UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE (Statens offentliga utredningar 1918:11)

UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE

ANGÅENDE

FORTSÄTTNINGSSKOLAN

AVGIVET DEN 15 JUNI 1916

KUNGL. FOLKSKOLÖVERSTYRELSEN

STOCKHOLM 1916

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
162010

INNEHÅLLSÖVERSIKT.

Sid

Skrivelse till Konungen

Utlåtande.

Inledning. Översikt av kommittébetänkandet
Kap. I. Kommittéförslagets huvudpunkter . .

De officiella utlåtandena i vad de avse förslagets huvudpunkter: a) I det hela instämmande
med avseende på förslagets huvudpunkter 3. b) Allmännare förekommande
erinringar om svårigheterna vid förslagets genomförande 12. c) Avstyrkande utlåtanden
med avseende på förslagets huvudpunkter 14. Överstyrelsens ställning till huvudpunkterna
i kommittéförslaget 17.

De största svårigheterna vid genomförande av »yrkesfortsättningsskolans» program
20. Officiella uttalanden angående utvidgning och förstärkning av folkskolans kurs:

a) Angående minimiålder för avgång från folkskola 22. b) Angående avgång enligt
F. S. § 48 mom. 1. 23. c) Angående förlängning av läsåret 23. d) Angående halvtidsläsningens
motverkande 23. e) Angående ett sjunde skolår 24. Överstyrelsen angående
utvidgning och förstärkning av folkskolans kurs 26. Fortsättningsskolkursens fördelning
och omfattning 28. Yrkesbestämda och icke yrkesbestämda fortsättningsskolor
30. Den yrkesbestämda fortsättningsskolans uppdelning i typer 32. Den kvinnliga
ungdomen och fortsättningsskolan: a) Kommitténs ståndpunkt; officiella uttalanden 33.

b) Allmänna synpunkter 34. c) Den normala formen för den kvinnliga ungdomens fortsatta
utbildning 35. d) Landsbygdens kvinnliga ungdom 36. e) Den kvinnliga ungdomen
inom industrier och hantverk 37. f) Den kvinnliga ungdomen inom bandelsyrket 38.
g) Förläggningen av lärokursen i husligt arbete 38. Fortsatt undervisning för barn
från svagare skolformer och för barn, som avgått enligt F. S. § 48. 39. Fortsatt undervisning
i områden med övervägande mindre folkskolor 40.

Översikt av folkskolans undervisningsarbete: a) Sexårig skolkurs 42. b) Sjuårig
skolkurs 44. Fortsättningsskolans undervisningsplan; frågor angående vissa ämnen:
a) Kristendomsundervisning 46. b) Hälsolära 49. c) Nykterhetsundervisning 51. d) Gymnastik
och idrott 52. e) Sång 55. f) Arbetskunskap, medborgarkunskap och modersmålet
55. Den allmänna fortsättningsskolans undervisningsplan 56. Timfördelningen
58. Förslag till undervisningsplaner 59.

Kap. II. Fortsättningsskolans organisation

Kap. III. Fortsättningsskolans undervisningsplan .

. . 41

Kap. IV.

Sid.

Fortsättningsskolans lärotider.....................60.

Kommitténs förslag 60. Officiella uttalanden 60. Överstyrelsen angående lärotiderna
61.

Kap. V. Skolplikten.................................

Översikt av kommitténs förslag angående skolplikt 62. Överstyrelsens ståndpunkt
63. Angående befrielse från fullgörande av skolplikt 64.

Kap. VI. Fortsättningsskolans lärare......................

Kommitténs förslag 66. Officiella uttalanden 66. Överstyrelsen om lärarfrågan 69.
Utbildning av fortsättningsskolornas lärare 69. Prövning av lärarkompetensen 73.

Kap. VII. Fortsättningsskolan och yrkesskolan ................

Förslaget om lärlingsskolor 74. Officiella uttalanden 75. Kommitténs ställning
76. Överstyrelsen angående förhållandet mellan fortsättningsskolan och yrkesskolan:
a) Den yrkesbestämda fortsättningsskolans administrativa ställning 78. b) Den yrkesbestämda
fortsättningsskolan och de kompletterande lärlingsskolorna 86. c) Synpunkter
för en gränsreglering mellan folkundervisningens och yrkesundervisningens områden
87. d) Namnfrågan 88.

Kap. VIII. Fortsättningsskolans förvaltning

Allmänna synpunkter 89. Den lokala förvaltningen: a) Den anslagsbeviljande korporationen
90. b) Fortsättningsskolans lokalstyrelse 90. Förvaltningen på mellanstadiet
91. Folkskolöverstyrelsens allmänna befattning med fortsättningsskolorna 92.
Lokala bestämmelseurkunder för fortsättningsskolorna 92. De lokala bestämmelseurkundernas
prövning och fastställelse: a) Ifrågakommande myndigheter 93. b) Kommittéförslaget
om de lokala bestämmelsernas fördelning på olika urkunder. Fortsättningsskolreglementen
94. c) Behovet av decentralisation vid reglementenas prövning
och fastställelse 95. d) Reglementenas fördelning efter skolornas olika art 96. e) Ordningen
för reglementenas prövning och fastställelse 100. Besvärsmål 100. Inspektion:

a) Folkskolinspektörernas befattning med fortsättningsskolorna 101. b) Särskild fackinspektion
av de yrkesbestämda fortsättningsskolorna 102.

Kap. IX. Ekonomiska synpunkter

Lärararvodet: a) I allmänhet i yrkesbestämda och allmänna fortsättningsskolor 103.

b) Avlöningstillägg för undervisning i arbetskunskap 105. c) Avlöning för kvinnlig
lärare vid fortsättningsskola 105. d) Avlöning för lärare i ersättningsskola 106.
e) Avlöning för undervisning i slöjd och huslig ekonomi 106. f) Minimiavlöningens
bestridande 107. g) Kommunala ortstillägg 107. irliga kostnader för statsverket 108.

Kap. X. Övergångsbestämmelser..................

Förhållandena under övergångstiden 109. Övergångstidens längd 110.

109.

Bilagor: Exempel på undervisningsplaner

. 113.

Till KONUNGEN.

Sedan folkundervisningskommittén avgivit den 1 augusti 1914 da°-tecknade betänkanden angående folkskolan (Betänkande IV) och fortsättningsskolan
(Betänkande V), har Eders Kungl. Maj:t enligt till Folkskol -

överstyrelsen från Chefen för ecklesiastikdepartementet den 24 september
1914 avlåten skrivelse genom nådigt beslut samma dag anbefallt Överstyrelsen
att efter tagen kännedom om de yttranden, som av andra myndigheter,
styrelser samt enskilda personer komrne att till Eders Kungl.
Maj:t avgivas över berörda betänkanden, för egen del yttra sig i ärendet.
Efter det att från olika myndigheter och styrelser samt från enskilda
personer yttranden sedermera inkommit och blivit från ecklesiastikdepartementet
överlämnade till överstyrelsen, har Överstyrelsen upptagit det
ifrågavarande ärendet till behandling och får härmed i underdånighet till
Eders Kungl. Maj:t avgiva yttrande över det ena av de båda kommittébetänkandena,
nämligen det som avser frågan om fortsättning sskolan.

Det nära samband, vari frågan om fortsättningsskolväsendets omorganisation
står till frågorna om den lägre tekniska undervisningens och
den lägre handelsundervisningens ordnande, vilka frågor ligga under behandling
och påkalla ett snart avgörande, har föranlett Överstyrelsen att
slutföra sitt yttrande över kommittéförslaget om fortsättningsskolan, ehuru
överstyrelsen icke är redo att samtidigt avlämna underdånigt yttrande
över förslaget angående folkskolan. Visserligen står spörsmålet om fortsättningsskolans
undervisningsplan och organisatoriska förhållanden i närmaste
beroende av spörsmålet om folkskolans organisation och undervisning
och kan därför icke avgöras utan hänsyn till detta. I huvudsakliga
avseenden har överstyrelsen också upptagit det sistnämnda spörsmålet till
undersökning och får i det följande anledning att uttala sig angående
vissa dess viktigaste punkter. Men Överstyrelsen har icke funnit eu fullständig
utredning av frågan om folkskolan, innefattande jämväl utarbetande
av kursplaner för de olika läroämnena i olika skolformer, utgöra en
nödvändig förutsättning för upptagandet av fortsättningsskolfrågan till behandling.
Överstyrelsen tänker sig nämligen lika litet som folkundervisningskommittén
fortsättningsskolans lärokurser såsom omedelbara fortsättningar
av folkskolans utan anser i likhet med kommittén, att fortsättningsskolan
bör bliva en självständig och från folkskolan i viss mån artåtskild
skolform. För bedömandet av förhållandet till folkskolan synes
det då vara tillräckligt att utgå från allenast en totalbild av denna, innefattande
det allmänna resultat med avseende på kunskaper och färdigheter,
som av undervisningen i folkskolan kan beräknas.

över kommitténs betänkande har Eders Kungl. Maj:t infordrat utlåtande
av en mängd olika myndigheter och dem underlydande tjänstemän

III

samt även lämnat ett stort antal korporationer och enskilda personer tillfälle
att däröver uttala sig.

Sålunda föreligga utlåtanden från de ecklesiastika konsistorierna och
åtskilliga skolråd, från överståthållarärnbetet och länsstyrelserna, från statens
folkskolinspektörer, från folkskolestyrelserna och de kommunala inspektörerna
i en mängd städer, från folkskoleseminariernas rektorer och
lärarkollegier, från professorerna i pedagogik vid universiteten, från styrelsen
för Aug. Abrahamsons stiftelse, från inspektören över teckningsundervisningen,
från styrelserna och lärarna vid en del högre folkskolor,
från Sveriges allmänna folkskollärareförening och denna förenings centralstyrelse,
från Svenska folkskolans vänners förvaltningsråd och från centralstyrelsen
för Allmänna svenska prästföreningen.

Vidare från medicinalstyrelsen, förste provinsialläkarna oeh Svenska
läkarsällskapet, från centralförbundet för nykterhetsundervisning, från direktionen
över gymnastiska centralinstitutet och institutets lärarkollegium, från
gymnastikinspektörerna för folkskolorna, från gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund samt åtskilliga andra sammanslutningar för frvmnastik
och idrott.

Ytterligare från lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, hushållningssällskapen
samt svenska lantarbetsgivareföreningarnas fullmäktige, från domänstyrelsen,
skogsinstitutets lärarkollegium och Svenska skogsvårdsföreningen,
från Sveriges allmänna handelsförening och sakkunniga för
frågan om den lägre handelsundervisningens ordnande, från Sveriges
hantverksorganisation, från styrelsen för sällskapet Uppsala enskilda läroverk,
från vissa läroanstalter för kvinnlig slöjd och vissa slöjdföreningar
in. fl.

De inkomna utlåtandena, som i regel avse såväl kommitténs betänkande
angående folkskolan som dess betänkande angående fortsättningsskolan
— några i det föregående ej upptagna, bland dessa läroverksöverstyrelsens
och musikaliska akademiens, endast det förra — uppgå till ett
antal av över 250, vartill komma genom domkapitlen överlämnade yttranden
från skolråd.

De till ärendet hörande handlingar, såväl de från ecklesiastikdepartementet
översända som de till Överstyrelsen omedelbart ingivna, överlämnas
härmed jämte en över desamma upprättad förteckning. Då handlingarna,
såsom nyss nämnts, i regel avse ej blott folkundervisningskommitténs
betänkande angående fortsättningsskolan utan ock samma kommittés
betänkande angående folkskolan, över vilket sistnämnda betänkande
Överstyrelsen jämväl anbefallts avgiva underdånigt utlåtande, torde det

bliva erforderligt, att de ifrågavarande handlingarna framdeles ånyo göras
för Överstyrelsen tillgängliga.

Vid ärendets handläggning har Överstyrelsen, i den utsträckning
omständigheterna medgivit, sökt förskaffa sig tillfälle att samråda med
erfarna och insiktsfulla personer tillhörande det praktiska arbetslivet. I
sådant syfte har Överstyrelsen hänvänt sig såväl till arbetsledare som till
arbetare inom olika områden, i några fall jämväl till vid yrkesskolor eller
andra praktiska läroanstalter anställda lärare, överläggningarna med ifrågavarande
sakkunniga hava avsett dels huvudsynpunkter för fortsättningsskolans
uppgift, organisation och undervisning, dels och i synnerhet undervisningsplaner
för särskilda typer av fortsättningsskolor, varemot endast
undantagsvis de speciella frågorna om lärarutbildningen, om fortsättningsskolans
administrativa ställning och ekonomiska förhållanden därvid varit
föremål för behandling. I Överstyrelsens arbete hava de sakkunniga deltagit
allenast som rådgivande och äro sålunda icke ansvariga för Överstyrelsens
i ärendet gjorda uttalanden och förslag.

De anlitade sakkunniga hava varit följande:

Verkställande direktören i Svenska industriförbundet, kaptenen Erland
Nordlund; ordföranden i Sveriges hantverksorganisation, konsuln
C. J. F. Ljunggren, Kristianstad.

Folkskolöverstyrelsens inspektör för undervisningen i manlig slöjd
Hjalmar Berg; föreståndaren vid Stockholms stads yrkesskolor, ingenjören
Konrad Andersson.

Folkskolöverstyrelsens inspektris för undervisningen i kvinnligt handarbete
fröken Hedwig Sidner; folkskolöverstyrelsens inspektris för undervisningen
i huslig ekonomi fröken Ingeborg Walin; yrkesinspektrisen
fröken Kerstin Hesselgren; föreståndarinnan för fackskolan i huslig
ekonomi i Uppsala fröken Ida Norrby.

Avdelningsföreståndaren i Centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet, professorn Nils Hansson; lantbrukaren, riksdagsmannen
Sven Bengtsson i Norup; lantbrukaren, riksdagsmannen S. Söderberg
i Hobborn; kanslirådet Hugo Tigerschiöld.

Överingenjören i järnkontoret Axel Wahlberg; ingenjören i järnkontoret
J. A. Leffler.

Ordföranden i Svenska sågverksförbundet, disponenten Otto Hellström.

Överingenjören I. Svedberg, Billesholm.

Byråchefen, förutv. fiskeriintendenten, fil. dr Oscar Nordqvist.

Överingenjören E. A. Forsberg, A.-B. Separator, Stockholm; gjuta -

ren H. Nilsson, Stockholm; järnsvarvaren K. B. Börjesson, Stockholm;
plåtslagaren J. A. Hedblad, Stockholm.

Direktören Roland Wengström, Katrineholm; träarbetareförbundets
förtroendeman N. Linde, Stockholm; möbelsnickaren K. Hedman,
Stockholm.

Direktören i A.-B. Skand. Elektricitetsverk J. Fredholm.

Fabrikören, fil. lic. W. Lagerholm, Stockholm.

Direktören i A.-B. Sveriges litografiska tryckerier C. Ramström;
direktören för Centraltryckeriet E. Oldenburg, Stockholm; typograferna
J. Hultman och N. Rasmusson, Stockholm; litografen O. A. Lundgren,
Stockholm; kemigrafen B. Eriksson, Stockholm; pappersbruksärbetaren
G. A. Malmborg, Norrköping.

Bokbinderiarbetarna Ö. Andersson och D. Eriksson, Stockholm.

Föreståndaren för vävskolan i Borås, ingenjören A. Krebs; textilarbetarna
K. M. Akervall och E. Melin, Norrköping.

Skrädderifabrikören J. F. Nyström, Stockholm; v. ordföranden i
Sveriges hantverksorganisation, skomakerifabrikören Aug. Lindmark,
Stockholm; direktören, riksdagsmannen N. J. Sigfrid, Knisslinge.

Handlanden E. A. Thunholm, Västerås.

Förste aktuarien i socialstyrelsen, fil. dr M. Marcus.

I sitt nu föreliggande utlåtande har överstyrelsen uttalat sig endast
angående de punkter av den föreliggande frågan, som företrädesvis varit
föremål för uppmärksamhet i de officiella utlåtandena eller som överstyrelsen
eljest ansett vara av betydelse. Ett närmare ingående på samtliga
enskildheter av frågan har i dennas nuvarande läge icke synts Överstyrelsen
vara erforderligt.

Om det föreliggande förslaget vinner statsmakternas godkännande
och Överstyrelsen framdeles kommer att biträda vid utarbetandet av
normalplaner och erforderliga författningar för fortsättningsskolorna, torde
Överstyrelsen vid det mera detaljerade arbete, som då påkallas, bliva i
tillfälle att ytterligare samråda med fackmän, särskilt från arbetsområden,
som vid ärendets nu ifrågavarande behandling inom Överstyrelsen mindre
allsidigt eller alls icke blivit företrädda.

Till överstyrelsens underdåniga utlåtande fogas såsom bilagor ett
antal av Överstyrelsen på grundvalen av kommitténs förslag utarbetade

exempel på undervisningsplaner i olika ämnen för olika typer av fortsättningsskolor.

Med överlämnande av det av Överstyrelsen sålunda utarbetade utlåtandet
får överstyrelsen i underdånighet hemställa,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t på grundval av
folkundervisningskommitténs betänkande och Överstyrelsens
däröver avgivna utlåtande, så snart omständigheterna
sådant medgiva, för Riksdagen framlägga förslag till
förändrad anordning av fortsättningsskolorna i riket.

I avgörandet av det föreliggande ärendet hava deltagit Överstyrelsens
samtliga ordinarie medlemmar.

Stockholm den 15 juni 1916.

Underdånigst. .

B. J:son BERGQVIST.

Harald Dahlgren,
föredragande.

Hjalmar Werner.

UTLÅTANDE.

INLEDNING.

Översikt av kommittébetänkandet.

Folkundervisningskommittén motiverar den reform av vårt fortsättningsskolväsen,
som den finner nödvändig, med en hänvisning till de senare
årtiondenas ekonomiska och sociala utveckling och de förändrade förhållanden,
som i följd därav inträtt för den uppväxande ungdomen. Dess
förslag avser en ganska genomgripande omdaning av hela fortsättningsskolväsendet.
Fortsättningsskolan skall göras till en ungdomsskola i mera
egentlig betydelse. Undervisningen skall, utan att uppgiva sitt sedligt
uppfostrande och allmänbildande syfte, omläggas i praktisk riktning, i det
att den, allestädes där det låter sig göra, i väsentlig mån skall samlas kring
det yrkesarbete, som sysselsätter lärjungarna eller präglar näringslivet å
den ort, där skolan är belägen. Och fortsättningsskolan skall göras obligatorisk,
såväl för kommunerna med avseende på dess inrättande som för
ungdomen med avseende på dess besökande.

Dessa äro huvudpunkterna i förslaget. Det är ej kommitténs mening,
att fortsättningsskolan skall bliva en yrkesskola i egentlig bemärkelse.
Därtill saknar den i flera hänseenden de nödiga förutsättningarna.
Men det karakteristiska för densamma till skillnad från folkskolan skall,
om möjligt, bliva yrkessynpunktens upptagande i undervisningen, och i
enlighet härmed skall den, i den mån de yttre förhållandena medgiva,
dela upp sig i olika typer eller linjer, alltefter de skilda yrken eller
yrkesgrupper, till vilka den vid sin undervisning har att taga hänsyn.

I överensstämmelse med dessa grundlinjer för fortsättningsskolans
reform framlägger kommittén förslag till ny organisation av denna skola
och ny undervisningsplan för densamma jämte förslag till förändrade grunder
för rekryteringen av dess lärarkår samt för skolans förvaltning och
ekonomiska ställning. För att erhålla eu benämning på den nya fortsättningsskolan,
som kunde angiva det mest karakteristiska för dess undervisningsprogram,
använder kommittén uttrycket »yrkesfortsättningsskola». Yrkes1—162010.

fortsättningsskolans undervisningsplan upptager såsom huvudämnen »arbetsmanskap»,
»medborgarkunskap» och modei-smålet. Den obligatoriska lärokursen
skall omfatta minst 360 undervisningstimmar, fördelade på två
eller tre år, och den nya skolplikten skall för barnen inträda omedelbart
efter utträdet ur folkskolan, vilket enligt kommittéförslaget skall ske tidigast
det år, under vilket barnet fyller 13 år.

Kommittén framhåller, att yrkesfortsättningsskolans förutsättningar i
vårt land ingalunda äro de gynnsammaste och att fortsättningsskolan hos
oss måste komma att antaga olika grader av utveckling. Men även i de
fall, då den icke kan erhålla yrkesfortsättningsskolans karaktär, skall den
upprättas och medföra skolplikt för ungdomen.

I väsentliga avseenden stöder kommittén sina förslag dels på tankar
och yttranden, som sedan dera år tillbaka framträtt i vårt eget land och även
inom riksdagen vunnit anslutning, dels på erfarenheter från motsvarande
område av skolväsendet i de större kulturländerna.

KAP. 1.

Kommittéförslagets huvudpunkter.

Ett utlåtande över kommittébetänkandet måste först och främst taga
ställning till huvudpunkterna eller de ledande grundtankarna i förslaget.
Befinnas dessa vara oriktiga eller böra i väsentligare avseenden modifieras,
följer därav en förändrad uppfattning även beträffande åtskilliga andra
sidor av den föreliggande frågan.

Huvudtankarna i kommitténs förslag samla sig, såsom av den lämnade
översikten framgår, i de båda yrkandena, att fortsättningsskolan,
i den mån möjligt är, bör omläggas i praktisk riktning genom yrkessynpunktens
upptagande i dess undervisning och att fortsättningsskolan bör
göras obligatorisk. Ett allmänt omdöme över kommittéförslaget kommer
givetvis att gälla dessa båda yrkanden vad beträffar deras principiella
innebörd, oavsett frågan om den omfattning, vari de anses kunna eller
böra förverkligas.

Innan överstyrelsen anger sin egen ståndpunkt med avseende på
förslagets huvudpunkter, torde Överstyrelsen böra lämna en sammanfattande
redogörelse för vad i de officiella utlåtandena blivit i samma avseende
anfört.

Vill man sammanfatta innehållet i de avgivna utlåtandena till ett De officiella
allmänt omdöme om det mottagande, som kommittéförslaget erhållit, torde “ftw? rfT*
man kunna säga, att förslaget med avseende på sina ledande grundtankar avse förslarönt
en nära nog enhällig anslutning. De röster, som uttala principiella 9etfjffffrd~
ogillanden, äro jämförelsevis få, de åter jämförelsevis många, som uttala
ett obetingat bifall och tillstyrkande. I flertalet fall finner man ett huvudsakligt
godkännande i förening med tveksamhet eller ogillande i fråga om
vissa sidor eller enskildheter av förslaget. Uppenbart är, att frågan om
fortsättningsskolväsendets utveckling numera inom vida kretsar betraktas
soin en synnerligen viktig angelägenhet; man känner, att tidsläget kräver,
att något blir gjort till väsentlig förbättring i hittills rådande förhållanden.

Denna stämning har varit gynnsam för kommittéförslaget och medfört, att
man i allmänhet, trots de vittgående förändringar förslaget ställer i utsikt
och de vanskligheter det givetvis innebär, mottagit det med välvilja såsom
ett beaktansvärt och i många avseenden värdefullt uppslag.

Följande redogörelse avser således endast vad i de officiella utlåtandena a) I det hela
anförts rörande de angivna huvudpunkterna i förslaget. Givetvis erinras i all- Instämmänhet
om de svårigheter, med vilka ett genomförande av kommittéförslaget är ZwendTvå
förbundet. förslagets

Bland i huvudsak gillande omdömen torde emellertid kunna anföras bland huvudpunkandra
följande. ter.

XJppsala domkapitel uttalar sin övertygelse därom, att den sak, som kommittén
framburit i sitt betänkande angående fortsättningsskolan, »är av allra största
betydelse för vårt folks framtid», och skänker »sitt livliga erkännande åt det sätt,
varpå kommittén sökt framlägga riktlinjerna för en blivande fortsättningsskola».

Under förutsättning att vissa av domkapitlet gjorda erinringar beträffande enskildheter
i förslaget vinna beaktande, anser sig domkapitlet böra förorda betänkandet.

Linköpings domkapitel anser sig »i det stora hela kunna godkänna vad
kommitterade föreslagit, även om det icke på förhand låter sig med säkerhet beräknas,
huru de framställda förslagen komme att taga sig ut i verkligheten».

Skara domkapitel säger om betänkandet angående fortsättningsskolan, att
det »synes domkapitlet i stort sett vara gott».

Växjö domkapitel finner »nödvändigt, att nya åtgärder vidtagas för att
stärka fortsättningsskolan, såvida den ej fortfarande som hittills skall föra ett
skenliv». Av kommitténs förslag i sådant hänseende gillar domkapitlet förslaget
att göra undervisningen i det hela mera praktisk och avpassad för de lokala behoven
och fördenskull uppställa olika skoltyper för land och stad, likaledes förslaget,
att skolans löpande utgifter till största delen skulle bestridas av statsmedel.
Jämväl i förslaget, att fortsättningsskolan skulle bliva obligatorisk för
kommunerna och ungdomen, instämmer domkapitlet med ett par förbmiåll, som ej
avse det principiella utan röra dels behövliga dispenser för barn med lång skolväg,
dels åldersgränsen för skolpliktens upphörande.

Lunds domkapitel kar ej samfällt uttalat sig i frågan om fortsättningsskolan.
Domkapitlets ordförande, biskop G. Billing, har i särskilt yttrande gjort
anmärkning mot den tilltänkta övergångstiden, särskilt med hänsyn till möjligheten
att på så kort tid bereda kompetenta lärarkrafter. Om förslagen i övrigt
rörande fortsättningsskolan yttrar biskopen, att deras syfte är i hög grad behjärtansvärt
och att de synas vara väl genomtänkta och ändamålsenliga, — Professor
O. Holmström yttrar, att behovet av eu obligatorisk fortsättningsskola är
»så viktigt och allmänt, att det icke utan kanske obotlig skada längre låter sig
undanskjutas».

Karlstads domkapitel framhåller en del svårigheter vid planens förverkligande
och räknar som en förtjänst hos förslagsställarna, att de klart framhålla,,
huru det gäller att på erfarenhetens väg treva sig fram. »Vad själva huvudfrågan
beträffar kan domkapitlet ej annat än önska framgång åt det föreslagna
första steget till en mera effektiv ungdomsfostran för de breda lagren i vårt folk.»

Härnösands domkapitel uttalar, att det i princip finner förslaget gott och
tilltalande, men betonar vikten av att varsamhet och klok anpassning iakttagas..

Luleå domkapitel biträder det gillande omdöme, som uttalats av folkskolinspektören
Svedberg, likväl med den erinran, att fortsättningsskolan icke lär
kunna göras obligatorisk annorstädes, än där de lokala förutsättningarna därför
äro för handen, varför vidsträckta trakter särskilt av det glestbebyggda övre
Norrland icke kunna bliva delaktiga av de förmåner, som en enligt kommitterades
förslag anordnad fortsättningsskola synes vara ägnad att skänka den uppväxandeungdomen.

Visby domkapitel finner det angivna syftet för fortsättningsskolan vara
gott och har även i fråga om utförandet av programmet »intet väsentligt» att anmärka.
Särskilt vill domkapitlet instämma uti att fortsättningsskolan bör göras
obligatorisk.

Stockholms stads konsistorium anser förslaget vara »en stor och för vårt
skolväsens utveckling i många avseenden betydelsefull framtidstanke». Mot utkastet
till den framtida fortsättningsskolans program, organisation och undervisningsplan
förklarar sig konsistoriet ej ha annan erinran än beträffande kristendomsämnets
ställning, och icke heller mot den andra huvudpunkten i förslaget,
eller att fortsättningsskolan bör bliva obligatorisk, har konsistoriet »från principiell
synpunkt» någon invändning att göra.

Länsstyrelserna yttra sig i allmänhet kortfattat, några tämligen obestämt,
i avstyrkande riktning endast undantagsvis. Tillstyrkande uttalanden i fråga
om förslagets huvudpunkter föreligga från de flesta, bland dessa länsstyrelserna i
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gottlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Ur de nämnda uttalandena må några anföranden göras.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län vill i fråga om fortsättningsskolan
»understryka det av kommittén påpekade behovet, att denna dela
göres obligatorisk, dels omlägges i en mera praktisk riktning, ägnad att utbilda
både den manliga och kvinnliga ungdomen till deras framtida arbetsuppgifter».

Befallningshavanden är nämligen »livligt övertygad om att ett synnerligen viktigt
statsintresse här föreligger och att de uppoffringar, som av statsmakterna härvidlag
göras, skola giva riklig ersättning».

Kung!. Maj:ts
sökt finna en skolform, som på bästa möjliga sätt tillgodoser kravet på en praktisk
undervisning av betydelse för och utgörande en förberedelse till lärjungarnas
blivande verksamhet, och kommittén har enligt Eders Kungl. Majits befallningshavandes
förmenande lyckats väl vid lösandet av denna uppgift.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län erinrar om nödvändigheten av att gå
fram med stor försiktighet. »Icke så», fortsätter länsstyrelsen, »att man torde behöva
hysa någon tvekan om det statsgagneliga i själva skolreformen och om
vikten, att icke säga nödvändigheten av dess införande allestädes, i mån som det
låter sig göra, något som väsentligen torde bli beroende av tillgång på lämpliga
lärår krafter.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län säger, att det väl icke
lärer kunna dragas i tvivelsmål, att det med fortsättningsskolan avsedda syftet
skulle bättre tillgodoses, därest lärokursen vid folkskolan kunde utsträckas till
sjuårig och fortsättningsskolan sålunda vidtaga, när lärjungarna nått ett mera
utvecklat stadium, men finner, att, även om detta önskemål för det närvarande
icke kan uppfyllas, förslaget i allt fall innebär ett så betydande steg till förbättring,
att befallningshavanden »icke tvekar att på det livligaste tillstyrka»
detsamma.

Kung! Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län, som ägnat ingående
uppmärksamhet åt alla viktigare sidor av frågan, framhåller de stora svårigheter,
som framför allt till följd av kommunernas ekonomiska trångmål mångenstädes
resa sig mot realiserandet av kommitténs förslag, men anser, att dessa svårigheter
icke böra få avskräcka från en strävan i den av kommittén angivna riktningen.
Folkskolans kurs bör förstärkas, där så ske kan. Befallningshavanden uttalar
sitt instämmande såväl i den tanken, att fortsättningsskolan skall söka nå sitt syfte
på det sätt, »att lärjungens sannolika framtida levnadsyrke blir den stomme, till
vilken den allmänbildande, medborgerliga och moraliskt fostrande undervisningen
ansluter sig», som ock i förslaget, att fortsättningsskolan skall vara obligatorisk.

Av statens under år 1914 i tjänst varande foTkslwlinspektörer hava 25 yttrat
sig i här föreliggande ärende, ingen i avstyrkande riktning, de flesta instämmande.
Bland de senare må följande anföras.

E. Gr. C. Erandt (Uppsala stift) ansluter sig i allt huvudsakligt livligt
till kommittéförslaget men framhåller önskvärdheten av ett obligatoriskt sjunde
skolår i folkskolan, vilket i hög grad skulle öka fortsättningsskolans effektivitet,
och ifrågasätter, om ej en vidsträcktare fortsättningsskoiplikt än den av kommittén
föreslagna borde stadgas för städer och med städer jämförliga samhällen.

Kraftigt tillstyrkande uttala sig vidare Hj. Strömberg och N. J. Jonsson
(Uppsala stift) samt A. B. Alvin (Linköpings stift).

I det närmaste likalydande utlåtanden i ärendet hava avgivits av folkskolinspektörerna
C. B. Sundeil (Linköpings stift), K. Karlgren (Skara stift), J. A.
Franzén (Växjö stift), T. Torbiörnsson (Göteborgs stift) och J. Benvall (Karlstads
stift). Såsom allmänt omdöme om den av kommittén föreslagna anordningen yttra

de, att densamma »synes vara både i det stora hela och i enskildheter förträffligoch
mycket berömvärd».

L. Levander (Strängnäs stift) gör hemställanden, som i alla väsentligare
punkter överensstämma med kommittéförslaget. Påyrkar mera omfattande skolplikt
i industrisamhällen.

* J. 0:n Garpe (Västerås stift) och O. A. Gunnelius (Karlstads stift) uttala,
sig instämmande, den senare med yrkande på utsträckning av den obligatoriska
fortsättningsskolkursen i städer och liknande samhällen.

P. Holmvall (Härnösands stift) hemställer, att Kungl. Maj:t täcktes, »så
snart tidsförhållandena det medgiva, vidtaga de åtgärder, som erfordras, för att
den av kommittén föreslagna reformen av fortsättningsskolan måtte kunna
genomföras».

E. Erikson (Härnösands stift) anser sig, med hänsyn till den föreslagna
möjligheten för kommun att för viss tid erhålla befrielse från skyldighet att inrätta
fortsättningsskola, kunna förorda bifall till förslaget, att fortsättningsskolan
göres obligatorisk, och finner ej anledning framställa något särskilt yrkande i
fråga om den föreslagna organisationen och undervisningsplanen.

Instämmande uttala sig inspektörerna F. Svedberg, J. Sunneman och V.
Karnell (Luleå stift), och inspektörerna A. Klint och G. Kellström (Visby stift)
ansluta sig till grundtankarna i kommittéförslaget.

Bland de seminariekollegier, som något närmare uttalat sig angående kommitténs
betänkande om fortsättningsskolan, har intet framfört några principiella
invändningar. Ilektorerna ha med avseende på det principiella i regel uttalat
samma mening som kollegierna.

Folkskoleseminariet i Stockholm vill »för sin del tillstyrka samtliga de förslag
till nya eller ändrade lagbestämmelser kommittén i nämnda betänkande framställer,
liksom kollegiet helt ansluter sig till det program för fortsättningsskolan,
som kommittén uppdragit».

Folkskoleseminariet i Uppsala vill särskilt framhålla vikten av. kommitténsförslag
om att allmän lagstadgad fortsättningsskolplikt införes. Även i alla.
övriga delar av förslaget till fortsättningsskolor uttalar kollegiet sin anslutning.

Folkskoleseminariet i Växjö. Kollegiet håller före, »att den lösning av
frågan, som kommittén åstadkommit, är den för närvarande riktigaste och bästa.
ävensom att sakens vikt kräver, att det program för fortsättningsskolans ordnande,
som kommittén framlagt, snarast möjligt bringas till tillämpning». Kollegiet
anser dock, att den obligatoriska kursen för andra fortsättningsskolor än
jordbruksfortsättningsskolor bör göras längre än kommittén föreslagit.

Folkskoleseminariet i Göteborg »instämmer på det varmaste såväl i de
som ligga till grund för kommitténs förslag, som ock i de särskilda.

Med livligt instämmande uttala sig ock rektorer och kollegier vid seminarierna
i Strängnäs, Falun, Kalmar, Karlstad och Härnösand.

I huvudsak instämmande uttala sig ock kollegierna vid de privata folkskoleseminarierna
i Stockholm och Göteborg.

Professorerna i pedagogik vid universiteten torde båda kunna anses i huvudsakligt
avseende gilla kommitténs uppfattning. Professor B. Hammer i Uppsala
finner dock i en punkt en avgjord brist vidlåda det framlagda reformförslaget,
nämligen i fråga om den tidpunkt i barnens liv, till vilken man tänkt sig yrkesfortsättningsskolan
förlagd; yrkesfortsättningsskolans rätta skede är icke åldern
13—15 år utan åldern 15—17 år, emedan först i denna ålder individen börjar
vinna stadga med hänsyn till sitt yrkesliv; avståndet mellan den sexåriga folkskolekursens
slut och den börjande fortsättningsskolan bör utfyllas med »en halvdagsläsande
teoretisk fortsättningsskola» utgörande en utsträckning av folkskolans
kurs. Professor A. Herrlin i Lund anger såsom sitt allmänna intryck av kommitténs
organisations- och under visningsplan, »att det för vårt folks fostran helt
säkert vore av den allra största betydelse, om — såsom kommittén föreslår —
för ungdomen obligatoriska fortsättningsskolor inrättades i enlighet med det
program, som den här framlagt».

Styrelsen för Aug. Abrahamsons stiftelse å Nääs har funnit de gjorda förslagen
»till sina huvudgrunder vara av den beskalfenhet, att styrelsen måste uttala
sin bestämda anslutning till desamma». Styrelsen bifogar ett infordrat
yttrande av föreståndaren å Nääs Rurik Holm, som uttalar sin tillfredsställelse
över det sätt, varpå kommittén behandlat frågan om fortsättningsskolan, »vår för
närvarande allra viktigaste socialpedagogiska fråga».

Städernas folhskolestyrelser och kommunala inspektörer hylla så gott som
genomgående samma principiella åsikter som kommittén. Utlåtanden föreligga,
från några och tjugu städer.

Direktionen för Prins Gustavs folkskola i Uppsala överlämnar en inom direktionen
granskad skrivelse från folkskolans rektor, H. Bergwall, som framhåller
behovet av en obligatorisk femte folkskoleklass och säger sig vilja på det livligastepåyrka,
att en fortsättningsskola organiseras i huvudsak efter de grundlinjer
kommittén uppdrager och att denna fortsättningsskola genom lag göres obligatorisk,
åtminstone vad stadssamhällen vidkommer.

Linköpings folkskolestyrelse vill obetingat ansluta sig till det av kommittén
framburna kravet på inrättandet av en obligatorisk fortsättningsskola, omfattande
minst 360 timmar, fördelade på två läsår, och inspektören A. Fridén anser, att
förslaget om allmän lagstadgad fortsättningsskolplikt är av sådan betydelse, att förslaget
till fortsättningsskolans omorganisation i sin helhet står eller faller med.
dess antagande eller förkastande. Om detta förslag i det stora hela yttrar inspektören,
att det måste betecknas som »ett utomordentligt gott förslag».

Folkskolinspektören i Jönköping, Bob. Johansson, i vars yttrande stadens
folkskolestyrelse instämmer, hänvisar till nödvändigheten att förstärka folkskolans
lärokurs och uttalar sig gillande om kommitténs förslag rörande fortsättningsskolan.

Folkskolestyrelsen i Kalmar anser de framställda förslagen ändamålsenliga.
Stadens inspektör, A. Hellner, framhåller, att fortsättningsskolan för att bliva
till verkligt gagn måste »bliva obligatorisk och två- eller kanske treårig och, såsom
kommittén föreslagit, ordnas på olika linjer på olika trakter».

JFör en obligatorisk fortsättningsskola i huvudsaklig enlighet med kommittéförslaget
uttala sig vidare folkskolestyrelsen i Kristianstad, folkskolestyrelsen i
Malmö och inspektören för stadens folkskolor K. Kjellmark, folkskolestyrelsen i
Hälsingborg och inspektören därstädes A. Gierow, Ystads folkskolestyr élse, och
dess folkskolinspektör M. Strandberg, Lands folkskolestyrelse och inspektör, A.
Wennström, folkskolinspektören i Landskrona A. Åkerman samt folkskolinspektören
i Halmstad E. Dahmén.

Folkskolestyrelsen i Uddevalla yttrar om kommittébetänkandet, att det synes
»såväl i huvudsak som i enskildheter acceptabelt». Skolrådet i Lysekil har ett
till Göteborgs domkapitel insänt yttrande, däri kommittéförslaget med avseende
på sina huvudpunkter tillstyrkes.

Folkskolinspektören i Göteborg, A. Lagenvall, framhåller, att undervisningen
i fortsättningsskolan »måste bli mer praktisk och den måste bli obligatorisk», och
finner kommitténs allmänna bestämmelser om läroplanen vara givna konsekvenser
av den uppgift skolan skall ha. Folkskolestyr elsen i Göteborg åberopar inspektörens
yttrande såsom eget med ändring och tillägg beträffande av inspektören
gjorda uttalanden angående undervisningen i kristendom och medborgar kunskap.

Skolrådet i Borås uttalar sin livliga anslutning till kommitténs förslag.

Folkskolinspektören i Karlstad B. Larsson, med vilken stadens folkskolestyrelse
»i huvudsak» instämmer, betraktar fortsättningsskolefrågan såsom vår
utan jämförelse viktigaste pedagogiska och en av våra allra viktigaste sociala
frågor, anset, att fortsättningsskolan bör anordnas i praktisk riktning samt
bliva obligatorisk, och finner kommitténs organisationsförslag konsekvent och erkännansvärt.

Folkskolestyrelsen i Västerås anser, att kommittén bort med större eftertryck
upptaga frågan om det sjunde folkskoleåret. »Rörande fortsättningsskolan
vill folkskolestyrelsen irttala sitt fulla gillande av kommittébetänkandets grundtanke,
att denna skolart bör utgöra en obligatorisk avslutningskurs med anpassning
efter de behov näringslivet å olika orter erbjuder samt allmänt medborgerliga
krav.»

Folkskolestyrelsen och folkskolans lärarpersonal i Falun uttala sitt gillande
av de principer, som uppställts, och i huvudsak sin anslutning till kommittéförslaget.

Folkskolinspektör A. Nordlander i Gävle anser, »att kommitténs förslag äro
i hög grad ägnade att höja folkundervisningen utan att dock ställa för stora
krav på samhället och den enskilde». Den obligatoriska lärotiden i städer och
stadsliknande samhällen torde böra bliva 540 timmar fördelade på tre år.

Östersunds folkskolestyrelse vill »uttala önskvärdheten av fortsättningsskolans
genomförande samt betona, att den måste göras obligatorisk».

Förste folkskolinspektören i Stockholm Fr. von Schéele instämmer principiellt;
i.kravet på obligatorisk fortsättningsskola och på fortsättningsskolans specialisering
efter yrkessynpunkten men anser, att någon bestämd gräns för reformens
genomförande nu icke bör fastställas, utan att man nu bör inskränka sig till att
utfärda en normalplan för fortsättningsskolan, stadga förpliktelse för barnen att

besöka de skolor som upprättas och vidtaga erforderliga ändringar i lagen angående
arbetarskydd. Först sedan sålunda ett större antal skolor av ny typ
kommit till stånd, är tiden inne att bestämma viss övergångstid för riket i
dess helhet.

Stockholms stads folkskolediraktion slutligen säger sig kunna principiellt
ansluta sig till de av kommittén framställda förslagen, detta så mycket mera som
de på folkskoledirektionens förslag upprättade Stockholms stads yrkesskolor väsentligen
äro anlagda i överensstämmelse med samma grundsatser som de av kommittén
uttalade. Men direktionen finner den föreslagna organisationen komma att
medföra störa svårigheter och anser önskvärt, »att jämväl en plan utarbetades för
fortsättningsskolor med allmänbildande syfte i såvitt möjligt praktisk riktning
utan den karaktär av att vara repetitionskurser till folkskolan, som de nuvarande
fortsättningsskolorna stundom hava. Det kunde sedan stå kommunerna fritt att
såsom form för de olika skolorna välja det ena eller andra alternativet.» »Obligatorisk
skolplikt till fortsättningsskolorna för de från folkskolan utgående barnen
torde böja omedelbart så till vida genom lagstiftning införas, att den kan tilllämpas
i de kommuner, som i erforderlig utsträckning upprättat sådana skolor.»

Bland de 16 styrelser för högre folkskolor, som berört fortsättningsskolefrågan,
hava styrelserna för skolorna i Södertälje, Åtvidaberg, Skänninge,
Borgholm och Sandviken uttryckt principiell anslutning till kommitténs framställning.

Centralstyrelseyi för Sveriges allmänna folkskollärareförening lämnar redogörelse
för de av föreningens kretsar gjorda uttalandena, som visa, »att Sveriges
allmänna folkskollärareförening i stort sett givit sin livliga anslutning till
folkundervisningskommitténs förslag angående fortsättningsskolans ombildning».
För egen del instämmer centralstyrelsen, med hänvisning till av densamma tidigare
gjorda framställningar, såväl i förslaget om skolplikt som i förslaget om
fortsättningsskolans organisation. I fråga om det senare yttrar centralstyrelsen,
»att endast genom en utveckling i olika typer av yrkesfortsättningsskolor, på
sätt kommittén föreslagit, kan denna nödvändiga ungdomsskola bliva till sådan
hjälp för de unga och till sådant gagn för landet, att hon kommer att fullt motsvara
de betydande uppoffringar från det allmännas sida, som den obligatoriska
fortsättningsskolan kommer att kräva; liksom skolan heller icke utan den praktiska
läggning, som nu ifrågasattes, torde kunna väcka det allmänna, offervilliga
intresse, särskilt bland de unga själva och deras målsmän, som är nödvändigt för
dess utveckling till en allmän ungdomsskola.»

Svenska folkskolans vänners förvaltning sråd framhåller, att folkskolekursen
bör utsträckas med ett sjunde skolår och att allmän lagstadgad fortsättningsskolplikt
bör införas.

Lantbrulcsstyrelsen anför om fortsättningsskolan, »att denna skolform, sådan
den planlagts av kommittén, synes styrelsen synnerligen tilltalande och detta
särskilt i fråga om fortsättningsskolan inom jordbruksdistrikten». Styrelsen hoppas,
att den skall bliva till stort gagn för landsbygdens ungdom. Ett villkor härför
är dock, »att undervisningen i folkskolan blir grundligare, än vad för närvarande
2—162010.

mångenstädes är förhållandet». »Tvivelsutan», säger styrelsen vidare, »är det
principiellt sett fullt riktigt, då kommittén föreslår, att införandet av fortsättningsskolan
efter en närmare angiven övergångstid skall göras obligatoriskt.»
Åtskilliga praktiska svårigheter resa sig emellertid mot en dylik »från flera
synpunkter sett onekligen önskvärd bestämmelse», varför styrelsen anser det vara
riktigast »att icke nu göra fortsättningsskolan obligatorisk utan dröja därmed,
till dess erfarenheten fått lägga i dagen vad som kan vinnas genom ytterligare
försök att på frivillighetens väg få den föreslagna reformen genomförd». För
barnen bör skolplikt införas i de kommuner, som ansett sig kunna upprätta fort*
sättningsskolor. Mot den föreslagna tiden av lägst 360, högst 540 timmar har
styrelsen intet att invända. I bygder med ofullständig folkskoleundervisning
torde fortsättningsskolan icke kunna lämna undervisning i arbetskunskap, »som
är den egentliga fortsättningsskolans kärnpunkt och huvudsyfte».

Lantbruksakademien uttalar sig om behövligheten av bestämdare föreskrifter
angående den normala lärotidens fullständiga användning i folkskolorna och
ansluter sig till kommitténs uttalande om en utsträckning av lärotiden så, att
den normala folkskolkursen bleve sjuårig. Den föreslagna yrkesfortsättningsskolan
betraktar akademien närmast som ett mål, »som väl är eftersträvansvärt
men som ej under nära liggande framtid kan till fullo nås». Akademien anser
sig dock icke böra tillstyrka reformens uppskjutande. »Förhållandena i vårt vidsträckta
land äro så olika, att framåtskridandet alltid måste ske olika hastigt å
olika orter, men de mest framskridna och för reformen gynnsamma förhållandena
böra obetingat vara normerande vid reformens genomförande.» Då akademien,
heter det vidare, anser sig böra tillstyrka, kommitterades förslag, att den praktiskt
medborgerliga yrkesfortsättningsskolan bör vara obligatorisk, så sker detta obetingat
i avseende på ungdomens skyldighet, men däremot anser akademien, att
kommunens skyldighet bör vara villkorlig, »så till vida, att befrielse tills vidare
eller på viss tid från denna skyldighet eller inskränkningar i den fastställda
skolplanen skola kunna medgivas, där giltiga skäl till sådana undantag anföras».

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott yttra sig med hänsyn huvudsakligen
till landsbygdens förhållanden och jordbrukets intresse. I flera fall göras
instämmandena under förutsättning, att lärarfrågan visar sig möjlig att lösa, så
att kompetenta lärare kunna erhållas. Yttranden föreligga från 20 sällskap.

Uppsala läns hushållningssällskap känner sig övertygat, att under förutsättning
av sådan omläggning av undervisningen, som kommittén föreslagit, såväl
kommuner som statsmakter skola ägna fortsättningsskolan ett helt annat intresse
än hittills och vida villigare anslå medel för densamma. Den nya fortsättningsskolan
bör vara »obligatorisk såväl för kommunen som för ungdomen». Eu
tvåårig kurs med minst 360 timmar är att anse som »ett minimum», varunder man
icke kan gå, om något resultat av värde skall kunna vinnas.

Södermanlands läns hushållningssällskap hänvisar till av sällskapet gjorda
försök att införa jordbruksundervisning i länets fortsättningsskolor till den ringa
utsträckning, som nu gällande bestämmelser medgivit. Den vunna erfarenheten
pekar på »att denna undervisning (undervisningen i jordbruk) måste göras obligatorisk,
att lärarna — därest de icke skulle förut vara fackmän i ämnet — på

det allmännas bekostnad beredas tillfredsställande utbildning samt att de erhålla
en mot det ökade arbetet svarande ersättning».

Kalmar läns norra hushållningssällskap anser, »att det vore till stor lycka
för vårt jordbruks vidare utveckling och framgång, om en undervisning av den
omfattning, som kommittén föreslagit, kunde lämnas barnen», men finner stora
svårigheter för anskaffande av kompetenta lärare. Sällskapet »vill understryka
kommitténs framställning, att fortsättningsskolan blir obligatorisk, såsom nödvändigt
för det åsyftade målets uppnående».

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott instämmer i fråga
om de allmänna synpunkterna. »Synnerligast vill utskottet på det starkaste understryka
kravet på att dels undervisningen i folkskolan göres obligatorisk för
lärjungarna, tills de ingått i sitt 14:e år, dels att även fortsättningsskolan göres
obligatorisk under en viss följd av år för alla, som genomgått folkskolans fjärde
klass och icke fortsätta vid någon annan skola.»

