någon anledning att antaga, det en ändring af de i den lägre
lönegruppen upptagna professurerna till professurer med examination i
ordinarie examensämne skulle vara förestående, lämnas ej af de inkomna
yttrandena. Skulle i något särskilt fall behof af en sådan
ändring i framtiden yppa sig, skall ändringen gifvetvis komma att bero
på statsmakternas särskilda pröfning. För någon tvekan om den lönegrupp,
till hvilken en professur bör höra, lämnar det föreslagna systemet
i hvarje fall ringa plats.

I betraktande af hvad som kan anses under nuvarande prisförhållanden
vara den minsta lön, som bör utgå till en universitetsprofessor,
anse vi att skillnaden mellan högst och lägst aflönade professurer skäligen
icke bör öfverstiga 1,000 kronor. Från denna utgångspunkt hafva
vi vid den först företagna utredningen på grundvalen af tre lönegrupper
tänkt oss en fallande löneskala med 500 kronors skillnad mellan såväl
första och andra som mellan andra och tredje gruppen. Under sådan
förutsättning blifver ock skillnaden i totalkostnaden mellan ett organisationsförslag
på grundlaget af 3 eller 2 lönegrupper ej synnerligen betydande.
Den uppgår för alla tre här ifrågakommande högskolor tillsammans
till 6,000 kronor. I betraktande af de enligt vår mening
betydande organisatoriska fördelar, det sist anförda alternativet erbjuder,
tyckes oss denna ringa skillnad i kostnad icke kunna komma i betraktande
som skäl mot dess antagande.

Det skulle mot här anlagda synpunkter kunna anmärkas, att hänsyn
tagits uteslutande till, huruvida ordinarie examination äger rum,
men ej till det olika omfång, i hvilken denna skyldighet inom olika
ämnen tages i anspråk. Att en sådan olikhet förekommer, är nogsamt
bekant; den betingas såväl af den utsträckning, i hvilken ämnet fordras
för olika anställningar, som ock af den grad, i hvilken detsamma genom
de studerandes fria val gör sig gällande. Så t. ex. äro de juridiska
ämnen, som ingå i ämbetsexamina, särdeles kräfvande på grund af det
stora antalet examinander, liksom inom den filosofiska fakulteten de
moderna språken, de nordiska språken, matematik, fysik, kemi o. s. v. —
Fn gradering af professurerna efter omfattningen af examensarbetet lärer

124

icke desto mindre ej kunna på allvar ifrågasättas. Icke blott skulle
ett mycket stort antal sådana grader då kunna uppstå; man måste ock
taga hänsyn till, att examensbördan i samma ämne vid de olika universiteten
kan vara högst olika. Erfarenheten lär äfven, att växlingarna
beträffande samma ämne vid ett och samma universitet kunna vid olika
tider, ej minst på grund af personliga förhållanden, visa sig betydliga.

Vidare skulle kunna göras gällande, att äfven annat professor
åliggande arbete än examination kunde förtjäna afseende vid lönegruppernas
uppställande. Då de allmänna administrativa skyldigheterna
i fakultet, konsistorier och plenarförsamling enligt det af oss framlagda
förslaget till universitetsstatuter skulle vara principiellt lika för alla
professorer, behöfver emellertid ingen hänsyn i detta afseende tagas
till dem.

Annorlunda ställer det sig visserligen med den vissa professorer
tillkommande skyldigheten att vara föreståndare för vetenskaplig inrättning.
Onekligt är ock, att särskilt beträffande de större institutionerna
detta uppdrag medför så mycket arbete och ansvar, att en
ersättning särskildt härför med fog kunde ifrågasättas. Då emellertid
i de nuvarande aflöningsförhållandena intet principiellt afseende är taget
till denna skyldighet, utan ordinarie professor uppbär samma lön, vare
sig han är sådan föreståndare eller icke, då vidare ett hänsynstagande
härvidlag skulle inom olika fakulteter skapa olika aflöningsförhållanden,
och då slutligen de yttranden, som i denna riktning framkommit knappast
torde kunna anses uppbäras af någon starkare opinion vid universiteten,
hafva vi ej ansett oss vid uppgörandet af vårt förslag till lönegrupper
och lönesatser böra taga hänsyn till åligganden af ifrågavarande
art. Detta så mycket hellre, som § 140 i det af oss afgifna förslaget
till universitetsstatuter utgår från möjligheten af en något större rörlighet
i detta uppdrag för vissa fall än under rådande förhållanden, då
det för flertalet institutioner beror på själfskrifvenhet.

Hvad ändtligen den med professorsbefattningarna förbundna undervisningsskyldigheten
vidkommer, så synes det knappt behöfligt mer än
att för fullständighetens skull påpeka, huru litet denna undervisnings
vare sig art eller omfång ägnar sig såsom indelningsgrund för professorsbefattningarna.
Bortsedt från svårigheten att i sådana afseende!!
finna någon objektiv och någorlunda konstant norm för bedömandet, är
det uppenbart, att skiftningarna härvidlag — äfven om man blott tager
hänsyn till en viss bestämd tidpunkt — äro och på grund af vetenskapernas
olika natur måste vara så talrika, att redan därför en sådan
synpunkt blir föga upplysande.

125

Någon anledning att i titulaturen göra skillnad mellan professorer
i de båda lönegrupperna lärer icke förefinnas, då någon gradskillnad i
den vetenskapliga kompetensen för framtiden lika litet som hittills
blifvit ifrågasatt. Båda gruppernas lärarebefattningar torde böra utan
vidare tillägg benämnas professurer. Löneförmånerna, som ju för öfrigt
framgå af universitetens stat, måste uppenbarligen vid ledigförklarandet
anges och å fullmakten upptagas.

På anförda grunder föreslå vi:

att professurerna uppdelas i tvenne lönegrupper, den ena
omfattande högre aflönade professurer med examination i
ordinarie examensämne, den andra omfattande lägre aflönade
professurer utan sådan examination;

att skillnaden i aflöning mellan dessa grupper sättes till
högst 1,000 kronor: samt

att innehafvare af professor sämbete utan hänsyn till lönegrupp
benämnes professor.

Till hvilken gruppering af nuvarande ordinarie och extra ordinarie Öfversikt
professurer den första af dessa bestämmelser enligt vår åsikt skulle fes{surerna.
leda, utvisas af här följande öfversikt. Motiverna till grupperingen
framgå i det öfvervägande antalet fall direkt af den ofvan lämnade
utredningen. 1 några fall, där sådant synts beliöfligt, har särskild motivering
lämnats.

Upsala universitet.

Teologiska fakulteten.

Första lönegruppen.

1. Professuren i dogmatik och moralteologi (innehafvaren för närvarande
förste teologie professor och domprost).

2. Professuren i lryrkohistoria.

3. Professuren i exegetik.

4. Professuren i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi.

5. Professuren i pastoralteologi.

6. Extra ordinarie professuren i dogmatik och moralteologi.

7. Extra ordinarie professuren i exegetik.

Andra lönegruppen.

8. Extra ordinarie professuren i praktisk teologi.

126

Juridiska fakulteten.

Första lönegruppen.

1. Professuren i civilrätt.

2. Professuren i nationalekonomi och finansrätt.

3. Professuren i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt.

4. Professuren i rättshistoria.

5. Professuren i straffrätt.

6. Extra ordinarie professuren i speciell privaträtt.

7. Extra ordinarie professuren i juridisk encyklopedi, romersk
rätt och internationell privaträtt.

8. Extra ordinarie professuren i processrätt.

Medicinska fakulteten.

Första lönegruppen.

1. Professuren i praktisk medicin.

2. Professuren i kirurgi och obstetrik.

3. Professuren i patologi och allmän hälsovård.

4. Professuren i fysiologi.

5. Professuren i obstetrik och gynekologi.

6. Professuren i anatomi.

7. Professuren i medicinsk och fysiologisk kemi.

8. Extra ordinarie professuren i pediatrik och praktisk medicin.

9. Extra ordinarie professuren i allmän och experimentell farmakodynamik
samt farmakognosi.

10. Extra ordinarie professuren i oftalmiatrik.

11. Extra ordinarie professuren i anatomi, hvars innehafvare har

examinationsskyldighet. •

12. Extra ordinarie professuren i psykiatri.

Den nya stadgan angående medicinska examina den 28 Juni 1907
har åt ämnet psykiatri gifvit större själfständighet än hittills, i det att
tjänstgöringen i ämnet skall afslutas genom förhör med graderadt betyg;
det vitsord, som vid slutförhöret erhållits, skall å examensbetyget
upptagas. Då det stadgade slutförhöret ej torde komma att i realiteten
i betydligare grad skilja sig från en vanlig tentamen, hafva vi ansett
riktigt föra denna professur inom första lönegruppen.

127

Andra lönegruppen.

13. Extra ordinarie professuren i anatomi, hvars innehafvare har
tjänstgöringsskyldighet såsom prosektor.

14. Extra ordinarie professuren i medicinsk och fysiologisk kemi.

Filosofiska fakulteten.
Humanistiska sektionen.

Första lönegruppen.

1. Professuren i teoretisk filosofi.

2. Professuren i praktisk filosofi.

3. Professuren i historia.

4. Professuren i semitiska språk.

5. Professuren i grekiska språket och litteraturen.

6. Professuren i latinska språket och litteraturen.

7. Professuren i estetik samt litteratur- och konsthistoria,

8. Professuren i nordiska språk.

9. Professuren i romanska språk.

10. Professuren i engelska språket.

11. Professuren i pedagogik,
professur beviljades

1907 såsom ordinarie,
att i blifvande examensstadga pedagogik
ordinarie examensämne, som den här upp -

Professuren i

Denna sistnämnda
Det är under förutsättning,
kommer att upptagas såsom
förts i första lönegruppen.

12. Professuren i vältalighet och statskunskap.

Denna professur är beroende på enskild donation; liksom den redan
nu af statsmedel har ersättning för spannmålsindelning, synes den vid lönereglering
böra få fyllnad till lön motsvarande första lönegruppens.

13. Extra ordinarie professuren i historia.

14. Extra ordinarie professuren i svenska språket.

15. Extra ordinarie professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk
språkforskning.

16. Extra ordinarie professuren i klassiska språk.

Yrkanden på denna professurs ombildning hafva framkommit; dessa
yrkanden synas emellertid först komma att få aktualitet vid inträffad
tjänsten. Då examinationsskyldighet under nuvarande

ledighet inom

förhållanden är förenad med

befattningen

och då, af framkomna ut -

128

talanden att döma, en ombildning af densamma möjligen kan komma
att medföra icke mindre utan snarare större själfständighet hos densamma
gentemot öfriga professurer inom det klassiska språkgebitet, har den
synts böra uppföras i den första lönegruppen.

17. Extra ordinarie professuren i tyska språket.

18. Extra ordinarie professuren i slaviska språk.

19. Extra ordinarie professuren i geografi.

Denna professur kan eventuellt tillhöra matematisk-naturvetenskapliga
sektionen, men uppföres här under den sektion, hvilken dess innehalvare
hittills tillhört.

Andra lönegruppen.

20. Extra ordinarie professuren i finsk-ugrisk språkforskning.

Professuren är på indragningsstat (personlig).

Matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

1. Professuren i matematik.

2. Professuren i zoologi.

3. Professuren i mineralogi och geologi.

4. Professuren i mekanik och matematisk fysik.

5. Professuren i fysik.

6. Professuren i astronomi.

7. Professuren i kemi.

8. Professuren i botanik och praktisk ekonomi.

9. Extra ordinarie professuren i matematik.

Sistnämnda professur är uppförd i första lönegruppen under förutsättning,
att den ifrågasatta fördelningen af examinationen blir förverkligad.

10. Extra ordinarie professuren i jämförande anatomi.

Professuren är uppförd i första lönegruppen under förutsättning,

att den hittillsvarande skyldigheten för innehafvaren att examinera i
medicinsk-filosofisk examen, hvilken skyldighet nu kommer att upphöra,
kommer att efterträdas af skyldighet att förrätta annan examination.

11. Extra ordinarie professuren i botanik.

Förslaget utgår här från samma förutsättning, som för extra ordinarie
professuren i jämförande anatomi angifvits.

12. Extra ordinarie professuren i kemi.

Äfven här är förutsättningen densamma som för extra ordinarie
professuren i jämförande anatomi.

129

Andra lönegruppen.

13. Extra ordinarie professuren i meteorologi.

14. Extra ordinarie professuren i växtbiologi.

I den mån den donation, på hvilken professuren är grundad, ej
medger nödig ökning af löneförmånerna, torde dessa med anlitande af
statsmedel böra höjas till föreslaget belopp.

Lunds universitet.

Teologiska fakulteten.

Första lönegruppen.

1. Professuren i dogmatik och moralteologi (innehafvaren förste
teologie professor, tillika domprost).

2. Professuren i kyrkohistoria och symbolik.

3. Professuren i exegetisk teologi.

4. Professuren i praktisk teologi.

5. Extra ordinarie professuren i praktisk teologi och moralteologi.

6. Extra ordinarie professuren i exegetisk teologi.

Juridiska fakulteten.

Första lönegruppen.

1. Professuren i civilrätt.

2. Professuren i straffrätt och juridisk encyklopedi.

3. Professuren i processrätt.

4. Professuren i statsrätt, förvaltningsrätt, kyrkorätt och folkrätt.

5. Professuren i nationalekonomi och finansrätt.

6. Extra ordinarie professuren i speciell privaträtt.

7. Extra ordinarie professuren i romersk rätt och rättshistoria.

Medicinska fakulteten.

Första lönegruppen.

1. Professuren i kirurgi.

2. Professuren i medicinsk och fysiologisk kemi.

3. Professuren i anatomi.

130

4. Professuren i praktisk medicin.

5. Professuren i fysiologi.

6. Professuren i patologisk anatomi och rättsmedicin.

7. Extra ordinarie professuren i anatomi.

8. Extra ordinarie professuren i pediatrik och praktisk medicin.

9. Extra ordinarie professuren i obstetrik och gynekologi.

10. Extra ordinarie professuren i oftalmiatrik.

11. Extra ordinarie professuren i farmakologi.

12. Extra ordinarie professuren i allmän patologi, bakteriologi och
allmän hälsovård.

Filosofiska fakulteten.

Humanistiska sektionen.
Första lönegruppen.

8.
9.

10.

11.

12.

Professuren i
Professuren i
Professuren

Professuren i praktisk filosofi.

Professuren i estetik samt litteratur- och konsthistoria.
Professuren i romersk vältalighet och poesi,
nordiska språk,
teoretisk filosofi,
historia.

Professuren i grekiska språket och litteraturen.

Professuren i romanska språk.

Professuren i österländska språk.

Professuren i tyska språket.

Extra ordinarie professuren i statskunskap och statistik.

Extra ordinarie professuren i sanskrit med jämförande indoeuropeisk
språkforskning.

13. Extra ordinarie professuren i engelska språket.

14. Extra ordinarie professuren i geografi.

15. Extra ordinarie professuren i historia.

Denna befattning tillhör universitetets stat först sedan 1907. Den
uppföres i denna lönegrupp under den förutsättning, att examinationsskyldighet
inom ämnet kommer att åligga innehafvare!!.

Andra lönegruppen.

16. Extra ordinarie professuren i klassiska språk.

Någon examinationsskyldigbet åligger för närvarande ej innehafvaren
af denna professur. Då utredningen ej heller gifver bestämd håll -

131

punkt för antagandet af en förestående ändring härutinnan, har befattningen
synts böra tillföras den lägre lönegruppen.

Matematisk-natur vetenskaplig a sektionen.

Första lönegruppen.

1. Professuren i kemi.

2. Professuren i astronomi.

3. Professuren i matematik

4. Professuren i fysik.

5. Professuren i botanik.

6. Professuren i zoologi.

7. Extra ordinarie professuren i fysik.

8. Extra ordinarie professuren i geologi och mineralogi.

9. Extra ordinarie professuren i botanik.

10. Extra ordinarie professuren i zoologi.

Denna professur tillhör denna lönegrupp endast, för så vidt den
ifrågasatta skyldigheten att deltaga i examinationen öfverflyttas på densamma.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Första lönegruppen.

1. Professuren i medicin.

2. Professuren i pediatrik.

3. Professuren i kirurgi.

4. Professuren i kemi och farmaci.

5. Professuren i rätts- och statsmedicin.

6. Professuren i allmän hälsovård.

Enligt stadgan angående medicinska examina den 28 Juni 1907
skall kursen i hygien afslutas med förhör och det betyg, som öfver
slutförhöret skall gifvas, skall upptagas å examensbetyget. I analogi
med hvad som föreslagits beträffande extra ordinarie professuren i psykiatri
i Upsala och på där anförda grunder har professuren i allmän
hälsovård tillförts första lönegruppen.

7. Professuren i anatomi.

8. Professuren i patologisk anatomi.

9. Professuren i fysiologi.

10. Professuren i obstetrik och gynekologi.

132

Historik.

11. Extra ordinarie professuren i oftalmiatrik.

12. Extra ordinarie professuren i farmakodynamik och farmakognosi.

13. Extra ordinarie professuren i histologi.

14. Extra ordinarie professuren i syfilidologi.

Beträffande tjänstgöringarne i ämnet gälla liknande bestämmelser,
som för kursen i hygien anförts. Samma motivering gäller äfven här.

15. Extra ordinarie professuren i psykiatri.

Här hänvisas till det beträffande extra ordinarie professuren i
psykiatri i Upsala sagda.

16. Extra ordinarie professuren i patologisk anatomi.

Andra lönegruppen.

17. Professuren i nervsjukdomar.

Professuren grundar sig på enskild stiftelse. I den mån dess afkastning
icke medgifver lönens uppbringande till föreslaget belopp,
torde fyllnad af statsmedel böra beviljas.

Alldenstund denna professur ej är förbunden med examinationsskyldighet
för innehafvare^, utan examinationen i ämnet tillhör professorn
i medicin, samt någon ändring häri ej synes vara ifrågasatt,
tillhör professuren i fråga den andra lönegruppen. Liknande skäl gälla
äfven för samtliga efterföljande extra ordinarie professurer.

18. Extra ordinarie professuren i medicin.

19. Extra ordinarie professuren i pediatrik.

20. Extra ordinarie professuren i kirurgi.

21. Extra ordinarie professuren i kemi och farmaci.

22. Extra ordinarie professuren i obstetrik och gynekologi.

II. Angående lönereglering för professorerna.

För de regleringar och partiella förbättringar af universitetsprofessorernas
löner, som från rnidten af 1870-talet intill 1902 ägt rum, hänvisas
till de utförliga framställningar, hvilka lämnas i de Kungl. Maj:ts
propositioner till 1898 och 1902 års riksdagar bifogade protokoll af den
14 Januari 1898 och den 11 Januari 1902. En kort historik skall emellertid
här lämnas.

Vid 1856—58 års riksdag höjdes lönerna för professorerna vid
Upsala universitet till 4,500 rdr rmt. I Lund växlade lönerna vid sam -

133

ma tid och ända till 1875 års reglering betydligt. De lågo i regel mellan
4,500—5,000 rdr, men kunde uppgå till och med till omkring 7,000
rdr. Den nämnda för Upsala universitet företagna löneförbättringen
visade sig, i följd af penningevärdets fall och ökade lefnadskostnader,
snart otillräcklig. Från detta universitet gjordes såväl 1865 som 1873
framställning om ytterligare förhöjning.

På extra stat för år 1875 beviljade 1874 års riksdag ett lönetillskott,
hvarigenom för universitetens professorer, bibliotekarier och räntmästare
aflöningen höjdes till 5,400 kronor, där den ej redan uppgick
till eller öfversteg detta belopp. Vid 1875 års riksdag framställdes
nådig proposition om ett lika lönetillskott under namn af dyrtidstillägg.
På enskild motion höjdes emellertid de till professorerna utgående beloppen.
I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 19 Maj 1875 yttrade riksdagen
bl. a., att riksdagen visserligen funnit det vara för universitetens
utveckling af stor vigt, om deras aflöningsförhållanden kunde på fast
stat ordnas och därvid lönerna bestämmas till sådana belopp, att, genom
öppnande för lärarne af utsikt till en någorlunda betryggad ställning,
universiteten sattes i tillfälle att vid sig fästa framstående förmågor,
hvilka eljest tvunges att vända sig till banor, som i ekonomiskt hänseende
vore mera fördelaktiga, men att riksdagen nu ville inskränka
sig till att, med bibehållande i öfrigt af det för 1875 beviljade dyrtidstillägg,
endast tillgodose vetenskapens främste målsmän, professorerna,
samt de med dem likställda bibliotekarier och räntmästare. I afseende å
professorernas aflöning uttalar riksdagen, att en jämförelse med ledamöterna
i rikets kollegier ingalunda syntes riksdagen obillig, och att, då för de
sistnämnda medgifvits dyrtidstillägg, hvarigenom aflöningen komme att
uppgå till 6,000 kronor, enahanda belopp borde tillkomma professorerna
och deras vederlikar. I enlighet med denna uppfattning ställde riksdagen
till Kungl. Maj:ts disposition, förutom de för dyrtidstilläggen
erforderliga medel, ett förslagsanslag för år 1876 att enligt angifna
grunder under benämning tjänstgöringspenningar användas för att till
ett belopp af 6,000 kronor höja aflöningen för professorer och deras
vederlikar.

Ytterligare framställningar från universitetsmyndigheterna om definitiv
lönereglering ledde till, att professorslönen af 1876 års riksdag
fastställdes till 6,000 kronor, hvaraf 1,500 kronor tjänstgöringspenningar.

Den åsyftade ekonomiska likställdheten med ledamöterna i rikets
kollegier blef emellertid''aldrig genomförd. De definitiva löneregleringar,
som till aflösning af dyrtidstilläggen från midten af 1870-talet verk -

134

ställdes för de centrala ämbetsverken, gåfvo nämligen till resultat ej
oväsentligt högre löner för rådsämbetena, eller 6,400 kronor med ett
ålderstillägg å 600 kronor.

Redan 1876 framhålles detta af det större konsistoriet i Upsala;
i den till kanslern den 7 September nämnda år aflåtna skrifvelse, i
hvilken konsistoriet föreslog, att det af riksdagen för löneregleringens
genomförande beviljade förslagsanslaget måtte förvandlas till fast anslag,
hemställdes med hänsyn därtill äfven, att vissa naturaförmåner
efter bestämd beräkning skulle användas till ålderstillägg som för sjutton
löntagare efter 10 års tjänstgöring skulle utgå med 878 kronor samt
för sju löntagare efter 5 års tjänstgöring med 439 kronor.

Äfven från det större konsistoriet i Lund afläts en den 9 September
1876 dagtecknad underdånig framställning, däri konsistoriet anhöll att
med utbytande af det beviljade förslagsanslaget mot ett fast anslag
å enahanda belopp måtte vidtagas den reglering af löneförhållandena
vid universitetet, att de ordinarie professorerna, bibliotekarien och räntmästaren
finge utöfver förut befintlig lön åtnjuta två ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor, det ena efter 5 och det andra efter 10 års tjänstgöring.
Härigenom skulle åtminstone maximibeloppet af en professors
lön uppgå till ungefär detsamma som ett äldre hofrättsråds eller omkring
7,000 kronor.

Upprepade framställningar i samma syfte gjordes under de följande
åren, särskildt i sammanhang med behandlingen af den genom nådiga
beslut den 13 November 1885 afgjorda frågan om fastställande af
nya inkomsts- och utgiftsstater för universiteten, utan att likväl leda
till åsyftadt resultat.

En ännu ogynnsammare ekonomisk ställning tilldelades emellertid,
såsom ofvan visats, vissa professurer, delvis af oomtvistligt själfständig
natur, i och med det att den extra ordinarie professorsinstitutionen .1877
inrättades. För dess tillkomst har i föregående afdelning redogjorts;
det har där ock redan anförts, hurusom en lön af antingen 4,000 kronor
med ett ålderstillägg af 500 kronor eller 4,500 utan ålderstillägg, alltså
i genomsnitt lägre än den, som beviljades professorerna vid 1856 58

års riksdag, tillädes dessa professurer.

I anledning af petitioner från de extra ordinarie professorerna och
däraf föranledda yttranden, för hvilka ofvan redogjorts, framlade Kungl.
Maj:t för 1898 års riksdag ett förslag till förbättring af de extra ordinarie
professorernas löner. En ingående framställning och motivering
häraf återfinnes i det nämnda proposition bifogade statsrådsprotokoll
öfver ecklesiastikärenden den 14 Januari 1898. Genom riksdagens bi -

135

fall till nämnda proposition bestämdes aflöningen till 4,500 kronor för
alla extra ordinarie professorer i första lönegraden med två ålderstillägg
å 500 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring, så att slutlönen blef

5,500 kronor.

_ Mep hvarken var detta en definitiv lösning af frågan om de extra
ordinarie professorernas förhållande till de ordinarie, eller om deras
behof öfverhufvud; ej heller kunde det beträffande de ordinarie professorerna
i längden bero vid den 1876 skedda regleringen.

. Då det större konsistoriet i Upsala i skrifvelse till kanslern den 8
Juni 1900 afgaf yttrande och förslag i fråga om ny stat för Upsala
universitet, framhöll konsistoriet, att detta förslag närmast afsåge
ett sammanförande af de mångfaldiga förändringar, som inträdt efter
den nu gällande statens fastställande, med de tillägg och modifikationer,
som till följd af förändrade förhållanden synts konsistoriet nödiga och
lämpliga att i samband med den nya statens uppgörande iakttaga. Förslaget
finge således icke anses innebära ett erkännande af konsistoriet,
att deruti förekommande anslagsbelopp, särskilt de för en del lärare
och tjänstemän fastställda löneförmånerna, vore att betrakta såsom för
därmed afsedda ändamål fullt tillräckliga. Konsistoriet ansåge sig tvärtom
böra nämna, att det vore djupt medvetet om det trängande behofvet af
både snar och icke alltför knappt tillmätt löneförbättring, särskildt för
universitetets _ ordinarie professorer, universitetsbibliotekarien och samtliga
i universitetets stat under rubrikerna kansliet och drätselverket
uppförda akademiska tjänstemän, samt att konsistoriet säkerligen icke
länge kunde underlåta att härom efter verkställd utredning inkomma
med yttrande och förslag.

Yttranden af liknande innebörd förekomma i det större konsistoriets
i Lund till kanslern ställda skrifvelse i samma ärende den 21 Mars 1900.

I skrifvelse till kanslern den 6 Oktober 1900 fullföljer det större
konsistoriet i Upsala sin förut anmälda afsikt att begära löneförbättring.
Det framhåller, hurusom frågan härom kräfde sin lösning alldeles obeloende
af, huruvida en mer eller mindre vidtgående förändring i universitetens
organisation förr eller senare kunde finnas vara af behofvet
påkallad. Förutom att de alltjämnt stegrade lefnadskostnaderna naturligtvis
drabbade universitetets funktionärer i lika mån som andra löntagare,
syntes, hvad universitetsprofessorerna beträffade, böra framhållas,
liksom tillförene upprepade gånger skett, att dessa, just till följd af sin
ställning måste vidkännas icke obetydliga utgifter i och för ämbetet,
utgifter, till hvilka motsvarighet för andra ämbets- och tjänstemän väsentligen
saknades, såsom för bokinköp, utrikes resor m. m. Universi -

136

tetets professorer ägde icke på långt när samma möjlighet till biinkomster,
som ämbetsmännen vid de verk, hvilka vore förlagda till rikets
hufvudstad. Vidare framhöll konsistoriet, att lärarne icke åtnjöte samma
aflöningsförmåner som andra statstjänare, med hvilka de hade rättmätiga
anspråk att likställas, nämligen ledamöterna i rikets kollegier. Angående
denna likställighet, som förr faktiskt existerat jämväl hvad aflöningsförmånerna
anginge, erinrade konsistoriet, att den uttryckligen erkänts
och framhållits af 1875 års riksdag. Hur obetingadt och enhälligt detta
skett, styrktes med utdrag ur riksdagsprotokollen af ett stort antal i
detta hänseende enstämmiga yttranden. Men denna likställighet, fortsätter
konsistoriet, hade genom löneregleringen för de civila ämbetsverken
blifvit väsentligen rubbad. Då den emellertid blifvit så uttryckligen
erkänd af statsmakterna, ansåge sig konsistoriet hafva rätt därpå
stödja sig; men ville dessutom kraftigt betona, huru svårt eller hart
när omöjligt det i längden måste blifva att alltid få universitetets ordinarie
lärostolar besatta på ett tillfredsställande sätt, med mindre löneförmånerna
höjdes till de belopp, jämnställda statstjänstemän i de centrala
ämbetsverken åtnjöte, allra helst universiteten lede under konkurrensen
med andra högskolor.

Att förevarande framställning om löneförbättring endast varit afsedd
att tillfredsställa det tillfälliga behofvet, i afvaktan på en med ifrågasatt
omorganisation af professorsplatserna förbunden allmän lönereglering,
framgår såväl af lämnade antydningar som deraf, att framställningen
icke utmynnar i begäran om full lönelikket med rådsämbetsmännen,
utan att endast äskas tvenne ålderstillägg, så att åtminstone
slutlönen skulle blifva lika med eu sådan ämbetsmans. Till någon del
skulle kvarstående naturaförmåner utgöra en utjämning.

I samma syfte gjorde det större konsistoriet i Lund hemställan i
skrifvelse den 13 Oktober 1900, hvilken innehåller uttalanden, liknande
de af konsistoriet i Upsala afgifna, men ännu kraftigare framhåller,
att de begärda löneförbättringarne endast vore afsedda att vara provisoriska.
Vid behandlingen af universitetskommitténs förslag om upphäfvande
af skillnaden mellan olika professorskategorier hade det visat
sig, att den ifrågasatta likställigheten icke kunde tillstyrkas eller frågan
klart bedömas annat än i samband med den omfattande omorganisation,
som kunde blifva eu frukt af universitetskommitténs förslag, hvarför
konsistoriet nu i afvaktan härpå gjorde särskild framställning i fråga
om lönerna. — I fråga om professorernas ställning anförde konsistoriet,
att i äldre tider denna i ekonomiskt hänseende icke varit sämre utan
snarare bättre än rådens i de centrala ämbetsverken, ett försteg, för

137

hvilket åtskilliga mycket talande skäl kunde anföras, såsom fordran på
mera egenartade kvalifikationer, osäkrare befordran, större ämbetsutgifter
in. m.; under förutsättning att den då ifrågasatta löneförbättringen stannade
vid det minimum, som under alla förhållanden måste anses skäligt
och oundgängligt, kunde dess beviljande så mycket mindre lägga hinder
i vägen för en framtida allmännare reglering, som denna väsentligt skulle
underlättas, om skillnaden i ekonomisk uppoffring för statsverket icke på
en gång blefve alltför stor. •— Åskandet inskränker sig på den grund
till ett minimum, som vid framtida reglering kunde ifyllas eller till detsamma,
som från Upsala gjorts, nämligen på två ålderstillägg till den
förutvarande grundlönen af 6,000 kronor med bibehållande af vissa
naturaförmåner.

Denna skrifvelse föranledde emellertid icke aflåtande af proposition
till riksdagen 1901. På grund häraf gjordes förnyade framställningar,
af det större konsistoriet i Upsala den 24 September 1901 och af det
större konsistoriet i Lund den 14 September 1901, det senare dock med
den ändring, att det nu begärdes en grundlön af 6,400 kronor med ett
ålderstillägg å600 kronor efter 5 års tjänstgöring; härmed skulle förbindas
afståendet af vissa naturaförmåner eller från vederlag därför.

Konsistoriernas förenämnda framställningar, som af kanslern i
skrivelser den 7 November 1900 och den 4 Oktober 1901 till sitt syfte
på det varmaste tillstyrkts, föranledde Kungl. Maj:ts proposition till
1902 års riksdag. Departementschefen yttrade härvid bland annat
följande. De i tryck tillgängliga förhandlingarna i ämnet vid 1876 års
riksdag gåfve vid handen, hurusom billigheten däruti, att universitetens
professorer i löneförmåner likställdes med hofrättsråden, kraftigt framhölls
i synnerhet inom riksdagens andra kammare, och att det principiellt
berättigade i en sådan likställighet icke rönt någon motsägelse. Sedan
''hade emellertid universitetsprofessorerna kommit att i aflöning stå
väsentligen efter den grupp af ämbetsmän, med hvilken 1875 års riksdag
ansett dem böra vara med afseende å löneförmånerna likställda.
Den önskan att erhålla eu löneförbättring af ungefärligen den omfattning,
som år 1876 och de närmast följande åren ifrågasatts, syntes
också med afseende å vikten af deras ämbeten, de dryga ekonomiska
uppoffringar, som förvärfvandet af kompetens till professorsämbete
måste medföra, och de ofta synnerligen ogynnsamma befordringsförhållandena
både naturlig och berättigad, äfven om härvid icke toges
hänsyn till den afsevärda stegring i lefnadskostnaderna, som efter löneregleringens
genomförande ägt rum. »Ehuru de föreslagna löneförhållandena»,
fortsätter departementschefen, »icke äro desamma, som gälla

138

för tjänster af tredje lönegraden inom de centrala ämbetsverken, skulle
dock likställighet med innehafvare af sådana tjänster i hufvudsak uppnås,
därest —--ändring icke göres beträffande ifrågavarande lärares

och tjänstemäns rätt att utöfver de i staten uppförda lönebelopp åtnjuta
vissa'' af universiteten själfva bekostade naturaförmåner, nämligen i
Upsala humlegård, åker och ved samt i Lund ängslott eller ersättning
därför». Departementschefen tillägger, att han därvid icke tagit i betraktande
det dyrtidstillägg, som af de stegrade lefnadsomkostnaderna
kunde vara påkalladt.

Riksdagen beviljade i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition
två ålderstiliägg å 500 kronor efter respektive fem och tio års
tjänstgöring, men fäste därvid det villkor, att vid båda universiteten
åtnjutna naturaförmåner skulle för de ifrågavarande befattningarna
indragas.

Samtidigt med de större konsistoriernas i Upsala och Lund äskanden
af löneförbättring för de ordinarie professorerna afläts af flertalet
extra ordinarie professorer vid universiteten och Karolinska institutet i
oktober 1900 en underdånig ansökan därom, att Kungl. Maj:t måtte till
riksdagen göra nådig proposition om en förhöjning i de extra ordinarie
professorernas löneförmåner, så att dessa finge utgå med 5,500 kronor
jämte två ålderstiliägg, hvartdera å 500 kronor, det ena efter fem, det
andra efter tio års tjänstgöring. I sin motivering framhöllo petitionärerna
bland annat, att sedan löneförbättring blifvit af de båda större
akademiska konsistorierna i Upsala och Lund begärd för allenast de
ordinarie professorerna, de extra ordinarie befarade, att underlåtenhet
från deras sida att göra sig påminda möjligen skulle kunna leda därhän,
att de för en lång framtid finge kvarstå vid sina dåvarande otillräckliga
löneförmåner, och att principen om likställighet mellan de båda
professorskategorierna, hvilken princip flerfaldiga gånger af myndigheterna
erkänts vara riktig, utplånades. Äfven betonades, att en definitiv
lösning af hithörande organisations- och lönefrågor blott kunde
vinnas i den riktning, universitetskommittén anvisat, nämligen upphäfvandet
af skillnaden mellan de båda professorskategorierna.

Kanslern, som efter att hafva öfver denna petition hört de större
konsistorierna i Upsala och Lund den 14 December 1900 afgaf underdånigt
utlåtande, yttrade bland annat, att han icke ville hafva förnekat,
att med hänsyn till dåvarande uppdrifna lefnadskostnader, den långsamma
befordringen efter en mångårig, af ekonomiska uppoffringar åtföljd
förberedelse samt de nästan oundvikliga utgifter för tjänsten,
hvilka genom bokinköp, utrikes resor ro. m. drabbade dessa tjänsteinne -

139

häfvare, en ytterligare höjning af lönen skulle i många fall vara både
önskvärd och behöflig, hvarför han förordade bifall.

1 anledning häraf yttrade emellertid departementschefen bland
annat, att, enär till följd af universitetskommitténs förut omförmälta
förslag frågan om förändrad ställning för dessa professorer torde komma
under ompröfning i sammanhang med öfriga af kommittén behandlade
frågor, tidpunkten då icke vore lämplig att till riksdagen afgifva förslag
till förändring i dessa lärares löneförmåner.

Genom 1905 års riksdagsbeslut rörande dyrtidstillägg — sådant hade
då från och med 1901 åtnjutitsmed 10 procent af den till beräkning taxerade
inkomsten af ämbete ej öfverstigande 7,000 kronor, dock högst 500
kronor — kommo de extra ordinarie professorerna i ogynnsammare ställning
än under de närmast föregående åren. Såsom 1905 års riksdags
beslut formulerades, kunde nämligen dyrtidstillägg endast komma ett
fåtal af de extra ordinarie professorerna till godo, och utgjorde det i
alla händelser blott 300 kronor.

Äfven 1904 års lönereglering för lärarna vid de allmänna läroverken,
hvarigenom lektors lön bestämdes till 4,000—6,000 kronor och
rektors till 6,000 kronor med ett ålderstillägg och fri bostad, bidrog
att göra lönefrågan för de extra ordinarie professorerna brännande.

Såväl på dessa grunder som för att i någon mån söka få återställdt
det genom 1902 års riksdagsbeslut om tvenne ålderstillägg för de
ordinarie professorerna rubbade förhållandet i löneförmåner mellan ordinarie
och extra ordinarie professorer, ingingo de extra ordinarie professorerna
vid universitetet i Lund och Karolinska institutet till Kung!.
Maj:t med ansökningar om en tillfällig löneförbättring, intill dess den
väntade omorganisationen af universitetens lärarekår och en definitiv
reglering af deras löneförhållanden kunde varda genomförda. Motivering
är lämnad af de extra ordinarie professorerna vid Lunds universitet
i skrifvelsen till kanslern den 29 November 1905, hvarmed följde en
promemoria rörande motsvarande förhållanden vid universitetet i Upsala.
Bland annat påpekades, huru orimligt det vore och huru illa det
stämde med statsmakternas verkliga intentioner, att akademiska lärare,
på hvilka ställdes höga fordringar ifråga om begåfning och utbildning

— ett flertal af dem till och med inom landet de högsta målsmännen
för forskning och vetenskaplig undervisning inom sina respektive ämnen

— skulle stanna vid löner, som tillkomme sekreterare, kamrerare och
kassörer i de centrala ämbetsverken, och som redan på 1870-talet
förklarades otillräckliga för personer i deras ställning. Otillfredsställande

140

lönevillkor hade redan bidragit till det för universiteten betänkliga förhållandet,
att professorsplatser tidtals måst lämnas obesatta, och att i
ganska många fall vid inträffad ledighet blott en enda sökande stått till
buds, så att någon möjlighet till urval icke funnits.

Ungefär samtidigt med nämnda petitioner hade också det större
akademiska konsistoriet i Upsala tagit initiativet till en liknande framställning.
I en till kanslern ställd skrifvelse af den 2 December 1905
framhåller konsistoriet, hurusom 1902 års riksdag utan afvaktan på den
allmänna löneregleringen tilldelat de ordinarie professorerna två ålderstillägg,
hvarigenom den skillnad, som i lön alltid förefunnits mellan
de båda professorskategorierna, blifvit större än förut. Före år 1902
hade nämligen en ordinarie professor haft 6,000 kronor och en extra
ordinarie i högsta lönegraden 5,500. Såsom konsistoriet redan den 24
Maj 1902 i svar på Kungl. Maj:ts cirkulär den 25 Oktober 1901 om
allmän lönereglering framhållit, syntes denna skillnad ej böra sättas större
än 500 kronor, hvarför konsistoriet nu för de extra ordinarie professorerna,
hvilka svårligen kunde afbida den allmänna löneregleringen, å
extra stat föreslog en höjning af grundlönen till 5,500 kronor med två
ålderstillägg, så att slutlönen blefve 6,500 kronor.

Konsistoriet ansåge sig hafva så mycket större skäl att förnya
sin framställning, som lefnadskostnaaerna ökats och därtill kommit
en synnerligen viktig faktor: den nya lönestaten för lektorerna vid
rikets läroverk, som i högsta lönegraden åtnjöte 500 kronor mer än en
extra ordinarie professor i motsvarande grad. Detta vore orimligt,
äfven om man icke toge hänsyn till de ökade kvalifikationer, som
fordrades af en universitetslärare i förhållande till en lektor. Nästan
omedelbart efter afslutandet af sina universitetsstudier erhölle den senare
en lön, som visserligen vore mindre, men sedan dock i regeln ständigt
stege, under det att universitetsläraren en längre tid måste gå som
lönlös docent, för sitt uppehälle vanligen hänvisad till egen förmögenhet
eller — skuldsättning. Därtill komme, att utsikterna till befordran
för en skolman som skötte sig, vore så godt som säkra, under det att
de för eu docent vore ytterst ovissa, då de universitetsplatser han
kunde erhålla endast vore få. Och allvarliga faror för hela vårt högre
undervisningsväsen vore förhanden, om icke snar och effektiv förbättring
kunde motses.

Från högskolornas lärare, liksom från det större akademiska konsistoriet
i Upsala uppställdes sålunda krafvet på en interimistisk löneförbättring
för de extra ordinarie professorerna, bestående däri, att

141

grundlönen höjdes från 4,500 till 5,500 kronor med rätt till två ålderstillägg,
hvart och ett å 500 kronor.

