UTLÅTANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1919:2)

UTLÅTANDE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

ÄNDRADE BESTÄMMELSER

ANGÅENDE

ERSÄTTNING I ANLEDNING AV KROPPSSKADA,
ÅDRAGEN UNDER MILITÄRTJÄNSTGÖRING

AVGIVET DEN 30 DECEMBER 1918

RIKSFÖRSÄKRINGSANSTALTEN
MED BITRÄDE AV UTSEDDA SAKKUNNIGA

■-^SScx*

STOCKHOLM 1919

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
[4257 18]

Form. 935. 1700. “/U 1918.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till Konungen .................................................................................... V

Lagförslag ............................................................................................. 1

Motiv ...................................................................................................................... II

Inledning ........................................................................................................... 11

1 §, lagens omfattning .................................................................................... 22

2 §, begreppet militärtjänstgöring ................................................................. 33

3 §, instansordning m. m. i förevarande ärenden.......................................... 36

4 och 5 §§, ersättning till den skadade och vid dödsfall till hans efterlevande 39

6 §, antagen årlig och daglig arbetsförtjänst för olika personalgrupper ...... 75

7 §, grunder för beräkning av en kroppsskadas inverkan på arbetsförmågan 107

8 §, sjukhusvård och avdrag å sjukpenning vid sådan vård........................... 108

9 §, avdrag å ersättning för avlöning, pension m. m................................... 108

10 §, förlust av ersättning för tid, under vilken ersättningstagaren vistas

utom riket, undergår frihetsstraff m. m................................................. 109

11 §, utbetalning av ersättning ........................................................................ 111

12 §, anspråk på skadestånd ........................................................................... 114

13 §, underrättelse från den skadades sida om inträffat olycksfall ............... 116

14 §, anmälan till riksförsäkringsanstalten om inträffat olycksfall ............... 117

15 §, beslut om ersättnings tillerkännande och jämkning i beslutad er sättning

................................................................................................... 122

16 §, preskription av rätt till ersättning ......................................................... 125

17 §, förlust av rätt till ersättning i vissa fall vid uppsåtligen förorsakad skada 128

18 §, nedsättning av ersättning vid grov vårdslöshet m. m......................... 129

19 §, särskilda bestämmelser rörande ersättning vid sjukdom, som ej för orsakats

av olycksfall ......................................................................... 134

20 §, befogenhet för riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet att låta

avhöra vittnen vid domstol m. m.......................................................... 161

21 §, förbud för överlåtelse av rätt till ersättning m. m............................... 162

22 §, bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda närmare föreskrifter rörande

lagens tillämpning ................................................................................. 163

23 §, upphävande av 1909 års militärersättningsförordning m. m................ 163

Särskilt anslag för bestridande av kostnaderna för ersättningarna enligt lagen 163
Förslaget till ändrad lydelse av 6 § i lagen den 29 juni 1917 om försäk-,

ringsrådet.............................................................................................. 164

i ■ *

Till KONUNGEN.

I sammanhang med utfärdandet av lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete har statsrådet och chefen för civildepartementet
i ämbetsskrivelse samma dag anbefallt riksförsäkringsanstalten

att upprätta och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser
rörande förvaltningen av den i 19 § av nämnda lag omförmälda
fond ävensom till de föreskrifter i övrigt, som, med undantag
beträffande frågan om det i 5 § av samma lag omförmälda försäkringsråds
organisation och verksamhet, betingades av lagen. Riksförsäkringsanstalten,
som ansåg detta uppdrag även avse förslag till sådan ändring
av förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, vartill bestämmelserna
i nyss angivna lag kunde föranleda, lät för sådant ändamål
redan under sista delen av år 1916 förbereda samt i början av år 1917
påbörja vissa därför erforderliga undersökningar och andra förarbeten.

Det stora antal omfattande organisationsärenden, som med nödvändighet
måste avgöras av riksförsäkringsanstalten, innan förberörda lag
trädde i tillämpning, jämte bristen på arbetskrafter hade emellertid till
följd, att arbetet med revision av ifrågavarande förordnings bestämmelser,
vilket arbete för övrigt visade sig vara betydligt mera tidsödande
än som från början antagits, måste väsentligen tillbakasättas och under
vissa tider ligga helt och hållet nere.

Då emellertid i början av april månad 1918 arbetet fortskridit så
långt, att ett slutligt förslag i ämnet kunde utarbetas, anhöll riksförsäkringsanstalten,
som ansåg sig icke förfoga över erforderliga arbetskrafter
för att kunna åstadkomma ett sådant förslag, uti skrivelse till statsrådet
och chefen för lantförsvarsdepartementet den 12 april 1918 om utseende
av sakkunniga att jämte riksförsäkringsanstaltens överläkare och den hos
anstalten anställde specialisten på lungsjukdomarnas område biträda med
utarbetandet av ett dylikt förslag. Efter därtill genom nådigt beslut
den 19 i samma månad erhållet nådigt bemyndigande utsåg därefter
statsrådet och chefen för nämnda departement undertecknade Christenson,
Maijström, Schenström och Tengstrand att inom riksförsäkringsanstalten
biträda med förslagets utarbetande.

Uti ifrågavarande arbete hava från riksförsäkringsanstaltens sida
undertecknade May, Eisen, Gullbring, Nordin och Åkerman deltagit.
Ledningen av de utredningar, som verkställts i ämnet, samt utarbetandet
av lagförslag och motiv hava varit anförtrodda åt undertecknad, Teng -

VII

strand. Arbetet är så till vida avslutat, att nu föreligga förslag till lag
om ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, förslag
till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 29 juni 1917 om
försäkringsrådet samt motivering till dessa förslag; och överlämnas härmed
i underdånighet dessa förslag och utlåtande.

Förslaget till lag om ersättning för kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, förutsätter vissa närmare bestämmelser rörande lagens
tillämpning. Som dessa bestämmelser icke torde påfordra prövning
av riksdagen, kommer förslag till dessa bestämmelser att överlämnas
med särskild skrivelse.

Stockholm den 30 december 1918.

Underdånigst

J. MAY.

A. H. CHRISTENSON. ALBERT EISEN. ALF GULLBRING.

BIRGER MAIJSTRÖM. JOHN NORDIN. L. AUGUST SCHENSTRÖM.

IVAR TENGSTRAND. J. ÅKERMAN.

Lagförslag.

Förslag

till

Lag

om ersättning i anledning av kroppsskada, ädrageu under militärtjänstgöring.

1 §•

Varder under militärtjänstgöring tjänstgörande värnpliktig, vid krigsmakten
fast anställd, som uppbär avlöning såsom underbefäl eller menig
krigsman, eller någon, som med behörigt tillstånd såsom krigsman frivilligt
deltager i tjänstgöringen, skadad till följd av olycksfall, utgives
av allmänna medel ersättning enligt denna lag för skadan.

Angående ersättning vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall,
stadgas i 19 §.

2 §.

Militärtjänstgöring anses hava varit för handen endast under tid,
då den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats
uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch
eller annan färd.

3 §•

Ersättningsärenden, som avses i denna lag, avgöras med undantag,
som i 4 § 2) angives, av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan
föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet
eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å

4257 18

trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen
oräknad, då sådant skedde.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning
upptaga ärende, som i denna § avses.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i dessa ärenden
meddelas kostnadsfritt.

4 §-

I ersättning utgives:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan, under sjukdomstiden,

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda
lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades enligt
6 § antagna dagliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning
utgår, endast för så vitt sjukdomen varat under mer än tre
dagar efter dagen för olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med
minst en fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,
medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan,

livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades enligt 6 § antagna
årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre
belopp, som svarar emot nedsättningen; dock att livränta ej utgår, där
ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel. På därom av
den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, där synnerliga skäl äro
för handen, besluta, att i stället för livränta eller del därav skall till den
skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst
livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

Ersättning, varom i denna § är stadgat, utgår icke för tid, under
vilken för värnpliktig eller i militärtjänstgöring frivilligt deltagande
tjänstgöringen och för fast anställd anställningen varar. Beträffande
ersättning enligt 1) a) skall dessutom gälla, att läkarvård och läkemedel
icke tillkomma den skadade för tid, under vilken han enligt därom

gällande bestämmelser är berättigad att i anledning av skadan åtnjuta
vård genom militär myndighets försorg.

Kan läkarvård ej ntan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må
i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

5 §.

Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning utgivas: a)

begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes enligt 6 § antagna
årliga arbetsförtjänst;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta från
dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp,
motsvarande en fjärdedel av den avlidnes antagna årliga arbetsförtjänst
;

till varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom eller
utom äktenskapet, eller adoptivbarn, som adopterats före olycksfallet,
en livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått femton års ålder, å
ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av den antagna arbetsförtjänsten,
samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda leva, till dem gemensamt, därest de för sitt uppehälle
varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende och annan till livränta
berättigad ej finnes, en livränta å ett årligt belopp, motsvarande
en fjärdedel av den antagna arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt
överstiga två tredjedelar av den avlidnes antagna årliga arbetsförtjänst,
de skola, i förhållande till vad på envar livräntetagare belöper,
nedsättas till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar.

Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt
äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar
av den avlidnes antagna årliga arbetsförtjänst.

6 §.

Den årliga arbetsförtjänst, som i 4 och 5 §§ omförmäles, antages
utgöra vid tiden för olycksfallet

a) ettusen åttahundra kronor

för värnpliktig, som, efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen
åliggande första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande
övningar, deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt värnpliktslagen
åligger honom eller som eljest i laga ordning blivit honom
ålagd,

för värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1 D och mom. 2 D värnpliktslagen
och som fullgör i förstnämnda lagrum angiven fackutbildning
eller facktjänstgöring,

för furir av första klass och furir av andra klass samt med dem
likställda vid armén och

för manskap i första och andra lönegraderna och därmed likställda
vid marinen;

b) ettusen femhundra kronor

för tjänstgörande värnpliktig, som icke avses härovan under a),
för fast anställt underbefäl, som icke under a) är nämnt,
för fast anställd menig krigsman vid armén, som ej är musikelev,
för manskap av tredje och fjärde lönegraderna och därmed likställda
vid marinen och

för sådan frivillig deltagare i militärtjänstgöring, som i denna lag
avses, samt

c) ettusen tvåhundra kronor för musikelev och skeppsgosse.

Den i 4 § 1) b) omförmälda dagliga arbetsförtjänst beräknas till en
trehundrasextiofemtedel av den i varje fall enligt vad ovan angivits
antagna årliga arbetsförtjänsten.

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja
sig genom arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga,
samt till den skadades ålder. Var den skadade vid olycksfallet
behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.

8 §.

Riksförsäkringsanstalten må när som helst och under så lång tid,
sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt. Den
skadade må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt,
såvida ej skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt.

Vårdas den skadade efter tjänstgöringens eller anställningens slut å
militär sjukvårdsanstalt, eller har han intagits å civil sådan anstalt, må,
till betäckande av kostnaden för vården, å sjukpenning, som under tiden
tillkommer den skadade, avdragas högst hälften.

Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta
eller del därav bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap,
ersättning i naturaförmåner samt, efter samtycke av livräntetagaren
eller dennes målsman, bereda livräntetagare uppehälle å ålderdomshem,
barnhem eller annan dylik anstalt.

9 §•

År den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall av
statsmedel erhålla understöd, som icke i denna lag avses, såsom avlöning,
pension eller annat underhåll, eller skall sådant understöd utgå från
kassa eller pensionsinrättning, som understödjes med statsmedel, avdrages
från ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av olycksfallet
för motsvarande ändamål från statens sida, av kassan eller pensionsinrättningen
utgives för tid, under vilken ersättningen utgår; dock
att i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag
endast må ske, om staten helt och hållet eller till minst en tredjedel
bidragit till bestridande av kostnaden för understödet, och ej ske
med större belopp, än som svarar emot statens bidrag.

För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett
understöd må avdrag icke göras.

10 §.

För tid, varunder någon till ersättning enligt 4 § eller 5 § b) berättigad
är bosatt utom riket, må han ej uppbära ersättningen.

Ej heller må sådan ersättning uppbäras av någon för tid, varunder
han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande
är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

11 §•

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 4 och 5 §§ utbetalas så
fort ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista
dag. Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten

till livränta inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldighet
för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan
minskats. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens
samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer
än nu är sagt. Slutar ersättningsbelopp, som enligt denna
lag skall utbetalas, ej å helt tiotal ören, avrundas detsamma till närmast
högre, å helt tiotal ören slutande belopp.

Har ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året näst efter
det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets
utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.

12 §.

Åger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav
hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,
som i följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller
särskild författning.

Vad i ersättning enligt denna lag utgivits, må av riksförsäkringsanstalten
för statsverkets räkning sökas åter av den, som skadan vållat,
där denne ej själv skadats till följd av samma olycksfall och på grund
därav är berättigad till ersättning enligt lagen.

13 §.

Uppkommer under militärtjänstgöring skada till följd av olycksfall,
skall den skadades kompanichef eller motsvarande befäl ofördröjligen
därom underrättas. Yppas skadan först, sedan tjänstgöringen upphört,
skall underrättelse därom i stället lämnas rullföringsbefälhavaren eller,
om den skadade är inskriven å sjömanshus, sjörullföringsbefälhavaren.

Den skadade vare ock skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som vederbörande militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten
må tillkalla.

14 §.

Sedan underrättelse om olycksfallet lämnats på sätt i 13 § sägs,
åligger det kompanichefen eller motsvarande befäl eller rullföringseller
sjörullföringsbefälhavaren att, där olycksfallet medfört eller skäligen
kan antagas medföra påföljd, som enligt 4 eller 5 § föranleder
ersättning, om olycksfallet ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan. Denna

anmälan skall av kompanichefen eller motsvarande befäl för översändande
till riksförsäkringsanstalten ingivas till regements- eller kårehefen
eller chefen för underofficers- och sjömanskårerna. Av rullföringseller
sjörullföringsbefälhavaren skall anmälan, med avvikelse från den för
befordran av tjänstemeddelanden fastställda ordning, insändas omedelbart
till riksförsäkringsanstalten.

De närmare bestämmelserna rörande anmälan om olycksfall, som i
denna lag avses, meddelas av Konnngen.

15 §.

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om olycksfallet,
skall riksförsäkringsanstalten, så snart sådant kan ske, ändå att ansökan
om ersättning icke blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den
skadades vård må vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som
enligt denna lag skall utgivas.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsanstalten
slutligt bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka
voro avgörande för ersättningens bestämmande, må inom tre år från
dagen för beslutet fråga om jämkning i ersättningen väckas. Jämkning
må ej avse ersättning, som belöper å tiden före den dag, då ansökan
därom gjorts, eller, där jämkningen utan ansökan beslutats av riksförsäkringsanstalten,
före -dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till
efterrättelse.

16 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag är förverkad, därest icke inom
en tid av tre år, räknat på sätt här nedan sägs, sådan underrättelse
om olycksfallet, som i 13 § omförmäles, blivit lämnad eller olycksfallet
blivit anmält i riksförsäkringsanstalten eller anhållan därstädes blivit gjord
om ersättning i anledning av den av olycksfallet förorsakade skadan.
Ovan omförmälda tid av tre år räknas från det för värnpliktig eller i
militärtjänstgöring frivilligt deltagande tjänstgöringen och för fast anställd
anställningen »pphört eller, därest det först efter tjänstgöringens
eller anställningens slut visat sig, att olycksfallet förorsakat skada, som
kan medföra ersättning enligt denna lag, eller fråga är om ersättning i
anledning av dödsfall, från det skadan sålunda blev känd eller från det
döden inträdde.

17 §.

Ersättning enligt denna lag utgår ej för skada, som den skadade
uppsåtligen själv ådragit sig eller som, utan att hava tillfogats honom
i eller för hans militära tjänst, uppsåtligen förorsakats av annan person.

Ersättning utgår icke i något fall till efterlevande, som uppsåtligen
eller genom groft vållande förorsakat olycksfall, som medfört den skadades
död.

18 §.

Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till
efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande
av olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom
måste anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har
olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka drycker
berusad, må ersättning enligt 4 § skäligen nedsättas.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund
av denna lag, så ock därest genom försummelse av den skadade underrättelse
om olycksfallet enligt 13 § icke lämnats. Nedsättning av ersättningen
må dock icke ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats
därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna
lämplig vård.

19 §.

Vad i denna lag är stadgat rörande skada till följd av olycksfall
under militärtjänstgöring, gäller, med undantag för vad här nedan i
denna § sägs, jämväl beträffande sjukdom, som icke förorsakats av
olycksfall, men som yppats under eller efter militärtjänstgöringen, därest,
i fråga om sjukdom, som yppats under tjänstgöringen, skälig anledning
icke finnes att antaga, det sjukdomens framträdande, utan att tjänstgöringen
därtill väsentligen bidragit, föranletts av annan orsak än tjänstgöringen
samt, i fråga om sjukdom, som yppats efter tjänstgöringen,
skäligen kan antagas, att tjänstgöringen väsentligen bidragit till sjukdomen;
och skall vad enligt denna lag gäller rörande tiden, då ett olycksfall inträffat
eller den därav förorsakade skadan blivit känd, äga tillämpning
beträffande sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, å tiden, då sjukdomen
yppats.

Ersättning, som enligt 4 § 1) skall utgå, tillkommer den sjuke i
fall, varom i denna § är fråga, vid övergående (akut) sjukdom, så länge

sjukdomen varar och arbetsförmågan till följd därav är nedsatt med minst
en fjärdedel, och vid annan (kronisk) sjukdom, så länge arbetsförmågan
till följd av sjukdomen är nedsatt med minst en fjärdedel och genom
vård av den sjuke förbättring i hans tillstånd är att'' förvänta; dock att
vid sjukdom, som senast angivits, ersättning enligt 4 § 1) icke utgår
under längre tid än sammanlagt ett år, räknat från den tid, från vilken
för den sjuke rätten till läkarvård för den ifrågavarande sjukdomen
enligt 4 § inträtt, för så vitt icke den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt
eller erhåller annan däremot svarande vård och antagas kan, att genom
dylik vård arbetsförmågan skall kunna återvinnas eller väsentligt
höjas. Livränta enligt 4 § 2) utgår vid sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall, därest, sedan i enlighet med vad nu är sagt den sjukes
rätt till sådan ersättning upphört, som i 4 § 1) omförmäles, sjukdomen
medfört under längre eller kortare tid''bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med minst en tiondel.

Utbyte av livränta mot ett kapital för en gång må icke äga rum
beträffande livränta, tillerkänd i anledning av sjukdom, som i denna §
omförmäles.

Har sjukdom, varom i denna § sägs, yppats under militärtjänstgöringen,
och kan den antagas föranleda ersättning enligt denna lag,
skall den anmälan till riksförsäkringsanstalten om sjukdomen, som i
anledning därav i enlighet med 14 § skall ingivas till regements- eller
kårchefen eller chefen för underofficers- och sjömanskårerna, avgivas av
vederbörande militärläkare.

20 §.

rl ill vidare utredning i ärende rörande tillämpning av någon i denna
lag given bestämmelse äger riksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet
att låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga
samt att av vederbörande polismyndighet påfordra undersökning.

21 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må
förty ej för gäld tagas i mät.

22 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas
erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller av de
civila eller militära myndigheter, som av Konungen därtill bemyndigas.

4257 18 o

23 §.

Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
och skola beträffande olycksfall, varom i denna lag stadgas, bestämmel-.
serna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916
icke äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den — — — —; dock att ersättningsanspråk,
som grundas på därförinnan inträffat olycksfall eller på sjukdom,
som yppats före nämnda dag, bedömes enligt äldre bestämmelser.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet
skall erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Årenden, som enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
eller lagen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, skola behandlas av försäkringsrådet, prövas och avgöras
av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om slutet ense. Av
dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en för
arbetarna samt de övriga vara ledamöter, som avses i 1 § tredje stycket,
och bland dem minst en vara lagfaren.

1 behandling av viktigare ärende, som i första stycket är nämnt,
eller ärende av allmän betydelse skola deltaga minst sju ledamöter, av
vilka två skola vara representanter för arbetsgivarna och två representanter
för arbetarna, samt av de övriga minst två vara lagfarna.

Motiv.

Inledning.

Till de personalgrupper vid krigsmakten, som numera benämnas Gällande
underbefäl ^ och meniga, har sedan långt tillbaka i tiden av allmänna bestämmelsermedel
utgått ersättning för kroppsskada, som ådragits under militärtjänstgöring
i krig eller i fred. Den 1 januari 1918, då lagen den 17
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete trädde i tillämpning,
gällde beträffande dylik ersättning för härens och flottans ännu kvarstående
indelta manskap nådiga brevet den 6 maj 1881 angående förändring
i bestämmelserna om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
med tillägg och ändringar, som vidtagits bland annat genom nådiga
breven den 22 juni 1900 och den 7 juli 1905 ävensom kungörelserna
den 6 augusti 1909 och den 6 november 1914, samt för värnpliktiga,
volontärer vid hären ävensom flottans och kustartilleriets stammanskap
förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning för kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

Den ersättning, som enligt nyss angivna, nu gällande bestämmelser kan Ersättning till
tillerkännas det indelta manskapet, utgår från Vadstena krigsmanshuskassa. ‘ndel* man~
Denna kassa bildades, då Vadstena krigsmanshus, som grundats år 1622
för beredande av bostad och uppehälle åt otjänstbara militärer, på 1770-talet upplöstes. Därvid uppgingo krigsmanshusets då återstående tillgångar
i nämnda kassa, vars ändamål blev att bereda pension eller underhåll
åt dem av det indelta eller värvade manskapet, som avskedats och som
på grund av ålder och tjänstetid kunde anses vara därav förtjänta, eller
under tjänstgöring i fält mot rikets fiender eller vid annat tillfälle i
kronans tjänst genom olycksfall eller sjukdom ådragit sig sådan invaliditet,
att därav föranletts oförmåga till krigstjänst.

Enligt ovan angivna nådiga brev den 6 maj 1881 och den 22 juni
1900 indelas underhållstagare i fyra olika klasser och underhållen

(gratialen) utgå med olika belopp i varje sådan klass. En av dessa
klasser — den, i vilken de till beloppet lägsta underhållen utgå — avser
allenast dem, som till följd av ålder erhållit avsked. I anledning av
invaliditet, som förorsakats av olycksfall eller sjukdom, må till gratialistunderhåll
uppföras

i första klassen, med ett årligt underhåll av i vanliga fall 72 kronor,
och, när särdeles bevekande omständigheter föreligga, med högre belopp
intill 100 kronor, den, som i fält mot rikets fiender eller vid annat
tillfälle i kronans tjänst förlorat arm eller ben, och den, som vid något
av berörda tillfällen ådragit sig kroppsskada av sådan beskaffenhet, att
skadan haft till följd vare sig sinnesrubbning eller förlust av syn eller
obotlig sjukdom med därav föranledd oförmåga att i någon mån genom
arbete bidraga till sin utkomst;

i andra klassen, med årligt underhåll av 48 kronor, den, som uti
något av omförmälda fall antingen förlorat bruket av en eller flera lemmar
eller på annat sätt blivit så svårt skadad eller ock ådragit sig sådan
sjuklighet, att han i följd därav endast i ringa mån kan med arbete
bidraga till sin utkomst;

i tredje klassen, med årligt underhåll av 36 kronor, den, som under
tjänstgöring ådragit sig antingen en mindre skada, vilken vid arbete är
honom till hinder, eller sådan sjukdomsåkomma, som kan hava menlig
inverkan å hans arbetsförmåga.

De nu angivna underhållsbeloppen, vilka under vissa förutsättningar
utgå till korpraler och vederlikar med 24 kronor samt till vice korpraler
och därmed likställda med 12 kronor utöver det vanliga soldatunderhållet,
kunna enligt kungörelsen den 6 augusti 1909 höjas med 25 kronor
för underhållstagare, som uppnått 50 års ålder, och efter Kungl. Maj:ts
särskilda medgivande jämväl före uppnåendet av sådan ålder för underhållstagare,
som fått sig tillerkänt underhåll på grund av kroppsskada
eller liknande ''anledning. Enligt kungörelsen den 6 november 1914
tillerkändes underhållstagare, född tidigare än år 1847, 200 kronor,
underhållstagare, född år 1847, 125 kronor och underhållstagare, född
år 1848, 110 kronor, allt för år räknat, varjämte underhållsbeloppet för
underhållstagare, som fyllt sextio år, förhöjdes till 100 kronor, för så
vitt denne icke redan på grund av de äldre bestämmelserna i ämnet
vore berättigad till högre underhåll.

När pensionär avlider, utgår begravningshjälp till den avlidnes stärbhusdelägare
med belopp, som genom nådiga kungörelsen den 6 november
1914 bestämts till 30 kronor.

Vadstena krigsmanshuskassa hade enligt å statskontorets fondbyrå
upprättat utdrag ur de under statskontorets fondförvaltning stående fonders
och diverse medels räkenskaper för år 1917 vid utgången av nämnda
år en behållning av i rnnt tal 3,430,000 kronor. Inkomsterna under år
1917 uppgingo till 1,065,000 kronor och utgifterna för samma år till

1,427,000 kronor.

Volontärer vid hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap,
vilka tillhöra det vid krigsmakten fast anställda manskapet, omfattas, såsom
redan nämnts, av förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning
för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Innan
denna förordning den 1 januari 1910 trädde i tillämpning, erhöllo volontärerna
vid skada, som genom ol)Tcksfall eller sjukdom ådragits under
militärtjänstgöring, enligt nådigt brev den 28 september 1888 underhåll
(gratial) från Vadstena krigsmanshuskassa enligt samma bestämmelser,
som då gällde för det indelta manskapet. I fråga om flottans stammanskap
kunde den av detta manskap, som före den 1 januari 1910
skadats genom olycksfall eller sjukdom under tjänstgöring, enligt nådiga
reglementet den 31 oktober 1879 för pensionering av flottans och
lotsverkets gemenskap tillerkännas pension från den år 1642 bildade
amiralitetskrigsmanskassan, från vilken kassa — sedan år 1892 benämnd
flottans pensionskassa — pensionerna till flottans befäl, underbefäl m. fl.
utgå. Underhållstagarna voro även enligt nyss nämnda reglemente indelade
i olika klasser, av vilka tre avsågo dem, som erhållit avsked på
grund av kroppsskada eller sjukdom. Pensionerna utgingo med olika
belopp såväl för olika klasser som ock för underhållstagarna inom varje
klass efter deras olika tjänsteställnings Högsta underhållsbeloppet utgjorde
360 kronor, lägsta beloppet vid skada till följd av olycksfall eller
sjukdom 75 kronor. För kustartilleriets stammanskap tillämpades bestämmelserna
i samma reglemente utan att uttryckligt stadgande därom
givits.

V ad slutligen angår de värnpliktiga, stadgades uti nådiga kungörelsen
den 27 oktober 1812 om utskrivningssättet och allmänna beväringen,
att beväringsmanskapet skulle äga lika rätt till gratialer och
pensioner som ordinarie soldater och sjömän i lika belägenhet. För att
anskaffa härför erforderliga medel, utöver vad som kunde utgå från Vadstena
krigsmanshuskassa och amiralitetskrigsmanskassan, skulle särskilda invalidfonder
bildas genom frivilliga sammanskott av enskilda personer, varjämte i
liknande syfte invalidhusfonden samma år grundades. Avkastningen av

Ersättning till
fast anställt
manskap
före 1910.

Er sättning till
Lvärnpliktiga
före 1910.

denna fond, som till en början avsåg inrättandet av ett invalidhus, har, sedan
Ulriksdals invalidhus år 1849 upphört, huvudsakligen använts till understöd
åt avskedade krigsmän ävensom till pensioner åt dem, som hedrats med
svärdstecken eller svärdsmedalj. Uti kungörelsen den 13 november 1860
angående den allmänna beväringen samt uti värnpliktslagarna av åren 1885
och 1901 förekommo ungefärligen samma stadganden rörande värnpliktigas
rätt till gratial och pension som uti kungörelsen den 27 oktober 1812.
I denna kungörelse förekom därjämte bestämmelse därom, att av
de viten och böter, som enligt beväringsförfattningarna kunde ådömas,
hälvten skulle avsättas till bildande av en invalid- och pensionsfond för
dem av beväringsmanskapet, som under tjänstgöring erhållit sådan skada,
att de därigenom blivit mer eller mindre oförmögna att sig med arbete
försörja; och innehålla såväl de båda nyss nämnda värnpliktslagarna
som den nu gällande värnpliktslagen av den 17 september 1914 bestämmelser
därom, att de enligt vederbörande lag inflytande böter skola
ingå till den till förmån för beväringsmanskapet bildade invalid- och
pensionsfonden. Värnpliktig var alltså under äldre tid berättigad till
pension eller rinderhåll i anledning av kroppsskada, som under militärtjänstgöring
ådragits genom olycksfall eller sjukdom, först och främst,
i likhet med indelt manskap, från Vadstena krigsmanshuskassa resp.
amiralitetskrigsmanskassan men dessutom jämväl från invalidhus fonden
och beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond. Det lärer
emellertid icke hava förekommit, att skadad värnpliktig erhållit underhåll
från mer än en fond. Genom nådigt brev den 16 november
1888 förordnades, att frågor om skadad, armén tilldelad värnpliktigs
pensionering skulle, i likhet med vad som ägde rum i avseende å det
ur armén avskedade stammanskapet, i första hand upptagas och avgöras
av arméförvaltningen å civila departementet samt utgiften härför
anvisas å beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond. I sammanhang
med utfärdandet av 1909 års militärersättningsförordning förklarades
genom särskild förordning den 18 juni 1909, att ersättning, som komme
att tillerkännas enligt förstnämnda förordning, skulle utgå ur invalidoch
pensionsfonden.

Invalidhusfonden, vilken fond i anledning därav numera endast så
till vida lämnar understöd till dem, som under militärtjänstgöring blivit
skadade till följd av olycksfall eller sjukdom, att från fonden ett årligt
bidrag utgår till Vadstena krigsmanshuskassa, hade enligt nyssberörda
räkenskapsutdrag vid utgången av år 1917 en behållning av i runt tal

3,429,000 kronor. Dess inkomster för året uppgingo till 203,000 kronor
och dess utgifter till 185,000 kronor. Invalid- och pensionsfondens be -

hållning utgjorde vid 1917 års slut enligt samma räkenskapsutdrag

4,213,000 kronor, dess inkomster för året 310,000 kronor och dess
utgifter 297,000 kronor.

Enligt vad som framgår av förarbetena till 1909 års militärorsättningsförordning,
hade efter utfärdandet av lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete hos de värnpliktiga
den uppfattningen allt mera vunnit insteg, att ersättning, som
tillkomme dem för skada, ådragen under militärtjänstgöring, borde utgå
enligt grunderna i nämnda lag. Ehuru denna uppfattning visserligen
syntes hava vunnit erkännande jämväl från de administrativa myndigheters
sida, vilka hade att handlägga ifrågavarande ersättningsärenden,
hade dock rätt till sådan ersättning- icke blivit do värnpliktiga
tillförsäkrad genom allmän författning, utan hade de i fråga härom varit
helt och hållet beroende av samma myndigheters prövning och beslut i
varje särskilt fäll.

Dessa förhallanden i förening med mer eller mindre berättigad
föreställning att åtminstone i vissa fall värnpliktig, som blivit skadad,
icke erhållit sådan ersättning, som skäligen bort tillkomma honom, hade
till föl jd, att förevarande fråga genom motioner i båda kamrarna gjordes
till föremål för 1907 års riksdags prövning. Därvid beslöt riksdagen
att hos Kungl. Maj: t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes verkställa
1edning, huruvida icke mera fullständiga och betryggande bestämmelsei
än de dittills gällande kunde meddelas angående ersättning
till värnpliktiga, som genom skada under vapenövning lidit minskning
i sin förvärvsförmåga eller, i händelse skadan föranlett dödsfall,
till deras anhöriga, samt lata utarbeta och för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

På grund härav uppdrog Kungl. Maj:t, som i överensstämmelse
med därom under ärendets handläggning i riksdagen gjorda uttalanden
funnit den föreslagna utredningen böra omfatta jämväl volontärer vid
armén och marinens stammanskap, genom beslut den 12juliochden 16
augusti 1907 åt särskilda sakkunniga — här nedan benämnda 1907 års
sakkunniga — att inom vederbörande departement biträda med verkställande
av utredning och upprättande av förslag beträffande ersättning
tid värnpliktiga, volontärer vid hären samt dem bland flottans och kustartilleriets
stammanskap, vilka genom skada under vapenövning lidit minskning
i förvärvsförmågan, eller, i händelse skadan föranlett dödsfall, till deras
anhöriga. Till de sakkunniga överlämnades därjämte en av Sveriges
sjukkassors centralkommitté till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, däruti

Tillkomsten
av 1909 ars
militär er säl t
ningsförorclning.

bland annat framhölls önskvärdheten av att vid utredningen av förevarande
fråga sådana åtgärder toges i betraktande, som kunde tillförsäkra
värnpliktiga eller i militärtjänst anställda personer erforderligt understöd
på statens bekostnad jämväl vid andra under militärtjänstens utövande
ådragna sjukdomar än dem, vilka förorsakats av olycksfall.

Efter verkställd utredning avgåvo de sakkunniga den 17 december
1907 betänkande och förslag i ämnet. Förslaget underställdes 1909 års
riksdag, och sedan detsamma blivit av riksdagen i huvudsak godkänt,
utfärdades den 18 juni 1909 förordningen om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Förord ningens huvud grunder.

Bestämmelserna i denna förordning ansluta sig i huvudsak, såväl med
avseende å innehåll som form, till stadgandena i den rörande den sociala
olycksfallsförsäkringen då gällande 1901 års olycksfallsersättningslag. Förutom
vissa olikheter av jämförelsevis mindre betydelse, av vilka en del
för övrigt bero på de militära förhållandena, innehåller emellertid förordningen
bestämmelse därom, att staten skall utgiva ersättning, jämväl
om sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter slutad
militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava till sjukdomen
bidragit, varförutom ersättningarna enligt förordningen i allmänhet
utgå med 50 procent högre belopp än enligt 1901 års olyckslallsersättningslag.
För förordningens innehåll kommer närmare redogörelse att lämnas
här nedan vid genomgåendet av det nu framlagda lagförslagets särskilda
bestämmelser. I detta sammanhang torde dock böra antecknas följande.

Enligt förordningen, vilken avser värnpliktiga, volontärer vid hären
samt flottans och kustartilleriets stammanskap, utgår ersättning i anledning
av kroppsskada, som ådragits genom olycksfall under militärtjänstgöring
i fred eller genom sådan sjukdom, som nyss nämnts, ävensom i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring i krig. Ersättning,
som tillkommer den skadade, utgöres vid övergående skada av
sjukhjälp med en krona 50 öre om dagen och vid skada, som medfört för
framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, årlig livränta
i förra fallet å 450 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar
mot arbetsförmågans minskning. De efterlevande erhålla begravningshjälp
med 75 kronor, varjämte årliga livräntor utgå till änka med 180 kronor
och till varje minderårigt barn med 90 kronor. I förordningen stadgas
dessutom — utan motsvarighet i 1901 års olycksfallsersättningslag —
att, om den avlidne icke efterlämnat änka eller barn, årlig livränta under
viss angiven förutsättning skall utgå till fader eller moder eller, om båda
leva, till dem gemensamt med • 180 kronor och till varje minderårigt

syskon med 90 kronor. Livräntor till efterlevande få dock icke sammanlagt
uppgå till mer än 450 kronor. Ersättningsanspråk preskriberas
inom en tid av två år, från det skadan yppades, eller vid dödsfall, från
det döden inträdde. För yrkande om jämkning uti redan beviljad ersättning
är likaledes stadgad en preskriptionstid av två år. Beslut i
ersättningsfrågor av den administrativa myndighet —- riksförsäkringsanstalten
— som handlägger dessa frågor, kunna överklagas genom
anhängiggörande av talan vid domstol eller påkallande av skiljeavtal,
därest sådant avtal slutits.

Någon förändring uti förordningens bestämmelser har icke vidtagits
i annan mån, än att för år 1918 viss förhöjning skett i de enligt förordningen
utgående ersättningarna. I sammanhang med avgivande av sin
ämbetsherättelse till nämnda års riksdag upptog nämligen militieombudsmannen
denna fråga till behandling, därvid han på anförda skäl hemställde,
att riksdagen måtte medgiva, att den ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, som på grund av riksförsäkringsanstaltens
under år 1918 eller tidigare meddelade beslut utgått eller utginge
såsom sjukhjälpsersättning eller livränta för tid under år 1918
eller under nämnda år såsom begravningshjälp, så ock den ersättning i
anledning av dylik skada, som på grund av riksförsäkringsanstaltens
under år 1918 meddelade beslut därefter komme att utgå såsom begravningshjälp
i anledning av dödsfall, inträffat under nämnda år, måtte höjas
med femtio procent utöver det belopp, vartill ersättningen skulle bestämmas
enligt grunderna uti ifrågavarande förordning. Vid behandling av föreliggande
fråga förklarade sig riksdagen visserligen finna, att de enligt
nämnda förordning utgående ersättningarna ställde sig 50 procent högre än
ersättningar, som utbetalades enligt 1901 års olycksfallsersättningslag, men
ansåg sig dock, utan risk att föregripa en utredning i ärendet, med hänsyn
till rådande förhållanden kunna bifalla militieombudsmannens framställning
om en höjning med 50 procent av samtliga enligt 1909 års
militärersättningsförordning utgående ersättningsbelopp. Genom nådig
kungörelse den 28 juni 1918 har därefter Kungl. Maj:t meddelat förordnande
rörande förhöjning för år 1918 av ifrågavarande ersättningar i enlighet med
militieombudsmannens förslag och riksdagens beslut. I de fall, som beröras
av bestämmelserna i denna kungörelse, utgå alltså ersättningarna
med följande belopp, nämligen livränta vid fullständig invaliditet med
675 kronor, sjukhjälp med 2 kronor 25 öre, begravningshjälp med
112 kronor 50 öre, livränta till änka eller föräldrar med 270 kronor,
livränta till minderårigt barn eller syskon med 135 kronor och samtliga
livräntor till efterlevande med högst 675 kronor.

Provisorisk
ändring i
förordningen.

425718

Revision av
militärersättningsförordningens
bestämmelser.

Såsom ovan liar berörts, trädde lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete i tillämpning den 1 januari 1918. Genom
denna lag hava i den svenska sociala olycksfallsförsäkringen införts
åtskilliga helt nya genomgripande grundsatser, som kunna vara av väsentlig
betydelse jämväl i fråga om den ersättning, som skall utgå i
anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring. Frånsett det
förhållandet att 1916 års olycksfallsförsäkringslag erhållit en ofantligt
mycket större omfattning än 1901 års olycksfallsersättningslag, skal!
t. ex., för att nu angiva några av dessa nya grundsatser, enligt den
förra lagen den skadade i anledning av försäkringen beredas erforderlig
läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande nödiga
hjälpmedel, den kontant utgående ersättningen skall till sitt belopp
bestämmas i visst förhållande till den skadades arbetsförtjänst, någon
tidsfrist finnes icke stadgad för att göra gällande anspråk på ersättning
eller söka jämkning i redan beslutad ersättning, och tvister,
som i anledning av försäkringen kunna uppstå rörande ersättning m. m.,
skola icke underställas de allmänna domstolarnas prövning utan avgöras
av det för sådant ändamål upprättade försäkringsrådet.

Det torde vara uppenbart, att de stadganden, som avse ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, böra, i den
mån sådant lämpligen kan ske, stå i överenstämmelse med de grundsatser,
som numera antagits att gälla rörande den sociala olycksfallsförsäkringen.
En grundlig omarbetning av bestämmelserna i 1909 års
förordning måste därför anses vara av förhållandena påkallad.

Den kommitté, ålderdomsförsäkringskommittén, som utarbetade förslaget
till 1916 års lag, framhöll också i sitt betänkande i ämnet beträffande
kungörelsen den 2 oktober 1908 angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall samt 1909
års förordning, hurusom dessa båda författningar i huvudsak vore byggda
på enahanda grunder som 1901 års lag, »men», yttrar kommittén vidare,
»de enligt samma författningar utgående ersättningsbelopp äro mindre
än de belopp, som skulle komma att utgå enligt kommitténs förslag.
Under sådana förhållanden torde en omarbetning av bestämmelserna även
angående dessa delar av olycksfallsförsäkringen kunna vara önskvärd i
syfte att bringa desamma i närmare överensstämmelse med de nu föreslagna
grunderna för arbetarförsäkringen. En dylik omarbetning skulle
emellertid, därest densamma skulle hava av kommittén ombesörjts i
sammanhang med dess egentliga arbeten, väsentligen fördröjt dessa
arbeten, och då kommittén icke ansett sig böra uppskjuta med framläggande
av sitt lagförslag rörande arbetares olycksfallsförsäkring, hava

nämnda lagstiftningsfrågor icke nu upptagits till bohandling, utan har
kommittén i stället tänkt sig, att erforderliga förslag till ändringar i
bestämmelserna rörande ifrågavarande båda försäkringsgrenar lämpligen
skulle kunna uppgöras, oberoende av genomförandet av den föreslagna
nya försäkringslagen.))

Därefter har militieombudsmannen i sammanhang med avgivandet
av sin ämbetsberättelse till 1917 års riksdag upptagit till behandling
frågan om revision av bestämmelserna i 1909 års militärersättningsförordning.
Under framställning av vissa erinringar mot särskilda, i förordningen
förekommande stadganden — vilka erinringar här nedan
komma att i vederbörligt sammanhang närmare beröras — föreslog
därvid militieombudsmannen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att utredning måtte verkställas i syfte att i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, högre ersättning i allmänhet
måtte komma att utgå, än 1909 års förordning i detta ämne
medgåve, samt för riksdagen framläggas det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Emellertid hade i sammanhang med utfärdandet
av 1916 års olycksfallsförsäkringslag riksförsäkringsanstalten anbefallts
att upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser
rörande förvaltningen av den i 19 § av nämnda lag angivna
fond ävensom till de föreskrifter i övrigt, som — med undantag beträffande
frågan om det i 5 § av samma lag omförmälda försäkringsråds
organisation och verksamhet -— betingades av lagen. Detta uppdragansåg
riksförsäkringsanstalten omfatta jämväl förslag till sådan ändring
av stadgandena i 1909 års förordning, vartill bestämmelserna i 1916 års
lag kunde föranleda, och hade därför igångsatts de utredningsarbeten,
som för uppgörande av ett dylikt förslag kunde anses erforderliga.
Med anledning av militieombudsmannens nyssberörda framställning anmälde
riksförsäkringsanstalten hos statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
de åtgärder, som av riksförsäkringsanstalten sålunda
vidtagits. Denna anmälan delgavs statsutskottet, till vilket utskott
militieombudsmannens ifrågavarande framställning hänvisats. I därefter
avgivet utlåtande förklarade statsutskottet, att utskottet, som icke ansett
sig böra genom ett uttalande i sak föregripa den i förevarande ämne
pågående utredningen, förutsatte, att de av militieombudsmannen anförda
synpunkterna toges under övervägande vid den av riksförsäkringsanstalten
föranstaltade utredningen. Därjämte uttalade utskottet den förhoppningen,
att förberörda utredning måtte så bedrivas, att dess resultat
kunde i god tid föreläggas 1918 års riksdag; och hemställde utskottet
under åberopande av vad sålunda anförts, att militieombudsmannens

Självständig
författning
i ämnet.

framställning icke för det dåvarande måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet med denna utskottets hemställan.

De omfattande organisationsarbeten, som måste utföras inom riksför
säkringsans t alten, innan 1916 års lag den 1 januari 1918 trädde i
tillämpning, nödvändiggjorde uppskov med arbetet på revisionen av
bestämmelserna i 1909 års förordning. I anledning härav och då detta
arbete dessutom visade sig vara väsentligt mera tidsödande än som
till en början antagits, kunde något förslag i ämnet icke föreläggas
1918 års riksdag. Uti skrivelse den 12 april 1918 anmälde emellertid
riksförsäkringsanstalten, att de för ändamålet erforderliga utredningsarbetena
då fortskridit så långt, att ett slutgiltigt förslag kunde
upprättas; och bemyndigade Kungl. Maj:t i anledning av riksförsäkringsanstaltens
i samma skrivelse gjorda framställning i ämnet genom
nådigt beslut den 19 april 1918 statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
att tillkalla högst fyra sakkunniga att jämte
riksförsäkringsanstaltens överläkare och den hos anstalten anställde specialisten
på lungsjukdomarnas område biträda med verkställande av den
omarbetning av 1909 års förordning, vartill bestämmelserna i 1916 års
lag kunde föranleda.

Några närmare direktiv rörande sättet för denna omarbetning, som,
sedan de sakkunniga utsetts, utförts med biträde av dem, hava icke
meddelats, men hava vid arbetets utförande bestämmelserna i 1916 års
olycksfallsförsäkringslag med avseende å såväl innehåll som form i tilllämpliga
delar så vitt möjligt följts.

Innan närmare redogörelse lämnas för förslagets särskilda bestämmelser,
torde här böra anmärkas, att det ansetts såsom avgjort, att dessa
bestämmelser skola, liksom 1909 års militärersättningsförordning, utgöra
eu särskild författning och icke inarbetas i 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Redan 1907 års sakkunniga upptogo motsvarande spörsmål till behandling
och framhöllo i det av dem avgivna utlåtandet, hurusom det för
åstadkommande av erforderlig lagstiftning rörande ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, självmant och i första
rummet erbjöde sig den utväg att föreslå för ändamålet nödiga ändringar
i och tillägg till gällande lag om ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete. Denna utväg hade ock allvarligt tagits i övervägande.
Men om än rättsförhållandet mellan staten såsom ersättningsskyldig å
ena samt den skadade å andra sidan kunde anses vara i huvudsaklig

mån lika med det rättsförhållande, som uppkomme mellan arbetsgivare
och arbetstagare, då den senare skadades genom olycksfall i arbete,
förekomme dock i fråga om dessa rättsförhållandens lämpliga avvägande
och därmed sammanhängande bestämmelser så väsentliga olikheter, att
tanken på anlitandet av nämnda utväg måst övergivas. De sakkunniga
hade alltså ansett sig böra utarbeta och framlägga förslag till
särskild lag, innefattande bestämmelser om statens ersättningsskyldighet
i antydda hänseendet samt den skadades eller hans efterlevandes däremot
svarande rättigheter och sättet att göra dessa rättigheter gällande.

Ålderdomsförsäkringskommittén har likaledes i sitt betänkande uttryckligen
uttalat den uppfattning, att bestämmelserna om den rätt till
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärt jänstgöring,
som tillkommer värnpliktiga m. fl., icke lämpligen skulle kunna inpassas
i det av kommittén framlagda förslaget till olycksfallsförsäkringslag.

I detta sammanhang torde böra beröras frågan, huruvida den föreslagna
författningen bör givas karaktär av lag eller ej.

1907 års sakkunniga föreslogo, att de av dem utarbetade bestämmelser
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
skulle utgivas i form av lag. Vid underdånig föredragning
av frågan om avlåtande av nådig proposition till riksdagen med
förslag uti förevarande ämne yttrade dåvarande statsrådet och chefen
för lantförsvarsdepartementet uti nyssberörda avseende, att, då de ifrågavarande
bestämmelserna endast avsåge att fastslå den ersättning, staten
åtoge sig gent emot enskilda medborgare för skada, som dessa kunde
ådraga sig under fullgörandet av en medborgerlig plikt, desamma syntes
lämpligen böra utfärdas såsom en av Kungl. Maj:t med riksdagen beslutad
förordning.

Emellertid har i 3 § av den nu föreslagna författningen intagits en
bestämmelse, genom vilken frågor om ersättning enligt samma författning
undandragas de allmänna domstolarnas prövning. Då en
dylik bestämmelse liksom också stadgandet i förslagets 21 §, att rätt till
sådan ersättning, som nyss angivits, icke skall kunna överlåtas och därför
ej heller kunna tagas i mät, endast torde kunna meddelas i en författning,
som har karaktären av lag, har, med upptagande i övrigt av
samma beteckning för författningen som för 1909 års militärersättningsförordning,
föreslagits, att densamma måtte benämnas lag om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Härefter följer nu redogörelse för lagförslagets särskilda bestämmelser.

Författningen
bör givas karaktär
av lag.

1916 års lags
tillämplighet
å krigsmaktens
personal.

1 §•

Första stycket av denna § motsvarar första stycket av 1 § i 1909
års militärersättningsförordning och angiver lagens omfattning. 1909
års förordning gäller, såsom ovan har angivits, tjänstgörande värnpliktiga,
volontärer vid hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap.

För bedömande av frågan, huruvida den föreslagna lagen skall
givas större eller mindre omfattning än 1909 års förordning, torde det
vara av vikt att något undersöka, om och i vad mån 1916 års olycksfallsförsäkringslag
kan anses vara tillämplig på de olika krigsmakten tillhörande
personalgrupperna, så mycket mer som därigenom erhålles en
översikt över dessa personalgrupper samt resultatet av en dylik undersökning
kan vara av betydelse jämväl vid behandling av frågan om
ersättningarnas storlek. 1901 års olycksfallsersättningslag omfattade
allenast arbetare inom vissa särskilt angivna, för olycksfallsfara mera
utsatta yrkesgrupper; och varken den personal, som avses i 1909 års
förordning, ej heller andra rent militära personalgrupper ingingo under
denna lag. 1916 års lag har emellertid en väsentligt större utsträckning.
Den omfattar nämligen, med i lagen omförmälda undantag, var
och en, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan
att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare
och vars avlöning hos arbetsgivaren för år räknat icke överstiger 5,000
kronor, ävensom envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning
iitför dylikt arbete. Med hänsyn härtill och då den militära
tjänstgöringen, åtminstone i fred, ingalunda kan anses vara av sådan
art, att den ej kan betraktas såsom arbete i lagens mening, är det klart,
att åtskilliga militära personalgrupper måste hänföras under lagens tilllämpningsområde.

Så torde först och främst de grupper, som, med undantag av arméns
och marinens reservstater och reserver, tillhöra de civilmilitära kårerna och
staterna — likaväl som motsvarande rent civila yrkesutövare, i den mån
de utföra arbete för annans räkning och deras avlöning hos arbetsgivaren
icke överstiger 5,000 kronor — under sistnämnda förutsättning falla
under 1916 års lag. Till arméns och marinens civilmilitära kårer och
stater höra, för att nu nämna de större huvudgrupperna, fältläkarkåren,
fältveterinär kåren samt förråds- och hantverksstaten vid armén
och motsvarande stater vid marinen jämte marinintendenturkåren.
Till förråds- och hantverksstaterna höra bland annat vid armén tyg- och
fabriksingenjörer, tyg- och fabriksförvaltare, verkmästare, tyg- och 1''abriks -

skrivare, tyg- och gevärsliautverkare samt vid marinen mariningen jörkårén,
månads- och daglönare med liera.

Likaledes torde det vara tydligt, att vid militära arbeten mot avlöning
i vanlig ordning anställda arbetare, såsom varvs- och fortifikationsarbetare,
i den mån de icke tillhöra någon av nyss nämnda kategorier,
ingå under 1916 års lag. Likställda med denna grupp torde vara de
vid armén och marinen anställda sjuksköterskor, kokerskor m. fl.

Lärare vid de allmänna läroverken och andra skolor, däruti inberäknat
gymnastiklärare och exercisinstruktörer, torde väl odisputabelt
lalla under 1916 års lag. Med det arbete, som tillkommer dessa, synes
kunna likställas åtminstone det huvudsakligaste av det arbete, som
officerare och underofficerare under fredstid utföra, nämligen att vid första
tjänstgöring, befälsutbildning, repetitionsövningar, skjutskolor och andra
militära skolor och övningar, vid vilka officerare och underofficerare
tjänstgöra som lärare eller instruktörer, bibringa de däri deltagande
teoretisk och praktisk utbildning inom det militära området. Likaledes
torde det expeditionsarbete, som utföres av officerare och underofficerare,
vara fullt likställt med sådant expeditionsarbete i det civila
livet, som kan berättiga till ersättning enligt 1916 års lag. Det synes
därför, som om officerare och underofficerare, åtminstone i deras huvudsakliga
arbete under fredstid, borde anses komma under 1916 års lag,
för såvitt icke deras avlöning överstiger 5,000 kronor för år.

De vid krigsmakten fast anställda med undantag av det indelta manskapet
— volontärer vid armén och marinens stammanskap, musikelever
och skeppsgossar inberäknade — äro värvat manskap, som i viss ålder,
vilken i intet fall får överskrida värnpliktsåldern, anställes för viss tid i
sänder mot årlig lön, dagavlöning (musikelever och skeppsgossar uppbära
icke lön eller dagavlöning) samt vissa naturaförmåner. De av dem, som befordrats
till underbefäl, nämligen furirer, korpraler och vice korpraler samt
därmed jämnställda vid armén och marinen, biträda vid det utbildningsarbete
och, ehuru mera undantagsvis, även vid det expeditionsarbete, som enligt vad
ovan angivits bedrives av officerare och underofficerare, samt utföra i
övrigt i åtskilliga avseenden förmansarbete av sådan art, som understundom
torde förekomma inom industrien. Dessa synas givetvis få
anses förrätta sådant arbete, som avses i 1916 års lag. Detsamma torde
också kunna sägas om obefordrade volontärer och stamanställda, då de
för sin utbildning tjänstgöra såsom underbefäl, ävensom vid viss annan
tjänstgöring, t. ex. såsom dagkorpraler vid armén. För övrigt gäller beträffande
de obefordrade volöntärerna och stamanställda, att de mot avlöning
användas till arbete för statens räkning eller, där de icke upp -

bära avlöning, att de kunna likställas med dem inom det civila livet,
vilka, för vinnande av yrkesutbildning, såsom lärlingar användas till
arbete för annans räkning och vilka i 1916 års lag uttryckligen förklaras
ingå under lagen. Den omständigheten, att volontärer och stamanställda
genom sin anställning under viss förutsättning anses hava fullgjort
en del av sin värnpliktstjänstgöring, torde icke kunna i nu förevarande
avseende tillmätas någon avgörande betydelse. Volontärer vid
armén och stamanställda vid marinen synas alltså omfattas av 1916 års lag.

