UTARBETADT INOM KONGL. FINANSDEPARTEMENTET (Statens offentliga utredningar 1883:2)

TILL

UTARBETADT INOM KONGL. FINANSDEPARTEMENTET.

STOCKHOLM

ISAAO MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG.
1881.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Finansdepartementet.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 maj 1880 anhållit,
det täcktes Kongl. Maj:t låta genom sakkunnige män utarbeta
och så snart ske kunde för Riksdagen framlägga fullständigt förslag
till ny förordning angående stämpelpappersafgiften, uppdrog Herr d. v.

Statsrådet och Chefen för Kongl. Finansdepartementet, efter erhållet
nådigt bemyndigande att för handläggning af detta ärende inom vederbörande
byrå af Finansdepartementet tillkalla särskilda biträden, åt f. d.
advokatfiskalen in. in. T. A. Billbergh och undertecknad Lilienberg att
gemensamt med undertecknad Wachtmeister, kanslisekreterare i nämnde
departement, uppgöra förslag till sådan förordning. För fullgörande
af detta uppdrag sammanträdde de sålunda utsedda komiterade i Stockholm
den 16 oktober 1880 och åtskildes åter den 29 påföljande november.
Sedan advokatfiskalen Billbergh under den 7 maj innevarande
år förklarat sig förhindrad att i komiterades arbete vidare deltaga
och undertecknad Zachrison förordnats att i Billberghs ställe med
samma arbete taga befattning, sammanträdde komiterade ånyo den 15
nästlidna juli, jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga medgifvande i Ronneby.

Vid fullgörandet af sitt uppdrag hafva komiterade, i öfverensstämmelse
jemväl med bemälde Herr Statsråds muntliga föreskrifter, såsom
mål för sitt arbete uppställt, att, utan väsentligare rubbningar af
de grunder, enligt hvilka stämpelafgiften för närvarande utgår, uppbäres
och redovisas, söka åstadkomma öfverskådlighet, och klarhet i
författningens uppställning i förening med följdrigtighet och tydlighet
i dess särskilda bestämmelser.

Komiterade hafva dervid i första rummet haft att fästa sig vid
den egentliga stämpeltariffens uppställning.

Om man i allmänhet på en offentlig författning bör ega rätt att
ställa den fordran, att dess särskilda bestämmelser må meddelas i eu
så vidt möjligt följdrigtig ordning och öfverskådlig form, gäller detta
icke minst om författningar, som lemna föreskrifter om utgörandet af
afgifter till det allmänna. Det ligger nemligen i sakens natur, att sådana
författningar — helst om de under form af taxor eller tariffer
påbjuda afgifter att utgöras vid ett större antal i den allmänna rörelsen
förekommande tillfällen — oftare, än de flesta andra författningar,
skola komma att rådfrågas af en större, icke juridiskt bildad allmänhet,
för hvilken det måste vara af synnerlig vigt, att författningarne
äro så uppstäda, att ej mindre de olika skatteobjekten deruti med lätthet
återfinnas, än äfven de i hvarje fall tillämpliga skattesatserna tydligt
och bestämdt angifvas.

Af en stämpeltariff bör man derföre först och främst fordra enhet
i uppställningen. Om de stämpel underkastade handlingarne äro sinsemellan
af så olika beskaffenhet, att de icke alla kunna uppföras i en
tariff, bör man åtminstone låta sig angeläget vara att för deras fördelning
i särskilda tariffer utfinna en sådan grund, att redan tariffernas
rubriker må bestämdt angifva, inom hvilken tariff'' man har att söka

skattesatsen för en viss gifven handling. Indelningsgrunden bör derföre
sökas uti vissa hos sjelfva handlingarne förefintliga kännetecken.

Om man för att finna, huruvida nu gällande stämpelförordning
uppfyller dessa fordringar, granskar den egentliga stämpeltariffen, visar
det sig, att denna sönderfaller i fyra underafdelningar. Den första
(§ 3 i författningen) handlar om stämpel å fullmakter, konstitutorialer,
förordnanden och afsked, som af Kongl. Maj:t meddelas, den andra (§ 4)
om stämpel å handlingar af omförmälda slag, då de från rikets embetsverk
och andra offentliga myndigheter utgifvas, den tredje (§ 5)
om stämpel dels å domar, utslag, resolutioner och andra dylika handlingar,
som utfärdas af domstolar, embetsverk och myndigheter, dels
ock till handlingar, som dit inlemnas eller derstädes företes, och den fjerde
(§ 6) om stämpel till åtskilliga skrifter och handlingar, som dermed
skola förses, utan annan förändring af beloppet, hvarhelst de företes
eller utgifvas, än i afseende å bouppteckningar. Den första och den
andra af ifrågavarande fyra underafdelningar äro tydligen intet annat
än specialrubriker, som blifvit, utbrutna från den tredje afdelningen,
utan att för en sådan utbrytning eller för dessa båda afdelningars särskiljande
från hvarandra, något annat skäl torde kunna uppletas än
den synnerliga utförlighet, hvarmed dithörande taxerubriker blifvit
behandlade — de upptaga tillsammans icke mindre än sidor af den
egentliga tariffens 17|. Den egentliga indelningsgrunden bör alltså
sökas uti den åtskilnad, som kan förefinnas mellan tredje och ijerde
afdelningarne. Jemför man emellertid rubriken till tredje afdelningen
med de specialrubriker, som äro upptagna under den fjerde, skall man
finna, att nämnde specialrubriker — med undantag i vissa fall af rubrikerna
försäkringsbref, vexlar och anvisningar, äfvensom af de rubriker,
som afse köpe-, bytes- och gåfvobref om fartyg, lösöreköp och
skogsafverkningskontrakt — samtliga äro af beskaffenhet att kunna
hänföras under tredje afdelningens rubrik. Redan detta förhållande
häntyder, om icke på en origtig indelningsgrund, åtminstone på en
felaktig formulering af nyssnämnde rubrik. I rubriken till fjerde afdelningen
är emellertid den tanke uttalad, som legat till grund för
tariffens indelning. Såsom af denna rubriks lydelse framgår, skulle
skilnaden emellan de båda afdelningarne ligga deruti, att beloppet af
stämpeln till de handlingar, som under tredje afdelningen omförmälas,
vore vexlande efter den myndighet, hvarest desamma företeddes eller
utgåfves, hvaremot de under fjerde afdelningen hänförda handlingar
skulle oberoende häraf draga stämpel till lika belopp.

Oafsedt att denna indelning så litet kunnat i författningen vidhållas,
att sjelfva rubriken till fjerde afdelningen, som skulle afse sådana

handlingar, hvilka, hvar helst de företes eller utgifvas, borde lika stämpelbeläggas,
måst, på sätt ofvan blifvit nämndt, göra ett undantag för
bouppteckningar, finnas dessutom i samma afdelning upptagna dels
vidare andra handlingar, hvilka, såsom horgarebref och tillståndsbref
att hålla näring och kaffe, draga stämpel till olika belopp efter den
myndighet, hvarifrån de utgifvas, dels ock sådana handlingar, såsom
utrikes vexlar med flere, hvilka böra stämpelbeläggas oberoende deraf,
huruvida de vid offentlig myndighet uppvisas eller icke. Och af det
sålunda anmärkta förhållandet, hvaraf jemväl framgår, att indelningsgrunden
blifvit sökt uti det sätt, hvarpå handlingarne i afseende på
stämpelbeläggningen af lagen behandlas och icke, såsom vederbort, uti
någon kännetecknande egenskap hos de stämpelpligtiga handlingarne
sjelfve, har ock vållats, att ändamålet med indelningen i väsentlig mån
förfelats, i det upplysning om stämpelsatsen å en handling icke kunnat
med någon trygghet sökas under någon bestämd rubrik, utan varit
att vinna allenast medelst genomgående af tariffen i dess helhet.

I nära sammanhang med frågan om eu rigtig uppställning af
stämpeltariffen står frågan om den rätta platsen för meddelandet af
bestämmelserna om stämpelfrihet för vissa slag af handlingar, en fråga,
hvars ändamålsenliga lösning, till följd af det stora antalet sådana bestämmelser,
är af icke oväsentlig betydelse för vinnande af öfverskådlighet
i tariffen. De klagomål, som försports öfver tariffens bristfällighet
i detta hänseende, hafva ock utan tvifvel i icke ringa mån varit föranledda
af det sätt, hvarpå i fråga varande bestämmelser meddelats.
Uti författningens § 7 hafva nämligen blifvit i bokstafsföljd sammanförda
icke blott sådana undantag, som omfatta större grupper af handlingar
eller medgifva vissa rättssubjekt frihet från stämpel i alla dem
rörande transaktioner, utan äfven från tariffens olika specialrubriker
medgifna undantag, jemväl då dessa varit af sådan beskaffenhet, att
de med skäl bort upptagas såsom konstitutiva bestämmelser vid den
stämpelpligtiga handlingens karakteristik (såsom t. ex. att stämpelpligtigheten
för ett skuldebref inträder först, då kapitalet uppgår till 500
kronor m. m.) Lägges härtill, att förfaringssättet vid undantagens
uppställande icke alltid varit konseqvent, så till vida som vid vissa
tariffrubriker undantagen från skattskyldigheten finnas omförmälda, men
vid andra, utgörande det vida större antalet, icke, och vid somliga rubriker
vissa undantag upptagas, andra åter icke (se t. ex. rubriken
skuldebref) torde — med afseende derjemte på det betydliga antalet
af undantagsbestämmelser, hvilka, upptagande 6 sidor i författningen,
måste genomgås för vinnande af visshet, huruvida en handling bör
förses med stämpel eller ej — icke kunna förnekas, att klagomålen

öfver författningens i detta afseende invecklade och vilseledande uppställning
icke saknat fog.

Innan komiterade, i sammanhang med frågan om en förändrad
indelning af tariffen, öfvergå till angifvande af sättet för åvägabringande
af en mera tillfredsställande ordning i sist omförmälda hänseende,
anse sig komiterade böra redogöra för det sätt, hvarpå i äldre
stämpelförordningar tariffen varit indelad, och få komiterade i detta
afseende anföra följande.

Stämpelförordningen af den 8 Januari 1824 afhandla!-i § 4: kartering af rättegångs- och andra offentliga skrifter, dervid
i sju underafdelningar för olika kategorier af embetsverk till en
stor del samma handlingar uppräknas i de olika afdelningarne;

i § 5: kartering af öppna bref, fullmakter, konstitutorial!'' m. m.
och afsked;

i § 6: undantag ifrån och lindring uti föregående stadgande!!;
i § 7: kartering af kontrakt, köpeafhandlingar och förbindelser
m. m. emellan enskilda personer;

i § 8: kartering af lysningssedel-; och
i § 9: stämpling af tidningar.

Den dernäst följande stämpelförordningen af den 23 Januari 1830
sönderdelar § 4 (med rubrik: kartering af rättegångs- samt andra skrifter
och handlingar) i tvenne afdelningar, afhvilka den första upptager särskilda
kolumner för de sju olika kategorierna af embetsverk, den andra
åter afhandlar skrifter och handlingar, som karteras utan förändring,
»ehvarest de företes eller utgifvas». I öfrigt är uppställningen oförändrad.

I stämpelförordningen af den 16 maj 1835 tillkommer en ny afdelning
under § 4, i det från första afdelningen vissa handlingar, som
alltid draga lika stämpel, blifvit utbrutna och sammanförda till en andra
afdelning, medan den tredje afdelningen bibehållits väsentligen oförändrad.

Endast med den i stämpelförordningen af den 14 november 1845
först vidtagna förändringen, att bestämmelserna om de från Kongl. Maj:ts
kansli utfärdade fullmakter, konstitutorial m. m. utbrötos till en särskild
§ — hvilken förändring föranleddes deraf, att de förr inom
kansliet utgående kansligebur och sportler vid 1834—1835 årens riksdag
blifvit utbytta mot stämpelafgift-, och, efter att först hafva varit
uppförda i en särskild §, i 1845 års förordning sammanslogos med de
allmänna stämpelafgifterna — bibehölls den ofvan omförmälda indelningen
af stämpeltariffen ända till 1859—1860 årens riksdag. I den
vid denna riksdag beslutade, den 30 november 1860 utfärdade stämpel -

förordningen infördes — i öfrigt utan att Bevillningsutskottet, på hvars
hemställan förändringen vidtogs, härför anförde några särskilda skäl —
den ännu gällande indelningen af tariffen, hvilken åstadkoms derigenom,
att de om stämpel till fullmakter in. m. handlande båda §§ sattes främst
i författningen, att de båda senare afdelningarne af § 4, om stämpel
till »rättegångs- samt andra skrifter och handlingar)), sammanslogos med
§ 5, om stämpel till »kontrakter, köpeafhandlingar och förbindelser
m. m.», samt att undantagen hänfördes till samtliga §§, som innefattade
bestämmelser om stämpelafgifter; hvarjemte vid samma riksdag stämpeln
till lysningssedlar afskaffades och bestämmelserna om tidningsstämpeln
flyttades till en särskild författning.

Komiterade kunna för sin de! icke finna att den år 1860 genomförda
förändringen i stämpeltariffens uppställning obetingadt utgjort
en förbättring. Fastmera anse komiterade — under erkännande för
öfrigt, att den äldre uppställningen, långt ifrån att vara mönstergill,
lemnade mycket öfrigt att önska i reda och klarhet — att den tanke,
som väsentligen legat till grund för den i 1824 års förordning först
införda indelningen, eller åtskilnaden mellan offentliga och enskilda
handlingar, förtjena! att bevaras och vidare utvecklas.

Då det för en stämpelskatt kännetecknande ligger uti den form,
hvarunder skatten uppbäres, och denna form är af beskaffenhet att
kunna användas för uppbörden af de mest olikartade skatter, låter
stämpelskattens väsen icke med samma bestämdhet som öfriga skatters
på förhand angifva sig. Men granskar man stämpelskatten, sådan den
faktiskt består så väl i Sverige som i öfriga länder, kan man utan
svårighet uti densamma särskilja tvänne element, livilka, oaktadt det
gemensamma uppbördssätt, sinsemellan förete ganska väsentliga skiljaktigheter.
Genomgår man nämligen — i den svenska stämpeltariffen
eller i hvilken som helst annan — de olika stämpelsatserna, finner
man, att vid vissa satser skatteelementet träder i bakgrunden och afgiften
hufvudsakligen ikläder sig egenskapen af ersättning till staten
för af honom den enskilde direkt lemnade tjenster, medan åter vid
andra, der antingen alldeles icke någon sådan af staten lemnad tjenst
förekommer eller ock afgiftens belopp icke står i förhållande till tjenstens
storlek, alla kännemärken på en verklig skatt — eu skatt på
transaktioner — förefinnas. Stundom kunna väl vid en och samma
stämpelsats de båda elementen samtidigt förefinnas, så att det ofta
nog kan vara förenadt med svårighet att afgöra, livilketdera som eger
öfvervigten. Hvad särskild! den svenska stämpellagstiftningen beträffar,
är detta likväl i allmänhet icke fallet. I de fall, då afgiften utgöres
för handlingar, hvilka förutsätta en af staten omedelbart lemnad tjenst,

d. v. s. för expeditioner från offentliga myndigheter och för inlagor
till sådana myndigheter, är afgiften i allmänhet icke satt till högre
belopp, än att denna kan anses såsom godtgörelse — vid inlagorna i
förskott lemnad — för det besvär och den utgift som af den utaf den
enskilde påkallade åtgärden i det särskilda fallet vållas det allmänna.
Egenskapen af egentliga skatter måste derföre frånkännas afgifterna
för nämnda expeditioner och inlagor, sådana de äro bestämda i vår
stämpelförordning — med undantag blott för stämpelafgifterna till fullmakter
m. fl. handlingar, hvarigenom embeten och tjenster tillsättas,
hos hvilka egenskapen af skatt, jemte den af godtgörelse för en af
staten lemnad prestation, är omisskänlig.

Hvad derefter beträffar stämpelafgifterna till andra handlingar
än expeditioner från och inlagor till offentliga myndigheter, kunde det,
då stämpeln till dessa andra handlingar med några få undantag skall
utgöras först när och så framt handlingarne företes inför domstol eller
annan myndighet, vid första betraktelsen förefalla såsom skulle äfven
för dessa handlingar afgiften vara att betrakta såsom en godtgörelse
för den prestation af staten, som vid handlingens företeende påkallas.
Mot en sådan uppfattning kan likväl anmärkas, att äfven i de fall,
hvarom nu är fråga — t. ex. då ett köpebref lagfares, ett skuldebref
eller, ett arrendekontrakt intecknas — af vederbörande myndighet till
parten utlemnas en expedition, för hvilken stämpel såsom för andra
expeditioner skall utgöras. Ville man nu betrakta äfven den stämpel,
som för sjelfva fångeshandlingen eller fordringsbeviset utgöres, såsom
en godtgörelse för den prestation, som af staten lemnas, komme i
dessa fall godtgörelsen att beräknas - efter en dubbel grund, hvilket
måste anses så mycket obilligare, som prestationen här, i motsats mot
förhållandet vid rättstvister och ett flertal förvaltningsärenden, i allmänhet
inskränker sig till en enkel inregistreringsåtgärd. Eu sådan
uppfattning torde dock icke vara rigtig. Granskar man nemligen det
sätt, hvarpå afgiftssatserna för nu ifrågavarande handlingar äro bestämda,
finner man att dessa i allmänhet äro satta i viss proportion till
det i handlingarne uttryckta värdet, hvilket förhållande, äfvensom sjelfva
valet af skattepligtiga handlingar, tydligt nog ådagalägger, att afgiften
i dessa fall är att betrakta som en verklig skatt på öfverflyttning af
värdebelopp från en hand till en annan, medan godtgörelsen för det
allmännas biträde härvid ligger uti stämpelafgiften för den expedition,
hvaruti vederbörande myndighets åtgärd i ärendet finnes omförmäld.
Att skatten blott utgöres, då handlingen företes inför offentlig myndighet
och den skedda transaktionen derigenom så att säga officiel!; brin 2 -

gas till det allmännas kännedom, har sin grund deruti, att man dels
funnit svårigheterna för transaktionens beskattande i andra fall allt
för stora, dels äfven velat bespara allmänheten ett inqvisitoriskt forskande
efter skattepligtiga förhandlingar. Historiskt styrkes detta äfven deraf,
att stämpelskatten för nu ifrågavarande slag af handlingar ursprungligen
skolat utgöras oberoende deraf, huruvida handlingarne företeddes
inför offentlig myndighet eller icke. Sålunda finnas i stämpelpappersförordningen
af den 4 december 1660 — den äldsta hos oss utfärdade
— stämpelsatser bestämda för arrende- och hyreskontrakt, skuldebref,
köpe-, bytes- och morgongåfvobref angående fast egendom, m. m.,
utan att stämpelpligtighetens inträde göres beroende af handlingens
uppvisande inför offentlig myndighet. Berörda inskränkning i stämpelpligtigheten
vidtogs beträffande skuldebref först i stämpelförordningen
af den 23 September 1736 och beträffande köpe- och bytesbref i förordningen
af den 10 Juni 1803; hvad arrende- och hyreskontrakt angår,
infördes inskränkningen i förordningen af den 23 September 1736,
men uteslöts åter ur den dernäst följande af den 14 Januari 1748 och
återinfördes först i förordningen af den 30 November 1860. Uppenbart
är, att sjelfva grunden för skattens utgörande icke kan hafva vexlat.
med de sålunda meddelade vexlande bestämmelserna om tiden och sättet
för uppbörden deraf. Förhållandet uttryckes, med lagens egna ord,
rigtigast sålunda, att skatten utgöres dä handlingen företes inför offentlig
myndighet, icke derföre att detta sker.

På grund af det anförda anse sig komiterade uti åtskilnaden mellan
å ena sidan expeditioner från och inlagor till offentliga myndigheter
och å andra sidan öfriga stämpelpligtiga handlingar ega en teoretiskt
rigtig grund för stämpeltariffens indelning i tvenne afdelningar.

Då likväl sammanförandet af alla stämpelsatser i en gemensam
tariff — ungefär på enahanda sätt som de olika tullsatserna äro uppförda
i tulltaxan — skulle medföra åtskilliga i ögonen fallande fördelar,
uppstår frågan, huruvida det teoretiskt berättigade i stämpeltariffens
fördelning enligt nyss angifna grund äfven motsvaras af ett praktiskt
behof af en sådan fördelning. Komiterade, som icke eg a att föreslå
införandet af något nytt system för stämpelbeskattningen, utan vid fullgörandet
af sitt uppdrag måst utgå från förutsättningen, att de nu
gällande stämpelsatserna i allt väsentligt böra bibehållas, kunna, vid
detta förhållande, icke finna annat, än att den uppstälda frågan måste
jakande besvaras. En granskning af den gällande stämpeltariffen gifver
nämligen vid handen den väsentliga skilnaden mellan de båda
kategorierna af stämpelpligtiga handlingar, att, medan enligt nämnde
tariff stämpelskyldigheten för expeditioner från och inlagor till offent -

liga myndigheter är regel och stämpelfriheten undantag, förhållandet
vid öfriga handlingar är omvändt. Hvad expeditioner och inlagor beträffar,
framgår detta så väl af det uttryckliga stadgandet i § 5 af
gällande stämpelförordning, att alla handlingar, som icke i 3, 4 och 6
§§ finnas omförmälda, skola, då de från offentliga myndigheter utgifvas
eller dit inlemnas, vara försedda med stämpel till visst belopp, som deraf
att i § 5 jemväl finnes bestämd eu stämpelsats för “alla andra utgående
handlingar''4 än de särskilt upräknade; och, ehuruväl, hvadinlemnade handlingar
angår, undantagen från stämpelpligtigheten i senare tider erhållit eu
sådan omfattning, att den uti det nyss anförda lagrummet innefattade regel
lidit väsentligt afbräck °), kunna de likväl icke sägas upphäfva samma
regel, enär för åtnjutande af sådan frihet för dessa ej mindre än för
de utgående handlingarne, författningen fortfarande fordrar en särskild
bestämmelse derom, utan hvilken stämpelpligtigheten komme att
inträda, öfriga slag af handlingar åter äro underkastade stämpel endast
så framt de i författningen specielt upptagas såsom stämpelpligtiga;
och en öfverblick öfver de särskilda tariffrubrikerna utvisar, att
endast ett jemförelsevis mindre antal af sistnämnde handlingar äro
underkastade stämpelskyldighet.

Komiterade hålla före, att denna olikhet mellan de båda kategorierna
af stämpelpligtiga handlingar betingar en väsentlig olikhet uti
uppställningen af tariffen för dem hvardera. Redan ofvan hafva komiterade
framhållit, att bland olägenheterna af stämpeltariffens nuvarande
uppställning den minsta icke vore den, att samtliga undantagen från stämpelskyldigheten
i en svåröfverskådlig följd upptoges i en särskild §.
Sättet att undanrödja denna olägenhet ligger, hvad beträffar expeditioner
från och inlagor till offentliga myndigheter — och de flesta undantagen
afse denna kategori af handlingar — efter det ofvan anförda
nära till hands. Då i fråga om dessa handlingar stämpelskyldigheten
är regel, och författningen till följd deraf måste innehålla rubriker,
under hvilka hvarje tänkbart slag af nämnda handlingar kan hänföras
— vare sig till beskattande eller till befrielse från skatt — vinnes
otvifvelaktigt större reda i uppställningen, om stämpelsatserna och
stämpelbefrielserna, i stället för att söndras från hvarandra i två särskilda
paragrafer, varda, såvidt ske kan, i fortlöpande bokstafsföljd
sammanförda i en tariff — en åtgärd, hvilken ock lämpligen kan vidtagas
med den inskränkning allena, att fortfarande måste utom tariffen

*) Medan enligt äldre författningar stämpel skulle utgöras för inlagor till alla
myndigheter, medgaf förordningen af den 27 November 1857 stämpelfrihet för inlagor
till de myndigheter, som för närvarande finnas upptagna under de tre första afdelningarne.

meddelas särskilda bestämmelser rörande sådana stämpelbefrielser, som
äro af subjektiv art eller afse, icke vissa speciela slag af handlingar,
utan samtliga handlingar i vissa slag af mål och ärenden. För vinnande
af bättre öfversigt torde likväl denna tariff böra fördelas i
tvenne underafdelningar, nämligen en för expeditioner och en för inlagor;
och ett ytterligare skäl härför finna komiterade deruti, att, me- ^

dan tariffen för expeditioner lärer böra afslutas med en rubrik, innefattande
en stämpelsats för alla icke särskildt nämnda handlingar af
detta slag, tariffen för inlagor åter, med afseende på den stora omfattningen
af de medgifna stämpelfriheterna, lämpligen kan till undvikande
af allt för stor vidlyftighet afslutas med en rubrik, innefattande
stämpelfrihet för alla icke särskildt nämnda inlagor.

Enahanda förfaringssätt kan deremot icke gerna användas vid
uppställandet af tariffen för de stämpelsatser, som innefatta beskattning
af transaktioner. Fastmera vore, enligt komiterades åsigt, ett sådant
förfaringssätt här både teoretiskt origtigt och praktiskt olämpligt. Ville
man sammanslå tariffen för dessa handlingar med tariffen för offentliga
handlingar, nödgades man i tariffen införa en rubrik för hvarje tänkbart
slag af handlingar, som innefattade aftal eller förbindelse mellan
enskilda (eller mellan enskilda och staten i dennes egenskap af rättssubjekt)
för att meddela bestämmelse om stämpelskyldighet eller stämpelfrihet.
Då likväl, enligt hvad komiterade förut anfört, vår stämpellagstiftning
icke innehåller någon allmän föreskrift om stämpelskyldighet
för nyssnämnda slag af aftal och förbindelser, föreligger ingen
grund för ett fullständigt uppräknande af dem; och stämpeltariffen
komme derigenom visserligen icke att förenklas utan tvärtom att göras
långt vidlyftigare än behofvet krafvel''. Komiterade anse derföre, att
tariffen i denna del bör inskränka sig till ett angifvande af de stämpelpligtiga
handlingarne.

Då stämpelfriheten här är regel, förekomma naturligen inga särskilda
slag af handlingar, för hvilka sådan frihet särskildt behöfver
medgifvas, utan de undantag, som kunna förekomma, måste afse antingen
handlingar, som i och för sig äro stämpelpligtiga, men under
vissa förhållanden befrias från skatt, eller ock vissa rättssubjekt, hvilka
en sådan förmån förunnas. Bestämmelserna om det förstnämnda slaget
af undantag kunna lämpligen inrymmas under de särskilda tariffrubriker,
som af dem afses, hvaremot undantag af det senare slaget, så
vidt sådana böra medgifvas, måste särskildt för sig upptagas.

Till ofvan anförda skäl för uppställande af särskilda tariffer för
å ena sidan expeditioner från och inlagor till offentliga myndigheter
och å andra sidan öfriga handlingar kommer ytterligare det, att, medan

stämpeln till förstnämnda slag af handlingar utgår med olika belopp
vid olika myndigheter och tariffen för dem sålunda måste upptaga särskilda
kolumner för olika kategorier af myndigheter, sjelfva den yttre
anordningen af tariffen måste lägga hinder i vägen för upptagande i
densamma af handlingar, för hvilkas stämpelpligtighet nyssnämnde indelning
af myndigheterna saknar all betydelse.

Komiterade öfvergå härefter till det närmare bestämmandet af
rubrikerna till de båda hufvudafdelningar, uti hvilka, enligt komiterades
åsigt, tariffen bör fördelas.

Den första afdelningen borde, enligt hvad komiterade ofvan anfört,
afhandla expeditioner från och inlagor till offentliga myndigheter.
Begreppet ”offentliga myndigheter” kräfver likväl en närmare benämning.
Det kan nämligen uppstå fråga derom, huruvida under detta
begrepp böra innefattas både statsmyndigheter och kommunala myndigheter
eller endast de förra. Denna fråga synes uti nu gällande stämpelförordning
icke hafva fullt klart blifvit uppstäld till besvarande, ett
förhållande, hvartill orsaken torde få sökas deruti, att författningens
bestämmelser blifvit affattade på en tid, då den kommunala organisationen
ännu icke vunnit full stadga. I § 5 heter det först helt allmänt,
att ”domstolar, embetsverk och myndigheter indelas i afseende på den
stämpel” o. s. v., men bland de derefter uppräknade myndigheterna
nämnas inga andra kommunala, än de som kunna inrymmas underorden:
”magistrater och andra styrelser samt öfriga verk och myndigheter
i städer och köpingar”; under det att bland handlingar, som äro
befriade från stämpel, i § 7 uppräknas ”protokoll hos kommunalstyrelse
å landet och i städerna, vid landsting samt hos kyrkostämma, kyrkoråd
och skolråd, jemte utdrag derur”. Af dessa stadganden lärer otvetydigt
framgå, att stämpel icke kan ifrågakomma till utgörande vid
kommunala myndigheter å landet. Hvad förhållandet i städer och
köpingar beträffar, synes en viss motsägelse ega rum mellan föreskrifterna
i §§ 5 och 7, så till vida som det icke lärer kunna förnekas att
de delegationer, åt hvilka i städer och köpingar den kommunala administrationen
är anförtrodd, falla under den omfattande rubriken: ”styrelser
samt öfriga verk och myndigheter”; och enligt hvad komiterade inhemtat,
råder äfven i praxis ovisshet rörande rätta tillämpningen af
berörda stadganden.

Ända till dess uti stämpelförordningen af den 27 November 1857
det nuvarande stadgandet om stämpel vid ”magistrater och andra styrelser
samt öfriga verk och myndigheter i städer och köpingar” infördes,
saknades föreskrift om stämpel vid andra stadsmyndigheter, än
rådhusrätter, magistrater och förmyndarekamrar. Såsom af Bevillnings -

utskottets betänkande N:o 8 vid 1856—58 årens riksdag kan slutas,
infördes nyssnämnde, ur expeditionstaxan hemtade ord i stämpelförordningen
för att åvägabringa större öfverensstämmelse mellan dessa båda
författningar. Härvid bör likväl ihågkommas, att, om det än i vissa
fäll kan anses rigtigt och ändamålsenligt, att under form af lösen någon
ersättning utgår till kommunens myndigheter för den verksamhet dessa
utöfva till enskilda parters förmån, dock någon billighetsgrund icke
synes förefinnas, för att staten skulle ega uppbära afgifter för den verksamhet,
som af kommunens myndigheter utöfvas. Då dessutom genom
den i § 7 af gällande stämpelförordning medgifna stämpelfrihet för
protokoll hos kommunalstyrelse i stad och å landet, i detta hänseende
uttalats eu bestämd grundsats, hvilken endast i afseende på vissa delegationer
af kommunalstyrelsen i stad eller köping, till exempel helsovårdsnämnd,
byggnadsnämnd, handels- och sjöfartsnämnd med mera,
blifvit genom nyssnämnde ord något fördunklad, och det icke lärer
kunna bestridas, att samma grunder, som tala för fullständig stämpelfrihet
vid de kommunala myndigheterna å landet, äfven kunna anföras
för sådan frihet vid motsvarande myndigheter i stad eller köping,
hafva komiterade ansett nyssnämnde grundsats böra fullständigt genomföras.
I öfverensstämmelse härmed har rubriken till Art. I blifvit affattad
sålunda, att den afser stämpel allenast på expeditioner från och
inlagor till statsmyndigheter.

Då, såsom förut blifvit framhållet, någon allmän regel för andra
handlingars än de nu afhandlades stämpelpligtighet icke låter uppställa
sig, är det förenadt med någon svårighet att finna en rubrik, som med
tillräcklig korthet och bestämdhet angifver, hvilka handlingar uti Art.
II afses. En granskning af specialrubrikerna under denna artikel gifver
emellertid vid handen, att samtliga rättsförhållanden, hvilka utgöra
föremål för hithörande handlingar, kunna hänföras under endera af
kategorierna: öfverlåtelse af egande- eller nyttjanderätt, öfvergång af
egendom genom dödsfall, förskrifning af penningar eller penningars
värde och har artikelns rubrik i öfverensstämmelse härmed blifvit affattad.

Sedan komiterade sålunda redogjort för de förändringar i stämpelförordningens
allmänna uppställning komiterade ansett böra vidtagas,
öfvergå komiterade till motiveringen af sina förslag till förändringar i
författningens särskilda bestämmelser.

Såsom af bifogade förslag till ny författning framgår, hafva komiterade
funnit författningens rubrik kunna något förenklas; likasom
komiterade ansett sjelfva afgiften, utan fara för förvexling, kunna, i
öfverensstämmelse med livad i den allmänna finansvetenskapen och de
flesta öfriga länders lagstiftningar är brukligt, betecknas med den förkortade
benämningen: stämpelafgift, en förändring, hvartill komiterade
i öfrigt hemtat särskild anledning deraf, att en dylik benämning i texten
äfven till nu gällande författning i ämnet på de flesta ställen användes.

Såsom komiterade ofvan anfört, kan man vid granskning af gällande
stämpelsatser väl leda sig till den allmänna regel, att expeditioner
från och inlagor till statsmyndigheterna äro underkastade stämpel,
men deremot icke för handlingar af mera privaträttslig egenskap uppställa
någon regel af samma allmänna art. I full öfverensstämmelse
härmed egde uti de närmast före år 1860 utfärdade stämpelförordningarne
det i § 1 innefattade ”allmänna stadgande” följande lydelse:
”Alla handlingar och skrifter, hvilka till domstolar, embetsverk eller
andra myndigheter ingifvas, der företes eller utfärdas, äfvensom alla
här nedan omförmälda°), emellan enskilde personer upprättade kontrakter,
överenskommelser eller förbindelser, samt lysningssedlar till
äktenskap skola antingen skrifvas på stämpladt papper eller ock dermed
beläggas till det belopp, på det sätt, med de undantag och vid
det ansvar, denna författning vidare stadgar.” För att denna § måtte
erhålla ”ett. i öfverensstämmelse med sin öfverskrift allmänligare innehåll”
oe) gafs åt densamma i 1860 års stämpelförordning dess nuvarande
lydelse: ”Alla här nedan omförmälda skrifter och handlingar skola med
stämpel förses till det belopp, på det sätt, med de undantag och vid
det ansvar för underlåtenhet eller försummelse, som denna författning
närmare bestämmer.” Då detta stadgande icke torde böra i sin nuvarande,
fullkomligt intetsägande lydelse bibehållas, men å andra sidan
någon allmän regel för handlingars stämpelpligtighet, på sätt komiterade
flere gånger förut framhållit, icke kan uppställas, hafva komiterade
helt och hållet uteslutit paragrafen. Något ”allmänt stadgande” är ej
heller erforderligt, då stämpelpligtigheten för vissa slag af handlingar,
stämpelfriheten för andra samt ansvaret för stämpelförseelser med erforderlig
bestämdhet framgå af författningens särskilda föreskrifter.

Nu gällande stämpelförordning indelar, i afseende på stämpeln

*) Kursiveringen af komiterade.

**) Bevillnings-utskottets betänkande N:o 22 vid 1859—60 årens riksdag.

till utgrina och inlemnade handlingar, myndigheterna i sex afdelningar.

Komiterade kunna icke för sig dölja, att denna indelning, betraktad
endast såsom grund för stämpelberäkningen och utan hänsyn till andra
dermed sammanhängande förhållanden, i mer än ett afseende företer
väsentliga oegentlighet^-. Ursprungligen låg till grund för indelningen
myndigheternas värdighet, så att de lägsta myndigheterna hänförts till
första afdelningen, de dernäst högre till andra o. s. v., med successivt ''i

stegrade stämpelsatser för hvarje afdelning. Men denna grundsats
eger å den nuvarande indelningen blott en tämligen inskränkt
tillämplighet. De i senare tider för en mängd embetsverk och
myndigheter vidtagna löneregleringarne, vid hvilka den förut utgående
expeditionslösen till större eller mindre del utbytts mot stämpelafgifter,
hafva nämligen vållat, att den äldre indelningen efter embetsverkens
värdighet i icke obetydlig mån blifvit rubbad. Med undantag
för afgifterna för domar, utslag och resolutioner med rubrik i
femte och sjette afdelningarne förete nämligen stämpelsatserne för olika
slag af handlingar icke någon genomgående stegring från de lägre till
de högre afdelningarne — satserna äro till och med i fjerde afdelningen
i allmänhet lägre än i de tre första — och embetsverk af lägre
värdighet hafva uppflyttats ofvan verk af en högre värdighet. På detta
sätt hafva så väl embetsverkens gruppering som stämpelsatsernas deraf
beroende belopp kommit att förete en ganska brokig bild, hvilken, betraktad
utan sammanhang med frågan om expeditionslösen, måste synas
behäftad med stora godtyckligheter. Det nära sammanhanget emellan
expeditionslösen och stämpelafgifter är utan tvifvel för en tillfredsställande
affattning af stämpeltariffen synnerligen menligt, såsom förhindrande
uppställandet af bestämda och konseqvent genomförda regler
för expeditioners stämpelpligtighet och vållande täta rubbningar i tariffens
anordning, hvarom de senast utfärdade stämpelförordningarne
bära talrika vittnesbörd.