-Enligt kanslerns den 9 December 1905 afgifna yttrande vore de
uti förevarande framställningar anförda skälen för beviljande af löneförbättring
klara ^och öfvertygande. Behofvet af förbättrade löneförmåner
vore ock så trängande, att åtgärder ofördröjligen borde vidtagas
lör dess tillgodoseende, äfven om detta icke kunde ske annat än rent
provisoriskt, i afvaktan på att de framställningar, hvilka tidigare gjorts
om höjning af de i vederbörande aflöningsstater uppförda löneförmånerna
bland annat i kanslerns med anledning af nådiga cirkuläret
den 25 Oktober 1901 afgifna underdåniga utlåtande den 14 Juni 1902
blefve föremål för slutlig pröfning. — Ofta och med stort eftertryck
både från skilda hall betonats nödvändigheten af eu förändring. Därvid
hade äfven alternativt påyrkats de extra ordinarie professorernas
fullständiga likställande med de ordinarie. Denna fråga, hvilken utförligt
behandlats särskildt af universitetskommittén och hvaruti kanslern
den 30 Maj 1904 afgifvit underdånigt utlåtande, vore för närvarande
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning. De extra ordinarie professorernas
nu gjorda yrkanden på snar löneförbättring torde dock böra omedelbart
bifallas utan afbidan på lösningen af denna omfattande organisationsfråga.

Departementschefen, som i det till 1906 års statsverksproposition
fogade protokoll öfver ecklesiastikärenden utförligt redogjort för hvad i
ärendet förekommit, godkände de för den föreslagna åtgärden anförda
skälen och anslöt sig i princip till hvad kanslern föreslagit, eller 1,000
kronors tillägg till extra ordinarie professors grundlön, dock med afdrag
af vissa naturaförmåner. Viktigare var en annan ändring, som departementschefen
fann sig böra vidtaga, i det han föreslog, att för dem
som uppnått andra lönegraden, lönetillägget icke måtte sättas högre än
500 kronor, hvilket ju betydde, att blott två lönegrader komrne att finnas,
5,500 och 6,000 kronor, i stället för förutvarande tre.

Det vore med mycken motvillighet departementschefen framställde
det ifrågavarande, förslaget, enär däraf skulle kunna dragas den slutsatsen,
att han ej .lifligt behjärtade de extra ordinarie professorernas
oföi delaktiga ställning. Men han hade ej sett någon utväg att

undvika nämnda åtgärd. Skulle extra ordinarie professor med en aflöenligt
dåvarande bestämmelser, af 5,500 kronor få åtnjuta en
tillfällig löneförbättring af 1,000 kronor, skulle hans samlade iöneförmåner
komma att uppgå till 6,500 kronor, det ville säga till 500 kronor

142

mer än en ordinarie professors. Oegentligheten häraf läge i öppen
dag. Följden skulle också blifva, att om en dylik extra ordinarie professor
med en aflöning af 6,500 kronor befordrades till ordinarie professor,
skulle detta medföra en försämring för honom i löneafseende,
emedan någon rätt att för uppflyttning i högre lönegrad i egenskap af
ordinarie professor räkna sig föregående tjänstgöring som extra ordinarie
professor tillgodo då för närvarande icke kunde ifrågasättas.

I en i andra kammaren väckt motion n:o 37 }Trkades bifall till
det ursprungliga äskandet, hvarvid gentemot departementschefens betänkligheter
beträffande den föreslagna slutlönen 6,500 kronor, som öfverstege
en ordinarie professors begynnelselön, anfördes, att ett sådant
förhållande vore ganska vanligt. Man hade sålunda ifråga om de allmänna
läroverken stadgat, att, därest ordinarie adjunkt, som befordrades
till lektor, redan intjänat högre aflöning än lektors begynnelseaflöning,
honom skulle omedelbart tillgodoföras så många ålderstillägg såsom
lektor, att hans aflöning i sistnämnda befattning blefve lika hög som
den aflöning han senast åtnjöt såsom adjunkt. Tillika påpekades det
för universitetets rekrytering betäukliga i att sätta professors slutaflöning
lika med lektors; därigenom skulle läroverken med de ojämförligt bättre
befordringsutsikterna från universiteten locka de bästa krafterna till
obotlig skada för hela den högre undervisningen.

Riksdagens beslut utföll emellertid i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag,
hvadan alltså i verkligheten för år 1907 och — efter upprepande af
beslutet vid sistnämnda års riksdag — för år 1908 de extra ordinarie professorerna
uppbära i löneinkomster 5,500 kronor, med ett ålderstillägg å 500
kronor. Dessa belopp gälla dock ej vissa extra ordinarie professurer
vid de båda universiteten och Karolinska institutet, hvilkas hufvudsakliga
löneinkomster bestridas på annat sätt.

Slutligen skall i detta sammanhang nämnas, att 1907 års riksdag
på extra stat, för genomförande af den med den nya stadgan för
medicinska examina (Svensk förf. samling 1907 n:o 47) förbundna ökning
i undervisningen, beviljat till höjning af afiöningen vid Karolinska
institutet: för ordinarie professorerna i medicin och kirurgi hvardera
500 kronor att tilläggas lönen, för extra ordinarie professorerna i medicin
och kirurgi 1,000 kronor hvardera, däraf 800 kronor som lön
och 200 kronor såsom tjänstgöringspenningar, samt för extra ordinarie
professorn i syfilidologi 500 kronor att tilläggas lönen.

143

Genom nådigt cirkulär den 25 Oktober 1901 bar Kung!. Maj:t anbefallt
statens vederbörande ämbetsverk och myndigheter att hvar fösin
förvaltningsgren till Kungl. Maj:t inkomma med utredning, huruvida
för tiden efter 1902 ändringar i vederbörande lönestater kunde
anses böra äga rum, därvid tillika borde komma under öfvervägande,
huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas
till indragning af tjänster, som genom de förändrade anordningarna
kunde undvaras.

Kanslersämbetet har genom remiss den 18 November 1901 infordrat
utlåtande i ärendet från de akademiska konsistorierna och Karolinska
institutets lärarekollegium.

Ur det större konsistoriets i Upsala yttrande torde följande behöfva
återgifvas. Hvad de ordinarie professorerna anginge, ansåge sig
konsistoriet, enär eu utförlig historik öfver löneförhållandenas förändringar
vid universiteten förelåge i chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 11 Januari 1902, endast behöfva
erinra om vissa fakta. Vid 1875 och 1876 års riksdagar hade lönen
på förslag af enskild motionär fastställts till 6,000 kronor, hvarvid riksdagen
yttrat, att med afseende på professorernas löner »en jämförelse
med ledamöterna i rikets kollegier syntes riksdagen ingalunda obillig.»
Lönen hade ock bestämts till det belopp, som då utgick till sagda ledamöter.
Medan emellertid kollegieledamöternas löner kort därefter
höjts till 7,000 kronor (6,400 jämte ett ålderstillägg af 600 kronor),
hade professorslönen kommit att kvarstå vid ofvan anförda belopp,
som trots den starka prisstegringen i nära trettio års tid förblifvit detsamma.

Efter en erinran om hvad som vid 1902 års riksdag föreslagits,
nämligen två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera,.hvarigenom slutlönen
skulle stiga till 7,000 kronor, lägger konsistoriet särskild vikt på den
del af dåvarande departementschefens yttrande i protokollet till nämnda
proposition, hvari han förklarar, att han vid det nämnda förslaget icke
tagit i betraktande det dyrtidstillägg, som af de stegrade lefnadsomkostnaderna
kunde vara påkalladt.

Då nu universitetet af Kungl. Maj:t erhållit befallning att inkomma
med förslag till ny stat »under förutsättning, att de förhållanden, som
framkallat dyrtidstilläggen, komme att fortfara någon längre tid framåt»,
så ansåge sig konsistoriet böra taga den af Kungl. Maj:t utan hänsyn
till eventuellt dyrtidstillägg föreslagna — och samma år beviljade —
lönen till utgångspunkt. Konsistoriet föreslår ett tredje ålderstillägg,
hvarigenom lönen efter 15 års tjänstgöring skulle stiga till 7,500 kronor.

Kungl. cirk.
den 25 Okt.
1901.

144

Genom denna af konsistoriet föreslagna löneförbättring skulle
löneförmånerna för ordinarie professorerna blifva jämnställda med de då
till kollegieledamöterna utgående förmånerna, i det att de sammanlagda
löneinkomsterna för en professor, som erhölle professorsfullmakt vid t. ex.
40 år och i lön uppbure, de första fem åren 6,000 kronor, de därpå följande
fem åren 6,500 kronor, under närmast följande fem åren 7,000
kronor och de därpå till afskedstagande! vid 65 års ålder följande tio
åren 7,500 kronor, utgjorde i det närmaste samma belopp som för en
kollegieledamot, hvilken under de första fem åren uppbure 6,400 kronor
och de därpå följande 20 åren 7,000 kronor. — Det förtjänar uttryckligen
betonas, att hvad konsistoriet då (1902) begärde, endast var full
likställighet med rådsämbetsmännen i de löneförmåner dessa då uppburo,
hvilket på samma gång innebar ett sätt att åstadkomma ersättning för
de då faktiskt vid professorslönen utgående dyrtidstilläggen å 500 kronor.

Hvad de extra ordinarie professurerna beträffade, erinrade konsistoriet
om dessa platsers ursprungliga tillkomstsätt samt om de ändringar
i deras löneförmåner, som ägt rum. Genom att dessa år 1898
höjts till 5,500 kronor (4,500 kronor med två ålderstillägg) hade
skillnaden mellan eu ordinarie professors dåvarande lön och högsta
lönegraden för en extra ordinarie professor blifvit 500 kronor. Såvida
skillnaden mellan de ordinarie och extra ordinarie professorerna
skulle bibehållas, ansåge konsistoriet, att skillnaden i deras lön då
lefnadskostnaderna för bägge kategorierna vore desamma — ej borde
göras större än 500 kronor, och finge konsistoxnet därför föreslå, att de
extra ordinarie professorernas lön sattes till 5,500 kronor med tre ålderstillägg,
hvart och ett å 500 kronor, hvarigenom den högsta lönen skulle
komma att uppgå till 7,000 kimnor; detta innebure, om hänsyn toges
till dyrtidstilläggen, en höjning af lönen med 500 kronor samt ett tredje
ålderstillägg å 500 kronor. Skulle åter Kungl. Maj:t i sammanhang
med den pågående revisionen af universitetets statuter anse, att skillnaden
mellan dessa båda kategorier borde upphäfvas, måste enligt konsistoriets
mening lönerna för alla professorer sättas till det belopp, som
föreslagits för de ordinarie professorerna- I båda fallen borde tjänstgöringspenningax-na
bestämmas till 2,000 kronor.

Då vidare det måste anses oegentligt, om befordran till högre tjänst
skulle medföra en löneminskning — hvilket skulle inträffa, om t. ex. eu
extra ordinarie professor i tredje eller fjärde åldersgraden (6,500 och 7,000
kronor) befordrades till ordinarie professor (med 6,000 kronors begynnelselön)
— så ansåge konsistoriet riktigast, att en extra ordinarie
professor, därest skillnaden mellan ordinarie och extra ordinarie professor

145

skulle upprätthållas, Unge i och för ålderstilläggen såsom ordinarie professor
räkna sig tillgodo sin tjänstgöring såsom extra ordinarie professor,
och konsistoriet ansåge detta så mycket billigare, som ofta — frånsedt
konsistoriegöromålen — ingen förändring skulle inträda i den extra
ordinarie professorns verksamhet genom hans befordran till ordinarie.

I det större akademiska konsistoriets i Lund skrifvelse den 31 Maj
1902 föreslås ingen ändring i de 1902 fastställda lönesatserna men hemställes,
att de extra ordinarie professorerna inom juridiska, medicinska
och filosofiska fakulteterna måtte erhålla en mot då utgående dyrtidstilllägg
svarande löneförhöjning med sådan reglering, att begynnelselönen,
som utgjorde 4,500 kronor, däraf 1,200 kronor tjänstgöringspenningar,
måtte bestämmas till fast lön 3,500 kronor och tjänstgöringspenningar

1,500 kronor med rätt till två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera för
5 och 10 års tjänstgöring.

Karolinska institutets lärarekollegium, hvars skrifvelse är dagtecknad
den 30 Maj 1902, anförde — liksom de båda konsistorierna —
till en början, att institutet ej kunde, därest det skulle allt framgent
vara i stånd att fylla sin uppgift, undvara någon af sina nuvarande
lärarplatser, och att följaktligen ingen lärareplats kunde vid uppgörande
af ny stat indragas.

Vidare ansåge kollegiet det vara af synnerlig vikt att framhålla,
att en professor vid en vetenskaplig högskola sådan som Karolinska
institutet intoge gentemot rikets öfriga ämbetsmän en väsentligen olika
ställning, i ty att han hade en dubbel uppgift att fylla, nämligen att
vara dels lärare i sitt ämne dels forskare och vetenskapsman.

I sin förra egenskap vore han närmast likställd med rikets öfriga
ämbetsmän; i sin senare hade han att vara en vetenskapens målsman
och borde genom egen forskning bidraga till vetenskapens förkofring
samt hade därigenom i själfva verket en uppgift så stor, att den endast
funne sin begränsning i hans egen individuella arbetskraft, (hiskligt
vore därför, att en professor skulle kunna erhålla så goda löneförmåner,
att han kunde liksom de tyska professorna odeladt ägna sig åt
sin lärare- och vetenskapliga verksamhet. Det vore ock af betydelse
för högskolan, att lönevillkoren för hennes lärare vore så göda, att unga
begåfvade män fortfarande komme att fästas vid henne i en tid, dåden
verkliga begåfningen i regel å andra banor kunde erhålla ekonomiskt gynnsammare
platser. Kollegiet hade ansett det desto betydelsefullare att
framhålla detta, som vetenskapens snabba utveckling numera ställde
ökade fordringar på dess idkare och representanter; detta gällde i lika
grad lärarne i teoretiska som i praktiska ämnen. Kollegiet kommer

146

Sakkunnige.

ifråga om lönebeloppets storlek till samma resultat som det större
akademiska konsistoriet i Upsala.

Hvad de extra ordinarie professorerna beträffar, framhålles, att det
bland dem finnes olika grupper. Men då det i förevarande sammanhang
icke vore fråga om en omorganisation utan om en lönereglering
på grundvalen af det bestående, så inskränker sig kollegiet — efter en
utförlig redogörelse för nu bestående olikheter i aflöning mellan olika
extra ordinarie professorer — till att för dem alla föreslå en begynnelselön
af 3,000 kronor jämte 2,000 kronor i tjänstgöringspenningar
samt tre ålderstillägg, hvardera å 500 kronor.

Det yttrande, hvarmed kanslern den 14 juni 1902 beledsagade ofvan
refererade utlåtanden från de akademiska mvndigheterna, innehåller i
hufvudsak följande:

För egen del ville kanslern — som i öfverensstämmelse med de
hörda myndigheterna såsom sin åsikt uttalade, att någon indragning
af befintliga tjänster, vid de båda universiteten och Karolinska institutet
icke kunde sättas ifråga — förorda bifall till en allmän löneförbättring,
då en sådan vore fullt befogad, men å andra sidan syntes det obehöfligt
att ingå på någon närmare pröfning af förslagens enskildheter i syfte
att åstadkomma en sammanjämkning af de skiljaktigheter, som de särskilda
högskolornas utredningar företedde. Det torde nämligen få betraktas
såsom gifvet, att det slutliga afgörandet af hithörande lönefrågor icke
komrne att hufvudsakligen göras beroende af en jämförelse mellan likartade
tjänster vid de båda universiteten och Karolinska institutet, utan vida mer
af eu jämförelse i afseende på skäliga löneförmåner mellan dessa tjänster
och närmast motsvarande befattningar vid statens öfriga verk och inrättningar.

Af den föregående framställningen framgår, hurusom den reglering
af pjofessorslönerna, som 1876 skedde, genom särskilda omständigheter
aldrig kom att blifva hvad man därmed afsåg, samt hurusom de talrika
1 ramställningar i ämnet, hvilka sedermera under trettio år gjorts, icke
ledt till annat än åtgärder af genomgående provisorisk karaktär. Det
torde också daraf vara uppenbart, att med ett definitivt ordnande af
vårt lands universitetsförhållanden äfven i här förevarande afseende
svårligen kan längre anstå.

På samma gång som krafven på en ändring af förhållandet mellan
de hittillsvarande olika professorskategorierna med allt större styrka
framträda har det berättigade i dessa kraf allt mer enstämmigt och oför -

147

behållsamt erkänts. Oupplösligt förbunden med en sådan ändring är
emellertid frågan om förbättrade lönevillkor för ej blott de för närvarande
sämst aflönade professorerna utan för professorskåren i dess
helhet. Det ter sig såsom eu oafvislig nödvändighet att, om man så
får säga, bringa upp denna kår på ett annat ekonomiskt plan, än det,
där den de senaste decennierna befunnit sig, ett plan, dit den ursprungligen
hört och af alla erkänts böra höra.

I flera riktningar af betydelse för resultatet af en ämbetsmans
arbete är hans sociala ställning. Och att denna långt ifrån är oberoende
af, i hvilken grad aflöningsförhållandena medge dess tillbörliga
häfdande, är bekant nog.

I detta hänseende torde en jämförelse med universitetsprofessorer
i andra land vara på sin plats. Man kan lämpligen bortse från England,
hvarest råda en mängd ålderdomliga förhållanden och aflöningssätt;
i många fall te sig där en universitetsprofessors ställning och aflöningsförmåner
ojämförligt gynnsammare än i de flesta andra land. Ej
heller äro t. ex. de danska universitetsförhåll andena lämpliga att taga
till jämförelse med de svenska. I Danmark äro nämligen alla statens
funktionärer lågt aflönade. Detta förklaras till ej ringa del däraf, att
lefnadskostnaderna där äro ojämförligt lägre än hos oss, man påstår
minst 30 procent. Vidare råder med den starka centralisationen till
hufvudstaden ett utbredt mångsyssleri, så att till och med flera statstjänster
låta sig förenas; man kan t. ex. hänvisa till förhållandet
mellan universitetets matematiska sektion å ena, och den polytekniske
hereanstalt, å andra sidan.

Närmast tillhands för oss ligger en jämförelse med Tj^skland redan
därför, att arten och graden af vårt lands vetenskapliga framsteg och
anseende närmast äro att förlikna vid motsvarande i Tyskland.

Hvar och en vet, att vetenskapen där står högt och skattas högt. Därtill
bidraga många orsaker, såsom universitetens stora antal och inbördes
täflan, sättet för lärarnas aflöning o. s. v., men i synnerhet de
stora vetenskapliga fordringar, som ställas på en universitetslärare.
Möjligheten att ställa dessa större fordringar beror naturligtvis mycket
därpå, att universitetslärarens bana är synnerligen lockande i följd af
goda befordringsutsikter och den i ekonomiskt och socialt hänseende i
hög gx-ad framstående ställning, en universitetsman som professor kan
uppnå. De tyska universitetsprofessorernas inkomst af tjänsten bestå i
fast lön, som kan vara synnerligen växlande vid olika universitet och
för olika personer och vetenskaper, samt i så kallade kollegiepenningar.
Af Preussens 502 ordinarie professorer hade år 1900 blott 30 mindre

148

än 6,000 mark i sammanlagd inkomst af tjänsten; 128 hade 6,000—
8,000; 114 hade 8,000—10,000, 65 hade 10,000—12,000, 73 hade 12,000
—15,000, 55 hade 15,000—20,000, 18 hade 20,000—25,000, 9 hade 25,000
—30,000, 7 hade 30,000— 40,000 och 3 öfver 40,000. En och annan
gång kan en professor i årlig inkomst af sin tjänst hafva intill 100,000
mark1). De anförda siffrorna betyda så mycket mer, som lefnadskostnaderna
i Tyskland äro afsevärdt lägre än i Sverige.

Äfven i Sverige står vetenskapen högt. Våra universitet äro förutom
läroanstalter jämväl härdar för vetenskaplig forskning, och den
vid universiteten bedrifna vetenskapliga produktionen intager en ansedd
plats i den allmänna världstäflingen. Det måste vara en betydelsefull
uppgift för statsmakterna att bibehålla och ytterligare stärka den position
vårt land intager i vetenskaplig kultur. Att denna uppgift nu klart
och eftertryckligt betonas, är af så mycket större vikt, som det är fara
värdi, att, om icke kraftiga åtgärder vidtagas, denna vetenskapliga
position går oss ur händerna. Kunna universitetens funktionärer icke
motse en för våra förhållanden tryggad ekonomisk ställning, hafva
universiteten ringa utsikt att kunna draga till sig de för universitetens
uppgift bäst lämpade krafterna. Hvad en allmän sänkning af den vetenskapliga
nivån vid universiteten betyder, ej blott i internationellt hänseende,
utan äfven och framför allt för vår egen nationella kultur, torde
ligga i öppen dag. »Fäderneslandets andliga odling och dess ämbetsmannabildning
äro», såsom det större konsistoriet i Lund år 1874 korteligen
preciserade frågan, »väsentligen beroende därpå, att professorsplatserna
vid våra högskolor på ett tillfredsställande vis besättas.»
Sanningen af detta yttrande lärer icke kunna af någon jäfvas.

Vissa företeelser såväl vid universiteten som ock inom andra områden
af samhällslifvet mana till eftertanke; de ådagalägga, att den
fara, som ofvan antyddes, icke är inbillad. Ett och annat må i sådant
hänseende härefter framhållas och belysas.

Det har ända från 1876, under hvilken tidrymd universiteten såsom
sagdt i mycket vaidt hänvisade till provisoriska åtgärder, esomoftast uppstått
svårigheter att få akademiska lärareplatser besatta, antingen så, att
inga sökande stått till buds, eller så att blott en sökande anmält sig, i
hvilket senare fall icke någon möjlighet till urval förelegat. Sakkunnige
hafva i detta hänseende anställt en undersökning, hvars resultat i
korthet här meddelas.

År 1878 anmälde sig ingen sökande till en extra ordinarie profes -

'') Lexis, Die Universitäten im deutschen Reich. Berlin 1804.

149

sorsbeställning inom medicinska fakulteten i Upsala; sedan befattningen
ånyo ett par gånger ledigförklarats, resolverade kanslern 1879, att det
med ny ledigförklaring tills vidare finge anstå. Två professurer i
samma fakultet måste trots upprepade försök att få dem besatta stå
lediga i tio år (1882—1892, 1884—1894). Inom teologiska fakulteten
kunde en professur först efter att fyra gånger hafva förklarats ledig besättas.
För öfrigt hafva professurer besatts med ende sökanden, inom
teologiska fakulteten i ett, inom juridiska fakulteten i tre, inom medicinska
fakulteten i sex, inom filosofiska fakulteten i tre fall. I Lund
stod en plats i medicinska fakulteten ledig i åtta år (1877—1885), en
i sex år (1882-—1888); juridiska fakulteten har eu professur obesatt
sedan 1901, och har densamma ledigförklarats för fjärde gången. I
öfver halfva antalet fall, då professurer under ifrågavarande tidrymd
varit lediga vid Lunds universitet (14 ledigheter), hafva platserna måst
besättas med ende sökanden eller ende kvarstående kompetente sökanden.
— Svårigheter att uppehålla den vetenskapliga undervisningen
yppa sig ej sällan. Inom juridiska fakulteterna har det, såsom allmänt
torde vara kändt, ofta visat sig omöjligt att erhålla vikarier. I
samma trångmål hafva upprepade gånger äfven medicinska fakulteterna befunnit
sig. I den utredning, som afser docentstipendier och vikariatsarvoden,
har närmare ordats härom. Här må blott framhållas, att vid
förfall för medicine professor hans undervisningskyldighet ofta måst
upprätthållas af medicine kandidat, då hvarken docent eller kvalificerad
licentiat stått att erhålla till vikarie. Äfven för filosofiska fakulteterna,
där dock förhållandena i förevarande hänseende äro gynnsammast, hafva
symptom af enahanda art börjat yppa sig; så t. ex. fanns vid Lunds
universitet vårterminen 1906 inom naturvetenskapliga sektionen blott
en enda docent, som var oförhindrad att vid universitetet tjänstgöra.

Med universiteten täfla om de största förmågorna alla de öfriga
statsinstitutioner eller kommunala verk, som erbjuda bättre ekonomiska
villkor. I främsta rummet komma härvid i betraktande de institutioner, vid
hvilka jurister finna användning. Men äfven inom andra områden gör
sig konkurrensen gällande. Kyrkan förvärfvar för sina bättre pastorat
och för sina chefsplatser mången teolog, hvars anlag skulle kommit
bäst till sin rätt, om han knutits till eller kvarstannat vid universitetet i
lärarens ställning. I mindre, om ock ganska afsevärd omfattning tagas
de mera begåfvade af dem, som aflagt filosofiska examina, i anspråk
för bättre aflönade värf utom universitetet. Beträffande dessa senare
universitetsalumner är det förnämligast konkurrensen med de allmänna
läroverken, som för universiteten innebär fara.

150

Enligt 1904 års riksdagsbeslut har en lektor vid allmänt läroverk eu
begynnelselön af 4,000 kronor, som med fyra ålderstillägg stiger till 6,000
kronor, och rektor vid högre allmänt läroverk åtnjuter 6,000 kronor med
ett ålderstillägg af 500 kronor samt fri bostad. Eu rektor har följaktligen
löneförmåner, som under de tio första åren med bortåt 1,000 kronor och
därefter med bortåt 500 kronor öfverstiga nuvarande ordinarie professors lön.

Uppenbarligen är icke syftet med denna jämförelse mellan universitet
och skola att påstå, det läroverkslärarnes löner äro för höga. Ändamålet
har varit att betona, att det mindre väl afvägda förhållandet emellan löneförmånerna
vid universiteten och läroverken redan haft och framdeles sannolikt
i ännu högre grad skall hafva till följd, att begåfvade unga män,
livilka helst bort stanna vid universiteten, där deras anlag skulle kommit
till rikare utveckling och i vidare utsträckning kunnat tjäna det allmänna,
öfvergifvit desamma, för att söka sin utkomst i läroverkens tjänst. Man
finner på goda grunder, att det plus i fråga om aflöningens storlek, som
en professorslön bereder jämförd med eu lektorslön (för att nu alldeles
lämna jämförelsen emellan professors- och rektorslön ur räkningen), mer
än väl uppväges däraf, att en lektorsplats vinnes vida förr och ojämförligt
mycket säkrare än en professorsplats.

Den dragningskraft, som enskilda anställningar och yrken utöfva på
de unga män, hvilka efter afslutade studier stå i begrepp att lämna högskolan,
är numera synnerligen stark. De ekonomiska utsikter, som det
praktiska lifvet erbjuder den unge juristen och läkaren — i all synnerhet
de mera begåfvade bland dem -— kunna i regel på långt när icke uppvägas
af de ekonomiska fördelar, som en universitetskarriär förmår gifva.
Ämnessvennerna inom de naturvetenskapliga facken, såsom fysik, kemi,
geologi och mineralogi, men också de biologiska vetenskaperna, lockas af
de förmåner, den växande och alltmer blomstrande industrien bereder; för
matematici öppna sig utsikter inom det stora och viktiga försäkringsväsendets
område, andra mera aflägset liggande kombinationer att förtiga.

Allmänt bekant är den företeelse, som man gifvit den karaktäristiska
benämningen »flykten från statstjänsten». De sista årens erfarenhet visar
hän på en starkt förgrenad emigrationsrörelse inom hela administrationen.
Män af erkänd förmåga ha lämnat sina befattningar inom olika grenar
och snart sagdt alla grader af statsförvaltningen för att ägna sig åt enskilda
företag.

Det klagas också allmänt öfver det ringa tilloppet af verkligt dugande
krafter till den civila ämbetsmannabanan. Så säger exempelvis
statskontoret i sitt utlåtande den 22 Juni 1905 angående 1902 års löneregleringskommittés
betänkande rörande statskontoret (s. 59): »det är

151

allom bekant, att med den kraftiga ekonomiska utveckling, vårt land
under senaste kvartsekel företett inom alla områden, ett ökadt behof af
dugliga arbetskrafter på alla områden gjort sig gällande. Den konkurrens
staten i detta hänseende måst lida, har också på, mer än ett sätt blifvit
kännbar. Och det kan icke förnekas, att till följd af de i jämförelse med
privata lefnadsbanor sämre aflöningsförhållanden, som varit rådande inom
statsförvaltningen, tillströmningen till tjänstemannabanan af verkligt dugande
krafter blifvit allt mindre, hvaraf måste följa, att den allmänna nivån
sjunker».

Denna klagan afser de centrala ämbetsverken, som dock erbjuda så
mycket talrikare möjligheter för dugligheten att göra sig gällande.
Statskontorets ord hafva emellertid i ännu mycket högre grad sin tilllämpning
på universiteten. Här tillkomma nämligen icke blott de faktorer,
som måste. göra en universitetsprofessors lefnadskostnader större
och hans befordringsutsikter ovissare än inom de centrala ämbetsverken,
och om hvilka längre fram skall vidare talas, utan äfven det sakförhållandet,
att universiteten under de senaste tre årtiondena, äfven om jämförelsen
inskränkes till dessa ämbetsverk, befunnit sig och alltjämt befinna
sig i ekonomiskt underlägsen ställning.

Staten kan nu visserligen icke förväntas bereda lika stora förmåner
som de enskilda anställningarna. Men det bör ligga i dess välförstådda
intresse att göra löneförmånerna så pass lockande, att de i förening med
de fördelar, som statens kaka ju alltid har, kunna för dess räkning hålla
hvar en tillräcklig kontingent af de bästa krafterna. I all synnerhet
måste staten genom väl afvägda förmåner se till, att icke någon sida af
dess verksamhet tager skada genom att sättas efter de andra. Förmånerna
höra gifvetvis afvägas efter institutionernas inbördes vikt för samhället.

^essa principer, hvilkas riktighet icke kan betviflas, tillämpas på
högskolorna, torde vara obestridligt, att vid den allmänna lönereglering,
som nu är å bane, professorerna måste blifva tillgodosedda på sådant
sätt, att de ej längre stå tillbaka för de statsfunktionärer, hvilka, enligt
hvad allmänt erkänts och nedan vidare skall utredas, icke i något som
helst afseende hafva berättigade anspråk på företräde. Detta kräfves af rättvisa
och billighet, det påkallas ock af samhällets eget välförstådda intresse.
Högskolor som icke kunna besätta sina lärareplatser med kompetent folk
utan måste lita till krafter, hvilka ratats af andra statsinstitutioner, vore
samhället sannerligen icke betjänt med.

, Under den mångskiftande behandling, som hithörande frågor under
de sista 30 åren varit underkastade,_ har med sällspord enighet den meningen
gjorts gällande, att en universitetsprofessor har grundad rätt att åt -

152

minstone likställas med ämbetsmännen åt radsgrad i hofrätterna^ och de
centrala ämbetsverken. Ocli ingen torde heller på allvar vilja påstå, att
eu kår, hvars medlemmar skola representera och uppbära den högre vetenskapliga
bildningen i vårt land, i förmåner och godtgörelse och öfverhufvud
i social och offentlig värdesättning icke bör vara berättigad till
eu sådan likställighet.

Ingen lär förmena, att det skulle behöfvas mindre begåfning eller
studier för att bli en kompetent professor än för att bli en duglig kollegieledamot.
Tvärtom kräfves nog för den, som skall blifva en i sitt fack i
någon mån framstående vetenskapsman — den där har att ej blott fullt behärska
sin vetenskap utan ock bidraga till dess utveckling med egna
forskningsresultat — en viss egenartad begåfning, som för visso ej är allt för
vanlig. En universitetsprofessors uppgift är också att genom sin lärareverksamhet
på bästa sätt göra sin vetenskap fruktbringande och ge impulser
till den vetenskapliga kulturens allt vidare spridning och fördjupande.
Med fog torde icke kunna påstås, att dessa uppgifter för samhället äro
af underordnad betydelse, jämförda med den civile ämbetsmannens.

En tillämpning af dessa synpunkter leder till uppställandet af kratvet
på professorslöner, som åtminstone icke understiga rådsämbetsmännens,
förutsatt härvid, att oj andra särskilda omständigheter betinga lägre lönesatser.
Detta senare är emellertid så långt ifrån fallet, att det tvärtom
med skäl kan påstås, att en professors säregna ställning och befordringsförhållanden
snarare för honom påkalla högre än lägre lön.

Den, som efter aflagd examen börjar tjänstgöra .på den civila ämbetsmannabanan,
vare sig den administrativa eller rent juridiska, kan aspirera
på eu mängd platser med betryggande aflöning, platser, som i det hela
kräfva ungefär samma förutsättningar i fråga om studier och praktisk
duglighet. Ytterst sällan går den som sköter sig miste om befordran;
om dugligheten är något mera framträdande, leder den ej sällan till en
chefsplats. I allmänhet vidtaga rätt tidigt regelbundna inkomster.

Den åter, som önskar ingå på universitetsbanan, har först och främst
en vida längre akademisk lärotid att genomgå. Under det att medelåldern
vid första anställningen i Kungl. Maj ds kansli eller centralt ämbetsverk,
alltså vid den tid, då universitetsstudierna afslutats, beräknats till
26,17 år (se bihanget till 1902 års löneregleringskommittés betänkande I),
utgör medelåldern, vid hvilken nu i tjänst varande docenter vid Up»ala
och Lunds universitet erhöllo sitt första docentförordnande, 30,4 ar.
Efter vunnet docentförordnande har docenten framför sig en i medeltal
åtminstone åttaårig beredelsetid af ansträngdt arbete för vinnande, af det
föresätta målet; och han har under allt detta hela sin förhoppning om

153

framtida bärgning knuten till ett fatal platser, nämligen de inom landet
förefintliga lärostolarna i det ämne, åt livilket lian ägnat sig. Inom de
juridiska och teologiska fakulteterna kan väl öfvergång från ett till ett
annat ämne i viss begränsad omfattning ännu förekomma, men inom den
medicinska fakulteten hafva ämnena differentierat sig därhän, att sådant
endast i undantagsfall lärer vara möjligt; och i den filosofiska fakulteten
låter svårligen en sådan öfvergång från ett till ett annat ämne verkställa
sig. Så långt är i våra dagar arbetsfördelningen genomförd, när det gäller
vetenskapens högsta målsmän. Under den långa beredelse- och väntetiden
kunna emellertid konkurrenter framträda, om hvilka den unge
vetenskapsidkare!! intet visste vid början af sin akademiska bana; i många
fall kan sålunda äfven den, som redligen sträfvat och förvärfvat fullgod
kompetens, se lönen för sin möda för alltid gå sig ur händer.

Så intensivt är ock i våra dagar det vetenskapliga arbetet, att den,
spm vill betrygga sina utsikter till professur, ej gärna kan, med hänsyn
till faran att varda förbigången af någon medtäflare, våga för någon tid
låta det vetenskapliga arbetet ligga nere för att ägna sig åt annan verksamhet.
Den, som blifvit besegrad i konkurrensen till en professur, står
därför ofta utan meriter för annan plats. För öfrig! faller det sig helt
naturligt svart eller rent af omöjligt att vid mogen ålder, sedan ungdomens
spänstighet och anpassningsförmåga delvis gått förlorade, byta om
lefnadskall. Att välja den akademiska banan är alltid ett vågspel.

Af intresse kan det måhända vara att tillse, vid hvilken ålder befordran
till civilt ämbete af rådsgrad och till professur i genomsnitt erhålles.
Fn sådan utredning är en viktig förutsättning för att kunna bilda sig ett
-ungefärligt omdöme om de föregående utgifter, som den ena och andra
anställningen krafvel1.

Af Bihang till 1902 års löneregleringskommittés betänkande I, som
innehåller statistiska utredningar beträffande ämbetsmännen Ad Kungl.
Maj:ts kansli och de centrala ämbetsverken, finner man, att medelåldern
för sådan ämbetsman vid befordran till tredje gradens tjänst (betänkandets
grupp IT) är 42,4 är. Nästan samma ålderssiffra eller 42,5 år har erhållits
vid en beräkning af den genomsnittsålder, vid hvilken nuvarande
(vårterminen 1907) ordinarie professorer Ad Upsala och Lunds universitet
erhållit dessa sina ämbeten. De extra ordinarie professorerna torde i sina
hittillsvarande löneförmåner närmast vara att förlikna med betänkandets
grupp III (tjänstemän af mellangrad mellan tredje och andra lönegraden)
och grupp IV (tjänstemän i andra lönegraden). Af betänkandet inhämtas
nu, att medelåldern vid befordran till tjänst i grupp III är 35,4 år och i
grupp IV är 41,o år. Beräkning af nuvarande extra ordinarie professorers

Yrke stillägg.

154

genomsnittsålder, utförd efter samma grunder som för ordinarie professorer
här angifvits, ger en siffra af 38,1 år; siffran utgör nära nog medeltalet
mellan de för grupperna III och IV angifna. Det vill sålunda synas, som
skulle befordran till ordinarie och extra ordinarie professorsbefattningar
infalla i genomsnitt vid samma lefnadsålder, som galler för befordran till
jämförliga befattningar inom Kung! Maj-.ts kansli och de centrala ämbetsverken.

Enligt ofvan citerade betänkande infaller vid nämnda kansli och
ämbetsverk första anställningen i aflönad befattning i medeltal vid en
lefnadsålder af 32,7 år. Medeltalet af den föregående exspektanstiden beräknas
till 6,6 år. Beloppet af den årsinkomst, som samtliga extra ordinarie
tjänstemän under denna exspektanstid uppburit från de särskilda ämbetsverken,
anges vara i 34,9 procent af alla fallen högst 500 kronor, i 19,6
procent 501—1,000 kronor, i 30,4 procent 1,001—1,500 kronor och i 15,i
procent mer än 1,500 kronor.

Exspektanstiden för en professorsaspirant är docenttiden. Det föreligger
veterligen ingen utredning beträffande de belopp, en docent under
denna tid i medeltal uppbär i arfvoden, stipendier o. d. från universitetet.
Hvar och en, som något närmare känner universitetsförh ålland en, torde
emellertid inse, att medeltalssiffrorna för docenterna under nuvarande
knappa tillgång till docentstipendier näppeligen skulle gestalta sig mycket
fördelaktigare än de här uppgifna. Härtill kommer, att det mesta af det,
som nedan anföres beträffande speciella yrkesutgifter af hvarjehanda slag
för professorer, äfven har sin fulla tillämpning på docenten under denna
hans exspektanstid.

Eu räcker emellertid denna exspektanstid för docenten, där han fullföljer
den akademiska banan, i medeltal åtminstone till 38 års ålder i
stället för att den för ämbetsmannaaspiranten i genomsnitt slutar vid 32
år. Med andra ord, under i medeltal bortåt 6 års tid måste professorsaspiranten
vidkännas ekonomiska uppoffringar, hvilka ej hafva sin motsvarighet
på den civila ämbetsmannabanan.

Det är knappast görligt att ange några bestämda siffror för dessa
öfverstigande utgifter. Men att de icke äro så alldeles obetydliga, säger
sig själft. I alla händelser måste de, kapitaliserade, tänkas amorterade under
ämbetstiden som professor, alltså på omkring 25 år. Med det arliga
belopp, som erfordras för att amortera och förränta nämnda kapital, borde
alltså eu professorslön öfverstiga motsvarande civile ämbetsmans lön.

Det är emellertid ej blott så, att den, som aspirerar på professur,
måste af egna medel göra större uppoffringar än aspiranten på den civila
ämbetsmannabanan; jämväl sedan professur vunnits, betungas universitets -

155

mannen af utgifter, som rådsämbetsmannen går fri från. För att kunna
följa sin vetenskaps fortsatta utveckling och själ!'' verka för densamma måste
en professor göra icke obetydliga utgifter för anskaffande af vetenskaplig
litteratur samt för resor i sin vetenskaps intresse, särskildt för att uppsöka
sina studieföremål (bibliotek, handskriftssamlingar, arkiv, museer, institutioner,
främmande språk, naturföremål o. s. v.), för hvilka resor resestipendierna
i många fall icke kunna anlitas och i andra icke äro tillfyllest.
Äfven äro inom mer än en vetenskap förhållandena sådana, att publicerandet,
långt ifrån att medföra någon inkomst, i regel blott är förbundet
med utgifter för den vetenskaplige författaren; öfversättandet till främmande
språk, utförandet af teckningar och andra illustrationer, förvärfvandet
af ett för utdelning i fackkretsar tillfyllestgörande antal exemplar
af publikationen, dessa exemplars distribution o. s. v. representera i en
mängd fall lika många utgiftsposter, för hvilkas betäckande blott forskarens
enskilda tillgångar stå honom till buds.

Att dessa och liknande kostnader sammanlagda icke stanna vid små
belopp, är lätt att inse. Man uppskattar dem säkerligen mycket lågt, om
man i genomsnitt beräknar dem och den ofvan vidrörda amorteringen
af studiekapitalet tillsammans till 600 kronor.

År det ofvan anförda riktigt — nämligen att en professor å ena sidan
har att under eu i genomsnitt lika ämbetstid amortera ett betydligt större å
utbildningen nedlagdt kapital än rådsämbetsmannen, å andra sidan i och för
sitt ämbetes utöfning har att vidkännas större utgifter än en sådan ämbetsman
— då följer däraf utan vidare, att under eljest lika yttre förhållanden ett
lika lönebelopp för båda slagen af tjänster icke innebär förutsättningen för
samma grad af ekonomiskt oberoende för deras innehafvare. För att en sådan
likhet i ekonomiskt oberoende verkligen skulle uppnås, beliöfde professors lön
öfverskjuta ämbetsmannens i rådsgraden med ett de speciella yrkesutgifterna
motsvarande belopp. Beräknadt på grundvalen af den ofvan gjorda approximativa
uppskattningen, borde det öfverskj utande beloppet uppgå till åtminstone
600 kronor. Man kunde tänka sig detta belopp utgående såsom ett särskildt
»yrkestillägg» vid sidan af de i rådslönen ingående öfriga lönetitlar.

