UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE
Statens offentliga utredningar 1918:5
UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE
ANGÅENDE
ÅTGÄRDER FÖR MOTARBETANDE
AF DE SMITTOSAMMA KÖNSSJUKDOMARNAS
SPRIDNING
AFGIFVET AF
DEN AF KUNGL. MAKT DEN 6 NOV. 1903
FÖR ÄNDAMÅLET TILLSATTA KOMMITTÉ
BILAGOR
Stockholm 1910
1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKKERI-AKTIEBOLAfi
INNEHÅLL
Statistisk utredning angående reglementeringen i Stockholm 1859—1905 af J. E. Johansson.
Undersökning rörande frekvensen af smittosamma könssjukdomar i riket af J. E. Johansson.
De smittosamma könssjukdomarnas utbredning i Sverige 1822—1906 af J. E. Johansson.
Statistisk undersökning angående skörlefvande kvinnors lefnadsförhållanden af A. Lindblad.
Rättelse:
Undersökning rörande frekvensen af smittosamma könssjukdomar i riket.
Sid. 10, tab. 3, rubriken, står 1,000 läs 10,000.
STATISTISK UTREDNING
ANGÅENDE
REGLEMENTERINGEN I STOCKHOLM
1808—1SOS
ENLIGT UPPDRAG UTARBETAD AF
Professor J. E. JOHANSSON
STOCKHOLM 1908
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
INNEHÅLLS 1; Ö R T E C K NIN G.
Sid.
I. Öfvcrsikt af olika kategorier af kvinnor, som utgöra föremål för besiktningsbyråns verksamhet.
Reglementeringens omfattning ............................... i
II. Stammen af reglementerade ....................................... 7
III. Besiktigade men ej inskrifna ............................................ 24
IV. Kvinnornas anträffande ...................................................................................... 26
V. Besiktningar och remisser till kurhus —.................................................................. 34
VI. Förseelser och bestraffningar af de inskrifna kvinnorna .............................................. 48
VII. Kostnaderna för reglementeringen i Stockholm. Besiktningsbyråns personal ................... 60
VIII. Kvinnornas ålder vid inskrifningen, deras rekrytering från olika delar af landet och ur olika
samhällsklasser m. m. .................................................................... 62
IX. Stammens fördelning efter den tid, kvinnorna varit inskrifna och efter deras ålder. Afgångna
ur stammen .............................................................. 84
X. Omsättningen inom stammen. Temporär bortovaro från byrån, internering å kurhus, i tvångs
arbete
m. m. .................................................................................................... 112
XI. Förekomsten af veneriska sjukdomar, alkoholism och tuberkulos bland de inskrifna kvinnorna.
Reglementeringssystemets verkningsgrad .............................................................. 132
XII. De inskrifna kvinnornas bostadsförhållanden och sätt att drifva sitt yrke........................ 175
Bilaga.
1. Reglementeringssystemets brister och olägenheter samt dess utvecklingsmöjligheter ............ 185
2. Samhällets reaktion mot prostitutionen....................................................................... 204
Följande öfversikt grundar sig på utdrag ur de rullor, som å besiktningsbyrån
blifvit förda öfver de besiktningsskyldiga kvinnorna, samt pa de årsrapporter, som från år
1870 lämnats till Stockholms hälsovårdsnämnd. Vidare hafva uppgifter hämtats ur anteckningsböcker,
journaler, förhörsprotokoll m. m., som finnas förvarade å byrån, samt från journalerna
vid Stockholms stads kurhus och sjukhuset S:t Göran. Särskilda uppgifter hafva
insamlats genom byråns föreståndare poliskommissarien P. Dahlqvist, som äfven ombesörjt
de nyssnämnda utdragen ur rullorna. Utdragen ur sjukhusjournalerna hafva utförts af
underläkaren vid kurhuset med. lic. F. Sandman. En del af det ifrågavarande materialet
har redan blifvit statistiskt bearbetadt af professor Welander och hafva därför vissa uppgifter
kunnat tagas ur af honom publicerade arbeten. Vidare meddelas en del egna iakttagelser
samt uppgifter hämtade från undersökningar utförda af kommitténs ledamöter
doktorerna Lindblad och Möller. Fil. kand. R. Moosberg har biträdt vid uppgifternas
sammanställning och beräkning. I en särskild bilaga meddelas en diskussion af reglementeringssystemets
återverkan på samhället i dess helhet.
Stockholm i december 1906.
J. E. Johansson.
I. Öfversikt af olika kategorier af kvinnor, som utgöra föremål för
besiktningsbyråns verksamhet. Reglementeringens omfattning.
På olika sätt (se sid. 27) taga de vid byrån anställda polismännen reda
på kvinnor, som gjort sig skäligen misstänkta för att »idka skörlefnad som yrke».
En del af dessa hämtas till byrån, andra inställa sig godvilligt efter anmaning.
Dessa kvinnor, hvilka kunna sammanfattas under rubriken »anträffade», i motsats till
de »återanträffade», om hvilka här nedan skall talas, underkastas å byrån förhör,
afsedt att utröna i främsta rummet, huruvida de utöfvat könsumgänge mot betalning.
En del neka. Mot dessa kunna i regel ej några vidare åtgärder vidtagas.
Om det förekommit mera graverande omständigheter, såsom att kvinnan tillbragt
natten i något af de s. k. partihotellen, erhåller hon en erinran att taga sig i
akt för framtiden. I fråga om minderåriga tillhållas de anhöriga att taga bättre
vård om dem. — Angående dessa kvinnor, de »å byrån förhörda, men ej besiktigade»,
hafva först på sista åren anteckningar blifvit förda å byrån.
En annan del af de »anträffade» erkänna, att de mottagit betalning af manspersoner,
med hvilka de haft könsumgänge. Efter erkännandet, som sker i närvaro
af en polisman utom byråns föreståndare, hänvisas kvinnan till byråns läkarafdelning
*
Förhör å
byråns polisafdelning
med
»anträffade».
De »anträffades»
besiktning
å
byråns läkarafdelning.
I
Inskrifning i
byråns rulla.
Proceduren
vid åläggandet
af besiktningsskyldighet.
för undergående af besiktning, sedan hon förut blifvit tillfrågad, om hon har något
emot en sådan undersökning. Enligt uppgift af byråns föreståndare, poliskommissarien
Dahlqvist, har det, såvidt han kan erinra sig, ej förekommit, att en kvinna efter
det ofvannämnda erkännandet vägrat att låta sig besiktigas. I händelse kvinnan
befinnes smittad, remitteras hon till kurhus. — Öfver dessa kvinnor, de »anträffade
och besiktigade», föres en särskild journal å byrån. Dessutom göras anteckningar
om kvinnans lefnadsomständigheter, hvilka anteckningar sedermera förvaras i särskilda
konvolut efter bokstafsordning. En del af dessa kvinnor hafva förut undergått
besiktning. De ölriga utgöra de »första gängen besiktigade».
En del af de »anträffade och besiktigade» uppgifva, att de endast tillfälligtvis
haft könsumgänge mot betalning och vidhålla, att det är deras afsikt att försörja sig
på hederligt sätt. I fall denna uppgift synes vara sannolik, tillhålles kvinnan att snarast
möjligt skaffa sig arbete eller tjänst eller lämna staden samt att, tills detta skett,
inställa sig till regelbunden besiktning. I de fall, där anledning finnes att antaga, att
kvinnans anhöriga kunna taga vård om henne, underrättas dessa om hvad som i saken
förekommit. Bo de anhöriga i Stockholm, meddelas underrättelsen genom någon af
de vid byrån anställde konstaplarna. — Om dessa kvinnor, hvilka kunna sammanfattas
under rubriken »besiktigade, men ej inskrifna», finnas i årsrapporterna uppgifter
beträffande besiktningar, remisser till kurhus samt deras återgång till hederligt
yrke eller afflyttning från staden. Orsaken till att den här nedan beskrifna ålägg -ningsproceduren ej tillämpats mot dem, har enligt uppgift af byråns föreståndare
varit, att man i det längsta velat tillmötesgå kvinnornas anhållan att ej bli inskrifna.
Det är nämligen en allmänt utbredd föreställning bland kvinnorna, att, om de en
gång blifvit »inskrifna», de sedermera ej utan svårigheter kunna »komma ifrån byrån»,
och många af dem hafva ej för afsikt att fortsätta skörlefnaden. Till denna grupp räknas
äfven kvinnor af främmande nationalitet, som anträffats »drifvande skörlefnad som yrke».
De kvinnor, som tydligen hafva för afsikt att fortsätta skörlefnaden, äfvensom
de, som, trots meddelade enskilda varningar, visat sig ej fullfölja den uttalade afsikten
att skaffa sig arbete eller lämna staden, åläggas besiktningsskyldighet enligt en
särskild procedur samt inskrifvas därefter i den å besiktningsbyrån förda rullan.
I denna införas med löpande ordningsnummer kvinnornas namn, födelseår och -dag,
inskrifningsdatum samt anteckningar om födelseort, yrke, föräldrarnas samhällsställning,
åldern då kvinnan lämnade föräldrahemmet, åldern äfvensom orten, där kvinnan
haft sitt första könsumgänge, förförarens samhällsställning, vidare anteckningar, om
kvinnan födt barn, vårdats å kurhus, varit varnad eller dömd för lösdrifveri, tilltalad
för brott, intagen å skyddshem samt en del andra data om hennes lif, särskildt
tiden närmast före inskrifningen. I rullan lämnas rum för kommande anteckningar
om kvinnans lefnadsöden, för så vidt dessa intressera byrån.
Proceduren vid »åläggningen» är i korthet följande. I en särskild journal
införes hvad som vid förhören med kvinnan förekommit. I närvaro af en af
konstaplarna uppläser byråns föreståndare denna rapport för kvinnan och tillfrågar
3
henne, om hon har något att invända eller att beriktiga. Befinnes detta icke vara
fallet, uppmanas hon att underteckna erkännandet af rapportens riktighet. Om
hon vägrar att underskrifva, upplyses hon om, att det står henne fritt att
underskrifva eller också personligen inställa sig i poliskammaren för att höras med
anledning af rapporten. Enligt uppgift af poliskommissarien Dahlqvist har det
ej förekommit mer än två fall, då kvinnan valt det senare alternativet. Sedan
kvinnan underskrifvit, erhåller hon ett exemplar af reglementet. Rapporten jämte
anteckning, att kvinnan anmäles till åläggning af besiktningsskyldighet, öfversändes
till poliskammaren, där resolution meddelas, utan att kvinnan ytterligare höres.
Resolutionen tecknas i marginalen bredvid rapporten i den ofvannämnda journalen.
Den åtföljes icke af någon besvärshänvisning och meddelas icke kvinnan. Journalen
återsändes till byrån och med ledning af uppgifterna i rapporten införas anteckningarna
i den ofvannämnda rullan.
De kvinnor, som blifvit införda i rullan, kunna sammanföras under rubriken
»inskrifna». Den å byrån vanliga benämningen är »ålagda».
I sammanhang med inskrifningen har kvinnan blifvit ålagd besiktningsskyldighet.
Denna skyldighet kan sedermera af olika anledningar upphöra. En kvinna anmäler
å byrån, att hon ämnar lämna staden eller att hon fått tjänst eller arbete eller
blifvit tagen i vård af anhöriga eller att hon ämnar ingå äktenskap. Hennes
namn jämte den ifrågavarande anmälan antecknas i en särskild bok, hon befrias
från skyldigheten att inställa sig å byrån, och om hon under en tid af 3 månader
ej anträffats under omständigheter, som gifva anledning att antaga, att hon fortsätter
»yrket», göres i rullan anteckning om att hon afgått från byrån. Det må här anföras,
att byråns föreståndare, poliskommissarien Dahlqvist, har uttryckligen uppgifvit, att
byråns polismän icke göra besök i kvinnans hem eller hos hennes
principal för att kontrollera de uppgifter hon lämnat. Kvinnor, som utan
föregående anmälan uteblifvit från besiktningarna och ej heller af byråns polismän
blifvit anträffade, antecknas såsom »afvikna» och afföras efter i allmänhet 2 månader.
Då kvinnan bortdömes till tvångsarbete, dömes till fängelse eller straffarbete eller
intages å arbets- eller försörjningsinrättning eller å skyddshem, upphör naturligtvis
också besiktningsskyldigheten.
Bland de besiktningsskyldiga pågår sålunda en ständig omsättning. Å byrån
bokföres dagligen tillkomst och afgång bland dem, som äro ålagda besiktningsskyldighet,
Härvid afföras icke de, som remitteras till kurhus. Dessa komma
således att ingå i slutsumman vid den nämnda bokföringen. Frånräknas de å kurhuset
befintliga från den nämnda slutsumman, erhålles antalet inskrifna kvinnor,
som äro skyldiga att på vissa tider inställa sig å byrån för att låta sig besiktigas
eller som äro underkastade någon tids observation, innan de komma att fullständigt
befrias från skyldigheten i fråga. För dessa kvinnor kommer i det följande
att användas rubriken »besiktningsskyldiga». De i den nyssnämnda slutsumman
Besiktnings
skyldighetens
upphörande.
Bokföring af de
besiktningsskyldiga
å
byrån.
4
Återupptagning
bland de
besiktningsskyldiga.
Olika kategorier
af »inskrift^
».
a) besiktningsskyldiga.
b) internerade.
ingående kunna lämpligen betecknas med uttrycket de »besiktningsbyrån tillhöriga».
En annan beteckning, som ofta användes, är »kvinnor från byrån». Det må
emellertid påpekas, att antalet »besiktningsskyldiga» och det verkliga antalet regelbundet
besiktigade betydligt afvika från hvarandra. Angående förklaringen härtill se sid. 42.
Det må här ytterligare framhållas, att uttrycken »inskrifven» och »besiktningsskyldig»
ej hafva samma betydelse. En kvinna inskrifves ej mer än en gång.
Har hon blifvit inskrifven, behåller hon sitt nummer i rullan. Däremot afföres
kvinnan från de besiktningsskyldiga, då denna skyldighet upphör. Anteckning härom
göres i rullan, men kvinnans namn och anteckningarna om henne finnas kvar.
Hon är således fortfarande »inskrifven», men hon har »lämnat byrån». Den sista
anteckningen i rullan upplyser, huruvida kvinnan afflyttat, fått tjänst o. s. v. vid
afgången från byrån eller om hon blifvit dömd till tvångsarbete, intagits på försörjningsinrättning
o. s. v.
Skulle kvinnan sedermera »äteranträffas», upptages hon ånyo bland de besiktningsskyldiga,
utan att proceduren för »åläggning» upprepas, så vidt hon ej undgått
att blifva identifierad, något som ytterst sällan torde inträffa. Anteckning om
»återkomsten till byrån» göres i rullan å den plats, där anteckningarna förra gången
slutade. Definitivt afföres således kvinnan ur rullan, först då byrån fått underrättelse,
att hon aflidit.
De, som vid en viss tidpunkt finnas inskrifna i byråns rulla, kunna hänföras
till någon af följande tre kategorier: besiktningsskyldiga, internerade och afgångna.
Den första kategorien, de besiktningsskyldiga, om hvilka här ofvan är taladt,
omfattar de inskrifna kvinnor, som vid en viss tidpunkt äro föremål för byråns
kontroll.
Den andra kategorien, de internerade, har äfven ett visst samband med
byråns verksamhet, ehuru de ifrågavarande kvinnorna ej stå under byråns omedelbara
kontroll. Hit höra de till tvångsarbete eller för brott dömda inskrifna
kvinnorna, äfvensom de å arbets- eller försörjningsinrättning eller å skyddshem
intagna. Till denna kategori kan man äfven lämpligen öfverföra de å kurhus
intagna, hvilka, såsom ofvan nämnts, i årsrapporterna från byrån inräknas bland
de »besiktningsskyldiga». Samtliga dessa grupper af inskrifna kunna sammanföras
under rubriken »internerade». Denna kategori är emellertid ej så väl
begränsad som den förutnämnda och anteckningarna å byrån äro naturligtvis ej
så fullständiga, enär hithörande kvinnor ej direkt utgöra föremål för byråns
verksamhet. Det är egentligen endast om interneringens början, d. v. s. kvinnans
öfvergång från »besiktningsskyldig» till »internerad», som anteckningarna å byrån
lämna upplysning. Om interneringens upphörande finnas inga uppgifter, för så vidt
icke kvinnan har återgått till de »besiktningsskyldiga». Men denna återgång kan
sägas vara regel. Öfver 90 procent af de »internerade» återvända till byrån.
(Se sid. 23.)
5
De, som lämnat byrån utan att därvid blifva internerade eller som lämnat c) afgångna.
interneringen utan att återvända till byrån, bilda en tredje kategori af inskrifna, som
i motsats till de båda andra ej står under någon kontroll hvarken från byråns
sida eller från de inrättningars, som jämsides med byrån ha att göra med de
»inskrifna». För denna kategori användes i det följande beteckningen »afgångna».
En del af dessa kvinnor hafva ändrat lefnadssätt; men en del fortsätta som
prostituerade å andra orter. En stor del komma efter eu tid tillbaka till byrån.
Dessa senare kunna betecknas som »temporärt afgångna» i motsats till de »definitivt
afgångna». I den följande framställningen göres äfven skillnad mellan de »från
byrån afgångna» och dem, som »afgått efter internering».
Vi hafva således erhållit trenne kategorier af inskrifna kvinnor: de »besikt-Andra än »inningsskyldiga»,
de »internerade» och de »afgångna».
innehålla årsrapporterna uppgifter endast angående de »från byrån afgångna». Utom
de anförda kategorierna af inskrifna kvinnor hafva tvenne andra grupper varit föremål
för byråns verksamhet, nämligen de »besiktigade, men ej inskrifna» och de »å
byrån förhörda, men ej besiktigade».
För de olika anförda kategorierna lämnas särskilda tabellariska öfversikter.
Tab. 3 omfattar de »besiktningsskyldiga» och de »internerade». Tab. 8 innehåller
de under året »från byrån afgångna», tab. 11 de »besiktigade, men ej inskrifna»
och tab. 12: b de »å byrån förhörda, men ej besiktigade».
Beträffande dessa senare taritföremå?
för byråns
verksamhet.
Reglementeringens omfattning kan bedömas från flera synpunkter. Antalet Reglementebesiktningsskyldiga
i ett visst tidsmoment bestämmer i första hand, såsom redan fram- rlnj|®"sjn°m''
hållits, verksamheten å besiktningsbyråns läkarafdelning.*)
Jämsides med besiktningsbyrån och med samma material operera såsom
ofvan anförts en hel del andra inrättningar. Interneringen af kvinnorna å dessa
inrättningar står nästan alltid i närmaste samband med verksamheten å besiktningsbyråns
polisafdelning. Denna internering utgör för öfrigt i flertalet fall endast ett
tillfälligt afbrott i '' kvinnornas skörlefnad och de ifrågavarande inrättningarna
kunna ej betraktas uteslutande som upptagningsanstalter eller asyler för materialet
*) Man kan göra den anmärkningen, att bland de besiktningsskyldiga inräknas sådana, som hafva
anmält sin afsikt att afgå, men fortfarande någon tid (3 månader) stå under observation, utan att vara
skyldiga att inställa sig till de regelbundna besiktningarna. Vidare inräknas en del, som tillfälligvis befriats
från denna skyldighet t. ex. för sjukdom, för några dagars eller veckors »vistelse på landet» o. s. v.
Äfvenså inräknas de, som afvikit utan föregående anmälan. Det finnes emellertid ingen möjlighet att
uppgifva antalet af dessa. Å andra sidan måste man också taga hänsyn till att af dem, som faktiskt
blifvit afförda, men som återvändt, långt ifrån alla omedelbart anmäla sig å byrån eller »anträffas» af
byråns polismän. Dessa äro emellertid att betrakta som besiktningsskyldiga, enär denna skyldighet återinträder,
så snart kvinnan åter börjar idka »skörlefnad som yrke».
6
»Stammen
reglemen
terade.
»
irån byrån. De inskrifna kvinnorna dömas till tvångsarbete faktiskt på grund af
tillfälliga förseelser mot reglementet och vid frigifvandet återvända de i regel
till byrån. De, som i anseende till bristande arbetsförhet ej kunna dömas till
tvångsarbete, intagas på försörjningsinrättning. Äfven i dessa fall blir det oftast en
tillfällig och kort internering. Enligt uppgift från byråns föreståndare anträffas
merendels de ifrågavarande kvinnorna efter en eller annan vecka åter kringdrifvande,
åtminstone så länge detta lif ej omöjliggöres af tilltagande ålder och
sjuklighet. För dem, som dömas för brott, äfvensom för dem, som intagas å
kurhuset, kommer interneringen som ett ofrivilligt och i regel endast tillfälligt
afbrott i utöfningen af »yrket». Äfven interneringen å skyddshem och å arbetsinrättning
kan i flertalet fall betecknas som ett dylikt afbrott. Enligt uppgift från
byråns föreståndare är det ofta vid den tidpunkt, då kvinnorna frukta att blifva
bortdömda till tvångsarbete, som de besluta sig för att gå in på skyddshem. Mer
än hälften återvända till byrån (se sid. 23). På arbetsinrättningen intagas dels
en del äldre kvinnor, som i synnerhet vid vinterns'' annalkande där söka tak öfver
hufvudet. På våren komma de åter ut. Vidare intagas å arbetsinrättningen
kvinnor, som kommit i skuld till fattigvården, t. ex. kvinnor, som födt barn och
fått dessa genom fattigvårdens försorg intagna å allmänna barnhuset.
Summan af de »besiktningsskyldiga» och de »internerade» i ett visst tids
moment
kan sägas utgöra det material, med hvilket reglementeringen arbetar, de
»reglementerade». Emellertid skulle det vara oriktigt att medräkna år efter år sådana,
som ej återvända till byrån efter interneringen. Dessa komma därför att medräknas
i uppgifterna om antalet internerade endast för det år, då interneringen började. Ett
undantag har gjorts för dem, som dömts till tvångsarbete för längre tid än ett år;
dessa inräknas nämligen under hela strafftiden i antalet internerade.
Betraktar man reglementeringen som en social företeelse och vill man från
denna synpunkt bedöma dess omfattning vid olika tidpunkter, har man att taga
hänsyn ej allenast till det antal individer, som stå under kontroll af besiktningsbyrän
och de med densamma jämsides arbetande inrättningarna, utan äfven till dem,
som temporärt afgått frän byrån, men efter kortare eller längre tid dit återvända.
Det förhållandet, att åläggningsproceduren ej behöfver upprepas vid dessa
kvinnors återkomst till byrån, visar också, att enligt det nuvarande reglementeringssystemet
bortovaron ej upphäft sambandet med byrån. Återkomsten är så till vida
förutsedd, som kvinnan behåller sin plats i rullan. Man kan således tala om en
»stam af reglementerade», af hvilka en del äro »besiktningsskyldiga», en del »internerade»
och en de! »temporärt af gångna». Stammen rekryteras af de »nyinski
fva». Dess storlek bestämmes för öfrigt af de med döden eller på annat sätt
»definitivt af gångna». Storleken af stammen vid en viss tidpunkt erhålles således
genom att summera alla, som inskrifvits intill denna tidpunkt från systemets införande,
och fråndraga summan af dem, som definitivt afgått.
7
II. Stammen af rcglementerade.
De inskrifna kvinnorna bilda, så länge de ej definitivt afgått, en »stam af
reglementerade». Genom att successivt för hvarje årsskifte beräkna storleken af
denna stam och dess fördelning, erhåller man en öfversikt öfver reglementeringens
omfattning och utveckling.
Tab. i.
Stammen af reglementerade vid slutet af åren iSjS—1904 enl. utdrag ur rullorna.
1 | a | 3 | 4 | '' | 2 | 3 | 4 |
År | Xyinskrifna | Definitivt | Stammen vid årets slut | År | Nyinskrifna | Definitivt | Stammen vid årets slut |
|
|
|
| 1880 | 120 | 90 | 690 ! |
|
|
|
| 81 | 91 | 96 | 685 |
|
|
|
| 82 | 123 | 92 | 716 |
1858 | _ | — | 101 | 83 | 113 | 86 | 743 |
59 | 156 | 28 | 229 | 84 | 73 | 107 | 709 |
|
|
|
| 85 | 108 | 80 | 737 |
1860 | in | 47 | 293 | 86 | 129 | 96 | 770 |
61 | 88 | 48 | 333 | 87 | 109 | 104 | 775 |
62 | 107 | 56 | 384 | 88 | 81 | 92 | 764 |
63 | 118 | 69 | 433 | 89 | 71 | 91 | 744 |
64 | 71 | 72 | 432 |
|
|
|
|
65 | 70 | 65 | 437 | 1890 | 97 | 94 | 747 |
66 | 77 | 52 | 462 | 91 | 116 | 95 | 768 ! |
67 | 86 | 42 | 506 | 92 | no | 84 | 794 |
68 | 78 | 87 | 497 | 93 | 100 | 81 | 813 |
69 | 98 | 84 | 511 | 94 | in | 97 | 827 |
|
|
|
| 95 | 117 | 88 | 856 |
1 1870 | 64 | 79 | 496 ; | 96 | 125 | 97 | 884 |
71 | 50 | 68 | 478 | 97 | in | 109 | 886 |
72 | 65 | 59 | 484 | 98 : | 90 | 123 | 853 |
73 | 77 | 96 | 465 | 99 | 116 | 108 | 861 |
74 | 45 | 66 | 444 |
|
|
|
|
75 | 70 | 66 | 448 | 1900 | 98 | •93 | •866 |
76 | 106 | 74 | 480 | 01 | 116 | •99 | •883 |
77 | 138 | 65 | 553 | 02 | 112 | •91 | •904 |
78 | 133 | 81 | 605 | 03 | 119 | •121 | •902 |
79 | 117 | 62 | 660 | 04 | 67 | •113 | •856 |
* Approximativt värde.
Den 1 april 18471) öppnades i Stockholm en besiktningsbyrå, som tillika Besiktningsvar
en slags poliklinik, där allmänheten kostnadsfritt kunde erhålla läkarråd och byr“g4* ar *
’) Welander. Blad ur prostitutionsfrågans historia i Sverige.
8
Besiktningsbyrån
af år
1859.
Tab. 1.:
»Stammen af
reglementerade.
»
Tab. 2.:
Den årliga
omsättningen
bland de besiktningsskyldiga.
behandling för veneriska sjukdomar. I samma lokaler och af samma läkare förrättades
på bestämda tider sanitära besiktningar af prostituerade kvinnor. Om
besiktningsverksamheten å denna byrå föreligga följande uppgifter ''):
År. | Antal besiktigade | År. | Antal besiktigade |
| kvinnor. |
| kvinnor. |
1847 | .................. 174 | OO OJ | ............. I30 |
48 | ................. 150 | 54 ..... | ............. I42 |
49 | .................. x4 1 | 5 5 | .............. 154 |
So | .................. 1 3 5 | 56 | 15 9 |
5i | .................. 140 | 57 | .............. 160 |
52 | .................. 1 x4 |
|
|
Sedan en | särskild polisafdelning | för de prostituerade kvinnornas öfver v; |
hvilken fortgått intill närvarande tid2). Af anteckningarna i de rullor,& som tillkommit
i sammanhang med inskrifningen, kan man bestämma antalet nyinskrifna
samt definitivt afgångna för hvarje år och däraf beräkna stammen af reglemente rade.
Dessa uppgifter äro sammanställda i tab. i.3 * *)
Från och med år 1870 föreligga årsrapporter från besiktningsbyrån till
Stockholms Hälsovårdsnämnd, hvilka innehålla nödiga uppgifter för beräkning af
»stammens» fördelning på de förutnämnda kategorierna samt den årliga omsättningen
inom dessa.
I tab. 2 meddelas en öfversikt öfver omsättningen bland de besiktningsskyldiga
kvinnorna i Stockholm under åren 1870—1904. Kol. 2 innehåller
antalet nyinskrifna under det i kol. 1 angifna året. Kol. 3 innehåller antalet förut
inskrifna d. v. s. summan af dem, som vid föregående års slut tillhörde byrån
(kol. 8) och de under året åt er anträffade.
2) Welander. Om de veneriska sjukdomarnas historia i Sverige.
2) Den äldsta å besiktningsbyrån förda rullan börjar år 1859 och innehåller 894 nummer. I
denna rulla äro upptagna 156 kvinnor, som angifvas såsom nyinskrifna år 1859, samt 103, hvilka inskrifvits
under de närmast föregående åren. Dessa senare kvinnor hafva således efter all sannolikhet undergått
besiktning å den byra, som inrättades år 1847. Den till byråtiden äldsta kvinnan är N:o 707, för hvilken
inskrifningsåret 1848 angifves. Det är således tydligt, att man vid uppläggandet af rullan ifråga ej kunnat
strängt iakttaga tidsföljden. För tvenne kvinnor är inskrifningsåret okändt. Rullan innehåller ej några,
som inskrifvits senare än år 1866. Att döma af anteckningarna synes rullan vara upplagd under detta
ar med ledning af äldre anteckningar. Den år 1866 upplagda rullan har fortgått i oafbruten nummer*
och tidsföljd.
3) För de sista 5 åren har antalet »definitivt afgångna» naturligtvis ej kunnat bestämmas direkt.
Af uppgifterna i tab. 2, kol. 5 och 7 kan man emellertid, med kännedom om »återkomstprocenten» (tab. 10)
under den närmast föregående tiden, beräkna närmevärden för de definitivt afgångna. Dessa värden
ligga till grund för beräkningen af stammen under de sista 5 åren.
9
Tab. 2.
Omsättningen bland de besiktningsskyldiga kvinnorna i Stockholm åren iSyo—1904
enligt årsrapporterna frän besiktningsbyrän till hälsovårdsnämnden.
1 | 2 | 3 4 | 5 | 6 | 7 1 | 8 | * | |
År | Under | året besiktigade | U nd(''] | året | Vid årets slut | Medeltal byrån tillhöriga för dag under äret 2) | ||
Nyin- skrifna | Förut inskrifna | Summa | Afgångna från byrån | Aflidna | J) I tvångs-arbete, | Fort- farande byrån tillhöriga2) | ||
1870 | 3) 63 | 528 | 589 | 134 | 6 | 146 | 303 | 336 |
71 | 50 | 459 | 509 | 93 | 9 | 85 | | 322 | 333 |
72 | 64 | 414 | 478 | 79 | 5 | 66 | 328 | 326 |
73 | 76 | 414 | 490 | 115 | 14 | 65 | 296 | 319 |
74 | 49 | 397 | 446 | 90 | 9 | 74 | 273 | 298 |
1875 | 69 | 361 | 430 | 94 | 10 | 62 | 264 | 285 |
76 | 109 | 359 | 468 | 87 | 7. | 79 | 295 | 291 |
77 | 132 | 391 | 523 | 84 | 8 | 92 | 339 | 323 |
78 | 133 | 462 | 595 | 128 | 5 | 102 | 360 | 366 |
79 | 117 | 514 | 631 | 89 | 6 | 140 | 396 | 398 |
1880 | 120 | 568 | 688 | 123 | 15 | 133 | 417 | 424 |
81 | 91 | 582 | 673 | 115 | 13 | 150 | 395 | 416 |
82 | 123 | .567 | 690 | 144 | 10 | 123 | 413 | 419 |
83 | 113 | 606 | 719 | 120 | 5 | 143 | 451 | 453 |
84 | 73 | 638 | 711 | 138 | 8 | 158 | 407 | 431 |
1885 | 108 | 609 | 717 | 124 | 10 | 99 | 484 | 440 |
86 | 129 | 639 | 768 | 147 | 10 | 156 | 455 | 475 |
87 | 109 | 656 | 765 | 171 | 9 | 126 | 459 | 463 |
88 | 81 | 641 | 722 | 153 | 7 | in | 451 | 455 |
89 | 71 | 625 | 696 | 144 | 4 | 129 | 419 | 432 |
1890 | 97 | 599 | 696 | 155 | 7 | 133 | 401 | 424 |
91 | 116 | 602 | 718 | 158 | 5 | 129 | 426 | 405 |
92 | no | 623 | 733 | 151 | 5 | 115 | 462 | 430 |
93 | 100 | 651 | 751 | 155 | 4 | 124 | 468 | 465 |
94 | in | 681 | 792 | 171 | 10 | 128 | 483 | 464 |
1895 | 117 | 702 | 819 | 174 | 7 | 150 | 488 | 482 |
96 | 125 | 716 | 841 | 196 | 4 | 148 | 493 | 485 |
97 | in | 752 | 863 | 212 | 5 | 166 | 480 | 478 |
98 | 90 | 763 | 853 | 219 | 12 | 175 | 447 | 467 |
99 | 116 | 734 | 850 | 206 | 10 | 154 | 480 | 462 |
1900 | 98 | 750 | 848 | 184 | 6 | 193 | 465 | 459 |
01 | 116 | 778 | 894 | 187 | 6 | 243 | 458 | 469 |
02 | 112 | 785 | 897 | 175 | 10 | 207 | 505 | 469 |
03 | 119 | 817 | 936 | 232 | 6 | 276 | 422 | 468 |
04 | 67 | 775 | 842 | 232 | 10 | 200 | 400 | 408 |
1905 | 78 | 671 | 749 | 206 | 8 | 197 | 338 | 375 |
06 | 62 | 618 | 680 | 230 | 4 | 179 | 267 | 317 |
x) En del af dessa hafva före årets slut afgått från interneringen, men därom föreligga inga uppgifter
i årsrapporterna (se sid. 4). De sedan mer än ett år internerade äro ej medräknade.
2) De å kurhuset intagna inräknade.
3) Uppgifterna för de första 8 åren afvika något från dem, som erhållits genom utdrag ur
rullorna. (Tab. 1.)
*
*
2
Tab. 3.
»Besiktnings*
skyldiga» och
»internerade».
IO
Kol. 4 innehåller summan af de i kol. 2 och 3 upptagna, hvilken summa
utgör hela antalet inskrifnä kvinnor, som under året undergått besiktning å byrån1).
I de följande kolumnerna redogöres för, huru detta antal under årets lopp fördelats.
Kol. 5 innehåller antalet under året »från byrån af gångna» och vid årets
slut ej återanträffade2).
Kol. 6 innehåller antalet under året aflidna. Härvid är att märka, att äfven
en del af de i kol. 3 upptagna möjligen kunna hafva under året aflidit, sedan de
lämnat byrån.
Kol. 7 innehåller antalet kvinnor, som under året internerats i tvångsarbete,
i fängelse, å arbets- eller försörjningsinrättning samt å skyddshem och som före
årets slut icke kommit tillbaka till byrån. En del af dessa hafva visserligen före
årets slut afgått från interneringen, men härom föreligga inga uppgifter i årsrapporterna
(se sid. 4). 3)
Kol. 8 innehåller antalet kvinnor, som vid årets slut tillhörde besiktningsbyrån.
I öfverensstämmelse med uppställningen af årsrapporterna från byrån ingår i denna
kolumn äfven antalet kvinnor, som vid årets slut kvarlågo å kurhuset.4)
Kol. 9 innehåller medeltalet besiktningsbyrån tillhöriga för dag under året.
De å kurhus intagna äro medräknade (se ofvan sid. 3).")
Tab. 3 utgör en öfversikt öfver de kategorier af inskrifnä kvinnor, som
stå under kontroll af besiktningsbyrån eller andra inrättningar. Kol. 2 innehåller
antalet besiktningsskyldiga vid det i kol. 1 angifna årets slut. De å kurhuset
befintliga äro ej medräknade. Dessa upptagas i kol. 3, som alltså innehåller
*) I det följande användes uttrycken vantalet besiktigade inskrifnä kvinnor för arv eller vantalet
besiktningsskyldiga kvinnor för arv.
2) I årsrapporterna återfinnas dessa under rubrikerna »afflyttade från staden», »afvikna», »befriade
från besiktning». En del af de till den sista gruppen hörande, de nämligen, som intagits å arbets- eller
försörjningsinrättning eller å skyddshem, hafva ej upptagits här bland de afgångna utan i kol. 7.
*) De i kol. 7 upptagna återfinnas i de flesta af årsrapporterna från byrån under rubriken
»häktade vid årets slut», en beteckning som är oegentlig, enär de flesta äro dömda till tvångsarbete. Före
år 1882 anföras ej de olika kategorierna hvar för sig: »dömda till tvångsarbete», »dömda för brott»,
»intagna å arbets- eller försörjningsanstalt». Från och med 1885 års rapport upptages den sista af dessa
kategorier under rubriken »befriade». Under rubriken »häktade vid årets slut» ingår för ett och annat
år äfven ett litet antal besiktningsskyldiga kvinnor, som blifvit förpassade till sina hemorter. I tab. 2
upptagas i kol. 7 konsekvent för alla år såväl de till tvångsarbete eller för brott dömda som de å arbetseller
försörjningsinrättning eller å skyddshem intagna och de nyssnämnda till hemorten förpassade.
4) Det må här påpekas, att det är antalet af de i denna kolumn upptagna kvinnorna, som i årsrapporterna
blifvit lagdt till grund vid fördelningen af de besiktningsskyldiga efter ålder, ålder vid inskrifningen,
födelseort o. s. v. Den i årsrapporterna använda benämningen för dessa är »vid årets slut besiktningsskyldiga
».
°) Den i årsrapporterna använda benämningen är »medeltalet besiktningsskyldiga för dag». De
anförda medeltalen äro beräknade för åren 1870 — 1885 af uppgiften om högsta och lägsta antalet byrån
tillhöriga för hvarje månad, samt för åren 1886—1904 af uppgiften om antalet vid början af hvarje månad.
IX
Tab. 3.
Öfversikt för åren 1870 —1904 öfver »besiktningsskyldiga» och »internerade»
kvinnor enligt årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
J | 2 | 3 | i | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
År | Besikt-nings-skyldiga slut | V i | d årets s 1 | ut i 11 | tern | e r a c | e | Vid årets slut 1 | ||
å kur-hus | i tv hela {in-talet | ångsarbete dura! samtliga dömda kvinnliga langari) | under- gående straff föi- brott2) | å arbets-dier | å skydds-hem 2) | Summa “inter- nerade11 | Summa | |||
1870 | 280 | 23 | 142 | 4 | 201 | 8 |
|
| 173 | 453 |
71 | 307 | 15 | 81 | 4 | 178 | 8 |
| — | 104 | 411 |
72 | 311 | 17 | 63 | 3 | 161 | 4 |
| 2 | 86 | 397 |
73 | 279 | 17 | 58 | 3 | 130 | 7 |
| 3 | 85 | 364 |
74 | 250 | 23 | 72 | 3 | 137 | 4 |
| 1 | 100 | 350 |
1875 | 237 | 27 | 63 | 5 | 125 | 3 |
| i | 94 | 331 |
76 | 251 | 44 | 78 | 6 | 134 | 6 |
| 1 | 129 | 380 |
77 | 291 | 48 | 93 | 8 | 141 | 4 |
| 3 | 148 | 439 |
78 | 303 | 57 | 93 | 6 | 152 | 6 |
| 9 | 165 | 468 |
79 | 336 | 60 | 135 | 11 | 177 | 10 |
| 6 | 211 | 547 | |
1880 | 348 | 69 | 119 | 8 | 165 | 1 | 15 | 6 | 210 | 558 |
81 | 341 | 54 | 119 | 5 | 145 | 5 | 5 | 26 | 209 | 550 : |
82 | 368 | 45 | 102 | 8 | 132 | 2 | 9 | 16 | 174 | 542 |
83 | 408 | 43 | 136 | 11 | 163 | 2 | 6 | 10 | 197 | 605 |
84 | 368 | 39 | 124 | 7 | 130 | 9 | 18 | 10 | 200 | 568 |
1885 | 443 | 41 | 80 | 4 | 123 | 11 | 8 | _ | 140 | 583 |
86 | 421 | 34 | 148 | 19 | 172 | 4 | 18 | 3 | 207 | 628 |
87 | 429 | 30 | 116 | 17 | 151 | 6 | 18 | 3 | 173 | 602 |
88 | 415 | 36 | 99 | 16 | 150 | 2 | 23 | 2 | 162 | 577 |
89 | 396 | 23 | 124 | 22 | 156 | 7 | 17 | 3 | 174 | 570 |
1890 | 371 | 30 | 126 | 18 | 162 | 7 | 8 | 10 | 181 | 552 |
91 | 407 | 19 | no | 14 | 163 | 12 | 11 | 10 | 162 | 569 |
92 | 427 | 35 | 100 | 11 | 153 | 8 | 6 | 12 | 161 | 588 |
93 | 437 | 31 | 116 | 16 | 155 | 9 | 8 | 5 | 169 | 606 |
94 | 457 | 26 | 109 | 10 | 156 | 10 | 12 | 7 | 164 | 621 |
1895 | 452 | 36 | 132 | 14 | 172 | 13 | 10 | 9 | 200 | 652 |
■ 96 | 454 | 39 | 138 | 16 | 182 | 7 | 10 | 7 | 201 | 655 |
97 | 450 | 30 | 141 | 10 | 193 | 14 | 9 | 11 | 205 | 655 |
98 | 402 | 45 | 156 | 11 | 209 | 15 | 11 | 4 | 231 | 633 |
99 | 435 | 45 | 134 | 11 | 195 | 15 | 14 | 2 | 210 | 645 |
1900 | 425 | 40 | 164 | 10 | 213 | 6 | 20 | 13 | 243 | 668 |
Öl | 415 | 43 | 198 | 10 | 255 | 11 | 31 | 13 | 296 | 711 |
02 | 465 | 40 | 172 | 7 | 241 | 7 | 22 | 13 | 254 | 719 |
03 | 373 | 49 | 227 | 9 | 297 | 10 | 31 | 17 | 334 | 707 |
04 | 326 | 74 | 165 | 5 | 216 | 8 | 21 | 11 | 279 | 605 |
*) Samtliga kvinnliga tvångsarbetsfångar i riket vid årets slut enl. Fångvårdsstyrelsens berättelser.
2) De, som afgått från interneringen före årets slut, äro medräknade, såvida de icke återkommit till
byrån. De, som internerats under föregående år, äro ej medräknade.
12
Begränsning
af kategorien
»internerade o.
antalet å kurhuset kvarliggande inskrifna kvinnor vid årsskiftet. Kol. 4 innehåller
hela antalet till tvångsarbete dömda. Äfven de, som blifvit dömda under föregående
år och som vid det i kol. 1 angifna årets slut ännu voro kvar i tvångsarbete,
hafva här medtagits. Dessa senare angifvas särskildt i kol. 5. För åren
1870—79 äro de å arbets- och försörjningsinrättning intagna medräknade i kol. 4.
I kol. 6 upptages för jämförelses skull hela antalet kvinnliga tvångsarbetsfångar i
riket vid årets slut enl. K. Fångvårdsstyrelsens berättelse. Kol. 7 innehåller antalet
för brott dömda; kol. 8 antalet å arbets- och försörjningsinrättning intagna (från
och med år 1880); kol. 9 antalet å skyddshem intagna. I kol. 10 angifves summan
af de »internerade» och i kol. 11 summan af de »reglementerade» vid årets slut.
Såsom redan rramhållits (sid. 4), är det förenadt med en viss svårighet att
af uppgifterna i årsrapporterna beräkna antalet »internerade» vid slutet af hvarje
år. Om de »besiktningsskyldiga» och de »å kurhus intagna» finnas bestämda
uppgifter. Beträffande de öfriga grupperna »internerade» uppgifves antalet, som
internerats under året och före dess slut ej återkommit. Man har således anledning
att befara, att en del, som afgått från interneringen före årets slut och ej
kommit tillbaka till byrån, fortfarande blifvit medräknade bland de internerade.
Hvad de »till tvångsarbete dömda» beträffar, har emellertid denna befarade oegentlighet
visat sig vara af mycket ringa betydelse. Först och främst återvända
kvinnorna efter frigifningen så godt som alla till byrån (se sid. 24). Vidare har
det visat sig, att bortvarons längd påtagligen öfverensstämmer med den ådömda
strafftidens längd (se sid. 22), hvadan man måste antaga att kvinnorna så godt
Tab. 4.
Öfversikt af reglementeringens omfattning 1860—1904, medeltal för j-årsperioder.
| M |
| M- |
|
|
| h-1 |
|
|
| ce |
| OC |
| OC |
| 00 |
| CD |
| 0 |
| O | 04 | O | 04. | O | 04 | O |
| 05 | 05 |
| 1 | 00 | 00 |
| CD |
|
| rf^ | CD | rf»* | CD | rf»- | 0 | rf»* | O | rf-» |
Medeltal för år: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
nyinskrifna (Tab. 1 kol. 2) ................. | 99 | 82 | 60 | 113 | 104 | 100 | 107 | 112 | 102 |
definitivt af gångna (Tab. 1 kol. 3)......... | 58 | 66 | 74 | 70 | 94 | 93 | 90 | 105 | *103 |
besiktigade inskrifna (Tab. 2 kol. 4) ..... |
|
| 502 | 529 | 696 | 734 | 738 | 845 | 884 |
Medeltal för dag: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
stammen af reglementerade (Tab. 1 kol. 4) | 354 | 475 | 480 | 527 | 704 | 754 | 781 | 865 | *883 |
besiktningsskyldiga.............................. |
|
| 304 | 291 | 375 | 419 | 405 | 426 | 398 |
internerade (Tab. 3 kol. 10)................. |
|
| *) 103 | 138 | 199 | 174 | 168 | 205 | 274 |
å kurhus .................................... |
|
| >) 18 | 42 | 54 | 34 | 33 | 49 | 57 |
å tvångsarbete (Tab. 3 kol. 4)......... |
|
| 9 77 | 86 | 121 | 113 | 114 | 138 | 182 |
temporärt af gångna ......................... |
|
| *) 73 | 98 | 130 | 161 | 208 | 234 | *211 |
* Approximativt värde.
*) Aren 1871 — 74.
!3
som omedelbart efter frigifningen återvända till byrån. Man har således endast
att lägga antalet kvinnor, som varit internerade sedan längre tid än ett år, till
årsrapporternas uppgifter för att erhålla hela antalet af dem, som vid årsskiftet
befunno sig i tvångsarbete. Med ledning af anteckningarna i å byrån förda rullor
och journaler har poliskommissarien Dahlqvist lämnat de i tab. 3 kol. 5 meddelade
uppgifterna om de sedan längre tid än ett år i tvångsarbete kvarvarande kvinnorna.
— Äfven de för brott dömda återvända till största delen till byrån, och bortovaron
har sällan öfverskridit ett år (se tab. 9 och 10). — Beträffande dem, som
intagits å arbets- och försörjningsinrättning eller å skyddshem, finnas inga uppgifter
om de sedan mera än ett år kvarvarande. Det är all anledning att antaga,
att dessas antal är större än antalet af de under året intagna, hvilka afgått före
årets slut utan att komma tillbaka till byrån. Uppgifterna i årsrapporterna motsvara
således ej det verkliga antalet å dessa inrättningar internerade inskrifna
kvinnor utan äro efter all sannolikhet något för låga. Såsom redan framhållits
(sid. 6), kan det emellertid anses vara riktigast att räkna som afgångna dem, som
varit borta från byrån längre tid än ett år efter interneringens början. I alla
händelser lämna uppgifterna i tab. 3 en föreställning om den årligen skeende interneringen
å de ifrågavarande inrättningarna.
En öfversikt öfver reglementeringens utveckling i Stockholm sedan besiktningsbyråns
tillkomst 1859 lämnas dels genom en grafisk framställning å fig. 1
dels genom de medeltal för 5-årsperioder, som äro sammanställda i tab. 4.
Medeltalen för år nyinskrifna och definitivt afgångna äro beräknade ur uppgifterna
i tab. 1 kol. 2 och 3, medeltalet för år besiktigade inskrifna kvinnor ur
uppgifterna i tab. 2 kol. 4. Medelvärdet för stammen af reglementerade under de
olika 5-årsperioderna är beräknadt ur uppgifterna om stammens storlek vid hvarje
årsskifte tab. 1 kol. 4. Medeltalet för dag besiktningsskyldiga har erhållits af uppgifterna
i tab. 2 kol. 9 om medeltalet för hvarje år beträffande de byrån tillhöriga kvinnorna.
Ä byrån antecknas vid hvarje månads slut antalet inskrifna kvinnor, som vårdas å
kurhuset. Häraf kan medeltalet för dag ä kurhuset vårdade, byrån tillhöriga kvinnor
beräknas. Genom att draga detta medeltal från motsvarande uppgift i tab. 2 kol. 9
erhålles medeltalet för dag besiktningsskyldiga. De på detta sätt erhållna värdena för
medeltalet besiktningsskyldiga, resp. å kurhus vårdade, återgifva naturligtvis förhållandena
bättre än medeltal beräknade ur uppgifterna i tab. 3 kol. 2 och 3,
hvilka endast hänföra sig till årsskiftena. Skillnaden är emellertid obetydlig.5)
Medeltalet för dag dömda till tvångsarbete har beräknats ur uppgifterna i tab. 3
kol. 4. En annan beräkningsgrund vore uppgifterna i årsrapporterna om längden
af ådömdt tvångsarbete (se tab. 21). Som frigifning före den ådömda strafftidens *)
Tab. 4.
Reglemente
ringens om
fattning
1860— 1904
*) Det bör emellertid framhållas, att antalet kvinnor, som faktiskt inställa sig till besiktningarna,
utgör endast omkring hälften af det antal, som å byrån bokföres som »besiktningsskyldiga». (Se sid. 42).
J4
slut i många fall förekommit, kunna dessa uppgifter ej användas för den ifrågavarande
beräkningen.
Medeltalet för dag »internerade» har erhållits ur tab. 3 kol. 10 och medeltalet
för dag »temporärt afgångna» genom att draga summan »internerade» och »besiktningsskyldiga»
från »stammen af reglementerade».
A fig. 1 återgifves grafiskt reglementeringens utveckling samt tillväxten af
Fig. 1.: Stockholms befolkning sedan 1850-talet. Kurvan A representerar stammen af
^suiihnng^af" reg^ementera^e> lnv. den mantalsskrifna folkmängden vid hvarje årsskifte; B besiktreglemente-
ningsskyldiga (tab. 3 kol. 2); C internerade; D temporärt afgångna; E nyinskrifna;
Tackling1" F besiktigade åren 1847—48 (se sid. 8). Kurvan A kan betraktas som en fortsättning
af kurvan F. (se sid. 17).
Stammen af reglementerade (kurv. A) företer en rask tillväxt åren närmast
efter inskrifningens införande 1859. Under senare hälften af 1860-talet minskade
tillväxten och under åren 1870 — 75 aftog stammen afsevärdt. Efter tillkomsten
af det ännu gällande reglementet år 1875 vidtog en ny stegring, som fortgick med
aftagande hastighet under 1880-talet. Mot slutet af detta årtionde inträdde åter
en sänkning. 1890-talet företer en tredje stegring med maximum 1897, hvarefter
stammen har varit i det närmaste stationär. (Se vidare afd. IX.)
300000
-100000
i5
Antalet besiktningsskyldiga (kurv. B) företer samma variationer som stammen.
Stegringen under 1890-talet är emellertid mindre utpräglad. Med år 1903 inträdde
en påtaglig minskning.
Antalet internerade (kurv. C) varierar i allmänhet i motsatt riktning mot
antalet besiktningsskyldiga. Särdeles tydligt framträder detta under de sista 20
åren. Från och med 1895 äger dessutom en tydlig stegring i antalet internerade
rum. I detta förhållande torde förklaringen ligga till att antalet besiktningsskyldiga
ej stigit under de senare perioderna. Interneringen har tydligen verkat
som en slags regulator. Byråns föreståndare5) har meddelat såsom sin erfarenhet,
att, då antalet kvinnor, som samtidigt utöfva »yrket», stiger, deras förseelser mot
reglementet blifva allt talrikare och i följd däraf måste tvångsarbetsstraffet i större
utsträckning tillämpas. Såsom af tab. 22 framgår, har tillämpningen af tvångsarbetsstraffet
i hög grad tilltagit sedan år 1895. I synnerhet gäller detta ådömandet
af tvångsarbete för kortare tid, 6 månader och därunder. Det synes således som
om man å besiktningsbyråns polisafdelning med tillämpning af tvångsarbetsstraff
å kortare tid sökt begränsa antalet besiktningsskyldiga.* 2)
Antalet temporärt af gångna (kurv. D) företer en tämligen jämnt fortlöpande
ökning ända sedan 1870.
Antalet nyinskrifna (kurv. E) företer rätt stora växlingar från år till år.
De högsta värdena uppnåddes åren 1877 och 1878, bortsedt från år 1859,
då inskrifningen började. Enligt uppgift af byråns föreståndare företogos nämnda
år upprepade razzior med anledning af klagomål öfver att sedeslösa kvinnor uppehöllo
sig i stadens omgifningar. Vid dessa razzior blefvo ett stort antal kvinnor
hämtade till byrån och inskrifna. En annan omständighet, som må påpekas i detta
sammanhang, är den tryckta ekonomiska ställningen i landet under senare hälften
af 1870-talet, som försvårade erhållandet af tjänst eller arbete. Egendomligt är
emellertid, att under de svåra åren 1867 och 1868 ingen nämnvärd ökning af de
nyinskrifnas antal ägde rum. Jämför man medeltalen för år nyinskrifna under 5-årsperioder
sedan inskrifningens början (tab. 4), finner man, att antalet sjönk till ett
minimum 1870 — 74 3) och nästan fördubblades under den nästa perioden efter det
nya reglementets tillkomst. Efter denna tid har antalet nyinskrifna bortsedt från
växlingarna från år till år varit i det närmaste stationärt. Detta är så mycket
mera egendomligt som invånarantalet raskt tilltagit, i synnerhet sedan år 1881.
Det är således påtagligt, att inskrifningen af kvinnorna å byrån ej står
i något sammanhang med folkmängden. Däremot kan man ej undgå
att se ett visst samband mellan inskrifningens omfång och organisationen
af besiktningsbyrån. Första året, 1859, inskrefvos 156 kvinnor, det högsta
J) Poliskommissarie!! Dahlqvist har varit byråns föreståndare sedan år 1896.
2) Ätt man härigenom ej minskar stammens storlek, framgår af Fig. 1. Man endast öfverför ett
antal individer från kategorien »besiktningsskyldiga» till »internerade».
3) Under dessa åren tillämpades åläggningsproceduren i mycket ringa utsträckning fjmfr sammanställningen
å sid. 32)4
Tillkomsten
af reglementet
år 1875, sammanställd
med
tillväxten af
rekryteringen.
Tab. 5 o. 6:
Reglementeringens
omfång
i förhållande
till
hujvudstadens
invånarantal
och antalet
ogifta män.
16
antal som något år förekommit. Af dessa hade naturligtvis ett stort antal redan
länge utöfvat »yrket», hvilket framgår af det jämförelsevis höga värde 24,3 år kvinnornas
sannolika ålder vid inskrifningen företedde detta år (tab. 24). Under
perioden 1875 — 79, närmast efter tillkomsten af ett nytt reglemente, stiger antalet
nyinskrifna högst betydligt, och som dessa kvinnors ålder vid inskrifningen ej
företer någon afsevärd afvikelse från de under närmast föregående och efterföljande
perioder iakttagna värden, kan man ej antaga, att bland dessa nyinskrifna befunnit sig
en större mängd kvinnor, som under de föregående åren undgått att blifva inskrifna.
Att inskrifningens omfång ej står i sammanhang med folkmängden, men
påverkas af förändringar i organisationen af reglementeringen framgår mycket tydligt
af tab. 5. Antalet nyinskrifna pr 1,000 invånare har nedgått från 0,86 under
perioden 1860 — 64 till 0,34 under den sista 5-årsperioden. Den mellanliggande
tiden företer ett minimum 0,44 för åren 1870 — 74 och ett maximum 0,74 åren
1875 — 79. De höga värdena infalla omedelbart efter organisationsförändringarna
å byrån åren 1859 och 1875. Enklaste förklaringen till det nu påpekade förhållandet
torde vara, att de kvinnor, som under kortare eller längre tid idka skörlefnad,
äro flera till antalet än de, som inskrifvas. Okas intensiteten i uppspårandet
af dessa kvinnor, så ökas äfven antalet nyinskrifna.
Tab. 5.
Öfversikt af regle7nenteringens omfång 1860—1904. i förhållande till
Stockholms folkmängd*); medeltal för g-årsperioder.
| 1—t 00 |
| 00 |
| CO |
| OO |
| s 1 |
På 1.000 invånare | 0 | Öl | 0 |
| 0 |
| 0 | Öl | | 0 |
| C5 | 05 |
|
| 00 | 00 | CD | CD | ~ |
| rf- | CD | rf- | CD | rf- | Cd | rf* | •CD | rf- |
medeltal för år nyinskrifna ........................ | 0,86 | 0,64 | 0,44 | 0,7 4 | 0,58 | 0,4 5 | 0,4 3 | 0,40 | 0,34 |
» » dag stammen af reglementerade ... | 3,0 9 | 3,7 2 | 3,49 | 3,4 7 | 3,92 | 3,44 | 3,14 | 3,10 | 2,8 9 |
» » » besiktningsskyldiga ............... | - | - | 2,u | 1,81 | 2,02 | 1,91 | 1,66 | 1,58 | 1,30 |
Tab. 6.
Förhållandet mellan antalet besiktnings skyldig a kvinnor och antalet ej gifta
män i åldern 20—jo år bland Stockholms befolkning:
I | Af Stockholms medelfolkmängd | Medeltal besiktnings- | Förhållandet ! | ||
| 0g. män. | Änklingar | Summa | skyldiga | besikt:skyldiga |
| 0. frånskilda | ej gifta män | kvinnor | och antalet | | |
| 20—50år 2) | 20—50 år 2) | 20—50 år2) | för dag | ej gifta män |
1881—1890 | 29,052 3) | 1,061 4) | 30,113 | 400 | 1 : 75 |
1891—1900 | 33,977 3) | 1,255 4) | 35,232 | 416 | 1 :85 |
*) Medelfolkmängd enl. Hälsovårdsnämndens årsberättelser. Tab. 17.
2) Från och med 20 intill 50 år.
3) Berättelse ang. Stockholms kommunalförvaltning år 1902. Tab. n:r 25.
*) „ „ „ „ Tab. n:r 18.
17
Stammens storlek i förhållande till invånarantalet företer långt mindre variationer
än de nyinskrifna. Vid första påseende kunde man vara frestad att antaga,
att stammens tillväxt stode i närmaste samband med folkökningen, lin sådan slutsats
vore emellertid förhastad. Man måste ihågkomma, att det ligger i inskrifningssystemets
natur, att en »stam» skall uppkomma, som i början tillväxer
hastigt och sedan långsamt närmar sig ett gränsvärde. Det måste
emellertid förflyta 25 å 30 år, innan ett fortvarighetstillstånd hinner
inträda, då rekrytering och afgång hålla hvarandra i jämvikt. Detta
tillstånd har nätt och jämt inträdt med början af innevarande sekel.
I afdelning IX redogöres närmare för sambandet mellan »stammens gränsvärde»
och omfanget af rekryteringen och afgången. Känner man dessa båda faktorer,
kan man beräkna det gränsvärde stammen under en viss period närmar sig. De
streckade linjerna å tig. 1 angifva dylika gränsvärden, beräknade successivt för
5-årsperioder från och med år 1860. Orsakerna till fluktuationerna i dessa gränsvärden
skola närmare diskuteras i afdelning IX.
Antalet besiktningsskyldiga pr dag och 1,000 invånare företer en tämligen
jämn minskning sedan början af 1880-talet, utvisande att reglementeringens omfång
i förhållande till folkmängden år stadt i aftagande.
Det är en mycket utbredd föreställning, att den ogifta manliga befolkningen
har ett visst behof af tillfälliga könsförbindelser. I hvilken mån antalet besiktningsskyldiga
kan sägas vara ett uttryck för ett dylikt behof, framgår af tab. 6.
I Stockholm fanns på 1880- och 1890-talen 1 besiktningsskyldig kvinna på 75
respektive 85 ogifta män i åldern 20—50 år. Utgår man från antagandet,
att det nyssnämnda behofvet existerar och är af den art, att det med
nödvändighet gör sig gällande, måste man antaga, att detsamma i öfvervägande
grad tillgodoses genom andra kvinnor än de besiktningsskyldiga.
Tab. 7 innehåller en på uppgifterna i tab. 4 grundad öfversikt af rekryteringen
och afgången i förhållande till stammens storlek. Perioden 1870—74
utmärker sig för minskning i rekryteringen och ökning af afgången. I sammanhang
med stammens tillväxt aftaga under de följande perioderna såväl procenten nyinskrifna
som definitivt afgångna. Vid 1900-talets början hade jämvikt inträdt,
i det att rekrytering och afgång förete samma omfång uppgående till mellan 11
■och 12 % af stammens storlek.
Antalet besiktigade kvinnor under året är i det närmaste detsamma som
medelvärdet för stammens storlek d. v. s. det antal inskrifna kvinnor, som under
1 år passerar byrån, är i det närmaste lika stort som stammen.
Antager man, att ungefär samma förhållanden varit rådande äfven före år
1859, så kan kurvan F å fig. 1 anses representera den stam, som tillhörde den år
1847 inrättade besiktningsbyrån.
*
Stammens
»gränsvärde ».
Rekrytering
och afgång i
förhållande till
»stammens»
storlek.
3
Besiktningsskyldiga,
internerade,
temporärt
afgångna i förhållande
till
»stammens»
storlek.
18
Tab. 7.
Omsättningen och fördelningen af stammen af reglementerade;
medeltal för g-årsperioder.
| W-L |
| M |
| H-i |
| 1-^ |
|
|
|
|
| ce |
| 00 |
| ce |
| ce |
| O | Öl | O | Öl |
| Öl | 0 | Öl | 0 |
I förhållande till stammen af | 1 A- | 1 05 ce | 1 A- | 1 —1 CD | 1 £ | 1 ce O | 1 A- | 1 ce ce | 1 ! |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
för år räknadt: | % | % | % | % | % | % | % | % | % |
antalet nyinskrifna.............................. | 27,9 | 17,2 | 12,5 | 21,4 | 14,8 | 13,2 | 13,7 | 12,9 | *11,0 |
definitivt afgångna ..................... | 16,5 | 13,9 | 15,3 | 13,2 | 13,4 | 12,3 | 11,5 | 12,1 | *11,- |
besiktigade inskrifna.................... | - |
| 105 | 100 | 99 | 97 | 94 | 98 | *100 |
för dag räknadt: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
antalet besiktningsskyldiga ..................... |
|
| 63,s | 55,2 | 53,3 | 55,6 | 51,9 | 49,2 | * 45, i |
» internerade................................ |
|
| 21,5 | 26,2 | 28,3 | 23,i | 21,5 | 23,7 | *31,o |
å kurhus .......................... |
|
| 3,7 | 8,» | 7,7 | 4,5 | 4,2 | 5,7 | 6, o |
i tvångsarbete ..................... |
|
| 9 16,0 | >)16,3 | 17,2 | 15,0 | 14,6 | 15,9 | *20,6 |
dömda för brott.................. |
|
| 1,3 | 1.'' | 0,5 | 0,8 | 1,2 | 1,5 | * 1,0 |
å arbets- 0. för sörj :inr............. |
|
| '') | 9 | 1,5 | 2 2 -‘1 “ | 1,2 | 1,2 | *2,8 |
å skyddshem ........................ |
|
| 0,2 | 0,8 | 1,9 | 0,3 | 1,1 | 0,8 | *1,5 |
» temporärt afgångna ..................... |
|
| 15,2 | 18,(i | 18,5 | 21,4 | 26,0 | 27,1 | *23,9 |
I förhållande till antalet byrån |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
tillhöriga utgjorde |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
för dag räknadt |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
antalet vårdade å kurhus...................... |
|
| 5,6 | 12,6 | 12,6 | 7,5 | 7,5 | 10,3 | 12,5 |
* Approximativt värde.
Beträffande stammens fördelning på de tre kategorierna besiktningsskyldiga,.
internerade och temporärt afgångna, framgår af tab. 7, att något mer än hälften
af stammen utgjorts af besiktningsskyldiga d. v. s. sådana, som utöfva »yrket». Sedan
slutet af 1880-talet har emellertid antalet besiktningsskyldiga relativt aftagit. Procenten
internerade företer en betydlig ökning under den sista 5-årsperioden, hufvudsakligen
beroende på den utsträckta tillämpningen af tvångsarbetsstraffet. Interneringen
å kurhus ökade efter det nuvarande reglementets tillkomst 1875. Under perioderna:
1885—89 och 1890 — 94 gick densamma tillbaka, men började sedan åter öka.
Antalet vårdade å kurhus angifves i tab. 7 jämväl i förhållande till antalet byrån
tillhöriga d. v. s. summan besiktningsskyldiga och å kurhus intagna. Dessa tal
visa samma förlopp som de nyssnämnda. Interneringen å skyddshem företer en
tämligen regelbundet återkommande ökning hvarannan 5-årsperiod.
*) De å arbets- o. försörj:inr. intagna äro för åren 1870 — 79 sammanräknade med de i tvångsarbete
internerade.
''9
I ab. <S innehåller en öfversikt öfver de »från byrån af gångna» (se tab. 2, kol. 5).
I tabellen äro emellertid endast de upptagna, som afgått under året och vid årets
sint ännu icke återanträflats. Kol. 2 innehåller antalet af dem, som enligt anmälan
afflytta! från staden. Kol. 3 innehåller antalet »afvikna» d. v. s. de, som utan
föregående anmälan lämnat byrån. I kol. 4— 7 angifves antalet af dem, som kvarstannat
i hufvudstaden och där tätt anställning som tjänarinnor eller erhållit annat
arbete, tagits i vård af anhöriga eller trädt i äktenskap. '')
Det torde höra påpekas, att i tab. <S upptagits endast sådana, som bokförts
såsom afgångna från byrån. Angående dem, som aflörts såsom internerade och
efter interneringens slut ej återkommit finnas inga uppgifter. De tillfälligtvis frånvarande
äfvensom de, för hvilka observationstiden [2 månader för de afvikna och
3 månader för dem, som anmält sig ämna afgå] ej varit tilländagången, äro ej
upptagna i tab. 8.
Fördelningen af de från byrån afgångna framgår af följande sammanställning:
under hvart och ett af åren
Af de från byrån afgångna
från hufvudstaden afflyttade ..
afvikna ......... ...................
i hufvudstaden kvarvarande
Af dessa senare hade
erhållit tjänst .............
erhållit arbete ...............
tagits i vård af anhöriga
trädt i äktenskap .........
1870- | Öl | OO OO 0 | 00 | 1890- | CD o< | CD O O |
| —1 CD | 00 4^ | OO CD | 1 CD 4^* | 1 CD CD | O 4^ |
0/ ''0 | °l lo | 0/ lo | 0/ lo | 0 / | 0/ lo | 0/ lo |
..... 54,5 | 54,2 | 47,7 | 35,1 | 32,9 | 40,8 | 45,0 |
..... 14,9 | 16,7 | 18,7 | 20,9 | 26,o | 22,9 | 23,3 |
..... 31,6 | 29,1 | 33,6 | 44,o | 40,5 | 36,3 | 31,7 |
..... | |
|
| 21,6 | 18,6 | 20,8 | 15,6 |
..... 84,4 | 81,6 | 80,o | 56,5 | 66,0 | 64,5 | 73,4 |
..... 1 |
|
| 3,3 | 3,7 | 5,2 | 3,i |
..... 15,6 | 18,4 | 20,o | 18,5 | ll,i | 9,o | 7,8 |
Största delen af dem, som afgå från byrån, afflyttar från hufvudstaden. Om
deras vidare öden finnas i regel ingå uppgifter, för så vidt de ej återvända till
byran. Bland dem, som kvarstannat i hufvudstaden hafva ungefär en femtedel fått
plats som tjänarinnor och två tredjedelar annat arbete. De, som tagits i vård af
anhöriga uppgå till omkring 4 procent under de sista två perioderna. De som
tiädt i äktenskap utgjorde ej mindre än en femtedel under perioden 1880—84
men hafva sedan dess väsentligen aftagit.
) I rapporterna från åren 1870 — 1884 rubriceras ej särskild! de,
arbete eller tagits i vård af anhöriga.
som erhållit tjänst eller annat
Afgången t
hyrån.
20
Tab. 8.
Öfver sikt öfver de »från byrån af gångna» åren 1870—1904
enligt årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 I 6 | 7 | 8 |
År | Afflyttade från staden | Afvikna | Erhållit tjänst | Erhållit j T^,la j \ arbete i -i „ • i anhöriga 1 | Trädt i | Summa |
1870 | 77 | 21 |
| 33 | 3 | 134 |
71 | 50 | 18 |
| 22 | 3 | 93 |
72 | 42 | 8 |
| 25 | 4 | 79 |
73 | 58 | 15 |
| 34 | 8 | 115 |
74 | 51 | 11 |
| 21 | 7 | 90 |
1875 | 54 | 13 |
| 17 | 10 | 94 |
76 | 52 | 9 |
| 23 | 3 | 87 |
77 | 41 | 13 |
| 28 | 2 | 84 |
78 | 64 | 30 |
| 26 | 8 | 128 |
79 | 49 | 16 |
| 21 | 3 | 89 |
1880 | 66 | 19 |
| 28 | 10 | 123 |
81 | 52 | 32 |
| 23 | 8 | 115 |
82 | 77 | 24 |
| 30 | 13 | 144 |
83 | 46 | 25 |
| 44 | 5 | 120 1 |
84 | 63 | 21 |
| 47 | 7 | 138 |
1885 | 55 | 21 | 6 | 33 | 9 | 124 1 |
86 | 49 | 36 | 16 | 35 — | 11 | 147 |
87 | 60 | 38 | 14 | 35 7 | 17 | 171 |
88 | 49 | 27 | 19 | 47 | - | 11 | 153 |
89 | 44 | 31 | 16 | 36 4 | 13 | 144 |
1890 | 44 | 33 | 15 | 51 | 1 | 11 | 155 |
91 | 56 | 35 | 13 | 43 2 | 9 | 158 |
92 | 51 | 45 | 11 | 34 J 4 | 6 | 151 |
93 | 48 | 46 | 9 | 42 3 | 7 | 155 |
94 | 60 | 49 | 12 | 45 2 | 3 | 171 |
1895 | 63 | 54 | 12 | 32 7 | 6 | 174 |
96 | 83 | 35 | 20 | 47 3 | 8 | 196 |
97 | 82 | 48 | 18 | 50 1 4 | 10 | 212 |
98 | 93 | 47 | 17 | 58 2 | 2 | 219 |
99 | 91 | 45 | 9 | 49 3 | 9 | 206 |
1900 | 88 | 34 | 11 | 40 j 5 | 6 | 184 |
Öl | 93 | 48 | 10 | 30 1 | 5 | 187 |
02 | 83 | 48 | 7 | 32 3 | 2 | 175 |
03 | 104 | 55 | 15 | 51 2 | 5 | 232 |
04 | 86 | 50 | 9 | 82 | 1 | 4 | 232 |
Medeltal: |
|
|
|
|
|
|
1870—74 | 55 | 15 |
| 27 | 5 | 102 |
75—79 | 52 | 16 |
| 23 | 5 | 96 |
1880-84 | 61 | 24 |
| 34 | 9 | 128 |
85—89 | 52 | 31 | 14 | 37 2 | 12 | 148 |
1890—94 | 52 | 42 | 12 | 43 2 | 7 | 158 |
95—99 | 82 | 46 | 15 | 47 i 4 | 7 | 201 |
1900—04 | 91 | 47 | 10 | 47 i 2 | 5 | 202 |
21
Tab. 9.
Öfversikt för åren 1SS0, i Syo och i y oo öfver längden a) de åter anträffade
kvinnornas bortovaro från byrån. ’)
1 | 2 Åter- komna år |
|
| 3 Efter bortvaro 2—3 3—4 år år | 4—5 år | 5— | 4 Summa | |
| -1-) år | 1—2 År | ||||||
1 | 1880 | 94 | 4 | 2 | 1 |
| _ j | 101 ; |
Dömda till tvångsarbete» | 1890 | 61 | 23 | 1 |
| — | — | 85 |
l | 1900 | no | 24 | 1 | — | — | — | 135 |
1 | 1880 | 6 | 1 | — | — | — | — | 7 |
! Dömda för brott.........; | 1890 | 9 | — | : — | — | — | — | 9 |
1 | 1900 | 13 | — | — | — | — | — | 13 |
t | 1880 | 2 | 2 | _ | 1 | — | 1 | 6 |
Intagna å arbets- ellerj | 1890 | 9 | 2 | 2 | 1 | _ | _ | 14 | |
försörj ningsinrättning| | 1900 | . 8 | 2 | ! — | 1 | — | — | 11 |
{ | 1880 | 2 | 1 | — | — | — | — | 3 |
Intagna å skyddshem...» | 1890 | 2 | — | — | — | — | — | 2 |
1 | 1900 | — | — | 1 — | — | — | — | — |
( | 1880 | 12 | 9 | 2 | 1 | — | 1 | 25 |
Afflyttade..................\ | 1890 | 10 | 7 | 4 | — | — | 2 | 23 |
l | 1900 | 39 | 15 | 2 | 2 | — | 1 | 59 1 |
1 | 1880 | 8 | _ | —. | — | — | 2 | 10 ! |
Afvikna. .................... | 1890 | 10 | 2 | 4 | 1 | — | 1 | 18 I |
1 | 1900 | 20 | 6 | — | — | — | — | 26 |
| | 1880 | 3 | 1 | _ | _ | — | 1 | 5 |
Kvinnor, som erhållit) | 1890 | 2 | — | 1 | — | — | — | 3 |
tjänst .................) | 1900 | 1 | — | — | — | 1 | — | 2 |
| | 1880 | 1 | 2 | _ | _ | — | 1 | 4 |
Kvinnor, som erhållit) | 1890 | 7 | 3 | 3 | 3 | — | 2 | 18 |
arbete ................. | 1900 | 8 | 3 | 2 | 4 | 2 | 1 • | 20 |
\ | 1880 | 1 | _ | 1 | — | — | _ | 2 |
Kvinnor, som tagits i) | 1890 | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
vård af anhöriga......| | 1900 | — | 1 | — | — | — | ■ — | 1 | |
( | 1880 | 1 | _ | _ | _ | _ | 1 | 2 |
Kvinnor, som trädt i) | 1890 | 1 | 1 | 2 | — | — | — | 4 |
äktenskap ............| | 1900 | 1 | — | 1 | — | — | 1 | 3 |
'') De, som »återanträffats» samma år de lämnat byrån, äro ej upptagna i denna tabell.
-) Under i år, från och med i intill 2 år o. s. v.
22
Ȁter
anträffade.
»
Återkomna
efter mindre
än i års
bortvaro.
En mycket stor del af de afgångna återvända efter en tid till byrån. För
att erhålla en föreställning om, huru länge de olika grupperna af »afgångna» varit
borta från byrån, har en särskild undersökning blifvit utförd beträffande de »återanträffade»
för åren 1880, 1890 och 1900. (Tab. 9.)
Ingen af de i tab. 9 upptagna har varit borta från byrån längre tid än 8 år.
De äterkomnas fördelning efter bortvarons längd har enligt tab. 9 vant:
|
|
| Bortvaro |
|
| |
| —1 | 1—2 | 2-3 | 3—4 | 4—5 | 5— |
| år | år | År | år | år | år |
| % | % | % | % | % | % |
Dömda till tvångsarbete...... | 82,0 | 15,9 | 1,2 | 0,3 | — | — |
Samtliga internerade ........... | .... 81,9 | 15,3 | 1,6 | 1,0 | — | 0,2 6,2 |
Afgångna från byrån ....... | 55,6 | 22,2 | 9,8 | 4,9 | 1,3 | |
Samtliga cifgångna .......... | 72,2 | 17,8 | 4,6 | 2,5 | 0,5 | 2,5 |
lager man hänsyn till dem, som återvända samma år de lämnat byrån eller
internerats, blir naturligtvis procenten återkomna efter mindre än ett års bortvaro
något högre än hvad som här ofvan angifvits. För perioden 1900 — 04 var hela
antalet från byrån afgångna resp. internerade, de under året återkomna
inräknade, något mer än dubbelt (107 % resp. 104 %) större än antalet
vid årets slut afgångna respektive internerade, som angifves i tab. 2 kol.
5 och 7. Procenten återkomna inom kortare tid än 1 år uppgår under denna
period till 72,1 % af dem, som återkommit efter att hafva afgått direkt från byrån,
och till 90,2 % beträffande dem, som återkommit efter att hafva varit internerade.
Af dem, som återkomma till byrån, hafva knappt 14 % varit borta
öfver 1 år.
För åren 1890 och 1900 har en dylik beräkning utförts beträffande
de kvinnor, som återkommit från tvångsarbete. Det är af intresse att sammanställa
de härvid erhållna resultaten med relativa antalet fall af ådömdtJ) tvångsarbete
af högst ett års längd under åren 1889 —1890 och 1899—1900.
(Se tab. 21.)
Under åren
1889—1890 1899—1900
ådömdes 1-12 månaders tvångsarbete i..................... 75,6 % 88,8 % af samtliga domar1)
Under åren
1890 1900
utgjorde de kvinnor som återkommo efter mindre än i års
bortvaro ................................................................. 80,3 % 9o,i> % af samtliga från tvångs
arbete
återkomna.
Ofvanstående sammanställning visar, att domar å tvångsarbete till och med
12 månader ej varit vanligare än de straflade kvinnornas återkomst till byrån efter
3) Gällande kvinnor inskrifna vid besiktningsbyrån i Stockholm.
%
mindre än ett års bortvaro utan snarare tvärtom. Det framgår häraf, att kvinnorna
•efter frigifningen i regel inom mycket kort tid återvändt till byrån.
Att procenten domar å tvångsarbete till och med 12 månader är något lägre än
procenten återkomster efter mindre än ett års bortvaro, beror därpå, att en del
kvinnor frigifvits före utgången af den ådömda strafftiden. Särskildt gäller detta
■dem, som aftjänat sitt straff i cellfängelser.
Då det sålunda visat sig, att kvinnorna i regel återvända till byrån mycket
kort tid efter frigifningen, är man tydligen berättigad att räkna de under året till
tvångsarbete dömda såsom fortfarande internerade, om de icke före årets slut kommit
tillbaka till byrån (se sid. 12).
Tab. 10.
Återkomst procent en bland kvinnor, som vid olika tider och på olika sätt
lämnat byrån.
|
|
|
|
| - |
|
|
|
| OO |
| OC |
|
| o | Öl | O | Öl | o | Öl |
Återkom na 1 >1 an d: | 1 -i | 1 —1 | 1 ce | 1 | 1 | i_ |
| +*■ | CO |
|
| 4- | CO |
| ?/o | % | % | % | % | % |
af flyttade och afvikna ................... | 54,4 | 55,i | 60,5 | 61,2 | 66,8 | 68,8 |
kvinnor, som erhållit tjänst ............... | 1 |
|
| 47,9 | 51,7 | 60,5 |
» >» » arbete ............... | B3,s | 27,o | 26,2 | 34,4 | 40,0 | 36,9 |
» » tagits i vård af anhöriga | 1 |
|
| 0,o | 33,o | 31,6 |
» » ingått äktenskap.... ....... | 24,o | 30,8 | 34,9 | 39,3 | 41,7 | 45,7 |
samtliga från byrån afgångna | 47,4 | 47,1 | 49,5 | 50,5 | 56,7 | 59,2 |
dömda till tvångsarbete.................... | 491,2 | 493,0 | 95,9 | 97,3 | 94,9 | 94,1 |
» för brott ........ ................. | 71,0 | 79,3 | 78,9 | 93,3 | 93,5 | 81,3 |
intagna å arbets- eller försörjiuinr..... | 4 | 4 | 62,2 | 69,o | 53,3 | 68,5 |
» b skyddshem....................... | 16,7 | 60,o | 62,7 | 36,4 | 75,o | 60,6 |
samtliga internerade | ce od 00 | 91,6 | 89,7 | 92,2 | 90,4 | 89,8 |
samtliga, som lämnat byrån | 66,4 | 69,o | 70,5 | 69,4 | 71,6 | 72,7 | |
Tab. 1 o innehåller en öfversikt öfver återkomstprocenten för de kvinnor, som Tab. 10.:
vid årets slut voro afgångna från byrån eller internerade. Beräkningen har utförts Beräkning åt
genom att sammanställa uppgifterna om antalet definitivt afgångna, Indika uppgifter focmuf för
erhållits i utdragen ur rullorna, med uppgifterna i tab. 3 och 8. olika grupper
Återkomstprocenten företer en fortgående stegring. Af dem, som ^lämnat
under perioden 1870 — 74 lämnade byrån, återkommo 66 % ; för perioden 1900 — 03 byrån,
uppgick motsvarande tal till 72 %. Af dem, »som afgå direkt från byrån», återkomma
jo å éo^. Af dem, som »internerats», hafva under de sista perioderna
omkring 90 % återkommit.
'') De a arbets- och försörjningsinrättning intagna äro inräknade bland de till tvångsarbete dömda.
24
»Ej inskrifva *
som besiktigats.
Högsta återkomstprocenten förete de till tvångsarbete eller för brott dömda,
den lägsta de, som tagits i vård af anhöriga. Dessa senare utgöra emellertid endast
ett ringa fåtal.
De i tab. io anförda talen äro att betrakta som minimivärden. Vid den
ifrågavarande beräkningen hafva nämligen bland de »afgångna» och »internerade»
såväl som bland de »återkomna» endast upptagits sådana, som afgått, respektive internerats,
under året och vid årets slut ännu ej återkommit till byrån. För att
beräkna den verkliga frekvensen af återkomst, skulle man öka såväl antalet »afgångna»,
respektive »internerade», som antalet »återkomna» med antalet af dem, som
lämnat byrån och återkommit samma år, och äfven taga hänsyn därtill, att en del
lämnat byrån och återkommit flera gånger samma år. Uppenbarligen komma vid
en sådan beräkning af återkomstprocenten talen att blifva något högre än de ofvan
anförda. För perioden 1895 — 99 uppgår den verkliga återkomstprocenten, beräknad
på detta sätt, till 80,3 % för de »från byrån afgångna» och till 95,1 % för de
»internerade».
För de till tvångsarbete dömda har återkomstprocenten kunnat beräknas för
följande perioder:
1882 — 84; 1885 — 89; 1890 — 94; 1895 — 99; 1900 — 02
96,9 %-, 98,3 %■, 96,7 %■, 96,8 %) 96,7 %.
Aren närmast efter lösdrifvarelagens tillkomst inträdde en öfvergående ökning
af återkomstprocenten. För öfrigt har den hållit sig mellan 96 och 97 %.
III. Besiktigade, men ej inskrifna.
I tab. 11 lämnas en redogörelse för de kvinnor, som varit inställda å
byrån och blifvit därstädes besiktigade, men hvilka ej blifvit inskrifna i rullan.
Dessa kvinnor ingå icke i stammen af reglementerade, ehuru de under kortare eller
längre tid kunna vara föremål för byråns verksamhet.
En del af dessa kvinnor hafva befunnits smittade och hafva därför blifvit
remitterade till kurhus, många upprepade gånger, såsom i tab. 16 närmare angifves.
Vid årets slut befunno sig ännu några af dessa kvinnor å kurhuset (tab. 11 kol. 10).
De öfriga hafva antingen omedelbart eller efter förutgången kurhusbehandling
afflyttat från staden (kol. 2), erhållit tjänst eller arbete (kol. 3), tagits i vård
af anhöriga (kol. 4), förpassats till hemorten (kol. 5) eller internerats på olika
inrättningar (kol. 6 — 9).'')
I rapporterna från 1870-talet förekomma merändels endast 2 rubriker:
»försända till hemorten» och »erhållit tjänst eller arbete». I senare fallet skiljes
ej mellan dem, som stannat i staden, och dem, som afflyttat. Från och med 1881
upptagas som särskilda grupper de, som »efter förständigande begifvit sig till sina
*) Egentligen borde i en särskild kolumn upptagas de, som vid årsskiftet ännu undergingo besiktning.
I rapporterna hafva emellertid dessa — deras antal uppgår till 334 — upptagits i kolumnerna
»afflyttade», »erhållit tjänst» o. s. v. allt efter kvinnornas egna uppgifter om sina afsikter.
25
Tab. It.
Öfversikt öfver antalet “besiktigade, men ej inskrifna“ kvinnor åren iSyo•—1904
enligt årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | H | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 Summa |
År | Af. flyttade från staden | Erhållit tjänst eller arbete | Tågna | För-passade | Dömda till tvångs- arbete | Tilltalade och dömda för brott | i 2- Ce SK ** g tf 5 8 = *l''p | In. tagna å | Vid årets kurhuset | |
1870 |
| 123 |
| 19 |
|
|
|
|
| 142 |
71 |
| 95 |
| 19 | — | — | _ | — | — | 114 |
72 |
| 96 |
| 20 | — | — | — | — | — | 116 |
73 |
| 39 |
| 6 | — | — | — | — | — | 45 |
74 |
| 28 |
| 2 | - | - | — | — | — | 30 |
1875 |
| 21 |
| 2 | _ | _ | — | — | — | 23 |
76 |
| 16 |
| 3 | _ | — | — | — | — | 19 |
77 |
| 8 |
| 7 | 1 | _ | 1 | — | 2 | 19 |
78 |
| 23 |
| 12 | — * | _ | 2 | 1 | — | 38 |
79 |
| 13‘) |
| 4 | - | - | — | — | 2 | 19 |
1880 |
| 30 |
| 10 | _ | _ | — | 2 | 6 | 48 |
81 | 14 | 14 | - | 26 | _ | — | — | — | 10 | 64 |
82 | 16 | 29 |
| 42 | 1 | — | 2 | — | 8 | 105 |
83 | 10 | 55 |
| 49 | _ | 3 | — | 3 | 8 | 128 |
84 | 6 | 36 | 1 | 42 | 1 | 1 | — | 5 | 5 | 98 |
1885 | 11 | 51 | 2 | 20 | 1 | 3 | — | 1 | 3 | 92 |
86 | 10 | 45 | 1 | 1 | 4 | 1 | — | 2 | 10 | 80 |
87 | 25 | 58 | 5 | 7 |
| 3 | — | 1 | 6 | 104 |
88 | 15 | 34 | 7 | 5 | 2 | 7 | — | — | 4 | 67 |
89 | 16 | 47 | 6 | 2 | 2 | 2 | — | 4 | 6 | 83 |
1890 | 20 | 42 | 7 | 2 | 2 | _ | _ | 2 | 2 | 77 |
91 | 16 | 30 | 15 | 1 | 3 | 1 | _ | 1 | 9 | 76 |
92 | 24 | 50 | 12 | _ | 1 | — | 1 | 3 | 11 | 102 |
93 | 17 | 53 | 12») | — | 1 | 1 | — | — | 4 | 88 |
94 | 51 | 50 | 7 | — | 1 | 2 | — | 1 | 5 | 117 |
1895 | 48 | 51 | 9 | 1 |
| _ | _ | 1 | 12 | 122 |
96 | 431) | 54 | 11 | 4 |
| 1 | — | 4 | 9 | 126 |
97 | 31 | 36 | 9 | 3 | — | 1 | — | 3 | 10 | 93 |
98 | 34 | 39 | 13 | 7 | — | 1 | — | — | 8 | 102 |
99 | 311) | 33 | 7 | 5 | - | - | — | — | 4 | 80 |
1900 | 26 | 30 | 6 | 4 | _ | - | — | — | 5 | 71 |
Öl | 29 | 32 | 8 | 10 | - | — | — | — | 2 | 81 |
02 | 37 | 24 | 5 | 11 |
| _ | — | 3 | 5 | 85 |
03 | 22 | 23 | 10 | 15 | _ | _ | — | — | 10 | 80 |
04 | 39 | 17 | 3 | 8 | - | - | — | — | 6 | 75s) |
Medeltal: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1870—74 |
| 76 |
| 13 | — | — | — | — | — | 89 |
75-79 |
| 16 |
| 6 | — | — | 1 | — | 1 | 24 |
1880-84 |
| 44 |
| 34 | — | 1 | 1 | 2 | 7 | 89 |
85-89 | 15 | 47 | 4 | 7 | 2 | 2 | — | 2 | 6 | 85 |
1890-94 | 25 | 45 | 11 | 1 | 2 | 1 | — | 1 | 6 | 92 |
95-99 | 37 | 43 | 10 | 4 | — | 1 | — | 2 | 8 | 105 |
1900 - 04 | 31 | 25 | 6 | 10 | - | - | — | 1 | 5 | 78 |
’) En af dessa afliden. En af dessa har ingått äktenskap. s
å byrån vid årets slut. De äro ej upptagna i föregående kolumner.
Af dessa äro 2 kvargående
4
26
Främmande
undersåtar.
Kvinnornas
♦»anträffande»
hemorter» samt de, »som tagits i vård af föräldrar och anhöriga». I denna grupp
(kol. 4) hafva äfven några fall upptagits, då kvinnan trädt i äktenskap. Från och
med 1892 förekommer i rapporterna en särskild grupp, »afvikna». Dessa hafva
blifvit förda tillsammans med de afflyttade i kol. 2. Här upptagas äfven några
fall, beträffande hvilka i rapporterna uppgifves, att kvinnan aflida. Gruppen »försända
till hemorten», som var ganska talrik i början af 1880-talet, aftager sedermera.
Från och med 1895 börjar den åter tillväxa och har erhållit rubriken
»häktade och försända till hemorten utrikes».
Bland de »besiktigade, men ej inskrifna» är upptaget ett ej obetydligt antal
främmande undersåtar (mest norska, danska, finska). De uppgingo
år 1900 | till .. | 23 | motsvarande .... | ■ 34 ..... | ..... % af de | »ej | inskrifna |
„ 1901 | ?? ..... | 24 ... | yy ..... | ■■■■ 3° ..... | yy yy yy | yy | yy |
„ 1902 | 3J ..... | .... 34 | yy ..... | 40 ..... | ..... yy yy yy | yy | yy |
» I9°3 | 53 .. .. | ..... 33 | • • •• yy ---- | ..... 4i - | ..... yy yy yy | yy | yy |
„ 1904 | yy ..... | • 00 ..... | •••• yy ..... | ..... 44 | ..... yy yy yy | yy | yy |
Én stor del af dessa häktas och hemsändas, men återvända efter kort tid.
IV. Kvinnornas “anträffande".
Byråns föreståndare har lämnat uppgifter om det sätt, hvarpå kvinnorna af
byråns polismän anträffats. En sammanställning af dessa uppgifter för de sista
åren meddelas i Tab. 12: a och b.
Tab. 12: a.
Ofversikt öfver »anträffade» åren 1900—1904.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| Summa “an- | Af dessa | hade anträffats |
| öfver- | ||
År | å all- | å “ parti- hotell “ | å “flick- | i bostaden, | lämnade | ||
| träffad e“ | manna platser | ställen" | namn- gifven anonym | |||
1900 | '' CO ce tH | 81 | 69 | 10 | 15 | 4 | 4 |
Öl | 224 | 100 | 81 | 5 | 27 | 2 | 9 |
02 | 209 | 87 | 84 | 8 | 19 | 8 | 3 |
03 | 212 | 107 | 61 | 7 | 31 | — | 6 |
04 | 157 | 93 | 38 | 8 | 16 | 1 | 1 |
Medeltal | 197 | 94 | 66 | 8 | 22 | 3 | 4 |
27
Tab. 12: b.
Öfversikt öfver | »anträffade» åren 1900 | -1904. | |||||
l År | 0 Summa “an- träffade44 | 3 Af ( blefvo liiimtade till byrån | 4 i‘ssa inställde | 5 Af de in- skrifna | () anträffade besiktigade, | 7 blefvo endast förhörda | H Af de |
1900 | 183 | 158 | 25 | 98 | 71 | u | 4 |
Öl | 224 | 204 | 20 | 116 | 81 | 27 | 5 |
02 | 209 | 187 | 22 | 112 | 85 | 12 | 6 |
03 | 212 | 173 | 39 | 119 | 80 | 13 | 4 |
04 | 157 | 150 | 7 | 67 | 75 | 15 | — |
Medeltal | 197 | 175 | 22 | 103 | 78 | 16 | 5 |
De flesta hafva anträffats ute å allmänna platser, under det de utbjudit sig
åt manspersoner.
Omkring 30—40 % hafva anhållits vid de besök, byråns polismän företaga
å de s. k. partihotellen. — De så kallade »flickställena» äro ett slags bordeller,
hvilka vanligen hållas åt någon för detta prostituerad. Byråns polismän hafva upprepade
gånger anledningar att besöka dessa ställen för att efterhöra inskrifna, som
uteblifvit från besiktningarna. Vid dylika tillfällen anträffas stundom nykomna
kvinnor. I många fall anmäla värdinnorna själfva de nykomna. — Anmälningar
till byrån ingå för öfrigt dels anonymt dels undertecknade af personer, som blifvit
störda eller haft obehag af den »trafik» vissa kvinnspersoner, boende i samma hus,
gifvit anledning till. I en del fall leda dylika anmälningar till anträffandet af kvinnor,
som utöfva »yrkesmässig skörlefnad».
De kvinnor, som »anträffats» af byråns polismän, blifva antingen omedelbart
hämtade till byrån eller anmodade att inställa sig å byrån. Af dessa senare hafva
endast en del verkligen inställt sig. Mången gång är anmodan att inställa sig å
byrån tillräcklig att förmå en kvinna att ej vidare utsätta sig för risken att erhålla
en dylik anmodan.
Såsom ofvan anförts (sid. 1 och 2) blir en del af de anträffade kvinnorna
inskrifna, andra endast besiktigade, men ej inskrifna och en tredje grupp endast förhörda,
men hvarken besiktigade eller inskrifna. De tre grupperna angifvas i tab. 12: b.
Den sista gruppen — de, som neka att hafva utöfvat könsumgänge mot betalning —
utgör endast omkring 8 % af samtliga anträffade. Såsom af tabellen framgår
har emellertid en stor del af dessa sedermera anträffats under enahanda förhållanden
och slutligen »erkänt», hvarefter de blifvit inskrifna.
Till belysning af de omständigheter under hvilka kvinnorna anträffats må här
anföras några utdrag ur den å sid. 2 omtalade journalen öfver »anträffade och besiktigade».
Å byrån för
hörda kvinnor,
som ej besiktigats
ellei
inskrifvits.
28
1903 | | Ogifta N. N., f. d. !T/i 1882 i Adolf | Förnekade, att hon lefde sedeslöst, men |
1904 26A 1 '' | Hustrun N. N., f. d. ,4/u 1877 i en by | Härom hörda, ville de icke förneka, att de |
i 1904 10/s | Ogifta N. N., f. d. 25/12 84. Upphäm-tad enär hon under detta år varit sedd | Nekar bestämdt för att lefva sedeslöst, men |
1904 lVn | Ogifta N. N. f. d. 1,/i 87 i Kungsh. *) Intogs å S:t Göran. | 1 N. N. medgaf, att hon sedan någon tid till- ! |
1904 27» w X2 p O I * P s*r 64 3, o 3 C« 3 ... | Ogifta N. N., f. d. 12/i 84 i Åre förs. | N. N. medgaf, att hon natten före det hon |
29
1904 ”/** | Ogifta N. N., f. d. ''/4 * Ullstorps socken. Den 24/n kl. lO.ir, e. in. af konstapel | N. N. hörd, rnedgaf, att hon sagt sig vara |
1904 «/«2 | Ogifta N. N., f. d. ,(i/8 1881 i Fernebo | N. N. hörd, medgaf att hon, som haft plats |
1905 | Ogifta N. N., f. d. 2/s 1878 i Grangärde | Hörd, nekar lefva sedeslöst. Har en herre, |
llh | förs. Efter anvisning hämtad å 48 Skep- | som hon får pengar af. |
| paregatan i dag för sedeslös lefnad. | Pick därvid bero. |
1905 | Ogifta N. N„ f. d. 18/i 1886 i Jakobs | Hord, nekar lefva sedeslöst annat än med |
uh | fors. Efter anvisning hämtad i 48 Skep- | bekanta herrar af hvilka hon får presenter men |
| paregatan hos N. N. såsom sedeslös. | ej betalning. Fick bero. |
1905 | Ogifta N. N., f. d. 28/e 84 i Elfkarleby | N. N. medgaf, att hon legat å hotell Hangö |
8/s | förs. Bor 3 Bryggaregatan 1 tr. ö. g. hos | sistlidne natt samman med en bekant man, en |
SS tn | fru N. N. o. arbetar där mot husrum, mat | försäkringsagent N. N. — medgaf att hon förut |
* | o. 20 kr. i månaden. | varit på samma hotell med 2 andra bekanta män. |
3 a p > | Antr. i dag å hotell Hangö, där hon | Nekar fått betalt för gång, utan sedan. Fick |
c 0 | legat samman med en karl under såväl | bero, enär hon har arbete. |
5'' ^ | sistl. som flera nätter enl. upplysning af |
|
p -j | städerskan. |
|
Tab. 131a innehåller en öfversikt öfver de »anträffade och besiktigade» kvinnorna.
Antalet af dessa, hvilket angifves i kol. 2, utgöres af summan af de i tab. 2
kol. 2 upptagna nyinskrifna och de i tab. 11 kol. 11 upptagna besiktigade, som ej
inskrifvits. Kol. 3 innehåller antalet fall, då kvinnan vid anträffandet varit behäftad med
Tab. 13: a.
»Anträffade
och besiktigade
».
3°
Tab. 15: a.