Om, ehuru, enligt komiterades åsigt, en förenkling af tariffen i
anförda hänseende vore högeligen önskvärd, komiterade likväl icke tilltrott
sig att afgifva förslag till eu sådan mera genomgripande förenkling,
har detta berott derpå, att utsigterna för genomförandet af en •
dylik förändring under nuvarande förhållanden måste anses synnerligen
ringa. Åtgärden skulle nämligen innebära ett mer eller mindre fullständigt
upphäfvande af de anordningar i fråga om expeditionslösens
utbytande mot stämpelafgifter, hvilka utgjort väsentliga förutsättningar
för flere af de under senare åren genomförda löneregleringar, och komiterade
hafva nu, så kort tid efter dessa anordningars vidtagande, så

mycket mindre ansett sig böra föreslå en genomgripande förändring i
dem, som uppgifter angående de belopp, hvartill stämpelafgifterna för
vissa de vigtigaste bland nu ifrågavarande handlingar, t. ex. protokoll,
bevis m. m. vid olika embetsverk under senare åren uppgått, icke stå
att erhålla, så att komiterade icke skulle kunnat grunda sitt förslag
på någon fullt tillfredsställande utredning af dess finansiela verkningar.
Komiterade hafva derför här måst inskränka sig till ett uttalande af
sin åsigt om önskvärdheten deraf, att tariffen för expeditioner från
statsmyndigheterna måtte, då omständigheterna sådant medgifva, bringas
till en mera förenklad och följdrigtig affattning.

En härmed sammanhängande oegentlighet af mera fristående beskaffenhet
hafva komiterade likväl ansett redan nu kunna och böra afhjelpas.

Sedan vid 1859—60 årens riksdag löneförhöjningar beviljats åt
civile embets- och tjenstemän i allmänhet, stadgades genom Kongl.
cirkuläret den 9 November 1860 punkt l:o, såsom vilkor för åtnjutande
af de högre lönerna, bland annat, att löntagare, så vidt de tillhörde
rikets kollegier, icke skulle åtnjuta sportler af lösen för verkens utgående
expeditioner — hvarmed dock diariibevis och afskrifter icke förstodes
— utan att sportlerna skulle årligen redovisas till kronan och
aflemnas till Statskontoret emot provision af sex procent utaf de influtna
beloppen. Sedermera har, i sammanhang med den år 1879 för
Kammarkollegium och Kammarrätten verkställa lönereglering, blifvit
förklarad^ att den till statsverket ingående lösen för dessa embetsverks
expeditioner skulle upphöra att utgå, men vid öfriga embetsverk, hvilka
äro eller varit att hänföra till rikets kollegier, eller blifvit från embetsverk
af sådan egenskap utbrutna, nämligen Arméförvaltningen,
Marinförvaltningen, Lotsstyrelsen, Kommerskollegium, Statskontoret och
Medicinalstyrelsen, ingår alltjemt med ofvan nämnda undantag, expeditionslösen
till statsverket. Jemlikt Kongl. brefvet den 16 Mars 1858
eger enahanda förhållande rum vid Fångvårdsstyrelsen; och likaledes
har, enligt hvad komiterade inhemtat, lösen för Skogsstyrelsens expeditioner,
med undantag af diariibevis och afskrifter, allt sedan detta
embetsverk inrättades ingått till statsverket. Vidare är genom Kongl.
brefvet den 22 Februari 1867 förklarad!, att lösen för Generalpoststyrelsens
expeditioner skall ingå till postkassan, och således medelbart
till statsverket, hvarjemte genom Kongl. kungörelsen den 31 Maj 1878
stadgats, att den inkomst af lösen, som för det dåvarande tillfölle tjenstemännen
i Generallandtmäterikontoret, skulle ingå och redovisas till
statsverket. Hvad slutligen beträffar den genom nådiga instruktionen

den 22 November 1878 från Landtmäteristyrelsen utbrutna Justeringsstyrelsen,
bestämdes vid styrelsens organisation, att lösen för dess
expeditioner skulle ingå till statsverket; dock bemyndigades genom
Kongl. brefvet den 23 Maj 1879 Justeringsstyrelsen att emot redovisning
i behörig ordning af styrelsens uppbörd af justeringsafgifter och
lösen använda erforderligt belopp till i fråga kommande vikariatsersättningar
och bekostande af nödigt arbetsbiträde.

Af det anförda framgår, att för flertalet expeditioner från nu omförmälda
embetsverk skola erläggas två särskilda till statsverket ingående
afgifter, af Indika den ena redovisas genom stämplar och den
andra medelst särskildt förda räkenskaper. Otvifvelaktigt medför denna
olikhet i redovisningssättet för tvenne afgifter, hvilka i sjelfva verket
äro af aldeles enahanda natur, ett mödosamt och tidsödande arbete för
vederbörande tjensteman, utan att derigenom någon fördel för statsverket
vinnes. Berörde olägenhet torde likväl utan synnerlig svårighet
kunna undvikas genom den till statsverket ingående expeditionslösens
utbytande mot stämpelafgifter, och hafva komiterade icke ansett
för sitt uppdrag främmande att till ett sådant utbyte framställa förslag.

I afseende härå förekommer, att ett aritmetiskt noggrant utbyte
af berörde lösen mot stämpel icke kan ega rum utan införande i Art.
I af två nya afdelningar af embetsverk. Då emellertid det redan nu
betydliga antalet afdelningar icke torde böra utan trängande nödvändighet
ytterligare ökas, hafva komiterade förestält sig, att målet, utan
större rubbning af bestående förhållanden, kunde vinnas genom förhöjning
af stämpelsatserna för fjerde afdelningen så, att dessa komme att
i allmänhet motsvara sammanlagda beloppet af nu utgående lösen och
stämpel. Härför erfordras, att Landtmäteristyrelsen öfverflyttas från
första till fjerde afdelningen, samt att Telegrafstyrelsen, Generaltullstyrelsen
och krigsöfverdomstolar, vid hvilka embetsverk lösen icke ingår
till statsverket, deremot öfverflyttas från fjerde till första afdelningen,
hvarefter, då, enligt hvad komiterade nedan föreslå, akademikanslersembeten,
direktionen för Serafimerlasarettet och icke särskildt uppräknade,
af Kongl. Maj:t tillsatta myndigheter borde hänföras under
första afdelningen, i den fjerde endast komme att qvarstå sådana myndigheter,
vid hvilka lösen ingår till statsverket. Ehuru naturligtvis
genom de sålunda föreslagna öfverflyttningarne af embetsverk någon
förändring i kostnaden för expeditioner från samma embetsverk och i
stämpelskyldigheten för inlagor till dem komme att ega rum, torde
likväl, med afseende så väl å den mindre väsentliga olikheten mellan
de hittills varande stämpelsatserna i första och fjerde afdelningarne,
som å det jemförelsevis ringa antalet stämpelpligtiga expeditioner från

och inlagor till de öfverflyttade myndigheterna, de inträdande rubbningarne
icke vara af synnerligen afsevärd betydelse. Ej heller torde den
omständighet, att lösen för Generalpoststyrelsens expeditioner för närvarande
ingår till postkassan, vara egnad att ingifva betänklighet, då
berörde lösen redan nu, ehuru indirekt, kommer statskassan till godo,
och beloppet af samma lösen °) icke är af den betydenhet, att dess
öfverförande till statsverket kan utöfva något som helst inflytande på
postverkets finansiela ställning. Likaså torde, ehuru, på sätt ofvan
blifvit förmäldt, Justeringsstyrelsen eger till vikariatersättningar och
bekostande af arbetsbiträde disponera, förutom justeringsafgifter, äfven
inflytande lösen för styrelsens expeditioner, detta icke böra utgöra
hinder för utbytande äfven vid berörde styrelse af lösen mot stämpel,
då af ifrågavarande uppbörd, hvilken under år 1880 utgjort i justeringsafgifter
2,310 kronor 2 öre och i lösen 249 kronor, styrelsen för nyssnämnde
ändamål under samma år allenast behöft använda 626 kronor
73 öre, och, enligt hvad komiterade inhemtat, beloppet så väl af influten
lösen som af kostnad för arbetsbiträde m. in. under år 1880 till
följd af särskilda förhållanden varit icke obetydligt högre än hvad i
allmänhet plägar vara fallet.

Vid ett och annat af hithörande embetsverk förekomma till statsverket
ingående afgifter, hvilka, om än egande frändskap med expeditionslösen,
likväl icke torde lämpligen böra mot stämpel utbytas, t. ex.
den i taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar den 10 Juni 1881
stadgade lösen för kartor, som från Generallandtmäterikontoret utgifvas.
Komiterade hafva derföre ansett åtgärden allenast böra afse den lösen,
som finnes påbjuden i Kongl. Förordningen om expeditionslösen den
30 November 1855 samt i de senare författningar, som till nämnde
förordning meddelat tillägg eller deruti gjort ändring.

Enligt hvad ofvan blifvit antydt voro före de senaste löneregleringarne
Kammarkollegium och Kammarrätten i afseende på expeditionslösens
redovisande till statsverket alldeles likstälda med de nu omförmälda
embetsverk, vid hvilka sådan redovisning fortfarande eger rum.
Då i sammanhang med berörde löneregleringar enahanda åtgärd med
expeditionslösens utbytande mot stämpel vidtogs för Kammarkollegium
och Kammarrätten, som nu blifvit af komiterade ifrågasatt för öfriga
hithörande embetsverk, skedde detta derigenom att bemälda båda kollegier
uppflyttades från fjerde till femte afdelningen, der förut endast

*) Detta belopp uppgick

år 1878 till 1,047 kronor,

„ 1879 „ 1,026 „

„ 1880 „ 900 „

Rikets Hofrätter varit upptagna. Vid hofrätterna eger emellertid, enligt
Kongl. kungörelsen den 22 September 1876, det förhållande rum,
att vederbörande tjensteman derstädes eger åtnjuta lösen för sådana
expeditioner, som part på egen begäran erhåller och eljest icke författningsenligt
är pligtig att lösa, medan deremot tjensteman vid Kammarkollegium
eller Kammarrätten endast eger uppbära lösen för afskrifter
och diariibevis. Då Kammarkollegium och Kammarrätten icke
desto mindre blifvit hänförda till samma afdelning som hofrätterna, har
derigenom uppstått den oegentlighet, att stämpelsatserna för protokoll,
utslag och resolutioner från hofrätt, som part författningsenligt icke är
pligtig att lösa — hvilka stämpelsatser blifvit bestämda till sitt nuvarande
belopp med hänsyn dertill att för berörde expeditioner lösen
i hofrätterna derjemte utgår — äfven kommit att tillämpas på motsvarande
expeditioner från Kammarkollegium och Kammarrätten, oaktadt
lösen för dem icke utgår. Ifrågavarande expeditioner från Kammarkollegium
och Kammarrätten hafva sålunda genom den skedda öfverflyttningen,
utan någon i förhållandena grundad orsak, blifvit för parten
vida billigare än enahanda expeditioner från hofrätterna. Denna oegentlighet
skulle försvinna, derest Kammarkollegium och Kammarrätten
åter flyttades till fjerde afdelningen, hvarför skäl torde så mycket mer
förefinnas, som berörde kollegier förut derstädes haft sin plats och den
åtgärd, som enligt komiterades förslag skulle vidtagas i afseende på
utbyte af lösen mot stämpel vid dithörande embetsverk, går i enahanda
rigtning med den, som förut blifvit i fråga om samma kollegier vidtagen,
men här kan företagas utan att förhållandena vid andra embetsverk,
hvilka, såsom hofrätterna, i fråga om expeditionslösen intaga en
helt annan ställning, å åtgärden utöfva en störande inverkan. Då komiterade
sålunda ansett Kammarkollegium och Kammarrätten böra
öfverföras till fjerde afdelningen, hafva komiterade visserligen icke förbisett,
att stämpeln för de från dem utgående utslag och resolutioner,
hvilka part författningsenligt är pligtig att lösa, komme att icke obetydligt
minskas från det belopp, hvartill densamma för vinnande af
likhet med stämpeln för enahanda expeditioner från hofrätterna vid
senaste öfverflyttningen höjts, men den minskning i statsinkomst, som
härigenom uppstår, torde kunna åtminstone i någon mån motvägas dels
genom någon förhöjning i stämpeln för sådana utslag och resolutioner
i fjerde afdelningen, dels äfven derigenom, att stämpeln för protokoll,
utslag och resolutioner, dem part icke är pligtig att lösa, på sätt ofvan
är antydt, kommer att till följd af den föreslagna öfverflyttningen utgå
med högre belopp.

Till de förändringar i gällande stämpelsatser, som påkallas af nu

omförmälda anordningar, återkomma komiterade vid behandlingen af
vederbörande specialrubriker.

Förutom den förändring i nu gällande bestämmelser om embetsverkens
indelning komiterade sålunda ansett sig böra föreslå, hafva
komiterade funnit den i § 5 af gällande stämpelföl ordning intagna förteckningen
å embetsverken böra något fullständigas och bringas till
större öfverensstämmelse med nuvarande förhållanden. Då komiterade
med de handlingar, som nu afhandlas i § 5 och hvilka ensamma beröras
af embetsverkens gruppering i afdelningar, till en tariff sammanfört
så väl de i §§ 3 och 4 upptagna handlingar, som en stor del af
de under § 6 omförmälda, har det jemväl varit nödigt att uti förteckningen
öfver embetsverken upptaga vissa myndigheter, hvilka hittills
der saknats, emedan stämpelpligtighet blott egt rum för andra från
dem utgifna handlingar än sådana, som under § 5 afhandlas. Af denna
anledning hafva i första afdelningen upptagits notarii publicii, Fullmäktige
i Riksbanken och Riksgäldskontoret samt i sjette Justitiekanslersembetet.
, Riksdagens Justitieombudsman och sekreterareembetetvid Kongl.
Maj:ts Orden. Någon nämnvärd förändring i de från dessa myndigheter
utgifna handlingars stämpelpligtighet har härigenom icke inträffat.
. Den nu för ”notariatsbref eller bevis och protester, som notarii
publici utgifva” gällande stämpelsatsen af 50 öre för hvarje ark (§ 6)
är nämligen lika med den, som utgöres för ”annat bevis”, utgifvet från
de i första afdelningen af § 5 upptagna myndigheter, hvarföre genom
bemälde funktionärers uppförande i första afdelningen särskild rubrik
för notariella handlingar varder obehöflig. Bland de af styrelserna
öfver. Riksbanken och Riksgäldskontoret till enskilda parter utgifna
handlingar hafva hittills endast fullmakter och andra handlingar, hvarigenom
fenster tillsättas, varit underkastade stämpel. Någon egentlig
grund för den stämpelfrihet, som för andra handlingar än de nyssnämnda
för närvarande åtnjutes, lärer dock icke kunna utfinnas, och
komiterade hafva så mycket mindre ansett sig böra stadga ett särskildt
undantag . för dem, som, enligt hvad komiterade inhemtat, från Fullmäktige
i Riksbanken och Riksgäldskontoret allenast utgifves ett ytterst
obetydligt antal sådana handlingar, hvilka kunna ifrågakomma
att stämpelbeläggas — hufvudsakligen blott ett och annat protokollsutdrag
— och den föreslagna stämpelpligtigheten således icke blefve
för allmänheten i något afseende betungande. Deremot hafva komiterade
(§ 8 i förslaget till författning) bibehållit den hittills medgifna
allmänna stämpelfriheten för handlingar i ärenden, som tillhöra Justitiekanslersembetets
och Riksdagens Justitieombudsmans embetsåtgärd,
ehuru, med afseende derå att af dem utgifna fullmakter m. m. äro

underkastade stämpel, nämnde myndigdieter bort i förteckningen öfver
embetsverken upptagas. Med hänsyn till den för utnämningsbref till
riddare och kommendörer af de olika ordnarne bestämda stämpel, hafva
komiterade, som icke ansett sig böra ingå i pröfning af lämpligheten
utaf stämpelafgift i detta fall, funnit sig icke kunna undgå att i nämnde
förteckning upptaga äfven sekreterareembetet vid Kongl. Maj:ts Orden.
Härigenom sker likväl icke någon utsträckning af stämpelpligtigheten,
då, enligt inhemtade upplysningar, embetsmännen vid Kongl. Maj:ts
Orden icke utfärda andra expeditioner än nämnde utnämningsbref.

I öfrigt inskränka sig de af komiterade vidtagna förändringar i
förteckningen öfver embetsverken till följande. För att undanrödja all
tvekan, huruvida de under senare tider inrättade förvaltnings- och Övriga
direktioner vid armén och flottan vore att hänföra till de myndigheter,
vid hvilka kartering af handlingar borde ega rum, har uttrycket
»civile tjensteman vid armén och flottan» utbytts mot »förvaltande myndigheter
vid armén och flottan». Rubrikerna: »chefsembetet vid krigsskolan»;
»konsistorierna» (så vidt dermed afses akademiska konsistorier);
»rektorsembeten och fakulteter vid universiteten»; samt »tekniska högskolan»
i första afdelningen samt »akademikanslersembeten» i fjerde
afdelningen hafva ansetts kunna uppgå uti en allmännare rubrik: »myndigheter,
som handhafva styrelsen eller förvaltningen vid statens undervisningsverk»,
som blifvit hänförd till första afdelningen, hvarigenom,
då komiterade bibehållit den hittills medgifna stämpelfriheten för
betyg från skolor och elementarläroverk, någon annan ändring i sak
icke eger rum än den föga nämnvärda, som förorsakas af akademikanslersembetenas
öfverflyttning från fjerde till första afdelningen. Rubriken
»konsistorierna», hvilken är olämplig såsom innefattande så vidt
skilda myndigheter som de akademiska och de ecklesiastika konsistorierna,
har uteslutits och ersatts dels med den nyssnämnda rubriken:
»myndigheter, som handhafva styrelsen eller förvaltningen vid statens
undervisningsverk», dels med »domkapitlen», »Stockholms stads konsistorium»
och »hofkonsistorium», hvarjemte, af den anledning att i vissa
fall biskop eger utöfva en af domkapitlets oberoende myndighet, tilllagts
rubriken» biskopsembeten». Då tulldistriktschefsembetena numera,
med undantag af det i sydöstra distriktet, äro indragna och äfven det
ännu qvarstående kommer att vid nuvarande innehafvare^ afgång indragas,
har denna rubrik uteslutits, hvilket utan olägenhet kunnat ske,
då på grund af den allmänna rubrik, hvilken enligt hvad här nedan
säges, upptagits under första afdelningen, föreskrift om stämpel till de
från ifrågavarande embete utgifna handlingar icke kommer att saknas.
Den i första afdelningen förekommande rubriken »samtliga underdom -

stolar, hvilka icke finnas under andra afdelningen upptagna” har blifvit
utbytt mot rubrikerna ”underdomstolar i stad” och ”krigsdomstolar”,
under hvilken sistnämnda beteckning äfven de hittills under fjerde afdelningen
uppförda krigsöfverdomstolarne innefattas. I fjerde afdelningen
har den numera från Marinförvaltningen utbrutna Lotsstyrelsen
blifvit uppförd, hvaremot direktionen för Serafimerlasarettet, såsom hänförlig
under den allmänna rubriken i första afdelningen, icke synts behöfva
. särskildt upptagas. Inom de fem första afdelningarne hafva
myndigheterna sammanförts efter de departement, under hvilka de sortera,
med iakttagande af den vedertagna ordningsföljden mellan departementen.

Vid tillämpningen af gällande stämpelförordning har tvekan stundom
vållats deraf, att, medan vissa underordnade myndigheter finnas
i förteckningen öfver embetsverken upptagna, andra åter derstädes
saknas. Så vidt dessa underordnade myndigheter varit af Kongl. Maj:t
tillsatta, skulle de enligt ordalydelsen af stadgandet i § 5, varit att
hänföra under fjerde afdelningen. Af en sådan tolkning, konseqvent
genomförd, skulle likväl vållas åtskilliga oegentligheter. Sålunda skulle,
för att endast nämna ett exempel, karteringen vid de tullkamrar, hvilkas
föreståndare utnämnas af Kongl. Maj:t (Instr. för Generaltullstyrelsen
den 1 Nov. 1878,. § 20) ega rum efter stämpelsatserna för de
under fjerde afdelningen upptagna embetsverk, under det att, enligt
nu gällande föreskrifter, anledning saknas att tillämpa dessa satser vid
öfriga tullkamrar, hvarigenom en olikhet i beskattningen för aldeles
samma slag af handlingar, utfärdade från samma slag af myndigheter
möjligen kunde uppstå. I detta särskilda fall har ej heller författningen
blifvit på nyssnämnde sätt tolkad. Genom skrifvelse af den 18
Februari 1843 har nämligen Generaltullstyrelsen förklarat, att, ”derest
utom tullkammarepass till utrikes ort, för hvilka charta-sigillatee-förordningen
innehåller särskild bestämmelse, några handlingar af tullkamrarne
utfärdas, som böra beläggas med charta sigillata, må desamma
icke kunna beräknas till högre belopp än sådana för första afdelningen
i 4 (numera 5) § af nyssnämnde författning är stadgadt, enär tullkamrarne
ej finnas i någondera afdelningen upptagne”, och har genom
skrifvelse af den 31 Juli 1874 enahanda förklarande blifvit meddeladt
för tulldirektören i Göteborg °).

Till undanrödjande af sådana och likartade oegentligheter hafva

*) Anmärkas bör, att, då det förstnämnda förklarandet meddelades, den rubrik i
då gällande stämpelförordning, som motsvarade den nuvarande generela rubriken i fjerde
afdelningen blott upptog: “alla af Kongl. Maj:t tillförordnade styrelser och komitéer" ock
sålunda icke gerna kunde tillämpas på tullkamrarne.

komiterade ansett samtliga myndigheter, hvilka icke finnas i förteckningen
särskildt uppräknade, böra å ett ställe sammanföras; och torde,
med afseende derå, att det öfvervägande antalet hithörande myndigheter
torde vara att hänföra till lägre instanser, den nya generela rubriken
böra uppföras i första i stället för i fjerde afdelningen.

Gällande stämpelförordning stadgar icke uttryckligen, huru förhållas
bör med stämpel till handlingar, som af de vid de särskilda myndigheterna
anstälde embete- och tjensteman å tjenstens vägnar, men i
eget namn, utfärdas. Dermed har väl allmänneligen förfarits sålunda,
att samma stämpel användts som för de i myndigheternas namn utfärdade
handlingar, men för fullständighetens skull har dock, i öfverensstämmelse
med hvad i expeditionstaxan egt rum, uttryckligt stadgande
derom blifvit i förslaget till författning infördt (§ 2).

Efter förutskickande af den anmärkning, att komiterade vid de
olika tariffrubrikerna infört alla sådana bestämningar, som äro af beskaffenhet
att grundlägga eller inverka på sjelfva stämpelpligtigheten,
men deremot till särskilda, tarifferna efterföljande, paragrafer hänfört de
närmare föreskrifterna om hvad vid karteringen af vissa särskilda slag
af handlingar är att iakttaga, öfvergå komiterade till motiveringen af
de förändringar komiterade ansett sig böra föreslå uti de speciela rubriker,
som höra hänföras till tariffen under. Art. I.

Bland handlingar, som åtnjuta stämpelfrihet, upptagas i § 7 af
gällande stämpelförordning ”antagnings- och edgångsbevis, som för sjömän
af sjömanshus utfärdas''1''. Enär den i Kongl. reglementet den 30 Mars
1748 för sjöfolk föreskrift^ edgång numera icke eger rum, och det bevis
öfver verkstäld inskrifning vid sjömanshus, som af dettas direktion
utfärdas, enligt Kongl. reglementet för sjömanshusen i riket den 4
Mars 1870, benämnes sjö fartsbok, har, med uteslutande af den äldre
rubriken, sistnämnde handling såsom stämpelfri i tariffen införts, hvarjemte,
i öfverensstämmelse med en redan iakttagen praxis, stämpelfrihet
tillförsäkrats det afflyttning sbetyg, hvilket enligt § 11 e) i åberopade
reglemente, af sjömanshus meddelas vid sjömanshus inskrifven
person, som anmäler sig vilja ingå uti allmän tjenst eller uti annan
än till sjömansyrket hörande verksamhet, eller till annat sjömanshus
afflytta, och af sådan anledning sjöfartsboken återställer.

Jemte det, med uteslutande af den numera icke brukliga benämningen
”Folkpass”, hittills gällande bestämmelser i fråga om stämpel
till sjömansrulla bibehållits, har, i öfverensstämmelse med redan iakttagen
praxis, stämpelfrihet tillförsäkrats motbok med sjöman och skeppsdagbok
äfvensom bevis öfver på- eller afmönstring af sjöman.

Afsked skall, enligt §§ 3 och 4 i gällande stämpelförordning, då

den afskedstagande hugnas med förhöjning å karakteren, förses med
stämpel till det belopp, som för karaktersfullmakter är stadgadt, och,
enligt § 3, då Kongl. Maj:t, på grund af förekommande särskilda omständigheter,
tillåter den afskedstagande att bibehålla antingen hela eller
någon del af den lön, han innehar, förses med stämpel å 6 kronor,
hvaremot afsked, enligt § 7, är stämpelfritt, då dermed icke förhöjning
å karakteren eller några löne- eller pensionsförmåner följa, äfvensom
då endast sådan pension dervid tillägges, hvartill den afskedstagande
enligt författningarna är berättigad eller för hvars erhållande han sjelf
gjort tillskott. Öppet bref eller resolution på pension, som af Kongl.
Maj:t utfärdas, drager 6 kronors stämpel.

Såsom en brist på öfverensstämmelse mellan föreskrifterna i § 3
och § 7 kan anmärkas, att, medan sistnämnde § förutsätter, att afskedet
skall förses med (i kronors stämpel då den afskedstagande deruti
tillägges löne- eller pensionsförmåner, hvartill han icke författningsenligt
är berättigad, men i annat fall vara stämpelfritt (så framt den
afskedstagande icke vid afskedet erhåller högre karakter), förstnämnde
§ åter å ena sidan påbjuder berörde stämpelafgift för afskedsbref endast
då den afskedstagande tillätes bibehålla antingen hela eller någon del
af den lön, han innehar, men å andra sidan för pensionsbref föreskrifver
afgiftens utgörande oberoende deraf, huruvida pensionstagaren är författningsenligt
berättigad till pensionen eller icke. Komiterade hafva
derföre alfattat rubrikerna afsked och pensionsbref så, att ofvanberörde
i § 7 af gällande stämpelförordning förutsatta och, enligt hvad komiterade
inhemtat, i praxis äfven tillämpade regel deraf bestämdt framgår,
hvarvid komiterade likväl, då det numera icke torde ifrågakomma,
att någon vid afskedstagandet tillätes bibehålla hela eller någon del af
sin lön, ansett sig kunna utesluta de härå syftande bestämmelserna.
Då pension, hvartill någon icke författningsenligt är berättigad, icke
lärer kunna beviljas af annan myndighet än Kongl. Maj:t, har stämpelsatsen
blifvit utförd allenast i kolumnen för sjette afdelningen. Den
bland undantagen i nyssberörde § 7 förekommande, från äldre tider,
då afsked i allmänhet var belagdt med stämpel, qvarstående rubriken :
”Afsked för soldater, båtsmän, spel i nummer med flere af gemenskapen
vid militären”, har, såsom numera obehöflig, blifvit utesluten.

Den stämpelfrihet, som enligt § 7 i gällande stämpelförordning
är medgifven eif skrifter, som för historiska och öfriga vetenskapliga
upplysningar ur riksarkivet meddelas, hafva komiterade ansett böra utsträckas
till alla afskrifter, som meddelas för vetenskapligt ändamål,
utan hänsyn till den myndighet, från hvilken de utfärdas. För en så 4 -

dan utsträckning talar det skal, som af 1840—1841 årens Bevillningsutskott
anfördes för medgifvandet af den nu bestående stämpelfriheten,
eller att ”det vore en skyldig gärd åt vetenskaperna, att materialier
derför icke betungades med utgifter till staten”, och torde, då begärd
afskrift icke lärer stämpelfritt utlemnas, utan att den sökande på tillfredsställande
sätt styrker sin egenskap af vetenskaplig forskare, missbruk
af den föreslagna utsträckningen icke vara att befara, lika litet
som, vid det förhållande att för sådan afskrift expeditionslösen fortfarande
skall utgöras, samma rätt icke lärer komma att begagnas i
sådan vidd, att vederbörande myndigheter deraf blifva oskäligen betungade.

Gällande stämpelförordning stadgar stämpelfrihet för det dokument,
benämndt apotekarebref, hvilket, enligt Kongl. reglementet den
11 Augusti 1819, § 10, skulle åt farmacie studiosus, som var laglig
egare af apotek, efter föregången examen och aflagd apotekareed, af
Sundhetskollegium meddelas. Då, enligt hvad komiterade inhemtat,
sådant bref numera icke plägar utfärdas, har den derå syftande bestämmelsen
blifvit utesluten.

Deremot saknas i stämpelförordningen föreskrift om stämpel
till det apoteksprivilegium, hvarmed apotekare, såsom vilkor för rätten
att idka apoteksrörelse, skall af Kongl. Maj:t förses. I fråga om
de grunder, hvarefter berörde privilegier hittills stämpelbelagts,
hafva komiterade inhemtat följande. Då apotekare efter aflagd
examen af Sundhetskollegium anmäldes hos Kongl. Maj:t till erhållande
af privilegium å visst apotek, skulle de fordom i bemälde
kollegium erlägga ”gebuhr” efter en handskrifven tariff, i hvilken apoteken
voro upptagna i fyra klasser efter städernas invånareantal med
olika satser för ärfda och för köpta privilegier, nämligen:

i första klassen för ärfda 24 Rdr och för köpta 18 Rdr banko
,, andra ,, ,, ,, 21 „ ,, ,, ,, 15 ,, ,,

,, tredje ,, ,, ,, 18 ,, ,, ,, ,, 14 ,, ,,

,, fjerde ,, ,, ,, 12 15 ,, ,, ,, „ 6 9 » ?> 5

i sistnämnde klass med de olika beloppen allt efter ”städernas ungefär
rörelse”. Af orsak, om hvilken komiterade icke förmått vinna upplysning,
lärer emellertid omkring år 1830 den förändring hafva inträffat,
att nyssnämnde gebuhr derefter skolat erläggas i ecklesiastikexpeditionen
vid privilegiets utfärdande. För sådant ändamål öfverlemnades
ofvan omförmälda handskrift^ tariff till bemälda expedition,
der densamma allt sedan tjenat till efterrättelse, allenast med de förändringar,
att skilnaden mellan ärfda och köpta apoteksprivilegier upp -

hört; att beloppen blifvit afjemnade i första klassen till 37 kronor 50
öre, i andra till 33 kronor, i tredje till 31 kronor 50 öre och i fjerde
till 19 kronor 50 öre; att nytillkomna apotek hänförts till Ijerde klassen,
och slutligen att afgifterna numera utgöras under form af stämpel.
Föreskrift om dessa afgifters utbytande mot stämpel förekommer icke
i någon stämpelförordning, ej heller i någon annan till komiterades
kännedom kommen författning; måhända torde kunna antagas, att, då
i följd af 1834—35 årens riksdags beslut kansligebubren inom Kongl.
Maj:ts kansli upphörde och i allmänhet utbyttes mot stämpel, denna
åtgärd ansetts höra tillämpas äfven å nu ifrågavarande gebiihr, ehuru
uttrycklig föreskrift derom icke meddelats.

Af det anförda torde framgå, att föreskrift i stämpelförordningen
om grunden för apoteksprivilegiers stämpelbeläggning är af beliofvet
påkallad. Då emellertid den i den hittills tillämpade tariffen förekommande
klassifikation af apoteken numera till följd af inträdda förändringar
i städernas invånareantal är alldeles föråldrad, kan densamma icke
vidare läggas till grund för bestämmandet af stämpelbeloppen för olika
apotek utan borde, derest stämpeln fortfarande skulle utgå med olika
belopp för olika klasser af apotek, ny klassifikation verkställas. Att
finna en tillfredsställande grund för en sådan klassifikation är likväl
förbundet med svårighet, då, oafsedt att apotek flerestädes förekomma
å landsbygden, städernas invånareantal allena icke lärer kunna utöfva
bestämmande inflytande på klassifikationen. Med afseende ej mindre
härå än äfven å de täta förändringar en en gång verkstäld klassifikation
komme att vara underkastad, hafva komiterade ansett stäinpelafgiften
för apoteksprivilegier böra sättas till ett för alla apotek lika belopp;
och hafva komiterade ansett detta belopp lämpligen kunna bestämmas
till 25 kronor.

Betyg från skolor och elementarläroverk åtnjuta för närvarande
stämpelfrihet, medan deremot å betyg från andra undervisningsanstalter
den allmänna stämpelsatsen för “annat bevis11 (§ 5) är tillämplig,
så framt anstalterna äro att hänföra till de institutioner, som i nämnde
§ afses. Dock äro de testimonia academica eller akademiska vittnesbörd,
hvarom i § 39 af gällande statuter för universiteten i Upsala och
Lund handlas, från stämpel fria. Till förebyggande af den tvekan, som
angående rätta tolkningen af nu anförda bestämmelser kan uppstå dels
till följd af det obestämda omfånget af uttrycket skolor, dels till följd
deraf, att åtskilliga undervisningsanstalter icke finnas i § 5 upptagna,
hafva komiterade uttryckligen stadgat stämpelfrihet för betyg från alla
offentliga läroverk med undantag af universiteten, för hvilka den hittills
gällande stämpelsatsen af 50 öre bibehållits. Då, enligt hvad

komiterade ega anledning antaga, “akademiska vittnesbörd” numera
endast jemförelsevis sällan utfärdas, har särskildt undantag för detta
slag af akademiska betyg icke längre synts vara af bebofvet påkalladt.

Med anledning af den år 1874 vidtagna löneregleringen för härads*
höfdingarne meddelades i stämpelförordningen af den 2 Oktober samma
år föreskrift derom, att alla andra bevis än om meddelande af första
uppbud, vederhäftighetsbevis och bevis öfver inlemnande och inregistrerande
af bouppteckning, skulle, då de utfärdades af domare eller underdomstol
å landet, beläggas med stämpel till samma belopp, som den
för beviset utgående lösen. Under anförande, att de sålunda meddelade
föreskrifterna icke blott för domhafvande på landet medfört synnerligt
tidsödande arbete, utan ock haft den påföljd, att handlingar, hvilka
redan efter andra grunder blifvit stämpelbelagda, tillika skolat för derå
tecknade bevis, såsom om lagfart, beviljande, förnyande eller relaxerande
af inteckning förses med stämpel, föreslog Bevillnings-utskottet
vid 1876 års riksdag, att —jemte det föreskrift meddelades, att bevis
i allmänhet, som af embetsmyndigheter utfärdades, skulle stämpelbeläggas
— stämpelfrihet måtte medgifvas för “bevis, tecknadt å företedd
handling om lagfart, om fastställelse, förnyelse, dödande, ^laxering
eller postposition af inteckning, om testamentsbevakning, om ingifvande
af äktenskapsförord, morgongåfvobref och köpeafhandling om
lösören eller om fastställelse af egoskifte och egoutbyte, äfvensom att
rågångsförrättning vunnit laga kraft”, hvilken hemställan ock blef af
Riksdagen bifallen. Enahanda stämpelfrihet medgafs år 1878 för bevis
om inregistrering af bouppteckningar, hvilka bevis år 1876 af förbiseende
blifvit utelemnade. För vederhäftighetsbetyg, som skrifvas
på företedda förbindelser, åtnjutes jemväl, enligt särskild föreskrift,
stämpelfrihet. Om således flertalet af de bevis, som vid domstolarne
tecknas å företedda handlingar, äro befriade från stämpel, förekomma
likväl ännu åtskilliga bevis af nämnde slag, hvilka måste förses med
stämpel såsom till exempel bevis tecknadt å testamente eller annan
handling om vittnesförhör för dödsfalls skull, om handlingens intagande
i domboken med mera. Så väl af de skäl, som för den år 1876 medgifna
stämpelbefrielsen anfördes, som för vinnande af konseqvens i författningens
föreskrifter, hafva komiterade ansett stämpelfriheten böra
utsträckas till bevis af alla slag, som tecknas å företedd handling,
hvaremot å andra sidan, då det skäl, som väl hufvudsakligen föranledt
den medgifna befrielsen, eller det tidsödande arbete, som af de ifrågavarande
bevisens stämpelbeläggning vållades domhafvande på landet,
hvilka, ehuru deras tid är strängt upptagen af de egentliga domaregöromålen,
sjelfva måste ansvara för karteringens verkställande, icke å

öfverrätterna eger tillämplighet, stämpelfriheten blifvit inskränkt till
bevis, som meddelas af underdomstol eller derstädes anstäld tjensteman.
Att, ehuru skälen för stämpelfrihetens medgifvande mähända icke ega
fullt samma styrka i fråga om underdomstol i stad, som i fråga om
underdomstol å landet, den nu ifrågavarande stämpelfriheten vid förstnämnda
slag af domstolar blifvit bibehållen, har föranledts af hänsyn till
önskvärdheten af likhet i bestämmelserna vid samtliga första instansens
domstolar. Vid krigsrätter, som äfven omfattas af det föreslagna stadgandet,
torde bevis af ifrågavarande slag sällan eller aldrig förekomma.

Enligt Kong], Förordningen om expeditionslösen, skall bevis, att
begärd expedition icke utbekommits, till vederbörande utlemnas utan
lösen. Då äfven frihet från stämpel skäligen synes böra tillkomma
sådant bevis, har bestämmelse derom blifvit i författningsförslaget införd.

Med bibehållande af den stämpelfrihet, som enligt § 7 i gällande
stämpelförordning tillkommer ”sundhetsbevis, som i följd af svenska
karantänsförfattningarne utfärdas”, hafva komiterade ansett sig böra
förenkla lydelsen af denna rubrik till: ”bevis af karantänstjensteman”,
hvarjemte komiterade ansett stämpelfrihet för läkarebevis uttryckligen
böra stadgas, helst dessa bevis, då de utfärdas af i statens tjenst anstälde
läkare, otvifvelaktigt äro från offentliga myndigheter utgifna
handlingar och såsom sådana, i brist af motsatta bestämmelser, underkastade
stämpel.