Fn löneberäkning efter här antydda grunder har bland sakkunnige
varit föremål för allvarlig ompröfning. Då emellertid redan uppbringandet
af professors löneförmåner till enahanda belopp, som enligt 1907 års stat
tillkommer statskommissarie, ställer stora kraf på det allmänna, och då
det kunde vara att befara, att ytterligare kraf skulle kunna föranleda uppskof
i frågans lösning, hafva vi stannat vid det beslut att i intet fall föreslå
större höjning i professorslön än upp till det för statskommissarie fastställda
beloppet. Det har synts oss, som skulle en förlängning af det pro -

156

Ortstillägg.

visorium, under hvilka våra universitet blott alltför länge existerat, under
rådande förhållanden innebära större risk för universiteten själfva och för
de statens ändamål, hvilka universiteten äro satta att tillgodose, än hvad
ernåendet af här omordade »yrkesstillägg» till dess fulla belopp för det
närvarande vore värdt.

Å andra sidan vill det synas, som om hvad här anförts rörande yrkestillägg
förtjänade afseende åtminstone i den utsträckning, som innanför
marginalen af statskommissariernas lönebelopp är möjligt. Innan vi vidare
behandla denna sak, är det emellertid nödvändigt att något ingå på frågan
om de olika aflöningstitlar, under hvilka dessa statskommissariernas lönebelopp
skola utgå.

Dessa titlar äro: lön 5,000 kronor, tjänstgöringspenningar 2,500 kronor,
ortstillägg 600 kronor samt ålderstillägg efter 5 år 600 kronor. Af
det tidigare sagda framgår utan vidare, att såväl lön som tjänstgöringspenningar
böra äfven för professor utgå med här nämnda belopp. Också
beträffande ålderstillägget synes så mycket mindre grund för en afvikelse
föreligga, som, efter hvad nyss visats, åldern för tillträdet till tjänsten är
för ordinarie professor densamma som för en tredje gradens ämbetsman.
Särskild uppmärksamhet påkallar däremot den lönetitel, som bär namn af
ortstillägg.

I det protokoll, som åtföljer Kungl. Maj:ts proposition till 1907 års
riksdag n:o 100 angående ny stat för statskontoret, anger statsrådet och
chefen för finansdepartementet hufvudsyftet med denna titel vara att erhålla
ett lämpligt medel att i någon mån afpassa löneförmånerna efter
lefnad skostnaderna å olika orter, och då olikheten i dessa föranleddes icke
blott af skillnaden i utgifter för hyra utan äfven af andra förhållanden,
syntes den å nämnda aflöningstitel föreslagna benämningen »hyresbidrag»
lämpligen böra utbytas mot »ortstillägg».

Då nämnda ortstillägg är beträffande statskontoret beräknadt för
Stockholm, så äger det belopp af 600 kronor, till hvilket detsamma är
beräknadt för statskommissarie, direkt tillämplighet beträffande professor
vid Karolinska institutet. Däremot synes det nödvändigt att här söka utreda,
till hvad belöp]) ifrågavarande ortstillägg skäligen bör utgå beträffande
universiteten.

Revisorn d:r K. Beckman har i en promemoria d. 5 Febr. angående
rikets indelning i dyrhetsklasser — hvilken promemoria är bilagd Kungl.
statskontorets lind. utlåtande den 14 Oktober 1902 angående en af statskontoret
verkställd allmän revision af aflöningsförhållandena vid landsstaten
och därpå grundadt förslag till lönereglering — lämnat en på verkställd
beräkning grundad klassificering af residensstäderna efter dyrhetsgrad.

157

Denna beräkning är gjord uteslutande med hänsyn till hyresbeloppets växling
på de olika orterna och grundar sig på uppgifter i detta hänseende från 1899.
Enligt densamma indelas residensstäderna i fråga om dyrhet sgrad i tre
klasser: 1) omfattande Stockholm, 2) omfattande Malmö, Göteborg, Östersund,
Umeå, Luleå, 3) omfattande de öfriga residensstäderna, alltså Upsala.

Kammarkollegium och statskontoret hafva i sitt gemensamma utlåtande
öfver löneregleringskommitténs den 27 Februari 1906 afgifna betänkande
angående reglering af löneförhållandena m. in. vid landsstaten på denna
promemoria baserat sitt förslag till olika hyresbidrag såsom en titel ingående
uti de för landssekreterare och landskamrerare af nämnda verk föreslagna
lönesatser: i första dyrhetsklassen skulle hyresbidraget anslås till
1,100, i andra till 800 och i tredje till 600 kronor. Kung!. Maj:t har emellertid
i omförmälda protokoll och proposition under titel ortstillägg för
statskommissarie upptagit en post 600 kronor, som alltså skulle motsvara det
belopp 1,100 kronor, som af de ofvannämnda verken föreslagits för de med
statskommissarier jämnställd a ämbetsmän i landsstaten. En proportionell
beräkning skulle som ortstillägg för Upsala väl ge omkring 330 kronor.

Aktuarien Flodström har till Kung! finansdepartementet lämnat en
den 30 november 1906 dagtecknad promemoria rörande bostadshyra å olika
orter. Han uppställer sex klasser, men sammanslår dem sedan till 4,
hvarvid Upsala kommer i 3:dje, Lund i 4:de klassen. Det är dock att
märka, att, såsom Flodström själf anför, uppgifterna till följd af matarielets
otillräcklighet — hans material är för Upsala af 3-rumslägenheter 1903
4, 1904 ingen, 1905 3 och 1906 ingen och af 4-rumslägenheter ingen för
åren 1903, 1904 och 1906 och för 1905 blott 1, alltså för samtliga de
fyra år undersökningen omfattar blott 8 lägenheter — måste beträffande
Upsala betraktas som osäkrare än de öfriga. Föröfrigt är att märka, att
endast pris på 3- och 4-rumslägenheter, alltså lägenheter, som innehafvas
af familjer med afsevärdt lägre lefnadsstandard, uppgifvits. Förevarande
placering är sålunda utan betydelse för frågan.

Att Upsala med afseende på hyrespris bör ställas i andra klassen
af så väl det Beckmanska som det Flodströmska ldassindelningsförslaget
torde kunna visas. I allmänhet gäller om Upsala, att hyrorna sedan
början af 1890-talet stigit med 75 — i 00 procent. För de närvarande hyresprisen
för sådana våningar, som användas af professorer och familjer i
ungefär samma ställning, lämna nedanstående uppgifter upplysning. De
här ifrågavarande bostadshyrorna kunna indelas i fyra grupper: 1. Nya

hus: 5 våningar pr rum 200—215, medelpris minst 200 kronor rummet.
— 2. Bättre våningar i äldre hus: 6 våningar pr ram 157—187, medelpris
170 kronor rummet. — 3. Medelmåttiga våningar: 10 stycken pr

158

rum 145—157, medelpris 150 kronor rummet. — 4. min dre goda lägenheter:
4 våningar, 130 kronor rummet.

Hyrorna hafva en stigande tendens, och ett medelrumspris af 180 —
200 för här ifrågavarande våningar är det sannolika för den närmaste
tiden. Men detta medelrumspris ställer Upsala otvetydigt i andra dyrhetsklassen*
1). Detta gäller bostäderna; det förtjänar emellertid äfven anföras,
att en anmärkningsvärd prisstegring äfven på lifsmedel, tjänstehjonslöner
o. s. v. på sista tiden inträdt, så att prisen på en del af de viktigaste lifsförnödenlieter
uppgå till Stockholmsprisen.

Att förhållandena i Lund icke nämnvärdt afvika från motsvarande i
Malmö, hafva vi anledning att antaga.

Hvilkendera af de båda dyrhetsskalorna man lägger till grund, skulle
ortstillägget för de båda universitetsstäderna ställa sig omkring 400—450
kronor, hvarvid 400 torde vara den lämpligaste siffran att lägga till grund
för lönetiteln. Vi hafva ock för universiteten i Upsala och Lund beräknat
ortstillägget till sist nämnda belopp.

Orts- och
yrlcestillägg

Såsom ofvan framhållits, är det obestridligt, att en professor både för
sin utbildning och senare i och för ämbetets utöfvande har att vidkännas
afsevärda kostnader, som för den civile tjänstemannen icke äro nödvändiga.
Det har visats, att på grund af detta förhållande med fog kunde ifrågasättas
att såsom lönetitel för professor upptaga ett särskildt yrkestillägg
af 600 kr. De skäl som föranledt sakkunnige att ej framställa dylikt
förslag hafva ock ofvan angifvits.

Med den beräkning af ortstilläggets belopp, som ofvan föreslagits,
skulle professors i första lönegruppen sammanlagda löneförmåner vid universiteten
med 200 kronor understiga beloppet af statskommissaries motsvarande
förmåner. Det vill då icke synas oskäligt, att de synpunkter rörande
yrkestillägg, som här anförts, åtminstone i den grad finna afseende,
som de ej leda till ett öfverskridande af statskommissaries lönebelopp.

De 200 kronor, om hvilka sålunda fråga är, skulle kunna tänkas
direkt tillförda lönen. Riktigare har dock synts oss vara att — då det

x) Det kan framhållas, att af aktuarien Flodströms promemoria vinnes ett medelrumspris
för tiden 1903—1906 för hela Stockholm i fråga om 3-rumslägenheter till kronor
210, om 4-rumslägenheter till kronor 197,5. Till jämförelse meddela vi medelrumsprisen

i kronor för de städer under nämnda tid, som enligt Flodström skulle höra till 2:dra dyrhctsklassen
(för resp. 3- och 4-rumslägenheter): för Sundsvall kronor 196 och 185, för
Göteborg 173 och 187,5, för Norrköping 163 och 192,5, för Östersund 176,6 och 167,5,
för Umeå 176,6 (ingen uppgift för 4-rumslägenhet), för Eskilstuna 156,6 och 172,5, för
Luleå 156,6 och 167,5, för Gäfle 156,6 och 162,5.

159

relativt ringa beloppet ej synes motivera en ny själfständig lönetitel —
sammanföra detsamma med ortstillägget till en gemensam titel »orts- och
yrkestillägg.» Det motsvarande beloppet. 600 kronor utgår för Karolinska
institutet endast såsom ortstillägg.

För universitetens bibliotekarier och räntmästare, eljest sedan gammalt
i lön likställda med ordinarie professorer, har blott ortstillägg, och detta
å 400 kronor, beräknats.

Den här föreslagna löneregleringen har hittills företrädesvis betraktats0™ allmänna
från synpunkten af vikten . hos den uppgift universiteten hafva att fylla7” lssle''Jri''r"J,ninom
samhället. Den kan emellertid tvifvelsutan äfven förtjäna skärskådas
från mera rent ekonomisk synpunkt och bör då ses mot bakgrunden af
den sedan sista större lönereglering inträdda prisstegringen.

Då för hvad vi här föreslagit statskommissaries löneförmåner enligt
1907 års stat varit i väsentlig grad normerande, har hvad i den kungl.
propositionen till 1907 års riksdag beträffande dem anförts sin tillämplighet
äfven på föreliggande förslag. Här må blott några korta anmärkningar
finna plats.

Rörande den allmänna prisstegring, som inträdt under tiden efter
1876, finnas utredningar af aktuarien Flodström (bilaga till statsrådsprotokollet
den 7 Januari 1901 angående finansärenden) och revisorn d:r
Beckman (bilaga till kungl. statskontorets underd. yttrande den 22 Juni
1905 angående 1902 års löneregleringskommittés betänkande rörande
statskontoret). Den förre kom för tiden från slutet af 1870- respektive
början af 1880-talet till och med år 1899 till det resultat, att stegringen
i lefnadskostnaderna i medeltal kunde anslås till 26,4 procent. Den senares
utredning åsyftar att vara en komplettering af den förutnämnda och omfattar
tiden till och med år 1904. Den prisstegring, som i hufvudstaden
ägt rum i de för ett normalhushåll nödiga utgifterna— däri inberäknas äfven
andra kostnader än dem, som afse lifsmedel, bränsle, bostadshyra och
tjänstehjonslöner — beräknas hafva ifrån den tid, som förflutit efter de
senast fastställda löneregleringarna för de centrala ämbetsverken till och
med år 1904 hafva uppgått i stort sedt till i medeltal minst 34 procent.

Ett förnyadt yttrande i ämnet af aktuarien Flodström, afgifvet den
19 November 1906 och bilagdt protokollet rörande finansärenden den 15
Mars 1907, vill komma till det resultat, att den prisstegring som i hufvudstaden
ägt rum från åren 1876—1885 till år 1905 uppgått till i genomsnitt
25 procent. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida en noggrann jämförelse
mellan ifrågavarande utredningar icke ger vid handen, att den all -

160

Biinkomster.

manna prisstegringen snarare är att ange, som doktor Beckman gjort. I
alla händelser kan med full visshet påstås, att, efter det de nämnda beräkningarna
gjordes — Indika äro byggda på uppgifter, som i allmänhet afse
blott tiden till och med 1904 och således icke taga hänsyn till de sista
tre åren — en alls ej oväsentlig ytterligare prisstegring inträda isynnerhet
beträffande lifsmedel, hyror och tjänstehjonslöner.

För beräkning af den procentuella förhöjningen af lönerna inom statskontoret
har Kungl. Maj:t utgått från en allmän prisstegring af 25 procent.

Beräknar man, huru de för statskommissarie fastställda och här äfven
för professor föreslagna lönesatserna procentuellt förhålla sig, visar sig, att
den föreslagna grundlönen af 8,100 kronor jämförd med ordinarie professors
nu utgående grundlön af 6,000 kronor utgör eu förhöjning af denna med
35 procent. Samtidigt har emellertid ålderstilläggens belopp reducerats
från två sådana tillägg å 500 kronor hvartdera till ett å 600 kronor. Jämför
man den föreslagna slutlönen af 8,700 kronor med den nu utgående af

7.000 kronor, framgår en höjning af 24,3 procent.

Ingendera jämförelsen ger dock eu riktig föreställning om den verkliga
förhöjning, som skulle komma tjänsteinnehafvaren direkt till godo.
För att finna siffrorna å denna förhöjning måste man frånräkna beloppet
af de pensionsafgifter, som professor enligt den nya staten skulle hafva
att betala utöfver hvad nu sker; dessa afgifter till fonden för pensionering
af civila tjänstinnehafvare förutsättas här blifva omkring 300 kronor.
Efter afdrag af nämnda belopp befinnes den föreslagna grundlönen utgöra

30.0 procents förhöjning af den hittillsvarande, och den föreslagna slutlönen

20.0 procents förhöjning af den nuvarande slutlönen. Skulle professorerna
därtill finnas skyldiga ingå i civilstatens pensionsinrättning, borde vid
beräkningen afdrag göras äfven för de premier, som skola till denna inrättning
utgå, hvarigenom procentsiffran ytterligare skulle reduceras.

Såsom ofvan utredts, reglerades lönerna för de ordinarie professorerna
år 1856—58 till ett belopp af 4,500 kronor för Upsala universitet. Den
förhöjning till 6,000 kronor, som 20 år därefter företogs, belöpte sig till
33,3 procent. Det befinnes alltså, att den nu föreslagna höjningen, när
man bortser från pensionsafgiftens belopp, är mindre än den, som skedde
vid 1876 års reglering.

I det föregående har ingen hänsyn tagits till professors eventuellt
befintliga biinkomster, och som vi tro med full rätt. Bortsedt från den
extra inkomst, som professorerna i de praktiskt medicinska ämnena genom
enskild praktik kunna bereda sig, torde det öfverhufvud kunna påstås, att

161

få statsfunktionärer i så ringa omfattning som professorerna vid våra högskolor
hittills sträfvat efter biinkomster. Förutom den i allmänhet mycket
anspråkslösa förtjänst, som vetenskapligt författarskap kunnat förskaffa
— ofta nödgas författarna, såsom ofvan sagts, för offentliggörande af i synnerhet
större arbeten göra afsevärda ekonomiska uppoffringar — har lönen
merendels varit professorns enda inkomstkälla. Framhållas bör dock, att i
vissa ämnen enskild, mot ersättning lämnad undervisning i form af kollegier
plägar gifvas. Hufvudsakligen är det härvid fråga om läroämnena inom
juridiska fakulteten. En och annan juris professor har på detta sätt med
ganska afsevärda belopp ökat sina intäkter. I regeln uppgå dock ej
kollegieinkomsterna till större summor; vid Lunds universitet med dess
mindre studentantal har detta påstående isynnerhet giltighet. Och äfven
vid Upsala universitet, där i allt fall en mera gifvande kollegieundervisning
till följd af det högre studentantalet kunnat förekomma, torde förhållandena,
därest juridiska fakulteten vid Stockholms högskola erhåller
examensrätt, kunna komma att gestalta sig föga annorlunda än i Lund.

I fråga om den vid de juridiska fakulteterna bedrifna kollegieundervisningen
må föröfrigt ej förbises, att densamma i den senaste af Kung!.
Maj:t fastställda stadgan för juridiska examensväsendet förutsattes såsom led i
den ordinarie undervisningen. Det juridiska examensväsendet är nämligen
numera byggd! på — jämte eu mera vetenskaplig undervisning i form af
föreläsningar — öfversiktliga, ämnena i deras helhet omfattande kurser i den
utsträckning, att examensstadgan ej kunnat utgå från att all undervisning
skulle bestridas utan godtgörelse. Och där ej docent finnes att tillgå, hvilket
inom juridiska fakulteten oftast är fallet, måste professorn åtaga sig sådan
undervisning för undvikande af den eljes lätt inträdande, men på en gång
kostsammare och mindre tillfredsställande eventualiteten för studenten att
nödgas anlita enskild manuduktör. Därjämte torde ock böra uppmärksammas,
att juridiska fakulteterna just med afseende å sin rekrytering hafva
att utstå en så stark konkurrens från ej mindre andra statsinstitutioner än
äfven enskilda beställningar m. m., att den lockelse, som möjligheten att
öka lönen genom betald undervisning kan innebära, väl kan vara behöflig;
att denna lockelse hittills icke varit tillräckligt stor, ådagalägges genom
de rekryteringssvårigheter, hvaraf desa fakulteter ständigt lidit.

Hvad beträffar den extra inkomst, som professorerna i de praktiskt
medicinska ämnena förskaffa sig genom enskild praktik, så ligger det i sakens
natur, ej mindre att sådan praktik i viss omfattning bedrifves — den
är helt enkelt eu nödvändig förutsättning för att dessa professorer skola
rätt kunna sköta sitt lärarekall — än äfven att den i många fall är myc -

162

Tjänsteårs beräkning.

ket inbringande. Framför allt gäller detta beträffande vissa bland professorerna
vid den medicinska högskolan i hufvudstaden.

Det torde icke kunna förnekas, att, där sålunda eu betydande extra
inkomst är så att säga eu naturlig och gifven följd af professorsämbetet,
detta ämbete ter sig så ekonomiskt förmånligt och eftersträfvansvärdt, att
samma skäl, som beträffande öfriga professurer tala för löneförbättring, ej
föreligga. Vid sådant förhållande skulle tilläfventyrs kunna ifrågasättas,
huruvida den af sakkunnige föreslagna löneregleringen borde vinna tillämpning
på de ifrågavarande medicinska professurerna.

Ville man göra ett försök att tillämpa en sådan grundsats, skulle emellertid
snart visa sig, att godtycklighet icke kunde undvikas. Möjlighet att till
vissa belopp fixera dessa extrainkomster gifves icke. Det ligger nämligen
i öppen dag, att faktorer, som undandraga sig all beräkning, äro för dem
bestämmande. Att efter vissa allmänna grunder fastställa lägre löner för
ifrågavarande professurer skulle således i många fall leda till uppenbar
orättvisa.

Här är slutligen platsen att något vidröra frågan om tjänsteårsberäkningen
vid öfvergång till den nya staten.

I en i November 1906 dagtecknad underdånig ansökning hafva vissa
ordinarie professorer vid Upsala och Lunds universitet anhållit, att Kung!.
Maj:t täcktes hos riksdagen äska anslag till det belopp, som erfordrades för
att de ordinarie professorer, som förut varit extra ordinarie professorer,
skulle kunna vid tjänsteårsberäkning för uppflyttning i högre lönegrad få
räkna sig till godo sin extra ordinarie professorstjänstetid.

De båda konsistorierna i Lund och Upsala, därom af kanslern hörda,
hafva i yttranden den 19 och 22 December 1906 tillstyrkt ansökningen; det
senare under anförande, att det redan förut 1902 och 1904 — äfvensom
i skrifvelse den 2 December 1905 — gjort liknande framställning.

Kanslern förordade den 10 Januari 1907 bifall, därvid särskildt framhållande,
att vid besättande af ordinarie och extra ordinarie professorsbefattningar
icke förekomme någon åtskillnad i afseende å kompetensfordringar,
och att jämväl de undervisningsåligganden, som äro förenade med
dessa två kategorier af befattningar, vore sinsemellan så likartade, att skillnaden
dem emellan, oafsedt de ordinarie professorernas egenskap af bisittare
i konsistorium, kunde sägas i de flesta fall bestå allenast i benämningen.

Statskontoret, till hvilket ärendet remitterats, föreslog i skrifvelse den
18 April 1907, att ansökningen då icke måtte till någon Kungl. Majrts
vidare åtgärd föranleda, därvid anförande som skäl, att eu definitiv

163

lönereglering för såväl extra ordinarie som äfven för ordinarie professorer
borde afvaktas; då först syntes kunna afgöras, i hvilken mån tjänstgöring som
extra ordinarie professor borde komma ordinarie professor till godo för uppflyttning
i högre lönegrad.

I första lönegruppen äro enligt vår organisationsplan uppförda först Sakkunnige.
och främst nuvarande ordinarie professorer, som därtill utnämnts direkt
utan att förut hafva varit extra ordinarie. Hvad dessa ordinarie professorer
beträffar, torde det vara själfklart, att de skola för ålderstillägg
enligt den nya ordningen hafva att tillgodoräkna sig den tid, de förut som
ordinarie professorer tjänstgjort.

Icke annorlunda bör rimligtvis förhållandet vara med de hittills varande
extra ordinarie professorer, som blifvit hänvisade till första lönegruppen.
Detta har nämligen skett just på grund af deras ämbetens
natur att vara i hufvudsak likställda med förutvarande ordinarie professorers.
Det är då billigt och rättvist, att deras hittillsvarande tjänstgöring
hvilken haft samma karaktär som ordinarie professors, äfvenledes
berättigar till uppflyttning i högre lönegrad enligt den nya organisationen.

Att professorer hörande till andra lönegruppen böra hafva samma
rättighet inom samma grupp, eller att de skola hafva rätt att för erhållande
af ålderstillägg enligt den nu föreslagna ordningen räkna sig till godo den
tid, de förut tjänstgjort som extra ordinarie professorer, bör vara tydligt.
Knappast mindre själfklart är det beträffande sådana, som från professur, hvilken
i förslaget förts till andra lönegruppen, redan vunnit eller framdeles
kunna komma att vinna befordran till professur i första gruppen, om än
tjänstgöringen vid de professurer, som äro förda under andra gruppen, icke
är förbunden med regelbunden examination.

Det vill nämligen synas oss, som om ett inskränkande af tjänsteårsberäkningen
blott till hvar lönegrupp för sig skulle innebära en öfverdrifven
uppskattning af examinationens betydelse. Den skulle hvarken rätt väl
stå tillsammans med den enhetlighet i fordran på vetenskaplig kompetens,
som statuternas föreskrifter innebära, ej heller med den principiella likställighet
i afseende å lön, ålderstilläggets belopp o. s. v. mellan de båda lönegruppernas
professorer, hvarpå vårt förslag hvilar. Konsekvensen synes
sålunda påkalla, att tjänstgöring såsom extra ordinarie professor äfven
räknas den till godo, som redan före den här föreslagna regleringens genomförande
vunnit befordran till ordinarie professor från extra ordinarie
professor, vare sig denna enligt här föreliggande organisationsplan skulle
höra till första eller till andra lönegruppen. På denna grund tillstyrka
vi ofvan anförda petition af No v. 1906 angående tjänsteårsberäkning.

164

Yi föreslå alltså:

att professors tjänsteålder måtte beräknas från hans första utnämning
till professur utan hänsyn till lönegrupp, och som följd häraf:

att den af vissa professorer ingifna petition angående tjällsteårsbBråkning
måtte bifallas.

På grund af allt hvad sålunda anförts föreslå vi:

att aflöningen för professor i första lönegruppen vid universiteten
i Upsala och Lund bestämmes till 8,100 kronor, hvaraf lön

5,000 kronor, tjänstgöringspenningar 2,500 kronor samt orts- och
yrkestillägg 600 kronor; med rätt till ett åldertillägg af 600 kronor
efter 5 års tjänstgöring;

att aflöningen för professor i första lönegruppen vid Karolinska
institutet bestämmes till 8,100 kronor, hvaraf lön 5,000 kronor,
tjänstgöringspenningar 2,500 kronor samt ortstillägg 600 kronor;
med rätt till ett ålder stillägg af 600 kronor efter 5 års tjänstgöring;

att af tjänstgöring spenning urna för professor tillhörande första
lönegruppen 1,500 kronor beräknas för uppehållandet af undervisningen
och 1,000 kronor för examinationen;

att aflöningen för professor i andra lönegruppen vid universiteten
i Upsala och Lund bestämmes till 7,100 kronor, hvaraf lön

5,000 kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor samt orts- och
yrkestillägg 600 kronor; med rätt till ett älderstillägg af 600
kronor‘''-efter 5 års tjänstgöring;

att aflöningen för professor i andra lönegruppen vid Karolinska
institutet bestämmes till 7,100 kronor, hvaraf lön 5,000
kronor, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor samt'' ortstillägg 600
kronor; med rätt till ett ålder stillägg af 600 kronor efter 5 års
tjänstgöring;

att professors tjänsteår måtte utan hänsyn till lönegrupp beräknas
från hans första utnämning till professorsämbete;

att nedanstående detaljerade förslag till stat godkännes; och
att på grund häraf de för nedan nämnda professorer utgående
ordinarie anslagen till universiteten och Karolinska institutet måtte
höjas: för Upsala universitet från 316,098 kronor 33 öre till 474,958
kronor 33 öre eller således med 158,860 kronor — eller utöfver
år 1908 utgående anslag med 136,110 kronor; för Lunds universitet

165

från 245,400 kronor till 370,063 kronor 6 öre eller således med

124.663 kronor 6 öre — eller utöfver år 1908 utgående anslag med

106.663 kronor 6 öre-, för Karolinska mediko-kirurgiska institutet
från 97,300 kronor till 158,485 kronor eller således med 61,185
kronor — eller utöfver år 1908 utgående anslag med 47,685 kronor;
hvilket för alla högskolorna tillsammans utgör en höjning från
658,798 kronor 33 öre till 1,003,506 kronor 39 öre eller således
med 344,708 kronor 6 öre — eller utöfver år 1908 utgående anslag
med 290,458 kronor 6 öre.

166

—		Nuvarande	stat
	Natura- förmåner			Höjning å
	och medel afsedda för	Allmänna medel	Summa	extra stat för 1908	Summa
	särskilda ändamål		med

	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
Teologiska fakulteten.
Grupp I.
En förste teologie professor, tillika dom-
prost: 12 famnar ved, beräknade efter 15
kr. för famn till kr. 180. innehar Upsala stads och Yaksala pre-
bendepastorat, som tillsammans en-ligt uppgift för 1906 gåfvo kr.		2,000: —	8,880: 79
6,700: 79 ....................................	6,880: 79
En professor:
inkomst af Danmarks prebendepastorat,		4,925: —	6,000: —
kr. 1,075 ....................................	1,075: —
En professor........................................ En professor:		6,000: —	6,000: —
inkomst af Helga Trefaldighets pre-		5,120: —	6,000: —
bendepastorat, kr. 880..................	880: —
En professor, Kalsenianus:
inkomst af Gamla Upsala prebende-pastorat ................. kr. 1,425. ränta å Kalsenianska		4,283: 33	6,000: —
fonden.................... » 291:67	1,716: 67
En professor:
inkomst af Upsala-Näs prebende-
pastorat.................. kr. 95. 6 famnar ved ............ » 90.	185: —	4,405: —	4,590: —	910: —	5,500: —
En professor:
inkomst af Hagby-Ramsta prebende-
pastorat..................... kr. 460. 6 famnar ved ............... » 90.	550: -	- 4,040: -	4,590: -	910: -	5,500: —

167

		Pöresl	a g- e	n stat
Natura- förmåner		p	ö r d e 1 n	ing på		Höjning utöfver nuvarande stat kronor	Höjning utöfver 1908 utgående kronor
och medel afsedda för särskilda ändamål kronor	Allmänna medel kronor	Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- och yrkes-tillägg	Arfvoden o. d.	Summa kronor
6,880: 79	2,000: —					8,880: 79
1,075: —	7,025: —	5,000: —	2,500: —	600: —		8,100: —	2,100: —	2,100: —
	8,100: —	5,000: —	2,500: —	600:--	—	8,100: —	2,100: —	2,100: —
880: —	7,220: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	2,100: —	2,100: --
1,716: 67	6,383: 33	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	2,100: —	2,100: —
185: —	7,915: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	3,510: —	2,600: —
550: —	7,550: —	5,000: —	2,500: —	600: —	_	8,100: —	3,510: —	2,600: —

168

		Nuvarande	stat
	Natura- förmåner			Höjning
	och medel afsedda för särskilda	Allmänna medel	Summa	å extra stat för 1908	Summa
	ändamål			med
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
Grupp II.
Eu professor:
inkomst af Börje pre- bendepastorat ......... kr. 960. 6 famnar ved ............ » 90 '') ...	1,050: —	8,540: —	4,590: —	910: —	5,500 :—
Juridiska fakulteten.
Grupp I.
Eu professor.......................................		6,000: —	6,000: —
4 professorer........................................ En professor:		24,000: —	24,000: —		5,500: —
6 famnar ved, kr. 90 ..................... 2 professorer:	90: —	4,500: —	4,590: —	910: — 1,820: —
11,000: —
12 famnar ved, kr. 180 -)...............	180: —	9,000: —	9,180: —
Medicinska fakulteten.
Grupp I.
En professor.......................................		6,000: —	6,000: —
4 professorer ...................................... En professor i anatomi:		24,000: —	24,000: —
ränta af Rönnowska fonden kr. 125. En professor i medicinisk och fysiologisk	125: —	6,000: —	6,125: —
kemi: boställsrum, beräknade till kr. 600......	600: —	5,400: —	6,000: —
En professor:
6 famnar ved, kr. 90........................	90: —	4,500: —	4,590: —	910: —	5,500: —

’) Anmärkning. Af den teologiska fakultetens 7 lärostolar till grupp I omfatta 2 hvardera exegetik samt 2
historia; 3) teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi. Den till grupp II förda professorn har till läroämne
2) Anmärkning. Den juridiska fakultetens 8 lärostolar omfatta hvardera ett af följande ämnesområden: 1)
privaträtt; 6) straffrätt; 7) processrätt; och 8) juridisk encyklopedi, romersk rätt och internationell privaträtt.

169

		Föresl	a g e	n stat
Natura-förmåner och medel afsedda för särskilda ändamål kronor	Allmänna medel kronor	F	ö r d e 1 n	ing på		Summa kronor	Höjning utöfver nuvarande stat kronor	Höjning utöfver 1908 utgående kronor
Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- och yrkes-tillägg	Arfvoden o. d.
1,050: —	6,050: —	5,000: —	1,500: —	600: —	—	7,100: —	2,510: —	1,600: —
	8,100: —	5,000: —	2,500: —	600: —		8,100: —	2,100: —	2,100: —
	32,400: —	20,000: —	10,000: —	2,400: —	—	32,400: —	8,400: —	8,400: —
90: —	8,010: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	3,510: —	2,600: —
180: —	16,020: —	10,000: —	5,000: —	1,200: —	—	16,200: —	7,020: —	5,200: —
	8,100: —	5,000: —	2,500: —	600: —		8,100: —	2,100: —	2,100: —
	32,400: —	20,000: —	10,000: —	2,400: —	—	32,400: —	8,400: —	8,400; —
125: —	8,100: —	5,000: —	2,500: —	600: —	125: —	8,225: —	2,100: —	2,100: —
600: —	7,500: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	2,100: —	2,100: —
90: —	8,010: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	3,510: —	2,600: —

hvardera dogmatik och moralteologi, de öfriga 3 hvardera ett af följande ämnesområden: 1) pastoralteologi- 21 kyrkopraktisk
teologi. ° '' J

■civilrätt; 2) nationalekonomi och finansrätt; 3) statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt; 4) rättshistoria ; 5) speciell

170

Nuvarande

stat

Natura-förmåner
och medel
afsedda för
särskilda
ändamål

Allmänna

medel

Summa

Höjning
å extra stat
för 1908
med

Summa

kronor

3 professorer:

18 famnar ved, kr. 270.................. 270: —

En professor i psykiatri, arfvode.

Befattningen förenad med öfverläkare beställningen

vid Upsala hospital... 6,500: —

Grupp II.

En professor:

6 famnar ved, kr. 90..

En professor:

6 famnar ved, kr. 903)

Filosofiska fakulteten.

Humanistiska sektionen.

Grupp I.

Eu professor .......................................

10 professorer ....................................

En professor i vältalighet och statskunskap,
Skytteanus:

lön af riksrådet Skyttes donation
och bostad i Skytteanska huset
kr. 5,215.

Ersättning - för spannmålsindelning,

kr. 1,785......................................

En professor:

6 famnar ved, kr. 90 .....................

! 6 professorer:

I 36 famnar ved, kr. 540 ..................

13,500: —	13,770: —	2,730: —	16,500: —
2,500: —	9,000: —
4,500: —	4,590: —	910: —	5,500: —
4,500: —	4,590: —	910: —	5,500: —
6,000: — 60,000: —	6,000: — 60,000: —
1,785: —	7,000: —
4:500: —	4,590: —	910: --	5,500: —
27,000: —	27,540: —	5,460: —	33,000: —

90: —
90: —

5,215: —
90: —
540: —

3) Anmärkning. De 9 till grupp I hänförda professorsbefattningarna inom medicinska fakulteten, för Indika
stetrik; 3) patologi och allmän hälsovård; 4) fysiologi; 5) obstetrik och gynekologi; 6) anatomi; 7) allmän och
grupp II hänförda omfatta hvardera 1) anatomi (med prosektorsskyldighet); 2) medicinsk och fysiologisk kemi.

171

		Föres!	a g e	ii stat
Natura- förmåner	Allmänna medel kronor	F	ö r d e 1 n	ing på			Höjning utöfver nuvarande stat kronor	Höjning utöfver 1908 utgående kronor
och medel afsedda för särskilda ändamål kronor	Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- och yrkes-tillägg	Arfvoden o. d.	Summa kronor
270: — 6,500: —	24,030: — 2,500: —	15,000: —	7,500: —	1,800: —	—	24,300: — 9,000: —	10,530: —	7,800: —
90: —	7,010: —	5,000: —	1,500: —	600: —		7,100: —	2,510: —	1,600: —
90: —	7,010: —	5,000: —	1,500: —	600: —		7,100: —	2,510: —	1,600: —
	8,100: —	5,000: —	2,500: —	600: -		8,100: —	2,100: —	2,100: —
	81,000: —	50,000: —	25,000: —	6,000: —		81,000: —	21,000: —	21,000: —
5,215: —	2,885: —	5,000: —	2,500: —	600: —		8,100: —	1,100: —	1,100: —
90: —	8,010: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	3,510: —	2,600: —
540: —	48,060: —	30,000: —	15,000: —	3,600: —	—	48,600: —	21,060: —	15,600: —

ämnen ej ofvan angifvits, omfatta hvardera ett af följande ämnesområden: 1) praktisk medicin; 2) kirurgi och obexpenmentell
farmakodynamik samt farmakognosi; 8) pediatrik och praktisk medicin;^) oftalmiatrik. De två till

172

		Nuvarande	stat
	Natura- förmåner			Höjning
	och medel afsedda för särskilda	Allmänna medel	Summa	å extra stat för 1908 med	Summa
	ändamål
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
Grupp II.
En professor i finsk-ugrisk språkforsk-
ning K. B. Wiklund: aflöning från rikets allmänna indrag-ningsstat, kr. 4,500.	4,590: —		4,590: —	910: —	5,500: —
Matematisk-naturvetenskapliga
sektionen.
Grupp I.
		6,000: —	6,000: —
		18,000: —	18,000: —

Eu professor i fysik:		5,400: —	6,000: —
boställsrum, beräknade till kr. 600... En professor i astronomi:	600: —
5,400: —	6,000: —
boställsrum, beräknade till kr. 600...	600: —
En professor i kemi: boställsrum, beräknade till kr. 600... En professor i botanik och praktisk	600: —	5,400: —	6,000: —

ekonomi, Borgströmianus: boställsrum, beräknade till kr. 600...	600: —	5,400: —	6,000: —
Eu professor:	90: —	4,500: —	4,590: -	910: —	5,500: —
3 professorer:	270: —	13,500: —	13,770: —	2,730: —	16,500: —
Grupp II.
En professor i meteorologi:			4,590: —	910: —	5,500: —
6 famnar ved, kr. 90 .....................	90: —	4,500: —

<) Anmärkning. De 18 till grupp I hänförda professorsbefattningarna inom filosofiska fakultetens humanistiska
2) praktisk filosofi; 3) historia; 4) semitiska språk; 5) grekiska språket och litteraturen; 6) latinska språket och
11) tyska språket; 12) sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning; 13) slaviska språk; 14) geograh;

173

		F ö r e 8 1	a g e	n stat
Natura- förmåner		F	ö r d e 1 n	ing på			Höjning	Höjning utöfver 1908 utgående kronor
och medel afsedda för särskilda ändamål kronor	Allmänna medel kronor	Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- och yrkes-tillägg	Arfvoden o. d.	Summa kronor	utöfver nuvarande stat kronor
7,100: —		5,000: —	1,500: —	600: —	—	7,100: —	2,510: —	1,600: —
	8,100: — 24,300: —	5,000: — 15,000: —	2,500: — 7,500: —	600: — 1,800: —	—	8,100: — 24,300: —	2,100: — 6,300: —	2,100: — 6,300: —
600: —	7,500: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	2,100: —	2,100: —
600: —	7,500: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	2,100: —	2,100: —
600: —	7,500: —	5,000: —	2,500: -	600: —	—	8,100: —	2,100: —	2,100: —
600: —	7,500: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	2,100: —	2,100: —
90: —	8,010: —	5,000: —	2,500: —	600: —	—	8,100: —	3,510: —	2,600: —
270: —	24,030: —	15,000: —	7,500: —	1,800: —	—	24,300: —	10,530: —	7,800: —
90: —	7,010: —	5,000: —	1,500: —	600: —		7,100: —	2,510: —	1,600: —

sektion, för hvilka ämnen ej ofvan angifvits, omfatta hvardera ett af följande ämnesområden: 1) teoretisk filosofi,
litteraturen; 7) estetik samt litteratur- och konsthistoria; 8) nordiska språk; 9) romanska språk; 10) engelska språket 1
15) pedagogik; 16) historia; 17) svenska språket; 18) klassiska språk.

174

		Nuvarande	stat
	Natura-förmåner och medel afsedda för särskilda ändamål	Allmänna medel	Summa	Höjning å extra stat för 1908 med	Summa
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
En professor i växtbiologi: lön af konsul F. Kempes donation kr. 5,500 6 famnar ved kr. 905).....................	5,590: —		5,590: —
Lunds universitet.
Teologiska fakulteten.
Grupp I.
En professor i dogmatik och moralteo-logi, förste teologie professor, tillika domprost. Inkomsten af Lunds stads- och lands-församlingars prebendepastorat och andra i staten upptagna inkomster af dylik natur.............................. En professor i kyrkohistoria och sym-bolik. Uppbär dessutom inkomsten af Västra Kärrtorps och Glostorps försam-lingars prebendepastorat............... En professor i exegetisk teologi. Uppbär dessutom inkomsten af Stångby och Yallkärra församlingars preben-depastorat .................................... En professor i praktisk teologi. Uppbär dessutom inkomsten af Stora Uppåkra och Flackarps församlin-gars prebendepastorat ................. En professor i praktisk teologi och mo-ralteologi. Uppbär inkomsten af Hellestads, Dalby och Bonderups församlingars pre-bendepastorat ..............................	10,263: 81 7,552: 75 7,532: 06 5,647: 41 6,210: 22	3.480: — 1,200: — 840: — 2,400: —	13,743: 81 8,752: 75 8,372: 06 8,047: 41 6,210: 22

5) Anmärkning. De 8 till grupp I hänförda professorsbefattningarna inom filosofiska fakultetens matematisk1)
matematik; 2) zoologi; 3) mineralogi och geologi; 4) mekanik och matematisk fysik; 5) matematik; 6) kemi; 7)

175

		F ii r e s 1	a g e	ii stat
Natura-förmåner och medel afsedda för särskilda ändamål kronor	Allmänna medel kronor	F	ö r d e 1 n	ing på		Summa kronor	Höjning utöfver nuvarande stat kronor	Höjning utöfver 1908 utgående kronor
Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- och yrkes-tillägg	Arfvoden o. d.
5,590: —	1,510: -	5,000: —	1,500: —	600	—	7,100: —	1,510: —	1,510: —
10,263: 81	3,480: —			—	—	13,743: 81
7,552; 75	1,200: —				—	8,752: 75
7,532: 06	840: —				—	8,372: 06
5,647: 41	2,452: 59				—	8,100: —	52: 59	52; 59
6,210: 22	1,889: 78					8,100: —	1,889: 78	1,889: 78

naturvetenskapliga sektion, för hvilka ämnen ej ofvan angifvits, omfatta hvardera ett af följande ämnesområden:.
botanik; samt 8) jämförande anatomi.