Öfversikt för åren iSjo —1904 öfver antalet »anträffade» kvinnor, som
besiktigats å byrån.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 |
År | Antalet J “anträffade | Efter besikt | Förut : vårdade å | Förut | Nyinskrifna |
1870 | 2) 186 | 123 | 18 | 2 |
|
71 | 164 | 95 | 16 | 5 |
|
72 | 180 | 94 | 25 | 2 |
|
73 | 121 | 33 | 15 | 8 |
|
74 | 79 | 28 | 15 | 5 |
|
1875 | 92 | 19 | 21 | 7 |
|
76 | 128 | 36 | 28 | 8 |
|
77 | 151 | 81 | 40 | 7 |
|
78 | 171 | 34 | 19 | 1 |
|
79 | 136 | 32 | 21 | 7 |
|
1880 | 168 | 49 | 28 | 6 |
|
81 | 155 | 50 | 34 | 4 |
|
82 | 228 | 75 | 51 | 19 |
|
83 | 241 | 81 | 32 | 14 | 41 |
84 | 171 | 52 | 47 | 8 | 20 |
1885 | 200 | 54 | 38 » | 14 | 36 |
86 | 209 | 66 | 66 | 8 | 38 |
87 | 213 | 51 | 77 | 7 | 39 |
88 | 148 | 58 | 57 | 12 | 36 |
89 | 154 | 79 | 50 | 7 | 35 1 |
1890 | 174 | 73 | 57 | 5 | 39 |
91 | 192 | 96 | 66 | 6 | 61 |
92 | 215 | 94 | 62 | 6 | 51 |
93 | 188 | 95 | 81 | 6 | 64 |
94 | 228 | 115 | 82 | 11 | 67 |
1895 | 239 | 132 | 67 | 8 | 71 |
96 | 251 | 156 | 90 | 3 | 84 |
97 | 204 | 122 | 85 | 4 | 70 |
98 | 192 | 108 | 59 | 7 | 55 |
99 | 196 | 117 | 61 | 7 | 77 |
1900 | 169 | 89 | 54 | 9 | 61 |
Öl | 197 | 115 | 47 | 2 | 78 |
02 | 197 | 113 | 64 | 3 | 74 |
03 | 199 | 109 | 55 | 7 | 71 |
04 | 142 | 88 | 52 | 7 | 53 |
Medeltal: |
|
|
|
|
|
1870-74 | 146 | 75 | 18 | 4 |
|
75—79 | 136 | 40 | 26 | 6 |
|
1880—84 | 193 | 61 | 38 | 10 |
|
85—89 | 185 | 62 | 58 | 10 | 37 |
1890—94 | 199 | 95 | 70 | 7 |
|
95—99 | 216 1 | 127 | 72 |
| 71 |
1900—04 | 181 | | 103 | 54 | 6 | 67 |
'') Omfattar »nyinskrifna», (tab. 2 kol. 2) och »besiktigade, men ej inskrifna», (tab. 11 kol. 11).
. J Häri äro ej inräknade 19 kvinnor, som i årsrapporten uppgifvas hafva blifvit efter anträffandet
sanda till sina hemorter.
3i
venerisk sjukdom, och kol. 4 antalet fall, dä kvinnan varit förut vårdad å kurhus.
Tillika angifves i kol. 5 antalet af dem, som före anträdandet varit straffade för brott.
I kol. 6 angifves antalet »nyinskrilna», som varit med venerisk sjukdom behäftade
vid anträffandet. ’)
I tab. 13: b redogöres för de »första gången besiktigade» kvinnorna. Dessa Tab. 13: b.
utgöras af de »anträffade och besiktigade», med frånräkning af sådana, som varit <”De ft'',rsta,
inskritna a annan ort eller som förut undergått besiktning å byrån utan att blifva tigade».
inskrifna samt alla utländskor, hvilka kunna anses hafva undergått besiktning före
ankomsten till Stockholm.
Tab. 15: b.
Öfver sikt för åren 1885—1904 öfver antalet
»första gängen besiktigade».
1 År | 2 | 3 | 1 1 2 j 3 | ||
“Första | Efter besiktningen | År | “Första | 1 Efter besiktningen | |
1885 | 139 | 34 | 1900 | 102 | 58 |
86 | 144 | 42 | 01 | 126 | 74 |
87 | 143 | 35 | 02 | 129 | 84 |
88 | 85 | 29 | 03 | 129 | 76 |
89 | 106 | 48 | 04 | 82 | 61 |
1890 | in | 44 | Medeltal: |
|
|
91 | 140 | 57 | 1885-89 | 123 | 38 |
92 | 148 | 59 | 1890-95 | 136 | 59 |
93 | 123 | 65 | 1895-99 | 138 | 82 |
94 | 159 | 69 | 1900-04 | 114 | 71 |
1895 | 161 | 92 |
|
|
|
96 | 168 | 100 |
|
|
|
97 | 115 | 74 |
|
|
|
98 | 117 | 65 |
|
|
|
99 | 129 | 79 |
|
|
|
’) Uppgifterna i kol. 3 finnas i årsrapporterna från byrån, likaså uppgifterna i kol. 4 från och
med år 1884. I öfrigt hafva uppgifterna måst kompletteras å byrån.
32
Intensiteten
i byråns
öfvervakningsarbete.
Tillämpningen
af åläggnings*
proceduren.
Antalet »anträffade och besiktigade» kvinnor per år har ett särskildt intresse,
enär det kan sägas vara ett uttryck för byråns verksamhet att uppspåra kvinnor,
som »drifva skörlefnad som yrke». Af tah. 13:a framgår, att summan i fråga
varit i det närmaste stationär sedan början af 1880-talet. Det är således påtagligt,
att antalet kvinnor, som årligen uppspåras af byråns polismän, ej står i
något sammanhang med invånarantalet. Öfvervakningen från byråns sida
är naturligtvis beroende af antalet anställda polismän. Under åren 1882—1902
undergick ej personalen någon förändring (se sid. 61). I detta förhållande har
man med all sannolikhet att söka orsaken till att antalet »anträffade och besiktigade»
förblifvit oförändradt.
Förhållandet mellan antalet »nyinskrifna» och »antalet anträffade och besiktigade»
visar, till hvilken utsträckning man tillämpat åläggningsproceduren mot de
»anträffade» kvinnorna. Af uppgifterna i tab. 2 kol. 2 och tab. 13: a kol. 2
framgår följande:
År | “Nyinskrifna" | År | "Nyinskrifna" i förhållande till |
1870 . . . | 31 % | 1880—84 . . . | 54 % |
1 . . . | 30 „ | 85—89 . . . | 54 „ |
9 | 35 ,, | 1890—94 . . . | 54 , |
3 . . . | 62 „ | 95—99 . . . | 52 „ |
4 . . . | 62 , | 1900—04 . . . | 56 „ |
5 . . . | 75 „ |
|
|
6 . . . | 85 „ |
|
|
7 . . . | 87 „ |
|
|
8 . . . | 78 „ |
|
|
9 . . . | 86 „ |
|
|
Det är påtagligt, att under åren närmast före och efter tillkomsten af reglementet
1875 man förfarit med större stränghet mot de anträffade, än hvad fallet
varit före och efter denna tid. Såsom framgår af sammanställningen å sid. 39,
har den höga inskrifningsprocenten ej haft sin grund däri, att procenten sjuka bland
de »anträffade» under ifrågavarande tid varit högre än vid andra tider. Det torde
ej vara oberättigadt att uttala den förmodan, att den ifrågavarande strängheten hade
sin grund i de åsikter, som vid denna tid gjorde sig gällande, att man genom vidsträcktast
möjliga tillämpning af inskrifningssystemet kunde på ett verksamt sätt
33
bekämpa de veneriska sjukdomarna — åsikter, som togo sig ett uttryck i tillkomsten
af reglementet 1875.
I detta sammanhang torde äfven böra påpekas den högst afsevärda minskning
antalet nyinskrifna företer år 1904, under det att antalet anträffade, som
besiktigats, men ej inskrifvits, äfvensom antalet endast förhörda ej förete någon
större minskning i jämförelse med föregående år (se tab. 12: b). Det är högst
sannolikt, att de undersökningar, som detta år utfördes å byrån för kommitténs
räkning, påverkat inskrifningsfrekvensen.
Af de ofvan påpekade förhållandena torde framgå, att inskrifningen äfvensom
öfvervakandet af de sedelösa "kvinnorna väsentligen är beroende af besiktningsbyråns
organisation samt att rekryteringen af de inskrifna är ett uttryck för intensiteten i
byråns verksamhet, »ten ej för befolkningens tillstånd i sedligt, ekonomiskt eller sanitärt
hänseende.
En öfversikt öfver liden mellan kvinnornas anträffande och deras inskrifning
meddelas i tab. 13:0. Det framgår af denna öfversikt, att omkring V3 inskrifvits
omedelbart vid anträffandet, 15 % hafva erhållit en frist å V2 månad. För de flesta
har således inskrifningen ägt rum ganska snart, efter det de blifvit anträffade. En
stor del hafva vid anträffandet befunnits behäftade med venerisk sjukdom (tab. 13: a).
De hafva omedelbart remitterats till kurhus och vid utskrifningen därifrån inskrifvits
å byrån. Några försök att rädda dessa från fortsättandet af skörlefnaden synas
ej hafva ägt rum annat än i enstaka fall.
Tab. 13: c.
Öfversikt, utvisande tiden mellan kvinnornas anträffande och inskrifning. Öfversikten
omfattar de under åren 1900—04 inskrifna.
|
|
|
| d ä r a f in | s lc r i f | n a |
|
| |
År | Nyin- skrifna. | omedel-bart vid | inom | ||||||
| v» | V*—1 | 1—2 | 2—3 | ce 1 ce | 6 —2 | mer än | ||
|
| fandet. | mån. | män. | män. | mån. | mån. | män. | 1 år. |
1900 | 98 | 19 | i'' | 15 | 17 | 2 | it | 7 | 10 |
1 | 116 | 28 | 21 | 19 | 12 | 8 | 10 | 9 | 9 |
2 | 112 | 45 | 16 | 15 | 10 | 9 | 6 | 1 | 10 |
3 | 119 | 42 | 21 | 11 | 10 | 7 | 14 | 4 | 10 |
4 | 67 | 30 | 4 | 5 | 6 | 5 | 9 | 6 | 2 |
Summa | 512 | 164 | 79 | 65 | 55 | 31 | 50 | 27 | 41 |
Procent |
| 32.0 »/„ | 15.4 % | 12.7 % | 10.7 % | 6.. % | 9.8 °/0 | 5.3 °/0 | 8.0 •/. |
5
34
Kontrollen
öfver att
kvinnorna inställa
sig till
besiktning.
Enskild besiktning.
Besiktningar
ä kvinnor i
rannsakningsfängelset.
V. Besiktningar och remisser till kurhus.
Enligt reglementet skola kvinnorna besiktigas 2 gånger i veckan eller oftare,
om så finnes nödigt.
Kontrollen öfver kvinnornas besiktning utöfvas på det sätt, att en af de vid
byrån anställda polismännen inför kvinnans namn i en särskild bok, omedelbart efter
det kvinnan kommit ut från besiktningsrummet. Tillika antecknas den dag besiktningsläkaren
bestämt för nästa besiktning. Genom att jämföra anteckningarna
från dag till dag upptäckes, om någon uteblifvit.
En del kvinnor få tillåtelse att mot en afgift af i kr. undergå s. k. enskild
besiktning. Dessa besiktigas i gång i veckan och anteckningar öfver dem föras i
eu särskild bok. Om någon af dem visar sig oordentlig, får hon inställa sig till
de allmänna besiktningarna. Afgiften användes såsom bidrag till omkostnaderna
för byrån. Den utsträckning, i hvilken förmånen att få undergå enskild besiktning
beviljats, framgår af följande:
Tab. 14.
Öfversikt af den utsträckning, i hvilken kvinnorna beviljats förmånen af
enskild besiktning.
under hvart och ett af åren
Byrån tillhöriga kvinnor
: medeltal för dag ............................. | ....... 333 | 429 | 453 | 438 | 475 | 455 |
däraf beviljade enskild besiktning ........ | ....... 61 | 46 | 33 | 25 | 32 | 30 |
samma antal i procent af föreg............ | ....... 18,3 | 10,7 | 7,3 j | •V | 6,7 | 6,6 |
|
|
|
| _ |
|
OO | 00 | 00 | 00 | 00 | ce |
| 00 | 00 | CD | CD | o |
ca | o | O'' | O | Öl I | o |
1 | 00 | 00 | 1 CD | 1 ce | o |
ce |
|
| ca | ce | 4— |
Inskrifna kvinnor, som häktats för lösdrifveri och blifvit insatta i Stockholms
stads rannsakningsfängelse, undergå besiktning ej å byrån utan i häktet.
35
Tah. 15 a.
Öfversigt för åren iSjo—1904 öfver antalet besiktningar A byrån och
antalet fall, då kvinnor frän byrån remitterats till kurhus
enligt årsrapporterna till Stockholms hälsovårdsnämnd.
1 År | 2 Antal besikt- ningar | 5 Antal remisser | 1 1 År | 2 Antal besikt- ningar | 3 Antal remisser | l_1 År | 2 Antal besikt- ningar | 3 Antal remisser |
1870 | 22,652 | _ | 1885 | 22,420 | 534 | 1900 | 20,257 | 720 |
71 | 20,786 | — | 86 | 24,647 | 533 | 01 | 20,779 | 797 |
72 | 20,500 | — | 87 | 23,130 | 479 | 02 | 21,786 | 837 ■ |
73 | 19,029 | — | 88 | 21,633 | 510 | 03 | 20,849 | 710 |
74 | 17,119 |
| 89 | 19,415 | 526 | 04 | 16,431 | 897 |
|
|
|
|
|
| 1905 | 16,321 | 946 |
|
|
|
|
|
| 06 | 11,345 | 1090 |
1875 | 15,638 | — | 1890 | 19,312 | 535 |
|
|
|
76 | 15,564 | — | 91 | 18,517 | 529 | Medeltal: |
|
|
77 | 16,825 | — | 92 | 19,860 | 584 | 1870—74 | 20,017 | — |
78 | 17,907 | — | 93 | 19,851 | 723 | 75—79 | 17,132 | — |
79 | 19,726 | — | 94 | 20,903 | 665 | 1880-84 | 19,808 | — |
|
|
|
|
|
| 85—89 | 22,249 | 516 |
1880 | 20,082 | — | 1895 | 20,660 | 788 | 1890—94 | 19,689 | 607 |
81 | 20,062 | — | 96 | 20,034 | 1,055 | 95—99 | 19,537 | 878 |
82 | 18,645 | — | 97 | 19,366 | 909 | 1900—04 1 | 20,020 | 792 |
83 | 20,680 | — | 98 | 18,580 | 847 |
|
|
|
84 | 19,569 | — | 99 | 19,046 | 789 |
|
|
|
Tab. 15: a innehåller en öfversikt dels öfver antalet besiktningar å byrån dels
öfver antalet fall, då kvinnan efter besiktningen remitterats från byrån till kurhus.
De senare uppgifterna gå ej tillbaka längre än till år 1885. Utom från byrån
hafva kvinnor blifvit insända till kurhuset äfven från rannsakningshäktet. Besiktningarna
äfvensom remisserna från häktet hafva ej medräknats i tab. 1 5: a. I årsrapporterna
från byrån äro remisserna, men ej besiktningarna å häktet medräknade.
Besiktningarnas antal har i stort sedt varit oförändradt sedan 1870, oaktadt
tillväxten af antalet besiktningsskyldiga. Besiktningsläkarnas antal har ej undergått
någon förändring sedan nämnda år.
Antalet besiktningar
å
byrån samt
remisser till
kurhus.
) Omfattar både inskrifna och ej inskrifna.
36
Tab. 15 b.
Antalet till
kurhus remitterade
och
antalet remisser
från byrån
och rannsakningshäktet.
Öfversikt öfver dels antalet till kurhus remitterade kvinnor dels antalet remisser
från såväl besiktningsbyrån som Stockholms rannsakningshäkte
åren iSyo—1904 enligt årsrapporterna.
1 | 2 | 3 | 4 | ! ^ | 6 | 7 | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 1 |
| Inskrifna | Ej inskrifna | Summa | År | Inskrifna | Ej inskrifna | Summa | ||||||
År | Antal kvin- nor remit- terade | Antal remis- ser | Antal kvinnor I remitterade | Antal re- mis- ser | Antal kvin- nor remit- terade | Antal remis- ser | Antal kvin- nor remit- terade | Antal remis- ser | Antal kvinnor | ! Antal j ser | Antal kvin- nor remit- terade | Antal | |
1870 | 222 |
|
|
|
|
| 1890 | 297 | 546 | 34 | 36 | 331 | 582 |
71 | 188 | . 290 |
|
|
|
| 91 | 295 | 523 | 35 | 39 | 330 | 560 | |
72 | 146 | ! 231 |
|
|
|
| 92 | 302 | 571 | 43 | 51 | 345 | 622 ! |
73 | 169 | 271 |
|
|
|
| 93 | 356 | 714 | 31 | 41 | 387 | 755 i |
74 | 150 | 244 |
|
|
|
| 94 | 359 | 658 | 48 | 57 | 407 | 715 |
|
|
|
|
|
|
| 1895 | 398 | 756 | 61 | 76 | 459 | 832 , |
1875 | 180 | 310 |
|
|
|
| 96 | 466 | 1,026 | 72 | 84 | 538 | 1,110 |
76 | 220 | 407 |
|
|
|
| 97 | 450 | 900 | 52 | 1 65 | 502 | 965 |
77 | 211 | 374 |
|
|
|
| 98 | 451 | 857 | 53 | 66 | 504 | 923 |
78 | 255 | 428 |
|
|
|
| 99 | 435 | 832 | 40 | 51 | 475 | 883 |
79 | 298 | 539 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1900 | 399 | 745 | 28 | 38 | 427 | 783 i |
|
|
|
|
|
|
| 01 | 470 | 833 | 37 | 43 | 507 | 876 |
1880 | 329 | 587 |
|
|
|
| 02 | 504 | 887 | 39 | 42 | 543 | 929 |
81 | 319 | 547 |
|
|
|
| 03 | 470 | 794 | 38 | 38 | 508 | 832 |
82 | 289 | 507 |
|
|
|
| 04 | 522 | 955 | 35 | 37 | 557 | 992 |
83 | 294 | 505 | 40 | 45 | 334 | 550 |
|
|
|
|
|
|
|
84 | 271 | 466 | 32 | 35 | 303 | 501 | MeCielUbl. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1870-74 | 175 | 259 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 75 — 79 | 233 | 412 |
|
|
|
|
1885 | 289 | 535 | 18 | 21 | 307 | 556 | 1880-84 | 300 | 522 |
|
|
|
|
86 | 305 | 524 | 28 | 31 | 333 | 555 | 85-89 | 303 | 522 | 29 | 40 | 332 | 562 |
87 | 311 | 518 | 31 | 62 | 342 | 580 | 1890-94 | 322 | 602 | 38 | : 45 | 360 | 647 |
88 | 303 | 518 | 22 | 30 | 325 | 548 | 95-99 | 440 | 874 | 56 | 68 | 496 | 942 |
89 | 310 | | 514 | 44 | 57 | 354 | 571 | 1900-04 | 473 | 843 | i 35 | 40 | 508 | 883 |
1 | tab. | 15: b | redogöres | för antalet | till kurhus remitterade kvinnor och | antalet | |||||||
remisset | från | byrån | och rannsakningshäktet tillsammans. | De inskrifna och ej inskrifna |
föras hvar för sig. Före år 1883 innehålla årsrapporterna inga särskilda uppgifter
om antalet »ej inskrifna», som remitterats till kurhus.
37
* Tab. 16.
Öfversikt ''öfver antalet gånger samma kvinna under ett år remitterats till kurhus,
åren 1883 —1904 enl. årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
Ar |
| Inskrifna remitterade antal g | ånger |
| Ej inskrifna remitterade | |||||||||||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | ro | i | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
1883 | 167 | 75 | 32 | j 1 | 6 | 3 | _ | _ | _ | _ | 37 | 2 | _ | 1 | _ | _ |
84 | 149 | 71 | 36 | 10 | 4 | — | 1 | — | — | — | 30 | 1 | 1 | — | — |
|
1885 | 159 | 61 | 39 | 19 | 6 | 4 | 1 | — | — | — | 16 | 1 | 1 | — | — | — |
86 | 172 | 37 | 22 | 12 | 9 | 2 | 1 | — | — | — | 25 | 3 | — | — | — | — |
87 | 191 | 69 | 26 | 16 | 8 | — | 1 | — | — | — | 17 | 7 | 3 | 1 | — | 3 |
88 | 172 | 77 | 36 | 8 | 8 | 2 | — | — | — | — | 17 | 2 | 3 | — | — | — |
89 | 182 | 79 | 30 | 13 | 4 | 2 | — | — | — | — | 35 | 6 | 2 | 1 |
|
|
1890 | 157 | 75 | 38 | 17 | 6 | 2 | 1 | 1 | _ | — | 32 | 2 | — | — | — | — |
91 | 163 | 75 | 34 | 15 | 3 | 3 | 1 | 1 | — | — | 31 | 4 | — | — | — | — |
92 | 162 | 69 | 37 | 22 | 5 | 4 | 1 | 2 | — | -- | 38 | 2 | 3 | — | — | — |
93 | 175 | 85 | 51 | 23 | 14 | 3 | 4 | 1 | — | — | 23 | 7 | — | 1 | — | — |
94 | 190 | 90 | 47 | 22 | 5 | 3 | 1 | — | 1 |
| 42 | 3 | 3 | — | — | — |
1895 | 206 | 105 | 42 | 23 | 14 | 6 | 1 | — | 1 | — | 48 | ii | 2 | — | — | — |
96 | 204 | 120 | 63 | 36 | 25 | 8 | 6 | 2 | 2 | — | 61 | 10 | 1 | — | — | — |
97 | 212 | 122 | 66 | 24 | 13 | 7 | 5 | 1 | — | — | 46 | 3 | 1 | 1 | — | 1 |
98 | 240 | 116 | 42 | 30 | 10 | 7 | 4 | — | 1 | 1 | 42 | 9 | 2 | — | — | — |
99 | 22$ | 102 | 57 | 26 | 12 | 7 | 2 | — | 1 | — | 33 | 4 | 2 | 1 | — | — |
1900 | 204 | 116 | 42 | 21 | 6 | 4 | 3 | 3 | _ | _ | 21 | 5 | 1 | 1 | — | — |
Öl | 247 | 135 | 57 | 19 | 4 | 7 | 1 | — | — | — | 32 | 4 | 1 | — | — | — |
02 | 287 | 120 | 50 | 29 | 14 | 4 | — | — | — | — | 36 | 3 | — | — | — | — |
03 | 263 | 127 | 57 | 16 | 4 | 1 | 1 | — | 1 | — | 38 | — | — | — | — | — |
04 | 255 | 151 | 78 | 29 | 6 | 3 | — | — | — | — | 33 | 2 | — | — | — | — |
Tab. 16 innehåller en öfversikt öfver antalet gånger, som samma kvinna
blifvit remitterad till kurhus under ett år. De inskrifna och ej inskrifna äro förda
hvar för sig. Både remisserna från byrån och från rannsakningshäktet äro medräknade.
I rapporterna för åren 1882 och 1883 omtalas, att 5,307 respektive 6,043
s. k. frisksedlar blifvit utlämnade.
Frisksedlar.
38
Af tab. 13: a framgår följande:
Förekomsten
af venerisk
sjukdom bland
de »an tv äfja de
och besiktigade»>.
under hvart och ett af åren
Af de »anträffade och besiktigade» |
| |||||
75—79 1870—74 | 1880-84 | 85-89 | 1890—94 | 95-99 | CD O f O 1 | |
| °/o °/o | 7» | 7» | 7° | 7° | 7» ! |
remitterats till kurhus .................. | 51.s 29.8 | 31.9 | 33.4 | 47.4 | 58.7 | 56.8 |
varit förut vårdade å kurhus ......... | 12.2 19.0 | 19.9 | 31.2 | 34.9 | 33.5 | 30.1 |
,, ,, straffade för brott ........ | 3.o 4.4 | 5.8 | 5.2 | 3.1 | 2.7 | 3.1 |
Antalet fall, då de »anträffade» efter besiktning å byrån blifvit remitterade
till kurhus har ökats i väsentlig grad sedan perioden 1875—79, äfvenså fallen, då
kvinnan före anträffandet varit vårdad å kurhus. Under sista perioden 1900—04
märkes emellertid någon tillbakagång i dessa siffror.
Vid samtliga
besiktningar.
Af tab. 151a framgår följande:
| under hvart och ett af | åren | ||
|
|
|
|
|
Af hela antalet besiktningar å byrån har | 00 00 | 00 CD | 00 CD | CD O |
| Öl |
| Öl 1 | 0 1 J |
| 1 00 | CD | 1 CD |
|
| CD | rf^ | CD | rf- |
• | 7» | 7» | 7» | 7» |
antalet fall, då kvinnan remitterats till, |
|
|
|
|
kurhus, utgjort i genomsnitt............l | 2,3 | 3,i | 4,5 | 4,o |
Liksom fallet var beträffande de »anträffade» visar det sig, att äfven för hela
antalet besiktigade remisserna till kurhus tilltagit sedan 1880-talet och att perioden
1895—99 företer ett maximum. Särdeles högt var antalet remisser år 1896,
1,055 m°t 788 året förut (tab. 15: a).
En sammanställning af de resultat, som framgått ur tab. 13: a och tab.
1 5: a, visar, att
under perioden
ce
ce
ce
CD
O
CD
rf -
förhållandet mellan frekvensen remisser
vid besiktningarna å de »anträffade»
och vid samtliga besiktningar har
varit ......................................... 14.5 15.3
oc
CD
Öl
CD
CD
13.o 14.4
o
0
1
o
rf^
39
Vid denna sammanställning må emellertid ihågkommas, att för de »anträffade
och besiktigade» räknas endast resultatet af i besiktning pr individ, .under det att
för de »inskrifna» flera besiktningar kommer på samma individ.
Af tab. 13: a och tab. 15: b framgår följande:
under hvart och ett af åren
Till kurhus hafva remitterats
i genomsnitt
af inskrifna (Tab. 2, kol. 4) ..................
,, ej inskrifna (Tab. 11, kol. 11) ............
„ samtliga å byrån besiktigade...............
„ de »anträffade och besiktigade» (Tab. 13:
,, de »första gängen besiktigade» (Tab. 13:
,, de ny inskrifna (Tab. 1 kol. 2) ............
870-74 | -1 1 | 880-84 | ce 1 00 JO | ce X | X 1 X | ■*— |
0/ | 0/ | 0/ | 0/ | 0/ | 0/ | 0/ |
l 0 | 10 | i 0 | / 0 | /o | Jo | 1 0 |
34,9 | 44,0 | 43,1 | 41,4 | 43,c | ■ 52,1 | 53,5 |
— | — | — | 34,1 | 41,3 | 53,3 | 45,1 |
— | — | — | 40,5 | 43,4 | 52,2 | 52,9 |
51,3 | 29,8 | 31,9 | 33,4 | 47,4 | 58,7 | 56,8 |
— | — | — | 0 ce | 43,2 | i 59,4 | 62,i |
— | — | — | 36,9 | 52,8 | 63,9; | 65,7 |
Efter tillkomsten af reglementet år 1875 tilltog antalet nyinskrifna. Äfven
antalet å kurhus vårdade företer en höjning under de närmast följande 5-årsperioderna
(tab. 4). Af ofvanstående sammanställning framgår det egendomliga
förhållandet, att procenten till kurhus remitterade bland »anträffade och besiktigade»
under dessa perioder var lägre än motsvarande tal bland de »inskrifna». Man
skulle hafva väntat, att ökningen af interneringen å kurhus hade sin orsak i en
ökning af antalet sjuka bland de »anträffade och besiktigade», men detta synes
icke hafva varit fallet. Efter tillkomsten af reglementet 1875 sjunker procenten
till kurhus remitterade bland de »anträffade och besiktigade», under det att densamma
stiger bland de inskrifna. Genom den ökade verksamheten tillfördes byrån
ett större material, men detta var ej infekteradt i större utsträckning. Däremot
steg procenten till hurhus remitterade bland de inskrifna, sedan dessas antal genom
byråns stegrade verksamhet i afsevärd mån blifvit ökadt. Skärpningen af inskrifningssystemet
synes ej hafva haft någon gynnsam verkan på hälsotillståndet bland
de kvinnor, som drabbades af denna skärpning.
De tvenne sista perioderna förete en ökning af procenten till kurhus remitterade
med en öfvervikt af omkring 3 procent för de »anträffade» i jämförelse
med »samtliga besiktigade». Tager man hänsyn endast till de »första gången
besiktigade», är skillnaden omkr. 8 procent. Största procenten remitterade finner
man bland de »nyinskrifna». Sannolikt har den omständigheten, huruvida kvinnan
vid anträffandet varit smittad eller icke, inverkat på afgörandet, om hon skulle
inskrifvas eller om åläggningsproceduren finge anstå (se sid. 2 och 33).
Sjukdomsfrekvensen
bland
inskrifna och
ej inskrifna.
4°
Antalet besiktningar
för
hvarje kvinna.
Risken att blifva remitterad till kurhus synes vara ungefär lika stor för
de »inskrifna» som för de »anträffade» kvinnorna. Då kurhusremissernas antal t
förhållande till antalet besiktningar visat sig vara omkring 14 gånger mindre, då
besiktningarna gälla hela materialet inskrifna och ej inskrifna kvinnor, än då de
gälla uteslutande »anträffade», ligger det nära till hands att antaga, att bland de
inskrifna de sjuka elimineras i sådan utsträckning, att hälsotillståndet bland de besiktningsskyldiga
är 14 ggr bättre än inom den s. k. hemliga prostitutionen. I
hvilken mån en sådan slutsats är berättigad, skall belysas längre fram (se afdeln. XI).
Dividerar man antalet remisser (tab. 15: b) med medeltalet besiktningsskyldiga för
dag under året (tab. 4), erhålles
| CO |
| £ OO | 00 | 00 CD | CD | CD |
| 0 1 | o< | 0 1 | Oi 1 | O | Or |
|
| ^1 | ^1 | 00 | 00 | CD | 1 | 1 |
| 4^ | CD | 4^ | CD | 4^ | CD | 4* |
antalet kurhusremisser i genomsnitt pr år |
|
|
|
|
|
|
|
och 100 besiktningsskyldiga för dag: | 85 | 142 | 139 | 125 | 149 | 205 | 212 |
Frekvensen kurhusremisser företer ungefär samma variationer som »stammen»
(se fig. 1). Då intensiteten i byråns verksamhet tilltager, ökas antalet kurhusremisser
ej allenast absolut utan äfven i förhållande till antalet besiktningsskyldiga.
Divideras antalet besiktningar med medeltalet besiktningsskyldiga för dag under
året, erhålles antalet besiktningar för en besiktnings skyldig kvinna i genomsnitt per år.
En sådan beräkning visar att I
| under hvart och | ett af åren | |||||
| oo -1 | •d | 00 ce | ce | CD ce | CD | CD O |
| 0 1 | Or I | 0 | Or |
| Or | O |
|
| 1 -3 | 00 | 00 | 1 CD | 1 CD | 1 | |
| 4- | CD | 4- | CD | 4^ | CD | 4*- |
| ggr | ggr | ggr | ggr | ggr | ggr | ggr |
en besiktningsskyldig kvinna besiktigats | 66 | 59 | 53 | 53 | 49 | 46 | 50 |
I genomsnitt skulle således kvinnorna hafva besiktigats ej fullt 1 gång i
veckan under de senaste åren. Största delen af kvinnorna äro emellertid ålagda
att inställa sig till besiktning 2 gånger i veckan och tidvis inställa de sig också
i denna ordning. Orsaken till att antalet besiktningar pr år och besiktningsskyldig
kvinna ej motsvarar reglementets bestämmelser ligger däri, att kvinnorna
tidvis afbryta den regelbundna inställelsen.
4i
Under sådana förhållanden är det för bedönnnandet af byråns verksamhet
lämpligast att beräkna genomsnittstalet pr vecka af dem, som std under byråns regelbundna
kontroll. Detta tal erhålles genom att dividera antalet besiktningar pr år
(tab. 151a) med 104.
Resultatet af denna beräkning meddelas här:
Regelmässigheten
i kvinnornas
inställelse
till besiktningarna.
| 1870—74 1875—79 1880—84 1885—89 1890—94 1895—99 1900—04 | ||||||
t Medeltal pr vecka »under regelb. kontroll» ............................. | 192 | 105 | 190 | 214 | 189 | 188 | 193 |
Medeltal pr dag »besiktningsskyldiga» | 304 | 291 | 375 | 419 | 405 | 426 | 398 |
»Under regelb. kontroll» i proc. af stående ................................ | m% | 57 % | 51 % | 51 % | 47 % | 44% | 49% |
D:o om hänsyn tages till »enskildt »besiktigade» och »ej inskrifna», | _ | _ | _ | 52% | 48% | 45% | 50% |
D:o om hänsyn tages till de »på |
|
| _ |
| 57 % | 56 % | 63% |
De under byråns regelbundna kontroll stående utgöra enligt denna
beräkning endast hälften af medeltalet »besiktningsskyldiga för dag.»
Emellertid får man taga hänsyn till att en del, 6 å 7 % af de besiktningsskyldiga,
är beviljad förmånen af att ej behöfva inställa sig mer än 1 gång i veckan
(se sid. 34). Vidare befinner sig ett antal kvinnor i rannsakningshäktet. Vid
slutet af åren 1902 —1904 uppgick detta antal till resp. 8, 9, 2. Man kan
således antaga att 2 % af de besiktningsskyldiga ej kunna inställa sig å byrån,
emedan de befinna sig i häktet, där de i alla händelser undergå besiktning. Å
andra sidan ingå i antalet besiktningar äfven besiktningarna å de »ej inskrifna»,
hvilka ej äro inräknade bland de besiktningsskyldiga. Ett approximativt värde för
antalet af dessa besiktningar kan man beräkna antingen af uppgifterna i tab. 11
om antalet »ej inskrifna», som besiktigats, eller också af uppgifterna i tab. 15: b kol. 5
om antalet kurhusremisser för dessa kvinnor. Af uppgifterna å sid. 26 framgår,
att 38 % af de »ej inskrifna» utgöras af främlingar. För dessa kan antagas
samma förhållande mellan antalet remisser och antalet besiktningar som å sid. 39
beräknats för kvinnor i allmänhet, som besiktigats å byrån. De öfriga 62 procenten
utgöras af kvinnor, som sedermera blifva inskrifna, eller i alla händelser af kvinnor,
jämställda med de »nyinskrifna» i sanitärt hänseende. Procenten remitterade bland
dessa är anförd i tab. 54: a. Med tillhjälp af dessa uppgifter kan man beräkna
antalet besiktningar, som skola frånräknas från de i tab. 1 5: a anförda för att erhålla
* 6
42
det antal, som hänför sig till »inskrifna» kvinnor. Genom tillämpning af dessa
korrektioner erhållas de procenttal, som anföras i sammanställningen här ofvan.
De skilja sig från de omedelbart beräknade endast på i %. Tilläggas ytterligare
de 2 %o, som befinna sig i häktet och där undergå besiktning, så kommer man
till ett genomsnittsvärde af 51 % för de sista 5-årsperioderna. Man kan således
med fullt skäl antaga, att endast hälften af de. såsom besiktningsskyldiga bokförda
hållas under byråns regelbunda kontroll.
Det är naturligtvis en afsevärd brist i systemet, att kvinnorna, äfven
om de blifvit inskrifna och ålagda besiktningsskyldighet, ej kunna
hållas under oafbruten kontroll. Men denna brist kan ej afhjälpas, utan att
man håller kvinnorna ständigt internerade.
En kvinna har en tid regelbundet inställt sig till besiktningarna. Af en
eller annan anledning upphör hon med eller utan föregående anmälan. Vid en
dylik anmälan uppger hon något skäl, hon ämnar resa från staden, hälsa på
släktingar, hon har fått tjänst eller arbete eller hon ämnar gå in på något skyddshem,
o. s. v. Hennes uppgift kan vara riktig, men också motsatsen. I alla
händelser kan hon icke kvarhållas å byrån eller interneras i tvångsarbete, därför
att hon uppgifvit sig vilja afbryta.
Att en kvinna i och med ett sådant afbrott i inställelsen till besiktningarna
också upphör med skörlefnaden kan inträffa, men motsatsen torde vara vanligare.
Efter en eller annan vecka eller månad kommer kvinnan tillbaka till byrån, frivilligt
eller hämtad, sedan hon återanträffats. Hämtningarna äro mycket vanliga, 3 å
4 om dagen under de sista tre åren (se sid. 54). Äfven om kvinnan under
mellantiden varit borta från staden eller om hon kvarstannat och haft tjänst
eller arbete, så är det likväl ej uteslutet, att hon någon tid drifvit skörlefnad.
Det föreligger ej heller någon garanti för att hon inställer sig å byrån omedelbart,
innan hon ämnar återtaga sitt förra lif. Det är därför en mycket berättigad
praxis å byrån att ej afföra en kvinna från de besiktningsskyldiga, förr
än någon tid, 2 resp. 3 månader, förflutit från afvältande! resp. anmälan
om afgången.
Alla dessa kvinnor kvarstå således såsom besiktningsskyldiga, men kunna ej
sägas stå under byråns regelbundna sanitära kontroll. Emellertid kan man anföra,
att en del af dessa kvinnor faktiskt afgått från byrån för alltid eller för längre tid.
Man kan beräkna ett maximalvärde för den tid dessa kvarstått »på bero», det
uttryck som användes på byrån.
1 tab. 8 finnes uppgift om antalet afgångna under året, hvilka ej återkommit
före årets slut. Enligt en undersökning, som utförts för perioden 1900—04 (se
sid. 22), kan hela antalet under året afgångna beräknas hafva varit dubbelt så stort
som det i tab. 8 anförda. Enligt en å sid. 19 anförd beräkning hafva 23 % af
de afgångna afvikit. För hvar och en af dessa beräknas 2 månader »på bero»,
43
för de öfrig» 3 månader. Naturligtvis är denna beräkning alldeles för hög, enär
en stor del återkommit, innan de 2 resp. 3 månaderna förflutit. Vidare hafva
många blifvit afbörda före de nämnda månadernas utgång, enär det dessförinnan
blifvit konstateradt, att kvinnan faktiskt lämnat byrån. Vi vilja emellertid afräkna
den högsta möjliga tid, de ifrågavarande kvinnorna kunna beräknas hafva stått »på
bero». Man erhåller sålunda ett minimum för medeltalet besiktningsskyldiga Andag.
Beräknar man de »under regelbunden kontroll stående» i procent af dessa
minimalvärden, erhållas de i sammanställningen här ofvan meddelade procenttalen.
Äfven om man räknar bort alla kvinnor, som möjligen kunna
antagas hafva afgått från byrån, kommer man likväl till det resultat, att minst
40 procent af de vid en viss tidpunkt besiktningsskyldiga undandraga sig byråns
regelbundna sanitära kontroll.
För att ytterligare klargöra frågan om huru pass regelbundet kvinnorna inställa
sig till besiktningarna, meddelas i tab. 17 en sammanställning af uppgifter,
som lämnats af poliskommissarien Dahlqvist. Uppgifterna hänföra sig till de sista
6 månaderna af år 1905.
Tab. 17.
Särskild
undersökning
för år 1905
angående
kvinnornas
uteblifvande
från besiktningarna.
Öfver sikt öfver kvinnornas uteblifvande från besiktning under tiden juli—dec, iyoj.
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| Allmänna besiktningar, | Enskilda besiktningar, | ||||
Månad | som ålagts | från hvilka | Däraf antal | som ålagts | från hvilka | Däraf antal |
Juli.................................... | 1,298 | 453 | 269 | 84 | 5 | 3 |
Augusti............................. | 1,348 | 465 | 249 | 85 | 13 | 6 |
September ........................ | 1,218 | 366 | 193 | 99 | 12 | 3 |
Oktober.............................. | 1,033 | 319 | 184 | 94 | 19 | 9 |
November.......................... | 937 | 333 | 183 | 76 | 13 | 6 |
December........................... | 833 | 306 | 133 | 70 | 15 | 6 |
Summa Procent | 6,667 | 2,242 33.6 °/o | 1,231 18.4 7» | 508 | 77 15.2 °/o | 33 6.4 °/o |
Medeltal för besiktningsdag | 43 | 14 | 8 | 20 | 3 | 1 |
Vid hvarje besiktning antecknas i en särskild bok den dag, då kvinnan skall
återkomma (se sid. 34). För hvarje besiktningsdag är således på förhand bestämdt,
hvilka kvinnor, som hafva skyldighet att infinna sig. I kol. 2 och 5 angifves
44
summan af de allmänna resp. enskilda besiktningar, som under månadens lopp ålegat
kvinnorna. I denna summa ingå ej de fall, då kvinnan blifvit häktad eller remitterad
till kurhus före den bestämda besiktningsdagen, ej heller de fall, då kvinnan
efter utskrifning från kurhus eller återkomst från tvångsarbete haft skyldighet att
omedelbart inställa sig å byrån. I kol. 3 och 6 angifves antalet fall under månaden,
då en kvinna uteblifvit från den bestämda besiktningen. I kol. 4 och 7
angifves antalet fall, då kvinnan visserligen uteblifvit den bestämda dagen, men
inställt sig påföljande dag d. v. s. uppskjutit besiktningen en dag.
Divideras summorna i kol 2 — 4 och 5 — 7 med antalet besiktningsdagar
under de ifrågavarande månaderna, 155 för allmänna och 2 6 för enskilda besiktningar,
erhållas medeltal för besiktningsdag.
Vi finna sålunda, att 1 medeltal hafva 43 kvinnor varit ålagda att infinna
sig till de allmänna besiktningarna för hvarje besiktningsdag. De, som infunnit sig
en måndag resp. tisdag eller onsdag, hafva ålagts att komma tillbaka på torsdagen
resp. fredagen eller lördagen. Af dessa 43 uteblifva 14, men af dessa hafva 8
inställt sig följande dag.
In alles komma således i genomsnitt 33 % af de s. k. allmänna
besiktningarna och 15 % af de enskilda antingen att helt och hållet ute
blifva
eller att uppskjutas, så att de ej äga rum i den bestämda tidsföljden.
Såsom vi sett, utgör det verkliga antalet besiktningar endast hälften af
det antal, som skulle hafva ägt rum, om de såsom- besiktningsskyldiga bokförda
kvinnorna inställt sig regelbundet i öfverensstämmelse med reglementet. Vi vilja
se till, huruvida detta förhållande kan förklaras genom de här ofvan meddelade
uppgifterna om kvinnornas uteblifvande.
Uppskjutandet af besiktningen från den bestämda dagen till följande dag
medför en minskning af besiktningsfrekvensen från 2 gånger i veckan till 2 gånger
på 9 dagar d. v. s. till 81 ggr pr år i st. f. det bestämda 104. Den i reglementet
bestämda besiktningsfrekvensen minskas således ganska afsevärdt, nämligen
med ej mindre än 22 %. Beräkna vi, i öfverensstämmelse med ofvanstående uppgifter,
denna minskning inträffa vid 18 % af samtliga bestämda besiktningar, så
reduceras hela antalet besiktningar pr år emellertid endast med 4 %. Den faktiska
minskningen, som belöper sig till 50 %, måste således bero på de fall, där kvinnan
uteblifvit mer än 1 dag från den bestämda besiktningen. Vi vilja beräkna antalet
besiktningar, en kvinna i genomsnitt måste antagas hafva hållit sig borta ifrån vid
dessa afbrott i den regelbundna inställelsen, för att den afsevärda skillnaden mellan
det faktiska och det beräknade antalet besiktningar per år skall kunna förklaras.
Antalet fall, då en kvinna uteblifvit mer än 1 dag från besiktningen, uppgick
år 1905 till 2,246 enligt särskild uppgift från poliskommissarien Dahlqvist.
I denna summa 2,246 ingå jämväl de fall, då kvinnan på förhand anmält sig
ämna afgå. Däremot ingå ej de fall, då en kvinna omedelbart efter utskrifning från
45
kurhuset underlåtit att inställa sig å byrån. Dessa tall äro emellertid ej så talrika,
att de kunna nämnvärdt inverka på resultatet. Medeltalet besiktningsskyldiga pr
dag utgjorde 302, de å kurhuset intagna ej medräknade. Besiktningarnas antal
borde således hafva varit 31,508 eller 30,248, om man tager hänsyn till de fall,
då besiktningen uppskjutits 1 dag. Faktiskt uppgick deras antal till 16,321.
Divideras skillnaden med det ofvan angifna antalet afbrott i inställelsen, nämligen
2,246, befinnes, att kvinnan i genomsnitt vant borta från 6 a 7 besiktningar 1
följd vid dessa afbrott d. v. s. att afbrottens tidslängd i genomsnitt utgjort hvarje
gång ej fullt 1 månad.
Detta resultat stämmer öfverens med en af poliskommissarien Dahlqvist
lämnad uppgift, att det ingalunda är ovanligt, att en kvinna, som uteblifvit från
besiktning och i följd däraf efterspanats af byråns polismän, kunnat hålla sig undan
en eller flera månader.
Om anledningarna till de anförda 2,246 fallen af uteblifvande från besikt -
ning föreligga följande uppgifter:
Kvinnorna hafva
uteblifvit utan anmälan.............................................. i 39,4 %
anmält förhinder utan uppgifven orsak..................... » 21,9 »
» sjukdom .................................................... » 16,0 »
» bortresa ........................................................ » 14,0 »
tagit tjänst eller arbete ........................................... » 5,7 »
gått in på skyddshem.............................................. » 0,8 »
» » » arbetsinrättning.......................................... » 0,1 »
aftjänat böter........................................................... » 2,1 »
Då en kvinna, som med eller utan föregående anmälan uteblifvit från besiktning,
sedermera återanträffats utestrykande eller på något partihotell, blir hon hämtad
till byrån. Antalet hämtningar till byrån uppgick år 1905 till 1,581. Om
man härifrån borträknar högsta antalet hämtningar af nyinskrifna under detta år,
78, utgör hämtningarnas antal 66 % af det anförda antalet fall af uteblifvande
från besiktning. Som antalet definitivt afgångna pr år är ytterst ringa
(se tab. 1) i jämförelse med antalet fall, då en kvinna afbrutit inställelsen till
besiktning, och som antalet besiktigade kvinnor (tab. 2 kol. 4) varierar jämförelsevis
obetydligt från det ena året till det andra, kan man räkna antalet fall pr år åt
»återanträffning» och »återinställelse» lika stort som antalet afbrott i inställelsen
till besiktning. Af uppgifterna för år 1905 om antalet dylika afbrott samt om
antalet hämtningar till byrån framgår således, att af de kvinnor, som återkomma till
byrån efter att någon tid hafva uteblifvit från besiktningarna, har endast
inställt sig frivilligt. De öfriga hafva blifvit hämtade. Svårigheterna att hålla
kvinnorna under regelbunden kontroll äro således mycket stora. Man kan endast
i ringa mån påräkna någon frivillig medverkan från kvinnornas sida.
Anledningarna
till uteblifvande
från
besiktning.
»Hämtningarnas»
frekvens i
förhållande till
uteblifvandet
från besiktning.
Antalet »hämtningar»
i förhållande
till
antalet besiktningar.
Afbrotten vid
gonokockundersökningarna
febr.
1904 —april
1905.
46
Ganska tydligt framgår detta förhållande, om man jämför antalet besiktningar
och antalet »hämtningar» under samma år.
| 1903 | 1904 | 1905 | 1906 |
Antal besiktningar .......................... | 20,849 | 16,431 | 16,321 | 11,345 |
» »hämtningar» ........................... | 1,273 | 1,497 | 1,581 | 1,246 |
» besiktningar på i »hämtning»...... | 13 | 11 | 10 | 9 |
Medeltal besiktningsskyldiga för dag 1)... | 413 | 330 | 302 | 241 |
År 1903 var kvinnan »hämtad» till hvar i6:de af de under detta år förekommande
besiktningarna. Under 1904 och 1905 ägde hämtning rum vid hvar ii:te
resp. hvar io:de besiktning. Hämtningarnas frekvens har således ökats de sista åren,
utvisande att kvinnorna blifvit alltmera obenägna att inställa sig till besiktningarna.
Denna ökade obenägenhet anses stå tillsammans med införandet af gonokockundersökningar
å byrån år 1904. Då prof tagits å sekret från kvinnans
könsdelar, får hon ej aflägsna sig från byrån, förr än profvet blifvit mikroskopiskt
undersökt. Enligt uppgift af kommissarien Dahlqvist synas kvinnorna synnerligen
obehagligt berörda af att sitta och vänta på utgången af undersökningen, som be
stämmer,
huruvida de skola remitteras till kurhuset.
Man kunde möjligen föreställa sig, att de anförda afbrotten i inställelse till
besiktning hänföra sig endast till ett fåtal kvinnor, som afbryta och återkomma med
korta mellanrum, under det att flertalet regelbundet iakttaga inställelse till besiktning.
Att detta emellertid icke är förhållandet, framgår af anteckningarna om de gonokockundersökningar,
som utfördes å byrån under tiden febr. 1904 — april 1905.
Vid dessa undersökningar skulle prof tagas från hvarje kvinna 1 gång i
månaden. De förda anteckningarna lämna visserligen upplysning endast om de
fall, då af brottet i inställelsen uppgått till 1 månad eller därutöfver, under det att
kortare afbrott ej komma till synes. Man erhåller emellertid en föreställning om,
i hvad mån det är möjligt att hålla kvinnorna under en något så när regelbunden
kontroll. Det visade sig (se tab. 66: a kol 7), att af hela antalet undersökta
individer, 857, kvarstodo under observation i den bestämda ordningen
efter | 1 | månad .................... | .................... 57i | motsv. | 66.6 | % |
tf | 2 | tf | ................... 462 | tf | 53-9 | tf |
tf |
| tf ............ | .................... 362 | tf | 42.2 | tf |
tf | 6 | tf ...................... | .................... 209 | )) | 24.4 | tf |
tf | 9 | tf ...................... | ..................... 1 34 | )) | 15.6 | tf |
tf | 12 | tf ...................... | ..................... 88 | tf | 10.3 | tf |
tf | 15 | tf ...................... | .................... 4i | tf | 4.8 | tf |
Äfven om man lämnar å sido kortare afbrott, finner man, att ej ens hälften
af kvinnorna kunna hållas under oafbruten observation under 3 månader. Man
J) De å kurhus intagna ej inräknade.
47
kan således med skål påstå, att det är endast undantagsvis sina eu kvinna under
några månader i följd kommer regelbundet till observation 2 gånger i veckan. Tydligen
är det endast en ringa del af byråns material som är stationärt. Det stora
flertalet kvinnor afbryta då och då inställelsen till besiktningarna.
Antalet afbrott under den nämnda undersökningens fortgång framgår af
följande sammanställning. Såsom afbrott äro emellertid endast sådana fall räknade,
då en kvinna ej kunnat undersökas minst 1 gång på 5 veckor. Sålunda kunna
bland de utan afbrott undersökta (kol. 3) förekomma fall, då kvinnan varit borta
från ända till 10 besiktningar i följd. Antalet afbrott är således i själfva verket
långt större, än hvad som framgår af ifrågavarande sammanställning '').
I | 2 | 3 |
|
| 4 |
|
|
| Antal observe- rade |
|
| d ä | r a f |
|
|
Observations-tidens längd | utan längre af-brott än 5 veckor | I afbrott | 2 afbrott | 3 afbrott | 4 afbrott | 5 afbrott | |
0— 3 mån. | 253 | 240 | 13 |
|
|
|
|
3—6 » | 103 | 55 | 44 | 4 |
|
|
|
6- 9 » | 112 | 36 | 61 | 15 |
|
|
|
9-12 » | 119 | 27 | 51 | 32 | 8 | i |
|
12-15 . | 170 | 33 | 67 | 54 | 13 | 3 |
|
mer än 15 » | 100 | 31 | 35 | 23 | 10 | — | i |
Summa | 857 |
|
|
|
|
|
|
Det finnes ingen garanti för att icke kvinnan under ett afbrott i inställelsen
till besiktningarna haft smittosamma symtom. Man kan ej gärna antaga,
att dessa symtom skola inställa sig endast under den tid, kvinnorna gå regelbundet
på byrån. Däremot saknar man ej anledning att förmoda, att en del af de ifrågavarande
afbrotten stått i sammanhang med uppträdandet af dylika symtom.
Af en särskild undersökning, för hvilken skall redogöras längre fram (afd. XI),
har framgått, att under olika perioder Va å ®/4 af de kvinnor, hos hvilka man iakttagit
syfilitisk primäraffektion, hållit sig undan från dem ålagd besiktning veckotals
just under den tid, de varit behäftade med symtomet i fråga. Af de kvinnor, som
vid 1904 års slut tillhörde byrån och under detta år varit intagna å kurhuset, hade
31 % hållit sig undan från besiktning under tiden före intagningen. Påtagligen utgör
fruktan för att blifva internerad å kurhus ett motiv för kvinnorna att afbryta inställelsen
till besiktningarna, ett förhållande som kvinnorna själfva ingalunda förneka.
J) Man kan invända, att vid en del af de anförda afbrotten har kvinnan varit dömd till tvångsarbete.
Detta har emellertid i de flesta fallen ådömts just emedan kvinnan omedelbart förut hållit sig
undan från besiktning.
S mittofarliga
kvinnors uteblifvande
från
besiktning.
48
Enskild varning.
Varning för
lösdrifveri
(officiell varning).
VI. Förseelser och bestraffningar af de inskrifna kvinnorna.
Då kvinnan inskrifves, erhåller hon ett exemplar af reglementet (af den 2
juni 1875). I enlighet med § 7 af detta reglemente skall en inskrifven kvinna,
som underlåter att ställa sig reglementets föreskrifter till efterrättelse, först varnas
af byråns föreståndare och, om hon ej låter sig rätta, behandlas såsom lösdrifvare.
De bestraffningar och andra åtgärder, som kvinnorna underkastas, äro sålunda:
enskild varning af byråns föreståndare, officiell varning af byråns föreståndare1)
d. v. s. varning enligt § 2 af lagen om lösdrifvares behandling, häktning och
varning af öfverståthållareämbetet enligt § 3 af samma lag, samt slutligen tvångsarbete
eller intagning å försörjningsanstalt. Före inskrifningen å byrån har kvinnan
i de flesta fall ej undergått behandling enligt lösdrifvarlagen, se tab. 18: a. En
del äro varnade kort före inskrifningen. Efter inskrifningen dröjer det enligt uppgift
af byråns föreståndare ej länge, förr än kvinnan erhållit en eller annan enskild
varning. Gör hon sig fortfarande skyldig till förseelser mot reglementet, varnas
hon officiellt för lösdrifveri. Härvid tillgår på följande sätt. Kvinnan, som antingen
själfmant inställt sig eller hämtats till byrån, förhöres med anledning af den rapport,
som föreligger mot henne. Förhörsprotokollet, innehållande uppgifter om huru
länge kvinnan idkat skörlefnad som yrke och huru länge hon varit inskrifven å
byrån, vidare den eller de förseelser förhöret afsett samt hvad kvinnan haft att
anföra, öfversändes till poliskammaren. Kvinnan erhåller besked å tryckt blankett, att
hon blifvit varnad för lösdrifveri, samt erinras om hvad denna varning för henne
innebär. Beskedet innehåller tillika hänvisning för kvinnan, att, om hon önskar blifva
vidare hörd, hon äger att inom trenne dagar antingen personligen inställa sig i
Tab. 18: a. *)
Öfversikt öfver tillämpningen af lösdrifvarlagen å kvinnor före deras inskrifning
å besiktningsbyrån åren 1900 —1904.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
|
| Af dessa | både förut varit | |
Inskrif- ningsår | Antal nyin- skrifna | å annan | varnade | dömda till tvångs- arbete |
1900 | 98 | 14 | 28 | 1 |
Öl | 116 | 19 | 24 | 2 |
02 | 112 | 12 | 23 | 4 I |
03 | 119 | 18 | 34 | 7 |
04 | 67 | 7 | 14 | 2 |
*) I egenskap af poliskommissarie.
49
poliskammaren eller inkomma med skriftliga påminnelser. Sedan varningen blifvit
af poliskammaren fastställd, kungöres den i »polisunderrättelserna».
Byråns föreståndare kan ej erinra sig mera än 3 fall, då kvinnan begagnat
sig af rättigheten att i poliskammaren besvära sig öfver den å byrån erhållna
varningen. Äfven i dessa fall biet varningen af poliskammaren fastställd.
Genom den s. k. officiella varningen har kvinnans ställning så till vida blifvit
ändrad, att hon under en tid af två år, räknadt från varningens offentliggörande i
Polisunderrättelserna, kan häktas och ådömas tvångsarbete, ifall hon gör sig skyldig Häktning,
till förseelse mot reglementet. Har kvinnan på grund af dylika förseelser blifvit
häktad, inställes hon i poliskammaren, där hon förhöres med anledning af byråns
rapport om hennes häktande. Befinnas förmildrande omständigheter föreligga, kan
hon frigifvas efter att hafva erhållit förnyad varning för lösdrifveri. I motsatt fall Förnyad var.
ådömes hon tvångsarbete från och med 1 månad till och med 1 år. Har hon förut
undergått tvångsarbete eller straffarbete, kan strafftiden utsträckas till högst 3 år. 1 vanssarbetePoliskammarens
beslut uppläses omedelbart för kvinnan jämte hänvisning att, om hon
önskar ändring, hon äger att inom 8 dagar ingifva till öfverståthållareämbetet sina till
Konungen ställda besvär. Byråns föreståndare kan ej erinra sig mera än 2 fall, då kvinnan
begagnat sig af denna besvärshänvisning. Under tiden tills poliskammarens utslag
vunnit laga kraft, hålles kvinnan häktad. Tvångsarbetet aftjänas i Norrköping, därest
kvinnan förut ej varit straffad för brott, i hvilket fall hon sändes till Landskrona.1)
Tab. 18: b lämnar en öfversikt öfver den utsträckning, i hvilken ofvannämnda
straff tillämpats under de senare åren.
En jämförelse af uppgifterna om antalet enskilda varningar (tab. 18: b) och
medeltalet besiktningsskyldiga för dag under året (tab. 4) ger följande resultat:
|
|
| Frekvensen |
| 1895—99 | 1900—04 | af »var- |
|
|
| ningarna». |
Antal enskilda varningar för hvarje besiktningsskyldig |
|
|
|
i genomsnitt pr år .......................................... | 7,3 | 10,0 |
|
Antalet enskilda varningar har, åtminstone under de sista åren, ökats i förhållande
till antalet besiktningsskyldiga. Däremot visar sig antalet officiella varningar
hafva varit nästan konstant, om man undantager det stora antalet året efter
lösdrifvarlagens tillkomst. Antalet fall, då kvinnan häktats och efter varning
af öfverståthållareämbetet frigifvits, visar en hastig ökning sedan år 1900, likaså
antalet fall, då kvinnor blifvit dömda till tvångsarbete. I själfva verket har antalet * i
J) Denna anstalt tillkom år 1902. Före denna tid måste en del kvinnor sändas till länsfängelser
i landsorten vid tillfällen, då utrymmet å anstalten i Norrköping var otillräckligt. De kvinnor, som aftjäna
tvångsarbete å cellfängelse, erhålla en reduktion af strafftiden med en tredjedel.
*
7
5°
Tab. 18: b.
Öfversikt öfver de bestraffningar, som blifvit tilldelade de besiktningsskyldiga
kvinnorna åren iS8j —1904.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
År | Enskild varning | Varning enl. § 2 moln. 1 | Häktade och § 3 mom. 3 | Dömda till | |
antal fall | antal kvinnor | antal kvinnor | antal fall | antal kvinnor | |
1885 |
| 80 |
| 123 | 115 |
86 |
| 318 |
| 193 | 182 |
87 |
| 154 |
| 166 | 160 |
88 |
| 140 |
| 145 | 135 |
89 |
| 142 |
| 158 | 148 |
1890 |
| 154 |
| 145 | 136 |
91 |
| 172 |
| 157 | 148 |
92 |
| 157 |
| 146 | 141 |
93 | 2,165 | 163 |
| 149 | 139 |
94 | 2,727 | 174 |
| 182 | 171 |
1895 | 2,880 | 163 |
| 204 | 191 |
96 | 3,270 | 195 |
| 232 | 212 |
97 | 2,809 | 181 |
| 249 | 233 |
98 | 3,089 | 145 | 93 | 263 | 240 |
99 | 3,434 | 180 | 91 | 224 | 208 |
1900 | 3,772 | 161 | 95 | 294 | 272 |
Öl | 4,030 | 184 | 106 | 333 | 292 |
02 | 4,356 | 191 | 204 | 388 | 331 |
03 | 4,417 | 156 | 296 | 444 | 373 |
04 | 3,353 | 117 | 247 | 304 | 266 |
1905 | 3,169 | 95 | 222 | 270 | 242 |
Medeltal |
|
|
|
|
|
1885-89 |
| 167 |
| 157 | 148 |
1890-94 |
| 164 |
| 156 | 147 |
1895-99 | 3,096 | 173 |
| 234 | 217 |
1900 -04 | 3,986 | 162 | 190 | 353 | 307 |
af dessa fall tilltagit hastigare än antalet enskilda varningar, såsom framgår af
följande sammanställning:
1898 1899 1900 | 1901 1902 | 190:1 1904 1905
t....... 1 t'' I I |
Antal enskilda varningar ——————
i förhållande till antalet fall af häktning
i och varning enligt läsår ifvar lagen
§ 3 mom. j .......................... 33 38 40 38 21 | 15 14 14
i förhållande till antalet fall af ådömdt
tvångsarbete..............................j 12 15 \ 13 12 11 10 13 j 13
Det är således tydligt, att man under sista åren blifvit strängare i tillämpningen af
lösdrifv arlagen mot de inskrifna kvinnorna. Att de s. k. officiella varningarna ej tilltagit
i antal1) beror därpå, att sådan varning egentligen ej är att betrakta såsom
straff utan snarare som ett medel, som möjliggör de inskrifna kvinnornas dömande
till tvångsarbete för förseelser mot reglementet. Kvinnorna erhålla s. k. officiell
varning, då det visat sig nödvändigt att hafva ett tvångsmedel för att förmå dem
att iakttaga reglementet. En varning å byrån, den må vara enskild eller officiell,
utgör i och för sig intet tvångsmedel gent emot kvinnorna. Tvångsarbetet uppgifves
däremot vara ett af kvinnorna mycket fruktadt straff. Tager man i betraktande, att en
varning, som meddelats å byrån eller af öfverståthållareämbetet, gäller i två år samt
att den, som frigifvits från tvångsarbete, likaledes under 2 års tid kan häktas för
lösdrifveri utan föregående varning, så finner man, att antalet officiella varningar,
som under de olika åren meddelats å byrån, är tillräckligt stort att möjliggöra tvångsarbetsstraffets
tillämpning på större delen af de besiktningsskyldiga kvinnorna.
Tab. 20 och 21 innehålla öfversikter öfver åldern hos de till tvångsarbete
dömda kvinnorna äfvensom längden af den ådömda strafftiden. Uppgifter härom
finnas från och med 1882 års rapport. År 1885 den 1 oktober började
den nya lagen angående lösdrifvares behandling att tillämpas. Det har därför
ansetts lämpligt att sammanföra uppgifterna för åren 1882 — 85 i en grupp samt
uppgifterna för 1886 — 89 i en annan. Från och med 1890 ordnas materialet i
5-årsgrupper. För dessa perioder lämnas i tab. 22: a en öfversikt öfver den relativa
storleken af olika åldersgrupper bland de till tvångsarbete dömda inskrifna kvinnorna
(kol. 4). I kol. 2 anföres medeltalet dömda för hvarje år, i kol. 3 medeltalet af dem,
som dömts mer än en gång under året. Kol. 5 innehåller sannolika åldern
’) Se tab. 18: b kol. 3
t
Lösdrifvar
lagens
tillämpning
å
de inskrifna
kvinnorna.
Åldern hos
de till tvångsarbete
dömda.
52
Den ådömda
strafftidens
längd.
Bestraff
ningarnas
orsak.
d. v. s. den ålder, som den ena hälften af de dömda ej når upp till och den
andra hälften öfverskrider ’). I kol. 6 angifves antalet till tvångsarbete dömda i förhållande
till antalet besiktigade inskrifna kvinnor (tab. 2 kol. 4).
Jämför man- talen i tab. 22: a kol. 4 med den relativa storleken af motsvarande
åldersgrupper bland de byrån tillhöriga kvinnorna, tab. 37: b, kan man
bedöma, i hvad mån straffet drabbat likformigt alla åldersgrupper. En beräkning
af förhållandet mellan relativa storleken af en åldersgrupp bland de till tvångsarbete
dömda och samma åldersgrupp bland de byrån tillhöriga har gifvit följande resultat:
|
| Å 1 (1 | e r s g r u p | per |
| Sannolika | ||
-År | -21 | 21-26 | 26—3131—36 | 36—41 | 41— | dömda | byrån till- höriga | |
1882 - 85 | 1,0 | 0,7 | 0,9 1,8 | l,o | 1,9 | 28,7 | 26,3 | |
86-89 | 0,9 | 1,1 | 0,9 | 0,9 | M | 1,1 | 26,o | 26,1 |
1890—94 | 0,7 | 1,1 | 1,0 | 0,9 | 1,1 1 | 1,8 | 27,5 | 27,3 |
95—99 | • 0,7 | 0,9 | 1,1 | l,o | 1,1 | 1,5 | 28,4 | 27,i |
1900—04 | 0,8 | 1 0,9 | 1,0 | 1,3 | 1,0 | 1,''-’ | 28,5 | 27,o |
I stort sedt har åldersfördelningen varit densamma bland de till tvångsarbete
dömda som bland öfriga byrån tillhöriga kvinnor. Den yngsta åldersgruppen,
yngre än 2 1 år, har dock ända sedan nya lösdrifvarlagens tillämpning blifvit något
mera skonsamt behandlad. Den sista åldersgruppen, öfver 41 år, är under alla
perioder jämförelsevis talrikare representerad bland de dömda än bland de besiktningsskyldiga,
helt naturligt då bland dessa de mest förkomna individerna äro att finna.
Af talen i tab. 22: a kol. 6 framgår, att tillämpningen af tvångs ar betsstraffet
ä de inskrifna ökats afsevärdt sedan 189j. Vid nya lösdrifvarlagens tillkomst dömdes
en femtedel af de under året besiktningsskyldiga till tvångsarbete, under perioden
1895 — 99 dömdes en fjärdedel och under 1900 — 04 mer än en tredjedel.
Men å andra sidan har under de sista 5-årsperioderna strafftidens längd alldeles
afgjordt aftagit, såsom af tab. 22: b framgår. Synnerligen påtaglig är under perioden
1900 — 04 tillväxten i frekvens af de allra kortaste strafftiderna upp till 3 månader.
Såväl varningarna å bjnån som kvinnornas häktande genom byråns polismän
samt ådömandet af tvångsarbete afse i första hand törseelser, som kvinnorna
begått mot reglementet. I de förhörsprotokoll, som ligga till grund för kvinnor- *)
*) I st. f. uttrycket sannolika åldern användes i statistiska arbeten benämningen medianvärdet för
åldern. Jag har användt det förra uttrycket dels emedan det faller sig kortare dels i analogi med det i
probabilitetskalkylken använda uttrycket »sannolikt fel». J. E. J—n.
53
nas behandling enligt lösdrifvarlagen, framhålles visserligen, att kvinnorna genom
sitt lefnadssätt gjort sig skyldiga till lösdrifveri, men tillika angifves den speciella
jörseelse mot reglementet, vanligen utestrykande å förbjuden tid eller försummelse
att inställa sig till besiktning, som förhöret afsett. Dessutom är det påtagligt, att,
så länge kvinnorna ej begå någon förseelse mot reglementet, dömas de ej till tvångsarbete
trots skörlefnaden. Det är således tydligt, att uppgifterna i årsrapporterna
om kvinnornas bestraffning äro ett uttryck för den skärpa, med hvilken man under
olika tider sökt upprätthålla reglementets bestämmelser. Divideras antalet fall af
ådömdt tvångsarbete (tab. 22: b kol. 2) med medeltalet besiktningsskyldiga för dag
(tab. 4), erhålles:
oc X X | X CD |
| o |
tc åt ; 1 | O |
| i |
X X I | CC | 1 |
|
1 |
|
|
|
Antal jall ap ådömdt tvångsarbete pr år | 39 | 55 | 89 |
Man kan ej gärna antaga, att relativa antalet förseelser mot reglementet börjat
tilltaga med år 1805 efter att hafva hållit sig oförändradt under 13 år dessförinnan.
Ökningen i tillämpningen af tvångsarbetet under de 2 senaste 5-årsperioderna torde
sannolikt sammanhänga därmed, att byrån år 1896 erhöll sin nuvarande föreståndare,
som utvecklat större energi än företrädaren.
Det må här påpekas, att trots den betydligt ökade strängheten emot kvinnorna
under dessa år likväl hvarken stammens storlek (tab. 1 kol. 4) eller medeltalet
byrån tillhöriga per dag (tab. 2 kol. 9) minskats. Tvärtom företer stammens storlek
(jmfr tab. 2 kol. 4) en ständig ökning intill år 1904, det år då kommittén
började sina undersökningar. Detta år inträder en afsevärd minskning i antalet
nyinskrifna och jämväl medeltalet för dag byrån tillhöriga börjar gå tillbaka -—- en
företeelse som fortsätter äfven följande år.
Från och med år 1903 finnas uppgifter om antalet förseelser af kvinnorna,
som blifvit anmärkta å byrån. De vanligaste äro utestrykande å förbjuden tid, d. v. s.
efter kl. it på kvällen, samt uteblifvande från besiktning. Tillika anföres i de sista
årsrapporterna antalet fall, då kvinnorna »hämtats» till byrån för undergående af
besiktning och förhör. En sammanställning af dessa uppgifter meddelas i tab. 19.
54
Antalet
förseelser
jämfördt med
antalet bestraffningar.
Tvångsarbets
straffets
effektivitet.
Tab. 19.
Antal anmärkta förseelser mot reglementet samt antal »hämtningar» till byrån
åren 190]—0/.
1 1 1 I
| 1903 | 1904 | 1905 | 1906 |
Anmärkta förseelser .................................... | 9,908 | 8,191 | 7,159 | 7,515 |
Hämtningar till byrån ....................................... | 1,273 | 1,497 | 1,581 | 1,246 |
Medeltal besiktningsskyldiga för dag under året...... | 413 | 330 | 302 | 241 |
Antal anmärkta förseelser |
|
|
|
|
i förhållande till antalet varningar *) ..................... | 2.1 | 2.4 | 2.2 | 2.8 |
» » » » häktningar2) .................. | 13.4 | 14.8 | 14.C | 23.1 |
» » » medeltalet besiktningsskyldiga för |
|
|
|
|
dag .................................... | 24 | '' 25 | 24 | 31 |
Antal hämtningar |
|
|
|
|
i förhållande till medeltalet besiktningsskyldiga för dag | 3.1 | 4.5 | 5.2 | 5.2 |
Sammanställer man antalet anmärkta förseelser med antalet bestraffningar,
finner man, att trots den stränghet, med hvilken lösdrifvarelagen tillämpas mot de
inskrifna, förseelsernas antal likväl är mycket stort.
Hvarannan till hvar tredje anmärkt förseelse leder till varning, hvar I3:te
till hvar 15 :de medför häktning. Trots detta begår hvarje besiktningsskyldig
kvinna i genomsnitt hvar I4:de dag en förseelse, som blir anmärkt. Svårigheten
att få kvinnorna att regelbundet inställa sig å byrån har tilltagit på sista åren.
Antalet fall, då kvinnan »hämtats», har tillväxt, trots att medeltalet besiktningsskvldiga
för dag minskats. Det är tydligt, att de upprepade varningarna och häktningarna
i själfva verket betraktas af kvinnorna som ett oundvikligt ondt, som
medföljer »yrkets» utöfning liksom interneringen å kurhus. Det uppgifves visserligen,
att kvinnorna skola hysa stor respekt för tvångsarbetsstraffet. Det har emellertid
visat sig (se sid. 124), att ej mindre än :,/4 af dem, som af tjänat dessa straff, åter
blifvit dömda, och detta likgiltigt om de förut varit dömda en eller flera gånger.
Att tvångsarbetsstraffet ej förmår afskräcka kvinnorna från att återvända till skörlefnaden
efter slutadt straff, framgår däraf, att, såsom redan påpekats (se sid. 24),
ej mindre än 96 ä 9j % af de dömda återkomma till byrån. Det är tydligt, att
de ifrågavarande kvinnorna ej hafva något att förlora. Till och med risken att för
några månader mista friheten är ej tillräckligt afskräckande. Det må här påpekas,
att hälften af de kvinnor, som inskrift’as, drabbas af tvångsarbetsstraffet (se sid. 122).
De, som varnats med eller utan föregående häktning, äro naturligtvis långt flera.
Endast ett fåtal efterlefva reglementet utan anmärkning. Under sådana förhållanden
måste reglementet själft betraktas som synnerligt opraktiskt. Det tillskapar en klass
af förbrytelser i stället för att förekomma sådana och det torde kunna sättas i fråga,
*) Enskilda och officiella.
-) Med frigifning efter förnyad varning och med dom å tvångsarbete.
55
huruvida det ar samhället värdigt att upprätthålla ett system, som faktiskt visar sig
så litet ägnadt att ingifva aktning för offentlig myndighet.
Det är påtagligt, att man i ytterst ringa män når det mål, som uppenbarligen
afses med tvångsarbetsstraffets tillämpning på de inskrifna kvinnorna, nämligen
att förmå dem att iakttaga reglementets föreskrifter. Ej heller äger interneringen i
tvångsarbete någon större sanitär betydelse. Den drabbar nämligen (se tab. 43 o.
45) hufvudsakligen äldre årsklasser, som äro jämförelsevis ofarliga med hänsyn till
spridandet af smitta. Å andra sidan må påpekas, att denna internering är ganska
dyrbar. Den betingar omkring s/5 af omkostnaderna för reglementeringens upprätthållande
(se sid. 60). Härtill kommer, att den ifrågavarande tillämpningen af
tvångsarbetsstraffet lider af direkta olägenheter, af hvilka en del här må påpekas.
Man kan visserligen antaga, att en kvinna, som ägnat sig åt skörlefnad,
redan efter kort tid nått en viss grad af depravation. Att ålägga en dylik individ
dessa upprepade kortvariga frihetsstraff torde emellertid vara långt ifrån ägnadt
att verka förbättrande. Man må besinna, att dessa straff ej ädömas för brottsliga
handlingar utan för förseelser samt att individen på mellantiderna strafflöst får lefva
ett lif, som i den allmänna uppfattningen betecknas som sedeslöst. De försök,
som å tvångsarbetsinrättningen göras att förbättra individen, måste med nödvändighet
neutraliseras genom det ifrågavarande förfaringssättet. Men icke nog härmed; man
riskerar, att individen ytterligare depraveras. Villkoret för att en uppfostrande
behandling skall lyckas är, att föremålet för densamma får intryck af, att det ligger
allvar i behandlingen. Det ifrågavarande förfaringssättet ter sig emellertid som
ett gäckeri. Kvinnan vet, att den omedelbara anledningen till hennes internering
ej är hennes sedeslösa lefnadssätt utan hennes tillfälliga förseelse mot reglementet.
Hon kan således svårligen bringas att inse, att behandlingen å inrättningen afser
hennes moraliska förbättring. Knappt har denna behandling börjat, förrän den afbrytes.
Vore det endast äldre, af alkoholism och syfilis degenererade individer, på
hvilka detta förfaringssätt tillämpades, så vore skadan ej så stor. Men som af
tab. 20 framgår, behandlas kvinnor af alla åldrar, äfven omyndiga, på samma sätt.
Bland dessa finnas individer, som ej äro oförbätterligt depraverade. Hvilken inverkan
dessa skola röna af att interneras tillsammans med sina mera förhärdade
yrkeskamrater, är lätt att inse. Erfarenheten från dessa anstalter har visat, att det
är de sämsta elementen, som taga ledningen. Den stora utsträckning, i hvilken
tvångsarbetsstraffet tillämpas vid förseelser mot reglementet, måste sålunda anses i
ej ringa grad medverka till kvinnornas fortgående depravation.
Kvinnornas hämtning till byrån är, såsom af tab. 12 o. 19 framgår, en ganska
vanlig företeelse såväl i fråga om de »anträffade» som de till byrån återvändande.
Vid dessa hämtningar, som utgöra en väsentlig del af byråpolisens arbete,
kan våld ej alltid undvikas. Detta ger i många fall anledning till uppträden, som
på allmänheten göra ett mycket obehagligt intryck. Man kan visserligen anföra,
att hvarje medborgare eller medborgarinna är skyldig att efterkomma en
Olägenheter
af tvångsarbetsstraftets
tillämpning
å de inskrifna
kvinnorna.
Olägenheter
af kvinnornas
hämtning
till byrån.
56
anmodan från offentlig myndighet. Men en dylik anmodan förutsättes i ett
ordnadt samhälle vara grundad på en allmänt erkänd rättsprincip. I de ifrågavarande
fallen kunde man säga, att tvångsåtgärderna afse personer, som äro vådliga
för det allmänna hälsotillståndet på samma sätt som inläggningen af kolera-, difteripatienter
o. s. v. å epidemisjukhus. För den allmänna uppfattningen är det emellertid
en betydlig skillnad mellan dessa fall. Den kolerasjuke, difterisjuke utgör en
fara för andra samhällsmedlemmar, utan att dessa äro medvetna om och kunna
skydda sig för smittofaran. Detta kan däremot ej sägas vara fallet med de
veneriskt sjuka annat än undantagsvis såsom i fråga om barnsköterskor och vissa yrken
exempelvis glasblåsare. ''Men tvångsåtgärderna gälla ej sådana personer utan kvinnor,
som utbjuda sig för tillfälligt könsumgänge. Den enskilde vet härvid mycket väl, att
han i hvarje fall utsätter sig för en viss risk, och det är naturligtvis samhällets skyldighet
att ytterligare sprida kännedom om, att denna risk är mycket stor.
Ställer man sig på den ståndpunkten, att dessa kvinnor drifva ett, visserligen
föraktadt, men likväl erkändt och för samhället nödvändigt yrke, så bortfalla naturligtvis
alla betänkligheter mot att samhället, ifråga om detta yrke såväl som i fråga
om alla andra, söker bevaka den enskildes rätt att af yrkesutöfvaren blifva betjänad
på ett sätt, som ej medför någon sanitär fara. Men, åtminstone i vårt land, har
man ej velat erkänna nödvändigheten af de tillfälliga könsförbindelserna. Tvärtom
utdömas dessa af alla, som yttra sig under känsla af ansvar. Under sådana förhållanden
är det naturligt, att tvångsåtgärderna mot de kvinnor, som valt det ifrågavarande,
ej erkända »yrket», måste förefalla stötande, så länge dessa åtgärder ej afse
dess undertryckande.
Ett annat förhållande må här påpekas. Det är en känd sak, att de
inskrifna kvinnorna rekryteras ur den kroppsarbetande befolkningen. Kändt är äfven,
att dessa kvinnors »yrkesutöfning» betecknas med uttrycken »taga herrar», »gå med
herrar». Dessa uttryck äro så tillvida oegentliga, som det framgått af D:r Möllers1}
undersökning, att ett stort antal arbetare smittas af inskrifna kvinnor. Obestridligt
är emellertid, att de könsförbindelser dessa kvinnor ingå med män ur de någorlunda
burgna samhällsklasserna utgöra flertalet. Såsom af D:r Lindblads* 2) undersökning
framgår, är det just den lättvunna förtjänsten, som lockar kvinnorna in på denna
lefnadsbana. De ofvan anförda uttrycken måste således anses hafva ett visst fog för
sig. De ifrågavarande hämtningarna, hvilkas anledning en och hvar känner, uppfattas
naturligt nog som en skyddsåtgärd till förmån för en viss samhällsklass. Då det gäller
åtgärder, som grunda sig på en diskretionär myndighet för ordningsmakten, torde det
vara nödvändigt att taga hänsyn till det allmänna föreställningssättet äfven inom
de breda samhällslagren och det är att befara, att för dessa samhällslager hämtningen
af de ifrågavarande kvinnorna till besiktningsbyrån ter sig som en social orättvisa.
!) Se den af kommittéledamoten D:r Möller författade såsom bilaga till kommitténs betänkande
intagna uppsats: »Om läkarens tystlåtenhetsplikt, och anmälningsplikt resp. anmälningsrätt samt om utrönande
af smittokällan vid smittosamma könssjukdomar.»
2) Se den af kommittéledamoten D:r Lindblad författade och såsom bilaga till kommitténs betänkande
intagna »Statistisk undersökning angående skörlefvande kvinnors lefnadsförhållanden».
57
Tab. 20.
Öfversikt öfver de till tvångsarbete dömda inskrifna kvinnornas ålder åren 1SS2 —1904
enl. årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
1 År | 2 | 3 |
|
|
|
| 4 De dömdas ålder |
|
|
|
| |||
Antal dömda | Dttraf dömda | —16‘) | 16—17’) | ||||||||||
1 gång | 2 ggr 3 | ggr | 17—18 | 18—19 19—20 20—21 21—26 26—31 | 31—36 | 36—41 | 41— | ||||||
1882 | 94 | 94 |
|
|
|
| 0 | 1 | 3 3 17 | 28 | 15 | 11 | 14 |
83 | 174 | 161 | 13 | — | 1 | 1 | 6 | 4 | 10 9 48 | 36 | 18 | 20 | 21 |
84 | 187 | 173 | 14 | — | — | — | 1 | 7 | 9 9 47 | 44 | 28 | 19 | 23 |
85 | 115 | 107 | 8 | — | — | 1 | — | 2 | 2 9 ! 24 | 21 | 25 | 17 | 14 |
1886 | 182 | 171 | 11 | — | — | 2 | 2 | 2 | 7 8 63 | 38 | 26 | 17 | 17 |
87 | 160 | 154 | 6 | — | — | — | 1 | 9 | 5 I 7 j 66 | 37 | 19 | 9 | 7 |
88 | 135 | 125 | 10 | — | — | — | 1 | 3 | 7 5 57 | 27 | 12 | 12 | 11 |
89 | 148 | 138 | 10 | — | — | — | — | 2 | 6 6 54 | 43 | 18 | 9 | 10 |
1890 | 136 | 127 | 9 | — | — | _ | _ | _ | 3 8 43 | 42 | 18 | 13 | 9 |
91 | 148 | 140 | 7 | 1 | — | — | — | 5 | 3 8 41 | 38 | 32 | 8 | 13 |
92 | 141 | 136 | | 5 | — | — | — | — | 6 | 7 4 44 | 39 | 21 | 9 | 11 |
93 | 139 | 129 | 10 | — | — | — | — | 4 | 5 7 i 30 | 44 | 23 | 15 | 11 |
94 | 171 | 160 | 11 | — | — | — | — | 9 | 6 5 | 66 | 41 | 23 | 10 | 11 |
1895 | 191 | 178 | 13 | _ | . _ | __ | 1 | 2 | 4 11 57 | 43 | 34 | 21 | 18 |
96 | 212 | 192 | 20 | — | — | 3 | 2 | 5 | 6 8 ! 71 | 45 | 31 | 22 | 19 |
97 | 233 | 217 | 16 | — | — | — | 4 | 5 | 8 I 15 I 66 | 52 | 39 | 27 | 17 |
98 | 240 | 218 | 21 | 1 | — | 1 | 1 | 8 | 5 1 8 68 | 46 | 50 | 30 | 23 |
99 | 208 | 192 | 16 | — | — | — | 5 | 2 | 8 7 j 52 | 46 | 36 | 24 | 28 |
1900 | 272 | 250 | 22 | _ | — | 2 | 5 | 12 | 3 13 68 | 50 | 41 | 39 | 39 |
Öl | 292 | 251 | 41 | — | — | 3 | 3 | 8 | 8 10 89 | 65 | 40 | 28 | 38 |
02 | 331 | 277 | 51 | 3 | — | — | 5 | 5 | 16 17 93 | 66 | 56 | 36 | 37 |
03 | 373 | 305 | 65 | 3 | — | 1 | 3 | 13 | 11 25 | 87 | 84 | 61 | 40 | 48 |
04 | 266 | 229 | 36 | 1 | — | 1 | 3 | 6 | 15 12 J 69 | 62 | 35 | 29 | 34 |
*) Under 16 år.
2) Från och med 16 år intill 17 o. s. v.
* 8
58
Tab. 21.
Öfversigt öfver strafftiden vid tvångsarbete, som ådömts inskrifna kvinnor
åren 1882 —1904 enl. årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
1 | 2 |
|
| 3 |
| |
År | Antal afkunnade domar | Strafftid | ||||
t. o. m. 3 mån.*) | från 3 6 mån. | från 6 | från 12 | från 18 i . utöfver t. o. m. 0. o o, o 24 mån. 24 mån. : | ||
1882 | 94 | 15 | 15 | 14 | 9 | 38 31) |
88 | 187 | 44 | 37 | 33 | 10 | 55 82) |
84 | 201 | 67 | 36 | 87 | 8 33) | |
85 | 123 | 22 | 21 | 70 | 9 l4) | |
1886 | 193 | 47 | 42 | 64 | 27 | 12 1 |
87 | 166 | 43 | 50 | 43 | 23 | 6 1 |
88 | 145 | 41 | 37 | 37 | 22 | 7 1 |
89 | 158 | 36 | 35 | 46 | 24 | 12 5 |
1890 | 145 | 18 | 44 | 50 | 22 | 9 2 |
91 | 157 | 36 | 39 | 56 | 14 | 10 2 |
92 | 146 | 42 | 38 | 37 | 18 | 8 3 |
93 | 149 | 40 | 41 | 31 | 27 | 9 1 |
94 | 182 | 67 | 54 | 32 | 21 | 5 3 |
1895 | 204 | 46 | 75 | 41 | 27 | 13 2 |
96 | 232 | 69 | 82 | 49 | 21 | 7 I 4 |
97 | 249 | 78 | 80 | 62 | 22 | 6 1 |
98 | 263 | 68 | 102 | 59 | 30 | 4 — |
99 | 224 | 61 | 69 | 71 | 15 | 7 1 |
1900 | 294 | 91 | 85 | 83 | 26 | 9 — |
Öl | 333 | 96 | 108 | 88 | 30 | 11 — |
02 | 388 | 147 | 128 | 90 | 17 | 5 1 |
03 | 444 | 166 | 157 | 95 | 15 | 10 1 |
04 | 304 | 98 | 136 | 54 | 10 | 6 — |
*) till och med 3 månader.
») 1 fall 3 år, 2 fall 4 år.
!) 6 „ 3 „ 2 „ 4 „
’) 1 „ 3 „ 2 4 „
4) 1 .. 4 „
59
Tab. 22: a.
Den relativa storleken af olika åldersgrupper bland de till tvångsarbete dömda
inskrifna kvinnorna åren 1882—1904.
J | 2 | :) |
|
|
| 4 |
|
| 5 | 6 |
År | Medeltal | tiar af 1 gång | -21 | 21 — 26 | Å1 de rsgrupp e r 26-31 31-36 36-41 | 41 — | Sannolik ålder1) | Antalet | ||
|
|
| % | % | % | % | % | % | år | % |
1882—85 | 142 | 9 | 14.o | 23.9 | 22.6 | 15.1 | 11.8 | 12.6 | 28.7 | 20.1 |
86—89 | 156 | 9 | 11.7 | 38.4 | 23.2 | 12.0 | 7.5 | 7.2 | 26.o | 21.2 |
1890—94 | 147 | 9 | 10.9 | 30.5 | 27.7 | 15.9 i | 7.5 | 7.5 | 27.5 | 19.9 |
95—99 | 217 | 17 | 11.0 | 29.o | 21.4 | 17.5 | 11.4 | 9.7 | 28.4 | 25.7 |
1900—04 | 307 | 44 | 13.o | 26.5 | 21.3 | 15.2 i | 11.2 | 12.8 | 28.5 | 34.7 |
Tab. 22: b.
Strafftidens längd för de till tvångsarbete dömda inskrifna kvinnorna åren
1882 —1904. *)
1 | 2 |
|
| 3 |
|
|
| 4 |
| Medeltal domar |
| Det ådömda tvångsarbetets längd |
| Tvångs- arbetets | |||
År | för hvarje | t. 0. m. 3 mån. | från 3 | från 6 6 t. 0. m. 12 | från 12 | från 18 | utöfver | sannolika längd1) |
1882—85 | 151 | % 24.5 | % I8.0 | % 33.7 | % % | % 2.5 | mån. 7.3 | |
86—89 | 165 | 25.2 | 24.8 | 28.7 | 14.5 | 5.6 | 1.2 | 6.0 |
1890—94 | 156 | 26.i | 27.7 | 26.4 | 13.i | 5.3 | 1.4 | 5.6 |
95—99 | 234 | 27.5 | 34.8 | 24.0 | 9.8 | 3.2 | 0.7 | 5.0 |
1900—04 | 353 | 33.9 | 34.8 | 23.3 | 5.6 | 2.3 | 0.1 | 4.5 |
*) Se sid. 52 not i.
6o
Antalet dömda
vid besiktningsbyrån
i
Stockholm i
förh:de till
samtliga
kvinnliga
tvångsarbetsfångar.
VII. Kostnaden lör reglementeringen i Stockholm.
Besiktningsbyråns personal.
Omkostnaderna för reglementeringen utgöras hufvudsakligen af underhåll af
besiktningsbyrån, Stockholms städs kurhus samt tvångsarbetsanstalterna i Norrköping
och Landskrona. En öfversikt af dessa omkostnader för de tvenne sista åren meddelas
i tab. 23.
Af tab. 3 framgår, att de kvinnliga fångarna å tvångsarbetsanstalterna till
allra största delen utgöras af inskrifna kvinnor från Stockholm. I själfva verket
utgöra de vid besiktningsbyrån i Stockholm dömda i det närmaste 3/4 af samtliga
kvinnliga tvångsarbetsfångar såsom följande sammanställning utvisar.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| K*- |
| —- |
|
|
|
|
| ce |
| 38 | 00 Oi | 00 |
|
|
|
|
| 0 | O! |
| 8 | Oi |
| |
|
|
|
|
| k | ce | CD | CD | p |
|
|
| 4* | CD | CD | 4* | CD |
| |
|
|
| % | % | % | % | % | % | % |
Bland | de kvinnliga | tvångsarbetsfångarna funnos |
|
|
|
|
|
|
|
inskrifna | kvinnor från | Stockholm uppgående till ... | 51 | 63 | 82 | 75 | 71 | 74 | 76 |
Stockholm sänder sålunda till följd af det f. n. tillämpade reglementeringssystemet
en oproportionerligt stor kontingent kvinnor till
tvångsarbetsanstalterna.
Tab. 23.
Öfversikt ''öfver kostnaderna för reglementeringen i Stockholm åren 1903 och 1904.
| 1903 | 1904 |
Besiktningsbyråns polisafdelning: |
|
|
aflöning till i kommissarie .......................................... | 2.340 kr. | 2.340 kr. |
» »1 öfverkonstapel ...................................... | 2.150 » | 2.150 » |
» »10 konstaplar ............................................ | 16.200 » | 16 200 » |
årskostnad | 20 690 kr. | 20 690 kr. |
Besiktningsbyråns läkarefdelning: |
|
|
aflöningar .............................................................. | 6.800 » | 7.800 » |
gratifikationer till konstaplarna .................................... | 1.100 » | 1.100 » |
diverse utgifter ........................................................ | 1.236 » | 1.890 » |
årskostnad | 9.136 kr. | 10.790 kr. |
Stockholms stads kurhus: |
|
|
underhållsdagar för veneriskt sjuka ............. .. ............ | 14.394 | 28.309 |
dagskostnad ........................................................... | 1. 47 kr. | 1. 18 kr. |
årskostnad | 21.159 kr. | 33.405 kr. |
Tvångsarbetsanstalter: | ||
Norrköping: utgifter (löner, underhåll m. m.) ............ | 78.574 kr. | 70.238 kr. |
inkomster (af arbeten m. m.) ............... | 9.402 » | 9.487 |
årskostnad | 69.172 kr. | 60.751 kr. |
Landskrona: utgifter (löner, underhåll m. m.) ............ | 61.020 . | 58.791 » |
inkomster (af arbeten m. m.) ............... | 3.488 » | 4.298 . |
årskostnad | 57.532 kr. | 54.493 kr- |
årskostnad för båda anstalterna .............................. | 126.704 »> | 115.224 » |
Häraf kunna 3 fjärdedelar anses komma på reglementeringens i | 95 028 » | 86.433 > |
Summa kostnader | 146 013 kr. | 151.318 kr. |
6i
Medeltalet af kostnaderna för åren 1903 och 1904 utgör 148.665 kr.,
hvilket motsvarar 402 kr. pr besiktningsskyldig kvinna för är eller 169 kr. pr
kvinna tillhörande stammen.'') Vid denna beräkning har ej hänsyn tagits till kostnaderna
för rannsakningsfängelset i Stockholm och ej heller till kostnaderna för
fångtransport. Summan är rätt hög och man torde med skäl kunna sätta i fråga,
huruvida icke densamma kunde användas på ett mera ändamålsenligt sätt.
I det föregående har en antydan lämnats om den vidlyftiga bokföring, som
ingår i arbetet å byråns polisafdelning. Genom den ytterst noggranna registreringen
af kvinnorna, deras bestraffningar, internering, bortovaro o. s. v. har visserligen
ett material blifvit samladt, som möjliggör ett tämligen allsidigt bedömande
af reglementeringssystemet. Bortsedt härifrån synes emellertid delta registreringsarbele
vara skäligen improduktivt. Det förefaller egendomligt, att samhället ägnar
ett så stort intresse just åt de från samhällelig synpunkt mindervärdigaste individerna.
Emot personalens sätt att behandla de inskrifna kvinnorna hafva vid skilda
tider anmärkningar gjorts från allmänhetens sida. Under den tid undertecknad följt
verksamheten å byrån, har ej någon berättigad grund för dylika anmärkningar
kunnat iakttagas. Man må emellertid ihågkomma, att det föraktliga, som i allmänhetens
ögon vidlåder prostitutionen, lätt öfverflyttas äfven på dem, som hafva med
de prostituerades inskrifning, övervakning och besiktning att göra. Särskilt förefaller
sättet för de »anträffades» infångande å gatan ganska stötande. Det är
påtagligt (se sid. 28), att i många fall har kvinnan tagit konstapeln för en eventuell
kund.
Om polisafdelningens personal hafva följande uppgifter erhållits.
År 1859 anordnades en särskild polisafdelning för de prostituerade kvinnornas
övervakning. Afdelningen utgjordes till en början af 1 föreståndare och
3 konstaplar. Detta antal visade sig emellertid inom kort vara otillräckligt, hvarför
personalen ökades samma år med 1 öfverkonstapel och 1 konstapel. År
1879 tillkommo 2 konstaplar och 1882 ytterligare 2. Under åren 1882—1902
utgjordes personalen oförändradt af 1 föreståndare, 1 öfverkonstapel och 8 konstaplar.
1903 tillkommo 2 konstaplar.
Till och med 1886 var föreståndaren tillika distriktskommissarie. Under
de senare åren på 1870-talet biträddes afdelningen i arbetet af konstaplar tillhörande
distriktspolisen vid tillfällen, då personalen var otillräcklig.
Besiktningsläkarnas antal var till en början 2. Sedan år 1870 hafva de
varit 3. År 1904 anställdes en särskild bakteriolog för gonokokkundersökningar.
*) Man skulle möjligen kunna invända, att kostnaden för tvångssrbetsanstalterna, äfvensom för
kurhuset i Stockholm skulle kvarstå äfven om reglementeringen borttoges. Vi hafva emellertid sett, att
4 af samtliga kvinnliga tvångsarbetsfångar komma från besiktningsbyrån i Stockholm, samt att antalet
dömda pr år beror af den energi, med hvilken föreståndaren tillämpat reglementet (se sid. 53). A sid.
169 se vi hurusom införandet af gonokockunder sökningarna å byrån medförde en fördubbling af underhållsdagarnas
antal pr år å kurhuset.
Medelkostnad
pr år och
kvinna.
Polisafdelningens
personal.
Kvinnornas
ålder vid
inskrifningen.
62
Vill. Kvinnornas ålder vid inskrifningen, deras rekrytering
från olika delar af landet och ur olika
samhällsklasser m. m.
I årsrapporterna från byrån meddelas öfversikter öfver kvinnornas ålder, ålder
vid inskrifningen, yrke före inskrifningen, födelseort (län), ort (landsbygd eller
stad), där kvinnan blifvit mledd på sedeslöshetens bana, ålder, då hon lämnade
hemmet samt föräldrarnas samhällsställning. Dessa årliga öfversikter omfatta antalet
kvinnor, som vid årets slut tillhörde byrån, de å kurhuset intagna medräknade.
Beträffande de ifrågavarande uppgifterna, framför allt dem, som stå i samband med
inskrifningen, erbjuda emellertid sådana öfversikter större intresse, som utarbetats
med hänsyn till »de nyinskrifna» under året.
För tiden före 1885 har professor Welander i sitt arbete om prostitutionens
historia i Sverige meddelat dylika öfversikter. I det följande behandlas därför
hufvudsakligen endast materialet efter denna tid.
Under åren 1885 —1904 inskrefvos 2,103 kvinnor. Af dessa voro 408
födda i Stockholm, 142 inflyttade såsom minderåriga (ej fyllda 15 år), 135 inflyttade
vid obekant ålder1) och 1,418 inflyttade vid fyllda 15 år eller senare.
Tab. 24 innehåller en öfversikt öfver antalet kvinnor, som inskrifvits under
olika perioder, fördelade efter åldern vid inskrifningen. I kol. 4 angifves sannolika
åldern vid inskrifningen d. v. s. den ålder, som halfva antalet ej uppnått och den
andra hälften öfverskridit vid inskrifningen -). En särskild grupp bilda de kvinnor,
hvilka besiktigades å den byrå, som upprättades år 1847. Åldern för dessa är beräknad
vid det år, då de började besiktigas vid nämnda byrå, hvilket år finnes angifvet
i rullorna. Nästa grupp utgöres af dem, som inskrefvos efter upprättandet af besiktningsbyrån
1859. I betraktande af det jämförelsevis höga värdet å den sannolika
åldern vid inskrifningen för denna grupp, 24,3 år, är det antagligt, att en stor del
af dessa kvinnor tillhört den förra byrån, ehuru inskrifningsåret uppgifves vara 1859
i den rulla, som förts å den nuvarande besiktningsbyrån. Det är tänkbart, att en
del kvinnor, som tillhört den gamla byrån och lämnat densamma, sedermera återkommit
och blifvit upptagna som nyinskrifna vid den nyinrättade byrån. Äfven under
följande period är åldern vid inskrifningen jämförelsevis hög, hvilket dock knappast kan
hafva nyssnämnda förklaringsgrund. Från och med perioden 1865—69 har åldern
vid inskrifningen varit i det närmaste oförändrad. Endast perioden 1870 — 74
afviker i någon mån. Denna period utmärker sig för öfrigt genom ett mycket litet
antal årligen nyinskrifna. Af samtliga sedan 1859 inskrifna uppgifvas tvenne hafva
varit endast 14 år gamla. 1880 inskrefs en kvinna som var 56 år gammal.