Malmöhus läns hushållningssällskap. Förvaltningsutskottet bifogar ett yttrande
av styrelsen för länets småbruksundervisning. Utskottet redogör utförligt
för de försök att i vårt land införa jordbruksfortsättningsskolor, som sedan år
1912 gjorts i Malmöhus län på initiativ av hushållningssällskapet och med av
landstinget och kommunerna anvisade medel, framhåller, att fortsättningssbolorna
på landsbygden inom länet böra anordnas som aftonskolor, och gör, under förutsättning
att så sker, bland andra följande hemställanden: 1) att minst en jordbruksfortsättningsskola
bör inom en tidrymd av 15 år upprättas i varje skoldistrikt,
där jordbruk är huvudnäring; 2) att både gossar och flickor, som icke erhålla
annan undervisning, skola omedelbart efter slutad folkskolekurs bevista fortsättningsskola;
3) att undervisningen uti fortsättningsskola må, på sätt fortsättningsskoldistriktet
bestämmer, meddelas uti de ämnen, som kommittén angivit,
under sammanlagt minst 100 undervisningstimmar; 4) att undervisningen skall
meddelas av folkskollärare, som erhållit särskild utbildning vid av staten anordnad
och bekostad kurs.

Örebro läns hushållningssällskap. I likhet med kommittén anser sällskapets
förvaltningsutskott, att folkskolans avslutande under inga förhållanden bör få äga
rum tidigare än det år, då barnet fyller 13 år. Vidare bör skolans lämnande före
hela kursens genomgående endast i yttersta nödfall medgivas, »varjämte all så kallad
halvtidsläsning och andra menliga utväxter på folkskolan böra avskaffas».
Utskottet vill »på det livligaste tillstyrka införandet av obligatorisk fortsättningsskola».
Första året bör fortsättningsskolan komplettera undervisningen i folkskolan,
andra året meddela elementär yrkesundervisning, olika för gossar och flickor,
tredje året i en frivillig kurs fortsätta denna undervisning.

Kopparbergs läns hushållningssällskap. »Om än utskottet skulle hava funnit
önskvärt, att kommittén gått något längre med avseende på de föreslagna åtgärderna
för folkundervisningens höjande, så att, särskilt vidkommande barnens skolplikt,
med hänsyn till den större mognad, som för ett fullt tillgodogörande av
undervisningen i fortsättningsskolan måste förutsättas, tiden för barnens undervisning
i folkskolan utsträcktes med ytterligare ett år, anser utskottet dock det
föreliggande förslaget innebära så många väsentliga förbättringar med avseende

b) Allmännare
förekommande

erinringar
om svårigheterna
vid
förslagets
genomförande.

på skolväsendet i sin helhet, att utskottet icke tvekar att för sin del förorda dess
antagande.»

Likaledes föreligga instämmanden, om ock mera allmänt hållna, från hushådlningssällskapen
i Västm anlands, Västernorrlands och Jämtlands län. Instämmanden
med särskilt framhållande av lärarfrågans betydelse men utan att frågan
om skolplikten beröres göras av hushållningssällskapen i Stockholms, Östergötlands,
Kronobergs och Gottlands län.

Svenska lånt arbetsgivareföreningarnas fullmäktige hava genom sitt verkställande
utskott avgivit ett ingående yttrande i frågan. Med avseende på kommittébetänkandet
om folkskolan anser utskottet, som ingalunda tillerkänner den så
kallade halvtidsläsningen något allmänt berättigande, bland annat, att »det hade
varit bättre, om kommittén lagt mindre vikt vid heltidsläsningen men mera vikt

vid åldern för avgång från skolan---. En sjuårig kurs synes oss vara

ofrånkomlig, isynnerhet där förhållandena medgiva halvtidsläsning». Yad fortsättningsskolan
beträffar finner utskottet betänkandets tyngdpunkt ligga i förslaget
om att fortsättningsskolan skall vara obligatorisk, ett steg som säkerligen, säger
utskottet, skall förefalla många, särskilt inom lantmannakretsar, radikalt. »Reformen
torde dock vara mogen till genomförande, och den torde ingalunda komma
att stöta på liknande motstånd som folkskolereformen av 1842.» »Utskottet», heter
det vidare, »kan icke annat än uttala sin livliga sympati för denna fortsättningsskola.
» Emellertid kräves för reformens genomförande en längre övergångstid,
vadan kommunernas skyldighet att inrätta fortsättningsskola bör vara villkorlig
men ungdomen däremot förpliktas att besöka skolorna, där de finnas. Det föreslagna
allmänna undervisningsprogrammet för »yrkesfortsättningsskolan» har uppenbarligen
utskottets gillande, i varje fall vad landsbygdens fortsättningsskola
angår.

Domänstyrelsen, Skogsinstitutets lärarkollegium och Svenska skog svår dsfÖreningen
synas i principiella avseenden finna kommittéförslaget väl grundat och
inrikta sina uttalanden på att framhålla behovet av en särskild fortsättningsskoltyp
för skogsbygderna.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott vill med avseende på
de båda huvudsakliga synpunkterna för kommitténs förslag: fortsättningsskolans
omläggning i praktisk riktning och införandet av fortsättningsskolplikt, »för sin
del uttala sin bestämda anslutning till båda dessa synpunkter».

Sakkunnige för utredning av frågan om den lägre handelsundervisningens
ordnande, A. Nordfelt och P. Fischier, betrakta de föreslagna handelsfortsättningsskolorna
såsom en faktor att räkna med i organisationen av den lägre handelsundervisningen.

_ Såsom redan nämnts, framhåller man mångenstädes, under godkännande av
kommitténs allmänna grundsatser och med anslutning i det väsentliga till dess
förslag, de svårigheter, med vilka den åsyftade reformen av fortsättningsskolväsenaet
är förbunden.

Särskilt erinrar man om folkskolans bristande förmåga att uppbära en
fortsatt undervisning med »yrkesfortsättningsskolans» program, och svårigheten att

för denna »yrkesfortsättningsskola» erhålla kompetenta lärarkrafter framstår stundom
som det måhända mest avsevärda hindret för programmets genomförande.

Ofta pekar man på de ekonomiska bördor, som kommunerna ha att bära
för skolväsendet, och på ojämnheten i bördornas fördelning. »På samma gång»,
yttrar exempelvis Kungl. Maj ds befallningshavande i Jämtlands län, »det måste
erkännas, att det är högst angeläget, att skolförhållandena förbättras, bör det å
andra sidan framhållas, att en verklig utveckling till det bättre i detta stycke

— — — med nödvändighet förutsätter en avsevärd förbättring i de hårdare betungade
kommunernas ekonomiska förhållanden» (jfr sid. 111).

Ävenledes gör man med hänsyn till dessa och andra vanskligheter yrkanden,
som avse sättet för reformens genomförande, och ganska allmänt framhålles,
att den av kommittén föreslagna övergångstiden av fem år är för knapp.

I ett och annat fall finner man svårigheterna för ett genomförande av
kommitténs förslag så stora, att man vill ställa saken på framtiden eller åtminstone
se den stegvis och mycket långsamt genomförd. Domkapitlet i Västerås
yttrar sålunda, att kommittén vad beträffar fortsättningsskolan »i viktiga avseenden
kommit in på rätt spår», men anser, »att man till en början icke gärna kan
sträcka sig längre än att söka få genomförd en obligatorisk ettårig fortsättningsskola
med det nu för en sådan föreskrivna timtalet och låta den prövas en tid.

När vägen så förberetts, kan man lättare taga ett andra och tredje steg---.

Enligt domkapitlets förmenande har man ingen utsikt att under en överskådlig
framtid komma högre än till det sammanlagda timtal, som kommittén betecknat
som minimum».

En medelväg vid skolpliktens utsträckande till fortsättningsskolan förordas
i några utlåtanden, nämligen den av kommittén diskussionsvis framställda men ej
godtagna åtgärden att låta fortsättningsskolans inrättande helt eller delvis bliva
en för kommunerna frivillig sak men göra skolan obligatorisk för barnen. I sådan
riktning uttalar sig särskilt Kungl. Majds befallningshavande i Kristianstads län.

— Då domkapitlet i Luleå, såsom förut nämnts, gör den erinran, »att fortsättningsskolan
icke lär kunna göras obligatorisk inom andra skoldistrikt eller å andra
orter, än där de lokala förutsättningarna därför äro för handen», torde väl detta
snarast blott innebära ett betonande av den erforderliga anpassning efter förhållandena,
som även kommittén ansett nödvändig. — Detsamma torde kunna sägas
om ett yttrande av folkskolinspektören K. L. Österberg (Luleå stift), att fortsätt -ningsskolor, avpassade enligt kommitténs förslag efter de särskilda orternas förhållanden
och behov, borde komma till stånd och göras obligatoriska »i varje skoldistrikt,
där förutsättningarna för deras upprättande och framgångsrika verksamhet
kunde förefinnas». Likaledes synes samma uppfattning kunna gälla i fråga
om Lantbruksakademiens förut anförda uttalande angående fortsättningsskolans
obligatoriska karaktär. — Lantbruksstyrelsens i det föregående refererade ståndpunkt
i frågan innebär däremot fastställandet, åtminstone tillsvidare, av en mera
generell frihet för kommunerna i fråga om inrättandet av fortsättningsskolor,
detta dock icke av principiella skäl utan med hänsyn till praktiska förhållanden.

— Huruvida Svenska lantarbetsgivareföreningarnas fullmäktiges ävenledes i det
föregående omtalade framställning går ut på en bestående eller en blott temporär
anordning i denna punkt, synes ej fullt tydligt.

c) Avstyrkande
utlåtanden
med
avseende på
förslagets
huvudpunkter.

Såväl lantbruksstyrelsen och lantbruksakademien som nyssnämnda korporations
verkställande utskott hava i sina utlåtanden närmast haft landsbygdens förhållanden
i sikte och ej direkt angivit, huruvida deras yttranden angående skolplikten
avse även städerna. En bestämd skillnad mellan landsbygd och städer
med avseende på skolplikten göres av domkapitlet i Kalmar: på landsbygden bör
fortsättningsskolan få behålla sin hittillsvarande karaktär av att vara frivillig
med avseende på kommunernas skyldighet att anordna densamma, varemot barnen,
med undantag av dem som av fattigdom hindras, böra vara pliktiga att besöka
skolan, där den blivit anordnad. Domkapitlet finner för övrigt tvivelaktigt, om
den ifrågasatta undervisningen i jordbruk i landsbygdsfortsättningsskolan kan
bliva av synnerligt gagn eller, där folkhögskolor och lantmannaskolor finnas, av
större behov, men anser yrkessynpunktens upptagande i fortsättningsskolans undervisning
i det hela böra »hälsas med odelat bifall». — Tanken på en skillnad mellan
landsbygd oeh städer i förevarande avseende har ock uttalats av rektor H. Bergivall
vid Uppsala folkskolor, såsom i det föregående angivits.

Den kritik av kommitténs framställning, som de officiella utlåtandena innehålla,
gäller i de flesta fall mindre huvudsakliga delar av förslaget, men invändningar
och gensagor göras i åtskilliga fall även mot de ledande tankar, som i det
föregående betecknats som förslagets huvudpunkter: yrkessynpunktens upptagande
i fortsättningsskolans undervisning samt skolpliktens utsträckning. Anmärkningarna
i dessa avseenden hava än formen av bestämda ogillande!), än av tvivelsmål
beträffande det riktiga i kommitténs uppfattning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län framhåller, satt ur organisatorisk
synpunkt förslaget,. i synnerhet vad fortsättningsskolan i jordbruksdistrikt
beträffar, icke kan anses lyckligt». Befallningshavanden fäster sig dels
vid en av kommittén angiven metodisk synpunkt, nämligen att yrkesundervisningen
i fortsättningsskolan bör erhålla en central plats, i det att den övriga
undervisningen, så långt lämpligen kan ske, inordnas i eller anknytes till densamma,
dels vid arten av den jordbruksundervisning, som i fortsättningsskolan
kan meddelas, dels vid kompetensen hos vederbörande lärare, och sluter, att det
än av ett skäl, än av ett annat måste i de flesta av rikets kommuner bliva »klent
beställt med den praktiska centralpunkten i den obligatoriska fortsättningsskolan».
I fråga om de fortsättningsskolor, där yrkesundervisningen skulle syfta på industri
och hantverk, ser befallningshavanden en stor svårighet i dessa skolors förhållande
till de framtida lärlingsskolorna. Befallningshavanden slutar med att uttala den
meningen, »att folkundervisningskommitténs förslag icke i befintligt skick bör
läggas till grund för fortsättningsskolans vidare utveckling».

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län yttrar, att det synes »som
om, innan man till denna folkskola fogar en överbyggnad av den omfattning och
den kostbarhet som fortsättningsskolan, man borde tillse, att grunden först gjordes
något stadigare, till exempel genom tillägg till folkskolan av ett sjunde skolår,
genom förminskning av antalet mindre folkskolor och halvtidsläsande skolor m. m».
Befallningshavanden anser vidare, att kommitténs förslag icke lämnar garanti för
tillräckliga oeh kompetenta lärarkrafter vid fortsättningsskolan samt att lärjungarna
komma att bliva allt för unga för att kunna behörigen tillgodogöra sig
undervisningen särskilt i ämnet arbetskunskap, och kan därför icke förorda fort -

sättningsskolan »i dess helhet». Blott de för denna skola föreslagna ämnena medborgarkunskap
och, för flickorna, huslig ekonomi äro av den betydelse, att de böra
ingå i den undervisning staten består alla sina medborgare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ställer sig mycket betänksam mot kommitténs
förslag. Den uppdelning i olika typer, som yrkessynpunktens upptagande i
undervisningen skulle göra erforderlig, kan icke genomföras, och därigenom blir
yrkesfortsättningsskolans uppgift till stor del förfelad. Många grenar av näringslivet
bliva ej företrädda inom skolan, under det att en måhända alltför stark
rekrytering kommer att äga rum inom andra. Det förefaller också motbjudande
att införa skoltvång för ungdomen i skolor, där lärjungarna i ett mycket stort antal
fall bibringas en yrkesundervisning, som för dem saknar betydelse i deras blivande
levnadsverksamhet och för vilken de kanske sakna allt intresse. Bättre, om man
»inriktat sig på att i fortsättningsskolan befästa och utvidga den i folkskolan
förvärvade allmänbildningen — — — och först i andra hand, där betingelserna
för en praktisk yrkesundervisning äro klart givna, anordna även sådan».

Hushållningssällslcapets i samma län förvaltningsutskott behjärtar betydelsen
av fortsättningsskolor men hyser betänkligheter dels med avseende på kostnaderna,
dels med hänsyn till svårigheten att erhålla fullt kompetenta lärare.
Uttalar den meningen, »att undervisningen i nuvarande folkskolan borde,omläggas
i praktisk riktning, men att fortsättningsskolorna ej måtte bliva obligatoriska
utan deras införande i de särskilda kommunerna få bero på beslut av kommunerna
själva».

I ogillande och avstyrkande riktning uttala sig ock Älvsborgs läns södra
hushållningssällskap och Skaraborgs läns hushållningssällskap.

Folkskolinspektören i Norrköping, L. Bager-Sjögren, till vars yttrande Norrköpings
stads folkskolestyrelse i huvudsak ansluter sig, instämmer med kommittén
i dess förslag att göra fortsättningsskolan obligatorisk och att utsträcka dess lästid
men betvivlar lämpligheten av att göra yrket till medelpunkt i undervisningen
och anser yrkessynpunktens praktiska genomförande i ett stadssamhälle sådant
som Norrköping vara förenat med ännu större svårigheter och olägenheter,
än betänkandet vill medgiva. Illa vore, om fortsättningsskolan komme att antecipera
vad som rätteligen hör till yrkesskolan och därigenom tvinga denna att
offra tid på bibringandet av sådana elementära insikter och färdigheter, som borde
vara bottenskolans omsorg. Mycket vore vunnet redan därmed, att fortsättningsskolan
kunde giva en nödtorftig ersättning för de två läsår, varmed lärotiden
i Sveriges folkskolor understiger lärotiden för motsvarande skolor i flera oss
närliggande länder.

Avstyrkande yttranden föreligga vidare från ett par högre folkskolors styrelser.
Hos några av de representanter för dessa skolor, som uttalat sig i ämnet,
framträder en viss farhåga för att den obligatoriska fortsättningsskolan skall
bliva till skada för den högre folkskolan.

Medicinalstyrelsen säger, att fortsättningsskolan ännu någon tid framåt
torde bliva hänvisad till försöksstadiet, och anför därvid ett utlåtande av förste
provinsialläkaren i Falun, G. Windahl, som ifrågasätter, huruvida denna skolform
redan nu bör göras obligatorisk: innan steget tages. fullt ut, böra under en
ej allt för kort tid försöksskolor av olika typer inrättas i skilda landsändar.

Inspektören för teckning sundervisning en Th. Thorén samt Svenska Slöjdföreningen
anse, att hela den grupp av fortsättningsskolor, som i kommittébetänkandet
betecknas som industriella och hantverksfortsättningsskolor, bör utgå ur programmet
såsom icke tillhörande folkundervisningen utan den tekniska undervisningen.

Sistnämnda synpunkt eller den föreslagna fortsättningsskolans förhållande
till den egentliga yrkesskolan framträder som en huvudsynpunkt även i det uttalande,
som avgivits av Styrelsen för Sveriges hantverksorganisation. Styrelsen
instämmer i att fortsättningsskolan bättre bör anpassas för det nutida samhällsve*1
arbetslivet samt i att den bör bliva obligatorisk. Men det skulle vara »i
högsta grad betänkligt såväl för det lägre tekniska undervisningsväsendets som
för lärlingsutbildningens goda utveckling, därest den uppfattningen bleve mera
allmän, att man skulle kunna lösa problemet om den lägre yrkesundervisningen
med den enkla utvägen att utvidga folkskolan och dit förlägga ''yrkesfortsättningsskolor
.» Lärlingsskolorna enligt 1912 års förslag och »yrkesfortsättningsskolorna»
enligt folkundervisningskommitténs förslag innebära en »dualism». Gives
val mellan båda, är fara, att man kommer att välja den billigare skolformen
oavsett _ om den för yrkesutbildningen är den bästa. De båda skolförslagen höra
prövas i ett sammanhang.

Samma spörsmål angående förhållandet mellan »yrkesfortsättningsskola» och
yrkesskola betecknas i flera av de föreliggande utlåtandena som en vansklig punkt
i kommittéförslaget.

Särskilt mot förslaget att göra fortsättningsskolan obligatorisk göras gensagor
utom i vissa redan nämnda utlåtanden jämväl i en del andra.

Domkapitlet i Strängnäs yttrar, att varje försök att göra fortsättningsskolan
med dess i kommitterades förslag upptagna program obligatorisk utan begränsning
skulle vara synnerligen olyckligt. Ett nytt skoltvång och därav betingade
strafformer skulle verka odiöst. "Varje skoldistrikt må som hittills självstämdigt
fa besluta i denna fråga. — Lektor I. Fehr, som i avgiven reservation
i nera väsentliga avseenden uttalat sig till förmån för kommitténs synpunkter,
yttrar angående skolplikten, att fortsättningsskolan bör »tillsvidare göras obligatorisk
endast för större industriella samhällen».

Göteborgs domkapitel anser »icke rådligt eller ens möjligt» att ålägga alla
landsdelar deu förpliktelse, som innebäres i förslaget om obligatorisk fortsättmngsskola.

Kristianstads läns hushållningssällskaps undervisningskommitté, som i flera
hänseenden ställer sig sympatisk till kommittéförslaget, yttrar angående den föreslagna
åtgärden att gorå fortsättningsskolan obligatorisk, att denna åtgärd »torde
under nuvarande förhållanden för ett mycket stort antal kommuner möta så gott
som oöverstigliga, ekonomiska svårigheter», ett yttrande som kommittén belyser
medelst en statistisk framställning över landskommunernas utgifter för folkskoleväsendet
(jfr sid. 111).

. Slutligen finnas några utlåtanden, i vilka kommittéförslagets olämplighet
för vissa landsdelar betonas.

Sa framhalta Kungl. Maj:ts befallningshavancle i Västernorrlands län och
Kutig l. Maj:ts befallning skavande i Västerbottens län, att i fråga om stora delar
av Norrland förutsättningarna för förslagets genomförande endast i ringa omfattning
äro för handen.^ Aven Kungl. Majds befallning shav ande i Norrbottens län
erinrar om satt förhållandena i det övre Norrland resa alldeles särskilda svårigheter
mot förverkligandet av kommitténs förslags. ö

Härmed har överstyrelsen lämnat en översikt över de officiella utlåtandena,
lör sa vitt uttalanden i desamma förekomma angående huvudpunkterna
i kommittéförslaget. Överstyrelsen har nu att redogöra för sin
egen ställning till detta förslag.

överstyrelsen kan därvid tillkännagiva sitt instämmande med avseende
på de ledande synpunkterna för och huvudpunkterna i kommitténs
förslag. Den motivering, som kommittén i detta avseende förebragt, synes
överstyrelsen vara grundad i förhållanden, som oavvisligt kräva ett beslutsamt
steg^i den riktning kommittén angivit. Att här upprepa eller i
sammandrag återgiva denna motivering torde icke vara nödigt eller lämpligt.
Angående . fortsättningsskolans principiella betydelse i skolsystemet
samt de moraliska, sociala och ekonomiska skäl, som nu påkalla dess
reform, angående reformprogrammets allmänna innebörd, förutsättningar
och begränsning samt angående den framtida fortsättningsskolans därur
framgående organisatoriska grunddrag får Överstyrelsen sålunda hänvisa
till vad kommittén härom yttrat i de första kapitlen av betänkandet.

överstyrelsen är ense med kommittén därom, att undervisningen i
fort sättning sskolan bör omläggas i praktisk riktning och att fortsättning sskolan
bär göras obligatorisk, såväl för skoldistrikten som för ungdomen.
Och i fråga, om programmet för fortsättningsskolans verksamhet, sådant det
av kommittén utvecklats och tillämpat under de förutsättningar, som kommitten
angivit, ar överstyrelsen i allt väsentligt ense med kommittén.

Vad beträffar de gensagor, som i ett fåtal fall riktats mot yrkandet
på en obligatorisk fortsättningsskola, befinnas de grunda sig dels på en väl
förståelig allmän obenägenhet mot ett utsträckt skotvång, dels på farhågan
för att det ifrågasatta steget är allt för stort för att vara tillrådligt, dels
På ekonomiska hänsyn. Att samtliga dessa grunder äro av den allvarligaste
. betydelse är uppenbart, och huruvida de böra bliva bestämmande
eller icke beror helt. och hållet av den vikt, som man finner böra tillmätas
de skål av ekonomisk, social och sedlig innebörd, som anföras i motsatt
riktning, och av den tilltro man anser sig kunna hysa till skolans förmåga
att något uträtta till de avsedda syftenas uppnående. Överstyrelsen delar
kommitténs . uppfattning i dessa anseenden och kan helt ansluta sio- till
den motivering, som av kommittén lämnats (Bet. sid. 10, 130 ff.).

3—162010.

Överstyrelsens
ställning
till
huvudpunkterna
i
kommittéförslaget.

De invändningar, som enligt det föregående framförts mot yrkessynpunktens
införande i fortsättning sskolans undervisning, synas överstyrelsen
beaktansvärda såsom hänvisande till svårigheter och svagheter, vilka, i den
mån de icke kunna avhjälpas, böra medföra begränsning av programmets
tillämpning. Men Överstyrelsen finner dem icke avgörande.

Den kritik, som riktats mot »yrkes fortsättningsskolan», torde kunna
hänföras till någon av följande invändningar. Man har anmärkt, dels att
fortsättningsskoians uppgift över huvud taget icke är att meddela fackbildning
utan allmänbildning, dels att den fackliga undervisning, som den
kan meddela, icke kan göras så pass effektiv, att den får något praktiskt
värde, dels ock att den ifrågavarande skolformens införande måste komma
att medföra vissa från yrkessynpunkt menliga verkningar. Överstyrelsen
vill med några ord beröra dessa invändningar.

Vad då först angår frågan om vilket som är det principiellt riktigaste:
att låta fortsättningsskolan bibehålla den karaktär den hittills haft
av en i det hela taget allmänbildande skola eller att upptaga yrkessynpunkten
i dess undervisning, vill Överstyrelsen först framhålla, att överstyrelsen
i likhet med kommittén anser, att fortsättningsskolan fortfarande
bör hava till en av sina huvuduppgifter att främja lärjungarnas allmänna bildning
och därvid ej minst deras sedliga utveckling. Det synes dock, som om
denna uppgift icke med nödvändighet borde kräva upptagande av ett större
antal i det° hela taget i förhållande till varandra fristående ämnen av allmänbildande
innehåll. Redan skolans begränsade undervisningstid lägger
hinder i vägen härför. Som mål för fortsättningsskolan kan därför icke
ställas att förmedla mångvetande, dess undervisning måste samla sig kring
vissa huvudsaker. Men nu kommer härtill, att såväl lärjungarnas ålder
som deras ställning i livet tydligt pekar hän på en undervisning, som
tillgodoser även yrkessynpunkten. Det är Överstyrelsens åsikt, att fortsättningsskolan
genom yrkessynpunktens upptagande kan omedelbart bidraga
till lärjungarnas yrkesutbildning och sålunda bliva av stor betydelse
för ''"dem i praktiskt hänseende, även om en fortsättningsskola för det åldersstadium,
varom här är fråga, icke kan bliva en yrkesskola i egentlig
bemärkelse. Överstyrelsen delar ock kommitténs mening, att man genom
fackbildningens tillgodoseende jämväl, och detta på ett ganska verksamt sätt,
främjar allmänbildningen.

Angående möjligheten att göra den fackliga undervisningen vid fortsättningsskolan
så pass effektiv, att den verkligen kan anses erhålla piaktiskt
värde, en möjlighet som är beroende av den större eller mindre svårigheten
att kunna "dels i tillbörlig grad differentiera skolan, dels för
densamma erhålla kompetenta lärare, dels i metodiskt avseende förverkliga

tanken på arbetskunskapen såsom det centrala ämnet i skolundervisningen,
kan Överstyrelsen i huvudsak hänvisa till kommitténs framställning.

Åt den sist berörda metodiska synpunkten, enligt vilken den fackliga
undervisningen borde erhålla en central plats, i det att den övriga undervisningen,
så långt lämpligen kunde ske, inordnades i eller anknötes till
densamma (Bet. sid. 27), har på ett och annat håll givits större räckvidd,
ån kommittén avsett, och det har gjorts gällande, att den icke kunde
genomföras, med mindre en och samme lärare handhade all undervisning

0 7 O

1 skolan. Yad kommittén åsyftat är dock allenast en genom själva läroplanens
byggnad främjad koncentration av undervisningens innehåll, på det
sätt att detta, så långt lämpligt vore, komme att hänföra sig till det fack eller
yrke, som vore i fråga. Denna koncentration har ju också på ett ganska
påtagligt sätt kommit till uttryck i kommitténs läroplaner: naturkunnigheten
är »yrkets naturlära», teckningen är fackritning, hälsoläran delvis
yrkeshygien, räkningen hämtar sitt huvudsakliga innehåll från det ifrågavarande
praktiska området, de historiska och geografiska moment, som ingå
i undervisningen, hänföra sig helt eller delvis till samma område o. s. v.
Tydligt är således, att vad som åsyftats icke förutsätter, att en och samme
lärare undervisar i skolans olika ämnen eller ens i de olika grenarna av
det fackliga ämnet, ehuru givetvis den önskade koncentrationen kan på ett
enhetligare sätt tillgodoses i de fall, där en lärare handhar det hela.

Beträffande slutligen farhågan, att »yrkesfortsättningsskolan» rent av
kunde medföra från yrkessynpunkt menliga verkningar, hava uttalanden gjorts
i olika riktningar. Viktigast torde den invändningen vara, att »yrkesfortsättningsskolan»,
fastän den icke kan tänkas lämna någon fullständig yrkesutbildning,
dock skulle kunna komma att stå i vägen för uppkomsten av verkliga
yrkesskolor. Överstyrelsen ämnar längre fram närmare beröra denna
synpunkt och vill här endast ännu en gång betona, att »yrkesfortsättningsskolan»
enligt överstyrelsens uppfattning icke kan göra yrkesskolan överflödig
utan i allmänhet blott förmår bibringa en grundläggande eller
förberedande yrkesundervisning.

överstyrelsen vill slutligen göra en erinran angående en för kommittén
väsentlig synpunkt, som i de avgivna utlåtandena ej allestädes
blivit beaktad. För kommittén har det varit en huvuduppgift att starkt
framhäva de nya principerna för fortsättningsskolan. Den bär därför sökt
utforma den art av fortsättningsskola, i vilken dessa principer på ett fullständigare
sätt komma till uttryck, den fortsättningsskola för vilken kommittén
begagnar benämningen »yrkesfortsättningsskola». Men kommittén
har med styrka betonat, att förverkligandet av den sålunda reformerade
fortsättningsskolan särskilt i vårt land möter betydande svårigheter och

De största
svårigheterna
vid genomföran.

det av »yrhesfortsättmng
sskolans»
program.

att det av kommittén framlagda undervisningsprogrammet snarast blott
kan giva vägledande riktlinjer vid strävandet efter en effektiv form av
ungdomsskola.

Kommitténs uppfattning är, säger den, »att allestädes, där förutsättningar
för en fortsatt undervisning i enlighet med yrkesfortsättningsskoians
program förefinnas, detta program bör bestämma den fortsatta
undervisningens karaktär och att i varje fall detsamma bör framstå som
det mål, vilket man, så långt omständigheterna medgiva, söker närma sig».
Men uppenbart är, heter det, »att detta program i ett stort antal fall icke
kan i avsevärdare mån förverkligas», att »vi ha att räkna med att fortsättningsskolan
hos oss måste antaga olika grader av utveckling ned ifrån
sådana, som närma sig ersättningsskolans typ, upp till dem, som betecknas
av de högst utvecklade yrkesfortsättningsskolorna». För genomförandet av
en reform skall i varje fall krävas en måhända icke obetydlig övergångstid,
och kommittén har även av denna anledning ansett sig icke behöva
eller böra taga i betraktande »alla de olika former och gradationer, som
fortsättningsskolan kan tänkas komma att få allt efter olika förutsättningar».

Denna synpunkt för den ifrågasatta reformen, anpassningen efter de
förhandenvarande förhållandena, anser Överstyrelsen synnerligen viktig,
och då det gäller att gå de individuella förhållandena närmare in på
livet, måste den givetvis göras starkare gällande, än som skett i ett kommittébetänkande,
vars huvudsyfte varit att starkt framhålla vissa principer.
överstyrelsen skall återkomma härtill i det följande.

KAP. II.

Fortsättningsskolans organisation.

Överstyrelsen har härmed angivit sin ställning till grundtankarna i
kommittéförslaget och övergår nu till att i anslutning till kommitténs
framställning och de inkomna utlåtandena närmare uttala sig angående
de olika sidorna av frågan om fortsättningsskolväsendet, i första rummet
frågan om fortsättningsskolans förutsättningar och organisation.

Kommittén har med all önskvärd tydlighet framhållit, i vilka förhållanden
det största hindret för genomförandet av den så kallade yrkesfortsättningsskolans
program är tillfinnandes. Frågorna om erhållandet
av kompetenta lärare för de olika fortsättningsskolorna, om möjligheterna
för den åsyftade skolpliktens upprätthållande, om fortsättningsskolornas

lämpliga administration, om beredandet av de erforderliga ekonomiska
villkoren o. s. v. äro . visserligen alla av stor betydelse, men de komma
dock i andra rummet i förhållande till frågan om de förutsättningar för
fortsättningsskolan, som ligga i dess lärjungars beskaffenhet, d.&v. s. i
den förbildning och den mognad, som den kan räkna med hos sina lärjungai.
Och kommittén har i detta avseende erinrat om hur jämförelsevis
svag den grund är, på vilken fortsättningsskolan i vårt land har att
b7gga- nog med att folkskolans lärokurs hos oss nästan undantagslöst
är endast sexårig, härtill hommer den vidsträckta förekomsten av de svagare
skolformerna, de så kallade mindre folkskolorna och de halvtidsläsande
folkskolorna, i vilka enligt kommitténs beräkningar tillsamman ej
mindre än vid pass 40 % av samtliga barn på folkskolestadiet få sin skolbildning.
Och med den korta lärotiden av endast sex år är dessutom
förbunden en olägenhet, som gör sig gällande oavsett skolformen, nämligen
den tidiga ålder, omkring 13 år, vid vilken barnen avgå från folkskolan,
en omständighet som av lätt insedda skäl gör, att fortsättningsskolan
i fråga om en ej obetydlig del av barnen icke kan, såsom meningen
vore, ansluta sin undervisning till »det praktiska arbete, som sysselsätter
dess lärjungar». Visserligen kan skolan inom många orter, nämligen
där en enda näringsgren behärskar arbetslivet, i stället med fördel samla
sin undervisning, kring arbetslivet på orten, men i många fall måste den
nämnda omständigheten dock förorsaka, att lärokursen, åtminstone under
ett första år, icke kan erhålla en bestämdare praktisk riktning utan måste
fa karaktären snarast av en förberedelse för en följande mera praktiskt
anlagd lärokurs. (Bet. sid. 53 55). Åt den fortsättningsskola, som på

demm relativt svaga . grund bör byggas upp, önskar kommittén giva en
innehållsrik och praktiskt värdefull undervisningsplan. Skolans lärotid har
dock i fråga om sitt obligatoriska minimum icke kunnat sättas till mera
än sammanlagt 360 undervisningstimmar, fördelade på två eller tre år, och
i de många fall som kommittén förutser, då det första året måste ägnas
blott åt ett befästande och förbättrande av vad i folkskolan inhämtats,
kommer för det nya läroinnehållet endast en tid av 180 eller 240 undervisningstimmar.

Kommittén hyser visserligen den bestämda meningen, »att en väl inhämtad
fullständig lärokurs i en välordnad sexårig folkskola, helst efter
genomförandet av sådana förändringar i dennas läroplan, som av kommittén
föreslagits i betänkandet angående folkskolorna, skall kunna giva de nödiga
förutsättningarna för en efter yrkesfortsättningsskolans grundsatser
anlagd undervisning», och kommittén har i sitt betänkande om folkskolan,
jämte det kommittén avgivit förslag till ny undervisningsplan

för den sexåriga folkskolan, föreslagit vissa organisatoriska åtgärder,
ägnade att i någon mån bereda fortsättningsskolan ett bättre underlag. I
sistnämnda avseende bar kommittén föreslagit, att i den normalplan för
folkskolan, som må komma att av Kungl. Maj:t utfärdas, lärokurser måtte
komma att upptagas jämväl för sjuårig folkskola, en åtgärd som kommittén
hoppas skola påskynda en på frivillighetens väg fortgående utveckling
från normalt sexårig till normalt sjuårig folkskol ekurs. Kommittén har
vidare hemställt, att sådan bestämmelse måtte komma att införas i folkskolestadgan,
att lärjunge ej må tillåtas avgå från folkskolan före det kalenderår,
under vilket han fyller 13 år. Likaledes har kommittén föreslagit
stadganden avsedda att minska antalet av sådana lärjungar, som avgå
från folkskolan enligt folkskolestadgans § 48, d. v. s. utan att hava inhämtat
skolans fullständiga lärokurs. Och kommittén har slutligen åtminstone
diskuterat möjligheten att vinna någon förbättring i de halvtidsläsande
skolornas arbetsresultat samt velat påskynda de svagare skolformernas
utbytande mot bättre genom sådana bestämmelser i stadga och
normalplan, som angiva, vilka skolformer äro att anse som normala och i
vilka fall andra skolformer må vara tillåtna. En förlängning av läsåret
från dess nu lagstadgade minimum av 34V2 veckor till åtminstone 36
veckor har kommittén funnit önskvärd men ej ansett för det närvarande
böra vidtagas. (Bet. IV, sid. 18 ff.)

Det är dock uppenbart, att då kommittén ej gått längre i sina krav
på en förbättring i folkskolans organisatoriska förhållanden, kommittén icke
låtit sig bestämma av vad som från synpunkten av eu god folkskolebildning
och en god grund för den åsyftade fortsättningsskolan vore önskligt
utan av vad som kunde tänkas möjligt att på de olika orterna
genomföra. Och likaså har kommittén vid bestämmandet av minimum för
fortsättningsskolpliktens omfattning i första hand funnit sig bunden av
hänsyn till vad som utan större tekniska svårigheter låter sig vid de
olika skolorna anordna.

Officiella
uttalanden
angående utvidgning
och
förstärkning
av folkskolans
kurs.

ö) Angående
minimiålder
för avgång
från
folkskola.

De svårigheter för reformens genomförande, som nu berörts, hava,
av den i det föregående lämnade redogörelsen för huvud1
de inkomna yttrandena, icke undgått att bliva uppmärksam -

såsom framgår
innehållet
made.

Kommitténs förslag, att lärjunge ej må tillåtas avgå från folkskolan
före det kalenderår, under vilket lian fyller 13 år, har blivit mer
eller mindre uttryckligt tillstyrkt i bortåt ett femtiotal av de officiella
utlåtandena och avstyrkt endast av Stockholms stads konsistorium och

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län, varjämte lantbruksakademien
uttalat tveksamhet om förslagets lämplighet.

Kommittén har hemställt, att bestämmelsen i folkskolestadgans § 48 D Angående
mom. 1 angående tillstånd för fattiga lärjungar att avgå från folkskolan utan av9å^3 enligt
fullständigt genomgången skolkurs måtte begränsas till de barn, som icke § ±8 mom. l.
vid skolålderns slut inhämtat den för skolan i vederbörande reglemente
fastställda lärokursen.

Denna hemställan förordas i en stor mängd yttranden, ofta dock under
starkt framhållande av att en ändring i nu gällande bestämmelse icke bör
ske utan att åtföljas av en verksammare lagstiftning angående kommunernas
skyldighet att ekonomiskt understödja barn från fattiga hem. I avstyrkande
riktning hava jämväl i denna punkt uttalat sig Stockholms stads konsistorium,

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län och lantbruksakademien
samt dessutom kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå.

I fråga om en förlängning av läsåret från dess nuvarande minimum c) Angående
av 341/2 veckor till 36 veckor, för vilken förlängning möjlighet redan ärläsåret
given genom en kungl. kungörelse av den 14 september 1906, har kommittén,
såsom nämnts, stannat vid att uttala, att den från undervisningens
synpunkt vore önskvärd men under nuvarande förhållanden måhända dock
icke borde bringas till utförande.

I många utlåtanden framhålles emellertid en sådan åtgärd såsom ej
blott väl behövlig utan även fullt befogad. Mot densamma hava dock
även uttalats betänkligheter eller gjorts bestämda gensagor, och det har
därvid bland annat hänvisats till huru olika betydelse den måste anses
äga för städer och industrisamhällen å ena sidan och landsbygden å
den andra.

Med avseende på halvtidsläsningens motverkande har kommittén 4) Angående
hemställt, att i folkskolestadgan måtte komma att angivas, vilka skolfor~ ningensmotmer
som äro att anse såsom normala och i vilka fall andra skolformer verkande.
må vara tillåtna, samt att normalplanen uppställes på ett sätt, som tydligt
angiver, vilka skolformer äro att betrakta såsom normala och vilka
icke äro att anse som sådana.

Den allt för allmänna förekomsten av halvtidsläsning — varannandagsläsning
eller periodläsning — har i åtskilliga av de officiella utlåtandena
betecknats såsom ett beklagligt förhållaonde, och några yttranden i
sådan riktning äro i det föregående anförda. A andra sidan betonas i en
del uttalanden, att halvtidsläsningen inom vidsträckta områden av landet

måste anses vara av omständigheterna betingad och fördenskull icke kan
betraktas som en icke normal anordning. I flera fall, där man söker
hävda halvtidsläsningens lokala berättigande, framhåller man emellertid i
känsla av otillräckligheten i det resultat den lämnar, att den borde förenas
med en obligatorisk förlängning av skoltiden från sexårig till sjuårig.
Särskilt borde halvtidsläsande småskolor göras treåriga i stället för tvååriga.
För sjuårig skolkurs i halvtidsläsande skolor uttala sig sålunda domkapitlen
i Skara och Karlstad, flera av statens och kommunernas folkskolinspektörer,
några rektorer och kollegier vid folkskoleseminarierna.

e) Angående Särskild uppmärksamhet förtjänar det mottagande, som tanken på

^skolår''10 en förlängning av den normala skolkursen med ett sjunde skolår erhållit.

Kommittén hade framhållit, att nuvarande lagstiftning icke lägger hinder
för ett skoldistrikt att anordna sjuårig skolkurs och att, därest sådan kurs
blivit fastställd i skolans reglemente, skolplikten för barnen därmed utsträckts
till att omfatta även det sjunde skolåret, och kommittén hade betecknat
en allmän utsträckning av skolplikten till sjuårig lärokurs såsom
ett önskemål, som dock helst borde nås så småningom på frivillighetens
väg. Till främjande av en utveckling i önsklig riktning hade kommittén
hemställt, att i den normalplan, som må komma att av Kungl. Maj:t utfärdas,
lärokurser jämväl för sjuårig folkskola måtte komma att upptagas.

Frågan om ett sjunde skolår har emellertid omfattats med ett intresse,
som givit den ökad aktualitet, överstyrelsen anser sig böra något
utförligare redogöra för de i denna fråga avgivna yttrandena.

Bland domkapitlen är det endast domkapitlet i Visby, som har invändningar
att framställa i fråga om tanken på sjuårig skolkurs. Övriga domkapitel antingen
lämna förslaget oanmärkt eller uttala sina sympatier för detsamma. Enligt
domkapitlet i Uppsala funnes skäl för den sjuåriga skolkursen ej endast med avseende
på de nödtvungna halvtidsläsande skolorna. För skolväsendet överhuvud
vore, av skäl som domkapitlet närmare utvecklar, sjuårig lästid ur flera synpunkter
ganska önskvärd. Domkapitlet i Luleå biträder kommitténs förslag, och
domkapitlet i Västerås håller före, att folkskolan skulle kunna utsträckas med
ännu ett år, samt förordar i detta avseende en grundligare utredning.

Länsstyrelserna i Uppsala, Kopparbergs och Norrbottens län uttala sympatier
för det sjunde skolåret (jfr sid. 14 och 5). Övriga länsstyrelser lämna vad
kommittén på denna punkt föreslagit utan anmärkning.

Kommitténs hemställan i förevarande punkt har bland statens folkskolinspektörer
vunnit så gott som allmän anslutning. Endast inspektören G. Kellström
(Yisby stift) uttalar betänkligheter. Inspektören L. Levander (Strängnäs
stift) föreslår, att sjuårig skolkurs göres obligatorisk i de samhällen, i vilka en
större del av befolkningen är sysselsatt i industriella yrken. Enligt inspektören

J 0:n ^ Gårig c (Västerås stift) borde de sjuåriga folkskolorna bliva de normala och
de sex angå undantagsformer under en viss övergångstid. Och inspektörerna E. G.
O. Granat (Uppsala stift) och J. Sunneman (Luleå stift) betona, att det varit
önskvärt, att kommittén bestämt påyrkat stadgande om sjuårig folkskolekurs.

• koftmitiéns 0Van omföriaälda hemställan angående det sjunde skolåret

har ingen bland de howiTfiuficilci folhsholinspelctöreryici gjort någon erinran. De flesta
instämma med kommittén Några yrka på kraftigare åtgärder. Så framhåller
inspektören M. Norden i Örebro, att skälen för ett sjunde skolår vore så betydande
att en lagbestämmelse därom nu borde utfärdas i sammanhang med omläggningen
av hela skolväsendet. I samma riktning yttra sig inspektörerna Gieroiv i Hälsingborg,
Strandberg i Ystad och Åkerman i Landskrona.

.. Samtliga de folkslcolestyrelser, som yttrat sig rörande denna punkt, förorda
åtgärder i den av kommittén angivna riktningen. Icke så få vilja gå längre än
kommittén. L olkskolestyrelserna i Hälsingborg, Landskrona, Ystad och Örebro
ansluta sig till vad deras nyssnämnda inspektörer anfört. EoTkskolestyrelsen i
Vasteras anser, att kommittén med större eftertryck än som skett bort upptaga
iragan om det sjunde skolåret. Väl vore det obestridligt, att dess obligatoriska
införande skulle inom många kommuner medföra synnerligen avsevärda svårigheter,
men de många skäl, som från uppfostrans och allmän social synpunkt ej
mindre än tran synpunkten av det önskvärda i att kunna mer naturligt fördela
kunskapsstoffet och motarbeta överansträngning talade för införande härav, vore
sadana, att de inom en snar framtid knappast läte sig avvisa. Särskilt skulle införandet
härav bidraga till lösningen av frågan om kristendom''sundervisningens
lampliga anordning. ö

Lärarkollegierna vid flertalet av rikets folkskoleseminarier framhålla kraftigt
behovet av ett sjunde skolår, bland andra seminariekollegierna i Uppsala, Skara,
Goteborg, Harnösand, Umeå och Luleå.

r r ^ Professorn i pedagogik vid Uppsala universitet B. Hammel■ tillstyrker
livligt skolpliktens utsträckning i enlighet med den av honom framställda i det
löregaende antydda organisationstanken (sid. 7).

0 Kretsarna inom Sveriges allmänna folkskollärareförening ha icke framställt
någon invändning mot kommitténs ifrågavarande förslag. Ett tiotal kretsar ha
den anmärkningen, att en sjuårig lärokurs borde vara den normala
beträffande saväl hel- som halvtidsläsande skola. Centralstyrelsen för samma
förening tram haller, att bristerna i skolorganisationen och särskilt den tidiga avgången
från skolan starkt ^hänvisade , på behovet av ett sjunde obligatoriskt skolår.

Enligt förvaltningsrådet i föreningen Svenska folkskolans vänner borde genomförandet
av det ifrågavarande önskemålet icke ställts på framtiden; skolkursens
utsträckning med ett sjunde skolår vore att anse såsom det viktigaste och mest
trängande önskemålet i skolorganisatoriskt avseende.

Även i åtskilliga andra inkomna utlåtanden beröres den föreliggande frågan.

• 1,-1 E.n°f?in« aT an^a^et läsår från sex till sju kunde enligt medicinalstyrelsen
i naisovardshänseende endast innebära fördelar, och för barnen vore det helt visst
av stor betydelse att ännu ett år få utveckla sig under skolans tillsyn. Liknande
4—102010.

Överstyrelsen
angåen
de utvidgning
och
förstärkning
av folk
skolans kurs

uttalanden göras av åtskilliga förste provinsialläkare samt av styrelsen för Svenska
provinsialläkare för eningen.

Enligt lantbruksakademien syntes det av flera skäl önskvärt, att skolgången
utsträcktes till det år, då konfirmationsläsningen skulle vidtaga, vilket
på landet sällan inträffade förr än det år, då barnet fyllde 13 år, och oftast ett
år senare. Den mellantid av ett eller stundom två år, som för närvarande vore
vanlig mellan folkskolekursen och konfirmationsläsningen, bleve sällan upptagen av
jämnt och ordnat arbete. Kommitténs förslag, att i normalplanen för folkskolorna
även läroplan för sjuårig skolkurs intages, syntes avgjort böra förverkligas.

Enligt Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hade det
varit önskvärt, att kommittén gått något längre med avseende på de föreslagna
åtgärderna för folkundervisningens höjande, så att, särskilt vidkommande barnens
skolplikt, med hänsyn till den större mognad, som för ett fullt tillgodogörande
av undervisningen i fortsättningsskolan måste förutsättas, tiden för barnens undervisning
i folkskolan utsträcktes med ytterligare ett år.

Svenska lantarbetsgivareföreningarnas fullmäktige anse en sjuårig kurs vara
ofrånkomlig och anföra härför ungefär samma skäl som de av lantbruksakademien
anförda.

Överstyrelsen underskattar icke betydelsen av de svårigheter, som
förefinnas, men är dock av den bestämda åsikten, att man trots dessa
svårigheter bör gripa sig an med en reform av fortsättningsskolan i en.
lighet med de''riktlinjer kommittén angivit. Att så sker är en trängande
•social angelägenhet. Omvårdnaden om den ungdom, som lämnat folkskolan,
är, såsom kommittén säger, ett behov, »så viktigt, att en reform av
fortsättningsskolväsendet icke låter sig undanskjuta, även om det program
för fortsättningsskolans undervisning, som av principiella grunder bör uppställas,
därvid till en början endast i ofullkomlig grad och i ett mindre
antal fall kan förverkligas». Visserligen är vår folkskola behäftad med
brister, varför ock den grund, som kan erbjudas åt fortsättningsskolan, i
många fall måste bliva otillfredsställande. Överstyrelsen anser sig dock i
likhet med kommittén kunna uttala den förvissningen, att den svenska
folkskolan i stort sett är sådan, att den kan bliva grundval för en god
fortsättningsskola. De förefintliga olikheterna i folkskolans utveckling bliva
givetvis eu av de viktigaste bland de faktorer, som kräva, att fortsättningsskolan
strängt anpassas efter skilda orters möjligheter och behov.

Uppenbarligen är det dock i hög grad nödvändigt, att allt vad som
kan göras också blir gjort, för att folkskolan måtte bliva tillförsäkrad en
tillräcklig undervisningstid i fråga om såväl antalet skolår som den årliga
undervisningstidens längd.

Vad beträffar kommitténs förslag om minimiålder för avgång från
folkskola och om avgång enligt folkskolestadgans § 48 kan Överstyrelsen
för sin del inskränka sig till att uttala sitt instämmande, i avseende å

det senare dock under förutsättning, att åtgärder komma att vidtagas, som
tillförsäkra de fattigaste skolbarnen det understöd,-som för deras skolgång
är behövligt.

Frågan om läsårets förlängning anser Överstyrelsen i likhet med
kommittén icke under förhandenvarande förhållanden böra företagas till
avgörande.