176

		Nuvarande	stat
	Natura-förmåner och medel afsedda för särskilda ändamål	Allmänna medel	Summa	Höjning å extra stat för 1908 med	Summa
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
Eu professor i exegetisk teologi. Uppbär inkomsten af Husie och Yästra Skreflinge församlingars pre-bendepastorat ..............................	5,879: 81			5,879: 31
Juridiska fakulteten.
Grupp I. Eu professor ....................................... 4 professorer ....................................... En professor ....................................... En professor6) ....................................		6,000 24,000 4,500 4,500	—	5 6,000 24,000 4,500 4,500	—	1,000: — 1,000: —	5,500: — 5,500: —
Medicinska fakulteten.
Grupp I. En professor ...................................... 1 5 professorer....................................... En professor ....................................... 5 professorer7) ....................................		6,000 30,000 4,500 22,500	—	6,000 30,000 4,500 22,500	—	1,000: — 5,000: —	5,500: — 27,500: —
Filosofiska fakulteten.
Humanistiska sektionen.
Grupp I. En professor ....................................... 9 professorer ....................................... En professor ....................................... 4 professorer.......................................		6,000 54.000 4,500 18.000	—	6,000 54.000 4,500 18.000	—	1,000: — 4,000: —	5,500: -22,000: —
Grupp IT. En professor8) ....................................		4,500: —	4,500: —	1,000: —	5,500: —

e\ Anmärkning. De 7 professurerna inom juridiska fakulteten äro hvardera förenade med ett af följande ämoch
folkrätt; 5) nationalekonomi och finansrätt; 6) speciell privaträtt; samt 7) .romersk rätt och rättshistoria.

7) Anmärkning. De 12 till grupp I hänförda professurerna inom medicinska fakulteten omfatta hvardera ett
5) fysiologi; 6) anatomi);’ 7) pediatrik och praktisk medicin; 8) obstetrik och gynekologi; 9) oftalmiatrik; 10) farma 8)

Anmärkning De 15 till grupp I hänförda professorerna inom filosofiska fakultetens humanistiska sektion
romersk vältalighet och poesi; 4) nordiska språk; 5) teoretisk filosofi; 6) historia; 7) grekiska språket och littera,
med jämförande indoeuropeisk språkforskning; 13) engelska språket; 14) geografi; samt 15) historia. Den under

177

Föreslagen stat

Naturaförmåner

och medel
afsedda för
särskilda
ändamål

kronor

Allmänna

medel

kronor

Fördelning på

Lön

Tjänst görings penningar -

Orts- och
yrkestillägg -

Arfvoden
o. d.

Summa

kronor

Höjning

utöfver

nuvarande

stat

kronor

Höjning
utöfver 1908
utgående

kronor

5,879: 31

2,220: 69

8,100

32,400

8,100

40,500

8,100

40,500

8,100

72,900

8,100

32,400

7,100: —

5,000

20,000

5,000

25,000

5,000

25,000’

5,000

45,000

5,000

20,000;

5,000: ■

2,500

10,000

2,500

12,500

2,500

12,500

2,500

22,500

2,500

10,000:

1,500:

600

2,400

600

3,000

600

3,000

600

5.400
600

2.400

600: —

8,100:

8,100

32,400

8,100

40.500

8,100

40.500

8,100

72,900

8,100

32,400

7,100: —

2,220: 69

2,100

8,400

3,600

2,100

10,500

3,600

18,000

2,100

18,900

3,600

14,000

2,600: —

2,220: 69

2,100

8,400

2,600

2,100

10,500

2,600

13,000

2,100

18,900

2.600

10,400

1,600: —

nesområden: 1) civilrätt; 2) straffrätt och juridisk encyklopedi; 3) processrätt; 4) statsrätt, förvaltningsrätt, kyrkorätt

af följande ämnesområden: 1) kirurgi; 2) medicinsk och fysiologisk kemi; 3) anatomi; 4) praktisk medicin
kologi; 11) patologisk anatomi och rättsmedicin; samt 12) allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovård,
omfatta hvardera ett af följande ämnesområden: 1) praktisk filosofi; 2) estetik samt litteratur- och konsthistoria; 3)
turen; 8) romanska språk; 9) österländska språk; 10) tyska språket; 11) statskunskap och statistik; 12) sanskrit
grupp II uppförda professuren omfattar klassiska språk.

178

		Nuvarande	stat
	Natura-förmåner och medel afsedda för särskilda ändamål	Allmänna medel	Summa	Höjning å extra stat för 1908 med	Summa
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
ffiatematisk-naturvetenskapliga sektionen.
Grupp I.
En professor ....................................... 5 professorer ....................................... En professor ....................................... 8 professorer9) ....................................		6,000: — 30,000: — 4,500: — 13,500: —	6,000: — 30,000: — 4,500: — 13,500: —	1,000: — 3,000: —	5,500: — 16,500: —

9) Anmärkning. De 10 till grupp I hänförda professurerna inom filosofiska fakultetens matematisk-naturfysik;
5) botanik; 6) zoologi; 7) fysik; 8) geologi och mineralogi; 9) botanik; samt 10) zoologi.

179

Föreslagen stat
Natura-förmåner och medel afsedda för särskilda ändamål kronor	Allmänna medel kronor	Fördelning af	Summa kronor	Höjning utöfver nuvarande stat kronor	Höjning utöfver 1908 utgående kronor
Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- och yrkes-tillägg	Arfvoden o. d.
	8,100; — 40,500; — 8,100: — 24,300: —	5,000: — 25,000: — 5,000: — 15,000: —	2,500: — 12,500: — 2,500: — 7,500: —	600: — 3,000: — 600: — 1,800: —	—	8,100: — 40,500: — 8,100: — 24,300: —	2,100: — 10,500: — 3,600: — 10,800: —	2,100: — 10,500: — 2,600: — 7,800: —

vetenskapliga sektion omfatta hvardera ett af följande ämnesområden; 1) kemi; 2) astronomi; 3) matematik; 4)

180

	Nuvarande	stat
Natura-förmåner och medel afsedda för särskilda ändamål kronor	Allmänna medel kronor	Summa kronor	Höjning å extra stat för 1908 med kronor	Summa kronor
Karolinska meöiko-kirurgiska
institutet.
Grupp I.
En professor i medicin........................		5,500	—	5,500	—■	500	—	6,000-	—
En professor i pediatrik .....................		5,500	—	5,500	—		—
En professor i kirurgi .......................		5,500	—	5,500	—-	500	—	6,000: —
En professor i kemi och farmaci:
boställsrum, beräknade till kr. 60010)	600: —	5,400	—	6,000	—
En professor i rätts- och statsmedicin		6,000	—■	6,000	—
En professor i allmän hälsovårdslära ...		6,000	—	6,000	—
En professor i anatomi:
boställsrum, beräknade till kr. 60010)	600: —	5,400	—	6,000	—
En professor i patologisk anatomi ......		6,000	—	6,000	—
En professor i fysiologi........................		6,000	—	6,000	—
En professor i obstetrik och gynekologi		6,000	—	6,000	—
En professor i oftalmiatrik..................		3,500	—	3,500	—	1,000	—	4,500: —
En professor i farmakodynamik och
farmakognosi....................................		4,500	—	4,500	—	1,000	—	5,500	—
En professor i syfilidologi.....................		4,000	—	4,000	—	1,500	—	5,500	—
En professor i histologi........................		4,500	—	4,500	—	1,000	—	5,500	—
En professor i patologisk anatomi.........		4,500	—	4,500	—	1,000	—	5,500	—
En professor i psykiatri, aflöning som
öfverläkare vid Stockholms hospital
för sinnessjuka kr. 4,000 jämte bo-
ställsrum kr. 600 kr.11) ..................	4,600: —	4,600: —	8,600	—
Grupp II.
En professor i pediatrik .....................		3,500	—	3,500	—	1,000	—	4,500	—
En professor i obstetrik och gynekologi		4,000	—	4,000	—	1,000	—	5,000	—
En professor i kemi och farmaci.........		4,500	—	4,500	—	1,000	—	5,500	—
En professor i medicin........................		8,500	—	3,500	—	2,000	—	5,500	—
En professor i kirurgi ........................		3,500	—	3,500	—	2,000	—	5,500	—
En professor i nervsjukdomar, innehaf-
vare af P. H. Malmstens professur...	4,415: —			4,415	—

10) Enligt kungl. brefvet den 11 Juni 1887 tillkommer förmånen af boställsrum två af professorerna i anatomi,
Jl) Officiell uppskattning har icke varit tillgänglig.

181

Föreslås- eu stat

Naturaförmåner

och medel
afsedda för
särskilda
ändamål

kronor

Allmänna

medel

kronor

Fördelning p u

Lön

Tjänst-

görings-

penningar

Orts-

tillägg

Arfvoden

o. d.

kronor

Höjning

utöfver

nuvarande

stat

kronor

Höjning
utöfver 1908
utgående

kronor

600: —

600:

4,600:

4,415: —

8,100

7,500

8,100

7,500

8,100

4,000: —

7,100

2,685:

5,000

2,500

600

5,000: —	1,500: —	600: —
5,000: -	1,500: —	600: —
5,000: —	1,500: —	600: —
5,000: —	1,500: —	600: —
5,000: —	1,500: —	''600: —
5,000: —	1,500: —	600: —
och kemi i	tur efter fullmaktsdatum

8.100

8,100

8,600:

7,100

7.100

7,100:

2,600

2,100

2.100

2,100

4.600

3.600
4,100
3,600
3,600

3.600
3,100

2.600
3,600
3,600:

2,685:

2,100

2,600

2,100

3.600

2.600
2,600
2,600
2,600

2,600

2,100

1.600

1,600

2,685: —

182

Oförändrade

stater.

Professurer
på enskilda
donationer.

Som af ofvan föreslagna stat synes, hafva inga som helst förändringar
vidtagits vid de båda professurerna i psykiatri vid Upsala universitet och
Karolinska institutet, förste teologie professuren vid Upsala universitet samt
följande tre teologie professurer vid Lunds universitet, nämligen professuren
i dogmatik och moralteologi, i kyrkohistoria och symbolik, i exegetisk
teologi med prebende Stångby och Vallkärra, emedan de med dem förbundna
lönebelopp öfverstiga här föreslagna, utom, hvad beträffar ålderstillägg för den
sistnämnde, hvarom nedan. Beträffande de teologie professorerna i allmänhet
vid Lunds universitet bör det nämnas, att deras statförda löneförmåner
äro upptagna enligt taxering för 1898, densamma som lagts till grund
för de förslag till ordnande af dessa professorers prebendeförhållanden,
hvarom handlas i Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen n:r 99 angående
nya stater för universiteten i Upsala och Lund den 8 Mars 1907 s. 109
—H4.

I fråga om förste teologie professorn i Upsala, soin ej ingått på
den nya staten, och hvars tjänstgöringspenningar nu utgå endast med 1,500
kronor, må meddelas, det vi af honom inhämtat uppgift om de belopp,
till hvilka nettoinkomsterna af prebenden och naturaförmåner uppgå. Dessa
hafva uppgifvits och uppförts till de belopp, hvarmed de utföllo år 1906.
Att en växling häruti kan förekomma är uppenbart, dock troligen ej därhän,
att de i afsevärd mån skulle understiga här föreslagna löneförmåner
med ålderstillägg. Befinnes den nämnda uppgiften kunna läggas till grund
för uppskattningen af ifrågavarande prebenden och naturaförmåner, synes
intet vidare tillskott af statsmedel erforderligt.

■ I förslaget till stat hafva äfven upptagits tre på enskilda donationer
beroende professurer, nämligen vid Upsala universitet Skytteanska professuren
i vältalighet och statskunskap och professuren i växtbiologi, vid
Karolinska institutet P. H. Malmstens professur i nervsjukdomar. Alla
dessa lärarebefattningar äga uppenbarligen den vikt och betydelse, att de
i detta hänseende böra anses likvärdiga med de af staten underhållna befattningarna.
Och då det vore fara, att de ifråga om tillgång till kompetenta
aspiranter skulle komma i ett ogynnsamt läge, i fall med dem ej kunde
förenas samma förmåner som med de af staten inrättade lärarebefattningarna,
torde det vara i statens intresse att göra dem likställda i förmåner
med dessa och att sålunda utfylla hvad donationsinstituten icke i
sådant hänseende förmå att utreda.

Hvad nu först den Skytteanska professuren angår, gäller, enligt hvad
vi af nuvarande innehafvaren inhämtat, mellan denne och den Skytteanska

183

stiftelsen det kontrakt, att af denna, i hvilken ock ingår den af statsmedel
utgjorda ersättningen för spannmålsindelning, 1,785 kronor, utredes
en fast lön af 6,000 kronor samt fri bostad i Skytteanska huset, beräknad
till 1,000 kronor; dock med skyldighet för innehafvare!! att i denna aflöning
underkasta sig den minskning, som en minskning i stiftelsens medel
kan komma att medföra. — Ytterligare tillskott från statens sida lärer
alltså behöfvas till ett belopp af 1,100 kronor äfvensom medel till ett
ålderstillägg å 600 kronor att uppbäras efter 5 års tjänstgöring.

Löneförmånerna för professuren i växtbiologi, som grundar sig på den
Kempeska donationen, uppgingo under den siste innehafvarens tid till

5,500 kronor (enligt kanslersbref den 28 Mars 1904). Enligt större konsistoriets
skrifvelse till kanslern den 2 December 1905 finnas medel till ytterligare
ett ålderstillägg, alltså till 6,000 kronor, men icke för något vidare
ålderstillägg, alltså ej heller för höjning af grundlönen. Enligt upplysningar,
inhämtade från Upsala universitets räntkammare, utgjorde den Kempeska
fondens till 1907 ingående behållning kronor 160,098:59 och räntan
för 1906 belöpte sig till kronor 6,766:50. Åf räntan användas årligen
300 kronor som materialanslag. Af det anförda framgår, att fonden icke
under den närmaste tiden förmår bära den utgift, som skulle behöfvas för
höjning af professurens grundlön till 7,100 kronor. Statens tillskott måste
tillsvidare beräknas till 1,510 kronor, såsom ock framgår af förslaget till stat.

Den vid Karolinska institutet fästa P. H. Malmstens professur i nervsjukdomar
åtnjuter i aflöning räntan af Malmstenska fonden, hvilken ränta för
innevarande år utgör 4,750 kronor. Enligt hvad vi af vederbörande inhämtat,
har denna ränta under de senaste 17 åren växlat mellan 4,000
och 4,750 kronor; och utgör medelbeloppet under åren 1891—1907 4,416
kronor 67 öre. Här har detta medelbelopp, ansatt till 4,415 kronor, lagts
till grund, hvadan vi föreslagit tillskottet af allmänna medel till 2,685
kronor. Härförutom föreslås beviljande af rätt till ett ålderstillägg å 600
kronor efter 5 års tjänstgöring.

Det faller af sig själft, att med åtnjutande af här föreslagna statsmedel
förbindas de för statens befattningar gällande villkor beträffande
tjänstgöringspenningar och pensionering äfvensom hvad i öfrigt i sådant
afseende om dessa befattningar gäller eller kan varda gällande.

För alla med statsmedel bekostade professorsbeställningar utgå för Ålderstillägg,
närvarande tva ålderstillägg, hvardera å 500 kronor, efter respektive 5 och
10 ars tjänstgöring, utom för följande extra ordinarie professurer vid
Karolinska institutet, nämligen i oftalmiatrik, i syfilidologi, i pediatrik, i

184

Tjänstgöringspenningar,

Natura förmåner.

obstetrik och gynekologi, i medicin, och i kirurgi, som blott åtnjuta ett ålderstillägg
efter 5 års tjänstgöring å 500 kronor; samt de teologie professurerna
vid Lunds universitet och förste teologie professuren vid Upsala
universitet; äfvensom slutligen de på enskilda donationer beroende professurer,
om Indika ofvan talats.

Enligt bär föreslagen lönestat skola professorer liksom statskommissarie!’
åtnjuta endast ett ålderstillägg å 600 kronor. Sådant bör ock utgå till
de teologie professorer, hvilkas inkomster enligt staten stanna under 8,700
kronor, så att vid Lunds universitet professorn i exegetisk teologi med
prebende af Stångby och Vallkärra, som enligt staten beräknas uppbära
kronor 8,372:06, efter 5 år får en fyllnad på kronor 327:94 samt de tre
öfriga professorerna, hvilkas inkomster enligt nuvarande staten understiga
8,100 kronor, må få hvardera ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års
tjänstgöring. _

Om de ordinarie professorerna inom teologiska fakulteten vid Lunds
universitet samt om förste teologie professorn i Upsala gäller, att deras
tjänstgöringspenningar nu utgå med 1,500 kronor, för de extra ordinarie
professorerna inom teologiska fakulteten vid Lunds universitet beräknas de
till 1,200 kronor. Enligt föreslagen organisationsplan böra tjänstgöringspenningarna
särskild! med hänsyn till vikariatsarvodenas beräkning för
framtiden äfven vid dessas befattningar utgöra 2,500 kronor. Då en sådan
förändring under nuvarande förhållanden, då professurerna ifråga äro med
innehafvare besatta, endast lärer kunna företagas, i den mån dessa innehafvare
ingå på den föreslagna staten, men eljest först vid inträffad ledighet,
har sådan specifikation af lönetitlarne icke af oss i förslaget upptagits.

De naturaförmåner i ved, som enligt nu gällande stat tillkomma vissa
professorer vid Upsala universitet utöfver den å ordinarie stat utgående
a,Homogen och i ofvan lämnade förslag till stat uppföras såsom ingående
i aflöningssumman, värderade till där angifna belopp, föreslås härmed till
indragning; och böra värdena, såsom förut skett i fråga om de ordinarie
professorerna, öfverföras till ålderstilläggsfonden till bestridande af utgifterna
för ålderstilläggen åt ifrågavarande professorer; hvaremot löntagarne
skola erhålla ersättning af statsmedel till för hvar och en angifna
belopp. Denna ersättning, motsvarande värdet af 156 famnar ved, utgör
2,340 kronor.

4. Utredning och förslag beträffande docentstipendier
och vikariatsarfvoden.

Utredning och förslag beträffande docentstipendier
och vikariatsarfvoden.

I. Om docentstipeadier.

För denna frågas tidigare utveckling hänvisas till universitetskommitténs
förslag och betänkanden. Här må endast erinras därom, att docentstipendierna
för närvarande äro: vid Upsala universitet: 15 fasta, hvart och
ett å 1,500 kronor, häraf 3 för teologiska, 2 för juridiska, 1 för medicinska
fakulteten, 6 för humanistiska och 3 för matematisk-naturvetenskapliga
sektionen, samt 5 rörliga hvart och ett å 1,200 kronor; vid Lunds universitet:
11 fasta, hvart och ett å 1,500 kronor, häraf 1 för teologiska,
2 för juridiska, 1 för medicinska fakulteten, 5 för humanistiska och 2 för
matematisk-naturvetenskapliga sektionen, samt 5 rörliga, hvart och ett
å 1,200 kronor; vid Karolinska institutet 2 stipendier å 1,000 kronor
hvartdera.

I sitt betänkande föreslår universitetskommittén,

att dels med ledning af en från fakulteter och sektioner vid de båda
universiteten infordrad närmare utredning af stipendiebehofvet antalet
docentstipendier måtte ökas och dels samtliga docentstipendier utan åtskillnad
emellan olika kategorier måtte utgå med 1,500 kronor;

att skillnaden mellan fasta och rörliga docentstipendier måtte upphäfvas
på det sätt, att både de stipendier, som hädanefter inrättas, och de redan
förefintliga rörliga stipendierna fästas vid viss fakultet och sektion; samt
att bestämmelserna för docentstipendiernas utdelande måtte ändras
sålunda, att stipendierna, på sätt i förslaget närmare angifves, efter skedd
ansökan och på förslag af vederbörande fakultet eller sektion för en tid
af tre år tillsättas af kanslern.

Historik.

188

Vid framställningen af denna frågas vidare utveckling synes det i
öfverskådlighetens intresse lämpligt att behandla densamma punktvis och
därvid upptaga: 1) spörsmålet om antal stipendier och det därmed nära
sammanhängande om upphäfvandet af skillnaden mellan fasta och rörliga
stipendier, 2) spörsmålet om stipendiebeloppens storlek samt 3) spörsmålet
om grunderna och sättet för stipendiernas utdelande samt tiden för deras
åtnjutande.

dierna^antäi Upsala universitet. Vid behandlingen af kommitterades förslag gjordes
och beskaffen- af teologiska och juridiska fakulteterna intet uttalande rörande antalet
hm docentstipendier.

mellan ''fasta Den medicinska fakulteten uttalade, att den fann, utom det befintliga
°sti 7dT docentstipendiet, ytterligare fyra sådana vara behöfliga, särskildt med hänsyn
sipen ter. ^ T1ya kraf på undervisningen, som tvifvelsutan skulle varda följden
af de förändringar i de medicinska studiernas anordnande, hvilka vore å
bane i hufvudsakligt syfte att förkorta studietiden.

Den filosofiska fakulteten ansåg 22 stycken fasta stipendier vara för
fakulteten i dess helhet erforderliga, nämligen dels 12 st. för humanistiska
sektionen, däraf 1 för teoretisk filosofi, 1 för praktisk filosofi, 1 för estetik
samt litteratur- och konsthistoria, 1 för historia, 1 för statskunskap, 1 för
latin, 1 för grekiska, 1 för nordiska språk, 1 för germanska språk, 1 för
romanska språk, 1 för semitiska språk och 1 gemensamt för slaviska
språk och sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, dels 8
st. för matematisk-naturvet enskapliga sektionen, däraf 1 för matematik, 1
för fysik, 1 för kemi, 2 för gruppen astronomi, mekanik och meteorologi,
1 för geologi och mineralogi, 1 för botanik och 1 för zoologi, och dels 2
st. för fakultetens båda sektioner gemensamma, däraf det ena för det för
båda sektionerna gemensamma ämnet geografi och det andra för sådana
ämnen, för hvilkas medtagande i examina särskildt nådigt medgifvande i
hvarje fall erfordrades.

Förslaget att upphäfva skillnaden mellan fasta och rörliga clocentstipendier,
sådant det af kommitterade framlagts, lämnades utan anmärkning
såväl af samtliga fakulteter som af det större konsistoriet, hvilket
sistnämnda beträffande stipendiernas antal icke gjorde något uttalande.
Samma ställning intages i dessa afseenden af universitetskanslern i hans
utlåtande.

I en af 63 docenter vid Upsala universitet den 10 Januari 1906 ingifven
underdånig ansökan upptages till bemötande vissa universitetskommitténs
uttalanden rörande docentinstitutionen. Hvad i detta afseende anföres
återfinnes i hufvudsak i bil. till 1907 års statsverksproposition, 8:de huf -

189

vudtiteln sid. 22 o. följ. Vidare framliålles, att docentinstitutionen vore
den nödvändiga förutsättningen för att de fasta akademiska lärareplatserna
vid ledighet skulle kunna besättas med kompetenta innehafvare och för
att vid behof tillgång skulle finnas på kompetenta vikarier; att institutionen
därjämte inom den akademiska undervisningen hade att fylla ett
stort och permanent behof af lärarekrafter; och att docenternas ekonomiska
ställning vore så ogynnsam, att docentkårens rekrytering med fullgoda
krafter vore satt i allvarsam fara. Under hänvisning härtill samt till att
docentinstitutionens betydelse äfven i framtiden torde blifva lika eller större
på grund såväl af det ökade kraf på akademiska arbetskrafter, som följde af
de allt starkare framträdande yrkandena på en mera omfattande handledning
af de studerande i och för studietidens förkortning som på grund
af vetenskapernas alltjämt fortgående specialisering och utveckling, yrka
petionärerna bl. a. en förökning i de fasta docentstipendiernas antal, nämligen
för den teologiska fakulteten en förökning till 4 stycken och för
den filosofiska till 23 stycken. Den förstnämnda förökningen motiveras
därmed, att f. n. på 8 examensämnen komme 3 fasta stipendier, hvaraf 2
vore bundna vid bestämda ämnen, så att 6 ämnen vore tillgodosedda tillsammans
endast med 1 stipendium. Yrkandet beträffande den filosofiska
fakulteten utgör ett upptagande af samma fakultets ofvan refererade uttalande
endast med den ändring, att, i stället för 1 stipendium för ämnet
germanska språk, 1 stipendium skulle inrättas för engelska språket och 1
för tyska språket såsom en följd af att professuren i germanska språk
under tiden på liknande sätt uppdelats.

Petitionärerna anhålla vidare, att de rörliga docentstipendierna måtte
bibehållas till minst samma antal som nu. Ett slopande af dessa stipendier
skulle i hög grad verka hämmande på nya vetenskapsriktningar, då
deras utöfvare bland docenterna aldrig skulle kunna påräkna något ekonomiskt
understöd i form af docentstipendier. Såsom ytterligare skäl för
dessa stipendiers bibehållande åberopas, att åtminstone för flera vetenskaper
förefinnes ett behof att hafva flere docenter, och att vid vikariat stipendierna
af stipendiaterna behållas och inräknas i vikariatsarfvodet, vid hvilket
förhållande stipendierna ej, såsom afsetts, komme att utgöra ett bidrag till
ersättning för en del för undervisningens jämna gång nödvändig undervisning
i form af propedeutiska kurser, praktiska öfningar och biträde
vid laborationer.

Skulle de af universitetskommittén framhållna svårigheterna att jämföra
sökande tillhörande olika fakulteteter och sektioner anses oöfvervinneliga,
anhålla petionärerna, att de rörliga stipendierna måtte blifva bundna
vid fakultet eller sektion, men rörliga inom dessa.

190

Sedan denna underdåniga ansökan och en af docentföreningen vid
Lunds universitet i liknande syfte ingifven sådan, för hvilken senare längre
ned redogöres, blifvit till yttrande af de akademiska myndigheterna remitterade,
så gjordes i här föreliggande punkter vid Upsala universitet
uttalanden af hufvudsakligen följande innebörd.

Teologiska fakulteten framhöll, att, frånsedt ett genom donation tillkommet
stipendium å 1,200 kronor för en docent i apologetik, blott tre
fasta statsstipendier funnes inom den teologiska fakulteten. Under sådana
förhållanden vore två nya docentstipendier för fakulteten behöfliga. I
lika hög grad som praktisk teologi och kyrkohistoria kunde särskildt dogmatik
och nya testamentets exegetik sägas kräfva fasta docentstipendier.
Om det inom fakulteten förefintliga rörliga stipendiet bundes
vid dogmatik och det nya här ifrågasatta vid nya testamentets exegetik,
vore med hänseende till de återstående ämnena ytterligare ett rörligt stipendium
åtminstone önskvärdt. Skulle detta önskemål icke kunna tillgodoses,
ville fakulteten i alla händelser lifligt tillstyrka bifall till det framställda
förslaget om ett nytt docentstipendium inom fakulteten.

Juridiska fakulteten tillstyrkte inrättandet af ett nytt fast docentstipendium
inom fakulteten.

Medicinska fakulteten erinrade om sin tidigare framställda begäran
om fyra nya docentstipendier, hvilken begäran af petitionärerna förbisetts,
men nu af fakulteten vidhölles.

Filosofiska fakultetens båda sektioner tillstyrkte hvar för sig petitionärernas
begäran om ökande af de fasta docentstipendiernas antal till 23
för den filosofiska fakulteten.

Under vitsordande af att en afprutning å det sålunda begärda antalet
fasta stipendier ej syntes möjligt, begärde det större konsistoriet eu förhöjning
af antalet fasta stipendier vid Upsala universitet till 35.

Beträffande de rörliga docentstipendierna förordade allenast den teologiska
fakulteten, att de gjordes rörliga blott inom respektive fakulteter
och sektioner, under det att juridiska fakulteten och den filosofiska fakultetens
båda sektioner uttalade sig för, att de såsom hittills skulle vara
rörliga mellan fakulteter och sektioner. Den senare uppfattningen tillträddes
äfven af större akademiska konsistoriet, som därvid bl. a. yttrade:
»Dessa stipendier anse petitionärerna vara af en synnerlig vikt, ty äfven om
antalet fasta stipendier ökas till det begärda, kommer dock alltid att finnas
ett behof att vid universitetet fasthålla dels docenter, hvilkas ämnen äro
sådana, att vid dem icke äro fästade stipendier, dels docenter, hvilka, ehuru
synnerligen värdefulla för universitetet, likväl icke kunna bliiva stipendiater,

191

emedan dylik i samma ämne funnes. Dessa skäl synas konsistoriet talande,
och vill konsistoriet äfven i den punkten tillstyrka petitionen. Men för
det afsedda syftet synes det nödvändigt, att stipendierna liksom hittills
blifva rörliga mellan de olika fakulteterna och ej blott inom dem, emedan
det ju eljest lätt kan hända, att en fakultet icke kan utdela sitt stipendium,
medan samtidigt eu annan fakultet har behof af flera».

För universitetskanslerens uttalanden, som afse båda universiteten,
redogöres längre ned.

Sakkunnige hafva, jämlikt erhållet bemyndigande, från fakulteter och
sektioner infordrat vissa upplysningar, däribland äfven rörande eventuellt
erforderliga nya docentstipendier. Samtliga fakulteter och sektioner vid
Upsala universitet hafva i sina afgifna svar vidhållit sin i svaren å remissen
angående docentpetitionen intagna ståndpunkt. Teologiska fakulteten
tillkännagifver sålunda behof af 2 nya fasta docentstipendier å den
teoretiska linien, den juridiska fakulteten af 1 nytt fast stipendium; medicinska
fakulteten erinrar, under förnyadt framhållande af behofvet af 4
nya fasta stipendier, att, såvida det då föreliggande förslaget till medicinsk
examensstadga skulle vinna stadfästelse — hvilket sedermera beträffande
ifrågavarande delar ock skett -—, så kom me genom bestämmelsen, att hela
undervisningen i obstetrik och gynekologi skulle kunna genomgås vid universitetet
i Upsala, att åläggas fakulteten en ökad undervisningsskyldighet,
hvilken ännu ej var ifrågasatt, när fakulteten senast uttalade sig om behofvet
af nya docentstipendier. Fn dylik ökning skulle emellertid — med
hänsyn till de ökade kraf, som under dessa förhållanden måste ställas på
vikarien för professorn i de nämnda ämnena vid eventuellt förfall för
denne — göra behofvet af en ökning af docentstipendiernas antal än mer
trängande.

Den filosofiska fakultetens båda sektioner hänvisa till sina förut gjorda
yrkanden om inrättandet af tillsammans 14 nya fasta stipendier inom
fakulteten.

Lunds universitet. I fakulteters och sektioners yttranden rörande
universitetskommitténs förslag finnes ej något uttalande rörande antalet
behöfliga docentstipendier. Det större konsistoriet inskränker sig till att
förorda en ökning samt att, under förutsättning att stipendiernas antal
blefve tillräckligt, biträda förslaget, att de samtliga fördelades på fakulteter
och sektioner.

I en den 6 April 1906 ingifven underdånig ansökan har docentföreningen
vid Lunds universitet i hufvudsak anslutit sig till de petita, som
i Upsaladocenternas ansökan framställts. Med instämmande i Upsala -

192

docenternas uttalanden rörande docentinstitutionens betydelse och docenternas
ställning, tillfogas beträffande Lunds universitet den upplysningen,
att enligt studentkatalogen antalet docenter, som h.t. 1900 uppgick till 57,
v.t. 1906 utgjorde endast 38, medan samtidigt examensämnenas antal ökats
med 3, och antalet studerande vid universitetet stigit från 661 till 787.
Det framhålles äfven, hurusom i 7 examensämnen inom filosofiska fakulteten
docenter, och i fall af behof följaktligen äfven verkligt kvalificerad
vikarie, saknades, samt att af de 23 docenterna inom filosofiska fakulteten
15 innehade andra sysslor af olika art. Beträffande de fasta docentstipendiernas
antal vid Lunds universitet förklara petitionärerna sig ej kallade
att yttra sig direkt, men uttala förhoppningen, att frågan måtte lösas, åtminstone
hvad filosofiska fakulteten anginge, enligt den principen, att vid
hvarje examensämne fästes ett docentstipendium.

I afgifvet yttrande öfver denna och Upsaladocenternas petition beslöt
teologiska fakulteten förorda inrättandet af ytterligare ett fast docentstipendium
inom fakulteten, därvid såsom skäl anförande, hur illa lottad
Lunds teologiska fakultet vore i jämförelse med andra fakulteter, ett förhållande,
som haft den menliga följden, att svårighet uppstått att anskaffa
nödigt antal docenter. Ett väckt förslag om inrättandet af ännu ett stipendium
för den praktiska linien inom fakulteten blef af fakulteten atslaget.

Juridiska fakulteten afgaf det yttrandet, att från fakultetens sida intet
vore att erinra emot bifall till petitionerna; men ville fakulteten framhålla
vikten däraf, att, därest de rörliga docentstipendierna blefve bundna vid
de särskilda fakulteterna, åtminstone ett sådant stipendium förbehölles
juridiska fakulteten.

Medicinska fakulteten gjorde blott uttalande rörande stipendiebeloppen;
hvad däremot öfriga docentinstitutionen rörande frågor anginge, ansåg sig
fakulteten icke nu böra därpå ingå, alldenstund frågan om förnyade statuter
för universiteten för närvarande läge under Kungl. Maj ds pröfning.

Filosofiska fakulteten föreslog, att för den humanistiska sektionen måtte
anslås minst 8 fasta docentstipendier, nämligen ett för de klassiska språken,
två för de nyare språken, ett för de nordiska språken, ett för historia,
ett för ämnesgruppen statskunskap och geografi, ett för de filosofiska vetenskaperna
samt ett för de estetiska vetenskaperna; att för matematisknaturvetenskapliga
sektionen måtte anslås minst 4 fasta docentstipendier,
nämligen ett för matematik och astronomi, ett för fysik och mekanik, ett
för kemi och geologi samt ett för zoologi och botanik; att fyra endast
inom fakulteten men utan afseende på sektion rörliga docentstipendier
måtte anslås jämte de förutvarande för samtliga fakulteter befintliga. Två

193

ledamöter af fakulteten hade föreslagit, att för matematisk-naturvetenskapliga
sektionen måtte anslås sex docentstipendier, ett för fysik, ett för
geologi och mineralogi, två för gruppen matematik, mekanik och astronomi,
samt två för gruppen kemi, botanik och zoologi; och en ledamot likaledes
sex stipendier, af hvilka två för gruppen matematik, mekanik och astronomi,
två för gruppen fysik, kemi, geologi och mineralogi samt två för
gruppen botanik och zoologi.

Hvad sålunda fakulteterna föreslagit blef af det större konsistoriet
för dess del jämväl beslutadt. Därjämte uttalade konsistoriet den mening,
att de nuvarande rörliga docentstipendierna borde bibehållas vid sitt antal
af fem och fortfarande vara rörliga för att motverka den ojämnhet, som
eljest kunde uppstå för de olika vetenskaperna, och äfven med hänsyn därtill,
att docentantalet inom de särskilda fakulteterna och sektionerna vore
mycket växlande.

Universitetskanslern förklarade sig anse det vara angeläget, att docentstipendium
funnes för hvarje undervisningsämne eller åtminstone för hvarje
grupp af närbesläktade ämnen, och uttalade han den mening, att hvad i
sådant hänseende föreslagits af de större akademiska konsistorierna i Upsala
och Lund icke torde öfverskrida behofvet. Då vidare en hel del ämnen
vore gränsämnen mellan dylika grupper, ansåg han, att äfven rörliga
docentstipendier borde fortfarande finnas till nu befintligt antal. Behof
af sådana kunde äfven af andra skäl stundom uppstå; och någon omöjlighet
att på lämpligt sätt verkställa utdelningen af desamma torde lika
litet som hittills behöfva uppkomma. För sin del anslöte han sig till den
meningen, att dessa stipendier borde såsom hittills vara rörliga inom alla
fakulteter, då nämligen en sådan anordning medgåfve eu större frihet vid
stipendiernas utdelande. Med denna uppfattning följde, att han icke ville
tillstyrka bifall till det utaf vissa akademiska myndigheter i Lund framställda
förslaget därom, att fyra af de ifrågavarande nya stipendierna
skulle fästas vid filosofiska fakulteten, men göras rörliga inom denna.
Honom syntes lämpligast, att äfven dessa stipendier erhölle egenskap af
fullt fasta docentstipendier.

I de af sakkunnige infordrade utlåtandena hänvisa teologiska och
juridiska fakulteterna samt humanistiska sektionen i Lund till sina senast
anförda uttalanden; medicinska fakulteten säger, att med hänsyn därtill,
att fakulteten omfattar ett så stort antal läroämnen, samt med hänsyn till
de medicinska vetenskapernas fortgående specialisering ytterligare ett fast
docentstipendium syntes vara af behofvet påkalladt. Den matematisk-naturvetenskapliga
sektionens majoritet — vid det tillfälle, då svaret affattades,
bestående af fyra ledamöter — anser, att antalet af vid sektionen

194

fastade docentstipendier å 2,500 kr. borde vara minst sex, nämligen två
för gruppen matematik, astronomi och mekanik, två för gruppen fysik, kemi
och geologi med mineralogi och två för gruppen botanik och zoologi. Två
ledamöter både förklarat sig jämväl anse, att vid sektionen borde vara
fästade minst sex docentstipendier, dock borde fördelningen vara den, att
två stipendier komme på gruppen matematik, astronomi och mekanik, två
på gruppen kemi, botanik och zoologi, ett stipendium på fysik och ett pa
geologi med mineralogi. Slutligen hade en ledamot förklarat sig anse
önskvärdast, om ett docentstipendium kunde fästas vid hvarje sektionens
hufvudämne, men om detta ej kunde ske, att antalet af de vid sektionen
fästade docentstipendier å 2,500 kr. borde vara minst fyra, nämligen ett
för gruppen matematik och astronomi, ett för gruppen fysik och mekanik,
ett för gruppen kemi och geologi med mineralogi och ett för gruppen
botanik och zoologi.

Docentstipen- Universitetskommitténs förslag, att samtliga docentstipendier utan åt diernas

^»w-gkillnad mellan olika kategorier måtte utgå med 1,500 kr., lämnades af
universitetens fakulteter och sektioner utan anmärkning. Vid ärendets behandling
i juridiska fakulteten i Upsala anmärkte likvisst en fakultetsledamot,
att beloppet 1,500 kr. vore, hvad juridiska fakulteten anginge, alldeles
för litet i jämförelse med de belopp, en yngre skicklig jurist synnerligen
hastigt kunde genom annan verksamhet erhålla; minimum borde
vara 2,000 kronor.

De större konsistorierna och kanslern tillstyrkte det af kommittén
föreslagna beloppet.

I sin ofvan anförda underdåniga ansökan erinra Upsaladocenterna
bland annat, att, därest kommitténs förslag skulle vinna nådigt bifall, de
fasta stipendierna komme att utgå med mindre belopp än de då gjorde,
enär de med s. k. dyrtidstillägg då utginge med 1,650 kr; samt att, därest
dessa stipendier fortfarande skulle utgå med 1,500 kr. d. v. s. med samma
belopp, som fixerades redan år 1877, ingen hänsyn tagits till att sedan
nämnda tid lefnadskostnaderna fördyrats och penningens värde minskats,
och att alltså detta belopp nu utgjorde en lägre aflöningsförmån än hvad
som år 1877 ansågs rättvist och skäligt. Ån mer framginge det obilliga
i kommitténs förslag, då man toge i betraktande, att de fast anställda
universitetslärarne på grund af fördyrade lefnadskostnader fått icke oväsentliga
höjningar i sina löneförmåner. Rättvisligen borde väl dock löneregleringar
för professorer hafva motsvarats af stipendieregleringar för docenter,
så mycket mer som dessa senares göromål och skyldigheter varit
stadda i ständig ökning.

195

För jämförelsens skull omnämnes, att extralärarnes aflöning vid allmänna
läroverken år 1877 utgick med 1,500 kr., men enligt den nya läroverksstadgan
af 1905 med 2,000 kr. för sådana extra ordinarie lärare,
som aflagt akademisk examen, den där medför rätt att söka lärarebefattning
vid allmänt läroverk, samt genomgått profår. Vunne kommitténs
förslag nådigt bifall, skulle docentstipendierna sålunda blifva 500 kronor
mindre än extralärarearfvodet.

Genom den senaste löneregleringen hade löneförmånerna för de ordinarie
lärarne vid de allmänna läroverken i afsevärd män förbättrats, och
när man samtidigt härmed fastställde extralärarearfvodet till 2,000 kr., utgick
man från den förutsättningen, att behofvet af lärarekrafter skulle i
hufvudsak tillgodoses genom inrättandet af ordinarie lärareplatser, så att
extralärarnes väntetid på ordinarie anställning skulle väsentligen förkortas.
Under sådana förhållanden borde alltså de, som inträdde på lärarebanan
och som i examensmeriter vore antingen jämnställda med docenterna eller
dem underlägsna, inom relativt kort tid kunna påräkna de nyreglerade
ordinarie lärarelönerna. För docenterna åter hade i samband med denna
lönereglering öfvergången till de allmänna läroverken försvårats.

De befordringsutsikter, som vid universiteten erbjödes docenterna,
vore vidare betydligt osäkrare än de, som vid allmänna läroverken erbjödes
extralärarne. De skäl, som anförts för bestämmandet af extralärarearfvodet
till 2,000 kronor, syntes därför icke ega giltighet vid fastställandet
af docentstipendiernas belopp. Med hänsyn till dåvarande lefnadskostnader
och till de ekonomiska utsikterna på andra banor kunde detta belopp enligt
petitionärernas mening icke sättas lägre än 2,500 kr.

En dylik afsevärd förbättring af docenternas ekonomiska ställning
vore oundgängligen nödvändig för att sätta universiteten i stånd att draga
till sig de bästa förmågorna och göra ett slut på det rådande missförhållandet,
att det ofta icke vore de under alla omständigheter bästa, som
stannade vid universitetet, utan endast de bästa bland de ekonomiskt relativt
lyckligt lottade, under det att universitetet mången gång ginge miste
om mindre bemedlade vetenskapsidkare.