*) De flesta sannolikt efter fyllda 15 år.
2) Se sid. 52 noten.
63
Tab. 24.
De under olika tidsperioder inskrifna kvinnorna, fördelade efter åldern vid inskrifningen.
1 | 2 I 3 I 4
Inskrif- nings- år | Summa nyin- skrifna | ] 05 | 16—17 | A l ce | d e ce l zo | r vid t-a ro CD O 1 1 IO LO O Öl | Ö 25—30 | s k ce 0 1 CO o< | r i f co Öl 1 4- O | s 40 “ 45 | n g 4- o< | o» 0 | 0 50—55 0____ | 55—60 | okänd | Sannolik ålder vid inskrif-ningen 3) | |
Intill 1859 | 103 | 3''h | 2 | 1 | 7 | 7 | 57 | 13 | 7 | 1 | 1 |
|
|
| 4 | 22.2 |
1859 | 156 | 1 | — | 6 | 5 | 6 | 66 | 39 | 26 | 5 | 2 | — | — | — | — | 24.3 |
1860—64 | 495 | 7 | 8 | 19 | 27 | 40 | 207 | 102 | 40 | 25 | 13 | 3 | 1 | — | 3 | 23.2 |
65—69 | 409 | 52) | 14 | 27 | 47 | 34 | 167 | 75 | 26 | 5 | 6 | 3 | — | — | — | 22.0 |
1870—74 | 301 | 7 | 13 | 25 | 26 | 36 | 117 | 43 | 16 | 8 | 5 | 2 | — | — | 3 | 21.1 |
75—79 | 564 | 4 | 8 | 32 | 52 | 63 | 239 | 99 | 36 | 15 | 10 | 5 | 1 |
| — | 22.0 |
1880—84 | 520 | 5 | 10 | 28 | 47 | 46 | 262 | 75 | 26 | 13 | 7 | — | . — | 1 | — | 21.9 |
85—89 | 498 | 2 | 15 | 28 | 43 | 51 | 214 | 95 | 33 | 11 | 4 | 2 | — | — | — | 22.3 |
1890—94 | 534 | 1 | 19 | 50 | 58 | 55 | 210 | 89 | 30 | 14 | 6 | 2 | — | — | — | 21.4 |
94—99 | 559 | 1 | 34 | 43 | 57 | 47 | 227 | 82 | 29 | 27 | 11 | 1 | — i | — | — | 21.6 |
1900—04 | 512 | 3 | 24 | 49 | 57 | 48 | 192 | 76 | 30 | 14 | 15 | 3 | 41 | -1 | — | 21.7 |
Samtliga 14,651 | 39 | 147 | 308 | 426 | 433 | 1,958 | 788 | 1 299 : | 138 | 80 | 21 | 3 | 1 10 |
|
Procent | | 0.8 | 3.2 | 6.6 | 9.2 | 9.3 | 42.2 | 17.o | 6.4) | 3.o | 1.7 | 0.5 | O.i | O.o |
|
I tab. 25: a meddelas en öfversikt öfver åldern, då kvinnorna lämnat föräldrahemmet,
sammanställd med åldern vid deras första könsumgänge samt åldern vid
inskrifningen. Dessa senare två åldersbestämningar uttryckas för de olika grupperna
genom anförandet af de sannolika värdena, d. v. s. det åldersvärde, som halfva
antalet af de till gruppen hörande kvinnorna ej uppnått och den andra hälften
öfverskridit. De med petitstil angifna värdena äro beräknade ur uppgifterna i
tab. VII af prof. Welanders arbete och hänföra sig till de under åren 1859—1884
inskrifna. *)
*) Under 16 år, från och med 16 intill 17 år o. s. v.
2) En af dessa 14 år.
8) Se sid. 52 not 1.
Kvinnornas
ålder vid utträdet
ur
föräldrahemmet.
64
Tab. 25: a.
Åldern, då kvinnorna lämnat föräldrahemmet, sammanställd med åldern vid
första könsumgänget och vid inskrifningen, enligt uppgifter
om kvinnor, som inskrif vits åren iSSj—1904.
|
|
|
| Åldern, då | ''öräldrahemmet lämnades |
|
|
| CE | ||||
| 3r 0 M M eg" g.o 2° | to p° | Cd | 4- 3* | C» 35° | 03 po | -1 | GC ce 35° po | to P° | LO I to O» | _ LO et oi p: *3 po Ce | 0 er CD K P | 3 et- orT |
| cd 0 * er , |
|
|
|
|
|
|
|
| po | CD X *-t SL | ef- |
|
Antal........ | 320 31 | 94 | 61 | 169 | 377 | 313 | 212 | 147 101 | 60 | 113 | 17 | 68 | 2.103 |
Sannolik ål- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
der vid första |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
könsumgän- | i 18.4 18.3 | I8.0 | 17.7 | 17.4 | 17.9 | I8.1 | I8.2 | 18.9 19.3 | 20.0 | 20.5 | 20.5 | I8.0 | 18.3 |
get *) ...... Sannolik ål- | \ 19.0 18.6 | 18.6 | 18.1 | 18.5 | 18.7 | 18.7 | 18.4 | 19.2 19.7 | 20.4 | 21.2 | 20.5 | 17.9 | 18.9 |
der vid in- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
skrifningen | 22.4 21.9 | 21.i | 20.1 | 20.3 | 20.7 | 20.0 | 21.4 | 21.» 1 22.5 | 22.9 | 25.9 | 30.0 | 21.8 | 21.8 |
| Åldern vid första könsumgänget | ce | |||||||||||
| 3r 0 |
|
|
|
|
|
|
|
| 10 | _ LO | _O |
|
| g sr c 5 3» £-0 »-3 CD O | * | B5° | 4^ 3» | Öl | 33° | ^1 po •-3 | GC CD po po t-3 | P» | 1 to »-3 | 0 ►3 £L | CD pr* g | tf 0 |
Antal......... | - | 4 | 14 | 63 | 194 | 267 | 378 | 350 303 | 199 | 280 | 21 | 29 | 2,103 |
De båda serierna3), som förete en god öfverensstämmelse sinsemellan, utvisa
ett påtagligt samband mellan kvinnornas ålder vid första könsumgänget och åldern,
då de lämnat föräldrahemmet. Ju tidigare de förlorat hemmets stöd, desto förr
hafva de fallit för frestelserna. De lägsta värdena för sannolika åldern vid första
könsumgänget finna vi emellertid icke hos de vid utträdet ur föräldrahemmet
yngsta individerna. Detta sammanhänger efter all sannolikhet därmed, att dessa
fått ett nytt hem, som mången gång kanske varit bättre än det de förlorat. De,
som lämnat föräldrahemmet vid 13 ä 14 års ålder, tyckas hafva de sämsta utsikterna.
Ännu tydligare framträder hemmets skyddande förmåga, om vi jämföra de
olika grupperna med hänsyn till åldern vid inskrif ningen. Äfven härvid visar det
sig, att 13- och 14-åringarna stått sig sämst. *)
*) De med petitstil anförda värdena äro beräknade ur professor Welanders uppgifter och hänföra
sig till de under åren 1859 —1885 inskrifna kvinnorna. Ang. uttrycket »sannolik ålder» se sid. 52 not 1.
2i 8 år.
3) För åren 1859—1884 och 1885—1904.
65
Den ålder, vid hvilken de flesta lämnat föräldrahemmet, är 15 å 16 år, sannolika
åldern 15,8 år. Detta torde i själfva verket vara den ålder, vid hvilken barnen
i arbetarhemmen i allmänhet gifva sig ut i tjänst eller lära.
Sannolika åldern vid första könsumgänget för hela materialet är 18,3 år;
åldersgrupperna 17, 18 och 19 år utgöra omkring hälften af hela materialet.
Den ifrågavarande åldern visar en tendens att sjunka, såsom framgår af
följande:
Sannolik ålder ])
Inskrifningsår vid första
könsumgänget
1885 — 89 ................................................................................... 18.8 år
1890 — 94 ....................................................................................... 18.2 »
1895 — 99 ..................................................................................... 18.3 »
1900 — 04 ..................................................................................... 18.0 »
För de kvinnor, som äro födda i Stockholm eller som inflyttat såsom minderåriga,
har såväl åldern vid första könsumgänget som åldern vid inskrifningen i
allmänhet visat sig vara lägre än för de öfriga, såsom framgår af tab. 25: b.
Tab. 25: b.
Jämförelse mellan de i Stockholm födda och de inflyttade kvinnorna
med hänsyn till åldern vid första könsumgänget och vid
inskrifningen, enligt uppgifter om kvinnor, som
inskrifvits åren i88j—1904.
|
| Sannolik ålder *) | |
| Antal | vid första | vid in-skrifningen |
I Stockholm födda................. | 408 | 17.2 år | 19.8 år |
Inflyttade såsom minderåriga ... | 142 | 17.5 » | 20.0 » |
» vid obekant ålder...... | 135 | | 18.7 » | 21.1 » |
» efter fyllda 15 år | 1,418 | 22.4 » | |
Samtliga | 2,103 | 18.3 år | 21.8 år |
Beräknar man sannolika åldern vid första könsumgänget ur de uppgifter,
som dr Lindblad meddelat, erhålles
för de i stad födda och uppväxta............................................................... år
» » på landet » » » ............................................................ rg4 »
*) Se sid. 5a not. i.
* 9
Kvinnornas
ålder vid
första könsumgänget.
66
Kvinnornas
inskrifning i
förhållande till
tiden för deras
ankomst till
Stockholm.
För dem, som inflyttat till Stockholm efter fyllda 15 år, kunde det vara af
intresse att undersöka, i hvad mån deras förfall till tiden kan ställas i samband
med inflyttningen. Tab. 25: c innehåller en sammanställning af uppgifterna om,
huru långt efter ankomsten till Stockholm kvinnorna blifvit inskrifna.
Tab. 25: c.
Kvinnornas inskrifning i förhållande till tiden för deras ankomst till Stockholm.
Inskrifna åren 1885—1904
antal .......................
procent ....................
*) Inskrifna åren 1859—1885
|
| Inskrifna | under |
| senare | Sannolik c tid 2) efter Summa . ankom- sten | |
lista | 2:dra | 3:<lje | 4:de | 5:te | 6:te — io:de | ||
| året | efter ankomsten till Stockholm |
| ||||
276 | 269 | 186 | 168 | 130 | 267 | 122 | 1,418 |
19.5 | 19.o | 13.1 | 11.8 | 9.2 | 18.8 | 8.6 | : 2.9 år |
355 | 328 | 234 | 170 | 115 | 248 | 129 | 1,579 |
22.5 | 20.8 | 14.8 | 10.8 | 7.3 | 15.6 | 8.2 | 2.5 år |
I tab. 25: c anföras jämväl de af prof. Welander meddelade uppgifterna.
Förhållandena hafva ej undergått någon afsevärd förändring under de sista åren.
Omkring af kvinnorna hafva inskrifvits samma år de ankommit till Stockholm
och lika många under det därpå följande. Professor Welander har äfven sammanställt
åldern vid ankomsten till Stockholm med tiden för inskrifningen. Af hans
uppgifter finner man följande: *)
|
| Sannolika 2) | tiden för |
|
Ålder vid | ankom- | inskrifningen från |
| |
sten till Stockholm | ankomsten | räknadt | Antal | |
16 | år ............... | ................. 3-7 | år .................. | .................. 183 |
O | » | .................. 2.7 | » ................. | .................212 |
iS | » .................. | .................. 2.1 | » .................. | ................. 229 |
19 | » | ................... 2.4 | » ................... | ............... 206 |
20 | » ................. | ................. 2.4 | » .................. | ................. 200 |
21 | » | .................. 2.o | » ................. | ................. u8 |
22 | » .................. | .................. 1-9 | x> ................... | ................ 105 |
23 | » .................. | ................. 2.z | » .................. | ................. 83 |
24 | » .................. | ................ 2,4 | » ................... | ................ 59 |
25 | » .................. | .................. 1''7 | » ................... | ................. 39 |
Öfver 25 | » | ................... 2.! | » ................... | ................ 145 |
Hela antalet | 2-5 | år | 11579 |
*) Enl. tab. X i prof. Welanders redogörelse.
2) Se sid. 52 not. 1.
67
Såsom professor Welander redan påpekat, är det ingalunda de yngsta och
oerfarnaste, som först bli inskrifna.
De flesta hafva vid ankomsten till Stockholm varit 17-—20 år, den ålder,
då enl. tab. 25: a de flesta haft sitt första könsumgänge. Men kan således vänta,
att till tiden ett visst samband skall kunna påvisas mellan kvinnornas inflyttning
till Stockholm och deras förförelse, om man får använda detta uttryck. Detta
visar sig också vara fallet, såsom framgår af tab. 25: d.
Tab. 25: d.
liden för första könsumgänget i förhållande till ankomsten till Stockholm,
enligt uppgifter om kvinnor, som inskrifvits iSSj—1904.
Första könsumgänget:
mer än 2 år före ankomsten till Stockholm
under 2:dra året » » » »
» 1 :sta » » eller efter » » »
» 2:dra » » » » »
mer än 2 år » » » » .
Beträffande de 611, som haft sitt första könsumgänge året före eller efter
ankomsten till Stockholm linnés uppgifvet, att för 181 detta ägt rum före och för
187 efter inflyttningen till Stockholm. Antager man samma fördelning bland de
öfriga 243, så skulle af de till Stockholm inflyttade kvinnorna 57.5 % hafva haft
sitt första könsumgänge före ankomsten till Stockholm. Det torde förtjäna påpekas,
att detta procenttal företer en ständig stegring såsom följande sammanställning visar:
368 !
136 i
611
125
159
36.0 %
43-7 *
20.3 »
Inskrifningsår
1885—89
1890—94
1895—99
1900—04
Procent af de till Stockholm
inflyttade, som före
ankomsten haft sitt
första könsumgänge
47 %
59 »
60 »
64 » I
I hvilken grad hastigheten af kvinnornas förfall är beroende af, huruvida
första könsumgänget ägt rum i Stockholm eller före ankomsten, framgår af följande:
68
Kvinnor, som
födt barn före
inskrifningen.
liden för inskrifningen från första könsumgänget räknadt har, enligt uppgifter
om kvinnor, som inskrifvits åren 1885 — 1904, varit i genomsnitt:
för i Stockholm födda.................................................................................... 3-7 år
» de såsom minderåriga inflyttade ............................................................. 3 6 *
» » inflyttade, hvilka haft sitt första könsumgänge efter ankomsten........ 3.5 »
» , » » » » * » före » ......... 5-6 f
I tab. 26 redogöres för kvinnor, som före inskrifningen födt barn. De i
Stockholm födda och de såsom minderåriga inflyttade äro sammanräknade, likaså
de vid obekant ålder och de efter fyllda 15 år inflyttade.
Tab. 26.
Öfversikt öfver kvinnor, som födt barn före inskrifningen, enligt
uppgifter för inskrifningsären iSSj—1904.
|
| däraf hafva | födt barn | |
|
| före inskrif- | argt närmast | |
| Summa | ningen | före | inskr. |
|
| antal j °/° | antal | o/oo |
Födda i Stockholm eller såsom |
|
|
|
|
minderåriga inflyttade ......... | 550 | 134 24.3 | 9 | 16.4 |
Inflyttade efter fyllda 15 år eller |
|
|
|
|
vid obekant ålder ............... | 1,553 | 478 ! 30.8 | 32 | 20.0 |
Däraf barnet födt |
|
|
|
|
före ankomsten till Stockholm... | _ | 132 : — | — | — |
efter » » » | — | 267 — | 32 |
|
Obekant om före eller efter ... | — | 79 I — | — | — |
Samtliga | •2,103 | 612 . 29.o | 41 | 19.5 |
Inskrifna åren 1859—1885 J) | 2,541 | 672 | 26.4 | - | - |
Af samtliga inskrift™ hade 612, motsvarande 29 %, födt barn före inskrifningen,
men af dessa endast 41 under året närmast före densamma. Af de i
Stockholm födda hafva 16.4 °/oo och af de inflyttade 20.6 »/o» födt barn under året
närmast före inskrifningen. Dessa tal äro icke höga, då man tager i betraktande,
att för åren 1891 — 1900 antalet ogifta barnaföderskor pr år uppgick till 37.8 %o
af den ogifta kvinnliga befolkningen (änkor inräknade). [Se Bevölkerungsstatistik
Schtvedens 1750—1900, von Gustav Sundbärg].
*) Enligt Welander.
6g
De, som födt barn under 2:dra, 3:djc ocli 4:de året före inskrifningen, utgöra
resp. 48.9 "/do, 29.3 °/..o, 27.x °/00 ;d de 2103. I fråga om dem som födt barn under
2:dra året före inskrifningen finna vi en frekvens 48,9 "/oo, som öfverstiger det årliga
medeltalet 37.8 °/ou för den ogifta kvinnliga befolkningen, således en antydan till,
att kvinnorna möjligen drifvits till skörlefnad för att kunna försörja sig och sitt
barn. Att denna faktor ej är den förhärskande för prostitutionens rekrytering,
framgår emellertid af de uppgifter dr Lindblad meddelat. Af 800 inskrifna kvinnor
hafva endast 62 d. v. s. 7.7 % uppgifvit detta skäl.
Tab. 27: a.
De inskrifna kvinnornas fördelning efter födelseort.
Födelseort | 1859—64 | 1865—74 | 1875-84 | 1885—94 | 1895-04 | Medeltal för 1859—1904 | |
|
| 7» | °/o | 7» | 7° | 7» | 7» |
Stockholms stad |
| 26.7 | 23.8 | 19.0 | 17.3 | 21.4 | 21.2 |
Stockholms | län......... | 7.6 | 7.1 | 7.1 | 11.1 | 10.6 | 8.9 |
Uppsala | » ......... | 5.2 | 3.2 | 2.7 | 2.3 | 4.6 | 3.5 |
Södermanlands | » ...... .. | 6.6 | 4.8 | 5.4 | 5.2 | 6.2 | 5.6 |
Östergötlands | » ......... | 9.4 | 7.6 | 10.2 | 8.9 | 0.1 | 8.4 |
Jönköpings | » ......... | 3.6 | 3.8 ■ | 2.5 | 2.1 | 2.1 | 2.7 |
Kronobergs | »........ | 0.0 | 1.7 | 1.4 | 1.8 | 1.9 | 1.6 |
Kalmar | » ......... | 10.0 | 12.8 | 16.5 | 14.1 | 9.0 | 12.8 |
Gottlands | » ......... | 1.5 | 3.1 | 4.3 | 1.6 | 1.3 | 2.4 |
Blekinge | » ......... | 4.4 | 3.5 | 2.2 | 2.0 | 3.3 | 3.0 j |
Kristianstads | » ......... | 0.5 | 0.4 | 0.6 | 0.9 | 0.5 | 0.6 |
Malmöhus | » ......... | 0.8 | 0.4 | 0.7 | 0.9 | 2.0 | 1.0 |
Hallands | » ......... | 0.1 | 0.6 | 0.6 | 0.3 | 0.2 | 0.3 |
Göteborgs | » ......... | 2.1 | 2.4 | 1.7 | 3.1 | 2.8 | 2.6 |
Älfsborgs | » ......... | O.s | 2.9 | 1.1 | 1.8 | 2.0 | 1.5 |
Skaraborgs | » ......... | 2.5 | 4.9 | 4.4 | 4.6 | 3.4 | 4.o |
Värmlands | » ......... | 2.3 | 3.2 | 4.2 | 3.5 | 3.2 | 3.3 |
Örebro | » ........ | 3.9 | 3.8 | 3.8 | 4.7 | 4.1 | 4.1 |
Västmanlands | » ......... | 3.5 | 2.7 | 3.4 | 2.7 | 2.6 | 3.0 |
Kopparbergs | ........... | 1.7 | 2.3 | l.D | 2.8 | 2.5 | 2.3 |
Gäfleborgs | » ......... | 2.5 | 1.4 | 1.0 | 3.4 | 3.9 | 2.5 |
Västemorrlands | » ........ | 0.8 | 1.0 | 1.5 | 1.4 | 3.1 | 1.6 |
Jämtlands | » ......... | 0.4 | 0.1 | 0.2 | 0.5 | l.i | 0.5 |
Västerbottens | »......... | 0.1 | 0.4 | 1.0 | 1.0 | 0.3 | 0.6 |
Norrbottens | » ........ | 0.9 | 0.7 | 0.4 | 0.4 | 0.3 | 0.5 |
Utlandet ........ |
| 0.8 | 1.7 | 2.2 | 1.3 | 1.0 | 1.4 |
Okändt........... |
| 1.1 | 0.4 | 0.1 | — | 0.1 | 0.3 |
Summa inskrifna | 754 | 709 | 1,078 | 1,032 | 1,071 | 4,644 |
70
Födelseort.
Tab. 27: a anger de besiktningsskyldiga kvinnornas fördelning efter födelseort
(län). Något mer än en femtedel äro födda i Stockholm. Näst Stockholm har
Kalmar län lämnat den största kontingenten, om vi undantaga den sista 10-årsperioden.
Därefter kommer Stockholms, Östergötlands och Södermanlands län.
För att se, i hvilken mån andra faktorer än befolkningsnumerären influerat,
hafva talen i tab. 27: a dividerats med de resp. länens invånarantal, uttryckt
i procent af hela rikets befolkning. De på detta sätt erhållna talen för de besiktningsskyldigas
rekrytering i förhållande till de olika länens invånarantal meddelas
i tab. 27: b. Talet 1 anger, att det ifrågavarande länet bidragit till rekryteringen
af de byrån tillhöriga kvinnorna i samma proportion som förhållandet
mellan länets invånarantal och hela rikets.
Vid tolkningen af talen i tab. 27: b har man att taga hänsyn till,, att
ungefär hälften af de inskrifna varit tjänsteflickor. Rekryteringen från de olika
Tab. 27: b.
De inskrifna kvinnornas rekrytering från de särskilda länen
i förhållande till dessas hela invän are ant al.
|
| 1859-64 | 1865—74 | 1875—84 | 1885—94 | 1895—1904 |
Stockholms stad |
| 9.2 | 7.3 | 5.1 | 3.3 | 3.6 |
Stockholms | län......... | 2.4 | 2.2 | 2.2 | 3.5 | 3.1 |
Uppsala | » ......... | 2.2 | 1.4 | 1.1 | 0.9 | 1.9 |
Södermanlands | » ......... | 2.0 | 1.2 | i.? | 1.6 | 1.9 |
Östergötlands | » ........ | 1.5 | 1.3 | 1.7 | 1.5 | 1.1 |
Jönköpings | » ........ | 0.8 | 0.9 | 0.6 | 0.5 | 0.5 |
Kronobergs | ,,......... | 0.2 | 0.4 | 0.4 | 0.5 | O.c |
Kalmar | » ......... | 1.7 | 2.3 | 3.1 | 2.9 | 2.2 |
Gottlands | » ......... | in | 2.4 | 3.6 | 1.5 | 1.3 |
Blekinge | » ......... | 1.4 | 1.2 | 0.7 | 0.7 | 1.1 |
Kristianstads | » ......... | 0.1 | 0.1 | 0.1 | 0.2 | 0.1 |
Malmöhus | » ........ | 0.1 | 0.1 | 0.1 | 0.1 | 0.3 |
Hallands | ,, | O.o | 0.2 | 0.2 | 0.1 | 0.1 |
Göteborgs | » ......... | 0.4 | 0.4 | 0.3 | 0.5 | 0.4 |
Älfsborgs | » ......... | O.o | 0.3 | 0.2 | 0.3 | 0.4 |
Skaraborgs | » ......... | 0.4 | 0.8 | o.s | 0.9 | 0.7 |
Värmlands | » ......... | 0.4 | 0.5 | 0.7 | 0.7 | o.s |
Örebro | » ......... | 1.0 | o.» | 1.0 | 1.2 | 1.1 |
Västmanlands | » ......... | 1.3 | 1.0 | 1.2 | 0.9 | 0.9 |
Kopparbergs | » ......... | 0.4 | 0.5 | 0.4 | 0.7 | 0.6 |
Gäfleborgs | » ........ | 0.7 | 0.4 | 0.3 | o.s | 0.8 |
Västernorrlands | » ......... | 0.3 | 0.3 | 0.4 | 0.3 | 0.7 |
Jämtlands | » ......... | 0.2 | 0.1 | 0.1 | 0.2 | 0.5 |
Västerbottens | » ........ | 0.1 | 0.2 | 0.4 | 0.4 | 0.1 |
Norrbottens | » ......... | 0.5 | 0.4 | 0.2 | 0.2 | 01 |
7i
lancn måste således i viss män bestämmas af tillströmningen åt tjänstfolk från
olika orter. 1 främsta rummet komma naturligtvis länen närmast kring hufvudstaden.
Stockholms län har under de sista tvenne årtiondena i förhållande till
sin befolkningsnumcrär lämnat nästan lika stor kontingent till de inskrifna som
hufvudstaden själf. Utom närheten till hufvudstaden spelar tillgången på billiga
sjökommunikationer med densamma en viss roll för invandringen af tjänstsökande.
På detta sätt förklaras enklast de jämförelsevis stora kontingenterna från Kalmar
län och från Gottland.
Tab. 27: c.
Inskrifna kvinnor i Göteborg och Malmö, fördelade efter födelseort.
|
| Absoluta tal | Relativa tal | ||
Födelseort | Göteborg | Malmö | Göteborg | Malmö | |
Stockholms stad |
| 73 | 8 | 1.6 | 0.4 |
Stockholms | län......... | 34 | — | 1.2 | — |
I Uppsala | »......... | 9 | — | 0.4 | — |
1 Södermanlands | » ......... | 11 | — | 0.4 | — |
! Östergötlands | » ......... | 35 | 2 | 0.7 | 0.1 |
Jönköpings | » ......... | 15 | 3 | 0.4 | 0.2 |
Kronobergs | » ......... | 14 | 15 | 0.5 | 1.3 |
| Kalmar | » ......... | 31 | 8 | 0.7 | 0.5 |
Gottlands | » .. ...... | 8 | — | 0.9 | _ |
Blekinge | » ......... | 22 | 23 | 0.8 | 2.2 |
1 Kristianstads | » ......... | 9 | 31 | 0.2 | 1.9 |
; Malmöhus | » ......... | 21 | *) 218 | 0.3 | 8.2 |
Hallands | » ........ | 31 | 4 | 1.2 | 0.4 |
I Göteborgs | » ......... | 292 | 4 | 5.3 | 0.2 |
Älfsborgs | » ......... | no | 3 | 2.2 | 0.2 |
Skaraborgs | » ......... | 59 | 5 | 1.3 | 0.3 |
Värmlands | »......... | 32 | 1 | 0.7 | 0.1 |
Örebro | » ......... | 24 | 1 | 0.7 | 0.1 |
Västmanlands | » ......... | 10 | 2 | 0.4 | 0.2 |
Kopparbergs | » ......... | 9 | — | 0.2 | _ |
Gäfleborgs | » ......... | 11 | 3 | 0.3 | 0.2 |
Västernorrlands | » ........ | 15 | 2 | 0.4 | 0.1 |
Jämtlands | n ......... | 3 , | — | 0.2 | _ |
Västerbottens | >. ......... | 4 | _ | 0.2 | _ |
Norrbottens | # ......... | 2 | _ | 0.1 | _ |
Utlandet ........ |
| — | 13 | — | — |
h Däraf 129 födda i Malmö stad.
72
Till jämförelse meddelas i tab. 27: c uppgifter från Göteborg och Malmö.
De relativa talen äro beräknade på samma sätt som talen i tab. 27: b, hvarvid
länens invånarantal år 1890 lagts till grund. De inskrifnas rekrytering hufvudsakligen
från de närmast intill storstaden liggande delarna af landet framgår mycket tydligt1).
Stockholms befolkning utgöres till stor del af inflyttade. Af intresse vore
att se, huru de inskrifnas rekrytering förhåller sig till kontingenterna af de från
de olika länen inflyttade kvinnorna. Talen i tab. 27: d hafva beräknats efter samma
grunder som talen i tab. 27: b. Talet 1 anger sålunda, att det ifrågavarande länet
är lika starkt representeradt bland de inskrifna kvinnorna som bland Stockholms
kvinnliga befolkning.
Tab. 27: d.
De inskrifna kvinnornas rekrytering från de särskilda länen i förhållande *)
till | de från | dem till | Stockholm | inflyttade |
|
|
| 1875—1884 | 1885—1894 | 1895—1904 | 1859—1904 |
Stockholms stat |
| 0.5 | 0.4 | 0.5 | 0.5 |
Stockholms | län........ | 0.9 | 1.2 | l.l | 1.0 |
Uppsala | » ......... | 0.7 | 0.6 | 1.3 | 1.0 |
Södermanlands | » ......... | 1.0 | 0.9 | l.l | 1.0 |
Östergötlands | » ......... | 1.7 | 1.5 | l.l | 1.5 |
Jönköpings | » ......... | 1.3 | 1.1 | 1.2 | 1.4 |
Kronobergs | » ......... | 1.2 | 1.5 | 1.4 | 1.3 |
Kalmar | » ......... | 2.6 | 2.0 | 1.4 | 1.9 |
Gotlands | » ......... | 3.5 | 1.3 | 1.2 | 2.1 |
Blekinge | » ......... | 1.4 | 1.2 | 1.8 | 1.8 |
Kristianstads | » ......... | 1.2 | 1.8 | 0.8 | 1.1 |
Malmöhus | » ......... | 0.8 | 0.8 | 1.6 | 0.9 |
Hallands | » ......... | 2.2 | 1.2 | 0.6 | 1.3 |
Göteborgs | » ......... | 1.4 | 2.6 | 2.2 | 2.0 |
Älfsborgs | » ......... | 0.9 | 1.4 | 1.6 | 1.2 |
Skaraborgs | » ......... | 1.4 | 1.2 | 0.9 | 1.1 |
Värmlands | » ......... | 1.4 | 1.1 | 1.1 | 1.2 |
Örebro | » ......... | 1.0 | 1.3 | 1.1 | i.i |
Västmanlands | » ......... | 1.2 | 1.0 | 1.0 | 1.1 |
Kopparbergs | » ......... | 1.2 | 1.6 | 1.3 | 1.3 |
Gäfleborgs | » ......... | 1.4 | 4.0 | 3.4 | 2.7 |
Västernorrlands | » ......... | 2.6 | 2.3 | 3.5 | 2.3 |
Jämtlands | » ......... | 1.7 | 4.0 | 5.3 | 3.3 |
Västerbottens | » ......... | 2.8 | 2.7 | 0.7 | 1.7 |
Norrbottens | » ......... | 1.0 | 1.3 | 1.0 | 1.7 |
*) Ju mera staden utvecklas, desto större och vidsträcktare blir dess attraherande inflytande
d. v. s. kontingenten från eget område aftager i förhållande till folkmängden, under det att kontingenten
från andra orter tilltager. På 1860- och 70-talen intog Stockholm i detta hänseende ungefär samma
ståndpunkt som f. n. Malmö och Göteborg (jmfr tab. 27: b och tab. 271c).
73
Tab. 27: d bildar så att säga ett negativ till tab. 27: b. De större talen
motsvara de från hufvudstaden aflägsnare länen, med undantag för de skånska
länen. Man har anledning att befara, att bland de inflyttade kvinnorna från Jämtlands,
Västernorrlands och Gäfleborgs län de, som kommit i mindre aktningsvärda
syften, varit jämförelsevis talrika. Kalmar och Gottlands län figurera äfven å denna
tabell med höga siffror. Det kunde därför vara skäl att undersöka, huruvida någon
annan hållpunkt tinnes för ett antagande, att den kvinnliga befolkningen i dessa län
skulle utmärka sig för sämre seder än annorstädes. Antalet oäkta barn i förhållande
till antalet ogifta kvinnor i åldern 20—45 år har emellertid ej varit större inom
dessa län än för riket i sin helhet, hvaremot de tre anförda norrländska länen
förete rätt betänkliga siffror, såsom framgår af följande sammanställning af uppgifter
hämtade från statistiska centralbyråns berättelse:
Antalet med oäkta | barn nedkomna barnföderskar på 1,000 | ej gifta kvinnor | ||
i åldern 20—44 år var i | medeltal | under åren 1871 — 1880 | 1881 — 1890 | 189I—I9OO |
i Stockholms stad |
| ..... 731 | 62.0 | 53-s |
» 7> | län .... | 43-s | 42.1 | 44-7 |
» Uppsala | » .... | .... 4)3 | 41-9 | 41.2 |
» Södermanlands | » | ..... 45 ° | 41.7 | 43-9 |
» Östergötlands | » ____ | ..... 37-5 | 33-3 | 36.4 |
» Jönköpings | » ____ | ..... 24-7 | 22.2 | 20.8 |
» Kronobergs | » ... | ..... 29.6 | 24.8 | 23.6 |
» Kalmar | » | ..... 33-9 | 31.2 | 29-5 |
» Gottlands | » ... | ..... 26.3 | 26.1 | 30.5 |
» Blekinge | » | ..... 47-5 | 44.0 | 42.4 |
» Kristianstads | » ____ | ..... 37-2 | 35° | 34-8 |
» Malmöhus |
| ..... 371 | 33.2 | 37-o |
» Hallands | » | .....26.3 | 25.3 | 25 0 |
» Göteborgs 0. Bohus » .... | .....315 | 29.8 | 30.0 | |
» Älfsborgs | » ____ | .....22.7 | 19.8 | r9-i |
» Skaraborgs |
| .....23.5 | 21.8 | 21.3 |
» Värmlands | » .... | 39.2 | 32.4 | 32.9 |
» Örebro | » | .....465 | 39 9 | 4t-3 |
» Västmanlands | län .... | ..... 54-9 | 49.1 | 5 3 4 |
» Kopparbergs | » | ... 42.2 | 37-9 | 43-4 |
» Gäfleborgs | » ____ | 59-6 | 60.4 | é4 8 |
» Västernorrlands | » | .. .. 56.° | 53 9 | 56-8 |
» Jämtlands | » ____ | ..... 53^ | 68.6 | 65 8 |
» Västerbottens | » ____ | ..... 26.5 | 24.0 | 27-s |
» Norrbottens | » | ..... 351 | 39° | 41.4 |
| i hela riket 39.4 | 36.7 | bo * H O |
74
Yrke före
inskrifningen.
Tab. 27: e.
De byrån tillhöriga kvinnornas fördelning efter födelseort ä landsbygd eller i stad,
enligt års uppgifterna till hälsovårdsnämnden.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 |
År | Stockholm J | Öfriga städer. | Landsbygd | Utrikes | Medeltal |
1890 — 94 | 7» 20.1 | 7» 22.1 | 7» 57.0 | °/0 0.8 | 448 |
95—99 | 20.2 | 21.8 | 57.3 | 0.7 | 478 |
1900 -04 | 23.2 | 19.4 | 56.8 | 0.5 | 450 |
Af tab. 27: e framgår att ungefär Vs af kvinnorna varit födda i Stockholm,
Vs > andra städer och 3/s å landsbygden.
I tab. 28: a redogöres för kvinnornas yrke före inskrifningen.
Grupp 7, tjänarinnor hos enskilda, är den största gruppen. Hit hafva äfven
förts tvenne, som uppgifvas hafva varit sjuksköterskor.
Grupp 2 omfattar sådana, som haft tjänst å offentliga ställen (114), uppasserskor
(37), kaféidkerska (1), hårfrisörska (1).
Grupp y omfattar sömmerskor (228), strykerskor (26), tvätterskor (11),
baderska (1).
Grupp 4 omfattar fabriksarbeterskor. Endast för ett fåtal (20) finnas uppgifter
om, i hvilken slags fabriksrörelse de arbetat.
Grupp y omfattar arbeterskor, för hvilka ingen som helst uppgift om yrke
föreligger. Sannolikt hafva de flesta varit grofarbeterskor. Hit hafva därför äfven
räknats sådana, som uppgifvits hafva varit murerihandtlangerskor (29).
Grupp 6 omfattar handelsbiträden (44), handelsidkerskor (8), »i kringgående
handel» (4), tidningsförsäljerska (1).
Grupp 7 omfattar dansöser (2), varietésångerskor (2), artister (2).
I tabellen angifves materialets fördelning efter inskrifningsår (5 års-perioder)
samt efter uppgifter om, huruvida kvinnorna varit födda i Stockholm eller inflyttade.
Tillika angifves (med petitstil) den relativa storleken af motsvarande grupper i den *)
*) Se sid. 3.
75
Tab. 28: a.
Öfver sikt ifver kvinnornas yrke före inskrif ningen, enligt uppgifter
för inskrifningsdren iSSj —1904.
|
|
|
|
| Grupp |
|
|
|
|
|
|
| 1 | 2 | 3 | 4 | . 5 | 6 | 7 |
| w ct> p1 |
|
|
|
| GG | 23 | p | P 1—1 D _ 03 er p: £ |
|
| p |
|
| Ijåns flickc | 03 t-rt Jf p O 03 | B 5 -4» 2 | Fabriks- rbeterskor | Grof rb eters | > 03* |
| ct- ro et- | |
|
| ►■3 1 | ro | • er. K 0 | 0 |
| O |
|
| |
| 40.4 ®/o 44.4 „ | 5.4 °/o | 7.4 «/0 | 17.2 °/o | 24.o % 99 g | 4.9 0/0 1.9 „ | 0.7 | 7» | 408 142 | |
Inflyttade | såsom minderåriga | |||||||||
it | efter fyllda 15 år1) | 49.5 ,. | 7.9 „ | 13.9 „ | 9.4 „ | 16.9 „ | 2.2 „ | 0.2 |
| 1,553 |
Inskrifna | 1885—89 ............ | 52. c 0/0 | 0.6 °/o | 19,1 % | 7.4 »/o | 19.1 °/o | 1.2 0/0 |
|
| 498 |
>» | 1890—94 ........... | 47.2 ., | 6.9 „ | 14.0 .. | 15.0 „ | 13.9 „ | 2.1 „ | 0.9 | 7» | 534 |
tf | 1895—99............ | 43.li | 7.5 „ | 11.4 „ | 10.7 „ | 22.7 „ | 3.6 „ | 0.2 | ,, | 559 |
it | 1900—04 ............ | 46-3 „ | 13.9 ., | 6.2 „ | 10.4 ., | 19.3 „ | 3.9 „ | — |
| 512 |
Inskrifna | 1885—1904 antal... | 996 | 153 | 266 | 230 | 395 | 57 | 6 |
| 2,103 |
it | ,, procent | 47.4 »/„ | 7.3 »/O | 2) 12.6 0/0 | 10.9 °/o | O O* 00 ce | 2.7 % | 0.3 % |
| |
a | 1859—1885 „ | 62.4 „ | 6.4 „ | 8.3 „ | 6.6 „ | •’)13.9 „ | 1.6 „ | 0.8 | „ | 2,541 |
af professor Welander meddelade sammanställningen för inskrifningsåren 1859—85.
Fullt jämförliga äro de båda sammanställningarna icke. Tab. IV i prof. Welanders
arbete upptager endast sömmerskor i en grupp. Vidare upptager han såsom
särskilda grupper hustrur, frånskilda hustrur, änkor, hemmadöttrar utan stadigvarande
sysselsättning. Större delen af dessa kunna helt säkert räknas som »grofarbeterskor».
Bland de i Stockholm födda äro grupperna »fabriksarbeterskor», »grofarbeterskor»,
»i handel anställda» talrikare företrädda än bland de inflyttade. Beträffande
grupperna »tjänstflickor», »uppasserskor», »sömmerskor» är förhållandet motsatt.
Största kontingenten till de inskrifna kvinnorna lämna tjänstflickorna,
i synnerhet de till Stockholm inflyttade. Emellertid synes denna
J) De vid obekant ålder inflyttade (135 stycken) inräknade.
2) Endast sömmerskor 10.8 °/o.
3) Häri äro inräknade ej allenast de i prof. Welanders sammanställning såsom »grofarbeterskor»
upptagna utan äfven grupperna »hustrur», »änkor», »hemmadöttrar», »utan sysselsättning», »prostituerade
å annan ort».
76
kontingent vara stadd i aftagande. Under åren 1859—1885 utgjorde den 62 %,
men åren 1900—1904 46 %. Likaså synes rekryteringen bland grupp 3, sömmerskor
och strykerskor, minskas. Däremot ökas den bland uppasserskorna.
Fabriksarbeterskornas kontingent har hållit sig tämligen oförändrad under de sista
10 åren. Intill 1890-talet var den lägre än f. n.
Ur årsrapporterna till hälsovårdsnämnden erhåller man upplysning om, huru
de olika grupperna varit företrädda i bland de »byrån tillhöriga». (Se tab. 28: b).
Tab. 28: b.
De byrån tillhöriga kvinnornas fördelning efter yrke före inskrifningen,
enligt årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 0 | 7 | 8 | 9 | 10 |
År | Tjäna rinnor lins enskilda | I tjänst å offentliga ställen | I bodhandel anställda | 1 kring-gående han-del anställda | Fabri ks-arbeterskor | Sömmerskor | Andra arbeterskor | Arbetshjon | Medeltal |
| % | % | % | % | % | % | % | % |
|
1871—74 ... | 66,8 | 2 | 9 | 8,9 | 11,8 | 5,7 | 3,9 | 305 | |
75—79 .. | 66,0 | 4,3 | 1,8 | 11,8 | 11,8 | 3,0 | 1,3 | 331 | |
1880—84 ... | 55,8 | 11,0 | 0,6 | 0,8 | 10,9 | 15,0 | 4,2 | 1,1 | 417 |
85—89 ... | 52,7 | 12,5 | 1,1 | 0,9 | 9,3 | 13,2 | 9,8 | o,» | 454 |
1890—94 ... | 52,1 | 11,6 | 0,8 | 0,5 | 8,3 | 12,1 | 14,c | 0,0 | 448 |
95—99 ... | 51,2 | 13,0 | 1,0 | 1.0 | 7,5 | 11,3 | 14,4 | — | 478 |
1900—04 ... | 45,2 | 15,6 | 2,0 | 0,o | 8,7 | 8,8 | 19,1 | — | 450 |
De rubriker, som användas i de första årens rapporter äro: »Tjänstehjon
hos enskilda», »tjänstehjon å offentliga ställen», »i bodhandel anställda», »fabriksarbeterskor»,
»sömmerskor», »arbetshjon», »änkor», »frånskilda hustrur». År 1877
tillkommer rubriken »i kringgående handel anställde» och år 1887 rubriken:
»arbeterskor». År 1888 upphöra rubrikerna »änkor», och »frånskilda hustrur».
Från 1878 finnes vid dessa två rubriker antecknadt »arbeterskor». I rapporterna
1884—1896 finnes rubriken »murerihandtlangerskor». I tab. 28: b sammanföras de
nyssnämnda grupperna »änkor», »frånskilda», »arbeterskor» och »murerihandtlangerskor»
under en rubrik »andra arbeterskor». Förr inskrefvos ej så få arbetshjon
bland de besiktnitrgsskyldiga. Under de sista 15 åren synes detta ej hafva
förekommit.
Jämför man tab. 28: a och 28: b finner man, att tjänstflickorna och i synnerhet
uppasserskorna äro talrikare företrädda bland de »byrån tillhöriga» än bland de
l) Se sid. 3.
77
»nyinskrifna». Beträffande fabriksarbeterskorna är däremot förhållandet omvändt.
Man kan häraf sluta, att de f. d. fabriksarbeterskorna hafva större utsikter
att komma ifrån byrån än de f. d. tjänstflickorna och uppasserskorna.
Enligt tab. IV i professor Welanders arbete hade 2.8 % af de under åren
1859—85 inskrifna förut varit prostituerade å annan ort. Af de under åren
1900—04 inskrifna hade 13.6 % varit inskrifna å annan ort än Stockholm (se
tab. 18: a.)
Tab. 29.
De inskrifna kvinnornas fördelning efter föräldrarnas stånd och yrke,
enligt uppgifter för inskrifningsåren iSSy —19°4■
| t | 2 | 3 | 4 | 5 |
| Föräldrarnas yrke | Inskrifna kvinnor | Motstående | Förhållandet 0. kol. 4 | |
|
| Antal | '') 7»" | af rikets in-vånareantal 2) | |
I. | Jordägare, arrendatorer .................................. | 179 | 97.5 | 258.5 | 0.4 |
2. | Rättare, trädgårdsmästare ................................. | 47 | 25.0 | 10.9 | 2.2 |
3- | Torpare, statare, fiskare, jordbruksarbetare............ | 383 | 208.6 | 243.8 | 0.8 |
4- | Inspektörer, ingeniörer, fabrikörer, bokhållare ...... | 24 | 13.1 | 12.0 | 1.1 |
5* | Handtverkare ............................................. | 71 | 38.7 | 86.9 | 0.4 |
6. | Yrkesarbetare ................................................ | 772 | 420.5 | 222.9 | 1.9 |
7- | Arbetare af obestämdt slag .......................... | 44 | 24.0 | 13.3 | 1.8 |
8. | Sjöfarande.................................................... | 57 | 31.0 | 27.1 | 1.1 |
9 | Handlande.................................................... | 42 | 22.9 | 26.2 | 0.9 |
IO. | Värdshusidkare, kypare .................................... | 5 | 2.7 | 3.0 | 0.9 |
II. | Åkare, stadsbud ............................................. | 53 | 28.9 | 18.9 | 1.5 |
12. | Statens och kommunens tjänstemän..................... | 14 | 7.6 | 13.7 | O.c |
13 | „ „ „ betjänte ....................... | 53 | 28.9 | 26.4 | l.i |
14. | Underofficerare, soldater.................................... | 82 | 44.0 | 35.0 | 1,3 |
15- | Artister, skjutbaneägare m. m............................ | 10 | 5.4 | 1.4 | 4.0 |
l6. 17* | Ogifta mödrar ............................................. Okändt yrke.................................................. | 238 29 | 3) [113.0] | O ö ce r—4 | 0.9 |
Efter afdrag af grupperna 16 och 17.
2) Enligt 1900 års uppgifter.
3) °/oo af hela antalet ?, 103.
4) °/oo oäkta födde, beräknadt för en befolkning sammansatt af kontingenter från Stockholm, öfriga
städer och landsbygden i samma proportion, som rekryteringen af de inskrifna kvinnorna utvisar.
78
Föräldrarnas
stånd och
yrke.
I tab. 29 redogöres lör de inskrifna kvinnornas fördelning efter föräldrarnas
stånd och yrke. Grupperna hafva valts så, att en jämförelse om möjligt skulle
kunna åstadkommas med fördelningen af landets invånare enligt befolkningsstatistiken.
Grupp 1 motsvarar den besuttna jordbrukareklassen. Hit hafva förts hemmansägare,
arrendatorer, gårdsägare å landet och i småstäderna, bergsbruksidkare.
Grupp 2 omfattar rättare, trädgårdsmästare, mejerister.
Grupp 3 omfattar torpare, statare, fiskare. Hit hafva äfven förts arbetare
af obestämdt slag å landsbygden (267 st.).
Grupp 4 omfattar kategorierna inspektor, ingeniör, fabrikör, kassör, bokhållare,
flottchef, materialförvaltare. Ingen skillnad har beträffande dessa kategorier kunnat
genomföras mellan jordbruket och industrien.
Grupp j: handtverkare.
Grupp 6: yrkesarbetare jämte verkmästare.
Grupp y: arbetare af obestämdt slag i Stockholm.
Grupp 8: sjöfarande, kapten, styrman, sjöman.
Grupp 9: handlande, agenter.
Grupp 10: värdshusidkare, kypare.
Grupp ii: åkare, stadsbud, hamnarbetare.
Grupp 12: statens och kommunens tjänstemän.
Grupp 13: statens och kommunens betjänte, vaktmästare (9 st.).
Grupp 14: underofficerare, soldater, båtsmän.
Grupp 13: artister, skådespelare, musiklärare, skjutbaneägare, fyrverkare.
Grupp 16: ogifta mödrar.
Grupp iy: okändt yrke.
I kol. 2 anföres antalet kvinnor inom hvar och en af de anförda grupperna.
I kol. 3 angifvas dessa pro mille af hela antalet kvinnor, sedan man härifrån
borträknat grupperna 16 och 17, som ej hafva någon motsvarighet i befolkningsstatistiken.
Kol. 4 innehåller de anförda gruppernas storlek inom befolkningen
enligt 1900 års uppgifter. Talen i kol. 5 angifva förhållandet mellan talen i kol.
3 och kol. 4. Talet 1 betyder, att den ifrågavarande gruppen yrkesutöfvare är
lika talrikt företrädd inom befolkningen, som den genom döttrar af dessa yrkesutöfvare
är företrädd bland de inskrifna kvinnorna.
Största antalet inskrifna kvinnor visar grupp 6, yrkesarbetarna, därnäst
kommer grupp 3, jordbruksarbetarna, därefter grupp 16, de ogifta mödrarna.
Kvinnor af oäkta börd kunde man a priori antaga vara mer än andra utsatta
för risken att hemfalla åt prostitution. I hvad mån denna förmodan bekräftas af
tillgängliga uppgifter framgår åt följande sammanställning:
79
lnskrifna kvinnor al'' oäkta börd
Inskrifningsåren
Hela riket ____
Landsbygden .
Stockholm ...
Öfriga städer .
|
|
|
| antal | sam | procent af |
ce 1 ce <s\ |
|
|
| • ■) |
| 9.3 %. |
1885—04 | Oäkta i procent af | ..... 238 samtliga lefvande födda | IT.4 %. | |||
1816 | I84I | 1851 |
| 1861 | 1871 | I88l |
—40 | —50 | -ÖO |
| —70 | —80 | — 90 |
.......... 6.7 | % 8.6 % | 9.1 | 7» | 9.0 »/„ | 10.4 "v | 10.2 «/o. |
.......... 5.1 | „ 6.7 „ | 7.1 | >> | 7.6 „ | 8.5 „ | 8.4 , |
..........39.1 | . 44.7 „ | 43.4 | n | 39.0 „ | 35.5 „ | 29.0 „ |
.......... 15.7 de in- i Stock- | „ 19.5 „ | 18.5 | Y) | 17.2 „ | I6.0 „ | 14.1 „ |
•ärde)... — | 14 °/o | 147, | 0 | 14 °/o | 13 “/o | 12 7 0. |
„ — förhållande till hela antalet lefvande födda kan man
erhålla en föreställning om, huru stor del af befolkningen är af oäkta börd. Man måste emellertid taga
hänsyn till den större dödligheten bland de oäkta, i synnerhet under det första lefnadsåret. Af tillgängliga
uppgifter kan eu korrektionsfaktor beräknas.
År
Hela riket 1851—60
Döda under första lefnadsåret
°/oo af samtliga °/oo af oäkta
lefvande födda. födda.
•• 146.0 232.4
Korrektions
faktor.
0-9 o
* 1891—00..........................
Stockholm 1841—50..........................
Vidare är att märka, att de inskrifna ej
tab. 27: e härstammar omkring ''ja från Stockhol
---- 101.6 166.2 0.93
■■■■ 311.7 422.8 0.84
rekryterats likformigt frän landets olika delar. Enligt
m, J/s från öfriga städer och s/o från landsbygden.
Tager man hänsyn till alla dessa omständigheter, så skulle man vänta 12 å
14 ^ oäkta födda bland de inskrifna kvinnorna. Enligt uppgifterna i rullorna
utgöra de emellertid endast 9 ä 11 %. Detta förhållande talar åtminstone ej
föt antagandet, att oäkta börd skulle vara ett i hög grad bidragande
moment till kvinnornas prostitution.
Låga tal i kol. 5 å tab. 29 finna vi för grupp 1 (den besuttna jordbrukareklassen),
vidare för grupp 5 (handtverkarna) och grupp 12 (statens och kommunens
tjänstemän). Höga tal visa grupp 2 (rättare, trädgårdsmästare, mejerister) grupp 6
och 7 (yrkesarbetare och arbetare af obestämdt slag) grupp 11 (åkare och stadsbud)
samt grupp 14 (underofficerare och soldater). Det höga talet för grupp 15
torde man knappast kunna fästa något större afseende vid, enär denna grupp är
skäligen obestämd.
För den s. k. öfverklassen har man, såsom af tab. 29 framgår, anledning
att vänta ett jämförelsevis ringa antal representanter bland de inskrifna kvinnorna.
I grupp 1 finnas inga kvinnor, som kunna räknas till denna klass. De enda
grupper, som härvid komma i fråga, äro grupp 4 (inspektörer, ingeniörer o. s. v.),
grupp 9 (handlande) samt grupp 12 (statens och kommunens tjänstemän). Tilläggas
8o
ytterligare 6 kvinnor, hvilkas föräldrar varit artister (grupp 15), så erhålles in alles
86 kvinnor, motsv: 4.1 %, som kunna anses representera öfverklassen. Enligt en
motsvarande beräkning af uppgifterna i befolkningsstatistiken för år 1890 skulle
antalet yrkesutöfvare af öfverklass utgöra 7 % mot 93 % af underklass.
Öfverklassen kan således sägas vara knappt hälften så talrikt företrädd
bland de inskrifna kvinnorna som bland befolkningen i dess helhet.
»Förförarens» D:r Lindblad har meddelat en sammanställning af uppgifter, som de inskrifna
yrkehällsr kvinnorna lämnat angående den mans yrke och samhällsställning, med hvilken kvinnan
ställning. '' käft sitt första könsumgänge. Af 732 uppgifna fall tillhörde mannen i 343 fall,
motsvarande 47 %, de burgna samhällsklasserna. Fördelningen är utförd efter samma
grunder som här ofvan tillämpats vid kvinnornas fördelning efter »föräldrarnas stånd
och yrke». Vi finna sålunda, att öfverklassen är minst 10 gånger talrikare
representerad bland »förförarna »än bland »de förförda», om man får använda
dessa uttryck.
Detta förhållande sammanhänger med den allmänna tendensen hos individerna
att söka nå en högre samhällsställning eller åtminstone komma i åtnjutande af de
förmåner en sådan innebär. En förbindelse med en man tillhörande en högre samhällsklass
har i alla tider haft en viss lockelse för kvinnorna, för hvilka de flesta
vägar varit stängda att tjäna sig upp genom arbete.
D:r Lindblad anför en del exempel på, hurusom de ifrågavarande förbindelserna
varit resultatet af systematiska förförelseförsök å mannens sida. I 49 af de ofvan
anförda 343 fallen, motsvarande 14 %, hafva kvinnorna uppgifvit, att de »fått
en viss summa eller löfte om pengar» för sin medgörlighet. Uppgifter af samma
slag föreligga i 15 motsvarande 4 % af de 389 fall, där förföraren ej tillhört öfverklassen
samt i 31 åt 69 fall, då mannens yrke varit för kvinnan okändt.
Det är naturligt, att de fall, då kvinnans föräldrar tillhört sådana yrkesgrupper
som grupp 2 (rättare, trädgårdsmästare, mejerister), grupp 6 och 7 (yrkesarbetare
och arbetare i Stockholm), skola vara relativt talrikare än de fall, då föräldrarna
varit torpare, statare, fiskare och jordbruksarbetare (jmfr tab. 29 kol. 5). De
förra grupperna stå i lifligare beröring med öfverklassen än de senare.
Det är en känd sak, att bland allmogeklassens ungdom illegitimt könsumgänge
ingalunda är ovanligt. Dessa förbindelser resultera emellertid merändels uti äktenskap,
hvilket däremot mera sällan är fallet, då parterna tillhöra olika samhällsklasser.
Hemmets be- D:r Lindblad har äfven meddelat en sammanställning af uppgifter angående
skaffenhet, beskaffenheten af de hem, från hvilka kvinnorna utgått.
hvarifrån TJ ,rJ ’ J r ö
kvinnan utgått. Uppgifterna omfatta 772 fall.
Hemmet var sedligt '') i 5 5 3 fall motsvarande 71.6 %
„ „ dåligt i 148 „ „ 19-2 „
„ „ mycket dåligt i 71 „ „ 9-* „
*) Dr L. anför särskildt religiösa hem 132 fall och sedliga 421 fall.
under | 16-18 | 18— 20 | öfver |
16 år | år | år | 20 år |
16 % | 36 % | 27 % | 21 °A |
32 % | 43 % | 17 % | 8 % |
Öl
Att ett dåligt hem i och för sig har eu ogynnsam verkan, är naturligt och
h ant går ytterligare af följande åt D:r Lindblad meddelade sammanställning:
Kvinnornas ålder vid första könsumgänget
11
hemmet sedligt................
» dåligt .................
Emellertid torde hemmets bättre eller sämre beskaffenhet i stort sedt ej spela
någon mera afsevärd roll i och för de inskrifna kvinnornas rekrytering. I 72 o/0
åt de fall, D:t Lindblad meddelat, var hemmet ej dåligt. Den dagliga erfarenheten ger
också vid handen, att de inflytanden, under Indika individen kommer, då han skall
taga sig fram på egen hand, i främsta rummet bestämma hans utveckling.1)
Vi måste ihågkomma, att de inskrifna kvinnorna i allmänhet hafva lämnat
hemmet vid ^15 å 16 års ålder, således just vid den tid, då hemmets skydd bäst
kunde behöfvas. De flesta torde äfven vid sitt utträde i världen hafva jämförelsevis
ringa kunskap om de faror, de kunna möta.
Endast 5 af de inskrifna kvinnorna äro födda i Stockholm. Hemmet torde
således vara tämligen aflägset för de flesta. Det största antalet inskrifna hafva varit
tjänstflickor och det är nog högst sannolikt, att husbondfolket i de flesta fall ej
hyst något större intresse för deras moraliska utveckling;
Af D:r Lindblads undersökningar framgår, att det största antalet inskrifna
varit utsatta föi inflytanden, som direkt föranledt dem att ägna sig åt skörlefnad.
Af de 800 fall, D:r Lindblads undersökning omfattar, hade 71 % blifvit »rådda
att skörlefva». Rådet hade gifvits
af offentligt prostituerade ............................................................. [ 2iy fall
„ hemligt „ ................................................................
,, »flickor», okändt om de voro hemligt eller offentligt prostituerade
„ värd, värdinna eller husbonde....................................
,, den man, med hvilken de lefde i frilleskap
„ sin man ................ ,
. ............................................................... 3J - >>
,, sin mor ........................................................
Angående denna sammanställning anför D:r Lindblad:
“Af de 3 första grupperna anse sig 184 st. icke egentligen rådda att skörlefva utan blott
“utdragna" af “flickor". Med det senare ordet mena de, att de blott blifvit ombedda eller öfvertalade
att gå med ut om kvällarna för att “festa" med manspersoner eller ock blott för att “gå ut och gå“.
I det ena som det andra fallet hafva de träffat på män, bekanta eller obekanta, som de följt till det
ena eller andra förlustelsestället, där de pratat och bjudits på dricksvaror. Någon kortare tid, en eller
annan kväll och i ovanligare fall en eller annan månad, har det stannat därvid, men förr eller senare
’) Enligt Dr L:s undersökning har ej heller »inneboendesystemet» spelat någon större roll för de
inskrifna kvinnornas rekrytering. Endast ett ringa antal hafva före inskrifningen varit utsatta för detta
systems skadliga verkningar.
217
215
8l
59
8
Inflytanden,
som föranledt
kvinnorna att
ägna sig åt
skörlefnad.
II
82
Prostitutionens
själ/-rekrytering.
hafva de efteråt följt sina värdar till något “hotell" eller till deras hem — och sa hafva de vant fullt
inne på det lutande planet. Till en början hafva de ofta ansett den föregående festen som en tillräcklig
ersättning för det därpå följande könsumgänget och hafva de erbjudits ytterligare betalning,
hafva de med nöje mottagit sådan, men förr eller senare hafva de själfva börjat göra anspråk därpå.
Det »utdragande» eller »rådande», som D:r Lindblad skildrat, torde vala åt
den största betydelse för prostitutionens rekrytering. Sammanställer man denna
skildring med det förhållandet, att flertalet inskrifna kvinnor varit tjänstflickor, födda
på landsbygden, så blir förloppet ganska klart. På sin fritid söka tjänstflickoma
upp bekanta från hemorten. I många fall äro dessa »inskrifna» eller stå på väg
att blifva det. Prostitutionen sörjer sålunda för sin egen rekrytering.
På detta sätt förklaras också det förhållandet, att vissa län, såsom Kalmar och
Gottlands, lämnat så relativt stora kontingenter till de inskrifna kvinnorna. Som
ofvan anförts, har man ingen anledning att antaga, att befolkningen i dessa landsdelar
är sämre än annorstädes. Däremot är det antagligt, att en jämförelsevis stark
tillströmning af tjänstfolk ägt rum från dessa län till hufvudstaden, underlättad som
denna tillströmning sedan lång tid varit genom de billiga sjökommunikationerna.
J3edan eu gång ett antal af dessa tjänstflickor rakat in bland de prostituerade, halva
de småningom dragit sina senare anlända bekanta efter sig.
Af D:r Lindblads skildring framgår äfven den betydande roll de s. k. partihotellen
spela för prostitutionens rekrytering. (Se vidare afdeln. XII).
D:r Lindblad har äfven lämnat eu öfversikt öfver de orsaker kvinnorna uppgift,
hvarför de ägnat sig åt skörlefnad:
I. | För att »lätt förtjäna pengar» .................................. | ................ 34é |
2. | Emedan de voro utan plats .................................. | ................. 275 |
-> f • | För att få vara med ute och festa ....................... | ................. 62 |
4- | „ ,, kunna försörja sitt (sina) barn .................. | ................. 62 |
5- | Sjuklighet, sorg, dryckenskap............................... | ................. 37 |
6. | Stark könsdrift.......................................................... | ................. 5 |
7- | För att försörja sin man eller sin älskare ............. | ................ 10 |
8. | För att framkalla missfall.......................................... | 2 |
9- | Trugad af sin mor .................................................. | I |
Summa 800.
Grupperna 1 och 3, som tvdligtvis kunna sammanslås, utgöra 51 % af hela
materialet. För dessa har motivet uppenbarligen varit att på ett lätt och bekvämt
sätt kunna skaffa sig pengar. Om dessa kvinnor uppgifver D:r Lindblad, att flertalet
hade tjänst eller annan hederlig sysselsättning, men af njutnings- och nöjeslystnad
och särskilt af önskan att bli lika »fint klädda», som de sett andra vara,
83
hade de småningom börjat skörlefva. »I flertalet fall har det varit just glädjeflickor,
hvilkas goda tillgång på pengar och hvilkas tina klädsel på dem verkat så lockande.
Icke så litet lockande har ej heller varit dessa glädjeflickors frihet att själfva tämligen
oinskränkt kunna förfoga öfver sin tid så att de kunnat roa sig, när de så
önskat, och hvilat sig, när de så velat.» D:r Lindblad uppger, att ett mindretal
var sådana som hade svårt att uppehålla sig på de svältlöner, för hvilka de arbetade.
Att dessa, som börjat idka skörlefnad som biförtjänst, endast utgöra ett mindretal af
de undersökta fallen, har sannolikt sin grund däri, att så länge kvinnorna hafva
tjänst eller anställning, kunna de ej inskrifvas och behandlas enligt lösdrifvarlagen.
l):r Lindblads material omfattar nästan uteslutande inskrifna kvinnor. Bland den s. k.
hemliga prostitutionen finnas helt säkert många butiksbiträden och arbeterskor, som i
följd af sin låga aflöning drifvas att skaffa sig biförtjänster genom skörlefnad. D:r
Lindblad anför fall, då kvinnan i följd af otillräckliga inkomster haft svårt att göra
rätt för sig hos sitt värdfolk, hvarför dessa gifvit henne rådet att börja skörlefva.
Äfvenså förekomma fall, då kvinnans husbonde, vanligen ägare af någon mindre
cigarrbod, gifvit henne denna anvisning att bättra på lönen.
Beträffande grupp 2, de, »som voro utan plats», uppger D:r Lindblad, att
endast ett fåtal voro sådana, som från landsorten kommit till Stockholm för att
söka plats, men ej lyckats erhålla någon sådan. Det har för öfrigt redan påpekats
(sid. 66), att de inskrifna kvinnornas rekrytering bland de till hufvudstaden nyanlända
unga kvinnorna är jämförelsevis obetydlig. Endast ungefär Vft af de »till
Stockholm inflyttade» hafva blifvit inskrifna under första året efter ankomsten och
bland dessa äro äfven de inräknade, som varit prostituerade å andra orter. Det inflytande,
som lockelsen af de redan inskrifna utöfvat, behöfver tydligen en viss tid
för att verka.
Af det ofvan anförda framgår, att det ej är sådana faktorer som dåliga hem,
inneboendesystem, oäkta börd, nöd eller iråkadt hafvandeskap, som drifvit flertalet
åt de inskrifna kvinnorna till prostitution. Påtagligt är däremot inflytandet från
den i samhället befintliga stammen af skörlefvande kvinnor. Särskildt
utsatta för detta inflytande äro de från landsbygden inflyttade tjänstflickorna.
I samhällets intresse ligger att i möjligaste män inskränka denna
prostitutionens själfrekrytering, '') Framför allt måste prostitutionen betagas hvarje;
sken af att vara ett erkändt yrke. Att inskrifva enskilda skörlefvande kvinnor och
sammanföra dem till en kår med gemensamma skyldigheter måste ur denna synpunkt
betraktas som ett missgrepp.
'') Då man å en del orter trott sig hafva förhindrat uppkomsten af en »stam af skörlefvande
kvinnor» genom att med lösdrifvarlagens tillhjälp afvisa kvinnor från annan ort, torde det förtjäna påpekas,
att i städer, där inskrifningssystemet tillämpats, de inskrifna till allra största delen äro födda i
staden själf eller å kringliggande landsbygd. Endast hufvudstaden har visat sig äga förmågan att draga
till sig någon afsevärd kontingent från mera aflägsna trakter.
84
Kvarståendet
i stammen.
IX. Stammens fördelning efter den tid kvinnorna varit inskrifna
och efter deras ålder. Afgången ur stammen.
I det föregående (sid. 14) har en redogörelse blifvit lämnad för tillkomsten
och utvecklingen af en »stam af reglementerade», sedan inskrifningssystemet började
tillämpas i Stockholm. Med tillhjälp af de ofvannämnda utdragen ur rullorna har
det varit möjligt att närmare undersöka, huru denna stam varit sammansatt af vissa
årskontingenter, hvarje kontingent omfattande individer, som inskrifvits under samma
tidsperiod. Man kan vidare erhålla en öfversikt öfver tidslängden kvinnorna kvarstått
vid byrån samt sättet, hvarpå de slutligen afgått ur stammen.
I tab. 30 lämnas en öfversikt öfver den tid de under olika perioder inskrifna
kvarstått, innan de definitivt afgått ur »stammen». ’) Högsta antalet år i stammen,
38 år, nådde en kvinna, som inskrefs 1863 vid 20 års ålder och 1901 intogs å
försörjningsinrättning. Nästan samma antal år i stammen kunde en vid 1904 års
slut kvarstående kvinna räkna. Hon inskrefs 1867 vid 23 års ålder.
Tab. 30.
De under olika tidsperioder inskrifna kvinnorna, fördelade efter den tid de tillhört
stammen af reglementerade.
1 | 2 | 3 | 4 | |||||||||||
Inskrif- nings- år | Summa nyin- skrifna | A | n t | a 1 | d e f i n | i t i | V t | a f | g å | 11 g n a *) unde | r | Kvar- | ||
ÉL o? *-*» Hj ?c° tr. hj rt- O P rf- | 5 g e+» é et- | X» 10 | x» 05 Hj rs CD cbt | P» ** O c- rf CD | « H* g-si | 3- s | p° I | CO 8 g CD | 95» I 8 Öl p- CD | |~I tOi LO 051 h-»j 05 P» ! , p» j P° 1 ! e-s t-i 1 H 1 I CD LO CD LO! CD 05 *cL JH cL, Öl ® 1 CD 1 | CD p° 5 HS ^ CD | varande , | ||
1859 | 156!) | 21 | 17 | 10 | 9 | 10 | 9 | 8 | 15 | 13 | 23 | 7 i 9 3 | 1 | _ |
1860—64 | 4952) | 98 | 53 | 55 | 29 | 25 | 28 | 28 | 34 | 37 | 51 | 23 21 I 8 | 4 | — |
65-69 | 4092) | 51 | 37 | 34 | 42 | 39 | 25 | 24 | 40 | 27 | 37 | 30 11 i 7 | 3 | 1 |
1870—74 | 301 | 49 | 30 | 32 | 27 | 22 | 18 | 14 | 28 | 16 | 30 | 15 7 6 | 5 | 2 |
75 — 79 | 564 | 82 | 37 | 38 | 46 | 35 | 35 | 38 | 48 | 50 | 64 | 41 34 i 10 |
| 6 |
1880—84 | 520 | 49 | 38 | 60 | 44 | 44 | 31 | 32 | 41 | 36 | 44 | 57 26 |
| 18 |
85—89 | 498 | 40 | 32 | 60 | 44 | 38 | 22 | 22 | 56 | 36 | 60 | 60 j |
| 28 |
1890—94 | 534 | 39 | 33 | 44 | 45 | 39 | 33 | 37 | 63 | 54 | 90 |
|
| 57 |
95—99 | 559 | 71 | 40 | 49 | 36 | 37 | 61 | 62 | 79 | 30 |
|
|
| 94 |
1900—04 | 512 | 87 | 71 | 66 | 50 | 41 | 4 |
|
| ■ |
|
|
| 192 |
J) En del af dem, som upptagas i tab. 30 såsom afgångna, måste antagas endast vara temporärt
afgåcgna. Särskilt gäller detta kontingenterna från de senare åren, efter 1885.
’) Af dessa en afgången efter ej uppgifven tid.
85
l ör att erhålla eu föreställning om den tid, kvinnorna i genomsnitt kvarblifva
i »stammen», samt den tidsföljd, i hvilken de afgå, har det befunnits lämpligast att
sammanslå hela antalet kvinnor, som inskrifvits under åren 1859 —1884, uppgående
till 2,445. För 3 åt dessa saknas uppgifter om tiden för afgången; 27 befunno sig
kvar vid byrån ännu vid 1904 års slut. Ett antal af 2,442 kunna således följas
under en period af minst 20 år.
Tab. 51.
Ofversikt öfver de under åren 1S59—-1884. inskrifna kvinnornas afgång ur
stammen af reglementerade.
1 | 0 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
År efter |
| K | varstående | Procent | ||
inskrif- | Afgångna |
|
|
|
|
|
|
| af 1 000 | nigangna | |||
ningen |
| observ. | beräkn. | för | år | |
0 |
| 2442 |
| 1 000 |
|
|
7» 1 | 350 212 | 2092 1880 | 1848 | 857 770 | "6''e J 23.0 | |
2 | 229 | 1651 | 1637 | 676 | 12.2 |
|
3 | 197 | 1454 | 1450 | 595 | 11.9 |
|
4 | 175 | 1279 | 1284 | 524 | 12.0 |
|
5 | 146 | 1133 | 1138 | 464 | 11.4 |
|
6 | 144 | 989 | 1008 | 405 | 12.7 | 11.4 |
8 | 206 | 783 | 791 | 321 | 11.0 |
|
10 | 179 | 604 | 620 | 247 | 12.2 |
|
15 | 249 | 355 | 338 | 145 | 10.1 | t |
20 | 173 | 182 | 184 | 75 | 12.5 |
|
25 | [108] | [74] | 75 | 31 | 16.5 |
|
30 | [34] | [40] | 30 | 12 | 16.7 |
|
35 | [11] | [29] | 10 | 4 | 19.7 |
|
40 | [2] | — | — |
|
|
|
Kvar vid. 1904 års slut | 27 | 27 |
|
|
|
|
1 | S:a 2442 |
|
|
|
|
|
lab. 31 kol. 2 innehåller det antal bland de nyssnämnda 2,442 kvinnorna,
som afgått inom 1/2 år, Va-—1 år o. s. v. efter inskrifningen. Kol. 3 innehåller
antalet, som kvarstått längre än Va, 1, 2 o. s. v. år efter inskrifningen. I kol. 6
angifves den relativa af gängshastigheten'') d. v. s. den procentiska afgången för år
l) Uttrycket afgångshastighet tages i det följande alltid i denna betydelse.
Materialet för
underökningen.
86
Afgångshastigheten
vid olika tider
efter inskrifningen.
Fig. a.
Grafisk framställning
af
kvinnornas
kvarstående i
stammen.
»Sannolika
kvarståendet
i stammen.»
räknadt. Detta tal utvisar, huru många procent af de 2,442, som skulle hafva
afgått inom ett år, om afgången fortgått med samma hastighet hela året som under
lista halfåret; huru många procent af 2,092 längre än V2 år kvarstannande, som
skulle hafva afgått inom ett år, om afgångshastigheten varit densamma som under
2:dra halfåret; huru många procent af de 1880 längre än 1 år kvarstannande som
afgått under andra året efter inskrifningen o. s. v.
Man finner, att den procentiska afgången är synnerligen hög under första
halfåret. Vore den lika hög under andra halfåret, skulle mera än V4 af samtliga
inskrifna afgå inom ett år. Vidare finna vi, att från och med det 2:dra t. 0. in.
det 2o:de året efter inskrifningen är den relativa afgångshastigheten i det närmaste oförändrad,
11,4%. Antalet i stammen kvarstående af dem, som samtidigt inskrijvits,
aftager således i en geometrisk piogression under 2:dra-—2o:de åren efter inskrifningen.
Under det första året är afgången ungefär dubbelt så hastig som sedermera, beroende
efter all sannolikhet därpå, att en hel del kvinnor, som börjat idka skörlefnad, etter
någon tid ledsna vid detta lefnadssätt. Efter första året har kvinnan vant sig vid
»gåendet på byrån» och de omständigheter, som föranleda kvinnornas afgång, verka
i stort sedt likformigt under de följande åren. Efter det 2o:de året börja de flesta,
som ännu äro kvar, att uppnå klimakteriet och i sammanhang härmed ökas åter
afgångens hastighet.
I kol. 4 anföres antalet kvarstående beräknadt efter en afgångshastighet af
11,4 0 o under aldra—2o:de året. De värden för den årliga afgångsprocenten efter det
2o:de året, som anföras i kol. 6, äro beräknade efter afgången inom de årskontingenter,
som inskrifvits före år 1880. Med tillhjälp af dessa värden äro de sista
talen i kol. 4 beräknade. Kol. 5 innehåller antalet kvarstående af 1,000 inskrifna
efter i kol. 1 angifvet antal år, med antagande af värden för den årliga afgångs
procenten,
som äro anförda i kol. 6 (de ej utjämnade värdena).
De i kol. 5 anförda talen äro ett uttryck för kvinnornas »kvarstående i
stammen». Å fig. 2 återgifves samma sak grafiskt genom kurvan A. Abskissan
anger antalet år efter inskrifningen och ordinatan antalet vid motsvarande tidpunkt
kvarvarande. Den utdragna kurvan motsvarar talen i tab. 3 1 kol. 5. Den streckade
kurvan motsvarar en afgångshastighet af 11,4%. De båda kurvorna sammanfalla så
godt som fullständigt med hvarandra. Endast i början och slutet förefinnes någon
nämnvärd afvikelse, i det att den faktiska afgången, såsom redan nämndt, är något
hastigare under det första samt efter det 2o:de året än under den mellanliggande tiden.
Den tid efter inskrifningen, som motsvarar 500 kvarvarande, representerar det
»sannolika kvarståendet i stammen» d. v. s. sannolika längden af den tid kvinnorna
kvarstå i stammen af reglementerade. Denna tid utgör 4,4 år, d. v. s. hälften af de
kvinnor, som inskrifvas, afgå, innan 4,4 år förflutit efter inskrifningen.
Den yta, som begränsas af kurvan A samt X- och Y-axlarna, representerar
sammanlagda antalet år, under hvilka 1,000 inskrifna kvarstått vid byrån, innan de
87
definitivt afgått. Denna yta dividerad med i ,000 utgör medellängden af den tid de Medellängden
inskrifna kvinnorna kvarstå i stammen af reglementerade. Denna tid uppgår till kvinnorna
knappt 7 år och endast 3 6 % af dem, som inskrifvits, hafva kvarstannat så länge, kvarstå i stam
men.
^2 So
Fig. 2.
Kurvan A å fig. 2 representerar kvarståendet i stammen för kvinnor, som fra™''
inskrifvits samtidigt. Ett ytelement y /lx anger antalet kvarvarande af dem, som stammens
inskrefvos för x år sedau under loppet af tiden /Jx. Tänker man sig, att under en sammansattföljd
af år, t. ex. 5 år, samma antal inskrifvits hvarje år, sa representerar den yta, årskiaSser.
som begränsas af X- och Y-axlarna samt kurvan A intill ordinatan 5, summan af
dem, som inskrifvits under dessa 5 år, med frånräkning af dem, som afgått. Fortginge
inskrifning och afgång oförändradt på samma sätt 30 å 40 år, så representerade
hela den nyssnämnda ytan stammen vid denna tids slut. Den ifrågavarande ytan
utgör således en grafisk framställning af stammen i ett visst ögonblick, ordnad efter den
tidslängd de särskilda individerna varit inskrifna.
Kurvan B å fig. 2 visar, huru stammen under förutsättning af konstant rekrytering
närmar sig ett visst gränsvärde. Ordinatan i en punkt å denna kurva anger
nämligen i 1 ,0-dels skala storleken af den yta, som begränsas af X- och Y-axlarna
samt kurvan A intill afskärningen med ordinatan i fråga. Antager man, att inslcrifningssystemets
införande sammanfaller med origo å fig. 2, anger kurvan B stammens
tillväxt under de närmaste 30 å 40 åren.
88
Stammens
gränsvärde.
»Sannolika
tidslängden i
stammen.»
Kvarståendet i
stammen och
afgångshastigheten
för olika
år skontingenter.
Antages antalet nyinskrifna hvarje år vara ioo, uppgår stammens gränsvärde till
695, om afgången fortgår på det sätt, som angifves af den utdragna kurvan A. Antager
man afgången fortgå enligt den streckade kurvan A — d. v. s. med 11,4 % årligen
från och med första året och i öfverensstämmelse därmed antalet årligen nyinskrifna
vara 8 5 (den punkt, där den streckade kurvan skär Y-axeln) — erhålles som gränsvärde
för stammen 702. Skillnaden, om man beräknar stammen efter de observerade
värdena (tab. 3 1 kol. 3) eller efter de utjämnade (kol. 4), blir således mycket obetydlig.
Den ordinata, som halfverar den nyssnämnda ytan, motsvarar sannolika tidslängden
en inskrifven kvinna tillhört stammen, då denna nått sitt gränsvärde. Denna
tid uppgår till 5,4 år under de å fig. 2 representerade förhållandena, d. v. s. af
de kvinnor, som tillhöra stammen, sedan den nått sitt gränsvärde, hafva hälften
varit inskrifna 5,4 år och därutöfver. ’)
Af de i tab. 30 meddelade uppgifterna kan man beräkna för hvarje ärskontingent
sannolika antalet år äfvensom medeltalet år en kvinna kvarstått i stammen.
Dessa värden äro sammanställda i tab. 32 kol. 4 och 5. Tab. 32 innehåller vidare
medelvärdet2) för procenten årligen afgångna efter det lista året, kol. 6, samt det
gränsvärde, G, intill hvilket stammen närmar sig (kol 7), om rekrytering och afgång
törblefve oförändrade tillräckligt länge. I kol. 2 angifves medeltalet årligen nyinskrifna
för hvarje period. Kol. 3 innehåller ett beräknadt värde, a, som uttrycker, huru många
af de nyinskrifna, som kunna anses ingå i bildandet af stammen. I anseende till
den hastigare afgången under det första året kan nämligen endast en del af de
nyinskrifna härvid tagas i betraktande.
Afgångshastigheten (tab. 32 kol. 6) visar en afgjord tendens att sjunka för
de senare tillkomna årskontingenterna, d. v. s. de under de senare femårsperioderna
inskrifna kvinnorna kvarblifva allt längre i stammen. Verkan häraf blir naturligtvis,
att det gränsvärde, till hvilket stammen närmar sig, höjes.
'') Det bör papekas, att sannolika tidslängden en kvinna vid inskrifningen kan antagas komma att
kvarstanna och sannolika tidslängden en af de inskrifna kvinnorna kan antagas hafva tillhört stammen
äro tvenne olika värden. Äfvenledes bör framhållas, att sannolika tidslängden ej representerar den
vanligast förekommande.
) Beräkningen är utförd under samma antagande som ofvan anfördes, nämligen att antalet kvar*
stående efter * år kan anges genom uttrycket y = a q*. Det sannolika felet i värdet för den årliga
afgangsprocenten, p = joo (i q), har undantagsvis Ofverskridit + 0,1. Värdet å a skulle angifva antalet årligen
nyinskrifna, ifall afgången under lista aret försigginge i samma proportion som sedermera. Som emellertid
afgången under det första året alltid är hastigare, så är värdet å a lägre än antalet nyinskrifna. Å fig. a
representeras värdet å a genom det stycke af y-axeln, som afskäres af den utjämnade (streckade) kurvan A.
__ a
Stammens gränsvärde G är beräknadt enligt uttrycket: 0
e= q.
8g
Kvarståendet i stammen (tall. 32 kol. 4 cell 5) företer afsevärda variationer
för olika årskontingentcr. Anmärkningsvärd! är, att de år skontingenter, som tillkommit
närmast efter organisationsförändringar af reglementeringen (iSj), iSyj) hafva jämförelsevis
höga värden för kvarståendet i stammen. Detsamma är fallet med den kontingent,
som tillkom åren 1890—94.
Tab. 52.
Kvarståendet i stammen och af gångshastigheten för kontingenter
från olika år.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
Inskrifnings- År | Medeltal Årligen inskrifna | a . | Sanno-lika an- Medel-talet år talet år | Den rel. efter l:sta året | Stam- mens gräns- viirde G | |
|
|
| År | År | % |
|
1859 | 156 |
| 5.2 | 7.3 |
|
|
1860-64 | 99 | 76 | 3.5 | 6.1 | 11.7'') | 611 |
65 — 69 | 82 | 73 | 4.0 | 6.5 | 12.9 '') | 528 . |
1870—74 | 60 | 47 | 3.5 | 6.4 | 11.9 '') | 371 |
75—79 | 113 | 102 | 5.2 | 7.5 | 11.0 '') | 875 |
1880-84 | 104 | 92 | 4.8 | 7.7 | 10.7 '') | 813 |
85-89 | 100 | 92 | 5.4 | 7.9 | 10.8 | 805 |
1890-94 | 107 | 103 | 6.0 |
| 10.3 | 924 |
95 — 99 | 112 | 99 | 5.5 |
| 10.0 | 940 ; |
Ä fig. 1 (sid 14) utmärkas genom streckade linjer de gränsvärden (tab. 32
kol. 7), som motsvara de särskilda årskontingenternas storlek och afgångshastighet.
Eftersom flertalet kvinnor först efter många år definitivt lämna byrån, måste,
som vi sett, en »stam af reglementerade» uppkomma. Denna stam tillväxer till
ett gränsvärde, hvars storlek beror dels af den årliga rekryteringen dels af afgångens
hastighet. Som ett afsevärdt antal stannar 25 å 30 år efter inskrifningen, kan man
törst efter denna tid vänta ett förty arbetstillstånd, då rekrytering och afgång uppväga
hvarandra. Inskrifningen började 1859 och stammen borde alltså växa åtminstone
intill 1890.
Emellertid har, såsom af tab. 3 2 framgår, såväl storlek som afgångshastighet
varierat hos kontingenterna från olika år och i sammanhang härmed hafva de fluk
-
*
3) Till och med det ao:de året.
12
9°
tuationer i stammens tillväxt uppkommit, hvilka i det föregående (sid. 14) blifvit
anmärkta. Man kan urskilja 3 perioder, hvar och en omfattande 15 år ungefär,
börjande resp. åren 1859, 1875 och 1890. Under de 5 första åren af hvarje
period äger en hastig tillväxt af stammen rum, framkallad genom en ökning af
rekryteringen. Det gränsvärde, hvilket stammen skulle nå om rekrytering och algångshastighet
förblefve oförändrade tillräckligt länge, förskjutes uppåt. Under de
följande 10 åren inom perioderna i fråga går detta gränsvärde åter tillbaka eller
förblir oförändradt.
Det kan vara af intresse att efterforska de möjliga anledningarna till de
återkommande fluktuationerna. Att de ej stå i något sammanhang med folkökningen
är påtagligt. Denna företer nämligen inga motsvarande variationer. Däremot
stå åtminstone tvenne af dem tydligen i samband med förändringar i organisationen
af reglementeringen. Inrättandet af besiktningsbyrån år 1859, i st. f. den byrå,
som funnits sedan år 1847, medförde den första ökningen af stammen. Tillkomsten
af det nu gällande reglementet 1875 sammanfaller med den andra stegringens inträdande.
Den tredje stegringen, som började år 1890, är mindre markerad än
de båda andra. Den är emellertid tydlig nog på grund af stammens tillbakagång
i slutet på 1880-talet. Någon organisationsförändring ägde visserligen ej rum vid
denna tid. Man måste emellertid taga i betraktande, att upprätthållandet af reglementeringen
är grundadt på en diskretionär myndighet hos besiktningsbyråns polisafdelning.
Den utsträckning, i hvilken afdelningen utöfvar sin myndighet, måste
helt naturligt röna inflytande af sådana faktorer som den ifriga agitationen mot
reglementeringen vid slutet af 1880-talet. Vid 1889 års riksdag väcktes motion
om reglementeringens upphäfvande. Motionen afslogs emellertid med stor majoritet,
och vid samma tid uttalade sig Svenska Läkaresällskapet med mycken bestämdhet
för systemets bibehållande. Den öfvergående minskningen af antalet nyinskrifna i
slutet af 1880-talet kan med stor sannolikhet tillskrifvas de anförda opinionsyttringarna,
som inverkat på utöfningen af polisens diskretionära myndighet.
Under de senaste 5 åren synes stammen hafva inträdt i ett fortvarighetstillstånd
med jämvikt mellan rekrytering och afgång (se tab. 7). Detta tillstånd
motsvarar påtagligen den organisation reglementeringen erhöll 1875- Stammens
tillväxt under dessa 90 år är samma företeelse5 som å fig. 2 återges af kurvan B
(se sid. 87). Förloppet har något fördröjts genom den nyssnämnda fluktuationen i
rekryteringen å 1880-talet. Gränsvärdet, till hvilket stammen närmar sig, har dessutom
i någon mån höjts därigenom, att afgångshastigheten aftagit på senare tiden. Den
ifrågavarande tillväxten af stammen är således en företeelse, som med nödvändighet
måste inträda under de första 30 åren efter införandet af inskrifningssystemet eller
efter en mera betvdande skärpning af detsamma. Skulle ingen förändring i organisationen
af besiktningsbyrån vidtagas, så har man all anledning att antaga, att stammens
storlek ej kommer att undergå någon förändring, sedan jämvikt mellan rekrytering
och afgång inträdt (vid 1900-talets början).
9i
Företeelsen i fråga
tidsföljd, som vi ofvan påvisat
Samma förhållanden synas äfven
sammanhänger
Till
meddelade
jämförelse
af dr Edv.
vara
vara
må här anföras
Ehlers'').
på
ällande
O
rådande
det närmaste med den
för kvinnornas afgång
på andra
regelbundna
eu
beräkning
åt
ur stammen,
ställen än Stockholm,
uppgifter från Köpenhamn
Medeltal för år:
I
Beräkning af
uppgifter om
»stammen»
och dess
rekrytering
Köpenhamn.
fungerande scorta
] (besiktigade inskrifna)...... 313
! nyinskrifna ..................| 76
419
453
64
489
86
567
84
Äfven för Köpenhamn finna vi, att rekryteringen under långa perioder förblir
stationär, oberoende af befolkningens tillväxt. Antalet »fungerande scorta», d. v. s.
»i stammen kvarstående», tillväxer emellertid äfven, då rekryteringen är stationär
— samma företeelse som i Stockholm. Stammen tillväxer mot ett gränsvärde,
som uppnås först efter 30 å 40 år, under förutsättning att rekryteringen förblir
oförändrad. Gränsvärdets storlek beror dels af rekryteringen dels af afgångens
hastighet. Den senare kan beräknas af en grafisk framställning, som dr Ehlers meddelar
beträffande det »Tidsrum, i hvilket de i Köbenhavn den 6 september 1896
indskrevne 596 scorta ha ve praktiseret som sådane». Denna grafiska framställning
återgifves å fig. 3 jämte en kurva (streckad), erhållen ur de meddelade uppgifterna
genom utjämning enligt den ofvan anförda formeln y = a qx. *)
|
|
|
| . |
|
|
| |
\ |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1r! . / |
|
|
|
|
|
| |
|
| rn |
| * - - 1-1 |
|
|
|
5 It - tf It SS SO r 3S W
Fig. 3.
*) Ehlers: Prostitutionsspörgmaalet. Köbenhavn 1897.
92
Tab 33.
Stammens fördelning
efter
den tid kvinnorna
varit
inskrifna.
Tydligen följer kvinnornas afgång ur stammen samma lag i Köpenhamn som
i Stockholm. De beräknade värdena å a och q äro respektive 76 och 0,8835 + o,0010.
Afgångshastigheten är således 11,7 % och stammens gränsvärde 614. Sannolika
tidslängden kvinnorna tillhört stammen är 5.3 år. Af de ofvan meddelade uppgifterna
om medeltalet för år »tungerande scorta» synes, hurusom »stammen»
småningom närmar sig gränsvärdet. Medeltalet för år nvinskrifna under perioderna
1889—90 och 1891—95 var 86 respektive 84. Det beräknade värdet fl är lägre
än antalet nyinskrifna — sålunda samma förhållande som i Stockholm. Äfven
afgångshastigheten och sannolika tidslängden i stammen förete samma värden i de
båda städerna.
Af uppgifterna i tab. 31 kan man beräkna de till “stammen" hörande
kvinnornas fördelning efter den tid de varit inskrifna. Resultatet meddelas i
tab. 33.'')
Tab. 33.
Fördelningen inom “stammen" efter den tid kvinnorna varit
inskrifna, beräknad efter uppgifter om de kvinnor, som inskrifvits i8pp—1884.
Tid kvinnorna varit ! | 0—1 år | 1—5 5—10 10—15 15—20 20—25 25—30 30—35 35—40: | |||
Procent af stammen ... | 12.5 | 34.6 24.8 14.1 | 7.9 | 3.8 1.8 0.6 • | 0.1 |
Hälften af stammen utgöres, såsom ofvan anfördes, af individer, som varit
inskrifna intill 5,4 år, V8 hafva varit inskrifna intill 1 år, något mer än 1/3 1—5
år, 1/« 5 —10 år och något mer än ’/♦ öfver 1 o år. Denna fördelning motsvarar
stammens sammansättning, sedan det ofvannämnda fortvarighetstillståndet inträdt.
Faktiskt har sammansättningen varierat, såsom framgår af de i tab. 34 sammanställda
värdena för sannolika tidslängden i stammen vid olika tillfällen.
Tab. 34.
Sannolika tiden kvinnorna varit inskrifna.
Tidpunkt | “Sannolika | Tidpunkt | “Sannolika |
slutet af 1864 ... | .. 3.5 år | slutet af 1889 ..... | 5.4 år |
.. 1869 ... | 4.3 „ | .. 1894 ..... | 4.9 „ |
.. 1874 ... | 5.8 | .. 1899 ..... | 5.6 „ |
.. 1879 ... | 3.4 „ | .. 1904 ...... | 5.3 „ 2_) |
„ 1884 ... | 4.9 |
|
|
’) Principen för beräkningen framgår af den ofvan meddelade beskrifningen å den grafiska framställningen
af stammen å fig. 2.
2) De byrån tillhöriga kvinnorna d. v. s. besiktningsskyldiga och å kurhus internerade.
93
Tab. 34 visar, huru stammen småningom närmat sig det ofvannämnda fortvarighetstillståndet
med ett sannolikt värde 5,4 år för den tid de vid en viss tidpunkt
stammen tillhöriga kvinnorna varit inskrifna. Det höga värdet vid slutet af
är 1874 beror på rekryteringens ringa omfång under åren 1870 — 74. Det låga
värdet vid slutet af år 1879 sammanhänger med rekryteringens tillväxt efter
år 1875.
Tab. 35.
De under åren 1859—-1884. inskrifna kvinnorna fördelade efter ålder vid inskrifningen
och tidslängden de kvarblifvit i stammen af reglementerade.
1 |
|
|
|
|
|
|
| 2 |
|
|
|
|
|
|
| 3 | 4 |
Ålder |
| Antal år kvinnan | kvarblifvit i | stammen | it re | sjlementerade |
| P |
| ||||||||
vid in- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Summa | |
skrifnin- | 1 |
| LO | O0 | rf** | Öl | 05 | ce | © | Öl | O | Öl | 0 | Öl | 7T |
| |
| 1 |
| 1 |
| 1 |
| 1 |
| 1 |
|
| 1 | 1 | P* |
|
| |
gen | - | LO | 03 |
| O* | 05 | 00 |
| Öl | LO O | LO Öl | 03 O | 03 O'' | 4- O |
| in ST |
|
14 15 |
|
| l |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 |
15—16 | 3 | 2 | 2 | 2 | l | — | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 2 | 1 | — | — | — | 28 |
I 16—17 | 8 | 3 | 7 | 1 | 4 | 1 | 4 | 6 | 3 | 6 | 3 | 3 | — | — | — | 4 | 53 |
17—18 | 31 | 11 | 10 | 13 | 13 | 9 | _ i | 8 | 12 | 10 | 6 | 2 | 1 | — | — | 4 | 137 |
18—19 | 46 | 17 | 12 | 25 | 13 | 10 | 14 | 13 | 26 | 11 | 12 | 2 | 1 | — | — | 2 | 204 |
19—20 | 48 | 27 | 20 | 18 | 14 1 | 11 | 16 | 9 | 25 | 20 | 10 | 4 | — | 1 | — | 2 | 225 |
| 20—21 | 63 | 32 | 19 | 8 | 13 | 19 | 22 | 34 | 23 | 24 | 6 | 4 | 1 | 1 | — | 4 | 273 |
j 21—22 | 52 | 20 | 22 | 18 | 14 | 16 | 17 | 24 | 28 | 17 | 11 | 4 | — | — | — | 1 | 244 |
22—23 | 45 | 22 | 15 | 21 | 10 | 13 | 29 | 17 | 17 | 12 | 13 | 2 | 6 | — | l | 4 | 227 |
1 23 24 | 33 | 17 | IB | 10 | 19 | 1 * | Ifi |
|
|
| 1 1 | 9 |
|
|
|
|
|
24—25 | 27 | 12 | 10 | 10 | 9 | 7 | 11 | 10 | 14 | 12 | 7 | 1 |
| — |
|
| 130 |
25-30 | 114 | 49 | 34 | 33 | 23 | 25 | 33 | 27 | 44 | 24 | 18 | 7 | _ | — | — | 2 | 433 |
30—35 | 41 | 10 | 15 | 8 | n | 12 | 21 | 12 | 17 | 15 | 6 | 1 | — | — | — | 1 | 170 |
35—40 | 23 | 3 | 6 | 3 | 7 | 2 | 5 | 5 | 7. | 7 | 2 | — | — | — | l | — | 71 |
40—45 | 15 | 3 | 3 | 4 | 1 | | 3 | 7 | 2 | 3 | 2 | — | — | — | — | — | — | 43 |
45—50 | 5 | 1 | 3 | 1 | 1 | — | 1 | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
| 13 |
50 55 | 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
55—60 | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 |
okänd | 5 | — | — | — | — | 1 | - |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 6 |
Summa | 562 | 229 | 197 | 175 | 146 | 144 | 206 | 179 | 249 | 173 | 108 | 34 | It | 2 | 3 | 27 | 2 445 |
Tab. 33 innehåller en öfversikt öfver kvinnornas fördelning efter åldern vid
inskrifningen och deras kvarblifvande i stammen. Med kännedom härom kan åldersfördelningen
i stammen beräknas. Resultatet innehålles i tab. 36. 1
1) Till och med 1 år, från 1 till och med 2 år o. s. v.
. Tab. 35.
Åldern vid inskrifningen,
sammanställd
med tidslängden
kvinnorna
kvarblifvit i
stammen.
94
Tab. 56.
Åldersfördelningen inom “stammen“, beräknad'') efter uppgifter om
de kvinnor, som inskrifvits 1859—1884.
Ålder | 15—20 20- 25 25—30 SO—35 35 —40 40—45 45—50 50—55 55—60 | ||||||
år | år | år | år | år år år | år | år | |
Procent af stammen | 5.3 | 23.6 | 27.0 | 18.6 | 12.4 7.3 4.0 | 1.5 | 0.3 |
o Tab. 36. Medelåldern uppgår till 30,3 år och sannolika åldern är 28,9. Af samtliga
Aidersfordel- ]-vjnnor som vid en viss tidpunkt tillhöra “stammen“, är således hälften under 28.9 år
men. och den andra hälften har uppnått eller öfverskridit denna ålder. Ungefär hälften
befinner sig i åldern 20 — 30 år, ej fullt Vs i åldern 30—40 år. Den yngsta
åldersklassen under 20 år utgör endast V20 af hela stammen; ungefär 6 % af
stammen utgöres af kvinnor, som uppnått klimakteriet.
Denna fördelning motsvarar det ofvannämnda fortvarighetstillståndet. Om
den faktiska åldersfördelningen beträffande de bvrån tillhöriga kvinnorna, d. v. s. de
besiktningsskyldiga och de å kurhus internerade, meddelas uppgifter för hvarje års
slut i rapporterna till Stockholms hälsovårdsnämnd. Sammanställningar af dessa uppgifter
meddelas i tab. 37: a och 37: b.
De i tab. 37: b kol. 4 meddelade värderna för sannolika åldern hos de byrån
tillhöriga kvinnorna äro lägre än det ofvan beräknade värdet för sannolika åldern
hos de stammen tillhöriga kvinnorna. Detta beror därpå, att i stammen ingå jämte
de byrån tillhöriga kvinnorna jämväl de temporärt afgångna och de, som äro internerade
å tvångsarbete, på arbets- eller försörjningsanstalt samt å skyddshem.