Bland stämpelfria bevis upptagas i nyssnämnde § 7 jemväl ”bevis
af domare och embetsmän i militärärenden”. Då emellertid, enligt hvad
komiterade ega anledning antaga, de bestämmelser i stämpelförordningen,
som åsyfta nämnde ärenden, till följd af ovisshet om rätta betydelsen
af uttrycket umilitärärendenu redan länge saknat tillämpning,
torde stadgandet om frihet för berörde bevis kunna ur författningen
uteslutas.

För bevis om förlagsinteckning, som af Kommerskollegium meddelas,
utgör lösen 6 kronor. Då denna lösen bör utbytas mot stämpel,
har särskild rubrik för ifrågavarande slag af bevis blifvit i tariffen utförd,
dervid stämpelbeloppet, hvilket rätteligen bort utgöra 6 kronor
50 öre, synts kunna afjemnas till 6 kronor. Der sådant bevis meddelas
af underrätt, är beviset stämpelfritt på grund af det allmänna stadgandet,
att bevis, som af domare eller domstol tecknas å företedd handling
åtnjuter frihet från stämpel, hvilken stämpelfrihet jemväl synts
böra utsträckas till det fall, att förlagsinteckning meddelas af magistrat.

Vid de myndigheter, hvilka enligt komiterades förslag skulle
komma att hänföras till fjerde afdelningen, utgör stämpeln för bevis
50 öre och lösen för icke särskild! nämndt bevis, då det fecknas å

företedd handling, 1 krona samt, då det Härskri dt utfärdas, 1 krona 50
öre. Enligt grundsatsen, att lösen vid fjerde afdelningen bör utbytas
mot stämpel, torde stämpelsatsen för “annat bevis14 i berörde afdelning
lämpligen kunna bestämmas till 2 kronor.

Då för diariibevis lösen tillfaller vederbörande tjensteman, bör
någon tillökning i stämpeln för sådant bevis icke ega rum, af hvilken
anledning särskild rubrik för sådant slag af bevis blifvit utförd.

Vågattester till låns erhållande skola enligt § 5 i gällande stämpelförordning
förses med 50 öres stämpel. Särskildt stadgande härom
har icke behöft i förslaget till författning upptagas, då nyssnämnde
stämpelsats är densamma som gäller för bevis i allmänhet äfvensom
för icke särskildt nämnda expeditioner från första afdelningens myndigheter.

Gällande stämpelförorduing upptager under § 6 stämpelsatser för
borgarebref, dervid satsernas storlek vexlar dels efter den kategori, till
hvilken staden, deri burskap vinnes, hörer, dels efter den näring, hvarå
burskap erhålles — hvarigenom allt icke mindre än 30 olika stämpelsatser
uppkommit. Sedan numera genom de under senare tider inträffade
förändringar i lagstiftningen burskapet förlorat största delen af sin gamla
betydelse, torde anledning saknas att för karteringen af de handlingar,
hvarigenom burskap meddelas, längre bibehålla en så detaljerad tariff,
som den ännu gällande. Komiterade hafva i öfverensstämmelse härmed
ansett samtliga nu gällande stämpelsatser för borgarebref kunna ersättas
med en stämpelsats, hvilken komiterade bestämt till det ungefärliga
medeltalet mellan den högsta och den lägsta nu gällande eller 15 kronor.
Visserligen hafva komiterade icke förbisett, att derigenom för de
nu lägst beskattade borgarebrefven en betjmllig stämpelförhöjning
kommer att inträffa, men då dels, åtminstone i allmänhet, vissa förmåner
ännu äro med burskapet förknippade, dels, i allt fall, borgarebref
numera, särskildt i de mindre städerna, jemförelsevis sällan torde utfärdas,
hafva komiterade icke ansett någon betänklighet härutinnan
böra möta. Benämningen “borgarebref44 har blifvit utbytt mot den i
allmänna lagen, Handelsbalken kap. 3 § 1, nyttjade af “burbref44.

Stämpeln för fribref utgör för närvarande 50 öre. För sådan
handling skall derjemte enligt expeditionstaxan erläggas lösen enligt
följande tariff:

för fartyg af till och med 50 ton.................................................. 3 kronor,

öfver 50 „ 100 d:o .................................................. 4 „

„ 100 „ 200 d:o ................................................. 6 „

„ 200 .................................................. 9

hvarjemte är föreskrifvet, att för latinsk öfversättning af fribref jemte

signalbref skall erläggas tillsammans £ af lösen för fribrefvet. Ifrågavarande
till statsverket ingående lösen bär blifvit utbytt mot stämpel,
dervid de särskilda stämpelsatserna afjemnats till respektive 4, 5, 7
och 10 kronor. Med afseende på den sålunda föreslagna förhöjningen
i stämpeln för fribref, hafva komiterade ansett den särskilda lösen för
latinsk öfversättning af fribrefvet äfvensom för signalbref icke behöfva
med någon vidare förhöjning af stämpeln ersättas.

I § 6 af gällande stämpelförordning finnes påbjuden en afgift af
50 öre, utom för fribref för fartyg och båtar, jemväl för “derom utgifna
förbindelser11". Berörde handlingar, hvarmed lärer afsetts de certifikat
öfver vissa edeligen ingångna förbindelser, hvilka enligt Kongl.
Förordningen angående passhandlingar den 22 April 1829 utgjorde
vilkor för erhållande af fribref, motsvaras numera, enligt Kongl. Förordningen
angående pass- och nationalitetshandlingar den 4 Juni 18G8
§ 2, af bevis om inför magistrat i stad eller häradsrätt eller domhafvande
å landet aflagd redareed. Då likväl ofvanberörde stämpelsats
är lika med stämpelsatsen för bevis i allmänhet, utfärdadt från första
eller andra afdelningens myndigheter, har särskild rubrik för detta slag
af bevis icke behöft utföras.

De i §§ 3 och 4 af gällande stämpelförordning meddelade, synnerligen
vidlyftiga bestämmelserna om stämpel till fullmakter, konstitutorialer,
förordnanden och andra handlingar, hvarigenom embeten eller tjenster
tillsättas, torde kunna underkastas väsendtliga förenklingar. I detta
afseende förekommer först, att, ehuru för ifrågavarande handlingar, med
några mindre betydande undantag, numera hufvudsakligen enahanda
bestämmelser gälla, dessa bestämmelser likväl äro fördelade på tvänne
§§, allt efter som liandlingarne utfärdas af Kongl. Maj:t eller af andra
myndigheter. Den enda väsentliga skiljaktigheten mellan de båda kategorierna
består deruti, att eu af Kongl. Maj:t utfärdad fullmakt o. s. v.
enligt regeln skall utöfver stämpel till 1 procent å lönen, förses med
särskild stämpel af 6 kronor, hvilket icke är förhållandet med öfriga
fullmakter. I fråga om uppkomsten af sistberörde särskilda stämpel
tillåta sig komiterade anföra följande. Före 1834—1835 årens riksdag
utgick stämpelafgiften för fullmakter, utfärdade vare sig af Kongl. Maj:t
eller andra myndigheter, med lika belopp, nämligen 5 procent af lönen.
Sedan emellertid vid nämnde riksdag beslut blifvit fattadt. om utbytande
mot stämpelpapper af de dittills till tjenstemännen i Kongl. Maj:ts
kansli utgående kansligebiihr, sportler och sigillpenningar, infördes i
stämpelförordningen den 16 Maj 1835 en berörde
sportler motsvarande särskild stämpelsats af l-\- procent af lönen för
fullmakter m. in., utfärdade af Kongl. Maj:t, hvarigenom stämpelafgiften

i sin helhet alltså kom att uppgå till 12 f procent. Härtill kom ytterligare
eu stämpelsats af 1 riksdaler banko, motsvarande de forna sigillpenningarne.
Vid 1859—60 årens riksdag fäste Bevillnings-utskottet
Rikets Ständers uppmärksamhet på obilligheten deraf, att, sedan kansligebiihren
i underordnade embetsverk dåmera afskaffats, de embets- och
tjensteman, för hvilka Kongl. Maj:t utfärdade fullmakter eller förordnanden
m. m., fortfarande skulle, genom erläggande af stämpelafgift,
motsvarande den forna kansligebiihren och sigillpenningarne, bidraga
till bekostande af den aflöning, som för Kongl. Maj:ts kansli utginge,
hvarföre utskottet ansåg, att stämpelbeloppet för berörde fullmakter
m. m. borde nedsättas till likhet med hvad för fullmakter m. m., utfärdade
af rikets embetsverk, funnes stadgadt. Då likväl den, som från
rikets embetsverk och andra offentliga myndigheter erhölle fullmakt,
konstitutorial eller förordnande å embete eller tjenst, vore skyldig att
erlägga lösen för sjelfva expeditionen, hvilken lösen enligt expeditionstaxan
utginge med 2 riksdaler för expedition från embetsverk tillhörande
första afdelningen och med 3 riksdaler för expeditioner från
embetsverk af andra afdelningen, ansåg utskottet, att ett lämpligt belopp
borde, i stället för expeditionslösen, såsom stämpelafgift utgå för
hvarje dylik expedition, hvilket belopp utskottet liemstälde måtte bestämmas
till 6 riksdaler. Hvad utskottet i berörde afseenden föreslagit
blef af Rikets Ständer bifallet och iakttaget vid utfärdandet af
stämpelförordningen den 30 November 1860.

Det skäl, som af 1859—60 årens Bevillnings-utskott anfördes för
införandet af .den särskilda 6-riksdalers-stämpeln för af Kongl. Maj:t
utfärdade fullmakter, har emellertid till stor del upphört att ega giltighet.
Vid flere af de löneregleringar, som under de senare åren öfvergått
de flesta embetsverk och myndigheter har nämligen stadgats, att
lösen för verkens expeditioner skulle upphöra att utgå, antingen helt
och hållet eller ock för sådana expeditioner, hvilka part författningsenligt
vore pligtig att lösa. Visserligen hafva i sammanhang härmed
sådana åtgärder vidtagits, att den upphörda expeditionslösen i allmänhet
blifvit ersatt med förhöjd stämpelafgift, men hvad särskild! angår fullmakter
och dermed likstälda handlingar, har motsvarande förhöjning
af stämpelafgifterna icke egt rum. Då sålunda den dubbla afgiftsberäkningen
vid ett flertal af de underordnade myndigheterna numera upphört,
och komiterade icke anse skäl vara för handen att genom stadgande
af en fix stämpelafgift utöfver den proportionel vid nämnde myndigheter
återinföra densamma, hafva komiterade ansett den fixa stämpelafgiften
äfven för af Kongl. Maj:t utfärdade fullmakter m. m. böra
upphöra. Den förlust, som derigenom för statsverket uppkomme, torde,

om den ock icke blefve alldeles oansenlig, dock icke vara af tillräcklig
betydenhet att böra afhålla från undanrödjandet af den oegentlighet,
som på grund af det anförda måste anses ligga i bibehållandet af den
fixa fullmaktsstämpeln. Till ledning för beräkningen af berörde förlust
få komiterade meddela, att, enligt hvad komiterade inliemtat, antalet
från statsdepartementen utfärdade fullmakter, konstitutorial och

förordnanden, hvarigenom embeten eller tjenster blifvit tillsatta, under
år 1880 utgjort:

Från Justitiedepartementet.......................................................................... 22

„ Utrikesdepartementete) .................................................................. 1

„ Landtförsvarsdepartementet............................................................. 268

„ Sjöförsvarsdepartementet.................................................................. 24

,, Civildepartementet .......................................................................... 64

„ Finansdepartementet ......................................................................... 11

„ Ecklesiastikdepartementet............................................................ 72

Summa 462,

för hvilket antal nu ifrågavarande stämpelbelopp alltså uppgått till
2,772 kronor.

Under förutsättning att den fixa 6-kronestämpeln afskaffa^, upphör
behofvet af särskilda föreskrifter för fullmakter, utfärdade å ena
sidan af Kongl. Maj:t och å andra sidan af öfriga myndigheter, likasom
äfven den särskilda rubriken för fullmakter m. m., hvarigenom
embeten eller tjenster vid de Kongl. hofven bortgifvas — hvilka fullmakter
nu äro fria från berörde fixa stämpel — varder öfverflödig.

Justitiekanslerns fullmakter för lands- och stadsfiskaler förses,
enligt gällande författning, med stämpel utan afseende på den med
tjensten förenade aflöning, enligt följande beräkning:

för landsfiskaler .................................................................................. 9 kronor.

„ stadsfiskaler i Göteborg samt lista klassens städer ......... 9 „

„ stadsfiskaler i 2:dra och 3:dje klassens städer..................... 6 „

„ stadsfiskaler i 4:de och 5:te klassens städer ........................ 5 „

Någon grund torde emellertid icke kunna utfinnas, hvarföre ifrågavarande
tjensteman skola utgöra stämpel för sina fullmakter efter en
annan och enligt regeln vida lägre beräkningsgrund än öfrige tjenstemän.
Komiterade hafva ock, genom uteslutande af ofvan anförde särskilda
bestämmelser, åstadkommit likställighet med hvad för tjensteman
i allmänhet är stadgadt.

Redan innan genom stämpelförordningen den 15 Oktober 1875 *)

*) Af beskaffenhet att 6-kronestämpeln derför bort utgöras.

deri proportionell stämpeln för fullmakter i allmänhet nedsattes från
5 till 1 procent af lönebeloppet, utgick sedan längre tid tillbaka för
“underofficerare vid de värfvade regementena och flottan, för underbefäl
och manskap vid militärkustbevakningskorpsen, för underbefäl
vid telegrafkorpsen samt för handtverkare och inventarietimmermän
vid flottan äfvensom för dem och deras vederlikar vid indelta armén41,
fullmaktsstämpeln med allenast 1 procent. Det särskilda stadgandet
rörande nämnde tjensteman, som ännu i § 4 af gällande stämpelförordning
finnes bibehållet, innehåller för öfrig! allenast föreskrift angående
beräkning i penningar af i persedlar utsatt lön och torde derföre,
då komiterade i sistnämnde hänseende föreslagit ett allmänt stadgande,
såsom numera obehöflig!, kunna helt och hållet uteslutas.

Vid befordran till högre lön skall, enligt gällande stämpelförordning
§§ 3 och 4, stämpel beräknas å “skilnaden mellan den lön, efter
hvilken den utnämnde förut erlagt stämpelafgift, och den lön, som erhålles“.
Då författningen sålunda förutsätter, att den, som verkställer
karteringen af utnämningsbrefvet, skall ega kännedom om de stämpelbetalningar,
den utnämnde för sina löneförmåner förut fullgjort, men
icke tillika föreskrifver, huru sådan kännedom skall vederbörande beredas,
hafva, enligt hvad komiterade erfarit, svårigheter stundom uppstått
vid tillämpningen af nyssberörda föreskrift. Komiterade hålla före,
att med de kontroller å utgörandet af fullmaktsstämpeln, som för närvarande
finnas föreskrifna, det ytterst sällan torde inträffa, att någon
undgår att för erhållna löneförmåner underkastas behörig stämpelbeskattning.
Vid sådant förhållande hafva komiterade icke tvekat att
föreslå ett stadgande, enligt hvilket stämpeln för vunnen löneförhöjning
skall beräknas å skilnaden mellan den lön, den utnämnde näst
förut innehaft, och den, som erhålles.

Så väl i § 3 som i § 4 af gällande stämpelförfattning stadgas,
att, om någon undfår fullmakt å tjenst, hvilken han förut bestridt på
förordnande, hvarför stämpelpappersafgift, motsvarande aflöningsförmårierna,
blifvit erlagd, skall stämpel å fullmakten beräknas blott för den
tillökning i aflöning, som i följd af fullmakten erhålles. Berörda stadgande
var ock af behofvet påkalladt så länge för konstitutorial eller
förordnanden på behaglig tid skulle utgöras eu efter löneförmånerna
beräknad stämpelafgift, men saknar numera tillämplighet sedan genom
stämpelförordningen den 4 December 1863 den proportionela stämpeln
för nämnde konstitutorial eller förordnanden blifvit afskaffad, af hvilken
anledning stadgandet ock blifvit uti bilagde författningsförslag uteslutet.

Enligt nyssberörda §§ böra uti löneberäkningen ingå äfven extra
ordinarie inkomst eller sportler af ständig egenskap. Att med sist -

nämnde, något obestämda uttryck böra förstås sådana inkomster af
ifrågavarande slag, hvilka äro af beskaffenhet att för dem bevillning
efter andra artikeln bör utgöras, och att således bland dem icke böra
inberäknas de inkomster, hvilka i 7 § 2 mom. af gällande bevillningsstadga
omförmälas såsom fria från bevillning, lärer framgå deraf, att
enligt omförmälde §§ i stämpelförordningen stämpelbeloppet i nu afhandlado
fall skall beräknas efter medeltalet af de sista fem årens löneförmåner,
för hvilka det kan styrkas att bevillning efter andra artikeln
blifvit erlagd. Bestämdt stadgande i sådant syfte har emellertid blifvit
i författningsförslaget infördt, hvarigenom och då enligt nyss åberopade
§ i bevillningsstadgan officerares häst- och fouragemedel icke mberäknas
i den bevillningsbara inkomsten, nuvarande i stämpelförfattningen meddelade
föreskrift, att från löneinkomsten skola afräknas lönetillägg för
tjenstehästar samt fourageringsersättning, kunnat, såsom obehöflig, uteslutas.

Vid utnämning till tjenst utan lön äfvensom vid förläning af
titulärvärdighet skall, enligt näst sista punkten af 3 §, indelt lön uträknas
efter näst föregående års markegång. Enahanda beräkningssätt
skall, enligt 4 §, följas vid uppskattningen af underofficerares med
fleres i persedlar utsatta aflöningsförmåner. Då det kan inträffa, att
äfven i andra fall, än de nyssnämnda, naturapersedlar ingå bland aflöningsförmåner,
hafva berörde speciela stadganden bort ersättas med en
allmän föreskrift i enahanda syfte.

Sedan Kongl. Maj: t i nådig proposition till 1870 års riksdag fästat
uppmärksamheten derå, att dåvarande stadgande rörande stämpeln å
diplomer för agenter, generalkonsuler och konsuler blifvit sa tillämpadt,
att berörda afgift beräknats jemväl efter den del af lönen, som icke
utginge af svenska medel, utan bestriddes af norska bidraget till den
för begge rikena gemensamma konsulsfonden, men att ett sådant förfarande,
hvarigenom till förmån för Sveriges allmänna statsbehof omförmälda
lönedel beskattades, hvarken vore billigt eller öfverensstämde
med föreskriften i gällande bevillningsstadgas § 8 mom. c), att alla
under Utrikesdepartementet lydande embets- och tjenstemän skulle vara
från utgörande af inkomstbevillning frikallade för den del af deras
aflöning, som motsvarade norska statsverkets bidrag dertill, infördes i
stämpelförordningen af den 23 September 1870 ett stadgande derom,
att stämpeln å diplomer för agenter, generalkonsuler och konsuler,
hvilka åtnjuta traktamente eller lön, skall beräknas endast å svenska
statsverkets andel i den beställningen tillagda aflöning. Som emellertid
norska statsverket bidrager till aflöningen icke allenast af konsulartjenstemännen
utan äfven af samtliga öfriga under Utrikesdepoartemen -

tet lydande tjensteman, torde öfverensstämmelsen så väl med nyssberörde
redan meddelade stadgande, som med bevillningsstadgans föreskrifter
fordra, att enahanda grund följes vid karteringen af utnämningsbrefven
för samtliga nu ifrågavarande tjensteman. Nu gällande bestämmelse
om stämpel till diplom för konsulartjensteman företer dessutom
den oegentligheten, att enahanda lindring i afgiften vid befordringar,
som i afseende å fullmakter vid andra stater, icke finnes medgifven,
hvilken oegentlighet torde böra rättas. Under förutsättning å
ena sidan, att den fixa 6-kronestämpeln för af Kongl. Maj:t utfärdade
fullmakter — från hvilken diplomer för konsulartjenstemän redan nu
äro fria — afskaffas och å andra sidan att nyssnämnde lindring medgifves
äfven konsulartjenstemän, lärer särskild rubrik för dessas utnämningsbref
icke erfordras i vidsträcktare män, än att vid rubriken
diplom lemnas hänvisning till rubriken fullmakt, samt att under sistnämnde
rubrik intages en bestämmelse om stämpelfrihet för konsulartjenstemän,
som icke åtnjuta fast aflöning.

Då tjenstegrader i armén och flottan otvifvelaktigt äro att hänföra
till sådana, i § 3 af gällande stämpelförordning afhandlade beställningar
“af den beskaffenhet, att lön på stat dervid ej åtföljer eller
först framdeles kommer att åtnjutas“, hafva de icke framför andra med
dem i sådant afseende likstälda befattningar ansetts behöfva särskildt
omnämnas.

Då sockenskrifvare numera knappast någonstädes torde förekomma,
har särskild stämpelsats för antagningsbevis för dem ej längre ansetts
erforderlig, likasom, då fullmakter för folkskolelärare icke af någon statens
myndighet utfärdas, uttrycklig bestämmelse om stämpelfrihet för
dem icke varit behöflig. Af enahanda orsak har den för närvarande
gällande föreskriften om stämpelfrihet för “antagningsbevis, förordnanden
och protokollsutdrag för städernas samt kyrko- och skolbetjente,
när lönen på stat icke uppgår till 20 kronor,“ ej heller behöft vidare
upptagas. Deremot har, då af domhafvande eller magistrat utgifven
fullmakt för riksdagsman otvifvelaktigt är att anse såsom en från vederbörande
myndighet utgående expedition, den stämpelfrihet, som hittills
alltid medgifvits sådan handling, synts böra genom uttryckligt stadgande
bekräftas.

Enligt Kongl. påbudet den 31 December 1689 skulle i allmänhet
vid befordringar till Vadstena kidgsmanshuskassa erläggas en afgift —
s. k. avancementspenningar — till vissa i nämnde påbud uppgifna belopp.
Genom Kongl. kungörelsen den 25 Januari 1844 föreskrefs sedermera,
att nämnde utgifter för så väl militära som alla öfriga stater, der
sådana afgifter borde utgöras, skulle erläggas med en procent af lönebeloppet,
under iakttagande i öfrigt af hvad gällande författningar angående
dessa afgifters beräknande och utgående innehölle.

För presterliga befattningar utgjordes befordringsafgifter enligt
särskilda i Ecklesiastikdepartementet och konsistorierna förvarade tariffer,
till dess genom Kong!, cirkuläret den 5 November 1880 förklarades,
att 1844 års kungörelse skulle jemväl å ecklesiastikstaten tillämpas.
Avancementspenningar skulle till krigsmanshuset erläggas äfven vid
byten och transporter, jemväl då sådana från högre till lägre beställningar
egdo rum (Kongl. brefven den 28 Februari 1750 och den 5
Mars 1828), vid flyttning från högre till lägre beställningar (Kongl.
brefvet den 17 Februari 1750), vid erhållande af löneförhöjning (Kongl.
brefvet den 7 Maj 1707) äfvensom för karakterer, för hvilka ej åtnjötes
någon lön (Kongl. resolutionen den 7 December 1698 och Kongl. brefvet
den 23 Mars 1813.)

För koustitutorialer på behaglig tid eller förordnanden tills vidare
med tillagda löneinkomster skulle ifrågavarande afgifter beräknas till
hälften emot hvad för fullmakter eller konstitutorial på verklig beställning
belöpte.

Såsom af 1844 års kungörelse framgår, skulle emellertid icke
inom alla stater avancementspenningar till Vadstena krigsmanshuskassa
utgöras. Flottans stater voro derifrån frikallade, men skulle i stället,
enligt reglementet för amiralitetskrigsmanskassan den 26 Oktober 1838
§ 3 mom. 9 erlägga avancementspenningar eller befordringsafgift till
sist nämnda kassa med två procent af tillavancerade gradens lön och
för öppna bref å karakterer, dervid för lotsåldermän och fyrmästare
afgiften skulle beräknas efter blifvande pensionsbeloppet samt för dem,
som erhöllo karaktersfullmakter, efter vederlikes löneförmåner. Enligt
Kongl. brefven den 29 Oktober 1686 och den 30 Oktober 1690 skola
“alla betjente, som under Bergskollegium lyda och der sina fullmakter
undfå, de i krigsmanshusförfattningarne stadgade krigsmanshusafgifter
till Bergskollegii armbössa erlägga44. I Kongl. brefven den 12 och
23 April 1715 stadgas, att 44 Bankobetjening ens löner, gratialer, underhåll
och beneficer äro från avancementspenningars erläggande befriade,
såsom ock det honorarium, hvithet bankofullmäktiges företrädare, dem
och deras efterkommande blifvit eller kan blifva tillagd!, må för all af -

gift till krigsmanshuset förskonas”. Enahanda frihet åtnjutes, enligt
1720 års stat för Riksgäldskontor et, af tjenstemännen i nämnda kontor.
Avancementspenningarne af alla löner, som borgmästare och råd samt
stadens betjente i Stockholm efter staten undfå, äro anslagna till stora
barnhuset (aflöningsreglementet för Stockholms stad den 20 December
1695.) Avancementspenningarne af Göteborgs stads betjente erläggas
till Göteborgs stads hospital (Kongl. brefvet den 19 Oktober 1695.)

Vid 1850—51 årens riksdag beslöts, att vissa till Vadstena krigsmansliuskassa
och amiralitetskrigsmanskassan dittills ingående afgifter,
och bland dem nu ifrågavarande avancementspenningar eller befordringsafgifter,
skulle uppbäras af statsverket och kassorna i stället tilldelas
bestämda statsanslag. Det anslag, som sålunda i stället för avancementspenningarne
tilldelades Vadstena krigsmanshuskassa, uppgick, ersättningen
för de till ringare belopp uppgående inskrifningspenningarne,
afskedspenningarne, sventjenareafgiften, afgiften för gåfvor, föreningar
och pensioner, afgiften för ärftliga värdigheter samt observationsmedel
och extra uppbörd inberäknad, till 2,800 riksdaler banko, och motsvarande
anslag till amiralitetskrigsmanskassan, innefattande ersättning,
utom för avancementspenningarne, äfven för s. k. inskrifningspenningar
och passagerareafgifter, till 2,733 rdr 16 sk. banko. Såsom eu följd
af denna anordning föreskrefs uti Statskontorets den 25 November 1801
utfärdade, på Kongl. brefvet den 17 September samma år grundade
kungörelse, angående vissa till åtskilliga förvaltande verk och inrättningar
anvisade inkomsters utbytande mot statsanslag, att avancementspenningarne
skulle upphöra att till vederbörande kassor ingå, hvarjemte
i stämpelförordningen den 21 November 1851 intogs det ännu
i gällande stämpelförordning §§ 3 och 4 bibehållna stadgandet, att “i
stället för de tillförene till Vadstena krigsmanshuskassa samt amiralitetskrigsmanskassan
vid befordringar och transporter erlagda så kallade
avancementspenningar eller befordringsafgifter en mot dessa afgifter,
sådana de blifvit genom särskilda författningar för olika stater bestämda,
svarande förhöjning i den för fullmakter, konstitutorialer och förordnanden
samt transport- och bytesresolutioner inom samma stater--

stadgade stämpel skall ega rum.”

Genom föreskriften, att ifrågavarande afgifter skulle fortfara att
utgå till oförändradt belopp och efter samma grunder som tillförene,
ehuru de derefter skulle utgöras under form af stämpelafgifter och ingå
till statsverket, vanns visserligen den fördel, att statsverket kom att
uppbära aritmetiskt lika belopp med dem, som förut ingått till kassorna
och för hvilka statsverket lemnat ersättning. Men å andra sidan
har häraf en synnerligen invecklad beräkning af stämpelafgifterna för

fullmakter och dermed lik strida handlingar blifvit en följd. Jemte det
att stämpelförordningen icke innehåller upplysning om de krigsmanskasseafgifterna
motsvarande stämpelbeloppen för ifrågavarande handlingar,
utan i detta hänseende hänvisar till äldre författningar — af
hvilka de flesta icke finnas intagna i de vanliga lagsamlingarne och
äro synnerligen svåråtkomliga — måste den dubbla beräkningsgrunden
för fullmaktsstämpeln vålla vederbörande tjensteman ett besvärligt och
tidsödande arbete. Oafsedt att från krigsmanskassestämpeln, men icke
från den allmänna fullmaktsstämpeln vissa befrielser ega rum, förefinnes
nämligen den skiljaktighet mellan grunderna för de båda stämplarues
utgörande, att, medan den allmänna stämpeln beräknas å samtliga tjensten
åtföljande aflöningsförmåner, krigsmanskassestämpeln allenast beräknas
å den med tjensten förenade ordinarie lön (således icke å tjenstgöringspenningar
eller sportler), samt att, under det vid befordran till
högre tjenst den förra stämpeln beräknas allenast å det belopp, hvarmed
de nyvunna löneförmånerna öfverskjuta de förut innehafda, den
senare stämpeln vid hvarje befordran beräknas å hela lönen och detta
oberoende deraf, huruvida den nya lönen är högre än den gamla. Vid
löneförhöjning åter, utan sammanhang med befordran till annan tjenst,
beräknas krigsmanskassestämpeln, lika med den allmänna stämpeln,
endast å den vunna förhöjningen.

Då ifrågavarande särskilda fullmaktsstämpel numera utgör en allmän
statsinkomst, som med de forna avancementspenningarne till Vadstena
krigsmansliuskassa och amiralitetskrigsmanskassan allenast har
det historiska ursprunget gemensamt, och då sålunda från nämnde inrättningars
sida intet hinder möter för vidtagande af behöfliga ändringar
i de grunder, hvarefter stämpeln utgår, kunna komiterade för sin
de! icke finna, att något verkligt skäl förefinnes för bibehållandet af de
hittills bestående olikheterna vid beräkningen af de båda fullmaktsstämplarne.
Fastmera torde, då de bestämmelser i afseende på beräkningen
af den allmänna fullmaktstämpeln, som innefatta afvikelser från
motsvarande för krigsmanskassestämpeln gällande föreskrifter, till större
delen meddelats under de senare åren och således lära få anses innebära
af erfarenheten nödiga befunna förbättringar i grunderna för
stämpelns utgörande, alla skäl tala för dessa förändrade grunders tilllämpande
äfven å krigsmanskassestämpeln. I öfverensstämmelse härmed
anse komiterade stämpeln för fullmakter i allmänhet böra höjas
från 1 till 2 procent äfvensom stämpeln för karaktersfullmakter underkastas
eu motsvarande förhöjning, nemligen för den, som är eller varit
i allmän tjenst, från 15 till 16 procent och för annan person från 65
till 66 procent.

Då krigsmanskassestämpeln, med få undantag, utgöres vid utnämningar
inom alla stater, utan hänsyn till hvilken myndighet, som utöfvar
utnämningsrätten, hafva komiterade, i saknad såväl af en fullständig
aflöningsstatistik som af uppgifter angående samtliga under
någon viss tidsperiod inträffade utnämningar, sett sig ur stånd att beräkna
det inflytande, som den föreslagna förändringen komme att utöfva
på statens inkomst af ifrågavarande stämpel. Till någon ledning
för omdömet härvid tillåta sig dock komiterade att anföra ett par
exempel, hemtade från olika stater. Aflöningen inom Kammarkollegium
utgår efter följande stat:

Tjensteman i första lönegraden............	Lön. ............ 1,800	Tjenstgörings- penningar. 1,200	Summa aflöning. 3,000
Advokatfiskal..............................................	.......... 3,000	1,500	4,500
Kammarråd................................................	............ 4,400	2,000	6,400
President ...................................................	............ 7,600	2,400	10,000.

Om man härvid frånräknar den stämpel, som skall utgöras för
ålderstillägg — enär för den derigenom vunna löneförhöjning enahanda
stämpel erlägges enligt båda beräkningsgrunderna — komme
en tjensteman, som genomginge samtliga graderna i Kammarkollegium,
att enligt nu gällande beräkningsgrunder i krigsmanskassestämpel erlägga
sammanlagdt 168 kronor, efter de föreslagna nya deremot 100
kronor. Stadnade han deremot såsom advokatfiskal, skulle han enligt
sistnämnde grunder hafva erlagt sammanlagdt 45 kronor, enligt de
äldre åter 48 kronor. Avancerar han icke utöfver första lönegraden,
erlägger han enligt de nya grunderna 30 kronor, enligt de äldre deremot
blott 18 kronor.

För Norra Skånska Infanteriregementet har aflöningsstaten följande

utseende:	Lön.	Tjenstgörings- penningar.	Dag- aflöning.	Summa aflöning.
Underlöjtnant .................................	.......... 600	120	120	840
Löjtnant af andra klassen.............	.............. 900	120	120	1,140
„ „ första „ ........i	.......... 1,200	120	120	1,440
Kapten af andra klassen ............	.......... 1,800	200	180	2,180
„ „ första „ .............	......... 2,800	400	180	3,380
Major °)..........................................	.......... 3,500	500	240	4,240
Öfverstelöjtnant °)............................	......... 4,600	600	240	5,440
öfverste ®)...........................................	.......... 6,000	1,500	300	7,800.

*) Lönetillägg för tjenstehästar och fourageringsersättning oberäknade.

För en officer, som genomgått samtliga graderna inom regementet,
skulle alltså sammanlagda beloppet af krigsmanskassestämpeln enligt
nu tillämpade beräkningsgrunder uppgå till 187 kronor, men enligt
de föreslagna nya till 78 kronor. En officer, som stadnar såsom kapten
af första klassen, bär enligt förstnämnda grunder i stämpel utgjort
4G kronor, men skulle enligt de sistnämnda erlägga 33 kronor o. s. v.

Af de anförda exemplen framgår, att vid de stater, der aflöningen
är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar eller dagaflöning, statsverkets
inkomst af krigsmanskassestämpeln skulle genom de föreslagna
nya grundernas tillämpande ställa sig högre för första fullmakten än
efter de hittills gällande, men vid följande befordringar en successivt
tilltagande minskning i inkomst inträda. Hvad inverkan på statsverkets
inkomst på det hela af ifrågavarande stämpel skulle komma att
utöfvas af den föreslagna anordningen, torde svårligen kunna på förhand
afgöras. Med afseende ej mindre derå, att utnämningar till de
lägre tjenstebefattningarne naturligen förekomma i vida större antal
än till de högre, än äfven derå, att vid de flesta.stater aflöningens fördelning
i lön och tjenstgöringspenningar numera blifvit genomförd,
torde dock med temlig visshet kunna antagas, att, om än måhända
någon minskning i statsinkomst uppstode, densamma likväl icke blefve
af synnerligen afsevärd betydelse.

Större betänkligheter skulle möjligen kunna anses möta deraf, att
vissa stater utgöra krigsmanskassestämpeln efter annan grund än den
i allmänhet gällande, medan åter andra äro från densammas utgörande
frikallade antingen helt och hållet eller ock mot erläggande af motsvarande
afgift till annan institution. Det förstnämnda är, enligt hvad
ofvan blifvit förmäldt, förhållandet med flottans stater, hvilka utgöra
ifrågavarande stämpel med 2 procent och hvilka sålunda enligt förslaget
skulle få stämpeln nedsatt till 1 procent. Med afseende å det
jemförelsevis ringa antalet fullmakter, som skulle komma i åtnjutande
af denna nedsättning, torde dock den derigenom uppkommande minskningen
i statsinkomst icke vara af den betydenhet, att den bör afhålla
från genomförandet af en i öfrigt önskvärd likhet i beskattning. Likaså
och då någon egentlig grund icke torde förefinnas för den tjenstemännen
vid Riksbanken och Riksgäldskontoret medgifna frihet från
ifrågavarande stämpel, hafva komiterade icke hyst någon tvekan att i
detta afseende göra dem likstälda med öfriga tjensteman. Hvad åter
angår de tjensteman vid bergsstaten, som af Kommerskollegium (förlåf
Bergskollegium) tillsättas, äfvensom Stockholms och Göteborgs städers
tjenstemän, torde det icke kunna förnekas, att, då dessa tjenste 6 -

män till vissa inrättningar (Bergskollegii armbössa, stora barnhuset och
Göteborgs hospital) utgöra en mot krigsmanskassestämpeln svarande
afgift, ett åläggande för dem att utgöra fullmaktsstämpel till lika belopp
med öfriga stater skulle innebära en viss obillighet. Komiterade
hafva derföre ansett sig böra i författningen införa ett stadgande, att
så länge afgifterna till nyssnämnda inrättningar fortfara att utgå,
tjenstemännen vid de ifrågavarande staterna skola utgöra den allmänna
fullmaktsstämpeln med allenast 1 procent. Tillika vilja dock komiterade
— utan att anse sig befogade att i sådant hänseende framställa
något bestämdt förslag — fästa uppmärksamheten på önskvärdheten
deraf, att, på enahanda sätt som år 1851 med avancementspenningarne
m. fl. afgifter egt rum, de till nämnda inrättningar utgående afgifter
måtte mot ersättning af bestämda statsanslag indragas till statsverket
och derefter utbytas mot förhöjda stämpelafgifter å vederbörande fullmakter.

