UTREDNING OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1917:3)

UTREDNING OCH FÖRSLAG

I FRÅGA OM

HÖJNING AV UNDERHÅLL OCH PENSIONER TILL
AVSKEDAT MANSKAP VID ARMÉN OCH MARINEN

SAMT

FASTSTÄLLANDE UTAV AVGÅNGSÅLDER FÖR
MARINENS VÄRVADE MANSKAP

UTARBETADE AV

DÄRFÖR TILLKALLADE SAKKUNNIGA

MARINEN

B. VÄRVAT MAN SKÅR

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 191G

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Sjöförsvarsdepartementet

I. Inledning.........................................................................................................

1) Sakkunnigas uppdrag ..............................................................................

2) Marinens värvade manskaps organisation från dess tillkomst intill nuva rande

tid................................................................................................

3) Gällande bestämmelser för marinens värvade manskap beträffande tjänst barhetsklasser,

tjänstetid, avlöningsförmåner och pensionering ...............

a) tjänstbarhetsklasser........................................................................

b) tjänstetid .......................................................................................

c) avlöningsförmåner............................................................................

d) pensionering .................................................................................

4) Historik beträffande frågan om förbättrad pensionering av marinens

värvade manskap .................................................................................

II. Förslag till fastställande av avgångsålder för marinens värvade manskap

1) Tidigare förslag till fastställande av avgångsålder för marinens värvade

manskap................................................................................................

2) Kritik av dessa förslag ...........................................................................

3) Sakkunnigas förslag till avgångsålder.....................................................

III. Förslag till förhöjning av pensionerna för marinens värvade manskap...

1) Allmän motivering ...............................................................................

2) Förut avgivna förslag till förhöjning av pensionerna för marinens vär vade

manskap ......................................................................................

3) Förhöjning av pensionerna införd för övriga grupper av marinens gemen skap

med vederlikar ..............................................................................

4) Sakkunnigas förslag till förhöjning av pensionerna för marinens värvade

manskap ...............................................................................................

5) Pensioner för i tjänst varande redan pensionsberåltigat manskap............

6) Förhöjning av pensionerna för redan pensionerat manskap.....................

7) Begravningshjälp ..................................................................................

IV.
VI.

V.
VII.

Kostnaderna för förslagets genomförande och sättet för dessas bestridande 108

Sakkunnigas hemställan................................................................. H3

Särskilda önskemål................................................ U5

Bilagor:

A. Tablå över marinens den 1 febr. 1915 i tjänst varande manskaps anställnings-
och födelseår.

B. Tablå över födelse- och anställningsår för UOK vid marinen den 1 febr
1915.

C. Tablå över korpralers, I klass sjömäns och kustartilleristers födelseoch
anställningsår den 1 febr. 1915.

D. Tablå över jämlikt reglementena för marinen den 1 febr. 1915 i tjänst
kvarstående ej befordringsbara UOK, korpraler och I klass sjömän.

E. Tablå över i marinen kvarstående till tjänst ej användbart manskap
den 1 febr. 1915.

F. Tablå utvisande vakanserna inom sjömanskåren vid Karlskrona station
den 2 jan. åren 1900—1913.

G. Tablå utvisande vakanserna inom sjömanskåren vid Stockholms station
den 10 jan åren 1901—1913.

H. Tablå utvisande sjömanskårens numerär enligt stat samt vakanser under
åren 1906—1915.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Sjöförsvarsdepartementet.

På grund av särskilda vid 1912 års Riksdag väckta motioner om förhöjning
av de från Vadstena krigsmanshuskassa och flottans pensionskassa till
avskedat manskap vid armén och flottan utgående underhåll och pensioner
fann sig nämnda års Riksdag böra i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag, huruvida och i så fall under vilka villkor en dylik
höjning av nämnda underhåll och pensioner kunde äga rum, samt att K.
Maj:t därefter måtte för Riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 3 sept. 1912 fann chefen för Kungl.
Lantförsvarsdepartementet för gott uppdraga åt undertecknade att i egenskap
av sakkunniga verkställa dylik utredning och inkomma med förslag
i ämnet, varjämte åt undertecknad Stenberg uppdrogs att vara sakkunnigas
sekreterare.

Då det under arbetets fortgång visade sig, att de i hög grad olikartade
bestämmelser, som gälla beträffande manskapets vid armén och flottan tjänstgöring,
avlöningsförmåner och pensionering, nödvändiggjorde en uppdelning
av vår utredning i tvenne avdelningar omfattande den ena armén och den
andra flottan, funno vi erforderligt behandla vardera avdelningen för sig
och avgåvo den 9 december 1913 en första del av vårt betänkande omfattande
utredning och förslag till förbättrade underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
för arméns indelta manskap.

Genom nådigt beslut den 12 dec. 1913 bemyndigades dåvarande chefen
för Kungl. Sjöförsvarsdepartementet uppdraga åt oss, att utan uppehåll med
slutförandet av ovan omförmälda oss lämnade uppdrag, så vitt det anginge
flottans indelta manskap, verkställa enahanda utredning jämväl beträffande
manskap vid kustartilleriet samt att vid ifrågavarande utredning angående
höjning av de till avskedat manskap vid marinen utgående pensioner även
taga under övervägande frågan om den levnadsålder intill vilken manskap
vid marinen borde äga rätt att kvarstå i tjänst, särskilt med hänsyn till den
med manskapspensioneringen förenade kostnaden för statsverket.

Då sistnämnda utredning enligt nådig föreskrift ej borde föranleda något
uppehåll med slutförandet av uppdraget beträffande flottans indelta manskap,
avgåvo vi den 20 april 1914 en andra del av vårt betänkande omfattande
utredning och förslag till förhöjning i pensionerna för flottans indelta
manskap.

Härefter har vår utredning gällt fastställande av eu viss åldergräns för
marinens värvade manskaps rätt att kvarstå i tjänst samt i samband därmed
förhöjning av detta manskaps pensioner.

För förstnämnda uppdrags behöriga fullgörande hava vi funnit nödigt
från vederbörande militära myndigheter inhämta en del erforderliga uppgifter,
varjämte vi personligen företagit studier vid flottans bägge stationer.

Då det för kostnadsberäkningars utförande visade sig vara av behovet påkallat
att även för denna del av utredningen använda försäkringstekniskt
biträde, hava vi anmodat byråchefen i Kungl. Pensionsstyrelsen K. Dickman
att härvid vara oss behjälplig, och har byråchefen Dickman efter av oss
lämnade anvisningar utfört de i efterföljande förslag ingående kostnadsberäkningarna.

Efter slutligt fullgörande av de oss genom ovannämnda nådiga beslut den
3 sept. 1912 och den 12 dec. 1913 givna uppdrag få vi härmed vördsamt
avlämna utredning och förslag dels beträffande skyldighet för marinens värvade
manskap att vid viss levnadsålder avgå ur tjänst och dels beträffande
förhöjning i pensionerna åt sagda manskap.

Stockholm den 8 juni 1916.

CONRAD VAHLQVIST. OSCAR BOGREN. CHRISTER STENBERG.

INLEDNING

Sakkunnigas uppdrag.

Genom nådigt beslut den 3 september 1912 bemyndigades chefen för
Kung!. Lantförsvarsdepartementet att tillkalla tre sakkunniga för verkställande
av utredning, huruvida och i så fall under vilka villkor en höjning
av de till avskedat manskap vid armén och flottan från Vadstena krigsmanshuskassa
och flottans pensionskassa utgående underhåll och pensioner kunde
anses böra äga rum.

Undertecknade, som på grund av detta nådiga bemyndigande av dåvarande
chefen för Kungl. Lantförsvarsdepartementet tillkallades för uppdragets
fullgörande, avgåvo den 9 dec. 1913 en första del av sitt betänkande,
innefattande utredning och förslag beträffande avskedat manskap vid armén
och den 20 april 1914 en andra del beträffande indelt manskap vid
flottan.

Genom nådigt beslut av den 12. december 1913 hade emellertid dåvarande
chefen för Kungl. Sjöförsvarsdepartementet bemyndigats uppdraga åt
oss att, utan uppehåll med slutförandet av ovan omförmälda oss lämnade
uppdrag såvitt det anginge indelt manskap vid flottan, verkställa enahanda
utredning jämväl beträffande manskap vid kustartilleriet samt att vid ifrågavarande
utredning angående höjning av de till avskedat manskap vid marinen
utgående pensioner även taga under övervägande frågan om den levnadsålder,
intill vilken manskap vid marinen borde äga rätt att kvarstå i
tjänst, särskilt med hänsyn till den med manskapspensioneringen förenade
kostnaden för statsverket.

Beträffande detta vårt uppdrag innehåller protokollet över sjöförsvarsärenden
i statsrådet den 12 december 1913 följande uttalande av chefen för
sjöförsvarsdepartementet:

»Enligt gällande bestämmelser rörande pensionering av manskap vid
marinen inträder rätt till pension på grund av ålder vid uppnådda 50 levnadsår
under förutsättning av viss tjänstetid, men någon skyldighet att avgå

ur tjänst vid uppnådd pensionsålder finnes icke stadgad. Däremot är reglementsenligt
underofficerskorpral och den som uppfyller fordringarna för
befordran till underofficerskorpral berättigad till fortfarande anställning utan
begränsning i tid.

Med hänvisning till dessa bestämmelser hade chefen för underofficersoch
sjömanskårerna i Karlskrona i årsrapport 1909—1910 ävensom i årsberättelse
1910 hemställt, att den visst manskap vid flottan sålunda tillkommande
rätten att kvarstå i tjänst måtte begränsas till den levnadsålder,
som medförde rätt till pension, och tillika framhållit, att i sammanhang
med införandet av sådan begränsning frågan om förbättrad pensionering av
sjömanskårens manskap borde göras till föremål för utredning. Denna
framställning hade stationsbefälhavaren i Karlskrona med tillstyrkande upptagit
i sin årsberättelse 1910.

Sedan yttranden häröver avgivits av marinförvaltningen den 14 februari
och av chefen för marinstaben den 16 maj 1911, anmodades direktionen över
flottans pensionskassa att inkomma med förslag till förbättrad pensionering av
manskap vid marinen. Med anledning av nämnda direktions i skrivelse den
23 oktober 1911 gjorda anhållan, att, innan dylikt förslag avgåves, Kungl.
Maj.t måtte meddela bestämmelse angående avgångsåldern för erhållande av
pension föi manskap vid marinen, anbefalldes därefter marinförvaltningen
att inkomma med yttrande och förslag, om och i vad mån manskaps vid
marinen rätt att kvarstå i tjänst lämpligen borde för tillgodoseende av fordran
på full tjänstbarhet begränsas. Marinförvaltningen avgav sådant yttrande
den 4 mars 1913 och fogade därvid särskilda yttranden av stationsbefalhavarna
vid flottans stationer, chefen för kustartilleriet och chefen för
marinstaben ävensom av cheferna för underofficers- och sjömanskårerna
vid flottans stationer och cheferna för de båda kustartilleriregementena.

Av dessa handlingar framgår, att samtliga de myndigheter, vilka yttrat
sig i denna fråga, enstämmigt uttalat, att manskaps vid marinen rätt enligt
nu gällande bestämmelser att under viss förutsättning kvarstå i tjänst borde
ur den angivna synpunkten begränsas, men att beträffande den levnadsålder,
då skyldighet att avgå ur tjänst borde inträda, huvudsakligen två olika
meningar yppats. Enligt den ena meningen, till vilken marinförvaltningen
anslutit sig, borde skyldighet att avgå ur tjänst inträda vid uppnådd sådan
levnads- och tjänsteålder, som berättigade till erhållande av pension, och
pensionsåldern bestämmas till 50 levnadsår, därvid likväl förutsattes att pensionerna
bleve bestämda till sådana belopp, att den pensionerade bereddes
nödtorftig bärgning under sin återstående livstid. Enligt den andra menin -

gen borde manskaps rätt att kvarstå i tjänst upphöra vid en tidigare levnadsålder,
i regeln vid uppnådda 35 år.

Båda de sålunda framkomna olika meningarna synas mig höra göras till
föremål för övervägande och vidare utredning. Det hör därvid icke förbises,
att förhållandena torde ställa sig i viss mån olika i fråga om flottan
och beträffande kustartilleriet. Detta senare lär i nu förevarande hänseende
kunna anses mera jämförligt med armén, för vars manskap rätt att kvarstå
i tjänst i allmänhet upphör vid ännu tidigare levnadsålder än 35 år. Och vad
flottan angår torde det otvivelaktigt finnas för tjänsten gagneligt, att, även om
rätten att kvarstå i tjänst skulle såsom regel begränsas till den föreslagna
tidigare levnadsåldern, undantag finge medgivas för underbefäl av manskap
till det antal, som prövades lämpligt i ändamål att för vissa befattningar, i
vilka sådant underbefäl kunde med fördel användas, tillgodogöra den erfarenhet
och den omdömesmognad, som under en längre tjänstetid förvärvats.
Men även ur en annan synpunkt torde en vidare utredning i ämnet
befinnas nödig. Det lär väl icke kunna ifrågasättas, att rätt till pension skulle
tillförsäkras manskap vid avgång ur tjänst, om denna komme att äga rum vid
så jämförelsevis tidig levnadsålder som 35 år. Men med avseende fästat på
det nära sambandet mellan frågan om den levnadsålder, vilken bör sättas
såsom gräns för manskaps vid marinen rätt att kvarstå i tjänst, och frågan
om manskapspensioneringen och därmed förenade kostnad, synes det vara
lämpligt, att förstnämnda fråga och de däri yppade olika meningarna komma
under övervägande i sammanhang med frågan om en förbättrad manskapspensionering,
särskilt med hänsyn till den ekonomiska betydelsen för statsverket
som en lösning efter den ena eller den andra linjen kan innebäia.

Jag tillåter mig erinra, att Kungl. Maj:t genom beslut den 3 september
1912 bemyndigat chefen för lantförsvarsdepartementet att tillkalla tre sakkunniga
för verkställande av utredning, huruvida och i så fall under vilka
villkor en höjning av de till avskedat manskap vid armén och flottan från
Vadstena krigsmanshuskassa och flottans pensionskassa utgående underhåll
och pensioner kunde anses böra äga rum. De på grund av detta bemyndigande
tillkallade sakkunniga, ledamöterna av riksdagens andra kammare,
regementsläkaren C. F. Vahlquist och redaktören O. F. Bogren samt revisionskommissarien
J. G. L. C. Stenberg, den sistnämnda tillika sekreterare,
hava numera avgivit en första del av sitt betänkande, innefattande utredning
och förslag beträffande avskedat manskap vid armén, och enligt under
hand vunnen upplysning lär utredningen beträffande manskap vid flottan
komma att, vad angår indelt manskap, inom den närmaste tiden jämväl före -

ligga avslutad. Därefter torde de sakkunnigas fortsatta utredning således
komma att avse frågan om höjning av de från flottans pensionskassa utgående
pensioner till övrigt manskap vid flottan.

Då frågan om förbättrad manskapspensionering, vad angår flottans manskap,
sålunda redan är föremål för utredning av ovannämnda sakkunniga,
tillåter jag mig hemställa om bemyndigande för chefen för sjöförsvarsdepartementet
att uppdraga åt bemälda sakkunniga att verkställa enahanda utredning
jämväl beträffande manskap vid kustartilleriet samt att vid ifrågavarande
utredning angående höjning av de till avskedat manskap vid marinen
utgående pensioner även taga under övervägande frågan om den levnadsålder,
intill vilken manskap vid marinen må äga rätt att kvarstå i tjänst,
särskilt med hänsyn till den med manskapspensioneringen förenade kostnaden
för statsverket; börande vid fullgörandet av detta uppdrag iakttagas,
att därigenom icke föranledes uppehåll med slutförandet av det åt de sakkunniga
på grund av Kungl. Maj:ts bemydigande den 3 september 1912 lämnade
uppdrag, såvitt detta angår indelt manskap vid flottan.»

Det oss lämnade nådiga uppdraget avser alltså att utreda, huruvida
ökning i de nuvarande genom flottans pensionskassa utgående pensionerna
till marinens icke indelta manskap bör äga rum, samt att vid denna
utredning även taga under övervägande frågan om den levnadsålder, intill
vilken sagda manskap må äga rätt kvarstå i tjänst.

Fullgörandet av detta uppdrag synes oss böra föregås av en kortfattad
framställning av marinens värvade manskaps tillkomst och organisation vid
olika tider samt av nu gällande bestämmelser för dess tjänstbarhetsklasser,
tjänstetid, avlöning och pensionering.

Marinens värvade manskaps organisation från dess tillkomst
intill nuvarande tid.

Marinen omfattar dels flottan och dels kustartilleriet. I den del av vårt
betänkande angående föreslagen förhöjning i pensionerna åt avskedat manskap
vid marinen, som vi den 20 april 1914 avgåvo, och som avsåg marinens
indelta manskap, omnämnde vi, att marinens manskap kan uppdelas i
tvänne huvudgrupper, indelt manskap eller båtsmän och värvat manskap.

Under namn av marinens värvade manskap har till åtskillnad från flottans
indelta manskap sammanförts sjömanskåren, skeppsgossekåren och kustartilleriets
manskap, om än vissa medlemmar av sjömanskåren ej äro i
egentlig mening värvade, nämligen de som karlskrivits från skeppsgossekåren.
Sjömanskåren rekryteras nämligen dels genom karlskrivning från
skeppsgossekåren och dels genom antagning av manskap medelst kontrakt.

Flottans manskap anskaffades ursprungligen i likhet med arméns genom
utskrivning inom landet, den tidens form för allmän värnplikt. Då emellertid
utskrivningen visade sig betungande för allmogen särskilt vid skördeoch
andra brådskande tider infördes tillstånd för densamma att mot erläggande
av »utskrivningspenningar» köpa sig fri från utskrivning. Dessa penningemedel
användes sedan till att värva lämpligt folk vare sig utom eller
inom landet, i början mest utom. Genom konung Karl XI:s förordningar
angående indelningsverkets genomförande upphävdes bestämmelserna om
värnpliktens personliga fullgörande och i stället lämnades tillstånd åt de utskrivning
underkastade att leja lämpligt folk. Dessa lejda karlar benämdes,
då de voro avsedda för flottans bemanning, »båtsmän». Då detta »indelta
manskap» emellertid ej befanns tillräckligt, anskaffades ytterligare manskap
för flottan genom värvning, särskilt vid alla krigstillfällen. Fartygens
besättningar fullständigades dessutom till stor del med folk från hären.

En fast organisation erhöll flottans värvade manskap under konung Karl

Flottan.

XI genom införandet år 1685 av den s. k. kofferdikarlskåren. Genom ett Kungl.
brev nämnda år bestämdes nämligen, att »privata sjömän» kunde i kronans
tjänst antagas för flottans bemanning under benämning »kofferdikarlar».
Dessa skulle tjänstgöra under de sex sommarmånaderna, men vara fria från
tjänst under vintern. Genom en Kungl. förordning samma år inrättades
även skeppsgossekåren, vilken var avsedd att rekrytera underbefälet inom
flottan. I kåren antogos huvudsakligen söner till flottans underofficerare
och manskap.

En annan åtgärd av konung Karl XI för att skaffa flottan sjövant manskap
under krig var införandet av den s. k. enrolleringen. Denna bestod däri, att
sjöfolket på västkusten förmåddes åtaga sig att under krigstid göra tjänst
på örlogsflottan mot månadshyra. Under fredstid erhöll hithörande personal
»wartgelder» och hade tillstånd att segla på handelsfartyg samt var fri
från annan värvning. Denna personal erhöll även rätt till gratial efter 30
tjänsteår och var alltså närmast att likna vid en tvångspermitterad stam. Enrolleringen
ägde i huvudsak bestånd ända in på 1800-talet.

För att dana skickligt underbefäl och vid mobilisering genast hava behövligt
antal underofficerare till hands, beslöts år 1824 att ombilda kofferdikarlskåren
till en fastare organisation, som därefter benämndes matroskåren.
Dennas styrka, fördelad på 6 kompanier, bestämdes till 450 man, 300
matroser och 150 jungman.

År 1841 ändrades kårens sammansättning till 200 matroser och 200 jungmän.
Matroskåren rekryterades till en början uteslutande från skeppsgossekåren
och endast särskilt vägande skäl kunde senare föranleda rekrytering
på annat sätt.

Om sålunda matroskåren enbart var avsedd för rekrytering av underofficerskåren,
erhöll den åtminstone från 1853 tillika karaktären av en flottans
stamtrupp.

Enligt 1853 års reglemente för flottan angives nämligen kårens ändamål
vara att bilda en »stamtrupp för flottans bemanning och att dana skickliga
och pålitliga förhandsmän och underofficerare».

Inom matroskåren urskiljes tidigt två särskilda tjänstbarbetsklasser nämligen
matros och jungman. Stationsbefälhavare ägde därjämte rätt att
vid behov konstituera lämpliga matroser som underofficerare. Konstituerandet
blev snart regel, och det stadgades till och med att en matros
skulle hava två års konstituering som underofficer för att kunna befordras
till underofficer. Emellertid var en dylik konstituering en osäker ställning,

och en matros, som blivit konstituerad till underoflicer, kunde när som
helst, om behov ej längre fanns, åter nedflyttas till matros. Detta ledde till
införandet av beställningen underofficerskorpral år 1841, samtidigt som lägsta
underofficersgraden indrogs. Den tjänstgöring, som förut blivit skött av
de konstituerade underofficerarna, övertogs nu av underofficerskorpralerna.
Då brist på underofficerskorpraler uppstod, erhöll stationsbefälhavare år 1845
rätt att utnämna extra underofficerskorpral och år 1846 rätt att även utnämna
ordinarie. Extra underofficerskorpral räknades till matroskåren, ordinarie
till underofficerskåren. Denna dubbelställning för underofficerskorpral bortföll
år 1852, då det uttryckligen bestämdes, att samtliga underofficerskorpraler
skulle tillhöra matroskåren, och för att angiva detta, ändrades benämningen
till »första-klass-matroser», vilka indelades i två lönegrader, av vilka den
högsta gradens matroser avsågos till underofficerstjänst. Från sagda år kunna
vi således datera den nuvarande indelningen i tjänstbarhetsklasser.

Dessa klasser benämndes då:

första klass matroser med högre lön,

» » » » lägre » ,

matroser och
jungmän.

Vid antagandet av 1875 års reglemente benämndes åter 1. klass matroser med
högre lön underofficerskorpraler, samtidigt som för de övriga tjänstbarhetsklasserna
infördes benämningarna 1., 2. och 3. klass sjömän. 1875 års reglemente
ställde dock icke underofficerskorpralerna som en särskild klass,
utan ansågos de tillhöra 1. klassens sjömän, som delades i underofficerskorpraler,
ombord avsedda till underbefälstjänst, och korpraler ombord avsedda
till förhandssysslor.

Ej heller i 1887 års reglemente upptogos underofficerskorpraler som en
säskild tjänstbarhetsklass, utan blev detta först fallet i 1894 års organisation.

För uppflyttning inom tjänstbarhetsklasserna har alltid fordrats avläggande
av vissa examina, men först år 1836 infördes därjämte fordran på
viss tjänstgöringstid till sjöss.

Genom 1875 års reglemente för flottan infördes den bestämmelsen att till
den militära gemenskapen, som nu erhöll benämningen sjömanskåren, skulle
hänföras utom matros- och båtsmanskompanierna även de nyinrättade eldare-och
hantverkskompanierna. Sjömanskårens manskapsstyrka utgjorde år
1887 enligt staten 825 man. Behovet i övrigt för flottans bemanning fylldes
med båtsmän, således med indelt manskap.

Erfarenheten hade emellertid givit vid handen, att båtsmanshåll ej var
ägnat att bilda fullt yrkesskickligt besättningsfolk för flottan. Orsaken härtill
låg säkerligen i organisationen, som ej beredde tillräcklig utbildning och
dessutom kvarhöll båtsmännen i tjänst till högre ålder än vad för deras
användbarhet i ifrågavarande avseende vore lämpligt.

På grund av därom väckt motion hemställde statsutskottet år 1876, att
Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj;t föreslå, att frågan om båtsmanshållets
sättande på vakans skulle tagas under övervägande, men förslaget föll.

Flera förslag med samma syfte framkommo under de följande åren.
Det första av dessa framställdes av den år 1880 tillsatta sjöförsvarskommittén.
I dess år 1882 avgivna betänkande föreslogs, att indelningsverket
skulle upphävas och den för flottans bemanning erforderliga stamtruppen
ökas från 825 man år 1883 succesivt under femton år till 2,500 man, varav 1,700
underofficerskorpraler och l:a och 2:a klassens sjömän samt 800 3:dje klassens
sjömän. Dessa senare skulle antagas dels genom karlskrivning från skeppsgossekåren
och dels genom värvning av värnpliktiga. Tjänstetiden för den
förstnämnda kategorien föreslogs till sex år efter karlskrivningen och för den
senare till två år, under vilken tid utbildningen till 2:a klassens sjöman ansågs
kunna medhinnas. Rätt till rekapitulation föreslogs för båda kategorierna.
Den årliga rekryteringskontingenten beräknades till 300 man, varav
2/3 eller 200 man skulle utgöras av värnpliktiga och resten eller 100 man
av karlskrivna skeppsgossar.

Kommittén föreslog vidare, att de särskilda tekniska yrkeskompanierna,
eldare och hantverkare, skulle upplösas, och yrkesmännen liksom det till
de övriga avdelningarna hörande manskapet fördelas på de tio kompanier,
av vilka stamtruppen skulle bestå.

Detta förslag avstyrktes av samtliga militära myndigheter, varvid särskilt
framhölls, att den stampersonal, som skulle erhållas genom värvning av
värnpliktiga, säkerligen ej skulle kunna under den korta anställningstiden
ernå den färdighet, som nödvändigtvis måste fordras av flottans till förhandsfolk
avsedda manskap, varjämte uttalades tvivelsmål om, att det behövliga
årliga antalet rekryter skulle kunna erhållas.

Dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet uppgjorde ett annat organisationsförslag,
vilket förelädes Riksdagen år 1883 samtidigt med förslag
till ny värnpliktslag. Enligt förstnämnda förslag skulle sjömanskåren utgöra

4,000 man, varav 1,000 man »fast stam», fördelad som förut på matros-, el -

dåre- och hantverkskompanier och rekryterad från skeppsgossekåren, samt

3,000 man »värvad stam», rekryterad genom statens försorg, i stället för de
av rust- och rotehållare rekryterade båtsmanskompanierna, vilka alltså skulle
sättas på vakans. Denna »värvade stam» skulle fördelas på 23 sjömanskompanier
och förläggas i kustprovinserna, varigenom man trodde sig kunna
draga kust- och sjöfolk till flottan. Manskapet skulle antagas medels kontrakt
för en tid av tio år. Uppfordringen till tjänstgöring skulle äga rum,
liksom för båtsmännen, för en del kompanier med 4 månader om året och
för de övriga med 1 år i sänder vart tredje år.

Detta förslag föll dock i Riksdagen i samband med förslaget till ny värnpliktslag.

Emellertid tillsattes år 1885 den s. k. minkommittén, vilken bland annat
även erhöll i uppdrag att inkomma med förslag till ökning av matros-, eldaroch
hantverkskompanierna samt, under förutsättning av båtsmanshållets sättande
på vakans, till uppsättande av särskilda sjömans- och sjöfästningskompanier.

Kommittén föreslog, att sjömanskårens numrär skulle utgöra 3,600 man,
varav 1,300 man fast stam, rekryterad från skeppsgossekåren och med 6 års
anställningstid efter karlskrivningen, samt 2,300 man värvad stam med anställningstid
av 10 år, för sin utbildning tjänstgörande oavbrutet i de 3 å 4
första åren och därefter permitterad. På detta sätt beräknades 2,250 man
vara ständigt tillgängliga å flottans stationer.

Organisationsförslaget byggdes sålunda, förutom på en fast stam, på en
för längre tid antagen värvad stam med vissa års tvångspermittering och
vilken senare stam vid mobilisering skulle kunna svälla ut genom inkallande
av de tvångspermitterade.

I yttrande över detta minkommitténs utlåtande föreslog dåvarande chefen för
flottans stab en ny grund för sjömanskårens organisation. I bemälde chefs förslag
upptogos 2,600 man ständigt tjänstgörande, varav hälften rekryterad från
skeppsgossekåren och hälften antagen genom värvning på tre år. Mobiliseringsbehovet,
• som beräknades till 4,600 man, skulle fyllas dels med dessa
2,600 man och dels med 2,000 man f. d. stamanställda. Detta förslag var
det första, vari mobiliseringsbehovet av stam avsågs bliva fyllt med f. d.
stamanställda. Förslaget ledde dock ej till någon åtgärd från Kungl.
Maj:t.

Vid 1887 års Riksdag framlades och godkändes slutligen det förslag, varigenom
båtsmanshåll^ sattes på vakans och i dess ställe anskaffades erforderligt
manskap genom värvning. Organisationen av denna värvade stam överensstämde
i huvudsak med minkommitténs förslag. Sjömanskåren skulle bestå av
1,100 man fast stam, huvudsakligen rekryterad från skeppsgossekåren, samt 2,900
man värvad stam med en anställningstid av 8 år, börjande med tjänstgöring
i 3 år och 5 månader varefter följde obligatorisk permittering med skyldighet
till inställelse för krigstjänstgöring. Förslaget innehöll jämväl bestämmelser
om indelning i matros-, eldar-, hantverks-, minör- och fästningsartillerikompanier
ävensom indelning i tjänstbarhetsklasser, vilka voro underofficerskorpraler
samt 1., 2. och 3. klassens sjömän. Organisationen avsåg att skaffa
en fast stam tillräcklig för fy Illande av behovet av 1. klassens sjömän och
underbefäl samt en värvad stam avsedd att fylla det övriga stambehovet.

Det visade sig emellertid snart, att de genom 1887 års organisation införda
permitterade årsklasserna värvat manskap ej voro mycket att bygga på vid
mobilisering, i det manskapet genom utrikes vistelse, anställning i handelsflottan
eller rymning ej kunde till avsett antal påräknas vid mobilisering.
Vid en år 1893 verkställd inkallelse infunno sig sålunda endast 44 % av
den tvångspermitterade stammen. f*7

Vidare hade genom den år 1892 till 90 dagar ökade övningstiden för de
värnpliktiga, med en övergångstid åren 1893 och 1894 på 66 dagar svårighet
uppstått att samtidigt med beväringen öva så pass stora kontingenter värvade,
som 1887 års organisation förutsatte.

Närmast på grund av dessa förhållanden framlades vid 1893 års Riksdag ett
nytt förslag till ändrad organisation av sjömanskåren.

Detta organisationsförslag omfattade 1,600 man »ständigt tjänstgörande»,
anställda för en första tjänstetid av 6 år med skyldighet att kvarstå 2 år för
varje i underbefälsskola avlagd examen, samt avsedda att i första hand rekryteras
från skeppsgossekåren och 1,500 man »viss tid tjänstgörande», likaledes
antagna på 6 år, men i tjänstgöring blott under 2 år och 4 månader.
Dessa indelades i 6 årsklasser om 250 man samt skulle utbildas endast till
2. klassens sjömän.

Av de ständigt tjänstgörande skulle endast de, som vunnit underofficerskorprals
kompetens vara berättigade till fortsatt anställning vid sjömanskåren,
under det att övrigt manskaps bibehållande i tjänst efter den obligatoriska
tjänstetidens slut gjordes beroende av förnyad anställning, som varje
gång skulle avse 6 år.

Detta förslag blev emellertid avslaget, dels på grund av att 1887 års organisation
verkat för kort tid, och dels på grund av att tvångspermitteringen
icke ansågs tilltalande. Förslaget framlades emellertid ånyo vid 1894 års
Riksdag, som biföll detsamma.

Den förut beträffande 1887 års organisation påpekade svagheten, att eu
Del del permittenter alls icke voro att påräkna vid mobilisering, kvarstod emellertid
även efter 1891 års förslags antagande, och utarbetades därför inom
ilottans stat under år 1897 förslag till ny organisation, enligt vilket det viss
tid tjänstgörande manskapet skulle antagas för en kortare tjänstetid samt
tvångspermitteringen upphöra. Förslaget hann icke föreläggas 1897 års Riksdag,
men för att möjliggöra en snabbare övergång till ett nytt system föreslogs
av Kungl. Maj:t och godkändes av Riksdagen år 1897, att anställningen samma
års höst och framgent skulle omfatta icke 6 år utan 2 år och 8 månader
eller högst 3 år. Samtidigt bestämdes, att rekapitulationen för varje gång
skulle omfatta 2 år.

Vid 1898 års Riksdag framlades av Kungl. Maj:t sistnämnda organisationsförslag
delvis omarbetat.

För att undvika de olägenheter, som förorsakades av sjömanskårens fördelning
uti två skilda kategorier med olika antagningsvillkor, föreslogs sålunda
att, med bibehållande av rekrytering dels genom karlskrivning från
skeppsgossekåren, dels genom anställning av manskap på annat sätt, samma
bestämmelser skulle för de två kategorierna vara gällande, med undantag
av sådana rörande antag ning ssättet och antag ning stidens längd. Förslaget
upptog sålunda en sjömanskår på 2,400 man, rekryterad dels genom karlskrivning
från skeppsgossekåren med en första anställningstid av 6 år dels
genom antagning medelst kontrakt för en tjänstetid av 3 år och 8 månader
vid eldare- och minöravdelningarna samt 2 år och 8 månader vid övriga avdelningar.
Såväl de medlemmar av sjömanskåren, som karlskrivits från
skeppsgossekåren, som de, vilka antagits genom kontrakt, kunde därjämte
med bibehållande av sin tur erhålla förnyad anställning, varje gång på
minst 2 år. Mellan på ena eller andra sättet rekryterat manskap fastställdes
ingen bestämd proportion, utan skulle det rekryteringsbehov, som ej fylldes
genom karlskrivning från skeppsgossekåren eller genom förnyad anställning,
fyllas genom manskap antaget medelst kontrakt.

Organisationsförslaget, som även innefattade bestämmelser om yrkesindelning
m. m., godkändes av 1898 års Riksdag och gäller fortfarande i huvudsakliga
delar.