Interneringen drabbar företrädesvis de äldre årsklasserna (se sid. 5 2) och äfven
bland de temporärt afgångna är åldern högre än hos de byrån tillhöriga (se tab. 44).
'') Beräkningen är utförd på följande sätt: Först beräknas kvarståendet i stammen för kvinnor
med samma ålder vid inskrifningen. Resultatet kan grafiskt framställas med kurvor motsvarande kurv.
A å fig. 2, en kurva för hvarje åldersklass vid inskrifningen. Den yta, som en sådan kurva jämte Xoch
Y-axlarna omsluter, anger kvinnornas fördelning ej allenast efter tiden efter inskrifningen utan jämväl
efter ålder. Sedan sammanföras alla element, som motsvara samma ålder.
95
Tab. 37: a.
De byrån tillhöriga kvinnorna fördelade efter ålder, vid slutet af åren
1S71 —1904 enl. årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
1 | 0 |
|
|
|
|
|
| 3 |
|
|
|
|
|
|
| Byrån |
|
|
| A | d 0 1 | v i | d A r | e t s | S 1 ll | t |
|
|
|
År | liöriga | — |
| , . |
|
| 10 | 10 | 10 | CO | CO | 4- | 4- | o< |
T | 05 1 | 1 | CD 1 | CD 1 | 0 1 | T | 05 1 | T | 05 1 | r | 05 1 | 1 | ||
| vid årets | |||||||||||||
| Jr |
|
|
|
| 10 | 10 | CO | CO | 4- | 4- | Ö< |
| |
| slut1 |
| ^1 | CD | CD | O |
| 05 |
| 05 |
| 05 |
|
|
1871 | 322 | 1 | 5 | 4 | J1 | 11 | 24 | 83 | 96 | 44 | 29 | 13 | l |
|
72 | 328 | 1 | 1 | 13 | 5 | 16 | 18 | 95 | 87 | 40 | 35 | 17 | — | — |
73 | 296 | — | 1 | 4 | 9 | 11 | 17 | 82 | 72 | 44 | 38 | 13 | 5 | — |
74 | 273 | — | 1 | 2 | 9 | 9 | 10 | 79 | 75 | 32 | 33 | 16 | 7 | — |
1875 | 264 |
|
| 4 | 7 | 12 | 12 | 70 | 60 | 46 | 30 | 15 | 6 | 2 |
76 | 295 | — | 1 | 7 | 14 | 9 | 17 | 83 | 58 | 53 | 25 | 20 | 7 | 1 |
77 | 339 | 1 | 1 | 9 | 13 | 17 | 18 | 101 | 72 | 53 | 31 | 17 | 5 | 1 |
78 | 360 | — | 4 | 6 | 8 | 20 | 20 | 137 | 71 | 51 | 16 | 17 | 8 | 2 |
79 | 396 | 3 | — | 4 | 11 | 14 | 29 | 141 | 90 | 47 | 27 | 20 | 9 | 1 |
1880 | 417 | 2 | 4 | 4 | 15 | 16 | 22 | 152 | 81 | 60 | 30 | 20 | 11 | _ |
81 | 395 | 2 | 2 | 9 | 10 | 11 | 20 | 132 | 106 | 48 | 28 | 18 | 8 | 1 |
82 | 413 | 1 | 3 | 7 | 14 | 20 | 17 | 138 | 104 | 45 | 34 | 16 | 13 | 1 |
83 | 451 | — | 3 | 12 | 17 | 20 | 30 | 145 | 108 | 52 | 35 | 16 | 10 | 3 |
84 | 407 | — | — | 4 | 9 | 14 | 24 | 144 | 108 | 47 | 30 | 14 | 9 | 4 1 |
1885 | 484 |
| 5 | 6 | 9 | 18 | 22 | 168 | 134 | 54 | 38 | 17 | 10 | | 3 |
86 | 455 |
| 2 | 9 | 9 | 17 | 24 | 173 | 124 | 50 | 24 | 16 | 7 | — |
87 | 459 |
| 6 | 6 | 14 | 20 | 26 | 152 | 126 | 59 | 29 | 10 | 11 | — |
88 | 451 |
| 1 | 10 | 12 | 15 | 24 | 168 | 114 | 62 | 21 | 16 | 7 | 1 |
89 | 419 | — | — | — | 15 | 14 | 13 | 146 | 112 | 70 | 25 | 14 | 9 | 1 |
1890 | 401 |
|
|
| 21 | 14 | 21 | 105 | no | 79 | 20 | 20 | 8 | 3 t |
91 | 426 |
| 1 | 11 | 18 | 20 | 23 | 115 | 121 | 66 | 28 | 14 | 8 | 1 |
92 | 462 |
| 3 | 13 | 21 | 18 | 20 | 128 | 134 | 69 | 32 | 17 | 5 | 2 |
93 | 468 |
| 2 | 10 | 20 | 26 | 21 | 128 | 126 | 76 | 32 | 17 | 7 | 3 |
94 | 483 | — | 4 | 7 | 16 | 27 | 31 | 121 | 119 | 88 | 43 | 18 | 7 | 2 1 |
1895 | 488 |
| 2 | 10 | 17 | 20 | 30 | 154 | 97 | 93 | 40 | 17 | 5 | 3 |
96 | 493 | _ | 6 | 7 | 15 | 25 | 28 | 156 | 103 | 89 | 42 | 16 | 6 | — |
97 | 480 | __ | 4 | 12 | 8 | 14 | 27 | 147 | 94 | 92 | 49 | 25 | 7 | 1 |
98 | 447 | _ | 8 | 8 | 10 | 13 | 22 | 126 | 91 | 87 | 49 | 23 | 9 | 1 |
99 | 480 | — | 4 | 12 | 15 | 17 | 24 | 150 | 83 | 71 | 58 | 33 | 9 | 4 |
1900 | 465 |
| 6 | 9 | 11 | 17 | 22 | 166 | 87 | 54 | 58 | 22 | 10 | 3 |
01 | 458 | _ | 5 | 11 | 21 | 17 | 19 | 133 | 90 | 66 | 51 | 28 | 14 | 3 |
02 | 505 | _ | 4 | 12 | 15 | 19 | 25 | 144 | 112 | 66 | 54 | 36 | 15 | 3 |
03 | d.9.9 | _ | 3 | 7 | 19 | 14 | 26 | 118 | 95 | 42 | 48 | 32 | 16 | 2 |
04 | 400 | — | 2 | 12 | 11 | 20 | 23 | 102 | 98 | 42 | 42 | 26 | 13 | 9 |
’) De å kurhuset vid årets slut kvarliggande äro medräknade.
*) Från och med 15 intill 16 år.
96
Tab. 38.
Sannolika
tiden kvinnorna
vid den
definitiva afgången
varit
inskrifna, sammanställd
med
åldern vid inskrifningen.
Tab. 57: b.
Den relativa storleken af olika åldersgrupper bland de
byrån tillhöriga kvinnorna.
1 | 2 |
|
|
| 3 |
|
|
| 4 Sannolika åldern |
År | Medeltal |
| Åldersgrupper |
|
| ||||
1 —21 år | 21—226 år | 26-31 år | 31—36 36-4141-46 | 46- år | |||||
|
| % | % | % | % | % | % | % | år |
1871-74 | 305 | 15.o | 27.8 | 27.1 | 13.1 | 11.t | 4.8 | 1.1 | 27.3 |
75-79 | 331 | 15.9 | 32.1 | 21.2 | 15.i | 7,8 | 5.4 | 2.5 | 26.5 |
1880-84 | 417 | 15.0 | 34.1 | 24.8 | 12.1 | 7.5 | 4.o | 2.9 | 26.2 |
85-89 | 454 | 13.1 | 35.6 | 26.9 | 13.o | 6.0 | 3.2 | 2.1 | 26.2 |
1890 -94 ! | 448 | 16.4 | 26.7 | 27.2 | 16.9 | 6.9 | 3.8 | 2.1 | 27.3 |
95-99 | 478 | 15.o | 30.: | 19.0 | I8.1 | 10.0 | 4.7 | 1.9 | 27.i |
1900-04 | 450 | 15.o | 29.5 | 21.4 | 12.0 | 11.2 | 6.4 | 3.9 | 27.0 |
Med ledning af de i tab. 35 meddelade uppgifterna kan man erhålla svar
på den frågan, huruvida åldern vid inskr tf ningen i någon mån inverkar på den tid
kvinnorna komma alt kvarstanna vid byrån. En beräkning af den sannolika tiden,
kvinnorna af olika ålder vid inskrifningen kvarstannat i “stammen", har blifvit
utförd såväl på hela materialet som på den del, som inskrifvits under åren
1870 — 84. 1
1 Intill al år.
2 Från och med ar år intill 26 år o. s. v.
3 De å kurhuset kvarliggande vid årets slut äro medräknade.
97
Tab. 38.
Sannolika tiden i stammen vid kvinnornas definitiva afgång,
sammanställd med deras ålder vid inskrifningen.
] | 2 | |
Ålder vid inskrif-ningen | Sannolika t Inskrifna 1870—1884 | iden kvin- “stammen“ Inskrifna 1859—1884 |
—16 år ................. | 12.5 år | 8.7 år |
16—17 ................... | 9.5.. | 7.3 „ |
17-18 ,................... | 4.4 „ | 4.2 „ |
18—19 .................... | 4.5 „ | 4.2 „ |
19—20 .................... | 4.4 „ | 4.0 „ |
20—21 .................... | 5.7 | 5.1 „ |
21—22 „ ................ | 5.0 „ | 4.7 „ |
22—23 .................... | 4.9 „ | 5.0 „ |
23—24 ............... | 5.3 ,. | 5.1 „ |
24—25 ................... | 4.8 „ | 4.7 „ |
25—30 ................ | 3.5 .. | 3.6 „ |
30—35 .................... | 4.8 .. | 5.0 „ |
35—40 .................. | 4.4 .. | 4.o r |
40—45 ................... | 1 | 3.1 „ |
45—50 „ .................. | I3.9 „ | 2.2 „ |
50—55 ., ................. | 1 | 0.2 „ |
55—60 „ .................. | 1 | 0.2 „ | |
Samtliga | 4.7 år | 4.4 år |
Resultaten af de båda beräkningarna öfverensstämma såsom framgår af tab.
38. A priori skulle man vänta, att kvarstannandet i stammen skulle variera i
motsatt riktning mot åldern vid inskrifningen. Denna förmodan har besannats endast
beträffande de allra yngsta åldersklasserna vid inskrifningen, under 17 år, samt
de äldsta, de öfver 40 år. Beträffande öfriga årsklasser är det endast gruppen
2 5 — 30 vid inskrifningen, som företer någon mera påfallande afvikelse från det
för hela materialet beräknade värdet. Vi kunna således säga, att med undantag för
de yngsta årsklasserna, under 17 år, samt för de äldsta, öfver 4.0 år, har åldern
vid inskrifningen intet inflytande på längden af den tid kvinnorna komma att kvarblifva
1 »stammen af reglementerade». Af särskilt intresse är det förhållandet, att
åldersklasserna under 17 år vid inskrifningen framför andra äro disponerade att
länge kvarblifva vid byrån.
13
98
Tab. 39.
Sannolika åldern och medelåldern inom olika årsklasser af »stammen».
1 | 2 | 3 | |
Arskontingent | Sannolik ålder | Medelålder | |
Inskrifna 1870—84 | Inskrifna 1859—84 | Inskrifna 1859—84 | |
Nyinskrifna................. | 21.6 år | 22.2 år | 23.7 år |
Inskrifna sedan 1 år..... | 22 s | 23.1 „ | 24.4 „ |
9 | 23.8 ., | 24.1 „ | 25.4 „ |
„ „ 3 „..... | 24.7 „ | 25.i „ | 26.4 „ |
4 ..... | 25.6 „ | 26.1 „ | 27.4 „ |
„ „ 5 „..... | 26.6 „ | 27.1 „ | 28.4 „ |
.. 6 ....... | 27.6 „ | 28.1 „ | 29.4 „ |
8 „..... | 29.4 „ | 29.8 „ | 31.1 |
.. 10 ..... | 31.4 „ | 32.o „ | 33.1 „ |
„ 15 ..... | 36.4 „ | 36.8 „ | 37.8 „ |
„ . 20 . ... | 41.3 „ | 41.li | 42.1 „ |
„ „ 25 „...... |
| 46.0 „ | 46.2 „ |
„ 30 „..... |
|
| 50.1 „ |
„ ■ „ 35 „ |
|
| 55.7 „ |
Samtliga! | 28.9 år | 30.? år
En följd af att åldern vid inskrifningen i så ringa mån inverkar på tiden
för afgången ur “stammen“ är, att förskjutningen af medelåldern äfvensom sannolika
åldern från den ena årskklassen till den andra inom stammen blir mycket regelbunden,
såsom framgår af tab. 39.
Beräkningen har utförts dels på hela materialet dels på de under åren
1870—84 inskrifna. Resultaten öfverensstämma i det hufvudsakliga, skillnaden är
betingad däraf, att under åren 1859 — 69 var åldern vid inskrifningen, såsom af
tab. 24 framgått, något högre än under åren 1870 — 84.
I sammanhang med den ringa inverkan åldern vid inskrifningen utöfvar på
afgången från byrån står äfven det förhållandet, att sannolika åldern vid afgången
öfver ens stämmer med sannolika åldern inom stammen i sin helhet. Båda dessa
värden uppgå till 28.9 år.
99
Sista anteckningen i rullan om en inskrifven kvinna, som afgått, lämnar upplysning
om det sätt, hvarpå hon lämnat byrån. Med ledning af dessa anteckningar
kan materialet uppdelas i följande grupper: döda, afflyttade, afvikna, hemsända,
erhållit tjänst, arbete, tagna i vård åt anhöriga, ingått äktenskap, dömda
till tvångsarbete, dömda för brott, häktade, intagna å arbetsinrättning, å försörjningsinrättning,
å skyddshem, befriade på grund af sjuklighet. De flesta af dessa grupper
äro redan definierade (se sid. 3 o. 6). Det återstår endast att tillägga följande:
De hemsända hafva genom öfverståthållarämbetets försorg blifvit förpassade
till sina hemorter. Gruppen häktade omfattar både sådana, som häktats för brott
och för lösdrifveri, men om Indika ingen särskild upplysning i detta hänseende
föreligger.
Tab. 40: a.
De under åren i8jp—1884. inskrifna, fördelade efter åldern vid afgången
från byrån och det sätt, hvarpå de af gått.
1 1 |
|
|
|
|
| 2 |
|
|
|
|
| 3 |
| Sista anteckning | Ålder vid afgången från byrån | Summa | ||||||||||
-20 | 20-25 | 25-30 30-35;35-40 | 40 —4545 —50 | 50-55 | 55-60 60- | Okänd | ||||||
Döda .................. | 9 | 47 | 65 | 61 | 54 | 24 | 14 | 6 |
|
| 2 | 282 |
Afflyttade ............ | 78 | 251 | 158 | 70 | 38 | 17 | 2 | 5 | 1 | _ | 3 | 623 |
Afvikna ............... | 12 | 50 | 52 | 44 | 34 | 23 | 16 | 9 | _ | _ | 1 | 241 |
Hemsända ........... | 1 | 11 | 11 | 7 | , 1 | — | _ | _ | _ | _ | _ | 31 |
Erhållit tjänst ...... | 6 | 65 | 64 | 35 | 21 | 15 | 4 | 2 | _ | _ |
| 212 |
Erhållit arbete ...... | 9 | 95 | 140 | 101 | 63 | 36 | 32 | 13 | 6 | 1 | _ | 496 |
|Tagits i vård af an* |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
höriga ............ | 6 | 10 | 4 | 4 | 2 | 1 | _ | _ | _ | _ | _ | 27 |
Ingått äktenskap ... | 1 | 20 | 64 | 23 | 14 | 6 | 2 | _ | _ | __ |
| 130'' |
Dömda till tvångs- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
arbete ............... | 3 | 9 | 9 | 29 | 14 | 16 | 25 | 3 | 1 | _ | 1 | no |
jDömda för brott ... | 3 | 6 | 9 | 4 | 6 | 6 | 2 | 1 | _ | _ |
| 37 |
Häktade.............. | 1 | 3 | 3 | 5 | 6 | 5 | 1 | _ | _ | _ |
| 24 |
Intagna å arbetshus | 6 | 5 | 6 | 7 | 11 | 7 | 4 | 4 | _ | _ |
| 50 |
Intagna å försörj- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| I |
ningsinrättning ... | - | 1 | 9 | 14 | 15 | 14 | 14 | 10 | 5 | _ | 1 | 83, |
Intagna å skyddshem | 7 | 11 | 12 | 5 | 10 | 3 | 2 | 3 | . | _ | 1 | 541 |
Sjukliga ............. | - | 1 | 4 | 3 | 4 | 2 | 3 | — | 1 | — | _ | 18; |
Summa | 142 | 585 | 610 | 412 | 293 | 175 | 121 | 56 | 14 | 1 | 9 | 2,418- |
Sättet, hvarpå
kvinnorna
afgått.
ro o
Materialet för
undersökningen.
Af de 2,445 kvinnor, som inskrifvits under åren 1859 — 1884 (se sid. 85),
hade vid 1904 års slut 2,418 afgått ur »stammen af reglementerade». I tab. 40: a
och 40: b angifves fördelningen af detta antal i de ofvan angifna grupperna efter
sättet för afgången från byrån. Tillika uppdelas dessa grupper i tab. 40: a efter
åldern vid afgången och i tab. 40: b efter den tid de vid afgången tillhört stammen
af reglementerade.
Tab. 40: b.
De under åren 1859—1889. inskrifna, fördelade efter den tid de tillhört * stammen
af reglementerade» och det sätt, hvarpå de afgått.
Sista anteckning i
Antal år kvinnorna vid afgången tillhört
»stammen af reglementerade»
co
e
rullan | 1 h-» | 1—» 1 tO | to 1 CO | CO I ht»- | 1 Öl | c» 1 05 | Oi 1 00 | 8-10 | 10-15 | 15-20 | 20-25 | 25-30 | 30-35 | 35-38 | Okänd | B P |
Döda .............. ............... | 44 | 21 | 22 | 26 | 15 | 19 | 32 | 25 | 37 | 27 | 8 | 3 | 1 |
| 2 | 282 |
Afflyttade...................... | 222 | 81 | 68 | 40 | 45 | 42 | 42 | 34 | 26 | 16 | 5 | 1 | — | 1 | — | 623 |
Afvikna.......................... | 64 | 22 | 22 | 13 | 10 | 12 | 12 | 18 | 28 | 20 | 14 | 4 | 1 | — | 1 | 241 |
Hemsända........................ | 12 | 7 | 3 | 2 | 3 | 1 | 2 | — | 1 | — |
| — | — | — | — | 31 |
Erhållit tjänst .................. | 68 | 23 | 19 | 16 | 13 | 12 | 19 | 13 | 19 | 6 | 4 | — |
| — | — | 212 |
Erhållit arbete................ | 64 | 35; 37 | 42 | 37 | 32 | 51 | 36 | 72 | 47 | 28 | 14 | 1 | — | — | 496 | |
Tagits i vård af anhöriga .. | 10 | 4 | 2 | 4 | 2 | - | - | 2 | 2 | 1 | - | - | — | - | - | 27 |
Ingått äktenskap ............... | 11 | 10 | 10 | 17 | 12 | 14 | 21 | 15 | 13 | 5 | 2 | - | - |
| - | 130 |
Dömda till tvångsarbete...... | 5 | 6 | 4 | 4 | 1 | 5 | 10 | 9 | 17 | 16 | 25 | 6 | 2 | — | - | no |
Dömda för brott ............... | 16 | 4 | 1 | 2 | — | 1 | 2 | — | 3 | 3 | 4 | — | 1 | — | — | 37 |
Häktade —....................... | 7 | 2 | 1 | 2 | 3 | 1 | 4 | 2 | 2 | — | — | — | — | — | — | 24 |
Intagna å arbetshus ......... Intagna å försörjningsinrätt- | 17 | 6 | 2 | 1 | ■ | 2 | 1 | 4 | 11 | 2 | 3 | 1 | — | — |
| 50 |
ning ........................... | 1 | 2 | 3 | 3 | 2 | 1 | 4 | 14 | 12 | 23 | 9 | 4 | 4 | 1 | — | 83 |
Intagna å skyddshem ......... | 20 | 4 | 3 | 3 | 3 | 2 | 4 | 3 | 3 | 4 | 3 | 1 | 1 | — | - | 54 |
Sjukliga........................... | 1 | 2 | - | — | - | - | 2 | 4 | 3 | 3 | 3 | - | - | - | - | 18 |
Summa | 662 | 229 197 | 175 | 146 | 144, 206 | 179 | 249 | 173] 108 | 34 | ul 2 | 3 | 2,418 |
J) Till och med i år.
s) Från i till och med 2 år o. s. v.
ioi
I tab. 41: a lämnas eu ötversikt öfver den relativa storleken af de anförda
grupperna döda, afflyttade, o. s. v. Tillika meddelas för hvar och eu af dessa
grupper^ sannolika åldern vid afgången äfvensom sannolika tiden från inskrifningen
till afgången. Beräkningen åt dessa värden har utförts såväl på hela materialet
som på den del, som inskrifvits under åren 1870—1884. Dessa beräkningar
hafva gifvit samstämmande resultat, hvaraf framgår, att de förhållanden, som bestämma
kvinnornas afgång från byrån, varit oförändrade under hela den tid, 25 år, det
ifrågavarande materialet bildat hufvudmassan i den stam af reglementeradc. som utgiort
föremål för byråns verksamhet.
Tab. 41; a.
Öfversikt öfver kvinnornas fördelning efter det sätt, hvarpå de af gått, samt den
sannolika åldern vid afgången och sannolika tiden de tillhört
stammen af reglementerade.
| Procent af dem, som in-skrifvits *) under åren | j Sannolik ålder vid | Sannolika tiden i | |||
1870-1884 | 1 1859-1884 | inskrifna 1870-1884 | inskrifna 1859-1884 | : inskrifna | inskrifna ! | |
Döda ................. |
|
| år | år |
|
|
10.6 | 11.7 | 31.4 | 31.6 |
| 5.7 | |
Afflyttade .................. | 27.o | 25.7 | 24.o | 24.5 | 1.8 | 1.1 |
Afvikna....................... | 9.6 | 10.0 | 29.9 | 30.5 |
| 4.0 |
Hemsända.................... | 1.6 | 1.3 | 23.5 | 26.5 | 1.4 | 1.5 |
Erhållit tjänst ................. | 6.2 | 8.8 | 28.8 | 27.5 '' | 2.8 | |
; Erhållit arbete ............ | 22.6 | 20.5 | 30.5 | 30.2 | 6.3 | 6.0 |
| Tagna i vård af anhöriga ...... | 1.3 | 1.1 | 25.o | 23.2 |
| 1.9 |
Ingått äktenskap.............. | 6.2 | 5.4 | 28.3 | 28.4 |
| 5.4 |
Dömda till tvångsarbete........ | 4.6 | 4.5 | 37.2 | 36.0 |
| 13.2 # |
Dömda för brott ............... | 1.1 | 1.5 | 29.4 | 30. c | 1.5 | 1.6 |
Häktade..................... | 0.1 | 1.0 | 37.5 | 35.0 | 1.5 | 4.0 |
Intagna å arbetsinrättning ...... | 1.0 | 2.1 | 35.0 | 35.5 | 4.0 |
|
j Intagna å försörjningsinrättning | 3.7 | 3.4 | 41.1 | 40.9 | 15.7 | 14.8 |
Intagna å skyddshem ............ | 3.2 | 2.3 | 27.7 | 26.2 | 2.6 | 3 0 |
Sjukliga.............................. | 1.1 | 0.7 | 37.5 | 36.2 | • 12.5 | 10.0 |
Samtliga | 100.O 1 | lOO.o | 28.7 | 28.9 | 4.7 | 4.4 |
'') De vid 1904 års slut kvarvarande ej medräknade.
") Se sid. 52 not 1.
I 02
För att undersöka, i hvad män de olika sätten för kvinnornas afgång från
byrån stå i sammanhang med kvinnornas ålder och den tid de varit inskrifna, hafva
de i tab. 41: b och 41:0 anförda talen blifvit beräknade.
Till grund för tab. 41: b ligga dels uppgifterna i tab. 40: a om antalet kvinnor,
som aflidit, afflyttat o. s. v. vid åldern 15—20 år, 20 — 25 år o. s. v., dels
den beräkning af åldersfördelningen inom stammen, som ofvan blifvit anförd (se
tab. 36). Talen i tab. 41: b angifva, huru många procent af åldersklassen 15—20
år, 20 — 25 år o. s. v. i stammen af reglementerade på ett år afgått med döden,
genom afflyttning o. s. v.
Tab. 41: b.
Afgången
inom olika
åldersklasser.
Öfversikt ''öfver afgången mom olika åldersklasser.
Procent årligen afgångna inom åldersklasserna
| -20 | 20 — 25 25 — 30 | 30 - 35 35 - 40140 -45 45 - 50 50 - 55 55 - 60 60 - 65 | B sr 2 <L P p | |||||||
Döda ..................... | 1.0 | 1.2 | 1.4 | 1.9 | 2.6 | 1.9 | 2.1 | 2.3 |
| _ | 1.7 i |
Afflyttade .............. | 8.7 | 6.3 | 3.4 | 2.2 | 1.8 | 1.4 | 0.3 | 1.9 | 1.9 | - | 3.7 |
Afvikna .................. | 1.3 | 1.2 | 1.1 | 1.4 | 1.6 | 1.8 | 2.4 | 3.5 | — | — | 1.4 |
Hemsända.............. | 0.1 | 0.3 | 0.2 | 0.2 | O.o |
| — | — | _ | - | 0.2 |
Erhållit tjänst ......... | 0.7 | 1.6 | 1.4 | 1.1 | 1.0 | 1.2 | 0.6 | 0.8 | - | - | 1.2 |
Erhållit arbete ...... Tagits i vård af an- | 1.0 | 2.4 | 3.0 | 3.2 | 3.0 | 2.9 | 4.8 | 5.0 | 11.3 | 50.0 | 2.9 |
höriga.................. | 0.7 | 0.2 | 0.1 | 0.1 | O.i | 0.1 | - | — | - | — | 0.2 |
Ingått äktenskap ...... | 0.1 | 0.5 | 1.4 | 0.7 | 0.7 | 0.5 | 0.3 | - | - | — | 0.8 i |
Dömda till tvångsarbete | 0.3 | 0.2 | 0.2 | 0.9 | 0.7 | 1.3 | 3.7 | 1.2 | 1.9 | — | 0.6 1 |
Dömda för brott ...... | 0.3 | 0.1 | 0.2 | 0.1 | 0.3 | 0.5 | 0.3 | 0.4 | — | — | 0.2 |
Häktade.................. | 0.1 | 0.1 | 0.1 | 0.2 | 0.3 | 0.4 | 0.1 | — | — | — | 0.1 |
Intagna å arbetsinrättn. | 0.7 | O.t | 0.1 | 0.2 | 0.5 | 0.6 | 0.6 | 1.6 | — | — | 0.3 , |
inrättning ............ | _ | O.o | 0.2 | 0.4 | 0.7 | 1.1 | 2.1 | 3.9 | 9.4 | — | 0.5 |
Intagna å skyddshem | o.» | 0.3 | 0.3 | 0.2 | 0.5 | 0.2 | 0.3 | 1.2 | — | — | 0.3 |
Sjukliga.................. | - | O.o | 0.1 | 0.1 | 0.2 | 0.2 | 0.4 | — | 2.0 | — | 0.1 |
Samtliga | 15.8 | 14.6 | 13.3 | 13.o | 13.9 | 14.1 | I8.0 | 21.7 | 26.4 | 50.0 | 14.2 |
'') Under 20 år.
s) Från och med 20 intill 25 år o. s. v.
io3
Till grund för tab. 41:0 ligga dels uppgifterna i tab. 40: b om antalet kvinnor,
som aflidit, afflyttat o. s. v. efter att ha varit inskrifna o—1 år, 1—2 år
o. s. v., dels den ofvan beräknade årliga afgångsprocenten för de olika årskontingenter,
som samtidigt ingå i stammen af reglementerade (tab. 3 1 kol. 6). Talen i tab.
41: c angifva, huru många procent af de nyinskrifna, af de sedan 1, 2, 3 år o. s. v.
inskrifna för hvarje år afgå med döden, genom afflyttning o. s. v.
Af tab. 41: b framgår, att 14.2 °/0 af stammen årligen afgå1). Hvad de
särskilda åldersklasserna beträffar är afgången bland 15—20-åringama 15.8 %• För
de följande åldersklasserna aftager procenten afgångna till ett minimum vid 30 — 35
år, hvarefter den åter börjar stiga. Emellertid är skillnaden mellan åldersklasserna
intill 45 år jämförelsevis ringa. Vid 45 år, d. v. s. vid tidpunkten för klimakteriet,
inträder en utpräglad stegring af procenten afgångna.
Tab. 41: c.
Öfversikt öfver afgången vid olika tid efter inskrifningen.
1 | 2 | ||||||||||||
|
|
|
|
| Procent årligen | afgångna |
|
|
|
| |||
| M. CT 3 |
|
|
| bland dem | som | tillhört stammen |
|
|
| |||
| K g |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2. ^ | 1 år | 2 år | 3 år | 4 år | 5 år | 6 år | 8 år | 10 år 15 år 20 år | 25 år | 30 år | ||
| i ^ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Döda ..................... | 1.8 | l.l | 1.3 | 1.8 | 1.2 | 1.7 | 1.7 | 1.7 | 1.5 | 1.9 | 1.2 | 1.5 | 1.8 |
Afflyttade ............... | 9.1 | 4.5 | 4.1 | 2.8 | 3.5 | 3.7 | 2.2 | 2.3 | l.l | 1.2 | 0.8 | 0.5 | — |
Afvikna.................. | 2.6 | 1.2 | 1.8 | 0.9 | 0.8 | 1.0 | 0.6 | 1.2 | l.l | 1.4 | 2.1 | 2.0 | 1.8 |
Hemsända............... | 0.5 | 0.3 | 0.2 | 0.1 | 0.2 | 0.1 | 0.1 | — | 0.0 | — | — | — |
|
Erhållit tjänst ......... | 2.8 | 1.2 | 1.2 | 1.1 | 1.0 | 1.1 | 1.0 | 0.9 | 0.8 | 0.4 | 0.6 | — | — |
Erhållit arbete ........ | 2.6 | 1.9 | 2.2 | 2.9 | 2.9 | 2.8 | 2.7 | 2.4 | 2.9 | 3.4 | 4.3 | 6.9 | 1.8 |
Tagits i vård af an- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
höriga ............... | 0.4 | 0.2 | 0.1 | 0.2 | 0.2 | - | — | 0.1 | 0.1 | 0.1 | — | — | — |
Ingått äktenskap ...... | 0.5 | 0.5 | 0.6 | 1.2 | 0.9 | 1.2 | 1.1 | 1.0 | 0.5 | 0.4 | 0.3 | — |
|
Dömda till tvångsarbete | 0.2 | 0.3 | 0.2 | 0.2 | 0.1 | 0.4 | 0.5 | 0.6 | 0.7 | 1.2 | 3.8 | 2.9 | 3.6 |
Dömda för brott ...... | 0.7 | 0.2 | 0.1 | 0.1 | — | 0.1 | 0.1 | — | 0*1 | 0.2 | 0.6 | — | 1.8 |
Häktade................. | 0.3 | 0.1 | 0.1 | 0.2 | 0.2 | 0.1 | 0.2 | 0.1 | 0.1 | — | — | - | - |
Intagna å arbetsinrättn. | 0.7 | 0.3 | 0.1 | 0.1 | — | 0.2 | 0.1 | 0.3 | 0.4 | 0.1 | 0.5 | 0.5 |
|
Intagna å försörjnings- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
inrättning ............ | O.o | 0.1 | 0.2 | 0.2 | 0.2 | 0.1 | 0.2 | 0.9 | 0.5 | 1.7 | 1.4 | 2.0 | 7.2 ; |
Intagna å skyddshem | 0.8 | 0.2 | 0.2 | 0.2 | 0.2 | 0.2 | 0.2 | 0.2 | 0.1 | 0.3 | 0.5 | 0.5 | Ds; |
Sjukliga.................. | 0.0 | 0.1 | — | — | - |
| 0.1 | 0.3 | 0.1 | 0.2 | 0.5 | — | - ! |
Samtliga | 23.0 | 12.2 | 11.9 | 12.0 | 11.4 | 12.7 | 11.0 | 12.2 | 10.1 | 12.5 | 16.5 | 16.7 | 19.7 |
Afgången
inom olika
årsklasser
från inskrifningen
räknadt.
*) Beräknadt i förhållande till stammens medelstorlek under året.
Dödligheten
bland de
inskrifna.
104
Man kan således säga, att ända till klimakteriets inträdande utöfvar på det hela
taget kvinnornas ålder intet inflytande på af gångshastigheten, liksom vi sett, att, sedan
kvinnorna varit inskrifna 1 år, tidslängden de tillhört stammen ej heller spelar någon
roll i detta hänseende. Det är, såsom vi skola se, endast sättet för afgången, men
ej afgångens hastighet, som påverkas af de nämnda två faktorerna.
Hvad de olika sätten för afgång från byrån beträffar framgår af tab. 41: a,
att största delen, 1/4 af alla, som inskrifvas, afflytta. Omkring ''/. hafva »erhållit
arbete». Till storleken följer närmast härefter gruppen »döda», som utgör omkring
11 % af hela materialet. De »afvikna» uppgå till 10 %, de, som erhållit
tjänst utgöra omkring 8 %. Gruppen »ingått äktenskap» är jämförelsevis stor,
omkring 5 °/0. De, som dömts till tvångsarbete och därefter ej återvändt till byrån,
uppgå endast till 4.5 tfa af alla, som inskrifvits, ett mycket obetydligt antal, då man
tager i betraktande det stora antal, som dömes till detta straff1). Direkt från byrån till
försörjningsinrättning afgå endast omkring 3 °/0. Sannolikt kommer dock en stor del
af dem, som »erhållit arbete», att hamna på en dylik inrättning. De, som afgått
genom intagning å skyddshem, äro mycket fåtaliga, endast 2 å 3 ^ af dem, som
inskrifvits. De, som räddats genom anhörigas ingripande, äro ej heller många, endast
omkring 1 °/0 af samtliga inskrifna.
Sannolika åldern vid afgången från byrån är 28.9 år för hela materialet. För
grupperna »tagna i vård af anhöriga», »afflyttade», »intagna å skyddshem», »hemsända»
är sannolika åldern vid afgången afsevärdt lägre, nämligen resp. 23.3, 24,5,
2é,a, 26,- år. För grupperna »dömda till tvångsarbete», »intagna å arbetsoch
å försörjningsinrättning» är den betydligt högre nämligen resp. 36.6, 35.5,
40.9 år.
Sannolika liden kvinnorna tillhöra stammen, innan de afgå, uppgår till 4.4
år för hela materialet. För grupperna »afflyttade», »hemsända», »dömda för
brott», »tagna i vård af anhöriga» är den afsevärdt lägre, nämligen resp. i.l3 i.5,
i.6 och i,9 år. För grupperna »dömda till tvångsarbete» och »intagna å försörjningsinrättning»
är den betydligt högre, nämligen resp. 13.3 och 14.8 år. Anmärkningsvärd
är skillnaden mellan grupperna »intagna å arbets-» och »å försörjningsinrättning»,
resp. 3.0 och 14.3 år, samt mellan grupperna »erhållit tjänst»
och »arbete», resp. 2.8 och 6.0 år. För gruppen »ingått äktenskap» är sannolika
tiden i stammen afsevärdt högre än för materialet i dess helhet, resp. 5.4 och
4-4 år.
Dödligheten företer ett tydligt maximum för åldersklassen 3 5 —40 år. Att
dödligheten för de följande årsklasserna är lägre beror sannolikt därpå, att en stor
del hithörande kvinnor aflida å försörjnings- och tvångsarbetsanstalter. Till jämförelse
meddelas i tab. 42: a en sammanställning af dödligheten 0 on inom olika *)
*) Det är att märka, att en del aflidit under tvångsarbetet.
■05
åldersklasser af Stockholms ogifta kvinnliga befolkning under 1870 och 1880-talen.
Man måste emellertid ihågkomma, att dödsfallen bland de temporärt afgångna och
äfven bland de internerade ej ingå i uppgifterna i tab. 40: a. Dödstalen för de
inskrifva torde i själfva verket vara afsevärdt högre än de i tab. 42: a angifna.
Tab. 42: a.
Dödligheten inom olika åldersklasser af inskrifna, jämförd med dödligheten inom
den kvinnliga befolkningen.
Dödligheten °/oo inom åldersklasserna
| 15—20 år | 20—25 år | 25—30 år | 30—35 år | 35—40 år | 40—45 år | 45 — 55 år |
Stockholms ogifta | 5,7 | 8,4 | 9,5 | 11,1 | 13,8 | 13,3 | 18,i |
» 1881—1890 | 4/> | 5,2 | 5,9 | 7,3 | 8,2 | 9,2 | 13,3 |
Under åren 1859— | 10,o | 11,7 | 14,2 | 19,2 | 25,6 | 19,3 | 20,2 |
Såsom af tab. 41c framgår, är dödligheten ungefär densamma bland dem,
som varit inskrifna kortare tid, som bland de längre tid inskrifna. Häraf får man
ej draga den slutsatsen, att kvinnornas hälsotillstånd ej påverkas af tidslängden de
varit inskrifna. De sjukliga afgå, innan de aflida. Endast de jämförelsevis hastigt
förlöpande sjukdomsfallen aflida, medan de ännu kvarstå vid byrån.
Angående 74 (motsv. 26 %j finns antecknadt, att de aflidit å något af stadens
sjukhus, 43 (15 %j hafva aflidit å kurhuset, lika många å försörjnings-, arbets- och
tvångsarbetsinrättningar. Bland dessa senare äro endast sådana upptagna, som aflidit
kort tid efter interneringen. På barnbördshus uppgifves^hafva aflidit 10 (3,5 °/0j,
på kopphuset 7 (2,5 %). 8 hafva begått själamord genom dränkning, 3 genom
att taga gift och 3 hafva blifvit mördade. Angående 35 (i2,4 % j är antecknadt,
att de aflidit i lungsot.
Dödligheten vid olika tider framgår af tab. 42: b. Dödstalen äro beräknade
i förhållande till antalet årligen besiktigade inskrifna kvinnor (tab. 2 kol. 4), hvilket
antal i det närmaste öfverenstämmer med stammens storlek.
*
14
»Afflyttade.»
106
Tab. 42: b.
Dödligheten vid olika tider bland de inskrifna i jämförelse med dödligheten inom
den kvinnliga befolkningen, enligt årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
| M OO | O | OO 00 | 00 | t—1 OO CD | CD | 1-1 CD O |
Dödligheten °/oo | f | Öl | | O | | Öl | O | | 04 1 | O | |
| b |
| ce | 00 | CD | CD | O |
| ** | CD |
| CD |
| CD | CO |
bland de besiktningsskyldiga kvinnorna | 17.1 | 13.6 | 14.7 | 10.9 | 8.4 | 9.0 | 7.8 |
„ motsvarande åldersklasser af Stockholms kvinnliga befolkning...... | 12.0 | 9.1 | 7.6 | 6.4 | 5.7 | 4.8 | 4.7 i |
De ofvan anförda dödstalen för de besiktningsskyldiga äro säkerligen för
låga, enär en del dödsfall, särskildt bland de under året afflyttade och afvikna, ej
kommit till byråns kännedom. Man kan antaga, att de under året besiktigade
kvinnorna i medeltal tillhöra byrån högst 7 månader af året (se sid. 129). Dödstalen
torde således i själfva verket vara minst en half gång till så höga som de i
tabellen anförda. Jämförelsetalen äro åtminstone för de 5 första perioderna något
för höga, enär de äro beräknade ur uppgifter '') för åldersklasser omfattande 20
år. Bland de besiktningsskyldiga är emellertid åldersklassen 20 — 30 år långt talrikare
representerad än åldersklassen 30—40 år och skillnaden mellan dödstalen
för dessa åldersklasser är afsevärd. Jämförelsetalen äro beräknande af uppgifter
rörande hela den kvinnliga befolkningen af en viss åldersklass. För de ogifta kvinnorna
är emellertid dödligheten afsevärdt lägre än för de gifta. Äfven från denna
synpunkt äro således jämförelsetalen något för höga. Man kan således med allt
skäl antaga, att dödligheten bland de besiktningsskyldiga kvinnorna år minst dubbelt
så hög som inom motsvarande åldersklasser af den ogifta kvinnliga befolkningen.
Gruppen »afflyttade» omfattar tydligen till största delen unga kvinnor, som
varit kort tid vid byrån. Den höga afgångsprocenten under första året efter inskrifningen
förorsakas tydligen, af gruppen »afflyttade». Ju äldre kvinnorna äro
och ju längre de varit inskrifna, desto mindre blir sannolikheten för att de. skola
gifva sig af från staden. /»
Enligt professor Welander, som bearbetat anteckningarna om de ifrågavarande
kvinnorna intill år 18 8 5 * 2), hade 612 afflyttat. Sedan denna tid har deras antal
ökats med 11. En del af de intill år 1885 afflyttade hafva naturligtvis återkommit,
hvadan antalet afflyttade sedan detta år i själfva verket är något större än
*) Hälsovårdsnämndens årsberättelser.
2) Om de veneriska sjukdomarnas historia i Sverige.
107
ii. Emellertid torde de ändringar, som tillkommit sedan 1885, ej vara af den
betydelse, att en ny bearbetning är nödvändig. Enligt prof. Welander hade 232
afflyttat till Finland, 14 till S:t Petersburg, 14 till Köpenhamn, 9 till andra städer
i Europa, 34 till Amerika och de öfriga 309 till olika orter i Sverige. Det stora
antal, som rest österut, har efter all sannolikhet till största delen hamnat på någon
bordell. Man kan således antaga, att ungefär hälften af dem, som afflytta, fortsätter
»yrket» på annat håll. Af samtliga under första året afgångna uppger prof. Welander,
att 52 sedermera inskrifvits på annan ort. Räknar man alla dessa, som afflyttade,
hvilket gifvetvis är för högt tilltaget, så återstå af de i tab. 40: b upptagna 222 afflyttade
170, beträffande hvilka ingen direkt anledning finnes att antaga, att de efter
afflyttningen fortsatt »yrket». Procenten definitivt afgångna genom afflyttning under
första året, hvilken i tab. 41: c beräknats till 9,„ skulle således vara 6,g.
Göres samma reduktion för samtliga afgångna under första året, erhålles
2o.8 i st. f. 23.0. Äfven med denna reduktion blir afgångshastigheten afsevärdt
högre under första året än under 2—2o:de, och det är tydligt, att denna skillnad
till öfvervägande del beror på det jämförelsevis stora antalet »afflyttade från staden».
Utsikten för de inskrifha kvinnorna att afgå genom att laga tjänst i staden
är äfvenledes störst under första året efter inskrifningen. Under andra året nedgår den
ifrågavarande afgångsprocenten afsevärdt, men håller sig . sedan i det närmaste oförändrad
till och med det 8 :de året, hvarefter utsikterna för afgång på detta sätt betydligt
aftaga. Hvad åldern beträffar är den ifrågavarande gruppen talrikast representerad
inom åldersklassen 20 — 30 år, men jämförelsevis obetydligt bland de allra yngsta.
Gruppen »erhållit arbete» omfattar mycket olikartade element: sådana, som
återgått till yrkesarbete, som fått anställning i affär, som flyttat tillsammans med
någon mansperson o. s. v. I de äldre årsklasserna, öfver 45 år, och bland dem,
som stannat 15 år och därutöfver vid byrån, höra de flesta afgångna till denna
grupp. En del af dessa blifva kopplerskor och hålla s. k. flickställen. Andra
försörja sig med grofarbete, tills de slutligen komma på försörjningsinrättningen.
Utsikten för de inskrifna att bli tagna i vård af anhöriga är såsom man
kunde vänta störst inom den yngsta åldersklassen samt under första året efter inskrifningen.
Gruppen »ingått äktenskap» är talrikast representerad inom ålderklassen 2J
— 30 år samt bland de årskontingenter, som tillhört stammen 3—8 år.
De, som dömas till tvångsarbete, återvända i regel till byrån.1) Inom de
yngre årsklasserna finna vi endast ett fåtal afgångna hörande till gruppen »dömda
till tvångsarbete». Med tilltagande ålder och ju längre kvinnorna varit inskrifna,
desto större blir sannolikheten för en afgång på detta sätt. Detsamma är fallet
beträffande intagning å försörjningsinrättning. Det är tydligen invaliderna, som på
dessa tvenne sätt lämna stammen af reglementerade.
'') Jmf. sid. 24 o. 54.
Afgången
bland de efter
år 1884 inskrifna.
X08
Sannolikheten för att afgå genom intagning å skyddshem är, som man kunde
vänta, störst för den yngsta åldersklassen samt under det första året efter inskrifningen.
Emellertid är det tydligt, att de ifrågavarande välgörenhetsinrättningarna sträcka sin
verksamhet äfven till sådana, som stå »invaliderna» ganska nära. Hela gruppen
är, såsom redan framhållits, mycket fåtalig. Gruppen intagna å arbetsinrättning är e")
heller stor. Den omfattar tydligen tvenne olika kategorier dels unga och sådana,
som varit inskrift^ endast kortare tid, dels sådana, som äro jämnställda med de
nyssnämnda invaliderna.
I fråga om dem, som inskrifvits efter 1884 kan antalet på olika sätt definitivt
afgångna ej exakt uppgifvas med undantag för de aflidna. En approximativ
beräkning är emellertid möjlig. Sista anteckningen i rullan utvisar, huruvida individen
kvarstår, blifvit internerad, afflyttat, aflidit o. s. v. Antalet vid 1904 års
slut internerade och temporärt afgångna kan approximativt beräknas. För de
besiktningsskyldiga v d nämnda tidpunkt kan antalet exakt uppgifvas.
Under åren 1885 — 1904 inskrefvos 2,103 kvinnor. Af de före 1885
inskrifna kvarstodo vid byrån 27 vid 1904 års slut. Enligt tab. 1 utgjorde stammen
vid 1904 års slut 856 individer (approximativt). Af summan 2,130 hade
således intill 1904 års slut afgått 1,274 individer (approximativt). Fördelas dessa
efter sättet, hvarpå de afgått erhålles följande resultat:
Aflidna ............................................................ | 5-1 |
Afflyttade och afvikna .................................. | 43.8 |
Erhållit tjänst .................................................... | 5° |
,, arbete................................................ | 28.7 |
Ingått äktenskap .............................................. | 1.2 |
Dömda till tvångsarbete ................................... | 1 *5 |
,, för brott ........................................ | 2.o |
Intagna å arbets- och försörjningsinrättning..... | 5-6 |
Intagna å skyddshem ........................................ | 3-1 |
Jämföras dessa tal med uppgifterna i tab. 41:3, finna vi följande. Procenten
döda har under åren 1885''—1904 nedgått till hälften af motsvarande tal för
perioden 1870—-1884. Procenten afflyttade och afvikna har ökats något, likaså
relativa antalet kvinnor, som erhållit arbete. Däremot synes kvinnornas afgång ur
stammen genom att taga tjänst blifva mindre vanlig. Procenten kvinnor, som ingått
äktenskap, företer en af sevärd minskning. De, som dömts till tvångsarbete och därefter
ej återvändt till byrån, hafva blifvit något talrikare, hvilket sannolikt står i
109
samband med den allt mer ökade tillämpningen af detta straff. Procenten afgångna
genom intagning å arbets- och försörjningsinrättning bär aftagit något. Antalet för
brott dömda, hvilka ej kommit tillbaka, har möjligen ökats. Procenten afgångna
genom intagning å skyddshem företer ingen ändring.
Åt den föregående utredningen har framgått, att reglementeringens omfång ej
står i något samband med befolkningens storlek eller dess ekonomiska och sedliga tillstånd.
Stammen af inskrifva kvinnor måste betraktas som en konstprodukt tillkommen i
sammanhang med ett särskildi administrativt förfarande. Den viktigaste faktorn, som
bestämmer stammens storlek, är rekryteringen af de inskrift^ Omfånget af denna
bestämmes af den intensitet, med hvilken byrån arbetar för kvinnornas uppspårande
(sid. 15, 16) samt den skärpa, med hvilken »åläggningsproceduren» tillämpas
(sid. 32). Huru »stammen» bildas af de kontingenter, som successivt inskrifvas,
är skildradt i det föregående. Sedan kvinnorna en gång blifvit inskrifna, hafva de
en påtaglig benägenhet att kvarstå. Visserligen afbryta de då och då »gåendet
på byrån», men de återvända efter vanligen mycket korta afbrott (sid. 22). Det
har också påpekats, att »återkomstprocenten» och »kvarståendet i stammen» visat
en tendens att tilltaga, under det att »afgångshastigheten» minskas (tab. 10 och
tab-. 32). Det tvångsmedel man hitintills haft gent emot de inskrifna, nämligen
tvångsarbetsstraffet, hvilket man användt närmast för att förmå kvinnorna att följa
reglementets föreskrifter, men äfven, ehuru kanske ej afsiktligt, för att begränsa
antalet besiktningsskyldiga, har ej visat sig ägnadt att befordra kvinnornas afgång
ur stammen. Återkomstprocenten för kvinnor, som dömts till tvångsarbete, företer
ett synnerligen högt värde 96 å 97 % (sid. 24).
Kvinnornas benägenhet att kvarstå vid byrån, sedan de inskrifvits, samt att
återvända dit, om de frivilligt eller ofrivilligt lämnat densamma, måste naturligtvis
i främsta rummet antagas hafva sin grund i den tilldragande kraft det sedeslösa
lifvet utöfvar på individer, som en gång börjat ägna sig åt detsamma. Den jämförelsevis
lättvunna förtjänsten utöfvar också en viss lockelse. Gent emot dessa
inflytanden har reglementeringssystemet uppenbarligen inga nog kraftiga medel att
befordra afgången ur den stam af reglementerade, som bildat sig.
Tvärtom, vissa förhållanden måste anses bidraga till den ifrågavarande »stambildningen».
Den föreställningen är synnerligen allmän bland de inskrifna kvinnorna,
att de y>e] hinna komma ifrån byrån». Denna föreställning är visserligen oriktig,
men man måste taga hänsyn till att den existerar och att den enligt uppgift frän
byråns tjänstemän är mycket utbredd. Till en viss grad torde denna föreställning
ha sin grund i inskrifningsförfarandet samt däri, att åläggningsproceduren ej behöfver
Faktorer, som
inverka på afgången
ur
»stammen».
no
Upprepas, då kvinnorna återanträffas efter att hafva lämnat byrån. Kvinnorna veta, att
de “stå i rullan“, äfven sedan de lämnat byrån, och de bringas att betrakta en bortovaro
från byrån såsom endast tillfällig. Samvaron med likställda i väntrummet vid
besiktningarna, å kurhuset samt å tvångsarbetsanstaltema är ägnad att ingifva dem
föreställningen, att de. tillhöra en viss kår. Då kvinnan i sammanhang med åläggningsproceduren
undertecknar erkännandet å förhörsprotokollet och erhåller ett exemplar af
reglementet, väckes lätt hos henne föreställningen om att hon afslutat e/t slags kontrakt.
Det har vid dylikt tillfälle förekommit, att en kvinna till svar å byråföreståndarens
allvarliga förmaning att öfvergifva yrket och begifva sig från
staden, yttrat, att hon tänkte uppfylla sina skyldigheter och, om hon
följde reglementets föreskrifter, så hade hon ju intet att frukta. Man
måste äfven taga i betraktande, att för dessa individer tvånget att inställa sig till
de regelbundna besiktningarna och följa reglementet är det enda disciplinerande momentet
under deras förslöande lif. Deras viljekraft och förmåga af initiativ har i de flesta
fall nog aldrig varit så stor och har naturligtvis blifvit synnerligen nedsatt genom
afsaknaden af ordentlig sysselsättning. Under sådana förhållanden är det naturligt,
att kvinnorna kvarblifva i stammen, tills af dem mer eller mindre oberoende förhållanden
föranleda en afgång.
Under det första året efter inskrifningen är afgångsprocenten jämförelsevis hög
(tab. 3 i), men redan med det andra året sjunker den betydligt för att sedan blifva
oförändrad till och med det 2o:de året. Denna företeelse kan ej tolkas på annat
sätt, än att kvinnorna i genomsnitt, sedan första året gått, vant sig vid »gåendet
på byrån».
Det har särskildt blifvit påpekadt, att de kvinnor, som inskrifvas vid 17 år
och därunder, visa en påfallande benägenhet att länge kvarstanna vid byrån (tab. 38).
Efter denna ålder synes åldern vid inskrifningen ej utöfva något inflytande på
kvinnornas kvarstående vid byrån, förr än man kommer till dem, som inskrifvas vid
40 år och därutöfver. I stort sedt har således »gåendet från byrån» samma inflytande
på alla åldersklasser, undantagandes de yngsta, som tydligen hafva de sämsta
utsikterna att komma från byrån, sedan de en gång blifvit inskrifna.
Det har påpekats, att organisationen af byrån och intensiteten i dess verksamhet
utöfvar ett bestämmande inflytande på reglementeringens omfång. Då
rekryteringen af de inskrifna ökas i sammanhang med en skärpning i byråns verksamhet
att uppspåra kvinnor, skulle man vänta, att medelåldern för de nyinskrifna
kvinnorna höjdes. Man kunde nämligen antaga, att under den tid spaningsverksamheten
bedrifvits med mindre intensitet, en del skörlefvande kvinnor undsluppit
inskrifning. Den ökning af antalet nyinskrifna, som inträder med skärpningen
af öfvervakningen, borde till väsentlig grad bero därpå, att just dessa kvinnor nu
råkat fast. Vid inrättandet af byrån 1859 visade det sig också, att åldern hos de
nyinskrifna kvinnorna var jämförelsevis hög (tab. 24). Eu stor del åt dessa kvinnor
hade tillhört den dr 1847 inrättade byrån (so not. 2 sid. 8). Med tillkomsten af
reglementet 1875 ökas successivt antalet nyinskrifna. Man skulle hafva väntat samtidigt
en afsevärd höjning åt medelåldern bland de nyinskrifna, men därtill finner
man knappt eu antydan, om man bortser från ett ringa antal, som inskrifvits efter
fyllda 40 år, såsom framgår af följande sammanställning (jmfr sid. 16).
År Nyinskrifna
1874 ............................. 45’)
1875 .........;.................... 7°
1876 .........’.................... 106
1877 ............................ 138
Medelåldern har beräknats dels för samtliga dels särskild! för åldersklasserna
under och öfver 40 år. Antalet inom dessa åldersgrupper angifves af siffrorna
inom parentes. Höjningen af medelåldern år 1876 beror tydligen på inskrifningen
af 5 individer öfver den klimakteriska åldern.
Jämförelsen mellan inskrifningsresultaten från åren närmast före och närmast
efter tillkomsten af det nuvarande reglementet ger vid handen, att skärpningen af
systemet medfört, att en hel del tillfälligtvis skörlefvande kvinnor blifvit inskrifva,
hvilka eljest ej skulle hafva fortsatt sitt lefnadssätt. Genom inskrifningen tillskapas
af dessa kvinnor en stam af inskrifna, ett material, med hvilket byrån sedan har
att arbeta under många år.
Det må äfven påpekas, att de kontingenter, som tillkommit efter en skärpning
af systemet, kvarstått jämförelsevis länge vid byrån. Af tab. 32 framgår, att
medeltalet år en kvinna kvarstått var 7.3 år för den kontingent, som tillkom efter
inrättandet af byrån 1859- För de följande årens kontingenter är det nämnda
medeltalet afsevärdt lägre. Efter tillkomsten af reglementet 1875 intrader en betydande
höjning. För de sista perioderna kan det ifrågavarande medeltalet ej beräknas,
enär dessa kontingenter till en del ännu kvarstå. Däremot kan man beräkna
det antal år hälften af de till kontingenten hörande kvinnorna kvarstått (»sannolika
kvarståendet i stammen»). Detta värde (kol. 4 tab. 3 2) företer en afsevärd
stegring för kontingenten från 1890 — 94 (jmfr sid. 90).
Vid granskningen af de omständigheter, som sammanhänga med kvinnornas
inskrifning, finner man sålunda, att ju skarpare reglementeringssystemet genomföres,
desto större blir den stam af inskrifna kvinnor, kvilkas övervakning, bestraffning
och internering lastar på samhället. L)
'') 2 af obekant ålder.
■) Den betydelse »stammen» äger för rekryteringen af de inskrifna har påpekats i det föregående
(sid. 83).
Medelåldern vid inskrifningen
samtliga | åldersklasserna under 40 år öfver 40 år | ||
22.7 år | 22.3 år (42) | 41 år | (0 |
22-3 „ | 21.8 „ (68) | d2 „ | (2) |
23.6 „ | 22.4 „ (101) | 4é » | (5) |
22-7 „ | 22.6 „ (137) | 45 „ | (0 |
I 12 .
Af sammanställningen å sid. 39 framgår, att skärpningen af reglementeringssvstemet
år 1875 e) medförde någon förbättring af de inskrifna kvinnornas hälsotillstånd.
Under perioden 1870 — 74 var procenten till kurhus remitterade afsevärdt
högre bland de »anträffade och besiktigade» än bland de »inskrifna». Efter reglementets
tillkomst ändras detta förhållande. Procenten remitterade bland de »anträffade»
sjunker betydligt, under det att densamma stiger för de »inskritna». Tydligen
infångades en hel del kvinnor, som ej voro infekterade. Sedan de blifvit inskrifna
och ingått i stammen, blefvo de i likhet med det öfriga materialet smittade. Tager
man hänsyn till att, såsom ofvan påpekats, inskrifningen bidragit till att en stor del
af dessa, från att hafva varit tillfälligtvis skörlefvande, sammanfördes med och
inkorporerades uti den stora stammen af mera permanent skörlefvande, så måste
skärpningen af reglementeringssystemet förefalla betänklig.
Inskrifningen af en kvinna, som någon tid ägnat sig åt skörlefnad, åstadkommer
visserligen, att hon tidtals, frivilligt eller efter hämtning, kommer till besiktning,
hvarvid hon i händelse af att sjukdomssymtom föreligga blir internerad å
kurhus. Men å andra sidan medför inskrifningen och inkorporeringen med stammen
eu påtaglig risk, att kvinnor från att endast tillfälligtvis hafva ägnat sig åt skörlefnad
komma att permanent drifva detta »yrke». Emellertid må det påpekas, att
byråns föreståndare, så vidt undertecknad haft tillfälle att iakttaga, tydligen framhållit
för kvinnorna vådorna af att fortsätta skörlefnaden. Intet motsäger heller
antagandet, att dylika varningar äfven under gångna tider kommit kvinnorna till del.
Belysande för verkan af en dylik i sammanhang med åläggningsproceduren gifven
förmaning är det ofvan anförda svar, undertecknad hörde en kvinna lämna: Hon
hade för afsikt att ställa sig reglementet till efterrättelse och ansåg sig under sådana
omständigheter ej hafva något att frukta.
X. Omsättningen inom stammen. Temporär bortovaro från byrån,
internering å kurhus, i tvångsarbete m. m. I
I det föregående (afdeln. II) har redogörelse lämnats för huru stort byråns
material — stammen af inskrifna kvinnor — varit vid olika tidpunkter (tab. 1).
samt huru detta material varit fördeladt på olika kategorier (tab. 7). Vidare hafva
uppgifter meddelats beträffande besiktningar och remisser till kurhus (afdeln. V)
samt beträffande lösdrifvarelagens tillämpning (afdeln. VI) å de inskrifna kvinnorna
under olika tidsperioder. I afdeln. IX har visats, huru »stammen» tenderar till
ett visst fortvarighetstillstånd och i sammanhang därmed har en framställning
blifvit lämnad beträffande fördelningen inom stammen efter kvinnornas ålder
äfvensom tidslängden de varit inskrifna. Tillika redogjordes för huru kvinnornas
definitiva afgång ur stammen förhåller sig inom olika ålders- och årsklasser.
i 13
Uppenbarligen vore det af intresse att sammanställa tidslängden kvinnorna
vard inskrift med uppgifterna om deras internering å kurhus, i tvångsarbete o. s. v
deras temporära afgång från byrån samt deras sjuklighetsförhållanden.
Man kan genom en sådan sammanställning erhålla en öfversikt öfver forte
ningen pa^ de olika kategorierna »besiktningsskyldiga», »internerade» och
»temporärt afgångna» inom de särskilda årsklasserna af stammen. Man kan äfven
beräkna frekvensen, remisser till kurhus för olika sjukdomar, tillämpningen
åt tvangsarbetsstraffet, intagningen å skyddshem, o. s. v. vid olika tider
efter tnskrifningen.
Som förekomsten af de olika veneriska sjukdomarna, remisserna till kurhus
tillämpningen af tvångsarbetsstraff o. s. v. varierat under olika perioder, är det
nödvändigt att ordna materialet så, att uppgifterna från olika tidsperioder bli likformigt
fördelade inom de särskilda årsklasserna.
A andra sidan kan det vara af intresse att följa det material, som inskrifvits
under en viss period, t. ex. 18S5-S9, för att se, huru de särskilda individerna
drabbats af eller undergått tvångsarbete, remiss till kurhus o. s. v., allt eftersom
de stannat 1, 2 o. s. v. år, innan de afgått ur stammen.
Det kunde synas hafva legat närmast till hands att till föremål för en ut- Materialet för
ie ning 1 dessa afseenden välja samma individer, som ingå i undersökningen af undersökkvinnornas
afgång ur stammen (afdeln. IX), d. v. s. dem, som inskrifvits ninsen''
•under aren 1859—1884. Förhållandena under de närmast förflutna åren torde
emellertid hafva större intresse. Vidare är att märka, att den nuvarande lagen om
osdnfvares behandling, som spelar en viss rol i de inskrifna kvinnornas lefnadsförhallanden,
tillkom år 1885. Som en bearbetning af hela det vidlyftiga materialet
-nappast torde löna mödan, har det af anförda grunder tyckts vara lämpligast, att
till grund för utredningen i fråga lägga anteckningarna efter år 1884. De kvinnor,
som inskrifvits under åren 1900 -04, hafva ej medtagits, enär de ej kunnat följas
nM,?°n I"8? tld'' Materialet för undersökningen utgöres således af kvinnor, som
tillhört byrån under åren 1885 —1904 med undantag af dem, som inskrifvits
under de 5 sista åren. I fråga om kvinnornas definitiva afgång och stammens
sammansättning af olika årsklasser hafva de i afdelning IX meddelade resultaten
kommit till användning (tab. 33). Afgångshasdgheten har visserligen varit
något mindre för de kontingenter, som tillkommit efter 1884 (se tab. 32 kol. 6.)
Skillnaden är emellertid, såsom en särskild undersökning visat, ej af den betydenhet,
att stammens sammansättning under perioden 1885 -1901 afsevärdt afvikit
från hvad som anförts i tab. 33.
Känner man antalet individer, som inskrifvits under en viss period, t. ex.
5 år, samt tidslängden hvar och en af dessa kvarstannat, kan man, såsom i det
öregående (afdeln. IX) visats, beräkna, huru stammen i genomsnitt under perioden
1 fråga vant sammansatt af olika årsklasser.
*
15
H4
De kvinnor, som i ett visst tidsmoment tillhöra stammen, representera tillsammans
ett visst antal »år i stammen», hvilket antal kan fördelas efter tiden från inskrifningen
räknadt. Man kan sålunda beräkna sammanlagda antalet år i stammen,
som infalla o—i, 1 — 2, o. s. v. år efter inskrifningen
Med ledning af uppgifterna i utdragen ur rullorna kan man beräkna sammanlagda
antalet år kvinnorna varit temporärt afgångna från byrån eller internerade
å kurhus, tvångsarbete o. s. v., under lista, aldra o. s. v året efter inskrifningen.
Genom att kombinera dessa tal kan man erhålla en öfversikt öfver stammens
fördelning i de olika kategorierna, besiktningsskyldiga, internerade och temporärt
afgångna å olika tider efter inskrifningen (tab. 4 3 0
Tab. 45.
Tab. 43:
Fördelningen
af stammens
årsklasser på
de olika kategorierna
besiktningsskyldiga,
internerade
och temporärt
afgångna.
Förhållandet mellan antalet besiktningsskyldiga, internerade och temporärt afgangna
vid olika tider efter inskrifningen, enligt uppgifter om kvinnor,
som tillhört byrån under åren i88y—ipo4.Y)
1 | 2 | 3 | |||||||||
|
|
| T | d kvinnorna varit inskrifn | a |
| — c 1 4) E | ||||
| 0—1 1—2 | 2—3 år | 3—4 4—5 | 5—10 10—15j år l år | 15—20 år | 20—25'' år | 25—30 år | 30—35 år | E E 0 2 C in | ||
1 | % 72.5 | % 68.8 | % 62.6 | % % | % 52.2 | % 47.1 | % 39.0 | % 47.9 | % 42.9 | % 38.8 | % 55.4 |
Internerade | 15.2 | 7.2 | 5.4 | 3.8 j 4.1 | 3.i | 3.5 | 1.8 | 3.1 | 2.8 | 3.5 | 5.3 i |
| 4.6 | 10.5 | 13.7 | 17.8 19.4 | 20.8 | 27.6 | 23.2 | 21.5 | 18.7 | 36.5 | I8.0 j |
| 1.0 | 1.0 | 1.0 | 1.41 1.4 | 1.5 | 2.2 | 1.9 | 1.4 | 0.2 | — | 1.4 |
å arbetsinrättning ...... å försörjningsinrättning | O.o 0.1 0.5 | 0.2 0.1 1.0 | 0.4 0.1 1.2 | 0.8j 0.3 l.it 2.0 | O.o 0.3 2.1 | 0.8 1.7 | 0.9 2.2 1.1 | 1.1 3.4 1.0 | 2.3 11.8 0.7 | 8.4 | 0.3. |
samtliga internerade ............ | 121.4 | 20.0 | 21.8 | 24.5 27.5 | 27.8 | 35.8 | 31.1 | 31.5 | 36.6 | 48.5 | 27.2 |
Temporärt afgångna3) ........ | 1 6.1 | 11.2 | 15.6 | 18.71 19.2 | 22.0 | 17.1 | 28.9 | 20.5 | i 20.5 | 12.7 | 17.4 |
») Undantagandes de, som inskrifvits 1900-04.
-) Bland besiktningsskyldiga äro medräknade äfven sådana temporärt afgångna (ej internerade),
för hvilka den i rullan antecknade bortovaron ej uppgått till 6 månader.
3) Endast sådan bortovaro är inräknad, som uppgått till 6 månader eller daröfver.
”5
Undei det i:sta året efter inskritningen åro omkring J, 4 af kvinnorna besiktningsskyldiga,
åro internerade och endast omkring V20 temporärt afgångna.
Undei de följande åren till och med det io:de ökas relativt antalet internerade
och temporärt afgångna, så att efter det 6:te året knappt hälften af
stammen blir besiktningsskyldig.
Interneringen å kurhus belöper sig till 15 % af stammen under 1 :sta året,
men nedgår till 7 % under andra året. Efter tredje året undergår den ej någon
mera afsevärd förändring. Procenten internerade i tvångsarbete tilltager nästan
1 ätlinigt under de 5 första åren efter inskrifningen. Maximum nås 10—15 år
eftei interneringen, då mer än V4 af stammen befinner sig i tvångsarbete.
Procenten intagna å försörjningsinrättning når först efter det I5:de året någon
mera afsevärd höjd. Under 5 :te—io:de året befinna sig ungefär 2 % af stammen
intagna å skyddshem.
I sista kolumnen å tab. 43 anföres fördelningen af stammen i sin helhet,
beräknad enligt uppgifterna i utdragen ur rullan. De anförda resultaten motsv
uv ci ett genomsnitt stilist and under perioden i88j—1^04. I det väsentlign.
öfverensstämma dessa resultat med dem, som meddelats i tab. 7, hvilka framgått
hufvudsakligen ur de i årsberättelserna till hälsovårdsnämnden meddelade uppgifterna.
Afvikelserna hafva sin grund i följande förhållanden. Som man så
mycket som möjligt ville reducera arbetet med utdragen ur rullorna, upptogos
endast sådana fall af »temporär afgång», då bortovaron uppgick till minst 6 månader,
enär ett kortare afbrott kunde anses skäligen betydelselöst. Tager man hänsyn
jämväl till de kortare afbrotten bör procenttalet »besiktningsskyldiga» i tab. 43
kol. 3 ökas med 5 och procenten »temporärt afgångna» minskas lika mycket,
lab. 43 afser emellertid en jämförelse mellan de olika årsklasserna och i detta
afseende inverkar det anförda förhållandet ej afsevärdt. Beträffande procenten
»internerade» är uppgiften i tab. 43 fullt exakt, enär samtliga fall af internering
upptagits i utdragen ur rullorna. Däremot har det, såsom redan framhållits (se
sid. 12), varit förenadt med en viss svårighet att ur årsrapporterna till hälsovårdsnämnden
exakt beräkna medeltalet »internerade» för dag under de särskilda tidspenoderna.
Uppgifterna i tab. 43 kol. 3 och i tab. 7 komplettera således hvarandra.
Beträffande procenten »besiktningsskyldiga» äro uppgifterna i tab. 7 de
exakta, beträffande procenten »internerade» de i tab. 43.
Kombinerar man uppgifterna i tab. 43 med uppgifterna om kvinnornas definitiva
afgång, tab. 31, så kan man beräkna för hvar och en af de olika kategorierna
besiktningsskyldiga, internerade och temporärt afgångna, kvinnornas fördelning
etter den tid de varit inskrifna äfvensom den sannolika tiden de varit inskrifna.
Resultaten af denna beräkning anföras i tab. 44.
De internerade och de temporärt afgångna äro såväl till lefnadsåldern som
inskrifningstiden afsevärdt äldre än de besiktningsskyldiga. Af samtliga vid eu viss
Tab. 44:
Fördelningen
af de olika
kategorierna
besiktningsskyldiga,
internerade
och temporärt
afgångna efter
den tid kvinnorna
varit
inskrifna.
Il6
tidpunkt besiktningsskyldiga hafva hälften varit inskrifna kortare tid än 4,3 är.
Af dem, som samtidigt befinna sig internerade eller temporärt lämnat byrån, har
hälften varit inskrifna 7 år och därutöfver.
Tab. 44.
Jämförelse mellan de olika kategorierna besiktningsskyldiga, internerade och temporärt
afgångna, beträffande kvinnornas fördelning efter den hd de vant inskrifna.
1 | 2 | 3 | 1 4 | ||||||
| T | id kvinnorna varit | inskrifna | Sannolika | Sannolika åldern | ||||
0-11-5 | 5-10 år | 10-15 år | 15-20 år | 20 — 25 år | 25—30 | 30 - 35 35 - 40 | |||
| % I % | % 1 | % | % | % | % | % I % | år | år |
Besiktningsskyldiga ... | 16.4 38.4 | 22.61 | 12.0 | 5.7 | 3.2 | 1.2 | 0.4 0.1 | 4.3 | 27.0 |
''internerade............... | 9.8 29.5 | 25.4; | 18.5 | 9.o 1 | 4.4 | 2.0 | 1.1 0.3 | 7.0 | J [31.2] |
Temporärt afgångna ... | 4.4 30.9 | 31.0 | 13.8 | 13.2 | 4.5 | 1.8 1 | 0.4 | 7.0 |
|
Stammen i sin helhet... | 12.51 34.6 | 24.8 ! | 14.1 | 7.9 | 3.8 | 1.5 | 0.6 j 0.1 | 5. | 28.9 |
(Se tab. 33 och sid. | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
92.) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
I tab. 37: a och 37: bäro sammanställda de i årsrapporterna till hälsovårdsnämnden
meddelade uppgifterna om åldern hos de vid årets slut byrån tillhöriga
kvinnorna. Enligt uppgifterna för åren 1885 —1904 är sannolika åldern hos dessa
kvinnor 26,9 år1) sålunda 2 år lägre än hvad som beräknats för stammen i sin
helhet.
För de till tvångsarbete dömda uppgår sannolika åldern till 27,9 år under
åren 1885 —1904. (Se tab. 20 och 22: a)2).
J) Det är emellertid att märka, att uppgiften afser jämväl de å kurhus intagna. Medtagas ej dessa,
erhålles 27,0, det värde, som angifves i tab. 44 kol. 4 såsom uttryck för sannolika åldern hos de
besiktningsskyldiga. För de å kurhus intagna kan sannolika åldern approximativt beräknas till 26,2 år.
-) Angående åldern hos öfriga grupper af internerade äfvensom hos de temporärt afgångna finnas
inga uppgifter, af hvilka värden för sannolika eller medelåldern bekvämt kan beräknas. Ett approximativt
värde för sannolika åldern hos de internerade och de temporärt afgångna tillsammantagna kan erhållas
med kännedom om sannolika åldern hos stammen i sin helhet samt hos de besiktningsskyldiga. Detta
approximativa värde anföres i tab. 44 inom parentes.
ii7
Bland de besiktningsskyldiga pågår en .ständig omsättning. Kn del afflytta,
afvika, taga tjänst o. s. v. för att efter en kortare eller längre tid återvända till
byrån, andra intagas å kurhus, tvångsarbetsanstalt o. s. v. Det kunde vara af
intresse att taga reda på, huru denna omsättning förhåller sig, under olika perioder,
från inskrifningen räknadt. I ab. 45 innehåller resultaten af en sammanställning
åt hithörande uppgifter i utdragen ur rullorna. Talen i denna tabell angifva antalet
afflyttningar, afvikningar, remisser till kurhus, interneringar å tvångsarbetsanstalt o. s. v.,
som förekommit under loppet af ett år, beräknadt för 100 »besiktningsskyldiga» per
dag under året. Beräkningen är utförd för olika årsklasser från inskrifningen räknadt.
Både de, som definitivt och de, som temporärt lämnat byrån, äro medräknade. I
tab. 46 redogöres för procenten återkomna inom de olika årsklasserna.
Tab. 45.
Öfversikt för perioden 1885—1904 öfver omsättningen bland de besiktningsskyldiga
vid olika tid efter inskrifningen. i)
Tid efter inskrifningen
100 besiktningsskyldiga, tillhö-rande vidstående årsklasser, från | | 0—1 | 1—2 år | 2—3 år | 3—4 år | 4—5 år | 5—10 år | 10—15 år | 15—20;20—25 år J år | 25—30 är | |
loppet af ett år |
|
|
|
| antal g.ånger |
|
|
| ||
afflytta!* 2) ........................... | 15.o | 12.3 | 15.3 | 14.6 | 14.0 | 12.0 | 6.8 | 7.4 | 1.8 |
|
afvikit2)....................... | 11.4 | 6.5 | 6.0 | 7.9 | 8.4 | 7.6 | 8.3 | 16.8 | 14.3 | 14.2 |
erhållit tjänst2)..................... | 2.1 | 2.4 | 2.8 | 1.2 | 1.7 | 2.1 | 2.1 | 2.6 | 3.6 | 6.3 |
„ arbete2)..................... | 5.5 | 8.4 | 10.3 | 11.8 | 11.2 | 12.5 | 11.6 | 16.2 | 14.3 | 18.9 |
ingått äktenskap 2) ............... | 0.7 | 1.2 | 1.3 | 1.8 | 1.9 | 2.2 | 0.7 | 2.6 | 1.2 |
|
afgått inalles 2) ..................... | 34.7 | 30.8 | 35.7 | 37.3 | 37.2 | 36.4 | 29.4 | 45.6 | 35.2 | 39.4 |
internerats å kurhus ............ | 306 | 165 | 140 | 123 | 121 | ilo | 138 | 76 | 74 | 63 |
„ i tvångsarbete ..... | 25 | 49 | 59 | 70 | 73 | 62 | 76 | 57 | 45 | 49 |
„ i fängelse............ | 4.8 | 4.4 | 3.3 | 5.6 | 6.5 | 8.0 | lO.o | 8.5 | 4.8 | 3.2 |
„ å arbetsinrättning... | O.o | 0.7 | 0.7 | 0.7 | 0.4 | 0.6 | _ | 3.2 | 3.6 | 4.7 |
„ å ''försörjningsinr____ | 1.0 | 0.6| | 1.1 | 0.9 | 3.5 | 3.5 | 6.6 | 17.6 | 13.1 | 33.1 |
„ å skyddshem ...... | 2.6 | 2.8 | 2.7 | 2.6 | 8.6 | 7.8 | 5.9 | 4.7 | 4.8 | 3.2 |
internerats inalles ! | 339 | 222 | 207 | 202 | 213 | 192 | 236 | 167 | 145 ] | 156 |
afgångna och internerade........ '' | 374 | 253 | 242 | 239 | 250 | 228 | 265 | 213 | 180 | 195 ; |
’) De under åren 1900—04 inskrifna äro ej medtagna.
2) Endast de fall äro medräknade, då bortovaron uppgått till 6 månader eller däröfver.
Omsättningen
per år inom
de särskilda
årsklasserna
af de besiktiiittgsskyldiga.
Tab. 45:
Afgångs- och
interneringsfrekvensen
vid olika tid
efter inskrifningen.
118
Frekvensen afflyttningar, afvikningar o. s. v. är i själfva verket större, än
hvad som framgår af tab. 45, enär de fall ej äro medräknade, då kvinnan återvändt
till byrån inom kortare tid än 6 månaderx). Emellertid kan man knappast
anse, att kvinnan gjort ett allvarligt försök att komma ifrån byrån, om hon
återkommit så snart som inom 7* år.'' Beträffande de internerade — således äfven
dem, som intagits å skyddshem — hafva samtliga i rullan anförda fall upptagits.
Emellertid händer det ofta, att en kvinna, som gått in på ett skyddshem eller
blifvit remitterad till försörjningsinrättningen, efter några dagar återanträffas. Dessa
fall blifva naturligtvis ej antecknade i rullan.
I tab. 10 redogjordes för återkomstprocenten under olika tidsperioder.
Uppgifterna i tab. 10 afse procenten återkomna bland dem, som vid årets slut voro
frånvarande, och äro därför ej direkt jämförbara med uppgifterna i tab. 46. Särskilt
måste påpekas, att återkomstprocenten beträffande de »internerade» måste bil
högre i tab. 46, där alla under året antecknade interneringar medtagits i beräkningen.
Afsikten med tab. 10 är en jämförelse mellan olika perioder af den tid
reglementeringssystemet varit tillämpadt 1 Stockholm, under det att tab. 46 återgei
ett genomsnittstillstånd under perioden 1S 8 5 —1904 och afser en jämförelse mellan
kvinnor, som tillhört byrån olika lång tid.
Tab. 46:
Återkomstprocenten
för
»de afgångna
och de internerade
vid
olika tid efter
inskrifningen.
Tab. 46.
Öfversikt för perioden 1885—1904 öfver återkomstprocenten inom olika årsklasser för
dem, som af gått från byrån eller internerats.2)
Återkomna bland afflyttade 2) .............................. afvikna 2)................................. kvinnor, som erhållit tjänst3) ...... „ „ <"rMe s> ..... | Tid kvinnorna varit inskrifna _| | |||||||||
0—1 år 1 | 1—2 år ; | 2—3 år | 3—4 | 4—5 | | 5—10 år | 10—15 15—20 20—25 | 25— ! | |||
% 39 51 23 30 14 | % 57 67 36 43 45 | % 60 69 60 48 55 | % 64 58 71 41 50 | % 55 68 38 48 55 | % 57 69 45 39 39 | % 74 61 50 44 50 | % 60 75 22 45 55 | % 33 71 42 50 | % 55 40 | |
samtliga från byrån afgångna ~) 1 dömda till tvångsarbete............... 1 „ för brott ........................ intagna å arbets- eller för sörj :inr | 39 97 90 64 78 | 52 99 93 61 92 | 57 98 100 84 95 | 54 98 100 89 86 | 55 95 87 74 85 | 51 96 90 84 84 | 56 96 96 83 94 | 58 93 97 80 88 | 49 88 75 82 87 | 36 94 100 79 50 |
samtliga internerade | 93 | 98 | 97 98 | 92 | 94 | 95 | 91 | 86 | 69 |
1) Ej heller äro de korta, ej bokförda afbrotten medräknade (se sid. 42).
4 De under åren 1900—1904 inskrifna äro ej medräknade.
3) De fall, då bortovaron ej uppgått till 6 månader, hafva ej medräknats.
U9
Af tab. 45 framgår, att frekvensen fall, då en kvinna lämnar byrån utan att
interneras, är ungefär densamma inom alla är sklasser — omkring 35 per 100
besiktningsskyldiga för dag under året. Likaså visar det sig (tab. 46), att återkomstprocenten
är i det närmaste oförändrad, omkring 55 %, om man undantager 1 :sta året
efter inskrifningen och tiden efter det 20:de året. Vi återfinna således samma likformighet,
som redan påpekats beträffande kvinnornas definitiva afgång ur stammen
(se sid. 86). Härigenom bekräftas ytterligare den ofvan anförda slutsatsen, att
de orsaker, som förmå kvinnorna att afgå, verka i stort sedt likformigt
under en följd af år efter inskrifningen. Vi kunna nu tillägga,
att de orsaker, som förmå kvinnan att vända tillbaka, om hon gjort ett
försök att sluta, också förete samma likformighet. En kvinna synes vara
lika starkt fästad vid »yrket», om hon tillhört byrån 1 år, som om hon tillhört
densamma 10 år. Under loppet af lista året är utsikten för en definitiv afgång
större än sedermera, då kvinnan så att säga vant sig tillhöra byrån.
Återkomstprocenten för dem, som under lista året lämna byrån genom att
afflytta, afvika, taga tjänst eller arbete eller genom att träda i äktenskap, är afsevärdt
mindre än under de följande åren. I följd häraf blir också, såsom af tab. 411c
framgått, procenten definitivt afgångna betydligt större under första året än under
de följande, trots det att frekvensen försök att lämna byrån ej är större under första
året än sedermera. Frekvensen fall, då kvinnan »erhållit arbete», tilltager efter första
året, likaså de fall, då kvinna »ingått äktenskap». Anmärkningsvärd är den jämförelsevis
höga frekvensen äktenskap under perioden 15—20 år efter inskrifningen.
En öfversikt öfver äktenskapsfrekvensen under olika perioder meddelas här
nedan. Det är emellertid att märka, att endast de, som ingå äktenskap i Stockholm,
finnas upptagna i årsrapporterna till hälsovårdsnämnden. Antager man äktenskapsfrekvensen
vara densamma bland dem, som lämna Stockholm, som bland dem, som
Äktenskapsfrekvensen bland de besiktningsskyldiga kvinnorna1):
| M | -1 | OO | 00 | b-i1 CD | CD | 1—4 CD |
|
| o* | | CD | OX | CD) | Ox | O |
| O | O | 1 | O | | | O | |
| 1 |
| 1 | oc | 1 | CD | 1 |
| ^1 4- | CD- | £ | CD | CD 4- | CD | £ |
Antal besiktningsskyldiga, som | (1,00 | 0,98 | 1,24 | 1,66 | 0,98 | 0,8 3 | 0,50 |
Äktenskapsfrekvensen i procent | 1(3,2) | (3,4) | (3,7) | (3,8) | (2,4) | (2,3) | (1,6) |
bland ogifta kvinnor i åldern |
|
|
| _ |
|
|
|
foikning.......................... | 5,o | 5 |
| 0,2 |
|
Äktenskapsfrekvensen
bland de besiktningsskyldiga.
*) Enligt årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
120
kvarstanua, erhållas de inom parentes anförda talen. För jämförelses skull upptages
äktenskapsfrekvensen bland ogifta kvinnor i ålder 20 — 45 år i Stockholm enligt
uppgifter i »Berättelse om Stockholms kommunalförvaltning år 1902».
Emellertid synes större delen af dessa äktenskap vara af mycket löslig
beskaffenhet. Ungefär hälften af dessa kvinnor hafva sedermera återvändt till byrån
(tab. 46), en del till och med inom ett år (se tab. 9).
Frekvensen remisser till kurhus är störst under lista året. I genomsnitt blifva
kvinnorna under detta år remitterade till kurhus något mer än 3 gånger, förutsatt
att de ej afgå före årets slut. Under 2:dra året efter inskrifningen är frekvensen
remisser ungefär hälften så stor som under det första året. Den nedgår
ytterligare under de följande åren. Perioden 10—15 år företer åter en stegring.
Efter det I5:de året blifva ungefär s/4 af genomsnittstalet besiktningsskyldiga sända
till kurhuset 1 gång under året. Beräknar man genomsnittstalet kurhusremisser
för år för alla årsklasser, erhålles 154 pr år och 100 besiktningsskyldiga, hvilket
öfverensstämmer med sammanställningen å sid. 40, då man tager hänsyn till att
de under åren 1900—04 inskrifna ej äro medräknade.
Interneringen i tvångsarbete drabbar i genomsnitt under i:sta året efter inskrifningen
ungefär V4 af genomsnittstalet besiktningsskyldiga per dag, under 2:dra året
hälften. Under perioden 10—15 år efter inskrifningen drabbas nästan :i/4 af genomsnittstalet
besiktningsskyldiga hvarje år af tvångsarbetsstraffet. Under den följande
tiden nedgår frekvensen beträffande interneringen i tvångsarbete, men stiger beträffande
interneringen å arbets- och försörjningsinrättningar. Den höga procenten
återkomna från tvångsarbete har påpekats redan flera gånger. Det förtjänar att
framhållas, att de högsta värdena för återkomstprocenten motsvara 2:dra—4:de året
efter inskrifningen. — Beräknas genomsnittstalet interneringar i tvångsarbete för
alla årsklasser, erhålles 56 pr år och 100 besiktningsskyldiga för dag under året.
(Jmfr sammanställningen å sid. 53).
Frekvensen fall, då kvinnorna blifvit dömda för brott, ökas ju längre kvinnorna
varit inskrifna. Under första året förekomma 4 å 5 sådana fall på 100 besiktningsskyldiga,
under 1 5:de—20:de året efter inskrifningen har deras antal stigit till 10 pr
år. Denna ökning af frekvensen brott — i flertalet fall stöld — står sannolikt i
sammanhang med kvinnornas tilltagande förfall. Detta förfall ger sig äfven till
känna genom ökadt antal fall af alkoholism (se tab. 53: a).
Interneringen å skyddshem är till omfånget obetydlig i jämförelse med interneringen
i öfrigt. Under lista—4:de året uppgår densamma till 2 å 3 pr år och
100 besiktningsskyldiga för dag under året. Under 5:te—ioide stiger densamma
till 7 å 9 per 100. Aterkomstprocenten är synnerligen hög. Endast bland dem,
som intagas under 1 :sta inskrifningsåret, kan man räkna något afsevärdt antal definitivt
afgångna, ett förhållande, som redan framgått af tab. 401b och 411c.
Omsättningen i sin helhet bland de olika årsklasserna framgår af de uppgifter,
som meddelas i slutet af tab. 45. Den är störst inom lista årsklassen.
Inom 2:dra—15:de årsklasserna är omsättningen nästan af konstant omfång.
Beräknar man omsättningen inom samtliga årsklasser, erhålles värdet 260 pr år
och 100 besiktningsskyldiga för dag under året. Enligt tab. 4 uppgår medeltalet
besiktningsskyldiga för dag till omkring 400. Byrån har således att registrera
omkring 1,040 fall pr år af internering och afgång. I denna siffra ingå emellertid
ej de fall, då kvinnans bortovaro ej uppgått till 6 månader. Vidare tillkomma de
återanträffades och de nyinskrifnas registrering, som är af samma omfång som de
afgångnas, enär de besiktningsskyldigas antal hållit sig nästan oförandradt. Hvarje
registrering förutsätter en viss undersökning, som i många fall tager mycken tid
i anspråk. Härtill kommer kontrollen öfver att kvinnorna infinna sig till besiktningarna
samt öfvervakandet, att de i öfrigt efterkomma reglementet, ett arbete,
hvars omfång framgår af uppgifterna om besiktningarnas antal pr år (tab. 151a) och
antalet anmärkta förseelser (sid. 54). Sammanräknar man antalet besiktningar,
anmälningar om afgång, återkomst och-ändring af bostad, antalet förseelser, varningar,
hämtningar till byrån, interneringar, kan man bilda sig en föreställning om hvilken
massa enskildheter dagligen kontrolleras och registreras i byråns journaler och rullor,
att icke tala om alla rapporter till hälsovårdsnämnden, poliskammaren och andra
myndigheter. Att en god del af detta registrerings- och kontrollarbete är skäligen
improduktivt, torde ligga i öppen dag. Frågan om i hvad mån man vunnit afsikten
att med detta arbete påverka det sanitära tillståndet bland de kvinnor, som »idka
yrkesmässig skörlefnad», skall närmare belysas i afdelning XI.
För att erhålla en föreställning om, i hvilken omfattning de särskilda individerna
drabbats af tvdngsarbetsstraffet, har en undersökning utförts beträffande de
under perioden 1885—89 inskrifna kvinnorna. Dessa kunna följas minst 15 år
efter inskrifningen, för så vidt de kvarblifvit i stammen. Undersöksperioden sammanfaller
med den tid den nuvarande lagen om lösdrifvares behandling varit gällande.
Resultaten innehållas i tab. 47, 48 och 49.
Af de under åren 1885 — 89 inskrifna hafva i det närmaste hälften drabbats
af tvdngsarbetsstraffet. De, som undsluppit, äro sådana, som jämförelsevis tidigt
definitivt lämnat byrån. Sålunda utgjordes 97 % af dem, som afgått under första
året, af sådana, som undsluppit tvångsarbetsstraffet (se tab. 47). För dem, som
afgått under 2:dra året, uppgick denna siffra till 88 %. Ju längre kvinnorna stanna,
desto mindre blir utsikten för dem att undgå tvångsarbetet. Under tiden 4—10
år efter inskrifningen håller sig emellertid det ifrågavarande procenttalet tämligen
* 16
Tab. 47:
Sannolikheten
fördeinskrifna
kvinnorna att
undgå tvångsarbete.
Tab. 48:
Omfattningen,
i hvilken de
särskilda
individerna
drabbas af
tvångsarbetsstraffet.
122
Tab. 47.
Öfversikt, utvisande den tid, inom hvilken de kvinnor af gått, hvilka undsluppit tvångsarbete,
jämförd med den tid- samtliga under åren 1885—89 inskrifna
kvinnor kvarstått vid byrån.
1 1 2 | 3 | 4 | |||||||
| Antalet afgångna efter | kvar- | |||||||
Summa | 0-1 | 1-2 | 2-3 | 3-4 | 4 — 5 | 5-10 | 10-15 | 15-20 | stå- |
|
|
|
|
|
|
|
|
| ende1) |
| ar | år | år | år | år | år | ar | ar |
|
Samtliga inskrifna ......... 498 | 72 | 60 | 44 | 38 | 22 | 114 | 60 | 60 | 28 |
Däraf hafva undsluppit |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
tvångsarbete ......antal 248 | 70 | 53 | 30 | 23 | 10 | 52 | 7 | 3 | - |
% 49.8 | 97.2 | 88.3 | 68.2 | 53.6 | 45. s | 44,8 | 11.7 | 3. | 5* 2) |
Dessa hafva varit tempo- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
rärtafgångnai genomsnitt |
|
|
|
| 0.6 år | 1,9 år | 2.8 | 3 år | — |
Tab. 48.
Öfversikt utvisande sammanlagda längden af det tvångsarbete, som de under
åren i88j—89 inskrifna kvinnorna aftjänat.
i | 2 |
|
|
| 3 |
|
Under åren 1885-89 inskrifna | Ej ådömda | Antalet kvinnor, som aftjänat tvångsarbete sammanlagdt | ||||
tvångs- arbete | 0-1 år | 1-2 2-3 år år | 3-4 år | 4—5 5 — 10 år år | 10-15 15- år år | |
498 | 248 | 107 | 40 26 | 19 | 15 | 36 | 6 1 |
oförändradt, 45 %. Efter io:de året inträder en afsevärd sänkning. Af dem, som
stannat längre än 15 år, inräknadt de vid 1904 års slut kvarstående, hafva endast
3,5 % undgått tvångsarbete. Åldern vid inskrifningen utöfvar intet inflytande på
utsikten att undgå tvångsarbete, enligt hvad en särskild undersökning visat.
Sammanlagda tidslängden de 250 kvinnorna aftjänat i tvångsarbete uppgick
vid slutet af år 1904 till 628 år d. v. s. i medeltal för hvarje kvinna 2,5 år
eller, fördeladt på hela antalet under åren 1885—89 inskrifna, 1,3 år. Hälften
af dem, som dömts till tvångsarbete, hafva aftjänat mer än 1 år; 36, d. v. s. omkring
v7, hafva aftjänat 5 — 10 år (se tab. 48). En kvinna har tillbragt något
mer än 16 år i tvångsarbete.
’) Vid 1904 års slut.
2) Inräknadt kvarstående.
123
Öfver hälften hafva varit dömda mer än 2 gånger. Tvenne kvinnor hafva
varit dömda 13 gånger hvardera (tab. 49). Strafftidens längd ökas i regel för
hvarje gång straffet ånyo ådömes, såsom af tab. 49 framgår.
Tab. 49.
Öfversikt, utvisande strajjtidens längd vid förnyad tillämpning af tvångsarbetsstraffet,
enligt uppgifter rörande kvinnor, som inskrifvits under åren 1885 — 89.
Tab. 49:
Strafftidens
längd vid
straffets upprepande.
1
2
3
0 3.£ |
|
|
|
|
|
| A | n t | a 1 | k | v i | n n | O | d | ö | m | d | a |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|3 3 Q» <*? rT |
|
|
|
|
|
|
|
|
| strafftid månader |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Summa | ||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 1 | 7 | 8 | 91 | 10 | 11 | 121 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18| | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
|
lista | 2 | 105 | 85 | 31 | 1 | 13 |
| 1 | 4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 250 |
2:dra | 5 | 8 | 19 | 47 | 14 | 73 | 6 | 4 | 6 | 2 | — | 7 | — | 1 | 1 |
| - | 1 | - | 1 | 1 |
| — | 2 | - | - | 198 |
0 -o* cö | 1 | 3 | 4 | 19 | 4 | 32 | 11 | 12 | 40 | 3 | — | 10 | - | 2 | 3 | - | - | 2 | - | - | - | - | - | - | - | - | 146 |
4:de | _ | 1 | _ | 4 | 5 | 17 | 4 | 15 | 11 | 4 | 1 | 39 | — | 2 | 2 | 2 | 2 | - | - | - | 1 |
| - | 1 | - | - | in |
5:te | 1 | _ | 1 | 4 | 2 | 7 | 4 | 11 | 6 | 6 | 2 | 14 | 1 | 16 | 4 | 3 | 1 | 2 | - | 1 | - | 1 | - | - | - | 1 | 88 |
6:te | _ | _ | 1 | _ | 1 | 4 | — | 7 | 3 | 5 | 1 | 8 | 2 | 5 | 10 | 6 |
| 5 | 1 | - | - | 1 | - | - | - | - | 60 |
7:de | 1 | 1 | _ | _ | — | 4 | 1 | 1 | 3 | 5 | — | 6 | 1 | 5 | 1 | 7 | 8 | 1 | - | 4 |
|
|
|
|
|
| 49 |
8:de | _ | 1 | _ | _ | — | _ | 2 | 1 | 1 | 2 | 4 | 3 | — | 4 | 2 | 1 | 4 | 6 | - | 1 | 2 |
|
|
|
|
| 34 |
9:de | _ | 1 |
|
|
|
|
| 1 | 1 | 1 | 1 | 5 | — | — | 1 | — | 1 | 5 | 3 | - | - | 2 | - | - | - | - | 22 |
10:de | _ | _ | _ | _ | _ | _ | — | _ | — | — | _ | 3 | — | • 1 | 1 | — | — | 3 | 1 | — | - | - | 1 | - | - | - | 10 |
lille |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 6 |
12:te |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 | - | 3 |
13:de |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| - | 2 |
Summa | 10 | 120 | no | 105 | 27 | iso] 28 | 53 | 75 | i 28 | 9 | 103| 1 | 37 | 26 | 19 | 16 | ''30| 6 | 7 | 14 | 14 | 1 | 5 | 1 1 | i l| 979 |
Den vanligast tillämpade strafftiden äfvensom medellängden af det ådömda
straffet, då det tillämpats för lista och 2:a gången o. s. v., framgår af följande
sammanställning:
|
|
|
| Vid | kvinnornas dömande till tvångsarbete |
|
| ||||
| l:sta!2:dra | 3:dje | 4:de | 5:te | 6:te | 7:de | 8:de | 9:de 10:de | ll:te | 12:te | 13:e gången |
Vanligaste straff-tiden ............ | 2 6 | 9 | 12 | 14 | 15 | 16 ä 17 | 18 | 1 12 0.18 12 0.18 | 12 | 12 | 12 månader |
Medellängden af |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 12.0 „ |
strafftiden | 3.4 5.7 | 6.8 | 9.7 | 10.9 | 12.4 | 13.0 | 13.9 | 14.7 I6.1 | 16.6 | 17.o |
Strafftider, som kunna räknas i fjärdedelar af år, äro naturligt nog de vanligaste.
Längre straff än 1V2 år äro jämförelsevis sällsynta. De kvinnor, som
redan första gången fått längre straff, hafva före inskrifningen varit dömda å annan ort.
124
Sannolikheten
för kvinnorna
att dömas
ånyo till
tvångsarbete.
Tab. 50:
Omfattningen,
i hvilken de
särskilda
individerna
drabbas af
internering å
kurhus.
