Underdåni^t utlåtande (Statens offentliga utredningar 1884:1)

Underdåni^t utlåtande,

o y

afgifvet

Kong! Majits och Rikets Kommers-KoUegium

den 30 December 1878,
öfver särskilde Kommitterades

u n d e r d å n i g a Bet ä n k a 11 de o c li Förslå g

till

Ny Grafvestadga.

Stockholm,

tryckt hos K. L. Beckman,
1879.

STORMÅGTIGSTE, ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse deri 13 Maj 1872 på
anförda skäl anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes dels taga i nådigt
öfvervägande, huruvida inmutningsrätten i fråga om stenkol kunde alldeles
upphäfvas eller så begränsas, att garantier uppstäldes mot missbruk
till men för jordbrukare eller jordegare, samt i ena eller andra
fallet derom utfärda nådig författning, dels låta i öfrigt omarbeta gällande
Grufvestadga af den 12 Januari 1855 i syftning att förekomma
missbruk af inmutningsrätten till men så för jordbruket som för bergsbruket,
samt Kongl Majd i anledning deraf den 24 Augusti förstnämnda
år i nåder uppdragit åt särskilde Kommitterade att rörande denna fråga,
efter behörig utredning af alla på dess lösning inverkande omständigheter,
till Kongl. Maj:t afgifva underdånigt betänkande med förslag
till de nya eller förändrade stadganden i ämnet, som kunde finnas
tjenliga; så hafva bemälde Kommitterade den 25 April 1874 till Eders
Kongl. Maj:t afgifvit underdånigt betänkande och förslag till ny
Grufvestadga.

Genom nådig remiss den 24 Juli 1875 har Eders Kong]. Majd,
med öfverlemnande, i tryckt exemplar, af nämnda betänkande och förslag,
åtföljdt af underdåniga yttranden i ämnet af Hushållningssällskapen
och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads,
Malmöhus och Hallands Län äfvensom af Brukssocieteten, anbefalt Sitt
och Rikets Kommers-Kollegium att, efter vederbörande Bergmästares
hörande, i ärendet afgifva underdånigt utlåtande; hvarjemte Eders
Kongl. Magt, medelst nådig remiss den 29 December samma år, till
Kollegium likaledes öfverlemnat en af Fullmägtige i Jernlcontoret med
skrifvelse till Statsrådet och Chefen för Eders Kongl. Maj ds Civildepartement
insänd, af en bland Brukssocietetens ledamöter Grefve
Ii. S. Mörner skriftligen affattad, reservation mot åtskilliga af Socie -

tetens beslut vid afgifvandet af dess förberörda yttrande; och får
Kollegium, med återställande af remisshandlingarna och bifogande af
de från Bergmästare infordrade, till Kollegium inkomna, yttranden i
ämnet, nu i detta ärende i underdånighet anföra följande.

Efter att hafva i det betänkande, som föregår sjelfva lagförslaget,
redogjort för sin uppfattning af den äldre bergslagstiftningen inom
landet äfvensom Klimat åtskilliga uppgifter angående bergslagstiftningen
i vissa andra länder, hafva Kommitterade anfört de skäl och
grunder, som synts dem tala ej blott för bibehållandet af inmutningsrätten
i och för sig, utan äfven för en fortfarande tillämpning af denna
rätt i fråga om stenkolsfyndigheter, samt kommit till det slut, att ett
afskaffande af denna rätt skulle vara i hög grad äfventyrligt för bergsnäringens
bestånd, hvadan Kommitterade tillstyrkt, att sagda rätt måtte
hädanefter som hittills få, i nämnda närings och det allmännas deraf
beroende intresse, i angifven omfattning utöfvas.

Under bergslagstiftningens utveckling hafva inom fältet för dithörande
angelägenheter skiljaktiga åsigter tid efter annan flerestädes
gjort sig gällande i fråga om såväl det berättigade som det behöfliga
af den inskränkning i jordegarens rätt att, förfoga öfver sin egendom,
som tillstädjandet att, utan hans medgifvande, genom så kallad inmutning
eller dermed jemförlig åtkomst, taga i besittning honom tillhörigt
område innebär. Och om, å ena sidan, talande skäl erbjuda sig för
den uppfattningen, att inmutningsrätt är egnad så väl att, i vissa fall,
lätta mineralfyndigheters uppdagande, som att undanrödja väsentliga
svårigheter och medföra önskvärd trygghet vid och för bergverksarbetens
anläggande och fortdrifvande, så låter sig, å andra sidan,
visserligen icke heller bestridas, att för åsigten om både olägenheterna ''
och umbärlighet^! af nyssnämnda inskränkning kunna uppställas skäl
med anspråk, äfven de, på giltighet. I förra hänseendet fäster sig
uppmärksamheten hufvudsakligen vid de för denna näring egendomliga
förhållanden, under Indika arbetet med framskaffandet af de vanligen
mer än andra produktionsföremål svåråtkomliga alster, den har att
uppsöka och bringa i dagen, måste företagas och fortgå; i Indika förhållanden
äfven är att söka förklaringsgrunden till den omständigheten,
att i de länder, der s. k. inmutningsrätt, eller hvad deremot svarar, en
gång blifvit gällande, densamma, under det att privilegier för näringarne
i öfrigt af mångahanda slag upphört, merändels funnits böra
bibehållas. I senare afseendet åter framträder och åberopas förutsättningen,
att denna näring, hvilken måste, i hvad angår sjelfva grundvilkoren
för dess lif och verksamhet, följa samma lagar som gälla för

näringslifvet och dess yttringar i allmänhet, kunde, icke blott utan
våda för dess bestånd, men äfven med öppnande af tillfälle till utvecklande
af ökad kraft och vinnande af större fasthet, lemnas att
grunda sig på fritt aftal emellan jordegaren och näringsidkaren, hvilket
skulle medföra, bland annat, den fördelen, att, enär dessas intressen
vid främjandet af ett företag, som för båda hade syftet att varda
vinstbringande, måste vara i viss mån gemensamma, näringen för sin
tillvaro härutinnan komme att bero allenast på en af dylik gemensamhet
i intressen alstrad ömsesidig frivillighet, utan att vara hänvisad
till en tvångsåtgärd, eller till ett, såsom ett jorden åsatt servitut, på
andras rätt inverkande privilegium; och ligger i detta afseende närmast
att taga hänsyn till förhållandet i Storbritannien, i hvithet land,
— om än der, till följd af en mängd olikartade anledningar, med
innehafvande! af marken eller jordytan icke alltid är förenad rättigheten
att förfoga öfver vissa under denna yta befintliga mineral, samt
på grund af vissa undan tags fö rh ållan d e ti för ett och annat mineral i
ett ocli annat distrikt särskild frihet till anläggande af grufvedrift skall
vara gällande, — inmutningsrätt i egentlig mening likväl icke förekommer;
liksom ock kan exempelvis omförmälas, att i Preussiska
Schlesien, der en betydlig jerntillverkning eger rum, jernmalm dock
icke är föremål för inmutning, under det att eu mängd andra mineral
der kunna inmutas. Otvifvelaktigt är emellertid, att i såväl ena som
andra hänseendet do för ett land egendomliga sociala och ekonomiska
förhållanden, under hvilka näringen utvecklats, måste, i och för sig
och med den magt rotfast sedvana, eller det från förra tider mottagna
uppfattnings- och åskådningssätt, alltid eger, utöfva en ej ringa inflytelse
på vilkoren för näringens sätt att röra sig och verka, dervid,
bland annat, särskild! förhållandet med jordens fördelning i större, på
jemförelsevis få händer förenade egoområden, eller i smärre bland en
mängd olika innehafvare utskiftade lägenheter, måste i ej oväsentlig
mån inverka.

Men då, hvad beträffar bär föreliggande ärende, Riksdagen i sin
förberörda underdåniga skrifvelse icke ens ifrågasatt, än mindre föreslagit
inmutningsrättens upphörande i och för sig, utan i denna del
till Eders Kongl. Maj:ts nådiga ompröfvande hemstält, allenast huruvida
denna rätt i fråga om stenkol må kunna upphäfvas eller i angifven
rigtning begränsas, anser Kollegium, i sakens sålunda beskaffade skick,
ärendet icke föranleda att till undersökning upptaga den synnerligen
omfattande och i mer än ett hänseende lika svårlösta som grannlaga
frågan om huruvida inmutningsrätten i allmänhet må, sedan den en

gång inom landet vunnit häfd, vara att betrakta såsom väsentligen
nödig för bergverksnäringens ostörda fortgång, eller om denna näring
må kunna, oberoende af sagda häfdvunna privilegium eller undantagsförmån
framför andra näringar, på ett ändamålsenligt sätt fylla sin
bestämmelse; utan lärer Kollegium härutinnan kunna inskränka sitt
yttrande till hvad angår den uppstälda frågan om fortvaron eller upphörandet
af inmutningsrätten för stenkol; och då de förhållanden, under
Indika detta mineral i naturen förekommer och måste i dagen framskaffas,
ingalunda äro egnade att, vare sig i bergtekniskt afseende
eller eljest, i mindre män än motsvarande förhållanden i fråga om
vissa andra mineralrikets alster lemna stöd för fortsatt tillämpning af
den rätt, medelst hvilken man afsett att så väl underlätta eftersökandet
af sjelfva mineralfyndigheten som förebygga från jordegarens sida befarade
och möjligen mötande hinder för hithörande arbetens anläggande
och fortdrifvande på dylik fyndighet, finner Kollegium sig, jemväl ur
synpunkten af den vigt för landet en derstädes i större omfattning
idkad stenkolsbrytning skulle ega, böra uttala den åsigten, det skäl
synes icke vara för handen att, under det inffiutningsrätt anses nödig
och bibehålies för åtskilliga andra mineral, från föremålen för denna
rätt utesluta här åsyftade slags fyndighet; hvadan Kollegium tillstyrker,
att sagda rätt må, lika väl som för vissa andra mineral, för hvilkas
uppbringande näringen pröfvats behöfva eft sådant skydd, äfven hädanefter
i fråga om stenkol bibehållas.

Innan Kollegium öfvergår till redogörandet för sin granskning af
sjelfva lagförslaget, bör Kollegium omförmäla, att Kollegium i fråga
om det rent formela af förslaget, så vidt det språkliga i affattande!
af detsamma beträffar, ansett sig kunna i allmänhet inskränka sin åtgärd
dertill, att med förslagets text taga befattning, hufvudsakligen,
om icke uteslutande, allenast i de fall, då innehållet synts Kollegium
påkalla en förändring deraf, eller eu sådan, enligt Kollegii uppfattning,
visat sig omedelbarligen betingad af behofvet af större tydlighet och
bestämdhet i uttryckssätt och ordställning, och att således, äfven om
Kollegium undantagsvis i denna del utöfver nu angifvet område i ett
och annat fall låtit eu erinran inflyta, Kollegium likväl icke dermed
vill hafva antydt, att för en stundom jemväl i öfrigt förändrad form
af merberörda text giltiga skäl icke kunnat, enligt Kollegii uppfattning,
sig erbjuda. Ett genomförande af en granskning äfven i detta hänseende
skulle emellertid leda till en handläggning af ärendet, hvilken
icke torde utgöra egentligt föremål för Kollegii, i den nådiga remissen
afsedda, befattning med frågan.

I sammanhang med hvad sålunda blifvit omförmäldt, får Kollegium
jemväl uttala den åsigten, att i förslaget, som är fördeladt i 191 paragrafer,
dels ordningsföljden paragraferna emellan stundom kunnat på
ett ändam ål senligare sätt uppställas, dels bestämmelser, hvilka stå i
ett sådant samband med .hvarandra, att de bort upptagas i samma
paragraf, stundom förekomma i skilda paragrafer, genom hvilket sönderdelande
af texten, dennas innehåll ofta nog varder mindre öfversigtligt
än önskvärdt måste anses; på hvilket förhållande Kollegium ock
skall tillåta sig att i mera väsentliga fall fästa uppmärksamheten.

Om det derjemte, såsom lärer få antagas, är lämpligt, att hvarje
paragraf i en författning innehåller ett fullständigt eller afslutadt tankeuttryck,
så att det för uppfattandet af hvad dermed skall förstås icke
varder af nöden att söka fyllandet af meningen i annan paragraf, der
ej till en dylik direkt hänvisas, torde ordställningar så formulerade,
som exempelvis i början af § 16 »lag vare samma», af § 108 »på all
annan kronojord», af § 119 »har han icke i rätt tid», af § 127 »talan
härom» , af § 139 »Bergmästaren liafve närmaste tillsynen häröfver»,
af § 145 »sådan byggnad», af § 152 »sker sådan åverkan», böra undvikas,
antingen genom paragrafens införande såsom moment i annan
paragraf, med hvilken den står i nära samband, eller genom meningens
utfyllande till en sjelfständig sats.

Vid uppställandet af ifrågavarande lagförslag hafva Kommitterade,
på sätt äfven i nu gällande Grufvestadga förfarits, icke upptagit någon
bestämmelse rörande skärpnings- eller egentligt eftersökningsarbete,
såsom en åtgärd, hvilken borde föregå inmutning. Af detta förfaringssätt
har blifvit en följd, att, då vid ansökning om inmutning det
mineral, som dervid afses, skall uppgifvas, utan att den deraf betingade
förutsättningen, att mineralet bör vara, såsom på stället befintligt,
för sökanden kändt, i författningen eger något logiskt stöd, åtminstone
så snart fråga är om inmutning å annans mark, den på sökanden
stälda fordran härutinnan icke heller uppbäres af något honom lemnadt
medgifvande att på förhand skaffa sig insigt om hvad som för
uppfyllandet af eu sådan fordran är nödigt att hafva sig bekant;
hvadan möjligheten för den, som önskar å annans mark inmuta mineral,
att få någon verklig kännedom om befintligheten på stället af mineralet
i fråga måste, der ej till följd af förut anlagdt grufvearbete på platsen
förhållandet kunde blifva ett annat, komma att bero på en tillfällighet
eller en eljest icke förutsatt frivillig eftergifvenhet hos jordinnehafvaren.

Denna oegentlighet, hvilken, såsom nyss nämnts, förekommer äfven
i nu gällande grufvestadga, vann inträde i sistberörda författning till

följd af den omarbetning, det af Bergs-Kollegium den 18 September
1848 afgifna förslag i ämnet vid ärendets handläggning i Högsta Domstolen
undergick, och synes dervid hafva tillkommit genom en annan
oegentlighet i Bergs-Kollegii nu omförmälda förslag till grufvestadga.
Åt'' detta förslag, som visserligen innehåller stadganden om så kallad
»skärpningssedel» för nytt malm- eller mineralfynd, framgår nemligen
af §§ 4—G, att skärpningssedel skulle lyda å viss, till ort och beskaffenhet
hos Bergmästare af inmutningssökande uppgifven fyndighet,
hvarigenom just det ändamål, som med skärpningssedeln skulle ernås,
eller beredandet af tillfälle för vederbörande att eftersöka, om något
mutbart mineral och hvilket sådant vore att tillgå inom det afsedda
området, för att sedan kunna vid fråga om inmutning bestämdt uppgifva
detta mineral, förfelades.

Införandet i Bergs-Kollegii förslag af stadgandet om skärpningssedel
förklarar ock bemälda Kollegium särskildt vara afsedt att »medföra
ytterligare skydd för jordegarens rätt, såvida som, till följd häraf
en förutgående undersökning om fyndets både verklighet och värde
måste sätta innehafvaren af marken i tillfälle att bättre kunna bedöma,
om och i hvad mån skäl till deltagande i grufvearbetet må förefinnas
eller icke». Om nu för detta syfte, på sätt i Högsta Domstolen äfven
anmärkts, skärpningssedel icke vore erforderlig, enär jordinnehafvaren
på annan väg kunde beredas samma rådrum vid fattandet af sitt beslut
angående deltagande i grufvearbetet, så qvarstår deremot, ur nyss
antydda synpunkt, eller i fråga om tillfälle att först verkligen uppdaga
ett mineral innan det inmutas, behofvet af tillstånd till undersökning
härutinnan, eller af rättighet att inom visst område vidtaga åtgärd till
utrönande af huruvida något mutbart mineral der förefunnes, för att
dymedelst, sedan sådant mineral anträffats, kunna, på grund af ett
verkligen kändt förhållande, bestämdt uppgifva ej blott hvilket mineral,
som med inmutningen afsåges, än äfven fyndpunkten för detta mineral.
En om ock ofullständig, hit hänförlig anordning, i viss mån Renande
såsom ersättning för bristen å bestämdt stadgande om tillåtelse för
den enskilde till företagande å annans mark af dylika eftersökningsarbeten,
var i äldre tider anställandet af ett för ändamålet afsedt särskildt
slags tjenstemän, de så kallade malmletarne, livilka af BergsKollegium
tillsattes och hade att, bland annat, efterspana malm- och
mineralanvisningar i de orter, som hörde till deras distrikt; dervid det
ålåg Landshöfdingarne att, om någon skulle vilja hindra malmletare,
som under Bergs-Kollegium sorterade, att »uppå de eg or, der godt
ämne synes vara», »eftersöka dugelige berg- och malm-arter», då »gifva

dem uti en sådan deras förrättning god handräckning». Det följdrigtiga
i medgifvandet af skärpning, såsom eftersökande af hvilket'' mutbart
mineral som helst, är ock i allmänhet iakttaget i de utländska
bergverkslagarne, exempelvis i den Preussiska bergverkslagen af den
24 Juni 1865, i den Sachsiska af den 16 Juni 1868, i den Bayerska
af den 20 Mars 1869 och i den Wurtembergska af den 7 Oktober
1874. Likaledes är i Franska bergverkslagen af den 21 April 1810
dylik eftersökningsåtgärd förutsatt, och jemväl i den Norska bergverkslagen
af den 14 Juli 1842 är derom stadgadt. Ett särskildt skäl för
uppmärksammande af hvad angår meddelandet af bestämmelser om
skärpning i nu angifna mening, eller såsom förberedande åtgärd för
utrönandet af, huruvida något och hvilket mutbart mineral finnes att
tillgå å stället i fråga, är ock den omständigheten, att utan sådana
bestämmelser det, i händelse det mineral, som blifvit upptaget i mutsedeln,
ej anträffas inom det inmutade området, men annat mutbart
mineral der uppdagats, varder af behofvet påkallad någon föreskrift
om, huru förfaras skall i fråga om tilldelandet af utmål å samma område,
till bedömande hvaraf förslaget icke innehåller någon anvisning.

Såsom allmänt underlag för erforderliga bestämmelser angående
nu åsyftadt eftersökningsarbete, med hvad dertill hörer, — Indika
bestämmelser naturligtvis skulle afse endast sådana fall, der icke, såsom
vid förut drifvet men nedlagdt grufveföretag stundom må varda
förhållandet, företeende af prof å mineralet, med styrkande af att detsamma
blifvit å vederbörligt ställe funnet, läte sig, utan föregående
särskildt skärpmngsarbete, vid ansökning om inmutning åstadkommas
—, torde kunna uppställas följande grunder, nemligen:

att tillstånd till eftersökande å annans mark af mutbart mineral
inom visst område, med undantag för platser, livilka böra såsom fridlysta
anses, må, på ansökning hos Bergmästaren, af denne, der laga
hinder ej möter, för viss, icke allt för lång tid beviljas;

att jemväl jordegare eller jordinnehafvare, som vill å egen mark
anställa arbete för uppdagande af mutbart mineral, bör till bevarande
af den eventuela rätt, i laga ordning företagen skärpning medför, hos
Berg mästaren sådant anmäla för undfående af bevis, att han eger under
den för ändamålet bestämda tid dylikt arbete företaga;

att den, som fått sig tillstånd till försöksarbetes anställande å
annans mark beviljadt, skall sådant hos jordinnehafvaren ofördröjligen
anmäla samt, der ej annorlunda med jordinnehafvaren öfverenskommes,
vara skyldig att, ej mindre innan något arbete må företagas å det
ifrågavarande området, till jordinnehafvaren årligen i förskott utgifva

full, i vederbörlig ordning* bestämd, ersättning för bemälde innehafvares
afskiljande från rättigheten att öfver området eller viss del deraf
förfoga, än ock vid tillträdandet af området ställa nöjaktig säkerhet
för godtgörelse af den minskning i värde, området eller den del deraf,
hvilken icke må komma att till inmutare vid utmålsläggning mot särskild
lösen upplåtas, kan hafva undergått vid slutet af den faststälda
tiden för eftersökningsarbetet, då hvad af området icke såsom utmål
anvisas skall till innehafvaren återställas;

att arbetet skall anläggas och drif vas så, att jordinnehafvaren
deraf tillskyndas den möjligast minsta olägenhet, äfvensom att likaledes
nöjaktig säkerhet skall ställas för godtgörelse jemväl af derigenom
föranledd annan skada, än som i näst föregående moment omförmäles;

att, om jordinnehafvaren, med begagnande af sin rätt till jordegareandel,
i eftersökningsarbetet deltager, den honom tillkommande
ersättning och godtgörelse derefter lämpas;

att, der mutbart mineral inom området anträffas, den, som egt
eftersökningsarbetet anställa, skall, då han i laga tid såsom inmutare
sig anmäler, hafva förmånsrätt till inmutareandel af detta mineral äfvensom
af öfriga mutbara mineral inom den del af området, hvilken må
såsom utmål för grufveanläggningen tilldelas;

att vid ansökning om utmål, eller visst område för ordnad grufvedrifts
anläggande, medelst hvilken ansökning sökanden då anmäler
sig såsom inmutare, skall af denne, med företeende af prof å det
mineral, för hvars upphemtande utmålet begäres, ej mindre styrkas
tillvaron inom skärpningsområdet af det mineral, hvarå prof företetts,
än ock utvisas den plats inom samma område, der mineralet blifvit
uppdagadt, eller den så kallade fyndpunkten, äfvensom att, der sökanden
brister i fullgörandet häraf, ansökningen om utmål skall vara förfallen; att,

der mutbart mineral under bestämda skärpningstiden icke anträffas
inom skärpningsområdet, detta vid utgången af sagda tid återfaller
till jordinnehafvaren; samt

att sådant å annans mark beläget, till jordinnehafvaren återfallet
område först efter viss tid må åt annan än jordinnehafvaren sjelf, der
denne icke sådant medgifver, till eftersökningsarbetes anställande ånyo
upplåtas.

Genom en anordning i denna rigtning skulle, såsom det vill synas,
kunna såväl vinnas mera följdrigtighet och enkelhet i sättet för tillkomsten
och åtkomsten af grufvelägenhet, som äfven förebyggas åtskilliga
af de med fog öfverklagade olägenheterna af de tid efter an -

lian uppstående spekulationerna i förvärfvandet af mutsedlar, för att
begagna dessa allenast såsom ett slags handelsvara, men icke för att
derå fota anläggandet och drifvandet af verkligt bergsbruk. Att, der
nu antydda grunder funnes böra i landets berglagstiftning göras gällande,
detta komme att föranleda en annan uppställning af hela den
afdelning af Kommitterades förslag, som angår inmutning och försöksarbete,
äfvensom, i vissa delar, af föreskrifterna om förvärfvandet af
utmål, in. m., torde knappt behöfva erinras. Emellertid har Kollegium
ansett sig böra allenast på sätt nu skett å denna fråga fästa uppmärksamheten,
utan att vid granskningen af de särskilda stadgandena i
sjelfva lagförslaget göra detta till föremål för en af dessa grunders
tillämpning i här åsyftadt hänseende betingad förändring eller omarbetning,
enär, i ärendets nuvarande skick, ett godkännande af dessa
grunder synts Kollegium böra föregå vidtagandet af eu dylik förändring
eller omarbetning.

I nu gällande grufvestadga är, om ock stundom blott antydningsvis,
lem nåd förklaring eller bestämning af hvad med vissa tekniska,
för bergslagstiftningen egendomliga uttryck, såsom inmutning, utmål,
hvilostånd in. m., förstås. Ej sällan saknas i förslaget sådan förklaring
eller bestämning, antagligen till följd af den förutsättningen, att
dessa uttrycks betydelse må i och för sig vara tillräckligt bekant. Men
om äfven sagda betydelse skulle genom ett långvarigt bruk af uttrycken
hafva fäst sig i folkmedvetandet och der något så när rigtigt
motsvara meningen, torde det likväl vara i sin ordning, att i författningen
denna betydelse i korthet angifves. Likaledes synes något
slags allmän bestämmelse, angifvande författningens ändamål eller det
omfång af rättsförhållanden, dess föreskrifter afse att reglera, böra såsom
en inledande grundläggning för detaljbestämmelserna upptagas,
under det att förslaget, hvars första paragraf börjar med orden: »föremål
för inmutning äro», utan någon dylik grundläggning begynner med
en specialbestämmelse. Derjemte lärer ock böra utmärkas, att åtkomstsättet
af ser mineralen allenast sådana de förekomma i naturen, h vil ket
i de nyare Tyska lagarne betecknas med mineralens uppsökande »auf
ihren nattirlichen Ablagerungen» och här må kunna uttryckas genom
angifvande, att stadgandet åsyftar mineralens eftersökande och upp
liemtande å deras naturliga lägringsställen.

Att, på sätt i § 1 af förslaget skett och i enlighet med hvad i
flere utländska bergverkslagar är iakttaget, särskildt uppnämna samtliga
de mineralrikets alster, hvilka skola utgöra föremål för inmutning,
i stället för att beteckna den vida öfvervägande andelen af dessa alster

med den allmänna benämning, som i § 1 af nu gällande grufvestadga
förekommer, är utan tvifvel en fullt lämplig och påkallad förändring.
Derigenom ernås både mera enkelhet och bestämdhet, på samma gång
som nödig begränsning i antalet af mutbara föremål åstadkommes.

Bland de i nu gällande författning upptagna sådana föremål hafva
Kommitterade uteslutit så kallad myrmalm, men bibehållit så kallad
sjömalm. Mot uteslutandet i berörda hänseende af myrmalm kan icke
vara något att erinra, men deremot torde med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida bibehållandet af sjömalm såsom föremål för inmutning är af
behofvet påkalladt eller eljest eger fullt giltig grund. De likartade
material för jernhandteringen, som förekomma under dessa tvänne
namn, bestå hufvudsakligen af samma ämne, nemligen jernockra, och
skiljaktigheten i benämning härleder sig endast från mineralets olika
förekomstsätt. Sin användning inom jernhandteringen har detta mineral
väl egentligen såsom råämne för åstadkommandet af gjutgods,
då det deraf vunna tackjernet, till följd af fosforhalt, anses mindre
lämpligt för beredandet af smidbart jern.

Kommitterade uppgifva att flera »jernbruk» äro grundade på tillgång
af sjömalm äfvensom att deraf ganska betydliga qvan ti teter årligen
tillgodogöras, men att deremot myrmalm upptages till högst
ringa belopp. Under en längre tid hafva dylika malmer, enligt till
Kollegium inkomna officiela anmälanden, upphemtats hufvudsakligen i
Jönköpings, Kronobergs oclg Kalmar län samt derjemte vissa år äfven
i Norrbottens, Jemtlands, Östergötlands, Örebro och Skaraborgs län.
Nedanstående tabellariska öfversigt visar de under de senaste tjugu
åren inom riket uppfordrade beloppen jernmalm, nemligen dels bergmalm,
dels sjö- och myrmalmer, hvilka tvänne sistnämnda slags malmer
icke blifvit i sagda uppgifter hvart för sig till beloppen angifna,
utan finnas under eu rubrik sammanförda.

Belopp jernmalm, uppfordrade åren 1858—1877.
O År.	Borgmalm.	Sjö- och Myrmalmer.	Summa jernmalm.
1858	8,649,431: 65		257,551: -
1859	8,484,887: S4		231,115: 16
1860	9,290,973: 12		522,643: 2 6
1861	10,093,891: 16		215,172: —
1862	10,106,100: 27	46,625,284: o 4	378,250: oo	1,604,732; 71	48,830,016: 7 5
1863	10,542,329: 38		129,497: so
1864	10,917,767: 20		178,858: —
1865	11,681,729: so		477,602: —
1866	11,366,078: 06		191,909: 57
1867	11,401,831: i o	55,909,735: 04	418,436: so	1,396,303: 3 7	57,306,038; 4i
1868	12,594,439: 15		294,174: 95
1869	13,920,633: 95		147,215: 25
1870	14,508,278: 20		323,436: 45
1871	15,215,589: 20		370,784: 40
1872	16,938,345: o 8	73,177,285: 58	292,223: 58	1,427,834: 63	74,605,120: 21 \|
1873	19,458,338: o o		126,146: 65	1
1874	21,692,998: u		101,122: 05
1875	18,996,654: 32		351,353: 60
1876	18,528,504: so		211,787: 93
1877	17,252,940: 10	95,929,435: 93	127,557: 55	917,967: 7 8	96.847,403: 7i 1
		271,641,740: 59	5,346,838.- 4 9	276,988,579: os

Af denna öfversigt framgår, att uppfordringen af sjö- och myrmalmer
icke allenast icke tilltagit i samma förhållande, som uppfordringen
af bergmalm, utan äfven i och för sig så aftagit, att, då den
i årligt medeltal under åren 1858—1862 uppgick till 320,946 centner
och utgjorde 3,29 procent af det i medeltal årligen under samma tid
uppfordrade beloppet jernmalm, den under åren 1873—1877 i årligt
medeltal uppgick till blott 183,593 centner och utgjorde allenast 0,so
procent af det i medeltal årligen uppfordrade beloppet jernmalm.
Tages nu å ena sidan hänsyn till detta förhållande, dervid icke bör
förbises, att i uppgifterna ingå äfven de upphemtade beloppen af myrmalm,
hvilket. mineral i förslaget uteslutits från föremålen för inmutning,
och af hvilket mineral uppfordringen bör, på grund af hvad

derom är kandi, kunna antagas utgöra åtminstone 10 procent af de
uppfordrade beloppen sjö- och myrmalmer tillsammans, hvarigenom
det för dessa bägge malmslag nyss angifna procenttalet 0,90 procent
af hela jernmalmsuppfordringen för sjömalm ensamt nedgår åtminstone
till 0,80 procent, eller till allenast f- procent af jernmalmsuppfordringen
inom landet, samt å andra sidan uppmärksammas den omständigheten,
att, om, såsom Kommitterade anmärkt, »hvarken särskilda
insigter eller dyrbara anstalter» erfordras för myrmalms upptäckande
och »tillgodogörande», detta förvisso i hufvudsak gäller äfven i fråga
om uppsökandet och upphemtandet af sjömalm, hvilken väl gemenligen
om vintern upptages på isen och vid öppet vatten upphemtas å så kallade
flottar eller i andra farkoster; så synes föga skäl vara för handen
att för ett mineral, som till en nästan försvinnande obetydlighet
i jemförelse med bergmalm användes inom bergsnäringen, och för
upphemtande hvaraf icke erfordras några egentliga tekniska insigter,
bibehålla inmutningsrätt, isynnerhet som någon större svårighet i allmänhet
icke synes böra möta att med vederbörande strandegare träffa
aftal om rätt att upphemta detta mineral, och dessutom kan antagas,
att i de orter, der tillverkning af jerneffekter drifves med påräknande
af tillgång till denna malm såsom råvara, vederbörande ock redan försett
sig med erforderliga malmtägter, i fråga om hvilka eganderätten
naturligtvis icke beröres genom upphäfvande af rättigheten att framdeles
inmuta dylika malmtillgångar, — en omständighet, som förtjena]''
afseende äfven derföre, att bildandet af detta mineral, så vidt erforderliga
naturförhållanden varda ostördt bestående, i regeln alltjemt fortgår,
så att det efter lämplig tid kan på samma ställe ånyo »skördas».

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, i samband hvarmed äfven
må omförmälas, att i de flesta nyare utländska bergverkslagar, hvilka
äro att betrakta såsom ledande inom bergslagstiftningen, liksom ock i
den Norska bergverkslagen, både sjö- och myrmalmer äro undantagna
från inmutning, under det att redan i Franska bergverkslagen fer
tf alluvion, med det förekomstsätt som här åsyftas, är hänförd icke till
les mmes, utan till les minieres, samt följaktligen intager en annan ställning
till jordegarens dispositionsrätt än mineral, underkastade hvad som
i Svensk lag motsvaras af inmutning, anser Kollegium sjömalm böra
lika väl som myrmalm uteslutas från antalet af mutbara mineral, dess
hellre som derigenom skulle undvikas att, på1 sätt förslaget utvisar,
nödgas vid sidan af lagstiftningen för den egentliga bergverksnäringen
hafva en följd af särskilda föreskrifter eller undantagsbestämmelser
rörande ett mineral, med jemförelsevis föga betydlig samt på senare

tider alltjemt minskad användning, och hvars bringande i dagen icke
är beroende af vilkorligheter likartade med dem, hvilka möta eller
kunna möta företag och arbeten inom sagda näring i verklig mening;
och tillstyrker Kollegium alltså, att i författningen må angifvas, att
jernmalm, känd under någondera af ifrågavarande benämningar, hädanefter
icke skall utgöra föremål för inmutning, äfvensom, i följd häraf,
att de stadgande!!, förslaget innehåller med afseende å förutsättningen
att sjömalm skulle fortfarande få inmutas, icke må i författningen upptagas.

Förutom de af Kommitterade till upptagande bland föremålen för
inmutning föreslagna mineral, har jemväl »wolfram» blifvit af Brukssocieteten
ifrågasatt att hänföras till dessa föremål, hvilken hemställan
Bergmästarne dels lemnat utan anmärkning, dels förordat; och ehuru
frågan om, huruvida berörda mineral bör utgöra föremål för inmutning
eller ej, icke för närvarande, så vidt hittills kända förhållanden inom
landet gifva vid handen, torde vara af någon mera framstående vigt,
synes, på det af Brukssocieteten anförda skäl, för detta mineral, lika
väl som för ett och annat bland de i förslaget redan uppräknade, till
föremålen för verklig bergverksdrift hänförliga alster, inmutning kunna
medgifvas.

Då genom ofvanberörda sätt att begränsa antalet af motkara mineral,
äfvensom genom sjö- och myrmalmers nu föreslagna utlutande
från föremålen för inmutning, eu inskränkning i nämnda antal skulle
ega rum, men detta icke skäligen bör inverka på redan förvärfvad rätt
till någon enligt äldre stadgande!! mutbar, ehuru nu från inmutning
undantagen, fyndighet, så vidt samma rätt blifvit behörigen försvarad,
synes, för tydlighets skull, eu bestämmelse jemväl härom lämpligen
kunna i författningen införas.

T § 2 af förslaget är från stadgandet, att inmutning bör föregå
bearbetandet af mutbar mineralanledning, vordet genom hänvisning till
§ 95 undantaget det fall, att »delegare i odalfält» vill anställa »särskild!
grufvearbete inom fältet». Denna undantagsbestämmelse rörande så kallade
»odalfält», hvilken förutsätter ett antagande, att dylika fält fortfarande
skulle utgöra en egen, från grufveanläggningar i allmänhet afskild
klass af grufvelägenheter, synes tillika med berörda antagande
lika litet ega stöd i nuvarande förhållanden, som bestämmelsen kan
anses vara af något verkligt behof påkallad eller ens lärer kunna tilllämpas
utan att ofta nog leda till förvecklingar.

I Kongl. Förordningen om grufvors utmål, m. in., den 20 Oktober
1741, § 7, meddelas särskilda bestämmelser för arbeten, »som någon

vill anlägga nära intill gamla bergslagsodalgrufvor», hvarjemte åtskilliga
af dessa grufvor äro der uppräknade, men likväl endast exempelvis,
så att förteckningen icke är uttömmande, och följaktligen svårighet kan
möta att för alla händelser afgöra, om ett grufvefält varit betraktadt
såsom odalfält, äfven på en tid, då sådana grufvelägenheter i ursprunglig
mening förefunnos. Den egentliga betydelsen af bergslags odalgrufvefält,
för så vidt samma betydelse kan anses lagligen bestämd, skulle
väl vara den, att fältet blifvit en viss samfällighet såsom gemensam
egendom under vissa förpligtelse!’ förbehållen, hvilken egendom, då
densammas här åsyftade rättsligt specifika egenskap varit betingad af
de vilkor, under hvilka egendomen innehades, icke gerna kan bibehålla
denna egenskap, sedan både samfälligheten och förpligtelserna upphört.
Benämningen bergslagernas »odalgrufvefält» finnes visserligen upptagen
i grufvestadgan af år 1855, och något skäl kunde då möjligen förekomma
att låta en sådan bestämning i författningen inflyta, emedan
skyldigheten för vissa bergslager eller innehafvare af der befintliga
bergsmanshemman, att drifva liyttebruk, för hvithet malmfång från
odalgrufvorna påräknats, ännu qvarstod vid nämnda stadgas utfärdande.
Men efter det ej mindre för jernbergslagerna, till följd af Kong], Förordningen
angående utsträckt frihet för bergshandteringen den 20 September
1859, hyttelagen såsom tvungna föreningar upphört, än äfven
vid de så kallade ädlare verken det tvungna sambandet emellan grufvedrift
och liyttebruk, der ett sådant samband förefunnits och fortfarit,
blifvit i allmänhet upplöst, hvartill kommer, att såväl tackjernsskatten
jemväl inom de privilegierade bergslagerna, som tionde!! från nästan
alla i förra tider å så kallade odalfält grundade ädlare verk och andra
inrättningar för tillgodogörande af mineralrikets alster ej vidare utgår,
så, och enär numera »delegare i odalfält» är att betrakta såsom bolagsman
i ett vanligt bolag, äfven der »odalfältet» är fördeladt i flera utmål,
och dessa innehafvas af skilda bolag, samt till begreppet af utmål hörer,
att sådant område, det må vara större eller mindre, icke må sönderstyckas
till fördelning emellan de särskilda bolagsmännen, utan bör
utgöra ett helt för sig, finnes icke någon giltig anledning att för
grufvelägenhet, som varit räknad till »odalfält» göra gällande andra
stadgande!! än för öfriga grufvelägenheter i allmänhet. Det enda fall,
i hvilket numera skulle kunna talas om »odalfält» i egentlig mening,
vore beträffande Sala silfververk, men detta är ännu en Statens tillhörighet,
och nyttjanderättsinnehafvarne äro förpligtade att der drifva
grufverörelsen efter föreskrifter, hvilkas iakttagande särskild! vid verket
af staten anstälde tjenstemän hafva att öfvervaka.

