UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE (Statens offentliga utredningar 1894:1)

UNDERDÅNIGT UTLÅTANDE

KCMil, MALTS OCH RIKETS KOMMERSKOLLEGIUM

JEMTE

YTTRANDE AF FULLMÄGTIGE I JERNKONTORET

ÄFVENSOM

SÄRSKILDA BETÄNKANDE» OCH FÖRSLAG

I FRÅGA OM

ÄNDRING I GRUFVESTADGAN BETRÄFFANDE DISPOSITIONSRÄTTEN
ÖFVER MINERALFYNDIGHETER Ä VISS
KRONOJORD M. M,

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN

1893.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Underdånigt utlåtande af Kongl. Maj ds och Rikets Kommerskollegium.............................. I.

Yttrande af Fullmägtige i Jernkontoret ........................................................................... XL.

Dertill hörande förslag till ändrad Grufvestadga............................................................... LII.

Betänkande af Th. Nordström.......................................................................................... 1-

Dertill hörande förslag till ändring af vissa §§ i Grufvestadgan ........................................ 40.

Betänkande af Chr. Lundeberg, O. H. Lundström och G. F. Berndes................................. 48.

Dertill hörande förslag till förändrad Grufvestadga.................................................... ...... 69.

Särskild mening af H. AV. Hultberg................................................................................. 86.

Dertill hörande förslag till förändrad lydelse i vissa delar af Grufvestadgan, jemte motiv ... 97.

Riksdagens skrifvelse den 20 Maj 1890

116.

Genom nådigt bref till Kommerskollegium den 20 Juni 1890 bär
Eders Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 20 nästderförutgångne Maj, hvari Riksdagen anhållit,

Bet. ang. Grufvestadgan. 1*

att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag om sådan ändring i nu gällande grufvestadga, att malm
och andra mineralfyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande upptäcktes
å kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten,
måtte på för staten gagneligaste sätt kunna disponeras, anbefallt Kollegium
att, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden i samråd
med utsedde komiterade utarbetat förslag till lagbestämmelser i det
syfte, som Riksdagen i dess skrifvelse angifvit, och i sammanhang dermed
jemväl tagit i öfvervägande, huruvida derutöfver och särskildt med
afseende å livad den af Eders Kongl. Maj:t den 14 Juni 1889 tillsatta
kommission för undersökning af apatittillgångar i Norrbotten anfört,
erfarenheten kunde anses hafva gifvit vid handen att grufvestadgan
äfven i andra afseenden kunde tarfva förändring och i sådant fall dertill
afgifvit förslag, samt brukssocietetens fullmägtige i Jernkontoret
lemnats tillfälle afgifva yttrande öfver de upprättade förslagen, till
Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet; hvarjemte
Eders Kongl. Maj:t, jemlikt samma nådiga bref, till komiterade
utsett Bruksegaren, dåvarande Ledamoten af Riksdagens Andra kammare
m. m. Gustaf Fredrik Berndes, dåvarande Rådmannen i Falun, nu mera
Borgmästaren derstädes m. m. Herman Wilhelm Hultberg, Bruksegaren,
Ledamoten af Riksdagens Första kammare in. m. Christian Lundeberg
och Bergmästaren m. in. Carl Herman Lundström.

Sedan, till åtlydnad af sålunda meddelad nådig föreskrift, undertecknad
Nordström, i egenskap af föredragande för bergsärenden i
Kollegium, afgifvit betänkande med förslag till ändring af vissa paragrafer
i grufvestadgan den 16 Maj 1884, vid hvilket betänkande äro
fogade, bland annat, dels af bemälde komiterades flertal: Lundeberg,
Lundström och Berndes afgifvet särskildt betänkande med förslag till
grufvestadga, dels ock af Hultberg afgifvet särskildt yttrande, åtföljdt
af förslag till förändrad lydelse i vissa delar af gällande grufvestadga;

samt Kollegium derpå, med öfverlemnande af tryckta exemplar af
berörda sålunda upprättade förslag, ej mindre lemnat brukssocietetens
fullmägtige i Jernkontoret tillfälle att sig deröfver yttra än äfven infordrat
yttranden i ärendet från samtliga bergmästare samt anmodat
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands, Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län att, derest de hade något att andraga
i anledning af samma förslag, till Kollegium inkomma med yttrande
inom viss förelagd, nu mera tilländagången tid;

så har Kollegium emottagit yttranden i ämnet från bemälde fullmägtige,
samtliga bergmästare samt Eders Kongl. Maj:ts Befallnings -

III

hafvande i Vesternorrlands och Norrbottens län; hvaremot något dylikt
yttrande från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands och
Vesterbottens län icke kommit Kollegium tillhanda.

Då, till fullgörande af förberörda nådiga befallning, Kollegium nu
går att afgifva underdånigt utlåtande i ärendet, har Kollegium att taga
hänsyn jemväl till innehållet af de yttranden, som Kollegium infordrat
och emottagit i anledning af nådig remiss till Kammar- och Kommerskollegierna
å Riksdagens i underdånig skrifvelse den. 15 Maj 1889
gjorda framställning, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida det kunde lända till fördel för kronan att å kronojord, som
icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe
anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt
annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren
deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten; i hvilket ärende
Kollegierna den 17 December 1890 gemensamt afgifvit underdånigt utlåtande,
dervid emellertid sist omförmälda yttranden, såsom berörande
jemväl nu förevarande fråga, icke blifvit till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnade; Och

får, med återställande af Riksdagens förstnämnda skrifvelse
samt med öfverlemnande af samtliga förberörda, till Kollegium inkomna
handlingar, Kollegium uti nu ifrågavarande ämne i underdånighet anföra
följande.

I ofvanberörda, i anledning af Riksdagens skrifvelse den 15 Maj
1889, till Kollegium inkomna yttranden hafva Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Stockholms, Upsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands,
Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands och Vesterbottens län förklarat
sig i hufvudsak vara af den åsigt, att jordegareandelen i malmanledningar
å odisponerad kronojord borde kronan tillerkännas. Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande '' i Vestmanlands län har för sin del ansett, att de
af Riksdagen åsyftade fördelar för kronan bäst kunde vinnas genom
upphäfvande af inmutningsrätten å kronojord. Deremot hafva Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro och Kopparbergs län samt,
förutom i fråga om vissa mineral, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Norrbottens län hållit före, att jordegareandelen i grufvor å
odisponerad kronomark icke borde kronan tillerkännas. Slutligen har
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län ansett yttrande
i ämnet från hans sida icke vara af omständigheterna påkalladt.

Af dem bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som så -

lunda förordat den af Riksdagen ifrågasatta åtgärd, hafva de flesta,
ofta med framhållande deraf att för dem anförtrodda län frågan icke
hade någon betydelse, ansett, att förändringen kunde vidtagas på den
grund att kronan såsom jordegare lämpligen borde beträffande malmfyndigheter
hafva samma rättigheter som andra jordegare, men att,
såsom äfven Riksdagen uttalat, kronan icke borde deltaga i arbetet
utan på annat sätt söka draga fördel af sin jordegareandel; hvarjemte
flera bland nämnda befallningshafvande, med hänsyn till de stora malmtillgångarna
i Norrbotten och särskilt till lämpligheten af att kronan
å dessa, tillgångars tillgodogörande erhölle positivt inflytande, förordat
lagändringen. Åtskilliga länsstyrelser hafva emellertid tillika ansett att,
till undvikande af framtida förvecklingar och andra svårigheter, bestämmelser
af administrativ natur borde gifvas rörande sättet för användandet af
kronans jordegareandel i särskilda fall som ock huru uppkommande kostnader
för grufarbeten skulle bestridas. I sådant afseende har framhållits
af, bland andra, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms
län, hurusom, äfven om kronan i allmänhet icke borde sjelf
direkt ingå som delegare i grufföretag utan öfverlåta sin andel åt annan
mot ersättning, fall dock kunde inträffa, der kronan, innan öfverlåtelse
kunde ske, nödgades, för bevarandet af sin rätt, sjelf taga del i arbetet
eller vidkännas sin andel i kostnaderna för grufdriften, och att vid sådant
förhållande och då de af den åsyftade lagändringen uppstående frågor,
hvilka mången gång kunde blifva af stor vigt och medföra långt i
tramtiden sig sträckande verkningar, omöjligen kunde i hvarje särskildt.
fall varda föremål för Riksdagens pröfning, nödiga former för dylika
frågors behandling torde behöfva på förhand och i sammanhang med
sjelfva lagförändringen stadgas.

De bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som afstyrkt
Riksdagens framställning, hafva anfört hufvudsakligen:

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Örebro län: att gällande lagstiftningsbestämmelser
i ämnet otvifvelaktigt framgått som resultat af den
allmänt erkända och, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt,
fullt riktiga grundsatsen, att staten icke i allmänhet och utan trängande
anledningar borde inlåta sig på industriel verksamhet; att om nu, på
sätt Riksdagen begärt, staten komme i åtnjutande af jordegareandelen
å odisponerad kronojord, sådant skulle inleda staten i en för dess egentliga
uppgifter främmande verksamhet, hvarvid förluster icke kunde
undgås, enär staten säkerligen, såvida jordegareandelen skulle för densamma
blifva af någon betydelse, blefve nästan nödtvungen att, utan
föregående pröfning af frågan, huruvida ett tillämnadt grufföretag komme

att bringa vinst eller förlust, ingå som delegare i detsamma; att sådan
pröfning nemligen icke vore möjlig, då utmål skall för inmutad fyndighet
anvisas så snart fyndigheten är blottad och prof å malmen erhållits,
samt anmälan om begagnandet af jordegareandelen skall, utom i
det fall hvarom i 19 § grufvestadgan förmäles, göras sist vid utmålsläggningen,
men staten under den tid, som förflöte från inmutningen
till sistnämnda förrättning, desto mindre torde kunna åstadkomma utredning
af de förhållanden, hvilka borde vara bestämmande för dess
deltagande i grufföretaget, som denna utredning, enligt hvad uppenbart
vore, icke läte sig tillförlitligt verkställas förr än grufarbetet börjat
med allvar bedrifvas, hvilket åter skedde först efter utmålsläggningen;
att om ett grufföretag, hvari staten ingått såsom deltagare, sedermera
visade sig medföra förlust, det väl vore med statens värdighet föga
förenligt, att, för undvikande af vidare förluster, anlita den utväg att
genom underlåtenhet att betala beslutade tillskott slippa ifrån företaget;
att de odisponerade kronomarker, som funnes i södra och mellersta
Sverige, med undantag möjligen af Kopparbergs län, icke vore af den
mängd och storlek, att en ändring i ifrågavarande afseende i gällande
lagstiftning kunde anses bereda staten någon verklig fördel; att det
för staten vore och förblefve hufvudsaken, att malmfyndigheter, som
kunde finnas å dylika marker, blefve lagda under arbete, hvilket mål
vunnes säkrast och bäst, om kronans jordegareandel fortfarande som
hittills tillkomme inmutaren; samt att, om de i Norrbottens län förekommande
lager af apatit funnes vara af den betydenhet, att fördelen
af deras bearbetande borde tillflyta kronan, detta mål bäst borde kunna
vinnas genom särskild lagstiftning;

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län: att den
åsyftade förändringen, så vidt anginge Kopparbergs län, icke vore af
behofvet påkallad; och

Eders Kongl. May.ts Befallningshafvande i Norrbottens län: att, om
än ett stadgande rörande kronans rätt till jordegareandel å viss mark
kunde till allmän båtnad genomföras inom landets södra bergslager,
hvarom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej ville yttra sig, så
kunde likväl häraf ingalunda den slutsats dragas, att ett dylikt stadgande
jemväl vore lämpligt för grufdriften i Norrbottens län, som enligt
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening, tvärtom skulle
af ett sådant stadgande väsentligen skadas, enär, med hänsyn till de
långa utstånden från grufvoma till kusten och från denna till verld»-marknaden, det syntes föga sannolikt, att någon vidare grufdrift skulle
i Norrbotten uppstå, såvida staten genom att göra sin jordegarerätt

gällande skulle belasta grufdriften med en afgäld, som uppenbarligen
ur inmutarens synpunkt skulle blifva betungande och hinderlig för rörelsens
bedrifvande; att ett statens egna deltagande i grufdriften i
praktiken skulle möta så stora och i ögonen fallande svårigheter, att
derom icke behöfde ordas, då endast det förhållande, att staten skulle
behöfva ingå kompaniskap med andra, men icke fri och obunden bedrifva
grufarbetet, gjorde saken förkastlig; att det äfven vore antagligt,
att den vinst i malmören eller arrende, som för det allmänna möjligen
i något fall skulle kunna uppkomma genom en öfverlåtelse af jordegareandelen,
icke i det hela kunde uppväga de olägenheter, som
med eu sådan öfverlåtelse vore förknippade, enär, oafsedt den svårighet,
som i allmänhet skulle uppstå att vid bevakande af kronans rätt
i hvarje fall bedöma, huruvida det skulle vara med kronans fördel
öfverensstämmande att begagna jordegareandelen, icke det minst svåra
skulle ligga deruti att träffa fullt lämplig person, till hvilken kronans
rätt kunde öfverlåtas, och att med honom uppgöra om lämpliga vilkor;
att kronan, äfven om densamma skulle utan alltför mycket besvär mot
viss afgäld på annan få öfverlåten sin jordegareandel, likväl torde, i
händelse af arrendatorns insolvens eller oförmåga att bidraga till grufdriften,
med eller mot sin vilja blifva indragen i ofta vidtutseende
affärsföretag, enär inmutaren i förenämnda fall förmodligen torde omedelbart
komma att vända sig till kronan för erhållande af bidrag till
gäldande af åtminstone det verkställda arbetet; att, om, såsom naturligt
vore, den förändrade lagbestämmelsen icke skulle ega retroaktiv
verkan, staten i alla fall icke skulle komma att af de kända malmrikedomarna
inom länet skörda någon vinst, enär dessa redan vore i det
närmaste inmutade, och inmutningarna sannolikt icke komme att förverkas,
åtminstone ej de värdefullare; att nu anförda olägenheter deremot
icke vore i samma mån gällande beträffande ädla metallers malmfyndigheter,
hvarföre i afseende å dem lagändringen kunde utan nämnvärd
fara genomföras; att länsstyrelsen alltså tillstyrkte, det Riksdagens
skrifvelse ej borde föranleda annan åtgärd än att 17 § grufvestadgan
i afseende å malmfyndigheter till guld, silfver och platina förändrades
i enlighet med Riksdagens förslag; att, om emellertid lagändringen
pröfvades böra vidtagas i den omfattning Riksdagens skrifvelse
angäfve, inmutaren likväl måste tillförsäkras vissa frihetsår, på det att
han måtte uppmuntras att derunder utföra verkligt grufarbete å fyndigheten;
att, utan åtminstone ett sådant medgifvande, lagförändringen
skulle i Norrbotten komma att synnerligen hämmande inverka såväl på
blifvande grufdrift som på den nyväckta hågen för grufletning och

vit

dymedelst äfven på länets utveckling; samt att i sammanhang med lagförändringen
bestämmelser äfven borde gifvas rörande de förhållanden,
som i administrativt hänseende deraf blefve en följd.

I anledning af Riksdagens skrifvelse den 15 Maj 1889 hafva vidare
bergmästarne i riket anfört hufvudsakligen:

bergmästaren i Norra distriktet: att det visserligen vore tydligt, att
staten skulle kunna vinna ekonomiska fördelar genom återkallandet af
det i 17 § grufvestadgan till förmån för inmutaren lemnade medgifvande,
men att, beträffande de stora malmfälten i Norrbotten, med undantag
af ett, nemligen Ruotivare, föga vore att för staten af dem i
ekonomiskt afseende vinna, derest den till dem redan vunna rätten icke
förverkades eller sonades; att om emellertid, i afvaktan på framtiden,
den föreslagna lagändringen vidtoges, bestämmelser borde gifvas om,
hvilka myndigheter det skulle tillhöra att uti ifrågavarande hänseende
bevaka kronans rätt, ett uppdrag som svårligen kunde gifvas den nuvarande
bergsstaten, enär dess tjenstemän i sin tjensteverksamhet måste
vara oberörda af alla sidointressen och ej kunde bevaka den ena partens,
i detta fall jordegarens, fördelar gent emot den andra parten eller
inmutaren;

bergmästaren i Gefle-Dala distrikt: att sannolikhet ej funnes, det större
malmanledningar skulle anträffas å inom distriktet förekommande kronojord;
att emellertid, då malm, som till följd af apatitinblandning
förut varit oanvändbar, numera blifvit eftersökt, och sålunda möjlighet
funnes att tillgodogöra sådan malm och äfven apatiten, der den förekomme
inom aflägsna trakter, särskildt å kronomark, grundad anledning
förelåge dertill att jordegareandelen i malmer å dylik mark blefve kronan
förbehållen;

bergmästaren i Ostra distriktet: att förhållandena på senare tider så förändrats,
att ett frånträdande af den hittills följda principen i fråga om
kronans jordegareandel i malmfyndigheter å kronojord kunde blifva till
gagn för det allmänna och leda till vinst för staten, enär, bland annat,
malmtillgångarnas i Norrbotten värde genom lättade kommunikationer i
högst väsentlig grad ökats, och dessa tillgångar, i mån andra utsinade,
kunde komma att intaga en plats af mera öfvervägande vigt ej blott i
Sveriges utan äfven i hela vår verldsdel jernhandtering; att kronan,
om den innehade den andel i grufföretag å sin mark som i allmänhet
tillkomme jordegare, skulle, förutom att den finge vinst å sin andel,
hafva i sin magt att på ett mera verksamt sätt, än nu kunde ske, ingripa
i grufhushållningen till befordrande af svenska bergsbrukets och det
allmännas intresse; att, enär inom Ostra bergmästaredistriktet icke funnes

VIII

någon grufva å sådan mark, som vore i fråga, och inom södra och
mellersta Sverige i öfrigt högst få om ens någon, lagförändringen
skulle inskränka sig egentligen till fyndigheter inom de norrländska
länen; samt att bergmästaren alltså tillstyrkte den ifrågasatta lagändringens
vidtagande;

bergmästaren i Mellersta distriktet: att de i Norrbottens län förekommande
malmrikedomar skulle komma landet bättre till godo, om staten å sådan
kronojord, som i Riksdagens underdåniga skrifvelse angåfves, till hälften
med inmutaren deltoge i arbetet och den deraf fallande vinsten; att fara
eller förlust för kronan härigenom icke borde kunna uppstå, då kronan
kunde genom ombud vid utmålsläggningen förklara sig icke vilja deltaga
i arbetet, om detta befunnes icke lönande, och, i händelse den deltoge
men arbetet sedermera visade sig icke gifva vinst, blifva genom
underlåtande att betala tillskott, på grund af 15 § grufvestadgan, befriad
från delaktighet i arbetet; samt att det icke vore statens skyldighet
att, allraminst åt utländska bolag, uppoffra sin rätt;

dåvarande bergmästaren i Vestra distriktet: att jordegarelotten på all
kronojord borde tillfalla inmutaren, men att denne till vederlag härför
skulle af allt det inmutbara mineral, som derstädes vunnes eller i dagen
uppfordrades, kostnadsfritt afstå en viss del, hvilken skulle tillkomma
kronan .eller krono] ordsinnehafvaren; samt att inmutaren skulle vara
pligtig att, om kronan eller kronojordsinnehafvaren så yrkade, lösa
denna andel efter gångbart pris; och har slutligen äfven

bergmästaren i Södra distriktet tillstyrkt en förändring af gällande
bestämmelser i den riktning Riksdagen afsett.

Såsom af förberörda, af föredraganden för bergsärenden i Kollegium
samt af ofvan bemälde komiterade på grund af nådiga brefvet
den 20 Juni 1890 afgifna betänkanden närmare inhemtas, hafva beträffande
sjelfva hufvudfrågan i föreliggande ärende, eller i hvad mån
och på hvilket sätt det jemlikt grufvestadgan den 16 Maj 1884 bestående
förhållandet mellan å ena sidan kronan såsom jordegare och å
andra sidan inmutare af malm och andra mineralfyndigheter, hvilka
framdeles upptäcktes å kronojord, som icke är under ständig besittningsrätt
åt annan upplåten, borde till vinnande af de af Riksdagen afsedda
syften lämpligen ändras, bemälde föredragande och komiterade
stannat vid tvenne olika meningar. Af de komiterade bar nemligen
borgmästaren Hultberg ansett, att lämpligaste sättet för frågans lösning
vore inmutningsrättens fullständiga upphäfvande beträffande fyndigheter,
som anträffades å ifrågavarande kronojord. Rätten att å dylik jord
bearbeta och tillgodogöra vare sig malm eller andra mineralfyndig -

heter borde, enligt Hultbergs förslag, för framtiden varda beroende i
hvarje fall af Eders Kongl. Maj:ts dertill lemnade särskilda tillstånd
(koncession). Härigenom skulle kronan sättas i tillfälle ej mindre att
beredas inkomst af grufföretagen, än äfven att å desamma, genom i
tillståndsresolutionen intagna bestämmelser, erhålla positivt inflytande.

De komiterades flertal, bruksegarne Berndes och Lundeberg samt
bergmästaren Lundström hafva deremot föreslagit, att, med ändring af,
bland andra paragrafer, 18 § i gällande grufvestadga, kronan skulle
ega rätt att när som helst antingen före utmålsläggningen eller under
loppet af 5 år efter densammas afslutande anmäla sig till begagnande
af sin jordegareandel, hvilken kronan dock icke skulle få tillträda förr
än efter nämnda 5 års utgång, med skyldighet dock att då utgifva ersättning
för vissa förut utförda arbeten och anskaffade förråd samt att
deltaga i kostnaderna för arbetets fortsatta bedrifvande.

Slutligen har föredraganden af bergsärenden i Kollegium, undertecknad
Nordström, med afseende bland annat derå, att af Riksdagens
skrivelser den 15 Maj 1889 och 20 Maj 1890 syntes framgå, att den
egentliga grunden för framställningen om nu ifrågavarande lagändringar
vore, att det måste anses olämpligt att delaktighet i och inflytande
på tillgodogörandet af fyndigheter af sådan betydelse, som de stora
jernmalmsfälten i Norrbotten ansåges ega, helt och hållet undandroges
kronan, föreslagit, att kronan genom ändring af 17 § i gällande grufvestadga
skulle återtaga rätten att begagna jordegareandelen å sådan
kronomark, som icke under ständig besittningsrätt af annan innehades,
samt att i instruktion för den eller de myndigheter, som till följd häraf
komme att handlägga ärenden, föranledda af den ifrågasatta lagändringen,
skulle bestämmas, att kronan icke borde anmäla sig till begagnande
af sin jordegareandel, derest icke vid utmålsläggningen omständigheterna
otvetydigt ådagalade, att företaget vore af sådan betydelse och
sådant värde att kronan kunde för sin andel deri erhålla en afsevärd
fördel och att möjlighet funnes att beräkna en lämplig afgift för
andelens öfverlåtande åt annan. Sistnämnde förslagsställare, som i likhet
med komiterades flertal anser, att sättet för användandet af kronans
andel borde bestå i densammas utarrendering på jemförelsevis kortare
perioder mot en i hvarje fall bestämd afgift per ton bruten, skrädd
eller till afsalu eller vidare förädling färdig malm, har emellertid framhållit,
att äfven med det af honom föreslagna tillvägagåendet svårigheter
och kostnader kunna för kronan af dess deltagande i grufföretag
uppstå, samt att fall kunna inträffa då kronan måste sjelf, åtminstone
under någon tid, deltaga i arbetet.

Hot. ang. Grufvcstadyan. 2

I förberörda från länsstyrelserna i Vesternorrlands och Norrbottens
län inkomna yttranden i anledning af nämnda betänkanden har
af dessa länsstyrelser anförts, hufvudsakligen,

af länsstyrelsen i Vesternorrlands län: att densamma på de af kommerserådet
Nordström anförda skäl anslöte sig till det af honom afgifna
förslag; och

af länsstyrelsen i Norrbottens län: att införandet af koncessionssystemet
i vår gruflagstiftning skulle i hög grad verka hämmande på grufindustrien
inom länet och de delar af riket i öfrigt, der kronan vore
egare till stora områden, hvaremot en lagstiftning, grundad på det af
kommerserådet Nordström upprättade förslag vore bäst egnad att bidraga,
särskilt till Norrbottens läns framåtskridande ej blott i afseende
å bergshandteringen utan äfven på öfriga områden af materiel kultur.

Rörande ofvannämnda hufvudfråga bär vidare i förberörda, af bergmästare
i riket afgifna senare yttranden audragits, bland annat, hufvudsakligen
:

af bergmästaren i Norra distriktet: att förslaget om införande af
koncessionssystemet på kronojord vore på i betänkande^ anförda skäl
oantagligt, särskilt beträffande Norra distriktet, der all den lättnad och
uppmuntran till eftersökande af värdefulla mineralfyndigheter, som gruflagstiftningen
kunde erbjuda, vore val behöflig för befordrande af en
utveckling, hvartill grunden blifvit lagd just genom bergshandteringen;
att utmål visserligen redan vore utlagda å de stora malmfälten Gellivara,
Kiirunavara och Luossavara samt delvis å Svappavara, men att, då
det ej kunde antagas att dessa utmål skulle för all framtid behörigen
försvaras, då vidare nya fyndigheter antagligen komme att upptäckas
samt utmål ej blifvit lagda för det mägtiga jernmalmsfältet Ruotivara i
Qvickjocks församling, skäl ej förefunnes för kronan att afstå från
återtagandet af den hittills till förmån för inmutaren afstådda rätten;
att emellertid hädanefter från statens sida verksam kontroll borde utöfvas
deröfver, att ej inmutare å kronans mark obehörigen vidblefve
redan förverkad inmutningsrätt; att ett utarrenderande af kronans rätt
väl kunde understundom bereda staten den jemförelsevis största inkomsten
men tillika fordrade från statens sida en viss tillsyn öfver
grufarbetets bedrifvande, öfver underhållet af byggnader och annat,
hvarförutom staten alltid måste blifva underkastad de olägenheter, som
kunde uppstå af en arrendator oförmåga eller mindre goda vilja att
fullgöra åtagna förbindelser äfvensom af de tvister, som på grund af
sådan bristande förmåga eller vilja kunde förekomma mellan arrendatorn
och inmutaren; att bergmästaren, ehuru han icke kunde biträda

förslag hvarken om jordegareandelens efterskänkande eller dess utarrendering,
dock ansåge staten höra bereda sig inkomst af de mineralfyndigheter,
som för framtiden kunde falla i det fria eller upptäckas
å kronans mark; att en indirekt inkomst visserligen kunde genom bevillning
erhållas, men att en direkt inkomst vore säkrare och kunde
af gruvrörelsen på kronomark vinnas genom införandet af en »royalty»
eller procentafgift å nettovinsten af vunnet mineral; att för sådant ändamål
inmutaren, som fortfarande skulle ensam få bedrifva grufrörelsen,
borde vid inmutningsrättens förlust inom viss bestämd tid erlägga den
afgift och uppfylla de vilkor, som kunde genom lag honom åläggas;
att afgiftens storlek per bruten ton malm borde, efter malmens försäljningsvärde
vid grufvan och efter afdrag af brytningskostnader,
hvart femte år af en nämnd, hvars sammansättning vore på förband
bestämd, fastställas på grund af medelpriset å den ifrågavarande malmen
under senast förflutna fem år och ej till högre belopp än en viss
procent af den beräknade nettovinsten per ton; att inmutaren skulle
vara fri från afgift under tiden före utmålsläggningen och intill dess
fem år förflutit efter densamma, men deremot skyldig föra bok öfver
all bruten, bortförd eller försåld malm samt försäljningspriset å densamma
äfvensom tillhandahålla förberörda nämnd denna bokföring; samt
att, om ock ej alltför stort afseende borde fästas vid tillförlitligheten af
inmutarens uppgifter, de olägenheter, som af en felaktig bokföring
kunde uppstå, dock torde kunna motvägas genom ändamålsenlig sammansättning
af den föreslagna nämnden, hvarförutom ur bergsbrukets
synpunkt vore bättre om afgiften sattes låg än om den sattes hög;

af bergmästaren i Gefle-Dala distrikt: att lian ej kunde tillstyrka
det kronan idkade grufdrift, utan borde sådant fortfarande öfverlåtas åt
den enskilda företagsamheten; att det dock icke vore tillbörligt, att
kronan såsom jordegare icke hade rätt till andel i fyndigheter, särskild!
i rikets nordligaste län; samt att det, för åstadkommande åt ändring
härutinnan, af borgmästaren Hultberg utarbetade förslag om koncession,
som beredde kronan möjlighet till inkomst såsom jordegare
och den enskilde en utväg att å kronomark bearbeta och sig tillgodogöra
alla slag af mineralfyndigheter, af bergmästaren förordades;

af bergmästaren i Östra distriktet: att han af de skäl, som af Öl riga
komiterade anförts, icke kunde förorda borgmästaren Hultbergs förslag;
men att, då grufhandteringen numera allmänt drefves såsom särskild
näring och ej uteslutande i samband med förädlingsverk, då vidare
efterfrågan efter malmer, som förut i anseende till deras aflägsna belägenhet
icke kunnat brytas, numera i ofantlig grad ökats, de skäl,

XII

som förut ansågos göra statens deltagande uti grufföretag äfventyrlig!
eller i öfvervägande grad förlustbringande, jemväl numera väsentligen
upphört att gälla, isynnerhet som senare tiders lagstiftning äfven gifvit
jordegaren friare händer och mera inflytande beträffande deltagande
uti de af en inmutare på hans mark gjorda grufanläggningar; att, äfven
der ingen bestämd vinst vore att påräkna, staten dock kunde genom
sitt intressentskap inverka på grufarbetet till gagn för det allmänna
och bergshan dteringen; att en inskränkning i inmutarens dispositionsrätt
öfver fyndigheter på kronojord till likhet med hvad han egde på
enskildes mark icke kunde menligt inverka på utvecklingen af vårt
lands nordliga län, enär hittills ingen sådan skillnad försports mellan
inmutningarnas antal på kronomark och enskildes mark, som kunde
bero endast på läget, samt statens deltagande i arbetet icke kunde tänkas
mera hämmande än de enskilde jordegarnes; att ej heller de risker,
kostnader, anspråk och svårigheter, som efter den ifrågasatta förändringen
skulle drabba kronan, skulle eller behöfde öfverväga de fördelar,
kronan i enskilda fall kunde vinna; att ehuru dessa olägenheter
vore desamma äfven för en större, enskild jordegare, hade klagan i
detta afseende likväl icke försports; samt att kronans jordegareandel
borde utarrenderas på kortare tid;

af bergmästaren i Mellersta distriktet: att staten, i likhet med enskilde
jordegare, borde kunna begagna sin jordegarerätt i malmfyndigheter,
hvilka upptäcktes å kronojord, som icke vore under ständig besittningsrätt
upplåten, och till häiften med inmutaren deltaga i grufarbetet om
detta befunnes fördelaktigt, men att staten icke borde få åtnjuta större
fördelar än hvarje enskild jordegare, å hvars mark en malmfyndighet
blifvit upptäckt, enär detta vore orättvist och skulle förlama eftersökandet
af malmfyndigheter å kronojord; samt att, angående sättet huru
staten skulle kunna vid utmålsläggningen bevaka och derefter begagna
sin jordegareandel, bergmästaren instämde med kommerserådet Nordström
men icke kunde biträda borgmästaren Hultbergs förslag om koncession
;

af bergmästaren i Vestra distriktet: att han hänvisade till det af honom
tillsammans med bruksegarne Lundeberg och Berndes afgifna förslag; och

af bergmästaren i Södra distriktet: att ändring af 17 § grufvestadgan
på sätt som föreslagits lämpligen kunde ega rum, men att koncessionssystemets
införande skulle upphäfva »likheten inför lag» mellan kronan
och den enskilde jordegaren.

Slutligen hafva fullmägtige i Jernkontoret i ärendet andragit, bland
annat, hutvudsakligen, att, beträffande borgmästaren Hultbergs förslag

XIII

om inmutningsrättens å kronojord upphäfvande och ersättande med ett
koncessionssystem, fullmägtige, på de af föredraganden för bergsärenden
i Kollegium anförda skäl, icke kunde tillstyrka bifall till detsamma;
att, vidkommande det af komiterades flertal föreslagna tillvägagåendet
för ernående af det utaf Riksdagen åsyftade mål, fullmägtige funnit de
af bemälde föredragande deremot gjorda anmärkningar vara af den vigt,
att fullmäktige på de af honom anförda skäl ansett sig icke kunna tillstyrka
detta förslag; att emellertid fullmägtige jemväl funne det af bemälde
föredragande framställda förslag lida af väsentliga brister, hvadan
ej heller detta förslag kunde af fullmägtige förordas; att, ehuru
fullmägtige således icke kunde understödja något af de förslag, som
med anledning af Riksdagens skrifvelse blifvit framställda till lösning
af hufvudspörsmålet i nämnda skrifvelse, deraf dock ej följde, det fullmägtige
ansåge det af Riksdagen uppgifna syfte böra åsidosättas; att
fullmägtige alltså ville framlägga ett annat förslag, enligt hvilket för
syftemålets vinnande skulle beträdas en något olika väg mot den komiterades
flertal och öfrige förslagsställare tänkt sig, nemligen att den
genom 17 § grufvestadgan inmutare af mahn och mineralfyndigheter å
viss kronojord tillagda rätt att disponera öfver kronans jordegareandel
visserligen skulle bibehållas, men mot förpligtelse för inmutaren att af
nettobehållningen å sitt arbete för fyndighetens tillgodogörande erlägga
till staten årlig afgift (skatt), hvilken, icke öfverstigande ett i grufvestadgan
angifvet procenttal af samma behållning, dock så till vida skulle
vara rörlig och kunna lämpas efter sig företeende omständigheter, att
Eders Kongl. Maj:t skulle för visst antal år i sender — exempelvis
fem — efter förslag af Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande i länen,
fastställa procenttalet, hvilket naturligtvis kunde vexla för olika län;
att denna afgäld borde uppbäras såsom all annan skatt för inkomst af
kapital eller arbete; att derest procenttalet sattes så högt som till tio,
den nya skatten kunde göras effektiv; att fullmägtige emellertid icke
ansåge sig kunna stanna härvid, enär säkerhet icke funnes att staten,
såsom Riksdagen syntes önska, verkligen komme i åtnjutande af skälig
godtgörelse för den förmån inmutaren erhölle genom upplåtelsen åt
honom af kronans jordegareandel; att fullmägtige alltså ansåge, att
»vederbörande utmål segare» borde tillförbindas att till staten erlägga en
årlig afgift för rättigheten att tillgodogöra sig de olika å kronojord
funna malm- eller mineraltillgångar, i hvilka staten såsom jordegare
kunde gorå anspråk på andel; att denna årliga afgift borde bestämmas
till ett belopp af 50 kronor att utgå för hvarje inmutadt område eller
utmål, sedan sådant kommit till stånd, och ställas i det samband med

XIV

den föreslagna afgälden, att, om den senare uppginge till eller öfversköte
den bestämda årsafgiften, den betalningsskyldige skulle få tillgodoräkna
sig årsafgiften och sålunda njuta afdrag i afgälden fölnämnda
afgifts hela belopp; samt att påföljd för underlåtenhet att betala
vare sig årsafgiften eller afgälden borde blifva densamma som i 31 §
sista punkten stadgades för försummelse att betala den der omförmälda
lösesumman.

För egen del får, beträffande den af Riksdagen åsyftade lagändringen,
Kollegium i underdånighet vidare anföra följande.

På de i merberörda betänkanden af föredraganden för bergsärenden
i Kollegium, undertecknad Nordström, och de komiterades flertal anförda
skäl afstyrker Kollegium, i likhet med de fleste som sig i ärendet
yttrat, det af borgmästaren Hultberg framställda förslag att upphäfva
inmutningsrätten å sådan kronomark, som icke under ständig besittningsrätt
innehafves, och i stället låta rätten att bearbeta och sig tillgodogöra
å sådan mark anträffade mineralfyndigheter varda beroende af ett
efter pröfning i hvarje fall af Eders Kongl. Maj:t beviljadt särskild!
tillstånd (koncession).

Äfvenså finner, i likhet med fullmägtige i Jernkontoret och flere
andre bland dem som i ärendet afgifvit yttranden, Kollegium sig, på
grund af hvad föredraganden i sitt betänkande anfört, icke kunna biträda
det af komiterades flertal, bruksegame Berndes och Lundeberg
samt bergmästaren Lundström, afgifna förslag till lösning af frågan.

Vidkommande derefter den af fullmägtige i Jernkontoret föreslagna
utväg att af malmfyndigheter å kronomark bereda kronan inkomst, finner
Kollegium, som anser sig icke kunna tillstyrka någon åtgärd, hvilken
kan bidraga till minskande af intresset att i öde trakter uppleta
möjligen förekommande fyndigheter, utan tvärtom håller före att sådant
eftersökande bör på Renligt sätt befordras, sig icke kunna biträda det
af fullmägtige framställda förslag att betunga hvarje innehafvare af
inmutadt område eller utmål på kronans mark med en årlig extra afgift
af 50 kronor. Detta förslag skulle nemligen otvifvelaktigt, om det antoges,
komma att motverka upptäckandet af nya fyndigheter eller upprepade
försök att tillgodogöra isynnerhet mindre, redan kända men ej
ännu bearbetade sådana, och sålunda varda allt annat än gagnande för
ej mindre bergsbruket än äfven de nordliga länens utveckling. Erfarenheten
måste nemligen anses hafva gifvit vid handen, att nya fyndigheter
mera sällan uppletas af förmögna personer utan tvärtom oftast
af personer, tillhörande den obemedlade delen af befolkningen, hvilka
under vandringar i skog och mark och eggade af hoppet om vinst

uppmärksamma tillvaron af fyndigheter, som sedan af dem eller, efter
deras anvisning-, af andra inmutas. Stora svårigheter möta emellertid
för en mutsedelsinnehafvare utan egna penningemedel att tillgodogöra
sin upptäckt. Förlagsgifvare måste derför anskaffas, men torde dessa
oftast först vilja åtminstone i någon män öfvertyga sig om betydelsen
af den i mutsedeln uppgifna fyndigheten. Med de korta somrar, som
förekomma i de nordliga länen, de stora afstånden och dåliga kommunikationerna
derstädes, torde sådana undersökningar oftast icke kunna
påbörjas förr än året efter mutsedelns uttagande. En årlig afgift af
50 kronor utöfver kostnaden för mutsedelns anskaffande torde emellertid
i särdeles många fall icke kunna af en mindre bemedlad inmutare
erläggas, utan går inmutningsrätten för honom förlorad. De personer,
med hvilka han underhandlat, kunna då visserligen på grund af de upplysningar
han lemnat, sjelfve ånyo inmuta fyndigheten, derest omständigheterna
dertill gifva anledning, men intresset att uppleta och angifva
nya fynd torde ock snart under sådana förhållanden försvinna
just hos den klass af personer, som sysselsätta sig med nya fyndigheters
uppletande.

Åratal kunna vidare erfordras för att åvägabringa ett lönande
arbete å en del, särskilt mindre fyndigheter, hvilka dock med bättre
kommunikationer och under gynsamma konjunkturer kunna varda inkoinstgifvande.
En ökning i improduktiva utgifter af 50 kronor per år
för hvarje inmutadt område eller utmål under en dylik period, oafsedt
om fyndigheten blifvit så blottad att ett omdöme om densammas värde
kunnat bildas och oafsedt om hvilostånd för densamma erhållits, torde
säkerligen icke främja intresset att uppsöka nya fyndigheter och på
dem eller redan förut kända nedlägga försöksarbets- och andra undersökningskostnader.

Kollegium kan ej heller biträda fullmägtiges i Jernkontoret förslag,
att kronan för rättigheten att bearbeta å dess mark inmutad fyndighet
skulle taga en viss procent af all dervid bekommen nettobehållning, ty
grufegaren har ju ingen särskild fördel af sitt företag, förr än afkastningen
af detsamma öfverstiger en skälig ränta å hans i grufrörelsen
nedlagda kapital. Så länge den årliga nettobehållningen inskränker sig
till en ränta, hvilken, med hänsyn till den stora risk, som vanligen och
ej minst i aflägsna trakter är med grufföretag förbunden, åtminstone
ej torde böra bestämmas lägre än till 6 procent, har inmutaren ju ingen
fördel af att staten till honom afstått sin jordegareandel på sådant sätt
att han ensam måste stå all risk och göra de för grufdrift eu nödiga
uppoffringar. Tvärtom hade det för honom, i samma mån som afkast -

XVI

ningen blir mindre, varit bättre om jordegaren med honom delat arbetskostnaden.
Det synes derföre Kollegium, som om staten ej borde
ifrågasätta andel i vinsten, förr än densamma öfverskrider ett som skäligt
ansedt räntelopp; men när detta eger rum, kan staten deremot
med fog af öfverskottet fordra en så mycket större andel, till och med
25 å 30 procent deraf. En sådan andel i verklig vinst kan svårligen
hvarken anses såsom en oskälig ersättning för afstående af statens jordegarerätt
och ej heller verka hämmande på bergsbruket, och då den
dessutom utan ringaste risk för staten på ett synnerligen enkelt sätt
lemnar densamma inkomst af på dess mark förekommande malmfyndigheter,
anser Kollegium sig böra i första rummet förorda en dylik
bestämmelse, fastän det af Riksdagen åsyftade inflytandet på grufföretags
ledning derigenom alls icke ernås. För att emellertid statens andel
i den af grufrörelsen fallande vinsten må kunna lämpligen beräknas
och kontrolleras, torde, vid det förhållande att, enligt gällande författning
om handelsböckers förande, idkare af grufdrift, der denna icke
bedrifves af aktiebolag, icke är skyldig föra bok, särskild föreskrift
böra gifvas derom, att författningsenliga räkenskapsböcker skola af
hvarje grufdriftsidkare på sådan kronojord hvarom här är fråga föras
och på anfordran tillhandahållas den myndighet, som får sig uppdraget
att kontrollera och uppbära kronans nyssberörda vinstandel.

Skulle deremot Eders Kongl. Maj:t anse den hufvudsakligaste vigten
böra läggas på statens nyss antydda inflytande å grufföretag på
dess odisponerade mark, finner Kollegium sig kunna biträda det af
föredraganden i hans merberörda betänkande framställda förslag, ehuru
staten, såsom ock bemälde föredragande framhållit, genom detta förslags
antagande underkastar sig en ej ringa risk, hvilken dock blir i
samma mån mindre, som det strängt föreskrifves, att staten ej skall
begagna sig af sin jordegarerätt, med mindre än att det vid utmålsläggningen
tyckes vara alldeles i ögonen fallande, att företaget bör
blifva mycket lönande. Trots det i främsta rummet förordade förslagets
vida större enkelhet och fullkomliga frihet från risk för staten
skulle Kollegium hafva anslutit sig till föredragandens förslag, om statens
af Riksdagen åsyftade inflytande på grufföretageri derigenom blifvit i
önskvärd mån ernådt; men då det i de flesta fall torde blifva svårt för
staten att få annan arrendator af dess rätt än inmutaren eller dennes
rättsinnehafvare, i hvilket fall statens inflytande, praktiskt sedt, icke
blir mycket större än enligt det andra förslaget, så synes ifrågavarande
inflytande, äfven der föredragandens förslag antages, i sjelfva verket
dock blifva temligen illusoriskt.

XVII

Beträffande Riksdagens i dess skrifvelse den 20 Maj 1890 omförmälda
önskningsmål dels om en ändring af rättsförhållandet mellan kronan
såsom jordegare, å ena, och inmutare af apatitförande jernmalm å
andra sidan, dels om åstadkommande af ändamålsenliga bestämmelser i
syfte att icke inmutningsbara mineral, som förekomma inom utmål utan
sammanhang med malmfyndigheter, varda ovilkorligen åtkomliga, dels
ock om bestämmelsers införande i grufvestadgan i syfte att upptäckandet
af värdefulla nu icke inmutningsbara mineral, äfven der de icke förekomma
i sammanhang med malmfyndigheter, uppmuntras och befrämjas,
får Kollegium åberopa hvad föredraganden af bergsärenden i sitt betänkande
anfört, allrahelst som de förhoppningar man hyst om anträffande
inom utmål å odisponerad kronojord af fristående, mycket värdefulla
apatitlager icke genom de på statens bekostnad under flera år utförda
undersökningar bekräftats, samt den af Eders Kongl. Maj:t till innevarande
års Riksdag aflåtna nådiga proposition, angående upplåtelse af
rätt till bearbetande af apatitförekomster, i sak blifvit af Riksdagen
bifallen.

Vidkommande derefter hvad i öfrigt af Riksdagen uttalats dels om
svårigheten för staten att med trygghet besitta grufegendom, som den
å sin egen mark förvärfvat, dels i fråga om vissa inskränkningar i utländings
rätt att här i landet idka grufdrift, får Kollegium jemväl åberopa
hvad föredraganden i sitt merberörda betänkande anfört.

Hvad slutligen angår de ändringar i grufvestadgan, hvilka blifvit
ifrågasatta att äfven i andra afseenden vidtagas, delar Kollegium den
af föredraganden i hans betänkande (sid. 32) uttalade mening, att dessa
ändringar böra inskränka sig till endast de §§ hvilkas tillämpning visat,
att de kräfde förändring i sak eller att den nuvarande redaktionen kunde
gifva anledning till missförstånd.

Kollegium anser sålunda, att 1, 6—7, 9—10, 12, 15—16, 18—20, 23,
25, 27—30, 32—38, 40—43, 45, 60, 62—67 samt 69—73 §§ böra lemnas
oförändrade. Visserligen hafva af de komiterade Lundeberg, Berndes och
Lundström i somliga af nu nämnda §§ föreslagit vissa ändringar, men
dels anser Kollegium dessa icke vara af omständigheterna i sak påkallade,
dels äro de sådana som föranledts af nämnde komiterades förslag
till principiel förändring af 18 §, hvilket förslag Kollegium, på sätt
ofvan omförmälts, icke kunnat förorda.

För de ändringar, som Kollegium finner i grufvestadgan böra eller
lämpligen kunna vidtagas, jemte skälen derför, går Kollegium att nu
redogöra, dervid upptagande till bemötande några af de väsentligare

Bet. ang. Grufvestadgan. A*

XVIII

bland de ändringar, som komiterades flertal föreslagit, men hvilka Kollegium
icke ansett höra företagas.

2, 21 och 26 §§.

På de af föredraganden och komiterades flertal anförda skäl anser
jemväl Kollegium, i likhet med fullmägtige i Jernkontoret m. fl., som
sig i ärendet yttrat, att orden »på marken» böra utgå.

3 § 1 mom.