Av bestämmande inflytande på folkskolans förmåga att tjäna som
tillfredsställande grundval för fortsättningsskolan måste genomförandet av
heltidsläsning i folkskolan anses vara. Överstyrelsen finner sig därför
liksom kommittén böra starkt betona nödvändigheten därav, att" det för
främjandet av halvtidsläsningens begränsning till sådana platser, där den
är särskilt av omständigheterna påkallad, må genom författningsmässiga bestämmelser
bliva tydligt angivet, vilka skolformer äro att betrakta som
normala och vilka äro att anse endast såsom, undantagsformer, tillåtna på
grund av yttre ogynnsamma omständigheter. Överstyrelsen instämmer därför
i kommitténs förslag, att genom folkskolestadgan och normalplanen
måtte komma att angivas, vilka skolformer som äro att anse såsom normala
och i vilka fall andra skolformer må vara tillåtna.

Särskild uppmärksamhet anser sig överstyrelsen i detta sammanhangböra
ägna åt frågan om det sjunde skolåret.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att åsikten om det behövliga
i en utvidgning av folkskolans kurs med ett sjunde skolår omfattas
inom ganska skilda läger och vunnit en icke obetydlig anslutning.

Det är icke i första rummet behov av en utvidgning i kvantitativ
mening av lärokurserna i de olika ämnena, som gör en utsträckning av
tiden för folkskolans kurs önskvärd, utan företrädesvis behovet av eu
grundligare inhämtad och i metodiskt avseende bättre meddelad kunskap
och framför allt behovet av att få skolans uppfostrande inflytande utsträckt
något längre, än nu är fallet. Att den skolbildning och skoluppfostran,
som för det stora flertalet av landets medborgare är den enda som
kommer dem till del, skall vara avslutad redan i deras 13:e år, för eu
icke obetydlig del till och med ännu tidigare, må med skäl anses som ett
socialt missförhållande. Men om således en utsträckning av folkskolans
lärotid är behövlig i och för sig, är den det dessutom och i särskild grad,
för att på folkskolan må kunna byggas upp en fortsättningsskola av den
art kommittén åsyftat.

Nu är Överstyrelsen visserligen av samma uppfattning som kommittén,
att ett sjunde skolår ej kan utan vidare genom en författningsbestämmelse
framtvingas utan måste, åtminstone i flertalet fall, växa fram på

frivillighetens väg. Tillägget av en ny årsklass till de förutvarande medför
icke obetydliga organisatoriska svårigheter, särskilt i fråga om skolformer med
samläsning av flera årsklasser, och kan ej genomföras utan ökade kostnader
både för staten och kommunerna. De nu angivna svårigheterna få
enligt Överstyrelsens mening dock icke hindra, att folkskolekursens utvidgning
till sjuårig främjas på ett så verksamt sätt som möjligt.

Den sjuåriga skolkursen synes Överstyrelsen böra genom stadga och
normalplan erhålla en så stark ställning, som kan beredas den. Sålunda
synes den sjuåriga kursen i normalplanen böra framställas som den,
vilken med hänsyn till folkskolans uppgift i främsta rummet bör eftersträvas,
och även i folkskolestadgan bör synnerlig uppmärksamhet ägnas
åt angelägenheten av att en sjuårig skolkurs måtte komma till stånd,
överallt där förutsättningarna därför förefinnas. Särskilt synes böra tagas
i betraktande, huruvida icke densamma efter förloppet av en viss övergångstid
bör lagstadgas för sådana samhällen, för vilka, där den icke
redan finnes, dess anordnande icke innebär några organisatoriska svårigheter
och icke är förenad med några allt för stora kostnader.

överstyrelsen, som anbefallts avgiva underdånigt yttrande jämväl
över folkundervisningskommitténs betänkande angående folkskolan och därjämte
genom nådigt brev den 12 maj 1916 bemyndigats att utarbeta
förslag till ändringar i gällande folkskolestadga, har för avsikt att i samband
med fullgörandet av dessa uppdrag framlägga bestämda förslag såväl
med avseende på sjuårig folkskolekurs som i fråga om de åtgärder, vilka
i övrigt synas kunna vidtagas till förstärkning av fortsättningsskolans
grundval.

Fortsätt- Svårigheterna att för folkskolan erhålla en tillfredsställande organi kursens

för- sation måste tydligen ställa betydande hinder i vägen för ett allmännare
delning och förverkligande av det program för fortsättningsskolan, som i det föreomfattning.
g^en(je angivet. Detta förhållande får dock icke leda till ett under skattande

av det stora framsteg för hela vår folkundervisning, som skulle
vinnas, om i alla skoldistrikt komme till stånd en obligatorisk fortsättningsskolkurs
om minst 360 timmar, utsträckt över minst två år. Man har
ock att ihågkomma, att vår folkskola är stadd i framåtskridande, så att
den med varje år som går i ett allt större antal fall kan bilda en tillfredsställande
grundval för fortsättningsskolan.

En stor olägenhet vid anordnandet av fortsättningsskolans undervisning
ligger dock däri, att barnen i många fall komma att inträda i fortsättningsskolan
redan under det år de fylla 13 år och lämna densamma under

det år de fylla 15 år. Det ligger i öppen dag, att i skolor, där detta gäller
om ett stort antal av barnen, det på grund av lärjungarnas ungdom måste
bliva svårt att giva undervisningen en yrkesbestämd prägel. Särskilt då
sådana förhållanden föreligga, skulle det vara en stor fördel, om fortsättningsskolans
kurs kunde utsträckas över tre år i stället för två. Därigenom
skulle i första rummet vinnas, att lärjungarna icke i alltför tidig ålder
undandroges skolans inflytande, men på samma gång skulle också en ändamålsenligare
läggning av undervisningen möjliggöras, i det att denna under
första året kunde få en förberedande karaktär för att under de två följande
åren erhålla en mera facklig prägel.

Det är emellertid uppenbart, att överallt där för fortsättningsskolans
behov endast en enda lärarkraft finnes att tillgå, således i ett stort antal
av landsbygdens skoldistrikt, lärokursens fördelning på tre år måste medföra
synnerligen stora tekniska svårigheter, i det att läraren i sådana fall
finge samtidigt undervisa tre årsklasser. I städerna och i allmänhet å
folkrikare orter föreligga däremot ej dylika hinder mot en utbredning av
lärokursen över tre år. Där kräver ock hänsynen till lärjungarnas moraliska
omvårdnad ännu mer än annorstädes, att man så länge som möjligt
söker hålla dem under skolans hägn, och där äro ock förutsättningarna
för en mera utvecklad facklig undervisning i särskild grad för handen.
Också har kommittén föreslagit, att fortsättningsskolkursen skulle kunna
fördelas på två eller tre år, och förordat dess fördelning på tre år i städer,
stadsliknande samhällen och större industriorter.

En utsträckning av undervisningstiden 360 timmar över tre år kommer
emellertid att medföra en jämförelsevis kort årlig undervisningstid.
Därför måste i dylika fall en förlängning av den obligatoriska kursen
vara synnerligen önskvärd. Kommittén har också föreslagit, att skoldistrikten
skulle äva att utsträcka den för distriktets ungdom obligatoriska

Ö O o

kursen intill 540 timmar med rätt att för de sålunda tillagda timmarna
erhålla samma statsbidrag som för de övriga. Detta förslag vill Överstyrelsen
för sin del på det livligaste tillstyrka och vågar hysa den förhoppningen,
att ifrågavarande utsträckning i regel skall bliva genomförd i
distrikt med treårig fortsättningsskolekurs.

Överstyrelsen har ansett sig i förevarande sammanhang jämväl böra
upptaga till övervägande, huruvida icke i fortsättningsskolor, som bygga på
en sexårig folkskolekurs, den obligatoriska undervisningstiden rent av
borde bestämmas till 540 timmar, fördelade på tre år. Aven om starka
skäl kunna anföras för en sådan anordning, anser sig Överstyrelsen icke
kunna förorda densamma. Det är icke blott förefintligheten av sexårig

Yrkesbestämda
och
icke yrlcesbestämda

fortsättning
sskolor.

eller sjuårig folkskolekurs, som bestämmer, huruvida den grund folkskolan
kan skänka kräver en kortare eller längre fortsättningsskolekurs, och anordnandet
av en treårig kurs i sådana fall, då alla tre årens lärjungar
måste undervisas samtidigt, måste, såsom Överstyrelsen nyss framhållit,
medföra svårigheter, som mången gång måhända bleve nästan oövervinnliga.
Den viktigaste synpunkten är dock den ofta påpekade nödvändigheten att
särskilt till en början, innan erfarenhet vunnits, giva skoldistrikten så stor
frihet som möjligt att anordna fortsättningsskolan efter å orten föreliggande
möjligheter och behov. När sedan ytterligare erfarenhet vunnits, synes
frågan om eu obligatorisk treårig fortsättningsskolekurs som överbyggnad
på en sexårig folkskola ånyo böra upptagas till övervägande.

Överstyrelsen har i det föregående framhållit, att Överstyrelsen i
likhet med kommittén anser, att yrkessynpunkten i den mån möjligt är
bör införas i fortsättningsskolans undervisning, att således »yrkesfortsättningsskolans»
program i varje särskilt fall bör framstå som det mål, vilket
man, så långt omständigheterna medgiva, söker närma sig (Bet. sid. 57).

Det är dock klart, såsom ock kommittén betonat, att förutsättningarna
för anordnande av fortsättningsskolan i överensstämmelse med
»yrkesfortsättningsskolans» undervisningsprogram i många fall icke äro för
handen. Till dessa fall vill överstyrelsen även räkna det fallet, att ifrågavarande
program ej omfattas med förtroende av den allmänhet och de myndigheter’,
som utgöra skolans närmaste intressenter. Den yrkesbestämda fortsättningsskolan
bör enligt Överstyrelsens mening icke påtvingas en kommun,
som ej vill veta av den. Men jämte detta fall har man att räkna med
dem, i vilka »yrkesfortsättningsskolans» undervisningsprogram till följd av
rent yttre och objektiva hinder icke kan genomföras. Hit höra de tillfällen,
då kompetent lärark raft för undervisningen i ämnet arbetskunskap
icke linnes att tillgå. Och hit höra vidare de tillfällen, då någon bestämd
yrkessynpunkt ej kan anläggas på undervisningen, beroende därpå, att lärjungarna
antingen till övervägande antal icke ha beröring med något
yrkesarbete eller tillhöra alltför många och olika områden av det praktiska
livet.

I alla dessa fall måste fortsättningsskolan antaga en annan karaktär,
än den som utmärker »yrkesfortsättningsskolam. Det för denna utmärkande
ämnet arbetskunskap måste bortfalla, allmänbildande ämnen
måste i stället upptagas, man får en »allmän», ospecialiserad eller of äcklig
fortsättning sskola.

överstyrelsen återkommer längre fram till frågan om en sådan fortsättningsskolas
undervisningsplan och vill här blott anmärka, att även i

denna skola böra »yrkesfortsättningsskolans» grundsatser i någon mån
finna tillämpning. Medborgarkunskapen bör även här bliva ett huvudämne,
däri uppmärksamhet särskilt torde böra ägnas vissa allmänna ekonomiska
förhållanden. Affärsräkning, bokföring och linearritning böra jämte
andra ämnen ingå i dess läroplan.

Det kan visserligen innebära en viss fara för den yrkesbestämda fortsättningsskolan,
att man tillerkänner berättigande även åt en icke yrkesbestämd
fortsättningsskola, och detta jämväl i sådana fall, där en skola av
sistnämnda art icke kan anses som den enda möjliga. Varningar för att så
göra ha icke heller saknats. Det må emellertid ånyo erinras om att dylika
allmänna fortsättningsskolor måste komma att finnas, om man överhuvud
taget vill ha en obligatorisk fortsättningsskola. Det bör vidare
framhållas, att en fortsättningsskola av sådant slag icke blott är bättre än
ingen, utan att åt densamma måste tillmätas ett ganska stort värde. Dess
läroplan kommer visserligen att sakna något av den målmedvetenhet och
bestämdhet, som »yrkesfortsättningsskolans» äger. Men av huru stor betydelse
läroplanen än är för en skola, måste man erinra sig, att den dock
kommer i andra rummet; lärarens personlighet och förmåga bliva alltid det
viktigaste. Att allestädes kräva yrkesbestämda fortsättningsskolor vore
helt visst att göra det bättre till det godas fiende.

Men det vore ock till stor fara för hela »yrkesfortsättningsskolans»
idé. Överstyrelsen instämmer helt i de många uttalanden, som gjorts om
nödvändigheten att tillse, att denna idé ej råkar i vanrykte genom att på
ett alltför bristfälligt sätt förverkligas. Just i det förhållandet, att den
icke under alla omständigheter måste bringas till stånd, ligger för »yrkesfortsättningsskolan»
en viss garanti.

Att den »allmänna» fortsättningsskolan såsom i flera avseenden mindre
krävande än den fackliga kommer att, särskilt till en början, få större
utbredning, än i och för sig önskligt vore, är väl att vänta. Man torde dock
vara berättigad till den förhoppningen, att de företräden, som den fackliga
fortsättningsskolan äger, alltmera skola bliva insedda och göra sig gällande.
Överstyrelsen vill med avseende härpå anföra ett uttalande av Stockholms
stads folkskoledirektion, vilken, såsom i det föregående (sid. 9) anförts, förordat
frihet för kommunerna att välja mellan anordningar enligt de olika alternativen.
»Man lärer icke behöva befara», säger direktionen, »att medgivande
av ifrågasatta alternativ skulle försena utvecklingen av yrkesfortsättningsskolor
längre, än som ändock icke kan undvikas på grund av förhållanden
på de enskilda orterna, ty helt visst skulle den nya skolformen med
yrkesundervisning snart visa sig så ändamålsenlig, att med vår tids allmänna
intresse för en praktisk riktning i folkbildningen den nya skolformen

skulle komma till förverkligande på de enskilda orterna, så snart möilighet
därtill vore för handen.»

Givetvis måste det dock från statens sida ordnas så, att den skillnad
i kostnader, som väl i regel måste komma att förefinnas mellan den
yrkesbestämda och den icke yrkesbestämda fortsättningsskolan, blir för
kommunerna åtminstone i vissa hänseenden utjämnad. Till frågan härom
skall Överstyrelsen senare återkomma.

Medgivandet av det berättigade i förekomsten även av den allmänna,
icke yrkesbestämda fortsättningsskolan innebär ingen motsättning mot det
förslag, som avgivits av folkundervisningskommittén, ehuru denna, av skäl
som Överstyrelsen i det föregående berört, lagt tonvikten helt och hållet på
den. fackliga skolan (sid. 19). Klart är emellertid, att det uttryckligare
angivandet och tydligare utformandet av den allmänna fortsättningsskolan
i förening med fastställandet av frihet för kommunerna att välja mellan
denna och den fackliga bör häva en hel del av de betänkligheter och invändningar,
som anförts mot kommitténs förslag.

Db?stämda Vad beträffar den yrkesbestämda fortsättningsskolans uppdelning i

fortsätt- typer efter de olika yrken eller yrkesgrupper, till vilka den har att an uppddninqlSh,

lta sig’ hA kommittén icke ansett sig behöva upptaga mer än de allra
typer. viktigaste. . överstyrelsen har med biträde av tillkallade sakkunniga undersökt,
vilka typer, som ytterligare kunna komma att få den betydelse,
att normerande undervisningsplaner för dem kunna anses behövliga. ‘ Klart
är dock,, att detta icke låter sig med större säkerhet på förhand beräkna,
utan. i sista hand måste bli en erfarenhetsfråga. Detsamma gäller om de
modifikationer av en och samma typ, som olika lokala förhållanden kunna
gorå erforderliga.. Såsom bilagor har Överstyrelsen till sitt utlåtande
fogat ett antal förslag till undervisningsplaner i olika ämnen, avseende
följande typer av fortsättningsskolor:

yrkesbestämda fortsättningsskolor i anslutning till jordbruk, till jordbi
uk och skogshantering, till bergsbruk och järnverksindustri (samt skogshantering),
till. sågverksindustri (och skogshantering), till stenkols-, leroch
kalkindustri, till fiskerinäring, till järnmanufaktur, till träindustri, till
elektroteknis.k industri, till kernisk-teknisk industri, till grafisk industri, till
textilindustri, till skrädderihantverk, till skomakerihantverk, till beklädnadsyrkena
(skolor för kvinnlig ungdom), fortsättningsskolor i anslutning
till handel, fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom i anslutning till det
husliga arbetet samt allmänna fortsättningsskolor.

Av domänstyrelsen, skogsinstitutets lärarkollegium och Svenska sko^svårdsföreningen
har framhållits behovet av en särskild fortsättningsskoltyp

för skogsbygder, och givetvis bör en sådan typ komma till stånd. Då
densamma emellertid måste upptaga även undervisning i jordbruk (och
husdjursskötsel), har Överstyrelsen ansett en undervisningsplan i anslutning
till »jordbruk och skogshantering» vara tillfyllestgörande för det nu föreliggande
syftet, om ock i fråga om rena skogsbygder de moment, som
avse jordbruket, böra inknappas och de, som röra skogsvården, däremot
något mera utformas. Utom i jordbruks- och skogsbygdernas fortsättningsskolor
skulle enligt överstyrelsens läroplansförslag skogsvården erhålla beaktande
dels i brukssamhällenas fortsättningsskolor, dels i sågverksdistriktens.

De i det föregående upptagna fortsättningsskoltyperna äro, med undantag
av dem, som särskilt angivits vara avsedda för kvinnlig ungdom,
tänkta såsom skolor för manlig ungdom eller som samskolor. Överstyrelsen
vill i det följande något närmare sysselsätta sig med frågan om fortsättningsskolans
lämpligaste anordning för den kvinnliga ungdomen.

Kommittén har uttalat såsom önskvärt, »att alla fortsättningsskolor, Den kvinni
vilka flickor åtnjuta undervisning, borde på ett eller annat sätt förknip- li3a un''jf°-pas med någon undervisning i husligt arbete» (Det. sid. 68). 1 uttrycket fortsätt »husligt

arbete» sammanfattar kommittén de båda undervisningsgrenarna uingsskolan.
kvinnlig slöjd (handarbete) och huslig ekonomi eller hushållsgöromål.

Kommittén har emellertid funnit stora praktiska svårigheter för a) Kommitgenomförandet
av det nämnda önskemålet. I de som samskolor ordnade téns stdndfortsättningsskolorna
måste flickorna i många fall komma att erhålla samma officiella
undervisning i ämnet arbetskunskap som gossarna. Så exempelvis i han- uttalanden.
delsfortsättningsskolorna och även i många jordbruksfortsättningsskolor.

Och i de särskilt för flickor avsedda industriella och hantverksfortsättningsskolor,
som kommittén tänker sig böra finnas, t. ex. fortsättningsskolor
för flickor sysselsatta i textilindustrien eller i beklädnadsyrkena, skall det
i regel icke bliva möjligt att bereda utrymme för det husliga arbetet.

Frågan har givit anledning till uttalanden från olika håll.

Lantbruksstyr elsen, hushållningssällskapen i Uppsala, Malmöhus, Kristianstads
och Västernorrlands län, styrelsen för Uppsala enskilda läroverk, rektorn för
Prins Gustavs folkskola i Uppsala in. fl. framhålla, att jordbruksfortsättningsskolorna
icke höra meddela samma undervisning i arbetskunskap åt flickorna som åt
gossarna. Även vid de mindre jordbruken gör sig en arbetsfördelning mellan
männen och kvinnorna gällande; flickorna böra fördenskull med avseende på jordbruket
få undervisning företrädesvis i sådant, som rör mjölkens behandling, ladugårdens
skötsel och smådjursskötseln; men därjämte behöva de undervisning och
övning i det husliga arbetet, och man gör jordbrukarhemmen den största tjänsten
genom att ej försumma flickornas utbildning i sådant hänseende.

Folkskolinspektörerna L. Fager-Sjögren i Norrköping och A. Hellner i Kalmar
samt folkskolestyrelserna i Kalmar och Kristianstad m. fl. göra gällande, att
5—162010.

det icke är välbetänkt att för flickor, sysselsatta i industrier eller hantverk, anordna
samma undervisning som för manlig ungdom, utan att även för sådana
flickor en undervisning i husligt arbete är den nödvändigaste. Inspektören Bager -Sjögren framhåller ock, att det icke låter sig göra att av flickorna kräva en utbildning
både i ena och andra riktningen.

Från flera håll, såsom av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala och
Hallands län, seminariékollegiet i Kalmar m. fl., framhålles, att fortsättningsskolan
borde bereda alla flickor undervisning i sådana göromål, som tillhöra ett hems
skötande.

I detta sammanhang torde ock böra i korthet redogöras för en av
deltagarna i Sveriges moderata kvinnoförbunds ombudsmöte 1916 till Överstyrelsen
avlåten skrivelse i hithörande fråga.

Visserligen kunde det vara önskvärt, heter det i denna skrivelse, att inom
jordbrukskretsar kvinnorna hade något begrepp om de arbeten, som i vanliga fall
utföras uteslutande eller huvudsakligen av män, liksom man med lika goda skäl
kunde finna önskvärt, att männen hade något begrepp om sådana arbeten, som på
landsbygden utföras huvudsakligen eller uteslutande av kvinnor. I de av folkundervisningskommittén
föreslagna »fortsättningsskolor i jordbruksbygder» skulle
emellertid landsbygdens kvinnor icke erhålla något av det, som för dem i deras
levnadskall som husmödrar eller biträden i jordbrukarhem vore det viktigaste eller
rättare det för dem alldeles oumbärliga, nämligen kunskaper och färdigheter i vad
som rör hemmets skötsel och moderskallet. Ombudsmötets medlemmar uttala den
förhoppningen, att Överstyrelsen i sina blivande förslag måtte verka för att undervisningen
för flickorna i landsbygdens fortsättningsskolor bliver på annat
sätt ordnad, och hemställa bland annat, att dessas undervisning måtte anordnas
i väsentlig överensstämmelse med den undervisningsplan, som kommittén
framlagt för den av kommittén föreslagna typen »fortsättningsskolor för kvinnlig
ungdom i anslutning till det husliga arbetet», dock med tillägg av husdjursskötsel
och mjölkhushållning.

b) Allmänna Överstyrelsen vill såsom sin åsikt uttala, att det bör uppställas

“''”''såsom en fordran, vilken efter viss övergångstid bör vara uppfylld, att
inom varje skoldistrikt tillfälle på ett eller annat sätt skall vara berett
den kvinnliga ungdomen att erhålla undervisning i husligt arbete.

Om möjligt bör fortsättningsskolan meddela sina kvinnliga lärjungar
undervisning i husligt arbete. Att hela den kvinnliga ungdomen tidigare
eller senare under sin uppväxttid må erhålla undervisning i sådant, som
hör till ett hems skötande, är uppenbarligen ett eftersträvansvärt mål, av
största betydelse för hela folkets hälsa och ekonomiska välstånd. Och i
de allra flesta fall torde en undervisning av detta slag bereda den unga
flickan en säkrare fördel än en yrkesundervisning, sådan som fortsättningsskolan
kan meddela.

Önskvärdast vore givetvis i fråga om flickor anställda i yrkesarbete,

att både den ena och den andra undervisningen kunde komma dem till
del, att de sålunda både erhölle den undervisning i fortsättningsskolan,
som tillkommer i samma yrkesarbete anställda gossar, och dessutom undervisning
i husligt arbete. Den tanken har därför ock framkastats, att den
obligatoriska fortsättningsskolan skulle göras mera omfattande för flickorna
än för gossarna, i det att den för de förra skulle upptaga dels samma
kurs som för de senare, dels ock en kurs i sådant, som tillhör hemmets
skötsel och moderskallet. Och man har med hänvisning till den manliga
ungdomens värnplikt framhållit, att man icke kunde anses ställa för stora
anspråk på den kvinnliga ungdomen genom en sådan utsträckning av deras
skolplikt.

Det torde dock, enligt Överstyrelsens mening, åtminstone för närvarande
icke vara möjligt eller lämpligt att upptaga denna tanke, även om den
måste anses synnerligen förtjänt av beaktande, utan torde den få ställas på
framtiden. Man torde även utan ett dylikt steg kunna bringa det därhän,
att den övervägande delen av den kvinnliga ungdomen under något skede
av sin skolpliktstid kommer i åtnjutande av den ifrågavarande undervisningen.
Överstyrelsen erinrar därom, att möjligheten härför ökas, i samma
mån den sjuåriga folkskolekursen vinner utbredning. Om man ansett, att
redan en till den sexåriga folkskolan förlagd kurs i husligt arbete bör vara
av värde, synes en sådan kurs, utsträckt även till ett sjunde skolår och
där tilldelad jämförelsevis riklig tid, böra få ej ringa betydelse. Visserligen
kan den ej göra en fortsatt huslig utbildning i fortsättningsskolan
överflödig, men den kan dock göra saknaden av en sådan mindre kännbar.

I vad mån fortsättningsskolan kan bliva i stånd att tillgodose samhällets
behov av att den kvinnliga ungdomen erhåller undervisning i
sådant, som tillhör husmoderns arbete i hemmet, torde här böra något
närmare komma i betraktande.

överstyrelsen har nyss uttalat, att man torde ha utsikt att kunna ^i(J^0
bringa det därhän, att den övervägande delen av den kvinnliga ungdomen för den
under något skede av sin skolpliktstid kommer i åtnjutande av undervisning
i husligt arbete. Sin förhoppning i detta avseende grundar Över- fortsätta
styrelsen framför allt på den uppfattningen, att den form av fortsättnings- utbildning.
skola, för vilken kommittén under benämningen »fortsättningsskola för
kvinnlig ungdom i anslutning till det husliga arbetet» föreslagit undervisningsplan
och som i de officiella utlåtandena blivit mottagen med allmänt
gillande, skall komma att få en mycket stor utbredning och i stort sett
bliva den normala formen för den kvinnliga ungdomens fortsatta undervisning.
I städer och köpingar, i större stationssamhällen, i bruks- och såg -

d) Landsbygdens

kvinnliga
ungdom.

verksdistrikt samt allestädes på den egentliga landsbygden, där man är i tillfälle
att bereda särskild undervisning åt flickorna, kommer denna fortsättningsskola
helt visst att bliva den för flickorna allmännast anlitade skolformen.
Och den torde i många fall komma att föredragas av den kvinnliga
ungdomen och dennas målsmän framför industriella och hantverksfortsättningsskolor,
även där dessa vore väl motiverade med hänsyn till det förvärvsarbete,
vari flickorna äro sysselsatta.

Vad landsbygdens fortsättningsskolor beträffar, har kommittén ansett,
att dessa, med hänsyn därtill, att vid de flesta folkskolor på landsbygden
blott en enda lärarkraft finnes anställd och att lärjungeantalet i allmänhet
är litet, i regel måste bliva samskolor och att den av kommittén föreslagna
läroplanen för jordbruksfortsättningsskolor skulle kunna innebära en både
för gossarna och flickorna lämplig undervisning. Kommittén har dock
fäst uppmärksamheten på att i allmänhet i de som samskolor anordnade
fortsättningsskolorna grupp- eller avdélningsundervisning kan äga rum, så
att undervisningen i vissa stycken blir lika för alla lärjungar, i andra
däremot olika för gossar och flickor. Där kompetenta lärarinnor och
ändamålsenliga lokaler stå att erhålla, borde därför flickorna även i samskolorna
kunna få någon undervisning i husligt arbete och särskilt i den
gren därav, som benämnes hushållsgöromål.

De allmänna synpunkter Överstyrelsen i det föregående framställt
torde icke stå i strid med kommitténs åsikt i nu föreliggande fråga.
Uppenbarligen är det även enligt kommitténs mening bäst, om man på
landsbygden kan anordna särskilda fortsättningsskolor för flickorna med
det husliga arbetet som huvudämne. Därvid böra givetvis, såsom från flera
håll erinrats, i flickornas undervisning jämväl upptagas sådana till lantbruksundervisningen
hörande partier, som stå det kvinnliga arbetet närmast,
såsom husdjursskötsel och mjölkhushållning. I de flesta fall lärer man
emellertid med hänsyn till lärjungeantalet och de tillgängliga lärarkrafterna
få räkna med att gossar och flickor på landsbygden måste sammanhållas
i en och samma fortsättningsskola. Där fackkunnig lärarinna för undervisning
i husligt arbete finnes att tillgå, kan man då, på sätt kommittén
angivit, tillämpa delvis sam undervisning och delvis särundervisning, i
det att man låter vissa partier av undervisningen i jordbrukskunskap,
måhända även i medborgarkunskap, utgå ur flickornas kurs och i stället
bereder dem i motsvarande utsträckning undervisning i husligt arbete,
antingen i båda grenarna av detta ämne eller i endera och då framför
allt i hushållsgöromål. Överstyrelsen anser med stöd av uttalanden, som
Överstyrelsen inhämtat från sakkunniga på hithörande område, att den

kurs i hushållsgö romål (huslig ekonomi), som under sådana förhållanden
kan komma flickorna till del, mycket väl kan få tillräcklig omfattning för
att giva ett från praktisk synpunkt sett tillfredsställande utbyte.

Där fackkunnig lärarkraft för de speciellt kvinnliga läroämnena
ej kan erhållas, kunna dessa ämnen givetvis ej förekomma. I sådana
fall får man då låta flickorna tillsamman med gossarna genomgå en kurs
i arbetskunskap, ungefär sådan som den för jordbruksfortsättningsskolan
föreslagna (bil. 1 och 2). Och Överstyrelsen är i likhet med kommittén
av den uppfattningen, att en dylik kurs ingalunda kan anses för flickorna
otjänlig, en uppfattning som uttalats även av flera av de sakkunniga på
lanthushållningens område, med vilka överstyrelsen haft tillfälle att samråda.
Åtminstone i småbrukarhemmen delar hustrun med mannen intresset
och omtanken även för det egentliga jordbruket och deltager tillsammans
med honom i arbetet på åker och äng.

De kurser i arbetskunskap, som ingå i undervisningen vid industriella
och hantverksfortsättningsskolor, tillhörande sådana industrier och
hantverk, som sysselsätta både manlig och kvinnlig ungdom, torde i stort
sett icke erbjuda flickorna samma intresse, ej heller för dem vara av
samma betydelse som för gossarna. Beträffande en av dessa industrier,
som i ganska stor omfattning använder kvinnliga arbetare i fortsättningsskolåldern,
nämligen textilindustrien, har Överstyrelsen såväl från arbetsledare-
som från arbetarehåll hört den åsikten uttalas, att flickorna endast
i ringa grad skulle kunna förmås att intressera sig för en undervisning
om den ifrågavarande industrien, dess råämnen och produkter, redskap
och maskiner samt ekonomiska förhållanden, men att däremot en undervisning
i husligt arbete (huslig ekonomi) skulle mottagas med intresse av
fabriksflickorna och vara för dem och arbetarhemmen till nytta. Det torde
ock, såsom förut sagts, komma att visa sig, att flickorna och deras målsmän
i allmänhet föredraga denna sistnämnda undervisning framför den
förra och att således den kvinnliga ungdom, varom här är fråga, i regel
kommer att få sill undervisning i fortsättningsskolor av den typ, som kommittén
betecknat som »fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom i anslutning
till det husliga arbetet». Där på någon plats deras antal ej är nog
stort för att särskilda skolor skulle för dem kunna inrättas, utan de måste
besöka samma skolor som den manliga ungdomen inom samma yrken, får
avdelningsundervisning komma .till användning, i det att arbetskunskapen
för flickorna utbytes mot husligt arbete. I många fall torde man härvid
kunna inskränka flickornas särskilda undervisning till en kurs i huslig
ekonomi beräknad allenast för en självförsörjande kvinnas eget hushåll.

c) Den
kvinnliga
ungdomen
inom industrier
och
hantverk.

f) Den
kvinnliga
ungdomen
inom handelsyrket.

g) Förlägg
ningen av
lärokursen
i husligt
arbete.

Det må emellertid ingalunda anses uteslutet, att, särskilt i de fall
där flickorna i en sexårig eller ännu hellre sjuårig folkskola genomgått kurs
i husligt arbete eller på annat sätt däri fått utbildning, de skulle kunna
helt och hållet följa gossarna åt vid undervisningen i de ifrågavarande
fortsättningsskolorna och därav hava gagn och glädje i sitt förvärvsarbete.
Det synes böra helt och hållet överlåtas åt de lokala skolmyndigheterna
att i dessa fall på det ena eller det andra sättet ordna frågan om flickornas
undervisning, så mycket mera som de lokala skolmyndigheterna icke lära
underlåta att därvid taga all möjlig hänsyn till individuella önskningar.

Vad beträffar industriella och hantverksfortsättningsskolor i anslutning
till industrier och hantverk, som sysselsätta endast eller åtminstone
företrädesvis kvinnlig ungdom, såsom exempelvis den av kommittén upptagna
typen »hantverksfortsättningsskolor för kvinnlig ungdom i anslutning
till beklädnadsyrkena», synes i deras läroplan utrymme näppeligen kunna
beredas för undervisning i huslig ekonomi, om den rent fackliga utbildningen
ej skall bliva i allt för otillfredsställande grad tillgodosedd. Man
torde emellertid kunna räkna med att dessa fortsättningsskolor egentligen
endast skola komma att inrättas i större städer med väl utbildat folkskoleväsen,
där flickorna således i folkskolan haft tillfälle att åtnjuta
undervisning i husligt arbete, vadan undervisningen i fortsättningsskolan
utan större olägenhet kan inriktas på sådant, som tillhör det ifrågakommande
yrket.

Svårare ställer sig saken, då det gäller den kvinnliga ungdomen i
handelsfortsättningsskolorna. Dessa skolors kurs (bil. 16) måste från yrkessynpunkt
anses lika lämplig för flickorna som för gossarna och lika behövlig för
bådadera. Att för flickornas räkning utesluta ur denna kurs så stora delar,
att plats skulle kunna erhållas för undervisning i husliga göromål,
är ej möjligt, och man torde kunna vänta, att ifrågavarande skolor komma
att upprättas även på mindre platser, där folkskolan måhända ej givit
någon mera effektiv undervisning i det husliga arbetet. Man torde dock
ha anledning att hoppas, att handelsfortsättningsskolans kurs mångenstädes
skall komma att utsträckas utöver den lagstadgade minimitiden och göras
till en treårig kurs på 540 undervisningstimmar och att man därvid skall
finna möjlighet att vad flickorna beträffar i nöjaktig mån tillgodose ej
blott de fackliga utan även de speciellt kvinnliga utbildningsintressena.

Överstyrelsen vill till sist påpeka, att den undervisning i husligt
arbete, som bör meddelas den kvinnliga ungdomen i fortsättningsskolorna,
ej med nödvändighet behöver förläggas till samma tid som den övriga

undervisningen. Särskilt är detta att beakta i fråga om landsbygden.

Klart är, att det skall bliva förenat med stora svårigheter att på landsbygden
anordna ifrågavarande undervisning, för vilken krävas fackkunniga
lärarinnor och därjämte särskilda lokaler och andra hjälpmedel. Man får
därför låta sig nöja även med mindre förträffliga anordningar. I stor utsträckning
få de vandrande skolköken komma till användning. Men för
att utnyttja dessa blir det ofta nödvändigt att förlägga skolkökskursen till
annan tid på året än den övriga fortsatta undervisningen, vars obligatoriska
omfattning i stället för flickornas del får minskas med det antal timmar,
som skolkökskursen upptager.

I det föregående har redan erinrats om de förhållanden, som göra, Fortsatt unatt
man måste räkna med ganska olika förutsättningar med avseende på för barn
kunskaper och färdigheter hos de från folkskolorna avgående barnen. ^ol förmer

talet av de barn, som få sin undervisning i svaga skolformer — halvtids- och/ör barn,
läsande folkskolor och i all synnerhet flyttande folkskolor och mindre {iv^åtg
folkskolor — är, som nämnts, mycket stort. Och den möjlighet, som § 48. ''

lagstiftningen giver att i vissa fall låta även normalt begåvade barn avgå
före genomgången fullständig skolkurs, tages ännu i allt för vidsträckt mån
i bruk. Om än i enskilda fall lärarkraftens duglighet eller individuell begåvning
hos lärjungen även under ogynnsamma förhållanden kan skapa
fullgott arbetsresultat, är det dock klart, att de ogynnsamma förhållandena
genomsnittligt taget måste resultera i en svagare skolbildning hos lärjungarna.

Överstyrelsen berör här ett område av fortsättningsskolfrågan, där
svårigheter av olika slag hopa sig. Uppenbart är, att en lösning av denna
fråga med så ringa anspråk beträffande organisation och undervisning,
att nu nämnda förhållanden ej vållade svårigheter, icke skulle innebära
något större framsteg. Det har ock helt visst varit riktigt att
ej låta hela frågan fastna på förhandenvaron av dessa förhållanden. »De
mest framskridna och för reformer gynnsamma förhållandena böra obetingat
vara normerande vid reformers genomförande», yttrar lantbruksakademien i
sitt utlåtande över kommittéförslaget. Man torde ock vara berättigad att
räkna med den utveckling till det bättre, som alltjämt i det hela pågår
och som av flera under senare år vidtagna åtgärder, såsom ökningen av
statsbidraget till lärarkårens avlönande, ökningen av tillgången på lärarkrafter
med full utbildning, förstärkandet av folkskoleväsendets administration
och inspektion, synes höra komma att påskyndas, och man torde således
vid bedömandet av möjligheten att genomföra en reform av fortsättningsskolan
böra se ej så mycket på det nuvarande läget som på de mindre

Fortsatt undervisning
i
områden
med övervägande mindre

folkskolor.

ogynnsamma förhållanden, vilka med skäl kunna väntas skola inom en ej
allt för avlägsen framtid vara för handen.

Att fortsättningsskolans undervisningsplan måste på varje särskild
plats anläggas med hänsyn till de förutsättningar i fråga om kunskaper
och färdigheter, som finnas hos det övervägande flertalet av de lärjungar
den har att mottaga, är i det föregående redan betonat. Huru i fråga
om lärjungar, som fått sin folkskoleutbildning i svagare skolformer, innehållet
i fortsättningsskolans undervisning närmare bör bestämmas, är en
fråga som torde böra avgöras i varje särskilt fall på erfarenhetens väg
under inseende av vederbörande folkskolinspektör, helst den i viss mån
blir beroende av de lärarkrafter, som äro att tillgå, och av andra individuella
förhållanden. I den mån man finner möjligt, bör man dock
söka tillgodogöra sig de synpunkter, som angivas av normalplanen för
fortsättningsskolan, vare sig den fackliga eller den allmänna.

I fråga om barn, som avgått från folkskolan enligt § 48 mom. 1 i
folkskolestadgan, således barn, som till följd av fattigdom tillåtits lämna
skolan med s. k. minimikurs, har kommittén betonat önskvärdheten av att
bestämmelser framdeles måtte komma till stånd, som tillförsäkra även
dessa lärjungar på ett eller annat sätt tillfälle till fortsatt undervisning,
exempelvis genom bevistande av ersättningsskola eller genom partiellt deltagande
i folkskolans undervisning eller på annat sätt. Även i fråga om
sådana barn, som avgått enligt § 48 mom. 2, d. v. s. sådana, som på grund
av bristande fattningsgåva icke kunnat föras fram till folkskolans slutmål,
har kommittén yttrat sig och framhållit, att för dem om möjligt borde
beredas någon, helst till manuellt arbete anknuten, fortsatt undervisning.

I intetdera fallet synes det (annat än möjligen i större stadskominuner)
kunna bli fråga om att upprätta särskilda fortsättningsskolor, enär frågan
gäller lärjungar, vilkas antal, särskilt efter genomförande av den
ändring av bestämmelsen i § 48 mom. 1, som kommittén föreslagit, ej
kan eller åtminstone ej bör bliva betydande. Frågan om dessa lärjungars
fortsatta undervisning torde i flertalet fall kunna bliva icke blott ett lokalt
utan ett individuellt spörsmål.

Bland de svagare skolformerna påkalla de mindre folkskolorna även
från annan synpunkt särskild uppmärksamhet vid frågan om fortsättningsskolväsendets
organisation. Det har från alla håll medgivits, att fortsättningsskolan,
om den i vidsträcktare omfattning skall komma till stånd,
måste i stor utsträckning lita till folkskolans lärarkår för att få sitt
lärarbehov fyllt. Om nu den reformerade fortsättningsskolan med avseende
på undervisningen i vissa ämnen ställer anspråk på läraren, som del -

vis gå utöver deri utbildning folkskoleseminarierna kunna meddela, måste
man vad beträffar de lärarkrafter, som erhållit utbildning endast för undervisning
i småskola, anse, att den i det hela faller alldeles utanför dessa
lärarkrafters kompetensområde. I bygder, där mindre folkskolor äro förhärskande
och de befintliga lärarkrafterna således till övervägande del utgöras
av småskollärarinnor, måste det följaktligen bliva förenat med alldeles
särskilda svårigheter att bringa eu fortsatt undervisning till stånd.

Vid diskussionen härom har den tanken framkastats, att man i sådana
bygder skulle kunna anordna en sorts med de vandrande skolköken
jämförliga ambulerande fortsättningsskolor, ledda av därtill lämpliga folkskollärare
eller andra lärare, som för sådant ändamål särskilt anställdes.
Den fortsatta undervisningen finge förläggas till olika tider inom olika
områden. Man inser genast, huru många svårigheter en dylik anordning
måste vara förenad med. Den synes dock vara värd att prövas.

Man bör emellertid även försöka, huruvida man icke skulle kunna
få till stånd en fortsatt undervisning av sådant slag, att man för densamma
kunde anlita de mindre folkskolornas egna lärarkrafter. Den fortsatta
undervisningen finge naturligtvis härvid i det hela, begränsas till en
fortsatt övning inom folkskolans lärokurs, framför allt övning i läsning,
skrivning och räkning. Fortsättningsskolan finge i detta fall närmast karaktären
av en ersättningsskola och borde lämpligast betecknas som sådan.
Men från synpunkten av barnens fostran och folkbildningen i allmänhet
vore den uppenbarligen att långt föredraga framför saknaden av varje fortsatt
undervisning. Det bör emellertid icke förbises, att densamma både i
intellektuellt och fysiskt avseende ställer stora fordringar på de redan förut
hårt anlitade lärarkrafterna i de mindre folkskolorna.

Frågan om den fortsatta undervisningen inom områden med övervägande
mindre folkskolor har i de officiella utlåtandena endast i ringa
mån berörts. Utförligt och i huvudsak i överensstämmelse med vad Överstyrelsen
här anfört har den behandlats av folkskolinspektören i Hälsingland
E. Westberg.

KAP. III.

Fortsättningsskolans undervisningsplan.

Fortsättningsskolan har att bygga sin undervisning på folkskolans.
Men då dess lärokurser icke äro avsedda att utgöra omedelbara fortsättningar
av folkskolekurserna utan, i stort sett, böra bilda ett nytt uppslag
i skolundervisningen, synes det för ett bedömande av förutsättningarna

6—163010.

Översikt av
folkskolans
undervisningsarbete.

för fortsättningsskolans undervisning icke behöva lämnas någon detaljerad
redogörelse för folkskolans lärokurser utan allenast en översikt av dessas
huvudsakliga innehåll.

a) Sexårig Kommitténs förslag till läroplan för sexårig folkskola (Bet. IV) inne sTcolkurs.

^ (jet pe]a irjgen kvantitativ ökning av folkskolans läroinnehåll enligt nu
gällande normalplan utan åsyftar förnämligast en riktigare fördelning av
läroinnehållet och en bättre metodisk behandling av detsamma. Vid en
översikt av det slag, varom här är fråga, torde man därför kunna utgå
från kommittéförslaget lika val som från den nuvarande normalplanen.
Då Överstyrelsen närmast begagnar det förra som underlag för framställningen,
innebär detta visserligen en anslutning i huvudsak till kommitténs
förslag men intet ställningstagande till dettas enskildheter vare sig i
mindre eller mera väsentliga punkter. Angående kommitténs betänkande
om folkskolan har Överstyrelsen att framdeles till Kungl. Maj:t avgiva
underdånigt utlåtande och vill för det närvarande förbehålla sig full frihet
vid den prövning av de föreslagna läroplanerna, som Överstyrelsen därvid
skall företaga.

Med anslutning således i huvudsak till kommitténs undervisningsplaner
(närmast för folkskola litt. E) torde lärokursen för en sexårig
folkskola kunna sammanfattas ungefärligen sålunda:

Krist endomsknnskap. Ett för barnens åldersstadium lämpat urval av
berättelser ur gamla testamentets skrifter samt ur evangelierna och apostlagärningarna
jämte ett antal särskilt valda texter med centralt religiöst och
etiskt innehåll ur gamla och nya testamentets skrifter. Den kristna trosoch
sedeläran i anslutning till 1—4 huvudstyckena i Luthers lilla katekes.
Minnesord ur bibeln och psalmverser samt en enkel framställning om
bibeln såsom källa för vår kunskap om Gud. Den svenska gudstjänstordningen
i kort framställning samt överblick över kyrkoåret.

‘Modersmålet. Talövningar i syfte att uppöva barnens förmåga att
finna och använda ord och uttryck för vad de vilja säga. — Läsövningar
för vinnande av god färdighet i innanläsning och förmåga att väl uppfatta
innehållet i läst text, även upptagande korta skaldestycken och
prosastycken utantill inlärda. — Skrivning, innefattande rättskrivning
och inövning av språkliga uttryck och ordformer, skrivning av enkla
skrivelser tillhörande det praktiska livet samt lätta uppsatsövningar.
Språklära, huvudsakligen till stöd för språkets skriftliga användning.
Välskrivning med småstil och rubrikstil, även avseende något snabbare
skrivning.

Rakning och geometri. De fyra räknesätten med hela tal och decimal -

bråk samt det viktigaste av räkning med allmänna bråk, allt med tillämpning
på sakuppgifter ur det praktiska livet, särskilt procenträkning, huvudsakligen
omfattande beräkning av ränta och av vinst eller förlust vid köp
och försäljning. Övning i huvudräkning. Förande av enkel kassadagbok.
— Geometrisk kurs, huvudsakligen avseende uppritning, beskrivning och
mätning av de viktigaste plana geometriska figurerna och enklaste geometriska
kropparna i förening med enkla beräkningsuppgifter.

Naturkunnighet. Vanliga svenska djur, framför allt i hembygden
förekommande, och de viktigaste bland de utländska. — De allmännaste
svenska växterna, särskilt de till hembygden hörande, några bland de utländska;
växternas blomning och förökning, frukter och frön; det viktigaste
om växternas liv med särskild hänsyn till rotens och bladens förrättningar
samt till groningen, med tillämpning på de odlade växterna
och skogsträden. — Vanliga mineral, berg- och jordarter.

Människokroppens byggnad och livsförrättningar, hälsolära; de viktigaste
organen hos några av de husdjur, som hava ekonomisk betydelse,
samt huvudvillkoren för dessa djurs liv.

Det enklaste om vätskors och gasers egenskaper och om värmet;
något om ljudet och ljuset, om magneten och den elektriska strömmens
viktigaste verkningar. Det enklaste om förbränningen och om luftens
beståndsdelar.

Det allmännaste av läran om himlakropparna.

Geografi. Sveriges geografi med hänsyn till natur, klimat, naturtillgångar
och näringar, samfärdsel, befolkningsförhållanden och andlig odling,
indelning och viktigare orter. Det viktigaste av Europas samt
grunddragen av de främmande världsdelarnas geografi.

Historia. Sveriges historia från äldsta till närvarande tid med begränsning
till huvudhändelserna och de mest framträdande och betydelsefulla
personligheterna.

Teckning. Frihandsteckning: profilteckning efter verkliga föremål;
teckning ur minnet, lättare färgläggning. — Linearritning (för
gossarna): enkel projektionsritning i två eller tre plan, huvudsakligen
efter slöjdföremål.

Sång. Tonbildnings- samt lätta tonträffnings- och taktövningar.
Urval av allmänt sjungna sånger och psalmer. Det viktigaste ur svenska
mässan.

Gymnastik med lek och idrott. Dagövningar i enlighet med Lingska
gymnastikens grundsatser, avpassade efter lärjungarnas ålder och utveckling.
För barn lämpade lekar och idrottsformer.

Trädgårdsskötsel (ej i alla skolor förekommande). Odling och skörd

av köksväxter; plantering och skötsel av bärbuskar; fruktträdens förädling
och skötsel, fruktens skörd och förvaring; blomsterodling; skötsel av
drivbänkar.

Slöjd för gossar (ej i alla skolor förekommande). Enkel sömnad
med band- och knappisättning; stoppning. Förfärdigande av några enkla
föremål av papp. Förfärdigande av enkla föremål av trä med användande
av de vanliga snickerivei*ktygen samt av föremål med vanligast förekommande
sammansättningar, såsom skruvning, spikning, spårfogning, fogning,
borrtappning, gradning, sinkning och tappning. Där erforderlig utrustning
finnes, dessutom förfärdigande av några enkla metallföremål huvudsakligen
genom mejsling, filning, borrning och nitning.

Slöjd för flickor (ej i alla skolor förekommande). Enkel sömnad med
band- och knappisättning samt märkning; stickning; stoppning; lagning;
förfärdigande av föremål genom sömnad för hand och på maskin efter av
barnen själva utförd mönsterritning och tillklippning; prydnadssöm.

Hushållsgöromål (mera sällan förekommande). Praktiskt arbete: matlagning,
bakning och inläggning samt rengöringssysslor. Teoretisk undervisning:
köksinventarierna och deras vård; bränsle och bränslebesparing;
vattnets användning i köket; våra vanligaste födoämnen; snjåbarnskost;
städning och rengöring; enkla beräkningar och enkel bokföring.

b) Sjuårig Såsom kommittén framhållit, bör en förlängning av lärotiden med ett

skolkurs. gjun(je skolår visserligen medgiva en utvidgning av lärokurserna, särskilt i
vissa ämnen, men i synnerhet användas »för erhållande av en bättre fördelning
av läroinnehållet».