Med hänsyn till ifrågavarande undantagsbestämmelse, hafva Kommitterade
i § 12 af förslaget uppstäda den satsen, att inmutning vid
de gamla bergslags-odalgrufvorna skulle vara förbjuden, utan att, så
vidt af sammanhanget och ordalydelsen i § 19 kan inhemtas eller af
§ 122, der arbetsskyldighet faststälts allenast för »inmutad fyndighet»,
otvetydigt framgår, någon bestämd, ehuru antagligen åsyftad, inskränkning
blifvit gjord för det fall, att grufvan vore sönad. Klart synes
vara, att, liksom inmutning inom område af här ifrågakommet slag,
detta område må nu vara större eller mindre och utgöras af ett utmål
eller af flera utmål, ej bör tillstädjas, der området, inom hvilket inmutning
sökes, ej öfvergått till fritt fält, så bör äfven hvad fordom utgjort
bergslags odalgrufva, med dertill hörande »fält» eller utmål, enligt hvad
af § 42 i nu gällande grufvestadga ock följer, för eganderättens bibehållande,
på enahanda sätt som andra grufvor, med arbete eller hvilostånd
försvaras, äfvensom att, der sådant ej sker, eganderätten upphör
och området varder till inmutning fritt. I motsatt fall skulle, bland
annat och exempelvis, der ett »odalfält», såsom ej sällan förekommer,
är fördeladt i flera utmål, fältet kunna försvaras åtminstone med arbete
allenast å ett af utmålen inom fältet, under det att arbetet inom
de öfriga utmålen blifvit nedlagdt, samt förty enhvar, som icke vore
»delegare» i fältet, utestängas från anläggande af grufvedrift derstädes,
hvilket åter kunde leda till ett monopol, som strider emot syftet för
imnutningsrättens tillkomst och bibehållande.

Då af hvad nu blifvit anfördt följer, att något särskildt stadgande
i ena eller andra afseende! för »odalgrufvor» eller »odalfält» icke är
hvarken behöflig! eller lämpligt, samt genom föreskriften i § 95 af förslaget,
att »för alla äldre grufvor» skola »tillgodonjutas de utmål, som
till dem blifvit efter förra författningar anvisade eller af ålder lydt»,
äfven sådana, vederbörligen försvarade grufvefält, som fordom varit
räknade till odalfält, äro fullt skyddade mot allt obehörigt intrång genom
inmutning, anser Kollegium att, på sätt jemväl Bergmästaren i
Gefle-Daladistriktet hemstält, något ordande om »odalgrufvor» eller »odalgrufvefält»
icke bör i författningen förekomma; hvadan det i § 2 af
förslaget, medelst hänvisning till § 95, gjorda undantag äfvensom dermed
i samband stående bestämmelser i sistnämnda paragraf och § 12
skulle utgå.

Deremot, och för så vidt, enligt de i fjerde kapitlet upptagna stadganden,
medgifvande! att anlägga och drifva dagort skall i denna form
qvarstå, lärer, enär genom sådant företag rnutbar mineralanledning kan

komma att utan inmutning med arbete beläggas, detta förhållande böra
i fråga om föreskriften i § 2 uppmärksammas. Likaledes och då meningen
icke kan vara att förhindra jordegare att på sin egen mark för
annat ändamål än idkande af bergsbruk företaga arbete, som kan beröra
äfven mutbar mineralanledning, synes den inskränkning i förbudet
böra göras, att detta afser arbetes anläggande allenast för vinnande af
mutbart mineral och fullföljande på det sätt, att arbetet varder till
bergverksföretag hänförligt.

Till följd af sitt innehåll synes stadgandet i § 18 af förslaget,
hvilket blifvit insatt på en plats, der det möjligen kan vålla tvetydighet,
huruvida föreskrifterna i § 17 äro tillämpliga å det fall, sagda
stadgande afser, böra uppflyttas och ställas i samband med föreskrifterna
i meranämnda § 2.

Den svårighet, som i fråga om meddelandet af bestämmelser till
utmärkande af det fält, inmutare skall få sig anvisadt till försöksarbetes
anställande, måste uppkomma deraf, att, på sätt ofvan anmärkts,
skärpning eller egentligt oftersökningsarbete icke uppstälts såsom en
åtgärd föregående inmutning och medförande förbindelse för vederbörande
att vid ansökningen om inmutning uppvisa en bestämd fyndpunkt
för mineralet, hafva Kommitterade sökt afhjelpa medelst ett stadgande
om skyldighet för inmutaren att angifva och medelst så kalladt
»grufvemärke» beteckna hvad de benämna »medelpunkten» för det af
inmutningssökanden äskade fält, det der skulle bestå af en inre krets,
»arbetskretsen», och en yttre krets, »fridlysningskretsen». Vissa af
Bergstjenstemännen hafva, på anförda skäl, uttalat sig mot lämpligheten
af berörda påbud att uppsätta grufvemärke, och Kollegium finner
äfven för sin del betänkligheter möta mot antagandet, att hvad genom
en dylik anordning skulle vinnas kunde påräknas uppväga de olägenheter,
hvilka denna anordning måste förutsättas i vissa fall kunna medföra,
så lör jordinnehafvaren, som för inmutare. Mot förslaget härutinnan
har särskilt Bergmästaren i Gefle-Daladistriktet gjort erinringar,
till hvilka Kollegium torde få hänvisa, och af hvilka åtskilliga icke lära
kunna frånkännas giltighet. Otvifvelaktigt är att, bland annat, då den,
som uppsatt grufvemärke i angifven afsigt att företaga försöksarbete,
underlåter i en eller annan del att fullgöra hvad honom i sådant afseende
åligger, men ändock icke borttager grufvemärket, förvecklingar
åt flerahanda slag kunna uppstå. Dertill kommer, att den så kallade
»medelpunkten», endast då fritt fält åt alla sidor förefinnes, kan motsvara
denna benämning, och således ofta nog icke Varder någon medelpunkt
för det område som afses, utan kan få sin plats till och med

invid sjelfva gränsen derför, hvarigenom den åsyftade fördelen med
detta märke väsentligen inskränkes. Betänkligast och minst formenlig!
lärer emellertid vara att medgifva enhvar att utan jordinnehafvarens
tillstånd och äfven mot hans vilja få, blott på lös uppgift om inmutnings
afsigt samt utan något slags bevis derom att vederbörande
är i rätta ärenden stadd, beträda annans mark och der, med rättighet
»för inmutaren att hvar som helst i närheten af hus förlägga medelpunkten
för det fält, hvarå han vill söka mutsedel», anbringa ett föremål,
som skulle ega helgd af laga skiljemärke. Väl hafva Kommitterade,
som förmält, att, då de ansett detta intrång vara »så obetydligt
att jordens egare eller innehafvare icke gerna kan hafva någon olägenhet
deraf, samt uppsättande af grufvemärke är af vigt särdeles till
förekommande af kollision emellan olika inmutare», de »låtit all betänklighet
i berörda afseende falla», vid motiveringen af sitt förslag härutinnan
vidare yttrat, att om inmutaren icke vill »för annan uppenbara
upptäckten förr än han beredt sig företrädesrätt till f}mdet, står det
honom öppet att först göra ansökan om mutsedel, med så noggrann^
angifvande af medelpunkten, som utan uppsättande af grufvemärke är
möjligt samt derefter anbringa grufvemärke och till Bergmästaren ingifva
de i § 5 omförmälda intyg». Emellertid skulle då valet af förfaringssätt
härvid vara lagdt i inmutningssökandens hand, utan någon
skyldighet för honom att, hvilketdera sättet han än väljer, hos jordinnehafvaren
styrka sin behörighet att beträda dennes mark; och dessutom
är forfattningsförslaget i denna del så formuleradt, att, om ock
något direkt hinder deraf icke möter för grufvemärkets uppsättande
efter det inmutningsansökningen ingifvits, ordalagen i § 5 likväl närmast
angifva, att i sammanhang med ansökningens företeende bör
styrkas, att grufvemärke blifvit uppsatt. Äfven mot föreskrifterna i §
5 rörande deri omförmälda intyg, att hinder af äldre inmutning ej möter,
hafva grundade erinringar blifvit gjorda, enär svårighet ej sällan måste
uppstå att finna personer, som kunna lemna sådant intyg, åtminstone
i hvad angår annat än huruvida grufvemärke för äldre inmutning finnes
i närheten eller icke, då vederbörande ej alltid kunna hafva sig med
visshet bekant, huruvida sådan äldre inmutning, der den förekommer,
ännu är i gällande kraft. Jemte det att föreskriften om bevis angående
afståndet från »förut inmutadt område», gifven genom hänvisning till
§ 14, der icke är fråga om afstånd från område utan om afståndet
från områdes »medelpunkt», ej eger erforderlig tydlighet, synas slutorden
i berörda § 5, »att den i ansökningen gjorda beskrifning på punktens
läge är rigtig», ock vara både för omfattande och för obestämda

för att ega någon egentlig betydelse. För öfrigt lära föreskrifterna i
denna paragraf och de vid fullgörandet af dem fästa vilkor, såsom det
vill synas, icke rätt väl stå tillsammans med sedermera gjordt medgifvande,
att, äfven om »medelpunkten» förlagts inom fridlyst område,
mutsedel dock må utfärdas allenast på grund af en uppgift af inmutnings
sökanden, att detta förhållande icke utgör något hinder för inmutningens
beviljande. Enligt § 5 skall nemligen företes intyg om,
bland annat, att »medelpunkten» icke är belägen inom annans utmål
eller närmare intill förut inmutadt område än i § 14 säges. Enligt §
8 skall, der de föreskrift^ intygen icke inom förelagd tid ingifvas och
äro fullständiga, ansökningen vara förfallen. I § 19 åter förutsättes
ett förhållande, som står i strid med hvad i §§ 5 och 8 åsyftas eller
att sökanden icke kunnat förete intyg i nyssberörda hänseende, hafva
inträffat, och till följd hvaraf alltså ansökningen skulle anses förfallen,
men detta oaktadt må mutsedel åt honom utfärdas, allenast han »uppgifver»,
att inmutningsrätten till det område, som skulle vara fridlyst,
är förverkad. Någon synnerlig fördel af ett ovilkorligt påbud om företeende
af intyg i denna del synes derföre ej vara att förvänta. För
närvarande är det beroende af Bergmästaren, att, der han så anser
nödigt, infordra intyg i visst hänseende äfvensom de upplysningar i
öfrigt, hvilka må, till fullständigande af ansökningshandlingarna, vara
erforderliga.

Under det Kollegium sålunda finner sättet att utmärka ett inmutadt
område genom så kallad »medelpunkt» och »grufvemärke» lemna
åtskilligt öfrigt att önska äfvensom förutsättningen om nyttan af meraberörda
intyg ej böra tillmätas alltför stor vigt, synes det Kollegium
vara oundgängligen nödigt att, der tanken på ett grufvemärke skall
bibehållas, på något sätt bringa inmutningssökande i tillfälle att vid
sin »anmälan hos jordens innehafvare» styrka, att han är i rätta ärenden
stadd, hvilket skulle kunna ske derigenom, att ansökning om mutsedel
ingåfves i två likalydande exemplar, af hvilka det ena, sedan
Bergmästaren derå tecknat bevis om företeendet, till sökanden återstäldes,
för att jordens innehafvare vid sagda anmälan förevisas. Då
vidare, på sätt redan antydts, ofta kan inträffa, att den punkt, som af
Kommitterade benämnts »medelpunkt», icke motsvarar denna benämning,
enär han tvärtom kan komma att ligga så, att afståndet från densamma
till fältets gränslinie eller gränslinier i alla rigtningar varder
olika, hvilket strider mot begreppet medelpunkt, torde denna punkt,
för så vidt den skall i föreslagen ordning angifvas, kunna i stället benämnas
fältets märkpunkt, hvilken benämning icke hindrar, att, der

punkten verkligen utgör eller får utgöra medelpunkt för fältet, den
äfven så betraktas.

Beträffande frihet i valet af denna punkt och deraf beroende uppsättande
af grufvemärke, lärer ej mindre det allmännas intresse än
skälig grannlagenhet mot jordinnehafvaren fordra, att, på sätt Brukssocieteten
ock föreslagit, dylikt märke ej må anbringas å sådan plats,
der det kan till någon högre grad vara till men eller väcka förargelse,
hvadan stadgande om fridlysning härutinnan torde böra i författningen
intagas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Brukssocieteten
hemstält och, med någon förändring, så formuleradt, att grufvemärke
ej finge uppsättas å kyrkogård eller begrafningsplats eller å allmän
väg eller jernbana eller i kanal eller annan allmän segelled eller,
utan medgifvande af den, som eger i sådant hänseende besluta, inom
tomtområde eller å gårdsplats eller i trädgård vid bostad eller å sådan
allmän plats, der det skulle vara till väsentligt hinder och men för det
med platsen afsedda ändamål. Nödigt är ock, till undanrödjande af
alltför mycken olägenhet af dessa grufvemärken, det föreskriften i § 4,
att sådant märke skall qvarstå »till dess utmål blifvit lagd!», varder
åtminstone i så måtto förändrad, att dertill, enligt hvad Brukssocieten
hemstält, fogas inskränkningen: »eller inmutarens rätt upphört». Såsom
lätt inses, kan nemligen ofta nog hända, att utmål för det inmutade
området aldrig varder lagdt.

Förutom nyssberörda föreskrift om vissa platsers fridlysande mot
anbringande af grufvemärke synes äfven lämpligt vara att, enligt hvad
Bergmästaren i Gefle-Daladistriktet jemväl antydt, på sätt i nu gällande
grufvestadga skett i fråga om der meddelad fridlysning mot inmutning,
till lättare funnen efterrättelse för inmutningssökande redan i början
af författningen angifva, hvar han icke må förlägga »medelpunkten»
för sitt fält, i stället för att de i förslaget härom gifna stadgande!!
förekomma först i §§ 12—14, efter föreskrifterna om mutsedels utfärdande,
och införda bland det som Bergmästaren dervid har att iakttaga.
Att stadgandet i § 12 torde, såsom ledande endast till förvecklingar,
böra utgå, har redan blifvit antydt, och derjemte kunde visserligen ock
ifrågasättas, huruvida ej föreskriften i § 13 i sjelfva verket är öfverflödig,
då sjelf klart lärer vara, att, enär »medelpunkten» för grufveanläggning
alltid skulle befinnas inom området för dylik anläggning,
vare sig före eller efter utmåls tilldelande för densamma, sådan punkt
icke må angifvas inom annans behörigen försvarade utmål. Skulle
stadgandet emellertid anses böra bibehållas, hvilket med en annan uppställning
kan hafva sin fördel, torde det, lämpligare än att upptagas i

särskild paragraf, kunna sammanföras med bestämmelserna i § 14.
Dessa senare bestämmelser torde äfven böra gifvas eu något förändrad
form. På saken inverkar icke, om »stenkol sfyndighet» verkligen »finnes»
i närheten eller icke, liksom det icke för alla fall kan vara afsedt, att
matsedel å sådan fyndighet allenast »förut begärts», då slik begäran
kan afslås eller förfalla, utan huruvida för vinnande af stenkol något
område är i närheten inmutadt; hvilket sistnämnda uttryck, liksom
orden »den äldre inmutningen» i senare punkten af paragrafen, motsvarar
det förhållandet, såväl att matsedel »begärts», som att hinder
ej mott eller möter för densammas beviljande; och synes stadgandet
alltså böra gifvas den lydelse, att det i ena som andra fallet angår
»område», som förut blifvit inmutadt, men för hvilket utmål icke blifvit
lagd!. Sålunda förändrade torde bestämmelserna om den fridlysning,
som är afsedd i § 14, böra uppflyttas i en paragraf till närmare samband
med föreskrifterna om hvad inmutningssökande har att iakttaga
vid ansökning om mutsedels undfående.

Att Bergmästares åliggande och befogenhet att afslå ansökning
om matsedel bör i möjligast största mån inskränkas, lärer lika väl ega
giltigt stöd i beskaffenheten af denne tjenstemans befattning med
ärendet, som erfarenheten visat, att en sådan inskränkning är af behofvet
påkallad. Såsom allmän grundsats, att någon egentlig pröfningsrätt
icke borde honom härutinnan tillkomma, i annan mån än hvad angår
frågan om huruvida fyndighet i afseende å mineralets beskaffenhet är
föremål för inmutning eller icke, uttalades ock af Högsta Domstolen i
dess förberörda yttrande den 15 December 1853 denna åsigt sålunda:
»Ty, ehuru det, till förekommande af en mängd onödiga rättegångar,
nied. rätta bör tillhöra Bergmästaren att, innan matsedel å någon ny
fyndighet beviljas, förvissa sig, så vidt ske kan, dels att fyndigheten
till sin art är af den beskaffenhet, att den kan blifva föremål för inmutning,
och dels att lagligt hinder i afseende på ställets belägenhet
ej möter, hvadan han äfven, när ett motsatt förhållande finnes uppdagadt,
bör ega magt att afslå inmutarens begäran, kan likväl hans
pröfningsrätt icke derutöfver utsträckas. Äfven om Bergmästaren af
sitt diarium har sig bekant, att platsen blifvit af annan förut inmutad,
är lian ej alltid i tillfälle att känna, huruvida den äldre inmutaren under
tiden sjelfmant öfvergifva eller förverkat sin rätt, och om ett påstående
i sistnämnda afseende å ena sidan framställes, men å den andra best.
rides, tillhör pröfningen deraf icke Bergmästaren utan domaren, till
följd hvaraf den möjliga tillvaron af dylika stridiga anspråk på bättre
rätt till don fyndighet, hvarå mutsedel begäres, ej heller bör kunna

utgöra giltigt skäl för matsedelns förvägrande, utan måste efteråt blifva
föremål för laglig utredning och dom.» Visserligen lemnar, såsom lätt
inses, det i den förra af dessa satser förekommande uttrycket »finnes
uppdagadt» rum för en tydning, hvilken stundom lätteligen kan råka i
strid med hvad i den senare satsen är uttaladt, liksom ock ett undantag,
s ås om det vill synas mindre föl jdrigtigt, uppstäldes för inmutning
ånyo af »så beskaffade äldre grufvor med visst utmål, som uppgifvas
vara ödelagda, utan att anmälan om deras nedläggande hos Bergmästare
blifvit gjord eller eljest af honom kändt är, att förre inmutaren sjelfmant
afstått sin rätt»; hvilket undantag dock, i öfverensstämmelse med
eu i frågan uttalad särskild mening, ur författningen uteslöts, under
det att i denna, i § 5, upptogs föreskriften att, derest af inkomna
handlingar, eller »efter infordrad upplysning», finnes, »att sådant hinder
möter, som i § 2 omtalas», inmutarens ansökning skall afslås. Men
af sammanhanget i berörda yttrande framgår emellertid, att, så snart
en möjligen tvistig omständighet förefinnes, icke bör vid hvad må anses
på förhand »uppdagadt» fästas någon afgörande vigt. Utan tvifvel lärer
ock till förvarande af yngre inmutares rätt nödigt vara, att frågan om
förment hinder af det till inmutning uppgifna »ställets belägenhet»,
särskild!, hvad angår närheten till förut inmutadt område, öfverlemnas
till domstols pröfning. Någon olägenhet för äldre inmutare, som bevarat
sin rätt, kan ej gerna föranledas af en för yngre inmutare utfärdad
matsedel, då i denna skall vara intaget förbehåll om respekterande
af annans rätt, och då för arbete verkstäldt på grund af sådan
mutsedel skall, der mutsedeln förklaras ogild, ansvaras såsom för
åverkan. Dylik mutsedel är nemligen då att betrakta allenast såsom
eu handling, med stöd hvaraf innehafvare!! kan vid domstol föra talan
i ändamål att göra gällande anspråk å fyndigheten, hvilkas giltighet
dock är helt och hållet beroende af huruvida den äldre inmutarens
rättigheter upphört eller icke. Åndamålsenligast torde derföre vara att
i hvad angår förhållandet till äldre inmutares eller grufveegares rättigheter
icke på grund deraf uppställa något bestämdt stadgande om åliggande
för Bergmästare att afslå annan inmutares begäran om mutsedel,
utan allenast formulera de på saken inverkande bestämmelserna så, att,
derest mutsedel utfärdas, detta icke kan lända äldre inmutare eller
grufveegare, som lagligen bevarat sina rättigheter, till förfång.

I sjelfva verket synes ock en sådan åsigt, att mutsedel icke må
till följd af det till inmutning uppgifna ställets belägenhet förvägras,
hafva, med undantag allenast af hvad angår område »vid de gamla
bergslagsodalgrufvorna», varit för Kommitterade bestämmande, ehuru

på sätt af §§ 15, IG och 19 inhemtas, uttrycket derför erhållit den
form, att, der belägenheten i detta afseende vore en annan än som
föreskrifvits, ansökningen sludle afslås, men att utan hinder häraf ansökningen
finge bifallas, om sökanden blott uppgåfve att annans rättighet
till fridlyst plats upphört. Om, såsom torde få antagas, detta sätt att
affatta stadgandena skulle, helst vid sammanställning af den i § 18
gjorda bestämningen, att inmutningsrätten »blifvit» förverkad med den
i § 19 lemnade föreskriften om tillräckligheten för ändamålet af sökandens
uppgift att så skett, vinna på eu förändring till undvikande af
denna motsättning; hvartill kommer, att, sedan i § 15 upptagits två
skilda fall, i livilka ansökning om matsedel skall afslås, nemligen om
det uppgifna mineralet till följd af sin beskaffenhet icke är föremål för
inmutning, samt om ansökningen afser fyndighet belägen inom fridlyst
område, § 19 fått en sådan lydelse, att den, genom hänvisning till
nyssnämnda § 15, omfattar jemväl ett, naturligtvis icke afsedt, medgifvande
att utfärda mutsedel, äfven om mineralet icke är föremål för
inmutning eldigt § 1, under det att derjemte i § 16, liksom i § 5,
talas om »minsta afståndet från äldre inmutares fält», medan i den
åberopade § 14 fråga är om minsta afståndet från »medelpunkten» af
förut inmutadt område, hvilken senare formulering ej är liktydig med
den förra, då enligt motiven (sid. 24) det icke skall vara yngre inmutare
förbjudet att, såsom orden lyda, »lägga sin medelpunkt» intill
gränsen af äldre inmutning, allenast sagda punkt »icke förlägges inom
den äldre inmutarens fridlysta område»; så synes ändamålet med de i
meranämnda §§ 15, 16 och 19 fördelade stadganden kunna på ett enklare
och mera följdrigtigt sätt ernås, om innehållet af dessa stadganden,
bland livilka dock, jemte uteslutande af hvad angår »odalgrufvorna»,
föreskriften om förbud mot utfärdande af mutsedel å mineral, som icke
utgör föremål för inmutning, torde, såsom sjelfklart, kunna utgå, gifves
den form, att inmutning i de öfriga omförmälda fallen icke är tillåten,
samt att derest mutsedel blifvit i något af dessa fall utfärdad, densamma
skall, på derom hos domstol förd talan, då hindret styrkes,
förklaras ogild.

Äfven i § 20 af förslaget är ett förbud mot inmutning meddeladt,
nemligen för det fall, att inmutare eller »hans rättsinnehafvare» inom
»två år efter det mutsedel utfärdades», ånyo gör ansökning om inmutning
af samma område eller af fält, hvars »medelpunkt» ligger närmare
»medelpunkten» från den i »förra mutsedeln» angifna »medelpunkten»
än tillåtet är. Utan tvifvel är eu föreskrift i denna syftning
påkallad, då, enligt hvad erfarenheten visat, flerestädes den uppfatt -

ning gjort sig gällande, att inmutadt ''område skulle kunna försvaras
genom omedelbart förnyande af inmutningen, eller upprepadt uttagande
af ny matsedel. Men, jemte det att föreskriften, enligt hvad Kommitterade
sjelfve förutsett, säkerligen ofta skulle komma att kringgås,
hvilket emellertid svårligen lärer kunna förebyggas, innebär den i sin
nuvarande form dels en förutsättning, att Bergmästaren skulle ega
kännedom om hvem som vore imnutares rättsinnehafvare eller kunna
förskaffa sig kännedom härom, der sökanden ville sådant fördölja, dels
ett slags föranledande dertill, att Bergmästaren skulle ingå i pröfning
af huruvida inmutningssökande stode i ett sådant förhållande till förre
innehafvaren, äfven der detta af vederbörande bestredes, och saken
alltså vore af rent tvistig beskaffenhet. Det åsyftade ändamålet synes
äfven här kunna, så vidt sig göra låter,’ vinnas genom att gifva stadgandet
den form, att i det förutsatta fallet inmutning icke är tillåten, hvarigenom
förbudet, lika väl här som i näst förut omförmälda fall, medför
den verkan, så väl att Bergmästaren, der han finner sökanden
uppenbart, med afseende å detta förbud, vara obehörig att undfå mutsedel,
kan vägra bifall till ansökningen, som att i annan händelse, och
derest mutsedel utfärdas, en hvar, som anser sin rätt genom den förnyade
inmutningen förnärmad, eger att vid domstol härom föra talan,
.i syfte att få mutsedeln förklarad ogiltig. Då dertill, enligt hvad Kommitterade
ock föreslagit, stadgas, att den, som på grund af sådan mutsedel
företager arbete, skall ansvara såsom för åverkan, synes detta
böra utgöra ett jemförelsevis kraftigt medel att afböja försök att på
dylik väg bevara förut innehafd, men förverkad inmutningsrätt. Kunde
derjemte stadgandet utvidgas i den rigtning, att sådan inmutare eller
rättsinnehafvare icke heller skulle 6ga att under den uppgifna tiden,
annorledes än genom att sjelf söka mutsedel, förvärfva rätt till fyndigheten,
såsom genom köp eller öfvertagande af annan mellankommen
imnutares rätt, skulle medlet varda ännu kraftigare; men då en så beskaffad
tilläggsbestämmelse äfven skulle kunna medföra afsevärda olägenheter,
har Kollegium icke velat ifrågasätta densammas upptagande.

Deremot, och enär stadgandet, sådant det i öfrigt nu lyder, icke
utgör hinder för innehafvare af inmutadt område eller af utmål att,
derest endast två år från mutsedelns utfärdande förflutit vid den tid, då
han underlåter att iakttaga hvad honom till förvarande af imnutares rätt
åligger, omedelbarligen kunna medelst ny inmutning söka åter komma
i besittning af området, hvarigenom stadgandet, bland annat, icke skulle
varda tillämpligt å den allra största delen af de vid föreskriftens trä 4 -

dande i kraft beviljade inmutningar, utan tvärtom, åtminstone indirekt,
legalisera en åtgärd, som man velat förebygga; så torde lämpligare
vara att, i stället för att låta förbudet gälla två år »efter det matsedel
utfärdades», beräkna den tid, under hvilken förre innehafvaren icke må
eg a att ånyo inmuta området, från den dag, då hans dertill förvärfvade
rätt upphört.

Slutligen torde ock den i paragrafen åsyftade bestämmelsen, liksom
det här ofvan med afseende å lydelsen af § 19 ifrågasatta stadgandet,
böra uppflyttas till närmare samband med föreskrifterna om de
vilkor, under hvilka inmutning är tillåten, och hvad inmutningssökande
i sådant hänseende har att iakttaga.

Beträffande derjemte tiden för inträdandet af inmutningssökandes
till följd af ansökningen möjligen uppkommande rätt, är i § 3 af nu
gällande grufvestadga utsagdt, att anmälan om mutsedel skall gälla
från deii dag, sådan anmälan hos Bergmästaren sker. I förslaget saknas
all annan bestämmelse härutinnan, än den, som må kunna dels
liemtas ur § 14, dels härledas ur § 17, der fråga är om flere inmutningssökandes
å samma dag gjorda anmälan. För tydlighetens och
följdrigtighetens skull, torde dock förut böra meddelas en allmän bestämmelse
om terminus a quo i denna del, hvilken bestämmelse synes
lämpligen kunna upptagas med föreskrifterna i § 3 i förslaget.

För att sammanfatta hvad nu blifvit anfördt rörande förändringen
i de bestämmelser, hvilka finnas upptagna i §§ 1, 3, 4, 12, 13, 14, 15,
16, 18, 19 och 20, tillåter sig Kollegium att här lemna ett utkast, till
föreskrifter, afsedda att ersätta nämnda bestämmelser, dervid Kollegium
likväl, och ehuru införandet af det af Kommitterade föreslagna grufvemärket
synts Kollegium icke i alla delar kunna medföra deraf förväntade
fördelar, låtit förutsättningen om användande af sådant märke
qvarstå, enär denna förutsättning blifvit i så vidsträckt mån lagd till
grund för stadganden i förslaget, att den svårligen kunnat, utan genomgående
förändring af dettas uppställning, ur detsamma afskiljas.

§ I Rättighet

att för vinnande af vissa mineralrikets alster eftersöka
och upphemta dessa å deras naturliga lägringsställen må kunna förvärfvas
och utöfvas allenast under iakttagande af hvad i denna författning
stadgas.

De mineralrikets alster, i fråga om hvilka sagda rättighet skall

vara beroende af föreskrifterna i denna stadga, och hvilka således utgöra
föremål för inmutning (§ 2), äro:

ko) följande metaller och deras malmer: guld, silfver, platina,
qvicksilfver, bly, koppar, jern, med undantag af så kallade sjö- och
myr-malmer, mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, wolfram,
vismut, antimon och arsenik.

2:o) Svafvel och svafvelkis äfvensom grafit och stenkol.

Har, på grund af äldre författning, inmutares rätt blifvit förvärfvad
till mineralanledning, hvilken icke enligt denna stadga utgör föremål
för inmutning, och är sagda rätt behörigen försvarad, njute innehafvaren
fortfarande sådan rätt till godo, der lian iakttager hvad till
följd af föreskrifterna i denna författning är för bibehållande af inmutares
rätt erforderligt.

§ 2.

Utom i hvad angår drifvande! af dagort, hvarom särskilt stadgas
(4:de kap.), må man ej, vare sig å egen eller annans mark, utan på
grund af inmutning, eller behörigen meddeladt tillstånd till försöksarbetes
anställande, för idkande af bergsbruk med arbete belägga mineralanledning,
hvilken i sådant afseende är, enligt § 1, hänförlig under
bestämmelserna i denna författning. Sker det, skall vederbörande
Kronofogde eller Magistrat, på begäran af den, hvars rätt genom arbetet
förnärmas, kunna meddela handräckning för detsammas inställande.

Förut inmutad eller för grufvedrift i laga ordning innehafd mineralfyndighet,
som anmälts vara öfvergifven (§ ), eller till hvilken

eganderätten blifvit genom sonande (§ ) eller annorledes förverkad,

kan ånyo genom inmutning varda föremål för åtkomst, der fyndigheten
är af det slag, att den jemlikt § 1 må inmutas.

§ 3.

Hen, som vill inmuta mineralanledning, hvilken är föremål för
sådan åtkomst, göre skriftligen hos Bergmästaren i orten ansökning
om matsedel å anledningen.

Denna ansökning skall innehålla uppgift å

sökandens namn, hemvist och yrke;

mineralanledningens art;

det eller de hemmans egor, eller annan grund, hvarå mineralan -

ledningen anses förekomma, samt så noggrann beskrifning i öfrigt å
sjelfva den åsyftade platsen för mineralanledningens uppdagande, att
någon osäkerhet om belägenheten af denna plats icke kan uppstå.

Dessutom bör sökanden föreslå benämning för anläggningen till
skilnad från andra grufveanläggningar.

Inmutningsansökning, hvilken i fråga om företräde till den rätt,
som i anledning deraf må kunna erhållas, anses gälla från den dag
ansökningen till Bergmästaren inkommit, skall till denne ingifvas i två
lika lydande exemplar, af hvilka det ena, försedt med Bergmästarens
påskrift om företeendet, till sökanden återställes.

§ 4.

Inmutningssökande åligge att, sedan han, der han icke sjelf disponerar
jorden, hos dennas innehafvare förevisat den, enligt § 3, af Bergmästaren
åtecknade ansökningshandling, på marken uppsätta grufvemärke
till betecknande af den punkt, med ledning hvaraf det område,
sökanden önskar för det i § angifna ändamål få sig anvisadt, kan
nöjaktigt bestämmas, och hvilken punkt benämnes det till inmutning
afsedda fältets märkpunkt.

Ej må grufvemärke uppsättas å kyrkogård eller begrafningsplats,
eller å allmän väg eller jernbana, eller i kanal eller annan allmän
segelled, eller, utan medgifvande af den, som eger i sådant hänseende
besluta, inom tomtområde, eller å gårdsplats eller i trädgård vid bostad,
eller å sådan allmän plats, der det skulle vara till väsentligt hinder
och men för det med platsen afsedda ändamål. Sker det, skall
vederbörande Kronofogde eller Magistrat, på anmälan af den som eger
för platsen föra talan, lemna handräckning till märkets borttagande.

Grufvemärke, som blifvit i behörig ordning å tillåten plats uppsatt,
eger lika skydd med rå och rör, eller laga skiljemärke, och skall,
der mutsedel beviljas, qvarstå till dess utmål blifvit lagdt eller inmutarens
rätt i afseende å området upphört.

Om grufvemärkens beskaffenhet utfärde Bergsöfverstyrelsen föreskrift.

§ 5.

Ej må inmutningssökande såsom märkpunkt för tillernad grufveanläggning
angifva punkt, som är belägen inom annans utmål.

Finnes i närheten af fält, som någon vill inmuta, förut inmutadt

område, för hvilket utmål icke blifvit lagd!, då må inmutningssökande
icke förlägga märkpunkten för sitt fält närmare märkpunkten för det
förut inmutade området än på ett afstånd, der den äldre inmutningen
afser stenkol, af 1,700 fot, och der den äldre inmutningen afser annat
mineral, af 570 fot.

§ 6.

Har äldre grufveanläggning anmälts vara öfvergifven, eller förmenar
inmutningssökande och uppgifver, att annans bättre rätt till
sådan anläggning blifvit förverkad, må, utan hinder af hvad i § 5 stadgas,
matsedel åt sökanden utfärdas; dock skall, der grufveanläggningen
icke anmälts vara öfvergifven, förre innehafvaren icke vara skyldig att
för nye inmutaren vika i annan ordning än i § säges.

§ 7.

Har innehafvare af inmutädt område eller af utmål icke iakttagit
hvad till bevarande af inmutares rätt honom ålegat, må han icke inom
två år från den dag, då sagda rätt skolat upphöra, ånyo söka inmutning
af samma område eller utmål, eller af någon del af sådant område
eller utmål.