Återkomstprocenten framgår af följande sammanställning:
Af dem, som dömts | till tvångsarbete,...... | 1 gång | 2 ggr | 3 ggr | 4 ggr | 5 ggr 6-10 ggr |
hafva blifvit dömda | ånyo ..................... | 78 % | 74 % | 76 % | 79 % | 68 % 63 % |
Utsikten att återkomma till tvångsarbete är således mycket stor för dem, som
en gång blifvit dömda. Mer än 3/4 återkomma. Denna utsikt är i det närmaste
lika stor för dem, som dömas lista, 2:dra, 3:dje och 4:de gången. Först med
5 :te gången inträder någon minskning af återkomstprocenten. Tvångsarbetets förmåga
att förbättra individerna är således mycket ringa. Ej heller synes detta straff
verka i någon högre grad afskräckande, åtminstone icke på dem, som en gång blifvit
dömda. Detta förhållande är så mycket mera anmärkningsvärdt, som strafftiden i
allmänhet ej obetydligt ökats för hvarje gång straffet tillämpats på samma individ
(se tab. 49). Att ända intill hälften af dem, som inskrifvas, drabbas af detta
straff, visar också, att man endast ofullkomligt uppnår den effekt, som uppenbarligen
afses med straffet ifråga, nämligen alt förmå kvinnorna att efterkomma reglementet.
Det måste äfven framhållas att tillämpningen af denna kostsamma (se sid. 61)
internering ej bestämmes af kvinnornas smittofarlighet. Såsom af tab. 43 och 45
framgår drabbar densamma mindre de yngre årsklasserna från inskrifningen
räknadt, hvilka i sanitärt hänseende äro de farligaste.
Tab. 50.
Ofversikt utvisande sammanlagda tidslängden och antalet gånger de under åren
1885—89 inskrifna kvinnorna varit intagna å kurhus.
1 2 3
Under jtj åren . . 1885-89 ointagna |
|
| Antal kvinnor, som varit intagna å kurhus, sammanlagdt |
| |||||
0-1 mån. | 1-2 mån. | 2-3 mån. | 3-4 mån. | 4—5 män. | 5-6 mån. | 6-9 mån. | 9-12 1 — 17* 172-22-272 | 27,-3 år | |
498 81 | 70 | 59 | 49 | 00 j co ] | 54 | 22 | 54 | 37 22 1 7 4 | 1 |
| Antal kvinnor, som varit intagna å kurhus | ||||||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6-10 | 11-15 | 16 —20,21—25''26 —30 31 - 40 | 41-50 |
| gång_ | ggr | ggr | ggr | ggr | ggr | ggr | ggr | ggr 1 ggr ggr | ggr |
| 71 | 42 | 42 | 41 | 37 | 98 | 42 | 29 7 6 1 | 1 |
125
Tab. 51.
Ofversikt, utvisande den tid, inom hvilken de kvinnor afgått, hvilka undsluppit
internering å kurhus, jämförd med den tid samtliga under åren 188y—8<j
inskrifna kvinnor kvarstått vid byrån.
Tab. si:
Sannolikheten
förde inskrifna
kvinnorna att
undgå intagning
å kurhus
|
|
|
|
| Antal afgångna efter |
| Talrör. | |||
|
| Summa | 0-1 år | 1-2 i år 1 | 2-3 | | 3-4 år | 4 — 5 år | 5 —10 i år | 10 15 15 20 stående år år | |
Samtliga inskrifna |
| 498 | 72 | 60 | 44 | 38 | 22 | 114 | 60 | 60 28 |
Däraf hafva undgått | antal | 81 | 3H | 16 | 5 | 4 | 4 | 13'') | 1 | 2 4 |
% | 16.2 | 50.o | 26.7 | 11.4 | 10.5 | 18.2 | 1 1.2 j | 1.4 | 2.3 |
Beträffande internering å kurhus har en undersökning blifvit utförd af samma
art som den beträffande tvångsarbetet.
De under åren 1885 — 89 inskrifna kvinnorna hafva vid 1904 års slut varit
vårdade å kurhus inalles 64,125 dagar, motsvarande 5,1 månader i medeltal för
hvarje intagen. Fördelas underhållsdagarnas antal på hela antalet inskrifna, erhålles
4,3 månader för hvarje inskrifven. Halfva antalet vårdade hafva varit intagna 3,8
månader och därutöfver; 34, motsvarande omkring V12, hafva varit internerade 1 år
och därutöfver (se tab. 50). Hvad interneringstidens sammanlagda längd beträffar
är tvångsarbetet omkring 3 gånger längre än interneringen å kurhus och, såsom af
tab. 23 framgår, förorsakar tvångsarbetet ungefär 3 gånger så stora omkostnader
söm kurhusinterneringen.
Kurhusinterneringen drabbar däremot ett betydligt större antal individer än
tvångsarbetet. Af de 498 kvinnor, som inskrifvits under åren 1885 — 89, hade
endast 81, motsvarande 16$, undgått att blifva remitterade till kurhus. Ungefär
73 af dessa hafva afgått redan under de första två åren efter inskrifningen.
Af tab. 51 framgår, att af dem, som afgå under första året, hälften har
undgått kurhusremiss. Af dem, som afgå under andra året, har endast omkring
V4 undsluppit kurhuset. För de följande åren, med undantag af det 5 :te, håller
sig dessas antal ungefär vid V9 åt samtliga afgångna. Efter det io:de året inträder,
liksom i fråga om interneringen i tvångsarbete, en betydande minskning i relativa
antalet individer, som undgått kurhusremiss. * *)
J) Frånvarande i medeltal 2.2 år.
*) it it it 7.5 „
I2Ö
Öfver hälften hafva intagits mer än 4 gånger. Aterkomstprocenten visar ett
ganska regelbundet förhållande såsom framgår af följande sammanställning:
Sannolikheten I till kurhuset. Af dem> som intaSits a | 1 gång | 2 gg | 3 ggr | 4 ggr | 5 ggr | 6 ggr 1 7-11 ggr | 12-21 ggr | 22-31 ggr |
internerades ånyo...... | 83.7% | 83.0% | 87.9 % | 86.2 % | OO rf». | 83.3 % 85.9 % | 84.o % | 81.7% |
Aterkomstprocenten är således i genomsnitt 84%, oberoende af huru många
gånger kvinnorna förut varit internerade. Det förhållandet, att återkomstprocenten
såväl beträffande interneringen i tvångsarbete som å kurhus är oberoende af antalet
föregående intet neringar, utvisar att kvinnorna resignerat inför risken att bli internerade,
sedan de en gång vant sig vid 5> gåendet å byrån».
Af de 498 kvinnor, som inskrifvits under åren 1885 — 89, hafva 68, motsvarande
13%, efter inskrifningen blifvit dömda för brott och 35, motsvarande
7 %, före inskrifningen.
De 68 kvinnorna hafva inalles blifvit straffade 113 gånger, nämligen:
1 gång 2 ggr. 3 ggr. 4 ggr. 5 ggr. 6 ggr.
46 10 6 2 3 1
De brott, för hvilka dessa kvinnor straffats, hafva varit:
stöld ........................................ 106 fall
snatteri .................................... 4 »
misshandel .............................. 2 »
våld mot polis ....................... 1 »
Det ojämförligt största antalet brott dessa kvinnor begå är således stöld.
Merändels äga dessa stölder rum på något s. k. partihotell. Då helt säkert i
många fall den bestulne — kvinnans kund för tillfället — ej anmäler stölden för
polisen, har man all anledning att antaga, att stölder af ifrågavarande art äro långt
vanligare, än hvad anteckningarna i rullan utvisa.
Af de 68 dömda kvinnorna hafva 65 efter uttjänt straff återvändt till byrån.
Sammanlagda strafftiden för dessa uppgår till 58,5 år, motsvarande 0,9 år per
individ. Fördelas summan på hela antalet inskrifna 498, erhålles 0.1a år per individ
(Jmfr sid. 129).
127
Angående intagning å arbets- och försörjningsinrättning samt å skyddshem
innehålla utdragen ur rullorna följande uppgifter om de 498 kvinnor, som inskrifvits
under åren 1885—89.
|
|
| Sam in | anlagda |
Antal | individer | Antalet | interneringstiden | |
|
| inter- | fördelad på | |
| åter- |
| antalet | hela |
intagna | komna till | neringar | åter- | antalet |
| byrån |
| komna | inskrifna |
Intagna |
|
|
|
|
å arbetsinrättning j 6 | 5 | 9 | 0,5 år | 0,00 år |
! » försörjningsinrättning 38 | 25 | 82 | 0,4 » | 0,0*2 » |
» skyddshem 74 | 69 | 108 | 0,9 » | 0,12 » |
Af de 74 kvinnor, som intagits å skyddshem, har följande antal intagits
1 gång 2 ggr. 3 ggr. 4 ggr.
56 13 4 1
För att erhålla eu föreställning om i hvad män en längre tids temporär bortovaro
från byrån inverkat på längden af den tid kvinnorna kvarstått i stammen, har en
särskild undersökning blifvit utförd beträffande de under åren 1885 — 89 inskrifna.
Resultatet anföres i tab. 52. Endast de »temporärt afgångna», således icke de
»internerade», hafva medräknats. Vidare hafva ej sådana fall medtagits, då den
registrerade bortovaron understigit 6 månader.
Af de 498 individer, som inskrifvits under åren 1885—89, hafva 200 tidtals
varit borta från byrån såsom »afflyttade», »afvikna», »i tjänst», »i arbete»,
»i äktenskap». Sammanlagdt uppgår bortovaron till 7,097 månader, motsvarande
3.0 år per individ. Fördelas bortovaron på samtliga 498, erhålles i.a år per individ.1)
Af dem, som afgått under 2: dra året, hafva 15 % varit tidtals frånvarande
minst 6 månader. Detta procenttal ökas ju längre kvinnorna stannat vid byrån,
men öfverstiger ej (>"]%, hvilken siffra nås af dem, som afgått under 9:de—io:de
året. Vi finna således, att ett afsevärdt antal kvinnor kvarstå 10—20 år
utan att göra något allvarligare försök att komma ifrån byrån.
Uttrycker man sammanlagda längden af kvinnornas temporära bortovaro från
byrån i procent af den tidslängd de kvarstått i stammen, finner man, att de, som afgått
under 2:dra och 3 :dje året efter inskrifningen, hafva varit borta från byrån ungefär
halfva tiden. För dem, som afgått efter 3 :dje året, utgör den temporära bortovaron
i genomsnitt 28 % af den tid kvinnorna tillhört stammen, likgiltigt huru
länge kvinnorna kvarstått. Detta står i sammanhang därmed, att bortovaron är
1) Medräknas jämväl de fall, då den i rullan antecknade bortovaron ej uppgått till 6 månader,
rhålles 1.9 år per individ (jmfr sid. 115 och 129).
128
Tab. 52.
Öfver sikt, utvisande längden af den tid kvinnorna varit temporärt af gångna från byrån,
jämförd med den tid de kvarstått i stammen, enligt uppgifter om kvinnor,
som inskrifvits under åren 1885—89.
1 |
|
|
|
|
| 2 |
|
|
|
| 3 i |
| År efter inskrifningen | Samt- | |||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
| lista | 2:dra | 4) ''O* cö | 4:de | 5:te | 6:te | 7:de — 8:de | 9:de- 10:de | lille — | 16:de — | liga |
Afgångna ..................... | 72 | 60 | 44 | 38 | 22 | 22 | 56 | 36 | 60 | 88 | 498 |
Af dessa hade före den |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
definitiva afgången varit tid-tals frånvarande ... J antal |
| 9 | 10 | 13 | 6 | 9 | 32 | 24 | 38 | 59 | 200 |
t % | - | 15 | 23 | 29 | 27 | 41 | 57 | 67 | 63 | 67 |
|
Bortovarons samman- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
lagda längd: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i månader | - | 78 | 164 | 133 | 101 | 203 | 980 | 795 | 1,358 | 3,285 | 7,097 |
i procent af samman- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
lagda tiden kvinnorna tillhört stammen . . . |
| 48 | 55 | 24 | 31 | 34 | 36 | 31 | 23 | 27 | 28 |
tämligen likformigt fördelad på den tid kvinnorna tillhört stammen, ett
förhållande, som redan framgått af tab. 43 och 45.
För de ifrågavarande kvinnorna, som tidtals varit borta från byrån utan
att vara internerade, belöper sig genomsnittstiden de kvarstått i stammen till
10.4 år, under det att motsvarande värde för samtliga kvinnor, som inskrifvits åren
1885 — 89 uppgår till 7,9 år. För dem, som ej varit borta från byrån (om man
bortser från kortare tids bortovaro än 6 månader) uppgår medeltiden i stammen
till 6.2 år, hvilken tid dessa kvinnor således dels varit besiktningsskyldiga dels varit
internerade. Motsvarande värde för de kvinnor, som tidtals varit borta från byrån,
uppgår till 7,4 år. Under den tid kvinnorna äro besiktningsskyldiga eller
internerade, kunna de sägas utgöra en belastning för samhället. I detta
hänseende intaga tydligen de kvinnor, som varit temporärt afgångna,
ingen gynnsammare ställning än de öfriga. Genomsnittsvärdet för den
tid de varit samhället till börda är till och med längre än motsvarande
värde för de kvinnor, som utan längre afbrott än högst 6 månader gått
på byrån eller varit internerade.
*) Inräknadt de vid 1904 års slut kvarstående.
129
Åt tab. 32 framgår, att medeltalet dr de under åren 1884—-89 inskrifna
kvinnorna kvarstått i stammen uppgår till 7,9 år. Det vore af intresse att känna, huru
denna tid i genomsnitt varit fördelad på internering å kurhus, i tvångsarbete o. s. v.
Man kan beräkna fördelningen i fråga med tillhjälp af de uppgifter om
stammens fördelning, som innehållas dels i tab. 7 dels i tab. 43, kol. 3 (se sid. 115).
Enligt denna beräkning hafva kvinnorna i genomsnitt varit
internerade | å kurhus .................................................... | 0,4 | år; |
» | i tvångsanstalt ......................................... | D3 | » |
)) | i fängelse-, arbets- och försörjningsinrättning | 0,3 | » |
temporärt | afgångna från byrån ...................................... | I>9 | » |
besiktningsskyldiga ......................................................... | 4>o | » | |
| tillhört stammen | 7,9 | år. |
Genom att dividera medeltalet för dag besiktningsskyldiga med antalet under
året besiktigade inskrifna kvinnor (se tab. 4) kan man beräkna, under huru stor del
af året kvinnorna | i genomsnitt | »gatt på byrån». |
|
Denna tid | har varit: |
|
|
^1" 1 0 CO | ............ 7r2 | månader. 1890—94 ........ | ....... 6,6 månader. |
75—79 •• | ............ 6,6 | » 95—99 ........ | ........ 6,0 » |
1880—84 | ............. 6,5 | » 1900—04 ........ | ...... 5,4 » |
. 85—89 .. | ............. 6,9 | » |
|
^Ofvanstående sammanställning utvisar, att kvinnorna i genomsnitt »gå på
byrån» ungefär halfva året. Att denna tid aftagit på de senare åren, torde delvis
stå i sammanhang därmed, att interneringen i tvångsarbete och å kurhus tilltagit.
Af hvad som ofvan anförts framgår, att byråns material, de »besiktningsskyldiga»,
är mycket rörligt. Man kan säga, att detsamma i genomsnitt omsättes
minst 2 gånger per dr, hvarvid naturligtvis är att märka, att samma individer
kunna återkomma flera gånger. Härtill kommer, att kvinnorna mycket ofta ändra
bostad. Svårigheterna att hålla detta material under kontroll äro således ganska
stora och det är naturligtvis dessa svårigheter, som framtvingat den omfattande och
tidsödande bokföringen å byrån. Ännu mera omfattande skulle uppenbarligen detta
improduktiva kontrollarbete blifva, om reglementeringssystemet skulle ytterligare
Fördelningen
af den tid
kvinnorna i
genomsnitt
kvarstått i
stammen.
Antalet månader
under året
en kvinna i
genomsnitt
varit besiktningsskyldig.
Svårigheten
att hålla materialet
under
kontroll.
Olägenheter
af kontrollen.
130
skärpas, hvarigenom ett afsevärdt antal tidtals skörlefvande kvinnor skulle komma att
inskrifvas, hvilka nu slippa undan, emedan lösdrifvarlagen ej kan tillämpas på
sådana, som hafva tjänst eller anställning.
Denna kontroll öfver kvinnorna, med skyldighet för dem att anmäla bostad,
afflyttning och återkomst, måste i längden verka ofördelaktigt. Det kan ej förnekas,
att densamma är ägnad att hos kvinnorna inskärpa föreställningen om att de utöfva
ett af samhället reglementeradt yrke. Låt vara att kvinnorna kunna sägas hafva
själfva valt detta mindre hederliga yrke, men den anmärkningen kvarstår, att samhället
inregistrerar dem och meddelar dem vissa föreskrifter rörande
»yrkesutöfningen». J)
Äfven öfriga samhällsmedlemmar kunna ej undgå att taga intryck af, att
samhället ådagalägger ett så påtagligt intresse för det ifrågavarande »yrket». För en
hvar är det tydligt, att samhällets ingripande på detta område ej afser undertryckandet
af jyrket» ifråga. Den uppfattningen ligger då nära, att kontrollen
öfver kvinnorna afser att befria yrkesutöfningen från vissa anständigheten
sårande former och att upprätthålla hälsotillståndet bland kvinnorna,
så att deras fortsatta yrkesutöfning ej må innebära sanitär fara för
deras kunder.
Det må äfven påpekas, att en del officiellt använda uttryck, såsom »yrkesmässig
otukt», »idka skörlefnad såsom näring», äro ägnade att hos allmänheten
befästa den uppfattningen, att kvinnorna i fråga utöfva ett verkligt yrke.
Det kan ej förnekas, att samhället genom sitt ingripande i syfte att reglementera
prostitutionen af hänsyn till den allmänna anständighetskänslan och hälsotillståndet
till en viss grad medverkar till de inskrifna kvinnornas förfall. Ännu.
betänkligare torde vara, att samhällets sysslande med prostitutionen i syfte att förbättra
densamma är ägnadt att hos den enskilde vidmakthålla föreställningen om
prostitutionens nödvändighet. Från uppfostringssynpunkt — och samhället har ju till
uppgift att uppfostra äfven de vuxna individerna — måste det betecknas som betänkligt,
att samhället å ena sidan utdömer de tillfälliga könsförbindelserna, ä
andra sidan vidtager administrativa och lagstiftningsåtgärder att förbättra prostitutionen.
Fluru hafva dessa försök att förbättra prostitutionen lyckats? I de flesta
afseenden råder en påtaglig oföränderlighet eller förändring till det sämre under den
tid reglementeringssystemet varit tillämpadt. Dödligheten bland de prostituerade har
visserligen afsevärdt sjunkit, men knappast i samma proportion som bland den kvinnliga
befolkningen i öfrigt (se tab. 42: b). Tiden kvinnorna kvarstå i stammen visar däremot
en långsam, men fortgående förlängning, (se tab. 3 2). Återkomstprocenten bland kvinnor,
som lämnat byrån, tillväxer långsamt (tab. 10). Antalet förseelser, varningar och häktningar
är i tilltagande (afdeln. VI). Brottsligheten synes ej aftaga (tab. 7). FLälsotillståndet
visar ingen förbättring, att döma af procenten till kurhus remitterade (sid. 39).
) Jmfr sid. i io.
Procenten barnaföderskor bland de inskrifna är i raskt aftagande (tab. 5 3 b). Några
tecken till en fysisk eller moralisk förbättring af de inskrifna förefinnas icke. Man
kan visserligen hänvisa på att den inskrifna prostitutionen aftager i förhållande
till folkmängden (tab. 5). Men denna glädjande företeelse kan, såsom man af
tab. 5 har anledning att förmoda, när som helst upphöra, om man liksom år 1875
skärper reglementeringssystemet.
Man har ej heller lyckats undanrödja alla anledningar till klagomål öfver
anständigheten särande företeelser, som stå i sammanhang med kontrollen öfver de
inskrifna kvinnorna. Att oordningar trots reglementeringssystemet förekommit, har
uppenbarligen till stor del haft sin grund däri, att öfvervakningen ej kunnat fullständigt
genomföras. Vanligen äga dessa oordningar rum å gator i närheten af
de s. k. partihotellen, till hvilka det öfvervägande antalet inskrifna kvinnor äro
hänvisade för sin »yrkesutöfning». Tolererandet af dessa hotell kan ej tillskrifvas
ordningsmakten, som för närvarande saknar laglig befogenhet att inskrida mot innehafvarne
af dessa hotell.
En hel del stötande företeelser stå emellertid i sammanhang med själfva
kontrollsystemet. Kvinnorna begagna sig af inställelsen å besiktningslokalen för att
affischera sig för allmänheten. Besiktningarna äga rum på bestämd tid och det kan
svårligen undvikas, att det väcker ett visst uppseende, då några tiotal af dessa
kvinnor ungefär vid samma tid begifva sig till samma lokal. Liknande företeelser
kunna iakttagas vid besökstiderna å kurhuset äfvensom, då kvinnorna förpassas till
kurhuset från byrån. Det kan ej undvikas, att dessa kvinnor, som känna sig tillhöra
en viss föraktad kår,'' begagna hvarje tillfälle att uppträda på ett utmanande
sätt. Men därigenom att samhället inregistrerat dem och ålagt dem vissa gemensamma
skyldigheter, anse de sig påtagligen hafva en viss rätt att affischera sig, särskildt
vid de tillfällen, då de uppfylla dessa skyldigheter. Detta affischerande torde således
svårligen kunna tillskrifvas enbart kvinnornas fräckhet och depravation. I alla händelser
kan ej samhället frånkännas en viss skuld däri, då det i ej oväsentlig mån genom
sina bestämmelser bidrager att sammanföra dessa mer eller mindre depraverade element.
I32
Förekomsten
af olika sjukdomar
inom
de särskilda
årsklasserna.
XI. Förekomsten af veneriska sjukdomar, alkoholism
och tuberkulos bland de inskrifna kvinnorna.
Reglementeringssystemets verkningsgrad.
I föregående afdelning (tab. 45) meddelades en öfversikt öfver frekvensen
remisser till kurhus inom de särskilda årsklasserna af de besiktningsskyldiga kvinnor,
som tillhört byrån under åren 1885 — 1904. Tab. 53: a innehåller en dylik öfversikt
beträffande de olika sjukdomar, för hvilka kvinnorna blifvit intagna å kurhuset.
Tab. 55: a.
Öfversikt öfver antalet remisser till kurhus för olika sjukdomar, beräknadt pr år och
100 »besiktningsskyldiga» af olika årsklasser, enligt uppgifter om
kvinnor, som tillhört byrån under åren iSSj — / 904 '').
1 |
|
|
|
|
| 2 |
|
|
|
|
| 3 |
|
|
| Tid kvinnorna varit | inskrifna |
|
| Samt- liga års- | |||||
Sjukdom | 0-1s) | 1-2 | 2-3 | 3-4 | 4 — 5 | 5 — 10 | 10-15 15-20 | 20 — 25 | 25-30 | 30-35 | ||
| år | år | år | år | år | år | år | år | år | år | år | klasser |
Syfilis.............. | 106 | 68 | 51 | 35 | 23 | 20 | 10 | • 7 | 8 | 15 | 30 | 43 |
Gonorré ............ | 107 | 42 | 37 | 32 | 34 | 27 | 31 | 16 | 11 | 11 | 10 | 43 |
Ulcus molle ...... | 64 | 28 | 22 | 19 | 24 | 21 | 28 | 14 | 15 | 22 | - | 29 |
Exkoriationer 2) ... | 47 | 27 | 24 | 23 | 21 | 29 | 41 | 24 | 24 | 13 | 69 | 31 |
Alkoholism ...... | 1 | 2 | 1 | 3 | 3 | 3 | 21 | 7 | 5 | 6 | - | 4,8 |
Tuberkulos......... | 0,1 | 0,6 | 0,7 | 0,2 | 1,7 | 0,6 | 5 | 1 | - | - | - | 1,1 |
Graviditet ......... | 4,8 | 1,1 | 0,9 | 0,5 | 0,4 | 0,2 | - | - | - | - | - | 1,2 |
Hvarje sjukdom är behandlad för sig, oberoende af om en kvinna samtidigt haft
andra sjukdomar. Under rubriken exkoriationer äro upptagna endast sådana fall, då
samtidigt venerisk sjukdom enligt anteckningar i kurhusjournalen ej förelegat.
Frekvensen remisser är beräknad i förhållande till antalet »besiktningsskyldiga»
för dag under loppet af ett år. Talen i kol. 2 och 3 angifva sålunda antalet
gånger 100 »besiktningsskyldiga» blifvit remitterade till kurhus för syfilis, för *)
*) Undantages dem, som inskrifvits 1900 — 04.
2) Enbart exkoriationer.
3) Remisserna omedelbart efter inskrifningen medräknade.
33
gonorré o. s. v. per år. Kol. 2 innehåller uppgifter för de särskilda årsklasserna,
kol. 3 motsvarande uppgifter för samtliga »besiktningsskyldiga».
Syfilis och gonorré föranleda samma antal remisser, 43 pr år och 100 besiktningsskyldiga
för dag under året. Antalet remisser för enbart exkoriationer ar Exkoriationer.
jämförelsevis högt. Detta förtjänar att särskild! framhållas, enär en synnerligt stor
del af ifrågavarande kvinnor varit syfilitiskt infekterade och sannolikheten för att
exkoriationerna i fråga varit smittofarliga ej varit utesluten. Någon antisyfilitisk
behandling af de kvinnor, som remitterats för enbart exkoriationer, bär ej förekommit,
åtminstone icke beträffande det material, som ingår i tab. 53: a.
Hvad de särskilda årsklasserna beträffar, är frekvensen remisser afgjordt
högst under första året efter inskrifningen. Detta gäller samtliga sjukdomar med
undantag af alkoholism och tuberkulos. Beträffande syfilis aftager frekvensen remisser
raskt under de 4 första åren, därefter långsammare. Af tab. 58 framgår, att de
flesta infektionsfallen inträffa under året närmast före och året närmast efter inskrifningen.
Under de följande åren komma recidiven med allt längre mellanrum. Vid
tiden 25 år efter inskrifningen synes en ökning af frekvensen remisser inträda.
Det är de sena symtomerna från nerv- och kärlsystemet, som föranleda denna ökning.
För gonorré, ukas molle och exkoriationer aftager frekvensen remisser till
kurhus raskt under de 2 första åren. Med 3 :dje året efter inskrifningen blir frekvensen
tämligen stationär. Under perioden 10—15 år efter inskrifningen inträder en
ökning, sannolikt beroende därpå, att kvinnorna blifvit allt mera förfallna och försumma
att iakttaga renlighet och skyddsåtgärder mot smitta. Under första året är Kvinnornas
gonorrén lika vanlig som syfilis såsom orsak till kurhusremiss, men under 2:dra tilltaeande
och 3 :dje året blir dess frekvens afsevärdt mindre. Under de första åren är ulcus X&
molle på långt när ej så vanligt som gonorré och syfilis. Med io:de året bli
gonorré och ulcus molle nästan lika vanliga och med det 2o:de blir ulcus molle
vanligast. Såsom ett uttryck för kvinnornas förfall kan man betrakta den ökning
antalet fall af alkoholism företer under perioden 10—15 år. Äfven tuberkulosen
visar ett maximum under denna period. Enligt tab. 43 och 45 är äfven procenten
dömda för brott högst under samma period. Att frekvensen remisser för de nyssnämnda
sjukdomarna aftager efter det 15 :de året sammanhänger därmed, att de
sjukliga och mest förfallna individerna af omständigheterna tvingats att afgå.
Frekvensen fall af graviditet är, som man kunde vänta, högst under lista
året efter inskrifningen och aftager sedan raskt. Ännu efter 6:te året förekomma
emellertid dylika fall. I regel hafva kvinnorna vid tiden för förlossningen remitterats
till allmänna barnbördshuset.
Tab. 53: b innehåller en öfversikt för åren 1870—1904 öfver antalet besikt- Frekvensen
ningsskyldiga, som födt barn. Frekvensen barnaföderskor är beräknad i förhållande till barn^der''
antalet »besiktigade inskrifna kvinnor för år» (se sid. 10 not 1) och ej i förhållande
till »medeltalet besiktningsskyldiga för dag under året».
i34
Antalet kur*
husremisser i
förhållande till
antalet besiktningar.
Till jämförelse meddelas frekvensen oäkta barnaföderskor i Stockholm.
Frekvensen barnaföderskor har aftagit hastigare bland de besiktningsskyldiga än bland
Stockholms ogifta kvinnliga befolkning.
Tab. 53: b.
Frekvensen barnaföderskor bland de besiktningsskyldiga. '')
| CD |
| w CD CD | 00 | CD CD | CD | H-» CD . O I |
| O | G< | O | o< | O | O* | O |
|
|
| OO | CD | CD | CD | O |
|
| CD | 4^ | CD | 4^ | ce | 4- ! |
Antal barnaföderskor bland de | 10,4 | 16,4 | 20,4 | 15,2 | 8,6 | 11,2 | 8,4 |
Samma antal i procent af medel-talet för år »besiktigade in-skrifna kvinnor» ............... | 2,07 | 3,10 | 2,93 | ■ 2,07 | 1,17 | 1,33 | 0,95 |
Oäkta barnaföderskor i procent | 7 | ,3 | ti | 2 | 5 | 3 |
|
I det föregående (afdeln. V) har antalet remisser till kurhus blifvit sammanställdt
med antalet besiktningar under olika tidsperioder. Det vore af intresse
att utföra en dylik sammanställning med hänsyn till de olika årsklasserna af »besiktningsskyldiga»
och särskildt med hänsyn till de »nyinskrifna».
Frekvensen remisser till kurhus för olika årsklasser finnes uppgifven i tab. 45,
beräknad i förhållande till »medeltalet besiktningsskyldiga för dag under året».
Enligt en å sid. 40 meddelad beräkning af antalet besiktningar i förhållande
till »medeltalet besiktningsskyldiga pr dag under året» skulle en kvinna besiktigas
i genomsnitt 50 gånger pr år och 100 kvinnor således 5000 gånger. Enligt tab.
45 remitteras 100 kvinnor 154 gånger till kurhus under loppet af ett årI 2). Antalet
remisser utgör således 3,1 °/0 af antalet besiktningar. Enligt uppgifterna i årsrapporterna
(tab. 15: a) uppgår detta procenttal till 3,4 %■ Öfverensstämmelsen
skulle hafva blifvit ännu fullständigare, om man i utdragen ur rullorna upptagit
samtliga fall af temporär bortovaro från byrån (se sid. 115)- Härigenom skulle
nämligen antalet remisser pr år och 100 besiktningsskyldiga (tab. 45) hafva utfallit
omkring 10 % högre.
*) Enligt årsrapporterna till hälsovårdsnämnden.
2) Beräknadt för samtliga årsklasser.
135
Då man vill jämföra förhållandet vid själfva inskrifningen och genomsnittstillståndet
sedermera under första året, är det riktigast att från antalet remisser
under första året fråndraga dem, som ägt rum i sammanhang med inskrifningen.
Likaledes måste man räkna bort antalet besiktningar, som ägt rum vid själfva
inskrifningen, d. v. s. ett antal lika stort som de nyinskrifna kvinnornas antal.
På detta sätt erhåller man såsom uttryck för antalet remisser under forsla
året efter inskrifningen:
remisser för syfilis ................................... | ....................... 96 |
„ „ gonorré ............................... | ......................... 87 |
,, ,, ulcus molle ............................ | ......................... 5 5 |
„ ,, exkoriationer ....................... | ......................... 43 |
Samtliga kurhusremisser ......................... | .......................... 260 |
allt beräknadt pr år och ioo besiktningsskyldiga för dag under året. Dessa remisser
motsvara 49 besiktningar per individ d. v. s. 4,900 pr år och 100 besiktningsskyldiga
för dag under året.
Tillståndet vid själfva inskrifningen anges af procenten nyinskrifna, som remitterats.
Det förefaller således, som om man utan vidare kunde taga de i sammanställningen
å sid. 39 angifna talen för de »nyinskrifna». Man måste emellertid ihågkomma,
att en del »nyinskrifna» varit besiktade och äfven remitterade till kurhus före den
egentliga inskrifningen. Det har därför varit nödvändigt att taga uppgifterna om
antalet remisser vid själfva inskrifningen ur utdragen ur rullorna. Härvid har den regeln
följts, att, om en kvinna varit remitterad till kurhus omedelbart före inskrifningen, så har
hon inräknats bland de vid inskrifningen remitterade. Däremot hafva bland dessa
ej medtagits sådana fall, då kvinnan blifvit inskrifven längre tid än en vecka, efter det
hon lämnat kurhuset. Ej heller äro sådana fall medräknade, då remissen till
kurhus ägt rum mer än en vecka efter inskrifningen. Man afser nämligen att få
ett uttryck för frekvensen remisser vid själfva inskrifningen. Man må äfven ihågkomma,
att härvid räknar man endast en besiktning per individ, och man beginge
uppenbarligen en godtycklighet, om man valde just den besiktning, som medfört
kurhusremiss, oafsedt om denna ägt rum vid eller afsevärd tid före eller efter
inskrifningen. Däremot kan det anses vara likgiltigt, om inskrifningen ägt rum
omedelbart före eller efter intagningen å kurhus.
I tab. 54:a äro uppgifterna angående frekvensen remisser vid inskrifningen
sammanställda för åren 1885 —1904. I kol. 6 angifvas samtliga remisser i procent
af antalet nyinskrifna. Frekvensen remisser har stigit. Under perioden 1885—89
remitterades ungefär Vs af kvinnorna, under perioden 1900—1904 mer än hälften.
Såsom ofvan framhållits, äro endast sådana fall medräknade, då remissen stått i
omedelbart sammanhang med inskrifningen.
Af uppgifterna i kol. 7 och 8 framgår, att det under åren 1885—8 9 var
Frekvensen
kurhusremisser
under
första året
efter inskrifningen.
Frekvensen
kurhusremisser
vid
inskri fningen.
i36
jämförelsevis vanligt, att kvinnor inskrefvos först sedan de kommit ut från kurhuset.
På de senare åren hafva dessa fall aftagit.
Tab. 54: a.
Antal till kurhus omedelbart före eller efter inskrifningen remitterade
i förhållande till antalet -»nyinskrifna-».
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| Procent remitterade | u“ in l~rt | er U) *-0 -1 1 0 | ||||
Inskrifna |
| för | för | enbart | samt- | 2. n ffl -1 | 2. 0 |
år | syfilis | go- norré | ulcus molle | exkoria- tioner. | liga | rt a. 3 3 5-2-1 | 3 0T> fl) O crc 1 a- g 3 3 7- in |
1885-89 | 15,0 | 16,8 | 18,6 | 5,7 | 34,5 | 13,8 | 20,7 |
1890-94 | 12,4 | 14,6 | 5,8 | 4,5 | 32,6 | 9,9 | 99 7 |
1895-99 | 8,6 | 26,8 | 8,1 | 2,9 | 42,6 | 8,6 | 34,0 |
1900-04 | 12,9 | 33,4 | 5,3 | 2,3 | o3,5 | 2,7 | 50,8 |
1885-1904 | 10,9 | 21,6 | 7,8 | 3,4 | 40,8 | 8,7 | 32,1 |
1885-1899 | 10,3 | 18,4 | 8,7 | 3,7 | 36,7 | 10,7 | 26,o |
Tab. 54: b.
Antalet kurhusremisser i procent af antalet besiktningar vid inskrifningen
och under de 4 närmaste åren. '')
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| Vid in- |
| U n | der |
| Samt- |
| skrif- | lista | 2idra | 3:dje | 4:de | liga j |
| ningen | året | året | året | året | klasser |
| % | % | % | % | % | % |
Samtliga kurhusremisser......... | 36,7 | 5,3 | 3,3 | 2,8 | 2,5 | 3,1 |
remisser för syfilis ............... | 10,3 | 2,0 | 1,4 | 1,0 | 0,7 | 0,8 |
» » gonorré ......... .. | 18,4 | 1,8 | 0,8 | 0,7 | 0,6 | 0,8 |
» » ulcus molle......... | 8,7 | 1,1 | 0,6 | 0,4 | 0,4 | 0,6 |
» » exkoriationer 2) • • • | 3,7 | 0,9 | 0,5 | 0,5 | 0,5 | 0,6 |
) De under åren 1900 — 04 inskrifna äro ej medtagna.
f) Enbart exkoriationer.
137
Förekomsten af syfilis vid inskrifningen aftog raskt under de 3 första perioderna,
men steg åter under sista perioden. Remisserna för gonorré voro under åren
1885—94 lika vanliga som remisserna för syfilis. Under de två sista perioderna
har gonorrén blifvit ungefär 3 gånger vanligare än syfilis vid inskrifningen. Ulcus
molle var lika vanligt som de nyssnämnda två sjukdommarna under åren 1885—89,
men har sedan dess betydligt aftagit i frekvens. Äfven frekvensen remisser
för enbart exkoriationer har aftagit.
Uppgifterna i tab. 54: a angifva jämväl frekvensen remisser i förhållande
till antalet besiktningar, hvarvid emellertid måste ihågkommas, att man räknat endast
en besiktning för hvarje nyinskrifven, nämligen den, som står omedelbart i samband
med inskrifningen.
1 tab. 54: b. sammanställes frekvensen remisser i förhållande till antalet
besiktningar dels vid inskrifningen (kol. 2) dels under i:sta, 2:dra, 3 :dje och 4:de
året efter inskrifningen (kol. 3 — 6) och för samtliga årsklasser kol. 7.
Man har flerfaldiga gånger gjort sammanställningar af samma art som den
i tab. 54: b. meddelade. Å sid. 40 har redan den slutsats blifvit anförd, som
det ligger nära till hands att draga af sammanställningen ifråga. Man har ansett,
att tillståndet bland kvinnorna vid inskrifningen representerar tillståndet inom den
s. k. hemliga prostitutionen, och man skulle möjligen utan vidare kunna uppfatta
minskningen af förhållandet mellan kurhusremissernas antal och antalet besiktningar
såsom ett uttryck för en förbättring af kvinnornas hälsotillstånd, hvilken tillkommit
genom inskrifningen.
Man måste emellertid ihågkomma, att den s. k. hemliga prostitutionen hufvudsakligen
utgöres af kvinnor, som endast tillfälligtvis idka skörlefnad och i alla händelser af
sådana kvinnor, som ej genom sitt uppträdande på gator och offentliga platser eller
genom att frekventera partihotell eller bo å s. k. flickställen ådragit sig byråpolisens
uppmärksamhet. Dessa kvinnor kunna således antagas drifva »yrket» mera försiktigt
och i en omfattning, som medför långt mindre risk i sanitärt hänseende, än hvad
fallet är med flertalet af dem, som bli tagna af byråpolisen. De »nyinskrifna»
kunna således ej anses vara en profkarta på den s. k. hemliga prostitutionen hvarken
i sanitärt eller andra afseenden.
Vidare måste man ihågkomma, att vid inskrifningen (kol. 2) är beräknad
endast en besiktning pr individ, under det att för den följande tiden 50 besiktningar
pr år i genomsnitt komma på hvarje individ. För att erhålla fullt jämförliga tal,
skulle man jämföra remisserna vid inskrifningen med antalet remisser vid den besiktning,
som infallit resp. 3, 6, 9, 12 o. s. v. månader efter inskrifningen för
samma material. En sådan beräkning är emellertid omöjlig att genomföra.
Om man i stället för att besiktiga kvinnorna 1 å 2 gånger i veckan, besiktigade
dem dubbelt så ofta, skulle besiktningarnas antal visserligen fördubblas, men
* 18
13»
helt säkert icke antalet remitterade. En del sjuka skulle upptäckas tidigare, men
antalet skulle förbli i det närmaste oförändradt. Antalet remitterade i förhållande
till antalet besiktningar skulle således sjunka ungefär till hälften. Att häraf
draga den slutsatsen, att hälsotillståndet blifvit 2 gånger bättre, vore uppenbarligen
ej berättigadt.
Att af antalet remisser i förhållande till antalet besiktningar draga slutsatser
angående hälsotillståndets förändring, är tydligen berättigadt endast under förutsättning,
att besiktningsfrekvensen under de perioder man jämför är densamma.
I detta afseende äro talen i kol. 3 — 6 af tab. 54: b jämförliga med hvarandra,
men af dessa framgår intet nytt utöfver hvad som framgått af tab. 5 3: a. Den
betydliga minskningen i förekomsten af venerisk sjukdom, som enligt det anförda
resonnemanget skulle äga rum i sammanhang med inskrifningen, är i själfva verket
skenbar och beror på ett olika beräkningssätt af talen i kol. 2 och kol. 3 — 6.
Tiden för infektionen
med
syfilis i förhållande
till kvinnornas
ålder
och inskrifning.
Materialet för
undersökningen.
Af särskildt intresse är att söka fastställa infektionstiden för syfilis i förhållande
till tidpunkten för kvinnornas inskrifning äfvensom till deras ålder. För detta
ändamål har en särskild undersökning blifvit utförd beträffande de 1,591 kvinnor,
som inskrifvits under åren 1885 —1899.
Materialet i fråga kan delas l) i följande grupper:
Grupp A. Uppgift föreligger om den tidpunkt, vid hvilken primäraffeklionen
blifvit iakttagen. Infektionen antages hafva ägt rum en månad före nyssnämnda tidpunkt.
Grupp B: Infektionstiden kan med viss sannolikhet beräknas af uppgiften
om iakttagandet af vissa symtom, särskildt leukoderma colli. Detta senare symtom
har antagits uppträda 1 /2 år och försvinna 2 Va år efter infektionen. Föreligger
endast uppgiften, att detta symtom en gång blifvit iakttaget, har infektionstiden
blifvit förlagd 1 Va år tillbaka. Hafva sekundärsymtom blifvit antecknade t. ex. 5
år efter inskrifningen och leukoderma colli iakttagits ännu under det 8:de året efter
inskrifningen, så har infektionen antagits hafva ägt rum under 5:te året efter
inskrifningen. Har leukoderma colli iakttagits under en längre tid, har infektionen
förlagts V* år före första iakttagandet. Hafva sekundärsymtom antecknats t. ex.
2:dra året före inskrifningen och dylika symtom iakttagits ännu 10 år senare, så
har infektionen'' blifvit förlagd till 2:dra året före inskrifningen. Infektionstillfället
har således i allmänhet blifvit förlagdt så sent som möjligt.
Grupp C: Uppgifter föreligga, att syfilis konstaterats, men inga hållpunkter finnas
för beräkning af infektionstiden. Dessa fall sammanställas efter tidpunkten för den första
iakttagelsen och tillika skiljes mellan fall, där endast sekundärsymtom och där jämväl
tertiärsymtom varit de första, som blifvit antecknade; resp. grupp C 1 och grupp C 2.
*) Uppdelningen i grupperna A, B, C och D har utförts af med. lic. F. Sandman i sammanhang
med utdragen ur sjukhusjournalerna.
139
Grupp D: Inga säkra uppgifter om förekomst af syfilis föreligga. Till
denna grupp äro äfven räknade de fall, där man misstänkt syfilis. Dessa fall
utgöra 5 % af gruppen ifråga.
Tab. 5 5 innehåller en öfversikt öfver materialet i fråga.
Tab. 55.
Öfversikt öfver de under åren 1885—99 inskrifna kvinnorna, fördelade efter
uppgifterna om deras infektion med syfilis.
1 | 2 | 3 | 4 | |||
Grupp | Inskrifna | Summa | Infekterade resp. | |||
1885—89 | 1890—94 | 1895—99 | före inskrifningen | efter inskrifningen | ||
A. Primäraffektionen obser- |
|
|
|
|
|
|
verad ..................... | 89 | 95 | 66 | 250 | 141 | 109 |
B. Tidpunkten för infektionen |
|
|
|
|
|
|
beräknad .................. | 21 | 141 | 213 | 375 | 246 | 129 |
C. Syfilis konstaterad genom |
|
|
|
|
|
|
1. endast sekundär sym- |
|
|
|
|
|
|
tom .................. | 200 | 143 | 99 | 442 | 205 | 237 |
2. tertiär symtom ...... | 17 | 7 | 3 | 27 | 5 | 22 |
D. Syfilis ej iakttagen ...... | 171 | 148 | 178 | 497 |
|
|
Summa | 498 | 534 | 559 | 1,591 | 1,094 |
Att grupp B är så fåtaligt representerad bland dem, som inskrifvits under åren
1884 — 89, härrör däraf, att anteckningarna om leukoderma colli började först efter
1890. I en del af de följande sammanställningarna medtagas därför ej de 21
individerna från den första perioden.
Af tab. 55 framgår, att bland de 1,591 kvinnor, som inskrifvits under
åren 1885 —1899, syfilis konstaterats hos 1,094. Man har emellertid all
anledning antaga, att en del af de till grupp D hörande varit infekterade, ehuru
sjukdomen ej diagnosticerats. Minst 69 % af de inskrifna kvinnorna hafva i alla
händelser förr eller senare ådragit sig syfilis.
I tab. 5 6 meddelas en öfversikt öfver åldern, vid hvilken infektionen ägt
rum, beräknats hafva ägt rum, resp. konstaterats. De värden för sannolika åldern vid
infektionen, som beräknats för grupperna A, B och C, stämma ganska väl med
hvarandra. Inom grupp B har i de särskilda fallen, såsom ofvan anförts, tidpunkten
för infektionen blifvit förlagd så sent som möjligt. Den skillnad, som
förefinnes mellan grupp A och B, är således förklarlig. Vi kunna med allt skäl
antaga, att det värde, som erhållits för grupp A — de fall, vid hvilka man kunnat
140
bestämma infektionstillfället, åtminstone på 1 månad när -— är ett uttryck för de
verkliga förhållandena. Halfva antalet syfilitiskt infekterade kvinnor, tillhörande besiktningsbyråns
inskrifna material, hafva således smittats innan de nått åldern 20.3 år.
Tab. 56.
Kvinnornas
ålder vid infektionen
med
syfilis.
Öfversikt öfver åldern vid infektionen med syfilis, resp. vid dess konstaterande, enligt
uppgifter om kvinnor, som inskrifvits åren 1885—pp.
1 | 2 | 3 | 4 | |||||||||||||||
|
|
|
|
|
|
| Antal infekterade vid åldern |
|
|
|
| Sannolik | ||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Grupp | under |
|
|
|
|
|
|
|
| fylld. |
|
|
|
|
| Summa | infekt., | |
15 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26-30 | 31-35 | 36-40 | 41—45 |
| konsta- | |
| ||||||||||||||||||
| e |
|
|
|
|
|
| 0 |
|
|
| 0 | 0 | „ | år | 0 |
| terand et |
| ar | ar | ar | ar | ar | ar | ar | ar | ar | ar | ar | ar | ar |
|
|
| ||
A | _ | 6 | 23 | 27 | 28 | 33 | 31 | 25 | 18 | 13 | 11 | 9 | 17 | 4 | 4 | 1 | 250 | 20. s |
B | 1 | 8 | 19 | 21 | 43 | 44 | 46 | 36 | 28 | 24 | 23 | 13 | 33 | 11 | 3 | 1 | 354 | 20.ii |
Ci | 2 | 2 | 14 | 29 | 51 | 47 | 45 | 51 | 33 | 24 | 18 | 26 | 76 | 12 | 6 | 6 | 442 | 21.0 |
Ci | — |
|
|
|
|
| 1 | - | 1 | 2 | 3 | 2 | 8 | 5 | 4 | 1 | 27 | 26. s |
Vid beräkningen af smiitningstidpunkten inom grupp B enligt ofvan anförda
grunder förlägger man densamma i genomsnitt ungefär 72 år för sent.
Konstaterandet af syfilis i sådana fall (grupp C), där man ej haft tillfälle att
iakttaga primäraffektionen eller symtomet leukoderma colli, kan antagas i genomsnitt
ske knappt / 1 2 år efter det infektionen ägt rum, för så vidt det gäller byråns material.
Delar man upp hvar och en af grupperna A, B och C i 4 underafdelningar,
allt efter som kvinnorna infekterats mer än 1 år före inskrifningen,
under året närmast före, året närmast efter och mer än 1 år efter densamma,
erhållas följande värden för sannolika åldern vid infektionen:
| Sannolik | ålder vid infektionen | |
| resp. vid dess konstaterande | ||
| Grupp A | Grupp B | Grupp C 1 |
Infektionen har ägt rum mer än 1 år |
|
|
|
före inskrifningen ...................... | 20.4 år | 20.9 år | 21.7 år |
året närmast före inskrifningen ..... | 19.9 „ | 20.1 „ | 20.4 „ |
„ „ efter „ ........ | 20.0 „ | 21.2 „ | 21.5 „ |
mer än i år „ ,, ......... | 22.0 „ | 22.7 „ | 23.4 „ |
lager man hänsyn till, att för grupperna B och C den registrerade tiden
löi infektionen, resp. dess konstaterande, är i viss män förskjuten i förhållande till
tidpunkten för den verkliga infektionen, så finner man, att endast för dem, som
infekterats mer tin i är efter inskrifningen, aflägsna)- sig sannolika åldern vid infektionen
i af sevärd mån från värdet 20 år.
Sannolika åldern vid inskrifningen företer i det närmaste samma värden för
dem, som infekterats året närmast före, närmast efter och mer än 1 år efter inskrifningen.
De, som infekterats mer än 1 år före inskrifningen, hafva i allmänhet,
såsom man af det föregående kunde vänta, vid inskrifningen varit något äldre än
de öfriga.
Sannolik ålder vid inskrifningen | |||
Grupp A | Grupp B | Grupp C i | Grupp D |
Infektionen har ägt rum mer än |
|
|
|
1 år före inskrifningen ......... 22.4 år | 22.5 år | 25.0 | _ |
året närmast före inskrifningen ... 20.0 „ | 20.fi | 20.9 | _ |
.. i. efter „ ... 20.0 „ | 21.0 „ | 21.4 | _ |
mer än i år „ „ ... 20.3 „ | 20.3 „ | 20.4 | _ |
Ej infekterade ........................ |
| - | 22.9 år |
Det förtjänar att särskilt påpekas, att för grupp D — de kvinnor, om hvilka
ingen anteckning om syfilis föreligger vare sig före eller efter inskrifningen — är
sannolika åldern vid inskrifningen afsevärdt högre än för de infekterade "kvinnorna.
En sammanställning af sannolika värdena för den tid kvinnorna kvarstått i
stammen företer ett och annat af intresse.
| Sannolika tidslängden kvinnorna kvarstått | |||
|
| i stammen |
| |
| Grupp A | Grupp B | Grupp C i | Grupp D |
Infektionen har ägt rum mer än |
|
|
|
|
i år före inskrifningen...... ..... | 2.8 år | 5.0 år | 6.3 år | _ |
året närmast före inskrifningen ... | 7.1 „ | 6,g „ | 5.4 „ | _ |
.. efter „ | 6.8 „ | 6.4 „ | 6.5 ,, | _ |
*) mer än i år „ „ | 8.0 „ | 7.o „ | 10.5 „ | _ |
Ej infekterade ....................... | - | - |
| 2.2 år |
'') Uppgifterna om dem, som smittats senare än 1 år efter inskrifningen, hänföra sig endast till
materialet från åren 1885—89.
142
Inskrifna
kvinnor, om
hvilka syfilis
ej är antecknad.
Det är påtagligt, att de, som infekterats senare än 1 år efter inskrifningen, i
allmänhet tillhört stammen längre tid än öfriga kvinnor. Likaledes är det tydligt,
att de, som undgått syfilis, i allmänhet hafva af gått från byrån inom jämförelsevis
kort tid.
Tidsföljden, i hvilken de till grupp D hörande kvinnorna afgått från byrån,
har varit föremål för en särskild undersökning, hvars resultat innehålles i tab. 5 7: a
Framställningssättet är detsamma, som i tab. 31 kol. 3 och 6.
Tab. 57: a.
Öfversikt af den tidsföljd, i hvilken de kvinnor afgått ur stammen, om hvilka ingen
anteckning om syfilis föreligger, enligt uppgifter om kvinnor, som
inskrifvits åren 1885—99.
|
|
|
| År | efter | inskrifningen |
|
|
|
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 7 8 | 9 | 10 | 15 |
Kvarstående af 1,000 | 634 | 519 | 421 | 356 | 300 | 251 : 219 188 | 160 | 135 | 82 |
j Årlig afgångsprocent | 36.6 | I8.1 | 19.0 | 15.3 | 15.8 | 14.8 |
|
| 9.5 |
Afgångshastigheten är betydligt större inom grupp D än för kvinnor i allmänhet,
som inskrifvits under tiden 1885 — 99 (se tab. 32 kol. 6). Under första året efter
inskrifningen uppgår afgångshastigheten till 36,6%, under 2:dra och 3;dje året till
18 å 19 % och håller sig sedan vid omkring 15 % intill io:de året. Sannolika
tidslängden dessa kvinnor kvarstannat i stammen uppgår endast till 2,3 år.
Åldern vid inskrifningen är i viss mån bestämmande för utsikten för kvinnan
att undgå syfilis, ifall hon vid inskrifningen ej är redan smittad. Grupperna A, B,
och C omfatta 497 individer, om hvilka ingen uppgift föreligger, att de vid inskrifningen
varit smittade, men väl att de sedermera smittats eller att syfilis konstaterats.
Grupp D omfattar likaledes 497 individer, om hvilka ingen uppgift om
syfilis föreligger hvarken före eller efter inskrifningen. Fördelas dessa 994 individer
efter åldern vid inskrifningen och uttryckes för hvarje åldersgrupp antalet af dem, som höra
till grupp D, i procent af hela åldersgruppens storlek, erhållas i tab. 57: b anförda tal.
H3
Man måste emellertid antaga, att en del af de ifrågavarande 994 individerna
faktiskt varit smittade vid inskrifningen. Det påtagliga samband ofvanstående sammanställning
utvisar mellan åldern vid inskrifningen och utsikten för kvinnan att undgå
s\ filis kan således till en viss grad vara skenbart. Man kan nämligen tänka sig, att
Tab. 57: b.
List k ten alt undgå syfilis, sammanställd med åldern vid inskrifningen.
| ||||||||||
|
|
|
|
| Ålder vid inskri | ifningen | fy 11 d a |
| ||
|
| 15 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21-25 | 26-30 | 31-35 | 36-40 41-46 |
|
| år år | år | år | år | år | år | år | år | år ! år |
Procent kvinnor, om 1 ligger (Grupp D)...... | | 25 | 33 | 37 | 39 | 42 1 | 41 | 51 | 65 | 76 | 81 | 73 ! |
Tab. 58.
Öfver sikt öfver tidpunkten för kvinnornas infektion med syfilis i förhållande till
inskrifningen ä byrån, enligt uppgifter om de under åren i8Sj—99
mskrifna kvinnorna.
1 |
|
|
|
|
|
|
| 2 |
| — |
|
|
| 3 |
| Antalet fall, i | hvilka infektionen ägt rum, beräknats | hafva ägt rum, resp. konstaterats |
| ||||||||||
Grupp | före inskrifningen |
| efter inskrifninge | n |
|
| Summa | |||||||
| öfver 4 | — 5j3 —4 | 2-3 | 1-2 | 0-1 | 0-l(l-2 | 2-33-4J4 | — 5 | 5-66-8 | 8-10 | 10-15 | 15-20 |
| |
| ■ 0 ar 1 | ar | ar | år | år | år | år 1 år | år 1 år | | år | år | år | år | år | år |
|
A | 2 i | 1 | 2 | 8 | 16 | 112 | 80 16 | 5 1 5 i | 1 | 1 1 |
|
|
| 250 |
B | 4 | 1 | 5 | 19 | 64 | 140 | 78 27 | 7 51 | 3 | 1 | _ |
|
| 354 |
Ci | 15 | 5 | 17 | 13 | 44 | in | 136 51 | 20 10 i | 7 | 6 3 | 2'') |
| _ | 442 |
C2 | 1 | — | — | - | 1 | 3 | 4 T 5 | 3 3 j | 1 | - 3 |
| 1 | 2 | 27 |
S)B | - 1 | — | — | 1 | 4 | 8 | 2 - | - 1 - 1 | 3 | 1 2 | - | - | - | 21 |
Summa Procent af | 223 | 674 | 197 | 1,094 |
samtl. in-fekterade Procent af | 20,4 % | 61,o% | 18,0% | 100% |
samtliga inskrifna | 14,o% | 42,4% | 12,4% | 68,8%! |
Tidpunkten
för infektioner»
med syfilis
i förhållande
till kvinnornas
inskrifning.
*) Båda dessa hafva varit frånvarande från byrån 6 år.
2) Frånvarande 8 resp. 9 år.
3) Inskrifna 1885 — 89.
i4+
Infektionsfallen
under
månaderna
närmast före
och efter inskrifningen.
inom grupp D företrädesvis äldre individer vid inskrifningen haft syfilis sedan flera
år tillbaka. De anförda procenttalen förete emellertid så pass stor skillnad, redan
vid jämförelse mellan de yngre årsklasserna, att sammanställningen i fråga synes
förtjäna beaktande.
Tab. 58 innehåller en öfversikt af tidpunkten för infektionen med syfilis i
förhållande till kvinnornas inskrifning vid byrån. Tydligen samla sig infektionsfallen
omkring tidpunkten för inskrifningen. Ej mindre än 61,6 % af samtliga
infekterade, motsvarande 42,4 % af samtliga inskrifna, kunna beräknas
hafva ådragit sig sjukdomen under året närmast före eller året närmast
efter inskrifningen.
Då i ett så stort antal fall infektionen visat sig äga rum under året närmast
före eller efter inskrifningen, ligger det nära till hands att jämföra de olika månaderna
af dessa år i afseende på smittningsfrekvensen för syfilis. Uppenbarligen är
det endast grupp A, som lämpar sig för en sådan undersökning. Man kan härvid
medtaga utom materialet från åren 1885 — 99 jämväl det från åren 1900 — 04,
inalles 231 individer. Resultatet innehålles i tab. 59: a. Vid beräkningen af de
i denna tabell anförda procenttalen har man utgått från antagandet, att tidsföljden
för infektionsfallen under de ifrågavarande månaderna varit densamma inom grupperna
B och C som inom grupp A.
Tab. 59: a.
Öfversikt öfver antalet fall af infektion med syfilis under de olika månaderna af
året närmast före och närmast efter inskrifningen, enligt uppgifter för åren
1885—1904 om fall, vid hvilka syfilitisk primär affektion iakttagits.
Månadens ordningstal | Före inskrifningen | Efter inskrifningen | |||
12 1 11 Ilo 9 | 8 ! 7 i 6 | IN! 61 41 3 2 1 | ! 1 1 1 213 4 | 1 1 5 | 6 | 7 1 8 | 9 110 Sill 12 | |
Antal | 1 |
| 1 1 |
|
|
smittade... | 11 3 7 5 | 5 7 1 3 | 7 18 18 i 23 1 30 | 3111119115 | 7|10| 5 | 8 | 9 31 6 | 8 |
| 16 | 22 | 89 | 48 | 30 26 |
Procent af |
|
|
|
|
|
samtl. in- |
|
|
|
|
|
fekterade | 4,3 °/o | 5,9 °/o | 23,7 > | 12,8 7» | 8,0 °/o 6,9 7o |
33,9 °/o
27,7 °/o
61,6 °/o
T45
Åt tall. 59: a framgår, att infektionsfallen iiro talrikast under de 4 månaderna
närmast före inskrifningen. Nästan af samtliga infekterade kunna antagas hafva
ådragit sig sjukdomen under dessa månader. Detta sammanhänger därmed, att de
bestå — enligt dr Lindblads undersökning 66 % — börjat skörlefnaden 0 — 4
månader före inskrifningen. Under första månaden efter inskrifningen förmärkes en
betydlig nedgång i antalet smittade. Detta måste ställas i sammanhang därmed,
att ej mindre än 36 % af samtliga inskrifna vid besiktningen närmast före eller
närmast efter inskrifningen bli remitterade till‘kurhus. Något mer än % af dessa
remitteras för andra sjukdomar än syfilis. Vid de följande besiktningarna blir äfven
ett afsevärdt antal remitteradt, särskildt för dröppel. Under första månaden efter
inskrifningen torde således endast ett ringa antai hafva tillfälle att ådraga sig syfilis.
Emellertid komma kvinnorna efter några veckor åter ut från kurhuset och börja
sitt törra lif. Antalet smittade tillväxer också under aldra och 3:dje månaden
efter inskrifningen.
Med den fördelning af infektionsfallen under året närmast före och året
e inskrifningen, som framgått af tab. 59: a erhålles:
Smittade före inskrifningen
» efter
Af samtliga med | Af samtlig; |
syfilis infekterade | inskrifna |
........ 54-3 % | 37,4 % |
45,7 % | 31,4 % |
Summa 100,0 % | 68,8 % |
Al dem, som smittats före inskrifningen, hafva hälften smittats mer än 6
månader före densamma. De, som smittats mer än 2 månader före inskrifningen,
utgöra 7 5 % af dem, som smittats före inskrifningen, 40 % af samtliga infekterade
och 28 % af de inskrifna.
En sammanställning af infektionsfallen (inom grupp A) med hänsyn till liden,
då kvinnorna börjat skörlefnaden, meddelas i tab. 5 9 : b. Uppgifter om denna tidpunkt
finnas i rullorna. De grunda sig hufvudsakligen på kvinnans egen utsago.
I många fall sammanfaller tidpunkten i fråga med tiden, då klinnan lämnat sin sista
tjänst eller anställning. I sammanställningen äro upptagna endast de fall, då infektionen
ägt rum före skörlefnadens början äfvensom under första året efter densamma.
De fall, som inträffat senare, utgöra endast 15,2 % af samtliga kända
tall bland dem, som inskrifvits under åren 1885__99.
Tiden för infektionen
i
förhållande till
skörlefnadens
början.
*
19
146
Tab. 59: b.
Öfversikt öfver antalet fall af infektion med syfilis under tiden före och närmast
efter skörlefnadens början, enligt uppgifter för åren 1 SS1904 om fall, vid
hvilka sylfidisk primäraffcktion iakttagits.
1 ! 2 ■ Antal smittade mer än 3—12 1—3 0 1 1 år mån. mån. mån. | 3 Antal smittade 0 2 1 2—4 4—6 6—8 8—10 jlO—12 mån. mån. mån. mån. : man. j man. | |
Inskrifna efter skörlefnadens före sköriefnadens början | efter skörlefnadens början | |
| 10 21 | 19 8 7 4 2 4 27 , 17 10 j 6 6 3 13 i 15 14 19 8 « |
2 4 . ..................!) 15 22 | ||
|
| 59 40 31 29 16 13 19,5 °/o;13,2 °/o 10,3 °/o''< 9,6 o/o. 5,3 °/o ; 4,3 °/o |
Inalles.............................. ®0, Procent af samtliga infekterade 2i, 5 /o |
Vid beräkningen af de i tab. 591b anförda procenttalen har man utgått
från antagandet, att tidsföljden för smittandet är densamma mom grupperna B och
C som inom grupp A, samt att, såsom ofvan anfördes, de, som smittats mer an
1 år efter skörlefnadens början, utgöra 15,2 % af samtliga infekterade.
Infektionsfallen äro tydligen talrikast under de 2 månaderna närmast efter
skörlefnadens början. Särskildt gäller detta de kvinnor, som blifvit inskrift sa
kort tid som inom 4 månader, sedan de börjat »yrket». För dem åter, som blifvit
inskrifna senare, infaller frekvensmaximum beträffande infektionen först ett hatar
efter skörlefnadens början. Tydligen står tiden för inskrifningen och tiden för
högsta infektionsfrekvensen i ett visst samband med hvarandra och detta samband
är& lätt förklarligt. Ju intensivare kvinnorna drifva yrket, desto större ar både
risken att blifva infekterad och utsikten att blifva tagen af byråpolisen och insknfven.
De, som smittats före skörlefnadens början, utgöra 22,5 % af samtliga inte -terade eller 15,5 % af samtliga inskrifna. Hälften af samtliga infekterade hafva
smittats före eller inom 9,2 månader efter skörlefnadens början.
Smittningsfrekvensen är störst vid den tidpunkt, som angifves såsom skorlefnadens
början. Det har äfven påpekats, att de 4 månaderna närmast före ms ri -ningen utmärka sig för en synnerligt hög smittningsfrekvens och att denna tid just
sammanfaller med den tidrymd, under hvilken kvinnorna drifva skörlefnad, innan
flertalet af dem, enligt dr Lindblads undersökning, bli infångade af byrapolisen och
inskrifna. Man kan häraf draga den slutsatsen, att de män, som kvinnorna raka
tillsammans med just då de börja skökolifvet, äro synnerligen snut ofarliga.
Enligt dr Lindblads undersökning är det hufvudsakligen den lattvunna
i47
förtjänsten, som lockar kvinnorna in på denna bana. Man torde således kunna
med allt skäl antaga, att de ifrågavarande smittokällorna bland männen
tillhöra de någorlunda burgna samhällsklasserna.
Det måste särskild! framhållas, att reglementeringssystemet lämnar denna smittokälla
obeaktad. Med inskrifning och preventiv besiktning kan man ej skydda kvinnorna
tor denna smittokälla. Kunde man fullständigt oskadliggöra alla smittokällor
bland kvinnorna, hade man utsikt att på denna väg indirekt åtkomma smittokällan
bland männen, men, såsom i det följande kommer att visas, når man på sin höjd
1 r, åt smittokällorna bland de inskrifna kvinnorna med det nuvarande systemet
och härvid är att märka, att de smittokällor, som upptäckas, ingalunda oskadliggöras.
Med denna ringa verkningsgrad hos den preventiva besiktningen kommer den ifrågavarande
smittokällan bland männen att till sitt omfång endast i ringa mån påverkas
åt reglementeringssystemet.
I utdragen ur rullorna finnas uppgifter om kvinnornas födelseort samt om
åldern vid ankomsten till Stockholm. Med tillhjälp af dessa uppgifter kan man
bestämma tidpunkten för infektionen i förhållande till kvinnornas ankomst till Stockholm.
Undersökningen har utförts på hela materialet. För grupp C har infektionen förlagts
i å 2 år före konstaterandet (jmfr sid. 140).
Tab. 59: c.
ÖJversikt af tidpunkten för infektionen i förhållande till kvinnans ankomst till
Stockholm, enligt uppgifter om kvinnor, som inskrifvtts åren iSSj— i8pp.
I
2
3
Smittade |
|
| Smittade | under Ov |
| — |
|
| |
före an- | M | »0 | V. t. | Cn | 0 | nT | Ov | O TT | Födda |
komsten till Stock-holm | w p | P | .Cl ö . rt'' O | O | — io:de | _i Öl cL 0 | Cl a> 1 | SO: c Cu | Stock- holm |
året efter ankomsten till Stockholm
B
Summa !
Antal smittade ... | no | 152 | 125 | m | 76 | 58 | 00 Öl | 23 | 8 | 57 | 211 | 29 | 1,094 |
Procentl) ....... j Procent af hela an-talet smittade |
| 223, | 18,4 | 16,8 | ll,i | 8,6 | 18,8 | 3,4 | 1,2 |
|
|
|
|
10,r. |
|
|
|
| 67,5 |
|
|
| 21,9 | 100,0 |
Tidpunkten
för infektionen
i förhållande
till ankomster
till Stockholm.
J) Af antalet smittade efter ankomsten till Stockholm.
Infektionen
efter inskrifningen.
148
De, som smittats före ankomsten till Stockholm, utgöra endast jo af hela
antalet smittade; de i Stockholm födda eller såsom minderåriga inflyttade utgöra
något mer än 1 5. Nästan 7 af samtliga infekterade utgöras af inflyttade, söm
ådragit sig sjukdomen efter ankomsten till Stockholm. Hälften af dessa halva blitvit
smittade inom 2 V* år. Tager man dessutom hänsyn till att något mer än hälften
(se sid. 67) af de inflyttade före ankomsten haft sitt första könsumgänge, blir
hufvudstadens betydelse såsom infektionskälla ännu mera iögonfallande.
Procenten infekterade är enl. tab. 59: d ungefär lika stor för de inflyttade
som för de i Stockholm födda, 68,2 % resp. 71,3 % ■
Tab. 59: d.
Öfva sikt af antalet infekterade bland i Stockholm födda och
bland inflyttade kvinnor nisk eif na åren 1885—1899.
|
| Inflyttade till | Däraf smitta-de före an-komsten | Födda i | Samtliga |
• | Inskrifna .................. Syfilitiskt infekterade ...... D:o i procent af föreg. ... | 1,295 883 68,2 | 115 9,0 | 296 211 71,3 | 1,591 1,094 08, s ; |
Af uppgifterna i tab. 58 kan man härleda tidsföljden, i hvilken kvinnorna
ådraga sig syfilis efter inskrifningen. Inom grupperna A och B förekommer ej
något fall, där infektionen ägt rum senare än 8:de året från inskrifningen räknadt.
Inom grupp C förekomma däremot flera fall, där sjukdomen diagnosticerats långt
senare, ända till 17 år efter inskrifningen. I en del fall hafva tertiärsymtom
förefunnits bland de symtom, som föranledt sjukdomens konstaterande, och man
kan således antaga, att infektionen ägt rum flera år förut. I andra fall har
kvinnan under eu lång följd af år varit borta från byrån. Hos en kvinna konstaterades
sjukdomen 13 år efter inskrifningen under omständigheter, som låta förmoda;
att infektionen ägt rum ungefär 1 år förut. Denna kvinna hade emellertid vant
borta från byrån 9 år, däraf 7 år i följd. Hos en annan, som varit frånvarande
8 år, konstaterades syfilis 12 år efter inskrifningen. Det år emellertid endast för
de 5 första åren efter inskrifningen, som man har någon utsikt att med ledning
af uppgifterna i tab. 58 kunna påvisa någon regelbundenhet beträffande tidsföljden
för infektionen. De kvinnor, som inskrifvits under åren 1895 — 99, hafva nämligen
endast delvis kunnat följas mer än 5 år. Den öfversikt öfver utbredningshastigheten,
som meddelas i tab. 6o, inskränker sig därför hufvudsakligen till de 5 första
åren efter inskrifningen.
1
Tab. bO: a.
T4Q
Öfre) sikt af den tidsföljd, / hvilken kvinnorna (idraga sig sy[filts efter inskrifningen,
d. v. s. sjukdomens utbredningshastighet vid olika tider efter inskrifningen.
Antal kvinnor, som ännu icke smittats med syfilis,
resp. hos hvilka syfilis ännu ej konstaterats
vid
inskrif -
efter
|
| ningen 1 är | 2 år | 3 år 4 år | 5 år 6 år 7 år 8 år |
j | ohserv . . .. | 109 20 | l.f | 8 .''i | 2 1 1 |
Grupp A \ |
| 27.3 | 14.o | 7.2 U.7 | 1.9 1.0 0.5 |
I | hastighet. | 74. a "/o |
| 48.s | 7° |
Grupp B | | ohserv .... | 121 43 :»9.7 | 16 17.9 | 9 4 8.i , 3.6 | 1 1 1.6 , 0.7 |
hastighet. | 64.0 °/o |
| 55.o °/o |
| |
Grupp C i | | observ . . .. | 230 94 90. o | 43 40.2 | 23 13 23.6 12.1 | fi - i - - G.l |
1 | hastighet. | 59.1 °/o |
| 48. s % |
|
Utbrcdningshastigheten å tab. éo: a ånger antalet under loppet af ett år smittade i
procent af antalet vid årets början ännu icke smittade. Såsom af tab. 60: a framgår,
förefinnes eu tydlig skillnad mellan utbredningshastigheten under första året efter
inskrifningen och under de följande. 1 ydligast framträder denna skillnad inom
grupp A, där man kunnat bäst fastställa tidpunkten för infektionen. I den mån
denna bestämning blir osäker, blir skillnaden mellan första året och de följande
mindre utpräglad d. v. s. det värde man erhåller för utbredningshastigheten under
det första året närmar sig värdet för de följande åren. Att de tre grupperna vid
beräkningen lämnat så pass öfverensstämmande resultat, förtjänar särskilt framhållas.
Häraf framgår nämligen, dels att grunderna, som tillämpats vid bestämningen af
tidpunkten för infektionen inom grupp B — hufvudsakligen hänförande sig till
observationerna af symtomet leukoderma colli — äro ganska tillförlitliga, dels att
konstaterandet i allmänhet med en viss regelbundenhet följt infektionen.
Af intresse är också, att utbredningshastigheten från och med 2:dra året visat sig
vara konstant, så att ett genomsnittsvärde kunnat beräknas. Med tillhjälp af detta värde
hafva de utjämnade värden för antalet ännu ej smittade erhållits, hvilka äro anförda i
tab. 6o: a. Öfverensstämmelsen mellan de observerade och de utjämnade värdena
utvisar, att beräkningen af genomsnittsvärdet för utbredningshastigheten är berättigad.
Utredningshastigheten är, såsom åt tab. 6o: a framgår, mycket hög, d. v. s.
kvinnorna ådraga sig syfilis i mycket rask tidsföljd. Af dem, som efter inskrifningen
Beräkning af
utbredningshastigheten
-
Beräkning a
sntittningsprocenten.
150
förvärfva sig sjukdomen, smittas 3 4 redan under loppet af första året. Af de åtel -stående smittas hälften under nästa år och af de härefter återstående åter hälften
under det följande o. s. v. i en mycket regelmässig tidsföljd. Inom 6 ä 7 år kan man
anse, att i stort sedt alla, som öfver hufvud taget få syfilis, ha förvårfvat sig sjukdomen.
I det föregående hafva vi uteslutande tagit hänsyn till dem, som taktiskt blifvit
smittade. Vid beräkning åt risken för infektion bör man äfven taga hänsyn till
det antal kvinnor — grupp D — för Indika inga symtom af syfilis antecknats
hvarken före inskrifningen eller under den tid de tillhört stammen. Att hos en del
af dessa syfilis i själfva verket förekommit, framgår af det faktum, att, såsom ofvan
anfördes, uppträdandet af tertiärsymtom så sent som 17 år efter inskrifningen gifvit
anledning till konstaterandet af syfilis hos kvinnor, som ända till denna tid räknats
som fria från sjukdomen. Medtager man således grupp D vid beräkningen af risken
för infektion med syfilis, erhåller man minimivärden.
Vid sammanställningen åt de fall, där man lyckats fastställa tidpunkten för
kvinnornas infektion — grupp A — framgick, att af dem, som smittats etter inskrifningen,
tre fjärdedelar hafva ådragit sig sjukdomen under det första året samt
att utbredningshastigheten för hvart och ett af de töljande åren uppgår till omkr. jo fi.
Med tillhjälp af dessa koefficienter kan man beräkna antalet smittmngsfall for hvarje
år för hela det material, som förvärfva!- sig syfilis efter inskrifningen, n. b. om man
kände antalet, som vid inskrifningen ännu icke förvärmt sjukdomen. För grupperna
B och C kan detta ej exakt angifvas. Fn stor del hafva smittats före inskrifningen,
men sjukdomen har först efter densamma blifvit diagnosticerad. Det har emellertid
visat sig, att det öfvervägande antalet af de infektioner före inskrifningen, om hvtlka
det här kan blifva tal, äger rum under de 4 månaderna närmast före inskrifningen.
Praktiskt sedt kan det vara likgiltigt om dessa kvinnor räknas såsom smittade före
eller efter inskrifningen. Då man ej har någon hållpunkt tör att afgöra, huru
många af de till grupp B och C hörande, som faktiskt smittats före inskrifningsdatum,
ehuru sjukdomen först efteråt konstaterats, torde man vid töljande beräkning
göra riktigast i att ej söka anbringa några korrektioner, utan direkt taga de
siffror, som i tab. 5 5 kol. 4 angifvas såsom smittade före, resp. etter lnskritnmgen.
De, som vid sjukdomens konstaterande företett tertiärsymtom — grupp C 2 —
höra räknas som smittade före inskrifningen. Vi erhålla således ett antal åt 475
smittningsfall, Indika kunna antagas hafva ägt rum i den ofvannämnda tidsföljden.
Beräknar man efter denna grund antalet vid början åt 2:dra, 3:dje o. s. v.
året efter inskrifningen återstående ännu ej infekterade och härtill lägger antalet åt
de till grupp D hörande, som vid nämnda tidpunkt ännu ej afgått trån byrån, sa
kan man härleda medeltalet friska under lista, aldra o. s. v. året eftei inskrifningen.
Uttrycker man de nyss beräknade antalen smittningsfall under de särskilda åren i
procent af de resp. medeltalen friska, erhålles smittningsprocenten för de särskilda
åren efter inskrifningen.
Tab. 60: b.
Smittningsprocenten vid olika tid efter inskrifningen.
År efter inskrifningen lista 2:dra 3:dje
Smittningsprocent ......... 50.8 15.7 10.c 6.8 4.3 2.0 1.5
Af det ofvan anförda framgår, att de beräknade värdena för smittningsprocenten,
möjligen med undantag för första året, äro minimivärden. Enligt denna beräkning är
risken för en kvinna att få syfilis V* under första året, d. v. s. hon har lika stor
utsikt att undgå syfilis som att förvärfva sjukdomen under detta år. Under det följande
året aftager risken högst betydligt, i det att den nedgår till ungefär 1 d. v. s.
kvinnan har 5 gånger större utsikt att undgå sjukdomen än att förvärfva densamma.
Det naturligtvis de oförsiktigaste som smittas först.
Af intresse är att känna kvinnornas fördelning i stammen efter det stadium af
sjukdomen, i hvilket de befinna sig. En sådan beräkning har blifvit utförd med tilllämpning
af samma förfaringssätt som vid beräkningen af åldersfördelningen i stammen
(se sid. 94 not 1). Beträffande tidpunkten för infektionen har ingen korrektion
vidtagits å de omedelbara uppgifterna för grupperna A, B och C. Grupp C 2
har ej medtagits. Denna grupp omfattar individer, hos hvilka sjukdomen konstaterats
på grund af tertiärsymtom och latituden vid bestämmandet af tidpunkten för
infektionen är alltför stor. Gruppen ifråga innehåller för öfrigt endast 27 individer,
under det att de öfriga tillsammans utgöra 1,564. För tiden 5 —10 år efter
inskrifningen har endast det material kunnat användas, som inskrifvits åren 1885
— 94 och för tiden 10—15 år efter inskrifningen endast materialet från 1885 —
89. Resultaten innehållas i tab. 61: a.
Tab. 61: a.
Öfversikt öfver kvinnornas fördelning efter syfilisinfektionens stadium, enligt
anteckningar | om | dem, | som | inskrifvits i88j | ~99- |
| ||
| 0-1 år | Tid 1-2 år | kvinnorna varit inskrifva 2_3 3-4 4—5 5-1010-15 år år år år år | Samtliga | ||||
| % | % | % | % | % | % | % | % |
Ej infekterade ............... | 51.1 | 33.9 | 27.8 | 24.1 | 21.9 | 17.7 | 14.8 | 25.7 |
Infekterade sedan 0—1 år | 22.7 | 14.9 | 5.5 | 2.6 | 1.9 | 0.6 | O.o | 6.1 |
„ „ 1-2 „ | 16.3 | 23.9 | 15.1 | 5.5 | 2.5 | 1.4 | O.o | 7.8 |
tt tf - ^ It | 5.3 | 16.7 | 24. s | 15.3 | 5.2 | 1.5 | 0.2 | 1.0 |
it tt 3 4 „ | 2.0 | 5.4 | 16.9 | 24.6 | 15. G | 2.5 | 0.3 | 7.1 |
„ „ mer än 4 „ | 2.6 | 5.1 | 10.8 | 27.9 | 52.9 | 76.3 | 84.7 | 45.7 |
Relativ smittofarlighet..... | 100 | 93 | 62 | 39 | 25 | 13 | 9 | 39 |
Kvinnornas
fördelning
efter sjukdomsstadiet
syfilis.)
Intektionsgränsen
för
5}''filis.
Relativsmitto
farlighet.
Beräkning af
omfanget af
en eventuell
preventiv behandling.
Frekvensen af
recidiv.
152
Beräkningen omfattar endast de 1 5 första årsklasserna af stammen, men dessa
utgöra omkring 94 % af densamma (se sid. 92 tab. 33). Minst % af stammen
är infekterad med syfilis. Ihågkommas bör emellertid, att en del individer, om
hvilka inga anteckningar om syfilis föreligga, i själfva verket varit infekterade. För
13 å 14 % är infektionen o — 2 år och för 14 å 15 % är densamma 2 — 4 år
gammal. Dessa resultat öfverensstämma med hvad som framgått vid en särskild undersökning
beträffande de kvinnor, som vid 1904 års slut tillhörde byrån (se afd. XII).
Under lista året efter inskrifningen utgöra de oinfekterade hälften och de
individer, hos hvilka infektionen är o — 2 resp. 2 — 4 år gammal, utgöra resp. 40
resp. 7 % af årsklassen i fråga. De, för hvilka infektionen är äldre än 4 år, uppgå
knappt till 3 %. Under de följande åren ändras dessa förhållanden successivt. Antalet
oinfekterade aftager, såsom vi sett, hufvudsakligen genom afgång ur stammen, i
jämförelsevis mindre grad genom inträffade infektioner. I följd häraf sjunker ganska
hastigt procenten individer med sjukdomen i de tidigare stadierna. Med tilltagande
ålder, från inskrifningen räknadt, sjunker procenten ej infekterade mot ett visst gränsvärde,
ornkr. 15%, d. v. s. procenten infekterade stiger mot ett gränsvärde, 8g %,
ett värde, som vi kunna kalla infektionsgränsen. Infektionen med gonorré företer
ungefär samma gränsvärde (se sid. 161). De i tab. 61: a anförda talen för de
olika åldersklassernas relativa smittofärlighet äro beräknade med tillhjälp af motsvararade
tal i tab. 61: b.
Vi antaga, att stammen uppgår till 900 individer (se tab. 1). Af dessa
befinna sig enligt ofvan anförda beräkning
55 i 1 :sta året efter infektionen
70 „ 2:dra „
68 ,, 3-dje ,, ,, ,,
fid 4*^^ 33 33 33
För att enligt den moderna principen för syfilisbehandlingen hålla dessa 257
individer genom repeterade kvicksilfverbehandlingar i ett »relativt ofarligt tillstånd»
med hänsyn till risken för sjukdomens spridning erfordras årligen omkring 750
behandlingar å 30 dagar d. v. s. 22,500 underhållsdagar per år *).
Af intresse vore att känna, huru ofta recidiv, särskildt de såsom synnerligen
smittosamma ansedda slempaplerna i könsdelarna och i munnen, uppträda under
åren närmast efter infektionen. En undersökning af detta förhållande har utförts
beträffande de 625, individer, som utgöra grupperna A och B. För dessa kan nämligen
tidpunkten för infektionen med tillräcklig noggrannhet bestämmas. Anteckningar
om de ifrågavarande symtomen finnas i kurhusjournalerna. I journalerna
från tvångsarbetsanstalten i Norrköping finnas visserligen endast anteckningar om
kvinnornas behandling för syfilis, men ifall en kvinna vid ett senare tillfälle intagits
å kurhuset för slempapler, har man med allt skäl kunnat antaga, att behandlingen
A) Kall behandlingen skall utföras å sjukhus.
153
å tvångsarbetsanstalten äfven gällt symtom al itrågavarande art. Anteckningar från
det gamla fängelset ä Norrmalm halva ej medtagits. De recidiv, som uppträdt
under den tid kvinnan varit temporärt afgången, ingå naturligtvis icke i sammanställningen
(tab. 61: b), hvilken således endast kan lämna minitnivärden för de
ifrågavarande recidivens frekvens. Af uppgifterna om kvinnornas definitiva och
temporära afgång från byrån kan man beräkna medeltalet iakttagna individer under
de särskilda åren från infektionen räknadt. Första utbrottet efter infektionen är ej
medräknadt utan endast recidiven.
Tab. 61: b.
öfversikt af frekvensen recidiv med slempapler i munnen och könsdelarna,
under olika år efter infektionen, enligt uppgifter om kvinnor,
inskrifna under åren iSSg—idpp, hos hvilka
året för infektionen kunnat bestämmas.
År efter infektionen (ordningstal)
| 1 | ■J | 3 | 4 | 5 | 6 | < | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 15 |
^Medeltal individer obser- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
verade .................. | 501 | 522 | 454 | 386 | 341 | 287 | 237 | 195 | 157 | 131 | 100 | 73 | 52 | 40 27 |
Medeltal recidiv observe- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
rade .................... | •) 046 | 436 | 197 | 103 | 67 | 28 | 23 | 10 | 10 | 2 | 4 | ■ 1 | 1 | - - |
Recidiv pr år och 100 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| • |
individer........... | •-) 109 | 84 | 43 | 27 | 20 | 10 | 10 | 5 | 6 | 2 | 4 | 1 | 2 | — — |
Relativ smittofarlighet ... | 100 | 39 | 20 | 13 | 9 | 5 | 5 | 9 | 3 | 1 | 2 | 0,5 | 1 | — — |
Under första året efter infektionen inträffa i genomsnitt 109 recidiv på 100
individer. Äfven under 2:dra året äro de ganska vanliga. Under de följande åren
aftager frekvensen successivt. Ännu 12 å 13 år efter infektionen har man enligt
anteckningar i kurhusjournalerna kunnat iakttaga de ifrågavarande symtomen.
Räknar man de ifrågavarande recidiven lika smittofarliga som första utbrottet
och sätter smittofarligheten under första året efter infektionen till 100, erhållas de
i tab. 62 anförda talen såsom ett uttryck för smittofärlighetens aftagande med
tiden från infektionen. Enligt denna beräkning nedgår smittofarligheten under de
5 första åren till en tiondedel af den ursprungliga.
För att få en öfversikt af den antisyfilitiska behandling kvinnorna erhållit,
är det lämpligast att sammanställa uppgifterna om de kvinnor, hos hvilka primäraftektionen
iakttagits efter eller omedelbart före inskrifningen. Dessa hafva nämligen
J) Inräknadt första utbrottet: 1,271
2) » • » 215
* 20
Kvinnornas
antisyfilitiska
behandling.
i54
under den viktigaste delen af sjukdomsförloppet stått under byråns observation och
man har anledning att antaga, att just beträffande dessa individer behandlingen varit
så intensiv, som systemet medgifvit. Uppgifterna äro sammanställda i tab. 62: a
och tab. 62: b.
Tab. 62: a.
Öfver sikt öfver behandlingstidens längd under olika år efter infektionen,
enligt uppgifter om kvinnor, inskrifna under åren i88j—18()(j,
hos hvilka primärajfektionen iakttagits.
|
|
|
| År efter infektionen |
|
| Medel- | ||||
| lista | 2:dra | 3:dje | 4:de | 5:te | 6:te | 7:de | 8:de | 9:de | 10:de | tal |
Behandlingstidens längd pr år | 100.-2 | 40.» | | 39.0 | 37.6 | 28.4 | 39.8 | 38.0 | 99.0 | 46.4 | 24.5 |
|
Antal dagar i hvarje behandling: a: samtliga behandlingar för | 50.8 | ! 27.5 | 29.0 | 27.2 | 26.7 | 30.7 | 35.1 | 37.4 | 46.4 | 24.5 | 42.0 j |
b: behandlingar enbart lör syfilis ................................. | 45.5 | 24.5 j | 27.3 | 26.4 | 26.5 | 30.7 | 31.8 | 34.0 | 46.4 | 24.5 | 38.2 | |
Tydligen är behandlingen under i:sta året efter infektionen mest intensiv.
Särskildt har första behandlingen varit långvarig -). Under de följande åren komma
kortare behandlingsperioder i sammanhang med de upprepade recidiven. Efter 5 :te
Tab. 62: b.
Ofversikt öfver behandlingsfrekvensen under olika år efter infektionen,
enligt uppgifter om kvinnor, inskrifna under åren / 88j—1899,
hos hvilka primäraffektionen iakttagits.
1 |
|
|
| ) |
| 3 | 4 | 5 |
År efter | 1 gång | Antal be 2 ggr. 3 ggr. | landlade 4 ggr. 5 ggr. 6 ggr. | Summa behand- lade. | Procent af samtliga de när-(147) varande | |||
lista | 33 | 56 | 45 | '' 13 - | — | 147 |
|
|
2:dra | 32 | 18 | 4 | — - | — | 54 | 36.7 | 44.2 |
3:dje | 26 | 3 | 1 | 1 - | — | 31 | 21.1 | 29.8 |
4 :de | 15 | 4 | — | — - | 1 | 20 | 13.c | 22.5 |
5:te | 11 | 1 | — | - | — | 12 | 8.2 | I6.0 |
*) I en del fall hafva andra sjukdomar förefunnits jämte syfilis.
-) Uppgifterna i tab. 62: a afse underhållsdagar. Antalet behandlingsdagar är naturligtvis mindre.
Vid första behandlingen kan skillnaden vara afsevärd på grund af svårigheten att genast diagnosticera
primäraffektionen. Behandlingen börjas nämligen ej förr än sjukdomen är säkert konstaterad.
r55
året inställa sig svårare tertiära symtom och i sammanhang därmed lörlänges behandlingstiden.
Om samtidigt med syfilis andra sjukdomar förekomma, blir behandlingstiden
längre.
Tab. 62: b innehåller en öfversikt öfver behandlingens förnyande under de
5 första åren efter infektionen. Äfven de fall, då kvinnan erhållit behandling ä
tvångsarbetsanstalten i Norrköping hafva medräknats. Tydligen borde emellertid
behandlingen kunna drifvas mera intensivt, än hvad fallet varit. Af de 147 fall,
vid hvilka primäraffektionen iakttagits, erhöllo 22 % endast en behandling under första
infektionsåret. Under andra året behandlades endast 44 %, tredje året 30 %, och
vid denna beräkning har hänsyn tagits endast till dem, som faktiskt gått på byrån
under resp. 2:dra 3:dje o. s. v. året efter infektionen. Byråns verksamhet har
så godt som uteslutande afsett att internera individer, då tydliga
symtom visat sig. Däremot har man ända till de sista åren ej försökt
att genom preventiv behandling förekomma utbrottet af smittosamma
symtom. I kurhusjournalerna finnas emellertid enstaka anteckningar om, att kvinnor
låtit behandla sig utom sjukhuset. Huruvida denna behandling varit preventiv kan
ej afgöras.
Tab. 62: c.
Öfversikt öfver tidslängden af den behandling kvinnorna erhållit, då de
första gången vårdats å kurhuset för syfilis, enligt uppgifter
om kvinnor, som inskrifvits åren 1885—11)04.
|
| Behandlingstidens längd (veckor) |
|
| Summa | Behand- lingstid | ||||
| 0—11—2 | | 2—3 3—4 4— 5 | 5—6 6—7 7—8 8—12 | 12—16 l6 — 20 | individer | under- hålls- dagar | i genom-snitt, | |||
/ Grupp A: | — 7 | 11 15 24 | 27 | 23 | 15 38 | 10 | 4 | 174 | 8,368 | 48 |
Grupp B: iakttagen) ... | 3 2 | 12 29 50 | 15 | 10 | 7 10 | 2 |
| 140 | 4,897 | 35 |
Den antisyfilitiska behandling kvinnorna få under sjukdomens tidigaste skede Första beär
naturligtvis af största betydelse, enär kvinnorna under denna tid med allt skäl ha^g|e“5
kunna antagas vara synnerligen smittofarliga. Tab. 62: c lämnar en öfversikt
öfver längden af den första behandling, kvinnorna erhållit å kurhuset, sedan sjuk
-
r5ö
domen blifvit diagnosticerad. I denna öfversikt äro äfven de medtagna, som
inskrifvits under åren 1900 —1904. Som öfversikten endast afser behandlingen
för syfilis, hafva sådana fall uteslutits, då behandlingstiden varit bestämd af andra
sjukdomar. Af grupp A äro medtagna äfven fall, då infektionen ägt rum före
inskrifningen, för så vidt primäraffektionen blifvit iakttagen efter inskrifningen eller
omedelbart före densamma. Af grupp B äro endast de fall medtagna, då infektionen
beräknats hafva ägt rum efter inskrifningen.
Påtagligen är den första behandlingens längd beroende af, huruvida primäraftektionen
förefunnits eller icke vid intagningen å kurhuset. Det framgår vidare,
att i ett ej ringa antal fall behandlingen varit skäligen kort äfven i sådana
fall, där primäraffektionen förelegat. Man har intet skäl att betvifla, att kvinnorna
kvarhållits å kurhuset, tills de blifvit symptomfria. Fråga är emellertid, om det
ur reglementeringssynpunkt kan anses betryggande att »släppa ut en kvinna i
rörelsen» efter endast 2 å 3 veckors behandling af sjukdomen på detta stadium.
Man kan visserligen anföra, att så snart symptom åter inställa sig, blir hon åter
internerad. Vi få emellertid ihågkomma, att ingen garanti finnes, att kvinnan
inställer sig regelbundet till besiktningarna. Afbrott i den regelbundna inställelsen
äro synnerligen vanliga och af tab. 62: b framgår, huru ofullständigt principen
om de upprepade behandlingarna i själfva verket är genomförd, trots allt arbete,
som nedlägges på kontrollen öfver kvinnorna.
I de allra flesta fall är den påfallande korta behandlingen sannolikt beroende
på svårigheter för diagnosen. Kvinnorna hafva utskrifvits såsom icke svfilitiska
och först efteråt har det konstaterats, att de symtom de företett verkligen varit af
svfilitisk natur.
Förekomsten
af gonorrc
och af ulcus
niolle.
t
Om förekomsten af gonorré och ulcus violle bland de 1,591 kvinnor, som
inskrifvits under åren 1885 —1899, framgå af anteckningar i journalerna å kurhuset
och sjukhuset S:t Göran de uppgifter, som äro sammanställda i tab. 63. Till
jämförelse meddelas de förut anförda talen beträffande förekomsten af syfilis (sid. 145).
Till antalet smittade före inskrifningen måste en del af dem räknas, som remitterats
under första veckan efter densamma. Såsom ett närmevärde härför har antagits
hälften.
Gonorré och syfilis förete en påtaglig öfverensstämmelse beträffande
utbredningen bland kvinnorna såväl före som efter inskrifningen. Något
mer än 2 3 af samtliga inskrifna kvinnor hafva blifvit vårdade för dessa sjukdomar,
37 % smittade före och 31 % först efter inskrifningen. Ulcus molle har endast
hälften så stor utbredning som de nyssnämnda sjukdomarna före inskrifningen.
Antalet kvinnor, som bli smittade med denna sjukdom först efter inskrifningen, är
>57
däremot något högre än för gonorré och syfilis. Utbredningen af ulcus molle
tilltager med kvinnornas förfall (jmfr sid. 133).
De kvinnor, som undgått smitta, hafva i genomsnitt stannat kortare tid vid
byrån än kvinnorna i allmänhet. Halfva antalet, som undgått syfilis resp. gonorré,
ulcus molle, hafva afgått inom resp. 2,2, 2,6, 3,1 år, under det att motsvarande
tal för samtliga inskrifna under ifrågavarande period är 5,6 år. Sannolika åldern
vid inskrifningen för de kvinnor, som undgått de nämnda sjukdomarna, har varit
resp. 22,9, 22,8, 22,4 år, således omkring 1 år högre än för kvinnorna i allmänhet.
Tab. 64 innehåller en beräkning af utsikten för kvinnor af olika ålder
vid inskrifningen att undgå venerisk smitta. 1 fråga om gonorré och syfilis är
denna utsikt större, ju äldre kvinnan är vid inskrifningen. Detta förhållande är
märkbart redan inom de yngsta åldersklasserna. Beträffande ulcus molle är skillnaden
mellan olika åldersklasser mycket litet utpräglad. Först efter 25 år synes någon
antydan till en ökning i utsikten att undgå sjukdomen.
Tab. 65 innehåller en öfversikt beträffande gonorré och ulcus molle öfver
den tidsföljd, i hvilken kvinnorna blifvit remitterade till kurhus första gången efter
inskrifningen h)
Tab. 63.
Förekomsten af gonorré och ulcus molle bland kvinnor, som inskrifvits under
åren 188j—jämförd med förekomsten af syfilis.
I | 2 |
|
| 3 |
|
| 4 |
|
• | Antal kvinnor | Procent af samtliga | Procent af samtliga, | |||||
• . | gonorré | ulcus molle | gonorré | ulcus molle | syfilis | gonorré | ulcus molle | syfilis |
Vårdade in alles ............................ | 1,079 | 883 | / 0 67,8 | °/ /o 55,3 | °/ lo 68,8 | 7» | 7» | °/o |
,, före inskrifningen ............. | 532 | 256 | 83,4 | 16,1 |
|
|
|
|
Remitterade till kurhus under lista veckan |
|
|
|
|
|
|
|
|
efter inskrifningen ....................... | 224 | 108 |
|
|
|
|
|
|
Däraf förut ej vårdade ................... In alles kvinnor, som varit smittade före | 108 | 82 |
|
|
|
|
|
|
inskrifningen (beräkn.) ................ | 5861 | 297 | 36,8 | 18,7 | 37,4 | 54,s | 33,0 | 54,3 |
Vårdade efter inskrifningen, in alles ... | 964 | 779 | 60,o | 49,o |
| 89,3 | 88,2 |
|
Däraf smittade först efter inskrifningen | 493 | 586 | 31,o | 36,8 | 31,4 | 45,7 | 66,4 | 45,7 |
Ej vårdade hvarken före eller efter in- |
|
|
| • |
|
|
|
|
skrifningen 2) .......................... | 512 | 708 | 32,2 | 44,5 | 31,2 |
|
|
|
11 De, som remitterats vid själfva inskrifningen, äro medräknade.
2) Sjukdomen ej konstaterad.
158
Tab. 64.
Kvinnornas utsikt att undgå venerisk smitta, sammanställd med åldern vid mskrifningen,
enligt uppgifter om kvinnor, som inskrfvits åren 1885—1899.
Ålder vid inskrifningen fyllda
|
|
|
|
|
| 20-24 5 | • 1 s5—29 | 30— |
| 15 ar | 16 år | 17 år | 18 år |
| år | år | år |
Samtliga inskrifna .................................j | 4 | 68 | 121 | 158 | 153 | 651 | 266 | no |
Antal kvinnor, som efter inskrifningen |
|
|
|
|
|
|
|
|
undgått gonorré .............................. | — | IT | 35 | 54 | 53 | 242 | 130 | 96 |
„ ulcus molle ......................... | 2 | 33 | 50 | 78 | 64 | 327 | 159 | 99 |
Procent af samtliga inskrifna, som efter in- |
|
|
|
|
|
|
|
|
skrifningen | 0/ /o | 0 '' 10 | 0/ lo | 0/ lo | 0/ Jo | °f lo | 0/ lo | % |
undgått gonorré ........................... | 0 | 25 | 29 | 34 | 35 | 37 | 49 | 56 |
,, ulcus molle........................... | 50 | 48 | 41 | 49 | 42 | 50 | 60 | 58 |
Procent af de vid inskrifningen ej infekte- |
|
|
|
|
|
|
|
|
rade, som sedermera |
|
|
|
|
|
|
|
|
undgått syfilis (se tab. 57: b) ............ | 25 | 33 | 37 | 39 | 42 | * 51 1 | * 65 | i ’ 76 |
| Tab. | 65. |
|
|
|
|
|
|
Öfversikt öfver utbredningshastigheten för de veneriska sjukdomarna under olika åt
efter inskrifningen, enligt uppgifter om kvinnor, som inskrifvits åren 188J 18(j(j.