Genom kungörelsen den 29 november 1901 med föreskrifter i
fråga om indelningsverkets upphörande m. m. bestämdes bland annat,
att indelningsverket vid armén efter ingången av år 1904 skulle upphöra
så fort ske kunde. Redan dessförinnan hade indelningsverket vid
marinen, båtsmanshållet, satts på vakans med beräkning, att vakanssättningen
skulle vara avslutad till den 1 januari 1896. Någon nyanställning
av indelt manskap äger alltså icke vidare rum, men sådant manskap
finnes fortfarande kvar enligt uppgift till ett antal av sammanlagt
omkring 2,600 man, därav huvudsakligaste delen vid armén. Under sin
tjänstgöring åtnjuter det indelta manskapet naturaförmåner såsom övriga
fast anställda samt viss dagavlöning. Den, som tillhör detta manskap,
har anställts enligt kontrakt mellan honom och vederbörande
rusthållare eller rote, och han äger att av rusthållaren eller roten erhålla
viss lega, ibland dessutom städsel, en obetydlig årslön, torp eller
i dess ställe vissa naturaprestationer s. k. hemkall. Enligt lagen den 2
december 1892 angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären utgår
emellertid till rust- och rotehållare, som fullgöra rustningen eller
l-oteringsskyldigheten effektivt, från statsverket ersättning med belopp,
motsvarande rustningens eller roteringens beräknade kostnad. Det kan
sålunda sägas, att avlöningen till det indelta manskapet numera helt och
hållet gäldas av statsverket.

De flesta, som tillhöra det indelta manskapet, tjänstgöra såsom underbefäl,
dagkorpraler, biträden vid mathållningen o. d. Det arbete, som
således utföres åtminstone av en större del av detta manskap, torde kunna
antagas i huvudsak vara av sådan art, som avses i 1916 års lag. För
de övriga gäller i allt fall, att de mot avlöning användas till visst arbete
för statens räkning. Aven det indelta manskapet torde alltså kunna
antagas ingå under 1916 års lag.

Till krigsmakten höra vidare arméns och marinens reservstater samt
arméns och marinens reserver av befäl och civilmilitär personal. Till reservstaterna
höra officerare och underofficerare samt läkare, som dit
överflyttats från aktiv stat. I arméns och marinens reserver ingå dels

officerare och underofficerare, som, efter erhållet avsked med eller utan
fyllnadspension, dit övergått eller som inom reserv vunnit första anställning,
dels och underbefäl i värnpliktsåldern, nämligen fast anställt underbefäl
efter avsked ur aktiv tjänst och värnpliktiga, som fullgjort viss
tjänstgöring. Arméns och marinens reserver av civilmilitär personal bestå
av fält- och marinläkarkårernas reserver samt fältveterinärkårens reserv.

Beträffande 1916 års lags tillämplighet å här ovan angivna personalgrupper
gäller, med undantag för underbefälet, vad här ovan är sagt
i fråga om motsvarande personalgrupper å aktiv stat. Underbefälet i
reserven däremot, som icke uppbär lön eller kommer i åtnjutande av
pension utan éndast vid tjänstgöring erhåller underhåll in natura och
avlöning i likhet med övriga värnpliktiga jämte dagavlöning efter tjänsteställning,
är uti förevarande avseende likställt med värnpliktiga, öm vilka
här nedan skall vidare förmälas.

Vad angår de värnpliktiga, hava sådana vapenföra värnpliktiga, som
efter erhållen utbildning befordrats till underbefäl, huvudsakligen att utföra
enahanda arbete som volontärer i motsvarande ställning. De icke
vapenföra liksom också vissa vapenföra värnpliktiga användas till expeditions-
och yrkesarbete av allehanda slag. Det arbete, som tillkommer
en stor del av de värnpliktiga, är alltså av sådan art, som avses i 1916
års lag. De värnpliktiga uppbära icke någon lön men åtnjuta under
sin tjänstgöring dagavlöning och underhåll in natura. Då emellertid
deras tjänstgöring icke äger rum enligt fritt åtagande för förvärvande
av dessa förmåner utan uteslutande är beroende på en dem enligt
gällande bestämmelser åliggande allmän medborgerlig plikt, torde 1916
års lags bestämmelser icke vara tillämpliga på olycksfall, som drabbar
värnpliktig under militärtjänstgöring.

Slutligen förekommer vid krigsmakten understundom en del frivillig
såväl militär som civil personal. Till den förra gruppen böra
först och främst räknas de frivilliga automobil- och motorbåtkårerna
(däremot ej de hos vederbörande ägare av ifrågavarande automobiler
eller motorbåtar i vanlig ordning anställda chaufförer och motorbåtförare).
Dessutom hava frivilliga militära deltagare förekommit vid
krigstjänstgöring, landstorms- och mobiliseringsövningar samt andra
dylika övningar. Civila personalgrupper, som frivilligt deltaga i militär
övning eller tjänstgöring, äro röda korsets personal, annan frivillig
sjukvårdspersonal, scouter m. fl. samt framdeles, sedan röda stjärnan
blivit fäst organiserad, antagligen också dess personal. Röda korsets
personal — och så torde förmodligen bliva fallet även med röda
stjärnans personal — erhåller för sitt ifrågavarande arbete ersättning

4257 18

Lagförslagets

omfattning.

antingen från trupp förbandet eller från den institution, vederbörande
tillhör, och torde därför kunna hänföras under 1916 års lag. Så torde
däremot icke vara förhållandet med övrig, här ovan angiven frivillig
personal.

Av vad sålunda anförts framgår, att bestämmelserna i 1916 års lag
kunna antagas äga tillämpning å samtliga här ovan angivna personalgrupper
med undantag av fast anställt underbefäl i reserven, övriga
värnpliktiga samt de frivilliga deltagare i militär övning eller tjänstgöring,
som icke tillhöra röda korsets eller röda stjärnans personal.

Hittills har talats uteslutande om tjänstgöring i fred. Vad som
sagts om denna tjänstgöring, torde tvivelsutan gälla jämväl om tjänstgöring
under krigstid bakom fronten. Om och i vad mån arten av den
tjänstgöring, som i krig sker vid fronten, kan äga inverkan vid bedömande
av frågan om 1916 års lags tillämplighet på den i dylik tjänstgöring
deltagande personalen, torde, med hänsyn särskilt till vad som
här nedan (sid. 30—33) anföres beträffande ersättning för skada, ådragen
under militärtjänstgöring i krig, vid nu förevarande undersökning sakna
betydelse.

Vad härefter angår frågan om de personalgrupper, som den föreslagna
lagen bör omfatta, kunna, såsom av det föregående framgår, de
värnpliktiga icke anses vara enligt 1916 års lag berättigade till ersättning
för olycksfall under sin militärtjänstgöring. Nödvändigheten av
att en dylik rätt tillkommer dem torde emellertid få anses vara tillfullo
ådagalagd genom tillkomsten av 1909 års militärersättningsförordning
och genom vad som dessförinnan i denna fråga förekommit. Den torde
för övrigt också vara så allmänt erkänd, att någon särskild motivering
därav icke torde erfordras. Det har i överensstämmelse härmed ansetts
vara klart, att den föreslagna lagen likaväl som 1909 års förordning
måste avse i första rummet de värnpliktiga.

Det har likaledes ansetts vara givet, att de i 1 § av 1909 års militärersättningsförordning
omförmälda båda personalgrupperna volontärer
vid hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap böra ingå under
lagen. De utgöra jämte de värnpliktiga och det indelta manskapet
arméns och marinens manskap d. v. s. underbefäl och meniga krigsmän.
De kunna — med undantag för musikeleverna och skeppsgossarna -—
icke utan särskilt tillstånd antagas eller kvarstå i tjänst utan att vara i
värnpliktsåldern. Under vissa förutsättningar anses de genom sin tjänstgöring
hava fullgjort en del av värnplikten, och deras tjänstgöring är
fullt likartad med den, som tillkommer vissa motsvarande kategorier av

de värnpliktiga. Redan med hänsyn härtill samt till önskvärd enhetlighet
och likformighet vid dessa ersättningsfrågors behandling måste det
synas lämpligast, att värnpliktiga samt volontärer och stamauställda uti
förevarande avseende likställas. Härtill kommer, att sistnämnda båda
personalgrupper efter avskedstagandet icke åtnjuta pension eller annan
dylik förmån. Enligt 1909 års förordning har tillkommit dem rätt till
ersättning i vissa fall även vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.
Bestämmelse om sådan rätt har intagits jämväl i lagförslaget. Skulle
förslaget bifallas i denna de!, skulle det givetvis för dem vara av allra största
betydelse, att rätt till ersättning tillkommer dem enligt den föreslagna
lagen i stället för enligt 1916 års lag, så mycket mer som de i senare
fallet skulle berövas en förmån, som under åtskilliga år varit dem tillerkänd.

Om det av nu angivna skäl ansetts klart, att volontärer vid hären
och stamanställda vid marinen skola omfattas av den nya lagen, har
emellertid en ändring av sättet att benämna dessa personalgrupper ansetts
lämplig. Uttrycket volontär användes nämligen ofta i dagligt tal
såsom beteckning för de volontärer, som icke befordrats till underbefäl,
d. v. s. för volontärer med undantag av furirer, korpraler och vice korpraler.
Med anledning härav och då volontärer och stamanställda jämte
det indelta manskapet utgöra det vid krigsmakten fast anställda manskapet,
har det ansetts lämpligt att i lagförslaget upptaga denna benämning,
som omfattar båda ifrågavarande personalgrupper.

Användes benämningen fast anställt manskap, uppstår frågan, huruvida
det indelta manskapet skall undantagas från den föreslagna lagens tillämpning.
De, som tillhöra denna personalgrupp, omfattas, såsom av det
föregående framgår, icke av 1909 års militärersättningsförordning men
torde kunna anses ingå under 1916 års olycksfallsförsäkringslag. De
äro icke berättigade till erhållande efter avskedstagandet av pension, men
de kunna, därest de uppnått viss levnads- och tjänsteålder, erhålla underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa, vilket underhåll emellertid, såsom
framgår av vad här ovan i inledningen anförts, är mycket ringa. Det
skulle därför, då den föreslagna lagen kommer att innehålla bestämmelser
om rätt till ersättning jämväl vid sjukdom, som ej förorsakats
av olycksfall, för dem kunna vara av stor betydelse att få ingå under
den nya lagen. Och då denna personal, sedan världskriget nu avslutats,
inom kort torde komma att helt och hållet försvinna, kan en sådan anordning
icke antagas komma att medföra några nämnvärda kostnader
för statsverket. Det har därför ansetts, att undantag icke borde göras
för det indelta manskapet vid intagandet i förslaget av bestämmelsen,
att den föreslagna lagen bör avse det fast anställda manskapet.

Emellertid kan uttrycket »det fast anställda manskapet» i vissa fall
föranleda en allt för snäv tolkning. Det händer nämligen understundom,
att furir, som erhåller underofficers tjänsteställning, icke kommer i åtnjutande
av underofficers löneförmåner utan kvarstår fortfarande såsom furir
på stat. Sådan fast anställd bör givetvis omfattas av lagen. Samma bör
förhållandet vara med kadetter samt marinintendents- och mariningenjörsaspiranter,
vilka uppbära avlöning såsom värnpliktiga, ehuru om dem
gäller, att de äro fast anställda, att en del av dem hava underofficers
tjänsteställning, och att deras tjänstgöring icke innebär fullgörande av
värnplikt. Lagförslaget har därför ansetts böra avse vid krigsmakten fast
anställd, som uppbär avlöning såsom underbefäl eller menig krigsman.

Till ingående under lagen jämte värnpliktiga och nyss angivna fast
anställda har slutligen föreslagits jämväl viss sådan personal, som frivilligt
deltager i militärtjänstgöring. Den grundsats, att i militärtjänstgöring
frivilligt deltagande skall kunna komma i åtnjutande av ersättning för
därunder ådragen skada, har i ett särskilt fall redan blivit av statsmakterna
tillämpad. Vid den mobilisering, som år 1914 ägde rum omedelbart
efter världskrigets utbrott, hade nämligen bland andra anmält sig
till deltagande såsom frivillig en person, som överskridit värnpliktsåldern
och som under sin tjänstgöring ådrog sig sjukdom, till följd varav han
sedermera avled. På därom framställd nådig proposition (n:r 120) beviljade
1916 års riksdag hans efterlevande änka och barn livräntor till
samma belopp, som om 1909 års förordning varit för honom gällande.

För rätt till ersättning enligt lagen har emellertid, beträffande frivilliga
deltagare i militärtjänstgöring, ansetts böra fordras ett verkligt
militärt deltagande i tjänstgöringen. Den frivillige skall alltså tjänstgöra
såsom krigsman. Därjämte har föreslagits såsom villkor för att
komma i åtnjutande av sådan rätt, att deltagandet sker efter erhållet
behörigt tillstånd. Sådant tillstånd meddelas för närvarande efter prövning
i varje särskilt fall. Den personal, varpå i förevarande avseende i
främsta rummet har tänkts, är medlemmarna i de frivilliga automobil- och
motorbåtkårerna ävensom frivilliga deltagare dels i så kallade kaderövningar,
vilka avse utbildande av visst befäl i olika tjänsteställningar, dels
i krigs tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen dels ock i övningar, som
till utrönande av arméns eller marinens krigsberedskap blivit anbefallda.

Beträffande frivilliga civila deltagare uti militär tjänstgöring eller
övning torde såsom ovan angivits 1916 års lag vara tilllämplig å röda
korsets — och framdeles antagligen också å röda stjärnans — personal.
Då denna personalgrupp synes böra likställas med dem, som i det civila
livet mot avlöning utföra motsvarande arbete, har denna grupp ansetts

icke böra ingå under lagens bestämmelser. Vad angår övriga civila
deltagare i militär tjänstgöring eller övning, vilka icke åtnjuta avlöning
för sitt arbete, såsom t. ex. enskilda personer, som vid en epidemi frivilligt
deltaga i den militära sjukvården, scouter m. fl., torde lämpligast
vara, att, därest sådan person skulle skadas och omständigheterna vara
sådana, att ersättning synes böra beviljas den skadade eller hans efterlevande,
en dylik ersättningsfråga i varje fäll underställes Kungl. Maj:ts
och riksdagens prövning.

Med undantag av värnpliktiga, fast anställda med avlöning såsom
underbefäl eller meniga krigsmän samt viss personal, som frivilligt deltager
i militär tjänstgöring eller övning, hava ovan angivna personalgrupper
ansetts icke böra omfattas av den föreslagna lagen. Officerare
och underofficerare äga att vid sjukdom uppbära sin lön helt och hållet
eller delvis, intill dess de kunna erhålla pension. De äga rätt till pension
vid fullständig otjänstbarhet, och vid dödsfall utgå pensioner till deras
efterlevande. De äro alltså i nu angivna avseenden likställda med andra
statens tjänstemän på ordinarie stat. Någon anledning att tillerkänna
dem rätt till ersättning vid olycksfall eller sjukdom utöver den, som
tillkommer sistnämnda tjänstemän, har icke ansetts föreligga. Detsamma
gäller i huvudsak för en stor del av dem, som tillhöra arméns
och marinens civilmilitära kårer och stater, däri inberäknat reservstaterna
samt reserverna av befäl och av civilmilitär personal. De, som i
övrigt tillhöra dessa kårer och stater, liksom också varvs- och fortifikationsarbetare
samt andra dylika arbetare vid militära arbeten åtnjuta
avlöning för sin tjänstgöring och sitt arbete samt ingå, med undantag
av underbefälet i reserven, under 1916 års lag. De hava därför också
synts böra likställas med dem, som i civila livet mot avlöning användas
till arbete för statens räkning. För underbefälet i reserven däremot, vilket
utgöres av värnpliktigt manskap, gälla, liksom för andra värnpliktiga,
lagförslagets bestämmelser.

Det har icke ansetts lämpligt att här lämna några uppgifter rörande
den omfattning, som uti förevarande avseende givits främmande länders
lagstiftning, då för användningen av dylika uppgifter tillika skulle hava
erfordrats redogörelse för den i samma länder gällande sociala olycksfällslagstiftningen
och befintliga bestämmelser rörande den militära personalens
pensionsförhållanden, samt en dylik redogörelse skulle hava fört
för långt från föreliggande ämne.

Lagförslaget avser att, på sätt i 1909 års militärersättningsförordning
uttryckligen utsäges, meddela bestämmelser först och främst rörande

Ersättning
för olycksfall
under tjänstgöring
i fred
och krig.

ersättning för skada, som ådragits genom olycksfall under militärtjänstgöring
i fred.

Den närmare innebörden av begreppet militärtjänstgöring angives i
lagförslagets 2 §. Däremot förekommer ej, liksom ej heller i 1916 års
lag, någon förklaring i lagtexten av begreppet olycksfall. En dylik förklaring
har i förevarande lag så mycket mindre ansetts erforderlig, som
lagförslaget innehåller, i likhet med 1909 års förordning, bestämmelse
om rätt till ersättning även i vissa fall för sjukdom, som yppats under
eller efter militärtjänstgöring, och som ej förorsakats av olycksfall. Den
svårighet, som understundom kan förekomma att avgöra, huruvida en
olycksfallsskada. eller en sjukdom föreligger, torde därför i förevarande
fall sakna betydelse.

I 1 § av 1909 års förordning stadgas, att ersättning utgår jämväl
i anledning av skada, ådragen under tjänstgöring i krig. I det av
1907 års sakkunniga utarbetade förslag till 1909 års mihtärersättningsförordning
gjordes icke någon åtskillnad mellan militärtjänstgöring
i fred och i krig. I detta förslag talas nämligen i 1 § beträffande
olycksfall endast om sådant, som inträffat under militärtjänstgöring; men
yttrade de sakkunniga i förevarande avseende i sitt utlåtande följande:

»Uttrycket militärtjänstgöring omfattar tjänstgöring såväl under fred
som under krig, men det har icke ansetts skäligt, att genom något tilllägg
därtill inskränka den föreslagna lagens tillämplighet allenast å
skada, ådragen under fredsövningar. Hittills gällande bestämmelser angående
understöd från Vadstena krigsmanshuskassa och Amiralitetskrigsmanskassan,
som numera kallas flottans pensionskassa, gälla även i fråga
om invaliditet, ådragen under krig. Uppenbarligen finnes icke någon
anledning att nu upphäva denna stammanskap och värnpliktiga tillförsäkrade
förmån. Skulle vårt land en gång hemsökas av krig, må det
väl vara lämpligt, att bestämmelser i fråga om ersättning för därunder
ådragen invaliditet finnas, så att frågor därom kunna vinna skyndsam
handläggning.»

Vid ärendets föredragning i statsrådet framhöll föredragande departementschefen,
hurusom i förslaget uttrycket militärtjänstgöring avsåge
tjänstgöring under såväl krig som fred. För tydlighetens skull ansåg
dock departementschefen detta böra uttryckligen angivas i texten,
i synnerhet som det möjligen kunde vara tvivel underkastat, huruvida
ordet olycksfall euligt språkbruket borde givas en så vidsträckt betydelse,
att därunder kunde inbegripas även sådan kroppsskada, som under
strid uppkomme av fiendens kulor eller dylikt. I enlighet med departementschefens
hemställan förändrades förslagets bestämmelser i detta

avseende, så att forsta stycket av 1 § i 1909 års militärersättningsforordning
innehåller bestämmelse därom, att ersättning skall utgå såväl
för skada, som ådragits genom olycksfall under militärtjänstgöring i
fred, som ock för skada, som uppkommit under tjänstgöring i krig.

Det torde väl kunna ifrågasättas, om icke enligt nu rådande rättsuppfattning
skada, som uppsåtligen förorsakats någon utan hans eget
förvållande, anses vara ådragen genom olycksfall. Under alla förhållanden
har emellertid, med hänsyn till bestämmelserna i lagförslagets
17 §, någon tvekan icke synts kunna råda därom, att skada,
som under krig tillfogas krigsman i tjänsten av någon, som tillhör
fienden, skall utan särskilt stadgande därom anses böra föranleda ersättning
enligt lagförslaget. Något sådant uttryckligt stadgande har
därför icke ansetts erforderligt. Intagandet i lagförslaget av en dylik
bestämmelse skulle dessutom kunna föranleda den uppfattningen, att de
grunder för ersättningarnas utgående, som lagförslaget innehåller, skulle
vara föreslagna med hänsyn jämväl till skada, ådragen under tjänstgöring
i krig. Så är emellertid icke förhållandet. Det kan nämligen
med allt fog ifrågasättas, om icke den ersättning, som utgår i anledningav
skada, ådragen under militärtjänstgöring i krig, bör bestämmas efter
andra normer än den, som tillkommer den under fredstjänstgöring skadade.

I flera främmande länders lagstiftning förekomma bestämmelser i
sådan riktning. Såsom 1907 års sakkunniga påvisade i sitt utlåtande, är
t. ex. i Danmark — enligt lagen den 20 november 1876 om invalidförsörjning
m. m. och lagen av samma dag angående pensionering av
underbefalniugsmaend m. fl. vid hären och flottan med i dessa lagar
gjorda tillägg och förändringar, bland annat genom lagar den 4 mars
1904 och den 1 april 1908 — den ersättning, som tillkommer krigsinvalider,
väsentligt högre än den, som utgår vid motsvarande invaliditet,
ådragen under militärtjänstgöring i fred. Invalidlivräntorna utgå i
olika grader och med olika belopp inom samma grad efter den skadades
individuella förhållanden. Till invalidlivräntan lägges det pensionsbelopp,
vartill den skadade efter tjänsteålder kan vara berättigad. I de efter
dessa grunder utgående beloppen utgör skillnaden mellan ersättningen
till krigsinvalider och andra invalider

i första graden minst 609 och högst 645 kronor

)) au dra » » 271 » » 358 5;

» tredje » — — — » 155 »

I Tyskland utgår — enligt lagen den 31 maj 1906 om försörjning
av underofficerare och manskap, tillhörande rikshären, kejserliga marinen

och de kejserliga skyddstrupperna, med i denna lag genom lag den 3
juli 1913 gjort tillägg — vid invaliditet, som ådragits i krig, ett »krigstillägg»
utöver den vederbörande eljest tillkommande invalidlivräntan
med 15 mark i månaden. Likaledes tillkommer den skadade vid vissa
skador ett särskilt stympningstillägg. Detta utgår visserligen vare sig
skadan ådragits under tjänstgöring i krig eller fred, men torde här böra
nämnas, då rätten till sådant tillägg torde få anses hava sin huvudsakliga
betydelse vid krigstjänstgöring. Om nämligen skada, som underofficer
eller någon, tillhörande manskapet, ådragit sig, består i förlust
av hand, fot eller dylikt, eller om genom skadan förorsakats sådan nedsättning
av rörelseförmågan i hand, arm, fot eller ben, som kan jämställas
med lemmens förlust, eller om eljest genom skadan uppstått andra
svåra rubbningar i den skadades hälsa, så att han till följd därav erfordrar
vård av andra personer, tillerkännes honom, förutom den vanliga
invalidlivräntan, jämväl stympningstillägg med 27 mark i månaden,
vilket tillägg vid förlust av eller blindhet å båda ögonen, sinnessjukdom,
eller sådan skada eller hälsorubbning, som gör den skadade ständigt
sängliggande, kan höjas till 54 mark i månaden.

Enligt ett för Österrike—Ungern upprättat lagförslag, som emellertid
hittills antagits allenast för Ungern, förekommer likaledes ett krigstillägg,
som dock synes avse allenast officerare och därmed likställda.

Frågan om jämförelsevis högre ersättning för skada, som ådragits i krig,
upptogs av 1907 års sakkunniga, som i sådant avseende yttrade följande:

»Visserligen kan måhända ifrågasättas, att såsom förhållandet är i
Danmark ersättningen för invaliditet, ådragen under krig, skall utgå
med högre belopp än ersättningen för motsvarande invaliditet, ådragen
under fredsövningar. Men om efter det krig inträffat en sådan åsikt
skulle göra sig gällande, möter ju intet hinder att då genom tilläggsbestämmelser
öka understödens belopp, liksom då även måste vidtagas erforderliga
anordningar för anvisande av de ökade tillgångar, som bliva
erforderliga för utbetalande av de till antalet väsentligen ökade understöden.
»

I sin framställning till 1917 års riksdag angående revision av bestämmelserna
i 1909 års militärersättningsförordning har militieombudsmannen
likaledes berört denna fråga; och anför militieombudsmannen
därvid följande:

»Redan den omständigheten, att ersättningen är bestämd att utgå
med samma belopp, evad skadan ådragits under fred eller i krig, förefaller
anmärkningsvärd, enär för den senare händelsen livräntan såväl
för den skadade som för efterlevande änka och barn väl skäligen borde

utgå med högre belopp. Då emellertid vid inträffande krigstillstånd en
omreglering av de särskilda ersättningar, som deltagande i militärtjänstgöring
kan föranleda, helt säkert kommer att framtvingas av sig själv,
torde någon ändring i det omförmälda förhållandet icke nu behöva
vidtagas.»

Visserligen måste det synas vara synnerligen önskvärt, att högre
ersättning än den, som utgår vid viss skada, ådragen under militärtjänstgöring
under fred, tillerkännes den, som drabbats av enahanda skada i
krig, och det torde väl få anses riktigare, att de för tillämpande av en
sådan grundsats erforderliga bestämmelserna fastställas i fredstid än att
detta, såsom 1907 års sakkunniga ifrågasätta, skulle ske först efter det
ett krig utbrutit. Emellertid torde det vara klart, att dylika bestämmelser
icke böra avse allenast vissa personalgrupper, utan böra omfatta
alla, som under militärtjänstgöring i krig ådraga sig kroppsskada. Då
det uppdrag, som uti nu förevarande hänseende lämnats riksförsäkringsanstalten
och de sakkunniga, icke kan anses innebära jämväl ett så
omfattande och ekonomiskt vittgående spörsmål, har någon utredning i
detta ämne icke blivit verkställd, och har ej heller uti ifrågavarande lagförslag;
intagits några bestämmelser om särskild norm för bestämmande
av ersättning vid skada, som ådragits under tjänstgöring i krig.

1909 års militärersättningsförordning innehåller i andra stycket av
1 § bestämmelser om ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall. I lagförslaget hava likaledes intagits bestämmelser
i sådant avseende. Då emellertid de stadganden, som för övrigt
röra ersättning i sådana fall, som nyss angivits, i vissa avseenden måste
avvika från motsvarande stadganden rörande ersättning för olycksfallsskada,
och då såväl härigenom som genom intagandet redan i 1 § av
bestämmelserna om ersättning vid sjukdom, som icke förorsakats av
olycksfallsskada, upprepningar och omskrivningar skulle nödvändiggöras,
hava bestämmelserna om ersättning vid dylik sjukdom intagits först i
19 §. Med hänsyn-till den synnerligen stora betydelse, som dessa bestämmelser
äga, har det dock ansetts lämpligt att, på sätt i lagförslaget
skett, redan i 1 § giva tillkänna, att bestämmelser i sådant avseende
finnas intagna i lagen.

2 §•

Denna § är lika lydande med 3 § i 1909 års militärersättningsförordning.
Den innehåller en närmare tolkning av det i 1 § förekommande
uttrycket »militärtjänstgöring», vilket uttryck beträffande den personal,

1357 18 5

Ersättning i
anledning av
sjukdom.

Begreppet

militär tjänstgöring.

Militärtjänstgör
ing vid
uppehåll å
viss ort.

varom nu är fråga, i viss grad motsvarar det i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
förekommande uttrycket »i arbetet». Militärtjänstgöring skall
nämligen enligt förevarande § anses hava varit för handen endast under
tid, då den skadade för fullgörandet av värnplikt eller tjänsteplikt nödgas
uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på
marsch eller annan färd.

1907 års sakkunniga yttrade angående denna bestämmelse bland
annat, att den vore avsedd att innebära, att ersättning icke skulle utgå
för skada, som uppkommit under tid, då den skadade, ehuru inskriven
som värnpliktig eller stamanställd, varit därav oförhindrad att själv bestämma
sin vistelseort och i övrigt åtnjutit full handlingsfrihet. Om
han ådroge sig skada vid tillfälle, då han åtnjöte permission och vore
berättigad avlägsna sig eller verkligen avlägsnat sig från tjänstgöringsorten,
kunde han rättvisligen icke göra anspråk på ersättning för skadan.
Å andra sidan borde uttrycket militärtjänstgöring icke tolkas så snävt,
att därmed skulle avses endast deltagande i anbetalld övning eller annan
sysse''sättning. Skada, som under vilotid uppkommit till följd av olyckshändelse
eller smittoöverföring inom kasern eller annan lägenhet eller
under fritid vid övningsmöte genom deltagande uti en med befälets goda
minne anordnad, för den skadades utbildning till militärtjänsten nödig
eller nyttig idrottsövning, borde således ersättas, om den eljest vore av
sådan beskaffenhet, som i förordningen avsåges.

Enligt § 120 i nu gällande tjänstgöringsreglemente för armén äger
manskapet att under så kallad fritid utan särskilt tillstånd fritt vistas
inom gränserna för regementets kasernområde. I regementsinstruktionen
kan också bestämmas visst område av förläggnings- eller garnisonsorten,
inom vilket samma rättighet gäller. I huvudsaklig överensstämmelse med
ovan angivna grundsatser har riksförsäkringsaustalten för sin del vid
tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse tillagt det område, inom
vilket vederbörande, enligt vad nyss angivits, äger rätt att utan tillstånd
vistas under fritid, ungefärligen samma betydelse, som inom den
sociala olycksfallsförsäkringen plägar förbindas med begreppet det begränsade
arbetsområdet. Olycksfall, som inträffat inom detta område,
har sålunda i allmänhet, även om ej tydligt framgått, att det haft sin
grund i militärtjänstgöringen eller därmed förbundna anordningar, ansetts
böra föranleda ersättning, för så vitt den skadade icke haft tillstånd
att avlägsna sig från området. Har den skadade haft sådant tillstånd,
ställer sig saken givetvis annorlunda. Dock synes rätten till ersättning
lämpligen kunna tolkningsvis utsträckas så, att olycksfall, som

drabbat någon under tid för tjänstledighet eller permission och som
föranletts av särskilda inom området i fråga rådande förhållanden eller
befintliga anordningar, anses såsom olycksfall under militärtjänstgöring.

Emellertid har man sökt göra gällande, att uttrycket »viss ort» icke
skulle hänföra sig allenast till sådant område, som nyss angivits, utan
att det i ett fall, där t. ex. kasernerna läge i stad, borde anses
omfatta jämväl stadens område. En värnpliktig eller fast anställd, som
i dylikt fall erhållit permission för att göra ett besök i staden, skulle
enligt denna mening, därest han under sådant besök skadats genom
olycksfall, anses hava skadats under militärtjänstgöringen. En dylik
tolkning torde dock, i vad den avser olycksfall — i fråga om sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, torde någon skarp områdesgräns icke
kunna uppdragas — stå i sådan strid med de i motiven till förordningen
angivna grundsatserna, att den icke torde kunna godkännas. Det synes
därför icke vara nödvändigt att i detta avseende göra någon förändring
uti förevarande bestämmelse. Ett uttalande i motiven till den nya lagen
därom, att med uttrycket »viss ort» avses i gällande tjänstgöringsreglemente
samt eventuellt i vederbörande regementsinstruktion eller därmed
likställd handling omförmälda kasern- och fritidsområden jämte därmed
jämnställda områden, torde vara fullt tillräckligt för att förebygga en
sådan misstydning av stadgandet i fråga, som nyss angivits.

Att det område, inom vilket det på viss plats förlagda manskapet
får under fritiden uppehålla sig utan särskilt tillstånd eller anmälan, icke
får givas så vidsträckt omfattning, att den begränsning, som ifrågavarande
bestämmelse innebär, göres illusorisk, torde av det ovan sagda
vara klart.

1907 års sakkunniga berörde i sitt utlåtande, såsom av det föregående
framgått, frågan om bedömande av olycksfall under idrottsövning.
Det torde i sådant avseende vara klart, att olycksfall, som inträffat under
utövande av idrott såsom övningsgren inom det militära utbildningsarbetet,
är att anse såsom olycksfall under militärtjänstgöring. Detsamma torde
också vara förhållandet med olycksfall under frivilliga idrottsövningar,
för så vitt dessa övningar anordnats av vederbörande militärbefäl eller under
dess medverkan. Längre torde tillämpningen av förevarande bestämmelser
icke kunna sträckas, ehuru det icke utan fog skulle kunna ifrågasättas,
att såsom militärtjänstgöring borde anses även tjänstgöring med
vederbörligt tillstånd av någon, som tillhör i lagen avsedda personalgrupper,
såsom instruktör eller ledare vid sådan frivillig övning med militärt syfte,
som anordnas t. ex. av skytteförening, landstormsförening eller dylik förening.

Ett annat spörsmål, som framträtt vid behandlingen av denna §,

Militärtjänstgöring
under
marsch eller
annan färd.

Riksförsäkrings
anstalt ev
handlägger
dessa ersättnings
ärenden.

är frågan i vad mån förevarande bestämmelse kan avse jämväl sådan
värnpliktigs tjänstgöring, som av samvetsbetänklighet förklarat sig förhindrad
deltaga i rent militär tjänstgöring. Därest han, såsom understundom
sker, beordras att biträda vid den militära sjukvården, eller om han, i likhet
med icke vapenför värnpliktig, vid vederbörande truppförband utför civilt
arbete under militärt befäl, torde hans tjänstgöring givetvis böra anses såsom
militärtjänstgöring och den föreslagna lagens bestämmelser vara på honom
tillämpliga. Så torde däremot icke vara förhållandet, om han skulle beordras
att utföra annat civilt arbete, som icke står i omedelbart samband
med militärtjänstgöring och icke heller utföres under uppsikt eller ledning
av militärbefäl. Den rätt till ersättning, som torde böra tillkomma värnpliktig
för skada, ådragen i dylikt fall, torde böra fastställas i sammanhang
med utfärdandet av närmare bestämmelser rörande tjänstgöringen
för ifrågavarande värnpliktiga.

Beträffande bestämmelsen därom, att militärtjänstgöring skall anses
hava varit förhanden, då den skadade »i föreskriven ordning varit
stadd på marsch eller annan färd», har det angivna villkoret, att marsch
eller färd skall ske i »föreskriven ordning» av riksförsäkringsanstalten
i analogi med stadgandet i 31 § värnpliktslagen ansetts innebära,
att marschen eller färden skall hava skett under militärbefäl eller efter
dess order. Någon erinran mot en sådan tolkning har icke blivit
gjord. Emellertid hava fall förekommit, i vilka skada ådragits under
färd, som, utan att äga rum under militärbefäl eller efter militär order,
dock kunnat anses vara föranledd av militärtjänstgöringen; och det
har synts önskvärt, om ersättning därvid hade kunnat tillerkännas.
I dessa fall skulle dock svårigheten att kontrollera lämnade uppgifter
och faran för missbruk, särskilt då skada uppstått genom sjukdom, som
icke föranletts av olycksfall, vara så väsentligen ökade, att en utvidgning
av förevarande stadgande, så att jämväl nyss angivna fall kunde ingå
under detsamma, icke ansetts lämpligen böra äga rum.

3 §•

I första stycket av denna § är intagen bestämmelse därom, att ersättningsärenden,
som i lagen avses, skola i första hand avgöras av
riksförsäkringsanstalten. Någon motsvarande bestämmelse finnes icke i
1909 års militärersättningsförordning, men däremot hava i den samtidigt
med förordningen utfärdade kungörelsen rörande den förras tillämpning
intagits bestämmelser rörande riksförsäkringsanstaltens befattning med
ifrågavarande ärenden.

Det liar ansetts, icke minst från formell synpunkt, vara lämpligt
att i lagen och redan i dess början fastslå, vilken myndighet avgörandet
och därigenom också handläggningen av dessa ärenden skall tillkomma,
men har något närmare angivande i lagen av omfattningen av riksförsäkringsanstaltens
befattning med dessa ärenden, såsom i nyssberörda
kungörelse skett, icke ansetts erforderligt.

Från regeln att dessa ärenden i första hand avgöras av riksförsäkringsanstalten
har undantag gjorts beträffande frågor om utgivande i
stället för livränta till den skadade av ett kapital för en gång, vilka frågor,
på sätt här nedan vid behandlingen av 4 och 5 §§ kommer att vidare beröras,
överlämnats åt försäkringsrådet att omedelbart upptaga till avgörande.

Bestämmelserna i andra och fjärde styckena av denna §, vilka bestämmelser
ange, huru besvär mot riksförsäkringsanstaltens beslut skola anföras,
äro med obetydlig förändring hämtade från 33 § av 1916 års
oly eks fall s försäkringslag.

I 13 § av 1909 års militärersättningsförordning stadgas i detta avseende,
att om den ersättningssökande icke åtnöjes med honom tillerkänd
ersättning eller med beslut, varigenom ersättning vägrats, han
äger genom stämning eller påkallande av skiljeavtals tillämpning anhängiggöra
sin talan.

I sitt betänkande rörande förslaget till 1916 års olycksfallsförsäkringslag
yttrade ålderdomsförsäkringskommittén vid behandling av frågan
om besvärsordningen vid avgörande av tvister om ersättning m. m. inom
den sociala olycksfallsförsäkringen bland annat, att i ärenden av sådan
art en snabbare rättskipning vore av nöden, än som kunde ernås genom
det vanliga rättegångsförfarandet, ävensom att på grund av ärendenas
beskaffenhet avgörandet av tvister lämpligare skedde genom särskilda,
för ändamålet inrättade, av sakkunniga personer sammansatta myndigheter
än. av en vanlig domstol, vid vilkens behandling av försäkringstvister
av ifrågavarande art bristen på erforderlig sakkunskap på området i
regel måste ersättas genom utlåtanden från andra myndigheter eller personer.
I enlighet härmed finnas i 5 § av 1916 års lag bestämmelser
rörande ett för hela riket gemensamt försäkringsråd och stadgas i 33 §
av samma lag, att klagan över beslut av bland andra riksförsäkringsanstalten
må föras hos försäkringsrådet.

Det torde vara klart, att vad ålderdomsförsäkringskommittén anfört
beträffande det mindre lämpliga uti att frågor rörande ersättning inom den
sociala olycksfallsförsäkringen underställas de allmänna domstolarnas prövning,
äger tillämplighet jämväl i fråga om ersättning i anledning av skada,

Försäkrings -rådet andra
och sista
instans.

Kostnadsfria
beslut i dessa
ärenden.

Klagan angående
formulär.

ådragen under militärtjänstgöring, så mycket mer som dylik ersättning
skall utgå jämväl i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.
Det har därför ansetts vara givet, att försäkringsrådets verksamhet
borde utsträckas att omfatta jämväl frågor om ersättning enligt nu
förevarande lag; och har därför i andra stycket av 3 § intagits bestämmelse
därom, att klagan över riksförsäkringsanstaltens beslut i förevarande
frågor må föras genom besvär hos försäkringsrådet.

Naturligtvis skall om rådets beslut i dessa frågor liksom i ärenden,
som avses i 1916 års lag, gälla, såsom i fjärde stycket föreslagits, att
klagan över dem icke må föras.

Någon tvekan har förelegat därom, huruvida åt försäkringsrådet
borde i avseende å nu förevarande frågor inrymmas jämväl sådan rätt,
som enligt 1916 års lag tillkommer rådet, att upptaga till prövning
ärende, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts. Detta stadgande
torde nämligen hava tillagts i 1916 års lag för vinnande av enhetlighet
vid tillämpning av lagens bestämmelser genom en mängd olika
försäkringsinrättningar. För likformighetens skull och för att försäkringsrådet
skall kunna till prövning upptaga även sådan fråga, som
bringats till rådets kännedom t. ex. genom besvär, som inkommit efter
besvärstidens utgång, har i tredje stycket av denna § intagits ett
sådant stadgande, som nyss angivits.

Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i dessa ärenden
böra givetvis, liksom samma myndigheters beslut i ärenden rörande den
sociala olycksfallsförsäkringen, lämnas kostnadsfritt. Bestämmelse därom
har därför intagits i paragrafens sista stycke.

I 33 § av 1916 års lag linnes stadgande jämväl därom, att frågor
om ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten, eller
i annan allmän föreskrift, som på grund av lagen meddelats av anstalten,
skola prövas av försäkringsrådet. Någon motsvarande bestämmelse har
icke intagits i lagförslaget. De formulär, som för handläggningen av
dessa frågor kunna komma att fastställas av riksförsäkringsanstalten,
ävensom de allmänna föreskrifter, som det till äventyrs kan tillkomma
riksförsäkringsanstalten att för samma ändamål utfärda, torde nämligen
knappast komma att beröra de ersättningsberättigade, ännu mindre den
stora allmänheten, utan egentligen endast — förutom riksförsäkringsanstaltens
egna organ — vissa militära myndigheter. Det har därför
ansetts lämpligare, att dessa frågor finge vid meningsskiljaktighet mellan
vederbörande myndigheter upptagas till prövning av Kungl. Maj:t i
administrativ väg än av en specialdomstol såsom försäkringsrådet.

4 och 5 §§.

Dessa §§ motsvara 4 § i 1909 års militärersättningsförordning samt
6 och 7 §§ i 1916 års olycksfallsförsäkringslag. De innehålla bestämmelser
om den ersättning, som enligt den föreslagna lagen skall utgå;
och hava dessa bestämmelser därvid, i likhet med vad som skett
i 1916 års lag, så uppdelats, att 4 § avser ersättning, som tillkommer
den skadade, och 5 § ersättning, som vid dödsfall tillkommer den
skadades efterlevande. Bestämmelserna i 1909 års förordning och 1916
års lag, i vad de avse ersättning, som skall utgå enligt vederbörande
författning, äro väsentligt olika i åtskilliga principiella avseenden. I
lagförslaget, som i huvudsak ansluter sig till 1916 års lag, hava därför
stadgandena i förordningens 4 § till stor del frångåtts.

Vid behandling här nedan av de olika frågor, som därvid framträtt,
har icke följts den ordning, i vilka motsvarande bestämmelser
förekomma i lagtextförslaget, utan hava dessa frågor sammanförts efter
deras samband med varandra. Sålunda komma till en början att behandlas
frågor rörande de former, under vilka ersättning skall utgå, och
vilka personer rätt till ersättning vid dödsfall bör tillkomma, vidare
frågan, huruvida ersättningarna skola bestämmas med hänsyn till den
skadades arbetsförtjänst eller efter annan norm och slutligen frågor om
avvikelse i förut ej berörda avseenden från bestämmelserna i 4 § av
1909 års förordning.

Enligt 1909 års militärersättningsförordning utgöres ersättningen
till den skadade antingen av sjukhjälp, om skadan under viss
tid medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga,
eller av livränta, om skadan medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning av arbetsförmågan. Ersättning till de efterlevande
utgöres enligt samma förordning av begravningshjälp och
livränta. Sådan livränta, som senast nämnts, tillkommer enligt förordningen
den avlidnes änka och hans minderåriga barn ävensom, om
den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men fader, moder eller
minderåriga syskon, som varit av hans arbete för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende, den avlidnes fader eller moder eller, om båda leva,
dem gemensamt samt den avlidnes syskon. Enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
erhåller den skadade, om olycksfallet medfört sjukdom,
som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, erforderlig
läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande nödiga

Grupp er itu/
av hithörande
fr ap nr.

1909 års förordnings
och
1916 års lags
bestämmelser
rörande olika
slag av
ersättning.

hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon o. d.
samt, under viss förutsättning i fråga om sjukdomens varaktighet, hel
sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan eller mindre sjukpenning vid
nedsättning av arbetsförmågan. Har olycksfallet efter upphörande av
därav förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår till den skadade
livränta under tiden. Ersättning till den skadades efterlevande utgår med
begravningshjälp och med livränta till vissa efterlevande. Berättigade
till dödsfallslivränta äro enligt denna lag den avlidnes änka samt minderåriga
barn och adoptivbarn ävensom, under liknande förutsättning och
på samma sätt som enligt 1909 års militärersättningsförordning om föräldrar
är stadgat, den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller
adoptivmoder.

Fri läkarvård Den viktigaste skillnaden mellan de båda författningarna uti nu
m m förevarande avseende torde vara den, att, såsom nyss angivits, sjukersättningen
enligt 1909 års militärersättningsförordning utgöres allenast
av ett visst kontant belopp, sjukhjälp, för varje sjukdag, under det att
sådan ersättning enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag utgår under
två olika former, nämligen dels med kostnadsfri läkarvård jämte läkemedel
m. m., dels ock med ett visst kontant belopp för dag, sjukpenning.
Det torde vara uppenbart, att förmånen av kostnadsfri läkarvård jämte
läkemedel m. m. skall i den sociala olycksfallsförsäkringen vara av den
största betydelse, och detta icke endast för den skadade utan också för
vederbörande försäkringsinrättning. Denna får nämligen därigenom tillfälle
att bereda den skadade sådan vård, att så vitt möjligt svårare påföljder
av olycksfallet förebyggas. Härtill kommer att, såsom ålderdomsförsäkringskommittén
yttrar, genom den ifrågavarande förmånen hela sjukersättningens
värde för den skadade skall komma att stå i riktigare förhållande
till den mer eller mindre svåra påföljden av skadan, enär nämligen
eljest den kontanta sjukersättningen, därest den skadade själv
måste bära kostnaderna för vården, skulle bliva av mindre värde i sådana
fall, där sjukdomen vore av svårare art och därför erfordrade större
utgifter för läkare och medicin, än vid sjukdomsfall av mindre svår beskaffenhet.

Vad angår den personal, som omfattas av 1909 års förordning, äger
densamma enligt gällande bestämmelser rätt till kostnadsfri läkarvård och
läkemedel, så länge militärtjänstgöringen varar, ävensom, på''sätt här
nedan skall vidare om förmälas, i vissa fall jämväl någon tid efter det
tjänstgöringen upphört. Det torde vara givet, att till följd härav nu

förevarande förmån, i vad den avser läkarvård och läkemedel, för denna
personal icke skall hava fullt så stor betydelse, som den äger i fråga om
arbetare, vilka avses i 1916 års lag. Särskilt beträffande olycksfallsskador
torde gälla, att den skadade redan för närvarande i flertalet fall
erhåller kostnadsfri läkarvård och behandling under hela sj ukersättningstiden.
Däremot måsto rätten till läkarvård anses vara av väsentligt
värde vid sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall, liksom förmånen
att kostnadsfritt erhålla till arbetsförmågans höjande erforderliga hjälpmedel
bör, vid det förhållandet att dylika hjälpmedel icke bekostas med
truppsjukvårdsanslaget, vara av betydelse företrädesvis för den, som
drabbats av olycksfallsskada. Rätt till fri läkarvård och läkemedel samt
hjälpmedel av sådan art, som nyss angivits, måste alltså anses i stort sett
för vederbörande utgöra en värdefull förhöjning i de enligt 1909 års förordning
utgående ersättningarna, och då tillerkännandet av en dylik förmån
i många fall kan verka till fördel jämväl för statsverket genom
den möjlighet, som därigenom kan vinnas till förebyggande eller minskning
av eventuell invaliditet och till sjukersättningstidens förkortande,
har från 1916 års lag i lagförslaget upptagits bestämmelsen rörande rätt
för den skadade till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till
arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare
konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt.

Beträffande denna bestämmelse torde dessutom — då saken, särskilt
med hänsyn till de ofta förekommande fallen av lungtuberkulos, ingalunda
saknar ekonomisk betydelse — böra erinras därom, att det särskilda
utskott inom riksdagen, till vilket lagförslaget blivit remitterat,
i sitt utlåtande uttalade den uppfattningen, att det vore självfallet, att i
den mån särskild transport till eller från läkare eller sjukhus kunde erfordras,
kostnaden härför skulle bestridas av försäkringsinrättningen, det
vill i nu förevarande fall säga, att kostnaden härför skall, där ej transporten
skett på föranstaltande av militär myndighet, utbetalas genom
riksförsäkringsanstalten.

I förmånen fri läkarvård torde få anses ingå, såsom sker vid försäkring
enligt 1916 års lag, ersättning för läkarintyg, som av riksförsäkringsanstalten
anses erforderliga för bedömande av frågan om rätt
till ersättning samt ersättningens art och storlek, för så vitt i dessa fall
sådant intyg icke skall utfärdas av vederbörande militärläkare å tjänstens
vägnar.

Intagandet i lagförslaget av nyssberörda stadgande har nödvändiggjort
ett frångående även i andra avseenden av bestämmelserna i 4 §
av 1909 års förordning.

Sjukpenning,
ej sjukhjälp.

4257 18

Annan vård
än läkarvård.

Mindre sjukpenning.

Med hänsyn antagligen därtill att sjukersättning enligt 1916 års
lag utgår under två olika former, användes i nämnda lag uttrycket »sjukpenning»
såsom benämning på den kontanta sjukersättningen i stället
för det i 1901 års olycksfallsersättningslag och i 1909 års förordning
förekommande uttrycket »sjukhjälp». Förstnämnda uttryck har också
upptagits i lagförslaget.

På yrkande av riksförsäkringsanstalten, som framhöll, hurusom i
vårt land med dess stora avstånd läkarvården stundom kunde betinga
en kostnad, vilken stode i oskäligt förhållande till skadans beskaffenhet,
och att man därför i vissa fall, särskilt för mindre skador, skulle kunna
åtnöja sig med vård av sjuksköterska eller annan lämplig person, blev
i 6 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag intagen en bestämmelse, så
lydande:

»Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad
anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.»

Ehuru behovet av ett dylikt stadgande icke torde vara så stort i
fråga om nu förevarande personal som beträffande de i 1916 års lag
avsedda arbetare, har dock ett liknande stadgande intagits i lagförslaget.

I 6 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag stadgas, att sjukpenning
skall utgå för varje dag och utgöra vid förlust av arbetsförmågan ett
belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga arbetsförtjänst,
och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar
mot nedsättningen; dock skall sjukpenning ej utgå, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en fjärdedel. Beträffande den nya ersättningsform,
mindre sjukpenning, som således införts inom den sociala olycksfallsförsäkringen,
anför ålderdomsförsäkringskommittén följande:

»Med de bestämmelser rörande sjukpenningen, som ovan angivits,
skulle emellertid denna ej komma att utgå, då nedsättningen av den
skadades arbetsförmåga icke är så väsentlig, att han enligt lagbestämmelsens
ordalydelse kan erhålla sjukpenning enligt 6 § 1), och han ej
heller är berättigad att erhålla livränta på den grund, att nedsättningen
ej kan anses bliva för framtiden bestående, såsom t. ex. under konvalescenstiden
efter en svårare sjukdom, som övergår till hälsa, eller under
en sjukdom, som redan från början varit av lindrigare beskaffenhet. I
dylika fall är den skadade ej sällan i stånd att mot avlöning förrätta
arbete, men denna avlöning är då ofta betydligt lägre än den han under
normala förhållanden skulle kunnat påräkna. Då det synes obilligt, att
den skadade under sådana omständigheter skulle vara utan allt understöd
från försäkringen, har kommittén tänkt sig (6 §), att i dylika fall

en mindre sjukpenning skulle till honom utgivas. Beloppet av denna
sjukpenning skulle i förhållande till den vanliga sjukpenningen i huvudsak
bestämmas efter de grunder, som gälla för bestämmande av livränta
vid partiell invaliditet och följaktligen bliva olika allt efter graden av
arbetsförmågans nedsättning».

Jämväl riksförsäkringsanstalten yttrade sig i sitt utlåtande över
kommitténs betänkande och förslag ganska utförligt beträffande denna
nya ersättningsform. Riksförsäkringsanstalten hade haft att handlägga
fall, där det obestridligen hade varit lämpligt, om en dylik ersättningsform
kunnat användas. Det hade egentligen varit i sådana fall, i
vilka skadan kommit att medföra invaliditet, men i vilka det lokala
sjukdomstillståndet ej upphört vid den tid, då den skadade kunnat åter
börja arbeta. Han hade då icke ansetts kunna tillerkännas sjukhjälp,
men som det kunnat förutses, att hans tillstånd skulle komma att inom
kort väsentligen förändras, hade ej heller s. k. tillfällig livränta bort
beviljas. Likaså hade några fall förekommit liknande dem, som lämpligen
borde föranleda en övergångs- eller tillvänjningsränta, men i vilka
övergångs- eller tillvänjningstiden kunnat beräknas bliva kortare än den,
för vilken tillfällig livränta plägade bestämmas. Den föreslagna ersättningsformen
kunde alltså enligt riksförsäkringsanstaltens mening komma
till verkligt gagn, och, om riksförsäkringsanstalten skulle bliva ensam
bärare av försäkringen, till uteslutande gagn. Emellertid kunde densamma
å andra sidan lätteligen missbrukas på sådant sätt, att en skadad,
som bort vara berättigad till hel sjukpenning, endast erhölle mindre
sådan. Det bleve därför, därest riksförsäkringsanstalten icke skulle bliva
ensam försäkringsgivare, av mycken vikt att tillse, det ej mindre sjukpenning
komme i fråga annat än mera undantagsvis och där omständigheterna
därtill verkligen föranledde.

Särskilda utskottet framhöll beträffande mindre sjukpenning, hurusom
enligt utskottets förmenande nedsättning av sjukpenningen under
normalbeloppet huvudsakligen vore avsedd att äga rum i de fall, då
arbetaren efter olycksfallet kunde fortsätta att arbeta, fastän han åtnjöte
lägre avlöning än eljest.