På sådana grunder anhålla petitionärerna, att såväl de fasta som de
rörliga stipendierna måtte fastställas till ett belopp af 2,500 kr.

I detta yrkande instämmer i sin petition äfven docentföreningen i
Lund.

Den sålunda framställda anhållan tillstyrktes i Upsala af den teologiska,
juridiska och medicinska fakulteten samt den humanistiska sektionen.
Den sistnämnda yttrade därvid bland annat, att docenternas läge i afse -

196

ende på värdet af deras tjänstemeriter vore synnerligen ofördelaktigt, »Deras
utsikter till någorlunda snar befordran äro ofta mycket mörka och ha —-särskildt i fråga om filosofiska fakultetens och i all synnerhet humanistiska
sektionens docenter — genom den nya skolstadgan ytterligare reducerats.
Då det gäller befordran till lektorat, väga docentmeriter icke tungt, jämförda
med de meriter, som förvärfvas inom läroverken. Det är sålunda
naturligt nog, att en docent, hvars framtid vid universitetet ter sig osäker,
tidigt lämnar detsamma för att genom skoltjänst vinna större meriter
för ett lektorat. Konkurrensen med skolan är sålunda nu vida starkare
än förr och för universitetet ofördelaktigare. Men med vårt universitet
konkurrera äfven de nya högskolorna och andra med dem jämförliga institutioner,
för att icke tala om många andra banor i det nutida samhällslifvet.
För en väl begåfvad yngre man med vetenskaplig bildning blir
det allt mera lockande att på annat håll söka en sådan inkomst, som
universitetet icke erbjuder. Under sådana förhållanden blir det för universitetet
allt svårare att som docenter förvärfva och fasthålla de bättre
förmågorna, och detta särskildt inom sådana viktiga kunskapsgrenar, för
hvilka man från flera håll söker unga och friska krafter».

Beträffande det ifrågasatta stipendiebeloppet 2,500 kronor yttrar sektionen,
att det vore påtagligt, att en man, som hunnit fram till docentur,
behöfde minst denna summa för sin lefnadskostnad. Sektionen ansåg
emellertid, att med det högre beloppet borde förbindas en större undervisningsskyldighet
än hittills, hvarom mera nedan.

Den matematisk-naturvetenskapliga sektionen yttrade, att den i fråga
om stipendiebeloppets storlek ansåg, att detsamma borde sättas lika med
arfvodet för en lektorsvikarie eller 2,000 kronor. »Skulle detta belopp
höjas t. ex. såsom nu föreslagits till 2,500 kronor, så bör stipendiebeloppet
höjas till motsvarande summa. Att fixera ett större belopp kan lätt leda
därhän, att stipendierna betraktas som verkliga löner, hvilka locka docenterna
att alltför länge stanna kvar vid universiteten, och skulle i alla
händelser ekonomiskt försvåra öfvergången till läroverken, då antagandet
af ett lektorsvikariat skulle medföra en minskad inkomst.»

Af professoren Wirén framställdes vid ärendets behandling i matematisk-naturvetenskapliga
sektionen ett förslag, att stipendiernas medelbelopp
borde utgöra 2,500 kronor, men blott ett minimibelopp af 2,000 kronor
för hvarje stipendium direkt utdelas, under det att därjämte på förslag
af fakultet eller sektion utan ansökan stipendietillskott eller premier borde
utdelas till docentstipendiater, hvilkas tjänstgöring vid universitetet icke
tillförde dem afsevärda biinkomster, eller hvilka genom framstående verk -

197

samhet i universitetets och vetenskapens tjänst gjort sig däraf särskildt
förtjänta.

Det större akademiska konsistoriet i Upsala uttalade i utlåtande af
den 15 September 1906, att det med nöje skulle se, att stipendiebeloppet höjdes
till 2,500 kronor, och fann det obestridligt, att denna summa icke vore
för stor, om man toge hänsyn till en ung forskares lefnadskostnacler. För
den händelse petitionen i detta hänseende ej vunne nådigt beaktande, hade
konsistoriet emellertid ansett det vara sin skyldighet att antyda några
utvägar, genom hvilka det afsedda målet åtminstone något så när skulle
kunna vinnas.

Konsistoriet uttalar därvid närmast, att sedan en extralärares lön
numera ökats till 2,000 kronor, kunde man rimligtvis ej heller sätta
arfvodet för en extra universitetslärare lägre; skillnaden mellan skola och
universitet blefve eljest för stor. Men om äfven detta belopp skulle anses
för högt, syntes ingen annan utväg öppen än att slå in på en väg liknande
den, som användes i Tyskland och för hvilken professor Wirén i
sitt anförande redogjort.

En del docenter åtnjöte nämligen från universitetet vikariatsarfvoden
eller universitetsstipendier af annan art än docentstipendierna. För docenter,
som från universitetet hade en sådan inkomst af 500 å 1,000 kronor blefve
sannolikt redan ett stipendium å 1,500 kr. tillräckligt, men däremot otillräckligt
för de öfriga. Den närmaste uppgiften vore därför att höja de
senares inkomst, och konsistoriet föreslår för den skull inrättandet af en
fond, ur hvilken tillägg för sådant ändamål skulle kunna beviljas.

För den händelse petitionärernas och konsistoriets framställningar om
högre stipendiebelopp ej kunde bifallas, ville konsistoriet därför hemställa:

1) att det till docentstipendier utgående beloppet 28,500 kronor höjdes
med 31,500 kronor till 60,000 kronor;

2) att däraf måtte få utgå 35 fasta och 5 rörliga stipendier;

3) att det af detta ordinarie anslag utgående beloppet måtte sättas
till 1,500 kronor för hvarje stipendiat;

4) att universitetet därjämte måtte erhålla ett förslagsanslag å 5,000
kronor till en tilläggsfond att användas på nedan a/n gifn a sätt, till hvilken
fond äfven borde läggas möjligen uppkommande besparingar från stipendiefonden; 5)

att stipendiat, hvars samlade inkomst från universitetet af docentstipendium,
annat stipendium och arfvode ej uppginge till 2,000 kr., måtte
från den ofvannämnda tilläggsfonden erhålla ett så stort tillskott, att hans
årsinkomst från universitetet uppginge till 2,000 kronor.

198

Vid detta konsistoriets beslut äro fogade särskilda uttalanden:

dels af professoren Davidson, som ansett sig böra erinra om, att
konsistoriets hemställanden ej vore tillfyllest med hänsyn till juridiska
fakultetens docenter. Förbättringen skulle i de viktigare fallen blifva ingen,
nämligen för de docenter, som innehade vikariats- och andra förordnanden.
Hittills hade fakulteten kunnat utverka åt dessa docenter tilläggsarfvoden
ur fonden af besparade professorslöner. Men denna fond vore i det närmaste
uttömd. Nyssnämnda docenters ställning komme sålunda att för
framtiden blifva sämre än nu, och detta under förhållanden, som ej blott
genom konkurrensen med de praktiska juridiska banorna utan äfven genom
tillkomsten af en juridisk fakultet i hufvudstaden komme att försvåra
rekryteringen af fakultetens docentkår;

dels af professoren Martin, som, i anslutning till ett sitt särskilda yttrande
i en af konsistoriet för ärendets förberedande tillsatt kommitté, uttalade
den åsikt, att konsistoriet bort med uteslutande af den sist föreslagna
utvägen stanna vid att i så måtto förorda docenternas petition, att
stipendiebeloppet för hvarje stipendiat måtte bestämmas till 2,000 kronor. Och
anförde professor Martin såsom skäl för denna sin åsikt: att vid den af
konsistoriet sist föreslagna tredje utvägen stipendierade docenter, som innehade
kortare vikariatsförordnanden eller amanuensförordnanden med arfvode
ej öfverstigande 500 kronor, skulle alldeles gå miste om all ersättning för
sådant förordnande; att vidare, under antagande af det vanliga förhållandet,
att ej större antal än tio eller tolf docenter samtidigt åtnjöte akademiskt
arfvode eller annat stipendium, kostnaden för statsverket icke skulle minskas
med mer än högst fem eller sex tusen kronor genom samma utväg, samt
att han fortfarande måste anse ett stipendiebelopp af två tusen kronor
vara väl behöflig! äfven under förutsättning af annan mer eller mindre
tillfällig akademisk inkomst.

Efter protokollets justering hade fem konsistorieledamöter anmält sin
anslutning till professor Martins mening.

Vid universitetet i Lund gjordes af teologiska fakulteten intet uttalande
rörande stipendiebeloppet; juridiska fakulteten hade jämväl i denna
punkt intet att erinra mot bifall till petitionen; medicinska fakulteten uttalade,
att den ansåge docenternas hemställan rörande stipendiebeloppet
rimlig och billig; deras hemställan biträddes äfven af filosofiska fakulteten
och det större konsistoriet.

I en den 24 November 1906 ingifven underdånig skrifvelse vänder sig
Upsala docentförening mot de af större konsistoriet i Upsala antydda utvägarna
att nedbringa kostnaden för docentstipendiernas reglering.

Till eu början säga de sig därvid vilja fastslå, att grunden till att

199

konsistoriet antydt dessa utvägar icke varit den, att konsistoriet ansett det
af docenterna begärda stipendiebeloppet för högt. Och skulle tilläfventyrs
likväl den farhågan uppstå, att ett stipendiebelopp å 2,500 kronor skulle
vara så stort, att det lockade docenterna »att gråna vid universitetet», så
läge botemedlet mot ett sådant missförhållande uti, att de akademiska
myndigheterna själfva efter strängt vetenskapliga grunder anställde gallring,
så att stipendium icke vidare tilldelades docent, som ej längre fyllde det
vetenskapliga måttet, men icke uti att genom låga stipendier öfver lag ställa
samtliga docenter på ekonomisk förknappning.

Konsistoriets skäl hade uteslutande varit tvifvel på, att de anslagsbeviljande
myndigheterna skulle besluta sig för en så betydande uppoffring.
I detta hänseende anföres af docentföreningen bland annat, att sedan 1877
ingen nämnvärd ökning i stipendiernas antal ägt rum och ingen ökning
i stipendiebeloppens storlek utöfver de s. k. dyrtidstilläggen. Hade stipendiernas
antal i mån af behof ökats successivt, och hade t. ex. docenterna
fått åtnjuta stipendieregleringar samtidigt med andra statens löntagare,
hade icke beloppet behöft blifva så stort som nu, när på en gång förelåge
såväl fråga om ökning af stipendiernas antal som äfven af stipendiebeloppens
storlek.

Beträffande konsistoriets förslag om tilläggsarfvode till docentstipendium,
hvithet arfvode skulle utgå med växlande belopp, beroende på om
docenten från universitetet uppbure annat arfvode eller stipendium, tjänstgöringspengar,
ainanuensarfvode och dylikt, yttrade sig föreningen bl. a.
som följer:

»Gent emot detta förslag anhålla vi i underdånighet att få framhålla,
att för en docent, som nu innehar fast docentstipendium och dessutom
amanuensförordnande eller vikariatsförordnande, för hvithet arfvodet uppgår
till minst 500 kronor, konsistoriets förslag kommer att medföra eu
minskning i inkomster å 150 kronor, emedan enligt -konsistoriets förslag
en docent då komme att uppbära 2,000 kronor (d. v. s. stipendium 1,500
kronor + arfvodet 500 kronor) men redan nu däremot uppbär 2,150 kronor
(d. v. s. stipendium 1,500 kronor + 150 kronor dyrtid stillägg + arfvodet
500 kronor).

Dessutom måste vi framhålla det obilliga i att genom ett dylikt förslag
en omfattande tjänstgöring kan påläggas en stipendiat utan att han
därför får någon extra ersättning utöfver hvad en annan stipendiat erhåller
utan denna tjänstgöring. Antag t. ex. att af tvenne docenter, som
bägge hafva docentstipendium, den ene fullgör den mindre omfattande
tjänstgöring, som åligger honom som stipendiat, och uppbär 2,000 kronor,
den andre åter fullgör samma tjänstgöring och därtill ett arbete, som anses

200

vara af den betydenhet, att för detsamma anvisats särskildt anslag af statsmedel
(t. ex. ledande af ett seminarium) å ett belopp af intill 500 kronor
— han erhåller trots detta äfvenledes 2,000 kronor. Eller han förordnas
att under en hel termin upprätthålla en professors undervisningsskyldighet:
han erhåller alltjämt — 2,000 kronor. Orimligheten af ett dylikt förslagsynes
oss dess mera påfallande, som dylika förordnanden icke berättiga
till beräknande af tjänsteår vid befordran till ordinarie anställning vid
universitetet och icke heller som meriter vid befordran äga någon väsentlig
betydelse.

I flere fall konune äfven den af konsistoriet åsyftade besparingen att
blifva illusorisk, nämligen där åtagandet af särskildt förordnande är en
frivillighetens sak. Det kan nämligen icke billigtvis förtänkas en docentstipendiat,
att han för framtiden icke åtager sig t. ex. ett amanuensförordnande,
som nu är betaldt med ett arfvode af 500 kronor, om enligt
konsistoriets förslag det skulle af honom uppehållas utan något som helst
extra ekonomiskt vederlag.----— —• — — — —---— — —

Gentemot förslaget, att annat stipendium äfven skall på samma vis
inräknas i docentstipendiet, måste vi framhålla, att ett dylikt förfarande
komme att blifva liktydigt med att en donators afsikter i viss mån kunna
neutraliseras. En donator har skänkt till universitetet en fond till främjande
af något vetenskajdigt ändamål. Stipendiet eller det vetenskapliga
understödet innehas af en stipendierad docent och universitetet motverkar
då donators afsikter genom att fråndraga ett motsvarande belopp å intill
500 kronor från docentstipendiet, d. v. s. universitetet helt enkelt på sätt
och vis indrager donationen helt eller delvis till sin docentstipendiekassa.
Icke kan väl ett dylikt förfarande öfverensstämma med universitetets värdighet
och gynna bildandet af nya donationer?»

Universitetskanslern, till hvilken jämväl sistnämnda skrifvelse remitterats,
anser i utlåtande af den 15 December 190G docentstipendiernas
belopp böra fastställas för såväl fasta som rörliga stipendier till minst

2,500 kronor. Det vore efter hans uppfattning mycket att beklaga, om
på grund af stipencliebeloppens knapphet skulle uppstå brist på goda krafter
för docentkårens rekrytering. En sådan farhåga vore så mycket mera naturlig,
som numera aflöningsförmånerna för lärare vid de allmänna läroverken
blifvit afsevärdt höjda. Extralärare, som genomgått profår, åtnjöte
i årliga aflöningsförmåner 2,000 kronor, och framställning hade blifvit gjord
om höjning af detta belopp. Förutom att på en docents kvalifikationer i vetenskapligt
hänseende i regel torde ställas högre fordringar än på en elementarlärares,
borde härvid jämväl erinras, att en docent ofta kunde för

201

bokinköp m. in. få vidkännas ganska dryga utgifter, som för hans vetenskapliga
utbildning vore nödiga.

Vid begäran om anslag på extra stat för år 1908 till höjning af
docentstipendiernas belopp anfördes af statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet bland annat följande: »Kungl.
Maj:t har redan med hänsyn, bland annat, till aflöningsförhållandena vid
de allmänna läroverken funnit nödvändigt att bereda de extra ordinarie
professorerna vid högskolorna löneförbättring å extra stat. Det är ej
mindre af nöden, att de unga, lofvande och framstående vetenskapsidkare,
som till en .tid stanna vid universiteten, må kunna komma i åtnjutande
af understöd eller aflöningar, som, om frågan betraktas ekonomiskt, ej gör
det till en tydlig uppoffring för dem att ägna sig åt universitetsarbetet.
Läroverken utöfva ju redan en större dragningskraft genom den större
och vissare utsikt till befordran, de erbjuda. Det är helt visst för mycket
att fordra, det den unge vetenskapsmannens nit och intresse skulle förmå
honom att frånse, att nyssnämnda understöd eller aflöning, om det kommer
honom till del såsom docentstipendium, är mindre än han, om han omedelbart
sökte sig öfver i läroverkens tjänst, skulle erhålla.

Docentstipendierna böra alltså enligt min åsikt höjas. Olika meningar
hafva yppats i fråga om höjningens storlek. För min del anser jag, att
stipendiebeloppet nu skäligen bör sättas till 2,000 kronor genom en erforderlig
tillökning på extra stat till den ordinarie stipendiesumman. Att
ett stipendiebelopp af 2,000 kronor ej kan anses så högt, att vederbörande
därigenom frestas att längre än lämpligt stanna vid universitetet, är
tydligt af det föregående, och korrektivet däremot skall för öfrigt sökas
på annat sätt än genom alltför knappa stipendiebelopp. Jag vill erinra,
att jag under punkt 17 i det föregående angifvit, hurusom jag ej velat
tillmötesgå krafven på höjda arfvoden för extra ordinarie lärare vid de
allmänna läroverken, och jag tror mig särskildt med hänsyn härtill icke
vid den nu ifrågasatta, endast interimistiska anordningen böra förorda högre
belopp än 2,000 kronor äfven för docentstipendiaterna. Fn förmån, som
ej är utan sitt värde, bör därvid ihågkommas, nämligen den rätt till extra
lönetursberäkning, som en docent vid öfvergång till ordinarie tjänst vid
allmänt läroverk, i olikhet med dessas extra ordinarie lärare, enligt gällande
bestämmelser äger åtnjuta.

Att tillökningen bör äga rum å extra stat, såsom jag antydde, synes
mig klart med hänsyn till frågans sammanhang med det ärende, hvarför
förutnämnda sakkunnige komma att tillkallas. Tillökningen bör afse att
bringa såväl de rörliga som de fasta stipendierna upp till samma belopp,

202

2,000 kronor. Ej från något håll har den uppfattning gjorts gällande, att
skäl till olikhet i beloppet för de båda stipendiekategorierna nu förefinnes.
»

Sedan statsutskottet tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition under uttalande,
att billigheten syntes fordra, att docenterna vid universiteten förunnades
aflöning till enahanda belopp, som de med dem jämnställda extra ordinarie
lärarne vid allmänna läroverken numera åtnjöte, blef densamma af riksdagens
båda kamrar antagen.

Grundema och Beträffande grunderna och sättet för tilldelandet af docentstipendier
Sädeia/det Eden för deras åtnjutande föreslog universitetskommittén, att följande

docentstipen- regler måtte, med upphäfvande af hvad kungl. blefven den 1 Juni 1877
^udenTör oc^ ^en 10 April 1891 innehålla däremot stridande, fastställas:

1 deras°r Docentstipendium tillsättes af kanslern för en tid af tre år.
åtnjutande. Minst två månader, innan tid, för hvilken docentstipendium blifvit
tillsatt, går till ända, eller om stipendium af annan orsak blifver ledigt,
så snart ske kan, skall den fakultet eller sektion, vid hvilken stipendiet
är fäst, på sätt lämpligt finnes kungöra stipendiet ledigt till ansökning
inom trettio dagar med tillkännagifvande, att docent, som vill komma i
åtanke, har att till fakulteten eller sektionen ingifva sin till kanslern ställda
ansökning och därvid foga meritförteckning, upptagande samtliga de omständigheter,
hvilka sökanden vill till stöd för ansökningen åberopa.

Fakulteten eller sektionen har att till stipendiets erhållande föreslå
sökande, som med afseende å utgifna vetenskapliga skrifter eller ådagalagd
duglighet såsom lärare anses däraf förtjänt. Ansökningshandlingarna jämte
det i förslagsfrågan förda protokoll öfversändas af fakulteten eller sektionen
till kanslern.

Detta förslag blef i hufvudsak af samtliga fakulteter äfvensom af det
större konsistoriet i Upsala tillstyrkt, hvarvid likvisst en ledamot af juridiska
fakulteten uttalade, att, därest tiden för stipendiets innehafvande
fortfarande skulle vara 3 år, men stipendium likväl sökas, följden blefve
ett jäktadt arbete för att hinna dokumentera sig till förlängning. Klart
vore, att om vetenskaplig lärareverksamhet skulle drifvas vid sidan af
egna forskningar, dessa senare svårligen kunde påskyndas, men att om
* detta oaktadt sådant blefve nödigt, t. ex. med hänsyn till konkurrens med

nya och yngre krafter, arbetet och arbetaren ovillkorligen komme att lida
däraf. För möjliggörandet af ett lugnt arbete vore därför 5 år vida
lämpligare som tidsbestämning än de nuvarande 3 åren.

Med afseende å affattandet af bestämmelserna föreslogs af juridiska

203

fakulteten, att i sista momentet förekommande orden »med afseende å utgifva
vetenskapliga skrifter eller ådagalagd duglighet såsom lärare» måtte
utbytas mot orden »med afseende å vetenskaplig skicklighet».

Medicinska fakulteten tillstyrkte den ändring, att till stipendiets erhållande
skulle föreslås sökande, som med afseende på utgifna vetenskapliga
skrifter eller ådagalagd duglighet såsom lärare ansåges häraf bäst
förtjänt.

Filosofiska fakulteten föreslog följande förändrade lydelse af ifrågavarande
sista moment: »Fakulteten eller sektionen har att till stipendiets
erhållande föreslå den sökande, som med afseende å utgifna vetenskapliga
skrifter och utöfvad verksamhet såsom lärare anses häraf mest förtjänt.
Ansökningshandlingarna — — — kanslern.» Detta sistnämnda förslag
tillstyrktes äfven af det större konsistoriet i Upsala.

Kommitténs förslag lämnades af samtliga fakulteter och sektioner vid
Lunds universitet utan anmärkning, och det större konsistoriet därsammastädes
tillstyrkte detsamma.

Universitetskanslern fann det väl motiveradt och lämnade äfven sitt
tillstyrkande.

I sitt med anledning af docenternas petition afgifna utlåtande förklarar
det större konsistoriet i Upsala sig fortfarande vidhålla sin åsikt,
att de fasta docentstipendierna borde ansökas och framhåller detta såsom
ett medel bland andra för åstadkommande af önskvärd omsättning inom
docentkåren. Beträffande de rörliga docentstipendierna åter anser konsistoriet,
att dessa icke borde sökas utan efter fakulteternas och konsistoriets
förslag utan ansökan tillsättas af kanslern. Detta hittills öfliga tillvägagångssätt
hade väl stundom medfört vissa svårigheter, ehuru dock mindre
än den utomstående vore böjd att tro, men dessa svårigheter torde utan
tvifvel minskas, i samma mån de fasta docentstipendierna ökades. De
rörliga finge därigenom mera karaktären af ett till en ung begåfvad forskare
utdeladt pris. Äfven förtjänade att beaktas, att det förelåge en väsentlig
skillnad mellan ett fast docentstipendium t. ex. i historia och ett rörligt
stipendium, som kunde sökas af hela docentkåren. Resultatet af denna
massansökan blefve dock troligen detsamma, som om stipendiet tillsattes
på nu brukligt sätt. Man kunde nämligen icke undgå att remittera ärendet
till de olika fakulteterna, och stipendiaten blefve nog utnämnd, liksom
nu, efter deras förslag.

Utöfver här anförda bestämmelser hafva under ärendets behandling
yrkanden framkommit på detaljbestämmelser af annan art rörande docentstipendierna.

204

Så har humanistiska sektionen i Upsala uttalat, att eu förhöjning i
stipendiebeloppet borde förbindas med ökad undervisningsskyldighet. För
ett stipendium å 2,500 kronor torde man kunna kräfva 50 föreläsningar
för läsår eller motsvarande af vederbörande myndighet godkändt arbete.
På sa sätt skulle också fakulteterna blifva i tillfälle att genom docenter,
som innehade stipendier, anordna elementära kurser, hvarigenom till de
studerandes förmån vunnes betydlig insats i den afgiftsfria undervisningen.

Den matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Upsala utgår åter från
att skyldigheten att föreläsa en timme i veckan skall kvarstå, men föreslår,
att den må af kanslern kunna på fakultetets eller sektions förslag utbytas
mot annan däremot svarande undervisning eller annat vetenskapligt arbete
i universitetets eller dess institutioners tjänst.

Det större konsistoriet i Upsala påpekar lämpligheten af ändrade bestämmelser
rörande stipendiatens åligganden. Den veckoföreläsning, han
för närvarande håller, både, såsom erfarenheten visat, ofta visat sig vara
till ringa gagn för studenterna. Denna skyldighet syntes därför bäst böra
utbytas mot skyldigheten att på fakultetens uppdrag gifva en inom ämnet
behöflig kurs. Men då behofvet i olika ämnen vore mycket olika, borde
denna undervisning på fakultetens förslag kunna utbytas mot annan tjänstgöring,
som för universitetets verksamhet pröfvades nödig eller nyttig, och
slutligen borde en docent, ehuru visserligen mindre ofta, kunna erhålla
rättighet att åtnjuta stipendiet blott mot skyldighet att författa och utgifva
vetenskapligt arbete, dock i så fall icke till högre belopp än 1,500 kronor.

Filosofiska fakulteten i Lund, hvars åsikt biträddes af det större konsistoriet
därsammastädes, uttalade den 29 Maj 1906 såsom sin uppfattning,
att innehafvare af docentstipendium skulle vara skyldig att under det akademiska
läsåret utan särskild vedergällning i sin vetenskap hålla 50 föreläsningar
eller åtaga sig annan däremot svarande undervisning.

En från den sist anförda afvikande mening uttalas den 15 December
1906 af kanslern. Någon ökning i måttet af docenternas obligatoriska
undervisning, sådan den nu vore fastställd, borde icke ifrågakomma. På
samma sätt som hittills borde det dock stå öppet för vederbörande akademiskamyndigheter
att, där behof förefunnes af särskild undervisning, kurser
och dylikt, medgifva utbyte af docentstipendiatens, en föreläsningstimme i
veckan omfattande, undervisning mot annat till omfånget däremot svarande
universitetsarbete.

I öfverensstämmelse med departementschefens till statsrådsprotokollet
uttalade mening blef någon höjning i undervisningsskyldigheten för docentstipendiaterna
icke förbunden med den vid 1907 års riksdag å extra stat
vidtagna ökningen af stipendiebeloppen till 2,000 kronor.

205

Beträffande den sammanlagda tid en docent bör kunna innehafva docentstipendium
uttalades af den matematisk-naturvetenskapliga sektionen i
Upsala den 21 April 1906, att stipendium lämpligen måtte kunna sökas
och erhållas under högst 3 perioder och således innehafvas sammanlagdt 9
år. Att en begränsning i detta afseende vore nödvändig, syntes vara uppenbart,
ty i annat fall blefve stipendierna faktiskt fasta små löner, och den
gamla adjunktsinstitutionen infördes med alla dess olägenheter. Skulle det
undantagsvis vara önskvärdt, att en docent finge behålla stipendium mer
än 9 ar, så kunde fakultet eller sektion, såsom redan nu vid flera tillfällen
praktiserats, hos Kungl. Maj:t anhålla om extra förlängning.

Detta förslag anföres äfven af det större konsistoriet i Upsala i dess
skrifvelse den 15 September 1906 i sammanhang med frågan om åtgärder
för att befordra omsättning inom docentkåren.

Kanslern, som upptager frågan till behandling i utlåtandet den
15 December 1906 yttrar, att den tid en docent må behålla honom tilldeladt
docentstipendium ej syntes honom i regel böra uppgå till mer än
sex, undantagsvis nio år. Det läge nämligen vikt uppå, att docenten icke
genom att alltför länge bibehållas vid docentstipendiet lockades att obefordrad
kvarstanna vid universitetet. Skapandet af en ny form utaf den
gamla adjunktsinstitutionen borde undvikas. Docentstipendiet borde sålunda
utgöra snarare en uppmuntran till fortsatt vetenskapligt arbete än
en full godtgörelse för utfördt sådant samt borde ock därför framför allt
tillkomma den unge lofvande vetenskapsmannen. Men hade en docent
inemot en 1 O-årsperiod haft anställning som docent utan att efter så lång
tid af en eller annan orsak kunna påräkna fast akademisk tjänst, kunde
det icke vara i det allmännas eller ens i hans eget intresse, om han genom
erhållande af fortsatt understöd likasom inbjödes att kvarstå vid
akademien.

Slutligen har större konsistoriet i Upsala i sin här upprepade gånger
anförda skrifvelse den 15 September 1906 uttalat, att det torde vara
lämpligt att stadga, att stipendium ej må tilldelas docent, som uppnått
eu viss lefnadsålder, dock med förbehållen rätt för Kungl. Maj:t att, då
särskilda skäl förelåge, gifva dispens från denna regel.

I ett visst sammanhang med docentstipendiefrågan står frågan om Ersättning åt
ersättning åt fakultetsopponenter vid akademiska disputationer, och synesdocent såsom
det därför lämpligt på detta ställe upptaga densamma till granskning. Opponent.
Upsaladocenternas den 16 Januari 1906 ingifna underdåniga ansökan

206

bildar utgångspunkten för hvad i saken förekommit. De framkalla, att
detta arbete högst betydligt ökats och utgjorde ett ofta mycket betungande
uppdrag, hvarför ingen som helst ersättning lämnades. Någon ändring
härutinnan hade icke föreslagits af universitetskommittén, ehuru det måste
anses vara föga öfverensstämmande med universitetets värdighet, att detsamma
utkräfde dylikt arbete, stundom ända till 6 å 7 gånger inom jämförelsevis
kort tid, af docent, som aldrig uppburit någon ersättning af
statsmedel. Det betonas, att i full öfverensstämmelse med den af kommittén
uttalade principen, »att det arbete, som docenterna i högskolans
tjänst utföra, bör skäligen ersättas», stode fordran, att uppdrag att fungera
som fakultet sopp onent aflönades liksom hvarje annat förordnande. Regeln
syntes likväl petitionärerna böra vara, att endast docenter, som icke innehade
docentstipendium, borde komma i åtnjutande af dylik ersättning,
hvilken icke borde sättas lägre än till 100 kronor för hvarje disputation.
Enär disputationernas antal vid Upsala universitet vore omkring 20 25

pr år, torde, då halfva antalet kunde beräknas skötas med stipendierade
docenter, till arfvode för opponentskap vid disputationer för Lpsala universitet
ett förslagsanslag å 1,500 kronor vara tillräckligt. Af detta anslag
kunde lämpligen arfvode utanordnas af fakultet eller sektion för hvarje
särskild gång i samband med förordnandet att fungera som fakultetsopponent.

Lunds docentkår hemställde i sin den 6 April samma ar inlämnade
underdåniga petition, att ersättning med skäligt belopp måtte beredas åt
docenter, som utan att innehafva docentstipendium erhölle i uppdrag att
fungera såsom fakultetsopponenter vid akademiska disputationer.

Af de akademiska myndigheterna vid Lpsala universitet uttalade sig
teologiska och medicinska fakulteterna utan vidare tillstyrkande. Den
humanistiska sektionen yttrade sig i samma riktning och anförde därvid
i hufvudsak följande: »Då dylika uppdrag onekligen äro i hög grad
maktpåliggande och ofta mycket tidkräfvande, anser sektionen det knappast
vara med universitetets värdighet förenligt att pålägga dem utan någon
ersättning. Den föreslagna summan af 100 kronor kan någon gång bli
väl högt tilltagen, men minst lika ofta innebär den en knapp godtgörelse
för tid och möda.»

Den juridiska fakulteten åter afstyrkte den ifrågavarande anhållan under
förklaring, att för fakultetens del skäl ej syntes föreligga till ändring i
bestående förhållanden. En minoritet af två ledamöter tillstyrkte ansökningen
jämväl i denna del.

Den matematisk-naturvetenskapliga sektionen yttrade sig äfven afstyrkande,
därvid anförande: Någon skyldighet mot universitetet borde

207

val ändå en docent åtaga sig för rättigheten att få docera. Det vore ock
för den unge docentens egen utbildning ganska gagneligt att genom granskningen
af en afhandling öfva sig att på kort tid sätta sig in i och kritiskt
bedöma ett arbete inom sin vetenskap. Någon penningeersättning för detta
gagneliga och för dem själfva meriterande arbete borde icke ifrågasättas.

Med åberopande af detta yttrande afstyrkte äfven det större konsistoriet
den ifrågavarande ansökan.

Vid Lunds universitet förklarade den juridiska fakulteten, att från
fakultetens sida intet vore att erinra mot bifall till docentpetitionerna; de
öfriga fakulteterna gjorde i förevarande fråga intet uttalande. I filosofiska
fakulteten föreslogs emellertid af eu ledamot i detta sammanhang, att ett
förslagsanslag af 500 kronor skulle beviljas för att betacka direkta kostnader,
som pröfvades vara nödvändigt förenade med uppdraget att tjänstgöra
såsom fakultetsopponent. vid akademisk disputation (såsom resor till
arkiv eller andra samlingar å främmande orter och dylikt), ett förslag,
som emellertid hvarken upptogs af fakulteten eller det större konsistoriet.
Det sistnämnda afstyrkte äfven (med 9 röster mot 4) docenternas ifrågavarande
anhållan. En enskild ledamot anförde i detta afseende till protokollet
följande: »Skyldighet att fungera såsom opponent vid disputa tioner

har af ålder ansetts åligga docenter liksom andra fakultetens lärare,
något, som äfven torde vara uttryckt i universitetsstatuternas § 147.
Skulle en särskild ersättning gifvas för fullgörande af ett dylikt åliggande,
komine docentställningen såsom sådan att innebära endast rättigheter, men inga
skyldigheter, så framt ej dessa pålades genom särskilda förordnanden att
mot ersättning undervisa.»

I sin med anledning af konsistoriets i Upsala utlåtande till Konungen
den 10 Januari 1906 ingifna skrift har docentföreningen i Upsala i hufvudsak
anfört: »Häremot» — d. v. s. mot matematisk-naturvetenskapliga sektionens
af konsistoriet åberopade uttalande — »kunna vi för det första ej
underlåta att påpeka, att docentur nu i detta sammanhang uppfattas uteslutande
som eu rättighet, en uppfattning så mycket egendomligare som
konsistoriet själf nyss förut i början af sin skrifvelse förklarat sig för sin del
fullständigt instämma i de olika fakulteternas yttranden angående docentinstitutionens
nödvändighet, för att universitetet skall fylla de kraf på
undervisning, som ställas på detsamma. Då det nu således är universitetet,
som behöfver docenterna för att bestrida en hel del undervisning, och
den ersättning, som härför tillfaller docenten i s. k. kollegiepengar ju allmänt
erkänts vara otillräcklig, så framstår »rättigheten att få docera»
onekligen i en egendomlig dager som rättighet betraktad. Ty rättigheten
att begagna sig af universitetets vetenskapliga institutioner, bibliotek, labo -

208

Sakkunnige.

ratorier, samlingar o. s. v. står hvar och en vid universitetet inskrifven
lika öppen, vare sig han är docent eller ej. Vi kunna således icke finna
något, som berättigar till den uppfattningen, att docentskapet vore någon
rättighet, som docenten är skyldig att ersätta genom något slag af obetaldt
arbete. Hela denna uppfattning af »venia docendi» synes oss vara en
kvarlefva från en gången tid och saknar nu verklig betydelse. — Att
opponentskapet kan vara lärorikt och för docenten gagnande bestrides
naturligtvis icke, men detta behöfver icke innebära, att ej ersättning bör
lämnas för uträttadt arbete. Med samma skäl kunde då äfven de nu utgående
arfvodena för t. ex. föreläsningsförordnande, examination o. s. v.
också bortfalla, ty obestridligt är, att äfven dylika förordnanden kunna
vara lärorika för docentens utbildning. Dylikt opponentskap äger ock i
verkligheten vid akademisk befordran ingen betydelse som merit, och detta
så mycket mindre som aldrig något bedömande af huru opponentskapet
utförts af docenten ifrågakommer.»

I sitt utlåtande den 15 December 1906 förklarar sig kanslern anse,
att det icke borde rimligen begäras af en docent, att han utan någon som
helst ersättning skulle åtaga sig tjänstgöring såsom fakultetsopponent. . I
de skyldigheter, som ålåge stipendierade docenter, syntes dock detta åliggande
skäligen kunna anses ingå, men för öfriga docenter vore förhållandet
ett annat. Han tillstyrkte därför, att ersättning för tjänstgöring såsom
fakultetsopponent tillerkändes docent, som icke vore innehafvare af docentstipendium,
och syntes ersättningsbeloppet böra lämpas efter förhandenvarande
förhållanden, men ej öfverstiga ett hundra kronor för hvarje gång.
Kanslern hemställde därför om nådig proposition till 1907 års riksdag
om beviljande af bl. a. ett anslag på ordinarie stat af 500 kronor för
hvartdera universitetet till ersättning åt docenter, som utan att uppbära
docentstipendium tjänstgöra såsom falkultetsopponenter.

Att docentinstitutionen är för universiteten nödvändig, har af universitetskommittén
framhållits. Under frågans vidare handläggning hafva
af de akademiska myndigheterna talrika uttalanden i samma riktning giorts.
Ett par af dem må här finna plats.

Så säger humanistiska sektionen i Upsala i sitt svar å nådiga remissen
rörande docentpetitionen: »Denna institution — docentinstitutionen är
dock för universitetet alldeles oumbärlig. Den är det icke blott för rekryteringen
till professorsplatserna och för det ofta inträdande behofvet af
vikarier utan också för undervisningens gilla gång, och detta sistnämnda

209

nu mera^än någonsin. De större och större fordringar, som i våra dagar
ställas på studiernas planmässiga ledning och underlättande för studenterna,
kunna icke uppfyllas utan verksam hjälp af docenter. För sådana ändamål
behöfvas regelbundet återkommande elementära kurser i en del hufvudpartier
eller en del hjälpvetenskaper för de olika ämnena, och dessa kurser
kunna professorerna själfva icke bestrida utan att låta den högre undervisningen
stå tillbaka. Äfven i denna högre undervisning behöfvas för
ifrigt mycket väl insatser af docenterna, så hastigt som vetenskapernas
utvidgning och fördjupning, hvar inom sitt område nu fortgå. Hela utvecklingen
af universitetens arbetssätt går sålunda i den riktning, att det
för dem mer än någonsin blifvit af största vikt, att tillgång finnes till
goda docenter.»

Och matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Upsala yttrar vid samma
tillfälle: »Docentinstitutionen är ej blott för universitetet utan ej mindre
för landet i det hela af så stor betydelse, att den helt visst är väl förtjänt
af statsmakternas synnerliga omvårdnad.

För universitetet ha docenterna den betydelsen, att det är från deras
led, som den fast anställda lärarekåren i regeln rekryteras, och det är
docenterna, som universitetet i fall af behof har att använda såsom vikarier
och biträdande lärare; och slutligen, och detta är ej det minst viktiga,
samverkan med yngre vetenskapsidkare vid universitetet är för de äldre
lärarne af den största betydelse, den utgör för dem ett viktigt hjälpmedel
i deras sträfvan att undvika ensidighet, att undgå att med åren slå sig till
ro med en snart föråldrad syn på deras vetenskaps problem.

För vårt land i öfrig! har docentkåren den betydelsen, att från densamma
spridas till olika platser i samhället personer, som genom eget deltagande
i det vetenskapliga forskningsarbetet tillägnat sig ett själfständigare
omdöme i vetenskapliga ting och mera djupgående kunskaper än flertalet
af dem, som aflagt akademiska examina. Detta är för upprätthållandet
och utvecklingen af vårt folks andliga odling af en ej ringa vikt. Exempelvis
må blott erinras om, hvilken betydelse docenterna och f. d. docenterna
äga, därigenom att vi företrädesvis tack vare dem för den nu hos oss så
lifaktiga populärvetenskapliga författare- och föreläsningsverksamheten kunna
ha tillgång till ett stort antal personer med den skolade vetenskapsmannens
ansvarskänsla.»

Det framliålles ock från alla håll såsom en angelägenhet af största
vikt, att docentkårens existens och rekrytering med de bästa krafter underlättas,
samtidigt som det betonas, att förutsättningarna härför på senare
tid kännbart minskats. Såsom en synnerligen viktig härtill medverkande
orsak har allmänt framhållits den ekonomiskt otillfredsställande ställning,

210

Docentstipendiernas

antal och beskaffenhet
;
skillnaden
mellan fasta
och rörliga
stipendier.

som universiteten kunna erbjuda sina docenter, särskildt i jämförelse med
de utsikter, som på andra lefnadsbanor för närvarande öppna sig för en
ung man med kunskaper och duglighet. En del uttalanden i denna riktning
hafva ock funnit plats i den ofvan gifna sammanställningen af frågans
behandling under senare år.

Då nu docentstipendierna äro afsedda att vara det fasta ekonomiska
underlag, universiteten hafva att erbjuda sina docenter, är det naturligt, att
man framför allt i en förbättring af dessa bär sökt medlet till de ekonomiska
missförhållandenas af hjälpan de.

Universitetskommittén har framhållit, att de år 1877 fastställda
docentstipendiernas antal redan från början ansags vid universiteten vara
synnerligen knappt tilltaget och ej obetydligt understeg de anspråk, som
från de akademiska myndigheternas sida framställts. Kommittén betonar
jämväl, att antalet bief knappare än som från början kunde förutses, i det
att genom adjunkturernas ombildning till professurer med själfständigt
målsmanskap för hvar sitt ämne behofvet af docenter och docentstipendier
ökats i ungefär samma grad, som förhållandet skulle, blifvit, om dessa
professorsämbeten varit ordinarie i stället för extra ordinarie; kommittén
anför äfven siffror, som till fullo ådagalägga det faktum, att långt ifrån
alla docenter, som tagas i anspråk för vikariat, äro stipendierade.