Såsom ofvan blifvit nämndt, skall för konstitutorial på behagligtid
eller förordnande tills vidare med tillagda löneinkomster utgöras
krigsmanskassestämpel till hälften emot hvad för fullmakter eller konstitutorial
på verklig beställning belöper. Enahanda stadgande gälde
förr äfven i fråga om den allmänna fullmaktsstämpeln, men borttogs
vid 1862—1863 årens riksdag på förslag af Bevillningsutskottet, som
ansåg “det icke vara billigt att den, som på obestämd, möjligen mycket
kort tid förordnades att bestrida en befattning, utan att ega visshet
om att erhålla densamma, skulle vidkännas något löneafdrag“. Då
detta, enligt komiterades mening, fullgiltiga skäl för afskaffande! af
den proportionela stämpeln å förordnanden tills vidare, äfven eger
tillämplighet på krigsmanskassestämpeln för sådana förordnanden, hafva
komiterade deraf funnit sig föranlåtna att föreslå upphäfvandet äfven
af sistnämnda stämpelafgift.

Sedan i § 3, sista punkten, af gällande stämpelförordning stadgats,
att i stället för de forna avancementspenningarne skulle utgöras
en förhöjd stämpelafgift för fullmakter, konstitutorialer och förordnanden
samt transport- och bytesresolutioner, heter det vidare, att “för
alla andra i denna § upptagna handlingar, för hvilka afgift till Vadstena
krigsmanshus tillförene erlagts, är denna afgift inbegripen i det
derför nu bestämda stämpelbeloppet“. De handlingar, som härmed
åsyftas, äro utnämningsbref till ärftliga samt ordens-värdigheter äfvensom
till rikets högsta värdighet, för hvilka handlingar förr utgjordes
särskilda afgifter till krigsmanshuset. Dessa afgifter utbyttes vid 1850
—51 årens riksdag, i likhet med avancementspenningarne, mot stämpelafgifter,
men dessa stämpelafgifter sammanslogos, i olikhet med de

avancementspenningarne motsvarande, med de allmänna stämpelafgifter,
som förut funnos för vederbörande handlingar faststälda. Som emellertid
genom Kongl. brefvet den 17 September 1851 och Statskontorets
derpå grundade kungörelse af den 25 November samma år blifvit
förklarad!, att ifrågavarande afgifter till Vadstena krigsmanshus och
amiralitetskrigsmanskassan skulle upphöra att utgå, och detta förhållande
numera efter trettio års förlopp torde få antagas vara tillräckligt
kändt, lärer någon särskild erinran derom i stämpelförordningen icke
vidare erfordras, lika litet som en sådan erinran torde behöfvas för det
fall, att, enligt komiterades förslag, krigsmanskassestämpeln för fullmakter
in. m. varder med den allmänna stämpeln sammanslagen.

Föreskrifterna om stämpel till handlingar, hvarigenom någon förordnas
att tills vidare eller under viss tid förrätta embete eller tjenst
eller att utföra särskildt uppdrag, äro uti nu gällande stämpelförfattning
synnerligen dunkla och ofullständiga. För konstitutorial eller förordnande
på behaglig tid, meddeladt af Kongl. Maj:t, utgör, enligt § 3,
stämpelsatsen 6 kronor, för konstitutorial på behaglig tid, meddeladt af
rikets embetsverk eller andra offentliga myndigheter, enligt § 4, 3 kronor;
för konstitutorial och förordnanden från domstolar, embetsverk eller myndigheter,
enligt § 5, vid första, andra och tredje afdelningens myndigheter
50 öre för hvarje ark, vid fjerde afdelningens 1 krona för hvarje
ark samt vid femte och sjette afdelningens 2 kronor, likaledes för hvarje
ark, hvarjemte slutligen, enligt § 7, konstitutorial och förordnanden,
så väl vid allmänna verk som vid enskilda stiftelser, äro fria från
stämpel, då lön eller arfvode icke åtföljer.

Granskar man närmare nu anförda bestämmelser angående stämpel
till konstitutorial och förordnanden, finner man, att bestämd föreskrift
egentligen finnes meddelad allenast rörande sådan handling, hvarigenom
någon förordnas att tills vidare uppehålla embete eller tjenst. Ty att
med “konstitutorial eller förordnande på behaglig tid“ allenast kan förstås
sådan handling och icke derjemte sådan, hvarigenom någon förordnas
att viss tid sköta en tjenst, framgår så väl af rubrikens ordalydelse,
som äfven af den omständighet, att ända till och med år 1863
skolat för konstitutorial eller förordnande på behaglig tid erläggas
stämpel, motsvarande 2 \ procent af lönen (§ 3) eller hälften af hvad
för fullmakt var stadgadt (§ 4) — en beskattning, hvilken tydligen
varit orimlig, så vidt rubriken afsett förordnanden på viss, äfven den

kortaste tid. Att icke heller den i § 5 förekommande rubriken “konstitutorial
och förordnanden” ursprungligen afsåg förordnanden att
under viss tid uppehålla embete eller tjenst, framgår dels deraf, att
ända till år 1841 vid rubriken voro fogade orden “till förrättningar”,
dels deraf att intill år 1835 någon stämpelsats icke fanns utförd för
sådana förordnanden, då de utfärdades från Kongl. Maj:ts kansli. Huruvida
med de nyssnämnda båda år vidtagna förändringar, att orden “till
förrättningar” borttogos, och stämpelsats bestämdes äfven för af Kongl.
Maj:t utfärdade handlingar af ifrågavarande slag, afsågs att bereda
rubriken tillämplighet äfven å förordnanden på viss tid, är för komiterade
obekant, då riksdagsförhandlingarne om afsigten med de vidtagna
förändringarne intet förmäla, men att rubriken icke, åtminstone icke
i allmänhet, så tolkats, ega komiterade, på grund af från flere håll inhemtade
upplysningar, anledning antaga. Fastmera lärer, i saknad af
bestämda föreskrifter i ämnet, rubriken “konstitutorial på behaglig tid”
allmänneligen ansetts omfatta äfven förordnanden på viss tid.

Under sådana förhållanden skulle rubriken “konstitutorial och
förordnanden” i § 5 endast afse förordnanden till hvarjehanda tillfälliga
förrättningar. Men äfven vid karteringen af dessa förordnanden måste
stundom svårigheter uppstå. I § 7 stadgas nämligen, att “konstitutorialer
och förordnanden, så väl vid allmänna verk som vid enskilda stiftelser“,
skola vara från stämpel fria, “då lön eller arfvode icke åtföljer“.
De af komiterade kursiverade, år 1851 inskjutna orden göra det i någon
mån tvifvelaktigt, huruvida ifrågavarande undantagsbestämmelse är tilllämplig
å andra förordnanden än sådana, som afse uppehållandet af
embeten eller tjenster. Men, äfven om med afseende å det uppgifna
ändamålet med hela undantagsbestämmelsens införande **), att nemligen
från stämpel frikalla konstitutorial till deltagande i komitéer eller dylika
befattningar, då lön eller arfvode icke åtföljde, bestämmelsen skulle
kunna anses eg a en vidsträcktare omfattning, måste genom den affattning
bestämmelsen erhållit uppnåendet af det ändamål, som väl hufvudsakligen
med densamma afsetts, i icke ringa mån äfventyras. Ty
då de flesta uppdrag af ifrågavarande slag äro förbundna med någon
ersättning, hvilken väl, långt ifrån att utgöra någon verklig inkomst
för förrättningsmannen, blott är afsedd att godtgöra de utgifter, som
vållas honom i det allmännas tjenst, men ändock låter sig under benämningen
arfvode inpassas, skulle en sträng tolkning efter ordalydelsen
af nu afhandlade föreskrift medföra, att stämpel borde utgöras för
erhållandet af uppdrag, hvilkas mottagande i sjelfva verket måste anses *)

*) Jfr Bevillningsutskottets utlåtande N:o 35 vid 1834—35 årens riksdag, sid. 10

innebära eu uppoffring af den förordnade. Enligt hvad komiterade inkemtat,
har ock stadgandet så tillämpats, att förordnanden att deltaga
i komitéer, revisioner m. m. allmänneligen utfärdats utan stämpel.

Hvad först beträffar förordnanden att tills vidare eller under viss
tid uppehålla embete eller tjenst, kunde det ifrågasättas, huruvida icke,
då förstnämnde slag af förordnanden i allmänhet afse längre tid och
under vissa förhållanden, t. ex. under omreglering af embetsverk, ofta
nog äro liktydiga med utnämning till den ifrågavarande tjensten, stämpeln
för dessa förordnanden borde sättas högre än stämpeln för förordnanden
på viss tid. Å andra sidan kunna likväl äfven förordnanden
på viss tid, då dessa meddelas på någon längre tid och efter utgången
af denna tid pläga förnyas, såsom händelsen ofta är med t. ex.
förordnanden för rektorer vid allmänna läroverk, medföra lika stor eller
större trygghet för bibehållandet af de med tjensten förenade förmåner,
som förordnanden tills vidare. Med afseende härå och då förordnanden
stundom meddelas under en form, som kan göra det tvifvelaktigt,
till hvilken kategori de rätteligen böra hänföras (t. ex. förordnanden
att ‘‘under ledigheten“ eller “tills vidare under ledigheten4'' förvalta ett
embete), hafva komiterade ansett enahanda stämpelsatser, eller de nu
för förordnanden på behaglig tid gällande, böra bestämmas för alla
förordnanden att förvalta embete eller tjenst, med hvilka följer rätt till
någon med tjensten förenad inkomst.

Beträffande derefter förordnanden å förrättningar eller särskilda
uppdrag, äro dessa, då de innefatta åläggande för tjensteman att verkställa
någon inom omfånget af hans tjenstebefattning liggande förrättning,
fria från stämpel på grund af den allmänna föreskriften om stämpelfrihet
för embetsärenden. Förordnanden, som af domstolarne utfärdas,
t. ex. för rättens ombudsman, gode män och sysslomän i konkurs
o. s. v., pläga utfärdas under form af protokollsutdrag och förses
med stämpel såsom sådana. Enahanda expeditionssätt torde iakttagas
vid åtskilliga andra embetsverk. De fall, då förordnanden å förrättning
eller särskilt uppdrag under annan form än protokollsutdrag af embetsmyndighet
meddelas annan person än tjensteman såsom sådan, torde
till antalet vara ganska fåtaliga och i allmänhet mera innefatta utkräfvandet
af en medborgerlig pligt än tilläggandet af någon särskild
förmån, såsom t. ex. uppdrag att vara ledamot i komité, revisor af
vissa räkenskaper o. s. v. Med afseende härå hafva komiterade ansett
sådana förordnanden kunna befrias från stämpel. Någon afsevärd förlust
af statsinkomst torde derigenom icke uppstå, helst komiterade ega
anledning antaga, att de i § 5 af stämpelförordningen stadgade stäm -

pelafgifter för konstitutorial och förordnanden endast sällan blifvit tilllämpade.

Den från äldre tider i stämpelförordningen qvarstående, till betydelsen
obestämda och efter militieboställenas numera till större delen
verkstälda indragning till kronan i allt fall obehöfliga bestämmelsen om
stämpelfrihet för kontrakt om kar akter sbyggnader ä militieb oställen har
blifvit utesluten, hvaremot i likhet med hvad för närvarande gäller i
fråga om kontrakt om kronoleveranser, sådan frihet uttryckligen stadgats
äfven för kontrakt om entreprenader för kronans räkning.

Den nu i § 7 medgifna stämpelfriheten för ubeskrifningar öfver
geometriska kartor samt ''protokoll eller andra handlingar, som af landtmätare
eller från pr ovinslandtmäter ikontor en utgifvasa har blifvit bibehållen,
allenast med förenkling af rubrikens lydelse till “landtmätares förrättningshandling“,
med särskild! stadgande om stämpelfrihet för afskrifter
och bevis, som af landtmätare utfärdas, hvilka handlingar icke
torde falla under nyssnämnde rubrik, men på grund af nuvarande stadgande
åtnjuta stämpelfrihet. Vidare har, då enligt Kongl. kungörelsen
den 14 Mars 1879 landtbruksingeniörer äro i afseende på behörighet
till vissa förrättningar likstälde med landtmätare, samt enligt lagen om
dikning och annan afledning af vatten den 20 Juni 1879, § 29, och
Kongl. kungörelsen den 30 April 1880, statens landtbruksingeniör
och, under vissa förutsättningar, officer vid Väg- och Vattenbyggnadskorpsen,
är lika med landtmätare behörig att förrätta sådan syn, som
enligt § 27 i nyssnämnde lag skall vid tvist om dikning eller vattenafledning
företagas, stämpelfriheten synts böra utsträckas äfven till de
förrättningshandlingar, som af nämnde tjenstemän i berörda fall utgifvas.

Det vid rubrikerna resepass till inrikes orter eller Norge och till
utrikes ort nu förekommande tillägg: “ehvad passet afser en eller flere
personel har uteslutits såsom obehöflig!, då, i saknad af föreskrift om
förhöjd stämpelbeläggning för pass afseende flere personer, sådan förhöjning
icke lärer kunna ifrågakomma. Likaså har den särskild! medgifna
stämpelfriheten för dem, hvilka för fattigdom undfå pass gratis,
uteslutits såsom följande af den allmänna regeln om stämpelfrihet för
medellös person.

Att tullpass för inrikes sjöfart böra åtnjuta stämpelfrihet synes
hafva varit af gällande stämpelförordning, som endast stadgar vissa
stämpelafgifter för tullpass till utrikes ort, afsedt och författningen har
äfven sålunda blifvit tillämpad. För undanrödjande af alla tvifvelsmål
i detta afseende har likväl sådan frihet blifvit uttryckligen stadgad ej
mindre för de egentliga tullpassen eller s. k. årspassen än äfven för

de förpassningar, hvaraf varor vid försändning sjöledes inrikes orter
emellan enligt tullstadgan i vissa fall skola åtföljas.

Patentbref skola enligt gällande stämpelförordning förses med
stämpel beräknad efter 5 kronor för hvarje år af den tid, för hvilken
patenträtt blifvit beviljad. Dessutom skall enligt expeditions taxan för
sådant bref erläggas lösen af 9 kronor, hvilken lösen ingår till statsverket
och derföre torde böra med stämpel ersättas. För undvikande
af den dubbla beräkningsgrund, som skulle varda en följd af det nuvarande
lösenbeloppets utbytande mot stämpel, hafva komiterade ansett
utbytet lämpligen kunna ske genom förhöjning af den nu stadgade
stämpelsatsen till 7 kronor för hvarje år af patenttiden. Då patent,
jemlikt § 3 i Kongl. förordningen den 19 Augusti 1856, beviljas på
minst tre och högst femton års tid, i förhållande till uppfinningens beskaffenhet
och vigt, komme visserligen härigenom att inträda en förhöjning
i stämpeln för patenter, som beviljades på en tid af fem år
och derutöfver, men då sådana på någon längre tid beviljade patenter
i allmänhet torde afse uppfinningar af större vigt, torde betänklighet
icke böra möta mot den förhöjning i stämpel, som för dem komme att
inträda.

Då samma skäl, som föranledt medgifvandet af stämpelfrihet för
förmyndareförordnanden, som från underdomstolar utfärdas, äfven tala
derför, att sådan frihet bör tillgodokomma entlediganden af förmyndare
vid samma domstolar, har en bestämmelse i sådan syftning blifvit i
förslaget införd.

Protokoll eller instrument öfver ekonomiska besigtningar å boställen
och kronohemman m. fl. åtnjuta för närvarande stämpelfrihet,
medan stämpelförordningen saknar bestämd föreskrift, huru med stämpelbehandlingen
af instrument öfver annan besigtning, värdering, utmätning,
qvarstad eller annan dylik förrättning skall förhållas. Det vanligaste
torde hafva varit, att dessa handlingar försetts med stämpel såsom
“andra utgående handlingar41, men då de oftast utfärdas under
form af protokoll, synes, vid författningens tystnad i ämnet, fråga kunna
uppstå, huruvida de icke borde draga den för protokoll bestämda högre
stämpelsatsen. Då likväl eu så hög stämpelsats för ifrågavarande handlingar,
hvilka oftast förekomma vid utsökningsförrättningar, skulle vara
af en för gäldenären synnerligen betungande verkan, hafva komiterade
ansett sig böra genom uttryckligt stadgande bekräfta den hittills i allmänhet
iakttagna praxis.

Stämpeln till protokoll, som part författningsenligt är pligtig att
lösa, utgör för närvarande vid fjerde afdelningens myndigheter 1 krona
för hvarje ark. Den till statsverket ingående lösen för protokoll vid

de myndigheter, hvilka enligt komiterades förslag komme att hänföras
till fjerde afdelningen, utgör 3 kronor för första arket och 1 krona 50
öre för hvart och ett af de följande, med undantag likväl för Landtmäteristyrelsen,
der samma lösen utgör för första arket 2 kronor, för
andra arket 1 krona och för hvart och ett af de öfriga 75 öre.
Om denna olikhet i afseende på Landtmäteristyrelsen förbises — hvilket
utan olägenhet lärer kunna ske, då antalet derifrån utfärdade protokoll,
hvilka skola af part lösas, torde vara ganska ringa — skulle, derest i
öfverensstämmelse med komiterades ofvan uttalade förutsättningar berörde
till statsverket ingående lösen utbyttes mot stämpel, dennas belopp
komma att utgöra för första arket 4 kronor och för hvart och ett
af de följande 2 kronor 50 öre. I afseende härå förekommer likväl,
att kostnaden för sådant protokoll från myndighet under femte afdelningen
allenast uppgår till 3 kronor för hvarje ark och således i allmänhet
är lägre än kostnaden för enahanda expedition från myndighet
under fjerde afdelningen. Denna oegentlighet torde kunna afhjelpas
derigenom, att äfven i fråga om expeditioner från femte afdelningens
myndigheter stämpeln för första arket bestämmes till 4 kronor,
såsom ersättning hvarför stämpeln för de följande arken torde kunna
vid femte, och i öfverensstämmelse dermed äfven vid fjerde, afdelningen,
nedsättas till 2 kronor för hvarje ark. Vid sjette afdelningen utgör
stämpeln för protokoll, som part är pligtig att lösa, 3 kronor för hvarje
ark. Lösen för sådant protokoll uppgår för första arket till 3 kronor
samt för hvart och ett af de följande till 1 krona 50 öre. Den härigenom
uppkommande sammanlagda kostnaden för sådant protokoll, 6
kronor för första arket samt 4 kronor 50 öre för hvart och ett af de
följande, torde emellertid i förhållande till kostnaden för motsvarande
expeditioner vid andra myndigheter vara alltför hög, hvarföre densamma
synes komiterade böra, genom stämpelbeloppets nedsättande
till 1 krona för första arket och 50 öre för hvart och ett af de följande,
bringas till öfverensstämmelse med kostnaden för enahanda expeditioner
vid fjerde och femte afdelningarnes myndigheter. Vidtagas de sålunda
af komiterade föreslagna anordningarne, vinnes det resultat, att,
likasom sammanlagda kostnaden af lösen och stämpel för ett protokoll
af ifrågavarande slag är lika vid hvar och en af de tre nedre afdelningarne,
samma förhållande kommer att ega rum de tre öfre afdelningarna
emellan.

Beträffande derefter protokoll, som utgifves till part, hvilken icke
författningsenligt är pligtig att lösa detsamma, eger det förhållande rum,
att, medan vid de två första afdelningarne den omständigheten, att
part icke är skyldig att lösa handlingen, icke föranleder någon olikhet

i stämpelbeloppet, vid de öfriga afdelningarne deremot stämpeln är
lägre för sådant protokoll än för protokoll, som det åligger part att
lösa. Under erinran, att, hvad tredje afdelningen angår, denna olikhet
beror deraf, att lösen motsvarande skilnaden i stämpel skall för protokoll,
som part icke är pligtig att lösa, utgöras till vederbörande
tjensteman, anse sig komiterade i fråga om uppkomsten af denna olikhet
vid fjerde, femte och sjette afdelningarne höra anföra följande.

Före år 1876 utgjorde stämpeln för protokoll (hvilket innefattades
under den allmänna rubriken “andra utgående handlingar44) vid samthga
_ myndigheter, som nu upptagas under fjerde, femte och sjette afdelningarne,
50 öre för hvarje ark, oberoende deraf, huruvida skyldighet
att lösa protokollet förefans eller icke. Vid den nyssnämnda år
verkstälda lönereglering för hofrätterna förklarades, på sätt ofvan blifvit
nämndt, att tjensteman vid hofrätt skulle eg a åtnjuta lösen endast
för sådana expeditioner, som part på egen begäran erhölle och eljest
icke författningsenligt vore pligtig att lösa, hvaremot lösen för öfriga
expeditioner indrogs till statsverket och utbyttes mot stämpel. I följd
häraf blef det nödvändigt att i tariffen införa en särskild rubrik för
protokoll, som part är skyldig att lösa. I kolumnen för fjerde (nuv.
femte) afdelningen, upptagande hofrätterna, utfördes emellertid icke den
stämpelsats (kronor 3: 50 för första arket och 2 för hvart och ett af
de öfriga), hvartill sammanlagda beloppet af stämpeln och den indragna
lösen skulle uppgått, utan, af hänsyn till önskvärdheten att erhålla
lika stämpel för hvarje ark, ett afjemnadt belopp af 3 kronor för ark.
Hvad myndigheter under öfriga nu ifrågavarande afdelningar beträffar,
fans ingen motsvarande anledning-att höja stämpeln för sådana från
dem utgående protokoll, hvilka part vore skyldig att lösa, men på
hemställan af Bevillningsutskottet, som ansåg ersättning för vissa upphörda
sportel- och tilläggsstämpelafgifter lämpligen kunna beredas genom
förhöjning i stämpelafgiften för protokoll i allmänhet °), höjdes
stämpeln äfven i tredje (nuv. fjerde) afdelningen till 1 krona och i
femte (nuv. sjette) till 3 kronor, allt för ark. Då emellertid för protokoll,
som utgifves till part, hvilken icke är pligtig att lösa detsamma,
särskild rubrik icke fans utförd, utan sådant protokoll fortfarande innefattades
i den allmänna rubriken “andra utgående handlingar44, kom
detta slag af protokoll icke att drabbas af den allmänna förhöj- *)

*) Bevillningsutskottets betänkande N:o 3 vid 1870 års riksdag, sid. 13. Anmärkas
bör, att afdelningarnes nummerordning i detta betänkande är annan än den i
1876 års stämpelförordning förekommande, hvilket härrör deraf, att efter erhållen återremiss
en ny atdelning för underdomstolar å landet insköts.

ningen af stämpeln för protokoll, ehuru stämpeln äfven för sistnämnda
allmänna rubrik i ändamål att bereda ökad inkomst af stämpelafgiften ”'')
höjdes vid fjerde och femte (nuv. femte och sjette) afdelningarne till 1
krona för ark, medan den vid tredje (nuv. fjerde) afdelningen bibehölls
vid 50 öre arket. Dessa stämpelsatser hafva derefter allt jemt varit
oförändrade endast med den i 1878 års stämpelförordning vidtagna förändring
i uppställningen, att en särskild rubrik tör protokoll, utslag
och resolutioner med rubrik, som part icke är skyldig att lösa, utfördes,
vid hvilken rubrik utsattes samma stämpelsatser, som voro upptagna
vid rubriken “andra utgående handlingar41.

Af förestående redogörelse framgår, att olikheten i stämpelsatsen
för protokoll, som part är skyldig att lösa, och dem, i fråga om hvilka
sådan skyldighet icke eger rum, vid alla under fjerde, femte och sjette
afdelningarne upptagna embetsverk, med undantag af hofrätterna, föranleddes
allenast af den tillfälliga omständighet, att vid en tidpunkt,
då en allmän höjning af stämpeln för protokoll vidtogs, s kild rubrik
för protokoll, dem part icke är pligtig att lösa, icke i ta iffen var utförd.
Då någon verklig orsak till förevarande olikhet sålunda icke
finnes, hafva komiterade ansett nämnda olikhet böra utj nas derigenom,
att vid fjerde och sjette afdelningarna stämpeln för protokoll
upptages till lika belopp, ehvad part är skyldig att l"sa detsamma
eller icke, medan deremot vid femte afdelningen, upptagand hofrätterna,
stämpeln i sistnämnda fall minskas med den fortfarande utgående lösens
belopp till 1 krona för första arket samt 50 öre ör hvart och
ett af de följande.

Lösen för Tcommunikationsresolutioner i enskilda ma , som ej äro
af brottmåls egenskap, utgör vid de myndigheter, hvilka enligt komiterades
förslag skulle komma att hänföras till fjerde af elningen, 75
öre, med undantag likväl för Kammarkollegium och mmarrätten,
der denna lösen upphört att utgå och icke blifvit med st mpel ersatt.

Med afseende på frågan, huruvida den vid fjerde afdelningens
myndigheter utgående lösen för kommunikationsresoluti ner bör mot
stämpel utbytas, få komiterade erinra derom, att, då vid den år 1878
verkstälda lönereglering för landsstaten lösen i allmänhe utbyttes mot
stämpel, sådant utbyte äfven i fråga om kommunikationsres utioner egde
rum, hvaremot, då år 1876 enahanda åtgärd vidtogs fö hofrätterna,
lösen för kommunikationsresolutioner, såsom allenast u pgående till
ett obetydligt belopp, ansågs kunna bortfalla”'''')- Sistnäm da skäl har *)

*) A. st. sid. 15.

*) Bevillningsutskottets betänkande N:o 3 vid 1876 års riksdag, id. 13.

antagligen vållat, att ej heller vid 1879 års löneregleringar för Kammarkollegium
och Kammarrätten lösen för ifrågavarande resolutioner
blifvit med stämpel ersatt.

Det synes komiterade mindre följdrigtigt, att vid vissa af de
myndigheter, vid hvilka lösen för kommunikationsresolutioner tillförene
utgått, densamma blifvit med stämpel ersatt, vid andra deremot icke.
Då emellertid den mot stämpel utbytta lösen för ifrågavarande resolutioner
vid tredje afdelningens myndigheter såsom statsinkomst icke
saknar betydenhet och derföre svårligen torde kunna efterskänkas,
hafva komiterade ansett den påpekade bristen på följdrigtighet böra
afhjelpas derigenom, att enahanda stämpelsats, eller 75 öre, utföres
äfven i kolumnerna för fjerde och femte afdelningarne.

Sedan numera den grundsats gjort sig gällande, att expeditioner
i brottmål i allmänhet böra förses med stämpel lika med öfriga expeditioner,
hafva komiterade icke funnit skäl att förorda bibehållandet i
fråga om stämpeln af den afgiftsfrihet, som tillkommit kommunikationsresolutioner
i brottmål. Deremot hafva komiterade från expeditionstaxan
upptagit bestämmelsen, att afgift för kommunikationsresolutioner
icke skall utgöras mera än en gång i hvarje mål, ändå att handlingar
flere gånger kommuniceras eller till påminnelser utlemnas.

Uti rubriken 44 Terg alresolution eller definitivt beslut, tecknadt å företedd
handling“, har benämningen utergalresolutionu, såsom föråldrad
och ur språklig synpunkt mindre egentlig, blifvit utesluten, hvarjemte
ordet “definitivt44, såsom likaledes oegentligt, utbytts mot “hufvudsakligt“.
Den omständighet, att ett beslut tecknas å företedd handling i
stället för att särskildt utfärdas, synes icke böra eg a inflytande å beloppet
af den stämpel, som för beslutet bör utgöras. Af sådan orsak
hafva vid nyssnämnda rubrik blifvit utförda enahanda stämpelsatser,
som vid de olika afdelningarna af embetsverk äro bestämda för första
arket af utslag med rubrik.

Då tillstånd till tjenstebyte oftast plägar meddelas under formen
af resolution, har, till förebyggande af den tolkning af författningen,
att sådan resolution skulle utöfver den stämpel, som för tjenstebytet
kan ifrågakomma, förses med stämpel såsom för resolution i allmänhet,
vid rubriken Resolution hänvisning för detta fall lemnats till rubriken
fullmakt, hvarunder de i fråga om stämpel till tjenstebyte gällande
bestämmelser finnas upptagna.

Af det skäl, att äfven af skeppsklarerare upprättas slutsedlar,
hvilka synts böra draga lika stämpel med mäklareslutsedlar, har sistnämnda
rubrik ändrats till “Slutsedel44.

Enligt gällande stämpelförordning skola 44tillståndsbref att hålla

näring och kaffe samt mera dylikt, hvarmed burskap icke är förenadtu,
förses med stämpel i Stockholm och Göteborg till 6 kronor, i första
och andra klassens städer till 4 kronor samt i de öfriga och på landet
till 2 kronor. Ehuru för rättighet att idka handel eller annat näringsyrke
numera efter utfärdandet af Kongl. förordningen den 18 Juni
1864 i allmänhet icke erfordras särskilt tillstånd, är sådant likväl
fortfarande behöfligt i fråga om vissa näringar, såsom tillverkning och
försäljning af bränvin, försäljning till förtäring på stället af vin och
icke spirituösa drycker, tillverkning och försäljning af krut, nitroglycerin
eller dynamit, tillverkning eller raffinering af eldfarliga oljor.
Att sådant tillstånd skall meddelas under formen af särskildt “tillståndsbrefu
eller “tillståndsbevis14, förutsättes af Kongl. förordningen den 18
September 1874 angående vilkoren för försäljning, till förtäring på stället,
af vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker,
§ 6, Kongl. förordningen den 1 Oktober 1858 angående tillverkning,
vård och försäljning af krut, § 3 (tillverkning), Kongl. förordningen den
21 Oktober 1869 angående tillverkning af nitroglycerin, dynamit och
andra sprängämnen, som innehålla nitroglycerin, samt deras vård och
försäljning, § 3 (tillverkning), samt Kongl. förordningen den 26 November
1875 angående eldfarliga oljor och vissa andra dermed jemförliga
vätskor § 5, hvaremot särskildt bref eller bevis icke omtalas i fråga
om tillstånd till tillverkning eller försäljning af bränvin, försäljning af
krut m. m., i hvilka fall tillståndet således meddelas genom vanlig
resolution. Oafsedt att skilnaden mellan benämningarne “tillståndsbref“
och “resolution44 är något sväfvande, synes det komiterade olämpligt,
att afgiften för expeditioner af i sak väsentligen enahanda beskaffenhet
skall utgå med olika belopp efter den olika form, hvarunder de
utfärdas. Då stämpelafgiften för resolution hos Konungens Befallningshafvande
— af hvilken myndighet samtliga nu ifrågavarande tillstånd
i landsorterna meddelas — utgör för part, hvilken författningsenligt
är pligtig att lösa densamma, 3 kronor för första arket, hafva komiterade,
under antagande att, då tillståndet meddelas genom särskildt bref
eller bevis, detta sällan torde öfverstiga ett ark, ansett stämpelafgiften
jemväl för sådant bref eller bevis böra bestämmas till 3 kronor, i öfverensstämmelse
hvarmed nu ifrågavarande rubrik blifvit ändrad.

I Stockholm utfärdas ifrågavarande tillståndsbevis i vissa fall från
Öfverståthållareembetets kansli, i andra åter från öfverståthållareembetet
för polisärenden. I förra händelsen gäller hvad i fråga om sådana
bevis af Konungens Befallningshafvande nyss blifvit sagdt, hvaremot,
då beviset utfärdas från öfverståthållareembetet för polisärenden, vid
hvilken myndighet expeditionslösen fortfarande utgår, stämpelsatsen

torde med beloppet af berörde lösen, 2 kronor, böra minskas till 1
krona.

Enligt §§ 59 och 60 i utsökningslagen af den 10 Augusti 1877,
skall, i det fall att gäldenär icke är tillstädes, då utmätningsman infinner
sig för att verkställa utmätning för fordran, utmätningsmannen
tillställa gäldenären skriftlig underrättelse, att utmätning för fordringen
är sökt. Samma lags § 84 stadgar, att om vid utmätning protokoll
öfver förrättningen ej på stället lemnas till gäldenären, utmätningsmannen
är pligtig att genast tillställa honom skriftlig uppgift på skuldbeloppet
till så kapital, som ränta och lagsökningskostnad, grunden för
utmätningen och dagen, då den blifvit verkstäld. Då sådan underrättelse
eller uppgift icke skäligen synes böra med stämpelafgift betungas,
har bestämmelse om stämpelfrihet derför blifvit i förslaget införd.

Stämpeln för utslag och resolutioner med rubrik, som utgifvas till
part, hvilken författningsenligt är pligtig att lösa desamma, utgör för
närvarande vid fjerde afdelningens myndigheter 1 krona för hvarje ark,
medan lösen för utslag och resolutioner med rubrik, som från samma
myndigheter expedieras, utgår med 3 kronor för första arket samt 1
krona 50 öre för hvart och ett af de följande. Vid Landtmäteristyrelsen
utgör lösen för första arket 2 kronor, för andra arket 1 krona
och för hvart och ett af de följande 75 öre. Då vid dem af förstberörda
myndigheter, hvilka enligt komiterades förslag fortfarande skulle
tillhöra fjerde afdelningen, äfvensom vid Landtmäteristyrelsen, hvilken
skulle deri upptagas, lösen ingår till statsverket och följaktligen bör
mot stämpel utbytas, skulle — med förbiseende äfven här af den vid
Landtmäteristyrelsen rådande olikhet i lösen — det stämpelbelopp,
hvilket komme att motsvara den hittills utgående stämpeln och den
indragna lösen, rätteligen utgöra för första arket 4 kronor och för hvart
och ett af de öfriga 2 kronor 50 öre. Då, hvad beträffar utslag och
resolutioner från Kammarkollegium och Kammarrätten, stämpeln skulle
genom dessa embetsverks af komiterade ifrågasatta öfverflyttande till
fjerde afdelningen undergå en icke obetydlig minskning, hafva komiterade,
på .sätt redan ofvan blifvit antydt, ansett ersättning härför kunna
beredas genom någon höjning i den nuvarande kostnaden för utslag
och resolutioner vid fjerde afdelningen i allmänhet. Komiterade hafva
förestält sig, att stämpelsatsen för berörda handlingar för sådant ändamål
lämpligen kunde höjas till 5 kronor för första arket, hvaremot
stämpeln för hvart och ett af de följande arken synes kunna afjemnas
till 2 kronor.

Angående uppkomsten af den olikhet i stämpel, som för närvarande
förefinnes mellan utslag och resolutioner med rubrik, hvilka part

är skyldig att lösa, och sådana, i fråga om hvilka nämnde skyldighet
icke eger rum, gäller väsentligen detsamma, som ofvan i fråga om
protokoll blifvit anfördt. Närmast före år 1876 utgjorde stämpeln för
Kongl. Maj:ts domar, utslag och resolutioner 13 kronor för första arket
och 2 kronor för hvart och ett af de följande, samt för domar, utslag
och resolutioner, utfärdade från de i nuvarande fjerde och femte afdelningarne
upptagna myndigheter 50 öre för hvarje ark. Vid 1876
års riksdag höjdes, till följd af verkstäldt utbyte af lösen mot stämpel,
afgiften för hofrätts domar, utslag och resolutioner med rubrik till 9
kronor för första arket och 2 kronor för hvart och ett af de öfriga,
hvarjemte, utan sammanhang med sådant utbyte, afgiften för sådana
handlingar i och för vinnande af ökad statsinkomst cj höjdes vid tredje
(nuv. fjerde) afdelningen till 1 krona för hvarje ark och vid femte (nuv.
sjette) till 15 kronor för första arket och 2 kronor för hvart och ett
af de öfriga. För att åstadkomma likformighet med hvad angående
kartering af protokoll var stadgadt, tillädes vid rubriken “Domar, utslag
och resolutioner med rubrik44 orden “som part eller sökande är
pligtig att lösa44, ehuru, på sätt Bevillningsutskottet dervid erinrade eo),
någon förändring derigenom icke skedde i afseende å ifrågavarande* **)''
handlingar, då de från hofrätt utgåfves, enär enligt gällande föreskrifter
enskild svarandepart vore pligtig att lösa ett exemplar af hofrätts
dom och utslag. Följden häraf blef emellertid, att för utslag eller resolution,
expedierad från nuvarande fjerde afdelningens myndigheter,
skulle, då part icke vore pligtig att lösa desamma, utgöras stämpel såsom
för “annan utgående handling44 med allenast 50 öre för ark. Då
i sammanhang med den år 1878 verkstälda löneregleringen för landsstaten
i nämnde års stämpelförordning särskild rubrik upptogs för protokoll,
utslag och resolutioner med rubrik, som part icke är skyldig
att lösa, utfördes vid denna, på sätt ofvan blifvit sagdt, samma stämpelsatser,
som funnos bestämda för andra utgående handlingar, ehuru
dessa icke ega tillämplighet å hofrätts och Kongl. Maj:ts utslag och
resolutioner, enär någon skilnad mellan sådana, som part är skyldig
att lösa, och sådana i fråga om hvilka nämnde skyldighet icke förefinnes,
här icke eger rum.

Af det anförda lärer framgå, att vid fjerde afdelningens myndigheter
skilnaden i stämpel mellan utslag och resolutioner, som part är
skyldig att lösa, och sådana, hvilka han icke är skyldig att lösa, är
helt och hållet godtycklig och bör försvinna. Då utslag och resolu *)

Bevillningsutskottets betänkande N:o 3 år 1876, sid. 10.

**) Betänkande N:o 6 år 1876, sid. 7.

tioner af sistnämnde slag icke hos hofrätterna eller Kongl. Maj:t förekomma,
har ingen stämpelsats för sådana handlingar blilvit i femte
och sjette afdelningarnes kolumner utförd.

Enligt § 5 i gällande stämpelförordning utgör vid fjerde afdelningens
myndigheter stämpelsatsen för “andra utgående handlingar“ än
de i berörde § särskildt nämnda 50 öre för hvarje ark. Då komiterade
i likhet med hvad vid föregående tillfällen, då lösen blifvit utbytt mot
stämpel, egt rum, icke ansett nödigt att utföra särskilda stämpelsatser
för vissa i expeditionstaxan upptagna men mindre ofta förekommande
expeditioner, hafva komiterade i stället ansett stämpelafgiften för icke
särskildt nämnda expeditioner vid fjerde afdelningen böra höjas till 1
krona för hvarje ark.