Kollegium biträder, i likhet med fullmägtige i Jernkontoret och
bergmästarne i Gefle—Dala och Östra distrikten, det af föredraganden
gjorda förslag att det uttryckligen bör uttalas, att å utmål för grufdriftens
behof uppförda boningshus och andra byggnader icke utgöra
hinder för inmutning; kunnande Kollegium på de af föredraganden anförda
skäl icke förorda öfriga af de komiterades flertal i detta mom. af
3 § föreslagna ändringar.

3 § 2 mom. och 5 §.

De komiterades flertal, fullmägtige i Jernkontoret och bergmästaren
i östra distriktet hafva ansett, att uttrycket »förbjuden» i 3 § 2 mom.
borde utbytas mot uttrycket »utan verkan».

Då emellertid 3 § i sin helhet innehåller till ledning för inmutareu
gifna bestämmelser om hvarest inmutning är tillåten, och de för bergmästaren
afsedda bestämmelser om de fall då han må ega att afstå
begärd inmutning innehållas i 5 §, finner, på grund häraf samt på de
af föredraganden i öfrigt anförda skäl, Kollegium att 3 § 2 mom. icke
bör ändras, men väl att i 5 §, bör såsom föredraganden och samtlige
komiterade föreslagit, tilläggas, att ansökning om mutsedel skall afslås
endast i det fall att den strider mot 1 § eller 3 § 1 mom.

4, 5 och 6 §§.

Kollegium, som i likhet med fullmägtige i Jernkontoret anser de
af komiterades flertal föreslagna förändringarna i 4, 5 och 6 §§ af

XIX

uttrycket »mineralanledningens art» till uttrycket »den mineralfyndighet
som utgör föremål för inmutningen» vara obehöfliga, biträder,
jemväl i likhet med nämnde fullmägtige, det af föredraganden och komiterades
flertal föreslagna tillägget till 4 §, att ansökning om matsedel
skall innehålla uppgift om huruvida, sökanden veterlig!., fyndigheten
förut varit bearbetad eller icke.

8 §•

I afseende å denna § hafva bergmästare i Gefle—Dala och Södra
distrikten ansett ändring icke böra företagas. Bergmästarne i östra
och Vestra distrikten förorda den af komiterades flertal föreslagna lydelse,
bergmästaren i Mellersta distriktet deremot det af föredraganden
gjorda förslag. Fullmägtige i Jernkontoret biträda äfven sistnämnda
förslag förutom hvad beträffar utsträckningen af den tid, inom hvilken
jordegare skall vara skyldig afhemta icke inmutningsbara mineral, som
grufegaren bryter men ej behöfver för grufdriftens ändamål, och som
jordegaren vill begagna; anseende nämnde fullmägtige nuvarande tidsbestämmelse
i detta fall mera stå till sammans med ett rättvist tillgodoseende
af jordegarens intressen.

Kollegium, som på de af föredraganden framställda skäl i öfrigt
biträder hans förslag till lydelse af denna §, anser för sin del, att, då
de olägenheter för jordegaren, som af en kortare afhemtningstid kunna
följa, hufvudsakligen torde uppstå inom de nordligare länen, den af
föredraganden föreslagna tidsutsträckningen borde gälla endast för Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län.

10 §.

På de af föredraganden anförda skäl anser Kollegium, att komiterades
flertals förslag till ändrad lydelse af denna §, livilket förslag
fullmägtige i Jernkontoret biträdt, icke är af omständigheterna påkalladt
utan att § bör förblifva oförändrad.

11 §■

1 likhet, med fullmägtige i Jernkontoret biträder Kollegium det af
såväl föredraganden som komiterades flertal afgifna förslag till ändring

af denna §, eller att inmutaren uttryckligen förklaras skyldig att, äfven
under försöksarbetstiden, godtgöra skada och intrång som genom arbetet
förorsakas.

12 §.

Då enligt föredragandens, af Kollegium biträdda förslag till ändring
af 8 § skulle stadgas, att tvist om ersättningsbelopp för af jordegaren
afhemtadt, men af inmutaren eller grufegaren lösbrutet berg må
afgöras enligt bestämmelserna i 12 §, samt öfriga förändringar i sistnämnda
§ ej synas af omständigheterna särskildt påkallade, helst som
bestämmelse åt samma lydelse, som ifrågavarande § för det närvarande
har, äfven i andra författningar förekommer, anser Kollegium sig icke
kunna förorda det af komiterades flertal framställda ändringsförslag.

13 §.

1 mom. Komiterades flertal har ansett, att nu föreskrifvet. delgifvande

af mutsedel åt ej mindre egaren än äfven nyttjanderättsinnehafvaren till
jorden inom det inmutade området borde inskränkas, beträffande nyttjanderättsinnehafvare,
till endast sådane hvilkas nyttjanderätt är intecknad
eller blifvit af jordegaren för inmutaren skriftligen anmäld. Jernkontorets
fullmägtige hafva ansett, att endast den nyttjanderättsinnehafvare,
hvars rätt vore intecknad, skulle genom honom tillställd afskrift af mutsedeln
underrättas om inmutningen. Bergmästarne i Mellersta, Gefle—
Dala och Södra distrikten anse deremot momentet böra förblifva oförändradt.
,

Då ingen olägenhet försports af momentets nuvarande lydelse, men
för mången nyttjanderättsinnehafvare till jord obehag kunna uppstå derigenom
att ett grufarbete utan hans vetskap börjas å den jord han disponerar,
då vidare nyttjanderättsinnehafvare icke bör utsättas för dessa
obehag endast till följd af att jordegaren underlåter att om honom
lemna inmutaren uppgift, och då slutligen nyttjanderätt ingalunda alltid
är intecknad, anser Kollegium detta moment böra lemnas oförändradt.

2 mom. Lydelsen af detta moment torde deremot, med hänsigt till
tillägget i 11 § om ersättning för skada och intrång, böra ändras på
sätt föredraganden m. fl. föreslagit.

XXI

14 §.

I 1855 års grufvestadga var föreskrifvet, att inmutare skulle senast
inom ett år från mutsedelns utfärdande hafva börjat grufarbetet, der ej,
i anledning af yppad tvist, sådant binder härför mött, hvars undanrödjande
icke af inmutaren berott. Med hänsyn till anmärkning i Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 13 Maj 1872, rörande omarbetning
af nämnda stadga, är i nu gällande grufvestadga tiden, inom hvilken
grufarbetet skall ''vara börjadt, minskad från ett år till åtta månader.

Kollegium, som erkänner de af föredraganden och komiterades
flertal omförmälda olägenheter af sistberörda tidsbestämmelse, anser
emellertid, i betraktande deraf att dessa olägenheter egentligen kunna
uppstå inom rikets fyra nordligaste län, att den föreslagna utsträckningen
af tiden för arbetets ovilkorliga påbörjande till ett år bör afse
endast fyndigheter inom Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och
Vesternorrlands län.

17 §•

Kollegium, som icke kunnat obetingadt biträda hvarken något af de
i förberörda betänkanden eller det af fullmägtige i Jernkontoret framställda
förslag i fråga om sättet för staten att erhålla fördel af sin jordegareandel
utan i sådant afseende framställt eget förslag, anser att, i
öfverensstämmelse med sistnämnda förslag, förevarande § borde erhålla
följande förändrade lydelse:

»Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
kronoåbon njuta den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.

Å annan kronojord skall inmutaren öfvertaga nyttjandet af jordegareandelen,
hvarunder äfven innefattas rätt att bryta och sig tillgodogöra
inom utmålet förekommande icke iumutningsbara mineral, med
skyldighet för grufegaren att af den årsvinst, som af grufrörelsen må
uppstå, sedan å deri nedlagdt kapital afräknats 6 procent årlig ränta,
till kronan erlägga 25 procent i afgäld.

Erlägges ej utgifter! eller afgälden å tid och ort, som af Konungen
bestämmes, vare lag, som i 31 § sista punkten sägs.»

XXII

18 §.

Den af komiterades flertal föreslagna förändring af denna § kan
Kollegium, af skäl som blifvit ofvan anförda, icke biträda.

Fullmägtige i Jernkontoret hafva emellertid för sin del velat till §,
sådan den i gällande grufvestadga lyder, göra ett tillägg i syfte att
uttala, att med jordegare likställes kronoåbo med ständig besittningsrätt
samt innehafvare af grufveskog. Med hänsyn till den föreslagna
lydelsen af 17 § anser Kollegium detta tillägg obehöflig!.

21 §■

Beträffande denna § har komiterades flertal föreslagit, förutom borttagande
af orden »på marken», jemväl att, då det å ena sidan syntes
vara billigt att utmål kunde erhållas, äfven om malmen å det inmutade
området blifvit blottad endast från angränsande grufva, så vida egaren
till denna grufva tillika vore egare till inmutningen, men då å andra
sidan jordegaren, i händelse han ville i arbetet deltaga, skulle nödgas
att ensam från det inmutade området blotta malmen, om han vägrades
att upptaga sin malm genom den angränsande grufvan, det borde i
förevarande § stadgas, att om inmutad fyndighet vore blottad endast
genom arbete från angränsande grufva och egaren till denna grufva
sökte utmål å fyndigheten, jordegaren, der han sig till deltagande i
arbetet anmälde, skulle ega rätt att få sin malm uppfordrad genom den
äldre grufvan mot skyldighet att deltaga i kostnaderna för uppfordringsinrättningarnas
underhåll, drift och tillökning.

Detta förslag hafva fullmägtige i Jernkontoret förordat samt dessutom
tillagt, att tvist om den jordegaren i det nya utmålet åliggande
ersättning för uppfordringsinrättningarnas underhåll m. in. skulle afgöras
enligt 12 §.

Bergmästarne i Gefle —Dala och Vestra distrikten hafva jemväl biträdt
komiterades förslag; öfriga bergmästare deremot icke.

Jemte det i nuvarande lydelsen af 21 § hinder icke lärer möta
för utmåls erhållande äfven då mahn inom inmutadt område blottats
endast från angränsande grufva, torde den uppfattning af förhållandet
emellan inmutare och jordegare, som synes ligga till grund för det af
komiterades flertal sålunda ifrågasatta stadgande, icke öfverensstämma
med grufvestadgans mening. Enligt motiveringen för det föreslagna
stadgandet synes nemligen komiterades flertal föreställa sig, att det

XXIII

skulle kunna ifrågakomma att inom samma utmål jordegaren och inmutaren
hvar för sig arbetade å fyndigheten. Detta är emellertid uppenbarligen
icke i grufvestadgan afsedt. Så snart jordegaren anmält sig
till deltagande i grufarbetet, äro han och inmutaren samegare, och grufarbetet
drifves för gemensam räkning. I samma mån de i fyndigheten
ega del, skola de äfven dela kostnaderna för och afkastningen af arbetet.
Med hänsyn härtill anser Kollegium det ifrågasatta stadgandet ej allenast
obehöfligt utan äfven olämpligt.

Äfven fullmägtiges i Jernkontoret tillägg till §:n anser Kollegium
obehöfligt. Skulle nemligen tvist uppstå om ersättning för underhåll
af uppfordringsinrättningar m. m., står det delegarne i allt fall öppet
att lita skiljemän till eller att stämma till domaren.

22 §.

På de af föredraganden och komiterades flertal anförda skäl anser,
i likhet med fullmägtige i Jernkontoret, äfven Kollegium, att ansökning
om utmål bör åtföljas af ett prof å den blottade malmen. Komiterade
hafva emellertid så affattat sitt förslag till lydelse af denna §, att sagda
prof skulle vara »bevisligen» taget från fyndigheten i fråga. Kollegium
anser jemväl, att profvet bör vara åtföljdt af intyg till bestyrkande
af att detsamma tagits från fyndigheten i fråga; men, då det ej
lärer tillkomma bergmästaren att pröfva bevis i egentlig mening, torde
det af komiterade föreslagna uttrycket »bevisligen» böra utbytas mot
bestämmelse om att intyget skall vara så beskaffadt, att derigenom på
tillförlitligt sätt bestyrkes att profvet tagits från fyndigheten.

Kollegium biträder i öfrigt det af föredraganden föreslagna tillägg
till denna § i fråga om förskjutande af kostnad för utmål släggning.

23 §.

Komiterades flertal bar föreslagit, att kallelse till utmålsförrättning
skulle inom de norra länen meddelas jordegare och uppläsas i kyrka
minst 45 dagar före förrättningens företagande. Fullmägtige i Jernkontoret
och fyra bland bergmästarne, dock icke bergmästaren i Norra
distriktet, hafva biträdt komiterades förslag.

Kollegium anser förändringen icke allenast icke vara af omständigheterna
påkallad utan tvärtom kunna föranleda svårighet att, med
de korta somrar som i de nordliga länen förekomma, få en utmåls -

XXIV

förrättning företagen samma år den begäres. Dessutom lärer näppeligen
någon plats äfven inom dessa län vara så aflägset belägen, att
man icke på trettio dagar kan sommartiden uppnå densamma.

24 §.

På de af föredraganden och komiterades flertal anförda skäl anser
Kollegium denna § böra så ändras, som föredraganden föreslagit.

26 §.

Det af komiterades flertal föreslagna, af två bergmästare förordade
tillägg till denna § om tid för ny anmälan för erhållande af utmål
finner Kollegium obehöflig!.

31 §.

På de af föredraganden och komiterades flertal anförda skäl anser
Kollegium, i likhet med fullmägtige i Jernkontoret och bergmästarne i
Mellersta och Gefle—Dala distrikten, denna § böra erhålla den af föredraganden
föreslagna lydelsen.

39 §.

Såväl föredraganden som komiterades flertal hafva ansett ett förtydligande
af denna § erforderligt, enär med nuvarande lydelse olika
uppfattning uppstått, huruvida uttrycket »bergsprängning i grufvan af
tio kubikmeter» afsåge fast klyft eller genom sprängningen vunnen lös
bergmassa. Komiterades flertal har emellertid ansett, att arbetsskyldigheten
borde beräknas efter storleken af den fasta klyft, som bortspränges.
Föredraganden deremot har, på af honom anförda skäl, ansett, att
det borde bestämmas, att den genom arbetet vunna bergmassan skulle
utgöra 10 kubikmeter. Fullmägtige i Jernkontoret och bergmästarne i
Ostra och Vestra distrikten hafva i detta afseende instämt med komiterades
flertal; bergmästarne i Mellersta och Gefle—Dala distrikt med
föredraganden.

XXV

Kollegium finner komiterades flertals förslag i fråga om arbetsskyldighetens
bestämmande i förevarande hänseende lämpligare, ehuru
arbetsskyldigheten derigenom ej oväsentligt ökas mot hvad med §:ns
nuvarande lydelse lärer afsetts. Till förekommande af osäkerhet torde
emellertid nödvändigt vara att tydligt angifva den rymd, som ett visst
mått berg i fast klyft skall anses intaga sedan det blifvit lössprängdt.
Af erfarenhet känner man, att en kubikmeter berg i fast klyft vanligen
motsvarar ungefär 1,8 kubikmeter lösbrutet berg i ej allt för stora och
ej heller alltför små stycken. Kollegium föreslår alltså, att 39 § 1
stycket ändras sålunda: Grufarbetet — -—- — — — kostnaden för
bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter fast bergmassa eller 18
kubikmeter upplagdt berg; egande — — — — verkställes.

Öfriga i denna § föreslagna ändringar anser Kollegium icke vara
af omständigheterna påkallade.

41 och 42 §§.

Då Kollegium icke biträdt det förslag, komiterades flertal framstält
till ändring af 18 §, och ej heller finner de skäl, som af samma
förslagsställare anförts för öfriga af dem i dessa §§ vidtagna ändringar,
kunna tillmätas större betydelse, anser Kollegium, i likhet med fullmägtige
i Jernkontoret, att §§ böra förblifva oförändrade.

44 §.

I)en af Kollegium föreslagna förändrade lydelse af 17 § betingar
jemväl den ändring i förevarande §, som föredraganden och komiterades
flertal föreslagit.

56 §.

Den af komiterades flertal föreslagna ändringen i denna §, nemligen
att, då eganderätten till grufva från en till annan öfvergått, men
nye egaren underlåter att derom göra anmälan hos bergmästaren, förre
egaren skulle tala och svara för grufvan intill dess föreskrifven anmälan
egt rum, så framt han ej sjelf anmäler eganderättsförändringen,
har af fullmägtigc i Jernkontoret och bergmästaren i Gefle—Dala distrikt

Bet. ang. Grufvcstadgan. 4*

XXVI

i sak förordats. Bergmästaren i Östra distriktet anser förändringen
oväsentlig, och öfriga bergmästare beröra den icke i sina yttranden.

Kollegium finner emellertid livad förslagställarne till stöd för sitt
ändringsförslag anfört icke vara af beskaffenhet att böra föranleda till
någon ändring af § i det af dem angifna syfte.

61 §.

Mot det af komiterades flertal och fullmägtige i Jernkontoret
gjorda tillägg till denna §, att grufföreståndare skall vara svensk undersåte,
har Kollegium intet att erinra.

65 §.

Det af komiterades flertal till denna § gjorda tillägg har icke biträdts
hvarken af fullmägtige i Jernkontoret eller bergmästarne med
undantag af dem i Vestra och Östra distrikten, af hvilka den senare
endast yttrat, att ändringen ej saknade fog.

För egen del finner Kollegium sig sakna grundad anledning att
föreslå någon ändring i denna §.

68 §.

Föredraganden och samtliga komiterade hafva på anförda skäl föreslagit,
att förbud skulle stadgas för utländing att i riket inmuta mineralfyndighet.
I likhet med fullmägtige i Jernkontoret biträder Kollegium
detta förslag.

Deremot anser Kollegium, jemväl i likhet med bemälde fullmägtige,
att giltiga skäl saknas för komiterades flertals förslag, att för grufva,
som af utländing efter behörigt tillstånd bearbetas eller hvari utländing
till hälften eller mera eger del, afgift i stället för arbetsskyldighet
enligt 41 § ej skulle få erläggas.

XXYII

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Kollegium i underdånighet
afgifva följande

Förslag till ändring af vissa §§ i Grufvestadgan den 16 Maj 1884.

1 Kap.

Om inmutning.

2 §■

Inmutning gäller visst område med lodräta gränser på djupet.

Det område benämnes i denna stadga inmutadt område eller utmål,
allt efter som dess gränser°) är o bestämda enligt föreskriften i 11 §
eller i 26 §.

3 §•

1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan
tillstånd af så väl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den, hvilken dertill har nyttjanderätt. Boningshus och andra byggnader,
som för grufdriftens behof uppförts å utmål, utgöre dock ej hinder
för inmutning.

Ej heller må inmutning ske å kyrkogård eller begrafningsplats
eller, utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område
på mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som
är upplåten för allmän trafik.

2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen
försvarad.

'') Emellan orden gränser och åro hafva orden »å marken» utgått.

XXVIII

4 §•

Den, som vill å egen eller annans grund med arbete belägga och
sig tillgodogöra någon till inmutning lofgifven mineralanledning, skall
derom lios bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande
af tillståndsbevis eller mutsedel. Denna ansökning skall innehålla uppgift
på:

sökandens namn, hemvist och yrke;

mineralanledningens art;

hemman och lägenhet samt socken och län, der mineralanledningen
finnes;

huruvida, sökanden veterligt, mineralanledningen förut varit bearbetad
eller icke; samt

medelpunkten i det område, ansökningen afser (inmutningspunkten),
med så noggrann beskrifning å denna punkts belägenhet, att någon
osäkerhet derom ej kan uppstå.

5 §•

Öfver inkommen ansökning om mutsedel skall bergmästaren ofördröjligen
och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten afden angifna mineralanledningen, inmutningspunktens
läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,
räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes,
den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet
intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter
infordrad upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för
inmutning enligt 1 §, eller att sådant hinder möter, som i 3 § 1 mom.
sägs, varde ansökningen afslagen.

8 §■

Inom det inmutade området eger inmutaren och inom utmålet grufegaren
uteslutande rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna
stadga innehåller, bearbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade

XXIX

mineral fyndigheten som äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka
derstädes förekomma.

öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren eller grufegaren brytas, i den mån sådant är
erforderligt för grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren
eller grufegaren deraf använda hvad för grufdriftens ändamål behöfves.
Hvad sålunda icke användes må inmutaren eller grufegaren
ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande af godtgörelse
för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas, der den
inmutade fyndigheten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands
eller Vesternorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio dagar efter
tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å kronojord, som
under ständig besittningsrätt innehafves, af innehafvaren.

Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse jordegaren bör gifva,
gånge med bestämmandet deraf enligt hvad i 12 § sägs.

2 Kap.

Om försöksarbete.

11 §•

Sedan mutsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det inmutade
området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd
från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som erfordras till
fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna eller
anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt om hinder
emot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så framt hindret
förefans då mutsedeln utfärdades.

För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva innehafvaren
af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas, och vare inmutaren
dessutom skyldig godtgöra skada och intrång, som genom försöksarbetet
förorsakas.

I händelse anläggningen öfvcrgifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att.ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som

XXX

marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ans vare
inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd, för fulla
beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

13 §.

1 mom. Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade
området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet
att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade
områdets egare som den, hvilken nyttjanderätt dertill innehar; och gälle
om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande af stämning är
stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves af enskild person,
som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas, afskriften
lemnas till förvaltaren.

2 viom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det
inmutade området börjas, att ställa pant eller borgen för den årliga
afgift och all annan ersättning, hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden.
Denna säkerhet skall vara af öfverexekutor godkänd, der den
icke ändock af jordegaren och nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar
inmutare att ställa sådan säkerhet, ege utmätningsmannen i
orten, då han derom anlitas, inställa arbetet, tilldess säkerhet, som finnes
antaglig, blifvit anskaffad.

14 §.

Vid inmutningsrättens förlust skall inmutaren, derest ej i anledning af
yppad tvist sådant hinder mött, hvars undanrödjande icke af honom berott,
hafva börjat arbetet å fyndigheten, der den är belägen inom Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands eller Vesternorrlands län, sist inom ett år, men
eljest sist inom åtta månader från mutsedelns utfärdande.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.

XXXI

3 Kap.

Om jordegareamlel.

17 §•

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
kronoäbon njuta den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.

A annan kronojord skall inmutaren öfvertaga nyttjandet af jordegareandelen,
hvarunder äfven innefattas rätt att bryta och sig tillgodogöra inom
utmålet förekommande icke inmutningsbara mineral, med skyldighet för grufegaren
att af den årsvinst, som af grufrörelsen må uppstå, sedan å deri nedlagdt
kapital afräknats sex procent årlig ränta, till kronan erlägga tjugufem
procent i afgäld.

Erlägges ej af giften eller afgälden å tid och ort, som af Konungen
bestämmes, vare lag som i 31 § sista punkten sägs.

4 Kap.

Om utmål.

21 §.

För inmutad fyndighet skall, då fyndigheten är blottad och prof å
malmen erhållits, ett visst utmål anvisas, innefattande det utrymme c),
hvarinom grufegaren sedermera har rätt att med andras uteslutande
arbetet bedrifva, så väl ofvan som underjord; och vare förty inmutaren
pligtig att, så snart arbetet så långt fortskridit, anmäla sig hos bergmästaren
för utrnåls erhållande.

*) Mellan orden utrymme och hvarinom hafva orden »på marken» utgått.

XXXII

Det arbete å fyndigheten, som, efter hvad ofvan är sagdt, erfordras
för utmåls anvisande, skall vara af inmutaren fullgjord! och ansökningom
utmål till bergmästaren ingifven sist inom tre år från mutsedelns
utfärdande, allt vid påföljd af inmutningsrättens förlust; egande dock
bergmästaren, på ansökning af inmutaren, att, der arbetet i följd af särskilda
naturförhållanden lämpligen icke kan inom sagda tid fullgöras,
medgifva förlängd tid af högst två år för arbetets utförande.

Hvad i denna paragraf är stadgadt gälle äfven då sönad grufva,
för hvilken utmål förut varit lagdt, å nyo inmutas.

22 §.

Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas till
namn och hemvist den eller de jordegare, på livilkas mark utmålet kan
komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske kan
och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på stället
företaga.

Ansökningen skall åtföljas af prof å den blottade malmen jemte dervid
fästadt intyg, medelst hvilket på tillförlitligt sätt bestyrkes att profvet
tagits från den fyndighet för hvilken utmål sökes.

Kostnaden för utmålsläggningen skall gäldas af grufegaren; och vare
sökanden skyldig att denna kostnad förskjuta, om bergmästaren det fordrar.

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och ankomme
dess företagande sedermera på ny anmälan, såvida sådan sker
inom den tid från mutsedelns utfärdande som i 21 § sägs. Men ej må
annan parts eller allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens
fortgång, der den blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.

26 §.

Utmål skall0) utläggas sålunda, att i mån af inmutarens behof honom
tilldelas ett utrymme af högst två hundra meter i längd och bredd;

Mellan orden skall och utläggas hafva orden »på marken» utgått.

XXXIIl

kunnande dock, der i anseende till sådant hinder, som här nedan sägs,
belägenheten så fordrar eller inmutaren det eljest begär och fritt fält
förefinnes, utmål till den bestämda vidden utläggas jemväl i annan sträckning
efter som lämpligt pröfvas, blott kroklinier och spetsiga vinklar i
möjligaste måtto undvikas och längden af utmålet., så vidt ske kan, ej
öfverstiger dubbla bredden. Ej må dock i något fall utmålet läggas
så, att den i mutsedeln angifna inmutningspunkt faller utom utmålet.

Hvad i 3 § är stadgadt i afseende å hinder emot inmutning gälle
ock om utläggande af utmål, så framt hindret förefanns, då mutsedeln
utfärdades.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej parteme
om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen
bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark af
enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning
att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla innehafvaren
af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse
för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla
innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken
honom tillskyndas.

År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens
Befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,
som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han
det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens Befallningshafvande,
som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från
den dag, utmålsförrättningen af slutades, skall fullgöras inom nittio dagar
från sagda dag, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

Bet. ang. Grufvestadgan.

XXXIV

5 Kap.

Om arbetsskyldiglieten; så ock om livilostånd.

39 §.

Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt
dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas
i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så
mycket grufve- eller grufvebyggnads-arbete, att värdet deraf motsvarar
kostnaden för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter fast bergmassa
eller aderton kubikmeter upplagdt berg; egande dock grufegaren,
om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbetsskyldigheten för
flere, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt anmälan
derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder
arbetet verkställes.

För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 Januari
året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet
mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i
hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då
hindret upphört.

Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift
eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen
till nytta.

44 §.

Önskar grufegare längre tids livilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen,
som, då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller
å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, vederbörande
innehafvare till ansökning lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden
under ytterligare högst fyra arbetsår.

XXXV

7 Kap.

Om sameganderätt i grufva.

61 §.

Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger det
delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en gruöoreståndare,
som skall vara svensk undersåte onh har att vid stadgad påföljd iakttaga
hvad om ordningen för grufdrift i denna stadga bestämmes.

Val af grufloreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan, är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans
föreståndare.

8 Kap.

Särskilda bestämmelser.

68 §.

Utländing må icke i riket inmuta miner al fyndighet; ej heller ege han,
med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall, förvärfva
eller bearbeta inmutad fyndighet eller idka grufdrift; och skall förty det
försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande kan
komma att företaga eller företaga låta, vara utan all verkan till bevarande
af hans eller annans rätt i hit hänförligt afseende; dock att
hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga om fyndighet
eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad
rättighet af utländing innehafves.

XXXVI

Hvad sålunda är förordnadt träder i kraft den 189 ,

dä Kongl. kungörelsen den 19 Augusti 1889, rörande inmutning å kronojord,
skall upphöra att gälla; dock att den, som vid förstnämnda tidpunkt
innehar till boställe anslagen eller för kronans räkning till brukning på,
viss tid upplåten kronojord, må fortfarande tillgodonjuta honom dessförinnan
i afseende å jordegareandelen tillkommande förmåner.

Utdrag af det vid detta ärendes föredragning hos Kollegium förda
protokoll, innefattande dervid uttalade särskilda meningar bifogas.

Stockholm den 15 Juni 1893.

Underdånigst

MCH. ÅKERMAN.

S. CEDERSCHIÖLD. HUGO REHBINDER. TH. NORDSTRÖM,

föredragande.

Emil Hiibner.

Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. Maj ds och Rikets
Kommerskollegium den 15 Juni 1893.

Närvarande:

Herr Generaldirektören Åkerman,

Herr Kommerserådet Cederschiöld,

Herr Kommerserådet, Friherre Rehbinder,

Herr Kommerserådet Nordström.

S. D. Sedan, till följd af föreskrift i Kongl. Maj:ts nådiga
bref till Kongl. Kommerskollegium den 20 Juni 1890, vederbörande
föredragande af bergsärenden i Kongl. Kollegium i samråd med af
Kongl. Maj:t i nåder utsedde komiterade utarbetat förslag till ändring
i gällande grufvestadga i fråga om dispositionsrätten öfver mineralfyndigheter
å viss kronojord m. m., samt, bland andra, brukssocietetens
fullmägtige i Jernkontoret, på anmodan, till Kongl. Kollegium inkommit
med yttrande öfver de sålunda upprättade förslagen,

så ock då genom förberörda nådiga bref Kongl. Kollegium tillika
erhållit befallning att till Kongl. Maj:t afgifva underdånigt utlåtande i
ämnet, föredrog Herr Kommerserådet Nordström nu ifrågavarande ärende;

Och beslöt Kongl. Kollegium underdånigt utlåtande af innehåll,
som registraturet utvisar.

Beträffande innehållet af det sålunda beslutade utlåtandet var föredraganden,
Herr Kommerserådet Nordström, i viss mån af skiljaktig
mening och yttrade i sådant afseende följande:

På sätt jag i mitt betänkande (sid. 21) anfört, anser jag: att bergsbruket
och derigenom det allmännas och kronans intressen bäst befrämjas
genom att åt den enskilda företagsamheten fullständigt öfverlåta
tillgodogörandet af mineralfyndigheter; att ett kronans deltagande
i grufarbete, under hvilken form detta deltagande än må ega rum,

XXXVIII

skall komma att för kronan medföra risker, kostnader, anspråk och
svårigheter af flere slag, hvilka icke skola motvägas af de fördelar,
kronan möjligen må kunna i enskilda fall af grufdriften påräkna, samt
att kronans ingripande i fråga om sättet för utöfvandet af industriel
verksamhet bör inskränkas till att öfvervaka, att ej derigenom skada
för det allmänna eller fara för annans lif, helsa och egendom uppstår;
äfvensom att nu ifrågasatta inskränkning i för det närvarande gällande
rättigheter beträffande tillgodogörandet af malmfyndigheter skulle komma
att menligt inverka på utvecklingen af vårt lands nordliga län, hvarest
bergsbruket icke bör genom skärpta bestämmelser motverkas utan fast
hellre på allt sätt underlättas.

Skulle emellertid Kongl. Maj:t pröfva skäligt att en lagändring i
det af Riksdagen uttalade syfte vidtages, anser jag, då af Riksdagens
skrivelser den 15 Maj 1889 och den 20 Maj 1890 enligt min mening
uppenbarligen framgår, det Riksdagen afsett att vinna ej allenast ekonomiska
fördelar af de fyndigheter, som anträffas å odisponerad kronomark,
utan, framför allt, ökadt inflytande på sättet för dessa fyndigheters
tillgodogörande, att det af mig i mitt betänkande (sid. 21 och
följande) föreslagna tillvägagående bäst motsvarar Riksdagens syfte med
lagändringen, om ock, såsom jag i betänkandet äfven uttryckligen framhållit,
svårigheter torde komma att vid tillämpningen för kronan uppstå,
samt det lärer varda nödvändigt att ett anslag ställes till Kongl.
Maj:ts förfogande för att dermed möta af grufdriften härflytande, oundgängliga
utgifter.

Kollegium anser emellertid, bland annat, att nyttan af detta förslags
genomförande skulle i fråga om kronans inflytande på grufdriften
varda illusorisk, enär ingen annan än inmutaren kunde antagas skola
komma att arrendera kronans andel. Att antagligt är det inmutaren i
de flesta fall skulle komma att äfven varda arrendator af jordegareandelen,
vill jag ej förneka; men, derest öfverhufvud taget något särskildt
inflytande på grufdriften verkligen kan med en liklottig samegare
vinnas, torde emellertid i arrendekontrakt med inmutaren, likaväl som i
arrendekontrakt med någon annan, de vilkor kunna fastställas, som kronan
anser erforderliga för bevarandet af sitt inflytande å grufbrytningen
och för att, såsom Riksdagen uttrycker sig i sin skrifvelse den 15 Maj
1889, ej mindre malmfyndigheternas bearbetande och tillgodogörande
må verkställas med största omsorg och följdriktighet samt på sådant
sätt att kommande generationer deraf utan onödiga uppoffringar få
nytta, än äfven statens intressen i öfrigt i vidsträcktaste mån, så vidt
möjligt och lämpligt är, tillgodoses.

XXXIX

Skulle åter Kongl. Maj:t fästa största vigten vid ernående för
kronan af endast ekonomiska fördelar af graf brytningen å odisponerad
kronomark, anser jag hvad Kollegium i sådant afseende föreslagit vara
att föredraga framför öfriga i ämnet framställda förslag; dock att jag
ej kan gilla att kronan i egenskap af jordegare skulle gent emot grufegaren
tilläggas annan rätt än den som tillkommer andra jordegare.

I hvad Herr Kommerserådet Nordström sålunda anfört instämde
Herr Kommerserådet Friherre Rehbinder, med det tillägg att han, i
fråga om föreslagen ändring i 68 §, ansåge, att deri borde inrymmas
rätt för Konungen att medgifva utländing jemväl att eftersöka och inmuta
mineralfyndighet.

Stockholm som ofvan.

In fidem
Emil Hiibner.

Till Kong!. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium,

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 20 Maj 1890 anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i nu gällande grufvestadga, att malm- och andra
mineralfyndigheter, livilka efter ändringens fastställande upptäcktes å
kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte på
för staten gagneligaste sätt kunna disponeras, samt, med anledning deraf,
Kongl. Maj:t den 20 Juni 1890 anbefalt Eder att — efter det vederbörande
föredragande för bergsärenden i samråd med af Kong]. Maj:t utsedde
komiterade utarbetat förslag till lagbestämmelser i det syfte, Riksdagen
i berörda skrifvelse angifvit, och i sammanhang dermed jemväl
tagit i öfvervägande, huruvida derutöfver, särskilt med afseende å hvad
den af Kongl. Maj:t den 14 Juni 1889 tillsatta kommission för undersökning
af apatittillgångar i Norrbotten anfört, erfarenheten kunde anses
hafva gifvit vid handen, att grufvestadgan äfven i andra afseenden
kunde tarfva förändring och i sådant fall dertill afgifvit förslag samt
brukssocietetens fullmägtige i Jernkontor, lemnats tillfälle att sig yttra
öfver de upprättade förslagen — till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt
utlåtande i förevarande ärende, så hafven I uti skrifvelse den 19
Oktober 1892 begärt, att fullmägtige ville, så fort ske kunde, till Eder
afgifva det yttrande i ämnet, hvartill omständigheterna kunde finnas föranleda;
och hafven I, jemte skrifvelsen, till fullmägtige öfverlemnat
exemplar af komiterades förslag till ändringar i grufvestadgan, hvilket
förslag innefattar olika meningar, framstälda en af herr kommerserådet
Th. Nordström, en af komiterades flertal, herrar Chr. Lundeberg, C. H.
Lundström och G. F. Berndes samt en af herr H. W. Hultberg.

Efter öfvervägande af hvad i Riksdagens skrifvelse och i de olika,
under formen af särskilda meningar afgifna, här ofvan berörda förslagen
blifvit framstäldt, hafva fullmägtige funnit sig böra anföra följande.

XLi

Då 1890 års Riksdag’ gjorde sin framställning i ämnet, torde hufvudsyftet
hafva varit, att utvägar måtte utfinnas för att sätta staten i
tillfälle att direkt eller indirekt till största möjliga fördel för sig och
det allmänna disponera öfver sin jordegareandel i de malm- och mineralfyndigheter,
som framdeles kunde upptäckas å sådan kronojord, som
ej blifvit med ständig besittningsrätt upplåten. Detta fullmägtiges antagande
synas ock ofvanbemälda komiterade samt föredraganden hos
Eder i bergsärenden hafva delat, och i öfverensstämmelse dermed har
denna del af saken företrädesvis utgjort föremål för deras uppmärksamhet
och behandling. Härvid hafva dock mellan dem uppstått vidt
skiljaktiga meningar, och bland dessa torde den, som framstälts af herr
Hultberg, innefatta den radikalaste lösningen af frågan. Denne förslagsställare
vill nämligen, att, med upphäfvande af inmutningsrätten, så vidt
den skulle göras gällande i fråga om kronojord, som icke under ständig
besittningsrätt innehafves, rättigheten att å sådan jord eftersöka och
bearbeta mineralfyndigheter skall vara beroende af särskild koncession,
som meddelas af Konungen. Oneklig^ är, att genom en sådan ändring
i nu gällande stadganden skulle vinnas den största möjliga frihet för
staten att beträffande malm- och mineralfyndigheter göra sin myndighet
gällande, ehvad dermed afsåges ekonomisk vinst för staten, eller att i
större eller mindre omfattning utöfva inflytande på sj elfva sättet för
tillgodogörande af de funna malmerna eller mineralen. Lika litet som
komiterades flertal kunna fullmägtige likväl finna, att den sålunda ifrågasatta
utvägen att nå det af Riksdagen åsyftade ändamålet är att förorda,
och detta hufvudsakligen uppå skäl, som blifvit af komiterades flertal
och'' föredraganden i bergsärenden anförda.

Komiterades flertal har, med hufvudsakligt bibehållande af inmutningsrätten,
sådan den för närvarande är bestämd, velat på det sätt
förskaffa staten fördel af inmutningar, som göras å kronojord, som ej
är under ständig besittningsrätt upplåten, att kronan skulle ega att under
viss tid (när som helst före utmålsläggningen samt fem år efter
dess afsilande) anmäla sig till begagnande af hela eller viss del af sin
jordegareandel, hvilken kronan i detta fall skulle tillträda vid de fem
årens utgång, med skyldighet att utgifva ersättning för vissa förut utförda
arbeten och anskaffade förråd samt att deltaga i kostnaderna finarbetets
fortsatta bedrifvande. Mot detta förslag hafva emellertid af
föredraganden i bergsärenden gjorts anmärkningar af den vigt, att fullmägtige
på de af honom anförda skäl ansett sig icke kunna tillstyrka
det af komiterades flertal i denna del angifna sätt för frågans lösning.

Bet. ang. Grufvestadgan. 6*

XLII

Bemälde föredragande bär i stället framstält förslag- derom, att kronan
genom ändring af innehållet i 17 § af grufvestadgan skulle återtaga
rätten att begagna jordegareandelen å sådan kronomark, som icke
under ständig besittningsrätt af annan innehafves, samt att i instruktion
för den eller de myndigheter, som till följd häraf komme att handlägga
ärenden, föranledda af den ifrågasatta lagändringen, skulle bestämmas,
att kronan icke borde anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel,
derest icke vid utmålsläggningen omständigheterna otvätydigt ådagalade,
att företaget vore af sådan betydelse och sådant värde, att kronan kunde
för sin andel deri erhålla en afsevärd fördel och att möjlighet funnes
att beräkna en lämplig afgift för andelens öfverlåtande åt annan. Beträffande
sättet för kronans tillgodogörande af sin jordegareandel har
föredraganden — i detta afseende lika med komiterades flertal — ansett,
att detta skulle bäst ske genom jordegareandelens utarrendering på relativt
kortare perioder och mot en i hvarje fall bestämd afgift per ton
bruten, skrädd eller till afsalu eller vidare förädling färdig malm eller
mineral.

Äfven detta förslag finna fullmägtige lida af väsentliga brister af
den beskaffenhet, att det icke kan af fullmägtige förordas. Det är nämligen
gifvet, att afgörandet, huruvida eu å kronans mark upptäckt malmeller
mineralfyndighet är af sådant värde, att jordegareandelen bör begagnas,
måste medföra särskilda och sannolikt ofta betydliga kostnader
och svårigheter, samt att arrendebeloppets bestämmande skall blifva förenadt
med vanskligheter af flerahanda slag, hvarjemte det äfven torde
få antagas, att fall komma att inträffa, då något arrende icke står att
erhålla, utan kronan måste under längre eller kortare tid sjelf deltaga
i arbetet med utsigt att derunder lätteligen kunna invecklas i tvister
med kompanjonen — den enskilda grufegaren.

Ehuru fullmägtige således icke kunna understödja något af de förslag,
som med anledning af Riksdagens skrifvelse blifvit framstälda till
lösning af hufvudspörsmålet i nämnda skrifvelse, följer dock ingalunda
deraf, att fullmägtige anse, att det af Riksdagen uppgifna syftemålet
bör åsidosättas.

• Äfven om icke några andra skäl förelåge, skulle redan den af en
utaf förslagsställarne meddelade uppgiften å arealen af den kronojord,
å hvilken för det närvarande jordegareandelen tillfaller inmutaren, i och
för sig innefatta tillräcklig anledning att egna synnerlig uppmärksamhet
åt frågan att bereda staten under någon form direkt fördel af dess jordegareandel.
Af berörda uppgift visar sig att, medan hela rikets areal
(med sjöar) utgör 44,212,648 hektar, kan den odisponerade kronomarken,

XLIII

hvaraf ojemförligt största delen faller inom norra bergmästaredistriktet,
beräknas uppgå till icke mindre än omkring 10,400,000 hektar, hvarå
alltså, enligt nu gällande lag, inmutaren ensam eger att tillgodogöra
sig kronans jordegareandel i funna malm- och mineraltillgångar.

Fullmägtige, som i betraktande häraf ej tveka att, med frångående
af de grunder, hvarpå de hittills framlagda förslagen hvila, framställa
ett .annat, enligt livilket för syftemålets vinnande skulle beträdas en något
olika väg mot hvad komiterades flertal samt de öfriga förslagsställarne
tänkt sig, anhålla nu att få redogöra för detta sitt förslag, hvilket
går derpå ut, att den genom § 17 i grufvestadgan inmutare af
malm- och mineralfyndighet å viss kronojord tillagda rätt eller skyldighet
att disponera öfver kronans jordegareandel visserligen skulle bibehållas,
men mot förpligtelse att af nettobehållningen å sitt arbete för
fyndighetens tillgodogörande till staten erlägga årlig afgäld (skatt), hvilken,
icke öfverstigande ett i grufvestadgan angifvet procenttal af samma
behållning, dock så till vida skulle vara rörlig och kunna lämpas efter
sig företeende omständigheter, att Konungen skulle för visst antal år i
sender — exempelvis fem — efter förslag af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länen fastställa procenttalet, livilket naturligtvis kunde vexla
för olika län.

Ordnad på detta sätt, skulle den afgäld eller skatt på inkomst af
arbete å malm- eller mineralfyndighet å kronojord, som borde tillfalla
staten, icke komma att medföra några särskilda kostnader för kronan
utan taxeras och uppbäras såsom all annan skatt för inkomst af kapital
eller arbete, och, om procenttalet sattes så högt som till tio, torde den
nya skatten kunna göras effektiv.

Mot en sådan anordning har visserligen anmärkts, att derigenom
skulle på sätt och vis återinföras produktionsskatt, hvilken skattefomi
af såväl Regering som Riksdag förut ansetts olämplig; men fullmägtige
kunna icke finna att denna invändning är af sådan vigt, att den bör
ega afgörande betydelse i förhållande till de fördelar, som det enkla
taxerings- och uppbördssätt medför och hvilka fördelar icke förefinnas
vare sig i det af komiterades flertal eller af föredraganden i bergsärenden
uppgjorda förslag.

Fullmägtige anse sig emellertid icke kunna stanna härvid. De inse
allt för väl, att på nyss antydda väg, eller genom införande af en lämplig
beskattning å grufrörelsen såsom ett slags ersättning för kronans åt
inmutaren afträdda jordegareandel, säkerhet icke kan vinnas, att staten,
såsom Riksdagen synes önska, verkligen kommer i åtnjutande af skälig
godtgörelse för den förmån, inmutaren erhåller genom att utan vidare

XLIV

få tillgodogöra sig kronans jordegareandel; och af denna anledning
halva fullmägtige sökt att, jemte och vid sidan af den ofvannämnda,
utfinna äfven en annan och i vissa fall säkrare utväg att uppnå målet.
Det har dervid synts fullmägtige ingalunda vara obilligt att, utan afseende
på den vinst, som må kunna erhållas af upptäckta malm- och
mineralfyndigheter å odisponerad kronojord — eu vinst, som måhända icke
på länge kan uppskattas till afgäld åt staten, ehuru den likväl är tillräcklig
för att locka till fyndigheternas bearbetande — vederbörande
utmål sega re tillförbindas att till staten erlägga en årlig afgift för rättigheten
att tillgodogöra sig de å dylik kronojord funna malm- eller mineraltillgångar,
i hvilka staten såsom jordegare kunde göra anspråk på
andel. Men härtill kommer, att den årliga afgiften, som skulle erläggas,
ehvad fyndigheten bearbetades eller ej, i sin mån torde komma att motverka
en eljest måhända framträdande benägenhet hos inmutaren eller
grufegaren att oskäligt länge dröja med en fyndighets bearbetande genom
att till det yttersta begagna de utvägar, som grufvestadgan erbjuder
att vinna uppskof med arbetsskyldighetens fullgörande eller att
deraf endast utföra ett minimum, hvarunder naturligtvis kronans rätt
till afgäld af uppskattade inkomster af grufdriften blefve så att säga
suspenderad. Om man erkänner den grundsats såsom riktig, att kronan
bör beredas någon direkt förmån af de på viss slags, henne tillhörig
jord inmutade malm- eller mineralfyndigheter, bör deraf enligt
fullmägtiges åsigt konseqvent följa, att kronans rätt i detta afseende
icke så godt som uteslutande göres beroende af den betalningsskyldiges
-— i detta fall inmutarens eller grufegarens — godtycke. Härom synes
icke kunna uppstå någon meningsskiljaktighet, hvaremot det kan vara
vanskligare att bestämma, huru den årliga afgiften rätteligen bör beräknas,
i det att å ena sidan måste tillses, att den icke varder för hög
och derigenom oskäligt betungande och å andra sidan, att staten tillförsäkras
en lämplig ersättning för de förmåner, den lemnar en inmutare
å odisponerad kronojord. Till dessa förmåner, hvilka redan i och
för sig äro ganska afse värda, sådana de blifvit bestämda i nu gällande
grillvestadga, skulle, om fullmägtiges förslag i hvad det afser 17 § i
nämnda stadga vinner godkännande, komma äfven den, att vederbörande
inmutare eller grufegare erhölle oinskränkt rätt att tillgodogöra sig äfven
de icke inmutningsbara mineral, som kunna påträffas. Denna nja
förmån torde hvad särskildt angår rikets nordligaste län, der, enligt
hvad upplyst blifvit, förekomma såväl apatit som andra icke inmutningsbara
mineral, kunna blifva af ganska stort värde. Med afseende å hvad
sålunda blifvit anfördt hafva fullmägtige kommit till den uppfattning,

XLV

att den årliga afgiften bör bestämmas till ett belopp af 50 kronor, att
utgå för hvarje inmutadt område eller utmål, sedan sådant kommit till
stånd. Så till vida synes ifrågavarande årliga afgift äfven kunna ställas
i samband med den föreslagna afgälden, att, om den senare uppginge
till eller öfversköte den bestämda årsafgiften, den betalningsskyldige
skulle få tillgodoräkna sig årsafgiften och således njuta afdrag i
afgälden för nämnda afgifts hela belopp. Påföljd för underlåtenhet att
betala vare sig årsafgiften eller afgälden anse fullmägtige böra blifva
densamma, som i 31 § sista punkten stadgas för försummelse att betala
den der omförraälda lösesumma.