Ehuru visserligen, särskilt beträffande kroppsarbetare, mindre sjukpenning
endast i jämförelsevis få fall torde behöva förekomma, lärer
det dock icke kunna bestridas, att icke endast i fråga om olycksfallsskador
utan också om sjukdomar, vilka icke förorsakats av olycksfall,
särskilt de akuta sjukdomarna, fall förekomma, i vilka mindre sjukpenning
lämpligen kan komma till användning. Jämväl beträffande
kroniska sjukdomar torde det understundom kunna vara fördelaktigt att

Livränta vid
övergående
nedsättning
eller förlust
av arbetsförmågan.

kunna tillerkänna den sjuke mindre sjukpenning i stället för livränta på
viss tid eller så kallad tillfällig livränta, om vilken ersättningsform bär
nedan kommer att vidare förmälas. Särskilt torde detta ifrågakomma i
sådana fall, där, trots förbättring i den sjukes tillstånd, viss fortsatt
vård, behandling eller närmare tillsyn av läkare kan vara erforderlig.
Emellertid lärer icke kunna förnekas, att — såsom vid behandling av
19 § kommer att vidare angivas — fara föreligger därför, att vid
vissa kroniska sjukdomar, framför allt vid den vanligast förekommande,
nämligen lungtuberkulosen, den mindre sjukpenningen skall i ej ringa
utsträckning komma till användning i stället för livränta och att härigenom
icke endast administrationskostnaderna utan också genom obehörigt
utnyttjande av de beviljade förmånerna utgifterna för ersättningarna
kunna komma att väsentligt förhöjas. Denna olägenhet torde
dock — under förutsättning att beträffande sjukdomar, som icke förorsakats
av olycksfall, och som äro av kronisk art, sådana bestämmelser
meddelas, att därigenom fara för missbruk av ersättningsrätten förebygges
— få anses uppvägas av de fördelar, som denna ersättningsform
medför. I anledning härav har från 1916 års olycksfallsförsäkriugslag
i lagförslaget upptagits bestämmelsen om mindre sjukpenning.

Den mindre sjukpenningen är avsedd att utgå endast under jämförelsevis
kort tid och sedan den skadade blivit så återställd, att han
kunnat återgå till arbete. Under sådana förhållanden torde någon mera
nämnvärd nedsättning i arbetslönen i flertalet fall icke förekomma. Det
skulle därför kunna ifrågasättas att med frångående av motsvarande bestämmelser
i 1916 års lag föreslå, att sjukpenning icke skulle utgå, där ej
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tredjedel eller hälften. Härigenom
skulle också mindre sjukpenning komma till användning huvudsakligen
endast i sådana fall, i vilka denna ersättningsform skulle kunna anses
vara särskilt påkallad. Med hänsyn till den ringa erfarenhet, som ännu
vunnits rörande tillämpningen av bestämmelserna om mindre sjukpenning,
har emellertid med framställande av dylikt förslag ansetts böra tills
vidare anstå.

Enligt 1901 års olycksfallsersättningslag och 1909 års militärersättningsförordning
skall sjukhjälp upphöra att utgå och invalidlivränta tillkomma
den skadade, då skadan medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning av arbetsförmågan. Samma formulering av ifrågavarande
bestämmelse upptogs av ålderdomsförsäkringskommittén i dess förslag
till 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Beträffande denna formulering
yttrade riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag, att detsamma syntes riksförsäkringsanstalten »vila

på förutsättningen, att det i allmänhet redan vid den tidpunkt, då sjukhjcälp
eller hel sjukpenning till den skadade icke lämpligen bör vidare
utgå, skall kunna bedömas omfattningen av det för framtiden bestående
men, som skadan skall komma att medföra, och att sålunda redan då
en för livstiden gällande livränta skall kunna tillerkännas honom. Så
är emellertid i en mängd fall ingalunda förhållandet. Vid svårare brott
å vissa av skelettets delar såsom svårare arm- och benbrott samt brott
å ryggkotor och hjärnskål, andra skador, som påverka rörelseförmågan
i någon av de viktigare lederna, samt en del ögon- och nervskador
pågår liksom i fråga om andra skador till en början den egentliga sjukdoms-
och läkningsprocessen. Den skadades tillstånd är då i ett mera
akut stadium och underkastat jämförelsevis hastiga förändringar. Men
även efter den tid, då detta egentliga sjukdomstillstånd upphört, och
den skadade kunnat, ehuru med mer eller mindre nedsatt arbetsförmåga,
åter börja syssla med arbete, och då sålunda sjukhjälpen bör upphöra
att utgå, kan i angivna fall oftast högst väsentlig ytterligare förändring
— i allmänhet till förbättring, men understundom till försämring — antagas
komma att så småningom inträda, beroende därpå, att befintlig
kallusbildning och muskelatrofi så småningom försvinna, att ärrbildningar
förändras, att ledernas rörlighet upparbetas, att starrbildning och grumling
i ögat resorberas, eller att i övrigt sådana förändringar inträda,
som äro en följd av organismens ackomodationsförmåga. Men allt detta
sker långsamt, och det kan åtgå åratal, innan tillståndet kan anses
oföränderligt. Först vid denna tid kan alltså olycksfallet sägas hava
medfört en för framtiden bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan.
Då det emellertid ej gärna kan vara tal om, att sjukhjälp
under hela tiden dessförinnan skall utgå, har riksförsäkringsanstalten —
och så skall också hava skett från de enskilda försäkringsinrättningarnas
sida — börjat allt mera att i sådana fall, som nyss berörts, tillerkänna
den skadade en livränta, vars belopp fastställts allenast för viss bestämd
tid, i allmänhet omkring ett år i sänder. Vid utgången av den tid, för
vilken livräntan bestämts, åligger det den skadade att till riksförsäkringsanstalten
insända nytt läkarbetyg med beskrivning å hans dåvarande
tillstånd; och tages då invaliditetsgradsättningen under förnyad prövning,
sedan dessförinnan i erforderliga fall riksförsäkringsanstalten gjort sig
underrättad om beskaffenheten av det arbete, den skadade under tiden
utfört, och storleken av den ersättning, han därför uppburit. Anordningen
med dessa till sin storlek allenast för viss tid bestämda livräntor,
eller såsom de för korthetens skull pläga benämnas ''tillfälliga livräntor’,
har visat sig från alla synpunkter synnerligen lämplig och lärer icke
vidare kunna undvaras.»

Med anledning härav hade i det lagförslag, som med Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet underställdes riksdagens prövning, jämte det att däri
vidtagits annan förändring av bestämmelserna om sjukpennings och livräntas
utgående, varom här nedan skall vidare förmälas, intagits stadgande
därom, att om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan, livränta under tiden skall tillkomma den
skadade. Genom detta stadgande har alltså uttryckligen medgivits rätt
till livränta vid övergående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
och ersättningsformen livränta, beviljad för viss tid, eller såsom sådan
livränta plägar kallas, tillfällig livränta, torde få anses hava upptagits i
den sociala olycksfallslagstiftningen.

Vad av riksförsäkringsanstalten anförts rörande användningen inom
den sociala olycksfallsförsäkringen av tillfälliga livräntor gäller naturligtvis
även om olyeksf;disskador, som ådragits under militärtjänstgöring.
I ännu högre grad än vid olyckställsskador komma emellertid de tillfälliga
livräntorna till användning vid ersättning i anledning av sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, oöh i alldeles särskild grad
gäller detta i fråga om vissa kroniska sjukdomar, särskilt lungtuberkulos.
Vid denna sjukdom torde nämligen livränta, tillerkänd för livräntetagarens
livstid, eller så kallad definitiv livränta, i flertalet fall icke
kunna tillerkännas, förrän sjukdomen befinner sig i dess tredje eller
sista stadium. Enligt riksförsäkringsanstaltens årsberättelse för år 1917
tillerkändes med stöd av 1909 års militärersättningsförordning under
nämnda år invalidlivränta i 339 fall, som före årets början icke löranlett
invaliditetsersättning. Av dessa voro 65 beviljade i anledning av olycksfallsskada
och 274 i anledning av sjukdom utan sammanhang med
olycksfall. Bland de förstnämnda voro 35 bestämda att utgå för livstid
och 30 för allenast viss bestämd tid. Motsvarande siffror för de i anledning
av sjukdom beviljade livräntorna voro 22 och 252. Under samma
år hade riksförsäkringsanstalten dessutom i 192 fall beträffande redan
beviljad tillfällig livränta meddelat beslut rörande livräntans storlek samt
dess egenskap av definitiv eller tillfällig. Av dessa hade 35 tillerkänts
i anledning av olycksfallsskada, och blevo av dem 21 förändrade från
tillfälliga till definitiva samt 14 fortfarande tillerkända endast för viss tid.
157 voro beviljade i anledning av sjukdom och av dem förändrades 34
från tillfälliga'' till definitiva, varemot 123 tillerkändes ytterligare för
allenast viss tid. Att invalidlivräntor enligt 1909 års förordning beviljats
till jämförelsevis så stort antal för allenast viss tid, torde visserligen
till någon del kunna, på sätt längre fram kommer att vidare be -

röras, boro på avfattningen av bestämmelsen i förordningens 14 § rörande
jämkning i beviljad livräntas belopp. Det torde i allt fall av nyssberörda
siflror vara klart, att befintligheten av en sådan ersättningsform
som tillfällig livränta måste anses vara ett oeftergivligt villkor för att,
såsom riksförsäkringsanstalten yttrat, »skaderegleringen skall kunna ske
pa ett nöjaktigt sätt och utan allt för tunga former». I lagförslaget
har därför från 1916 års lag upptagits här ovan angivna bestämmelser,
genom vilka det uttryckligen medgivits att vid övergående förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan tillerkänna den skadade livränta under den
tid, förlusten eller nedsättningen av arbetsförmågan kan antagas
komma att vara.

I samband med spörsmålet om de former, under vilka ersättning skall
utgå, torde böra upptagas till behandling frågan, vilka personer rätt till ersättning
vid dödsfall bör tillkomma. I detta avseende har inom den svenska
sociala olycksfallslagstiftningen olika grundsatser gjort sig gällande. Enligt
1901 års olycksfallsersättningslag utgick dödsfallsersättning, förutom med
begravningshjälp, med livräntor till änka och barn efter den avlidne.
Enligt nådiga kungörelsefi den 2 oktober 1908 angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall — vilken
kungörelse numera ersatts av annan författning i ämnet — utgick ersättning
i anledning av sådan försäkring enligt de i 1901 års olycksfallsersättningslag
stadgade grunder men med det tillägg, att ersättning
vid dödsfall, då den avlidne icke efterlämnat änka eller minderårigt
barn, skulle utgå till den avlidnes föräldrar och syskon under 15
år, såvitt den avlidne under livstiden försörjt sina omförmälda efterlevande
eller till deras försörjning bidragit. Ersättning skulle i dylikt fall utgå
i form av kapitalutbetalning med 400 kronor till fader eller moder eller,
om båda levde, till dem gemensamt och med 200 kronor till minderårigt
syskon, eller, om de vore flera, till dem gemensamt. I 1909 års militärersättningsförordning
upptogs likaledes tanken att utsträcka rätten
till dödsfallsersättning till föräldrar och syskon. I förordningen stadgas
nämligen, att, därest den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men
fader, moder eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för
sitt uppehälle huvudsakligen beroende, det till fader eller moder eller,
om båda leva, till dem gemensamt skall utgivas en årlig livränta av
180 kronor och till varje minderårigt syskon en årlig livränta av 90
kronor, till dess det uppnått 15 års ålder, dock med viss begränsning
av livräntornas totalbelopp.

Ålderdomsförsäkringskommittén ansåg sig icke böra i sitt lagförslag
upptaga de grundsatser, som sålunda gjorts gällande i sistberörda båda

Syskon ej
berättigade
till livränta.

författningar. Enligt dess förslag utgick dödsfallsersättningen med begravningshjälp
samt med livräntor allenast till änka och barn efter
den avlidne. I sitt utlåtande yttrar kommittén i denna fråga bland annat
följ ande:

»Närmast berättigade till livräntor böra sådana anhöriga vara, gent
emot vilka den avlidne enligt svensk lag har försörjningsplikt, således
änka, barn och föräldrar. Beträffande föräldrar, så komma dock dessa
i sådana fall, som i olycksfallslagstiftningen merändels åsyftats, nämligen
vid invaliditet och ekonomiskt behov, numera att erhålla understöd
från den allmänna pensionsförsäkringen, vilken just till en av sina uppgifter
har att minska bördan av barns försörjningsskyldighet mot invalida
föräldrar. Då därjämte, såsom nämnts, förmånen för föräldrar att erhålla
livränta enligt olycksiällslagen, på grund av änkans och barnens företrädesrätt,
merändels skulle bliva illusorisk, så har kommittén ej ansett
sig hava tillräckliga skäl för att i detta avseende avvika från grunderna
för nu gällande lag, utan inskränkt sig till att föreslå livräntor allenast
för efterlevande maka och barn.»

Riksförsäkringsanstalten, som i sitt den 10 januari 1908 avgivna
förslag till ändring av vissa delar av 1901 års olycksfallsersättningslag
upptagit bestämmelser om dödsfallslivräntor till föräldrar och syskon,
ansåg sig dock — med hänsyn därtill, att frågan, särskilt i vad den avsåg
föräldrar, genom den allmänna folkpensioneringen kommit i ett annat
läge, och då det torde vara jämförelsevis sällsynt, att en avliden arbetare
icke efterlämnat vare sig änka, barn eller föräldrar men väl minderåriga
syskon — icke böra vidhålla sitt tidigare förslag i ämnet. Det särskilda
utskott, som avgav utlåtande rörande lagförslaget, hemställde emellertid
om intagande i lagen av ett stadgande av i huvudsak samma innehåll
som den i 1909 års förordning i förevarande avseende förekommande
bestämmelsen, i vad densamma avser föräldrar. Till stöd härför
anförde utskottet, att det syntes utskottet hårt, om ej den avlidnes
föräldrar, då de varit väsentligen beroende av hans arbetsförtjänst, skulle
komma i åtnjutande av någon ersättning, åtminstone i de fall, då annan
därtill berättigad icke levde. I enlighet med utskottets förslag har i
1916 års olycksfallsförsäkringslag intagits stadgande därom, att livräntor
skola utgå till den avlidnes fader eller moder eller, om båda leva, till
dem gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete
huvudsakligen beroende och annan till livränta berättigad ej finnes.
Enligt Kungl. förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, vilken
förordning trätt i stället för den här ovan omförmälda kungörelsen den 2

4!)

oktober 1908, utgår ersättningen enligt de i G och 7 §§ av 1910 års
olycksfallsförsäkringslag stadgade grunder med viss utsträckning, som
emellertid icke berör föreliggande fråga. Denna försäkring kan alltså
under samma förutsättningar, som i 1916 års lag äro angivna, medföra
rätt till dödsfallslivränta åt föräldrar men icke åt syskon.

Det torde på grund härav få anses vara inom den svenska sociala
olycksfallslagstiftningen fastslaget, att i anledning av dödsfall livräntor
skola kunna utgå till sådana den avlidnes anhöriga, till vilka denne
under livstiden varit försörjningspliktig, alltså — med undantag för
adoptivföräldrar och adoptivbarn, varom här nedan kommer att vidare
förmälas - till änka och, där sådant kan förekomma, till änkling, samt
till föräldrar men däremot icke till syskon; och hava lagförslagets bestämmelser
uti förevarande avseende avfattats i enlighet med denna
grundsats.

Visserligen kan det synas hårt att sålunda vidtaga minskning i
omfattningen av den ersättningsrätt, som hittills förefunnits, men häremot
kan å andra sidan erinras, att ersättning till syskon endast jämförelsevis
sällan förekommer. Under åren 1910—1917 har i anledning av
dödsfall enligt 1909 års militärersättningsförordning utgått begravningshjälp
i 345 fall, livräntor till änka och barn i 62 fall, livräntor ensamt
till föräldrar i 25 fall, livräntor till föräldrar och syskon i 9 fall, men
till syskon ensamt icke i något fall. Beträffande fiskarförsäkringen, som
-emellertid på grund av sin ringa omfattning icke kan tjäna till vidare
ledning, har för tiden 1909—1917 motsvarande ersättningar utgått i
följande antal fall nämligen: begravningshjälp i 28 fall, livräntor till
änka och barn i 22 fall, livräntor ensamt till föräldrar i 3 fall, livräntor
åt föräldrar och syskon i 1 fall, men livränta ensamt till syskon
har icke heller här förekommit.

Genom lagen om adoption den 14 juni 1917 har i svensk rätt
införts ett nytt rättsinstitut, adoption, och stadgas i nämnda lag, att
adoptant och adoptivbarn hava samma plikt att underhålla varandra,
som föräldrar och barn i äktenskap. Enligt grundsatsen att rätt till
dödsfallslivräntor skall vara beroende av försörjningsskyldigheten har också
i anledning av nyssberörda lag genom lag av den 14 juni 1917 sådan
ändring gjorts i 7 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, att adoptivföräldrar
och adoptivbarn tillerkänts samma rätt till dödsfallslivräntor,
som tillkommer föräldrar och barn. Motsvarande bestämmelse har också
intagits i lagförslaget; dock att livränta ansetts icke böra tillkomma barn,
som adopterats efter olycksfallet, eller sedan sjukdomen yppats.

4257 18

Adoptivbarn
och adoptivföräldrar

berättigade
till li vränta,

Olika normer
för ersättnings
bestämmande.

Vad härefter angår sättet för angivandet i lagförslagets 4 och 5 §§■
av ersättningarnas storlek, äro i 4 § av 1909 års militärersättningsförordning
— i överensstämmelse med vad i sådant avseende finnes stadgat
i 1901 års olycksfallsersättningslag — för sjukhjälp, högsta invalidlivränta,
dödsfallslivräntor samt begravningshjälp vissa, i alla fall lika belopp
fastställda att utgå utan hänsyn till den skadades eller dödes arbetsförtjänst,
under det att däremot enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
ersättningen i varje särskilt fall till sitt belopp bestämmes efter den
skadades arbetsförtjänst hos den arbetsgivare, i vars arbete han skadats^

1907 års
sakkunnigas
yttrande.

Beträffande den grundsats uti förevarande avseende, som sålunda
vunnit tillämpning i 1909 års förordning, anföra 1907 års sakkunniga
bland annat följande:

»Vid övervägande av det viktiga spörsmålet om utmätandet av
statens ersättningsskyldighet i anledning av skada, som värnpliktig ådragit
sig, ledes tanken självmant till det förhållandet, att de värnpliktiga tillhöra
alla samhällsklasser, samt att därföre väsentlig olikhet förefinnes i
deras och deras efterlevandes levnadsvanor med därav beroende levnadskostnad.
Sjukhjälp eller livränta till visst belopp, som för den ene kan
vara fullt tillfredsställande för fyllande av levnadsbehoven, kan däremot
av en annan icke anses motsvara mera än en bråkdel av vad han förut
behövt och därföre ej heller synas vara en billig ersättning för den
‘orlorade förmågan att genom arbete tillfredsställa detta behov. Och
då ju önskligt är, att bestämmelserna om ersättningen, såvitt möjligt,
tillfredsställa alla skäliga anspråk och förhoppningar, kan nog allvarligt
ifrågasättas, huruvida icke de värnpliktiga borde indelas i vissa klasser
med olika ersättning för varje klass eller åtminstone ersättningen i varje
fall bestämmas i förhållande till den skadades årsinkomst under ett eller
annat år före det, då skadan uppkom.

A andra sidan bör dock ihågkommas, att värnpliktens fullgörande
är en medborgerlig plikt, lika för alla, och att staten därtöre uti allt,
som rörer de värnpliktigas förmåner, bör behandla dem alla lika. Då
de värnpliktiga i allmänhet under militärtjänstgöringen äro jämförelsevis
unga män, som ännu icke hunnit fullt utveckla och tillgodogöra sig de
hos dem inneboende egenskaper, är det ju icke möjligt att rättvist
uppskatta värdet av envars arbetsförmåga. Den arbetsförmåga, som
under tiden, intill dess densamma genom skadegörelse förlorades, givit
ringare utbyte än en annan, hade kunnat, därest den ej gått förlorad,
bära lika om ej större frukter.

Klassindelning vore dessutom, även om sådan kunde anses berättigad,
synnerligen svår, om icke omöjlig att verkställa på ett i någon mån
tillfredsställande sätt. Ett mycket stort antal av de värnpliktiga, som
deltaga i fredsövningar, åtnjuta då ännu icke någon inkomst av arbete,
och de, som redan börjat försörja sig genom eget arbete, torde i de
flesta fall icke åtnjuta så beskaffad arbetsförtjänst, att densamma låter
sig till visst penningebelopp noggrant beräknas. Av dessa skäl synes
ersättningens bestämmande för alla värnpliktiga efter samma grunder
vara icke blott principiellt riktig utan även ur praktisk synpunkt att
föredraga.

Visserligen har uti andra länder beträffande skada i följd av olycksfall
i arbete den grundsats blivit tillämpad, att ersättning skall utgå i
förhållande till den skadades årsavlöning; och även i vårt land har varit
och är ifrågasatt att, med frångående av den nu i lagen den 5 juli 1901
stadgade grund, bestämma ersättningen på enahanda sätt. Men i fråga
om de arbetare, som avses i nämnda och därmed jämförliga utländska
lagar, äro förhållandena väsentligen olika. Dessa arbetares årsavlöning
kan åtminstone i de flesta fall ganska noggrant beräknas, och det låter
sig således göra att beträffande dem så nära som möjligt bestämma
dittillsvarande värdet av den arbetsförmåga, som genom olycksfall i
arbetet gått förlorad. Årsavlöningen förtjänas ju även just genom det
arbete, vari olycksfallet inträffat och som således medelbart varit orsak
till förlusten av arbetsförmågan. Med avseende härå bör, därest ersättningens
bestämmande i förhållande till arbetsförtjänsten möjligen bleve
införd i lagstiftningen om ersättning för skada i anledning av olycksfall
i arbete, ingalunda anses nödvändigt, att i följd därav samma grundsats
borde tillämpas även i fråga om ersättning åt värnpliktig, som skadas
under militärtjänstgöring.»

Den av de sakkunniga sålunda förebragta motiveringen för att i förordningen
för ersättningarna fastställa vissa, för alla lika belopp
— vilken motivering huvudsakligen avsåg de värnpliktiga — åberopades
i den kungl. propositionen i ämnet. De sakkunnigas förslag
i denna del föranledde icke heller någon erinran vid ärendets behandling
i riksdagen.

Emellertid har frågan givetvis kommit i ett helt annat läge, sedan
genom 1916 års olycksfallsförsäkringslag den grundsatsen vunnit burskap
inom den svenska sociala olycksfallslagstiftningen, att ersättningens storlek
uti fall av sådan art, varom nu är fråga, skall bestämmas efter den
ersättningsberättigades arbetsförtjänst. Härtill kommer att, såsom i det

1916 års
lag8 bestämmelser
i
ämnet.

Militieombu
åsmannens
framställning.

föregående redan framhållits, vissa grupper av den personal, som avses
i 1909 års förordning, nämligen volontärer vid hären samt flottans och
kustartilleriets stammanskap, torde få anses ingå under bestämmelserna
i nyssnämnda lag.

Uttryckligt förslag därom, att 1909 års förordning skulle uti nu
förevarande hänseende bringas i överensstämmelse med 1916 års lag
har också framställts av militieombudsmannen, som i sammanhang med
avgivandet till 1917 års riksdag av sin ämbetsberättelse hemställt om
revision av bestämmelserna uti ifrågavarande förordning, därvid också
till särskild behandling upptagits frågan om ersättningarnas utgående
efter den skadades arbetsförtjänst. För den nuvarande anordningen, att
ersättningen utginge med samma belopp för alla, oavsett skiljaktigheter
i fråga om samhällsställning, behov eller uppnådd förvärvsförmåga, kunde
visserligen, framhåller militieombudsmannen, utan tvivel goda skäl föreligga,
men lika fullt kunde ifrågasättas, om likställigheten i avseende å
skyldigheten att deltaga i värnpliktstjänstgöring verkligen som en nödvändig
konsekvens krävde likställighet även beträffande ersättning för
därunder ådragen kroppsskada, och om icke, åtminstone i någon mån,
hänsyn borde tagas till behov eller till vunnen förvärvsförmåga eller till
båda dessa förhållanden.

Vad i de sakkunnigas betänkande hade anförts därom, yttrar
militieombudsmannen vidare, att de värnpliktiga i allmänhet under
militärtjänstgöringen vore jämförelsevis unga män, vore oemotsägligt
beträffande den första tjänstgöringen och hade en relativt stor tillämplighet
även i fråga om repetitionsövningarna. I avseende å den under
senare tid under namn av reservtruppövning tillkomna tjänstgöringen
samt ännu mera beträffande landstormsövningarna gällde däremot, att
en mycket betydande del av de värnpliktiga, som inkallats till deltagande
i dessa slag av tjänstgöring, nämligen det största antalet värnpliktiga
inom de egentliga kroppsarbetarnas klass, redan uppnått den förvärvsförmåga
och arbetsinkomst, som personer i deras ställning i allmänhet
kunde uppnå. Och även de i den första tjänstgöringen och repetitionsövningarna
deltagande värnpliktiga, som tillhörde arbetsklassen, hade
ofta nått en arbetsinkomst, som skulle kunna läggas till grund för bestämmandet
av ersättning för nedsatt eller förlorad arbetsförmåga. Att
ett likaledes stort antal värnpliktiga, som deltoge i fredsövningar, ännu
icke åtnjöte någon arbetsinkomst eller endast ringa sådan, torde icke
billigtvis böra hindra att för dem, beträffande vilka ett motsatt förhållande
ägde rum, ersättningen för skada, som ådragits under militärtjänstgöring,

bestämdes med viss hänsyn till den arbetsinkomst, de under vanliga
förhållanden kunnat bereda sig.

En särskild anledning att låta den skadades eventuella arbetsinkomst
öva inflytande på ersättningens storlek, fortsätter militieombudsmannen, läge
däri, att enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
ersättning i anledning av sådant olycksfall, där det inträffat efter 1918
års ingång, komme att bestämmas i förhållande till den skadades arbetsinkomst,
icke såsom enligt 1901 års lag om ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete, lika för alla, utan hänsyn till vederbörandes
inkomst av arbetet. Mot en tillämpning av samma grundsats i avseende
å ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
erinrades i de sakkunnigas betänkande, att, vad angiuge möjligheten
att lägga årsavlöningen till grund för bestämmandet av ersättning
i anledning av olycksfall i arbete, årsavlöningen förtjänats även just
genom det arbete, vari olycksfallet inträffat och som således medelbart
varit orsak till förlusten av arbetsförmågan. Denna invändning, vilken
ju icke gällde eller varit avsedd att gälla sådant fall, då volontär vid
hären eller någon, som tillhörde flottans eller kustartilleriets stammanskap,
skadats under militärtjänstgöring, torde likväl icke för de värnpliktigas
del böra tillmätas avgörande betydelse. Förlusten för den skadade bleve
ju för övrigt densamma, under vilka omständigheter än skadan uppkommit,
och att skadan stode i något slags orsakssammanhang med det
arbete, varav den skadade uppburit sin arbetsinkomst, torde icke kunna
berättiga honom till högre ersättning, snarare kunde han väl göra
anspråk på större hänsyn, om olyckan träffat honom under en tjänstgöring,
som det icke berott på hans fria val att åtaga sig; och erinrar
militieombudsmannen i avseende härå, hurusom skadestånd i allmänhet
utmättes efter skadans faktiska omfattning för den skadade, icke efter
samma mått för alla, ävensom att behovsprincipen komme till användning
vid bestämmande av skadestånd i fall, som avsåges i 6 kapitlet
4 § allmänna strafflagen.

Vid behandlingen av frågan, efter vilken norm ersättningarna enligt
lagförslaget borde utgå, har gjorts skillnad mellan värnpliktiga å ena
samt de fast anställda å andra sidan; och kommer redogörelsen för vad
därvid förekommit till en början att avse de värnpliktiga.

Av 1907 års sakkunniga har alternativt ifrågasatts och av militieombudsmannen
föreslagits, att ersättningen i varje fall skulle till sin
storlek bestämmas med hänsyn till den skadades arbetsförtjänst, med

Ersättning
till värnpliktig
i
förhållande
till arbetsförtjänsten
i
civila livet.

vilket uttryck i fråga om värnpliktig torde avses lians inkomst av arbete
i det civila livet under året före början av den militära tjänstgöring
eller övning, under vilken skadan ådragits.

Vid prövning av ett sådant förslag torde till en början böra fasthållas,
att ersättning av ifrågavarande art skall hava till ändamål att för
den värnpliktige själv eller, om denne avlidit, för hans efterlevande utgöra
gottgörelse för den ekonomiska förlust, som för honom eller dessa
föranletts av den kroppsskada, som han ådragit sig under militärtjänstgöringen.
Att denna ersättning skall komma att så nära som möjligt
motsvara den lidna förlusten, därest den till sin storlek bestämmes med
hänsyn till den värnpliktiges arbetsförtjänst i det civila livet, torde ligga
närmast till hands att antaga och torde också i flertalet fall vara händelsen.
Genom att sålunda i varje fall sätta ersättningsbeloppet i förhållande
till arbetsförtjänsten skulle också vinnas överensstämmelse med
de principer, som i detta avseende enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
från och med år 1918 tillämpas ifråga om civil arbetare, som skadas
genom olycksfall i arbete.

Den arbetsförtjänst, efter vilken ersättningens storlek skulle beräknas,
skulle i detta fall icke hava erhållits av den arbetsgivare, i vars arbete
olycksfallet timat. Att så icke är förhållandet, står visserligen i strid
med grundsatserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, enligt vilka hänsyn
uti förevarande avseende skall tagas allenast till den arbetsförtjänst,
som den skadade Åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken
olycksfallet ägt rum. Detta torde dock i och för sig icke få anses vara
av avgörande betydelse, då den angivna grundsatsen inom den sociala
olycksfallsförsäkringen väl torde få anses vara betingad därav, att den
skadades arbetsgivare för honom betalt premie, beräknad allenast efter
hans arbetsförtjänst i arbetsgivarens arbete. Härtill kommer att på sätt
militieombudsmannen framhållit, den värnpliktige i anledning av honom
i militärtjänsten ådragen skada väl kan göra anspråk på större hänsyn
än den, som skadats i vanligt yrkesarbete, då olyckan drabbat den förre
under en tjänstgöring, som det icke berott på hans fria val att åtaga sig.

Emellertid lärer icke kunna förbises, hurusom, med tillämpning av
en dylik norm för bestämmande av ersättningarnas storlek, dessa skulle
för olika värnpliktiga komma att vid samma kroppsskada utgå med
väsentligen olika belopp.

Först och främst blir det nämligen — särskilt beträffande ersättning
för skada, som vederbörande ådragit sig under första tjänstgöringen
— en högst betydande skillnad mellan värnpliktiga, som ägna sig åt
kroppsarbete, och dem, som ägna sig åt intellektuellt arbete. De förre

hava i allmänhet vid den tid, då de hunnit värnpliktsåldern, redan kommit
så långt, att de kunna försörja sig med sitt arbete, under det att
de senare vid ifrågavarande tid ännu arbeta på sin utbildning. Skulle
ersättningen bestämmas efter den värnpliktiges arbetsförtjänst under året
före början av den tjänstgöring eller övning, under vilken han ådragit
sig kroppsskadan, skulle den stora grupp av värnpliktiga, som utgöres
av studerande vid universitet, högskolor och de allmänna läroverkens
högsta klasser ävensom studerande vid andra läroanstalter, utan allt
tvivel komma att erhålla lägre ersättning än flertalet värnpliktiga, tillhörande
kroppsarbetarnas klass. Att härigenom jämförelsevis mindre
ersättning skulle tillkomma dem, som på grund av uppfostran och levnadsvanor
i allmänhet kunna hava jämförelsevis högre levnadsbehov, torde
visserligen icke uti nu förevarande avseende behöva tagas i betraktande.
Däremot synes väsentlig hänsyn böra tillerkännas den omständigheten,
att just denna klass av värnpliktiga genom bestämmelserna i vämpliktslagen
av den 17 september 1914 i dubbelt avseende kunna anses hava
ålagts högre värnpliktsbörda än som drabbat kroppsarbetande värnpliktiga.
Först och främst hava nämligen studenter och vissa med dem likställda
genom värnpliktslagen ålagts avsevärt längre tjänstgöringstid än
övriga värnpliktiga, och dessutom torde för förstnämnda grupp ett så
långt avbrott i studier eller annat utbildningsarbete, som den första
tjänstgöringen utgör, utan fråga i allmänhet vara avsevärt svårare än
ett motsvarande avbrott i arbetet för en kroppsarbetare.

Men även inom olika grupper av kroppsarbetare råder väsentlig
olikhet uti förevarande avseende. Sålunda äro ju arbetslönerna betydligt
olika i stad och på landsbygden samt i olika delar av landet. Åven
inom olika yrkesgrupper i samma stad och bygd företer arbetsförtjänsten
betydande växlingar. Särskilt kan man urskilja två stora huvudgrupper
av kroppsarbetare, nämligen jordbruksarbetare och industriarbetare, vilka
icke endast i avseende på arbetslönens storlek utan också i fråga om
formen för dess utgående förete betydande skiljaktighet. Beträffande
industriarbetare råder ävenledes väsentlig åtskillnad i fråga om normaloch
minimilönernas storlek liksom också rörande utbildningstiden. I
sistnämnda avseende skulle t. ex. kunna nämnas, hurusom för erhållande
av vanliga minimilönen för vuxen arbetare i kanske flertalet yrken fordras
en ålder av allenast 18 år. I vissa yrken uppges emellertid rätten till
sådan lön vara beroende av uppnådda 19 eller 20 och till och med 21
år. Ännu större olikhet torde inom olika yrken råda beträffande lägsta
åldern för erhållande av minimilön såsom yrkeslärd arbetare. Härtill
kommer, att det i en mängd fall för erhållande av anställning eller

högre avlönat arbete fordras att hava fullgjort den huvudsakliga delen av
militärtjänstgöringen. Vad särskilt angår lantbruksarbetare, lära dessa i
allmänhet, sedan de inträtt i värnpliktsåldern, icke kunna under tiden
mellan legoårets slut och första tjänstgöringens början samt understundom
ej heller förrän efter repetitionsövningarnas slut erhålla annat än
tillfälligt och därför också merendels mindre väl avlönat arbete.

Till samma truppförband komma ju ofta värnpliktiga från skilda
delar av landet samt tillhörande olika yrken och yrkesgrupper. Deras
arbetsförtjänst under året närmast före en övning kan således vara
ganska olika. Om alltså två eller flera av dem, som under tjänstgöringen
äro fullt likställda, vid samma tid, på samma plats och under
samma övning skadas kan i allt fall den ersättning, som i anledning
därav skall utgå, såsom sjukpenning, högsta invalidlivränta, begravningshjälp
och dödsfallslivräntor, bliva vid i övrigt lika fall till sitt belopp
ganska olika. Till följd härav kommer givetvis ersättningens bestämmande
efter den värnpliktiges arbetsinkomst under tiden närmast före
början av den tjänstgöring eller övning, under vilken en kroppsskada
ådragits, att verka mycket ojämnt samt utan tvivel mången gång förefalla
ganska orättvist. Och detta förhållande lärer ingalunda kunna
undanröjas därigenom att det belopp, till vilket den årliga arbetsförtjänsten
minst skall beräknas, sättes högre än det i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
fastställda minimibeloppet, 300 kronor.

Ett ytterligare skäl emot att sätta ersättningens storlek i direkt förhållande
till den skadades arbetsförtjänst i det civila livet är svårigheten
att kunna erhålla tillförlitliga uppgifter rörande arbetsförtjänstens belopp.
För så vitt icke den skadade varit sin egen arbetsgivare, kunna dylika
uppgifter knappast lämnas av annan än den eller dem, som varit den
skadades arbetsgivare under året före tjänstgöringens början. Den skadade
kan emellertid hava varit jämförelsevis länge i militärtjänst, innan
han skadats, så att rätt lång tid kan hava förflutit, sedan han lämnat
det arbete, genom vilket han erhållit den arbetsförtjänst, som skall ligga
till grund för ersättningens bestämmande, och denna arbetsförtjänst kan
mången gång hava förvärvats genom arbete hos flera arbetsgivare. Det
torde vara klart, att under sådana förhållanden det ofta måste föranleda
omgång och tidsödande skriftväxling att erhålla uppgifter rörande den
skadades verkliga arbetsförtjänst i det civila livet, liksom det också med
största skäl måste befaras, att de erhållna uppgifterna mången gång
skola vara mindre tillförlitliga.

Man skulle kunna invända, att erhållandet av tillförlitliga uppgifter
rörande arbetsinkomsten ej borde vålla större svårigheter i nu föreva -

rande fall än vid försäkring enligt 1916 års lag. Det är emellertid att
märka, att vid skada, ådragen under militärtjänstgöring, riksförsäkringsanstalteu
saknar möjlighet att kontrollera de lämnade uppgifterna, och
att en arbetsgivares rätt förklarliga önskan att, för att ersättningen
skall bliva så hög som möjligt, icke uppgiva alltför låg siffra för arbetsförtjänsten
icke motväges av något arbetsgivarens eget motsatta intresse.
Vid försäkring enligt nyssnämnda lag däremot har arbetsgivaren i vissa
fall redan före försäkringstidens början lämnat en del uppgifter rörande
löneförhållandena vid sitt arbetsföretag, av vilka uppgifter han måste
känna sig bunden. Dessutom är försäkringsinrättningen berättigad taga
del av hans avlöningslistor och förteckningar, och slutligen vet arbetsgivaren,
att de i anledning av olycksfall i arbetet vid företaget under
•ett år utbetalda skadeersättningarnas belopp övar inflytande på storleken
av kommande års avgifter för försäkring av arbetarna vid arbets företaget.

För att erhålla en tillförlitlig grund för arbetsförtjänstens beräknande
skulle kunna tänkas, att man antingen följde taxeringen för bevillning
av fast egendom samt av inkomst för kalenderåret före tjänstgöringens
eller övningens början eller — på sätt som enligt 37 § av
1916 års olycksfallsförsäkringslag skall ske ifråga om bestämmande av
storleken av den under karenstiden utgående sjukpenningen — fastställde
ersättningen med hänsyn därtill, huruvida den skadade enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring påförts pensionsavgift eller ej, och, därest så
skett, efter pensionsavgiftens storlek.

Mot det förra sättet att bestämma ersättningens storlek kan emellertid
anföras, att därigenom vissa yrkesgrupper skulle bliva lidande,
särskilt sådana, i vilkas arbetsförtjänst, såsom förhållandet är t. ex. för
flertalet jordbruksarbetare, i betydligare mån ingå vissa naturaförmåner.
Det torde nämligen vara en ganska allmänt gängse praxis, att i dylika fall
inkomsten taxeras jämförelsevis lågt. Därjämte torde böra framhållas,
hurusom i den inkomst, för vilken den skattskyldige enligt bevillningsförordningen
taxeras, ingå hans årsintäkter icke endast av arbete utan
också av visst slag av kapital, nämligen ränta av utlånade eller i räntebärande
obligationer nedlagda och hos penningförvaltande verk eller hos
enskilda insatta penningar så ock utdelning å aktier i utländska aktiebolag.
Det torde väl lä anses mindre lämpligt, att inkomst av sådan
art får öva inverkan på förevarande ersättnings storlek.

Enahanda anmärkningar kunna ock göras gällande emot att låta storleken
av de pensionsavgifter, som påförts den skadade, ligga till grund
för ersättningens bestämmande. Skyldigheten att, utöver den för alla

4257 18 8

Arbetsförtjänsten

efter inkomsttaxering
e. d.

Arbetsförtjänsten
efter
skälighet spr
övning.

Ersättning i
förhållande
till inkomsten
av militärtjänsten.

avgiftspliktiga utgående pensionsavgiften av 3 kronor, erlägga tilläggsavgift
med 5 eller 10 kronor är nämligen beroende av den inkomst,,
vartill den avgiftspliktige taxerats enligt förordningen om inkomst och
förmögenhetsskatt. I denna inkomst ingå emellertid icke endast sådana
den skattskyldiges årsintäkter, som, enligt vad ovan angivits, medräknats
enligt bevillningsförordningen, utan ock hans inkomst av fast egendom
och utdelning av aktier i inländska aktiebolag ävensom 1/eo av hans
uppskattade förmögenhet. Det har för övrigt visat sig, att pensionsavgifternas
belopp ingalunda giva uttryck för vederbörandes verkliga
arbetsförtjänst.

För att undgå de svårigheter, som förefinnas att erhålla verkligt
tillförlitliga uppgifter rörande den skadades arbetsförtjänst i det civila
livet, men ändock fasthålla principen om bestämmande av ersättningarnas
storlek efter denna arbetsförtjänst, skulle man kunna tänka sig en sådan
anordning, att arbetsförtjänsten i varje särskilt fall uppskattades till
det belopp, vartill den efter den skadades ställning och arten av hans
arbete skäligen kunde antagas hava uppgått. En dylik skälighetsprövning
förutsätter ju ålderdomsförsäkringskommittén i åtskilliga fall komma
till användning vid tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Det torde emellertid vara tämligen klart, att det i praktiken skall visa
sig allt annat än lätt att kunna rättvist verkställa en dylik uppskattning,
liksom ock att dess resultat ofta skall komma att föranleda missnöje
och klagomål. Därjämte drabbas ett dylikt sätt för ersättningarnas bestämmande
av de anmärkningar, som, frånsett svårigheten att erhålla
tillförlitliga uppgifter om arbetsförtjänstens storlek, i det föregående
framhållits emot förslaget att i nu förevarande fall rätta ersättningarnas
storlek efter den skadades arbetsförtjänst i det civila livet före militärtjänstgöringens
början.

I väsentligt mindre grad skulle dessa anmärkningar kunna göras
gällande mot ett sådant sätt att ordna ersättningsfrågan, att ersättningarnas
storlek bestämdes med hänsyn till värdet av de förmåner,
som i form av dagavlöning, fri kost m. m. tillkommit den skadade under
tjänstgöringen, eller, såsom det i det följande för korthetens skull
uttryckes, efter hans inkomst av militärtjänsten. Ehuru detta värde med
visst beräkningssätt kan uppgå till ett ingalunda oväsentligt belopp, är
det dock tydligt, att berörda förmåner icke avse att utgöra verklig ersättning
för den av honom utförda tjänstgöringen, och att de i stort sett icke äro
tillräckliga för att lämpligen kunna läggas till grund för bestämmandet

av ifrågavarande ersättningars storlek. Emellertid torde den värnpliktiges
inkomst av militärtjänsten uti nu förevarande avseende böra tillerkännas
den betydelse, att ersättningarna icke i något fall böra sättas
lägre, än vad som under motsvarande förhållanden skulle hava utgått
med. tillämpning av 1916 års olycksfallsförsäkringslag och med den skadades
arbetsförtjänst, beräknad efter hans nämnda inkomst. Därvid
torde man, för att erhålla en från militärtjänsten utgående ärlig arbetsförtjänst,
lämpligen böra beräkna denna, såsom om den dagsinkomst,
som den skadade åtnjutit vid den tid, då kroppsskadan ådragits, tillkommit
honom för helt år — ehuru visserligen ett dylikt beräkningssätt
icke överensstämmer med bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
rörande arbetsförtjänstens beräkning vid t. ex. säsongarbete.

Det torde av vad sålunda anförts vara klart, att betydande olägenheter
äro förenade med samtliga de olika sätt, som kunna ifrågasättas
för att för värnpliktig låta ersättningens storlek bestämmas i förhållande
till hans arbetsförtjänst i det civila livet, liksom också att man för beräkningen
av ersättningens storlek icke lämpligen kan ifråga om värnpliktig
lägga till grund hans inkomst av militärtjänsten. Visserligen
har i det föregående företrädesvis tagits sikte på den första långvariga
tjänstgöringen, men torde vad härvid anförts kunna gälla så gott
som helt och hållet om de åren närmast efter den första tjänstgöringen
för flertalet värnpliktiga förekommande repetitionsövningarna
ävensom uti sådant avseende, som nu är av betydelse, i huvudsak jämväl
för de sedermera förekommande reservtrupp- och landstormsövningarna.
Under sådana förhållanden har det ansetts lämpligast att beträffande
värnpliktiga — och med dem böra givetvis likställas de frivilliga, som
omförmälas i lagförslagets 1 § — så till vida bibehålla den i 1909 års
militärersättningsförordning följda grundsats rörande angivandet i författningen
av ersättningarnas storlek, att beloppet av vissa särskilda
•ersättningar, nämligen hel sjukpenning, högsta invalidlivränta, begravningshjälp
och dödsfallslivräntor skall framgå av lagens bestämmelser.

Det har också tagits under övervägande, huruvida icke storleken av
varje särskilt slag av ersättning — hel sjukpenning, högsta invalidlivränta
m. m. — borde i lagen, såsom i 4 § av 1909 års militärersättningsförordning,
till siffran angivas, så att de sålunda bestämda beloppen vid lika fall
skola tillkomma alla dem, till vilka ersättning enligt lagen kan utgå.
Emellertid har den av 1907 års sakkunniga uttalade principen, att då
värnpliktens fullgörande är en allmän medborgerlig plikt lika för alla

Ersättningen*
storlek bör
framgå av
lagens bestämmelser.

Indelning av
värnpliktiga
i grupper.

staten också bör uti det, som rör de värnpliktigas förmåner, behandla
dem i huvudsak lika, visserligen ansetts äga sin giltighet, för så vitt
det gäller på individuella förhållanden — förmögenhet, inkomster, uppfostran
eller dylikt — beroende olikhet i levnadsbehov och levnadskostnader.
Däremot har saken synts ställa sig helt annorlunda, om. den
personal, varom nu är fråga, med hänsyn till förhållanden, som hänföra
sig till deras militärtjänstgöring, kan indelas i vissa grupper på sådant
sätt, att de, som tillhöra samma grupp, kunna antagas i stort sett vara
i avseende å familjeförhållanden likställda och hava beträffande utbildning,
avlöning och dylikt hunnit ungefär lika långt. -

En sådan gruppindelning framträder alldeles självfallet i fråga om
värnpliktiga. I nyss angivna avseenden råder nämligen, vad angår de
i värnpliktslagen fastställda övningarna, i allmänhet väsentlig olikhet
mellan å ena sidan de värnpliktiga, som fullgöra första tjänstgöringen
och repetitionsövningarna, samt å andra sidan dem, som deltaga i reservtrupp-
och landstormsövningarna. Första tjänstgöringen och de
under närmaste åren därefter förekommande repetitionsövningarna äga
rum under de första värnpliktsåren. De däruti deltagande hava då
ännu i allmänhet icke hunnit längre, än att de åtnjuta allenast begynnelselönen
i sitt fack eller arbeta på sin utbildning, och de torde i regel
ännu vara ogifta och hava att sörja allenast för sig själva. Reservtruppövningen
åligger värnpliktiga vid hären med visst undantag och
förekommer en gång. För den stora massan av dessa värnpliktiga äger
den rum under nionde eller tionde året av värnpliktstiden samt varar
under högst 15 dagar, och för de övriga inträffar den under femte
eller sjätte året av värnpliktstiden och varar högst 25 dagar. Landstormsövningen
förekommer för var och en, som däri skall deltaga, en
gång, sedan tjänstetiden i beväringen, 15 år, utgått, och den varar allenast
5 dagar. Vid fullgörandet av dessa övningar torde i flertalet fall
den värnpliktige hava avslutat sin utbildning, uppnått avlöning såsom
vrkeslärd arbetare eller eljest erhållit en mera stadigvarande inkomst
och jämförelsevis fast levnadsställning. De torde då också i allmänhet
hava bildat egen familj eller kunna åtminstone i annat fall, därest sådant
erfordras, fullgöra sin underhållsplikt i förhållande till sina föräldrar.
Härtill kommer att, på sätt vid behandlingen av 6 § skall närmare angivas,
olikhet också förefinnes i fråga om vederbörandes inkomst av
militärtjänsten.

Med hänsyn härtill och för att man skulle kunna åtminstone i vis»
grad vinna, vad som företrädesvis åsyftas med ersättningarnas be -

roende av den skadades arbetsförtjänst, har, i fråga om värnpliktiga,
ett frångående av den i 1909 års förordning tillämpade grundsats om
till siffran bestämda, för alla lika ersättningar ansetts böra äga rum, sålunda
att ifrågavarande personal på sätt, som i 0 § föreslagits, indelats
i vissa grupper. Därjämte har enligt grunder, som vid behandlingen av
sistnämnda § komma att närmare angivas, i samma § för varje sådan
grupp antagits en viss, till siffran bestämd årlig arbetsförtjänst, varjämte
bestämmelser meddelats, huru med ledning därav den dagliga
arbetsförtjänsten skall beräknas.

Aven i fråga om den i lagförslaget avsedda fast anställda personalen
har ett liknande förfarande ansetts lämpligt. Å denna personal torde,
såsom i det föregående anförts, bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
kunna tillämpas, liksom också för samma personal stadgandena
i kungörelsen den 30 november 1917 angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av nyss berörda lag å arbetare, som
användas till arbete för statens räkning, kunna vara gällande. Då dessutom
för ifrågavarande personal avlöningen, för så vitt den avser den
tid, som den militära anställningen varat, i varje fall bör vara känd,
kunde det synas, som om det icke kunde ifrågakomma annat, än att bestämmelserna
i 1916 års olycksfallsförsäkringslag uti nu förevarande avseende
borde tillämpas på denna personal. Emellertid kunna beträffande
de fast anställda i huvudsak samma skäl, som föranlett förslaget, att
dessa personalgrupper skulle ingå under den föreslagna lagen, också åberopas
till stöd för att samma personal även i övrigt, och således också
med avseende å normen för bestämmandet av ersättningarnas storlek, likställes
med de värnpliktiga. Särskilt torde böra framhållas, hurusom 1916
års lag, och således naturligen också kungörelsen den 30 november
1917, avser allenast olycksfallsskador men ej sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall. Härtill kommer, att, såsom av det följande skall
framgå, för flertalet av dessa personalgrupper avlöningen, åtminstone
därest däri ingående naturaförmåners värde skall uppskattas till den för
deras utgörande beräknade kostnaden, är jämförelsevis ganska ringa.
Den till en skadad utgående ersättningen skulle därför, med sådan beräkning
av naturaförmånernas värde och med tillämpning av 1916 års lag,
bliva ganska liten och antagligen väsentligt mindre, än vad som kan komma
att föreslås för de värnpliktiga. Det lärer emellertid icke kunna bortses
från det mindre lämpliga däruti, att en fast anställd, som fört befäl över
den värnpliktige, alltså skulle i anledning av skada erhålla lägre ersättning,
än vad i liknande fall skulle tillkomma denne. Vidare torde det
från flera synpunkter vara av vikt, att då för de fast anställda deras

Gruppindelning
av den
fast anställda
personalen.

Bestämmelserna
i ämnet
i 4 och 5 §§.

Förutsättningarna
för sjukersättningsoch
inval idlivräntas
utgående.

militärtjänstgöring tillika innebär fullgörande av dem åliggande värnplikt,
de förmåner, som beredas dem i anledning av denna tjänstgöring,
icke bli mindre än de förmåner, som i motsvarande avseende utgå till
övriga värnpliktiga. Slutligen torde det vara uppenbart, att genom enhetlighet
och likformighet i sättet för dessa frågors behandling åtskilliga
svårigheter undvikas, omgång och onödig skriftväxling förhindras samt
administrationskostnaderna nedbringas.

Då något undantag naturligtvis ej kan ifrågakomma för det indelta
manskapet, har i lagförslaget såsom nyss angivits även det fast
anställda manskapet i 6 § indelats i vissa grupper och en viss årlig
arbetsförtjänst beräknats för varje sådan grupp. Vederbörandes inkomst
av militärtjänstgöringen har emellertid därvid ansetts böra tillerkännas
den betydelse, att ersättningen icke i något fall får understiga, vad som
med tillämpning av 1916 års lag skulle hava tillkommit den skadade.

De i lagförslagets 4 och 5 §§ förekommande stadganden rörande
ersättningarnas storlek hava härigenom kunnat givas i huvudsak samma
både innehåll och form som motsvarande bestämmelser i 1916 års lag,
varigenom ersättningsbeloppen också komma att stå i samma förhållande
till varandra som i nämnda lag. Dock angives i lagförslaget för varje
slag av ersättning dess belopp utgöra viss del av den skadades enligt
6 § antagna årliga eller dagliga arbetsförtjänst. I enlighet härmed
stadgas i 4 §, att sjukpenning skall utgöra vid förhäst av arbetsförmågan
Vs av den antagna dagliga arbetsförtjänsten och vid nedsättning av
arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen, samt
livränta till den skadade (invalidlivränta) vid förlust av arbetsförmågan
s/s av den antagna årliga arbetsförtjänsten och vid nedsättning av
arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Enligt
5 § utgår begravningshjälp med l/io, livränta till änka med V4, livränta
till varje barn eller adoptivbarn med V« och livränta till föräldrar eller
adoptivföräldrar med lA, allt av den avlidnes antagna arbetsförtjänst.
Därjämte har i lagförslagets 5 § upptagits samma bestämmelse som i 7 §
av 1916 års lag om reduktion av de i anledning av dödsfall utgående
livräntornas belopp, därest dessa skulle sammanlagt överstiga */s av den
avlidnes antagna arbetsförtjänst. Likartad bestämmelse återfinnes i 4 §
av 1909 års militärersättnings förordning.

Till behandling skola nu upptagas vissa frågor rörande avvikelse i
hittills ej berörda avseenden från 4 § av 1909 års militärersättningsförförordning.
Vad därvid angår förutsättningarna för att den skadade

skall vara berättigad till sjukersättning och till livränta, givas i nyssnämnda
förordning i överensstämmelse med bestämmelserna i 1901 års
olycksfallsersättningslag följande stadganden. Sjukhjälp skall utgå, om
skadan medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga
utöver en viss i förordningen angiven tid, och dylik ersättning skall
utbetalas, intill dess den skadade blivit från sådan nedsättning av arbetsförmågan
återställd, eller skadan medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning av arbetsförmågan, eller döden inträtt. Livränta däremot
skall tillkomma den skadade, om skadan medfört för framtiden bestående
förlust eller minskning av arbetsförmågan. I de fall, i vilka skadan till
en början föranlett sjukhjälp, skall denna alltså utbytas mot livränta, så
snart sådan förlust eller minskning av arbetsförmågan inträtt, som
nyss är angivet.