De hittills gällande bestämmelserna om stämpel till “handlingar,
som inlemnas“, (§ 5 i stämpelförordningen den 22 Oktober 1880) hafva,
med någon förenkling i uppställningen, oförändrade bibehållits under
hufvudrubriken B) Inlagor. Af hit hänförliga i § 7 i gällande stämpelförfattning
meddelade undantagsbestämmelser hafva endast några få
behöft särskildt uppföras i tariffen. Flere af nämnde bestämmelser hafva
kunnat, såsom öfverflödiga, helt och hållet uteslutas. Hit höra “ansökningar
af studerande vid högre eller lägre läroverk om stipendier
samt om undergående af examina", hvilka redan utan särskildt
stadgande äro fria från stämpel på grund af det allmänna stadgandet
om stämpelfrihet för ansökningar hos första afdelningens myndigheter;
“ansökningar om fångskjuts", hvilka likaledes äro stämpelfria
på grund ej mindre af den stämpelfrihet, som tillkommer handlingar i
tjensteärenden, än äfven af stämpelfriheten för ansökningar, som ingifvas
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; “förmyndareredogörelse med
dertill hörande bilagor", hvilken, oafsedt att rubriken är mindre egentlig,
då, enligt Kongl. förordningen den 24 September 1861, förmyndare
endast åligger att å vederbörlig ort ingifva utdrag af förmyndareräkningen,
är obehöflig af den grund, att sådant utdrag, såsom icke
hänförligt under någon af de med stämpelafgift belagda kategorierna
af inlagor, är stämpelfritt på grund af det allmänna stadgandet om frihet
för icke särskildt nämnda inlagor; “fullmakter och voteringssedlar" vid
prestval och andra val, med hvilka handlingar enahanda förhållande
eger rum. För bibehållandet af den sedan äldre tider qvarstående stämpelfriheten
för ansökningar till Kongl. Maj:t af soldater och kronans
båtsmän med flere af gemenskapen vid militären, hvartill i detta hänseende
äfven lotsar hänföras, torde skäl saknas, så mycket mer som
medellös person är befriad från skyldigheten att utgöra stämpel. Rubriken
“ansökningar i brottmål" torde innefatta nu i § 7 särskildt upp -

tagna “ansökningar med klagan öfver tillfogadt våld eller oförrätt af
kronobetjente eller andra embetsman, när saken innefattar ett verkligt
brottmål44, “ansökningar i fiskaliska aktioner“ samt “klagoskrifter öfver
tillfogadt våld och oförrätt af embets- eller tjenstemän“.

Fria från stämpel äro slutligen enligt gällande stämpelförordning
ansökningar “i alla sådana ekonomi-, politi- och militärärenden, hvilka
antingen kunna röra någon hel menighet eller hafva afseende på allmänna
och kommunala onera, såsom publika byggnader, fråga om
krono- och kyrkotionde samt presträttigheter, vägars och broars underhållande,
knekte-, rustnings- och roteringsskyldigheters utgörande,
krono-, fång- och gästgifveriskjuts med mera dylikt44. Detta stadgande,
så vidt det afser frihet för mål, som “kunna röra någon hel menighet“,
är i sin nuvarande lydelse alltför obestämdt, och torde dessutom,
då kommunerna icke tillhöra de rättssubjekt, hvilka i allmänhet åtnjuta
frihet från stämpel, några skäl för den frihet, som särskildt i
dessa mål eger rum, icke kunna anföras. I de fall der stämpelfrihet
i allmänhet tillkommer ärenden rörande öfriga i berörda stadgande
omnämnda föremål, såsom t. ex. kronotionde, är särskildt stadgande
om frihet för ansökningar i sådana ärenden öfverflödigt, och, der sådan
frihet icke i allmänhet eger rum, torde ej heller tillräcklig grund finnas
för ansökningarnes befriande. Komiterade hafva derföre ansett ifrågavarande
stadgande i sin helhet kunna utgå.

De allmänna undantagen från stämpelskyldigheten finnas afhandlade
i § .8 af komiterades författningsförslag. På enahanda sätt, som
vid affattningen af motsvarande bestämmelser i expeditionstaxan egt
rum, har i berörde § en åtskilnad blifvit gjord emellan de undantag,
hvilka'' skulle kunna rubriceras såsom subjektiva, d. v. s. der stämpelfriheten
är beroende af någon bestämning hos rättssubjektet, och de
objektiva eller dem, hvilka bero af sjelfva målets eller ärendets beskaffenhet.

Med några förtydliganden och redaktionsförändringar hafva de
för närvarande medgifna subjektiva undantagen väsentligen blifvit af
komiterade bibehållna. Vid rubrikerna “hospital“ och “lasarett“, har
ordet “allmänna4- och vid rubriken “hushållningssällskap“ ordet “länens44
blifvit tillagdt för att förebygga en sådan tolkning af författningen,
att stämpelfrihet skulle tillkomma äfven sådana mera enskilda inrättningar,
som kunde inrymmas under ifrågavarande benämningar.

Fattiga och obemedlade åtnjuta, enligt gällande stämpel författning
frihet från stämpel, “då domaren eller tjenstemannen, efter derom inför
vederbörande rätt eller kollegium gjord anmälan, å handlingen tecknat
ordet gratis“. Då den sålunda föreskrifna anmälan synes ändamålslös

och föreskriften af sådan grund jemväl mera sällan torde hafva iakttagits,
har densamma uteslutits och beviljandet af stämpelfrihet, i
öfverensstämmelse med stadgandet i § 13 af förordningen om expeditionslösen,
gjorts beroende deraf, att vederbörande styrker sin fattigdom
eller att den eljest kunnig är.

Pensionskassor och fromma stiftelser åtnjuta för närvarande stämpelfrihet
i alla dem rörande mål. Då omfånget af uttrycket “fromma
stiftelser11 är särdeles obestämdt och, fattadt i sin vidsträcktaste bemärkelse,
kunde föranleda anspråk på stämpel frihet för inrättningar
äfven af den mest enskilda beskaffenhet, såsom t. ex. för donationer
till understöd för medlemmar af en viss familj o. s. v., och jemväl i
fråga om pensionskassor enahanda förhållanden kunna förekomma, hafva
komiterade, för att något närmare bestämma och begränsa ifrågavarande
begrepp, inskränkt stämpelfriheten till sådana institutioner af ifrågavarande
slag, hvilkas reglementen blifvit af Kongl. Maj:t faststälda.

Den särskilda bestämmelsen om stämpelfrihet för kronoåklagare i
alla af dem å tjenstens vägnar utförda åtal har, då sådan frihet i allmänhet
är medgifven embete- och tjenstemän i allt hvad till embetet
eller tjensten hörer, icke behöft i författningsförslaget upptagas.

I § 27 af kodicilln till gränsetraktaten med Danmark af den 7
Oktober 1751 bestämmes, att “alla lappesaker skola på slätt och
ostämpladt papper afhandlas och beskrifvas, då en främmande lapp uti
saken är interesserad“. I öfverensstämmelse härmed är ock uti gällande
stämpelförordning frihet från stämpel medgifven lappar, “då afhandlingen
är mellan svensk och utländsk lapp“. Då ändring häruti icke
lärer kunna ske, så länge berörde kodicill ännu eger gällande kraft,
har sistnämnde undantagsbestämmelse blifvit bibehållen, allenast med
något förtydligande af ordalagen.

Sedan genom den år 1873 vidtagna anordning, att allmänna bevillningen,
kortstämplingsafgiften samt skatterätts- och ekeskogsmedlen
jemte de till dessa statsinkomster hörande observationsmedel skola ingå
till Statskontoret i stället för till Riksgäldskontor et, sistnämnde verks
egenskap af uppbördsverk upphört, erfordras ej längre bestämmelse om
stämpelfrihet för samma verk i dess berörda egenskap.

I fråga om de objektiva undantagen från stämpelpligtigheten,
tillåta sig komiterade att först fästa uppmärksamheten på den åtskilnad,
som förefinnes emellan de undantag, som omförmälas i mom. 1 af § 7
i gällande stämpelförfattning och de i mom. 2 af samma § omförmäla.
De handlingar, som finnas upptagna i mom. 1 åtnjuta frihet från all
stämpel, hvaremot i de mål och ärenden, som afses i mom. 2, frihet

väl i allmänhet eger ruin, men stämpel dock skall utgöras för Kongl.
Maj:ts deruti meddelade resolutioner, utslag och domar, så framt likväl
icke expeditionen jemväl enligt mom. 1 är från stämpel fri. Sistnämnde
tillägg har varit behöfligt för bibehållande äfven i fråga om
Kongl. Maj:ts domar m. m. af de subjektiva undantagen från stämpelskyldigheten.

Att, ehuruväl de under mom. 2 afhandlade mål och ärenden, hvilka
hufvudsakligen röra beskattningsförfattningarnes tillämpning, ansetts
vara af beskaffenhet att i allmänhet höra åtnjuta frihet från stämpel,
sådan afgift dock skall utgöras för högsta instansens i dem meddelade
beslut, kan endast på historisk väg förklaras. Förhållandet är nämligen,
att ifrågavarande stämpel är af annat ursprung än den, som, derest
icke frihet varit medgifven, skulle utgått för de lägre instansernas
beslut och öfriga handlingar i målet.

Sedan vid 1834—1835 årens riksdag de dittills inom Kongl. Maj:ts
kansli utgående kansligebiihr, sportler och sigillpenningar blifvit utbytta
emot stämpelafgifter, infördes i stämpelförordningen af den 16
Maj 1835 en särskild § (§ 10), hvilken för vissa från Kongl. Maj:t utgående
handlingar upptog kansligebiihren, sportlerna och sigillpenningarne
motsvarande stämpelsatser, att utgöras utöfver den vanliga stämpeln.
Då undantagen från stämpelskyldigheten, hvilka meddelades i
§ 6 af författningen, endast hänförde sig till d q föregående paragraferna,
måste, ehuruväl i nämnde § stämpelfrihet var tillförsäkrad väsentligen
samma mål och ärenden, som upptagas i mom. 2 af nuvarande § 7,
ifrågavarande särskilda stämpel likväl utgöras för Kongl. Maj:ts beslut
i dessa såväl som i alla öfriga mål. I stämpelförordningen af den 14
November 1845 borttogs den särskilda paragrafen för kansligebuhrsstämpeln
och denna afgift upptogs i stället vid vederbörande rubriker
i författningen, hvarefter i förordningen af den 20 Oktober 1848 rubriken
till § 7, afhandlande befrielser från stämpelskyldigheten, sålunda
formulerades, att befrielserna icke afsågo den del af stämpelafgiften,
som utgick i stället för kansligebiihren och sigillpenningarne °). Sedan
slutligen kansligebiihrsstämpeln blifvit med den allmänna stämpeln helt
och hållet sammanslagen, utbrötos i stämpelförordningen af den 30
November 1860 de kategorier af undantag, i hvilka resolutioner, utslag
eller domar af Kongl. Maj:t kunde förekomma, till ett andra moment
af § 7, med stadgande att för nämnde resolutioner in. in. skulle utgöras
en stämpelafgift af 10 riksdaler 50 öre, motsvarande de forna

*) Att denna förändrade formulering icke redan i 1845 års författning egde rum,
härrörde af ett förbiseende. Se Bevillnings-utskottets betänkande N:o 11 vid 1847—1848
årens riksdag.

kansligebiihren och sigillpenningarne. Af den orsak att skälig anledning
att endast på grund af målens och ärendenas beskaffenhet stadga
olika utgifter för Kongl. Maj:ts expeditioner icke ansågs förefinnas,
ändrades i stämpelförfattningen af den 23 September 1870 sistnämnde
föreskrift till den ännu gällande, att för Kongl. Maj:ts ifrågavarande
resolutioner m. in. skulle erläggas den i § 5 i allmänhet föreskrifna
stämpel.

Skälet, hvarföre de väsentligaste af de mål och ärenden, som i
§ 7 moja. 2 omförmälas, nämligen bevillnings- och debiteringsmål samt
mål angående åsättande af ränta, kronotionde eller rotering, medgifvits
frihet från stämpel, har tydligen varit att söka deruti, att man ansett
de skattskyldige icke böra belastas med särskilda avgifter till staten
för de förhandlingar, som erfordras för bestämmande af beloppet, utaf
deras skattebidrag. Denna grundsats har i senare tider vunnit eu
ytterligare utsträckning dels derigenom att, ehuru vid den år 1879
o-enomfönda löneregleringen för Kammarkollegium och Kammarrätten
det allmänna förklarande meddelades, att all lösen för bemälda kollegiers
expeditioner skulle upphöra att utgå samt ersättas med stämpelpapper,
någon inskränkning i den förut medgifna stämpelfriheten för
nu ifrågavarande beskattningsmål icke egde rum, hvarigenom dessa
kommo att gå fria från all afgift af så väl stämpel som lösen °); dels
derigenom att, ehuruväl såsom en följd af 1878 års lönereglering för
landsstaten — enligt hvilken likaledes lösen för de expeditioner, part
författningsenligt vore pligtig att lösa, skulle utbytas mot stämpel —
den förut medgifna stämpelfriheten för expeditioner i ekonomi-, politi-,
och militärärenden, äfvensom för andra expeditioner än Kongl. Maj:ts
resolutioner m. m. i mål angående åsättande af kronotionde, ränta eller
rotering i stämpelförordningen af den 20 September 1878. upphäfdes,
stämpelfriheten för sistnämnde slag af mål redan i förordningen af den
19 September 1879 återinfördes, hvarigenom äfven dessa mål i de lägre
instanserna befriades från all afgift.

Då grundsatsen om afgiftsfrihet för handlingar i mål, som afse
bestämmandet af skattebidrag till det allmänna, sålunda vunnit erkännande
genom nämnde föreskrifter om deras befrielse ej mindre fi ån den
egentliga stämpeln än äfven från lösen, hafva komiterade ansett följdrigtigheten
fordra, att friheten utsträckes äfven till den nu ifrågavarande,
de forna kansligebiihren m. m. motsvarande stämpeln, så mycket mer
som denna stämpel, hvilken utgör en till statsverket indragen löneförmån
för tjenstemännen i Kongl. Maj:ts kansli, i detta afseende är af

*) Anmärkas bör, att redan dessförinnan ganska omfattande undantag från skyldigheten
att utgöra lösen vid dessa mål funnos medgifna.

alldeles samma natur som den numera upphörda lösen för Kammarkollegii
och Kammarrättens expeditioner i dessa mål, hvilken lösen
jemväl, enligt Kongl. cirkulären den 23 Februari 1858 och den 9 November
1860, förklarats skola ingå till statsverket.

Till ledning för bedömandet af den inverkan på statsinkomsterna,
som komme att utöfvas af det föreslagna upphäfvandet af kansligebuhrsstämpel
för Kongl. Maj:ts resolutioner, utslag och domar, kan anföras,
att sådana resolutioner — hvilka skolat förses med stämpel, och
icke varit fria på grund af föreskrifterna i mom. 1 af § 7 — under år
1880 utfärdats i 95 bevillningsmål (deraf 52 rörande allmän bevillning,
39 bränvin och 4 tull), i 1 mål angående åsättande af kronotionde och
i 3^ mål angående åsättande af ränta, men deremot icke i något mål
angående åsättande af rotering.

Af skäl, som ofvan i fråga om bevis blifvit anförda, har rubriken
militär ärenden bland undantagen från stämpelskyldigheten uteslutits.

Då handlingar i salpetersjuderiärenden ansetts i allmänhet böra
åtnjuta stämpelfrihet, torde äfven den kansligebiihren motsvarande
stämpeln för Kongl. Maj:ts resolutioner i dessa mål kunna efterskänkas,
helst den särskilda lagstiftning i fråga om tillverkning och inlösen af
salpeter för statsverkets räkning, som förr gält öfver hela riket, numera,
enligt komiténs för salpeterärenden kungörelse den 9 December
1865, blott eger tillämpning inom Vesterbottens och Norrbottens län,
och med den inskränkning lagstiftningen sålunda erhållit, ifrågavarande
stämpelbelopp, såsom statsinkomst, torde sakna all betydenhet.

Slutligen anmärkes, att, då handlingar i re v ision s saker^ som för
parts räkning från hofrätt till Kongl. Maj:t insändas, hvarken äro att
hänföra till expeditioner från offentlig myndighet eller till inlagor till
sådan myndighet, någon bestämmelse om stämpelfrihet för dem, motsvarande
den nu i § 7 meddelade, icke synts behöfva i författningsförslaget
intagas.

Beträffande den allmänna uppställningen af tariffen under Art. II
vilja
antydt, i tariffen endast upptagits stämpelpligtiga handlingar, och att
således alla handlingar, som icke uttryckligen deri omförmälas, redan
derigenom och utan särskildt lindantagsstadgande äro fria från stämpel.
— I fråga om de särskilda bestämmelserna under Art. II hafva komiterade
bort anföra följande.

_ Fördels- och undantag skontrakt skola enligt gällande stämpelförordning,
då de hos domaren uppvisas, förses med 50 öres stämpel. Då
emellertid ifrågavarande aftal allenast utgöra en särskild art af de afhandlingar
om afkomst eller annan förmån af fast egendom, om hvilka
i § 54 af Kongl. förordningen den 16 Juni 1875 angående inteckning
i fast egendom förmäles, och enahanda bestämmelser skäligen synas
höra. gälla för samtliga dessa aftal, har nyssnämnde vidsträcktare rubrik
blifvit i författningsförslaget införd med en stämpelsats af 50 öre, hvaremot
vid rubrikerna fördelskontrakt och undantagskontrakt allenast
lemnats hänvisning till berörde rubrik. Det obestämda uttrycket: “då
de för domaren uppvisas“ har förändrats derhän, att stämpelskyldigheten
för dessa handlingar, likasom för fordringsbevis i allmänhet, kommer
att inträda då de för vinnande af inteckning eller betalning hos
offentlig myndighet företes.

Med bibehållande i sak af nu gällande bestämmelser om stämpel
till anvisningar, hafva föreskrifterna om den särskilda stämpeln å 50
öre för utländska anvisningar eller s. k. mandats, hvilka för närvarande
meddelas under rubriken vexlar, sammanförts under gemensam rubrik
med stämpeln för anvisningar i allmänhet. Då “mandat*4 allenast är
den franska termen för anvisning och någon olikhet uti betydelsen af
dessa båda ord icke torde förefinnas, bär, till undvikande af onödigt
bruk utaf främmande termer, den förstnämnda benämningen uteslutits.
Bestämmelserna om tiden, då utländska anvisningar skola förses med
stämpel, äro affattade i öfverensstämmelse med föreskrifterna i nu gällande
stämpelförordnings § 16 mom. 5.

Bodmeribref, hvilka uti nu gällande tariff icke äro särskildt nämnda,
hafva upptagits med hänvisning till rubriken skuldebref.

Om afliden person på flere orter efterlemnat egendom, hvaröfver
särskilda bouppteckningar blifvit upprättade, må, enligt gällande stämpelförordning,
hvar och en af dem, utan att vara med stämpel försedd,
ingifvas till den rätt, der egendomen är belägen, men skola sedermera
samtliga inlemnas till den rätt, inom hvars domvärjo den aflidne vid
dödsfallet vant mantalsskrifven, och skall dervid sammanräknade behållningen,
enligt samtliga bouppteckningarne, tagas till grund för beräkning
af stämpelbeloppet.

Ehuru enligt 9 kap. 4 § Årfdabalken, jemförd med 10 kap. 2 §
Rättegångsbalken, bouppteckning efter afliden person skall ingifvas till
rätten i den ort, der den döde bott eller varit mantalsskrifven, har likväl,
antagligen på grund af stadgandet i 10 kap. 14 § Rättegångsbalken,
den praxis allmänneligen gjort sig gällande, att, der den aflidne innehaft
fast egendom utom nämnde rätts jurisdiktion och särskild boupp -

teckning deröfver upprättats, sådan bouppteckning först ingifves till
rätten i den ort, der egendomen är belägen, och derefter, tillika med
de öfriga bouppteckningar, som kunna hafva blifvit upprättade, till
domstolen i den ort, hvarest den aflidne haft sitt hemvist. Till följd
af denna praxis, mot hvilken intet är att erinra, har behof uppstått af
föreskrifter, huru i sådant fall bör förhållas med stämpelbeläggningen
af de särskilda bouppteckningarne och ofvananförde, i sådant afseende
meddelade stadgande i stämpelförordningen torde ock på ett tillfredsställande
sätt hafva uppfylt sitt ändamål. Mot den formela affattningen
af detta lagbud kan likväl anmärkas, att i stämpelförordningen,
hvilken icke är af civillags natur, icke lämpligen torde böra meddelas
utöfver allmänna lagens föreskrifter gående bestämmelser om den domstol,
till hvilken bouppteckning bör ingifvas. Med afseende härå hafva
komiterade, under bibehållande af hela syftningen i lagbudet, gifvit
detsamma en något förändrad redaktion.

Det i mom. 12 af gällande stämpelförordnings § 8, innefattande
allmänna föreskrifter vid författningens efterlefnad, meddelade stadgande
om bevis å förseglad bouppteckning, att densamma är försedd med
behörigt stämpelbelopp, har, såsom allenast afseende rubriken bouppteckningar,
upptagits under förevarande Art. I sammanhang härmed
tillåta sig komiterade anmärka, att, om ock med de jemförelsevis låga
belopp, hvarmed bouppteckningsstämpeln för närvarande utgår, några
synnerliga olägenheter icke försports af den uti 9 kap. 4 § Arfdabalken
medgifna rätt att ingifva bouppteckning förseglad till vederbörande
domstol, en sådan rätt likväl, vid det förhållande, att egendom vid
öfvergång genom dödsfall blifvit gjord till föremål för beskattning, icke
står väl tillsammans med statens anspråk på erhållande af tillförlitlig
kännedom om skatteobjektet, och svårligen torde kunna bibehållas,
derest en utsträckning af arfsbeskattningen skulle ifrågakomma.

Af den anledning, att tvekan uppstått, huruvida, då ny författning
om stämpelpapper utkomme, sedan en person dött, men innan bouppteckning
efter honom hunnit till domstol ingifvas, bouppteckningen
borde förses med stämpelpapper efter den författning, som gälde vid
dödstillfället eller den, som varit gällande, då bouppteckningen blifvit
till domstol ingifven, infördes vid 1859—60 årens riksdag i stämpelförfattningen
det ännu gällande stadgandet, att bouppteckningar skola
förses med stämpel enligt den författning, som gäller, då de till domstol
ingifvas. Då stämpelförordningen endast i fråga om utländska försäkringshandlingar,
vexlar och anvisningar stadgar ansvar för underlåtenhet
att vid utfärdandet förse handlingarne med stämpel, kan deraf
dragas den slutsats, att, äfven der icke, såsom i flertalet fall, sådant

är uttryckligen förklaradt, skyldigheten att förse öfriga i denna Art.
omförmälda handlingar med stämpel först inträder i och med det handlingen
företes inför vederbörande myndighet. Med afseende härå och
då stämpelbeloppet otvifvelaktigt bör uträknas efter den författning,
som. gäller, då skyldigheten att utgöra sådan afgift inträder, hafva
komiterade funnit särskild föreskrift i detta hänseende ej mer vid bouppteckningar
än vid öfriga handlingar erforderlig.

Värdet af fast egendom, som ingår i qvarlåtenskapen, får, enligt
gällande stämpelförordning, icke upptagas lägre än till det å egendomen
vid dödsfallet gällande taxeringsvärdet. För beräkningen af stämpel
till köpe-, bytes- och gåfvobref samt testamentariska förordnanden och
fideikommissbref om fast egendom, skall deremot det lagfarten nästföregående
arets taxeringsvärde, dels vilkorligt, dels ovilkorlig^ läggas
till grund. Då det ofta kan för vederbörande domare vara förenadt
med svårighet att afgöra, hvilket taxeringsvärde vid dödsfallet varit
gällande, synes af detta skäl, äfvensom för vinnande af större öfverensstämmelse
mellan författningens särskilda föreskrifter, den tidsbestämning,
som i detta afseende gäller i fråga om köpebref m. fl. handlingar,
böra tillämpas äfven i fråga om bouppteckningar. Författningsförslagets
§ 10, hvarest föreskrifterna om beräkningen af fast egendoms
värde i och för stämpelafgiftens utgörande blifvit sammanförda,
bär fördenskull så affattats, att i alla de fall, då nämnda afgift skall
beräknas efter egendomens taxeringsvärde, detta värde skall upptagas
till nästföregående årets.

Bland stämpelfria handlingar upptagas i § 7 af nu gällande stämpelförordning:
“bouppteckningar, då behållna summan icke uppgår till
1,000 kronor, äfvensom efterlefvande makes giftorätt, beräknad till hälften
af behållningen, samt afskrifter eller utdrag af bouppteckningar41.
I afseende på den rätta betydelsen af den sålunda medgifna stämpelfriheten
för afskrifter och utdrag af bouppteckningar få komiterade
anföra följande. I stämpelförordningen den 14 November 1845 tillädes
efter den i § 7 såsom stämpelfri upptagna rubriken: “bouppteckningar,
då behållna summan icke uppgår till 50 Rdr“ orden “äfvensom afskrifter
eller utdrag deraf44, och skedde detta, enligt hvad Bevillnings-utskottets
betänkande N:o 13 vid 1844—45 årens riksdag utvisar, af den
anledning, att den för bouppteckning med behållning icke uppgående
till 50 Rdr medgifna befrielse ansågs böra gälla, ehvad handlingen i
original eller afskrift företeddes, i hvilket afseende olika meningar gjort
sig gällande. Till följd af den affattning stadgandet erhållit — i synnerhet
efter det i stämpelförordningen den 4 December 18G3 ordet
“deraf44, i sammanhang med inskjutandet af mellanmeningen om frihet

för efterlefvande makes giftorätt, blifvit utbytt mot orden “af bouppteckningar“
— har emellertid den ursprungliga betydelsen gått förlorad,
och stadgandet tillämpats så, att begärd afskrift af hos vederbörande
domstol förvarad bouppteckning utlemnats utan stämpel. Då för bibehållandet
af den sålunda i praxis uppkomna stämpelfriheten något som
helst skäl icke lärer förefinnas, och någon tvekan derom, att stämpelfrihet
bör tillkomma bouppteckning med behållning icke uppgående
till 1,000 kronor, äfven om densamma ingifves i afskrift, så mycket
mindre bör kunna uppstå, som allmänna lagen i 9 kap. 4 § Årfdabalken
förutsätter, att bouppteckning allenast i afskrift behöfver ingifvas,
har hela stadgandet om stämpelfrihet för afskrifter och utdrag af bouppteckningar
uteslutits.

Enligt gällande stämpelförordning skall “försäkringsbref, förnyelsebevis,
premieqvittens eller annan handling, af hvad namn som helst,
hvilken af utländskt bolag eller dess agent här i riket utfärdas eller
utlemnas till försäkring af fast eller lös egendom mot eld- och brandeller
sjöskada, äfvensom af menniskolif, på försäkringsbolagets bekostnad
förses med stämpel11 till vissa uppgifna belopp. Detta stadgande,
med hvilket afses att underkasta utländska försäkringsbolag en årlig
beskattning i visst förhållande till beloppet af de af dem uppburna
premier0), skulle efter ordalydelsen kunna tolkas derhän, att stämpel
skall utgöras icke allenast för qvittenset å premieinbetalningen, ehvad
detta tecknas å försäkringshandling eller särskild! utfärdas, utan äfven
derutöfver för sjelfva försäkringshandlingen. En sådan tolkning, hvilken
skulle föranleda dertill, att de år, då försäkring meddelades eller förnyades,
ifrågavarande beskattning skulle uppgå till dubbla beloppet,
torde emellertid icke öfverensstämma hvarken med billighet eller med
författningens afsigt, och hafva komiterade derför bestämdt uttryckt,
att endast qvittens å premie skall förses med stämpel.

Stadgandet, att stämpelbeläggningen skall ske på försäkringsbolagets
bekostnad, torde kunna uteslutas såsom följande ej mindre af
föreskriften, att stämplingen skall ske innan handlingen utlemnas, än
äfven af det för agent, som utlemna!'' handlingen utan stämpel, stadgade
ansvar.

Enligt § 6 i stämpelförordningen af den 22 Oktober 1880 skola
vexlar och anvisningar eller s. k. mandats, vare sig dragna å utrikes
ort eller stälda att å utrikes ort betalas, förses med särskild stämpel,
vexel å 1 krona och anvisning å 50 öre. Vexlar och anvisningar äro
likväl icke de enda former, hvarunder penningeremisser till och från
utlandet kunna förmedlas; sådant kan nämligen ske äfven genom in*)
Bevillnings-utskottets betänkande N:o 8 vid 185G—58 årens riksdag, sid. 20.

visningar, d. v. s. handlingar innefattande uppdrag till en person att
till eu annan för utställarens räkning göra en utbetalning. Enligt
hvad komiterade inhemtat har sistnämnda sätt att öfverflytta penningar
till eller från utlandet på senare tider vunnit allt större utsträckning.
Utländska banker och bankirer pläga nämligen till härvarande affärsvänner
öfversända böcker med delegationer eller öppna invisningsbref,
å hvilka orden “vexel14, “anvisning44 eller “mandat44 icke förekomma,
och hvilka af sådan anledning, åtminstone i många fall, gå fria från
stämpel. För uppehållande af den i öfrigt gällande grundsatsen, att
handlingar, hvarigenom penningeremisser till och från utlandet verkställas,
böra förses med stämpel, torde äfven dylika invisningar böra
underkastas stämpelskyldighet; och hafva derför komiterade uti tariffen
infört rubriken “invisningar44 med hänvisning till rubriken “anvisningar44,
med hvilket sistnämnda slag af handlingar invisningarne torde vara
närmast jämförliga.

Afhandling om afsöndring af jord eger väl, allt efter som jorden
upplåtes för alltid under full eganderätt eller ock till besittning på viss
tid eller på lifstid, egenskapen af köpe- eller nyttjanderättsaftal, och
något tvifvel rörande den stämpel, sådan afhandling är underkastad, bör
derför icke gerna kunna uppstå, men för fullständighetens skull har dock
särskild rubrik för ifrågavarande afhandlingar blifvit i tariffen upptagen.

Fn handlings stämpelpligtighet bör i allmänhet bestämmas af
dess innehåll, icke af dess form. I öfverensstämmelse härmed har
rubriken 44köpebref4 förändrats till “afhandling om köp44 och äfven vid
andra rubriker motsvarande förändring vidtagits.

Då enligt stadgad lagtolkning och praxis frälseränta anses eg a
karakteren af fast egendom, har uttryckligt stadgande, att de för öfverlåtelse
af sådan egendom stadgade stämpelsatser äfven äro å frälseränta
tillämpliga, icke varit af nöden.

Vid köp af fast egendom, med undantag af säteri- och skatterusthåll,
skulle fordom till Vadstena krigsmanshuskassa erläggas en afgift,
benämnd “en per mille-afgiften“; likaså skulle vid öfvergång af egandeeller
åborätt till rusthåll till Vadstena krigsmanshuskassa och amiralitetskrigsmanskassan
utgöras särskilda “till- och afträdesafgifter44. Sedan
emellertid vid 1850—51 årens riksdag dessa afgifter, mot ersättning
af statsanslag till krigsmanskassorna, blifvit till statsverket indragna
och utbytta mot stämpel, utgjordes de till eu början såsom sjelfständiga
stämpelafgifter, men sammanslogos vid 1856—58 årens riksdag, efter
vissa grunder, med den allmänna stämpeln för köpebref m. 11. afhandlingar
rörande öfverlåtelse af fast egendom, af hvilken anledning i

stämpelförordningen den 27 November 1857 intogs ett stadgande, att
berörde afgifter voro i stämpelbeloppet för köpebref m. m. inbegripna.
Då emellertid redan genom Statskontorets kungörelse den 25 November
1851 blifvit förklarad!, att afgifterna till krigsmanskassorna skulle
upphöra att utgå, eger nyssnämnde ännu qvarstående stadgande endast
betydelsen af en historisk upplysning och torde derföre kunna ur författningen
uteslutas.

Om köpe-, bytes- eller gåfvo-bref eller testamentarisk! förordnande,
förr än lagfart beviljats, å annan man transporteras eller öfverlåtes,
skall, enligt gällande stämpelförordning handlingen å nyo beläggas
med stämpel för hvarje transport eller öfverlåtelse, så vida icke
densamma eger rum inom den för lagfart föreskrift^ tid, räknad ifrån
första fånget, samt öfverlåtelsehandlingen för lagfarts erhållande inom
samma tid hos domstolen företes, i hvilket fall förnyad beläggning ej
ifrågakommer. Enligt flere samstämmande domslut af Högsta Domstolen,
medgifves friheten från förnyad stämpelbeläggning endast i det
fall, att öfverlåtelsen skett genom en enkel transport, d. v. s. utan tilllägg
till eller förändring i de uti den första upplåtelsehandlingen stadgade
vilkoren. Då likväl författningens ordalag härutinnan icke förete
all önskvärd tydlighet, hafva komiterade ansett den uti lagskipningen
antagna tolkningen af författningen böra genom uttryckligt stadgande
bekräftas.

Enligt gällande stämpelförordning skola köpe-, hytes- och gåfvobref
om skepp, fartyg och hatar af öfver 10 lästers eller 33,33 tons drägtighet
förses med stämpel i förhållande till värdet lika med köpebref om
fast egendom, eller, der värdesumma ej finnes utsatt, med stämpel efter
50 öre per läst eller 15 öre per ton. I afseende härå är att märka,
att, sedan vid 1859—60 årens riksdag den förut gällande bestämmelsen,
att köpebrefvet skulle förses med berörde stämpel “för att vara
gällande44, uteslöts, all kontroll saknas derå, att ifrågavarande stämpel
verkligen utgår. Oafsedt att köp om fartyg icke behöfver skriftligen
affattas och att således icke alla sådana köp varda stämpel underkastade,
finnes ingenstädes föreskrift meddelad om skyldighet att vid
något tillfälle inför offentlig myndighet förete upprättadt köpebref om
fartyg, hvarföre kontroll å stämpelbeläggningen icke kan utöfvas i
samma ordning som i fråga om de i Art. II upptagna handlingar i allmänhet
eger rum. Vid sådant förhållande och då det icke torde finnas
lämpligt att till af handlingar om fartyg utsträcka den nu endast i fråga
om utrikes vexlar och anvisningar samt utländska försäkringshandlingar
gällande bestämmelsen om ansvar för underlåtenhet att vid utfärdandet
eller utlemnandet förse handling med stämpel, hafva komiterade

så mycket mindre tvekat att föreslå upphäfvandet af nu ifrågavarande
stämpelsats, som, med undantag för de i inskränkt mening s. k. lösöreköpen,
afhandlingar om köp, byte eller gåfva af annan lös egendom
än fartyg icke äro stämpel underkastade.

Den i författningsförslaget intagna föreskriften att, om på grund
af köpeafhandling inteckning eller betalning sökes för ogulden köpeskilling,
afhandlingen skall förses med stämpel lika med skuldebref,
öfverensstämmer med hittills alltid iakttagen praxis.

I gällande stämpelförordning stadgas, att till köpe- och bytesbref
kontrahenterna skola bestå hälften hvardera till stämpeln, om ej annorlunda
derom slutadt är. I fråga om stämpelafgifter ej mindre än i fråga
om andra skatter är det emellertid för statens ändamål tillräckligt, om
beskattningsförfattningarne äro så affattade, att det med tillräcklig
tydlighet framgår, af hvem afgifterna skola till staten inbetalas; frågan,
hvem, som af dem kommer att i sista hand drabbas, kan deremot
öfverlåtas åt enskild uppgörelse. Det anförda stadgandet — hvilket
för öfrigt saknar motsvarighet vid andra tariffrubriker — har derföre
blifvit uteslutet.

Rörande sättet för kartering af afhandlingar, hvarigenom lifränta
utfästes, har hittills föreskrift saknats. För afhjelpande af denna brist
hafva koiniterade föreslagit, att sådan afhandling skall, under iakttatagande
af enahanda uppskattning af lifräntans kapitalvärde, som i utsökningslagen
finnes föreskrifven, karteras lika med skuldebref.

Den nuvarande rubriken “kontrakteru, hvilken endast afhandlar aftal
angående nyttjanderätt till fast egendom, har i författningsförslaget
erhållit en innehållet mera motsvarande, inskränktare lydelse. Bestämmelserna
rörande stämpel till ifrågavarande slag af aftal hafva i
öfrigt blifvit dels något förkortade, dels i vissa punkter förtydligade
och fullständigade. Rörande de vidtagna ändringarne anse sig komiterade
endast behöfva anföra följande.

För sådana i afgälden ingående persedlar eller förmåner, hvilka
icke finnas i markegångstaxan uppförda eller blifvit i kontraktet visst
värde i penningar åsätta, skall enligt gällande författning den för kontraktet
utgående stämpel ökas med 50 öre. Då hit hänförliga persedlar
och förmåner i allmänhet endast ega ett obetydligt värde, torde
berörde stämpelsats, som efter de allmänna grunderna för stämpel till
nyttjanderättsaftal motsvarar ett årligt värde å persedlarne eller förmånerna
af minst 200 kronor, vara allt för hög, med afseende hvarå och
då någon tillfredsställande grund för värdeberäkningen i detta fall endast
med svårighet torde kunna vinnas, komiterade ansett berörde per -

sedlar och förmåner böra vid uppskattningen af afgäldens värde lemnas
utom räkningen.