Vad kristendomsämnet beträffar, kommer en sjuårig kurs först och
främst att medgiva en i vissa avseenden ändamålsenligare fördelning av
lärostoffet, framför allt i fråga om tros- och sedeläran. Därjämte synes
man lättare böra kunna erhålla större utrymme för ett moment, som många
önskat se som eu viktig del av kristendomskursen och som kommittén upptagit
bland sådant, som, där tiden så medgiver, lämpligen bör ingå i undervisningen,
nämligen »enkla berättelser om några av de största kristna personligheterna
från olika tider».

I fråga om modersmålet bör det sjunde skolåret giva tillfälle till ökad
övning i olika avseenden och till vidgning av området för barnens läsning;
särskilt bör det medföra ökad övning i språkets skriftliga behandling.

Beträffande räkneund ervisning en bör ökningen av tiden så gott som
uteslutande avses för vinnande av ökad insikt och ökad mekanisk säkerhet
inom det i’edan givna räkneområdet, fortfarande med fasthållande av
den praktiska synpunkten med avseende på räkneuppgifternas innehåll. —

Den geometriska kursen bör föras framåt, så långt tiden medgiver; särskilt
böra konstruktionsuppgifter i förening med räkning och ritning övas,
och, om möjligt, några lätta fältmätningsövningar anordnas.

Kursen i naturkunnighet bör utöver den sexåriga skolans kurs meddela
något närmare kännedom om fysiska och kemiska företeelser; bland
de förra särskilt sådana, som ligga till grund för ångmaskinen och förbränningsmotorn
samt för elektricitetens tekniska användning; bland de senare
sådana, som äro ägnade att klargöra luftens och vattnets sammansättning,
förbränningen, torrdestillationen, jäsningen, förmultningen och vittringen,
de viktigaste metallernas egenskaper och grunderna för deras framställning.

I ^geografien bör något nytt kursmoment icke komma till, utan den
ökade ticlen bör användas till en fördjupad framställning av den sexåriga
skolans kurs. Särskilt bör detta bliva fallet med framställningen av Sveriges
geografi, varvid framför allt större uppmärksamhet bör kunna, med
utgångspunkt från hembygden, ägnas åt de geologiska förhållandena samt
åt naturtillgångarna och näringarna.

Vad historien beträffar, bör ökningen av lärotiden möjliggöra en
bättre fördelning av lärokursen på de särskilda skolåren; möjligen kunna
dessutom upptagas några berättelser ur den allmänna historien, ägnade
att belysa vissa viktiga skeden av Sveriges historia.

Vad teckningen angår, bör den började perspektiviska teckningen
kunna föras vidare, och för gossarnas linearritning böra deras bättre insikter
i geometrien kunna tillgodogöras.

Trädgårdsskötseln får liksom övriga ämnen gynnsammare villkor och
torde kunna framflyttas ett år.

I fråga om sångundervisningen bör större möjlighet vinnas att öva
uppfattandet av nottexten, och ett större förråd av sång- och psalinmelodier
bör kunna inhämtas.

Beträffande slöjden för gossarna synes tidsökningen kunna få olika
användning. I skola, där metallslöjd icke kan anordnas, bör träslöjd förekomma
under det sjunde skolåret med samma övningar som i den sexåriga
skolan men tillämpade genom förfärdigande av större föremål; dessutom
kunna utförda föremål ytbehandlas medelst betsning, fernissning, ornamentering
och dylikt. Där metallslöjd kan anordnas, användes den utökade
tiden huvudsakligen till sådan slöjd, som därvid kan i lämplig mån förbindas
med träslöjden samt göras något mångsidigare än i den sexåriga skolan.

I fråga om slöjd för flickor bör den sjuåriga skolan medföra utvidgad
kurs i linne- och klädsömnad samt i någon mån även i prydnadssöm.

Såsom överstyrelsen redan framhållit, bör tillkomsten av det sjunde
skolåi’et möjliggöra en utsträckt och jämförelsevis effektiv undervisning i

husliållsgöromål och i allmänhet i husligt praktiskt arbete för de kvinnliga
lärjungarna.

Slutligen bör skolkursens förlängning medgiva ett bättre tillgodoseende
av lärjungarnas fysiska uppfostran genom att bereda ökat utrymme
för gymnastiken, leken och idrotten.

..f0?- De över betänkandet av myndigheter in. fl. avgivna yttrandena in sikolans

låta sig i de flesta fall icke på kritik av kommitténs förslag rörande ämunder-
neskrets och kursplaner. I ett ganska stort antal av de inkomna yttranplan;lfrågor
(fena är dock den ställning kommittén velat giva kristendomsämnet i fortangaende
sättningsskolan och i vissa fall även karaktären av den kristendomsundera.
™n'' visning kommittén i fråga om denna skola åsyftat föremål för uttalanden
doms- 1 ena eller andra riktningen.

under- Kommitténs förslag innebär, att, där ei folkskolöverstyrelsen på mo 1)194?

111 fl in ej '' '' tf J l

tiverad framställning av vederbörande lokala skolmyndighet annorlunda bestämmer,
någon kortare del av lärotiden i fortsättningsskolan (intill en
tolvtedel) skall ägnas åt kristendomsundervisning, att denna undervisning
huvudsakligen bör anknytas till bibelläsning samt till läsning av skildringar
av märkligare religiösa personligheter från olika tider och ej avse inhämtandet
av något enligt fastställda lärokurser bestämt kunskapsmått
samt att vid undervisningen väsentlig vikt bör läggas vid den nytestamentliga
sedeläran, tillämpad på vår tids förhållanden.

Över de i frågan gjorda utlåtandena må här lämnas en kortfattad
översikt.

Den osäkerhet, som i viss mån enligt kommitténs förslag bomme att
tillhöra kristendomsämnets ställning, har från många håll givit anledning till
gensagor.

Att kristendomsämnet måtte tillförsäkras en obligatorisk ställning i fortsättningsskolan
yrkas sålunda med mer eller mindre utförlig motivering av bland
andra Stockholms stads konsistorium, domkapitlen i Linköping, Skara, Västerås
och Karlstad samt av professor Holmström i Lunds domkapitel, vidare av länsstyrelsen
i Västerås, av lärarkollegiets majoritet vid folkskoleseminariet i Linköping,
av rektorerna vid folkskoleseminarierna i Uppsala och Kalmar samt av
folkskolinspektörerna Alvin (Linköpings stift) och Kellström (Visby stift), ytterligare
av centralstyrelsen för Allmänna svenska prästföreningen och av Svenska
folkskolans vänners förvaltningsråd, av folkskolestyrelserna i Linköping, Kalmar,
Lund och Göteborg samt av ett antal kretsar inom Sveriges allmänna folkskollärareförening.

A andra sidan finner man ock yttranden, som gå ut på att kristendomsundervisning
knappast borde anses tillhöra fortsättningsskolan. I sådan riktning
uttala sig länsstyrelsen i Gävleborgs län, Blekinge läns hushållningssällskap, Svenska
läkaresällskapets sektion för skolhygien samt lärarpersonalen vid folkskolorna i
Kristianstad.

FoIkskolinspektören Klint i Yisby stift, till vars uttalande domkapitlet i
Visby ansluter sig, yttrar, att det synes honom hava varit klarare linjer, om
kommittén, med större tillit till vårt svenska kyrkoväsens karaktärsdanande arbete,
hade begränsat fortsättningsskolans uppgifter och anspråk till mera fackmässig
yrkesundervisning och medborgarkunskap.

]?ör ämnets förekomst i fortsättningsskolan men med annan form för avgörandet
om dess upptagande i särskilda fall uttala sig seminariekollegierna i
Karlstad och Göteborg. Det förra kollegiet yrkar, att kristendomsundervisningen
må kunna förekomma, sedan folkskolöverstyrelsen på förslag av de lokala skolmyndigheterna
därom beslutat, och det senare anser, att frågan om upptagandet
eller uteslutandet av kristendomskunskapen torde kunna överlåtas åt allenast de
lokala skolmyndigheternas beslut.

Folksko Hasp e k lärer na Karlgren, Torbiörnsson, J. A. Franzén och Benvall
uttala den tanken, att undervisningen i kristendomskunskap i fortsättningsskolan
lämpligen skulle kunna infogas som led i undervisningen i medborgarkunskapen.
Domkapitlet i Karlstad ansluter sig till samma tanke, och i liknande riktning
yttrar sig även folkskolinspektören i Linköping, Friden.

Med avseende på den läggning, som kommittén velat giva åt undervisningen
i kristendomsämnet, göras från några håll anmärkningar. Domkapitlet i
Uppsala framhåller sålunda önskvärdheten av att undervisningen så anordnas,
att lärjungarna få en mera sammanhängande bild av den kristna kyrkans utveckla
g, och i denna riktning uttalar sig även seminariekollegiet i Linköping. Att
undervisningen måtte meddelas efter en given läroplan och på det sätt, att den
bibringar ett bestämt kunskapsmått, yrkas av domkapitlen i Skara och Västerås
samt professor Holmström i Lunds domkapitel, vidare av follcskolestyrelsen i Borås
och centralstyrelsen för Allmänna svenska prästföreningen.

Däremot utvecklar biskop Ullman i särskilt yttrande_ åsikter om kristendomsundervisningens
i fortsättningsskolan uppgift och anordning, som i stort sett
överensstämma med kommitténs tankegång. Domkapitlet i Linköping tänker sig
ämnet »behandlat ungefärligen så, som kommittén tänkt sig». Svenska folkskolans
vänners förvaltningsråd har »intet att invända mot den art av kristendomsundervisning,
som kommittén förordar».

Strängast bedömes kommitténs förslag beträffande arten av fortsättningsskolans
undervisning i kristendomskunskap i Göteborgs domkapitels utlåtande. Domkapitlet
fruktar, att med den frihet, som kommittéförslaget innebär med avseende på
ämnets behandling, ingen garanti vinnes för att undervisningen blir efter evangelisk-lutherska
grundsatser tillfredsställande, och finner, att kristendomsämnet
hellre bör utgå ur fortsättningsskolans undervisning än upptagas på sätt kommittén
föreslagit. Om däremot undervisningen på rätt sätt anordnas, synas domkapitlet
alla skäl tala för att det upptages i fortsättningsskolan som självständigt
läroämne.

Slutligen är angående de om kristendomsundervisningen i fortsättningsskolan
avgivna yttrandena att nämna, att domkapitlen i Uppsala och Linköping
uttrycka sin tillfredsställelse med kommitténs tanke, att för denna undervisning
biträde stundom skulle kunna påräknas av församlingens prästerskap.

Det synes Överstyrelsen, som skulle frågan om kristendomsämnets
ställning hava mer än nödigt kommit att lösgöra sig från sitt samman -

hang med frågan om undervisningsplanen i övrigt. Kommitténs förslag
innebär, att frågan om kristendomsämnet i fortsättningsskolan skall i sista
hand prövas och avgöras av samma myndighet som undervisningsplanen.
Men givetvis böra prövningen och avgörandet ske i samband med behandlingen
av undervisningsplanen, och man bör kunna förutsätta som regel,
att varken hos de lokala eller hos de högre skolmyndigheterna frågan om
kristendomsundervisningen skall bliva ett fristående ärende.

_ Enligt förslag, som överstyrelsen lämnar i kap. Vill (sid. 92 tf.), skulle
i varje skoldistrikt finnas ett särskilt reglemente för den fortsatta undervisningen
inom distriktet, och i detta reglemente skulle undervisningsplaner för
de olika skolorna ingå. Reglementena och således även undervisningsplanerna
skulle, sedan förslag upprättats av vederbörande lokala skolmyndigheter,
först granskas av folkskolinspektören och därefter, åtföljda av inspektörens
yttrande, underställas vederbörande domkapitel. I fråga om skoldistrikt, i
vilka skolor tillhörande industriella eller hantverks- eller handelsfortsättningsskolornas
typer vore för handen, skulle domkapitlet med eget och
inspektörens utlåtande översända reglementet till folkskolöverstyrelsen för
provning och fastställelse; i fråga om övriga distrikt skulle fastställelse!!
ske i domkapitlet, utom i visst fall, nämligen då domkapitlet ej funnit
sig kunna biträda av inspektören framställt yrkande, i vilket fall reglementet
ävenledes skulle få sin slutliga behandling inom överstyrelsen.

Frågan om kristendomsundervisningen är nu tydligen en fråga om
undervisningsplanen, enligt Överstyrelsens"förslag således eu fråga, vilken
på det närmaste sammanhänger med den för skolans hela verksamhet normerande
urkund, som kallas reglemente, och den skulle såsom sådan
komma att prövas och avgöras antingen av vederbörande domkapitel efter
yttrande av folkskolinspektören eller ock av folkskolöverstyrelsen, efter det
inspektören och domkapitlet haft tillfälle att uttala sig. Under förutsättning
att en sådan ordning som den av överstyrelsen föreslagna kommer
till stånd, synes det Överstyrelsen, som skulle frågan om kristendomsämnet
i fortsättningsskolan i tillbörlig mån hava att påräkna saklig och
allsidig prövning och intet vara att invända mot att ämnet erhåller en
sådan ställning, som av kommittén föreslagits.

Med avseende på arten av den kristendomsundervisning, som bör
förekomma i fortsättningsskolan, är Överstyrelsen av samma åsikt som
kommittén. Vill man, att en sådan undervisning verkligen skall i religiöst
och etiskt avseende medföra eu uppfostrande inverkan på de lärjungar,
om vilka det här är fråga, synes det Överstyrelsen uppenbart, att den
läggning kommittén velat giva åt densamma är den riktiga. Detta innebär
naturligtvis icke, att icke anvisningar för läraren rörande undervis -

ningens bedrivande äro behövliga och att sådana, såsom på några håll
yrkats, upptagas i en normalplan. Överstyrelsen har i bil. 22 förslagsvis
angivit några för den ifrågavarande undervisningen vägledande synpunkter.

Kommittén har betonat vikten av undervisning i hälsolära i fortsättningsskolan
men i enlighet med sin allmänna strävan efter koncentration
sökt anknyta den hygieniska undervisningen till undervisning dels i
arbetskunskap, dels i medborgarkunskap. Yad den sexuella hygienen beträffar,
har kommittén icke funnit det tillrådligt att införa obligatorisk
undervisning däri i fortsättningsskolan utan hänsyn till de förhållanden,
under vilka skolan arbetar; endast där vissa särskilda betingelser äro för
handen, kan enligt kommitténs mening undervisning i nämnda ämne
anordnas.

Den ställning kommittén givit hälsoläran har synts otillfredsställande för
flertalet av de medicinska auktoriteter, som yttrat sig över kommittébetänkandet.
Medicinalstyrelsen, Svenska provinsialläkareföreningen, Svenska läkaresällskapets
sektion för skolliygien samt ungefär halva antalet av det tjugutal tjänsteläkare,
som avgivit särskilda yttranden, hava yrkat, att hälsoläran måtte göras till ett
särskilt läroämne i fortsättningsskolan. Beträffande den sexuella hygienen hava
åtskilliga av de ifrågavarande läkarna uttalat sig i enlighet med kommitténs uppfattning,
men Svenska provinsialläkareföreningen och läkaresällskapets skolhygieniska
sektion samt flertalet tjänsteläkare ha uttalat sig för att sexuell hygien borde
upptagas i fortsättningsskolans läroplan. I flera fall tillfogas dock, att undervisningen
däri bör förekomma, »där så ske kan», eller framhålles, att undervisningen
bör besörjas av läkare. Frågans vikt och ämnets behandling i skolundervisning
hava i särskild bilaga till det av läkaresällskapets skolhygieniska
sektion avgivna utlåtandet ytterligare belysts av med. lic. Karolina Widerström.
I samma riktning ha vidare uttalat sig professor Herrlin i Lund och folkskolinspektören
Larsson i Karlstad.

överstyrelsen anser det Allsidigt, att den grundsats om undervisningens
koncentration i fortsättningsskolan, som kommittén sökt göra
gällande, måtte så långt möjligt fasthållas, och hyser den uppfattningen,
att den ställning kommittén i sin undervisningsplan givit åt hälsoläran
icke bör kunna utgöra hinder för en effektiv hygienisk undervisning,
lämplig som fortsättning av den i folkskolan meddelade. Den sistnämnda
undervisningen utgör en i samband med undervisningen i naturkunnighet,
särskilt läran om människokroppen, ställd kurs i hälsolärans allmänna
grunder, under det att den hygieniska undervisningen i fortsättningsskolan
mera åsyftar en utvidgning i vissa riktningar och tillämpning på
särskilda områden (hemmets hygien, yrkets hygien) av det förut inhämtade.
Åven denna avsedda läggning av fortsättningsskolans hygieniska kurs
talar för dess anknytning till undervisningen i andra ämnen.

7—162010.

b) Hälsolära.

Skulle det emellertid komma att visa sig, att en sådan ställning är
för undervisningen i ämnet ogynnsam, bör ändring vidtagas, och intet bör
för övrigt hindra, att man, där särskilda skäl föreligga, utskiljer hälsoläran
till ett fristående ämne. Detta måste i regel ske i de fall, där för undervisningen
i hälsolära särskild lärarkraft användes.

Det vore enligt överstyrelsens åsikt ej önskligt, att åt hälsoläran
gåves en sådan ställning, att den framträdde som ett huvudämne i skolundervisningen.
Överstyrelsen vill med avseende härpå anföra ett av
överstyrelsen gjort uttalande i avgivet underdånigt yttrande den 8 mars
1915 med anledning av till överstyrelsen remitterat ärende rörande folkhygienens
höjande. Man borde, yttrade Överstyrelsen, vid det lovvärda
strävandet för utvecklingen av den hygieniska undervisningen vid våra
läroanstalter icke lämna obeaktad faran av ensidighet och överdrift. En
skolundervisning, som allt för mycket sysselsatte barnen och de unga
med hälsoregler och hygieniska betraktelser, vore icke ägnad att skapa
frimodiga och handlingskraftiga människor. Det gällde för skolan att
med stöd mera av etiska och praktiska motiv än av reflexion på de fysiologiska
förloppen grundlägga hos barnen sunda levnadsvanor. -— Det anförda
innebär emellertid icke, att Överstyrelsen ej skulle tillmäta den
hygieniska undervisningen stor betydelse i fortsättningsskolan. Det är
ock enligt Överstyrelsens mening lämpligt, att i den blivande normalplanen
det hygieniska momentet i medborgarkunskapens lärokurs göres
något starkare framträdande, än det är i de av kommittén föreslagna undervisningsplanerna
(jfr bil. 18 och 19). Icke minst ur det hygieniska intressets
synpunkt finner Överstyrelsen önskligt, att för den kvinnliga ungdomen
den fortsättningsskoltyp, som ställer läroämnet »husligt arbete» i
undervisningens medelpunkt, måtte få största möjliga utbredning. Ej nog
med att hälsolära i det nämnda läroämnet skulle komma att ingå som en
huvudsaklig beståndsdel, utan hela ämnet är i hög grad ägnat att praktiskt
inöva de unga i en riktig uppfattning av alla de olika sidorna av
hemmets hygien.

Vad beträffar den sexuella hygienen måste överstyrelsen, med stark
känla av det behjärtansvärda i de syften, som förestavat yrkandena på
dess upptagande i undervisningsplanen, dock ansluta sig till den av kommittén
utvecklade uppfattningen. Kommitténs framställning vilar på omedelbar
kännedom om de vanskligheter, med vilka en dylik undervisning
i det vida övervägande antalet fall är förbunden och som allt för lätt
kunna medföra en verkan alldeles motsatt den åsyftade. Att denna undervisning,
där verkligen förutsättningarna för densamma äro till finnandes,
bör komma till stånd, därom torde meningsskiljaktighet knappast be -

höva råda. En erinran härom torde ock böra inflyta i normalplanen.
Viktigt är, att lärares och lärarinnors uppmärksamhet riktas på det ifrågavarande
allvarliga spörsmålet. Lärarutbildningen vid seminarierna har i
detta avseende en betydelsefull uppgift, och det torde vara att förvänta,
att denna uppgift särskilt genom den utsträckta undervisning i hygien,
som den nya undervisningsplanen för folkskoleseminarierna medfört, skall
bliva mera tillgodosedd hädanefter, än tidigare varit fallet. Det bör slutligen
erinras därom, att, såsom styrelsen för Svenska provinsialläkareföreningen
framhållit, den verksamhet, som från skolans sida i detta stycke
bör utövas, allt mera torde kunna vinna understöd genom direkt medverkan
från läkarkårens sida.

Kommittén har i sitt förslag till undervisningsplaner för olika typer
av fortsättningsskolor upptagit nykterhetsfrågan närmast såsom en hygienisk
fråga. I arbetskunskapens lärokurs nämnes nykterheten i momentet
»yrkets hygien» bland de faktorer, som äro bestämmande för arbetsförmågan,
och i lärokursen för medborgarkunskap är »nykterhet» ett moment, som
upptages närmast i samband med momentet »hemmets ordning och hygien»,
om ock givetvis momentet »hemmets ekonomi» icke lärer kunna behandlas,
utan att nykterhetsspörsmålet däi’vid beröres.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning, som avgivit utlåtande
över kommittébetänkandet, är ense med kommittén därom, att nykterhetsundervisningen
icke bör göras till ett särskilt läroämne i fortsättningsskolan
utan upptagas i anslutning till andra ämnen. Men centralförbundet
kritiserar den föreslagna anknytningen enbart till hälsoläran och framhåller,
att undervisningens tyngdpunkt bör förläggas till den sociala sidan av
alkoholspörsmålet, samt lämnar en i enlighet härmed utarbetad kursplan
för nykterhetsundervisningen i fortsättningsskolan. I huvudsak sammanfaller
centralstyrelsens uppfattning med de åsikter, som återfinnas i det
inom ecklesiastikdepartementet av tillkallade sakkunniga utarbetade och
den 16 mars 1915 avgivna förslaget angående »planmässig nykterhetsundervisning
såväl inom som utom skolan».

över nämnda sakkunnigförslag har överstyrelsen den 17 februari
1916 avgivit underdånigt utlåtande. Överstyrelsen har därvid förklarat
sig ense med de sakkunniga därom, att nykterhetsundervisningen numera
framför allt måste avse att bibringa kännedom om alkoholens sociala
verkningar samt att alkoholfrågan i skolundervisningen ej bör behandlas
som ett fristående ämne utan upptagas i samband med annat eller andra
ämnen, som den i ett eller annat avseende äger naturlig samhörighet med.
Beträffande denna undervisning i folk- och fortsättningsskolan har Över -

c) Nykterhetsundervisning.

d Gymnastik
och
idrott.

styrelsen i samma utlåtande hänvisat till det överstyrelsen givna uppdraget
att avgiva utlåtande över folkundervisningskommitténs förslag angående
nämnda skolor och förmält sig skola vid fullgörandet av detta uppdrag
icke underlåta att, så långt Överstyrelsen funne det förenligt med
riktiga principer för skolundervisningens anordning, tillgodogöra sig de
av de sakkunniga lämnade anvisningarna och framställda förslagen.

I anslutning till de allmänna synpunkter, som framställts av ifrågavarande
sakkunniga och centralförbundet för nykterhetsundervisning, finner
överstyrelsen önskvärt, att nykterhets frågan i fortsättningsskolans undervisningsplan
dels något starkare betonas, än som skett i kommittéförslaget,
dels ock tydligt inställes jämväl under andra synpunkter än den
hygieniska.

Den bör således förbindas icke blott med de hygieniska utan ock med
de ekonomiska och sociala kursmoment, som tillhöra fortsättningsskolans
undervisning. Liksom i kommittéförslaget bör nykterhetsfrågan i undervisningsplanen
omnämnas i samband med hemmets och yrkets hygien. Den
bör vidare komma i betraktande i anslutning till undervisningen om
hemmets ekonomi i överensstämmelse med centralförbundets och de sakkunnigas
anvisning: »rusdrycksutgifterna en relativt stor post i den
fättiga familjen, till och med vid måttligt rusdrycksbruk, på bekostnad av
de verkligt nödvändiga utgifterna för livets nödtorft». Men även den nationalekonomiska
sidan av alkoholspörsmålet bör i undervisningsplanen på
ett eller annat sätt komma till uttryck. Särskilt bör dock, i samband med
ett klarare framhållande i det hela av den sociala synpunkten inom ämnet
medborgarkunskap, nykterhetsfrågan såsom ett socialt spörsmål framträda
i ämnets läroplan, helst därigenom, att nykterhetsrörelsen upptages som
kursmoment. — överstyrelsen får i övrigt med avseende på frågan om
nykterhetsundervisningen hänvisa till de som bilagor 18 och 19 till utlåtandet
fogade förslagen till undervisningsplaner i medborgarkunskap för
olika typer av fortsättningsskolor.

Kommittén har med styrka framhållit, huru önskvärt det vore, att
fortsättningsskolan kunde verksamt bidraga till lärjungarnas kroppsliga
hälsa och utveckling genom att giva gymnastiken och idrotten en framträdande
plats i sin arbetsordning. Kommittén har dock icke sett sig i
stånd att av den knappa tid, som fortsättningsskolan kunde få till sitt
förfogande, avstå så mycket, som vore erforderligt, för att gymnastik och
idrott där skulle kunna bedrivas till den omfattning, att något avsevärdare
gagn i fysiskt avseende därav vore att vinna. De ekonomiska och sociala
förhållanden, som inom olika länder framkallet kravet på en obligatorisk

fortsättningsskola, ha för denna i första rummet satt andra uppgifter, som
därför också i första rummet måste fyllas. Särskilt i det stora antal fall,
då fortsättningsskolan är anordnad som aftonskola med ett fåtal timmar i
veckan, blir det synnerligen svårt att åt gymnastiken och idrotten avstå
så mycken tid, att förlusten för läroämnena och de praktiska arbetsövningarna
kommer att motsvaras av eu nämnvärd vinst för den fysiska utbildningen.
Kommittén har av sådana skäl ansett sig tvungen att inskränka
sig till att föreslå, att, då omständigheterna därtill föranleda, en viss begränsad
del av den minsta lagstadgade arbetstiden må kunna användas för
gymnastikundervisning samt att statsanslag för undervisning i gymnastik
och idrott, vare sig denna undervisning är förlagd inom eller utom den
obligatoriska arbetstiden, må utgå enligt samma grunder som för den
övriga undervisningen i fortsättningsskolan. I övrigt har kommittén satt
sitt hopp därtill, att den betydelsefulla uppfostran, som gymnastiken,
idrotten och den ordnade leken innebära, skulle i väsentlig mån komma
att tillgodoses på frivillighetens väg, särskilt genom av fortsättningsskolans
lärare ledda fria sammanslutningar bland de unga.

I de utlåtanden över kommittébetänkandet, som icke härröra från medicinska
anktoriteter eller från de speciella målsmännen för den fysiska uppfostran,
finner man endast undantagsvis yrkanden på obligatorisk gymnastik i fortsättningsskolorna.
Däremot yrka medicinalstyrelsen, Svenska provinsiallälcareföreningen,
läkaresällskapets sektion för skolhygien samt åtskilliga av de över betänkandet
hörda läkarna, att gymnastiken måtte upptagas som obligatoriskt led i
fortsättningsskolans program. Och gymnasterna och idrottsmännen av facket
vända sig ej utan skärpa mot kommittéförslaget och uppställa gent emot detta
fordran på obligatorisk gymnastik och idrott i fortsättningsskolan. Så göra direktionen
över gymnastiska centralinstitutet, gymnastiska centralinstitutets lärarkollegium,
Svenska gymnastikläraresällskapet, Gymnastik- och Idrottsföreningarnas
riksförbund, Gymnastik- och idrottskommittén, Svenska gymnastikförbundet, Svenska
simförbundet, Föreningen G. G. I., Förbundet för fysisk fostran, Centraiför eningen
för idrottens befrämjande och samtliga gymnastikinspektörerna vid folkskolorna.
Bland dessa bestämmer Centralföreningen för idrottens befrämjande det uppställda
kravet närmare till »daglig gymnastik och idrott», och Svenska gymnastikläraresällskapet
kräver »under varje skoldag en gymnastikövning av vanlig
skollektions längd, d. v. s. 45 minuter».

Överstyrelsen är liksom kommittén starkt intresserad av att göra vad
göras kan, men inser ock de stora svårigheter, som föreligga för ett uppfyllande
av fackmännens fordringar. Ett efterkommande exempelvis av
Svenska gymnastikläraresällskapets anspråk skulle i de helt visst mycket
talrika fall, då fortsättningsskolan blir anordnad som aftonskola med tre
eller två timmar två eller tre eftermiddagar i veckan, minska skolans i
och för sig obetydliga arbetstid med en tredjedel, resp. hälften och där -

med givetvis helt omöjliggöra hela den åsyftade reformen av fortsättningsskolans
undervisningsplan. I de fortsättningsskolor, som ha samlad lästid,
således i allmänhet skolorna på den egentliga landsbygden i mellersta och
norra delarna av landet, synes, såsom kommittén anmärkt, något möjligare
att upptaga gymnastiken på schemat, om man bortser från den svårighet,
vilken föreligger i den nästan fullständiga brist på lokaler och redskap
för gymnastikundervisningen, som företrädesvis i dessa skolor ännu är
rådande. En gymnastiktid i dessa skolor av exempelvis tre undervisningstimmar
i veckan, således mera än vad av nuvarande normalplan anslås
för gymnastiken i folkskolorna, skulle emellertid vid fortsättningsskolor
med utbredd lästid av sex timmar i veckan knappast komma att motsvaras
av mera än en lektionstimme varannan vecka, och det torde med
skäl kunna ifrågasättas, om så glest fallande övningar kunde tillmätas
något värde från den fysiska uppfostrans synpunkt. Inför dylika lätt
insedda förhållanden förstår man den ställning kommittén sett sig nödgad
att intaga i den föreliggande frågan.

Därest man icke vill uppgiva det av kommittén uppställda programmet
för fortsättningsskolans verksamhet och slå in på helt andra
vägar, torde det, även enligt Överstyrelsens mening, icke vara möjligt att
för gymnastiken och idrotten i fortsättningsskolan anslå så mycken tid,
som både från allmän uppfostringssyn punkt och från synpunkten av den
fysiska utbildningen vore i och för sig önskligt. Det vore väl ock knappast
att hoppas, att en för gymnastiken och idrotten anslagen rikligare tid
skulle under det närmaste årtiondet mera allmänt kunna bliva för sitt
ändamål på ett effektivt sätt utnyttjad. Överstyrelsen anser sig under
sådana förhållanden ej kunna gå längre i denna punkt än kommittén och
vill således i likhet med kommittén hemställa, att en viss begränsad del
— Överstyrelsen föreslår intill en tolvtedel — av den obligatoriska minimitiden
må, då omständigheterna därtill föranleda, kunna användas för
gymnastikundervisning och att statens bidrag till lärararvodet härvid skall utgå
enligt samma grunder, som för undervisningen i allmänhet äro gällande.

Vad beträffar den frivilliga gymnastiken och idrotten, förlagd utanför
den obligatoriska lärotiden, torde man hava skäl att räkna med densamma
såsom med en ej oviktig faktor. Man synes, såsom kommittén antytt,
kunna hoppas, att i många fall till fortsättningsskolan skall kunna anknytas
en verksamhet med syfte att bringa till stånd och organisera fria,
i väsentlig mån självstyrda sammanslutningar bland skolans lärjungar,
därvid gymnastiken, leken och idrotten komma att utgöra ett huvudintresse.
I varje fall torde i städer och tättbebygda orter en utanför den
obligatoriska lärotiden anordnad gymnastikundervisning kunna påräkna

anslutning från ungdomens sida, där förutsättningarna härför ej äro allt
för ogynnsamma, överstyrelsen vill därför ock biträda kommitténs förslag,
att anslag av statsmedel bör utgå för ledningen av till fortsättningsskolan
anknutna frivilliga gymnastik- och idrottsövningar. Naturligtvis
måste vissa begränsande villkor beträffande antalet deltagare, antalet lärartimmar
m. m. fästas vid anslagets utgående. Det skulle emellertid enligt
överstyrelsens mening innebära ett stort framsteg för den frivilliga gymnastiken
i landet, om ett dylikt understöd bleve beviljat, och den angivna
förbindelsen med fortsättningsskolan borde, synes det, innebära en garanti
för att det verkligen komrae sitt ändamål till godo.

Från några håll har erinrats om sången i fortsättningsskolan. Den «) Sång.
kan där visserligen ej ingå som något särskilt ämne, och för sångundervisning
i egentlig mening kan där ej beredas utrymme. Men detta innebär
icke, att sången icke skulle förekomma i fortsättningsskolan. Liksom
i folkskolan bör sången även där utgöra ett inslag i det dagliga skollivet,
dels till vederkvickelse, dels som ett medel för vinnande av större intresse
och ökad livaktighet i arbetet. Fn erinran härom torde böra upptagas i
undervisningsplanen.

Mot de av kommittén avgivna förslagen till undervisningsplaner i f) Arbetsfortsättningsskolans
huvudämnen, arbetskunskap, medborgarkunskap och medborgarmodersmålet,
hava endast få och i allmänhet mindre betydande an -kunskap och
märkningar blivit gjorda. Mot kommitténs förslag till lärokurs i ämnet målet.
medborgarkunskap har en anmärkning blivit framställd, som överstyrelsen
vill med några ord beröra. Det har, särskilt av Centralförbundet för
nykterhetsundervisning, anmärkts, att kommittén förbisett den sociala synpunkten
för detta ämnes behandling och uppfattat detsamma såsom egentligen
inskränkt till författnings- och förvaltningskunskap. Det synes böra
medgivas, att det framställda kursförslaget ger fog för en sådan anmärkning.
Men de synpunkter kommittén angivit såsom de ledande för hela
reformförslaget liksom ock motiveringen för kursplanen i det ifrågavarande
ämnet giva vid handen, att kommitténs avsikt icke varit, att undervisningen
skulle stanna vid allenast en torr, i och för sig föga fruktbärande
kunskap om grunddragen av författningen och förvaltningen. Undervisningen
i medborgarkunskap, säger kommittén, »bör framför allt avse att
stärka de ungas känsla av samhörighet med och ansvar gent emot andra»
samt »bidraga till att uppfostra de unga till att var på sin plats med
intresse och ansvarskänsla göra sin insats i det samhälleliga livet» (Bet. sid.

90). Överstyrelsen har emellertid sökt låta dessa sociala synpunkter på

Deri allmänna
fortsättning
sskolans

undervisningsplan.

ett bestämdare sätt framträda i ämnets kursplan, än de kommit att göra
i kommitténs kursplansförslag (bil. 18 och 19).

Överstyrelsen har i det föregående (sid. 30 ff.) framhållit, att det kan
komma att inträffa, att å vissa orter en yrkesbestämd eller facklig fortsättningsskola
icke kan komma till stånd. Detta skulle exempelvis bliva fallet,
då ortsmyndigheterna ej önskade en sådan fortsättningsskola, då kompetent
lärare för undervisning i ämnet arbetskunskap icke funnes att tillgå eller
då någon bestämd yrkessynpunkt ej kunde anläggas på undervisningen. I
sådana fall skulle i stället anordnas en »allmän», icke yrkesbestämd fortsättningsskola,
d. v. s. eu fortsättningsskola, i vars undervisningsplan
»yrkesfortsättningsskolans» karakteristiska huvudämne arbetskunskap icke
inginge. Jämväl åt den allmänna fortsättningsskolan skulle givas en så
praktisk gestaltning som möjligt, varför vid uppgörande av dess undervisningsplan
samma synpunkter som i fråga om den yrkesbestämda fortsättningsskolans
undervisningsplan i görligaste mån borde vinna tillämpning.

Det torde böra uttryckligt påpekas, att denna allmänna fortsättningsskola
bestämt är att skilja från den art av fortsatt undervisning,
som i överensstämmelse med vad som blivit anfört å sid. 39—41 skulle anordnas
i sådana fall, där till följd av lärjungarnas bristfälliga förkunskaper
eller saknaden av tillräckligt utbildad lärarkraft en mera utvecklad fortsättningsskola
ej kan bringas till stånd.

1 den allmänna fortsättningsskolan böra medborgarkunskap och modersmålet
ingå liksom i den yrkesbestämda. Däremot gäller det att finna
någon sorts motsvarighet till det felande ämnet arbetskunskap och att därvid
om möjligt binda undervisningen vid något för lärjungarna närliggande
område, som är föremål för deras särskilda intresse och vartill en på det
praktiska arbetet och därmed förbundna ekonomiska förhållanden inriktad
undervisning kan osökt samla sig.

En sådan koncentrationspunkt synes Överstyrelsen vara given i ämnet
medborgarkunskap och särskilt i den avdelning av detta ämne, som i kommitténs
undervisningsplaner betecknats med rubriken »familjen», således
avdelningen om hemmet och hemmets förhållanden. Det skulle alltså
närmast bliva fråga om en utvidgning av ifrågavarande kursmoment. För
det första synes med hänsyn till avsaknaden av ämnet arbetskunskap en sådan
utvidgning böra ske därigenom, att ur arbetskunskapens allmänna innehåll
hämtas sådant, som i någon mån kan associeras med frågan om hemmet.
Med utgångspunkt från de olika hem lärjungarna tillhöra torde
sålunda kunna i undervisningen ingå en redogörelse för viktigare drag i
ortens arbetsliv och i samband därmed arbetsfördelningen och dess betydelse

bliva föremål för uppmärksamhet. Vidare bör avdelningen om hemmets
ekonomi göras utförligare, i det att den däri ingående undervisningen om
viktigare inkomst- och utgiftsposter, om besparing och skuldsättning samt
om försäkringar får något större omfattning samt förbindes med praktiska
räkneuppgifter och med en enkel kurs i bokföring, närmast upptagande
hushållsbokföring. I samband med undervisningen i räkning och bokföring
redogöres liksom i övriga fortsättningsskolor för det viktigaste om post-,
telegraf- och järn vägsförsändelser i förbindelse med ifyllande av vanligen
förekommande blanketter. Till den ekonomiska kursen torde slutligen
kunna anknytas även undervisning i ritning, ehuruväl åt denna undervisning
i den allmänna fortsättningsskolan helst synes böra givas en
mera fristående ställning.

Aven kursen i modersmålet bör kunna utvidgas. Särskilt bör
litteraturläsningen få större utrymme, och ökade tillfällen böra beredas
lärjungarna till övning i språkets skriftliga behandling.

Utrymme bör emellertid finnas för upptagande av ytterligare något
ämne vid sidan av de sålunda förstärkta kurserna i medborgarkunskapen
och modersmålet. Närmast synes ligga att söka någon motsvarighet till
det från naturkunnigheten hämtade innehåll, som ingår i ämnet arbetskunskap
inom de olika typerna av fackliga fortsättningsskolor, således att i
den allmänna fortsättningsskolan upptaga även ämnet naturkunnighet.
Innehållet i detta ämne borde då lämpas efter ortens arbetsliv, i det att å
en ort, där huvudsakligen hantverk eller industri drives, innehållet företrädesvis
komme att hämtas från fysikens och kemiens område, men å en ort,
där jordbruket är förhärskande, företrädesvis från biologiens och geologiens.

Det kan emellertid tänkas, att man å vissa orter önskade giva den
allmänna fortsättningsskolan en mera humanistisk läggning genom att i densamma
låta ingå icke blott modersmålet och medborgarkunskap utan även
historia. Enligt överstyrelsens mening bör man i dylikt fall icke införa
både naturkunnighet och historia. Upptagande av alltför många ämnen
skulle utan tvivel motverka den samling kring vissa huvudsaker, som även
i detta fall bör eftersträvas. I en fortsättningsskola, vari historia ingår
som undervisningsämne, bör ämnet naturkunnighet därför uteslutas. Vad
innehållet i ämnet historia angår, finnes mycket att välja på, och läraren
synes böra få en viss frihet vid valet. Man kan sålunda tänka sig den
historiska undervisningen omfatta vissa partier av den förut genomgångna
kursen i Sveriges historia eller behandla hembygdens historia mot bakgrunden
av fäderneslandets eller avse grunddragen av något främmande
kulturfolks historia eller rikta sig på vissa skeden av den allmänna historien,
vilka varit av särskild betydelse för det svenska folkets öden.

8—letoto

Givetvis bör ock en del av undervisningstiden i en allmän fortsättningsskola
kunna upptagas av praktiskt arbete i form av slöjd eller
trädgårdsskötsel. I dylikt fall synas dessa praktiska övningar kunna få
åt sig anslagen den tid, som eljest skulle ägnas åt naturkunnighet eller
historia.

Bland de i särskild mening praktiska ämnen, som skulle kunna
tänkas upptagna i den allmänna fortsättningsskolan, har Överstyrelsen ej
nämnt ämnet husligt arbete, och detta av det skäl, att de fortsättningsskolor,
som samla sin undervisning kring det husliga arbetet, icke böra
betecknas såsom »allmänna» fortsättningsskolor utan snarare böra sammanföras
med de i egentlig betydelse >yrkesbestämda» fortsättningsskolorna.

Vad i det föregående yttrats om undervisningen i kristendomskunskap
bör naturligtvis gälla även i fråga om den allmänna fortsättningsskolan.
Likaledes är vad som anförts beträffande hälsoläran och nykterhetsundervisningen
samt gymnastiken och idrotten tillämpligt även på denna.

Timför- Med avseende på tidens fördelning mellan läroämnena i »yrkesfort delningen.

g^ttningsskolan» har kommittén ansett, att åt det omfattande och innehållsrika
ämnet arbetskunskap borde, då undervisningen däri vore uteslutande
teoretisk, anslås, omkring hälften och, då den jämväl omfattade praktiskt
arbete, omkring två tredjedelar av tiden, att medborgarkunskapen torde
kunna åtnöjas med ett timtal, som utgjorde lägst en tiondedel, högst en
sjättedel av hela undervisningstiden, att för modersmålsundervisningen
torde böra avses lägst en sjättedel, högst en fjärdedel och för kristendomskunskapen
intill en tolvtedel av lärotiden. Kommittén har vidare,
såsom ovan nämnts, framhållit, att, då omständigheterna därtill föranledde,
en viss begränsad del av den obligatoriska arbetstiden borde kunna användas
för gymnastikundervisning.

Mot kommitténs framställning i denna punkt har från ett och annat
håll uttalats, att åt medborgarkunskapen bort givas något större utrymme
och åt arbetskunskapen i samband därmed något mindre, och från några
håll, att tiden för kristendomsundervisningen väl snävt begränsats, varjämte
av målsmännen för den fysiska utbildningen, såsom i det föregående omtalats,
uppställts omfattande krav på andel i den obligatoriska lärotiden
för gymnastikundervisningen.

Om man fasthåller vad kommittén betonat, att en enhetlig timplan,
passande för alla fortsättningsskolor, icke låter sig uppställa och att de
angivna gränserna böra med hänsyn till olika förhållanden kunna tänkas
i olika riktningar förskjutna, finner överstyrelsen för sin del intet att
erinra mot vad kommittén framställt angående timfördelningen.

Med avseende på lärotidens fördelning i den allmänna fortsättningsskolan
skulle man lämpligen kunna tänka sig, att en tredjedel eller intill
hälften av tiden anslås åt medborgarkunskapen, från en fjärdedel till en
tredjedel åt modersmålet och från en sjättedel till en fjärdedel åt det
tredje större ämnet. För kristendomskunskapen liksom för gymnastiken
bör lärotiden bestämmas på samma sätt som i fråga om »yrkesfortsättningsskolan».

De förslag till undervisningsplaner för olika typer av fortsättnings- Förslag till
skolor, som kommittén lämnat å sid. 104—120 i sitt betänkande, synes JnfYaner
i det hela hava rönt gillande. Överstyrelsen, som vid behandlingen av m9sPanetdet
föreliggande ärendet tillkallat sakkunniga från olika områden av det
praktiska livet, såväl arbetsledare som arbetare och i några fall även vid
yrkesskolor eller andra praktiska skolor anställda lärare, har i samråd med
dessa sakkunniga dels underkastat de av kommittén lämnade undervisningsplanerna
revision, dels utarbetat ytterligare ett antal planer för andra
skoltyper än de av kommittén upptagna. De exempel på undervisningsplaner,
vilka Överstyrelsen sålunda fått till stånd, äro såsom bilagor fogade
till Överstyrelsens utlåtande.

Uppenbart är, att en blivande normalplan för fortsättningsskolan icke
kan upptaga undervisningsplaner för alla de typer av fortsättningsskolor,
som de växlande förhållandena å olika orter kunna komma att göra behövliga.
Detta torde ej heller vara erforderligt, då den allmänna tankegång,
som de upptagna undervisningsplanerna exemplifiera, utan större
svårighet låter sig överföra och tillämpa på nya områden. Icke heller
torde en framtida normalplan behöva taga hänsyn till de modifikationer
inom en och samma typ eller till de blandningstyper, som av förhållandena
kunna påkallas. Särskilt gäller detta om de olika grader, vari yrkessynpunkten
i olika fall kan bringas till uttryck i undervisningen. Det torde ej
möta svårigheter att även i sådant hänseende individualisera den för den
ifrågavarande skoltypen givna normerande undervisningsplanen.

Angående de i bilagorna lämnade exemplen på undervisningsplaner
vill Överstyrelsen för övrigt framhålla, att deras syfte endast är att åskådliggöra
undervisningens innehåll. De hava därför ej utarbetats i form av årskurser,
ej heller försetts med sådana metodiska anmärkningar, som torde böra
förekomma i en framtida normalplan. Det bör vidare med all styrka betonas,
att de icke beteckna minimikurser, allra minst för skolor med minimitid.

De böra närmast betraktas såsom angivande de områden, inom vilka undervisningen
har att röra sig, eller det förråd, varur den enskilda skolan eller
läraren har att göra sitt urval. Urvalet måste både till omfattning och

Kommitténs

förslag.

Officiella

uttalanden.

innehåll bestämmas med hänsyn till förhandenvarande omständigheter, särskilt
den föregående folkskolekursens beskaffenhet och fortsättningsskolkursens
längd. Redan de mycket skilda förutsättningar, under vilka fortsättningsskolorna
måste komma att arbeta, gör det omöjligt att föreskriva
genomgåendet av vissa bestämda lärokurser.

KAP. IV.

Fortsättningsskolans lärotider.

Frågan om fortsättningsskolans lärotider har kommittén velat med
viss begränsning överlåta åt de lokala skolmyndigheternas avgörande.

Den föreslagna begränsningen innebäres i följande av kommittén
gjorda hemställanden (Bet. sid. 126 ff.):

1) Fortsättningsskolans arbetstid bör under inga förhållanden få inkräkta
på den för folkskolan lagstadgade undervisningstiden.

2) Det bör genom lagstiftning bestämmas, att undervisningstiden i
fortsättningsskola icke får utsträckas till senare tid på dagen än till kl.
8 e. m.

3) Undervisningstimme i fortsättningsskola bör beräknas till 60 minuter,
dock att tiden för en rast av 10 minuter mellan omedelbart på
varandra följande lärotimmar må inräknas i dessa.

Beträffande däremot undervisningens förläggning på dagen och på
året, dess samlande till viss kortare tid av året eller utbredning över en
större del av detta o. s. v. borde varje kommun få ordna så, som lämpligast
syntes med hänsyn till förhållandena på platsen och fortsättningsskolans
art.

Mot yrkandet, att fortsättningsskolan ej bör få inkräkta på folkskolans
arbetstid, hava inga gensagor blivit framställda.

Att den senaste tiden på dagen för arbetets avslutning i fortsättningsskolan
måtte bestämmas icke till kl. 8 utan till kl. 7 e. in. yrkas av seminariékollegierna
i Karlstad och Kalmar, av Linköpings stads folkslcolestyrelse och folkskolinspektör,
av Svenska läkaresällskapets sektion för skolhygien, av Svenska provinsialläkareföreningens
styrelse samt av åtskilliga tjänsteläkare. Inom Sveriges allmänna folkskollärareförening
hava 89 kretsar röstat för att undervisningen bör vara avslutad
senast kl. 7 och 122 kretsar ställt sig på kommitténs ståndpunkt i frågan. Det
bör i samband härmed nämnas, att kommittén starkt framhållit önskvärdheten av
att gränsen för skolarbetets avslutande kunde sättas till kl. 7 e. ra. men med
hänsyn till industriens och yrkenas intressen och till på vissa orter rådande särskilda
förhållanden funnit sig böra avstå från att föreslå detta.

Mot en lektionstid av större längd än 45 minuter opponera sig nyssnämnda
två seminariekollegier, medicinalstyrelsen (dock endast i fråga om lektioner i
teoretiska ämnen), läkaresällskapets skolhygieniska sektion och en del av de i
ärendet hörda läkarna, under det att några av de senare ej finna skäl till invändning
mot kommittéförslaget i denna punkt.

I likhet med kommittén skulle Överstyrelsen anse det högeligen
önskligt, att undervisningstiden i fortsättningsskolan icke utsträcktes längre
än till kl. 7 e. in. De skäl, som kommittén anfört mot en hemställan om
lagstiftning i sådan riktning, har Överstyrelsen dock fått ytterligare understrukna
av flera av de sakkunniga från det industriella arbetsområdet, med
vilka överstyrelsen haft tillfälle att samråda. Överstyrelsen finner sig ock
böra ansluta sig till kommitténs förslag, att det måtte genom lagstiftning
bestämmas, att undervisningstiden i fortsättningsskolan icke får utsträckas
längre än till kl. 8 e. in. I fråga om förhållandena i förevarande avseende
utomlands samt i fråga om den närmare motiveringen för förslaget får
Överstyrelsen hänvisa till kommittébetänkandet.