Till 1900 års Riksdag framlades förslag till ökning av såväl underofficerssom
sjömanskårerna, vilka förslag i huvudsak vunno Riksdagens bifall. I
sammanhang härmed vidtogos en del åtgärder för att erhålla den för ökningens
genomförande erforderliga årliga rekrytkontingenten, samt för att i
flottans tjänst behålla manskap, vilket avslutat sin första utbildning. Sålunda
ökades sjömanskåren med ett stort antal underofficerskorpraler och 1. klassens
sjömän, vilka såsom behövligt förhandsfolk voro av nöden.

Genom den av 1901 års Riksdag antagna värnpliktslagen utsträcktes övningstiden
för flottans värnpliktige från och med år 1908 till 300 dagar och
för övergångstiden till 172 dagar. I sammanhang härmed medgav Riksdagen
Kungl. Maj:t rätt att i de år 1898 godkända grunderna för organisationen
av flottans sjömanskår vidtaga sådana jämkningar beträffande dels kårens
fördelning på yrkesavdelningar, dels den tidpunkt, från vilken nyantagen
sjömans tjänstetid skulle räknas, samt dels anställningstidens längd, som
kunde finnas lämpliga och icke medförde ökade kostnader.

Jämlikt 1901 års Riksdags beslut uppsattes ett nytt vapenslag, kustartilleriet,
och överfördes med ingången av år 1902 från sjömanskåren till kustartilleriet
den del av minöravdelningens personal, som avsågs för bemanning
av de permanenta minpositionerna.

På grund av nyssnämnda medgivande av 1901 års Riksdag utfärdades av
Kungl. Maj:t år 1904 föreskrift, att anställning av manskap medelst kontrakt
vid sjömanskåren bolde ske för en tjänstetid av i allmänhet 5 år och 9
månader och lägst 3 år och 9 månader samt att anställning på sådan kortare
tid skulle ske endast i den mån, befintliga vakanser inom sjömanskåren
icke ansågos kunna fyllas genom anställning för dylik längre tid.

Då man ej ansåg sig omedelbart kunna bedöma den inverkan, som den
genom 1901 års värnpliktslag ökade övningstiden för de värnpliktige kunde
hava på behovet av stampersonal vid flottan, gjordes ej någon nedsättning
av sagda personals styrka.

År 1903 tillsattes ånyo en kommitté för avgivande av förslag till omorganisation
av sjömanskåren. Kommittén påpekade i sitt år 1904 avgivna
förslag, att, då utsikterna för att flottan skulle kunna fylla sin uppgift vid
landets försvar i väsentlig mån vore beroende på, att flottan ständigt hölles
i sådan beredskap, att densamma utan längre mobiliseringstid kunde vara
färdig till strid, vore det nödvändigt, att flottans stampersonal ökades till
sådan styrka, att för mobilisering av flottans stridskrafter erforderligt underbefäl
och till förhandsmän utbildat manskap ständigt funnes i tjänstgöring.
Kommittén föreslog därför, att flottans sjömanskår skulle ökas till 3,750

man under förutsättning, att värnpliktstiden utsträcktes till två år för de
flottan tilldelade värnpliktiga. Anställningstiden föreslogs för såväl de från
skeppsgossekåren karlskrivna som för de genom kontrakt anställda till sex
år som första anställningstid. De, som avlagt examen i underbefälsskolans
allmänna klass, skulle dessutom vara skyldiga kvarstå i tjänsten två år utöver
denna tid samt två år för varje ytterligare avlagd examen. De, som
ej inom tre år efter vunnen anställning fullgjort fordringarna för uppflyttning
till 2. klassens sjöman, skulle efter beprövande av chefen för underofficersoch
sjömanskårerna kunna avskedas från sjömanskåren.

Den av de sakkunniga föreslagna organisationen lades i huvudsak till
grund för Kungl. Maj:ts till 1907 års Riksdag avgivna förslag, vari stamstyrkan
dock upptogs till 4,100 man.

Riksdagen, som i huvudsak biföll förslaget, nedsatte dock stammens styrka
till 4,000 man. Bestämmelsen angående anställningstiden modifierades likaså
i det antagningen, som förutsattes äga rum under hela året, skulle ske fölen
tjänstetid av minst 3 år 6 månader och högst 6 år, dock så att tjänstetiden
alltid utgick den 31 oktober.

1914 års senare Riksdag beslöt i anledning av en därom avgiven Kungl.
proposition att successivt intill år 1919 öka sjömanskårens styrka till 4,400 man,

Skeppsgossekåren, vars ändamål är att bidraga till rekrytering av sjömanskåren,
räknar som förut angivits, sin tillkomst från år 1685 och består för
närvarande av 600 skeppsgossar, fördelade på 5 kompanier, 3 i Karlskrona
och 2 i Marstrand, vardera gruppen bildande en kår, tillhörande den förstnämnda
Karlskrona och den sistnämnda Stockholms station.

För att antagas till skeppsgosse fordras att vid utgången av det år, varunder
antagningen skett, hava fyllt 15 men ej 17 år. Undantagsvis må, då
för fyllande av vakanser sådant erfordras, jämväl antagas den, som vid utgången
av det år, under vilket antagningen äger rum, fyllt 17 men ej 18 år,
ävensom den, som vid antagningen fyllt 14 år och vars kropps- och själsutveckling
äro mycket goda.

Undervisningen fortgår i tre år. Under sista året erhåller skeppsgosse i
3. klassen samma yrkesutbildning som rekryter vid flottan. Efter slutad
skeppsgosseskola sker karlskrivning till sjömanskåren. För att karlskrivas
fordras i allmänhet att vara 18 år samt äga goda kroppskrafter och att hava

Skeppsgosse kåren.

Kust artilleriet.

uppnått den yrkesfärdighet, som bibringas i rekrytkurserna för matrosavdelningen.
Undantagsvis kan dock skeppsgosse karlskrivas redan vid 17 års
ålder, så vidt han i övrigt fyller de uppställda fordringarna.

Kustartilleriet räknar sitt upphov från 1901 års härordning, då Vaxholms
artillerikår, vilken förut tillhört armén, överfördes till sjöförsvaret och tillsammans
med den förut till flottan hörande Karlskrona artillerikår bildade
det nyuppsatta kurstartilleriet, avsett att utgöra artilleribesättning i kustpositionerna
och bemanning av dessas bevaknings-, artilleri, min- och torpedmateriel.
Under en gemensam chef skall enligt 1914 års organisation kustartilleriet
utgöras av två regementen, Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen,
vartdera till sin huvuddel förlagt till fästningen av motsvarande
namn, samt Älvsborgs och Hemsö kustartillerikårer, förlagda den förra vid
Göteborg och den senare, vilken ännu ej är uppsatt, på Gottland. Enligt
den ovan nämnda nya organisationen av kustartilleriet skall dettas manskapsstyrka,
sedan övningstiden för de värnpliktige genom den nya härordningen
ökats, nedsättes från hittillsvarande 1,361 man, så att densamma årl919 skall
utgöra 1,268 man,

Gällande bestämmelser för marinens värvade manskap
beträffande tjänstebarhetsklasser, tjänstetid, avlöningsförmåner
och pensionering.

Tjänstbarhetsklasser.

Beträffande tjänstbarhetsklasser, tjänstetid, rätt att kvarstå i tjänst och
skyldighet att avgå ur tjänst gälla fortfarande bestämmelserna i 1899 års reglemente
för flottan med däri upprepade gånger gjorda ändringar, medan för
kustartilleriet nya bestämmelser utfärdats i 1915 års reglemente.

Som vi förut berört, indelas marinens manskap i tjänstbarhetsklasser
motsvarande graderna inom arméns underbefäl av manskapsklass. Dessa
tjänstbarhetsklasser äro något olika vid flottan och vid kustartilleriet och
utgöra enligt gällande bestämmelser vid flottan fem,
underofficerskorpral,
korpral,

I klassens sjöman,

II » '' » ,

III » ,

och vid kustartilleriet fyra,
underofficerskorpral,
korpral,

II klassens kustartillerist,

III » »

Tjänstetid.

Sjömanskåren rekryteras, såsom förut omnämnts, dels genom karlskrivning
från skeppsgossekåren, dels genom anställning av manskap medels
kontrakt.

Flottan.

Kust artilleriet.

skeppsgossekåren karlskriven medlem av sjömanskåren är skyldig
kvarstå i sistnämnda kår sex år räknat från den 1 oktober det år, karlskrivningen
skedde. Genom kontrakt anställt manskap antages på minst 3 år 6
månader, högst 6 år, dock så att anställningstiden alltid utgår den 31 oktober.

För att antagas vid sjömanskåren skall sökanden vid den tidpunkt, från
vilken tjänstetiden räknas, hava fyllt 18 men ej 26 år. Därest sökanden
antingen förut vant anställd vid sjömanskårens matrosavdelning och därunder
blivit utbildad till 1. klassens sjöman eller ock önskar varda antagen
vid ekonomi-, eldare- eller hantverksavdelningarna och styrker sig hava förvärvat
nödig yrkesskicklighet, kan han dock antagas intill 35 års ålder

Underofficerskorpral och 1. klass sjöman (i vilken sistnämnda tjänstbarhetsklass
även innefattas korpraler), som uppfyllt fordringarna för uppflyttning
till underofficerskorpral, är efter förloppet av de år, under vilka han
jämlikt § 36 mom. 2 i flottans reglemente på grund av avlagd examen är
skyldig kvarstå i tjänst, berättigad till fortfarande anställning vid kåren enligt
§ 36 inom. 3, så länge han ej på grund av sjukdom blivit vid kassationsmönstring
jämlikt § 67 förklarad oduglig till vidare tjänst eller ock blivit
utstraffad.

1. klass sjöman, som ej uppfyllt villkoren för uppflyttning till underofficerskorpral,
ävensom 2. klass sjöman, är, såvida han ej senast å 60:e
dagen från anställningstidens utgång inlämnat vederbörlig anmälan om sin
önskan att ur tjänsten avgå eller icke före denna tid blivit av chefen för
underofficers- och sjömanskårerna uppsagd, bunden till fortsatt anställning
för ett år i sänder. ö

Fn var vid sjömanskåren anställd, som under minst två månader åtnjuht
undervisning i underofficersskola, är skyldig att kvarstå i tjänsten två
ar utöver den första anställningstiden, dock är den, som i underofficersskolans
min-, maskinist-, eller kvartersmansklass icke under minst två månader
åtnjutit undervisning i klassens andra årskurs, ej skyldig kvarstå i
tjänst mer än ett år över första anställningstiden.

Manskap vid kustartilleriet antages genom kontrakt för eu tjänstetid av
fyra år vid minöravdelningen och tre eller fyra år vid artilleri-, ekonomi-,
eldare- och hantverksavdelningarna. Hornblåsare kunna antagas även för
längre tid än fyra år. Tjänstetiden beräknas alltid från den 1 november det
år, antagning skett. För att antagas skall annan sökande än hornblåsare
hava under antagningsåret fyllt minst 17 och högst 25 år. Den, som förut
vant anställd vid kustartilleriet och blivit utbildad till 1. klassens artillerist

eller minör, eller ock söker inträde vid ekonomi-, eldare- eller hantverksavdelningarna
och styrker sig hava förvärvat nödig yrkesskicklighet, kan
dock antagas intill högst 35 års ålder.

Den, som önskar kvarstå i tjänst, sedan han uttjänat sin avtalade första
tjänstetid, kan på ansökan och efter vederbörande befälhavares beprövande
med bibehållande av sin tur erhålla förnyad anställning, vilken varje gång
skall avse minst ett år.

Underofficerskorpral ävensom korpral, vilken uppfyllt fordringarna för
befordran till underofficerskorpral, är, såvida han ej på grund av sjukdom
blivit förklarad oduglig till tjänst eller blivit utstratfad, berättigad till fortfarande
anställning vid kustartilleriet, dock ej för kortare tid än ett år i
sänder, räknat från den 1 november, intill dess lian uppnår den levnadsoch
tjänsteålder, som berättigar honom till erhållande av pension. Detta
gäller dock endast den, som antagits efter den 1 januari 1916. Den, som
antagits i tjänst före denna tid, äger samma rätt att kvarstå i tjänst, som tillkommer
motsvarande manskap vid flottan.

Avlöningsförmåner.

Efter denna framställning av gällande bestämmelser beträffande tjänstetid,
rättighet att kvarstå i och skyldighet att avgå ur tjänst hava vi ansett lämpligt
redogöra för nuvarande avlöningsförmåner för marinens manskap.

De avlöningsförmåner, som tillkomma sjömanskårens manskap, äro dels
naturaförmåner dels kontanta löneförmåner. De förra utgöras av beklädnad,
underhåll, sjukvård och inkvartering, där ej i stället för denna inkvarteringsersättning
utgår, de senare av lön, lönetillägg, dagavlöning, uppmuntringspenningar
och eventuellt inkvarteringsersättning till den, som är därtill be
rättigad. Härjämte utgår till 137 kompanikorpraler ett särskilt arvode av 5
kronor i månaden.

Vid tjänstgöring ombord å fartyg utgår dessutom under vissa villkor s. k.
sjöavlöning.

Lön utgår med följande belopp:

i 1 lönegraden	540 kronor för år.
i. 2 » ....................	................... 276 » » »''
i 3 » ...................	.................. 180 » » »
i 4 » ...................	................. 144 » » » ,

Flottan.

och

Lönetillägg:

a) till manskap, som tillhör 1. lönegraden, utgår

ett första lönetillägg av 5 kronor i månaden till den, som innehar en
tjänstetid inom sjömanskåren av minst 108 månader (9 år), och ett andra
lönetillägg av 5 kronor i månaden till den, som inom sjömanskåren innehar
en tjänstetid av minst 144 månader (12 år);

b) till manskap, som tillhör 2. lönegraden och är underofficerskorpral
eller korpral, utgår

ett första lönetillägg av 10 kronor i månaden till den, som vid sjömanskåren
innehar en tjänstetid av minst 48 månader (4 år), varav minst
12 månader som korpral, och ett andra lönetillägg av 5 kronor i månaden
till den, som vid sjömanskåren innehar en tjänstetid av minst 144 månader
(12 år).

Dagavlöning utgår vid tjänstgöring i	allmänhet med:
i 1 lönegraden.................................	80 öre om dagen,
i 2 > ..................................	..... 60 » » » ,
i 3 » ..................................	..... 50 » » » ,
i 4 » ..................................	..... 30 » » »
Uppmuntring spenning ar.

Manskap, som uppför sig nyktert, villigt, raskt och uppmärksamt samt
under de två senaste åren ej haft lägre betyg för tjänstbarhet än godkänd
och ej lägre betyg för uppförande än gott, kan uppflyttas till uppmuntringsklass.
Dessa uppmuntringsklasser äro tre, med följande fordringar för uppflyttning: för

att uppflyttas till tredje uppmuntringsklassen, att hava tillhört sjömanskåren
minst två år samt under de senaste två åren icke hava ålagts eller
ådömts vissa i flottans reglemente uppräknade slag av bestraffningar;

till andra uppmuntrinsgklassen, att hava tillhört sjömanskåren minst fyra
år och oavbrutet under de senaste två åren hava tillhört tredje uppmuntringsklassen;
samt

till första uppmuntringsklassen, att hava tillhört sjömanskåren minst sex
år och oavbrutet under de senaste två åren hava tillhört andra uppmuntringsklassen.

Uppmuntringspenningarna utgå till manskap, som tillhör första, andra

och tredje uppmuntringsklassen med respektive 15, It) och 5 öre om dagen
enligt de för dagavlönings åtnjutande gällande grunder.

Inkvartering sersättning utgår till manskap, som erhållit vederbörligt tillstånd
att bo utom kasern (enligt 1915 års stat högst 2,117 man, eller alla
i 1. och 2. lönegraden), under tjänstgöring i land och till den, som är gift
eller änkling med minderårigt barn, även under annan tjänstgöring. Inkvarteringsersättningen
utgår med följande belopp i månaden:

till underofficerskorpral, i Stockholm 20 kr., i Karlskrona 15 kr.

» övrigt manskap i » ......... 15 » , i » 10 » .

De avlöningsförmåner, som tillkomma manskap vid kustartilleriet, äro
likaledes dels naturaförmåner dels kontanta löneförmåner. De förra utgöras
av beklädnad, underhåll, sjukvård och inkvartering, där ej i stället för denna
inkvarteringsex-sättning utgår, de senare av lön, lönetillägg, dagavlöning, uppmuntringspenningar
och eventuellt inkvarteringsersättning till den, som därtill
är berättigad.

Lön utgår med följande belopp:

i 1. lönegraden................................. 540 kronor om året,

i 2. ''» ...............	.................. 276 »	» » ,
i 3. » ...............	............... 180	» » ,
i 4. » ...............	.................. 144	» »
Lönetillägg:
a) till manskap, som tillhör 1.	lönegraden, utgår

ett första lönetillägg av 5 kronor i månaden till den, som vid kustartilleriet
innehar en tjänstgöringstid av minst 108 månader (9 år) och ett andra
lönetillägg av 5 kronor i månaden till den, som vid kustartilleriet innehar
en tjänstgöringstid av minst 144 månader (12 år).
b) till manskap, som tillhör 2. lönegraden, utgår

ett första lönetillägg av 10 kronor i månaden till den, som innehar en
tjänstgöringstid av minst 48 månader (4 år), varav minst 12 månader som
korpral, och ett andra lönetillägg av 5 kronor i månaden till den, som vid
kustartilleriet innehar en tjänstgöringstid av minst 144 månader (12 år).

Kust

artilleriet.

Dagavlöning utgår med följande belopp:

i 1. lönegraden....................	................... 80 öre om dagen,
i 2. » ....................	................... 60 » » »
i 3. » ....................	.................. 50 -»i i ;
i 4. »	................... 30 » » »

Uppmuntringspenningar utgå till manskap, som uppfört sig nyktert,
villigt, raskt och uppmärksamt samt under de senaste två åren ej haft lägre
betyg för tjänstbarhet än godkänd och ej lägre betyg för uppförande än gott.
Uppmuntringsklasserna äro tre med följande fordringar för uppflyttning:

till tredje uppmuntringsklassen att hava tillhört kustartilleriet minst två
år samt under de senaste två åren icke hava ålagts eller ådömts vissa i
kustartilleriets reglemente uppräknade slag av bestraffningar;

till andra uppmuntringsklassen att hava tillhört kustartilleriet minst fyra
år och oavbrutet under de senaste två åren hava tillhört tredje uppmuntringsklassen;
samt

till första uppmuntringsklassen att hava tillhört kustartilleriet minst sex år
och oavbrutet under de senaste två åren tillhört andra uppmuntringsklassen.

Uppmuntringspenningarna utgå under tjänstgöring i land till manskap, som
tillhör första, andra eller tredje uppmuntringsklassen med respektive 15, 10
och 5 öre enligt de för dagavlönings åtnjutande gällande grunder.

Inkvartering sersättning utgår till underofficerskorpral, som är gift eller
änkling med minderårigt barn, och som erhållit vederbörligt tillstånd att bo
utom kasern, med ett månatligt belopp av 15 kronor å kustposition och 20
kronor i Stockholm och Göteborg.

Antalet löner i de olika lönegraderna utgöra enligt 1915 års stat:

Vid flottan:

i 1.lönegraden	............. 681
i 2. » ...............	1,436
i 3. »	1,028
i 4. »	........... 855

Summa 4,000

Vid kustartilleriet:

i 1. lönegraden
i 2.

i 3. »

i 4. »

Summa 1,288

215

300

369

398

Pensionering.

I den del av vårt betänkande, som innefattar förslag till förhöjning av pensionerna
för flottans indelta manskap, hava vi å sid. 10—25 lämnat en redogörelse
för de reglementen och bestämmelser, som vid olika tider gällt för
pensionering och understödjande av marinens manskap. Vi kunna under
hänvisning till denna redogörelse därför nu inskränka oss till att framlägga
de bestämmelser, som för närvarande gälla härutinnan.

Nu gällande pensionsreglemente är utfärdat den 31 oktober 1879, ehuru
dess tillämpning blivit inskränkt genom Kungl. förordningen den 18 juni
1909 angående ersättning för skada ådragen under militärtjänstgöring, pa
grund av vilken förordning pension för skada eller sjukdom ådragen i tjänsten
efter 1910 års ingång ej vidare utgår jämlikt 1879 års reglemente.

Enligt detta reglemente indelas pensionsberättigat manskap i fyra klasser:

Till första klassen hänföres den, som av erhållen blessyr i krig mot
rikets fiender, annan kroppsskada, uppkommen i följd av olyckshändelse
under utövning av kronans tjänst, eller obotlig genom tjänstgöringen ådragen
sjukdom eller annan åkomma blivit oförmögen till vidare verksamhet,

till andra klassen

a) den, vars verksamhetsförmåga väl icke alldeles, men dock i betydlig
mån gått förlorad av sådan händelse, som här ovan avses,

b) den, som tjänat i tjugo år och tillika tjänstgjort i krig mot rikets fiender
med vitsord att hava sig utmärkt väl skickat;

c) den, som tjänat i fyrtio år;

till tredje klassen

a) den, vars verksamhetsförmåga av blessyr, annan kroppsskada, obotlig
sjukdom eller annan åkomma, erhållen eller ådragen såsom här ovan sägs,
blivit inskränkt, dock icke så att han bör till andra klassen hänföras;

b) den, som tjänat i tjugo år och tillika tjänstgjort i krig mot rikets fiender
med vitsord att hava sig väl skickat;

1879 års
pensionsreglemente.

c) den, som tjänat i trettio år och uppnått femtio års ålder;

tdl fjärde klassen den, som tjänat i tjugo år och uppnått femtio års
ålder.

Tjänsteår räknas från och med dagen för antagningen till och med dagen,
då avsked beviljats. Har någon mer än en gång varit i tjänst, sammanslås
hans tjänstetid. Den, som före avskedet från marinen haft anställning vid
annan militär kår inom landet, tillgodoräknas även tjänsteåren vid denna.
Ijansteårsberäkning för den, som antagits före tjugo års ålder, börjar först
sedan denna ålder uppnåtts.

I begravningshjälp efter pensionstagare utbetalas två månaders pension.

Utom i ovannämnda fyra klasser äro pensionstagarna indelade i tre grupper
efter deras innehavda beställningar vid marinen, nämligen underofficerskorpral,
korpral och menig.

Pensionsbeloppen utgöra:

1. klass

för underofficerskorpral med 360: —

» korpral och likställd » 240: —

* menig » 150; _

2. klass	3. klass	4. klass
240: —	180: —	120. —
160: —	120: —	80: — samt
100: —	75: —	50: —

llZons- • En,lgt KungL kungörelsen den 13 augusti 1909 höjas emellertid de penförbåttring.
S1°ner från flottans pensionskassa, som ej överstiga 180 kronor, med 25 kronor
årligen för sådana pensionstagare, vilka uppnått 50 års ålder, dock högst
i j200, kronor- Den’ som erhållit pension på grund av i tjänsten ådragen
skada, kan även vid tidigare levnadsålder på grund av Kungl. Maj:ts i varje
särskilt fall meddelade beslut erhålla dylikt tillägg.

funU909ang.. . Den fÖ™1 omnämnda Kungl. förordningen angående ersättning för skada
ersättning för ådragen under militärtjänstgöring stadgar beträffande marinens manskap att
äSdragaen därest].Jinder militärtjänstgöring i fred inträffar olycksfall, så att tjänstgörande
under militär- värnpliktig eller någon, som tillhör flottans eller kustartillei’iets stammantjänstgöring.
skap varder skadad, eller dylik person bliver skadad under tjänstgöring i
krig skall staten utgiva ersättning. Sådan utgår även, därest person, som
ovan nämnts, drabbas av sjukdom med därav följande skada under eller efter
slutad militärtjänstgöring, och denna kan antagas hava till sjukdomen bidragit.

Ersättningen utgår dels under kortare tid i form av sjnkhjälp, dels, om
skadan medfört för framtiden beståndande förlust eller minskning av arbetsförmågan,
i form av livränta, och dels, om skadan medfört döden, i form
av begravningshjälp och livränta åt efterlämnade anhöriga under vissa

villkor.

Sjukhjälp utgår till skadad militärperson för den tid över tre dagar, sedan
han upphört att vårdas på kronans bekostnad, som hans arbetsförmåga vant
väsentligt nedsatt. Sjukhjälpen utgår med 1 krona 50 öre om dagen, till
dess återställande eller invaliditet eller död konstaterats.

Livränta utgår antingen till militärpersonen själv eller till hans efterlevande
Vid full invaliditet utgår livräntan med 450 kronor, och minsta
livränta utgör 45 kronor vid Vio invaliditet, allt enligt Riksförsäkringsanstaltens
beräkningar av arbetsförmågans minskning.

Om sådan militärperson på grund av under tjänsteutövning ådragen skada
eller sjukdom avlider och efterlämnar änka, barn, föräldrar eller minderåriga
syskon, som för sin utkomst varit beroende av den avlidnes arbetsinkomst, utgår
livränta till dessa enligt följande grunder. Änka erhåller 180 kronor om
året så länge hon lever ogift, och varje i äktenskapet avlat barn 90 kronor
om året intill uppnådda 15 års ålder. Föräldrar erhålla tillsammans 180 kronor
och varje syskon, intill uppnådda 15 års ålder, 90 kronor allt årligen
Sammanlagda livräntebeloppet till efterlevande får dock i varje ersattnmgsfall
ej uppgå till mer än 450 kronor.

Vid dödsfall, som inträffar senast inom två år från sjukdomens asamkande
eller olycksfallet eller skadan och bevisligen därav förorsakats, utbetalas
till efterlevande anförvanter en begravningshjälp av 75 kronor.

Efter denna redogörelse över de för marinens manskap gällande bestämmelser
beträffande indelning i tjänstbarhetsklasser, tjänstetid, avlöningsförmåner
och pensionering, övergå vi nu till en historik av frågan om förbättrad
pensionering av sagda manskap.

Historik beträffande frågan om förbättrad pensionering av

marinens manskap.

Frågan om förbättrad pensionering för flottans manskap upptogs redan i
det förslag till omorganisation av sjömanskåren, som avgavs den 23 juli
i 1904 av de för detta ändamål tillkallade sakkunniga.

kunnigas för Dessa hava i sitt betänkande under den avdelning, som behandlar mansiag
till man- skåpets pensionering, framhållit, att flottan behöver i sin tjänst äldre pålitS
Tering!0'' ^ och manskap och att en av orsakerna till att manskap, som på

giund a,\ biistande teoretiska kunskaper eller annan anledning icke vunnit
underofficersbefordran, under nuvarande förhållanden sällan kvarstannar i
flottans tjänst, är, att manskapet vid flottan erhåller så små pensioner, att det
ej kan livnära sig av desamma. Om däremot pensionerna något höjdes,
och därjämte vid besättandet av vissa månads- och daglönarplatser å flottans
stationer och varv företräde lämnades åt pensionsberättigade, väl vitsordade
och ännu i sin fulla kraft varande underofficerare, örlogskorpraler * och 1.
klassens sjömän, skulle detta för manskapet utgöra ett synnerligen talande
skäl för att kvarstanna vid flottan, till dess det vore pensionsberättigat. Det
skulle nämligen därigenom se sin säkra utkomst på äldre dagar betryggad.
Aven vore att antaga, att flottan ur de ovannämndas familjer skulle tillföras
ett gott rekryteringsmateriel, och härigenom skulle intresset för vapnet och
samhörighetskänslan hos personalen betydligt komma att höjas. Enligt uppgifter
från stationsbefälhavarna och varvscheferna å respektive stationer funnos
år 1904 å månads- och daglönarestaterna ett antal av 292 platser, därav
lämpliga för underofficerare 59, och för örlogskorpraler och 1. klassens sjömän
233.

Dessa sakkunniga framhöllo vidare, att enligt gällande grunder 50 år är den
lagsta levnadsålder, vid vilken pension börjar utgå till den, som icke blivit
skadad i tjänsten eller deltagit i krig mot rikets fiender. För manskap vid sjömanskåren
vore denna ålder fem år lägre än den, vid vilken daglönare och

En av 1904 ärs sakkunniga föreslagen ny benämning av underofficerskorpraler.

annan till sjömanskåren icke hörande gemenskap enligt för dem gällande
pensionsbestämmelser voro pensionsberättigade.

Jämlikt av 1904 års Riksdag antagna bestämmelser erhölle nämligen
daglönare pension vid 55 års ålder, endast om han blivit för framtiden otörmögen
till utförande av arbete vid flottans depoter och varv, i vanliga fall
däremot först vid uppnådda 60 års ålder.

Då fordringarna på tjänstbarhet bos manskap vid sjömanskåren fortfarande
liksom vid fastställandet av 1879 års pensionsbestämmelser måste
ställas väsentligt högre än hos daglönare vid flottans depoter och varv, föreslogo
de sakkunniga 55 år såsom den högsta gräns, intill vilken manskap
skulle medgivas rätt att kvarstå vid sjömanskåren.

Då manskapet vid denna som regel antages vid senast 20 års ålder, skulle
det emellertid vid denna levnadsålder i allmänhet hava uppnått en tjänstetid
av ungefär 35 år, varför det då borde vara berättigat till pension i högsta
klassen, vid 30 tjänsteår i andra och vid 20 i tredje klassen. Pensionernas storlek
borde bestämmas i överensstämmelse med vad som från år 1904 fastställts
för daglönare vid flottan.

Detta 1904 års sakkunnigas förslag ledde emellertid ej till någon åtgärd.

År 1907 tillkallades på grund av en i Riksdagen framställd motion sak- J®®7n
kunniga för utredning av frågan om förbättring av manskapets vid marinen slag till penpensioner,
och på grundvalen av dessas förslag utfärdades den 13 augusti ring.
1909 bestämmelser om förhöjning med 25 kronor i dessa pensioner, däiest
de ej överstege 180 kronor, dock så att pensionen jämte tillägg aldrig finge
överskrida 200 kronor.

I det yttrande, som över sistnämnda förslag avgivits av direktionen över °l™öl°e''r
flottans pensionskassa, uttalade emellertid direktionen sitt tvivel om att flottans pendel)i
föreslagna förbättringen skulle medföra avsedd verkan, varför direktio- *£"**"““
nen år 1908 avgav ett eget förslag, gående ut på att pensionerna för mari- 1908.
nens manskap borde bestämmas i förhållande dels till utgående avlöningsförmåner
och dels till de pensioner, som 1904 blivit tillerkända daglönare

vid flottans depoter och varv.

Chefens för

I den berättelse över underlydande personals tjänstbarhet, som chefen
för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona avgav år 1908, föreslog kårerna i
han bland annat för tjänstbarhetens höjande en förbättring av pensionerna
för sjömanskårens manskap. i908ochi9io.

I årsberättelsen för år 1910 återupptog nämnde kårchef i Karlskrona sin omförmälda
framställning om förbättrad pensionering och gjorde därvid även följande
uttalande angående begränsning av rätten att kvarstå i tjänst:

»Jämlikt § 36 mom. 3 är underofficerskorpral ävensom 1. klass sjöman,
som uppfyllt fordringarna för uppflyttning till underofficerskorpral, efter
förloppet av de år, under vilka han jämlikt mom. 2 är skyldig att i tjänsten
kvarstå, berättigad till fortfarande anställning vid sjömanskåren. Genom
denna bestämmelse inträder det egendomliga förhållandet, att underofficerskorpral,
som icke befordras till underofficer, har rätt att efter eget skön,
därest han icke på grund av bestraffningar eller sjukdom avskedas, kvarstå
i tjänst hela sin återstående livstid, under det att den, som befordras till
underofficer, vid viss levnads- och tjänsteålder är skyldig avgå med pension.

Då det givetvis icke kan vara med statens intressen förenligt, att manskap
skall äga mot full avlöning kvarstå i tjänst, då de uppnått sådan ålder, att
deras tjänstbarhet därigenom blivit nedsatt, får jag hemställa att ifrågavarande
manskaps rätt att kvarstå i tjänst måtte begränsas till den ålder, då
han blivit berättigad till pension, och att vederbörande kårchef därefter skall
äga rätt att uppsäga honom i likhet med vad i § 36 mom. 1 för övriga 1.
klass sjömän är stadgat.»

Detta kårchefens uttalande överlämnades till Kungl. Maj:t med tillstyrkan
av dåvarande stationsbefälhavaren i dennes årsrapport, och blev transumt
av denna rapport, i vad den berörde frågan om pensioneringen, överlämnad
till Kungl. Marinförvaltningen och chefen för Marinstaben för avgivande av
underdåniga utlåtanden. Med erkännande av det föreliggande behovet av
de begärda åtgärdernas vidtagande hemställde de båda myndigheterna, att
direktionen över flottans pensionskassa eller andra sakkunniga måtte erhålla
i uppdrag att inkomma med förslag i ämnet.

Ärendet remitterades också till nämnda direktion med uppdrag att inkomma
med underdånigt förslag omfattande jämväl pensioneringen av kustartilleriets
manskap. Då ärendet företogs till behandling i direktionen, ansåg
sig emellertid densamma icke kunna avgiva något förslag, på grund därav,
att viss ålder för pensions erhållande icke blivit föreslagen av de militära
myndigheterna och hemställde därför, att Kungl. Maj:t, innan förslag om
förhöjd pensionering avgåves, ville meddela bestämmelser angående avgångsålder
för manskap vid marinen för erhållande av pension.

Med anledning härav återremitterades ärendet år 1911 till Kungl. Marinförvaltningen
med anmodan att efter stationsbefälliavarnes hörande inkomma

med yttrande och förslag, om och i vad mån manskaps vid marinen rätt
att kvarstå i tjänst lämpligen borde för tillgodoseende av fordran å full
tjänstbarhet begränsas.

Emellertid hade de år 1909 av Kungl. Maj'':t tillkallade personer för utarbetande
av en ny upplaga av reglementena för marinen i sina år 1911
avgivna förslag upptagit införande av en begränsning utav marinens manskaps
rätt att kvarstå i tjänst. Såväl för flottans som för kustartilleriets manskap
hade denna begränsning föreslagits inträda vid den levnads- och tjänsteålder,
som berättigar manskap till pension enligt gällande reglemente, eller
med andra ord vid 50 levnadsår.

I de yttranden, som av marinförvaltningen på grund av omförmälda remiss
infordrades från stationsbefälhafvarne samt cheferna för kustartilleriet
och marinstaben, uttalades i huvudsak tvenne olika meningar beträffande
åldersgränsen för rätten att få kvarstå i tjänst för marinens manskap, nämligen
dels 35 och dels 50 levnadsår. Medan flertalet myndigheter uttalade
sig för den senare åldersgränsen, förordades den förra av stationsbefälhavaren
i Karlskrona.