Då äfven i andra kontrakt än sådana, som “å landet upprättas
mellan jordegare och torpare eller andra personer om jord, dervid städja
erlägges”, vederlaget för upplåten nyttjanderätt helt och hållet eller till
en del kan sättas till viss afgift en gång för alla, hafva de för stämpel
till nyssnämnde kontrakt gällande bestämmelser erhållit en allmännare
tillämplighet.

Gällande stämpelförfattning stadgar, att, om, sedan ett kontrakt
varit för domstol eller exekutor uppvisadt, arrendesumman förhöjes och
kontraktet derefter för domstol eller exekutor å nyo företes, detsamma
skall förses med stämpel för skilnaden mellan den förra och den förhöjda
summan. Detta stadgande synes förutsätta, att, derest ett nyttjanderättskontrakt
upprepade gånger i och för utsökande af afgäldssumman
för olika år inför domstol eller exekutor företes, kontraktet
likväl aldrig kan komma att sammanlagdt beläggas med högre stämpelbelopp,
än som motsvarar afgäldsbeloppet för ett år. En sådan
grundsats synes likväl komiterade mindre rigtig. Då författningen
nämligen förut stadgat, att ett kontrakt, som för fordrans utbekommande
vid domstol eller hos exekutor företes, skall förses med stämpel
efter den summa, hvarför betalning sökes, kan deraf svårligen dragas
annan slutsats, än att lagstiftaren betraktat det sålunda företedda kontraktet
såsom ett fordringsbevis, hvilket, lika med hvarje annat, bort
med stämpel förses. Om denna uppfattning, såsom komiterade antaga,
är grundad, torde deraf följa, att, så snart hos vederbörande myndighet
utsökning begäres för ett afgäldsbelopp, för hvilket enahanda åtgärd
förut icke blifvit sökt, stämpel bör utgöras för hela det utsökta
beloppet, oberoende deraf huruvida stämpelafgift motsvarande hela afgäldsbeloppet
för ett år tilläfventyrs redan förut blifvit erlagd. I öfverensstämmelse
härmed har ifrågavarande stadgande i författningsförslaget
blifvit ändradt, hvarjemte, då stadgandet i dess nuvarande lydelse
medgifver en sådan tolkning, att, äfven om den ursprungliga
afgälden varit så låg, att kontraktet vid dess första företeende varit stämpelfritt,
kontraktet likväl vid förnyadt företeende efter afgäldssummans
förhöjning skulle förses med stämpel allenast för skilnaden mellan
den ursprungliga och den förhöjda summan och icke för hela afgälden,
stadgandet äfven i detta afseende underkastats en omredaktion.

Nu gällande stämpelförordning saknar föreskrift, huru med stämpelafgiftens
beräkning bör förhållas i det stundom förekommande fall,
att uti afhandling om nyttjanderätt till fast egendom afgälden är bestämd
att under olika år af legotiden utgå med olika belopp. Denna

brist hafva komiterade sökt afhjelpa genom en föreskrift, att i berörde
fall stämpelafgiften skall beräknas å den högsta afgäld, som för något
år utgöres.

I § 13 hafva komiterade intagit det i punkt 5:o af Kongl. cirkuläret
den 11 Febrnari 1847 förekommande stadgande, att, då fast egendom,
belägen inom särskilda domstolars områden, blifvit upplåten under
egande- eller nyttjanderätt genom en handling, hvarå lagfart eller inteckning
sökes, denna handling skall förses med stämpel efter fulla
värdet vid den domstol, der den först företes.

Då, jemlikt § 55 i Kongl. förordningen den 16 Juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, inteckning numera kan meddelas till
säkerhet för servitutsaftal, hafva komiterade ansett sig böra bland stämpelpligtiga
handlingar upptaga äfven sådana aftal och dervid, i afseende
på stämpelbeloppet, likställa dem med afhandlingar om afkomst eller
annan förmån af fast egendom, med hvilka de torde vara närmast jemförliga.

Hos domstolarne hafva yppat sig olika meningar, huruvida till
lagfart företedt bref eller resolution å skatterätt till kronojord bör förses
med stämpel eller icke. Å ena sidan kan visserligen, så till vida som
genom skattebrefvet eganderätten till jorden öfvergår från kronan till
enskild person, skatteköpet icke frånkännas den allmänna juridiska
karakteren af ett köp, och det kunde derföre synas som skulle bestämmelserna
om stämpel till köpebref utan vidare vara å ett sådant
skattebref tillämpliga, men å andra sidan låter det sig icke förneka,
att den för stämpel till köpebref stadgade beräkningsgrund, tillämpad
å skattebref, skulle föranleda till obillighet. Värdet af den vid ett köp
öfverlåtna rätten, hvilket bör läggas till grund för stämpelberäkningen,
har sitt naturligaste uttryck i köpeskillingen och denna har äfven intill
senare tider utgjort den enda grunden för nämnde beräkning. Sedermera
har likväl till förebyggande af underslef genom köpeskillingens
utförande till ett lägre belopp än det verkligen aftalade, stadgats, att
stämpeln skall beräknas efter den i penningar bestämda köpeskillingen
endast så framt denna icke understiger fastighetens taxeringsvärde,
men i annat fall efter sistberörda värde. Tillämpad å skattebref skulle
emellertid denna, i fråga om andra köpebref fullt ändamålsenliga, beräkningsgrund
medföra, att stämpeln enligt regeln komme att beräknas
å ett annat belopp än det, som uttryckte den öfverlåtna rättens
verkliga värde. Detta måste nämligen anses uttryckt af den enligt
skatteköpsförfattningarne bestämda skatteköpeskillingen — afseende bör
härvid fästas derå, att redan den före skatteköpet innehafda åborätten
i icke obetydlig mån närmar sig karakteren af eganderätt — hvaremot

stämpeln, åtminstone med ytterst få undantag, komme att beräknas
efter det i allmänhet mångdubbelt högre taxeringsvärdet. Då dessutom
den fara för underslef, hvars förebyggande man åsyftat genom föreskriften
om taxeringsvärdet såsom alternativ beräkningsgrund för stämpeln,
i fråga om skattelösen af kronojord icke kan tänkas förekomma,
hafva komiterade förestält sig att en följdrigtig grund för karteringen af
skattebref skall vinnas genom ett stadgande, att för sådan handling
väl skall utgöras den allmänna köpebrefsstämpeln, 60 öre för hvarje
fulla 100 kronor af värdet, men alltid beräknad endast å skatteköpeskillingen.

Bestämmelserna om stämpel till skogsafverkningskontrakt hafva från
rubriken köpebref, dit desamma icke rätteligen torde höra, utbrutits
till en särskild rubrik. Enligt författningens ordalydelse skall för ett
skogsafverkningskontrakt stämpelafgift ovilkorligen utgöras, oberoende
deraf huruvida detsamma företes inför offentlig myndighet eller icke,
hvaremot hvarje föreskrift om kontroll å uppbörden eller påföljd för
underlåten stämpling saknas för det fall, att företeende inför offentlig
myndighet icke eger rum. Så väl med afseende härå som enär någon
grund, hvarför ifrågavarande kontrakt, framför andra nyttjanderättsaftal,
skola underkastas ovilkorlig stämpelskyldighet, icke torde kunna uppgifvas,
hafva komiterade ansett stämpelskyldigheten böra inskränkas
till de fall, då kontraktet för erhållande af inteckning eller betalning
inför offentlig myndighet företes, och har, för vinnande af öfverensstämmelse
med de i fråga om stämpel till andra slag af fordringsbevis
gällande bestämmelser, stämpelsatsen för ett skogsafverkningskontrakt,
som företes för vinnande af betalning blifvit nedsatt till 25 öre för hvarje
fulla 100 kronor af det utsökta beloppet, medan deremot, med afseende
å den frändskap, som i vissa fall förefinnes mellan ett skogsafverkningskontrakt
och ett köpeaftal, stämpelafgiften för sådant kontrakt
vid inteckning synts böra bibehållas vid dess nuvarande, med stämpeln
för köpeafhandling lika belopp. Slutligen böra komiterade anmärka,
att den hittills gällande alternativa stämpelsatsen af 5 öre för hvarje
full qvadratref blifvit utbytt mot den enligt nya ytmåttet ungefärligen
motsvarande af 5 öre för hvarje fullt antal af 10 ar.

Enligt gällande stämpelförordning skola skuldebref, då de för domaren
eller exekutor uppvisas, förses med stämpel till 25 öre för
hvarje fulla 100 kronor af det kapitalvärde, för hvilket inteckning eller
betalning sökes. Med den affattning, dessa bestämmelser erhållit, eg a de
enligt ordalydelsen icke tillämpning å sådana förskrifningar, till säkerhet
för hvilka af Kommersekollegium eller magistrat förlagsinteckning
beviljas. Denna oegentlighet har blifvit afhjelpt derigenom, att uti

författningsförslaget uttrycket “offentlig myndighet” blifvit användt i
stället för “domaren eller exekutor”.

Skuldebref och godkända räkningar äro, enligt § 7 af gällande
stämpelförordning, stämpelfria, då det kapitalvärde, för hvilket inteckning
eller betalning sökes, ej uppgår till 500 kronor. Syftemålet med
denna undantagsbestämmelse, hvilken först infördes i stämpelförordningen
den 15 Oktober 1875, var, enligt hvad Bevillnings-utskottets betänkande
N:o 7 vid samma års riksdag utvisar, att förekomma, det de
mindre bemedlade skulle allt för hårdt träffas af stämpelbeskattningen
för ifrågavarande handlingar. Då emellertid vid alla öfriga under Art.
II hörande handlingar, för hvilkas stämpelbeläggning värdet ligger till
grund, stämpelskyldigheten inträder redan vid ett värde af 100 kronor,
och något skäl, som i fråga om skuldebref och godkända räkningar
mer än i fråga om öfriga handlingar påkallar lindring i beskattningen
för de mindre bemedlade, icke lärer kunna utfinnas, synes komiterade
följdrigtigheten bjuda, att, genom upphäfvande af den särskildt för
skuldebref och godkända räkningar medgifna stämpelfriheten, dessa
göras likstälda med öfriga hithörande handlingar.

Enligt gällande stämpelförordning skola öfverlåtelse- och transport>
bref å kronorusthåll förses med stämpel enligt samma grund som andra

köpebref; öfverlåtelsebref å kronohemman med hälften mindre än vanliga
köpebref och öfverlåtelsebref å skattlagda nybyggen med fjerdedelen.
Sedan genom Kongl. kungörelsen den 8 Maj 1863 innehafvare
af kronohemman medgifvits en lika vidsträckt frihet i afseende på
öfverlåtelse af hemmanet, som den, hvilken enligt Kongl. förordningen
den 22 Februari 1749 tillkommer innehafvare af kronorusthåll, har,
med afseende å den sålunda uppkomna likheten i dispositionsrätten,
stämpelsatsen för öfverlåtelse af kronohemman synts böra höjas till lika
belopp med den för öfverlåtelse af kronorusthåll bestämda.

Att en handling, som för vinnande af lagfart, inteckning eller
betalning en gång varit inför vederbörlig myndighet företedd och dervid
blifvit med stämpel försedd, icke, om handlingen ånyo i samma
afseende företes — hvilket kan inträffa om t. ex. ansökningen vid
första företeendet blifvit afslagen eller om inteckning ånyo sökes fölen
förut intecknad handling, hvars inteckningsrätt förfallit — bör ånyo
förses med stämpel, följer deraf, att, enligt hvad komiterade förut utvecklat,
den ifrågavarande stämpelafgiften är att betrakta, icke såsom
eu godtgörelse till staten för anlitandet af dess myndigheter, utan såsom
en beskattning å sjelfva transaktionen. Enligt hvad komiterade
ega sig bekant, har likväl, antagligen på grund af den något dunkelt
affattade föreskriften i punkt 6 af Kongl. cirkuläret den 11 Februari

1847, en i viss mån i motsatt rigtning gående praxis temligen allmänt
utbildat sig. Om nämligen stämpeln för handlingen skulle enligt den
vid tiden för det förnyade företeendet gällande författning uppgått till
högre belopp än det, hvarmed handlingen vid första företeendet blifvit
försedd, har man plägat förse handlingen med fyllnadsstämpel, motsvarande
skilnaden mellan det belopp, hvarmed handlingen är försedd,
och det högre, som enligt den nya författningen skulle för densamma
utgått. Till förebyggande af ett sådant förfaringssätt, hvarigenom en
nyutfärdad stämpelförordning tillerkännes retroaktiv verkan, hafva
komiterade i § 16 stadgat, att, derest handling, hvilken för vinnande
af lagfart, inteckning eller betalning vant inför offentlig myndighet
företedd och dervid blifvit försedd med stämpel, ånyo i samma afseende
som tillförene till myndighet ingifves, förnyad stämpelbeläggning icke
eger rum, der ej annorlunda är stadgadt. I samma § hafva komiterade
ansett uttryckligt stadgande böra intagas derom, att förnyad stämpelbeläggning
icke eger rum, der på grund af skuldebref eller annat fordringsbevis
betalning sökes för belopp, för hvilket inteckning tillförene
varit sökt, eller der inteckning sökes för belopp, för hvilket betalning
förut varit sökt.

Äldre stämpelförordningar stadgade för enskild person, som underläte
att med stämpladt papper till sitt rätta belopp förse de handlingar,
som i författningen voro nämnda, ansvarspåföljd af 3 riksdaler 16 skillingar
böter och skyldighet att betala kartans värde0). Tillika var °°)
föreskrifvet, att, då, enligt 14 kap. 4 § Rättegångsbalken, sakegare
tillätes att i stället för hufvudskrifter af särskilda handlingar förete
besannade afskrifter, tillika borde på visst angifvet sätt intygas till
hvad belopp hufvudskriften vore med stämpladt papper försedd; befunnes
dervid, att behörig stämpel saknades till större eller mindre belopp,
skulle bötas enligt den §, som innefattade nyss omförmälda straffbestämmelse,
och den felande stämpeln fyllas. På hemställan af 1823
års riksdags Bevillnings-utskott — som ansåg “det ansvar äldre författningar
ålagt enskilda personer för eftersatta skyldigheter i afseende
på denna författning böra, såsom mindre lämpligt, förfalla, så vida det
egentligen tillhörde statens embete- och tjensteman att vaka öfver författningens
efterlefnad och dervid tillse att det allmännas rätt icke
åsidosattes“ °°°) — uteslötos i den dernäst utfärdade stämpelförordningen
af den 8 Januari 1824 alla bestämmelser om ansvar för enskild person
för underlåtandet att förse handling med behörig stämpel (blott med

*) Jfr stämpelförordningen af den 31 Juli 1818 § 25.

**) Samma förordning § 10.

***) Betänkande R:o 44 p. 12.

undantag'' för det fall att stämpelpligtiga handlingar okarterade med
posten insändes till vederbörande myndighet.) Icke desto mindre har
nyss anförde föreskrift om skyldighet att förse afskrift med intyg om
hufvudskriftens stämpel kommit att, i hufvudsak oförändrad, qvarstå
ända till närvarande tid (stämpelförordningen den 22 Oktober 1880 §
8 mom. 8, med hänvisning i fråga om ansvarspåföljd och ersättningsskyldighet
till § 16), oaktadt derigenom en dubbel oegentlighet uppstått,
nämligen dels den, att, ehuru företeendet i hufvudskrift af en
stämpelpligtig handling okarterad numera icke i allmänhet föranleder
till ansvarspåföljd, sådan likväl skulle ega rum, derest af intyg å företedd
afskrift framginge, att hufvudskriften icke vore med stämpel behörigen
försedd, dels ock den att någon i detta fall tillämplig straffbestämmelse
i allmänhet ej längre finnes. Skyldigheten att förse afskrift
med intyg om hufvudskriftens stämpel torde derföre böra inskränkas
till det fall, att någon på grund af skuldebref eller annan
handling söker betalning hos offentlig myndighet och dervid i stället
för hufvudskrift af stämpelpligtig handling företer afskrift deraf. Då
emellertid vid utsökande af betalning sistnämnde förfaringssätt torde
vara det allmännast förekommande, hafva komiterade ansett det böra
stadgas såsom regel, att afskriften hör förses med den för hufvudskriften
stadgade stämpel, men den betalningssökande lemnas öppet att
med vederbörligt intyg styrka, att hufvudskriften blifvit med stämpel
försedd. För den händelse likväl af afskriften framgår eller det eljest
visas, att tillförene inteckning eller betalning för beloppet varit vid
offentlig myndighet sökt, bör sådant utgöra tillräckligt bevis för att stämpel
äfven blifvit utgjord, utan att särskildt intyg derom behöfver företes.

I § 8 mom. 8 stadgas vidare, att “hvarje förut uppvisad originalhandling
eller skrift, som är utgifven sedan denna författning börjat
tillämpas, skall, då den vid domstol eller annan embetsmyndighet företes,
vara försedd med vederbörlig stämpel. Påskrift å handlingar derom
att stämpel, som saknas, varit åsatt, gälle vid intet tillfälle, så
framt icke lagligen styrkas kan, att behörigen makuleradt stämpelpapper
varit bilagdt, men förkommit“. Med detta stadgande, som i
hufvudsakligen enahanda lydelse först infördes i stämpelförordningen
af den 23 Januari 1830, afsåg man, enligt hvad Bevillnings-utskottets
betänkande N:o 29 vid 1828—30 årens riksdag utvisar, att införa det
korrektiv mot origtig kartering för bouppteckningar och dylika handlingar,
att, om de funnes sakna karta, när helst de officielt företeddes,
skulle de, utan afseende på derå befintlig påskrift om kartering, genast
förses med det stämplade papper, som felade. Sedan emellertid Kong!.

kungörelsen den 15 Maj 1846 infört en vida starkare kontroll å ifrågavarande
handlingars stämpelbeläggning än den, som genom ofvan anförda
stadgande kunnat vinnas, torde berörde stadgande, hvilket i allt
fall i sin nuvarande lydelse är i det närmaste meningslöst °), kunna
såsom obehöflig^ uteslutas.

Intill dess stämpelförordningen af den 30 November 1860 utfärdades,
förekommo inga subjektiva befrielser från skyldigheten att utgöra
stämpel till de i Art. II omförmälda handlingar, på det enda undantag
när, att handlingar, som å kronans vägnar företeddes, voro från
stämpel fria. Genom nyssnämnde förordning skedde härutinnan eu
ändring, i det den paragraf, som afhandlade undantag från författningens
föreskrifter (§ 7), flyttades från sin plats framför § 8 (“om chartering
af kontrakter, köpeafhandlingar och förbindelser m. m.“) till
tariffens slut och derigenom gjordes tillämplig äfven å de i sistnämnde
§ upptagna handlingar, eu förändring, hvilken, enligt hvad komiterade
ega sig bekant, vållat osäkerhet och tvifvelsmål vid författningens
tillämpning. Ett steg till återinförande af den äldre ordningen togs
derefter af stämpelförordningen den 23 Juli 1869, som stadgade, att
för skuldebref af alla slag, godkända räkningar, godkända eller protesterade
vexlar och enskilda assignationer skulle utgöras stämpel äfven
om de innehades af publika verk, fromma stiftelser eller andra enligt
§ 7 från stämpelafgift befriade inrättningar, hvilket steg fullföljdes af
förordningen den 19 September 1879, som utsträckte skyldigheten att
utgöra stämpel för nyssnämnde handlingar äfven till kronan och kyrkor.
Skälet för den sålunda vidtagna afvikelsen från den af 1860 års förordning
uppstälda regel var °°) hufvudsakligen det, att det kunde antagas,
att den, som utfärdat skuldebrefvet, ehvad det intecknades eller
betalning för detsamma utsöktes, finge vidkännas stämpelafgiften, i
förra fallet för att åt detsamma bereda den större kredit, som med inteckningen
åsyftades, samt i det senare för att godtgöra statsverket
den kostnad, som påkallandet af myndigheternas handräckning föranledde,
och att sålunda den ifrågavarande afgiftsfriheten endast undantagsvis
komme de långifvande milda stiftelserna m. fl. till godo.

För sin del anse komiterade öfvervägande skäl tala för en inskränkning,
äfven hvad öfriga slag af handlingar beträffar, af de hittills
medgifna stämpelbefrielserna. Hvad först angår stämpeln till

*) Att med “denna författning11 i ifrågavarande moment bör förstås stämpelförordningen
den 23 Januari 1830 framgår af Bevillnings-utskottets ofvan åberopade betänkande,
sid. 8, der utskottet förklarar sig icke vilja gifva det af detsamma föreslagna stadgandet
en retroaktiv verkan.

**) Bevillnings-utskottets betänkande!! 1809 N:o 12 och 1879 N:o 5.

köpebref och öfriga handlingar, som innefatta öfverlåtelse af eganderätt
till fast egendom, är det otvifvelaktigt, att denna periodiskt återkommande
skatt i längden verkar såsom en grundskatt, hvars årliga
belopp för hvarje fastighet representeras af så stor del af de erlagda
stämpelbeloppen, som efter en medeltalsberäkning af den tid, inom
hvilken fastigheterna i landet ombyta egare, belöper på hvarje år. Då
emellertid fast egendom, som tillhör fromma stiftelser, kyrkor in. fl.
dylika institutioner, enligt regeln icke, eller åtminstone högst sällan,
ombyter egare, varder deraf en följd, att sådan egendom faktiskt åtnjuter
frihet från en skatt, som för all annan jord i landet måste utgöras.
Detta förhållande har i vissa länder, t. ex. Frankrike och Österrike,
föranledt till införande af en årlig utjemningsskatt på sådan egendom
(biens de main-morte, Guter der todten Hand), afsedd att ersätta
staten den förlust, som uppstår derigenom, att någon afgift för öfverlåtelse
af egendomen icke ifrågakoinmer till utgörande. Utan att vilja
till införande hos oss förorda en sådan afgift, anse dock komiterade
staten åtminstone böra ega rätt att fordra, att, vid det tillfälle då egendomen
öfvergår till en dylik institution, vanlig öfverlåtelseafgift bör
erläggas, så mycket mer som, då stämpelafgiften på öfverlåtelse af
fast egendom otvifvelaktigt, likasom hvarje skatt på sådana egendomar,
utgör en af de faktorer, som i längden verka bestämmande på jordvärdet
i landet, staten genom att vid egendomsförvärf ställa de ifrågavarande
institutionerna i en gynsammare ställning än andra köpare
eller gåfvotagare, skulle — icke, såsom i fråga om de i Art. I afhandlade
stämpelafgifter, befria dem från afgifter för anlitandet af statens
inrättningar — utan i sjelfva verket tilldela dem en skänk af mera
privaträttslig natur, hvarpå de icke torde ega befogade anspråk.

Sistnämnda skäl talar ock i viss mån för upphäfvandet äfven af
de subjektiva befrielserna från stämpel till andra hithörande handlingar
än de nu särskildt omförmälda, livilka handlingar dessutom icke i allmänhet
torde vara af den betydelse för vederbörande institutioner, att
endast i fråga om dem undantag från de allmänna reglerna om stämpelskyldighet
skulle påkallas.

Af nu anförda orsaker hafva komiterade ansett sig böra föreslå
upphäfvandet af de hittills i fråga om de i denna Art. omförmälda
handlingar medgifna subjektiva stämpelbefrielser, dervid likväl komiterade
gjort ett undantag för kronan. Ett utkräfvande utaf kronan af
nu ifrågavarande afgifter skulle nämligen allenast innebära en ändainålslös
omgång; och hafva komiterade äfven i fråga om skuldebref
och dermed likstälda fordringsbevis så mycket mindre funnit skäl att
stadga något undantag från den kronan i allmänhet tillkommande

stämpelfrihet, som inteckning ytterst sällan torde sökas för kronans
räkning och, om än, i de fall då betalning för kronans räkning sökes,
gäldenären skulle få vidkännas stämpelbeloppet, derest sådant borde
utgå, förhållandet likväl är enahanda i alla mål och ärenden, der kronan
uppträder mot enskild person och denna är den förlorande parten.

Artiklarne III—VI motsvara §§ 9—17 och delvis 8 af gällande
stämpelförfattning, hvarjemte i Art. IV blifvit upptagna de i Kongl.
kungörelsen den 15 Maj 1846 och Kongl. cirkuläret den 11 Februari
1847 meddelade bestämmelser om kontroll å vissa handlingars stämpelbeläggning,
så vidt dessa bestämmelser ännu eg a tillämplighet.
Vid affattandet af berörda artiklar hafva komiterade sökt att i möjligaste
mån förkorta och förenkla de nu gällande, temligen vidlyftiga, delvis
otydliga och osammanhängande föreskrifterna i hithörande ämnen. Jemte
häraf föranledda redaktionsförändringar, hvilka icke torde behöfva närmare
motiveras, hafva komiterade äfven i sak vidtagit några, ehuru icke
synnerligen genomgripande förändringar, för hvilka komiterade här gå
att redogöra.

Då de beläggniugsstämplar, hvilka enligt Kongl. kungörelsen den
14 Maj 1880 förfärdigas, i storlek endast obetydligt skilja sig från
vexel- och anvisningsstämplarne, har behofvet af särskilda stämplar för
nyssnämnda slag af handlingar, hvithet endast egt sin grund i de förr
brukliga beläggningsstämplarnes stora format, numera upphört och
stadgandet om deras tillhandahållande af sådan grund uteslutits.

I § 8 mom. 6 af gällande stämpelförordning medgifves, att, då
stämpelafgift för en handling på eu gång skall utgöras med högre
belopp än 500 kronor, afgiften må erläggas i Stockholm genom insättning
i föreskrifven ordning i räntekammaren och i landsorterna
genom leverering till vederbörande landtränteri. Detta- stadgande,
hvilket först i form af ovilkorlig föreskrift infördes i stämpelförordningen
af den 4 December 1863 och derefter erhöll sin nuvarande lydelse
i förordningen af den 23 November 1866, föranleddes, enligt hvad
Bevillnings-utskottets utlåtande N:o 7 vid 1862—63 årens riksdag utmärker,
deraf, att, då stämplar å högre värde än 100 riksdaler icke
vore tillgängliga, stämplarne å en del handlingar stundom uppginge
till så stort antal, att de icke- kunde handlingarne biläggas. Som likväl
numera stämplar å så väl 200 som 500 kronors valör tillhandahållas,
torde nyssnämnde olägenhet icke vidare vara att befara och
det uti ifrågavarande stadgande innefattade medgifvande derföre icke

längre böra bibehållas, helst det för kontrollen å stämpelafgiften icke
kan vara annat än menligt, att afgiften för samma slag af handlingar
på olika sätt redovisas.

Derest försäljningsman skulle göra sig skyldig till försumlighet
eller oordentlighet vid fullgörandet af sina åligganden, synes den myndighet,
som härom förordnat, böra ega rätt att, utan inledande af särskild
procedur mot försäljningsmannen, honom från befattningen entlediga.
Ett stadgande i sådan syftning har blifvit infördt i § 25 afförfattningsförslaget.

Gällande stämpelförordning medgifver (§ 12 mom. 1, punkt 2),
att stämpelpapper, hvarmed skuldsedlar vid inteckningar till låns erhållande
ur riksbanken eller publika kassor varit belagda, må mot annat
utbytas, då med vederbörandes betyg styrkes, att ansökningarna blifvit
afslagna samt skuldebrefven af sådan orsak blifvit öfverkorsade.
En inteckningshandling, som för låns erhållande varit ingifven till eu
publik kassa, är likväl numera sällan så uppstäld, att densamma, om
låneansökningen blifvit afslagen, icke kan på annat ställe belånas. Ej
heller innefattar handlingens öfverkorsande, hvilket icke medför inteckningsrättens
upphörande, säkerhet derför, att icke handlingen ånyo
i rörelsen utsläppes. Så väl af dessa skäl som emedan, derest ifrågavarande
stadgande bibehölles, följdrigtigheten fordrade, att detsamma
utsträcktes till alla de fall, då låneansökningar blifvit afslagna — hvilket
likväl icke utan fara för missbruk kan ske — hafva komiterade
ansett stadgandet böra utgå.

Då vid 1862—63 årens riksdag stämpeln för vexlar i utländskt myntslag,
hvilken dittills utgått i visst förhållande till vexelsummans storlek,
sattes till fixt belopp af 1 krona och till följd deraf stadgandet om tillhandahållande
af vexelblanketter å 20, 40 och 75 öre samt å 1 rdr 50
öre ur stämpelförordningen uteslöts, medgafs i sammanhang dermed, att
utbyte af obegagnade vexelblanketter å ditintills förekommande värden
finge ske utan afgift. Detta stadgande har allt sedan i författningen qvarstått,
men torde numera, då med visshet kan antagas, att utbyte af ifrågavarande
vexelblanketter, för hvilka under närmare tjugu års tid användbarhet
saknats, ej vidare ifrågakommer, kunna såsom obehöfligt uteslutas.

I öfrigt torde, beträffande föreskrifterna om utbyte af makulerade
stämplar, komiterade måhända böra fästa uppmärksamheten derå, att
de bestämmelser i detta hänseende, som innefattas i § 29 af författningsförslaget,
allenast afse utbyte, som begäres af enskild person
eller af embets- eller tjensteman, hvilken icke begagnat den honom i §
27 medgifna rättighet att mot redovisningsskyldighet utfå stämplar,
hvaremot utbyte, begärdt af försäljningsman eller af embets- eller tjenste -

man, hvilken tillika är redogörare för'' stämplar, blifvit, såsom egentligen
utgörande ett moment vid den af dessa afgifna redovisning, omförmäldt
i § 39 i sammanhang med öfriga bestämmelser om uppbörd
och redovisning.

Emellan § 8 mom. 2 i gällande stämpelförfattning, der det heter, att
“domare eller andre, Indika i och för deras tjenstebefattning emottaga
skrifter och handlingar, böra vid det i 16 § stadgade ansvar tillse, att
ingifna handlingar äro rigtigt försedda med stämpel41, och 12 mom.
i samma §, som stadgar, att “de domstolar, till Indika bouppteckningar,
äktenskapsförord, morgongåfvobref m. m. dylikt ingifvas, ansvara
för denna författnings noga iakttagande i dessa delar“, förefinnes
eu viss motsägelse derutinnan, att sistnämnda moment ålägger
vederbörande domstol den ansvarighet, som enligt det förra momentet
åligger den tjensteman, hvilken emottager stämpel underkastade
handlingar. Komiterade, som funnit rigtigast, att ansvarigheten alltid
ålägges tjenstemannen, hafva i öfverensstämmelse dermed gifvit hithörande
stadgande i författningsförslaget (§31 mom. 1) en sådan affattning,
att den påpekade motsägelsen derigenom varder undanröjd.

Enligt nyss åberopade § 8 mom. 2 af gällande stämpelförordning
åligger det domare eller andre, hvilka i och för deras tjenstebefattning
emottaga skrifter och handlingar att tillse det ingifna handlingar äro rigtigt
försedda med stämpel vid äfventyr, enligt § 16, af ansvar och skyldighet
att ersätta kronans förlust. Medan författningen sålunda ålägger
tjensteman (eller enligt § 8 mom. 12 i vissa fall domstol), som underlåtit
att tillse det ingifven handling är rigtigt försedd med stämpel, skyldighet
att ersätta det felande stämpelbeloppet, har författningen deremot intet att
förmäla om det sätt, hvarpå denna tillsyn bör utöfvas, eller med andra ord
om de åtgärder, som, derest ingifvaren af en handling vägrar att erlägga
belöpande stämpelafgift, böra af tjenstemannen yidtagas till bevakande
af kronans rätt. Att den i § 8 mom. 2 stadgade skyldighet för tjenstemannen
att, i händelse part uraktlåter att förse handlingen med stämpel
och att makulera stämpeln, besörja fullgörandet häraf emot rättighet
att för besväret dermed beräkna sig viss ersättning för hvarje
stämpel, allenast afser det fall, att ingifvaren af en handling antingen
underlåtit att makulera stämpeln till handlingen eller ock, ehuru han
icke försett handlingen med stämpel, dock aflemnar en emot stämpelbeloppet
svarande penningesumma, är uppenbart, enär en vidsträcktare
tolkning af detta stadgande skulle medföra åliggande för en uppbördsman
att, då en skattskyldig tredskas att erlägga ett visst skattebelopp,
i dennes ställe utgöra beloppet med rättighet att derefter söka sitt
åter, en afvikelse från sunda beskattningsgrundsatser, hvilken icke
rimligen kan antagas hafva varit af författningen åsyftad. Att för -

fattningens mening ej heller varit, sådan, framgår äfven af Bevillningsutskottets
betänkande N:o 10 vid 1853—54 årens riksdag, deruti utskottet
hemstälde om införande i författningen af berörda stadgande.
Vid denna författningens tystnad synes en tjensteman, till hvilken eu
stämpelpligtig handling ingifves okarterad, endast kunna vidtaga endera
af följande utvägar. Antingen kan han mottaga handlingen och,
sjelf eller genom annan dertill befogad myndighet, vid vite förelägga
ingifvaren att inkomma med belöpande stämpel, i afvaktan hvarpå
ärendet antingen hvilar eller ock fortgår i vanlig ordning, eller kan han
mottaga handlingen, men underlåta att dermed vidtaga någon åtgärd,
innan stämpel erlägges, eller och kan han vägra att mottaga handlingen.
Mot den första af dessa utvägar kan anmärkas, att ett föreläggande
af vite för indrifvande af en skatt, till hvars utgörande den
skattskyldige måhända saknar förmåga, otvifvelaktigt måste betecknas
som en mindre ändamålsenlig åtgärd; mot den andra, att, sedan en
handling inkommit till och blifvit, mottagen af en myndighet, sättet
för dess vidare behandling finnes föreskrifvet i vederbörande författningar,
hvarifrån afvikelse, åtminstone icke utan ändring af dessa författningar,
icke lärer böra ega rum. Mot den tredje utvägen synes
deremot intet vara att erinra, så vida som, då författningen föreskrifver,
att en handling vid dess ingifvande till myndighet skall vara försedd
med stämpel, den logiskt rigtiga påföljden för underlåtenhet att
fullgöra detta vilkor, otvifvelaktigt är den, att handlingen icke af myndigheten
mottages. Komiterade anse derföre den ofvan påpekade
bristen i författningen böra afhjelpas genom uttryckligt stadgande i
sistnämnda rigtning. Hittills har emellertid den omständighet, att
provision å försålda stämplar är försäljningsman tillförsäkrad, föranledt
dertill, att vederbörande tjensteman funnit med sin fördel förenligt,
att i de flesta fall, då handlingar ingifvits utan stämpel, på eget äfventyr
förse dem dermed. Af enahanda orsak torde man kunna antaga,
att den af komiterade föreslagna påföljden för uraktlåten stämpelbeläggning
endast jemförelsevis sällan skall behöfva tillämpas. Särskildt
torde böra framhållas, att, äfven i de fall, då vederbörande tjensteman
icke finnes villig att på eget ansvar förse företedd handling med stämpel,
sådant endast sällan torde föranleda till förlust af fatalier, enär
handlingar af sådan beskaffenhet, att stämpel för dem kan ifrågakomma,
i det öfvervägande flertalet fall icke få med posten insändas, utan
skola till myndigheten ingifvas, dervid ingifvaren varder i tillfälle att
erlägga felande stämpelbelopp.

Stämpelförsäljningsman skall, enligt § 10 mom. 2 af gällande
stämpelförordning, månatligen eller hvar tredje månad, allt efter för -

säljningens större eller mindre belopp, insätta inflytande stämpelmedel
i ränteriet eller dem till kronofogden aflemna. Då medlens aflemnande
till kronofogden allenast innebär en omväg, hvilken icke torde bereda
försäljningsmännen synnerlig lättnad eller af dem i någon vidsträcktare
mån begagnas, har det i detta hänseende för närvarande lemnade medgifvande
icke blifvit i författningsförslaget upptaget. Stadgandet att
aflemnandet af medlen skall ega rum månatligen eller hvar tredje månad,
allt efter försäljningens större eller mindre belopp, har, såsom saknande
den i en uppbördsförfattning önskvärda bestämdhet, förändrats derhän,
att sådant aflemnande skall ega rum senast inom hvar tredje månad.

De dagaböter till belopp af 25 öre, hvilka vid försummelse att
inom behörig tid afgifva redovisning, skola af försäljningsmän, landträntmästare
in. fl. redogörare för stämpelmedel erläggas, torde, med
afseende å den förändring i penningevärdet, som inträdt sedan den
tid, då nämnde belopp faststäldes, lämpligen kunna förhöjas till 1 krona.

Då, enligt komiterades förslag, den myndighet, som försäljningsman
förordnat, eger att, när så skäligt pröfvas, honom entlediga, synes
den i § 10 mom. 2 af nu gällande stämpelförordning meddelade ovilkorliga
föreskrift, att försäljningsman, som underlåtit att inom den 15
Januari hvarje år aflemna återstående stämpelmedel, skall medelst förordnande
af ny försäljningsman entledigas, icke vidare vara af behofvet
påkallad.

Fel eller försummelser, hvartill embets- eller tjenstemän göra sig
skyldiga vid fullgörandet af sina åligganden enligt stämpelförordningen,
straffas, jemlikt § 16 mom. 2 af nu gällande författning, efter allmän
lag, likväl med den modifikation i afseende på straffmätningen, att
böter, som för förbrytelser enligt stämpelförordningen ådömas, skola
beräknas till minst 50 procent af det felande stämpelbeloppet, dock
icke under 10 kronor. Då emellertid storleken af den genom förseelsen
kronan tillskyndade förlust, hvilken det i allt fall åligger den
felande att till fullo ersätta, icke lärer utgöra en rigtig mätare af den
begångna förseelsens straffbarhet, hafva komiterade ansett berörde
särskilda föreskrift för straffmätningen böra bortfalla.