Beträffande lektionstidens längd anser överstyrelsen, att vid hel läsdag
undervisningstim me må kunna bestämmas till en längd av endast 45
minuter. Då undervisningen däremot är fördelad i små portioner med
två eller tre undervisningstimmar på dagen, synas de hygieniska skäl, som
anförts för den kortare lektionstiden, få mindre giltighet och däremot
olägenheterna från undervisningens synpunkt av en kort lektionstid bliva
större. Lärjungarna komma i allmänhet till dessa arbetsstunder med sinnena
upptagna av intrycken från det som mött dem under dagen, det tager
en viss tid att få dem så att säga inställda på det intellektuella arbetet,
undervisningen får ej vara allt för kortvarig, om den över huvud
taget skall göra sig gällande och kvarlämna något varaktigare intryck.
Överstyrelsen vill således för sin del hemställa, att undervisningstimme i
fortsättningsskola bestämmes till att omfatta en tid av 60 minuter, tiden för
en rast av 10 minuter mellan omedelbart på varandra följande lärotimmar
däri inräknad, dock att vid hel läsdag undervisningstimmes längd må
kunna bestämmas till endast 45 minuter.

Beträffande frågan om lärotiderna vill Överstyrelsen i huvudsaklig
överensstämmelse med kommittén dessutom framhålla, att i de fall, där fortsättningsskolans
lärotid är utbredd över en större del av året, såsom i allmänhet
i städer och industrisamhällen måste bliva händelsen, det från
skolarbetets synpunkt sett är att anse som fördelaktigast, om detsamma
kan samlas till en hel läsdag i veckan. Den s. k. endagsskolan är således
på sådana orter den anordning, som enligt Överstyrelsens åsikt bör
eftersträvas allestädes, där lärjungarnas förvärvsarbete ej ställer avgörande

Överstyrelsen
angående
lärotiderna.

hinder däremot. Därnäst att förorda är lärotidens fördelning på två
veckodagar.

överstyrelsen vill ock erinra därom, att den frihet från yrkesarbetet,
som för skolundervisningen måste beredas lärjungarna, i vissa fall med
fördel kan förläggas icke till aftonen utan till morgonen. Detta torde
särskilt gälla i fråga om handelsfortsättningsskolorna. Det är alltid en
fördel, att lärjungarna ej komma till sitt skolarbete uttröttade av annat
arbete, och för principalerna till de i handel såsom biträden eller såsom
springgossar och springflickor anställda lärjungarna i handelsfortsättningsskolorna
torde det vara lättare att undvara dessa unga arbetare under den
tidigare än under den senare delen av dagen.

KAP. V.

Skolplikten.

Översikt av 1 varje kommun, heter det i kommittébetänkandet, skall finnas en

kommitténs e]]erj där förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera fortsättningsskoangående
lor. Undantagsvis må dock, efter Kungl. Maj:ts medgivande, tvenne eller
skolplikt, flera närliggande kommuner kunna förena sig om en gemensam fortsättningsskola,
där ringare folkmängd och övriga förhållanden påkalla en sådan
anordning.

Huruvida kommun må för viss tid helt befrias från skyldighet att
inrätta fortsättningsskola, skall i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t prövas
och avgöras.

Inträde i fortsättningsskola skal! ske vid början av den årskurs, som
inträffar närmast efter det läsår, då avgångsbetyg från folkskola eller betyg
om häremot svarande kunskaper erhållits.

Den för de fortsättningsskolpliktiga obligatoriska lärokursen skall
omfatta en tid av sammanlagt 360 undervisningstimmar; dock må kommun
äga rätt att utsträcka den för lärjungarna obligatoriska lärokursen
till högst 540 undervisningstimmar. Lärotiden skall fördelas på antingen
två eller tre år.

Uppskov med skolpliktens fullgörande må enligt kommittén kunna
medgivas, dock ej för längre tid än till det kalenderår, under vilket den skolpliktige
fyller 15 år, och skolplikten bör vara fullgjord senast det år, då
den skolpliktige fyller 18 år; är den ej ens då fullgjord, må vederbörande
skolstyrelse kunna befria från all ytterligare skolgångsskyldighet.

Barn och ungdom i fortsättningsskolåldern, som prövas åtnjuta annan
till omfattningen fullt motsvarande undervisning eller som tillhöra
kommun eller område, där fortsättningsskola icke finnes inrättad, skola
vara befriade från skyldigheten att besöka fortsättningsskola.

Om någon, som av giltig anledning varit förhindrad att besöka fortsättningsskola,
överflyttar till annan kommun, sedan han i väsentligare mån
överskridit den ålder, då inträde i fortsättningsskola senast bör ske, bör
han kunna av vederbörande lokala skolmyndighet i denna kommun förklaras
fri från skolplikt.

Med avseende på åtgärder för övervakandet och upprätthållandet av
barnens skolplikt framhåller kommittén, att det huvudsakliga ansvaret måste
komma att vila på den lokala skolstyrelsen, att denna därvid måste äga
att tillgå en förteckning på alla fortsättningsskolpliktiga, som äro inom
dess förvaltningsområde kyrkoskrivna, vilken förteckning det bör tillkomma
församlingens kyrkoherde att upprätta, varemot skolstyrelsen själv bör draga
försorg om att erforderliga anteckningar sedermera göras om huru det i
varje fall sörjts för de skolpliktigas undervisning. Det bör vidare åligga
dels föräldrar och målsmän att i vederbörlig ordning anmäla sina fortsättningsskolpliktiga
minderåriga, dels arbetsgivare att ej blott lämna den för
skolgången erforderliga ledigheten utan ock vaka över att de skolpliktiga
arbetarna fullgöra sin skolplikt. Huru försummelser från föräldrars, målsmäns
och arbetsgivares sida i sådana hänseenden lämpligast böra beivras,
anser kommittén vara en fråga, som påkallar sakkunnig utredning särskilt
från juridisk synpunkt; för egen del finner sig kommittén böra inskränka
sig till att uttala det önskemålet, att dylika försummelser må kunna hastigare
och verksammare beivras, än vad hithörande för folkskolan gällande
bestämmelser medgiva.

Slutligen hemställer kommittén om sådan ändring i lagen om arbetarskydd
den 29 juni 1912, § 13 punkt b, att även för sådan minderårig
arbetare, som fyllt femton år, den sammanlagda tiden för yrkes- och skolarbete
under ett dygn ej må överstiga viss gräns.

Förslaget, att fortsättningsskolan skall göras obligatorisk, såväl för överstyrelkommunerna
i fråga om dess upprättande som för barnen i fråga om sens
dess besökande, utgör en huvudpunkt i den av kommittén framlagda
reformplanen, och Överstyrelsen har i det föregående redogjort för vad i
de officiella yttrandena blivit angående denna huvudpunkt anfört samt
tillkännagivit sin egen anslutning till förslaget (sid. 17 ff.). Den motivering,
som kommittén förebragt i frågan, synes tillfyllestgörande och torde icke
behöva här återgivas.

Även beträffande enskildheterna av kommittéförslaget rörande skolplikten
är Överstyrelsen i det väsentliga av samma åsikt som kommittén.
Så särskilt i fråga om skolkursens längd och tiden för inträde i fortsättningsskolan.
Så ock i fråga om möjlighet för kommun att för viss tid
befrias från skyldighet med avseende på fortsättningsskolas inrättande och
i fråga om möjlighet för närliggande kommuner att inrätta gemensam
fortsättningsskola. -— I anslutning till kommittén vill överstyrelsen här
endast något uppehålla sig vid frågan om de förhållanden, som böra medföra
befrielse för ungdomen från fortsättningsskolpliktens fullgörande.

Angående De av kommittén föreslagna detaljbestämmelserna angående uppskov

från full- med och befrielse från skolpliktens fullgörande samt angående åtgärder
görande av för dess kontroll hava jämförelsevis litet berörts i de officiella utlåtandena
skolplikt. enc|agt } ringa mån givit anledning till anmärkningar. Dessa gå i

allmänhet ut på ett ytterligare betonande av behovet av bestämmelser,
som förebygga, att skolplikten i enskilda fall kommer att kännas alltför
betungande för de i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade eller att
utsträckas till väl framskridna åldersstadier.

Överstyrelsen anser det knappast nödigt att, i det läge vari frågan
ännu befinner sig, söka. närmare än kommittén redan gjort utforma skolpliktsbestämmelserna.
Önskligt är givetvis, att den utsträckta skolplikten,
på samma gång den befästes genom lagbestämmelser, ägnade att göra den
alltmera undantagslös, införes med största möjliga hänsynstagande till de
svårigheter för kommunerna och de enskilda, med vilka den i många fall
måste bliva förenad. Förutom den befrielse från deltagande i fortsättningsskolans
undervisning, som följer av generella, automatiskt verkande
bestämmelser — framför allt bestämmelsen om dem som åtnjuta annan
till omfattningen fullt motsvarande undervisning i allmänt läroverk, i
lärlings- eller yrkesskola, i högre folkskola o. s. v. — bör därför,
särskilt till eu början, lämnas ganska vidsträckt möjlighet till befrielse
i individuella fall, och befogenhet givas åt de lokala skolmyndigheterna
att meddela sådan. Klart är, att avgörandet härvid i väsentlig mån måste
bliva beroende av subjektiv uppfattning, men en framtida lagstiftning
torde dock böra angiva de förhållanden, till vilka hänsyn företrädesvis må
kunna tagas.

Därvid inställer sig i första rummet den frågan, huruvida föräldrarnas
fattigdom må utgöra skäl till befrielse från skolpliktens fullgörande.

Bestämmelsen i § 49 av folkskolestadgan, att där föräldrar eller
målsmän icke äga tillgång att bekosta barnens kläder och underhåll vid
skolan, böra de genom kommunens fattigvård härutinnan understödjas,

torde vara eller böra göras gällande även i fråga om en obligatorisk fortsättningsskola.
Denna bestämmelse tarvar dock en förändring, som ju
förr dess hellre borde vidtagas, den nämligen, att den hjälp som lämnas
ej må ha karaktären av fattigunderstöd, som för mången kännes förödmjukande
att mottaga och dessutom kan medföra inskränkning i de
medborgerliga befogenheterna, utan vara ett understöd, som utgår av för
sådant ändamål särskilt anslagna medel.

Emellertid, även om sådan ändring i detta stadgande kommer till
stånd, torde detsamma dock framgent som hittills i många fall bliva av
ringa bet}-delse, så länge ej åtgärder blivit vidtagna för att understödja
fattigare kommuner i deras utgifter för skolväsendet, och innan så skett,
lärer därför ock föräldrars fattigdom i många fall komma att utgöra skäl
till befrielse från fullgörandet av den nu ifrågasatta skolplikten. Kunna
däremot för de svagare kommunerna mindre ogynnsamma förhållanden
bringas till stånd med avseende på den kommunala beskattningen för folkbildningsändamål,
bör också tillbörligt eftertryck kunna givas åt en lagbestämmelse
om kommunens skyldighet att lämna behövligt understöd åt
skolbarn från fattiga hem, så att ingen av fattigdom må hindras att erhålla
den skolbildning, som i lika mån bör vara alla normalt begåvade
barns rättighet att erhålla, och då synes föräldrars fattigdom icke heller
böra få utgöra skäl till befrielse från fortsättningsskolpliktens fullgörande.

Uppenbart är vidare, att lång eller svår skolväg i många fall måste
komma att medföra befrielse i sådant avseende. Visserligen böra i bygder,
där fortsättningsskolans lärotid är samlad till viss tid av året, avlägset
boende barn kunna under skoltiden inackorderas i skolans närhet, men i
många fall skall möjlighet härför av varjehanda orsaker ej förefinnas. Där
inom något visst område av ett skoldistrikt de barn, som med hänsyn till
skolvägen måste befrias, komma att uppgå till ett mera betydande antal,
inträder behovet av en fortsättningsskola inom detta område, ett behov
som det blir skolmyndigheternas sak att söka få tillgodosett.

Även hänsyn till kroppslig svaghet eller ohälsa hos den skolpliktige
måste givetvis kunna föranleda befrielse. Likaledes sådana särskilda förhållanden
i hemmet, då rena humanitetsskäl påkalla, att undantag göres
från gällande regel.

Åtskilliga svårigheter vid upprätthållandet av kravet på skolplikt komma
att förorsakas därav, att skolpliktiga flytta från en ort till en annan. Det
kommer därvid givetvis ofta att inträffa, att fortsättningsskolan på den ort,
till vilken den skolpliktige flyttar, är av annan organisation eller utgår från
annorlunda beskaffad folkskolekurs än på den ort, varifrån han kommit. Att
för sådana fall uppställa allmänna regler torde, åtminstone innan några erfa9—162010 -

Kommitténs

förslag.

Officiella

uttalanden.

renheter att bygga på föreligga, knappast vara möjligt, utan det måste
överlämnas åt de lokala skolmyndigheterna att i varje särskilt fall ordna
förhållandena på bästa möjliga sätt. I det av kommittén särskilt nämnda
fallet, att den inflyttade av giltig anledning varit förhindrad att besöka
eu fortsättningsskola och vid inflyttningen är i sextonårsåldern eller ännu
äldre, finner Överstyrelsen i likhet med kommittén, att vederbörande
lokala skolmyndighet må vara berättigad att förklara honom fri från
skolplikt.

KAP. VI.

Fortsättningsskolans lärare.

I den viktiga frågan om fortsättningsskolans lärare har kommittén
såsom sin mening uttalat, »att man i första hand och i det övervägande
flertalet fall har att lita till folkskolans lärarkår, men att man därjämte
särskilt för undervisning i arbetskunskap bör, i den mån det är möjligt,
söka till lärare erhålla verkliga fackmän» samt »att endast sådana böra anställas
för meddelande av undervisning i skolverkstad, där sådan finnes,
liksom ock att den praktiska undervisningen i husligt arbete i de särskilda
fortsättningsskolorna för kvinnlig ungdom bör anförtros endast åt fackligt
utbildade personer». Kommittén bär vidare hemställt, »att kurser för utbildning
av lärare och lärarinnor i fortsättningsskolor måtte i mån av
behov anordnas samt att anslag av allmänna medel måtte för ifrågavarande
ändamål beredas». Slutligen har kommittén anfört såsom sin mening,
»att vissa formella kompetensvillkor för undervisning i fortsättningsskola
i varje fall icke för närvarande böra uppställas, men att däremot,
den reella kompetensen bör för varje särskilt fall i viss given ordning
prövas».

Domkapitlen, de statens folkskolinspektörer, från vilka utlåtanden
föreligga, seminariekollegierna, städernas folkskolestyrelser och inspektörer
hava endast undantagsvis funnit anledning sysselsätta sig med lärarfrågan.
Däremot hava åtskilliga länsstyrelser, lantbruksstyrelsen och lantbruksakademien,
domänstyrelsen, skogsinstitutets lärarkollegium, Svenska skogsvårdsföreningen,
Svenska lantarbetsgivareföreningarnas fullmäktige och
många av hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna
folkskollärareförening och samma förenings centralstyrelse uttalat
sig i denna fråga.

De uttalanden som gjorts innebära i allmänhet ett understrykande av
lärarfrågans störa betydelse för kela den åsyftade reformen. Utan tillbörlig
kompetens hos läraren skall denna snart råka i misskredit. Särskilt är det ämnet
arbetskunskap i »yrkesfortsättningsskolan», som ställer speciella anspråk på läraren.
Att inrätta skolorna, innan man hunnit utbilda kompetenta lärare, är oriktigt.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Stockholms, Uppsala, Malmöhus och
Örebro län samt flera av hushållningssällskapens förvaltningsutskott uttrycka sitt
bekymmer över att lärarfrågan ej skall kunna lösas eller sin misstro till möjligheten
härav, varvid uppmärksamheten är riktad särskilt på landsbygdens fortsättningsskolor,
där i flertalet fall folkskolans lärare måste komma till användning
även för undervisningen i arbetskunskap, om sådan undervisning i större
utsträckning skall komma till stånd. Man pekar ock på den bristande lämpligheten
hos det stora flertalet av folkskolans kvinnliga lärarkrafter för meddelande
av yrkesmässig undervisning avsedd för gossar. Stundom är tvivlet på möjligheten
av att erhålla de erforderliga lärarkrafterna så starkt, att det leder till
avvisande av hela förslaget. Så exempelvis i fråga om Gävleborg läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, för vilket dels de ekonomiska svårigheterna,
dels svårigheterna att finna kompetenta lärare äro avgörande skäl mot förslaget,
och Kungl. Maj ds befallning shav ande i Stockholms län, som anser, att då
man endast undantagsvis lärer kunna bland insiktsfulla och skickliga jordbrukare
erhålla lärare, man i jordbruksdistrikten får låta yrkesutbildningen intaga en
blygsammare plats, och låta »den medborgerliga allmänbildningen» utgöra det
centrala i fortsättningsskolans undervisning.

Uttalanden i en mera optimistisk riktning saknas dock icke. Särskilt gäller
detta möjligheten för folkskollärarna att förskaffa sig en utbildning, som kan göra
dem skickade till lärare i arbetskunskap i lantbruksfortsättningsskolorna.

Lantbruksstyrelsen, som starkt betonar, att den fackliga undervisningens
värde beror av lärarens kompetens, uttalar såsom sin mening, att folkskollärarna,
såsom oftast födda på landet och från barndomen förtrogna med förhållandena
därstädes, »torde lätt nog kunna tillägna sig den undervisning i jordbruksämnen,
som bär är behövlig», och anser, att för ändamålet lämpade kurser (av minst sex
veckor under vartdera av två år) kunna förläggas till lantmannaskolorna. Även
lantbruksakademien hänvisar till kurser vid lantmannaskolorna för samma ändamål.
Skogsinstitutets lärarkollegium anser, att de av skogs vårds styrelsen anordnade
skogsvårdskurserna skulle kunna särskilt avpassas för folkskollärarnas utbildningsbehov
med avseende på undervisningen i fortsättningsskolor i skogsbygder,
och Svenska skogsvårdsföreningen erinrar likaledes i samma syfte om
dessa kurser. Kungl. Maj ds befallning shav ande i Norrbottens län finner i likhet
med kommittén, att man helt visst måste utgå därifrån, att fortsättningsskolans
lärare i övervägande grad komma att utgöras av folkskollärare; härför behöva de
emellertid särskild utbildning, men utbildningskurserna böra göras grundligare,
än kommittén, enligt vad det syntes befallningshavanden, tänkt sig, och de böra
genom stipendier göras lättåtkomliga för läraraspiranter. Svenska lantarbetsgivareföreningarnas
fullmäktige anse, att folkskolans lärare icke äga kompetens
att undervisa i de kunskapsgrenar, som sammanförts under benämningen arbetskunskap
»och knappast i dem som kallas med borgar kunskap heller». Men då det
nog torde vara en felaktig förutsättning, att man på landsbygden skulle kunna
ens undantagsvis anlita andra än folkskollärare, måste nog hela undervisningen

där. bliva en folkskollärarnas sak, och det gäller därför att bereda dem särskild
utbildning genom kurser, för vilkas anordnande hushållningssällskapen enligt
fullmäktiges mening äro de rätta organen. Uppsala läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott yrkar på facklärare för undervisningen i lantbruksfortsättningsskolorna;
skall folkskolläraren duga till undervisare i dessa skolor, måste
han, säger utskottet, hava genomgått lantbruksskola, och folkskollärarinnan måste
ha genomgått ettårig kurs på Brogård eller Rimforsa. Blekinge läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anser, att det bör bliva jämförelsevis minst
svårt att anskaffa lärare för lantbruksfortsättningsskolorna, enär folkskollärarna
i stort sett torde vara därtill lämpliga, och säger, att i varje län kurser böra
inrättas för folkskollärarnas utbildning. Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hänvisar till hushållningssällskapets egna kurser för folkskollärare.
»Att folkskollärare kunna meddela en god undervisning i jordbruksämnen,
i den utsträckning som kan ifrågakomma i fortsättningsskolor, därom»,
säger utskottet, »lämnar erfarenheten från detta län de mest ojävaktiga bevis».

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärare förening, som inhämtat
uttalanden från föreningens olika kretsar, yttrar sig utförligt angående frågan
om folkskollärarnas användning såsom lärare i fortsättningsskolan. Centralstyrelsen
framhåller, att det för folkskolans lärare och lärarinnor alldeles icke
kunde betraktas såsom en kårangelägenhet, ett ekonomiskt och personligt intresse,
att de vid sidan av sitt arbete i folkskolan även måtte bliva anlitade såsom
undervisare i den omorganiserade fortsättningsskolan. Frågan om fortsättningsskolans
omorganisation borde följaktligen lika väl som folkskolekårens lönefråga
handläggas och lösas utan alla sidoblickar till nämnda kårs behov av eller tillgång
till biförtjänster. Härmed hade centralstyrelsen emellertid icke på något sätt
velat uttala, att folkskolans lärarkår ej borde vara på det livligaste intresserad för
att en fortsatt undervisning för folkskolans lärjungar måtte i enlighet med folkundervisningskommitténs
förslag komma till stånd, liksom ej heller, att den utan vidare
borde avvisa tanken på att den under vissa förutsättningar och i viss utsträckning
skulle kunna därvid medverka. Inom lärarkåren funnes, såsom frågans behandling
inom föreningen visade, ett levande intresse för ungdomens omhändertagande
och uppfostran i obligatoriska fortsättningsskolor. Den frågan framställde
sig emellertid, i vilken utsträckning en medverkan från kårens sida kunde
varda möjlig med hänsyn till den för uppdraget erforderliga kompetensen. Så vitt
centralstyrelsen kunde finna, måste den principen, att undervisaren i fortsättningsskolans
»arbetskunskap» skulle besitta en mera ingående kännedom om vederbörande
yrke eller . yrkesgrupp beträffande dess såväl tekniska som ekonomiska
sidor, anses vara fullt riktig, da ju detta blott vore en tillämpning av den allmänna
regeln, att läraren skall besitta kompetens för sin uppgift. För vinnande
av erforderlig kompetens som undervisare behövde således de folkskollärare, vilka
härför maste. tagas i anspråk, särskild fortsatt utbildning. Vad beträffade lärarkårens
ställning till det spörsmålet, om dess medlemmar med hänsyn till de krav,
som i detta hänseende från samhällets sida kunde komma att ställas på densamma,
vore villiga att underkasta sig de uppoffringar, vilka under alla förhållanden
maste bliva förbundna med sådan fortsatt utbildning, så torde en sådan
villighet kunna påräknas. Men för att nämnda krav skulle kunna uppställas,
måste det, såsom ock framginge av kretsarnas enhälliga utlåtande i denna punkt,

förbindas med den oavvisliga förutsättningen, att på det allmännas bekostnad inrättades
fortbildningskurser i olika ämnen för folkskolans lärare.

överstyrelsen anser lärarfrågan vara en fråga av största betydelse för Översiyrelden
nya fortsättningsskolan. Vad särskilt den yrkesbestämda fortsättnings- senf^gal^''"
skolan beträffar, instämmer Överstyrelsen med lantbruksstyrelsen i dess uttalande,
att man först och främst har att tillse, att man har kompetent lärarkraft
till förfogande, innan man upprättar skolan. Om på en plats icke
för undervisning i ämnet arbetskunskap, det må nu vara inom vilket yrkesområde
som helst, fackkunnig lärare finnes att tillgå, får man på denna
plats avstå från försöket att inrätta en yrkesbestärnd skola och där tillsvidare
åtnöja sig med en allmän fortsättningsskola. Ty det är i sista hand
icke läroplanen utan läraren, som är det väsentliga.

Men Överstyrelsen är dock av den övertygelsen, att lärarfrågan icke
innebär så stora svårigheter, att planerna på yrkessynpunktens upptagande
i fortsättningsskolans undervisning behöva stranda på denna fråga. Om
»yrkesfortsättningsskolans» förutsättningar i vårt land äro ogynnsammare
än i de större kulturländerna, så gäller detta dock näppeligen om förutsättningarna
att erhålla de behövliga lärarkrafterna. Vi få hos oss, liksom
man i allmänhet taget gjort i utlandet, söka att för undervisningen i arbetskunskap
finna lärare, dels genom att anlita intresserade och för undervisning
begåvade yrkesmän, helst om man på ett eller annat sätt kan
bereda dem någon pedagogisk utbildning, dels genom att för ändamålet
utbilda folkskolans egna lärare. Och detta synes ej behöva bliva väsentligen
svårare hos oss än annorstädes. Visserligen kan det ske endast småningom,
vilket ock mer än något annat har till följd, att en allmännare
omläggning av fortsättningsskolan i enlighet med »yrkesfortsättningsskolans»
synpunkter måste kräva en avsevärd tid.

Vad först och främst landsbygdens skolväsen beträffar och den un- Utbildning
dervisning i arbetskunskap, som där skulle förekomma antingen för gos- ningsskolorsarna
ensamt eller för gossarna och flickorna gemensamt, har man hos oss nas lärare.
att räkna med det synnerligen gynnsamma förhållandet, att ett stort antal
av vår folkskolas lärare växt upp i jordbruksbygder och före sin seminarietid
praktiskt deltagit i jordbruksarbete. Enligt folkundervisningskommitténs
statistiska utredningar av seminarieförhållandena (Bet. I, del
3) voro under åren 1901—1910 vid de manliga seminarierna 40 % av
de intagna eleverna söner till jordbrukare och inemot 37 / hade före sitt
inträde i seminariet varit jordbruksarbetare, vilket sistnämnda tal helt
visst skulle kunna ökas med en del av det till omkring 22 % uppgående

antal intagna elever, vilka ej meddelat uppgift om föregående sysselsättning.
Åtminstone för de lärare, som en gång varit jordbruksarbetare,
synes även en jämförelsevis kortvarig teoretisk jordbrukskurs böra kunna
medföra ett ganska värdefullt resultat. Man har ock att erinra sig, att
seminarieundervisningen, i synnerhet efter de genom den nya stadgan och
undervisningsplanen däri vidtagna förändringarna, kan anses lägga god
grund för eu sådan kurs. I detta hänseende är särskilt att påminna om
undervisningen i trädgårdsskötsel, om den utvidgade undervisningen i
de naturvetenskapliga ämnena och om det nyupptagna ämnet ekonomilära.
Man torde av nu nämnda grunder och med stöd av de erfarenheter, som
— tack vare vissa hushållningssällskap, bland dem särskilt Malmöhus läns
hushållningssällskap — redan föreligga, vara berättigad att i likhet med
lantbruksstyrelsen och lantbruksakademien antaga, att en jordbrukskurs
under sammanlagt minst 12 veckor, fördelade på två år, skall, om den på
rätt sätt anordnas och ledes, kunna för ett icke ringa antal av folkskolornas
manliga lärare medföra en för det ifrågavarande ändamålet tillräcklig
utbildning. Genom samråd med auktoriteter på jordbrukets område
har överstyrelsen fått eu sådan uppfattning ytterligare bekräftad.

De för utbildning av lärare i jordbruksfortsättningsskolor avsedda
lärokurserna böra, såsom i flera av de officiella yttrandena framhålles, icke
centraliseras till en plats i landet, utan med hänsyn till jordbrukets olika
villkor i olika delar av landet fördelas på skilda orter. Till att börja med
torde man böra söka få till stånd en kurs i vartdera av de tre huvudområden,
i vilka vårt land torde kunna från jordbrukssynpunkt indelas,
alltså en kurs i sydligaste delarna av landet, en i Mellansverige och en i
Norrland. Mycket möjligt är, att kurserna lämpligen kunna förläggas till
lantmannaskolor eller lantbruksskolor med förstärkning för tillfället av de
lärarkrafter, som där finnas. Kommittén har riktat sin uppmärksamhet
även på den bekanta läroanstalten å Nääs samt på de båda lantbruksinstituten
å Ultuna och Alnarp, och det bör i detta sammanhang nämnas, att
styrelsen för den i August Abrahamsons stiftelse ingående läroanstalten å
Nääs uttalat sin redebogenhet att därstädes upptaga »sådana med folkskollärarnas
fortbildning sammanhängande nya undervisningsgrenar, som lämpligen
kunna dit anvisas», varvid styrelsen dock påpekar, att stiftelsens egna
tillgångar icke medgiva någon avsevärdare utvidgning av läroanstaltens
nuvarande program. Såväl frågan om de lämpliga platserna för de ifrågavarande
kursernas förläggning som frågan om deras närmare anordning
torde emellertid höra bliva en angelägenhet för gemensam handläggningav
lantbruksstyrelsen och folkskolöverstyrelsen.

I en fullständig utbildningskurs för lärare vid jordbruksfortsättnings -

skolor bör i regel ingå undervisning i skogsvård, meddelad av fackman
och enligt plan, som upprättats med bistånd av vederbörande auktoriteter
på området. Då det gäller skolor inom de egentliga skogsbygderna, måste
denna undervisning naturligtvis bliva särskilt framträdande.

På liknande sätt böra genom samarbete mellan folkskolöverstyrelsen
och andra ämbetsverk och under medverkan av korporationer sådana som
Svenska industriförbundet, Sveriges hantverksorganisation, Sveriges allmänna
handelsförening m. fl. kunna bringas till stånd utbildningskurser
för lärare i andra typer av fortsättningsskolor, industriella, hantverks- och
handelsfortsättningsskolor.

Givetvis är det i fråga om dessa kurser i om möjligt ännu högre
grad än i fråga om jordbrukskurserna en nödvändig förutsättning, att kursdeltagarna
förut praktiskt deltagit i yrkesarbetet. Även i fråga om de
slag av yrkesarbete det här gäller torde i ej så få fall folkskolläraren hava
förvärvat erfarenhet som yrkesarbetare. Den förutnämnda av folkundervisningskommittén
samlade statistiken för åren 1901—10 upplyser, att av
de vid seminarierna intagna manliga eleverna ett antal av omkring 19 %
förut haft anställning i industri eller hantverk och ett antal av omkring
lo f i handel. Klart är dock, att den intagne elevens befattning med
arbetet ofta kan hava varit allt för kortvarig eller begränsad, för att någon
nämnvärd yrkeskännedom skall hava kunnat förvärvas. Med avseende på
de fordringar i praktiskt ■ och teoretiskt avseende, som böra uppställas, och
den organisation, som lämpligen kan givas åt kurserna, torde i många
fall erfarenheter från utlandet kunna tjäna till ledning. Att nu upptaga
frågan härom till närmare behandling synes icke vara erforderligt.

Såväl i fråga om jordbruksfortsättningsskolor som ännu mer i fråga
om nu berörda typer av fortsättningsskolor är det emellertid önskligt,
att, där möjlighet därtill gives, verkliga fackmän kunna anlitas för undervisning
i ämnet arbetskunskap. Där skolverkstad är förenad med fortsättningsskolan,
kunna, såsom kommittén framhållit, ej gärna några andra
ifrågakomma.

Att i många fall yrkesmannen för att med framgång kunna meddela
undervisning skall behöva förvärva sig någon praktiskt pedagogisk
utbildning, har av kommittén betonats. Kommittén har ansett, att denna
i många fall skall kunna i tillräcklig mån vinnas helt enkelt därigenom,
att vederbörande genom någon tids åhörande av och eventuellt biträdande
vid undervisningen i välskötta fortsättningsskolor erhåller omedelbar kännedom
om huru undervisningen i fortsättningsskolan rättast bör bedrivas,
samt att särskilda kurser i detta fall åtminstone icke under den närmaste

framtiden bliva behövliga. I ett och annat av de officiella utlåtandena
över kommittébetänkandet framhålles, att man dock ej bör försumma att
vidtaga åtgärder i nu berörda syfte. Så särskilt i det av Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Malmöhus län avgivna utlåtandet. Befallningshavanden,
som anser det synnerligen önskligt, att yrkesutövare, särskilt yngre
med teoretisk underbyggnad, komma att förskaffa sig nödig utbildning såsom
yrkeslärare och söka läraranställning vid fortsättningsskola som bisyssla,
betonar, att tillfälle bör beredas yrkesutövare, som i övrigt kunna
vara lämpliga som lärare, »att inhämta pedagogiskt vetande i den utsträck*
ning, som kan anses oundgängligt för en framgångsrik undervisning».

Även Överstyrelsen finner det angeläget, att nu berörda sida av
lärarfrågan erhåller beaktande. Med avseende på sättet för vinnande av den
utbildning, varom här är fråga, torde kommittén hava visat i rätt riktning.
Denna utbildning torde bäst tillgodoses genom anordnandet av ett slags korta
provårskurser vid redan befintliga, val ordnade »yrkesfortsättningsskolor».
I kurserna bör sålunda ingå såväl åhörande av undervisning som övning
i undervisning, och till desamma böra anknytas diskussioner och föreläsningar
över pedagogiska frågor av särskild betydelse för arbetet i fortsättningsskolan.

För undervisningen slutligen i arbetskunskap i de kvinnliga fortsättningsskolorna
i anslutning till det husliga arbetet, skall man i fråga om
den del av läroämnet husligt arbete, som utgöres av hushållsgöromål eller
huslig ekonomi, behöva särskilt utbildade skolkökslärarinnor. Den ifrågavarande
undervisningen kräver nämligen ej blott praktiska utan ock teoretiska
fackkunskaper, och den kräver därjämte tillägnandet av en viss ej alltför
lätt undervisningsteknik. Detta bör emellertid ej alldeles utesluta, att i
ett och annat undantagsfall, då lärjungeantalet är obetydligt, en insiktsfull
och kunnig husmor med anlag för undervisning skall kunna meddela undervisning
i skolköket. Helt visst innebär en erfarenhet, som förväi’vats under
arbete i själva husmoderskallet och i de förhållanden, som tillhöra bygden,
en fördel, som i viss mån kan uppväga teoretiska och pedagogiska brister.

Vad beträffar andra ämnen än arbetskunskap, vilka kunna ingå i
fortsättningsskolans ämneskrets, vållar lärarfrågan mindre svårighet. Visserligen
ej utan studier och arbete men dock på egen hand, således utan
att behöva genomgå särskilda utbildningskurser, bör folkskolläraren kunna
göra sig fullt förtrogen med de undervisningsuppgifter, som dessa ämnen
innebära för läraren. Det sagda gäller enligt Överstyrelsens mening även
om ämnet medborgarkunskap, om ock en riktig behandling av detta ämne

ställer ganska stora anspråk med avseende på insikter och undervisningsförinåga.
Det är dock tydligt, att det vore mycket önskligt, om även i
ämnet medborgarkunskap fortbildningskurser kunde anordnas, vare sig i
samband med andra kurser eller på annat sätt. Särskilt måste det anses
önskligt, att en god handbok för självstudium i ämnet blir utarbetad
med speciell hänsyn till fortsättningsskollärarnas behov av exakta och
tillräckligt omfattande kunskaper och av ledning vid ämnets metodiska
behandling.

Anordnandet av kurser för utbildning av lärare i fortsättningsskolorna
bör icke göras beroende av enskilt initiativ, då ju denna angelägenhet
lika mycket som lärarutbildningen i övrigt är ett statsintresse.

Kostnaderna för utbildningskurserna måste ock, såsom kommittén
framhållit, komma att i främsta rummet påvila staten, om man ock torde
kunna räkna med att landsting och kommuner, måhända även vissa hushållningssällskap
skola befinnas villiga att bidraga till beredande av personligt
understöd åt kursdeltagarna. Även från vissa stora industrier,
såsom järnverks- och sågverksindustrierna, torde hjälp kunna påräknas för
ifrågavarande ändamål.

Att personligt understöd till kursdeltagarna bör utgå är uppenbart. Vad
särskilt folkskollärarna beträffar, måste man, hur högt man än må ha skäl att
uppskatta deras intresse för saken, dock med hänsyn till folkskollärarkårens
svaga ekonomiska ställning inse nödvändigheten av att det ordnas så, att
deltagandet i de för dem avsedda kurserna icke blir förenat med större
ekonomisk uppoffring. Man får i detta fall tillämpa grundsatser liknande
dem, som redan kommit till användning vid en del med allmänna medel
anordnade fortbildningskurser, exempelvis de genom centralförbundet för
nykterhetsundervisning anordnade kurserna i hälsolära och alkohologi, de
av folkskolöverstyrelsen och direktionen för gymnastiska centralinstitutet
anordnade fortbildningskurserna i gymnastik samt de fortbildningskurser
för folkskollärare, som möjliggjorts genom ett av riksdagen från och med
år 1913 för ändamålet årligen beviljat anslag av 15 000 kronor.

överstyrelsen anser i likhet med kommittén, att några bestämdt Provningjv
formella kompetensvillkor för undervisningen i fortsättningsskola åtmin- petensen.
stone icke för närvarande böora uppställas, men att den reella kompetensen
bör i viss ordning prövas. Åtminstone där den icke förvärvas genom särskild
utbildning vid av staten kontrollerade kurser, får kompetensen tydligen
prövas i varje särskilt fall. Härvid få givetvis de inspektörer och
sakkunniga biträden, som enligt instruktionen för folkskolöverstyrelsen skola
10—162010

stå denna till förfogande vid behandlingen av frågor rörande den fortsatta
undervisningen, tagas i anspråk, och sannolikt bör även yttrande inhämtas
från vederbörande statens folkskolinspektör. Själva behörighetsförklarandet
synes näppeligen kunna överlämnas åt annan myndighet än den centrala.

Om prövningen av lärarkompetensen således lägges i den centrala
myndighetens hand, bör läraranställningen däremot tillkomma de lokala
myndigheterna.

KAP. VII.

Fortsättningsskolan och yrkesskolan.

Sedan Överstyrelsen i det föregående angivit sin uppfattning i frågorna
om fortsättningsskolans organisation, undervisningsplan, lärotider
och lärare, vill Överstyrelsen beröra ett spörsmål av ej ringa betydelse för
hela frågan . om fortsättningsskolväsendet, nämligen spörsmålet om förhållandet
mellan den yrkesbestämda fortsättningsskolan och yrkesskolan.

Detta spörsmål är i första hand ett allmänt spörsmål angående den
yrkesbestämda fortsättningsskolans natur och i samband därmed angående
dess ställning i skolsystemet, särskilt i administrativt avseende. Hos oss är
det för närvarande därjämte ett speciellt spörsmål om förhållandet mellan
vissa typer av den föreslagna yrkesbestämda fortsättningsskolan och en
annan föreslagen skolform, den s. k. kompletterande lärlingsskolan.

Förslag Frågan om den fortsatta undervisningen av vissa, grupper av ung °mskolor38''"dom

i åldrarna närmast ovanför folkskoleåldern har nämligen varit föremål
för samtidig behandling av två olika kommittéer, folkundervisningskommittén
samt kommittén för den lägre tekniska undervisningens ordnande.
Denna sistnämnda kommitté har i ett den 11 juni 1912 dagtecknat
betänkande föreslagit upprättandet av bl. a. »kompletterande lärlingsskolor»,
avsedda för inom industri eller hantverk arbetande manlig och kvinnlig
ungdom i åldern 14—18 år samt, där de blivit upprättade, obligatoriska
för denna ungdom, och den har för dessa skolor föreslagit en läroplan,
som endast oväsentligt skiljer sig från de av folkundervisningskommittén
sedermera framlagda undervisningsplanerna för industriella och hantverksfortsättningsskolor.
Fackutbildningen blir dock, såsom naturligt är, i lärlingsskolorna
mera framträdande, och dessa skolors lärotid — två eller
tre årsklasser med i medeltal 8 å 9 timmar i veckan under i regel hela
året — är längre än den för fortsättningsskolan föreslagna. Lärlings -

skolorna skulle enligt förslaget ingå som led i ett under särskild administration
stående, från den allmänna folkundervisningen helt skilt system av
yrkesskolor eller lägre tekniska undervisningsanstalter.

Det kan tydligtvis ifrågasättas, om ej mellan dessa två skolarter,
»yrkesfortsättningsskolan» enligt folkundervisningskommitténs förslag och
»lärlingsskolan», sådan den föreslagits av kommittén för den lägre tekniska
undervisningens ordnande, skulle, om båda komme till stånd, uppstå ett
för båda menligt förhållande av rivalitet.

Det är endast jämförelsevis få av de över folkundervisningskommit- Officiella
téns förslag avgivna officiella utlåtandena, som beröra frågan om förhål- uttalandenlandet
mellan fortsättningsskolan och yrkesskolan. Vid den i det föregående
gjorda översikten av de allmänna omdömena över kommittéförslaget
hava några yttranden angående nu ifrågavarande punkt blivit
anförda. Här må något fullständigare sammanföras vad rörande densamma
uttalats.

Inspektören för teekningsundervisning Th. Thorén samt Svenska slöjdföreningen
yrka, att de industriella och hantverksfortsättningsskolorna måtte utgå ur
fortsättningsskolans huvudtyper såsom tillhörande icke folkundervisningen utan
den tekniska undervisningen. Den förstnämnde, som anser, att kommittén varit
tveksam rörande sin befogenhet att föreslå sådana skolor som de nämnda, tinner
de av kommittén för den lägre tekniska undervisningens ordnande föreslagna
kompletterande lärlingsskolorna fylla det åsyftade ändamålet. Liksom en folkskollärare,
även om han genomgått en eller annan s. k. slöjdkurs, måste, såsom
kommittén själv framhållit, anses mindre lämplig att leda de praktiska övningarna
i en skolverkstad, så syntes folkskolöverstyrelsen sakna en del av de betingelser,
som med nödvändighet krävdes för att organisera och leda industriella och hantverksfortsättningsskolor,
även om ett intimt samarbete med folkskolan vore synnerligen
önskvärt. På landsbygden kunde lärlingsskolorna med fördel ersättas
av s. k. slöjdskolor, för vilka hemslöjdsföreningen eller hushållningssällskapet i
länet borde kunna giva anvisning å lämpliga slöjdare och hantverkare, vilka såsom
lärare kunde leda undervisningen.

Överståthålla r ä m het et uttalar, att beträffande folkundervisningskommitténs
förslag vissa modifikationer komma att erfordras med hänsyn till det förslag,
som kommittén för den lägre tekniska undervisningen framlagt rörande lärlingsskolor.

Kungl. Maj:ts befallningshavanäe i Stockholms län finner beträffande de
fortsättningsskolor, där undervisningen skulle syfta på industri och hantverk,
den största svårigheten vara att få fram den reella skillnaden mellan dessa skolor
och de av den tekniska kommittén föreslagna lärlingsskolorna. Befallningskavanden,
som anser konflikt mellan de båda skolorna oundviklig, då ju »värdera kommittén
förutsätter, att den av densamma föreslagna skolan skall vara obligatorisk för
samma i industri och hantverk anställda ungdom i ålder mellan 14 och 18 år»,
påpekar, att möjlighet till en sammanjämkning emellan de båda skoltyperna icke

Kommitténs

ställning.

torde vara utesluten, och finner vid sådant förhållande all anledning föreligga att
företaga ett försök i denna riktning.

Styrelsen för Sveriges hantverksorganisation anser, att mellan de båda skolformerna
otvivelaktigt en dualism måste uppstå, som kan bliva menlig för lärlingsväsendets
utveckling. Får en kommun tillfälle att välja, kan det ofta hända,
att det blir den ekonomiska sidan av saken, som blir avgörande. »Yrkena komma
helt visst att förlora på en dylik dubbelhet i skolformer.» I varje fall är det
angeläget, att yrkesfortsättningsskolan förlägges under ett blivande näringsdepartement
eller under det ombildade kommerskollegium, varmed ej är uteslutet,
att den lokala förvaltningen kan anförtros åt folkskolestyrelserna, kompletterade
i tillbörlig utsträckning med näringsidkareelement. De båda skolförslagen böra
prövas i ett sammanhang, och det bör därvid tillses, huruvida icke möjlighet
finnes att dels i undervisnings-, dels i förvaltningshänseende sammanföra de båda
skolformerna till en enhet.

Folkskolinspektören i Norrköping J. Bager-Sjögren anser en »rationell gränsreglering»
mellan fortsättningsskolan å ena sidan, lärlingsskolor, handelsskolor,
lägre tekniska yrkesskolor, lantmannaskolor m. fl. å den andra vara till förmån
för alla parter och underlätta ett samarbete skolorna emellan.

Västerås stads folkskolestyrelse framhåller ock nödvändigheten av att åtgärder
vidtagas, som främja ett sådant samarbete. Man borde söka få till stånd
en ordning, som dels förebyggde, att på skilda skolor fördelade parallella linjer
uppstode, dels medförde en så effektiv praktisk undervisning som möjligt, dels
läte lärjungarna från den fortsatta undervisningens början tillhöra en skola, där
direkt fortsättning fram mot ett praktiskt mål vore möjlig. Eller ock borde man
söka åstadkomma ett slags arbetsfördelning, i det att man läte fackskolan övertaga
den utbildning, som innefattas i ämnet arbetskunskap, och fortsättningsskolan
ombesörja den medborgerliga utbildningen.

Folkskolinspektören i Örebro M. Norden säger, att, då yrkesfortsättningsskolan
i regel, åtminstone i städer och industrisamhällen, borde bliva en direkt förberedelse
för lärjungarnas inträde i en egentlig yrkesskola och då de båda skolformerna
måste organiseras med bestämd hänsyn till varandra och det enligt
kommitténs åsikt vore lyckligt, om de uppginge i en gemensam skolform, så vore
det riktigast, att de ock ställdes under samma centrala ledning, helst under den,
som kunde anses ha de bästa förutsättningarna att tillse, att undervisningen anordnades
efter de olika yrkenas krav och behov.

Det bör ock här erinras dels om det uttalande rörande förhållandet
mellan fortsättningsskolan och yrkesskolan, som gjorts av kommerskollegium
i dess underdåniga utlåtande den 18 oktober 1915 angående den lägre
tekniska undervisningens ordnande (sid. 8—14), dels om uttalanden av
socialstyrelsen i underdånigt utlåtande den 9 mars 1916 angående husmodersskolor,
till vilka utlåtanden Överstyrelsen får hänvisa.

Folkundervisningskommittén framhåller starkt, att fortsättningsskolan,
även om hon upptager yrkessynpunkten i sin undervisning, icke är en
yrkesskola. Hon kan icke sträcka sina anspråk så långt; hennes be -

gränsade lärotid och hennes lärjungars omogna ålder hindra henne därifrån,
och hon vill dessutom fullfölja även andra uppgifter än yrkesutbildningens.
»Hon blir en praktiskt anlagd ungdomsskola med syfte att
omfatta hela skaran av den ungdom, som avgår från folkskolorna utan
att övergå till andra läroanstalter, och hon skall som sådan framdeles som
hittills komma att tillhöra det allmänna skolväsendets område.» Också är
det enligt kommitténs uppfattning så gott som självklart, att fortsättningsskolan
i de olika former den må komma att antaga skall i förvaltningshänseende
sammanhållas med folkskolan och således även ställas under samma
centrala ledning som folkskolan och dennas övriga överbyggnader Vad

beträffar förhållandet mellan den yrkesbestämda fortsättningsskolan
och lärlingsskolan undviker kommittén att ställa de båda förslagen
mot varandra. Den betraktar de två föreslagna skolformerna såsom två
olika arbetare på samma arbetsfält, där båda ha utrymme och äro behövliga.
Kommittén är, som sagt, i allmänhet taget angelägen att betona,
att den föreslagna »yrkesfortsättningsskolan» icke är en yrkesskola, men
att de ökade anspråk med avseende på insikt och arbetsduglighet, som
näringslivets växande intensitet och tekniska utveckling ställa på medborgarna,
framkalla såväl behovet av ett omfattande och mångsidigt
yrkesskolväsen som behovet av en mot det praktiska livet bestämt inriktad
fortsättningsskola. Yrkesskolan begränsar sig till dem bland de unga,
som verkligen kommit in i yrket, och lämnar den övriga ungdomen åsido.
Den räknar med lärjungar i en något mognare ålder och specialiserar sig
på ett vida bestämdare sätt, än fortsättningsskolan annat än undantagsvis
skall kunna göra. För yrkesutbildningen kan denna sistnämnda endast
utföra ett förberedande eller orienterande arbete. Men i gynnsamma fall,
säger kommittén, bör »yrkesfortsättningsskolan» kunna påbyggas och utformas
till verklig yrkesskola, liksom yrkesskolan genom att i sin undervisningsplan
upptaga även den ideella och allmänt medborgerliga uppfostringssynpunkten
kan antaga fortsättningsskolans karaktär. Och kommittén
synes skönja som ett önskligt framtidsmål »en gemensam skolform: en ungdomsskola,
som, på samma gång den fullföljer den allmänna skolans ideella
strävanden, förmår förverkliga en yrkesskolas bestämda praktiska syfte».

Någon konflikt mellan de båda skolorna av det slag, som Ivungl.
Maj:ts befallningshavande i Stockholms län ansett skola uppkomma, nämligen
med hänsyn till skolplikten, föreligger väl knappast enligt kommitténs
förslag, då detta uttryckligt angiver, att frihet från skolplikt i fortsättningsskola
skall tillkomma den, »som prövas åtnjuta till omfattningen
fullt motsvarande undervisning, t. ex. i . . . lärlingsskola eller yrkesskola»
(Bet. sid. 146). Däremot har kommittén i ett tidigare betänkande, nämligen

betänkandet om skolöverstyrelse av den 20 dec. 1912, berört den konflikt,
som kan uppkomma i fråga om skolornas administration, och därom anfört
bl. a., att det syntes höra tagas i övervägande, huruvida icke till
förebyggande av oklarhet och framtida förvecklingar de tilltänkta lärlingsskolorna
borde i administrativt avseende sammanhållas med de i fråga om
läroplan och uppgift från dem föga skiljaktiga fortsättningsskolorna, med
iakttagande av att den tekniska sakkunskap, som för deras ledning erfordrades,
därvid bleve i fullt effektiv grad tillgodosedd (Bet. II, sid. 84).