Ålderdomsförsäkringskommittén använde i sitt förslag till lag om
försäkring för olycksfall i arbete i bestämmelserna rörande sjukersättnings
och livräntas tillerkännande samma uttryck, som, enligt
vad nyss angivits, förekomma i 1901 års lag och 1909 års förordning.
I sitt utlåtande över kommitténs förslag framhöll riksförsäkringsanstalten,
hurusom ifrågavarande bestämmelser icke gåve tillräcklig
ledning för bestämmande av tidpunkten, då den skadade i stället
för sjukersättning skulle erhålla livränta efter viss invaliditetsgrad,
framför allt icke i sådana fall, i vilka skadan, såsom vid svårare
amputationer och dylikt, genast från början visat sig komma att medföra
så svår invaliditet, att enligt vanligt språkbruk väsentlig nedsättning
av arbetsförmågan kunde sägas därav hava uppkommit.
Beträffande den påföljd, som ett olycksfall skulle hava medfört för
att sjukpenning skulle utgivas, skulle enligt riksförsäkringsanstaltens
mening sjukpenning först och främst, såsom dess namn också antydde,
utgå, för så vitt den skadade vore att anse såsom sjuk. Detta uttryck
finge därvid tagas så omfattande, att detta tillstånd ansåges fortfara
under den tid, under vilken den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen
påginge, samt så länge läkarvård eller annan behandling för
den skadades återställande erfordrades, eller med andra ord under den
tid, det av olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet
varade. Med hänsyn till vad sålunda förekommit, gavs i Kungl.
Maj:ts till riksdagen avgivna förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete åt förevarande bestämmelser den formulering, att sjukersättning
skulle utgå, om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan, därvid hel sjukpenning skulle tillkomma
den skadade vid förlust av arbetsförmågan och mindre sjukpenning vid

Karenstiden.

nedsättning av densamma. Livränta åter skulle utgå, om olycksfallet
efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört under längre
eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.
Samma uttryckssätt, mot vilket någon erinran från riksdagens sida icke
förekom, användes i 1916 års lag.

Genom den formulering, som sålunda givits ifrågavarande bestämmelser,
hava de av riksförsäkringsanstalten framhållna önskemålen blivit
tillgodosedda. De hava därför oförändrat upptagits i lagförslagets 4 §.
Då emellertid samma bestämmelser, vilka i 1916 års lag avse allenast
ersättning i anledning av olycksfallsskada, uppenbarligen icke kunna tilllämpas
i fråga om sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, hava i
lagförslagets 19 § för dessa fall föreslagits särskilda bestämmelser uti
nu förevarande hänseende.

En inom den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen omstridd
fråga har varit den, som gällt den så kallade karenstiden eller den tid
efter inträffat olycksfall, under vilken den skadade icke äger rätt till
ersättning.

Enligt 1901 års olycksfallsersättningslag förutsättes för rätt till sjukhjälp,
att olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den skadades
arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet; och såväl
sjukhjälp som invalidlivränta skall utgå först från och med sextioförsta
dagen efter olycksfallet. Enligt 1909 års militärersättningsförordning
utgår sjukhjälp, endast för så vitt den väsentliga nedsättningen i den
skadades arbetsförmåga varat under mera än tre dagar, och den utbetalas
för varje överskjutande dag, varunder den skadade icke varit i åtnjutande
av underhåll och vård genom militär myndighets försorg, intill
dess sådan förändring i hans tillstånd inträtt, att sjukhjälp ej vidare
skall utgå. Invalidlivränta beräknas från och med dagen, efter det den
skadade upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär
myndighets försorg som innehavande avlöning av statsmedel, eller från
den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning av arbetsförmågan. 1907 års sakkunniga ansågo sig på
anförda skäl icke böra upptaga den i 1901 års lag föreskrivna karenstid
av 60 dagar. Att i allt fall en kort karenstid föreslogs, motiverade de
sakkunniga därmed, att därigenom skulle förhindras, att vederbörande
myndigheter komme att besväras med ansökningar om sjukhjälp i en
mängd fall, då sådan hjälp icke skäligen kunde anses vara av verkligt
behov påkallad. Bestämmelserna i ålderdomsförsäkringskommitténs förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbete innehöllo beträffande

den kontanta sjukersättningen — sjukpenningen — att denna skulle
utgå Irån och med dagen etter olycksfallet, dock under förutsättning att
olyckslallet medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga
under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet. I annat fall
skulle någon sjukersättning icke förekomma. Don kostnadsfria Dikarvård,
som den skadade enligt förslaget skulle åtnjuta, skulle däremot
under alla förhållanden tillkomma denne redan från och med dagen för
olycksfallet. Invalidlivränta skulle utgå från och med den dag, då
olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning av
arbetsförmågan.

I sitt utlåtande över kommitténs förslag påyrkade riksförsäkringsanstalten
i avseende å tiden för sjukersättnings utgående den ändring
däruti, att sjukpenningen skulle beräknas först från och med fjärde
dagen efter olycksfallet. Riksförsäkringsanstalten ansåg det nämligen
vara att befara, att en skadad, som i verkligheten varit hindrad arbeta
i en, två eller tre dagar efter olvcksfallsdagen, skulle frestas göra allt
för att anses sjuk å fjärde dagen, då han ju därigenom erhölle sjukpenning
för fyra dagar, under det att han eljest icke skulle erhålla någon
kontant ersättning. Kungl. Maj:ts med nådig proposition till riksdagen
överlämnade lagförslag i ämnet innehöll uti förevarande avseende en bestämmelse
i den riktning, som av riksförsäkringsanstalten angivits.

Beträffande den karenstid, som lämpligen borde föreskrivas i fråga
om sjukersättningen, rådde inom riksdagen skilda åsikter, därvid emellertid
meningsskiljaktigheten icke så mycket gällde längden av den tid
närmast efter olycksfallet, under vilken den skadade skulle vara i avsaknad
av ersättning, som icke mer frågan, huruvida den skadade undertiden
närmast efter denna karenstid i egentlig mening skulle åtnjuta
sjukersättning från vederbörande försäkringsinrättning eller direkt från
sin arbetsgivare. Denna fråga, som saknar betydelse beträffande ersättning
för skada, ådragen under militärtjänstgöring, avgjordes genom sammanjämkning
av de olika beslut, i vilka riksdagens båda kamrar i förevarande
avseende stannat. Därvid antogs till införande i 37 § av lagen
ett stadgande, vilket skulle gälla såsom övergångsbestämmelse, intill dess
särskild lag om sjukförsäkring kunde bliva genomförd, och som innehöll,
att den skadade vid sjukdom under de 35 första dagarna efter dagen
tör olycksfallet, så länge sjukdomen varade, skulle av arbetsgivaren
erhålla ersättning — sjukpenning med vissa i lagen bestämda olika
belopp, samt fri läkarvård m. m. — enligt de i 6 § av lagen stadgade
grunder, dock att sjukpenning ej skulle utgå, med mindre sjukdomen
varat under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet. Detta inne •1257

18 q

bar alltså, vad angår sjukpenningens utgående, en återgång till ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag och beträffande rätten till fri läkarvård
in. in. den olikhet mot samtliga förutvarande förslag, att denna förmån
icke skulle tillkomma den skadade förrän dagen efter olycksfallsdagen.
Kungl. Maj:t godkände riksdagens beslut i nu angivna avseende, vadan
alltså 37 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag i denna del erhöll den
lydelse, som av riksdagen antagits. Genom lag den 26 april 1918 har
emellertid i dessa bestämmelser gjorts sådan ändring, att den skadade
skall erhålla erforderlig läkarvård m. m. jämväl under dagen för olycksfallet.

Enligt 1916 års lag med däruti gjord ändring är den skadade alltså
berättigad till fri läkarvård från och med dagen för olycksfallet och till
sjukpenning från och med dagen efter dagen för olycksfallet, dock med
den begränsning att sjukpenning icke utgår, med mindre den av olycksfallet
föranledda sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen
för olycksfallet. Då såsom omförmälts enligt 1909 års militärersättningsförordning
sjukhjälp kan tidigast utgå från och med fjärde dagen efter
olycksfallet, har fråga uppstått, huruvida ändring uti förevarande avseende
skall ske i 1909 års förordning.

Det kan visserligen icke bestridas, att av riksförsäkringsanstalten
anförda, här ovan angivna skäl emot en sådan bestämmelse, som den
1916 års lag nu innehåller, och vilka skäl också, såsom nyss nämndes,
föranledde Kungl. Maj:t att föreslå ändring uti ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag, äga sin giltighet jämväl i fråga om ersättning, som skall
utgå i de fall, varom nu är fråga, så mycket mer som det väl torde föreligga
större svårighet att kontrollera sjukdomstillståndets varaktighet och
dess inverkan på arbetsförmågan vid en hastigt övergående invärtes
sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, än vid en olycksfallsskada.
Å andra sidan skulle en ändring av bestämmelserna i 1909 års förordning
till överensstämmelse uti förevarande avseende med 1916 års lag
äga jämförelsevis ganska ringa praktisk betydelse. Den skulle nämligen
komma att inverka allenast på sådana sjukdomsfall, i vilka sjukdomen
icke förorsakats av olycksfall och framträtt först efter militärtjänstgöringens
avslutande samt dessutom understundom i de fall, i vilka en olycksfallsskada
ådragits eller en sjukdom framträtt någon av de allra sista
dagarna av vederbörandes tjänstgöring. Med hänsyn härtill och för likformighetens
skull har därför i 4 § 1) b) från 37 §av 1916 års lag upptagits
bestämmelse därom, att sjukpenning skall utgå, endast för så vitt
sjukdomen varat under mer än 3 dagar efter dagen för olycksfallet.

I övrigt gäller i nu förevarande avseende enligt de föreslagna bestämmelserna,
att den skadade erhåller läkarvård m. m. under sjukdomstiden
och således kan vara berättigad till sådan vård från och med
dagen, då olycksfallets påföljd framträtt. Livränta till den skadade utgår
efter upphörande av den av olycksfallet förorsakade sjukdomen och livränta
till efterlevande från dödsfallet.

Den rätt, som tillkommer värnpliktig och vid krigsmakten fäst
anställd, att uppbära avlöning för den tid tjänstgöringen eller anställningen
varar, samt att såväl under denna tid som ock under vissa förutsättningar
därefter åtnjuta underhåll och vård vid sjukdom, vare sig
denna förorsakats av olycksfall eller ej, har i 1909 års militärersättningsförordning,
såsom av det föregående framgått, föranlett vissa särskilda
karenstidsbestämmelser rörande ersättning, som tillkommer den skadade.

Beträffande underhåll och vård vid sjukdom gäller för närvarande,
vad armén angår, enligt kungörelsen angående rätt till fri sjukvård och
fria läkemedel för den vid armén anställda personal den 2 juni 1911
med däri genom kungörelse den 16 maj 1918 vidtagen ändring, att
person av manskaps klass, som sjuknar under tjänstgöring eller under
tjänstledighet, skall beredas kostnadsfri sjukvård jämte läkemedel å
sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning, som finnes avsedd för det
truppförband, han tillhör, eller i hans kvarter i kasernen. Fri sjukvård
och fria läkemedel kunna i vissa fall lämnas jämväl i den sjukes tillfälliga
kvarter inom förläggningsorten, och under vissa förutsättningar kan sjuk
person tillhörande manskapet avpolletteras till civilt sjukhus, där honom
på grund av avtal eller eljest kan beredas sjukhusvård. Sådan sjukvård,
som nu angivits, jämte läkemedel erhåller den sjuke, intill dess
han bliver till hälsan så återställd, att han kan utskrivas från sjukvårdsinrättningen,
dock att, därest fast anställd av manskaps klass erhåller
avsked ur tjänsten eller värnpliktig frikallas från värnpliktens fullgörande,
medan han ännu åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning, ifrågavarande förmån,
med undantag beträffande vård å vissa sanatorier, ej må utsträckas
längre för fast anställt manskap än ett år efter intagandet å sjukvårdsinrättningen
och för värnpliktig än till utgången av den månad, varunder
han blivit frikallad från värnplikten. Under den tid, vederbörande
efter avskedet eller militärtjänstgöringens slut åtnjuter dylik vård, äger
han icke uppbära lön, dagavlöning eller andra kontanta löneförmåner.

Jämväl manskap vid kustartilleriet äger enahanda rätt uti förevarande
avseende, som här ovan angivits beträffande manskap vid armén.
Manskap vid flottan åtnjuter likaledes rätt under tjänstetiden till fri sjukvård
och läkemedel vid sjukdom och olycksfallsskada. Enligt reglementet
för marinen äger stammanskap rätt till sjukvård m. m. även efter

anställningens slut, och skall enligt reglementet vederbörandes underhåll
å sjukhusets stat upphöra först med friskskrivningsdagen eller den dag,
då eljest avgång från sjukhuset äger rum. Värnpliktiga vid flottan
synas däremot icke äga rätt till sjukvård efter tjänstgöringens slut.
Emellertid har marinförvaltningen den 6 juni 1918 gjort underdånig
framställning rörande förändrade grunder för nu ifrågavarande förmåns
utgående. Denna framställning är ännu beroende på Kungl. Majrts
prövning.

Den omständigheten att sådan rätt till läkarvård och läkemedel,
som nu angivits, tillkommer manskap såväl vid armén som marinen
samt att avlöning utgår till detta manskap, så länge tjänstgöringen eller
anställningen varar, har föranlett den i lagförslagets 4 § förekommande
allmänna regeln, att ersättning, varom i samma § är stadgat, icke utgår
för tid, under vilken för värnpliktig eller i militärtjänstgöring frivilligt
deltagande tjänstgöringen och för fast anställd anställningen varar.

Beträffande förmånen av fri läkarvård och läkemedel har en ytterligare
tidsbegränsning i fråga om utgivandet av denna ersättning ansetts
böra ske. Det har nämligen ansetts tillbörligt, att den skadade, så långt
på honom kan bero, begagnar sig av de förmåner uti förevarande avseende,
som beredas honom av f vederbörande militära myndighet, så
mycket mer som härigenom kostnaderna för nu förevarande ersättning
torde kunna nedbringas, framför allt i sådana fall, i vilka den skadade
eljest skulle vårdas i sitt hem, beläget på större eller mindre avstånd
från ort, där läkare är bosatt. Det har därför i 4 § tillagts bestämmelse
därom, att läkarvård och läkemedel icke tillkomma den skadade
för tid, under vilken han enligt därom gällande bestämmelser är berättigad
att i anledning av skadan åtnjuta vård genom militär myndighets
försorg.

Tillägget avser, såsom nyss angivits, allenast läkarvård och läkemedel,
men däremot icke andra till arbetsförmågans höjande nödiga
hjälpmedel. Dylikt hjälpmedel, som ej bekostas med medel, utgående
från truppsjukvårdsanslaget, bör givetvis tillkomma den skadade, så
snart det kan anses lämpligt, att detsamma anskaffas för hans räkning.

Att den kontanta sjukersättningen, sjukpenningen, skall utgå för
den tid efter tjänstgöringens eller anställningens slut, under vilken den
skadade har rätt att åtnjuta underhåll och vård genom militär myndighets
försorg, men icke begagnar sig av denna förmån, torde vara klart.
Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke sjukpenning, i likhet med vad
som är förhållandet med sjukhjälp enligt 1909 års förordning, skall innehållas
för nämnda tid, därest den skadade under densamma åtnjuter

nyssberörda förmån. I lagförslagets 8 § stadgas, såsom bär nedan vid
behandlingen av donna § kommer att vidare förmälas, att, om den skadade
intagits å civil sjukvårdsanstalt, avdrag till betäckande av kostnaden
för denna vård kan ske med högst hälvten å sjukpenning, som
under tiden för vården tillkommer den skadade. Denne skulle således under
nyss angivna förutsättning för ifrågavarande tid icke erhålla någon sjukpenning
alls, därest han vårdades genom militär myndighets försorg,
men däremot få uppbära åtminstone halva sjukpenningens belopp, om
han utan sådan myndighets medverkan intagits å civilt sjukhus. Under
sådana förhållanden skulle alltså ett begagnande av den rätt, som kan
tillkomma manskap vid armén och marinen att genom militär myndighets
försorg erhålla fri sjukvård jämväl efter tjänstgöringens eller anställningens
slut, ingalunda komma att för den skadade innebära, såsom
ämnat varit, en fördel utan tvärtom en ekonomisk förlust, som vederbörande
givetvis skulle söka undandraga sig. Det har därför i fråga
om sjukpenningen ansetts tillräckligt med ovan angivna i 4 § föreslagna
allmänna regel, att ersättning enligt samma § icke utgår, så länge för
vederbörande tjänstgöringen eller anställningen varar. Därjämte har i
8 § tillagts bestämmelse om avdrag å sjukpenning, då sådan utgår vid
vård å militär sjukvårdsanstalt.

Av bestämmelserna i 1909 års militärersättningsförordning rörande
livränta till den skadade framgår, att sådan ersättning icke utgår, förrän
den skadade upphört att'' åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär
myndighets försorg som innehavande avlöning av statsmedel. Det torde
emellertid få antagas såsom avgjort, att, så länge den skadade i anledning
av den honom ådragna skadan är i behov utav och därför också åtnjuter
vård, sjukersättning men icke livränta bör tillkomma honom.
Bestämmelsen att livränta icke skall utgå till honom, så länge han åtnjuter
vård genom militär myndighets försorg, synes alltså vara onödig.
Ej heller i annat avseende har anledning funnits att i fråga om livränta
till den skadade frångå den i 4 § givna allmänna karenstidsregeln.

16 § av 1909 års militärersättningsförordning innehåller bestämmelse
därom, att, om den skadades livränta icke uppgår till högre belopp än
65° kronor, visst belopp, icke överstigande 10 gånger livräntans belopp,
må på en gång kunna erläggas, om livräntetagaren sådant önskar och
vederbörande myndighet finner skäl därtill vara för handen. Tillika
föreskrives, att om medgivande därtill vägras, ändring ej kan sökas i
sådant beslut.

Utbyte av
livränta mot
kapital.

Ålderdomsförsäkringskommittén upptog i sitt lagförslag icke någon
bestämmelse om möjlighet att utbyta svensk medborgare tillkommande
livränta mot ett kapital. Kommittén yttrade till stöd för denna sin
ståndpunkt bland annat följande:

»Kommittén bar visserligen funnit de skäl beaktansvärda, som anförts
för medgivandet av utbyte i vissa fall av en olycksfallsränta, särskilt
om densamma är å mindre belopp, mot ett på en gång utbetalt kapital.
Dessa skäl synas dock, beträffande vårt land, avsevärt förlora i betydelse,
om man tager hänsyn till de förhållanden, som inträtt efter genomförandet
av den allmänna folkpensioneringen, vartill någon egentligmotsvarighet
ännu endast förefinnes i ett fåtal länder. De livräntor,
som skulle komma att utgå enligt olycksfallslagen, komma nämligen
förr eller senare att förökas med de pensioner, vilka, i många fall visserligen
med minskade pensionstillägg, vid inträdande invaliditet komma
att utgå på grund av lagen om allmän pensionsförsäkring. I följd härav
komma totalbeloppen av pensionerna för olycksfallsinvaliderna att bliva
avsevärt högre och således till mera gagn för dem, än om olycksfallsräntan
tidigare utbytts mot ett kapital, som helt eller delvis kan hava
gått förlorat vid tiden för undfående av invalidpension. Att under sådana
förhållanden medgiva ett utbyte av en olycksfallsränta, om ock
för en invaliditetsgrad av endast 10—12 procent, synes icke vara tillräckligt
motiverat, i allt fall bör ett sådant utbyte icke kunna medgivas,
utan goda garantier för att kapitalet kommer att rätt användas. Men
att utan allt för starkt intrång på den individuella friheten erhålla dylika
garantier synes åter knappast vara möjligt. Därjämte måste, såsom även
i andra länder skett, nödig hänsyn tagas till fattigvårdsintresset, vilket
visserligen skulle kunna åstadkommas genom föreskrift om fattigvårdskommunens
bifall såsom villkor för den ifrågavarande anordningen; men
då den skadade under olika tider ej sällan skulle komma att tillhöra
olika kommuner, torde även denna garantirätt ofta bliva illusorisk.

För övrigt torde man icke annat än i undantagsfall, vilka dessutom
torde vara synnerligen svåra att bedöma, kunna påstå, att utbetalning
av ett mindre kapital skulle ersätta fördelarna av en säker om ock ringa
årlig inkomst.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter har kommittén icke
funnit tillräckliga skäl att föreslå medgivande av utbyte av olycksfallsränta
mot kapital, för så vitt den livränteberättigade är svensk medborgare.
»

Kung]. Maj:ts med nådig proposition till riksdagen avgivna förslag
till lag om försäkring mot olycksfall i arbete medgav icke heller rätt
till livräntas utbyte mot kapitalbelopp. Yrkande om intagande i lagen av
bestämmelser i sådant avseende gjordes emellertid i flera av de i anledning
av den kungl. propositionen inom riksdagen väckta motioner.
Det särskilda utskott, till vilket lagförslaget blivit hänvisat, förklarade
sig visserligen finna utbyte av livränta mot kapital i allmänhet icke böra
äga^ rum; och ansåg utskottet, att denna regel borde fasthållas jämväl
i fråga om livräntor vid lägre invaliditetsgrader. Åven om i vissa fall,
anförde utskottet, livräntan skulle kunna verka fördröjande på den skadades
fullständiga tillfrisknande, syntes dock betydelsen härav ej böra
överskattas. Emellertid kunde det icke förnekas, att i vissa fall förhållandena
kunde vara sådana, att det måste framstå som både obilligt
och olämpligt, om ej möjlighet skulle finnas att göra ett dylikt utbyte.
Sålunda kunde i särskilda fall av omständigheterna klart framgå, att
det för den skadade skulle vara till verkligt och varaktigt gagn, om
han genom erhållande av ett kapital kunde bliva i stånd att skaffa sig
några insikter eller förvärvsmöjligheter. Det torde dock vara klart, att
man i dylika fall måste framgå med den största försiktighet och endast
i undantagsfall och då tillräckliga garantier funnes, för att det åsyftade
ändamålet skulle kunna vinnas, medgiva utgivande av kapital i stället
för livränta. Då utskottet sålunda funnit sig böra föreslå intagande i
lagen av ett stadgande i den riktning, motionärerna föreslagit, hade utskottet
dock ansett detsamma böra givas sådan avfattning, att jämte det
kapitalutbetalningarna inskränktes till rena undantagsfall och gjordes
beroende av den skadades egen ansökan, prövningen överlämnades åt
försäkringsrådet.

Utskottet g av därefter åt ifrågavarande bestämmelse följande lydelse,
som densamma också äger uti 1916 års olycksfallsförsäkringslag:

»På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, där
synnerliga skäl äro för handen, besluta, att i stället för livränta eller
del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp
motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt
gällande beräkningsgrunder.»

Vad denna bestämmelse innehåller därom, att kapitalet bör motsvara
högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde, förklarade utskottet
endast avse att möjliggöra sådan nedsättning av livräntans kapitalvärde,
som på försäkringstekniska grunder vore nödvändigt.

Liksom i 1916 års olycksfallsförsäkringslag torde i den föreslagna
lagen böra finnas stadgande om rätt till utbyte av livränta mot

kapitalbelopp. Såsom riksförsäkringsanstalten redan i sitt utlåtande över
ålderdomsförsäkringskommitténs utlåtande framhöll, har nämligen erfarenheten
visat, att ett dylikt utbyte understundom kan vara till verkligt
gagn för livräntetagaren, liksom det ock i någon mån kan lända till
minskning av förvaltningsbesväret. Sedan nyssberörda utlåtande avgavs,
har en utredning blivit verkställd inom riksförsäkringsanstalten
för utrönande, i vad mån utbyte av invalidlivränta mot kapitalbelopp i
de fall, i vilka sådant med stöd av 1901 års olycksfallsersättningslag
ägt rum, kan antagas i ekonomiskt avseende hava länt vederbörande
till fördel. Det material, som förelegat, har visserligen icke varit så
stort, att några säkra slutsatser därav kunnat dragas, och de livräntor,
som undersökningen gäller, avse samtliga endast jämförelsevis lindriga
skador, alldenstund enligt bestämmelserna i 21 § av nyss nämnda lag
livränta, som tillerkänts skadad arbetare, icke får utbytas mot ett kapitalbelopp,
utan så är, att livräntaus belopp skulle understiga 45 kronor
om året. Det har emellertid av undersökningen framgått, att kapitalbelopp,
som utbetalts för vissa ändamål, såsom för börjande av affärsverksamhet
eller självständig yrkesutövning endast mera undantagsvis
varit till fördel för livräntetagaren. Däremot har erhållande av ett belopp
en gång för alla för sådant ändamål som anskaffande av eget hem
eller genomgående av yrkesskola eller annan utbildningskurs i åtskilliga
fall visat sig kunna lända en livräntetagare med endast obetydligare
invaliditet till verkligt gagn.

Enligt ovan angivna bestämmelse i 1916 års lag kan utbyte av
livränta mot ett kapital för en gång visserligen, liksom enligt 1909 års
förordning, ske endast i fråga om livränta, som tillerkänts den skadade.
Däremot är enligt nämnda lag utbyte medgivet i fråga om alla dylika
livräntor, oavsett deras storlek, och utbytet kan avse jämväl en del av
livräntebeloppet. En sådan utvidgning har ansetts lämplig även beträffande
livränta, som beviljats för olycksfallsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Å andra sidan torde emellertid rätten till dylikt utbyte
böra på de av utskottet angivna grunder begränsas till sådana fall, i
vilka synnerliga skäl därtill äro för handen.

Enligt 1916 års lag skola frågor om livräntas utbyte mot kapital
för en gång avgöras av försäkringsrådet, under det att enligt 1909 års
militärersättningsförordning sådan prövningsrätt tillkommer den myndighet
— riksförsäkringsanstalten — som i övrigt handlägger ifrågavarande
ersättningsärenden; och är tillika i förordningen stadgat, att, om medgivande
till utbetalning av kapital i stället för livränta vägras, ändring ej
må sökas i beslutet. Det torde visserligen vara klart, att det beträffande

de ersättningsfrågor, som lagförslaget avser, icke föreligga fullt samma
skäl som beträffande den allmänna sociala olycksfallsförsäkringen, vilken
vid sidan av en statsinstitution utövas av ett flertal enskilda försäkringsinrättningar,
att betunga försäkringsrådet med att i första
hand upptaga till handläggning ärendena om livräntas utbyte mot ett
kapital. Då emellertid dylikt utbyte skall få äga rum endast undantagsvis
och då synnerliga skäl äro för handen, torde det för vinnande av
fullt enhetlig praxis vara lämpligast, att även frågor om utbyte av sådan
invalidlivränta, som kan komma att tillerkännas enligt den föreslagna
lagen, upptagas till omedelbar prövning av försäkringsrådet.

I enlighet härmed har ovan angivna, av utskottet föreslagna bestämmelse
i 1916 års lag oförändrad upptagits i lagförslagets 4 §.
Däremot har, såsom vid behandlingen av 19 § kommer att vidare omförmälas,
utbyte av livränta, tillerkänd i anledning av sjukdom, som ej
förorsakats av olycksfall, ansetts icke böra medgivas.

Enligt 1909 års militärersättningsförordning utgår dödsfallsersättning,
allenast om skadan medfört döden inom två år från olycksfallet
eller från det sjukdomen blev känd. Denna inskränkning i ersättningsrätten
ansåg sig ålderdomsförsäkringskommittén efter mönster av utländska
lagar icke böra i sitt lagförslag upptaga. Någon dylik bestämmelse
återfinnes ej heller i 1916 års lag.

Beträffande olycksfallsskador torde ett sådant stadgande vara av
jämförelsevis ganska ringa betydelse, då det endast sällan torde förekomma,
att en sådan skada föranleder döden, sedan två år förflutit
från olycksfallet. Om ersättning fortfarande såsom hittills skall utgå
jämväl vid kroniska sjukdomar, får dock ett dylikt stadgande större
både ekonomisk och administrativ betydelse. Vid dessa sjukdomar,
särskilt vid lungtuberkulos, inträffar nämligen i en mängd fall, att
sjukdomen föranleder den sjukes död först åratal efter det sjukdomen
framträtt. Enligt en inom riksförsäkringsanstalten verkställd utredning
hava av 124 dödsfall, som föranletts av lungtuberkulos i sådana
fall, i vilka ersättning under åren 1910—1916 tillerkänts med stöd av
1909 års militärersättningsförordning, 93 inträffat inom 2 år, och icke
mindre än 31 sedan mer än 2 år förflutit, efter det sjukdomens art
blev känd. En förhöjning i kostnaderna för denna ersättning skulle
därför uppstå, därest en sådan bestämmelse som den ifrågavarande icke
upptages i lagförslaget, i synnerhet som någon inskränkning ansetts
icke böra ske i rätt till livränta för barn, som fötts, efter det skadan
ådragits. I sådana fall, där döden inträder först långt efter en sjukdoms

Ifrågasatt inskränkning
i
rätt till dödsfalls
ersättning.

4257 18

Villkor för
barns rätt till
livränta.

utbrott, torde svårighet icke sällan uppstå att klargöra sammanhanget
mellan sjukdomen och dödsfallet, och i vissa fall, särskilt sådana, i
vilka ersättning skall utgå till efterlevande föräldrar eller adoptivföräldrar,
skulle också tillförlitlig utredning beträffande deras ekonomiska
beroende av den avlidne mången gång bliva ganska svår att erhålla.
Med hänsyn härtill har ifrågasatts att i lagförslaget upptaga stadgande
därom, att ersättning i anledning av dödsfall icke utgår, därest icke
dödsfallet inträffat inom viss tid efter olycksfallet eller efter sjukdomens
framträdande, vilken tid i sådant fall ansetts böra något utsträckas och
i likhet med den i 15 § bestämda tiden för jämknings sökande och den
i 16 § angivna preskriptionstiden sättas till 3 år. Emellertid torde helt
visst en dylik bestämmelse icke sällan förefalla ganska orättvis, och fall
torde förekomma, då just den omständigheten att sjukdomen varat under
flera år, under vilka den sjuke fordrat vård samt han och hans familj
måst leva uteslutande på den honom tillkommande ersättningen, kan
göra det mera behjärtansvärt än eljest att de efterlevande erhålla understöd.
I anledning härav, och då nyssberörda kostnadsökning och administrativa
svårigheter icke kunna beräknas bliva av väsentlig betydelse,
har i lagförslaget icke intagits någon bestämmelse av sådan art, som
ovan angivits.

I 1909 års militärersättnings förordning stadgas, att livränta tillkommer
minderårigt barn, som fötts före den tidpunkt, då skadan uppkom,
eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap. Rätten till livränta
sträcker sig således till barn, som fötts såväl inom som utom
äktenskapet, men beträffande barn utom äktenskapet fordras, att barnet
är fött före den tid, då skadan uppkom, under det att det i fråga om barn
inom äktenskap fordras allenast, att äktenskapet ingåtts före nämnda
tid. I 1916 års olycksfallsförsäkringslag finnas för barns rätt till livränta
icke några sådana villkor rörande tiden för barnets födelse eller äktenskapets
ingående, som nyss angivits.

Då ersättning utgår på grund av försäkring och endast i anledning
av olycksfall, torde sådana begränsningar i ersättningsrätten, som nyss
berörts, icke i vidare man vara av behovet påkallade. Saken ställer sig
dock annorlunda, då, såsom enligt nu förevarande lag är avsett, ersättningsplikt
föreligger, och ersättning skall utgå jämväl i anledning av
sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Såsom ovan har visats,
kan vid kronisk sjukdom denna förorsaka den sjukes död först åtskilliga
år efter det sjukdomen konstaterats. Det kan då synas obilligt, att
statsverket betungas med livränta till barn, som icke varit fött eller

avlat vid den tid, då skadan ådrogs. Emellertid har det ansetts svårt
att i detta avseende vidtaga en begränsning, som kan vara rättvis och
lämplig, isynnerhet som åtskillnad i förevarande avseende icke synts
böra göras mellan barn inom och utom äktenskapet. Genom att i lagförslaget
sålunda icke intaga någon bestämmelse med begränsning vid
dödsfall av barns rätt till livränta vinnes i detta hänseende överensstämmelse
med 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Det särskilda utskott, till vars behandling förslaget till 1916 års
olycksfallsförsäkringslag blivit hänvisat, tilläde till förtydligande av bestämmelsen
rörande barns rätt till livränta orden, »evad det fötts inom
eller utom äktenskapet». Ehuru en dylik bestämmelse icke torde vara
med nödvändighet erforderlig, har för likformighetens skull motsvarande
stadgande intagits jämväl i lagförslaget.

I 7 § av 1916 års lag stadgas, att till änka, som uppbär livränta
och före fyllda 60 år ingår nytt äktenskap, skall utgivas ett kapital för
en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Då en dylik bestämmelse synes lämplig och icke torde föranleda
några större kostnader för statsverket, har ett liknande stadgande upptagits
i lagförslaget.

6 §•

I denna paragraf förekomma de bestämmelser, som till fullständigande
av stadgandena i 4 och 5 §§ erfordras för att vissa ersättningar
— hel sjukpenning, högsta invalidlivränta samt de olika ersättningar,
som utgå vid dödsfall — skola kunna med ledning av lagförslagets bestämmelser
till siffran bestämmas. Såsom redan framgått av det, som
anförts vid behandlingen av nyssnämnda paragrafer, hava för sådant ändamål
de personer, som omfattas av den föreslagna lagen, efter arten
av sin tjänstgöring eller anställning indelats i olika grupper. För varje
sådan personalgrupp har angivits ett visst belopp, som kunnat antagas
utgöra ett lämpligt medeltal för den årliga arbetsförtjänsten för dem, som
tillhöra gruppen. Denna sålunda antagna arbetsförtjänst är alltså lika
för alla inom samma grupp men olika för dem, som tillhöra olika grupper.
Med ledning av dessa stadganden kan alltså i varje fall för den skadade,
allt efter hans tjänstgöring eller anställning vid tiden för olycksfallet,
bestämmas det belopp, som skall antagas utgöra hans årliga arbetsförtjänst,
efter vilken sedermera storleken av de olika ifrågakommande ersättningarna
kan till siffran fastställas.

Förtydligande
tillägg rörande
barn,
berättigade
till livränta.

Kapital
till änka vid
omgifte.

Bestämmelsernas
innebörd
m. m.

De fast anställdas
kontanta
avlöning.

I 6 § har dessutom för var och en av nyss berörda personalgrupper
den dagliga arbetsförtjänsten, liksom i 1916 års lag, bestämts till
1 365 av den för gruppen antagna årliga arbetsförtjänsten.

Vad angår det sätt, varpå en dylik gruppindelning lämpligen bör
verkställas, har i fråga om de värnpliktiga av det föregående (sid. 60)
redan framgått, hurusom i vissa särskilt angivna avseenden en väsentlig
skillnad förefinnes mellan å ena sidan dem, som i en ålder av minst
18 och i flertalet fall högst 24 år deltaga i första tjänstgöringen och
repetitionsövningarna, samt å andra sidan dem, som fullgöra de betydligt
senare förekommande reservtrupp- och landstormsövningarna. Förutom
de omständigheter, som därvid angivits såsom inverkande på sättet
för de värnpliktigas indelning från nu förevarande synpunkt i olika
grupper, torde därvid viss hänsyn böra tagas jämväl till storleken av
deras inkomst av militärtjänsten. För de fast anställda har vid motsvarande
indelning det avgörande ansetts böra vara vederbörandes tjänsteställning
och därav betingade avlöningsförmåner.

Vid bestämmande av beloppet av den årliga arbetsförtjänst, som
skall antagas tillkomma den till var och en av de olika grupperna hörande
personalen, har ansetts böra beaktas, beträffande värnpliktiga, deras
inkomst av militärtjänsten ävensom den arbetsförtjänst, som kan antagas
i det civila livet i allmänhet tillkomma personer av motsvarande ålder,
och, beträffande de jäst anställda, storleken av dem tillkommande avlöningsförmåner.

Med hänsyn härtill har det ansetts erforderligt att verkställa en
undersökning rörande dels de avlöningsförmåner, som i anledning av
militärtjänsten tillkomma de olika personalgrupper, som avses i lagförslaget,
dels ock den arbetsförtjänst, som i det civila livet tillkommer
personer i samma ålder som de värnpliktiga.

Beträffande till en början de fast anställdas avlöningsförmåner,
hava i detta avseende från arméförvaltningens sida i annat ärende, som
förelegat till riksförsäkringsanstaltens handläggning under år 1917,
lämnats vissa uppgifter rörande arméns personal. Enligt dessa uppgifter,
i vad de avse underbefäl och meniga med undantag av musikelever,
beräknas de vid fredstjänstgöring kontant utgående förmånerna, oavsett
de av kristiden föranledda löneförbättringar av jämförelsevis tillfällig art
och oberäknat anställnings-, rekapitulations- och avskedspremier, till
följande belopp:

Furir av första klass samt därmed likställda
» » andra » » » »

Korpral samt därmed likställda..................

Vice korpral samt därmed likställda............

Sjukvårdssoldat samt därmed likställda ......

Övriga volontärer . ..................................

Årlig lön.	Dagavlöning, beräknad	Summa årli g kontant avlöning.
för dag.	för ir.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1 600			50	182	50	782	1 50 i
360	—	—	50	182	50	542	501
300	—	—	40	146	—	446	1
240	—	—	30	109	50	349	50;
180	-	—	30	109	50	289	50
180	—	—	20	73	—	253	—

För det vid marinen fast anställda manskapet med undantag av skeppsgossarna
uppgå enligt uppgift, som av marinförvaltningen under år 1917
lämnats i ett av riksförsäkringsanstalten då handlagt ärende, motsvarande
kontanta löneförmåner till nedanstående belopp:

Årlig

lön.

Dag-avlöning
per år.

Kr.

540

276

180

144

292

219

182

109

Summa

årlig

kontant

avlöning.

Kr.

832

495

362

253

Manskap i första lönegraden
» » andra »

» » tredje »

» » fjärde »

Förutom den nu angivna kontanta avlöningen åtnjuter ifrågavarande
personal under sin tjänstgöring åtskilliga naturaförmåner, såsom
kost, bostad, beklädnad till viss del m. m. Värdet av de naturaförmåner,
vilka tillkomma underbefäl och meniga vid armén, beräknades i
de från arméförvaltningen år 1917 erhållna uppgifterna i enlighet med
för ändamålet beviljat anslag på följande sätt:

Natura förmånernas värde.

Portion ...............

Mundering .........

Kasernutredning
Sjukvård ............

......... till kr. 0: 60 för man och dag

......... )) » 0: 33 » » » »

......... » » 0: 12 » » » »

......... » » 0:02 » » » »

Summa kronr 1: 07 för man och dag

eller till kronor 390: 55 för man och år.

Dessa kostnader måste emellertid antagas för närvarande vara icke
oväsentligt högre. Också har för år 1918 på därom gjord begäran beviljats
förstärkning i vissa av dessa anslag, motsvarande en ökning av
de olika posterna med följande belopp, nämligen: för portion med kronor
0: 20, för mundering med kronor 0: 08 och för kasernutredning med
kronor 0: 04, allt beräknat för man och dag. Med sådant tillägg beträffande
de respektive posterna uppgår det beräknade värdet av ifrågavarande
naturaförmåner tillhopa till kronor 1: 39 för man och dag samt
alltså till kronor 507: 35 för man och år.

I den bland naturaförmånerna upptagna posten sjukvård ingår icke
vare sig kostnaderna för sjukvårdsmaterial m. m., för vilka utgått ett
extra anslag för år 1918, eller kostnaderna för avlöning till läkare, sjuksköterskor
och övrig sjukvårdspersonal, för garnisonssjukhus, sanatorievård
och tandvård, vilka senare kostnader uppgå till icke mindre än
1,610,000 kronor. Posten kasernutredning avser kostnaden för eldning,
belysning m. m. inom kasernetablissementen ävensom för anskaffning
och underhåll av kaserninventarier. Däremot ingår däruti icke värdet
av upplåtelsen av fri bostad, motsvarande kostnaden för underhåll av
kasernbyggnaderna och amortering av deras anläggningskostnad m. m.
Det belopp, som här ovan angivits såsom ifrågavarande naturaförmåners
för år 1918 beräknade värde, torde alltså, då en uppskattning för man
och år av den erforderliga förhöjningen av sjukvårdsanslaget icke låter
sig göra, böra ökas åtminstone med värdet av den kostnadsfria upplåtelsen
av själva bostaden, oavsett de förmåner, vilkas värde ingått i posten
kasernutredning. Om man uppskattar denna förmån exempelvis till samma
värde, till vilket kasernutredningen upptagits för sistnämnda år eller till
16 öre för man och dag, skulle värdet av de naturaförmåner, som underbefäl
och meniga vid armén åtnjuta, kunna beräknas till följande belopp:

Portion.............................................. kr. 0: 80 för man och dag

Mundering............................................. » 0: 41 » » » )>

Bostad och kasernutredning............ » 0: 32 » )> » »

Sjukvård................................................ » 0: 02 » )> )) »

Summa kronor 1: 55 för man och dag

eller kronor 5&5; 75 för man och år.

Verkliga kostnaden för utgörande vid armén av nu ifrågavarande
naturaförmåner uppgår till betydligt olika belopp för olika truppförband.
Någon uppgift rörande medelkostnaden för hela armén har icke offentliggjorts
för något visst år. Enligt utdrag av den inom tekniska revisionen
av arméförvaltningens intendentsdepartement förda statistiken för år 1917
har beträffande portion medelkostnaden vid armén för man och dag för
tiden 1908—1917 uppgått till 79,8 öre. Medelkostnaden för portion för år

1917 skiljer sig till beloppet väsentligt vid olika truppförband. Den uppgick
för det truppförband, som kunde uppvisa lägsta medelkostnaden, till
118,5 öre och för det truppförband, för vilket medelkostnaden var högst, till
202,8 öre, allt för man och dag räknat ; och medelkostnaden för portion
för armén i dess helhet kan för 1917 beräknas icke hava understigit
kronor 1: 25 för man och dag. Enligt uppgift, lämnad under hand
inom arméförvaltningen, skulle för 1918 medelkostnaden för portion kunna
antagas hava stigit åtminstone till kronor 2: 25 för man och dag. Givetvis
hava kostnaderna jämväl för de övriga naturaförmånerna ökats, om också
möjligen ej i samma grad som portionskostnaderna. Med undantag för
munderingsanslaget hava de för dessa ändamål för 1917 beviljade anslag,
liksom anslaget för samma år för portion, måst betydligt överskridas.
. Detsamma antages beträffande samtliga anslag utom munderingsanslaget
hava skett jämväl år 1918. För 1919 har också ansetts
nödvändigt bevilja förstärkning i dessa anslag till högre belopp än för
år 1918. Med antagande i allt fall att kostnaderna för naturaförmånerna
med undantag av portion uppgått allenast till de beräknade, skulle vid
armén statens kostnader för de till underbefäl och meniga utgående
naturaförmåner hava uppgått under år 1917 till i medeltal minst 2 kronor
för man och dag eller till 730 kronor för man och år samt för år

1918 antagligen till i medeltal omkring 3 kronor för man och dag eller
till 1,095 kronor för man och år.

Vid marinen äro för utgörande av ifrågavarande naturaförmåner
beviljade olika anslag för det läst anställda manskapet och för värnpliktiga.
I fråga om portion äger Kungl. Maj:t därjämte att beträffande
stamanställda vid flottan bevilja förhöjning vid tjänstgöring ombord. För
1917 beräknades kostnaderna för dessa naturaförmåners utgörande till
det fast anställda manskapet på följande sätt, därvid kostnaderna vid
tjänstgöring ombord naturligtvis avse endast stamanställda vid flottan:

portion	för	man	och	år	i	land kronor	211	70,	ombord kronor 321: 20
beklädnad	b	B	B	B	B	B	B	108	B	b 108: —
sängservis	B	B	B	B	B	B	B	3	—	B	b 3: —
sjukvård	»	B	B	B	B	B B	7	30	B	B 7: 30
			Summa	i	land kronor	330	1	ombord kronor 439: 50

För 1918 har förstärkning beviljats i förenämnda anslag motsvarande
en ökning av kostnaderna i fråga om portion för man och dag med
12 öre vid tjänstgöring i land och 18 öre vid tjänstgöring ombord samt
i fråga om beklädnaden med kronor 21: 60 för man och år, d. v. s.
med i det närmaste 6 öre för man och dag. Med sådana tillägg uppgå
de beräknade kostnaderna för man och år till kronor 395: 40 vid tjänstgöring
i land och kronor 526: 80 vid tjänstgöring ombord. Lägges härtill
värdet av den fria bostaden, uppskattad till samma belopp som vid
armén eller till 16 öre för man och dag, kan för det fast anställda manskapet
vid marinen värdet av naturaförmånerna för år 1918 beräknas
till kronor 453: 80 vid tjänstgöring i land och till kronor 585: 20 vid
tjänstgöring ombord.

Verkliga kostnaden uppgick, vad flottan angår, för l:sta kvartalet 1918
för beklädnaden till kronor 205: 99 för man och år. För portion uppgick
den, beträffande personal, tillhörande flottans station i Stockholm,
till kronor 547:50 vid tjänstgöring i land och till kronor 781: 10 vid
tjänstgöring ombord samt beträffande personal, tillhörande flottans station
i Karlskrona, till kronor 525: 60 vid tjänstgöring i land och till kronor
806: 65 vid tjänstgöring ombord. Om verkliga kostnaden för sängservis,
vilken kostnad i fråga om marinen avser allenast det egentliga sängunderhållet,
och sjukvård antages vara lika med den beräknade samt
kostnaden för upplåtelse av fri bostad, beräknad till samma belopp som
ovan, eller till 16 öre för man och dag, tillägges, skulle kostnaderna
för ifrågavarande naturaförmåner vid flottan under 1918 års första kvartal
för man och år räknat hava uppgått för personal vid Stockholms station
vid tjänstgöring i land till kronor 822: 19 och vid tjänstgöring ombord
till kronor 1,055: 79 samt för personal vid Karlskrona station vid tjänstgöring
i land till kronor 800: 29 och vid tjänstgöring ombord till kronor
1,081: 34.

Enligt vad den sålunda gjorda utredningen giver vid handen, skulle
alltså den för år 1918 beräknade kostnaden för ifrågavarande naturaförmåner
med tillägg allenast för bostadsupplåtelsen uppgå i runda tal vid
armén till 570 kronor och vid marinen till 450 kronor vid tjänstgöring i land
och till 590 kronor vid tjänstgöring ombord, allt för man och år räknat.
Därjämte har likaledes framgått, att dessa sålunda angivna kostnadsbelopp
kunna antagas vara väsentligt lägre än kostnaderna för förmånernas utgörande.
Några säkra hållpunkter för bedömandet av naturaförmånernas
verkliga värde kunna dessa antagna kostnadssififror alltså icke giva.

De för olika tidsperioder såsom verkliga uppgivna kostnadssiffroma
äro icke endast betydligt olika vid armén och flottan utan vad denna

sistnämnda angår också olika för personalen vid flottans båda stationer
och vid olika art av tjänstgöring. Då det med denna undersökning avsedda
huvudändamålet är att finna ett gemensamt, jämförelsevis riktigt
värde å ifrågavarande naturaförmåner, kunna icke heller dessa siffror
därför omedelbart användas. Därjämte avse de hittills angivna beloppen
uteslutande kostnaderna för naturaförmånernas utgörande för arbetsgivaren,
staten, utan någon som helst hänsyn till det värde, dessa
förmåner kunna äga för dem, som äro berättigade till desamma. På
grund härav har det ansetts befogat att — utan avseende därå, huru
den årliga arbetsförtjänsten bör enligt bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
beräknas för den till krigsmakten hörande personalen
i sådana fall, å vilka nämnda lag kan vara tillämplig — något undersöka,
vilket värde dessa naturaförmåner i allmänhet kunna antagas äga
för dem, som därav komma i åtnjutande.

Ett jämförelsevis allmängiltigt och objektivt värde på dessa förmåner
är emellertid ingalunda lätt att finna. Levnadskostnaderna äro ju väsentligt
olika i stad och på landsbygden samt inom olika delar av landet.
De växla i betydande grad under olika tider och hava, särskilt efter
världskrigets utbrott, oavlåtligen stegrats. Härtill kommer, att den
statistik, som på detta område står till buds, är tämligen ofullständig
och till vissa delar grundad allenast på approximativa uppskattningar.

På begäran av riksförsäkringsanstalten hava från magistraterna i
åtskilliga av Sveriges städer utom Stockholm erhållits uppgifter rörande
medelvärdet av bostad och kost för kvinnliga tjänstehjon under år 1917
samt medelpriset under januari månad 1918 för vecka för måltider och
husrum, särskilt för manliga och särskilt för kvinnliga arbetare. Ehuru
de uppgifter, som härigenom erhållits, icke torde grunda sig på några
närmare objektiva undersökningar och därför kunna förete ganska olika
siffror, även då det gäller grannstäder med ungefärligen lika folkmängd
och förhållanden i övrigt, torde de dock i någon mån kunna tjäna till
ledning. Det torde därför för jämförelsens skull böra nämnas, att i
dessa i mars 1918 från 85 städer inkomna uppgifter medelvärdet av
bostad och kost för kvinnliga tjänstehjon för år 1917 beräknats lägst
till 300 och högst till 900 kronor för år. Medelpriset för vecka i januari
1918 för måltider och husrum för manlig arbetare har — förutom för
Haparanda, för vilken stad det angivits till 140 kronor — upptagits
till lägst 12 kronor och högst 32 kronor 50 öre (Marstrand). Medelpriset
torde ligga mellan 20 och 24 kronor i veckan. För år räknat

Uppgifter om
priset för
husrum och
kost i städer.

4257 18

skulle således enligt dessa uppgifter för manlig arbetare medelpriset för
kost och husrum uppgå till omkring 1,100 kronor.

Naturaförmånernas

värde, beräknat
med stöd
av befintligt
statistiskt
material
i ämnet.

I fråga om det statistiska material i ämnet, som i övrigt finnes tillgängligt,
har på anmodan en utredning verkställts av förste aktuarien i riksförsäkringsanstalten,
filosofie licentiaten E. Liedstrand; och torde rörande
resultatet av denna utredning i förevarande avseende böra nämnas följande.

Enligt socialstyrelsens undersökningar angående arbetstiilgång
m. m. inom Sveriges jordbruk hava kostnaderna för en manlig lantarbetare
för kost beräknats uppgå år 1913 till 331 kronor och år 1917
till 677 kronor. Kostnaderna för husrum hava enligt samma undersökningar
beräknats uppgå för en tjänare (med delat rum) till 25 å 35
kronor för år. En av Stockholms stads statistiska kontor verkställd
undersökning angående levnadskostnaderna i Stockholm åren 1907—1908
ger vid handen, att för en arbetarfamilj i inkomstklassen 1,200—1,500
kronor utgifterna för vuxen man för kost och husrum under ett år uppgingo
till 444 kronor och för beklädnad till 55 kronor eller tillhopa till
499 kronor. Av socialstyrelsen har igångsatts en undersökning angående
levnadskostnaderna å olika orter i Sverige åren 1913 och 1914. Resultatet
av denna undersökning har publicerats, för så vitt densamma rör städerna
Göteborg, Malmö, Gävle, Hälsingborg, Jönköping och Västerås. Av
utredningen framgår, att för en arbetarfamilj i den lägsta inkomstklassen
med 1,000—1,750 kronors årsinkomst kostnaderna för matvaror, bostad,
bränsle och belysning samt beklädnad nämnda år uppgingo i Göteborg
till 534 kronor, i Malmö till 507 kronor, i Gävle och Hälsingborg till
478 kronor, i Jönköping till 453 kronor och i Västerås till 485 kronor,
allt för år och vuxen man.

Med ledning av dessa levnadskostnadsundersökningar ävensom vissa
av socialstyrelsen verkställda utredningar rörande den stegring i
kostnaderna för bostad, livsmedel, bränsle och lyse, som under senare
tid ägt rum, ävensom den relativa kostnaden för samma naturaförmåner i
olika delar av landet år 1912 har förste aktuarien Liedstrand beräknat
värdet av samma naturaförmåner jämte beklädnad och därvid funnit
detta värde i oktober 1918 för kasernerat manskap icke böra sättas lägre
än till följande belopp för år räknat, nämligen:

för kost................................	...................... kronor	1,000: —
» bostad ..........................	..................... »	25: —
» bränsle och lyse........	...................... »	25: —
» beklädnad....................	..................... »	200: —
	Summa kronor	1,250: —

Dot jämförelsevis höga värde på ifrågavarande naturaförmåner, som
nu angivna undersökningar givit till resultat, torde till viss del kunna
tillskrivas sådan varubrist med därav följande dyrtid och sådan nedsättning
av penningvärdet, som möjligen kunna anses vara av mera tillfällig
och övergående art. Då denna uppskattning av naturaförmånernas värde
torde kunna inverka på storleken av de ersättningar, som kunna komma
att utgå enligt den föreslagna lagen, är det givetvis av vikt, att detta värde
ej sättes allt för högt. Skulle ersättningarna befinnas vara för lågt beräknade,
kunna ju — och det torde under alla förhållanden bliva nödvändigt
— granskning och revision av lagens bestämmelser rörande ersättningarnas
storlek efter viss tidsperiod verkställas. Med hänsyn såväl härtill som
till de förut angivna, för armén och marinen beräknade eller såsom
verkliga antagna kostnaderna för ifrågavarande förmåners utgörande,
synes det, som om 1,000 kronor för man och år skulle vara ett ingalunda
för högt tilltaget, jämförelsevis allmängiltigt värde å samtliga nu
förevarande naturaförmåner, lämpligt att användas för en likformig bedömning
av ifrågavarande personals avlöningsförhållanden.