Med stöd av dessa yttranden avgav Kungl. Marinförvaltningen den 4 mars Marinförvait1913
följande yttrande över kårchefens i Karlskrona förslag i årsberättelsen fgr13

1910 till införande av en begränsning av manskaps vid marinen rätt att
kvarstå i tjänst.

»Enligt § 36 mom. 3 i reglementet för marinen, del I, är underofficerskorpral
ävensom 1. klass sjöman, som uppfyllt fordringarna för uppflyttning
till underofficerskorpral, efter förloppet av de år, under vilka han jämlikt
mom. 2 samma § är skyldig att i tjänsten kvarstå, berättigad till fortfarande
anställning vid kåren. Och enligt § 9 mom. 1 i nådiga kungörelsen den 5
december 1901 angående antagning av manskap vid kustartilleriet genom
kontrakt, sådant detta moment lyder enligt nådig kungörelse den 11 juni
1909, tillkommer rätt till fortfarande anställning vid Kustartilleriet dock icke
för kortare tid än ett år i sänder, räknat från den 1 november, den, som
är underofficerskorpral eller som uppfyller fordringarna för befordran till
underofficerskorpral.

Någon begränsning av denna rätt att kvarstå i tjänst finnes icke, dock
att avsked kan meddelas på grund av bestraffning, sjukdom eller oförmåga
till vidare tjänstgöring, men ej på grund av ålder allenast. Detta innebär
givetvis ett missförhållande, vilket även beaktats vid utarbetande av förslagen
till nya delar I och IV av reglementet för marinen. Uti förslaget till del I

§ 36 mom. 3 har rätten till fortfarande anställning vid sjömanskåren begränsats
till den tid, då vederbörande uppnår den levnads- och tjänsteålder,
som berättigar honom till erhållande av pension, dock att enligt § 191 i
förslaget den, som före den tid då reglementet beräknats skola träda i tilllämpning,
befordrats till underofficerskorpral eller uppfyllt för sådan befordran
föreskrivna villkor, icke är skyldig avgå vid uppnådd pensionsålder,
försåvitt icke föreskrifterna i § 89 av förslaget (om kassation på grund av
oduglighet till vidare tjänst) äro på honom tillämpliga. Över detta förslag
avgåvo Marinförvaltningen och chefen för Marinstaben gemensamt yttrande
till statsrådet och chefen för Sjöförsvarsdepartementet den 14 december 1911
utan anmärkning mot förslaget i berörda delar.

En med nyssnämnda § 36 mom. 3 överensstämmande föreskrift har i
det av statsrådet och chefen för Sjöförsvarsdepartementet till yttrande av
Marinförvaltningen den 29 juli 1912 remitterade förslaget till del IV § 28
mom. 4 meddelats. Denna föreskrift har under den granskning, för vilken
förslaget för närvarande är föremål i Marinförvaltningen, icke heller föranlett
någon anmärkning.

Enligt § 2 i nådiga reglementet för pensionering av flottans och lotsverkets
gemenskap den 31 oktober 1879 är medlem av sjömanskåren berättigad
till pension på grund av ålder vid uppnådda 50 levnadsår samt vissa
tjänsteår. Dylik rätt till pension tillkommer jämlikt 1901 års Riksdagsbeslut
(Riksdagens skrivelse n:r 100 p. 11 :o) även manskap vid kustartilleriet.

Pensionsbeloppen äro dock för ringa för att bereda ens nödtorftig bärgning.

I likhet med samtliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, anser även
Marinförvaltningen, att manskaps vid marinen rätt att kvarstå i tjänst bör
för tillgodoseende av fordran å full tjänstbarhet begränsas.

Att, såsom stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona föreslagit,
bestämma åldersgränsen till 35 levnadsår, synes emellertid icke vara nödigt
eller ens önskvärt. Betingelserna för full tjänstbarhet hos manskap vid marinen
torde i regel få antagas vara för handen intill uppnådda 50 år; och
vid en mängd tillfällen, då fordran på mognad i omdömet och större yrkesfärdighet
gör sig gällande, torde manskap av mera stadgad ålder vara att
föredraga framför yngre sådant.

Flertalet myndigheter hava även ansett, att den nu gällande pensions
åldern för manskap vid marinen eller 50 levnadsår är en lämplig åldersgräns
för kvarstående i tjänst. Även Marinförvaltningen delar denna uppfattning,
men får ämbetsverket betona, att skyldighet för manskap att vid viss ålder

avgå icke skäligen kan stadgas, innan manskapet tillkommande pensioner
bestämmas till sådana belopp, att avskedad personal beredes åtminstone
nödtorftig bärgning under sin återstående livstid. Någon förändring i rätten
att kvarstå i tjänst för manskap, som antagits eller kommer att antagas så
länge nu gällande pensionsbestämmelser bibehållas, lärer dock icke kunna
ifrågasättas.

På grund av det anförda, får Marinförvaltningen såsom sm mening uttala,
att rätt för manskap vid marinen att kvarstå i tjänst bör för tillgodoseende
av fordran å full tjänstbarhet begränsas på sätt som skett i ovan omförmälda
reglementsförslag och att manskapets pensionsålder bör bestämmas
till 50 år under förutsättning att pensioner stadgas till sådana belopp, att
den pensionerade beredes åtminstone nödtorftig bärgning under sin återstående
livstid.»

FÖRSLAG TILL FASTSTÄLLANDE
AV AVGÅNGSÅLDER FÖR MARINENS
VÄRVADE MANSKAP.

■ *

r -

Tidigare förslag till fastställande av avgångsålder
för marinens värvade manskap.

Som av nu lämnad redogörelse över utvecklingen av frågan om förbättrad
manskapspensionering vid marinen framgår hava samtliga myndigheter framhållit
nödvändigheten av, att i samband med frågan om förbättrad pensionering
upptoges till behandling spörsmålet om begränsning av manskapets

rätt att kvarstå i tjänst. .... ,

Då även enligt vår mening för en utredning av frågan om forbattrad

pensionering förutsättes, att dessförinnan en viss avgångsålder fastställts, hava
vi för vårt uppdrags fullgörande funnit nödigt i första hand taga under omprövning
frågan om, till vilken ålder marinens manskap må aga ratt kvarstå

i Denna rätt är för närvarande, såsom förut nämnts, för manskap, som

ei vunnit kompetens för befordran till underofficerskorpral, beroende på medlande
av vederbörande befälhavare. För flottans underofficerskorpraler och
korpraler eller 1. klassens sjömän, som vunnit kompetens för befordran till
underofficerskorpral, är den däremot obegränsad, såvida de ej bliva utstra -fade eller avskedas på grund av sjukdom, medan den för likställd personal
vid kustartilleriet enligt 1915 års reglemente är, vad från 1916 års ingång anställda
beträffar, begränsad till den ålder, då vederbörande bliva berättiga e
till pension, eller 50 levnads- och minst 20 tjänsteår. För dem, som aro
anställda före år 1916 gälla däremot fortfarande samma bestämmelser som
vid flottan. I 1912 års förslag till reglemente för flottan hade liknande
bestämmelser, som från 1916 års ingång gälla för kustartilleriets manskap,
föreslagits, eller att den högsta ålder, till vilken manskap skulle bibehållas i
tjänst vore den då det bleve pensionsberättigat, eller enligt gällande pensionsreglemente
50 levnads- och 20 tjänsteår. På grund av att ett flertal
utredningar beträffande flottan voro under arbete, fastställdes emellertid ej
detta förslag, utan utfärdades endast en ny upplaga av 1899 års reglemen e,
att gälla från och med 1916 års ingång, i vilken reglementsupplaga ingå
ändringar voro införda i nu ifrågavarande avseenden.

Denna åldersgräns av 50 levnadsår har också föreslagits av Marinförvaltningen
i dess här ovan å sid. 35—37 införda underdåniga yttrande i frågan,
varvid ämbetsverket till stöd för sin åsikt anförde, att flertalet underlydande
myndigheter, såsom stationsbefälhavaren i Stockholm, chefen för Marinstaben
och chefen för kustartilleriet, funnit denna åldersbegränsning lämplig.

Endast stationsbefälhavaren i Karlskrona hade en från Marinförvaltningen
skiljaktig åsikt. Stationsbefälhavaren föreslog nämligen, dels att den genom
bestämmelse i § 36 mom. 3 reglemente för flottan underofficerskorpral och
1. klass sjöman medgivna rätt till fortfarande anställning skulle upphävas,
dels att avsked skulle meddelas den av manskapet vid sjömanskåren, som
icke blivit befordrad till underofficerskorpral, då han fyllt 35 år, såvida ej
hans befordran hindrats endast därigenom, att plats ej varit ledig, i vilket
fall skyldigheten att avgå skulle inträda vid först inträffande befordringstillfälle,
då han stått i tur, men likväl icke befordrats, dels slutligen att underofficerskorpral,
som blivit förbigången vid befordran till underofficer av
andra graden såväl vid det första befordringstillfälle, då han stått i tur, som
ock under de två nästpåföljande åren skulle meddelas avsked, såvida ej
hans befordran under nämnda två respitår hindrats endast därigenom att
plats ej varit ledig, i vilket fall skyldigheten att avgå skulle inträda vid först
inträffande befordringstillfälle, då han stått i tur, men likäl ej befordrats.

Chefens för Chefens för kustartilleriet anslutning till förslaget om fastställande av åldersk"förslag^år
^ gränsen för rätten att kvarstå i tjänst till 50 år omfattade dock endast UOK
1912. och korpral, som vunnit UOK-kompetens. Övrigt manskap, vars rätt att
rekapitulera vore lagd i vederbörande befälhavares hand, hade visserligen
ej visat några tendenser att längre tid kvarstanna i tjänst, men chefen för
kustartilleriet framhöll dock lämpligheten av, att en bestämd åldersgräns
fastställdes även för denna personals rätt att kvarstå, och föreslog denna
ålder till 30 år, i likhet med vad som gäller för korpraler vid armén.

Chefens för En från chefen för kustartilleriet något avvikande mening uttalades av
kustartilleri c^ie^en för Vaxholms kustartilleriregemente, vilken föreslog beträffande unregemente
för- derofficerskorpralers skyldighet att avgå ur tjänst, att med hänsyn till arten
slag år 1912. av den tjänstgöring, som fordrades, skillnad skulle göras mellan å ena sidan
UOK tillhörande artilleri- och minöravdelningarna och å den andra UOK
vid ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna. Vid de förstnämnda
avdelningarna, där det fordrades en större vakenhet och spänstighet, borde avgångsåldern
bestämmas till ungefär densamma, som för distinktionskorpraler

vid armén. Med hänsyn till den längre utbildningstiden vid kustartilleriet, föreslogs
dock tre år högre ålder eller 35 år. För de Övriga avdelningarna där
det egentligen endast fordrades större yrkesskicklighet, men föga eller ingen
förmåga i befälsföring och där UOK mera äro att likställa med förmän än med
underbefäl samt där antagningsåldern ofta vore hög, syntes det önskligt bibehålla
UOK avsevärt längre tid, varför åldersgränsen för dessa föreslogs
till 50 år.

För en tidigare avgång uttalade sig även Marinstabschefen, i ett den 15
april 1914 till chefen för Kungl. Sjöförsvarsdepartementet ställt utlåtande försiag dr
angående möjligheten att nedbringa vakanserna vid flottans sjömanskår. 1914-Marinstabschefen framhöll häri, att förbättrade befordringsutsikter säkerligen
skulle bidraga till vakansernas nedbringande. Första villkoret för en förbättrad
befordringstur vore att begränsa antalet av de korpraler med vunnen
underofficerskompetens, som enligt gällande bestämmelser ägde rättighet
kvarstå i tjänst under obestämd tid. Begränsningen borde äga rum på det
sätt, att sedan manskapet fullgjort en tjänstgöringstid vid sjömanskåren av
6 år, fortsatt anställning blott skulle medgivas så många korpraler, lämpliga
för vidare befordran, att inom var och en yrkesgren dylik befordran kunde
äga rum inom rimlig tid. Det huvudsakliga behovet av förhandsfolk, d. v. s.
korpraler och 1. klass sjömän, borde sålunda fyllas av manskap, som fullgjort
kortare än nu nämnda tjänstetid. Skälen för att behålla den stora massan
av sjömanskårens manskap just sex år vore följande:

1) Flottan hade som förhandsfolk haft nytta av de avgångna under ungefär
halva anställningstiden, vilket måst anses tillfredsställande,

2) de avgångna, vilka vid avskedet uppnått en genomsnittsålder av 24 år,
voro då ännu ej för gamla att med god utsikt till framgång bryta sig en ny
bana inom de civila yrkena, och

3) flottans tillgång vid mobilisering på värnpliktigt f. d. stamanställt manskap
skulle ökas.

Sammanfatta vi i korthet sålunda avgivna förslag till avgångsålder för
marinens manskap finna vi dessa vara följande:

1) omkr. 24 levnadsår, efter 6 tjänsteår för manskap, som ej vunnit UOK kompetens

samt för sådana korpraler med UOK-kompetens,
som ej behövas för vidare befordran, föiesloss
år 1914 av chefen för marinstaben;

2) omkr.	35 levnadsår,	med möjlighet till två respitår för UOK, föreslogs år
			1912 av stationsbefälhavaren i Karlskrona;
3) »	50	»	för UOK, tillhörande ekonomi-, maskin- och hant-verksavdelningarna samt
	35	»	för UOK, tillhörande artilleri- och minöravdelningarna, föreslogs år 1912 av befälhavaren för Vaxholms kust-artilleriregemente ;
4) »	50	»	för UOK och manskap med UOK-kompetens samt
	30	»	för övrigt manskap föreslogs år 1912 av chefen för kustartilleriet;
5)	50	V	föreslogs av Marinförvaltningen, chefen för Marinsta-ben, och stationsbefälhavaren i Stockholm i utlåtan-den åren 1912 och 1913 samt
6)	55	»	föreslogs år 1904 av sakkunniga beträffande omorga-nisation av sjömanskåren.

Kritik av de olika förslagen till avgångsålder.

Innan vi ingå i en närmare granskning av dessa förslag, är det enligt vårt Gr«^nw_
förmenande av vikt fastslå de fordringar, som niaste uppställas vi ) det ^ cn
stämmandet av isgräns för marinens ntansltaps rätt

Härvid måste uppenbarligen i främsta rummet hänsyn tagas till att tjan manskap.
tens krav tillgodoses, men därjämte bör tillbörligt avseende fastasvi e ms -nader som komma att åsamkas statsverket.

Då utsikterna för att marinen och särskilt flottan skall kunna fylla sm uppgift
i väsentlig mån är beroende på, att den utan längre mobil! senngstid kan
vara stridsfärdig, är det nödvändigt, att flottans i tjänst varande stamper sonat
är tillräckligt stor, så att vid mobilisering erforderligt underbefäl och
förhandsfolk utbildat manskap finnes att tillgå. Enligt hittills gal an e org -nisation är sjömanskåren avsedd att rekrytera underofficerskåren och lämna
tillgång till den yrkesutbildade personal, som vid mobilisering erfordias
sådana förhandsposter ombord å flottans fartyg och i and för vilkas skotande
värnpliktiga icke innehava erforderlig yrkesfärdighet. Erinras må ock
att f d s"amanrfällda, som efter fullgjord anställning vid flottan överforts
till de värnpliktiga, ej kunna vid mobilisering avses att genast ersattai stampersonal,
enär de ej förrän efter eu viss tids tjänstgöring kunna tillgodogöra

STde erfarenheter, som de under sin föregående tjänstgöringstid forvarvat
Rekryteringen av marinens och särskilt flottans manskap har emellertid
lämnat och lämnar allt fortfarande mycket övrigt att önska. Som de i
slutet av betänkandet införda tabellerna över vakanser vid flottan under åren1900—1913
utvisa, har manskapsstyrkan ej på långt nar kunnat uppbnng
till i stat fastställd storlek. Särskilt har detta varit fallet mom de till forhandsfolk
och underbefäl avsedda tjänstbarhetsklasserna_

För att uppbringa manskapsstyrkans numerär till fastställt antal h «
under de senare åren åtgärder vidtagits, gående ut på att ^els beveka
rekryteringen och dels förmå manskapet att rekapitulera Sålunda hava
de olika avlöningsförmånerna höjts och möjligheterna till snabbare e -

fordran ökats. Då man särskilt velat i tjänst behålla det till underbefäl
och förhandsfolk vid mobilisering avsedda manskapet, hava även i
reglementena införts bestämmelser ägnade att bidraga till detta ändamål
såsom bestämmelserna i § 36 mom. 2, att var och en som under minst två
månader åtnjutit undervisning i underofficersskola, är skyldig kvarstå i
tjänst två år efter första anställningstiden, dock att för den, som i underofficersskolans
min-, maskinist- eller kvartersmansldass icke under minst två
månader åtnjutit undervisning i klassens andra årskurs, sagda skyldighet
skall omfatta allenast ett år. Den tid under vilken undervisningen i underofficersskola
pågår, får ej tillgodoräknas som här ovan nämnd förlängning
av tjänstetiden för den, som förut efter utgången av första anställningstiden
åtnjuter undervisning i underofficersskola.

För att tillgodose kravet på tjänsteduglighet hava i § 67 i reglementet för
flottan och i § 63 i reglementet för kustartilleriet införts stadganden, att den,
som vid kassationsmönstring på grund av sjukdom befinnes oduglig till vidare
tjänst, skall avskedas. I § 168 av reglementet för flottan stadgas likaså,
att den, som är anställd vid flottan genom förordnande tills vidare eller genom
kontrakt eller förordnande på viss uppsägningstid, kan av Konungen
eller den myndighet, som utfärdat förordnandet eller kontraktet, i förra fallet
entledigas och i det senare uppsägas, när tjänsten sådant fordrar. Medel
finnas sålunda givna att från tjänsten avlägsna manskap, som blivit tjänsteodugligt.

Kravet å full tjänsteduglighet hos marinens manskap måste dock framför
allt tillgodoses genom fastställande av viss åldersbegränsning för rätten att
kvarstå i tjänst.

Fordringarna ur tjänstesynpunkt måste således vara, att rekryteringen
av manskapsstyrkan underlättas, att möjlighet gifves för kvarhållandet i
tjänst av det äldre, beprövade och yrkeskunniga manskap, varav marinen
har stort behov, samt slutligen att kravet på fullständig tjänsteduglighet tillgodoses
genom fastställande av viss avgångsålder.

Efter uttalande av dessa principer övergå vi nu till granskning av de
förslag, som avgivits beträffande den levnadsålder, intill vilken marinens
manskap bör få kvarstå i tjänst.

?ånt9vidmomkr. °et senast avgivna förslaget '' detta avseende och på samma gång det, som
24 dr» ålder Påyrkar tidigaste avgången, är det förslag som 1914 framställdes av chefen för
(efterStjänste- Marinstaben. Denne föreslog, som förut omnämnts, att allt manskap, som
ej avlagt underofficersexamen, och alla korpraler, vilka väl avlagt dylik examen,
men ej behövdes för rekrytering av underofficerskorpralsgraden, skulle

entledigas efter sex tjänsteår eller alltså vid ungefär 24—26 levnadsår. Genom
denna tidiga avgång skulle nämligen enligt förslagsställarens mening
dels befordringsutsiktcrna ökas och därigenom rekryteringen av sjömanskåren
underlättas, dels ilottan vid mobilisering kunna påräkna ett större
antal utbildat manskap än med den nuvarande organisationen, och dels
slutligen manskapet vid relativt unga år bliva i tillfälle skaffa sig civil sysselsättning.
På samma gång hade även flottan under i medeltal ungefär tre
år kunnat draga nytta av de avgångna i egenskap av förhandsfolk.

Mot detta förslag synes oss åtskilliga skäl tala.

För det första skulle säkerligen rekryteringen lida på förslagets genomförande,
främst rekryteringen av den kategori utav manskapet, ur vars led
underofficerskåren i huvudsak rekryteras, nämligen de karlskrivna skeppsgossarna.
Dessa härstamma i allmänhet från flottans underofficers- eller
underbefälsfamiljer och gå in som skeppgossar för att ägna sitt liv åt flottans
tjänst i förhoppning att kunna tjäna sig upp till underofficerare. Skulle
denna del av manskapet efter nio år i kronans tjänst, tre år vid skeppsgosse-
och sex år vid sjömanskåren, avskedas vid omkring 24 års ålder, därför
att det ej till denna tid hunnit befordras till underofficerskorpraler,
torde dessa vanskliga utsikter i befordringsavseende för nämnda manskapskategori
säkerligen snarare försvåra rekryteringen av skeppsgossekåren, och
det med förslaget avsedda ändamålet att underlätta rekryteringen av sjömanskåren
alltså ej vinnas.

Det är dessutom av synnerligen stor vikt för erhållande såväl av fullgod
bemanning för flottans fartyg som av lämpliga förmän på förråden att pålitligt
och dugligt folk efter den första obligatoriska tjänstetidens slut kvarstår
i sjömanskåren, även om det ej avlagt de för underofficersbefordran erforderliga
examina. Har sådant manskap genomgått skeppsgosseskolan och
därpå tjänat vid sjömanskåren i sex år samt hunnit korpralsgrad, måste det
från tjänstens synpunkt ingiva allvarliga betänkligheter att göra sig av med
detta fullt utbildade manskap för att i stället antaga rekryter, som under
åtminstone de två första åren av sin tjänstgöring i sjömanskåren måste vara
under utbildning för att bliva fullgoda besättningsmän. Även ur statsekonomi
synpunkt måste det anses vara en svår misshushållning att entlediga
manskap, på vilket staten under åratal offrat en dyrbar utbildning, vid
en tidpunkt, då detsamma skulle vara till största gagn för marinen.

Som synes av tabellerna över vakanserna vid sjömanskåren, bil. F och
G, motsvarar tillgången på korpraler och 1. klass sjömän ej för närvarande
och har aldrig motsvarat det i stat beräknade behovet. Det sy -

nes därför så mycket mera olämpligt att vidtaga åtgärder, vilka skulle minska
tillgången på korpraler inom sjömanskåren, som staten sedan länge sökt
finna utvägar för uppbringandet av underbefäl till erforderligt antal.

Särskilt i fråga om yrkesavdelningarna — ekonomi-, hantverks- och eldarekompanierna
— framstår olägenheten av att vid dessa avdelningar entlediga
manskapet efter sex års tjänst synnerligen påtaglig. Först vid denna tid
har nämligen hithörande manskap hunnit förvärva sådan yrkesskicklighet, att
staten kan hava verklig nytta av detsamma.

Att fastställa obligatorisk avgång efter 6 tjänsteår för allt marinens manskap
med undantag av så många korpraler, som erfordras för rekrytering
av underofficerskorpralsgraden, synes emellertid olämpligt redan på den grund,
att före utgången av denna tid ej ens kompetens för befordran till under -

Tabell

utvisande medellevnadsålder och medeltjänstetid vid kompetens och befordran till
UOK samt medelvåntetid från kompetens till befordran till UOK vid Flottans sjömans kår

den 1 februari 1915.

Station och kompanier	Medellev-nadsålder vid kompetens till UOK	Medellev-nadsålder vid befordran till UOK	Medeltjänste-tid vid kom-petens till UOK	Medeltjänste-tid vid befor-dran till UOK	Medelvänte-tid från kom-petens till be-fordran till UOK
Karlskrona station: 3. och 5. Matroskompa-nierna ........................	24 ®/12 år	25 712 år	6 Vi2 år	7 Vi2 år	10/iä år
1. Eldarekompaniet.........	25 7i. »	25 Viä *	5 l7l2 »	6 V12 »	7iä *
1. Hantverkskonipaniet ...	25 7/12 »	26 712 »	5 X7l2 »	7 — »	1 Viä »
1. Ekonomikompaniet......	28 5/15 »	32 — t	8 7i2 »	12 Via »	3 Vi2 »
Hela styrkan...............	25 2/iä år	26 —. år	6 Vi2 år	7 712 år	10/i2 år
Stockholms station: 4., 6. och 10. Matroskom-panierna ...................	24 g/12 år	24 7j2 år	6 712 år	6 7u år	Vi2 år
2. Eldarekompaniet.........	25 Vi2 »	25 V12 *	5 7l2 *	5 712 »
2. Hantverkskompaniet...	26 */12 2	26 5/i2 »	5 712 »	5 712 ’	—
2. Ekonomikompaniet......	26 7,2 *	27 Vi2 »	7 712 *	7 1V12 »	Vl2 »
Hela styrkan...............	25 — år	25 Yi2 år	6 Vis år	6 712 år	V12 år
Hela sjömankåren .........	25 7is år	25 8/i2 år	6 Viä år	6 “/lä år	Vi2 år

officerskorpral i allmänhet hunnit förvärvas av marinens manskap. Först sedan
dylik kompetens vunnits, synes det oss vara möjligt att avgöra, huruvida
eu person kan bliva lämplig för befordran till underoflicerskorpral och alltså
efter förslagsställarens mening berättigad till att kvarstå i tjänst. Av förestående
tabell framgår nämligen, att dylik kompetens först vunnits vid flottan
efter i medeltal 6 år och 4 månaders tjänstetid. Vid matroskompanierna,
som tillsammans utgöra halva sjömanskåren, utgjorde sålunda denna tid vid
Karlskrona station 6 år 7 månader och vid Stockholms station 6 år 5 månader.
Vid ekonomikompanierna steg tjänsteåldern ända till respektive 8
år 9 månader och 7 år 4 månader.

Tabell

utvisande medellevnadsålder och medeltjänstetid vid kompetens och befordran till
UOK samt medelväntetid från kompetens till befordran till UOK vid kustartilleriet

den 1 februari 1915.

Station	Medellev-nadsålder vid kompetens till UOK	Medellev-nadsålder vid befordran till UOK	Medeltjänste-tid vid kom-petens till UOK	Medeltjänste-tid vid befor-dran till UOK	Medelvänte-tid från kom-petens till be-fordran till UOK
Karlskrona kustart.-reg:te	24 7,.	25 7..	5 år	6 V,	4 7.»
Vaxholms d:o	24 7„	24 *7u	4 7 / 12	5 7,.	7,.
Hela kustartilleriet.........	24 V,,	25 Vl2	4 *7 / 1 2	5 7..	l7,.

Tabell

över korpraler oeh 1. klass sjömän med UOK-kompetens vid Karlskrona station

den V, 1915.

Kompani	Hela man-skapnume-rären	Korpraler och l:a kl. sjöman	Nu tjänstgörande korpraler och l:a kl. sjömän vilka genom-gått för befordran till UOK föreskrivna skolor och kurser	Nu tjänstgörande korpraler och 1. kl. sjömän, vilka hava en tjänstetid av 6 år eller därutöver.
3. Matroskomp................	599	272	49	76
5. Matroskomp................	606	260	34	66
1. Ekonomikomp...........•..	260	151	47	97
1. Eldarekomp................	756	223	—	83
1. Hantverkskomp..........	100	42	7	12
Summa	2,321	948	137	334

Förestående tablå över korpraler å de olika kompanierna vid Karlskrona
station visar, att antalet av dylika med sex tjänsteår eller därutöver för närvarande
är ganska stort eller 334 man, utgörande 14,3 9 X av stationens hela
manskapsstyrka. Enbart på ekonomikompaniet funnos den 1 augusti 1915
97 korpraler med minst 6 års tjänstgöringstid eller 37,3 % av kompaniets
hela manskapsnumerär.

I det av Marinförvaltningen år 1913 avgivna underdåniga yttrandet i denna
fråga framhåller också ämbetsverket, med stöd av de flesta underlydande
myndigheters uttalanden, att »vid en mängd tillfällen, då fordran på mognad
i omdömet och större yrkesfärdighet gör sig gällande, torde manskap av
mera stadgad ålder vara att föredraga framför yngre sådant.» Liknande
synpunkt framhölls även av 1914 års senare Riksdag, vilken i sin skrivelse
n:r 4 till Konungen betonade önskvärdheten av, att möjlighet måtte beredas
marinen att få i tjänsten behålla sådant stammanskap, vars utbildning ställt
sig för staten särskilt dyrbar och vars skicklighet i tjänsten vore av särskild
vikt.

Vad slutligen beträffar Marinstabschefens uttalande att genomförandet av
hans ifrågavarande förslag skulle medföra, att flottan under ungefär halva
anställningstiden eller efter förslaget tre år, kunde påräkna de anställda för
bestridande av poster som förhandsfolk, så torde denna beräkning vara väl
sangvinisk. Efter avlagd korpralsexamen är nämligen manskapet väsentligen
endast sommartiden disponibelt för tjänsten, enär den återstående tiden
huvudsakligen kommer att tagas i anspråk för underofficersskolans kurser,
vilkas behöriga genomgående är betingelse för såväl vidare anställning
som befordran.

Beträffande slutligen Marinstabschefens uttalande att förslagets genomförande
skulle medföra, att manskapet vid relativt unga år bleve i tillfälle
skaffa sig civil sysselsättning, är detta visserligen ett skäl för förslaget, men
dock ej av den betydelse, att förslaget endast av denna anledning bör
förordas.

Då sålunda Marinstabschefens förslag varken skulle bidraga till att nedbringa
vakanserna inom sjömanskåren eller till att öka manskapets tjänstbarhet,
hava vi ej funnit oss kunna förorda detsamma.

Förslag Chefen för kustartilleriet framhöll i sitt yttrande angående lämplig av°?d
zio^rs gångsålder, att beträffande sådana korpraler, som ej avlagt underofficersdider.
examen, likasom för övrigt manskap en åldersgräns för rätten att kvarstå i

tjänst motsvarande den vid armén fastställda borde bestämmas, då tjänstgöringsförhållandena
vid kustartilleriet vore likartade med de vid armén.
Denna åldersgräns föreslogs böra sättas vid 30 levnadsår såsom fallet vore
med korpraler vid armén. Visserligen hade icke bland dessa kategorier av
marinens manskap någon tendens att kvarstanna längre i tjänst visat sig,
men det syntes dock chefen lämpligt, att en bestämd åldersgräns funnes
fastställd.

Av den å sid. 52 intagna tablån framgår, att med eu levnadsålder av
intill högst 30 år finnes vid kustartilleriet endast fyra man, eller 0,32
som ej äro korpraler eller första klass kustartillerister, och att efter
fyllda trettio levnadsår endast fyra korpraler eller 1. klass kustartillerister
men ingen av lägre tjänstbarhetsgrad kvarstannat i tjänst. Motsvarande
siffror för flottan utgöra respektive 25 man, eller 0,69 %, och 69 man,
eller 1,91 %, vadan ej heller här någon tendens att kvarstanna i tjänst bland
obefordrat manskap synes förefmnas. Härtill kommer att stora svårigheter
städse visat sig att hålla den i stat beräknade manskapsstyrkan fulltalig.
Så funnos till exempel den 1 febr. 1915 enligt de uppgifter, vi infordrat över
kustartilleriets manskap, endast 1,240 man i tjänst av i stat beräknade 1,361
man, således 9 % vakanser.

Den av chefen för kustartilleriet föreslagna avgångsåldern synes oss vidare
ej lämplig att fastställa, då, vad beträffar flottans manskap, detsamma
åtminstone på vissa avdelningar bör kvarstanna i tjänst till högre levnadsålder
och då beträffande kustartilleriet den naturliga avgången, såsom chefen
för detta vapen framhållit, och bifogade tablå över marinens manskap utvisar,
onödiggör en dylik bestämmelse.

På dessa grunder synes oss fastställande av en avgångsålder av 30 år vare
sig för kustartilleriet eller för marinen i dess helhet ej böra ifrågakomma.

35 levnadsår föreslogs år 1912 såsom lämplig gräns för rätten att kvarstå
i tjänst av dåvarande stationsbefälhavaren i Karlskrona dels beträffande manskap,
som ej vunnit befordran till underofficerskorpral, såvida detta ej berodde
av brist på ledighet inom underofficerskorpralsgraden, och dels för
underofficerskorpraler, vilka dock skulle medgivas tvenne respitår under
vissa villkor. Samma åldersgräns för underofficerskorpraler tillhörande artilleri-
eller minöravdelningarna föreslogs likaså av chefen för Vaxholms
kustartilleriregemente i uttalande år 1912 i frågan. Bägge åberopade härvid,
att fordringarna på full tjänstbarhet ej kunde tillgodoses utan en begränsning
av rätten att kvarstå i tjänst till denna ålder.

Förslag
om avgång
vid 35 års
ålder.

CJl

Tablå

över marinens manskap den 1 februari 1915 indelat i åldersgrupper.