En fråga, som, med afseende å rätt till förvärfvande och innehafvande
af bergverksegendom, jemväl torde böra omförmälas, är den,
huruvida åt en hvar svensk undersåte må lemnas medgifvande af behörighet
att uppträda såsom inmutningssökande eller att idka bergverkshandtering
utan alla inskränkningar af de förbehåll, hvilka äro i
§§ 2 och 4 af Kongl. Förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 Juni 1864 för deri afsedda näringsidkare bestämda, eller under
förutsättning att dylika inskränkningar anses böra tillämpas, huruvida
någonting derom bör uttryckas i en författning sådan som den här
föreliggande, eller må finnas i och för sig dit hänförliga från allmänna
stadganden. Ur synpunkten såväl af inmutares och grufveegares mellanhafvande
med jordegaren, som af hans göranden och låtanden i egenskap
af näringsidkare i öfrigt, lärer ej saknas skäl att för sagda behörighet
ifrågasätta enahanda vilkor som för behörighet till idkande
af näringsyrke i större omfattning blifvit i nyss åberopade lagrum upp -

stälda. I de, efter utfärdandet af Kongl. Förordningen angående vilkoren
för utländings behörighet att inom Riket bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka grufvedrift den 12 April 1872, meddelade
nådiga resolutioner å tillåtelse för utländing att drifva sådan handtering
har städse blifvit såsom vilkor för åtnjutande af den dymedelst
förunnade rättigheten föreskrifvet, bland annat, att för grufverörelsen
alltid skall finnas en inom det län, der fyndigheten är belägen, bosatt
syssloman, hvilken är svensk medborgare och »författningsenligt behörig
att idka fabrikshandtering». Då den ställning, näringens drifvande
vid utländing tillhörig grufvelägenhet intager, väl i det afseende,
den här återgifna bestämmelsen angår, icke kan väsentligen
skilja sig från motsvarande förhållanden vid grufvelägenhet tillhörig
svensk undersåte, synes i detta afseende föga olikhet förefinnas emellan
de af omständigheterna betingade qvalifikationer hos dem, hvilka, lika
väl i senare fallet som i det förra, äro hvar i sin stad att betrakta såsom
målsmän för grufverörelsen, eller egentligt skäl förekomma, att, då en
dylik bestämmelse funnits böra särskildt meddelas rörande den enes
behörighet, icke lemna en likartad föreskrift äfven beträffande den
andres. Kommitterade hafva icke i förslaget gifvit uttryck åt någon
mening angående nu berörda fråga, såvida icke såsom en antydan härutinnan
får antagas den i § 3 meddelade, ur nu gällande grufvestadga
upptagna och jemväl här ofvan bibehållna, föreskriften, att inmutningssökande
skall i ansökningen om inmutning uppgifva, bland annat, sitt
»yrke», hvilken bestämning emellertid kan vara både för mycket och
för litet omfattande, det senare emedan väl förutsättas bör, att äfven
person, som ej utöfvar något yrke, i detta ords egentliga mening, må,
der hinder i öfrigt icke möter, vara berättigad att genom ansökning
om inmutning kunna förvärfva bergverksegendom. Skulle ett stadgande
i här antydd syftning finnas höra i författningen införas, torde
detsamma böra innefatta föreskrifter al'' den beskaffenhet, att derigenom
bestämdes hvad i saken skulle lända till efterrättelse ej allenast för
svensk undersåte eller medborgare utan äfven för utländing.

Angående de i § 5 af förslaget omförmälda intyg har Kollegium
redan till en del yttrat sig. Vinner hvad ifrågastäldt blifvit om användande
af grufvemärke nådigt godkännande, torde företrädesvis af
dessa intyg böra företes bevis derom, att grufvemärke blifvit uppsatt
äfvensom att anbringandet af märket icke skett å plats, der sådant

märke ej må uppsättas, hvarjemte erforderligt lärer vara att föreskrifva
någon viss, från dagen för inmutningsansökningens ingifvande räknad
tid, exempelvis trettio dagar, inom hvilken inmutningssökande har att
till Bergmästaren ingifva den handling eller de handlingar, som, med
hänsyn till hvad paragrafen afser, må finnas böra företes.

Den i § 6 upptagna föreskriften tillhör egentligen en instruktion,
men skall den i en grufvestadga bland bestämmelserna om inmutning
bibehållas, synes den icke böra gifvas den form af allmänlighet, som

nu valts, utan närmare begränsas, så att ordställningen »hvarje •—

— — ansökan» utbytes mot uttrycket »hvarje — — —- — ansökningom
matsedel».

Med afseende å hvad nyss blifvit ifrågasatt rörande tid för företeendet
af de med stadgandet i § 5 af förslaget åsyftade intyg, torde,
i den man sådana intyg skola förebringas, den i § 7 angifna tid af
30 dagar lämpligen kunna bestämmas till 60 dagar, och synes derjemte
det i samma paragraf förekommande uttrycket »sökanden egen),
hvilket väl innebär ett medgifvande i stället för ett åläggande, böra
ersättas med »sökanden har att».

Tredje momentet af § 8, i hvilket förekommer ett något oegentligt
uttryck, att ärendet skall varda »från vidare åtgärd afskrifvet»,
torde, enär redan i första momentet säges, att ansökningen skall anses
förfallen, om tiden försittes, innehålla ett mindre behöfiigt upprepande
och således kunna utgå.

_ I gällande grufvestadga § 7 mom. l:o, förekommer efter föreskrifterna
. rörande rättighet att tillgodogöra den angifna fyndigheten,

orden »hvilken till belägenhet — — skall--noggrann! beskrifvas».

Under det att i denna ordställning uttrycket »noggrann! beskrifvas»,
hvilket afser åtskilliga för fyndigheten kännetecknande omständigheter,
är klart och tydligt, torde formuleringen af det i förslaget § 9, tredje
punkten, meddelade påbudet om »noggrann beskrifning af mineralanledningens
art», der väl i allmänhet endast uppgift om denna art eller
om det slag af mutbara mineral inmutningen afser kan ifrågakomma,
ej vara rätt lämplig, utan begynnelseorden i punkten böra erhålla lydelsen:
»behörigt angifvande af mineralanledningens art och noggrann
beskrifning å det inmutade områdets belägenhet».

I öfverensstämmelse med hvad förut erinrats rörande behöfligheten
att utsäga, från hvilken tid mutsedel, med den rätt den må komma att
medföra, skall gälla, torde äfven böra i nyssberörda § 9, i stället för
orden: »tiden då ansökningen — — — inkom», ur grufvestadgan § 7
mom. 3:o, upptagas föreskrift, att mutsedel skall innefatta: »omförmä -

lande af den dag, då ansökningen till Bergmästaren inkom, med angifvande
att tiden för inmutningens tillkomst från samma dag räknas».

Till den i nyssnämnda § 9 af förslaget införda bestämmelsen om
hvad utländing, som undfått mutsedel, har att iakttaga, torde böra för
tydlighets skull efter slutorden »mutsedelns utfärdande» fogas tillägget:
»vid äfventyr, om sådant underlåtes, att mutsedeln förlorar all kraft
och verkan».

Att i lagstiftningen rörande bergverksegendom och derå drifven
handtering införa en sådan, för näringslagstiftningen i öfrigt numera
främmande, grundsats, som Bruks-societeten med afseende å lydelsen
af detta moment i fråga om tillerkännandet åt utländing åt rätt att
bearbeta inmutad mineralfyndighet uppstält, nemligen att undfåendet
af denna rätt skulle göras »beroende derpå, huruvida Konungen på
särskilda skäl finner tillstånd dertill böra medgifvas», anser Kollegium
mota icke oväsentliga betänkligheter. Såsom eu befogad förutsättning
torde få antagas, att medgifvandet åt utländing, efter särskild pröfning
enligt Kongl. Förordningen den 18 Juni 1864, af rättighet
att inom landet idka någon af de i samma författning afsedda näringsPTenar
och, enligt Kongl. Förordningen den 12 April 1872, af rättighet
att inom landet idka grufvedrift, hittills ansetts böra boro deraf,
att »särskilda skäl» icke förekomme att vägra utländing sökt tillstånd
till verksamhet inom det ena eller andra af dessa områden, men icke
deraf, att skäl af någon särskild beskaffenhet skulle, så vidt stadgade
vilkor uppfyllas, vara erforderliga för beviljande af ett sådant tillstånd.
Och för öfrigt vill det synas, såsom om det ofta nog skulle blifva
vanskligare att med följdrigtighet bestämma beskaffenheten af de särskilda
skäl, som borde läggas till grund för ett bifall, än af de skäl,
som kunde tala för en vägran af det sökta tillståndet.

Någon egentlig anledning till erinran mot att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad i gällande grufvestadga skett, i samband med
bestämmelserna rörande mutsedels innehåll föreskrifva, att mutsedel
bör i protokoll, eller, om man så vill, »särskild bok», ordagrannt införas,
synes ej vara för handen; men skall åt denna föreskrift, på sätt
i § 10 af förslaget egt rum, egnas en särskild paragraf, torde, enär
med utfärdad mutsedel väl gemenligen förstås, att handlingen blifvit
till vederbörande utlemnad, samt mutsedelns intagande i boken skall
ske dessförinnan, det i paragrafen begagnade ordet »utfärdade» böra
ersättas med uttrycket »beviljade».

Då i § 17 af förslaget uttrycket »först upptäckt fyndigheten» kan
dels lemna rum för en annan tolkning, än som torde vara med stad -

gandet afsedd, dels föranleda till tveksamhet, huruvida föreskriften
vore tillämplig äfven i fråga om tillförene bearbetad men öfvergifven
mineralanledning, synes detta uttryck böra utbytas mot uttrycket: »före
öfrige sökande uppdagat fyndigheten».

För beredandet åt jordegaren af den förmån, Kommitterade afsett
att, genom stadgandet i § 21 af förslaget honom tilldela, må utan
tvifvel kunna anföras skäl och omständigheter, som äro ganska tilltalande.
Men å andra sidan möta ock väsentliga svårigheter att med
stadgandet, åtminstone i dess nuvarande form, vinna det åsyftade ändamålet,
och i sådant hänseende undvika betänkliga olägenheter. Anmälan
om öfvergifvandet af grufveanläggning skall, enligt § 149 af
förslaget, göras endast hos Bergmästaren. Delgifves ej denna anmälan
jordegaren, kan lätt inträffa, att han icke kan draga någon fördel af
den honom tillämnade företrädesrätten. Af vigt, för att något skulle
kunna vinnas med den gjorda inskränkningen jordegaren till förmån,
vore likaledes att bestämdt angåfves, från hvilken tid sonandet eller
förverkandet af förre innehafvarens inmutningsrätt skulle räknas, nemligen
antingen från den tidpunkt, då det faktiska förhållandet härutinnan
inträdt, eller från den dag, då domstols beslut i ämnet blifvit
lagligen gällande. I annat fall äfventyras, att den beviljade anståndstiden
utan gagn för jordegaren går till ända. Åtskilliga andra till förvecklingar
ledande förhållanden och deraf framkallade spörsmål kunna
ock uppstå, såsom, om jordegarne äro flere, huruvida någondera af
dem skall hafva förmånsrätt framför de öfrige; om jordegaren i den
sönade eller förverkade anläggningen, under eu eller annan form, begagnat
jordegareandelen, huruvida detta utesluter honom från den åsyftade
företrädesrätten lika väl, som om han »sjelf innehaft inmutarerätten
eller del deraf», in. in. Skall något stadgande i denna rigtning
bibehållas, lärer det alltså vara påkalladt att gifva detsamma en i viss
män förändrad och mera bestämd form. Men skäl synes icke heller
saknas att, på sätt Bergmästaren i Gefle-Dala-distriktet, hvilken dels
anmärkt att det ifrågavarande medgifvandet i sjelfva verket skulle innebära
ett slags suspension af inmutningsrätten, dels erinrat om flerehanda
från ett dylikt undantag härflytande olägenheter för andre inmutare,
hemstält, ifrågasätta, huruvida icke enklast och följdrigtigast
vore, att icke i författningen upptaga något sådant stadgande.

Med afseende å hvad ofvan blifvit yttradt. angående utelemnande
af direkt förbud mot mutsedels utfärdande, torde i stället för föreskriften
i § 22 af förslaget kunna upptagas stadganden af följande
lydelse:

»Har på ansökning af inmutare, som i ansökningsärendet icke stält
sig till efterrättelse hvad i §§ 5 och 7 stadgas, mutsedel blifvit utfärdad,
vare den ogild, om klander derå i laga tid (§ ) anställes.

Lavare samma, derest mutsedel skulle hafva utfärdats å mineralanledning,
som icke enligt § 1 är föremål för inmutning»;

åsyftande den här gjorda hänvisningen till »§§ 5 och 7» samt »§
1» de med dessa nummer betecknade paragrafer i Kollegii här ofvan
uppstäda utkast.

Derjemte torde i eu paragraf näst före eller näst efter dessa stadgande^
böra upptagas ett stadgande, så lydande:

»År, med stöd af stadgandet i § 6 och till följd af inmutningssökandes
uppgift att annans bättre rätt till grufvelägenhet blifvit förverkad,
mutsedel å lägenheten för sökanden utfärdad, vare förre innehafvaren,
der han ej anmält sig hafva öfvergifvit grufvelägenheten,
icke skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin
rätt förlustig»; dervid hänvisningen till »§ 6» afser motsvarande paragraf
i nyssberörda utkast.

Med erforderlig, af hvad ofvan blifvit hemstäldt betingad, förändring
af den i förra momentet af § 23 af förslaget meddelade hänvisning,
torde, enär med det i senare momentet af samma paragraf
förekommande uttrycket »äldre inmutare» kan förstås äldre innehafvare
äfven af grufvelägenhet, som blifvit med utmål försedd, samt grufvernärke
skall qvarstå endast till dess utmål blifvit lagdt, stadgandet
höra så affattas, att det i och för sig, och utan att behöfva jemföras
med §§ 4 och 187, icke lemnar rum för tydning, som betager utmålsinnehafvare,
hvilken af annan inmutare lider intrång, rättighet att derför
väcka talan om ansvar.

Af sammanhanget i § 24 af förslaget visar sig, att det i första
momentet af samma paragraf förekommande uttrycket »när som helst
före utmålsläggningen» torde böra fullständigas genom att i förbindelse
dermed angifva, att sådant klander, hvarom fråga är, kan anmälas
äfven vid utmålsläggningen, enär detta moment, såsom innehållande
allmän bestämning om när klander »kan» ske, i annat fall ej rätt
väl öfverensstämmer med nästföljande moment, der ett faktiskt, under
nämnda allmänna bestämning icke hänförligt, förhållande förutsättes
inträffa. Till undvikande af möjlig tvetydighet torde ock det i berörda
första moment begagnade uttrycket »icke utgöra föremål för inmutning»,
hvilket tilläfventyrs skulle kunna förmenas afse äfven fall
då fyndighetens läge vore i fråga, böra gifvas lydelsen: »icke vara sådant
mineral, som utgör föremål för inmutning». Med den formulering

nyssnämnda moment erhållit, har, vid slutet deraf, satsen »men eljest
efter stämning hos domstol i orten» kommit att sakna uttryck för
verbalbegreppet i samma sats.

I afseende å stadgandet i § 25 af förslaget har Bergmästaren i
Norra Distriktet hemstält, att den i samma paragraf åsyftade besvärstid
af 60 dagar måtte, med hänsyn till det i Kongl. Förordningen angående
tid för besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande
myndigheter och embetsverk, den 14 December 1866 medgifna undantag
för Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands och Jemtlands län,
beträffande dessa fyra län förändras till 75 dagar, hvilken förändring
Kollegium ock, på enahanda grund, förordar. I paragrafen är icke
egentligen någon tidsföljd angifven, hvilket torde kunna afhjelpas derigenom,
att orden »sist å--- — dagen---då beslutet gafs»,

erhålla lydelsen: »senast å —-----dagen efter den, då beslutet gafs».

I fråga om försöksarbete förekomma i andra kapitlet af förslaget
åtskilliga nya bestämmelser, hufvudsakligen beträffande dels ställandet
af säkerhet för viss afgift och ersättning till jordegare, dels det område,
inom hvilket inmutare skall ega anställa försöksarbete, dels den
mark å det inmutade området, hvilken inmutare icke eger »taga i besittning».

Enligt § 27 skulle inmutaren åt jordens egare och innehafvare
lemna, jemte afskrift af mutsedeln samt skriftlig uppgift å stället delarbetet
skall företagas, bevis att säkerhet blifvit stäld för den afgift
och ersättning, hvartill inmutaren enligt §§ 36 och 39 är förbunden.

Då här icke blifvit bestämdt af hvem sagda bevis skall meddelas
eller hos hvilken säkerheten skall ställas, kunna redan till följd deraf
ovisshet, gensägelse!- och tidsutdrägt uppstå. Icke heller af ett blott
»bevis» att säkerhet blifvit stäld och utan att lemnas tillfälle att sjelf
pröfva säkerhetens beskaffenhet torde den i § 29 omförmälda målseganden
alltid kunna på verkligt skäl grunda sitt omdöme om huruvida
säkerheten må vara nöjaktig eller icke. Skulle, med afseende å
den omständigheten att under bestämningen »målseganden» kunna ingå
skilda personer, svårighet finnas möta att, såsom eljest vore det enklaste,
stadga, att säkerheten borde ställas hos målseganden sjelf, torde
åtminstone höra angifvas, hos hvem säkerheten skall ställas och af
hvem beviset skall utfärdas, äfvensom meddelas något slags - föreskrift
i den rigtning, att beviset skall innefatta icke blott intyg att säkerhet
blifvit stäld, utan ock behörig uppgift om, hvari denna består. Likaledes,
och då till följd af stadgandena i §§ 32, 35, 40 och 41, inmutare
kan komma att kännas skyldig gälda jemväl kostnad och skada,

som i samma paragrafer omförmälas, samt i sin ordning är, att jordegaren
icke, så vidt undvikas kan, utsattes för förlust härutinnan,'' derest
inmutaren icke kan fullgöra hvad honom i denna del åligger, eller
han ej anträffas för krafs anställande, synes den anskaffade säkerheten
böra omfatta äfven de fall eller förhållanden, som i dessa paragrafer
åsyftas. Det af Brukssocieteten, till förekommande af den olägenhet,
Societeten omförmält kunna uppstå för inmutaren genom möjligt fördröjande
af beskeds meddelande i fråga om huruvida stäld säkerhet
antages, föreslagna tillägg till stadgandet i § 29 synes jemväl böra i
författningen upptagas.

Den i nämnda § 27 meddelade bestämmelse, att inmutaren skall
lemna »skriftlig uppgift på stället, der arbetet skall företagas», gifver,
ehuru i och för sig både påkallad och ändamålsenlig, icke derjemte
vid handen, att den för försöksarbetets anläggande och fullföljande
afsedda platsen skall till omfånget uppgifvas, samt innefattar anvisningom
förfaringssättet endast då inmutare först börjar arbetet å inmutadt
område; ty att, hvad angår denna senare fråga, det här liksom i § 28
begagnade uttrycket »på något ställe», hvartill lämpligen kunnat fogas
tillägget: »å det inmutade området», icke kan gifvas eu vidsträcktare
tydning följer af, bland annat, föreskriften att afskrift af mutsedeln
skall jordegaren och jordinnehafvaren tillställas. Enär likväl den areal,
som må »oundgängligen» (§ 30) fordras för försöksarbetet, med hvad
dertill hörer, kan, under olika förhållanden, vara olika, samt den afgift,
som i § 36 omförmäles, antagligen är afsedd att lämpas icke
blott efter beskaffenheten, utan äfven efter vidden af det område, som
af inmutaren begagnas, och det jemväl kan inträffa, att inmutaren, der
han på det af honom först angifna »stället» icke finner hvad han söker,
vill sedermera på något annat ställe å området anlägga försöksarbete,
hvilket icke skäligen kan honom förmenas; torde den omförmälda bestämmelsen,
för vinnande af reda och trygghet, så för jordegaren
och jordinnehafvaren, som för inmutaren, samt särskildt till ledning
både för jordegaren eller jordinnehafvaren eller bäggedera, vid bedömandet
af den erbjudna säkerhetens antaglighet, och för den eller
dem, som, der säkerheten består i borgen, skola ikläda sig sådan,
äfvensom för den myndighet, hvilken har att, der omständigheterna
sådant föranleda, yttra sig om borgesmannens eller borgesmännens
vederhäftighet, böra fullständigas med föreskrift, ej mindre att inmutaren
skall uppgifva hvilken, och huru stor, del af det inmutade
området, lian anser sig för försöksarbetet behöfva använda, äfvensom

huruvida hau önskar begagna mark för anläggande af väg, uppförandet
af tillåtna byggnader, in. in., än äfven att ny uppgift härutinnan och,
om så pröfvas nödigt, ytterligare säkerhet skola af grufveinnehafvaren
aflemnas, derest han ville anställa arbete å annan del af det inmutade
området, än han förut anmält sig vilja begagna, Då dessutom emellan
jordinnehafvare och inmutare kan, beträffande behofvet af utrymme för
försöksarbetet m. m., yppas meningsskiljaktighet om hvad i denna del
med bestämningen »oundgängligen tarfvas» är att förstå, synes någon
anvisning böra lemnas, huru en sådan skiljaktighet må, der ej öfverenskommelse
träffas, kunna i behörig ordning lösas. Att Bergmästarens
yttrande bör i dylika frågor afgifvas, lärer sjelfva sakens beskaffenhet
kräfva; och med tillämpning af enahanda grundsats, som blifvit i § 81
uttalad, skulle väl äfven afgörandet härutinnan åt denne tjensteman
öfverlemnas.

Såväl af stadgandena i § 141, jemförd med § 34, som af motiven
till dessa paragrafer, inhemtas, att de i nämnda § 34 föreslagna fridlysningsbestämmelser,
möjligen med undantag af föreskriften i sista
momentet af samma paragraf, afse allenast arbeten i dagen eller ofvan
jord, samt att beträffande grufvearbete under jordytan icke någon
ovilkorlig fridlysning skulle uppställas.

Uti ett, i anledning af Wallåkra Stenkolsaktiebolags samt Nya
Skånska Stenkolsaktiebolagets ansökning om vissa ändringar i grufvestadgan,
den 28 Mars 1871 afgifvet underdånigt utlåtande har Kollegium
dels erinrat, att, då den i äldre författningar mindre uppmärksammade,
men vid grufvestadgans affattande följda grundsatsen om ett behörigt
aktgifvande på jordegarens rättigheter icke syntes böra i något hänseende
frånträdas, det endast vore för så vidt förmedlingar och jemkningar
i hithörande bestämmelser bergverksrörelsen till förmån läte
sig förena med ett ostördt vidhållande af berörda grundsats, som dylika
förändringar skäligen kunde medgifvas, samt att vid hvarje fråga
om en eftergift åt nämnda näring och dess idkare vore att förfara
med den omsigt och varsamhet, som funnes nödiga för skyddandet af
andra vederbörandes rätt och tillgodoseendet af det allmännas dermed
förbundna intresse, dels i samband härmed yttrat sig angående de inskränkningar,
som, enligt Kollegii åsigt, borde gälla i fråga om inmutares
rätt att i närheten af bostäder, in. in., anställa grufvearbete.
Med afseende å hvad Kollegium i sagda utlåtande föreslagit beträffande
fridlysning af plats till ett visst afstånd från bostad, in. m., vid drifhandet
under jord af arbete å stenkolsfyndighet, hvarom då var fråga,
väfva Kommitterade yttrat, bland annat, att det syntes dem särdeles

vanskligt att sålunda på ett eller annat sätt i lagen bestämma vissa
gränser, inom Indika grufvearbetet skulle anses kunna medföra fara
för huset, men utanför indika arbetet skulle under alla förhållanden
vara tillåtet, äfvensom att husen derigenom skulle, enligt Kommitterades
uppfattning, vara utsatta för en vida större fara, än om saken ordnades
på det sätt, Kommitterade föreslagit. Detta senare sätt att skydda
hus och hem skulle, enligt § 141, bestå deri att, sedan om arbetets
framkomst till gränsen anmälan gjorts hos Bergmästaren, denne, efter
jordegarens hörande och undersökning på stället, »förordnar om ställandet
af säkerhet för möjligen inträffande skada samt i öfrigt bestämmer
sättet och vilkoren för arbetets fullföljande)) inom det i dagen
fridlysta området.

Hvad nu vidkommer det mer eller mindre lämpliga i fastställandet
af en på visst afstånd från boningshus in. in. förlagd gräns för grufvearbete
under jord, så är naturligt, att, derest afståndet ej tillmätes så
stort, att någon fara eller olägenhet icke är tänkbar, hvilket i de flesta
fall skulle onödigtvis försvåra grufvedriften, förhållanden någon gång
kunna inträffa, då skyddsbestämmelse ensamt under denna form icke
varder tillfyllestgörande; men på samma sätt ställer sig saken med
arbetet ofvan jord, i fråga hvarom Kommitterade likväl ansett ett afstånd
af högst 600 fot vara passande och nöjaktigt. För den ene kan
detta afstånd vara fullt tillräckligt, under det den andre kan finna det
alltför ringa och röna väsentliga olägenheter af att nödgas tillåta, att
grufvearbete så nära i hans grannskap drifves. Men då en siffra i
slika ting skall bestämmas, är att välja hvad i allmänhet må anses
motsvara ändamålet. För öfrigt bör det visserligen icke uppställas
såsom regel, att arbete under jord skulle utanför den åsyftade fridlysningsgränsen
»under alla förhållanden vara tillåtet», enär omständigheter
kunna förekomma, som påkalla arbetets inställande äfven utanför
denna gräns. Att emellertid genom uppdragandet på visst afstånd
från den plats, som skall skyddas, af en gräns, inom hvilken arbete
under jord icke får utan vederbörandes medgifvande anställas, i allmänhet
beredes större trygghet, än genom borttagande af denna gräns,
synes Kollegium vara gifvet, helst om, såsom skäligt är, till ett stadgande
i förra hänseendet lägges föreskrift derom, att, vid arbete under
jord, den på djupet lodrät beräknade gränsen af område, som, enligt
§ 34 är i dagen fridlyst, icke må öfverskridas, innan dels sakkunnig
person, efter jordinnehafvarens hörande, sig utlåtit i fråga om huruvida
arbetets fortdrifvande öfver sagda gräns må tillstädjas eller icke,
äfvensom, der arbetets fortsättande pröfvas kunna tillåtas, i hvilken

ordning detta må ske, dels säkerhet i afseende å ersättning af möjligen
inträffande skada blifvit behörigen stäld. Af hvad Kollegium i
här ofvan omförmälda utlåtande anfört framgår, att der icke varit fråga
om fridlysning af hvad Kommitterade benämna »en skålformig rymd»
under husets grundplan, utan åsyftats att fridlysa »eu på djupet obegränsad
pelare, hvars lodräta sidor äro i dagen belägna 60 fot från
huset».

Kommitterades Ordförande har i denna del, med åberopande af
Kollegii meranämnda utlåtande, uttalat en från den i förslaget uppstälda
grundsats afvikande mening och dervid tillika framstält det liufvudsakliga
af de skäl, som tala för uppdragandet af en i vissa fall gällande
ovilkorlig fridlysningsgräns äfven för arbete under dag. Särskildt
och hvad angår den i grufvestadgan af år 1855 följda uppfattning
rörande fridlysning af vissa områden lärer giltig grund förefinnas
för den af bemälde Ordförande upptagna tolkningen, att, då »område,
som är fridlyst till skyddande af boningshus eller annan vid gården
uppförd åbyggnad», »enligt § 2 mom. 1 icke får inmutas och enligt
§31 mom. 1 icke får läggas inom utmål», det må finnas föga antagligt,
att bestämmelsen i § 33 om rätt att äfven utom utmålets gräns eftersätta
en »på djupet» anträffad, »förut okänd», fyndighet, »skulle innebära
en oinskränkt arbetsrättighet på djupet äfven inom område, som
lagen undantager från inmutning och utmål»; och ett ökadt stöd för
denna tolkning synes kunna hemtas från den omständigheten, att,
derest en sådan oinskränkt arbetsrättighet varit åsyftad, väl vid affattandet
af föreskrifterna i § 47 af nämnda stadga, hvilka reglera
vederbörande tjenstemans behörighet att, på grund af motsedd fara,
inställa grufvearbete, skulle hafva uppmärksammats äfven det fall, att
boningshus in. in., varit till följd af arbetet utsatt för våda. Lika med
bemälde Ordförande, som, efter omförmälande att nu gällande ovilkorliga
fridlysningsbestämmelser af ifrågavarande slag saknades i den äldre
grafvelagstiftningen och tillkommo först genom 1855 års grufvestadga,
anmärkt, att de der otvifvelaktigt måste anses tillhöra de stadganden,
som afsåge att inskränka inmutningsrätten och minska det men, denna
rätt medför för jordegaren, finner Kollegium hvad hittills förekommit
i fråga om grufvestadgans omarbetande icke heller gifva anledning
antaga, att den allmänna meningen önskar stadgans omarbetning i
motsatt rigtning, för så vidt verkligt behof af skydd mot nämnda rätt
angår, äfvensom Kollegium anser sig böra särskildt fästa uppmärksamheten
å hvad Ordföranden, med hänsyn till det förment tillfyllestgörande
stadgandet, att Bergmästaren skulle yttra sig i ämnet, innan

arbetet finge fortgå inom det i dagen fridlysta området, erinrat derom,
att, äfven om man ansåge en sådan officiel pröfning under alla förhållanden
tillräckligt betryggande, antalet i statens tjenst anstälde
bergs tjensteman icke för närvarande vore så stort, att af dem kunde
begäras en så oaflåtlig kontroll öfver arbetets fortgång, som erfordrades,
om lagen skulle tvinga den, som eger ett hus, att låta grufvearbete
fortgå derunder; samt att, om saken deremot lemnades att bero af
öfverenskommelse, ej mindre husets egare sjelf kunde skaffa sig den
trygghet, han ansåge sig behöfva, än äfven förutsättas kunde, att, der
ett grufvearbete af någon betydenhet vore på ett område börjadt, det
skulle ligga i jordegarens intresse, ehvad han ingått för jordegarelott
eller han toge afgift, att icke motverka arbetet genom obilliga anspråk.
I detta senare hänseende har erfarenheten, enligt hvad förhållandena
i åtskilliga hos Kollegium förehafda mål gifvit vid handen, ock visat,
att jordinnehafvaren ej sällan på vilkor, som ingalunda kunna anses
innebära några högt stegrade fordringar till skyddande af boningshus,
in. in., eller vara särdeles hinderliga för inmutaren, villigt medgifvit.
denne att, utan inskränkning af de i § 2 af Grufvestadgan gjorda
förbehåll, fortdrifva grufvearbete äfven under plats, som, enligt nämnda
författningsrum, är för sådant arbete fridlyst; och Kollegium hemta!-såväl deraf, som af det nyss antydda förhållandet, att jordegarens intresse
af ett grufvearbetes fördelaktiga bedrifvande bjuder honom att
icke för detta uppställa oskäliga hinder, stöd för det antagandet, att,
sedan ordnad grufvedrift kommit till stånd och funnits lönande, frivilligt
medgifvande af jordegaren att fortsätta arbetet under dag äfven
inom område fridlyst mot sådant arbete, skall i allmänhet kunna utan
synnerlig svårighet vinnas; hvarigenom det åsyftade ändamålet skulle
ernås utan användande af en tvångsåtgärd, hvars tillstädjande, jemte
det att följderna af eu dylik åtgärd icke alltid läte sig på förhand
beräknas, och att af densamma möjligen uppkommande skada icke
under alla förhållanden skulle kunna med penningar godtgöras, måste
vara egnadt att verka störande på den känsla af trygghet, som är
beroende af vissheten om ett af lagen skyddadt åtnjutande af hus- och
hemfrid.

På grund af samtliga dessa omständigheter anser Kollegium, att
äfven i fråga om grufvearbete underjord vissa fridlysningsbestämmelser
böra fortfarande göras gällande; och ehuru förhållandet i fråga om
behof af skydd gemenligen ställer sig, eller kan ställa sig, något
annorlunda vid fortdrifvande af arbete å stenkolsfyndighet och vid
framförande af arbete anlagdt å andra, i fast berg förekommande,

mineral, likväl, och då enhet i bestämmelser härför förenklar saken
och underlättar tillämpningen, finner Kollegium, i hvad angår boningshus
och annan vid gård eller bostad eller dermed jemförligt hus uppförd
åbyggnad, icke skäl att föreslå annan bestämningsgrund härutinnan,
än den Kollegium i sitt oftaberörda utlåtande den 28 Mars 1871 förordat,
eller att arbete under dag icke må få utan vederbörande egares
och innehafvares medgifvande fortdrifvas närmare intill husets grund
än till en å 60 fots afstånd från samma grund förlagd, på djupet lodrät
beräknad gräns. Meddelas derjemte föreskrift om den i § 141
afsedda pröfning af bergstjensteman, innan arbete under jord får öfverskrida
gränsen af det till visst afstånd från boningshus m. m. sig
sträckande område, som blifvit i § 34 fridlyst i dagen, torde, med erforderliga
förändringar af det i nyssnämnda § 141 upptagna stadgande,
kunna af sådan pröfning göras beroende rättigheten att med grufvearbete
på djupet gå fram under trädgård, park och annat med skyddande
byggnad icke försedt, i dagen fridlyst område.

Enligt lydelsen af tredje punkten i första momentet af § 34, sådan
denna punkt är i förslaget affattad, skulle visserligen sjelfva
grunden af alla slags hus vara i dagen fridlyst; men förhållanden kunna
inträffa, då detta, vidkommande åtskilliga till de i vidsträcktare mån
fridlysta husen icke hänförliga byggnader, ej alltid torde vara tillfyllestgörande,
såsom i fråga om fabrikshus, qvarnar, sågar och vissa
andra för näringsändamål uppförda byggnader, med afseende å hvilka
fridlysning i enahanda omfattning, som tillerkänts »vid gården» uppförd
annan byggnad än boningshus, torde kunna, åtminstone hvad angår
arbete i dagen, med skäl äskas. Derjemte och då uttrycket »vid gården»
uppföre! kunde gifva anledning till tveksamhet, huruvida föreskriften
vore tillämplig äfven i fråga om åbyggnad uppförd vid boningshus,
som läge enstaka, lärer ett förtydligande häri böra ega rum.

Emellertid bör erinras, att af den lydelse, punktens senare del i
förslaget erhållit, följer, att äfven annan jordinnehafvare än den, å
hvars mark grufvearbetet försigginge, eller vore afsedt, att försiggå,
skulle i vissa fall kunna förhindra arbetets företagande eller fortsättande,
ett förhållande, hvars berättigande vant föremål för ej ringa
meningsskiljaktighet, och till stöd för medgifvandet hvaraf väl egentligen
och allenast är att anföra, att, då iumutningsrätten är en förmån,
hvilken staten, på grund af sin höghetsrätt, förbehållit sig att meddela,
staten ock eger att, med hänsigt till sina syften, bestämma de
inskränkningar, under hvilka förmånen må tillgodonjutas. Skulle åter,
vid det förhållandet, att stadgandet med så vidsträckt omfattning kan,

såsom nyss antydts, medföra rätt för en jordinnehafvare att meddela
förbud mot grufvearbete å annans mark, hvilket innebär dennas beläggande
med ett servitut och onekligen i vissa fall kan leda till egendomliga
följder, befogenhet att, i anledning af närhet till grund för
hus eller till trädgård eller park, utanför sådant område och på visst
afstånd derifrån förbjuda grufvearbete anses böra tillkomma egare eller
innehafvare af dylikt område endast för så vidt han tillika eger eller
innehar den mark, å hvilken grufvearbetet skall försiggå, samt stadgandet
följaktligen finnas böra i sådan rigtning begränsas, kunde detta
ske genom att gifva punkten följande lydelse:

»eller grund, hvarå hus är uppfördt, eller derinvid belägen plats,
hvarå trädgård eller park är anlagd, eller till egaren eller innehafvaren
af sådan grund eller plats hörande mark på mindre afstånd än 600
fot från boningshus eller annan vid gård eller bostad uppförd åbyggnad,
eller från trädgård eller park, som äro anlagda vid gård eller
bostad, eller från fabrikshus eller dermed jemförlig anläggning, såvida
icke inmutaren dertill erhållit tillstånd såväl af egaren till jorden, hvarå
byggnaden, trädgården eller parken är belägen, som af den, hvilken
till samma jord har nyttjanderätt».

Det i andra momentet af ifrågavarande § 34 föreslagna stadgandet,
med dess uttryck, att, under den gjorda förutsättningen, inmutaren kan
»taga i anspråk mark jemväl på mindre afstånd än 600 fot» från eljest
fridlyst område, synes vara nog obestämdt, helst icke finnes antydt,
huru mycket närmare arbetet må anläggas eller hvem som skall i
händelse af tvist afgöra detta. Den enda ledning stadgandet härutinnan
lemnar torde vara den, att, då ett »afstånd» skall finnas, arbetet icke
må anläggas inom sjelfva området.

Dels med afseende å nyssberörda obestämdhet i föreskriften, dels
enär inmutare skulle, med tillämpning af en dylik föreskrift, kunna i
obehörig mån hindras i sitt arbete, samt under förutsättning att hvad
Kollegium ofvan ifrågasatt om åliggande för inmutningssökande att,
före anbringandet af grufvemärke, hos jordinnehafvaren förete ett
exemplar af ansökningen om inmutning vinner godkännande, torde momentet
lämpligen kunna ersättas med ett stadgande, så lydande: »Har
delgifning af mutsedeln — — - anläggande påbörjades, gälle, med
afseende å sådan anläggning, i fråga om inmutares rätt att taga i anspråk
mark för grufvearbete, hvad i ty mål skolat å den dag af Bergmästaren
påtecknad ansökning om inmutning hos jordinnehafvaren
företeddes (§ 4) lända till efterrättelse».