Med sådant värde, beräknat å naturaförmånerna, skulle för det vid
krigsmakten fast anställda manskapet — med frånseende av musikelever
och skeppsgossar — de årliga avlöningsförmånerna uppgå till följande
belopp, nämligen:

	Kontant avlöning.	Natura- förmåners värde.	Summa avlöning.
	Kronor.	Kronor.	Kronor
Armén.
Furir av första klass samt därmed likställda....................	782	50	1,000	—	1,782	50
» >» andra » » » » .........	542	50	1,000	—	1,542	50
Korpral samt därmed likställda.....................................	446	—	1,000	—	1,446	—
Vice korpral samt därmed likställda...............................	349	50	1,000	—	1,349	50
Sjukvårdssoldat » » » ..............................	289	50	1,000	—	1,289	50
Annan volontär ....................................................	253		1,000	_	1,253	_
Marinen.
j Manskap i första lönegraden..........................................	832	—	1,000	—	1,832	—
» » andra » ..........................................	495	—	1,000	—	1,495	—
	. 362	50	1,000 1,000	_	1,362	50
» » fjärde » ..........................................	253	50	—	1,253	50

Värnpliktigai
avlöningsförmåner
.

Vad härefter angår de värnpliktiga, uppbära dessa i anledning av
militärtjänstgöringen icke någon lön, men åtnjuta enahanda naturaförmåner
som det fast anställda manskapet. Därjämte erhålla de penningbidrag,
som, med bortseende från förhållandena under mobilisering
o. d., för värnpliktiga vid armén utgår med 50 öre om dagen under första
tjänstgöringen och repetitionsövningarna samt med 1 krona om dagen
under reservtrupp- och landstormsövning. Värnpliktig, tillhörande beväringen,
erhåller vid tjänstgözång såsom underbefäl dessutom penningtillskott.
Detta utgår med 50 öre om dagen till vissa värnpliktiga,
vilka tjänstgöra såsom underbefäl under tredje (regemente-) repetitionsövningen
vid fotfolket, i övrigt med 25 öre om dagen. Värnpliktig, som
tillhör underbefälet i regementes reserv, erhåller under tjänstgöring, förutom
underhåll in natura och avlöning enligt vad här ovan är angivet,
jämväl dagavlöning enligt innehavande grad. Dagavlöningen utgör,
såsom av det föregående framgår, 50 öre för furir, 40 öre för korpral samt
30 öre för övrigt underbefäl. I enlighet härmed kan den kontanta inkomst,
som en värnpliktig vid armén i anledning av honom åliggande militärtjänstgöring
kan få uppbära, uppgå för värnpliktig, som tillhör underbefälet
i regementes reserv, till högst 1 krona 7 5 öre och lägst 1 krona 5 öre,
för deltagare i reservtrupp- och landstormsövning till 1 krona samt för
övriga värnpliktiga till högst 1 krona 25 öre och lägst 50 öre om dagen.

Den tjänstgöring, under vilken de högre avlöningsbelöppen utgå,
torde i allmänhet fullgöras under jämförelsevis kort tid. Om man emellertid,
för att för värnpliktiga erhålla en viss, såsom härflytande från militärtjänstgöringen
antagen årlig arbetsförtjänst, skulle beräkna årsinkomsten,
såsom om den för varje fall angivna dagsinkomsten skulle utgå för helt
år -— ehuru ett dylikt beräkningssätt visserligen icke överensstämmer
med bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag rörande arbetsförtjänstens
beräkning vid t. ex. säsongarbete — så skulle för värnpliktiga,
som tillhöra underbefälet i regementes reserv, den beräknade
kontanta årliga inkomsten av militärtjänsten utgöra högst 638
kronor 75 öre och lägst 383 kronor 25 öre samt för värnpliktiga,
som deltaga i reservtrupp- och landstormsövning, 365 kronor. För
övriga värnpliktiga skulle den beräknade årliga kontanta inkomsten
från militärtjänstgöringen utgöra högst 456 kronor 25 öre och lägst 182
kronor 50 öre.

Vid marinen finnes icke någon motsvarighet till arméns landstorm,
underbefäl i regementes reserv och reservtruppövning. Med undantag
för det fåtal värnpliktiga, som vid marinen enligt äldre värnpliktslag
ännu fullgöra den kortare tjänstgöringen, uppbära värnpliktiga vid

detta vapen penningbidrag med 50 öre om dagen. Härtill kommer för
värnpliktiga, som tjänstgöra såsom underbefäl, ett penningtillskott med
25 öre om dagen. För värnpliktiga vid marinen skulle alltså med här
ovan angivet beräkningssätt årliga kontanta inkomsten av militärtjänsten
uppgå till högst 273 kronor 75 öre och lägst 182 kronor 50 öre.

De värnpliktiga åtnjuta, såsom redan har berörts, samma naturaförmåner
som de fast anställda. De såsom verkliga uppgivna kostnaderna
för dessa förmåners utgörande äro vid såväl armén som marinen
desamma som för motsvarande förmåner för de fast anställda. Däremot
har vid marinen upptagits ett efter särskilda grunder beräknat anslag
för de till värnpliktiga utgående naturaförmånerna. I fråga om detta
anslag göres icke skillnad i kostnaden för tjänstgöring ombord och i
land, och det beräknade kostnadsbeloppet uppgår, med tillägg av 16 öre
för man och dag såsom kostnad för upplåtelse av bostad, för 1918
till i runt tal 540 kronor för man och år. Det torde emellertid vara
klart, att den uppskattning, som beträffande de fast anställda på här
ovan angivna grunder gjorts för erhållande av ett gemensamt allmängiltigt
värde av dem tillkommande naturaförmåner, också måste
gälla rörande samma förmåner för värnpliktiga. Om således de värnpliktiga
tillkommande naturaförmåner uppskattas till ett värde av 1,000
kronor för man och år, skulle värnpliktigas hela inkomst av militärtjänsten
uppgå till följande belopp:

.	Kontant avlöning o. d.	Natura- förmåners värde.	Summa avlöning.
	Kronor		Kronor.		Kronor.
Vid armén:
Värnpliktig, tillgörande underbefälet i regementes reserv,
högst............................................................	638	75	1,000	—	1,638	75
D:o d:o, lägst.............................................................	383	25	1,000	—	1,383	25
Värnpliktig, som deltager i reservtrupp- eller landstormsövning	365	—	1,000	''—	1,365	—
Annan värnpliktig, högst .............................................	456	25	1,000	—	1,456	25
D:o d:o lägst .............................................	182	50	1,000	—	1,182	50
Vid marinen:
Värnpliktig, högst .....................................................	273	75	1,000	—	1,273	75
P:o lägst .......................................................	182	50	1,000	—	1,182	50

Årliga arbetsförtjänsten
i
det civila livet
för personer
i värnpliktsåldern.

Det har ovan framhållits, hurusom det för bestiimmande av det
belopp, som skall antagas utgöra den årliga arbetsförtjänsten för var
och en av de olika grupper, i vilka den i lagen avsedda personalen skall
indelas, vore av betydelse, särskilt med hänsyn till de värnpliktiga, att
söka utröna storleken av den årliga arbetsförtjänst, som i •allmänhet kan
antagas tillkomma personer av den ålder, i vilken värnplikten huvudsakligen
fullgöres, för att med ledning därav kunna bedöma storleken av de
ersättningar, som vid olycksfall i arbete i det civila livet enligt 1916 års
olycksfallsförsäkringslag skulle tillkomma vederbörande.

Det har emellertid redan berörts den väsentliga olikhet i fråga om
arbetslönernas storlek, som råder mellan stad och landsbygd, mellan
olika delar av landet och mellan olika kategorier av de personer, frågan
gäller. Härtill kommer, att det för närvarande icke finnes någon mera
allsidig svensk lönestatistik eller någon statistik rörande de numera
inom landet rådande löneförhållandena.

Enligt utredning, som i förevarande hänseende verkställts av förste
aktuarien Liedstrand, har av socialstyrelsen företagits en undersökning
angående bland annat arbetslöner för åren 1910 -1912 vid företag, som
redovisats i den officiella olycksfallsstatistiken. Resultatet av denna
undersökning finnes publicerad i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande
del VI. Enligt samma undersökning kan medellönen för år för
en arbetare inom industrien under år 1912 beräknas till omkring 1,100
kronor. Svenska arbetsgivarföreningen har låtit verkställa undersökningar
rörande arbetslöner, av vilka undersökningar den senaste avser
år 1916. Resultatet av denna undersökning, vilken likaledes berör allenast
industrien, har publicerats i föreningens årsbok för samma år; och
är, enligt vad av denna undersökning framgår, medellönen för manlig
arbetare inom industrien i en ålder av mellan 18 och 70 år 1,575 kronor
för år. Medellönen för manlig arbetare under 18 år är 750 kronor.
Med ledning härav har en beräkning gjorts rörande medellönen för en
arbetare inom industrien i den ålder, i vilken värnplikten huvudsakligen
fullgöres, eller åldern mellan 18—24; och har denna antagits vid
nämnda tid hava uppgått till omkring 1,200 kronor. Av arbetsgivarföreningens
undersökningar framgår dessutom, att medellönen för år för
industriarbetare i Stockholm väsentligt överstiger medellönen för indudustriarbetare
i andra städer och å landsbygden.

I fråga om arbetsförtjänsten för arbetare inom yrken, som icke
kunna räknas till industrien, finnes icke annan statistik än de förut omförmälda,
av socialstyrelsen verkställda undersökningarna angående ar -

betstillgången m. m. inom Sveriges jordbruk. Enligt vad dessa undersökningar
giva vid handen, skulle för en manlig jordbruksarbetare (daglönare)
genomsnittliga årliga arbetsförtjänsten — däruti inberäknat de
naturaförmåner, i vilka i allmänhet en del av arbetsinkomsten utgår
— kunna beräknas hava ökats från 774 kronor år 1913 till 1,019
kronor år 1916 och för år 1917 kunna preliminärt beräknas till 1,241
kronor. Härvid bör emellertid beaktas den väsentliga olikhet, som i
fråga om medellönen äger rum mellan olika delar av landet. Sålunda
utgjorde enligt nyss angivna beräkningar medellönen för jordbruksarbetare
i södra Sverige 1,067 kronor, under det att den i norra Sverige
uppgick till ej mindre än 1,827 kronor. Medeltalet för hela landet blev,
såsom nyss nämndes, 1,241 kronor. För lantbruksarbetare mellan 18
och 24 år skulle medelarbetsinkomsten för år 1917 kunna beräknas till
omkring 1,100 kronor.

De tal, som sålunda angivits såsom medellöner inom lantbruket, avse
ett så sent år som 1917. De torde därför, även om de icke fullt motsvara
de nu rådande löneförhållandena, i allt fall kunna komma till
användning vid förevarande undersökning, vid vilken det givetvis gäller
att räkna med lönebelopp, som icke kunna tillskrivas jämförelsevis tillfälliga
konjunkturer och sådana dyrtidsförhållanden, som möjligen kunna
antagas bliva av endast övergående natur. De ovan angivna, efter
svenska arbetsgivarföreningens undersökning angivna medellönerna för
arbetare inom industrien, vilka medellöner avse år 1916, torde däremot
icke stå i överensstämmelse med nu rådande tidsförhållanden. I vilken
grad talen för dessa medellöner lämpligen böra förhöjas, för att de skola
kunna användas för ifrågavarande ändamål, torde svårligen kunna med
säkerhet avgöras. En förhöjning med 20 procent torde dock under alla
förhållanden ingalunda kunna anses för mycket tilltagen. I sådant fall
skulle medellönerna för manliga arbetare inom industrien och lantbruket
i avrundade tal kunna beräknas utgöra

för arbetare i allmänhet

» » av 18—24 års ålder

» » i allmänhet

» » av 18—24 års ålder

inom industrien

» »

inom lantbruket

)) »

kronor 1,900: —
» 1,450: —

» 1,300: —

» 1,100: —

Det torde väl knappast behöva påpekas, att dessa sålunda angivna
belopp ingalunda framställas med anspråk på att de skola anses såsom
nuvarande verkliga medellöner inom ifrågavarande yrken — därtill torde

de vara alltför låga — men de torde i allt fall kunna användas för
förevarande ändamål, därvid huvudsaken är att finna lämpliga jämförelsepunkter.

För andra yrken än lantbruket och dem, som kunna räknas till industrien,
finnes såsom nämnts icke någon egentlig lönestatistik. Något
försök till beräkning av medellönerna inom dessa yrken har därför icke
blivit gjort. Om man emellertid skulle verkställa vissa jämförelser mellan
löneförhållandena inom några dylika yrken och löneförhållandena
inom industrien eller lantbruket, torde därvid, vad angår sjöfolket, för
närvarande betydande skillnad förefinnas i arbetsinkomsten för dem, som
tillhöra den inrikes, och dem, som användas vid den utrikes sjöfarten.
För den senare gruppen torde medelarbetsförtjänsten väl snarare överstiga
än understiga medelarbetsförtjäusten inom industrien, under det
att beträffande den förra gruppen ett motsatt förhållande torde äga rum.
Vad särskilt angår besättningen å segelfartyg och pråmfartyg i den inrikes
sjöfarten, torde denna personals löner kunna ungefärligen likställas
med lantbruksarbetarnas. Inom handelsyrket torde löneförhållandena
också förete betydande ojämnhet, och svårighet föreligger därför att avgiva
något yttrande rörande en medelarbetsförtjänst för samtliga arbetare
inom yrket. Denna torde emellertid möjligen böra anses ligga något
under medellönen inom industrien. För arbetare, anställda inom hantverk,
torde meddellönen ungefärligen kunna likställas med den inom industrien,
och för arbetare i allmän tjänst (post, telegraf, järnvägar m. m.)
torde medelarbetsförtjänsten väl komma att något understiga medelarbetsförtjänsten
för arbetare av motsvarande ålder inom industrien men
däremot antagligen överstiga medelarbetsförtjänsten för arbetare inom
lantbruket.

Förutom de värnpliktiga, som tillhöra nu nämnda yrkesgrenar, finnas
vissa grupper, som vid tiden för första tjänstgöringen icke åtnjuta
någon arbetsinkomst alls eller åtminstone icke någon nämnvärd sådan
eller någon, som utgår i kontanta penningar. Hit höra först och främst
alla studerande och andra, som vid sagda tid fortfarande arbeta på sin
utbildning. För dessa kan emellertid arbetsinkomsten vid senare övningar,
särskilt vid reservtrupp- eller landstormsövningarna, betydligt
överstiga det belopp, till vilket arbetsinkomsten kan uppgå för dem, som
tillhöra förut angivna kategorier. Till ifrågavarande värnpliktiga hör
också en grupp, som förekommer särskilt inom lantbruket och som
utgöres av hemmavarande söner, vilka biträda fadren eller modren i deras
yrke eller arbete och vilka därför icke uppbära någon kontant lön men

väl fri kost och bostad samt vad de i övrigt för sitt nödtorft kunna
behöva.

Med hänsyn till samtliga ovan angivna, på frågan inverkande förhållanden
har den personal, som skall omfattas av den föreslagna lagen,
ansetts böra indelas i tre olika grupper.

Vad därvid angår de värnpliktiga, har i det föregående redan framhållits,
hurusom den huvudsakligaste delen av dem från de vid verkställandet
av en sådan gruppindelning viktigaste synpunkter, nämligen
med hänsyn till yrkesutbildning, arbetsinkomst och familjeförhållanden
vid tiden för fullgörandet av vanligen förekommande tjänstgöring och
övningar, naturligt fördela sig i två olika grupper. Till den första höra
de, som deltaga i reservtrupp- och landstormsövningar, och till den
andra de, som fullgöra första tjänstgöringen samt repetitionsövningarna.
De värnpliktigas inkomst av militärtjänsten (jfr tabellen å sid 85) motsäger
icke lämpligheten av en dylik indelning i något annat avseende,
än att de till antalet ringa värnpliktiga, som tjänstgöra såsom underbefäl
vid tredje repetitionsövningen, åtnjuta högre avlöning än flertalet av dem,
som deltaga i reservtrupp- och landstormsövning. Men att uteslutande
av denna anledning vid gruppindelningen göra undantag för de förra har
icke synts lämpligt.

Hittills har varit fråga endast om tjänstgöring och övningar, som
i fredstid regelbundet förekomma. Beträffande tillfällig tjänstgöring,
såsom tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen eller sådana övningar,
vilkas företagande föreskrives till utrönande av arméns eller marinens
krigsberedskap, har det synts lämpligt att i fråga om dem, som äro inkallade
till dylik tjänstgöring, följa ungefärligen enahanda grundsatser
som vid gruppindelningen i övrigt. De av ifrågavarande värnpliktiga,
som före den tillfälliga tj änstgöidngen eller övningen avslutat såväl första
tjänstgöringen som förekommande repetitionsövningar, och som alltså,
vad angår yrkesutbildning, arbetsinkomst och familjeförhållanden, i allmänhet
kunna antagas vara likställda med deltagarna i reservtruppoch
landstormsövning, hava därför ansetts böra hänföras till samma
grupp som dessa, under det att återstoden likställts med dem, som fullgöra
första tjänstgöringen och repetitionsövningarna.

Till den förra gruppen har dessutom hänförts en ytterligare personalgrupp.
Enligt bestämmelserna i § 27 mom. 1 D och mom. 2 D
värnpliktslagen gäller nämligen, att om vapenför eller icke vapenför
värnpliktig, som i punkt B avses — hit höra bland annat de, som
avlagt studentexamen — vid någon statens högskola eller annan där 12 -

Gruppindelning
av värnpliktiga.

4257 18

med jämförlig läroanstalt idkar studier för utbildning till läkare, tandläkare,
veterinär eller maskiningenjör eller eljest i sådana ämnen, att
hans insikter kunna vara till särskilt gagn för krigsmakten, eller om
någon i nämnda punkt avsedd värnpliktig gör sannolikt, att han kommer
att idka sådana studier, Konungen kan, där den värnpliktiges insikter
bliva bättre tillgodosedda genom värnpliktstjänstgöringens fullgörande
i annan ordning än i sagda punkt föreskrives, förordna, att
tjänstgöringen skall, med rätt till avbrott under viss tid för studiekursens
fullföljande, fullgöras med dels militärutbildning dels fackutbildning
och facktjänstgöring. Närmare föreskrifter uti angivna avseende
hava sedermera meddelats i vederbörande förordningar angående
inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m.,
av vilka förordningar den nu gällande är utfärdad den 25 oktober 1918,
ävensom genom särskilda generalorder. Enligt § 93 av nyssnämnda förordning
gälla förberörda bestämmelser i värnpliktslagen för följande
värnpliktiga till det antal, som i kommandoväg bestämmes, nämligen

a) värnpliktig, som vid tiden för inskrivningen idkar eller gör
sannolikt, att han kommer att idka studier vid medicinsk fakultet vid
universitet, vid Karolinska medikokirurgiska institutet, tandläkarinstitutet,
veterinärhögskolan, tekniska högskolan i dess fackskola för skeppsbyggeri,
maskinbyggnad och mekanisk teknologi eller elektroteknik
eller vid Chalmers tekniska institut, högre avdelningen i dess fackskola
för skeppsbyggeri, mekanik eller elektroteknik eller vid handelshögskolan
;

b) värnpliktig, som vid inskrivningen är elev å apotek eller vid
farmaceutiska institutet utbildar sig till apotekare eller gör sannolikt,
att han kommer att såsom elev å apotek påbörja sådan utbildning.

Ifrågavarande värnpliktiga skola i allmänhet först fullgöra viss militärtjänstgöring
motsvarande första tjänstgöringen, därefter avsluta viss
studiekurs och sedermera deltaga i den i värnpliktslagen angivna fackutbildning
och facktjänstgöring. Den studiekurs, som skall vara avslutad
för rätt till deltagande i fackutbildning och facktjänstgöring,
skall enligt nu gällande generalorder bland annat vara för läkare tjänstgöring
(efter avlagd medicine kandidatexamen) vid Serafimerlasarettets
medicinska och kirurgiska kliniker utom i vad denna omfattar
tjänstgöring såsom assistent, för veterinärer och tandläkare veterinärrespektive
tandläkarexamen samt för apotekare farmacie kandidatexamen.
Det har ansetts vara klart, att då dessa värnpliktiga, efter att hava
helt och hållet eller åtminstone till viss huvudsaklig del avslutat sina

studier, deltaga i den föreskrivna fackutbildningen och facktjänstgöringen,
de med hänsyn till sin yrkesutbildning och möjlighet
till arbetsförtjänst stå de i första gruppen upptagna värnpliktiga vida
närmare än dem, som under vanliga förhållanden deltaga i förekommande
repetitionsövningar. De hava därför också i lagförslaget hänförts till
nämnda grupp.

Till första gruppen hava alltså hänförts värnpliktig, som — efter
avslutandet av första tjänstgöringen och vederbörliga repetitionsövningar
eller motsvarande övningar — deltager i tjänstgöring eller övning, som
enligt värnpliktslagen åligger honom eller som eljest i laga ordning
blivit honom ålagd, samt vapenför eller icke vapenför värnpliktig, vilken
fullgör sådan fackutbildning eller facktjänstgöring, som ovan har omförmälts.
I andra gruppen åter hava upptagits samtliga övriga värnpliktiga.

Vid gruppindelning av det fast anställda manskapet har hänsyn
tagits egentligen endast till vederbörandes olika tjänsteställning och
därav beroende avlöningsförmåner (jfr tabellen å sid. 83). Till första
gruppen hava därvid hänförts det underbefäl, som står underofficerarna
närmast, nämligen furirer av första och andra klasserna, vilkas årliga
avlöning här ovan beräknats uppgå i runda tal till mellan 1,540 och
1,780 kronor, samt därmed likställda vid armén ävensom manskap av
första och andra lönegraderna vid marinen med beräknad årlig avlöning
av i runda tal mellan 1,500 och 1,830 kronor. Till andra
gruppen hava hänförts vid armén korpraler och vice korpraler samt
därmed likställda ävensom samtliga fast anställda meniga krigsmän,
med undantag av musikelever, med beräknad årlig avlöning av i runda
tal mellan 1,250 och 1,450 kronor samt vid marinen manskap av tredje
och fjärde lönegraderna med beräknad årlig avlöning av i runda tal
mellan 1,250 och 1,360 kronor. Såsom en tredje grupp hava slutligen
upptagits musikeleverna vid armén och skeppsgossarna vid flottan, vilken
personal ännu icke kommit i åtnjutande av verklig avlöning utan
motsvarar, vad som i åtskilliga yrken inom det civila livet benämnes
lärling.

På grund av vad som anförts rörande frågan om särskild norm för
ersättning vid skada, som ådragits under tjänstgöring i krig (sid. 30
och följande), har vid gruppindelningen icke tagits någon särskild hänsyn
till sådan tjänstgöring.

Någon lämplig gruppindelning av de frivilliga deltagare i tjänstgöringen,
vilka avses i lagförslaget, har icke kunnat ske, utan hava de
samtliga förts till andra gruppen.

Gruppindelning
av de fast
anställda
m. m.

Grunder för Vad härefter angår de belopp, som skola antagas utgöra årlig aravvissarbets-
betsförtjänst för de tre här ovan angivna personalgrupperna, torde till
förtjänst för en början vara klart, att dessa belopp måste bestämmas så, att med
grupperna tillämpning av den föreslagna lagen en förhöjning i varje fall kommer
att ske i den ersättning, som eljest skulle hava utgått enligt 1909 års
militärersättningsförordning.

Det Andra kammarens tillfälliga utskott, som vid 1907 års riksdag
avgav yttrande över väckt motion om framställning till Kungl.
Maj:t rörande utredning i fråga om försäkring av värnpliktiga för
skada till följd av olycksfall under militärtjänstgöring, framhöll, att
de enligt 1901 års olycksfallsersättningslag utgående ersättningarna
allmänt medgåves vara synnerligen knappt tillmätta, och att staten
borde erkänna sig pliktig att bereda de under vapenövning genom
olycksfall eller sjukdom skadade värnpliktiga en något högre ersättning
än den enligt förberörda lag utgående, enär det arbete, under vilket
ifrågavarande skador ådragits, ålades vederbörande såsom en plikt, vilken
de ej kunde undandraga sig. 1907 års sakkunniga ansågo för sin del,
att högsta beloppet av invalidlivränta visserligen borde vara icke oväsentligt
högre än det genom 1901 års lag till 300 kronor fastställda,
men att å andra sidan vid höjande av livräntans belopp nödig försiktighet
måste iakttagas. En sådan försiktighet ansågo de sakkunniga
vara så mycket nödvändigare, som en d}Tlik åtgärd kunde antagas komma
att inverka på de då under utredning varande frågorna om höjning av
ersättningarna enligt 1901 års olycksfallsersättningslag och om allmän
ålderdomsförsörjning ävensom på frågan om pensioneringen av avskedade
soldater och båtsmän. Vid noggrant övervägande av samtliga på
frågan inverkande omständigheter vågade de sakkunniga därför icke
föreslå högre belopp för livränta vid full invaliditet än 450 kronor eller
50 % mera än det genom 1901 års lag fastställda. Ersättningsbeloppen
synas alltså att döma efter de sakkunnigas uttalande redan vid förordningens
tillkomst hava ansetts vara ganska låga.

De ersättningar, som efter det 1916 års olycksfallsförsäkringslag
trätt i tillämpning tillkomma genom olycksfall i arbete i det civila livet
skadade arbetare, måste anses i stort sett vara väsentligt högre än de
enligt äldre lag utgående ersättningarna; och då det belopp, som utgör
högsta årliga livränta enligt 1909 års militärersättningsförordning, 450
kronor, enligt bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag motsvaras
av en årlig arbetsförtjänst av allenast 675 kronor, torde givetvis
också med största säkerhet kunna påstås, att ersättningarna enligt sistberörda
lag i allmänhet betydligt överstiga jämväl ersättningarna enligt

1909 års militärersättningsförordning. Ålderdomsförsäkringskommittén
fäster också uti sitt betänkande rörande förslaget till 1916 års olycksfallsförsäkringslag
uppmärksamheten härpå och framhåller, hurusom under
sådana förhållanden en omarbetning av ifrågavarande bestämmelser syntes
vara önskvärd i syfte att bringa desamma i närmare överensstämmelse
med de av kommittén föreslagna grunderna för arbetarförsäkringen.

Såsom redan har omförmälts, gjorde militieombudsmannen i sammanhang
med avgivandet av sin ämbetsberättelse till 1917 års riksdag
framställning rörande verkställande av en utredning, i syfte att i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, högre ersättning
i allmänhet måtte komma att utgå, än 1909 års militärersättningsförordning
medgåve. Jämte det militieombudsmannen därvid för sin del
framhöll det önskvärda uti att bestämmelserna i 1909 års förordning i
åtskilliga avseenden bringades i överensstämmelse med stadgandena i
1916 års lag, bland annat så till vida att den skadades eventuella arbetsinkomst
tinge öva inflytande på ersättningens storlek, yttrades till
stöd för framställningen bland annat följande:

»Åven om emellertid allt för stora svårigheter skulle finnas möta
att vid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, lägga uppskattningen av den skadades förvärvsförmåga
till grund för ersättningsbeloppets storlek och sålunda den
nuvarande regeln om lika ersättning för alla måste bibehållas, torde en
väsentlig höjning i de nuvarande ersättningsbeloppen böra äga rum. Då
1909 års förordning tillkom, avsågs att bereda dem, å vilka förordningen
skulle få tillämpning, ersättning till något högre belopp än som utgick
enligt 1901 års lag. I allmänhet blevo ock, såsom nämnts, ersättningarna
femtio procent högre. Men efter 1918 års ingång blir förhållandet
det motsatta; en livränta enligt den nya lagen om försäkring
för olycksfall i arbete kommer vid förlust av arbetsförmågan att motsvara
två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och följaktligen
i regel att uppgå till avsevärt högre belopp än 450 kronor, som
utgör maximibeloppet för livränta enligt 1909 års förordning. Härtill
kommer den än viktigare omständigheten, att ett belopp av 450 kronor
icke numera kan på långt när täcka de nödvändigaste behoven för den,
som fullständigt förlorat sin arbetsförmåga.»

Såsom likaledes i det föregående har berörts, gjorde militieombudsmannen
i sammanhang med avgivandet av sin ämbetsberättelse till 1918
års riksdag framställning om förhöjning för år 1918 av de ersättningar,
som utgingo enligt 1909 års förordning. Därvid framhölls bland annat,
hurusom dessa ersättningsbelopp uppenbarligen vore beräknade för andra

prisförhållanden än de, som då vore rådande, och att det syntes
ligga i öppen dag, att beloppen — oavsett om de varit tillräckliga vid
tiden för förordningens tillkomst — år 1918 icke på långt när motsvarade
värdena vid berörda tid. Efter påpekande, att 1917 års riksdag anhållit
om utredning, huruvida och på vad sätt en förbättring kunde vidtagas
i de arbetares eller deras efterlevandes ställning, som till följd av
i statens tjänst ådragen svårare skada tillerkänts livränta enligt bestämmelserna
i 1901 års olycksfallsersättningslag, yttrade militieombudsmannen
vidare, att om man också icke kunde helt likställa militärtjänstgöring
med arbete i statens tjänst, det dock icke torde finnas någon anledning,
varför icke de, som skadats under militärtjänstgöring, skulle av staten
ses tillgodo lika väl som de, vilka träffats av olycksfall under arbete
för statens räkning. Snarare knnde man vara benägen att finna de
förras ställning än mera behjärtansvärd, på sätt även kunde antagas
hava varit statsmakternas uppfattning, då ersättningsbeloppen enligt
1909 års förordning vore högre än enligt 1901 års lag. Det har redan
framhållits, att riksdagen ansåg sig, utan risk att föregripa en utredning
i ärendet, med hänsyn till rådande förhållanden kunna bifalla
militieombudsmannens framställning om en höjning för år 1918 med
50 procent av samtliga enligt 1909 års förordning utgående ersättningsbelopp.

Att en sådan mera genomgripande förändring av bestämmelserna
i 1909 års militärersättningsförordning som den nu förevarande måste
avse jämväl en förhöjning av ersättningarnas belopp torde framgå av
vad sålunda förekommit och särskilt av de skäl för en dylik åtgärd,
som anförts av militieombudsmannen. Härvid torde allenast behöva
framhållas, hurusom militieombudsmannens nyss angivna yttrande med
jämförelse mellan ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring,
och ersättning för skada, som uppkommit under arbete för statens räkning,
givetvis kan så mycket mer åberopas jämväl för en definitiv förhöjning
av de framdeles utgående ersättningarna av förstnämnda art,
som 1916 års olycksfallsförsäkringslag omfattar de i statens tjänst anställda,
vilkas årliga arbetsförtjänst från statsverket icke överstiger 5,000
kronor. I avseende å en dylik förhöjning av ersättningsbeloppen torde
därför 1918 års riksdags här ovan återgivna yttrande rörande dess beslut
i anledning av militieombudsmannens framställning få tolkas så, att
— åtminstone för så vitt det ej kan antagas, att förhållandena, sådana
de gestaltade sig vid tiden för riksdagens ifrågavarande beslut, komma
att i vidare grad förändras — förhöjningen icke bör understiga den,
som föranletts av samma riksdagsbeslut.

Om det således får anses vara klart, att den föreslagna lagens bestämmelser
böra innebära en förhöjning av ersättningsbeloppen i jämförelse
med de hittills utgående, återstår alltså frågan, i vad mån en
dylik förhöjning bör äga rum. Vid avgörandet av denua fråga hava
följande grundsatser, av vilka några redan i det föregående hava berörts,
ansetts böra tillämpas, nämligen

att ersättning enligt den föreslagna lagen icke i något fall bör understiga,
vad som under liknande förhållanden skulle hava utgått enligt
1909 års militärersättningsförordning och nådiga kungörelsen den 28
juni 1918 angående höjning för år 1918 av ersättning, som utgår enligt
nämnda förordning;

att ersättning till värnpliktig snarare bör över- än understiga,
vad den värnpliktige kan antagas i motsvarande fall vid skada till
följd av olycksfall i arbete i det civila livet hava erhållit med stöd
av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, och dessutom icke bör understiga,
vad som skulle hava tillkommit honom, om 1916 års olycksfallsförsäkringslag
varit å honom tillämplig och om därvid hans
årliga arbetsförtjänst skolat beräknas till 365 gånger hans från militärtjänstgöringen
härflytande dagsinkomst vid den tid, då skadan uppkom,
däruti inberäknat värdet av de till honom utgående naturaförmånerna;
samt

att ersättning till fast anställd icke bör understiga, vad som i motsvarande
fall vid olycksfallsskada skulle med tillämpning av bestämmelserna
i 1916 års lag hava tillkommit honom.

Vad härefter angår tillämpningen av dessa grundsatser vid antagandet
av viss årlig arbetsförtjänst för var och en av de tre olika
grupper, i vilka ifrågavarande personal ur nu förevarande synpunkt indelats,
torde böra erinras därom, att den årliga inkomsten av militärtjänsten
för den till den första av dessa grupper hörande personalen
beräknats till följande belopp nämligen:

för värnpliktigt underbefäl i regementes reserv, högst kronor 1,638: 75
D:o d:o lägst » 1,383: 25

» värnpliktig, som deltager i reservtrupp- eller land stormsövning.

................................................................... » 1,365: —

» furir av första klass och därmed likställda vid

armén ............................................................................. » 1,782: 50

)) furir av andra klass och därmed likställda vid

armén ............................................................................... » 1,542: 50

Årlig arbetsförtjänst

för de olika
grupperna.

för manskap i första lönegraden vid marinen............... kronor 1,832: —

» manskap i andra lönegraden vid marinen ............... 3> 1,495: —

Därjämte torde här böra antecknas, att medellönen uppskattats

för arbetare i allmänhet inom industrien till.................. kronor 1,900: —

» arbetare i allmänhet inom lantbruket till.................. » 1,300: —

Med hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter har
den årliga arbetsförtjänsten för den till första gruppen hörande personalen
— vilken arbetsförtjänst icke ansetts kunna sättas högre än till det
högsta belopp för arbetsförtjänsten, 1,800 kronor, som tages i beräkning
vid bestämmandet av de ersättningar, som utgå enligt''1916 års
olycksfallsförsäkringslag — ansetts böra antagas till nämnda belopp, 1,800
kronor.

Beträffande den andra av ifrågavarande grupper har den årliga inkomsten
av militärtjänsten för dithörande personal med undantag av
de i militärtjänstgöring frivilligt deltagande beräknats till följande belopp,
nämligen:

för värnpliktig, hörande till denna grupp, högst......... kronor

D:o d:o lägst ......... »

b korpral och därmed likställda vid armén ............... »

» vicekorpral och därmed likställda vid armén......... »

sjukvårdssoldat vid armén ........................................... )>

» annan till denna grupp hörande, fast anställd vid

armén ................................................................................ »

33 manskap i tredje lönegraden vid marinen............... 3)

33 manskap i fjärde lönegraden vid marinen............... »

1,456: 25
1,182: 50
1,446: —
1,349: 50*
1,289: 50

1,253: —
1,362: 50
1,253: 50

För arbetare i det civila livet i den ålder, som de värnpliktiga inom
denna grupp tillhöra, eller mellan 18 och 24 år, har den årliga medelarbetsförtjänsten
beräknats

för arbetare inom industrien till........................................ kronor 1,450: —

33 arbetare inom lantbruket 3>.......................................... 33 1,100: —

För denna grupp har den årliga arbetsförtjänsten ansetts böra antagas
till 1,500 kronor.

Musikelever ocli skeppsgossar, som tillhöra den tredje gruppen, åtnjuta
icke någon lön utan i huvudsak endast naturaförmåner. Ersättning,
som för närvarande kan tillerkännas dem enligt 1909 års militärersättningsförordning
och nådiga kungörelsen den 28 juni 1918 angående
höjning för år 1918 av ersättning enligt samma förordning, utgår
med belopp, som enligt bestämmelserna i 1910 års olycksfallsförsäkringslag
motsvarar en årlig arbetsförtjänst av omkring 1,000 kronor.
Åtminstone flertalet av dem, som tillhöra dessa personalgrupper, torde
vara minderåriga. Av bestämmelserna i 9 § .av 1916 års lag framgår,
att vid bestämmande av den årliga arbetsförtjänsten för minderårig avseende
skall fästas därå, att han till följd av sin minderårighet ännu
icke kunnat erhålla lön såsom fullgod arbetare i sitt yrke. Med hänsyn
jämväl till denna nu angivna grundsats har den årliga arbetsförtjänsten
för denna grupp antagits till 1,200 kronor.

Med den för var och en av de olika grupperna sålunda antagna
årliga arbetsförtjänsten uppgå enligt lagförslaget de olika, i penningar
utgående ersättningarna till belopp, som framgå av nedanstående tabell:

Antagen ärlig arbetsförtjänst. Kronor.	Ersättning till den skadade.	Ersättning vid dödsfall till efterlevande
Hel sjukpenning. Kronor.	Högsta livränta. Kronor.	Begravningshjälp. Kronor.	1 Livränta till änka,! föräldrar eller j adoptivföräldrar. Kronor.	Livränta till minderårigt barn eller adoptivbarn. Kronor.
1,800	3: 29	1,200	180	1 450	300
1,500	2: 74	1,000	150	375	250
1,200	2: 20	800	120	300	200

Anm. Livräntor till efterlevande utgå sammanlagt med högst 2/s av den avlidnes antagna årliga arbetsförtjänst.

Det skulle kunna synas, som om med den sålunda föreslagna gruppindelningen
och de antagna lönesatserna ersättningarna skulle bliva
jämförelsevis höga för de fäst anställda, åtminstone för vissa bland dem.
Det torde emellertid böra beaktas — förutom den omständigheten att
för såväl fäst anställda som värnpliktiga värdet av naturaförmånerna, särskilt
av beklädnad och sjukvård, satts synnerligen lågt — att vid beräkning
av de fast anställdas kontanta avlöning någon hänsyn icke tagits
till de till dem utgående anställnings-, rekapitulations- och avskedspre 13 -

4257 18

Kostnaderna
för ersättningarna

enligt
förslaget.

mier. Härtill kommer, att frågan om förändrade och förbättrade avlöningsförhållanden
för de vid krigsmakten fast anställda torde få anses
för närvarande stå på dagordningen.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att, därest sådan ändring
skulle komma att vidtagas i bestämmelserna i 1916 års lag, att en förhöjning
skulle ske av det högsta belopp, 1,800 kronor, av en arbetares
årliga arbetsförtjänst, vid vilket avseende kan fästas vid ersättnings bestämmande,
en motsvarande förböjning torde böra äga rum jämväl
av den för första gruppen antagna årliga arbetsförtjänsten. Därvid
torde böra tagas under övervägande, om och i vad mån jämväl den
för envar av de övriga grupperna antagna årliga arbetsförtjänsten bör
förböjas samt dessutom, om möjligen gruppernas antal bör ökas med
ytterligare en grupp och i anledning därav någon omgruppering av
personalen äga rum.

Det torde vara klart, att då lagförslagets genomförande skulle innebära
en väsentlig förhöjning av de utgående ersättningarnas belopp,
kostnaderna för dessa ersättningars utgörande också därigenom skulle
väsentligen ökas.

För att utröna storleken av denna ökning har genom förste aktuarien
Liedstrand verkställts en utredning rörande ifrågavarande kostnader
m. m., vilken utredning jämväl legat till grund vid avgivandet av
förslaget rörande antagandet av årlig arbetsförtjänst för de tre i 6 §
angivna grupperna.

Därvid bar till en början undersökts, till vilka olika belopp de
under 1917 uti förevarande avseende utbetalda ersättningarna skulle
hava uppgått, om i stället för 1909 års förordning bestämmelserna i
lagförslagets 4 och 5 §§ varit gällande från och med den 1 januari
1910, och om den årliga arbetsförtjänsten för samtliga de av 1909 års
förordning omfattade personalgrupperna antagits till 1,200, 1,500 eller
1,800 kronor. Beräkningen har skett med ledning av de utredningar,
som inom riksförsäkringsanstalten verkställts rörande förhållandet mellan
kostnaderna enligt 1901 års olycksfallsersättningslag och 1916 års
olycksfallsförsäkringslag; och framgår dess resultat av följande sammanställning
:

1 Ersättningens art m. m.	Kostnad enligt 1909 års för-	Kostnad med tillämpning av 4 och 5 §§ i lagförslaget och med en antagen årlig arbetsförtjänst av
	ordning.	1,200 kronor.	1,500 kronor.	1,800 kronor.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Sjukpenning.............................................	106,000	167,000	209,000	251,000
Läkarvård................................................	—	79,000	79,000	79,000
Summa sjukersättning..............................	106,000	246,000	288,000	330,000
Invaliditetsersättning ..............................	164,000	282,000	352,000	423,000
Begravnin gshj älp.......................................	7,000	12,000	14,000	17,000
Livräntor till änka och barn .....................	17,000	28,000	36,000	43,000
Livräntor till föräldrar m. fl......................	8,000	2,000	3,000	3,000
Summa dödsfallsersättning..........................	32,000	42 000	53,000	63,000
Samtliga ersättningar ...............................	302,000	570,000	693,000	816,000
Samtliga ersättningar utom läkarvård .........	302,000	491,000	614,000	737,000

Kostnadsförhöjningen skulle alltså under de givna förutsättningarna
och med en antagen årlig arbetsförtjänst av 1,200, 1,500 och 1,800
kronor hava för samtliga ersättningar uppgått till 89, 129 och 170
procent av ersättningarnas belopp enligt 1909 års förordning och för
samtliga ersättningar utom läkarvård till 63, 103 och 144 procent.
Hade redan för år 1917 en förhöjning skett av de enligt 1909 års
förordning under året utgående ersättningarna på sätt som enligt nådiga
kungörelsen den 28 juni 1918 ägt rum i fråga om de ersättningar, som
utgått under 1918, hade kostnaderna för samtliga ersättningar för år
1917 uppgått till 453,000 kronor, och de ovan angivna procenttalen
hade i stället blivit 26, 53 och 80 samt 8, 35 och 63.

Vidare hava beräknats kostnaderna för förevarande ersättningar för
år 1920, under förutsättning att skada, som ådragits före detta år, ersättes
enligt 1909 års förordning med förhöjning av ersättningsbeloppen
enligt kungörelsen den 28 juni 1918, samt att skada, som ådragits efter
ingången av år 1920, ersättes enligt bestämmelserna i lagförslagets 4
och 5 §§ och med en antagen årlig arbetsförtjänst av 1,500 kronor för
samtliga skadade.

100

Vid denna beräkning hava framgått de kostnadsbelopp, som synas
av nedanstående sammanställning:

Kostnaden för ifrågavarande ersättningar år 1920.

Ersättningens art.	Enligt 1909 års för-ordning med förhöj-ning enligt kungörel-sen den 28 juni 1918. Kronor.	Enligt 4 och 5 §§ i lagförslaget och med en antagen årlig arbetsförtjänst av 1,500 kronor. Kronor.	Summa. Kronor.
Sjukpenning....................................	66,000	114,000	180,000
Läkarvård.......................................	—	46,000	46,000
Summa sjukersättning.....................	66,000	160,000	226,000
Invaliditetsersättning .....................	192,000	75,000	267,000
Begravningshj älp..............................	—	14,000	14,000
Livräntor till efterlevande..................	35,000	4,000	39,000
Summa dödsfallsersättning...............	35,000	18,000	53,000
Samtliga ersättningar ......................	293,000	253,000	546,000
Samtliga ersättningar utom läkarvård	293,000	207,000	500,000

Slutligen hava beräknats de årliga kostnaderna för ersättning av
de fall av skada, ådragen under militärtjänstgöring, som antagas komma
att inträffa efter ingången av år 1920. Vid denna beräkning har
förutsatts, att ersättningen i varje fall utgår enligt bestämmelserna i
lagförslagets 4 och 5 §§, och har tillika för samtliga skadade antagits en
årlig arbetsförtjänst av 1,500 kronor. Därvid hava för vart och ett av
åren 1920—1929 samt, sedan jämviktsläge inträtt, d. v. s. då antalet
av de under ett år nytillkommande ersättningstagarna är lika med antalet
av de under samma år avgående, framgått kostnadsbeloppen enligt
tabellen å sid. 101.

De beräkningar, som här ovan omförmälts, vila på förutsättningen,
att de ersättningsfall, som under år 1920 samt under vart och ett av
därpå följande år förekomma, till antal och art överensstämma med de
fall, som föranlett ersättning under år 1917. Någon särskild hänsyn har
alltså icke tagits till de för övrigt jämförelsevis obetydliga personalgrupper
— i militärtjänstgöring frivilligt deltagande och det indelta manskapet
— som ingå .under lagförslaget men icke omfattas av 1909 års
militärersättningsförordning. Därjämte har antagits, att ersättningen i

101

varje fall börjat utgå under det kalenderår, under vilket skadan ådragits.
Så sker ju ej i verkligheten, vadan alltså kostnaden för första året blivit
jämförelsevis något för högt beräknad; för de därpå följande åren torde
denna omständighet sakna betydelse.

För sjukersättningsfallen har, enligt hittills vunnen erfarenhet rörande
motsvarande ersättning enligt 1909 års förordning, antagits en varaktighet
av i medeltal 300 ersättningsdagar. I enlighet härmed har beräknats,
att i genomsnitt 5/i2 av de under ett visst år utgående sjukersättningarna
hänföra sig till sjukdomsfall från föregående år. Enligt vad som
framgått vid riksförsäkringsanstaltens handläggning av ersättningsärenden
enligt 1909 års förordning har den årliga avgången beräknats för invalider
till 10 procent och för dem, som uppbära dödsfallslivränta, till 3
procent.

Vid förestående beräkningar har för samtliga skadade den årliga
arbetsförtjänsten antagits utgöra 1,500 kronor. Onskligt hade givetvis
varit, om de, som under år 1917 tillerkänts ersättning, kunnat uppdelas
på de olika i 6 § av lagförslaget angivna grupperna, och om er -

Tabell, utvisande de beräknade kostnaderna för ifrågavarande ersättningar för vart och ett av åren 1920 1929

samt i jämnviktsläget.

			B e	r ä	k n a	d e	kos	t n a	d e i
Ersättningens art.	År 1920. Kronor.	År 1921. Kronor.	År 1922. Kronor.	År 1923. Kronor.	År 1924. Kronor.	År 1925. Kronor.	Ar 1926. Kronor.	År 1927. Kronor.	År 1928. Kronor.	År 1929. Kronor.	I jämn-vikts-läget. Kronor.
Sjukpenning.....................	114,000	209,000	209,000	209,000	209,000	209,000	209,000	209,000	209,000	209,000	209,000
Läkarvård........................	46,000	79,000	79,000	79,000	79,000	79,000	79,000	79,000	79,000	79,000	79,000
Summa sjukersättning......	160,000	288,000	288,000	288,000	288,000	288,000	288,000	288,000	288,000	288,000	288,000
Invaliditetsersättning ......	75,000	218,000	349,000	470,000	581,000	683,000	777,000	863,000	942,000	1,015,000	1,841,000
Begravningshjälp...............	14,000	14,000	14,000	14,000	14,000	14,000	14,000	14,000	14,000	14,000	14,000
Livräntor till efterlevande...	4,000	11,000	18,000	25,000	32,000	38,000	44,000	50,000	56,000	62,000	244,000
Summa dödsfallsersättning	18,000	25,000	32,000	39,000	46,000	52,000	58,000	64,000	70,000	76,000	258,000
Samtliga ersättningar........	253,000	531,000	669,000	797,000	915,000	1,023,000	1,123,000	1,215,000	1,300,000	1,379,000	2,387,000
Samtliga ersättningar utom läkarvård .....................	207,000	452,000	590,000	718,000	836,000	944,000	1,044,000	1,136,000	1,221,000	1,300,000	2,308,000

102

Ersättningarnas
storlek
enligt utländsk
lagstiftning.

sättningarna därefter med den arbetsförtjänst, som antagits för varje
grupp, beräknats med stöd av lagförslagets 4 och 5 §§. Emellertid äro
uppgifterna rörande arten av de skadades tjänstgöring vid den tid, då
skadan ådrogs, icke så noggranna, att fullständiga sådana beräkningar,
som nyss angivits, kunna därpå grundas. Skillnaden i resultat med de
båda olika beräkningssätten torde dock icke bliva så synnerligen stor.
Den förhöjning i kostnadsbeloppet, som föranledes därav, att första
gruppen erhåller ersättningar, beräknade efter en antagen årlig arbetsförtjänst
av 1,800 kronor, motväges ju till någon del därav, att för
musikelever och skeppsgossar ersättningarna utgå efter en årlig arbetsförtjänst
av 1,200 kronor. Härtill kommer, att för de värnpliktiga inom
första gruppen övningarna äro jämförelsevis mycket kortvariga samt att
samtliga till denna grupp hörande hava nått sådan ålder, att de kunna
antagas med större försiktighet söka undvika olycksfall ävensom vara
mera motståndskraftiga gent emot sjukdom, som icke förorsakats av
olycksfall, särskilt den av dessa sjukdomar, som föranleder de jämförelsevis
största kostnaderna, nämligen lungtuberkulosen. Emellertid har
av förste aktuarien Liedstrand gjorts en beräkning rörande den kostnadsökning,
som kan antagas uppstå om furirer och värnpliktiga, som
deltaga i landstormsövning — beräkningen avser endast dessa två grupper
— erhålla ersättning efter en antagen årlig arbetsförtjänst av 1,800
kronor; och skulle denna kostnadsökning för år 1920 uppgå till 2,000
kronor och sedermera stiga, så att den skulle utgöra 11,000 kronor år
1929 och 18,000 kronor i jämviktsläget.

Det torde väl slutligen knappast behöva påpekas, att sådana kostnadsberäkningar
som de nu förevarande alltid måste bliva ganska osäkra.
En epidemi av sådan art som den influensaepidemi, vilken härjat i landet
under år 1918, kan givetvis kullkasta alla beräkningar, även om de
skulle vara grundade på ett vida större material än det, som föreligger
i nu förevarande avseende, liksom å andra sidan mindre inkallelser till
tjänstgöring än som ägt rum under år 1917 eller förkortad eller i övrigt
lindrad tjänstgöring kan åstadkomma betydande förändringar i motsatt
riktning.

För jämförelsens skull torde här böra lämnas några kortfattade
uppgifter rörande storleken av de ersättningar, som i vissa främmande
länder utgå vid skada, ådragen under militärtjänstgöring i fredstid.

I Danmark gälla uti förevarande avseende lagen den 20 november
1876 om invalidförsörjning m. m. och lagen av samma dag angående
pensionering av underbefalningsmmnd m. fl. vid hären och flottan,

103

med de ändringar i och tillägg till dessa lagar, som sedermera blivit
gjorda. De utgående ersättningsbeloppen äro desamma som efter meddelande
från danska Arbejderlorsikringsraadet angivas av 1907 års
sakkunniga i deras betänkande (sid. 23) och uppgå, inberäknat tjänstepensionen,
till följande belopp, nämligen:

vid invaliditet i högsta graden till lägst kr. 656: 28, högst kr. 875: 04

» » » andra » » » » 375: —, » » 550: 08

» » » tredje intill » 337: 56

Inom de för varje grad fastställda gränserna beviljas livräntan efter

den skadades individuella förhållanden.

Beträffande Norge stadgas i 25 § av lagen om sjukförsäkring den
6 augusti 1915, att, om person, som avses i nämnda lag — arbetare eller
tjänsteman i offentlig eller privat tjänst, som fyllt 15 år och vars årsinkomst
icke överstiger på landet 1,600 kronor och i stad 1,800 kronor —
under militärtjänstgöring ådrager sig sjukdom, vare sig denna förorsakats
av olycksfallsskada eller ej, militärväsendet skall övertaga den ersättningsskyldighet,
som eljest skulle hava ålegat vederbörande sjukkassa.
Endast sjukersättning och begravningshjälp utgå i anledning av
dylik skada, däremot icke invalid- eller dödsfallslivräntor. Sjukersättningen
utgår med fri läkarvård samt med kontant ersättning, sjukpenning,
i enlighet med sjukförsäkringslagens bestämmelser i övrigt d. v.
s. med 60 procent av den dagliga medelinkomsten i den inkomstklass,
som den sjuke tillhör.

De olika inkomstklasserna och storleken av den inom varje sådan
klass utgående sjukpenningen framgår av nedanstående sammanställning:

Inkomst- klass.	Inkomst.	Beräknad daglig medel-inkomst.	Sjuk-penning pr dag.
1...............	t. o. ra. 300 kr.	1 kr.	0: 60 kr.
2...............	över 300 kr. t. o. m. 600 kr.	1: 50 kr.	0:90 »
3...............	» 600 » » 900 »	2:50 »	1:50 »
4...............	» 900 » » 1,200 »	3:50 »	2:10 »
5...............	» 1,200 kr.	4:50 »	2: 70 » 1

Vid nedsättning av arbetsförmågan till hälften eller mindre kan
sjukpenningen nedsättas med hälften. Ersättning utgår i regel icke

104

under längre tid än 26 veckor. Vid återfall i samma sjukdom kan sjukersättningstiden
ökas till högst 39 veckor, därav dock ej mer än 26
veckor under samma år.

Begravningshjälpen utgör 50 kronor.

I Holland utgår, enligt lagen den 9 juni 1902 om reglering av pensioner
till militärer vid armén, definitiv pension till dem, som erhållit
avsked på grund av kroppsskada, ådragen under krig, eller på grund
av kroppsskada, själs- eller kroppssjukdom, ådragen under militärtjänsten,
dock endast under förutsättning att vederbörande därigenom blivit
för framtiden oduglig till krigstjänst.