		Under	25 år	25 —	30 år	30—35 år	35-	50 år	Över	50 år	Summa
			% av		% av		% av		% av		% av		% ar
		antal	hela	antal	hela	antal	hela	antal	hela	antal	hela	antal	hela
		man	styr-	man	styr-	man	styr-	man	styr-	man	st3’r-	man	styr-
			kan		kan		kan		kan		kan		kan
Obe- 1	Hela marinen..................	2,280	47	29	0,6	—	—	—	—	—	—	2,309	47,6
ford-	Flottan ...........................	1,560	43,2	25	0,6 9	—	—	—	—	—	—	1,585	43,9
rade	Kustart...........................	720	58	4	0,3 2	—	—	—	—	—	—	724	58,3
Korp-	Hela marinen ...............	1,253	25,8 3	291	6	73	1,5	40	0,81	30	0,74	1,693	34,9
raler	Flottan ..........................	982	27,19	262	7,2 5	69	1,91	40	1,1	36	1	1,389	38,5
Kustart.......................	271	21,86	29	2,4 2	4	0,3 2	—	—	—	—	304	24,6
	Hela marinen..................	79	1,63	424	8,76	273	5,6	58	1,17	15	0,35	849	17,5
UOK	Flottan ...........................	52	1,41	314	8,6 5	217	6	42	1,1	12	0,3 8	637	17,6
	Kustart.........................	27	2,18	no	8,8 6	56	4,5 4	16	1,29	3	0,24	212	17,3
Summa		3,612	74,4 7	744	15,3	346	7,1	98	1,98	51	1,08	4,851	100
Därav	Flottan ..........................	2,594	71,83	601	16,6	286	7,9	82	2,2 2	48	1,37	3,611	74,4 3
Kustart.........................	1,018	82,1	143	11,56	60	4,8	16	1,29	3	0,2 4	1,240	25,5 7

När man jämför detta förslag till avgångsålder för marinens manskap
med vad som gäller för armén, där 32 år är den högsta ålder, intill vilken
manskap äger rätt kvarstå i tjänst, skulle detsamma kunna ur synpunkten
av relativ likhet i bestämmelserna för de båda försvarsgrenarna synas vara
beaktansvärt. Betingelserna för tjänstgöring vid armén och vid marinen
äro emellertid av så olika slag, att likartade bestämmelser beträffande avgångsålder
ej äro erforderliga. De krav å fysisk spänstighet och förmåga till
långa och ansträngande marscher, som måste uppställas vid armén, erfordras
ej inom marinen, där tjänstgöringen huvudsakligen äger rum ombord å fartyg
eller i kustpositioner. Däremot är fordran såväl på mogenhet i omdömet
vid de vitt skilda och relativt självständiga poster, vilka underbefälet av manskapet
bestrider, som på yrkesfärdighet i handhavandet av den dyrbara materialen
oeftergivliga villkor för marinens manskap. För tillgodoseende av dessa
senare synpunkter hava också i marinens reglementen intagits bestämmelser,
att den, som söker inträde vid ekonomi-, eldare eller hantverksavdelningarna
och styrker sig hava förvärvat nödig yrkesskicklighet, samt den, som vid
flottan förut tillhört däcksavdelningen och därvid utbildats till 1. klass
sjöman, eller den, som förut tillhört kustartilleriet och blivit utbildad till
1. klassens kustartillerist eller minör, kan antagas i tjänst intill högst 35
års ålder. Dessa bestämmelser, som äro införda för att övervinna svårigheterna
att rekrytera yrkesavdelningarna vid marinen och för att hålla dessa
fulltaliga, passa tydligen ej väl samman med genomförandet av detta stationsbefälhavarens
i Karlskrona förslag till skyldighet att avgå ur tjänsten vid 35
levnadsår. Visserligen utvisar tabellen över den ålder, vid vilken befordran
till underofficer under de senare åren skett, att befordran i medeltal ägt rum
före uppnådda 35 levnadsår, men vid ekonomi- och vissa grenar av hantverksavdelningen
har medelåldern vid utnämning till underofficer nästan
ständigt överstigit denna ålder, vadan undantagsbestämmelser i så fall skulle
behöva införas för dessa avdelningar. Afl fastställa en ålder av 35 levnadsår
som gräns för rätten för marinens manskap att kvarstå i tjänst, synes därför
ej lämpligt framför allt som den naturliga avgången, såsom vi redan förut
visat beträffande förslaget om avgång vid 30 år, gör bestämmelsen skäligen
onödig. Då marinen dessutom har stort behov av väl utbildade maskinister
och hantverkare, vilka först nå full yrkesfärdighet vid ungefär denna för avgång
ifrågasatta ålder och vilka ännu i många år äro fullt tjänstdugliga i sitt yrke
vid marinen, vore det av många hänsyn mindre välbetänkt att då avhända
sig detta fackmässigt utbildade manskap. Även vid däcksavdelningen gives det
en del platser, på vilka framför allt fordras mogenhet och stadga i karak -

Tabell

utvisande medelålder vid befordran till underofficer av andra graden vid marinen.

Flottan.

År 1906 ............................................	Karlskrona	36
	Stockholm	31
» 1907 .............................................	Karlskrona	37
	Stockholm	32
» 1908 .............................................	Karlskrona	36
	Stockholm	31
» 1909 .............................................	Karlskrona	34
	Stockholm	30
» 1910 .............................................	Karlskrona	34
	Stockholm	32
» 1911 .............................................	Karlskrona	34
	Stockholm	33
» 1912 .............................................	Karlskrona	34
	Stockholm	30
» 1913 ............................................	Karlskrona	321—372
	Stockholm	31 —40
» 1914 ............................................	Karlskrona	30 —44
	Stockholm	32 —36

Kustartilleriet.

		Antal utnämnda	Medellevnadsålder
År	1905 ...........................................	10	28,5	år
	1906 .....................................	12	30
	1907 .............................................	7	26
	1908 .............................................	2	26,6	»
*	1909 ............................................	5	28	»
»	1910 .............................................	4	32
D	1911 .....................................	3	35
	1912 ....................................	2	29	»
	1913 ............................................	2	30,6	»
»	1914 .............................................	7	34	»

tillsammans 54 stycken med en medellevnadsålder vid utnämningen av 29,8 år.

Maskinistavdelningen.

Ekonomiavdelningen.

tären t. ex. trossbottenskorpral, kompani- och rustkanimarekorpral, befattningar
vid sjöreserven m. fl., varför även på denna avdelning en så tidig avgångsålder
skulle medföra olägenheter för tjänsten.

Det skulle för övrigt utan tvivel hava en menlig inverkan på rekryteringen
alt tvinga manskap, som tjänat staten utan anmärkningen längre tid, att avgå
vid en ålder av 35 år, ehuru samtliga kunnat vara till full nytta inom marinen,
fastän de ej varit i stånd avlägga de teoretiska prov, som krävas för underofficersbefordran.
Ty vinna vederbörande visshet om att, därest de ej avlagt underofficersexamen,
tjänsten inom marinen icke kan bliva deras livsyrke, utan endast
av kortare varaktighet, då finnes ingen utsikt, att dessa, som hittills ofta skett,
stanna kvar i tjänsten av verkligt intresse för densamma. Anställningen vid
marinen kommer därför att synas ännu mindre lockande än hittills, åtminstone
för de bättre elementen. Någon försämrande inverkan på befordringsutsikterna
för dem, som fullgjort villkoren för befordran till underofficer,
kan för övrigt dessa ej befordringskompetentas kvarstannande i tjänst
näppeligen hava. Följden skulle endast bliva den, att marinen förlorade
dessa pålitliga, i tjänsten tränade män, som så väl behövas på en mångfald
platser.

För att förmå äldre obefordradt manskap, varav marinen har ett
oavvisligt behov, att kvarstå i tjänst utöver första anställningstiden, måste
därför särskilda åtgärder säkerligen vidtagas, därest den föreslagna skyldigheten
att avgå vid 35 års ålder genomfördes.

Förslag till åtgärder för att förmå marinens manskap att rekapitulera efter
första anställningstidens utgång hava också framställts av olika myndigheter.
Den enda åtgärd, som hittills genomförts, är införande av rekapitulationspremier
år 1912.

Dessa rekapitulationspremier, vilka vid förnyad anställning utgå till korpraler
vid sjömanskåren, vilka ej hava överskridit 35 års ålder och vilkas
fortfarande anställning anses önskvärd, hava emellertid ej visat sig medföra
den inverkan på rekryteringen, man hoppats. Detta torde i viss män bero
därpå att premierna erbjudas vid en tidpunkt, då korpralen vid sin avtalade
tjänstetids utgång äger rätt utfå sina beklädnads- och i postsparbanken
innestående medel, uppgående till i vanliga fall sammanlagt 300—600 kronor.
De, som vilja taga förnyad anställning, torde därför göra detta även utan
dessa rekapitulationspremier, och det fåtal, som möjligen låter ifrågavarande

Gratifika tioner.

premier inverka på sig, torde ej vara att söka bland det för marinen mera
eftersträvansvärda manskapet. Från olika håll inom marinen har också
framkastats starka tvivel om nyttan av rekapitulationspremiers införande.
Chefen för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona framhöll sålunda
den 5 februari 1913 i yttrande angående åtgärder för att uppbringa sjömanskårens
numeiäi till i stat bestämt antal beträffande rekapitulationspremier,
att »desammas införande ej motsvarat förväntningarna» och den 11 maj
1914 att det »ej torde vara skäl att fortgå på denna väg för vakansernas fyllande.
» Kårchefen vid Stockholms station instämde häri, i det han den 5
september 1914 påpekade att »erfarenheten ger vid handen, att nyttan av
desamma (rekapitulationspremierna) är ganska obetydlig.»

För att avgångsskyldighet vid en så pass tidig ålder som 35 levnadsår skall
kunna genomföras, fordras därför enligt vår åsikt, att andra åtgärder vidtagas
för att förmå manskap att utöver den första anställningstidens utgång
kvarstanna i tjänst till denna ålder av 35 levnadsår, därest det ej har utsikt
att vinna befordran till underofficer. Dessa åtgärder böra gå ut på att Inleda
manskapet en någorlunda tryggad framtid efter avgången ur tjänst.

Som lämpliga åtgärder har föreslagits utdelande av gratifikation med tillräckligt
belopp vid avgången ur tjänst, tillerkännande av rätt till pension eller
civilanställning vid tjänstetidens utgång.

För att utsikten till gratifikation vid avgången ur tjänsten vid 35 års ålder
skulle kunna verka nog lockande att förmå en person att tjäna staten i ungefär
femton år efter antagandet och till en levnadsålder, då svårighet att lära sig ett

nytt yrke alltid förefinnes, måste denna gratifikation vara så stor, att den är tillräcklig
antingen som grundplåt för börjande av ett yrke eller för inköp av
en livränta. För att uppfylla någon av dessa fordringar torde det belopp, till
vilket en dylik gratifikation bör uppgå, ej böra understiga 2,000 kronor. Efter
a\ oss inhämtade upplysningar skulle detta belopp insatt i försäkringsbolag,
när mannen ifråga uppnår 35 år, kunna bereda honom en livränta vid fyllda
50 år av omkring 250 kronor, vilket belopp säkerligen är det minsta man
kan tänka sig som erforderligt för förstnämnda syfte. För uppnående av det
andra ifrågasatta ändamålet med gratifikationen torde detta belopp, 2,000 kr.,
likaså vara det minsta erforderliga. Ehuru det på grund av bristande statistik
och svårigheten att beräkna inverkan av avskedsgratifikationers införande för
närvarande är omöjligt angiva antalet av dem, som årligen skulle bliva bei
ättigade till sådana gratifikationer, torde dock med säkerhet kunna påstås,

att kostnaderna skulle bliva av den omfattning att redan pa grund härav och
särskilt med hänsyn till ovissheten att vinna det därmed avsedda sylle stora
betänkligheter resa sig mot anlitande av denna utväg för främjande av rekapitulation.

Att tillerkänna manskapet rätt till pension redan vid avgången, eller alltså
vid 35 levnadsår, kan dock enligt vårt förmenande ej ifrågasättas, ty den
pension, som vid så unga år skulle ifrågakomma, kan knappast bestämmas
till så stort belopp, att den skulle utöva någon kraftigare inverkan på manskapets
beslut att kvarstå i tjänst så länge som till 35 år. I det förslag till
åtgärders vidtagande för fyllande av vakanserna vid sjömanskåren, vilket framställdes
den 5 februari 1913 av chefen för underofficers- och sjömanskarerna i
Karlskrona, föreslog sålunda denne, att pension skulle tilldelas manskap efter
12 års tjänst med 100 kronor och efter 18 års tjänst med 200 kronor. I överensstämmelse
härmed skulle alltså pensioner vid 35 års ålder och då uppnådda
15 tjänsteår kunna föreslås till högst 150 kronor om året.

Även ur kostnadssynpunkt anse vi oss ej kunna förorda pensioner vid en
så tidig ålder, då de skulle komma att utgå under en lång följd av år till varje
pensionstagare och därför även med ovan beräknade relativt låga belopp,
bliva synnerligen betungande för statsverket.

I stället har ifrågasatts, att manskap, som tjänat till den högsta tillåtna
ålder eller i detta fall 35 levnadsår, skulle tillförsäkras pension att utgå vid
uppnådda 50 levnadsår, således motsvarande avsked med underhåll på expektans
för indelt manskap vid armén. För erhållande av sistnämnda förmån
erfordras dock att hava uppnått minst 20 tjänsteår. Expektansunderhållet utgår
numera med samma belopp som tilldelas dem, vilka uppnått fulla
tjänsteår, men före år 1910 utgick det med endast 2/8 av det underhåll, vilket
tillkom manskap som uppnått fulla tjänsteår.

Pension åt sådant vid 35 års ålder »förtidsavskedat» manskap vid marinen,
vilket alltså endast uppnått 15 tjänsteår, skulle därför ej gärna kunna
tänkas utgå med mer än högst 60 % av den ordinarie pension, som utgår
till vid 50 års ålder och med fulla tjänsteår avskedat manskap.

Ett förslag om dylik pension att utgå först efter uppnådd 50 års ålder,
synes oss därför medföra samma olägenheter, som förslaget om livränta vid t. ex.
50 år. Dels skulle det medföra alltför stora kostnader för staten, kostnader,
vilka ej skulle stå i rimligt förhållande till den tjänsteprestation, pensionstagaren
fullgjort, och dels måste pensionsbeloppet för den avskedade bliva
så otillfredsställande, att han för sin egen och sin familjs underhåll i hu -

Pensioner.

vudsak bleve hänvisad till den arbetsinkomst, han kunde förvärva sig. Att
vid en så pass hög levnadsålder som 35 år slå sig in på en ny levnadsbana
måste emellertid alltid erbjuda stora svårigheter. De flesta av de beställningar
i statens tjänst, vilka kunde vara lämpade för avskedat manskap
vid marinen, äro dessutom stängda för sökande med så hög levnadsålder.

anställning. Som tredJe medel för att förmå manskap stanna kvar i tjänst har framhållits
civilanställning.

Under förutsättning av en rationell lösning av civilanställningsfrågan
ansåg sig sålunda chefen för kustartilleriet, enligt uttalande i hans förut omnämnda
utlåtande, kunna förorda en lagstadgad avgång vid 35 levnadsår även
för underofficerskorpraler och för korpraler, som vunnit kompetens för befordran
till underofficierskorpral.

Frågan om civilanställning har varit föremål för flera utredningar, utan
alt något nämnvärt resultat därmed vunnits.

Beträffande armén har visserligen redan år 1874 hestämts, att manskap
vid de värvade garnisonsregementena, som tjänat väl minst 9 år borde be
redas företrädesrätt framför andra till passande beställningar inom järnvägs-,
telegraf-, fångvårds-, post- och tullstaterna samt städernas poliskårer, såvida
manskapet besutte de för befattningarnas utövande erforderliga insikter och
egenskaper, varjämte år 1881 förordnades, att till vaktmästare i Lantförsvarsdepartementet,
Arméförvaltningen och alla underlydande staber, skolor eller
inrättningar ej skulle antagas någon med mindre han fullgjort de för kompetens
till korpral eller andrakonstapelsbefattning föreskrivna villkor. För
marinens manskap har däremot någon liknande företrädesrätt icke stadgats.

Civiianstäii- Den 8 mars 1906 avgav den år 1904 tillsatta civilanställningskommittén
mituns°för- sitt betänkande, vari föreslogs, att var och en, vilken vid armén, flottan eller
slag är 1906. kustartilleriet som krigsman tjänstgjort under tid ej understigande fem år,
därav minst tre år som underbefäl, och under denna sin tjänstetid uppnått
minst 26 levnadsår, skulle åtnjuta viss företrädesrätt till civil anställning i
statens verk och inrättningar.

Denna företrädesrätt omfattade dels vissa befattningar, som skulle särskilt
förbehållas åt underbefäl, dels företräde vid antagning inom vissa verk och
rätt att efter ett års väl vitsordad tjänstgöring därstädes få tillgodoräkna sig
en tredjedel av sin militära tjänstetid, dock högst 3 år såsom tjänstetid inom
verket.

Flertalet av de civila myndigheter, vilkas yttrande inhämtades, uttalade
sig mot förslaget i dess av kommittén angivna form och framställde därvid
en del anmärkningar, såsom att ämbetsverkens funktion kunde skadas genom
företrädesrätten, att tillräckligt antal företrädesberättigade sökande icke alltid
skulle finnas att tillgå, när de behövdes, att civila komme att avhålla sig
från att taga anställning såsom extra betjänte, när de kunde befara att bliva
förbigångna vid ordinarie platsers tillsättande samt att det vore orättvist, att
inom ett verk mindre meriterade finge försteg framför mera förtjänte. Av
andra myndigheter föreslogs vidare utredning.

Den s. k. volontärkommissionen uttalade i sitt den 31 maj 1907 avgivna
utlåtande, att en granskning av yttrandena över civilanställningskommitténs
förslag gåve vid handen, att civilanslällning ej gärna kunde genomföras
i den utsträckning, kommittén föreslagit, varför kommissionen avgav ett
modifierat förslag. Underbefälets företrädesrätt föreslogs häri gälla endast
mellan lika meriterade sökande och vara obligatorisk endast vid anställning i
lantförsvarets verk och inrättningar, men villkorlig för statens andra verk,
alldenstund vederbörande verk skulle bedöma, om den sökande innehade
erforderliga insikter och egenskaper för anställning.

År 1911 tillsattes särskilda sakkunniga att biträda generalpoststyrelsen vid
utredning av frågan om anställande vid postverket av underbefäl av manskapet,
som avgått ur krigstjänsten. Det förslag, som av dessa sakkunniga avgavs,
omfattade alla volontärer, som tjänat minst fem år, alltså ej endast underbefäl.
Under sista anställningsåret skulle dessa beredas tillfälle att fullgöra
erforderlig övnings- och provtjänstgöring under förslagsvis 4 å 6 veckor, och
volontär, som blivit vid provtjänstgöring godkänd, skulle vid avskedet ur
krigstjänsten erhålla anställning som extra postiljon. De sakkunniga framhöllo
emellertid att, därest den tillämnade civilanställningen skulle kunna
erhålla någon verklig betydelse för volontärrekryteringen, måste den utsträckas
till ett flertal av statens verk och inrättningar.

De olika förslag, som avgivits till frågans lösning, hava ej föranlett
annan åtgärd, än att 1914 års senare Riksdag på Kungl. Maj:ts framställning
beviljade ett anslag av 20,000 kronor för understöd åt volontärer vid armén
under sista anställningsåret i och för prov- och övningstjänstgäring i något
statens verk. För civilanställning åt marinens manskap har däremot intet ännu
åtgjorts. Men även om samma fördelar, som beretts arméns manskap, skulle

tillförsäkras marinens, torde detta dock ej i någon avsevärd mån kunna bidraga
till rekryteringens och rekapitulationens underlättande. Ty i de flesta ämbetsverk,
i vilka anställning vore avsedd att beredas f. d. militärer, är en högsta
levnadsålder vid anställningen av 25—30 år fastställd. En lösning av civilanställningsfrågan
i någon av hittills föreslagna former kan sålunda på grund
av fordran på en så tidig ålder för anställning ej bidraga till att förmå manskap
vid marinen kvarstå i tjänst ända till 35 levnadsår.

Företrädesrätt I det betänkande, som av 1904 års sakkunniga avgavs beträffande sjöningTåsom
manskårens omorganisation, föreslogs bland annat, att marinens avskedade
daglönare vid manskap skulle tillerkännas företrädesrätt vid anställning såsom månadsJtåtioner
e^er daglönare vid flottans stationer. Detta förslag kan synas vara en form
och vara. av civilanställning, som skulle kunna bidraga till att kvarhålla marinens manskap
i tjänst så länge som är erforderligt. Månads- och daglönare kunna
nämligen antagas även vid en mera framskriden ålder.

Vi hava därför sökt utreda, huru stor möjligheten att erhålla dylik anställning
kan beräknas vara och för detta ändamål infordrat uppgifter från
flottans stationer på ungefärliga antalet platser, som kunna beräknas bliva
disponibla varje år å de olika departementen vid stationerna. Som anställning
vid fortifikationsdepartementet, vilket dels på grund av mycket växlande
behov av arbetsstyrka har huvudsakligen tillfälliga arbetare, och dels på
grund av arten utav de göromål, som tillhöra departementet, ej synes böra
tagas med i beräkningen av de möjligheter till anställning, som kunna beredas
marinens uttjänta manskap, hava vi i nedanstående tablå endast upptagit
de övriga departementen.

Av tabellen framgår att under de fem åren 1910—1914 hava antagits tillsammans
535 man eller i medeltal 107 man om året. Enligt uppgift från
Stockholms station måste antalet av de under år 1914 antagna eller 81
man betraktas som exceptionellt stort, varför medeltalet lediga platser med
säkerhet endast torde kunna sättas till 100 om året.

Detta vore alltså det antal daglönareplatser, vilka årligen skulle kunna
erbjudas avskedat manskap vid marinen, därest företrädesrätt för detsamma
stadgades.

(il

Tabell

över antalet under åren 1910-1914 nyanställda daglönare vid flottans stationer.

Karlskrona station

Summa

Stockholms station

Summa

Slut-

summa

Departement

1910

191l|l912 1913

1914

1910

1911

1912

191311914

Ekipage ..............................

Min ....................................

Artilleri ..............................

Torped ..............................

167

133

126

231

Därav förut vid marinen am

»tällt

mai

iska

324

42 | 36

211

535

För att marinen skulle kunna draga nytta av manskapet så lång tid som
är erforderligt för tjänstens behöriga skötande, torde emellertid för denna
företrädesrätt vara nödvändigt uppställa en fordran på förhållandevis lång
tjänstgöringstid. Härigenom skulle även tillgången på platser vid daglönarestaten
kunna motsvara behovet.

Av tablån framgår emellertid, att dessa platser ej hittills synts så eftersträvansvärda
för marinens manskap, i det att av de under femårsperioden
anställda 535 daglönare endast 46 man, eller 8,6 X, förut tillhört marinen. Detta
är säkerligen beroende dels på att befordringsmöjlighet är utesluten och dels
på att löne- och arbetsvillkoren ej synas lika fördelaktiga som i en del rent
civila yrken. På vissa av departementen, såsom torped- och mindepartementen,
anställes dessutom endast verkligt yrkeskunnigt folk. Säkerligen
torde därför ej heller denna form av civilanställning, därest den infördes, få
någon större betydelse för underlättande av rekryteringen och rekapitulationen.

Då således anställning som daglönare dels på grund av fordringarna i de
flesta fall på viss yrkesutbildning och dels på grund av mindre lockande arbetsoch
avlöningsförhållanden ej kan synas vara något för marinens manskap
särskilt eftersträvansvärt, torde även fastställande av företrädesrätt till dylik
anställning efter viss tjänstetid ej kunna i någon avsevärd grad inverka på
manskapets håg att kvarstanna i tjänst efter första anställningstidens utgång.

Fastställandet av skyldighet att avgå ur tjänst vid 35 års ålder skulle alltså
enligt vår åsikt erfordra särskilda åtgärder för att förmå manskapet stanna
kvar i tjänsten till denna ålder efter första anställningstidens slut. Osäkert

är om nu berörda eller andra åtgärder skulle medföra önskat resultat, men
säkert däremot, att kostnaderna för deras genomförande skulle bliva ganska
betungande för statsverket.

[Förslag om Skyldighet att avgå vid uppnådda 50 levnadsår eller den ålder, då enligt
uppnådda 50 §ällande pensionsreglemente rätt till pension inträder, har åren 1912 och
levnadsår. 1913 föreslagits av Marinförvaltningen och chefen för Marinstaben samt flertalet
underlydande myndigheter. Dessa ansågo nämligen, att betingelserna
för full tjänstbarhet hos manskap vid marinen i regel torde kunna antagas
vara för handen intill denna ålder av 50 år, och att vid en mängd tillfällen,
då fordran på mognad i omdömet och större yrkesfärdighet gjorde sig gällande,
manskap av mera stadgad ålder vore alt föredraga framför yngre

I det nyutfärdade reglementet för kustartilleriet är även denna avgångsåldei
fastställd för manskapet, liksom den även är upptagen i 1912 års förslag
till nytt reglemente för flottan.

Förslag att underofficerare av lägsta graden vid marinen skulle vara skyldiga
att avgå vid 50 i stället för som hittills vid 55 års ålder hava upprepade
gånger avgivits, senast av 1910 års kommitté för utarbetande av förslag beträffande
det militära pensionsväsendet. Någon större olikhet i fordringarna
på tjänstduglighet i förening med fysiska egenskaper torde ej föreligga mellan
dessa underofficerare och det äldre i samma eller ungefär lika fordrande
befattningar tjänstgörande underbefälet av manskapsklass, vilket kan ifrågakomma
att kvarstå så länge som till föreslagna 50 levnadsår.

Av chefen för Vaxholms kustartilleriregemente anfördes emellertid i hans yttrande
beträffande begränsning av manskapets rätt att kvarstå i tjänst, att bestämmandet
av en så hög åldersgräns som 50 levnadsår skulle medföra i högre
grad ökade utgifter för pensionering av underofficerare än om gränsen för
manskaps kvarstannande i tjänst sattes till 35 år. Medelåldern för befordran
till undei officer skulle nämligen bliva väsentligt högre, om åldersgränsen
sattes till 50 år än om avgång ägde rum vid 35 år. Om man antoge, att
medelåldern i det första fallet skulle bliva 40 år och i det senare 35 år, skulle
medeltjänstetiden bliva 15 respektive 20 år. För att hålla underofficerskåren
fulltalig måste alltså i det förra fallet omkring nio och i det senare omkring
sju underofficerskorpraler varje år bliva befordrade till underofficerare, och
den årliga avgången av underofficerare vid uppnådd pensionsålder skulle
alltså komma att utvisa ungefär motsvarande antal.

Rekryteringen skulle liven försvåras, i motsats mot vad man vid ett föista
påseende kunde antaga. Genom kvarstannandet av en del äldre undero fficerskorpraler
skulle nämligen möjligheterna till eu förhållandevis snabb befordran
minskas. Hoppet om snabb befordran med därav följande bättre avlöning
vore emellertid det, som framför allt lockade till anställning och
rekapitulation.

Av de uppgifter, vi inhämtat över den ålder, vid vilken manskap under
åren 1905—1914 befordrats till underofficerare vid kustartilleriet, se tablån å
sid. 54, framgår emellertid, att dylik befordran under dessa år, då någon
åldersgräns över huvudtaget för rätten att kvarstå i tjänst ej funnits fastställd,
ägt rum vid en medellevnadsålder av 29,8 år. Något skäl att befara,
det fastställande av åldersgränsen till 50 levnadsår skulle förorsaka, att hefordringen
till underofficer därigenom skulle fördröjas till omkring 40 levnadsåi,
synes oss därför ej föreligga. På grund härav synes ej heller något verkligt
skäl förefinnas för påståendet, att pensionskostnaderna för undei officerarna
skulle ökas genom fastställandet av denna åldersgräns. Vad slutligen beträffar
anmärkningen, att bestämmandet av åldersgränsen för manskaps rätt att
kvarstå i tjänst till 50 år skulle försämra rekryteringen, enär en stor del
underofficerskorpraler skulle nödgas kvarstanna till hög ålder i anledning av
minskade utsikter till underofficersbefordran, synes densamma ej heller förtjäna
avseende.

Några invändningar av betydelse synas alltså ej ur tjänstesynpunkt vara
att göra mot detta förslag till skyldighet för marinens manskap att avgå ur
tjänst vid uppnådda 50 levnadsår. Fastställande av åldersgränsen för marinens
manskaps rätt att kvarstå i tjänst till 50 levnadsår medföi emellertid
med nödvändighet att sagda manskap, som då i allmänhet har tjänat staten
30 år, tillförsäkras en pension tillräcklig att betrygga dess ålderdom.

Då de av manskapet, som förvärva rätt till pension emellertid säkerligen
komma att uppgå till endast ett fåtal, torde kostnaderna för pensioneringen
ej bliva av den betydelse, att förslaget om skyldighet för marinens manskap
att avgå vid uppnådda 50 levnadsår endast på grund härav bör frånträdas.

Chefen för Vaxholms kustartilleriregemente hade, som förut omnämnts, JJs/aym
i sitt yttrande i frågan år 1912 föreslagit olika åldersgränsei för rätten att ^uer fgr olika
kvarstå i tjänst vid olika yrkesavdelningar. För underofficerskorpraler och ™d^“rs
manskap med vunnen kompetens för befordran till underofficerskorpral manskap.
skulle sålunda vid ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna ålders -

gränsen sättas till oO levnadsår och vid artilleri- och minöravdelningarna
till 35 levnedsår.

Att inföia en dylik olika avgångsålder skulle kunna motiveras av dels
den olikartade tjänstgöringen vid de två yrkesgrupperna och dels den långsamma
befordringen inom särskilt ekonomi- och hantverksavdelningarna,
där oftast befordran till underofficer sker först vid en levnadsålder av mer
än 35 åi, dels slutligen av den omständigheten, att anställning vid ekonomi-,
maskin- och hantverksavdelningarna ofta tages vid en högre ålder än vid
artilleri- och minöravdelningarna.

Genom olika avgångsålder för manskapet vid de olika yrkesavdelningarna
skulle emellertid säkerligen uppstå den olägenheten, att utsikterna till flaggunderofficersbefordran
bleve betydligt sämre vid ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna
än vid artilleri- och minöravdelningarna, enär medelåldern
vid befordran till underofficer av andra graden genom förslagets genomförande
skulle bliva högre vid de förstnämnda avdelningarna, och turen för
befordran till flaggunderofficer räknas efter tjänsteåldern såsom underofficer.
De redan förut stora svårigheterna att med gällande bestämmelser ordna
en mellan yrkesavdelningarna rättvis underofficersbefordran skulle således
komma att än ytterligare ökas.

Fastställande av olika avgångsålder för manskapet inom marinens olika
delar bör ej utan verkligt vägande skäl ifrågakomma och torde därför ej vara
behövligt, därest åldersgränsen sättes till den högre av de två för de olika
grupperna föreslagna eller 50 levnadsår.

ålgång vid övervägande återstår slutligen den av 1904 års sakkunniga föreslagna av 55

levnadsår, gångsåldern vid 55 levnadsår. Under framhållande av att för erhållande av en
fullgod bemanning för flottans fartyg det vore av största vikt, att pålitligt och
dugligt folk, fast det ej kunde vinna underofficersbefordran, kvarstannade i
tjänsten, föreslogo dessa sakkunniga, att 55 år borde fastslås såsom den gräns,
utöver vilken manskapet i allmänhet icke måtte få kvarstå i tjänst vid sjömanskåren.
För underofficerskorpral och 1. klassens sjömän skulle denna
åldersgräns under vissa villkor till och med kunna överskridas. Härigenom
skulle örlogsmannayrket åter kunna, såsom förut varit fallet, bliva en levnadsbana
även för den, som icke vunne befordran till underofficer. Detta
förslag har dock ej föranlett någon åtgärd.

Ehuru vi fullt instämma i 1904 års sakkunnigas uttalande om behovet
för marinen av äldre, beprövat manskap, hålla vi dock före, att den före -

or»

slagna avgångsålden av 55 år är allt för hög med nutidens stora fordringar
på fysisk styrka och spänstighet hos manskapet. Enligt vår uppfattning
torde såsom regel dessa egenskaper ej förefinnas i nöjaktig grad längre än
till uppnådda 50 levnadsår. Denna vår åsikt vinner även stöd i av oss förut
anförda uttalanden av marinens myndigheter.

Fordringarna på ökad krigsberedskap hos marinen har också föranlett
förslag till bestämmelser i motsatt riktning mot de av 1904 års sakkunniga
i detta avseende föreslagna, vilket framgår av vad vi å sid. 02 anfört beträffande
sänkning av pensionsåldern för underofficerare av andra graden
från 55 till 50 år.

Sakkunnigas förslag till avgångsålder.

Vid bestämmandet av en åldersgräns för manskapets vid marinen rätt
att kvarstå i tjänst böra, som i det föregående framhållits, trenne synpunkter
vara särskilt avgörande, när man tager hänsyn till tjänstens fordringar,
nämligen dels marinens behov av äldre beprövat och yrkeskunnigt manskap,
dels fordran på fullständig tjänstduglighet för de särskilda befattningarna
och dels slutligen rekryteringens underlättande.

Åldersgränsen bör därför sättas så hög, att marinen genom fastställande
av denna gräns ej förlorar beprövat, pålitligt och yrkesskickligt folk vid en tid,
då marinen har den största nyttan av detsamma. Men på samma gång
bör möjlighet beredas vederbörande befälhavare att avskeda det manskap, som
ej uppfyller fordringarna på full tjänstbarhet, oavsett den ålder, manskapet
uppnått, eller de examina, det avlagt, v

Sådana möjligheter för en befälhavare att entlediga den av manskapet,
som av olika anledningar ej på tillfredsställande sätt fullgör sin tjänst eller
som låtit komma sig till last direkt straffbara handlingar, finnas redan inrymda
i nu gällande reglementen för marinen.

Erinras må ock, hurusom dessa reglementen överlämnat åt vederbörande befälhavare
att avgöra, om manskap skall medgivas rätt till förlängd anställning
eller ej. Det synes därför endast bero på felaktig tillämpning av dessa reglementen,
om ej fullt tjänstedugligt manskap skulle komma att kvarstå i tjänst. Såväl
i flottans som i kustartilleriets reglementen § 67 respektive § 63 finnes
nämligen intagen den bestämmelsen, att manskap, som vid kassationsmönstring
på grund av sjukdom befmnes odugligt till vidare tjänst, skall avskedas.
Likaså finnes i § 168 av flottans reglemente stadgat, att, när tjänsten sådant
fordrar, den, som är anställd vid flottan genom förordnande tillsvidare eller
genom kontrakt eller förordnande på viss uppsägningstid, kan av Konungen
eller den myndighet, som utfärdat förordnandet eller kontraktet i förra fallet
entledigas och i det senare uppsägas.

Den år 1905 tillsatta kommittén för avgivande av förslag angående för -

lidspensionering av officerare och underofficerare vid marinen föreslog
sänkande av pensionsåldern för kaptener, subalternoflicerare och underofficerare
av andra graden från 55 till 50 år. Såsom skäl härtill anförde
kommittén de ökade fordringarna på krigsduglighet vid marinen samt förhållandena
inom andra mariner. Kommitterade för utredning beträffande
upprättande av reservstater vid armén och marinen instämde i detta förslag
i sitt den 3 mars 1909 avgivna betänkande. Med åberopande av dessa uttalanden
föreslog slutligen kommittén för förändrat ordnande av det militära
pensionsväsendet i sitt den 31 maj 1912 avgivna betänkande samma sänkning
av pensionsåldern för underofficerare av andra graden vid marinen.

Då fordringarna på full tjänsteduglighet i fysiskt hänseende ej kunna sättas
lägre för marinens manskap än för underofficerare, hava vi ej funnit skäl
att mot så många sammanstämmande uttalanden föreslå, det skyldighet att
avgå ur tjänst först skulle inträda för sagda manskap vid 55 års levadsålder.