År efter inskrifningen
o—i i—2 2 — 3 3 — 4 4 — 5 i5 —10
Remitterade till kurhus första gången efter |
|
|
|
|
|
|
inskrifningen för gonorré ....................................... | 659 | 74 | 51 | I 38 | 33 | 79 |
| 459 | 126 | 63 | 28 | 36 | 54 |
Samma tal i procent af ännu icke remitterade | 0 / | Öl lo | 0/ Jo 1 | 0/ Jo 1 | % | 0/ Jo |
gonorré ............................................ 1 | 68,4 | 24,3 | | 22,1 | 21,’. ; | 23,3 | 22,s | |
1 11 | 58,o | 39, < | | 32,5 1 | 21,4 | 34,o | 28,8: |
| ||||||
Utbredningshastigheten för syfilis (tab. 60: a) | 74,o |
|
| 48,8 |
|
|
Åldern vid inskrifningen fyllda 21 — 25, 26 — 30, 31—35 år.
Tab. 66: a.
J.7 9
Ofversikt af resultatet af de gonokockundersökningar, som utförts å
besiktningsbyrån under tiden febr. 1904—april 190J.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 10 ekterade Antal in Hela bundet . materi- obser- , . alet verade | 11 |
Tid efter observa- tionens början | däraf re-gelbundet Antal pr fekterade rade heIa gångna ej pr månad infek- rade 3) tionen | Antalet ej rade 8), som n a regelbundna inställelsen | däraf re-gelbundet observe- rade | Antal inf Hela ma-terialet | fekte- 4) Regel-bundet | ||||
mån. |
|
|
|
|
|
| 7» | »/o > | °/o |
>)0 | 202 | 202 | — | — | 857 | 857 | — | - 23.0 | 23.6 |
1 | 71 | 71 | 123 | 198 | 710 | 571 | 12.7 | 15.8 35.1 | 45.0 |
0 | 63 | 63 | 26 | 45 | 658 | 462 | 15.1 | 24.2 49.5 | 55.4 |
3 | 41 | 35 | 22 | 42 | 604 | 362 | 12.1 | 21.0 48.8 | 64.4 |
4 | 23 | 16 | 19 | 20 | 561 | 286 | \ | 52.4 | 67.5 |
5 | 14 | 6 | 11 | 5 | 529 | 244 | 7‘7 | 12.8 1 54.3 | 66.4 |
6 | 22 | 11 | 14 | 11 | 501 | 209 | 1 | 58.0 | 71.3 |
7 | 18 | 12 | 11 | 5 | 464 | 176 | 1 | 61.9 | 75.6 |
8 | 10 | 6 | 9 | 3 | 432 | 156 | t 6-r» | 15.7 63.4 | 78.2 |
9 | 5 | 1 | 13 | 2 | 389 | 134 | 1 | 64.0 | 76.9 |
10 | 8 | 3 | 13 | 4 | 350 | 110 |
| 67.0 | 78.2 |
11 | 5 | 1 | 11 | 3 | 318 | 99 | 5.1 | 7.4 '' 67.7 | 79.8 |
12 | 4 | 1 | 18 | 1 | 270 | 88 | 1 | 70.0 | 79.5 |
13 | 6 | 2 | 12 | 1 | 222 | 76 | ) | 71.6 | 80.3 |
14 | 6 | 2 | 13 | 2 | 166 | 63 | 10.8 | 10.5 73.5 | 82.5 |
15 | 5 | - | 18 | 3 | a) 100 | 41 | 1 | 79.0 | 80.5 |
16 | 1 | — | -) 20 | 2)8 |
|
|
|
|
|
Summa | 504 | 432 | 353 | 353 |
|
|
|
|
|
Procent 58.8 °/o
41.2%
Utbredningen af syfilis bland kvinnorna synes försiggå raskare än de båda
andra sjukdomarna efter inskrifningen. Inom 5 ä 6 år äro i stort sedt alla smittade,
som öfverhufvud taget ådraga sig sjukdomen. Beträffande de öfriga sjukdomarna
förekommer ett afsevärdt antal kvinnor, som blifvit remitterade först 5 -—1 o år
efter inskrifningen, och utbredningshastigheten synes såväl första året efter inskrifningen
som sedermera vara mindre än för syfilis.
Ulcus molle äger öfverhufvudtaget en mindre spridning än de båda andra ’
sjukdomarna, och man har därför anledning att vänta, att dess spridningshastighet
’) Vid undersökningens början.
-) Kvarstående.
3) Hos hvilka gonokocker ej iakttagits.
4) Sådana, hos hvilka gonokocker vid något tillfälle blifvit iakttagna.
Gonokockundersökningar
å byrån
febr. 1904 —
april 1905.
160
bör vara lägre. Att gonorrén företer ett så lågt värde, beror sannolikt därpå, att,
åtminstone så länge speciella gonokockundersökningar ej tillämpades vid kontrollen
å byrån, gonorréfallen oftare blefvo förbisedda än syfilisfallen. ‘) Vid inskrifningen
har man efter all sannolikhet varit mera misstänksam, särskildt på senare åren,
beträffande gonorré, och häruti torde man få se orsaken till, att remisserna för
gonorré vid inskrifningen hopats tätare än remisserna för syfilis (tab. 54: a).
I februari 1904 infördes regelbundna gonokockundersökningar ä byrån. Enligt
planen skulle å hvarje kvinna prof tagas minst en gång i månaden. Med. lic.
F. Sandman, som anställdes för utförandet af de mikroskopiska undersökningarna,
har sammanställt resultaten. En öfversikt af dessa för tiden febr. 1904 — april 1905
meddelas i tab. 66: a.
Kvinnorna äro fördelade efter den tid, de varit observerade (kol. 1). Endast
å en del hafva prof kunnat tagas i öfverensstämmelse med den ursprungliga planen.
Sammanställningen har utarbetats dels med hänsyn endast till dessa regelbundet
observerade, dels med hänsyn till hela materialet. I kol. 2 o. 3 anföres antalet
kvinnor, hos hvilka gonokocker konstaterades vid första undersökningen, resp.
under lista, 2:dra, 3:dje o. s. v. månaden efter denna. I kol. 4 meddelas antalet
kvinnor, hos hvilka gonokocker ej påvisats, och hvilka afgått från byrån under
lista, aldra, 3idje o. s. v. månaden efter den första undersökningen. I kol. 5
upptagas de nyssnämda kvinnorna såsom afgångna ur materialet, så snart prof ej
kunnat tagas i den ursprungligen bestämda ordningsföljden. 1 kol. 6 resp. kol. 7
anföres antalet kvinnor, kvarstående under observation resp. regelbunden observation
i; 2, 3 o. s. v. månader efter första undersökningen. Al uppgifterna i kol. 2
och 4, resp. kol. 3 och 5, kan man beräkna antalet kvinnor, hos hvilka gonokocker
konstaterats under lista, aldra, 3idje o. s. v. månaden efter första undersökningen,
i procent af medeltalet ännu ej infekterade (kol. 8 och 9). 1 alen i dessa kolumner
angifva således smittningsprocenten eller sannolikheten för infektion vid olika tidpunkter
under undersökningens förlopp. Kol. 1 o resp. 11 innehålla antalet kvinnor, hos hvilka
gonokocker påvisats någon gång efter undersökningens början,'' i procent af antalet
under observation, resp. regelbunden observation, kvarstående.
Af de 857 undersökta kvinnorna konstaterades gonokocker hos 202, motsv.
23.6 %, vid den första undersökningen samt hos 302 vid de följande. In alles
konstaterades gonokocker således hos 504 motsv. 58.8 % -). Hos 3 5 3, motsv 41.2 %,
’) Jmfr resultaten af med. lic. Sandmans undersökning [Hygiea 1906], för hvilken en redogörelse
meddelas i det följande.
-) Hos en del af dessa konstaterades gonokocker liera gånger under undersökningens förlopp.
Antalet kurhusremisser för gonorré under denna tid uppgår sålunda till 776.
i6i
h;ulc gonokocker ej iakttagits under den tid, de stått under observation. Talen i
kol. io och ii angifva, i hvilken utsträckning det under observation stående
materialet varit infekteradt. Vid undersökningens början voro, såsom nyss anför- infektionsdes,
23-6 % tydligen infekterade. Under observationens fortgång tillväxer pro- gr^nrsen
centen af dem, som någon gång varit infekterade. Denna procent närmar sig gonorré.
tydligen ett gränsvärde, infektionsgränsen (se sid. 152). Tager man hänsyn
endast till den del af materialet, som stätt under regelbunden observation, så stiger
procenten påtagligen raskare mot detta gränsvärde, än hvad fallet är med materialet i
sin helhet, hvilkct ger vid handen, att en stor del åt dem, som undandragit sig
observationen, varit infekterade. Infektionsgränsen ligger tydligen något öfver So %,
d. v. s. bland de kvinnor, som stått under observation någon längre tid, befinnas
knappt 20 % hafva undgått gonorré. Enligt tab. 61: a ligger infektionsgränsen för
syfilis ''ungefär vid 85 %.
De infekterade kvinnorna blefvo intagna å kurhuset och utskrefvos därifrån,
sedan de under en tid af 1 å 2 veckor visat sig vara fria från gonokocker. Efter
utskrifningen afgingo en del från byrån, andra kvarstodo fortfarande under observation.
Hos en del af dessa konstaterades efter eu tid ånvo gonokocker, hvarvid
de åter internerades, och detta upprepades flera gånger. Tab. 66: b lämnar en
öfversikt öfver de upprepade infektionsfallen.
Tab. 66: b.
Öfversikt öfver antalet fall af upprepade infektioner, iakttagna
vid gonokockundersökningarna febr. 1904 — april 1905.
Efter undersök-ningens början | Efter utskrif-ningen från | Antal ob-serverade | däraf | Infekterade | |
infekterade | *) ej infek-terade | i procent | |||
ingen gång | _ | 857 | 504 | 353 | 7» 58.8 |
1 | 109 | 395 | 224 | 171 | 56.7 |
2 » | 54 | 170 | 117 | 53 | 68.8 |
3 >» | 30 | 87 | 43 | 44 | 49.4 |
4 | 21 | 22 | 15 | 7 | 68.2 |
ö » | 5 | 10 | 7 | 3 | 70.0 |
Det är emellertid att märka, att ju flera gånger kvinnan varit infekterad,
desto kortare blir den återstående tiden hon varit observerad. Procenttalen i sista
kolumnen skulle tillväxa hastigare, om undersökningen pågått längre tid. Man- *)
*) Före afgången eller vid undersöksperiodens slut.
*
21
IÖ2
erhåller värden, som äro bättre jämförliga med hvarandra, genom att beräkna smittningsprocenten
för hvarje månad efter utskrifningen från sjukhuset, således värden motsvarande
de i tab. 66: a kol. 8 och 9 anförda. En sammanställning af dessa
värden meddelas i tab. 66: c.
Tab. 66: c.
Öflorsikt af smittningsprocenten vid olika tid efter undersökningens
början, resp. efter kvinnornas utskrifning från kurhuset, enligt
gonokockundersökningarna febr. 1904 — april 190J.
Efter undersök-ningens början infekterade antal gånger |
| Antalet infekterade pr månad, i procent | af | |||||
O-I | I-2 | 2—3 | 3—6 | 6—9 1 | 9—12 | 12 — 15 | ||
månader efter undersökningens början, resp | efter | |||||||
|
| 7» | jo | jo | jo | jo | jo | jo |
/ | Samtliga | '') 12.7 | 15.1 | 12.1 | 7.7 | 6.5 | 5.1 | 10.8 |
ingen gång '' | regelb. obs. | ’)15.8 | 24.2 | 21.0 | 12.3 | 15.7 | 7.4 | 10-5 i |
| Samtliga | 18.8 | I8.0 | 17.o | 11.0 | 6.7 | 8.8 | 4.5 |
1 * \ | regelb. obs. | 26.7 | 30.6 | 25.4 | 12.3 | 2.6 | 3.6 |
|
0 » f | Samtliga | 24. s | 27.4 | 17.3 | 19.1 | 18.6 |
|
|
- ” 1 | regelb. obs. | 34.0 | 46.8 | 20.0 | 15.2 | 20.o |
|
|
| Samtliga | 25.7 | 15.4 | 16.9 | 15.3 |
|
| |
| regelb. obs. | 35.2 | 25.8 | 13.8 |
|
|
| |
| Samtliga | 56.2 | 26.7 |
|
|
|
| |
X » |
|
|
|
|
|
|
|
|
| regelb. obs. | 69.2 | 44.4 |
|
|
|
| |
| Samtliga | 83.3 | • |
|
|
|
|
|
| regelb. obs. | 83.3 |
|
|
|
|
|
|
Af tab. 66: c framgår, att smitlningsprocenten är högst under lista och 2\dra
månaderna efter utskrifningen från kurhuset. Man skulle möjligen kunna antaga, att
detta beror därpå, att de, som drifva yrket mest intensivt, inom kort tid bli reinfekterade.
Den misstanken föreligger emellertid, att en stor del kvinnor vid utskrifningen
från kurhuset visserligen synts vara gonokockfria, men i själfva verket fortfarande
lidit af kronisk gonorré, hvilken snart nog visade tydliga symtom, sedan
kvinnorna åter börjat sitt förra lif. Denna misstanke styrkes däraf, att procenten
infekterade under 1 :sta månaden efter utskrifningen från kurhuset tilltager i afsevärd
mån med antalet gånger, kvinnorna varit intagna å kurhuset. De sista grupperna, 9
9 Dessutom 23. G °/o vid första undersökningen.
i&3
d. v. s. de, som varit intagna 4 å 5 gånger under den ifrågavarande tiden, torde
sannolikt så godt som uteslutande utgöras af dylika kvinnor med kronisk gonorré.
Det må äfven påpekas, att smittningsprocenten, särskild! under de 2 månaderna
närmast efter undersökningens början, äfvensom efter utskrifningen från kurhuset,
är afsevärdt större bland de regelbundet observerade än bland materialet i sin
helhet. Man har all anledning att antaga, att en stor del af dem, som uteblifvit
från besiktningarna, faktiskt varit infekterade.
Åt uppgifterna i tab. 66: a kol. 2 kan man beräkna utbredningshastigheten
pr månad för sjukdomen efter undersökningens början d. v. s. antalet, hos hvilka
gonokocker under månadens lopp konstaterats, i procent af antalet vid månadens
början ännu icke infekterade (jmfr sid. 149 och tab. 65). Samma beräkning kan
utföras beträffande dem, som under undersökningens förlopp varit intagna å kurhus
1, 2 o. s. v. gånger. Resultatet innehålles i tab. 66: d.
Tab. 66: d.
Gonorréns uibredningshastighet pr månad. (Hela materialet.)
iEfter undersök* | ningens början | Tid efter undersökningens början, resp | . efter | ||||
O-I mån. | I—2 män. | 2—3 män. | 3-6 mån. | 6-9 mån. | 9 —12 mån. | |
| 7° | 7» | 7» | 7» | 7» | 7» ! |
Ingen gång | 23.5 | 27.3 | 24.4 | 20.0 | 19.» | 19.9 |
1 | 29.5 | 31.o | 33.0 | 31.0 | 28.0 |
|
0 | 30.8 | 35.8 | 26.9 | 33.9 | 35.3 |
|
3 » | 44.2 | 33.3 |
|
|
|
|
4 | 60.0 |
|
|
|
|
|
5 » | 71.5 |
|
|
|
|
|
Utbredningshastigheten växer tydligen med antalet gånger kvinnorna varit
intagna å kurhuset. För den första gruppen i tab. 66: d, blir utbredningshastigheten
konstant, 20 %, efter tre månader från undersökningens början räknadt.
Antager man, att detta värde motsvarar den verkliga utbredningshastigheten d v s
verkliga infektioner, under det att värdena för de första månaderna jämväl representera
exacerbationer af kronisk gonorré, skulle utbredningshastigheten vara afsevärdt
större än hvad som framgått af tab. 65. 20 % pr månad motsvara nämligen
100 [r— (1— o.s)1-''] d. v. s. 93.1 % pr år. Så godt som alla kvinnor,
som öfverhufvud taget få gonorré, skulle således blifva infekterade under loppet
åt ett år. Detta kan ej förklaras på annat sätt, än att gonorrén har en öfvermåttan
stor spridning bland de ifrågavarande kvinnornas "kunder. Under sådana
164
förhållanden har man uppenbarligen mycket ringa utsikt att kunna hämma sjukdomens
spridning endast genom att internera kvinnorna, enär de blifva reinfekterade, så
snart de komma ut från kurhuset.
Antager man åter, att i flertalet fall en kronisk gonorré förelegat ''), ehuru
gonokocker under någon tid ej blifvit påvisade, så måste man betrakta denna sjukr
dom såsom i det närmaste obotlig hos kvinnan. De upprepade besiktningarna och
interneringarna å kurhus skulle under sådana förhållanden knappast kunna anses
medföra någon nytta. Sedan kvinnan blifvit infekterad, hvilket är fallet med omkring
So % af de kvinnor, som observerats under loppet af i år (tab. 66: a kol. io), är
hon att betrakta som en permanent smittokälla, så länge hon fortsätter skörlefnaden.
Tab. 67.
Öfversikt öfver den vård för veneriska sjukdomar, som kvinnorna
frivilligt sökt före eller efter inskrifningen, enligt anteckningar
om kvinnor, som inskrifvits åren 1885 — <)<).
I |
|
| 2 |
|
|
| 3 |
|
|
| Antal individer | vårdade | Antal fall vårdade |
| |||||
Sjukdom | 1 gång | 2 ggr | 3 ggr | 4 ggr | Summa | å Stock-holms stads | å sjukhuset | privat | Summa |
A. Före inskrifningen Syfilis ........................ | 172 | 47 | 16 | 2 | 237 | 144 2) | 134 | • 44 | 322 |
i Gonorré ..................... | 94 | 8 | — | — | 102 | 63 2) | 47 | — | no |
! Ulcus molle ................. | 95 | 7 | — | — | 102 | 58 2) | 51 | — | 109 |
| B. Efter inskrifningen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Syfilis ....................... • | 32 | 1 | 6 | 73) | 46 | 43 | 39 | 82 | |
Gonorré ....................... | 1 | ■— | — | — | 1 |
| 1 | — | 1 |
‘Ulcus molle ................. | 1 | — | — | — | 1 |
| 1 | — | 1 1 |
’) Att detta är det sannolikaste antagandet, framgår af en del iakttagelser, som med. lic. Sandman
ytterligare gjort å materialet i fråga, och för hvilka han redogör i en särskild uppsats i Hygiea 1906.
Inalles ägde 776 kurhusremisser för gonorré rum under undersökningens förlopp. I 408 fall af dessa
remisser motsv. nära 53 "/o .blef kvinnan gonokockfri inom 1 vecka efter intagningen. Denna korta tid
talar starkt emot, att dessa infektioner varit nya sådana, utan tyder pa att det handlat om ett uppflammande
af en gammal process.
2) Hufvudsakligen före år 1889.
3 Däraf 2 vårdade 5 ggr.
165
l''.n öfversikt öfver den vård kvinnorna frivilligt sökt meddelas i tab. 67. Det frivillig vård
framgår häraf, att af de under åren 1885 — 99 inskrifna hade 237 kvinnor varit
vårdade för syfilis in alles 322 gånger å Stockholms stads och läns kurhus, sjukhuset
S:t Göran eller privat. I procent af antalet kvinnor, som ådragit sig sjukdomen
före inskrifningen, frånräknadt sådana, som smittats under månaden närmast före densamma,
utgöra dessa, som frivilligt sökt vård, 46 %. De öfriga hafva antingen blifvit
tågna af byråpolisen, besiktigade och försända till kurhuset utan föregående inskrifning,
eller också finnes antecknadt om dem, att de »vårdats i annan stad». Om
dessa senare kan man ej afgöra, huruvida de frivilligt sökt vård eller blifvit inlagda
genom myndigheternas försorg. De hafva därför ej upptagits bland de »frivilligt
vårdade». Man kan således antaga, att minst hälften af de kvinnor, som före inskrifningen
vardats för syfilis, har frivilligt sökt denna vård. Före inrättandet
af S:t Görans sjukhus sökte sig dessa kvinnor in på Stockholms stads och läns
kurhus. Ett ej obetydligt antal hafva vårdats privat och det är högst sannolikt,
att dessas antal faktiskt är större, än hvad som framgår af anteckningarna i kurhusjournalerna.
De kvinnor, som frivilligt sökt vård för gonorré eller iilcus molle före inskrifningen,
utgöra 19 % resp. 40 % åt samtliga före inskrifningen vårdade.
Efter inskrifningen aftaga naturligt nog fallen, då kvinnan frivilligt sökt vård,
åtminstone enligt hvad anteckningarna i kurhusjournalerna utvisa. Man har emellertid
trots detta all anledning att antaga, att en stor del inskrifna kvinnor söka vård
hos privata läkare. Detta förhållande är kändt å byrån, men som det betraktas
såsom stridande mot reglementeringssystemet, att enskilda läkare befatta sig med
vården af inskrifna kvinnor, komma naturligt nog dessa fall ej till byråns kännedom
annat än undantagsvis. Principen för reglementeringssystemet är nämligen kvinnornas
isolering, då de äro behäftade med smittosamma symtom. Vid den enskilda
vården kommer endast behandling och ej isolering i fråga. Skulle det komma till
byråns kännedom, att en inskrifven kvinna läte behandla sig privat, blefve hon
naturligtvis hämtad till byrån, besiktigad och eventuellt remitterad till kurhus.
En del inskrifna kvinnor söka sig själfmant in på kurhuset. I dylika fall
är kvinnan vanligen behäftad med synnerligen besvärande symtom eller lider af
alkoholism eller andra icke veneriska åkommor.
Det i Stockholm tillämpade reglementeringssystemet afser att isolera en
kvinna, som ägnar sig åt skörlefnad, under den tid hon är behäftad med smittosamma
symtom. Man utgår nämligen från det antagandet, att kvinnan endast
under denna tid kan betraktas som smittokälla.
i66
Keglementeringssystemets
verkningsgrad.
Reglcmcnteringssystemets
verkningsgrad
med
hänsyn till de
skörlefvande
kvinnornas inskrifning.
Vid bedömandet af reglementeringssystemets verkningsgrad har man att taga
hänsyn till följande faktorer: antalet kvinnor, som kunna bringas under kontroll, i
förhållande till samtliga skörlefvande kvinnor; tiden, som förflyter från skörlefnadens
början till inskrifningen; huru länge kvinnorna under denna tid varit smittade; antalet
sjukdomsfall bland de inskrifna kvinnorna, som upptäckas genom kontrollen, i förhållande
till antalet fall, som faktiskt förekommit; tiden, inom hvilken sjukdomsfallen
upptäckas.
Upplysning om kontrollens verkningsgrad erhålles vidare genom beräkning
af antalet kvinnor, som faktiskt hållas under regelbunden kontroll, i förhållande
till hela antalet kvinnor, som enligt reglementet äro skyldiga att inställa sig till
besiktning.
Vidare måste man närmare skärskåda det ofvan anförda antagandet, att
kvinnorna äro att betrakta som smittokällor endast under den tid de äro behäftade
med smittosamma symtom.
Vid bedömandet har man att taga hänsyn till de direkta olägenheter, som
vidlåda systemet tillfälligtvis eller som äro oskiljaktiga från detsamma. Man har
att diskutera, i hvad mån en skärpning af systemet är möjlig utan att dessa
olägenheter ökas. Slutligen kommer behandlingen af frågan, i hvad mån det är
möjligt att genomföra systemets sanitära uppgift med andra medel, som ej lida
af de från reglementeringssvstemet oskiljaktiga olägenheterna.1)
Af det föregående har framgått (se sid. 146), att smittningsfrekvensen
för syfilis är högst vid tiden för skörlefnadens början, samt att detta
förhållande sannolikt har sin grund däri, att de män, med hvilka kvinnorna råka
tillsammans, då de börja sitt skökolif, äro farliga smittokällor.
Vid genomförandet af reglementeringssystemet gäller det sålunda, att få
kvinnorna så snart som möjligt under kontroll. Enligt dr Lindblads
undersökning blifva 41 % af kvinnorna inskrifna inom 2 månader och 66 %
inom 4 månader. Uppspårandet af kvinnorna bedrifves således ganska energiskt.
Trots detta hafva emellertid 37% af de inskrifna, motsvarande
54 % af de kvinnor, som öfverhufvudtaget bli infekterade, hunnit förvärfva
sig syfilis före inskrifningen. Af dessa har hälften smittats mer än 6
månader och s/t mer än 2 månader före densamma (se sid. 146). Ett afsevärdt
antal, 22 % af samtliga infekterade eller 40 % af de före inskrifningen smittade,
hafva ådragit sig sjukdomen före den tidpunkt, som uppgifves såsom skörlefnadens
början.
Bland dessa torde man få antaga, att en del, åtminstone tidtals, ägnat sig
åt detta lefnadssätt före den i rullan angifna början. Af tab. 59: b tramgår dessutom,
att ett afsevärdt antal bedrifvit skörlefnad flera månader, sedan de blifvit
smittade, utan att de blifvit inskrifna. v
Af ofvanstående framgår, att trots det arbete, som nedlägges på upp
3)
Diskussionen häraf innehålles i en särskild bilaga.
*67
spårandet af kvinnorna, sä hafva likväl 28 %, åtminstone någon månad,
varit i tillfälle att sprida syfilis innan de anträffats och blifvit inskrifna.
Beträffande gonorrén och ulcus molle, har det framgått, att 54 % resp.
34 % af dem, hos hvilka dessa sjukdomar iakttagits, varit smittade före inskrifningen.
Tidpunkten, då kvinnorna första gången ådragit sig dessa sjukdomar, kan
ej bestämmas med samma säkerhet som tidpunkten för syfilisinfektionen i de fall,
där man iakttagit primäraffektionen. Det föreligger emellertid ingen anledning att
antaga någon afvikelse åtminstone ej ^ beträffande gonorrén, från hvad som visat
sig vara fallet i fråga om syfilisinfektionens förhållande till skörlefnadens början
och till tiden för inskrifningen.
Utom de skörlefvande kvinnor, som förr eller senare blifva inskrifna, finnas
en hel del, hvilka ägna sig åt detta lefnadssätt utan att någonsin blifva af byråns
polismän anträffade. Huru stort dessas antal är i förhållande till antalet »besiktningsskyldiga»,
är för närvarande omöjligt att uppskatta.
Att antalet är afsevärdt, framgår af dr Möllers undersökning å sjukhuset S:t
Görans poliklinik angående möjligheten att utröna smittokällor. Det visade sig,
att i 43 % af de kända tallen den smittande kvinnan ej var byråskrifven.
Frågan huru stor procenten är af skörlefvande kvinnor, som stå under
besiktningsbyråns kontroll, måste lämnas obesvarad beträffande Stockholm såväl
som beträffande andra städer.
Det är emellertid ej tillräckligt att få kvinnorna inskrifna. Systemet afser,
att därefter hålla dem under sanitär kontroll, så länge de fortsätta att ägna sig
åt skörlefnad.
Det vore af största intresse att känna, i huru stor utsträckning smittokällor
bland de inskrifna kvinnorna elimineras genom den preventiva besiktningen.
I kurhusjournalerna och i rullorna å byrån finnas emellertid inga uppgifter om
antalet fall, då en smittokälla bland de inskrifna undgått byråns kontroll. Däremot
finnas anteckningar, om kvinnan uteblifvit från besiktningen och sedermera
befunnits sjuk. Vidare gifves det ett symtom, hvars uppträdande man kan
angifva, äfven om individen kommer till observation först sedan symtomet försvunnit
— den syfilitiska primäraffektionen. Med ledning af de nämnda uppgifterna
om uteblifvandet från besiktningarna och om relativa antalet fall, då man
iakttagit den syfilitiska primäraflektionen, vilja vi försöka bedöma den preventiva
besiktningens verksamhetsgrad.
Följande sammanställning innehåller antalet fall, då man af primäraffektionens
iakttagande kunnat förlägga tidpunkten för infektionen till tiden efter inskrifningen
eller de 2 månaderna närmast före densamma. Vidare anföres det antal bland
dessa kvinnor, som under tiden närmast före primäraffektionens iakttagande ej inställt
sig till de regelbundna besiktningarna. I sammanställningen ingå äfven de
tall, då kvinnan ännu ej blifvit inskrifven, men likväl tillhållen att inställa sig till
besiktning. Inskrifningen har i dessa fall följt omedelbart, sedan hon anträffats smittad.
Reglementeringssystemets
verkningsgrad
med
hänsyn till
upptäckandet
af smittokällor
bland de inskrifna
kvinnorna.
i6$
Inskrifnings- år | Samtliga fall | Fall, då kvinnan hållit antal procent | '' | Sannolika ’) längden af | |
1885—89 ..... | 55 | 29 | 53 % | 5 veckor |
1890—94 ...... | 59 | 32 | 58 % | 3 > t |
1895—99...... | 42 | 31 | 74 % | 2 » |
Det är påtagligen mycket vanligt, att kvinnorna hålla sig undan
den tid, de gå med sin primäraffektion. Under perioden 1895 — 1899
hade dessa fall stigit till s/4 af samtliga fall af primäraffektion, som
iakttagits efter och närmast före inskrifningen.
I detta sammanhang må anföras resultatet af en undersökning, för hvilken
närmare redogöres i nästa afdelning. Af de vid 1904 års slut byrån tillhöriga
kvinnor, som under detta år intagits å kurhuset, hade 31 %
under tiden närmast före intagandet försummat inställa sig till besiktning.
Att procenten uteblifna bland de med syfilitisk primäraffektion behäftade
kvinnorna är så betydligt högre, sammanhänger därmed, att de till öfvervägande
grad utgöras af yngre kvinnor, som ännu ej hunnit vänja sig vid disciplinen å
byrån. Men det är så mycket betänkligare, att kontrollen öfver de
yngre och i sanitärt hänseende farligaste är svårast att genomföra.
Af samtliga i tab. 55 och 58 upptagna 1094 individer hafva 45,7 %
beräknats hafva blifvit infekterade efter inskrifningen. Hos 109 af dessa 500 individer
har primäraffektionen iakttagits. Det framgår häraf, att primäraffektionen iakttagits
endast hos 22 % af de infekterade. Till en del kan detta bero på svårigheterna
för diagnosen. Vid besiktningarna anmärkas emellertid äfven små exkoriationer.
Anteckningarna i kurhusjournalerna utvisa, att man misstänkt syfilis föreligga i en
del fall, då en kvinna behandlats för ulcus molle eller exkoriationer någon månad
före utbrottet af syfilis. Alla sådana fall hafva räknats såsom iakttagna fall af
primäraffektion. I betraktande af hvad som ofvan anförts, nämligen att kvinnorna
synnerligen ofta uteblifvit från besiktningarna äfven i sådana fall, där primäraffektionen
sedermera iakttagits, samt att man å byrån med synnerlig omsorg beaktat
misstänkta fall af exkoriationer och ulcus molle, ligger det närmast till hands att
antaga, att i de fall, där primäraffektionen ej iakttagits, har densamma förlupit å
tider, då dessa inskrifna kvinnor ej stått under byråns kontroll.
Vi kunna utgå från det faktum, att primäraffektionen af syfilis upptäckes i
20 å 25 % af samtliga fall, där den förefunnits under den tid, kvinnan varit
’) Se sid. 52 not. i.
169
skyldig att underkasta sig preventiv besiktning. Men vi måste äfven taga hänsyn
till, att i mer än hälften af dessa fall kvinnan under tiden närmast före upptäckandet
hållit sig undan från besiktningarna. Man kan således, ifråga om upptäckandet af
smittokällor af denna art, ej antaga högre verkningsgrad för den preventiva
besiktningen än 20I I hvad mån upptäckandet leder till oskadliggörande af
smittokällan skall diskuteras lägre fram.
I fråga om andra smittokällor än den syfilitiska primäraflektionen föreligga
inga andra iakttagelser, än att omkring af samtliga hållit sig undan
Irån besiktningen under tiden närmast före upptäckandet. Det är emellertid
påtagligt, att de fall, som upptäckas, utgöra endast en bråkdel af dem, som
taktiskt förefunnits.
Beträffande gonorrén visade det sig vid införandet af gonokockundersökningarna
å byrån år 1904, att sjukdomen är långt mera spridd bland de inskrifna
kvinnorna än hvad man förut haft anledning att antaga. Särdeles tydligt framgår
detta af uppgifter från den afdelning af Stockholms stads och läns kurhus, å
hvilken kvinnorna från byrån vårdas.!)
År | 1900 | 1901 | 1902 | 1903 | 1904 | 1905 |
Antal fall af Syfilis ............................. | 177 | 155 | 149 | 120 | 128 | 127 |
,, „ Ulcus molle ........................ | 97 | 76 | 108 | 47 | 22 | 15 |
„ ,, „ Gonorré ......................... | 137 | 281 | 332 | 291 | 749 | 74(5 |
• Urethritis acuta ...... ............................. | | 107 | 159 | 158 | 148 | 292 | 170 |
Urethrit. chron.................................... | 62 | 83 | 42 | 262 | 303 | |
Endometritis ....................................... | 5 | 3 | 47 | 89 | 402 | 377 |
Underhållsdagar för veneriska sjukdomar ... | 13,629 | 14,622 | 18,541 | 14,394 | 28,309 | 25,280 |
Däraf för gonorré .............................. | 4,857 | — | — | — | 25,136 | 1 |
Medeltal byrån tillhöriga pr dag ............... | 459 | 469 | 469 | 468 | 408 | 375 |
Gonorréfall pr ioo byrån tillhöriga........... | 30 | 60 | 71 | 60 | 184 | 199 |
Antalet gonorréfall i förhållande till antalet besiktningsskyldiga har i det
närmaste sexfaldigats sedan år 1900, men trots denna skärpning kan kontrollens
resultat likväl ej betecknas som tillfredsställande. Af Dr Sandmans ofvan meddelade
undersökning (tab. 66:a kol. 10 och 11) framgår, att man erhåller en afsevärdt
högre procent smittade bland dem, som kunnat undersökas minst 1 gång
i månaden, än om man vid beräkningen jämväl medtager dem, som ej blifvit regelbundet
undersökta. Det är tydligt, att kvinnorna uteblifva från byrån företrädesvis, *)
*
*) Sammanställningen af dessa uppgifter är meddelad af Dr Sandman i Hygiea 1906.
22
170
Förhållandet
mellan antalet
kurhusremisser
och antalet
besiktningar
före och efter
inskrifningen.
då de misstänka sig vara sjuka, och att dessa afbrott i inställelsen till besiktningarna
äga ruin i betydande utsträckning.
De »besiktningsskyldiga» utgöra ungefär hälften af »stammen». Men såsom
ofvan (sid. 42) visats, kan man ej beräkna, att mera än hälften af de »besiktningsskyldiga»
stå under byråns regelbundna kontroll. Man kan således befara, att s/4
af samtliga sjukdomsfall kunna undgå att upptäckas å byrån. Men, säger
man, de måste upptäckas, då kvinnan kommer tillbaka till byrån. Detta äger nog sin
riktighet i en del fall. Men om symtomet dessförinnan förefunnits månader igenom,
är ej så särdeles mycket vunnet med kontrollen. För öfrigt gå en del sjukdomssymtom
tillbaka utan någon mera ingripande behandling. Vidare är det bekant,
att en del kvinnor låta behandla sig af privatpraktiserande läkare. Anteckningar
om privat behandling finner man i kurhusjournalerna och byråns föreståndare uppgifver,
att kvinnorna stundom omnämna, att de varit hos läkare. Ofta anmäla de
sig förhindrade att komma till besiktningarna på grund af sjukdom. Äfven finner
man anteckningar om, att kvinnorna varit vårdade å andra sjukhus än kurhuset.
Tydligt är, att en hel del sjukdomsfall af smittosam art hos de inskrifna kvinnorna
förlöpa utan att någonsin komma till byråns kännedom.
Såsom ofvan anförts, har man vid bedömandet af reglementeringssystemets
förmåga att eliminera smittokällor i flera framställningar lagt till grund förhållandet
mellan antalet kurhusremisser och antalet besiktningar. Man har jämfört detta förhållande
vid inskrifningen och efter densamma, och då man funnit, att antalet remisser,
d. v. s. antalet upptäckta sjukdomsfall, aftager, sedan kvinnorna blifvit inskrifna,
har man häruti velat se ett uttryck för reglementeringens nyttiga verkan. Detta
är emellertid icke berättigadt.
Den afsevärda minskningen'' af sjukhusremissernas antal i förhållande till
antalet besiktningar, hvilken framträder vid den ifrågavarande beräkningen (se
tab. 54: b), beror i själfva verket, såsom ofvan påvisats, därpå, att man
räknat en besiktning pr individ vid inskrifningen, men deremot flera
besiktningar pr individ efter densamma. Förbättringen i hälsotillståndet
beräknad på detta sätt är således väsentligen skenbar.
För öfrigt, om också relativa antalet kurhusremisser i viss mån aftager
efter inskrifningen, så kan detta tillskrifvas andra orsaker än den preventiva besiktningen.
Man måste ihågkomma, att flertalet af de kvinnor, som öfverhufvudtaget
bli infekterade, smittas året före inskrifningen. Efter första utbrottet
af syfilis upprepas recidiven med allt längre mellanrum. Beträffande såväl
syfilis som gonorré visar det sig, att risken för infektion aftager med
kvinnornas ålder, således oberoende af inskrifningen. Hos de unga individerna
inträffa bristningar å könsdelarna lättare än hos äldre och under kvinnans vrkesutöfning
blir slemhinnan, som bekläder könsdelarna, mindre mottaglig för
infektion. Det ligger också i sakens natur, att man vid kontrollen å besiktnings
-
171
byrån år mera misstänksam vid de törsta undersökningarna åt en
individ än sedermera. Särskilt i fråga om den kroniska gonorrén är det
naturligt, att jämförelsevis flera fall remitteras till kurhus vid inskrifning^! än
sedermera.
Såsom ofvan (sid 42) visats, är det omöjligt att förhindra kvinnorna från
att afbryta inställelsen till besiktningarna, då det faller dem in. I följd häraf
visade det sig, att endast hälften af de såsom besiktningsskyldiga bokförda hållas
under regelbunden kontroll och detta endast under kortare perioder för hvarje individ.
Härtill kommer, såsom vi sett, att man har all anledning att antaga, att dylika
afbrott inträffa just dä kvinnorna frukta, att de skola bli internerade ä kurhus.
Om också hälften af de såsom besiktningsskyldiga bokförda inställa sig till besiktningarna,
men den andra hälften till öfvervägande del utgöres af sådana, som
misstänka sig vara sjuka, blir kontrollens effektivitet reducerad med mer än jo %.
Man får vidare taga hänsyn till att besiktningarna i regel ej upprepas oftare
än 2 gånger i veckan. Uppträdandet af ett smittosamt symtom är emellertid
oberoende af dagen för besiktningen. Kvinnan kan således hinna sprida smitta,
äfven om hon regelbundet inställer sig å byrån. Men, säger man, smittofarligheten
är beroende af symtomens utvecklingsgrad och utbredning, hvilka faktorer bestämma
mängden virus och storleken af den smittofarliga beröringsytan. Men man måste
ihågkomma, att äfven de minsta mängder lefvande virus äro tillräckliga att öfverföra
sjukdomen och att vid samlaget ett ytelement af de kvinnliga könsdelarna
kommer i beröring med en mångdubbelt större yta af manslemmen. Det är klart,
att under sådana förhållanden måste maximum af smittofarlighet inträda redan på
ett tidigt utvecklingsstadium af symtomen.
Reglementeringssystemet grundar sig på antagandet, att hvad syfilis beträffar
kvinnorna äro smittokällor så godt som uteslutande vid de tillfällen de förete
smittosamma symtom. Men kunna kvinnorna på de symtomfria mellantiderna
betraktas som ofarliga i Några systematiska undersökningar af detta förhållande
föreligga icke, lika litet som man äger några iakttagelser öfver symtomens smittofarlighet
vid olika utvecklingsgrad. Man känner visserligen enstaka fall, då kvinnor,
utan att hafva påvisbara symtom, smittat, men dessa fall betraktas som mvcket
sällsynta. Härvid får man emellertid ej förbise, att för flertalet infektionsfall
har man ej utrönt, huruvida den smittade parten verkligen haft symtom.''
Detta antages utan vidare vara regel. 1)
Man vet, att hvarje syfilitisk eruption kvarlämnar vid sin tillbakagång vissa
karaktäristiska väfnadsförändringar. På de ställen, där en dylik eruption, t. ex. en
primäraffektion, haft sitt säte, lokaliserar sig ej sällan ett recidiv. Man har all *)
Omöjligheten
att genomföra
den regelbundna
kontrollen.
Besiktningsfrek
vensen.
De symtomfria
mellantiderna.
*) Jmfr Dr Möllers utredning angående denna fråga.
Kvinnornas
oskadliggörande
genom internering.
I72
anledning att antaga, att å platserna för de nyssnämnda väfnadsförändringarna det
syfilitiska virus finnes deponeradt, och att ett öfverförande af detta virus kan äga
rum från dessa platser till en frisk individ. Det erfordras blott en bristning af
de ytliga väfnadsdelarna.
Hos mannen äro recidiven i form af slempapler å manslemmen ej så vanliga
som motsvarande symtom å kvinnans könsdelar. Man antager därför, att i flertalet
fall, då en man genom samlag smittat en kvinna med syfilis, det varit en å manslemmen
lokaliserad primärskleros eller ärret efter en dylik, hvarifrån giftet öfverförts
till kvinnans könsdelar.- Är kvinnan ung och ännu i början af »yrkesutöfningen»,
äro betingelserna gynnsamma för bristningar i de ytliga väfnaderna å
könsdelarna såväl hos männen som hos kvinnan. Man torde knappast i hvarje
fall kunna antaga, att mannen, som smittat kvinnan, haft en oläkt primärskleros.
Enligt d:r Lindblads undersökningar lära sig kvinnorna ganska snart att »syna»
männen och de skulle därför mången gång upptäcka, om en man med en
oläkt skleros vore nog samvetslös att vilja sprida sin sjukdom. Männen själfva
kunna knappast vara okunniga om tillvaron af det ifrågavarande symtomet. Vi
hafva för öfrigt, såsom ofvan framhållits, all anledning att antaga, att de män, som
smitta kvinnorna vid början af deras skökolif, ej tillhöra samhällets okunnigaste
och lägsta lager. Det är därför högst sannolikt, att utgångspunkten för infektionen
i en stor del af dessa fall varit ärret efter en primärskleros, hvilket mannen ej
haft anledning att misstänka. Man har för öfrigt direkta iakttagelser af att ett dylikt
ärr kan vara utgångspunkten för en smittoöfverförelse. Sådana fall som att en
kvinna, utan att förete några smittosamma symtom i sina könsdelar, likväl kunnat
öfverföra sin sjukdom vid samlag, innebära i själfva verket intet oförklarligt. Slempaplerna,
som äro så vanliga å könsdelarna hos kvinnor, som infekterats med syfilis,
läkas vid lämplig behandling, men å platsen, där de setat, kan giftet fortfarande
vara deponeradt. Likaväl som ärret efter en primärskleros kan platsen, där en slempapel
setat, bilda utgångspunkten för smittans öfverförande. Att man ej oftare
påvisat sådana »latenta» smittokällor, har sin grund däri, att man så sällan kommer
i tillfälle att undersöka den smittade och den smittande de närmaste dagarna efter
infektionen: Inkubationstiden är omkring 1 månad och på denna tid har till
ståndet
hos den smittande hunnit förändras.
I själfva verket måste således en syfilitisk person under åren närmast efter
infektionen betraktas som eventuell smittokälla icke allenast vid de tillfällen, då
tydliga symtom såsom slempapler förefinnas, utan jämväl på mellantiderna.
Genom reglementeringssystemet hållas emellertid kvinnorna tidtals internerade
å kurhus och i tvångsarbete. De hindras naturligtvis härunder att sprida smitta.
Omfånget af denna internering, särskildt under de j första åren efter inskrifningen,
173
kan betraktas som ett uttryck för systemets nyttiga verkan i sanitärt hänseende.
Interneringen efter det 5 :te året liar mindre betydelse, enär, såsom af tall. 61: a
framgår, kvinnornas smittofarlighet, hvad syfilis beträffar, då är jämförelsevis ringa.
I tab. 45 angifves antalet å kurhus och i tvångsarbete internerade i procent
af motsvarande årsklasser åt stammen. Man kan emellertid göra den invändningen,
att reglementeringen strängt taget omfattar endast de »besiktningsskyldiga» och de
»å kurhus eller tvångsarbete internerade». De öfriga höra visserligen till stammen,
men äro för tillfället undandragna »systemet». Vidare kan man invända, att bland
de »besiktningsskyldiga» i tab. 45 blifvit inräknade äfven en del temporärt afgångna,
nämligen sådana, för hvilka bortovaron från byrån ej uppgått till 6 månader1).!
Procenttalen för de »besiktningsskyldiga» skulle i genomsnitt minskas med 5, om
dessa frånräknades. En bortovaro, som ej uppgått till 6 månader, är emellertid
skäligen misstänkt, och då det gäller att beräkna, i hvilken utsträckning reglementeringssystemet
förmår att genom internering oskadliggöra skörlefvande kvinnor, är
det tydligen riktigast att betrakta jämväl dessa tillfälligt frånvarande såsom likställda
med de besiktningsskyldiga, hvad spridningen af veneriska sjukdomar beträffar. De,
som varit borta längre tid än 6 månader, äfvensom de i fängelse, å arbets- eller
försörjningsinrättning eller å skyddshem internerade kunna med skäl anses böra
utgå ur räkningen. Resultaten af en efter dessa grunder utförd beräkning innehållas
i följande sammanställning:
. ■ | År efter inskrifningen | ||||
| lista | aldra | 3idje | 4:de | 5:te |
Af de inskrifna skörlefvande kvinnorna hållas internerade å kurhus .............................. „ i tvångsarbete ....................... | % It),5 4,9 | % 8,3 12,1 | % 6,6 16,8 | % 4,8 22,7 | % 5,3 25,3 | |
Summa | 21,4 | 20,4 | 23,4 | -7,5 | 30,c j |
| Relativ smittofarlighet (tab. 61: a).............. | 100 | 93 | 62 | 39 | 25 i |
3) Jmfr sid. 115.
I74
Under de första 2 åren efter inskrifningen, då smittofarligheterg
är högst, hållas omkring 1/5 af kvinnorna internerade. Under de följande
åren ökas interneringens omfång beroende på tvångsarbetet. Det är naturligtvis
från sanitär synpunkt en oegentlighet, att den dyrbara interneringen i tvångsarbete
kommer att drabba hufvudsakligen de årsklasser, som äro minst smittofarliga.
Det vore af intresse att känna, 1 hvilket omfång de syfilitiskt infekterade
kvinnorna bli internerade under åren närmast efter infektionen. Till grund för en
sådan beräkning kan man lägga endast den del af materialet, hos hvilken primäraffektionen
blifvit iakttagen efter eller vid inskrifningen. Af alla inskrifna kvinnor
hafva dessa erhållit den bästa vården (jmfr tab. 62: c).
|
| År efter'' infektionen |
| ||
| i:sta | 2: dra | 3;dje | 4:de | 5:te |
1) Stammen tillhöriga i genomsnitt ..................... | 144,5 | 132,5 | 113,5 | 100,5 | 91,5 |
därifrån afgå: 2) temporärt afgångna, i fängelse, å arb.* eller för- |
|
|
|
| |
sörjningsinrättning, å skyddshem .................. | 6,8 | 11,1 | 10,3 | 11,7 | 11,6 |
3) återstå ...................................................... | 137,7 | 121,4 | 103,2 | 88,8 | 79,9 |
Af dessa hafva hållits internerade: |
|
|
| ||
4) å kurhus ................................................... | 46,7 | 11,0 | 6,3 | 5,1 | 3,o |
5) där af vårdade för syfilis ............................ | 40.3 | 5.7 | 2.4 | 1.9 | 1.0 |
6) i tvångsarbete............................................. 7) summa internerade å kurhus eller i tvångsarbete | 10,3 | 17,6 | 23,6 | 22,8 | 21.2 |
57,0 | 28,6 | 29,9 | 27,9 | 24,2 | |
„ i procent af (3) ............... | 41,6 °/o | 23,5 «/o | 28,9 % | 31,4 7» | 30,3 °/o |
å kurhus „ „ „ „ ............... | 33,9 °/o | 9,0 °/o | 6,0 “/o | 5,7 70 | 4,2 “/o |
1 tvångsarb. „ „ „ „ ............... | 7,7 •/» | 14,5 °/o | 22,9 »/o | 25,7 70 | 26,5 »/o |
Af ofvanstående beräkning framgår, att under 1 :sta året efter infektionen
hållas omkring 40 % af dessa kvinnor internerade å kurhus eller i tvångsarbete,
största delen å kurhus. Under de följande åren hållas 25 — 30 %
internerade, hufvudsakligen i tvångsarbete. Det är påtagligen endast under
1 :sta året efter infektionen som interneringen å kurhus har någon större betydelse
för kvinnornas »uteslutande ur rörelsen». Under de följande åren bestämmes
interneringens omfång hufvudsakligen af tvångsarbetet, och om man jämför den
sista sammanställningen med den näst föregående, finner man, att tvångsarbetet
drabbar de syfilitiskt infekterade i ungefär samma grad som kvinnorna i allmänhet.
De individer, som ingå i den sista sammanställningen, äro sådana, hos hvilka
den syfilitiska primäraffektionen blifvit iakttagen. Den första antisvfilitiska behandling
17 5
dessa kvinnor fått har varit jämförelsevis långvarig (se sid. 154). Emellertid är
det endast 22 % af de efter inskrifningen infekterade, som komma så tidigt till
behandling. Det är således tydligt, att sammanställningen i fråga lämnat maximalvärdet
för det nuvarande reglementeringssystemets förmåga att genom internering
oskadliggöra en viss klass af smittofarliga individer. De nyssnämnda 40 procenten
genom internering oskadliggjorda motsvara i själfva verket ej mer än omkring 9 %
af samtliga smittokällor af denna art bland de inskrifna.
XII. De inskrifna kvinnornas bostadsförhållanden
och sätt att drifva sitt yrke.
Efter bostadsförhållandena och det sätt, hvarpå de inskrifna kvinnorna drifva Kvinnornas
yrket kunna de fördelas i 5 grupper. indelning tf ter
Grupp I. Kvinnorna hyra sig själfva bostad och mottaga sina kunder ^luwde.
i denna.
Grupp II. Kvinnorna bo a s. k. Jlickställen.
Grupp III. Kvinnorna innebo hos familjer i olika delar af staden. De
söka sina kunder å gator och allmänna platser och gå med dessa till vissa hotell
s. k. partihotell.
Grupp IV. Kvinnorna bo utom staden, för öfrigt som grupp III.
Grupp V. Kvinnorna sakna fast bostad.
Om alla grupperna gäller, att kvinnorna följa sina kunder till deras hem, ifall
detta erbjudes. Vidare är att märka, att grupperna ej äro noga begränsade. En
kvinna kan en vecka tillhöra en grupp, nästa vecka en annan.
Det må vidare framhållas, att bland de byrån tillhöriga kvinnorna ej finnas
sådana, som hufvudsakligen försörja sig med hederligt yrke och endast som biförtjänst
idka skörlefnad. Lösdrifvarelagen, hvilken ligger till grund för reglementeringen,
kan nämligen ej tillämpas mot dessa kvinnor.
Vid 1904 års slut funnos 400 byrån tillhöriga kvinnor. Om dessa kvinnors
fördelning i de anförda grupperna vid nämnda tidpunkt har genom kommissarien
Dahlqvist följande uppgifter erhållits:
176
G tripp I.
Grupp II.
Grupp. | Antal. | Procent af |
I ...... | .................................. 16 ............................ | byrån tillhöriga. ............. 4>° |
II ...... | .................................... 98 ............................. | ............ 2 4 >5- |
III ...... | ................................... 232 ............................. | ............ 58,0- |
IV ...... | ................................... 2 3 ............................ | ............. 5>7- |
V ...... | .................................. 31 ........................... | ............. 7,8. |
Endast | ett ringa antal kvinnor tillhöra grupp I d. v. | s. hyra sig egen bostad |
fiende den | hyra, dessa kvinnor betala, föreligga följande | uppgifter: |
Antal. Hyra per månad.
Antal. Hyra per månad.
2 .......................................... 17 kronor.
2 .......................................... 20 »
1 .......................................... 22 »
2 ........................................ 25 kronor.
2 .......................................... 30 »
2 ...............,.......................... 3 5 »
1 ......................................... 50 »
1 ................................ 60 »
1 ......................................... 67 »
Summa 16
Vid 1904 års slut funnos 30 s. k. flickställen, hvilka voro belägna:
3 i Klara församling.
4 » Adolf Fredriks församling.
4 » Jakobs »
7 » Johannes »
11» Östermalms »
1 » Katarina »
Ä 8 af dessa ställen voro 3 — 5 kvinnor samtidigt boende, å de 22 öfriga
bodde 1 — 3. Till värdinnan på ett dylikt ställe betala kvinnorna en viss inackorderingsafgift
för dag, hvarom följande uppgifter lämnats:
Antal. Afgift för dag.
1 ........................ 2 kronor.
7 ...........:........... 3 »
5 ........................ 4 »
51 ....................... 5 »
22 t....................... 6 »
11 ..................... 7 »
Summa 9 7
177
Angående i kvinna saknas uppgift. De flesta betala 5 kronor för dag i
inackordering. Dessutom betala de särskilt städning, linne in. in. Värdinnan
torde på flera af dessa ställen hafva inkomst genom olaga utskärning af vin, öl
eller porter till kunderna. Ett inackorderingspris af 5 kr. och därutöfver per dag
torde få anses så pass högt, att »värdinnorna» måste anses hafva en direkt förtjänst
af kvinnornas yrke.
För de sista tvenne åren finnas i rapporterna uppgifter om antalet fall, då
kvinnor åtalats i polisdomstolen och blifvit dömda till böter för olaga utskänkning
aj vin och maltdrycker.
1903 1904 1905
Antal afdömda mål ...................... 85 9 7
Sammanlagdt bötesbelopp ........... 12,175 kr. 1,475 kr. 765 kr.
Den ojämförligt talrikaste gruppen är den tredje, som vid 1904 års slut
omfattade 58 % af hela antalet byrån tillhöriga kvinnor. Grupperna IV och V
äro jämställda med grupp III i det hänseendet att de dithörande kvinnorna frekventera
de s. k. partihotellen. Vid 1904 års slut ägde polisen kännedom om 34
sådana hotell med inalles 405 rum.1) Läget af dessa hotell framgår afföljande
sammanställning:
| Antal hotell. | Antal rum |
Staden inom broarna | ..................... IO ...... | ........ 86. |
Klara församling | ..................... II ... | ..... I II. |
Jakobs » ........... | .................... 9 ............. | .......... 168. |
Johannes » ........ | .................... I ....... | ...... 5- .......... 32. 405. |
Östermalm | .................. 5 ............. Summa 3 4 |
Största antalet hotell vid samma gata är 7, å Norra Smedjegatan, med
inalles 130 rum. Det förtjänar att framhållas, att en stor del af »partihotellen»
hgger 1 närheten af de stora restauranterna och att kvinnorna söka sina kunder
utanför dessa. Priset per rum för natt uppgifves växlande från 1 till 6 kronor.
Lägst äro priserna å hotellen i staden inom broarna, högst å Östermalm. För en
del af hotellen i staden inom broarna uppgifves priset »per parti» d. v. s. för
kortare tid än en natt. Det torde för öfrigt förekomma särdeles ofta, att ett »parti»
disponerar rummet endast för kort tid, så att samma rum uthyres till flera partier
efter hvarandra under samma natt. För 22 af de anförda hotellen uppgifves, att
rummen så godt som uteslutande uthyras till »partier». Betalningen för rummet
erlägges af kvinnans kund. Å en del hotell mottagas äfven vanliga resande.
’) Vid en^a S:t Görans sjukhus anställd undersökning angående smittokällor upptäcktes förhandenvaron
af tvenne sadana hotell, om hvilka polisen ej hade någon vetskap. (Se d:r Möllers redogörelse.)
* 23
Åtal för olaga
utskänkning.
Grupp III.
178
De till grupp III hörande kvinnorna bo inhyses hos familjer i olika delar af
staden och mottaga ej sina kunder i bostaden. Angående lefnadskostnaderna föreligga
uppgifter för 146 d. v. s. för omkr. 60 % af hela gruppen. Kostnaderna
uppgifvas dels för dag, dels för månad.
| Kostnad |
| Antal. | Kostnad | |
| för månad. |
|
| för dag. | |
•y D ......... | ........ 5 | kr. |
| 11 ......... | ......... 1,00 kl'' |
■y y ......... | ......... 6 | » |
| 2 | ......... 1,5° » |
| ......... 8 | )) |
| 24 .......... | 2,00 » |
9......... | ......... IO | » | / | 3 ......... | ......... 2,50 » |
4......... | ......... I 2 | » |
| 40......... |
|
4......... | ........ 15 | )) |
| 10....... | 0 0 -t1 |
1 ......... | .......... 17 | )) |
| 2 | ......... 5 >°° n |
7 ......... | .......... 20 | )) |
| 1 ....... | . 6,00 » |
12....... | ....... 2) | )) |
|
|
|
1 ........ | .......... 28 | )) |
|
|
|
5........ | .......... 3° | )) |
|
|
|
1 ........ | .......... 35 | )) |
|
|
|
Inga särskilda uppgifter föreligga, huruvida kostnaderna afse enbart rum eller
rum oeh& mat. Skillnaden är emellertid påtaglig mellan grupp II och grupp III.
Dagafgiften å flickställena var för flertalet 5 kr. För de inhyses boende uppgår
den i flertalet fall till 3 kr. och ett afsevärdt antal betala ännu lägre. Det industrimässiga
i hållandet af »flickställen» blir härigenom ännu mera tydligt.
För de till grupp V hörande finnas, som naturligt är, inga uppgifter och för
grupp IV endast i så ringa antal att en sammanställning ej tjänar något till.
Omfån et a/ ° Af de från besiktningsbvrån erhållna uppgifterna framgår således, att en ganska
den industri- omfattande hotellindustri är grundad på uthyrning af rum till inskrifna kvinnor och
"ItTtutlneT deras tillfälliga kunder. Omkring 70 % af de inskrift™ kvinnorna äro för utöfningen
af yrket hänvisade till de s. k. partihotellen.
Det framgår vidare att de s. k. »flickställena» jämväl äro att betrakta som
affärer, hvilka drifvas af »värdinnor» och husägare. In alles äro således 96 ^
af de besiktningsskyldiga kvinnorna att betrakta som medarbeterskor i en industri,
som drifves af hotellägare, husägare och svärdinnor». Endast 4 % af kvinnorna
kunna anses drifva yrket för uteslutande egen räkning. Den industrimässiga utöfningen
af yrket sker i två former, mottagning å »flickställen» och »gåendet på
hotell». Det må vidare framhållas, att såväl »flickställena» som »partihotellen»
äro kända för polisen. ]) Det har ofta förekommit, att densamma haft anledning
att inskrida med anledning af den olaga utskänkning af vin och maltdrycker,
9 Jmfr. noten å föregående sida.
79
som bedrifves af värdinnorna. Under år 190} utdömdes 85 sådana mål med ett
sammanla<jdt bötesbelopp af 12,175 kronor. Vidare hafva upprepade gånger förekommit
förhör i poliskammaren i sådana tall, där anledning funnits att antaga, att
hotellinnehatvare eller värdinna ä flickställe drifvit sin affär på sådant sätt, att brott
emot 18 kap. 11 § af strafflagen kunnat anses föreligga. I eu del fall, då oordningar
förekommit i närheten åt något »hotell», har polispostering anordnats framför
detsamma och har innehafvaren med anledning däraf måst upphöra med rörelsen.
Slutligen må anföras, att razzior tid efter annan anställas å »hotellen» i staden
inom broarna samt att byråns polismän regelbundet besöka äfven öfriga partihotell
för att uppspåra ännu ej inskrifna kvinnor, som bedrifva skörlefnad som yrke. Såväl
»flickställena» som hotellen i fråga kunna således anses stå under en viss polisuppsikt
med anledning åt den affär, som deras innehafvare drifva.
Med hänsyn till ålder och den tid kvinnorna varit inskrifna förefinnes en tydlig
skillnad mellan | de anförda | grupperna, | såsom framgår | af följande | sammanställning: ’) | ||
|
|
|
| Sannolik | Medeltal | månader Ålder fn. tn | |
Grupp. | Sannolik | ålder. | tid kvinnorna | kvinnorna tillhört inom de olika | |||
I |
|
|
| varit inskrifna. | byrån under år 1904. grupperna. | ||
| 33>7 | år. | 12,5 | år. | 10,4 | mån. | |
II ... |
| 24>7 | )) | 3,6 | » | 8,8 | » |
in ... |
| 28,1 | )) | ),5 | » | 7,3 | » |
IV .... |
| 29,5 | )) | ),7 | » |
|
|
|
|
|
| ||||
v ... |
| 3 5>° | )) | 7»° | » | 4,6 | » |
| Samtliga | 27,6 | år. | 5,2 | år. | 7,5 | män. |
I ofvanstående tabell anföres äfven den tid kvinnorna i genomsnitt tillhört
byrån under år 1904. Grupperna 1 och V utgöras af kvinnor, som nått en jämförelsevis
mogen ålder och Indika varit vid byrån en längre tid. Grupp I, d. v. s.
de, som hyra egen bostad, utmärker sig därigenom, att kvinnorna under största delen
af året varit vid byrån. De till grupp V hörande hafva däremot under största
delen af året varit frånvarande. Dessa kvinnor, som sakna fast bostad, tillbringa
eu stor del af sin tid dels i tvångsarbete, dels å försörjningsanstalt. En del har
tidtals tillfälligt arbete, men anträffas snart åter kringdrifvande. De utgöra ett Grupp v lasmaterial,
som företrädesvis faller under lösdrifvarelagens tillämpning. dr ifver skor i
Grupp I bildar en motsats till de föregående. Trots den långa tid dessa
kvinnor varit inskrifna, hafva de ej sjunkit sa djupt, att de kunna sägas vara lösdrifverskor
i egentlig mening. De hyra sig egen bostad, och som i det följande 9
9 Det är att märka, att denna sammanställning omfattar de vid årets slut byrån tillhöriga kvinnorna.
Medeltalet månader kvinnorna under året varit närvarande blir lägre om man tager med i beräkningen
jämväl dem, som någon tid under året varit närvarande, men vid dess slut voro internerade
eller afgångna (jämför afdeln. X sid. 129).
Bestraffnignsfrekvensen
inom de olika
grupperna.
180
skall visas, veta de att inrätta sig på det sätt, att de jämförelsevis sällan öfverträda
reglementet.
Grupp II, pensionärerna på flickställen, äro tydligen unga flickor, som varit
inskrift^ jämförelsevis kort tid. Det är tydligt, att »värdinnorna» sörja för en
rekrytering med unga individer. Det är, efter hvad som uppgifves, äfven värdinnornas
förtjänst, att antalet bestraffningar i synnerhet för uteblifvande från besiktning
är jämförelsevis lågt inom denna grupp. Värdinnorna tillhålla nämligen sina pensionärer
att efterkomma reglementet.
Uppgifterna om de bestraffningar — varning, häktning eller tvångsarbete -som tilldelats de vid 1904 års slut byrån tillhöriga kvinnorna under loppet af
nämnda år, äro sammanställda i följande tabell.
|
|
| Antalet | Procent fall, |
|
| Procent | bestraffningar | då en kvinna, |
| bestraffningar | kvinnor, | för försum-mad besikt- | som för-summat |
Grupp. lör nvarje | undsluppit | ning i förhåll- | besiktning, | |
| . | bestraffning. | lande till hela | remitterats |
|
| antalet be- | till kurhus. | |
|
|
| straffningar. |
|
1 | .................. I''3 | 6,3 % | 35,6 % | 11,5 % |
11 | .................. 8,6 | 5,1 » | 31,0 » | I 6,6 » |
in | .................. 10,7 | 1,3 » | 34,7 » | 23,5 » |
IV | .................. 12,6 | 4,3 » | 39,8 » | 17,6 » |
v | .................. 11,7 | 3,2 » | 64,3 » | 23,3 » |
Af | Samtliga 9,9 | 3>° % endast 3 % | 3 5,7 % | 2 1,4 %■ bestraffning. Af de |
olika grupperna utmärker sig grupp I, d. v. s. de kvinnor, som hyra sig egen
bostad, för det minsta antalet bestraffningar och för det största relativa antalet,
som gått fria för bestraffning. Grupp III, d. v. s. de, som hålla till på »partihotellen»,
har det minsta antalet ostraffade relativt taget. Grupp I omfattar
således jämförelsevis många, som efterkomma reglementet, under det att de, som
äro hänvisade till att söka sina kunder på gatan, äro mera utsatta att föigå sig
mot reglementets föreskrifter. Beträffande förseelsernas natur finna vi, att något
mer än en tredjedel af bestraffningarna ha sin grund i kvinnans försummelse att
inställa sig till besiktning. För grupp V, de, som sakna fast bostad, hafva
nästan två tredjedelar af bestraffningarna haft denna orsak. I omkring en femtedel
af de fall, där kvinnan försummat besiktning, har hon befunnits behäftad med
symtom, som föranledt hennes insändande till kurhuset. För grupp I uppgå dessa
fall endast till omkring en tiondedel. Närmast kommer grupp II, de, som bo på
»flickställen ».
Åt uppgifterna om de ifrågavarande kvinnornas intagning a kurhus under år
1904 framgår följande.
Antal vårdade
å kurhus
Grupp. i förhållande till
antalet kvinnor.
^ ................... 56,3 %
H .................... 83,7 »
fn ..................... 73,7 »
IV .................... 65,2 »
V ..................... 80.6 »
Antal intagningar
per år i förhållande
till antalet
kvinnor.
I,*
-?5
2,4
2 ?9
3 >4
Antal intagningar
å kurhus efter försummad
besiktning
i förhållande till hela
antalet intagningar.
18,8 %
16,3 »
37,0 »
34>5 B
51,2 »
Samtliga 75,5 % 2,4 31,0 %.
Tre fjärdedelar af de ifrågavarande kvinnorna hafva under året vant intagna
å kurhuset. För grupp I är procenten intagna lägst och för grupp II högst.
Äfven beträffande antalet intagningar i förhållande till antalet kvinnor företer grupp I
det bästa läget. Vid 31 % af alla intagningar å kurhus hade kvinnan förut försummat
inställa sig till besiktning. För grupperna I och II ställer sig detta tal
afsevärdt lägre än för de öfriga grupperna.
Med ledning af kurhusjournalerna har med. lic. F. Sandman meddelat uppgifter
om de ifrågavarande 400 kvinnornas sjukdomsförkållanden vid slutet af år
1904. Fn sammanställning af dessa uppgifter meddelas här:
|
| Syfilitiskt infekterade |
| Vid 1905 års | början |
| i | primär- i tertiär- | Ingå an- | vardade för | |
Grupp. | och sekundär• stadiet. | teckningar | smittosamma |
| |
| stadiet. | om syfilis. | symptom gonorré. | ||
|
|
|
| åt syfilis. |
|
1 ........ |
| 1 13 | 2 | — | 1 |
11 ......... |
| 32 39 | 27 | 2 | 15 |
in ......... |
| 51 113 | 68 | 9 | 36 |
IV ......... |
| 3 14 | 6 |
| 1 |
V ......... |
| 6 17 | 8 | -» | 4 |
| Samtliga | 93 196 | 111 |
| 57 |
Uttryckta i | piocent af de särskilda gruppernas storlek utgöra ofvanstående tal | ||||
| Syfilitiskt infekterade |
| Vid 1905 års | början | |
| i primär- | i tertiär- | Ingå an- | vårdade | för |
Grupp. | och sekundär- | stadiet. | teckningar | smittosamma |
|
| stadiet. |
| om syfilis. | symptom | gonorré. |
|
|
|
| af syfilis. |
|
1...... | 6,2 % | 81,3 % | 12,5 % | — | 6,2 % |
11.............. | 3 2,7 » | 39,8 » | 27,5 » | 2,o % | 15,3 » |
in............... | 2 2,o » | 48,7 » | 29,3 » | 3,9 » | 15,9 » |
IV............... | 13,0 » | 6 0,9 » | 26,1 » | — | 4,3 » |
V............... | 19,4 » | 54,8 » | 25,8 » | 9,7 » | 12,9 » |
Samtliga | 23,2 % | 49,o % | 27,8 % | 3,5 % | 14,2 % |
Remisser till
kurhus inom
de olika
grupper na.
Förekomsten
af syfilis och
gonorré.
182
Enligt anteckningarna i kurhusjournalerna skulle således vid 1905 års början
omkring a/4 af de byrån tillhöriga kvinnorna vara syfilitiskt infekterade. Hälften
befinna sig i t&rtiärstadiet och V4 i sekundär- eller primärstadiet. Till sekundärstadiet
hafva de räknats, för Indika smittningstiden kunnat beräknas ligga högst 5
år tillbaka. Vidare hafva bland dessa upptagits några, för Indika smittningstiden
ej kunnat beräknas, men Indika på grund af symptomen lämpligast hora foras till
detta stadium.
Mellan 3 och 4 % af kvinnorna i fråga vårdades vid 1905 ars början för
smittosam!!» symptom af syfilis. Bland dessa äro upptagna ej allenast de, som vid
årsskiftet behandlades å kurhuset utan jämväl sådana, som intagits under de forsta
två veckorna af år 1905.
Omkring 14 % af kvinnorna hade gonorré. Bland dessa äro medräknade
sådana, som inkommit på kurhuset under första veckan af år 1905.
Hvad de särskilda grupperna beträffar, finna vi, att grupp I utmärker sig röi
jämförelsevis ringa antal individer i primär- och sekundärstadiet af syfilis. Flertalet,
omkring 4/r„ befinna sig i tertiärstadiet. Vid 1905 års början vårdades ej någon
till denna grupp hörande för smittosamma symptom af syfilis. Endast 6 % hade
dröppel. I sanitärt hänseende kan grupp 1 betraktas som den minst farliga
Med hänsyn till förekomsten af gonorré finnes ingen mera afsevärd skillnad
mellan grupperna II, III och V.
Grupp II, som omfattar de yngsta individerna, företer det högsta procenttalet
individer med syfilis i primär- och sekundärstadiet. Förekomsten af smittosamma
symptom är emellertid mindre talrik än inom de andra grupperna. Detta står sannolikt
i samband därmed, att dessa kvinnor sköta sin kropp bättre än de andra. Såsom
ofvan framhållits, inställa de sig mera regelbundet till besiktningarna och sannolikt
bli de mera intensivt behandlade för sin sjukdom. Det är företrädesvis på dessa
kvinnor, som besiktningssystemet kan tillämpas med någon utsikt till effekt, enar
öfvervakningen från byråns sida understödes af »värdinnornas» intresse att upprätthålla
»lokalens» förtroende hos kunderna. Trots dessa gynnsamma förhållanden
visa sig emellertid de hithörande kvinnorna vara smittokällor och deras betydelse
är så mycket större, som »yrkesutöfningen» inom denna grupp är synnerligen intensiv.
Grupp V, de egentliga lösdrifvarna, förete högsta procenttalet med smittosamma
symptom af syfilis behäftade.
Jämförelse Af omstående sammanställningar framgår, att de kvinnor, som hyra egen
mellan deolika bostad, grupp I, såväl beträffande frekvensen förseelser mot reglementet som begrupperna
i träffande förekomsten af smittosam ''venerisk sjukdom intaga en fördelaktigare ställning
SaTeende.an'' än de öfriga. De, som bo å »flickställen», grupp II, synas visserligen inställa sig till
besiktningarna tämligen regelbundet, men de förete en mycket hög siffra för antalet
intagningar å kurhuset — naturligt nog då intensiteten 1 utöfningen af »yrket» me
i83
;ill säkerhet kan antagas vara högst inom denna grupp. Vidare är förekomsten
al syfilis i tidigt stadium vanligare inom denna grupp än inom de öfriga, hvilket
star i sammanhang därmed, att de hithörande kvinnorna äro jämförelsevis unga.
De, som halla till pa »partihotellen», förete eu hög sjukskrifningsprocent och därjämte
eu hög bestraffningsfrekvens. De synas dessutom oftare än andra uteblifva från besiktningarna,
då de äro sjuka. Vidare är att märka, att de, som bo ä »flickställen*, och
de, som »gå på hotell», drifva »yrket» i mycket större omfattning än de, som hyra egen
bostad. Enligt uppgifter, som lämnats från byrån, är det ej ovanligt, att en kvinna
hörande till grupp II eller III på en natt har samlag med 4 å 5 och ännu flera olika
män. Särskilt gäller detta kvinnor, som hålla till på hotellen i staden inom broarna.
Såsom ofvan framhållits, äger den stora omfattning, i hvilken de till grupperna II och
III hörande kvinnorna utöfva yrket, sin förutsättning i en medverkan från värdinnors,
husägares och hotellinnehafvares sida. Eu trafik sådan som den på fiickstäl/en och
partihctell kan ej äga rum utan att vara tolererad af husägaren. Skulle »flickställena»
och »partihotellen» upphöra, så skulle en hel del kvinnor helt visst fortsätta vrket
genom att hyra sig egen bostad och mottaga kunder i denna, men utöfningen af
»yrket» kunde ej försiggå i den utsträckning och på det industrimässiga sätt, som
kännetecknar de nuvarande förhållandena.
Enligt hvad som af den här ofvan meddelade utredningen framgått, kan man
tryggt påstå, att tolererandet af flickställen och partihotell utgör den viktigaste
betingelsen f ör prostitutionen 1 den form, den uppträder här i Stockholm. Särskildt
må framhållas den betydelse, partihotellen äga för rekryteringen af de inskrifna
kvinnorna. Af dr Lindblads undersökning framgår, att kvinnorna lockas in på
banan af begäret att roa sig och af utsikten att lätt förtjäna pengar. De hafva
mången gång börjat med att låta sig inbjudas af en herre att besöka en restaurant.
»Festandet» upprepas och en kväll hamnar »partiet» på ett »hotell». En kvinna,
som finner det bekvämt att helt eller delvis lifnära sig af skörlefnad, hindras ej af
sådana svårigheter som anskaffandet af rum. Hon går helt enkelt till ett »hotell»
med de kunder, hon skaffat sig på gatan. Själf kan hon innebo hos släktingar
eller bekanta. Hon kan fortsätta att ha någon anställning, blott denna ej hindrar
henne att då och då »gå ut». Sedan hon en tid på detta sätt gått som »smyg»,
ådrager hon sig byråpolisens uppmärksamhet och blir inskrifven. Faktiskt hafva
30 — 40 % af de inskrifna kvinnorna »anträffats» å de ifrågavarande hotellen.
(Se tab. 12: a).
De s. k. flickställena äro tydligen ett slags bordeller. Särskildt är detta
fallet beträffande en del ställen, som dr Lindblad närmare skildrat i sin redogörelse.
Betingelserna
för den form,
i hvilken prostitutionen
uppträder i
Stockholm.
Bilaga.
Jämte den på kommitténs uppdrag utarbetade statistiska utredningen angående
reglementeringen i Stockholm 1859—1905 får undertecknad härmed i särskild bilaga öfverlämna
en diskussion af en del i sammanhang med reglementeringen af prostitutionen
stående frågor.
Stockholm i december 1906,
J. E. Johansson.
1. Reglementeringssystemets brister och olägenheter
samt dess utvecklingsmöjligheter.
Af det föregående har framgått, att reglementeringssystemet äger en viss verkningsgrad,
men tillika att denna är skäligen låg. Trots allt arbete med kvinnornas
uppspårande och öfvervakning, registrering och besiktning, varning och internering
å kurhus och i tvångsarbete, kommer man ej längre, än att man lyckas inskrida
mot omkr. af de farligaste smittokällorna bland de inskrifna kvinnorna, och att
i gynnsammaste fall hålla dessa internerade under -/. åt det första och */4 å
‘/s af de följande åren efter infektionen. Att temporärt oskadliggöra Va af smittokällorna
bland de inskrifna kvinnorna är emellertid långt ifrån liktydigt med att
minska spridningen af de veneriska sjukdomarna bland befolkningen med en femtedel.
Det nuvarande kontroll- och interneringssystemet skänker i själfva verket ej större
trygghet än att smittningsmöjligheterna för de farligaste smittokällorna minskas
med omkr. p %. Den ifrågavarande verkningsgraden måste anses alltför låg för
att innebära ett berättigande för ett system, som är behäftadt med så svåra olägenheter
och som väckt så mycken ovilja inom samhället. Missförhållandet mellan systemets
nyttiga verkan och dess olägenheter träder ännu mera i dagen, om man besinnar, att
en stor del kvinnor utan några tvångsåtgärder skaffa sig vård för veneriska sjukdomar,
som de ådragit sig genom skörlefnad. Af tab. 67 framgår nämligen, att minst 40 å 50
% af de kvinnor, som före inskrifningen vårdats för syfilis, frivilligt sökt denna vård.
Det är klart, att, om man vill bibehålla systemet, man måste vara betänkt på
att skärpa detsamma i vissa afseenden. Dessutom måste kostnaderna nedbringas eller
åtminstone bör man söka skaffa sig bättre valuta för de summor man f. n. nedlägger
på detta system. Det kan ej förnekas, att kostnaden 402 kr. pr besiktningsskyldig
kvinna pr år (se sid. 61), är väl hög i förhållande till det resultat, som nås.
* 24
i86
Eventuell
skärpning af
inskrifningssystemet.
Men om man skall skärpa systemet, så måste detta ske utan att de afsevärda
olägenheter, som vidlåda detsamma, ökas.
Vi vilja först tillse, huruvida det torde vara möjligt, att få ett större antal
af de skörlefvande kvinnorna under kontroll och, framför allt, att nå dem med
kontrollen tidigare, än hvad nu är fallet.
Det är klart, att, om man förstärker byråpolisens personal och låter densamma
inskrida snabbare mot misstänkta individer, så skall man kunna komma åt
ett större antal skörlefvande kvinnor, framför allt sådana, som tillfälligtvis ägna sig
åt detta »yrke.» och som hafva tjänst eller anställning därjämte. Man torde kunna
få taga för afgjordt, att härigenom procenten smittade före skörlefnadens början
skulle kunna i någon mån nedbringas äfvensom procenten smittade före inskrifningen.
Men man måste också taga hänsyn till olägenheterna af ett tidigare
ingripande från byråpolisens sida. Antald misstag, som nu kunna antagas
vara ganska sällsynta, skulle helt säkert ökas. Det behöfves endast, att ett fåtal
sådana misstag komme till allmänhetens kännedom, för att trycket af den allmänna
opinionen skulle afsevärdt förlama polisens spaningsverksamhet.
Ett tidigare inskridande från byråpolisens sida skulle dessutom medföra, att
en hel del kvinnor, som hafva tjänst eller anställning, ohjälpligt drefves in bland de
prostituerade.
Det må äfven påpekas att tillvägagåendet vid infångandet af kvinnorna första
gången, d. v. s. innan de ännu gjort bekantskap med byrån, i många fall ger
anledning till berättigade anmärkningar. Anteckningarna i journalen öfver »anträffade
och besiktigade», ur hvilken utdrag meddelats å sid. 28 o. 29 äro i detta
hänseende belysande. Mot de s. k. partihotellen borde polisen förfara på annat
sätt än så att säga »vittja» dem på morgnarna för att efterhöra om några »nykomlingar»
logerat under natten. Likaså måste det anses olämpligt att samhället
organiserar en spaningskår som betjänar sig af att de med förhållandena obekanta
kvinnorna ej förstå att skilja mellan en detektiv och en »herre som vill inleda
bekantskap ».
Vid föregående tillfällen, åren 1859 och 1875, då man genom skärpta
bestämmelser ökade inskrifningen, inträdde en afsevärd stegring af stammens tillväxt.
Tillika har det visat sig, att just de kontingenter, som tillkommit närmast
efter en skärpning af systemet, kvarstannat jämförelsevis länge (se tab. 32 kol.
4 och 5). Att man vunnit någon afsevärd sanitär fördel, synes vara tvifvelaktigt.
Det har redan påpekats (se sid. 39), att efter tillkomsten af reglementet 1875
procenten till kurhus remitterade bland de »anträffade och besiktigade» sjunker,
under det att densamma stiger bland de inskrifna. Genom den ökade verksamheten
tillfördes byrån ett större material, men detta var ej infekteradt i större utsträckning.
Däremot steg procenten till kurhus remitterade bland de inskrifna, sedan dessas
■ i87
absoluta antal genom byråns stegrade verksamhet i afsevärd mån blifvit ökadt.
Denna erfarenhet innebär en varning för att skärpa inskrifningssystemet.
Äfven om man skulle lyckas uppspåra och inskrifva kvinnorna, innan de
hunnit blifva smittade, vore ganska litet vunnet därmed. Inskrifningen kan ej förhindra,
att kvinnorna bli smittade i samma tidsföljd efter skörlefnadens början som
under nuvarande förhållanden. Inskrifningen påverkar nämligen ej den smittokälla,
som infekterar kvinnorna, då de börja yrket i fråga ''). Däremot
riskerar man, att allmänhetens förtroende för de kvinnor, som utbjuda sig för tillfälligt
könsumgänge, skulle ökas, då det blefve kändt, att myndigheterna skärpt
öfvervakningen af kvinnorna i fråga. De olägenheter, som medfölja en eventuell
skärpning af åtgärderna för kvinnornas uppspårande och inskrifning, äro så stora,
att de torde uppväga nyttan af att få kvinnorna tidigare under kontroll. I själfva verket
torde f. n. spaningsverksamheten å byrån drifvas med så stor intensitet, som nödig
hänsyn till risken af misstag medgifver.
För att göra kontrollen af de inskrifna kvinnorna mera verksam vore det
nödvändigt dels att inskränka materialets rörlighet dels att öka besiktmngsfrekvenstn.
Att genomföra dessa åtgärder torde emellertid vara förenadt med stora svårigheter
och medföra afsevärda olägenheter. Man kan ej omöjliggöra de ofvan påpekade
af brotten i kontrollen utan att samtidigt försvåra kvinnornas återgång till hederligt
arbete. Om kvinnorna ej skulle befrias från besiktningsskyldigheten, förr än byråpolisen
öfvertygat sig om, att de skaffat sig ordentlig sysselsättning, skulle uppenbarligen
klagomålen ökas öfver polisens inblandning vid kvinnornas försök att
skaffa sig arbete. Att öka besiktningsfrekvensen torde knappast löna sig utan att
samtidigt kasernera kvinnorna, men att i vårt land införa något slags kaserneringssystem
för de prostituerade kvinnorna är otänkbart.
Det är sålunda påtagligt, att någon ytterligare skärpning af systemet ej är
möjlig. Såväl i afseende på uppspårandet och inskrifningen af skörlefvande kvinnor
som beträffande kontrollen öfver de inskrifna har systemets verkningsgrad redan
nått sitt högsta möjliga värde. Fråga är då om man utan skärpning af öfvervakningen
skulle kunna höja systemets verkan i sanitärt hänseende.
Påtagligen skulle införandet af preventiv behandling ifråga om de syfilitiskt
infekterade kvinnorna vara en konsekvent utveckling af reglementeringssystemet. Af
anteckningar ur kurhusjournalerna från de allra senaste åren framgår, att man gjort en
ansats i denna riktning. Det är emellertid egendomligt, att man dröjt härmed så länge.
Då man gent emot invändingama mot reglementeringssystemet framhållit nödvändigheten
att bekämpa syfilis’ spridning från de skörlefvande kvinnorna, kunde det förefalla
naturligt, att man utnyttjat hvarje möjlighet att inskränka dessa kvinnors
smittofarlighet. De regelbundet upprepade kvicksilfverbehandlingarna hafva åtminstone
Eventuell
skärpning af
kontrollen.
Preventiv
behandling
och skärpning
af gonorrékontrollen.
) Jmfr sid. 146.
i88
under tvenne decennier ansetts nödvändiga för hvar och en som ådragit sig syfilis.
Det är under sådana förhållanden en påtaglig inkonsekvens, att man ej redan tidigare
tillämpat denna behandling å de inskrifna kvinnorna, som man ålagt så många andra
bestämmelser. Först vid den tidpunkt, då reglementeringens dagar synas vara
räknade i flertalet civiliserade stater, finner man sig föranlåten att komplettera systemet.
—- Jämväl i fråga om gonorrén har man först på sista tiden genom införandet
af gonokockundersökningarna å byrån1) år 1904 sökt göra systemet mera effektivt.
Vi vilja då tillse, Indika kostnader utvidgningen af det nuvarande systemet
i dessa tvenne atseenden skulle kräfva. För att genom upprepade kvicksilfverbehandlingar
hålla de syfilitiskt infekterade kvinnorna i ett »relativt ofarligt tillstånd»,
skulle, såsom vi ofvan beräknat, erfordras omkring 22,500 underhållsdagar, om
såsom hitintills all behandling af kvinnorna skulle utföras å kurhuset. Genom
skärpningen af gonorrékontrollen har, såsom framgår af Dr Sandmans sammanställning
(sid. 169), antalet underhållsdagar för gonorré stigit från 4,357 år 1900
till 25,136 år 1904.
Det är tydligt, att ett konsekvent genomförande af principen om de smittofarliga
kvinnornas behandling å kurhuset kommer att medföra afsevärda kostnader
såväl för beredande af utrymme å sjukhuset som för kvinnornas underhåll. Därtill
komma betänkligheterna mot att sammanföra detta störa antal kvinnor, bland hvilka
många i moraliskt hänseende ganska förkomna individer äro att finna. Flertalet äro
icke sjuka i den mening, att de äro sängliggande. Det enformiga och sysslolösa
lifvet under sjukhusinterneringen måste i längden inverka ofördelaktigt. Det vore
visserligen tänkbart, att man kunde försöka skaffa kvinnorna arbete af ett eller annat
slag ungefär som på de nuvarande arbetsanstalterna eller räddningshemmen. Man
må emellertid ihågkomma, att kvinnorna till allra största delen äro tvångsinlagda. De
hafva klart för sig, att interneringen endast afser behandlingen af deras sjukdom och
att deras återkomst till »byrån» är förutsedd.
Vi vilja undersöka, i hvad mån man har utsikt att med de ifrågavarande
anordningarna vinna det afsedda målet att »hålla kvinnorna i ett relativt ofarligt
tillstånd». De upprepade kvicksilfverbehandlingarna anses vara mycket verksamma,
om man också ej har några sifferuppgifter att beräkna effektens omfång. Beträffande
behandlingen af gonorrén, särskildt hos kvinnan, äger man ej något medel i effektivitet
motsvarande kvicksilfret vid syfilis. Den erfarenhet man hitintills haft af den utsträckta
kurhusbehandling,. som tillkom i och med införandet af gonokockundersökningar å
byrån 1904, har ej varit uppmuntrande. Som D:r Sandman påvisat, försvinna
gonokockerna ur sekretet från könsdelarna under kvinnornas internering — i en del
fall ganska snart, i andra fall först efter månader. Men då kvinnorna kommit ut från
sjukhuset och börjat sitt förra lefnadssätt, återuppträda gonokockerna. Det kliniska
) Ända sedan ar 1889 hafva dylika undersökningar utförts å de å kurhuset intagna kvinnorna.
förloppet visade sig i flertalet fall vara af sådan art, att man endast svårligen kan
antaga, att ny infektion förelegat. Under sådana förhållanden har kurhusinterneringen
ej någon annan betydelse ån den, att de smittofarliga kvinnorna för någon tid »hållas
ur rörelsen». Men som man kunnat påvisa gonokocker hos So % af de kvinnor
man haft under observation under i år, spelar denna internering ringa roll. Vid
utskrifningen från sjukhuset inträder smittofarligheten å nyo inom mycket kort tid.
Interneringarna måste således upprepas mycket tätt. I ett fall måste man efter
månaders internering »utsläppa kvinnan i rörelsen», utan att hon var gonokockfri.
I förhållande till de stora kostnader, interneringen medför, är således resultatet skäligen
obetydligt.
Något tecken till, att den omfattande kurhusinterneringen påverkat gonorréns
spridning i Stockholm, har man åtminstone hitintills ej kunnat iakttaga. Antalet
smittningsfall inom Stockholm, Indika inrapporterats från sjukhusen, har enligt Med.-styrelsens årsberättelser varit:
År | 1901 | 1902 | 1903 | 1904 | 1905 | 1906 |
Män........................ | 402 | 376 | 361 | 375 | 373 | 473 |
Ej prost, kvinnor...... | 08 | 47 | 49 | 68 | 79 | 140 |
Prost, kvinnor ......... | 158 | 190 | 212 | 361 | 226 | 247 |
Någon minskning af gonorréns spridning efter införandet af gonokockundersökningarna
kan ej skönjas i ofvanstående uppgifter. Ihågkommas bör emellertid,
att uppgifterna ifråga härröra från sjukhusen, och de inskrifna kvinnornas »kunder»
tillhöra tvifvelsutan till större delen sådana samhällsklasser, som i händelse af könssjukdom
vända sig till privat praktiserande läkare. Men enligt uppgift hafva ej heller
dessa förmärkt någon minskning i sin praktik.
Den ifrågavarande omfattande kurhusinterneringen af gonorrésjuka kvinnor
torde närmast ha betydelsen åt ett intressant och viktigt experiment, och det är att
hoppas, att man genom att föra noggranna anteckningar om resultaten af gonokockundersökningarna
såväl å byrån som å kurhuset kan erhålla ytterligare material för
frågans afgörande.
Påtagligen skulle de redan nu afsevärdt höga kostnaderna för reglementeringen
betydligt ökas genom införandet af en mera konsekvent genomförd kurhusbehandling
af de smittofarliga kvinnorna. Då därtill kommer, att resultatet af en dylik behandling
ej kan beräknas motsvara dessa kostnader, är det klart, att man måste se till, om ej
det nuvarande systemet kunde förenklas.
Kostnaderna för reglementeringen skulle kunna i afsevärd män reduceras, Förenkling af
om man upphörde att tillämpa tvångsarbetsstraffet för förseelser mot reglementet, »systemet»:
. . , . . , ,, ° . a) borttagan
Att
man ej med detta sträft lyckas upprätthålla en verksam sanitär kontroll öfver kvin- det af tvångsnorna,
är redan visadt. Snarare är det ägnadt att afskräcka kvinnorna från att arbetMtraffet
inställa sig å byrån. Då kvinnorna försummat en eller annan besiktning eller frukta, mot regie
mentet.
190
b) kvinnornas
behandling
jämväl å
besiktningsbyrån.
c) individualisering
vid
besiktningsåläggningen.
att de blifvit rapporterade för olofligt utestrykande, är det naturligt, att de skola
försöka hålla sig undan från byrån, där de hafva att motse en dom å tvångsarbete
för några månader.
Man kan visserligen genom att internera ett större antal kvinnor minska
deras antal, som gå på gatorna, men i längden blir detta system omöjligt att genomföra.
För öfrigt är det tydligen olämpligt, att statsverket i så hög grad
betungas med utgifter för att upprätthålla inom Stockholms kommun
ett system, som visat sig vara af ett så tvifvelaktigt värde.
En afsevärd besparing skulle kunna ernås, om man delvis afstode från den
hitintills upprätthållna fordran på de smittofårliga kvinnornas behandling uteslutande
å kurhus och förläde en del af denna behandling till själfva besiktningsbyrån,
som därigenom skulle få karaktären af en slags poliklinik för skörlefvande kvinnor.
De upprepade kvicksilfverbehandlingarna skulle, om de utfördes å byrån, ej medföra
någon afsevärd ökning af kostnaderna. En del af de kroniska gonorréfallen
skulle möjligen också kunna behandlas polikliniskt med ej sämre resultat än det
som f. n. uppnås med kurhusbehandlingen. Men naturligtvis finge man bereda
sig på att kvinnorna då och då underläte att inställa sig. Man kan således ej
påstå, att behandlingen blefve bättre än å kurhus, men den blefve afsevärdt billigare.
En annan besparing skulle kunna göras genom att afstå från fordran på att
alla kvinnor, som öfverbevisats om skörlefnad, skola inställas till regelbundna besiktningar.
Som vi redan sett, har denna fordran ej kunnat genomföras annat än i
en ytterst ringa utsträckning. Men man har så mycket strängare hållit på att de
kvinnor, som man kunnat nå, också blifvit besiktigade, likgiltigt om sannolikhet
förelegat, att de vore smittokällor i någon afsevärd grad eller icke. Följden har
varit, att byråns material åtminstone till hälften utgjorts af individer, för hvilka den
smittofarliga tiden, hvad syfilis beträffar, länge sedan varit utlupen samt en hel del
individer med kronisk gonorré, hvars smittofarlighet, såsom vi sett, endast i ringa
mån påverkas af besiktningsbyråns ingripande. Af tab. 58 och 65 framgår, att
såväl de färska fallen af syfilis som de första gonorréinfektionerna inträffa under
året närmast före och året närmast efter inskrifningen.
Den preventiva besiktningens betydelse såsom medel att hålla de skörlefvande
kvinnorna i ett »relativt ofarligt tillstånd» har, såsom vi sett, ej varit stor redan
beträffande byråns material i dess helhet. Men beträffande den del af materialet,
som tillhört byrån 4 å 5 år och därutöfver — d. v. s. ungefär hälften (se sid.
92) — kan man med allt skäl påstå, att, oafsedt kvinnornas obenägenhet att inställa
sig till besiktningarna, tidsförloppet af smittans ådragande och själfva sjukdomarnas
natur med nödvändighet göra besiktningarna till allra största delen resultatlösa.
Emellertid kostar dessa kvinnors besiktning, registrering och internering oskäligt
mycket arbete och pengar. Det må visserligen medgifvas, att reglementeringssystemets
upprätthållande kräfver en viss konsekvens, och i betraktande af de fort
-
9i
sätta anfallen pa detsamma vore det att befara, att ett delvis uppgifvande af de
regelbundna preventiva besiktningarna förr eller senare skulle draga med sig hela
systemets uppgifvande. Detta kan förklara, att man ej redan för länge sedan
infört en sa afsevärd förenkling som den att inskränka de regelbundna besiktningarna
till de individer, hvilka man med kännedom om de veneriska sjukdomarnas förlopp
kan förutsätta vara smittokällor i någon afsevärd grad.
Nästa steg till förenkling vore att afstå frän fordran på upprepade inställelser
annat än i sådana fall, där behandlingen, särskildt den preventiva behandlingen
för syfilis, skulle kräfva sådan inställelse. Man kan resonnera på följande sätt:
Hvarje besiktning, som ej åtföljes af behandling, är på visst sätt ett onödigt arbete.
Den är uteslutande en kontrollåtgärd och dess betydelse bestämmes af möjligheten
att fullständigt genomföra kontrollen. Nu har erfarenheten ådagalagt omöjligheten
af att hålla kvinnorna någon längre tid under eu effektiv kontroll och särskildt har
gonorrékontrollen visat sig resultatlös. Men det har tillika visat sig, att de besiktningar,
som ägt rum i sammanhang med inskrifningen, i långt högre grad än
de följande gifvit anledning till kurhusremisser (se tab. 54: b). Bibehåller man
sålunda besiktningarna af de kvinnor, som i den föregående framställningen sammanförts
under benämningen »anträffade» (se sid. 1 och 26), och afstår från upprepade
besiktningar af andra kvinnor än sådana, hos hvilka man konstaterat en
syfilitisk infektion ej äldre än ; i 4 år, så har man naturligtvis utsikt att koncentrera
besiktningsbyråns arbete på sådana fall, där medicinsk behandling kan följa
på den administrativa kontrollåtgärden.
Man kan göra den anmärkningen, att i jämförelse med det gamla reglementeringssystemet
kännetecknas de nu skildrade förenklade formerna af en viss godtycklighet.
Intet hindrar, att de underordnade tjänstebiträdena vid byrån, som skola
iakttaga de skörlefvande kvinnorna, hämta till byrån samma individ upprepade
gånger och att således det nuvarande tillståndet bibehålies utan någon större förändring.
Vi antaga emellertid, att man lyckas genomföra de afsedda förenklingarna.
Har man större utsikt att på detta sätt lyckas hålla kvinnorna i ett »relativt ofarligt
tillstånd»? Om vi bortse från verkan af de upprepade kvicksilfverbehandlingama,
som hitintills tillämpats endast i ringa utsträckning, måste vi besvara denna fråga
med nej. Antalet smittokällor, mot hvilka man inskrider, kommer helt säkert att
blifva större i förhållande till antalet utförda besiktningar, men det finns ingen som
helst anledning att antaga, att det absoluta antalet upptäckta smittokällor bland de
skörlefvande kvinnorna skulle ökas. Vi kunna ej antaga, att tjänstebiträdena vid
byrån komme att uppspåra ett större antal misstänkta än f. n. utan att riskera
misstag och bringa systemet i misskredit. Vi kunna ej heller förutsätta hos dessa
tjänstebiträden en förmåga att bland de skörlefvande kvinnorna igenkänna just dem,
som blifvit infekterade, innan infektionen konstaterats å byrån.
Hvad den preventiva behandlingen för syfilis beträffar, så få vi ihågkomma,
d) inskränkning
af regiementeringsåtgärderna
till
preventivbehandling
af syfilis.
192
Reglementeringssystemets
återverkan
på
samhället i
dess helhet.
att denna äfven i det förenklade systemet är en tvångsbehandling, och man får
fortfarande räkna med de skörlefvande kvinnornas obenägenhet att ställa sig gifna
föreskrifter till efterrättelse.