Fullmägtige hafva i sammanhang härmed äfven tagit i öfvervägande,
om icke i förevarande 17 § borde införas ett stadgande derom, att egare
till grufvor, som äro belägna på odisponerad kronojord och förvärfvats
enligt nu gällande grufvestadga samt således äro oberörda af den ändring,
hvarom här är fråga, skulle ega rätt att, mot det de åtoge sig
att erlägga den afgift och afgäld, som af fullmägtige föreslagits, förvärfva
sig förmånen att jemväl disponera öfver och tillgodogöra sig
icke inmutningsbara mineral. Det vill emellertid synas, att ett dylikt
stadgande icke är behöflig!, enär det, enligt fullmägtiges åsigt, bör
ligga i sakens natur, att, om framställningar i omförmälda afseende
komma att ske, Kong!. Maj:t otvifvelaktigt eger befogenhet förklara de
nya bestämmelserna tillämpliga äfven i afseende å sådana, på grund af
nu gällande lag, förvärfvade grufvor, å hvilka 17 § efter den lydelse
fullmägtige föreslagit, icke kan tillämpas mot grufegarens bestridande.

Genom lämpliga anordningar torde upptagandet af den föreslagna
afgiften kunna ordnas så, att några särskilda omkostnader derför icke
behöfva förorsakas kronan.

Med det af Riksdagen i dess skrifvelse uttryckta syftemål torde,
på sätt komiterades flertal äfven antydt, öfverensstämma, att beträffande
all kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehafves eller är
att hänföra till grufveskog, kronan varder berättigad till så väl årlig
afgift som afgäld enligt de grunder, hvilka ofvan angifvits. Med hänsyn
härtill och då så väl boställshafvare af kronojord som de, hvilka
fått sådan jord för kronans räkning till brukning på viss tid åt sig
upplåten, innehafva den till boställe anslagna eller för brukning upplåtna
jorden med annan än ständig besittningsrätt, hafva fullmägtige i
sitt förslag till grufvestadga icke upptagit de i 17 § af den nu gällande
meddelade stadganden, som tillförsäkra dem, hvilka tillhöra nyssnämnda
begge kategorier af innehafvare af kronojord, rättighet att åtnjuta den
enligt 16 § dem tillkommande jordegareandel.

XLVI

Då någon förändring eller inskränkning deremot icke åsyftas i den
rätt till jordegareandel, som tillkommer nuvarande boställshafvare, åbo
eller arrendator af kronojord, så länge samma jord af dem innehafves,
bär bestämmelse derom blifvit i förslaget till öfvergångsstadgande
meddelad.

Under åberopande af hvad nu anförts i fråga om förändrad lydelse
af 17 § i grufvestadgan, gå fullmägtige, i anledning af Eder begäran,
att yttra sig angående de öfriga ändringar i nämnda stadga, som fullinägtige
anse böra ifrågakomma samt derjemte göra de uttalanden, hvartill
fullmägtige funnit de framstälda förslagen eljest gifva anledning.

1 §•

Ehuru fullmägtige lika med komiterades flertal anse, att 1 §
grufvestadgan i sin nuvarande form lemnar rum för någon tvätydighet
så till vida, att tvifvelsmål kunna uppstå om hvad som rätteligen är
föremål för inmutning, t. ex. gediget guld i guldsand med mera, hafva
fullmägtige dock icke velat föreslå någon ändring i förevarande §, då,
fullmägtige veterligen, sådan ändring icke påkallas af något hittills yppadt
praktiskt behof.

2 §•

Fullmägtige hafva i denna § ansett den ändring böra göras, att de
i andra punkten förekommande orden »å marken» utgå.

I öfverensstämmelse härmed äro dessa ord äfven uteslutna i 21 och
26 §§, hvilket här anmärkes.

3 §•

Beträffande inom. 1 i denna § instämma fullmägtige hufvudsakligen
i hvad föredraganden i bergsärenden anfört, och fullmägtige hafva derför
upprättat förslag till ändring i §:n i öfverensstämmelse med föredragandens
mening.

I ett afseende finna fullmägtige sig likväl böra biträda det förslag
till ändring i denna §, som framstälts af komiterades flertal, i det
nemligen fullmägtige anse, att i §:n bör införas bestämmelse derom,
att å sådant på kronojord beläget område, som af kronan upplåtits för
bearbetande af icke inmutningsbara mineralfyndigheter, inmutning,
derest icke tillstånd dertill lemnats af så väl kronan som innehafvaren af

XL VII

upplåtelsen, skall vara förbjuden så länge de för upplåtelsen föreskrifna
vilkor fullgöras.

Hvad angår mom. 2 synes den redaktion af momentet, som koiniterades
flertal föreslagit, vara att föredraga framför den nuvarande, och
fullmägtige kunna ej finna, att de betänkligheter föredraganden häremot
antydt förtjena afseende.

i . l ,... - T , , . ‘ • , . '' f ■ . . , . y > • • , , , . , . . . • » ..... t

4 och 5 §§.

Fullmägtige anse dessa §§ böra affatta^ på sätt ofvan bemälde
föredragande föreslagit.

§ 8-

De redaktionsförändringar, som fullmägtige anse böra vidtagas i
denna §, torde icke behöfva särskilt motiveras, enär de i hufvudsak
öfverensstämma med dem, som af föredraganden föreslagits. Fullmägtige
kunna dock icke förena sig vare sig med honom eller med komiterades
flertal i fråga om utsträckning af den tid, inom hvilken en jordegare
skall vara skyldig afhemta icke inmutningsbara mineral. Nu gällande
grufvestadga föreskrifter härutinnan, att dylikt mineral får behållas
af grufegaren, så framt det icke af jordegaren afhemtas inom sextio
dagar efter tillsägelse, och någon förlängning af denna tid torde icke
väl stå tillsammans med ett rättvist tillgodoseende af grufegarens intressen.

10 §.

På de skäl, som blifvit af komiterades flertal anförda, hafva fullmägtige
i sitt förslag till ändringar af grufvestadgan upptagit den redaktion
af förevarande §, som samma flertal föreslagit.

11 §•

Fullmägtige hemställa, att denna § må affattas i enlighet med det
förslag, som framstälts af föredraganden och komiterades flertal.

12 §.

Som fullmägtige funnit hvad komiterades flertal beträffande denna
§ anfört vara välbetänkt, hafva fullmägtige i sitt förslag upptagit den
redaktion, som gifvits åt §:n af nämnda flertal.

XLVIII

13 §.

Fullmägtige hafva affattat denna § i öfverensstämmelse med föredragandens
förslag, endast med den ändring att det uttryckligen uttalats,
att med den nyttjanderättsinneliafvare, till hvilken bör lemnas afskrift
af mutsedeln, afses endast sådan, som låtit inteckna sin nyttjanderätt
och om hvilken alltså inmutaren bör kunna skaffa sig säker kännedom.

14 §.

Med åberopande af de skål, som blifvit anförda af såväl föredraganden
som komiterades flertal, anse fullmägtige, att denna § bör ändras
i enlighet med hvad af dem föreslagits, samt få derutöfver tillägga,
att den åsyftade förändringen i tiden, inom hvilken inmutare skall hafva
börjat sitt arbete, torde medföra beqvämlighet och reda med afseende
på vederbörande bergmästares anteckningar.

n §•

Beträffande de förändringar i denna §, som fullmägtige anse böra
vidtagas, få de hänvisa till hvad ofvan anförts, der fullmägtige angifvit
de grunder, som enligt deras åsigt tala för att frångå såväl det af föredraganden
som komiterades flertal framstälda förslag.

18 §.

I denna § hafva fullmägtige ansett nödigt, att ett tillägg göres i
syfte att klart uttala, hurusom med jordegare likstälts kronoåbo med
ständig besittningsrätt samt innehafvare af grufveskog.

21 §.

Fullmägtige anse denna § böra affattas enligt det förslag, som af
komiterades flertal uppgjorts, med det tillägg att, om i här förutsatta
fall, att jordegare låter uppfordra sin malm genom angränsande grufva,
tvist skulle uppstå angående honom åliggande kostnadsersättning för
uppfordringsinrättningarnes underhåll, drift och tillökning, frågan derom
bör hänskjutas till skiljemän att, i enlighet med hvad i 12 § är stadgadt,
af dem pröfvas och afgöras.

xux

22 §.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med föredragandens och flertalets
af komiterade förslag är ändring i denna § af fullmägtige föreslagen.

Den i denna § meddelade föreskrift om den tid, inom hvilken jordegare
skall kallas till utmålsförrättning, kan onekligen i fråga om vissa
landsdelar anses vara väl kort, hvadan fullmägtige, i likhet med komiterades
flertal, i §:n infört en bestämmelse om utsträckning af denna
tid för rikets nordligaste län.

Till denna § hafva fullmägtige ansett lämpligt foga ett tillägg för
att uttrycka, att de i §:n meddelade stadganden gälla äfven för kronoåbo
med ständig besittningsrätt samt innehafvare af grufveskog.

Lika med föredraganden och komiterades flertal, hålla fullmägtige
före, att denna § i sista stycket tarfva]’ förtydligande.

I enlighet med hvad komiterades flertal föreslagit anse fullmägtige
första stycket i denna § böra förtydligas så, att deri uttryckligen stadgas,
att den bergsprängning, hvarom i § talas, afser sprängning i fast
klyft. Vidare instämma fullmägtige med komiterades flertal derutinnan,
att till arbete, som må betraktas såsom giltigt försvarsarbete, äfven bör
räknas sådant, som afser undersökning af malmens förekomst; och hafva
fullmägtige i öfverensstämmelse härmed affattat sitt förslag. Några
andra ändringar i §:n finna fullmägtige deremot icke vara af behofvet
påkallade.

Bet. ang. Orufvestadgan. 7*

23 §.

24 §.

Denna § hafva fullmägtige affattat i öfverensstämmande med före
dragandens förslag.

29 §.

39 §.

44 §.

Den i denna § föreslagna ändring är föranledd af ändringen i 17 §.

56 §.

Lika med komiterades flertal äro fullmägtige af den mening, att
den, som öfverlåtit sin rätt till inmutad eller bearbetad mineralfyndigliet
å annan, bör uttryckligen tillerkännas befogenhet att sjelf göra anmälan
om öfverlåtelsen och således i detta afseende icke vara beroende
uteslutande af nye egarens åtgärder. 1 enlighet härmed hafva fullmägtige
föreslagit ändring i §:n.

61 §.

Det af komiterades flertal föreslagna förtydligande af denna §
anse fullmägtige välbetänkt, hvarför detsamma iakttagits vid §:ns uppställning.

65 §.

Fullmägtige kunna visserligen icke underlåta att erkänna vigten af
de skäl, på Indika komiterades flertal stödja sitt förslag om sådan ändring
i §:n, att minoriteten af delegarne i grufva måtte få sin rätt
bättre skyddad än i vissa fall nu är förhållandet. Men om fullmägtige
sålunda skänka sitt erkännande åt det förslag, nämnda flertal framstält,
anse de sig likväl i det skick, hvari frågan nu föreligger, icke kunna
ingå i närmare pröfning af det sätt, hvarpå gällande gruivestadgas brist
i förevarande afseende lämpligen skulle kunna afhjelpas. Fullmägtige,
som lika med föredraganden finna frågan vara af vidtomfattande beskaffenhet,
ity att densamma berör ett af de mest svårlösta föremålen
för gruflagstiftningen och förutsätter en genomgående omarbetning af
flera af de §§, som handla om sameganderätt till grufva, vilja nu endast
uttala, att, huru önsklig eu dylik omarbetning än synes vara, fullmägtige
likväl icke för närvarande påyrka en sådan, lika litet som fullmäktige
äro i tillfälle att framlägga bestämdt formuleradt förslag, huru
en lösning skulle kunna åstadkommas, hvilken på samma gång den hägnar
majoritetens rätt att handhafva sin egendom såsom den finner för
sig förmånligast, skyddar minoriteten mot sådant slags tillvägagående
från majoritetens sida, som komiterades flertal omförmält såsom möjligt

under nu rådande förhållanden. Komiterades flertal liar ej heller uppgift,
att de exempel, som anförts på minoritetens rättslöshet gentemot
en hänsynslös majoritet, äro hemtade från verkligen inträffande fall,
hvadan fullmägtige deri finna ett stöd för sin mening, att erfarenheten
ännu icke gifvit vid handen, att grufvestadgans omarbetning i nu antydt
syfte är af trängande praktiskt behof påkallad; och då, derest ett
dylikt behof skulle framträda, den väg, på hvilken lagstiftarens uppmärksamhet
kan fästas å verkligen yppade missförhållanden, hvarken är
svår eller lång, anse fullmägtige giltiga skäl saknas att, för erhållande
redan nu af ny lagstiftning angående sameganderätt i grufva, möjligen
för en längre ‘tid äfventyra vidtagande af de ändringar i samma stadga,
som närmast blifvit föremål för utredning på grund af 1890 års Riksdags
skrifvelse.

68 §.

Fullmägtige, som i hufvudsak godkänna den af komiterades flertal
åt denna § gifna affattning, få dock mot det af dem föreslagna stadgandet,
att för grufva, som helt och hållet eller till hälften eller mera
eges af utländing, afgift ej må erläggas i stället för fullgörande af
arbetsskyldighet, anmärka, att en sådan inskränkning i utländings befogenhet
ej synes vara grundad på giltiga skäl; hvarför fullmägtige ur
sitt förslag till ändrad lydelse af'' §:n uteslutit ifrågavarande stadgande.

Det förslag till ändrad grufvestadga, som fullmägtige i öfverensstämmelse
med nu uttalade åsigter upprättat, varder härjemte bifogadt.

Stockholm den 14 Februari 1893.

GUST. TAMM.

F. O. LEUHUSEN. OTTO CRONSTEDT. G. GEIJER.

F. Richter.

Förslag till ändrad grnfvestadga,

upprättadt af Fullmägtige i Jernkontoret.

1 Kap.

Om inmutning.

1 §•

Oförändrad.

2 §•

Inmutning gäller visst område med lodräta gränser på djupet.

Det område benämnes i denna stadga inmutadt område eller utmål,
allt efter som dess gränser äro bestämda enligt föreskriften i 11 S
eller i 26 §.

3 §■

1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än tvåhundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan
tillstånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården,
som den, hvilken dertill har nyttjanderätt. Å utmål för grufdriftens
behof uppförda boningshus och andra byggnader utgöra dock ej hinder
för inmutningen.

Ej heller må inmutning ske å kyrkogård eller begrafningsplats eller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller Styrelse, å område på
mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är
upplåten för allmän trafik.

LIII

Å sådant på kronojord beläget område, som af kronan upplåtits
för bearbetande af icke inmutningsbara mineralfyndigheter, vare, utan
tillstånd af såväl kronan som innehafvaren af upplåtelsen, inmutningen
förbjuden, så länge de för upplåtelsen föreskrifna vilkor fullgöras.

2 mom. Inmutning å förut inmutadt område samt å utmål vare
utan verkan, så vida rättigheten till området eller utmålet är behörigen
försvarad.

4 §•

Den, som vill å egen eller annans grund med arbete belägga och
sig tillgodogöra någon till inmutning lofgifven mineralanledning, skall
derom hos bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande
af tillståndsbevis eller matsedel. Denna ansökning skall innehålla uppgift
på

sökandens namn, hemvist och yrke;

mineralanledningens art;

hemman och lägenhet samt socken och län, der mineralanledningen
finnes;

huruvida, sökanden veterlig!, mineralanledningen förut varit bearbetad
eller icke, samt

medelpunkten i det område, ansökningen afser (inmutningspunkten),
med så noggrann beskrifning å denna punkts belägenhet, att någon
osäkerhet derom ej kan uppstå.

5 §•

Öfver inkommen ansökning om mutsedel skall bergmästaren ofördröjligen
och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens
läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,
räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes,
den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet
intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter infordrad
upplysning att mineralanledningen icke utgör föremål för inmutning
enligt 1 §, eller att sådant hinder möter, som i 3 § 1 mom.
sägs, värde ansökningen afslagen,

LIV

6 och 7 §§.
Oförändrade.

8 §•

Inom det inmutade området eger inmutaren och inom utmålet grufegaren
uteslutande rätt att, med de vilkor och inskränkningar, denna
stadga innehåller, bearbeta och tillgodogöra sig såväl den inmutade mineralfyndigheten,
som äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes
förekomma.

Ofriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren eller grufegaren brytas, i den mån sådant är
erforderligt för grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren
eller grufegaren deraf använda hvad för grufdriftens ändamål behöfves.
Hvad sålunda icke användes, må inmutaren eller grufegaren
ock behålla, så framt det icke af jordegaren, mot erläggande af godtgörelse
för brytnings- och uppfordringskostnader, afhemtas inom sextio
dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å
kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, af kronoåbon.

Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, jordegaren bör gifva,
gånge med bestämmandet deraf enligt hvad i 12 § sägs.

9 §•

Oförändrad.

10 §.

1 mom. Har matsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 §
ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för sådan
grufva förbjudet.

Lag samma vare, der inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna
i 3 § 1 inom., blifvit förlagd å område, der inmutning enligt nämnda
lagrum ej är tillåten.

egande dock den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han
vill, få all verkan af mutsedeln upphäfd, genom klagan hos bergsöfverstyrelsen,
om den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning
enligt 1 §, men eljest efter stämning hos domaren.

Har inmutare eller grufegare vetskap om att grufva olagligen tillkommit
eller att inmutuingsrätten förklarats förverkad och verkställer
han ändå arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal
derå i laga tid anställes.

2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning ånyo af sådan äldre
grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke skyldig
att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig;
och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar,
icke gälla der det grundas på försummelse eller annat förhållande, som
egt rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instämmande.

2 Kap.

Om försöksarbete.

11 §•

Sedan mutsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det inmutade
området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd
från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som erfordras
till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna
eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt
om hinder mot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så
framt hindret förefans då mutsedeln utfärdades.

För den mark, inmutaren sålunda begagnar, skall han gifva innehafvaren
af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i årlig
afgift, som ''för hvarje år förskottsvis betalas; och vare inmutaren
dessutom skyldig att godtgöra skada och intrång, som genom försöksarbetet
förorsakas.

I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare
inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd,
för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

ti VI

12 §.

Yppas tvist om beloppet af den godtgörelse, som enligt 8 § bör
af jordegaren erläggas, eller om beloppet af den årliga afgiften eller
annan ersättning, som efter 11 § bör utgå, varder frågan pröfvad af
tre ojäfvige skiljemän, bland hvilka en utses af hvardera parten och
de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas den ersättningsskyldige
att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje
sig förena, ege Konungens Befallningshafvande eller rätten i stad och
domaren å landet eller utmätningsmannen i orten att om valet förordna.
Kostnaden för skiljemännens samt parternas utgifter i saken skola
gäldas på sätt, skiljemännen pröfva skäligt.

Hvad de fleste skiljemännen säga, skall, änskönt någondera parten
vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar; den af parterna, som med beslutet ej
nöjes, dock ej förment, att tvisten under rättens pröfning draga, så
framt han sin talan instämmer inom nittio dagar från det skiljemännens
beslut honom tillstäldes. I skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning
lemnas om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande
under rättens pröfning.

Vill ersättningstagaren hellre genast lita domstol än skiljemän till,
stånde det honom öppet.

13 §.

1 mom. Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade
området börjas, skall inmutaren vid inmutningsrättens förlust och skyldighet
att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till såväl det inmutade
områdets egare, som den, hvilken till området har intecknad nyttjanderätt;
och gälle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande
af stämning är stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves af
enskild person, som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas,
afskriften lemnas till förvaltaren.

LVU

mar inmutare att ställa sådan säkerhet, ege utmätningsmannen i orten,
då han derom anlitas, inställa arbetet, till dess säkerhet, som finnes
antaglig, blifvit anskaffad.

14 §.

Sist ett år från mutsedelns utfärdande skall inmutaren, vid inmutningsrättens
förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af yppad
tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott af inmutaren.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.

15 §.

Oförändrad.

3 Kap.

Om jordegareandel.

16 §.

Oförändrad.

i? §•

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
kronoåbon njuta den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till
godo. Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i
detta hänseende hänföras äfven grufveskog.

annan kronojord skall inmutaren öfvertaga nyttjandet af jordegareandelen,
hvarunder äfven innefattas rätt att bryta och sig tillgodogöra
inom utmålet förekommande icke inmutningsbara mineral, med
skyldighet att till kronan erlägga dels årlig afgift, som beräknas för
inmutadt område eller utmål till femtio kronor, dels ock årlig afgäld
(skatt) af högst tio procent af den af vederbörande taxeringsmyndigheter
uppskattade inkomsten af grufvedriften; och bestämmer Konungen
för fem år i sender, efter förslag af Konungens Befallningshafvande, hvar

Bet. ang. Orufvestadgan. 8*

LYIII

för sitt län, afgäldens procenttal. I afgäldsbeloppet eger grufegaren
åtnjuta afdrag för den bestämda, bär ofvan omförmälda årliga afgiften.

Erlägges ej afgiften eller afgälden å tid och ort, som af Konungen
bestämmas, vare lag, som i 31 § sista punkten sägs.

18 §.

Jordegaren, hvarmed här äfven afses kronoåbo med ständig besittningsrätt
samt innehafvare af grufveskog, må under försöksarbetet, när han
vill, hos inmutaren anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel till
fullo eller till någon viss del och njute från den tid, sådan anmälan bevisligen
skett, delaktighet i anläggningen, dock med förbindelse att
vidkännas motsvarande andel i alla kostnader, som för arbetets bedrifvande
derefter erfordras, äfvensom att i enahanda förhållande ersätta
värdet af de för arbetet nödiga och nyttiga byggnader, redskap och
förråd, som dessförinnan blifvit anskaffade; men i kostnad, som inmutaren
haft för fyndighetens undersökning och blottande, vare jordegaren
ej skyldig att taga del, hvaremot hela afkastningen under samma tid
odelad tillhör inmutaren.

Uppstår tvist om beloppet af den ersättning, jordegaren bör gifva,
gånge med bestämmandet deraf enligt 12 §, och jordegaren njute icke
desto mindre under tiden sin andel i anläggningen tillgodo, der han
ställer säkerhet för ersättningen.

Anmälan om begagnande af jordegareandel skall göras sist vid utmålsläggningen
utom i fall, som i 19 § sägs.

19 §.

Oförändrad.

20 §.

Oförändrad.

LIX

4 Kap.

Om utmål.

21 §.

För inmutad fyndighet skall, då densamma är blottad och prof å
den i mutsedeln angifna malmen erhållits, ett visst utmål anvisas, innefattande
det utrymme, hvarinom grufegaren sedermera har rätt att,
med andras uteslutande, arbetet bedrifva, såväl ofvan som under jord;
och vare förty inmutaren pligtig att, så snart arbetet så långt fortskridit,
anmäla sig hos bergmästaren för utmåls erhållande.

År inmutad fyndighet blottad endast genom arbete från angränsande
grufva, och söker egareu till denna grufva utmål å fyndigheten, ege
jordegaren, der han sig till deltagande i arbetet anmäler, rätt att få
sin malm uppfordrad genom den äldre grufvan mot skyldighet att deltaga
i kostnaderna för uppfordringsinrättningarnas underhåll, drift och
tillökning. Derest i fråga om den kostnadsersättning, som det åligger
jordegaren att utgifva, tvist skulle uppstå, afgöres densamma af skiljemän
i den ordning 12 § bestämmer.

Det arbete å fyndigheten, som, efter hvad ofvan är sagdt, erfordras
föi- utmåls anvisande, skall vara af inmutaren fidlgjordt, och ansökning
om utmål till bergmästaren ingifven sist inom tre år från mutsedelns
utfärdande, allt vid påföljd af inmutningsrättens förlust; egande dock
bergmästaren, på ansökning af inmutaren, att, der arbetet till följd af
särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan inom sagda tid fullgöras,
medgifva förlängd tid af högst två år för arbetets utförande.

Hvad i denna § är stadgadt, gälla äfven, då sönad grufva, för
hvilken utmål förut varit lagdt, ånyo inmutas.

22 §.

Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas till
namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark utmålet
kan komma att läggas, och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske
kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på
stället företaga.

Ansökningen skall åtföljas af ett från den blottade malmen taget

prof.

Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren; och
vare sökanden skyldig att, om bergmästaren det fordrar, denna kostnad
förskjuta eller hos Konungens Befallningshafvande nedsätta.

23 §.

Vid utmålsförrättningen skall förrättningsmanuen biträdas af två
gode män, livilka af honom utses bland dem, som till gode män vid
landtmäteriförrättning i orten äro valde, eller, om utmålet skall läggas
å stadsgrund, af två utaf förrättningsmannen tillkallade, i staden bosatte
män, så ock, der sådant anses nödigt, af landtmätare, som förordnas
af Konungens Befallningshafvande.

Särskild kallelse med uppgift om tiden och stället för förrättningen
skall i den ordning, som i 13 § är för delgifvande af matsedel
stadgad, meddelas jordens egare, inom Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands
och Vesternorrlands län, minst fyratiofem dagar och inom öfriga
orter minst trettio dagar förut, hvarjemte kungörelse om förrättningen
skall inom samma tid uppläsas i kyrkan till den socken eller församling,
der utmålet kan komma att läggas, till efterrättelse för hvar och
en annan, som kan anse sin rätt af förrättningen beroende; egande förrättningsmannen
att vända sig till kronobetjeningen i orten eller, der
så nödigt är, till Konungens Befallningshafvande för att genom dess
försorg få kungörelsen i kyrkan uppläst och särskilda kallelser vederbörande
tillstälda mot bevis, som före den utsatta tiden böra vara till
förrättningsmannen aflemnade.

Skall utmålet läggas å kronojord, göre förrättningsmannen härom
anmälan hos Konungens Befallningshafvande för förordnande af allmänt
ombud.

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och ankomme
dess företagande sedermera på ny anmälan, såvida sådan sker
inom den tid från mutsedelns utfärdande, som i 21 § sägs. Men ej
må annan parts eller allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens
fortgång, der den blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är
sagdt.

LXI

25 §.

Oförändrad.

26 §.

Utmål skall utläggaB sålunda, att i mån af inmutarens behof honom
tilldelas ett utrymme af högst två hundra meter i längd och bredd;
kunnande dock, der i anseende till sådant hinder, som här nedan sägs,
belägenheten så fordrar eller inmutaren det eljest begär och fritt
fält förefinnes, utmål till den bestämda vidden utläggas jemväl i annan
sträckning efter som lämpligt pröfvas, blott kroklinier och spetsiga
vinklar i möjligaste måtto undvikas och längden af utmålet, så vidt ske
kan, ej öfverstiger dubbla bredden. Ej må dock i något fall utmålet
läggas så, att den i mutsedeln angifna inmutningspunkt faller utom
utmålet.

Hvad i 3 § är stadgadt i afseende å hinder mot inmutning, gälle
ock om utläggande af utmål, så framt hindret förefans, då mutsedeln
utfärdades.

27 §.

Oförändrad.

28 §.

Oförändrad.

29 §.

Anmäler sig jordegaren vid utmålsförrättningen till begagnande af
sin jordegareandel, eller har sådan anmälan förut skett, varde ock det
i protokollet antecknadt med do vilkor, jordegaren sig förbehållit eller
som öfverenskomna blifvit. Kunna ej, då anmälan vid förrättningen
sker, parterna sämjas om beloppet af den ersättning jordegaren bör
enligt 18 § utgifva till inmutaren, skall förrättningsmannen, efter af
honom och gode männen verkstäld besigtning och värdering, derom
meddela utlåtande.

LXII

För kronoåbo med ständig besittningsrätt och innehafvare af grufveskog
gälle samma stadgande.

30 §.

Oförändrad.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej parterna
om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen
bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark af
enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning
att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar derunder inbegripna, tillfalla innehafvaren
af besittningsrätten men eljest jordegaren, mot förbindelse för
denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla innehafvaren
skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken
honom tillskyndas.

År marken intecknad och hafva inteckningsliafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens
Befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,
som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
är stadgad, och må äfven i andra fall grufvegaren, om han det hellre
vill, nedsätta lösesumman hos Konungens Befallningshafvande, som på
anmälan håller densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från
den dag utmålsförrättningen afslutades, skall fullgöras inom nittio dagar
från sagda dag vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

32—38 §§.
Oförändrade.

5 Kap.

Om arbetsskyldighetcn; så ock om hvilostånd.

LXIII

39 §.

Grufarbctet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt
dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas
i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så
mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar
kostnaden för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter fast klyft;
egande dock grnfegaren, om lian hellre vill, att under ett år fullgöra
arbetsskyldigheten för flere, högst fyra derefter närmast följande arbetsår,
så framt anmälan derom hos bergmästaren göres inom utgången
af det år, hvarunder arbetet verkställes.

För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 Januari året
efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet
mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i hvilket
fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då hindret
upphört.

Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift
eller undersökning af malmens förekomst eller eljest vara af beskaffenhet,
att det kan lända grufanläggningen till nytta.

40-43 §§.

Oförändrade.

44 §.

önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt 42 §
kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen, som,
då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller å
kronojord, som är under ständig besittningsrätt upplåten, innehafvaren
till ansökningen lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under
ytterligare högst fyra arbetsår.

45—49 §§.
Oförändrade.

LXIV

6 Kap.

Om ordningen för grufdrift.

50—55 §§.

Oförändrade.

56 §.

Då rätt till inmutad eller bearbetad mineralfyndighet å annan öfvergått,
skall nye egaren, vid bot af tio kronor, inom nittio dagar derefter
hos bergmästaren sådant anmäla; åliggande det förre egaren att,
intill dess sådan anmälan blifvit gjord, för grufvan eller grufveandelen
tala och svara; honom dock obetaget att sjelf hos bergmästaren göra
anmälan om förändringen i eganderätten och densamma behörigen styrka.

57-60 §§.

Oförändrade.

7 Kap.

Om sameganderätt i grufva.

61 §.

Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger
det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufforeståndare,
som skall vara svensk undersåte och har att vid stadgad påföljd
iakttaga hvad om ordningen för grufdrift i denna stadga bestämmes.

Val af gruflföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan, är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans
föreståndare.

62-67 §§.
Oförändrade.

8 Kap.

Särskilda bestämmelser.

LXV

68 §.

Utländing må icke i riket inmuta mineralfyndighet; ej heller ege
han, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall,
förvärfva eller bearbeta inmutad fyndighet eller idka grufdrift, och skall
förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande
kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan all verkan
till bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt afseende; dock
att hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga om
fyndighet eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad
rättighet af utländing innehafves.

69 och 70 §§.

Oförändrade.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 Januari 189 , då grufvestadgan
af den 16 Maj 1884, samt Kongl. Kungörelsen den 19 Augusti
1889 skola upphöra att gälla; dock att nuvarande boställsinnehafvare,
åbo och arrendator af kronojord, så länge de samma konojord innehafva,
bibehållas vid den dem i 17 § af 1884 års grufvestadga tillförsäkrade
jordegareandel.

Bet. ang. Grufveatadyan.

Betänkande

med förslag till ändring af vissa paragrafer i G-rufvestadgan

den 16 Maj 1884,

afgifvet af

Kommerserådet Th. Nordström.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 20 Maj 1890 anhållit,
att Kongl. Maj:t. täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i nu gällande grufvestadga, att malm och
andra mineralfyndigheter, h vil ka efter ändringens fastställande upptäcktes
å kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten,
måtte på för staten gagneligaste sätt kunna disponeras,

samt, i anledning häraf, Kongl. Maj:t genom nådigt bref till Kongl.
Kommerskollegium den 20 Juni 1890 anbefallt Kollegium att, efter
det vederbörande föredragande för bergsärenden i samråd med af Kongl.
Maj:t utsedde komiterade utarbetat förslag till lagbestämmelser i det
syfte, Riksdagen i berörda skrifvelse angifvit, och i sammanhang dermed
jemväl tagit i öfvervägande, huruvida derutöfver, särskild! med afseende
å hvad den af Kongl. Maj:t den 14 Juni 1889 tillsatta kommission för
undersökning af apatittillgångar i Norrbotten anfört, erfarenheten kunde
anses hafva gifvit vid handen, att grufvestadgan äfven i andra afseenden
kunde tarfva förändring, och i sådant fall dertill afgifvit förslag, samt
brukssocietetens fullmägtige i Jernkontoret lenmats tillfälle afgifva yttrande
öfver de upprättade förslagen, till Kongl. Maj:t inkomma med
underdånigt utlåtande i ämnet;

så hafva, för utförande af det sålunda lemnade uppdraget, de af
Kongl. Maj:t, jemlikt förberörda nådiga bref, utsedde komiterade, nämligen:
dåvarande ledamoten af Riksdagens andra kammare G. Berndes,
Rådmannen i Falun, vice Häradshöfdingen in. m. H. W. Hultberg, Bruksegaren,
ledamoten af Riksdagens första kammare m. in. Clir. Lundeberg
och Bergmästaren in. m. C. Ii. Lundström, på kallelse al Kollegium,
jemte undertecknad Th. Nordström, i egenskap af föredragande
för bergsärenden i Kollegium, haft åtskilliga sammanträden;

Bet. avy. Orufvcatadyan.

Och får, på grund af ofvan omförmälda nådiga föreskrift, undertecknad,
med ledning af hvad vid komiterades sammanträden förekommit,
nu anföra följande.

Då hvad Riksdagen i dess ofvan berörda underdåniga skrifvelse
uttalat, lärer få anses innebära, bland annat, det önskningsmål, att den
i 17 § af nu gällande grufvestadga gifna bestämmelsen, att jordegareandelen
i inmutningsbara, å odisponerad kronojord anträffade mineralfynd
tillkommer inmutaren, skulle upphäfvas, så torde till en början en kortfattad
redogörelse böra lenmas för uppkomsten af denna bestämmelse.

Före Bergsamtets inrättande 1630 utgöras de svenska bergsförfattningarna
hufvudsakligen af privilegier för olika bergslager samt af ordningsstadgar
och föreskrifter i särskilda fall för bergsbruket i olika landsändar,
allt väl egentligen grundande sig på statens allmänna höghetsrätt,
enär det, såsom bekant, icke torde kunna anses att malmer och andra
värdefulla mineralfyndigheter, som i den svenska jorden anträffats, af
ålder varit ett kronans regale. (Se C. G. Styffe: Framställning om de
s. k. Grundregalernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill slutet
af sextonde århundradet. K. Witt. Hist. Antq. Ak. bandi. Del 24.
Stockholm 1864.)

Efter Bergsamtets tillkomst började bergsförfattningar af mera allmängiltig
natur att utgifvas. I dessa författningar ända till 1855 finnes
icke någonstädes uttaladt, att kronan åt annan ovilkorligen afstått sin
rätt till å kronojord anträffade malmanledningar; men beträffande förhållandet
mellan jordegare i allmänhet och upptäckare af dylika fynd
förekomma talrika bestämmelser, och bland dessa äfven sådana, som i
viss mån beröra jordegarerätten till malmfyndigheter å kronans mark.

Enligt »Kongl. Maj:t.s Ordning, hvarefter Bergsmän och andre som
i Jernbergslagen drifva deras handtering med jernbruk, skola sig regulera
och rätta», den 6 juli 1649, skulle alla grufvor, af hvad slags metall
eller malm de helst vore, räknas för ett kronans regalverk. I följd
häraf både jordegare och uppfinnare af grufvor endast eventuela rättigheter
till grufvorna. Kronan var nemligen förbehållen så stor del, som
hon för sitt eget bruk ville hafva i hvarje grufva; och skulle den, som
ett nytt malmstreck uppfunne, icke få behålla det såsom sitt eget, utan
först bekomma sin del deruti, dernäst den som jordegorna tillhörde,
hvarpå strecket vore beläget, och så den som gåfve kronan dess tiondejern
deraf. Bestämmandet af hvars och ens rättigheter i sådant afseende
tillhörde då Bergskollegium, enligt dess fullmagt och instruktion
af samma dag som berörda förordning.

I Drottning Christinas Generalbergsprivilegium, jemväl af den 6
Juli 1649, bestämmes vidare, bland annat, att alla, vare sig in- eller utländske,
andelige eller verldslige, adel eller oädel, ingen undantagandes,
som inom Rikets gränser bodde, och som något nytt metall- eller mineralstreck,
ehvad namn det hafva kunde, öfverkomme och sedan för sig
och sine arfvingar upptaga och fortsätta ville, skulle få sex års frihet
från tionde; och desslikes säges i samma generalbergsprivilegium, att
der någon funne och utvisade något mineralstreck å Kongl. Maj:ts och
Kronans egor eller allmänningar och icke hade så stor förmögenhet att
han af egna medel kunde detsamma upptaga och fortsätta, så ville
Kongl. Maj:t i förstone gifva honom längre frihet fråu tionde eller ock
af kronans dertill anvisade medel honom bispringa och sedan »när gud
åter välsignade verket» deraf låta detsamma återbetalas. När någon
icke hade magt att uppehålla grufdriften, föll grufvan i det fria eller
blef »Cronones grufva», och ingen skulle kunna på grund af arfsrätt
anse sådan grufva för sin.

Emellertid och som »grufvornas egenskap af regale lärer hafva afskräckt
mången från malmanledningars upptäckande», blef genom Kongl.
Maj:ts plakat och förordning den 27 Augusti 1723 en sådan förklaring
af ordet »regale» meddelad, att dermed ej skulle förstås annat, än att,
om någon antingen skulle fördölja och nedtysta, eller ock icke vilja
sådana för riket gagneliga metaller uppbringa och bearbeta, Bergskollegium
skulle privilegiera och upplåta dylika metall- och mineralstreck
samt grufvor åt dem, som håg, lust och förmögenhet egde att desamma
vid sin rätta drift efter bergsvis uppehålla och fortsätta. Genom samma
plakat ordnades äfven förhållandet mellan jordegaren och »uppfinnaren».
Den senare skulle dels, såsom förut varit vanligt, erhålla belöning i
penningar för upptäckten, dels ock ega rätt att till en fjerdedel deltaga
i grufvan, med undantag af guldgrufvor och saltberg, der han fick deltaga
till hälften; och särskildt skulle kronoåbo, som å egorna till det
hemman han bebodde upptäckte mineralstreck, ej mindre undfå vissa
rätt betydande förmåner och friheter för sig, hustru och efterkommande,
än äfven få vara delaktig i sjelfva bergsbruket till så stor del, som han
förmådde påkosta. Kronans rätt till grufvor blef sålunda genom detta
plakat inskränkt till endast dem, som anträffades å kronojord, och, hvad
dessa vidkom, endast till en del, enär uppfinnaren skulle hafva en fjerdedel,
i vissa fall hälften, och, om han vore innehafvare af nyttjanderätt
till kronohemman, så stor del som lian förmådde bruka. Genom
den år 1741 den 20 Oktober utfärdade utmålsförordningen skedde icke
någon förändring i jordegares och uppfinnares enligt 1723 års plakat

bestämda ömsesidiga rättigheter och ej heller i fråga om kronans rätt
till å dess mark upptagna grufvor. Men uti Förordning om grufvors
utmål den 6 December 1757 inskränktes kronans rätt än ytterligare,
så tillvida som uppfinnaren, utan afseende å jordens natur, förklarades
berättigad till hälften uti alla af honom gjorda nya fynd af malm eller
mineralier, i följd hvaraf äfven kronoåbo, som på hemmanets mark sjelf
upptäckte malmstreck, fick ovilkorlig rätt till hälften i detta streck.

I sistnämnda Kongl. förordning omnämnes emellertid icke, huru
förhållas borde med jordegareandelen i malmfyndigheter å odisponerad
kronomark; men som kronan då ännu icke uttryckligen afstått sin jordegareandel
i fyndigheter å sådan mark, ansågs kronan alltjemt ega rätt
att, liksom hvarje annan jordegare, till hälften deltaga med uppfinnaren
i arbetet.

Att emellertid kronan icke tillgodogjort sig denna rätt, inhemtas
af ett den 18 December 1832 af Bergskollegium afgifvet underdånigt utlåtande
i anledning af en utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala
län gjord underdånig förfrågan i afseende å bevakandet af kronans andel
i åtskilliga på Olands häradsallmänning inmutade grufvor och malmanledningar.
I detta utlåtande anför Kollegium bland annat: »att som
kronan innan 1600-talets utgång upphört att för egen del deltaga i
brukshandteringen och således icke haft behof af den första rudimaterien
eller malmen, och då grufvebrytningen dessutom, åtminstone hvad
den på jernmalm vidkomme, sällan funnits vara lönande för andra än
dem, som sjelfva kunnat tillse arbetet och vid egna verk tillgodogöra
den uppbrutna malmen, samt det i allmänhet alltid blefve mera svårt
för kronan än någon annan att, uti intressentskap med andra, på statens
bekostnad deltaga i grufarbete, hvaraf utgången, mera än af något
annat företag vore osäker och förenad med risk, så hade alltid Kongl.
Maj:t., då någon gång, uppå derom gjord underdånig anmälan, fråga
uppstått om jordeganderätten till malmanledningar på kronojord, efter
att Bergskollegium meddelat upplysning om uppfinningens beskaffenhet,
funnit vara bäst att till enskilda omtankan och industrien öfverlemna
dylika försök, hvarföre ock alltid uppfinnaren, i händelse malmen blifva
af honom upptäckt å kronans allmänning eller annan odisponerad
mark, fått blifva ensam egare till malmanledningen, eller ock, om inmutningen
skett på krono- eller boställshemmans egor af annan man än
åboen å detsamma, den senare blifvit berättigad att inträda uti jordegarens
ställe.» Också hemställer Kollegium i samma utlåtande slutligen, bland
annat, att kronans jordegareandel i jernmalmsanledningar å kronoall -

männing och annan odisponerad kronojord alltid måtte tillfalla uppfinnaren
eller inmutaren.

Samma ståndpunkt till frågan om användningen af kronans jordegareandel
i grufvor å kronomark intog Bergskollegium i sitt den 18
September 1848 afgifna betänkande med förslag till grufvestadga. Kollegium
yttrade då:

»Enär kronans s. k. regalrätt till malmfynd för länge sedan upphört,
samt staten i senare tider till uppfinnaren eller grufveupptagaren
alltid öfverlemnat sin fordna rätt till de metaller och mineralier, som
äfven å kronomark uppfunnits, hvaremot likväl kronan förbehållit sig
rättighet till viss skatt eller tionde af de metaller och produkter som
utbringas, har detta förhållande gifvit stöd åt den öfvertygelsen, att
Kongl. Maj:t och kronan här, lika litet som i Norge, aldrig bör uppträda
med anspråk att såsom jordegare uti enskildas grufföretag participera.

Kongl. Maj:ts och kronans ovilkorliga frånträdande af sin i senare
tider aldrig begagnade rätt till deltagande i grufveföretag af hvad slag
som helst är ock derföre i det underdåniga förslagets 16 § förutsatt
till förmån för angifvaren eller inmutaren å kungsgård och all annan,
till enskilde ej upplåten kronojord; hvaremot det dock ansetts både
rätt och billigt, att boställsinnehafvare, likasom andra enskildte, hvilka
arrendera eller besitta och disponera kronolägenheter, må få, om de så
önska, begagna den Kongl. Maj:t och kronan af ålder tillhörande jordegareandelen
i derstädes varande mineralfyndigheter, helst kändt är, att
de äfven hittills i de flesta fall begagnat denna sin förmenta rätt,
ehuru något bestämdt lagstadgande derom icke funnits.

Om det framför allt måste anses vara af synnerlig vigt, att grufverörelsen
i landet uppmuntras, lärer det ock medgifvas, att Kongl. Maj:ts
och kronans afstående ifrån sin jordeganderätt nu, likasom i äldre tider
af den uteslutande regalrätten till grufvor, skulle i väsentlig mån medverka
till en sådan uppmuntran.»

Sedan derefter ej mindre Jernkontorets fullmägtige, efter Brukssocietetens
hörande, än äfven Högsta Domstolen afgifvit utlåtanden
öfver Bergskollegii berörda förslag utan någon anmärkning mot den
af Kollegium sålunda uttalade åsigt, fann denna äfven uttryck i den
positiva lagstiftningen. Enligt 19 § i Grufvestadgan den 12 Januari
1855 afskaf nämligen kronan sin jordegareandel på odisponerad kronomark
åt inmutaren samt på under ständig besittningsrätt upplåten, utarrenderad
och till boställe anslagen åt kronoåboen, arrendator!) eller
boställsinnehafvaren.

Den tionde grufegare hade att erlägga utgick i form af tiondetackjern
eller tionde af andra af malmen framstälda produkter eller
deras värde. Tionden har såsom bekant numera, efter Riksdagens
derom fattade beslut, upphört, tackjernstionden enligt nådiga kungörelsen
den 9 Juni 1871 och öfrig bergverkstionde i princip, ehuru
med vissa undantag, hvaraf ännu ett par på sätt och vis fortlefva, genom
nådiga kungörelsen den 10 Augusti 1877.

Efter det Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 Maj 1872 på
anförda grunder anhållit, bland annat, att Kongl. Maj:t ville låta omarbeta
Grufvestadgan den 12 Januari 1855 i syftning att förekomma
missbruk af inmutningsrätten till men så för jordbrukaren som för bergsbruket,
blef för ändamålet eu komité tillsatt, hvilken den 25 April 1874
afgaf underdånigt betänkande och förslag till ny grufvestadga. Beträffande
rätten till malmfynd å kronojord gick detta förslag i viss mån
längre än 1855 års grufvestadga. Enligt förslagets 108 §, jemförd med
dess 107 och 115 §§, skulle nämligen jordegarelotten tillhöra inmutaren
icke allenast å jord under kronans omedelbara förvaltning utan äfven
å utarrenderad eller till boställe anslagen kronojord. Eldigt nämnda
115 § var emellertid inmutaren skyldig att, då han åtnjöt jordegarelott
för utarrenderad eller till boställe anslagen kronojord, så ock då han,
på grund deraf att å kronojord under ständig besittningsrätt innehafvaren
icke ville begagna sin jordegarelott, tillträdt jordegarelotten,
afstå en femtiondedel af det mineral, utom stenkol, som på egendomens
grund vunnes. Denna afgäld skulle å under ständig besittningsrätt
upplåten, utarrenderad eller till boställe anslagen kronojord tillfalla
kronoåbon, arrendatorn eller boställsinnehafvaren. Att kronan för sin
jordegarelott å odisponerad kronojord skulle erhålla någon afgift, ifrågasattes
deremot icke.