Som vi förut påvisat skulle säkerligen fastställandet utav avgångsåldern till
35 år eller tidigare hava en menlig inverkan på rekryteringen och särskilt
skulle detta bliva förhållandet beträffande det från skeppsgossekåren karlskrivna
manskapet, vilket manskap är svårast att umbära, då ur dess led underofficerskåren
i huvudsak rekryteras. De ynglingar, som taga anställning
som skeppsgossar, hava nämligen med få undantag gjort detta med tanke på,
att tjänsten vid flottan skulle bliva deras tryggade levnadsbana, vare sig de
skulle bliva befordrade till underofficerare eller stanna inom manskapsgraderna.

Genom införande av skyldighet för till underofficerare ej befordrade att
avgå vid 35 års ålder eller tidigare skulle emellertid denna levnadsbana ej
längre synas så tilltalande, då det alltid skulle vara ovisst för den anställde,
huruvida han hunne bliva befordrad till underofficer, innan den för avgång
fastställda levnadsåldern nåtts. I fall detta ej lyckades, skulle han se sig kastad
ut i kampen om brödet vid en ålder, då svårighet att lära sig ett nytt
yrke alltid måste förefinnas.

Fastställande av en avgångsålder av 35 år eller tidigare skulle dessutom
omöjliggöra avsikten med bestämmelsen i marinens reglemente, att manskap
vid vissa avdelningar och under vissa villkor kan antagas intill 35 års ålder.

Enligt av oss inhämtade uppgifter, se bifogade tabell, uppgick i februari
år 1915 antalet i tjänst befintligt manskap vid marinen i åldern 30—50 år
till 444 man, därav 368 vid ilottan och 76 vid kustartilleriet. Av dessa voro
respektive 82 och 16, eller tillsammans 98 man, mellan 35—50 år. Samtliga

Tabell

över marinens den 1 februari 1915 i tjänst varande manskap indelat i åldersgrupper

och tjänstegrader.

Över 50 år gamla.

	Flottan	Kustartilleriet	Summa
U nderofficerskorpraler. Korpraler och 1. klass	................................ 12 sjömän eller kust-	3	15
artillerister ................	................................ 30	—	30
Obefordrade...................	................................ —	—	—
	48 Mellan 50 och 35 är gamla.	3	51
Underofficerskorpraler. Korpraler och klass	............................... 42 sjömän eller kust-	10	58
artillerister ................	................................ 40	—	40
Obefordrade...................	................................ —	—	—
	82 Mellan 35 och 30 år gamla.	10	98
U nderofficerskorpraler............................... 217 Korpraler och 1. klass sjömän eller kust-	56	273
, artillerister .................	............................... 00	4	73
Obefordrade....................	................................ —	—	—
U nderofficerskorpraler . Korpraler och 1. klass	280 Mellan 30 och 25 år gamla.	60	340
................................ 314 sjömän eller kust-	no	424
artillerister .................	.............................. 202	29	291
Obefordrade....................	................................ 25	4	29
	001 Under 25 år gamla.	143	744
U nderofficerskorpraler................................. 52 Korpraler och 1. klass sjömän eller kust-	27	79
artillerister ................	............................... 982	271	1,253
Obefordrade....................	................................ 1,560	720	2,280

2,594	1,018	3,612
3,611	1,240 •	4,851

dessa voro underoflicerskorpraler, korpraler eller 1. klass sjömän och kustartillerister
och sålunda såsom underbefäl eller förhandsfolk oumbärliga för
marinen. Vid eu till 35 levnadsår fastställd avgängsålder skulle dessa ej hava
funnits att tillgå för tjänsten vid marinen, vilket säkerligen varit ytterst betänkligt
ur stridsberedskapssynpunkt.

Därest däremot möjlighet stode öppen för den anställde alt kvarstå i
tjänst till 50 levnadsår, även i fall han ej lyckats vinna befordran till underofficer,
med rätt att vid denna lid erhålla eu pension, som kunde tillförsäkra
honom en från näringsbekymmer någorlunda fri ålderdom, skulle detta säkerligen
bidraga till att underlätta såväl rekryteringen som rekapitulationen.

Med stöd av uttalandena från flertalet av marinens myndigheter samt på
nyss anförda grunder hava vi funnit de starkaste skälen tala för att rätten
för marinens manskap att kvarstå i tjänst bör begränsas till 50 levnadsår,
eller till den ålder, då enligt nu gällande bestämmelser rätt till pension inträder
för sagda manskap.

Av skäl, som vi anförde emot förslaget om avgång vid uppnådda 55 levnadsår,
anse vi nämligen, att 50 år är den högsta ålder, intill vilken man
kan beräkna marinens manskap i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt
fullgöra sina tjänsteåligganden med de höga krav, som nu för tiden måste
ställas på sagda manskap. Genom eu avgängsålder av 50 år beredes även
marinen möjlighet draga full nytta av erfarenheten och kunskaperna hos sådant
äldre manskap, som vederbörande befälhavare finner det vara skäl att
behålla i tjänst.

I det uttalande till protokollet i statsrådet den 12 december 1913, som
avgavs av dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet, framhöll denne
beträffande de olika förslag till avgängsålder för marinens manskap, som avgivits
av myndigheterna inom marinen, dels att förhållandena torde ställa
sig i viss mån olika ifråga om flottan och beträffande kustartilleriet, vars
manskap i nu förevarande hänseende kunde anses mera jämförligt med arméns,
dels att även om vid flottan rätten att kvarstå i tjänst som regel skulle
begränsas till den tidigare föreslagna levnadsåldern av 35 år, det för tjänsten
otvivelaktigt skulle finnas gagneligt, om undantag härifrån kunde medgivas
för underbefäl av manskap till det antal, som prövades lämpligt i ändamål
att för vissa befattningar, i vilka sådant underbefäl kunde med fördel an -

vändas, tillgodogöra den erfarenhet och den omdömesmognad, som under
en längre tjänstetid förvärvats.

Att inom en och samma försvarsgren hava olika avgångsålder för manskap
av olika yrkesavdelningar eller grader, synes oss emellertid mindre lämpligt
och ej utan starka skäl böra förordas. Visserligen kan som stöd för bestämmande
av olika avgångsålder för olika grader anföras förhållandet inom
armén, där, såsom vi förut påvisat, obefordrade volontärer och vice korpraler
eller vicekonstaplar äro skyldiga avgå vid 28 års ålder, korpraler och
andrakonstaplar vid 30 års ålder samt distinktionskorpraler och förste konstaplar
vid 32 års ålder. Den skillnad, som sålunda förefinnes mellan de
olika fastställda avgångsåldrarna, är följaktligen så obetydlig, att man i huvudsak
kan bortse från densamma. Åtminstone synes den ej böra föranleda till
efterföljd för marinens vidkommande.

Undersöka vi närmare vilka grader innehades av det marinens manskap,
som den 1 februari 1915 kvarstod i tjänst med en levnadsålder av 35—50
år, eller 98 man, så finna vi enligt tablån sid. 68, att ingen enda man av dessa var
obefordrad, 40 man voro korpraler eller 1. klass sjömän och kustartillerister
samt återstoden 58 man underoflicerskorpraler.

Av tablån framgår vidare att ej ens i åldersgruppen 30—35 år fanns någon
obefordrad i tjänst.

Den naturliga avgången synes alltså göra bestämmandet av en särskild
avgångsålder för till underbefäl ej befordrat manskap onödig.

Likaså torde ej tillräckliga skäl finnas för att fastställa en särskild avgångsålder
vid flottan och en vid kustartilleriet. Av den nyss åberopade tablån
framgår nämligen, att i åldersgruppen 35—50 år funnos i tjänst vid
kustartilleriet 16 man samtliga underofficerskorpraler. Då befordran till underofficer
vid detta vapen således ej alltid sker före uppnådda 35 levnadsår
och efter vad man enligt uppgifter från kustartilleriet kan beräkna,
kommer att ytterligare försenas under de närmaste åren, synes ej anledning
förefmnas att fastställa skyldighet för manskap vid kustartilleriet att avgå,
innan möjlighet förelegat för detsamma att vinna befordran till underofficer.

Enligt vårt förmenande bär därför, sett ur tjänstens synpunkt, en för allt
marinens värvade manskap gemensam åldersgräns för rätten att kvarstå i
tjänst fastställas, och denna lämpligen sättas till 50 levnadsår.

Vid fastställande av den levnadsålder, vilken bör sättas såsom gräns för
manskaps vid marinen rätt att kvarstå i tjänst, bör emellertid även tagas
under övervägande de kostnader, som av det ena eller andra lörslaget till
avgångsålder kunna för statsverket uppkomma.

I det förut åberopade uttalandet till statsrådsprotokollet av den 12 december
1913 framhöll chefen för sjöförsvarsdepartementet, att med en stadgad
skyldighet till avgång vid 35 levnadsår någon rätt till pension ej gärna
kunde" ifrågasättas för det vid så tidig ålder avskedade manskapet. På
grunder, som av oss anförts, hava vi ej heller kunnat finna några vägande
skäl föreligga, för att pension vid en så tidig ålder och efter en förhållande
vis kort tjänstgöringstid skulle tilldelas manskap vid marinen. Skulle däiemot
skyldigheten att avgå ur tjänsten sättas till 50 levnadsår, som vi ur anförda
synpunkter funnit oss böra förorda, har ej av någon myndighet ifrågasatts
annat, än att pension skulle tillförsäkras det vid denna ålder avskedade
manskapet.

Även om tjänstens fordringar bäst bliva tillgodosedda genom möjlighet
att bibehålla manskap i tjänst till 50 års ålder, skulle kostnaderna för pensioneringen
av det sålunda kvarhållna och då pensionsberättigade manskapet
kunna tänkas bliva så stora, att de ej uppvägdes av de fördelar för tjänsten,
som en avgång vid 50 år skulle medföra i förhållande till dylik vid 35 års eller
ännu tidigare ålder. Någon egentlig farhåga i denna riktning torde dock ej
vara berättigad. Då det nämligen är beroende på vederbörande befälhavare,
att manskap vid marinen, som ej uppfyllt fordringarna för underofficersbefordran,
medges förnyad anställning, torde det med verkligt fog kunna antagas,
att det antal, som i manskapsgraden stannar i tjänst till så hög ålder
som 50 år, kommer att bliva obetydligt och kostnaderna för dess pensionering
alltså ej vidare betungande för statsverket.

För att bestyrka detta påstående må anföras, att, enligt de av oss infordrade
förteckningarna å pensionerat manskap vid marinen, den 24 januari 1916
ej funnos flera än 8 man, som erhållit pension på grund av uppnådd
tjänste- och levnadsålder. Alla övriga pensionstagare, utgörande 52 man,
hade erhållit pension på grund av skada i tjänsten. Även om man tagel
hänsyn till att för närvarande ett 50-tal man tillåtits kvarstå i tjänst, oaktat
de uppnått fastställd pensionsålder, i stället för att de bort pensioneias, torde
dock det årliga antalet manskap, som kommer att erhålla pension efter att
hava kvarstått i tjänst till 50 levnadsår, ej bliva vidare stort.

Som förut framhållits, skulle däremot fastställandet av avgångsskyldighet
vid 35 års ålder eller tidigare, även om den ej föranledde några di -

rekta utgifter i form av pensioner åt manskapet, dock förorsaka ökade kostnader
genom de åtgärder, som med all sannolikhet, enligt vad vi förut framhållit,
komma att erfordras för att uppehålla den genom en så tidig avgångsskyldighet
försvårade rekryteringen. Med utsikt för manskapet att kunna få
stanna i tjänst till 50 år och då erhålla pension, skulle dylika åtgärder däremot
med säkerhet ej vara behövliga.

Det saknas därför ej skäl för det antagandet, att kostnaden för den genom
rätten att kvarstå i tjänst till 50 levnadsår föranledda pensioneringen av
marinens manskap snarare kommer att under- än överstiga de kostnader,
som för manskapsrekryteringen skulle komma att uppstå genom fastställande
av skyldighet att avgå vid 35 års ålder eller tidigare.

Även ur kostnadssynpunkt finna vi således ej anledning frångå vår uppfattning,
att åldersgränsen för rätten att kvarstå i tjänst bör för marinens
manskap sättas till den ålder, då rätt till pension inträder, eller enligt gällande
pensioneringsbestämmelser 50 levnadsår.

Om detta vårt förslag vinner godkännande, torde ändring på grund därav
höra vidtagas i § 36 mom. 3 i reglementet för marinen del I i så måtto, att
den underofficerskorpral vid flottan ävensom I klass sjöman, som uppfyllt
fordringarna för uppflyttning till underofficerskorpral, tillförsäkrade rätt till
fortfarande anställning vid sjömanskåren begränsas till den ålder, då han
blir berättigad till pension, och att vederbörande kårchef därefter skall äga
rätt uppsäga honom med vad i § 36 mom. 1 samma reglemente för övriga
I klass sjömän är stadgat.

Någon ändring i reglementet för marinen del III torde däremot ej erfordras,
då i det den 17 dec. 1914 fastställda reglementet för kustartilleriet,
kap. 34 § 308, införts bland övergångsstadganden en liknande begränsning
av rätten att kvarstå i tjänst för kustartilleriets manskap.

FÖRSLAG TILL FÖRHÖJNING AV
PENSIONERNA FÖR MARINENS
VÄRVADE MANSKAP.

Allmän motivering.

Sedan vi, på sätt av det föregående framgår, sökt utreda frågan om bestämmande
av en åldersgräns för marinens manskaps rätt att kvarstå i tjänst,
är nu vår uppgift att söka utreda, huruvida och i så fall i vad mån en förhöjning
av de till marinens värvade manskap genom flottans pensionskassa utgående
pensionerna hör äga rum.

Som förut visats utgingo pensionerna enligt 1879 års reglemente från
nämnda kassa i fyra klasser med från den första till den fjärde fallande belopp
och så väl på grund av skada åsamkad under tjänstgöring som på
grund av tjänsteålder. Sedan enligt 1909 års Kungl. förordning angående
ersättning för skada ådragen under militärtjänstgöring från och med 1910 års
ingång kostnaden för pensioneringen av därefter i tjänsten skadat manskap över*
flyttats till beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, återstå i tillämpningen
av reglementets ursprungliga föreskrifter endast bestämmelserna angående
pension på grund av uppnådd tjänste- och levnadsålder eller pensionsklasserna
2—4. Enligt dessa bestämmelser fordras för erhållande av
pension en levnadsålder av minst 50 år. Tjänsteåldern vid avgången, räknat
från 20 års ålder, blir bestämmande för, i vilken klass pension skall åtnjutas.
Efter 40 tjänsteår är sålunda manskap vid marinen berättigat till
pension i andra klassen, efter 30 i tredje och efter 20 i fjärde klassen.

Av den redogörelse vi förut å sid. 29—31 lämnat över de bestämmelser,
som för närvarande gälla beträffande marinens manskaps pensionering, framgår,
att dessa bestämmelser i fråga om pensionsbeloppen i huvudsak varit oförändrade,
sedan 1879 års pensionsreglemente fastställdes. Den enda förhöjning
i pensionsbeloppen, som på dessa 37 år vidtagits, är det tillägg av 25 kronor,
som från och med år 1910 tillerkändes manskap, vars pension ej uppgick
till högre belopp än 180 kronor, dock endast under villkor att pensionen
och tillägget tillsammans ej finge uppgå till mer än 200 kronor.

De pensionsbelopp, som vid femtio års ålder och efter respektive 20 och
30 års tjänst tillkomma manskap vid sjömanskåren eller kustartilleriet, utgöra

för närvarande tillsammans med ovannämnda tillägg, för underofficerskorpral
145 respektive 200 kronor, för korpral, 1. klassens sjöman eller kustartillerist
105 respektive 145 kronor och för manskap av lägre tjänstegrad
75 respektive 100 kronor.

Att dessa pensionsbelopp äro alltför små att bereda ens ett nödtorftigt
livsuppehälle synes uppenbart. Följden härav bar också blivit den, att stationsmyndigheterna,
för att ej utsätta personer, som ägnat större delen av sitt liv
åt kronans tjänst, för verklig nöd, av ren barmhärtighet låtit dem kvarstanna
i tjänst, även sedan de ej längre varit tjänstedugliga. Detta framgår med
största tydlighet utav de uppgifter, vi inhämtat över det i tjänst varande manskapet
vid marinen, (se tabellen A jämförd med tabell E). Av dessa tabeller
synes nämligen, att vid marinen kvarstodo, ehuru pensionsberättigade, den 1
februari 1915 i tjänst 51 man. Av dessa voro ej mindre än 38 man, 7 underofficerskorpraler
och 31 korpraler och första klass sjömän eller kustartillerister,
otjänstbara eller ej fullt användbara till tjänst.

Att ett sådant förfaringssätt ej kan vara förenligt med statens intresse är
tydligt. De kostnader, vilka dessa kvarståendes avlöning betingar, motsvaras
nämligen endast i ringa mån av det arbete, de kunna åt staten utföra, då
som av ovan berörda tabell E synes, över 75 % av dem ej äro fullt tjänstdugliga.
Genom att de sålunda tillåtits kvarstanna i tjänst och upptaga löner
i de högsta lönegraderna, hava även befordringsutsikterna försämrats för yngre*
manskap, och såsom följd härav, rekryteringen försvårats. Denna billighetshänsyn
innefattar emellertid även en betänklig orättvisa mot marinens pensionerade
underofficerare, vilka varit och äro skyldiga avgå ur tjänst vid 55
års ålder. Dessa komma nämligen härigenom i en sämre ekonomisk ställning
än de av deras f. d. kamrater, som varit odugliga till vidare befordran, men
fått kvarstå i tjänst. Pensionerna till underofficerare utgå nämligen för flaggunderofficerare
och underofficerare av andra graden med respektive 1,094:44
och 1,000 kronor, medan sammanlagda avlöningsförmåner i kontant och natura
för eu underofficerskorpral, som åtnjuter högsta ålderstillägg och är i
högsta uppmuntringsklass i det närmaste uppgår till 1,600 kronor och för 1.
klassens sjöman till 1,200 kronor.

Förut avgivna förslag till förhöjning av pensionerna
för marinens värvade manskap.

Förslag att förbättra pensioneringen av marinens värvade manskap och sålunda
undanröja nu antydda olägenheter hava också tid efter annan avgivits.

1904 års sakkunniga för utredning beträffande sjömanskårens omorga- J^n^as
nisation framhöllo i sitt betänkande den stora betydelse för möjligheten att förslag.

hålla stamstyrkan fulltalig, som en förbättrad pensionering skulle medföra.

De anföra i huvudsak följande.

Då ett tillfredsställande ordnande av pensioneringen utav sjömanskårens
manskap vore ett av villkoren för genomförandet av de utav de sakkunniga
föreslagna förbättringarna i sjömanskårens organisation, hade dessa kommit
till den åsikten, att det i Kungl. proposition till 1904 års Riksdag avgivna
förslaget till förändrade grunder för pensionering av de vid flottans militärdepoter
och varvsstater anställda förmän bland daglönare, sjlikvaktare och
övriga daglönare även borde läggas till grund för pensioneringen av manskapet
vid flottans sjömanskår. Då emellertid Riksdagen ej oförändrat bifallit
den nådiga propositionen, ansågo de sakkunniga ej lämpligt att framlägga
ett på sagda proposition grundat förslag, utan föreslogo, att till grund
för pensioneringen av manskap vid sjömanskåren borde läggas de för pensioneringen
av vid flottans militärdepoter och varvsstater anställda förmän
bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare gällande bestämmelser,
som jämlikt Riksdagens beslut tillämpades från och med år 1905. Enligt
dessa bestämmelser fördelades denna personal med avseende pa åtnjutande
av pension i tre klasser:

1. klassen, till vilken hörde den, som tjänat i fyrtio år;

2. klassen, till vilken hörde den, som tjänat i trettio år och därjämte
antingen uppnått sextio års ålder eller också efter uppnådda femtiofem levnadsår
befunnes av behörigen styrkt sjuklighet vara för framtiden oförmögen
till utförande av arbete vid flottans depoter eller varv;

3. klassen, till vilken hörde den, som efter tjugufem års tjänst antingen

uppnått sextio års ålder eller också efter uppnådda femliofem levnadsår,
befunnes av behörigen styrkt sjuklighet vara för framtiden oförmögen till
utförande av arbete vid flottans depåer eller varv.

1 ensionerna bestämdes för understödstagare i en var av ovannämnda
tre klasser sålunda:

1. klass 2. klass 3. klass

Förman och sjukvaktare ................................................... 500 4(X) 300

Annan daglönare................................................................. 300 250 200

Då fordringarna på tjänstbarhet hos manskap vid sjömanskåren fortfarande
liksom vid fastställandet av 1879 års pensionshestämmelser måste
ställas väsentligt högre än hos daglönare vid flottans depoter och varv,
föreslogo de sakkunniga därför 55 år som den högsta gräns, intill vilken
manskap skulle medgivas rätt att kvarstå vid sjömanskåren.

Manskap inträdde i allmänhet i tjänst vid sjömanskåren före 20 års ålder, men
enligt för pensioneringen gällande grunder började tjänstårsberäkning för den,
som antagits i tjänst vid tidigare ålder än tjugu år, såsom om antagningen ägt rum
först vid sagda ålder. Under sådana förhållanden ansågo de sakkunniga, att manskap
vid sjömanskåren, som tjänstgjort 35 år och uppnått 55 levnadsår, horde
vara beiättigat till pension i högsta klassen. Om nämligen för sjömanskårens
manskap liksom för förmän och daglönare tjänstetiden för erhållande av
pension i 1. klassen bestämdes till 40 år, skulle med av de sakkunniga föreslagen
levnadsålder av 55 år för obligatoriskt avskedstagande sjömanskårens manskap
vara skyldigt avgå, innan det kunnat förvärva den tjänstetid, som erfordiades
för erhållande av pension i 1. klassen. Den, som avginge efter
att hava tjänat i 30 år, borde vid uppnådda 55 levnadsår vara berättigad till
pension i 2. klassen. I likhet med vad i 1879 års reglemente vore stadgat,
borde den, som tjänat i 20 år och uppnått 50 levnadsår, vara berättigad till
pension i lägsta klassen.

I fråga om pensionsbeloppen ansågo de sakkunniga, att örlogskorpral
(underofficerskorpral) och 1. klassens sjöman borde vara likställda med förman
och annan medlem av sjömanskåren med övriga daglönare.

Med hänsyn såväl till gällande bestämmelser för pensionering av sjömanskårens
manskap som till de av 1904 års Riksdag antagna förändrade
ovan anförda grunder för pensionering av daglönare vid flottan föreslogo de
sakkunniga beträffande pensioneringen av sjömanskårens manskap, att pensionsberättigat
manskap skulle delas i tre klasser, sålunda:

första klassen:

a\ den som av erhållen blessyr i krig mot rikets fiende, annan kroppsskada,
uppkommen i följd av olyckshändelse under utövning av kronans
tjänst, eller obotlig genom tjänstgöringen ådragen sjukdom eller annan åkomma

blivit oförmögen till vidare verksamhet;

b) den, som tjänat i trettiofem år och uppnått 55 års ålder;

andra klassen:

«) den, vars verksamhetsförmåga väl icke alldeles, men dock i betydlig
män gått förlorad av sådan händelse, som här ovan avses;

b) den, som tjänat i tjugu år och tillika tjänstgjort i krig mot rikets fiende

med vitsord att hava sig utmärkt väl skickat, ° ^

c) den, som tjänat i trettio år och uppnått femtiofem års ålder;

tredje klassen:

a) den vars verksamhetsförmåga av blessyr, annan kroppsskada, obotlig
sjukdom eller annan åkomma, erhållen eller ådragen såsom här ovan såges,
blivit inskränkt; dock icke så, att han bör till andra klassen hänföras,

b) den, som tjänat i tjugu år och tillika tjänstgjort i krig mot rikets fiende

med vitsord att hava sig väl skickat,

c) den, som tjänat i tjugu år och uppnått femtio års ålder.

Pensionen skulle utgå för olika medlemmar i vardera av de tre klasserna

med följande belopp: t klass 2 klass 3 klass

Örlogskorpraler och 1. klassens sjömän (korpraler)...... 500 400 300

Annan medlem av sjömanskåren .................................... 300 2o0 M

Detta förslag till förändrade pensionsbestämmelser och förbättrad pensionering
berördes emellertid icke i de yttranden, som av Kungl. Mannforvaltningen
och chefen för flottans stab på remiss avgåvos över betänkandet, och
föranledde ej heller i övrigt någon åtgärd.

På grund av en i Riksdagen väckt motion uppdrog emellertid Kungl.
Maj-t år 1907 åt särskilt tillkallade sakkunniga att inom lånt- och sjoforsvarsdepartementen
biträda med utredning och uppgörande av förslag till
förbättrad pensionering av allt hären och flottan da och förut tillhoi ande
manskap, och avgåvo dessa sakkunniga den 12 juni 1908 sitt betänkande
vari föreslogs beträffande flottan, att varje pension som ej överstege 180
kronor, skulle höjas med 25 kronor årligen, dock så att pensionen jämte

190S ärs
sakkunnigas
förslag.

tillägget ej i något fall Unge överskrida 200 kronor. Detta förslag blev av
Kungl. Maj:t och Riksdagen antaget och förhöjningen i pensionerna inträdde
enligt Kungl. kungörelsen den 13 augusti 1909 från och med 1910 års ingång

Fls°ionskaJseas'' 1 det underdåniga yttrande, som av direktionen över flottans pensions försiay

till kassa avgavs över sistnämnda förslag, uttalade direktionen emellertid sitt

manskap! tvivel oni’ atf den föreslagna förbättringen skulle medföra avsedd verkan och
pensionering anförde därvid bland annat:

»I fråga om pensioneringen av det manskap vid marinen, som framdeles
avskedas, finner direktionen den föreslagna förbättringen i hög grad otillfredsställande
och att därför ifrågavarande understödsbelopp bör för nämnda
manskap beräknas blott intill här nedan föreslagna ändring i nådiga reglementet
för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap av den 31
oktober 1879 kan hava vunnit nådig fastställelse. De pensionsbelopp, som
genom nyssnämnda nådiga reglemente utgå, äro ytterst otillräckliga och föga
i proportion till dels de avlöningsförmåner, som numera till detta manskap
vid kvarstående i tjänst utgå, dels de pensionsbelopp, som genom nådiga
kungörelsen angående förbättrad pensionering av personalen vid lotsstyrelsen
och lotsverket av den 21 september 1888 blivit tillerkända gemenskapen vid
lotsverket samt genom nådiga kungörelsen den 2 december 1904 blivit tillerkända
de vid flottans militärdepoter och varvsstater anställda förmän bland
daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare.

Otillräckligheten av de för manskapet vid sjömanskåren för närvarande
bestämda pensionsförmånerna verkar därhän, att vederbörande myndighet i
det längsta måste låta manskapet kvarstå i tjänsten, även sedan deras tjänstbarhet
i hög grad förminskats, vilket blir till skada för tjänsten. Detta skäl
liksom även hänsyn till de pensionsförmåner, vilka, såsom ovan framhållits,
tillerkänts deras vederlikar vid lotsverket och bland flottans daglönare nödvändiggör
en motsvarande väsentlig förbättring av pensionsförmånerna för
marinens manskap. Storleken av dessa pensionsförmåner synes lämpligen
med hänsyn till vad som gäller för daglönare vid flottan böra bestämmas^så,
att underofflcerskorpral erhåller i pension 100 kronor mera än förman
bland daglönare med motsvarande tjänstetid,

att 1. klass sjöman (korpral) och 1. klass kustartillerist (korpral) jämställas
med förman, och

att övrig sjöman vid flottan och övrig kustartillerist jämställas med annan
daglönare.

I enlighet härmed får direktionen i underdånighet föreslå följande ändring
av de uti nådiga reglementet för pensionering av flottans gemenskap stadgade
grunder för pensioneringen.

§ 3.

Pensionen bestämmes för olika understödstagare nämnda fyra klasser sålunda:	i värdera av	ovan-
i	. klass 2.	klass	3. klass	4. klass
Underofficerskorpral vid marinen ..................... 1. klass sjöman (korpral) och 1. klass kust-	720	600	500	400
artillerist (korpral)............................................. Annan sjöman vid flottan och annan kustartille-rist ävensom skeppsgosse, då denne blivit	580	500	400	300
skadad i tjänsten................................................	350	300	250	200

Motsvarighet till 1. klass saknas vad beträffar daglönare, vilka icke genom
flottans pensionskassa pensioneras för skada eller sjukdom, men har i denna
klass föreslagits samma belopp, som med inberäkning av lotsverkets bidrag
enligt nådiga kungörelsen den 21 september 1888 gälla för sjömanskårens
vederlikar av lotsverkets personal.» I

I sin berättelse för år 1910 över underlydande personals tjänstbarhet på- Chffea* f°r

^ x underofficers ~

pekade chefen för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona behovet ocji sjömansav
förbättrad pensionering av manskapet och uttalade därvid: Karlskrona

»Enligt nu gällande, den 31 oktober 1879 utfärdade, reglemente för pen- årsberättelse
sionering av flottans manskap äro pensionerna så låga, att de under intet 19i0-förhållande kunna räcka till för den pensionerades nödtorftiga bärgning.

Sålunda erhåller avskedad, som ej tjänstgjort eller erhållit blessyr i krig mot
rikets fiender eller under utövning av kronans tjänst ådragit sig kroppsskada
eller sjukdom, vid femtio års ålder efter respektive 20 och 30 års tjänst, om
han varit underofficerskorpral 120 å 180 kronor, om han varit korpral 80
å 120 kronor och övrig medlem av sjömanskåren 50 å 75 kronor i årlig
pension. Då det icke kan vara staten värdigt, att den, som efter långvarig
och trogen tjänst bliver otjänstbar, på gamla dagar skall utsättas för nöd och
brist, bör i sammanhang med införandet av den föreslagna begränsningen av
manskapets rätt att kvarstå i tjänst frågan om förbättrad pensionering av
sjömanskårens manskap göras till föremål för utredning.

I detta sammanhang må framhållas, att daglönare vid flottan, vilka icke
lära kunna anses vara mera förtjänta av pension än sjömanskårens manskap,
och som jämlikt ovannämnda pensionsreglemente voro berättigade till samma
pension som manskapet, ehuru pensionsrätten inträdde först vid 5 års högre
levnadsålder, redan tvenne gånger och senast genom innevarande års riksdags
beslut erhållit väsentligt förhöjda pensioner, under det att intet åtgjorts
för beredande av förbättrade pensioner åt flottans manskap.»

/•oj-s/ag dr Cheferna för marinstaben och för underofficers- och sjömanskårerna i

1912 av olika T7 , . J

myndigheter Karlskrona loreslogo i sina ar 1912 avgivna yttranden angående begränsning

Vidsamblannd av mans^aPs ratt alt kvarstå i tjänst, att som lämplig grund för bestämmande
med frågan av storleken utav förbättrade pensioner för marinens manskap skulle anom
fast- vändas de pensionsföreskrifter, som gälla för de vid marinen anställda förmän
avgångsålder. bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare. Underofficerskorpral
borde härvid likställas med förman och övrigt manskap med daglönare.

Chefen för kustartilleriet framhöll, att, därest en avgångsålder av 50 levnadsår
fastslogs med rätt till pension, denna senare måste sättas till avsevärt
högre belopp än såväl nuvarande manskapspensioner som till daglönare
utgående pensioner. Som grund för pensionbeloppens fastställande föreslog
chefen för kustartilleriet den av manskapet innehavda fasta lönen. Samma
pensionsgrund förordades även av chefen för Vaxholms kustartilleriregemente.

Chefen för Karlskrona kustartilleriregemente föreslog efter jämförelse med
förhållandet inom civila yrken, att pensionsbeloppet för underofficerskorpral
ej borde sättas lägre än till 720 kronor.

Som av samtliga berörda förslag till förbättrade pensioner framgår, måste
de för närvarande enligt 1879 års reglemente utgående pensionsbeloppen
anses vara för låga. De stå ej heller i skälig proportion till numera gällande
avlöningsförmåner för marinens manskap, vilka förmåner sedan år 1879
upprepade gånger blivit förbättrade.

Förhöjning i pensionerna införd för övriga grupper av
marinens gemenskap med vederlikar.

1879 års pensionsreglemente gällde ursprungligen för såväl flottans indelta
och värvade manskap som för daglönarna vid flottans slationei och
varv samt för all lotsverkets gemenskap. Sedan kustartilleriet tillkommit åi
1901 hava reglementets bestämmelser förklarats skola gälla även dettas manskap.

För lotsverkets gemenskap genomfördes år 1888 en förbättring i pensionerna,
vilka genom bidrag från lotsverkets medel höjdes till följande belopp:

för mästerlots ävensom uppsyningsman vid livräddningsanstalterna, vilken
kommit till skada i tjänsten, i första klassen tillsammans 720 kronor, i
andra klassen tillsammans 600 kronor, i tredje klassen tillsammans 4o0 kronor
och i fjärde klassen tillsammans 350 kronor;

för lots och fyrvaktare ävensom båtstyrare vid livräddningsanstalterna, vilken
blivit skadad i tjänsten, i första klassen tillsammans 580 kronor, i andia
klassen tillsammans 500 kronor, i tredje klassen tillsammans 350 kronor och

i fjärde klassen tillsammans 300 kronor;

för lotslärling och fyrbiträde ävensom roddare vid livräddningsanstalterna,
vilken blivit skadad i tjänsten, i första klassen tillsammans 350 kronor, i
andra klassen tillsammans 300 kronor, i tredje klassen tillsammans 200 kionor
och i fjärde klassen tillsammans 150 kronor.

Även för de vid marinen anställda daglönarna hava förbättringar av pensionerna
beviljats åren 1904 och 1910.

För närvarande gälla sålunda för dessa följande pensionsbestämmelser:

»För rätt att komma i åtnjutande av pension erfordras ej mindre att hava
tjänat staten under minst 25 år än även att antingen hava uppnått 65 levnadsår
eller efter uppnådda 60 levnadsår befinnas vara på grund av försvagat
hälsotillstånd eller nedsatta krafter mindre tjänlig till arbete vid marinen
eller ock efter uppnådd levnadsålder av 55 år befinnas av behörigen
styrkt sjuklighet vara för framtiden oförmögen till utförande av arbete därstädes.