Överstyrel- Frågan om förhållandet mellan fortsättningsskolan och yrkesskolan

aen angående 8jg; såsom i det föregående sagts, i första hand vara en fråga om

mellan fort- den yrkesbestämda fortsättningsskolans _ ställning i skolsystemet, särskilt
sättnings- me(l hänsyn till dess administration. Överstyrelsen hyser i denna fråga

SKOiCLYl OCH/ * *! %> o

yrkesskolan, samma uppfattning som folkundervisningskommittén och vill något nära)
Den yr- mare skärskåda den motsatta mening, som uttalats av inspektören för
fortsätt- teckningsund ervisningen Th. Thorén i hans ovan anförda yttrande och
mngsskolans gom jämväl, om och mindre direkt, kommer till synes i några andra av

Clrf/fYlZVlljStV dm tf '' '' J o

tina ställ- de ovannämnda utlåtandena. Inspektören Thorén, som yttrar sig endast
ning. om grupp av de föreslagna fortsättningsskolorna, som omfattar industriella
och hantverksfortsättningsskolor, yrkar, att dessa skolor måtte avföras
från fortsättningsskolans program såsom icke tillhörande folkundervisningen
utan den tekniska undervisningen.

Givetvis kan med lika fog göras gällande, att handelsfortsättningsskolorna,
enär de meddela handelsundervisning, böra utgå ur programmet,
att jordbruksfortsättningsskolorna såsom meddelande undervisning i jordbruk
ur detsamma böra uteslutas o. s. v. Det angivna yrkandet innebär
med andra ord, att den yrkesbestämda fortsättningsskolan i sin helhet,
d. v. s., efter vad man tänkt sig, flertalet av de framtida fortsättningsskolorna,
skall anses falla utanför området för den till folkundervisningen
hörande fortsättningsskolan och att denna, därest den över huvud
taget finner någon uppgift och något utrymme i skolornas system, har
att hålla sig inom den allmänna medborgerliga skolbildningens gamla
råmärken.

Den gjorda anmärkningen gäller, såsom synes, icke den yrkesbestämda
fortsättningsskolan som sådan utan folkundervisningens administrativa myndigheter,
vilka anses sakna den kompetens, som för denna fortsättningsskolas
organisation och ledning är nödvändig. Den finner stöd i förhållandena
flerstädes i utlandet, i det att nämligen i åtskilliga stater de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna ställts under ledning av de olika näringarnas
och handelns förvaltningsmyndigheter.

Angående de yrkesbestämda fortsättningsskolornas administrativa
ställning i utlandet, särskilt i Tyskland, Österrike och England, får Överstyrelsen
hänvisa till de av kommittén lämnade redogörelserna. Omdömet
om huru det i motsvarande avseende bör ordnas i vårt land hör enligt
Överstyrelsens mening grundas endast och allenast på överväganden av vad
som med hänsyn till våra förhållanden kan anses vara bäst för de riksviktiga
bildningsintressen, om vilka den föreliggande frågan rör sig.

I detta avseende bör till en början påpekas, att yrkandet på avskiljandet
från det allmänna folkundervisningsväsendet av den yrkesbestämda
fortsättningsskolan ej blott innebär ett underkännande av dithörande skolmyndigheters
förmåga att tillvarataga de praktiska intressena inom dem
underlydande anstalter utan i själva verket leder till ett underkännande
av yrkessynpunktens berättigande inom folkundervisningsväsendets område.

Inför en dylik konsekvens torde man dock hava skäl till betänksamhet.
Drager man gränsen mellan folkundervisningsväsendet och det tekniska
undervisningsväsendet så lågt, att varje allvarligare försök att inom
det förra rikta undervisningen mot mera bestämda praktiska mål genom
upptagandet i läroplanen av fackliga moment får till följd, att den ifrågakommande
skolan eller skolarten förlorar sin samhörighet med folkundervisningsväsendet,
är den faran för handen, att sådana strävanden hämmas
och att den uppfattningen befäster sig, att de fackliga synpunkterna äro
något för folkundervisningen främmande. Att så sker synes åtminstone
icke kunna tillfredsställa dem, som ivrat för en mera praktisk folkundervisning,
bland vilka man särskilt brukat finna näringslivets representanter.

Den uppfattningen, att de fackliga synpunkterna skulle vara något
för folkundervisningen främmande, synes hittills icke hava varit allmän i
vårt land. Vad folkskolan beträffar, kan man i detta avseende erinra om
den svenska skolslöjden, träslöjden, som visserligen upptagits företrädesvis i
allmänt uppfostringssyfte, men som, trots sin strängt metodiska behandling,
dock är ett yrkesämne, något som ännu mera gäller om den i många folkskolor
senare upptagna metallslöjden. Trädgårdsskötseln har alltid ansetts
passa väl i folkskolans ämneskrets, likaledes det kvinnliga handarbetet, sömnadsslöjden,
och under de senare åren har undervisningen i hushållsgöromål,
som det synes till allmän belåtenhet, där vunnit insteg. Till folkundervisningsväsendet
hör eu skolform, som heter högre folkskola, vars uppgift
enligt gällande författning är att bereda barn, som genomgått den egentliga
folkskolan, tillfälle att inhämta »ett högre mått av allmänt medborgerlig
och praktisk bildning», och man har ansett sig handla i överensstämmelse
med dess så angivna uppgift, då man velat, att undervisningen

vid en del högre folkskolor skalle kunna erhålla en mera yrkesmässig prägel..
I detta avseende kan erinras, hurusom riksdagen år 1915 i enlighet med av
Kungl. Maj:t i sådant syfte framställd proposition beviljat anslag till undervisning
i slöjd vid högre folkskolor under villkor bl. a., att slöjdundervisningen
utgjorde »en vidare utveckling i praktisk riktning av folkskolans
undervisning i slöjd» och att de för ändamålet använda lärarkrafternas insikter
och duglighet i varje särskilt fall prövades av folkskolöverstyrelsen, samt
hurusom överstyrelsen i underdånig skrivelse den 1 december 1915 gjort
hemställan därom, att högre folkskolor med handelsundervisning, meddelad av
fackbildad lärare, skulle inrättas. Vad slutligen själva fortsättningsskolan
angår, uttalades i det statsrådsprotokoll, som åtföljde den kungl. riksdagsproposition,
genom vilken vår nuvarande fortsättningsskola år 1877 bragtes
till stånd, att fortsättningsskolan visserligen ej skulle intränga på den egentliga
fackbildningens område, men att den skulle särskilt upptaga sådan
undervisning, »som kunde anses äga större betydelse för lärjungarnas förberedande
till insikt och duglighet i de stycken, som närmast hade avseende
på deras blivande levnadskall». Fortsättningsskolan har sedermera icke
fått den praktiska läggning, som då åsyftades, men då folkundervisningskommittén
sökt att i någon mån verkligen inrikta dess undervisning på lärjungarnas
förberedande till insikt och duglighet i deras blivande levnadskall, har
den helt visst icke överskridit vare sig sin egen befogenhet eller folkundervisningens
område, men har däremot ägt stöd såväl i vid olika tider hos
oss framträdande åsikter och yrkanden som ock i sitt erhållna uppdrag att
avgiva yttrande angående frågan om »en omorganisation i praktisk riktning
av vårt folkbildningsväsen» och att inkomma med förslag till de åtgärder,
som i berörda hänseende kunde finnas erforderliga.

överstyrelsen kan sålunda med hänsyn till en praktisk folkbildnings
intresse icke godkänna den uppfattningen, att den yrkesbestämda fortsättningsskolan
skulle vara att hänföra icke till folkundervisningens utan till
den tekniska undervisningens område.

A andra sidan är att erinra därom, att den yrkesbestämda fortsättningsskolan
enligt av kommittén framställda och av Överstyrelsen biträdda
grundsatser icke blott gjort sig till syfte att främja de ungas intresse och
duglighet för deras levnadsyrke utan även ställt sig såsom ideell uppgift
»främjandet av lärjungarnas sedliga och intellektuella utveckling och deras
utbildning till dugliga samhällsmedlemmar». Och att en skola för ungdom
i de tidiga åldrar det här är fråga om bör fasthålla även denna senare
uppgift har från intet håll blivit bestritt. Jämväl kommittén för den
lägre tekniska undervisningens ordnande har, då den föreslagit skolor för

samma åldrar, haft känsla av skolornas förpliktelse i sådant hänseende och
i deras läroplaner upptagit även till allmän medborgarbildning hörande
ämnen. Men icke blott undervisningen i sådana ämnen, även undervisningen
i »arbetskunskap» måste i fortsättningsskolan tjäna nu berörda uppgift.
Till och med det manuella arbetet, där det, såsom önskvärt är, kan
ingå i denna undervisning, får i fråga om det sätt, varpå det handhaves,
icke begränsas till att avse allenast tekniken, yrkesskickligheten, utan måste
göras intellektuellt bildande och karaktärsuppfostrande. Där den yrkesbestämda
fortsättningsskolan funnit sina bästa uttryck, framträder dess
betydelse för yrkesbildningen framför allt däri, att den förmår att för lärjungarna
ställa in yrkesarbetet i ett perspektiv, som låter det framstå i
dess samhörighet med övrig mänsklig verksamhet och klargör dess ideella
värde, att den förmår »meddela allmänbildning genom fackbildning» och
i sin arbetsundervisning inverka moraliskt och socialt uppfostrande.

Denna den yrkesbestämda fortsättningsskolans nu berörda uppgift
måste i varje fall anses förena den på det närmaste med den allmänna
folkundervisningens övriga anstalter. Den är icke mindre viktig än yrkesuppgiften,
och dess tillgodoseende behöver i lika mån säkerställas. Och
liksom åtskilliga målsmän för de tekniska yrkena finna sig icke kunna hysa
fullt förtroende för en skolledning av pedagogiska myndigheter, så torde
man på andra håll känna sig föga tillfreds med en ledning, i vilken de pedagogiska
myndigheterna äro skjutna åt sidan. Man skall på dessa håll känna
sig oviss, huruvida en skola, som administreras av ämbetsverken för näringarna
och i vilken hantverkare eller andra yrkesmän ensamma äro
undervisningens ledare, skall förmå hålla den ideella uppfostringstanken
uppe och förverkliga den i skolans verksamhet. Det torde vara ganska
säkert, att en på yrkesutbildning ensidigt riktad undervisning av barn i
åldern 13—16 år icke skall tillfredsställa vare sig den svenska allmogen
eller de svenska industriarbetarna. Skulle de s. k. allmänna fortsättningsskolorna
sammanhållas med folkundervisningsväsendet, men de yrkesbestämda
överföras till det tekniska undervisningsväsendet, så skulle genom
den skärpta motsättningen mellan de två skolarterna den uppfattningen
så mycket lättare göra sig gällande både inom och utom skolorna, att den
ideella uppgiften vore något för de yrkesbestämda fortsättningsskolorna
främmande eller underordnat.

Men det finnes ytterligare skäl mot en sådan ordning. Om den
yrkesbestämda forsättningsskolan erkännes såsom en god skolform, så har
man att tillse, huru den lättast må kunna i något större omfattning förverkligas.
Det synes då överstyrelsen uppenbart, att reformarbetet måste
11—162010

bliva förenat med ganska stora svårigheter, om det skall tagas om hand
av ämbetsverk, som stå helt främmande för folkskoleväsendet och dettas
administrativa organ. Ty det lärer väl knappast bliva möjligt att i någon
vidsträcktare omfattning upprätta de ifrågavarande fortsättningsskolorna
utan att därvid söka stöd i folkskolorna och deras hjälpmedel. Man torde
för erhållande av lärarkrafter i de delar av lärokursen, som ej äro av teknisk
natur, för anskaffande av lokaler och materiell samt för upprätthållande
av skolplikten få i ej ringa mån anlita folkskolornas lärare, dessa
skolors lokaler och undervisningsmedel, deras inspektörer och lokala för
valtningsmyndigheter. Men ett dylikt beroende av och ingripande i ett främmande,
inom sig slutet organisationsområde måste givetvis, även under förutsättning
av ömsesidigt tillmötesgående, innebära trassel och svårigheter av
mångfaldig art. Aven om man begränsade den ifrågasatta utbrytningen
av yrkesbestämda fortsättningsskolor till endast vissa huvudtyper av dessa,
skulle dylika svårigheter, låt vara i mindre omfattning, vara för handen.

Däremot blir arbetet med skolornas upprättande och organiserande
naturligtvis betydligt lättare, om det skall utföras av folkundervisningsväsendets
egen administration, därvid man kan i behövlig utsträckning taga
i bruk folkskolornas alla resurser och i väsentlig mån har att stödja sig på
en redan befintlig lagstiftning och historiskt grundade förhållanden. Särskilt
är att erinra om den betydelsefulla och nästan oersättliga medverkan,
som kan erhållas genom statens folkskolinspektörer, vilka redan nu enligt
sin instruktion hava att utöva inspektion över fortsättningsskolorna, tillse
att de så flitigt som möjligt besökas samt arbeta för att nya skolor upprättas
och att, där så befinnes vara av nöden, redan befintliga skolor omorganiseras,
varjämte inspektörerna hava den viktiga uppgiften att kontrollera
skolstyrelsernas rekvisitioner av statsbidragen till fortsättningsskollärarnas
avlöning.

Ett avskiljande från folkundervisningväsendet av de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna eller någon mera betydande grupp av dessa skall
dessutom vålla svårigheter ej blott vid skolornas upprättande och organiserande.
En sådan åtgärd skall alltfort försvåra förvaltningen såväl av
de ifrågavarande skolorna som av fortsättningsskolväsendet i dess helhet.

Detta gäller i synnerhet om den lokala förvaltningen. Det torde
nämligen befinnas nödvändigt, att inom ett och samma skoldistrikt samtliga
där förekommande fortsättningsskolor, allmänna och yrkesbestämda,
ställas under en och samma lokalstyrelse, ehuru denna visserligen kan
och bör uppdelas i olika avdelningar eller äga under sig sorterande
smärre styrelser för olika skolor. De för alla fortsättningsskolorna inom

distriktet gemensamma ärendena äro av sådan vikt och av sådan natur,
att de kräva en enhetlig behandling. Särskilt må erinras om de ekonomiska
frågorna, om lokalfrågorna, om de skolpliktiga barnens fördelning
på de olika skolorna och om kontrollen av skolplikten. Men om nu
denna gemensamma fortsättningsskolstyrelse, allt efter de underlydande
skolornas natur, skall subordinera under olika centrala styrelser, som tillhöra
skilda förvaltningsområden och skola bevaka i viss mån skilda intressen,
måste därav tydligen uppstå ganska invecklade förhållanden, som
svårligen låta sig så ordna, att de ej komma att tynga på administrationen
och bliva en källa till förvecklingar.

Även om man bortser från de sakliga olägenheter, som härav kunna
vållas, och fäster sig endast vid den rent förvaltningstekniska synpunkten,
torde man nödgas medgiva, att det måste leda till synnerligen invecklade
och obekväma föi’hållanden, om de olika fortsättningsskolorna allt efter
arten av sin undervisning skulle sortera under olika centrala förvaltningsorgan,
och man torde finna önskligast och rimligast, att fortsättningsskolväsendet
sammanhålles under en central myndighet.

Det nära sambandet mellan folkskola och fortsättningsskola samt de
övriga i det föregående berörda förhållandena torde giva vid handen, att
denna centrala myndighet lämpligare utgöres av folkskolöverstyrelsen än
av något av de andra centrala ämbetsverk, som kunna ifrågakomma, vare
sig lantbruksstyrelsen eller kommerskollegium eller en framtida centralstyrelse
för den tekniska undervisningen eller något annat.

Mot folkskolöverstyrelsen som central myndighet anmärkes emellertid
— och detta är det egentliga och det mycket avsevärda skälet till
yrkandet på avskiljandet av yrkesbestämda fortsättningsskolor från folkundervisningsväsendet
— att den icke är i besittning av den sakkunskap,
som kräves för att organisera och leda sådana läroanstalter som de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna.

Nödvändigheten av en sådan sakkunskap har ingalunda lämnats obeaktad
av folkundervisningskommittén. Denna har, då den tänkt sig fortsättningsskolan
även i sin nya form inordnad såsom led i folkskoleväsendet,
uttryckligen förutsatt, att såväl i fråga om den lokala som i fråga
om den centrala ledningen det skulle sörjas för att den verkliga yrkesinsikten
bleve i behövlig mån representerad. Och den har både i sitt nu
föreliggande betänkande och i det år 1912 avgivna betänkandet angående
skolöverstyrelse lämnat förslag avsedda att giva garantier i sådant hänseende.

Överstyrelsen, som tillfullo uppskattar den tekniska och praktiska
sakkunskapens betydelse för organisationen och ledningen av den yrkes -

bestämda fortsättningsskolan, delar kommitténs uppfattning i denna sakr
framför allt den grunduppfattning, från vilken de positiva förslagen utgå,
nämligen att »hela yrkesfortsättningsskolan, med eller utan skolverkstad,
bör stå i samförstånd med det praktiska livets män, både arbetsgivare och
arbetare».

Att det praktiska arbetets män, vilka i regel bilda flertalet inom skoldistriktens
valkorporationer, även sörja för att samma arbetes representanter
bliva företrädda i skolornas stju-elser ligger i förhållandenas natur.
Det synes dock böra genom blivande författning föreskrivas, att det skall
tillses, att representanter för de olika områden av det praktiska arbetslivet,
till vilka de olika skolorna hänföra sig, erhålla inflytande på skolornas
ledning. I en allmän författning torde väl blott en generell bestämmelse
i sådant syfte kunna upptagas, men i reglementena för de olika skoldistriktens
fortsättningsskolväsen kunna närmare föreskrifter givas.

Med avseende på den centrala ledningen äro redan nu vissa bestämmelser
givna, som syfta i enahanda riktning. Instruktionen för folkskolöverstyrelsen,
som närmare anger överstyrelsens åligganden med hänsyn
till fortsättningsskolorna, föreskriver bland annat, att överstyrelsen,
då den verkar för upprättandet av nya eller omorganisation av befintliga
fortsättningsskolor, skall »träda i förhandling med vederbörliga myndigheter
och med representanter för skilda yrken och ortsintressen». Instruktionen
tillförsäkrar vidare överstyrelsen tillgång till »inspektörer och sakkunniga
biträden i fråga om den fortsatta undervisningen», varjämte i
överstyrelsens stat upptagits ett anslag — tillsvidare, så länge hela denna
fråga befinner sig på förberedelsernas stadium, visserligen av jämförelsevis
begränsad storlek — till arvoden åt sådana inspektörer och sakkunniga
biträden.

Denna medverkan av teknisk och praktisk sakkunskap, som sålunda
till sin princip redan är i författningsväg fastställd, bör emellertid enligt
överstyrelsens åsikt erhålla betydligt större omfattning. Överstyrelsen
anser nämligen, att sådana frågor, som beröra den yrkesbestämda eller
fackliga undervisningen vid fortsättningsskolorna, böra i vissa i författningsväg
närmare bestämda avseenden handläggas av folkskolöverstyrelsen
gemensamt med det eller de centrala verk, med vilkas förvaltningsområden
de stå i samband.

Dylikt samarbete mellan centrala ämbetsverk förekommer i åtskilliga
fall och är ordnat genom allmän författning, nämligen en kungl. kungörelse
den 16 februari 1900. Där denna kungörelses föreskrifter visat sig behöva
för särskilda fall ytterligare utformas, har så skett genom speciella
författningar eller genom bestämmelser i verkens instruktioner, såsom ex -

•empelvis beträffande samarbete mellan läroverksöverstyrelsen och folkskolöverstyrelsen
samt mellan direktionen över gymnastiska centralinstitutet
och folkskolöverstyrelsen. För egen del har överstyrelsen endast haft
gynnsam erfarenhet av dylikt samarbete, som i Överstyrelsens verksamhet
förekommit även med andra centrala myndigheter än de nyssnämnda,
exempelvis med överintendentsämbetet, socialstyrelsen och statistiska centralbyrån.

Det samarbete, som här åsyftas med avseende på de framtida fortsättningsskolornas
angelägenheter, bör icke få formen av något tillfälligt
och formellt utan så vitt möjligt erhålla en konstant och personlig
karaktär. Bäst torde det underlättas och göras effektivt därigenom, att
de samverkande centrala styrelserna biträdas av gemensamma sakkunniga
inspektörer, antingen utsedda genom överenskommelse styrelserna emellan
eller förordnade av Kungl. Maj it. Från dessa inspektörer böra yttranden inhämtas
i frågor rörande de yrkesbestämda fortsättningsskolorna, de böra
i vissa ärenden vara föredragande, och till väsentlig del genom dem böra
styrelserna träda i förbindelse med ortsmyndigheterna i frågor rörande
den fackliga undervisningen och i övrigt utöva sin kontrollerande och
stödjande verksamhet. På nu antytt sätt är exempelvis för närvarande
samarbetet ordnat mellan direktionen över gymnastiska centralinstitutet och
folkskolöverstyrelsen, vilka båda hava att öva inseende över och omvårdnad
om den gymnastiska undervisningen vid de till folkundervisningsväsendet
hörande läroanstalterna och utöva sin verksamhet i detta hänseende
huvudsakligast genom en utsedd gemensam sakkunnig inspektör, föreståndaren
för gymnastiska centralinstitutet.

Det synes Överstyrelsen, som borde frågan om erforderlig sakkunskap
vid administrationen av de yrkesbestämda fortsättningsskolorna på
sådant sätt erhålla en tillfredsställande lösning. Vid detta förhållande
måste Överstyrelsen, av skäl som i det föregående blivit utvecklade, på
det bestämdaste uttala sig mot tanken på att skilja de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna eller någon viktigare grupp bland dem från samhörigheten
med det övriga folkundervisningsväsendet och ställa dem under
förvaltning av näringarnas och handelns administrativa organ. Att
så skett mångenstädes i utlandet har delvis haft andra skäl än sådana,
som låta sig tillämpa på våra förhållanden. Utan att närmare ingå på
en jämförelse mellan förhållandena i förevarande hänseende hos oss och i
andra länder, vill Överstyrelsen erinra om faran av att, då man vid lösandet
av en samhällsuppgift tillämpar grundsatser, som tidigare funnit
användning i ett eller annat av de större kulturländerna, därvid utan

vidare överflytta jämväl de organisatoriska former, i vilka dessa grundsatser
därstädes kommit till uttryck, former sona ofta på det närmaste
sammanhänga med det främmande landets samhällsstruktur och egenartade
administrativa ordning.

I varje fall vore det helt visst vanskligt att just nu, när det galler
en omfattande reform av vårt fortsättningsskolväsen, innebärande ej blott
nya synpunkter för undervisningen utan även en väsentlig utsträckning
av den allmänna skolplikten, splittra det ifrågavarande skolområdet i från
varandra skilda delar och därvid från folkundervisningen avsöndra just de
skoltyper, i vilka undervisningens riktning mot det praktiska livet tydligast
skulle giva sig tillkänna. Skulle framtiden komma att utvisa, att en
sådan avsöndring verkligen bör ske, torde den med mindre risk än nu
kunna vidtagas.

b) Den yr- Frågan om fortsättningsskolans och yrkesskolans inbördes förhål kefortsätt-ande

är, såsom förut nämnts, ej blott den allmänna och allestädes framningsskolan
trådande frågan om fortsättningsskolans administrativa ställning inom
°pletUrande~»köksväsendet "utan innefattar hos oss för närvarande även det mera spelärlingssko-
delta spörsmålet om förhållandet mellan vissa typer av den yrkesbestämda
lorna'' fortsättningsskolan, nämligen de s. k. industriella och hantverksfortsätt ningsskolorna,

och de av kommittén för den lägre tekniska undervisningens
ordnande föreslagna s. k. kompletterande lärlingsskolorna.

Det ligger utanför överstyrelsens förhandenvarande uppdrag och
delvis även "utanför Överstyrelsens kompetens att ingå på någon granskning
av det av sistnämnda kommitté avgivna betänkandet angående den
lägre tekniska undervisningens ordnande. Yad de föreslagna lärlingsskolorna
beträffar, kan om dem sägas, att de äro utgestaltningar av samma
tankegång som den, vilken ligger till grund för folkundervisningskommitténs
»yrkesfortsättningsskolor», och mönstret är hämtat från samma håll
för de förra som för de senare. De äro också i och för sig förtjänta av
samma erkännande som dessa, och de måste såväl från yrkesutbildningens
synpunkt som ock i allmänhet genom sin längre lärotid betraktas såsom en
i det hela effektivare skolform än den yrkesbestämda fortsättningsskolan,
där denna stannar vid sitt obligatoriska minimum.

Givetvis låter det tänka sig och vore från vissa synpunkter tilltalande,
att man sökte undvika ett motsatsförhållande mellan de två ifrågavarande
skolformerna, att man således grepe sig an med den föreliggande
bildningsuppgiften från båda de utgångspunkter, som blivit angivna: från
folkundervisningens sida med de yrkesbestämda fortsättningsskolorna och
från den tekniska undervisningens med de kompletterande lärlingsskolorna.

På en plats, där en kompletterande lärlingsskola bragtes till stånd, komité
den att göra motsvarande typer av fortsättningsskolor obehövliga,
dess lärjungar bleve i enlighet med de föreslagna skolpliktsbestämmelserna
fritagna från annan skolplikt, och någon konflikt mellan de två
skolsystemen behövde åtminstone så till vida icke uppkomma.

Men klart är, såsom Överstyrelsen i det föregående påpekat, att anledningar
till intressekonflikter icke skulle komma att saknas och att förvaltningen,
såväl den centrala som i synnerhet den lokala, i många fall
skulle bliva behäftad med mångahanda och icke obetydliga vanskligheter.
Det torde därför ock komma att visa sig, att de hava rätt, som i de båda
ifrågavarande skolformerna se en för bildningsarbetet skadlig dualism.

Det synes också överstyrelsen uppenbart, att starka skäl föreligga
för det yrkande, som gjorts av bland andra styrelsen för Sveriges hant?
verksorganisation, nämligen att de båda föreliggande kommittéförslagen
måtte prövas i ett saminmanhang och att de båda'' skolformerna om möjligt
måtte sammanföras till en enhet.

Måhända är det önskligast, att man icke söker att på förhand uppdraga
några gränser mellan folkundervisningens och yrkesundervisningens
områden utan lämnar detta åt den fortgående utvecklingen. Behov
av en »rationell gränsreglering» har emellertid ansetts föreligga, och frågan
torde bliva föremål för diskussion. Såsom ett bidrag till en sådan
diskussion vill Överstyrelsen här framföra ett par synpunkter, därvid
Överstyrelsen inskränker sig till frågan om gränsen mellan folkskolans
överbyggnader och yrkesskolan.

Att indela de ifrågavarande skolorna efter förekomsten eller saknaden
av fackliga moment i deras undervisningsplaner eller efter den mer
eller mindre rikliga förekomsten av dylika moment torde svårligen lyckas.
Gränserna i detta avseende bliva alltför obestämda, den ena skolformen
går ofta omärkligt över i den andra, indelningen måste bliva osäker och
godtycklig. Vill man finna en mera hållbar gräns, torde man böra överhuruvida
den icke snarare bör erhållas genom fastställandet av en

ungar. En sådan åldersgräns

c) Synpunkter
för en
gränsreglering
mellan
folkundervisningens

och yrkesundervisningens

områden.

våga,

åldersgräns mellan de olika skolområdenas
bör naturligtvis i praktiken aldrig göras absolut, så att icke vissa skolor
eller grupper av skolor skulle kunna utgöra undantag, än mindre bör den
verka rent mekaniskt i fråga om den enskilda lärjungen, så att den exempelvis
komme att avklippa en påbegynt lärokurs.

Vad beträffar läget av denna åldersgräns är det Överstyrelsens mening,
att det skulle vara till stort förfång för folkundervisningen och till
ringa båtnad för yrkesundervisningen, om den droges lågt. Att folkskolan,

i all synnerhet när den såsom hos oss måste lämna sina lärjungar från sig
redan i deras 13:e år, söker att fortfarande genom en fortsättningsskola
eller annan överbyggnad i någon mån bereda dem undervisning och uppfostran
under övergångsåren intill den egentliga ungdomstidens inträde,
det ligger i sakens natur. Däremot synes det för visso kunna ifrågasättas,
huruvida det är riktigt att, såsom kommittén för den lägre tekniska undervisningens
ordnande velat göra, sträcka yrkesundervisningens skolsystem
ända ned till barnaålderns gräns. Det synes överstyrelsen givet, att gränsen
är att draga icke i 14-års åldern utan allra lägst i 16-års åldern.

Om fortsättningsskolan söker arbeta yrkesskolan i händerna genom
en förberedande yrkesundervisning, ägnad att något litet orientera lärjungen
inom något visst arbetsområde, stärka hans aktning och intresse
£ör yrkesarbetet och väcka hans håg för fortsatt utbildning, synes detta
väl endast kunna vara till fördel för yrkesskolan. Denna bör kunna bygga
sin läroplan på fortsättningsskolans, och i många fall bör, vad lärogången
beträffar, samma enhetlighet kunna bringas till stånd, som om de båda
skolorna vore en enda sammanhängande skola.

d) Namnfrågan.

överstyrelsen vill i detta sammanhang till sist yttra några ord angående
fortsättningsskolans namnfråga. Det torde få medgivas, att, såsom
styrelsen för Sveriges hantverksförening anmärkt, benämningen »yrkesfortsättningsskola»
ej är i alla avseenden lycklig. Denna benämning har varit
behövlig och lämplig för att under diskussionen om fortsättningsskolans
ombildning beteckna den nya form av fortsättningsskola, som man velat
bringa till stånd; den angiver ett program, liksom exempelvis dess tyska
motsvarighet »berufliche Fortbildungsschule». Men om ordet »yrkesfortsättningsskola»
icke förbindes med tanken på den nya fortsättningsskolans program
till skillnad från den gamla allmänbildande fortsättningsskolans, kan
det lätt ingiva föreställningen om någon sorts fortsättningskurs till en
yrkesskola eller blir åtminstone till sin betydelse oklart.

Det synes Överstyrelsen, som skulle man, sedan en gång diskussionen
om fortsättningsskolan lett till lagfästande av »yrkesfortsättningsskolans»
grundsatser, helt enkelt kunna, om så anses önskligt, låta den ifrågavarande
benämningen fara. Yad den betecknar bör anses som fortsättningsskolans
huvudform, och där man särskilt vill skilja denna från en
fortsättningsskola, som icke upptagit yrkessynpunkten i sin undervisningsplan,
torde utan tvivel någon lämplig beteckning för densamma stå att
finna, överstyrelsen har i det föregående angivit den förra fortsättningsskolan
såsom yrkesbestämd eller facklig fortsättningsskola och den senare
såsom icke yrkesbestämd eller allmän fortsättningsskola.

KAP. vin.

Fortsättningsskolans förvaltning.

Överstyrelsen har i det föregående från en särskild synpunkt berört Allmänna
frågan om fortsättningsskolans förvaltning och i sammanhang därmed synpunkter.
redogjort för officiella uttalanden i frågan.

överstyrelsen har därvid såsom sin bestämda mening framhållit, att
fortsättningsskolan bör i förvaltningshänseende sammanhållas med folkundervisningens
övriga läroanstalter, att den centrala ledningen av densamma
således skall utövas av folkskolöverstyrelsen.

Yttermera har Överstyrelsen uttalat den tanken, att vissa frågor av
betydelse för de yrkesbestämda fortsättningsskolorna borde handläggas gemensamt
av folkskolöverstyrelsen och de centrala styrelserna för näringarna och
handeln, och antytt, huru ett dylikt samarbete lämpligast borde ordnas
samt huru i övrigt den praktiska sakkunskapens medverkan vid fortsättningsskolornas
centx^ala ledning borde betryggas.

Med avseende på den lokala förvaltningen av de ifrågavarande skolorna
har överstyrelsen framhållit, att fortsättningsskolan på varje särskild
ort för sin tillkomst och önskliga utveckling måste i åtskilliga
avseenden komma att behöva stöd av folkskolan och därför ej heller i
fråga om sin lokala förvaltning kunde helt skiljas från denna, att det
dock i flertalet eller i varje fall i ett stort antal av skoldistrikten skulle
komma att behövas särskilda fortsättningsskolstyrelser, att den lokala styrelsen
måste komma att behandla en del ärenden gemensamma för alla
fortsättningsskolor inom distriktet men att olika avdelningar inom styrelsen
eller särskilda under densamma ställda styrelser borde omhänderhava
vården av de särskilda fortsättningsskolorna eller särskilda grupper
av sådana. I samband härmed har Överstyrelsen betonat nödvändigheten
av de praktiska intressenas representation i lokalstyrelserna.

I det följande skall överstyrelsen i anslutning till kommittéförslaget
uttala sig angående de olika sidorna av frågan om fortsättningsskolans
förvaltning. De officiella utlåtandena innehålla, utöver vad i
det föregående blivit anfört, jämförelsevis litet, som är att hänföra till
denna fråga.

12—162010

Den lokala
förvaltningen,

a) Den anslagsbeviljande
korporationen.

b) Fortsättningsskolans

lokalstyrelse.

De anförda allmänna grunderna för fortsättningsskolans förvaltning
innebära, att det är av stadsfullmäktige eller kyrkostämma som medel till
fortsättningsskolan skola beviljas, liksom ock att redovisning för de beviljade
.medlens användning skall ske inför någon av nämnda representationer.
Nu angivna befogenhet skulle följaktligen tillkomma stadsfullmäktige i de
skoldistrikt, där folkskolan står under stadsfullmäktige, alltså vissa städer, i
de övriga skoldistrikten kyrkostämman. Det- skulle kanske kunna anmärkas,
att en skola, vars huvudämnen skulle vara arbetskunskap och
medborgarkunskap, även i de i sista fallet åsyftade skoldistrikten borde
stå under den borgerliga kommunens beslutande korporation, således under
kommunalstämman. Samhörigheten med folkskolan synes dock bestämt
tala mot en sådan anordning, och praktiskt taget finnes ju ingen
nämnvärd skillnad mellan kyrkostämma och kommunalstämma.

Som kyrkostämmans eller stadsfullmäktiges viktigaste befogenheter
i förevarande hänseende må nämnas: beslut om antalet fortsättningsskolor
och lokaler för dessa, beslut om antalet lärare och om lärarnas avlöningsförhållanden,
beviljande i övrigt av erforderliga anslag samt val av ledamöter
i fortsättningsskolans lokalstyrelse.

Den närmaste tillsynen och ledningen i fråga om ett skoldistrikts
fortsättningsskolor bör givetvis handhavas av en styrelse för dessa skolor,
överstyrelsen kan dock lika litet som kommittén finna det nödvändigt,
att inom samtliga skoldistrikt särskild fortsättningsskolstyrelse bringas till
stånd. De flesta skoldistrikten äro belägna på landsbygden, och inom ett
stort antal av dessa kommer att finnas blott ett ringa fåtal fortsättningsskolor,
i många fall blott en enda. I sådana skoldistrikt har då även
det egentliga folkskoleväsendet en mycket begränsad omfattning. Under
dylika omständigheter synas fortsättningsskolans angelägenheter lämpligen
kunna överlämnas åt skolrådet. I detta torde å den egentliga landsbygden
redan förefinnas den sakkunskap på jordbrukets område, som är önskvärd
för ledningen av en fortsättningsskola med undervisningen samlad kring
jordbruket. Det torde i dylika små skoldistrikt ofta bliva svårt att få
lämpliga personer för två skolstyrelser, varför ock, om skilda styrelser
anordnades, medlemmarna i båda nog i huvudsak bleve desamma. Då i
ett stort antal skoldistrikt sålunda anordningen med två skilda styrelser
ej skulle medföra några egentliga fördelar utan blott försvåra förvaltningen,
synes det Överstyrelsen vara ändamålsenligast, att, såsom kommittén föreslagit,
det överlåtes åt distriktet att självt bestämma, huruvida särskild
fortsättningsskolstyrelse skall tillsättas eller icke, allenast det tillses, att

yrkesinsikten och de praktiska intressena i varje fall bliva i vederbörlig
män representerade.

Angående grunderna för valet av särskild fortsättningsskolstyrelse
kan överstyrelsen ansluta sig till kommitténs förslag. Vad beträffar den
viktiga frågan om det praktiska arbetets representation i de kommunala
skolstyrelserna har överstyrelsen i ett föregående sammanhang (sid. 84) yttrat,
att i den allmänna lagstiftningen för fortsättningsskolan måhända blott ett
mera generellt stadgande härom kunde upptagas men att i de särskilda distriktens
reglementen i många fall borde kunna givas närmare föreskrifter
i sådant hänseende. Särskilt synes det önskligt, att på orten möjligen
förekommande sammanslutningar av yrkesmän, såsom hantverks- och handelsföreningar,
bliva företrädda i styrelsen. Att intresserade representanter
för de yrken, till vilka fortsättningsskolorna hänföra sig, anlitas
för medverkan i skolornas ledning ligger emellertid, såsom förut framhållits,
till den grad i sakens natur, att man, även då detalj bestämmelser
om styrelsernas sammansättning saknas, torde kunna förutsätta, att styrelserna
bliva lämpligt sammansatta. De beslutande kommunala korporationerna
hava ju förut åt sig anförtrodda val av nämnder och styrelser
för olika ändamål, och erfarenheten torde icke giva vid handen, att den
frihet, som de härvid i regel äga, ger anledning till missförhållanden.

Vad kommittén föreslagit angående särskilda styrelser för vissa
fortsättningsskolor, angående lokala inspektörer för fortsättningsskolorna,
angående lärarkårens representerande i styrelsen, angående särskilda nämnder
inom densamma samt angående den kommunala fortsättningsskolstyrelsens
åligganden och befogenheter synes Överstyrelsen i allt huvudsakligt
vara välbetänkt. En närmare granskning av hithörande förslag
torde icke behöva företagas förrän i samband med utarbetandet av ny
författning för fortsättningsskolan.

Det skulle enligt överstyrelsens uppfattning innebära en allt för
stark centralisation, om fortsättningsskolornas lokala styrelser skulle omedelbart
sortera under den centrala ledningen. Såväl fortsättningsskolväsendets
stora omfattning och fordran på anpassning efter förhållandena
i olika delar av landet som ock önskvärdheten över huvud av en tillbörlig
decentralisation i förvaltningen framkallar behovet av administrativa
mellaninstanser.

Kommittén har uttalat sig för att domkapitlen fortfarande skulle
vara mellaninstanser för fortsättningsskolorna liksom för folkskolorna, och
häremot har med ett eller annat enstaka undantag ingen gensaga blivit
gjord i de avgivna officiella yttrandena, överstyrelsen anser sig böra bi -

Förvaltningen
på
mellanstadiet.

Folk skolöverstyrelsens
allmän
na befattning
med
fortsättninqsskolorna.

Lokala bestämmelseurkunder

för fortsättning
sskolorna.

träda kommitténs förslag i detta avseende, även om Överstyrelsen delar
kommitténs uppfattning, att domkapitlen, såsom varande i främsta rummet
kyrkostyrelser, åtminstone i sin nuvarande form icke kunna anses vara speciellt
lämpade för handhavandet av fortsättningsskolans angelägenheter. Då
inga andra för ändamålet lämpliga styrelseorgan finnas att tillgå och då det
ej kan bliva fråga om att skapa en särskild mellaninstans för fortsättningsskolan,
synes den förut betonade samhörigheten mellan folkskola och fortsättningsskola
motivera, att samma myndighet å mellanstadiet har att taga
befattning med båda dessa skolors administration. Visserligen torde den
speciella sakkunskap, som yrkessynpunktens upptagande i fortsätta ngsskolan
kräver, mera sällan vara till finnandes inom domkapitlen. Överstyrelsen
har för sin del icke förbisett detta förhållande och återkommer
i det följande till denna fråga. Angående den särskilda befogenhet med
avseende på fortsättningsskolorna, som skulle tillkomma domkapitlen, skall
överstyrelsen ävenledes närmare uttala sig längre fram i detta utlåtande,
överstyrelsen vill här blott framhålla, att domkapitlen vid sin handläggning
av ärenden rörande fortsättningsskolan böra få all möjlig hjälp av
statens folkskolinspektörer, vilka givetvis måste komma att få ganska mycken
befattning med fortsättningsskolorna.

Folkskolöverstyrelsens allmänna uppgift beträffande fortsättningsskolorna
är redan angiven i dess instruktion. Enligt denna (§ 4) skall det
beträffande fortsättningsskolor särskilt åligga överstyrelsen: 1) att, i den
man sådant är möjligt, utöva omedelbar inspektion över dessa skolor;
2) att utarbeta organisationsplaner för olika skoltyper; 3) att verka för
upprättande av nya och, då så befinnes vara av nöden, för omorganisation
av redan befintliga skolor och att därvid träda i förhandling med vederbörliga
myndigheter och med representanter för skilda yrken och ortsintressen;
4) att i den ordning, som kan bliva föreskriven, handlägga frågor
rörande de särskilda skolornas läroplaner; samt 5) att tillse, att skolorna
utrustas med erforderlig undervisningsmateriell.

En viktig sida av frågan om förvaltningen, särskilt med hänsyn
till folkskolöverstyrelsens och domkapitlens förhållande i administrativt avseende,
är frågan om lokala bestämmelseurkunder för de olika skoldistriktens
fortsättningsskolor. Frågan härom är, såsom kommitténs framställning
nogsamt ger vid handen, förknippad med svårigheter, som påkalla
särskild uppmärksamhet.

I första hand uppställer sig det spörsmålet, huruvida sådana lokala
bestämmelseurkunder äro av behovet påkallade. För de fortsättnings -

skolor, som för närvarande finnas, upptagas särskilda bestämmelser i
distriktens folkskolereglementen. Då särskilda bestämmelser redan nu anses
behövliga, torde behovet därav ännu mera framträda, när dessa skolor
erhålla eu betydligt mera omfattande och från folkskolan mera avskild
organisation. Dylika bestämmelser torde bliva erforderliga ej mindre för
skolornas styrelser och lärare samt för lärjungarna och deras målsmän än
för dem, som skola å statens vägnar utöva ledning och kontroll av fortsättningsskolväsendet.
Några svårigheter att redan nu angiva de viktigare
bestämmelser, som böra ingå i en sådan urkund, torde icke förefinnas, och
kommittén har för sin del påpekat om vilka spörsmål sådana bestämmelser
i främsta rummet synas böra röra sig (Bet. sid. 173)..

Då det alltså synes vara tydligt, att särskilda lokala bestämmelseurkunder
för fortsättningsskolorna böra bringas till stånd, torde nästa fråga
bliva, huruvida det skall överlämnas åt de kommunala skolmyndigheterna
att själva helt och hållet ombesörja dessa urkunders tillkomst eller huruvida
prövning och gillande av någon statsmyndighet måste anses erforderlig.
Överstyrelsen måste för sin del liksom kommittén ansluta sig till det
senare alternativet. Då fortsättningsskolorna ovedersägligen äro ämnade
att tillgodose ett viktigt statsintresse, vilket också skulle taga sig uttryck
i jämförelsevis rikliga bidrag av statsmedel till dessa skolor, synes det
också vara nödvändigt, att från statens sida genom dess organ tillses, att
de lokala stadgandena komma att stå i överensstämmelse med de av staten
givna allmänna föreskrifterna och utgöra en riktig tillämpning av dessa.
Men lika viktig är i denna fråga den synpunkten, att genom medverkan
av statens organ större säkerhet vinnes, att de lokala bestämmelserna komma
att på bästa sätt motsvara sitt ändamål.

kommande

De statsmyndigheter, som kunna komma i fråga, då det gäller prov- De lokala
ning och fastställelse av ifrågavarande urkunder, äro tydligen, i överens- sewrkunderstämmelse
med vad som i det föregående blivit uttalat, domkapitlen och na.« prövfolkskolöverstyrelsen.
Man kan då i detta avseende tänka sig, att upp - fSälldse.
draget i fråga anförtros antingen enbart åt domkapitlen eller enbart åt «) //»%«-folkskolöverstyrelsen eller ock på lämpligt sätt fördelas mellan båda.

För uppdragets överlämnande åt domkapitlen talar ju det förhållandet,
att domkapitlen för närvarande i det hela taget hava att pröva och
fastställa reglementena för folkskolorna. Det må dock kunna ifrågasättas,
huruvida det ur sakens egen synpunkt sett vore önskligt, att folkskolöverstyrelsen
i förevarande viktiga angelägenhet icke skulle få befattning med
de nya fortsättningsskolorna. Dessa skolors särskilda uppgifter och egenartade
beskaffenhet synas göra det önskligt, att de komma att stå i mera

omedelbart förhållande till den centrala skolledningen, än folkskolorna
kunna göra, något som ju ock funnit uttryck i Överstyrelsens instruktion.
Det kan ock erinras därom, att överstyrelsen redan genom den befattning
överstyrelsens medlemmar hittills haft med frågan om fortsättningsskolväsendets
omorganisation, därunder även tillfälle givits till förhandlingar
med representanter för skilda grenar av det praktiska arbetslivet, äger en
viss förtrogenhet med de olika sidorna av den föreliggande betydelsefulla
angelägenheten. Härtill kommer, att, såsom förut antytts, å folkskolöverstyrelsens
stat uppförts ett särskilt anslag, avsett att möjliggöra, att Överstyrelsen
måtte vid sig kunna binda personer med den tekniska eller i
allmänhet praktiska sakkunskap, som för handläggning av till fortsättningsskolorna
hörande ärenden särskilt skall bliva behövlig. Såsom Överstyrelsen
i det föregående framhållit, bör dessutom den centrala administrationen
av fortsättningsskolan framdeles så ordnas, att vissa ärenden rörande
de yrkesbestämda fortsättningsskolorna behandlas gemensamt av folkskolöverstyrelsen
och de centrala förvaltningsorganen för de områden av näringslivet,
till vilka skolorna genom sin undervisning hänföra sig (sid. 84). Den
sakkunskap, som sålunda på olika sätt bör komma att finnas hos den centrala
ledningen, bör, synes det, i så stor utsträckning som möjligt komma fortsättningsskolväsendet
till godo. Nu måste emellertid prövningen och stadfästelsen
av de lokala bestämmelseurkunderna och därmed i förbindelse
stående förhandlingar och samarbete med de lokala skolmyndigheterna
komma att bliva en av de viktigaste faktorerna i arbetet för de nya fortsättningsskolornas
tillkomst och organisation, varför ock den sakkunskap
på området, som kan vara till finnandes hos den centrala ledningen och
dess särskilda sakkunniga, skulle komma att i väsentlig grad undandragas
detta arbete, om folkskolöverstyrelsen uteslötes från befattningen med urkundernas
prövning och fastställelse.

Vad överstyrelsen nu haft anledning anföra synes med styrka tala
för att den centrala ledningen icke uteslutes från arbetet med granskningen
av de lokala bestämmelseurkunderna. Därmed vill Överstyrelsen
dock icke hava sagt, att någon befogenhet i detta avseende icke skulle
tillkomma domkapitlen. Dessas ställning som mellaninstanser synes icke
vara förenlig med en sådan anordning, att en så betydelsefull del av fortsättningsskolornas
förvaltning som den ifrågavarande skulle gå dem förbi.

tförsla^om Resultatet av det nu sagda skulle alltså bliva, att befattningen

de’lokala be- med de lokala urkundernas prövning och fastställelse borde tillkomma
stämmelser- både domkapitlen och folkskolöverstyrelsen. Detta förutsätter tydligen en
nClning\å lämplig fördelning av deras befogenhet i det förevarande avseendet.

Det kunde då ligga närmast att följa den av kommittén inslagna olika urkunvägen
och tänka sig en uppdelning av de lokala bestämmelserna på två ur- ''sättnings-''
kunder, av vilka den ena underställdes domkapitlet, den andra överstyrelsen, skolregleEnligt
kommitténs förslag skulle i varje distrikt finnas dels ett reglemente me,lfewför
fortsättningsskolorna, vilket skulle prövas och fastställas av vederbörande
domkapitel, dels en undervisningsordning för samma skolor, vars
prövning och stadfästelse skulle tillkomma folkskolöverstyrelsen. Reglementets
stadganden skulle avse skolornas yttre anordning, undervisningsordningen
åter det, som mera direkt rörde själva arbetet i skolorna. För
en sådan anordning tala visserligen åtskilliga skäl, av kommittén angivna
dels i det föreliggande betänkandet, dels i det av kommittén tidigare avgivna
betänkandet om skolöverstyrelse, och man kunde enligt överstyrelsens
mening måhända tänka sig den åsyftade uppdelningen verkställd på
lämpligare sätt än det av kommittén föreslagna.

Den erfarenhet, som Överstyrelsen under sin verksamhet haft tillfälle
göra med avseende på folkskoleärenden av motsvarande beskaffenhet,
har emellertid bibragt Överstyrelsen den bestämda meningen, att en uppdelning
av de lokala bestämmelserna på olika urkunder, avsedda att underställas
olika myndigheter, innebär mera en tilltalande teoretisk än en
ändamålsenlig praktisk lösning av frågan och att varje sådan uppdelning
är olämplig. Man kommer därvid allt för lätt att åtskilja sådant, som
rätteligen hör tillsamman och som därför rätteligen bör behandlas i ett
sammanhang.

Överstyrelsen anser sålunda, att de lokala bestämmelserna för fortsättningsskolorna
böra i likhet med motsvarande bestämmelser för folkskolorna
sammanhållas i en enda urkund, ett reglemente för fortsättningsskolorna.

Om man således å ena sidan utgår från den uppfattningen, att de c) Behovet
iokala bestämmelserna ej hora med avseende pa vissa delar provas av en usationvid
myndighet och med avseende på andra delar av en annan myndighet, och reglementeå
andra sidan fasthåller, att varken domkapitlet eller folkskolöverstyrelsen ”,^/ocä
bör utestängas från befattning med ärenden, som avse sådana bestämmelser, fastställelse.
synes man närmast vara ställd inför den nödvändigheten att låta den samlade
bestämmelseurkunden, reglementet, komma både under vederbörande
domkapitels och under folkskolöverstyrelsens prövning.

Överstyrelsen måste emellertid känna sig synnerligen tveksam om
lämpligheten av en anordning, enligt vilken reglementena från samtliga
skoldistrikt i riket skulle göras till föremål för granskning och fastställelse
av den centrala styrelsen.