Tredje och sista momentet af § 34 innefattar en bestämmelse,
som utan tvifvel skulle kunna verka till förvecklingar af flerehanda
slag; och såväl Kommit.terades Ordförande, med hvilken en af öfrige
Kommitterade sig förenat, som äfven Brukssocieteten hafva vid innehållet
af detta moment gjort erinringar. Uttrycket »nedlagd grufva))
är så omfattande, att äfven ett jemförelsevis ringa och nästan för huru
lång tid tillbaka som helst företaget skärpnings- eller sprängningsarbete
kunde derunder hänföras, och att på grund deraf jordinnehafvare,
som till och med saknade kännedom om den »nedlagda grufvans»
tillvaro, eller betraktat lemningarna efter dylikt försök såsom ett vanligt
bergsprängningsarbete och i god tro på platsen gjort någon anläggning,
skulle kunna störas i sin besittningsrätt. Att mycken osäkerhet
och många olägenheter deraf skulle kunna blifva en följd, synnerligen
i vissa bergslagstrakter, der slika »nedlagda grufvor» helt naturligt
måste i stort antal förekomma, lärer lätt inses. A andra sidan lärer
väl kunna inträffa, att en och annan, med kännedom om befintligheten
å hans mark af äldre verklig grufveanläggning, som blifvit öfvergifven
eller sönad, eller att innehafvare af grufva, hvilken han ämnade
nedlägga, skulle, till förhindrande af ny inmutning, låta uppföra något
slags byggnad i grufvans närhet, men detta torde dock kunna förutsättas
blifva undantag ej regel; och någon mera omfattande, af sådana
beräkningar föranledd olägenhet för näringen, i någon nämnvärd mån
motsvarande olägenheten af det föreslagna stadgandets tillämpning,
synes knappt kunna antagas ifrågakomma. Skulle emellertid någon
föreskrift i denna rigtning finnas böra i författningen upptagas, lärer
en dylik föreskrift böra så affattas, att den, så vidt ske kan, icke
lemnar rum för öfvandet af missbruk. Mot hvad Kommitterades Ordförande,
och med honom Brukssocieteten, härutinnan föreslagit, nemligen
att stadgandet skulle gälla hus, som uppförts inom en viss tid,
t. ex. högsta hviloståndstiden, sedan grufvan blifvit öfvergifven eller
sönad, är då icke något att erinra, såvida bestämmelsen afses att tillämpas
allenast å förhållanden, tillkomna efter det författningen må
komma att träda i kraft. I annat fall skulle den motsedda olägenheten
icke i åsyftad mån förebyggas. Tiden, då äldre af gammalt
nedlagd grufva sonades, är mången gång svårt om ej omöjligt att
med bestämdhet utröna, hvaraf måste, äfven i hvad angår jemförelsevis
gammal byggnad, kunna följa ovisshet om, huruvida byggnaden blifvit
först efter det faststälda antalet år, sedan grufvan sonades, uppförd.
A andra sidan skulle, under det yngre hus, uppfördt efter förloppet
af den stadgade tiden, medförde afsedt skydd, stundom kunna inträffa,

att äldre, sedan gammalt befintlig byggnad, der denna ådagalades hafva
tillkommit innan förbudstiden efter grufvans sonande förflutit, icke
gåfve ett dylikt skydd. Likaledes lärer af skäl, som Bergmästaren i
Mellersta Distriktet anfört, stadgandet böra gälla endast grufva, som
i laga ordning tillkommit.

Slutligen och då bestämmelserna i § 34, enligt hvad i början af
paragrafen angifves, skulle gälla beträffande samtliga de åtgöranden,
som i § 30 omförmälas, samt dessa bestämmelser äro ämnade att tillämpas
endast för grufvearbete i dagen, eller å markens yta, men försöksarbete
kan komma att ega rum äfven under dag, torde, dels till
beredande af tydlighet i detta afseende, dels till förebyggande af möjligt
missförstånd i öfrigt, böra å lämpligt ställe i paragrafen lemnas
anvisning derom, att bestämmelserna angå allenast förhållanden i dagen,
samt att om arbete under dag, eller på djupet, särskildt stadgas.

Som de i första momentet af § 43 förekommande slutorden »för
grufvedriftens ändamål tarfvas» kunna medgifva en tydning, vidsträcktare
än afsedt lärer vara, torde omfånget af den åsyftade dispositionsrätten
böra på ett bestämdare sätt angifvas, exempelvis sålunda: »för
sjelfva grufvebyggnaden med dertill hörande anläggningar å det inmutade
området må erfordras».

Under en eller annan form lärer ock böra meddelas föreskrift om
åliggande för jordegare, som, jemlikt anvisning i andra momentet af
samma paragraf, förklarat sig vilja begagna deri omförmäldt mineral,
att, för bevarande af sin rätt till mineralet, låta detsamma från inmutarens
arbetsområde afföra, enär i annat fall sådant till någon större
mängd hopadt mineral kan varda till hinder för grufvedriften; viljande
det synas, som om denna föreskrift kunde antingen innefatta bestämmelse
om viss, från jordegarens anmälan beräknad tid för afhemtningen,
eller ock gifvas i den rigtning, att, der omständigheterna sådant föranleda,
inmutare eger hos Konungens Befallningshafvande begära föreläggande
för jordegaren att inom viss tid mineralet afhemta, vid äfventyr
att eljest inmutaren skall kunna deröfver förfoga.

Stadgandet i § 44 om vilkoren för rättighet att erhålla utmål är
grundad! på förutsättningen, att den i mutsedeln angifna fyndigheten
skall inom det inmutade området anträffas, hvaraf likaledes den af
Kommitterade såsom en ny och väsentlig förmån för jordegaren åberopade
behörigheten för denne att påkalla utmålsläggning beror. Enligt
hvad här ofvan blifvit antydt, kan emellertid det fall inträda, att
icke detta slags fyndighet på stället förekommer, men att annan mutbar
mineralanledning under försöksarbetet der uppdagats. Då uppstår

den frågan, huruvida utmål för dylik, i mutsedeln icke omförmäld
mineralanledning skall kunna af inmutaren vinnas och af jordegaren
påkallas, och billigheten lärer kräfva, att någon utväg till sakens ordnande
under sådana förhållanden varder öppnad. Såsom ett förslag i
detta afseende skulle kunna ifrågasättas ett medgifvande i den rigtning,
alt vederbörande, efter anmälan i ärendet hos Bergmästaren och
med företeende af prof å det funna mineralet samt med styrkande af
dettas befintlighet inom området, kunde förklaras berättigad att i enahanda
ordning, som på grund af mutsedel kunnat ske, för grufveanläggning
å mineralet söka och, der hinder ej möter, undfå utmål; dock
att, der mindre utmål är bestämdt för det funna slaget af mineral än
för det slags fyndighet, hvarå mutsedeln lyder, utmålet icke må gifvas
större vidd, än om grufveanläggningen varit grundad på inmutning af
det slags mineral, för hvilket utmålet sökes. Skulle åter större utmål
vara medgifvet för det funna slaget af mineral än för det i mutsedeln
angifna, torde det kunna få bero af huruvida fritt fält förefinnes, om
sådant större utmål må tilldelas.

Den i förra momentet af § 49 förekommande ordföljden »grufveanläggning,
derför mutsedel blifvit tidigare begärd», hvilken icke med
full bestämdhet uttrycker meningen, torde lämpligen kunna förändras
till: »grufveanläggniDg, för hvilken tidigare begärd mutsedel blifvit
utfärdad och är gällande»; liksom ock i senare momentet af samma
paragraf uttrycket »År — — grufveanläggningen yngre» synes böra
fullständigas sålunda: »År den angränsande grufveanläggningen grundad
å senare begärd mutsedel».

I förra momentet af § 50 är föreskrift om undantag från bestämmelsen
i förra momentet af § 49 meddelad endast för den händelse,
att den omförmälda tiden är för den äldre grufvan, men icke för den
yngre, tilländalupen, hvaremot föreskrift eller anvisning saknas för det
fall, att tiden är för bägge grufvorna tilländagången. För öfrigt synes
med skäl kunna ifrågaställas, huruvida icke stadgandet i senare momentet
af samma paragraf bör i så måtto förändras, att innehafvaren
af den äldre grufveanläggningen varder, under den gjorda förutsättningen
att hindrets undanrödjande icke af honom berott, bibehållen
vid den i § 49 stadgade företrädesrätt.

På de af Kommitterades Ordförande mot upptagandet af bestämmelsen
i senare momentet af § 53 anförda skäl, hvilka blifvit åberopade
jemväl af Brukssocieteten, tillstyrker Kollegium, i enlighet med hvad
äfven flere af Bergmästarne hemstält, att detta moment må utgå; till

följd hvaraf äfven den å samma moment hänvisande föreskriften i §
82 skulle uteslutas.

Lika med Brukssocieteten ånger Kollegium, att det i förra momentet
af § 54 gjorda medgifvande af rätt för utmålsinnehafvare
att »för sådant verk, som drifves med vatten och är för grufvans bearbetande
erforderligt», äska upplåtelse af mark bör inskränkas; och
tillstyrker Kollegium, på de af Societeten anförda grunder, att lydelsen
såväl af nämnda moment som af begynnelseorden i det nästföljande
må förändras i den af Societeten föreslagna rigtning. Derjemte synas
stagandena i § 54, sålunda förändrade, lämpligen kunna med bestämmelsen
i förra momentet af § 52 i en paragraf sammanföras, liksom
ock den i förra momentet af § 53 meddelade fridlysning lärer böra
gälla jemväl sådan mark, som, enligt det till lydelsen förändrade stadgandet
i § 54, skulle till väg m. in. upplåtas.

Vid sammanställning af stadgandet i andra momentet af § 55, »då
lägenhet af grufveegaren löses inträder han i förre egarens rätt till
lägenheten», och stadgandet i § 57, att »innehafvare, af utmål skall för
jord, som till honom afträdes», erlägga lösen »med beräkning att jordegaren
ansvarar för räntor och utskylder af jorden», skulle af dessa
föreskrifter möjligen kunna dragas den slutsatsen, å ena sidan att äfven
»hel lägenhet» skulle lösas med ett efter sagda beräkning bestämdt
pris, och å andra sidan att utskylderna för lägenheten, hvilken kan
utgöra i mantal satt jord, skulle erläggas af »jordegaren», hvilken lägenheten
blifvit frånhänd, helst det i § 55 ordas endast om »rätt», men
icke om skyldigheter, och i § 57 talas icke om jord, som för grufvedriftens
behof åt utmålsinnehafvare upplåtes, utan om »jord som till
honom afträdes». Då någonting sådant, oansedt hvad å sidan 39 i
motiven till förslaget yttras, antagligen icke är åsyftadt och dessutom
skulle sakna stöd af rätt och skäl, synes tvetydigheten böra genom
förändrad redaktion undanrödjas.

Enär det kan inträffa, att utmålsinnehafvare och jordegare äro af
olika mening i fråga om det i § 66 angifna förhållande, eller beträffande
obehöfligheten för grufveanläggning af dertill upplåten mark,
synes någon anvisning till frågans afgörande i ty fall böra lemnas; i
hvilket afseende torde kunna föreskrifvas, att jordegaren må anmäla
saken hos Bergmästaren, hvilken skulle hafva att meddela beslut i
ämnet eller ock, der yrkandet framstäldes i samband med utmålsinnehafvares
i § 90 åsyftade begäran om erhållande af ytterligare utrymme
å marken, att förfara på enahanda sätt, som i sistnämnda § är för deri
uppgiga angelägenhet bestämdt, samt att i hvilketdera fallet som helst

förändringen, der sådan eger rum, å kartan öfver utmålet skall inläggas.

Liksom det, i anledning af stadgandena i §§ 55 och 57, nyss omförmälda
förhållandet med lösen för »hel lägenhet», synes äfven det i
§ 68 gjorda undantag från föreskrifterna i §§ 66 och 67 kräfva ett,
af nämnda förhållande påkalladt förtydligande. Dels kan utmålsinnehafvare,
som löst »hel lägenhet» och väl sålunda är att betrakta såsom
jordegare, till annan afyttra utmålet, men sjelf behålla lägenheten i
öfrigt, dels kan han nedlägga grufvedriften; och i hvilketdera fallet som
helst bör han väl åtnjuta den i hvartdera hänseendet jordegaren i sistnämnda
paragrafer tillerkända förmån.

Den i senare momentet af § 71 åt förre innehafvaren af nedlagd
grufva beviljade anståndstid af fem år, för afförande af qvarliggande
mineral, synes, med afseende derå, att mineralet kan vara såväl jordegaren
som ny inmutare till hinder, skäligen kunna förkortas, exempelvis
till tre år. Något oegentligt betecknas i paragrafen med benämningen
»grufegaren» den, som förverkat sin rätt till grufvan.

Till undvikande af ovisshet hos utmålssökande om hvad han har
att i ansökningen uppgifva, torde vid sista punkten i § 73 böra, liksom
i näst föregående punkt, genom hänvisning uttryckas, hvilken
vederbörande, som afses. Om huru »hemvist» skall uppgifvas, då fråga
är om kronan tillhörig jord, kan ock någon villrådighet uppstå. Särskild!
för fullgörande af föreskriften i tredje momentet af § 76 är
emellertid nödigt, att Bergmästaren eger tillförlitlig kännedom om,
huruvida utmålsläggningen skall ske å sådan jord.

Med hänsyn till stadgandet i andra momentet af § 74 har Bergmästaren
i Norra Distriktet anmärkt, att i hvad angår »fjälltrakter»
svårigheter kunna möta att alltid inom den bestämda tiden efter ansökningens
ingifvande verkställa utmålsläggning, hvilken anmärkning
kan för deri nordligare delen af landet förtjena ett visst afseende. Liksom
i första momentet af paragrafen »ansökning om utmål» skulle vara
ett bestämdare uttryck än blott »ansökning», torde slutorden i tredje
momentet af samma paragraf »förordna annan i hans ställe» tjenligen
kunna utbytas mot »förordna annan att i hans ställe utmålsärendet
handlägga».

Hvad Brukssocieteten, beträffande de i § 75 omförmälda personer,
som skulle biträda vid utmålsläggningen, hemstält om tillkallande
af landtmätare lärer vara på goda skäl grundadt. De fleste af Bergmästarne
hafva ock instämt i denna hemställan; och tillstyrker Kollegium,
med afseende å såväl hvad Societeten till stöd för sitt förslag

härutinnan anfört, som ock hvad Bergmästaren i Gefle-Dala-Distriktet
i ämnet yttrat, att föreskrift må meddelas derom, att landtmätare skall
vid utmålsläggning närvara, med åliggande att verkställa uppmätning,
utstakning och rösläggning af utmålet äfvensom att deröfver affatta
karta, allt enligt § 84, ej mindre då utmålsläggningen sker å mark
under landsrätt, än äfven då utmålet skall läggas på stads grund; och
torde för sagda ändamål landtmätare böra af Konungens Befallningshafvande
antingen och helst för viss tid i sänder eller, på Bergmästarens
anmälan om utmålsförrättning, för hvarje sådan förordnas; hvarom
stadgande synes lämpligen kunna i samband med nyssberörda föreskrift
upptagas.

Ehuru uppskjutande af en kungjord och börjad förrättning väl
förutsätter, att den derigenom inställes, synes, att döma af innehållet
i förra momentet af § 78, vid inställandet af utmålsförrättning vara i
andra momentet af § 79 fäst den betydelse, att förrättningen först på
ny ansökning skall företagas, hvaremot uppskjuten förrättning väl då
skulle, när anledningen till uppskofvet upphört, åter företagas utan
särskild ansökning. Emellertid kunna vid anmälan och gillande af jäf
mot »någon af gode männen», i hvilken händelse enligt § 75, förrättningsmannen
bör till biträde tillkalla »annan, som kan vara dertill
lämplig», omständigheterna föranleda, att sådan person finnes att på
stället eller omedelbarligen tillgå, vid hvilket förhållande förrättningen
icke skulle behöfva att i egentlig mening uppskjutas. I nu gällande
grufvestadga är i fråga om anledning till utmålsförrättnings upphörande
undantag gjordt för det fall, att anmäldt jäf mot god man
varder gilladt och äfven i § 75 af förslaget synes förutsatt, att i jäfvad
god mans ställe annan person skulle utan längre afbrott i förrättningen
kunna vara att tillgå.

Hvad ofvan blifvit föreslaget om landtmätares deltagande i utmålsförrättning
skulle påkalla deraf föranledd förändring dels af första
momentet i § 79 angående jäf mot förrättningsmannen och de vid
förrättningen biträdande, dels af ordföljden såväl i begynnelsemeningen
af § 82 om samfäldt deltagande i vissa frågors afgörande, som i början
af § 88.

Slutorden i § 80 »till dess han varder derutur vunnen» torde, såsom
både af något egen beskaffenhet i språkligt hänseende och för
meningens rätta förstånd icke behöfliga, böra utgå.

Att i § 82 första punkten efter begynnelsemeningen, angående
fråga om upplåtelse af mark på mindre afstånd än 600 fot från hus,

m. m., icke borde i författningen upptagas, bär redan, i anledning af
anmärkning vid § 53, blifvit omförmäldt.

Jemte det att, med afseende å hvad ofvan blifvit hemstäldt om
landtmätares deltagande i förrättningen, det i första momentet af § 84
förekommande stadgandet skulle affattas i den af Brukssocieteten föreslagna
rigtning, torde af enahanda skäl böra uttryckas, att den i andra
momentet af samma paragraf omförmälda karta skall af landtmätaren
upprättas.

För så vidt den i första momentet af § 80 meddelade föreskrift
om ett förfarande, som i hufvudsak torde få anses betingadt af
allmän rättegångsordning, skall särskild! upptagas i författningen, torde
likväl kunna ifrågasättas, huruvida denna Bergmästaren närmast
angående föreskrift har sin rätta plats i den paragraf, hvars innehåll
i öfrigt består af stadganden, innefattande till vederbörande parter
stöld anvisning om, huruledes klagan öfver bemälde tjenstemans
beslut skall föras. Vid andra momentet af paragrafen gälla, i fråga
om tiden för besvärs anförande i de fyra nordligaste länen äfvensom
beträffande det mindre egentliga i det uttryck, som skulle angifva
tidsföljden, enahanda anmärkningar, som i dessa hänseenden
blifvit framställa vid § 25, och Indika alltså här torde få åberopas.

Då samtliga de till utmålsläggningen enligt § 84 hörande åtgöranden
i allmänhet icke lära kunna på en dag fullbordas, samt jemlikt
§ 86 tiden för besvärs anförande och för fullföljd af talan vid
domstol skall räknas från den dag, då förrättningen afslutades, torde
vara nödigt att i samband med stadgandet i § 87 meddela föreskrift,
att förrättningsmannen skall i resolutionen, tillika med den i samma
paragraf omförmälda underrättelse i öfrigt, angifva nyssberörda dag.

Enligt hvad ofvan blifvit antydt, torde i samband med stadgandet
i § 90 lämpligen kunna meddelas föreskrift om, huru förfaras skall,
der jordegare mot utmålsinnehafvares bestridande äskar att, med stöd
af bestämmelsen i § 66, återbekomma mark, som förmenas icke vidare
vara för grufveanläggningen behöflig.

De i §§ 91 och 92 föreslagna bestämmelser hafva, enligt hvad i
motiven angifves, »i väsentlig mån till syfte att derigenom skall befordi-as
införande af lodräta gränser på djupet äfven för sådana äldre utmål,
hvilka för närvarande räknas på djupet snedt fallande». För ernående
af detta syfte skulle dels utmål af mindre omfång, än som i §
46 föreslagits, kunna tillökas till den i samma paragraf omförmälda
vidd, dels gräns för utmål, som efter äldre författning är »på djupet
snedt fallande», kunna åt det håll, hvaråt fyndigheten faller, utflyttas

400 fot. Jemte det att denna senare utmålstillökning i och för
sig är särdeles betydlig, så att den vid qvadratiska utmål med full
utmålsvidd enligt 1855 års grufvestadga för andra mineral än stenkol
motsvarar två tredjedelar af dylik utmålsvidd, utan att någon anledning
just till denna områdestillökning blifvit uppgifven, kan, med tillämpning
af det föreslagna stadgandet, i vissa fall, såsom då utmålet,
exempelvis för jernmalm, tilldelats efter Kongl. Förordningen den 20
Oktober 1741, eller då utmålets längd är i väsentligare mån större än
dess bredd, eller än mera då flera utmål blifvit med hvarandra i längdrigtning
till ett utmål sammanlagda, utmålsområdet varda öfver höfvan
stort, hvilket naturligtvis blefve förhållandet i än högre grad, om, såsom
Bergmästaren i Gefle-Dala-Distriktet antydt, utvidgningen skulle
kunna få ega rum åt två håll. Med ett stadgande sådant som det i
senare momentet af § 91 nu affattade, kan, enligt hvad nyssbemälde
Bergmästare erinrat, antagas, att utmålstillökning ej sällan skulle »utan
behof och obefogad t» sökas för utmål lagda efter äldre författning,
under det att den i förra momentet af § 92 gjorda inskränkning skulle
i åtskilliga fall, der hinder mötte af fyndighets läge inom annat utmål
i närheten, föranleda, att ofvanberörda syfte att få utmålsgränsen att
falla lodrät icke vunnes. Skall derföre någon bestämmelse om utvidgning
af utmål, inom hvilket fyndigheten faller donlägig, i författningen
införas, lärer det, med iakttagande deraf, att måttbestämmelsen »400
fot» åtminstone utbytes mot »högst 400 fot», blifva erforderligt att i det
stadgande, som afses i senare momentet af § 91, vid sidan af förbehållet
att genom gränsens utflyttande annans bättre rätt icke förnärmas,
medgifvandet af utflyttningen göres ovilkorligen beroende deraf,
att genom densamma det i förra momentet af § 92 åsyftade ändamålet,
att få utmålsgränsen lodrät fallande, vinnes. Skulle åter, till följd af
förhållandet med fyndighets läge eller fallande inom annans utmål i
närheten, laga hinder möta för fastställande deraf, att gränsen af det
utmål, för hvilket utvidgning blifvit begärd, skall räknas på djupet
lodrät fallande, synes någon utflyttning af gränsen, såsom varande
ändamålslös, icke böra tillstädjas. Likaledes och då det kan inträffa,
att inom utmål, tilldeladt för ett slags fyndighet, arbete kommer att i
större eller mindre omfattning drifvas äfven å annat slags fyndighet,
samt att donläge förekommer, icke hos det förra, utan hos det senare
slaget af fyndighet, torde böra uttryckas, att medgifvandet af utmålsgränsens
utflyttande afser endast donläge hos det slags fyndighet, för
hvilket utmålet blifvit tilldeladt. Vid tillstånd att utvidga utmål af
mindre omfång än som i § 40 föreslagits, lärer ock med skäl kunna

Öl

fästas enahanda vilkor för utvidgningen, som ofvan sagts, eller att
gränsen kommer att falla lodrät, enär eljest förveckling i stället för
förenkling af förhållandena kan uppstå. Uppställes ifrågavarande fordran
såsom vilkor för de i bägge momenten af § 91 gjorda medgifvanden,
skulle ej blott inskränkningen i förra momentet af § 92 »såvidt
det utan intrång för äldre utmål kan ske» bortfalla, utan äfven
innehållet i öfrigt af detta moment kunna sammanfattas med innehållet
af § 91. Då det slutligen väl icke är sjelfva utmålet, utan utmålets
gräns eller gräsplan, som är »på djupet ‘snedt fallande», synes
uttrycket härom i § 91 böra till öfverensstämmelse dermed förändras.

Redaktionen af § 93, sådan denna nu är aflattad, gifver närmast
vid handen att i allmänhet utmål, lagda efter äldre författningar skulle
vara af den storlek, att »flera» dylika kunde sammanläggas till ett utmål,
utan att detta komme att innefatta större yta än ett fullt utmål
enligt § 46. Med undantag af utmål för stenkol samt för vissa i
Kongl. Förordningen den 20 Oktober 1741 angifna, med utmål enligt
samma författning försedda slags fyndigheter, skulle detta emellertid
icke varda förhållandet i andra fall, än der de ursprungliga utmålen
af någon anledning bestämts till ett omfång, understigande den tillåtna
utmålsvidden. Enligt Kongl. Förordningen af år 1741 upptager full
utmålsvidd för jernmalm, som är den i vårt land allmännast förekommande
fyndigheten, en yta af 1,440,000 qvadratfot, och enligt nu gällande
grufvestadga är, oberäknad! sjö- och myrmalmer, för fyndigheter
af alla slag utom stenkol medgifven en vidd af 360,000 qvadratfot,
under det att full utmålsvidd för andra mineral än stenkol enligt förslaget
skulle komma att innefatta en yta af 640,000 qvadratfot. Icke
ens två, enligt nyssnämnda stadga till full vidd lagda, utmål skulle således
kunna inrymmas inom ett utmål af den i § 46 af förslaget angifna
vidd. Jemte det att en häraf betingad förändring i formuleringen
af paragrafen är att förorda, lärer det, der ändamålet med
stadgandet skall i någon större omfattning kunna vinnas, blifva nödigt
medgifva, att, när den sammanlagda vidden af de särskilda mindre
utmålen öfverstiger full utmålsvidd enligt § 46, från något eller några
af de smärre utmålen må, med lodrät fallande gräns, afskiljas hvad
som öfverskjuter denna senare vidd, och hvilket då skulle utfalla till
fritt fält. Förutsättas måste nemligen, att de till sammanläggning afsedda
utmålens ytinnehåll ofta hvarken understiger eller jemnt motsvarar
vidden af ett fullt utmål enligt § 46. Enär väl meningen är, att
endast utmål för samma slags fyndighet skola få sammanläggas, torde
äfven sådant böra i stadgandet angifvas.

De i nu gällande grulVe,stadga begagnade uttrycken, att utmålen
»gränsa intill hvarandra» och att »sammanlägga» utmål, äfvensom de
på dessa uttryck formulerade bestämningsorden »till hvarandra gränsande»
utmål och »sammanlagda» utmål eller »sammanläggning» af utmål
synas, såsom med det vårdade språkbruket mera öfverensstämmande,
böra lemnas företräde framför de i förslaget valda beteckningssätten
»sammanhängande utmål», »sammanslagna» utmål och »sammanslagning»
af utmål.

Till stöd för den i § 94 upptagna bestämmelsen, att ansökning
om tillökning eller »sammanslagning» af utmål skall göras hos Bergmästaren
i stället för, såsom nu är stadgadt, hos Bergsöfverstyrelsen,
anföres, att, då sjelfva lagen komme att bestämma de vilkor, under
livilka en utmålsinnehafvare skulle vara berättigad till en sådan reglering
af utmålet eller utmålen, den pröfning, som i detta hänseende
nu tillkommer bemälde Styrelse, icke vidare blefve erforderlig. Äfven
under förutsättning, att berörda vilkor blefve i lagen bestämda, kan
dock ifrågasättas, huruvida icke, åtminstone i hvad angår utmåls tillökning,
saken, i betraktande af de ofta nog invecklade förhållanden,
som i slika ärenden kunna förekomma, och med afseende särskildt å
de omförmälda möjligheterna af en vid utflyttande af utmålsgräns uppkommande
öfverdrifven förstoring af utmålsvidden, skulle genom enhet
i föreskrifternas tillämpning vinna på att i hufvudsakligen enahanda
ordning, som för tillökning och sammanläggning af utmål nu är stadgad,
göras beroende af Bergsöfverstyrelsens pröfning och beslut.

Att ej mindre i förra momentet af § 95 orden »jemte bergslagens
gamla odalgrufvefält», än äfven hela senare momentet af samma
paragraf skulle utgå, följer af hvad ofvan vid § 2 af förslaget blifvit
i denna del anfördt såväl rörande detta slags grufvefält, som ock derom,
att stadgandet jemväl utan dylikt tillägg fullt betryggade besittningen
af deri åsyftade äldre grufvor. Emellertid lärer, för bestämmelsens
fullständigande ur en annan synpunkt, uttrycket »alla äldre
grufvor» böra gifvas lydelsen »alla äldre, behörigen försvarade, grufvor».

Det i § 96 förekommande uttrycket »förrättningar» torde, af formela
skäl, böra närmare bestämmas genom angifvande af livilka förrättningar,
som med stadgandet afses.

Enligt motiven till 4:de kapitlet, »om dagorter, som efter särskildt
tillstånd anläggas», har varit åsyftadt, att af hvad nu gällande grufvestadga
i detta ämne innehåller upptaga endast sjelfva grundbestämmelserna
om tillstånd till dagorters anläggande, med utelemnande af de från
äldre författningar hemtade föreskrifter om särskilda förmåner för den,

som drifver dagort. 1 samband med denna förändring i fråga om nyssberörda
föreskrifter, hvilken likväl, såsom visar sig af stadgandet i §
102, jemfördt med bestämmelserna i §§ 106 och 104, icke blifvit fullt
genomförd, då jordegare vid dagortsarbete ej njuter jordegarelott, har
emellertid tillkommit en förändring äfven i sjelfva grunderna för tillstädjandet
af dylika företag. Enligt § 52 i nu gällande grufvestadga
har visserligen grufveegare eller grufvebolag, under den i paragrafen
gjorda förutsättning, företräde till dagorts anläggande, men såsom
oeftergiflig! vilkor för rättighet att drifva sådant arbete är ej stadgadt,
att den, som drifver dagort, skall innehafva grufvelägenhet, eller att
uppgiften för dagorten skall stå i samband med främjandet af bergverksdrift^
inom samma lägenhet. I förslaget åter synes, att döma
af ordalagen i förra momentet af § 97, »om man — — — — vill
utom sitt eget utmål anlägga dagort», vara afsedt, att drifvandet af
dylik ort skulle stå öppet endast för den, som innehafver utmål och
till arbetets anläggande föranledes af förhållanden inom utmålet eller
vid egen grufvedrift, samt således vara att hänföra allenast till hvad i
Tyska bergsrätten benämnes »Htilfsbaue», men icke till anläggande af
hvad i samma rätt förstås med »Erbstollen». Förändringen, hvilken
går i samma rigtning, som blifvit iakttagen i de nyare Tyska lagarne,
i hvilka förlänandet af »Erbstollenrecht», med dertill hörande förmån
af s. k. »Erbstollengebiihr» och »Vierungsrecht», finnes aflyst, är utan
tvifvel fullt befogad, enär en så beskaffad rättighet, hvilken hade sin
grund i den stora vigt och betydelse, stollanläggningar under vissa
förhållanden egde för bergverksdriften i äldre tider, innan andra utvägar
för ernående, i en mängd fall, af de med dylika anläggningar
åsyftade ändamål tillkommit, numera dels icke uppbäres af motsvarande
behof af sådana företag, särskild! i vårt land, der de städse varit
jemförelsevis sällsynta, dels kunde verka störande och tryckande på
grufvehandteringen i öfrigt inom områden, der dagortsarbete af nu angifvet
slag skulle framdrifvas. Emellertid synes det, jemväl med hänsigt
till lydelsen af det eljest temligen omfattande medgifvandet i
§ 105, vara skäl att än bestämdare uttrycka, att dagortsanläggningen
bör stå i något slags samband med grufvedriften inom eget eller egna
utmål; hvilket kunde ske derigenom, att det ifrågavarande momentet af
§ 97 formulerades exempelvis sålunda: »Vill innehafvare af utmål, för
undersökande af det grufvefält, der utmålet är beläget, eller till ernående
af lättare berg- eller vattenuppfordring eller luftvexling vid sin
grufvedrift utom eget utmål anlägga dagort» etc.

Då clagorts anläggande kan inverka äfven på annan grufveegares
rätt, synes, särskildt med afseende å det i § 101 stadgade vilkor, anledning
vara för handen, att, förutom de i senare momentet af § 97
omförmälde vederbörande, äfven, åtminstone der grufvedrift af annan
veterligen idkas inom område hvarest dagort skulle framföras, innehafvare
af sådant område borde i ansökningen om tillstånd till dagorts
anläggande uppgifvas, för att kunna till den begärda förrättningen
kallas.

Jemte meddelandet af föreskrift att, på sätt äfven Brukssocieteten
föreslagit, landtmätare skall biträda vid den i § 98 omförmälda
besigtning, samt att karta utvisande dagortens sträckning skall i enahanda
ordning, som vid utmålsläggning, upprättas, synes ock böra
tagas i öfvervägande, huruvida icke, förutom de i § 99 nämnda förhållanden,
dimensionerna af dagorten böra, åtminstone genom utsättande
af maximimått, angifvas. Ett särskildt skäl för iakttagande häraf
är, att, enligt § 102, mutbart mineral, vunnet inom annans inmutade,
men med utmål icke försedda område, skulle komma att tillhöra
den, som drifver clagorten, och det följaktligen under vissa förhållanden
kunde ligga i dennes intresse att göra både höjd och bredd
af dagorten större, än det egentliga och berättigade ändamålet med
anläggningen kräfde. Genom affattandet af karta öfver dagortens sträckning
och det rättesnöre härutinnan, denna handling lemnade, torde de
föremål, som vid dagortens utstakning till ledning i denna del uppsattes,
och hvilka, der de skulle, liksom de ofvannämnda grufvemärkena,
någon längre tid qvarstå och betraktas, äfven de, såsom laga skiljemärken,
tvifvelsutan ej sällan komme att vålla jordegaren olägenheter
och obehag, kunna efter den i § 98 föreslagna förrättningens afslutande
umbäras och nedtagas.

För tydlighets skull torde böra vid stadgandet i § 101 angifvas
af hvem det deri omförmälda hindret skall bedömas. Med afseende å
hvad i § 81 är stadgadt, synes afgörandet härutinnan böra tillkomma
Bergmästaren.

Beträffande den tid, inom hvilken utmålsinnehafvare skall afhemta
honom, enligt § 103, tillerkändt mineral, lärer, liksom i hvad angår
den jordegaren, enligt § 104, rörande angelägenhet, böra meddelas
enahanda stadgande, som vid § 43 här ofvan blifvit föreslaget.

I § 105 är väl uttryckt, att den, som sökt tillstånd till dagorts
anläggande och tillika vill förbehålla sig område för anläggande af grufva,
eger söka mutsedel i vanlig ordning; i hvilket stadgande antagligen
är åsyftadt, att området skall stå i något slags samband med dagorten,

ett förhållande, som jemväl torde böra utmärkas. Men huruvida för
annan än dagortsinnehafvaren hinder möter eller icke att inmuta område,
genom hvilket dagorten skall framdrifvas, är ej utsagdt. Att
emellertid sådant tillstädjes lärer hafva skäl för sig, enär i annat fall
och vid det förhållandet, att, såvidt förslaget gifver vid handen, åtnjutande
af jordegarelott i dagort icke skulle ega rum, rättigheten att
drifva dylik ort, helst om dimensionerna deraf ej vore bestämda,
kunde leda till jordegarens förfördelande, ity att fyndighet kunde af
vederbörande, på grund allenast af erhållet tillstånd att drifva dagorten,
medelst denna i betydligare omfattning utbrytas, utan att någon af
jordegarelott härflytande andel eller afgäld tillfölle den eljest till jordegarelott
berättiga de.

Derjemte och då dels i § 122 om försvarsarbete är afsedd endast
den tid, under hvilken dagort icke är fullt framdrifven eller arbetet
med densammas åstadkommande ännu icke afslutats, dels fortfarande
eganderätt till dagort väl bör betingas deraf, att den för sitt ändamål
användes, torde vara erforderligt att antingen här eller bland stadgandena
i sjette kapitlet angifva de vilkor, under hvilka sagda eganderätt
må åtnjutas; viljande det synas, som om dessa vilkor bbrde grunda sig
derpå, att innehafvaren af dagorten i dennas närhet idkade grufvedrift
och med afseende å dylik handtering kunde dagorten använda.

Föreskrifter, motsvarande de i §§ 86 och 96 rörande utmål föreslagna
stadganden, torde böra, genom hänvisning till dessa eller i annan
form, äfven i hvad vidkommer dagorts anläggning i erforderliga
delar upptagas.

Slutligen synes ett sammanförande af dels stadgandena i §§ 98,
99 och 100 i eu paragraf och dels stadgandena i §§ 102 och 103
likaledes i en paragraf lämpligen kunna ega rum.

Några bestämmelser i fråga om något slags anmälande och inregistrerande
af förändring i eganderätt till grufveegendom förekomma
icke i förslaget. Att tjenliga föreskrifter i detta afseende skulle medföra
sina fördelar är emellertid lika otvifvelaktigt, som de torde få antagas
tillhöra lagstiftningen angående egendom af berörda slag.