Lotsverkets

personal.

Daglönare staten -

Båtsmännen.

Pensionsbeloppet bestämmes efter tjänstetidens längd och utgör vid en
tjänstetid av 25 år för förman och sjukvaktare 400 kronor samt för annan
daglönare 300 kronor; för varje fullt tjänsteår därutöfver höjes pensionsbeloppet
med 15 kronor för förman och sjukvaktare samt med 10 kronor för
annan daglönare; dock skall högsta pensionsbeloppet utgöra för förman och
sjukvaktare 625 kronor samt för annan daglönare 450 kronor.

För erhållande av pension såsom förman erfordras att hava innehaft befattning
såsom förman i minst 2 år.»

Slutligen hava från och med 1915 års ingång de till flottans indelta manskap,
båtsmännen, utgående pensionerna förbättrats enligt Kungl. kungörelsen
den 30 oktober 1914, i vilken stadgas

att pensionen för avskedad båtsman eller marinsoldat, vilken uppnått en
ålder av 60 år, skall utgå med 100 kronor;

att pensionen för avskedad båtsman eller marinsoldat, som är född tidigare
än den 1 januari 1847, skall utgå med 200 kronor;

att pensionen för avskedad båtsman eller marinsoldat, som är född 1847,
skall utgå med 125 kronor;

att pensionen för avskedad båtsman eller marinsoldat, som är född 1848,
skall utgå med 110 kronor;

dock att pensionstagare, som redan enligt gällande bestämmelser äger åtnjuta
pension till högre belopp än det, som enligt ovanstående skulle tillkomma
honom, skall äga tillgodonjuta det högre beloppet.

Genom lag den 8 juni 1915 angående övergångsbestämmelser i anledning
av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring stadgas tillika, att
vid bestämmande av årsinkomst enligt § 7 i lagen om allmän pensionsförsäkring
hänsyn ej skall tagas till genom flottans pensionskassa utgående pension
till avskedade båtsmän och marinsoldater eller till dessa tilldelade gratifikationer
från Invalidhusfonden.

Sakkunningas förslag till förhöjning av pensionerna för
marinens värvade manskap.

Förbättring i pensionerna har således medgivits samtliga de grupper av
marinens och lotsverkets gemenskap, för vilka 1879 års pensionsreglemente
från början utfärdades, med undantag av sjömanskårens och kustartilleriets
manskap.

Anledningen till att dessa två kategorier ännu ej fått någon förhöjning i
deras av alla myndigheter konstaterade, allt för låga pensioner har närmast
varit den, att någon skyldighet att avgå ur tjänst vid viss ålder ej funnits för
dem stadgad. I sammanhang med avgivande av förslag till dylik avgångsålder
hava emellertid, som vi förut påvisat, marinens myndigheter samfält
framhållit statens skyldighet att, därest viss avgångsålder bestämdes, bereda
detta manskap, som tjänat kronan under bästa delen av sitt liv, en pension tillräcklig
för att skydda det från att lida nöd efter avgången ur tjänst. Olika
meningar torde säkerligen ej heller kunna råda därom, att, om det erforderliga
manskapet skulle kunna kvarhållas i tjänst så länge som till uppnådd
pensionsålder, pensionens belopp måste sättas så högt, att dess förvärvande
innefattar en verkligt eftersträvansvärd förmån.

Som lämpliga beräkningsgrunder vid fastställandet av pensionernas belopp
hava föreslagits dels de pensioner, som numera utgå till daglönarestaten
vid marinen, dels de till manskapet utgående fasta avlöningsförmånerna.

Att pensioneringsbestämmelserna för daglönarestaten ansetts böra tjäna som
förebild härutinnan, torde, förutom av den omständigheten, att för dessa två
kategorier av flottans gemenskap förut varit gällande liknande pensionsvillkor,
säkerligen hava föranletts därav, att man funnit de pensionsbelopp, som numera
tillkomma avskedade daglönare, vara av lämplig storlek.

Tjänstgöringens art och de krav densamma ställer på vederbörande, äro
emellertid ej jämförbara för de två kategorierna, daglönare och marinens
manskap. När härtill kommer, att den levnadsålder, vid vilken rätt till pension
inträder, är väsentligen olika, synes oss ingen reel grund förefinnas att
numera likställa dem i pensionshänseende.

Pensions underlag.

Därest skyldighet att avgå ur tjänst vid uppnådda 50 levnadsår skulle
fastställas för marinens manskap eller således vid den levnadsålder, då sagda
manskap blir berättigat till pension, torde befogade anspråk kunna ställas på,
att dessa pensioner komma att utgå med skäliga belopp.

Har nämligen staten dragit nytta av en man under hela den tid, han varit i sin
fulla arbetskraft, då synes också rättvisan kräva, att denna statstjänare vid avskedet
tillförsäkras en pension, tillräcklig att bereda honom en från näringsbekymmer
någorlunda fri ålderdom.

I underdånigt yttrande den 4 mars 1913 beträffande frågan, om och i vad
mån manskaps vid marinen rätt att kvarstå i tjänst lämpligen borde begränsas,
framhöll Ivungl. Marinförvaltningen, att gränsen borde sättas till 50 levnadsår
eller den ålder, då manskapet vore berättigat till pension, men »under
förutsättning att pensioner stadgas till sådana belopp, att den pensionerade
beredes åtminstone nödtorftig bärgning under sin återstående livstid.»

Direktionen över flottans pensionskassa framhöll också i sitt yttrande
över 1908 års sakkunnigas förslag till pensionsförbättring för arméns och
flottans manskap nödvändigheten av en »väsentlig förbättring av marinens
manskaps pensioner».

Såsom en allmän grundsats i såväl militära som civila pensionslagar gäller,
att pensionens belopp anpassas efter de avlöningsförmåner, som åtföljt
den tjänst, från vilken den pensionsberättigade avgår.

Beträffande åter frågan, till vilka avlöningsförmåner och till huru stor del
av dessa hänsyn skall tagas vid pensionsbeloppets bestämmande, eller med
andra ord, vilken del av avlöningsförmånerna, som skall läggas till grund
eller underlag för beräkningen av pensionens belopp, råder olikheter mellan
pensionslagarna.

Enligt den civila pensionslagen av den 11 oktober 1907 skall pensionsunderlaget
utgöra »för tjänst, med vilken jämte lön tjänstgöringspenningar
eller ortstillägg äro förenade, hela lönen» och »för annan tjänst två tredjedelar
av lönen». »Vid beräkning av pensionsunderlag för tjänst, med vilken
förmån av boställe, prebende, donation eller annan dylik förmån är förenad,
skall lönen, därest den av sådan anledning minskats med ett belopp, som
finnes i lönestaten angivet eller med ledning därav kan bestämmas, ökas
med detta belopp.»

Enligt lag av den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar bestämmes pensionen i visst förhållande till hela det

ordinarie arvodet (lönen och tjänstgöringspenningarna), ökat med tjugu procent,
som ansetts motsvara inkvarteringsförmånen.

Oaktat inom armén och marinen avlöningen för officerare och underofficerare
med vederlikar utgår under liera olika titlar, såsom lön eller arvode,
tjänstgöringspenningar, dagavlöning, inkvarterings- och servisbidrag, lönetilllägg
för tjänstehästar, furageersättning, beklädnadsersättning, ersättning för
ved och ljus, portionsersättning och i vissa fall bostadsförmån in natura,
tager man vid bestämmandet av den vederbörande tjänsteinneinnehavaren
tillkommande pension endast hänsyn till lönen eventuellt arvodet, dock
med det undantag, att för de till beklädnad eller ersättning därför berättigade
underofficerarna värdet av sådan förmån vid bestämmandet av deras
pension beräknas till vissa procent av den fasta lönen.

Marinens manskaps avlöningsförmåner utgå såsom vi förut å sid. 25 visat,
dels in natura såsom beklädnad, portion, inkvartering och sjukvård och dels
i kontant under namn av lön, lönetillägg, dagavlöning och uppmuntringspenningar,
samt eventuellt inkvarteringsersättning för dem, som äro berättigade
att bo utom kasern, och korpralstillägg för 137 kompanikorpraler. Härjämte
utgår s. k. sjöavlöning under vissa betingelser. Av dessa löneförmåner
äro uppmuntringspeningarna ett tillägg till dagavlöningen och utgå enligt
samma bestämmelser som denna.

I överensstämmelse med vad som gäller beträffande dagavlöning till officerare
och underofficerare vid marinen torde få anses, att av de kontanta
avlöningsförmånerna dagavlöningen och uppmuntringspenningarna ej kunna
komma i beräkning vid bestämmande av pensionsunderlag lika litet som
värdet av portion och rätten till fri sjukvård. Alla dessa förmåner äro nämligen
ej konstanta utan indragas under vissa förhållanden såsom under längre
tjänstledighet. Sjöavlöningen, såsom utgörande ett slags dagtraktamente, kan
naturligen ej heller komma i betraktande vid beräkning av pensionsunderlag.

Tveksammare kan man däremot ställa sig till frågan huruvida fri beklädnad
och fri inkvartering eller för dessa utgående ersättning bör tagas i
betraktande vid fastställande av pension. Yad beklädnaden beträffar, så äga
underofficerarna vid marinen rätt till att inberäkna ersättning för denna i pensionsunderlaget.
Det skulle därför kunna synas rättvist att dylik rätt även
medgives manskapet vid marinen. Denna marinens underofficerare tillkommande
rätt är emellertid beroende på, att deras löner hittills varit så låga i
förhållande till arméns underofficerare, att det för beredande åt de förra
av en pension, som någorlunda överensstämde till sitt belopp med den till
arméns underofficerare utgående, varit nödvändigt tillsvidare i avvaktan på en

Pensions belopp.

lönereglering bibehålla densamma. Efter en sådan lönereglering, vartill förslag
är under utarbetande, torde emellertid bestämmelsen om rätt till beklädnadsersättning
bortfalla beträffande marinens underofficerare, och därmed även
rätten försvinna att inberäkna denna ersättning i de avlöningsförmåner,
som grunda pension. När härtill kommer, att ej inom något civilt ämbetsverk,
där beklädnadsersättning eller beklädnad in natura utgår till där anställd
personal, rätt att beräkna denna förmån är medgiven, hava vi icke funnit
skäl föreslå, att en dylik rätt skulle beviljas marinens manskap.

Inkvarteringsersättningen däremot är en konstant löneförmån av ungefär
samma natur som den egentliga lönen. Att inkvarteringsersättningen får inberäknas
vid fastställandet av pensionsunderlag för marinens manskap, synes
oss därför fullt berättigat.

Ett stöd för denna vår uppfattning hava vi funnit i den förut omnämnda
1910 års pensionslag för tjänstemän vid statens järnvägar, i vilken för dessa
tjänstemän stadgats en sådan rätt. 1910 års kommitté för det militära pensionsväsendets
ordnande föreslog även införandet av en dylik bestämmelse
beträffande officerares och underofficerares pensionering.

Inkvarteringsersättningen till marinens manskap utgår emellertid med två
olika belopp för samma tjänstegrad, nämligen med ett högre belopp i Stockholm
och Göteborg och ett lägre vid Kailskrona station och andra kustpositioner.
Då skillnaden mellan det högre och det lägre beloppet emellertid
måste anses som ett slags dyrortstillägg, synes oss vid bestämmandet av pension
hänsyn endast böra tagas till det lägre beloppet, oavsett var vederbörande
pensionstagare har sin tjänstgöringsstation.

Sedan vi sålunda sökt utreda, vilka avlöningsförmåner böra tagas i betraktande
vid beräknandet av pensioner för marinens manskap och funnit
att, utom lön och lönetillägg, i fast lön därvid skäligen bör inräknas även
inkvarteringsersättning eller värdet av inkvartering in natura, återstår att avgöra,
huru stor del av dessa förmåner som böra utgöra pensionens belopp.

För officerare och underofficerare vid såväl marinen som armén utgå
pensionerna för närvarande efter följande beräkningsgrunder. Fast lön, som
icke överstiger 1,000 kronor, berättigar till en sammanlagd pension av hela
lönen, fast lön till belopp mellan 1,000 och 1,250 kronor till 1,000 kronor,
fast lön mellan 1,250 och 6,000 kronor till 80 % och fast lön över 6,000
kronor till 75 % av sagda lön.

När man betänker, huru relativt liten del av manskapets avlöningsförmåner
utgår i form av fast lön eller därmed likställda förmåner, och

alltså enligt vår mening hör vara grundläggande för beräkningen av pensionsbeloppen,
måste det synas skäligt, att hela den fasta lönen utgår
som pension för marinens manskap. Detta bleve nämligen i överensstämmelse
med de för närvarande för underofficerare gällande och även med de
av 1910 års militära pensioneringskommitté för dessa föreslagna bestämmelser
angående pensionsbeloppens förhållande till fasta lönen.

Enligt de av oss å sid. 25—29 lämnade uppgifterna å de för närvarande till
marinens manskap utgående avlöningsförmånerna framgår, att sammanlagda
beloppet av lön, möjliga lönetillägg och inkvarteringsersättning (lägre beloppet)
utgör för

manskap i första lönegraden: lön.........................................	....... 540 kr.
lönetillägg..............................	....... 120 »
inkvarteringsersättning ......	...... 180 » 840 kr.
manskap i ^ndra lönegraden: lön..........................................	....... 276 kr.
lönetillägg.............................	....... 180 »
inkvarteringsersättning ......	....... 120 > 576 kr.
manskap i tredje lönegraden: lön.........................................	...... 180 kr.
värdet av inkvartering........	....... 120 » 300 kr.

Enligt 1879 års reglemente utgå pensionerna med olika belopp efter de
av manskapet förut innehavda tjänstegraderna och indelas härvid i tre grader,
för underofficerskorpraler, korpraler eller 1. klassens sjömän och kustartillerister,
samt övrigt manskap.

Visserligen överensstämmer denna indelning i tjänstegrader i de flesta
fall även med den nuvarande indelningen i lönegrader, men då korpraler i
vissa fall kunna tilldelas löner i första lönegraden och underofficerskorpraler
å andra sidan enligt gällande bestämmelser kunna tillhöra andra lönegraden,
hava vi funnit lämpligt föreslå, att någon uppdelning av manskapets pensioner
efter tjänstegraden ej bör bibehållas utan pension för därtill berättigat
manskap bestämmas att i varje fall utgå med sammanlagda beloppet av
innehavd lön, lönetillägg och inkvarteringsersättning eller, dår inkvartering
in natura utgår, denna förmån beräknad till 120 kronor om året.

Pensionen skulle då med nuvarande löneförmåner komma att för manskap,
som uppnått trettio tjänsteår, utgöra

i första lönegraden,
i andra »
i tredje »

... högst 840 kronor
» 576 »

............ 300

De pensionsbelopp, som med denna beräkningsgrund skulle tillkomma
marinens manskap, böra vara tillräckliga för att intill pensionsålderns uppnående
kvarhålla det äldre, pålitliga manskap, marinen behöver. De synas
oss ock väl avvägda i förhållande till dem, som tillkomma t. ex. sergeanter
av andra klass vid armén samt motsvarande befattningar bland lotsverkets
gemenskap och daglönarestaten.

Underofficerskorpraler vid marinen, vilka genom arten av sin tjänstgöring
närmast äro att likställa med sergeanter av andra klassen vid armén, skulle
sålunda vid ett genomförande av vårt förslag, enär de vid uppnådd pensionsålder
tillhöra manskap av första lönegraden, erhålla 120 kronor lägre pension
än den, som av 1910 års militära pensioneringskommitté föreslogs för
sergeanter av andra klassen vid armén. Denna skillnad uppväges emellertid
i det närmaste av den marinens underofficerskorpraler tillkommande förmånen
att vara befriade från att själva bidraga till sin pensionering.

Pensionsberättigat manskap av andra lönegraden kommer att utgöras av
korpraler. Dylikt manskap skulle enligt vårt förslag erhålla 576 kronor i
pension. För de befattningshavare vid lotsverket eller daglönarestaten, med
vilka de närmast äro att jämföra, eller mästerlotsar och förmän bland daglönare,
utgöra de högsta pensionsbeloppen, vilka dock först utgå efter 40
tjänsteår, resp. 600 och 625 kronor.

Vi hava visserligen upptagit förslag till pensioner även för manskap i
tredje lönegraden, men det torde väl knappast vara att antaga att manskap,
som med vederbörande befäls medgivande kommer att kvarstå i tjänst till
uppnådda 50 levnadsår, ej dessförinnan med ytterst få undantag uppfyllt
fordringarna för uppflyttning till andra lönegraden. För dylik uppflyttning
erfordras nämligen endast att vara I klass sjöman vid flottan eller korpral
vid kustartilleriet samt att innehava 36 månaders tjänstetid. För att uppflyttas
till I klass sjöman utgör åter fordringarna genomgången avkortad kurs
i korpralskola, vilken examen flertalet torde kunna absolvera.

Det pensionsbelopp, vi föreslagit för manskap i tredje lönegraden, motsvarar
vad allmänt betraktas som existensminimum och har som sådant fastslagits
i lagen om allmän pensionsförsäkring.

Skulle manskapets avlöning höjas enligt det under utarbetande varande
förslaget till lönereglering för personalen vid marinen, synes detta ej böra

utgöra något hinder för antagande av vårt förslag. Med de principer, som
på senare tiden av Kungl. Maj.t och Riksdagen tillämpats vid pensionering
av statstjänare, skulle nämligen vid ett genomförande av vårt förslag i och
med höjande av den fasta lönen även omedelbart följa motsvarande ökning i
pensionsbeloppen, något som däremot ej hittills varit händelsen beträffande
marinens manskap, emedan enligt 1879 års reglemente pensionerna varit
bestämda till ett fäst belopp oavsett löneförmånerna.

Enligt flertalet i vårt land gällande pensionsreglementen utgår pension dels Hd pension.
som hel och dels som avkortad, beroende på antalet uppnådda tjänsteår vid
avskedet.

I det för närvarande för marinens värvade manskap gällande 1879 års
pensionsreglemente är även denna princip med olika pensionsbelopp efter
tjänsteinnehavarens vid avskedet uppnadda tjänstetid genomföld.

Något vägande skäl att frångå denna princip synes oss därför ej föreligga,
utan hava vi i vårt förslag upptagit dels hel och dels avkortad pension
för marinens värvade manskap. Hel pension skulle därvid motsvara hela
den till manskapet utgående fasta lönen och avkortad pension viss del därav.

Som villkor för att den innehavda fasta lönen skall medföra rätt för manskap
till pension utgående med hela dess belopp, synes i statens intiesse böla inföias
samma bestämmelse, som gäller för officerare och underofficerai e, nämligen att
lönen skall hava innehafts i minst två ar före avskedet. Däiest detta cj äi
fallet, hör pensionen bestämmas till medelbeloppet av under vissa år närmast
före avskedet innehavd lön. Olika meningar kunna låda om vilket antal
är härvid lämpligen hör fastställas. Enligt civila pensionslagen är detta antabestämt
till fem år. 1910 års militära pensionskommitté föreslog däremot för officerare
och underofficerare endast tre år. Som skäl för detta sitt förslag anförde
kommittén, att inom det militära området lönetillökning icke erhölles
annat än i samband med befordran, i motsats mot vad förhållandet vore inom
det civila området, där avlöningsökning under de sista fem aien av tjänstetiden
icke i regel grundar sig på befordran till högre tjänst utan i stället
erhålles såsom ålderstillägg till en i innehavande tjänst utgående lön.

Med hänsyn därtill att marinens manskaps av löningsförmanei aio leglerade
i närmare överensstämmelse med vad som gäller beträffande civila
ämbets- och tjänstemän hava vi funnit skäligt föreslå, att därest manskap
vid marinen vid avskedet ej innehaft då utgående fast lön i tvenne år, antalet
av de år, vilkas avlöningsbelopp skall vara avgörande vid bestämmandet
av pensionens belopp, i detta fall bör sättas till fem.

Avkortad pen
sion.

Ett oeftergivligt villkor för rätt till pension är förutom viss uppnådd levnadsålder
enligt alla pensionslagar jämväl viss fullgjord tjänstetid. Sådan finnes
också enligt 1879 års reglemente stadgad som villkor för rätt till pension, och
utgör i lägsta (fjärde) klassen tjugu tjänsteår, i näst lägsta (tredje) klassen
trettio tjänsteår och i högsta (andra) klassen fyrtio tjänsteår. Denna sista
tjänsteålder har kunnat uppnås på grund därav, att någon skyldighet att
avgå vid den levnadsålder, då rätt till pension inträder (50 levnadsår), ej
finnes stadgad i 1879 års reglemente.

Skulle däremot i enlighet med vårt förslag en dylik skyldighet införas
vid uppnådda 50 levnadsår, bortfaller därmed möjligheten att uppnå mer
än trettio tjänsteår med den beräkning av tjänsteår, som hittills varit stadgad,
nämligen att dylika få räknas endast från och med det år, den anställde
uppnått tjugu levnadsår.

Denna tjänsteålder av trettio år hava vi funnit även vara den lägsta,
som bör fordras för rätt att komma i åtnjutande av pensioner till den axoss
här ovan föreslagna storleken. För marinens liksom arméns officerare
och underofficerare erfordras trettio tjänsteår för rätt till pension, och de
civila pensionslagarna uppställa i regel fordran på lika lång eller ännu längre
tjänstetid.

Då det övervägande flertalet av marinens manskap, såsom av tabellerna
framgår, antages i tjänst vid tidigare levnadsålder än den, från vilken tjänsteårsberäkningen
börjar, torde det enligt inhämtade uppgifter ej vara att befara,
att fordran på så lång tjänstetid, som den av oss föreslagna, eller trettio år,
skall medföra svårigheter för manskapet att uppfylla detta villkor för rätt
till pension. Det manskap, som kommer att kvarstå i tjänst till 50 års ålder,
utgöres dessutom med all säkerhet till övervägande antal av från skeppsgossekåren
karlskrivna, vilka alltid vinna inträde i sjömanskåren före tjugu
års ålder.

Vi hava därför funnit skäl föreslå, att hel pension för marinens värvade
manskap skall utgå till den, som uppnått femtio levnadsår och en tjänstetid
av minst trettio år samt under de två sista åren närmast före avskedet innehavt
samma löneförmåner, ävensom att pensionen bestämmes till ett belopp,
som motsvarar manskapets vid avskedet innehavande lön, lönetillägg och
inkvartering sersättning eller värdet av inkvartering in natura.

Att manskap, som varit i marinens tjänst till fyllda femtio år, men vid
denna tidpunkt ej uppnått trettio tjänsteår, då skulle avskedas utan någon
pension, torde dock ej kunna ifragasättas. Det har emellertid svnts oss med

lättvisa förenligt, att sädant manskap finge underkasta sig, att de pensionsbelopp,
vilka tillerkändes detsamma, bleve minskade allt eftersom vederbörandes
tjänstetid understege den för full pension fastställda. Eu viss minimifordran
på tjänstetid för åtnjutande av sådan avkortad pension måste naturligen
dock uppställas, och hava vi med stöd av hittills för marinens manskap
gällande bestämmelser i 1879 års reglemente funnit denna erforderliga tjänstetid
skäligen böra föreslås till tjugu år.

Häremot skulle möjligen kunna invändas, att denna fordran på tjugu
tjänsteår för rätt till avkortad pension ej är fullt förenlig med stadgandena
i marinens reglementen, att manskap under vissa förutsättningar kan antagas
i tjänst intill 35 års ålder. Hithörande manskap skulle nämligen understundom
ej kunna uppnå tillräckligt antal tjänsteår, innan avgångsskyldighet
för detsamma vid 50 års ålder inträder. Detta torde dock ej vara att befara.
För att antagas intill denna ålder av 35 år skall nämligen vederbörande
antingen förut hava tjänstgjort vid marinen eller ock uppnått viss yrkesskicklighet.
Han skall sålunda, om han tillhör den första gruppen, förut hava
varit anställd antingen vid sjömanskårens matrosavdelning och därvid blivit
utbildad till 1. klassens sjöman eller ock vid kustartilleriet och därvid blivit
utbildad till 1. klassens artillerist eller minör. För det första har alltså en
dylik karl förut varit i tjänst vid marinen i minst tre eller fyra år, och för
det andra tager han efter vad inhämtade upplysningar utvisar i regel ej ny
anställning vid marinen, när längre tid förflutit efter första anställningen
och han hunnit upp i över trettio levnadsår. Denna grupp av marinens manskap
kommer därför med stor sannolikhet alltid att hinna intjäna erforderligt
antal tjänsteår.

Inom den andra gruppen av manskap, eller sådant, som tager anställning
vid ekonomi-, hantverks- och maskinavdelningarna, är förhållandena olika
dels mellan de olika avdelningarna och dels med den föregående gruppen.

Därest någon erhåller anställning vid hantverks- eller maskinavdelningarna
vid en levnadsålder, som närmar sig 35 år besitter han en i allmänhet
så stor yrkesskicklighet, att han som av tabellerna över befordringarna till
underofficer framgår inom jämförelsevis få år kan antagas bliva befordrad
till underofficer och därmed försvinna från manskapsgraden.

Då befordringsutsikterna vid ekonomiavdelningen äro betydligt sämre,
skulle det nog kunna tänkas, att personer, som antagits i tjänst vid denna
avdelning efter 26 års ålder och alltså måste besitta nödig yrkesskicklighet
redan vid anställningen, ej skulle hinna bliva befordrade till underofficerare
före 50 års ålder. Utav de av oss infordrade uppgifterna på man -

skåpets anställnings- och födelseår framgår emellertid, att den 1 februari
1915 funnos bland en sammanlagd manskapsstyrka av 4,851 man allenast åtta
man, som vunnit anställning vid marinen efter 30 års ålder därav två vid
33, en vid 32 och fem vid 31 års ålder, och att av dessa åtta man två tillhörde
ekonomiavdelningen.

Några betänkligheter mot att, sedan skyldighet att avgå vid 50 års ålder
blivit föreskriven, uppställa fordran på tjugu tjänsteår såsom minimum för att
komma i åtnjutande av pension i avkortad form, synas oss alltså näppeligen
föreligga.

Den minskning i pensionsbeloppet, vilket manskap, som ej uppnått fulla
tjänsteår, hör åläggas att underkasta sig, synes oss i likhet med vad i andra
pensionslagar är stadgat, skäligen böra sättas till en trettiondedel för varje år,
som understiger de för full pension stadgade trettio tjänsteåren. Med uppnådda
tjugu tjänsteår skulle således pensionen utgå med tjugu trettiondedelar av
full pension.

Avkortad pension skulle med de av oss föreslagna pensionerna vid en
tjänsteålder av 30 år komma att utgöra

1				I första löne-graden	I andra löne-graden	I tredje löne-graden
Med	29	tjänsteår ......	Kr.	812	556,8 0	290
T>	28	T>	7>	784	537,0 0	280
T>	27	>	1	756	518,4 0	270
*	26	*	»	728	499,2 0	260
1	25		»	700	480	250
J>	24	T>	}	672	460,8 0	240
T>	23	Tf	T>	644	441,6 0	230
T>	22	»	)	616	422,4 o	220
1	21	» ......	>	588	403,2 0	210
>	20		»	560	384	200

Vi hava därför funnit skäl föreslå, att avkortad pension skall utgå
till sådant marinens värvade manskap, som uppnått 50 levnadsår och en
tjänstetid av minst 20 år, ävensom att pensionen bestämmes till ett belopp,
motsvarande manskapet vid avskedet innehavande lön, lönetillägg och inkvartering
sersättning eller värdet av inkvartering in natura, minskat med en
trettiondedel för varje år, varmed tjänstetiden undeistiger de för hel pension
stadgade trettio tjänsteåren.

Pensioner för i tjänst varande redan pensionsberättigat

manskap.

Av tabellen (bil. A) över det den 1 februari 1915 i tjänst vid marinen varande
manskapet framgår emellertid, att vid denna tidpunkt funnos i tjänst 51
man, vilka redan uppnått den levnads-och tjänsteålder, som enligt gällande bestämmelser
berättigar till pension. Av dessa 51 man voro såsom tabellen över
till tjänst ej fullt användbart manskap (bil. I)) utvisar 38 man, därav 7 underofficerskorpraler
och 31 korpraler, i rullorna upptagna såsom mer eller
mindre odugliga till tjänst. Då det ej kan vara förenligt med statens
intresse, att ett så stort antal beställningar bland manskapet i de två högsta
lönegraderna upptages av folk, som ej är dugligt till tjänst, synes det oss
vara ett tvingande behov, att dessa beställningar snarast möjligt bliva tillgängliga
för verkligt tjänstedugligt folk, då antalet beställningar inom sjömanskåren,
i synnerhet inom de för underbefäl och förhandsfolk avsedda klasserna,
äro beräknade efter krigsberedskapens oavvisliga behov.

Visserligen skulle jämlikt § 67 eller § 168 i flottans reglemente detta gamla,
mindre tjänstedugliga manskap, omedelbart kunnat avskedas, men av ren
barmhärtighet hava vederbörande befälhavare tillåtit, att det fått stanna kvar
i tjänst på den grund, att nuvarande pensioner äro otillräckliga för till och
med det mest nödtorftiga uppehälle. Ehuru ej författningsenligt berättigade
hava dessa sålunda av billighetshänsyn fått stanna kvar i tjänst och uppbära
fulla avlöningsförmåner.

Beträffande återstående 13 man med över 50 levnadsår har ej anteckning
i rullorna gjorts om bristande tjänsteduglighet, men torde dock med stöd
av uttalandena från samtliga marinens myndigheter kunna antagas, att på
grund av deras höga levnadsålder marinen ej heller av flertalet utav dessa
kan hava full nytta. För att bereda plats åt yngre och mera tjänstbart folk
synes det oss därför lämpligt, att man söker förmå samtliga dessa överåriga
att snarast möjligt taga avsked.

Detta skulle enligt vårt förmenande lättast kunna ske, därest bestäm

melse utfärdades, att manskap vid marinen, som redan uppnått den för rätt
till pension föreskrivna levnads- och tjänsteåldern, skulle, under förutsättning,
att avgång ur tjänsten äger rum inom ett år efter det skgldighet att avgå
ur tjänst vid 50 års ålder blivit stadgad, komma i åtnjutande av samma
pensionsförmåner, som vi här ovan föreslagit för manskap, som efter, den av
oss ifrågasatta avgång sålderns införande erhölle avsked med pension.

Då flertalet av dessa 51 överåriga redan uppnått en ganska hög ålder,
(sålunda voro 17 man över 70 år och 12 man mellan 60 och 70 år) skulle
de av oss föreslagna ökade pensionerna ej under någon längre tid komma
att belasta pensionsstaten, på samma gång den sålunda ökade pensioneringskostnaden
enligt vårt förmenande dessutom fullt ut motväges av den omständigheten,
att de till dessa personer nu utgående avlöningsförmånerna efter
deras avskedande i stället skulle tillfalla för marinen fullt användbart folk.

Förhöjning i pensionerna för redan pensionerat manskap.

I vårt den 20 april 1914 avgivna förslag till höjning av pensionerna för
marinens indelta manskap, uttalade vi den åsikten, att den föreslagna förbättringen
i pensionerna skulle tillgodokomma även redan pensionerat dylikt
manskap, dels på den grund, att pensionen för detta indelta manskap utgjorde
ej en egentlig tjänstepension, utan snarare ett ålderdomsunderstöd,
och dels emedan de utgående pensionsbeloppen ej voro tillräckliga, att hindra
understöds-(pensions)-tagarna från att lida verklig nöd.

Detta vårt förslag antogs även år 1914 av Kungl. Maj:t och Riksdagen
så tillvida, att samma bestämmelser som fastställdes för blivande pensionstagare
även skulle gälla för redan pensionerade båtsmän och marinsoldater.

Det skulle därför synts vara med rättvisa förenligt, att, när vi funnit skäl
föi-eslå ökning i de till marinens övriga manskap utgående pensionerna,
därest skyldighet att avgå ur tjänst vid uppnådda 50 levnadsår stadgades,
en dylik ökning även av oss föresloges i de pensioner, vilka redan utgå till
marinens värvade manskap.

Enligt till oss den 24 januari 1916 från Flottans pensionskassa lämnade
uppgifter funnos sagda dag inalles 60 pensionstagare av manskaps klass,
vilka tillhört sjömanskåren eller kustartilleriet. Av dessa hade som vi förut
omnämnt, 8 man erhållit pension på grund av uppnådd tjänste- och levnadsålder,
medan de övriga 52 tilldelats pension för skada i tjänsten.

Av de 8, som erhållit pension på grund av uppnådd fastställd tjänsteålder
enligt 1879 års pensionsreglemente, hade 2 tilldelats pension i tredje
klassen och alltså gjort tjänst i minst 30 år, medan de 6 återstående uppburo
pension i ljärde klassen och således endast uppfyllt villkoret om minst
20 års tjänstetid.

Utav dem, som på grund av under tjänsteutövning åsamkade skador erhållit
pension, voro enligt den å sid. 101 intagna uppgiften 6 man uppförda
i första klassen såsom alldeles oförmögna till vidare arbete, 13 man i
andra klassen, enär deras arbetsförmåga i betydlig grad blivit nedsatt genom

Höjning i
pensionerna
åt på grund
av uppnådd
tjänste- och
levnadsålder
pensionerat
manskap.

skadan och 33 man i tredje klassen, då deras arbetsförmåga genom skadan
endast blivit i mindre grad nedsatt.

Att fullkomligt jämställa de pensionstagare, som erhållit pension på grund
av uppnådd tjänstålder, med dem, som tilldelats sådan med anledning av i
tjänsten åsamkade skador, i likhet med vad vi gjorde beträffande marinens
indelta manskap synes oss i förevarande fall ej vara lämpligt. Det indelta
manskapets pension är nämligen även, när den tilldelats på grund av uppnådd
viss tjänsteålder, som vi förut framhållit, snarare att betrakta som ett
ålderdomsunderstöd än som en tjänstepension, ty den tjänstgöring under i
medeltal fyra månader om året, som det indelta manskapet enligt bestämmelserna
fullgjort, borde knappast berättiga detsamma till en pension, tillräcklig
för att täcka levnadsbehoven, utan endast till ett understödsbidrag
för att utestänga nöden på ålderns dagar.