Detta förslag till ny grufvestadga, hvilket såsom bekant icke blef
antaget, efterföljdes af ett annat, utarbetadt inom Kongl. Civildepartementet
och utgående från inmutningsrättens fullständiga upphäfvande.
Detta senare förslag vann emellertid ej heller bifall. Sedan derefter
1855 års grufvestadga blifvit inom Civildepartementet i vissa delar omarbetad,
hvarvid dock bibehölls bestämmelsen om kronans afstående af
sin jordegareandel i fyndigheter å kronomark, blef denna omarbetning
i allt väsentligt af Riksdagen godkänd och utkom såsom den förnyade
nådiga grufvestadgan af den 16 Maj 1884.

Jemväl i Lagen om eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter
den 28 Maj 1886 har kronan i fråga om stenkolsfyndigheter å
odisponerad kronomark afsagd sig den afgäld för brutet kol och upp -

fordrad eldfast lera som eljest enligt samma lag åligger koncessionsinnehafvare
att till jordegare utgifva.

Efter denna redogörelse för hittills varande svenska lagstiftning
rörande förhållandet mellan kronan såsom jordegare å ena och uppfinnare
af malmfyndigheter å andra sidan torde en kortfattad öfversigt
af de förnämsta bergsbruksidkande ländernas gruflagstiftning i jemförlig!
afseende lämpligen böra lemnas; och är hvad här nedan anföres
dels direkt hemtadt ur dessa länders grufvelagar, dels grundad! på meddelanden
och upplysningar i ämnet, Indika genom Kongl. Utrikesdepartementets
försorg erhållits från Kongl. Maj:ts beskickningar i de resp.
länderna.

I Preussen gäller för närvarande den Allmänna Berglagen (Allgemeines
Berggesetz) af 24 Juni 1865. Bestämmelserna i denna lag hafva
sedermera blifvit i hufvudsak upptagna i de flesta andra bergsbruksidkande
tyska staters bergsförfattningar och sålunda vunnit tillämpning
inom den allra största delen af Tyskland. Grufegendom förvärfvas
jemlik! nyssnämnda lag genom skärpning (schurfen), inmutning (Muthung)
och erhållande af arbetsområde (Verleihung). Rätt att skärpa har
enhvar, som dertill anmäler sig hos jordegaren. På offentliga platser,
vägar, jernvägar och kyrkogårdar är skärpning ovilkorligen förbjuden.
Under byggnad och på visst afstånd derifrån äfvensom i trädgård m. m.
är skärpnings företagande beroende af egarens tillstånd; men eljest kan
skärpningstillstånd icke vägras, utom då, efter bergsmyndigheternas bepröfvande,
det allmännas intresse särskild! så fordrar. Äfven på grufvefält
kunna andra än grufegaren få skärpa efter sådana mineral, till
hvilka grufegaren icke förut vunnit rätt, och för så vidt skärpandet
icke medför fara för eller intrång i den äldre grufdriften. Inmutning,
som egentligen endast är eu anhållan om anvisande af arbetsområde,
eger rum sedan ett mineral verkligen blifvit funnet på sitt naturliga
förekomstställe, vare sig detta är nyfunnet eller i äldre grufvor. En
inmutnings giltighet beror bland annat derpå, att fyndet vid undersökning
konstateras af bergsmyndigheterna, och att annan icke varder lidande
i sin rätt. Inmutning sker hos bergsmyndigheterna. Upptäckaren
af fyndigheten har företräde framför andre inmutare, om han inom åtta
dagar, efter det upptäckten gjordes, ingifvit sin ansökning; eljest hafva
inmutare företräde i den ordning deras ansökningar inkommit. Till iumutningsbara
mineral, hvilka förekomma inom gränserna för under

arbete varande gruffält och i sådant sammanhang med de mineral, hvartill
fältets egare vunnit brytningsrätt, att de förra på bergstekniska
grunder eller ur ordningens och säkerhetens synpunkt måste brytas
tillsammans med de senare, har gruffältets egare företräde i fråga om
inmutning.

Möta inga lagliga hinder, utfärdar bergsmyndigheten, sedan inmutning
skett och pröfvats, förläningsurkund å arbetsområdet.

Icke inmutningsbara mineral, hvilka genom grufdriften vinnas, får
grufegaren behålla, der de för grufdriftens ändamål behöfvas; hvad han
sålunda icke behåller får jordegaren mot erläggande af brytningskostnaderna
sig tillgodogöra.

Arbetsområdena kunna vara af olika storlek, och gifvas i sådant
hänseende olika föreskrifter för olika landsändar, men alltid äro dessa
områden vida större än våra utmål. Maximum af område är 500,000
qvadratlachter eller c:a 220 hektar. Enligt 2 § af nu berörda preussiska
lag är staten i afseende å förvärfvandet af grufegendom och i
öfrigt underkastad samma lagbestämmelser som den enskilde. Jordegaren
har icke såsom sådan någon särskild rätt att till någon andel
deltaga i grufarbete på fyndighet, som å hans mark anträffas.

Preussiska staten eger betydande bergverk och hyttor. Bergverken
omfatta bly-, silfver-, jern-, stenkols-, brunkols-, gips-, fosforit-, kalkstens-
och saltgrufvor. Dessutom eger preussiska staten, tillsammans
med Braunschweig, jern-, silfver- och kopparbergverk, samt med Schaumburg-Lippe
stenkolsverk. Statsgrufvorna och hytteverken drifvas genom
försorg af ministeriets för de offentliga arbetena första afdelning.
Preussiska statens slutliga inkomst af bergverk och hyttor utgjorde,
från 1 April 1889—1 April 1890, 12,829,225 Rm.

I Österrike-Ungern, der den österrikiska berglagen af 23 Maj 1854
är gällande, måste den, som vill bearbeta fyndigheten å egen eller
annans mark, dertill anmäla sig hos bergsmyndigheterna för erhållande
af tillstånd. Först meddelas tillstånd till anställande af skärpning. Sådant
tillstånd lemnas på ett år men kan förnyas. Om ersättning för
mark o. s. v. skall skärparen uppgöra med jordegaren eller ock ställa
säkerhet för den skada, jorden kan genom skärpningen tillskyndas.
Flere kunna få skärpa på samma område, men uppgifver en skärpare
en särskild punkt, der han vill företaga skärpningen, erhåller han ett
bestämdt, för honom ensam tillgängligt skärpningsfält (Freischurf). Erhållande
af ett sådant skärpningsfält medför rätt till undfående sedermera
af arbetsområde (Verleihung). Ett arbetsområde kan omfatta flere
utmål (Grubenmass). Hvarje utmål är 12,544 qvadratklafter eller unge -

fär 45,280 qvadratmeter. För erhållande af utmål fordras att mineral
af vid skärpningsansökniugen angifvet slag blifvit blottadt, och att fyndigheten
kan efter ortens förhållanden anses värd att bearbetas. Jordegaren
bär icke någon särskild rätt att i arbetet och den deraf fallande
vinsten deltaga. Undantag från lagen göra i Ungern stenkol, hvilka
der anses åtfölja jordegendomen. Samma regler som för den enskilde
gälla äfven för staten beträffande sättet för förvärfvande af grufegendom,
med undantag i fråga om salt, livilket ämnes bearbetande, framställande
och försäljning är statsmonopol, hvadan saltgrufvor alltid tagas i besittning
af staten.

Den Österrikisk-Ungerska staten bedrifver sjelf, utom i fråga om salt,
bergsbruk såväl i Österrike som Bökmen, Ungern m. fl. länder. Detta
bergsbruk drifves dock mest »af statsekonomiska och politiska skäl»
utan afseende å inkomsten, hvarmed lärer få förstås, att staten egentligen
drifver bergsbruket för att utveckla industrien och utbreda välstånd
i aflägsnare trakter af landet samt för att, sedan sådana obekanta eller
djupare belägna fyndigheter, till hvilkas bearbetande enskilde icke ega
kraft eller intresse, blifvit bragta i dagen, öfverlemna dem åt privatindustrien,
så snart för sådant ändamål lämpliga personer finnas villige
öfvertaga bergverken. (C. v. Scheuchenstuel: Motive zu dem allgemeinen
Österreichiscken Berggesetze von 23 Maj 1854. Wien 1855.)

Afkastningen af de österrikiska bergverken för silfver, qvicksilfver,
koppar, bly och zinkmalm, med dertill börande hytteverk, upptages i
österrikiska finanslagen 1889 till 1,132,409 floriner och afkomsten (brutto)
samma år af saltverken till 17,731,856 floriner. Af de till Ungerska staten
börande bergverken, utom saltgrufvor, lärer bruttoinkomsten utgöra c:a
31 2 million floriner per år, men nettovinsten uppgifves icke vara betydande.

1 Frankrike förvärfvas eganderätten till bergverk för evärdeliga tider
genom en af staten meddelad koncession. Grufegaren är skyldig att,
förutom ersättning till markens egare, till staten erlägga dels en fast
afgift af 11 centimes för hektar upplåten mark, dels äfven 5,5 % af
nettoinkomsten af grufdriften. Under 1888 uppgick franska statens inkomst
genom dylika afgifter till 2,354,631 francs. Sjelf eger emellertid
franska staten inga bergverk.

1 Spanien kan enhvar, som anträffar malm eller andra nyttiga mineral,
erhålla koncession att bearbeta dem (Gruflugen af 1868). En
koncession kan hafva en ytvidd af 4 hektar, och är afgiften för en
koncession 10 pesetas per hektar, då koncessionen afser andra metallers
malmer än jern, och 4 pesetas per hektar för jernmalm, kol och andra
icke egentligen metalliska ämnen, såsom svafvel, fosforit- alunit, kaolin

Bet. ang. Gru/veatadgan. »® 2

m. fl. Spanska staten har dock förbehållit sig qvicksilfvergrufvorna vid
Almaden, blygrufvorna vid Arrayanes äfvensom saltverken Minglanilla
och Torrevieja. Almadens grufvor skötas af statens ingeniörer, men
äro utarrenderade till huset Rothschild i Paris. Arrendet ingicks den
20 Maj 1870 på 50 år. Arrayanes grufvor äro äfven utarrenderade till
privatman för ett minimum af 375,000 pesetas per år. Saltgrufvorna
drifvas af staten och lemnade 1888 salt till värde af 733,368 pesetas.

I Storbritannien och Irland voro fordom alla bergverk regale, men
numera äro, för så vidt frågan berör enskilda personers egendom, kronans
företrädesrättigheter till grufvor inskränkta till guld- och silfverfyndigheter
samt till rätten att inlösa sådana koppar-, tenn-, bly- och
jernmalmer, hvilka tillika innehålla guld eller silfver. Kronan har deremot
eganderätten till alla grufvor och mineral inom områden, som
fortfarande tillhöra eller förr tillhört kronan men afsöndrats från densamma
med förbehåll för kronan af rätten till der anträffade mineral.
Likaledes har kronan rätt till alla grufvor å ön Man äfvensom till grufvor
under hafsstränder och hafsbotten. Den areal af de förenade konungarikena,
hvarå kronan har rätten till grufvor, omfattar 700,000 till 800,000
acres. Genom ett särskildt aftal med parlamentet har drottningen för
sin lifstid till staten öfverlemnat alla sina länderier, inklusive grufvor,
mot en viss årlig summa.

Kronans jordegendom skötes af »the Commissioners of Her Majestys
woods, forests and land revenues». Ingen af kronans grufvor bearbetas
af kronan, utan utarrenderas desamma till bolag eller enskilda personer
mot sk}ddighet att betala arrende och skatt samt att anskaffa nödigt
driftkapital och påtaga sig all risk. På stora vidder af statsdomänerna
finnas icke några grufvor, men på andra förekomma malm och andra
fyndigheter af stort värde.

»The Commissioners of woods» hafva rätt att utsluta arrenden af
grufvorna på hvilken tid som helst ej öfverstigande 63 år. Der mineral
ännu icke upptäckts, lemnas vanligen ett tillstånd för ett år att söka
och skärpa. Finnes något, får uppfinnaren derpå ett arrendekontrakt
(lease). Arrendet utgår, nästan utan undantag, dels i form af en fix årlig
summa (dead rent) dels som »royalty» eller afgäld i förhållande till
vunnen produkt. Den fixa arrendesumman vexlar efter omständigheterna
i de olika fallen från några £ till £ 1,000 och mera per år. Om »the
royalty» öfverstiger i belopp »the dead rent», betalas icke den senare.
Afgälden (the royalty) beräknas vid jern- och kolgrufvor i procent af
qvantiteten ur grufvan vunnen produkt samt vid andra grufvor och stenbrott
efter värdet af den vunna produkten och uppgår då efter omständigheterna

till 1 /iO) 1''20 eller 1 ao af sandel värde, enligt försäljnmgsfakturorna. Säljas
produkterna på leverans annorstädes än vid grufvan, afdrages frakten.
I fråga om aflägsna och mindre väl undersökta trakter anses det nödvändigt
att framlocka kapital för grufdriftens utveckling genom att åt
personer med förmögenhet och inflytande bevilja stora vidder med rätt
att indela dem i mindre områden, som kunna öfverlåtas på andra. Engelska
kronans bruttoinkomst af grufvor och stenbrott har i medeltal
under åren 1880—1889 varit £ 47,536.

»The royalty» betraktas emellertid icke endast som ersättning för
brutet mineral utan äfven som en godtgörelse för bortförandet och förbrukandet
af en del af jordegarens mark. Derföre anses endast hälften
af engelska statens nettoinkomst af grufvor och stenbrott såsom verklig
inkomst deraf; den andra hälften behandlas såsom kapital och användes
till inköp af räntegifvande egendom för att ersätta markens genom
grufarbetet minskade värde samt den inkomst, som upphör, då kronans
grufvor varda tömda.

I Norge är i Lov ang. Bergverksdriften den 14 Juli 1842 intet särskildt
stadgande gifvet beträffande mineralfyndigheter å kronojord, men väl att
Kongsbergs silfververk, så länge det är statens egendom, behåller rätt till
af silfververket på annans grund upptagna grufvor, som drifvas eller varit
drifna på silfver, med de till dessa grufvor hörande varp, dammar, vattenledningar,
vägar och flottleder; och dessutom förbehålles silfververket,
så länge det eges af staten, ensam rätt att bearbeta guld- eller silfvergångar
i vissa socknar.

Å allmänning, som icke öfvergått till att vara privat mans egendom,
har inmutaren uteslutande rätt till grufdriften.

Enligt finska inmutnings- och grufvestadgan af den 12 November
1883 skall för guld och silfver, som från fyndighet i berg vinnes, till
kronan erläggas fem procent, och för guld, som utvaskas ur lösa jordlager,
betalas för hvarje utmål till kronan en viss årlig afgift, hvars
bestämmande ankommer på senaten. Å jord, som står under kronans
omedelbara förvaltning, eller å allmänning, som tillhör kronan eller utgör
föremål för afvittring, tillkommer i öfrigt jordegareandelen i mineralfyndighet
inmutaren, men å kronohemman eller boställe åboen eller innehafvaren.
Öfvergifven eller sönad grufva får enligt finska lagen icke
ånyo inmutas utan jordegarens tillstånd.

Matsedel får icke meddelas åt icke finsk medborgare, innan han
af Senatens ekonomiedepartement erhållit tillstånd att inmuta lofgifven
mineralanledning.

I sin förberörda skrifvelse den 20 Maj 1890 har Riksdagen antydt.
vissa önskningsmål i fråga om de ändringar i eller tillägg till nu gällande
grufvestadga, hvilka Riksdagen ansett kunna leda till uppnående
af det i samma skrifvelse uttalade syfte, att malm och andra mineralfyndigheter,
hvilka framdeles upptäcktes å kronojord, som ej vore under
ständig besittningsrätt upplåten, måtte på för staten gagneligaste sätt
kunna disponeras.

Dessa önskningsmål synas vara i hufvudsak följande, nämligen:
att grufvestadgan ändrades i den riktning att staten kunde beredas
möjlighet att komma i åtnjutande af direkta fördelar af malmfyndigheter,
som å nämnda slag af kronojord upptäcktes;

att rättsförhållandet mellan staten såsom jordegare å ena och inmutare
af apatitförande jernmalm å andra sidan borde ändras;

att, då icke inmutningsbara mineral, hvilka genom vetenskapens och
teknikens framsteg på sista tiden blifvit värdefulla, för det närvarande
icke kunde blifva åtkomliga i det fall att de förekomme inom utmål
utan sammanhang med mineralfyndigheter, detta missförhållande borde
rättas;

att, då jemväl flera dylika icke inmutningsbara mineral egde sådant
handelsvärde, att de kunde blifva föremål för grufdrift, i grufvestadgan
borde intagas sådaniMbestämmelser för nämnda fyndigheters bearbetande,
att deras eftersökamle och upptäckande uppmuntrades äfven der de
förekomma enbart och utan sammanhang med malmfyndigheter;

att den olägenhet, som läge deri att staten icke enligt grufvestadgan
kunde utan särskildt undantagsstadgande med trygghet mot förnyad
inmutning besitta en förvärfvad eller sönad fyndighet, som för det allmänna
af särskild anledning möjligen kunde vara af vigt och värde,
jemväl borde undanrödjas; samt

att, ehuru det, till undvikande af de betänkliga förvecklingar, som
för ett litet land kunde uppstå i följd af konflikter mellan stora, af utländske
män drifna affärsföretag samt statens intressen och lagar, väl
vore nödigt, att utländske undersåtar i regel vore förbjudne att inom
vårt land besitta grufvor och idka grufdrift, men ett absolut, förbud
för utländing att inom landet ega grufvor och drifva grufrörelse ingalunda
vore enligt med statens och bergsbrukets sanna intressen, samt
grufvestadgans 68 § redan innehölle förbud för utländing att utan
konungens tillstånd bedrifva grufdrift, endast mindre ändringar i detta
hänseende vore erforderliga i syfte, dels att ökad arbetsskyldighet eller
förbud mot hvilostånd hädanefter föreskrefves i fråga om de grufvor,
som af utländing drefves, dels ock att närmare tillsyn och kontroll

öfver utländings grufdrift måtte anordnas, så att densamma komme att
oafbrutet bedrifvas på det för statens intresse mest gagnande sätt,
äfven der dylik grufdrift utöfvades under form af svenskt bolag.

Vidkommande först frågan derom, huru staten skulle genom förändrad
lagstiftning kunna beredas direkta fördelar af malmfyndigheter,
som anträffas å sådan kronomark, som ej är under ständig besittningsrätt
åt annan upplåten, hafva vid de öfverläggningar, som af
komiterade och mig i ämnet hållits, tvänne i hufvudsak principielt olika
förslag framstälts, nämligen:

l:o) att rätten till inmutning af å sådan kronomark anträffade, för
det närvarande inmutningsbara mineralanledningar skulle upphäfvas och
i stället den, som ville med arbete belägga och sig tillgodogöra en malmeller
annan mineralfyndighet, hafva att hos Konungens vederbörande
Befallningshafvande sig anmäla till erhållande af koncession å fyndigheten,
hvarefter Kongl. Maj:t skulle i hvarje fall pröfva ansökningen
och, der den bifölles, bestämma vilkoren för koncessionen; samt

2:o) att, med bibehållande af inmutningsrätten men med ändring
af bestämmelsen i 17 § af nu gällande grufvestadga, kronan såsom jordegare
skulle tilläggas rätt, antingen att för hälften i de å meranämnda
slag af kronomark inmutade fyndigheter erhålla godtgörelse i någon form,
eller ock att sjelf eller genom annan till hälften med inmutaren deltaga
i arbetet å den inmutade fyndigheten.

Det förra af dessa förslag synes visserligen kunna medföra möjlighet
att i väsentlig öfverensstämmelse med de af Riksdagen uttalade
önskningsmål kunna disponera å kronomarken i fråga upptäckta mineralfyndigheter,
i det förslaget afser att innebära för kronan icke blott möjlighet
att vinna inkomst af mineralfyndigheter utan äfven tillfälle att
vid koncession sansöknings pröfning se sig för, åt hvem koncessionen
gifves, att bestämma att koncession icke må utan Kongl. Maj:ts tillstånd
öfverlåtas, att ordna förhållandena med brytningen af såväl malmfyndigheter
som andra nu icke inmutningsbara mineral inom koncessionsområdet,
samt att i öfrigt gifva de föreskrifter i afseende å sättet
för brytningen af fyndigheterna in. in., som kunna i hvarje fall finnas
af omständigheterna påkallade.

Mot förslaget talar emellertid, bland annat: att det icke torde kunna
anses lämpligt att i fråga om likartade malmfyndigheter låta inmutningsrätten
qvarstå å enskildes mark men upphäfva den å viss kronomark,
allra helst som kronan, om förslaget bi ef ve antaget, skulle komma
i en väsentligt bättre ställning än enskilda jordegare, enär förändringen
val skulle medföra ett ojemförligt vida mindre intrång i kro -

nans eganderätt än det, som inmutningsrätten nu innebär och fortfarande
kommer att innebära förden enskilde jordegaren; att den ifrågasatta
lagändringen, som hufvudsakligen komme att vinna tillämpning
inom Norrbottens och andra landets nordligare län, hvilka torde kunna
anses vara i afseende å der förekommande mineralfyndigheter relativt
minst kända, samt der befolkningen är gles, skulle motverka upptäckandet
af nya malmfyndigheter, enär inmutningsrätten, som lemnar
utsigt åt den mindre bemedlade delen af befolkningen att
mot en jemförelsevis ringa kostnad göra en ofta icke obetydlig
vinst genom öfverlåtelse af inmutningarna, enligt hvad erfarenheten
gifvit vid handen, innebär en eggelse för denna befolkning att under
vistelse i skog och mark uppmärksamma eller eftersöka mineralfynd, och
förty ett upphäfvande af denna rätt och dess ersättande med det mera
invecklade tillvägagående, som måste erfordras för erhållande af koncession,
hvars undfående i alla fall är ovisst, utan tvifvel skulle medföra
en minskning i intresset för att uppleta fynd eller angifva tilläfventyrs
anträffade sådana; att detta förslag innebure ett öfvergående
från en ytterlighet till eu annan, hvilket vore än mera olämpligt, då
bergsbruket, som visat sig i hög grad befordra befolkningens tillväxt
i mera öde bygder och landets utveckling, snarare borde inom ofvan
nyss antydda landsdelar genom eftergifter uppmuntras än genom inskränkningar
motverkas; att stora svårigheter måste vid koncessions
beviljande, särskild! å förut okända fyndigheter men ej sällan äfven å
andra, uppstå i fråga om bestämmandet af beloppet utaf den ersättning
kronan borde för fyndighetens upplåtande erhålla, så att å ena
sidan företaget ej förlamades och å andra sidan kronan erhölle en mot
fjmdighetens värde åtminstone jemförelsevis svarande inkomst af densamma;
att äfven i andra afseenden svårigheter måste uppstå, såsom
att rättvist utse den bland flere sökande, åt hvilken koncessionen borde
lernnas, och att vid den mångfald af olika mineraliska ämnen, som
kunde blifva föremål för koncession, i öfrigt träffa rätta vilkor.

På i hufvudsak nu sagda och äfven andra skäl, som af herrar
Lundeberg, Lundström och Berndes andragits i särskild! afgifvet, här
bifogadt betänkande, hafva undertecknad och sistnämnde komiterade icke
ansett sig kunna förorda inmutningsrättens å meranämnda kronojord
upphäfvande och ersättande med koncessionssystem.

Deremot har herr Hultberg såsom sin särskilda mening omfattat
sistnämnda sätt till hufvudfrågans lösning; varande skälen härför utvecklade
i ett af honom afgifvet, här jemväl bifogadt yttrande, åtföljdt

af förslag till författning i ämnet äfvensom förslag till de ändringar i
grufvestadgan för öfrigt, som af honom ansetts böra vidtagas.

Beträffande derefter ofvannämnda förslag 2:o, har man vid öfverläggningarna
derom utgått från den jemväl af Riksdagen i dess skrifvelse
den 15 Maj 1889, angående då ifrågasatt ändring af grufvestadgan
i med detta förslag likartad riktning, uttalade åsigten, att staten
icke borde såsom delegare ingå i grufveföretag; men hafva i afseende
å sättet för beredande åt staten af fördelar af grufbrytning å kronomark,
som ej är under ständig besittningsrätt upplåten, flere förslag
fram stälts.

Sålunda har tagits i betraktande, huruvida, under förutsättning
att inmutare fortfarande skulle ensam få disponera inmutad fyndighet,
kronan kunde beredas fördel af jordegareandelen genom att i grufvestadgan
intoges bestämmelse om en viss, eu gång för alla faststäld afgäld
att utgå antingen i penningar till visst belopp af det brutna och
på jordegareandelen fallande mineralets värde (malmöresafgift) eller i
viss mängd in natura af detta mineral.

Att på förhand i grufvestadgan bestämma en sådan afgäld torde
visserligen kunna ega rum, om fråga vore om endast ett eller annat
mineraliskt ämne, hvars beskaffenhet och förekomstsätt icke mycket
vexlade, och som hade ett temligen konstant värde; men att, då fråga
är om mineraliska ämnen af de mest olika slag samt vexlande beskaffenhet
och värde, bestämma en sådan afgäld på förhand och gällande
för alla fall, utan afseende å alla de faktorer som vid olika grufveföretag
inverka på förhållandet mellan bruttoafkastningen och nettovinsten,
såsom grufvornas olika djup och olika brytningskostnad, transportsvårigheter
o. s. v., låter sig icke göra på ett sådant sätt att å ena sidan
kronans direkta fördel såsom jordegare och å andra sidan industriens utveckling
och den deraf följande nyttan för det allmänna vederbörligen
tillgodosåges. Beträffande särskilt afgäldens utgående med en viss
procent af malmen in natura, hvilken kronan sedan hade att på lämpligt
sätt realisera, så skulle helt säkert deraf för kronan uppstå vida
större olägenheter och svårigheter än fördelar, enär kronan komme att
här och hvar inom sina vidsträckta områden hafva större eller mindre
malmhopar liggande. Dessa tillgångar måste naturligtvis bokföras och
kontrolleras, hvilket skulle medföra olägenheter och i flertalet fall större
utgifter än inkomster.

Mot att låta afgälden utgå i procent af nettovinsten, hvilken utväg
äfven påtänkts, talar, att afgäldens belopp blefve beroende af inmutarens
egna uppgifter, samt att kontrollen deröfver blefve svår, allrahelst

idkare af grufdrift icke är lagligen skyldig föra handelsbok. Man kunde
då tänka sig, att afgälden uttoges efter samma grunder, som nu i
allmänhet tillämpas vid taxering af inkomst af kapital och arbete; men
detta vore att på sätt och vis återinföra produktionsskatt, hvilken skatteform
af såväl Regering som Riksdag förut ansetts olämplig.

Då intet af dessa sätt att bereda kronan fördelar af grufbrytning
å dess häi- ifrågavarande mark synes vara att förorda, har tillsetts i
hvad mån sådant kunde ske derigenom att kronan i hvarje fall försålde
eller utarrenderade sin jordegareandel.

För att emellertid kronan skulle på detta sätt vinna några afsevärda
fördelar af graf brytningen, måste gifvetvis försäljnings- eller
arrendesumman i hvarje fall stå i något rimligt förhållande till det försåldas
eller utarrenderades värde.

Vore endast fråga om fyndigheter af sådant förekomstsätt som de
redan kända, stora jemmalmsfälten i Norrbottens län, der malmen är
till högst betydlig del blottad och till sin utsträckning och beskaffenhet,
någorlunda känd, skulle det nog icke möta allt för stora svårigheter
att bestämma åtminstone en arrendesumma, sådan att å ena sidan
kronan erhölle en skälig inkomst af sin andel och å andra sidan grufveföretaget
icke förlamades eller dödades. Någon sannolikhet för att andra,
med de antydda jemmalmsfälten i storlek och förekomstsätt jemförliga
malmfyndigheter skola komma att upptäckas, torde näppeligen
förefinnas, åtminstone ingen så stor, att densamma bör utgöra hufvudsynpunkten
vid försöken till frågans lösning, och ej heller torde kunna
förutsättas att de först omförmälda fyndigheterna skola återfalla till
fritt fält i grufvestadgans mening. De fyndigheter, i fråga om hvilka
en förändrad lagstiftning skulle tillämpas, torde helt säkert till den
vida öfvervägande delen komma att vara jordtäckta eller endast delvis
blottade. Eu fyndighets värde beror emellertid af dess utsträckning
och mägtighet samt det brutna mineralets art och beskaffenhet. I
fråga om magnetiska malmer kan man visserligen genom magnetiska
undersökningar bilda sig ett ungefärligt begrepp om utsträckningen och
i någon mån äfven om mägtigheten; beskaffenheten kan dock först genom
sprängning och det sprängdas profning utrönas. I fråga om alla
slag af icke magnetiska malmer, eller det stora flertalet af inmutningsbara
föremål, är man deremot hänvisad uteslutande till jordrymningsocli
sprängningsarbeten för att, der fyndigheten icke tilläfventyrs anträffas
blottad på en större yta, vinna någon insigt om densammas
värde. Säkerhet vinnes dock aldrig, enär fyndigheter ofta mot djupet
vexla så väl i ena som andra afseende!.

Vid sådant förhållande och då vidare jordegaren, der han icke anmäler
sig att med inmutaren i arbetet deltaga, icke får och ej heller
bör få anställa arbete å fyndigheten men deremot senast vid utmålsläggningen
skall anmäla, om han vill i företaget ingå, blir det af inmutaren
före utmålsläggningen utförda arbetet, som endast behöfver
drifvas så långt att prof å malmen erhållits, det enda som kan tjena
till ledning för bedömandet af fyndighetens värde och en derpå grundad
lämplig köpe- eller arrendesumma för jordegareandelen. Att enskilda
jordegare understundom under sådana förhållanden träffa aftal
om försäljning eller arrende af deras jordegareandel, lärer visserligen
vara fallet, men de äro ansvariga endast inför sig sjelfva; för statens
ombud ställer sig ansvaret helt annorlunda.

Man måste således söka finna något sätt för kronan att, derest
rätten till jordegareandelen af henne återtoges, kunna vinna sådan insigt
om fyndigheternas värde att en utarrendering eller försäljning af
andelen på lämpliga vilkor skulle kunna ske.

För sådant ändamål har bland annat föreslagits, att kronan alltid
skulle vid utmålsläggningen anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel,
men, med stöd af 66 § i grufvestadgan, till en början endast
deltaga i arbetskostnaden med ett årligt belopp, motsvarande värdet af
hälften i ett lagligt förvarsarbete för fyndigheten, för att, sedan ett af
inmutaren fortsatt försöksarbete visat, om företaget vore lönande eller
ej, försälja eller utarrendera sin andel eller öfvergifva den. Denna
utväg att vinna insigt om fyndigheters värde har emellertid ansetts
icke vara öfverensstämmande med statens värdighet, enär staten väl
icke lämpligen kan med stöd af en bokstafstolkning af en lagparagraf
söka bereda sig direkt fördel af en enskilds arbete; och skulle denna
utväg i många fall ej heller leda till målet, enär icke heller inmutaren
behöfde göra mer än hälft försvarsarbete, vid hvilket förhållande ingen
egentlig kännedom om fyndighetens värde vunnes.

Det har vidare ifrågasatts, att 22 § i grufvestadgan skulle ändras
så, att inmutaren i allmänhet blefve skyldig att, så snart malmen blottats,
till bergmästaren insända prof deraf och begära utmål, samt att
bergmästaren då skulle hafva att omedelbart om förhållandet underrätta
jordegaren, hvilken skulle ega rätt att begära ett eller två års uppskof
med utmålsförrättningens företagande, för att under tiden kunna
göra behöfliga undersökningar af malmanledningens värde.

Detta förslag, som utgår derifrån att jordegaren i allmänhet borde
hafva tillfälle att, innan han bestämmer sig för deltagande i arbete å
inmutad fyndighet, vinna någon insigt om fyndighetens värde, skulle

Bet. ang. Grufvestadgan. 8

alltså innebära en fördel för ej allenast kronan utan äfven andra jordägare.
Mot förslaget talar emellertid, att den tidpunkt, då en grufegare
skulle kunna erhålla utmål för en fyndighet och sålunda sin eganderätt
till grufegendomen jemförelsevis säkert konstituerad, skulle af
jordegaren kunna undanskjutas, utan att de praktiska fördelarne för jordegaren
ändock blefve nämnvärdt större än nu. Jordegaren kan ju nämligen
redan genom att anmäla sig till deltagande i arbetet få tillfälle
att på grund af 66 § inverka på omfattningen af undersökningarna och
derefter, derest och när dessa gifva otillfredsställande resultat, afstå
från sin andel. Fördelame af förslaget skulle sålunda för jordegaren i
allmänhet endast varda skenbara, och står förslaget vidare i strid med
den af ålder här i landet omfattade och utan tvifvel äfven riktiga åsigten,
att icke tvänne personer böra hvar för sig och oberoende af hvarandra
drifva arbete å samma fyndighet. Rätten att begära uppskof
med utmålsläggningen, hvilken rätt i allmänhet endast skulle fördröja
arbetet å fyndigheten och lätt föranleda tvister mellan jordegare och
inmutare, blefve dessutom särskildt för staten till ringa fördel, under
det att statens deraf i de skilda fallen föranledda omkostnader för undersökningarna
sannolikt blefve ganska afsevärda utan att dessa alltid kunna
varda effektiva, enär inom de nordliga länen med der herrskande långa
vintrar, då undersökningsarbeten näppeligen kunna bedrifvas, tiden för
dessa arbetens utförande i en mot ändamålet svarande omfattning sannolikt
ofta blefve för kort, äfven om uppskofstiden utsträcktes till två år.

Ännu ett annat tillvägagående bär, då de ofvannämnda icke kunnat
förordas, blifvit ifrågasatt, nämligen, att 18 § i grufvestadgan skulle
ändras så, att kronan först fem år efter det att utmålsläggningen egt
rum, skulle vara skyldig att anmäla, om hon ville tillgodogöra sig jordegareandelen,
dock med rätt för kronan att när som helst dessförinnan
göra sådan anmälan, fastän jemväl då tillträdet af jordegareandelen icke
skulle få ske förr än efter de fem årens utgång.

För att emellertid fördelarne af en dylik bestämmelse skulle kunna
ernås, måste grufarbetet naturligen oafbrutet fortgå under de fem åren.
Med hänsyn härtill har äfven föreslagits, dels att arbetsskyldigheten för
fyndigheter, inmutade å kronomark af meranämnda slag, skulle under
de fem åren fullgöras med dubbelt mot eljest stadgadt belopp, dels att
erläggandet af afgift enligt 41 § grufvestadgan och meddelandet af hvilostånd
enligt § 42 i fråga om samma fyndigheter skulle under sagda tid
förbjudas; det sistnämnda dock endast för så vidt naturhinder icke
omöjliggjorde arbetsskyldighetens fullgörande.

Dessa lagändringar skulle afse, å ena sidan, att bereda inmutaren

fördelen att utan intrång- från jordegarens, kronans, sida kunna få åtnjuta
hela vinsten af grufdriften under 5 år och derigenom tidigare
erhålla godtgörelse för de kostnader, han på fyndighetens undersökning
och blottande nedlagt, samt, å andra sidan, att förminska den ofvan omförmälda
svårigheten för kronan att, innan fyndigheten blifvit mera
känd, än som för utmålsläg^ning erfordras, afgöra huruvida det vore
skäl att begagna sin jordegareandel i grufvorna eller icke, hvarjemte
bestämmandet af lämpliga arrendevilkor för denna andel skulle, der
den komme att begagnas, i betydlig män underlättas.

Det nu sist omförmälda förslag till frågans lösning har omfattats
af komiterades flertal, nämligen af Herrar Lundeberg, Lundström och
Berndes, hvilka jemväl utarbetat förslag i enlighet dermed till ändringar
i grufvestadgan; och finnes detta förslag här bifogadt.

Undertecknad kan emellertid icke för sin del biträda samma förslag,
dels enär, å ena sidan, de fördelar förslagets antagande skulle medföra
för inmutaren af fyndigheter å kronomark blefve endast skenbara,
under det att honom beröfvades rättigheter, som andra inmutare fortfarande
skulle få ega, samt, å andra sidan, de direkta fördelarne för
kronan ej heller blefve afsevärda, och dels enär förslaget med hänsyn till
kronans ställning i förhållande till de enskilde medborgarne icke torde
kunna anses vara lämpligt.

Fördelarne för inmutaren skulle nämligen varda endast skenbara,
derföre att kostnaderna för ett grufveföretag i de allra flesta fall varda
störst just under den första tiden af företagets tillvaro, enär fyndigheten
då skall blottas och undersökas, schakt och orter drifvas, byggnader
uppföras och maskiner anskaffas, hvaremot afkastningen, der icke synnerligen
gynsamma naturförhållanden förekomma, jemväl i de flesta tall
varder mindre i början än sedermera och efter det malmens förekomstsätt,
utsträckning och mäktighet blifvit kända och en ordnad brytningsplan
genomförd samt i öfrigt de åtgärder hunnit vidtagas, som för grufvans
riktiga bearbetande erfordras. De fördelar, inmutaren sålunda
skulle få ensam njuta af grufbrytningen, blefve alltså i de flesta fall
så små, att de ingalunda uppvägde den risk han löpte, att, å ena sidan,
om och när företaget till följd af hans arbete, penningeutlägg och
insigter blefve fruktbärande, förlora hälften deri, samt att, å andra sidan,
der det misslyckades, ensam få stå för förlusten; och skulle derjemte
svårigheterna för inmutaren att under ett dylikt osäkerhetstillstånd anskaffa
förlagskapital eller delvis öfverlåta risken på andra helt visst
varda vida större, än om han redan vid utmålsläggningen visste, om och
i hvad mån han finge eu bolagsman, som med honom delade utgifterna

från början. Och då härtill kommer att kronan, hvilken det visserligen
ålåge, att, om och när den tillträdde sin jordegareandel, betala hälften
i värdet af dessförinnan utförda byggnader och anskaffade redskap in. m.,
som för grufdriften erfordrades, enligt förslaget icke skulle ens till någon
del ersätta kostnaderna för det ofta dyrbara undersökningsarbetet, så
torde med fog kunna påstås, att förslaget icke kan anses innebära verkliga
fördelar för inmutaren.

Deremot skulle en inmutare å viss kronomark beröfvas fördelar,
som andra inmutare fortfarande skulle ega, samt åläggas större skyldigheter
än sådana. Så t. ex. skulle en obemedlad inmutare af fyndigheter
å viss kronomark, som sträfvat sig fram till utmål släggningen, hvilken
är afsedd att i hufvudsak konstituera eganderätten till grufvor, varda
förhindrad att mot en relativt ringa eller ingen utgift vinna tid att afyttra
sina rättigheter eller skaffa sig förlagskapital. Redan af det nu
sagda torde framgå, att ifrågavarande förslag till ändring af grufvestadgan
helt säkert skulle, om det antoges, komma att förlama intresset
för nya fyndigheters uppdagande, men ingalunda främja detsamma.

Fördelarne för kronan i afseende å möjligheten att vinna sådan
insigt om å dess mark inmutade fyndigheter, att en lämplig arrendesumma
kunde för jordegareandelen bestämmas, torde i de flesta fall
ej heller varda synnerligen afsevärda, då sagda möjlighet alltid blefve
åt inmutarens arbete beroende. Afsigten med arbetsskyldighetens fördubblande
under de fem åren torde visserligen vara att bereda staten
en dylik möjlighet; men om inmutaren inskränker sig till att utstaka
läget för ett schakt och der under de fem åren spränga 100 kubikmeter
berg eller eljest å jordrymning och grufvebyggnader nedlägga värdet
af en lika stor sprängning, vinnes ingen vidare insigt om fyndighetens
utsträckning och mäktighet, der ej dessa faktorer för bedömandet af
fyndighetens värde i allt fall äro tillnärmelsevis beräkneliga.

Slutligen torde det redan i och för sig icke kunna anses lämpligt,
hvarken att kronan, genom att bereda sig fem års längre tid än andre jordegare
hafva för att bestämma sig, om de vilja i grufföretag deltaga, sätter
sig i en bättre ställning i förhållande till inmutare än den, andre jordegare
ega, eller att kronan, utan att löpa egen risk, genom lagbestämmelser tvingar
enskilda medborgare att på uteslutande deras risk verkställa arbete för
att eventuel!, bereda kronan direkt inkomst af industrielt företag, och
lika litet lämpligt torde vara att, endast derför att en industriel verksamhet
eger rum å kronans mark, beröfva denna verksamhets utöfvare
rättigheter, som de skulle ega, om de bedrefve samma slag af verksamhet
å enskild mans mark.

Man torde då invända, att saken kunde så ordnas, att kronan,
utan att betinga sig någon särskild tid för att bestämma, om den vill i
grufföretaget deltaga, skulle, der icke tydligt förelåge sådana omständigheter
att man genast insåge att företaget vore värdelöst, alltid anmäla
sig till deltagande deri och sjelf bidraga till och så inverka på
omfattningen af undersökningarna, att snarast möjligt fyndighetens i
fråga värde kunde tillnärmelsevis beräknas och derefter jordegareandelen
utarrenderas. Detta vore dock ett frångående af den jemväl
af Riksdagen uttalade åsigten, att kronan ej bör i industriela företag
sjelf deltaga; och vidare skulle detta tillvägagående förutsätta, att för
ändamålet funnes tillgängliga ej mindre anslag än äfven särskildt sakkunnige
tjenstemän, hvarjemte häraf utan tvifvel skulle frammanas ett
mycket stort antal omoget inledda företag, hvilka för kronan sannolikt
komme att medföra vida större kostnader, än som betäcktes vid de fall,
då gynsamma resultat ernåddes. Tillvägagåendet innebure emellertid
den fördel, att landets naturliga lijelpkällor blefve på ett mera effektivt
sätt kända.

Innan jag vidare ingår på nu föreliggande fråga, kan jag ej underlåta
att framhålla, det jag för egen del omfattar den åsigt, som här i
landet sedan lång tid tillbaka vunnit tillämpning, nämligen, att bergsbruket
och derigenom det allmännas och kronans intressen bäst befrämjas
genom att åt den enskilda företagsamheten fullständigt öfverlåta tillgodogörandet
af mineralfyndigheter. Likaledes anser jag att ett kronans deltagande
i grufarbete, under hvilken form detta deltagande änmåegarum, skall
komma att för kronan medföra risker, kostnader, anspråk och svårigheter
af flera slag, hvilka icke skola motvägas af de fördelar kronan möjligen
må kunna i enskilda fall af grufdriften påräkna, samt att kronans ingripande
i fråga om sättet för utöfvandet af industriel verksamhet bör
inskränkas till att öfvervaka, att ej derigenom skada för det allmänna
eller fara för annans lif, helsa och egendom uppstår. Fullt öfvertygad
är jag äfven derom, att nu ifrågasatta inskränkning i för det
närvarande gällande rättigheter beträffande tillgodogörandet af malmfyndigheter
skulle komma att menligt inverka på utvecklingen af vårt
lands nordliga län, hvarest bergsbruket icke bör genom skärpta bestämmelser
motverkas utan fasthellre på allt sätt underlättas.

Men då mig åligger att afgifva förslag i enlighet med det af Riksdagen
angifna syfte; då vidare afla ofvan omförmälda sätt för detta
syftes ernående synas mig innebära så vida öfvervägande olägenheter,
att jag icke kunnat förorda något bland dem, och sålunda något annat
sätt för frågans lösning måste utfinnas; samt då af Riksdagens ofvanbe -

rörda skrivelser den 15 Maj 1889 och 20 Maj 1890 synes framgå, att
den egentliga grnnden för framställningen om nu ifrågavarande lagändringar
är, att det måste anses olämpligt, att delaktighet i och inflytande
på tillgodogörandet af fyndigheter af sådan betydelse, som de
stora jernmalmsfälten i Norrbottens län anses eg a, helt och hållet undandrages
kronan, jemväl der sådana fyndigheter förekomma å kronans
egen mark, anser jag, med hänsyn härtill, att saken kunde så ordnas,
att kronan genom ändring af innehållet i 17 § grufvestadgan återtoge
rätten att begagna jordegareandelen å sådan kronomark, som icke under
ständig besittningsrätt innehafves af annan, samt att i instruktion för
den eller de myndigheter, som i följd häraf körnare att handlägga
ärenden, föranledda af den ifrågasatta lagändringen, skulle bestämmas,
att kronan icke borde anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel,
derest icke vid utmålsläggningen omständigheterna otvetydigt
ådagalade, att företaget vore af sådan betydelse och sådant värde att
kronan kunde för sin andel deri erhålla en afsevärd fördel, och att möjlighet
funnes att beräkna en lämplig afgift för andelens öfverlåtande
åt annan.

Jemte nyss antydda ändring i 17 § torde, då innehafvare af till
boställe anslagen eller till brukning på viss tid upplåten kronomark
för det närvarande få tillgodonjuta jordegareandelen i fyndigheter, inmutade
å sådan mark, och, der de begagna denna andel, jemväl sedermera
behålla densamma såsom sin enskilda tillhörighet, samt denna
rätt väl ej kan beröfvas dem, som vid den möjliga tidpunkten för den
ifrågasatta ändringens trädande i kraft innehafva sistnämnda slag af
kronojord, ett öfvergångsstadgande erfordras, som ordnar dessa förhållanden.

Beträffande vidare sättet för kronans tillgodogörande af sin jordegareandel
torde denna lämpligast böra, såsom ock de komiterades
flertal föreslagit, utarrenderas på relativt kortare perioder och emot
en i hvarje fall bestämd afgift per ton bruten, skrädd eller till afsalu
eller vidare förädling färdig malm. Att för en försäljning af jordegareandelen
beräkna dennas värde torde nämligen i de flesta fall varda
svårt, och dessutom lemnar utarrendering på kortare tid tillfälle att vid
arrendeperiods utgång rätta möjligen begångna misstag och ånyo bestämma
arrendebeloppet efter sig då företeende förhållanden.

Genom ett dylikt till vägagående skulle kronans risker i väsentlig
mån inskränkas, men måste äfven dervid kronan göra sig beredd att
vidkännas omkostnader och underkasta sig ej mindre nödvändigheten
att i många fall under längre eller kortare perioder sjelf deltaga i ar -

betet, än äfven de svårigheter och tvister, som af det tvungna kompaniskapet
med en liklottig samegare sannolikt ej sällan komme att såväl
vid arrendevilkorens uppgörande som eljest för kronan uppstå.