I stämpelförordningens 16 § 1 mom. stadgas:

“Vid de tillfällen, då embetsmän eller enskilda personer ega rätt
att till embetsverk, domare eller embetsmän insända förseglade handlingar,
som med stämpel böra vara försedda, åligger det insändarne
att, på sätt § 8 mom. 2 stadgar, sådant fullgöra vid ansvar af böter,
motsvarande 25 procent af det felande eller undanhållna stämpelbeloppet,
dock ej under 5 kronor, samt skyldighet att ersätta hvad som
brister i stämpel41.

Detta stadgande, hvilket först infördes i stämpelförordningen af
den 8 Januari 1824 och, enligt hvad af Bevillnings-utskottets betänkande
N:o 44 vid 1823 års riksdag framgår, afsåg att för okarterade
handlingar, som med posten tillsändes embetsverk eller embetsman,
bibehålla det i öfrigt vid samma riksdag afskaffade ansvaret för underlåtenhet
att förse handlingar med stämpel, torde redan sedan längre
tid tillbaka hafva upphört att tillämpas. Det stämpelbelopp, som kan
ifrågakomma till utgörande för de i berörda stadgande afsedda handlingar
— numera endast vissa ansökningar — är nämligen så ringa,
endast 50 öre för hvarje ark, att den procedur, som erfordras för utkräfvande
af detta belopp jemte böter af en ofta aflägse boende insändare,
med skäl måste förefalla allt för vidlyftig. Då dessutom, enligt
komiterades förslag, stämpel underkastad handling, som till myndighet
ingifves utan att vara med stämpel behörigen försedd, icke skulle af
myndigheten mottagas, torde detta innebära en vida starkare kontroll
å stämpelbeloppets utgörande än ifrågavarande bötesbestämmelse. Komiterade
hafva derföre ansett denna kunna undvaras.

Likaså torde stadgandet i § 16 mom, 3 att “allt underslef med
stämpelpapper, uppbärande af högre betalning än utsatt är, förfalskning
eller annan grof förbrytelse, åtalas vid laga domstol och straffas efter
allmän lag“, vara obehöfligt, då sjelfkärt är, att, äfven utan särskildt
stadgande derom, ifrågavarande förbrytelser skola behandlas enligt allmän
lag.

Enligt mom. 4 i samma § skall agent för utländskt försäkringsbolag
för underlåtenhet att förse försäkringshandling, som af honom
utlemnas, med behörig stämpel, bota 25 procent af den undansnillade
afgiften, dock ej under 50 kronor. Då det sålunda stadgade minimum
för bötesbeloppet redan motsvarar de böter, som, enligt nyssnämnda
procentberäkning, skulle utgöras för underlåtenhet att erlägga stämpelafgift
för ett premiebelopp, i fråga om lifförsäkring, af 80,000 kronor
och, i fråga om annan försäkring, af 40,000 kronor, torde ådömandet
af högre böter än 50 kronor sällan eller aldrig ifrågakomma. För den
händelse flere öfverträdelser samtidigt lagforas, torde emellertid, under
förutsättning att, på sätt lagstiftaren synes hafva afsett, samtliga öfverträdelserna
böra anses såsom ett brott, berörda bötesbelopp vara alltför
lågt, hvaremot det, ådömdt för hvarje särskild öfverträdelse, synes
väl högt. Komiterade hafva derföre ansett bötesbeloppet böra bestämmas
till 25 kronor, med uttryckligt förklarande, att detta belopp bör.
ådömas för hvarje gång öfverträdelse sker.

Det i § 16 mom. 6 stadgade ansvar för underlåtenhet att makull -

lera stämpel, hvarmed vexel eller anvisning, innan handlingen utlemnas,
skall förses, har blifvit utsträckt till alla de fall, då makuleringen
icke kontrolleras af offentlig myndighet, d. v. s. då qvittens å försäkringspremie
skall beläggas med stämpel, eller ock vexel eller anvisningskall
förses med särskild stämpel.

Föreskrifterna i gällande stämpelförordnings § 15 mom. 1 och
2, om domstol i mål rörande stämpelpapper, härröra från en tid, då
ansvar ännu i allmänhet var stadgadt för enskild person, som underläte
att förse handling med stämpel till behörigt belopp, och motsvara derföre
icke de förändrade förhållanden, som inträdt, sedan ansvaret blifvit
inskränkt till försummelser i afseende på sådana handlingar, som skola
förses med stämpel oberoende deraf, huruvida de företes inför offentlig
myndighet, d. v. s. i vissa fall försäkringshandlingar, vexlar och anvisningar.
Berörde föreskrifter torde derför lämpligen kunna ersättas med
stadgande, dels att åtal mot embets- eller tjensteman för öfverträdelse
af författningen behandlas i samma ordning som åtal för tjenstefel i
allmänhet, dels att förseelser af enskild person, då dessa äro med ansvar
belagda, åtalas af allmän åklagare vid allmän domstol.

Mom. 3 af nyssnämnde § stadgar, att den, som vill tilltala stämpelpappersförsäljningsman
för begångna fel i och för denna befattning,
skall sådant tillika anmäla hos den myndighet, som försäljningsmannen
förordnat. Äfven utan att sådana anmälanden ega rum, synes vederbörande
myndighet ega tillräckligt tillfälle att bilda sig ett omdöme
om försäljningsmannens sätt att fullgöra sina åligganden, hvarföre berörde
stadgande torde kunna utgå.

I § 51 af författningsförslaget hafva komiterade meddelat föreskrift,
att böter, som enligt stämpelförordningen ådömas, vid bristande tillgång
skola förvandlas efter allmän strafflag.

Derest komiterades ofvan framstälda förslag om expeditionslösens
utbytande mot stämpel vid de embetsverk, der den förra ingår till
statsverket, skulle vinna godkännande, erfordras särskild föreskrift, att
lösen enligt Kongl. förordningen den 30 November 1855 och de senare
författningar, som till nämnde förordning meddelat tillägg eller deruti
gjort ändring, skall upphöra att utgå för bemälda embetsverks expeditioner;
dock att der, enligt gällande stadganden, tjensteman eger uppbära
lösen för vissa handlingar, sådant fortfarande bör lända till efterrättelse.
Vidare torde skälig ersättning böra beredas vederbörande

tjensteman för förlusten af dem hittills tillkommande provision af 6
procent å aflevererad expeditionslösen; och synes, i öfverensstämmelse
med hvad genom Kongl. bref af den 14 November 1879 blilvit i fråga
om Kammarkollegium och Kammarrätten stadgadt, detta lämpligen
kunna ske derigenom, att de tjenstemän inom ifrågavarande embetsverk,
hvilka ega att verkställa stämpelbeläggningen af expeditioner,
berättigas att, utöfver den godtgörelse de såsom redogörare för stämpelmedel
ega uppbära, åtnjuta tre procent provision utaf det belopp,
som enligt redogörelse inflyter i stämpelafgift för expeditionerna.

På sätt ofvan blilvit förmäldt, hafva uti bifogade författningsförslag
blifvit med någon redaktionsförändring inryckta föreskrifter om
kontroll å stämpeluppbörden, motsvarande dem, som för närvarande
finnas meddelade i Kong], kungörelsen den 15 Maj 1846, angående
särskilda kontrollbestämmelser i afseende på karteringen af vissa handlingar,
hvilka i förhållande till värdet böra med stämpladt papper förses,
och i Kongl. cirkulärbrefvet till hofrätterna den 11 Februari 1847,
angående vissa handlingars upptagande vid härads- och rådstufvurätter
uti särskildt protokoll, för underlättande af kontrollen å charta sigillata,
samt om andra hithörande bestämmelser. I de delar, hvilka i författningsförslaget
icke ega någon motsvarighet, hafva berörde författningar
redan tillförene blifvit ersatta med andra stadganden, eller upphört att
ega tillämplighet. Till undvikande af all genom nyssberörda olikhet
i redaktionen möjligen uppkommande tvekan, torde, derest komiterades
förslag i ifrågavarande hänseende varder godkändt, förklarande böra
meddelas, att hvad i nämnde författningar är stadgadt upphört att
vara gällande.

Slutligen hafva komiterade, till hvilkas kännedom kommit, att
en omarbetning af gällande expeditionstaxa är ifrågasatt, ansett sig,
på grund af vunnen erfarenhet om det nära sammanhanget mellan
berörde taxa och stämpelförordningen, icke böra underlåta att fästa
Herr Statsrådets uppmärksamhet derå, att eu förändrad affattning af
expeditionstaxan tilläfventyrs kan påkalla ändring i vissa delar af det
utaf komiterade utarbetade förslag till ny stämpelförordning.

En af undertecknad Zaclirison afgifven särskild mening bifogas.

Ronneby den 30 Augusti 1881.

A. LILIENBERG. MATS ZACHRISON. HANS WACHTMEISTER.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

FÖRSLAG

till

kungörelse angående stämpelafgiften.

Art. I.

Om stämpel till expeditioner från och inlagor till
statsmyndigheterna.

§ l.

I fråga om stämpel till dessa handlingar hänföras statsmyndigheterna
till följande afdelningar:

Första Avdelningen.

Underdomstolar i stad; krigsdomstolar; chefsembeten och förvaltande
myndigheter vid armén och flottan; Styrelsen för Allmänna Vägoch
Vattenbyggnader; Styrelsen för Statens Jernvägstrafik; Styrelsen
öfver Statens Jernvägsbyggnader; Öfverståthållareembetets afdelning för
uppbördsärenden och öfverståthållareembetet för polisärenden; landträntmästare;
magistrater och öfriga till statsförvaltningen hörande verk
i städer och köpingar; direktioner för sjömanshusen; notam publici;
bergmästare; Telegrafstyrelsen; Generaltullstyrelsen; Ofverintendentsembetet;
biskopsembeten; domkapitel; Stockholms stads konsistorium;
hofkonsistorium; myndigheter, som handhafva styrelsen eller förvaltningen
vid statens undervisningsverk; Fullmäktige i Riksbanken och

Riksgäldskontoret äfvensom alla statsmyndigheter, hvilka icke finnas
i denna eller öfriga afdelningar särskild!, upptagna.

Andra Afdelningen.

Underdomstolar å landet.

Tredje Afdelningen.

Öfverståthållareembetets kansli; Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och till landsstaten hörande tjensteman med undantag af landträntmästare.

Fjerde Afdelningen.

Fångvårdsstyrelsen; Arméförvaltningen; Marinförvaltningen; Lotsstyrelsen;
Kommerskollegium; Landtmäteristyrelsen; Justeringsstyre 1-sen; Kammarkollegium; Kammarrätten; Statskontoret; Generalpoststyrelsen;
Skogsstyrelsen och Medicinalstyrelsen.

Femte Afdelningen.

Rikets Hofrätter.

'' Sjette Afdelningen.

Statsdepartementen; Nedre Justitierevisionen; Justitiekansler mbetet;
Riksdagens Justitieombudsman; Riksrätten; Hofexpeditionen och
Sekreterareembetet vid Kongl. Maj:ts orden.

§ 2-

Af de embets- eller tjensteman, som icke här ofvan blifvit särskilt
uppräknade, hänföres en hvar till samma afdelning, som den
myndighet, till hvilken han hörer.

§ 3.

I afseende å handlingarnes förseende med stämpel gäller, med
de här nedan i § 8 nämnda undantag, denna tariff:

Afd.

A. Expeditioner.

Adelsbref...............................

Afflyttningsbetyg för sjöman.............

Afsked, då den afskedstagande tillägges
pensionsförmån, hvartill han icke för-fattningsenligt är berättigad, och sär-

skildt pensionsbref icke utfärdas ......

„ då den afskedstagande tillägges värdig-het af högre embete eller tjenst, för-ses, utöfver den stämpel, som eljest
bör utgå, med stämpel lika med Fidl-malct å karakter af embete etter tjenst.
„ i annat fall......................

Kr.

Ö.

Kr.

Ö.

Kr.

ö.

Kr.

ritt

•itt

Ö.

Kr.

ö.

Kr.

250

Ö.

—

—-

—

Afskrift af landtmätares förrättningshand-ling .............. ...............

„ som meddelas för vetenskapligt ända-mål .......................

„ eller utdrag af fastighetsbok, som teck-nas å lagfartsbevis eller å utdrag af
lagfarts- eller inteckningsprotokoll

_ /

„ annan, hvarje ark.................

Anordning.........................

ri,

Antagningsbevis å embete eller tjenst; lika
med Fullmakt.

Anvisning eller Assignation ...

Apoteksprivilegimn ........................

Besigtning; se Protokoll.

Betyg från universitet ..............

—

„ från annat statens undervisningsverk.

''itt

„ afflyttnings-, för sjöman; se Afflyttnings-betyg.

„ annat; se Bevis.

Bevis, af underdomstol eller derstädes an-stäld tjensteman tecknadt å företedd
handling.....................

itt

„ diarii- ................

-f>

—

„ om förlagsinteckning .................

„ gravations-, som af domare på landet
meddelas, förses med stämpel till sam-ma belopp, som den för beviset utgå-ende lösen.

„ att begärd expedition icke utbekommits

fri

fr;

itt _

före -

Afcl.

Kr. ! 5.

Bevis, vederhäftighets-, som tecknas

tedd förbindelse ............

„ af Chefen för Justitiedepartementet på
anmälan om tidnings utgifvande

„ af landtmätare................

„ antagnings-; se Antagningsbevis.

„ öfver på- eller afmönstring af sjöman

„ prest-.............................

„ af läkare eller karantänstjensteman

., annat.............................

Bilbref................................

Burbref .............................

Diplom för konsul eller vice konsul; se]
Fullmakt.

Doktorsbref, som utfärdas efter aflagdt

prof ..................................

, som utfärdas utan aflagdt prof ......100

Dom med rubrik; lika med Utslag med rubrik.

Iastighetsbok, utdrag af; se Afskrift.

Fribref:

för fartyg af till och med 50 ton
„ „ öfver 50 100 „

„ „ „ 100 „ 200 „

„ „ 200 .....................,

Friherrebref ............................|

Fullmakt för ledamot af Statsrådet.........i

,, eller diplom för konsul eller vice kon-j
sul, som icke åtnjuter fast aflöning ...

„ för hofrättskommissarie ...............

„ för notarius publicus:

i Stockholm och Göteborg .....

i öfriga städer ..................

„ för mäklare:

i Stockholm och Göteborg ......

i öfriga städer ..................

„ för skeppsklarerare:

i Stockholm och Göteborg ......

i öfriga städer .................

„ annan, å embete eller tjenst, förses
med stämpel till belopp af 2 kronor

Afd.

Kr.

Afd.

Kr.

Afd.

Kr. ! ö.

-fritt_

—150

1 -15

200

150

-fritta

frittA.
1 frittA -

J_ fritt_

— 50

fritt_

Afd.

Kr. I ö.

Afd.

Kr. I ö.

_ fri I.

_ fri_

150

500

för hvarje fulla 100 kronor af samtliga
afiöningsförmånerna;

dock att vid befordran till embete eller
tjenst med högre lön stämpel beräknas
allenast å skilnaden mellan den lön,
löntagaren näst förut innehaft, och den,
som erhålles.

Likaledes skall vid löneförhöjning i
följd af tjenstebyte, uppflyttning från
lägre till högre lönegrad, ålderstillägg
eller lönereglering stämpel efter enai
banda grund utgöras för löneskilnaden.

!Fullmakt för kyrkoherde att vara prost öfver

egen församling .....................

„ å karakter af embete eller tjenst förses
för den, som är eller varit i allmän
tjenst, med stämpel till belopp af 16
kronor för hvarje fulla 100 kronor af
den ordinarie lön, som åtföljer dylik
eller dermed jemförlig beställning, men
för annan person till belopp af 66
kronor likaledes för hvarje fulla 100
kronor af sådan lön.

„ för riksdagsman ......................

Se för öfrigt §§ 4, 5 och 6.

Förmyndareförordnande; se Protokoll.
Förmyndarekammares uträkning å omyndiges

medel...... .........................

Förordnande å förrättning eller annat sär skiidt

uppdrag.......................

„ hvarigenom embete eller tjenst tillsättes;
lika med Fullmakt.

„ eller missiv att viss tid eller tills vidare
förrätta presterlig tjenst eller dervid
biträda ...........................

„ annat, att viss tid eller tills vidare förvalta
embete eller tjenst:

då dermed ej följer rätt till någon
med tjensten förenad inkomst ...

eljest ...........................

Förrättning shandling, landtmätares eller

Afd.	Afd.
Kr.	ö.	Kr.	ö

Afd.

Kr.

3 -

Afd.

Kr.

med honom likstäld tjenstemans; se
Landtmätares förrättningsliandling.

förpassning, tull- ......................

Gravationsbevis; se Bevis.

Grefvebref..............................

Instrument; se Protokoll

Kallelsebref i konkursmål..................

Kar akter sfallmakt; se Fullmakt.

Karta, geometrisk ......... ..............

Kommunikationsresolution; se Resolution.
Konstitutorial; lika med Förordnande.
Kontrakt angående kronoleverans eller entreprenad
......................

Landtmätares eller med honom i afseende
å behörighet till vissa förrättningar likstäld
tjenstemans förrättningshandling
Missiv; se Förordnande.

Motbok med sjöman...................

Mäklareslutsedel; se Slutsedel.

Mätbref för svenskt eller med svenskt lika

berättigadt utländskt fartyg ......

för annat fartyg ..................

Order, hvarigenom beställning med lön på
stat tillsättes; lika med Förordnande
att viss tid eller tills vidare förvalta
embete eller tjenst.

Pass, rese--'' för den, som reser i kronans

ärende ...............

för annan person:

till inrikes orter eller Norge

till utrikes orter ......

„ tull-: för utrikes sjöfart:

för öppen båt...... .....

för svenskt eller med svenskt
lika berättigadt utländskt däc kadt

fartyg...............

för annat fartyg .........

för inrikes sjöfart eller s.k. årspass
Patentbref, för hvarje år af den tid, för

hvilken patenträtt beviljas .........

jPensionsbref, då den, för hvilken detsamma
utfärdas icke författningsenligt är till
pensionen berättigad ..................

Afd.

Kr.

Afd.

Kr.

Afd.

Kr. ö.

JfrL

_fritt

fritt

_fri

_fri_

.fritt

—|50
1150

.fritt

Afd.

Kr.

Afd.

Kr.

1000

	1		2		3		4		5		6
	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.
	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	.. 0.	Kr.	6.
i annat fall...........................						f:	''itt
Permissionssedel..........................						''fri
Praktika; se Bevis af karantänstjensteman. Pr estbevis-, se Bevis. Prestebref.................................	1
Privilegium, apoteks-; se Apoteksprivilegium. Protokoll, hvarigenom embete eller tjenst
tillsättes; lika med Fullmakt. „ vid underdomstol, innefattande förord-
ilande eller entledigande af förmyn-dare eller föreläggande för förmyndare
att ingifva utdrag af förmyndareräkning						fritt
„ vid landtmäteriförrättning; se Landt-
mätares förrättning shandling.
„ öfver ekonomisk besigtning...........						fritt
„ öfver annan besigtning, värdering, ut-
mätning, qvarstad eller annan dylik förrättning ...........................		50		50		50	1
„ annat:
som utgifves till part, hvilken för-fattningsenligt är pligtig att lösa det-
samma:
första arket .....................	1	—	2	—	3	—	4	—	4	—	1	—
andra arket ....................	1	—	1	50	2	—	2	—	2	—	—	50
hvart och ett af de öfriga ...... som utgifves till part, hvilken icke författningsenligt är pligtig att lösa detsamma:	1	25	1	50	2		2		2			50
första arket .....................	1	—	2	—	1	—	4	—	1	_	1	_
andra arket ...................	1	—	1	50	1	—	2	—	_	50	—	50
hvart och ett af de öfriga ......	1	25	1	50	1	25	2	—	—	50	—	50
Qvittens ............................... Besepass; se Pass.						fritt

Resolution, kommunikations-..............	fri	fri	—	To	—	75	_	75	fri
dock skall stämpel för kommunikations-resolution icke mera än en gång i hvarje mål utgöras, ändå att handlingar flere gånger kommuniceras eller till påmin-nelser utlemnas.												\|
„ innefattande hufvudsakligt beslut, teck- nadt å företedd handling ........... „ med rubrik:	1	—	2	—-	3		5	—	9	—	15

på tjenstebyte:

der särskilda fullmakter utfärdas .
i aunat fall; lika med Fullmakt.
annan; lika med Utslag med rubrik.

Se för öfrigt § 7.

Sjöfartsbok ............................

Sjömansrulla för utrikes sjöfart.........

„ för inrikes sjöfart...................

Skeppsdagbok............................

Skiljebref \ äktenskap eller trolofning... .

Slutsedel ...............................

Stämning .............................

Tillståndsbref för utöfvande af näring eller

yrke ................................

Tullförpassning; se Förpassning.

Tullpass; se Pass.

Underrättelse eller uppgift rörande utmätning,
skriftlig, som af utmätningsman

meddelas gäldenär.....................

Utdrag af fastighetsbok; se Afskrift.
j „ af dombok eller protokoll; se Protokoll.
Utnämningsbref för:

riddare och kommendör af Kongl. Maj:ts

orden ..............................

kommendör med stora korset:

af Svärdsorden ..................

af Nordstjerneorden ............

af Vasaorden....................

kommendör

af Svärdsorden..................

af Nordstjerneorden ............

af Vasaorden ..................

riddare af konung Carl XIII:s orden

riddare af Svärdsorden .........

riddare eller ledamot af Nordstjerneorden
.......................... ...

riddare eller ledamot af Vasaorden
dock är riddare- eller kommendörsbref,
som i följd af under fälttåg
skedd utnämning meddelas, från
stämpel ...........................

Afd.

Kr. ö.

1 —

Afd.

Kr.

Afd.

Kr.

Afd.

Kr.

fri.

_/n_

fn.

fri.

fritt.

Afd.

Kr. ö.

Afd.

Kr.

400

200

150

	1		2		3		4		5		6
	Afcl.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.	Afd.
	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Utslag med rubrik:
som utgifves till part, hvilken författ-ningsenligt är pligtig att lösa detsamma:
första arket........................	1	—	—	—	3	—	5	—	9	—	15	—
andra arket .......................	1	—	—	—	2	—	2	_	2	_	2	—
hvart och ett af de öfriga ......... som utgifves till part, hvilken icke för-fattningsenligt är pligtig att lösa det-	1	25			2		2		2		2
samma:
första arket ........................	1	—	—	—	1	__	5	__	_	_	_	—
andra arket .....................	1	—	—	_	1	_	2	_	_	_	_	—
hvart och ett af de öfriga .......	1	25	—	_	1	25	2	_	_	_	_
Vederliäftighetsbevis; se Bevis. År spass; se Pass. Expedition, som icke här ofvan är särskildt												1
nämnd, hvarje ark.....................		50		50		SO	1		1		1
B. Inlagor.
Ansökning, som i Konungens egna händer
afiemnas.................. ...........						fri
„ i brottmål ..........................						fri
„ annan, hvarje ark.................... Besvärsskrift; lika med Ansökning.	fri	fri	fri	—	50	_	50	_	50

Deduktion eller Kontradeduktion:
första arket...............											5
hvart och ett af de öfriga ............											2	_
Förklar ing sskrift; lika med Ansökning. Inlaga, som icke här ofvan är särskildt
nämnd .....................							ri
Bilaga.....................................		'' 1 i 1	fri	1 1 1

§ 4.

I afseende på stämpel till fullmakter och andra handlingar, genom
hvilka embeten eller tjenster tillsättas, iakttages:

1. Då embete eller tjenst åtföljes af extra ordinarie inkomst eller
sportler af sådan egenskap, att bevillning enligt gällande bevillningsstadga
derför utgöres, äfvensom då de med en befattning följande aflöningsförmåner
eljest äro underkastade vexling, skall stämpelbeloppet
beräknas efter medeltalet af de löneförmåner, för hvilka under de senaste
fem åren bevillning blifvit erlagd, men, der bevillning ej utgått så långtid,
för den kortare tid sådant skett.

2. I afseende på embete eller tjenst af sådan beskaffenhet, åligger,
der förslag upprättas, den myndighet, som förslaget afgifver, och,
i annat fall, den tjensteman, som för expeditionens förseende med stämpel
ansvarar, att infordra och bilägga handlingarne utdrag af taxeringslängderna
för de år, i afseende å hvilka löneförmånerna skola ligga
till grund för stämpelberäkningen; dock att för ecklesiastik beställning,
som är af sådan egenskap, att för dess tillsättande vallängd skall konsistorium
tillställas, eller ock är patronel, dylikt utdrag bör till konsistorium
med vallängden eller patroni kallelse öfverlemnas.

3. Indelt lön skall i värde beräknas efter nästföregående årets
markegång.

4. Stämpel till utnämningsbref för tjenstemän vid de förenade
rikenas beskickningar hos utländska makter jemte öfriga under Utrikesdepartementet
lydande embets- och tjenstemän äfvensom de vid nämnda
departement anstälde vaktmästare beräknas allenast å den del af deras
aflöning, som motsvarar svenska statsverkets bidrag.

5. Fullmakt å embete eller tjenst af den beskaffenhet, att lön
på stat dermed ej åtföljer eller först framdeles kommer att åtnjutas,
förses med stämpel enligt de för fullmakt i allmänhet bestämda grunder,
dervid stämpeln beräknas å den ordinarie lön, som åtföljer dylik
eller dermed jemförlig beställning, under iakttagande att beräkningen
sker: för fullmakt i regemente eller korps eller i armén eller flottan,
efter staten för det regemente eller den korps, hvarest den befordrade
tjenar, för oplacerade, i armén qvarstående officerare äfvensom för
officerare vid Stockholms borgerskaps militärkorps efter den lägsta för
indelt infanteriregemente gällande stat, samt för de särskilda generalsgraderna
i armén efter den för fördelningsgeneral bestämda lön, allt
med beräkning af lägsta lönen inom graden, derest olika löner inom
samma grad finnas.

Der den, som erliållit dylik beställning, sedermera undfår lön å
stat i samma eller högre grad, beräknas stämpeln efter enahanda grunder,
som om han innehaft ett lönebelopp, motsvarande det, hvarför
stämpelafgift redan utgått.

6. Embets- eller tjensteman må ej tillgodonjuta honom tillagda
löneförmåner eller förhöjning deri, innan han hos den myndighet, der
han eger uppbära lönen, uppvisat fullmakten eller förordnandet, behörigen
försedt med stämpel.

§ 5.

För fullmakt å karakter af embete eller tjenst skall, hvad beträffar
militärstaten, stämpel beräknas efter den lägsta för indelt infanteriregemente
gällande stat.

§ «•

Så länge enligt gällande stadgande!! afgift, motsvarande 1 procent
af lönen, vid befordran utgöres af tjensteman vid bergsstaten till Bergskollegii
armbössa, af Stockholms stads tjenstemän till stora barnhuset
och af Göteborgs stads tjenstemän till stadens hospital, skall den i
denna Art. för fullmakter stadgade stämpel för dessa tjenstemän utgå
med allenast hälften af hvad i allmänhet är föreskrifvet.

För de genom Hofexpeditionen utfärdade resolutioner minskas
stämpelafgiften med ett belopp motsvarande lösen och sigillpenningar.

§ 8.

Från stämpelafgift enligt denna Artikel äro befriade:

Akademier och statens undervisningsverk;

Embets- och tjenstemän i allt hvad till embetet eller tjensten
hörer;

Fattigvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar;

Hospital, allmänna;

Hushållningssällskap, länens;

Häktad person till handling för talans utförande och fullföljande
i mål angående det brott, för hvilket han sitter häktad;

Kronan;

Kyrkor;

Lappar i mål, deri utländsk lapp eger del;

Lasarett, allmänna;

Medellös person, då lian styrker sin fattigdom eller den eljest
kunnig är;

Pensionsinrättningar och

Stiftelser, fromma, då dessa inrättningars eller stiftelsers reglementen
blifvit af Kongl. Maj:t faststälda.

Frihet från stämpel enligt denna Art. eger jemväl rum i mål
och ärenden, som angå påförande, debitering, afskrifning eller restitution
af kronoutskylder eller andra afgifter till staten, åsättande af rotering,
anmärkning vid offentliga räkenskaper, redogörelse för allmänna medel,
utsyning af skog å allmänning eller ekars fällande å kronojord,'' tillverkning
och inlösen af salpeter, tvist om värfning äfvensom i ärenden,
som anhängiggöras hos Justitiekanslersembetet eller Riksdagens
Justitieombudsman.

A in. II.

Om stämpel till handlingar, som afse öfyerlåtelse af egandeeller
nyttjanderätt, öfvergång af egendom genom dödsfall
eller och förskrifning af penningar eller
penningars värde.

§ 9.

Följande handlingar skola förses med stämpel på sätt här nedan

stadgas.

Afkomst eller annan förmån af fast egendom, afhandling derom, då denna
för vinnande af inteckning eller betalning hos offentlig myndighet
företes: 50 öre.

Anvisning; lika med Skuldebref.

Der anvisning ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad
å utrikes ort, skall, oberoende af den stämpel, som i allmänhet
är stadgad, anvisningen, då den utställes, eller, om den utfärdats
utom riket, innan den här i riket öfverlåtes eller till godkännande
eller betalning företes, förses med särskild stämpel af 50 öre.

Arrendekontrakt; se Nyttjanderätt.

Bodmeribref; lika med Skuldebref.

Bouppteckning, då denna för inregistrering hos domstol företes: 50 öre
för hvarje falla 100 kronor af behållningen i boet.

Befrielse från stämpel eger likväl rum för efterlefvande makes
giftorätt, hvilken, ehvad den utgör mer eller mindre, beräknas
till hälften af behållningen, äfvensom der behållningen i boet ej.
uppgår till 1,000 kronor; skolande för bouppteckning, som till
underdomstol i stad ingifves, från det belopp, hvartill stämpeln
efter nu stadgad beräkningsgrund uppgår, afdragas ett belopp,
motsvarande den för bevis om bouppteckningens inlemnande och
inregistrering vid domstolen bestämda lösen, äfven om på grund
af gällande författning dylik lösen ej må fordras.

Se för öfrigt §§ 10 och 14.

Byte af fast egendom, afhandling derom; lika med afhandling om Köp
af fast egendom.

Certeparti; lika med Skuldebref.

Fideikommissbref om fast egendom; lika med afhandling om Köp af fast
egendom.

Fraktslut om fartyg; se Certeparti.

^ För delskontrakt; se Afkomst af fast egendom.

Förnyelse af försäkring, bevis derom; se För säkring sbr ef.

Förpantningsbref; lika med Skuldebref.

Försäkring sbr ef eller annan handling, hvarigenom försäkring meddelas;
lika med Skuldebref.

Af utländsk försäkringsgifvare eller hans agent meddeladt qvittens
å premie, ehvad det tecknas å försäkringshandling eller
särskild! utfärdas, skall, innan det här i riket utlemnas, förses
med stämpel till nedannämnde belopp:

vid föl-säkring af egendom: 50 öre för hvarje fulla 100 kronor
af premien; och

vid försäkring af lif: 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af
premien;

dock icke i något fall under 50 öre.

Förvärf af fast egendom i enlighet med gällande författningar om jords
^ eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om afledning af

vatten, fångeshandling derå; lika med afhandling om Köp af fast
egendom.

Gåfva af fast egendom, afhandling derom; lika med afhandling om
Köp af fast egendom.

Hyreskontrakt; se Nyttjanderätt.

Invisning; lika med Anvisning.

100

Jordaj''söndring, afhandling- derom:

för alltid; se Köp af fast egendom;

till besittning för viss tid eller på lifstid; se Nyttjanderätt.

Köp:

af fast egendom, afhandling derom, då denna för lagfart företes:
60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde;

dock att, der afhandlingen inom den för lagfart föreskrifna tid,
räknad ifrån första fånget, på annan man öfverlåtes utan tillägg
till eller förändring i de stadgade vilkoren och inom samma tid
för lagfart företes, stämpel skall erläggas allenast för sista fånget.

Fångeshandling, på grund af hvilken sökes lagfart å jernväg,
är från stämpel fri.

,, af lösören, hvilka i säljarens vård qvarblifva, afhandling derom, då
denna till intagande i vederbörande myndighets protokoll företes:
60 öre för hvarje fulla 100 kronor af köpesumman.

Sökes på grund af köpeafhandling hos offentlig myndighet inteckning
eller betalning för ogulden köpeskilling, förses köpeafhandlingeu
med stämpel lika med Skuldebref.

Se för öfrigt §§ 10, 13 och 15.

Lifränta, afhandling derom, då denna för vinnande af inteckning företes:
25 öre för hvarje fulla 100 kronor af lifräntans kapitalvärde.

Sökes på grund af afhandlingen hos offentlig myndighet betalning,
förses afhandlingen med stämpel lika med Skuldebref.

Se för öfrigt § 12.

Lösöreköp, afhandling derom; se Köp.

Morgongäfvobref då detta till intagande i domstols protokoll företes: 25
öre för hvarje fulla 100 kronor af gåfvaus värde.

Nyttjanderätt till fast egendom, afhandling derom, då denna för vinnande
af inteckning företes: 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af afgälden
för ett år eller, der aftalet afser kortare tid, för legotiden;

dock att stämpel icke beräknas å sådana i afgälden ingående
persedlar eller tjenstbarheter, hvilka vid upplåtelsen icke blifvit i penningar
uppskattade eller icke finnas i markegångstaxa upptagna.

Erlägges för nyttjanderätten viss afgift en gång för alla, beräknas
stämpeln å det belopp, som motsvarar 5 procent af denna
afgift med tillägg af den årliga afgälden, der sådan är utfäst.

Sökes på grund af afhandlingen hos offentlig myndighet betalning,
förses afhandlingen med stämpel lika med Skuldebref.

Se för öfrigt §§ 11 och 13.

Premieqvittens; se Förs åkning sbr ef.

Räkning, godkänd; lika med Skuldebref.

101

Servitutsaftal, afhandling derom; lika med afhandling om Afkomst eller
annan förmån af fast egendom.

Skattelösen af kronojord, bref eller resolution derå, då handlingen för
lagfart företes: 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af skatteköpeskillingen.

Skogsavverkning, afhandling derom, då denna för vinnande af inteckning
företes: 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af hvad för rättigheten
blifvit utfäst, eller, om detta icke blifvit i afhandlingen till visst
belopp bestämdt, 5 öre för hvarje fullt antal af 10 ar utaf det
upplåtna skogsskiftet.

Sökes på grund af afhandlingen hos offentlig myndighet betalning,
förses afhandlingen med stämpel lika med Skuldebref.

Skuldebref, då detta för vinnande af inteckning eller betalning hos
offentlig myndighet företes: 25 öre för hvarje lulla 100 kronor af
det kapitalbelopp, för hvilket inteckning eller betalning sökes;

dock är skuldebref fritt från stämpel, då på grund deraf fordran
anmäles i konkurs eller då inteckning sökes i jernväg.

Testamente om fast egendom; lika med afhandling om Köp af fast
egendom.

Undantag skontrakt; se Afkomst af fast egendom.

Vexel, godkänd eller protesterad; lika med Skuldebref.

Der vexel ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad å utrikes.
ort, skall, oberoende af den stämpel, som i allmänhet är
stadgad, vexeln, då den utställes, eller, om den utfärdats utom
riket, innan den här i riket öfverlåtes eller till godkännande eller
betalning företes, förses med särskild stämpel af 1 krona.

År vexel utfärdad i flere exemplar och har ett af dem blifvit med
nyssnämnda särskilda stämpel försedt, vare de öfriga från sådan
stämpel fria.

Äktenskapsförord, då detta till intagande i domstols protokoll företes: 3
kronor.

Öfverlåtelse af kronohemman eller skattlagdt krononybygge, afhandling derom,
då denna för vinnande af åborätt hos vederbörlig myndighet
företes: för kronohemman 60 öre och för nybygge 15 öre för
hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde.

Se för öfrigt § 10.

§ io.

Då stämpelafgift skall utgå efter värdet af fast egendom, må
detta icke upptagas lägre än nästföregående årets taxeringsvärde, men

102

skall, hvad angår köp af fast egendom eller öfverlåtelse af kronohemman
eller nybygge, beräknas efter den i penningar bestämda köpeeller
löseskillingen, så framt denna öfverstiger nämnda värde.

I fråga om fast egendoms taxeringsvärde må debetsedel, så upprättad
som gällande bevillningsstadga föreskrifver, ega lika vitsord med
af vederbörande tjensteman utfärdadt taxeringsbevis.

§ 11.

Der uti afhandling om nyttjanderätt till fast egendom afgälden
är bestämd att under olika år af legotiden utgå med olika belopp, beräknas
stämpelafgiften å den högsta afgäld, som för något år utgöres.

I afgälden ingående persedlar eller tjenstbarheter af sådan beskaffenhet,
att stämpel för dem bör utgå, beräknas efter det värde,
hvartill de vid upplåtelsen uppskattats, eller, der visst värde dervid icke
blifvit dem åsatt, efter senast faststälda markegångspris.

Derest, efter det afhandling om nyttjanderätt varit inför domstol
företedd, afgälden förhöjes, utgöres stämpelafgift efter den förhöjda
summan med afdrag för den afgift, som dessförinnan må hafva blifvit
erlagd.

§ 12.

Uppskattning af lifräntas kapitalvärde sker efter en.räntefot af
fem för hundra med användande af den dödlighets- och lifslängdstabell
för riket, som af vederbörande myndighet senast blifvit utgifven.