Vid den'' tillsyn öfver grufvedriften, som af bergstjenstemannen
skall utöfvas, är det för honom af behofvet påkalladt att ega kännedom
om hvem, som innehar bestämningsrätt i afseende å arbetet och

som skall för detta, med dit hänförliga åtgärder, ansvara. Jordegaren
har ock ett särskildt intresse, vare sig han deltager i arbetet eller
icke, att ega tillförlitlig vetskap härom. Likaledes kan det vid mera
än ett tillfälle vara af vigt äfven för andra att i officiel väg kunna få
uppgift om hvem befintlig grufveegendom verkligen tillhör. I de flesta
andra länder är grufveegendom förklarad utgöra fastighet, under det
att den enligt Svensk lag allmänneligen är af lösöre-natur. Detta senare
förhållande synes emellertid icke böra utgöra något hinder för
stadgande om ett förfaringssätt, motsvarande ett slags lagfart å sådan
egendom. I första innehafvarens hand är mutsedel eller utmålsresolution
en på honom stäld åtkomsthandling, och då eganderätten till den
egendom, handlingen åsyftar, öfvergår till annan person, synes jemväl
vara i sin ordning, att sådant kommer till den myndighets kunskap,
som handlingen utfärdat, samt af denna myndighet antecknas och attesteras.
Ett jemförlig! förhållande eger rum med patent å uppfinning,
med lwilket, vid öfverlåtelse af eganderätten till patentet, skall på dylikt
sätt förfaras. I öfverensstämmelse härmed synas skäl tala för en
anordning i den rigtning, att inom tid och vid äfventyr, som må anses
böra bestämmas, skall iakttagas, att, efter det innehafvarne af
samtliga i landet befintliga grufvelägenheter, med inbegrepp äfven af
dagorter, hos vederbörande Bergmästare styrkt sin eganderätt till lägenheterna,
samt Bergmästaren sådant i en för ändamålet upplagd
längd eller bok antecknat och bevis om förhållandet grufveegaren meddelat,
sedermera, då eganderätt till grufvelägenhet till annan öfvergår,
anmälan derom skall, med företeende af åtkomsthandling, göras hos
Bergmästaren, hvilken förändringen i sagda längd eller bok antecknar
samt åt vederbörande behörigen attestera^

Finnas föreskrifter i sådan rigtning böra meddelas, torde desamma
lämpligen kunna i författningen näst efter stadgandena angående tillkomsten
af grufveegendom upptagas.

Den grundsats, som genom stadgandena i §§ 107 och 108 af
Femte kapitlet, »om jordegarelott, så ock om vederlag derför i vissa
fall», blifvit uppstäld, är väsentligen skiljaktig från hvad för närvarande
finnes föreskrifvet i fråga om rätt till åtnjutande af jordegarelott,
enär innehafvare af kronojord, som är till boställe anslagen eller på
arrende upplåten, icke vidare skulle varda berättigad till jordegarelott,

utan allenast erhålla sådant vederlag derför, som i § 115 omförmäles.
Brukssocieteten har, egentligen med åberopande af hvad Societeten
mot sådant vederlag anfört, yttrat sig - i den rigtningen, att nu gällande
stadgande!! i ämnet borde bibehållas. Då likväl åtskilligt talar
för antagandet i sjelfva hufvudsaken af Konnnitterades förslag i denna
del, så väl med afseende ej mindre å inmutarens och bergsnäringens
än äfven å jordegarens intresse, som ock med hänsigt dertill, att, i
fråga om utarrenderad kronan tillhörig lägenhet, staten, i egenskap af
jordegare, kan, såsom billigt är, komma att i förhöjd arrendeafgift i
viss mån erhålla godtgörelse för den utarrenderade lägenhetens, af
bergsbruket föranledda, ökade afkastning, utan att arrendatorn helt
och hållet går miste om sin andel af tillökningen, anser Kollegium sig
böra den ifrågasatta förändringen i hufvudsak förorda.

Vid eu sammanställning af motiven till de nämnda §§ 107 och 108
befinnes emellertid, att de deri uttalade grundsatserna ej stå i full öfverensstämmelse
med hvarandra. Af dessa motiv framgår, att''åsyftad t
vant, å ena sidan, att å all kronojord, som innehades af »allmän inrättning
eller menighet», innehafvare!! skulle åtnjuta jordegarelott, i
enlighet hvarmed äfven § 107 är affattad, samt, å andra sidan, att jordegarelotten
å kronojord, som vore för Kronans räkning utarrenderad,
skulle, såsom nyss antydts, tillfalla inmutaren mot visst vederlag. Då
likväl ej mindre allmän inrättning än menighet kan arrendera kronojord,
och något skäl icke förefinnes att, der sådant inträffar, arrendatoren
i detta fall skall intaga eu annan ställning till inmutaren och
grufveanläggningen än öfriga arrendatorer af kronojord, lära bestämmelserna
i § 107 böra så afmattas, att de icke varda tillämpliga å kronojord,
som af allmän inrättning eller menighet innehafves på arrende.

Hvad omförmälandet af de i paragrafen särskildt uppmärksammade
rekognition- och grufveskogarne vidkommer, bör erinras, dels
att väl knappast någon rekognitionsskog i egentlig mening, och som
på grand af Kongl. kungörelsen den 4 Februari 1811 kunnat få skatteköpas,
numera återstår oskattlagd, ehuru visserligen en, af andelar från
fyra häradsallmänningar bildad skogstrakt fortfarande finnes till Åkers
styckebruk i Södermanlands län mot rekognition upplåten, dels att
grufveskogar icke innehafvas med ständig besittningsrätt, enär enligt
nådigt bref den 29 Januari 1824 är stadgadt, att »desse skogar för
de grufvors behof och nytta, åt hvilka de varit upplåtne, många bibehållas
och, på sätt som hittills skett, begagnas, så länge samma grufva-
varda bearbetade, samt, vid deras upphörande, åt andra grafkor,
som deraf kunde vara i behof, upplåtas och användas», äfvensom att

med skäl torde kunna ifrågasättas, huruvida, vid sådant förhållande,
innehafvande!, af dylik skog, hvilket i och för sig innebär en väsentlig
förmån, derjemte bör mera än ett arrende medföra behörighet att åtnjuta
jordegarelott i grufveföretag och att, äfven derest besittningen
af grufveskogen upphör, bibehålla rättigheten till jordegarelotten, dels
att de åt så kallade ädlare verk upplåtna, åt tvänne dylika verk ännu
bibehållna, kronoallmänningar icke äro hänförliga vare sig till rekognit.
ionsskogar eller till grufveskogar, och att således stadgandet i hvad
angår dessa, utan rekognition upplåtna, kronoallmänningar lemnar frågan
oafgjord samt kan vara egnadt att framkalla ovisshet om, huru med
jordegarelott å dessa icke nämnda allmänningar skall förfaras.

Den i § 109 jordegarne medgifna tid af 90 dagar att anmäla, om
han vill begagna sig af jordegarelott, synes skäligen kunna utsträckas
till hvad för närvarande är i § 24 af grufvestadgan i likartadt hänseende
bestämdt, eller 180 dagar.

Tydligheten och sammanhanget synas fordra, att i § 113 ordföljden:
»Nu har man tillträdt jordegarelott», fullständigas sålunda: »Har
man efter annan tillträdt jordegarelott».

Likaledes, och då i § 113 är fråga om jordegares lott, torde den
till samma paragraf i början af § 114 lemnade hänvisning: »Inmutare,
som enligt 113 §», böra genom en förmedlande bestämning sålunda
förtydligas: »Inmutare, som på grund af § 111 eller § 112 njutit jordegarelott
och enligt § 113 är till lösen eller ersättning berättigad»;
dervid den sålunda föresagna hänvisningen till § 112 afser det fall,
att arbetet inkommit å område tillhörigt annan jordegare än den, hvars
lott, jemlikt samma paragraf, tillfallit inmutaren.

Att det måste betrktas såsom en fördel för bergshandteringen,
att den egentlige näringsdkaren inom denna handtering, eller innehafvaren
af inmutningsrätten så ofta ske kan varder i tillfälle att öfvertaga
grufveanläggningen dess helhet och att i samband dermed ensam
utöfva bestämningsrätten i fråga om grufvedriften, synes icke böra vara
underkastadt någon meningsskiljaktighet. Ett medel att främja vinnandet,
af detta ändamål och att på samma gång bereda jordegaren, hvars
verksamhetsfält i regeln är ett annat än bergsbrukarens, skälig afkomst
af ett på hans mark anlagdt grufveföretag, utan att han behöfver i
detta företag ingå, är angifvet, genom stadgandet i § 115, hvilket stadgande
i så måtto och till sitt syfte eger en motsvarighet i Franska
bergverkslagen. Såväl Brukssocieteten som trenne af Bergmästarne
hafva mot förslaget i denna del gjort erinringar, i hvilket afseende anförts,
än att den föreslagna afgälden i och för sig vore för hög, än att

den icke borde utgå för annat mineral än stenkol, än att skäl icke förefunnes
att tillerkänna jordegare någon förmån af ett företag, i hvilket
han ej velat eller ej ansett det löna mödan att ingå.

Beträffande den sista anmärkningspunkten, torde blott behöfva erinras,
att deltagandet i ett grufvearbete är beroende icke allenast af
vilja eller håg att derpå inlåta sig, eller af frågan om, huruvida företaget
möjligen kan varda lönande eller icke, utan ock af tillgång å
medel att nedlägga i företaget äfvensom af behörig insigt att bedöma
detsamma och af tid och tillfälle att deråt egna sig.

Någon giltig grund att bestämma afgäld för ett slag eller vissa
slag af mineral, men deremot undantaga andra slags mineral från sådan
afgäld, synes icke heller vara för handen, äfven om anledning må
förefinnas att, på sätt ifrågastäldt är, låta afgälden varda något högre
för stenkol än för andra mineral.

Vidkommande sedermera den beräkningsgrund, enligt hvilken den
åsyftade afgälden skulle utgå, så är det naturligtvis förenadt med synnerligen
stora svårigheter, att, der afgälden skall erläggas med viss
andel af bruttoprodukten, på förhand och för all tid samt oansedt alla
olika på saken inverkande förhållanden, såsom skiljaktigheter i fyndigheternas
mägtighet, i grufvornas eller arbetsrummens djup, i brytningskostnaderna
och i det uppfordrade materialets halt af fyndigt gods,
m. in., hvilka vid de särskilda grufveanläggningarna må uppstå, kunna
på ett fullt nöjaktigt sätt bestämma den andel af det vunna mineralet,
hvarmed afgälden i allmänhet skulle utgå; helst, såsom lätt inses, förhållandet
emellan bruttoprodukten och nettoaf kom sten i skilda fall ej
sällan måste ställa sig ganska olika. Kommitterade hafva förmält sig
anse »hvarje grufva i allmänhet kunna tåla en afgift af två procent (eu
femtiondedel) af det vunna mineralet» och på anförda skäl föreslagit
en något högre afgift, eller tre och en tredjedels procent (en trettiondedel)
af det vunna mineralet, för stenkolsgrufvor; hvarjemte Kommitterade
yttrat: »Huru den föreslagna afgiften öfver hufvud taget kan
komma att ställa sig i förhållande till behållna afkastningen af grufvedriften,
låter ej beräkna sig utan fullständiga uppgifter af enskilde angående
deras ekonomiska förhållanden i detta hänseende. Sådana uppgifter
har kommittén ej varit i tillfälle att anskaffa».

I Frankrike utgår, enligt hvad redogörelser för här afsedda förhållanden
derstädes gifva vid handen, den afgäld, som grufveegaren har
att för sjelfva grufvedriften erlägga till jordegaren, hufvudsakligen
under en af tre olika former, nemligen antingen med viss andel af det
vunna mineralet, eller med viss till beloppet bestämd årlig afgift,

eller ock med både viss andel och viss bestämd årlig afgift; hvartill
i särskilda fall komma vissa olikheter dels i afseende å sättet för afgäldens
utgörande, dels i afseende å den tid, för hvilken den afgälden
reglerande bestämmelsen skall vara gällande. Vid afgäldens beräknande
är, hvad särkildt angår stenkol, ej sällan tagen hänsyn såväl till flötsens
oläglighet, som till det djup, från hvilket mineralet skall upphemtas, så
att afgälden skall utgöras med större andel vid större oläglighet och
mindre djup samt med mindre andel, då förhållandet af oläglighet och
djup är omvändt, liksom ock stundom afseende är, till andelens förminskande,
fäst vid den brytningsmetod, som användes. Ofta, och, såsom
det vill s}mas, numera oftast, är äfven ifrågavarande post bestämd
i penningeafgift, beräknad dels efter grufvefältets areal, dels efter såväl
denna areal som visst mått eller viss vigt af det uppfordrade mineralet.

Utan att nu ingå i något egentligt bedömande af de procenttal,
Kommitterade föreslagit för afgäldens beräknande, i hvilket afseende
skulle erfordras, att en möjligast fullständig utredning af de på saken
inverkande förhållanden förelåge, bland annat, i fråga om huru i en
mängd fall bruttoproduktens belopp stälde sig till nettobehållningen,
anser Kollegium, på ofvan antydda grunder, det vara vanskligt att kunna
på ett mot ändamålet fullt svarande sätt, så att å ena sidan afgälden
icke må komma att i vissa fall för mycket tynga på grufvehandteringen,
samt att å andra sidan genom afgälden må åt jordegaren eller
hans rättsinnehafvare beredas skälig fördel af grufveföretaget, i författningen
en gång för alla direkt bestämma de talförhållanden, efter
livilka afgälden skulle utgå. Någon egentlig olägenhet synes deremot
icke böra uppstå, om, i dess ställe, ordnandet af denna angelägenhet
lemnades att bero af fritt aftal, samt, i sådant hänseende, det, med
föreskrift att afgäld skulle erläggas, stadgades, dels att, der öfverenskommelse
angående afgäldens belopp eller beräkningsgrunden deifför
icke kunde träffas emellan den, som drefve grufvan, och den, som vore
till afgäldens åtnjutande berättigad, frågan om sagda belopp eller beräkningsgrund
skulle afgöras af förtroendemän, exempelvis tre eller fem,
utsedde i den ordning, som i § 172 är för deri åsyftade ärenden föreslaget,
dock att den i samma paragraf förekommande bestämmelsen,
det gode männen skulle vara »i orten boende» här icke torde böra ovilkorligen
uppställas, enär det kunde inträffa, att sakkunnige, af vederbörande
såsom lämplige skiljemän ansedde, personer icke vore att »i
orten» tillgå, dels att, der rättigheten till åtnjutande af afgäld härflöte
från föreskriften i § 108 om jordegarelotts öfverlåtande åt inmutaren,
aftal eller skiljemäns beslut i fråga om vilkoren vid och för afgäldens

utgörande skulle gälla endast för den tid, afgäldstagaren vore innehafvare
af jorden. Med stadgande!! i denna rigtning torde äfven böra
ställas i samband föreskrift derom, att ett exemplar af den handling,
som innefattade parterncs aftal eller skiljemännens beslut, hvithet aftal
eller beslut alltid borde skriftligen affattas, skulle till Bergmästaren
öfverlemnas, för att af honom inregistreras och förvaras.

Enligt motiven till § 117 är åsyftadt, att bestämmelsen derstädes
icke skulle utgöra »något binder för jordegaren att med inmutaren träffa
aftal om afgiftens belopp eller om dess upphörande, livilket aftal då
naturligtvis blir för senare egare af jorden gällande». Enär emellertid
i författningsförslaget icke är uttryckt, att jordegarelott kan tillgodogöras
i annan ordning än genom att, på sätt i § 106 säges, »i
arbetet och vinsten deraf deltaga», eller att vederlag för sådan lott
kan i annan måtto, »än som i §§ 115 och 117 medgifvet är, uppbäras,
anledning, med afseende jemväl å föreskriften i andra momentet af §
120, icke saknas att för tydlighets skull i författningen angifva, att
den, som på grund af stadgande i § 106 eller § 107 är .berättigad till
jordegarelott eller jemlikt § 115 eger åtnjuta vederlag för jordegarelott,
hvilken, enligt bestämmelsen i § 112, tillfallit inmutaren, må vara
oförhindrad att mot lösen till inmutaren afstå, i förra fallet jordegarelotten
och i senare fallet det jordegaren tillkommande vederlag. Härutinnan
före eller vid utmålsförrättningen träffad öfverenskommelse
skulle då tillhöra de »vilkor», som, jemlikt § 85 böra i utmålsprotokollet
antecknas.

Då det för merberörda vederlag i förslaget begagnade ordet »afgift»
numera väl allmännast nyttjas i den betydelsen, att hvad som skall
erläggas utgifves i penningar, men vederlaget både kan utgöras och
är närmast afsedt att utgöras i natura-produkter, synes ordet lämpligen
kunna ersättas med det mera omfattande uttrycket »afgäld».

Vid föreskriften i § 118 kunde uttrycket »September månad» närmare
bestämmas genom angifvande, att det är berörda månad samma
år, som afses.

I § 119, som kunde med § 118 till en paragraf sammanföras, är
icke angifvet, huruledes grufveegare, som icke vill lösa såsom vederlag
efter tillsägelse afsatt mineral, till afhemtande hvaraf tiden är försuten,
skall få mineralet från grufveområdet affördt.

''Enär med det i förra momentet af § 121 förekommande uttrycket
»nytt egoområde» kan förstås icke blott ny jordegares område, utan
äfven område å annat hemmans eller annan hemmansdels mark, tillhörande
samma jordegare, som innehafver mark, från hvilken arbetet

inkommer å det nya området, torde stadgandet böra så afmattas, att
tvetydighet eller obestämdhet härutinnan förebygges.

Mot de i § 122, af sjette kapitlet »om arbetsskyldigheten», föreslagna
bestämmelser rörande denna skyldighet är såväl af Brukssocieteten
som af vissa bland Bergmästarne anmärkt, att beloppet af det
antal dagsverken, som härutinnan skulle tjena såsom måttstock, borde
nedsättas; varande af Brukssocieteten ifrågastäldt, att berörda arbetsskyldighet
skulle beräknas, för stenkolsgrufva, »der rättighet till grufvans
bearbetande förvärfvats före denna stadgas utfärdande», till 200
dagsverken och eljest till 800 dagsverken, samt i fråga om anläggning
för upphemtande af annat till föremålen för egentlig bergverksdrift
hänförligt mineral, utan afseende å tiden, då rättigheten till grufvans
bearbetande blifvit förvärfvad, äfvensom beträffande dagort, hvilken
blifvit efter särskilt tillstånd anlagd, till 200 dagsverken. Gifvet är,
att arbetsskyldigheten icke bör sättas högre, än som för vinnandet af
det dermed afsedda ändamålet nödigt må vara; och svårigheten att
träffa måttbestämmelser, som äro för olika förhållanden företrädesvis
passande, växer naturligtvis i den mån dessa bestämmelser äro få och
således skola hvardera på dess flera skiljaktiga fall tillämpas. Emellertid
och för så vidt den indelningsgrund, som af Kommitterade valts
för arbetsskyldighetens bestämmande, skall bibehållas, så att egentligen
blott två olika slag af denna skyldighet skulle upptagas, nemligen å
ena sidan för stenkol samt å andra sidan för öfriga mineral, synes,
enligt hvad Brukssocieteten hemstält, den af Kommitterade föreslagna
arbetsskyldigheten kunna, utan att sagda ändamål förfelas, i viss mån
minskas; för hvilket billighetsskäl ock tala särskildt i det hänseendet,
att eljest fullgörandet af denna skyldighet mången gång skulle blifva
dels alltför tryckande för innehafvare af åtskilliga äldre utmål, Indika
stundom upptaga eu ganska ringa ytvidd i förhållande till de utmålsområden,
Kommitterade föreslagit, dels tyngre än skäligt är äfven för
innehafvare af sådana inmutade områden, hvilka i brist af fritt fält icke
kunnat eller kunna gifvas vidden af vare sig full »arbetskrets», eller af
fullt utmål, enligt § 46 af förslaget.

Ehuru visserligen grufvefältefs omfång icke alltid är en fullt tjenlig
beräkningsgrund för arbetsskyldighetens bestämmande, såsom då
fjmdighetens förekomstsätt betingar, att arbetet drifves mera på djupet
än på utsträckning i fält, för att ej derjemte tala om de olika behofven
eller olika tillfälle till afsättning, af olika mineral, erbjuder likväl i allmänhet
en så beskaffad beräkningsgrund snart sagdt det enda medlet
till en praktisk lösning af frågan; och med uppställande af en, efter

utmålets eller inmutningsområdets omfång graderad, på viss ytvidd såsom
måttenhet grundad skala, likartad med en i Sachsiska bergverkslagen
förekommande tariffberäkning, torde syftet af arbetsskyldighetens
billiga fördelning i de flesta fall kunna närmast uppnås. För åskådliggörande
af huru en dylik skala skulle verka, tillåter sig Kollegium här
uppställa eu sådan, i hvilken är såsom begynnande måttenhet vald en
ytvidd af intill och med 100,000 qvadratfot, med en arbetsskyldighet
af 100 dagsverken, samt stegringen i skalan så beräknad, att för hvarje
femfald af måttenheten arbetsskyldigheten ökas med 100 dagsverken,
intill det högsta af Kommitterade föreslagna antal, eller 1,200, hvilket
antal skäligen kunde gälla såsom ett maximum för arbetsskyldighet för
ett utmål eller inmutningsområde.

Ytvidd				till och mod 100,000 q''	v,f.,	arbetsskyld	i»het 100d	agsverken
»	öfvei	1 100,000 q	v.-f	»	»	» 600,000	5)	»	200	»
»	»	000,000	)>	»	)>	» 1,100,000	»		300	»
»	»	1,100,000	»	)>	))	» 1,600,000	»	»	400	»
y)	»	1,600,000	»	»	»	» 2,100,000		»	500	»
»	)■>	2,100,000	))	))	)>	» 2,600,000	))		600
»	»	2,600,000	))	»	))	» 3,100,000		)>	700
»	»	3,100,000	»	))	»	» 3,600,000	»	»	800	»
»	»	3,600,000	))	»	»	» 4,100,000	))		900	)>
»	»	4,100,000	))	i>	))	» 4,600,000	»		1,000	))
»	»	4,600,000	))	))	))	» 5,100,000	))		1,100	))
»		5,100,000	))	»	))	»		»	1,200	)>

Genom en anordning af detta slag konnne den af Kommitterade
ifrågasatta arbetsskyldigheten att, medelst en jemnare fördelning, i
flera fall och särskildt i hvad angår dels utmål lagda till full vidd efter
1855 års grufvestadga, dels utmål af mindre vidd än dessa, i ej ringa
mån minskas, under det att, såsom nämndt är, maximibeloppet för berörda
skyldighet vid deremot svarande ytvidd bibehölles. Såsom lätt
inses, kunna verkningarna af eu skala,'' sådan som den nu uppstälda,
förändras genom att utbyta siffertafla och förhållandena emellan dessa
mot andra dylika. Derest sjelfva grundsatsen af att på detta sätt beräkna
arbetsskyldigheten vinner godkännande, torde likväl, med afseende
dels å de enligt nu gällande grufvestadga beviljade inmutningar dels
å dagorter, böra föreskrifvas, att minsta arbetsskyldigheten för område
inmutadt på grund af nämnda stadga skall, utan afseende å områdets
vidd, intill dess utmål blifvit lagdt, fullgöras med visst antal dagsverken,
exempelvis 200, hvilken måttbestämmelse äfven synes kunna tilllämpas
för arbetsskyldighet i fråga om dagort.

Skulle åter den af Kommitterade följda indelningsgrund för sakens

ordnande finnas vara att föredraga framför ett bestämningssätt af nu
angifven art, anser Kollegium, på bär ofvan anfördt skäl, att, i valet
emellan hvad af Kommitterade och hvad af Brukssocieteten i ämnet
framstälts, företräde bör i hufvudsaken lemnas åt de af den senare
förordade bestämmelserna, samt att för sådant fall stadgandet lämpligen
kunde, med upptagande af de af Brukssocieteten föreslagna siffertalen,
affattas i den af Societeten antydda rigtning, dock med den förändring
att den ifrågasatta bestämmelsen af 200 dagsverken för äldre stenkolsgrufvor
så formulerades, att den komme att gälla enligt äldre författning
inmutade eller med utmål försedda stenkolsområden endast så
länge dessa icke i omfång öfverstege hvad i sådant hänseende är i
1855 års grufvestadga såsom enkel utmålsvidd för stenkol medgifvet.
Dels kunna nemligen två eller flera på grund af nämnda stadga tilldelade
utmål hafva, vid den nya bestämmelsens trädande i kraft, blifvit
till ett utmål sammanlagda, dels är i förslaget afsedt, att utmål äfven
för område, som blifvit inmutadt enligt äldre författning, skall kunna
gifvas den i § 46 af samma förslag omförmälda vidd.

Då, på sätt Kollegium ofvan yttrat, sjömalm bör, enligt Kollegii
åsigt, från föremålen för inmutning uteslutas, skulle den i förevarande
paragraf upptagna föreskrift rörande sjömalmstägt så affattas, att den
afsåge endast förut inmutadt och försvaradt område för sådan malmtägt,
och lärer föreskriften då böra gälla äfven myrmahnstägt, till
hvilken eganderätten i enahanda ordning tillkommit och försvarats.

Med afseende å hvad ofvan blifvit vid § 2 anfördt rörande försvarsarbete
å så kalladt »odalgrufvefält» och enär fall kunna inträffa,
der icke alltid kan utrönas, huruvida af ålder upptagen och sedermera
bearbetad grufva blifvit på grund af inmutning i egentlig mening anlagd,
eller om rättigheten till grufvans bearbetande stöder sig allenast
på urminnes häfd, hvilken då måste anses lika gällande med inmutning
och betingande enahanda vilkor i fråga om försvarsarbete som denna,
torde äfven begynnelseorden i § 122: »Till försvarande af inmutad fyndighet»
böra ersättas med uttrycket: »Till försvarande af behörigen tillkommen
grufveanläggning».

Enär bestämmelsen i § 125 innefattar ett medgifvande, som dels
må anses obehöflig!, i synnerhet om arbetsskyldighet.en regleras på sätt
ofvan blifvit föreslaget, dels utan någon egentlig rättsgrund skulle allenast
i anledning af en tillfälligtvis uppkommen tidsskilnad, hvilken ofta
nog kunde vara ganska ringa, tillskynda en inmutare en förmån, hvaraf
en annan inmutare ej blefve delaktig, torde denna bestämmelse
böra utgå.

De i § 127 förekommande slutorden »blifvit försummadt» torde
böra utbytas mot uttrycket: »förmenas vara försummadt» eller »påstås
vara försummadt»; hvarjemte denna paragraf synes lämpligen kunna
med § 126 till en paragraf sammanföras.

Liksom, å ena sidan, arbetsskyldigheten icke bör sättas högre än
verkligen nödigt är, så följer, å andra sidan, att såsom regel är att
uppställa, att befrielse från denna skyldighet, eller hvilostånd, icke bör,
vare sig i annat fall än då verkligt och berättigadt behof det påkallar,
eller för alltför lång tid, medgifvas; och hvad beträffar den inskränkning
i tiden för åtnjutande af eu dylik befrielse, som i § 128 föreslagits,
lärer denna inskränkning i allmänhet kunna anses vara på giltiga
skäl grundad.

De tillika med förslaget angående denna inskränkning uppstälda
bestämmelser, att alla frågor om beviljande af hvilostånd skulle af
Bergsöfverstyrelsen till omedelbar pröfning upptagas, innebära en ej
oväsen Ilig förändring i sättet för handläggandet af dessa frågor, i det
att från Bergmästare skulle till Bergsöfverstyrelsen öfverflyttas den
bemälde tjensteman nu tillkommande befattning med afgörandet af dylika
ärenden. Redan i äldre stadganden, såsom af Kongl. Förordningen
den 20 Oktober 1741 och Kongl. Förordningen den 6 December
1757 visar sig, var föreskrifvet, att, ehuru Bergmästaren kunde för eu
kortare tid, i regeln ett år, meddela befrielse från skyldighet att upprätthålla
arbetet i eu grufva, hviloståndsfrågor likväl, så snart saken
angick längre tid, skulle underställas Bergsöfverstyrelsen; och inne fattar
alltså hvad i denna del blifvit föreslaget ett återupptagande, med än
mera genomgående tillämpning, af hvad i ämnet varit före tillkomsten
af 1855 års grufvestadga gällande.

Utan att vilja mot principenligheten af en dylik anordning göra
någon erinran, anser sig dock Kollegium böra i afseende å förslaget
härutinnan fästa uppmärksamheten å vissa med det åsyftade ändamålet
för eu sådan förändring och genomförandet af denna i samband stående
omständigheter.

Om det redan under närvarande förhållanden, då arbetsskyldigheten
är ytterst ringa i jemförelse med de nu föreslagna åliggandena i
denna del, visat sig, att vid ansökningar om förlängning af hvilostånd
fordringarna för ett medgifvande deraf icke kunnat ställas synnerligen
högt, och att följaktligen hvilostånd, då ansökning derom i rätt tid inkommit
och något slags antagligt skäl att vid densamma fästa afseende
varit förhanden, i allmänhet föranledt arbetsbefrielses medgifvande för

tid, som i sådant hänseende varit tillåten utan att hvad författningen
benämner »särskilda omständigheter» förekomme, så och jemte det att,
med den högst betydliga tillökning i berörda skyldighet, som föreslagits,
och äfven med beräkning af den lättnad i samma skyldighet, som skulle
af bestämmelserna i § 135 blifva en följd, måste antagas, att ansökningar
öm så beskaffad eftergift skola för grufveanläggningar, der densamma
kan ifrågakomma, eller för sådana grufvelägenlieter, som blifva
med utmål försedda, varda ännu talrikare än hittills, lärer vara att
förutse, att det på ansökningarna, så vidt ske kan, äfven kommer att
beviljas hvilostånd, enär de förhållanden, som enligt förslaget skulle
läggas till grund för eu slik eftergift och utgöra föremål för den »grannlaga
pröfning», hvarom Kommitterade tala, i ganska många om ej i de
allra flesta fall äro eller kunna visa sig vara af beskaffenhet, att vid
dem, så länge hvilostånd må meddelas, är att fästa afseende. I hufvudsaklig
och nästan ordagrann öfverensstämmelse med den i § 55 af
grufvestadgan förekommande bestämmelse rörande de skäl, som böra
föranleda till hvilostånds beviljande, är i förslaget uttryckt, att detta
må ske, der »väsentliga hinder för arbetets fortsättande finnas, hvilka
icke kunnat af den som drifver arbetet förekommas, eller andra giltiga
anledningar till hvilostånd uppgifvas och behörigen styrkas». Vid ett
närmare skärskådande af hvad dessa uttryck innebära, befinnes, att de
äro både ganska omfattande och ganska obestämda. Såsom ett väsentligt
»hinder för arbetets fortsättande» uppgifves och åberopas vid ansökningar
om hvilostånd synnerligen ofta, bland annat, att sökanden
ännu icke lyckats i sina bemödanden att anskaffa förlag till grufvors
drifvande; att lian af det mineral, på livilket grufvan är anlagd, har
uppfordrade belopp osålda, som ej under närmaste framtiden kunna
afyttras; att malmen, der grufvan drifves på sådant mineral, är af beskaffenhet
att endast till mindre andel ingå i beskickningarna, men ändock
vara för dessa erforderlig; att, då, såsom för närvarande, affärsställningen
ej är gynsam, grufvan icke kan bearbetas utan förlust, o.
s. v.; och nekas kan icke att detta utgör »hinder för arbetets fortsättande».
Huruvida de »kunnat af den som drifver grufvan förekommas»,
eller icke, låter sig stundom svårligen afgöra, och utöfningen af eu
grannlaga pröfning i egentlig mening af dylika hinder möter således
ej sällan vanskligheter af den art, att det i sjelfva verket ofta nog
blir snart sagdt en formfråga af hvilkendera myndigheten pröfningen
bör verkställas.

Enligt till Rölle gima inkomna officiela uppgifter, äro under åren
1873—1877 af Bergmästare beviljade hvilostånd för tillsammans 10,192

grufveanläggningar, eller i årligt medeltal 2,038. Äfven med tagande
i beräkning af den inverkan på förhållandena, som må vara att vänta
af det på goda grunder hvilande förslaget att arbetsbefrielse skulle
kunna medgifvas endast för grufveanläggning, som vore försedd med
utmål, och att följaktligen ansökningar om hvilostånd för försöksarbeten
icke vidare borde förekomma till handläggning, kan, häraf att sluta,
särskilt med hänsyn till den ökade arbetsskyldigheten, förutsättas, att
antalet hvilostånds-ärenden årligen måste blifva ganska betydligt och,
der de alla förläggas till Bergsöfverstyrelsen, föranleda i ansenlig mån
ökade göromål och påkalla ökad arbetskraft derstädes, under det att
Bergmästarnes bestyr med ärenden af detta slag ingalunda minskades,
utan tvärtom skulle ofta nog, genom behofvet af omständliga utredningars
afgifvande, ökas.

Kollegium har ansett sig böra omförmäla dessa omständigheter i
syfte, å ena sidan, att, på grund af de ifrågavarande ärendenas beskaffenhet
samt arten af de skäl och anledningar, som i dessa ärenden
skola pröfvas, verkningarna af den föreslagna förändringen, der en sådan
komme till stånd, icke må öfverskattas, samt, å andra sidan, för
att antyda, hurusom till följd af samma förändring en ansenlig tillväxt
i målen hos Bergsöfverstyrelsen skulle, utan någon lättnad för Bergmästarne,
vara att motse. Beträffande ernåendet af den enhet i författningens
tillämpning, hvars önskvärdhet blifvit åberopad och som
naturligtvis bör på allt sätt främjas, så, och derest den tid, för hvilken
hvilostånd må medgifvas, blifvit bestämdt begränsad, samt enär förutsättas
kan, att i de flesta fall, der »giltiga anledningar förekomma»,
denna tid ock medgåfves, skulle den väsentligaste delen af frågan
komma att ligga deri, att, sedan hvilostånd för en grufva gått till ända,
nytt hvilostånd icke skulle kunna, såsom nu stundom visat sig hafva
skett, åter efter någon jemförelsevis blott kortare tids arbete i grekvän
beviljas, och hvarigenom ett slags fältspärrning skulle kunna åstadkommas,
utan att först efter någon längre tids mellanrum, och sedan
bevisligen verkstäldt arbete af något större omfattning i grekvän egt
rum, förnyadt hvilostånd kunde varda medgifvet; men sådant låter sig
i författningen stadgas; och, då detta är en sak af framstående vigt,
torde för alla händelser, och i synnerhet derest Bergmästarne skulle,
såsom Brukssocieteten förordat, fortfarande med hvilostånds beviljande
hafva någon befattning, böra föreskrifvas, att, sedan beviljadt och möjligen
förlängdt hvilostånd för grafva gått till ända, nytt hvilostånd icke
må medgifvas förr, än en något längre tid, exempelvis fem år, från det
förra hviloståndets utgång förflutit och visadt. är, att under denna tid

arbete af något större omfattning blifvit användt till drifvande af grufvarp
eller kostnader till något betydligare belopp eljest blifvit ågrufvan
nedlagda. Det enda förhållande, under hvilket afvikelse härifrån torde
böra medgifvas, vore, om någon på grufvans bestånd inverkande olyckshändelse,
såsom ras eller dylikt, inträffat; i hvilket fall saken synes
kunna, såsom ett särskilt undantag, lernnas till Bergsöfverstyrelsens
ompröfvande och afgörande.

Hvad Brukssocieteten, till stöd för sin nyssberörda hemställan, anfört
beträffande tidsutdrägt och ökade kostnader för vederbörande grufveegare
såsom en följd af förändringen, torde mindre förtjena något afseende.
Skulle det emellertid finnas lämpligt, att Bergmästarne fortfarande
finge någon befattning med att bevilja hvilostånd, synes likväl
deras befogenhet härutinnan icke böra sträckas vidare, än att för en
gång och för högst två eller tre år medgifva sådan befrielse från arbetsskyldighet;
hvaremot, derest förlängning af beviljadt hvilostånd önskades,
ansökning derom borde göras hos Bergsöfverstyrelsen.

Vidkommande sjelfva redaktionen af den ifrågavarande paragrafen,
så är i förra momentet deraf såsom vilkor för medgifvande af befrielse
från arbetsskyldighet uppstäldt, att »väsentliga hinder för arbetets fortsättande»
skola »finnas», men att »andra giltiga anledningar» skola »uppgifvas
och styrkas», hvilket fordrar den förändring, att i stadgandet uttryckes,
det de omständigheter, som anföras till stöd för ansökning om
arbetsbefrielse, skola i ena som andra fallet behörigen styrkas. Genom
att till begynnelseorden i momentet: »Befrielse från arbetsskyldigheten»
foga tillägget »eller hvilostånd» skulle detta senare uttryck gifvas en
förklaring, hvilken det nu, der det mot slutet af momentet är användt
såsom en ny term, saknar.