När det gäller det marinens värvade manskap, som på grund av uppnådd
tjänste- och levnadsålder tilldelats pension, är förhållandet däremot
helt annorlunda. Detta manskap har nämligen oavbrutet sedan sitt anställande
vid marinen tjänat staten och innehar sålunda i de flesta fall vid pensionsålderns
uppnående omkring 30 tjänsteår. Detta manskap kan dessutom
ej i likhet med det indelta manskapet hava lärt sig något yrke i yngre dagar,
med vars inkomster det efter avskedet kan i någon väsentlig grad bidraga
till sitt uppehälle, utan det torde i allmänhet uteslutande vara hänvisat
att leva av sin pension.

De belopp, till vilka dessa pensioner uppgå enligt gällande bestämmelser,
äro emellertid alldeles otillräckliga till och med för ett nödtorftigt uppehälle.

Uppgift

ä de matroser, etdare och hantverkare samt kustartillerister, vilka intill den 24 januari
1916 uppförts till pension från flottans pensionskassa på grund av uppnådd tjänste oeh

levnadsålder.

				Årligt
	Födelseår	Grad vid avgången	Pensionsklass	pensions
				belopp
Larsson, C......................	1854	l:a kl. sjöm.	3	145: —
Gråberg, C......................	1857	Underoff.-korp.	3	200: —
Nilsson, E......................	1857	>	4	145: —
Andersson, C. E.............	1863	l:a kl. sjöm.	4	105: —
Andersson, S. J. B..........	1863		4	105: —
Högberg, K...................	1859	Konstapel.	4	145: —
Boström, K. 0. F..........	1862	Underoff.-korp.	'' 4	145; —
Rosman, P......................	1859	l:a kl. sjöm.	4	105: —

Som av förestående tabell framgår utgingo nämligen pensionerna den
24 januari 191b med 200 kronor till en, 145 kronor till fyra och 105 kronor
till tre man. Visserligen kunna dessa vid behov erhålla den hjälp, som genom
den allmänna pensionsförsäkringen tillförsäkrats alla svenska medborgare,
men då de understödsbelopp, vilka på grund av folkpensioneringen i förevarande
fall kunna utdelas, måste bliva så obetydliga, att pensionen från marinen
tillsammans med folkpensioneringen endast i ett fall — där pensionstagaren
åtnjuter 200 kronor genom flottans pensionskassa — skulle kunna
uppgå till sammanlagt 250 kronor, är tydligen den hjälp, folkpensioneringen
lämnar, i det närmaste utan all betydelse i förevarande fall, då det gäller att
finna medel för att förebygga, att marinens avskedade manskap kan komma
alt lida verklig nöd, när det efter ett nära nog livslångt arbete avgår ur statens
tjänst.

En förhöjning i pensionerna åt del på grund av tjänsteålder redan pensionerade
manskapet synes därför fullt befogad. Någon rättighet härtill finnes
nämligen icke, då ifrågavarande redan pensionerade manskap vid sin
avgång erhållit den pension, som borde till detsamma utgå enligt de pensionsbestämmelser,
vilka gällde vid dess antagande i tjänst eller blivit före
dess avskedstagande utfärdade. Då detta manskaps tjänstgöring varit av samma
beskaffenhet, som det ännu i tjänst varande manskapets, och det tilldelats
pension först efter uppnådda 50 levnads- och minst 20 tjänsteår, synes
billigheten fordra, att även dess pension förbättras, om ock måhända
ej fullt i samma grad som vi föreslagit skola gälla för det nu i tjänst varande
manskapet.

På grund av tjänsteålderns olika längd åtnjuta de enligt bestämmelserna
i 1879 års reglemente olika pensionsbelopp allt efter som de uppnått minst
30 tjänsteår och då tilldelats pension i tredje klassen eller mindre än 30,
men dock minst 20 tjänsteår och då hänförts till gärde klassen.

Att fullt likställa dessa kategorier i avseende på pensionsbeloppen synes
oss ej rättvist dels på grund av gällande pensionsbestämmelser och
dels i anledning av vad vi i det föregående föreslagit för blivande pensionärer.
För att bibehålla en viss skillnad i pensionsbeloppen mellan pensionstagare
av olika tjänstegrader och i tredje och fjärde klassen, hava vi därför
funnit lämpligt föreslå, att samtliga de nu utgående pensionerna ökas med
ett bestämt, för alla nuvarande på grund av tjänsteålder pensionerade lika
stort belopp.

Detta belopp synes oss böra vara så stort, att den förhöjda pensionen
ej i något fall understiger vad som kan anses oundgängligen behövligt

100

lör ett nödtorftigt uppehälle. Detta existensminimum har vid införandet av
den allmänna pensionsförsäkringen satts till 300 kronor.

Då, som av tabellen framgår, de lägsta till marinens värvade manskap för
närvarande utgående pensionerna uppgå till 105 kronor, hava vi funnit, att det
minsta belopp, till vilket förhöjningen bör uppgå, är 200 kronor. Efter införandet
av en dylik förhöjning skulle pensionerna komma att utgöra
för underofficerskorpral

i tredje klassen................................................... 400 kronor

i fjärde » ................................................... 345 »

för korpral och 1. klassens sjöman eller kustartillerist

i tredje klassen.................................................. 345 kronor

i fjärde » ................................................... 305 »

Det skulle möjligen kunna ifrågasättas, att den förhöjning i pensionerna,
vi funnit skäl föreslå för redan pensionerat manskap, endast borde tillgodokomma
dem, som styrkts vara i verkligt behov därav, men då den pension,
som utgår till de på grund av uppnådd levnads- och tjänsteålder pensionerade,
såsom vi förut framhållit, är att betrakta såsom en tjänstepension,
synes oss densamma böra utgå oberoende av pensionstagarens ekonomiska
ställning och försörjningsförmåga. Vi föreslå alltså att varje nu utgående
pension, som tilldelats marinens värvade manskap på grund av uppnådd
levnads- och tjänsteålder, skall höjas med 200 kronor.

Höjning av Om enligt vårt förmenande någon större meningsskiljaktighet ej torde
föTpå "grundkunna råda beträffande rättvisan i att förhöja pensionerna för det manat-
skada i nens värvade manskap, som tilldelats pension på grund av uppnådd tjänste- och
stonerat man- levnadsålder, kunna däremot säkerligen meningarna vara mera delade i fråga
skap. om dylik förhöjning beträffande de på grund av skada ådragen under tjänsteutövning
pensionerade.

Enligt 1879 års reglemente med däri genom k. kung. den 13 augusti 1909
införd möjlig pensionsförbättring utgår pension till den, som blivit skadad
under tjänsteutövning med följande belopp:

	1. klassen	2. klassen	3. klassen
Till underofficerskorpral ............................. kr. » korpral eller 1. klass sjöman och kust-	360	240	180+ 201
artillerist......................................... >	240	160 + 25»	120 + 25*
* övrigt manskap....................................... »	150 + 251	100 + 25»	75 + 25» \|

1 Möjligt tillägg enligt Kungl. kungörelsen den 13 augusti 1909 (se sid 32).

101

Pension i första klassen tilldelas, som vi förut omnämnt, den som blivit
alldeles oförmögen till arbete, i andra klassen den, som i betydlig grad fått
arbetsförmågan nedsatt, och i tredje klassen den, som endast i mindre grad
fält samma förmåga nedsatt.

Enligt de på grund av 1909 års förordning angående ersättning med anledning
av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring gällande bestämmelser
utgår från och med 1910 års ingång ersättningen vid fullständig förlust
av arbetsförmågan med en årlig livränta av 450 kronor och vid partiell
nedsättning med det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning
allt intill 7I0 invaliditet, då den utgör 45 kronor.

Tablå

över de matroser, eldare och hantverkare samt kustartillerister, vilka intill 24 januari
1916 uppförts till pension från flottans pensionskassa på grund av skada i tjänsten.

	Nuvarande sysselsätt- ning	Födelseår	Grad vid avgången	Pen- sions- klass	Årligt pen-sionsbelopp
		1868	1. kl. sjöm..........	1	240,
Franzén, 0., matr..........		1881	,	1	240	_
Hnmhle, C., matr.		1883	3. kl. » .........	1	150	—
Israelsson, A., matr.......	—	1884	Korpral ............	1	240	—
	_	1890	)	1	240	—
Rydingsvärd, C. H., matr.	—	1891	2. kl. sjöm..........	1	150	—
Pettersson (Eneberg), P.,
matr. ....................	_	1867	3.	2	125	—
		1871	3. * ......	2	100	—
	snickare	1872	Artillerist .........	2	100	_

	grosshandl.	1878	2. kl. sjöm.........	2	100	—

Nilsson, C., eld.............	elektriker	1881	1.	2	160	—
Nilsson, C., eld.............	—	1884	2.	2	100	—
		1884	Korpral ............	2	160	—
Lindqvist, A., kust..........	—	1884	2. kl. kustart. ...	2	125	—
	_	1885	3. kl. sjöm.........	2	100	—
		1886	2. kl. » ......	2	100	—
Fogelberg, E., matr......	—	1887	3. kl. » ......	2	100	—
Lindström, H. G., matr.	—	1887	1. kl. » ......	2	160	—
Rerg O., kust.	sadelmak.	1888	3. kl. minör ......	2	100	—
		1866	3. kl. sjöm.........	3	75	_
Beskow, G. L , matr.......	—	1869	3. kl. '' «	3	75	—
	_	1870	1. kl.	3	120	—
Andersson P., matr.......	—	1871	3. kl.	3	75	—

102

Nilsson, C., mall''..........	Nuvarande sysselsätt-ning inneh. av el
Pettersson. C., eld..........	firma......
Ericsson, L. matr..........	stadsarbet.
Olin, N., kust., .............
Nilsson, A., matr..........
Vallman, K. A., eld.....	—
Broman, H., eld.............	maskinist
Kalén, A., matr............. Örtengren, C., eld..........	byråföre-
Lindberg, 0., eld,............	stånd. ,..
Hallén, E. eld................	_
Hylander, H., matr..........	—
Jasobsson, J., matr. ......	—
Johansson, C. A., matr....	—
Axén, A., matr................	kustroddare
Håkansson, O. S., matr....	—
Granberg, J., eld.............	maskinist
Svensson, H., kust..........	—
Jönsson, G., matr..........	—
Ekberg, A., kust.............	kontr.-assi-
Johansson, G., eld..........	stent.........
Falck, J., kust................	—
Dahlin, G., matr.............	red.-sekr.
Westman, C. matr..........	—
Almkvist., K., matr..........	—
Karlsson, K. J., kust.......	—
Svensson, C., kust..........	—
Olausson, H. E., matr. ...	—
Andersson, C. B., eld. ...	stadsbud

''ödelseår	Grad vid avgången	Pen- sions- klass	Årligt pen-sionsbelopp
1873	1. kl. sjöm.......	3	120
1873	1. kl. » .....	3	120	—
1874	3. kl.	3	75	—
1876	1. kl. kustart. ...	3	75	—
1877	3. kl. sjöm.........	3	75	—
1877	1. kl. » ......	3	120	—
1878	2. kl.	3	75	—
1879	2. kl. » ......	3	75	—
1879	2. kl. » ......	3	75	_
1880	2. kl. » ......	3	75	—
1880	3. kl. » ......	3	75	—
1881	3. kl.	3	75	—
1882	3. kl. » ......	3	75	—
1882	2. kl. » ......	3	75	—
1882	2. kl.	3	75	—
1882	1. kl. » ......	3	145	—
1882	2. kl.	3	75	- ’
1883	3. kl. art..........	3	75	—
1884	2. kl. sjöm..........	3	75: —
1884	3. kl. art..........	3	75	.
1885	1. kl. sjöm..........	3	120	—
1885	Minörkorpral......	3	120	—
1886	2. kl. sjöm.........	. 3	75	—
1886	2. kl. » .........	3	75	—
1886	1. kl. » .....	3	120	—
1887	3. kl. kustart. ...	3	75	—
1887	3. kl. »	3	75	—
1889	Korpral ............	3	120	—
1889		3	120	—

Som av närstående tabell framgår, har flertalet, eller 33 man, av det i
tjänsten skadade manskapet tilldelats pension i tredje klassen, på grund av
att skadan endast i mindre grad nedsatt deras arbetsförmåga. De pensionsbelopp,
av vilka de kommit i åtnjutande, utgöra för underofficerskorpral
160 kronor, för korpral eller 1. klass sjöman och kustartillerist 120 kronor
och för övrigt manskap 75 kronor, med möjlighet att på grund av om -

mande omständigheter genom K. Maj:ts beslut i varje särskilt tall häri erhålla
förbättring med 25 kr. enligt Ivungl. kung. den 13 augusti 1909.

Jämför man dessa belopp med den ersättning, som enligt 1909 års förutnämnda
förordning efter 1910 års ingång tilldelas manskap, som under tjänsteutövning
erhållit skada av den omfattning, att den endast i mindre grad nedsätter
deras arbetsförmåga, måste man säkerligen finna de enligt 1879 års
reglemente utgående pensionerna vara i allmänhet behörigen tillmätta och
icke fordra någon ytterligare, åtminstone generell förhöjning.

En lindrig skada, förlust av ett eller annat finger eller dylikt, åsamkad
vid unga år, bör ej hindra en person att lära sig ett yrke, på vilket han
kan försörja sig och sin eventuella familj med tillhjälp av den nu utgående
pensionen, vilken utgår med belopp från 75 till 185 kronor. Skulle i något
enstaka fall någon pensionär verkligen på grund av skadan hava blivit i
högre grad urståndsatt försörja sig, finnes redan nu möjlighet för honom att
utom av folkpensioneringen erhålla hjälp i form av gratifikation från Invalidhusfonden.

På grund av att skadan i betydlig grad nedsatt deras arbetsförmåga; hava
13 man tilldelats pensioner i andra klassen, underofficerskorpral med
240 kronor, korpral eller 1. klass sjöman och kustartillerist med 180 kronor
och övrigt manskap med 100 kronor, vilka pensioner för de två senare
tjänsteklasserna jämlikt föromnämnda K. kungörelse av den 13 aug. 1909
efter K. Maj:ts beslut i varje särskilt fall kunna höjas till respektive 200 och
125 kronor.

Den ersättning för skada eller sjukdom ådragen under tjänsteutövning, som
enligt 1909 års förordning är fastställd, utgår med ett för allt manskap lika belopp
oavsett den tjänstegrad, manskapet innehar. Vad underofficerskorpral beträffar,
skulle därför enligt nämnda förordning ersättningen i sådana fall, som före 1910
års ingång föranlett tilldelande av pension i andra klassen genom Flottans pensionskassa
med 240 kronor, säkerligen i genomsnitt ej bliva högre, då 240
kronor motsvarar 53,5 % invaliditet. För de tvänne i tjänstegrad lägre manskapsklasserna
äro däremot de på grund av skada i andra klassen utgående
pensionerna respektive 160 och 100 kronor otvivelaktigt lägre än de ersättningsbelopp,
som enligt 1909 års förordning stadgas, även med den enligt
Kungl. kungörelsen den 13 augusti 1909 under vissa villkor möjliga förhöjningen
i pensionerna av 25 kronor. De motsvara nämligen utan tillägget respektive
35,6 och 22,2 % och med tillägget respektive 41,i och 27,7 % invaliditet.

104

Vad vi här ovan anfört om det manskap, som tilldelats pension i andra
klassen gäller i ännu högre grad om det, som erhållit sådan i första klassen.
I denna klass åtnjuter underoffieerskorpral 360 kronor, vilket motsvarar
80 % invaliditetsersättning enligt 1909 års förordning. Med den noggranna
invaliditetsberäkning, som föregår beviljandet av ersättning enligt denna förordning
torde pension enligt 1879 års reglemente därför i genomsnitt vara
lika hög, som den ersättning 1909 års förordning kunnat bereda.

Pension i första klassen till korpral eller 1. klass sjöman och kustartillerist
motsvarar däremot ej den ersättning, som efter 1910 års ingång är tillförsäkrad
manskap, som i tjänsten blivit så svårt skadat, att det enligt äldre
bestämmelser tilldelats pension i denna klass med respektive 240 och 150
kronor. Dessa belopp utgöra nämligen endast 53,3 respektive 33,3 %
av den högsta ersättning 1909 års förordning kan bereda, eller 450 kronor.
Även med det tillägg av 25 kronor, som efter Kungl. Maj:ts i varje fall gjorda
medgivande enl. förenämnda Kungl. kung. kan tillgodokomma den som åtnjuter
150 kronor i pension, utgör den sålunda höjda pensionen ej fullt 39 %
av ersätttningen enligt nu gällande bestämmelser.

Av förenämnda å sid. 95 intagna tablå framgår, att antalet pensionstagare
i första och andra klassen den 24 januari 1916 sammanlagt utgjorde endast
19 man. Någon ökning i detta antal kan ej uppstå, då manskap vid marinen
ej vidare på grund av skada i tjänsten tilldelas pension genom flottans
pensionskassa. Då härtill kommer att, som av tabellen framgår, flera
av dessa nitton pensionstagare befinna sig i sådan ekonomisk ställning, att
behov av pensionsförhöjning för dem ej föreligger, och detta även kan vara
fallet med dem, om vilka sådan uppgift saknas, har det synts oss mindre
lämpligt, att för ett dylikt fåtal pensionstagare, om vilkas större eller mindre
behov av pensionsförhöjning man är oviss, föreslå särskilda bestämmelser
angående förbättring i deras pensioner endast på den grund, att dessa till
beloppen understiga den ersättning, som enligt 1909 års förordning tilldelas
militärpersonal, vilken under tjänsteutövning blivit skadad i samma grad.

Skulle emellertid i ett eller annat fall en dylik förhöjning anses vara av behovet
påkallad, bör densamma dock ej i något fall utgå med högre belopp, än att pensionen
tillsammans med förhöjningen motsvarade den ersättning, 1909 års förordning
i varje fall medgiver, samt endast tillkomma den, som kan styrka, alt han
på grund av den i tjänsten åsamkade skadan blivit försatt i sådan ekoiwmisk ställning,
att han vore i behov av förhöjning i den till honom utgående pensionen.

Ansökan om dylik pensionsförhöjning bör i varje särskilt fall ingivas till Kungl.
Maj.t.

105

Begravningshjälp.

1 samband med frågan om förbättring av pensionerna för marinens ej indelta
manskap står jämväl den om förhöjning i den begravningshjälp efter sådant
manskap, som nu utgår till deras efterlevande. Denna förmån leder sitt
ursprung från 1696 års pensionsreglemente för flottan, i vilket reglemente stadgades,
att avliden underhållstagares hustru och barn eller andra anhöriga skulle
bekomma två månaders gratial till begravningshjälp. Detta stadgande upprepades
i liera senare utfärdade reglementen och återfinnes i 1879 års för
nu ifrågavarande manskap gällande pensionsreglemente. Enligt detta utgår
begravningshjälp till efterlevande med växlande belopp dels efter den tjänstegrad,
den avlidne innehaft vid marinen, och dels efter den klass, i vilken
han tilldelats pension.

Begravningshjälpen utgår sålunda:

	1. kl.	2. kl.	3. kl.	i. kl.
	kr.	kr.	kr.	kr.
Efter underofficerskorpral med ..........................................	60	50	40	30
* korpral och I klass sjöman eller kustartillerist med...	40	26,6 6	\|20	13,3 3
» övrigt manskap med .................................................	25	16,6 6	12,5 0	8,3 3

Sedan genom K. kung. den 13 aug. 1909 en förhöjning med 25 kronor till
avskedat manskap över 50 år införts i pensionsbeloppen, när dessa ej överstege
180 kr., dock så att hela pensionsbeloppet ej i något fall finge uppgå till
till mer än 200 kronor, har flottans pensionskassa utbetalat ökad begravningshjälp
i förhållande till denna förhöjning i pensionerna.

Den ovan enligt 1879 års reglemente uträknade begravningshjälpen efter
en underofficerskorpral med pension i fjärde klassen höjes sålunda med
kr. 3,33 Efter manskap i övrigt, utom efter korpral och 1. klass sjöman eller
kustartillerist, som åtnjuter pension i första klassen med 240 kr. och alltså
ej får någon förbättring enligt nyssnämnda K. kung. samt begravningshjälp

106

med 40 kr., höjes begravningshjälpen, därest de åtnjuta 25 kronors-tillägget,
med kr. 4: 17.

Något skäl att fortfarande låta begravningshjälpen utgå med växlande
belopp efter de olika klasser inom samma tjänstegrad, i vilka pensionen utgått,
synes oss ej föreligga, då kostnaderna för begravning med vad därtill hörer
i regel torde bliva desamma och då de efterlevande till den, som haft högre
pension, synas böra vara i mindre behov av hjälp än de efterlevande till
den, som haft lägre pension inom samma grad.

Att skillnad i beloppen för de olika tjänstegraderna av det fast anställda
manskapet skall förefinnas, synes oss ej heller berättigat. Skillnaden
i deras avlöningsförmåner kan nämligen ej anses vara av den avgörande
betydelse, att endast på grund av denna en olikhet i beloppen för begravningshjälpen
kan finnas vara berättigad. Levnadsbehoven torde nämligen i allmänhet
vara relativt lika för efterlevande till manskap, oavsett dettas innehavda
grad. Ett ytterligare stöd för vår åsikt att någon olikhet i storleken
av den begravningshjälp, som utgår genom flottans pensionskassa, ej bör
stadgas för de olika manskapsgraderna förefinnes i bestämmelserna i 1909
års förordning angående ersättning för kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring,
enligt vilken förordning begravningshjälp efter fast anställt manskap
eller värnpliktig utgår med ett för alla lika belopp oavsett den grad,
den avlidne innehaft.

Då vi på ovan anförda skäl funnit oss böra föreslå, att begravningshjälp
efter avlidet pensionerat manskap vid marinen skall utgå med ett för alla
lika belopp, måste detta belopp enligt vår åsikt sättas så högt, att ej någon
genom förslaget skulle komma att lida minskning i den honom förut tillförsäkrade
begravningshjälpen. Det högsta belopp, varmed denna enligt 1879
års pensionsreglemente kan utgå, är, som förut anförts, 60 kronor. Enligt
1909 års förordning angående ersättning för skada åsamkad under militärtjänstgöring
utgår bland andra ersättningsformer begravningshjälp efter på
grund av skadan avliden stamanställd vid marinen, och är denna begravningshjälp
i förordningen bestämd till ett belopp av 75 kronor.

Genom Kungl. brev den 30 maj 1913 förordnades beträffande arméns ej
indelta manskap, att, därest värnpliktig eller volontär i nummer avlede under
militärtjänstgöring, och begravningshjälp ej skulle utgå enligt föreskrifterna i
ovanberörda 1909 års förordning, ett belopp motsvarande verkliga kostnaden
för begravningen, dock högst 75 kronor, skulle antingen få disponeras
av vederbörande truppförband, så framt begravningen verkställdes genom

107

dess försorg, eller ock på därom framställd begäran utbetalas till den avlidnes
anhöriga, såvida begravningen ombesörjts av dem.

Med stöd av dessa två sistberörda, på senaste tiden utfärdade föreskrifter synes
det oss som om 75 kronor må anses utgöra ett lämpligt belopp för begravningshjälp
åt marinens värvade manskaps efterlevande.

108

Kostnaderna för förslagets genomförande och sättet
för dessas bestridande.

Utgående från den förutsättning, att av oss här ovan föreslagna pensionsbelopp
bliva fastställda, skola vi nu söka utreda frågan om kostnaderna härför
och sättet för beredande av tillgång till kostnadernas bestridande.

Enligt för flottan gällande reglemente äger underofficerskorpral eller
1. klass sjöman, som vunnit kompetens för befordran till underofficerskorpral,
rätt till fortfarande anställning vid sjömanskåren. Liknande bestämmelse
finnes även införd i det nya reglementet för kustartilleriet, dock
att rätten att kvarstå i tjänst är begränsad till den tidpunkt, 50 levnadsår, då
rätt till pension inträder enligt nuvarande bestämmelser.

Den, som på grund av sjukdom förklaras urståndsatt fullgöra sin tjänst,
kan likväl efter kassationsmönstring avskedas enligt bestämmelser i reglementena
för såväl flottan som kustartilleriet.

Det manskap, som vunnit kompetens för befordran till underofficerskorpral,
erhåller dylik vid i medeltal 25—26 år, som synes av den å sid. 48 införda
tabellen och senast vid 30 års ålder. Befordran till underofficer äger därefter
rum vid i medeltal 33—35 års ålder och senast vid omkring 40 år.
Manskap, som avlagt de för underofficersbefordran fastställda examina, finnes
därför ej i tjänst efter en uppnådd levnadsålder av 40 år annat än i undantagsfall.

Vad manskap, som ej vunnit kompetens för befordran till underofficerskorpral
beträffar, så är dess rekapitulation, vilken endast medgives på ett år i
sänder, såväl vid flottan som kustartilleriet beroende av vederbörande kårchefs
medgivande.

På grund av detta villkor om vederbörande kårchefs medgivande är det
tydligt, att endast så många av dem, vilka ej hava utsikt vinna befordran till
underofficerare, komma att kvarhållas i tjänst, som befälet finner behovet kräva.

Som vi i det föregående påvisat, hava nästan samtliga myndigheter framhållit
marinens och särskilt flottans stora behov av äldre, erfaret, pålitligt

109

och omdöniesmogct manskap för ett flertal befattningars bestridande. Som
dylika befattningar kunna anföras kruthusvaktare, rustkammar- och trossbottenskorpraler,
tillsyningsman, förrådsmän, hovmästare och första kockar,
sjukvårdare samt befattningar vid sjöreserven.

Enligt av oss inhämtade upplysningar uppgår vid marinen antalet dylika
befattningar, vilka lämpligen böra besättas med äldre folk, till omkring 100.
Med den möjliga ökning i antalet befattningar vid förråd och dylikt, som kan
tänka uppstå på grund av marinens år 1914 beslutade utveckling, toide det ej
vara skäl beräkna det äldre manskap, som behöver kvarhallas i tjänst över första
anställningstiden, till mindre än 125 man. Då detta manskap säkerligen till
sin övervägande del kommer att bestå av från skeppsgossekåren karlskrivet
manskap, bar det vid första anställningstidens utgång nått en ålder av i medeltal
25 år, enär det varit skyldigt tjäna sex år i sjömanskåren efter karlskrivningen.
Då skyldighet att avgå ur tjänst enligt vårt förslag skulle inträda vid 50 års
ålder, skulle vid en fördelning av antalet sålunda erforderligt äldre manskap
på årsklasser, värjo dylik komma att bestå av i medeltal 5 man. Detta
skulle alltså i medeltal bliva det antal av marinens manskap, som varje ålitan
antagas bliva berättigat till pension, därest, som vi hoppas, de här ovan
föreslagna förbättringarna i pensionerna kunna förmå tillräckligt antal lämpligt
manskap att kvarstå i tjänst till uppnådda 50 levnadsår.

Av tablån, sid. 68, över marinens den 1 februari 1915 i tjänst varande
manskap indelat i åldersklasser framgår, att av 98 man, som innehade en
levnadsålder av 35—50 år, voro 58 underofficerskorpraler och 40 korpraler
eller 1. klass sjömän och kustartillerister. Förhållandet mellan de två graderna
var alltså 3 till 2. Någon anledning att antaga, att denna piopoition,
som varat ett flertal år, skall undergå någon större förändring, vare sig av
att vårt föreliggande förslag till avgångsålder och förbättrad pensionering
antages, eller av andra orsaker, synes oss ej föreligga, då samma villkor för
befordran till underofficerskorpral fortfarande gälla och sannolikt komma att
vara gällande.

Då såsom av oss förut framhållits manskap i tredje lönegraden endast i
undantagsfall torde komma att kvarstå i tjänst till dess pensionsrätt för dem
inträtt, hava vi ej funnit skäl alt vid denna beräkning av kostnaderna för
den av oss föreslagna pensionsförhöjningen förutsätta att av den beiäknade
årskontingenten på 5 man någon skulle tillhöra tredje lönegraden, utan ha^
vi förutsatt att samtliga tillhöra de två högsta lönegraderna.

Yi hava sålunda antagit, att varje årgång blivande pensionstagare bland
marinens manskap, enligt ovan gjorda beräkning bestående av 5 man, ut -

Ilo

göres av 3 man i första och 2 man i andra lönegraden, eller att med andra
ord förhållandet mellan graderna skulle vara 3 till 2.

Beträffande själva beräkningen av kostnaderna tillåta vi oss åberopa nedanstående
P. M. av byråchefen i K. Pensionsstyrelsen K. Dickman, vilken i
detta avseende biträtt oss vid utredningen.

P. M.

ang. höjning av pensioner och begravningshjälp till flottans underofficerskorpraler,
korpraler, 1. klass sjömän och kustartillerister från och med år
1918.

1) För 8 personer, tillhörande på grund av tjänsteålder pensionerat manskap,
höjas pensionerna med 200 kronor för var och en, alltså inalles med
1,600 kronor.

2) Ännu tjänstgörande över 50 år antagas bliva pensionerade år 1918.
Dessa utgöras av:

a) 14 underofficerskorpraler, vilkas pensioner för envar skulle höjas
från 180 kronor enligt nuvarande bestämmelser till 840, alltså inalles med
9,240 kronor;

b) 35 korpraler, 1. klass sjömän och kustartillerister. För 34 av dessa
skulle pensionerna höjas från 120 till 576 kronor och för 1, som endast har
22 tjänsteår från 80 till 22/30 av 576, d. v. s. 422: 40 kronor. Höjningen blir
alltså inalles 15,846: 40 kronor.

Den sammanlagda pensionshöjningen för de nu angivna personerna skulle
aliså bli 26,686: 40 kronor.

3) För framtiden beräknas årligen, vid 50 års ålder, bliva pensionerade
3 underofficerskorpraler och 2 korpraler, 1. klass sjömän eller kustartillerister.

Pensionsbeloppen skulle, i enlighet med vad som ovan sagts, höjas med
660 resp. 456 kronor. Detta gör alltså för de under ett år nypensionerade
en förhöjning av 2,892 kronor.

4) Begravningshjälpen, som nu utgår med 1/e av pensionsbeloppet, skulle
för alla bland dem 60 nuvarande pensionärer, höjas till 75 kronor. Det
årliga beloppet av böjningen torde endast komma att stiga till omkring 300
kronor.

Med antagande av den förut för beräkning av manskapspensioneringen
använda dödlighetstabellen har jag beräknat, att den årliga kostnaden för
den bär föreslagna förhöjningen skulle komma att stiga till omkring 72,000
kronor. Kostnadsökningen för varje år skulle i runda tal bli följande:

År	Kostnadsökning Kronor	År	Kostnadsökning Kronor
1918 .............................	28,000	1937 ...........................	56,000
1919 .............................	29,000	1938 ..............................	58,000
1920 ..............................	31,000	1939 ..............................	59,000
1921 ..............................	32,000	1940 .............................	61,000
1922 ..............................	33,000	1941............................	62,000
1923 ..............................	35,000	1942 .............................	63,000 j
1924 ..............................	36,000	1943 ..............................	64,000
1925 ..............................	38,000	1944 .............................	65,000
1926 ..............................	40,000	1945 ..............................	66,000
1927 ..............................	42,000	1946 ..............................	66,000
1928 .............................	43,OOo	1947 ..............................	67,000
1929 ..............................	44,000	1948 ..............................	68,000
1930 ..............................	45,000	1949 ..............................	68,000
1931 ..............................	47,000	1950 ..............................	69,000
1932 ..............................	48,000	1951..............................	70,000
1933 ..............................	50,000	1952 .............................	70,000
1934 ..............................	52,000	1953 ..............................	71,000
1935 .............................	53,000	1954 ..............................	71,000
] 1936 ..............................	55,000	1955..............................	72,000

Stockholm den 22 maj 1916.

Karl Dickman.

Som av denna P. M. framgår skulle kostnaden för vårt förslags genomförande
från och med år 1955 förorsaka en årlig merkostnad av 72,000
kronor.

112

Frågan om kostnaderna för de föreslagna höjningarna i pensionerna och
begravningshjälpen åt marinens värvade manskap är härmed utredd.

^bestridande3 Beträffande kostnadernas bestridande få vi anföra följande.

Någon kassa jämförlig med Vadstena krigsmanshuskassa för arméns
manskap finnes ej för understödjande av marinens manskap. Flottans pensionskassa
är nämligen numera endast en pensionskassa för officerare och
underofficerare vid flottan med deras vederlikar, sedan statsverket enligt
1876 års riksdags beslut övertagit pensioneringen av marinens manskap. Något
bidrag från Flottans pensionskassa till kostnadernas bestridande kan
alltså ej påräknas.

Invalidhusfonden, från vilken gratifikationer, såsom förut nämnts, utgå
till flottans avskedade manskap, kan ej heller tagas i anspråk för de ökade
pensioneringskostnaderna, tv enligt Kungl Brev av den 18 december 1849
får fondens kapital ej minskas för att fonden skall kunna tillmötesgå de
krav på pensioner eller understöd, som kunna uppstå, därest vårt land skulle
bliva invecklat i krig. Dess inkomster äro dessutom avsedda för gratifikationer,
svärds- och svärdsmedaljpensioner liksom ock för det stadgade årliga
bidraget till Vadstena krigsmanshuskassa. Invalidhusfondens inkomster äro
sålunda fullt ut disponerade.

De två enskilda pensionskassor, för vilka vi i vårt den 20 april 1914 avgivna
betänkande beträffande marinens indelta manskap redogjort, äro av
så ringa storlek och hava ett så bestämt ändamål, att de ej kunna tagas i
beräkning för kostnadernas bestridande.

Med hänsyn härtill synes ingen annan utväg förefinnas att anskaffa de
för ifrågavarande ändamåls vinnande erforderliga medlen än genom förhöjning
av det å tionde huvudtitelns ordinarie stat uppförda förslagsanslaget
»till pensionering av flottans gemenskap». Detta anslag skulle för ändamålet
behöva höjas för de kommande åren med det belopp, som återfinnes i
byråchefen Dickmans å sid. 111 intagna tablå. Från att år 1918 uppgå till

28,000 kronor skulle den årligen erforderliga förhöjningen av anslaget långsamt
stiga för att från och med år 1955 utgöra 72,000 kronor.

113

Sakkunnigas hemställan.