Det synes ej vara utan betydelse att erinra sig dessa förhållanden,
då man går att bedöma den ökning i docentstipendiernas antal, som af
de akademiska myndigheterna begärts. Det begärda antalet öfverstiger
nämligen ej obetydligt det nu befintliga; vid närmare granskning visar det
sig likvisst näppeligen öfverdrifvet stort.

Så har man ingenstädes inom de tre första fakulteterna ansett sig
böra i förslaget tillämpa den från flere håll förordade grundsatsen att,till
hvarje ordinarie lärarebefattning knyta ett docentstipendium. Det ifrågasatta
antalet docentstipendier stannar öfverallt inom dessa fakulteter långt
bakom läroämnenas antal.

Äfven i filosofiska fakulteten, där på grund af läroämnenas mängd
och delvis starkt olikartade beskaffenhet behofvet framträder störst, har
man uppenbarligen vid båda universiteten latit sig angeläget vara att söka
genom ämnenas gruppering omkring ett mindre antal stipendier nedbringa
antalet af de senare. Belysande synes i detta afseende vara att för Upsala
humanistiska sektion, där antalet begärda stipendier är störst,. siffran af
de åt sektionen begärda stipendierna (13 st.) blott med 1 stipendium öfverstiger
det antal (12 st.), som sektionen redan 1876 fann vara för sig bej
höfliet, och som både af det större konsistoriet och kanslersämbetet då
förordades.

211

Ovisshet i fråga om clet erforderliga antalet stipendier synes blott
behöfva råda rörande den matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund,
i det fakultetens majoritet den 29 Maj 1906 fann minst fyra fasta stipendier
böra anslås, men sektionens majoritet den 8 Maj 1907 uttalade, att antalet
vid sektionen fastade fasta stipendier borde vara minst sex. Då emellertid
någon motivering för det högre antalet ej föreligger, då det tidigare beslutet
biträdts af det större konsistoriet, och då slutligen de af fakulteten
begärda fyra inom fakulteten rörliga stipendierna till enviss grad erbjuda möjligheten
att tillgodose inom det ena eller andra läroämnet uppkommande
särskilda behof, anse vi oss för närvarande böra stanna vid att här förorda
det lägre antalet.

Redan den omständigheten, att icke hvarje läroämne i det nya förslaget
tillmätts sitt eget docentstipendium, utan att äfven enligt detta förslag
flerestädes ett stipendium skulle vara bundet vid en ämnes -grupp, synes
utgöra ett starkt skäl för bibehållandet af rörliga docentstipendier vid sidan
af de fasta. Förhållanden låta nämligen lätt tänka sig, då inom en och
samma grupp behofvet af flere stipendier än de för gruppen tillgängliga
kan göra sig mycket starkt gällande, och då tillgång till rörliga stipendier
på den grund kan vara synnerligen maktpåliggande. Likaledes kan äfven
inom ett och samma ämne behofvet af mer än ett stipendium understundom
tänkas blifva kännbart. Härtill kommer slutligen, att de rörliga stipendierna
medgifva att tillgodose inom grupperna icke representerade vetenskaper
och vetenskapsgrenar. Då härvid behofvet inom de särskilda fakulteterna
vid olika tidpunkter torde kunna ställa sig rätt olika, torde den
nuvarande friare organisationen, där stipendierna i fråga äro rörliga mellan
fakulteter och sektioner vara att föredraga framför att, såsom ifrågasatt
blifvit, binda hvart stipendium vid sin fakultet eller sektion. Bibehållandet
af de rörliga stipendiernas nuvarande beskaffenhet i detta hänseende har
ock af flertalet myndigheter, som senast däröfver yttrat sig, bland annat af
såväl Upsala som Lunds större konsistorier och universitetskanslern blifvit
förordadt.

På grund af hvad ofvan anförts få vi härmed förorda inrättandet:

vid Upsala universitet af 21 nya fasta docentstipendier, hvaraf 2 för
teologiska, 1 för juridiska, 4 för medicinska samt 14 för filosofiska fakulteten;
och

vid Lunds universitet af 11 nya fasta docentstipendier, hvaraf 1 för
teologiska, 1 för medicinska och 9 för filosofiska fakulteten;

samt att vid båda universiteten de rörliga stipendierna bibehållas vid
sitt nuvarande antal, eller 5 vid hvartdera.

212

Docent stipendiernas belopp.

Vid bedömandet af det belopp, med livilket docentstipendium kan
anses skäligen böra utgå, torde framför allt två synpunkter vara värda
beaktande. Den ena är, hvilket belopp som kan anses behöflig! för att
en docent skall kunna utan tryckande näringsomsorger fortsätta sina vetenskapliga
studier och tillika vara att tillgå, för den händelse hans krafter
behöfva tagas i anspråk för offentlig undervisningsverksamhet •—■ för att
använda de ordalag, med hvilka dessa stipendiers uppgift finnes angifven
i statsrådsprotokollet den 10 Januari 1876.

Den andra härvid ifrågakommande synpunkten är arten af de ekonomiska
utsikter, som från annat håll öppna sig för en ung vetenskapsidkare vid
den tidpunkt af hans utveckling, då hans fästande vid universitetet i regel ifrågakommer,
eller då han nyss fullbordat sina universitetsstudier. Dessa utsikter
kunna nämligen gifvetvis vara af den art, att docentstipendierna, änskönt de
hvar för sig uppnå det belopp, där fordran på tryckande näringsomsorgers
utestängande är uppfylld, visa sig otillräckliga för sin uppgift att vid
universiteten kvarhålla de bästa förmågorna. Betänker man, att det är
från docentkåren, som de fast anställda universitetslärarne i regel rekryteras,
kan icke förnekas, att ett sådant förhållande som det senast antydda
skulle kunna medföra en allmän sänkning af den vetenskapliga nivån vid
våra universitet och därmed en allvarsam risk uppstå, att dessa ej i önskvärd
grad skulle kunna fylla sin uppgift ej mindre i det mellanfolkliga
vetenskapliga arbetet än i de nationella kultursträfvandena.

Hvad nu den första af här angifna synpunkter vidkommer, så förtjänar
framhållas, att det af docenterna själfva begärda beloppet 2,500
kronor från denna synpunkt knappt af någon blifvit betecknadt såsom
öfverdrifvet högt. Af det öfvervägande antalet myndigheter, som i saken
uttalat sig, har detta belopp obetingadt tillstyrkts, och äfven det större
konsistoriet i Upsala, som funnit sig böra framlägga alternativa förslag
till lägre belopp, finner det obestridligt, att denna summa icke är för stor,
om man tager hänsyn till en ung forskares lefnadskostnader.

Betänker man den på senare år inträffade starka stegringen i
dessa kostnader, de ständigt växande kraf beträffande anskaffandet af vetenskaplig
litteratur, företagandet af vetenskapliga resor m. in., som den
vetenskapliga verksamheten ställer på docenten, samt den ofta förhandenvarande
nödvändigheten att afbetala eller åtminstone förränta förefintliga
studieskulder, så kan man ej heller undgå grundad! tvifvelsmål, huruvida
ett lägre stipendiebelopp verkligen skulle vara tillräckligt att hålla tryckande
näringsomsorger borta. Dessa tvifvelsmål blifva helt visst icke
mindre, när man tager i betraktande, att här afses en stipendiereglering,
som om möjligt bör tillgodose mer än den allra närmaste tidens kraf.

213

Upplysande är i detta hänseende eu blick på det läge, i hvilket frågan
om extralärarnes vid de allmänna läroverken aflöningsförhållanden för
närvarande befinner sig. Dessa lärare, hvilkas löner 1904 reglerades, så
a-tt de bäst meriterade bland dem erhöllo ett årligt arfvode af 2,000 kronor,
hafva redan följande år i ingifven underdånig skrifvelse anhållit om
åtgärders vidtagande i syfte bland annat, att hvarje obefordrad, af staten
aflönad ämneslärare efter fem års väl vitsordad tjänstgöring erhölle ett
arfvode af 3,000 kronor. I infordradt underdånigt yttrande den 4
Januari 1906 har öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk med anledning
häraf uttalat, att de extra ordinarie lärarnes ekonomiska villkor icke
kunna betraktas såsom tillfredsställande, och att det enligt öfverstyrelsens
mening såväl för läroverkens som de extra ordinarie lärarnes egen skull
vore högeligen af behofvet påkalladt, att dessa senares ekonomiska villkor
förbättrades. Öfverstyrelsen har för den skull hemställt, att extra ordinarie
lärare, som aflagt sådan akademisk examen, som medför rätt att
söka lärarebefattning vid allmänt läroverk samt genomgått profårskurs
och under minst två år bestridt viss tjänstgöring såsom lärare, måtte blifva
berättigad uppbära ett årligt arfvode af 2,500 kronor. Det vill häraf
synas, som om en inkomst af 2,000 kronor för extralärarne vid läroverken
redan visat sig mindre tillfyllestgörande. Och att universitetsdocenternas
lefnadsbehof ej kunna förutsättas vara mindre än extralärarnes utan
fastmer måste som regel af flera skäl beräknas vara större, skall nedan
närmare framhållas.

_Uu är det visserligen sant, att i eu del fall en docentur kan erbjuda
sin innehafvare tillfälle att genom enskild undervisning i någon män, stundom
till och med rätt afsevärdt, förbättra sina inkomster, och att i vissa
fall denna undervisning kan på en gång befordra universitetets intressen
och docentens egen utveckling. Men lika visst är, att i många, kanske
flertalet, läroämnen tillfället till sådan undervisning är ringa, och att det
mestadels hvarken från universitetets eller docentens synpunkt skulle vara
önskvärd!, att den senare nödgades anlägga sin undervisning med brödförvärfvet
såsom verksamt hufvudmotiv.

Det vill ock synas, som skulle de förslag, hvilka framställts, att vid
beräkningen af stipendiernas belopp taga hänsyn till vissa arter af dylika
biinkomster, och för hvilka förslag redogörelse ofvan lämnats, bäst visa
hur vanskligt det är att låta hänsynen till eventuellt förefintliga biinkomster
spela in vid bestämmandet af stipendiebeloppen. De anmärkningar,
som mot dessa förslag med allt fog framställts, synas oss göra, att deras
antagande numera ej kan på allvar ifrågasättas.

Till än mindre båtnad skulle det lända universiteten, om antagandet

214

af verkliga bisysslor, i skolans tjänst eller annorstädes, vunne utbredning
bland docenterna. Att de rent vetenskapliga arbetena och intressena därvid
som regel skulle blifva lidande, torde knappt kunna undvikas, likasom
det lätt nog kunde inträffa, att universiteten ej längre bland sina docenter
funne den tillgång till för vikariats mottagande oförhindrade och
kvalificerade personer, som med docentinstitutionen bland annat åsyftas.
Det kunde med andra ord befaras, att universiteten till sist på denna väg
erhölle en docentkår mera till namnet än till det vetenskapliga gagnet.

Tager man i betraktande inkomstförhållandena vid sådana platser och
yrken, som kunna sägas konkurrera med universiteten om de unga krafter,
hvilka efter fullbordade universitetsstudier stå i begrepp att lämna universiteten,
så är till eu början att framhålla, hur utomordentligt stark
denna konkurrens på vissa yrkesområden är. Till universitetens förfång
verkar den framför allt inom den juridiska fakultetens ämnesområden och
inom medicinens teoretiska discipliner. De ekonomiska utsikter, som vid utträdandet
i det praktiska lifvet under nuvarande förhållanden snart nog erbjuda
sig såväl för den juridiske ämnessvennen som för den unge läkaren,
äro, särskildt när det gäller de något rikare utrustade begåfningarna, i
regel af den beskaffenhet, att det icke gärna kan blifva tal om, att de
förmäner universiteten kunna erbjuda sina docenter skulle kunna nå upp
till något motsvarande. Skillnaden blir än större, när man betänker, att
den unge juristen eller den unge läkaren för att vinna anställning vid
universiteten utöfver examenskurserna måste underkasta sig den uppoffring
af tid, penningar och arbete, som vetenskapliga skrifters utgifvande
förutsätter, och som de praktiska banorna i regel ej kräfva.

Betecknande för de nuvarande förhållandena är beträffande den juridiska
fakulteten den svårighet, hvilken, såsom i ett annat sammanhang
framhållits, visat sig att erhålla till och med jiro/essorsbefattningar i juridik
besatta. Till belysande af förhållandet inom de medicinska teoretiska
läroämnena kan tjäna, att inom dessa vid Upsala universitet under 10-årsperioden 1898—1907 allenast två docenter (i de praktiska ämnena under
samma period 9 docenter), vid Lunds universitet 4 docenter (i de
praktiska disciplinerna 12 docenter) varit anställda, samt att under de
senaste decennierna det upprepade gånger inträffat, att vid förfall för professor
hans undervisningsskyldighet måst upprätthållas af medicine kandidat,
då hvarken docent eller ens kvalificerad licentiat stått att såsom
vikarie erhålla.

Äfven vissa naturvetenskapliga discipliner såsom fysiken och kemien
erbjuda exempel på en konkurrens af den art, hvarom här är fråga. Till
de ekonomiska förmåner, som industrien kan erbjuda en skicklig elektriker

215

eller kemist, kan eu motsvarighet gifvetvis ingalunda beredas universitetens
docenter.

Det är i alla dessa och liknande fall blott sådana personer, hos hvilka
en stark fallenhet för vetenskaplig forskning förmår undanskjuta de ekonomiska
synpunkterna, som äro för universiteten påräkneliga. Dubbelt
viktigt blir det under sådana förhållanden, att universiteten genom
erbjudandet af någon trygghet i ekonomiskt afseende förmå vid sig binda
de bättre förmågorna bland dessa vanligen ej särdeles talrika vetenskapligt
intresserade. Det lärer eljest icke kunna undvikas, att urvalet gör sig så
gällande, att åt universitetsplatserna blott kvarlämnas de sämst kvalificerade,
som på den grund ej lyckats bereda sig en tryggad ställning inom
de praktiska banorna.

Annorlunda synes saken ligga beträffande flertalet discipliner i den
filosofiska fakulteten samt inom den teologiska. Här spelar konkurrensen
med de allmänna läroverken en mycket bestämmande rol, och här ligger det
därför för statsmakterna inom möjlighetens gränser att så afväga aflöningsförmånerna,
som elementarundervisningens och universitetsbildningens intressen
det fordra. Det är på den grund med fullt skäl, som jämförelsen
med förhållandena vid läroverken och särskildt extralärarnes ställning där
vid behandlingen af docentstipendiefrågan spelat och spelar en framskjuten
rol. Detta är så mycket mer befogadt, som eu öfvergång af docenter till
befattningar i skolans tjänst länge ägt ruin, och det torde ligga både i
universitetens och skolans intresse att fortfarande befordra en dylik växelverkan.

Då nu extralärarens löneförmåner, där vederbörande fullgjort föreskrifna
villkor rörande examina och profår, uppgå till 2,000 kronor, är det tydligt
att docentstipendium ej kan sättas till lägre belopp. Det är ock med denna
uppfattning till utgångspunkt, som Kungl. Maj:t icke afvaktat docentstipendiefrågans
definitiva reglering utan redan hos 1907 års riksdag begärt och
äfven erhållit ett anslag på extra stat för 1908 för att bringa alla docentstipendierna
upp till 2,000 kronors belopp.

Frågan, är nu, om detta belopp, vid hvilket Kungl. Maj:t vid den år
1907 vidtagna interimistiska anordningen fann sig böra stanna, kan från
här anlagda synpunkt anses tillfyllestgörande äfven såsom definitivt
stipendiebelopp. Det får härvid icke förbises, att det beträffande extralärarnes
arfvode rör sig om förordnanden, som under nuvarande förhållanden
väl med tämlig säkerhet kunna påräknas förnyade, och som erbjuda
en relativ visshet om en ej alltför aflägsen befordran till fast och bättre
aflönad befattning. Docentstipendierna åter tillsättas ju blott för en tid
af tre år; enligt ifrågasatta och här nedan förordade bestämmelser skulle

216

tillsättningen ske under konkurrens, ocli förlängning af tiden för stipendiernas
åtnjutande göras beroende på utgången af ny konkurrens. Befordringsutsikterna
vid universiteten äro därtill under de flesta förhållanden
såväl genom platsernas fåtal som genom tjänstemeriternas ringa betydelse
vid tillsättningarna af en ojämförligt mera oviss karaktär och ej sällan
äfven betydligt mera aflägsna än vid läroverken är fallet. Lägger
man härtill slutligen de större kraf på anskaffandet af litteratur m. m.,
som den vetenskapliga verksamheten pålägger docenten i jämförelse med
extraläraren, synes knappast kunna förnekas, att ett lika belopp å docentstipendierna
som å extralärarearfvodena icke betyder ekonomisk likställighet
för båda kategorierna. Det torde vara nödvändigt, att docentstipendierna
i en något så när afsevärd grad öfverstiga extralärarearfvodet, om en sådan
likställighet skall komma till stånd och universiteten äga verklig utsikt
att för universitetslärarens uppgift vinna de bättre förmågorna.

Lägre än 500 kronor lärer denna skillnad icke skäligen kunna sättas,
om den eljest skall hafva något att betyda. Så länge extralärarnes högre
arfvode utgår med 2,000 kronor, synes alltså äfven från den här anlagda
synpunkten docentstipendiernas belopp böra fastställas till 2,500 kronor.
Därest det förra skulle komma att höjas, synas stipendiebeloppen böra
undergå en motsvarande ökning. Då intet giltigt skäl lärer kunna förebringas
för att de rörliga stipendierna skulle utgå med lägre belopp än
de fasta, och då en provisorisk utjämning härvidlag redan ägt rum genom
det på extra stat för 1908 beviljade anslaget, synes det här föreslagna
beloppet böra gälla för både fasta och rörliga stipendier.

Det har vid ärendets tidigare handläggning af matematisk-naturvetenskapliga
sektionen i Upsala uttalats, att ett större stipendiebelopp än 2,000
kronor lätt kunde leda därhän, att stipendierna betraktades såsom verkliga
löner, hvilka skulle locka docenterna att alltför länge stanna kvar vid
universiteten. Det vill dock synas, som skulle sektionen vid uttalandet af
denna betänklighet, hvilken ej synes hafva delats af någon annan myndighet,
väl mycket hafva underskattat verkan af den stegring i lefnadskostnaderna,
som på senare åren inträdt. Man torde väl utan tvekan kunna
beteckna äfven 2,500 kronor såsom ett under nuvarande förhållanden fullständigt
otillräckligt ekonomiskt underlag för grundande af familj; allra
helst när man besinnar, att beloppet blott är garanteradt för eu tid af
tre år. Farhågorna, att innehafvare!! af ett stipendium för en längre följd
af år därmed skulle låta sig nöja, synas för den skull i dubbelt afseende
ogrundade. Och att eventuella biinkomster här lika litet som enskild förmögenhet
kan tagas med i räkningen, behöfver väl ej påpekas. Sådana
undantagsförhållanden kunna ju äfven vid lägre stipendiebelopp, ja äfven

217

"beträffande en ostipendierad docent, möjliggöra ett ovanligt långt kvarstannande
vid docentbefattningen.

Blifver förslaget om de fasta docentstipendiernas tillsättande efter ansökan
en verklighet, ligger ju ock däri det naturliga korrektivet mot sådana
förhållanden i de fall, där de kunna anses vara till förfång för universitetens
intressen.

Samma sektion har äfven uttalat, att det högre beloppet af 2,500
kronor i alla händelser skulle ekonomiskt försvåra öfvergången till läroverken,
då antagandet af ett lektorsvikariat skulle medföra minskad inkomst.
Då samma sektion emellertid i samma utlåtande strax förut yttrat,
att numera öfvergången från docentur till elementarläräretjenst så försvårats,
att det vore fara värdt, att den hädanefter endast undantagsvis skulle
kunna förekomma, så synes redan härigenom räckvidden af den gjorda
anmärkningen ej obetydligt inskränkt. På grundvalen af ofvan lämnade
jämförelse mellan en extralärares och en stipendierad docents ställning våga
vi dessutom hålla före, att den ifrågasatta skillnaden af 500 kronor alldeles
icke skulle innebära någon afgjord öfverlägsenhet i docentens ekonomiska
ställning.

På grund af hvad här ofvan nu anförts hemställa vi, att såväl fast
som rörligt docentstipendium måtte utgå med ett årligt belopp af 2,500
kronor.

Universitetskommitténs förslag, att docentstipendierna skola tillsättasG,werna och
utter ansökan, har af de akademiska myndigheterna enhälligt förordats.sättet f°r ut~
Då detsamma synes i flera afseenden erbjuda fördelar utöfver det hittills"
hrukliga sättet för dessa stipendiers utdelande, förorda vi detsammas an -»ma samt men
tagande för de stipendier, som äro bundna vid viss fakultet eller sektion/0^^*^''
Vidkommande åter de rörliga docentstipendierna synes visserligen
äfven för dessas utdelande efter ansökning intet oöfverstigligt hinder föreligga.
Men då, såsom större konsistoriet i Upsala anfört, stipendieärendets
fortsatta handläggning äfven i sådant fall med viss sannolikhet torde komma
att blifva tämligen likartad med den nuvarande; och då de särskilda syften,
som med dessa stipendier afses, såsom tillgodoseendet af nya vetenskaper
eller vetenskapsgrenar, för hvilka fasta stipendier ej finnas anslagna,
lättare torde möjliggöras genom den hittillsvarande tillsättningsproceduren,
hemställa vi, att för dessa stipendier bestämmelsen i kung!, brefvet den
1 Juni 1877 måtte fortfarande gälla, och desamma sålunda tillsättas af
kanslern, sedan samtliga fakulteter och sektioner hvar för sig afgifvit
förslag.

218

Såsom ofvan anförts, har det större konsistoriet i Upsala uttalat, att
det torde vara lämpligt stadga, att stipendium ej må tilldelas docent, som
uppnått viss lefnadsålder. En med hänsyn till detta förslag verkställd uträkning
har gifvit vid handen, att vid Upsala universitet under perioden
vårterminen 1898 till och med vårterminen 1907 åldern vid utnämning till
docent varit:

inom	teologiska fakulteten i	medeltal	34,4	lefnadsår (maxim.	43,	min. 29)
»	juridiska » i	»	31,5	»	( »	48,	» 24)
»	medicinska » i	»	33,8	»	( »	39,	» 30)
	humanistiska sektionen i	»	30,7	»	( »	45,	» 24)
»	mat.-naturv. » i		29,2	»	( »	35,	» 24)

Af denna öfversikt framgår, att de absoluta ålderssiffrorna för de olika
fakulteterna ställa sig tämligen olika. Verkan af en allmän bestämmelse
af denna art skulle tvifvelsutan redan på den grund blifva mycket olika
för de olika fakulteterna. Vi afstyrka därför en sådan allmän bestämmelses
införande vare sig för de fasta eller de rörliga stipendiernas del.

En motsvarande olikhet i förhållandena inom olika fakulteter torde
äfven göra sig gällande beträffande behofvet att begränsa tiden för ett
docentstipendiums innehafvande. Hvad som härvidlag anförts för en begränsning
af denna tid i syfte att framkalla önskad omsättning inom docentkåren,
torde hufvudsakligen hafva åsyftat förhållandena inom filosofiska
fakulteten.

Då skäl ej heller här synas föreligga, som med nödvändighet påkalla
fullt likformiga bestämmelser för alla fakulteter, hemställa vi, att allmänna
bestämmelser icke heller i detta afseende utfärdas för de vid viss fakultet
eller sektion bundna stipendierna. Något annorlunda ställer sig saken för
de för alla fakulteter gemensamma rörliga stipendierna. Med hänsyn till
dessa stipendiers särskilda uppgift torde en bestämmelse i detta afseende
icke kunna undvaras. I öfverensstämmelse med hvad af flera myndigheter
förordats, anse vi denna tid här skäligen böra begränsas till högst tre treårsperioder
eller tillsammans 9 år.

Såsom af den föreslagna formuleringen af § 114 i statuterna framgår,
hafva vi väl funnit oss böra upptaga det från flere håll framställda krafvet
på, att docentstipendiatens föreläsningsskyldighet må kunna utbytas mot
annan däremot svarande tjänstgöring; däremot synes tanken, »att stipendiat,
ehuru mindre ofta, skulle kunna erhålla rättighet att åtnjuta docentstipendiet
blott mot skyldighet att författa och utgifva vetenskapligt arbete»,
ej lämpligen böra komma till uttryck i stadgeformuleringen. För sådana
undantagsfall torde dispensvägen vara den rätta. Ej heller hafva vi trott

219

■oss höra taga hänsyn till det från några myndigheter framställda krafvel,
att det högre stipendiebeloppet skulle motsvaras af ökad tjänstgöringsskyldighet,
utan härvidlag anslutit oss till den af kanslern företrädda åsikten,
att en sådan ökning ej bör påkallas, hvilken åsikt ock synes oss mest
öfverensstämma med beloppets karaktär af stipendium.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställa vi, att, med upphäfvande
af hvad kung! brefven den 1 Juni 1877 och den 10 April 1891 innehålla
däremot stridande, följande måtte beträffande docentstipendierna förordnas:

1) Docentstipendier äro antingen fästa vid viss fakultet eller sektion
(fasta docentstipendier; eller ock gemensamma för alla fakulteter och sektioner
vid universitetet (rörliga docentstipendier).

2) De fasta docentstipendierna tillsättas af kanslern för en tid af tre år.

Minst två månader, innan tid, för hvilken fast docentstipendium blifvit

tillsatt, gått till ända, eller om sådant stipendium af annan orsak blifver
ledigt, så snart ske kan, skall den fakultet eller sektion, vid hvilken stipendiet
är fäst, på sätt lämpligt finnes kungöra stipendiet ledigt till ansökning
inom trettio dagar med tillkännagifvande, att docent, som vill
komma i åtanke, har att till fakulteten eller sektionen ingifva sin till kanslern
ställda ansökning och därvid foga meritförteckning, upptagande samtliga
de omständigheter, hvilka sökanden vill till stöd för ansökningen
åberopa.

Fakulteten eller sektionen har att till stipendiets erhållande föreslå
den sökande, som med afseende å utgifna vetenskapliga skrifter eller ådagalagd
skicklighet såsom lärare anses däraf mest förtjänt. Ansökningshandlingarna
jämte det i förslagsfrågan förda protokoll öfversändas af fakulteten
eller sektionen till kanslern.

3) De rörliga docentstipendierna tillsättas af kanslern utan ansökning,
sedan samtliga fakulteter och sektioner hvar för sig afgifvit förslag. Dessa
stipendier skola tillsättas för tre år, utom i fall, hvarom nedan bestämmes.
Hvad ofvan är stadgadt om grunderna för förslag till tillsättande af fasta
docentstipendier äge motsvarande tillämpning i fråga om de rörliga docentstipendierna.

Har docent innehaft rörligt docentstipendium och därunder utmärkt
sig genom utgifna vetenskapliga skrifter eller genom det sätt, hvarpå han
biträdt vid undervisningen, må han kunna föreslås till fortsatt åtnjutande
af sådant stipendium under en tid af ett, två eller tre år.

Längre än sammanlagdt- nio år må rörligt docentstipendium icke af
samma docent innehafvas.

220

Ersättning <
fakultetsopponent.

Det har mot införandet af arfvode åt icke stipendierad docent för
fullgörande af uppdrag att å fakultetets eller sektions vägnar opponera
vid akademisk disputation anförts, att en sådancdocents ställning då skulle
innebära endast rättigheter, inga skyldigheter. A andra sidan har uttalats,
att den rätt docenten äger att begagna sig af universitetets vetenskapliga
institutioner in. m. står hvar och en vid universitetet inskrifven lika öppen,
vare sig han är docent eller icke, och att sålunda uppfattningen af venia
docendi såsom en rättighet numera saknar verklig betydelse.

I själfva verket synes frågan knappast vara af den principiella natur,
som man däri velat inlägga. Docents skyldighet att åtaga sig uppdraget
som fakultetsopponent lärer ej upphöra att vara eu skyldighet, äfven om
den förbindes med arfvode; och alldeles oberoende af, hur denna fråga
löses, torde den i nuvarande statuters § 119 andra stycket innehållna
skyldighet att vid behof meddela undervisning vara den för universiteten
viktigaste af docentens skyldigheter. Å andra sidan är onekligt, att docentens
rätt att för undervisningsändamål begagna sig af de lokaler och
vetenskapliga hjälpmedel, som universitetet äger, innebär något helt annat
än en students rätt till tillträde såsom lärjunge.

Måhända är af de skäl, som anförts mot det ifrågavarande arfvodet,
det skälet det starkaste, att det af ålder ansetts åligga docent att liksom
annan akademisk lärare utan ersättning fullgöra uppdraget såsom fakultetsopponent.

Emellertid kan det knappast förnekas, att de akademiska disputationerna
inom det vetenskapliga lifvet vid universiteten numera spela eu
vida mindre betydelsefull rol än förr. Ett förtjänstfullt framträdande vid
ett disputationstillfälle torde förr hafva inneburit en icke ringa merit,
under det att man väl måste erkänna, att ett förordnande såsom fakultetsopponent
numera knappt utgör någon mer afsevärd tillökning å en meritförteckning.

Samtidigt torde det arbete, som uppdraget kräfver för sitt rätta fullgörande,
hafva ej obetydligt ökats. Själfva afhandlingarna hafva vuxit i
omfång, och det nya vetenskapliga material, som i dem framlägges till
granskning, torde i regel vara ej obetydligt större nu än förr. Slutligen
är den nutida starka specialiseringen inom vetenskapen en faktor, som
verkar i samma riktning.

Då det icke synes oss riktigt att ålägga en oaflönad akademisk lärare
att utan ersättning utföra ett tidkräfvande arbete, som — hur lärorikt det
än må vara •— icke innebär någon nämnvärd merit för hans framtid, synes
oss krafvet på införandet af arfvode för ifrågavarande uppdrag, då det
fullgöres af icke stipendierad docent, äga verkligt fog för sig.

221

Att, såsom ifrågasätta blifvit, lata arfyodet bestämmas för hvarje gång
torde emellertid knappt vara möjligt. Omfånget af det arbete, som en
opponent behöfver nedlägga på sitt uppdrag, är utom af afhandlingens
beskaffenhet beroende af så många tillfälliga och oberäkneliga faktorer,
att en något så när rättvis uppskattning af detsamma i hvart förekommande
fall lärer blifva ytterst svår, och resultatet under flertalet förhållanden
gifva anledning till missnöje.

Ett fast arfvode, såsom docenterna ifrågasatt, torde vara vida att föredraga.
I betraktande af att granskningen af en afhandling numera ej
sällan kräfver ett par veckors strängt arbete från opponentens sida, stundom
till och med mera, synes det ifrågasatta beloppet 100 kronor icke
vara för högt tilltaget.

Då det, om än undantagsvis, förekommer, att en fakultet eller sektion
måste söka sin opponent utanför både de ordinarie universitetslärarnas
och docenternas krets, synes det skäligt, att äfven under sådana förhållanden
ett lika arfvode tilldelas fakultetsopponenten, därest han icke såsom
tillförordnad universitetslärare minst uppbär ett mot docentstipendiums
belopp svarande arfvode för år räknadt. Därigenom torde ock de ej sällan
förefintliga svårigheterna att i sådana undantagsfall erhålla till uppdragets
fullgörande villig^ och. oförhindrad person kunna för fakulteten eller sektionen
i någon mån underlättas.

Vid Upsala universitet har under de sista 10 åren i medeltal omkring
26 disputationer (maximum 46, minimum 19) förekommit hvarje
läsår; i Lund under motsvarande tid i medeltal omkring 12 disputationer
(maximum 21, minimum 6). Ehuru det ligger i sakens natur, att ett behof
som det ifrågavarande aldrig låter sig mer än approximativt i förväg
beräknas, så torde dock kunna antagas, att för mer än högst en tredjedel
af det arliga medeltalet arfvode ej skall behöfva i genomsnitt ifrågakomma,
därest docentstipendiernas antal på föreslaget sätt ökas. Ett årligt anslagför
Upsala universitet af 800 kronor, för Lunds universitet af 400 kronor
torde sålunda kunna antagas i genomsnitt komma att visa sig tillräckligt.
Redan de starka fluktuationerna i det årliga antalet disputationer vid
hvart der a universitetet visar emellertid hän på nödvändigheten af att anslaget
begäres såsom förslagsanslag.

På här anförda grunder hemställa vi alltså:

att om den, som vid akademisk disputation för ordnas att å fakultets
eller sektions vägnar opponera, ej innehar docentstipendium eller är ordinarie
lärare vid någotdera universitetet eller Karolinska mediko-kirurgiska
institutet eller såsom tillförordnad lärare vid någon af dessa läroanstalter
åtnjuter ett arfvode för år, som minst uppgår till ett docentstipendiums

222

belopp, honom måtte för uppdraget att vara fakultetsopponent tillerkännas
ett arfvode af 100 kronor.

Sammanfattande våra förslag beträffande docentstipendieinrättningen
vid universiteten, hemställa vi:

att vid Upsala universitet måtte inrättas 21 nya fasta docentstipendier,
hvaraf 2 för teologiska, 1 för juridiska, 4 för medicinska
samt 14 för filosofiska fakulteten;

att vid Lunds universitet mätte inrättas 11 nya fasta docentstipendier,
hvaraf 1 för teologiska, 1 för medicinska och 9 för
filosofiska fakulteten;

att vid båda universiteten de rörliga stipendierna bibehållas
vid sitt nuvarande antal eller 5 vid hvartdera;

att såväl fast som rörligt docentstipendium måtte utgå med
ett ärligt belopp af 2,500 kronor;

att nedanstående bestämmelser måtte, med upphäfvande af
hvad kungl. brefven den 1 Juni 1877 och den 10 April 1891 innehålla
däremot stridande, fastställas beträffande docentstipendierna
vid universiteten:

1) Docentstipendier är o antingen fästa vid viss fakultet eller
sektion (fasta docentstipendier) eller och gemensamma för alla fakulteter
och sektioner vid universitetet (rörliga docentstipendier).

2) De fasta docentstipendierna tillsättas af kanslern för en
tid af tre dr.

Minst två månader, innan tid, för hvilken fast docentstipendium
blifvit tillsatt, gått till ända, eller om sådant stipendium af
annan orsak blifver ledigt, så snart ske kan, skall den fakultet
eller sektion, vid hvilken stipendiet är fäst, på sätt lämpligt finnes
kungöra stipendiet ledigt till ansökning inom trettio dagar med
tillkännagifvande, att docent, som vill komma i åtanke, har att till
fakulteten eller sektionen ingifva sin till kanslern ställda ansökning
och därvid foga meritförteckning, upptagande samtliga de omständigheter,
hvilka sökanden vill till stöd för ansökningen åberopa.

Fakulteten eller sektionen har att till stipendiets erhållande
föreslå den sökande, som med afseende å utgifva vetenskapliga
skrifter eller ådagalagd skicklighet såsom lärare anses däraf mest
förtjänt. Ansökningshandlingarna jämte det i förslag sfr ägan förda
protokoll öfversändas af fakulteten eller sektionen till kanslern.

3) De rörliga docentstipendierna tillsättas af kanslern utan
ansökning, sedan samtliga fakidteter och sektioner hvar för sig afgifvit
förslag. Dessa stipendier skola tillsättas för tre är, utom

223

i fall, hvarom nedan bestämmes. Hvad ofvan är stadgadt om
grunderna för förslag till tillsättande af fasta docentstipendier äge
motsvarande tillämpning i fråga om de rörliga docentstipendierna.

Har docent innehaft rörligt docentstipendium och därunder
utmärkt sig genom utgifna vetenskapliga skrifter eller genom det
sätt, hvarpå han biträdt vid undervisningen, må han kunna föreslås
till fortsatt åtnjutande af sådant stipendium under en tid af
ett, två eller tre dr.

Längre än samm,anlagt nio år må rörligt docentstipendium
icke af samma docent innehafvas;

att om den, som vid akademisk disputation förordnas att å
fakultetets eller sektions vägnar opponera, ej innehar docentstipendium
eller är ordinarie lärare vid någotdera -universitetet eller Karolinska
mediko-kirurgiska institutet eller såsom tillförordnad lärare
vid någon af dessa läroanstalter åtnjuter ett arfvode för år, som
minst uppgår till ett stipendiums belopp, honom måtte för uppdraget
att vara fakultetsopponent tillerkännas ett arfvode af 100
kronor; samt

att Kungl. Maj:t täcktes till riksdagen aflåta nådig proposition
om beviljande på ordinarie stat af följande anslag, nämligen:

vid Uppsala universitet:

till 21 nya fasta docentstipendier, hvart å 2,500 kronor,
Kronor 52,500: —;

till höjning af nuvarande 15 fasta docentstipendier från 1,500
kronor till 2,500 kronor, Kronor 15,000: —;

till höjning af nuvarande 5 rörliga docentstipendier från 1,200
kronor till 2,500 kronor, Kronor 6,500:-—;

till ersättning åt fakultetsopponenter enligt ofvan angifna grunder
ett förslagsanslag af Kronor 800: —;

vid Lunds universitet:

till 11 nya fasta docentstipendier, hvart å 2,500 kronor,
Kronor 27,500: —;

till höjning af nuvarande 11 fasta docentstipendium från 1,500
kronor till 2,500 kronor, Kronor 11,000:—;

till höjning af nuvarande 5 rörliga docentstipendier från 1,200
kronor till 2,500 kronor, Kronor 6,500: —;

till ersättning åt fakultetsopponenter enligt ofvan angifna
grunder ett förslagsanslag af Kronor 400: —;

224

Historik.

eller för Upsala universitet tillhopa 74,800 kronor och för
Lunds universitet tillhopa 45,400, sammanlagdt Kronor 120,200: —
— eller utöfver år 1908 utgående anslag kronor 99,200: —.

I föregående utredning angående docentstipendier har hänsyn ej tagits
till förhållandena vid Karolinska institutet. Dessa gestalta sig något annorlunda
än vid universiteten. Karolinska institutets lärarekollegium har
i svar på sakkunniges förfrågan hänvisat till de riksdagspetita, som skulle
komma att från institutet ingifvas, och i hvilka institutets önskemål angående
docentstipendier skulle komma att framställas. De sakkunnige
hafva därför saknat anledning att i detta sammanhang ingå på frågan.

II. Om vikariatsarfvoden.

För tidigare skeden af denna frågas utveckling redogöres i universitetskommitténs
betänkande.

Nämnda kommitté föreslog i detta afseende för universiteten följande
bestämmelser:

1) Arfvode åt den, som på förordnande uppehåller professors fulla
undervisnings- och examinationsskyldighet, skall utgå efter beräkning af
3,000 kronor för kalenderår.

Arfvode åt den, som på förordnande bestrider laborators eller observatörs
fulla tjänstgöring, skall utgå, efter beräkning för kalenderår, med

2.500 kronor, om aflöningen för den befattning, som vikariatet afser, utgör

4.500 kronor, och med 2,000 kronor, om samma aflöning utgör 3,000
kronor.

Uppehåller vikarie endast en del af de med ordinarie lärarebefattning
förenade åligganden, äge kanslern, sedan vederbörande fakultet eller sektion
och konsistoriet sig yttrat, bestämma storleken af det arfvode, som honom
därför skall tillerkännas.

2) Då vikariat afser ledig lärarebefattning, hvars aflöning är för universitetet
disponibel, eller lärarebefattning, hvars innehafvare icke uppbär
den med befattningen förenade aflöningen, skall arfvodet i sin helhet bestridas
af nämnda aflöning, dock att, därest vikarien innehar docentstipendium
eller annat därmed jämförligt legat eller stipendium, dettas belopp
skall i arfvodet inberäknas.

3) Då i andra fall än de i föregående moment nämnda lärarebefattning
på förordnande uppehälles, skall vikariatsarfvodet utgöras af de till
befattningen hörande tjänstgöringspenningar, om den ordinarie innehafvaren
är skyldig att afstå dessa; docentstipendium eller annat därmed jämförligt
legat eller stipendium, om vikarien af sådan förmån är innehafvare;

225

samt, i den mån sådant till åstadkommande af det fastställda arfvodesbeloppet
är erforderligt, tillskott af för ändamålet anvisade statsmedel.

4) Docent, som vunnit befordran till ordinarie akademisk lärarebefattning,
äge för bestämmande af lönegrad räkna sig till godo högst fem
år af tid, hvarunder lian såsom docent på förordnande uppehållit professors
såväl undervisnings- som examinationsskyldighet, dock att härvid icke
tages i betraktande vikariatstjänstgöring, som omfattat mindre än två månader
i följd.

Detta förslag baserades på då ännu gällande lägre belopp å professors
tjänstgöringspenningar. Det tillstyrktes af teologiska, medicinska och filosofiska
fakulteterna i Upsala; äfven större konsistoriet i Lund fann intet att
däremot anmärka. Juridiska fakulteten i Upsala framhöll, att arfvodet för
vikarie åt professor borde bestämmas till 1,500 kronor utöfver de med
ämbetet förenade tjänstgöringspenningarna, dock så att vikariatsarfvodet i
ett för allt aldrig komme att understiga 3,000 kronor för år räknadt. I
detta förslag instämde såväl större konsistoriet i Upsala som kanslern; den
senare erinrade därvid, att, sedan tjänstgöringspenningarna för vissa professorer
dåmera vore bestämda till 2,000 kronor, han ansåge dylik professors
vikarie, om han vore innehafvare af docentstipendium, vara berättigad
att uppbära det arfvode, som uppkomme genom förening af tjänstgöringspenningarna
och docentstipendiet, äfven om arfvodet därigenom
komme att öfverstiga det enligt kommitténs förslag i regel utgående högsta
arfvodesbeloppet 3,000 kronor årligen.

Större konsistoriet i Upsala föreslog äfven, att arfvodet till vikarie
för laborator, likställd med extra ordinarie professor, måtte uppgå till
3,000 kronor, samt att ersättning till öfriga laboratorers och observatörers
vikarier ej måtte utgå med lägre belopp än de af kommitterade föreslagna.