Hvad med det i senare momentet af paragrafen förekommande uttrycket
»trängande omständigheter» skall förstås, har icke blifvit i motiven
angifvet. År med detta temligen obestämda uttryck åsyftad
en stegring eller tillökning i de »väsentliga hinder» eller »andra giltiga
anledningar», på grund af hvilka hvilostånd fått medgifvas, skulle
allenast en fortvaro af dessa hinder eller anledningar icke vara tillfyllest
för att kunna bevilja förlängning af hviloståndet, ehuru dessa
hinder och anledningar kunna vara »trängande», utan nya skäl och anledningar
skulle då hafva tillkommit. Skall bestämmelsen vara att tolka
på detta sätt, synes det ock böra tydligare utmärkas; i hvilket hänseende
det i slutet af § 58 i grufvestadgan förekommande uttrycket »särskilda
omständigheter», såsom betecknande att saken afser ett undantagsförhållande,
skulle vara att föredraga. I annat fall vill det synas

lämpligare, att åt den beslutande myndigheten öfverlemna att bedöma,
när det, med afseende å styrkta förhållanden och i mån af dessas beskaffenhet,
må vara påkalladt att bevilja förlängning af hvilostånd eller
icke.

Slutligen synes det i § 131 upptagna stadgandet, såsom angifvande
den klass af grufveanläggningar, för hvilken hvilostånd må beviljas, och
följaktligen innefattande bestämmelse icke blott om ett bland grundvi
Ikoren för medgifvandet af befrielse från arbetsskyldighet, utan äfven
om sjelfva förutsättningen för en pröfning af de skäl och anledningar,
som må till eftergiftens vinnande anföras, böra bringas i närmare samband
med de i § 128 förekommande bestämmelser om de ökriga af berörda
vilkor, i stället för att gifvas en plats bland föreskrifter rörande
frågor af helt annan art än den sak, som utgör föremål för detta stadgande.

Då i § 133 är föreslaget, att hviloståndstid skall räknas från och
med den 1 Januari året efter ansökningens ingifvande, i stället för
såsom nu från den 1 Maj eller den 1 Augusti, är det, så vidt behandlingen
af hithörande mål skall på ifrågastäldt sätt förläggas till Bergsöfverstyrelsen,
och nyssnämnda förändring af tid vinner godkännande,
eu nödvändighet att någon viss termin bestämmes, inom hvilken handlingarna
i ärendet skola å det år, ansökningen skulle inkomma, vara af
vederbörande ingifna. I annat fall, och enär ett i § 134 upptaget
stadgande, som kunde vara egnadt att verka i motsatt riktning, icke
synes böra bibehållas, skulle tvifvelsutan inträffa, att en mängd sådana
ansökningar ingåfves närmare slutet af året, då göromålen hos Kollegium
vanligen äro mera än eljest hopade, och att det följaktligen icke
blefve möjligt medhinna dessa ärendens afgörande och expedierande
före årets utgång. Skall således Bergsöfverstyrelsen i föreslagen ordning
öfvertaga handläggandet af samtliga dylika mål, torde böra i
samband med bestämmelsen i § 129 föreskrifvas, att ansökning i ämnet
skall, för att till pröfning upptagas, vara, tillika med fullständiga till
målet hörande handlingar, senast den 30 September året före det, då
hviloståndet skulle taga sin början, till Bergmästaren ingifven, på det
att, jemte det denne tjensteman må hafva någon tids rådrum för yttrandes
afgifvande, handlingarna skola kunna till Bergsöfverstyrelsen
inkomma så tidigt, att ärendet kan före årets utgång vara hand lagd t.
Någon nämnvärd olägenhet för grufveegare af en sådan föreskrift bör
icke'' heller kunna uppstå, enär han, der hvilostånds undfående för
honom är af verkligt behof påkalladt, i regeln bör om detta behof
hafva kännedom åtminstone tre månader innan detsamma vore ärnnadt

att inträda. Detta stadgande skulle då äfven omfatta fråga om förlängning
af hvilostånd samt, således jemväl ersätta den föreslagna bestämmelsen
i § 132, der dessutom för ordet »bifallas» väl egentligen
bort användas uttrycket »till pröfning upptagas».

I förra momentet af § 130 är en bestämmelse angående visst
åliggande för den, som redan erhållit arbetsbefrielse, införd mellan
föreskrifter i § 129 och senare momentet af § 130, som röra hvad
iakttagas bör vid ingifvandet af ansökning om hvilostånd.

Enär de i § 59 af grufvestadgan förekommande bestämmelser,
bland annat, lemna tillfälle till missbruk och icke heller i öfrig! uppbäras
af några giltiga skäl, är det påkalladt, att oegentligheten häri
undanrödjes. Enligt motiven till § 134 af förslaget har åsyftadt varit
att medelst föreskrifterna i samma paragraf åstadkomma vinnandet af
detta ändamål; i hvilket hänseende det i berörda motiv yttras, att
Kommitterade »föreslagit, att det skall gälla såsom regel, att den som
sökt hvilostånd likväl bör fullgöra arbetsskyldigheten under den tid
ansökningen är beroende på pröfning, ehuru grufveegaren, om han finner
sig hafva fullt giltiga skäl till vinnande af hvilostånd, kan, sedan han
ingifvit ansökan derom, på egen risk upphöra med arbetet, så snart
häri för den föregående delen af arbetsåret fullgjort motsvarande del
af arbetsqvantiteten, dock under förutsättning att det sökta hviloståndet
beviljas». Jemte det att af den anvisning, att grufveegaren, »om han finner
sig hafva fullt giltiga skäl till vinnande af hvilostånd», hvilka skäl icke
grufveegaren utan vederbörande myndighet skall pröfva, kan »på egen
risk», hvilket i alla händelser är honom obetaget, upphöra med arbetet,
»dock under förutsättning att det sökta hviloståndet beviljas», hvarigenom
åter risken förfaller, föga synes vara att för en grufveinnehafvare
hemta till ledning och efterrättelse, är paragrafen så affattad,
att den, ehuru under en annan form än nyssberörda § 59 i grufvestadgan,
lemnar temligen vidsträckt utrymme för undgående af ett
eljest stadgadt åliggande. Ju tidigare på året ansökning om hvilostånd
ingifves, dess mindre blir arbetsskyldigheten för samma år; och, om
ansökningen ingåfves, exempelvis, första helgfria dag på året, skulle
hela det årets arbetsskyldighet, der hvilostånd från och med nästföljande
års början beviljades, förfalla. Dessutom kan det icke vara lämpligt,
hvarken att, såsom nu skett, påbjuda, att en skyldighet skall fullgöras,
men derjemte förklara, att den under visst vilkor skall »anses fullgjord»
utan att vara det, eller att ett beslut, som afser en viss i detsamma
angifven tid, tillika skall medföra enahanda verkan för förhållanden
under eu annan tid; och slutligen skulle äfven det med bestämmelsen

i § 123, liksom väl ook i § 133, åsyftade ändamål att vinna enkelhet
och lättad utredning vid beräknandet af tiden för arbetsskyldigheten
genom föreskrifterna, sådana de nu äro affattade, förfelas. Det i den
ifrågavarande paragrafen upptagna stadgandet torde derföre böra gifvas
en lydelse af följande innehåll: »Har man sökt livilostånd, fullgöre
dock arbetsskyldigheten för det år, då ansökningen ingafs; kommande
för tiden näst derefter skyldigheten till arbetets fullföljande att bero
på huruvida livilostånd beviljas eller icke».

För bedömande af frågor, hänförliga under stadgandet i förra momentet
af § 135, erfordras äfven att karta öfver utmålsområdena företes,
hvadan föreskrift om insändandet jemväl af sådan handling synes böra
i samband med stadgandet i § 136 meddelas.

Då det dels är sjelfklart, att Bergmästaren skall angående de i §
137 omförmälda medgifvande!! underrättas, dels förekommer en mängd
andra ärenden, i livilka lika nödigt är, att Bergmästaren undfår kännedom
om öfvers ty relsens beslut, utan att någon särskild föreskrift härom
funnits påkallad, torde stadgandet i denna paragraf kunna och höra
utgå.

Det i § 138, af Sjunde kapitlet »Om ordningen vid grufvedriften»,
förekommande uttrycket »Grufverörelsen skall vara underordnad bergverksstyrelsen»
är i hufvudsaken upptaget ur § 44 af grufvestadgan,
ehuru utan den förklarande inledning, hvarmed samma paragraf börjar.
Enligt motiven till förslaget, skulle bergverksstyr elsen hafva att tillse,
»att arbetet bedrifves efter ordnad plan och på ett ändamålsenligt sätt,
på det att hvarje grufva måtte bearbetas icke blott med hänsyn till
största möjliga vinst för ögonblicket, utan sålunda, att man må kunna
äfven i framtiden göra sig till godo så mycket som möjligt af de från
graf v an åtkomliga fyndigheter». Visserligen är Kollegium till alla delar
af den åsigt, att, på sätt Brukssocieteten i sina erinringar vid denna
paragraf och dermed i närmaste samband stälda stadganden yttrat,
»offentlig myndighets ingripande i den enskildes ekonomi» ej bör
»ifrågakomma i annat fall eller längre, än sådant finnes oundgängligen
nödigt»; men Kollegium finner icke heller denna grundsats vara genom
Kommitterades förslag i denna del, sådant detsamma enligt nyss anförda
motivering skall förstås, i någon mån trädd för nära, och kan
icke utan all inskränkning biträda den af Brukssocieteten uttalade
mening att åt grufveinnehafvare kunde, i kraft af hvad dennes »egen
lördel» bjuder, öfverlemnas att »ordna sin grufverörelse på sätt, som i
hvarje fall finnes ändamålsenligt». Så länge inmutningsrätt anses vara
påkallad ur synpunkten af att främja det allmännas intresse och för

sådant ändamål böra bibehållas, lärer det ock vara i sin ordning, att
den enskilde, som njuter förmånen af denna rätt, så begagnar sin fördel
deraf, att den varder förenlig med nämnda intresse; och till detta
hörer utan fråga, att, såsom Kommitterade anmärkt, en grufva arbetas
icke blott med hänsyn till största möjliga vinst för ögonblicket, hvartill
den egna fördelen stundom kunde mana, utan äfven med uppmärksammande
af livad framtida förhållanden i fråga om tillgodogörande af
möjligen qvarbefintlig fyndighet härutinnan kunna kräfva. 1 vidsträcktaste
mening taget, innefattar visserligen det af Brukssocieteten föreslagna
uttrycket grufvans »framtida bestånd» äfven ett sådant uppmärksammande,
men en dylik tolkning synes icke vara af Societeten
åsyftad. I den af Kommitterade föreslagna bestämmelsen, att arbetet
skall drifvas »efter ordnad plan och på ändamålsenligt sätt», bör ej
gerna kunna inläggas någon betydelse, hämmande eller hindrande för
grufveegarens frihet att, på berättigadt sätt, efter eget val anlägga och
fortdrifva arbetet; och det skulle följaktligen vara endast der missbruk
eller ett förnärmande af det allmännas ofvanberörda intresse möjligen
ifrågakomme, som ett inskridande från statens sida skulle ega rum;
livilket deremot så länge den egna fördelen verkade allenast i den af
Brukssocieteten antydda rigtning icke borde eller kunde ske.

Med fullt och behöfligt erkännande af den omvårdnad, som vid
grufvearbetens anläggande och drifvande inom landet mer och mer
egnas åt dithörande angelägenheter och deras ordnande på grund af
erforderlig sakkunskap, i synnerhet der grufvearbetet är af något större
omfattning, kan dock knappt påräknas, att eu sådan omvårdnad allestädes
skall i lika grad göra sig gällande, äfven af det skäl att, då
brytningen i många af det stora antal grufvor, som här finnes, är
jemförelsevis föga betydlig, omständigheterna icke alltid föranleda
eller medgifva att underkasta sig eller vidkännas de kostnader, som
äro förenade med att för ledningen af dylika arbeten hafva anstälda
personer med någon högre grad af bergteknisk bildning. I de nyare
Tyska bergverkslagarne är angående ordnandet af grufvedriften föreskrifvet,
bland annat, att ledningen af arbetet vid hvarje bergverk skall
omhänderhafvas af person eller personer, till namnet hos bergverksstyrelsen
uppgifven eller uppgifna, och hvilkens eller hvilkas behörighet
för ändamålet, i afseende på teknisk insigt och skicklighet, blifvit af
bergverksst-yrelsen godkänd; och i England skall likaledes, enligt lag
den 10 Augusti 1872, vid hvarje bergverk, som är hänförligt under
de i samma lag gifna bestämmelser, finnas en hos vederbörande myndighet
anmäld och till följd af ådagalagd verksamhet eller aflagda

kunskapsprof för ändamålet kompetent och såsom sådan inregistrerad
föreståndare för grufvearbetet. Att med en dylik anordning tillsynen
öfver bergverkshandteringen, i de delar en sådan tillsyn från det allmännas
sida bör ega rum, måste betydligt underlättas, ligger i öppen
dag; och om i andra länder funnits nödigt att, jemte meddelandet af
föreskrifter om anställandet af sakkunniga personer för den dagliga
ledningen af grufvearbetet, åt bergverksstyrelserna, eller, såsom i England,
åt bergverksinspektörer, uppdraga att inom faststälda gränser
öfvervaka sättet för grufvearbetens anläggande och fullföljande, så lärer
här i landet ett sådant öfvervakande, i ofvan angifven omfattning, utöfvadt
i första hand af bergverkstjenstemän i tillräckligt antal, visserligen
icke kunna anses vara annat än hvad bergshandteringens och det
allmännas intresse kräfver.

Som emellertid ordalydelsen i den förevarande paragrafen af förslaget,
att »Grufverörelsen» skall vara »underordnad bergverksstyrelsen»,
i och för sig har ett vidsträcktare innehåll, än som motsvarar nämnda
styrelses här afsedda och med den näringsidkaren numera tillerkända
handlingsfrihet förenliga göranden och låtanden i fråga om sagda rörelse,
torde lämpligare vara att, med bibehållande i öfrigt af hvad stadgandet
innefattar, ersätta denna ordföljd med det af Brukssocieteten föreslagna,
mindre omfattande, uttrycket: »Statens kontroll öfver grufverörelsen
utöfvas af Bergverksstyrelsen», eller ock, då någon allmän bestämmelse
om att staten skall utöfva någon kontroll i förevarande hänseende icke
är förutskickad, att gifva stadgandet, exempelvis, följande lydelse:
»Grufverörelsen skall vara underkastad kontroll af Bergverksstyrelsen,
hvilken dervid har att tillse, att arbetet bedrifves efter ordnad plan
och på ändamålsenligt sätt».

Enligt nådigt bref till Kollegium, angående reglering af Bergmästaredistrikten
in. in., den 13 November 1874, åligger det Grufveingeniör
att på eget ansvar jemte Bergmästaren och efter öfverenskommen
fördelning hafva tillsyn öfver grufvedriften inom sitt tjenstgöringsdistrikt
och tillhandagå med upprättandet af brytningsplaner
in. in., med rättighet likväl för Bergmästaren, i egenskap af förman
för Grufveingeniören, att pröfva och, der anledning dertill förekommer,
förändra de af denne gifna anvisningar och föreskrifter. Vid sådant
förhållande torde förra momentet af § 139, hvilket moment, så som
det nu är affattadt, genom ett hänförande till § 138 väl egentligen icke
får den betydelse, som är åsyftad, utan gifver den meningen, att Bergmästaren
skall hafva närmaste tillsynen öfver att grufverörelsen skall

vara underordnad Bergverksstyrelsen och att denna har att tillse hvad
i paragrafen omförmäles, böra så formuleras, att det kommer att uttrycka,
att närmaste tillsynen öfver grufvebrytningen skall utöfvas af
Bergmästaren med biträde af Grufveingeniören; hvarefter senare momentet
af paragrafen skulle angifva hvad bemälde tjensteman i sådant
afseende särskildt hade att iakttaga. På sätt vid affattandet af §§ 40
och 65 förfarits samt på grund af derför i motiven lemnad förklaring
å det i samma paragrafer begagnade ordet »anläggning», synes föröfrigt
det såväl i nämnda senare moment af § 139 som i §§ 140 och
142 använda uttrycket »jordegendom» böra fullständigas till »jordegendom
eller anläggning».

Redan vid § 34 har Kollegium yttrat sig angående de grunder,
som, enligt Kollegii åsigt, borde i fråga om det i förra momentet af
§ 141 förekommande stadgande göras gällande i afseende å förbud
mot eller inskränkning i rätt till grufvearbete under dag; och torde
Kollegium rörande den i Kollegii tanka påkallade förändring af detta
stadgande i nu omförmälda del få åberopa hvad i sådant afseende här
ofvan, vid nämnda § 34, blifvit anfördt. För öfrig! och beträffande
sådant arbete under jord, som, enligt hvad jemväl vid sistnämnda
paragraf blifvit yttradt, skulle kunna efter bergstjenstemans pröfning
få framdrifvas under vissa af de i dagen fridlysta områden, synes böra
meddelas enahanda föreskrift som i fråga om försöksarbete angående
ställandet af nöjaktig säkerhet för godtgörelse af skada, förorsakad
genom grufvearbete under dag, äfvensom bestämdt uttryckas, att, delrätt
till arbetets fortdrifvande beror af nämnda pröfning, arbetet, vid
ansvar såsom för åverkan, icke må företagas förr, än tillåtelse dertill
blifvit af vederbörande myndighet beviljad, och beslutet härom delgifvits
egaren och nyttjanderättsinnehafvaren af jorden, i stället för att enligt
den nu begagnade formuleringen i senare momentet af paragrafen
ansvaret är fäst vid underlåtenhet att hos Bergmästaren göra »anmälan»
om saken.

Hvad till skyddande af »jordegendom och anläggning», så i ena
som andra afseende!, stadgas rörande »grufvearbete under dag» lärer
äfven böra gälla i fråga om arbete under jord i dagort.

Enär de i § 146 oförmälda kartor äro af synnerlig vigt för kännedom
om och bedömande af en mängd förhållanden, hvilka med grufvedriften
och kontrollen eller tillsynen deröfver stå i det närmaste samt
band, och utförandet af de för åstadkommandet af dessa kartor erforderliga
arbeten måste i regeln antagas lemna större garantier för
arbetets tillförlitlighet, då det sker under tjenstemannaansvar, samt

något giltigt skäl för meddelandet af ett stadgande i den rigtning, att,
på sätt Brukssocieteten äfvensom tvänne af Bergmästarne ifrågastält,
grufveinnehafvare skulle, utan all inskränkning, ega att sjelf bestämma
af hvem dylik karta skulle upprättas, icke blifvit anfördt eller är för
handen, helst icke förutsättas kan, att enhvar grufveegare skulle besitta
den speciela sakkännedom, som val af person härutinnan gjorde nödig,
lära ifrågavarande arbeten böra, i öfverensstämmelse med hvad hittills
varit gällande, äfven hädanefter utföras af bergstjensteman, eller af
den, som blifvit genom, särskildt förordnande förklarad till sådant arbetes
verkställande befogad. Icke mera än det är betaget en jordinnehafvare
att för sitt enskilda bruk och begagnande låta af hvem
som helst affatta karta öfver eller annan afteckning af sitt jordområde,
kan det förmenas en grufveegare att för enskildt bruk och nyttjande låta
genom den person, han finner lämplig och villig att arbetet utföra, åt sig
upprätta karta öfver grufva, som af honom innehafves. Men laga kraft
och v tsord lärer handling af ifrågavarande slag icke kunna anses ega,
så vidit den icke är upprättad eller, efter verkstäld granskning, vederbörligen
styrkt, i förra fallet af den, som eger landtmäterigöromål på
eget ansvar förrätta, samt i senare fallet af bergstjensteman eller den
hans ställe företräder; och lämpligt kan icke heller vara, att Bergsöfverstyrelsen
eller Bergmästare skulle till grund för beslut i något
grufvedriften rörande ärende lägga en dylik handling, utgången från
annan än den, som blifvit vederbörligen förklarad behörig att en sådan
handling upprätta.

Sedan numera, till följd af ofvannämnda nådiga bref den 13 November
1874, Grufveingeniör må på eget ansvar förrätta mätning af
grufva och öfver densamma uppgöra karta, samt sådant arbete jemväl
företrädesvis är lämpligt för Grufveingeniören, som kan åt detsamma
mera odeladt än Bergmästaren egna sin tid och äfven, såsom vanligen
till lefnadsåren yngre, ej sällan kan hafva lättare att utföra vissa detaljer
af detta arbete, torde det, i fråga om den tjensteman, af hvilken
arbetet skulle verkställas, begagnade uttrycket »Bergmästaren)) böra utbytas
mot »Bergmästaren eller Grufveingeniören»; hvarjemte åt Bergsöfverstyrelsen
synes kunna öfverlemnas att, der behofvet skulle sådant
påkalla, genom särskildt förordnande, för hvarje gång eller för viss
tid, förklara annan person, hvilken, efter aflagda kunskapsprof, å bergsstaten
vunnit inträde och visat sig ega af bergstjensteman eller annan
sakkunnig väl vitsordad insigt och skicklighet i graf vem ätning och
affattandet af grufvekartor, berättigad att på eget ansvar dithörande
arbeten utföra. Deremot torde den ifrågastälda föreskriften, att »berg -

mästare» må låta dylika arbeten »på sitt ansvar» af annan förrättas,
böra utgå, enär gifvet är, att, om bergstjensteman vid merberörda
arbeten begagnar biträden, hvilket bör stå honom öppet och äfven
medför det gagnet, att yngre personer, efter afslutad teoretisk kurs,
beredas tillfälle att såsom elever utbilda sig i yrket, bemälde tjensteman
dock skall ansvara för arbetets rigtighet och denna bestyrka på enahanda
sätt, som om han sjelf arbetet till alla delar utfört.

Så som paragrafen nu är affattad, gifver den, i enlighet med
motsvarande paragraf i grufvestadgan, vid handen, att upprättandet af
grufvekarta liksom blott undantagsvis eller af särskild anledning skulle
ske. I sin ordning är emellertid, att exemplar af karta öfver hvarje
inom landet arbetad grufva af någon betydenhet finnes i förvar hos
offentlig myndighet och efter som arbetet i grufvan fortgår kompletteras.
För sådant ändamål är vid Bergsöfverstyrelsen ett grufvekartekontor,
med en särskildt aflönad tjensteman, hvilken skall hafva till
åliggande att vårda den i samma kontor befintliga samling af kartor
och andra handlingar, hålla desamma tillgängliga för dem, som önska
deraf taga kännedom, vid behof kopiera kartorna samt, när så föreskrifves,
å dem inlägga kompletteringar. Och äfven Brukssocieteten
har uppmärksammat behofvet deraf, att nämnda kontor, förutom att
nyupprättade kartor skulle dit inkomma, må ej mindre varda försedt
med exemplar af sådana äldre kartor, som för detsamma finnas erforderliga,
än äfven årligen tillhandahållas konceptkartorna öfver de kompletteringsmätningar,
som under föregående året egt rum.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, synas i förevarande
hänseende stadganden böra meddelas i den rigtning:

att öfver grufvor, som äro under arbete, skola, efter föreskrift af
Bergsöfverstyrelsen, eller när Bergmästaren finner det nödigt, eller när
grufveegaren det äskar, af Bergmästaren eller Grufveingeniören, eller
af annan, som Bergsöfverstyrelsen må för ändamålet förordna, på grufveegarens
bekostnad efter föregången mätning upprättas fullständiga
markscheiderkartor;

att grufvekarta, äfven der den tillkommit före den nya stadgans
utfärdande, skall, i mån af behof samt i enahanda ordning som i fråga
om grufvekartas upprättande här blifvit angifven, kompletteras;

att ett exemplar alltid skall vid grufvefältet vara att för vederbörande
tillgå;

att, när grufvekarta blifvit upprättad, ett exemplar deraf skall hos
Bergmästaren förvaras och att konceptkartan skall af Bergmästaren,
så snart ske kan, till Bergsöfverstyrelsen insändas;

att inom Juni månads utgång hvarje år konceptkartorna öfver de
kompletteringsmätningar, som föregående året egt rum, likaledes skola
af Bergmästaren, sedan exemplar af sådana kompletteringskartor blifvit
ej mindre till vederbörande grufveegare aflemnade, än äfven till förvarande
i Bergmästare-arkivet affattade, till Bergsöfverstyrelsen insändas;
samt

att Bergsöfverstyrelsen må, der det finnes erforderligt, ega att af
de före den nya stadgans utfärdande upprättade, hos grufveegare befintliga,
grufvekartor låta för Grufvekartekontorets räkning ett behörigen
affattadt exemplar genom Bergmästaren från vederbörande grufveegare
infordra.

Den i § 49 af grufvestadgan förekommande bestämmelsen om
anteckning angående »sådane iakttagne förhållanden i afseende å grufvan
samt dess sköl- och malmformationer, som kunna tjena till ledning eller
upplysning vid brytningens framtida anordnande)) är icke upptagen
bland föreskrifterna i § 147 af förslaget; och om äfven afsedt är, att
bergstjensteman skall under sina besök vid grufvan sjelf söka utröna
dylika förhållanden, kan det dock lända till upplysning, att anteckningar
af ifrågavarande slag föras af den, som bar den dagliga ledningen
af arbetet, hvadan lämpligt synes vara, att äfven härom någon
föreskrift i författningen inflyter. Då för ernående, med en mot behofvet
svarande noggrannhet, af kännedom om beloppet af uppfordradt
ofyndigt mineral icke torde, såsom Brukssocieteten antydt, vara nödigt
att hvarje tunna eller mått af uppfordradt sådant mineral skulle särskilt
vägas, och uppgift om detta belopp vid sidan af uppgiften om
beloppet af det vunna fyndiga mineralet äfven i statistiskt hänseende
har sitt intresse, synes det föreslagna stadgandet jemväl i denna del
kunna hädanefter som hittills bibehållas.

Enär, jemlikt nådigt bref den 26 Oktober 1877, de i § 148 åsyftade
uppgifter numera skola meddelas för kalenderår, i stället för
såsom tillförene för så kalladt bruksår, torde omständigheterna påkalla,
att den i samma paragraf föreslagna tid för uppgifternas aflemnande
till Bergmästaren framflyttas från »utgången af Januari månad» till
»utgången af Februari månad». Af den lydelse, som gifvits senare
momentet af nämnda § 148 vill synas, såsom om afsedt vore, att Bergmästaren,
der berörda uppgifter icke å föreskrifven tid ingåfves, skulle,
antagligen i den ordning, som i § 156 angifves, vända sig till »domstolen»
för att få vederbörande förelagd »ny tid» och »förhöjdt vite».
Då detta, bland annat, skulle i de flesta fall medföra eu tidsutdrägt,
som måste i betydlig mån fördröja afgifvandet af den Bergsöfversty -

relsen anbefalda underdåniga berättelsen angående bergshandteringen
i Riket, hemställer Kollegium, att Bergmästare måtte, i likhet med
hvad, enligt § 49 af grufvestadgan, nu är gällande, tillerkännas behörighet
att vid behof sjelf förelägga tid och förhöjda viten till ett maximibelopp,
som lämpligen torde kunna bestämmas till 100 kronor.

Då icke i samband med stadgandet i § 158 eller annorstädes är,
utom i de fall som i §§ 159, 168 och 169 afses, omförmäldt huru,
vid omröstning emellan delegare i grufvebolag, beslut, i händelse att
antalet röster å ömse sidor är lika, skall fattas, torde något stadgande
härom böra upptagas.

Med afseende å hvad Brukssocieteten anfördt i fråga om det i §
159 föreslagna stadgandet, att inmutare äfvensom annan innehafvare
af hela inmutarelotten skall ega företrädesrätt att vara bolagets styresman,
hvilkei stadgande för öfrigt icke står i full öfverensstämmelse
med de i §§ 157 och 158 uttalade grundsatser, synes detta stadgande
böra affattas i den af Societeten angifna rigtning.

Då nödigt är, att bergstjenstemännen ega kännedom om den grufvebolag
företrädande styresmannens namn och hemvist, lärer ock vara af
behofvet. påkalladt att i samband med stadgandena i § 160 och i senare
momentet af § 162 föreskrifva, i förra fallet, att anmälan i ämnet skall
ske äfven hos Bergmästaren, och, i senare fallet, att domaren, sedan
lian utsett ombudsman, bör derom underrätta Bergmästaren.

Af formelt skäl, och då inträffa kunde, att bolagsstämmas beslut
icke öfverensstämde med de i författningen gifna föreskrifter, samt det
således icke läte sig göra att ställa sig bäggedera till efterrättelse,
synes den i § 161 förekommande ordföljden »af bolagsstämma honom
meddelade» böra så fullständigas, att derigenom utmärkes, det stadgandet
afser af bolagsstämma meddelade behöriga föreskrifter.

Ehuru af innehållet i § 163 äfvensom af sammanhanget i öfrigt
visserligen må kunna dragas den slutsats, att styresmannen är den,
som skall emottaga äfven »bergverksstyrelsens ordningsföreskrifter»,
torde likväl lämpligt vara att bland de i förra momentet af § 162 i
detalj uppräknade åligganden för styresmannen äfven omförmäla skyldigheten
att emottaga ifrågakommande föreskrifter från nämnda styrelse.

På sätt Brukssocieteten och Bergmästaren i Gefle-Daladistriktet
anfört, lärer det föreslagna stadgandet i § 168, att de delegare, som
lemnat fyllnadstillskott för grufvearbetes bedrifvande i större utsträckning,
än öfrige delegare med lika röstetal funnits villiga att medgifva,
skulle eg a att för hvad de derigenom fått att fordra hos bemälde öfrige
delegare hålla sig till desses andelar i bolagets egendom och afkast -

ningen deraf, kunna för de delegaro, hvilka till arbetet velat eller förmått
lemna endast mindre tillskott, medföra följder, som icke vore med
rättvisa och billighet förenliga, samt lätteligen leda derhän, att desse
delegare komme att utan ersättning gå förlustige sina lotter i bolaget.
En sådan påföljd skulle försätta dem i en sämre ställning, än om de,
med tillämpning af hvad i § 169 föreslagits, för sin del beslöte, att
företaget skulle nedläggas, och att sålunda icke vidare skulle lemnas
något tillskott, i hvilken händelse de egde att efter vederbörlig uppskattning
njuta ersättning för sina andelar åtminstone i annan bolagets
egendom än sjelfva grufvan med de för dennas styrka och bestånd
nödiga byggnader; och något giltigt skäl att vid lika röstetal för de
skiljaktiga meningarna låta dem, som ville deltaga i arbetets drifvande
och derför göra tillskott efter hvad de finna omständigheterna medgifva,
löpa större äfventyr och utsättas för ett strängare förfarande, än som
kunde drabba dem, hvilka icke vore villige att fullfölja arbetet och att
derför vidare tillskjuta några medel, torde ej vara för handen.

Mot den af Brukssocieteten föreslagna jemkning i ifrågavarande
stadgande, att de, som gjort fyllnadstillskott, endast skulle ega att,
enhvar i förhållande till sitt tillskott, derför hålla sig till det mineral,
som under det pågående grufvearbetet vunnes och belöpte på de öfrige
lottegarnes andelar i grufvan, synes icke något annat vara att i hufvudsak
erinra, än att de, som röstat för grufvans drifvande i mindre omfång,
då skulle, antagligen ganska ofta, nödgas lemna sina tillskott
utan att kunna af dem påräkna något slags afkastning, enär de, som
lemnat fyllnadstillskotten, egde att af samma afkastning först uttaga
ersättning för dessa tillskott. Tvifvelsutan är denna fråga synnerligen
svår att reglera, och en väsentlig fördel för den mindre kapitalstarke
lottegaren i grufvan skulle vara, om saken kunde lösas i den rigtning,
som af nyssbemälde Bergmästare blifvit. antydd; hvilket väl dock, i
hvad vidkommer flerehanda detaljer, möter vanskligheter att genom bestämmelser
i en författning åvägabringa och väl måste i åtskilliga hänseenden
lemnas till uppgörelse genom bolagsreglor eller annat aftal.
Emellertid skulle, åtminstone för det fall, som i den förevarande paragrafen
afses, eller att rösterna å ömse sidor vore lika många, kunna
ifrågasättas, huruvida icke såsom allmänna grunder för en föreskrift i
ämnet kunde uppställas, att de delegare, hvilka vid bolagsstämman
röstade för grufvearbetets drifvande under året i mindre omfattning
och sålunda för lemnande af mindre tillskott, skulle vara berättigade
att af den afkastning, som af grufvedriften kunde vinnas, njuta sin
andel, beräknad efter de mindre tillskottens belopp i förhållande till de

störres, samt att, der visas kunde, att grufvedriften under viss tid icke
lemnat någon vinst, såsom ofta nog inträffar, bland annat vid nya arbetens
anläggande, men grufvedriften sedermera blefve vinstgifvande,
rättigheten för dem, som lemnat de mindre tillskotten, att, för vinnande
af större andel i afkastningen, få för sina lotter öka tillskotten eller
tillskjuta samma belopp som de öfrige delegarne skulle, der sådant af
dessa äskades, bero på erläggandet för den förflutna tiden af sådant
belopp, som erfordrades för utjemnandet af skilnaden emellan det större
och det mindre tillskottet under samma tid. Men finnes en dylik anordning
icke mot ändamålet svarande, och medgifvas bör, att genom
densamma invecklade förhållanden i lottegarnes mellanhafvanden icke
alltid skulle kunna förebyggas, synes enklast vara, att, sedan i samband
med stadgandet i § 158 viss form för vinnandet af utslag vid lika
röstetal för skiljaktiga meningar faststälts, göra äfven angelägenheter
af den art, som i § 168 åsyftas, beroende af bolagsstämmas i behörig
ordning fattade beslut, till följd hvaraf paragrafen, såsom då varande
öfverflödig, skulle utgå, under det att deremot stadgandet i § 169 borde
såsom ett undantag bibehållas.

Den af Brukssocieteten, i sammanhang med dess yttrande rörande
meranämnda § 168, omförmälda tilläggsfrågan angående rätt för delegare,
som det fordrar, att, efter lottning, af vunnet mineral bekomma
och sjelf omhändertaga hvad som på hans lott må belöpa, synes lämpligen
kunna utgöra föremål för bestämmelse i en bolagsordning eller
för särskild öfverenskommelse, i stället för att genom ett lagstadgande
afgöras.

Jemte det att den i § 170 förekommande anvisning angående ämnen,
som »här ofvan omförmälas», synes, såsom saknande nödig begränsning,
böra gifvas den lydelse, att anvisningen inskränker sig endast
till de ämnen, som utgöra föremål för bestämmelserna i det ifrågavarande
kapitlet »om grufvebolag», lärer det mot slutet af paragrafen
upptagna förbehåll böra så affattas, att stadgandet, formelt betraktadt,
icke medgifver någon afvikelse vare sig från den i § 160 införda bestämmelse
med deri af Kollegium föreslagna tillägg, eller från den i §
161 gjorda erinran att styresmannen skall ställa sig de i författningen
gifna föreskrifter till efterrättelse.

De på grund af Kongl. Förordningen angående grufvors utmål
m. m. den 6 December 1757 tillkomna grefve- eller malm-öres-kassor,
som vid utfärdandet af 1855 års grufvestadga funnos inom jernbergslagerna
bildade, hafva, jemlik! föreskrift i § 61 af samma stadga, hittills
varit stälda under Bergmästarens och tvänne af delegarne valda

kassaföreståndares förvaltning samt Bergsöfverstyrelsens inseende och
kontroll. Dessa kassor, af hvilka endast de inom Filipstads bergslager
äro af någon egentlig betydenhet, måste anses såsom delegarnes tillhörighet,
ehuru sådan kassas medel skola »hufvudsakligen användas till
de grufvors understöd vid påkommande behof, hvarifrån malmören blifva
till fonden behörigen inbetalda» samt »delning af den gemensamma
grufvekassan, likasom uttagning af de medel någon viss grufva tillskjutit»,
icke må i något fall tillåtas. Genom Kongl. Förordningen angående
utsträckt frihet för bergshandteringen den 20 September 1859,
§ 4, stadgades, att de vid författningens trädande i kraft befintliga
hammarsmeds- och masmästare-kassor, öfver hvilkas rätta användande
Bergsöfverstyrelsen dittills ock haft inseende, skulle af delegarne gemensamt
förvaltas och, utan att få förskingras, till det med kassorna
afsedda ändamål användas, hvaröfver Bergmästaren egde hålla tillsyn.
Och något skäl att hädanefter annorlunda förfara i fråga om de så kallade
malmöreskassorna, eller att bibehålla föreskriften, att kassorna
skola stå under Bergsöfverstyrelsens »inseende och kontroll», synes icke
vara att anföra. Som emellertid i hvad angår tre af dessa kassor,
nemligen de så kallade Nora, Lekebergs och Lerbäcks bergslagers
malmöreskassor, förekommer, att, sedan erläggande af föreskrifna afgilter
till kassorna icke egt rum, eganderätten till samma kassor af
vederbörande förverkats, så att några »delegare» i kassorna, i den mening
författningen afser, icke förefinnas, torde nödigt vara att, efter
behörig utredning angående dessa trenne kassor, frågan om rätt till
användande af eller förfogande öfver desamma göres till föremål för
särskild! nådigt beslut.