Om vi också ej kunna antaga, att de diskuterade förenklingarna innebära
någon ökning af det nuvarande systemets verksamhetsgrad, så är det emellertid
påtagligt, att de skulle afsevärdt nedbringa kostnaderna för reglementeringen, genom
att inbespara en hel del onödigt arbete. Beträffande de olägenheter, som i det
föregående påpekats såsom vidlådande det nuvarande reglementeringssystemet, så är
det tydligt, att de till stor del kvarstå äfven med de nu anförda förenklingarna.
Olägenheterna af tvångsarbetsstraffets tillämpning på de inskrifna kvinnorna försvinna
visserligen, men »hämtningarna» till byrån kvarstå. Likaså särställas de skörlefvande
kvinnorna fortfarande som en klass individer, mot hvilka vissa speciella tvångsåtgärder
kunna vidtagas. För att kunna genomföra den preventiva kvicksilfverbehandlingen,
som krafvel" år, torde en registrering af kvinnorna vara nödvändig,
hvilken endast i afseende å omfånget af uppgifter kommer att skilja sig från den
nuvarande registreringen i rullorna och kurhusjournalerna J). Man torde knappast
kunna undvika, att en under övervakning stående »stam» af kvinnor komme att
fortvara.
Bibehållandet af reglementeringsåtgärder enbart mot syfilis innebär en påtaglig
inkonsekvens. Man afstår från gonorrékontrollen. Men gonorrén är en allvarlig
sjukdom i socialt hänseende, jämförlig med syfilis. Fluru vill man bekämpa denna
sjukdom? Uppenbarligen har man ej utsikt att vinna något resultat annat än genom
befolkningens framsteg i moraliskt och hygieniskt hänseende. Men all erfarenhet ger
vid handen, att detsamma är förhållandet äfven i fråga om bekämpandet af syfilis.
Den betvdande minskning i syfilis’ spridning, som ägde rum i vårt land under loppet åt
1800-talet, hade ej sin grund i några reglementeringsåtgärder.
Vid en undersökning angående reglementeringssystemet och dess eventuella
förenkling torde man ej böra underlåta att uppmärksamma den återverkan, detta
system kan tänkas utöfva på samhället i dess helhet. I Riksdagens skrifvelse antydes
äfven denna synpunkt. Däri yttras nämligen: »då uppenbart är, att reglementeringen
i sitt nuvarande skick å många håll stött humanitet och sedlig rättskänsla
för hufvudet, torde skäl förefinnas att tillse, huruvida icke våra skyddsåtgärder
mot de veneriska sjukdomarna kunde så reformeras, att de äfven af den
stora allmänheten erkännas moraliskt berättigade». I skrifvelsen påpekas vidare
»det sken af lagligt berättigande», det yrkesmässigt bedrifna osedliga lifvet erhållit
genom vissa polisföreskrifter i de stora städerna. Det framhålles slutligen, att en
»allsidig och grundlig undersökning» förtjänar anställas angående frågan, huruvida
en sådan reform af det nuvarande systemet är möjlig, hvarvid »reglementeringen
göres mera effektiv samtidigt med att de humanitära synpunkterna tillgodoses».
Ö Anteckningarne om varningar och tvångsarbete upptaga nu större delen af rullan.
193
Det torde tvifvelsutan vara lämpligt att följa den af Riksdagen anvisade
vägen att belysa reglementeringssystemets inverkan på samhället i dess helhet i
sammanhang med undersökningen af detta systems effektivitet.
Reglementeringens betydelse ur moralisk och samhällelig synpunkt har behandlats
mångfaldiga gånger. Särskilt må erinras om de af Dr Andersson i hans
reseberättelse refererade diskussionerna i läkaresällskapet i Kristiania äfvensom om
riksadvokaten (Helg uttalanden. Några nya synpunkter torde det således vara svårt
att framdraga, om det också kan hafva sitt intresse att tillämpa de kända synpunkterna
på förhållandena i vårt land och särskildt de i Stockholm, sådana de
framgått vid den ofvan anförda undersökningen.
Ett område, som man hitintills ej synes hafva berört vid diskussionen om
reglementeringen, är biologin. Det är allmänt - bekant, hvilket inflytande särskildt
evolutionsläran haft på uppfattningen i en hel del samhällsspörsmål och det synes
därför icke vara ur vägen att söka belysa äfven frågan om reglementeringens återverkan
på samhället från denna synpunkt.
Spridningen af de veneriska sjukdomarna i vårt land för närvarande står så
godt som uteslutande i samband med »tillfälliga» könsförbindelser. Af medicinalstyrelsens
årsberättelser framgår, att redan sedan årtionden öfverförandet af dessa
sjukdomar på annat sätt än genom könsumgänge ej har någon afsevärd betydelse
för dessa sjukdomars utbredning.
Af en del förhållanden, som i det föregående anförts, har det framgått, att
de manspersoner, som hafva förbindelser med de skörlefvande kvinnorna till stor del
tillhöra samhällets någorlunda burgna klasser, och att de, såsom varande vana att
sörja för sig själfva och reda sig på egen hand, äfven skulle kunna skydda sig mot
venerisk smitta från kvinnor, som äro allmänt bekanta för sin farlighet i detta
hänseende.
Häremot har man gjort den invändningen, att den, som öfverväldigas af
könsdriften, befinner sig i ett sådant sinnestillstånd, att han ej förmår att fatta
betydelsen af deri ifrågavarande risken. Det är emellertid tydligt, att om individen
på förhand är medveten om denna risk, så aktar han sig att komma i detta sinnestillstånd.
Medvetandet åter om att samhället vidtagit vissa åtgärder att
minska risken i fråga, måste i hög grad verka afslappande på själfbehärskningen,
i synnerhet om det särskildt betonas från hälsovårdsmyndigheternas
sida, att deras åtgärder äro i afsevärd mån verksamma.
Erfarenheten vittnar visserligen om, huru litet verksamma dessa åtgärder äro, men
-upprätthållandet af reglementeringssystemet, trots dess brister och olägenheter, torde
likväl för allmänheten utgöra ett bevis på den stora effektivitet myndigheterna tillskrifva
detsamma. Särskildt kunde man befara, att befästandet af reglementeringssystemet
genom lagstiftningsåtgärder skulle verka skadligt, dels genom att
framhålla behofvet af tillfälliga könsförbindelser, dels genom att öka allmänhetens
* 25
Individens
själfbehärsk
ning.
194
Reglementeringen
från
evolutionistisk
synpunkt.
förtroende för systemets förmåga att minska smittofaran vid könsumgänge med de
af myndigheterna kontrollerade kvinnorna.
Vid lagstiftning på det ifrågavarande området måste man taga hänsyn till
det inflytande de föreslagna åtgärderna kunna antagas komma att utöfva från uppfostringssynpunkt.
Historien lämnar tillräckligt vittnesbörd om, huru en öfverhandtagande
sedeslöshet bringar en nation till undergång. En god del af bestämmelserna
i 18 kap. af vår strafflag kunna anföras som exempel på, huru samhället
söker skydda sig genom att ålägga individerna skyldigheten att behärska sin könsdrift.
Äfven ur individens egen synpunkt är det nödvändigt att förvärfva denna
förmåga. En otyglad könsdrift inskränker arbetsförmågan och hotar individens hälsa.
Både rasens och individens intressen fordra således en utveckling af samhällsmedlemmarnas
själfbehärskning. Att företaga lagstiftningsåtgärder, som alldeles påtagligt
skjuta utvecklingen af individens själfbehärskning i bakgrunden, är naturligtvis något
ytterst betänkligt. Ännu farligare torde det vara att direkt motivera dessa
åtgärder därmed, att driftens behärskning är omöjlig. Själfbehärskning
förutsätter tillvaron af vissa hämningsmekanismer i det centrala nervsystemet. Dessa
mekanismer utvecklas genom träning i likhet med förvärfvandet af andra förmögenheter
såsom förmågan att läsa och skrifva. Föreställningen om omöjligheten att
genomföra en sådan träning verkar förlamande.
Vid uppställandet af »satsen om könsdriftens oafvisliga kraf» har man förbisett
dels hvad som i biologien kallas »anpassning» dels de nämnda, af den fysiologiska
forskningen uppvisade hämningsmekanismerna inom centrala nervsystemet.
Genom utvecklingen af dessa mekanismer anpassas drifterna såväl som
öfriga förrättningar hos individen efter inflytandena från omgifningen och genom
ett naturligt urval under generationer förstärkes denna anpassning. ’)
Det mänskliga samhället har småningom utvecklat individernas förmåga att
undertrycka de svårare yttringarna af vrede, hat, skadelusta eller hvad man i dagligt
tal brukar kalla »rofdjursinstinkten». Man kan följa, huru i lagstiftningen och i det
allmänna tänkesättet förgörandet eller skadandet af ett föremål för uppblossande vrede
alltmera betraktas som något otillåtet. Af den ursprungligen alldeles naturliga själfhämnden
återstår i ett mindretal civiliserade samhällen det jämförelsevis tama duellväsendet.
En individ, som ej kan behärska driften att våldföra sig på en annan
samhällsmedlem, kan ej ursäkta sig med att han blifvit öfverväldigad af vrede.
Individen har skyldighet att på förhand akta sig för att komma i ett sådant sinnestillstånd,
att tillfredsställandet af driften blir det enda bestämmande motivet.
På könslifvets område kan man iakttaga en utveckling gående i den riktning,
att könsnjutningen träder alltmera tillbaka för de etiska momenten, komplicerade
psykiska förlopp stående i sammanhang med utvecklingen af människans centrala
'') Frågan om''driften och dess anpassning skall vidare utvecklas i nästa afdelning.
‘95
nervsystem. Man kan ej motivera eu könsförbindelse mellan tvenne mänskliga
individer helt enkelt med tillvaron åt en viss könsretning. Den tid är förbi, då
inrättandet af »kvinnohus» ansågs vara en samhällsangelägenhet. Reglementeringen
åt prostitutionen, särskilt bordellinstitutionen, kan betraktas som en kvarlefva från
denna tid, tillsatt med ett modernt moment, den sanitära besiktningen. Prostitutionen
är ett lyte, som samhället söker blifva kvitt genom individernas moraliska träning.
Det tanns visserligen en tid, och den ligger ej långt tillbaka, då eu och
annan sökte göra gällande, att från naturvetenskaplig synpunkt det moraliska ej förtjänade
något beaktande. Det evolutionistiska åskådningssättet hade då ej ännu
trängt igenom så långt, att man insåg, att det ligger årtusendens kulturarbete och
en under generationer fortgående anpassning bakom sådana företeelser som exempelvis
de tio budorden. 1 våra dagar betraktar sociologen det mänskliga samhällets
utveckling från samma synpunkt som biologen betraktar de olika djur- och växtarternas
utveckling. Forskningens metod, sammanställning af iakttagelser, är densamma
på alla områden. Företeelserna i naturen gripa så in i hvarandra, att
det, för att förstå sammanhanget, är omöjligt att skarpt begränsa de olika forskningsområdena.
Ingen naturvetenskapsman kan i våra dagar på fullt allvar häfda
den satsen: »de veneriska sjukdomarnas bekämpande är en uteslutande sanitär fråga,
för hvars behandling man endast behöfver taga hänsyn till den specialmedicinska sakkunskapen».
Konkurrensen mellan moraliska och sanitära kraf, hvarom man stundom
talar, är i själfva verket endast skenbar och är att tillskrifva en otillräcklig utredning
om den egentliga innebörden af dessa kraf. Det »moraliska» och det »sanitära» är i
själfva verket samma sak, sedd från olika sidor. De frågor man särkildt betecknar
som sanitära beröra i allmänhet företeelser, som förlöpa inom jämförelsevis kort
tid, under det att man för att förstå sambandet mellan moraliska (samhälleliga)
företeelser i de flesta fall måste hafva ett iakttagelsematerial från långa perioder
af mänsklighetens utveckling.
Det genomgående draget i mänsklighetens utveckling är utbildningen af individernas
själfbehärskning. Från fysiologisk synpunkt ter sig detta som en successiv
utbildning af hämningsmekanismer i människans centrala nervsystem, hvarigenom
hon blir i stånd att göra sig oberoende af tillfälliga störande inflytanden. All verkligt
god lagstiftning afser att stödja denna utvecklingsprocess.
För det här ofvan i korthet antydda åskådningssättet ter sig naturligtvis
hvarje försök att reglementera prostitutionen som en återgång till ett
lägre kulturstadium och att motivera bibehållandet af reglementeringen med
nödvändigheten att sörja för de individer, som sakna nödigt herravälde öfver könsdriften,
är från utvecklingssynpunkt en absurditet. Man skulle med samma skäl
kunna påstå, att det är samhällets plikt att sörja för att individer med pervers könsdrift
få tillfälle att tillfredsställa denna.
De sena Man anför som skäl för reglementeringens bibehållande hänsynen till att
äktenskapen. mjnga särskild! inom de högre samhällsklasserna, ej komma i tillfälle att träda
i äktenskap förr än jämförelsevis sent. Borttagandet af reglementeringen vore en
åtgärd, som på visst sätt innebure, att samhället ålade dessa män afhållsamhet från
könsumgänge under den tid, då driften är som starkast.
Är verkligen ett dylikt påstående berättigadt? Det kan hvarken ur individens
eller rasens synpunkt anses önskvärdt, att äktenskap eller öfverhufvudtaget könsförbindelser
ingås redan vid den ålder, då driften börjar vakna. Men vid hvilken
ålder är det som de unge männen i de stora städerna börja göra bekantskap med
prostitutionen? Det är nogsamt bekant, att detta äger rum långt före den ålder,
som kan betecknas som en rimlig äktenskapsålder.
Hvarpå beror den sena äktenskap såldern ? Utbildningstidens längd, systemet
att staten och äfven enskilda i sin tjänst använda unga män, som aflönas hufvudsakligen
med utsikten att avancera till en aflönad befattning, äro tvifvelsutan medverkande
moment. Men man får ej heller glömma de unga männens tidiga bekantskap
med prostitutionen ej minst med den inskrifna. De erhålla smak för könsförbindelser
af denna art och föredraga dessa framför sådana, som medföra ansvar.
Den »goda tonen» långt ifrån utdömer dessa könsförbindelser. Man anser det
vara i sin ordning, att ungdomen någon tid »får rasa ut». Studietiden kan man
förkorta genom bättre undervisningsmetoder; aflöningssystemet kan reformeras.
Hänsynen till att de unga männen beredas möjlighet att ingå könsförbindelser,
som äro kulturmänniskan värdiga, bör påskynda dessa reformer. Men hur vill
man påverka den ofvan antydda smakriktningen? Månne genom att vidtaga sanitära
åtgärder att förbättra prostitutionen eller lagstiftningsåtgärder, som gifva densamma
en viss auktorisation?
Det sken af Man förklarar visserligen, att reglementeringen uteslutande är en sanitär åtgärd,
reglemente^ att samhället med densamma ej åsyftar att gifva ett moraliskt stöd åt de tillfälliga
ringen ger åt könsförbindelserna. Är en sådan förklaring tillräcklig att borttaga det
prostitutionen. s]_en af berättigande, som de af samhället vidtagna reglementeringsåtgärderna
skänkt åt prostitutionen?
Allmänhetens uppfattning torde i jämförelsevis ringa mån bestämmas af en
dylik förklaring. Långt större betydelse har det omedelbara intrycket af reglementeringsåtgärderna.
Allmänheten vet, att samhället aflönar läkare och tjänstemän för
att öfvervaka de skörlefvande kvinnorna. Den vet också, att denna öfvervakning
har ett preventivt syfte, nämligen att utgallra de smittofarliga. Den kan svårligen
undgå att få den uppfattningen, att den närmaste afsikten med kontrollen är att i
möjligaste mån minska smittningsrisken för de män, som hafva förbindelser
med dessa kvinnor. Äfven genomförandet af en preventiv behandling
af de infekterade kvinnorna skulle uppfattas på samma sätt. Det ligger således
ytterst nära till hands för allmänheten att sätta det intresse, samhället så
197
tydligt visar i fråga om de skörlefvande kvinnornas hälsotillstånd, i samband med
ett visst intresse för de »tillfälliga» könsförbindelserna. Man må ihågkomma, att dessa
förbindelser i och för sig hafva en synnerligen stark lockelse, trots det att de utdömas
af moralen. Den enskilde tillgriper gärna hvarje möjlighet att försvaga en
moralisk förkastelsedom i fråga om något, som tilltalar njutningsbegäret.
Huru man än ordnar ett reglementeringssystem, med dess preventiva åtgärder
kan man svårligen undvika att samtidigt gifva ett visst erkännande åt de tillfälliga
könsförbindelserna, ett erkännande hvars skadlighet från samhällelig synpunkt ej kan
förnekas. 1 fråga om de medicinska ingreppen gäller som första regel »att icke
skada». Medicinens historia lämnar många exempel på, att man ej alltid följt
denna legd. Det räknas som en stor upptäckt, då Ambroise Parl fann det ej
vara nödvändigt att hälla sjudande olja i skottsår. Mänskligheten kan vara tacksam,
att man blifvit kvitt åderlåtningarna. Och likväl ha dessa åtgärder en gång
gällt som absolut nödvändiga. Dessa exempel äro tillräckliga att visa, att äfven beträffande
rent medicinska frågor är fackmännens auktoritet ej alltid tillräcklig borgen
för en viss åtgärds nödvändighet. Men att under sådana förhållanden genomföra
en lagstadgad reglementering — en från samhällelig synpunkt mycket ingripande
åtgärd — endast med stöd af en del fackmäns auktoritet, torde vara betänkligt.
Reglementeringen har varit tillämpad i flera af Europas länder under årtion- Antagandet åt
den. Inom kommittén har man emellertid ej kunnat hänvisa på nå^on .regIeme!''‘eiakttagelse,
åt hvilken det kunde med tillräcklig grad af sannolikhet äEgrendadfpå
framgå, att reglementeringen i någon mån påverkat de veneriska sjuk- aukt°ritet och
domarnas spridning. Beträffande vaccinationen, anläggningen af vatten- och Erfarenheten*
afloppsledningar inom städerna, difteriserum, den moderna sårbehandlingsmetoden,
för att blott taga några exempel, kan man anföra ett vidsträckt iakttagelsematerial,
som med all önskvärd tydlighet ådagalägger dessa åtgärders välsignelsebringande
verkan. Har man under sådana förhållanden anledning att för reglementeringen
göra det undantaget: dess verkan behöfver ej bevisas med något iakttagelsematerial;
endast en försäkran af eu del medicinska auktoriteter är tillräcklig, för att man
bör antaga detta system såsom nödvändigt, trots dess brister och olägenheter?
Till försvar för reglementeringssystenret brukar man anföra, att det är en isoleringen af
tillämpning af en princip, som visat sig vara riktig i fråga om andra smittosamma ,de sm!ttofar‘
sjukdomars bekampande — isolenngspr/näpen. Att systemet ej lämnat så påtag- kan ej genom
liga
resultat, som man kunde hafva rätt att vänta, tillskrifver man de prostituerade kvinnor*311
kvinnornas obenägenhet att underkasta sig reglementets bestämmelser. Det synes egen^mech
emellertid vara väl mycket begärdt af dessa kvinnor, som man särskilt utmärker verkansåsom
»samhällets parias», att de skola vara i besittning af en pliktkänsla och själfbehärskning,
som man ej vågar förutsätta hos deras kunder. Man anser det
ej vara mer än billigt, att dessa kvinnor skola »föra ett tyst och stilla lefverne»; »icke
under någon tid af året vistas utomhus nattetid efter kl. 11»; »å allmänna platser
Jämförelse
med besiktningarna
enl.
kungl. cirk.
ro juni 1812.
198
städse visa sig i anständig klädsel och icke genom utmärkande utstyrsel i sin klädedräkt
söka ådraga sig uppmärksamhet»; »att på föreskrifna tider låta vederbörligen
besiktiga sig»; »att när tecken förmärkas, som häntyda på smitta, genast anmäla sig
till besiktning» o. s. v. Dessa fordringar förefalla vid ytlig betraktelse icke vara
öfverdrifna. Med någon grad af pliktkänsla borde de godvilligt kunna uppfyllas,
och systemet, den regelbundna sanitära kontrollen, borde utan några olägenheter
kunna genomföras. Förutsättningen är emellertid, att denna pliktkänsla finnes eller
att densamma kan utvecklas hos kvinnorna. Reglementet gäller nämligen icke
kvinnor internerade å anstalt d. v. s. individer stående under ständig bevakning.
Faktiskt är således bestämmelsernas efterlefnad i stort sedt beroende af kvinnornas
goda vilja. Systemets kärnpunkt, den regelbundna oafbrutna sanitära kontrollen,
hvila)'' till väsentlig grad på kvinnornas frivilliga medverkan. Först då denna uteblir,
ingriper man med tvångsåtgärder, mfti, såsom erfarenheten visat, kan man aldrig
gifva dessa en tillräcklig utsträckning. Det ligger en påtaglig inkonsekvens uti
att förutsätta pliktkänsla hos individer, som man utmärker som samhällsvådliga,
kvinnor, hos hvilka man anser sig utan vidare kunna antaga
den naturliga blygsamhetskänslan vara utplånad.
Man torde äfven kunna påstå, att pliktkänslan hos dessa kvinnor ingalunda
utvecklas genom att låta dem ostraffadt utöfva det föraktade »yrket», under
förutsättning att de uppfylla reglementets bestämmelser.
Kan man ej likställa »yrket» i fråga med andra yrken, så kan man ej heller
vänta sig någon pliktuppfyllelse från kvinnornas sida vid utöfningen af detta »näringsfång».
Att tvångsarbetsstraffet ej kan skapa någon pliktkänsla hos kvinnorna har
redan blifvit påpekadt. Det har visserligen framgått, att kvinnorna bli i viss mån
disciplinerade, sedan de tillhört byrån ett eller annat år. Men det är just de unga
och odisciplinerade, som i sanitärt hänseende äro de farligaste. För öfrigt har
disciplineringen aldrig kunnat uppdrifvas till den grad, systemet förutsätter.
Man har hänvisat på det goda resultatet af de besiktningar, som i stor skala
utfördes i vårt land i enlighet med kungl. cirkidäret af 10 juni 1812. Men man
bör ihågkomma, att besiktningarna afsågo befolkningen i dess helhet, ej en på för
hand
inregistrerad föraktad klass. En och hvar hade intresse af att den sjukdom,
som hemsökte bygden, bekämpades. '') Det är ett misstag att söka jämställa dessa
'') Professor IVelander anför i sitt arbete, »Bidrag till de veneriska sjukdomarnas historia i Sverige»,
utdrag ur läkarrapporterna från denna tid, hvilka utvisa, hurusom hela hushåll frivilligt reste flera mil
för att låta besiktiga sig och 1a råd och hjälp för sin sjukdom. Genom dessa besiktningar fingo läkarna
tillfälle att upplysa befolkningen om de veneriska sjukdomarna. Jämte införandet af kostnadsfri sjukvård
å kurhusen hafva dessa besiktningar bidragit till de veneriska sjukdomarnas utrotande å landbygden.
Numera äro dessa sjukdomar så godt som uteslutande begränsade till st e na, i främsta rummet de
större, där de trots införandet af reglementeringen ej kunnat utrotas.
99
besiktningar med de preventiva besiktningar, som de inskritna kvinnorna underkastas
enligt reglementeringssy stena et.
Lika litet kan man jämställa interneringen åt de inskrifva kvinnorna med isoleringen
af patienter, lidande af tyfoidfeber, kolera, difteri o. s. v. Erfarenheten
visar, att i dylika fall tvångsåtgärder ytterst sällan behöfva tillgripas. Beträffande
de inskrifva kvinnorna äro dessa åtgärder regel. Denna påfallande skillnad har sin
grund däri, att i förra fallet har man att göra med medborgare, som drabbats af
en smittosam sjukdom, i senare fallet individer, som man påförhand betecknat
som moraliskt undermåliga. Vid genomförandet åt hälsovårdsstadgans
bestämmelser gälla åtgärderna samhällsmedlemmar, som hafva något att förlora.
Reglementeringen af prostitutionen gäller individer, som man på visst sätt ställt
utom samhället, individer, som ej hafva något att förlora. Genom den behandling
man underkastat dessa individer har man afskurit möjligheten att påräkna deras
medverkan vid samhällsnyttiga åtgärder i allmänhet. Man bör äfven ihågkomma,
att vid de sjukdomar, hvilkas spridning man med framgång bekämpat medels tilllämpning
af isoleringsprincipen, är det omöjligt för den enskilde att öfverblicka
de vägar, på hvilka smittan sprides. Det är ej heller någon svårighet för den
sjuke att inse, att han är en fara för hela sin omgifning. Beträffande de veneriska
sjukdomarna är det för eu och hvar påtagligt, att smittans spridning så
godt som uteslutande är förbunden med de tillfälliga könsförbindelserna.
I fråga om de nyssnämnda akuta infektionssjukdomarna kan man betrakta den
enskilda infektionskällan som oskadliggjord, då man fått patienten behörigen isolerad.
Men de syfilitiska och gonorroiska kvinnorna äro ingalunda oskadliggjorda
i och med intagningen å kurhuset. Vid deras utskrifning tröstar man
sig visserligen med att de äro symtomfria och relativt ofarliga och att de kunna
isoleras, så snart de åter få symtom. Årtiondens erfarenhet har emellertid visat
omöjligheten att hålla de skörlefvande kvinnorna under regelbunden kontroll och
framför allt att hålla dem ofarliga med hänsyn till smitta Man må äfven ihågkomma,
att reglementeringssystemet ej innebär någon följdriktig tillämpning af isoleringsprincipen.
Man inskränker isoleringen till de skörlefvande kvinnorna
utan att taga hänsyn till de män, som infektera dessa kvinnor. Till
följd häraf kan man ej hindra, att de nytillkomna kvinnorna allt fortfarande
bli smittade.
Det resultat man vunnit med reglementeringen är allt annat än tillfredsställande.
Detta faktum endast ytterligare bekräftar omöjligheten att förverkliga
eu sanitär uppgift uteslutande medels tvångsåtgärder. Det tjänar till intet
) Det är beklagligt, att ej allmänheten äger kännedom om dessa förhållanden. Rapporten från
besiktningsbyran till hälsovardsnämden borde innehålla uppgift om huru många af de under byråns kontroll
stående kvinnorna, som varit infekterade med syfilis eller gonorré och som således fortfarande måste
misstänkas vara smittokällor.
Jämförelse
med isoleringen
i enlighet
med hälsovårdsstadgan.
200
Öfvervakningens
utsträckande
jämväl till
män.
att beklaga sig öfver de prostituerade kvinnornas dåliga moral och obenägenhet att
inrätta sig i öfverensstämmelse med »systemet». Systemet själft är ohållbart. Det
kan ej bringas i öfverensstämmelse med de grunder, på hvilka det mänskliga samhället
hvilar, man må kalla dessa grunder »rättvisa», »moral» eller »tillvaratagande
af individernas samfällda intressen».
Insikten om det orättvisa och resultatlösa uti reglementeringsåtgärder, riktade
enbart mot de skörlefvande kvinnorna har naturligt nog varit ägnad att väcka tanken
på dessa åtgärders utsträckning jämväl till de män, som kunna antagas hafva förbindelser
med dessa kvinnor.
Om en inskrifning eller åläggande af regelbunden besiktning kan det naturligtvis
ej bli tal annat än möjligen i fråga om garnisonerade trupper, sjöfolk och
vissa yrken, exempelvis gläsblåsare. Däremot kunde man tänka sig möjligheten af
att, eventuellt med tvång, då och då hämta till besiktningsbyrån sådana män, som
tydligen uppsöka skörlefvande kvinnor.
Har man någon utsikt att kunna genomföra dylika åtgärder i någon nämnvärd
utsträckning? I det föregående har påvisats, med hvilka svårigheter det är
förenadt att uppspåra de skörlefvande kvinnorna. Dessa äro emellertid för sin
»yrkesutöfning» hänvisade att uppträda på ett iögonfallande sätt, och den patrullerande
polismannen kan lära sig känna igen dem. Men dessa kvinnors kunder kan
han knappast komma åt på annat sätt än genom att anhålla dem, då de blifvit
sedda i sällskap med kvinnorna i fråga. Fråga är emellertid, om ett sådant förfarande
kan anordnas i det moderna samhället annat än i samband med att man
belägger allt inbjudande till otukt med straff, lika för man och kvinna. I alla
händelser skulle det kräfva en synnerligen talrik öfvervakningspersonal.
Man må ihågkomma, att männen i fråga äro långt talrikare än de nu inskrifna
kvinnorna, samt att en stor del äro så försiktiga, att de ej visa sig på
gatan i sällskap med notoriskt skörlefvande kvinnor. Men, säger man, för systemets
genomförande behöfves ej, att de tjänstebiträden, som utöfva öfvervakningen, anhålla
männen i fråga. Det är tillräckligt, att de iakttaga dem och inrapportera namnen,
som de på ett eller annat sätt kunna skaffa sig upplysning om. Ett sådant system
måste dock, om man på allvar försöker genomföra det, väcka mycken ovilja. En
hel del oförvitliga samhällsmedlemmar komnie jämväl att utsättas för öfvervakning.
Deras namn skulle inrapporteras till en centralmyndighet; de tvingas att inlåta sig
i ett slags svaromål, och detta allt blott på en misstanke, som uppstått hos en
underordnad polisman eller ett tjänstebiträde hos hälsovårdsmyndigheten. Om den
ifrågavarande utsträckningen af systemet kan sägas detsamma som beträffande en
eventuell skärpning af de skörlefvande kvinnornas uppspårande: ett fåtal misstag
vore tillräckliga att väcka en sådan storm af ovilja hos allmänheten, att hela
systemet omöjliggjordes. Systemet är grundadt på en diskretionär myndighet för
polismakten, och vi hafva ofvan anfört exempel på, huru känslig en dylik myndighet
201
är för allmänna opinionen (se sid. 32 o. 90). Ett förslag att utsträcka öfvervakningen
af gatuprostitutionen jämväl till männen torde hafva ringa utsikt att
blifva taget på fullt allvar. Dess hufvudsakliga betydelse torde vara, att det på
visst sätt döljer det mindre tilltalande uti lagstiftningsåtgärder, sam enbart rikta
sig mot det ena könet.
Ett ofta anfördt skäl för reglementeringen är del s. k. »sunda förnuftets skäl».
Man säger: det är naturligtvis fördelaktigare, att eu smittofarlig skörlefvande kvinna
inlägges på ett sjukhus, än att hon får gå fritt omkring och sprida sin sjukdom.
Man förbiser emellertid, att reglementeringen ej inskränker sig enbart till smittotarliga
kvinnors vårdande å sjukhus. Systemet innebär i främsta rummet ett systematiskt
bedrifvet uppspårande och en omständlig inskrifning med efterföljande öfvervakande
af skörlefvande kvinnor samt bestraffning af förseelser mot reglementet.
Kostnaderna för kvinnornas vård utgör ungefär 1 / af samtliga kostnader,
för systemets upprätthållande. Sjukhusvården utgör således endast en ringa del
af systemet. Dess tyngdpunkt, så att säga, faller utom läkarens verksamhetsområde.
Vid anförandet af det sunda förnuftets skäl bortser man från verkningarna
af systemets hufvudparti: uppspårandet, inskrifningen, öfvervakningen och bestraffningen
af kvinnorna, och man bortser jämväl från systemets inverkan på samhället
i dess helhet ur uppfostringssynpunkt. Utan att göra någon jämförelse mellan de
nyttiga verkningarna af sjukhusvården och de skadliga verkningarna af systemet i
dess helhet, anser man sig kunna påstå, att äfven den minsta nyttiga verkan
af kvinnornas tvångsinternering å sjukhus är tillräcklig att motivera
reglemente ringssystemet.
Det är icke så mycket sjukhus vården som fastmera isoleringen, som man
betonar vid anförandet af det sunda förnuftets skäl. Man framhåller, att kvinnorna
ifråga äro uteslutande hänvisade till skörlefnaden för sitt uppehälle och att de således
måste utöfva sitt »yrke», jämväl då de äro behäftade med smittofarlig sjukdom.
Enligt doktor Lindblads undersökningar kunna vi räkna med att en inskrifven
kvinna i genomsnitt har 3 »kunder» pr dag. Genom att internera en dylik kvinna
behäftad med smittofarliga symtom skulle man således kunna antaga att 21 smittningstillfällen
pr vecka undanröjdes. Härvid tager man emellertid ej hänsyn till,
dels att samma kund återkommer med tämligen regelbundna mellantider, dels att
flertalet af dessa kunder äro immuna hvad syfilis beträffar samt att de äga kännedom
om skyddsåtgärder mot venerisk smitta i allmänhet.
Större delen af de män, som hafva förbindelser med de inskrifna kvinnorna,
äro att betrakta som prostitutionens ständiga kunder. ’) De ifrågavarande förbindelserna
hafva ingått i deras lefnadsvanor och med tämligen regelbundna mellantider, 1, 2
3 veckor besöka de, i många fall, samma kvinna. Får en dylik kvinna smitta- *)
*) Jmfr Getz motivering till lagförslag 1892 om motarbetande af offentlig osedlighet och venerisk
smitta.
*
»Det sunda
förnuftets
skål.»
26
202
samma symtom ocli håller sig undan en eller annan vecka från besiktningarna,
något som är mycket vanligt, så har interneringen mycket ringa betydelse, då den
slutligen kommer. De nyssnämnda 21 smittningstillfällena pr vecka ha redan inträffat
och de motsvara större delen af kvinnans »klientel».
En god del af de män, som ha förbindelser med de skörlefvande kvinnorna,
måste antagas vara syfilitiska, enär det visat sig, att kvinnorna bli smittade inom
synnerligen kort tid, sedan de börjat skörlefnaden. Bland de 21 män, af hvilka
en kvinna i genomsnitt mottager besök pr vecka, befinna sig tydligen flera, som
äro immuna för syfilis.
D:r Lindblad har framhållit, att kvinnorna mycket snart lära sig att »syna»
männen. Detta förhållande utvisar, att kännedomen om de veneriska sjukdomarnas
smittosamma natur är mycket utbredd såväl bland de skörlefvande kvinnorna som
deras kunder. En hel del skyddsåtgärder äro äfven allmänt bekanta, såsom framgår
af tidningarnas annonser. Undervisning om dylika medel spridas dels genom
broschyrer dels samtalsvis i de kretsar, som utgöra prostitutionens ständiga kunder.
För dessa män, som redan infekterats med syfilis eller som själfva iakttaga
skyddsåtgärder, har de smittofarliga kvinnornas internering ytterst ringa betydelse
som skyddsmedel. Men, säger man, äfven om en man är immun för syfilis, kan
han infekteras med gonorré och många kunna af bekvämlighetsskäl eller dylikt ej
förmå sig att använda skyddsmedel. Dessa män hafva tydligen, liksom kvinnorna,
resignerat inför risken att bli smittade, och det är tydligt, att kännedomen om de
af samhället iakttagna reglementeringsåtgärderna ingalunda är ägnad att väcka dem
ur denna resignation. Därtill kommer, att kontrollen äfven efter införandet af
gonokockundersökningar visat sig vara vanmäktig gent emot ifrågavarande sjukdom.
Återstår hänsynen till dém, som mera tillfälligtvis lockas till förbindelser med
de skörlefvande kvinnorna. I jämförelse med antalet af prostitutionens ständiga
kunder utgöra dessa ett fåtal. J) De flesta, som börjat inlåta sig med skörlefvande
kvinnor fortsätta. Hafva betänkligheterna en gång öfvervunnits, så är den ifrågavarande
individen i de flesta fall att betrakta som »rekryt bland prostitutionens ständiga
kunder».
Beträffande denna rekrytering är det två faktorer, som man måste tillmäta
den största betydelse, men hvilka man vid anförandet af »det sunda förnuftets
skäl» helt och hållet lämnar å sido: 1:0 förtroendet till hälsovårdsmyndigheternas
kontroll öfver de smittofarliga kvinnornas isolering, 2:0 föreställningen om prostitutionens
nödvändighet för samhället. 2)
’) Antager man, att de ifrågavarande männen börja sina förbindelser med prostitutionen vid 20
års ålder och fortsätta, tills de gifta sig, i genomsnitt vid 30 år, så skulle »rekrytkontingenten» pr månad
utgöra ''/iso af hela antalet »ständiga kunder». Beräknar man 1 »besök» hvar i4:de dag för hvarje
»kund», så komma på »rekryternas» räkning omkr. 4 »besök» af 1,000.
2) Utvecklingen och innebörden af denna föreställning skall behandlas i nästa afdelning.
Såsom ofvan visats är samhällets ingripande lör att reglementera prostitutionen
ägnadt att stärka båda dessa faktorer och därigenom öka rekryteringen af
prostitutionens ständiga kunder. Men å andra sidan har det visat sig, att
det skydd mot smitta, som samhället genom reglementeringsåtgärderna bereder
dessa rekryter, är ytterligt svagt. Under sådana förhållanden måste man medgifva,
att benämningen »det sunda förnuftets skäl» är väl anspråksfull.
Ett skäl, som för en och annan kan vara bestämmande i fråga om uppfattningen
af reglementeringens nödvändighet, är hänsynen till behandlingen af den
sexuella neurastenien. Det är visserligen ej bevisadt, men mången antager, att vid
en del nervösa symtom vederbörande måste förordnas att skaffa sig tillfälle till könsumgänge.
1 de flesta fall kan detta ej ske på annat sätt, än att patienten hänvisas
till de prostituerade. Det är klart, att läkaren vid en dylik ordination gärna
vill hafva någon garanti för att hans patient ej ådrager sig venerisk sjukdom.
Det torde visserligen vara ytterst sällsynt, att svenska läkare föreskrifva något så
riskabelt som könsumgänge med prostituerade. Vi må emellertid komma i håg,
att införandet af eu lagstadgad reglementering, motiveradt med omöjligheten för eu
del män att behärska sin könsdrift, är ägnadt att påverka äfven läkarnas uppfattning
af könsumgänge som ett terapeutiskt medel vid den sexuella neurastenien. Behandlingen
af »nervösa åkommor» grundar sig nämligen i mindre grad på kännedomen om
sjukdomens väsen än på läkarens uppfattning af det lämpliga sättet att göra patienten
till freds. Hvarthän det skulle leda, om ett antal läkare på fullt allvar komme att
sätta förment sanitära åtgärder framför s. k. moraliska hänsyn, är lätt att inse.
I fråga om reglementeringen af prostitutionen har uppfattningen inom vårt
lands läkarkår i viss mån undergått förändring. Svenska läkarsällskapet belönade
år 1872 med pris och mention honorable tvenne skrifter, i hvilka förordades den
strängaste formen af reglementering, nämligen bordellsystemet. År 1889 förehades
frågan om reglementeringen ånyo i läkarsällskapet och vid den efter diskussionen
anställda omröstningen anslöto sig alla utom en — författaren af den skrift som
.1872 belönats med mention honorable — till det af inledaren gjorda uttalandet,
att sanitär övervakning af de prostituerade vore nödvändig. År 1902 hade läkarsällskapet
fått i uppdrag att yttra sig om en till öfverståthållarämbetet inlämnad
skrift med anhållan om att det i Stockholm tillämpade reglementeringssystemet
skulle upphäfvas. Majoriteten med 72 röster anslöt sig till uttalandet, »att sällskapet
ansåge det vara ur samhällshygienisk synpunkt nödvändigt, att de personer,
hvilka utöfva otukt som yrke, underkastas regelmässig sanitär besiktning och vid
behof isolering å sjukhus». Minoriteten med 60 röster uttalade sig för ett tillägg,
»att det i Stockholm tillämpade reglementeringssystemet borde i flera hänseenden
reformeras». Det är visserligen att märka, att flertalet af dem, som deltogo
i dessa omröstningar i läkarsällskapet, aldrig ägnat frågan något mera ingående
studium. Det är emellertid påtagligt, att en stor del läkare ej längre vilja utan
vidare gifva sitt erkännande åt det nuvarande reglementeringssystemet.
Den sexuella
neurastenien.
Svenska
Läkaresällskapets
behandling
af
reglementeringsfrågan.
204
Föreställningen
om prostitutionens
nödvändighet
och det »konstanta
kvantum
otukt».
Af ofvanstående framgår, att reglementeringssystemet är behäftadt med afsevärda
olägenheter och brister. Dess verksamhetsgrad har visat sig vara låg och kan
ingalunda sägas motsvara de höga omkostnaderna ej heller uppväga olägenheterna.
En skärpning af systemet synes med stor sannolikhet komma att öka olägenheterna
i den grad, att systemets upprätthållande omöjliggöres. Genom att utelämna en del
moment såsom tillämpningen af tvångsarbetsstraffet för vissa förseelser och de
regelbundet upprepade besiktningarna, helt och hållet eller åtminstone beträffande
äldre individer, hvilkas smittofarligaste period med sannolikhet vore öfverstånden,
skulle helt säkeit kostnaderna kunna nedbringas. lingon ökning t verksamhetsgraden
kan emellertid ej beräknas komma till stånd härigenom. Införandet af preventiv
behandling för de skörlefvande kvinnorna kunde tänkas i någon män öka
systemets verkningsgrad, förutsatt att icke svårigheterna att hålla de skörlefvande
kvinnorna under kontroll omöjliggöra behandlingens konsekventa genomförande. Det
har vidare framgått, att de från socialbiologisk synpunkt anmärkta olägenheterna
oskiljaktigt sammanhänga med systemets kärnpunkt: tvångsåtgärder mot eu viss klass
af kvinnor i det preventiva syftet att hålla dessa i ett »relativt ofarligt tillstånd».
Under sådana förhållanden måste man vara betänkt på att finna andra medel för
de veneriska sjukdomarnas bekämpande än reglementering af prostitutionen.
2. Samhällets reaktion mot prostitutionen.
Man har uttalat den satsen, att prostitutionen är ett nödvändigt midt, som
det mänskliga samhället fåfängt söker göra sig kvitt. Då hvarje förslag att inskrida
mot prostitutionen står i strid med denna sats, torde det vara lämpligt att underkasta
densamma en granskning. Såsom skäl för satsen i fråga framhålles, att prostitution
funnits i alla tider och trots de mest drakoniska bestämmelser mot de skörlefvande
kvinnorna. I stället för att undersöka orsakerna till att en del bekanta
åtgärder misslyckats, har man utan vidare antagit prostitutionens nödvändighet som
en slags trossats. Man har till och med gifvit denna sats eu så bestämd formulering
som att »om man genom någon åtgärd undanskaffar ett eller annat ioo-tal skörlefvande
kvinnor ur rörelsen, kommer inom kortare eller längre tid ett lika stort antal
individer att inträda i stället för de af gångna». Det är ej utan att denna sats anförts
med anspråk på att innehålla höjden af mänsklig visdom på det ifrågavarande området.
Den har också anförts såväl af anhängare som motståndare till reglementeringen.
Vid uppställandet af denna sats har man utgått från den föreställningen, att
genom en viss naturnödvändighet måste ett visst kvantum otukt bedrifvas pr individ
och dygn. Man har emellertid förbisett, att antalet tillfälliga könsförbindelser, som
f. n. ingås, i väsentlig mån är beroende på antalet kvinnor, som utbjuda sig för
2°5
dylika förbindelser, samt att en hel del af dessa kvinnor lockats till detta lefnadssätt
af andra kvinnor, som sedan kortare eller längre tid tillhört de skörlefvandes
antal.
Förmodligen har man med »sa hett om det konstanta kvantum otukt» velat gifva
uttryck åt den iakttagelsen, att prostitutionen antager mycket skiftande former och
att den mänskliga vinnings- och njutningslystnaden söker sig mångfaldiga utvägar.
Men häraf bör man naturligtvis draga den slutsatsen, att samhället alltid måste vara
på sin vakt mot dessa i moraliskt och i sanitärt hänseende farliga intressen och
redo att bekämpa dem, under hvilken form än de uppträda.
I själfva verket måste föreställningen om att prostitutionen är en nödvändig
faktor i det mänskliga samhället, verka förlamande på försöken att motarbeta detta
samhälisonda. Drifves kampen mot prostitutionen endast för att man må kunna
.»två sina händer», så är det ej att vänta annat än misslyckade åtgärder.
Att föreställningen om prostitutionens nödvändighet på flera håll trängt fullständigt
igenom, framgår af en mycket vanlig invändning, som göres mot åtgärder
åsyftande att inskränka möjligheterna för kvinnor att drifva skörlefnad. Man säger:
om .»hotellen» stängas för dessa kvinnor, om svårigheter beredas dem att hyra
rum, hvart skola de taga vägen? Man är uppenbarligen så behärskad af föreställningen
om prostitutionens nödvändighet, att man anser det vara en samhällsangelägenhet
att bereda kvinnorna tillfälle att fortsätta sitt yrke, till och med då man
företager åtgärder i det uppgifna syftet att motarbeta prostitutionen.
I fall man hyser några farhågor för dessa kvinnors utkomst, för den händelse
hotell eller flickställen skulle bli stängda, kan man erinra sig, att de flesta redan
under nuvarande förhållanden då och då afbryta gåendet å byrån för att taga sig
tjänst eller arbete, samt att mer än hälften definitivt lämna byrån redan inom 4
å 5 år efter inskrifningen. Om de skulle föranledas att något tidigare återgå till
hederlig försörjning, skulle det för dem själfva vara en fördel. De gamla, invaliderna,
äro redan nu hänvisade till försörjningsinrättningen.
Men, säger man — fortfarande i den fasta öfvertygelsen att prostitutionen
oupplösligt hänger fast vid det mänskliga samhället — kvinnorna finna alltid någon
utväg att fortsätta yrket, ehuru man ej på förhand kan angifva denna. Det borde
emellertid innebära en tröst, att samhället vunnit en frist, tills vinningslystnaden
uppfunnit någon ny form för den industrimässiga prostitutionen.*) Den, som en
gång vant sig vid reglementeringen, har emellertid svårt att tänka sig ett samhälle
utan denna institution och utan dess förutsättning, en industrimässig prostitution.
I synnerhet torde detta vara fallet med personer, som under åratal varit
vana att se denna oafbrutna ström af kvinnor till besiktningsbvrån och
*) Det bör naturligtvis vara en uppgift för hälsovårdsmyndigheten att noga följa dessa företeelser,
för att kunna inskrida mot dem.
Olika åsikter
om könslifvet,
framträdande
i den skönlitterära
produktionen.
206
från byrån till sjukhuset eller tvångsarbetet o. s. v. Den under årtionden
förda striden mellan reglementarister och abolitionister har medfört att förkämparna
å ömse sidor intränats i en bestämd tankegång, ur hvilken de ej kunna komma
ut. Man har framhållit nödvändigheten af reglementeringssystemet så länge, att
detta systems betingelse, prostitutionen, ter sig som en nödvändighet för det mänskliga
samhället. Å andra sidan har man i sin sträfvan att beifra den i mångas ögon
orättvisa, olagliga och hårda behandling, som kommit kvinnorna till del från myndigheternas
sida, gått så långt, att man med misstro betraktar hvarje försök af samhället
att inskrida mot de ifrågavarande kvinnornas »yrkesutöfning». Man får nästan
det intryck, att de båda stridande parterna täfla om att få stridsäpplet erkändt
såsom en den mänskliga kulturens nödvändighetsvara.
Antag att det vore sant, att ett visst antal prostituerade måste finnas trots
alla åtgärder och att afgången af några medför tillkomsten af andra. Tydligtvis
vore det under sådana förhållanden en samhällsuppgift att kvarhålla kvinnorna så
länge som möjligt i »yrket» för att inbespara uppoffringen af nya individer. All
verksamhet, som åsyftar kvinnornas räddning, vore förkastlig. En utväg vore att
samhället upptoge prostitutionen såsom ett nyttigt yrke, värdt allt erkännande i
stället för förakt. Det saknas icke förespråkare för denna uppfattning och det
kan ej nekas, att densamma är en konsekvent utveckling af satsen om prostitutionens
nödvändighet.
Proklamerandet af denna sats är tydligen af mycket ingripande betydelse
för det mänskliga samhället och man kan ej erkänna densamma utan de mest bindande
bevis. Men det är dessa bevis som saknas.
Uppfattningen af prostitutionen sammanhänger med åsikterna om könslifvet
i allmänhet. Under olika tider hafva dessa åsikter växlat. Som de afspeglat sig
framför allt i den skönlitterära produktionen, kunna vi här lämpligen återgifva den
skildring professor Schack lämnat i sitt arbete »Världslitteraturens historia»:
Om den grekiske skalden Alkaios, Solons samtida, yttrar professor Schack: »Den stärka känsla
af människokroppens skönhet, som fyller hela den antika konsten, var hos Alkaios kanske starkare utvecklad
än hos andra och denna känsla var hos honom uteslutande ästetisk, utan all moralisk bismak.
Han besjöng och älskade såväl gossar som flickor, och lika litet som första paret kände han skillnaden
på godt och ondt. För oss moderna har antikens gossekärlek synts både främmande och motbjudande.
Men vi äga knappt rätt att bedöma antiken efter vår tids moraliska måttstock. I våra dagar uppträder
denna erotik med en utlefvad gubbes lystet grinande satyranlete, under det att den på Alkaios tid snarare
bar ynglingens drag — där fanns sensualitet, men denna var nästan till oigenkänlighet genomväfd af
antikens skönhetsdyrkan och af dess skönaste erotiska idealism. Forntidens ädlaste personligheter sago
i en dylik hälft ideal, hälft sensuell vänskap aldrig något ondt.»
»Enligt det antika åskådningssättet hade hvarje man samma rätt att tillfredsställa sin sexuella
drift som att äta och dricka. Äktenskapsbrottet dömdes visserligen, men synpunkten var icke den sexuellt
moraliska utan den, att brottslingen, som förförde en annans hustru, därigenom förgrep sig på annans
egendom. Af samma skäl var det moraliskt förkastligt att förföra en friboren flicka, ty hon hörde till
familjen. Denna synpunkt var för öfrigt ej egendomlig för greker och romare, utan vi återfinna den ock
207
hos judarna. Jag behötvcr blott erinra om det tionde budet i den mosaiska lagen. Äfven det sjätte
budet alser blott den egendomsförlust, som tillskyndas den semitiska haremsherren, därigenom att han
beröfvas en af sina kvinnor. Då profeten Nathan förebrår David, att han förfört Urias hustru Bathzeba,
är det också denna egendomssynpunkt han framhåller. Konung David liknas vid eu rik man, som hade
många far, Uria var en fattig man, som hade blott eu enda, och brottet består däri, att den rike beröfvar
den fattige dennes enda egendom.
Med medeltidens kristendom kom en annan, rakt motsatt uppfattning. Hvarje köttets drift stämplades
nu såsom syndig. Hela det sexuella lifvet, så inom som utom äktenskapet, framstod såsom något
orent, och afhållsamheten sattes såsom den sedligt religiösa människans högsta uppgift. I praktiken var
den katolska kyrkan visserligen mycket tolerant. Man erkände de kroppsliga drifternas makt, och man
insåg omöjligheten att hos vanliga svaga människor undertrycka dem. Man tillät därför äktenskap mellan
världsliga individer, ehuru man alltid framhöll, att verkligt fromma personer icke borde gifta sig, och
ehuru man särskildt prisade dem, som i sitt äktenskap iakttogo absolut afhållsamhet. Man såg äfven
genom fingrarna med, om den sexuella driften tillfredsställdes utom äktenskapet. Ej heller tog kyrkan
det synnerligen hårdt, om eu prest eller munk någon gång föll för köttets anfäktelser; man tillät blott
icke, att han gifte sig, ty detta hade varit att göra detta köttsliga lif konstant. Strängt taget, ehuru
man aldrig vågade att fullt tänka ut konsekvenserna af denna kyrkliga uppfattning, var därför äktenskapet
mera osedligt än den tillfälliga sexuella förbindelsen, ty det var det köttsliga lifvet såsom sådant, som
var orent, oafsedt dess form, och den, som för alltid band sig till detta, var naturligen mera osedlig än
den, som blott en enstaka gång och tillfälligtvis föll.
Först med protestantismen banade sig en ny synpunkt fram: den kroppsliga driften i och för
sig är icke ond; tvärtom blir den, då den tages i ett högre intresses tjänst, något godt; ond är den
endast, då den icke tjänar dessa högre moraliska ändamål. Det äktenskapliga lifvet är därför sedligt,
sexuella förbindelser utom äktenskapet osedliga.»
Protestantismens åskådningssätt har emellertid ingalunda trängt igenom.
Särskildt vill man i de moderna samhällena i större eller mindre utsträckning
medgifva ett visst berättigande åt prostitutionen; man vill, såsom ofvan påpekats,
till och med anse den nödvändig.
Denna uppfattning har till stor del sin grund i den föreställningen, att den
ursprungliga formen för människans könsförbindelser varit promiskuitet. Mannen
har, antager man, tillfredsställt sin könsdrift med den kvinnliga individ han
händelsevis träffat på. Inskränkningen af könsumgänget till vissa bestämda förbindelser,
»äktenskap», särskildt monogamien, antager man hafva tillkommit med
kulturen, framför allt med religionen. Såsom en rest af den ursprungliga promiskuiteten
kvarstår prostitutionen. Den utgör tillika en ersättning för det tvång
tillkomsten af äktenskapet medfört. Så länge detta tvång består, kommer prostitutionen
att fortvara såsom en reaktion af människonaturen mot det mer eller
mindre konstlade band, kulturen velat lägga på driften. Till de inskränkningar
af individens frihet, som samhället åstadkommit, hör förordnandet, att man e; utan
inskränkning får tillfredsställa en så naturlig sak som könsdriften. Det har till och
med gått så långt, klagar man, att tillfredsställandet af denna drift anses vara
något skamligt. Vissa hänsyn vid driftens tillfredsställande anser man möjligen
Åsikten att
den »naturliga»
formen
för människans
könsförbindelser
är promiskuitet.
208
vara berättigade, hänsynen till andra parten och till den eventuella afkomman,
som närmast betraktas som en biprodukt vid driftens tillfredsställande.
Emellertid, de modärna kultursamhällena erkänna officiellt ej andra könsförbindelser
än de äktenskapliga. Individen får resignera, tills samhället blifvit nog
upplyst för att kunna återgå till den ursprungliga promiskuiteten. Till ersättning
för denna underkastelse erbjuder samhället prostitutionen. Endast en utbredd fördom,
menar man, stämplar denna som något lågt och människan ovärdigt. I själfva
verket finner man skillnaden mellan äktenskap och prostitution i många fall ej så
stor. Kvinnan den svagare parten, den mera passiva, den, som utsätter sig för
största risken, får af mannen en viss ersättning i en eller annan form för sin medgörlighet
att skaffa honom den könsnjutning han är i behof af.
En ogin natur har emellertid ej unnat människan oafkortad ens den lilla
ersättning, som prostitutionen innebär. De veneriska sjukdomarna hafva följt med
och människan skulle i sitt missnöje med värdsordningen, ännu den dag som är,
kunna dikta myten om Pandora. För mången hägrar likväl den tid, då kampen
mot de veneriska sjukdomarna förts till lyckligt slut, då mänskligheten, befriad från
detta gissel, ostraffadt kan hängifva sig åt prostitutionen och småningom återgå till
den ursprungliga promiskuiteten, som kulturen på sina irrvägar nästan bragt människorna
att glömma.
Uppfattningen Gent emot denna förhoppningsfulla uppfattning, som i många afseenden
af prostitutio- . rr , „rr ° , ° , ,
nen som ett erinrar om antikens, star en annan, hvilken åter har mycket gemensamt med det
nödvändigt medeltida åskådningssättet. Människan, som möjligen någon gång varit god, är
för närvarande faktiskt dålig. Från generation till generation släpar mänskligheten
med sig bland annat ondt äfven prostitutionen samt de veneriska sjukdomarna.
Genom lämpliga åtgärder kan mänskligheten möjligen hoppas göra sig kvitt dessa
sjukdomar. Prostitutionen däremot sammanhänger med en drift hos männen, hvilken
en del synnerligen dåliga kvinnor utnyttja för ekonomiskt förvärf. Som driften
hos männen och vinningslystnaden hos de dåliga kvinnorna ej kan betvingas, är
prostitutionen outrotlig och hvarje försök att inskränka densamma lönlöst. »Möjligen
i det tusenåriga riket kan mänskligheten tänkas befriad från detta onda».
Båda dessa uppfattningar lämna å sido resultaten af den biologiska och
sociologiska forskningen. Vid den sist skildrade förbises helt och hållet det faktum,
att människan jämväl i moraliskt hänseende gjort betydande framsteg under historisk
tid. Det är naturligtvis oberättigadt att antaga nutidens människor vara undandragna
denna utveckling och att afspisa hvarje tanke på ett moraliskt framåtskridande med
en hänvisning till »det tusenåriga riket». *)
J) De flesta, som sysselsätta sig med denna fråga, hafva endast erfarenheten från sitt eget tidehvarf
såsom grund för sin uppfattning. En och hvar erinrar sig förhållandena från sin egen ungdomstid. För
att afgöra frågan om prostitutionens nödvändighet måste man emellertid hafva kännedom om människan
under olika tidsåldrar och på olika kulturstadier. Man måste äfven känna sambandet mellan yttringarna
af könsdrift och andra biologiska företeelser. Den, som ej äger dessa förutsättningar, har svårt att inse*
209
Hvad den först anförda åsikten beträffar, så kan det ingalunda anses fastslaget,
att de mänskliga könsförbindelserna ursprungligen kännetecknats af promiskuitet.
Fm finsk forskare IVestermarck har i ett mycket berömdt arbete, »Det
mänskliga äktenskapets historia», visat, att man långt ned i djurserien påträffar
förbindelser mellan könen, som sträcka sig från tiden för parningen ända tills
ungarna kunna reda sig på egen hand. Beträffande de människoliknande aporna
föreligga iakttagelser, som tyckas häntyda på att samma hane och hona lefva tillsammans
flera år. Vid det naturliga urvalet har det förhållandet naturligtvis varit
af stor betydelse, att fadern deltagit i vården af afkomman.
Man har sålunda all anledning att antaga, att det mänskliga äktenskapet
daterar sig från ett mycket tidigt utvecklingsskede.
Westermarck har äfven visat, att de fall, då man trott sig kunna konstatera
promiskuitet i könsförbindelserna hos en del primitiva folk, i själfva verket berott
på missuppfattning. Man har beskrifvit stammar, hos hvilka stor frihet råder i
umgänget mellan ungdomen af båda könen. Stammens unga män och unga kvinnor
bo tillsammans i en stor hydda, under det att de äldre jämte de ej fullvuxna
barnen bo familjevis i särskilda hyddor. En yngling kommer emellertid snart nog
att hålla sig uteslutande till samma flicka, och då hon blifvit hafvande, flytta de
till en hydda för sig och bilda familj. Något liknande kan sägas förekomma bland
landtbefolkningen på en del ställen i vårt land. Ett dylikt förhållande kan emellertid
ej kallas promiskuitet eller äktenskapslöshet.
Man säger, könsdriften är en naturlig sak. Den har sin grund i människans
organisation och liksom hungern måste den tillfredsställas. Man måste emellertid
ihågkomma, att de normala drifterna tjäna vissa bestämda ändamål. Hungern drifver
djuret att söka sin näring. Könsdriften förmår könen att uppsöka hvarandra för
att fortplanta sig. Tillfredsställandet af hungern medför en känsla af välbehag och
könsakten är åtföljd åt starkt lustbetonade förnimmelser.
Låt oss antaga att de nervmekanismer, som utgöra förutsättningen för
uppsökandet af födan eller hanens uppsökande af honan äfvensom för de lustbetonade
förnimmelserna vid de respektive drifternas tillfredsställande, hafva utbildat
sig genom ett naturligt urval. Hos djuren äfvensom hos människan på ett
primitivt kulturstadium finnes intet tillfälle för dessa nervmekanismer att funktionera
annat än i sammanhang med individens arbete för sitt uppehälle resp. vid fortplantningen.
Annorlunda blir förhållandet, då människan höjt sig öfver den
nämnda nivån. Tillvaron fylles ej uteslutande af sökandet efter föda. Fortplantningen,
som hos den primitiva människan sannolikt stått i sammanhang med * *
att hvad han själf haft tillfälle att iakttaga, i själfva verket endast är ett mycket kort skede i människans
utveckling. Då man sålunda kommit till en bestämd öfvertygelse om de bestående förhållandenas nödvändighet,
ligger det närmast till hands att afvisa hvarje tanke på en utveckling. En hänvisning till det
»tusenåriga riket» är långt bekvämare än sociologiska och biologiska studier.
*
Det mänskliga
äktenskapets
ålder.
Jämförelse
från fysiologisk
synpunkt
mellan könsdriften
och
andra drifter
och begär.
2?
210
Dyrkan af
alstringens
gudomlighet
hos primitiva
folk.
vissa brunstperioder, *), kan försiggå oberoende af årstiden. Människan lär sig att
utnyttja ej allenast de nyssnämnda nervmekanismerna, utan jämväl andra, uteslutande
för njutningsändamål. Hon lär sig att framkalla mer eller mindre starkt lustbetonade
förnimmelser medels alkohol, opium, haschhisch, coca o. s. v. Hos en del individer
antager sträfvande! efter dessa njutningar en karaktär, som i vissa afseenden erinrar
om hungern eller könsdriften: individen företer en viss oro; uppdyker njutningsmedlet
inom hans synfält, stegras denna oro, tills han fått tillfredsställa begäret
och erhållit den speciella njutningen.
Man kallar ett dylikt begär konstladt i motsatt till driften, som man anser
vara naturlig. Men med hvad skäl? Hvarje drift eller begär förutsätter vissa fysiologiska
d. v. s. naturliga betingelser. Dessa betingelser kunna datera sig från
ett i fylogenetiskt hänseende tidigt utvecklingsskede, såsom fallet är med könsdriften.
De kunna också hafva tillkommit några få generationer tillbaka eller hos
individen själf, såsom fallet är med rusdrycksbegäret. Man kan säga: rusdrycksbegäret
har uppstått genom tillförsel af en med konst framställd dryck. Men hvad
är det som förmått människan att skaffa sig alkohol, opium och andra njutningsmedel?
Är det också ett konstgjord! retmedel? Skulle könsdriftens tillfredsställande
ej afse annat än att bereda individen en viss njutning eller tillfällig lättnad,
funnes intet skäl att beteckna denna drift såsom mera naturlig än andra. I själfva
verket är det något annat än de fysiologiska betingelserna, som man vill utmärka
med uttrycket naturlig. Man betecknar ej en drift som naturlig eller
normal, annat än för så vidt den tjänar ett för individen eller släktet
nyttigt ändamål.
Vid skilda tider har man reagerat mot njutningsbegäret. Man har gått så
långt, att man velat fördöma hvarje lustbetonad företeelse inom själslifvet. Uppkomsten
af dessa sträfvanden är lätt att förstå. Erfarenheten af att vissa starkt
lustbetonade föreställningar hafva benägenhet att taga ledningen inom själslifvet till
förfång för andra, har väckt den tanken, att »lustan», »begärelsen» måste utrotas.
Men lustbetoningen är ej något, som kan isoleras. Den tillhör en föreställning
eller förnimmelse. Dess intensitet kan växla liksom innehållet eller arten af den
lustbetonade förnimmelsen eller föreställningen. Ett själslif fullkomligt fritt från
hvarje lustbetoning hör endast till det patologiska. Äfven föreställningen om att
uppgå i ett »nirvana» är mer eller mindre lustbetonad.
Men lika oberättigadt som det är att betrakta en drift såsom något ondt,
därför att i densamma en viss lustbetoning ingår, lika oriktigt är det att uppställa
driften som något »noli me tangere», därför att densamma är en naturlig d. v. s.
fysiologisk företeelse. Det är lättförklarligt, att hos primitiva folk könsdriftens yttringar
blifvit föremål för religiös vördnad. Vilden uppfattar naturföreteelserna såsom
förorsakade af väsen, inneboende i naturföremålen och ägande liksom han själf
'') Se Weslermarck: Det mänskliga äktenskapets historia.
21 J
förmåga att påverka sin omgifning. Bland de företeelser, som i första hand måste
ådraga sig hans uppmärksamhet, är alstringen af nya individer. Hos flera folk på
tidiga kulturstadier finna vi också, att föreställningen om eu alstringens gudomlighet
gifvit upphof till en särskild kult. »Fröblotet» hos våra förfäder anses hafva varit
en dylik kultform ''). Hos antikens folk gaf dyrkan af alstringens gudomlighet
upphof till de företeelser, som äro kända under benämningarna phalloskult och
religiös prostitution.
Äfven i våra dagar går det gamla föreställningssättet igen om könsdriften
såsom något mystiskt, som behärskar lifvet, en outgrundlig makt, som ej kan
betvingas. Öfverallt i den lefvande naturen möter man dess yttringar. Den styrka,
med hvilken denna hemlighetsfulla makt uppträder hos individen, tolkar han som
mått på sin egen »lifskraft». Den unge mannen stoltserar med sin förmåga i
könssaker. Den, som märker denna förmåga gå tillbaka, söker bot hos läkaren eller
kvacksalfvaren, ängslig att han redan passerat lifvets middagshöjd.
Vid analysen af könslifvets företeelser går man vanligen ej längre än till
konstaterandet af driften. Visserligen personifierar man ej längre densamma. Man
nöjer sig med att hafva funnit det centrala i lifvet. I det dagliga lifvet gäller
det att följa de anvisningar driften lämnar och noga akta på att man ej »gör våld
på naturen».
Naturvetenskapen kan emellertid ej stanna inför ett mysterium, en hemlighetsfull
kraft och nöja sig med att gifva denna kraft ett namn. De företeelser
man hänför till könsdriften förutsätta en mekanism och det gäller att analysera
denna, på samma sätt som man studerat mekanismerna för blodomloppet, andningen,
matsmältningen o. s. v.
Att förklara en naturföreteelse är i själfva verket intet annat än ett försök
att uppvisa, att företeelsen i fråga står i ett visst samband med andra kända företeelser,
att den har ett förlopp, en mekanism, som man känner från iakttagelser på
andra områden. Fysiologien känner en hel del företeelser, som erbjuda analogier
med könsdriften. Vi vilja beskrifva några sådana.
Det torde emellertid vara lämpligt att först lämna någon upplysning om den
terminologi, som användes inom den moderna hjärnfysiologien och tillika antyda
det allmänna uppfattningssättet beträffande hithörande företeelser.
Med retning menar man den företeelse, då ett organ försättes i verksamhet.
Det utlösande agens kallar man retmedel. Verksamheten i hjärna, nerver, körtlar,
muskler o. s. v. uppfattar man på samma sätt, som naturföreteelserna i allmänhet
uppfattas inom fysiken och kemien. Då en impuls passerar genom en nerv, vare
sig den blifvit utlöst genom ett artificiellt retmedel eller tillkommit i sammanhang
med en »viljeakt», »sinnesretning» o. s. v., kan man med tillhjälp af galvanometer
Den moderna
»populära»
föreställningen
om könsdriften.
Den naturvetenskapliga
uppfattningen
af könsdriftens
mekanism.
) Se Schack: Svensk literaturhistoria.
eller kapillarelektrometer påvisa en s. k. aktionsström d. v. s. en företeelse af
fysikalisk natur. Samma företeelse kan man påvisa i barken till nackloben vid
en synretning. »Föreställningar» (i dagligt tal: »tankar»), »medvetna sinnesförnimmelser»
äro benämningar på företeelser, för hvilka vår s. k. inre erfarenhet utgör
kunskapskällan. Samma företeelser studerade med tillhjälp af vanliga naturvetenskapliga
metoder betecknas som »hjärnprocesser», förlöpande inom olika delar af
centrala nervsystemet.
Om man utfordrar en hund med kött, kan man med tillhjälp af metoder,
som utarbetats af den bekante ryske forskaren Pawloiu, iakttaga, huru magsaft inom
4 å 5 minuter börjar strömma ur magslemhinnans körtlar. Födan får vid experimentet
i fråga falla ut genom en fistel på matstrupen. Det är således tydligt att
sekretionen blifvit utlöst vid födans tuggande och passage genom svalget. Sekretionen
är lifligare med ju större begärlighet djuret förtär födan. Vid frånvaron af
aptit uteblir sekretionen. Förtärandet af kött vid experimentet i fråga framkallar
tillika afsöndring af en seg, mycket slemhaltig spott. Får djuret förtära torrt bröd
afsöndras en riklig mängd tunnflytande spott, som är mycket fattig på slem. För
att framkalla de olika arterna af spottsekretion, behöfver man ej låta djuret förtära
köttet resp. brödet. Det är tillräckligt att visa djuren de olika slagen af födoämnen.
Således kan ett synintryck ha samma verkan som smak- och känselintrycket vid
födans införande i munnen. Genom att upprepade gånger låta en klocka ljuda
samtidigt med köttutfordringen och en hvisselpipa samtidigt med brödutfordringen,
kunde man bringa djuret att sedermera afsöndra slemhaltig resp. tunnflytande spott
enbart genom de olika ljudretningarna. Tydligen kan en funktion, sotn under vanliga
förhållanden utlöses endast genom vissa bestämda retmedel, »konflikter as» med nästan
hvilket sinnesintryck som helst. Den nervmekanism som förmedlar öfverförandet
af smak- och känselintrycken från munhålan till spottkörtlarna, utbildas i sammanhang
med djurets utveckling. »Konnekteringen» af spottsekretionen med syn- och hörselintryck
förutsätter en mekanism, som tillkommit genom en lämplig anordning och
upprepning af vissa sinnesretningar. Huru de särskilda banorna förlöpa inom det
centrala nervsystemet är för tillfället likgiltigt för oss. Det är af intresse, att dylika
förbindelser kunna utbildas. Af lika stort intresse är, att sambandet upphör, om
den retningskombination, som åstadkommit detsamma, under någon tid ej upprepas.
Inom nervsystemet utbildas under utvecklingen äfvensom genom öfning ej
blott mekanismer, som framkalla vissa processer, utan äfven sådana, som förmedla en
»hämning». Kännedomen om »hämningsnerver» daterar sig från bröderna IVebers
upptäckt af de hjärthämmande nerverna år 1845. Sedan dess harman lärt känna
en mängd dylika mekanismer. Man har funnit hämningsnerver nästan för alla
körtlar. Äfven inom centrala nervsystemet har man uppvisat hämningsfenomen.
Om man försatt t. ex. armens muskler i en ihållande sammandragning och därefter
anbringar en elektrisk retning å den del af hjärnbarken, från hvilken de motoriska
213
banorna till armmusklerna utgå, så erhåller man eu ögonblicklig afklappning. Det
tyckes vara regel, att om ett »centrum», som befinner sig i verksamhet, erhåller eu
ny impuls från något håll, så inträder en hämning. Utvecklingen af hämningsmekanismer
spelar en mycket viktig roll i all uppfostran. Hvad vi i dagligt tal
kalla själ/behärskning, är i själfva verket resultatet af genom ''öfning tillkomna
hämningsmekanismer inom centrala nervsystemet.
Könsdriftens mekanism är ännu långt ifrån utredd. Genom iakttagelser på
djur känner man, åtminstone delvis, förloppet vid äggets och spermans bildning
äfvensom förloppet vid parningsakten. Från vårt eget själslif känna vi de erotiska
föreställningarna, de erotiska sensationerna.
Beredandet af sperma kan försiggå, äfven om testiklarna blifvit afskilda från
nervsystemet. Fn del andra processer såsom »erektionen», »ejakulationen» förutsätta,
att könsorganen stå i samband med nedre delen af ryggmärgen, »ländmärgen».
Men ledningen i den öfre delen af ryggmärgen kan vara afbruten. Erektion kan
t. ex. förekomma hos en människa, som »brutit ryggen». Den bekante fysiologen
Golts visade, att konception och framfödande af ungar kan försiggå hos en hynda,
på hvilken öfre delen af ryggmärgen blifvit bortopererad. A andra sidan är det
ett faktum, att könsdrift förefinnes äfven hos kastrater. På djur kan man borttaga
sädesblåsorna, utan att brunsten eller kopulationsförmågan däraf lider. Om
också det är säkert ådagalagdt, att en hel del viktiga till könslifvet hörande
processer kunna försiggå utan deltagande från det centrala nervsystemet, så lär
emellertid erfarenheten, att hvad vi i dagligt tal kalla yttringar af könsdrift
står i sammanhang med erotiska föreställningar. Dylika föreställningar framkallas
genom synintryck, hörselinrtyck, känselintryck från olika delar af kroppen samt på
mångfaldigt sätt genom »idéassociation». Processerna i könsorganen äro således
»konnekterade» med en mängd olika sinnesintryck och föreställningar (»tankar»).
Denna konnektering, som tillkommit genom inverkan af de yttre förhållanden, under
Indika individen lefvat, företer en oändlig variation hos olika individer. Konnekteringen
underlättas i hög grad däraf, att såväl de erotiska föreställningarna som
sinnesintrycken från könsorganen äro i hög grad »lustbetonade». Men häruti ligger
också en fara för individen, den faran nämligen, att de erotiska föreställningarna
skola inkräkta alltför stor del af själslifvet.
Vid studiet af lifsföreteelserna äro vi ofta nog hänvisade till iakttagelser på
djur. Man må emellertid ihågkomma, att könsfunktionen i förhållande till öfriga
förrättningar intager en mycket olika ställning hos människan och hos djuren.
Hos djuren utgör ofta nog parningsakten det enda momentet i könsförbindelserna.
Detta kan däremot ej sägas vara fallet med människans könsförbindelser. En hel
del andra moment hafva tillkommit, behofvet af sympati o. s. v. Vidare lär sig
människan att behärska »driften». En individ, som af hvarje den obetydligaste
könsretning drefves till parningsakt, vore omöjlig i det mänskliga samhället. I
214
Könsdriftens
utveckling
enligt evolutionsläran.
Driftens naturliga
begränsning.
sammanhang med utvecklingen af det centrala nervsystemet har hos människan tillkommit
möjligheten för utbildning af en mängd hämningsmekanismer, på samma
sätt som mekanismerna för talet in. in. utvecklat sig. Dessa hämningsmekanismer
äro lika nödvändiga, lika naturliga i utvecklingen som de mera positiva färdigheterna.
Liksom hjärtats slagföljd ökas genom en viss mekanism och förlångsammas
genom en annan, på samma sätt regleras könslifvets förrättningar från det centrala
nervsystemet och i denna regulationsmekanism ingå såväl hämmande som stegrande
element. För dessa senare kunna vi mycket väl behålla den gamla benämningen
könsdrift, men det är ej längre den nyssnämnda mystiska, obetvingliga, hela
universum behärskande makt, som fordrar obetingad underkastelse. Könsdrift
betecknar endast en serie föreställningar, sensationer, reflexakter, som stå i samband
med hanens och honans uppsökande af hvarandra i och för befruktningen.
Genom inverkan af de ofvannämnda hämmande mekanismerna erhåller driften en
viss begränsning och bringas att tjäna för individen och i främsta rummet
för släktet nyttiga ändamål.
I den lefvande naturen kunna vi iakttaga en ständigt fortgående utveckling.
Organ, som på ett visst stadium varit lifsviktiga, återfinna vi hos högre varelser endast
som små antydningar, under det helt andra tillkommit. Detsamma gäller också de mekanismer
vi kalla drifter. I det följande skola vi från evolutionistisk synpunkt taga en
öfversikt öfver förloppet vid könsdriftens anpassning. Med driftens omfång kunna
vi beteckna såväl styrkan af de enskilda yttringarna som mängden af de olika sinnesintryck
och föreställningar, som utlösa dessa yttringar. Såsom redan nämndt, förutsätta
dessa yttringar af drift en mekanism. Utvecklingen af denna mekanism beror dels af
medfödda anlag dels af de förhållanden, under hvilka individen utvecklat sig. De
medfödda anlagen kunna förstärkas från generation till generation endast under förutsättning,
att driften tjänar ett för individen eller släktet nyttigt ändamål. För
individen själf kan könsdriften ej sägas medföra någon nytta. Tvärtom, i kampen
för sin egen tillvaro störes individen af könsdriften och kan till och med tvingas
att riskera sitt eget lif, t. ex. vid hanarnas kamp om honorna. För en del insekter
medför själfva parningsakten döden åt hanarna. Skulle könsdriften hafva
nått en sådan utveckling, att dess yttringar äro direkt skadliga för individen och
tillika ej längre hafva något samband med fortplantnings ändamålet,
så kan driftens naturliga begränsning sägas vara öfverskriden. De ifrågavarande
individerna hafva uppenbarligen mindre utsikt att lämna afkomma efter sig och de
motsvarande anlagen elimineras genom det naturliga urvalet. Härigenom kommer
sambandet med fortplantningsändamålet att bibehållas och driften erhåller en naturlig
begränsning. Den känslobetoning, som ingår i könsdriften, kan sägas befordra
dess utveckling så, att den nyssnämnda gränsen öfverskrides. Om inga andra
inflytanden göra sig gällande, har individen benägenhet att tillfredsställa sin könsdrift
enbart för njutningsändamålet och driftens omfång tillväxer, som erfarenheten visat,
2I.S
ju oftare den tillfredsställes. Driften har sålunda en tendens att ständigt tilltaga i
omfång, men som samtidigt individens egen ställning i kampen för tillvaron försvagas,
kan denna tendens ej utveckla sig obegränsadt.
Hos djuret eller människan på ett primitivt kulturstadium utgör, såsom redan
anförts, kampen för uppehället ett hinder för könsdriften att taga en sådan utveckling,
att den lösgöres från fortplantningsändamålet. Då människan bildat samhällen med
arbetsfördelning och med fördelning i härskande och tjänande klasser, inträder
•emellertid möjligheten för en inriktning af driften uteslutande på njutningsändamålet.
Som ett uttryck för denna inriktning möter oss inom det mänskliga samhället
prostitutionen, ständigt i kamp med den till sitt ursprung äldre formen
för könsförbindelserna, äktenskapet.
I det anförda arbetet af Westermarck meddelas en sammanställning af uppgifter
om förhållandet mellan könen hos en mängd olika folk på primitivt kulturstadium.
Såsom typisk för dessa uppgifter kan man betrakta Tacitus bekanta
skildring af germanerna, hvilkas kyskhet bildade en påfallande motsats till liderligheten
hos de högt civiliserade romarna.
Vid bedömandet af den sexuella moralens ståndpunkt hos ett folk brukar
man särskildt fästa sig vid frekvensen af »oäkta barn» och »illegitima förbindelser».
Man får emellertid ej förbise, att på ett mera primitivt kulturstadium formaliteterna
vid äktenskaps afsilande äro jämförelsevis enkla och att de sociala förhållandena
''medgifva nästan hvarje till manbar ålder kommen individ att bilda familj. En hel
•del könsförbindelser inom kultursamhällena äro från biologisk synpunkt att betrakta
som äktenskap ''), ehuru de ej uppfylla de af lagstiftning eller sedvänja stadgade
fordringarna. Dessa s. k. illegitima förbindelser behöfva ej i och för sig vara ett
uttryck för en könsdrift, som öfverskridit den naturliga begränsningen. Detta är
•däremot fallet med prostitutionen. I densamma ingår nämligen alltid ett afsiktligt
utnyttjande af könsdriften enbart för njutningsändamål på samma sätt som
fråsseriet kännetecknas af ett utnyttjande af aptiten enbart för den njutning ätandet
medför. Ju mera medvetet njutningsändamålet framträder vid driftens tillfredsställande,
desto tydligare utvecklar sig en tendens att göra njutningen »raffinerad».
Könsdriften, som öfverskridit sin naturliga begränsning i och med det att fortplantningsändamålet
trädt tillbaka, aflägsnar sig allt mera från denna gräns och får
■en mera utpräglad karaktär af något »onaturligt».
I samma mån kulturen underlättar kampen för det dagliga brödet, bereder
•den möjlighet för individen att skaffa sig njutning. För många klasser inom kultursamhället
kan visserligen kampen för tillvaron vara synnerligen hård. Men äfven *)
*) Äktenskap i biologisk bemärkelse betecknar en förbindelse mellan en hane och en hona, som
varar från parningen åtminstone tills afkomman kan reda sig på egen hand. Beträffande utvecklingen
af de olika formerna af äktenskap ur denna biologiska grundform hänvisa vi till Westermarcks förutnämnda
arbete.
Prostitutionen
såsom uttryck
för att driftens
biologiska
samband med
fortplantningsändamålet
lossat.
2l6
Inom kultursamhällena
verkande faktorer,
som
tendera att
begränsa
könsdriften.
Föraktet för
prostitutionen.
tör dessa klasser stå en del af de njutningsmedel till buds, som kulturen frambragt.
Vi behöfva blott erinra om rusdryckerna. Liksom hos forntidens greker
och romare finnes i de moderna storstäderna en billig prostitution, som står öppen
äfven för den mindre bemedlade arbetaren.
Emellertid gör sig äfven inom kultursamhällena en tendens gällande att hålla
könsdriften inom den naturliga begränsningen. Vi vilja taga i betraktande några
af de härvid verksamma faktorerna.
Prostitutionen har alltid, trots enskilda försök att höja dess anseende, betraktats
som en lägre form för de mänskliga könsförbindelserna. Äfven vid den tid, då
prostitutionen tagit en sådan omfattning i det romerska väldet, att till och med
matronor under hvarjehanda förevändningar sökte blifva inskrifna å edilernas listor,
betraktades densamma som något skamligt. Den friborne romaren dolde sitt ansikte
med en flik af togan, då han gick att besöka lupanarerna.
Förklaringen till detta förakt för prostitutionen ligger däri, att densamma
vid sitt framträdande i samhället hade att kämpa med äktenskapet, som var eu
genom generationers häfd befästad institution. Betecknande är också, att man vid
häfdandet af prostitutionens nödvändighet för samhället framhållit, att promiskuitet
varit den ursprungliga formen för människans könsförbindelser.
Lagstiftningen i dess primitiva form är intet annat än ett befästande af
gammal sed, lagarna må sedermera tillskrifvas gudar, frejdade hjältar eller visa
medborgare. Den tidigaste lagstiftningen beträffande prostiUdionen i de grekiska
samhällena och i Rom afsåg tydligen att skydda äktenskapets helgd. De prostituerade
kvinnorna förbjödos att visa sig i den för matronorna utmärkande dräkten
o. s. v. Från den romerska lagstiftningen kan man härleda senare tiders bestämmelser
rörande de prostituerade kvinnornas afskiljande såsom en lägre och mer
eller mindre föraktad klass i samhället. Det har visserligen visat sig, att dessa
kvinnor förr eller senare tillgodogjort sig de bestämmelser, som afsett deras utmärkande
som särskild klass, liksom dessa bestämmelser banat vägen för uppfattningen
af prostitutionen som ett lagligt näringsfång, som till och med kunde blifva
föremål för beskattning från samhällets sida. Då man kommit till insikt om de
faror, som hota samhället i sanitärt hänseende från prostitutionen och tillika funnit,
att dessa faror till stor del sammanhänga med den mot samhället fientliga ställning
de prostituerade drifvits att intaga, har man slagit öfver till en motsatt ytterlighet.
Man vill höja prostitutionen i socialt hänseende. 1 stället för att betrakta den
med förakt, vill man erkänna den som ett lagligt näringsfång. Detta innebär
emellertid, att man skänker prostitutionen ett stöd i dess ständigt fortgående kamp
med äktenskapet och gynnar könsdriftens utveckling utöfver den naturliga begränsningen
— fortplantningsändamålet.
Det må här särskildt framhållas, att då tvenne institutioner konkurrera med
hvarandra, såsom förhållandet är med äktenskapet och prostitutionen, kommer
It varje åtgärd, som gynnar den ena, att i motsvarande grad skada den andra.
J Grekland, där de prostituerade kunde intaga en rätt ansedd ställning, höjde sig
äktenskapet aldrig längre än till en institution att skaffa medborgaren legitima
arfvingar. I Rom kunde prostitutionen aldrig tillkämpa sig samma anseende som
i Grekland och den romerska matrona!! intog också en helt annan ställning än den
grekiska hustrun. Hos de gamla germanerna, bland hvilka prostitutionen var så godt
som okänd, var hustrun till och med mannens stridskamrat i de ständiga fejderna.
Föreställningen om afhdllsamhet som något förtjänstfullt är mycket gammal1).
Redan i gamla testamentets äldsta berättelser omnämnes det s. k. nasiratet. Grundföreställningen
är densamma som vid offret. Stammens gud blidkas genom gåfvor
eller i allmänhet genom att den offrande frivilligt afstår från något som innebär
en njutning. Realiserandet af detta offer innebär, att en viss psykisk akt, föreställningen
om ernåendet af gudens välbehag, utöfvar ett hämmande inflytande på
driften. I samma mån som gudsbegreppet vidare utvecklades, erhöll denna behärskning
af driften en djupare betydelse. Erfarenheten lärde, att undertryckandet
af föreställningar, konnekterade med de starkt lustbetonade drifterna, gynnade själsverksamhetens
samlande mot det gudomliga. På detta sätt uppkom askesen.
Från att ursprungligen hafva varit ett medel att blidka en vredgad gud, blef den
ett medel att hålla själen riktad på en värld öfver sinnevärlden.
Huru askesen utvecklade sig inom vissa judiska sekter såsom rekabiterna
och esseerna och från dessa upptogs i kristendomen, är kändt af historien, likaså
dess utveckling inom andra religionsformer. I våra dagar väcker hos mången talet
om askes eller endast om behärskning af driften en viss fasa. Man tänker på det
dådlösa och glädjefattiga lif, otaliga eremiter fört, och de späkningar och själsmarter,
de underkastat sig för att vinna den eviga saligheten. Ingen önskar de tider tillbaka,
då dessa sig själfplågande män och kvinnor voro människornas ideal. Men
man får ej glömma, att mänsklighetens utveckling kräft dessa offer, samt att denna
utveckling ej går snörrätt fram, utan genom många omvägar och äfven återvändsgränder.
Omvandlingen af människan från en enkel driftvarelse till en bärare af
ständigt stigande kultur förutsätter, att i det mänskliga själslifvet beredes plats för
andra föreställningar än dem, som ingå i drifterna. Askesens uppgift var att utföra
ett sådant röjningsarbete, att bekämpa de starkt lustbetonade föreställningarna, de
s. k. orena tankarna. Att detta arbete i många fall ledde till sådana öfverdrifter
och misstag som själfplågeri och utdömande af all annan glädje än den, som var
omedelbart förknippad med tanken på ett tillkommande lif, förringar ej betydelsen
af driftbehärskningens idé, som ingick i denna mäktiga rörelse.
Visserligen hade flera af antikens filosofer lärt, att förnuftet skall behärska
3) Ännu äldre torde den föreställningen vara, att individen blir »oren» genom beröring me
döda, eller vissa djur (totem?). Äfven hvarjehanda till könslifvet hörande företeelser kunde medföra
dylik »orenhet». Jmfr S. A. Fries, Israels historia.
Föreställningen
om afhåll -samhet som
något förtjänstfullt.
* 28
218
De veneriska
sjukdomarna.
begären, men dessa läror trängde ej ned till det egentliga folket. Uppfattningen
bland massan af folket bestämmes af religionen och denna var hos greker och
romare såväl som hos öfriga antikens folk genomväfd med sådana element som
phalloskult, Melittadyrkan o. s. v.
Kristendomen väckte vid sitt uppträdande inom romerska kejsardömet uppmärksamhet
mindre genom sin monoteism än genom sin kraftiga opposition mot
de utsväfningar, som voro förbundna med de härskande kultformerna. Tillika vände
den sig till de ringa och förtryckta i samhället. Den var ägnad att tränga till
massan af folket och kunde därigenom få ett långt större inflytande på mänsklighetens
utveckling, än hvad fallet var med filosofskolorna.
På kristendomens innebörd kunna vi här ej närmare ingå. Det må vara
tillräckligt att hänvisa på den makt, den visat sig äga, samt att den genom sin
fordran »den inre människans omskapning», som i sig innebar driftbehärskningens
idé, varit en af de viktigaste faktorerna i den företeelse, med hvilken vi här sysselsätta
oss.
Till de faktorer, som inverkat på könsdriftens anpassning inom det mänskliga
samhället, måste vi också räkna de veneriska sjukdomarna. Så långt tillbaka man
med någon säkerhet känner dessa sjukdomars tillvaro, hafva de visat sig såsom
prostitutionens följeslagare. De härjningar, de anställde bland de prostituerade
kvinnorna, och de olyckor, de medförde bland befolkningen i öfrigt, voro naturligtvis
ägnade att väcka afsky för det, som tydligen framträdde som dessa sjukdomars
orsak, otukten. Men de uppkallade tillika samhällets intellektuella krafter till en
mera ingående behandling af könsproblemet. Åsikterna i dessa frågor förete många
skiftningar, af hvilka vi i det föregående sökt återgifva en del. Emellertid, i samma
mån man underkastar en företeelse vetenskaplig undersökning, i samma mån viker
det mystiska tillbaka, som förut häftat vid densamma. I och med det att man
gifvit sig in på en allvarlig diskussion af könslifvets företeelser, en diskussion, i
hvilken samhällets olika element deltaga, har också den omdebatterade driften förlorat
en del af sin forna mystiska makt —- den anpassar sig för kultursamhället.
Fruktan för att ådraga sig venerisk sjukdom bör naturligtvis verka afskräckande.
Man får emellertid komma i håg, att utsikten att slippa helskinnad undan
kan vara tillräcklig att kompensera denna fruktan i det enskilda fallet. På helt
annat sätt verkar en under generationer bland folket utbredd afsky för otuktigt
könsumgänge, denna afsky må ursprungligen hafva sin grund i fruktan för smitta,
i religiösa föreställningar eller i äktenskapets urgamla häfd. År man öfvertygad
om att prostitutionen verkligen är ett samhällsondt, bör man ej vidtaga åtgärder,
som äro ägnade att förtaga nämnda afsky, men väl kan man söka bortrensa en
del vidskepliga föreställningar. Den mera naiva afskyn förädlas därigenom till
moralisk indignation. Man kan visa, huru alla våra moraliska begrepp utvecklats
genom en dylik process 1).
*) Se Westerrnarck: The origin and development of the moral ideas. London 1906.
219
Legaliserandet af prostitutionen är naturligtvis ägnadt att minska afskyn för
densamma. Hvad samhället genom lagstiftning eller andra åtgärder visar sig erkänna,
får efter hand i de enskilda samhällsmedlemmarnas ögon karaktären af något
berättigad!. Det visar sig också, att från legaliserande till understödjande är steget
ej långt. Prostitutionens historia erbjuder exempel på inrättandet af bordeller för
statens eller kommunens räkning.
Man påstår visserligen, att reglementering ej är detsamma som legalisering.
Psykologiskt har den emellertid samma verkan. En enkel förklaring, att afsikten
med reglementeringen aldrig varit att legalisera prostitutionen, har ungefär samma
betydelse som förklaringen, att annektering och införlifvande af en stat med en
annan, äro två skilda saker. Likaså är det omöjligt, att genom en enkel förklaring
förhindra, att preventiv besiktning af prostituerade tolkas på samma sätt som
exempelvis preventiv besiktning af födoämnen. Genom offentliga förklaringar kan
man ej upphäfva de lagar, efter hvilka föreställningar konnekteras med hvarandra.
Den abolitionistiska rörelsen innebär en reaktion mot hvarje form af prostitutionens
legalisering. Den framhåller, att de veneriska sjukdomarnas bekämpande
kan nås på annat sätt än genom uppoffring af samhällets kraf på individens själfbehärskning
på könslifvets område.
Utgår man från det åskådningssättet, att samhällets lycka beror på, huruvida
det utvecklas till allt högre kultur, att denna utveckling förutsätter en ständig
anpassning af de enskilda individernas själslif, inklusive deras drifter, samt att denna
anpassning af driften går ut på att hindra dess inriktning uteslutande på njutningsändamål,
så måste man anse den abolitionistiska rörelsen fullt berättigad. Att dess
representanter under striden och agitationen — ingen idé kan föras fram annat än
genom agitation — gjort sig skyldiga till en del misstag och öfverdrifter, kan ej
förringa denna rörelses kulturhistoriska betydelse.
Äfven om man medgifver, att prostitutionen är ett ondt, som samhället på
intet sätt bör understödja, så synes tvekan råda, huruvida man bör företaga direkta
åtgärder att inskränka densamma. Att med straffbestämmelser vända sig mot de
prostituerade kvinnorna, har prostitutionens historia visat vara lönlöst. Men man
kan, såsom ofvan framhållits, söka stäfja de ekonomiska intressen, som utnyttja
dessa kvinnor. Emellertid, menar man, äfven detta vore skadligt, ty samhället
behöfver ett visst kvantum prostitution.
Man har antagit, att prostitutionen skulle utgöra ett medel att motverka
sådan urartning af könsdriften, som yttrar sig i onani, pederasti m. m. l) Detta
måste emellertid betecknas som ett misstag. Biologiskt sedt, har driftens tillfredsställande
medels de möjligheter, prostitutionen erbjuder, inga företräden framför
onanien. I båda fallen är driftens naturliga begränsning öfverskriden, och tillfredsställandet
medför i båda fallen samma benägenhet för driften att tilltaga. *)
*) Jmfr Anton Nyström: Könslifvets problem. (1905).
Faran af prostitutionens
legaliserande.
Keglemen
teringen.
Abolitio
nismen.
Antagandet
att prostitutio
nen är ägnad
att motverka
könsdriftensurartning.
220
Är sexuell afhållsamhet
skadlig?
Kliniska iakttagelser.
Hvad som föranleder normalt anlagda unge män att inlåta sig med prostituerade
är omedelbar förförelse, andras exempel eller rentaf nyfikenhet. De, som drifvas
att anlita prostitutionen såsom nödfallsutväg, tillgripa också onanien i omväxling
med den förra utvägen1). I de fall, där verkliga homosexuella anlag föreligga,
erbjuder prostitutionen ingen möjlighet för individens förbättring. Dessa
anlag kunna ej, såsom ofta antages, tillintetgöras vare sig genom umgänge med
prostituerade eller genom ingående af giftermål1). Släktet kan ej befrias från dessa
anlag på annat sätt än därigenom, att de ifrågavarande individerna ej fortplanta sig.
Prostitutionen kan således från biologisk synpunkt ej betraktas såsom nödvändig
för släktet för att hindra könsdriftens urartning. Man kan i viss mån
jämföra prostitutionen och rusdryckerna. Den normala människan har intet behof
af rusdrycker. Genom vana kan däremot ett sådant behof väckas. Finnes tillgång
på berusningsmedel, komma de äfven till användning. Under en lång tid hafva
rusdryckerna ansetts nödvändiga, åtminstone för männen. Den medicinska forskningen
har däremot uppvisat deras skadlighet. Redan innan medicinens målsmän
kommit till denna uppfattning, var åtminstone ruset utdömdt från moralisk synpunkt,
om man också ej kände till den kroniska alkoholismen. Prostitutionen är utdömd från
moralisk synpunkt liksom från biologisk. Medicinens målsmän, åtminstone en del, äro
ännu tveksamma. Man talar om s. k. afhållsamhetssjukdomar2), för hvilkas förekommande
tillgång till prostitution vore erforderlig.
Det torde då vara skäl att undersöka, huruvida säkra iakttagelser föreligga,
som med bestämdhet häntyda på att allvarsamma rubbningar inom organismen
uppstå därigenom, att individen under längre tid varit i afsaknad af könsumgänge.
I litteraturen anföras en hel del fall såväl af sinnessjukdom som af nervsvaghet
(nevrasteni), vid hvilka en stark stegring af könsdriften med eller utan
s. k. pervers riktning varit ett mycket framträdande symtom. Vid en ytlig
betraktelse har det mången gång förefallit, som om sjukdomens framträdande stått
i nära samband med en längre tids afhållsamhet från könsumgänge. En mera
ingående granskning af hithörande fall har emellertid ofta nog gifvit vid handen,
att sjukdomen med säkerhet kan dateras längre tillbaka än till framträdandet af symtomen
från könssfären. Könsdriftens tillfredsställande, vare sig på naturligt eller
onaturligt sätt, synes icke hafva haft något gynnsamt inflytande på sjukdomsförloppet.
Vidare anföras fall, där individen ej företett någon svårare rubbning utan
endast klagat öfver ofta återkommande nattliga sädesutgjutelser, allmän olustkänsla,
förstämning och en viss retlighet till lynnet i förening med obestämda smärtor
förlagda till könsorganen, veka lifvet ö. s. v. Arbetsförmågan har vant nedsatt.
I många fall uppgifves, att tillståndet förbättrats, sedan patienten gift sig eller an
-
*) Forel: Die sexuelle Krage. (1904).
2) Jmfr. Anton Nyström: Könslifvets problem (1905).
22 l
knutit en förbindelse. Könsumgänge med prostituerade synes vanligen hafva lämnat
mindre tillfredsställande resultat. En statistisk utredning, särskildt af i hvad mån
könsumgänge af den senare arten haft en gynnsam verkan, skulle vara af stort
intresse. Mig veterligen föreligger ingen sådan utredning och de fall, som publicerats,
synas mig knappast vara observerade och beskrifna med den noggrannhet,
att en sammanställning skulle löna mödan. Att äktenskap eller förbindelser af
mera varaktig art medfört förbättring kan ej tillskrifvas uteslutande könsumgänget.
Ett regelmässigt lefnadssätt, känslan af att hafva någon att intressera sig för och
andra dylika faktorer, som medfölja de mera varaktiga förbindelserna, äro i och för
sig tillräckliga att förklara det i sjukdomsberättelserna anförda gynnsamma resultatet.
Man får ej heller förbise, att bland allmänheten den åsikten är mycket utbredd,
att afhållsamhet från könsumgänge kan medföra hvarjehanda vådor, och att denna
farhåga kan vara tillräcklig att framkalla en del symtom som tillskrifvas afhållsamheten.
De personer, som trots afhållsamhet ej erfarit några sjukdomssymtom,
komma ej till observation, hvadan det material, som står läkaren till buds vid
bedömandet af denna faktors inflytande, blir ensidigt.
Att på den kliniska iakttagelsens väg komma till en bestämd uppfattning,
huruvida sexuell afhållsamhet i vissa fall kan medföra verklig sjukdom, är åtminstone
för närvarande ej möjligt. Bland framstående klinici äro meningarna delade
i denna fråga. B Så mycket kan man emellertid tryggt påstå, att vådan af sexuell
afhållsamhet ej är af den art och omfattning, att samhället måste taga särskild
hänsyn till att den manliga befolkningen ej saknar möjlighet att skaffa sig tillfälliga
köns förbindelser.