Omkostnader komme nämligen att härflyta deraf att inmutningar
å meranämnda kronomark gifvetvis alltid måste före eller åtminstone
vid utmålsläggningen besigtigas af ett kronans sakkunniga ombud, hvithet
egde att bestämma, om kronan borde begagna sin jordegareandel
eller icke; och derjemte skulle för de fall, då kronan ville begagna sin
rätt och intill dess aftalet om jordegareandelens öfverlåtande hunnit
träffas och ordnas, ej sällan tillskott till företaget komma att af kronan
kräfvas, hvilket äfven blefve händelsen, då nytt aftal eller ombyte af arrendator
vid arrendeperiods utgång tilläfventyrs ifrågasattes eller arrendeaftal
ej genast kunde träffas eller, der i följd af förändrade förhållanden beträffande
fyndigheten, särskilda undersökningar för det nya aftalets
lämpliga bestämmande erfordrades.

Slutligen torde icke böra förbises, att en arrendators försummelse
att i enlighet med 65 § inbetala tillskott till grufdriften skulle kunna
föranleda förverkande af kronans andel i grufanläggning.

Att kronan måste låta sig representeras af sakkunniga ombud, då
vid utmålsläggning eller dessförinnan grufföretagets tekniska och ekonomiska
möjligheter skola pröfvas, torde vara uppenbart. Man skulle
emellertid kunna ifrågasätta, att bergstaten i orterna härtill skulle vara
lämplig. Ingen verkligen sakkunnig lärer emellertid, äfven der genast
en fyndighets storlek är så i ögonen fallande, att den synes gifva anledning
till ett statens begagnande af sin jordegareandel, vilja utan åtminstone
någon närmare utredning och någon beräkning af företagets
ekonomiska möjligheter tillstyrka staten att deltaga i en grufbrytnings
äfventyr eller gifva förslag till arrendebeloppets storlek. Ett besök
vid fyndigheten före utmålsläggningen torde alltså i de allra flesta fall
erfordras eller åtminstone att ombudet vid densamma kan odeladtegna
sig åt sitt uppdrag. Då emellertid många fall varda osäkra och tvetydiga,
och då ett afstyrkande af statens deltagande måste motiveras,
samt ett afrådande från deltagande i ett företag, som sedermera visar
sig vara mycket lönande eller storartadt, i allmänhet betraktas, om ock
måhända med orätt, såsom ett större misstag än ett tillrådande att deltaga
i ett företag, som sedan misslyckas, så torde det ansvar, det sakkunniga
ombudet har att bära, gifvetvis tvinga honom att fordra åtminstone
någon tid för att göra en utredning af förhållandena. Bergstatens
tjenstemän äro emellertid i allmänhet under den tid af året, då
besöken vid de inmutade fyndigheterna skulle eg a rum för att kunna

gifva tillfredsställande resultat, så upptagna med utförandet af dem
åliggande administrativa göromål, att de ofta icke torde kunna medhinna
äfven nu ifrågavarande uppdrag. Särskildt är detta fallet inom
norra bergmästaredistriktet, inom hvilket den ojemförligt vida öfvervägande
delen af kronans mark är belägen, °) samt der somrarne äro
korta men afstånden ofantliga och kommunikationerna ytterst få och
bristfälliga, hvadan resorna taga lång tid. Dessutom lärer utan tvifvel
den ställning, en bergmästare skall såsom förrättningsman intaga vid
utmålsläggningar, förhindra honom att vara en parts ombud, enär han
har att till pröfning upptaga och meddela beslut öfver af parter, inmutaren,
jordegaren och andra intresserade gjorda jäf, yrkanden eller
invändningar. Andra sakkunniga ombud torde sålunda erfordras. De
nuvarande grufingeniörerna skola vid förfall för bergmästaren inträda
i dennes ställe och utföra dessutom vanligen större delen af de besigtningar
af grufanläggningarna, som med hänsyn till gällande ordningsföreskrifter
i grufstadgan åligga bergsstaten. De arvoden grufingeniörerna
uppbära, eller 1,500 kronor om året, äro dessutom så knappa, att
det icke rimligen torde kunna åläggas desse tjenstemän att för dessa
arvoden verkställa det arbete och bära det ansvar, som af den företagna
ändringen blefve en följd.

Sagda ansvar varder alltid mycket stort; och måste kronan å ena
sidan underkasta sig risken att genom ofvan antydda misstag förlora
inkomst eller förorsakas utgift men å andra sidan söka att genom anställande
af sakkunnige med största möjliga insigter och erfarenhet
minska anledningarna till denna risk. Sådana sakkunnige fordra emellertid
större arvoden, än som nu komma statens grufingeniörer till del.

*) Arealen af den kronomark, å hvilken för det närvarande jordegareandelen tillfaller inmutaren,
lärer i runda tal utgöra:

Hektar Hektar

Kronoparker ....................................................................................... c:a 4,400,000

Öfverloppsmarker och oafvittrade kronomarker, som efter afslutad afvittring

tillfalla kronan.......................................................................... » 600,000 g qqq ^qq

samt dessutom dels inom Norrbottens län och Vesterbottens läns öfre lappmark
belägna, till större delen skoglösa kronomarker, hvilkas areal

ej kan exakt uppgifvas, men torde vara 400 qvadratmil eller ............ 4,500,000,

dels inom Jemtlands län befintliga lappskattefjäll omkring ........................ 900,000

tillsammans c:a 10,400,000.

Hela rikets areal inklusive sjöar är 44,212,648 hektar.

Af nämnda 10,4 millioner hektar falla i rundt tal 8,5 millioner hektar eller närmare 800 qvadratmil
inom norra bergmästaredistriktet, och skulle härtill komma all den kronomark, som nu är till boställe
anslagen eller för kronans räkning till brukning på viss tid upplåten.

Beträffande derefter öfriga af Riksdagen framställda, ofvan omförmälda
önskningsmål torde följande böra anföras.

En ändring af rättsförhållandet mellan kronan såsom jordegare,
å ena, och inmutare af apatitförande jernmalm, å andra sidan, så att
kronan skulle komma i besittning af apatiten i jernmalmen, men grufegaren
få behålla sjelfva jernmineralet, lärer väl af praktisk-tekniska
skäl näppeligen kunna ega rum. Der apatiten är i jernmalmen
inblandad till sådan mängd och på sådant sätt, att den förra måste
anses såsom eu tillfällig beståndsdel i den senare och så att den förra
icke kan utan särskilda mekaniska, kemiska eller metallurgiska processer
skiljas från den senare, torde det nemligen ligga i sakens natur
att den sålunda insprängda eller inblandade apatiten måste anses tillhöra
malmen. Der förhållandet är omvändt, så att jernmineralet måste
anses såsom en tillfällig beståndsdel i en apatitförande bergart, lära
jernmalmspartiklarna böra åtfölja apatiten. Att lagstifta för alla gradationer
af blandning, som kunna förekomma, är gifvetvis omöjligt. Yppas
tvist, o torde den i hvarje fall böra afgöras vid domstol.

Åstadkommandet af fullt lämpliga och ändamålsenliga bestämmelser
i grufvestadgan i syfte att icke inmutningsbara mineral, som inom utmål
förekomma utan sammanhang med malmfyndigheter, varda ovilkorligen
åtkomliga, är förenadt med synnerligen stora svårigheter.

I. nämnda syfte hafva emellertid förslag varit under öfvervägande,
nämligen dels att nyssnämnda mineral skulle få brytas af jordegaren
på samma gång som grufegaren bearbetade de inmutningsbara mineralen,
dels att brytningen af jemväl de icke inmutningsbara mineralen
skulle öfverlåtas åt grufegaren mot det att jordegaren hölles skadeslös
derför genom en afgäld, bestående antingen i en viss andel af dessa
mineral in natura eller i en viss del af de brutna mineralens värde i
penningar. Mot det förra af dessa förslag kan med fog erinras, att det
icke torde vara lämpligt att inom områden af ej större vidd än ett
svenskt utmål tvänne af hvarandra oberoende sprängnings- eller grufarbeten
påginge. Att häraf skulle uppkomma anledningar till tvister af
många slag är sjelfklart; och dessutom torde det i och för sig ej vara
riktigt, att jordegaren skulle få sjelfständigt arbeta inom ett område,
som grufegaren löst och till fullo betalt. Man har då tänkt, att bestämmelsen
endast skulle afse sådan del af utmål, som ej behöfdes för arbete
i dagen och derföre ej blifvit löst, samt att bergmästaren skulle
ega förbjuda jordegarens arbete, i händelse det befunnes vara till förfång
för grufegarens. Äfven detta sätt torde emellertid komma att i
praktiken medföra förvecklingar och svårigheter; ty att bestämma, huru

lie t. ang. Grufvestadgan. 4

djupt jordegaren skulle få gå med sitt arbete, Titan att i framtiden deraf
olägenheter skulle för grufdriften å malmen uppstå, varder alltid vanskligt,
och dessutom eger grufegaren att under jord ensam och med
andras uteslutande bedrifva arbetet inom hela utmålet, således äfven den
olösta delen deraf. Att ändra sistnämnda bestämmelse torde ej låta sig
göra utan olägenhet för grufhandteringen i allmänhet. Slutligen kan ju
grufegaren, när han vill, lösa hela utmålet.

För det senare förslaget att grufegaren skulle få behålla äfven icke
inmutningsbara mineral, som icke behöfdes för grufdriftens bedrifvande,
och för denna rätt erlägga afgäld till jordegaren, talar väl, att derigenom
värdefulla, icke inmutningsbara minerals tillgodogörande skulle
uppmuntras; men mot förslaget talar att, genom inmutning af i och
för sig värdelösa malmfyndigheter, hvilka mineral som helst skulle
kunna undandragas jordegarens dispositionsrätt, samt att inmutningsrätten,
om den äfven icke bör inskränkas, likväl icke bör utsträckas
derhän att jordegaren förlorar den rätt till icke inmutningsbara mineral
han nu eger; och slutligen torde det äfven kunna medföra svårigheter
för grufegaren att erlägga afgift för mineral, dem han i sammanhang
med grufdriften nödgats bryta men icke kunnat med fördel försälja.

Vigten och betydelsen af dessa invändningar torde svårligen kunna
förnekas, hvarföre, redan på grund af dem, någon rubbning i nu gällande
rättsförhållanden emellan jordegare och grufegare icke torde i
berörda hänseende böra göras. Det kan då väl sägas att det öfverklagade
missförhållandet qvarstode, att värdefulla icke inmutningsbara mineral,
der de förekomma inom utmål och utan sammanhang med malmen,
fortfarande kunde varda oåtkomliga. I sjelfva verket torde emellertid
faran härför icke vara stor. Det kan visserligen hända att mindre
värdefulla men dock nyttiga mineraliska ämnen, såsom kalksten och
qvarts m. in., komma att ligga obegagnade. Erfarenheten liar emellertid
icke gifvit vid handen att beträffande dylika ämnen några väsentliga
olägenheter försports af nu gällande bestämmelse i 8 § grufvestadgan.
Hvad åter mera värdefulla ämnen, såsom apatit m. fl., beträffar,
lärer med temlig säkerhet kunna antagas, att den egna fördelen och
det för jordegaren och grufegaren gemensamma intresset skola i de
flesta fäll föra till ett för båda parterna förmånligt aftal.

Frågan om lagändringar i nu förevarande hänseende har emellertid
uppkommit på grund af föreställningen om särskildt på kronojord i
Norrbottens län och inom å sådan jord befintliga utmål för jernmalmsfyndigheter
förekommande, i och för sig brytvärda, fristående och
högst värdefulla apatitfyndigheter. De undersökningar, som beträffande

dessa fyndigheter på statens bekostnad utförts, hafva emellertid icke
bekräftat, att så beskaffade fyndigheter som nyss nämnts verkligen der
förekomma. Vid sådant förhållande och då erfarenheten i fråga om
andra mineral icke gifver anledning till lagändringen, torde inga praktiska
skäl för densamma föreligga; och att endast af teoretiska skäl
vidtaga en ändring, som är hardt när omöjlig att verkställa utan att
dess tillämpning skulle framkalla svårigheter för grufdriften och anledningar
till tvister, torde icke vara att tillråda.

Att i grufvestadgan intaga bestämmelser i syfte att eftersökandet
och upptäckandet af värdefulla, nu icke inmutningsbara mineral, äfven
der de icke förekomme i sammanhang med malmfyndigheter, uppmuntrades
och främjades, låter sig näppeligen göra utan att utsträcka inmutningsrätten
jemväl till dessa mineral eller på annat sätt inskränka jordegarens
fria förfogande öfver dem.

Enligt 1741 års förordning om utmål kunde äfven andra nhneraliska
ämnen än de nu inmutningsbara af hvem som helst inmutas.
Erfarenheten har emellertid föranledt frångåendet i nuvarande lagstiftning
af denna utsträckning af inmutningsrättens föremål; att återgå
till densamma torde icke vara lämpligt, särdeles som detta skulle medföra
stora olägenheter för jordbruket och andra näringar, samt särskildt
jordbrukarens fria förfogande öfver på hans egor anträffade, just för
jordbruket nyttiga mineral, såsom t. ex. apatit, kalksten, m. in., derigenom
äfven skulle ytterligare inskränkas. Vidare skulle, derest man
frånginge principen om inmutningsrättens inskränkning, till för jordegaren
såsom sådan icke direkt nyttiga föremål, stora svårigheter uppstå
att begränsa de inmutningsbara mineralens antal.

Skulle t, ex. mineralet apatit nu göras inmutningsbart, ehuru dess
förekomst här i landet uti i och för sig brytvärda mängder ej är konstaterad,
borde utan tvifvel äfven med större skäl t. ex. det värdefulla
mineralet allanit, som här i afsevärd mängd tillgodogjorts, göras inmutningsbart
o. s. v.

Hvad som gäller om olämpligheten af inmutningsrättens utsträckning,
gäller äfven om hvarje annan inskränkning i jordegarnes fria förfogande
öfver å hans mark anträffade mineral.

Att återgå till det i forna tider stundom brukade sättet att uppmuntra
eftersökande af värdefulla mineralfynd, nämligen att i grufstadgan
intaga löfte om offentliga belöningar för upptäckande af dylika
fynd, torde af praktiska skäl, såsom svårigheten att bestämma när och
till hvilket belopp belöning skulle utgå, helt visst icke böra ifrågakomma.

Att deremot i fråga särskildt om kronomark, som icke är till begagnande
åt annan upplåten, gifva bestämmelser, som uppmuntra till
eftersökande å sådan mark af nya och värdefulla mineral, som icke äro
föremål för inmutning, låter sig utan tvifvel göra, men torde detta icke
böra ske i grufvestadgan. Det synes nämligen icke vara något hinder
för art Kongl. Maj:t må kunna åt personer, som anmäla sig vilja på
odisponerad kronomark eftersöka och bearbeta visst uppgifvet mineral,
som icke är föremål för inmutning, bevilja rättighet att inom bestämda
områden, på viss tid och med andras uteslutande verkställa dylikt arbete
och sig tillgodogöra de tilläfventyrs anträffade mineralen, dock allt
under förbehåll att den i allmänhet för en hvar gällande rättigheten
till inmutning af mutbara fyndigheter qvarstår oförkränkt. Meddelandet
af en sådan särskild rättighet, som icke torde böra kunna gifvas
åt andra än svenska, inom riket bosatte undersåtar, torde emellertid böra
bero på pröfning i hvarje särskildt fall, och de ömsesidiga vi Ikoren
dervid efter omständigheterna afpassas.

Angående sådant arbetstillstånd eller medgifvande i särskilda fall
åt enskilde att inom uppgifna områden å odisponerad kronomark på
vissa vilkor eftersöka och sig tillgodogöra bestämda mineral, som icke
äro föremål för inmutning, torde hvarken behöfva eller böra i grufvestadgan
intagas några föreskrifter.

Kollision mellan inmutare och innehafvare af dylikt arbetstillstånd
torde icke behöfva befaras. Då arbetstillståndet måste betraktas såsom
en af kronan i egenskap af egare till marken gjord upplåtelse af sin
rätt att derå drifva visst slag af arbete, kan sådan upplåtelse icke
gälla för områden, hvilka såsom inmutade områden eller grufutmål
redan blifvit från kronans egna arbetsområden undantagna. Likaså
måste vid tillståndets beviljande förbehåll göras för de fall att inom
det område, tillståndet afser, framdeles skulle upptäckas fyndigheter af
mutbara mineral, hvilka kunna enligt grufvestadgans bestämmelser
tillgodogöras. Denna inskränkning för innehafvare af arbetstillstånd
torde icke förorsaka honom känbar olägenhet, då det står honom
sjelf fritt att, der malmfyndigheter af honom anträffas inom arbetsområdet,
genom egen inmutning skydda sig mot intrång af andra; och i
de flesta fall borde väl den, som inom ett begränsadt område eger att
med andras uteslutande drifva ett undersökningsarbete efter mineraliska
ämnen, hafva största utsigt att förr än andra upptäcka inom området
äfven förekommande inmutningsbara mineraliska ämnen.

Hvad derefter beträffar frågan derom att kronan icke skulle kunna
med trygghet besitta grufegendom, som kronan å egen mark förvärfvat,

så torde den af Riksdagen härom uttalade mening sakna stöd i gällande
lag. Staten har visserligen, på sätt ofvan säges, till förmån för
inmutaren och andre afstått sin jordegareandel; men deraf torde icke
följa att, derest kronan genom köp eller annorledes skulle förvärfva
på'' inmutning grundad rätt till grufegendom å egen mark, denna egendom
skulle, om rätten till densamma i vederbörlig ordning uppehölles,
kunna af ny inmutare lättare fråntagas kronan, än dylik egendom kan
fråntagas enskild man, som förvärfvat och på lagstadgadt sätt försvarat
densamma. Mot förnyad inmutning, i den mening att mutsedel begäres
och erhålles å fyndighet som tillhör kronan, kan visserligen kronan
såsom grufegare icke skydda sig mer än andra grufegare; men äro
grufvestadgans föreskrifter af kronan iakttagna, lärer den nya inmutningen
varda utan all verkan.

Skulle alltså kronan af en eller annan anledning finna för sig förmånligt
eller för sina intressen eljest lämpligt att genom inmutning
eller köp eller på annat sätt förvärfva rätt till grufvor på sin egen
mark, lärer nog äfven kronan kunna behålla densamma. Kronan kan
dessutom lättare än enskilde, nämligen på grund af 41 § grufvestadgan
genom en enkel bokföringsåtgärd, för all tid försvara sin rätt, om blott
grufvorna äro försedda med utmål och bearbetade under tre år. Någon
anledning till ändring eller förtydligande af grufvestadgan i nu berörda
hänseende torde alltså icke förefinnas.

Vid frågan om de lagändringar, som, beträffande utländings rätt
att här i landet bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift,
borde vidtagas, torde först böra tillses, huru nuvarande i sådant hänseende
gifna bestämmelser tillämpats.

De i nu gällande grufvestadgas 68 § intagna föreskrifter tillkommo
i hufvudsak genom nådiga förordningen den 12 April 1872, angående vilkoren
för utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka grufdrift.

Efter det denna förordning utkommit och intill närvarande tid
hafva 30 hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga ansökningar af utländingar
om tillstånd att i riket idka grufdrift blifvit till Kongl. Kommerskollegium
remitterade för afgifvande af utlåtande. Af dessa ansökningar har
Kongl. Maj:t bifallit 22 och afslagit 8. De bifallna ansökningarna hafva
gjorts af:

norske undersåtar .......... 6

tyske » 9

storbritaniske » 6

belgiske » 1

tillsammans 22.

De afslagna åter hafva gjorts af:

norske undersåtar 2

danske » 1

storbritaniske » 3

tyske » 1

belgiske » 1

tillsammans 8.

Af de grufvor, hvilka i de bifallna ansökningarna afsetts, lärer
flertalet icke längre bearbetas, åtminstone ej af utländingar.

Såsom vilkor för rätten att med arbete belägga och fortfarande
bearbeta de i de bifallna ansökningarna angifna grufvor har i hvarje
af de 22 fallen föreskrifvits, hufvudsakligen: att sökanden skulle i alla
af grufrörelsen härflytande mål lyda under svensk domstol och embetsmyndighet
och vara underkastad här i landet gällande lagar och författningar
samt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som blefve
honom af svensk myndighet i vederbörlig ordning gifna;

att för grufrörelsen skulle finnas en inom länet, der den drefves,
bosatt syssloman, som vore svensk medborgare och författningsenligt
behörig att idka fabrikshandtering, samt försedd med sökandens fullmagt
att i allt hvad grufföretaget rörde å sökandens vägnar svara;

att det i sådant afseende ålåge sökandena att hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i länet och hos bergmästaren i vederbörande distrikt
dels, innan något arbete å gruflägenheten börjades, uppgifva sysslomannens
namn och hemvist samt aflemna bestyrkt afskrift af den för honom utfärdade
fullmagt, dels ock sedermera anmäla inträffade ombyten af syssloman,
vid äfventyr att, i händelse föreskriften härom funnes icke vara iakttagen,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande egde att, å sökandens vägnar,
med laga verkan förordna sådan syssloman och derom meddela bergmästaren
underrättelse; samt

att sökanden skulle, innan något arbete finge börjas, till Kongl. Maj:ts
vederbörande Befallningshafvande aflemna till vederhäftigheten styrkt af
två personer, en för båda och båda för en, utgifven borgensförbindelse,

eller annan säkerhet, för de utskylder till stat och kommun, som kunde
blifva sökanden lagligen påförda här i landet för en tid åt tre år, räknad,
första gången, från det år då arbetet å fyndigheten börjades.

Genom de föreskrifter, som sålunda meddelats i hvarje fall då utländing
erhållit tillstånd att här i riket drifva grufrörelse, torde redan
nu de väsentligaste olägenheter vara förekomna, som kunnat befaras
uppstå af utländings här drifna grufrörelse. Och om äfven måhända
i ett eller annat enstaka fall vissa olägenheter kunna anses hafva förefunnits
till följd af utländings här drifna arbete, så torde dock å andra
sidan erfarenheten hafva gifvit vid handen att, såsom Riksdagen jemväl
antydt, väsentliga fördelar såväl för bergsbruket i dess helhet som äfven
för det allmänna och orten, der grufrörelsen egt rum, uppstått genom
grutföretag, som bedrifvits af kapitalstarka utländska bolag.

Det har emellertid föreslagits, att mindre lagändringar skulle vidtagas,
i syfte bland annat, att ökad arbetsskyldighet eller förbud mot
hvilostånd föreskrefves i fråga om de grufvor, som af utländing förvärfva
des.

Dylika undantag från de åt grufegare i allmänhet gifna förmåner
i fråga om sättet för bevarande af eganderätten till grufvor skulle
emellertid komma att drabba äfven svenske män, som tilläfventyrs såsom
jordegare eller eljest blifvit med utländing samegare i grufva. Då
gifvetvis sådant icke kan anses rimligt samt, derest de ifrågasatta inskränkningarna
komme till stånd endast beträffande grufvor, som innehades
uteslutande af utländing, stadgandet derom lätt kunde kringgås
på så sätt, att utländingen åt svenske män afstode någon del i grufegendomen,
torde redan af dessa skäl dylika ändringar i grufvestadgan
icke lämpligen böra vidtagas.

Deremot torde nu gällande bestämmelser om utländings rätt att
förvärfva grufegendom här i riket kunna så ändras, att utländing icke
skulle eg a rätt att, såsom ej sällan lärer inträffat, sjelf eftersöka eller
låta eftersöka och inmuta mineralfyndigheter. Utländsk man skulle
alltså endast hafva rätt att, der Konungen det i hvarje fall medgåfve,
besitta och bearbeta genom köp eller på annat sätt än inmutning af
honom förvärfvad grufegendom.

Beträffande derefter frågan om att i grufvestadgan intaga bestämmelser,
afsedda att särskildt närmare kontrollera grufdrift, utöfvad af utländing
under formen af svenskt bolag, eller, hvilket lärer vara detsamma, åt
svenskt bolag, äfven aktiebolag, i hvilket utländing till större eller
mindre del är delegare, så torde detta möta hardt när oöfvervinneliga
praktiska svårigheter, hvarjemte dylika bestämmelser i allt fäll äro af

beskaffenhet att hufvudsakligen beröra andra områden inom lagstiftningen
än grufvestadgan.

Enligt förberörda nådiga bref den 20 Juni 1890 hafva komiterade
och undertecknad jemväl i uppdrag att taga i öfvervägande, huruvida,
särskildt med afseende å hvad den af Kongl. Magt den 14 Juni 1889
tillsatta kommission för undersökning af apatittillgångar i Norrbotten
anfört, erfarenheten kunde anses hafva gifvit vid handen, att grufvestadgan
i andra afseenden, än det af Riksdagen i dess skrifvelse
den 20 Maj 1890 åsyftade, kunde tarfva förändring och i sådant fall
dertill afgifva förslag.

Då de gruflagstiftningen berörande frågor, som i bemälda kommissions
betänkande afhandlas, emellertid afse förhållandet mellan kronan
såsom jordegare å ena och inmutare af apatitförande jernmalm å andra
sidan äfvensom tillgodogörandet af värdefulla, icke inmutningsbara mineral,
såväl der de förekomma inom utmål som eljest, hänvisas till hvad beträffande
dessa frågor ofvan anförts.

Vidkommande slutligen de ändringar i grufvestadgan, som i öfrigt
kunna ifrågasättas, så torde dessa böra afse endast de nuvarande bestämmelser,
i fråga om hvilka erfarenheten visat, antingen att till följd
af olägenheter vid tillämpningen förändringar kräfdes i sak, eller att
den nuvarande redaktionen gåfve anledning till missförstånd och tvister.

För denna uppfattning talar ej allenast ordalydelsen af det jemlikt
nyssberörda nådiga bref komiterade och mig gifna uppdrag, utan äfven
det att formella redaktions förändringar i allmänhet lätt kunna föranleda
osäkerhet vid tillämpningen och tvifvel om riktigheten af redan häfdvunnen
tolkning.

På dessa grunder kan jag, förutom beträffande den af komiterades
flertal ifrågasatta ändringen af 18 §, hvilken jag, såsom förut nämndt,
icke kan för min del tillstyrka, ej heller i alla öfriga delar biträda det
af herrar Lundeberg, Lundström och Berndes afgifna förslag till ändring
af grufvestadgan, men å andra sidan anser jag, att några flere ändringar
i nuvarande bestämmelser, än dem herr Hultberg funnit sig kunna tillråda
i andra afseenden än i fråga om koncession å tillgodogörandet af
fyndighet å viss kronojord, böra eller lämpligen kunna vidtagas.

För de ändringar i grufvestadgan, hvilka jag sålunda anser höra eller
lämpligen kunna vidtagas, jemte skälen derför, kommer att här nedan
redogöras, och skola dervid jemväl till bemötande upptagas de mera

betydande af de ändringsförslag, komiterades flertal framställt, men hvilka
jag för min del icke kunnat biträda.

2, 21 och 26 §§.

Då med anledning af i dessa paragrafer förekommande uttrycken
»å marken bestämda», »på marken utläggas» o. s. v. olika meningar uppstått
om huruvida ett utmål kunde utsträckas öfver vattenområde, såsom
t. ex. från en ö till en annan eller till fastland, men meningen torde vara
att så bör kunna ske, lärer lämpligen i dessa paragrafer uttrycket »på
marken» kunna utgå.

3 § 1 mom.

De komiterades flertal har bland andra tillägg till denna § äfven
föreslagit, att inmutning skulle vara förbjuden på ett afstånd af 100
meter från plats, der arbete bedrefves för brytning och bearbetande af
icke inmutningsbara mineraliska ämnen, som förekomme i fast klyft, så
vida arbetet egde rum i det omfång, som för inmutad fyndighet vore i
39 § föreskrifvet.

För detta tillägg talar visserligen att erfarenheten visat, att personer
sökt genom inmutning bereda sig tillfälle att komma i besittning af
eller hindrande ingripa i tillgodogörandet af icke inmutningsbara mineraliska
ämnen, såsom bergarter, lämpliga för den här i landet allt mer och
mer uppblomstrande stenhuggeriindustrien, samt att, ehuruväl dylika försök
stundom misslyckats derigenom att bergmästaren efter inhemtade upplysningar
och på grund af företedda prof förklarat det ämne, inmutningssökanden
påstått vara malm, icke vara föremål för inmutning, eller ock
Bergsöfverstyrelsen, på förd klagan och med stöd af 10 § 1 mom. förklarat
verkan af mutsedeln upphäfd, sådana missbruk dock kunna föranleda
olägenheter, processer och, enligt uppgift, äfven penningeutpressningar,
enär innehafvaren af eu mutsedel ända till tre år kan under
förevändning att eftersöka det i mutsedeln angifna mineral hindra ett
ordnadt stenbrottsarbete.

Mot ett tillägg af nu nämnda innehåll kan emellertid å andra sidan
anföras, att det måste varda svårt att bestämma den punkt från hvilken
det skyddande området skall räknas; att dessutom en verkligt värdefull
malmfyndighet icke lärer böra göras oåtkomlig derigenom att jordegaren
hvarje år spränger 10 kubikmeter sten; samt att det stora flertalet af

Bet. ang. Grufvestadgan. f>

obetydliga stenbrott icke torde vara af beskaffenhet att mer än jordegarens
bästa åker böra skyddas mot inmutning. Korrektiv mot missbruket
torde ligga dels deri att enligt 8 § det icke inmutningsbara mineral,
som jordegaren anser för sig värdefullt och sjelf önskar använda,
icke får af inmutaren bortföras, dels deri att, genom den i 11 § föreslagna
bestämmelsen att inmutaren skall godtgöra skada och intrång
äfven under försöksarbetstiden, ersättningsbeloppen i fråga om stenbrott,
der en ordnad industriel verksamhet bedrifves, torde varda så betydande
att inmutaren i allmänhet ej mägtar utgifva dem. Slutligen har jordegaren
eller stenbrottsegaren alltjemt Öppet att få verkan af mutsedeln
upphäfd, der han kan visa, att det ämne, som i tilläfventyrs utfärdad
mutsedel uppgifvits vara föremålet för inmutningen, icke förefinnes.

På grund häraf har jag ej ansett mig kunna biträda det af de
komiterades flertal i nu nämnda hänseende gjorda förslag.

Deremot torde med större fog i 3 § 1 mom. kunna uttryckligen
stadgas, att hus, äfven boningshus, uppförda å utmål för grufdriftens
behof icke utgöra hinder för inmutning. Det torde nämligen icke vara
rimligt, att en grufegare genom att i utkanterna af sitt utmål uppföra
t. ex. mindre arbetarebostäder skall kunna åt sig förvärfva ensam rätt
till inmutning å 200 meters afstånd derifrån och sålunda för sitt framtida
behof åt sig bevara fyndigheter på vida större område än egentligen
afsetts.

3 § 2 mom. och 5 §.

Uttrycket »förbjuden» i 3 § 2 mom., jemfördt med 5 §, enligt hvilken
ansökning om mutsedel skall afslås om sådant hinder möter som i
3 § sägs, har emellertid mycket ofta föranledt det missförstånd vid
tillämpningen, att bergmästare ansett sig ega rätt att pröfva, huruvida
på inmutning grundad rätt förverkats. Sådan pröfning måste dock redan
af allmänna rättsgrunder tillhöra domstol. Men derigenom att mutsedel
vägras, varder möjligheten att få dylik pröfning dragen inför domstol
beröfvad en person, som anser sig kunna styrka, att grufvan sönats, och
derför velat inmuta densamma.

Ändras emellertid 5 § så att mutsedelsansökning endast kan afslås,
då sådant hinder möter, som i 3 § L mom. sägs, torde berörda missförstånd
förekommas. Genom en ändring derjemte af 3 § 2 mom. till
den lydelse, som de komiterades flertal föreslagit, skulle måhända förhållandet
ännu mer förtydligas, men en sådan ändring torde icke stå i
full öfverensstämmelse med uttrycken i 11 och 26 §§.

4 §•

Med hänsyn till de statistiska uppgifterna och för att i någon mån
kunna bedöma, om inmutningsrätten verkar till upptäckande af nya fyndigheter,
torde det tillägg lämpligen böra göras till denna paragraf, att
ansökning om mutsedel skall innehålla uppgift huruvida, sökanden veterlig^
fyndigheten förut varit bearbetad eller icke.

8 §.

Då i allmänhet i grufvestadgan den eller de, som innehafva rätten
till utmål, benämnas grufegare, har den ändring ansetts kunna tillrådas,
att äfven i denna paragraf uttrycket grufegare begagnas då fråga är
om arbete inom utmål.

Derjemte har framhållits bland annat önskvärdheten af att den tid,
inom hvilken en jordegare skulle hafva rätt att afhemta icke inmutningsbara
mineral, som inmutaren eller grufegaren bröte men ej för
grufdriftens ändamål använde, skulle utsträckas, enär nu stadgade tid af
60 dagar efter tillsägelse vore så kort att afhemtningen, åtminstone på
vissa trakter, omöjliggjordes eller försvårades. Så t. ex. skulle ett värdefullt
mineral, som brötes på våren eller sommaren i en trakt, der
endast vinterföre kan användas för tyngre forsling, nu kunna beröfvas
jordegaren.

Häremot kan invändas, att grufegaren genom en utsträckning af
afhemtningstiden kan förorsakas olägenhet, t. ex. der han har ondt om
upplagsplats. Denna olägenhet för grufegaren är dock mindre än olägenheten
för jordegaren att ej kunna afhemta och sålunda förlora ett
till äfventyrs värdefullt material.

En tid af ett år efter tillsägelse torde alltid vara tillfyllest för att
afhemtningen skall kunna ske. De fall, i hvilka stadgandet för närvarande
tilllämpas, torde emellertid vara ganska sällsynta.

Att, såsom äfven ifrågasatts af de komiterades flertal, ålägga jordegaren
att i visst fall någon tid före afhemtningen betala viss del af
lösesumman, torde emellertid möta praktiska svårigheter vid tillämpningen,
då ett sådant åläggande skulle förutsätta, att det brutna uppvägdes
eller uppmättes på förhand, och i öfrigt lätt föranleda tvister.
Yppas tvist om beloppet af den ersättning, jordegaren skall till grufegaren
utgifva för afheintadt berg, så torde tvisten lämpligen böra slitas
i enlighet med bestämmelserna i 12 §.

Med hänsyn till den ofvan föreslagna principiela ändringen af 17
§ lärer slutligen sista punkten af 8 § böra ändras sålunda: »Jordegarens
rätt i detta afseende utöfvas å kronojord, som under ständig
besittningsrätt innehafves, af innehafvåren».

Beträffande min mening om de ändringar i öfrigt af denna paragraf,
som af de komiterades flertal föreslagits, får jag hänvisa till hvad
jag förut i detta betänkande derom yttrat.

10 §.

Med åberopande af hvad lagutskottet vid 1884 års riksdag anfört
i fråga om sista stycket af denna paragrafs 1 inom., nämligen att »det
torde vara af sig sjelf klart att ansvar för åverkan icke kan ådömas
med mindre än att bergsöfverstyrelsen, derest i strid med 1 §, och
domstol, derest i strid med 3 § grufva är vorden af inmutaren upptagen,
förklarat henne hafva olagligen tillkommit, eller inmutningsrätten
till grufva af domstol förklarats förverkad», anser jag, i motsats till de
komiterades flertal, att ingen ändring i detta mom. bör ifrågakomma.

11 §•

Bestämmelse om ersättning för skada och intrång, som genom
grufarbete förorsakas, torde lämpligen böra äfven i fråga om försöksarbete
gifvas, särskild! med hänsyn till, bland annat, de i fråga om 3
§ 1 mom. omförmäld a förhållanden beträffande stenbrott.

13 §.

Med hänsyn till vigten af att bestämmelsen i 11 § om ersättning
för skada och intrång varder i möjligaste måtto effektiv, torde borgen,
hvarom i denna paragraf sägs, höra afse äfven denna ersättning och
ordet »framtida» sålunda utbytas mot orden »all annan».

14 §.

Då den för försöksarbetes påbörjande nu föreskrifna tid af 8 månader
från mutsedelns utfärdande kan så infalla, att det varder omöjligt

att inom densamma å öde och obebyggda trakter, särskildt i landets
nordliga län, företaga något jordrymnings- eller sprängningsarbete,
torde denna tid böra utsträckas till ett år.

17 §■

Lydelsen af denna paragraf torde böra ändras med hänsyn till
kronans föreslagna återtagande af jordegareandelen å kronomark, som
icke under ständig besittningsrätt af annan innehafves.

22 §.

Det har flerfaldigt gånger inträffat dels att vid utmålsförrättningar
den i mutsedeln omförmälda malmen icke varit blottad eller att inmutaren
såsom den af honom åsyftade fyndigheten angifvit ett ämne, som
bergmästaren emellertid icke ansett vara föremål för inmutning enligt
1 §, dels ock att vid pröfning af besvär öfver af bergmästaren i dylika
fali afgifna resolutioner svårighet uppstått att afgöra besvärsmålet i
brist på prof af just det ämne, som varit föremål för olika uppfattning.
Om deremot ett prof å det ämne, som inmutaren förmenar vara den
blottade malmen, bifogas ansökningen om utmål, torde ett onödigt företagande
af förrättningar kunna understundom undvikas och dessutom
besvärsmåls afgörande ofta underlättas.

Det lärer vidare hafva inträffat, att utmålsläggning påkallats af
personer, som icke haft förmåga att sedermera gälda deraf föranledda
kostnader. Inom särskildt norra bergmästaredistriktet, der särdeles
långa, besvärliga och tidsödande resor oftast förekomma, kunna de förluster,
som sålunda tillskyndas ej mindre bergmästaren än äfven gode
män m. fl., varda ganska afsevärda. Vid sådant förhållande torde ett
tillägg till denna paragraf böra göras af innehåll, att, der bergmästaren
det fordrar, utmålssökanden må förskjuta eu summa, motsvarande det
beräknade beloppet af kostnaderna för utmålsförrättningen.

24 §.

Då dot förekommit att inmutare, sedan han uteblifvit från af honom
sökt utmålsläggning, som i följd deraf och enligt föreskrift i 24 § blifvit
instäld, förmenat sig ega att, jemväl efter utgången af den i 21 § bestämda
tid för ingifvandet till bergmästaren af utmålsansökning, få, med
bevarande af derförut vunnen inmutningsrätt, utmålsförrättningen före -

tagen på ny anmälan, men återföretagande af utmålsförrättning i nu
nämnda fall skulle strida mot syftemålet med berörda tidsbestämmelse,
eller att förekomma det inmutare må kunna godtyckligen uppehålla utmålsläggning,
torde innehållet af ifrågavarande § lämpligen böra förtydligas
i det hänseende att der, till följd af sökandens uteblifvande,
utmålsförrättning blifvit inställd, dess företagande sedermera må bero
på ny anmälan, så vida sådan sker inom den tid från mutsedelns utfärdande,
som i 21 § är stadgad.

31 §.

Den nuvarande lydelsen af paragrafens sista stycke har gifvit anledning
till det missförstånd, att betalning eller nedsättning af lösesumma
för utmål inom den i samma stycke föreskrifna tid ej erfordrades,
då parterna sämjats om summans belopp, samt att den i samma
stycke om förmälda påföljd för försummad betalning eller nedsättning
endast skulle ega rum för det fall att bergmästaren och gode män haft
att mellan parterna skilja beträffande nämnda summas storlek. Sista
stycket af 31 § torde alltså böra så omredigeras, att detta missförstånd
med deraf lätt uppstående förvecklingar och förluster undvikes.

39 §.

Tvister hafva förekommit om huruvida de i paragrafen omförmälda
10 kubikmeter afse berg i fast klyft eller den kuberade mängden af
genom sprängning i grufvan lossnad bergmassa. En kubikmeter
fast ktyfta lemnar såsom bekant 1,7 å 1,8 kubikmeter löst berg.

Af motiven till nu gällande grufvestadga inhemtas emellertid, att
man med bestämmelsen i fråga afsett att ungefär fördubbla förutvarande
arbetsminimum. Häremot svarar närmast 10 kubikmeter lössprängdt
berg men ej 17 å 18 kubikmeter. Och då vidare stora praktiska
svårigheter ofta möta att äfven i ej alltför stora grufvor bestämma
en så pass ringa tillökning i tomrummet som 10 kubikmeter, men det
deremot ingalunda är svårt att upplägga och derefter beräkna kubikinnehållet
af en lös bergmassa, torde ett förtydligande af paragrafens
bestämmelse i denna riktning böra ega rum.

De komiterades flertal har föreslagit ett tillägg i sista stycket af
denna paragraf, nämligen att arbete hvarom i paragrafen sägs äfven
skulle kunna afse undersökning af malmens förekomst, verkstäld på
sådant sätt att den af bergmästaren såsom försvarsarbete godkändes.

Såsom skäl härför anföres, att det ej vore klart om t. ex. diamantborrning
eller andra arbeten för undersökning af gruffält kunde räknas
såsom försvarsarbete. Sådan borrning och dermed jemförliga arbeten
torde emellertid icke med fog kunna förnekas vara af beskaffenhet att
lända grufanläggningen till'' nytta. Ändringen torde med hänsyn härtill
alltså vara öfverflödig och särskildt lärer ett öfverlemnande åt bergmästare
att pröfva och afgöra på eganderätten till grufvor inverkande förhållanden
icke kunna ifrågakomma.

44 §.

Denna paragraf bör ändras med hänsyn till ändringen af 17 §.

66 §.

Det. af komiterades flertal till denna paragraf gjorda tillägg torde
med hänsyn till bevarandet af minoritetens rätt bland samegare i grufföretag
vara mycket beaktansvärdt. Då emellertid i konseqvens med
detta tillägg jemväl andra ändringar i kapitlet om sameganderätt i
grufva borde vidtagas, men sådant icke torde egentligen falla inom
omkretsen för det komiterade och mig nu gima uppdrag, samt då dessutom
ett omarbetande af sagda kapitel möter stora svårigheter och lätt
kan föranleda osäkerhet i bestående förhållanden, har jag icke ansett
mig böra påyrka vidtagande af den af komiterades flertal föreslagna
ändringen.

68 §•

Angående den här föreslagna ändringen hänvisas till hvad ofvan
blifvit. anfördt i fråga om utländings behörighet att inom riket idka
grufdrift.

På grund af hvad sålunda andragits, får jag härmed afgifva bifogade
förslag till ändring af vissa paragrafer i grufvestadgan den 10
Maj 1884.

Stockholm i September 1892.

Th. Nordström.

Förslag till ändring

af vissa §§ i G-rufvestadgan den 16 Maj 1884.

1 Kap.

Om inmutning.

2 §•

Inmutning gäller visst område med lodräta gränser på djupet.

Det område benämnes i denna stadga inmutadt område eller utmål,
allt efter som dess gränser äro bestämda enligt föreskriften ill 8
eller i 26 §.

3 §.

1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan
tillstånd af så väl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den, hvilken dertill har nyttjanderätt. Å utmål för grufdriftens
behof uppförda boningshus och andra byggnader utgöre dock ej hinder
för inmutning.

2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen
försvarad.

4 §•

Den, som vill å egen eller annans grund med arbete belägga och
sig tillgodogöra någon till inmutning lofgifven mineralanledning, skall
derom hos bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande
af tillståndsbevis eller niutsedel. Denna ansökning skall innehålla uppgift
på: _

sökandens namn, hemvist och yrke;

mineralanledningens art;

hemman och lägenhet samt socken och län, der mineralanledningen
finnes;

huruvida, sökanden veterligt, mineralanledningen förut varit bearbetad
eller icke; samt

medelpunkten i det område, ansökningen afser (inmutningspunkten),
med så noggrann beskrifning å denna punkts belägenhet, att någon
osäkerhet derom ej kan uppstå.

5 §•

Öfver inkommen ansökning om matsedel skall bergmästaren ofördröjligen
och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens
läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,
räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes,
den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet
intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter
infordrad upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för
inmutning enligt 1 §, eller att sådant hinder möter, som i 3 § 1 mom.
sägs, varde ansökningen utslagen.

8 §•

Bet. any. Gru/veatadyan. 6

mineral fyndigheten som äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka
derstädes förekomma.

öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren eller grufegaren brytas, i den mån sådant är
erforderligt för grufdriftens ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren
eller grufegaren deraf använda hvad för grufdriftens ändamål behöfves.
Hvad sålunda icke användes må inmutaren eller grufegaren
ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande af godtgörelse
för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas inom ett år
efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å kronojord,
som under ständig besittningsrätt innehafves, af innehafvaren.

Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse jordegaren bör gifva,
gånge med bestämmandet deraf enligt hvad i § 12 sägs.

2 Kap.

Om försöksarbete.

11 §•

I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare
inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd, för fulla
beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

13 §.

1 mom. Minst, fjorton dagar innan något arbete å det inmutade
området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet.
att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade
områdets''egare som den, hvilken nyttjanderätt dertill innehar; och galle
om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande af stämning är
stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves af enskild person,
som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas, afskriften
lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det
inmutade området börjas, att ställa pant eller borgen för den årliga
afgift och all annan ersättning, hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden.
Denna säkerhet skall vara af öfverexekutor godkänd, der den
icke ändock af jordegaren och ^ttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar
inmutare att ställa sådan säkerhet, ege utmätningsmannen i
orten, då han derom anlitas, inställa arbetet, tilldess säkerhet, som finnes
antaglig, blifvit anskaffad.

14 §.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.

3 Kap.

Om jordcgarcandcl.

17 §■

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
kronoåbon njuta den jordegaren enligt IG § tillkommande rätt till godo;

egande han och, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel
sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.

4 Kap.

Om utmål.

21 §.

För inmutad fyndighet skall, då fyndigheten är blottad och prof å
malmen erhållits, ett visst utmål anvisas, innefattande det utrymme,
hvarinom grufegaren sedermera har rätt att med andras uteslutande
arbetet bedrifva, så väl ofvan som under jord; och vare förty inmutaren
pligtig att, så snart arbetet så långt fortskridit, anmäla sig hos bergmästaren
för utmåls erhållande.

Det arbete å fyndigheten, som, efter hvad ofvan är sagdt, erfordras
för utmåls anvisande, skall vara af inmutaren fullgjordt och ansökning
om utmål till bergmästaren ingifven sist inom tre år från mutsedelns
utfärdande, allt vid påföljd af inmutningsrättens förlust; egande dock
bergmästaren, på ansökning af inmutaren, att, der arbetet i följd af särskilda
naturförhållanden lämpligen icke kan inom sagda tid fullgöras,
medgifva förlängd tid af högst två år för arbetets utförande.

Hvad i denna paragraf är stadgadt gälle äfven då sönad grufva,
för hvilken utmål förut varit lagdt, å nyo inmutas.

22 §.

Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas till
namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark utmålet kan
komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske kan
och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på stället
företaga.

Ansökningen skall åtföljas af ett från den blottade malmen taget

prof.