I första rummet måste överstyrelsen fästa sig vid den stora omfattningen
av det arbete, som därvid skulle komma att påvila Överstyrelsen.
Skoldistrikten i landet uppgå till ett antal av omkring 2 400, och allt eftersom
nya skolor upprättas eller andra ändringar ske i skolförhållandena,
böra reglementena undergå revision. Överstyrelsen håller visserligen före,
att kvantiteten av arbetet icke bör vara avgörande för omdömet om vilka
ärenden som skola komma under Överstyrelsens handläggning. Fordrar
ärendenas natur, att de behandlas av den centrala myndigheten, bör detta
också ske, då ju allenast det som prövas vara till skolväsendets bästa bör
vara i främsta rummet avgörande. I den utveckling statsmakterna varit
angelägna att bereda åt de centrala styrelserna i allmänhet och icke minst
åt dem bland dessa, vilka i likhet med folkskolöverstyrelsen hava omfattande
sociala intressen att vårda, tinner överstyrelsen också ett stöd för
den förvissningen, att, i den mån överstyrelsens arbetsuppgifter ökas, de
erforderliga arbetskrafterna skola ställas till dess förfogande. Men uppenbart
är, att genom den ifrågavarande anordningen fortsättningsskolorna
skulle komma att i jämförelse med de övriga områden, som tillhöra överstyrelsens
verksamhetskrets, i allt för hög grad taga Överstyrelsens tid
och krafter i anspråk.

Det är emellertid ej blott hänsynen till kvantiteten av det arbete,
som inom Överstyrelsen skall utföras, utan ej mindre hänsynen till Överstyrelsens
huvudsakliga uppgifter, som är ägnad att vålla betänksamhet
gent emot en genom centralisering av ärendenas handläggning framkallad
tillväxt i antalet till ämbetsverket inlöpande ärenden. Överstyrelsen måste
söka att till en viss grad begränsa sin befattning med enskildheterna av
skolväsendet för att kunna med framgång ägna sig åt dettas mera omfattande
spörsmål. Och lika önskligt som det är, att Överstyrelsen må
äga tillfälle att ingripa även i enskildheter, där dess hjälp påkallas eller
en central myndighets avgörande är av nöden, lika önskligt är, att Överstyrelsen
icke tages i anspråk för ärenden, som kunna på tillfredsställande
sätt ombesörjas av lokala eller provinsiella organ.

Slutligen är att erinra om de övriga menliga verkningar, som i allmänhet
taget måste anses förbundna med en allt för utsträckt centralisering
av skolväsendets administration och som här icke torde behöva
närmare påpekas.

d) Reglemen- Av sådana skål som de nu antydda har det synts överstyrelsen böra

tCningfefter '' allvarligt övervägande, huruvida icke, utan att viktigare intressen

skolornas åsidosättas, någon viss begränsning skulle kunna göras beträffande Övero
i ca art. gtyrelsens befattning med fortsättningsskolornas reglementen, även om en

dylik begränsning näppeligen lär kunna vidtagas, utan att den i ett eller
annat avseende kommer att innebära en viss inkonsekvens. Något annat sätt
att vinna en begränsning torde, så vitt Överstyrelsen kan se, härvid icke
kunna ifrågakomma än att låta reglementena för vissa skoldistrikt stanna
hos domkapitlen såsom fastställande myndighet och låta endast de övriga
gå vidare för att slutgranskas och fastställas av folkskolöverstyrelsen.

Det gäller då att finna en norm för en sådan uppdelning.

Närmast till hands, synes det ligga att tänka sig överstyrelsens direkta
medverkan vid den fortsatta undervisningens ordnande erforderlig i fråga
om skoldistrikt med ett mera mångskiftande och invecklat fortsättningsskolväsen.
Ett sådant fortsättningsskolväsen skulle väl i allmänhet uppstå
inom de folkrikare och tätare bebyggda skoldistrikten, där näringslivet,
som ju komme att bilda grundvalen för fortsättningsskolornas gestaltning,
är mera mångsidigt och utvecklat. Det är ock särskilt i dylika
distrikt, som yrkesbestämda fortsättningsskolor av utpräglad typ kunna
väntas uppkomma, och det är ju framför allt för dessa skolor, som
anlitande av inom överstyrelsen förefintlig sakkunskap skulle komma
i fråga och medverkan av andra centrala ämbetsverk kunde bliva erforderlig.

En stor svårighet uppstår emellertid, då man söker avskilja de skoldistrikt,
som här åsyftas. Ett åtskiljande efter ett visst antal invånare
eller ett visst antal fortsättningsskolpliktiga barn skulle för det avsedda syftet
säkerligen icke visa sig ändamålsenligt. Överstyrelsen har därför ansett
sig böra söka finna en annan indelningsgrund och därvid stannat vid den
tanken, att en åtskillnad skulle kunna grundas på olikheten mellan skolorna
själva.

Tvivelsutan komma vissa skolor att i sin organisation och verksamhet
stå ganska nära de nuvarande fortsättningsskolorna. Detta gäller i
första rummet ersättningsskolorna och dessutom, om ock i mindre mån,
de »allmänna» fortsättningsskolorna. Annorlunda blir givetvis förhållandet
med de fackliga fortsättningsskolorna. Det skulle då kunna tänkas, att
reglementen, som avsåge skolor av det förra slaget, prövades av domkapitlen,
vilka hava att fastställa reglementariska bestämmelser för de nuvarande
fortsättningsskolorna, under det. att reglementen för skolor av det
senare slaget finge fastställas av folkskolöverstyrelsen.

Det ligger emellertid i öppen dag, att det icke går att strängt upprätthålla
en dylik uppdelning. 1 många skoldistrikt komma utan tvivel
att finnas skolor tillhörande båda grupperna. Men givetvis måste det,
såsom förut är framhållet, för varje skoldistrikt i regel finnas ett enda

13—1620J0

reglemente för samtliga dess fortsättningsskolor, varför icke heller i det
fall, att skolor av båda grupperna vore för handen inom ett distrikt, detta
distrikts reglementariska bestämmelser för den fortsatta undervisningen
torde kunna göras beroende av två olika myndigheters beslut utan måste
fastställas av en och samma myndighet. Utgår man då från att reglementen
för de yrkesbestämda fortsättningsskolorna skulle undergå prövning
hos folkskolöverstyrelsen, måste konsekvensen bliva, att så snart i ett
skoldistrikt funnes någon yrkesbestämd fortsättningsskola, reglementet för
detta skoldistrikt skulle fastställas av överstyrelsen, även om där funnes
skolor av annan typ.

För den nu senast skisserade ordningen synas goda skäl föreligga,
om man nämligen utgår från den förutsättningen, att folkskolöverstyrelsens
direkta medverkan måste anses erforderlig i fråga om samtliga yrkesbestämda
fortsättningsskolor. Det är emellertid att märka, att man enligt
denna anordning endast fått en relativt liten del av fortsättningsskolorna
avsöndrad och således endast i jämförelsevis ringa mån nått det föreliggande
syftet.

Det är därför önskvärt, att man må kunna avsöndra även någon
eller några grupper av de fackliga fortsättningsskolorna.

Bland dessa är det särskilt två typer, som i detta sammanhang
komma i betraktande, emedan de kunna väntas få stor utbredning och
komma att finnas just i distrikt, där även ersättningsskolor och allmänna
fortsättningsskolor bliva till finnandes, nämligen fortsättningsskolor för
kvinnlig ungdom i anslutning till det husliga arbetet samt jordbruksfortsättningsskolor.
Därest dessa skoltypers förhandenvaro i ett skoldistrikt
skulle hava till följd, att distriktets reglemente skulle undergå prövning
och fastställelse av folkskolöverstyrelsen, finge denna fortfarande behandla
det vida övervägande antalet reglementen.

Vad nu de fortsättningsskolor beträffar, vilka samla sin undervisning
kring det husliga arbetet, d. v. s. kvinnlig slöjd och huslig ekonomi, torde
näppeligen kunna göras gällande, att de skulle vara av sådan natur, att
deras reglementen måste prövas av central myndighet. Såväl kvinnlig slöjd
som huslig ekonomi hava länge förekommit i våra folkskolor, utan att
deras förekomst medfört några större svårigheter vid administrationen, och
den undervisning, som däri förekommit, kan i stort sett anses hava varit
tillfredsställande ordnad. Det är överstyrelsens mening, att dessa ämnens
upptagande i en fortsättningsskola endast i undantagsfall skall behöva
medföra behovet av att den slutliga behandlingen av distriktets skolreglemente
förlägges till den centrala myndigheten.

Jordbruksfortsättningsskolan däremot innebär i fråga om sin läroplan

något nytt och oförsökt, och det är klart, att många skäl tala för att
reglementena från skoldistrikt, där denna skoltyp förekommer, underställas
folkskolöverstyrelsen. Likväl måste Överstyrelsen, med hänsyn till nödvändigheten
att i något avsevärdare mån vinna den åsyftade begränsningen
i överstyrelsens befattning med skolreglementena, anse det synnerligen önskligt,
att sådant underställande ej måtte bliva regél. Överstyrelsen tror
icke heller, att detta är behövligt. Hela den omgivning, vari en jordbruksfortsättningsskola
befinner sig, innebär en viss kontroll på dess ändamålsenliga
anordning, och den fackinsikt, som man vill skola finnas i fortsättningsskolornas
lokalstyrelser, bör i distrikt, där jordbruksfortsättningsskolor
förekomma, bliva ganska starkt företrädd. Ävenledes torde folkskolinspektörerna,
om vilkas befattning med fortsättningsskolorna överstyrelsen i det
följande skall yttra sig, lättare än i fråga om andra yrkesbestämda fortsåttningsskolor
kunna göra sig förtrogna med de förhållanden, som äro av
särskild betydelse för jordbruksfortsättningsskolorna.

Det bör vidare — och detta gäller såväl om jordbruksfortsättningsskolorna
som om de till det husliga arbetet anslutna fortsättningsskolorna
— ihågkommas, att den åtgärd som här är i fråga: granskning och fastställelse
av reglemente, icke innebär något ingående på enskildheter i
undervisningsplanen, helst de ifrågavarande skolorna i större utsträckning
än övriga torde komma att ansluta sig till normalplanen. När det blir
fråga om allmänna bestämmelser för dessa skolor eller anvisningar i särskilda
fall beträffande undervisningen, är det givetvis från folkskolöverstyrelsen
sådana bestämmelser eller anvisningar skola utgå, och därvid
skall i synnerlig. grad behov föreligga av all den sakkunskap, som genom
medverkan av annan central styrelse och biträde av vederbörande fackbildade
konsulenter kan komma ärendena till del. Likaså böra de ifrågavarande
skolorna komma i åtnjutande av den sakkunniga inspektion, av
vilken de i likhet med andra fackliga fortsättningsskolor äro i behov.
Slutligen böra enligt Överstyrelsens åsikt även reglementena för ifrågavarande
skolor komma under folkskolöverstyrelsens prövning i det fall, då
domkapitlet finner sig icke kunna godkänna av folkskolinspektören gjort
yrkande angående deras innehåll. I

I enlighet med vad Överstyrelsen nu anfört vill Överstyrelsen för
sin del föreslå, att endast beträffande skoldistrikt, i vilka sådana yrkesbestämda
fortsättningsskolor förekomma, som i sin undervisning hänföra
sig till industri, hantverk eller handel, reglementena skola prövas och fastställas
av folkskolöverstyrelsen. — Genom en dylik ordning kommer man
i själva verket till den begränsning, som i närmaste hand framstår såsom

100

den naturliga men som av praktiska skäl ej synes kunna bringas till stånd,
nämligen begränsningen till städer och industrisamhällen eller i allmänhet
orter med mera komplicerade förhållanden. Industri-, hantverks- och handelsfortsättningsskolor
kunna väntas uppstå just i skoldistrikt med en talrikare
och mera samlad befolkning och med ett mera. mångsidigt och utvecklat
näringsliv.

e) Ordningen Under förutsättning att vad Överstyrelsen sålunda föreslagit angående
mentenas frågan om prövningen och fastställelsen av de reglementariska bestämmelprövning
och serna för fortsättningsskolorna vinner gillande, skulle gången av reglemenfaststallelse.
tenas behandling i huvudsak komma att bliva följande.

Sedan inom distriktet nödiga grundläggande beslut blivit fattade och
förslag till reglemente blivit i vederbörlig ordning uppgjort, insändes förslaget
till folkskolinspektören, som efter verkställd granskning med eget yttrande
översänder detsamma till domkapitlet. Domkapitlet har då tydligen
att undersöka, om med hänsyn till de typer av skolor, som inom distriktet
i fråga skola förekomma, reglementet skall för stadfästelse stanna hos
domkapitlet eller om det skall gå vidare till överstyrelsen. I förra fallet
meddelar domkapitlet fastställelse, varefter reglementet tillställes överstyrelsen
för kännedom. I senare fallet däremot översänder domkapitlet
reglementsförslaget jämte inspektörens och sitt eget yttrande till överstyrelsen,
som har att pröva och stadfästa detsamma.

Enligt Överstyrelsens mening bör emellertid, såsom överstyrelsen
nyss anfört, även i förra fallet reglementsförslaget under visst förhållande
underställas folkskolöverstyrelsen, nämligen därest domkapitlet vid sin behandling
av detsamma finner sig icke kunna godkänna yrkande i frågan, som
blivit framställt av folkskolinspektören i det yttrande över förslaget, som av
honom bör ingivas till domkapitlet. En dylik ordning äger motsvarighet
i vad numera är stadgat angående fastställelse av folkskolereglemente.

Besvärsmål. Överstyrelsen anser sig även höra yttra något om den ordning, vari

besvär över beslut angående den fortsatta undervisningen skola anföras.
Det torde vara självfallet, att domkapitlet liksom förut blir den första besvärsinstansen.
Det synes dock Överstyrelsen icke vara riktigt, om folkskolöverstyrelsen,
därest den i förut angiven omfattning skulle få att handlägga
ärenden rörande den fortsatta undervisningen, icke direkt finge något
att göra med besvärsmålen. Överstyrelsen skulle i så fall tydligen komma
att utestängas från ett viktigt inflytande på fortsättaingsskolväsendets ledning,
då ju dessa måls utgång ofta kommer att få prejudicierande betydelse.
Och även vid dessas handläggning synes den erfarenhet överstyrelsen för -

101

värvat böra tillgodogöras. Ett tillbörligt inflytande för folkskolöverstyrelsen
i detta hänseende synes lämpligen kunna vinnas genom den anordningen,
att överstyrelsen insättes som besvärsinstans mellan domkapitlet och Kungl.
Maj:t. En liknande ordning torde böra tillämpas även i sådana fall, då Kungl.
Maj:ts befallningshavande har att i första hand pröva besvären eller då
prövningen åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande och domkapitlet gemensamt.

I förevarande sammanhang vill Överstyrelsen även beröra frågan om Inspektion.
inspektionen av fortsättningsskolorna. Redan av i det föregående gjorda ^Ikolinuttalanden
torde framgå, att enligt Överstyrelsens mening folkskolirispck- spddöremas
törerna i allmänhet skola hava den närmaste inspektionen om hand. De /ort?
böra alltså under Överstyrelsens inseende öva tillsyn även över fortsätt- sättningsningsskolväsendet,
tillse att gällande författningar efterlevas och så långt skolornadet
är dem möjligt övervaka arbetet i fortsättningsskolorna och främja
dessa skolors utveckling. Vid sina besök i de olika skoldistrikten böra de
fördenskull taga noggrann kännedom om ifrågavarande skolors tillstånd och
behov samt lämna de råd och anvisningar angående skolornas organisation
och verksamhet, som de finna vara av nöden. Liksom hittills bör det tillkomma
folkskolinspektörerna att granska och vitsorda rekvisitioner av statsbidrag
till fortsättningsskolorna, och det är tydligt, att detta uppdrag, om
fortsättningsskolan blir obligatorisk, kommer att bliva av betydligt större
omfattning än för närvarande. Såsom i det föregående blivit framhållet,
skulle folkskolinspektören vidare medverka vid upprättandet av skolor och
utarbetandet av reglementen för den fortsatta undervisningen.

Det är uppenbart, att arbetet med fortsättningsskolorna skall, om
föreliggande förslag blir genomfört, i betydlig grad taga folkskolinspektörens
tid och krafter i anspråk. Man måste därför göra sig den frågan,
om folkskolinspektörerna kunna utöver de uppgifter, som för närvarande
tillkomma dem, jämväl åtaga sig dessa ökade göromål, eller med andra
ord, om det nuvarande antalet folkskolinspektörer räcker till även för inspektionen
av de framtida fortsättningsskolorna. Skulle det visa sig, att
de krafter folkskolinspektionen nu förfogar över icke skulle vara tillräckliga
jämväl för de nya uppgifterna, bleve alltså en ökning av inspektionsområdenas
antal behövlig.

I sitt över folkundervisningskommitténs betänkande om folkskolinspektionen
den 3 mars 1914 avgivna underdåniga utlåtande yttrade Överstyrelsen
angående rikets indelning i inspektionsområden bland annat följande.
»Även Överstyrelsen skulle finna det synnerligen fördelaktigt, om
mindre områden än de av kommittén föreslagna kunde erhållas. Härige -

102

b) Särskild
fackinspektion
av de
yrkesbestämda
fortsättninqsskolorna.

nom skulle inspektörerna säkerligen lättare bliva i stånd att fylla sin uppgift
såväl att öva kontroll som att giva råd och ledning. Överstyrelsen
finner därför med hänsyn särskilt tagen till folkmängdens tillväxt och
skolväsendets allmänna utveckling det ligga i sakens natur, att det antal
områden, som nu föreslagits, icke kan innebära en slutgiltig lösning. A
andra sidan vill dock Överstyrelsen instämma med kommittén däruti, att,
enligt vad erfarenheten givit vid handen, även med det nu framlagda förslaget
en verksam inspektion kan åstadkommas.»

Av detta utlåtande framgår, att, om Överstyrelsen ock ansåg sig
kunna vänta en någorlunda effektiv inspektion med det av kommittén
föreslagna antalet inspektörer, eller 34, Överstyrelsen dock helst velat föreslå
ett större antal. Den erfarenhet, som vunnits under den korta tid
folkskolinspektionen i sin förändrade gestaltning varit i verksamhet, är visserligen
för litet omfattande för att Överstyrelsen skall hava kunnat bilda sig
en bestämd uppfattning om möjligheten för inspektörerna att fylla de många
och betydelsefulla uppgifter, som enligt deras instruktion åligga dem,
men redan nu är det dock klart för överstyrelsen, att inspektionsområdenas
jämförelsevis stora omfattning i detta hänseende lägga betydande
hinder i vägen. Svårigheterna för inspektörerna att hinna med
allt som tillhör dem hava givetvis blivit än större på grund av den
utveckling på folkskoleväsendets område, som för närvarande är att
iakttaga, en utveckling som i ej oväsentlig grad har sin orsak just i den
genomförda förändringen i folkskolinspektionen men också i de nya grunderna
för statsbidrag till folk- och småskolor. Skola nu inspektörerna
kunna göra sin tillbörliga insats i den omdaning av fortsättningsskolväsendet,
som ifrågasättes, synes det Överstyrelsen vara nödvändigt, att de, om
de ej skola tvingas att åsidosätta andra viktiga uppgifter, erhålla någon
minskning i sina områden. Något bestämt förslag i fråga om ökningen
av antalet inspektionsområden anser sig Överstyrelsen för närvarande icke
böra framlägga.

Även om folkskolinspektörerna skola hava att å statens vägnar öva
den närmaste kontrollen och tillsynen över fortsättningsskolorna, får detta
.icke hindra, att de yrkesbestämda fortsättningsskolorna, i den mån så befinnes
nödvändigt, bliva föremål för särskild fackinspektion.

Det synes överstyrelsen redan av ekonomiska skäl icke kunna ifrågasättas
att, såsom föreslagits av bl. a. domkapitlet i Kalmar, anställa särskilda
fackinspektörer av olika slag inom varje folkskolinspektörsområde
eller att binda sådana inspektörer vid domkapitlen. I likhet med kommittén
anser Överstyrelsen, att de förutnämnda till den centrala ledningen

103

knutna sakkunniga skola utöva den ifrågavarande inspektionen. Skulle det
komma att visa sig, att de vid Överstyrelsen omedelbart anställda inspektörerna
ej räcka till för ändamålet, bör man taga i övervägande, huruvida
även särskilda inspektörer för olika delar av landet böra anställas i sådana
fack, som företrädesvis förekomma i fortsättningsskolornas undervisning’.

KAP. IX.

Ekonomiska synpunkter.

Folkundervisningskommittén har föreslagit, att minimiavlöningen för tårartjänstgöring
vid fortsättningsskola skulle bestämmas till 2 kronor för under- arvodet
visningstimme samt att denna minimiavlöning skulle utgå av statsmedel, het i^yrkes .

Det av kommittén föreslagna avlöningsbeloppet är bestämt med hän- he^''ämda
s37[l tlJ1 den . ersättning, som utgår för undervisningsarbete i folkskolan, männafortoch
hänför sig till nu rådande löneförhållanden vid folkskolorna. Korn- sätiningsmittén
har vid dess avvägande anslutit sig till en grundsats, som uttalades sM°r''
redan i den kungl. propositionen till 1877 års riksdag angående fortsättnmgsskolan,
nämligen att undervisningen i fortsättningsskolan, såsom
mera krävande än undervisningen i folkskolan, borde medföra en nåo-ot
högre ersättning.

överstyrelsen anser det ligga i sakens natur, att man vid avvägandet
av den ersättning, som bör tillkomma läraren i fortsättningsskolan, utgår
från den ersättning, som tillkommer läraren i folkskolan, och finner det
uppenbart, att den förra ersättningen bör bestämmas till högre belopp än
den senare. ^ •

Sedan kommittén avgav sitt betänkande, har frågan om en löneförbättring
för folkskolans lärarkår kommit närmare sin lösning, i det att
den s. k. lärarlönenämnden den 31 oktober 1914 avgivit förslag till ny
lönestat för denna kar, och det är att förvänta, att en lönereglering i
huvudsaklig överensstämmelse med lönenämndens förslag inom snar framtid
skall komma att genomföras. Det synes då Överstyrelsen riktigast att
vid framställandet av förslag om avlöning för fortsättningsskolornas lärare
nu utgå från den av lönenämnden föreslagna lönestaten för folkskolorna.

När fortsättningsskolväsendet blivit mera utvecklat, torde i de större

104

samhällena komma att anställas lärare, för vilka tjänstgöringen i fortsättningsskolan
blir huvudsyssla och som därför kunna tänkas få ordinarie
anställning och rätt till pension i egenskap av fortsättningsskollärare. Sådan
anställning kommer dock åtminstone under en längre tid framåt helt visst
att bliva undantagsfall; i* regel blir arbetet vid fortsättningsskolan timlärarbefattning
och kommer i många fall att utföras även av personer,
som i övrigt ej äro anställda i allmän tjänst.

Uppenbart är, att det vid avlönandet av skolans lärare ej bör ställas
så, att läraren får betalt för varje särskild undervisningstimme, utan ersättningen
bör utgå till honom för viss lärokurs eller, där så befinnes
lämpligare, för veckotimme och avlöningsbeloppet därvid beräknas efter
det antal undervisningstimmar, som i enlighet med skolans undervisningsplan
och arbetsordning tillkommer honom. Då avlöningen således dock
måste bestämmas med hänsyn till visst antal undervisningstimmar och
statsbidraget likaledes måste komma att utgå efter sådan grund, torde
man vid behandlingen av frågan om avlöningen lämpligast böra taga avlöningen
för undervisningstimme till utgångspunkt.

Lärarlönenämnden förutsätter på grund av gjorda utredningar, att
manlig folkskollärare i normala fall tillträder befattning som vikarierande
eller extra ordinarie lärare vid 22 års ålder och efter två år befordras
till ordinarie, i vilken egenskap han enligt nämndens förslag skulle hava
att tjänstgöra till och med sitt 59:e år, varefter han ägde att avgå med
pension. Under sin tjänstetid skulle han enligt den av nämnden föreslagna
lönestaten uppbära i årlig kontant minimilön: som vikarierande
eller extra ordinarie 1 150 kronor, som ordinarie under de första fem åren
1 300 kronor, under följande fem år 1 500 kronor, under därpå följande
fem år 1 700 kronor och sedermera under återstående 21 år 1 900 kronor.
Dessutom skulle han både i den förra och den senare egenskapen åtnjuta
fri bostad i enlighet med särskilda bestämmelser samt därjämte nödigt
bränsle. Dessa naturaförmåner torde kunna i genomsnitt uppskattas för
ordinarie lärare till 300 kronor och för icke ordinarie till 100 kronor.
Bortser man i detta sammanhang från de lönetillägg, som i vissa fall skulle
utgå till lärare med familj, samt från pensionsrätten med därtill hörande
skyldighet att erlägga vissa pensionsavgifter, finner man, att den genomsnittliga
miniavlöningen för år under en 38-årig tjänstetid skulle bliva
kronor 1 992,n. Antalet undervisningstimmar under ett läsår i folkskolan
kan i runt tal beräknas till 1 000. För undervisningstimme skulle minimiavlöningen
således komma att belöpa sig till i det allra närmaste 2 kronor.

Särskilt med hänsyn till den starka prisstegring, som inträtt sedan
den tid, då lönenämnden utarbetade sitt förslag, en prisstegring som

105

visserligen förorsakats av utomordentliga förhållanden men näppeligen
torde komma att helt och hållet gå tillbaka, synes man kunna antaga,
att de av nämnden föreslagna lönebeloppen väl kunna komma att vid en
blivande lönereglering överstigas men knappast komma att understigas.
Det nämnda beloppet, 2 kronor, torde då icke kunna anses som en för högt
liggande utgångspunkt, och i betraktande av de större krav, som undervisningen
i fortsättningsskolan skall ställa på läraren, anser överstyrelsen,
att vad denna skola beträffar ersättningen beräknad efter undervisningstimme
åtminstone icke kan sättas lägre än till 2 kronor 25 öre.

visning i
arbetsJcunskap.

för den ifrågavarande

Nu är emellertid att ihågkomma, att ett av fortsättningsskolansD^wföwiwsrsläroämnen
skall komma att av läraren kräva en särskild, officiellt vitsordad tl\länder
kompetens, nämligen den yrkesbestämda fortsättningsskolans arbetskunskap
(sid. 73). Läraren i arbetskunskap måste antingen vara fackman eller
åtminstone genom särskild utbildning hava förskaffat sig en viss yrkeskännedom.
Det är klart, att detta större anspråk på läraren bör motsvaras
av ett högre arvode. Att så sker innebär i och för sig en rättvisa,
men det är ock en uppenbar nödvändighet, därest man över huvud
taget skall ha utsikt att erhålla de lärarkrafter, som
undervisningen äro behövliga.

Överstyrelsen hemställer sålunda, att ersättningen för undervisning i
arbetskunskap bestämmes till något högre belopp än för den övriga undervisningen,
och anser, att förhöjningen lämpligen skulle kunna beräknas
efter 50 öre för undervisningstimme, så att minimiarvodet för undervisning

1 arbetskunskap eller i någon gren av detta ämne komme att utgå efter

2 kronor 75 öre för timme. Villkoren för det högre arvodet skola enligt
det sagda vara, att undervisningen som meddelas tillhör ämnet arbetskunskap
samt att undervisaren är i besittning av vederbörlig, officiellt vitsordad
kompetens, och den erforderliga kontrollen över att villkoren äro
uppfyllda måste i detta som i andra avseenden åligga folkskolinspektören
och Kungl. Maj:ts befallningshavande.

överstyrelsen har i det föregående närmast haft manlig lärares ay~ c) Avlöning
löning i sikte. Skäl skulle visserligen kunna anföras för den uiemngen/iärar^vid9
att arvodet för kvinnlig lärare borde bestämmas till lägre belopp än för fprtsättmanlig
lärare. När det gäller en tjänstgöring av den art och den järn- mn3ss 0 aförelsevis
ringa omfattning, varom här är fråga, synes det Överstyrelsen
dock mindre tilltalande och även föga befogat att göra skillnad i avlöningen
för lärare och lärarinna. Överstyrelsen anser sålunda i likhet med kom -

14—162010

106

mittén, att de angivna arvodesbeloppen böra utgå utan hänsyn till om
undervisningen i fråga bestrides av manlig eller kvinnlig lärarkraft.

Däremot lärer i vissa särskilda fall med hänsyn till andra förhållanden
ersättningen till läraren böra utgå efter andra grunder än de förut
angivna.

d) Avlöning Detta galler i första rummet i fråga om den av Överstyrelsen i
^ersättning1»- i det föregående (sid. 40) berörda grupp av skolor för den fortsatta underst.
visningen, vilkas undervisning med hänsyn såväl till den organisatoriska
beskaffenheten hos den folkskola, vilken utgör dess underlag, som ock till
den tillgängliga lärarkraftens förutsättningar måste inskränkas till att
huvudsakligen blott avse att i någon mån avhjälpa de brister i barnens
skolbildning, som svagare skolformer i regel måste hava till följd, fortsättningsskolor
vilka visserligen från uppfostrings- och allmän folkbildningssynpunkt
äro att anse såsom mycket värdefulla men som dock närmast
äro att hänföra till de anstalter för fortsatt undervisning, som nu förefinnas
under namnet ersättningsskolor. Läraravlöningen i dessa skolor
synes Överstyrelsen lämpligen kunna bestämmas till ett belopp beräknat
efter lägst 1 krona 50 öre för undervisningstimine. En beräkning av
den minimiavlöning för undervisningstimine, som enligt lärarlönenämndens
förslag skulle komma att utgå till lärare vid mindre folkskola, utförd enligt
liknande grunder som den å sid. 104 med avseende på manlig folkskollärare
antydda, ger vid handen, att detta belopp kan anses skäligt.

Q!fölVunder Med avseende på två av de läroämnen, som tillhöra fortsättnings J°visning\

skolans ämneskrets, nämligen slöjd och huslig ekonomi, synes kunna ifrågaslöjd
och sättas, huruvida läraravlöningen kan bestämmas enligt den ovan föreslagna

hUQUn o o o

ekonomi, normen av 2 kronor 25 öre eller 2 kronor 75 öre för undervisningstimine.

Där dessa ämnen nu äro upptagna i undervisningen, gälla för dem särskilda
författningar, vilka i enlighet med av riksdagen fastställda villkor bestämma
storleken av statsbidraget till lärarnas avlöning, och dessa författningar
avse skolstadier ej blott nedanför fortsättningsskolan utan även
ovanför denna. Angående slöjdundervisningen i högre folkskola gäller
sålunda en den 1 oktober 1915 utfärdad kungl. kungörelse, och i fråga om
undervisningen i huslig ekonomi finnes en kungl. kungörelse av den 16
juni 1906, som avser denna undervisning såväl i folkskolor som i högre
folkskolor och folkhögskolor. Med avseende på statsbidraget till undervisningen
kommer fortsättningsskolan till följd härav, vad beträffar slöjd
och huslig ekonomi, i beroende av förhållandena ej blott vid folkskolorna
utan ock vid de högre folkskolorna och folkhögskolorna, och då avlöning

107

och statsbidrag givetvis stå i samband med varandra, kan ej heller avlöningsfrågan
göras oberoende av förhållandena vid de nämnda läroanstalterna.

Nu befinner sig emellertid frågan om ändrade bestämmelser angående
statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskolor samt angående avlöning
åt lärarinnor i huslig ekonomi och statsbidrag till undervisningen i detta
ämne i folkskolor, högre folkskolor in. fl. läroanstalter för närvarande
under utredning. Lärarlönenämnden har i dessa avseenden framlagt förslag
i ett den 8 november 1915 dagtecknat betänkande, över vilket Överstyrelsen
anbefallts avgiva underdånigt utlåtande. Överstyrelsen har med
anledning härav infordrat yttranden i ärendet från folkskolinspektörerna
och vederbörande skolföreståndare m. fl. och har, då dessas yttranden ännu
ej inkommit, icke kunnat företaga frågan till slutligt avgörande. Under
sådant förhållande finner sig Överstyrelsen icke för närvarande kunna
avgiva förslag rörande avlöningen för undervisningen i slöjd och huslig
ekonomi i fortsätta i ngsskolan men skall upptaga frågan härom, i samband
med underdånigt utlåtande över det berörda betänkandet av lärarlönenämnden.

Med bortseende för närvarande från frågorna om statsbidrag och f) Minimiminimiavlöning
för undervisningen i slöjd och huslig ekonomi, vilka frågora£SwX
överstyrelsen enligt det föregående tillsvidare måste för sin del lämna
öppna, vill Överstyrelsen såsom sin åsikt uttala, att minimiavlöningen för
undervisningen i de framtida fortsättnings- och ersättningsskolorna bör i
sin helhet utgå av statsmedel, överstyrelsen biträder således i detta avseende
kommitténs hemställan. De skäl, som kommittén anfört för densamma,
äro synnerligen talande och hava från intet håll blivit motsagda.

Särskilt viktigt finner Överstyrelsen det vara, att deÖ högre belopp,
som bör utgå för undervisningen i arbetskunskap, bestrides med .statsmedel,
så att icke de större utgifter, med vilka detta ämnes upptagande i läroplanen
— i många fall även oavsett den högre läraravlöningen — blir
förbundet, komma att i sin helhet falla på kommunen. Blir den yrkesbestämda
fortsättningsskolan avsevärt dyrare för kommunerna än den allmänna,
kommer detta att bliva till ett synnerligen svårt hinder för den
yrkesbestämda skolan i dess tävlan med den i flera avseenden lättare åstadkomna
allmänna fortsättningsskolan.

Beträffande i övrigt läraravlöningen vid fortsättningsskolorna och g) Kommuersättningsskolorna
räknar översyrelsen liksom kommittén på att kommu- w^“.or<s''
nerna i många fall skola komma att bevilja särskilda ortstillägg till de av * °99

108

Årliga kostnader
för
statsverket.

statsmedel utgående minimiavlöningarna för att såmedelst tillförsäkra sig
goda lärarkrafter för den fortsatta undervisningen.

En beräkning av statsverkets årliga kostnader för fortsättningsskolväsendet
vid den tid, då den föreslagna reformen kan tänkas vara i större
utsträckning genomförd, blir, såsom kommittén betonat, alltid synnerligen
osäker, då den är beroende av en del faktorer, om vilka man på förhand
endast gissningsvis kan bilda sig en föreställning. Den summa, till vilken
kommittén vid sitt försök till beräkning kommit, 2 400 000 kronor, avser
endast statsbidraget till läraravlöningen och förutsätter, att undervisningstidens
obligatoriska minimum ej överskrides. A andra sidan innebär densamma
en sådan utveckling av fortsättningsskolväsendet, att samtliga från
folkskolorna avgående barn — oavsett det ringa antal, som omedelbart
övergår till andra läroanstalter — erhålla undervisning i fortsättningsskola.

Redan nu torde man dock kunna fastslå, att kommitténs summa är
för lågt beräknad. Särskilt synes en av de i räkningen ingående faktorerna
innebära ett från ekonomisk synpunkt allt för gynnsamt antagande, nämligen
det antal av 30 lärjungar, som kommittén beräknat skola i medeltal
komma att samtidigt undervisas av en och samma lärare. Säkerligen kan
detta antal icke sättas till mera än högst 20. Nu har Överstyrelsen dessutom
för sin del vid förslaget om minimiavlöning utgått från förhållandena
efter genomförandet av den väntade löneregleringen för folkskollärarkåren
och till följd därav kommit till högre belopp för denna avlöning
än kommittén. Överstyrelsen har å andra sidan för den lägre form
av fortsättningsskola, som lämpligen torde kunna benämnas ersättningsskola,
föreslagit en lägre avlöning.

I enlighet med de sålunda ändrade förutsättningarna har Överstyrelsen
verkställt en liknande överslagsräkning som den av kommittén utförda och
därvid kommit till eu summa av inemot 4 000 000 kronor såsom uttryck
för storleken av det årliga statsbidraget till avlöningen av fortsättningsskolans
lärare.

Liksom kommittén har överstyrelsen vid denna överslagsräkning
tänkt sig undervisningen i fortsättningsskolan begränsad till den minsta
obligatoriska lärotiden av 360 undervisningstimmar och fortsättningsskolans
lärokurs fördelad på endast två år. Då det är att hoppas, att
undervisningen i fortsättningsskolan mångenstädes skall komma att utsträckas
utöver 360 undervisningstimmar och lärokursen i samband därmed
att fördelas på tre år och en utveckling i sådan riktning på allt sätt
bör främjas, är det uppenbart, att den anförda summan betecknar ett
minimum för de framtida statsutgifterna för läraravlöningen vid fortsätt -

109

ningsskolorna, sedan man kommit därhän, att alla fortsättningsskolpliktiga
barn kunna komma i åtnjutande av fortsatt undervisning. Klart är emellertid,
såsom kommittén ock anmärkt, att en avsevärd tid torde, förflyta,
innan fortsättningsskolväsendet nått en sådan utveckling.

till statens kostnader för läraravlöningen komma sedan vissa utgifter
för lärarutbildningen (sid. 73). Från de beräknade statsutgifterna
har man å andra sidan vid en uppskattning av den sannolika ökningen i
statens kostnader för den fortsatta undervisningen att draga det belopp,
varmed staten för närvarande understödjer denna undervisning, vilket
belopp uppgår till omkring 160 000 kr.

Folkundervisningskonnnittén uttalar sin övertygelse därom, att de
betydande utgifter för ungdomens fortsatta undervisning och uppfostran,
som ett förverkligande av dess förslag måste föra med sig, skola bära
goda frukter ej blott för samhällslivet i det . hela genom den medborgerliga
bildningens höjande utan ock för det ekonomiska livet genom det
stegrade intresse för och den större duglighet i det praktiska arbetet,
som en på detta arbete inriktad obligatorisk fortsättningsskolundervisning
bör vara ägnad att medföra. Flera av de myndigheter och enskilda, som
avgivit officiella utlåtanden över kommitténs betänkande, hava yttrat sig
i samma riktning, och Överstyrelsen kan för sin del utan tvekan ansluta
sig till den uppfattning kommittén sålunda uttalat.

KAP. X.

Ö vergångsbestämm elser.

Såsom kommittén framhållit, måste för den ifrågasatta reformens
genomförande en viss övergångstid bestämmas. Förhållandena under denna
övergångstid få genom särskilda författningsbestämmelser ordnas. Dessa bestämmelser
böra å ena sidan i möjligaste mån skapa garantier för att frågan
om fortsättningsskolan kommer att inom varje skoldistrikt bliva inom viss tid
och under lämpliga former upptagen till behandling och att en plan för
fortsättningsskolväsendets ordnande inom distriktet blir utarbetad. De
böra å andra sidan giva kommunerna frihet att, till den omfattning de
själva bestämma, ordna sitt fortsättningsskolväsen i överensstämmelse med
de grundsatser, som för den framtida fortsättningsskolan blivit fastställda.
Kommun må således under ifrågavarande tid jämväl vara berättigad att
ålägga de barn inom kommunen, för vilka tillfälle till fortsatt under -

Förhållandena
under
övergångstiden.

visning beredes, erforderlig skolplikt. Vid övergångstidens slut bör inom
varje kommun eller skoldistrikt, som ej på grund av särskilda omständigheter
erhållit vederbörlig dispens, fortsättningsskolväsendet vara i nöjaktig
mån ordnat i överensstämmelse med föreskrifterna för fortsättningsskolans
nya ordning.

Då en fortsättningsskola vitsordas vara anordnad efter principerna
för den fackliga eller den allmänna fortsättningsskolan och blivit gjord
obligatorisk för ungdomen inom skolområdet, bör enligt Överstyrelsens
mening statsbidraget till läraravlöningen utgå med de för sådan skola
fastställda belopp. Det synes ock kunna tagas i övervägande, huruvida
icke även sådana fortsättningsskolor, som ej blivit gjorda obligatoriska
men vilkas undervisning blivit i överensstämmelse med de nya grundsatserna
så väl ordnad, att de kunna tjänstgöra som mönster för andra fortsättningsskolor,
skulle kunna efter prövning i varje särskilt fall bliva delaktiga
av det högre statsbidraget.

För övriga fortsättningsskolor däremot, alltså frivilligt besökta skolor
av nuvarande typ, bör statsbidraget bestämmas till lägre belopp, dock
ej lägre än att ersättningen för undervisningsarbetet i fortsättningsskolan
åtminstone icke blir mindre än för undervisningsarbetet i folkskolan.
Överstyrelsen kan i detta hänseende ansluta sig till ett av lärarlönenämnden
i dess betänkande II av den 8 november 1915 framställt förslag, enligt
vilket såsom provisorisk löneförbättring för fortsättningsskolans lärare, intill
dess eu omorganisation av fortsättningsskolväsendet bleve genomförd,
en avlöning av 1 krona 50 öre för undervisningstimme skulle bestämmas.
Nämnden, som ej ansett sig böra taga ställning till principfrågan, huruvida
minimiavlöningen för lärare i fortsättningsskola bör i sin helhet eller
endast delvis utgå av statsmedel, inskränker sig till att förorda, att den
föreslagna höjningen av läraravlöningen måtte bestridas av statsmedel,
varvid således en del av minimiavlöningen fortfarande skulle komma att
betalas av kommunen. Bestämmelserna för statsbidragets utgående till
fortsättningsskolorna under övergångstiden skulle dock med en dylik anordning
bliva synnerligen invecklade, och Överstyrelsen, som anser det
vara principiellt riktigt, att även under denna tid minimiavlöningen för
lärare i fortsättningsskola i sin helhet utgår av statsmedel, vill för sin
del förorda, att det nämnda beloppet, 1 krona 50 öre, måtte utgå som
statsbidrag. Samma belopp torde då ock redan under övergångstiden böra
utgå till avlöning av lärare i ersättningsskolor av olika slag.

Övergångs- Vad beträffar övergångstidens längd har kommittén föreslagit, att

tidens längd, densamma skulle bestämmas till fem år. I ett par officiella utlåtanden

uttalas anslutning till detta förslag, men eljest torde kunna sägas, att
knappast någon anmärkning är i dessa utlåtanden oftare förekommande
än den, att kommittén föreslagit för kort övergångstid.

Helt visst skall en övergångstid av fem år befinnas för kort, därest
man fordrar, att det vid dess utgång skall vara sörjt för att alla barn
i alla skoldistrikt erhålla fortsatt undervisning och att denna är på bästa
möjliga sätt anordnad. En så långt gående fordran har kommittén dock
tydligen ej tänkt sig skola uppställas, och den vore helt visst en fordran,
som vore omöjlig att upprätthålla, vilken övergångstid som än bleve bestämd.
I själva verket torde med hänsyn därtill, att reformförslaget äger
stöd i en rätt utbredd uppfattning av vad som för en förbättrad folkundervisning
bör göras, och jämväl i betraktande av den större hastighet,
varmed samhällsutvecklingen i våra dagar fortlöper, kommitténs förslag
om en övergångstid av fem år låta väl försvara sig.

Givetvis kunna dock skäl anföras för en längre övergångstid.

Mångenstädes ute i skoldistrikten skola de ökade anspråk på omsorg
om skolväsendet, som reformförslaget innebär, och i all synnerhet den
utsträckta skolplikten komma att betraktas som en pålaga, som skall förefalla
strängare, ju snarare dess åtagande måste ske.

Härvid skola särskilt de ekonomiska synpunkterna komma i betraktande.
Väl är sant, att förslaget åtminstone icke i allmänhet förutsätter
någon synnerligen stor ökning i kommunernas utgifter, då de huvudsakliga
kostnaderna skulle bäras av statsverket. Men man har att ihågkomma,
att många kommuner i förhållande till sin ekonomiska bärkraft
äro så starkt betungade av utgifterna för sitt skolväsen, att även en obetydlig
ökning i dessa utgifter måste bliva kännbar. Det vore därför helt
visst önskvärt, att reformen av fortsättningsskolväsendet kunde sättas i
samband med eller föregås av åtgärder, ägnade att utjämna den kommunala
beskattningen eller på annat sätt underlätta för de i särskild grad
skattetyngda kommunerna uppehållandet av ett välordnat skolväsen.

Uttalanden i sådan riktning förekomma också i några officiella utlåtanden.
Så yttrar Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län, att
en verklig utveckling till det bättre av folkundervisningen »med nödvändighet
förutsätter en avsevärd förbättring i de hårdare betungade kommunernas
ekonomiska förhållanden» (jfr. sid. 13). Och Kristianstads läns
hushållningssällskaps undervisningskommitté lämnar en utförlig framställning,
avsedd att belysa ojämnheten i den kommunala beskattningen för
skolväsendet och landskommunernas utgifter för sina skolor, detta »icke
för att uppkonstruera svårigheter för genomförandet av den reform till
folkundervisningens förbättrande kommittén föreslagit, utan för att rikta

112

uppmärksamheten på vissa samhällsproblem, som med nödvändighet måste
finna sin lösning antingen före eller samtidigt med det yttre och inre
omdaningsarbete av skolan, kommittén förordat» (jfr sid. 16).

Huruvida nu berörda synpunkt påkallar en ”förlängning av övergångstiden,
torde lättare bedömas vid tidpunkten för statsmakternas behandling
av den föreliggande reformfrågan. I varje fall synes den därvid
böra vinna beaktande.

Såsom skäl för en längre övergångstid än den av kommittén föreslagna
har särskilt framhållits nödvändigheten av att man, innan skyldigheten
för kommunerna att inrätta fortsättningsskolor inträder, hunnit utbilda
något större antal lärare för undervisning i arbetskunskap, då ju
skolorna eljest icke kunna upptaga nämnda ämne i sin läroplan. Detta
skäl måste givetvis tillerkännas betydelse. Under en övergångstid av fem år
bör man dock hinna bereda tillfälle för ett ganska stort antal personer att
erhålla den ifrågavarande utbildningen, och skulle det dessutom komma
att förflyta någon avsevärdare tid, innan en obligatorisk fortsättningsskola
kan varda av statsmakterna beslutad, torde även dessförinnan något kunna
vara åtgjort till förmån för lärarutbildningen. Genom den ändring i gällande
författning för fortsättningsskolan, som av innevarande års riksdag i enlighet
med nådig proposition medgivits, kan arbetet på en omläggning av
undervisningen i fortsättningsskolan redan nu, om ock endast i ett mindre
antal fall, påbörjas, och i samband därmed torde, därest medel för ändamålet
kunna beredas, åtgärder för lärarutbildningen snart nog kunna
vidtagas.

Klart är dock, att man står inför avsevärda svårigheter, när det
gäller ej blott att få till stånd fortsättningsskolor i erforderligt antal inom
samtliga skoldistrikt utan att få en yrkesbestämd undervisning anordnad
i, om möjligt, ett ej alltför obetydligt antal av dessa skolor, och särskilt
måste härvid lärarfrågan erbjuda vanskligheter. Det rätta tillvägagångssättet
för olika fall torde först på erfarenhetens väg kunna utfinnas, och
ett försök att hastigt få reformen genomförd kan lätt leda till annat resultat,
än det man åsyftat.

Om man således har skäl att tillse, att övergångstiden ej tillmätes
för knappt, har man å andra sidan att undvika att genom en onödigt
utsträckt övergångstid försena en önsklig utveckling och öka de olägenheter,
som naturligt nog bliva förbundna med övergångstidens osäkra och
oregelbundna förhållanden, överstyrelsen vill med avseende på frågan
om övergångstidens längd inskränka sig till det uttalandet, att övergångstiden
åtminstone icke synes böra göras kortare, än den av kommittén
föreslagits.

BILAGOR

EXEMPEL PÅ UNDERVISNINGSPLANER

15—162010

115

Allmänna anmärkningar.

En blivande normalplan, som enligt Överstyrelsens mening icke bör
göras bindande utan endast bör hava till ändamål att tjäna till huvudsaklig
ledning för de lokala och andra myndigheter, som hava att bestämma
angående undervisningsplanerna för de särskilda skolorna, bör
upptaga undervisningsplaner för olika ämnen i olika typer av fortsättningsskolor.
De i det följande anförda exemplen äro utarbetade av överstyrelsen
på grundvalen av kommitténs förslag och med biträde av sakkunniga
från olika praktiska arbetsområden. Angående desamma torde här
böra göras några erinringar, delvis med upprepning av vad som yttrats
i utlåtandet sid. 59.

De anförda undervisningsplanernas huvudsakliga syfte är endast att
åskådligt angiva undervisningens innehåll. De hava därför icke utarbetats
i sådan form, som de framtida officiella undervisningsplanerna
toi’de böra äga. Dessa sistnämnda, vilka naturligtvis böra erbjuda
flera variationer av typer, än här upptagits, torde böra vara uppställda
i form av årskurser, och de böra vara försedda med metodiska anvisningar
till ledning för läraren.

Med avseende på de i det följande lämnade planerna bör vidare
märkas, att ordningen mellan momenten ingalunda alltid anger den ordning,
vari desamma böra förekomma i undervisningen, där olika moment
i många fall böra vara samtidiga och ordningen för övrigt blir beroende
även av rent yttre omständigheter, såsom undervisningens fördelning på
olika lärarkrafter, nödvändigheten av kursväxling o. s. v. I detta sammanhang
kan erinras om vad överstyrelsen i utlåtandet (sid. 50) yttrat angående
undervisningen i hälsolära, nämligen att de hygieniska momenten i arbetskunskapen
och medborgarkunskapen, där särskilda skäl föreligga, kunna
utskiljas och behandlas som ett fristående läroämne.

I all synnerhet bör i fråga om de föreliggande exemplen på undervisningsplaner
uppmärksammas, att desamma ej angiva lärokurser i egentlig
mening, allraminst minimikurser. De böra närmast betraktas såsom
angivande de områden, inom vilka undervisningen har att röra sig, eller

116

det förråd, varur den enskilda skolan eller läraren har att göra urval.
Såväl i fråga om omfattning som i fråga om innehåll måste idet enskilda
fallet undervisningen bestämmas med hänsyn till förhandenvarande omständigheter,
särskilt den föregående folkskolekursens beskaffenhet och fortsättningsskolkursens
längd.