Under åberopande av vad vi sålunda anfört, föreslå vi alltså, att bestämmelser
måtte utfärdas därom,

att marinens värvade manskap ej må kvarstå i tjänst
längre än till uppnådda 50 levnadsår;

att till sådant marinens värvade manskap, som uppnått
50 levnadsår och en tjänstetid av minst 30 år samt under
de två sista åren närmast före avskedet innehavt samma löneförmåner,
skall utgå hel pension ävensom att denna pension
bestämmes till ett belopp, som motsvarar manskapets vid avskedet
innehavande lön, lönetillägg och inkvarteringsersättning
eller värdet av inkvartering in natura;

att till sådant marinens värvade manskap, som uppnått 50
levnadsår och en tjänstetid av minst 20 men ej 30 år, skall
utgå avkortad pension, ävensom att denna bestämmes till ett
belopp, motsvarande i föregående punkt nämnda löneförmåner,
minskat med en trettiondedel för varje år, varmed
tjänstetiden understiger de för hel pension stadgade trettio
tjänsteåren;

att pension till sådant marinens värvade manskap, som
vid avskedet ej innehavt då utgående löneförmåner under
minst 2 år, skall utgå med en femtedel av sammanlagda beloppet
utav de härovan nämnda löneförmåner, som åtnjutits
under de fem närmaste åren före avskedet;

att härovan föreslagen hel eller avkortad pension jämväl
skall utgå till sådant marinens värvade manskap, som redan
nu uppnått 50 levnadsår och en tjänstetid av minst 20 år,
under förutsättning att avgång ur tjänsten äger rum inom ett
år efter det skyldighet att avgå ur tjänst vid 50 års ålder blivit
stadgad;

att nu utgående pension, som tilldelats marinens värvade
manskap på grund av uppnådd levnads- och tjänsteålder, skall
höjas med 200 kronor;

att nu utgående pension, som tilldelats marinens värvade
manskap på grund av skada ådragen under tjänsteutövning,
må, efter av K. Maj:t i varje särskilt fall verkställd prövning
av behovet och dess sammanhang med den ådragna skadan,
kunna höjas, dock ej till högre belopp än som skolat utgå
jåmlikt K. Förordn. den 18 juni 1909 angående ersättning i
anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring;

att såsom begravningshjälp efter marinens pensionerade
värvade manskap skall utgå ett belopp av 75 kronor; samt
att till bestridande av kostnaderna för de föreslagna förhöjningarna
av pensionerna och begravningshjälpen det å
ordinarie stat under tionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
»till pensionering av flottans gemenskap» må höjas för
år 1918 med 28,000 kronor och för varje följande år med det
belopp, som finnes angivet i den å sid. 111 i detta betänkande
intagna tabell.

SÄRSKILDA ÖNSKEMÅL.

s../ \

117

Särskilda önskemål.

Att en väl ordnad pensionering av marinens manskap måste ej blott fördelaktigt
inverka på rekryteringen av sagda manskap utan även kraftigt
bidraga därtill, att marinen får behålla dugande män i tjänst så länge sådant
kan anses önskligt ur tjänstesynpunkt, därom torde ej råda några olika
meningar. Till ett väl ordnat pensionsväsen hör emellertid ej blott pensioneringen
av befattningshavarna själva utan även av deras änkor och barn.
Då det ej ligger inom ramen för vårt uppdrag att utarbeta förslag även
för en dylik pensionering, måste vi här inskränka oss till att framhålla nödvändigheten
av, att en nöjaktig änke- och pupillpensionering för marinens
manskap snarast möjligt ordnas i likhet med vad som gäller beträffande
officers- och underofficerskårerna.

Behovet av en änke- och pupillpensionering framhölls redan av 1908 års
sakkunnige beträffande ifrågasatt omorganisation av flottans sjömanskår. I
deras den 5 oktober 1908 avlämnade betänkande föreslogs i denna fråga
bland annat »att underofficerskorpral med fullmakt» — sådan skulle enligt
förslaget tilldelas underofficerskorpral efter 3 års oförvitlig tjänstgöring i
graden — »borde beredas tillfälle att ingå såsom delägare i flottans pensionskassas
gratialfond». Genom antagande av ett dylikt förslag skulle visserligen
änke- och pupillpension bliva tillförsäkrad efterlevande efter vissa underofficerskorpraler,
men detta kan enligt vår mening ej vara tillfyllestgörande.
Marinen och speciellt flottan, har, såsom vi förut i vårt betänkande
framhållit, behov av att i tjänst få behålla ett avsevärt antal korpraler
och första klassens sjömän utöver den första anställningstiden. Även
många av dessa hava bildat familj vid 30-årsåldern. Enligt inhämtade
uppgifter från Karlskrona station äro sålunda av UOK mer än tre fjärdedelar
gifta och av de korpraler och första klassens sjömän å vilkas kvarhållande
i tjänst vi förut framhållit vara av behov för flottan, har säkerligen
flertalet bildat familj. Införandet av en änke- och pupillpensionering
för dessa tjänsteklasser måste i avsevärd mån bidraga till ej blott att
anställning vid marinen blir mera lockande utan även att marinen får i

118

tjänst behålla dugande män, då dessa se sig i stånd att kunna bilda familj
utan risk att, i händelse av mannens död, efterlevande hustru och minderåriga
barn komma att stå ekonomiskt hjälplösa.

En annan fråga, som står i nära beröring med pensioneringen av marinens
manskap, är den om vilken plats, som bör tilldelas underofficerskorpraler
vid flottan, i manskaps- eller underofficersgrad.

Vid utarbetandet av föreliggande pensioneringsförslag hava vi upprepade
gånger varit i tillfälle att ägna denna fråga vår uppmärksamhet. Den för
vår flotta så viktiga underofficerskorpralskåren, i 1916 års stat upptagen till
ett antal av 916 man, gör i regeln underofficerstjänst och sammanföres i staten
med underofficerare, men hänföres enligt gällande bestämmelser till manskap
och bär manskaps uniform.

Redan 1904 års sakkunniga beträffande omorganisation av flottans
sjömanskår fäste uppmärksamheten på, att den ställning, underofficerskorpraler
tilldelats inom sjömanskåren, vore ur flera synpukter olämplig
och därför borde snarast möjligt ordnas. Nämnda sakkunniga yttra
härom bland annat följande: »UOK vid sjömanskåren hava manskaps tjänstegrad
och stå i nummer på kompanierna, men tjänstgöra ombord på fartyg
såsom underbefäl och ofta i UO:s ställe»,..... »UOK inlager således en

mellanställning mellan UO och manskap och kommenderas ena gången såsom
vaktgörande UO, en annan gång som uppbördsman och kanske en
tredje i stället för 1. klassens sjöman. Även har inträffat, att på samma fartyg
den ena UOK varit kommendei''ad såsom uppbördsman, den andra såsom
vaktgöi''ande UO och den tredje i stället för 1. klassens sjöman. Sådana
förhållanden kunna ej vara ägnade att beforda disciplin och god kåranda.
Därtill kommer den osäkra ställning UOK i övrigt intager, i det han icke
har fullmakt på sin grad, utan när som helst kan nedflyttas till 1. klassens

sjöman».......»Då den maktpåliggande tjänstgöringen såsom vakthavande

underbefäl ombord å flottans fartyg så gott som uteslutande bestrides av
UOK, ifrågasatte chefen för flottans stab 1899 huruvida icke UOK vid flottan
snarare borde vara likställd med 2. klassens sergeant än med distinktionskorpral
vid armén».

1904 års sakkunniga avgåvo härefter i sitt betänkande följande positiva
förslag. »Av nu anförda skäl anse sakkunniga, att vid flottan bör tillkomma
en klass underofficerare motsvarande sergeant av 2. klassen vid armén».

Även de förut omnämnda 1908 års sakkunniga ansågo, att flottans under -

119

officerskorpraler borde beredas en mera tryggad ställning bland annat medelst
fullmakt på sin tjänst, sedan de 3 år innehaft densamma.

Ett steg i denna riktning är visserligen taget genom bestämmelsen i § 38
av flottans reglemente, att underofficerskorpral, som under tre på varandra
följande tjänsteår i denna grad ej ålagts eller ådömts bestraffning och haft
godkänt betyg i tjänstbarhet, ej kan degraderas, men detta kunna vi dock ej
finna vara tillfyllest. Även vi äro livligt övertygade därom, att rekryteringen,
tjänsten och disciplinen skulle i hög grad vinna därpå, att underofficerskorpraler
erhölle underofficers grad och militärt likställdes med sergeant av
2. klassen inom armén. Vi hava ansett oss icke kunna underlåta att jämväl
fästa uppmäksamheten på denna fråga, ehuru den icke faller inom ramen
för vårt uppdrag, då den enligt vårt förmenande snarast kräver en tillfredsställande
lösning.

BILAGOR.

TABLÅ över marinens den 1 febr. 1915 i tjänst varande manskaps anställnings- och födelseår.

Bilaga A.

Födelse år -

1833

1840

1850

1860

68
69

1870

1880

88
89

1890

1900

Antagen i tjänst år:

1851

Summa

Totalj
summa

1854	1856	1857	1858	1859	1860	1862	1863	1867	1868	1869	1870	1874	1876	1878	1880	1881	1883	1885	1886	1888	1889	1890	1891	1892	1893	1894	1895	1896	1897	1898	1899	1900	1901	1902	1903	1904	1905	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912	1913	1914	1915
1	1																																									—	—	—	—	—	—
		4																																										—	—	—	_
—	—		1	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	_	z		—
1	—	—	—	1	2		1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	--	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—			—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	—	_	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	—	—	__	_	_	_	__
																																								—	—	—	—	—	—	—	—
																																											—	_	_
—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	2		—	—	''	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	--	—	—	—	—	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-■	—	—	_	_	_
												i
--	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	__	_	_	_	_	_		_	_				_

																																											—	—	—	_	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	5		1	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—
															1	2	—		—	—	—	—	—	—	2	—	1	—	.-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	z	z
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	__
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	_	_	_	__
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	■-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	- .	—	—	—	_	_	_
																																									—	—	—	—	—	—	—■
																				1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_
																				1	1	3	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	~	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_
—	—	—	—	—			—	—	—	—	—		—	—	—		—	—	--	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_
—	—		—	—			’	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	_
																						1	2	1	—	1	1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_
																						1	—	3	1	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	*1	—	_	_
																									3	1	—	2	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	• -	—	—	—	—	—	_	_	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	— -	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3	—	—	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	—	_	—	_
																											4	2	1 + 2	—	2	1	1	1+ 1	—	—	—	—	—	_	_	_	_
																												5	3	—	1	2	1	—	—	—	—	—	—	_	1	_	_	_
																													6	5	1+ 1	1	3	2+ 4	1	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—
																														1 + 10	1+ 3	1	5	1	—	3	—	—	1	2	_	1	1	_
																												—	1	—	13	5	7+ 3	4 + 14	1+ 1	—	1+ 1	1	1	—	1	—	1+ 1	_	___	_
																																1 + 19	3+ 8	4 + 12	1+ 8	1+ 2	3	1+ 1	—	—	—	—	1	1	_	_	1
																																1+ 2	4 + 37	2+ 9	2+ 9	3+ 4	7	1+ 1	1	—	1	—	1	1	_	_
																																	3+ 6	4 + 47	1 + 14	6 + 13	1+ 6	2	3	1	—	—	—		_	_
																																	1	2+ 6	6 + 28	22	11	2+ 7	1+ 1	3+5	3	—	2	—	1	—	—
																																			10+ 2	6 + 64	5 + 21	1+ 9	3	1+ 2	6	3	1+ 4	2	1	_	1
																																				7+ 8	6+53	5 + 22	3+ 6	1 + 10	1+ 8	6	3	1+ 3	3	—	2
																																			1	—	9 + 32	6 + 34	14 + 14	2+24	5 + 12	1+ 9	5+ 2	3+ 5	6	1+ 3
																																			1	—	1	5+25	3 + 36	5 + 28	6 + 13	2+ 9	4+ 13	2+ 1	2+ 2	1+ 4	1+ 1
																																							8 + 41	3 + 65	8 + 22	7+ 26	11+ 34	4+ 15	3+ 6	3	1
						—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2 + 62	6 + 68	5+ 44	19+ 58	28+ 38	7+ 14	8	1
																																							1	—	7 + 55	1 + 114	24+ 74	32+ 74	23+ 28	4+ 14	1+ 3
																																										15+ 67	37 + 168	32+ 83	26+ 63	28+ 60	6+ 8
																																								—	—	—	57+ 79	58+157	38+ 80	42+ 94	0 + 16
									—	—	—	—	—	—				—				—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	70+ 55	68+177	50 + 152	5 + 29
																																												7	72+ 72	65 + 235	5 + 28
																																												1	4	86+ 84	10 + 15
																																												1 1	—	6 1	20+ 3
2	1	5	1	3	2	1	1	1	1	2	1	3	6	7	2	1 3	1	2	1	4	1 3	1 5	4	4	2 5	5	7	12	2 13	2 15	3 19	5 28	18 65	20 93	23 63	23 116	22 135	21 102	31 106	18 199	35 188	31 281	163 438	240 435	237 453	284 657	57 109
2	1	5	1	3	2	1	1	1	1	2	1	3	6	7	2	4	1	2	1	4	4	6	4	4	7	5	7	12	15	17	22	33	83	113	86	139	157	123	137	217	223	312	601	675	690	741	166

Summa

Fö delse -

14
11

16
24
24
47
32

144

204

187

149

101

5
1
3

6
6
5

8
22

118

124

141

133

213

293

362

449

426

414

335

1,240 3,611
4,851

1833

1840

1850

1860

68
69

1870

1880

88
89

1890

1900

Musikant.

Kustartilleriet med kursiva siffror, flottan med vanliga siffror.

TABLÅ över födelse- och anställningsår för UOK vid flottan och kustartilleriet den 1 febr. 1915

Bilaga B

Födelse-																				4 n t	a g e	n i	t j ä	Il s t	å r:
år	1851	1854	1857	1858	1869	1874	1876	1878	1880	1881	co CO 00 r-H CO CO CO t—4	1889	1890	1891	1892	1893	1894	1895	1896	1897	1898	1899	1900	1901	1902	1903	1904	1905	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912	1913
1833	1									:
34
35
36
37
38
39
1840	_	_	—	_	—	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_
41	—	1
42
43	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
44
45	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
46	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
47
48	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	--	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
49
1850
Öl
52
53						1
54	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
55	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	_	—	—
56	—	—	—	_	—	—	- .	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	_
57
58	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
59	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—		—	—	—	—	—	—	—
1860	—	—	—	—	—	—	—	3	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-r-	—	—	—	—
61	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	--	—	—	—	—	—	—	'' -	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—
62	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	* -	—	—	—	—
63	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—		—	_
64
65
66
67
68	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	__	—	—	T-	—	—	—	—	—	—	—
69
1870
71
72
73
74															1	1	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—
75	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3	—	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
76																	—	2	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	_	. -	—	—	—
77																		—	2	2	1 + 1	—	—	1	1	1
78																				5	2	—	1	2	1	—	—	--	—	—	—	—	1	—	—	—	—
79																					6	4	1 + 1	—	3	2+ 1	1
1880																						1 + 8	1 + 3	—	3	1	—	2	—	—	1	1	_	—	1	—	—
81																							11	5	7+ 3	4+ 8	1	—	1+ 1	—	1	—	1	—	1	—	—
82																								1 + 15	3+ 8	4+ 8	1+ 6	1	1	1+ 1	—	—	—	—	1	—	—
83																								1+ 1	4 + 34	2+ 5	2+ 7	3+ 2	7	1+ 1	1	—	—	—	1	1	—
84																									3+ 5	4 + 40	1+ 8	5+ 8	4	1	3	1	—	—	—	—	—
85																									1	2+ 6	e+22	15	6	2+ 3	1	2+ 2	1	—	2	—	—
86 87 88																											10+ 1	6 + 52	4 + 13 6 + 41 8 + 19	1+ 5 4 + 13 6 + 16	3 2+ 3 10+ 4	1+ 1 1+ 6 2+12	2 1+ 3 3+ 6	2	1 1 1	—	—
																										1		2	2 + 1	_
89																			—								1	—	1	5+16	3 + 14	3 + 10	3+ 3	1	1	—	1
1890																															4 + 20	2 + 13	1+ 1	3	1	1	—
91																																1 + 10	3+ 4	1 + 1	1	—	—
92																															1	—	3+ 2	1	—	—	—
93	—	—
94
95
96
97
1898	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	r—	—	—	—
Sumna	1	1	1	I 1	1	1 1	I 1	! 3	1 1	Ii 1	1 _	1 1	Ii 1	1-	Ii 1	\| 1	1 2 4	1 2	1 3	1 3	12 10	12 12	3 15	5 2lll8 58	20 68\|£S 46	21 86	19 9320 56	22 49 13 56	15 23	9 6	11 3	3 2	1

1914 1915

Summa

Fö delse år -

1833

1840

1850

1860

68
69

1870

1880

88
89

1890

13
11

14
13

15
23
20
33
19

6
5
3
2

59
70
56
79
75

60
44

— I 1 212 637

Kustartilleriet med kursiva siffror, flottan med vanliga siffror.

TABLÅ över korpralers, I. klass sjömäns och kustartilleristers födelse- och anställningsår den 1. febr. 1915.

Bilaga C.

Födelse år -

1833

1840

1850

1860

68
69

1870

1880

88
89

1890

97
1898

Summa

Antagen i tjänst

1854	1856	1857	1859	1860	1862	1863	1867	1868	1869	1870	1874	1875	1876	1877	1878	1879	1880	1881	1882	1883	1884	1885	1886	1887	1888	1889	1890	1891	1892	1893	1894	1895	1896	1897	1898	189S	190C	1901	1902	1903	1904	1905	1906	1907	1908
—	—	—	—	—	—	•-	—	—	—	—	—	—	—	_	.	_	_	_	_	_	_	_	_		_
			—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_
		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_
1	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-r-	—	—	—	_	_	—	_	_	_	_	_
—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_
—	—	3	2 1	2																								-							—	—	—	—	—	—	—	—	—	;—	—
—	—	—			1	_	_	_
				—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	__	_	_	_	_	_	_		_
	—		—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_		_	_
									—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—■	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	—	_	_	_	_	_	_
			—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	1	—	— ''	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_
—						—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	—	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_

					—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—
—	—		—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	_	—	_	_	_	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	_	_	_	_	__			_
						—		*			1	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	1	—	—	—		—	—	—	■—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_	_	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—-	—	2	—	—	—	—	—	- .	—	—	—	—	—	—	_	—	_	_	_	_	_
	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_
	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	_	_	_	_	_	_	_	_	_	_	_	.
	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	_	1	_	_	_	_
-*—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	_	_	_	_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	1	_	_	_	_		_	_	_	.		_
	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_	_	_
								—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	■--	—	—	—	—		—	’ —	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_			_		_	_		_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	— #	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	3	1	—	_	_	_	___	_	_	_	_
	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	_	_	_	_
				—				—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	—																									1	1	1		1		1 1	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	1	_	1	_			Z	1	z				z
																																				1	i	—	1	—	—	—	_	—	_
					—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	--	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	_	_	_	_	_	_	_	_	_
								—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	*—	—	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		1	—	i	—	3	—	—	—	—	—	—
																																					i	2	_	_	1	_	_	_	1
		—		—			—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	2	—	—	6	1	—	_	1	_	—
																																					4	1	4	2	2	2	—	—	—
																																					1	3	4	2	2	—	—	—	—
																																						1	7	6	1+ 4	1+ 2	1	—	—
																																								6	7	5	4	i	1+ 3
																																								1	12	1+ 8	4	—	1
																																								—	1+ 1	12	1+ 9	1+ 3	4
																																										1 +12	17	4 + 10	12
				—	—	~		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	•-	—	_	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		9	22	2+ 16
—	—	—	—	—																																								4 + 21	1+ 50
																																													1+ 52
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	—	—	—	—	—	_	—	.-	_	_	_			_
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—			—	—	—	—	—	—	__	_	_	_	_	_	_	_	_			_
		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		-	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	—	—	—	_	_	__	_	_	_
1	1	4	3 \| 2	1	1	1	1	1	1	2	1-	5		4		1	2	—	1	—	‘ 1	2	—	2	3	5	3	1 3	1	3	4	4	3	[ 3	3	8	8	25	1 17	2 29	3 41	1 45	9 57	5 139

1 + 5

3 + 10

7 + 20
3+ 60
3+ 54

1+ 6
1+ 9

4 + 25
3+ 32
102
10+ 59

4+ 2

3+ 11

6+ 21
15+ 47
15+ 56
28+128
37+ 59

— 1

2+ 1

2+ 8
17+ 15
14+ 27
13+ 36
23+ 67
28+ 16
1

Summa

Fö delse år -

1 +

3 +
7 +
5 +
5 +
9 +

1+ 2
2

i 35 26 2 11

4
2
2

6
1
6

25 150

42 213

39 242

56 230

65 128

37 19

304 1389

1833

1840

1850

1860

68
69

1870

1880

88
89

1890

97
1898

Kustartilleriet med kursiva siffror, flottan med vanliga siffror.

TABLÅ över jämlikt reglementena för marinen den 1 febr. 1915 i tjänst kvarstående, ej befordringsbara underofficerskorpraler, korpraler och I. klass sjömän

Bilaga D.

Födelse -

Antagen i tjänst

år	1851	1852	1853	1854	1855	1856	1857	1858	1859	186oj	1861	1862jl863	1864	1865	1866	1867	1868	1869	1870	1871	1872jl873	1874	1875	1876	1877	1878	1879	co ce O h-i ce CO	1882	1883	1884j 1885	1886	1887	1888	1889\|1890	1891	1892\|	1893	CO co	1895	1896	1897	1898	1899	1900	1901	1902	1903	1904	1905	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912	^1913	1914	191f
1833	1			\|
34
35
36
37
38
39
1840
41
42
43
44
45
46
47
48	—	—
49
1850	—
Öl
52
53
54
55
56
57
58
59
1860
61
62																														1	1
63
64
65
66
67
68
69
1870
71
72
73
74																																																																	—
75
76
77																																														1	®
78																																														1	1			®									®
79
1880																																																1	®	—	1	—	—	—	—	—	—	—1	—	—	®	_	—	_	—
81
82	—
84																																																				4	1	2	1 1
85																																																					1	4	2	2	—	1
86																																																						5	2	2	_	—	2	—	—	_	_	_	_
87																																																						1	3	3	2	1	—	—	1	—	—	—	—
88																																																							2	® 9	6	6
89																																																								8	11	5	1
1890																																																									10	13	1
91																																																										14	7
92
93
94
95
96
97
1898 \|															- -																																—
Summa	1	—	—	—	—	—	i	1	—	—	—	—	_	_	—	—	—	—	1	—	-	—	—	1	—	1	_	3	_	1	1	_	_	_	_	_	_	_	_	—	1	_	2	—.	—	2 1	1 1	1	2	—	2	8	3	14	1 10	® 25	29	41	22	_	1		—	—	_
																															®								®				®				®	®	®	®									®		©		1

Summa

Födelse
år

4
2

1833

1840

1850

1860

68
69

1870

1880

88
89

24 1890

21 91

97
1898

158

Siffran till vänster i kolumnen = uok vid flottan. Siffran till höger i kolumnen = korp. eller första klass sjömän. O = uok vid kustartilleriet.

TABLÅ över i marinen den 1 februari 1915 kvarstående till tjänst ej användbart manskap.

Bilaga E.

Födelse år -

Antagen i tjänst

1851

1852

1853

1854

1855

1856

1857

1858

1859

1860

1861

1862

1863

1864

1865

1866

1867

1868

1869

1870

1871

1872

1873

1874

1875

1876

1877

1878

1879

1880

1881

1882

1883

1884 1885

1886

1887

1888

1889

1890

1891

1892

1893

1894

1895

1896

1897

1898

1899

1900

1901

1902

19031904

1905

1906

1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915

Summa	Födelse år
1	1833
—	34
—	35
2	36
1	37
1+ 3	38
1+ 2	39
3	1840
1	41
1	42
—	43
1	44
—	45
—	46
1	47
2	48
1	49
1+ 3	1850
2	51
—	52
—	53
1	54
—	55
2	56
1	57
1	58
1	59
1+ 1	1860
2	61
1	62
—	63
—	64
2	65
—	66
—	67
—	68
—	69
1	1870
—	71
1	72
2	73
—	74
—	75
—	76
—	77
1	78
—	79
—	1880
2	81
1	82
1	83
2+ 2	84
1+ 2	85
2+ 1	86
5	87
3+ 6	88
4	89
6	1890
2	91
1+ 4	92
3	93
1	94
—	95
—	96
—	97
—	98
21 + 73

1833 |l

1840

1 + 3

1850

1860

68
69

1870

1880

88
89

1890

97
1898

1 + 1

1 + 2

2 + 2

2
2

1 + 1

Summa

1 + 1

11 + 4

l + l!

1 —

— 5 — 1+3 —

1 + 1

1 —

- 1 + 1

- - 1 + 11

— 1

Il+ 2

2|3 + 3 1 + 4

32+72+5

3 — — — —

Siffran till vänster = uok. Siffran till höger = korp. * Tillhör kustartilleriet.

Bilaga F.

TABLÅ

utvisande vakanserna inom sjömanskåren vid Karlskrona station den

2. januari åren 1900—1913.

			1. Matr.-komp.	3. Matr.-komp.	5. Matr.-komp.	1. Ekonomikomp.	1. Eld.-komp.	1. Hantv.-komp.	1. Minörkomp.	Summa
1900.				203		2	7	5	9
Slutsumma 1 ..........		_	967	—	152	271	68	73
1901.			241			15	40	12	10	318
		526	384	244	220	409	78	103	1,964
1902.	Vakanta ..............		184			16	6	2	_	208
		661	333	164	221	407	81	—	1,867
1903.			98			15	31	4		148
		603	336	181	210	450	80	—	1,860
1904.	Vakanta ..............		204			46	44	16		310
		573	373	209	240	501	90	—	1,986
1905.			281			12	65	9		367
Slutsumma1 .........		666	347	202	240	524	92	—	2,071
1906.	Vakanta ...............		331			19	38	4	_	392
Slutsumma 1 ..........		746	352	204	251	550	93	—	2,196
1907.	Vakanta ...............			264	206	20	86	11	_	587
Slutsumma 1 .........		_	819	527	251	562	93	—	2,252
1908.				347	194	41	165	5		752
		_	841	503	264	622	93	—	2,323
1909.	Vakanta ...............			258	128	3	17	6		412
Slutsumma 1 .........		_	835	499	264	638	95	—	2,331
1910.	Vakanta ...............			182	81	14	34	5	_	316
		_	817	491	269	640	95	—	2,312
1911.	Vakanta ..			117	72	5	40		_	234
Slutsumma 1 .........		—	736	563	; 274	644	95	—	2,312

1 Slutsumma = summan av alla befattningar på och utom stationen + vakanserna.

		3.	Matros-	5.	Matros-	1. Ekonomi-	1.	Eldare-	1. Hantverks:
		komp.	komp.	komp	•	komp.	komp.	to
																	rf OO	Summa
		UOK.	Korpr.	Meniga	UOK.	Korpr.	Meniga	a o w	Korpr.	Meniga	UOK.	Korpr.	£ er» 2. <ra* * p	UOK.	Korpr.	Meniga	3 p: P
1912,	Vakanser ........................			58			8		2*	5			116			3		192
Slutsumma 1.....................	105	154	456	92	(M CO	334	28	117	125	123	174	387	21	44	34	8	2,334**
1913.	Vakanser ........................	—	—	100	—	—	12	—	—	21	—	—	153	—	—	5	—	291
	Slutsumma 1.....................	103	163	439	90	181	285	28	121	120	132	159	404	27	38	35	13	2,339***

1 Slutsumma = se anm. 1 å föreg. sida.

* Med U.O:s lön.

** Därav Segelsömmare UOK. 2 st. och 1. kl. sjöman 1 st.

*** Därav Segelsömmare UOK. 2 st. och 1. kl. sjöman 1 st.

Bilaga G.

TABLÅ

utvisande vakanserna inom sjömanskåren under nedan angivna år
och datum vid Stockholms station.

År					KOM	P	A N I				Summa
2.* 4.	6. matros	10. matr.	2. ek.	2. eld.	2. h. v.
UOK 4	UOK 6	Övriga	1 UOK	Övriga	UOK	Övriga	UOK	Övriga	UOK	Övriga	UOK	Övriga
“/t 1901	Arets stat ............	27	23	400	12	88	15	105	38	192	9	36	124	821
	Finnes..................	21	12	287	12	60	14	85	17	155	1	18	77	605
	Vakanta ...............	6	11	113	—	28	1	20	21	37	8	18	47	216
*% 1902	Årets stat ...........	34	30	546	6	34	15	140	43	207	12	33	140	960
	Finnes..................	25	13	398	3	19	15	100	21	222	2	36	79	775
	Vakanta ...............	9	17	148	3	15	—	40	22	15	10	3	61	185
l% 1903	Årets stat ............	37	30	579	6	34	15	140	52	198	12	33	152	984
	Finnes..................	23	14	557	2	36	15	133	24	217	4	38	82	981
	Vakanta...............	14	16	22	4	2	—	7	28	19	8	5	70	3
10/1 1904	Årets stat ............	37	30	578	10	64	16	139	50	200	12	38	155	1,019
	Finnes..................	27	14	583	2	35	16	132	21	219	4	36	84	1,005
	Vakanta...............	10	16	5	8	29	—*	7	29	19	8	2	71	14
1905	Årets stat ............	43	34	658	10	60	16	139	55	205	12	38	170	1,100
	Finnes..................	27	19	540	1	65	16	136	14	233	5	40	82	1,014
	Vakanta ...............	16	15	118	9	5	—	3	41	28	7	2	98	186
>% 1906	Årets stat ............	43	34	699	10	60	17	146	55	234	12	38	171	1,177
	Finnes..................	35	21	605	6	63	17	137	21	244	5	42	105	1,091
	Vakauta ...............	8	13	94	4	3	—	9	34	10	7	4	66	86
1907	Årets stat ............	55	36	729	10	102	17	147	55	258	12	41	185	1,277
	Finnes..................	38	22	549	5	77	17	126	28	231	4	37	114	1,025
	Vakanta ...............	17	14	180	5	25	—	21	27	27	8	4	71	257
1908	Årets stat ............	58	41	782	13	138	19	160	69	340	12	42	212	1,462
	Finnes..................	46	25	447	4	63	19	91	41	236	6	36	141	873
	Vakanta ...............	12	16	335	9	75	—	69	28	104	6	6	71	589
“/t 1909	Årets stat ............	58	43	759	13	140	21	160	77	340	13	42	225	1,441
	Finnes..................	40	33	549	4	103	18	144	49	361	8	42	152	1,199
	Vakanta .............	18	10	210	9	37	3	16	28	21	5	—	73	242
“/, 1910	Årets stat ............	60	47	740	17	158	21	165	81	340	14	42	240	1,445
	Finnes..................	42	35	602	3	152	17	144	51	357	7	45	155	1,300
	Vakanta...............	18	12	138	14	6	4	21	30	17	n «	3	85	145
»7, 1911	Årets stat ...........	55	48	717	38	158	21	165	87	340	14	42	263	1,422
	Finnes.................	42	39	640	7	130	20	147	61	349	6	43	175	1,309
	Vakanta ..............	13	9	77	31	28	1	18	26	9	8	1	88	113

* 2. komp. upphörde 1906.

				KOM	P A	N I
År		4. matr.	6. matr.	10. matr.	Summa övrigt manskap
		UOK	Övriga	UOK	Övriga	UOK	Övriga
V, 1912	Årets stat ...........................	50	358	52	352	39	158
	Finnes.................................	42	282	45	298	12	131
	Vakanta .............................	8	76	7	64	27	27	157
Vt 1913	Årets stat ..........................	51	334	52	352	38	158
	Finnes.................................	51	208	50	251	14	108
	Vakanta ..............................	—	126	2	101	24	50	277

4. matr. = artilleri. 6. matr. = signal. 10. matr. = min.

			KOM	P A	N I
								Su	m m a
År		2.	ek.	2. eld.	2.	IV.
		UOK	Övriga	UOK	Övriga	UOK	Övriga	UOK	Övriga
Vt 1912	Årets stat........................	21	165	92	340	11	42	265	1,415
	Finnes ...........................	21	162	75	290	8	44	203	1,207
	Vakanta ........................	—	3	17	50	3	2	62	208
Vt 1913	Årets stat........................	21	165	92	364	11	42	265	1,415
	Finnes ...........................	21	147	91	290	8	36	235	1,040
	Vakanta ........................	—	18	1	74	3	6	30	375

Bilaga II

TABLÅ

över sjömanskårens numerär enligt stat samt vakanser under åren

1906—15.

År	Station	Sjömanskårens numerär enligt årets stat	Antal i nummer upptagna vid årets början	Vakanser vid årets början
1906	Karlskrona.......................................	2,200	1,803	397
	Stockholm .......................................	1,345	842	503
	Båda	3,545	2,645	900
1907	Karlskrona.......................................	2,256	1,665	591
	Stockholm .......................................	1,462	1,151	311
	Båda	3,718	2,816	902
1908	Karlskrona......................................	2,326	1,601	725
	Stockholm ......................................	1,674	1,025	649
	Båda	4,000	2,626	1,374
1909	Karlskrona.......................................	2,334	1,870	464
	Stockholm .......................................	1,666	1,333	333
	Båda	4,000	3,203	797
1910	Karlskrona.......................................	2,314	2,018	296
	Stockholm .......................................	1,686	1,450	236
	Båda	4,000	3,468	532
1911	Karlskrona.......................................	2’315	2,081	234
	Stockholm .......................................	1,685	1,482	203
	Båda	4,000	3,563	437
1912	Karlskrona.......................................	2,321	2,136	185
	Stockholm .......................................	1,679	1,403	276
	Båda	4,000	3,539	461
1913	Karlskrona.......................................	2,321	2,033	288
	Stockholm .......................................	1,679	1,277	402
	Båda	4,000	3,310	690
1914	Karlskrona.......................................	2,321	1,944	377
	Stockholm ......................................	1,679	1,143	536
	Båda	4,000	3,087	913
1915	Karlskrona.......................................	2,321	2,094	227
	Stockholm .......................................	1,679	1,152	527
	Båda	4,000	3,246	754
				l5/6 1915 528
				vakanser