Kostnaden för utmålsläggningen skall gäldas af grufegaren; och
vare sökanden skyldig att denna kostnad förskjuta, om bergmästaren
det fordrar.

24 §.

26 §.

Utmål skall utläggas sålunda, att i män af inmutarens behof honom
tilldelas ett utrymme af högst två hundra meter i längd och bredd;
kunnande dock, der i anseende till sådant hinder, som här nedan sägs,
belägenheten så fordrar eller inmutaren det eljest begär och fritt fält
förefinnes, utmål till den bestämda vidden utläggas jemväl i annan sträckning
efter som lämpligt pröfvas, blott kroklinier och spetsiga vinklar i
möjligaste måtto undvikas och längden af utmålet, så vidt ske kan, ej
öfverstiger dubbla bredden. Ej må dock i något fall utmålet läggas
så, att den i mutsedeln angifna inmutningspunkt faller utom utmålet.

Hvad i 3 § är stadgadt i afseende å hinder emot inmutning gälle
ock om utläggande af utmål, så framt hindret förefans, då mutsedeln
utfärdades.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej parterne
om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen
bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark af
enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning
att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla inneliafvaren
af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse för denne,
om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla inneliafvaren
skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken honom tillskyndas.

År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens
Befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,
som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han det
hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens Befallningshafvande,
som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från
den dag utmålsförrättningen afslutades, skall fullgöras inom nittio dagar
från sagda dag, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

5 Kap.

Om arbetsskyldigheten; så ock om livilostånd.

39 §.

Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt
dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas
i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så
mycket grufve- eller grufvebyggnads-arbete, att värdet deraf motsvarar
arbetskostnaden för genom bergsprängning i grufvan vunnen bergmassa
af tio kubikmeter; egande dock grufegaren, om han hellre vill, att under
ett år fullgöra arbetsskyldigheten för flere, högst fyra derefter
närmast följande arbetsår, så framt anmälan derom hos bergmästaren
göres inom utgången af det år, hvarunder arbetet verkställes.

För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 Januari
året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet
mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i hvithet
fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då hindret
upphört.

Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift
eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen till
nytta.

44 §.

Önskar grufegare längre tids livilostånd än bergmästaren enligt 42
§ kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen, som,

då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller å
kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, innehafvaren till
ansökning lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under
ytterligare högst fyra arbetsår.

8 Kap.

Särskilda bestämmelser.

68 §.

Utländing må icke inom riket inmuta mineralfyndighet eller bearbeta
inmutad fyndighet eller idka grufdrift, med mindre än att Konungen
på ansökning funnit skäligt dertill lemna bifall; och skall förty
det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande
kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan all verkan till
bevarande af hans rätt i hit hänförligt afseende; dock att hvad sålunda
blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga om fyndighet eller gruflägenhet,
som på grund af äldre, behörigen förvärfvad rättighet af utländing
innehafves.

Hvad sålunda är förordnadt träder i kraft den 189 ,

då Kongl. kungörelsen den 19 Augusti 1889, rörande inmutning å
kronojord, skall upphöra att gälla; dock att den, som vid förstnämnda
tidpunkt innehar till boställe anslagen eller för kronans räkning till
brukning på viss tid upplåten kronojord, må fortfarande tillgodonjuta
honom dessförinnan i afseende å jordegareandelen tillkommande förmåner.

Särskildt betänkande

med förslag till Grufvestadga,

afgifvot af

Chr. Lundeberg, C. H. Lundström och G. F. Berndes.

Med anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 20 Maj
1890 med hemställan om utarbetande och framläggande af förslag till
sådan ändring i nu gällande grufvestadga, att malm och andra mineralfyndigheter,
hvilka efter ändringens fastställande upptäckas å kronojord,
som ej är under ständig besittningsrätt upplåten, kunde på för staten
gagneligaste sätt disponeras, har Kongl. Maj:t den 20 påföljde Juni
anbefalt, att vederbörande föredragande af bergsärenden i KommersKollegium
skulle, i samråd med af Kong). Maj:t utsedde komitérade,
utarbeta förslag till lagbestämmelser i det syfte Riksdagen i dess skrifvelse
angifvit, hvarvid jemväl skulle tagas under öfvervägande, huruvida
derutöfver eller särskildt med afseende å hvad den af Kongl. Magt den
14 Juni 1889 tillsatta kommission för undersökning af apatittillgångar
i Norrbotten anfört, erfarenheten kunde anses hafva gifvit vid handen,
att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde tarfva förändring, och
i sådant bill förslag dertill afgifva; och hafva undertecknade af Kongl.
Maj:t i nåder förordnats att vara bland ofvannämnde komitérade.

Vid de öfverläggningar i ärendet, som med komitérade egt rum,
hafva följande tvänne, från hvarandra i hufvudsak skiljaktiga förslagtill
frågans lösning blifvit, framstälda:

det ena, att inmutningsrätten skulle å kronojord, som ej är under
ständig besittningsrätt upplåten, upplhifvas och att i stället den, som
önskade bearbeta å sådan jord anträffad mineralfyndighet, skulle hafva
att hos Kongl. Maj:t anhålla om koncession å fyndigheten, då Kongl.
Maj:t skulle i hvarje fall pröfva ansökningen och bestämma vilkoren
för koncessionen; och

det andra, att. kronan skulle lika med enskilda jordegare förbehållas
jordegarerätt eller halfva andelen i de fyndigheter, som på dess mark
anträffades, för att på sätt, hvarom skiljaktiga detaljförslag framstälts,
tillgodogöra sig denna rätt;

Och då vi icke ansett oss kunna biträda det första af dessa förslag
men deremot omfattat det sistnämnda och äfven enat oss om
sättet för dess genomförande, torde det tillåtas oss att här nedan redogöra
för skälen för denna vår mening.

Inmutningsrätten, som är gammal och bepröfvad i vårt land och
föranledt tillkomsten af de flesta utaf våra bearbetade grufvor, har varit
en så mäktig häfstång för bergsbrukets utveckling samt så invuxit i
allmänna föreställningssättet, att, då för några år sedan det ifrågasattes
att allmänt borttaga densamma, detta mötte ett ytterst häftigt motstånd
icke allenast af den bergsbruksidkande, utan äfven af den jordbrukande
befolkningen i mellersta Sveriges bergslager; hvarföre det icke synes
oss tillrådligt att vidtaga någon rubbning eller inskränkning af densamma.
Det skulle dessutom, enligt vår åsigt, vara både origtigt och
mindre välbetänkt att, med bibehållande af inmutningsrätten i öfrigt,
upphäfva densamma på kronojord, som icke är under ständig besittningsrätt
upplåten; origtigt, ty kronan skulle härigenom fritaga sig från
den skyldighet, som ålåge hvarje annan jordegare i riket, att vara underkastad
det intrång i eganderätten, som inmutningsrätten medför, ett
fullkomligt omotiveradt undantag, som icke ur några rättsgrunder lärer
kunna försvaras; och mindre välbetänkt, ty vid det förhållande att de
fleste kronomarker utan ständig besittningsrätt äro belägna i de norra
länen, skulle det blifva i dessa de vidsträcktaste, glesast befolkade och
antagligen på malmfyndigheter rikaste delarne i vårt land, som inmutningsrätten
skulle upphöra eller just på de orter, der denna rätt otvifvelaktigt
borde komma att medföra de största fördelarne genom att befordra
och utbreda bergshandteringen, denna odlingens föregångare,
hvilken efter hvad en af våra största historieskrifvare vitsordat, »brutit
bygd inom en stor del af vårt land». Med riktig uppfattning af denna
inmutningsrättens vigt hafva ock från Norrland kraftiga protester låtit
sig förnimma mot en till och med endast tillfällig inskränkning i inmutningsrätten.
Koncessionssystemet skulle dessutom innebära en, såsom
oss synes, alltför häftig öfvergång från en ytterlighet till en annan,
i det en upptäckare af malmfyndighet på kronojord från att vara tillförsäkrad
hela rätten till denna fyndighet, enligt detta system skulle
betagas all rätt till densamma och dermed beröfvas en förmån, som
han gentemot hvarje annan jordegare finge tillgodonjuta. Visserligen
vore meningen att upptäckaren af fyndigheten skulle af den, som erhölle
koncession å bearbetande af densamma, bekomma »skälig godtgörelse»,
hvars belopp skulle i koncessionen bestämmas, men det ligger
i öppen dag, att denna ersättning aldrig kan innebära samma lockelse

Bet. ang. Grufvestadgan. 7

till eftersökande af malmfyndigheter, som vissheten att åtminstone till
hälften blifva egare till dessa; ty då fyndighetens verkliga värde icke
kan vara känd vid koncessionens meddelande, lärer det icke låta sig
göra att bestämma godtgörelsen i något förhållande till upptäcktens
värde, hvarföre den också i allmänhet torde blifva föga afsevärd. Vid
detta förhållande och då erhållandet af koncession måste blifva förenadt
med tidsödande, besvärliga och i hög grad kostsamma åtgärder, då den
sökande aldrig på förhand kan blifva förvissad att blifva innehafvare af
koncessionen, eller, i händelse den blifver honom beviljad, om vilkoren
derför, och då ett koncessionssystem alltid kan befaras eller åtminstone
misstänkas gifva anledning till godtycke, torde med fullt fog kunna
antagas, att under sådana förhållanden icke många skola bry sig om
att offra tid, krafter och penningar på malmfyndighetens eftersökande,
och att koncessionssystemet sålunda icke på samma sätt som inmutningsrätten
skall kunna befordra malmfyndigheters upptäckande.

Då vilkoren för koncessionen skola bestämmas redan vid densammas
beviljande och innan någon undersökning till ledning för malmfyndighetens
bedömande egt rum, lära ganska stora svårigheter möta att så
bestämma dessa vilkor, att man icke äfventyrar å ena sidan att göra
dem så stränga att de förqväfva och omöjliggöra fyndighetens bearbetande
eller å den andra så lindriga, att de föga motsvara de fördelar
koncessionsinnehafvaren erhållit; och då koncessionen, för att kunna
locka till spekulation, måste lemnas för längre tid, möter härutinnan
hinder för vidtagande af rättelse i sålunda illa afvägda vilkor för koncessionen.

De förmåner koncessionssystemet förmenas medföra, nemligen att
innebära möjlighet för kronan att se sig för åt hvem koncessionen
gifves, att bestämma, att koncessionen icke finge utan tillstånd af Kongl.
Maj:t öfverflyttas på annan person, samt att i öfrigt. gifva de föreskrifter
i afseende på brytningen af fyndigheterna, som kunde finnas
vara af omständigheterna i hvarje fall påkallade, äro vid närmare granskning
mera skenbara än verkliga. Att kronan vid koncessionens meddelande
skulle blifva i tillfälle att se sig för åt hvem koncessionen gifves,
innebär icke med nödvändighet eller ens med någon högre grad
af visshet, att koncessionen skall komma att meddelas åt den lämpligaste,
men väl skola misstankar, att sidoinflytande och mannamån härvid gjort
sig gällande, lätt uppkomma. Icke heller skulle koncessionen kunna
förhindra att grufveföretaget på omvägar komme i andra händer och
till sitt bedrifvande blefve beroende af andra än koncessionsinnehafvaren.

Möjligheten för kronan att i hvarje särskilt fall gifva föreskrifter
i afseende å brytningen m. m. torde kunna anses af mycket tvifvelaktigt
värde och lärer icke kunna anses af större behof påkallad för bearbetandet
af fyndigheter å kronomark än för sådane å enskildes egor.
De föreskrifter, som afse en ändamålsenlig hushållning med grufvorna,
kunna och böra göras gällande för alla, genom att stadgas i allmän
författning

Koncessionssystemet, tillämpadt på våra malmfyndigheter, är dessutom
hos oss helt och hållet nytt och obepröfvadt, och om det kunnat
utan kända olägenheter användas för de skånska stenkolsfyndigheterna,
bevisar detta intet för dess lämplighet för våra malmfyndigheter. De
förra förekomma i vågräta eller nära vågräta, öfver stora rymder
sträckta lager samt äro omgifna af vissa för dessa lager egendomliga
bergarter; de senare åter uppträda vanligen i lodräta eller mycket brant
stupande lager och vända således endast en kant mot jordytan samt
kunna åtföljas af flera olika slag af bergarter. De äro således betydligt
svårare att upptäcka; och eftersättandet och bearbetandet af fyndigheter
med så olika förekomst måste naturligtvis ske på olika sätt.

Med afseende på detta allt hafva vi ansett koncessionssystemet å
kronojord icke på lämpligt sätt tillgodose det af Riksdagen åsyftade
mål. Detta synes oss deremot med minsta rubbning af bestående förhållanden
och på fullt nöjaktigt sätt kunna vinnas genom den nära till
hands liggande och fullt befogade utvägen, att kronan lika med hvarje
enskild jordegare förbehåller sig jordegareandelen i fyndigheter på den
kronomark, som icke är under ständig besittningsrätt upplåten. Ehuru
detta visserligen innebär en inskränkning i den inmutare för närvarande
tillagda rätt, får han likväl härigenom alldeles samma rätt som vid
mutning på enskilda egor, och förändringen kan således icke på något
sätt minska lusten för eftersökande af malmfyndigheter och möjligheten
af deras upptäckande.

Den af Riksdagen i dess skrifvelse den 15 Maj 1889 ifrågasatta
ändring af grufvestadgan i nu förevarande hänseende afsåg äfven endast
rätt för kronan att till hälften med inmutar en deltaga i grufarbetet och
den deraf fallande vinsten samt har således aldrig åsyftat någon längre
gående inskränkning i, än mindre upphäfvande af inmutningsrätten å
kronans odisponerade områden.

I afseende på det sätt, på hvilket kronan efter vår _ uppfattning
lämpligast skulle kunna tillgodogöra sig sin jordegareandel i de grufvor,
till Indika den önskade göra denna rätt gällande, torde vi äfven böra
något närmare yttra oss.

Härför erbjuda sig följande utvägar, nemligen:
att sjelf deltaga i grufverörelsen,
att försälja rätten härtill, eller

att på längre eller kortare tid till inmutaren eller annan person
upplåta nyttjanderätten till densamma.

Den första af dessa lärer väl knappast ifrågakomma att användas,
då den grundsats hos oss i allmänhet gjort sig gällande, att staten icke
bör direkt befatta sig med industriela företag. Äfven försäljning af
jordegareandelen anse vi mindre tillrådlig, då det i de flesta fall är
ytterst svårt att bestämma köpevärdet på en sådan egendom som en
grufva, och kronan således härigenom icke alltid skulle kunna på fördelaktigaste
sätt disponera denna sin egendom. Detta skulle deremot,
enligt vår uppfattning, bäst ske genom jordegareandelens utarrenderande
åt inmutaren eller någon annan mot vilkor, som, då de lokala förhållandena
och mineralfyndigheternas beskaffenhet äro vexlande, i hvarje fall
borde öfverenskommas.

Denna utarrendering kunde ske antingen mot en viss bestämd afgift
i penningar (royalty) för ur grufvorna uppfordrad viss vigt malm,
mot en viss vigtandel af den ur grufvorna uppfordrade malm, eller
mot ett visst af grufvebrytningen oberoende årligt arrende,
dessa olika sätt att användas hvart för sig eller i förening med
hvarandra.

Vidkommande arrende mot penningeafgift för den uppfordrade malmen,
vore detta sätt för kronan det enklaste, då kronans åtgörande härvid
kunde inskränkas hufvudsakligen till att verkställa uppbörden af
belöpande liqvider samt att kontrollera riktigheten af uppgifterna om
den brutna malmqvantiteten äfvensom att kontraktsbestämmelserna efterlefdes.
Med afseende härpå vore nog detta sätt det lämpligaste, men
då marknadsförhållanden och lokala sådana understundom kunna föranleda,
att det skulle blifva obeqvämt för den, som spekulerar på kronans
jordegareandel att, åtminstone under första tiden af en grufvas
bearbetande, utan ekonomisk olägenhet verkställa kontanta liqvider, i
synnerhet om desamma, såsom ofta torde komma att inträffa, borde
erläggas innan malmen hunnit realiseras, torde det böra öfverlemnas
åt den myndighet, som får med arrendeaftalets uppgörande att befatta
sig, att äfven bestämma, huruvida en viss del af den brutna malmen
må i stället för kontanta penningar få under längre eller kortare tid af
arrendeperioden erläggas. Häraf skulle följden visserligen blifva, att
kronan erhölle en hel del malmer upplagda för sin räkning vid grufvorna
samt således nödgades såväl bokföra som äfven i sinom tid för -

sälja denna malm, men om arrendeafgiftens åtgörande in natura hufvudsakligen
tillämpas såsom undantag, lära några afsevärda svårigheter
icke yppa sig vare sig för bokföringen eller försäljningen samt ifrågavarande
anordning icke komma att medföra större olägenhet än förhållandet
är med bokförandet och redovisandet af andra kronan tillhöriga
inventarier och åbyggnader på dess domäner eller vid försäljning af
virke från kronans skogar.

Erläggande under någon kortare tid af arrendeafgift utan hänsyn
till grufvebrytningens omfång torde väl ock någon gång af en spekulant
ifrågasättas under förhållanden, som göra att kronan bör medgifva sådant,
och det lärer för den skull böra öfverlåtas åt de myndigheter,
som få med arrendeaftalet att göra, att i så fall äfven härpå ingå.

Såsom allmän regel synes den, som blifver innehafvare af kronans
jordegareandel genom arrende, böra tillförbindas att under arrendetiden
årligen i grufvan verkställa minst så mycket arbete, som af inmutaren
der utföres, äfvensom att vederbörligen inbetala på grufvestämma beslutade,
på honom belöpande förlager.

I afseende på tiden för arrenden af kronans jordegarerätt hafva vi
ansett densamma böra begränsas till viss tid, förslagsvis 15 år för hvarje
gång. Genom en sådan begränsning af arrendetiden skulle kronan sättas
i tillfälle att med ledning af den under tiden vunna erfarenheten bedöma,
så väl huruvida arrendatorn borde bibehållas vid arrendet eller
detsamma borde åt annan upplåtas, som äfven de arrendevilkor, hvilka
med hänsyn till fyndighetens beskaffenhet under den förnyade arrendetiden
vore mest lämpliga. En sålunda begränsad ej alltför kort arrendetid
torde ock i de flesta fall förmå arrendatorn att söka på det mest
rationel sätt ordna för grufvedriften samt att på bästa sätt fullgöra
sina förpligtelser, synnerligast om han under dessa förutsättningar tillförsäkras
optionsrätt att förnya arrendet. Eu begränsning af arrendetiden
torde ock bidraga att förekomma osunda grufvespekulationer af
vare sig svenske eller utländske män.

Skulle arrendet af kronans jordegareandel i någon grufva öfvergå
till ny arrendator, bör denne, på sätt som iakttages vid utarrendering
af kronans domäner, förpligtas att ersätta den föregående arrendatorn
för hans andel i grufvebyggnaderna, derest kronan ej redan är egare
till desamma eller finner skäl att lösa dom.

Det skulle nog kunna inträffa vid utbjudande af kronans jordegareandel
på arrende, att den erbjudna arrendesumman, i synnerhet i fråga
om nya grufvor, blefve låg och icke motsvarande de fördelar, som bereddes
arrendatorn, äfvensom någon gång att icke något eller åtminstone

icke något antagligt anbud erhölles; men med en begränsad arrendetid
lärer den första af dessa olägenheter vid arrendets förnyande kunna
afhjelpas, om företaget visat sig lönande och värdt spekulation, och i
den händelse att intet antagligt anbud erhölles och detta skulle orsakas
af bristande spekulation eller en spekulants försök att oskäligt nedbringa
arrendeafgiften, förefinnes för kronan alltid samma utväg att, intill dess
förändrade förhållanden inträda, bibehålla sin jordegareandel som för
den enskilde, nemligen genom att deltaga i grufvearbetet, men endast
till den omfattning, som för försvarsarbete erfordras på sätt 66 § i
grufvestadgan medgifver. Härigenom skulle kronan visserligen komma
att vidkännas utgiften för halfva försvarsarbetet men kunde å andra
sidan erhålla denna godtgjord och äfven någon vinst om inmutaren
bedrefve brytningen i större skala, genom den malm, som då skulle
falla på kronans lott, sedan kostnaden för den större brytningen blifvit
ersatt. Detta skulle alltid blifva fallet, då grufvans bearbetande visade
sig vara lönande och eganderätten sålunda värd att försvara.

För att bestrida kostnaderna dels för dylika försvarsarbeten och
dels för utmålsförrättningar samt nödiga och nyttiga byggnader för
grufvedriften kan möjligen, innan en ordnad gruvbrytning å kronans
marker hinner komma till stånd, anvisande af ett anslag till förlagskapital
blifva af nöden, men detta skulle komma att snart nog ersättas
af de genom grufvedriften inflytande inkomster.

Bestyret med utarrenderandet af kronans jordegarerätt i grufvor,
med bestämmandet af kontraktsvilkor och arrendeafgift samt med kontraktens
upprättande synes oss lämpligast kunna tillsvidare öfverlemnas
antingen till Konungens Befallningshafvande i länen eller till Domänstyrelsen,
hvilka myndigheter ega bästa kännedomen om kronans egendomar
samt genom dem underlydande tjenstemän eller genom bergmästarne
i orterna äro i tillfälle att inhemta behöfliga upplysningar och
uppgifter om de brutna mineraliernas beskaffenhet, äfvensom att följa
arbetets fortgång, att verkställa auktioner eller uppgörelser under hand,
uppbära och redovisa inflytande afgifter samt försälja den kronan tillfallande
malm.

På det sätt, vi nu i allmänna drag angifvit, hafva vi tänkt oss att
de på kronojord, som ej är under ständig besittningsrätt upplåten, hädanefter
anträffade inmutningsbara fyndigheter skulle på för staten fördelaktigaste
sätt disponeras.

Uti bilagda förslag till grufvestadga hafva vi vidtagit de förändringar,
som vi dels i enlighet med denna vår uppfattning dels eljest i följd afl
Riksdagens förstberörda skrifvelse eller af annan anledning funnit af

nöden. Härvid hafva likväl föreskrifter om det sätt, hvarpå kronan
skulle tillgodogöra sig sin jordegareandel, icke föreslagits, enär, enligt
vår uppfattning, sådana föreskrifter icke hafva sin rätta plats i en allmän
författning sådan som grufvestadgan, utan böra blifva föremål för
särskilda af Kongl. Maj:t i administrativ väg härom meddelade bestämmelser.

För skälen till de i de särskilda paragraferna ifrågasatta ändringar
gå vi nu att i korthet redogöra.

§ I För

att undanrödja stundom framstälda tvifvelsmål, huruvida gedigna
metaller under alla förhållanden, t. ex. guld i guldsand, skulle vara föremål
för inmutning, har förändringen i § blifvit föreslagen.

Vidare bör en fyndighet endast i det fall få inmutas att den kan
anses såsom malm, d. v. s. innehåller den mutbara metallen i sådan
mängd och på sådant sätt, att densamma kan med tillgängliga metoder
fördelaktigt tillgodogöras eller blifva föremål för teknisk användning.

§§ 2, 21 och 26.

Orden »på marken» hafva uteslutits, då detta uttryck stundom ansetts
innebära ett förbud mot inmutadt områdes eller utmåls utsträckande
öfver sjö.

§ 3.

För att vinna större följdriktighet har mom. 1 omredigerats så att
först upptagits sådana områden, hvarå inmutning är helt och hållet förbjuden,
och derefter de, å hvilka inmutning endast efter särskildt tillstånd
må eg a rum.

En bestämmelse för att förhindra obehöriga inmutningar på eller i
grannskapet af platser, der ordnadt arbete för tillgodogörandet af icke
inmutningsbara mineralier bedrifves i större skala, har ansetts böra i
§ intagas. Dylika inmutningar hafva under senare åren stundom egt
rum i afsigt dels att åtkomma icke inmutningsbara mineralier och dels
att aftvinga egaren eller bearbetaren af en dylik icke inmutningsbar
fyndighet större eller mindre afgifter, för att han, ostörd, skulle fortfarande
få bedrifva sitt arbete. Om än dylika försök slutligen miss -

lyckats och mutsedlarne åtminstone vid utmålsläggning förklarats ogiltiga,
hafva försöken likväl orsakat olägenheter, processer och hinder
och derföre ansetts böra förekommas. På det likväl icke missbruk i
motsatt riktning må ske, och t. ex. gamla öfvergifna eller föga eller
intet begagnade stenbrott åberopas till skydd mot inmutning, har ansetts
nödigt föreskrifva, att arbete af det icke inmutningsbara mineralet
skall årligen ega rum till den omfattning som i § 39 är för inmutad
fyndighet föreskrifven för att skyddet skall få tillgodonjutas.

Med bestämmelsen att inmutning ej må ske på mindre än 200 meters
afstånd från boningshus eller annan vid gård uppförd åbyggnad
har tydligen afsetts, såsom äfven motiveringen till 1874 års grufvestadgeförslag
angifver, »bevarandet af den ostörda frid, hvar och en bör
i sitt hus åtnjuta, och skydd mot intrång på den huset närmast omgifvande
marken». Anspråk på ett sådant skydd kan dock icke rimligen
finnas skäliga för bostäder, som å ett, grufveutmål äro för grufvedriftens
behof uppförda, så att de skulle kunna förhindra att å ett närliggande
område finge bedrifvas samma slag af verksamhet, som eger rum å det
område, der de äro uppförda; eu verksamhet som icke borde störa dess
frid i högre grad än den på det egna området bedrifna. Af denna
anledning och då det inträffat, att dylika för grufvedrift uppförda byggnader
åberopats såsom hinder för inmutning, har det ansetts nödigt
stadga att dessa byggnader icke utgöra sådant hinder.

Då på senaste tiden ansökningar om tillstånd att på kronojord bearbeta
icke inmutningsbara mineralfyndigheter blifvit gjorda och framdeles
oftare torde förekomma, har till undvikande af ovisshet och tvister,
huruvida sådan upplåtelse skulle skydda för inmutning eller icke, tillägg
till momentet blifvit gjord, att inmutning å sålunda upplåtet område
icke må ega rum utan tillstånd af såväl kronan som innehafvaren af
upplåtelsen.

Mom. 2. Enär bergmästaren oftast icke kan afgöra, om rättigheten
till inmutadt område eller till utmål är behörigen försvarad, lärer det
icke kunna förekommas, att mutsedlar kunna komma att utfärdas på
sådana områden. De böra i sådant fall och såvida områdena äro behörigen
försvarade blifva utan verkan, och ordet »förbjuden» har derföre
blifvit utbytt mot orden »utan verkan».

§§ 4, 5 och 6.

Då uttrycket »mineralanledningens art» understundom blifvit missförstådt,
så att t. ex. vid inmutning af en jernmalm uppgift äfven om

malmens närmare beskaffenhet, om dess egenskap af blodsten eller svartmalm,
af torrsten eller qvicksten o. s. v. skulle behöfva meddelas, har
detta uttryck blifvit utbytt mot »den mineralfyndighet, som utgör föremål
för inmutningen»; hvilket äfven iakttagits i §§ 5 och 6.

I de berättelser, som årligen till Kommers-Kollegium från bergmästarne
afgifvas, skall särskild uppgift lemnas om antalet mutsedlar,
som blifvit utfärdade för nyupptäckta och för förut bearbetade fyndigheter.
Det har fördenskull föreslagits, att i mutsedelansökningen äfven
skall, såvidt ske kan, uppgifvas, om den mineralfyndighet, hvarå mutsedel
begäres, förut varit bearbetad.

§ 5.

Af skäl, som för ändringen i § 3 mom. 2 angifvits, har här föreslagits
att, såvida mineralanledningen utgör föremål för inmutning, ansökning
om mutsedel får af bergmästaren afslås endast om sådant hinder
möter, som i nämnda § mom. 1 omnämnes.

§ 8.

Uti denna §, som innehåller bestämmelser om den rätt inmutare
inom det inmutade området eller inom utmålet eger till inmutningsbara
mineral och i vissa fall äfven till de icke inmutningsbara, borde med
anledning af Riksdagens förberörda skrifvelse sådana ändringar eller
tillägg göras, att vissa inom utmål befintliga, icke inmutningsbara mineralier,
hvilka genom vetenskapens och teknikens framsteg på sista tiden
blifvit värdefulla, men som, då de förekomma inom utmålet utan sammanhang
med malmfyndigheten, för närvarande, hvarken äro åtkomliga
för jordegaren eller inmutaren, kunde på lämpligt sätt tillgodogöras.

I detta syfte hafva förslag varit under öfvervägande, innefattande,
dels att desse mineralier skulle få brytas af jordegaren på samma gång
som inmutaren eller grufegaren bearbetade de inmutningsbara mineralierna,
dels att brytningen af dessa icke inmutningsbara mineralier skulle
öfverlåtas åt inmutaren eller grufegaren mot det att jordegaren hölles
skadeslös härför genom att erhålla antingen eu viss andel af dessa
mineralier in natura eller ock eu årlig afgift, motsvarande en viss del
af de uppfordrade mineraliernas värde. Mot det förra förslaget kan
dock med skäl erinras, att jordegaren skulle få drifva grufarbete inom

Bet. avg. Grefve stadgan. g

ett område, som blifvit af grufegaren löst och till fullo betaldt, samt
att jord- och grufegarne skulle oberoende af hvarandra få arbeta inom
samma utmål, ja ofta inom samma grufva. Äfven om bergmästaren
skulle ega förbjuda jordegarens arbete i händelse detsamma befunnes
vara till förfång för grufegarne, skulle dock ett dylikt stadgande tvifvelsutan
föranleda en mängd tvistigheter mellan graf- och jordegare samt
äfven nödvändiggöra ett betydligt ökande af bergstjenstemännens antal,
så vida alla härför behöfliga besigtningar skulle inom rimlig tid kunna
verkställas.

Till förmån för det senare förslaget kan visserligen anföras, att
grufegaren, som på samma sätt som för närvarande ensam hade rätt
att idka grufbrytning inom utmålet, uppmuntrades att eftersätta och tillgodogöra
äfven de icke inmutningsbara mineralierna, samt att jordegaren
blefve tillförsäkrad en viss, på dessa mineraliers värde beroende, på
förhand bestämd fördel. Men å andra sidan kan häremot med fog anmärkas
:

att jordegaren, som för närvarande eger dessa mineralier, för så
vidt de icke äro för grufvedriften behöfliga, skulle helt och hållet beröfvas
denna sin eganderätt och vid tillgodogörandet af dessa mineralier
icke få bestämma något om deras brytning utan vara fullständigt underkastad
grufegarens godtycke;

att stadgandet om att icke alla mineralier äro föremål för inmutning
skulle kunna kringgås och inmutaren af en värdelös fyndighet
kunna slå under sig hvilka mineralier som helst;

att inmutningsrätten, om den också icke bör inskränkas, likväl icke
bör utsträckas derhän, att jordegaren förlorar den rätt öfver dylika
mineralier, som han nu eger; samt

att det äfven stundom kan medföra svårighet för grufegaren att
vara förpligtad erlägga en årlig afgift för de mineralier, han i sammanhang
med malmbrytningen nödgas bryta, men icke kunnat med någon
fördel afsätta.

Vigten och betydelsen af dessa anmärkningar kan svårligen förnekas,
och det har derföre icke synts oss rådligt att, i hufvudsak ensidigt
rubba de rättsförhållanden, som för närvarande äro rådande mellan
jord- och grufegare i afseende på ett utlagdt utmål. Det kan väl sägas,
att på sådant sätt de icke inmutningsbara mineralierna inom utmålet
fortfarande blifva oåtkomliga, om icke en öfverenskommelse mellan jordegaren
och grufegaren om deras tillgodogörande kommer till stånd,
men i sjelfva verket torde faran häraf icke vara så stor. Det skulle
visserligen någon gång kunna hända, att mindre värdefulla mineralier

såsom kalksten, qvarts och dylika komme att ligga obegagnade, ehuru
i afseende på dessa, så vidt erfarenheten visat, nu gällande bestämmelser
icke medfört någon olägenhet; men hvad åter beträffar de mera värdefulla,
såsom apatit och dylika, lärer med temlig visshet få antagas, att
den egna fördelen och det för såväl jordegaren som grufegaren gemensamma
intresset skola i de flesta fall leda till ett för båda parterna
förmånligt aftal. Då dessutom, för så vidt kändt är, dylika mineralier
hufvudsakligen förekomma på kronans marker, lärer det väl icke kunna
befaras, att staten skall genom uppställandet af allt för betungande
vilkor omöjliggöra deras brytning, liksom å andra sidan en genom
grufegarens brist på tillmötesgående fördröjd öfverenskommelse om
dessa mineraliers bearbetande icke kan för staten medföra någon afsevärd
olägenhet.

Men om vi således ansett bearbetandet af icke inmutningsbara
mineralier inom ett utmål böra bero på öfverenskommelse mellan grufoch
jordegare, hvarom uttryckligt stadgande i § intagits, hafva vi likväl
trott detta kunna och höra inskränkas till dylika fyndigheter inom
den del af utmålet, som blifvit af grufegaren löst. Hvad åter angår
den del af detta, som grufegaren icke löst, synes oss ingen betänklighet
förefinnas att medgifva jordegaren rätt att bryta och tillgodogöra
sig de icke inmutningsbara mineralierna, såvida detta efter bergmästarens
bepröfvande finnes kunna ske utan olägenhet för grufegarens
brytning. Ett sådant medgifvande synes icke kunna medföra någon
olägenhet för grufegaren, i synnerhet som lian, när helst han vill, kan
till sig lösa äfven denna del af utmålet, hvaremot det torde få anses
billigt, att jordegaren får rätt att tillgodogöra sig icke mutbara mineralier
inom denna del af utmålet, så länge densamma icke är för grufdrift^
behöflig och derföre icke blifvit löst.

I enlighet härmed hafva stadganden i 8 § blifvit införda, hvarjemte
följande förändringar uti de i § redan befintliga föreskrifter ansetts
erforderliga, nemligen:

då det i första punkten af § nu begagnade uttrycket »inom det inmutade
området eller utmålet eger inmutaren etc.», skulle kunna föranleda
och äfven lärer föranledt till det antagande, att äfven sedan
jordegaren vid utm åls läggningen förklarat sig vilja i grufarbetet till
hälften deltaga, inmutaren skulle hafva någon slags företrädesrätt att
bestämma öfver grufbrytningen, har detta uttryck blifvit förändradt i
syfte, att sådan misstydning må undvikas;

den nu bestämda tid af 60 dagar, inom hvilken jordegaren skall
afhemta de vid grufvebrytningen vunna icke inmutningsbara mineralier,

han eger att mot erläggande af brytnings- och nppfordringskostnaderna
lösa, har såsom allt för kort särdeles i de fall, der afhemtningen kan
ske endast vintertid, ansetts böra förlängas och bestämmas till ett år,
med skyldighet likväl för jordegaren att, om han icke inom 90 dagar
afhemtat hvad han vill lösa, senast vid denna tids utgång erlägga tre
tjerdedelar af lösningspiiset, på det grufegaren vid denna tid dels må
veta att jordegaren vill lösa, dels icke må betungas med allt för stora
förlagskostnader.

Slutligen har det tillägg gjorts till §, att tvist, huruvida lösbrutet
gods skall hänföras till mutbara eller icke mutbara mineraliska ämnen,
skall afgöras af bergmästare och två gode män, af hvilka parterna utse
en hvar, och har bergmästarens deltagande i afgörandet ansetts nödigt,
då vid dylika frågors bedömande alltid erfordras fackkunskap.

§ 9.

Då det torde vara sjelfklart, att de varp, till hvilka rätt genom
inmutning af sönad grufva enligt denna § förvärfvas, skola vara belägna
inom det inmutade området eller det utmål, som för inmutningen
kan komma att anvisas, hafva orden »finnas inom det inmutade området
eller utmålet och» ansetts böra utgå.

§ io.

Enligt 2 mom. är äldre inmutare icke skyldig vika för en yngre
förr än han blifvit dömd sin rätt förlustig. Det i sista stycket af mom.
1 begagnade uttrycket »inmutningsrätten förverkats» synes derför vara
mindre lämpligt och har blifvit utbytt mot »inmutningsrätten förklarats
förverkad».

§ 11-

Då jordegaren kan tillskyndas skada och intrång äfven under och
genom försöksarbetet, har det ansetts billigt att bereda honom möjlighet
till ersättning derför.

§ 12-

Äfven beloppet af den godtgörelse, som enligt 8 § bör af jordegaren
erläggas för biytnings- och uppfordringskostnaden för de icke

inmutningsbara mineraliska ämnen, han vill till sig lösa, synes i händelse
af tvist höra kanna bestämmas af skiljomän, hvarför paragrafens
lydelse i sådan rigtning förändrats.

Derjemte har det öfverlemnats åt skiljomännen att bestämma huru
kostnaderna skola gäldas, emedan det synes obilligt att den ersättningsskyldige
skall deltaga deri, äfven om ersättningen ej sättes högre, än
han förut bjudit.

§ 13.

Mom. 1. Då inmutaren, enligt nu gällande bestämmelser, förlorar
sin inmutningsrätt, derest icke bestyrkt afskrift af mutsedeln inom vederbörlig
tid lemnas äfven till den, som har nyttjanderätt till det inmutade
området, och då han således är så godt som rättslös, om jordegaren
undandrager sig lemna uppgift å dem, som ega sådan rätt, då den icke
är intecknad, bär det ansetts billigt, att afskrift af mutsedel behöfver
delgifvas endast åt de nyttjanderättsinnehafvare, som af jordegaren
skriftligen uppgifvas eller som ega sådan rätt intecknad, och paragrafens
lydelse har i sådant afseende förändrats.

Mom. 2. Den här föreslagna förändringen är beroende på den i
11 § ifrågasatta bestämmelsen, att inmutare skall gifva ersättning äfven
för skada och intrång, som genom försöksarbetet förorsakas.

§ 14.

Att i fjell traktera a och de norra aflägsna byggderna inom de nordligaste
länen kunna börja försöksarbetet inom 8 månader från matsedelns
utfärdande, är ofta svårt för att icke säga hardt när omöjligt.
Det har derföre ansetts nödigt utsträcka tiden härför till ett år.

§ 17-

Med anledning af Riksdagens förstberörda skrifvelse den 20 Maj
1890 och på de skäl, som i ingressen till detta utlåtande blifvit omständligt
angifna, har denna § blifvit ändrad derhän, att kronan förbehålles
jordegareandelen i grufvor, upptäckta och inmutade å all kronojord,
som icke är under ständig besittningsrätt upplåten.

§ 18-

Då det i vanliga fall skulle för kronan blifva ganska svårt att bestämma
redan vid utmålsläggningen och innan fyndigheten blifvit något
mera bearbetad än som för utmåls erhållande erfordras, huruvida det.
vore skäl att begagna jordegarerätten i grufvan eller icke, och det derjemte
betydligt skulle underlätta utarrenderandet af denna rätt och bestämmandet
af arrendevilkoren, om grufarbetet. någon tid fortgått innan
kronan hade skyldighet att afgöra om jordegarerättens begagnande, har
här föreslagits ett anstånd i berörda hänseende af fem år, räknade från
den dag utmålsläggningen blifvit afslutad. Å andra sidan skulle äfven
inmutaren erhålla den förmån att utan intrång från jordegarens sida
åtnjuta hela vinsten af grufdriften och derigenom tidigare erhålla godtgörelse
för de kostnader han på fyndighetens undersökning och blottande
nedlagt.

För att dessa fördelar å ömse sidor skola ernås, fordras dock att
verkligt grufarbete utan afbrott bedrifves, hvarföre man ansett nödigt
och billigt, att för dylika grufvor under sagda fem år stadga dels en
fördubblad årlig arbetsskyldighet (§ 39), dels förbud såväl mot erläggande
i dess ställe af årlig afgift (§ 41), som ock mot erhållande af
hvilostånd (§ 42), detta senare dock för så vidt ej naturhinder omöjliggöra
arbetsskyldighetens fullgörande.

§ 21.

Af samma skäl som i § 2 här ofvan äro orden »på marken» uteslutna,
och för större tydlighets skull har här uttryckligen blifvit sagdt.
att malmprofvet skall vara af det slags malm, som i mutsedeln angifvits.

Då det å ena sidan synes vara billigt, att utmål må kunna erhållas
äfven om malmen å det inmutade området blifvit blottad endast
från angränsande grufva, så vida egaren till denna grufva tillika är
egare till inmutningen, men då å andra sidan jordegaren, i händelse
han vill i arbetet deltaga, skulle nödgas att ensam från det inmutade
området blotta malmen, om han vägrades att upptaga sin malm genom
den angränsande grufvan, har det ansetts nödigt införa ett stadgande
derom, att då malmen blifvit blottad från angränsande grufva, utmål
erhålles endast såvida medgifvande lemnats jordegaren att uppfordra
sin malm genom denna grufva.

§ 22.

För att någon visshet må kunna förefinnas om att det arbete, som
enligt 21 § skall vara fullgjordt, då ansökningen om utmål till bergmästaren
inlemnas, också verkligen blifvit fullgjordt, har här föreslagits,
att denna ansökning bör åtföljas af ett från den blottade malmen
bevisligen taget prof.

Det har stundom inträffat och särskild! inom de Norrländska länen,
att, då långa, med stora omkostnader förenade resor måst af förrättningsmannen
företagas till platsen för utmålsanläggningen, utmålssökanden
sedermera saknat all tillgång för dessa omkostnaders gäldande
och på samma gång de inmutningar, för hvilka utmål begärts, befunnits
icke tillhöra sökanden eller vara värdelösa, så att förrättningsmannen
icke kunnat utbekomma de direkt utbetalta ganska dryga resekostnaderna
och ännu mindre någon ersättning för tidspillan och besvär.
För att förekomma sådant har det ansetts billigt att medgifva förrättningsmannen
rätt att i tveksamma fall fordra kostnadens förskjutande
eller nedsättande hos Konungens Befallningshafvande.

§ 24.

Tillägget har tillkommit för att tydligt uttrycka, att den i 21 §
för ansökning om utmål föreskrifna tid skall iakttagas, äfven om sökanden
genom uteblifvande från förrättningen föranledt dess inställande
och sedermera inkommer med ny anmälan.

§ 26-

Då ett hinder mot inmutning, som vid mutsedelns utfärdande förefanns
men sedermera vid utmålsläggningen upphört att finnas till, icke
bör kunna verka hindrande för utmålets läggande, har tillägget till
andra stycket blifvit föreslaget.

Då den malm, som enligt 21 § vid utmålsläggningen skall vara
blottad, bör vara malm enligt grufvestadgans mening, d. v. s. enligt
motiven till samma stadga förekomma »i sådan mängd och på sådant
sätt att den kan med tillgängliga metoder fördelaktigt tillgodogöras
eller blifva föremål för teknisk användning», så bör en bergart, som
innehåller något litet af t. ex. mineralet svartmalm eller titanjern, der -

för icke kunna anses som inmutbar malm, för hvilken utmål kan erhållas.
Pröfningsrätten om den malm, som vid utmålsläggningen finnes
blottad, är af sådan beskaffenhet, att utmål derå kan erhållas, bör öfverlemnas
åt bergmästaren såsom den mest opartiske och sakkunnige som
vid förrättningen är närvarande. Den med beslutet missnöjde har alltid
öppen rätt att enligt 34 § deröfver hos Bergsöfverstyi-elsen anföra
klagomål.

§ 31.

Sista stycket i denna § har stundom tolkats så, att betalning af
lösen för marken inom utmålet, eller lösesummans nedsättande, endast
i det fall behöfver inom den föreskrifna tiden fullgöras, att denna lösesumma
blifvit af förrättningsmannen och gode männen bestämd, men
icke om parterna sins emellan om densamma öfverenskommit, och har
derföre eu ändring föreslagits till förekommande af sådan tolkning.

§ 39.

Mom. 1. De i nu gällande stadga begagnade uttrycken, att värdet
af den årliga arbetsskyldigheten skall »motsvara kostnaden för
bergssprängning i grufvan af tio kubikmeter» innebära visserligen, att
tio kubikmeter fast berg skola lössprängas. Ehuruväl tillämpningen af
detta stadgande i allmänhet öfverensstämmer med denna uppfattning,
hafva dock icke exempel saknats på försök till en motsatt tolkning,
och hafva derföre i nu föreliggande förslag orden »fast klyft» blifvit
tillagde, hvarigenom all tvetydighet undvikes.

Mom. 2. Af skäl, som i motiven till § 18 äro anförda, har ett
moment blifvit tillagdt, hvari stadgas att i fråga om inmutningar å
kronojord den årliga arbetsskyldigheten fördubblas under de fem år, inmutaren
enligt föreskrift i § 18 har rätt att ensam bearbeta fyndigheten.

Mom. 4. I afseende å arbetsskyldighetens fullgörande föreskrifver
nuvarande stadga, »att arbetet skall afse verklig grufdrift, eller eljest
vara af beskaffenhet att det kan lända grufanläggningen till nytta»,
men tvekan har dock från många håll försports, huruvida diamantborrningar
eller andra arbeten, som nu eller i en framtid kunna uppfinnas
för undersökning af eu fyndighets läge eller beskaffenhet, kunna
såsom försvarsarbete godkännas. Att diamantborrning, om den med

vederbörlig insigt företages, kan lända en grufanläggning till nytta,
lär ej kunna med fog förnekas, men då vi icke ansett oss kunna i
stadgan ''upprepa, Indika arbeten skola såsom försvarsarbeten anses,
hafva vi föreslagit, att Bergmästaren i dylika fall skulle ega afgörandet
i sin hand.

§ 41.

Af stadgandet att grufegare, om han tillika är egare af jorden
inom utmålet, icke är skyldig att erlägga mera än den kronan tillkommande
hälft af afgiften, följer tydligen att kronan, om den är egare
till å kronojord beläget utmål, för att bibehålla sin rätt endast behöfver
till sig sjelf erlägga half afgift. För att undvika en sådan, som det
vill synas helt och hållet onödig och onyttig bokföringsåtgärd, har intagits
den bestämmelsen, att, om kronan ensam är egare till grufva,
dess besittningsrätt bibehålies utan annan afgift, än den, som kan tillkomma
enskild såsom jordegare eller innehafvare af ständig besittningsrätt
till kronojord.

Derjemte har man, på grund af hvad i motiven till § 18 är anfördt,
ansett tillåtelse att erlägga årlig afgift i stället för arbetsskyldighet.
icke böra medgifvas under de fem år, kronan icke eger begagna
sin jordegarerätt.

§ 42.

Då i strid med lydelsen i 45 § nytt hvilostånd ej kan erhållas,
med mindre arbetsskyldigheten blifver fullgjord eller afgift enligt 41 §
erlagd för minst tre år, hafva till förekommande af missuppfattning
orden »hvarje gång» uteslutits i det nya förslaget, hvarjemte af skäl,
som ur motiverna till § 18 framgå, föreskrift intagits, att hvilostånd icke
medgifves under de fem år kronan icke eger tillträda sin jordegarerätt.