I en i lagen intagen tabell angivas de belopp, som för olika tjänstinnehavare
utgöra fullt pensionsbelopp i sådana fall, i vilka förhöjning
på grund av särskilda omständigheter icke skall äga rum.

Pensionsbeloppen för några av dessa tjänstinnehavare framgå av
nedanstående sammanställning:

		För den skadade.	För änka och barn.
		Floriner.	Floriner.
För soldat.....................................................	200	no
»	korpral ...................................................	250	150
))	sergeant (fältväbel)....................................	360	200
»	konduktör vid artilleriet av högsta klass ......	440	250
))	uppsyningsman vid fortifikationen av högsta
	klass.................................................	600	300
»	huvuduppsyningsman vid fortifikationen.........	700	350

Anm. Vissa av dessa befattningshavare torde motsvara underofficerare i Sverige.

Om kroppsskadan eller sjukdomen gör vederbörande för alltid oförmögen
till att förvärva sitt livsuppehälle, utgår fullt pensionsbelopp.
Har han ej blivit oförmögen att förvärva sitt livsuppehälle, tillerkännes
honom 3/t av fulla pensionsbeloppet. Därest kroppsskadan eller sjukdomen
gör honom till en tid oförmögen att förtjäna sitt uppehälle, erhåller
han tillfällig pension till fullt belopp, för så vitt han uppnått 30
tjänsteår.

Pensionsbeloppet skall ökas med V4, om skadan eller sjukdomen
haft till följd fullständig oförmåga att bruka en hand eller fot eller

105

medfört ett tillstånd, som är likvärdigt med dylik förlust. Vid fullständig
oförmåga att bruka båda händerna eller fotterna eller en hand och
en fot eller fullständig förlust av synförmågan på båda ögonen eller
obotlig sinnessjukdom eller vid tillstånd, likvärdigt härmed, skall pensionens
fulla belopp ökas med hälften.

Enligt den för Schweiz gällande lagen om försäkring av militära
personer mot sjukdom och olycksfall den 28 juni 1901 — med däri
sedermera vidtagna ändringar — erhåller bland andra den, som tillhör
manskapet, vid sjukdom eller olycksfallsskada, som medfört övergående
nedsättning av arbetsförmågan, kostnadsfri vård å sjukhus eller motsvarande
ersättning. Den sjuke bibehåller sin lön, så länge militärtjänstgöringen
varar, och erhåller därefter sjukpenning med 3 francs om
dagen under de 30 första dagarna. Efter denna tid utgår sjukpenningen
vid fullständig arbetsoförmåga med 70 procent av dagsinkomsten och
vid nedsättning av arbetsförmågan med en mot nedsättningen svarande
del av ersättningen vid arbetsoförmåga.

De personalgrupper, som avses i lagen, äro efter inkomsten i det
civila livet indelade i följande fem klasser:

Klass 1 med en dagsinkomst av fr. —: — t. o. m. fr. 3: —,

» 2 » » t> 5) » 3: 01 » » » » 4: —,

» 3 » » d » » 4: 01 » » )'' » 5: —,

)) 4 » » » » » 5: 01 » » » » 6: —,

» 5 » » » » » 6: 01 » » » »7: 50.

Den för varje klass angivna högsta dagsinkomsten gäller såsom
dagsinkomst för alla, som höra till denna klass.

För framtiden bestående nedsättning av arbetsförmågan ersättes med
invalidpension, utgörande vid fullständig förlust av arbetsförmågan 70
procent av årsinkomsten, vilken Senare beräknas till 300 gånger den
i fråga om sjukpenningen för tiden efter de 30 första sjukdomsdagarna
angivna dagsinkomsten. Vid nedsättning av arbetsförmågan sker motsvarande
nedsättning av pensionen.

Begravningshjälpen utgör 40 fr. Dödsfallsränta utgår till änka utan
pensionsberättigat barn med 40 procent och till änka med sådant barn
med 65 procent av den avlidnes årsinkomst. Därest änka ej finnes,
utgår ränta till varje efterlevande barn med 25 procent, sammanlagt
dock högst med 65 procent av den avlidnes årsinkomst. Därjämte kan
livränta tillkomma föräldrar med 20—35 procent av årsinkomsten, syskon
med 15—25 procent .samt ascendenter i andra led med 15— 25 procent,
allt av den avlidnes årsinkomst.

4257 18

106

I Tyskland äger, enligt lagen den 31 maj 1906 om försörjning av
underofficerare och manskap, tillhörande rikshären, kejserliga marinen
och de kejserliga skyddstrupperna, med i denna lag gjorda tillägg,
den, som tillhör underofficers eller manskaps klass, vid avsked ur aktiv
tjänst rätt till ränta, om och så länge hans förvärvsförmåga till följd
av skada i tjänsten är nedsatt med minst 10 procent. Räntan uppgår
vid förlust av arbetsförmågan

för fältväbel till 900 mark,

» sergeant » 720 » ,

» underofficer'' » 600 » ,

» manskap » 540 » .

Vid nedsättning av arbetsförmågan utgår räntan med belopp, som
motsvarar nedsättningen.

Vid vissa svårare skador tillkommer ett stympningstillägg, på sätt
i det föregående (sid. 32) är angivet.

Enligt lagen om försörjning av militärers efterlevande av den 17
maj 1907 utgör den ränta, som utgår till änka, 40 % av den pension,
som skulle hava tillkommit den avlidne, om han å dödsdagen beviljats
avsked, dock minst 300 mark. Till den avlidnes barn utgår ränta, därest
modern lever och är berättigad till ränta, med XU av sistnämnda räntas
belopp, i annat fall med Vs av det belopp, som motsvarar, vad som i
förevarande fall skulle hava utgjort ränta till änka. Räntor till efterlevande
få icke sammanlagt överstiga beloppet av den avlidnes pension,
beräknad såsom nyss angivits.

För Österrike-Ung em finnes ett förslag till militärförsörjningslag,
vilket förslag antagits i Ungern, men vid revolutionsutbrottet icke blivit
slutbehandlat i Österrike. Enligt detta lagförslag utgår i anledning av
olycksfallsskada eller varaktiga rubbning i hälsan, som ådragits under
utövning eller i sammanhang med militärtjänst, ett särskilt skadetillägg
utöver den manskapspension, som på grund av tjänsteålder m. m. kan
tillkomma vederbörande. Detta skadetillägg utgår med lägst 120 och
högst 1,200 ö. kronor. För särskilda skador äro vissa ersättningsbelopp
bestämda t. ex. vid förlust av en hand eller fot 300 ö. kronor, vid förlust
av båda händerna eller båda fotterna 600 ö. kronor, vid blindhet på ett
öga 300 ö. kronor, vid blindhet eller höggradig nedsättning av synförmågan
å båda ögonen 960 ö. kronor.

Den årliga räntan till änka efter person, som tillhört manskapet, utgör,
om hon är arbetsduglig eller ock arbetsoförmögen men dock ej medellös,
150 ö. kronor. År hon arbetsoduglig och medellös, utgör räntan
360 ö. kronor. Därjämte utgår ett uppfostringsbidrag med 90 ö. kronor
till varje efterlevande barn. År modren död, utgår ränta till varje barn

107

med 180 ö. kronor, om barnens antal är högst två, eljest med 185
ö. kronor. Dessutom äro ascendenter och syskon under vissa förutsättningar
berättigade till årlig pension med 90—150 ö. kronor.

De uppgifter uti nu förevarande hänseende, som erhållits från England,
avse ersättningar endast i anledning av skada, som ådragits under
det nu avslutade världskriget. Från Frankrike hava några uppgifter icke
kunnat erhållas.

7 §•

Denna § motsvarar första stycket av 5 § i 1909 års militärersättningsförordning,
vilket stycke är lika lydande med första stycket av 5 § i 1901
års olycksfallsersättningslag. Denna del av 5 § i 1901 års lag upptogs
oförändrad av ålderdomsförsäkringskommittén i dess förslag till olycksfallsförsäkringslag.
Däruti förekommer emellertid också följande stadgande:
»Var den skadade, då skadan uppkom, behäftad med kroppsskada
eller lyte, tages hänsyn jämväl till den mindre arbetsförmåga, som till
följd därav vid sagda tidpunkt hos honom förefanns.» I sitt utlåtande
över kommitténs förslag gjorde riksförsäkringsanstalten den anmärkning
mot denna bestämmelse, att av dess ordalydelse syntes framgå, att förutvarande
kroppsskada eller lyte vid bedömandet av en senare ådragen
skada alltid borde verka nedsättande å invaliditetsgraden. Visserligen
vore förutvarande kroppsskada eller lyte en omständighet, vartill hänsyn
måste tagas vid invaliditetsgradsättningen, men i vad riktning denna
omständighet skulle verka, därom torde — såsom riksförsäkringsanstalten
med en del exempel visade — någon allmängiltig regel icke kunna
givas, utan finge detta bedömas efter förhållandena i varje särskilt fall.
På grund härav hemställde riksförsäkringsanstalten, att ifrågavarande
stadgande måtte ändras, så att detsamma endast komme att innehålla,
att vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, hänsyn skulle tagas jämväl till kroppsskada eller
lyte, som vid olycksfallet förefunnes hos den skadade. Sådan ändring
vidtogs också i Kungl. Majrts till riksdagen avgivna lagförslag, och i
överensstämmelse därmed är också bestämmelsen avfattad i 1916 års
olycksfallsförsäkringslag. Det i förevarande § i lagförslaget intagna stadgandet
innebär en motsvarande förändring av 5 § i 1909 års förordning.

I sistnämnda § förekommer till ledning vid tillämpningen av de
i samma § givna allmänna reglerna för invaliditetsgradsättning exempel
å vissa kroppsskador jämte däremot i allmänhet svarande procenttal
för invaliditetsgrader. Beträffande en sådan exemplifiering framhåller
ålderdomsförsäkringskommittén i sitt utlåtande, att dylika be -

108

stämmelser kunde till ledning för domstolarna vara av betydelse i
sådana fall, där lagstiftningen grundades på ersättningsplikt, och ersättningstvister
droges inför domstol. Då enligt kommitténs förslag ersättningsfrågorna
skulle avgöras av särskilt kvalificerade myndigheter, hade
kommittén funnit bestämmelser av ifrågavarande art icke behöva intagas
i förslaget till olycksfallsförsäkringslag. Några dylika stadganden förekomma
ej heller i 1916 års lag.

Med hänsyn till vad av ålderdomsförsäkringskommittén sålunda anförts,
har ur lagförslaget, vars 3 §, såsom ovan angivits, innehåller stadgande
därom, att besvär över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande
ersättning enligt den föreslagna lagen skola prövas och avgöras av försäkringsrådet,
uteslutits ifrågavarande, i 1909 års förordning förekommande
exemplifiering.

8 §.

Bestämmelserna i lagförslagets 8 § äro hämtade från 10 § i 1916
års lag, och någon motsvarighet till dem finnes ej i 1909 års förordning.

De två första styckena av förevarande § innehålla stadganden rörande
rätt för riksförsäkringsanstalten att bereda den skadade vård å
sjukvårdsanstalt samt till avdrag å sjukpenningen till betäckande av
kostnaden för sådan vård. Intagandet i lagförslaget av dessa bestämmelser
måste anses såsom en given följd av stadgandet om rätt för
den skadade till fri läkarvård m. m. och för att den i varje fall lämpligaste
vården skall kunna beredas honom.

I andra stycket har det ansetts böra uttryckligen angivas, att avdrag
å sjukpenningen får äga rum, även då den skadade vårdas å militär
sjukvårdsanstalt, således i de fall då han enligt näst sista stycket av 4 §
får uppbära sjukpenning för den tid, han åtnjuter vård genom militär
myndighets försorg, efter det hans militära tjänstgöring eller anställning
upphört.

Bestämmelserna i sista stycket av § torde visserligen icke äga någon
vidare praktisk betydelse, men hava för likformighetens skull med en
obetydlig formell förändring upptagits från 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

9 §•

Denna § motsvarar 11 § i 1916 års lag och innehåller bestämmelser
om avdrag å ersättning enligt den föreslagna lagen för avlöning m. m.,
som i anledning av inträffat olycksfall utgår av statsmedel. Någon liknande
bestämmelse finnes ej i 1909 års militärersättningsförordning.

109

Det torde vara klart, att en arbetsgivare inom den allmänna sociala
olycksfallsförsäkringen bör äga rätt att fordra avdrag å olycksfallsersättningen
för avlöning, pension o. d., som enligt hans utfästelse skall utgå till
arbetaren, även om denne till följd av olycksfall blir urståndsatt att utföra
sitt arbete, med rätt för arbetsgivaren att erhålla motsvarande minskning
i den försäkringsavgift, som han bar att erlägga. Uti nu förevarande
fall har visserligen den skada, som skall ersättas, ådragits i
helt annat arbete än det, som föranleder rätt till avlöning eller dylik
förmån. Det har i allt fall ansetts icke vara mer än rimligt, att staten
tillerkännes befogenhet att å ersättningen göra avdrag för avlöning,
pension eller annat underhåll, som eljest vid den av skadan förorsakade
förlusten eller nedsättningen av den skadades arbetsförmåga skolat jämte
ersättningen utgå likaledes av statsmedel eller av medel, till vilka statsverket
väsentligen bidragit. Ifrågavarande bestämmelse har därför med
de förändringar, som betingats huvudsakligen av de olika förhållandena,
upptagits i lagförslaget från 1916 års lag.

10 §.

Bestämmelserna i denna § äro med någon förändring, som här nedan
skall angivas, upptagna från 1909 års militärersättningsförordning. Liknande
bestämmelser finnas i 6 § av 1901 års olycksfallsersättningslag,
vilken § innehåller bland annat, att den, som enligt nämnda lag är berättigad
till livränta, icke äger uppbära denna för tid, varunder han är
bosatt utom riket eller undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt
domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

Några motsvarande bestämmelser blevo enligt ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag icke intagna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Kommittén ansåg nämligen, att beträffande svensk medborgare icke någon
som helst inskränkning av sådan art, som dessa stadganden innehölle,
borde förekomma i lagen.

Till stöd för en dylik ståndpunkt kan ju bland annat anföras, att
vederbörande försäkringsinrättning uppburit premie, som skall fullt motsvara
ersättningen även för den tid, under vilken en ersättningstagare
kan komma att vara bosatt utom riket, undergå frihetsstraff m. m.
Beträffande ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring, har
statsverket frivilligt och utan någon motprestation, som kan motsvara
en uppburen premie, iklätt sig en sådan ersättningsskyldighet. Statsverket
bör då också äga att på sätt, som kan finnas lämpligt, begränsa
denna sin skyldighet.

En sådan begränsning har givetvis fog för sig, även om den, såsom
förhållandet torde vara med bestämmelsen i 1909 års förordning att

Ersättning
utgår ej till
utomlands
bosatt.

110

livränta icke utbetalas för tid, under vilken livräntetagaren är bosatt utom
riket, företrädesvis torde åsyfta att förhindra oproportionerligt storaadministrationskostnader
och tidsödande administrationsarbete. Det lärer
nämligen ej kunna förnekas, att utbetalning av ersättning å utländsk
ort i alla de fall, i vilka en ersättningstagare bosatt sig utom
landet — och dessa fall torde, därest förhållandena åter skulle bliva
desamma som före världskriget, enligt vad den hittills gjorda erfarenheten
utvisar, ingalunda bliva få — skulle komma att i administrativt
hänseende medföra väsentliga olägenheter. Dessa olägenheter skulle i
förevarande fall, i vilka ersättning utgår jämväl i anledning av sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, komma att i vissa avseenden bliva
jämförelsevis betydligt större än inom den sociala olycksfallsförsäkringen.
Så t. ex. skulle, med hänsyn till kontroll o. d., väsentlig svårighet uppstå,
då någon, som beviljats ersättning i anledning av en kronisk sjukdom,
exempelvis lungtuberkulos, och därefter bosatt sig utomlands —
även åtskilliga sådana fall hava förekommit — gör anspråk på förnyad
livränta, tillfällig eller definitiv, eller att vid försämring erhålla sjukersättning
i stället för livränta.

Nu angivna olägenheter skulle något kunna minskas genom upptagande
i lagförslaget av följande i 27 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
intagna stadgande rörande inskränkning i utländsk medborgares
rätt till ersättning:

»År någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna
lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen
att med hans samtycke, när som helst, i stället för
sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp
motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens
kapitalvärde enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen
må ock utan den ersättningsberättigades samtycke utbytas
mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte
av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare ersättning på
grund av olycksfallet förfallen.»

Denna bestämmelse, som huvudsakligen torde avse den, som redan
vid olycksfallets inträffande var annat lands medborgare, gäller naturligtvis
även, då en ersättningstagare efter ersättningens tillerkännande
upphör att vara svensk medborgare; och skulle alltså kunna komma att
tillämpas jämväl på nu förevarande fall. Genom en dylik bestämmelse
skulle således tiden, under vilken en i utlandet bosatt ersättningstagare
skulle äga rätt att i vanlig ordning uppbära sin ersättning, kunna begränsas
till den tidpunkt, då han upphör att vara svensk medborgare.

111

Den minskning i kostnaderna och arbetet för utbetalning av ersättning
till utom landet bosatt ersättningstagare, som en dylik bestämmelse
skulle medföra, skulle emellertid endast bliva ytterst obetydlig. Det har
därför ansetts erforderligt att i lagförslaget liksom i 1909 års militärersättningsförordning
intaga bestämmelse om den för såväl svensk som
utländsk medborgare gällande förlust av rätt till ersättning, som avser
tid, under vilken ersättningstagaren är bosatt utomlands.

Ifrågavarande bestämmelse i första stycket av 6 § i 1909 års förordning
gäller endast livränta och livräntetagare. Med hänsyn till det
vid kroniska sjukdomar ofta förekommande yrkandet om utbyte av livränta
mot sjukersättning, har åt bestämmelsen i första stycket av lagförslagets
10 § givits sådan omfattning, att den avser all ersättning
utom begravningshjälp.

Bestämmelsen i sista stycket av lagförslagets 10 § är av samma
innehåll som andra stycket av 6 § i 1909 års förordning med enahanda
förändring, som i fråga om första stycket av samma § nyss angivits.
Den innehåller, att ersättningstagare icke må uppbära ersättning för
tid, varunder han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt
domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt. Beträffande
detta stadgande har det synts naturligt, att staten, som under
ifrågavarande tid har att helt och hållet sörja för ersättningstagarens
personliga uppehälle, till följd därav befrias från sin skyldighet att
under tiden tillika utgiva den vederbörande tillerkända ersättningen eller
ens någon del därav. Visserligen har det visat sig i allmänhet vara för
riksförsäkringsanstalten ganska svårt att erhålla kännedom om de fall,
i vilka utbetalning av ersättning av ifrågavarande anledning skall inställas.
Från straffregistret är riksförsäkringsanstalten nämligen icke
berättigad att erhålla upplysning rörande de på straffanstalt intagna, och
ej heller i fråga om de ersättningstagare, som vistas å övriga, ovan
nämnda anstalter, torde erforderliga meddelanden kunna med säkerhet
påräknas. Men detta förhållande har ansetts icke kunna tillerkännas
avgörande betydelse.

n §■

I denna § meddelas bestämmelser rörande tiden för utbetalning av
de olika slag av ersättning, som enligt förordningen kunna utgå. Motsvarande''
stadganden återfinnas i 7 § av 1909 års militärersättningsförordning
och i 14 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Bestämmelserna rörande utbetalning av begravningshjälp och den
kontanta sjukersättningen, sjukhjälp resp. sjukpenning, i de fall, i vilka

Ersättning
utgår ej vid
frihetsstraff
m. m.

Utbetalning
av begravningshjälp

m. m.

112

Ändrade
terminer för
livräntas
utbetalande.

annat ej överenskommits, äro i sistnämnda båda författningar till innehållet
fullt överensstämmande. I 1916 års lag har tillagts stadgande rörande
utbetalande av kapital, som i vissa fall kan utgå. I lagförslagets 11 §
hava uti nu angivna avseenden till både form och innehåll följts bestämmelserna
i 14 § av 1916 års lag.

Beträffande utbetalning av livränta gäller enligt 7 § i 1909 års förordning,
att sådan skall äga rum för varje kalenderkvartal å första dagen
av kvartalets sista månad utan återbetalningsskyldighet, i händelse under
månaden rätten till livräntan skulle upphöra eller sådant fall inträffa,
att livräntan icke får uppbäras. I 14 § av 1916 års lag stadgas, att utbetalning
av livränta skall ske »för varje månad, räknad från den dag
rätten till livränta inträtt, utan återbetalningsskyldighet för månad, under
vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats».

Ålderdomsförsäkringskommittén, vars lagförslag innehöll samma bestämmelse,
yttrade rörande livräntornas utbetalande månadsvis, efter påpekande
hurusom livräntebeloppen enligt förslaget skulle bliva av synnerligen
växlande storlek, bland annat följande:

»Man kunde därföre hava skäl att för de olika beloppen föreskriva
betalningsterminer av olika längd i analogi t. ex. med bestämmelserna i
lagen om allmän pensionsförsäkring, enligt vilka pensioner, som uppgå
till 60 kronor om året och därutöver, utbetalas måuadsvis, men mindre
pensioner fördelas till betalning å längre terminer. Emellertid äro de
livräntor, som komma att utgå enligt lagförslaget, i de allra flesta fall
betydligt högre än 60 kronor och ett undantagande från bestämmelsen,
om att utbetalningen skall ske månadsvis, skulle därför med hänsyn till
det ringa antalet livräntor med lägre belopp ej hava någon praktisk
betydelse. Då härtill kommer, att livräntorna från olycksfallsförsäkringen
i många fall längre fram komma att ökas med pensioner, som utgå
enligt pensionsförsäkringslagen, bliver ett undantag i förevarande syfte
än mindre behövligt.»

Bestämmelsen att månad, för vilken utbetalning av livränta skall
äga rum, ej skall vara kalendermånad utan räknas från den dag, då
rätten till livränta blev gällande, motiveras därmed, att därigenom skulle
erhållas en någorlunda över hela året jämnt fördelad gruppering av tiderna
för utbetalningarna.

Riksförsäkringsanstalten framhöll i sitt utlåtande över kommitténs
förslag, dels hurusom det skulle vara till stor lindring i förvaltningsbesväret,
om samtliga livräntor å obetydliga belopp kunde få utbetalas
för längre terminer än en månad och dels att enligt pensionslagen visserligen
även mindre belopp utbetalades månadsvis, men att förhållandena

113

ej vore jämförliga, då pensionstagarna enligt pensionslagen äro oförmögna
till arbete, under det att livräntetagarna enligt olycksfallslagen
i de flesta fall äro i större eller mindre grad arbetsföra och alltså ej helt
beroende av livräntan. Riksförsäkringsanstalten hemställde därför, att
det måtte stadgas åtminstone, att livräntor å belopp, understigande 120
kronor om året eller 10 kronor för månad, skulle utbetalas kvartalsvis,
dock icke mer än en månad i förskott eller således å första dagen av
kvartalets sista månad såsom i 1901 års lag och 1909 års förordning.
Denna hemställan föranledde emellertid icke någon ändring i kommitténs
förslag.

Det lärer icke kunna förnekas, att administrationsarbetet kommer
att icke oansenligt ökas genom livräntornas utbetalande månadsvis i
stället för kvartalsvis, och det torde också kunna ifrågasättas, om ersättningstagarna,
vilka redan nu icke sällan klaga över det besvär och de
kostnader, som förorsakas genom lyftandet av livräntorna kvartalsvis,
verkligen skola komma att betrakta förändringen såsom en fördel för
sig. För likformighetens skull har emellertid i lagförslaget intagits samma
stadgande rörande betalningsterminer för livräntor som det i 1916 års lag.

Beträffande frågan huruvida utbetalningen skall ske för kalendermånad
eller ej, torde det i förevarande fall med hänsyn till livräntornas
jämförelsevis ringa antal icke vara av någon vidare betydelse, att en
jämnare fördelning av utbetalningsdagarna åstadkommes. Skulle utbetalningen
av dessa ersättningar framdeles såsom hittills äga rum genom
postsparbankens försorg, torde visserligen tillämpningen i förevarande
avseende av samma grundsats som i 1916 års lag från dess sida vålla
viss svårighet. Då det emellertid torde vara antagligt, att utbetalningen
av ersättningarna enligt den föreslagna lagen, liksom ersättningarna enligt
1916 års lag, kommer att ske genom riksförsäkringsanstaltens egen försorg
medelst postanvisning, har jämväl i detta hänseende i lagförslaget
upptagits enahanda stadgande som i 1916 års lag.

14 § av 1916 års lag medgiver, att sjukpenning och livränta med
ersättningstagarens samtycke och utan återbetalningsskyldighet må kunna
utbetalas för längre betalningsterminer än som i allmänhet är stadgat.
Liknande bestämmelse har intagits i lagförslaget.

I nyss angivna lagrum stadgas, att om vid bestämmande av belopp,
som skall utbetalas enligt lagen, bråktal av ören skulle uppkomma, beloppet
skall utföras med närmast högre antal ören. I stället för denna
bestämmelse har i lagförslaget upptagits den i § 7 av förordningen den
11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot

Avinndning
av ersättningsbelopp.

4257 18

114

Preskription
av rätt till
förfallet livräntebelopp.

Närmare bestämmelser

rörande
utbetalningen.

skada till följd av olycksfall förekommande bestämmelsen, att ersättningsbelopp,
som ej slutar å helt tiotal öre, avrundas till närmast högre, å
helt tiotal öre slutande belopp. Denna bestämmelse har nämligen synts
praktisk och torde icke i detta fall föranleda någon större kostnadsökning.

I 1916 års lag har i 14 § intagits en bestämmelse om preskription
av rätt till livräntebelopp, som förfallit till betalning. Denna bestämmelse,
som icke äger någon motsvarighet i 1909 års förordning, innehåller, att,
därest ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året näst efter det,
under vilket detsamma förfallit till betalning, rätten till beloppets utfående
skall vara förverkad. Denna bestämmelse, som måste anses mycket
välbetänkt, har intagits jämväl i lagförslaget.

I sammanhang härmed torde böra erinras därom, att riksförsäkringsanstalten
i sitt utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag
hemställde om införande i lagen av bestämmelse om viss preskriptionstid
jämväl i avseende å själva rätten till livränta. Vid utredning, som
verkställts rörande riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet enligt
1901 års lag, hade det nämligen visat sig, att ett icke oväsentligt antal
livräntetagare, som under en längre följd av år försummat lyfta sin
livränta, varit såsom det heter obefintliga eller antagits vistas å obekant
utrikes ort. Då det, såsom riksförsäkringsanstalten framhöll, torde vara
ovisst, om den allmänna fordringspreskriptionen gäller i avseende å
rätten till livränta, hade en sådan bestämmelse synts vara önskvärd.
Då ett dylikt stadgande emellertid icke upptagits i 1916 års lag, synes
något dylikt icke böra föreslås till intagande uti förevarande lag.

Slutligen har i lagförslaget från 14 § av 1916 års lag upptagits
stadgande därom, att det tillkommer Konungen att förordna angående
sättet för utbetalning av ersättning. Härmed avses bestämmelser, motsvarande
dem, som rörande försäkring enligt nämnda lag förekomma i
kungörelsen den 31 december 1917 angående utbetalning av ersättning
enligt samma lag. De i nu berörda avseende erforderliga bestämmelserna
torde lämpligast böra jämte liknande, eventuellt behövliga stadganden
rörande författningens tillämpning sammanföras i en gemensam nådig
kungörelse.

12 §.

Denna § innehåller bestämmelser, vilka avse att ordna förhållandena,
då rätt till skadestånd föreligger. Den motsvaras i 1909 års militärersättningsförordning
av 8 och 9 §§. Av dessa handlar 8 § om sådana
fall, i vilka det åligger staten såväl ersättnings- som skadeståndsplikt samt

115

skadestånd redan utgått till den skadade; och stadgas i denna §, att
från ersättning, som staten enligt förordningen har att utgiva, avdrag må
äga rum för skadestånd, som i följd av skadan utbetalts enligt allmän
lag eller särskild författning. 9 §, som avser sådana fall, i vilka ersättningsfrågan
avgjorts, innan skadeståndsfrågan prövats, innehåller stadgande
därom, att den, som äger rätt till ersättning enligt förordningen,
därav icke är hindrad att mot staten eller annan göra gällande det anspråk
på skadestånd, som till följd av skadan eljest skulle tillkomma
honom enligt allmän lag eller särskild författning, med rätt dock för
staten att från dylikt skadestånd avdraga motsvarande ersättning, som
enligt förordningen utgår. Därjämte stadgas i samma §, att om annan
än staten är skadeståndspliktig, staten förbehåller sig att, sedan den
skadeståndspliktige därom erhållit tillsägelse, i ersättningstagarens ställe
uttaga skadeståndet, för så vitt motsvarande ersättning enligt förordningen
utgivits. Ungefärligen liknande bestämmelser förekommo i ålderdomsförsäkringskommitténs
lagförslag 11 § sista stycket och 12 §.

Med hänsyn till anmärkningar, som inom riksdagen framställts mot
dessa bestämmelser, föreslogs av det särskilda utskott, till vilket lagförslagets
behandling blivit hänvisad, och godkändes sedermera av riksdagen
och Kungl. Maj:t ändring i samma bestämmelser i två särskilda
avseenden, som beträffande nu förevarande författning kunna vara av
betydelse.

Den ena av dessa ändringar avsåg ett sådant tillägg till bestämmelsen
om den skadades rätt till skadestånd, att denna rätt finge göras
gällande, allenast för så vitt den avsåg skadestånd utöver ersättningen.
Den ersättning, som enligt lagen tillkommer den skadade, skulle således
först utgå, och hans skadeståndsyrkande finge avse endast vad han därutöver
kunde vara berättigad att erhålla. Genom ett sådant tillägg till
förevarande bestämmelser blevo stadgandena i 11 § sista stycket, motsvarande
8 § i 1909 års förordning, för vars innehåll redogörelse här
ovan jämnats, överflödiga och utgingo ur lagen.

Åt första stycket av lagförslagets 12 § har givits samma formulering,
som motsvarande bestämmelse har i 1916 års lag. Skadestånd i anledning
av skada, ådragen under militärtjänstgöring, torde enligt hittills gjord
erfarenhet endast mera sällan ifrågakomma. Anspråk på skadestånd torde
därvid i allmänhet icke komma att rikta sig mot någon utomstående utan
— förutom möjligen direkt mot statsverket — mot det militära befälet eller
underbefälet, mot militärläkare samt mot kamrat i tjänsten. Det har
icke minst med hänsyn härtill ansetts vara lämpligt, att den ersättning,
som skall utgå enligt den föreslagna lagen, i varje fall blir det primära,

116

Underrättelse
från den
skadades sida
om skadan.

och att skadestånd kommer i fråga först i andra hand och såsom en
förhöjning av ersättningen. Med de ändringar beträffande ersättningsfrågornas
behandling, som komma att föreslås, bör dessutom i varje fall
ersättningsfrågan vara avgjord, innan skadeståndsyrkandet behövt upptagas
till prövning. Och beträffande de fast anställda är slutligen dessas
skadeståndsrätt, därest de kunde göra sina ersättningsanspråk gällande
med stöd av 1916 års lag, redan begränsad genom motsvarande stadgande
i nämnda lag.

Den sålunda föreslagna begränsningen av skadeståndsrätten har till
följd, såsom av det föregående torde hava framgått, att något stadgande,
sådant som det i 8 § av 1909 års förordning icke erfordras. Likaledes
blir bestämmelsen i nämnda förordnings 9 § första stycket, att staten
från skadestånd skall äga rätt att avdraga motsvarande ersättning, som
utgår enligt förordningen, överflödig. Därjämte föranledes därav ändring
av bestämmelsen i andra stycket av sistnämnda §, vilket stycke emellertid
jämväl av annan anledning ändrats.

Förutom vad nyss angivits, föreslogs nämligen av särskilda utskottet
och intogs i 1916 års lag den bestämmelsen, att om skada, som en
arbetare ådragit sig, vållats av annan än arbetsgivaren och denna andra
person tillika skadats och på grund därav vore berättigad till ersättning
enligt lagen, försäkringsinrättningen icke skulle äga att av denne, som
således måste hava varit den skadades arbetskamrat, uttaga, vad försäkringsinrättningen
utgivit i ersättning till den först omförmälda arbetaren.

En sådan bestämmelse kan ju i viss mån anses stå i överensstämmelse
därmed att — såsom enligt 1909 års militärersättningsförordning
äger rum och däri någon ändring icke kommer att föreslås — den
skadade är berättigad till ersättning jämväl för skada, till vilken han
ouppsåtligen varit vållande. Det måste nämligen synas egendomligt, om
den, som vållat ett olycksfall, genom vilket såväl han själv som en hans
kamrat skadats, skulle å ena sidan för egen del få uppbära ersättning
men å andra sidan skadeståndsvis till statsverket utgiva, vad som enligt
lagen skulle utgå i ersättning till den skadade kamraten.

Av de skäl, som nu angivits, har i lagförslaget andra stycket av
9 § i 1909 års förordning förändrats till överensstämmelse med motsvarande
bestämmelse i 1916 års lag med allenast en obetydlig formell
olikhet.

13 §.

1 första stycket av denna §, vilket stycke i 1909 års militärersättningsförordning
motsvaras av första punkten i första stycket av 10 §,

117

lämnas närmare föreskrifter rörande det meddelande, som från den
skadades sida skall lämnas vederbörande befäl rörande olycksfall, som
drabbat honom.

I 1909 års förordning stadgas helt allmänt, att sådant meddelande
skall lämnas till den skadades befälhavare, varmed i fall, där skadan
framträtt först efter militärtjänstgöringens slut, avses rullförings- eller
sjörullföringsbefälhavaren. I dessa fall har emellertid den skadade i
allmänhet plägat vända sig direkt till riksförsäkringsanstalten för att
jämte meddelande om skadan framställa anspråk på ersättning. Att
skadan yppas först efter militärtjänstgöringens slut, förekommer företrädesvis
vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Det är emellertid
särskilt i dylika fall av vikt, att det genom rullförings- eller
sjörullföringsbefälhavaren tillses, att den skadade ofördröjligen erhåller
behörig vård. Då dessutom genom de upplysningar, som denne kan lämna
om den skadade i den anmälan till riksförsäkringsanstalten, som enligt
14 § skall av honom avgivas, ävensom genom de handlingar, som av
honom ■ kunna komma att bifogas denna anmälan, ärendets behandling
i allmänhet torde kunna väsentligen påskyndas, har det ansetts erforderligt
att i lagförslaget uttryckligen stadga, att den skadade i
dessa fall skall lämna underrättelse om skadan till rullförings- eller
sjörullföringsbefälhavaren. Härav har föranletts en uppdelning av ifrågavarande
bestämmelse i två punkter samt angivande i lagtexten av det
befäl, till vilket underrättelse om skada, som yppats under militärtjänstgöringen,
skall lämnas, nämligen till den skadades kompanichef
eller motsvarande befäl.

Då i 14 § använts uttrycket »anmälan» för de uppgifter rörande
olycksfall eller sjukdom, som av vederbörande befäl skall lämnas riksförsäkringsanstalten,
har för nu ifrågavarande meddelande, liksom i 1916
års lag, begagnats uttrycket »underrättelse».

Andra stycket av denna § innehåller samma stadgande, som i 1909 Den skadades
års förordning förekommer i 10 § första stycket andra punkten, sk^d!rkLtaH
och som avser den skadades skyldighet att underkasta sig läkarvård, sig vård m.m.
Dock har det ansetts lämpligt att därjämte i förevarande §, liksom i
20 § av 1916 års lag, uttryckligen förklara den skadade skyldig att
underkasta sig även föreskrift av läkare.

14 §.

Bestämmelserna i denna § handla om den anmälan om inträffat Bestämmelser
olycksfall, som av vederbörande befäl skall ingivas till riksförsäkrings- °’f
anstalten. förordning.

118

Anmälan o
olycksfall.

På grund av den erfarenhet, som vunnits vid handläggningen av
förevarande ärenden, innebära de föreslagna bestämmelserna en väsentlig
förändring av motsvarande stadganden i 11 § av 1909 års militärersättningsförordning.
Enligt sistnämnda stadganden skall, så snart
skada uppkommit, vilken skäligen kan antagas medföra ersättning enligt
förordningen, ofördröjligen hållas undersökning rörande skadans uppkomst,
för så vitt icke fråga är allenast om sjukhjälp och anledning icke förekommer
till antagande, att den skadade förverkat sin rätt till ersättning.
Har skadan yppats under militärtjänstgöringen, skall vederbörande befälhavare
föranstalta om undersökningen, eljest förrättas denna av polismyndigheten
i orten. Så snart skadan blivit känd, skall tillika anskaffas
läkarbetyg angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den
skadades tillstånd. Läkarbetyg samt undersökningsprotokoll och övriga
till ärendet hörande handlingar skola, om önskan att utbekomma ersättning
anmäles, så snart ske kan, överlämnas till vederbörande regementseller
kårchef eller stationsbefälhavare, som har att göra framställning
om ersättningens bestämmande.

Beträffande till en början frågan om de åtgärder, som böra vidtagas
för anmälan om inträffat olycksfall, har det vid försäkring i riksförsäkringsanstalten
enligt såväl 1901 års olycksfallsersättningslag som 1916 års
olycksfallsförsäkringslag visat sig, att polisundersökning rörande olycksfall,
som ej medfört döden, endast i mycket sällsynta undantagsfall behöver äga
rum. Har ett olycksfall inträffat under militärtjänstgöringen och har, såsom
i allmänhet plägar vara fallet, även dess påföljd därunder framträtt, torde
det vara tämligen klart, att en fullständigare undersökning rörande dylikt
olycksfalls förlopp m. m. i allmänhet skall vara mindre erforderligt än polisundersökning
rörande olycksfall, som skolat ersättas enligt någon av ovan
nämnda lagar. Ett olycksfall under militärtjänstgöring torde nämligen
endast undantagsvis inträffa, utan att någon tillhörande befälet eller underbefälet
därvid är närvarande. Verkställandet av dessa undersökningar torde
också mången gång verka rätt tyngande och försenande vid ärendenas
handläggning. Det har därför i fråga om sådana olycksfallsskador, som
nyss angivits, ansetts vara fullt tillräckligt, att det ålägges den skadades
kompanichef eller motsvarande befäl att, då olycksfall inträffat, som
medfört eller skäligen kan antagas medföra sådan påföljd, att ersättning
enligt förordningen i anledning därav skall utgå — huruvida så är
förhållandet eller ej, bör givetvis bedömas av vederbörande militärläkare,
med vilken i dessa frågor nära samarbete bör äga rum — ofördröjligen
införskaffa fullständiga och tillförlitliga upplysningar rörande olycksfallets

förlopp, orsaker och påföljder m. m. samt att därefter upprätta anmälan
om olycksfallet enligt formulär, som det bör tillkomma riksförsäkringsanstalten
att fastställa. Denna anmälan skall därefter överlämnas till
vederbörande högre befäl, vid armén och kustartilleriet regements- eller
kårchef och vid flottan chefen för underofficers- och sjömanskårerna,
som det tillkommer att insända densamma till riksförsäkrinesanstalten.

Det har icke ansetts erforderligt föreskriva, att anmälan skall av
kompanichefen eller motsvarande befäl översändas direkt till riksförsäkringsanstalten,
då det bör vara av intresse för närmast högre befäl
att erhålla kännedom om anmälans innehåll samt ett dröjsmål med insändandet
av aumälan i allmänhet torde sakna betydelse i dessa fall, i
vilka ersättning, utom vid dödsfall, skall utgå, först sedan den skadades
tjänstgöring eller anställning upphört. Tvärtom torde det böra
tagas under övervägande, huruvida anmälan bör förvaras å regementsexpeditionen
eller därmed likställd expedition, till dess det visat sig,
om skadan kommer att medföra påföljd, som kan föranleda ersättning
enligt lagen eller ej, eller om anmälan skall, omedelbart efter det vederbörande
därav tagit del, ingivas till riksförsäkringsanstalten. I förra fallet
bör sedermera en kortfattad efteranmälan rörande den skadades tillstånd
vid tiden för tjänstgöringens eller anställningens upphörande dit insändas.
Denna fråga torde emellertid icke behöva upptagas till prövning nu utan
först i sammanhang med förslaget till de närmare bestämmelser rörande
anmälan om olycksfall, som det enligt sista stycket av denna § bör tillkomma
Konungen att meddela.

Ej heller för det fall, att skadan yppats först efter militärtjänstgöringens
slut har i förslaget påfordrats närmare undersökning medelst
anställande av förhör rörande skadans uppkomst m. m. Ehuru visserligen
de polisförhörsprotokoll, som i anledning av nu i ämnet gällande
bestämmelser inkommit till riksförsäkringsanstalten, i allmänhet varit så
fullständiga, som förhållandena kunnat medgiva, torde det dock vara
klart, att desamma egentligen endast kunna innehålla den skadades uppfattning
rörande sättet, på vilket skadan uppkommit, samt hans anförvanters
och grannars yttrande om hans tillstånd före och efter tjänstgöringen.
Eu verkligt objektiv och opartisk framställning av det under
militärtjänstgöringen inträffade olycksfallets förlopp m. m. kunna de
naturligtvis i allmänhet icke giva, liksom ännu mindre vid sjukdom,
som ej förorsakats av olycksfall, en tillförlitlig utredning rörande de
förhållanden före, under eller efter tjänstgöringen, som kunna hava
föranlett sjukdomens framträdande. Det har därför i dessa fall i allmänhet

120

Handlingar,
som skola
bifogas anmälan
om
olycksfall.

varit nödvändigt för riksförsäkringsanstalten att, efter mottagandet av
dylikt förhörsprotokoll, i allt fall hos vederbörande militärbefäl begära ytterligare
utredning i ärendet. De upplysningar, som vinnas genom polisundersökningen,
torde merendels kunna erhållas genom den anmälan om
olycksfallet, som enligt förslaget skall avgivas av rullförings- eller sjörullföringsbefälhavaren;
och torde det böra överlämnas åt riksförsäkringsanstalten
att bedöma, om och i vad avseende ytterligare utredning kan
vara erforderlig.

Den av rullförings- eller sjörullföringsbefälhavaren upprättade anmälan
om den ifrågavarande skadan skall insändas till riksförsäkringsanstalten.
Då det måste vara av vikt, att anstalten snarast möjligt erhåller
denna anmälan dels för ersättningsfrågans snabba avgörande dels
ock för prövning av de åtgärder, som kunna hava vidtagits för den
skadades vård och behandling, skall denna anmälan icke sändas i den för
tjänstemeddelanden i allmänhet fastställda ordningen eller den så kallade
»tjänste vägen» d. v. s. genom mellanvarande befälhavare utan för tids
vinnande insändas direkt till riksförsäkringsanstalten.

Anmälningsförfarandet vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall,
kommer att vidare beröras vid behandlingen av 19 § i lagförslaget.

Det har icke ansetts erforderligt att i 14 § lämna några närmare
föreskrifter därom, att vid anmälan skall bifogas läkarintyg eller annan
för ersättningsfrågans prövning erforderlig handling. Då skyldigheten
att anskaffa dylika handlingar bör åligga den militära myndighet, som
skall insända anmälan till riksförsäkringsanstalten, torde nämligen bestämmelserna
härom lämpligen kunna intagas i de förut redan berörda
närmare bestämmelserna rörande anmälan om olycksfall, vilka äro avsedda
att utfärdas av Konungen. En sådan anordning har dessutom så
mycket större skäl för sig, som dessa bestämmelser torde bliva jämförelsevis
detaljerade.

Saken ställer sig nämligen, vad angår läkarintyg och därmed jämförlig
handling, ganska olika för olika fall. Gäller anmälan ett olycksfall,
vars påföljd framträtt under militärtjänstgöringen, torde det vara
klart, att då uppgiften i anmälan rörande olycksfallets följder och den
skadades tillstånd böra vara lämnade efter vederbörande militärläkares
anvisning, samt något beslut i ersättningsfrågan från riksförsäkringsanstaltens
sida icke erfordras, så länge den skadade fortfarande är i
tjänst, något läkarintyg icke behöver åtfölja anmälan om olycksfallet,
då den avgives av kompanichefen eller motsvarande befäl, i andra

121

fall, än då olycksfallet föranlett den skadades död, eller då denne
omedelbart efter olycksfallet skall lämna militärtjänstgöringen. Under
andra förhållanden däremot bör naturligtvis vid efteranmälan, därest sådan
skall förekomma, eller eljest vid anmälan då denna från regementsexpeditionen
insändes till riksförsäkringsanstalten, bifogas läkarintyg, innehållande
uppgift om skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd
vid den tid, då han lämnade militärtjänstgöringen. Likaledes bör dylikt
intyg bifogas anmälan, då sådan i ovan angivna fall skall avgivas av
rullförings- eller sjörullföringsbefälhavaren. Åven i fråga om anmälan
rörande sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, ställa sig fordringarna
på bifogande av läkarintyg och vissa andra handlingar olika, allt eftersom
skadan yppats under eller först efter vederbörandes militärtjänstgöring.

I den mån läkarintyg kunna komma till användning, synas formulär
till dessa intyg böra fastställas av riksförsäkringsanstalten efter samråd
med armé förvaltningens sjukvårdsstyrelse, marinöverläkaren och medicicinalstvrelsen
på sätt i ovan berörda närmare bestämmelser rörande anmälan
om olycksfall kan komma att föreskrivas.

I 11 § av 1909 års förordning stadgas såsom förutsättning för
att ersättning skall utgå, att önskan om utbekommande därav skall
anmälas för vederbörande befäl, varefter det tillkommer regements- eller
kårchefen eller stationsbefälhavaren att göra framställning om ersättningens
bestämmande. Någon från den skadades eller hans efterlevandes sida
uttryckligt uttalad önskan om ersättning torde emellertid icke vara behövlig.
Sådan uttrycklig anhållan om ersättning har riksförsäkringsanstalten
ifråga om dess försäkringsverksamhet enligt 1901 års lag icke
ansett erforderlig för ersättnings tillerkännande, och, även då det rört
ersättning enligt 1909 års militärersättningsförordning, har riksförsäkringsanstalten
upprepade gånger, utan att någon anhållan om ersättning
blivit gjord, låtit föranstalta om utredning rörande skada, som vederbörande
uppgivits hava ådragit sig under militärtjänstgöring, samt upptagit
ersättningsfrågorna till prövning. I 1916 års olycksfallsförsäkringslag
finnes ej heller något dylikt stadgande. Bestämmelsen, att regements-
eller kårchef eller stationsbefäihavare skall göra framställning
om ersättningens bestämmande, har dessutom i ett eller annat fall visat
sig föranleda den missuppfattning, att en föregående prövning av ersättningsfrågan
skulle verkställas av nämnda chef, och att denne alltså, därest
han därvid funnit den skadades anspråk oberättigat — t. ex. på den grund att

Framställning
om
ersättning ej
erforderlig.

4267 18

122

Beslut om
ersättnings
tillerkännande.

Jämkning i
beviljad
ersättning.

militärtjänstgöringen ansetts icke hava bidragit till den sjukdom, för
vilken ersättning begärts — icke skulle behöva insända handlingarna
till riksförsäkringsanstalten och underställa frågan dess prövning. Detta
kan naturligen icke vara lagstiftarnas mening. Med hänsyn till vad
sålunda anförts, hava nyssberörda stadganden i 1909 års förordning icke
upptagits i lagförslaget.

Däremot har däruti intagits den förut angivna bestämmelsen, att
Konungen äger meddela de erforderliga närmare bestämmelserna rörande
anmälan om olycksfall.

15 §.

På samma sätt som i 13 § av 1916 års lag har i lagförslagets 15 §
sammanförts vissa bestämmelser rörande beslut om ersättning enligt den
föreslagna lagen.

Såsom nämnts vid behandlingen av 14 § förutsätter 1909 års militärersättningsförordning
för beslut om ersättning anmälan om önskan
att erhålla ersättning samt framställning i ämnet från regements- eller
kårchefen eller stationsbefälhavaren. I motsats härtill stadgas i 13 §
av 1916 års lag, att vederbörande försäkringsinrättning, så snart den
erhållit underrättelse om ett olycksfall, skall, ändå att ansökan om
ersättning ej blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades
vård må vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt lagen
skall utgivas. Samma grundsats har ansetts böra gälla i fråga om nu
förevarande ersättningar, och har i första stycket av 15 § intagits
enahanda bestämmelse som den nyss angivna i 13 § av 1916 års lag.

Beslut om ersättning bör naturligtvis meddelas så snart sådant kan
ske, d. v. s. så snart för ersättningsfrågans avgörande erforderliga handlingar
inkommit.

I första stycket av 13 § i 1916 års lag finnes en bestämmelse om
provisorisk utbetalning av ersättning, då denna ej med ledning av
de i ett ärende inkomna handlingarna kan genast bestämmas. Vad som
föranleder beslut om provisorisk ersättning, torde så gott som undantagslöst
vara saknaden av fullständiga uppgifter för bedömande av den skadades
årliga arbetsförtjänst. Då beträffande nu förevarande ersättningsfrågor
några svårigheter i dylikt avseende icke behöva befaras, har någon
bestämmelse med sådant innehåll, som nyss angivits, icke ansetts erforderlig
i den föreslagna lagen.

Andra stycket av förevarande § handlar, liksom andra stycket av 13 §
i 1916 års lag, om jämkning i beviljad ersättning. Motsvarande be -

123

stämmelse förekommer i 14 § av 1909 års förordning. I sistnämnda §
stadgas, att om väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, yppas, sedan ersättningen blivit
genom slutligt beslut bestämd, ersättningstagaren är berättigad att inom
två år från beslutets dag genom anmälan, på sätt i 10 § sägs, väcka
fråga om jämkning i ersättningen, vilken jämkning dock ej får avse
ersättning, som belöper på tiden före den dag, då frågan om jämkningen
väcktes. Dessa bestämmelser skilja sig från motsvarande stadganden i
1916 års lag först och främst däruti, att de tillägga endast den skadade
rätt att söka jämkning i beviljad ersättning, under det att sådan rätt
enligt 1901 års olycksfallsersättningslag och 1916 års lag är ömsesidig.
1907 års sakkunniga yttrade såsom skäl för att jämkningsrätt icke förbehållits
jämväl staten, att det säkerligen skulle förefalla envar mindre
tilltalande, om staten sökte åstadkomma nedsättning uti ett jämförelsevis
ringa ersättningsbelopp, som en gång blivit i laglig ordning bestämt.
För den myndighet, som i sådant hänseende skulle hava att väcka anspråk
å statens vägnar, bleve det uppenbarligen förenat med stor svårighet
att under två års tid, efter det varje ersättning blivit bestämd,
bereda sig tillförlitlig upplysning, huruvida möjligen väsentlig förändring
yppats i de förhållanden, vilka vore avgörande för ersättningens bestämmande.
De fall, då nedsättning kunde ifrågakomma, torde under alla
förhållanden bliva mycket sällsynta. Men deras antal torde kunna än
ytterligare inskränkas, om vid prövning av ersättningsfrågor iakttoges,
att för framtiden bindande beslut rörande beloppet icke meddelades, förrän
skadans följder kunde anses vara konstanta. Staten kunde därför ingalunda
tillskyndas någon avsevärd förlust genom att avstå från berörda
rätt att söka jämkning.

Det kan visserligen icke bestridas, att, såsom 1907 års sakkunniga
sålunda framhållit, antalet av de fall, i vilka en jämkning i beviljad ersättning
från statens sida kan vara erforderlig, väsentligt minskas, om
anordningen med livräntor, beviljade allenast tills vidare för viss tid, i
tillräcklig utsträckning kommer till användning. Icke desto mindre, och
ehuru riksförsäkringsanstalten, så långt sådant lämpligen kunnat ske, beviljat
dylika livräntor, hava dock flera fall kommit till riksförsäkringsanstaltens
kännedom, i vilka det varit önskligt, om en jämkning genom
nedsättning i beviljad ersättning kunnat äga rum. Klart är emellertid
att, därest rätt att vidtaga jämkning medgives riksförsäkringsanstalten,
denna myndighet endast i ett eller annat undantagsfall, och där omständigheterna
därtill särskilt kunna föranleda, behöver göra sig underrättad
om, huruvida anledning till jämkning inträffat eller ej. Och be -

124

träffande vad av 1907 års sakkunniga framhållits därom, att det för
vederbörande myndighet skulle vara mindre tilltalande att söka åstadkomma
nedsättning i en redan tillerkänd ersättning, torde detta hava sin
giltighet, endast för så vitt yrkande om jämkning skall föranleda rättegång
vid allmän domstol, men ingalunda, därest jämkningsfrågan kan
avgöras genom godvillig överenskommelse eller vid tvist, på sätt som
enligt den föreslagna lagen skulle bliva händelsen, underställas försäkringsrådets
prövning. Slutligen är att märka, att den omständigheten
att nedsättning i ersättningens storlek medelst jämkning icke är medgiven
riksförsäkringsanstalten, ingalunda länder de ersättningsberättigade
uteslutande till fördel, snarare tvärtom. Vid ersättningens bestämmande
måste nämligen under sådana förhållanden hänsyn tagas därtill, att vid
en eventuell försämring av den skadades tillstånd ersättningen kan
lämpas därefter, men att detta däremot icke kan ske vid en eventuell
förbättring i tillståndet. Ett dylikt hänsynstagande måste givetvis i
åtskilliga fall verka i sådan riktning, att ersättningen av försiktighetsskäl
icke sättes allt för hög.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hava i förevarande avseende
bestämmelserna i 1916 års lag blivit i lagförslaget följda.