Vid ärendets behandling i juridiska fakulteten i Upsala uttalade en
ledamot af fakulteten såsom sin åsikt, dels att vikariatsbeloppet borde
höjas till 3,500 kronor äfven utan hänsyn till den gjorda löneregleringen
för ordinarie professorer, dels att vikariatsarfvodena borde utgå med Y8
af årliga beloppet för en hvar af läsårets 8 månader. Reservation i sistnämnda
syfte hade äfven vid ärendets behandling i filosofiska fakulteten
i Upsala af en ledamot anförts.

I en till kanslern ställd skrifvelse anhöll större konsistoriet i Lund
den 4 April 1903 om utverkande af sådan ändring af gällande bestämmelser
för användande af anslagen till vikariatsarfvoden, att dels tilläggsarfvoden
finge utgå ur dessa anslag åt vikarier, äfven i fall då de med befattningarna,
som af dem uppehölles, förenade aflöningsförmåner alls icke eller blott
till en del vore till vikariatsarfvoden disponibla, dels ock det bestämdes, att vika 29 -

226

riatsarfvodet skulle för den, som uppehölle ordinarie eller extra ordinarie professorsämbete
och vore berättigad att ur ifrågavarande anslag erhålla arfvodestillägg,
utgå med 3,000 kronor för år eller 250 kronor för månad, däruti docentstipendium,
om sådant åtnjötes, skulle inräknas, samt skälig hänsyn tagas
till annat stipendium m. m., som vore med docentstipendium jämförligt
och innehades af vikarie. Till stöd för denna sin framställning anförde
konsistoriet, att rättvisa och billighet fordrade, att vid bestämmande af
vikariatsarfvodenas storlek hänsyn toges endast till beskaffenheten af den
med vikariatet förenade tjänstgöringsskyldighet och icke, såsom med nu
gällande bestämmelser blefve händelsen, till den tillfälliga orsak, som i
hvarje särskild! fall föranledt vikariatsförordnandet. Också hade kanslersämbetet
vid upprepade tillfällen efter framställning af det mindre akademiska
konsistoriet medgifvit, att åt vikarier, hvilka på gimnd af gällande
bestämmelser icke varit berättigade till tilläggsarfvoden från ifrågavarande
anslag, finge ur universitetets reservfond utgå arfvodestillägg, beräknade
efter de i kungl. brefvet den 30 November 1900 stadgade grunder. Under det
att sålunda reservfondens tillgångar i stor omfattning tagits i anspråk för
detta ändamål, hade under de tre år 1900—1902, universitetet uppburit
det förhöjda anslaget till vikariatsarfvoden, därå uppstått en besparing af
7,423: 33 kr. Från universitetets synpunkt saknade det också, då lönen ej
vore för detsamma disponibel, all betydelse, af hvilken grund vikariatet
blifvit erforderligt. Särskild! det fall, då tjänsten vore ledig, och den fasta
lönen under tjänste- eller nådår uppbures af tjänstens förre innehafvares
stärbhus, torde alldeles motsvara det fall, då tjänstens innehafvare vore
ledig på grund af sjukdom.

I fråga om vikariatsarfvodets belopp framhöll konsistoriet, att den nu
förefintliga skillnaden mellan arfvodet för ordinarie och för extra ordinarie
professor, beroende på de för de båda befattningarna olika stora tjänstgöringspenningarna,
ingalunda vore af sakens natur betingad, då tjänstegöromålen
i regeln vore desamma, ehvad vikariatet afsåge ett ordinarie
eller ett extra ordinarie professorsämbete. Och detta missförhållande hade
i en afsevärd grad ökats därigenom, att i sammanhang med beviljandet
af ålderstillägg åt ordinarie professorer inom de s. k. världsliga fakulteterna
tjänstgöringspenningarna höjts från 1,500 kronor till 2,000 kronor.

Konsistoriet hade visserligen icke förbisett, att, äfven om konsistoriets
förslag vunne nådigt bifall, i alla fall en olikhet uppkomme, betingad af
skillnaden i belopp emellan fasta och rörliga docentstipendier; men i sådan
händelse blefve det icke fråga om, att något tilläggsarfvode skulle utgå,
och innehafvande af docentstipendium vore icke beroende af vikariatsförordnande.

Större konsistoriet i Upsala, till hvars utlåtande frågan remitterades,
hänvisade till sitt tidigare gjorda uttalande med anledning af universitetskommitténs
förslag och förordade konsistoriets i Lund framställning, endast
med den förändring, att arfvodet för vikarie åt professor lämpligen borde
bestämmas till 1,500 kronor utöfver de med ämbetet förenade tjänstgöringspenningarna,
dock så att vikariatsarfvodet i ett för allt aldrig komme att
understiga 3,000 kronor för år räknadt.

Mot konsistoriets i Upsala beslut, anmäldes reservation af dåvarande
rektor professoren Hammarsten, som därvid framhöll, hurusom enligt detta
beslut vikarie för extra ordinarie professor alltid skulle erhålla lägre arfvode
än vikarie för ordinarie professor. Då hvarken eu olikhet i arbetets
beskaffenhet eller i dess myckenhet läte sig anföra såsom skäl för en dylik
olikhet, ställde sig förslaget för reservanten såsom en orättvisa, hvilken
ytterligare skulle bidraga att skärpa i stället för att utjämna den befintliga
skillnaden mellan de båda professorskategorierna.

Kanslern, som hänvisade till sitt samtidigt afgifna utlåtande beträffande
universitetskommitténs förslag, uttalade, att, såvidt större konsistoriets
i Lund framställning afsåge, att vikariatsarfvodena skulle utgå med
ett belopp af minst 3,000 kronor årligen, ansåge han sig vara i tillfälle
att med stöd af redan gällande bestämmelser i förekommande fall tillgodose
framställda önskningsmål i nämnda hänseende. Kanslern hemställde,
att Kungl. Maj:t i afbidan på, att universitetskommitténs förslag blefve
slutpröfvadt, ville dels förklara, att i sådana fall, då universitetslärarebefattning
blifvit ledig på grund af dödsfall, och under tjänstår eller nådår
den med tjänsten förenade lönen uppbures af dess förra innehafvares stärbhus,
medel från ifrågavarande anslag måtte få utgå till den, som på förordnande
uppehölle tjänsten, dels ock, med hänsyn därtill, att tjänstgöringspenningarna
för ordinarie professor numera utginge med 2,000 kronor,
föreskrifva, att till ordinarie professors vikarie, hvilken vore innehafvare
af docentstipendium, arfvodet måtte utgå med tjänstgöringspenningarnas
och docentstipendiets sammanlagda belopp, utan hinder däraf, att arfvodet
härigenom komme att öfverstiga 3,000 kronor ärligen.

Statskontoret, till hvars utlåtande handlingarna i ärendet remitterades,
erinrade, att universitetskommitténs förslag ännu vore föremål för Kungl.
Maj:ts pröfning, och uttalade, att de delar däraf, som i större konsistoriets
i Lund skrifvelse afsåges, icke syntes vara af den vikt, att de förtjänade
utbrytas och behandlas särskild^ statskontoret afstyrkte därför för närvarande
bifall till framställningen.

I kungl. brefvet den 9 Mars 1906 dels medgafs i förevarande hänseende,
att ifrågavarande anslag må användas till förbättrande af arfvode åt akade -

228

mist lärare äfven i det fall, att sådan lärare på förordnande uppehåller universitetsläraretjänst,
som blifvit ledig genom dödsfall, och hvars aflöning
under tjänst- eller nådår upphäres af tjänstens förre innehafvares stärbhus
utan skyldighet för stärbhuset att till tjänstens uppehållande afstå mer än
de tjänstgöringspenningar, som äro med tjänsten förenade eller däremot
svarande belopp; dels ock förklarades, att om eljest i särskild! fall, som ej
angifves i punkten A 1. i nådiga brefvet den 30 November 1900, skulle
anses ensidigt, att af däri omnämnda anslag lämnas ersättning åt vikarie
för uppehållande af universitetslärarebefattning, därom må i vederbörlig
ordning göras underdånig framställning.

I bilaga till 1907 års statsverksproposition erinrar statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet i sammanhang med framställning om
förhöjning af docentstipendiernas belopp, hurusom följden af en sådan förhöjning
blefve, att särskilt tilläggsarfvode enligt föreskrift i nådiga brefvet
den 30 November 1900 icke kunde ifrågakomma för docentstipendiat,
, som tillika såsom vikarie uppehölle akademisk lärarebefattning.

Sakkunnige. Beträffande vikariatsarfvode i det fall, att vikarien är ordinarie universitetslärare,
hänvisa vi till allmänt gällande grundsatser rörande tjänstgöringspenningars
åtnjutande samt till vårt yrkande i förslaget till stat
rörande uppdelningen af tjänstgöringspenningarna för professor i första
lönegruppen i ett belopp af 1,500 kronor, som hänför sig till undervisningens
och ett belopp af 1,000 kronor som hänför sig till examinationens
fullgörande.

Ehuru strängt taget icke hörande till kapitlet om vikariatsarfvoden,
torde lämpligen i detta sammanhang böra beröras det fall, att professor
i andra lönegruppen förordnas att examinera i eget ämne, som
ej är ordinarie examensämne. Någon särskild ersättning anse vi ej böra
ifrågasättas för sådan mera undantagsvis förekommande examination, utan
torde dylikt uppdrags kostnadsfria fullgörande med fog kunna betraktas
såsom fallande inom ramen af sådan professors ämbetsskyldigheter. Detta
synes ej vara obilligt, då man tager i betraktande, att själfva undervisningsarbetet
för sådan professor på grund af ämnets ställning till den ordinarie
ex n,m i nation eu i regel torde vara betydligt mindre betungande än
undervisningen i åtminstone de större examensämnena.
vikarien är Universitetskommittén liar vid sitt förslag beträffande vikariatsarf''C»ntwri<rt°"*vo<len
utgått därifrån, att docentstipendiat bör vid professorsvikariat godtlärare.
göras med belopp, som uppkommer genom förening af stipendiebeloppet
med beloppet af tjänstgöringspenningarna. Denna princip har ock redan
länge1 legat till grund för bestämmandet af en stor del af vikariatsarfvo -

229

(lena vid universiteten. Den synes oss riktig, och vi hafva ingen anledning
föreslå ändring i densamma.

Lägger man de af oss föreslagna beloppen å docentstipendium och
tjänstgöringspenningar till grund för vikariatsarfvodets bestämmande, skulle
sålunda docentstipendiat, åt hvilken uppdragits fullständigt vikariat för
examinerande professor (d. v. s. professor i första lönegruppen) uppbära
arfvode efter 5,000 kronor för år räknadt; afser sådant vikariat icke examinerande
professor (andra lönegruppen), skulle arfvodet blifva 4,000 kronor.
Da, vi anse rättvisan kräfva, att för samma arbete samma betalning
utgår, äfven om vikarien icke innehar docentstipendium, skulle dessa
belopp blifva normerande för professorsförordnanden i alla fall, då vikarien
ej är ordinarie universitetslärare. Det synes därför påkalladt att något
närmare söka belysa frågan på denna punkt, och detta så mycket mer,
som dessa belopp rätt afsevärdt öfverstiga de af universitetskommittén
föreslagna.

Det är då till en början att märka, hurusom det af kommittén afgifna
förslaget med 3,000 kronor såsom högsta vikariats-arfvodesbelopp i vissa
afseenden bygger på förhållanden, som ej längre existera. Ordinarie professors
tjänstgöringspenningar höjdes ej långt efter det att förslaget afgafs
till 2,000 kronor. Större konsistoriet i Upsala och universitetskanslern
hade af sådan anledning, såsom ofvan relaterats, redan under ärendets förberedande
behandling hemställt, att den högre summa (3,200—3,500 kronor),
som för vikarie för ordinarie professor skulle uppstå genom föreningen af de respektive
stipendiebeloppen med tjänstgöringspenningarna, måtte få oafkortad
utgå. På grundvalen af bestämmelserna i kungi. brefvet den 30 November
1900 hafva ock arfvodena i ty fall hittills utgått med dessa högre belopp.

Eu faktor, som i sin mån bidragit att höja arfvodesbeloppet i dessa
och liknande fall, äro vidare de på docentstipendierna under åren 1902—
1907 utgående dyrtidstilläggen, utgörande för rörligt docentstipendium 120
kronor samt för fast 150 kronor.

På grund af bestämmelsen i kungl. brefvet den 16 Juni 1906 och den
28 Juni 1907, att, af den åt vissa extra ordinarie professorer beviljade tillfälliga
löneförbättringen, 500 kronor skulle utgå såsom tjänstgöringspenningar
och således äfven komma vikarie till godo, har vidare docent, som
innehaft fast docentstipendium och vikarierat för sådan professor, under
de år löneförbättringen utgått, i vissa fall uppburit arfvode af tjänstgöringspenningar
1,700 kr., docentstipendium 1,500 samt dyrtidstillägg 150 kronor
eller tillhopa 3,350 kronor för år.

Andtligen kommer genom den på extra stat för 1908 beviljade förhöjningen
i docentstipendiernas belopp till 2,000 kronor vikariatsarfvodet

under detta år för docent, som innehar fast docentstipendium och vikarierar
för ordinarie professor, att uppgå till 4,000 kronor.

Det vill synas, som läge i den utveckling vikariatsarfvodesfrågan sålunda
undergått, sedan universitetskommitténs förslag i ämnet afgals, ett
påtagligt vittnesbörd därom, att det belopp, vid hvilket kommittén fann
sig böra stanna, ej motsvarat den närmaste tidens behof.

Granskar man de belopp, som faktiskt utgått till professorsvikarier
under senare tid, finner man ytterligare vittnesbörd om den af universitetskommittén
ifrågasatta summans otillräcklighet. Redan på 1880-talet
förekom det sålunda, att enstaka professorsvikarier uppburo högre arfvoden
upp till 4,000 kronor för år på den grund, att vikarien i fråga endast
mot sådant högre arfvode befanns villig mottaga förordnande, och
annan kompetent person ej stod att erhålla. Liknande fall halva äfven
under senare tid upprepade gånger förekommit. Sålunda hafva under de
senaste 10 åren i Upsala dylika förordnanden med exceptionellt höga arfvodesbelopp
(i regel 4,000 kronor) icke mindre än 9 gånger utfärdats,
gällande 7 olika vikarier. Förordnandena hafva alla fallit inom medicinska
fakulteten och meddelats personer, hvilka vid tillfället hvarken
såsom docenter eller annorledes varit bundna vid universitetet. Härvid
har sålunda på grund af omständigheternas tvång det uppenbara missförhållande
ägt rum, att universitetets egna lärare — docenterna — bundna
som de varit af gällande vikariatsbestämmelser, blifvit sämre ställda än
de vikarier, som, i friare läge gentemot universitetet och utan konkurrenter,
kunnat uppställa och genomdrifva sina egna, visserligen i och för sig
långt ifrån oskäliga, fordringar. Det behöfver knappt särskildt påpekas,
hurusom ett sådant förhållande, därest det finge längre tid fortfara, svårligen
skulle kunna annat än motverka docentkårens behöriga rekrytering.

Ett i annat sammanhang anfördt yttrande från en medlem af juridiska
fakulteten i Upsala, intygar, att behofvet af höjda vikariatsarfvodesbelopp
inom denna fakultet måst tillgodoses genom anordnande af
fyllnadsbelopp ur den till nämnda fakultets förfogande stående fonden af
besparade professorslöner, hvilken fond likväl nu vore i det allra närmaste
förbrukad.

Tager man på detta sätt de under senare åren existerande förhållandena
och det yppade behofvet till utgångspunkt, torde de här ifrågasatta
vikariatsarfvodena af 5,000 resp. 4,000 kronor te sig i ett något annat ljus,
än när man blott jämför dem med hvad universitetskommittén i detta afseende
föreslagit. Besinnar man, att de här föreslagna arfvodesbeloppen
ligga i närheten af det lönebelopp (4,000 kr,, med tre ålderstillägg å 500 kr.),
som i den för statskontoret fastställda staten tillerkänts tjänsteman i första

231

lönegraden, sa torde man väl knappast vilja påstå, att desamma i och för
sig äro för högt tillmätta. Tvärtom torde de vid nu rådande prisförhållanden
endast under förutsättningen af relativt små lefnadsbehof kunna
antagas bilda tillräckligt ekonomiskt underlag för en familjs uppehälle.

Trots detta kan och bör det å andra sidan icke förnekas, att de föreslagna
arfvodesbeloppen synas oss innebära en så pass afsevärd höjning af
en professorsvikaries hittillsvarande lefnadsförhållanden, att man på den
grund kunde våga hysa en förhoppning, att de skulle utöfva ett välgörande
inflytande, på den punkt, där våra universitet f. n. synas mer hotade
än kanske på någon annan, nämligen i fråga om docentrekryteringen. De
skulle ock i ätslcilliga fall vara ägnade att utjämna den missproportion,
som f. n. tinnes mellan professorsvikaries arfvode och lektors lön i lägre
lönegrader, en missproportion, som nu i vissa fall påkallat särskilt fyllnadsanslag,
för .att ej lektor vid öfvertagandet af professorsvikariat skulle
la vidkännas minskning i sina inkomster.

1 )et återstår att undersöka, af hvilka medel de här till sammanlagda
beloppet af tjänstgöringspenningar och docentstipendium föreslagna vikariatsarfvodena
skola utgå. Vidkommande tjänstgöringspenningarna är
att märka, hurusom dessa icke äro för vikarie tillgängliga i det fall, att
rektor begagnar sin af statuterna medgifna rätt att icke bestrida den till
hans professorsämbete hörande undervisning och examination. 1 likhet
med hvad under nuvarande förhållanden i sådant fall äger rum, torde ej
blott det tjänstgöringspenningarna motsvarande beloppet, utan — där vikarien
ej har docentstipendium — hela arfvodessumman böra utgå ur det vid
hvardera universitetet förefintliga anslaget för vikariatsarfvoden. I öfriga
fall af vikariat torde tjänstgöringspenningarna vara för vikarien tillgängliga.

Beträffande den arfvodesfyllnad, till beloppet motsvarande docentstipendium,
hvilken fyllnad skulle behöfva utgå, då docent utan docentstipendium
eller annan vikarie, som icke är universitetslärare, uppehåller
professors hela tjänstgöringsskyldighet eller hela undervisningsskyldighet
sa anse vi i full öfverensstämmelse med de grunder universitetskommittén
uttalat, åt t, där tjänsten är ledig och lönen disponibel, denna fyllnad bör
utgå . af lönemedlen.. I öfriga fall måste fyllnaden utgå ur anslaget till
vikariatsarfvoden, hvilket, om än f. n. med vissa inskränkningar beträffande
anledningen till tjänstledigheten, just afser att täcka dylikt behof.

Den frågan uppstår da, om det arliga anslag af 5,000 kr., som f. n.
finnes för hvartdera universitetet beviljadt, kan anses motsvara behofvet,
sadant detsamma gestaltar sig med de här föreslagna beloppen å vikariatsarfvodena
och nyss antydda rymligare bestämmelser för anslagets använ -

232

elände. Det ligger i sakens natur, att en sådan fråga aldrig kan på förhand
med någon större grad af visshet besvaras. För att ändock vinna
någon hållpunkt för sakens bedömande har en af oss, utgående från de
här föreslagna nya bestämmelserna i fråga om belopp, antal och fördelning
af docentstipendierna samt belopp å tjänstgöringspenningar och arfvoden
utfört en approximativ beräkning för de 7 hela kalenderår 1900—
1906, under Indika nämnda anslag till nuvarande belopp existerat vid
Upsala universitet. Det sålunda beräknade behofvet för dessa 7 år uppgår
till 19,850 kr. eller i medeltal 2,836 kronor för år räknadt; och,
ehuru växlingarna för olika år varit betydliga och anslagets arsbelopp
ett par år ej obetydligt öfverskridits, rymmes sålunda det beräknade medelbeloppet
väl inom de tillgångar, som för ändamålet under 7-årsperioden

funnits tillgängliga. _ .

Då professorernas antal vid Lunds universitet är något mindre än i
Upsala, och det tillgängliga årsbeloppet är af samma storlek som där,, synes
anledning föreligga att antaga, det förhallandena i Lund gestalta sig ungefär
på samma sätt som i Upsala.

Så långt saken under nuvarande omständigheter låter bedöma sig,
synes alltså intet nytt anslag behöfvas utöfver de för närvarande befintliga
eller de för andra ändamål här föreslagna, för att vikariatsarfvodena
skola kunna utgå efter här föreslagna grunder. lyckligt är emellertid., att
vikariatsarfvodesfrågan så nära sammanhänger med fragan.om tjänstgöringspenningarnas
belopp och fördelning samt om docentstipendiernas antal
och belopp o. s. v., att en ändring i förslaget på en af dessa punkter
med nödvändighet måste bringa fragan om vikariatsarfvodena i ett än clradt

läge. _ _

Utgår man från de här ofvan gifna förutsättningarna, blifva arfvodesförhällandena
desamma, då enbart den undervisning, hvilken tillkommer
första gruppens professor, utgör föremålet för förordnandet, som da detsamma
afser professur i andra lönegruppen. Äfvenledes är uppenbart,
att då vikariat afser allenast den med professur, tillhörande första lönegruppen,
förenade examinationen, vikarien skall uppbära den del af tjänstgöringspenningarna,
som beräknas utgå för examinationen, eller 1000 kronor.
År i sistnämnda fall vikarien icke ordinarie lärare eller stipendierad
docent, torde ofta ytterligare godtgörelse befinnas påkallad. Därom torde
bestämmelse böra träffas i hvarje särskildt fall.

Hvad här anförts rörande professorsförordnande, som ej är förbundet
med skyldigheten att examinera i ordinarie examensämne, gäller icke blott
beträffande professur i andra lönegruppen utan ock beträffande laboratorsbefattning,
hvars tjänstgöringspenningar föreslagits till 1500 kronor. För

233

öfriga, lägre aflönade laboratorsbefattningar å universitetens stat samt för
observatorsbefattningarna blifva vikariatsarfvodena 3,500 kronor för år,
däraf 1,000 kronor tjänstgöringspenningar, återstoden docentstipendium eller
eventuell fyllnad ur anslaget till vikariatsarfvoden.

I öfverensstämmelse med de myndigheter, som vid frågans tidigare
behandling^ uttalat sig i saken, anse vi, att vikariatsarfvodena bör såsom
hittills utgå för kalenderår och således med x/12 af årsbeloppet för hvarje
vikari atsmånad.

För de fall, då vikariatsförordnande icke omfattar hela den med en
professur förbundna undervisningen eller hela den med ett sådant ämbete
förbundna examinationen utan blott partiellt fullgörande af endera af
dessa skyldigheter eller af båda, kunna gifvetvis allmängiltiga bestämmelser
icke gifvas. Här bör afgörandet ankomma på kanslern, sedan
vederbörande akademiska myndigheter i saken yttrat sig.

Liknande bestämmelse synes böra gälla, där vikarie åtnjuter å universitetets
stat uppfördt eller eljest af universitetets medel utgående arfvode
eller anslag, som afser uppehållande af undervisning. Såsom exempel på
sådant anslag må här anföras det å Upsala universitets stat uppförda anslaget
till förstärkande af lärarekrafterna i kirurgi.

kungl. brefvet den 30 Nov. 1900 stadgar, att vid tilläggsarfvodes be- Hän,un m
stämmande skälig hänsyn bör tagas till andra stipendier, legat, anslag, Zt- TZ
ordinarie löner eller dylika förmåner; universitetskommittén har gått
längre i denna riktning, i det den föreslagit, att, därest vikarien innehar
med docentstipendium jämförligt legat eller stipendium, dettas belopp skall
i arfvodet inberäknas.

Att vid ett definitivt ordnande af vikariatsarfvodesförhållandena vid
universiteten låta dylika pa enskilda donationer grundade tillgångar inräknas
i arfvodet vid vikariers aflönande synes oss emellertid knappast vara
riktigt, för den händelse donationen icke uttryckligen afser sådant, hvilket i
intet oss bekant fall är förhållandet. Därigenom skulle uppenbarligen
donationens karaktär af att utgöra en extra tillgång utöfver de ordinarie
i väsentlig grad eluderas, och det är äfven fara värdt, att det af donator
till äfventyrs afsedda speciella syftemålet med donationen i många fall
skulle mer eller mindre förfelas. Ett understöd, som (såsom t. ex. de s. k.

Filénska legaten) är afsedt till uppmuntran för en yngre vetenskapsidkare
af sällsynt ^lärdom och skicklighet, förlorar sålunda tvifvelsutan i väsentlig
grad sin åsyftade verkan, därest samme vetenskapsidkare får vidkännas
en mot understödet svarande minskning i den ersättning, hans i universitetets
tjänst nedlagda arbete betingar.

Beträffande det på enskild donation grundade stipendium, hvilket tillse) -

Tjänsteår sberäkning.

234

hör David Carnegies Gustaf-Adolfs-donation och. är fäst vid teologiska
fakulteten i Upsala, skulle möjligen något tvifvel i detta hänseende kunna
råda. Stipendiet betecknas i donationsurkunden uttryckligen såsom ett
docentstipendium i apologetik, lrvilket skall tillsättas efter samma giunder,
som gälla för öfriga vid visst ämne fästa docentstipendier vid universitetet.
Donationsbrefvet ger emellertid vid handen, ej mindre att syftet med detta
stipendium uppenbarligen är ett annat än syftet med de a stat. uppförda
docentstipendierna, än äfven att grunderna för samma docentstipendiums
utdelande och prolongation väsentligen afvika från hvad som är för öfriga
docentstipendier gällande. Det vill därför synas, som skulle donatois. afsikter
äfven i detta fall bättre respekteras, genom att berörda stipendium
icke inberäknas i vikariatsarfvodes belopp.

Den rätt till tjänsteårsberäkning, som universitetskommittén föreslagit,
skola under vissa betingelser tillerkännas docent med professorsvikariat,
synes oss vara i hufvudsak väl motiverad och har äfven af alla hörda
myndigheter tillstyrkts. Denna förmån torde emellertid höra utsträckas
på sätt, som framgår af hvad nedan i detta, afseende föreslagits .

Om vikariatsarfvoden vid Farolinska institutet är stadgadt i kungl.
brefvet den 30 November 1900. Frågan är på ett till synes för institutets
verksamhet tillfredsställande sätt ordnad genom detta bref, och sakkunnige
hafva ingen anledning att föreslå ändring i dessa bestämmelsei.

På anförda grunder hemställa vi, att, med upphäfvande af hvad i
äldre bestämmelser finnes däremot stridande, följande allmänna stadgande!!
måtte beträffande vikariatsarfvodena vid universiteten blifva gällande:

1. Fullgör docent eller annan, som icke är ordinarie akademisk
lärare, på förordnande professors eller annan ordinarie akademisk
lärares fulla tjänstgöringsskyldighet, skall arfvode utgå, efter
beräkning för kalenderår, med sammanlagda, beloppet af de med
den befattning, som vikariatet af ser, förenade tjänstgöring spenning av
samt det belopp, hvartill docentstipendium uppgår.

Af ser vikariatet ledig lärarebefattning, hvars aflöning är för
universitetet disponibel, eller lärarebefattning, hvars innehafvare icke.
uppbär den med befattningen förenade aflöningen, skall arfvodet i
sin helhet bestridas af nämnda aflöning, dock att, därest vikarien
innehar docentstipendium, dettas belopp skall i arfvodet inberäknas.

Äger vikariatet rum i andra fall än de i nästföregående stycke

235

nämnda, skall arfvodet utgöras af de till befattningen hörande
tjänstgöringspenningarna, om den ordinarie innehafvaren är skyldig
att afstå dessa, docentstipendium, om vikarien är innehafvare af
dylikt stipendium, samt, i den mån sådant till åstadkommande af
det• fastställda arfvodesbeloppet är erforderligt, tillskott af för ändamålet
anvisade statsmedel.

2. Af ser vikariat uppehållande af den med professur i första
lönegruppen förenade examinationen men icke af undervisningen,
skall arfvodet utgöras af den del af tjänstgöringspenningarna, som
för vikariatstiden belöper på examinationen; dock att, om vikarien
icke är ordinarie akademisk lärare eller docent, som innehar docentstipendium,
vederbörande fakultet eller sektion äger, där sådant
finnes påkalladt, genom det mindre konsistoriet hos kanslern göra
hemställan om ersättning utöfver hvad sålunda är stadgadt.

3. Uppehåller vikarie endast en del af den med ordinarie
lärarebefattning förenade undervisningen eller examinationen, äqe
kanslern, sedan vederbörande fakultet eller sektion och det mindre
konsistoriet yttrat sig, bestämma storleken af det belopp, som skall
i ersättning tillerkännas vikarien.

4. Erhåller professor, som tillhör andra lönegruppen, förordnande
att förrätta examination i eget läroämne, hvilket icke är
ordinarie examensämne, utgår icke därför något särskildt arfvode.

5. På enskild donation grundadt legat eller stipendium, som
af vikarie innehafves, skall icke inberäknas i vikariatsarfvodet.

Åtnjuter vikarie anslag eller arfvode, som tillhör universitetets
stat eller eljest utgår af universitetets medel, och soin af ser uppehållande
af undervisning, bestämme kanslern, sedan vederbörande
fakultet eller sektion och det mindre konsistoriet yttrat sig, huruvida
och i hvad mån vikariatsarfvodets belopp af sådan anledning
skall minskas.

6. Docent, som vunnit befordran till ordinarie akademisk
lärarebefattning, äge vid bestämmandet af rätt till ålderstillägg å
lönen räkna sig till godo tid, hvarunder han såsom docent på förordnande
uppehållit den med samma eller motsvarande lärarebefattning
förenade undervisningsskyldighet; dock att härvid icke tages
i betraktande vikariatstjänstgöring, som omfattat mindre än två
månader i följd.

Promemoria beträffande lönereglering för vissa
lärare ocli tjänsteman vid universiteten och
Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

♦

Promemoria

angående lönereglering för vissa lärare och tjänstemän vid universiteten
och Karolinska mediko-kirnrgiska institutet.

. Det sakkunnige meddelade uppdraget torde icke vara så affattadt, att
därigenom alägges sakkunnige att åstadkomma utredning angående löneförbättring
åt andra universitetsfunktionärer än professorer och docenter.

Med hänsyn till den betydelse, vissa andra lärare äga för universitetsorganisationen,
äfvensom till den utsträckning, som myndigheterna i sina
svar pa kung!, cirkuläret den 25 oktober 1901 och i öfrigt vid flere tillfällen
konsistorierna i sina skrivelser rörande riksdagspetita ansett en
lönereglering för universiteten böra erhålla, hafva emellertid sakkunnige
funnit sig böra i en kortfattad promemoria lämna ett förslag till lönereglering
äfven för nedan upptagna till professors- och docentkårerna ej hänförliga
funktionärer vid högskolorna.

I. Laboratorer och observatörer.

De lärare, hvilka här närmast komma i fråga, äro: laboratorn i experimentell
patologi och patologisk anatomi, laboratorn i experimentell fysiologi
och medicinsk fysik, laboratorn i fysik och observatorn i astronomi
vid Upsala universitet; laboratorn i kemi och observatorn i astronomi vid
Lunds universitet; de fast anställda laboratorerna i fysiologi och i bakteriologi
vid Karolinska institutet.

Däremot är här ej fråga om amanuenser och därmed jämförliga assistenter
vid en del institutioner, ej heller om vissa under fakulteterna upptagna
anslag såsom: vid Upsala universitet till uppehållande af kostnadsfri
undervisning och examination i kyrkosång vid den teologiska fakulteten,
till uppehållande af den praktiska kursen inom den juridiska fakulteten och
till förstärkande af lärarekrafterna i kirurgi inom den medicinska fakulteten;
vid Lunds universitet till uppehållande af den praktiska kursen inom

240

juridiska fakulteten. Dels är nämligen ingen förhöjning af här ifrågavarande
anslag ifrågasatt, dels föreligger ingen utredning, dels torde framställningar
i det ena eller andra syftet vara ä bane, hvilka ej kunna eller höra
föregripas.

Tvekan kan däremot råda om vissa andra befattningar, hvilkas innehafvare
icke äro fast anställda. Sådana äro assistenten vid den praktiska
afdelningen inom teologiska fakulteten i Upsala samt följande ej fast anställda
laboratorer in. fl. vid Karolinska institutet, nämligen: laboratorn i
patologisk anatomi, en klinisk laborator med tjänstgöringsskyldighet vid
Ser afim erl asar ettets kliniska laboratorium och eu prosektor vid anatomiska
institutionen, å hvilkas befattningar fullmakt ej utfärdas. Dessutom må nämnas
ett anslag för upprätthållande af undervisning i otiatri, rhinologi och
laryngoskopi. — För laboratorn i patologisk anatomi samt prosektorn föreslog
institutets lärarekollegium i sitt den 30 Maj 1902 afgifna svar på
kungl. cirkuläret den 25 Oktober 1901 en förhöjning af 1,000 kronor
för hvardera eller från 3,000 kronor till 4,000 kronor. Rörande den klinisk
e laboratorn, till hvars befattning anslag beviljades 1902, samt lärarebefattningen
i otiatri o. s. v. säger sig kollegiet först sedermera, när praktisk
erfarenhet om vidden af deras tjänsteåligganden förelåge, kunna göra
hemställan om eventuella löneförbättringar. Sådan hemställan föreligger,
efter hvad vi hafva oss bekant, innevarande år beträffande lärarebefattningen
i otiatri o. s. v. För denna undervisning utgår nu 3,000 kronor,
hvaraf enligt kungl. brefvet, den 31 December 1900 för en amanuens 900
kronor. Institutets kollegium begär bland årets riksdagspetita en höjning
af beloppet med 900 kronor, hvarom vi velat erinra.

Om laboratorn i experimentell patologi och patologisk anatomi samt
laboratorn i experimentell fysiologi och medicinsk fysik vid Upsala universitet
yttrar det större konsistoriet i Upsala den 24 Maj 1902 med
anledning af kungl. cirkuläret den 25 Oktober 1901, att såväl kompetensfordringarna
som undervisnings- och öfriga tjänstgöringsskyldigheter
ställa dem i hufvudsak lika med innehafvarna af de extra ordinarie
professorsämbetena inom den medicinska fakulteten. På grund häraf och
i betraktande jämväl af den yppade svårigheten för medicinska fakulteten
att till dessa platser, som ej gärna tilläte innehafvarna att förskaffa sig
inkomster på praktisk läkareverksamhet, erhålla fullt kvalificerade lärare,
därest aflöningen vore allt för ringa i förhållande till hvad en läkare
kunde genom sin praktik förtjäna, hade nämnda laboratorers aflöning fastställts
till 4,500 kronor, däraf 1,500 kronor i tjänstgöringspenningar, således
den högsta aflöning, som en extra ordinarie professor då kunde
erhålla. Samma ovedersägliga skal, som talat för en förhöjning af de

241

extra ordinarie professorernas förra aflöning, och Indika af konung och
riksdag tillerkänts den vikt, att alla extra ordinarie professorer erhållit
en begynnelselön af 4,500 kronor med två ålderstillägg, hade då fordrat
att äfven nämnda laboratorer kommit i åtnjutande af liknande ålderstillägg,
och påkallade därför, att dessa tillförsäkrades löneförmåner lika med
de för extra ordinarie professorer. Detta yrkande om likställighet med
extra ordinarie professorer upprepas i konsistoriets skrifvelse den 3 Oktober
1903, men utan resultat.

I sammanhang med äskande af tillfällig löneförbättring för de extra
ordinarie professorerna hemställde konsistoriet i skrifvelse den 2 December
1905, att laboratorerna inom medicinska fakulteten i likhet med de extra
ordinarie professorerna måtte erhålla på extra stat dels två ålderstillägg,
livartdera å 500 kr., och dels en löneförhöjning å 1,000 kr. Kanslern,
som i skrifvelse den 9 December 1905 instämde i de för löneförbättring
förebragta skälen, ansåg dock ej, att ålderstillägg borde beviljas å extra
stat, utan föreslog en tillfällig löneförbättring för hvar och en af 1,000
kronor, ett förslag, som blef af departementschefen i princip godkändt
och föranledde proposition i denna riktning till 1906 års riksdag. Riksdagens
beslut, som förnyades 1907, utföll i enlighet härmed, hvadan alltså
ifrågavarande laboratorer för 1907 och 1908 uppbära 5,500 kronor.

Upsala medicinska fakultet har i svar på den af sakkunnige till samtliga
fakulteter och sektioner samt Karolinska institutet aflåtna skrifvelse,
innehållande, bland annat, förfrågan, huruvida lärarebefattningar på stat
funnes, som syntes kunna indragas eller böra ombildas, uttalat såsom sin
uppfattning, att ifrågavarande laboratorsbefattningar borde ombildas till
extra ordinarie professurer.

De grunder fakulteten härför åberopat finnas utförligt återgifna å
sid. 100—102. Här må i sådant afseende erinras, hurusom 1885 års riksdag
beviljat höjning af ifrågavarande laboratorslöner från 3,000 kronor
till 4,500 kronor, under villkor att den tjänstgöring, som hittills ålegat
befattningarnas innehafvare, måtte kunna ökas på sätt Kungl. Maj:t kunde
finna lämpligt, så att den blefve fullt motsvarande extra ordinarie professors.
Instruktion i enlighet härmed hade ock af Kungl. Maj:t utfärdats
år 1886. Först sedan denna högre lön beviljats, hade ordinarie innehafvare
till platserna i fråga kunnat erhållas.

Hvad nu beträffar laboratorn i experimentell patologi och patologisk
anatomi, så är det af betydelse att framhålla, att denna plats mycket nära
motsvarar de nuvarande extraordinarie professurerna i patologisk anatomi
i Stockholm och i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovård i
Lund, Indika båda här föreslagits skola komma att tillhöra första löne 31 -

242

gruppen. Det synes därför rimligast att förvandla förevarande laboratorsplats
till professsur. Ett förslag i sådant hänseende torde emellertid
knappast ligga inom sakkunniges befogenhet. Vi vilja därför inskränka
oss till att föreslå, att de med ifrågavarande plats förbundna löneförmånerna
göras lika med professors i andra lönegruppen.

Icke fullt så oomtvistlig ställer sig frågan rörande laboratorn i experimentell
fysiologi och medicinsk fysik, mot hvilken i Stockholm svarar
en laborator i fysiologi, under det att den förut vid Lunds universitet
befintliga laboratorsbefattningen i experimentell fysiologi 1906 ombildades
till en extra ordinarie professur i farmakologi. Lpsala medicinska fakultet
har emellertid i sitt svar på sakkunniges ofvannämnda skrifvelse framhållit,
att vissa arbeten inom området för den fysiologiska undervisningen
kräfde förstärkta lärarekrafter utanför den egentliga laboratorsuppgiften,
hvarför ett likställande med laboratorn i experimentell patologi och patologisk
anatomi i fråga om löneförmåner kunde vara motiveradt. Konsistoriet
föreslog den 24 Maj 1902 för nu ifrågavarande laboratorsbefattning,
liksom, enligt hvad ofvan är antydt, för laboratorsbefattningen i
experimentell patologi m. in., en begynnelselön å 5,500 kronor, med tre ålderstillägg,
hvardera å 500 kronor.

Med denna laboratorsbefattning i det närmaste likartade synas två
fasta laboratorsbefattningar vid Karolinska institutet vara, nämligen i
fysiologi och i bakteriologi. Hvad dessa befattningar beträffar, har icke
deras likställighet med hittillsvarande extra ordinarie professurer påyrkats.
Karolinska institutets lärarekollegium har i sitt den 30 Maj 1902 afgifna svar
på kung! cirkuläret den 25 Oktober 1901 för ifrågavarande laboratorer
föreslagit 3,500 kronor i lön och 1,500 kronor i tjänstgöringspenningar, tillsammans
5,000 kronor med ett ålderstillägg å 500 kronor. 1906 och 1907
års riksdagar beviljade emellertid på extra stat 1,000 kronor till hvardera,
hvadan den faktiskt utgående aflöningen är 5,500 kronor (utan ålderstillägg).
Det synes vara rimligt att föreslå för dessa laboratorer en begynnelselön
af 6,000 kronor med rätt till två ålderstillägg, hvardera å
500 kronor efter resp. 5 och 10 års tjänstgöring, särskildt med hänsyn
till den pensionsafgift, som äfven laboratorerna komma att vidkännas, och
den efter 1902 inträdda allmänna prisstegringen.

"Vi föreslå alltså, att såväl laboratorn i experimentell fysiologi och
medicinsk fysik vid Upsala universitet som de båda fast anställda laboratorerna
i fysiologi och i bakteriologi vid Karolinska institutet erhålla en
begynnelseaflöning på 6,000 kronor, hvaraf 4,200 kronor i lön, 1,500
kronor i tjänstgöringspenningar och 300 kronor i ortstillägg, med rättighet
till två ålderstillägg efter respektive 5 och 10 år, hvardera å 500 kronor.

243

Laboratorn i fysik och observator! i astronomi vid Upsala universitet
samt laboratorn i kemi och observator! i astronomi vid Lunds universitet
hafva nu eu aflöning på ordinarie stat af 3,000 kronor, cläraf 750 kronor
i tjänstgöringspenningar. Den 3 Oktober 1903 föreslog konsistoriet i Upsala
för hvar och en af de två förstnämnda en förhöjning med 500 kronor
samt två ålderstillägg å 500 kronor hvardera, en framställning, som förordades
af kanslern den 23 Oktober samma år. Då denna framställning
blef utan resultat, äskade nämnda konsistorium den 2 December 1905 på
extra stat en löneförhöjning af 1,000 kronor med två ålderstillägg å 500
kronor hvartdera. Kanslern tillstyrkte beviljandet af löneförhöjning med
1,000 kronor å extra stat till alla fyra här ifrågavarande befattningar.
Enligt beslut af 1906 och 1907 års riksdagar har ock sådan löneförbättring
sedan 1907 utgått.