§ 56.

Enär det understundom händt, att grufegare, som gjort sig förfallen
till försummelse, som inom viss förfallotid bör åtalas, kort före
denna tids utgång för syns skull och för att undvika påföljden af försummelse
öfverlåt-it sin eganderätt på annan person, har det här stadgats,
att den förre egaren skall tala och svara för grufvan, intill dess

Bet. ang. Gru/vestadgan. 9

foreskrifven anmälan hos bergmästaren om öfverlåtelsen af nye egaren
skett. Då en försummelse härutinnan, med eller utan afsigt gjord, kan
medföra risk för den förra egaren, har till undvikande häraf honom
lemnats öppet, att sjelf anmäla eganderättsförändringen.

§ 61.

Då utländing icke får utan Kongl. Maj:ts särskildta tillstånd förvärfva
eller bearbeta grufvor, torde han icke heller böra väljas till
grufföreståndare.

§ 65.

Enligt motsvarande bestämmelser i grufveshadgan är, i fråga om
grufarbetets nedläggande eller grufvors sonande, minoriteten af delegarne
så godt som rättslös. Det kan nemligen inträffa, att en jordegare,
som förskaffat sig öfver hälften af eganderätten till en grufva,
ensam kan bestämma om densammas sonande i afsigt att i behaglig
tid ånyo inmuta och på så sätt blifva ensam egare till grufvan, eller
att en jordegare, sedan han uppfört en bostad straxt utanför ett på
hans mark beläget utmål, i hvilket han förskaffat sig mer än hälften,
på grufstämma beslutar om grufvans sonande och således genom den
uppförda bostaden för all framtid, om han sä vill, förhindrar all vidare
inmutning af den sönade grufvan, som för godt pris blifvit hans enskilda
egendom. Då en sådan möjlighet är åtminstone en moralisk
rättskränkning samt ej heller med grufvestadgans anda öfverensstämmande,
har ett tillägg föreslagits i syfte, att de delegare, som ej vilja
söna grufva, men deremot vilja fortsätta arbetet å densamma, skola
vara berättigade såväl att fortfarande besitta grufvan, som ock att erhålla
i grufvan befintliga förtimringar, vandringar, stegvägar och pumpsättningar,
Indika byggnader äro för grufvans bearbetande nödvändiga,
och i många fall icke kunna utan kostnader, högre än deras värde, ur
grufvan upptagas.

§ 68.

I Riksdagens skrifvelse af den 20 Maj 1890 framhålles den åsigt,
att, till undvikande af de betänkliga förvecklingar, som för ett litet
land kunna uppstå i följd af konflikter mellan stora, af utländska män

drifna affärsföretag samt statens lagar och intressen, det visserligen
vore nödigt, att utländska undersåtar i regel äro förbjudna att inom
landet besitta grufvor och idka grufdrift, men derjemte äfven, att ett
absolut förbud icke skulle vara i enlighet med statens och bergsbrukets
intressen. Stora svårigheter möta emellertid att medelst lagstiftning
kunna på sådant sätt lösa dessa hvarandra så motsatta sträfvanden,
att de båda önskemålen vinnas. Hvad inmutningsrätten beträffar, ingriper
den dock så djupt i eganderättsförhållandena, att det ansetts,
att densamma uteslutande bör förbehållas vårt lands innebyggare, särskilt
då ändamålet med densamma eller mineralfyndigheters upptäckande
lärer till fullo kunna uppnås, äfven om den icke utsträckes till utländingar,
hvaremot en dylik rätt, gifven åt utländingar, skulle kunna
framkalla mångahanda olägenheter och äfven missbrukas till våda för
landet. Det har sålunda föreslagits, att utländing icke må inom riket
inmuta mineralfyndighet. Deremot lärer det få förutsättas, att om utländing
blifver skyldig att före förvärfvande eller bearbetande af inmutad
fyndighet eller idkande af grufdrift dertill inhemta Konungens
tillstånd, sådant tillstånd icke kommer att honom medgifvas med mindre
än, att han tillförbindes att underkasta sig svensk lag och svensk domstol,
att han skall låta sig företrädas af i Sverige bosatt undersåte, att
han skall för uppfyllandet af sina förbindelser ställa erforderlig säkerhet
o. s. v., samt under sådana förhållanden ej några olägenheter vara
att befara af lagbestämmelser i angifna riktning.

Då emellertid till grund för nämnda medgifvande ligger den önskan,
att befintliga mineralfyndigheter skola till fromma för landet på bästa
sätt tillgodogöras, lärer deraf följa, att utländing, som erhållit tillstånd
att inom riket idka grufdrift, icke må vara berättigad att utan verkligt
glasarbete försvara sitt utmål, och har derföre blifvit föreslaget, att afgift
enligt § 41 ej får i stället för arbetsskyldighet erläggas för grufva,
hvaruti utländing till hälften eller mera eger del, ehuruväl ett dylikt
stadgande af lätt insedda skäl ej kan anses vara fullt tillfyllestgörande,
enär det i allmänhet ej kan kontrolleras, om en grufva, som uppgifves
tillhöra svenska delegare, i sjelfva verket till större eller mindre
del tillhör utländing, samt det ej heller är möjligt att genom några
bestämmelser i grufvestadgan förhindra utländing att utöfva grufdrift
under formen af svenskt bolag. Något korrektiv i detta fall skulle dock
kunna vinnas, om det i aktielagen blefve föreskrifvet, att aktie i grufvebolag
endast finge ställas till viss person samt ej utan Konungens tillstånd
finge till utländing öfverlåtas.

Att för grufva, som i sin helhet eller delvis eges af utländing,

förbjuda hvilostånd, har ej ansetts tillrådligt, enär sådana omständigheter
kunna inträffa, hvilka omöjliggöra bearbetandet af en grufva under
längre eller kortare tid, och det under sådant förhållande skulle vara
obilligt om ej hvilostånd skulle kunna erhållas.

Då enligt § 17 boställsinnehafvare och arrendator af kronojord
hädanefter skulle gå i mistning af den förmån, dem hittills tillkommit,
att erhålla jordegareandelen i de grufvor, som på den jord, de innehafva,
blifva inmutade; men vi ansett detta stadgande icke rättvisligen
kunna gifvas retroaktiv verkan så att det blefve gällande för nuvarande
boställsinnehafvare eller kronojords arrendatorer, hafva vi om dessas
rätt vid föreskriften om den njm grufvestadgans trädande i kraft gjort
särskildt förbehåll.

Stockholm i Juni 1891.

Clir. LuncLeberg.

C. H. Lundström.

G. F. Berndes.

Förslag till förändrad G-rufvestadga,

åtföljande Chr. Lundebergs, C. H. Lundströms och
G F. Berndes särskilda betänkande.

1 Kap.

Om inmutning.

1 §■

Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill
anmäler, äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:

l:o) guld, silfver, platina, qvicksilfver, bly, koppar, jern, mangan,
krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut, antimon
och arsenik på sådant sätt, att de såsom malmer kunna anses.

Sjö- och myrmalmer äro dock från inmutning undantagna.

2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.

Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,
må ånyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt,
utgör föremål för inmutning.

2 §•

Oförändrad.

3 §•

1 mom. Inmutning må icke ega rum,
å kyrkogård eller begrafningsplats;

ej heller, utan särskildt tillstånd å område beläget på mindre
afstånd än:

a) tretio meter från sådan jernväg eller kanal, som är upplåten
för allmän trafik;

b) ett hundra meter från plats, der arbete bedrifves för brytning
och bearbetande af sådana icke inmutningsbara mineraliska ämnen, som
förekomma i fast klyft, så vida arbetet sker minst i det omfång, som
för inmutad fyndighet är i 39 § föreskrifvet;

c) tvåhundra meter från boningshus eller från annan åbyggnad,
der den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, härvid
likväl undantagna alla å ett utmål för grufdriftens behof uppförda byggnader,
bvilka icke må utgöra hinder för inmutning;

skolande tillstånd i dessa fall, för att inmutning skall kunna medgifvas,
vara lemnadt i första fallet af vederbörande myndighet eller
styrelse och i de båda sistnämnda af egaren äfvensom, om annan person
innebar nyttjanderätten, jemväl af denne.

Å sådant på kronojord beläget område, som af kronan upplåtits
för bearbetande af icke inmutningsbara mineralfyndigheter, vare utan
tillstånd af såväl kronan som innehafvaren af upplåtelsen, inmutning
förbjuden, så länge de för upplåtelsen föreskrifna vilkor fullgöras.

2 mom. Inmutning å förut inmutadt område samt å utmål vare
utan verkan, så vida rättigheten till området eller utmålet är behörigen
försvarad.

4 §•

Den, som vill å egen eller annans grund med arbete belägga och sig
tillgodogöra någon till inmutning lofgifven mineralanledning, skall derom
hos bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande af tillståndsbevis
eller mutsedel. Denna ansökning skall innehålla uppgift på:

sökandens namn, hemvist och yrke;

den mineralfyndighet, som utgör föremål för inmutningen;

hemman och lägenhet samt socken och län, der mineralanledningen
finnes;

huruvida, inmutaren veterlig!, mineralfyndigheten förut varit bearbetad
eller icke; samt

medelpunkten i det område, ansökningen afser (inmutningspunkten)
med så noggrann beskrifning å denna punkts belägenhet, att någon
osäkerhet derom ej kan uppstå.

5 §•

öfver inkommen ansökning om matsedel skall bergmästaren ofördröjligen
och senast tretio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende på den mineralfyndighet, som utgör föremål för inmutningen,
å inmutningspunktens läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig
omständighet, ege han förelägga sökanden att dermed inkomma
inom viss lämplig tid, räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i
händelse den tid försittes, den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken
påföljd bör i beslutet intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarne
eller efter infordrad upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål
för inmutning enligt 1 §, eller att sådant hinder möter, som i 3 §
1 mom. sägs, varde ansökningen afslagen.

6 §•

Möter ej hinder för bifall till ansökningen, utfärde bergmästaren
mutsedel, hvilken skall innehålla:

l:o) angifvande af föremålet för inmutningen samt beskrifning å
inmutningspunktens läge;

2:o) tiden, då ansökningen inkom till bergmästaren;

3:o) den benämning, hvarunder anläggningen må kunna från andra
dylika skiljas; samt

4:o) föreskrift för inmutaren att inom sextio dagar från mutsedelns
utfärdande låta kungöra densamma i kyrkan till den socken eller församling,
der det inmutade området är beläget, vid äfventyr af inmutningsrättens
förlust, om annan sig dertill anmäler, innan kungörandet
sedermera sker.

7 §•

Oförändrad.

8 §•

mineralfyndigheten som äfven andra inmntningsbara mineral, hvilka derstädes
förekomma.

Ofriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren eller grufegaren enligt bestämmelserna i denna
stadga brytas i den mån sådant är erforderligt för grufarbetets ändamålsenliga
drifvande, och ege inmutaren eller grufegaren deraf använda,
hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes,
tillkommer jordegaren, så framt han afhemtar detsamma inom ett år
efter tillsägelse samt erlägger derför belöpande brytnings- och uppfordringskostnad,
hvilken kostnad skall gäldas vid afhemtningen, om denna
eger rum inom nittio dagar efter tillsägelsen, men, om afhemtningen
sker sednare, med tre fjerdedelar af beloppet senast å nittionde dagen
och med återstående delen i mån af afhemtning. Hvad jordegaren icke
på sådant sätt löser, tillfaller inmutaren eller grufegaren.

I öfrigt må inom den, i enlighet med 30 § lösta delen af utmålet
dylika ämnen af grufegaren brytas och tillgodogöras endast med jordegarens
medgifvande och på de vilkor, som med honom kunna aftalas.

Å den icke lösta delen af utmålet vare jordegaren berättigad att
bryta och sig tillgodogöra icke inmutningsbara mineralier, för så vidt
sådant efter bergmästarens bepröfvande kan ske utan förfång för den
inmutade fyndighetens bearbetande.

Den jordegaren enligt denna § tillkommande rätt skall å sådan
kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, grufveskogar
derunder inbegripna, tillkomma innehafvare!! af besittningsrätten.

Uppstår vid tillämpning af denna § tvist om huruvida lösbrutet
gods skall hänföras till sådana ämnen, som utgöra föremål för inmutning
eller icke, skall tvisten afgöras af bergmästaren och tvänne gode
män, af hvilka en utses af hvardera parten.

9 §•

Med inmutning af sönad grufva följer rätt till varp, som ej genom
inmutning enligt äldre författning är särskildt försvaradt.

Om förre grufegarens rätt till uppbruten malm sägs i 48 §.

10 §.

1 mom. Har matsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 §
ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för sådan
grufva förbjudet.

Lag samma vare, der inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna
i 3 § 1 mom. blifvit förlagd å område der inmutning enligt nämnda
lagrum ej är tillåten.

Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt,
så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlätet
fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten skall,
för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; egande dock
den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill, få all
verkan af mutsedeln upphäfd, genom klagan hos bergsöfverstyrelsen,
om den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning enligt 1 §,
men eljest efter stämning hos domaren.

Har inmutare eller grufegare vetskap om att grufva olagligen tillkommit
eller att irimutningsrätten förklarats förverkad och verkställer
han ändå arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal
derå i laga tid anställes.

2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan
äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke
skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig;
och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar,
icke gälla der det grundas på försummelse eller annat förhållande, som
egt rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets
instämmande.

2 Kap.

Om forsöksarbete.

n §•

Sedan mutsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det inmutade
området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd
från inmutningspunkten, anställa sådant forsöksarbete, som erfordras
till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna eller
anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt om hinder
emot inmutning äfven gäller i fråga om forsöksarbete, så framt hindret
förefanns då mutsedeln utfärdades.

För den mark inmutaren sålunda begagnar, skall han gifva innehafvaren
af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas, och vare inmutaren

Det. ang. Grufvestadgan. 10

dessutom skyldig att godtgöra skada och intrång, som genom försöksarbetet
förorsakas.

I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutare jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvar
inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd,
för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

12 §.

Yppas tvist om beloppet af den godtgörelse, som enligt 8 § bör
af jordegaren erläggas eller om beloppet af den årliga afgiften eller
annan ersättning, som efter 11 § bör utgå, varde frågan pröfvad af tre
ojäfvige skiljomän, bland hvilka en utses af hvardera parten och de
sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas den ersättningsskyldige
att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje
sig förena, ege Konungens Befallningshafvande eller rätten i stad och
domaren å landet eller utmätningsmannen i orten att om valet förordna.
Kostnaden för skiljomännens samt parternas utgifter i saken skola
gäldas på sätt skiljomännen pröfva skäligt.

Hvad de flesta skiljomännen säga, skall, änskönt någondera parten
vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar; den af parterna, som med beslutet ej nöjes,
dock ej förment att tvisten under rättens pröfning draga, så framt han sin
talan instämmer inom nittio dagar från det skiljomännens beslut honom
tillställdes. I skiljomännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas om
hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens
pröfning.

Vill ersättningstagaren hellre genast lita domstol än skiljomän till,
stånde det honom öppet.

13 §.

1 mom. Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade
området börjas, skall inmutaren vid inmutningsrättens förlust och skyldighet
att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till det inmutade områdets
egare, äfvensom, derest annan person till området har nyttjanderätt,
som antingen är intecknad eller ock blifvit af jordegaren för inmutaren
skriftligen anmäld, jemväl till sådan nyttjanderättsinnehafvare; och

gälle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande af stämning
är stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves af enskild
person, som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas,
afskriften lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det inmutade
området börjas, att ställa pant eller borgen så väl för den årliga
afgift, som ock för all annan ersättning, hvartill inmutaren enligt
11 § är förbunden. Denna säkerhet skall vara af öfverexekutor godkänd,
der den icke ändock af jordegaren och nyttanderättsinnehafvaren
antages. Försummar inmutare att ställa sådan säkerhet, ege utmätningsmannen
i orten, då han derom anlitas, inställa arbetet, till dess säkerhet,
som finnes antaglig, blifvit anskaffad.

14 §.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.

Oförändrad.

3 Kap.

Om jordcgareandel.
16 §.

Oförändrad.

17 §•

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
innehafvaren af besittningsrätten njuta den jordegaren enligt 16 § till -

kommande rätt till godo. Till jord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, skall i detta hänseende hänföras äfven grufveskog.

18 §.

År fyndigheten belägen på enskild mark eller på kronojord, upplåten
under ständig besittningsrätt, må jordegaren eller å sådan kronojord,
innehafvaren, under försöksarbetet, när han vill, hos inmutaren
anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel till fullo eller till
någon viss del; och skall sådan anmälan göras sist vid utmålsläggningen.

Å kronojord, som ej är under ständig besittningsrätt upplåten,
eger inmutaren ensam rätt att bearbeta och sig tillgodogöra fyndigheten
så väl under hela tiden före utmålsläggningen, som ock under loppet
af fem år, räknade från densammas afslutande; och eger kronan att
under tiden när som helst anmäla sig till begagnande af hela eller viss
del af sin jordegareandel, hvilken kronan i så fall tillträder vid nämnda
fem års utgång.

Den, som sålunda inträder i begagnande af jordegareandel, är
skyldig att i förhållande till sin andel dels ersätta värdet af de byggnader,
redskap och förråd, som dessförinnan blifvit utförda eller anskaffade
samt äro för arbetets fortsatta bedrifvande nödvändiga, dels
vidkännas de kostnader, som för grufrörelsen derefter erfordras. I
kostnad, som inmutaren före jordegarens tillträde af sin delaktighet haft
för fyndighetens undersökning och blottande, vare jordegaren ej skyldig
taga del, hvaremot hela afkastningen under samma tid odelad tillhör
inmutaren.

I fall, som i 19 § omtalas, gälle om anmälningstiden så väl för
enskilde som kronan hvad i sagda § stadgas.

Uppstår tvist om beloppet af den ersättning, jordegaren bör gifva,
gånge med bestämmandet deraf enligt 12 §, och jordegaren njute icke
desto mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo, der han
ställer säkerhet för ersättningen.

19-20 §§.
Oförändrade.

4 Kap.

Om utmål.

21 §.

För inmutad fyndighet, skall, då densamma är blottad och prof å
den i mutsedeln angifna malmen erhållits, ett visst utmål anvisas, innefattande
det utrymme, hvarinom grufegaren sedermera har rätt att med
andras uteslutande arbetet bedrifva så väl ofvan som under jord; och
vare förty inmutaren pligtig att, så snart arbetet så långt fortskridit anmäla
sig hos bergmästaren för utmåls erhållande.

År inmutad fyndighet blottad endast genom arbete från angränsande
grufva och söker egaren till denna grufva utmål å fyndigheten,
ege jordegaren, der han sig till deltagande i arbetet anmäler, rätt att
få sin malm uppfordrad genom den äldre grufvan mot skyldighet att
deltaga i kostnaderna för uppfordringsinrättningarnas underhåll, drift
och tillökning.

Det arbete å fyndigheten, som, efter hvad ofvan är sagd!, erfordras
för utmåls anvisande, skall vara af inmutaren fullgjordt och ansökning
om utmål till bergmästaren ingifven sist inom tre år från mutsedelns
utfärdande, allt vid påföljd af inmutningsrättens förlust; egande
dock bergmästaren, på ansökning af inmutaren, att, der arbetet i följd
af särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan inom sagda tid fullgöras,
medgifva förlängd tid af högst två år för arbetets utförande.

Hvad i denna § är stadgadt gälle äfven, då sönad grufva, för
hvilken utmål förut varit lagdt, ånyo inmutas.

22 §.

Ansökning om utmål skall ske skriftligen med öfverlemnande dervid
af ett från den blottade malmen bevisligen taget prof; skolande i
ansökningen uppgifvas till namn och hemvist den eller de jordegare,
på hvilkas mark utmålet kan komma att läggas; och vare bergmästaren
skyldig att, så fort ske kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta
ut målsläggningen på stället företaga.

Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren och
vare sökanden skyldig att, om bergmästaren det fordrar, denna kostnad
förskjuta eller hos Konungens Befallningshafvande nedsätta.

23 §,

Vid utmålsförrättningen skall förrättningsmannen biträdas af två
gode män, hvilka af honom utses bland dem, som till gode män vid
land tmäteriförrättning i orten äro valde eller, om utmålet skall läggas
å stads grund, af två utaf förrättningsmannen tillkallade, i staden bosatte
män, så ock, der sådant anses nödigt, af landtmätare, som förordnas
af Konungens Befallningshafvande.

Särskild kallelse med uppgift om tiden och stället för förrättningen
skall i den ordning, som i 13 § är för delgifvande af mutsedel stadgad,
meddelas jordens egare inom Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och
Vesternorrlands län, minst fyratiofem dagar och inom öfriga orter minst
tretio dagar förut, hvarjemte kungörelse om förrättningen skall inom
samma tid uppläsas i kyrkan till den socken eller församling, der utmålet
kan komma att läggas, till efterrättelse för hvar och en annan,
som kan anse sin rätt af förrättningen beroende; egande förrättningsmannen
att vända sig till kronobetjeningen i orten eller, der så nödigt är,
till Konungens Befallningshafvande för att genom dess försorg få kungörelsen
i kyrkan uppläst och särskilda kallelser vederbörande tillstälda
mot bevis, som före den utsatta tiden böra vara, till förrättningsmannen
aflemnade.

Skall utmålet läggas å kronojord, göre förrättningsmannen härom
anmälan hos Konungens Befallningshafvande för förordnande af allmänt
ombud.

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och ankomme
dess företagande sedermera på ny anmälan såvida sådan sker
inom den tid från mutsedelns utfärdande som i 21 § är stadgad. Men
ej må annan parts eller allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens
fortgång, der den blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 §
är sagdt.

26 §.

Oförändrad.

26 §.

Utmål skall läggas sålunda, att i mån af inmutarens behof honom
tilldelas ett utrymme af högst två hundra meter i längd och bredd;

kunnande dock, der i anseende till sådant hinder, som här nedan sägs,
belägenheten så fordrar eller inmutaren det eljest begär och fritt fält
förefinnes, utmål till den bestämda vidden utläggas jemväl i annan
sträckning efter som lämpligt pröfvas, blott kroklinier och spetsiga
vinklar i möjligaste måtto undvikas och längden af utmålet, så vidt ske
kan, ej öfverstiger dubbla bredden. Ej må dock i något fall utmålet
läggas så, att den i mutsedeln angifna inmutningspunkt faller utom
utmålet.

Hvad i 3 § är stadgadt i afseende å hinder emot inmutning gälle
ock om utläggande af utmål, så framt hindret förefanns, då mutsedeln
utfärdades och vid utmålsläggningen ännu förefinnes.

Finner bergmästaren, att den blottade fyndigheten ej såsom malm
kan anses, varder förrättningen instäld, och ankomme dess företagande
på ny anmälan, så vida sådan sker inom den tid från mutsedelns utfärdande,
som i 21 § är stadgad.

27-30 §§.

Oförändrade.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej parterna
om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen bestämdt
efter uppskattning af marken till det värde, annan mark af enahanda
beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning att
jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar derunder inbegripna, tillfalla innehafvaren
af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse för denne,
om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla innehafvaren
skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken honom
tillskyndas.

År marken intecknad och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos
Konungens Befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den
ordning, som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han det

hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens Befallningshafvande,
som på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.

32—38 §§.

Oförändrade.

5 Kap.

Om arbetsskyldiglieten; så ock om hvilostånd.

39 §.

1 mom. Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål,
vare sig rätt dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats,
skall med det undantag, som i 2 mom. denna § sägs, bedrifvas
i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så mycket
grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar kostnaden
för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter fast klyft; egande
dock grufvegaren, om han hellre vill att under ett år fullgöra arbetsskyldigheteu
för flera, högst fyra derefter närmast följande arbetsår,
så framt anmälan derom hos bergmästaren göres inom utgången af det
år, hvarunder arbetet verkställes.

2 mom. Inom utmål å kronojord skall under den tid, då jemlikt
bestämmelsen i 18 § kronan ännu icke egt tillträda sin jordegareandel
deri, den årliga arbetsskyldigheten utgöras med minst dubbla beloppet
af hvad ofvan sägs.

3 mom. För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1
Januari året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist
för arbetet mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott,
i hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då
hindret upphört.

4 mom. Arbete, hvarom i denna § sägs, skall afse verklig grufdrift
eller undersökning af malmens förekomst, verkstäld på sådant sätt,

att den af bergmästaren såsom försvarsarbete godkännes, eller eljest
vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen till nytta.

40 §.

Oförändrad.

41 §.

I stället för den arbetsskyldighet, hvarom i 39 § 1 mom. sägs, må
grufegare, om han hellre vill, betala en årlig afgift för hvart utmål af
femtio kronor, hvaraf hälften tillfaller kronan och andra hälften den
jordegare, på hvars mark utmålet är beläget. Denna afgift skall för
hvarje arbetsår innan dess utgång inbetalas till Konungens Befallningshafvande,
som, på anmälan, tillhandahåller jordegaren den honom tillkommande
andel. Finnas inom ett utmål flere jordegare, njute de lott
i afgiften, efter som de i jorden ega del. År grufegaren tillika egare
af jorden inom utmålet, vare hau icke skyldig att erlägga mera än den
kronan tillkommande hälft af afgiften.

År kronan ensam egare till grufva, bibehålies dess besittningsrätt
till grufvan utan annan afgift än den, som kan tillkomma enskild jordegare
eller innehafvare af besittningsrätt till kronojord, hvarom här
nedan sägs.

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, grufveskogar
derunder inbegripna, tillfälle den jordegaren tillkommande andel
innehafvaren af besittningsrätten.

Rättighet att, efter hvad ofvan är sagdt, i stället för arbetsskyldigheten
erlägga afgift må dock icke ega rum, med mindre än att arbetsskyldigheten
i grufvan är för minst tre år fullgjord och utmål blifva
grufvan tilldeladt, ej heller för grufva, hvarom i 18 § 2:dra punkten
sägs, under den tid kronan ännu ej egt tillträda sin jordegareandel.

42 §.

Befrielse från arbetsskyldigheten i en grufva må, på skriftlig ansökning,
af bergmästaren beviljas för högst fyra arbetsår, då mot grufdriftens
fullföljande förefinnas väsendtliga hinder, som icke kunnat af
grufegaren förekommas, eller andra giltiga anledningar till hvilostånd
uppgifvas och styrkas.

Bet. wny. Qrufveatadgan.

Ej må dock hvilostånd medgifvas, om ej arbetsskyldigheten är för
minst tre arbetsår fullgjord och utmål blifvit grufvan tilldeladt, ej heller
för grufva, hvarom i 18 § andra punkten sägs under den tid kronan
ännu icke egt tillträda sin jordegareandel, såvida icke sådana naturhinder
inträffat, som omöjliggöra grufarbetet.

Hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari
året efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbetsskyldigheten
skall åter inträda.

Under tid, då hvilostånd åtnjutes, vare grufegaren ej skyldig att
enligt 41 § erlägga afgift för grufvan.

43 §.

Oförändrad.

44 §.

Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen,
som, då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller
å kronojord, som är under ständig besittningsrätt upplåten, innehafvaren
till ansökningen lenmat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under
ytterligare högst fyra arbetsår.

45—49 §§.

Oförändrade.

6 Kap.

Om ordningen för grufdrift.

50—55 §§.pn
Oförändrade.

56 §.

Då rätt till inmutad eller bearbetad mineralfyndighet å annan öfvergått,
skall nye egaren, vid hot af tio kronor inom nittio dagar derefter

hos bergmästaren sådant uppgifva och styrka, och åligger det förre
egaren att intill dess sådant skett, tala och svara för grufvan, så framt
han icke, till undvikande häraf, om eganderättsförändringen sjelf hos
bergmästaren gjort anmälan.

57-60 §§.
Oförändrade.

7 Kap.

Om sameganderätt i grufva.

61 §.

Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger det
delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufföreståndare,
som skall vara svensk undersåte och har att vid stadgad påföljd iakttaga
hvad om ordningen för grufdrift i denna stadga bestämmes.

Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan, är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans
föreståndare.

62-64 §§.

Oförändrade.

65 §.

Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt
eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,
sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen
blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar
efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till
öfrige delegare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter; njute
dock ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemman slägenheter
och annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande fri.

Om å stämma delegare, som innehafva hälften eller mera af de
afgifna rösterna, förklara, att företaget skall öfvergifvas eller vägra

tillskott till det arbete i grufvan, som enligt 39 § skall minst verkställas,
eller till erläggande af afgift enligt 41 §, der rätt till sådan
eger rum, vare, der icke hvilostånd å grufvan erhållits, de delegare
skyldige att till öfriga delegare, som vilja fortsätta arbetet, utan ersättning
genast afstå sina andelar i grufvan rhed tillhörande under jord befintliga
förtimringar, vandringar, stegvägar och pumpsättningar. Öfriga
för grufdriftens behof uppförda byggnader och uppfordringsverk ege
de delegare, som vilja fortsätta arbetet, rätt att till sig lösa mot skålig
ersättning, som, i händelse af tvist, bestämmes af bergmästaren och
tvänne gode män, af hvilka en utses af hvardera parten.

66-67 §§.

Oförändrade.

8 Kap.

Särskilda bestämmelser.

68 §.

Utländing må icke inom riket inmuta mineralfyndighet; ej heller
ege lian, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall,
förvärfva eller bearbeta inmutad fyndighet eller idka grufdrift, och
skall förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande
kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan all verkan
till bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt. afseende;
dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga
om fyndighet eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad
rättighet af utländing innehafves.

För grufva, som af utländing efter behörigt tillstånd bearbetas,
eller hvari utländing till hälften eller mera eger del, må afgift i stället
för arbetsskyldighet enligt 41 § ej erläggas.

69-70 §§.
Oförändrade.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 Januari 189 , då grufvestadgan
af den 16 Maj 1884 samt Kongl. Kungörelsen den 19 Augusti
1889 skola upphöra att gälla; dock att nuvarande boställsinnehafvare,
åbo och arrendator af kronojord, så länge de samma kronojord innehafva,
bibehållas vid den dem i 17 § af 1884 års grufvestadga tillförsäkrade
jordegareandel.

Särskild mening af H. W. Hultberg.

Den Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1890, som föranledt nu
ifrågavarande förslag till förändringar i gällande gruflagstiftning, innehåller
hufvudsakligen:

att de rika jernmalmsfyndigheter, som finnes i Öfre Norrland, numera,
sedan tillgången på sådan malm i öfriga kända grufvor afsevärdt
minskats, måste blifva af största betydelse för fyllande af de större
jernproducerande ländernas behof af köpmalm;

att emellertid, såsom kändt vore, ett af de mest betydande bland
malmfälten i Norrbotten på senare tider icke begagnats till bergsbruksrörelse
inom Sverige, utan upplåtits till brytning åt ett utländskt bolag
mot en så ringa afgift till grufegaren, att det med fog kunde sägas,
att dessa naturrikedomar gått ur landet, utan att för detsamma medföra
någon motsvarighet i ökadt välstånd och kapital;

att med hänsyn till de för ett mindre land betänkliga förvecklingar,
som kunde uppstå mellan affärsföretag, drifna af utländska män, samt
statens intressen och lagar, det visserligen vore nödigt, att utländing i
regel icke egde rätt att inom landet besitta grufvor och idka grufdrift,
men då å andra sidan bergshandteringens historia visade, att denna
näring kraftigt befrämjats af utländska mäns energi och kapital, syntes
möjligheten till ett dylikt välbehöfligt understöd för det svenska bergsbruket
icke heller för framtiden böra alldeles afskäras, hvadan gällande
lagstiftning i denna del, som redan innehölle förbud för utländing att
utan Konungens tillstånd bedrifva grufdrift, påkallade endast mindre
förändringar, i syfte dels att för utländing ökad arbetsskyldighet eller förbud
mot hvilostånd hädanefter måtte föreskrifvas, dels ock att närmare tillsyn
och kontroll öfver utländings grufdrift anordnades, så att densamma
måtte komma att oafbrutet bedrifvas på det för statens intresse mest
gagnande sätt, äfven der dylik grufdrift utöfvades under formen af
svenskt bolag;

att vidare, beträffande vissa icke inmutningsbara mineralier, kvilka
på sista tiden blifvit värdefulla, i nuvarande gruflagstiftning förefunues
den orimlighet, att dessa mineralier, i fall att de förekomme inom utmål
utan sammanhang med inmutningsbara malmfyndigheter, icke kunde
blifva åtkomliga vare sig för inmutaren eller jordegaren;

att af dessa icke inmutningsbara mineralier en del, förut värdelösa,
numera för industrien vore af större vigt än malmen, hvarjemte flera
mineralier, äfven om de förekommo enbart och utan sammanhang med
inmutningsbar malmfyndighet, egde ett sådant handelsvärde, att de
kunde blifva föremål för en lönande grufdrift, hvarför det läge i det
allmännas intresse att i grufvestadgan infördes sådana bestämmelser,
att nämnda mineraliers eftersökande och upptäckande derigenom uppmuntrades
;

att i fråga om statens rätt till mineralfyndigheter åberopats dels
den i Riksdagens skrifvelse den 15 Maj 1889 ifrågasatta ändring i
grufvestadgan angående rätt för Kronan att till hälften med inmutaren
deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, dels ock den af
näst föregående Riksdag uttalade åsigt, att stadgan borde ändras äfven
beträffande rättsförhållandet mellan staten såsom jordegare och inmutaren
af apatitförande jernmalm;

att en lagändring syntes vara påkallad jemväl deraf, att staten för
närvarande icke kunde på egen mark med trygghet förvärfva eller ega
gruffält, då dessa af hvem som helst kunde genom inmutning åter frånhändas
staten; samt

att på dessa grunder Riksdagen anhållit att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för nästkommande riksdag framlägga förslag om sådan
ändring i nu gällande grufvestadga, att malm och andra mineralfyndigheter,
hvilka efter ändringens fastställande upptäcktes å kronojord, som
ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte på gagneligaste
sätt för staten kunna disponeras.

De ifrågasatta förändringarna i gruflagstiftningen böra således, enligt
slutsatsen i Riksdagens skrifvelse, afse en sådan anordning, att
staten kunde på gagneligaste sätt förfoga öfver de malmfyndigheter å
förenämnda kronojord, som komme att upptäckas.

Då det vid hvarje ändring i lagstiftningen bör vara regel, att det
åsyftade ändamålet vinnes utan större rubbningar i det bestående, än
som äro oundgängligen nödvändiga, torde i förevarande fall böra i
första hand komma under öfvervägande, huruvida det icke är möjligt
att komma till målet med bibehållande af den nuvarande grunden för
gruflagstiftningen, eller inmutningsrätten.

Härvid torde, hvilka åsigter man än i öfrigt må hysa i afseende å denna
rättighet, det genast falla i ögonen, att inmutningsrätten utesluter staten
från dispositionsrätten till malmfyndigheterna i deras helhet. Inmutaren
skall alltid erhålla en viss del, utgörande enligt våra lagbestämmelser
å enskild jord hälften. Endast den öfriga delen kan komma under statens
disposition. Med bibehållande af inmutningsrätten skulle således
det i Riksdagens skrifvelse uppställda mål kunna uppnås allenast delvis
eller högst till hälften, hvilket förhållande ensamt är, efter min uppfattning,
ett fullt afgörande skäl att i förevarande fall frångå inmutningsrätten.

Men äfven beträffande den andel af malmerna, hvilken vid inmutning
kunde förbehållas åt staten, torde några fördelar för staten icke kunna
göras i verkligheten gällande.

Endera skulle nemligen staten begagna sin hälft ellei sin jordegareandel
sjelf och sålunda för egen räkning idka grufdrift i hvarje
särskild grufva, eller ock kunde staten till annan försälja eller upplåta
denna sin rätt. Att staten för egen räkning deltoge i grufbrytningen
är emellertid icke ifrågasatt, hvadan detta alternativ kan lemnas ur
räkningen. Försäljning åter låter sig, på de af majoriteten anförda
skäl, ej praktiskt utföras. Återstår sålunda upplåtelse till enskild person
af statens jordegareandel. Häremot möta dock svårigheter af den
betydenhet, att någon tillfredsställande lösning af frågan på denna väg
säkerligen icke kan vinnas. Vid utmål släggningen för en grufva, då
enligt gällande lagstiftning jordegaren sist skall anmäla sig till deltagande
i grufarbetet, är det i allmänhet för staten icke möjligt, ens
genom inrättande för ändamålet af en hel ny embetsmannakår, att om
fyndighetens beskaffenhet vinna sådan upplysning, att staten kan ur
synpunkten af rättighetens bortarrenderande, bestämma sig för begagnande
af sin jordegarerätt och åtaga sig dermed förenade förpliktelser
och möjliga förluster.

Att åter under en för ändamålet erforderlig tid uppskjuta endera
utmålsläggningen eller fatalietiden för anmälan om jordeganderättens
begagnande, skulle i förra fallet paralysera företaget under åratal, då
några större kostnader icke med trygghet kunna nedläggas innan utmål
erhållits, och i senare fallet lägga den risk, som vid hvarje graf anläggning
är för hand vid arbetets början, innan visshet vunnits om fyndighetens
brytvärdhet, så uteslutande på inmutaren, att hela ändamålet
med inmutning eller uppmuntran till uppdagande och bearbetande af
mineralier, ginge förlorad. Staten skulle således antingen icke anmäla
sig till utöfvande af sin jordegandeandel, — och då vore ju lagfor -

ändringen ändamålslös — eller också anmäla sig med äfventyrande att
icke kunna få sin sålunda vunna rätt till enskild person upplåten.
Härtill medverka flera förhållanden. Såsom ofvan är nämndt, måste
fyndighetens undersökning medföra risk, då det kan hända och i synnerligen
talrika fall verkligen händer, att fyndigheten är värdelös och
derpå nedlagda medel bortkastade, hvilket väl en inmutare med fortfanande
eganderätt, men näppeligen eu arrendator på viss tid af statens
andel lärer vilja underkasta sig. Vidare vore arrendatorn hänvisad
till tvunget samarbete med en liklottig meddelegare, inmutaren,
och derför i afseende å arbetets omfattning och ledning af denne meddelegare
så beroende, att arrendatorn utan betydligare kapitalstyrka i
många fall ej kunde uppehålla sin rätt, helst om arrendet, såsom antagligen
komme att ske, inskränktes till allenast ett eller annat tiotal
år. Kunde nu af dessa eller andra skäl staten icke få sin andel utarrenderad
hade staten, hvarje gång sådant inträffade, endast att välja
emellan att frånträda sin lott eller ock att mot sin vilja och med
risk af förlust sjelf inträda såsom deltagare i arbetet, tills ny arrendator
vore funnen. Det hela komme derför tvifvelsutan att sluta dermed,
att staten icke begagnade sig af sin rätt såsom jordegare. Ett
bevis härför och, såsom det vill synas, ett gällande sådant finnes i det
förhållande, att under hela den tid intill 1855, då rätt till jordegandeandelen
i grufvor tillkom staten, densamma veterligen icke någonsin
begagnat sig af denna sin rätt.

Om således det hufvudsakliga resultat, hvartill Riksdagen med lagändringen
velat komma, icke kan vinnas genom en lagstiftning på inmutningsrättens
grund; så visar sig derjemte att denna rätt ej heller
är förenlig med de öfriga önskningsmål i fråga om gruflagstiftningen,
som i Riksdagens förberörda skrifvelse framhållas.

Med bibehållen inmutningsrätt kunna de värdefulla mineralfyndigheter,
som icke äro inmutningsbara, exempelvis apatit, icke med trygghet
upplåtas till bearbetande, eller eljest tillgodogöras, helst då de
förekomma i sammanhang med inmutningsbara fyndigheter och således
när som helst kunna komma att ingå i ett inmutadt område eller utmål.
Tillgodogörandet af båda slagen måste då ske genom samtidigt, af
olika personer å samma område verkstäldt arbete, som medförde olösliga
förvecklingar. Det vore sålunda att befara, det dessa fyndigheter
praktiskt icke blefve för någon åtkomliga, hvarigenom deras eftersökande
naturligtvis icke uppmuntrades. Vidare kan staten, så länge
inmutningsrätt till kronans malmer finnes, icke sjell med trygghet förfoga
öfver de malmer, som hädanefter komma att upptäckas, då ju en

Bet. ant/. Grufvp8tadgan. ^

inmutare när som helst kan komma och tillegna sig densamma. Slutligen
lärer inmutare icke kunna förhindras att till hvilken svensk person
han vill, enskild man eller bolag, öfverlåta sin inmutarerätt, så att härvid
ingenting är att göra till skydd mot att utländingar under förklädnad
af svenskt bolag eller annorledes sätta sig i besittning af och exportera
våra malmrikedomar.

Då alltså, efter min mening, hvarje försök att lösa frågan med
bibehållen inmutningsrätt å kronojord af ifrågavarande slag icke skulle
medföra verklig fördel för staten eller tillfredsställande afhjelpa andra
anmärkta svårigheter, har jag käft att tillse, om det afsedda ändamålet
kunde på annan väg uppnås. Härvid erbjuder sig naturligen sjelfmant
den princip för gruAnstiftning, som hos oss redan fått användning i
fråga om stenkolsfyndigheter, eller koncessionssystemet.

Med tillämpning af detta system finge staten den mest oinskränkta
dispositionsrätt öfver sina malmer. Den kunde, eftersom det vore gagneligt,
sjelf förfoga öfver malmerna, eller upplåta dem till annan och
dervid välja personerna och bestämma sådana vilkor, att verklig fördel
bereddes staten genom upplåtelsen. Äfven de värdefulla mineralier,
som icke varit inmutningsbara, kunde likaväl som de sistnämnda göras
till föremål för upplåtande och eftersökande. Slutligen är det endast
genom detta system, som faran för grufialtens öfvergång i utländska
händer kan, om icke helt och hållet förebyggas, så åtminstone väsendtligen
minskas, då staten lemnade koncessionen endast till lämpliga personer
och förbehölle sig att öfverlåtelse af koncession vore beroende
på medgifvande från statens sida.

Medelst införande af koncessionssystemet för kronojord, som icke
under ständig besittningsrätt innehafves, skulle således i möjligaste mån
vinnas alla de önskningsmål, som Riksdagen i sin skrifvelse framställt.
Mot detta system åter lärer rimligen annan invändning icke kunna
göras, än att derigenom eftersökande af mineralfyndigheter skulle röna
mindre uppmuntran, än då inmutningsrätt finnes. Visserligen är det
sannt, att på grund af inmutningsrätt, för hvilken eganderätten får vika,
enhvar, vare sig han har afsigt och förmåga att idka verklig grufdrift
eller icke, eger sätta sig i besittning af huru många gruffält som helst,
såvida de icke äro förut inmutade, med skyldighet allenast att å enskild
jord afstå hälften till jordegaren. Men då man icke kan tänka sig
annat, än att, der rättsförhållandena icke hindrade, staten i allmänhet
skulle åt den, som visade duglighet och tillgångar för företaget, lemna
koncession för tillgodogörande af en upptäckt fyndighet, så lärer bland
personer af sist antydda slag den mening vid tillämpning af konces -

sionssystemet snart blifva rådande, att man derunder med lika goda
förhoppningar om framgång kan egna sig åt mineraliers uppsökande
och bearbetande, som vid inmutning. Och en gifven uppmuntran för
företagsamheten ligger deri, att koncessionsinnehafvaren får ensam bestämma
öfver arbetet och icke är hänvisad till tvungen och svårreglerad
samverksamhet med annan, såsom vid inmutning i regeln är förhållandet.
Hvad särskildt angår de icke ovanliga anmärkningarna, att
ansökning om koncession skulle vara förenad med omgångar och tidsutdrägt
samt verka afskräckande genom sin dyrhet, så är i sjelfva verket
besväret och omgångarne ungefärligen lika vid koncessionsansökning
och inmutning. Sökanden har endast att ingifva en ansökning, i förra
fallet till Konungens Befallningshafvande, i det senare till bergmästaren,
hvarefter i båda fallen resolution erhålles utan att någon vidare åtgärd
af sökanden är erforderlig. Koncessionssystemet kan anordnas så, att
för koncessions erhållande icke fordras större omkostnader än för en
mutsedel. Beträffande tidsutdrägten påkallas väl vid koncessionsansökning
en tid af 3 månader, för att de, hvilkas rätt kunna vara af frågan
beroende, må kunna få bevaka denna sin rätt. Men utom att nödig tid
för sådant ändamål kan sägas vara väl använd, torde densamma vid
grufföretag af värde icke väsendtligen inverka.

Det anförda utgör för mig tillräcklig grund att förorda koncessionssystemet
såsom utgångspunkt för nu ifrågavarande förändrade gruflagstiftning;
och jag har i enlighet härmed uppgjort bifogade förslag
jemte tillhörande speciel motivering.

Beträffande förslagets yttre uppställning, har det, vid valet mellan
särskild stadga för kronojorden eller de nya bestämmelsernas införande
i grufvestadgan, varit för det senare sättet bestämmande, att det för
allmänheten skulle medföra svårigheter och ovisshet, om gruflagstiftningen
måste eftersökas i tvenne särskilda författningar. Genom sammanförandet
hafva upprepningar äfven kunnat undvikas. Att åter, ehuru
mera betydande förändringar i en lag vidtagits, densamma ändock fått
behålla sin rubrik, sitt datum och sin föreskrift om tiden för lagens
trädande i kraft torde icke vara någonting ovanligt. Förfaringssättet
vid senaste förändringar i strafflagen har, exempelvis, varit likartadt.
I nu förevarande fall torde de nya bestämmelserna kunna genast gå i
verkställighet.

Äfven i fråga om de förändringar i grufvestadgan, förutom ofvan
berörda, af Riksdagens skrifvelse föranledda, som komitén haft att taga
i öfvervägande, är jag från majoriteten skiljaktig. För mig har det
synts betänkligt att beträffande en jemförelsevis så ny förordning som

grufvestadgan göra andra ändringar, än som erfarenheten visat vara i
sak af verkligt behof påkallade. Att alltför ofta underkasta författningar
en revision jemväl af redaktionen sjmes mig vara egnadt att hos
allmänheten vålla förvirring och ovisshet om hvad som i frågan är lag.
Vid tillämpningen har ock mera allmänt gjort sig gällande en viss uppfattning
af den befintliga ordalydelsen, hvilken derjemte delvis är genom
prejudikater förklarad. Dessa fördelar bortfalla vid partiella redaktionsförändringar,
likasom derigenom stilen förlorar i jemnhet och följaktligen
i lättfatt-lighet. För min del kan jag derför ej vara med om de
förändringar i grufvestadgan, som icke betingas af förändring i sak.
Detta så mycket mindre, som den med dylika ändringar afsedda större
egentlighet och klarhet i uttrycket ofta kan vara föremål för delade
meningar.