Bestämmelserna i nämnda lag om jämkning skilja sig jämväl i ett
annat hänseende från motsvarande stadganden i såväl 1901 års olycksfallsersättningslag
som 1909 års militärersättningsförordning. I sistnämnda
båda författningar stadgas nämligen en tid av två år, inom vilken fråga
om jämkning skall väckas, för att sådan skall kunna äga rum. I 1916
års olycksfallsförsäkringslag finnes däremot icke någon sådan tidsbegränsning.
Ålderdomsförsäkringskommittén motiverade uteslutandet uilagen
av ett stadgande i dylikt avseende därmed, att då jämkning endast
borde få äga rum i sådana fall, där förändringen varit av väsentlig
art och således icke skulle kunna företagas vid mera obetydliga förändringar
i den skadades tillstånd, kommittén icke ansett möjligheten till
jämkning såsom i 1901 års lag böra inskränkas till viss tid.

I lagförslaget har emellertid bestämts en tid av tre år, inom vilken
fråga om jämkning skall väckas. Till stöd härför åberopas, vad
som nedan vid behandlingen av bestämmelserna i 16 § anföres rörande
preskription av ersättningsanspråket i dess helhet. Tiden för jämknings
väckande har satts till tre år, för att bestämmelserna i 15 och
16 §§ skola i detta avseende stå i överensstämmelse med varandra.

Bestämmelsen i 14 § av 1909 års förordning, att fråga om jämkning
skall av den skadade väckas genom anmälan hos vederbörande

125

befälhavare, har icke upptagits i lagförslaget, då densamma såsom mindre
lämplig för den skadade nästan aldrig blivit i praxis följd.

Såsom ett sista stycke av 15 § har från 1916 års lag upptagits
bestämmelse därom,, att beslut om ersättning, så fort ske kan, skall meddelas
den ersättningsberättigade och utan hinder av förd klagan tillsvidare
lända till efterrättelse. Något liknande stadgande förekommer
icke i 1909 års förordning, men har riksförsäkringsanstalten i förekommande
fall undantagslöst följt samma grundsats.

Bestämmelsen torde därför vara tämligen överflödig, men har intagits
för fullständighetens och enhetlighetens skull.

16 §.

Denna § motsvarar 12 § i 1909 års militärersättningsförordning.

I sistnämnda § stadgas, att, därest framställning om ersättning ej
göres inom två år, efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning
i anledning av dödsfall, från det döden inträdde, rätten till ersättning
skall vara förverkad. Dessa bestämmelser äro hämtade från
13 § i 1901 års olycksfallsersättningslag, enligt vilken lag preskriptionstiden
beträffande ersättning från riksförsäkringsanstalten emellertid bestämts
till tre år, räknat från olycksfallet eller dödsfallet. 1916 års
olycksfallsförsäkringslag innehåller i överensstämmelse med ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag icke något preskriptionsstadgande.

Den i 1909 års förordning förekommande preskriptionsbestämmelsen
har endast i ytterst ringa grad behöft tillämpas i fråga om olycksfallsskador.
Vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, har detta däremot
icke så sällan inträffat. Därvid kunna två huvudgrupper av dylika
fall urskiljas. Sålunda har det hänt, att den sjuke, utan att framställning
till riksförsäkringsanstalten om ersättning skett, fått kvarstå i tjänst
och åtnjuta vård genom militär myndighets försorg så länge, att
fordringsanspråket blivit preskriberat. Likaledes har förekommit, att, då
sjukdom yppats först efter militärtjänstgöringens slut eller dess svårartade
beskaffenhet först därefter framträtt, vederbörande försummat att
framställa sitt anspråk på ersättning före preskriptionstidens utgång.

Genom de i lagförslaget intagna bestämmelserna rörande underrättelse
och anmälan om olycksfall och sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall, samt genom de anordningar i sådant hänseende, som i
övrigt äro avsedda att vidtagas i sammanhang med den föreslagna lagens
trädande i tillämpning, torde någon preskription av rätt till ersättning
för sådan olycksfallsskada eller av olycksfall icke förorsakad sjuk -

Beslut om ersättning
meddelas
den ersättning
sb trttttigade.

Preskription
av rätt till ersättning.

126

dom, som yppats under militärtjänstgöringen, icke behöva förekomma.
Däremot lärer det icke kunna förhindras, att vid sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall och som framträtt först efter militärtjänstgöringens
avslutande, vederbörande under en längre tid kan underlåta att lämna
underrättelse om sjukdomen eller eljest framställa anspråk på ersättning
i anledning av densamma.

Det kan emellertid icke förnekas, att då i sådana fall, som senast
angivits, ett ersättningsanspråk framställes jämförelsevis lång tid efter
militärtjänstgöringen, väsentliga svårigheter, vida större än i fråga om
en olycksfallsskada, förefinnas att bedöma, dels huruvida sjukdomen —
framför allt om denna är lungtuberkulos — kan stå i sådant kausalsammanhang
med militärtjänstgöringen, att ersättning enligt lagen
överhuvudtaget bör utgå, dels ock om och i vad mån den under militärtjänstgöringen
ådragna sjukdomen verkligen kan hava förorsakat de
funktionsrubbningar, som vid tiden för ersättningsanspråkets framställande
förefinnas.

Med hänsyn härtill har det ansetts erforderligt att i lagförslaget
upptaga bestämmelse om preskription av rätten till ersättning. Härigenom
kommer visserligen lagförslaget att i detta hänseende icke förete
den likformighet med 1916 års lag, som med förslaget i övrigt avsetts.
Grunden till att i sistnämnda lag icke förekommer någon motsvarande
bestämmelse torde vara, att genom nämnda lag arbetsgivarna åläggas
försäkrings- men icke ersättningsplikt. Då genom nu föreliggande lagförslag
staten åtager sig en ersättningsskyldighet, behöver alltså upptagandet
i lagförslaget av bestämmelser om preskription av rätten till
ersättning ingalunda få anses innebära ett frångående i principiellt avseende
av 1916 års lags grundsatser.

Såsom av det nyss anförda framgår, har intagandet i lagförslaget
av en preskriptionsbestämmelse föranletts företrädesvis av vissa
fall av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Man skulle därför
kunna tänka sig en sådan anordning, att ersättningsanspråk, som
grundade sig på olycksfallsskada, icke preskriberades, men att i 19 §
intoges bestämmelse om preskription av rätten till ersättning i anledning
av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Det har emellertid, till
undvikande av missförstånd och stridigheter, ansetts vara synnerligen
angeläget att beträffande allt, som rör den skadades rätt, eller som avser
från hans eller hans efterlevandes sida erforderliga åtgärder, icke göra
någon åtskillnad mellan olycksfallsskada och sådan skada, som omförmäles
i lagförslagets 19 §. Därför har också föreslagits, att de ersättningsrätten
begränsande bestämmelser, som förekomma såväl i denna §

127

som i 15 §, skola omfatta alla ersättningsanspråk, som i lagförslaget
avses.

Emellertid innebära lagförslagets preskriptionsbestämmelser i vissa
avseenden avvikelse från motsvarande bestämmelser i 1909 års för- varande preordning.
skriptiombe ii

--i i stämmelserna,

rörst och främst förutsattes enfigt sistnämnda bestammefser, att
framställning om ersättning i varje fall skall göras. Då någon framställning
eller eljest uttalad önskan om ersättning enligt lagförslaget
icke fordras för ersättningsfrågans prövning, har det ansetts tillräckligt,
för att enligt 16 § preskriptionen skall brytas, att från den skadades eller
hans efterlevandes sida lämnas sådan underrättelse om olycksfallet — enligt
19 § skall detsamma gälla om sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall
— som omförmäles i 13 §, elier att anhållan göres hos riksförsäkringsanstalten
om ersättning för den av olycksfallet förorsakade skadan.

Skulle utan sådan underrättelse, som nyss nämnts, olycksfallet i allt fall
av vederbörande militära myndighet hava anmälts till riksförsäkringsanstalten,
måste detta naturligen hava liknande verkan.

Vidare räknas enligt stadgandena i 1901 års olycksfallsersättningslag
preskriptionstiden, därest olycksfallet ej föranlett den skadades död,
från olycksfallet. Med hänsyn antagligen till de fall, i vilka ersättningsanspråket
grundas på sjukdom, användes i 1909 års förordning i stället
uttrycket »efter det skadan yppades»; och har detta uttrjmk av riksförsäkringsanstalten
tolkats så, att därmed skulle avses den tid, då olycksfallet
inträffat eller den senare tidpunkt, då dess påföljd framträtt, och
vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, den tid, då sjukdomen
blev känd. Emellertid innebär en av högsta domstolen meddelad dom
rörande anspråk på livränta i anledning av lungtuberkulos, som ådragits
under militärtjänstgöring, att med ordet »skadan» uti för berörda uttryck
kan, avses den skada, för vilken ersättning begäres i det föreliggande
fallet. I ett visst fall skulle således ersättningsanspråket icke i sin
helhet samtidigt preskriberas, utan t. ex. anspråk på livränta kunna
göras gällande, även om i samma fall anspråket på sjukersättning redan
preskriberats. Av handlingarna i samma mål framgår dessutom, att
så stora fordringar kunna ställas på bevisningen rörande den tidpunkt,
från och med vilken en av lungtuberkulos lidande skall anses hava
varit berättigad till livränta i anledning av sin sjukdom, att någon
preskription av rätt till livränta vid denna sjukdom endast i mycket
sällsynta fall skulle kunna förekomma. Då enligt en sådan tolkning
preskriptionsbestämmelsen alltså icke skulle komma till användning i

128

sådana fall, för vilkas skull den huvudsakligen erfordras, har åt bestämmelserna
om tidpunkten, från vilken preskriptionstiden skall löpa, i
lagförslaget givits en formulering, som företer väsentlig olikhet med
motsvarande stadgande i 1909 års förordning. Därvid har hänsyn tagits
därtill, att, såsom i det föregående har omförmälts, värnpliktig och
fast anställd efter ådragen skada åtnjuter vård ävensom dagersättning
eller avlöning, så'' länge för värnpliktig tjänstgöringen och för fast
anställd anställningen varar. Då under denna tid ersättning enligt
lagen icke i någon form utgår, synes preskriptionstiden böra räknas
först från den tid, då tjänstgöringen eller anställningen upphört och den
skadade icke längre får uppbära dagersättning eller avlöning, utan sjukpenning
eller livränta skall tillkomma honom. Den minskning i hans inkomster,
som därvid inträder, därest ersättningsfrågan möjligen icke ännu
blivit i vederbörlig ordning behandlad, bör då för honom vara en påminnelse
att göra sitt ersättningsanspråk gällande. Har först efter tjänstgöringens
eller anställningens slut visat sig, att olycksfallet förorsakat skada, som
kan medföra ersättning enligt lagen, eller är det fråga om ersättning i
anledning av dödsfall, räknas preskriptionstiden från det skadan sålunda
blev känd — vid sjukdom enligt 19 § likaledes från det sjukdomen
yppades — eller från det döden inträdde.

Slutligen har i lagförslaget preskriptionsbestämmelsen så till vida
mildrats, att preskriptionstiden ökats till tre år eller till samma tid,
som enligt 1901 års olycksfallsersättningslag gällde beträffande ersättningsanspråk
gent emot riksförsäkringsanstalten.

17 §•

I denna § angivas några fall, i vilka ersättning icke utgår. Den
motsvarar 2 § i 1909 års förordning, men hava vissa tillägg till sistnämnda
§ blivit gjorda.

I båda de ifrågavarande §§ stadgas bland annat, att ersättning icke
tillkommer någon för skada, som han själv uppsåtligen ådragit sig och
ej heller, med angivet undantag, för skada, som uppsåtligen förorsakats
honom av annan person. Bestämmelse därom, att skada icke skall utgå
i förstnämnda fall, förekommer jämväl i 1901 års olycksfallsersättningslag
och 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Däremot innehåller 1916 års
lag icke något stadgande, motsvarande det från 1901 års lag upptagna,
att ersättning icke skall utgå för skada, som uppsåtligen förorsakas av
tredje man.

Ålderdomsförsäkringskommittén yttrar till stöd för sitt förslag, att
lagen icke skulle innehålla någon bestämmelse motsvarande den senast
angivna bland annat följande:

129

»Dylika undantag beträffande rätten till ersättning återfinnas såsom
naturligt är i alla lagar, som grundats på principen om direkt ersättningsskyldighet
för arbetsgivaren, då ju denne svårligen kan förpliktas
att utgiva ersättning för skada, som uppkommit antingen direkt genom
annans vållande eller därigenom, att arbetaren ådragit sig skadan genom
uppenbart förbiseende av givna föreskrifter eller eljest genom synnerlig
oaktsamhet, och skadan således ej kan läggas arbetsgivaren till last.

Om åter olycksfallslagstiftningen grundas på försäkringsprincipen, förlora
dylika undantag praktiskt taget all betydelse för arbetsgivaren.»

Då lagförslaget avser åläggande för statsverket av ersättningsplikt,
har det ansetts befogat att däruti upptaga den i 1909 års förordningtillämpade
grundsats.

Formuleringen av ifrågavarande bestämmelse har dock blivit ändrad.

Enligt 1909 års förordning göres från regeln, att ersättning ej utgår
för skada, som uppsåtligen förorsakats av annan person, undantag för
det fall, att denne haft ledning eller uppsikt över tjänstgöringen eller
under krig tillhört fienden. Därjämte har emellertid ersättning ansetts
böra utgå, om någon i tjänsten uppsåtligen skadats av en kamrat eller
om någon t. ex. under vakttjänstgöring eller dylikt överfalles av civil
person. Undantag från nyss nämnda regel har därför gjorts för det fall,
att skadan tillfogats den skadade i eller för hans militära tjänst.

Slutligen har såsom ett sista stycke av denna § från 24 § i 1916
års lag upptagits bestämmelse därom, att ersättning icke i något fall
utgår till efterlevande, som uppsåtligen eller genom grovt vållande förorsakat
olycksfall, som medfört den skadades död.

18 §.

Första stycket av denna § innehåller bestämmelse därom, att ned- Nedsättning
sättning av ersättningen under vissa förhållanden kan ske på grund av nmglTpå
grov vårdslöshet ävensom då vederbörande varit av starka drycker grund av grov
berusad. vårdslöshet

mm.

1909 års förordning innehåller icke något stadgande rörande förlust
eller nedsättning av ersättning, då grov vårdslöshet från den skadades
sida kan anses hava föranlett olycksfallet. Huruvida en dylik bestämmelse
skall förefinnas i de sociala olycksfallslagarna, därom hava meningarna
varit ganska olika. I 1 § av 1901 års olycksfallsersättningslag förefanns
en sådan bestämmelse. Den upptogs av 1907 års sakkunniga i dess
underdåniga förslag och förekom likaledes i Kungl. Maj:ts med nådig
proposition till riksdagen avgivna förslag i ämnet. Vid behandling av

4257 18

130

detta förslag biföll första kammaren detsamma uti ifrågavarande avseende
oförändrat, under det att andra kammaren för sin del beslöt sådan
ändring av förslaget, att grov vårdslöshet från den skadades sida icke
skulle föranleda förlust av rätt till ersättning. Sammansatta stats- och lagutskottet,
som för sammanjämkning av de olika besluten hade ärendet
till förnyad handläggning, framhöll i sitt utlåtande, hurusom Kungl.
Maj:ts av första kammaren biträdda förslag stode i förevarande avseende
i full överensstämmelse med 1901 års lag ävensom med de bestämmelser,
som av Kungl. Maj:t vid 1908 års riksdag föreslagits med avseende
å fiskares försäkring mot skada till följd av olycksfall. Då emellertid
riksdagen, med föranledande av de egenartade omständigheter, under
vilka fiskaryrket utövades, beslutit, att vid rätten till ersättning för
fiskare icke skulle fästas det villkor, att den skadade icke genom grov
vårdslöshet själv vållat skadan, samt enligt utskottets förmenande jämväl
de i förevarande förslag avsedda personer intoge en undantagsställning,
i viss mån jämförlig med fiskares, hemställde utskottet, att första kammaren
måtte besluta frånträda sitt förut i förevarande avseende fattade
beslut. Kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan. 1909
års förordning har utfärdats i enlighet med kamrarnas sålunda sammanjämkade
beslut och innehåller alltså icke någon bestämmelse därom, att
grov vårdslöshet skall kunna föranleda förlust av rätten till den ersättning,
som eljest skulle utgå enligt förordningen.

Ålderdomsförsäkringskommittén upptog i sitt förslag till olycksfallsförsäkringslag
icke någon bestämmelse om grov vårdslöshet såsom anledning
till förlust av rätten till ersättning. Kommittén motiverar detta
på sätt ovan angivits därmed, att dylika undantag beträffande rätten
till ersättning huvudsakligen återfunnes i lagar, som grundats på ersättningsplikt
för arbetsgivaren. Dessutom framhåller kommittén, hurusom
på många håll den åsikten gjort sig gällande, att s. k. grovt vållande
från arbetarens sida i verkligheten ofta måste anses bero därpå, att
genom den uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet och genom det
dagliga sysslandet med maskiner och dylikt arbetarna efter hand måste
bliva mera likgiltiga för fara än under vanliga förhållanden, ävensom
att i många fall beträffande unga eller nyantagna arbetare oerfarenhet i
arbetet kunde leda till oaktsamhet.

Kommitténs förslag att utesluta grov vårdslöshet från de grunder,
som upphäva rätten till ersättning, gav från de myndigheters och institutioners
sida, vilka avgåvo utlåtanden över förslaget, ganska allmänt
anledning till anmärkningar. Därvid framhölls särskilt från riksförsäkringsanstaltens
sida lämpligheten av att i fråga om grov vårdslöshet

131

bestämmelse i lagen intoges i enlighet med anstaltens praxis vid tolkningen
av 1901 års lag, vilken praxis innebar, att ersättningen indroges,
därest den skadade genom underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
givna och behörigen upprätthållna föreskrifter själv vållat olycksfallet.

Vid lagförslagets föredragning i statsrådet yttrade föredragande departementschefen
i förevarande avseende följande:

»De erinringar, som framställts mot kommitténs förslag i denna del,
hava synts mig i vissa hänseenden berättigade. Otvivelaktigt måste det
framstå såsom något för rättskänslan stötande, att eu arbetare, som
själv vållat olycksfallet, därigenom att han åsidosatt av arbetsgivaren
träffade föreskrifter eller anordningar, som just avsett att förhindra
olycksfall, likväl skall vara berättigad till ersättning på arbetsgivarens
bekostnad. Jämväl ur allmän arbetarskyddssynpunkt måste en dylik
bestämmelse anses olämplig. Liknande synes mig förhållandet vara
i de fall, då arbetaren går onykter till arbetet och på grund därav förorsakar
olycksfall och därmed följande skada.

I de nu anmärkta fallen har jag därför ansett en inskränkning i
den av kommittén föreslagna ersättningsrätten böra äga rum. Med avseende
på de övriga fall, då grovt vållande kan anses föreligga, synes
mig emellertid giltigheten av de utav kommittén till stöd för dess förslag
anförda skäl icke kunna förnekas. Aven i de av mig särskilt angivna
fallen, nämligen då arbetaren varit onykter eller åsidosatt skyddsanordning,
torde mången gång kunna inträffa, att en obetingad förlust
av ersättningsrätten måste framstå som en alltför hård påföljd för den
begångna förseelsen. Jag har därför ansett det böra i varje särskilt
fall kunna bliva föremål för prövning, om och i vad mån arbetaren
skall på grund av sin skuld till olycksfallet gå förlustig sin ersättning
eller allenast någon del därav.»

På grund härav intogs i det till riksdagen ingivna lagförslaget i 25
§ såsom första stycke följande bestämmelse:

»Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till
efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande
av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka drycker
berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas eller indragas.»

Det särskilda utskott, som hade att yttra sig i anledning av den
kungl. propositionen, fann de av departementschefen anförda skälen
icke övertygande. Under åberopande av ålderdomsförsäkringskommitténs
här ovan refererade yttrande i ämnet, framhöll utskottet bland annat,
hurusom ofta särskilt det slag av oaktsamhet, som drabbades av den av

132

Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen, nämligen åsidosättandet av ordningsföreskrifter,
hade sin grund i arbetsgivarens egna åtgöranden eller
underlåtenhet från hans sida att hålla föreskrifterna vid makt. I enlighet
härmed föreslog utskottet, att den bestämmelse, som enligt vad ovan
angivits i propositionen intagits såsom första stycke av 25 §, skulle
uteslutas.

Mot utskottets förslag anmäldes olika reservationer, av vilka en
avsåg att såsom första stycke av 25 § skulle intagas bestämmelse därom,
att om den skadade genom grov vårdslöshet förorsakat olycksfallet, ersättning,
som enligt 6 § utgår till den skadade själv — sjukpenning
och invalidlivränta — skäligen skulle nedsättas.

Första kammaren antog denna reservation, andra kammaren däremot
utskottets förslag. För sammanjämkning av de skiljaktiga besluten
hemställde utskottet, att i paragrafens första stycke i stället för
de av kamrarna beslutade bestämmelserna måtte intagas följande stadgande
: »Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig
till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande
av olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom
måste anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller
har olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka drycker
berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas.» Riksdagen beslöt
i enlighet härmed, och återfinnes denna bestämmelse i 1916 års lag.

Meningarna om lämpligheten och behovet av bestämmelser rörande
grov vårdslöshet såsom grund för förlust av rätten till olycksfallsersättning
eller för nedsättning av ersättningen hava sålunda varit mycket
delade. De säregna förhållanden, under vilka militärtjänstgöringen äger
rum, torde göra, att denna fråga beträffande den personal, som beröres
av lagförslaget, endast äger mindre betydelse, och de skäl, som anförts
till stöd för behovet av särskilda bestämmelser rörande grov vårdslöshet
vid olycksfall, torde i fråga om samma personal äga endast jämförelsevis
ringa tillämplighet. Den disciplin, som under militärtjänsten måste upprätthållas,
torde nämligen hava till följd, att överträdelse i tjänsten av
anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall i
stort sett icke behöver befaras, liksom det ej heller torde förekomma,
att den, som är av starka drycker berusad, tillåtes deltaga i pågående
tjänstgöring. Emellertid är å andra sidan begreppet »under militärtjänstgöring»
enligt lagförslaget taget i mycket vidsträckt betydelse, så
att överträdelse under tjänstgöring kan ifrågakomma även av anordning
eller föreskrift, som icke utfärdats av militär myndighet, utan t. ex. av
en järnvägs- eller spårvägsförvaltning. Med hänsyn härtill, och då fall

133

verkligen förekommit, däri det åtminstone kunnat ifrågasättas, om ej
olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka drycker
berusad — med nu gällande bestämmelser saknade denna fråga betydelse,
varför fullständig utredning i förevarande avseende icke förebragts —
bar i lagförslaget intagits samma bestämmelse som i 1916 års lag rörande
rätt till nedsättning av ersättningen vid vissa fall av grov vårdslöshet
samt då den skadade varit av starka drycker berusad.

Andra stycket av 18 § innehåller bestämmelser därom, att ersättning
till den skadade under viss förutsättning skäligen kan nedsättas,
därest denne ej ställt sig till efterrättelse anordning eller föreskrift om
sjukhus- eller läkarvård eller därest genom försummelse av den skadade
underrättelse om olycksfallet enligt 13 § icke lämnats.

Dessa bestämmelser, som överensstämma med andra stycket av 25 § i
1916 års lag, motsvara andra stycket av 10 § i 1909 års förordning.
Som lagförslaget ger riksförsäkringsanstalten rätt att bereda den skadade
vård å sjukhus m. m., har i 18 § tillagts bestämmelser rörande påföljd
vid försummelse från den skadades sida att ställa sig till efterrättelse
anordning eller föreskrift i sådant avseende.

Bestämmelsen i andra stycket av 10 § i 1909 års förordning innehåller,
att vid försummelse av vad enligt första stycket skall iakttagas från
den skadades sida, nedsättning må äga rum av ersättning såväl till den skadade
själv som vid dödsfall till den skadades stärbhusdelägare. Ålderdomsförsäkringskommittén
hade i 25 § av sitt lagförslag på sådant sätt utvidgat
motsvarande bestämmelse, att enligt detta förslag ersättningen under angivna
förutsättningar även skulle kunna helt och hållet indragas. Kungl.
Maj:ts till riksdagen avgivna lagförslag skiljer sig i nu förevarande hänseende
från kommitténs förslag därigenom, att enligt förstnämnda förslag
nedsättning eller indragning av ersättning skulle kunna äga rum endast
beträffande ersättning, som skulle utgå till den skadade själv, men icke
i fråga om den, som i händelse av dödsfall skulle tillkomma hans
stärbhusdelägare. Det särskilda utskott, till vilket lagförslagets behandling
hänvisats, bibehöll stadgandet oförändrat i sistnämnda hänseende
men vidtog i bestämmelsen i övrigt den förändring, att ersättningen
väl skulle kunna nedsättas men icke helt och hållet indragas. Utskottets
förslag, som således till viss del innebar en återgång till vad som stadgats
i 1901 års olycksfallsersättningslag och 1909 års militärersättningsförordning,
antogs av riksdagen och i enlighet därmed är bestämmelsen
formulerad i 1916 års lag. Då det utan tvivel måste verka ganska hårt,
att en försummelse eller underlåtenhet, vartill den skadade kan hava

Nedsättning
av ersättning
vid överträdelse
av
föreskrift om
värd m. m.

134

Ersättning
bör utgå jämväl
vid sjukdom,
som ej
förorsakats
av olycksfall.

gjort sig skyldig, skulle, om denne avlidit till följd av skadan, för de
efterlevande medföra nedsättning av dem eljest tillkommande ersättning,
har i detta hänseende, såsom redan nämnts, följts bestämmelserna i 1916
års lag.

Såsom förutsättning för att nedsättning av ersättningen skall av nu
förevarande anledning kunna ske, angives i 10 § av 1909 års förordning,
att skadan prövas hava förvärrats därigenom, att den skadade till följd
av försummelsen kommit att sakna lämplig vård. I 1916 års lag förutsättes,
att genom saknaden av vård skadan väsentligen förvärrats.

Ehuru det kanske varit lämpligare, om ifrågavarande stadgande
formulerats så, att nedsättning av ersättningen skulle kunna ske, om
skadan genom förseelsen väsentligen förvärrats, har i lagförslaget för
likformighetens skull följts bestämmelserna i 1916 års lag.

19 §.

I denna § hava sammanförts de särskilda bestämmelser, som ansetts
erforderliga rörande ersättning för sjukdom, som icke förorsakats av
olycksfall.

Första stycket av denna § innehåller bland annat stadganden rörande
de särskilda förutsättningar, under vilka ersättning för dylik sjukdom
utgår. I denna del motsvarar förevarande § andra stycket av 1 § i
1909 års militärersättningsförordning.

Innan närmare redogörelse lämnas för dessa bestämmelsers innehåll,
torde något böra beröras frågan, huruvida ersättning överhuvud taget
bör enligt lagförslaget utgå vid sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall.

Den tanken, att statens ersättningsskyldighet gent emot värnpliktiga
och därmed likställda skulle omfatta även sjukdom med därav följande
skada, uttalades redan av det andra kammarens tillfälliga utskott,
till vilket hänvisats den vid 1907 års riksdag i nämnda kammare
väckta motionen om utredning rörande ersättning till värnpliktiga för
skada till följd av olycksfall under militärtjänstgöring. Visserligen innehåller
utskottets hemställan icke något direkt yrkande i detta avseende,
men däremot förekommer i utlåtandet uttrycket »de genom olycksfall
eller sjukdom skadade värnpliktige». Sedan riksdagen beslutit hos Kungl.
Maj:t anhålla om verkställandet av sådan utredning, som nyss angivits,
gjordes direkt framställning uti förevarande avseende av Sveriges sjukkassors
centralkommitté, som i underdånig skrivelse den 7 augusti 1907
framhöll önskvärdheten därav, att vid den närmare utredning av frågan

135

om ersättning till värnpliktiga, vartill 1907 års riksdags beslut i ämnet
kunde föranleda, även sådana åtgärder toges i betraktande, som kunde
tillförsäkra värnpliktiga och i militärtjänst anställda personer erforderligt
understöd på statens bekostnad jämväl vid andra under militärtjänstens
utövande ådragna sjukdomar än sådana, som förorsakats av olycksfall.

1907 års sakkunniga ansågo, att det av dem utarbetade förslaget
visserligen borde ansluta sig så nära som möjligt till bestämmelserna i
1901 års olycksfallsersättningslag, men att åt statens ersättningsskyldighet
i förevarande avseende dock borde givas en mera vidsträckt omfattning
än den, som enligt 1901 års lag ålåge arbetsgivare. Sistnämnda
ersättningsskyldighet hade nämligen ansetts vara för handen, endast då
olycksfallet eller den för arbetarens arbetsförmåga eller liv ogynnsamma
tilldragelsen omedelbart framkallat skadan (skadegörelsen), således icke
då tilldragelsen allenast stått i orsakssammanhang med sjukdom och
därav förorsakad invaliditet eller dödsfall.

Militärtjänstgöringen vore emellertid, fortsätta de sakkunniga, icke
allenast förenad med en viss grad av allmän farlighet, som i detta hänseende
bringade densamma i jämbredd med de i lagen den 5 juli 1901
uppräknade yrken, utan ställde även på stammanskap och de värnpliktiga
sådana anspråk, att de tjänstgörande lätt bleve utsatta för ogynnsamma
väderleksförhållanden, överansträngning, smittas överförande och andra
för hälsan menliga tilldragelser, som framkallade sjukdom med därav
förorsakad invaliditet eller död. Det syntes därföre vara i sin ordning
och med grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen överensstämmande,
att statens ersättningsskyldighet omfattade även de fall, då ett verkligt
sådant orsakssammanhang kunde påvisas. En sådan ersättningsskyldighet
kunde dessutom sägas redan vara av staten erkänd. Ty ordalagen i
bestämmelserna angående understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
och amiralitetskrigsmanskassan uteslöte ingalunda en sådan tillämpning,
och Kungl. Maj:t hade också redan flera gånger åt värnpliktiga beviljat
understöd i dylika fall.

Med stöd av vad sålunda och i övrigt anförts, intogo de sakkunniga
i sitt förslag bestämmelse därom, att ersättning under vissa förutsättningar
skulle utgå jämväl i anledning av sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall. Enahanda bestämmelse upptogs i Kungl. Maj:ts med nådig
proposition till riksdagen i ämnet överlämnade förslag, och under frågans
behandling därstädes gjordes mot densamma icke någon erinran.

Emellertid har yrkande om upptagande i den svenska sociala olycksfallslagstiftningen
av grundsatsen om rätt till ersättning jämväl vid särskilt
slag av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, prövats men

136

befunnits icke böra vinna bifall. Ålderdomsförsäkringskommitténs lagförslag
innehöll nämligen stadgande därom, att vissa yrkessjukdomar
skulle i fråga om arbetarens rätt till ersättning likställas med skada
till följd av olycksfall i arbete. Vid kommittéförslagets föredragning
inför Kungl. Maj:t gav föredragande departementschefen beträffande
nu förevarande fråga visserligen allt erkännande åt det befogade i de
motiv, som av ålderdomsförsäkringskommittén och även från annat
håll anförts för de ifrågasatta yrkessjukdomarnas medtagande i olycksfallsförsäkringen,
men framhöll tillika, hurusom de skäl, som anförts
mot en dylik anordning, dock syntes vara icke mindre beaktansvärda.
Det syntes därför, yttrade departementschefen, lämpligast att tillsvidare,
och intill dess den nyligen tillsatta sjukförsäkringskommittén
förebragt ytterligare utredning i frågan, i lagen icke intaga någon bestämmelse
i förevarande syfte. Därigenom skulle således frågans lösning
endast uppskjutas till en nära framtid. I enlighet med departementschefens
hemställan blev ej heller någon bestämmelse rörande yrkessjukdomarna
intagen i det med nådig proposition till riksdagen överlämnade
lagförslaget

Frågan upptogs motionsvis i riksdagen, och det särskilda utskott,
till vilket propositionen blivit hänvisad, föreslog intagande i lagen av
en bestämmelse av samma lydelse som den av ålderdomsförsäkringskommittén
föreslagna. Utskottet förklarade sig nämligen icke kunna
dela de betänkligheter, som gjort sig gällande gentemot kommitténs
förslag i denna del. Från principiell synpunkt syntes det utskottet icke
vara något att erinra mot att arbetsgivarens ersättningsskyldighet utsträcktes
att omfatta jämväl vissa yrkessjukdomar, vilka i likhet med
olycksfall i arbete hade sin grund i sådana arbetsförhållanden, för vilka
arbetsgivaren borde ansvara. Och med den föreslagna begränsningen
av ersättningsskyldigheten i dessa fall torde några svårigheter icke möta
att ordna samma ersättningsskyldighet i samband med den egentliga
olycksfallslagstiftningen, dit den ock, såsom kommittén framhållit, i
själva verket hörde. Vid sammanjämkning av de olika beslut, i vilka
kamrarna stannat i fråga om denna bestämmelse så väl som rörande
andra delar av lagförslaget, beslöt emellertid riksdagen, att något stadgande
om rätt till ersättning vid yrkessjukdom icke skulle intagas i
lagen. Någon dylik bestämmelse innehåller alltså ej heller 1916 års lag.

Den omständigheten, att någon bestämmelse om ersättning vid yrkessjukdom
icke upptagits i nämnda lag, har emellertid icke ansetts böra
utgöra något jjrincijnellt hinder för att i lagförslaget intaga bestämmelse
om rätt till ersättning i anledning av sjukdom, som kan hava ådragits

137

under militärtjänstgöringen. Detta kan med så mycket större skäl göras
gällande, som frågan om yrkessjukdomarnas ställning inom den sociala
olycksfallsförsäkringen, enligt vad det föregående torde hava givit vid
handen, varit omstridd och, såsom av departementschefens yttrande tydligen
framgår, ingalunda kan anses ännu vara slutligen avgjord. Vid
förarbetena till 11)09 års förordning har med skärpa framhållits, hurusom,
åtminstone vad angår värnpliktiga, den omständigheten, att de genom sin
militärtjänstgöring fullgöra en medborgerlig plikt, som de icke lagligen
kunna undandraga sig, måste anses hava till följd, att större rättigheter
borde tillkomma dem gent emot staten, än som kunnat tillerkännas
arbetare gent emot deras arbetsgivare. Denna grundsats, som i 1909
års förordning gjorts gällande vid ersättningarnas fastställande till högre
belopp än dem, som då utgingo inom den sociala olycksfallslagstiftningen,
synes med lika fog kunna åberopas till stöd för att utsträcka vederbörandes
rätt till ersättning så, att den omfattar jämväl skada i anledning
av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.

Militärtjänstgöringens egenartade beskaffenhet torde också i och för
sig innebära skäl för att åt värnpliktiga uti förevarande avseende inrymma
en mera omfattande rätt till ersättning än den, som tillkommer
vanliga yrkesarbetare. Härtill kommer, att då de värnpliktiga, alltsedan
1909 års förordning trätt i kraft, haft sig lagligen tillerkänd rätt till
ersättning jämväl i anledning av sjukdom — vilken rätt visat sig för
vederbörande vara av synnerligen stor betydelse, större t. o. m. än rätten till
ersättning i anledning av olycksfallsskada — det väl svårligen torde låta
sig göra att helt och hållet beröva dem denna rätt.

För att visa betydelsen av rätten till ersättning i anledning av
sjukdom, vilken ej förorsakats av olycksfall, har upprättats tabellen å
sid. 138, av vilken tabell framgår antalet olika ersättningsfall under
åren 1910—1917.

För samma ändamål torde dessutom böra antecknas, att av de den
31 december 1917 utgående 920 invalidlivräntorna 316 med ett beräknat
kapitalvärde av 665,714 kronor voro tillerkända i anledning av olycksfall,
under det att 604 med ett beräknat kapitalvärde av 3,163,830
kronor beviljats i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.
Av sistnämnda livräntor voro 301 med ett beräknat kapitalvärde
av 1,811,803 kronor beviljade i anledning av lungtuberkulos.

Vad här ovan anförts till stöd för att åt värnpliktiga bibehålla dem
tillkommande rätt att under vissa förutsättningar erhålla ersättning i
anledning av sjukdom, torde i huvudsak gälla såsom skäl för att i förts -

4257 18

138

Tabell, utvisande antalet fall, i vilka ersättning utgått enligt 1909 års

förordning.

Ar. 1	Antal fall, i	vilka ersättning utgått med	Summa.
sjukhjälp men ej annan form av ersättning.	livränta	dödsfalls- ersättning.
Sjuk- dom.	Olycks- fall.	Sjuk- dom.	Olycks- fall.	Sjuk- dom.	Olycks- fall.	Sjukdom.	Olycksfall.	i I allt.
Antal fall.	I pro-cent av summa.	Antal iall.	I pro-cent av summa.
1910 ....................	i	7	6	10	i	2	8	29. e 3	19	70.37	27
1911 ....................	8	15	28	32	10	6	46	46.46	53	53 54	99
1912 .....................	11	18	55	27	15	3	81	62.79	48	37.21	129
1913 ....................	15	10	57	31	15	5	87	65.41	46	34.59	133
1914 .....................	28	43	36	37	11	14	75	44.38	94	55.62	169
1915 .....................	113	76 .	88	72	40	19	241	59.07	167	40.93	408
1916 ....................	130	34	139	74	41	26	310	69.82	134	30.18	444
1917 ....................	117	41	180	67	72	10	369	75.7 7	118	24.21	487
Summa	423	244	589	350	205	85	1,217	64.19	679	35.81	1,896

ordningen jämväl åt det fast anställda manskapet fortfarande inrymma
enahanda rätt. Härför talar dessutom det förhållandet, att, såsom redan
framhållits, de fast anställda, med undantag för musikelever och skeppsgossar,
äro i värnpliktsåldern. Deras tjänstgöring är i stort sett densamma,
som tillkommer motsvarande kategorier av värnpliktiga. De
hava icke, såsom personer, tillhörande övriga grupper fast anställda krigsmän,
rätt till pension vid avskedstagandet, och det torde, icke minst med
hänsyn till rekryteringen, vara lämpligt, att de fast anställda tillerkännas
åtminstone samma förmåner som värnpliktiga.

Beträffande slutligen dem, som frivilligt deltaga i militärtjänstgöring,
torde det vara uppenbart att för dem bör gälla, vad som kan vara stadgat
för övriga, i lagförslaget avsedda personalgrupper.

139

Såsom omförmäles av 1907 års sakkunniga, hade redan före tillkomsten
av 1909 års förordning understöd av Kungl. Maj:t beviljats
värnpliktiga i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall,
men hade detta skett i ett jämförelsevis ringa antal fäll och företrädesvis
avsett sådana sjukdomar, som föranlett invaliditet av ungefär samma
art, som den av en olycksfallsskada förorsakade. I så gott som samtliga
dessa ersättningsfrågor infordrades före avgörandet riksförsäkringsanstaltens
utlåtande; och har enligt riksförsäkringsanstaltens diarier dylika
utlåtanden avgivits

1904 i 2 fall rörande olycksfallsskada,

1905 » 11 » » »

1906 »11 » » »

1907 » 15 » » »

1908 »12 » » »

1909 »22 » » »

1910»24 » » »

och i 2 fall i anledning av sjukdom,

» »2 » » » » »

» »4 » » » » »

» » 2 » » » » »

» .»8 » » » » »

» » 7 » » » » . »

(Samtliga de fall, varöver riksförsäkringsanstalten år 1910 avgav utlåtande, avsågo
skada, som uppkommit före årets ingång, och på vilka alltså 1909 års förordning
icke var tillämplig.)

De av sjukdom förorsakade kroppsskador, beträffande vilka utlåtanden
sålunda avgivits och vid vilka 1907 års sakkunniga företrädesvis
torde hava fäst sin uppmärksamhet, utgjordes, förutom ett fall av ledgångsreumatism
med hjärtsjukdom m. m., av dövhet efter hjärnhinneinflammation,
förlamning efter difteri eller barnförlamning m. m. samt
ögon- och öroninflammationer. Däremot hava sådana sjukdomar, som
sedermera visat sig vara de talrikaste och vilka företrädesvis föranlett
svårigheter med avseende å tolkningen av den i 1909 års förordning
förekommande bestämmelsen rörande ersättning för sjukdom, såsom först
och främst lungsjukdomarna samt vidare hjärt- och sinnessjukdomar,
egentligen först efter det förordningen antagits föranlett anspråk på
ersättning. Därefter förändrades genast förhållandena i detta avseende,
och år 1909 avgåvos utlåtande beträffande icke mindre än 4 fall av
lungsjukdom, 1 fall av sinnessjukdom och 2 fall av hjärtsjukdom samt
år 1910 beträffande 2 fall av lungsjukdom och 3 fall av hjärtsjukdom.

Den betydelse, som särskilt lungsjukdomarna erhållit, framgår av
efterföljande tabell, utvisande antal fall, i vilka olika slag av ersättning
för lungsjukdom beviljats under vart och ett av åren 1910—1917.

Ersättning
för sjukdom
före förordningens
tillkomst.

140

Inneborden av
nuvarande
bestämmelser
i ämnet.

1 År.	Antal fall, i vilka ersättning tillerkänts	Antalet av lungsjukdom föranledda ersättningar i procent av
på grund av lung-tuberkulos.	på grund av annan lungsjuk-dom än lungtuber-kulos.	på grund av lungsjukdom (såväl lung-tuberkulos som annan lungsjuk-dom.)	på grund av annan sj ukdom än lung-sjukdom.	Summa.	antalet av sjukdom för-anledda ersätt-ningar.	hela antalet av olycksfalls-skada och av sj ukdom föranledda ersättningar.
						%	%
1910 .................	4	-	4	4	8	50,o	14,8
1911 ..................	.16	2	18	28	46	39,i	18,8
1912 ..................	32	13	45	36	81	55,6	34,9
1913 ..................	38	19	57	30	87	65,5	42,9
1914 ..................	31	15	46	29	75	61,3	27,8
1915 ..................	88	61	149	92	241	61,8	36.5
1916 ..................	166	88	254	56	310	81,9	57,2
1 1917 .................	264	87	351	107	458	76,6	72,i

Om det, såsom i det föregående framhållits, får anses vara riktigt,
att ersättning enligt den föreslagna lagen under vissa förutsättningar
skall utgå jämväl i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av
olycksfall, återstår frågan, om och i vad mån den i andra stycket av
1 § i 1909 års förordning intagna bestämmelsen kan erfordra någon
förändring.

Denna bestämmelse innehåller, att ersättning skall utgivas, om sjukdom
med därav följande skada yppats under eller efter slutad militärtjänstgöring,
och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava till sjukdomen
bidragit. Det skall således, för att ersättning skall utgå, mellan militärtjänstgöringen
och sjukdomen förefinnas visst kausalsammanhang. De
sakkunniga föreslogo i sådant avseende, att sjukdomen skulle visas vara
framkallad av tjänstgöringen. Enligt Kung!. Maj:ts i ämnet avlåtna
nådiga proposition till riksdagen gjorde emellertid föredragande departementschefen
vid ärendets föredragning vissa erinringar mot denna formulering.
Sålunda framhölls, att det framdeles lika litet som dittills
borde fordras, att det kunde »visas», att sjukdomen framkallats av militärtjänstgöringen,
utan syntes det vara tillräckligt, att sådant skäligen kunde
anses vara förhållandet. Därjämte anmärktes, att det av de sakkunnigas
betänkande framginge, att man i dittills förekomna fall, då ersättning

141

lämnats på grund av sjukdom, ej uppställt den stränga fordran, att
tjänstgöringen skulle hava omedelbart framkallat sjukdomen utan nöjt
sig med orsaksförhållande mellan tjänstgöringen och sjukdomen. Motiveringen
gåve också tydligen vid handen, att de sakkunniga icke avsett
någon avvikelse från dittills följd praxis i detta hänseende, men då den
föreslagna lydelsen av ifrågavarande paragraf möjligen skulle kunna
giva anledning till en annan tolkning, syntes ett förtydligande vara
lämpligt. Med hänsyn härtill föreslog departementschefen den förändrade
lydelse av förevarande stadgande, som densamma enligt vad ovan angivits
för närvarande äger.

Beträffande innebörden av den i förordningen sålunda intagna bestämmelsen,
att militärtjänstgöringen skäligen skall kunna antagas hava
bidragit till en sjukdom, för att ersättning skall utgå i anledning av
densamma, torde till en början vara klart, att det med en sträng tolkning
av detta uttryck ej är tillfyllest, att sjukdomen under militärtjänstgöringen
utbrutit eller kunnat konstateras — att man emellertid
understundom i dylika fall knappast kan underlåta att tillerkänna vederbörande
ersättning, framgår av det följande. Å andra sidan torde i
förevarande avseende icke kunna fordras, att militärtjänstgöringen ensamt
för sig förorsakat sjukdomens uppkomst eller framkallat dess utbrott.
För att militärtjänstgöringen skall kunna anses hava bidragit till en
sjukdom måste, såsom också av motiven till förordningen tydligen framgår,
förefinnas orsakssammanhang, omedelbart eller medelbart, mellan
tjänstgöringen och sjukdomen. Militärtjänstgöringen behöver därvid
givetvis icke vara den enda inverkande faktorn, men det torde ligga i
sakens natur, ehuru sådant visserligen icke framgår av ordalagen, att
det åtminstone i allmänhet måste fordras, att tjänstgöringen och vad
därunder kan hava förekommit i väsentlig grad medverkat till sjukdomens
uppkomst eller utbrott.

Såsom föredragande departementschefen vid föredragning av förslaget
till förordningen framhöll, behöver det icke uttryckligen styrkas,
att sådant orsakssammanhang, som nyss angivits, förefinnes mellan militärtjänstgöringen
och sjukdomen, men det måste föreligga verkligt skäl för
antagandet av ett dylikt orsakssammanhang. Det är, såsom framgår
särskilt av en högsta domstolens dom den 23 oktober 1916 i ett mål
om ersättning i anledning av lungtuberkulos, ej tillräckligt det »möjligheten»
att sjukdomen orsakats av militärtjänstgöringen »icke är utesluten»,
utan förhållandena måste vara sådana, att de lämna verkligt
stöd för ett dylikt antagande.

142

Huru emellertid dessa grundsatser skola tillämpas å olika förekommande
fall av sjukdom, därom hava meningarna, åtminstone i avseende å vissa
sjukdomsgrupper, varit vitt skilda. De akuta sjukdomarna torde därvid
i allmänhet icke hava föranlett synnerligen stora svårigheter. Av sådana
åkommor har det, för att nu följa den av riksförsäkringsanstalten i dess
årsberättelse för år 1914 lämnade utredning, företrädesvis varit de vanligare
akuta infektionssjukdomarna, som föranlett anspråk på ersättning.
Beträffande sådana sjukdomar har det i allmänhet, vare sig sjukdomen
utbryter under eller efter slutad militärtjänstgöring, ansetts vara tillfyllest,
att det visas, att den sjuke varit i tjänstgöring — såsom detta
uttryck enligt § 3 i 1909 års förordning skall tolkas — oavbrutet under
hela den tid eller åtminstone under större delen av den tid, under vilken
infektionen kunnat äga rum, eller den så kallade inkubationstiden. Har
han ej under hela inkubationstiden varit i tjänstgöring, har det naturligtvis
varit av stor betydelse, om sjukdomen förekommit eller ej å den ort
utom tjäustgöringsplatsen, å vilken den sjuke därjämte kan hava vistats
någon del av ifrågavarande tid. Har sjukdomen varit gängse å tjänstgöringsorten,
och har den sjuke under någon del av inkubationstiden
vistats å denna ort, torde under alla förhållanden ersättning hava tillerkänts
honom, med undantag möjligen för det fall att alldeles särskilda,
med sjukdomens framträdande förknippade omständigheter talat däremot.
I fråga om övriga akuta sjukdomar hava visserligen i åtskilliga
fall — såsom t. ex. i fall av blindtarmsinflammation — kunnat framträda
skilda uppfattningar och ett avslagsbeslut kunnat giva anledning
till missnöje. Därvid har frågan emellertid i allmänhet varit av rent
medicinsk-vetenskaplig innebörd, och dess bedömande har, i motsats mot
vad förhållandet varit vid lungtuberkulos, icke visat sig i någon väsentligare
grad beroende vare sig av den uppfattning, som varit ledande
vid verkställandet av den till grund för beslutet liggande utredningen,
eller den behandlande läkarens ståndpunkt i principfrågan.

Väsentligt svårare har det visat sig vara att bedöma, huruvida
militärtjänstgöringen enligt ovan angivna grundsatser skall kunna anses
verkligen hava bidragit eller ej till en kronisk sjukdom, framför allt då
frågan gäller lungtuberkulos. Tuberkelsmittan anses i allmänhet vara
ådragen under uppväxtåren. Man torde ock kunna påstå, att de flesta
vuxna personer äro tuberkulöst infekterade — att vara infekterad av
tuberkulos betyder emellertid ingalunda detsamma som att vara sjuk i
tuberkulos. I flertalet fall kommer sjukdomsfröet ej till utveckling. I
de fall åter, i vilka sjukdom uppstår, kan den antingen spontant

148

utvecklas, utan att någon särskilt framträdande, v ttre påverkan därtill
kan spåras, eller ock kan en dylik yttre omständighet mer eller mindre
tydligt sättas i samband med sjukdomens utbrott.

Det har icke så sällan även av läkare gjorts gällande, att det friluftsliv,
som militärtjänstgöringen för med sig, och den småningom
skeende träningen, som därunder äger rum, jämväl beträffande en för
lungtuberkulos disponerad person skulle verka härdande och stärkande,
liksom också att regelbundenheten i levnadssätt, tillräckligheten av närande
föda och de ganska goda bostäder, som åtminstone i flertalet fall erbjudas,
skulle kunna antagas för en dylik person motverka sjukdomsfröets
utveckling och den befintliga sjukdomsdispositionens överhandtagande.
Dessa förhållanden jämte den omständigheten, att hos den sjuke förut
förefunnits disposition för sjukdomen, samt att denna likaväl som av militärtjänsten
kunnat påverkas av andra, av militärtjänstgöringen oberoende
omständigheter, såsom missbruk av sprit, tobak, sexuella överdrifter
o. d., hava därvid åberopats såsom stöd för den uppfattningen, att
militärtjänstgöringen icke, eller åtminstone endast i särskilda undantagsfall,
skulle kunna antagas hava i nämnvärdare grad påverkat sjukdomens
utveckling samt därigenom föranlett sjukdomens utbrott å tid,
som skett. A andra sidan har, särskilt av specialister på lungsjukdomarnas
område, framhållits, att de kroppsansträngningar och strapatser
samt det tvång i fråga om beklädnad, uppehållsort o. d., som
äro förenade med militärtjänstgöringen, ävensom den fullständiga omkastningen
av levnadsförhållanden, som denna tjänstgöring oftast medför,
i flertalet fall kunna giva anledning till antagandet, att någon på militärtjänstgöringen
beroende omständighet påverkat sjukdomens utveckling.
Såsom ett uttryck för sistnämnda uppfattning torde kunna åberopas
ett medicinalstyrelsens på begäran avgivet utlåtande, däruti styrelsen
rörande ett fall av lungtuberkulos förklarade, att som den sjuke vid en
tidpunkt, då en • tuberkulos sjukdom började framträda, varit sysselsatt
med en tjänstgöring, som även om den av en fullt frisk person med
lätthet och utan fara kunde uthärdas, dock för en person med begynnande
tuberkulos sjukdomsprocess vore tillräckligt ansträngande för att
påskynda sjukdomens utveckling, det syntes fullt berättigat att antaga,
att militärtjänstgöringen väsentligt bidragit till den i ärendet ifrågakomna
sjukdomen.

Att söka fastslå några bestämda och mera allmängiltiga regler för
avgörandet av frågan, huruvida i varje särskilt fall det skall kunna med
skäl anses, att militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomen, och att så -

144

ledes sådant kausalsammanhang föreligger mellan militärtjänstgöringen
och sjukdomen, att den förra kan anses hava i väsentlig grad medverkat
till sjukdomens uppkomst eller utbrott eller till en mera betydande försämring
i övrigt i den sjukes tillstånd, lärer icke låta sig göra. Emellertid
hava, för att återigen i huvudsak följa den av riksförsäkringsanstalten
i dess årsberättelse för år 1914 lämnade utredningen uti förevarande
avseende, vissa grupper av fall kunnat urskiljas, i vilka ersättning
i allmänhet ansetts höra tillkomma den sjuke. Såsom d.ylika
grupper skulle särskilt kunna angivas följande:

1) sådana fall, i vilka sjukdomens framträdande kan sättas i samband
med en akut infektionssjukdom, såsom influensa, mässling, lunginflammation,
halsfluss o. d., som den sjuke ådragit sig under sin
militärtjänstgöring under sådana omständigheter, att, enligt vad ovan
rörande de akuta sjukdomarna angivits, tjänstgöringen därtill ansetts
hava bidragit;

2) sådana fall, i vilka ett visst sjukdomssymptom såsom lungblödning
e. d. framträtt i jämförelsevis omedelbar anslutning till någon
viss bestämd, av militärtjänstgöringen föranledd svårare kroppsansträngning
;

3) sådana fall, i vilka det visserligen icke föreligger sådant omedelbart
samband mellan militärtjänstgöringen och sjukdomssymptomen, som
under 2) förutsattes, men i vilka sjukdomens framträdande eller en mera
betydande och tydlig försämring i den sjukes tillstånd i allt fall kan
ledas tillbaka till tjänstgöring, som varit förenad med så höggradig
kraftansträngning eller ägt rum under så ogynnsamma temperatur- eller
förläggningsförhållanden, att hans tillstånd därav kan antagas hava
väsentligt påverkats, såsom t. ex. deltagande i en särskilt ansträngande
fältmanöver eller i en under ogynnsamma förhållanden verkställd trupptransport
eller i skyddsvakttjänstgöring i trakt, där lämpliga bostadsförhållanden
icke kunnat åvägabringas, m. m. dylikt, och

4) sådana fall, i vilka en såsom utläkt ansedd lungtuberkulos i anslutning
till tjänstgöringen aktiverats, och sådana fall, i vilka den sjuke
fått göra full eller eljest ansträngande tjänst, ehuru under militärtjänstgöringen
symptom framträtt, vilka bort föranleda antagandet, att lungtuberkulos
förelegat.