Med afseende å nu angifna förhållanden, tillstyrker Kollegium, att,
i stället för de i tionde kapitlet af förslaget upptagna bestämmelser,
måtte i fråga om förvaltningen och användandet af de grufve- eller
malmöres-kassor, till hvilka vederbörande grufveegare genom erläggande
af föreskrifven malmöresafgift bevarat sin eganderätt, meddelas
ett efter ändamålet för kassornas bildande lämpadt stadgande i likartad!
syfte med den i nämnda Kongl. Förordning den 20 September 1859,
§ 4, rörande hammarsmeds- och masmästare-kassorna lemnade föreskrift;
hvarjemte, beträffande de förenämnda, delegare saknande trenne
kassorna, hvilka för närvarande förvaltas af Bergmästaren och personer
i orten, som åtagit sig att vara kassaföreståndare, frågan om, huru med
dessa kassor bör förfaras, torde framdeles få särskild! underställas Eders
Kongl. Maj:ts nådiga ompröfning.

Äfven om den bestämmelse, som i § 184 afses, må i viss mening
låta sig fattas såsom varande af »öfvergående» natur, lära dock de i
§ 185 upptagna föreskrifter, genom hvilka förut gällande bestämmelser
förklaras icke vidare skola lända till efterrättelse, och vid hvilka föreskrifter
således är fäst begreppet af fortvara för obegränsad tid, ej
rätteligen vara att hänföra under den för elfte kapitlet valda rubrik af
»Öfvergående stadganden», utan torde antingen det med berörda föreskrifter
åsyftade förklarande lämpligen kunna, såsom ske plägar, i inledningsorden
till författningen meddelas, eller ock rubriken å kapitlet
böra ändras till »Öfvergångsstadganden», hvilket synes uttrycka hvad
med de i kapitlet upptagna bestämmelser är att förstå.

Enär de i §§ 189 och 190 föreslagna bestämmelser äro af beskaffenhet
att föranleda väsentliga och hämmande ingrepp i de förhållanden,
hvilka genom författningen skulle regleras, så i afseende å förvärfvandet
af område genom inmutning, som beträffande inmutad fyndighets
förseende med utmål, och således måste, under den tid dessa
bestämmelser skulle tillämpas, för åtskillige vederbörande medföra ett
tillstånd af osäkerhet och äfven gifva anledningar till andra olägenheter
af flerahanda slag, samt följaktligen är önskvärdt, att öfvergångstiden
härutinnan, hvilken blifvit föreslagen till tio år, måtte, så vidt
ske kan och tillgodoseendet af äldre grufveinnehafvares berättigade
och billiga anspråk det medgifver, inskränkas, synes kunna ifrågasättas,
huruvida icke, i sådant syfte, vore att föredraga att gifva stadgandena
den form, att vederbörande utmålsinnehafvare, som vill begagna sig af
den honom medelst de ifrågavarande bestämmelserna tillernade rätt,
skall, för ändamålet, inom viss kortare tid, exempelvis ett eller två år,
från den dag författningen trädt i kraft, hos Bergmästaren om saken
göra anmälan och framställa sitt yrkande i denna del.

Slutligen tillåter sig Kollegium erinra, att, sedan nu genom Eders
Kongl. Maj:ts nådiga förordning om mått och vigt den 22 November
1878, förändrade föreskrifter i dithörande ämnen utfärdats, omföring,
i erforderliga delar, till uttryck i nya måttet af de såväl i förslaget
som i ofvan afgifna utlåtande upptagna måttbestämmelser häraf föranledes,
dervid ett utjemnande till de bestämmelserna närmast motsvarande
hela tal af nya måttet torde böra ega rum.

Utdrag af Kollegii protokoll, innefattande af undertecknad Wsern
yttrad särskild mening i ärendet, bifogas i underdånighet, och Kollegium
framhärdar med djupaste vördnad,

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:t,s

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

C. FR. WUERN.

S. J. STENBERG.

1Frans Ant. Croelius.

Stockholm den 30 December 1878.

Utdrag af Protokollet hos Kongl. Maj ds och Rikets KommersKollegium
den 30 December 1878.

Närvarande:

Herr t. f. Presidenten, Kommendören med Stora Korset af Kongl.

Nordstjerneorden, m. in., Woern,

Herrar Kommers-Råden och. Riddarne af Ström,

Sjöberg,

Grönlund,

Stenberg.

Sedan Kongl. Maj:t genom nådig remiss anbefalt Kongl. Kollegium
att, efter vederbörande Bergmästares hörande, afgifva underdånigt
utlåtande i anledning af ett af dertill i nåder förordnade kommitterade
den 25 April 1874 till Kongl. Maj:t afgifvet Betänkande och
Förslag till Ny Grufvestadga, samt, efter det yttranden i ämnet från
Bergmästare till Kongl. Kollegium inkommit, ärendet blifvit, på föredragning
af Herr Kommers-Rådet Stenberg, vid flera särskilda sammanträden
af Kongl. Kollegium handlagdt; så afslutades nu granskningen
af samma betänkande och förslag, hvarefter Kongl. Kollegium
beslöt underdånigt utlåtande af innehåll, som registratur utvisar.

Herr t. f. Presidenten, hvilken under ärendets handläggning yttrat
särskild mening i ämnet, anförde i sådant afseende följande:

»Då till Kollegii behandling blifvit hänskjutet ett omfattande förslag
till en ny grufvestadga, så kan jag i den omständighet, att Riksdagen
i sin underdåniga skrifvelse den 12 Maj 1872, som föranledt
ärendets upptagande, icke ifrågasatt inmutningsrättens upphörande i
allmänhet utan blott för stenkol, så mycket mindre inse något skäl
för Kollegium att icke ingå i pröfning af frågan om behofvet af denna
rätts bibehållande eller ändamålsenligheten af dess afskaffande i all -

mänhet, som icke blott den Kommitté, af hvilken det nya förslaget blifvit
utarbetadt, i främsta rummet såsom bestämmande för de grunder, som
i förslaget borde följas, utförligt angifvit sina åsigter i denna hufvudfråga,
utan ock de myndigheter och korporationer, som öfver förslaget
blifvit hörde, derom uttalat vidt skiljda tänkesätt och önskningar.

För min del anser jag den allmänna inmutningsrätten obehöflig
och för sjelfva bergshandteringen skadlig.

Äfven framför den nedsättning i eganderättens helgd, som tvånget
för jordegaren att till inmutare afstå delar af sin mark, innebär och
hvars menlighet jag ingalunda vill underskatta, anser jag inmutningsrättens
väsentligaste fel vara dess ändamålsvidrighet.

En säker af lag skyddad eganderätt till de föremål, i Indika deras
kapital nedläggas, måste för bergsbruksidkare vara lika angelägen
som för jordegare eller andra industri-idkare, men till de ställen, från
Indika de för deras industri nödiga råämnena, malm eller stenkol,
hemtas, och till de för grufvornas styrka och bestånd nödiga grufvebyggnaderna
kunna bergsbruksidkarne icke erhålla full och obetingad
eganderätt. Utgår malmen i en grufva eller kan ett stenkolsfält icke
längre med någon fördel bearbetas och måste grufveegaren af denna
eller annan orsak öfvergifva arbetet, så öfvergår eganderätten till grufvan
med dertill exproprierad mark och nämnde byggnader utan ersättning
till den förste, som anmäler sig till grufvearbetets öfvertagande,
och fortsättes ej grufvedriften så hemfaller all marken till grundegaren.
Låter egaren borttaga byggnader eller inventarier, är han förfallen
till böter och kan dömas skyldig att återställa byggnaderna i
deras förra skick. Det kan invändas att olägenheterna af dessa bestämmelser
icke kunna blifva synnerligen stora, enär grufveegaren kan
förekomma dem genom s. k. försvarsarbete, och att sådana fall, derest
ej grufveegaren sett sig särdeles illa före, endast tmdantagsvis kunna
förekomma, förr än han under mångårig besittning af sin grufva haft
tillfälle att göra sig för alla kostnader betald; men försvarsarbete är
under nämnda förhållanden blott en ny ändamålslös utgift, och osäkerheten
af lyckliga resultater af grufvehandteringen är visserligen icke
mindre än den af andra yrken, i hvilka det dock aldrig ifrågasättes
att ju icke en hvar får behålla hvad han med sina penningar betalt.
Kunskapen om att, derest ett grufveföretag misslyckas, egaren ej kan
rädda något af de stora summor, som för inköp af mark och bekostande
af de väsentligaste grufvebyggnaderna erfordras, måste hos hvarje förtänksam
man verka afskräckande för nya företag. Dertill kommer en
mycket stor olägenhet, som egarne till äfven de mest värdefulla graf -

vor i följd af nämnda bestämmelser blifvit underkastade, nemligen att
alla grufvor vid domstolar betraktas såsom lösegendom och följaktligen
ej kunna inteckna^.

Då lagstiftaren genom inmutningsrätten bemyndigat hvem som
helst att för ett visst ändamål bemägtiga sig delar af en annans egendom,
så kan han icke underlåta att för alla de förhållanden, som derigenom
uppkomma, gifva bestämda och minutiösa föreskrifter. Det
skulle annars icke finnas några rättsgrunder för afdömande af den
mångfald af tvister, som mellan inmutare och jordegare kunna uppkomma.
Men lagstiftaren kan ej för hvaije af honom kändt eller tänkbart
fall gifva mer än en föreskrift och denna måste vara allmänt giltig,
huru olika än i verkligheten de förhållanden kunna vara, som derunder
måste inrymmas. De väsentligaste vilkoren för grufvehandteringens
tillvaro och utöfning blifva derigenom underkastade ett tvång,
som mången gång måste blifva hämmande för dess utveckling, på
samma gång, som det aldrig kan så som det fria aftalet tillfredsställa
alla parters fordringar eller finna det speciel för hvarje särskildt sakförhållande
rigtigaste.

Exempelvis är bland sådana tvångsbestämmelser främst att nämna
utmålets storlek. Såsom allmän regel kan ju sägas att det bör vara
stort nog för att lemna utrymme för en på rätt bergsvis ordnad grufvedrift,
som för inmutaren kan blifva lönande, men ej så stort att det
väsentligt öfverskjuter hans behof, hvarigenom det, på samma gång,
som jordegaren utan förnuftigt skäl beröfvades den fria dispositionen
af en del af sin egendom, kunde hända att en del af en fyndighet ej
under obehörigt lång tid blefve bearbetad. Men tillämpningen af denna
likasom af hvilken som helst annan regel, som skulle kunna uppställas,
saknar alla allmänt giltiga förutsättningar, ty huru stort det område
bör vara, inom hvilket en på rätt bergsvis ordnad och lönande grufvehandtering
skall kunna inrättas, måste blifva beroende af den eftersökta
malmens eller fossilets förekomst och beskaffenhet, hvilka variera
i det oändliga. Dertill kommer att, huruvida en grufvedrift i praktiken
blir ändamålsenlig och lönande eller ej, beror icke blott af de nämnda
naturliga förhållandena, utan ock af grufveegarens förmåga och kapitaltillgångar.
Det är derföre omöjligt att genom lag ändamålsenligt bestämma
huru stort det område bör vara, som för en grufveanläggning
är lämpligast och tillräckligt. Blir utmålet för litet, så hämmas industrien,
blir det för stort, så blir en större eller mindre del af grufvefältet
liggande obearbetad och oåtkomlig, d. v. s. just motsatsen inträffar af det,
som med inmutningsrätten afses. I ett en gång anvisadt utmål af den i

grufvestadgan bestämda högsta storlek, är nu ej annan förändring möjlig
än att, derest flere innehafvare af särskilda utmål skulle vilja dem
till ett sammanlägga, så kan Bergsöfverst.yrelsen på gjord ansökning
derom förordna efter som lämpligt pröfvas. Kommittén har föreslagit
större utmål med rätt för innehafvare af mindre områden att, der fritt
fält finnes, erhålla tillökning, men äfven de nya utmålen skola i många
fall befinnas för små och i andra för stora med samma påföljd som
förut.

Ofverlemnades det deremot åt parterna, — grufvespekulanten och
jordegaren, — sjelfve att genom-fritt aftal öfverenskomma om hvad
som för dem ömsesidigt och gemensamt vore bäst, så rättade sig deras
beslut just efter de särskilda förhållandena. Jordegaren nämnde det
pris, till hvithet han vore villig att sälja en ifrågasatt del af sin egendom
och grufvespekulanten uppgåfve storleken af det område han för
ögonblicket behöfde, men gjorde tillika till vilkor för köpet att jordegaren
skulle förbinda sig att i mån af uppkommande behof för grufvearbetets
utsträckning lemna honom ett ytterligare område till samma
eller annat bestämdt pris och således ej sälja angränsande mark till
annan grufvespekulant; funne jordegaren den erbjudna köpeskillingen sådan,
att försäljningen äfven med dervid fästade vilkor vore för honom fördelaktig,
så inginge lian derpå, dock med bestämmande af viss tid,
efter hvilken gjorda förbindelser, om ej der förut tagna i anspråk,
skulle upphöra. Skulle åter parterna ej komma öfverens om dylika
vilkor och det af denna eller annan anledning hända att flera små
grufvor med för hvardera otillräckligt utrymme komme att ligga i hvarandras
närhet, så behöfde de ej embetsmyndighets tillstånd att för lättnad
i arbetet och gemensam grufvedrift sammanlägga sina områden till ett
enda. Skulle åter en grufveegare finna sig ega större jordområde än han
för sin handtering behöfde, så kunde han återsälja den för honom öfverflödiga
marken till den jordegare, af hvilken han köpt den, eller
till hvem han behagade.

Med hänsyn till de tvister, som mellan särskilda inmutare kunna
uppkomma och för att så vidt möjligt gifva dem alla lika rätt, måste,
så länge inmutningsrätten bibehålies, grufvestadgan innehålla bestämmelser
ej blott om utmålens storlek utan ock om deras form, såsom
största längd och bredd, dessas förhållande till hvarandra in. m.; men i
betraktande af malmlagers och stenkolsfälts ständigt varierande lokala
förekomst, måste äfven här antagas att den för området till hvarje
grufvefält bäst passande form skulle lämpligare kunna bestämmas genom
fritt aftal än genom i lag på förhand gifna tvångsbestämmelser.

Äfven med hänsyn till personliga förhållanden medför inmutningsrätten
följder, som ej kunna vara för bergsbrukets befrämjande gynsamma.
I hvarje annan industrigren anses den lyckliga utgången af
ett företag vara beroende af de personliga qvalifikationerna hos den
eller dem, som leda detsamma, och af hans eller deras besittning af
eller förmåga att skaffa de för företagets ändamålsenliga utförande nödiga
kapitaltillgångarne. Åro den enskildes egenskaper eller tillgångar
ej tillräckliga att försäkra framgång, så bildas bolag, i hvilka delaktigheten
afpassas på det sätt, som säkrast och med minsta uppoffring
för öfrige delegare leder till det felandes erhållande. När åter bearbetande
af en mineralanledning ifrågakommer, så tillhör dispositionsrätten
öfver företaget uteslutande den, som först hos bergmästaren anmält
sig för erhållande af matsedel; och hurudana än hans personliga
qvalifikationer eller möjliga disqvalifikationer att bringa något företag
till lycklig utgång må vara, så är äfven jordegaren inskränkt till valet
att med honom ingå i delaktighet i grufveanläggningen eller helt och
hållet från densamma afstå. Deremot har jordegaren i lagen en anvisning
att ej förr än den angifna mineralanledningen hunnit undersökas
och blifva känd, anmäla om han vill begagna sin rätt att i gruvanläggningen
deltaga eller ej. Det första arbetet måste då bekostas
och utföras samt, om företagets öfvertagande af ett bolag befinnes
lämpligt, dess organisation ske i okunnighet om de, som derom förena
sig, komma i besittning af hälften eller en större del eller det hela af
företaget, hvars utgång dock härpå måste i betydlig mån vara beroende.
Dessa bestämmelser förbjuda ju ej frivilligt aftal för åstadkommande
af det i hvarje särskild! fall ändamålsenligaste resultat, men de minska
väsentligt möjligheten af dess uppnående.

Kommittén har föreslagit, att inmutare, som, på grund af att jordägare
icke anmäler sig till delaktighet i grufveanläggning, tillträder hela
jordegarelotten, skall såsom vederlag derför till jordegaren erlägga
en viss andel af allt det mineral, som uppfordras. Jag har för mycket
deltagit i de slutligen med framgång krönta sträfvandena för afskaffande
af alla särskilda skatter för bergsbruket, för att kunna förstå nyttan
af en ny ständig afgifts införande derpå, och svårt att tänka mig förbindelsen
att erlägga eu afgift såsom vederlag för förlusten af det
kapital, den affärserfarenhet och det intresse, som jordegarne skulle
kunna tillföra bergsbruket, men har ej för afsigt att vid detta tillfälle
ingå i närmare bedömande af nämnda förslag, utan anför det här endast
för att, då det synes mig tänkbart att en dylik afgifts temporära
utgående skulle kunna ifrågakomma i stället för betalning af mark, på -

peka fördelande af frihet för bestämmande genom aftal, såväl om en
afgift skall utgöras eller ej, som i förra fallet af dess belopp, dervid
alla förhållanden kunde för hvarje särskildt fall tagas i betraktande,
framför ett lagtvång, påbjudande samma bestämmelser för de mest
olika fall.

Näst efter den vilkorliga och osäkra eganderätten till grufvor och
nödvändigheten af lagbestämmelser för reglerande af förhållanden, Indika
genom frivilligt aftal kunna mera ändamålsenligt ordnas, anser jag den
mutsedelshandel, till hvilken inmutningsrätten ger anledning, böra mot
lämpligheten af dess bibehållande såväl ur allmän, som särskildt från
bergsbrukets synpunkt anföras.

Endast undantagsvis kan förutsättas att bergsbruksidkare eller kapitalister
sjelfve skulle sysselsätta sig med malmletning eller borrning
efter stenkolsfält. Lika litet kan det i allmänhet antagas att jordegare
personligen skrälle hafva derför erforderliga kunskaper eller dertill
kunna använda sin tid. Funnes ej inmutningsrätten, så skulle den
bergsbruksidkare, som funne sig vara i behof af malm eller stenkol,
likasom den kapitalist, som ville blifva bergsbruksidkare, med egaren
af den mark, under hvilken det förefunnes anledning att antaga att
det eftersökta mineralet vore tillfinnandes, göra aftal om tillåtelse till
undersökningar och företrädesrätt under viss tid till grufveanläggning
i det fall värdefull fyndighet anträffades. Han skulle derefter för anställande
af fullständiga undersökningar använda unge män med alla
dertill nödiga kunskaper, och ej hafva svårt att finna sådane, som innan
de sjelfve ingått i yrke eller förtjent förmögenhet vore villige att åtaga
sig dylikt arbete. På samma sätt skulle den jordbrukare förfara, som
ville veta huruvida icke hans jord inneslöte några förborgade underjordiska
rikedomar. Så länge inmutningsrätten bibehålies, kan deremot
ett sådant sätt att tillvägagå icke användas, ty lagen erkänner ej jordegarens
rätt till mineralier under hans mark och ett dylikt aftal, som
det förenämnda skulle derföre blifva utan betydelse. Risken att för
kostnaden af omfattande undersökningar ej erhålla någon valuta blefve
derföre allt för stor.

Under dessa förhållanden blir det en naturlig följd af den nationalekonomiska
lagen om arbetets fördelning, att inmutare blifva en
särskild klass af yrkesidkare, hvilkas göromål blifva inmutning, letning
efter fyndigheter, försöks- och försvarsarbeten, anmälningar om utmålsläggning
o. s. v., samt slutligen försäljning af mutsedlar. Lika med
hvad föi- alla yrkesidkare är fallet, måste deras utkomst blifva beroende
af att de reducera sina kostnader till det minsta möjliga, som för än 12 -

damålets vinnande är tillräckligt och vid försäljning betinga sig högsta
möjliga pris samt uppdrifva sin handtering till största görliga omfång.
Finna de ej enskilde köpare, så måste de, för att med vinst blifva sina
mntsedlar qvitt, söka åstadkomma stora bolag, och hafva dertill så
mycket mera anledning, då vid en större affärs upptagande beloppet
af den första köpesumman tyckes vara af mindre betydenhet och stora
anspråk derföre lättare beviljas.

Det skulle leda till alltför stor vidlyftighet att vidare utveckla följderna
häraf. Att de icke i allmänhet äro gynsamma, tyckes vara af
erfarenheten bekräftadt. Det var företeelser af detta system, som föranledde
anhållan i Riksdagens skrifvelse den 13 Maj 1872 att Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida inmutningsrätten i
fråga om stenkol kunde upphäfvas, och det derpå följande förbudet
mot utfärdandet af mutsedlar å stenkolsfyndigheter genom Kongl. Kungörelsen
den 24 i samma månad. I sitt yttrande öfver Kommitténs förslag
till ny grufvestadga yttrar Kristianstads läns hushållningssällskap
att, ehuru flera år förflutit efter det inmutning af stenkolsfyndigheter i länets
nordvestra del skett, andra åtgärder för kolbrytning icke synas blifvit
vidtagna än försök att under de mest lockande förespeglingar afyttra
mutsedlarne; och i samma anda yttra sig Malmöhus och Hallands läns
hushållningssällskaper. Och att dylika följder icke äro egendomliga
för stenkolsindustrien eller endast i det sydligaste Sverige förekomma,
framgår af Bergmästarens i Gefle-Daladistriktet yttrande, i hvilket han
omtalar, att ett handtverk uppkommit att förvärfva och sälja inmutningsrätt
med minsta möjliga qvantitet af verkligt grufvearbete, och att inmutare
mindre söka personer med sakkunskap, yrkeserfarenhet, förmåga
att bedöma och medel att bedrifva en näring, än sådana, som utan
nämnda egenskaper kunde finnas mest benägna att förlita sig på lifliga
beskrifningar och löftesrika planer.

Sådana företeelser synas mig mindre vara att förebrå de personer,
som följa ett af lagen anvisadt yrke, eller tiden, som stundom är mera,
stundom mindre gynsam för deras framträdande, än det system, som
tillskapat de förhållanden, af hvilka de äro en omedelbar följd.

Särskildt för bergshandteringen har mutsedelshandeln'' två stora
olägenheter; den ena att priset på nya mineralanledningar oskäligt
uppdrifves, och den andra bildandet af stora bolag med otillräcklig
kapitaltillgång för ändamålsenlig grufvedrift på de större fält, som de
genom inköp af en mängd mutsedlar på en gång slå under sig.

Det har af trovärdige män blifvit mig uppgifvet, att två stenkolsgrufvebolag
i Skåne för mutsedlarne till sina grufvefält, — det vill egent -

ligen säga endast för lagligt tillstånd att bearbeta dem, — betalt det
ena 650,000 kronor och det andra 500,000 kronor. »Huru annorlunda
och för stenkolsbrytningen, ja! för hela landet fördelaktigare hade det»
frågar Malmöhus läns hushållningssällskap »ej varit, om de af inmutningsrätten
skapade mellanhänderna ej funnits till, utan bolagen sjelfve
hade fått träffa öfverenskommelse med jordegarne och sjelfve utfört
borrningarne? Huru mycket kapital kunde ej då varit hopsparadt till

förmån för stenkolsbrytningen, huru många svindlande företag---

hade ej då varit ogjorda och huru mycket större förtroende hade ej då
skänkts åt och huru mycket längre hade man ej då hunnit vid brytningen
af våra stenkol?»

Det är emellertid ej blott de stora summor, som utan egentlig
nytta blifvit för mutsedlar utbetalde, som göra de stora bolag, till Indika
mutsedelshandeln ger anledning, kapitalsvaga. En annan orsak ligger
deruti att det vid bildande af så stora bolag alltid blir svårt att .erhålla
fullt tillräckligt kapital och att derföre en mängd små aktietecknare
måste uppsökas och medtagas, Indika vid första teckningen ingå
för sina besparingar, men, då nytt kapital visar sig erforderligt, sakna
vilja och förmåga att öka sin teckning.

Om bolagen kunde börja i mindre skala och småningom utvidga
sig, så skulle de bättre kunna rätta sina företag efter sin kapitaltillgång,
men för tillgodogörande af de i flötser förekommande stenkolsfälten
tvingar inmutningsrätten dem att genast från början inmuta stora
områden, Indika de derefter hafva att genom arbete försvara, emedan,
om de det skulle underlåta, främmande bolag genast skulle genom inmutning
sätta sig i besittning af angränsande fält till det, med hvars
bearbetande de ville göra en början.

Ofta kan inmutningsrätten medföra motsatsen af hvad, som dermed
åsyftas, — upptäckande och snart tilgodogörande af värdefulla mineralier.
Det har redan i det föregående blifvit nämndt hurusom detta
inträffar, då en inmutare erhåller större utmål, än han med arbete belägger.
Den af honom oberörda delen deraf är ej åtkomlig. Vidare
inträffar enligt svensk lagstiftning så kallad fältspärrning för samtliga
inmutade områden med hänsyn till alla för inmutaren obekanta fyndigheter
af annan art, än den, hvarå han uttagit mutsedel. Inmutning å
silfver, bly, koppar- eller jernmalm får ej ske å utmål, som blifvit utlagdt
för svafvelkis, grafit eller stenkol, eller vice versa, ej heller på
mindre afstånd än 50 famnar från förut befintlig grufva, för hvilken visst
utmål ännu ej hunnit utläggas. Inmutare, som funnit eller trott sig finna
eller blott fått den idé att han möjligen kan finna ett visst mineral

under en annans mark, kan således genom uttagande af mutsedlar för
några kronor förvärfva en jordegaren ej tillkommande rättighet att
från grufvearbete af allt slag utestänga ej blott jordegaren, utan äfven
verklige uppfinnaren af värdefullare mineral, än det han vill söka, och
kan under åratal bibehålla denna rätt utan att söka utmål eller betala
den mark, för hvilken han erhållit den. Endast i det undantagsfall
att egaren till en, det inmutade området angränsande, grufva på djupet
anträffar en förut okänd fyndighet, må han i det inmutade fältet med
fältort eftersätta annan fyndighet än den, som der förut är under arbete,
dock endast till dess inmutaren med arbete från sitt utmål möter.
I de utländska länder, från hvilka svenska lagstiftare i allmänhet hemtat
förebilder för grufvestadgans bestämmelser, har äldre inmutare endast
under kort tid företrädesrätt till inmutning af annat inom hans
utmål upptäckt mineral, än det hvarå hans mutsedel lyder; men då i
dessa länder särskilda inmutares rätt att å olika malmer upptaga särskilda
grufvor i samma fält ledt till de mest svårlösta förvecklingar,
vill jag ingalunda påstå att svenska grufvestadgans föreskrift i detta fall
är mindre praktiskt lämplig, endast påpeka att inmutningsrätten ej
kunnat konseqvent genomföras och att den i detta fall tydligen motverkar
sina egna angifna syften, i det att för hvarje inmutadt område
allt intresse för malmletning eller anläggning af bergsbruk af alla slag
borttages hos alla andra än den, som för grufvedrift af visst särskildt
slag å det området uttagit mutsedel.

Fältspärrning sker ytterligare i Sverige i stor skala genom försvarsarbete
och hvilostånd. Med de små arbetsqvantiteter, som i grufvestadgan
föreskrifvas för det förra, kan ingen verklig grufvedrift ske och
kändt är att det i regeln sker utan att medföra någon som helst annan
nytta än att betrygga inmutarens besittningsrätt. Kommittén har deruti
föreslagit en väsentlig förhöjning, men man skulle enligt min uppfattning
dermed ej kunna vinna något annat än att antalet hviloståndsansökningar
och i de fall, der dessa afslogos, antalet af utan nytta
förspika dagsverken skulle betydligt ökas. Verklig nyttig grufvedrift
kan ej åstadkommas af någon annan anledning än att den i och för
sig är lönande; och om, såsom äfven jag tror, inmutningsrätten leder
till missbruk, så är det väl bättre att upphäfva den, än att genom
stränga stadganden och dermed följande förbindelser afskräcka från
dess begagnande, hvilket, så länge den bibehålies, vill säga detsamma
som från upptagande af nya grufvor.

Slutligen har jag mot inmutningsrätten att anmärka den högst
betydliga nationalförlust, som det af densamma betingade försvarsar -

betet medför. Statistiska uppgifter, på hvilka en noggrann beräkning
deröfver skulle kunna uppgöras, felas, men i Bergmästarens för det
södra distriktet yttrande öfver Kommitténs förslag finner man angifvet
att i detta distrikt under de senaste fem åren flera hundratusen kronor
blifvit i försvarsarbeten uppoffrade, och då man vet huru ringa
antalet af nytillkomna verkliga grufvor är, samt väl får antaga att
hvarje inmutad fyndighet under flera år försvaras, så blir man af uppgifterna
i bergmästarens berättelser att t. ex. år 1871 inalles 9,438
och år 1872 inalles 14,734 mutsedlar utfärdades, under det att hviloståndsresolutionerne
samma år voro respektive 2,431 och 1,448, ledd
att, långt ifrån att i nämnde uppgift se någon öfverdrift, snarare tro
förlusten för hela riket stundom hafva under ett enda år uppgått till
anförda belopp.

Sedan jag angifvit hufvudgrunderna för min åsigt att inmutningsrätten
å enskildes jord borde upphäfvas, åligger det mig att uttala mig
om de skäl, som af Kommittén blifvit för dess bibehållande anförda.

Det främst nämnda och af Kommittén såsom tillräckligt ansedda
skälet åir att grundsatsen om bergsbrukets frihet och oberoende af
eganderätten till grunden sedan århundraden tillbaka under olika form
skulle gjort sig gällande i de flesta europeiska länders lagstiftning, att
denna grundsats redan från slutet af det tolfte århundradet kan spåras
i den tyska bergslagstiftningen och att den svenska lagstiftningen i
ämnet från forna tider utvecklat sig på grundvalen af samma åsigt.

Men om eganderätten till grunden under längre eller kortare tid,
i flera eller färre länder och i större eller mindre män varit underkastad
inskränkningar, kan ju icke inverka på frågan om inmutningsrättens
lämplighet, utan för den frågans afgörande är det väl särskilt
denna rätts ålder, allmänna giltighet och väsentliga inflytande på den
svenska bergslagsstiftningens utveckling, som böra tagas i betraktande.
Det är bergverksregalet, icke inmutningsrätten, som har den af Kommittén
nämnda ålder och efterfrågar man dess historia och inflytande på bergsbruket,
så erfar man att det i de flesta länder, der det vant infördt,
blifvit uppliäfclt eller högst väsentligt modifierade att bergsbruket i de
länder, som icke eller blott i ringa mån haft det, kraftigast utvecklat
sig och att det aldrig blifvit till fullo infördt i Sverige. Inmutningsrätten
har visserligen sin historiska grund i bergverksregalet, men är
betydligt yngre, har aldrig blifvit införd i Frankrike, ej heller i de
flesta af de länder, hvilkas bergslagsstiftning nu är grundad på den
franska; och äfven i de tyska länderna, i hvilka den egentligen blifvit
utbildad, har den ej för alla värdefullare mineralier varit införd i dem

alla. Uppfattad i den speciela mening, i hvilken det nu är fråga om
inmutningsrätten skall bibehållas eller upphäfvas, d. v. s. om inmutaren
skall hafva rätt att tilltvinga sig en del af jordegarens mark, är den
i Sverige blott 120 å 140 år gammal, ty nti den af Kommittén anförda
jernbergsordningen den 6 Juli 1649 heter det uttryckligen, att den,
som ny grufva uppfunnit häfver, »skall gifvas sin hittelön för omaket,
och sedan ingen mera rätt hafva ther til, efter helt oskäligt är, åt eu
eller två skola allena hafva gagn af en grufva, som til efventyrs kunde
vara så stor åt et hundrade man theraf nog hade» och vidare att den,
»som et nyt jernstrek upfmner skal thet icke behålla för sit eget», hvarefter
först följer den af Kommittén citerade utlofvade fördelningen i obestämda
lotter ochmed uppfinnaren förbehållen rättaf en tredje- eller fjerdepart;
och ännu uti Kongl. Plakatet den 27 Augusti 1723 är det endast
uti det fall att »jordäganden sjelf intet vil uptaga verket eller theruti
participera» som han förklaras »wara skyldig åt låta then, som det
åstundar, samma uptaga» hvaremot det åt angifvaren är »först efter
vvanligheten hittelön» som utlofvas och derefter vilkorligen, »ther något
beständigt strek eller verk sedan ther af blifver» att han skall »vidare
undfå en anständig och vacker vedergällning i sölf eller pengar, jemväl
ock eg a tillstånd att participera uti sjelfva verket», hvartill ytterligare
är tillagdt »förmår uppfinnaren kostnaden ther til ej draga, må han
samma sin andel til jordäganden, men ther han then ej behålla wil,
tå til participanterna, emot skälig förnöjelse förytra», — hvaraf allt
framgår att uppfinnaren, när han ej sjelf var jordegare, icke hade disposition
öfver företaget och ej kunde sälja sin rätt till någon annan
än förutvarande delegare i grufvan. Det är genom Kongl. Förordningarne
om grufvors utmål den 20 Oktober 1741 och den 6 December
1757, som uppfinnaren erhållit dispositionsrätt öfver företaget, och väl
först, då genom sistnämnda förordning hans andel blef höjd från en
fjerdedel till hälften, som en tvångsrätt öfver jordegaren tillkom honom.
Efter min uppfattning är det derföre först sent och mycket långt efter
det alla de stora bergslagsgrufvorna blifvit upptagna och kommit i
blomstrande skick, som inmutningsrättens införande i den svenska
bergslagstiftningen egt rum. Då blott mycket få större grufvor sedan
dess tillkommit, torde det inflytande den haft icke böra bedömas efter
lagstiftningens utveckling från forna tider, utan med större ledning för
omdömet om dess ändamålsenlighet efter de företeelser deraf, som vi
i våra dagar sett.

Näst inmutningsrättens ålder är det dess fortfarande förekommande
såsom grund för de flesta länders lagstiftning, i synnerhet de länders,

livilkas utveckling och förhållanden inom detta lagstiftningsområde mest
likna våra, som af Kommittén namnes såsom den omständighet, hvilken
i förening med den allmänna uppfattningen här i landet för Kommittén
inneburit tillräcklig anledning att finna tanken på inmutningsrättens
upphäfvande vådlig.

För att göra påståendet om inmutningsrättens allmänna förekommande
rigtigt, har dock Kommittén här måst gifva en särskild definition
deråt, som synes mig upphäfva tillämpligheten af det förebragta
skälet för dess bibehållande i Sverige. Kommittén säger nemligen att
den med inmutningsrätt vill beteckna den hvar man förunnade frihet
att utan afseende pa eganderätten till grunden uppsöka och förvärfva
vissa mineral, men icke kan den omständighet, att man i Frankrike
och flera länder, som följt dess lagstiftning, i hvilka man icke ens vet
hvad inmutning vill säga, förbehållit staten rättighet att till hvem helst
den vill, uppfinnare, jordegare eller annan person, gifva concession å
grufveanläggning, vara ett föredöme för att i Sverige gifva den
förstkommande, som gör anmälan att han vill anlägga en grufva, rätt
att bemägtiga sig en annans mark. I ett af dessa länder, der grufvedriften
i a\l synnerhet blomstrar, Belgien, har man i direkt motsats
mot principen af uppfinnarens eller inmutarens bättre rätt, genom lag
försäkrat jordegaren om företräde vid concessioners utdelande. Lika
litet kan väl den omständighet, att man i Ryssland och Nordamerikas
förenta stater lemnar hvem som vill frihet att göra grufveanläggningar
på statsdomäner, vara något skäl att i Sverige tillåta det på enskildes
mark.