Utan att tillåta mig vidare omdöme om beskaffenheten af majoritetens
ändringar beträffande diktionen, anser jag mig böra korteligen
angifva de väsendtligare anmärkningar, som efter min mening framställa
sig mot majoritetens förslag till sakliga ändringar i nedannämnda
delar.

3 §•

1 mom. b.

Äfven med bibehållen inmutningsrätt synes denna bestämmelse vara
oegentlig. Hvarför skola anläggningar för bearbetning af mineraliska
ämnen vara skyddade mot inmutning mera än andra industriella anläggningar,
som ofta ega vida större värde än stenbrott och dylikt? Hvarför
är det allenast mineralier »i fast klyft», som sålunda böra skyddas?
Utom det inkonseqventa häri förefaller det att vara från statens synpunkt
olämpligt, att en inmutning på huru stor och lofvande malm som
helst skall vika för ett obetydligare stenbrott. Förhållandet mellan de
olika industrierna ordnar sig i vanliga fall sjelft, då en större industriel
anläggning i allmänhet icke kan störas af en inmutning för de stora
ersättningarnes skull, och en mindre industri, som inmutningsintresset
mäktar lösa, icke bör mera än eganderätt till jord för inmutning skyddas.

1 mom. c.

Giltig grund synes ej finnas dertill, att ett boningshus, uppfördt
på utmål, skulle skyddas mindre än ett annanstädes beläget sådant. I

båda fallen gäller det innehafvarens hemfrid och skydd i hemmet för
ständig fara af grufbrytningen. De grufarbetare, som vanligen bebo
dylika boningshus, ega lika god rätt som andra till sådan hemfrid.
Från det förhållande, att boningshuset är beläget å ett utmål, kan ej
slutas, att det är utsatt för fara eller störande inverkan af utmålets
grufva, som kan vara belägen på längre afstånd från hustomten. Ligger
denna i utmålets utkant, kan deremot annans arbete i omedelbara närheten
medföra till och med lifsfara för de inneboende. Hvad angår
andra å utmålet uppförda byggnader än boningshus, utgöra de icke nu
hinder mot inmutning, hvarför något stadgande om dem ej erfordras.

8 §•

2:dra stycket. Den utsträckta tiden af ett år för afhemtning kan
vålla stora olägenheter för grufegaren vid ringa eller bristande tillgång
till upplagsplatser. Att tvinga jordegaren att betala inom 90 dagar,
äfven om han ej liemtat varan, synes oriktigt och föranleder spörsmålet,
hvilkendera under tiden från betalningen till afhemtningen är
egare af det upplagda godset. Den frågan är ej heller besvarad, om
jordegaren är förlustig sin lösningsrätt, om han ej erlägger föreskrifven
andel af lösen inom 90 dagar.

3:dje stycket. Stadgandet att arbete finge ske efter öfverenskommelse
torde vara obehöfligt. Detta känner nog enhvar ändock. Ofverenskommelsen
bör dessutom likaväl kunna innehålla, att jordegaren som
grufegaren får bryta. År det meningen att i detta fall inskränka det
fria aftalet, så att jordegaren ej skall genom öfverenskommelse kunna
vinna brytningsrätt?

4:de stycket. Stadgandena häri äro synnerligen betänkliga. Gemensam
brytning å samma plats är i allmänhet egnad att framkalla tvister
af invecklad, om ej olöslig beskaffenhet. I ett land med stor tjenstemannakår
för bergsbruket kan det möjligen låta sig göra att härmed
komma till rätta. Men i vårt land med bergmästaredistrikt omfattande
flera län synes det vara otänkbart att bergmästaren kan hinna att ordna
alla hithörande förhållanden. Detta låter sig nämligen icke göra en
gång för alla, utan erfordrar ständiga åtgärder, eftersom de olika arbetena
fortskrida och ingå i hvarandra. Med stadgandet är det dessutom
i praktiken icke mycket bevändt. År det icke inmutningsbara mineralet
ieke värdefullt, så blir det intet arbete af. År det deremot bryt -

värdt, lärer naturligtvis inmutaren lösa äfven den delen af utmålet, och
frågan varder då såsom nu beroende på öfverenskommelse.

6:te stycket. Upplysning saknas, huruvida afsigten varit att bergmästarens
och gode männens beslut skulle slutligen gälla eller om
tvisten sedan finge upptagas vid domstol.

Om hela förslaget till ändring af 8 § synes kunna sägas, att det
är mera inveckladt än det nuvarande stadgandet, utan att några verkliga
fördelar derigenom vinnas.

10 §.

4:de stycket. Skälen till nuvarande lydelsen af detta stycke äro af
lagutskottet i dess betänkande öfver förslaget till 1884 års grufvestadga
utförligt angifna.

13 §.

1 mom. Skulle någon förändring i detta mom. ske, borde densamma
nämligen bestå deri, att äfventyret af inmutningsrättens förlust
finge bortfalla. Jordegaren hade tillräcklig trygghet, om inmutare,
som ej delgåfve mutsedeln, finge enligt 2 mom. inställa arbetet och
handräckning dertill af utmätningsman lemnades. Osäkerheten i afseende
å eganderätt till grufvor är stor nog, utan att den ökas genom
obehöfliga bestämmelser.

14 §.

Det vill synas, som om i de norra länens fjelltrakter, der kommunikationsleder
finnas egentligen endast vintertid, denna årstid skulle
vara den lägligaste för arbetets påbörjande, dertill några förråd eller
särskilda anstalter ej erfordras.

17 §•

Skäl är ej angifvet för borttagande af nuvarande bestämmelsen,
att innehafvaren af besittningsrätten skall få behålla jordegareandelen
såsom sin enskilda egendom.

År afsigten att jordegarerätten skall öfvergå enligt reglerna för
åborätten? Om åborätt upphör, till hvem faller då jordegarerätten?

18 §.

Om denna §, afsedd att från kronan på inmutaren öfverflytta hela
bördan och risken af malmens undersökning, har jag haft tillfälle att
yttra mig i den allmänna motiveringen till mitt förslag. Det synes
sannolikt, att inmutaren icke af paragrafens innehåll missledes, utan
uppskjuter dyrbarare undersökningsarbeten, tills kronan efter 5 år måste
deltaga i kostnaderna. Med stadgandet är då ingenting vunnet. Företagsamheten
är endast för en tid hämmad.

21 §.

l:sta och 2:dra styckena. Tilläggena torde ej hafva visat sig beliöfliga.
Sker brytning för gemensam räkning, är ock den brutna malmen
gemensam, tills den blifvit uppfordrad. Inmutaren kan således ej
uppfordra i schaktet sin del af malmen och qvarlemna jordegarens,
utan måste uppfordra allt eller intet.

22 §.

Hvilken bevisning skall härvid gälla? Får detta bero på bergmästarens
omdöme och är inmutaren förlustig sin rätt, om han icke inom
3 år gör ansökning om utmål och dervid företer enligt bergmästarens
mening bevisligen »taget prof»?

39 §.

1 mom. Den tolkning af nuvarande bestämmelsen, att bergsprängning
i grufvan af 10 kubikmeter skulle innefatta fordran på bergsprängning
af tio kubikmeter fast klyft, är beroende på missförstånd, som
torde uppkommit af uttrycket »i grufvan». Härmed ville 1884 års lagstiftare
utmärka att kostnaden skulle afse arbete i den ifrågavarande
grufvan, ej i hvilken grufva som helst, der arbetskostnaden kunde vara

större eller mindre. Att deremot sprängning af 10 kubikmeter i fast
klyft, motsvarande omkring 17 kubikmeter lössprängdt berg, ej kunnat
vara afsedd, framgår deraf, att, enligt motiven till 1884 års grufvestadga,
meningen varit att ungefär fördubbla det förut gällande arbetsminimum,
hvilket inträffar med 10 kubikmeter, men icke med 17 kubikmeter,
genom hvilket mått arbetsskyldigheten skulle tredubblas.

Bergsprängning i fast klyft är dessutom såsom arbetsmått olämpligt
derföre, att möjligheten till kontroll och framtida bevisning derigenom
uteslutes. Det låter sig nämligen ej göra, att efteråt skilja det
genom bergsprängning i fast klyft under viss tid uppkomna tomrummet
från det förut befintliga.

3 inom. Att låta eganderätten till grufegendomarna vara beroende
allena på bergmästarens omdöme, torde vara med vårt rättsväsende oförenligt.

Falun i November 1891.

II. TF. Hultberg.

Förslag

till förändrad lydelse i vissa delar af grnfvestadgan den 16 Maj 1884

afgifvet af

H. W. Hultberg.

I Af delningen.

Om inmutning.

1 Kap.

Om föremål för inmutning och om matsedel.

i §■

Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill anmäler,
äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:

l:o) malmerna till följande metaller, nemligen: guld, silfver, platina,
qvicksilfver, bly, koppar, jern med undantag af sjö- och myrmalmer,
mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram,
vismut, antimon och arsenik;

2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.

Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,
må ånyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt,
utgör föremål för inmutning.

Om rätt att å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehafves, eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter är nedan i 2:a
afdelningen stadgadt.

2:dra—4:de §§

(lika med nuvarande lydelsen).

Bet. a ny. Orufveatadyan.

5 §•

öfver inkommen ansökning om matsedel skall bergmästaren ofördröjligen
och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens
läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,
räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes,
den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet
intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter infordrad
upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för inmutning
enligt 1 §, eller att sådant hinder möter som i 3 § 1 mom.
sägs, varde ansökningen afslagen.

6:te—16:de §§

(lika med nuvarande lydelsen).

17 §•

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
kronoåbon njuta den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt tillgodo;
egande han ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel
sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.

18:de—21:sta §§

(lika med nuvarande lydelsen).

22 §.

Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas till
namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark utmålet kan

komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske kan
och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på stället
företaga.

Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren; och
vare sökanden skyldig att denna kostnad förskjuta, om bergmästaren
det fordrar.

23 §.

Vid utmålsförrättningen skall förrättningsmannen biträdas af två
gode män, hvilka af honom utses bland dem, som till gode män vid
landtmäteriförrättning i orten äro valde eller, om utmålet skall läggas
å stads grund, af två utaf förrättningsmannen tillkallade, i staden bosatte
män, så ock, der sådant anses nödigt, af landtmätare, som förordnas
af Konungens Befallningshafvande.

Särskild kallelse med uppgift om tiden och stället för förrättningen
skall i den ordning, som i 13 § är för delgifvande af mutsedel stadgad,
meddelas jordens egare minst, trettio dagar förut, hvarjemte kungörelse
om förrättningen skall inom samma tid uppläsas i kyrkan till
den socken eller församling, der utmålet kan komma att läggas, till
efterrättelse för hvar och en annan, som kan anse sin rätt af förrättningen
beroende; egande förrättningsmannen att vända sig till kronobetjeningen
i orten eller, der så nödigt är, till Konungens Befallningshafvande
för att genom dess försorg få kungörelsen i kyrkan uppläst
och särskilda kallelser vederbörande tillstälda mot bevis, som före den
utsatta tiden böra vara till förrättningsmannen aflemnade.

24:de—33:dje §§

(lika med nuvarande lydelsen).

34 §.

Har vid utmålsförrättningen fråga uppstått, huruvida den inmutade
fyndigheten är föremål för inmutning enligt 1 §, och vill någon klaga
öfver förrättningsmannens härom meddelade beslut eller öfver storleken
eller sträckningen af det utmål, som vid förrättningen blifvit anvisadt,
göre det hos bergsöfverstyrelsen inom tid som i 96 § stadgas.

100

År någon missnöjd med beslut i andra frågor, som till utmålsförrättningen
höra, må han instämma sin talan till domstol inom ett år
från det han af beslutet erhöll del, vid påföljd att eljest hafva sin rätt
till talan förlorat; och åligger det förrättningsmannen att vid förrättningens
slut meddela parterna och i protokollet intaga fullständig underrättelse
om hvad de för talans fullföljd hafva att iakttaga.

35:te—67:de §§

(lika med nuvarande lydelsen).

TT Avdelningen.

Om koncession.

68 §.

Rättighet att å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehafves, eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter är beroende på
särskildt tillstånd (koncession), som meddelas af Konungen; och må
förty å sådan kronojord inmutning af mineralfyndigheter, som eljest
äro dertill upplåtna, icke ega rum.

69 §.

Ansökning om koncession göres skriftligen och ingifves till Konungens
Befallningshafvande i länet. Sådan ansökning skall innehålla
uppgift å

sökandens namn, hemvist och yrke;
den mineralfyndighet, som i ansökningen afses;
det jordområde, hvarå koncession sökes, med angifvande af gränserna
för detta område samt hemman eller lägenhet och socken, delområdet
är beläget;

huru stor ytvidd i dagen inom sagda område, som sökanden anser
sig för arbetet behöfva; samt

den mark för väg till området, som kan vara erforderlig.

101

År det område, hvarå koncession sökes, större än 4 hektar, skall
ansökningen åtföljas af karta öfver området i skala af 1:4000, upprättad
af behörig landtmätare enligt de för kartor vid egoskiften gällande bestämmelser,
samt upptagande de å området befintliga byggnader och
platser af det slag, hvarom i 73 § sägs.

Sökanden skall derjemte, såvidt ske kan, uppgifva den omfattning,
hvari han har för afsigt att drifva arbetet; bifoge ock de intyg, som
han vill åberopa för att styrka, att arbetet kan af honom ändamålsenligt
utföras och att nödiga tillgångar dertill stå till sökandens förfogande.

70 §.

Då koncessionsansökning inkommit, läte Konungens Befallningshafvande
ofördröjligen kungörelse derom införas tre gånger i allmänna
tidningarna; foge ock anstalt, att kungörelsen jemte bevis om dagen, då
den första gången varit i allmänna tidningarne införd, varder, sist inom
30 dagar från sagde dag, uppläst i kyrkan till socken, der det i ansökningen
uppgifna området är beläget, samt derjemte anslagen i sockenstugan
eller annat lämpligt ställe i socknen, äfvensom, der så ske
kan, införd i tidning inom orten.

Kungörelse, hvarom ofvan är sagdt, skall innehålla erinran om den
i 71 § bestämda tid och ordning för bevakande af rättighet, som är af
frågan beroende.

Kostnaden för ansökningens offentliggörande skall af sökanden
förskjutas.

71 §•

Inom 3 månader från den dag kungörelse om ansökningen första
gången varit i allmänna tidningarna införd ege den, som anser sin rätt
vara af frågan beroende, att hos Konungens Befallningshafvande i länet
skriftligen anföra livad han till bevarande af sin rätt aktar nödigt.

Efter utgången af denna tid och sedan bergmästaren i orten öfver
ansökningen meddelat yttrande, insände Konungens Befallningshafvande
samtliga handlingarna jemte eget utlåtande till Konungen, som pröfvar,
huruvida, med afseende å företagets gagn för orten och det allmänna,
koncession i enlighet med bestämmelserna derom i denna stadga må
sökanden beviljas,

102

72 §.

Koncession må icke omfatta område öfverstigande 50 hektar.

73 §.

1 mom. Koncession vare icke gällande
å kyrkogård eller begrafningsplats;

eller, utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å
område på mindre afstånd än 30 meter från sådan jernväg eller kanal,
som är upplåten för allmän trafik;

eller å område på mindre afstånd än 200 meter från boningshus
eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid gård, eller från
tomtplats eller trädgård, utan tillstånd af såväl egaren till byggnaden,
tomtplatsen eller trädgården som den, hvilken dertill har nyttjanderätt;

eller, utan tillstånd af vederbörande rättsinnehafvare, å inmutadt
område eller å utmål, såvida rättigheten till området eller utmålet är
behörigen försvarad.

2 inom. Hvad i 1 mom. är stadgadt om hinder mot koncessions
giltighet eger dock icke tillämpning i det fall, att hindret tillkommit
efter det koncessionen meddelades.

74 §.

Söka flere koncession å samma område, bestämme Konungen, oberoende
af tiden då ansökningarna inkommit, hvilken af sökandena, vare
sig de äro upptäckare eller andre, må ega företräde till koncessions erhållande;
dock vare den, som dervid visat sig hafva upptäckt fyndigheten,
berättigad att, om annan erhåller koncessionen, af denne undfå
skälig godtgörelse, hvars belopp i koncessionen bestämmes.

75 §.

I koncession skall utsättas:

den mineralfyndighet, som utgör föremål för koncessionen;
gränserna för det område koncessionen omfattar;

103

den ytvidd i dagen inom sagda område, som må sökanden för arbetet
anvisas;

den mark för väg till området, som sökanden eger begagna;

den årliga arbetsskyldighet koncessionens innehafvare minst skall
fullgöra;

den årliga afgift, koncessionsinnehafvaren har att till kronan erlägga;
samt

de öfriga bestämmelser Konungen kan finna för godt att i afseende
å koncessionen fastställa, äfvensom den påföljd innehafvaren af koncessionen
är underkastad i händelse sagde bestämmelser icke behörigen
fullgöras.

76 §.

Afgift, hvarom i 75 § sägs, må, efter omständigheterna, bestämmas
i förhållande till värdet och myckenheten af vunnet mineral, eller till
rörelsens afkomst eller på annat sätt.

Afgiften må ock, på ansökning af koncessionsinnehafvaren, kunna
för viss tid nedsättas, då särskilda skäl dertill äro.

77 §.

Den, som erhållit koncession, ege uteslutande rätt att,,med de vilkor
och inskränkningar, som i denna stadga äro i afseende å koncession
bestämda, inom det område koncessionen omfattar eftersöka samt bearbeta
och tillgodogöra sig mineralfyndighet, som utgör föremål för koncessionen.

öfriga på djupet anträffade mineraliska ämnen inom sagde område
må af koncessionsinnehafvaren brytas endast i den mån sådant erfordras
för ändamålsenligt bearbetande af den mineralfyndighet, som utgör föremål
för koncessionen. Hvad sålunda brytes eger koncessionsinnehafvaren
använda och behålla.

Vill koncessionsinnehafvaren i vidsträcktare mån än nu är sagdt.
verkställa arbete å sådant mineraliskt ämne inom området, hvartill rätt
icke är genom koncessionen upplåten, göre ansökning om koncession
derå, och ege han dervid företräde framför annan att koncessionen
erhålla.

104

78 §.

Det område i dagen, som innehafvare af koncession anser sig för
arbetet behöfva, skall, med iakttagande af hvad i koncessionen är stadgadt
angående den i sådant afseende högst medgifna ytvidd, af bergmästaren
i orten, efter kallelse å jordens egare och innehafvare, på
stället anvisas, inom området för koncessionen, antingen på en gång
vid arbetets början eller i mån som koncessionsinnehafvaren finner sig
deraf vara i behof. Vid förrättningen må bergmästaren, der så nödigt
anses, biträdas af två gode män samt af landtmätare, hvilken förordnas
af Konungens Befallningshafvande.

Vid sådan förrättning, då den å området först sker, skall ock, der
ej ansökningen om koncession varit åtföljd af karta hvarom i 69 § sägs,
dylik karta upprättas öfver området för koncessionen.

Det för arbete i dagen anvisade område skall å koncessionskartan
utmärkas.

Då rätt till mark för väg är i koncessionen medgifven, skall ock
vid förrättningen denna mark anvisas och utstakas.

Vid förrättningen skall bergmästaren föra protokoll, upptagande
fullständig beskrifning öfver anvisadt område.

Kostnaden för förrättningen skall af koncessionsinnehafvaren förskjutas.

79 §.

1 mom. Vid förrättning, hvarom i 78 § sägs, skall för anvisadt
område i dagen samt för mark till väg, då rätt dertill är i koncessionen
medgifven, lösen bestämmas i förhållande till det värde, annan mark
af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller.

Sålunda bestämd lösen skall af koncessionsinnehafvaren genast till
Konungens Befallningshafvande i länet eller, i fråga om jord i enskild
eg o, till egaren inbetalas, utom i fall, som i 2 mom. sägs.

År jorden åt annan upplåten, skall af nämnda lösen utgå det skadestånd,
som för mistningen af marken kan innehafvaren af jorden lagligen
tillkomma.

2 mom. Under de tre år, som följa närmast efter koncessions meddelande,
är koncessionsinnehafvare berättigad att, utan erläggande under
tiden af stadgad lösen, å anvisadt område i dagen verkställa nödiga
arbeten för fyndighetens undersökning och blottande, mot skyldighet
för koncessionsinnehafvaren- att sålänge anvisadt område sålunda an -

106

vändes derföre till innehafvaren af området utgifva full ersättning, som
för hvarje år förskottsvis betalas. Koncessionsinnehafvaren vare derjemte,
om området ej inlöses, förpligtad att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom arbetet för framtiden kan hafva tagit. Intilldess denna
ersättning blifvit erlagd, ansvare koncessionsinnehafvaren för fulla beloppet
af den årliga afgiften för markens begagnande.

För ersättning, som enligt detta mom. skall utgå, åligger det koncession
sinnehafvare att, innan arbetet börjas, ställa pant eller borgen,
som af Konungens Befallningshafvande godkännes.

Hvad i detta mom. är stadgadt om anvisadt område, gälle äfven
om mark till väg, då rätt dertill är i koncessionen medgifven.

3 inom. Å anvisadt område må koncessionsinnehafvare icke, utan
medgifvande af Konungens Befallningshafvande i länet eller af jordegaren,
uppföra andra byggnader än sådana, som erfordras för grufdriften.

80 §.

Ofvan jord må innehafvare af koncession icke förfoga öfver annan
del af området för koncessionen, än som blifvit enligt 78 § dertill anvisad.
Ej heller eger koncessionsinnehafvare att i annat fall, än som
i 79 § mom. 2 sägs, sätta sig i besittning af anvisadt område eller af
mark till väg innan bestämd lösen derför är erlagd.

81 §.

Under jord vare koncessionsinnehafvare berättigad att drifva arbetet
på hela det område koncessionen omfattar.

Gränserna på djupet för detta område skola räknas lodräta, såvida
det utan förnärmande af annans rätt kan ske.

82 §.

Innehafvare af koncession må icke, utan tillstånd af Konungen, å
annan öfverlåta koncessionen. Sker det, vare ogilt.

lic t. ang. Gr ufvest ady an.

106

83 §.

Skada och intrång, som tillskyndas annan genom arbete, som på
grund af koncession verkställes, skall ersättas af den, som innehar
koncessionen.

84 §.

Visar sig under arbetets fortgång att för detsamma eller för väg
till området erfordras större utrymme i dagen, än som är i koncessionen
medgifvet, ege koncessionsinnehafvaren att om vinnande af ökadt
utrymme göra ansökning i den ordning, som för erhållande af koncession
är föreskrifven.

85 §.

Yppas tvist om ersättning, som af koncessionsinneliafvare skall
enligt denna stadga erläggas, gånge med bestämmandet deraf såsom i
12 § är stadgadt.

* 86 §.

Om innehafvare af koncession mot bestämmelserna i 73 § verkställer
arbete å område, som enligt samma § är deremot sk}7ddadt, eller
vidtager förfoganden öfver område i dagen, som icke blifvit för ändamålet
anvisadt, såsom i 78 § sägs, eller sätter sig i besittning af anvisadt
område eller af mark till väg, utan att endera lösen derför blifvit
enligt 79 § mom. 1 betald, eller ock ersättning erlagd och borgen
stäld, der sådant är enligt 79 § 2 mom. medgifvet; då varde, genom
Konungens Befallningshafvandes försorg, arbetet instäldt, intilldess koncessionsinnehafvaren
visar, att laga hinder mot arbetet icke vidare
förefinnes.

87 §.

Vill koncessionsinnehafvare frånträda koncessionen, göre skriftlig
anmälan hos Konungens Befallningshafvande i länet, och upphöre koncessionen
från den dag, sådan anmälan skett; skolande Konungens Befallningshafvande
låta underrättelse härom intagas i län skungörelserna.

107

88 §.

Den årliga arbetsskyldighet, som enligt 75 § skall i koncessionen
bestämmas, må icke sättas lägre, än att värdet af arbetet motsvarar åtta
dagsverken för hvarje hektar, som koncessionen omfattar.

Denna arbetsskyldighet skall för hvarje kalenderår innan dess slut
fullgöras; dock eger koncessionsinnehafvare, om han hellre vill, att under
ett år fullgöra arbetsskyldigheten äfven för flera, högst fyra derefter
närmast följande arbetsår, så framt anmälan derom hos bergmästaren
göres inom utgången af det år, hvarunder arbetet verkställes.

Första arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då koncessionen
utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet mött hinder,
hvars undanrödjande icke af kon cession sinnehafvaren berott, i hvilket
fall arbetsåret räkuas från den 1 Januari året efter det, då hindret
upphört.

Arbete, hvarom i denna § sägs, skall vara af beskaffenhet att kunna
främja det ändamål, för hvilket koncessionen beviljats; och må arbete,
som uppenbarligen afser tillgodogörande af annat mineraliskt ämne, än
som utgör föremål för koncessionen, icke räknas koncessionsinnehafvaren
till godo i fråga om arbetsskyldighetens fullgörande.

89 §.

Om befrielse under viss tid från den arbetsskyldighet, koncessionsinnehafvare
har att årligen fullgöra, gälle i tillämpliga delar hvad i 5
kap. är om inmutad grufva i ty fall stadgadt.

■ 9» §.

Försummas utan behörig anmälan (88 §) eller tillåtelse (89 §) den
i koncessionen bestämda arbetsskyldighet för något arbetsår, vare vid
det årets utgång koncessionen och den derpå grundade rätt förverkad,
så framt talan derom sker inom 2 år från utgången af det arbetsår,
under hvilket försummelsen egt rum.

91 §.

Då koncession förverkats eller eljest upphört att vara gällande,
skall all den mark, hvilken koncessionsinnehafvaren inlöst, hemfalla till
jordegaren utan ersättning, dock att koncessionsinnehafvare må under

108

2 år derefter å sådan mark afgiftsfritt behålla qvar uppfordrade mineraliska
ämnen samt byggnader gch andra tillhörigheter.

De i grufva befintliga, för dess styrka och bestånd nödiga byggnader
skola utan lösen tillfalla den, som sedermera i laga ordning kan
erhålla koncession å området.

92 §.

Hvad i 6 kap. är om ordningen för grufdrift stadgadt skall gälla
äfven för arbete, som verkställes på grund af koncession.

93 §.

Hafva flere del i koncession eller innehafves koncession af bolag,
skall för hvarje år utses en föreståndare för arbetet, hvilken är ansvarig
för fullgörande af gällande föreskrifter om ordningen för arbetet. Val
af föreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan anmälan,
är hvarje delegare eller, om koncessionen innehafves af bolag, hvarje
ledamot af dess styrelse ansvarig såsom vore han föreståndare för
arbetet.

Allmänna bestämmelser.

94 §.

Utländing må icke inom riket inmuta mineralfyndighet eller bearbeta
inmutad fyndighet eller idka grufdrift, med mindre än att Konungen på
ansökning funnit skäligt att dertill lemna bifall; Och skall förty det
grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande kan komma att företaga
eller företaga låta, vara utan all verkan till bevarande af rättighet
i hit hänförligt afseende; dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke
eger tillämplighet i fråga om fyndighet eller gruflägenhet, som på
grund af äldre, behörigen förvärfvad rättighet af utländing innehafves.

95 § = 69 § grufvestadgan.

96 » = 70 » »

97 » = 71 » »

98 » = 72 » »

99 » = 73 » »

Motiv.

X Avdelningen.

1 Kap.

i §•

Redan här torde uppmärksamhet böra fästas derå, att de angifna
mineralfyndigheterna, om de förekomma å kronojord som icke under
ständig besittningsrätt innehafves, ej kunna inmutas. Detta har skett
genom en hänvisning till stadgans andra afdelning.

5 §.

Erfarenheten har visat att, vid ansökning om inmutning af fyndighet,
som uppgifvits vara sönad eller annorledes förverkad, bergmästaren,
med stöd af 3 § 2 mom. Grufvestadgan och hänvisningen till detta
lagställe i 5 §, ansett det böra tillkomma honom att pröfva, huruvida
berörda uppgift öfverensstämde med verkliga förhållandet eller icke.
Sådan ansökning har derföre blifvit afslagen, då bergmästaren för sin
del funnit att den äldre inmutningen blifvit behörigen försvarad. Det
är emellertid uppenbart och derjemte i 10 § 2 mom. förutsatt, att
frågan huruvida en grufva blifvit behörigen försvarad eller icke tillkommer
pröfning af domstol. En sådan pröfning skulle dock aldrig
kunna påkallas, om den, som ville och möjligen också verkligen kunde
lagligen styrka att inmutningsrätten förverkats, vägrades matsedel af
bergmästaren, och derför icke kunde göra den äldre, möjligen förverkade
rätten vid domstol stridig, hvadan bergmästarens mening i detta
fall komme att blifva den ensamt gällande. För att håfva detta missförstånd,
åt hvilket nuvarande lydelsen af 5 § kan gifva anledning,
bär i nämnda § blifvit tillsatt bestämmelse derom, att ansökning om
matsedel skall afslås endast i det fall, att den strider mot stadgans
1 § eller 3 § 1 mom.

17 §•

Ändringen af denna § är betingad af den förändring som i 2:dra
afdelningen af stadgan innehålles. Den bestämmelsen har dock bibehållits,
att rätten till jordegareandel, en gång begagnad, är inneliafvarens
personliga egendom och således får af honom behållas äfven om han
af en eller annan anledning går i mistning af åborätten till jorden.

22 §.

Då det lärer förekommit, att bergstjensteman i landets nordligare
län fått i anledning af utmålsansökning företaga längre resa, derföre
ersättningen, uppgående till rätt betydligt belopp, icke kunnat af sökanden
utfås, lärer § böra ändras derhän att kostnaden, såsom i andra
fall stundom är i lag stadgadt, bör förskottsvis till tjensternannen inbetalas
om denne sådant fordrar.

XX Afdelningen.

68 §.

Denna afdelning handlar endast om kronojord, som icke under
ständig besittningsrätt innehafves. Då härvid således enskild jordegares
rätt icke är ifråga, finnes intet bjudande skäl att inskränka arbetsmedgifvande
till endast vissa slag af mineral fyndigheter, så mycket mindre
som vid koncession rättigheten att eftersöka och bearbeta fyndigheter
alltid är beroende på särskild pröfning om företagets gagnelighet för
orten och det allmänna, samt icke, såsom vid inmutning, kan göras
godtyckligt gällande. Mineralfyndigheter af alla slag äro derföre gjorda
till föremål för koncession, hvarigenom ock vunnits det i Riksdagens
skrifvelse i frågan uttalade önskningsmål, att äfven de icke inmutningsbara
mineralfyndigheter, b vilka numera hade högre värde, kunde blifva
föremål för eftersökande och bearbetande, vare sig de förekomme i
förening med inmutningsbara fyndigheter eller enbart.

69 §.

Vid tillämpning af koncessionssystemet är det af vigt att söka
träffa sådana anordningar, att detta system icke må inverka menligt på
benägenheten för nyttiga mineraliers eftersökande och upptäckande.
För detta ändamål har i §, som eljest är hemtad från lagen angående
stenkolsfyndigheter, tillsatts en bestämmelse derom, att ansökningen
icke behöfver vara åtföljd af karta i det fall, att det område, hvarå
koncession sökes, är 4 hektar eller derunder, motsvarande i vidd det
område som vid inmutning kan erhållas i utmål till en grufva. Afser
således ansökningen ett område, jemförligt med det som vid inmutning
vinnes, så medför koncessionsansökningen icke annan högre kostnad,
än den obetydliga för ansökningens kungörande. Skillnaden i afseende
å kostnad mellan inmutning och koncession blifver sålunda icke större,
än att den varder beroende på beloppet af stämpladt papper till den
ena eller andra handlingen. Då derjemte sökanden icke i någotdera
fallet har vidare omgång eller besvär i saken, än att ingifva ansökningen
i ena fallet till bergmästaren och i det andra till Konungens
Befallningshafvande, så synes det icke skäligen kunna påstås att af nu
antydda anledning det ena systemet mera än det andra verkar uppmuntrande
eller hämmande för grufrörelsens utveckling.

70 §.

Med afseende å de längre afstånd och svårare kommunikationer,
som råda i rikets nordligare län, der koncession säkerligen mest skulle
ifrågakomma, har i §, eljest lika med den motsvarande i stenkolslagen,
bestämts 30 dagars tid för kungörelsens befordrande till uppläsning i
kyrkorna.

72 §.

Bestämmande af något minimum för koncessionsområdets vidd är
gifvetvis icke ur någon synpunkt erforderligt. Deremot torde ett lagstadgande
angående områdets största tillåtna utsträckning icke kunna
undvaras, då eljest större gruffält kunde komma att monopoliseras, till
skada i allmänhet för grufrörelsen, som naturligen bättre tillgodoses,
om i ett företag icke ingår större fält, än som inom öfverskådlig tid

112

verkligen kan beläggas med arbete. Å andra sidan, då mineralfyndigheter
af alla slag äro föremål för koncession, får maximum ej sättas
för lågt, då derigenom åter företag i större skala hindrades, hvartill
kommer, att vissa slag af mineralfyndigheter kunna ega så ringa mäktighet
och så spridt läge, att en större vidd vore för företaget nödig.
Någon absolut grund för ett visst maximum lärer visserligen vara
omöjlig att finna. Det föreslagna måttet af 50 hektar synes dock vara
tillräckligt för äfven de största anläggningar, och torde rimligen icke
anses kunna leda derhän, att något slag af grufrörelse derigenom komme
i händerna på alltför få personer.

Ett korrektiv mot ansökningar om alltför stora områden ligger
dessutom deri, att, enligt 88 §, koncessionsinnehafvaren derigenom underkastas
större arbetsskyldighet för grufvans eller företagets försvar.

73 och 74 §§

äro hufvudsakligen lika med motsvarande stadgande i stenkolslagen.

75 och 76 §§.

Då hvarje mineralfyndighet kan blifva föremål för koncession, lära
de skiftande förhållandena icke medgifva att på förhand lemna bestämmelser
om sättet för utgörande af den afgift, som koncessionsinnehafvaren
har att till staten erlägga eller om afgiftens belopp. Detta
kan lämpligen ske endast för hvarje särskildt fall och i förslaget äro
derföre endast anvisningsvis några grunder för ett sådant bestämmande
angifna. Härvid är vid tillämpningen af synnerlig vigt, att afgiften,
jemte det den bereder staten en verklig inkomst, icke sättes högre, än
som står tillsammans med ett godt utfall af rörelsen för koncessionsinnehafvaren.

77 §.

Koncessionen innefattar rätt till bearbetande af allenast den eller
de mineralfyndigheter, hvilka i koncessionen äro utsatta såsom föremål
för densamma. Derjemte eger koncessionsinnehafvaren att förfoga öfver
äfven andra ämnen på djupet i mån som han för sitt arbete deraf är
i behof, samt behålla och tillgodogöra dessa ämnen. Men vill han

113

bearbeta andra ämnen inom koncessionsområdet, måste lian derå söka
särskild koncession. Dessa nya ämnen kunna nämligen vara till värde,
beskaffenhet och förekomstsätt så olika de förut koncessionerade samt
föranleda så olika bestämmelser beträffande afgift och annat, att pröfningen
häraf likaväl som den ursprungliga koncessionsansökningen
måste ankomma på Konungen. Bestämmelsen att förre koncessionsinnehafvaren
har företräde till koncessionen, om den öfverhufvud meddelas,
har tillkommit dels derföre, att han genom sitt arbete upptäckt
fyndigheten, dels ock väsendtligen af den anledning, att olika slag af
grufdrift, samtidigt bedrifna inom området, skulle medföra förvecklingar,
som svårligen kunde lösas åtminstone med den fåtaliga tjenstemannakår
för bergsärenden, som landet nu eger.

78 och 79 §§.

Dessa §§:s innehåll är hemtadt hufvudsakligen från gällande bestämmelser
om utmålsläggning med de förenklingar, som koncessionssystemet
medgifver. Tillkallandet af gode män har gjorts beroende af förhållandena,
emedan det ju ofta kan inträffa, helst då öfverenskommelse
om jordlösen på förhand är träffad, att anlitande af gode män är obehöfligt
och skulle medföra onödiga kostnader.

Den bestämda lösen synes genast böra erläggas, då den i allmänhet
icke lärer uppgå till betydligare belopp. Derigenom undvikes ock eljest
erforderliga bestämmelser om ställande af borgen för markens besittningstagande
innan jordlösen blifvit erlagd.

2:dra momentet af 79 § har tillkommit för att bereda koncessionsinnehafvare
samma fördelar som inmutare under den tid, försöksarbetet
pågår.

82 §.

För att söka förekomma utländskt besittningstagande af våra malmfyndigheter,
är öfverlåtelse af koncession gjord beroende på tillstånd
af Konungen. Sådant besittningstagande, särskildt under formen af
svenskt bolag, lärer visserligen aldrig kunna helt och hållet förebyggas,
men då vederbörande vid koncessions meddelande och öfverlåtande är
i tillfälle att välja sitt folk och icke, såsom vid inmutning, en hvar kan
tilltvinga sig rätt till grufanledningarna, torde härigenom en moralisk
garanti mot missbruk i möjligaste mån vara vunnen.

Bet. ang. Grufvestadgan.

114

83-87 §§

äro hemtade från stenkolslagen.

88 §.

Grufarbete för tillgodogörande af inmutningsbara mineralfyndigheter
utgöres i regel af bergsprängning, hvarföre detta slag af arbete
också lagts till grund för beräkningen af arbetsminimum i inmutad
grufva. I fråga åter om koncession, som kan hafva till föremål hvilka
mineralfyndigheter som helst, är denna beräkningsgrund ofta icke tilllämplig.
För värdet å arbetsminimum beträffande anläggning, som är
grundad på koncession, måste derföre sökas annan jemförelsepunkt.
Likasom i fråga om stenkolsgrufvor, har härtill valts dagsverket och
måttet bestämts till ungefärlig motsvarighet med hvad som för försvar
af inmutad grufva fordras. Af samma skäl eller att grufdrift i inskränktare
mening icke alltid förekommer vid koncessionerad anläggning har
i fråga om denna fordringarna på arbetets beskaffenhet måst ställas i
viss mån annorlunda, än som beträffande inmutad grufva är förhållandet.
Uppställningen af de §§, som angå arbetsskyldigheten, har derföre skett
i enlighet med stenkolslagen.

Allmänna bestämmelser.

94 §.

Det torde vara i flera afseenden oegentligt att utländing är oinskränkt
berättigad att inom, riket inmuta malmfyndigheter och såmedelst
kan kostnadsfritt tillvinna sig besittningsrätt i visst hänseende till landets
mineraltillgångar. Utländing synes derföre böra förklaras oberättigad
att verkställa inmutning utan Konungens medgifvande. Han kommer
då, hvad gruf bryt ning angår, att i ett och allt ställas beroende af sådant
medgifvande, hvarigenom utländings deltagande i vår grufrörelse inskränkes
till de fall, då sådant pröfvas vara för landet nyttigt, hvilket
alltförväl kan vara förhållandet äfven beträffande inmutning, då stora
kostnader för malmens uppdagande äro af nöden.

115

Deremot och då gällande traktater med främmande makter icke
lära medgifva, att utländing, sedan han fått tillstånd att här idka grufdrift,
vid denna närings utöfvande kommer i särskild och sämre ställning,
än den inhemske näringsidkaren, synes hvad Riksdagen anfört
beträffande utländings arbetsskyldighet och särskild kontroll å hans
grufdrift för närvarande icke kunna föranleda till förändrade bestämmelser
i berörda afseenden.

Riksdagens underdåniga skrifvelse den 20 Maj 1890, angående
ändring i Grafvestadgan i fråga om dispositionsrätten öfver
mineralfyndigheter å viss kronojord.

Till Konungen.

Genom kungörelsen den 19 Augusti 1889 har, med anledning af
Riksdagens i skrifvelse den 15 Maj samma år gjorda framställning, förordnats,
dels att i mutsedel, som utfärdas å fyndighet, belägen på kronojord,
som icke under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe
anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss
tid åt annan upplåten, tillsvidare skall, om inmutningsansökningen gjorts
efter förstnämnda dag, intagas förbehåll om skyldighet för inmutaren
att vara underkastad de förändrade bestämmelser om rätt för kronan
att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, som genom ny
lagstiftning kunna blifva gällande, dels ock att för fyndighet, derå inmutning
under sådant förbehåll erhållits, utmål tillsvidare icke må anvisas.

Uti en inom Riksdagen väckt motion har framhållits lämpligheten
af sådan ändring i nu gällande grufvestadga, att malm och andra mineralfyndigheter,
hvilka efter ändringens fastställande upptäckas på kronojord,
som ej är under ständig besittningsrätt upplåten, må på för staten
gagneligaste sätt kunna disponeras.

Till stöd härför har erinrats, bland annat, att de skäl, som under
sistförflutna års Riksdag anfördes för ändring af grafvestadgan i den
rigtning att staten skulle tillförsäkras möjlighet att vid inmutning af
malmfyndigheter kunna komma i åtnjutande af med grufbrytningen förenade
fördelar, fortfarande egde giltighet och än mera vunnit i styrka
bland annat af den omständighet, att under år 1889 trettiotre utmål

117

blifvit lagda och tvåhundrafyratiosju matsedlar blifvit utfärdade allenast
inom Norrbottens län, livilka siffror oförtydbart bestyrkte att intresset
hos enskilde att söka komma i besittning af den kända ymniga tillgången
på dylika fyndigbeter tilltagit i samma mån utsigterna till lättade
kommunikationer, ökad afsättning af malmerna, förbättrade pris och
större efterfrågan på jernmarknaden börjat ljusna; att utredningen angående
tillgångarne af jernmalm visat, att dessa i de hittills kända
grufvorna, hvarifrån köpmalm erhållits, på ett så betänkligt sätt minskats,
att de inom öfre Norrland befintliga rika malmfyndigheterna
snart måste blifva af största betydelse för fyllande af de större jernproducerande
ländernas behof af köpmalm; att de förhoppningar om
fäderneslandets framtida utveckling och välstånd, som väckts af dessa
landets stora naturrikedomar, hittills icke förverkligats, då det vore allmänt
kändt, att det bolag, som egt de mest betydande malmfälten i
Norrbotten, icke på senare tider begagnat dem till bergsbruksrörelse
inom Sverige, utan afstått brytningsrätten i grufvorna till ett utländskt
jern vägsbolag, hvilket dermed endast haft till mål att medelst malmexport
söka betrygga sitt jernvägsföretag; att den afgift af ungefär 17 s
öre per centner, som tillfallit grufegaren, emellertid vore så obetydlig
att med fog kunde påstås, att dessa landets naturrikedomar gått ur landet,
utan att för detsamma medföra någon som helst motsvarighet i
ökadt välstånd och kapital; samt att en lagändring syntes vara påkallad
jemväl deraf dels att staten för närvarande icke kunde med trygghet
förvärfva eller ega gruffält på egen mark, då dessa af hvem som helst
kunde inmutas och åter afhändas staten, dels ock att en del förut värdelösa
mineralier, som icke vore föremål för inmutning, numera blifvit så
värdefulla, att de för industrien egde större vigt än malmen.

Utom den i ofvannämnda skrifvelse af den 15 Maj 1889 ifrågasatta
ändringen i grufvestadgan angående rätt för kronan att till hälften med
inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, ansåg
nästföregående Riksdag nödigt, att stadgan ändrades äfven i annat hänseende,
särskilt rörande rättsförhållandet mellan staten såsom jordegare
och inmutare af apatitförande jcrnmalmer.

Nuvarande stadganden synas jemväl föranleda dertill, att vissa icke
inmutningsbara mineralier, hvilka genom vetenskapens och teknikens
framsteg på sista tiden blifvit värdefulla, icke kunna blifva åtkomliga,
vare sig för inmutaren eller jordegaren, i det fall att de förekomma
inom utmål utan sammanhang med malmfyndigheten — en orimlighet
af den påtagliga beskaffenhet att densamma obestridligen påkallar snar
rättelse.

118

Då flera dylika icke inmutningsbara mineralier ega ett sådant handelsvärde,
att de kunna blifva föremål för lönande grufdrift, synes det
äfven ligga i det allmännas intresse att i grufvestadgan införa sådana
bestämmelser för nämnda fyndigheters bearbetande, äfven om de förekomma
enbart och utan sammanhang med malmfyndighet, att deras
eftersökande och upptäckande derigenom uppmuntras.

En i vissa fall känbar olägenhet, som bör undanrödjas, torde onekligen
ligga i det ofvan anmärkta förhållandet, att staten icke enligt
grufvestadgan kan, utan särskildt undantagsstadgande, med trygghet
mot förnyad inmutning besitta en förvärfvad eller sönad malmfyndighet,
som för det allmänna af särskild anledning möjligen kunde vara af vigt
och värde.

Till undvikande af de betänkliga förvecklingar, som för ett litet
land kunna uppstå i följd af konflikter mellan stora, af utländske män
drifna affärsföretag samt statens intressen och lagar, anser Riksdagen
väl nödigt att utländska undersåtar i regel äro förbjudna att inom vårt
land besitta grufvor och idka grufdrift, men på samma gång är Riksdagen
förvissad derom, att ett absolut förbud för utländing att inom
landet eg a grufvor och drifva grufverörelse, ingalunda vore enligt
med statens och bergsbrukets sanna intressen. Många och talande bevis
härför kunna anföras ur den svenska bergshandteringens historia,
hvilken på ett lysande sätt ådagalägger, att denna närings lyftning i
vissa fall på ett kraftigt sätt befrämjats af utländska mäns energi och
kapital.

Då således möjligheten till ett dylikt välbehöfligt understöd åt det
svenska bergsbruket icke heller för framtiden synes böra alldeles afskäras,
samt grufvestadgans 68 § redan innehåller förbud för utländing
att utan Konungens tillstånd bedrifva grufdrift, lära endast mindre ändringar
i detta fall vara erforderliga i syfte, dels att ökad arbetsskyldighet
eller förbud mot hvilostånd må hädanefter föreskrifvas för utländing,
hvilken icke bör till förfång för andra spekulanter vara berättigad
att länge försvara utmål utan verklig grufdrift, dels att närmare
tillsyn och kontroll öfver utländings grufdrift må anordnas, så att densamma
må komma att oafbrutet bedrifvas, på det för statens intressen
mest gagnande sätt, äfven der dylik grufdrift utöfvas under formen af
svenskt bolag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästkommande Riksdag
framlägga förslag om sådan ändring i nu gällande grufvestadga,
att malm och andra mineralfyndigheter, hvilka efter ändringens fast -

119

ställande upptäckas å kronojord, som ej är under ständig besittningsrätt
upplåten, må på för staten gagneligaste sätt kunna disponeras.

Med undersåtlig vördnad:

På Första Kammarens vägnar:
G■ Lagerbjelke.

n. v. Talman.

Stockholm den 20 Maj 1890.

På Andra Kammarens vägnar:
Olof Wijk.

n. v. Talman.

Vidimeras
Ex officio
A. Horn.

Stockholm, K. L. Beckman, 1893.