§ 13-

Har fast egendom, belägen inom särskilda domstolars områden,
blifvit upplåten under egande- eller nyttjanderätt genom en handling,
hvarå lagfart eller inteckning sökes, skall denna handling förses med
stämpel efter fulla värdet vid den domstol, der den först företes.

§ 14-

Har afliden person på flere orter efterlemnat egendom, hvaröfver
särskilda bouppteckningar blifvit upprättade, erlägges stämpelafgiften
efter sammanräknade behållningen enligt samtliga bouppteckningarne
och utgöres då dessa ingifvas till domstolen i den ort, der den aflidne
vid dödsfallet varit mantalsskrifven.

. Bouppteckning, som ingifves förseglad, skall vara försedd med

108

bevis af förrättningsmännen, att den är belagd med stämpel till behörigt
belopp.

§ 15-

Fideikommissbref äfvensom annat testamente eller afhandling om
gåfva, då enligt bestämmelserna deri fast egendom skall öfvergå till
flere personer efter hvarandra, förses med stämpel hvarje gång då,
efter det egendomen Öfvergått till ny innehafvare, lagfart derå sökes.

§ 16-

Derest handling, hvilken för vinnande af lagfart, inteckning eller
betalning varit inför offentlig myndighet företedd och dervid blifvit
försedd med stämpel, ånyo i samma afseende som tillförene ingifves,
ege, med undantag för de fall, som i §§ 11 och 15 omförmälas, förnyad
stämpelbeläggning ej rum.

Samma stadgande galle, der på grund af skuldebref eller ''annat
fordringsbevis betalning sökes för belopp, för hvilket inteckning tillförene
varit sökt, eller der inteckning sökes för belopp, för hvilket
betalning tillförene varit sökt.

§ 17-

Då på grund af skuldebref eller annan handling betalning hos
offentlig myndighet sökes och dervid, i stället för hufvudskriften, företes
afskrift, bör denna förses med den för hufvudskriften stadgade
stämpel.

Styrkes med intyg af domare, magistratsperson eller kronobetjent,
att hufvudskriften blifvit försedd med stämpel för det belopp, hvarför
betalning sökes, eller för någon del deraf, eller visas, att tillförene
inteckning eller betalning varit för samma belopp eller någon del deraf
vid offentlig myndighet sökt, belägges dock afskriften icke med stämpel
i vidsträcktare mån än till det belopp, som för hufvudskriften brister.

§ 18-

Från stämpelafgift enligt denna Artikel är kronan befriad.

104

rf. in.

Om stämplarne och deras tillhandahållande.

§ 19-

Stämplar skola vara att tillgå af följande slag, nemligen:

a) helarksstämplar å 50 öre samt 1, 1,25, 1,50, 2 och 3 kronor; samt

b) enkla och dubbla beläggningsstämplar å 10, 15, 20, 25, 30,
40, 50, 60 och 75 öre samt 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 15, 25, 50,
75, 100, 200 och 500 kronor.

§ 20.

När till en handling, som skall förses med stämpel, erfordras
sådan till större belopp, än en stämpel innehåller, må tvenne eller
flere stämplar begagnas.

§ 21.

Till handlingar, som för vinnande af lagfart eller inteckning vid
domstol företes, äfvensom till bouppteckningar, äktenskapsförord, morgongåfvobref
och afhandlingar om lösöreköp, hvilka till underdomstol
ingifvas, skola begagnas dubbla beläggningsstämplar.

§ 22.

Beläggningsstämplar anbringas på det sätt, att den enkla beläggningsstämpeln
och den med N:o 1 märkta delen af den dubbla å handlingen
fästas med hela den limmade sidan.

§ 23.

Då handling förses med beläggningsstämpel, skall denna makuleras
genom lämplig påteckning, färg- eller svartstämpling. Å stämpel
till vexel eller anvisning bör tecknas vexelns eller anvisningens årtal
och utgifningsdag.

Å dubbel beläggningsstämpel makuleras den med N:o 1 märkta

105

delen af den, som ingifver den handling, till hvilken stämpeln hörer?
men den andra af vederbörande embets- eller tjensteman.

§ 24.

Stämpling af blanketter till vexlar och anvisningar må på derom
hos Statskontoret gjord ansökning verkställas genom nämnde myndighets
försorg, börande sådan ansökning vara åtföljd af blanketterna,
tvefald uppgift å dessas antal samt penningar motsvarande det erforderliga
stämpelbeloppet.

§ 25.

Statskontoret skall i Stockholm genom dertill antagne försäljningsmän
och i länen genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande låta
tillhandahålla stämplar af de särskilda slag, som enligt denna författning
skola vara att tillgå; åliggande Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att för stämplarnes tillhandahållande förordna försäljningsmän för hvarje
stad äfvensom, till erforderligt antal, för landet.

Den myndighet, som försäljningsman förordnat, eger, när så skäligt
pröfvas, honom entlediga. Deröfver må klagan ej föras.

§ 26.

Försäljningsman vare skyldig att för sin uppbörd ställa behörigen
godkänd borgen eller ock nedsätta obligationer i enlighet med derom
gällande föreskrifter; egande försäljningsman att efter reqvisition hos
den myndighet, som honom förordnat, få stämplar sig tillstälda inom
det belopp, för hvilket säkerhet sålunda blifvit stäld.

För stad förordnad försäljningsman åligger att hafva den till försäljningen
afsedda lägenhet för allmänheten tillgänglig hvarje söcknedag
å tid, som bestämmes af den myndighet, som försäljningsmannen
förordnat. A landet skall försäljningsman vid hvarje lagtima ting tillhandahålla
allmänheten stämplar, der sådant icke af vederbörande domare
besörjes.

§ 27.

Embets- eller tjensteman eger likaledes att, mot stäld säkerhet,
som i näst föregående § sägs, och efter reqvisition i Stockholm hos

106

Statskontoret samt i länen hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erhålla
de vid hans tjensteutöfning erforderliga stämplar.

§ 28.

Ett exemplar af denna författning bör tillställas försäljningsman;
och åligger det honom att, då upplysning begäres om det stämpelbelopp,
som erfordras för en viss handling, utan ersättning sådan upplysning
meddela.

§ 29.

Har genom misskrifning eller annorledes stämpel blifvit för sitt
ändamål obrukbar, må densamma, helarksstämpel likväl allenast så
framt det blad, hvarå stämpeln är satt, är ostympadt, hos försäljningsman
utbytas mot annan stämpel, dervid dock för hvarje stämpel skall
betalas 3 öre.

Stämplar till underskrifna expeditioner må ock på enahanda sätt
och mot enahanda afgift utbytas, såvida behörigen styrkes, att expeditionerna
icke varit för ändamålet begagnade eller att lösen för dem
icke erhållits. <

Art. IV.

Om tillsyn å stämpelafgiftens utgörande.

§ 30.

Ansvarighet derför, att expedition i vederbörlig ordning förses
med stämpel, åligger vid Statsdepartementen och Hofexpeditionen den
tjensteman, till hvilkens tjenstebefattning hörer att hålla expeditionen
vederbörande tillhanda, samt vid öfriga myndigheter den tjensteman,
som för expeditionen ansvarar; dock att, der annan tjensteman vederbörligen
förordnats att stämpelbeläggningen verkställa, ansvarigheten
åligger denne.

§ 31.

Embets- eller tjensteman, till hvilken stämpel underkastad handling
ingifves, bör tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel
och att stämpeln är makulerad på sätt i § 23 förefekrifves.

107

År handlingen icke behörigen försedd med stämpel, och erlägges
ej genast efter erhållen tillsägelse det felande stämpelbeloppet, må
handlingen icke emottagas.

År stämpel ej vederbörligen makulerad, bör embets- eller tjenstemannen
besörja fullgörandet deraf mot ersättning för besväret dermed
af 5 öre för hvarje stämpel; dock må denna ersättning ej beräknas för
flere stämplar, än det minsta antal, som för handlingen erfordras.

§ 32.

Då renoveradt exemplar af underrätts protokoll öfver lagfarter,
inteckningar, äktenskapsförord samt bouppteckningar, morgongåfvobref
och afhandlingar om lösöreköp till hofrätt insändes, skola dervid fogas
de med N:o 2 märkta delarne af de dubbla beläggningsstämplar, med
hvilka de till protokollen hörande handlingar blifvit försedde; börande
dessa stämpeldelar antingen fasthäftas å brädden vid den § af protokollet,
der det ärende, som föranledt stämpelbeläggningen, förekommer,
eller ock, med domstolens sigill genomdragna, särskild^ medfölja protokollet
med åtecknad hänvisning till hvilka §§ de höra.

§ 33.

De insända stämpeldelarne skola i hofrätternas advokatfiskalskontor
granskas och med protokollen jemföras genom dertill af hofrätterua
förordnade tjensteman, hvilka böra förekommande felaktigheter
hos advokatfiskalen anmäla; egande dessa tjensteman att för omförmälda
granskningsarbete, hvilket för alla under ett år till advokatflskalskontoret
aflemnade protokoll bör vara fulländad! senast inom
slutet af det nästföljande året, uppbära af stämpelmedlen utgående
arfvoden.

§ 34.

Å brädden af de i § 32 omförmälda protokoll bör, i afseende å
handling, hvars stämpelbeläggning skall i hofrätt redovisas, göras anteckning
dels om värdet, som ligger till grund för stämpelberäkningen,
dels ock om stämpelns belopp.

I fråga om handling, som förut blifvit försedd med stämpel för
hela eller någon del af det värde, efter hvilket stämpel eljest skolat
beräknas, bör på enahanda sätt antecknas när och hvarest stämpelbeläggningen
egt rum.

108

§ 35.

Å stämplar, som blifvit till hofrätt insända, må qvitto kunna erhållas,
derest afsändare!! aflemnar två lika lydande, af honom underskrifna
förteckningar å stämplarnes antal och sammanräknade belopp,
af hvilka förteckningar den ena qvarstannar hos hofrätten, och den
andra återställes qvitterad.

Art. Y.

Om uppbörd ocli redovisning.

§ 36.

Försäljningsman åligger att senast inom hvar tredje månad aflemna
dittills influtna stämpelmedel i Stockholm till Statskontoret och
i länen till landtränteriet.

§ 37.

Hvarje år å sista söcknedagen skall i Stockholm genom Statskontorets
och i länen genom Kongl. Maj:t''s Befallningshafvandes försorg
inventering hos försäljningsman anställas till utrönande, huru mycket
af emottagna stämplar är osåldt; och må dervid hos domare å
landet stämplar, som blifvit använda till sådana, årets hösteting tillhörande
expeditioner, hvilka vid inventeringstillfället, enligt intyg af
förrättningsmannen, kronofogde eller länsman, ännu icke äro utlösta,
i instrumentet öfver förrättningen upptagas såsom osålda.

Jemväl å annan tid må, när omständigheterna dertill föranleda,
inventering hos försäljningsman kunna ega rum och då tillika redovisning
honom alfordras lör hvad af emottagna stämplar icke finnes i
behåll.

§ 38.

Försäljningsman skall föra och för kalenderår afsluta räkning
öfver emottagna stämplar och hvad derför i penningar inflyter; börande
denna räkning jemte inventeringsinstrumentet och qvittenserna å hvad

109

under året i penningar levererats, vara aflemnad i Stockholm till Statskontoret
sist den 31 Januari och i länen till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sist den 15 Januari nästföljande år vid vite af 1 krona för
hvarje dag försäljningsmannen derutöfver med räkning uteblifver.

Samtidigt härmed skall jemväl återstoden af stämpelmedlen för
året vara aflemnad vid påföljd i annat fall, att försäljningsmannen anses
hafva försålt alla af honom emottagna stämplar; och åligger i följd
häraf vederbörande myndighet att genast låta indrifva det deremot
svarande, dittills icke redovisade belopp jemte laga ränta derå.

§ 39.

På framställning af försäljningsman eger i Stockholm Statskontoret
och i länen Kongl. Maj ds Befallningshafvande, efter föregången
granskning, att för sådana stämplar, hvilka enligt § 29 få utbytas,
bevilja afskrifning i räkenskapen emot den i nämnde § stadgade afgift;
börande å hvarje stämpel, för hvilken afskrifning sålunda medgifves,
medelst färg- eller svartstämpling anbringas ordet “makulerad44.

Innan afskrifning beviljats, må stämplarne i räkenskapen upptagas
såsom behållning.

§ 40.

Det från Statskontoret Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillsända
förråd af stämplar, hvilket bör i landtränteriet förvaras, skall hvarje
hälft år, sista söcknedagen i Juni och December, inventeras; åliggande
Kongl. Majds Befallningshafvande att inom en månad derefter insända
instrumentet öfver inventeringen till Statskontoret jemte förslag öfver
uppbörd och försäljning af stämplar i länet.

Inventering af det stämpelkassören anförtrodda förråd af stämplar
verkställes i enlighet med derom särskildt meddelade föreskrifter.

§ 41.

/ Landtränteriets för kalenderår upprättade räkning öfver stämpel uppbörden

jemte tillhörande verifikationer skall före utgången af nästföljande
Januari månad vara till Kongl. Majds Befallningshafvande aflemnad
vid vite för landträntmästaren af 1 krona för hvarje dag han
derutöfver med räkningen uteblifver.

Öfver länets hela stämpeluppbörd har landskontoret att afgifva
redogörelse, likaledes med kalenderår afslutad, hvilken redogörelse,

åtföljd af ränteriräkningen, försäljningsräkningarne och instrumenten
öfver de hos försäljningsmännen hållna inventeringar, skall inom den
1 Maj vid enahanda vite för landskamereraren vara till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande öfverlemnad för att till Kammarrätten insändas.

Vid lika påföljd åligger stämpelkassören att före utgången af
Februari månad hafva till Statskontoret aflemnat sin uppbördsredogörelse
för nästförflutna kalenderår med tillhörande verifikationer.

§ 42.

De i denna Art. oinförmälda redogörelser upprättas i öfverensstämmelse
med faststälda formulär; och skall i öfrigt beträffande
stämplarnes förvarande, bevakande af do utaf försäljningsmännen aflemnade
säkerhetshandlingar samt tillsyn å stämpelmedlens ordentliga
indrifvande och redovisande lända till efterrättelse hvad i afseende å
allmänna kronouppbörden är eller varder föreskrifvet och gällande instruktioner
innehålla.

§ 43.

I redovisning för stämplar eger försäljningsman, såsom ersättning
för besvär och kostnader, räkna sig till godo i Stockholm och länsresidensstäderna
3 procent samt i öfriga städer och å landet 4 procent af
det belopp, för hvilket stämplar försålts, dock att domhafvande å landet
må, äfven om han är boende i residensstad, tillgodoföra sig 4 procent
af försäljningsbeloppet.

Landträntmästare eger för sitt besvär med stämpeluppbördeu att
undfå 2 procent af hvad enligt landskontorets redogörelse för det föregående
året i kronans kassa influtit och kronan tillkommer.

Om den provision, hvartill vid vissa embetsverk den tjensteman
är berättigad, hvilken erhållit förordnande att verkställa stämpelbeläggning
af expeditioner, är särskilt stadgadt.

, § 44.

Hvad i denna Art. är stadgadt om försäljningsman gälle äfven i
fråga om embete- eller tjensteman, hvilken jemlikt § 27 för sin tjensteutöfning
erhållit stämplar.

Art, YI.

Om ansvar för öfverträdelse af denna författning.

§ 45.

Fel eller försummelse af embete- eller tjensteman vid fullgörandet
af hvad enligt denna författning honom åligger anses efter allmän
lag.

§ 46.

1. Agent för utländsk försäkringsgifvare, som utlemnar qvittens
å premie, utan att detta är behörigen med stämpel försedt, böte, för
hvarje gång sådant sker, 25 kronor.

2. Den, som utställer, öfverlåter eller ock till godkännande eller
betalning företer vexel eller anvisning, hvilken icke blifvit med föreskrifven
särskild stämpel försedd, böte 25 kronor.

3. I de fall, hvarom i denna § sägs, vare ock skyldighet att
ersätta kronans förlust.

§ 47.

För underlåtenhet att makulera stämpel i de fall, då qvittens å
försäkringspremie belägges med stämpel eller ock vexel eller anvisning
förses med särskild stämpel, vare påföljden böter 5 kronor.

§ 48.

Åtal mot embets- eller tjensteman för öfverträdelse af denna författning
anhängiggöres och utföres i den ordning, som i afseende på
åtal för tjenstefel i allmänhet är föreskrifven, dock att tiden för anställande
af åtal för fel eller försummelse i afseende å stämpelbelägg/
ning, för hvilken enligt § 32 skall i hofrätt redovisas, beräknas till två

år från den dag, då renoveradt protokoll till hofrätten inkommit,

§ 49.

De i §§ 46 och 47 omförmälda förseelser åtalas af allmän åklagare
vid allmän domstol.

112

§ 50.

Mål, som angår brist hos försäljningsman eller embets- eller
tjensteman i uppbörden för de till honom utlemnade stämplar, handlägges
i den ordning, som är för balansmål stadgad.

§ 51.

Böter enligt denna författning förvandlas vid bristande tillgång
efter allmän strafflag.

§ 52.

Af böter och skadestånd, som enligt denna författning ådömas,
tillfälle hälften åklagaren och hälften kronan.

Då åtal är grundadt på anmärkning af särskild enligt § 33 af
hofrätt förordnad tjensteman, tage denne hälften af åklagarens andel.

Denna författning skall lända till efterrättelse från nästkommande
års början till slutet af det år, under hvars lopp ny stämpelbevillning
varder af Riksdagen faststäld; dock att vexel- och anvisningsstämplar
af hittills gällande slag tills vidare må utlemnas och begagnas.

113

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Finansdepartementet.

Af den omständigheten, att de stämpel underkastade handlingarne
i nu gällande lagstiftning blifvit grupperade efter de olika sätten för
deras stämpelbehandling, har, såsom komiterade anmärkt, vållats, att
ändamålet med handlingarnes gruppering under särskilda rubriker i

114

väsentlig mån förfelats, i det upplysning om stämpelsatsen för en handling
i den nuvarande stämpelförordningen icke kan med någon trygghet
sökas under någon bestämd rubrik, utan är att vinna allenast
medelst genomgående af stämpeltarifFen i dess helhet. Och komiterade
hafva i sammanhang härmed såsom sin mening uttalat, att, för afhjelpande
af denna olägenhet, grunden för handlingarnes indelning till
upptagande under rubriker borde sökas uti någon för handlingarne
sjelfva kännetecknande egenskap.

Just derföre, att jag till fulla värdet uppskattar vigten af hvad
sålunda blifvit erinradt, har jag icke funnit mig tillfredsställd af den
grund för handlingarnes indelning under olika hufvudrubriker, hvilken
blifvit följd uti det af komiterade uppgjorda förslag. Denna grund,
enligt hvilken handlingarnes särskiljande i två grupper är hufvudsakligen
beroende deraf, huruvida stämpelafgiften är att anse såsom ersättning
för någon statens prestation eller såsom skatt på enskildas
transaktioner, är nemligen, i likhet med hvad vid den nuvarande indelningen
egt rum, ytterst hemtad från sjelfva lagen och motiven för
dess bestämmelser, men hvilar icke på någon hos sjelfva handlingen
inneboende egenskap, som är åskådlig för den allmänhet, för hvilken
lagen skall lända till efterlefnad. I följd häraf torde äfven hvad mot
den nuvarande indelningen blifvit anmärkt om svårigheten att lätt utröna
stämpelsatsen för en handling vara, om än i betydligt mindre
grad, tillämpligt äfven på den indelning, som komiterade föreslagit.
Sålunda skulle, för att anföra ett exempel, den, som hade för afsigt
att söka handräckning hos Konungens Befallningshafvande och af
stadgandena i första Artikeln af förslaget trott sig inhemta, att inlagan
till nämnde myndighet, jemte den dervid såsom bilaga fogade afskriften
af fordringsbeviset, vore från stämpel fri, säkerligen få erfara, att
han, för denna sin enkla angelägenhet, bort inhemta kännedom jemväl
af förslagets andra artikel, som för det ifrågasatta fallet innehåller
föreskrifter om stämpel till afskriften af fordringsbeviset. Och dylika
blindskär för den med lagstiftningen i ämnet mindre förtrogna allmänheten
torde, enligt mitt förmenande, icke kunna undvikas, med
mindre samtliga de stadganden, som afse allmänhetens skyldighet i
afseende på stämpelbeläggningen, sammanföras under en rubrik, utan
sammanblandning med föreskrifterna om de stämplar, hvarmed expeditioner
böra af statsmyndigheter förses.

Då jag, med föranledande häraf, trott mig finna en naturlig indelningsgrund
för handlingarne uti deras väsentliga egenskap att vara
af antingen offentlig eller enskild natur, skulle, såsom jag föreställer
mig, till det förra slaget af handlingar, eller till de offentliga, hänföras

115

allenast statsmyndigheternas expeditioner, hvilka dessa myndigheter,
för beredande af ersättning för någon statens prestation, böra förse
med stämpel, under det att de senare, eller de enskilda, skulle omfatta
alla de öfriga handlingarne, hvilka allmänheten har att, för utgörande
af skatt å förändringar i privaträttsliga förhållanden, belägga
med stämpel.

\ Den sålunda ifrågasatta förändrade grunden för handlingarnes in delning

skulle i det afgifna förslaget icke föranleda annan ändring, än
att de få enskilda handlingar — de s. k. inlagorna till statsmyndigheterna
— hvilka, i sammanhang med expeditionerna, finnas upptagna
i första Artikeln, derifrån uteslötes och med de öfriga enskilda handlingarne
upptoges i andra Artikeln. Men då de stämpelafgifter, hvilka
utgöras för inlagorna, icke hvila på enahanda grund, som samma afgifter
för öfriga enskilda handlingar, utan hafva med stämpelafgifterna
till de offentliga handlingarne eller expeditionerna den gemensamma
egenskapen att utgöra ersättning för en statens prestation, möter dock
för genomförande af den sålunda ifrågasatta anordningen den svårighet,
att, som vidare af de olika grunderna för stämpelafgifterna härflyta
vidt åtskilda bestämmelser för de fall, då stämpelfrihet bör ega

^ rum, inlagorna icke kunna sammanföras med de öfriga enskilda hand lingarne,

utan att derigenom skulle vållas oreda uti de i öfrig!, för
dessa handlingar gemensamma bestämmelserna om stämpelfrihet.

Detta förhållande, att inlagorna, med hänsyn till de för dem utgående
stämpelafgifterna, icke lämpligen kunna upptagas i någon.af
de grupper, i hvilka de stämpel underkastade handlingarne i öfrigt
förnuftsenligt böra indelas, häntyder otvetydigt derpå, att med samma
utgifter måste vara förenad någon omständighet, som är för den öfriga
lagstiftningen i ämnet främmande; och en sådan omständighet förefinnes
äfven och består deri, att dessa afgifter hafva karakteren af en
förskottsvis staten lemnad ersättning för en prestation.

I fråga härom torde böra erinras, att, under det, enligt den äldre
lagstiftningen i ämnet, alla inlagor jemte dertill hörande bilagor borde,
enligt regeln, skrifvas på stämpladt papper eller dermed förses, så
omfattande förändringar sedermera blifvit härutinnan vidtagna, att

4 deremot frihet från stämpel nu eger rum för det ojemförligt största

antalet af sådana handlingar. Stämpelafgift uti ifrågavarande hänseende
utgöres nemligen nu endast för inlagor till de statsmyndigheter,
hvilka, enligt grupperingen af dessa myndigheter, finnas inbegripna
under fjerde, femte och sjette afdelningarne; och att för dessa inlagor,
hvilkas antal är jemförelsevis ringa, bibehålla en stämpelafgift, som
för det stora flertalet af inlagor icke vidare utgöres, synes, enligt min

116

uppfattning, desto mindre vara skäligt, som, enligt sakens natur, ersättning
för en af staten påkallad prestation icke bör utkräfvas förr,
än vilkoret för ersättningens uppbärande — prestationens fullgörande
— blifvit uppfyldt.

Då brist på enhet i lagstiftningen i öfrigt oftast medför olägenheter,
hvilka äro svåra att förutse eller förebygga, har ej heller all
menlig inverkan uteblifvit i följd af den nu omförmälda oegentligheten,
att en del inlagor skola beläggas med stämpel, under det att andra
äro derifrån fria. I detta afseende bör jag icke underlåta att påpeka,
huruledes, i anseende dertill, att en del statsmyndigheter, i sammanhang
med vidtagna löneregleringar och dermed förenadt utbyte af lösen
mot stämpel, blifvit hänförda än till den ena och än till den andra af
de afdelningar, hvarunder dessa myndigheter inbegripas, uppkommit
det egendomliga förhållande, att inlagor till de sålunda omflyttade
myndigheterna den ena dagen skolat beläggas med stämpel, men den
andra dagen varit derifrån fria, under det att sålunda dessa förändringar
icke varit föranledda af någon omständighet, som stått i ringaste
samband med den ifrågavarande stämpelafgiften, utan varit beroende
af andra, för samma afgift helt främmande förhållanden. Ett i ögonen
fallande exempel härpå lemnar det af komiterade uppgjorda förslag, i
det inlagor till Landtmäteristyrelsen, hvilka hittills varit stämpelfria,
genom denna myndighets uppflyttning från första till fjerde afdelningen
skulle för framtiden beläggas med stämpel, under det att inlagor
till akademikanslersembeten, direktionen öfver serafimerlasarettet, Telegrafstyrelsen,
Generaltullstyrelsen, krigsöfverdomstolar och af Kongl.
Maj:t tillsatta myndigheter, hvilka icke finnas i de olika afdelningarna
särskilt, upptagna, hittills bort förses med stämpel, men, i anseende
till dessa myndigheters förändrade plats från fjerde till första afdelningen,
framdeles blefve stämpelfria. Och en sådan vexling från
stämpelfrihet till stämpelskyldighet och tvärtom torde, om den äfven i
materielt hänseende saknar synnerlig betydelse, dock ur principal synpunkt
vara mindre lämplig och synes i allt fall egnad att hos allmänheten
framkalla en berättigad undran öfver beskaffenheten af de grunder,
hvilka vid lagstiftningen i ämnet följas.

När jag, i enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt, trott mig
finna, att det komiterade föresätta mål, att söka åstadkomma öfverskådlighet
och klarhet i stämpelförfattningens uppställning i förening
med följdrigtighet i dess bestämmelser, skulle, der de nuvarande stämpelafgifterna
för inlagor bibehölles, i väsentlig mån motverkas, har jag
ansett frågan om dessa afgifters borttagande vara af den vigt, att jag
bort låta min härutinnan från öfrige komiterades afvikande mening

117

komma till Herr Statsrådets kännedom; och då jag sålunda för min del
förordar, att samma afgifter måtte helt och hållet upphöra, har jag att
jemväl meddela yttrande, huruledes ersättning för den minskning i
statsinkomster, som häraf blefve eu följd, lämpligen må kunna beredas.

De ifrågavarande afgifterna, hvilka, enligt hvad ofvan blifvit erinradt,
erläggas för inlagor allenast till statsmyndigheterna i fjerde,
femte och sjette afdelningarne, utgå i allmänhet med 50 öre för hvarje
ark, men utgöras för deduktioner och kontradeduktioner, som till Just!
tiere visionen inlemnas, med belopp af 5 kronor för första arket och
2 kronor för hvart och ett af de följande arken.

Då af det ofvan anförda framgår, att berörde afgifter äro att betrakta
såsom eu förskottsvis staten lemnad ersättning för en påkallad
prestation, är, likaledes i enlighet med hvad förutblifvit yttradt, häraf
en följd, att, der dessa afgifter komma att upphöra, vederlag derför
bör lemnas vid det tillfälle, då den äskade prestationen, genom utfärdandet
af den slutliga expeditionen i saken, bringas till fullbordan;
och i öfverensstämmelse härmed torde, såsom jag föreställer mig, vederlaget
lämpligen kunna utgöras i sådan ordning, att, genom förhöjning
i stämpelsatserna för domar, utslag och resolutioner med en krona
i fjerde och femte afdelningarne samt med fem kronor i sjette afdelningen,
stämpelsatserna för dessa expeditioner komma att utgå, inom
fjerde afdelningen, som omfattar hufvudsakligen rikets kollegier, med
6 kronor, inom femte afdelningen, eller i rikets hofrätter, med 10 kronor
och inom sjette afdelningen, eller företrädesvis hos Kongl. Maj:t,
med 20 kronor.

I afseende på den sålunda föreslagna förhöjningen från 15 till
20 kronor i sjette afdelningen, torde emellertid kunna anmärkas, att,
vid det förhållande att en sammanräknad afgift af vid pass sistnämnde
belopp hittills utgått allenast i sådana rättegångssaker, som blifvit i
Högsta Domstolen afgjorda, en förhöjning i de nuvarande afgifterna
blefve af förändringen förorsakad dels för expeditionerna i de öfriga
mål och ärenden, som af samma domstol behandlas, samt. dels för
samtliga de expeditioner af angifna slaget, hvilka kunna utfärdas från
Statsdepartement^, Justitiekanslersembetet, Riksdagens Justitieombudsman,
, Riksrätten, Ilofexpeditionen och sekreterareembetet vid Kongl.
Maj:ts Orden.

Hvad nu först angår de af Kongl. Maj:t meddelade beslut, i afseende
å hvilka förslaget skulle föranleda stegrad stämpelafgift, så
torde utan tvifvel det närvarande förhållandet, att de sammanräknade
stämpelafgifterna i vissa mål, som af Kong!. Maj:t pröfvas, äro högre,
än de dylika afgifter, som i andra mål utgå, vara ganska olämpligt,

118

så att den likformighet i stämpelafgifterna för alla hos Kongl. Maj:t
afgjorda mål, hvilken genom förslagets genomförande skulle åvägabringas,
synes vara en förändring till något bättre, än det bestående.
Och den omständigheten, att denna likformighet skulle åstadkommas
genom en förhöjning af afgifterna till det ungefärliga högre belopp,
hvarmed de för närvarande för vissa mål utgå, torde desto mindre
möta betänklighet, som, med hänsyn till det nuvarande penningvärdet,
detta belopp, 20 kronor, icke synes vara oskäligt betungande samt den
häraf härflytande tillökningen i statsinkomster i öfrigt kan anses i viss
mån erforderlig såsom vederlag för den minskning i dylik inkomst till
ett beräknadt belopp af ungefär 4,250 kronor, som skulle föranledas
deraf, att, enligt komiterades förslag, tvänne stämpelafgifter °), hvilka
hittills utgått från Kongl. Maj:ts kansli, komme att upphöra.

Beträffande sedermera de öfriga omförmälda myndigheter, som
finnas upptagna i sjette afdelningen, så torde expeditioner af ifrågakomna
slaget icke kunna förekomma hos några andra af dessa myndigheter,
än tilläfventyrs, till något fåtal, hos Riksrätten och Hofexpeditionen,
så att, i afseende på samma myndigheter, den föreslagna
förhöjningen synes sakna all afsevärd betydelse.

Derest, i öfverensstämmelse med hvad jag sålunda förordat, de
stämpel underkastade handlingarnes egenskap att vara af offentlig eller
enskild natur toges till grund för deras särskiljande i två grupper,
samt vidare de stämpelafgifter, hvilka hittills skolat utgöras för inlagor,
finge, mot vederlag på det af mig föreslagna sättet, upphöra,
skulle de fördelar, hvilka komme att, utan nämnvärd rubbning i de
nuvarande stämpelafgifterna, genom berörda anordningar beredas, hufvudsakligen
bestå deruti,

att till befrämjande af redighet och klarhet vid författningens
uppställning, samtliga de stadganden, som afse allmänhetens skyldigheter
i afseende på stämpelbeläggningen, komme att upptagas under
en rubrik, utan sammanblandning med föreskrifterna om de stämplar,
hvarmed expeditioner böra af statsmyndigheter förses;

att,'' för befordrande af enhet i lagstiftningen, det för närvarande
utan stöd i sakens natur rådande förhållande, att en del inlagor skola
förses med stämpel, under det att andra äro derifrån fria, skulle upphöra
och samtliga inlagorna blifva stämpelfria;

att vidare, i sistnämnda syfte, den olikhet i stämpelafgifter för

*) Dessa afgifter bestå dels af den särskilda stämpel till belopp af 6 kronor, hvarmed
af Kongl. Maja utfärdade fullmakter böra beläggas, och dels af den stämpel till belopp
af 15 kronor, hvarmed vissa af Kongl. Maja meddelade resolutioner, utslag och domar,
enligt 7 § 2 mom. i gällande stämpelforordning, skola förses.

119

vissa af Kongl. Maj:t afgjorda mål, som, i följd af den så kallade deduktionsafgiftens
ersättande med stämpel, hittills egt rum, komme
att försvinna, så att stämpelafgifterna för samtliga mål och ärenden,
som understäldes Kongl. Maj:ts pröfning, blefve lika; samt

att slutligen, utan allmänhetens oskäliga betungande, vederlag
kunde beredas för den minskning i statsinkomster, som skulle förorsakas
deraf, att, enligt komiterades förslag, vissa stämpelafgifter, som
för närvarande utgå, komme att upphöra.

1 händelse de sålunda af mig förordade anordningarna skulle vidtagas,
torde deraf betingas åtskilliga ändringar i redaktionen af det
utaf komiterade afgifna författningsförslaget; och tillåter jag mig till
sist härom yttra några ord.

Då i första Artikeln skulle upptagas uteslutande bestämmelser rörande
stämpel till de expeditioner, som af statsmyndigheter utlemnas,
torde rubriken till denna Artikel böra i öfverensstämmelse dermed affattas.

Den i författningsförslaget införda rubrik till andra Artikeln —
“om stämpel till handlingar, som afse öfverlåtelse af egande- eller
nyttjanderätt, öfvergång af egendom genom dödsfall eller ock förskrifning
af penningar eller penningars värde11 — synes mig gifva anledning
till den anmärkning, att i denna rubrik icke torde inbegripas den
handling, som i berörde Artikel finnes upptagen under benämning af
utländsk försäkringsgifvares qvittens å premie. Då i anseende härtill
och med hänsyn jemväl till den ändring, rubriken till första Artikeln,
enligt mitt förslag, komme att undergå, synes nödigt, att jemväl den
ifrågavarande rubriken får en förändrad lydelse, har det, vid öfvervägande
af den affattning samma rubrik borde erhålla, förefallit mig,
att, som, enligt den af mig föreslagna anordning, alla de stadganden,
hvilka afse stämpel till handlingar, som till statsmyndigheter inlemnas,
skulle meddelas i andra Artikeln, det vore ganska lämpligt och för den
allmänhet, som dessa stadganden företrädesvis angå, synnerligen upplysande,
om rubriken gåfves sådant innehåll, att detta förhållande tydligt
deraf framginge. Men, om sålunda i rubriken skulle införas, att
den ifrågavarande Artikeln afsåge stämpel till alla handlingar, som inför
statsmyndighet uppvisades, skulle dock härunder icke inbegripas
de i samma Artikel upptagna handlingar — utländsk försäkringsgifvares
qvittens å premie samt utrikes vexel eller anvisning — i fråga om
hvilka gäller det från lagstiftningen i öfrigt afvikande stadgande, att
skyldigheten att förse dem med stämpel icke är beroende deraf, att de
för ett eller annat ändamål till statsmyndighet inlemnas. Då det emellertid
synes mig ganska tjenligt, derest, genom dessa handlingars sär -

120

skilda omnämnande i rubriken, deri gjordes någon antydan om det för
dem gällande undantagsförbållande, skulle, enligt mitt förmenande, rubriken
till andra Artikeln lämpligen kunna affattas sålunda: “om stämpel
till handlingar, som till statsmyndigheter inlemnas, äfvensom till
utländsk försäkringsgifvares qvittens å premie; så ock om särskild
stämpel till utrikes vexel eller anvisning.41

Under förutsättning, att någon särskild motivering icke erfordras
för de redaktionsförändringar, som i öfrigt äro i följd af mitt förslag
nödiga, hemställer jag, att författningsförslaget måtte i följande delar
ändras sålunda:

att rubriken till I Artikeln erhåller denna lydelse:
“Om stämpel till expeditioner, som från statsmyndigheter
utlemnas44;

att samtliga de i 3 § af förslaget under mom.
b upptagna stadganden rörande inlagor uteslutas och
i sammanhang dermed ordet “handlingarnes44 i första
raden af § utbytes mot ordet “expeditionernas44 samt
orden “A. Expeditioner44 i öfverskriften till tariffen
utelemnas;

att stämpelsatserna till tariffrubriken “Resolution,
innefattande hufvudsakligt beslut, tecknadt å företedd
handling44 undergå den ändring, att de komma att
utgöra, i fjerde spalten 6 kronor, i den femte 10 kronor
och i den sjette 20 kronor;

att stämpelsatserna till tariffrubriken “Utslag
med rubrik, som utgifves till part, hvilken författningsenligt
är pligtig att lösa detsamma: första arket44 ändras
sålunda, att de jemväl här upptagas till 6 kronor
i fjerde, 10 kronor i femte och 20 kronor i sjette
spalten;

att stämpelsatsen i fjerde spalten till tariffrubriken
: “Utslag med rubrik, som utgifves till part, hvilken
icke författningsenligt är pligtig att lösa detsamma:
första arket44 höjes till 6 kronor; samt

att slutligen rubriken till It Artikeln får denna
lydelse: “Om stämpel till handlingar, som till statsmyndigheter
inlemnas, äfvensom till utländsk försäkringsgifvares
qvittens å premie; så ock om särskild
stämpel till utrikes vexel eller anvisning44.

Ronneby den 30 Augusti 1881.

Mats Zaclirison.