Om man lemnar åsido Mexiko och andra fordom Spanien tillhöriga
länder i Amerika, i hvilka under förhållanden, som icke hafva
någon likhet med våra, inmutningsrätten blifvit införd och bibehållen,
så torde det vid närmare undersökning befinnas vara endast i de tyska
länderna, inclusive Österrike och möjligen i några kantoner i Schweitz,
samt i Norge och Finland, som en inmutningsrätt liknande den svenska
finnes. Också måste det, då Norge hemtat sin bergslagstiftning från
Tyskland och Finland från Sverige, samt dessa båda länder hafva ett
jemförelsevis mindre betydligt bergsbruk, vara de tyska länderna, som
Kommittén afsett, då den såsom ett föredöme i synnerhet nämnt lagstiftningen
i de bindel-, livilkas utveckling och förhållanden inom detta
lagstiftningsområde mest likna våra. Jag kan dock ej medgifva rigtigheten
af detta sista påstående och då väsentliga olikheter i tyska
och svenska förhållanden synas mig vara af den natur att de på

omdömet om frågans afgörande böra inverka, kan jag icke underlåta
att bär framhålla dem.

Den svenska bergslagstiftningen är, i synnerhet efter inmutningsrättens
införande i densamma, tydligen en efterhärmning af den tyska,
men häraf följande likhet i lagparagrafer kan icke förändra ursprungliga
skiljaktiglieter i nationela rättsförhållanden, ej heller har den hindrat
olika utveckling af förhållanden inom lagstiftningsområdet. Inmutningsrätten
är eu omedelbar följd af bergverksregalet, af livilket
de tyska furstarne funno sig icke kunna på annat eller bättre sätt
hemta inkomster, än genom att för en hvar göra det fritt att mot
tionde hvar som helst göra bergverks anläggningar, men den historiskt
rättsliga grund, på hvilken sjelfva bergverksregalet hvilar, har icke i
Sverige funnits. Detta regale är en utgrening af feodalsystemet, som
uppkom, då under den tidigare medeltiden hela länder eröfrades af
främmande folkstammar, som i dem bosatte sig. De eröfrade folkens
konungar konfiskerade och t.illegnade sig då en mängd gods eller större
och mindre landsträckor och stundom länder, såsom sin egendom, men
gåfvo slott och borgar med tillhörande gods eller hela provinser i län
med ärftlig eller lifstidsbesittning till sina häranförare och hofmän,
dervid dock förbehållande sig vissa egande- eller höghetsrättigheter,
bland hvilka bergverksregalet blef en. Till följd häraf uppkom skillnaden
mellan allodiala och feodala gods. Till de förra hade inneliafvaren
egande- eller odalrätt, till de senare blott besittningsrätt,
men under århundraden af laglöshet, våld och förtryck funno i Tyskland
egarne af allodialgods sin fördel i att till konungar eller furstar
öfverlemna sina gods och derefter åter mottaga dem i län, hvarigenom
de visserligen blefvo länspligtige och förlorade en förut egande sjelfständighet,
men deremot fingo anspråk på ett skydd, af hvilket de
funnov sig vara i trängande behof. På detta sätt upphäfdes i Tyskland
småningom odalrätten till alla andra gods än dem, hvilka furstarne
såsom egna behållit och, då äfven dessa lemnades i län, försvann
den slutligen helt och hållet. Bergverksregalet blef derigenom allmänt
och ingick i folkens rättsbegrepp och ländernas lagar. De värdefulla
under detta regale innefattade mineralierna äro i Tyskland en
af den egentlige egaren till jorden bibehållen egendom, under det
att jorden i öfrigt blifvit. frånskiljd först ped blott besittningsrätt, men
senare ock med feodalsystemets upphörande såsom laglig och säljbar
egendom. Men i Sverige, som aldrig varit eröfradt och ej heller till
den grad förtryckt, att odaljordsegarne afhändt sig sin egande rätt,
har derföre också trots många försök bergverksregalet icke kunnat

genomföras, och den under frihetstiden från Tyskland införda inmutningsrätten
möter alltjemt vid sin tillämpning en känsla af kränkt
eganderätt.

Såsom vederlag för inmutningsrätten betingades i Tyskland bergverkstionden
och utgår der fortfarande. I Sverige har den blifvit antagen
såsom skatt, men åter blifvit afskaffad.

I båda länderna hafva senare tiders åskådningssätt medfört minskade
skatter och större frihet i utöfningen af bergshandteringen; men
de förbättringar, som under de sista årtiondena i denna rigtning blifvit
gjorda, hafva i Sverige, som hvarken haft så många skatter eller ett
sådant förmynderskap under talrika statstjenstemän, som det livilket
den tyska bergshandteringen blifvit underkastad, varit både tidigare
och mycket större, än dem, som hittills kunnat i Tyskland genomföras.
Att nu hos oss taga sista tyska bergslagstiftning till föredöme,
innebär derföre ett tillbakagående eller åtminstone stillastående.

Emot Kommitténs anförande af den allmänna uppfattningen i landet
kan jag endast hänvisa derpå att de korporationer, som öfver
Kommitténs förslag blifvit hörde, hafva uttryckt olika åsigter. Då
Kommittén, såsom särskildt beaktansvärd, framhållit den allmänna uppfattningen
i de gamla bergsdistrikten, der man skulle anse bergsbrukets
framtid vara af inmutningsrättens bibehållande väsentligen beroende,
tyckes det med uppskattningen af dess vigt stå i strid att Kommittén
ansett lämpligast att inom de gamla bergslagsodalgrufvornas fält helt
och hållet förbjuda inmutning. Man måste annars med logisk slutföljd
tro att den allmänna uppfattningen hos invånarne i de gamla bergsdistrikten
skulle vara att rätt till inmutning vore bra på andras, men
borde vara förbjuden på deras egen mark.

De för dem, som önska bibehållande af inmutningsrätten, mest
bestämmande af de motiver, som af Kommittén till dess försvar blifva
anförda, äro antagligen att den, genom de fördelar den erbjuder,
innebär ett verksamt medel att befordra nya upptäckter af malmfynd
och att den undanrödjer väsentliga hinder för fyndigheternas bearbetande.

x I förra hänseendet anför Kommittén, att många underjordiska skatter
säkerligen skulle allt för länge blifva okände och obegagnade om upptäckten
och åtkomsten deraf blefve för framtiden beroende endast af
jordegaren, och säger erfarenheten i detta afseende vara upplysande,
i det att den visar att de allra flesta mineralstreck blifvit upptäckta
icke af egaren till jorden utan af andra personer; — men dessa skäl
kunna icke hafva någon vigt i annat fall än att upphäfvande af in 13 -

mutningsrätten skulle vara liktydigt med förbud för alla andra än jordegare
att sysselsätta sig med malmletning och grufvedrift. D-eras vigt
blir derföre beroende på rigtigheten af Kommitténs i det följande
framstälda åsigt att jordegaren bär en så naturlig obenägenhet mot
en grufvas anläggande på sin mark att hans tillstånd dertill icke skulle
kunna erhållas, och tillhör då frågan om inmutningsrättens fördelar i
att undanrödja hinder för fyndigheters upptagande. Här torde det i
afseende på den åberopade erfarenheten vara tillräckligt att anmärka
att den bevisar för mycket för att bevisa något alls, ty antalet af
upptäckta fyndigheter och tillvaron af en blomstrande bergshandtering
hafva icke varit mindre under tider och i länder, i hvilka inmutningsrätt
icke funnits, än i dem, i hvilka den varit införd; och huruvida det är
jordegare eller andre personer som i flera eller färre fall upptäcka
malmstreck, är icke beroende af inmutningsrätten, utan af deras sysselsättning
i allmänhet och de kretsar, i hvilka de lefva. Ganska säkert
sker malmletning af jordegare oftare i Sverige,- der inmutningsrätt
finnes, än i England, der den icke finnes, och likväl ökas antalet
af verkligen bearbetade grufvor hastigare i det senare landet än i
det förra.

Utan allt tvifvel innebär inmutningsrätten en eggelse, dock säkrare
till inmutning än till upptäckande af fyndigheter, hvilken dermed
icke står i något ovilkorligt samband, ty af de tvänne åtgärder, hvilka
för inmutaren äro af väsentlig vigt, uttagande af mutsedel och dess
försäljning med vinst, är upptäckande af fyndighet för den förra fullkomligt
obehöflig och för den senare visserligen nyttig men ej oundgänglig.
Deremot gör inmutningsrätten, på sätt jag redan i det föregående
anmärkt, det omöjligt för bergsbruksidkare eller annan person,
som har håg för grufvedrift, att med jordegare i den trakt, der anledning
till förekomst af värdefullt mineral finnes, träffa aftal om uteslutande
rätt under viss tid till upptagande af grufvor, derest genom anstäld
undersökning fyndighet skulle anträffas, och jordegaren kan ej
heller sjelf egna sig åt omfattande malmletning eller låta af sakkunnige
personer anställa fullständig undersökning om på hans mark finnas
fyndigheter, utan att inmuta sin egendom. Men då kostnaderna
för uttagande af mutsedlar och deraf följande försvarsarbete öfver hela
den trakt, som en fullständig undersökning borde omfatta, skulle blifva
alltför stora och kunna vara svåra att på förhand beräkna, så afskräcker
inmutningsrätten från ett arbete, hvars frukt man ej hade någon trygghet
att få behålla. Det är derföre svårt att säga om inmutningsrätten
ger anledning till upptäckande af flere fyndigheter, än som, derest den

upphäfdes, skulle med arbete beläggas; men med ledning af erfarenheten
från de länder, som icke haft den, eller i hvilka den blifvit alskaffad,
tyckes man med säkerhet kunna antaga att nya upptäckter af
fyndigheter icke skola saknas, så snart ökadt behof af mineralier göra
dem lönande.

Den skilnad, som uppkommer, torde egentligen vara att, der inni
utningsrätt linnes, eu stor mängd mutsedlar uttagas i jemförelse med
ett fåtal verkligen anlagda grufvor, att nya grufvor upptagas utan att
bergsbruket är i ökadt behol al mineralier, att äfven många af de
företag, i hvilka större kostnader nedläggas, blifva långt ifrån lönande,
och att personer, som sjelfva - alls ej äro bergsbruksidkare, men spekulera
i mutsedlar eller aktier i grufvebolag, någon gång hastigt blifva
rika, men oftare göra stora och stundom ruinerande förluster. Kommittén
uttalar i detta afseende den åsigt att det måste i synnerhet i
afseende på denna näringsgren, der hvarje företag är förenadt med
så stor risk, vara af vigt att söka föröka spekulanternas antal och
locka kapitalisterna till företagsamhet; men jag tror för min del icke
att hasardens ökade inflytande kan medverka till sund utveckling af
någon näringsgren.

Angående inmutningsrättens berättigande på den grund att den
undanrödjer väsentliga hinder för fyndigheters bearbetande, måste jag
först och främst bestrida att den skildring, Kommittén gör af jordegares
bristande företagsamhet och af deras obenägenhet att till andra afstå
det allra minsta område, skulle vara öfverensstämmande med svenska
förhållanden. Kommittén anför i förra, afseendet, att man med visshet
kan antaga att, om grufvenäringen i vårt land vant beroende uteslutande
af jordegarens egen företagsamhet, denna näring icke skulle hafva nått
någon synnerlig utveckling; och dock äro i Sverige de jordegande och
bergsbruksidkande klasserna allt ifrån de äldsta tider identiska, och
ännu i dag äro de allra flesta verkliga bergsmän fortfarande tillika
jordegare. Det är jordegare, hvilka haft gruflotter, som upptagit grufvor
och byggt smälthyttor för att i dem tillgodogöra sin mahn och skogsprodukterna
från sina egendomar, och jordegare, som anlagt stångjernsbruk,
kopparverk, bly-, nickel- och koboltgrufvor o. s. v. De
flesta grufvebolag bestå af jordegare och många säkert uteslutande af
sådane. I senare fallet åter, der Kommittén skildrar jordegarens naturliga
obenägenhet att till andra äfven mot ersättning afstå det allra
minsta område, som han icke för tillfredsställande af sitt intresse vill
af egen drift afyttra, är det svårt att tänka sig denna skildrings öfverensstämmelse
med verkliga förhållandena i ett land, der egendomsför -

100

säljning är. vanlig, hemmansklyfning nått sina yttersta gränser och
jordafsöndring är tillåten af de minsta områden, af odalåker så väl
som af utmark, samt är en ofta återkommande företeelse för de mest
olika ändamål,, såsom för fabriksanläggningar, skolhusbyggnader o. s. v.

. Svenska jordegarne äro en upplyst och kunnig klass, intresserad
såväl för allmänt som enskildt väl, och om det visat sig att de haft
obenägenhet mot inmutare, så torde detta helt visst härrört just af
inmutningsrätten och det sätt på hvilket inmutaren velat deraf begagna
sig. Föreståndare för nybildade grufvebolag, så väl som ensk ilde''"inmutare
hafva sagt mig att de icke mött någon svårighet af jordegare,
och denna uppfattning tyckes bekräftad af de många ansökningar om
hvilostand innan utmål blifvit lagdt, som i Kollegium blifvit företedde
och enligt grufvestadgans föreskrift varit åtföljda af intyg om jordegarens
medgifvande deraf. Ofta visa dessa handlingar att jordegaren
på förhand sålt sin jordegarelott, hvilket icke tyckes utvisa obenägenhet
mot uppgörelser med inmutaren.

För all industri fordras utrymme, men man hör ej garfvare eller
färgare m. fl. på landsbygden beklaga sig öfver, att jordegares obenägenhet
att afstå det allra minsta område gör det omöjligt att erhålla
plats, der den är för dem vid vattendrag nödvändig. I fråga om
tillgodogörande af pa annans mark befintliga varp, säger Kommittén
sjelf att någon svårighet att erhålla jordegarens tillstånd till deras bearbetande
icke kan antagas vara för handen.

Kommittén anser sig deremot hafva funnit bevis för jordegares
obenägenhet att till andra afstå minsta område deruti, att lag om expropriation
af mark för allmänna ändamål ansetts behöflig, men expropriationslagens
tillvaro bevisar ej omöjligheten af fritt aftal. Den bevisar
blott att lagstiftaren ansett ändamålet i fråga kunna vara så stort,
att mark derföre ej finge af någon anledning nekas, och lagen medgifv.
er derföre endast i det fall expropriation att Konungen pröfvar
nödigt att jord eller lägenhet, som enskild man tillhörer, skall begagnas
till rikets försvar, till allmän väg eller till dylikt allmänt behof.

Särskilda ej i naturens ordning grundade, utan genom privilegier
eller annan undantagslagstiftning åstadkomna förmåner och företrädesrättigheter
äro sällan om någonsin i verkligheten för någon industri
gynsamma. Snarare är att antaga att de just för densamma skola
föranleda konstlade förhållanden och en missrigtning, som för dess
utveckling blifva skadliga. Och om denna regel är allmänt giltig, kan
den ej blifva det mindre om företrädesrättigheterna klädas i de välviljan
fängslande orden, undanrödjande af hinder.

101

Det kan t. ex. ej för någon industri vara gynsamt om många och
svaga anläggningar för dess utöfning göras. I tingens vanliga ordning
motverkas detta af den kritik, som utöfvas af dem, hvilkas intressen
af en ifrågasatt ny anläggning beröras. Den som är i besittning af
något, som ger en inkomst, öfverger det ej för att ingå i något nytt,
utan att öfvertyga sig om att det nya, är i sig sjelft bra och bättre
än det han förut hade. Men vid inmutningsrättens utöfvande finnes
alls ej någon sådan kritik. Jordegaren får ej utöfva den och huru
dålig än en mineralanledning må vara, så måste, om någon finnes, som
tänker att det ju ändå möjligen för honom kunde medföra fördel att
inmuta den, jordegaren afstå den plats, der han hade ett lönande åkerbruk
eller eu rationel skogshushållning.

Väckes åter företagsamheten till någon ny lofvande industri, för
framgång i hvilken dock många svårigheter äro att öfvervinna, och
mycken sakkunskap och stora kapitaler erfordras, såsom t. ex.
fallet, var i afseende på bearbetandet af stenkolsfälten i Skåne, så
måste det för uppnående af lyckliga resultat med minsta möjliga uppoffring
af penningar och arbete vara fördelaktigast, om de krafter, som
kunna egna sig deråt, förenas till ett från början väl utrustadt företag
och nya grufveanläggningar ej ske förr än erfarenhet vunnits, så väl
om mineralets förekomst och beskaffenhet, som om bästa sättet att
åtkomma detsamma, och Indika byggnader och anstalter derför äro de
mest ändamålsenliga. Om stenkolsfälten tillhöra jordegare, som i medvetande
om sin eganderätt tryggt kunna afvakta lämpligaste tidpunkten
för verkligt tillgodogörande af sin egendom och afvisa alla omogna
planer, så möter ett sådant förfaringssätt intet hinder, men med inmutningsrätten
är det ej möjligt. Besittningen af de underjordiska
skatterna tillfaller den förste inmutaren med vilkor af arbete, och denne
är, för att af inmutningen hemta vinst, hänvisad till bolags bildning
och mutsedels- eller aktieförsäljning medan företagsamheten ännu är
rigtad särskild!, åt detta håll och konjunkturerna derför goda. Spekulanter
tillströmma i stort antal, krafterna blifva splittrade, störa summor
gå förlorade i inmutningar samt onödigt arbete, och äfven det
verkliga grufvearbete, som verkställes, medför i följd af allmän erfarenhet
stora kostnader med mindre resultat, än som annars kunnat
ernås.

Då till försvar för inmutningsrätten anföres obenägenheten hos
jordegare att äfven till högsta pris afstå det allra minsta område, som
han icke för tillfredsställande af sitt intresse vill af egen drift afyttra,
så ledes fantasien till föreställning om en företagsamb ergsbruksidkare,

102

för hvilken intet annat hinder möter att till allmän och egen nytta
upptaga en ny grufva, än oginhet och trilskhet hos en fördomsfull jordägare.
Men man kan också tänka sig en upplyst och för bergsbruk
intresserad jordegare, som i grufvespekulanten finner en man, för hvilken
verklig grufvedrift är likgiltig och som, om han deråt ville egna sig,
saknar de egenskaper och medel, hvilka för att lyckas äro erforderliga,
samt äfven i det yrke, som han valt, mutsedelshandel och bolagsbildning,
ej inger förtroende.

Antages emellertid det förra fallet, så är det utan tvifvel egnadt
att väcka beklagande, att ett, menskligt att döma, nyttigt företag blir
omintetgjordt, och förtrytelse öfver jordegarens beteende; men innan
lagstiftaren af denna anledning inför eller bibehåller tvång för jordegaren
att underkasta sig expropriation af mark, som lian vill för annat
ändamål använda, så bör väl ihågkommas att den magt, jordegaren
vill utöfva, obetingadt tillerkännes honom i fråga om hvarje annan industri
af huru stor betydenhet som helst, att det icke i regel kan med
någon säkerhet beräknas om det af grufvespekulanten ifrågasatta företaget
blir mera vinstgifvande och förmånligt än det bruk, hvartill jordegaren
använder marken, att det egentligen endast är förhoppningar,
som för spekulanten förloras, att det hinder mot underjordiska skatters
tillgodogörande, som en jordegares personliga motvilja bildar, är temporärt,
och att det är alldeles omöjligt att afgöra om malmlagrets eller
stenkolsfältets upptagande i sin helhet under eu tidigare än under en
senare period för landet medför större nytta.

Inmutningsrätten kan missbrukas till utpressningar, till inmutning
af någon värdelös mineralanledning för åtkommande af värdefulla leror
eller annat icke inmutningsbart och jordegaren obestridligt tillhörande
mineral, samt till aktiesvindel. Om den verkliga fältspärrning, till hvilken
inmutningsrätten med deraf följande utmål, som icke vidare äro
inmutningsbara, ofta helt och hållet förspilda försvarsarbeten och betingande
af hvilostånd ger anledning, har jag i det föregående yttrat
mig. Likaså har jag i det föregående anmärkt, hurusom inmutare i
regeln icke äro bergsbruksidkare, utan önska sälja den gjorda inmutningen,
hvaraf ofta följt att det hinder, en annans eganderätt utgjort för
grufveanläggning, blifvit för den verklige bergsbruksidkaren till följd af
inmutningen vida dyrare att öfvervinna, än om han blott haft med jordegaren
att göra.

Ännu ett skäl mot inmutningsrättens upphäfvande har af Kommittén
blifvit anfördt. Det är att det, enligt Kommitténs åsigt, skulle vara nära
nog omöjligt att beräkna följderna af en lagförändring i detta syfte.

103

Det förefaller mig dock som om denna beräkning icke skulle vara
så svår, och att man dervid kan tillvägagå på flera sätt.

Ett sätt är det, som jag i det föregående sökt'' utföra, nemligen
en noggrann pröfning af de skäl, som för inmutningsrättens bibehållande
blifvit anförda. Kommer man dervid till det resultat att de icke
äro giltiga, så bör faran af denna rätts upphäfvande med hänsyn till
dervid berörda förhållanden icke kunna vara af någon betydenhet, och
det återstår endast att undersöka om tillvaron under längre tid af inmutningsrätten
kunnat föranleda uppkomsten af intressen, hvilka genom
dess afskaffande skulle blifva lidande. Lyckligtvis är detta icke förhållandet.
Lagen har uttryckligen sagt, huru de rättigheter, hvilka
genom inmutning förvärfvats, skola bibehållas, nemligen genom grtifvearbete.
Fortsatt inmutning på samma ställe, för att derigenom bibehålla
rättigheten att der anlägga grufva, har visserligen förekommit,
men har varit ett missbruk, till hvars förhindrande Kommittén sjelf gjort
förslag. Någon häfdvunnen rätt att få idka inmutning som yrke kan
ej medgifvas, helst grufvestadgan från början till slut förutsätter att
af inmutaren skall blifva grufveegare.

Ett annat sätt att undersöka, om följderna af inmutningsrättens
upphäfvande kunna blifva vådliga, är att tillse hurudana följderna varit
af borttagande af andra friheter och förmåner i allmänhet och särskildt
för bergshandteringen. Ett sådant borttagande har varit karakteristiskt
för den ekonomiska lagstiftningen under detta århundrade och i all
synnerhet för bergshandteringen. Följderna hafva alltid varit goda och
särskildt har bergshandteringen vunnit på att blifva allt mer och mer
likstäld med öfriga näringar och yrken.

Ett tredje sätt är att rådfråga erfarenheten om bergshandteringens
utveckling i de länder, i hvilka bergverksregale eller inmutningsrätt
icke blifvit införde, eller der de till j or degarens förmån blifvit afskaffade,
och om i senare fallet de någonsin af missnöje med förändringens
följder blifvit åter införde. Man finner då att bergshandteringen
ingenstädes så kraftigt utvecklat sig som i Storbrittanien och
Nordamerikas förenta stater, der, med undantag för England af guld
och silfver, å hvilka inga grufvor i landet finnas, och tenn i Cornwall,
bergverksregalet ej blifvit infördt och inmutningsrätt å enskildes mark
varit okänd; att i bergverksregalets och inmutningsrättens hemland,
Tyskland, allt från forna tider undantag derifrån egt rum för jernmalmer
i Schlesien och stenkol i Sachsen, men jerntillverkningen i det
förra och stenkolsindustrien i det senare landet icke varit mindre blomstrande
än jemförliga industrier i det öfriga Tyskland; att inmutnings -

104

rätten å tenn i Cornwall 1752 gjordes beroende af jordegarens samtycke,
och att bergverksregalet afskaffades till jordegarnes förmån 1782
i Ryssland och 1788 i Toscana, utan att i dessa länder hafva blifvit
åter införda, och att det visserligen, sedan de italienska länderna blifvit
till ett rike förenade, ifrågasatts att för vinnande af likhet i lagstiftningen
underkasta Toscana den sardinska från Frankrike hemtade
lagen, men att detta från landet sjelft mött motstånd; samt att slutligen,
hvad särskildt Sverige angår, de allra flesta nämnvärda grufvorna
blifvit upptagna utan inverkan af bergverksregalet och innan inmutningsrätten
blef införd, samt att denna rätt blifvit afskaffad för bergocli
jordarter, deribland särskildt nämnda bergsalt, alun, porphyrer, jaspis,
agat, kalk och limsten, ställsten samt marmor, utan att tillgången
på dessa materialier blifvit för allmänheten försvårad eller fördyrad
eller veterligen någon annan olägenhet deraf följt.

Det återstår mig att uppgifva de förändringar i grufvestadgan,
hvilka af upphäfvande af inmutningsrätten å enskildes mark böra blifva
en omedelbar följd, att utreda i lxvilka delar grufvestadgan bör för
bevarande af allmän och enskild rätt tillämpas äfven å sådana grufvor,
som efter förändringen komma att å enskildes mark utan inmutning
upptagas, samt slutligen att angifva de lagbestämmelser i öfrigt, hvilka
kunna blifva erforderliga för ernående af de med förändringen åsyftade
fördelar.

Det är i § 3 af nu gällande grufvestadga, som inmutning är påbuden,
då någon vill å egen eller annans grund med arbete belägga
mineralanledning af den art, som i § 1 är nämnd. Om rätten till inmutning
å enskildes jord upphäfves, bör det i stället för »å egen eller
annans grund» heta: å kronojord.

En med inmutningsrätten likartad förmån är i § 50 medgifven den,
som, då egare till grufva anmält sig vilja den nedlägga och öfvergifva,
inom viss tid först hos bergmästare anmäler sig till grufvearbetets
öfvertagande och fortsättande. Samma förmån är ock tillförsäkrad
den, till hvilken egaren af sönad grufva kan dömas att densamma afträda.
Förmånen består i berättigande att utan ersättning komma i
besittning af de för grufvans styrka och bestånd verkstälde grufvebyggnader
och att mot skälig lösen få tillhandla sig vatten- och berguppfordringsverk
samt i öfrigt till grufvan hörande byggnader, maskinerier
och redskap. Å enskildes jord bör, med upphäfvande af inmutningsrätten,
äfven denna förmån för den förstkommande afskaffas, och
i den mån, den anses böra bibehållas, tillfalla jordegaren. I enlighet
med denna åsigt bör derföre ock § 51 ändras. För grufvor, som efter

105

förändringen på enskildes jord anläggas, kommer förmånen att försvinna,
derest ej jordegare, som lemnat annan person rätt att å honom
tillhörig mark anlägga grufva, gjort förbehåll om åtnjutande af dylik
rättighet i händelse af grufvans öfvergifvande, i livilket fall genom aftal
öfverenskomna bestämmelser blifva gällande. Men för nuvarande
å enskildes jord anlagda grufvor måste en det nu gällande stadgandet
motsvarande bestämmelse finnas, och jag anser den då böra blifva att
jordegare, som vill öfvertaga en på hans mark belägen, nedlagd eller
sönad grufva, skall vara berättigad att mot skälig lösen komma i besittning
af de för grufvans styrka och bestånd verkstälda byggnaderna,
och deremot grufveegaren att erhålla fri dispositionsrätt till öfrige
byggnader, äfvensom till maskinerier och redskap. Samma, men ej
större förmån, anser jag ock böra tillkomma den, som inmutar en å
kronojord sönad grufva, och den, som, derest en å kronojord anlagd
grufva anmäles skola nedläggas, först hos Bergmästaren gör anmälan
om grufvedriftens öfvertagande.

Med inmutningsrätten likartade äro vidare de förmåner, som i §
53 mom. 1, 2 och 3 af gällande grufvestadga utlofvas åt den, som
inom eller utom grufvefält företager eller fullföljer stollarbete. De
böra upphäfvas och mineralier, som vid stollarbete brytas, tillfalla jordegaren
eller, der stollarbetet inom utmål drifvits, grufveegaren mot ersättning
af brytnings- och utförningskostnaderna.

Deremot bör stadgandet i § 52, att jordegare eller annan enskild
grufveegare i samma fält icke må kunna hindra verkställigheten af stollarbete,
qvarstå, ty stollar äro att anse såsom allmänt nyttiga utfartsvägar
och kunna antagligen icke blifva jordegaren till men eller hinder.

Genom § 41 har grufveegare, som erhållit mindre utmål, än hvad
i § 31 är tillåtet, fått en vilkorlig rättighet till nytt utmåls läggande.
Med inmutningsrättens upphäfvande måste denna rättighet, i hvad den
rörer enskildes jord, äfvenledes af skaffas; men då derigenom intrång
skulle kunna ske i en bestående af viss person redan förvärfvad rätt,
så torde grufveegare, som på grund af denna § anser sig berättigad
att erhålla större utmål än det han innehar, böra under ett år efter
det lagförändringen i öfrigt träder i kraft, få göra föreskrifven ansökning
hos Bergsöfverstyrelsen, då hans anspråk blifva i hittills gällande
ordning pröfvade.

Med samma afseende på redan förvärfvade rättigheter bör stadgandet
i § 2 mom. 2, att inmutning af fyndighet ej må ske inom visst
afstånd från förut befintlig grufva, för hvilken utmål ännu ej i stadgad
ordning hunnit utläggas, så framt icke den äldre grufvans innehafvare

106

dertill samtyckt, förklaras tillämpligt för upptagande af ny grufva på
enskilds jord, så att jordegare icke på sin egen mark må få anlägga
grufva i omedelbar närhet till inmutadt fält förr än antingen inmutaren
dertill samtyckt eller ock ett år förflutit från den tid, då utmål kunnat
och bort utläggas, utan att inmutaren gjort den till erhållande deraf i
§ 26 föreskrift^ anmälan.

I enlighet med hvad i § 2 mom. 1 är föreskrifvet derom att inmutning
ej är tillåten inom visst afstånd från boningshus, annan åbyggnad,
tomtplats eller trädgård utan tillstånd af såväl jordegaren, som den,
hvilken dertill har nyttjanderätt, bör det ej heller vara jordegaren sjelf
tillåtet, att derest en annan har nyttjanderätt till boningshus, åbyggnad,
tomtplats eller trädgård å hans mark, utan dennes samtycke upptaga
grufva i omedelbar närhet derintill; men han bör ej vara hindrad från
att å sin mark anlägga grufva, der fyndighet dertill gifver anledning,
derföre att en granne tätt intill hans område uppfört byggnad eller
anlagt trädgård, ty genom ett sådant stadgande skulle, utan en jordegares
samtycke eller någon hans åtgärd, ett servitut kunna å hans
egendom uppkomma, af hvilket han kunde hafva stort men. Nu gällande
grufvestadga ånger ej med full tydlighet om i sistnämnda fall
inmutning är tillåten eller ej.

Skulle en jordegare vilja å sin mark ånyo upptaga eu äldre grufva,
som anses öfvergifven, galle naturligen om förre innehafvarens rätt
detsamma som i § 11 mom. 2 är stadgadt för den händelse, att inmutning
af sådan äldre grufva skett.

Om en jordegare, som ej sjelf är innehafvare af sin jord, vill derå
anlägga eller tillåta annan person att anlägga grufva, böra, om afgifter
och ersättning för skada till innehafvaren, bestämmande af afgiftens
eller ersättningens belopp, samt skyldighet att tillkännagifva arbetets
påbörjande och dess nedläggande, i fall grufveanläggningen skulle öfvergifvas,
samma stadga^iden tillämpas, som i nu gällande grufvestadga
finnas intagna i §§ 12, 13, 14, 17 och 38 eller i ny grufvestadga kunna
blifva bestämda för inmutares skyldigheter i dessa hänseenden. Naturligen
har ock jordegaren i nämnda fall den i § 37 af gällande grufvestadga
omtalade förbindelse att hålla innehafvaren skadeslös för hvad
han i sin nyttjanderätt mister, och att, derest för grufveanläggning afsöndring
sker af jord, som är för fordran intecknad, tillhandahålla inteckningshafvare
den lösesumma, som kan blifva bestämd.

Någon annan föreskrift i en blifvande grufvestadga torde ej i förenämnda
hänseenden vara behöflig, än att den i tillämpliga delar skall
vara gällande jemväl för de grufvor, som å enskildes mark af jordegare

107

sjelfva eller med jordegares samtycke af annan person upptagas. Särskildt
torde böra anmärkas, att detta gäller med hänsyn till de föreskrifter,
hvilka bergmästare kunna till förekommande af olyckor gifva;
och på det att den tillsyn, som för sådant ändamål åligger bergmästarne,
skall kunna af dem utöfvas, är angeläget att den, som å enskilds egör
vill anlägga grufva, skall hafva samma skyldighet att derom hos bergmästare
göra anmälan, upptagande grufveanläggarens namn, hemvist och
yrke, mineralanledningens art och ställets belägenhet, som i § 3 af
gällande grufvestadga för inmutare är föreskrifven, åliggande det bergmästare
att å sådan anmälan i stället för mutsedel gifva anmälningsbevis;
att det likaledes skall åligga grufveegare, som vill nedlägga
grufva, att derom hos bergmästare göra anmälan; samt att det skall
åligga bergmästare att öfver alla dessa anmälningar föra ordentliga anteckningar,
af hvilka sammandrag årligen skola till Bergsöfverstyrelsen
insändas.

De förmåner, som genom förändringen för grufveegare och bergshandteringen
åsyftas, vinnas till stor del blott derigenom, att sk}ddigheten
att göra inmutning, för att komma i åtnjutande af rättigheten att
å egen eller annan enskild persons grund få bearbeta fyndighet, upphäfves,
så att anläggning af grufva, då jordegare vill å egen mark upptaga
en sådan, blir helt och hållet beroende af hans fria vilja, och då
en grufvespekulant vill å annans mark göra en dylik anläggning, afhängig
af det aftal, som kan mellan honom och jordegaren träffas, dervid
de få full frihet att om det för grufvan nödiga områdets storlek
och form, m. m., efter sig för hvarje särskildt fall företeende omständigheter
öfverenskomma.

Förmånen af full och ovilkorlig eganderätt till grufva blir, sedan
den nya lagen inträdt i kraft, endast beroende deraf att grufveegare
tillika blir egare af den mark, på hvilken grufvan är anlagd. Eger
han redan den jord, på hvilken detta skett, så behöfves derför ingen
särskild åtgärd, men är detta ej fallet, så måste lian, för att erhålla
ovilkorlig eganderätt till grufvan, genom köp af hela egendomen eller
genom afsöndring af utmålet eller det öfverenskomna grufveområdet,
eller, der omständigheterna dertill gifva anledning, genom hemmansklyfning
eller skifte förvärfva uteslutande eganderätt till marken. Emot
den i § 51 af nu gällande grufvestadga grundegaren förbehållna eventuel
rätt till all den mark, som blifvit till inmutare afstådd, kan icke,
äfven der utmål blifvit lagdt och ersättning för den afträdda marken
betald, nuvarande grufveegare erhålla ovilkorlig eganderätt till grufva
förr än han med jordegare öfverenskommit om afstående af all dennes

108

rätt, samt afsöndring af utmålet skett. Först derefter kan ock grufveegare,
som utan erhållet hvilostånd vill för någon tid nedlägga grufva,
utan risk inställa försvarsarbete.

Stadgandet i § 41 mom. 2 om skyldighet för innehafvare af särskilda
utmål, som gränsa intill hvarandra, att, om de vilja dem till ett
enda sammanlägga, derom hos Bergsöfverstyrelsen göra ansökning, förfaller
naturligen så snart de till sina grufvor förvärfvat ovilkorlig
eganderätt och således icke längre hafva skyldighet till försvarsarbete.

Huruvida och på hvilka vilkor egare af grufva, som blifvit upptagen
eller framdeles kan upptagas på kronojord, bör lemnas förmånen
att genom afsöndring få dertill förvärfva full eganderätt, är en fråga,
som fordrar särskild utredning, i hvilken jag icke anser lämpligt att
här ingå.

Rättighet att låta för fordran inteckna grufvor bör beviljas alla de
grufveegare, som hafva ovilkorlig eganderätt till den mark, hvarå grufvan
blifvit anlagd, och sådan inteckning alltid vara för mark och grufva
gemensam; men då grufvor hittills varit såsom lösegendom ansedda, så
kan icke i något fall säkerhet i grufva tillerkännas nuvarande innehafvare
af inteckning i jord. Ej heller synes mig, derest inmutningsrätten
å enskildes jord afskaffas, framdeles skeende inteckning i jordegendom
böra medföra säkerhet i grufva, som å egendomen är eller blir
anlagd, med mindre än att sådant vid inteckningens beviljande särskildt
bestämmes, utan samma rättsgrundsats böra i detta fall erkännas,
som i den franska grufvestadgan blifvit antagen, nemligen att upptäckt
fyndighet är ny egendom. Derigenom vunnes ock likhet i detta afseende
mellan nuvarande och blifvande inteckningshafvares rätt, der ej
genom särskild förskrifning de senare erhållit annan rätt än de förre.

I alla de delar af grufvestadgan, som icke röra inmutningsrätten
å enskildes jord och af mig i det föregående blifvit vidrörde, instämmer
jag i de åsigter, som af referenten blifvit uttalade och af Kollega
öfrige ledamöter gillade.»

Stockholm som ofvan.

In fidem:

Otto Er. Ulff.