Denna gruppering är naturligtvis ej uttömmande eller fullständig,
och fall kunna givetvis förekomma, som kunna hänföras till flera av
dessa grupper.

Om man också således sökt uppställa vissa regler till ledning vid bedömandet
av frågan om ersättnings utgående i anledning av lungtuberkulos,

145

har det i allt fall ofta visat sig vara förenat med mycket stora svårigheter
att vid prövningen av varje särskild sådan ersättningsfråga följa
dessa allmängiltiga regler. Såsom redan framhållits göra sig med avseende
å militärtjänstgöringens inverkan på en för lungtuberkulos disponerad
persons hälsotillstånd två rakt motsatta riktningar gällande. Denna
olikhet i uppfattningen har, enligt vad som tydligen visat sig, gjort sig
i hög grad gällande vid verkställande av den utredning samt vid avgivandet
av de uppgifter och de uttalanden rörande den sjukes förhållanden
under militärtjänstgöringen, på vilka avgörandet av frågan,
huruvida militärtjänstgöringen skall anses hava bidragit till sjukdomen
eller ej, måste grundas. Det har dessutom icke sällan inträffat, att de
sjuka —- i allmänhet därför att de icke i tid anmält sin sjukdom —
under sjukdomsutvecklingen icke blivit med tillräcklig noggrannhet observerade,
att några anteckningar rörande sjukdomshistorien därför icke
heller blivit iorda eller att de anteckningar, som i sådant avseende kunnat
förefinnas, icke ägt den fullständighet, som varit önskligt. Till följd
härav har det sedermera visat sig omöjligt att erhålla den utredning,
som för ett rättvist bedömande av det föreliggande fallet med nödvändighet
erfordrats. Särskilt har detta varit förhållandet, då, såsom
på grund av tuberkulosens natur icke sällan inträffar, sjukdomens verkliga
art först någon jämförelsevis längre tid efter den aktiva militärtjänstgöringens
slut kunnat med säkerhet konstateras.

Till vad sålunda anförts torde böra läggas att, på sätt av det föregående
redan framgått, ordalydelsen av bestämmelserna i andra stycket
av 1 § i 1909 års förordning kan föranleda i vissa fall en alltför snäv
och i andra fall en alltför vidsträckt tolkning. Om t. ex. en värnpliktig,
såsom understundom skett, drabbas av en blodstörtning under pågående
övning, torde det vara synnerligen svårt att vägra honom ersättning,
även om varken denna övning eller vad som i övrigt förekommit under
den värnpliktiges militärtjänstgöring varit av sådan beskaffenhet, att
det kan antagas, att den sjukes tillstånd därav lidit någon väsentlig påverkan.
Å andra sidan skulle enligt stadgandets ordalydelse ersättning
utgå, om t. ex. för en värnpliktig, som någon tid efter slutad militärtjänstgöring
befunnits lida av tuberkulos, förhållandena under tjänstgöringen
kunna antagas hava något, om också i mycket ringa grad,
menligt inverkat på hans sjukdom, men han sedermera vårdslösat med
sin hälsa eller haft sådant hälsofarligt arbete, att sjukdomens utveckling
och utbrott huvudsakligen föranletts därav.

De svårigheter, som tolkningen av bestämmelsen om ersättning i
anledning av sjukdom sålunda föranleder, torde i viss grad framgå av

4257 18

146

Behov au
ändring av
nuvarande
bestämmelse
ämnet.

nedanstående tabell, som angiver antalet av de fall, i vilka framställning
om ersättning i anledning av sjukdom och olycksfallsskada måst
av riksförsäkringsanstalten avslås. I tabellen liava icke upptagits sådana
ärenden, i vilka avslaget grundats därpå, att den sökande ej haft sådan
militär anställning, som i förordningen förutsattes, eller att olycksfallet
ej inträffat under militärtjänstgöring.

Avslagna ansökningar om ersättning i anledning av

Ä r.

sjukdom

j i ung :

tuberkulos.

annan

sjukdom.

summa

sjukdom.

i procent
ay antalet
inkomna
ansökningar.

olycksfall

antal fall.

i procent
av antalet
inkomna
ansökningar.

Antal

inkomna

ansök ningar.

1910.

1911.

1912.

1913.

1914.

1915.
1916
1917.

Samma

330

195

115

128

21,8

18.0

19.8

21,s

22.0

18.1

17.9
13,ii

525

3
9

5.5

5.0

6.5
7,7
1,4

3.0

4.3

3.4 5

17,85 120

4,08

161

232

235

295

637

717

609

2.941

För att undanrödja den ojämnhet och osäkerhet, som råder vid
bedömandet av dessa ersättningsfrågor, särskilt beträffande vissa sjukdomsgrupper,
skulle man kunna antaga det vara tillfyllest att, med
bibehållande av den nuvarande formuleringen av ifrågavarande stadgande,
i motiven till den föreslagna lagen utförligt angiva principerna för stadgandets
riktiga tolkning. Såsom redan förut framhållits, torde emellertid
ifrågavarande missförhållanden i icke ringa grad föranledas därav,
att det sätt, varpå stadgandet i fråga tolkas, ofta — mer eller mindre
medvetet — sätter sin prägel på den utredning, som verkställts rörande
det föreliggande fallet. I anledning därav och då man icke lärer kunna
beräkna, att alla de, som på det förberedande stadiet hava att behandla

147

dessa ärenden, skola erhålla kännedom om ett i motiven till förordningen
gjort uttalande, torde det vara nödvändigt att, ehuru visserligen avgörandet
i forsta hand av dessa fall ensamt tillkommer riksförsäkringsanstalten,
för vinnande av erforderlig rättelse uti förevarande avseende
vidtaga en förändring av bestämmelsens formulering.

Frågan blir då, om fordringarna i fråga om kausalsammanhanget
mellan militärtjänstgöringen och sjukdomen skola skärpas eller lindras.
Till en början torde det vara klart, att man icke, såsom i de sakkunnigas
förslag skedde, för rätt till ersättning kan uppställa den fordran,
att tjänstgöringen skall hava framkallat sjukdomen, då ett dylikt uttryck
skulle kunna föranleda krav på ett omedelbart kausalsammanhang. Å
andra sidan torde det också vara tydligt, att man icke kan gå längre,
än som hittills i praxis skett i fråga om de akuta infektionssjukdomar,
som utbrutit under militärtjänstgöringen, nämligen att endast fordra, att
den så kallade inkubationstiden åtminstone delvis fallit in under militärtjänstgöringen.

Det skulle då kunna ligga närmast till hands att, med avseende å fordringarna
på orsakssammanhang mellan militärtjänstgöringen och sjukdomen,
i lagen skilja mellan övergående, akuta sjukdomar och icke övergående,
kroniska sjukdomar, samt att därvid i bevisningshänseende ställa större
krav på de senare än på de förra. Emellertid torde det i en mängd fall icke
vara möjligt att redan vid den tid, då till prövning föreligger frågan, huruvida
ersättning skall utgå i det förevarande fallet eller ej, kunna avgöra
om sjukdomen är akut eller kronisk. En sjukdom, såsom exempelvis
bronchit, kan till en början förete alla tecken på att vara akut men
småningom övergå till kronisk. Åven en utveckling i motsatt riktning
kan tänkas.

I lagförslaget har i stället det avgörande fått vara, huruvida sjukdomen
yppats — d. v. s. genom tydliga sjukdomstecken framträtt eller
eljest av läkare konstaterats — under pågående militärtjänstgöring eller
först sedan vederbörande lämnat militärtjänstgöringen i anledning antingen
av tjänstgöringens upphörande eller permission till annan ort. Med
hänsyn till de akuta sjukdomarna och särskilt de akuta infektionssjukdomarna
hade enklast varit, om förevarande bestämmelse kunnat avse,
icke tiden, då sjukdomen utbrutit eller eljes framträtt, utan tiden, då
den sjuke ådragit sig sjukdomen. Detta lämpar sig däremot icke för en
del kroniska sjukdomar, särskilt icke för lungtuberkulosen.

Vad som sålunda i varje förekommande fall fötst och främst bör
klargöras, det är, om sjukdomen yppats under militärtjänstgöringen

Första
huvudregeln
med undantag
därifrån.

148

eller ej. Har så varit förhållandet, skall för ersättningsfrågans bedömande
gälla den regeln, att, därest ej särskilda skäl tala för ett motsatt
antagande, det presumeras, att sjukdomen föranletts av militärtjänstgöringen,
och att ersättning alltså bör utgå.

Att en sjukdom yppats under militärtjänstgöringen får, såsom ovan
angivits, anses liktydigt med, att sjukdomen då framträtt genom tydliga
sjukdomstecken vare sig det gäller sjukdomens första utbrott
eller ett recidiv av en förut konstaterad sjukdom. Vad särskilt lungtuberkulosen
angår, torde denna sjukdom få anses hava yppats under
militärtjänstgöringen såväl i det fall, att tuberkulosens befintlighet
kunnat under tjänstgöringstiden på auskultativ väg eller på annat
sätt av läkare konstateras som ock i det fall, att under tjänstgöringen
framträtt sådana sjukdomstecken, t. ex. upprepade och långvariga,
av läkare diagnosticerade lungkatarrer, vilka, med ledning av
vad som sedermera inträffat, kunna antagas hava varit av tuberkulos
natur.

Genom fastställandet av den regeln för dessa ersättningsfrågors bedömande,
att ersättning i allmänhet (undantag från regeln, se nedan)
skall utgå vid sjukdom av nu förevarande art, som yppats under militärtjänstgöringen,
kommer i fråga om de akuta sjukdomarna endast att
följas den praxis, som hittills tillämpats. Däremot skulle beträffande de
kroniska sjukdomarna ett eftergivande äga rum i fråga om fordringarna
på orsakssammanhang mellan militärtjänstgöringen och sjukdomen. Vad
särskilt angår lungtuberkulos, har emellertid redan påpekats, hurusom
det visat sig icke gärna vara möjligt att avslå anspråk på ersättning i anledning
av en dylik sjukdom, som kommit till utbrott t. ex. genom en blodstörtning
under pågående övning, även om det under den sjukes militärtjänstgöring
icke förekommit något särskilt förhållande, som kan giva tydligt
stöd för antagandet, att tjänstgöringen bidragit till sjukdomens utbrott. Detsamma
skulle förhållandet kunna anses vara, då, såsom icke sällan inträffat,
en fast anställd under flera år utan svårighet kunnat tillfredsställande
fullgöra sin tjänst, men sjukdomen sedermera plötsligt utan
känd yttre anledning utbryter, medan han fortfarande är kvar i tjänsten.
Att sålunda eftergiva kravet på att ett orsakssammanhang skall kunna skäligen
antagas föreligga mellan någon viss särskild händelse eller något
visst bestämt förhållande under militärtjänstgöringen samt en under denna
utbruten lungtuberkulos, torde för övrigt i allmänhet få anses hava fullgoda
skäl för sig. Militärtjänstgöringen med de strapatser och kroppsansträngningar,
som alltid i viss grad äro därmed förenade, den fullständiga
omkastning av levnadsförhållandena, som tjänstgöringen i regel

140

medför, och det tvång i olika avseenden, som därunder äger ruin, måste
antagas i sig innebära en mängd moment, som vart för sig eller tillhopa
kunna hos en för lungtuberkulos disponerad person åstadkomma ett
sjukdomsutbrott. Men dessa verkliga orsaksmoment kunna mången gång
ligga så jämförelsevis långt bort i tiden eller hava vart för sig i så
ringa grad framträtt, att deras uppspårande i många fall torde vara
omöjligt. Militärtjänstgöringen bör därför i och för sig kunna anses
såsom ett orsaksmoment för ett tuberkulosutbrott. Denna uppfattning
finner stöd i medicinalstyrelsens ovan (sid. 143) åberopade utlåtande,
och liknande mening har uttalats av sanatorieläkare uti yttranden,
som beträffande särskilda sjukdomsfall avgivits till riksförsäkringsanstalten.

Att med en sådan bestämmelse, som nu angivits, utredningen av
dessa ersättningsfrågor och därigenom också administreringen av förevarande
ärenden skola väsentligen underlättas, samt att den sjuke snabbare,
än vad som nu mången gång är möjligt, skall kunna komma i åtnjutande
av sin ersättning och för sjukdomsförloppets eventuella hejdande
erforderlig vård, torde icke behöva särskilt framhållas.

Den första huvudregeln för dessa ersättningsfrågors bedömande är
alltså den, att, om sjukdomen yppats, d. v. s. framträtt genom tydliga
sjukdomstecken eller eljest av läkare konstaterats under militärtjänstgöringen,
det skall antagas, att detta också föranletts av tjänstgöringen.
Härvid måste dock göras det förbehåll, att så skall ske, endast för så
vitt det icke finnes skälig anledning att antaga det sjukdomens framträdandeunder
militärtjänstgöringen föranletts av annan orsak än tjänstgöringen
och utan att denna därtill väsentligen bidragit. Då det endast fordras, att
ett antagande skäligen skall kunna göras i saken, har det ansetts icke
vara tillräckligt, att den ifrågavarande, utom militärtjänstgöringen liggande
omständigheten allenast bidragit till sjukdomen, utan det skall
kunna antagas, att den varit orsaken till att sjukdomen, såsom skett,
framträtt under militärtjänstgöringen. Sådan omständighet är i fråga
om de vanliga akuta infektionssjukdomarna t. ex. smitta, ådragen före
tjänstgöringen eller vid permission till annan ort, under förutsättning
att sjukdomen sedermera utbryter så snart efter inträdet i tjänst, att
inkubationstiden då ännu ej varit utlupen. Ju större del av inkubationstiden,
som infallit före militärtjänstgöringen, desto större är, under
i övrigt lika förhållanden, sannolikheten för att den sjuke icke ådragit
sig sjukdomen i tjänsten. Förekommer den smittosamma sjukdomen å
förläggningsorten men icke å den ort, där den sjuke vistats före inryckningen,
antages naturligen, att tjänstgöringen föranlett sjukdomen,

150

för så vitt den sjuke varit i tjänst så lång tid, att möjlighet finnes
för att smittan överförts på honom under tjänstgöringstiden. Venerisk
sjukdom, som ådragits genom könsumgänge, bör såsom självförvållad
givetvis anses vara framkallad av annan orsak än militärtjänstgöringen
och således lika litet framdeles som hittills föranleda ersättning enligt den
föreslagna lagen. Förhållandet blir naturligtvis det motsatta, om smittan
ådragits t. ex. genom begagnande av toalettinrättning, handduk eller
dylikt.

I fråga om de kroniska sjukdomarna, även lungtuberkulos, blir
förhållandet ungefärligen detsamma som med de vanliga infektionssjukdomarna.
Har t. ex. sjukdomen framträtt inom så kort tid efter tjänstgöringens
början, att de med tjänstgöringen förknippade, på den sjuke
möjligen skadligt inverkande förhållandena icke kunna anses hava haft
något inflytande på hans hälsotillstånd, då kan ett eventuellt ersättningsanspråk
icke bifallas. Detsamma gäller naturligtvis också, därest
det kan antagas, dels att sjukdomen redan före militärtjänstgöringen
utbrutit — d. v. s. att den sjuke vid militärtjänstgöringens början varit
icke endast infekterad av utan verkligt sjuk i tuberkulos, ehuru detta
icke iakttagits, då han undersökts vid inskrivningen eller antagningen —
dels ock att militärtjänstgöringen icke kunnat väsentligen påverka sjukdomsutvecklingen.

Vid behandlingen av den första huvudregeln för bedömande av nu
förevarande frågor jämte det undantag från denna huvudregel, som nyss
angivits, har hittills, beträffande de kroniska sjukdomarna, talats så gott
som uteslutande om lungtuberkulos; och det kan icke förnekas, att de
förändringar av 1 § andra stycket i 1909 års förordning, som antagandet
av denna huvudregel medför, föreslagits med hänsyn företrädesvis
till vad som enligt vunnen erfarenhet kunnat anses vara lämpligast
beträffande de akuta sjukdomarna och lungtuberkulos. Dessa
sjukdomsgrupper äro nämligen de ojämförligt största bland dem, för
vilka ersättning ifrågakommer. Lungtuberkulosen är den sjukdom, som
talrikast förekommer och som föranleder de ojämförligt största kostnaderna
(jfr sid. 137 och 140), och det är också den, som fordrar det
mest tidsödande, krävande och besvärliga utredningsarbetet.

Emellertid torde de föreslagna bestämmelserna kunna lämpa sig
jämväl för andra kroniska sjukdomar, för vilka ersättning enligt 1909
års förordning plägat ifrågakomma, nämligen kroniska hjärt- och njursjukdomar,
kroniskt reumatiska åkommor och sinnessjukdomar. Vad
angår förstnämnda båda sjukdomsgrupper, förekomma dithörande sjukdomar
ofta såsom följ dsjukdomar, en hjärtsjukdom t. ex. efter en led -

151

gångsreumatism, en njursjukdom efter någon svårartad akut infektionssjukdom.
Har den grundläggande sjukdomen förekommit strax före
militärtjänstgöringen, och kan det antagas, att följdsjukdomen, ehuru
densamma framträtt först under tjänstgöringen, icke rönt någon väsentlig
påverkan av vad som därunder förekommit utan utvecklats
såsom följd av den grundläggande sjukdomen, då skall enligt de föreslagna
bestämmelserna, lika litet som med nu gällande stadganden i
ämnet, ersättning utgå. Liknande är förhållandet med vissa reumatiska
åkommor, dock att ett recidiv, som uppträder jämförelsevis långt efter
ett föregående utbrott av sjukdomen, torde böra betraktas såsom en
självständigt framträdande sjukdom. I fråga om sinnessjukdomar torde
framdeles såsom hittills i varje fall närmare utredning böra verkställas
för utrönande av sjukdomens art samt om och i vilken grad symptom
på börjande sinnessjukdom kunnat visa sig redan före militärtjänstgöringen.
Beträffande denna sjukdomsgrupp torde jämväl för framtiden
medicinalstyrelsens utlåtande böra inhämtas före ersättningsärendets
avgörande. Enda skillnaden blir, att den fråga, som därvid framställes
till medicinalstyrelsens besvarande, företrädesvis kommer att avse den
sjukes tillstånd vid tjänstgöringens början.

De föreslagna bestämmelserna rörande ersättning för sjukdom, som
yppats under militärtjänstgöringen, innebära alltså i sak icke någon väsentlig
förändring av vad som hittills gällt, men genom samma bestämmelser
har rätten till ersättning utsträckts att omfatta vissa grupper
av fall, i vilka ersättning ansetts böra utgå, ehuru detta enligt nu gällande
bestämmelser svårligen skulle kunna ske. Från administrativ synpunkt
vinnes den betydande fördel, att, i stället för att för närvarande
närmare utredning erfordras i fråga om alla framställningar om ersättning
för sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, detta enligt de
föreslagna bestämmelserna i allmänhet torde krävas, endast därest den
sjukanmälan med tillhörande intyg o. d. vilken, enligt vad här nedan
sägs, skall utfärdas av vederbörande militärläkare, giver anledning att
antaga, det sjukdomen föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen.

Yppas sjukdomen först efter det den sjuke lämnat ''militärtjänstgöringen,
presumeras, att sjukdomens framträdande föranletts av andra omständigheter
än militärtjänstgöringen. Ersättning skall därför i dessa fall icke
utgå, därest icke skälig anledning förefinnes att antaga, det militärtjänstgöringen
väsentligen bidragit till sjukdomen, d. v. s. att antingen sjukdomen
uppkommit under militärtjänstgöringen eller att denna föranlett

Andra huvudregeln
jämte
undantag
därifrån.

152

eller åtminstone väsentligen medverkat till sjukdomens sedermera skedda framträdande.
Det måste således för att ersättning skall utgå fordras, att
sådana omständigheter framkommit i ärendet, att kausalsammanhang
kan antagas förefinnas mellan tjänstgöringen och sjukdomen.

I fråga om de akuta infektionssjukdomarna blir, liksom vid tillämpningen
av den första huvudregeln, det avgörande vid bedömandet av
ersättningsfrågan i varje fall, huruvida den sjuke ådragit sig smittan under
sin militärtjänstgöring eller ej. Därvid gäller att klargöra, huruvida och
i vad mån inkubationstiden kan hava infallit under tjänstgöringen eller
ej, samt om sjukdomen varit gängse såväl å förläggnings- eller tjänstgöringsorten
som å den ort, varest den sjuke efter tjänstgöringen vistats
eller endast å endera av dessa platser.

Beträffande de kroniska sjukdomarna skall naturligtvis även om
dem gälla, att ersättning skall utgå i anledning av sådan sjukdom,
därest det kan antagas, att sjukdomen uppkommit under militärtjänstgöringen.
Därvid är det naturligtvis likgiltigt, om den sjukdom, som
vederbörande ådragit sig under tjänstgöringen, är densamma, som sedermera
yppats hos honom, eller om sistnämnda sjukdom omedelbart
utvecklats ur en annan, som uppkommit under tjänstgöringen, såsom
t. ex. om en värnpliktig insjuknar under tjänstetiden i akut ledgångsreumatism,
och om i anslutning därtill ett organiskt hjärtfel först
efter hemförlovningen framträder. Hit kan också räknas det fall, att någon
insjuknar i lungsäcksinflammation under tjänstgöringen, men sjukdomen
efter dennas slut övergår till lungtuberkulos.

Om giltiga skäl icke föreligga för antagandet, att sjukdomen uppkommit
under militärtjänstgöringen, men denna tjänstgöring med fog
kan anses hava föranlett eller i väsentlig grad bidragit till framträdandet
av sjukdomen, synes, såsom nyss nämnts, ersättning likaledes böra
utgå. Sådant måste förhållandet givetvis antagas vara, först och främst
om sjukdomen kommit till utbrott så snart efter militärtjänstgöringens
slut, att det är tydligt, att vad som under tjänstgöringen förekommit,
direkt givit anledning till sjukdomsutbrottet. Liknande kan förhållandet
också vara för det fall, att sjukdomen yppats först jämförelsevis längre
tid efter tjänstgöringens slut, och även om den akuta sjukdom, som
först framträtt, sedermera utvecklat sig till kronisk. Men då i sistnämnda
båda fall den möjligheten också förefinnes, att sjukdomsutbrottet
förorsakats av omständigheter, som inträffat först efter tjänstgöringens
slut och som varit oberoende av densamma, måste naturligtvis förebringas
indicier rörande orsakssammanhanget mellan tjänstgöringen och sjukdomen,
och det måste finnas skälig anledning att antaga, det tjänst -

153

göringen väsentligen bidragit till sjukdomen. Ju längre tid, som förflutit
mellan tjänstgöringstidens slut och sjukdomsutbrottet, desto större
fordringar måste därför ställas på bevisningens styrka. De förhållanden,
som vid bevisningen rörande detta orsakssammanhang kunna vara av
betydelse, äro bland annat tjänstgöringens beskaffenhet och långvarighet,
den sjukes hälsotillstånd under tjänstgöringen och vid avslutningen av
densamma samt sjukdomshistorien och den sjukes levnadsförhållanden
under tiden efter tjänstgöringens slut. Beträffande frågan, huruvida
militärtjänstgöringen skall antagas hava väsentligen bidragit till en sjukdom,
som sedermera framträtt, eller ej, torde, vad särskilt angår lungtuberkulos,
det icke nödvändigtvis erfordras hänvisning till viss händelse,
som inträffat under tjänstgöringen eller till särskilt förhållande, som
därunder ägt rum, utan kan tjänstgöringen, som i sig innefattar en
mångfald på ett tuberkulosutbrott inverkande moment, antagas i och för
sig innebära en viss fara för sjukdomens framträdande hos en för tuberkulos
disponerad person.

Såsom torde hava framgått av vad nu anförts, överensstämmer den
andra huvudregeln för bedömandet av förevarande frågor jämte därifrån
stadgat undantag med nu gällande bestämmelser i ämnet; dock
att det, med hänsyn till fall, som förekommit, ansetts lämpligt att i
lagtexten uttryckligen uttala, att det, för att ersättning skall utgå, skall
fordras, att militärtjänstgöringen kan skäligen antagas hava väsentligen
bidragit till sjukdomen.

I detta sammanhang torde lämpligen böra något beröras de viktiga
spörsmålen, huru, med hänsyn till frågorna om ersättning i anledning
av lungtuberkulos, bättre bevismaterial skall kunna erhållas rörande
vederbörandes hälsotillstånd eller sjukdomshistoria under militärtjänstgöringen,
och huru kostnaderna för ersättning i anledning av lungtuberkulos
skola kunna nedbringas. Sjukjournaler och andra anteckningar rörande de
under militärtjänstgöring sjukanmälda och sjuka hava, i fråga om dem,
som tillhört tillfälliga förläggningar, icke sällan saknats och i andra fall
mången gång visat sig ingalunda vara förda med den fullständighet och
noggrannhet, som varit önskligt. Genom de i första stycket av 19 §
föreslagna bestämmelserna skulle visserligen antalet av de fall, i vilka
utredning kan erfordras, väsentligen minskas, men sådan kommer dock att
vara behövlig, så snart ersättning ifrågasättes för sjukdom, som yppats
efter militärtjänstgöringen. Och med hänsyn till de väsentligt förhöjda
ersättningsbelopp, som lagförslagets genomförande skulle medföra, blir
det uppenbarligen av ännu större betydelse än tillförne, att besluten i

Åtgärder för
bättre bevismaterial
och
minskade
kostnader.

4257 18

154

dessa ersättningsfrågor vila på tillförlitliga och fullständiga uppgifter
i vederbörande ärenden. Ett viktigt steg till förbättring av nyss angivna
förhållanden har emellertid otvivelaktigt tagits genom att det av
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse föreslagna läkarkortet och hälsoregistret,
som avse såväl värnpliktiga som fast anställda, blivit antagna
att träda i tillämpning från och med 1919 års ingång. Onskligt synes
därför också vara, om samma eller liknande kort och register komme
att föreskrivas även för marinen.

Yad angår kostnaderna för ersättning i anledning av lungtuberkulos
har redan framhållits, hurusom dessa kostnader äro ganska betydande.
Att genom de föreslagna bestämmelserna rörande ersättningarnas belopp
en väsentlig ökning av dessa kostnader skall komma att ske, därest
lagförslaget antages, är ju givet. Emellertid lärer det icke kunna förnekas,
att vid handläggningen av dessa ärenden framgått, att ifrågavarande
kostnader antagligen kunnat minskas, därest i åtskilliga fall,
som förekommit, sjukdomen i tid hade kunnat iakttagas och den sjuke
antingen blivit frikallad från sin militära tjänstgöring, blivit överförd till
icke vapenför eller erhållit uppskov med tjänstgöringen. Klart är, att
sådan grundlig undersökning av de inkallade värnpliktiga, som ofta för
ändamålet skulle erfordras, omöjligen kan medhinnas vid inskrivningsförrättningen.
De bestämmelser, som i sjukvårdsstyrelsens cirkulär den
1 augusti 1917 angående vid arméns truppförband tjänstgörande läkares
åligganden finnas intagna därom, att vid första tjänstgöringens början
var och en av manskapet skall underkastas en så noggrann undersökning,
som tid och omständigheter medgiva, och att därvid skall föras
anteckningar om undersökningens resultat, vilka bestämmelser lära tilllämpas
även vid marinen, komma dock givetvis att bidraga till förbättring
i dessa förhållanden. I samma riktning torde jämväl användandet av
läkarkortet och hälsoregistret komma att verka. Emellertid måste ytterligare
åtgärder i samma syfte förutsättas, för att kostnaderna för ifrågavarande
ersättningar icke skola bliva allt för höga.

Närmare förslag i sådant avseende torde icke tillkomma riksförsäkringsanstälten
och de sakkunniga att framlägga, men,, då kant är att
sjukvårdsstyrelsen för närvarande har under omprövning frågan om
anställande av specialutbildade läkare vid armén för vissa sjukdomsgrupper
och beslut redan är fattat rörande anställande av specialutbildade ögonläkare,
har det ansetts lämpligt att här framhålla vikten av att specialister
även i lungsjukdomar snarast tillsättas för att i tveksamma eller svårtydda
fall rådfrågas, eller att eljest sådana åtgärder vidtagas, att samråd
med dylik specialist kan äga rum beträffande sådana fall, som nyss angi -

155

vits. De kostnader, som härav kunna föranledas, torde bliva väl ersatta
icke endast med vad som därigenom kan vinnas från social synpunkt, utan
också direkt genom minskning i kostnaderna för utgående ersättningar.

Att i varje fall, i vilket konstaterats, att värnpliktig är sjuk i lungtuberkulos,
den sjuke skall befrias från all tjänstgöring såsom vapenför,
är utan vidare klart. Därjämte bör noga tillses, att den, som vid inryckningen
av militärläkaren misstänkes lida av lungtuberkulos eller av annan
anledning kan antagas sannolikt icke kunna uthärda tjänstgöringen, icke
tillåtes göra tjänst, utan att, därest sjukdomens befintlighet ej genom
grundlig undersökning kan säkert avgöras, tjänstgöringen uppskjutes
till nästkommande år. Men, för att detta skall kunna ske, är det
synnerligen angeläget, att sådan förändring vidtages i gällande värnpliktslag
och inskrivningsförordning, att den rätt, som enligt § 107 mom. 2 i
inskrivningsförordningen tillkommer regements- och kårchef samt beväringsbefälhavare,
att på därom gjord ansökan hemförlova värnpliktig,
vilken under tjänstgöring befunnits behäftad med tillfällig sjukdom, som
utgör hinder för hans behöriga utbildning, utsträckes så, att uppskov
med tjänstgöringen till nästkommande år skall kunna även utan ansökan
därom meddelas sådan värnpliktig, som på grund av sjukdomsanlag
eller kroppslig svaghet misstänkes genom de med tjänstgöringen
förenade ansträngningarna utsättas för men eller fara för sin hälsa. Att
en fast anställd, som under militärtjänstgöringen befinnes lida av lungtuberkulos,
därefter icke bör tillåtas göra verklig trupptjänst, liksom att
dylik tjänstgöring ej heller bör förekomma för den, som av läkaren
misstänkes lida av sådan sjukdom, så länge skäl för dylik misstanke
föreligga, torde av det föregående vara klart.

Vad här ovan är sagt om möjligheten att nedbringa kostnaderna
för utgående ersättningar genom samråd i tveksamma och svårtydda fall
med specialist på lungsjukdomarnas område gäller uppenbarligen även
beträffande samarbete mellan militärläkarna och specialister inom andra
sjukdomsområden än lungsjukdomarnas.

Genom den formulering, som givits bestämmelsen i första stycket Tiden för
av 19 §, har, i motsats till vad som synes hava skett i andra stycket framträdande
av 1 § i 1909 års militärersättningsförordning, sådan sjukdom, varom i motsvarar
förstnämnda § är tal, likställts icke med ett olycksfall utan med den ohjcksfaiict
genom ett olycksfall uppkomna skadan. Genom bestämmelsen i sista
delen av första stycket uti ifrågavarande 19 § har dessutom för fullständighetens
skull ansetts böra föreskrivas, att vad enligt lagen gäller
rörande tiden, då ett olycksfall inträffat, eller den därav förorsakade

Särskilda
bestämmelser
avgående
sj ukers ättn ing
éch livräntas
utgående.

156

skadan blivit känd, skall beträffande sjukdom, som icke förorsakats av
olycksfall, tillämpas å tiden, då sjukdomen yppats d. v. s. framträtt
genom tydliga sjukdomstecken eller konstaterats genom undersökning av
läkare.

Såsom angives i första stycket av 19 §, kunna icke samtliga de i
lagförslaget för olycksfallsskada avsedda stadgandena tillämpas å sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, utan har det beträffande dessa
sjukdomsfall i vissa hänseenden ansetts böra meddelas särskilda bestämmelser.
Sålunda innehåller andra stycket av 19 § stadganden rörande
sjukersättnings och invalidlivräntas utgående. Först och främst tager
formuleringen av motsvarande bestämmelser i 4 § icke tillräcklig hänsyn
till nu förevarande fall av sjukdom, och dessutom äro samma bestämmelser,
även om de kunna analogivis tillämpas å vissa sjukdomsgrupper,
enligt vad hittills vunnen erfarenhet givit vid handen, icke lämpliga i
fråga om andra sådana grupper.

Vad sålunda angår akuta sjukdomar, vilka efter ett jämförelsevis
kort sjukdomsförlopp antingen övergå till full hälsa eller, såsom fallet
understundom är med t. ex. difteri, barnförlamning och hjärnhinneinflammation,
föranleda förlamningar, hörsel- eller synnedsättning eller
andra påföljder, som i högre eller mindre grad äro jämförbara med
olycksfallsskador, torde en analog tillämpning å dessa sjukdomar av
bestämmelserna i 4 §, jämväl i vad de avse mindre sjukpenning, väl
låta sig göra. Den sjuke bör nämligen i dessa fall erhålla läkarvård
och sjukpenning under »sjukdomstiden», d. v. s. så länge den egentliga
sjukdomsprocessen pågår och det akuta sjukdomstillståndet varar, för
så vitt naturligtvis sjukdomen medfört förlust av arbetsförmågan eller
nedsättning av densamma med minst 25 %. Har sjukdomen efter
nämnda egentliga sjukdomstid medfört sadant under längre eller kortaie
tid bestående men, som ovan angivits, bör livränta tillkomma den
skadade på samma sätt, som om denne drabbats av motsvarande olycksfallsskada.

Vid vissa akuta sjukdomar med jämförelsevis långsamt sjukdomsförlopp,
såsom t. ex. en lunginflammation, som komplicerats med en lungsäcksinflammation,
kan den sjuke understundom återgå till lindrigt arbete, innan
han ännu kan anses fullt återställd. I dessa fall plägar riksförsäknngsanstalten
tillerkänna den sjuke tillfällig livränta, så snart han kunnat
utföra verkligt arbete. Åven i fråga om denna sjukdomsgrupp torde
en analog tillämpning av bestämmelserna i 4 § kunna äga rum. Att
därvid den tillfälliga livränta, som i dylika fall hittills plägat tiller -

157

kännas den sjuke, utbytes mot mindre sjukpenning, därest arbetsförmågan
är nedsatt med minst 25 %, torde kunna vara till ömsesidig fördel,
då därigenom den sjuke kan beredas erforderlig tillsyn och behandling
av läkare.

Vad sålunda är sagt om de båda nu angivna sjukdomsgrupperna
torde i huvudsak kunna gälla även i fråga om de bland militären
ganska ofta förekommande reumatiska sjukdomarna, dock med undantag
för det fall, att en hjärtåkomma uppträtt såsom följd av sjukdomen (jfr
nedan).

Svårare blir det däremot att förena forrmileringen av 4 § med
lämplig praxis i fråga om sådana kroniska sjukdomar, vid vilka sjukdomstillståndet
alltjämt fortfar. 1 vissa fall, såsom t. ex. vid de kroniska
hjärtsjukdomarna, blir tillståndet i allmänhet snart nog tämligen stationärt
och någon läkarvård erfordras därefter ej, men sjukdomen måste
icke desto mindre anses i viss mån alltjämt förefinnas. Riksförsäkringsanstalten
plägar i dessa fall tillerkänna den sjuke livränta, så snart
han anses kunna utföra arbete, eller då det kan antagas, att någon väsentlig
förbättring i hans tillstånd icke vidare skall inträda. Livräntan
beräknas till en början efter en jämförelsevis hög invaliditetsgrad. Sedan
den sjukes tillstånd visat sig vara mera stabilt samt han kunnat
skaffa sig lämpligt arbete och hunnit vänja sig vid att under arbetet i
erforderlig grad skona sig, sänkes livräntebeloppet, och livräntan förändras
så småningom till s. k. definitiv livränta. Att i dessa fall under
längre tid än som hittills plägat ske till den sjuke utgiva sjukersättning,
synes icke vara lämpligt och skulle, på sätt om de kroniska lungsjukdomarna
sägs, lätt kunna föranleda väsentligt ökade kostnader.

Beträffande de kroniska lungsjukdomarna gäller likaledes —- med
frånseende av de lindriga fall, i vilka fullständig läkning inträder —
att ett visst sjukdomstillstånd alltjämt förefinnes, även om sjukdomen
tidtals kan anses vara mera stationär än eljest. Riksförsäkringsanstalten
plägar i allmänhet vid kroniska lungsjukdomar bevilja sjukhjälp, därest
den sjuke vårdas å sanatorium eller annan sjukvårdsanstalt, så länge
anledning finnes att antaga, att till följd av den vård, han erhåller,
förbättring i hans tillstånd skall inträda, samt, därest han icke vårdas å
sanatorium eller annan sjukvårdsanstalt, för så vitt den sjuke åtnjuter
en med sjukhusvård jämförlig vård, och anledning tillika finnes att
antaga, det väsentlig förbättring i hans tillstånd skall kunna inträda.
Sedan nu angivna förutsättningar för sjukhjälps erhållande icke vidare
föreligga, erhåller han livränta för viss tid. Emellertid har, sedan
den sjuke tillerkänts livränta, denna ofta utbytts mot sjukhjälp. Detta

158

har i allmänhet skett, om han intagits till vård å sanatorium eller
annan sjukvårdsanstalt och det kunnat antagas, att förbättring i hans
tillstånd därigenom skolat inträda, eller om hans sjukdom förvärrats,
så att arbetsoförmåga uppstått, men utsikt dock funnits till förbättring
i hans tillstånd. Därjämte har även eljest den sjuke undantagsvis
beviljats sjukhjälp, då hans tillstånd varit sådant, att han erfordrat
särskild vård.

Det torde vara klart, att denna av riksförsäkringsanstalten sålunda
tillämpade praxis icke låter sig förena med formuleringen av de i 4 §
givna bestämmelserna rörande förutsättningarna för rätt till sjukersättning
och till livränta. Om dessa bestämmelser skulle analogivis tillämpas
å de kroniska lungsjukdomarna, skulle de nämligen knappast kunna
tolkas annorlunda än så, att hel sjukpenning skulle tillkomma den av
lungtuberkulos lidande under alla förhållanden, för så vitt han kunde
anses vara arbetsoförmögen, och mindre sjukpenning, för så vitt hans
arbetsförmåga vore nedsatt med minst en fjärdedel. Det måste emellertid
anses principiellt oriktigt, att en ersättningstagare, som — såsom i flera
fall varit händelsen med personer, som av riksförsäkringsanstalten på
grund av lungtuberkulos tillerkänts jämförelsevis mindre livräntor —
trots sin sjukdom kan utföra arbete, i åratal uppbär sjukpenning, och
det är dessutom klart, att administrationskostnaderna skulle i hög grad
förhöjas, om ersättningarna i anledning av lungtuberkulos i allmänhet
skulle utbetalas för varje vecka. Det har därför ansetts icke böra
ifrågakomma någon annan utsträckning av den sjukes rätt till sjukersättning
utöver vad ovan angivna praxis medgiver än den, som bör följa av
hans rätt till fri läkarvård, nämligen att sjukersättning skall kunna tillkomma
den sjuke även i sådana fall, då vård å sjukvårdsanstalt av
riksförsäkringsanstalten anses vara för honom behövlig, fastän någon
avsevärd förbättring i hans tillstånd därav icke kan vara att förvänta.

Med hänsyn till den sjukes rätt jämväl till fri läkarvård, medicin
m. m. har det tvärtom ansetts vara nödvändigt att beträffande kroniska
sjukdomar genom uttryckliga bestämmelser i lagförslaget ytterligare
begränsa utgivandet av sjukersättning. Det torde nämligen vara klart,
att rätten till fri vård å sjukvårdsanstalt jämte minst halvt sjukpenningbelopp
lätt skall föranleda anspråk på dylik vård, även då denna icke
kan antagas medföra någon som helst förbättring i den sjukes tillstånd
eller eljest vara av behovet verkligen påkallad. Dessutom torde
det icke finnas någon möjlighet för riksförsäkringsanstalten att genom
effektiva kontrollåtgärder eller dylikt kunna förhindra den sjuke att missbruka
sin rätt till kostnadsfri undersökning av läkare, till fria resor för

159

sådan undersöknings verkställande samt till fri medicin; och måste det
befaras, att genom dylikt missbruk av do förmåner, som den föreslagna
lagen är avsedd att erbjuda, kostnaderna för ifrågavarande ersättningar
skulle komma att väsentligt ökas. I anledning härav har det ansetts
nödvändigt att vid de kroniska sjukdomarna till tiden begränsa rätten
till sjukersättning; och har det i sådant avseende ansetts vara lämpligt
bestämma, att dylik ersättning icke skall utgå under längre tid än ett
ar, räknat från den tidpunkt, från vilken läkarvård för den ifrågavarande
sjukdomen enligt 4 § tillkommit den sjuke. Detta betyder,
därest den ifrågavarande kroniska sjukdomen yppats under militärtjänstgöringen,
från den tid, då den sjuke upphörde att för densamma åtnjuta
vård genom militär myndighets försorg, och därest den kroniska
sjukdomen yppats efter militärtjänstgöringen, från det sjukdomen framträtt
genom tydliga sjukdomstecken eller eljest blivit av läkare konstaterad.
Har den kroniska sjukdomen framkallats av en akut sjukdom,
för vilken den sjuke erhållit ersättning enligt 4 § 1) a), räknas alltså
ifrågavarande tid först från det den kroniska sjukdomen yppats.

Undantag från den sålunda stadgade begränsningen i rätten till sjukersättning
har dock ansetts kunna ske, för den händelse läkarvård kan
anses vara för den sjuke behövlig, men har, till förebyggande av missbruk,
därvid stadgats, att sådan rätt skall tillkomma honom, endast för
så vitt han vårdas å sjukvärdsanstalt eller erhåller vård, som kan anses
motsvara dylik vård, samt det tillika kan antagas, att genom denna vård
arbetsförmågan skall kunna återvinnas eller väsentligt höjas.

Med de modifikationer, som sålunda föreslagits beträffande rätten till
sjukersättning vid kroniska sjukdomar, har ersättningsformen »mindre
sjukpenning» ansetts kunna komma till användning jämväl vid dessa
sjukdomar.

I sammanhang med frågan om sjukersättnings utgående vid kroniska
sjukdomar torde böra något beröras ett yttrande av militieombudsmannen
i hans framställning till 1917 års riksdag angående revision av 1909 års
militärersättningsförordning. Jämte det militieombudsmannen ifrågasätter,
huruvida icke i 1909 års förordning borde upptagas bestämmelse
om rätt för den skadade till erforderlig läkarvård m. m., anför militieombudsmannen
därvid bland annat följande:

»Det synes allt annat än rimligt att — såsom 1909 års förordning
föranleder och, enligt vad jag av inkomna klagomål funnit, även i verkligheten
förekommit — en värnpliktig, som under militärtjänstgöring
ådragit sig obotlig sjukdom, icke ens får något bidrag till bestridande

160

Livränta, beviljad
enligt
19 §, får ej
utbytas mot
kapital.

av läkarvård efter den tidpunkt, från vilken lian kommit i åtnjutande
av livränta.»

Såsom av det föregående framgår, har enligt den av riksförsäkringsanstalten
hittills följda praxis den omständigheten, att en sjukdom
är obotlig — såsom fallet ju i allmänhet är med hjärtåkommor och
lungtuberkulos — ingalunda inneburit något hinder för riksförsäkringsanstalten
att, efter det livränta tillerkänts den sjuke, utbyta denna livränta
mot sjukhjälp. Däremot har, såsom redan angivits, detta i allmänhet
ansetts icke kunna ske i sådana fall, i vilka någon avsevärd
förbättring i den sjukes tillstånd genom läkarvård eller genom vård å
sanatorium eller sjukhus icke varit att förvänta. Genom de här ovan
föreslagna bestämmelserna skulle i visst avseende en ringa utvidgning
äga rum av den sjukes rätt till sjukersättning enligt hittillsvarande praxis,
men därjämte kommer genom den föreslagna tidsbegränsningen i annat
avseende en icke oväsentlig inskränkning att ske i samma rätt. Livränta
och ersättning för läkarvård skall ej heller enligt lagförslaget samtidigt
utgå. Visserligen förekommer något därmed jämförligt t. ex. i den tyska
riksförsäkringslagen, enligt vilken lag en helinvalid, som på grund av
sin invaliditet kräver omvårdnad och hjälp av andra, äger rätt att erhålla
förhöjning i den för full invaliditet utgående livränta; och liknande bestämmelse
föreslogs av riksförsäkringsanstalten i dess den 10 januari
1908 avgivna förslag till revision av bestämmelserna i 1901 års lag.
Emellertid har någon dylik grundsats icke upptagits i 1916 års lag och
därför ej heller ansetts böra föreslås till intagande i förevarande lagförslag.

Vad härefter angår rätt till livränta vid sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall, stadgas därom i analogi med motsvarande bestämmelser
i 4 §, att, sedan den sjukes rätt till sjukersättning upphört enligt
de i samma stycke av 19 § givna bestämmelserna, livränta skall tillkomma
honom, därest i 4 § 2) angivna förutsättningar för livräntas tillerkännande
föreligga — d. v. s. att sjukdomen medfört för längre eller
kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma
med minst en tiondel.

I tredje stycket av 19 § har föreslagits bestämmelse därom att sådant
utbyte av livränta mot kapital för en gång, som enligt 4 § 2) uuder
vissa förutsättningar kan äga rum, icke får ske i fråga om livränta,
tillerkänd i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.

Utbyte av livränta mot kapital för en gång får enligt 4 § ske, endast
där synnerliga skäl äro för handen, och torde vara avsett att äga

161

rum företrädesvis beträffande livräntor å mindre belopp. De livräntor, som
tillerkännas i anledning av kroniska sjukdomar, torde, såsom hittills visat
sig vara fallet, i allmänhet komma att utgå efter en jämförelsevis hög invaliditetsgrad.
Om dem gäller alltså i särskild grad, vad ålderdoinsförsäkringskommittén
anförde till stöd för att i sitt lagförslag icke intaga bestämmelse
om rätt till utbyte av livränta mot kapital för eu gång (sid. 70). Härtill
kommer — förutom svårigheten att rättvist beräkna kapitalvärdet av en
livränta, beviljad i anledning av en kronisk sjukdom — att den sjukes
tillstånd i flertalet av dessa fall knappast någonsin blir fullt stabilt, utan
graden av invaliditet undergår förändring, så att livräntan måste höjas
eller sänkas och icke sällan måste den, understundom ganska lång tid
efter det den beviljats, utbytas mot sjukersättning.

Då med hänsyn härtill ansökning om utbyte av livränta mot kapital
i dessa fall knappast någonsin torde böra beviljas, har det ansetts
lämpligt att intaga uttryckligt stadgande därom, att sådant icke skall
förekomma.

Vid behandlingen av bestämmelserna i 14 § har framhållits angelägenheten
av samarbete mellan den skadades kompanichef eller motsvarande
befäl och vederbörande militärläkare rörande vissa uppgifter
i anmälan om olycksfall och vid bedömande av ■ frågan, huruvida
skadan kan få den varaktighet,, att den kan komma att föranleda ersättning
enligt den föreslagna lagen. Vid anmälan om sjukdom, som icke
förorsakats av olycksfall, torde den största delen av de uppgifter, som för
ändamålet erfordras, vara av sådan art, att de skola lämnas icke av kompanichefen
utan av militärläkaren. Det har därför ansetts böra stadgas
i sista stycket av 19 §, att anmälan oml sjukdomen skall avgivas av
vederbörande militärläkare och av honom för översändande till riksförsäkringsanstalten
ingivas till regements- eller kårchefen eller chefen för
underofficers- och sjömanskårerna. Ett sådant stadgande torde dessutom
kunna bidraga därtill, att genast från början så noggranna och fullständiga
uppgifter erhållas, som för ersättningsfrågans snabba och säkra avgörande
kunna erfordras.

20 §.

Det har i det föregående framhållits, hurusom polisundersökning i
allmänhet icke torde erfordras, då anmälan sker om olycksfallsskada eller
sjukdom, som yppats efter militärtjänstgöringen. Emellertid är det klart,
att riksförsäkringsanstalten skall äga rätt att påfordra polisundersökning
i alla fall, då sådan undersökning kan anses vara behövlig, såsom t. ex.

Anmälan om
sjukdom enligt
19 § g (hes
av militär -läkaren.

4257 18

162

för utredning, huruvida en avliden värnpliktigs föräldrar kunna vara berättigade
till erhållande av livränta eller dylikt. Rätt att påfordra sådan
undersökning torde redan genom de allmänna bestämmelserna i § 47
regeringsformen tillkomma riksförsäkringsanstalten, men det har ansetts
vara lämpligt, att för fullständighetens skull ett dylikt stadgande intages
i lagen, såsom skett i 21 § av 1916 års lag beträffande undersökning
rörande olycksfall, som kan föranleda ersättning enligt samma lag.

I sammanhang därmed har också upptagits ett stadgande, motsvarande
23 § i 1916 års lag, angående rätt för riksförsäkringsanstalten att
till utredning i ärende rörande tillämpning av någon i den föreslagna
lagen given bestämmelse låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller
sakkunniga.

Enahanda befogenhet att i ärenden, som föranledas av den föreslagna
lagen, påfordra polisundersökning samt att inför domstol avhöra
vittnen eller sakkunniga har i 20 § tillagts jämväl försäkringsrådet.

21 §.

I det av 1907 års sakkunniga utarbetade förslaget till författning
i ämnet hade 15 § samma lydelse som 20 § i 1901 års lag och 31 §
i 1916 års lag samt innehöll således, att den rätt till ersättning, som
enligt vederbörande författning kunde tillkomma den skadade eller hans
efterlevande, icke kunde överlåtas och förty icke finge för gäld tagas
i mät.

Beträffande denna bestämmelse anförde vederbörande departementschef
vid föredragning i statsrådet av förslaget till 1909 års militärersättningsförordning,
att då en bestämmelse därom, att ersättningen ej
finge överlåtas, vore av civillags natur, den icke lämpligen syntes böra
innehållas i en förordning, vilken, såsom den ifrågavarande, endast hade
till ändamål att reglera förhållandet mellan staten å ena samt vissa
kategorier av dess undersåtar å andra sidan. Men när staten godvilligt
åtoge sig en viss ersättningsskyldighet, kunde den naturligtvis även
uppställa villkoren för detta åtagande. Det av de sakkunniga åsyftade
målet med berörda bestämmelse torde därför fullt ut kunna vinnas genom
ett stadgande av innehåll, att staten icke utbetalade ersättningen till
annan än den, som enligt 4 § vore därtill berättigad, eller till hans laga
ombud, varjämte, för den händelse den ersättningsberättigade dött utan
att ännu hava uppburit redan förfallen ersättning, det torde böra tilläggas,
att sådan ersättning då utbetalades till hans stärbhusdelägare eller deras
ombud. Departementschefen föreslog därför för ifrågavarande § den i

163 ''

överensstämmelse därmed ändrade lydelse, som den äger i 1909 års
förordning.

Då det förutsättes, att förevarande författning skulle erhålla karaktär
av lag, har det emellertid ansetts, att åt 21 § kunde givas samma formulering,
som motsvarande bestämmelser äga i de nyss angivna båda
lagarna. .

22 §.

Enligt denna § äger Konungen att meddela de närmare föreskrifter,
som, utöver vad lagen innehåller, kunna finnas erforderliga för lagens
tillämpning, ävensom att lämna bemyndigande i sådant avseende åt vederbörande
civila eller militära myndigheter. Sådana myndigheter kunna
vara, utom riksförsäkringsanstalten, den myndighet — postsparbanken
eller generalpoststyrelsen — genom vars försorg utbetalning av ersättning
skall äga rum, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, marinöverläkaren,
regementschef m. fl.

23 §.

I denna § har ansetts böra intagas särskilt stadgande därom,
att bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag icke skola
äga tillämpning å olycksfall, varom stadgas i den föreslagna lagen.
Därmed har avsetts, att den grupp av statsarbetare, som utgöres av det
vid krigsmakten fast anställda manskapet, icke skulle behöva jämlikt
3 § av 1916 års lag särskilt undantagas från tillämpningen av nämnda
lag. Därigenom skulle tillika vinnas den fördelen, att icke i varje fall
vid fråga om ersättning till fast anställd skulle erfordras undersökning,
huruvida ersättning till honom möjligen skulle utgå med högre belopp
enligt 1916 års lag än enligt den föreslagna lagen, i vilket fall tilläggsersättning
skulle tillkomma honom.

Klart är, att om förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, upphäves,
den samma dag utfärdade förordningen angående tillämpning av nyssnämnda
förordning också skall upphävas.

Tabellen å sid. 101 utvisar de olika belopp, till vilka de enligt
lagen utgående ersättningarna, därest lagen skulle träda i kraft den
1 januari 1920, beräknas komma att uppgå för vart och ett av åren
1920—1929 samt sedan jämviktsläget inträtt. Det torde emellertid här

164

böra anmärkas, att till bestridande av dessa kostnader, såsom framgår av
redogörelsen för de olika fonders ställning, vilkas avkastning användas
till liknande ändamål (sid. 13 samt 14 och 15), några medel icke kunna
påräknas, åtminstone icke på åtskilliga år, från någon av dessa fonder,
utan torde för ändamålet erfordras särskilt av riksdagen därför beviljat
anslag.

Förslaget till ändrad lydelse av 6 § i lagen den 29 juni 1917 om

försäkringsrådet.

Därest förslaget därom, att besvär över beslut av riksförsäkringsanstalten
i ärenden, som i den föreslagna lagen avses, skola anföras
hos försäkringsrådet, vinner bifall, erfordras, för att beträffande dessa
ärendens behandling av försäkringsrådet skola gälla samma bestämmelser
som rörande handläggningen av ärenden enligt 1916 års lag, en ändring
av 6 § i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet. Den i anledning
därav föreslagna ändringen av nämnda § är gjord med så ringa rubbning
som möjligt av nyssberörda lags bestämmelser i övrigt.