I fråga om rekrytering af dessa platser må framhållas, att universiteten
här hafva att utstå eu särskildt kännbar konkurrens med de allmänna läroverkens
lektorsbefattningar, med hvilka en slutlön af 6,000 kronor är förenad.
Med hänsyn härtill samt till pensionsafgift och allmän prisstegring föreslå sakkunnige
en totalaflöning af 4,700 kronor, hvaraf ett 1,000 kronor tjänstgöringspenningar
och 200 kronor ortstillägg, samt rätt till tre ålderstilllägg,
hvart och ett å 500 kronor efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring.

II. Biblioteket.

''Bibliotekarierna liksom räntmästarna hafva alltid i fråga om aflöning
varit likställda med professorerna, och en ändring härutinnan torde icke
böra ifrågasättas. Dock torde åtminstone beträffande räntmästarna det
under namn af yrkestillägg till ortstillägget fogade beloppet 200 kronor icke
vara motiveradt. 1 fråga om bibliotekarierna kan man vara tveksam. Da
emellertid de skäl, som för professorernas del tala för beviljande af yrkestillägg,
åtminstone icke i samma grad äga giltighet beträffande bibliotekarierna,
hafva vi trott det vara riktigast att icke för dem föreslå sådant
tillägg.

Vice bibliotekarierna. I Upsalakonsistoriets skrifvelse den 24 Maj
1902 finnes intagen eu framställning af vice bibliotekarierna vid Upsala
universitets bibliotek, som för sig påkalla ekonomisk likställighet med de
extra ordinarie professorerna. Konsistoriet finner emellertid en annan jämförelse
mera på sin plats och betonar, att vice bibliotekarierna böra
hafva minst samma förmåner som bibliotekarierna vid kungl. biblioteket,
hvarför konsistoriet föreslår 4,500 kronor med två ålderstillägg a 500

244

kronor hvardera. Samma förslag har konsistoriet i Lund i skrifvelse den
31 Maj 1902 afgifvit beträffande vice bibliotekarien vid därvarande universitets
bibliotek.

Det vill synas oss, som om en jämförelse med andra gradens ämbetsmän
vore befogad. Med hänsyn tagen därtill, att ortstillägget för andra gradens
tjänstemän i universitetsstäderna torde böra sättas 200 kronor under motsvarande
för Stockholm, föreslå vi alltså för vice bibliotekarierna i Upsala
och Lund en begynnelselön å 5,600 kronor, hvaraf 1,800 kronor tjänstgöringspenningar
och 200 kronor ortstillägg, med rätt till två ålderstillägg
å 500 kronor hvardera.

För bibliotekarien vid Karolinska institutet har kollegiet den 31 Maj
1902 föreslagit en förhöjning på 500 kronor, hvilket förslag här upptagits.

Biblioteksamanuensernas löner reglerades visserligen 1902 därhän, att
alla fingo en aflöning af 2,500 kronor med två ålderstillägg, hvartdera å
500 kronor. Konsistorierna hafva i sina ofvan nämnda skrifvelser icke ansett
sig böra föreslå vidare förändring. I betraktande af de på senare åren
högst betydligt ökade göromålen och amanuensernas nedan antydda ogynnsamma
befordringsutsikter torde principiellt ingen invändning vara att
göra mot ett likställande af dem med första gradens civila ämbetsmän.
Därmed stämmer ''snarast den aflöning på 3,000 kronor (med två ålderstillägg),
som åtnjutes af motsvarande amanuenser vid kungl. biblioteket
och för hvilkas del anspråk på likställighet med första gradens tjänstemän
säkert torde komma att framställas. Med hänsyn härtill och med fäst afseende
på att långt ifrån alla biblioteksamanuenser kunna påräkna vidare
befordran, i det att vice bibliotekarie- eller bibliotekariebefattning endast
kan uppnås af en del bland dem, bör en förhöjning af aflöningen till
3,800 kronor, hvaraf 2,200 kronor i lön, 1,500 kronor i tjänstgöringspenningar
och 100 kronor i ortstillägg, med rätt till 3 ålderstillägg, hvart
och ett å 500 kronor, synas rimlig.

III. Kansliet och drätselverket.

Beträffande tjänstebefattningarna vid ofvannämnda verk anmärker
Upsala större konsistorium i sin meranämnda skrifvelse, att deras löneförmåner
varit oförändrade sedan 1877; tillika framhålles önskvärdheten af att
öfvergång från det ena verket till det andra icke behöfde förekomma och att i
sådant syfte åtminstone de högre tjänsterna inom hvartdera verket i
möjligaste mån borde likställas. För att undgå olägenheten af öfverflyttning
borde man sörja för att så väl sekreteraretjänsten som kamrerare- och
notariebefattningarna kunde blifva för innehafvarne slutliga tjänster, för

245

hvilket ändamåls vinnande borde beredas sådana aflöningar, att personer,
som aflagt juridisk examen och i (ifrigt innehade erforderliga kvalifikationer,
kunde af dessa tjänster hafva sin skäliga utkomst.

De specificerade förslag till lönestat, som i nämnda konsistorieskrifvelse,
liksom i motsvarande från Lund, gjorts beträffande de särskilda kansli- och
kontorstjänstemännen, skola anföras, i den mån hvarje tjänsteman här kommer
på tal. Det skall endast i allmänhet här påpekas, att senare framställningar
i samma ärende giorts af de båda konsistorierna. Så af konsistoriet
i Upsala den 3 Oktober 1903 och den 2 December 1905 samt bland de
de s. k. riksdagspetita 1906 och 1907. Vid de tre sistnämnda tillfällena
afsågs, att beloppen skulle beviljas på extra stat, intill dess ett
definitivt ordnande af löneförhållandena kunde motses. — Från Lunds
större konsistorium föreligga, utom svaret på cirkuläret den 25 Oktober
1901, upprepade äskanden om beviljande af tvenne ålderstillägg för sekreteraren
och kamreraren (den 11 September 1903, 10 September 1904
och 9 September 1905). — Förslagen äro i öfrigt rätt olika från de båda
universiteten och äro icke heller alldeles desamma i de olika framställningarna
från Upsala konsistorium. Först bland innevarande års riksdagspetita
hafva i det närmaste identiska äskanden gjorts från de båda konsistorierna.

Närmast i öfverensstämmelse med kanslerns hemställan den 9 December
1905 har konsistoriet i Upsala begärt på extra stat för Upsala universitet
en förhöjning af 1,000 kronor för hvardera af sekreteraren, kamreraren och
notarien, samt af 500 kronor för bokhållaren. Konsistoriet i Lund har
för Lunds universitet begärt en förhöjning af 1,000 kronor för hvardera
af sekreteraren och kamreraren samt af 500 kronor för amanuensen.

Livad särskildt angår sekreteraren i Upsala, har konsistoriet därstädes
föreslagit, att han likställes med räntmästaren. Såsom motivering
härför har framhållits först och främst de alltmera maktpåliggande uppgifter,
som vore förbundna med universitetssekreterarens ämbete, samt
mångfalden och den olikartade beskaffenheten af de därmed förenade göromålen;
vidare och alldeles särskildt det sekreterarens åliggande, som bestode i
att vårda och ordna universitetets rikhaltiga och värdefulla arkiv, ett uppdrag
hvars fullgörande å andra håll merendels vore öfverlämnadt till en särskildt för
ändamålet aflönad arkivarie. Detta uppdrag, som med hänsyn till den dyrbara
samlingen af alltifrån universitetets uppkomst till nuvarande tid stammande
originaldokument, donationsurkunder, konunga- och kanslersbref, matriklar,
protokoll m. m. vore särskildt ansvarsfullt, hade i och med Kungl. Maj:ts
stadga den 31 December 1900 angående vissa offentliga arkiv fått en förökad
betydelse. Konsistoriet har för att likställa sekreteraren med räntmästaren
föreslagit en begynnelselön af 5,500 kronor med tre ålderstillägg

246

å 500 kronor kvart ocli ett och motiveras skillnaden å 500 kronor därmed
att sekreteraren i sportelinkomster hade högst 500 kronor.

I konsistoriets i Lund framställningar föreslås en lön på 4,500 kronor,
hvaraf 1,500 tjänstgöringspenningar, med rätt till två ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor.

Senare förslag äro: från IJpsala den 3 Oktober 1903 om rätt till tvä
ålderstillägg, hvilket förslag upprepades den 2 December 1905. Kanslern
tillstyrkte i stället en förhöjning på extra stat af lönen med 1,000 kronor
utan ålderstillägg, emedan förbättringen endast var afsedd att vara provisorisk.

Lunds konsistorium har upprepade gånger giort framställning om två
ålderstillägg. Det af kanslern år 1905 giorda äskandet har af båda universitetens
konsistorier upptagits uti innevarande års riksdagspetita.

Redan för att uppnå eu rimlig sammanjämkning af alla dessa olika
förslag torde det vara påkalladt att till grund för sekreterarebefattningens
(liksom äfven kamrerarebefattningens) löneförmåner lägga en nära till
hands varande principiell likställighet med andra lönegradens ämbetsmän
och tillerkänna sekreteraren (och kamreraren) samma löneförmåner som de,
hvilka fastställts för räntmästare och kamrerare o. s. v. i statskontoret,
med de afvikelser, som betingas, å ena sidan af olikheten i ortstillägg, a
andra sidan af speciella uppdrag, som påkalla särskild! arfvode.

Ett sådant med sekreterarebefattningen i Upsala förbundet särskild!
maktpåliggande uppdrag är tydligen arkivariebefatfningen. Härför föreslå vi
ett särskildt arfvode å 400 kronor, hvadan sekreterarens af lön 3,600,
tjänstgöringspenningar 1,800, arfvode 400 och ortstillägg 200 kronor bestående
samlade löneförmåner skulle uppgå till 6,000 kronor, med rätt till
två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor efter 5 och 10 års tjänstgöring.
— Sekreterarens vid universitetet i Lund löneförmåner föreslås till samma
belopp med undantag af arldvarfvodet å 400 kronor.

Sekreterarens vid Karolinska institutet arfvode är å extra för 1908
höjdt till 1,500 kronor, som härmed föreslås öfverfördt till ordinarie stat.

Beträffande räntmästaren hänvisas till hvad som säges under bibliotekarien
ofvan samt till i tabellerna upptagna löneförslag.

Beträffande kamrerarebefattningen häfdar konsistoriet i Upsala den 24
Maj 1902 den uppfattningen, att den bör likställas med kamrerarebefattningarna
i de centrala ämbetsverken. Konsistoriet anför som särskild motivering,
dels att göromålen för tjänstens innehafvare ökats och alljämt ökas
i och med universitetets egen utvidgning i olika riktningar, dels att han
utöfver de vanliga göromålen nödgas nedlägga betydligt arbete för utredande
och besvarande af remisser i ärenden, som falla inom området af
hans tjänst; dels att göromålen starkt koncentrerats på grund af bestäm -

247

melsen i kung!, brefvet den 22 Januari 1897 om hufvudbokens afslutande
före den 1 Juli. Konsistoriet föreslår eu aflöning af 5,000 kronor, hvaraf

1,500 kronor tjänstgöringspenningar, med rätt till tvenne ålderstillägg,.
hvart derå å 500 kronor. Den 3 Oktober 1903 äskas å ordinarie stat rätt
till två ålderstillägg; äskandet upprepas å extra stat den 2 December 1905.
Kanslern föreslår däremot å extra stat en förhöjning af lönen med 1,000
kronor utan ålderstillägg.

Sistnämnda förslag har af båda konsistorierna upptagits uti innevarande
ars riksdagspetita. I den här föreslagna staten är aflöningen uppgjord
efter grunderna för fastställande af lönesatser för andra gradens
ämbetsmän.

I sitt svar den 31 Maj 1902 föreslår det större konsistoriet i Lund
aflöningen för kamreraren till 4,000 kronor, hvaraf 1,500 kronor tjänstgöringspenningar.
Det synes dock rimligt, att kamrerarens aflöning höjes sa,
att den i det närmaste motsvarar en civil ämbetsmans i andra lönegraden.
Då det synes vara en oproportionerligt stor ökning att höja lönen till full
motsvarighet, hafva vi stannat vid en grundlön af 5,000 kronor, hvaraf
1,800 kronor tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg, med rätt
till 2 ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor.

För Karolinska institutets kamrerare är föreslaget en arfvodesförhöjning
från 1,000 till 1,500 kronor, hvilken förhöjning är upptagen i vårt förslag.

I fråga om notarien och bokhållaren vid Upsala universitet lär grundsatsen
om principiell likställighet med första gradens tjänsteman böra upprätthållas.
Visserligen uppbära de för närvarande rätt olika löneförmåner,
och de af oss föreslagna äro icke heller lika. Den proportionellt större
höjningen för notarien är betingad af de sedan lång tid tillbaka ökade
göromalen, som föranledt konsistoriet att upprepade gånger göra framställning
om löneförbättring; så -— förutom i den meranämnda skrifvelsen den
24 Maj 1902, då en aflöning af 3,000 kronor, hvaraf 800 kronor tjänstgöringspenningar
med rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor,
löreslas den 3 Oktober 1903, då i fråga om grundlönen samma förslag
upprepas, men alderstilläggen anslås till 300 kronor hvartdera, den 2
December 1905, då senast gjorda förslag upprepas, men till beviljande å
extra stat. I riksdagspetita år 1906 och 1907 har, i öfverensstämmelse
med kanslerns yttrande den 9 December 1905, å extra stat begärts en förhöjning
af lönen med 1,000 kronor. Med hänsyn härtill samt till det förhållandet,
att notariesysslan ej sällan torde blifva en sluttjänst, har här
föreslagits en begynnelseaflöning af 3,800 kronor, hvaraf 2,200 kronor i lön,

1,500 kronor i tjänstgöringspenningar och 100 kronor i ortstillägg med rätt
till tre ålderstillägg pa 500 kronor efter resp. 5, 10 och 15 års tjänstgöring*

248

För bokhållaren föreslås den 24 Maj 1902 två ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor, till förutvarande lönen, 3,000 kronor. Den 3 Oktober 1903
och 2 December 1905 föreslås ålderstilläggsbeloppet till 300 kronor.
Kanslern föreslår i stället en extra förhöjning af lönen med 500 kronor,
ett förslag, som senare upptagits i konsistoriets riksdagspetita, senast innevarande
år. Här är atlöningen — bortsedt från titeln respenningar o. s. v.

— äfven i öfrigt föreslagen något högre än för första gradens tjänsteman,
och detta med hänsyn till det af konsistoriet i skrifvelsen den 24 Maj
1902 omnämnda förhållandet, att bokhållaren, som tillika är amanuens
vid kontoret, i större utsträckning än förut varit fallet måst biträda räntmästaren
i hans ämbetsåligganden, enär göromålen inom räntekammaren
ökats därhän, att räntmästaren annars varit betänkt på att begära särskildt
anslag för aflönande af extra biträde å akademiräntkammaren.

För kanslisten vid Upsala universitet, som nu uppbär arfvode af 1,290
kronor, föreslog konsistoriet den 24 Maj 1902 ett begynnelsebelopp af

1,500 kronor, hvaraf 500 kronor tjänstgöringspenningar, med rätt till två
ålderstillägg å 500 kronor hvartdera. Den 3 Oktober 1903 — å ordinarie

— liksom den 2 december 1905 — å extra stat — begäras endast två
ålderstillägg å 300 kronor hvartdera.

Åberopande oss på dessa konsistoriets framställningar, föreslå vi för
kanslisten ett begynnelsebelopp af 1,600 kronor med rätt till två ålderstillägg,
hvartdera å 250 kronor.

Ombudsmannens arfvode, 1,000 kronor, föreslås af konsistoriet i Upsala
fördubbladt. De därför anförda skälen, nämligen det icke ringa arbete
och det stora ansvar, som äro förbundna med värfvet att vara juridisk ombudsman
för Upsala universitet med dess vidlyftiga penninge- och jordförvaltning,
synas visserligen giltiga; men så länge uppdraget kan förenas
med annan tjänst, synes en förhöjning sådan som den föreslagna
mindre påkallad. Också gick konsistoriets förslag vid ett senare tillfälle,
nämligen den 3 Oktober 1903, enbart ut på ett äskande af 500 kronors
förhöjning.

Här föreslås en förhöjning till 1,500 kronor.

Motsvarande arfvode vid Lunds universitet, 500 kronor, är hvarken
af universitetsmyndigheterna eller af oss föreslaget till förhöjning.

För amanuensen vid kansliet och kontoret vid Lunds universitet har
konsistorium i det meromtalade utlåtandet föreslagit en förhöjning af 1,000
till 1,200 kronor, men i årets riksdagspetita — å extra stat — till 1,500
kronor, ett belopp, som också här föreslås.

Hvad fakultetsnotarierna beträffar, är att märka, att vissa af dem redan
fått sina arfvoden höjda i sammanhang med tillämpandet af nya examens -

249

stadgar; så på ordinarie stat, år 1906, notarien i den juridiska fakulteten
vid hvartdera af universiteten (i Lund till 300, i Cpsala till 400 kronor);
notarien i teologiska fakulteten i Lund, år 1907, till 300 kronor; på
extra stat för 1908 notarien i medicinska fakulteten vid Upsala universitet
till 600 kronor och vid Lunds universitet till 400 kronor.

Dessa två senare belopp torde böra öfverföras på ordinarie stat.

För teologiska fakultetens i Upsala notarie begärdes i konsistoriets
svar på cirkuläret den 25 Oktober 1901 400 kronor, ett belopp, som torde
vara rimligt och härmed föreslås.

För filosofiska fakultetens notarie hafva konsistorierna i Upsala och Lund
äskat respektive arfvoden af 1,000 och 700 kronor (höjning från respektive
300 och 500 kronor). Med hänsyn till den minskning i examensafgifter,
som blifver en följd af de j uri disk-filosofiska och medicinsk-filosofiska
examinas borttagande, samt de ökade göromål, som gifvetvis med
anledning af den förestående examensstadgan för filosofiska fakulteten
komma att åligga denne notarie, är eu afsevärd ökning, måhända större
än den föreslagna, motiverad. Då emellertid ännu ingen erfarenhet i
detta fall kan åberopas, måste vi inskränka oss till att vidhålla konsistoriernas
förslag om förhöjning af arfvodet för notarien i filosofiska fakulteten
i Upsala till 1,000 kronor, i Lund till 700 kronor.

IY. Exercitiemästare ra. fl.

Musikdirektören vid Upsala universitet åtnjuter nu löneförmåner till
ett belopp af 2,590 kronor och boställsrum. Konsistoriet äskar två ålderstillägg,
hvartdera å 500 kronor.

Här gjorda förslag upptager en slutlön på 3,000 kronor jämte boställsrum
samt rätt till två ålderstillägg hvartdera å 500 kronor.

För kapellmästaren vid Lunds universitet reglerades lönen 1902 till

2,500 kronor med rätt till ett ålderstillägg å 500 kronor. Här synes böra
föreslås en begynnelselön å 2,800 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor
hvartdera.

För läraren i gymnastik och fäktkonst vid Lunds universitet är visserligen
förslag gjordt om beviljande af två ålderstillägg å 500 kronor
hvartdera. Detta förslag är dock endast villkorligt och torde icke för närvarande
böra leda till någon åtgärd. För öfriga exercitiemästare, nämligen
gymnastikläraren och ritmästare]! vid Upsala universitet och ritmästaren
vid Lunds universitet är ingen förhöjning af arfvodena ifrågasatt.

Trädgårdsmästarens vid Upsala universitet samlade löneförmåner
uppgå till 2,290 kronor och boställsrum. Konsistoriet föreslog 1902 2,500

250

kronor med rätt till ett ålderstillägg å 500 kronor. I sina riksdagspetita
föreslår konsistoriet 1907 en förhöjning i förstnämnda lönebelopp med 300
kronor samt två ålderstillägg å 250 kronor hvartdera.

Vårt förslag upptager 2,600 kronor, jämte boställsrum och rätt till
två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor.

Trädgårdsmästaren vid Lunds universitet åtnjuter nu 1,800 kronor och
boställsrum samt som personligt tillägg 400 kronor. Tvenne ålderstillägg
å 500 kronor hvartdera begäras af konsistoriet. Yi föreslå 2,300 kronor
jämte boställsrum samt två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera.

Konservatorn vid det zoologiska museet i Upsala har en aflöning af
2,290 kronor; konsistoriet har 1902, med hänsyn till det ökade arbetet
vid det alltmer tillväxande museet och den i följd häraf stegrade fordran
på skicklighet och omsikt, föreslagit en aflöning å 2,500 kronor med rätt
till ett ålderstillägg å 500 kronor. I årets riksdagspetita föreslås lönen
höjd med 300 kronor samt två ålderstillägg, hvartdera å 250 kronor.

Med hänsyn till hvad som föreslås för trädgårdsmästaren torde en
lön af 2,600 kronor med rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor,
böra anses rimlig.

För zoologie konservatorn vid Lunds universitet, hvilken nu åtnjuter
1,800 kronor i lön, har konsistoriet i innevarande års riksdagspetita
begärt en lön på 3,000 kronor, hvaraf 1,000 kronor tjänstgöringspenningar.
Yi hafva föreslagit samma belopp som för motsvarande plats i Lpsala.

För konservatorn vid Upsala universitets botaniska institution begärde
på framställning af konsistoriet i Upsala Kungl. Maj:t af 1899 ars riksdag
en förhöjning från 750 till 1,800 kronor; riksdagen beviljade 1,500 kronor.
Den 24 Maj 1902 fann sig konsistoriet icke böra äska någon höjning, då
sådan nyligen beviljats. Uti innevarande års riksdagspetita har konsistoriet
begärt en förhöjning med 300 kronor, alltså till 1,800 kronor. Detta hafva
vi upptagit som vårt förslag, med det tillägg, att rätt till tva ålderstillägg,
hvartdera å 250 kronor, måtte beviljas.

En ungefärligen motsvarande förhöjning torde böra föreslås för botanices
konservatorn vid Lunds universitet, ehuru därom ingen framställning
föreligger, väl närmast af det skäl, att aflöningen sa nyligen som vid 1905
års riksdag höjdes till sitt nuvarande belopp, 1,350 kronor.

Yi föreslå 1,600 kronor med rätt till två ålderstillägg, hvartdera å
250 kronor.

251

Karolinska institutets lärarekollegium tiar i sitt svar å kung!, cirkuläret
den 25 Oktober 1901, afgifvet den 30 Maj 1902, föreslagit höjning af rektors
arfvode från 1,500 till 1,800 kronor. Detta är i och för sig för
visso rimligt. Men då bör man följdriktigt ock föreslå höjning för
universiteten. Mindre än 2,000 kronor lär man svårligen kunna föreslå
för hvardera universitetsrektorn. För Upsala universitet, hvars rektorshonorar
utgår af de i staten under rubriken extra utgifter upptagna medel,
blir det nödvändigt att af statsmedel äska ett bidrag af 500 kronor och
för de båda öfriga högskolorna respektive en förhöjning af utgående ordinarie
anslag med 500 kronor för Lunds universitet och 300 för Karolinska
institutet.

Beträffande kanslersexf editionen torde böra erinras om följande. Den
10 November 1900 gjorde dåvarande kanslern hemställan, dels att till aflöning
åt kanslerssekreteraren skulle utgå 5,500 kronor, hvaraf för hyra
af arkiv- och expeditionslokal skulle beräknas 900 kronor samt för skrifmaterialier
och expenser 100 kronor, vidare till arfvoden åt en amanuens
500 kronor och åt ett vaktmästarebiträde 500 kronor, eller tillsammans
ett belopp af 6,500 kronor för år; dels att den häraf föranledda kostnad
skulle så fördelas mellan de olika läroverken, att från Upsala universitet
utginge 3,000 kronor, från Lunds universitet 2,000 kronor och från Karolinska
institutet 1,000 kronor, hvartill skulle komma från Göteborgs högskola
ett bidrag af 500 kronor. Vid detta förslag fasthåller kanslern i
sin skrifvelse med anledning af kungl. cirkuläret den 25 Oktober 1901, afgifven
den 14 Juni 1902, men gör dessutom den erinran, att, vid en blifvande
allmän löneförhöjning för ämbets- och tjänstemän, proportionerlig ökning
bör vidtagas äfven i ofvan föreslagna belopp; särskild! vore det angeläget,
att kanslerssekreterarens behållna inkomst så nära som möjligt uppnådde
en kanslisekreterares.

För att kunna göra ett bestämdt förslag i förevarande hänseenden
måste man vara i tillfälle att uppgöra en efter nuvarande förhållanden
lämpad inkomst- och utgiftsstat för kanslersexpeditionen. I intetdera hänseendet
föreligga för oss sådana definitiva uppgifter, att det är möjligt i
detta sammanhang meddela detaljerad! förslag. Dels torde utgiftsstaten i
vissa afseenden behöfva modifieras, dels föreligger, sedan kanslerns yttrande
afgafs, eu ytterligare inkomstpost, nämligen 500 kronor från Stockholms
högskola, och det lär vara meningen, att detta belopp skall ökas med 500
kronor, om och när en juridisk fakultet där träder i verksamhet med examensrätt.
Men om vi också icke äro i stånd att ange, hvilket eventuellt tillskott
af statsmedel ytterligare skulle behöfvas, kunna vi dock uttala som vår

252

mening, att kanslerssekreterarens inkomster — utom hvad som kan komma
att bestämmas för hyra af arkiv och expeditionslokal samt för skrifmateriel
och expenser, nu tillsammans 1,000 kronor — böra motsvara de löneförmåner,
hvilka tillerkänts andra klassens tjänsteman å statskontorets
stat, nämligen 5,800 kronor, hvaraf 3,600 kronor lön, 1,800 kronor tjänstgöringspenningar
och 400 kronor ortstillägg, med rätt till två ålderstilllägg,
hvardera å 500 kronor.

Vårt uppdrag gifver ej anledning till att upptaga till behandling frågan
om eventuella löneregleringar för den personal, som under institutioner
o. s. v. upptages under rubrikerna preparatorer, vaktmästare och betjänte
o. s. v.

När vi i anslutning till ofvanstående promemoria lämna ett detaljeradt
förslag till löne-, resp. arfvodes-, reglering för här ifrågakommande
ämbets- och tjänstemän vid våra högskolor, är det tydligen icke möjligt
att följa en enhetlig norm, t. ex. den i statskontorets stat gifna. Därtill
äro befattningarna för mångahanda och olikartade. Endast i vissa bestämda
fall har anledning förefunnits till direkt jämförelse med likartade befattningar
vid de civila verken. Den föreslagna staten grundar sig på dels
direkta äskanden och uttalanden från liögskole- och andra myndigheter,
dels på en jämförelse- mellan de olika förslag, som i sådant fall förekommit,
dels och slutligen på principen om genomförande af en allmän procentuell
förhöjning af omkring 25 å 30 procent. Där förslaget stannar under denna
procentsiffra, hafva särskilda förhållanden spelat in, såsom att regleringar
så nyligen inträffat, att redan nu det af allmänna prisstegringen betingade
behofvet i någon mån genom löneförhöjning blifvit tillgodosedt.

På grund af hvad sålunda framhållits få vi alltså föreslå:

att följande aflöning sstat för nedanstående lärare, ämbets- och
tjänstemän vid universiteten i Upsala och Lund samt Karolinska
institutet godkännes;

att sålunda de för nämnda högskolor utgående ordinarie anslagen
måtte höjas från 132,258 kronor 45 öre till 185,278 kronor
45 öre eller med 53,020 kronor — eller utöfver år 1908 utgående
anslag med 42,660 kronor; samt

att rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring
beviljas åt laboratorn i experimentell patologi och patologisk
anatomi vid Upsala universitet samt åt bibliotekarierna och räntmästarna
vid Upsala och Lunds universitet;

att rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, efter

253

respektive 5 och 10 års tjänstgöring, beviljas åt laboratorn i experimentell
fysiologi och medicinsk fysik vid Upsala universitet; åt laboratorerna
i fysiologi och i bakteriologi vid Karolinska institutet; åt
vice bibliotekarierna vid Upsala och Lunds universitet; åt sekreterarna
och kamrerarna vid hvardera universitetet; åt musikdirektören
vid Upsala universitet och kapellmästaren vid Lunds universitet;
åt trädgårdsmästarna vid livartdera universitetet; åt zoologie konservatorn
vid hvardera universitetet;

ait rätt till tre ålder stillägg, hvart och ett ä 500 kronor, efter
respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring, beviljas åt laboratorn i
.fysik vid Upsala universitet och åt laboratorn i kemi vid Lunds universitet
samt åt observatorn i astronomi vid livartdera universitet;
åt fyra biblioteksamanuenser vid hvardera universitetet; åt notarien
och åt bokhållaren vid Upsala universitet;

att rätt till två ålder stillägg, livartdera å 250 kronor, efter respektive
5 och 10 år stjänstgöring, beviljas åt botanices konservatorn vid
livartdera universitetet och åt kanslisten vid Upsala universitet; samt
att de nuvararande innehafvarna af nedan förtecknade tjänster
må i fråga om ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna sig den
tid, de efter sitt tillträde till densamma tjänstgjort.

De naturaförmåner i ved, som enligt nu gällande stat tillkomma vissa
lärare och tjänstemän vid Upsala universitet och i ofvan lämnade förslag
till stat uppföras såsom ingående i aflöningssumman, värderade till bestämda
belopp, föreslås härmed till indragning, och hemställes, att värdena däraf
öfverföras till fonden för bestridande af utgifterna för ålderstilläggen åt
ifrågavarande tjänsteinnehafvare, såsom förut skett i fråga om de ordinarie
professorerna; hvaremot löntagare skola erhålla ersättning af statsmedel
till för hvar och en angifvet belopp. Denna ersättning, motsvarande 102
famnar ved, utgör 1,530 kronor.

254

		K it vara n d e	stat
	Natura-förmåner och medel afsedda för särskilda ändamål kronor	Allmänna medel kronor	Summa kronor	Höjning å extra stat för 1908 med kronor	Summa kronor
Laboratorer och Observatörer. Upsala universitet. Eu laborator i experimentell patologi och patologisk anatomi: 4 famnar ved, kr. 60 ....................	60: -	4,500: —	4,560: -	940: —	5,500: —
Eu laborator i experimentell fysiologi och medicinsk fysik: 4 famnar ved, kr. 60 .....................	60: —	4,500: —	4,560: —	940: —	5,500: —
En laborator i experimentell fysik: 4 famnar ved, kr. 60 .....................	60: —	3,000; —	3,060: —	940: —	4,000: —
En observator i astronomi: 4 famnar ved .................................	60: —	3,000: —	3,060: —	940: —	4,000: —
Lunds universitet. En laborator i kemi ...........................		3,000: —	3,000: —	1,000: —	4,000: —
En observator i astronomi ..................		3,000: —	3,000: —	1,000: —	4,000: —
Karolinska institutet. En laborator i fysiologi........................		4,500: —	4,500: — 4,500: —	1,000: —	5,500: —
Eu laborator i bakteriologi .................		4,500: —	1,000: —	5,500: —
Biblioteket. Upsala universitet. En bibliotekarie.................................... En vice bibliotekarie: 6 famnar ved, kr. 90 .....................	90: —	6,000: — 4,000: —	6,000: — -4,090: —	500: —	4,590: —
En vice bibliotekarie: 6 famnar ved, kr. 90 .....................	90: —	4,000: —	4,090: —	500: —	4,590: —

255

		Föresi	a g e	ii stat
Natura-förmåner och medel afsedda för särskilda ändamål kronor	Allmänna medel kronor	F	ö r d e 1 n	ing på		Summa kronor	Höjning utöfver nuvarande stat kronor	Höjning utöfver 1908 utgående kronor
Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- (och yrkes-) tillägg	Arfvoden, missräk-nings-penningar o. d.
60: —	7,040: —	5,000: —	1,500: —	600: —		7,100: —	2,540: —	1,600: —
60: —	5,940: —	4,200: —	1,500: —	300: —	—	6,000: -	1,440: —	500: —
60: —	4,640: —	3,500: —	1,000: —	200: —	—	4,700: —	1,640: —	700: —
60: —	4,640: —	3,500: —	1,000: —	200: —	—	4,700: —	1,640: —	700: —
	4,700: —	3,500: —	1,000: —	200: —		4,700: —	1,700: —	700: —
	4,700: —	3,500: —	1,000: —	200: —	—	4,700: —	1,700: —	700: —
	6,000: —	4,200: —	1,500: —	300: —		6,000: —	1,500: —	500: —
	6,000: —	4,200: —	1,500: —	300: —		6,000: -	1,500: —	500: —
	7,900: —	5,000: —	2,500: —	400: —		7,900: —	1,900: -	1,900: —
90: —	5,510: —	3,600: —	1,800: —	200: —	—	5,600: —	1,510: —	1,010: —
90: —	5,510: —	3,600: —	1,800: —	200: —	—	5,600: —	1,510: —	1,010: —

256

Nuvarande

stat

Natura-förmåner
och medel
afsedda för
särskilda
ändamål

Allmänna

medel

Summa

Höjning
å extra stat
för 1908
med

Summa

kronor

En amanuens:

3 famnar ved, kr. 45 .....................

2 amanuenser:

6 famnar ved, kr. 90 .....................

1 amanuens, Lidénianus:

ränta af Lidénska fonden kr. 116: 55
3 famnar ved............... » 45: —

Lunds universitet.

En bibliotekare...................................

Eu vice bibliotekarie ...........................

En amanuens.......................................

I 3 amanuenser.......................................

Karolinska institutet.

En bibliotekarie, arfvode .....................

j Kansliet och drätselverket.

Upsala universitet.

En sekreterare:

8 famnar ved, kr. 120....................

En notarie:

6 famnar ved, kr. 90 .....................

En kanslist, arfvode:

6 famnar ved, kr. 90 .....................

En ombudsman, arfvode:

6 famnar ved, kr. 90 .....................

Eu notarie i teologiska fakulteten,

arfvode.............................................

En notarie i juridiska fakulteten, arfvode
En notarie i medicinska fakulteten,

arfvode ............................................

En notarie i filosofiska fakulteten, arfvode

45: —	2,500: —	2,545: —
90: —	5,000: —	5,090: —
161: 55	2,383: 45	2,545: —
	6,000: — 4,000: — 2,500: — 7,500: —	6,000: — 4,000: — 2,500: — 7,500: —
	1,000: —	1,000: —
120: —	4,500: —	4,620: —
90: —	2,500: —	2,590
90: —	1,200: —	1,290: —
90: —	1,000: —	1,090: —
	200: — 400: —	200: — 400: —
—	200: — 300: —	200: — 300: — 1

500: —

4,500: —

400: —

600: —

257

Föreslagen stat

Naturaförmåner

och medel
afsedda för
särskilda
ändamål

kronor

Allmänna

medel

kronor

Fördelnin

p a

Lön

Tjänst görings penningar -

Orts- (och
yrkes-)
tillägg

Arfvoden,
missräkningspenningar

o. d.

Summa

kronor

Höjning

utöfver

nuvarande

stat

kronor

Höjning
utöfver 1908
utgående

kronor

45: —	3,755: —	2,200: —	1,500: —	100: —	_	3,800: —	1,255: —	1,255: —
90: -	7,510: —	4,400: —	3,000: —	200: —	—	7,600: —	2,510: —	2,510: —
161: 55	3,638: 45	2,200: —	1,500: —	100: -	—	3,800: —	1,255: —	1,255: —
	7,900: — 5,600: — 3,800: — 11,400: —	5,000: — 3,600: — 2,200: — 6,600: —	2,500: — 1,800: — 1,500: — 4,500: -	400: — 200: — 100: — 300: —	—	7,900: — 5,600: — 3,800: — 11,400: —	1,900: — 1,600: — 1,300: — 3,900: —	1,900: — 1,100, — 1,300: — 3,900: —
	1,500: —				—	1,500: —	500: —	500: -
120: —	5,880: —	3,600: —	1,800: —	200: —	400: —	6,000: —	1,380: —	1,380: —
90: —	3,710: —	2,200: —	1,500: —	100: —	—	3,800: —	1,210: —	1,210: —
90: —	1,510: —		—		—	1,600: —	310: —	310: —
90: —	1,410: —				—	1,500: —	410: —	410: —
	400: -400: —				—	400: — 400: —	200: —	200: —
	600: — 1,000: -		—		=	600: — 1,000: —	400: — 700: —	700: —

258

En räntmästare:

Missräknings- och renskrifningspen ningar

kr. 500 ...........................

En kamrerare:

Renskrifnings- och skrifmaterielpen ningar

......................... kr. 200

För inteckningsförnyelser ... » 75

9 famnar ved ..................... » 135

En bokhållare, tillika amanuens vid kontoret
:

Respenningar vid uppbörden kr. 150
6 famnar ved..................... » 90

Lunds universitet.

En sekreterare ....................................

En notarie i teologiska fakulteten,

arfvode............................................

En notarie i juridiska fakulteten, arfvode
En notarie i medicinska fakulteten,

arfvode............................................

En notarie i filosofiska fakulteten.........

En räntmästare....................................

En kamrerare.....................................

En amanuens vid kansliet och kontoret,
arfvode.............................................

Karolinska institutet.

En sekreterare, arfvode .......................

En kamrerare, arfvode ........................

Exercitiemästare m. fl.

Upsala universitet.

En musikdirektör:

6 famnar ved, kr. 90. Boställsrum...

Nuvarande

stat

Natura-förmåner
och medel
afsedda för
särskilda
ändamål

Allmänna

medel

Summa

Höjning
å extra stat
för 1908
med

Summa

kronor

135: —

90:

6,500:

4,275: —

3,150:

6,500:

4,410:

3,240: —

90:

4,500: —	4,500: —
300: — 300: —	300: — 300: —
200: — 500: —	200: — 500: —	200: -
6,000: — 3,000: —	6,000: — 3,000: —	—
1,000: _	1,000: _
1,000: — 1,000: —	1,000: — 1,000: —	500: —
2.500: —	2,590: —

400:

1,500:

Föreslagen stat

Naturaförmåner

och medel
afsedda för
särskilda
ändamål

kronor

Allmänna

medel

kronor

F	ö r d e 1 n	ing på
Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- (och yrkes-) tillägg	Arfvoden, missräk-nings penningar o. d.
5,000: —	2,500: —	400: —	500: —
3,600: —	1,800: —	200: —	275: —
2,400: —	1,500: —	100: —	150: —
3,600: —	1,800: —	200: —	—
5,000: — 3,000: —	2,500: — 1,800: —	400: — 200: —	—
2,900: —		100: —

Summa

kronor

Höjning

utöfver

nuvarande

stat

kronor

Höjning
utöfver 1908
utgående

kronor

135:

90:

8,400:

5,740:

4,060:

5,600:

300:

400:

700:

7,900:

5,000:

1,500:

8,400:

5,875:

4,150:

5,600:

300:

400:

700:

7,900:

5,000:

1,500:

1,900:

1,465:

910:

1,100:

1,900: —

1,465: -

910: •

1,100:

200:

1,900:

2,000:

500:

200:

1,900:

2,000:

500:

2,910:

3,000:

410:

260

Natura- förmåner
och medel	Allmänna	Summa
afsedda för särskilda	medel
ändamål
kronor	kronor	kronor

Nuvarande stat

Höjning
S extra stat
för 1908
med

kronor

Summa

kronor

En trädgårdsmästare:

6 lämnar ved, kr. 90. Boställsrum.
En zoologie konservator:

6 famnar ved, kr. 90 ...................

En botanices konservator:

3 famnar ved, kr. 45 ...................

Lunds universitet.

En kapellmästare...............................

En trädgårdsmästare:

Boställsrum.................................<•...

En zoologie konservator ...................

En botanices konservator...................

Ofriga anslag.

Rektors honorarium.

Upsala universitet.....

Lunds universitet.....

Karolinska institutet

90: —	2,200: —	2,290: —
90: —	2,200: —	2,290: —
45: —	1,500: —	1,545: —
	2,500: —	2.500: —
	1,800: — 1,800: — 1,350: —	1,800: — 1,800: -1,350: —

1,500: —

1,500: —
1,500: ■

1,500

261

Föreslå g- eu stat

Naturaförmåner

och medel
afsedda för
särskilda
ändamål

kronor

Allmänna

medel

kronor

Fördelning på

Lön

Tjänst görings penningar -

Orts- (och
yrkes-)
tillägg

Arfvoden,
missräkningspenningar

o. d.

Summa	Höjning utöfver nuvarande stat	Höjning utöfver 1908 utgående
kronor	kronor	kronor
2,600: —	310: —	310: —
2,600: —	310: —	310: —
1,800: —	255: —	255: —
2,800: —	300: —	300: —
2,300: —	500: —	500: —
2,600: —	800: —	800: —
1,600: —	250: —	250: —
2,000: —	500: —	500: —
2,000: —	500: —	500: —
1,800: —	300: —	300: —

90:

45:

1,500:

2,510:

1,755:

2,800:

2,300;

2,600

1,600

500

2,000

1,800

2,500: —
2,500: —

2,700:

2,200:

2,500:

100:

RÄTTELSER:

Sid. 135 rad 1 f., bör lyda: för alla extra ordinarie professorer, för hvilka löneförbättring
begärts, i första lönegraden etc.

* 142 » 24 » » » de extra ordinarie professorerna — utom vissa extra ordi narie

professorer vid Karolinska institutet med lägre grundlön
— uppbära etc.

» 149 » 12 » s » I nära halfva antalet, fäll då extra ordinarie professurer

under ifrågavarande tidrymd varit lediga vid Lunds universitet
(12 ledigheter) etc.