Det bör slutligen erinras därom, att den elementära och efter lärjungarnas
åldersstadium avpassade form, som undervisningen bör äga,
svårligen kan komma till uttryck i en kortfattad läroplan.

De undervisningsplaner i arbetskunskap, som hänföra sig till industrier
och hantverk, äro, där ej särskilt angives, att de avse skolor för kvinnlig
ungdom, beräknade för manliga lärjungar.

Översikt.

Arbetskunskap i anslutning till jordbruk...........Bil. 1.

Arbetskunskap » » » jordbruk och skogshantering . . Bil. 2.

Arbetskunskap i anslutning till bergsbruk och järnverksindustri

(samt skogshantering).................Bil. 3.

Arbetskunskap i anslutning till sågverksindustri (och skogshantering)
........................Bil. 4.

Arbetskunskap » » » stenkols-, ler- och kalkindustri . Bil. 5.

Arbetskunskap » » » fiskerinäring.........Bil. 6.

Arbetskunskap » » » järnmanufaktur.......Bil. 7.

Arbetskunskap » » » träindustri.........Bil. 8.

Arbetskunskap » » » elektroteknisk industri .... Bil. 9.

Arbetskunskap » » » kemisk-teknisk industri .... Bil. 10.

Arbetskunskap » » » grafisk industri.......Bil. 11.

Arbetskunskap » » » textilindustri........Bil. 12.

Arbetskunskap » » » skrädderihantverk......Bil. 13.

Arbetskunskap » » » skomakerihantverk......Bil. 14.

Arbetskunskap » » » beklädnadsyrkena i skolor för

kvinnlig ungdom...................Bil. 15.

Arbetskunskap i anslutning till handel............Bil. 16.

Husligt arbete i skolor för kvinnlig ungdom.........Bil. 17.

Medborgarkunskap i yrkesbestämda fortsättningsskolor.....Bil. 18.

Medborgarkunskap i allmänna fortsättningsskolor...... Bil. 19.

Modersmålet i yrkesbestämda fortsättningsskolor........Bil. 20.

Modersmålet i allmänna fortsättningsskolor..........Bil. 21.

Kristendomsundervisningen i fortsättningsskolan ........Bil. 22,

117

Uttaga 1.

Arbetskunskap i anslutning till jordbruk.1

1. Jordbrukslära.

Olika jordarter och deras egenskaper; åkerjorden, olika slag av åkerjord.
Villkoren för växtens liv särskilt med hänsyn till de odlade växterna.
Åkerjordens avdikning och bearbetning. Jordförbättring och gödsling,
gödselvården. De odlade åkerväxterna: olika slag, utsäde och sådd, behandling
under växttiden, skörd, bärgning och förvaring. Växtföljd och
växelbruk. Ängen och betena. Ogräs, växtsjukdomar och skadeinsekter.

De vid jordbruket använda redskap och maskiner med inledande
elementär framställning av erforderliga delar ur fysiken.

2. Husdj ursskötsel.

Olika slag av husdjur och deras viktigaste raser. Inre byggnad
och livsförrättningar hos några av de husdjur, som hava ekonomisk betydelse.
Fodermedel; utfodringen och dess ekonomi; värdet av olika slag
av beten. Husdjurens behandling och vård; deras vanligaste sjukdomar.
Mjölken och dess behandling.

3. Något om lantbruksprodukternas förädling och användning.

4. Ritning, huvudsakligen enkla ritningar till redskap och byggnader.
Enklare fältmätningsövningar.

5. Ett jordbrukarehems ekonomi: viktigare inkomst- och utgiftsposter,
besparingar, skuldsättning. Till lanthushållningen hörande praktiska
beräkningar, grundade på gällande priser. Jordbruksprodukternas avsättning.
Något om förenings- och försäkringsväsendet på lanthushållningens
område. Hemslöjdens betydelse; hemslöjdsföreningar.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järnvägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

6. Hy gieniska synpunkter i fråga om arbetet.

1 Där det är nödvändigt, att manliga och kvinnliga lärjungar erhålla gemensam
undervisning i arhetskunskap, bör särskild uppmärksamhet ägnas åt sådana sidor av lanthushållningen,
som i synnerhet beröra det kvinnliga arbetet, såsom husdjursskötseln, mjölkhushållningen,
trädgården och dess produkter m. m., och lämpliga inskränkningar vidtagas i
andra hänseenden (jfr utlåtandet sid. 36 och 37).

118

Vikten av aktsamhet vid vissa arbeten, åtgärder vid olycksfall. Omständigheter,
som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn, vilostunderna
under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, andlig vederkvickelse, mat och
dryck i hemmet och under arbetetet, nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten.
Vad som är att iakttaga i fråga om tuberkulos och andra smittosamma
sjukdomar.

7. Korta meddelanden om jordbruksnäringen i Sverige, dess utveckling
och nuvarande ståndpunkt. Jordbrukets betydelse.

8. Besök vid lantgårdar. Iakttagelser å försöksfält, där sådant kan
anordnas.

Bilaga 2.

Arbetskunskap i anslutning'' till jordbruk och skogshantering.1

1. Jordbrukslära.

Olika jordarter och deras egenskaper; åkerjorden, olika slag av åkerjord.
Villkoren för växtens liv särskilt med hänsyn till de odlade växterna.
Åkerjordens avdikning och bearbetning. Jordförbättring och gödsling,
gödselvården. De odlade åkerväxterna: olika slag, utsäde, sådd, behandling
under växttiden, skörd, bärgning, förvaring. Växtföljd och växelbruk.
Ängen och beteshagen, olika slag av betesmarker. Ogräs, växtsjukdomar
och skadeinsekter.

2. Husdj ursskötsel.

Olika slag av husdjur och deras viktigaste raser. Inre byggnad och
livsförrättningar hos några av de husdjur, som hava ekonomisk betydelse.
Fodermedel; utfodringen och dess ekonomi; de olika betenas värde och
användning. Husdjurens behandling och vård; deras vanligaste sjukdomar.
Mjölken och dess behandling.

3. Skogshantering.

Skogsträden och deras tillväxt; skogens skötsel; avverkning. Sådd
och plantering samt övriga åtgärder för skogens återväxt. Skogens ekonomiska
betydelse, värdet av olika slags skog. Något om skogslagstiftningen;
skogsvårdsstyrelserna.

4. Något om lantbruksprodukternas förädling och användning. Det
allmännaste om timrets bearbetning och användning. Sparsamhet med
virke och bränsle.

1 Angående undervisning i skogshantering se utlåtandet sid. 33. — Beträffande flickornas
undervisning gäller vad som anförts i not till bilaga 1.

119

5. De vid jordbruket och skogshanteringen använda redskap och
maskiner jämte inledande elementär framställning av erforderliga delar ur
fysiken.

6. Ritning, huvudsakligen enkla ritningar till redskap och byggnader.
Enkla fältmätningsövningar.

7. Hemmets ekonomi: viktigare inkomst- och utgiftsposter, besparingar,
skuldsättning.

Till lanthushållningen hörande praktiska beräkningar, grundade på
gällande priser å landtbruks- och skogsprodukter. Dessa produkters avsättning.
Något om förenings- och försäkringsväsendet på lantbrukshushållningens
område. Hemslöjdens betydelse; hemslöjdsföreningar.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järnvägsförbindelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

8. Hygieniska synpunkter i fråga om arbetet.

Vikten av aktsamhet vid vissa arbeten, åtgärder vid olycksfall.
Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn, vilostunderna
under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, andlig vederkvickelse, mat och
dryck i hemmet och under arbetet, nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten.
Vad som är att iakttaga i fråga om tuberkulos och andra smittasamrna
sjukdomar.

9. Korta meddelanden om jordbruksnäringen i Sverige, dess utveckling
och nuvarande ståndpunkt. Jordbrukets betydelse. Något om
skogshanteringens omfattning och betydelse i Sverige förr och nu; dess
framtid.

10. Besök vid lantgårdar. Iakttagelser å försöksfält, där sådant
kan anordnas. Iakttagelser å skogsplanteringar och skogsområden av
olika slag.

Bilaga 3.

Arbetskunskap i anslutning'' till bergsbruk och järn ver ksimlustri (samt skogshantering.
)1

1. Material och tillverkningsmetoder.

Järnmalmer och deras förekomst; en järngruva; anrikningen; järnets
framställning ur malmen, masugnen. Övriga råmaterialier vid järnets

1 De moment, som avse skogshantering, jordbruk och husdjursskötsel, tänkas jämförelsevis
knapphändigt behandlade.

120

framställning. Olika slag av bränslen, vikten av att spara på bränslen och
att minska avbrännen, betydelsen av förluster i slagger och aska. Tillverkningsmetodernas
allmänna grunder: tackjärnets förvandling till smidesjärn
och stål efter ortens metoder; andra viktigare tillverkningsmetoder;
råmaterialets goda och dåliga beskaffenhet och dess inflytande på de
färdiga arbetsprodukterna; järnets värmebehandling och ömtålighet för
värme.

2. Redskap och maskiner.

Enkla maskinelement, såsom hävstången, blocket, lutande planet,
kilen och skruven, samt något ur rörelseläran, allt med tillämpning på
redskap och maskiner. Enklare pumpar. Hydrauliska anordningar, vattenturbinen.
Gasers och ångors spänstighet, ångmaskinen; värme och arbete,
effekt. Förbränningsmotorer. Den elektriska strömmen; något om elektriciteten
som drivkraft och belysningsmedel.

Några av de viktigaste redskapen och arbetsmaskinerna samt deras
användning för framställning av arbetsprodukterna.

3. Arbetsprodukter.

Olika järn- och stålsorter, deras egenskaper och användning. Biprodukter
vid järnframställningen.

4. Skogshantering.

Skogsträden och deras tillväxt; skogens vård; avverkning; sådd och
plantering samt övriga åtgärder för skogens återväxt. Skogens ekonomiska
betydelse. Kolning.

5. Något om jordbruk och husdjursskötsel med tillämpning på förhållandena
i bruksområdet: villkoren för växtens liv särskilt med hänsyn
till de odlade växterna; åkerjordens och trädgårdsjordens bearbetning och
förbättring; de viktigaste odlade växterna; de vanligaste husdjurens behandling
och vård särskilt med hänsyn till en ekonomisk utfodring.

6. Fackritning.

Projektionsritning av verktyg och maskindelar efter verkliga föremål
med eller utan föregående krokiteckning. Enkla byggnadsritningar.

7. Räkning och bokföring.

Hemmets ekonomi med tillämpning på förhållandena i ett brukssamhälle.
Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från bergshanteringens,
järnindustriens samt skogs- och jordbrukets områden; löneberäkningar;
något om de faktorer, som ingå i beräkning av hithörande
produkters tillverkningskostnader; handelsvärde; räkneuppgifter i anslutning
till undervisningen om redskap och maskiner.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,

121

telegraf- och järnvägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

8. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; arbetslokalernas beskaffenhet i enlighet
med lagen om arbetarskydd; försiktighetsmått för undvikande av gasförgiftningar,
explosioner och olyckor med sprängämnen; behandling vid
olycksfall. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn,
vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, kroppsrörelse i
det fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet och under
arbetet, nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga
i fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

9. Korta meddelanden om järnindustrien i Sverige och dess utveckling.

10. Besök vid arbetsplatser.

Bilaga 4.

Arbetskunskap i anslutning till sågverksindustri (och skogshantering).

1. Material och arbete.

De inhemska träd, som företrädesvis lämna virke till träindustrien;
träets byggnad. Trädens fällning och transport; försågning; virkets uppläggning
för torkning; olika virkessorter; kvalitébestämningar och kvalitéfordringar.

2. Redskap och maskiner.

Enkla maskinelement, såsom hävstången, blocket, lutande planet, kilen
och skruven, samt något ur rörelseläran, allt med tillämpning på redskap
och maskindelar. Hydrauliska anordningar, vattenturbinen. Gasers och
ångors spänstighet, ångmaskinen; värme och arbete, effekt. Förbränningsmotorer.
Den elektriska strömmen; något om elektriciteten som drivkraft
och belysningsmedel.

Några av de viktigaste redskapen och arbetsmaskinerna samt deras
användning. Transportanordningar.

3. Arbetsprodukter.

Plank, batteris och bräder för inhemska byggnad sändamål, för vidare

16—162010

122

förädling till snickeriändamål samt för export; avfallsprodukter, såsom sågspån,
bakar och ribb, samt deras användning.

4. Fackritning.

Projektionsritning av verktyg, maskindelar och arbetsprodukter efter
verkliga föremål med eller utan ftmegående krokiteckning. Enkla byggnadsritningar.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från trävaruindustriens
område; löneberäkningar; något om de faktorer, som ingå i beräkning av
hithörande arbetsprodukters tillverkningskostnader; handelsvärde; räkneuppgifter
i anslutning till undervisningen om redskap och maskiner.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järn vägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; arbetslokalernas beskaffenhet i enlighet
med lagen om arbetarskydd; vikten av aktsamhet vid användning av sågverksmaskiner
och transportanordningar; åtgärder vid olycksfall. Omständigheter,
som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn, vilostunderna under
arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, kroppsrörelse i det fria, andlig vederkvickelse,
mat och dryck i hemmet och under arbetet, nykterhet, arbetsställningen,
arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga i fråga om tuberkulos
och andra smittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om sågverksindustrien i Sverige och dess
utveckling. Sveriges skogstillgångar och deras betydelse; skogsvård.

8. Besök å ortens sågverk och träförädlingsfabriker.

bilaga 5.

Arbetskunskap i anslutning till stenkols-, ler- och kållandnstri.

1. Material och* arbetsmetoder.

De enklaste grunddragen av den allmänna geologien och särskilt av
de formationer, som innehålla stenkols-, ler- och kalkförekomsterna.

Stenkols brytning; lerors brytning eller schaktning; kalkstens brytning.

123

2. Redskap och maskiner.

Enkla maskinelement, såsom hävstången, blocket, lutande planet,
kilen och skruven, samt något ur rörelseläran, allt med tillämpning på
redskap och maskiner. Enklare pumpar. Gasers och ångors spänstighet,
ångmaskinen; värme och arbete, effekt. Förbränningsmotorer. Den elektriska
strömmen; något om elektriciteten som drivkraft och belysningsmedel.

Några av de viktigaste redskapen och arbetsmaskinerna samt deras
användning för framställning av arbetsprodukterna.

3. Arbetsprodukter.

Om stenkol i allmänhet och svenska stenkol i synnerhet, deras allmänna
egenskaper och användning. De enklaste grunddragen av förbränningsläran
med särskild tillämpning på ett ekonomiskt användande av
bränsle i hem och industri. Olika lerfabrikat, deras egenskaper och användning.
Olika användningar av kalksten, kalk och cement.

4. Fack ritning.

Projektionsritning av verktyg och maskindelar efter verkliga föremål
med eller utan föregående krokiteckning. Enkla byggnadsritningar. Utförandet
av en kartskiss över ett mindre område, exempelvis ett litet tomtområde.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från den ifrågavarande
industriens område; löneberäkningar; något om de faktorer, som ingå i
beräkningen av hithörande arbetsprodukters tillverkningskostnader; handelsvärde;
räkneuppgifter i anslutning till undervisningen om verktyg och
maskiner.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järnvägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

6. Yrkets hygien.

Om luften och dess föroreningar genom kolsyra, koloxid, damm
in. m.; försiktighetsmått vid arbetet och åtgärder vid olycksfall. Omständigheter,
som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn, vilostunderna under
arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, kroppsrörelse i det fria, andlig vederkvickelse,
mat och dryck i hemmet och under arbetet, njbterhet, arbetsställningen,
arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga i fråga om tuberkulos
och andra smittosamma sjukdomar.

7. Den ifrågavarande industriens utveckling.

8. Besök vid arbetsplatser.

124

Bilaga 6.

Arbetskunskap i anslutning till fiskerinäring.

Skolor vid fiskelägen.1

1. Fiskevattnet.

Vattnets salthalt, temperatur och lufthalt på olika djup och under
olika årstider; strömförhållanden. Vattnets växt- och djurliv. Ämnesomsättningen
i vattnet.

2. Fiskarna och fiskevården.

Fiskens inre byggnad och livsföreteelser. De för platsen viktigaste
fiskarna. Villkoren för fiskarnas liv: vattnets lufthalt, renhet och
temperatur; fiskarnas föda; fiskarnas lekplatser och dessas vård samt inrättandet
av konstgjorda lekplatser. Kulturens inverkan på fiskarnas levnadsförhållanden.
För fisket skadliga djur och deras fångst. Villkoren för
ett vattens fiskrikedom. Fiskbesättningens reglering. Något om fiskodling.

3. Fångst och fångstredskap.

Nödvändigheten att känna fiskevattnet och däri förekommande fiskslags
levnadsvanor. Olika slag av fångstredskap, särskilt de på platsen
förekommande, och deras användning. Redskapens tillverkning, färgning
och konservering.

4. Till fiskerinäringen hörande praktiska beräkningar, grundade på
gällande priser. Avsättningsmöjligheter, fiskberedning, fiskhandel. Andelsföreningar;
fonden för fiskerinäringens främjande. Viktigare delar av
fiskerilagstiftnin gen.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järnvägsförsändelser samt ifyllandet av vanligen förekommande
blanketter.

5. _ Båtar, båtmotorer och navigation.

De viktigaste fiskebåtstyperna.

Principerna för motorernas vérkningssätt; de viktigaste konstruktionerna;
motorns användning och vård; vanligast uppkommande fel å
motorerna och deras avhjälpande.

Distansmått brukliga inom navigationen. Kompassrosens indelning.
Kompassen och dess missvisning. Rättvisande och magnetiska (missvisande)

1 Där undervisningen i arbetskunskap måste vara gemensam för manliga och kvinnliga
lärjungar, böra dock i fråga om de kvinnliga lärjungarna vissa delar av lärokursen
kunna bortfalla och mera utförlig behandling i stället ägnas åt sådant, som för dessa lärjungar
kan vara av särskild betydelse.

125

kurser och bäringar (pejlingar); avdriftens betydelse. Skäddloggen och
handlodet. Beteckningar i svenska sjökort. Bestickning i sjökortet med
användning av magnetiska kompassrosorna därstädes. De enklaste ortbestämningssätten
i sikte av land. Navigering i strömvatten. Förordningen
angående åtgärder till undvikande av ombordläggning. Livräddningsanstalter.
Något om väderlekskartor och stormvarningar.

(h Hygieniska synpunkter i fråga om arbetet.

Åtgärder vid olycksfall. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan,
såsom sömn, vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila,
andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet och under arbetet, nykterhet.
Vad som är att iakttaga i fråga om tuberkulos och andra smittosamma
sjukdomar.

7. Korta meddelanden om fiskerinäringen i Sverige, dess utveckling
och nuvarande ståndpunkt. Fiskets betydelse.

Bilaga 7.

Arbetskunskap i anslutning till järnmanufaktur.

1. Material och arbete.

Järnmalmer och deras förekomst; en järngruva; järnets framställning
ur malmen, masugnen; tackjärnets förvandling till smidesjärn och
stål; olika järn- och stålsorters egenskaper och användning. Gjutning;
smidning; svetsning, nitning; bearbetning genom filning, svarfning, flåsning,
härdning, slipning o. s. v. Förtenning, lödning.

2. Verktyg och maskiner.

Enkla maskinelement, såsom hävstången, blocket, lutande planet,
kilen och skruven, samt något ur rörelseläran, allt med tillämpning på
verktyg och maskindelar. Hydrauliska anordningar, vattenturbinen. Gasers
och ångors spänstighet, ångmaskinen och ångturbinen; värme och arbete,
effekt. Förbränningsmotorer. Den elektriska strömmen; elektriska mått
och mätinstrument; dynamomaskinen, elektrisk belysning, arbetsöverföring.

Några av de viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna samt deras
användning.

3. Arbetsprodukter.

Några av de viktigaste arbetsprodukternas egenskaper och användning.

126

4. Fackritning.

Projektionsritning av verktyg, maskindelar och arbetsprodukter efter
verkliga föremål med eller utan föregående krokiteckning.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från järnindustriens
område; löneberäkningar; något om de faktorer, som ingå i beräkning av
hithörande arbetsprodukters tillverkningskostnader; handelsvärde; räkneuppgifter
i anslutning till undervisningen om verktyg och maskiner.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järnvägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; verkstadens beskaffenhet i enlighet med
lagen om arbetarskydd; försiktighetsmått vid arbetet och åtgärder vid
olycksfall. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn,
vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, kroppsrörelse i
det fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet och under
arbetet, nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga
i fråga om tuberkulos och andra srnittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om järnindustrien i Sverige och dess utveckling.

• 8. Verkstadsarbete (där sådant kan anordnas).

Bilaga 8.

Arbetskunskap i anslutning till träindustri.

Snickerifabriker och snickeriverkstäder. 1

1. Material.

De viktigaste av de inhemska träd, som lämna virke till träindustrien;
trädens fällning, transport och försågning; virkets uttorkning; träets byggnad;
olika virkessorter och deras lämplighet för olika ändamål, kvalitéfordringar;
utländska virkessorter.

127

2. Verktyg och maskiner.

Enkla maskinelement, såsom hävstången, blocket, lutande planet, kilen
och skruven, samt något ur rörelseläran, allt med tillämpning på verktyg
och maskiner. Hydrauliska anordningar, vattenturbinen. Gasers och
ångors spänstighet, ångmaskinen; värme och arbete, effekt. Förbränningsmotorer.
Den elektriska strömmen; något om elektriciteten som drivkraft
och belysningsmedel.

Några av de viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna samt deras
användning.

3. Arbetsprodukter.

Några av de viktigaste arbetsprodukternas egenskaper och användning;
fordringar å desamma med hänsyn till arbetets utförande och materialets
behandling.

4. Fackritning.

Projektionsritning av verktyg och maskindelar efter verkliga föremål
samt deta lj ritning av enklare möbler och snickerier med eller utan föregående
krokiteckning.

5. Räkning och bokföring.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järnvägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; verkstadens beskaffenhet i enlighet med
lagen om arbetarskydd; försiktighetsmått vid arbetet och åtgärder vid
olycksfall. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn,
vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, kroppsrörelse i
det fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet och under arbetet,
nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga i
fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om träindustrien i Sverige och dess utveckling.

8. Verkstadsarbete (där sådant kan anordnas).

128

Bilaga 9.

Arbetskunskap i anslutning till elektroteknisk industri.

1. Material.

_ Ledningsmaterial: koppar, aluminium, järn m. m.; isolerings material:
porslin, gummi, glimmer, olja, speciella isoleringsmaterial m. in.; konstruktionsmaterial,
såsom järn, stål, fiber och dylikt.

2. Verktyg och maskiner.

Grunddragen av elektricitetsläran. Elektriska mått och mätinstrument;
elektriska strömmens alstring och distribuering; elektricitetsverk;
elektricitetens användning för belysning, uppvärmning, arbetsöverföring in. m.
Det viktigaste av svagströmstekniken: telegrafi, telefoni. — Enkla maskinelement,
såsom hävstången, blocket, lutande planet, kilen och skruven,
samt något ur rörelseläran, allt med tillämpning på verktyg och maskindelar.
Hydrauliska anordningar, vattenturbinen. Gasers och ångors
spänstighet, ångmaskinen och ångturbinen; värme och arbete, effekt. Förbränningsmotorer.

Några av de viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna samt deras
användning.

3. Arbetsprodukter.

Några av de viktigaste arbetsprodukternas egenskaper och användning.

4. Fackritning.

_ Projektionsritning av verktyg, maskindelar och arbetsprodukter efter
verkliga föremål med eller utan föregående krokiteckning. Uppritning av
enklare ledningsschema.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från elektroteknikens
område; löneberäkningar; något om de faktorer, som ingå i beräkning av
hithörande arbetsprodukters tillverkningskostnader; handelsvärde; räkneuppgifter
i anslutning till undervisningen om verktyg och maskiner.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järn vägsförsändelser samt förtullning ävensom ifyllande av
vanligen förekommande blanketter.

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; verkstadens beskaffenhet i enlighet med
lagen om arbetareskydd; försiktighetsmått vid arbetet och åtgärder vid

129

olycksfall, särskilt sådana, som härröra av den elektriska strömmens inverkningar;
omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn,
vilostunder under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, kroppsrörelse i det
fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet och under arbetet,
nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga i fråga
om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om den elektrotekniska industrien i Sverige
och dess utveckling.

8. Verkstadsarbete samt ledningsmontage (där sådant kan anordnas).

Bilaga 10.

Arhetskunskap i anslutning till kemisk-teknisk industri.

1. Material- och arbetsmetoder.

Råmaterialiernas förekomst och framställning. Deras förarbetning

Ö O

till färdiga arbetsprodukter; arbetsprodukternas beroende av råmaterialiernas
beskaffenhet.

2. Verktyg och maskiner.

Enkla maskinelement såsom hävstången, blocket, lutande planet, kilen
och skruven, samt något ur rörelseläran, allt med tillämpning på verktyg
och maskindelar. Hydrauliska anordningar, vattenturbinen. Gasers och
ångors spänstighet, ångmaskinen; värme och arbete, effekt. Förbränningsmotorer.
Elektriska strömmen; något om elektriciteten som drivkraft och
belysningsmedel; elektrolytiska verkningar.

Några av de viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna.

3. Arbetsprodukter.

Några av de viktigaste arbetsprodukterna och deras användning.

4. Fackritning.

Projektionsritning av verktyg, maskindelar och arbetsprodukter efter
verkliga föremål med eller utan föregående krokiteckning.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från fabrikens och i
övrigt från kemisk-tekniska industriens område; löneberäkningar; något
om de faktorer, som ingå i beräkning av hithörande arbetsprodukters tillverkningskostnader;
handelsvärde; räkneuppgifter i anslutning till undervisningen
om verktyg och maskiner.

17—162010

130

Enklare bokföring och i saraband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järnvägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; verkstadens beskaffenhet i enlighet med
lagen om arbetarskydd; försiktighetsmått vid arbetet och åtgärder vid
olycksfall. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn,
vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, kroppsrörelse i
det fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet och under arbetet,
nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga i fråga
om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om den kemisk-tekniska industrien i Sverige
och dess utveckling.

8. Laborationer.

Elementär, på försök grundad kemisk kurs i anslutning till den
kemisk-tekniska industrien på platsen.

Bilaga 11.

Arbetskunskap i anslutning till grafisk industri.1

a) Boktryckeri, b) litografi och kemigrafi, c) bokbinderi.

1. Material.

a. Stilmetallens sammansättning och egenskaper. Zink, koppar, mässing
och nickel. Färger, deras sammansättning och egenskaper. Någon
papperskännedom.

b. Zink, koppar, mässing och stål. Litografistenens och kautschukens
egenskaper. Preparater för slipning och polering. Färger, deras sammansättning
och egenskaper. Någon papperskännedom.

c. Papp och papper. Tråd, väv, klot och skinn, deras kvalitéer,
användning och behandling. Guld och färger.

2. Arbetsmetoder.

a. Sättning. Högtryck, flattryck och djuptryck; dessa metoders olika
betingelser och användbarhet. Verktyg och maskiner.

1 Undervisningen tankes lagd med huvudsaklig hänsyn till den ena eller andra av de
olika under a, b och c upptagna yrkesgrenarna.

131

b. Fotografering med torr- och våtplåtar; kopiering för framställning
av klichéer och litografier. Ritning, gravering och etsning på olika
material. Notstickning;. Överföring. Galvanisera»’ och montering. Stentryck,
zinktryck och offset; de olika metodernas betingelser och användbarhet.
övertryckning och etsning. Verktyg och maskiner.

c. Privat-, parti- och skrivboksarbete; de olika metodernas betingelser
och användbarhet. Verktyg och maskiner.

3. Teckning.

Stilskrivning och textning. Enkla stiliseringsövningar. Färgsinnets
uppövande.

4. Räkning och bokföring.

Uppgifter i anslutning till beräkning av pappersformat, vikter, stilsystem
och förminskning av bilder; löneberäkningar; något om de faktorer,
som ingå i beräkning av hithörande arbetsprodukters tillverkningskostnader;
handelsvärde; räkneuppgifter i anslutning till undervisningen
om verktyg och maskiner.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-, telegrafoch
järn vägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande blanketter.

5. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; arbetslokalens beskaffenhet i enlighet
med lagen om arbetareskydd; yrkets hygien särskilt med hänsyn till de
faror bly-, brons-, sten- och pappersdammet samt syrorna m. m. medföra;
åtgärder vid olycksfall. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan,
såsom sömn, vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik,
kroppsrörelse i det fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet
och under arbetet, nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är
att iakttaga i fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

6. Korta meddelanden om de grafiska metodernas uppfinnande samt
om den grafiska industrien i Sverige, dess uppkomst och utveckling.

7. Praktiskt arbete (där sådant kan anordnas) i ringa omfattning med
ett fåtal stilsorter, smärre litografiska stenar och små handpressar samt en
del bokbinderi maskiner och hand verktyg.

132

Bilaga 12.

Arbetskunskap i anslutning till textilindustri.

Väver i er.

1. Material.

Djur och växter, som lämna råämnen för textilindustrien. Framställning
av råämnena och deras bearbetning till marknadsvara. Olika
spånadsämnens och garners lämplighet för olika ändamål med hänsyn till
deras särskilda egenskaper.

2. Verktyg och maskiner.-

Enkla maskinelement, såsom hävstången, blocket, lutande planet, kilen,
skruven, samt något ur rörelseläran, allt med tillämpning på redskap och
maskindelar. Hydrauliska anordningar, vattenturbinen. Gasers och ångors
spänstighet, ångmaskinen; värme och arbete, effekt. Förbränningsmotorer.
Den elektriska strömmen; något om elektriciteten som drivkraft och belysningsmedel.

Något om de viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna samt deras
användning.

3. Arbetsprodukter.

Några av de viktigaste arbetsprodukternas egenskaper och deras
efterberedning med hänsyn till deras olika ändamål.

4. Fackritning.

Konturteckning efter växtdelar, planscher och textila föremål. Enkla
stiliseringsövningar, även med färgläggning.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från textilindustriens
område, löneberäkningar; något om de faktorer, som ingå i beräkning av
hithörande arbetsprodukters tillverkningskostnader; handelsvärde; räkneuppgifter
i anslutning till undervisningen om verktyg och maskiner.

Enklare bokföring och i samband därmed det viktigaste om post-,
telegraf- och järn vägsförsändelser samt ifyllande av vanligen förekommande
blanketter.

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; arbetslokalernas beskaffenhet i enlighet
med lagen om arbetarskydd; försiktighetsmått vid arbetet och åtgärder vid
olycksfall. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn,
vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, kroppsrörelse i

133

det fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet och under arbetet,
nykterhet, -arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga
i fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om textilindustrien i Sverige, dess uppkomst
som stordrift samt dennas utveckling.

8. Besök å ortens textilfabriker.

Bilaga 13.

Arbetskunskap i anslutning till skrädderihantverk.

1. Material.

Ullens, silkets, linets och bomullens ursprung, beredning, egenskaper
och bearbetning till tyg. De vanligaste tygsorterna; deras igenkännande;
deras användbarhet för olika ändamål; prövning av deras sammansättning,
hållbarhet och färgäkthet; deras priser. Linnetråd, silke och bomullstråd.

2. Verktyg och maskiner.

Symaskinens och de särskilda apparaternas användning; maskinens
skötsel; övriga för skrädderiyrket erforderliga verktyg.

Något om elektriciteten som drivkraft och betningsmedel.

3. Arbetsprodukter.

Konfektionsskrädderi: enklare kläder, tillverkade utan måttagning och
provning. Beställningsskrädderi: kläder, tillverkade efter måttagning och
provning och med större anspråk på arbetets utförande. — Kraven på en
ur hygienisk och ekonomisk synpunkt ändamålsenlig och på samma gång
smakfull samt efter kroppsformen avpassad beklädnad; tygets »dressering».

4. Fackritning.

Frihandsteckning efter naturföremål och i samband därmed enkla
färgläggnings- och stiliseringsövningar, avsedda att uppodla sinnet för
linjer, form, stil och färgsammanställningar. Konstruktion av mönster efter
givna normalmått och efter måttagning; tillskärning.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från skrädderihantverkets
område; löneberäkningar; kostnadsberäkningar med hänsyn till material-
och andra kostnader, arbetslöner och vinst (kalkylering).

Enklare bokföring i anslutning till yrket; i samband därmed det viktigaste
om post-, telegraf- och järnvägsförsändelser samt förtullning ävensom
ifyllande av vanligen förekommande blanketter.

131

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien: verkstadens beskaffenhet i enlighet med
lagen om arbetarskydd. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan,
såsom sömn, vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik,
kroppsrörelse i det fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet
och under arbetet, nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som
är att iakttaga i fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om skrädderiyrket, dess hantverks- och
fabriksmässiga utövande i Sverige.

8. Verkstadsarbete (där sådant kan anordnas).

Bilaga 14.

Arbetskunskap i anslutning till skoniakerihantverk.

1. Material.

Lädret, dess framställning och beredning. Olika lädersorter: suloch
bottenläder, såsom oxläder och koläder; ovanläder, såsom smorläder,
boxkalv, chevreau, lackskinn, m. m. Ersättningsmaterial: smärting, tyg till
skaft och dylikt. Fodermaterial: skinn, ylle-, bomulls- och linneväv. Fästmaterial:
träpligg, stift och spik av järn och mässing. Tråd, garn och
borst; beck, vax, klister, tragant. Färger, polér- och smörjmedel.

2. Verktyg och maskiner.

Handverktyg, deras iordningställande och användning. Skonåtlingsmaskiner
samt övriga viktigare maskiner för skotillverkning.

Något om elektriciteten som drivkraft och belysningsmedel.

3. Arbetsprodukter.

Lättare och grövre skodon, sportskodon m. m. — Skodonens anpassning
efter människofoten; olämpliga skodons skadliga inverkan.

4. Fackritning.

Måttagning, mönsterritning, modellering och frihandsteckning.

5. Räkning och bokföring.

Lättare affärsräkning med uppgifter hämtade från skomakerihantverkets
område; löneberäkningar; kostnadsberäkningar med hänsyn till
material- och andra kostnader, arbetslöner och vinst (kalkylering).

135

6. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; verkstadens beskaffenhet i enlighet med
lagen om arbetarskydd. Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan,
såsom sömn, vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik,
kroppsrörelse i det fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet
och under arbetet, nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som
är att iakttaga i fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

7. Korta meddelanden om skomakeriyrket och skoindustrien i
Sverige.

8. Verkstadsarbete (där sådant kan anordnas).

Bilaga 15.

Arbetskunskap i anslutning till beklädnadsyrkena.

Skolor för kvinnlig ungdom.

1. Material.

2. Verktyg och maskiner.

De vanligaste symaskinstyperna; symaskinens och de särskilda apparaternas
användning; maskinens skötsel; övriga för sömnadsyrket erforderliga
verktyg.

Något om elektriciteten som drivkraft och betningsmedel.

3. Arbetsprodukter.

Konfektionsskrädderi: enklare kläder, tillverkade utan måttagning
och provning. Beställningsskrädderi: kläder, tillverkade efter måttagning
och provning och med större anspråk på arbetets utförande. — Kraven på
en ur hygienisk och ekonomisk synpunkt ändamålsenlig och på samma
gång smakfull beklädnad.

4. Fackritning.

Frihandsteckning efter naturföremål och i samband därmed enkla
färgläggnings- och stiliseringsövningar, linjeornament och deras anpassning

136

till prydande av beklädnadsföremål, en eller annan skiss av beklädnadsföremål,
allt syftande till att utveckla lärjungarnas sinne för linjer, form,
färg, stil och färgsammanställningar. Konstruktion av mönster efter givna
normalmått och efter måttagning.

5. Räkning och bokföring.

Räkneuppgifter, hämtade från arbetsområdet; löneberäkningar; kostnadsberäkningar
med hänsyn till material- och andra kostnader, arbetslöner
och vinst (kalkylering).

Enklare bokföring i anslutning till yrket; i samband därmed det
viktigaste om post-, telegraf- och järnvägsförsändelser samt förtullning
ävensom ifyllande av vanligen förekommande blanketter.

6. Beklädnadsyrkenas hantverks- eller fabriksmässiga utövande; jämförelse
mellan inhemska och utländska arbetsprodukter. Hemslöjdens betydelse;
hemslöjdsföreningar.

7. Yrkets hygien.

Verkstads- och arbetshygien; verkstadens beskaffenhet i enlighet med
lagen om arbetarskydd. Omständigheter som inverka på arbetsförmågan,
såsom sömn, vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik,
kroppsrörelse i det fria, andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet
och under arbetet, nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som
är att iakttaga i fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

8. Arbetsövningar.

Förberedande tillskärningsövningar under aktgivande på tygbredder
och tygåtgång; tillskärning och provning samt förfärdigande medelst
maskin- och handsömnad av beklädnadsartiklar.

Bilaga 16.

Arbetskunskap i anslutning till handel.

1. Bokföring.

Detaljhandelsbokföring med tillhörande brev och andra affärsskrivelser
samt övriga kontorsgöromål. I samband härmed dels det viktigaste om
post-, telegraf- och järnvägsförsändelser samt förtullning, dels ock notiser
ur handelsläran och handelslagstiftningen.

137

2. Handelsräkning.

Kort repetition av de fyra räknesätten i hela tal och decimalbråk;
övningar för vinnande av färdighet i snabb räkning. Mynt, mått och vikt
jämte dithörande beräkningar. Inköps- och försäljningspris: brutto, tara,
netto, frakter och tullavgifter m. in. enligt gällande taxor; kassarabatt.
Vinst- och förlustberäkningar. Ränta, diskont m. m. Blandningsräkning.
Bolagsräkning.

Anm. Lärjungarna böra vänjas att göra överslagsräkningar och särskilt att därigenom
kontrollera rimligheten av ett vunnet räkneresultat. Huvudräkning bör, så ofta den
kan anses lämplig, komma till användning.

3. Varukännedom.

Vanligen förekommande handelsvaror. Inhemska varor och importvaror.
Varors förfalskning. Varors förvaring.

4. Handelsgeografi samt korta meddelanden ur handelns historia.

5. Välskrivning.

Vanlig skrivstil och rubrikstil.

Anm. Välskrivningen bör framför allt övas vid de skriftliga övningar, som tillhöra
kursen i modersmålet, samt vid bokföringsarbetet.

6. Hygieniska synpunkter i fråga om arbetet.

Omständigheter, som inverka på arbetsförmågan, såsom sömn, vilostunderna
under arbetsdagen, söndagsvila, gymnastik, kroppsrörelse i det fria,
andlig vederkvickelse, mat och dryck i hemmet och under arbetet,
nykterhet, arbetsställningen, arbetsdräkten. Vad som är att iakttaga i
fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

7. Föreläsningar och demonstrationer rörande ordningen och det
dagliga arbetet i handelsboden och på kontoret.

Vid undervisningen bör vid lämpliga tillfällen framhållas förpliktelsen
av redbarhet i handel och likaledes betydelsen för handelsmannen av precision
i alla affärsförhållanden.

Bilaga 17.

Husligt arbete i skolor för kvinnlig ungdom.

Skolor i städer och industrisamhällen. 1

1. Praktiskt arbete.

Matlagning, bakning, inläggningar; rengöringssysslor. Lagning och

1 I skolor på landsbygden kan under mom. 3 upptagas något om blekning och färgning
i hemmet av garn och vävnader. I dessa skolor bör till undervisningen i husligt arbete
fogas undervisning i husdjurs skötsel och mjölkhushållning samt angående trädgården och
dess produkter, och i samband därmed böra lämpliga inskränkningar vidtagas på andra håll.

18—182010

138

ändring av klädesplagg samt linnesömnad eller enklare klädsömnad, exempelvis
av barnkläder. Fläckurtagning; tvätt. Symaskinen, dess användning
och vård.

2. Födoämneslära.

Ämnesomsättningen i människokroppen och i samband därmed de
för människokroppen nödvändiga organiska och oorganiska ämnena; de
vanligaste födoämnena ur växt- och djurvärlden, deras ursprung, beredning,
näringsvärde och pris; kännetecken på god vara; födoämnenas förskämning
och kännetecknen därpå; födoämnenas förvaring och konservering;
deras användning och behandling vid matlagning. Kryddor, deras
ursprung och användning. Njutningsmedel, deras användning och missbruk.
Förfalskning av födoämnen, kryddor och njutningsmedel. Småbarnskost
och sjukkost.

3. Klädedräkten.

Det viktigaste om beklädnadsmaterialiernas beredning och egenskaper;
olika tygers pris och hållbarhet; klädedräktens ändamålsenlighet och prydlighet;
dess dagliga rengöring.

4. Bostaden.

Bostadens praktiska inredning; dess vård och rengöring; möbler och
husgerådssaker, deras lämpliga utseende och beskaffenhet, vård och användning;
sängkläder, deras ändamålsenlighet, vård och rengöring; uppvärmnings-
och belysningsmedel; vatten- och avloppsledningar; rengöringsmedel
och deras användning.

5. Hälsolära.

Personlig hälsovård; späda barns vård; några enkla regler för sjukvård
i hemmet; smitta, isolering och desinfektion; den första hjälpen vid
olycksfall.

6. Ritning av mönster till klädesplagg, mönsterteckning efter svenska
allmogemönster, allt i förbindelse med sömnadsarbetet.

7. Hemmets ekonomi.

De viktigaste utgiftsposterna, besparingar, försäkring, kooperation,
köp på kredit, köp på avbetalning. Till hushållet hörande beräkningar,
såsom angående årsinkomstens fördelning på olika utgiftsposter i större
och mindre familjer, köp i större poster och köp i småposter, matordningar
till visst pris för vecka och månad. Enklare hushållsbokföring;
det viktigaste om post-, telegraf- och järn vägsförsändelser samt ifyllande
av vanligen förekommande blanketter. Hemslöjdens betydelse; hemslöjdsföreningar.

139

Bilaga 18.

Medborgarkunskap i yrkesbestämda fortsättningsskolor.

De olika familjemedlemmarna och deras inbördes förhållande; deras
uppo-ifter för hemmets bestånd, förkovran och trevnad.

Hemmets hygien: föda och kläder, bostaden, renhållning och luttväx
ting, sjukdomsorsaker och deras bekämpande; rusdryckerna; tobak, kaffe

och andra njutningsmedel. ,

Hemmets ekonomi: viktigare utgiftsposter, köp pa kredit och avbetalning,
besparingar, försäkring, skuldsättning; rusdrycks- och tobaksförbrukningens
inverkan på hemmets ekonomi. _ _ .

Hemmets betydelse för de ungas uppfostran och familjen såsom

grundval för samhället.

2. Kommunen och församlingen. .

De gemensamma kommunala intressena: kyrka, skola, fattigvård,
hälsovård in. m. Kommunens självstyrelse: den kommunala rösträtten,
stadsfullmäktige och drätselkammare (kommunalstämma och kommunalnämnd),
kyrkostämma, kyrkoråd, skolråd och barnavårdsnämnd. Förloppet
av eu stämma. Kyrko- och mantalsskrivning. Den kommunala beskattningen.
Landsting:'' sjukvård, undervisningsanstalter in. in. Hushållningssällskap.

3. Kyrkoväsende^

Kyrkostyrelse och kyrklig verksamhet.

4. Staten.

Medborgarplikter och medborgarförmåner.

Statsmaktens fördelning. Konungen och statsrådet. Riksdagen: det
viktigaste om dess sammansättning och arbetssätt; rösträtt och valbarhet.
Det Riktigaste om statens inkomster och utgifter. Skatteväsendet, självdeklaration.
Försvaret och värnplikten; hären och flottan. Den centrala
förvaltningen. Länsstyrelse. Magistrat och polismyndigheter (kronofogde
och länsmän). Rättskipningen: borgmästare och råd (domare och nämnd).

Några av vår tids viktigaste företeelser på samhällslivets område:
emigrationen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, bostadsfrågan, kooperationen.
— Åtgärder från statens sida till förbättrande av de sociala förhållandena,
såsom arbetarskyddslagstiftningen, socialförsäkringen.

5. Skolor och anstalter för fortsatt yrkesutbildning.

140

Bilaga 19.

Medborgarkunskap i allmänna fortsättningsskolor.

1. Hemmet och hemorten.

De olika familjemedlemmarna och deras inbördes förhållande; deras
^PPPP**^* hemmets bestånd, förkovran och trevnad.

Hemmets hygien: föda och kläder, renhållning och luftväxling sjukdomsorsaker
och deras bekämpande; den första hjälpen vid olycksfallrusdryckerna;
tobak, kaffe och andra njutningsmedel,
i + , .Hem“ets ekonomi: viktigare utgiftsposter, köp på kredit och avbetalning,
besparingar, försäkring, skuldsättning; rusdrycks- och tobakstörbrukningens
inverkan på hemmets ekonomi.

översikt av hemortens arbetsliv.

Rakning och bokföring: räkneuppgifter med innehåll hämtat från
hemmets ekonomi och hemortens arbetsliv; enklare bokföring och i samband
därmed det viktigaste om post-, telegraf- och järnvägsförsändelser samt
ifyllande av vanligen förekommande blanketter.

Hemmets betydelse för de ungas uppfostran och familjen såsom
grundval för samhället. J

2. Kommunen och församlingen.

, ... -D® gemensamma kommunala intressena: kyrka, skola, fattigvård

hälsovård m. m. Kommunens självstyrelse: den kommunala rösträtten,
kommunalstamma och kommunalnämnd (stadsfullmäktige och drätselkammare),
kyrkostämma, kyrkoråd, skolråd och barnavårdsnämnd. Förloppet
av en stämma. Kyrko- och mantalsskrivning. Den kommunala beskattning''
Landstmg: sJukvårcl> undervisningsanstalter m. m. Hushållnings -

3. Kyrkoväsendet.

Kyrkostyrelse och kyrklig verksamhet.

4. Staten.

Medborgarplikter och medborgarförmåner.

Statsmaktens fördelning. Konungen och statsrådet. Riksdagen: det
viktigaste om dess sammansättning och arbetssätt; rösträtt och valbarhet.
Det viktigaste om statens inkomster och utgifter. Skatteväsendet, självdeklaration.
Försvaret och värnplikten; hären och flottan. Den centrala
förvaltningen. Länsstyrelse. Kronofogde och länsmän (magistrat och polismyndigheter).
Rättskipningen: domare och nämnd (borgmästare och råd).

141

Några av vår tids viktigaste företeelser på samhällslivets område:
emigration em arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, bostadsfrågan, kooperationen.
— Åtgärder från statens sida till förbättrande av de sociala förhållandena,
såsom arbetarskyddslagstiftningen, socialförsäkringen.

Bilaga 20.

Modersmålet i yrkesbestiimda fortsättningsskolor.

Läsning.

Skildringar ur arbetslivet, såsom bilder ur en näringsgrens historiska
utveckling, partier ur uppfinningarnas historia, berättelser om på den materiella
odlingens område märkliga mäns och kvinnors liv och verksamhet
o. s v. — allt i anslutning till undervisningen i arbetskunskap; läsning av
värdefull och intresseväckande litteratur av svenska författare.

Skrivning.

övningar att uppsätta skrivelser, tillhörande det praktiska livet, såsom
i ekvisitioner, räkningar, kvitton, fullmakter, annonser, ansökningar (avskrift
och vidimering), affärsbrev, protokoll. — Enkla uppsatser.

Amu. En del av litteraturläsningen tankes förlagd till hemmet. Vid all skrivning
bör rättskrivningen särskilt uppmärksammas.

Bilaga 21.

Modersmålet i allmänna fortsättningsskolor.

Läsning av arbeten i bunden och obunden form huvudsakligen ur
den senare svenska litteraturen samt läsning av skildringar ur naturen
och människolivet, företrädesvis från historiens och geografiens områden.
Övningar i muntlig framställning.

19—102010

142

Enkla uppsatser, övningar att uppsätta skrivelser, tillhörande det
praktiska livet, såsom rekvisitioner, räkningar, kvitton, fullmakter, annonser,
ansökningar (avskrift och vidimering) affärsbrev, protokoll.

För språkets skriftliga behandling viktiga delar av språkläran.

Anm. En del av litteraturläsningen tankes förlagd till hemmet. Vid all skrivning
bör rättskrivningen särskilt uppmärksammas.

Bilaga 22.

Kristemloinsundervisningen i fortsättningsskolan.

(Ledande synpunkter.)

Till huvudsaklig del bör kristendomsundervisningen i fortsättningsskolan
ansluta sig till bibelläsning, därvid urvalet av bibeltexter bör ske
framför allt med hänsyn till deras''betydelse för det kristligt sedliga livet.
Särskilt böra kärnpunkterna i den nytestamentliga sedeläran få framträda
i undervisningen och belysas genom tillämpning på nutida förhållanden.
Härjämte må i undervisningen ingå skildringar av märkligare religiösa
personligheter från olika tider ur kyrkans, missionens och profanhistoriens
områden5, ägnade att i åskådlig form framställa den religiösa trons väsen
och dess betydelse för människans liv. Eller ock må, där så anses lämpligare,
med stöd av eu kortfattad lärobok, genomgås något eller några
skeden av kyrkohistorien, helst sådana som haft omedelbar betydelse i
vårt eget folks historia.

Formen för undervisningen torde i de flesta fall böra vara läsning
jämte samtal om det lästa, framför allt när fråga är om bibeltexter, som
läo-o-as till grund för undervisningen. Stundom kan ock lärarens fria föredrag
vara att förorda, särskilt då det gäller levnadsteckningar och kyrkohistoriska
skildringar.