För frågans besvarande har man emellertid äfven att taga hänsyn
till de resultat den experimentella forskningen lämnat. Könsorganen kunna på inre sekretion,
tvenne vägar inverka på kroppen i öfrigt: förmedels nervsystemet och förmedels
den s. k. inre sekretionen. Man har funnit att i en del organ vissa ämnen
bildas, som upptagas af blodet och af detsamma föras till andra delar af kroppen,
där de utöfva en säregen verkan. Tages organet ifråga bort, upphäfves den ifråga
varande
»inre sekretionen» och vissa bestämda rubbningar uppstå. År 1889
visade de tyska forskarna v. Mehring och Minkowski att borttagandet af bukspottkörteln
hos ett djur medför den svåra formen af sockersjuka. Lämnar man kvar
'') Såsom exempel på olika uttalanden i denna fråga må anföras: A en af Berlins förnämsta polikliniker
utdelas ett flygblad, som innehåller följande sats: »Die geschlechttiche Enthaltsamkeit schadet keinem
Menschen.« — Tyska sällskapet för könssjukdomarnas bekämpande, som räknar som medlemmar bl. a.
Blaschko, Lesser, Neisser har utgifvit ett »Merkblatt», hvars första sats lyder: t Enthaltsamkeit im geschlechtichen
Verkehr ist nach dem iibereinstimmenden Urteil der Ärzte — im Gegensats eu einem vid verbreiteten
Vorurteil — in der Regel nicht gesundheilsschädlich.» — Den bekante nervläkaren professor Erb uttalar
sig på följande sätt (år 1903): »ich habe den Eindruck, dass erhebliche Schädigungen durch die sexuelle
Enthaltsamkeit nicht flbermässig häufig sind, bei Männern schon deshalb nicht, vveil dieselbe doch wohl
nur selten von ihnen in strenger Weise geiibt wird» — —
222
eu liten bit af körteln eller läker man in ett stycke af densamma under huden
på djuret, inträder ej den ifrågavarande rubbningen. Dessa försök ådagalade att
bukspottkörteln (pankreas) utom förrättningen att bereda den för matsmältningen
viktiga bukspotten, som genom en särskild utförsgång från körteln ledes in i
tunntarmen, har till uppgift att bereda ett ämne, som är absolut nödvändigt för
att kroppen skall kunna omsätta socker. Af detta ämne behöfves uppenbarligen
endast mycket små mängder. Det är tillräckligt att blodet på något ställe inom
kroppen får genomströmma en liten bit bukspottkörtelsubstans. De två processerna,
afsöndringen af bukspott och beredandet af den för sockeromsättningen nödvändiga
substansen, äro oberoende af hvarandra.
En dylik inre sekretion har man konstaterat i sköldkörteln, binjurarna m. fl.
organ och äfven i könskörtlarna. Sedan gammalt äro kända de rubbningar i
utvecklingen, som inställa sig hos djur och människor, på hvilka man under ett
tidigt utvecklingsskede borttagit könskörtlarna. Vid på senare tiden anställda försök
har man funnit, att utfodring af ett kastreradt djur, t. ex. en kapun, med
testikelsubstans minskar de ifrågavarande afvikelserna från den normala utvecklingen.
Vidare har man funnit, att kastration nedsätter ämnesomsättningens intensitet
ocli att densamma åter kan höjas genom intagning eller insprutning af
testikel- eller ovarialsubstans. Hos ett normalt djur åstadkommer dylik tillförsel
ingen ändring af ämnesomsättningen.
Särskild uppmärksamhet hafva af tvenne österrikare, Zoth och Pregl, utförda
försök ådragit sig. De hafva insprutat testikelextrakt ‘) på tvenne försökspersoner
och med tillhjälp af en s. k. ergograf studerat inverkan på försökspersonernas
muskelkraft. De funno en tydlig ökning, då insprutningarna företogos under en
träningsperiod. Muskelöfningen ensamt gaf ej samma resultat som öfning och
insprutningar tillsammans. Af de försök, som föreligga, har man all anledning att
antaga, att könskörtlarna äro säte för en »inre sekretion», som särskilt under individens
utvecklingsperiod är af den största betydelse. Men äfven hos den fullvuxne
fortgår den inre sekretionen i dessa organ och, så vidt man kan döma
f. n., har densamma en viss betydelse för nerv- och muskelsystemets funktionsförmåga.
Har man någon anledning att antaga, att den ifrågavarande inre sekretionen
skulle lida, om individen ej finge tillfälle till könsumgänge? Så vidt man f. n.
kan se, finnes ingen grund för en dylik farhåga. Den inre sekretionen, i de fall där
man bäst studerat densamma såsom i bukspottkörteln, visar sig vara fullkomligt
oberoende af andra samtidiga sekretionsprocesser. Den inre sekretionen i könskörtlarna
börjar tydligen långt före den egentliga könsfunktionen. För öfrigt visar
sig afsöndringen af kärnprodukterna försiggå äfven om könsumgänge icke utöfvas.
J) Dylikt extrakt, beredt af organ från olika djur, har sedan flera år funnits i handeln.
223
Såsom skäl för att mannen ej bör undvara könsumgänge hör man ofta
anföras: »Hvarje organ behöfver verksamhet för att ej hemfalla åt inaktivitetsatrofi.
Genom lämplig öfning utvecklas däremot organet.» Närmast torde man härvid
hafva tänkt på de under viljans inflytande stående musklerna. Körtlarna i kroppen
hållas i verksamhet äfven om man ej afsiktligt söker inverka på dem. Hvad
testiklarna beträffar har man funnit, att produktionen af sperma fortfar, äfven om
körtlarna aflägsnas från sitt normala läge och inläkas på annan plats. Genom
inverkan från centrala nervsystemet kan sekretionen i könsapparatens körtlar stegras
och i sammanhang därmed dessa körtlars funktionsförmåga uppdrifvas. Någon särskild
anledning att beträffande könsfunktionen åstadkomma eu motsvarighet till
»atleterna», föreligger emellertid icke.
Man har äfven framhållit möjligheten af att afsöndringarna från könsapparatens
körtlar sönderdelas och gifva upphof till en »autointoxikation» (själfförgiftning), om
kroppen ej befrias från dessa vätskor. Äfven denna farhåga torde vara ogrundad.
Någon giftverkan är åtminstone icke konstaterad. Man kan således på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt ej uppvisa någon grund för ett antagande af att könsumgänge
är nödvändigt, för att de kemiska processerna inom könsorganen skola förlöpa på
ett för kroppen i dess helhet tillfredsställande sätt.
I händelse af lifligare sekretion uttömmas de ifrågavarande vätskorna vid de s. k.
pollutionerna. Det kan visserligen tyckas vara ett meningslöst slöseri af naturen att
könskörtlarnas afsöndringar afgå utan att komma till någon användning. Ett dylikt
slöseri finna vi emellertid mångenstädes i naturen. För att befrukta ett ägg erfordras
en enda spermatozo. Endast ifall ägget på något sätt är skadadt, kan mer
än en spermatozo intränga i detsamma. Vid ett enda samlag aflämnar mannen ej
mindre än 180 millioner spermatozoer. En äggstock beräknas vid födelsen innehålla
minst 70,000 äggceller. Af dessa kunna högst 360 komma till mognad,
om vi antaga kvinnans könsmognad inträda vid 15 år och klimakteriet vid 45
år. Såväl i afseende på frambringandet af könsprodukter som hvad yttringar af
könsdrift beträffar förefinnes tydligen en öfverproduktion.
Att individens hälsa skulle kräfva utnyttjandet af detta öfverskott på könsdrift
är en påtaglig orimlighet. Erfarenheten visar för öfrigt, att de könsförbindelser,
som hafva karakteren af prostitution, äro i hög grad ägnade att ytterligare höja
driftens styrka. — Men, säger man, det är nödvändigt för samhällets vidare utveckling,
att könsdriften hos individerna hålles uppe öfver den nivå, som motsvarar
iortplantningsintresset. Man är, såsom vi ofvan påpekat, ofta böjd att i könsdriften
se drifkraften för mänsklighetens utveckling på olika områden framför allt
konstens.
Människans handlingar hänföra vi till vissa föreställningar — motiv. För
att förstå en viss handling söka vi rekonstruera den täflan mellan i olika riktningar
verkande motiv, som föregått handlingens utförande. Utsikten att segra vid en
Inaktivitets
atrofi.
Slöseri i
naturen.
Könsdriftens
betydelse som
drifkraft i
kulturutvecklingen.
Nykterhets
sträfvandet.
224
dylik täflan bör gifvetvis vara större för motiv med stark lustbetoning. De erotiska
föreställningarna kunna således med skäl antagas äga en viss öfvervikt. Under
sådana förhållanden är det lätt förklarligt, att man vid försöken att härleda den
mänskliga kulturen ur de mänskliga drifterna tillskrifvit könsdriften en öfvervägande
betydelse.
Man får emellertid ej förbise, att lustbetoning förefinnes äfven hos sinnesförnimmelser
och föreställningar, som ej höra till könssfären. Hvarje muskelrörelse
åtföljes af medvetna sinnesförnimmelser och äfven dessa äro lustbetonade. I främsta
rummet är detta fallet med förnimmelser och föreställningar, som stå i sammanhang
med öfvervinnandet af motstånd. Sporten och gymnastiken gifva exempel
härpå. Tillfredsställelsen man erfar, då man löst ett vetenskapligt problem, kan
hänföras till samma slags lustbetoning. Som faktor i den mänskliga kulturutvecklingen
kunna vi med allt skäl antaga, att verksamhetsdriften d. v. s. resultanten af den
lustbetoning, som har sin grund i öfvervinnandet af motstånd, är af större betydelse
än könsdriften. Verksamhetsdriften yttrar sig hos individen tidigare än könsdriften
och är förbunden med långt flera processer inom kroppen. Genom verksamhetsdriften
reduceras också i viss mån könsdriftens inflytande, i det de två impulserna
motverka hvarandra, om de äro samtidiga. .»Arbetsamhet befordrar hälsa» d. v. s.
jämvikt i såväl kropps- som själslifvet. Sysslolöshet gynnar däremot könsdriften
på bekostnad af öfriga själsfunktioner och en ensidig stegring af könsdriften måste
betecknas som skadlig såväl för individen själf som för hans ställning som samhällsmedlem.
Vid skilda tider har en sträfvan till ett »enkelt och naturligt lefnadssätt» gjort
sig gällande. De uttryck denna sträfvan tagit, hafva mer eller mindre tydligt återspeglat
de härskande föreställningarna om processerna i den lefvande naturen. I
våra dagar framträder särskildt nykterhetssträfvandet. Den fart, denna rörelse tagit,
sammanhänger tvifvelsutan därmed, att kännedomen om alkoholens verkningar på
organismen trängt ut bland alla befolkningslager. De besinningsfulle ha i alla tider
reagerat mot rusets vådor, men först insikten om alkoholens direkta skadliga verkan
har förmått öfvervinna njutningsbegäret och de gamla fördomarna inom vidare kretsar.
I betraktande af den stimulerande inverkan alkoholen utöfvar på könsdriften
måste man tillskrifva nykterhetsrörelsen en ej ringa betydelse såsom hämmande faktor
beträffande sexuella öfverdrifter. Men det är klart, att den kraftiga verkan man sett
af upplysningsarbetet ifråga om alkoholen skall leda tanken på att samma metod låter
sig tillämpas i fråga om bekämpandet af de påtagliga missförhållanden, som stå i
sammanhang med allmänhetens okunnighet om könslifvets företeelser.
Vid undervisningen i skolorna bereder man allt större plats åt naturvetenskapen
och ej minst åt den gren af densamma, som har den lefvande naturen till
föremål. Emellertid går man nästan ängsligt förbi alla företeelser, som stå i samband
med fortplantningen, framförallt människans fortplantning. Det är därför ej
235
underligt, att man pa detta område möter en massa föreställningar af mycket gammalt
ursprung, genom tradition öfverförda från generation till generation, fördomar, som
med en viss seghet hålla sig uppe jämväl inom kretsar, som eljest påverkats af det
naturvetenskapliga åskådningssättet. Emellertid tyckes man, att döma af uttalanden
i broschyrer, tidningsuppsatser och å diskussionsmöten, å flera håll hafva kommit
till insikt om olämpligheten af att systematiskt hålla ungdomen i okunnighet om
könsförhållandena. Man börjar alltmera inse, att man härigenom ger åt könslifvet
eu särställning, som ur uppfostningssynpunkt ej kan vara önskvärd, oafsedt att man
lämnar faltet öppet för alla möjliga okontrollerade inflytanden.
Det ligger nära till hands att antaga, att man i kampen mot de veneriska
sjukdomarna skulle kunna påräkna mycken nytta af ungdomens undervisning i
skolorna om de faror, som hota såväl individen som samhället i sin helhet genom
dessa sjukdomar. Men hur skall denna undervisning bedrifvas? Klart är, att en
undervisning om de ifrågavarande sjukdomarnas symtomatologi samt om de gängse
behandlingsmetoderna äfvensom sätten att förekomma smitta knappast lämpar sig
för skolstadiet. Man betänke endast, huru pedagogiskt oriktigt det vore att försöka
inlära ett barn symtomen af en sjukdom, hvaraf det aldrig sett något fall. Man
torde väl knappast sätta i fråga att tillgripa de från marknadernas »vaxkabinett»
kända preparaten för att göra undervisningen demonstrativ. Äfvenså torde man
kunna vara öfverens om, att barnet bör förskonas från en undervisning om »preventivmetoder»
.
Man måste tydligen rikta undervisningen åt annat håll ån speciellt de veneriska
sjukdomarna. Barnet bör göras uppmärksamt på sambandet mellan lifsföreteelserna
i naturen, på utbredningen af de olika växt- och djurformerna. Det bör
få veta, att människans fortplantning förlöper på samma sätt som de högre djurens,
att en individ inom sig bär anlag till nya individer. I sammanhang härmed framhålles
nödvändigheten att skydda dessa anlag, så att de ej förstöras genom gifter
såsom alkohol eller genom smittosamma sjukdomar.
Det torde ej vara omöjligt att få barnet att fatta, att smittosamma sjukdomar
förorsakas af små, för blotta ögat ej skönjbara väsen, och att det kraftigaste
medlet att skydda sig för smitta är renlighet; vidare att till den personliga
snyggheten hör att undvika förtrolig beröring med personer, som barnet ej närmare
känner. Barnet göres uppmärksamt på de skyddsåtgärder mot smittas spridande,
som äro vidtagna inom skolans egen lokal och undervisningen belyses genom
anförande af exempel på vanligt förekommande smittosamma sjukdomar såsom
messling, skarlakansfeber, difteri, lungsot o. s. v. Endast i sammanhang härmed
är det lämpligt att omnämna de veneriska sjukdomarna.
Naturligtvis bör undervisningen afpassas efter barnets ålder. Det är också
klart, att en utförlig skildring af de könsakten åtföljande sensationerna är ytterst
olämplig, och man kan ej annat än förvåna sig öfver en del beskrifningar, som
*
Undervisning
om de veneriska
sjukdomarna.
29
226
Kvinnans
emancipation.
förekomma i »upplysningslitteraturen» på detta område. Sådana misstag kunna
emellertid ej bevisa obehöfligheten af ungdomens undervisning om könslifvets företeelser.
En del tecken tyda på att pedagogerna börjat inse detta behof. Det torde
ej vara oberättigadt att uttala den förmodan, att en generation, som från början lärt
sig betrakta företeelserna inom könslifvet såsom vanliga naturprocesser och som lärt
sig inse driftens biologiska ändamål, skall vara mindre ägnad än den nuvarande att
hemfalla åt de öfverdrifter, som vi ofvan betecknat såsom uttryck för ett öfverskridande
af driftens naturliga begränsning.
En rörelse, hvilken måste anses komma att få en stor betydelse för könsdriftens
anpassning, är kvinnornas sträfvan att förvärfva en mera själfständig ställning
i samhället. Beroendet af mannen har bidragit till uppfattningen af kvinnan
som ett njutningsmedel, en uppfattning, som fått sitt tydligaste uttryck i prostitutionen.
Den preventiva kontrollen af de prostituerade kvinnorna framhäfver på
ett iögonfallande sätt deras ställning som en köpvara. Den moderna kvinnorörelsen
har också vändt sig mot det förakt för människovärdet, som ligger i denna kontroll.
Man har tänkt sig, att det ovärdiga i denna behandling skulle försvinna,
om kontrollen utöfvades af kvinnor, och man har påräknat biträde af de kvinnliga
läkarna för detta ändamål. Detta visar emellertid, huru litet man förstått innebörden
af den moderna kvinnorörelsen. Det är ju denna rörelse, som man har
att tacka för, att kvinnliga läkare någonsin kommit till. Man tänker sig nu möjligheten
af, att dessa läkare, som framgått ur reaktionen mot kvinnans beroende
ställning, skola befinnas villiga att utföra en kontroll, som mer än annat stämplar
kvinnan som ett njutningsmedel för mannen.
Könsdriften hos kvinnan är i jämförelse med förhållandet hos mannen starkare
konnekterad med fortplantningsändamålet och mindre inriktad på den speciella
njutningen. Kvinnan är därför ägnad att gent emot mannen häfda driftbehärskningens
princip. 1 samma mån hon vinner eu själfständig ställning i samhället, i
samma mån blir hon i stånd att verka för en naturlig begränsning af driften.
Man har många gånger uttalat den farhågan, att ju mera kvinnorna likställas
med männen i rättigheter och förvärfsmöjligheter inom samhället, desto mera
obekväma skulle de blifva för fyllandet af moderskapets plikter. Att kvinnans
deltagande i kulturarbetet under eget ansvar skulle medföra en fysisk degeneration,
har man ingen anledning att befara. Skydd mot hälsovådliga inflytanden under
arbetet kan man skaffa kvinnan lika såväl som mannen. Men naturligtvis kommer
den mera själfständiga kvinnan att höja anspråken i fråga om valet af »sina barns
fader». Att en del kvinnor söka undandraga sig moderskapet, har man nog tillfälle
att iakttaga. Man kan emellertid ej påstå, att detta varit i högre grad fallet
med dem, som försörjt sig själfva, än med dem, som varit hänvisade att söka sin
bärgning i föreningen med en man.
Huru litet man i själfva verket förstått innebörden af kvinnans sträfvan att
227
höja sin ställning i allmänhet och speciellt inom äktenskapet, visar sig i det sätt,
hvarpå man stundom behandlat frågan om det äktenskapliga samlifvet. '') Man
framhåller vikten af, att mannen förskaffar hustrun eu så fullkomlig könsnjutning
som möjligt. Man fordrar nästan, att han för detta ändamål underkastar sig en
speciell träning, och för att denna njutning må i tillräcklig utsträckning komma
hustrun till del, måste vissa åtgärder tillgripas, som förhindra alltför tätt upprepande
hafvandeskap. Man uppfattar påtagligen äktenskapets biologiska ändamål som
åstadkommandet af den högsta möjliga könsnjutning. Att i äktenskapet vilja se
en naturlig begränsning af könsdriften, uppfattar man som en återgång till den
medeltida askesen. Utvecklingens gång visar emellertid, att njutning icke är ett
själfändamål. Där njutningen tagit öfverhand öfver det verkliga biologiska ändamålet,
inträder degeneration.
Uppfattningen af könslifvet hos ett folk måste påverka nativiteten. Blir Könsdriftens
driften i sammanhang med utvecklingen af den materiella kulturen alltmera inriktad naturlisa b''-på njutningsändamålet, under det att fortplantningsändamålet träder tillbaka, måste grans™"f oc 1
nativiteten sjunka. Mellan de olika folkraserna råder samma konkurrens som bIand"i"ge''>-mellan olika lifsformer i naturen i allmänhet. Sjunker således nativiteten hos en
ras, så går denna under, småningom och för den ytlige betraktaren omärkligt.
Allt hvad som inverkar på driftens naturliga begränsning, måste således äfven inverka
på rasblandningen.
Tydligast borde sålunda frågan om könsdriftens anpassning inom samhället
kunna belysas af demografien. Det material, som härför står till buds, är emellertid
ej så omfattande. Befolkningsstatistiken i de moderna samhällena går ej långt tillbaka,
och från de gamla kultursamhällena har historieforskningen endast spridda
drag att meddela. Dessa erbjuda dock så mycket af intresse, att en del förtjänar
att här anföras. -)
Vid persernas anfall på Grekland kunde Sparta räkna 8,000 vapendugliga Foikminskninmän,
ett århundrade senare högst 1,500. I slaget vid Plataiai uppställde Pelo- mTrska^riket
ponnesus 74,000 man och dock hade flera kontingenter uteblifvit. Tre århundraden
senare kunde samma område uppbringa högst 30—40,000 man och efter ytterligare
300 år kunde hela Grekland knappt lämna 3,000 soldater. I en skildring 1
1) Se Anton Nyström: Das Geschlechtsleben. Före1: Die sexuella Frage.
I dessa arbeten refereras utförligt flera olika projekt att lösa den »sexuella frågan».
2) De flesta här meddelade uppgifter äro hämtade från Seeck: Geschichte des Untergangs der
antiken Welt. (1895). —
228
Folkminskningen
i det forntida
Grekland.
Äktenskaps
frekvensens
aftagande.
Nativitetens
aftagande.
af tillståndet å Euboia vid slutet af första århundradet e. Kr. heter det: »Två
tredjedelar af landet ligger öde af brist på människor.» Sådant var tillståndet
efter århundradens fred i ett land, som under de svåraste krig hade utsändt kolonier
åt alla håll i den kända världen. Greklands nuvarande befolkning härstammar från
slaver, som invandrade under 6:te århundradet e. Kr.
Italien hemföll visserligen aldrig åt en så omfattande förrödelse som Grekland,
men äfven där inträdde en period af folkbrist, hvilken, liksom i Grekland, ej sammanföll
med den period, då de svåraste krigen rasade. I slaget vid sjön Trasimenus
förlorade romarna 15,000 man och vid Cannae 40,000. Antalet vapendugliga
medborgare sjönk under detta krig från 270,000 till 214,000. Trettio år efter
freden var det förra antalet åter uppnådt och efter ytterligare 10 år hade det
stigit till 337,000. Mot'' republikens slut och under kejsartiden inträda andra förhållanden.
Caesar iakttog en förskräcklig människobrist och sökte råda bot därför
genom att utfästa belöningar åt familjer med många barn. Augustus hade stora
svårigheter att få de 3 legioner (45,000 man) ersatta, som gått förlorade vid nederlaget
i Teutoburgerskogen. Under Titus talade man med förvåning om de lyckliga
tider, då republiken kunnat uppställa 780,000 soldater. Under Marcus Åurelius lät
man stora skaror af Markomanner slå sig ned ej allenast i provinserna utan till och
med i själfva Italien. Förut blomstrande städer lågo öde. Staden Rom själf, som
under Augustus dagligen förbrukade 14,600 hektoliter hvete, behöfde under Severus
endast 6,600.
Den folkminskning, om hvilka dessa uppgifter vittna, hade ej sin grund i
förhärjande krig. Ej heller utgör pesten, som rasade under 2:dra århundradet e. Kr.,
en tillräcklig förklaring. Befolkningens tillbakagång måste i första hand tillskrifvas
minskningen i äktenskapens frekvens och nativitetens aftagande.
Censorn Metellus höll år 131 f. Kr. ett tal emot det frivilliga celibatet,
som vid denna tid började bli alltmera vanligt. Hans tal är mycket betecknande:
»Ädle Romare! Om vi kunde lefva utan hustrur, så skulle väl ingen af oss taga
på sig denna plåga. Men då naturen en gång fogat det så, att det är lika omöjligt
att lefva dem förutan som det är oangenämt att lefva med dem, så måste vi
offra det enskilda lifvets behag för den evigt varande statens intressen.» Hundra år
senare uppläste Augustus detta tal i senaten och lät offentliggöra det. Efter ytterligare
200 år kritiserade en retor samma tal och uppställde den frågan, huruvida
det icke hade varit lämpligare, om censorn hade skildrat äktenskapets företräden.
Han kom emellertid till det resultat, att olägenheterna äro alltför påtagliga, för att
allmänheten skulle hafva låtit sig påverkas af ett dylikt knep. Hos ett folk med
denna uppfattning kunde äktenskapsfrekvensen ej bli hög.
Antalet barn i äktenskapet var ringa. I Grekland var på historieskrifvaren
Polybios ’) tid tvåbarnssystemet rådande. Han skrifver: »Hela landet lider brist på
’) Död iso f. Kr.
229
barn och öfver hufvud taget på människor, hvarigenom städerna blifva folktomma
och jorden ingen frukt mer bär, oaktadt hvarken krig eller pest hemsökt det, ty
människorna hafva hängifvit sig åt öfvermod, penningebegär och bekvämlighet; de
vilja ej mera gifta sig, och om de göra det, så uppamma de dock ej mer än ett,
högst två barn, allt för att kunna uppfostra dem i öfverflöd och lämna dem ett
stort arf.» Caesar, Augustus, Hadrianus sökte på flera sätt uppmuntra folket till
äktenskap med riklig afkomma, men förgäfves. På Augusti tid lefde en man i
Fiesole, hvilken betraktades som något underbart, emedan han hade 8 barn och
3 5 barnbarn. Kejsaren lät hämta hela familjen till Rom, där den i högtidlig procession
fördes till Capitolium och offrade åt Jupiter, hvarpå denna märkvärdiga
händelse kungjordes i den officiella tidningen. Plinius anför 8o år senare såsom
en egendomlig naturföreteelse att på Gracchernas tid en förnäm romare hade efterlämnat
6 barn och i o barnbarn. Det anförda må vara nog för att visa, huru
ringa nativiteten var i det romerska riket vid republikens slut och under de första
århundradena af kejsartiden.
Då den fria befolkningen fortplantade sig i så ringa grad och ett ständigt Rasens förtillflöde
af nya befolkningselement ägde rum genom frigifning af slafvar, som för- sämnn&-siggick i mycket stor skala1), måste rasen förändras. Olyckan var, att det tillförda
slafelementet ej var det bästa. Det utgjordes hufvudsakligen af lyxslafvar, hvilka
tjänat sin herre som uppassare, kockar, frisörer o. s. v. Rasblandningen kom
sålunda att bestämmas genom ett mycket olyckligt urval och häri har man
att söka den viktigaste orsaken till den antika kulturens förfall.
Fysiskt undergick rasen en påtaglig förbättring, sedan man under Marcus Germanernas
Aurelius börjat öppna landet för invandring af germaner. Folkbristen minskades, ''blandningen
svårigheten att anskaffa soldater blef mindre. Såsom minimum för rekrytens kropps- inom den
längd kunde man fordra 5 fot 7 tum (1.65 meter), då förut 5 fot (1.48 meter)
ansetts som en respektabel längd, äfven för en soldat. Seeck framhåller vidare,
att pederastien började bli mindre vanlig. »En ny krigisk ungdom hade, liksom
Kadmos draksådd, hastigt skjutit upp ur jorden, och man kan vara viss på att den
icke sugit sina lifssafter ur den grekisk-romerska nationens förtorkande rot.» Emellertid
dessa barbarsöner alstrade inga konstnärer och filosofer. Därför behöfdes ännu
elfva århundradens uppfostran.
I de antika folkens undergång ingår en ur biologisk synpunkt intressant före
teelse, som Seeck betecknat med uttrycket »Ausrottung der Besten». Ett af de
viktigaste dragen i denna företeelse är nativitetens tillbakagång hos de egentliga
kulturbärande elementen i nationen. Berodde denna tillbakagång på en minskning
af könsdriftens styrka? Helt visst icke. Erotiska ämnen behandlades med förkärlek
i litteraturen. Prostitutionen torde sällan hafva haft en större omfattning. Allt
*) Genom en särskild lag under den första kejsartiden bestämdes, att man genom testamente ej
fick frigifva mer än 100 slafvar.
230
Rasförändringen
i nutidens
Frankrike.
talar för att driften ingalunda var försvagad. Men den hade förlorat sambandet
med fortplantningsändamålet och hade blifvit öfvervägande inriktad på njutningen.
En kompensation inställer sig vid den rasblandning, som inträdde i och med barbarernas
invandring i riket, en invandring som var en naturlig följd af folkminskningen
på ena sidan om gränsen och den betydande folkökningen på den andra.
Vi hafva här samma företeelse, som vi ofvan skildrat under benämningen könsdriftens
naturliga begränsning (sid. 214).
Inom en viss del af området för det forna romerska väldet kunna vi i våra
dagar följa samma process i dess första stadium. Våra dagars Frankrike har en
intelligent, idog och sparsam befolkning med hög kultur. Men nativiteten är låg.
Det gifves knappast något land, där den föreställningen är mera utbredd, att den
unge mannen, innan han gifter sig, någon tid bör »rasa ut», d. v. s. tillfredsställa
sin könsdrift utan att afla barn. Inom äktenskapet tillämpas i stor utsträckning
»tvåbarnssystemet», d. v. s. undertryckes fortplantningsändamålet vid könsdriftens
tillfredsställande. Man kan med visshet förutsäga, att om dessa förhållanden
fortvara, det franska folket i afseende på sin rassammansättning efter
några generationer skall hafva undergått en väsentlig förändring. I detta land med
dess höga kultur och naturliga tillgångar kan man ej befara, att någon folkminskning
kommer att äga rum. En fortgående inflyttning visar sig redan i väsentlig
grad kompensera den låga nativiteten, såsom följande sammanställning utvisar.
Såsom prof. Fahlbeck i sin skildring af tvåbarnssystemets verkningar anmärker ''),
Nativitetsöfverskott och skillnad mellan in- och utflyttning
pr år och 1,000 invånare f)
| . M | M 1 |
| M |
|
|
|
| “ Öl | CO Öl | ce | -j 00 | CO | CO | SO |
| M 0\ | 0\ Os |
| Os CO | Os | »o | Os |
| | | | v |
| 7 | | | M |
|
| Jl ON |
| l | OO | SO | 1 | O |
| Öl O | Oi 0 | -j | 0 00 | O | SO | O |
|
| Öl | Öl | Oi |
| Oi |
|
Frankrike: |
|
|
|
|
|
|
|
Nativitetsöfverskott ...... | 2.00 2.76 | 3.77 1.68 | 0.59 | 2.87 j 2.48 | 1.06 | —O.o 1 | 1.24 |
Skillnad mellan in- och | . |
|
|
|
|
|
|
utflyttning .............. | + 0.0 8 | + 0.24 | + | 1.29 -(- | 3.4 2 | + 0.»8 1 | |
Västeuropa: |
|
|
|
|
|
|
|
Nativitetsöfverskott ...... | 6.6 I 8.0 | 8.7 7.3 | 7.8 | 9.2 9.0 | 8.7 | 8.7 | 9.9 |
Skillnad mellan in- och |
|
|
|
|
|
|
|
utflyttning .............. | — 1.68 | — 1.7 6 | — 1.30 — | 2.2 7 |
| 1.01 |
’) Fahlbeck Sveriges adel.
*) Gustav Sundbär g: Aper^us statistiques internationaux. Stockholm 1906.
231
är det eu lycka för frankrike, att de kringboende iolken äro stamförvanter och
hafva samma civilisation. Hade de svart hudfärg, skulle verkan af den inhemska
rasens ringa nativitet snart yttra sig på ett mycket i ögonen fallande sätt.
Man har naturligtvis diskuterat frågan om, i hvad mån eu företeelse sådan
som de antika folkens undergång kan tillskrifvas rent fysiska förändringar af degenerativ
art, utvecklande sig under kulturens inflytande. Professor Fatbeck har i
sitt arbete om den svenska adeln fäst uppmärksamheten på en del karakteristiska
förhållanden i de historiska ätternas utdöende, som möjligen skulle kunna antyda
eu sådan degeneration. Ett bestämdt afgörande är dock ej möjligt, åtminstone
ej för närvarande. I alla händelser förefaller det egendomligt, om kulturen med
nödvändighet skulle leda till rasens utdöende. Tolstoi har som bekant gifvit uttryck
åt en dylik pessimistisk uppfattning. Människans högsta moraliska fulländning
vore uppnådd, då hon fri från »köttsliga begär» frivilligt afstår från att
fortplanta sig. Seeck fäster emellertid uppmärksamheten på att äfven jämförelsevis
okultiverade raser såsom Antillernas urinvånare företett en egendomlig drift till
nationellt själfmord. På öfverenskommelse togo hela samhällen sig af daga med
gift eller rep.
Man torde snarast få antaga, att orsaken till dessa företeelser ligger i någon
deprimerande föreställning, som allmänt gripit omkring sig som en slags psykisk
epidemi. Anledningen till en dylik föreställning kan vara förtryck från andra
kraftigare folk. I andra fall är det åsynen af ett utbredt sedligt förfall bland egna
stamförvanter, som förmår de bättre elementen att afstå från att skaffa sig en afkomma,
som skulle hemfalla åt detta fördärf. Samtidigt har egennyttan och njutningslystnaden
hos de öfriga hindrat dessa från att fortplanta sig.
Sådana företeelser som tvåbarnssystem och frivilligt celibat i större utsträckning
torde närmast få anses som symtom ej af fysisk degeneration utan af någon
utbredd deprimerande föreställning. *) Jordmånen för dylika idéer kan förberedas
genom nationalekonomiska missgrepp, sådana som föranledde bondeståndets undergång
i romerska riket. Mera omedelbart verkar emellertid en uppfattning af
könslifvet, som tager uttryck i sådana företeelser som pederasti och en utbredd
prostitution.
Man har frågat sig, huruvida de moderna kultursamhällena äro hotade af
samma öde som forntidens Hellas och Rom. Frankrike synes onekligen vara på
god väg. Men äfven i andra länder, framför allt i vårt eget, iakttager man ett
betänkligt symtom — nativitetens aftagande. För att belysa detta förhållande
*) Seeck skildrar det slafsinne, den oförmåga att åstadkomma något nytt inom konstens och
vetenskapens område, som utmärker den romerska kejsartiden.
232
Jämförande öfver sikt för tiden 1841 —1904 öfver giftermåls-, födelse- och
dödstal för Sverige, Frankrike och Västeuropa samt emigrationen från Sverige.x)
j . ■ - - -- | M | 1- | M | M | M | M |
|
|
|
1 . • | 00 | OO | OO | OO | OO | OC | OC | OC | 00 |
|
| 1 | H- I |
| Cfc |
| Oi |
| Ci |
| Cl | i | <1 |
| ce | ce | 1 | 1 | 1 |
| 0 | 0 | ° | c« | 0 | Ci | 0 |
| <= |
Ingångna äktenskap |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
pr år och 1,000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
invånare: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Sverige ............... | 7.27 | 7.61 | 6.64 | 7.02 | 6.60 | 6.42 | 6.11 | 5.76 | 6.11 |
; Frankrike ........... | 7.94 | 7.88 | 7.81 | 8.45 | 7.59 | 7.51 | 7.20 | 7.46 | 7.54 |
Västeuropa ......... | 7.64 | 7.71 | 7.87 | 8.34 | 7.5 3 | 7.51 | 7.40 | 7.51 | 7.73 |
Lefvande födda |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
invånare: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Sverige ............... | 31.1 | 32.8 | 31.4 | 30.7 | 30.3 | 29.4 | 28.8 | 27.4 | 26.9 |
Frankrike ............ | 27.3 | 26.1 | 26.1 | 25.5 | 25.3 | 24.7 | 23.0 | 22.3 | 21.9 |
Västeuropa ......... | 33.7 | 33.4 | 34.1 | 34.3 | 34.2 | 33.3 | 32.3 | 31.7 | 31.1 ! |
Döda |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
pr år och 1,000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
invånare: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Sverige............... | 20.c | 21.7 | 20.2 | 18.3 | 18.3 | 17.5 | 16.4 | 16.6 | I6.1 | |
Frankrike ............ | 23.2 | 23.7 | 23.6 | 24.9 | 22.5 | 22.2 | 22.o | 22.3 | 20.6 |
Västeuropa ......... | 26.6 | 26.1 | 26.1 | 26.5 | 25.0 | 24.3 | 23.6 | 23.0 | 21.2 1 |
Utvandring |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
invånare: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Sverige.............. |
| ''90.2 0 | 90.63 ( | I.97 | 2.6 9 | 6.41 | 7.59 | 5.87 | I 2.49 |
6.07
7.78
7.79
27.0
22.0
5.0C
7.54
7.67
5.7 7 I
7.54 ^
7.58
5.87
26.5
21.6
30.7
16.0
20.1
1 20.5
15.4
19.5
19.8
j 25.8
121.1
! 30.0
15.1
19.2
19.7
25.8
15.3 I
2.4»; 3.96 i 6.4 5'' 6.91 : 3.6 31
*) Enligt G. Sundbär g: Aper^us
2) Åren 1856—60.
8) Åren 1861—65.
4). Åren 1866—70.
statistiques internationaux (1906).
1904
233
meddelas här en jämförande öfversikt öfver giftermåls-, födelse- och dödstalen under
senaste halfscklet i Sverige, Frankrike och Västeuropa i dess helhet. Tillika skildras
i siffror den företeelse, som framför andra tryckt sin prägel på de demografiska
förhållandena i vårt land under denna tid, nämligen emigrationen.
Samtidigt med nativitetens aftagande har en minskning i dödligheten ägt rum.
Man kan emellertid förutse den tidpunkt, då dödligheten ej längre kan bringas ned
genom några hygieniska åtgärder. Skulle nativiteten fortfarande minskas, vore den
härskande rasen i Västeuropa dödsdömd. I Frankrike har ett tillstånd af jämvikt
mellan nativitet och dödlighet redan i det närmaste inträdt. I vårt land ha vi tack
vare den låga dödligheten ännu ett afsevärdt nativitetsöfverskott, trots att nativiteten
faktiskt är betydligt lägre än i Västeuropa i allmänhet, om den också ännu ej nått
så låga värden som i Frankrike.
Den låga nativiteten i vårt land står påtagligen i sammanhang med den ringa
äktenskapsfrekvensen. Att denna påverkats af utvandringen, är tydligt. Under
emigrationsåren på 1860-, 1880- och 1890-talet sjunker giftermålstalet för att
stiga, då utvandringen går tillbaka.
Det låga giftermålstalet kan emellertid ej ensamt tillskrifvas den omständigheten,
att utvandringen för bort hufvudsakligen de giftasvuxna individerna. Äfven
om man beräknar äktenskapligheten inom de olika åldersklasserna, erhållas tal, som
äro lägre än motsvarande tal för Västeuropa i dess helhet såsom följande sammanställning
’) visar:
| Procent gifta män | Procent gifta kvinnor | |
| inom ålders- | inom ålders- | |
| klasserna | klasserna | |
| *®/l« : “/BO | 30/85 | ,0/m | “/BO S%5 |
Sverige (1890) ........... | ...... 8.3 2 39.15 | 64.47 | 18.27 46.88 63.82 |
„ (1900)............. | ....... 8.05 38.95 | 63.4 9 | 19.44 j 47.69 I 63.22 |
j Västeuropa (1890) ...... | ....... 10.53 ! 49.36 | 71.50 | 30.17 | 61.C7 1 73.63 |
Beträffande fruktsamheten inom äktenskapen skiljer sig Sverige ej i högre grad
från England och Tyskland och intager en afgjordt gynnsammare ställning än Frankrike.
Antalet födelser pr år
i °/oo af antalet gifta
kvinnor i åldern
15—45 år
1871—1880 I89I-1900
Sverige .................................................................... 300.9 276.1
England .................................................................. 303.9 255.0
Tyskland ............................................................... 333.8 300.0
Frankrike ................................................................... 201.4 174.4
Uppgifterna hämtade från det ofvan anförda arbetet af G. Sundbärg.
* 30
234
Fruktsamheten visar ett rätt hastigt aftagande under senaste kvartseklet.
För Sverige föreligga följande uppgifter omfattande en tidrymd af 150 år.
I75I—75
1776—00
1801—25
1825—-50
1851—60
l86l—70
1871—75
1876—80
l88l—85
1886—90
1891—95
1896-OO
Antal födelser pr år i °/oo
af antalet gifta kvinnor
i åldern 15 — 45 år
293.1
286.8
287.5
284*9
296.4
289.5
3OO.0
3OI.9
294-5
289.3
278.8
273-4
Aktenskapsåldern i vårt land är rätt hög. De flesta män, som gifta sig, inträda
i sitt första äktenskap vid 24 å 25 års ålder, hälften hafva gift sig före
27.3 år, 67.6 °/0 d. v. s. något mer än två tredjedelar före fyllda 30 år — allt
enligt uppgifter för åren 1891—00. Medelåldern vid inträdet i första äktenskapet
sjunker långsamt såsom framgår af följande sammanställning:
Medelålder vid inträdet
i äktenskap (första
giftet)
| män | kvinnor |
1871 — 1880 .................. | ............................ 29.12 | 27.47 |
1881 —1890 ...................... | ............................. 28.47 | 2 6.90 |
1891 —-1900 ......................... | .............................. 28.18 | 26.84 |
1901 ........................ | ............................... 28.49 | 26.46 |
1902 ....................... | .............................. 28.48 | 26.45 |
1903 ............................... | .............................. 28.58 | 2 6.49 |
Denna sänkning af äktenskapsåldern anses stå i sammanhang med industriens
utveckling i vårt land. Det är nämligen en gammal iakttagelse, att hos en industriidkande
befolkning äktenskapen ingås tidigare än hos en jordbruksidkande.
Den förnämsta orsaken till nativitetens aftagande i vårt land är tydligen
äktenskaplighetens tillbakagång. Af professor Fahlbecks ofvan anförda undersök
-
235
ningar ramgår, att bland svenska adeln, som till en viss grad kan tagas som
representant för de högre klasserna i landet, visserligen kan spåras en antydan till
tvåbarnssystemet. Till massan af folket har emellertid detta system ännu ej utbredt
sig''), trots en viss agitation för detsamma ej saknats. Några tecken till en fysisk
degeneration eller en psykisk depression kan man ej spåra åtminstone icke för
närvarande. Emigrationen, som tagit så mycket af nationens bästa krafter, måste
anses som ett tecken på en ännu fortvarande utvidgningskraft hos rasen. Nykterhetsrörelsen
har utgått så att säga från folkets stora massa. En god del af de
högre klasserna stod länge oförstående inför denna rörelse. I våra dagar bevittna
vi arbetarnas samlade sträfvan till förbättring af sin ställning, sträfvanden som
kräfva stora uppoffringar af den enskilde och en ej ringa förmåga af disciplin.
Med stigande intresse omfattas egna hems-rörelsen och likaså folkbildningsarbetet.
Alla dessa företeelser häntyda på något helt annat än missmod och degeneration
hos folkets massa. Man har ej heller någon anledning att antaga, att i ett land
med en så ringa folktäthet och med så stora utvecklingsmöjligheter de deprimerande
föreställningarna om en hotande öfverbefolkning skola finna någon gynnsam jordmån.
Emellertid vore det oförsiktigt att insöfva sig i säkerhet. Vi hafva i det
föregående anfört tillräckligt många exempel på, huru kulturfolken hotas af undergång.
Inom de enskilda samhällena försiggår en ständig omsättning emellan de
olika klasserna. Denna företeelse, den s. k. stånds- eller klassomsättningen, har
varit föremål för särskilda undersökningar2). Man kan konstatera en allmän tendens
hos individerna att nå en högre samhällsklass. Denna uppåtgående rörelse kompenseras
dels af en nedåtgående rörelse, dels af familjernas utdöende inom de högre
samhällsklasserna. Bland orsakerna till detta utdöende framhåller professor Fahlbeck
äktenskaplighetens och nativitetens aftagande. Särskildt spelar i många fall tvåbarnssystemet
en viktig roll.
Man kunde nu hålla före, att de högre klassernas hastiga utdöende vore för
samhället nyttigt, enär klassomsättningen däraf befordrades. Ett tvåbarnssystem
bland dessa klasser skulle således endast vara en fördel. Man måste emellertid
ihågkomma, att de högre klasserna väsentligen bestämma nationens lefnadsvanor.
De lägre klasserna äro synnerligen benägna att taga efter de högres lefnadsvanor
och i synnerhet deras ovanor. Man har all anledning att befara, att om en motvilja
mot äktenskap och barnalstring blir allmän inom de högre klasserna, densamma
snart sprider sig inom samhället i dess helhet.
Det torde knappast finnas något, som är mera ägnadt att minska äktenskap -
’) Möjligen har detta system vunnit ett visst insteg inom Gottlands län, såsom prof. Fahlbeck påpekat.
Födelsetalet för detta län uppgår endast till 20.43 för åren 1891 —1900, ett tal som till och med
är lägre än Frankrikes.
2) Se Georg Hartsen: Die drei Bevölkerungsstufen. Pontus E. Fahlbeck: Sveriges adel.
236
Hes tämmelser
i det nuvarande
reglementet,
åsyftande
en inskränkning
af
gatuprostitutionen.
ligheten än den föreställningen, att den unge mannen någon tid måste »rasa ut»,
d. v. s. göra bekantskap med prostitutionen. Man kan ej jämställa denna »vivörperiod»
med de fria former af umgänge mellan könen, som man finner hos primitiva
folk och äfven hos allmogeklassen mångenstädes i vårt land. Det är redan påpekadt,
att detta fria umgänge öfvergår i äktenskap, hvilket däremot ej är fallet
med de förhållanden, som hafva karaktären af prostitution.
En allmän uppfattning af prostitutionen såsom nödvändig, till och med om man
betecknar densamma som ett nödvändigt ondt, måste blifva ytterst fördärflig för ett
land. Ett folk, som vill sörja för sin själfbevarelse, som anser sig hafva en plats
att fylla i folkens inbördes täflan, måste på allvar bekämpa prostitutionen och får
ej inlåta sig på någon dagtingan med densamma.
Reglementeringssystemet innebär emellertid en sådan dagtingan. Till grund
för detsamma ligger följande tankegång: Som prostitutionen visat sig omöjlig att
utrota, är det klokast att genom lämpliga åtgärder hålla densamma inom vissa
gränser och framför allt att göra densamma i sanitärt hänseende så oskadlig som
möjligt.
Emellertid har denna dagtingan hämnat sig. I sanitärt hänseende visar sig
systemet vara ytterst otillfredsställande och i fråga om begränsningen af prostitutionen
vittnar mängden af flickställen och partihotell, att man vunnit allt annat än
lysande resultat.
I det nuvarande reglementet finnes visserligen en bestämmelse, med hvilken
efter all sannolikhet åsyftas en inskränkning af de inskrifna kvinnornas »yrkesutöfning».
De tillåtas nämligen ej att uppträda å gator och allmänna platser
efter kl. 11 på aftonen. Man har emellertid ej i tillräcklig utsträckning kunnat
förmå kvinnorna att efterkomma denna bestämmelse trots den stränghet, med
hvilken öfverträdelser i detta afseende beifras. Orsaken härtill är lätt att inse.
Öfvervakningen kan ej genomföras så fullständigt, att ej kvinnorna hafva stor
utsikt att undgå densamma, och tiden efter kl. 11, då teatrar och restaurator
stängas, är tydligen den mest gynnsamma för deras »yrkesutöfning». Den ifrågavarande
bestämmelsen har blifvit mycket klandrad såsom varande ett svårt ingrepp
i kvinnornas frihet. Otvifvelaktigt bidrager den också till att ytterligare framhäfva
deras ställning såsom tillhörande en »klass utom samhället». Syftet med bestämmelsen,
att försvåra och möjligen hämma prostitutionen, måste emellertid anses berättigadt.
Man har likväl förbisett, att denna bestämmelse kräfver en öfvervakning
från byråns sida, som ej låter sig genomföras utan mycket stora kostnader. Att
påräkna någon medverkan från kvinnornas sida är, såsom redan framhållits, en
absurditet. I fråga om erkända och hederliga yrken kan samhället i det allmännas
intresse uppställa vissa fordringar beträffande tiden för »yrkesutöfningen». Men ifråga
om skörlefnaden, som är ett samhällsondt, kan samhället ej nöja sig med att åt
individen endast fordra vissa inskränkningar. Man bestämmer ej för yrkesför
-
a37
brytarcn, att under en viss tid åt dygnet är inbrott otillåtet. Man bär
visserligen tänkt sig, att kvinnorna genom fruktan för sträft'' skulle afhållas från att
stryka ute nattetid, men härvid förbiser man, att dessa individer, som ej hafva
något att förlora, i själfva verket äro så godt som okänsliga för straffen ifråga.
Det har ju också visat sig, att :i/, af de till tvångsarbete dömda komma tillbaka
oberoende af, huru ofta de förut varit dömda.
Det är tydligt, att man måste rikta åtgärderna för prostitutionens inskränkning
åt annat håll än direkt mot kvinnorna. Det är eu vanlig företeelse, att njutningsbegäret
göres till föremål för ekonomiskt utnyttjande. Den här ofvan skildrade
industrien, hållandet af »partihotell» och »flickställen», är en företeelse af sådan art.
Att inskrida mot ekonomiska intressen, att göra en viss handtering omöjlig som
affär kan lättare genomföras än individernas moraliska förbättring. Man kan med
lagstiftning mot en skadlig industri nå individer, som hafva något att förlora och
man kan tillämpa straffbestämmelser, som ruinera affären. Bekämpandet af husbehofsbränningen,
lönkrögeriet, tjufskytte m. m. erbjuda exempel härpå.
Det torde icke vara omöjligt att på denna väg åtkomma prostitutionen.
Ej allenast innehafvare af partihotell och flickställen utan äfven husägare kunna
göras ansvariga för att drifva en handtering, som går ut på att ekonomiskt utnyttja
de skörlefvande kvinnorna och deras kunder. Likaså kunna sådana affärer som
vissa cigarrbutiker, restaurator in. in., hvilka endast äro en skyddande förklädnad
för prostitutionen, undertryckas. Huru långt man bör gå med en sådan lagstiftning,
bör bestämmas af de förhandenvarande omständigheterna. Det är naturligtvis olämpligt
att lagstifta mot missförhållanden, som icke existera, åtminstone icke i nämnvärd
utsträckning. Man riskerar att med dylika bestämmelser personer onödigtvis
bli trakasserade och att den ifrågavarande lagstiftningen i sin helhet blefve impopulär.
Det torde vara tillräckligt för närvarande att rikta sig mot partihotellen
och flickställena, till hvilka 96 % af de inskrifva kvinnorna äro hänvisade. Det
vore emellertid ett missgrepp att gifva någon antydan om att andra affärer, exempelvis
uthyrning af rum åt skörlefvande kvinnor, skulle vara tillåtet under vissa förutsättningar,
såsom att kvinnornas antal ej öfverstege ett visst antal eller dylikt.
Det torde böra påpekas, att bibehållandet af reglementeringssystemet svårligen
låter sig förenas med ett energiskt ingripande mot de ifrågavarande affärerna, som
i viss mån äro ägnade att underlätta genomförandet af detta system. För kvinnornas
uppspårande äro partihotellen af en viss betydelse. Byråpolisen vet, hvar
kvinnorna med stor sannolikhet äro att anträffa. Beträffande flickställena har redan
anförts, att värdinnorna medverka att hålla kvinnorna under byråns kontroll. Man
kan under sådana förhållanden knappast fordra af polisen, att den skall uppspåra
kvinnorna och öfvervaka, att de inställa sig till besiktningarna, och på samma gång
hålla efter värdinnor och hotellvärdar. Det ligger vidare en inkonsekvens uti att
å ena sidan söka försvåra »yrkesutöfningen» för kvinnorna, å andra sidan tillhålla dem
Möjligheten
att på ett
verksamt sätt
inskrida mot
prostitutionen
i Stockholm.
238
att regelbundet komma till byrån. L) Man handlar utan tvifvel klokast uti att koncentrera
polisens verksamhet på att undertrycka det industrimässiga utnyttjandet af
prostitutionen. Vill man genom lagbestämmelser åtkomma denna skadliga industri
bör man således upphäfva reglementeringen.
‘) Jmfr Getz* motivering till lagförslag 1892.
UNDERSÖKNING
RÖRANDE FREKVENSEN AF SMITTOSAMMA
KÖNSSJUKDOMAR I RIKET
PÅ UPPDRAG AF KOMMITTÉN UTARBETAD
AF
Professor J. E. JOHANSSON
TJ
STOCKHOLM 1908
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG
För fullgörandet af det uppdrag, som blifvit reglementeringskommittén ålagdt,
var det önskvärdt att få en öfverblick öfver de smittosamma könssjukdomarnas
utbredning bland befolkningen i vårt land. Uppgifter om dessa sjukdomar finnas
meddelade i Medicinalstyrelsens årsberättelser. Dessa uppgifter afse emellertid uteslutande
sjukdomsfall som intagits å lasaretten i riket. Kännedomen om, huru stor
del af samtliga till läkarbehandling kommande fall af venerisk sjukdom lasarettfallen
utgöra, skulle uppenbarligen möjliggöra ett fullständigare utnyttjande af uppgifterna
i Medicinalstyrelsens årsberättelser. Kommittén beslöt därför vid sammanträde under
hösten 1904 att genom en enquéte bland landets läkare söka få fastställdt antalet
på en viss dag, hvartill bestämdes den 31 januari 1905, under läkarbehandling
varande med smittosam könssjukdom behäftade personer, med fördelning allt
efter som de vårdades på sjukvårdsanstalter, andra inrättningar, polikliniker eller
i läkares såsom tjänsteåliggande eller enskildt utöfvade praktik.
I anledning af sagda beslut anhöll kommittén hos kungl. medicinalstyrelsen,
att styrelsen ville från samtliga praktiserande läkare i landet infordra uppgifter i
förenämnda hänseende, hvarefter medicinalstyrelsen genom cirkulär af den 11 november
1904 anmodade läkarne att medelst ifyllande af cirkuläret bilagd, af kommittén
affattad formulärblankett meddela den upplysning, som från vederbörande
läkares verksamhet kunde hämtas, beträffande frekvensen af veneriska sjukdomar inom
vårt land den 31 januari 1903.
Omförmälda blankett var af följande lydelse:
län.
Uppgift
angående frekvensen af veneriska sjukdomar.
Den januari 190} voro under behandling:
å sjukvårdsanstalt eller annan inrättning (namn och ort): .......................................
å poliklinik (namn och ort): ................................................................. ..................
i min enskilda praktik: __
följande fall af: män kvinnor
Ulcus molle ...........................................
Gonorré och |hos äldre (öfver ^ är)
följdaffektioner jhos bam.........................
Beträlfande sitt ursprung var syfilis:
a. förvärfvad:
recens
Syfilis secundaria recidiva
tertiaria
1. genital
2. extragenital .....
b. hereditär .................
c. af obekant ursprung
den ...... februari 1905.
Namn:
Legitimerad läkare.
Tjänstetitel
3
Till ledning vid blankettens ifyllande funnos å dess baksida vissa anvisningar,
hvilkas hufvudsakliga innehåll här meddelas till förklaring af de siffror, som framgått
ur den anställda enquéten.
Från sjukvårdsanstalter och andra inrättningar inrubriceras samtliga de på
anstalten den 31 januari befintliga fallen af venerisk sjukdom.
Från polikliniker och enskild praktik böra uppgifterna omfatta alla under
januari månad i behandling varande könssjuka personer — vare sig de redan förut
kommit under behandling eller börjat denna under januari månad — förutsatt att de
den 3 1 januari fortfarande äro under samma läkares behandling.
Om en patient samtidigt lider af mera än en af de nämnda sjukdomarna,
upptages han för hvar och en af dessa under motsvarande rubriker.
Beträffande syfilis afser man att utom dess totalfrekvens få utrönt antalet
i smittohänseende särskildt farliga fall, d. v. s. primär- och sekundärsvfilis, alltså
fall, som ännu icke hafva öfverskridit de första tre å fyra åren från infektionen
räknadt. Denna synpunkt, om smittosamheten, bör således vara den bestämmande
vid inrubriceringen af fall, där tvekan kan råda, huruvida de böra räknas till
sekundär- eller tertiärstadiet.
Tabellens rubrik »sjukvårdsanstalt eller annan inrättning» afser: lasarett, sjukstugor,
epidemisjukhus, hospital, upptagningsanstalter för sinnessjuka, enskilda sjukhus,
barnsjukhus, barnhem, barnbördshus, sjukhem o. s. v.; militära sjukhus och
kaserner; försörjnings-, arbets- och uppfostringsanstalter; fängelser och tvångsarbetsanstalter.
Tabellens rubrik »poliklinik» afser såväl poliklinik vid sjukhus som annan
poliklinik, vare sig densamma bekostas med allmänna eller enskilda medel.
Tabellens rubrik »enskild praktik» afser all annan praktik än den, som faller
under de förstnämnda två rubrikerna, således jämväl sådana fall, där behandlingen
grundar sig på läkares anställning såsom militärläkare, järnvägsläkare, postläkare eller
dylikt, i den mån denna behandling ej utöfvas å »sjukvårdsanstalt eller annan inrättning»
eller å »poliklinik».
Uppgift lämnas å särskildt blankettexemplar för hvarje sjukvårdsanstalt eller
annan inrättning, med utsättande i hvarje fall af inrättningens namn. Likaså lämnas
å särskilda exemplar uppgifter från hvarje poliklinik äfvensom för hvarje läkares
enskilda praktik. Exempelvis skall sålunda läkare, som vårdar veneriskt sjuka dels
å ett sjukhus, dels å ett sjukhem, dels å ett fängelse, dels å poliklinik och dels
i enskild praktik ifylla fem exemplar af blanketten.
De rubriker å blankett, som de lämnade uppgifterna icke afse, måste för
tydlighetens skull öfverstrykas.
För sjukvårdsanstalt eller annan inrättning, poliklinik eller truppförband, där
flera läkare äro anställda, lämnas uppgifterna af chefläkaren. Vid uppgift af namn
och ort för kaserneradt truppförband fogas äfven besked å styrkan förenämnda dag.
4
Antalet
ingångna svar.
Äfven om vederbörande läkare under januari månad icke haft under sin behandling
någon veneriskt sjuk, bör likafullt formuläret, försedt med anteckning
därom och med läkarens namnunderskrift, återsändas till Medicinalstyrelsen.
Cirkuläret jämte erforderligt antal blanketter utsändes genom kommitténs
försorg till samtliga i den af medicinalstyrelsens ombudsman utgifna förteckning
för år 1904 upptagna läkare, med undantag af dem, om hvilka, vid af kommitténs
medicinskt bildade ledamöter företagen gallring, det på grund af innehafvande
tjänst, ålder eller annan orsak vore kändt eller kunde antagas att de icke utöfvade
läkarpraktik. Därjämte utsändes samma handlingar till de läkare, som enligt 1
medicinalstyrelsen erhållen upplysning under år 1904 erhållit legitimation. Hela
antalet läkare, till hvilka cirkuläret jämte frågeformulär utsändes, uppgick till 1,269.
Af de sålunda utgångna försändelserna hafva 5 återkommit såsom obeställbara,
hvadan 1,264 torde utgöra det antal läkare, som erhållit del af cirkuläret. Under
februari och mars månader 1905 inkommo omkring 1,000 svar, hvarefter ett af
medicinalstyrelsen, på kommitténs begäran, den 19 april utfärdadt cirkulär med
påminnelse om afgifvande af de begärda uppgifterna tillställdes de läkare, från
hvilka sådana ej erhållits. I följd häraf hafva ytterligare svar afgifvits, så att numera
svar föreligga från sammanlagdt 1,181 af de tillfrågade läkarne.
Resultatet af den verkställda enquéten ställer sig alltså på följande sätt:
antal läkare, som erhållit frågeformulär ........................ 1,264
» » , från hvilka svar ingått ............................ 1,18 1
» » , » » » ej ingått ......................... 83.
Uttryckt i procent af antalet utsända förfrågningar skulle de ingångna svaren
uppgå till 93,4-
Till jämförelse må meddelas, att vid en på enahanda sätt som den förevarande
anordnad undersökning öfver antalet personer i Preussen, som den 3 ° april
x 900 voro under läkarbehandling för venerisk åkomma, de erhållna svaren utgjorde
63,45 % af antalet utsända förfrågningar. I den officiella redogörelsen öfver
denna undersökning uttalas, att nämnda resultat måste anses såsom mycket tillfredsställande.
De erhållna uppgifterna äro sammanställda i tab. 1. De anmälda fallen äro
ordnade efter län, hvarvid emellertid iakttagits, att de större städerna, hvilka bilda
egna sjukvårdsområden, blifvit förda särskildt och ej tillsammans med sina resp.
län. Utom Stockholm gäller detta Göteborg, Malmö och Norrköping.
Tab. 1
Öfversikt öfver antalet under läkarbehandling den 31 januari 1905 varande fall af smittosamma könssjukdomar fördelade efter län (sjukvårdsområden).
|
|
|
|
| E n | s k i 1 | d | p >■ | akt | i k |
|
|
|
|
| s i | U k It | u s | m. fl. a | n s t | a 1 | t e r |
|
|
|
|
|
|
| p 0 1 | i k 1 | i n | k e | r |
|
|
| |
|
| Syphilis | Syphilis | Syphilis |
|
| molle | Gonorre och följdaflektioner | Syphilis | Syphilis | Syphilis | Ulcus | molle | Gonorre och följdaflektioner | Syphilis | Syphilis | Syphilis |
|
| Gonorre och följdaflektioner | ||||||||||||||||||
|
| recens | secundaria | tertiaria |
| Ulcus | hos | äldre | hos | barn | recens | secundaria | tertiaria | hos | äldre | hos | barn | recens | secundaria | tertiaria | Ulcus | molle |
|
|
|
| ||||||||||||
|
|
|
| recidiva |
|
|
|
| (öfver | 15 år) |
|
| recidiva |
|
|
|
| (öfver | 15 år) |
|
|
| recidiva |
|
|
|
| (öfver | 15 år) | hos barn | ||||||||
|
| män | kvinnor | män kvinnor | män kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor | |||
Stockholms | stad...... | 54 | 11 | 216 | 47 | 179 | 63 | 25 | 1 | 362 | 57 | 1 | 8 | 8 | 4 | 36 | 61 | 44 | 45 | 2 | 1 | 58 | 109 | 1 | 2 | 9 |
| _ | so | 21 | 34 | 21 |
|
| 104 | 25 |
| 6 |
Stockholms | län...... | 1 | — | 2 | 1 | — i | — | — | — | 10 | 1 | — | — | — | — | 3 | 2 | 3 | — | 1 | — | 11 | 2 | — | — | 1 |
| — | _ | — | — | — | 2 | — | 2 | — | — | — |
Uppsala | tt ...... | 7 | — i | 2 | 1 | 6 | 3 | — | — | 18 | 1 | — | — | — | — | — | — | 1 | 2 | — | — | 1 | 5 | 1 | — | — |
| — | -- | — | — | 1 | — | — | — | 2 | — |
|
Södermanlands | it ...... | 5 | 1 | 8 | 2 | 14 | 4 | 2 | — | 22 | 3 | 1 | 1 | — | — | — | — | 3 | 2 | — | — | — | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Östergötlands *) | it ...... | — | 1 | 2 | — | 11 | 1 | 2 | — | 19 | 2 | — | 2 | — | — | 1 | 1 | 6 | 3 | — | — | 4 | — | — | — | - |
| — | — | — | - | — | — | — |
| — | — | — |
Norrköpings | stad...... | 5 | 1 | 13 | 8 | (> | 4 | 1 | — | 31 | 17 | — | 2 | — | 1 | 2 | -) 36 | 1 | ") 78 | — | — | 4 | J) 50 | — | — | — |
| — | — |
| - | — | — |
| — | — | — | — |
Jönköpings | län ...... | 3 | — | 5 | 2 | 9 | 3 | 1 | — | 14 | — | — | — | — |
| — | — | 1 | 1 | — | — | — | — | — | — | — |
| — | — | — | - | — | — |
| — | — | — | — |
Kronobergs | it ...... | 0 | 1 | 2 | 2 | 1 | 1 | — | — | 15 | 1 | — | 2 | — | — | — | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Kalmar | „ ...... | 0 | 1 | 11 | 2 | 13 | 6 | — | — | 18 | 1 | — | — | — | — | 2 | 1 | - | — | — | — | 1 | — | — | — | — |
| — | — | - | — | — | — | — |
| — | — | — |
Gottlands | it ...... | — | — | 2 | — | 3 | — | — | — | 6 | — | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — |
| •_ | — | — | _ |
Blekinge | it ...... | — | — | 4 | 1 | 12 | 2 | — | — | 18 | — | — | — | 1 | — | 5 | — | 6 | 1 | 3 | — | 15 | 1 | 1 | — | 1 |
| — | — | — | — | — |
| — |
| — | — | — |
Kristianstads | „ ...... | 4 | 1 | 5 | 3 | 5 | 1 | 3 | — | 12 | — | — | — | 1 | — | 1 | 1 | 1 | 2 | — | — | 3 | 1 | — | — | — |
| — | — | — | - | — | — |
| — | — | — | — |
Malmöhus f’) | it ...... | 18 | 2 | 4(3 | 7 | 20 j | 10 | 14 | — | 99 | 9 | 2 | 3 | 7 | — | 3 | 2 | — | “i 2 | — | »ii | 13 | «)6 | 1 | - | — |
| — | 3 |
| — | — | — | — | — | 1 | • — | — |
Malmö | stad ...... | 11 | 3 | 49 | 6 | 7 | 6 | 11 | — | 120 | it; | — | 5 | 3 | — | 4 | 3 | — | 2 | 4 | 2 | 4 | 9 | — | 3 | — |
| — |
|
| — | — | — | _ | — | — | — | — |
Hallands | län ...... | 6 | — 1 | 10 | 3 | 10 | 6 | 4 | — | 35 | 1 | — | — | — | — | — | — | 1 | 2 | — | — | — | 1 | _ |
| — |
| 1 |
| — |
| — | — | — |
| — | — | _ |
Göteborgs och Bohus län 7) | 2 | 2 | 2 | 2 | — | — | — | — | 13 | 1 | — | — | — | — | — | 2 | 1 | — | — | — | 1 | 1 | — | — | — |
| — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | |
Göteborgs | stad ...... | 23 | 10 | 87 | 16 | 25 | 16 | 11 | 1 | 153 | 17 | 1 | 2 | 7 | 4 | 11 | 8 | 7 | 16 | 3 | — | 26 | 3 | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Älfsborgs | län...... | — | — | 8 | 1 | 3 | 4 | 3 | 1 | 36 | 1 | — | — | 1 | — | 1 | 1 | 1 | — | — | — | 4 | j — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — |
| — | — | — | — |
Skaraborgs | It ...... | 3 | — | 5 | 2 | 5 | 1 | — | — | 8 | — | — | — | — | — | — | - | — | 1 | — | — | 1 | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Värmlands | It ...... | 2 | 1 | 13 | 2 | 12 | 8 | 4 | 2 | 26 | 0 | — | — | 1 | — | 2 | 1 | — | — | — | — | 1 | ; — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | _ | — | — | — |
| — |
Örebro | It ...... | 3 | — | 8 | — | 17 | 6 | 3 | — | 37 | i | 2 | 2 | 1 | — | — | 1 | 4 | — | 1 | 1 | 4 | 1 | — | — | — |
| — | 2 |
| — | — | — | — | — | — |
| _ |
Västmanlands | I» ...... | — | — | 5 | 1 | 3 j | 2 | — | — | 14 | 2 | — | 1 | — | — | — |
| — | 1 | — | — | 5 | 1 | — | — | — |
| — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | _ |
Kopparbergs | It ...... | 4 | — | 9 | 1 | 13 | 1 | 2 | — | 12 | 3 | — | — | — | — | — | — | 1 | 3 | — | — | 2 | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | _ | — | — | —, | _ |
Gäfleborgs | >> ...... | 9 | 2 | 17 | 5 | 5 | 5 | — | — | 23 | 4 | — | 1 | 4 | — | 7 | 3 | 1 | — | 1 | — | 4 | 2 | — | — | — |
| — |
|
| — | — |
| — | — | — | — | — |
V ästernorrlands | It ...... | 8 | i | 6 | 7 | 12 | 6 | 3 | — | 49 | 9 | — | 3 | — | — | 2 | 1 | 5 | 4 | — | — | 3 | 2 | — | 2 | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Jämtlands | It ...... | — | — | 2 | 1 | 2 | 2 | — | - | 14 | 2 | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | — | 2 | — | — | — | — |
|
|
| _ | — | — | — | — | — | — | — | — |
Västerbottens | It ...... | 2 | — | 2 | — | 2 | 1 | — | — | 4 | 1 | — | — | — | — | — | - | — | — | — | — | 2 | 4 | — | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Norrbottens | It ...... | 6 | 2 | 4 | 11 | n | 1 | — | — | 21 | —, | — | — | 2 | 1 | 2 | 3 | — | — | — | — | 1 | 1 | i | 1 | — |
| - | 8 | - | - | — | — |
| 0 | — | — • | _ |
|
| 180 | 40 | 545 | | 124 | 406 163 ! | 89 | 5 | 1,209 | 152 | 7 | 33 | 36 | 10 | 82 | 128 | 87 | 165 | 15 | 5 | 172 | 199 : | O ! | 9 | 11 |
| 1 | 93 | 21 | 34 | 22 | 2 | — 1 | 108 | 28 | — | 6 | |
| Summa | 220 | 669 |
| 569 |
| 94 | 1,361 |
| 37 | 46 | 210 | 252 | 20 | 371 | 14 |
| 12 | 114 | 56 | 2 |
| 136 | 6 |
|
'') Norrköpings stad ej inberäknad. !) Af dessa 27 å tvångsarbetsanstalten. ''1) Samtliga å tvångsarb.anst. *) Af dessa 46 å tvångsarb.anst. ") Malmö stad ej inräknad. G) Af dessa 1 å tvångsarb.anst. i Landskrona. !) Göteborgs stad ej inräknad.
5
Det hade naturligtvis varit af intresse att äfven för en del andra städer såsom
Gäfle, Helsingborg, Karlskrona in. fl. erhålla särskilda uppgifter. Detta är
emellertid ej möjligt af det skäl, att de föreliggande uppgifterna från afdelningarna
för veneriskt sjuka å lasaretten omfatta ej allenast sjuka från staden, där lasarettet
är beläget, utan äfven från länet i dess helhet. En stor del af landstingen hafva
nämligen vidtagit den åtgärden att till ett visst lasarett förlägga vården af veneriskt
sjuka från hela länet.
Äfven i fråga om fallen i enskild praktik gäller det, att sjuka från landsbygden
äro upptagna i uppgifterna från specialister, bosatta i städerna.
Det må vidare anmärkas, att de från tvångsarbets-anstalterna för kvinnor, i
Norrköping och Landskrona, anmälda fallen, icke böra räknas till dessa städers
sjukvårdsområden. Dessa fall utgöras till allra största delen af prostituerade kvinnor
från olika delar af landet. Såsom af en särskild utredning framgått '') kunna
tre fjärdedelar af dessa fall anses tillhöra Stockholm. Vid de beräkningar, som
grunda sig på uppgifterna i tab. i, har äfven hänsyn till detta förhållande tagits.
I tab. 2 lämnas en öfversikt öfver de ifrågavarande sjukdomarnas frekvens i
förhållande till sjukvårdsområdenas invånarantal, (den 31 dec. 1904). Uppgifterna
om syphilis recens och secundaria hafva slagits tillsamman, likaså uppgifterna
om gonorré hos äldre och hos barn. Sjukdomsfrekvensen har beräknats på 10,000
invånare. Uppgifterna om syfilis tertiaria härröra till stor del från specialister i
nervsjukdomar och från större sjukvårdsinrättningar. De lämpa sig därför mindre
för en beräkning af sjukdomsfrekvensen inom de särskilda landsdelarna.
Utbredningen af syfilis är som man kunde vänta störst inom de stora städerna:
Stockholm, Göteborg, Norrköping och Malmö. Den beräknade
frekvensen för dessa städer växlar mellan 8—18 pr 10,000 invånare. För den öfriga
delen af landet äro städer och landsbygd sammanslagna och i sammanhang härmed
blifva frekvenstalen afsevärdt lägre. Ordningsföljden efter stigande frekvens är följande:
Under 0.5 °/ooo | 0.5—1.0 °/ooo | 1.0—2.0 °/ooo | 2.0—3.O °/<)00 |
-) Östergötlands län | Stockholms län | Västernorrlands län | 4) Malmöhus län |
Västerbottens “ | Kopparbergs “ | Hallands “ |
|
Jämtlands “ | Kristianstads “ | Gäfleborgs “ |
|
Gottlands “ Västmanlands “ Skaraborgs “ Alfsborgs “ Kronobergs “ s) Göteborgs 0. Bohus län | Örebro “ Uppsala “ Blekinge “ Kalmar “ Värmlands “ Södermanlands län | Norrbottens “ |
|
*) Statistisk utredning angående reglementeringen i Stockholm af prof. J. E. Johansson.
2) Norrköping frånräknadt.
3) Göteborg frånräknadt.
4) Malmö frånräknadt.
Sammanställning
af
uppgifterna.
Sjukdoms
frekvensen.
6
Tab. 2.
Deri 31 januari ipoj under läkarbehandling varande fall af smittosam, könssjukdom,
pr 10,000 invånare. 1
Län, stad | Invånare-antal | Syphilis recens et | Ulcus niolle | Gonorrhoea | ||||||
dec. 1904 | Män | Kvin- nor | Båda könen | Män | Kvin- nor | Båda könen | Män | Kvin- nor | Båda könen | |
Stockholms stad ......... | 317.964 | 27.9 8 | • 9.48 | 17.86 | 1.8 7 | 0.17 | 0.94 | 36.5 3 | 13.97 | 24.19 |
» län ........ | 188.199 | 0.7 5 | 0.32 | 0.5 3 | 0.32 | — | 0.16 | 2.47 | 0.3 2 | 1.38 |
Uppsala län ............... | 125,541 | 1.49 | 0.15 | 0.8 0 | — | — | — | 3.30 | 1.23 | 2.2 3 |
Södermanlands län ...... | 169.052 | 1.50 | 0.35 | 0.95 | 0.24 | — | 0.12 | 2.7 5 | 0.4 7 | 1.60 |
Östergötlands » *)...... | 241.889 | 0.2 5 | 0.16 | 0.2 1 | 0.17 | — | 0.0 8 | 1.94 | 0.3 2 | 1.12 |
Norrköpings stad ......... | 44.378 | 10.09 | 7.7 3 | 8.7 9 | 0.5 0 | — | 0.2 3 | 17.67 | 9.36 | 13.0 7 |
Jönköpings län ............ | 204.882 | 0.8 0 | 0.19 | 0.4 9 | O.io | — | 0.0 5 | 1.40 | — | 0.6 8 |
Kronobergs » ............ | 158.003 | 0.5 2 | 0.3 7 | 0.44 | — | — | — | 2.0 6 | 0.37 | 1.20 |
Kalmar » ............ | 226.932 | 1.35 | 0.3 4 | 0.8 4 | — | — | — | 1.71 | 0.09 | 0.88 |
Gottlands » ............ | 53.171 | 0.79 | — | 0.38 | — | — | — | 2.7 6 | — | 1.32 |
Blekinge » ............ | 147.958 | 1.50 | 0.18 | 0.81 | 0.41 | — | 0.2 0 | 4.63 | 0.13 | 2.37 |
Kristianstads» ............ | 219.242 | 1.03 | 0.44 | 0.7 3 | 0.2 8 | — | 0.14 | 1.40 | 0.09 | 0.73 |
Malmöhus » 2)............ | 356.186 | 4.41 | 0.61 | 2.47 | 0.80 | — | 0.3 9 | 6.59 | 0.99 | 3.7 3 |
Malmö stad ............... | 70.797 | 20.0 7 | 3.21 | 11.16 | 4.49 | 0.5 3 | 2.40 | 37.14 | 8.8 2 | 22.18 |
Hallands län ............... | 142.671 | 2.32 | 0.41 | 1.33 | 0.58 | — | 0.2 8 | 5.0 8 | 0.2 7 | 2.59 |
Göteborgs och Bohus län a) | 214.629 | 0.3 8 | 0.5 5 | 0.47 | — | — | — | 1.32 | 0.18 | 0.7 5 |
Göteborgs stad ............ | 138.030 | 20.21 | 5.22 | 12.10 | 2.21 | 0.13 | 1.09 | 28.42 | 2.94 | 14.63 |
Älfsborgs län............... | 280.514 | 0.7 4 | 0.14 | 0.43 | 0.2 2 | 0.07 | 0.1 4 | 2.96 | 0.07 | 1.40 |
Skaraborgs » ............... | 240.149 | 0.6 9 | 0.1 6 | 0.42 | — | — | — | 0.7 7 | — | 0.3 7 |
Värmlands » ............... | 255.223 | 1.45 | 0.3 0 | 0.86 | 0.3 2 | 0.15 | 0.24 | 2.17 | 0.15 | 1.14 |
Örebro » ............... | 199.327 | 1.43 | 0.10 | 0.75 | 0.41 | O.10 | 0.2 5 | 4.38 | (). 4 0 | 2.36 |
Västmanlands län ......... | 149.403 | 0.68 | 0.13 | 0.40 | — | — | — | 2.58 | 0.5 3 | 1.54 |
Kopparbergs » ......... | 221.987 | 1.18 | 0.09 | 0.63 | 0.1 8 | — | 0.0 9 | 1.27 | 0.27 | 0.7 7 |
Gäfleborgs » ......... | 244.216 | 3.00 | 0.81 | 1.92 | 0.08 | — | 0.04 | 2.23 | 0.57 | 1.39 |
Västernorrlands län ...... | 238.777 | 1.34 | 0.7 5 | 1.05 | 0.2 5 | — | 0.13 | 4.37 | 1.34 | 2.85 |
Jämtlands län ............ | 112.840 | 0.35 | 0.3 6 | 0.35 | — | — | — | 2.78 | 0.3 6 | 1.60 |
Västerbottens län ......... | 151.205 | 0.53 | — | 0.26 | — | — | — | 0.7 9 | 0.80 | 0.79 |
Norrbottens » ......... | 147.646 | 2.92 | 0.97 | 1.96 | — | — | — | 3.31 | 0.2 8 | 1.83 |
Hela riket | 5.260.811 | 3.6 9 | 1.20 | 2.4 2 | 0.41 | 0.0 4 | 0.22 | 5.85 | 1.57 | 3.6 6 |
1) Utom Norrköping.
2) Utom Malmö.
3) Utom Göteborg.
7
Utbredningen af ukas molle är störst i Ma 1 inö, därefter kommer Göteborg
och först i tredje rummet Stockholm. För öfriga landsdelar är ordningsföljden
efter stigande frekvens:
Inga fall anmälda: | Under o.i °/noo | 0.1—0.2 °/ooo | 0.2-O.3 °/000 | 0.3—0.4 °/ooo |
Uppsala län | Gäfleborgs län | Södermanlands län | Blekinge län | a) Malmöhus län |
Kronobergs län | Jönköpings “ | Västernorrlands “ | Norrköpings stad |
|
Kalmar län | -) Östergötlands län | Kristianstads “ | Värmlands län |
|
Gottlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län | Kopparbergs “ | Älfsborgs län | Örebro län |
|
Utbredningen af gonorré är störst i Stockholm, därefter kommer Malmö,
Göteborg och Norrköping. För öfriga landsdelar är ordningsföljden eftersägande
frekvens:
Under i.o°/ooo
I.O — 2.0 0/000
2.0—3.0 °/ooo
3.0—4.0 °/ooo
Skaraborgs län
Jönköpings *
Kristianstads län
'') Göteborgs o. Bohus län
Kopparbergs län
Västerbottens “
Kalmar län
2) Östergötlands län
Värmlands län
Kronobergs “
Gottlands “
Stockholms “
Gäfleborgs “
Älfsborgs “
Västmanlands län
Södermanlands “
Jämtlands län
Norrbottens “
Uppsala län 3) Malmöhus län
Örebro *
Blekinge “
Hallands “
Västernorrlands län
Göteborg frånräknadt.
-) Norrköping frånräknadt.
s) Malmö frånräknadt.
8
Fördelning på De anmälda sjukdomsfallens fördelning på olika kön framgår af följande
olika kon. sammanställning:
| män | kvinnor | summa |
I recens ...................................................... |
| 51 | 278 |
Syfilis (secundaria recidiva ................................ | ............ 720 | 273 | 993 |
(tertiaria ................................................... | ........... 527 | 350 | 877 |
Ulcus molle ..................................................... |
| 10 | 116 |
Gonorre och (hos äldre (öfver 15 år) ............. | ............. G489 | 37 9 | 1,868 |
följdaffektioner (hos barn ..................................... | ............. 12 | 45 | 57 |
Inom samtliga grupper, undantagandes gonorren hos barn, är mankönet starkt
öfvervägande. För att möjliggöra en jämförelse med resultaten af den ofvannämnda
undersökningen i Preussen sammanslås grupperna syfilis recens och syfilis
secundaria samt gonorren hos barn och hos äldre samt beräknas antalet kvinnor
på ioo män:
Sverige Preussen
(i9°5) (1900)
Syfilis recens et secundaria ...................................... 34 39
» tertiaria......................................................... 66 50
UJcus molle ........................................................... 9 13
Gonorré........... 28 32
Resultaten af undersökningarna i de båda länderna visa i det hela en ganska
god öfverensstämmelse. Egendomligt för båda undersökningarna är, att antalet
kvinnliga sjukdomsfall i förhållande till manliga är större beträffande de senare
formerna af syfilis än beträffande de tidigare. Särdeles tydlig blir denna tilltagande
relativa frekvens för kvinnorna, om vi skilja grupperna syfilis recens och secundaria
åt.
Syfilis recens .................................. 22 kvinnor pr 100 män
» secundaria .............................. 38 » » » »
» tertiaria ................................. 66 » » » »
Möjligen kan detta förhållande bero därpå, att syfilis i tidigt stadium mindre
ofta konstateras hos kvinnorna än hos männen och att de därför erhålla en mindre
intensiv behandling än männen, hvarför också de bli mera utsatta för de svårare
tertiära formerna. Den större dödligheten hos mankönet inom de åldersklasser, då
tertiärsymtomen vanligen komma, räcker ej till att förklara skillnaden.
9
Enligt Medicinalstyrelsens berättelser 1901—05 kommo bland å lasaretten
vårdade fall af:
Syfilis reeens ........................ 48 kvinnor på 100 män
Ulcus molle .......................... 11 » » » »
Gonorré (akut) .................... 24 » » » »
Vid denna beräkning äro de prostituerade kvinnorna ej medtagna.
Af de angifna fallen af syfilis voro till sitt ursprung:
| män | kvinnor | summa |
a. förvärfvade: |
|
|
|
1. genitala .............................................................. | 1 j3 17 | 486 | 1,803 |
2. extragenitala ...................................................... | 41 | 34 | 75 |
b. hereditära .................................................................... | 5 7 | 64 | 121; |
c. af obekant ursprung .................................................. | 46 | 82 | 128 |
De bereditära fallen utgjorde således 6 % af de till sitt ursprung bekanta.
Enligt Medicinalstyrelsens berättelser 1901—05 utgjorde de hereditära fallen å civila
sjukhus 4.5 % af samtliga för syfilis vårdade.
I procent af antalet fall af förvärfvad syfilis utgjorde de extragenitala 3 2 %
för männen och 7 % för kvinnorna. Motsvarande tal för de å lasaretten under
åren 1901 —1905 vårdade äro enligt Medicinalstyrelsens berättelser % för
män och 8 3 % för kvinnor — således en synnerligen god öfverensstämmelse.
De i tab. 2 meddelade frekvenstalen äro beräknade i förhållande till hela
befolkningen, resp. hela den manliga och hela den kvinnliga. Resultaten af undersökningen
i Preussen äro beräknade i förhållande till antalet fullvuxna d. v. s.
åldersklasserna öfver 15 år 1). För att möjliggöra en jämförelse omräknas talen i
tab. 2, hvilket kan utföras med kännedom om befolkningens åldersfördelning. I
Stockholm utgjorde åldersklasserna öfver 15 år 775 % af hela befolkningen2)
och samma tal torde kunna användas för de öfriga större städerna. För hela
x) Se prof. Guttstadts rapport sid. 3.
2) Stockholms kommunalstatistik för år 1904, tab. 17.
2)
Syfilisfallens
ursprung.
Jämförelse
mellan de
veneriska
sjukdomarnas
utbredning i
Sverige och
i Preussen.
IO
landets befolkning uppgick motsvarande tal år 1900 till 67 4 % xj. Resultatet af
omräkningen i fråga innehålles i följande sammanställning:
Tab. 5.
Antalet å viss dag under läkarebehandling varande fall af smittosamma
könssjukdomar pr 1,000 vuxna invånare.
Sverige: Preussen:
(31 jan. 1905) (30 april 1900)
| Syfilis recens | Ulc. molle | Gon. |
| Syfilis recens | Ulc. molle | Gon. |
| et sec. |
|
|
| et sec. |
|
|
Stockholm | 23-0 | I-a | 31-» | Berlin | 23-6 | 5-8 | 53-a |
(317.964 inv.) |
|
|
| (1.888.848 inv.) |
|
|
|
Göteborg (138.030 inv.) | 15-6 | *•4 | 18.9 | 17 städer med i ; I 7 • mer an 100.000 inv.l '' ° | T a- 5 | 32.6 | |
Malmö | 14*4 | 3-1 | 28. 6 | 42 städer med | [ I°-8 | 1 • 9 | 19-6 |
(70.797 inv.) Norrköping | "•3 | 0.3 | I 6. 8 | 30.000—100.oooinv |
| ||
|
| ||||||
(44.378 inv.) Hela riket | 3-6 | 0. 3 | 5 • 4 | Hela kon.riket | 5-1 | I- ! | 9-9 |
Vid undersökningen i Sverige ingingo uppgifter från 97 % af tillfrågade
läkare, vid motsvarande undersökning i Preussen endast från 63 %. Man har
således anledning att antaga, att jämförelsevis flera fall blifvit anmälda i Sverige än
i Preussen, naturligtvis under förutsättning, att någon större skillnad ej föreligger
i afseende å den frekvens, hvarmed befolkningen i de båda länderna söker läkare
för dessa sjukdomar. Förhållandet mellan uppgifna fall män och kvinnor har,
såsom ofvan påpekats, visat en så pass god öfverensstämmelse i de båda länderna,
att resultaten af de båda undersökningarna synas vara jämförliga med hvarandra.
Under dessa förutsättningar framgår af den här ofvan meddelade sammanställningen
att gonorré och ulcus molle äga mindre spridning i Sverige än i Preussen.
Syfilis har samma spridning i Stockholm som i Berlin, i Göteborg, Malmö och
Norrköping ungefär samma spridning som i städer af motsvarande storlek i Preussen.
Jämföras de båda länderna i sin helhet, så är syfilis mindre utbredd. i Sverige än
i Preussen. Detta senare förhållande står naturligtvis i sammanhang därmed, att
landtbefolkningen i Sverige utgör en större del af invånarantalet än i Preussen.
'') Gustaf Sundbärg: Aperpus statistiques internationaux (1906).
]
Af de uppgifna fallen behandlades
i | enskild praktik | a sjukhus m. fl. anstalter | ä polikliniker |
Syfilis recens | 220 | 46 | \ 2 |
» secundaria | 669 | 210 | 114 |
» tertiaria | 569 | 252 | 56 |
Ulcus molle | 94 | 20 | 2 |
^ Ihos äldre Gonorre , | 1.361 | 371 | 136 |
| » barn | 37 | 14 | 6 |
Summa | 2.950 | 913 | 326 |
procent | 70.4 | 21-8 | 7- 8 |
Antalet i enskild praktik behandlade är i genomsnitt något mer än 3 gånger
större än antalet sjukhusfall och dessa äro ej fullt 3 gånger så talrika som de å
polikliniker behandlade. Af samtliga fall utgöra sjukhusfallen något mer än 1,r).
Af ett visst intresse är att känna, huru stor del de ä lasaretten vårdade
utgöra af hela antalet fall. Kände man denna kvot, så kunde man af uppgifterna
i Medicinalstyrelsens berättelser för åren 1897 —1905 beräkna hela antalet fall af
de olika veneriska sjukdomarna, som kommit under läkarbehandling. För åren 1901 —
1905 vore dessutom en fördelning efter kön och ålder möjlig.
En beräkning af den ifrågavarande kvoten (x lasarettskvoten>:)
samtliga fall under läkarbehandling : å lasaretten intagna fall
ur de föreliggande uppgifterna angående dem som voro under läkarbehandling den
31 januari 1905 har gifvit följande värden:
| män | ^ kvinnor |
Syfilis recens............................ | ......................... 6.49 | 5.10 |
Ulcus molle ........................ | .......................... 9.64 | 3.33 |
Gonorré ................................ | .......................... H-73 | 3.19 |
Antalet fall af syfilis recens, ulcus molle och gonorrhoea acuta — således
antalet smittningsfall —, hvilka intagits å lasaretten1) i riket under år 1905, innehålles
i följande tabell (tab. 4.) Tillika angifves det antal fall då smittan ådragits
i Stockholm och i Göteborg. Af dessa uppgifter beräknas, med tillhjälp af de
ofvan anförda värdena å »lasarettskvoten», hela antalet smittningsfall. *)
*) Samtliga sjukvårdsanstalter, å hvilka lasarettsstadgan är tillämplig, se Tab. N:o 15 i Medicinalstyrelsens
årsberättelser.
Jämförelse
mellan antalet
i enskild
praktik, å
sjukhus och
å poliklinik
behandlade
fall.
Lasaretts
kvoten.
12
Beräkning
af antalet
smittningsfall
år 1905.
Förhållandet
mellan det
vid enquéten
iakttagna antalet
fall
å viss dag
och det beräknade
antalet fall
pr år.
Tab. 4.
Antalet smittningsfall | under är | 1905 för | hela riket | samt för | Stockholm och | |
Göteborg. | ||||||
Intagna å | Syfilis recens: | Ulcus | i molle: | Gonorrhoea acuta: | ||
lasarett: | män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor |
Hela riket.............. | 365 | 214 (53) | 142 | 41 (23) | 940 | 563 (279) |
Stockholm............. | 87 | 60 (37) | 40 | 19 (16) | 373 | 3°5(226) |
Göteborg ............... | 31 | 24 (5) | 8 | 2 (0 | 1 3 5 | 77 (22) |
Af ofvanstående beräk-nade smittningsfall: | ||||||
Hela riket............. | 2,369 | 874 | G369 | 83 | 11,026 | 1,184 |
Stockholm ............. | 565 | 154 | 386 | 26 | 4)3 75 | 478 |
Göteborg ............... | 201 | 101 | 77 | 4 | G584 | 188 |
De inom parentes anförda värdena afse prostituerade kvinnor. Vid beräkningen
af antalet smittningsfall bland kvinnor antagas de prostituerade uteslutande
vara vårdade på sjukhus och ej ingå i den enskilda praktiken. Vidare är att ihågkomma,
att beräkningen endast afser sådana fall, som kommit till läkarbehandling.
Enligt denna beräkning skulle man kunna anslå årliga antalet smittningsfall
bland männen till minst 2.300 för syfilis och 11.000 för gonorrén. Att gonorréfallen
äro så mycket talrikare än syfilisfallen beror ej ensamt därpå att denna
sjukdom är mera spridd, det kan nämligen äfven sammanhänga därmed, att samma
individ ådrager sig gonorré flera gånger.
Bland den kvinnliga befolkningen skulle, enligt beräkningen i tab. 4, årligen
smittas omkring 800 med syfilis och 1,200 med gonorré. Emellertid torde beräkningen
i fråga om syfilis bland kvinnorna möjligen hafva gifvit något för högt
värde (se nedan).
För att bedöma, hvilken betydelse man kan tillmäta de ofvan beräknade
värdena återgå vi till resultaten af undersökningen rörande antalet under behandling
varande den 31 januari 1905.
Läkarna voro anmodade att uppgifva hela antalet fall, som voro under
behandling ifrågavarande dag, likgiltigt när de börjat denna behandling. Förhållandet
mellan antalet fall, som å viss dag stått under behandling och antalet fall, som under
hela årets lopp kommit till behandling anger, som bekant, genomsnittsvärdet för
behandlingstiden, uttryckt i bråkdelar af år, som naturligtvis kunna reduceras till dagar.
13
Vi hafva all anledning att antaga, att läkarna lämnat så noggranna uppgifter
de kunnat. Om den nu angifna kontrollberäkningen lämnar rimliga värden
för behandlingstiden, så kunna vi äfven taga de beräknade värdena för de under
året till behandling komna fallen för goda. Kontrollräkningen kan emellertid ej tilllämpas
på gonorréfallen, enär uppgifterna i medicinalstyrelsens årsberättelser endast
omfatta fall af akut gonorré, under det att vid enquéten samtliga fall af gonorré
och dess följdsjukdomar anmäldes. Kontrollräkningens värde för behandlingstiden
måste således i fråga om gonorrén blifva för högt.
Kontrollräkningen lämnar följande resultat:
Behandlingstid: män kvinnor
för syfilis recens.............................. 3 5 dagar 21 dagar
» ulcus molle................................. 28 » 44 »
» gonorrhoea acuta ..................... 49 » 117 »
(hos äldre)
Enligt medicinalstyrelsens berättelse för åren 1899 och 1900 var behandlingstiden
i genomsnitt å kurhusen
1899 1900
för syfilis............................................ 38 dagar 3 9 dagar
» ulcus molle ................................. 23 » 26 »
>» dröppel.......................................... 29 » 28 »
« Det erhållna värdet 3 5 dagars behandlingstid för syfilis hos männen är tillfredsställande.
Det motsvarande värdet för antalet fall af syfilis recens hos män,
som komma till behandling pr år, kan således tagas för godt. För kvinnor ger
kontrollräkningen tydligen ett för lågt värde. Detta betyder att antalet fall pr år
874 är något för högt. För ulcus molle kan det för männen erhållna värdet 28
dagar anses något så när tillfredsställande. Värdet för kvinnorna är otvifvelaktigt
för högt, alltså det beräknade värdet 83 fall pr år omkring 50 % för lågt. Att
kontrollberäkningens värden beträffande gonorrén utfallit så höga, talar, såsom
redan påpekats, ej emot, att de beräknade fallen pr år af akut gonorré äro antagliga.
Utgående från de i Medicinalstyrelsens berättelser angifna antalen smittningsfall,
som under loppet af år 1905 intagits å lasaretten, samt från det värde å lasarettsfallens
förhållande till samtliga till behandling kommande fall (lasarettskvoten), som
enquéten lämnat, hafva vi sålunda erhållit värden, som måste anses tämligen nära
motsvara de ifrågavarande sjukdomarnes utbredning inom landet, åtminstone för så
vidt fallen komma till läkarbehandling. Utom för »hela riket» hafva vi jämväl
för Stockholm och Göteborg utfört denna beräkning af antalet smittningslall, som
kunna antagas hafva kommit till behandling under år 1905. Resultaten äro anförda
i tab. 4. En beräkning af dessa värden i förhållande till invånareantalet ger
följande resultat:
14
Antalet
smittningsfall
pr iO,ooo
år 1905.
Jämförelse
mellan antalet
smittningsfall
pr år och
1,000 innevånare
i
Stockholm,
Göteborg
Kristiania och
Köpenhamn.
| Beräknade smittningsfall pr år och | 10,000 invånare | |
| Syfilis | Ulcus molle | Gonorré |
Hela riket..... | ..................... 6.2 | 2.8 | 23.3 |
Stockholm .. | ..................... 22.6 | 13-° | 152.6 |
Göteborg ...... | ..................... 21.9 | 5-9 | 128.4 |
Den ifrågavarande beräkningen kan utföras jämväl för åren 1901 —1904.
Något nytt sjukhus för veneriskt sjuka har ej tillkommit under denna tid, hvadan
man ej har någon anledning att antaga, att förhållandet mellan de i enskild praxis
och de å sjukhus behandlade undergått någon afsevärd förändring. Resultaten
anföras i tab. 5 jämte motsvarande uppgifter från Köpenhamn och KristianiaJ).
Tab. 5.
Beräknade (Sverige) resp. hos hälsovårdsmyndigheten anmälda (Köpenhamn och Kristiania)
fall af smittosam venerisk sjukdom pr år och 1,000 invånare.
År, sjukdom | hela riket | Sverige Stockholm | Göteborg | Kristiania | Köpenhamn |
| °/00 | °/oo | °/oo | °/oo | °/oo |
A. Syfilis: |
|
|
|
|
|
1901 ................................. | 0.7 | 2.4 | 3.0 | 2.8 | 5.7 |
02................................ | 0.7 | 2.3 | 3.3 | 2.5 | 4.3 |
03 ................................. | o.» | 2.0 | 3.0 | 2.7 | 4.3 |
04 ................................. | 0.5 | 2.1 | 3.7 | 2.3 | 3.7 |
05................................. | 0.6 | 2.3 | 2.2 | 2.1 | 3.0 |
B. Ulcus molle: |
|
|
|
|
|
1901 ................................. | 1.1 | 13.3 | 4.o | 1.4 |
|
02................................. | 1.4 | 17.7 | 2.4 | 2.0 |
|
03................................. | 0.5 | 5.3 | 0.9 | 2.o |
|
04................................. | 0.5 | 1.4 | 1.8 | 1.7 |
|
05................................. | 0.3 | 1.3 | 0.6 | 1.3 |
|
C. Gonorré: |
|
|
|
|
|
1901 ................................. | 2.g | 10.5 | 13.8 | 8.3 | 13.7 |
02 ................................. | 2.3 | 15.7 | 13.fi | 7.7 | 12.7 |
03................................. | 2.2 | 15.o | 12.5 | 7.8 | 12.5 |
04 ................................. | 2.2 | I6.0 | 13.1 | 0.9 | 11.5 r |
05................................| | 2.3 | 15.3 | 12.8 | 6.7 | 11.4 |
'') Se doktorerna Anderssons och Möllers reseberättelse.
>5
Åt tab. 5 framgår att frekvensen smittningsfall i Stockholm och Göteborg är
af samma storleksordning som i Kristiania och Köpenhamn. Största skillnaderna
finna vi mellan Stockholm och Köpenhamn i afseende på syfilis och mellan
Stockholm och Kristiania i afseende på gonorrén. Ulcus mollc kunna vi lämna å
sido. Vi hafva vidare sett (tab. 3), att antalet under behandling varande å viss
dag pr 1,000 vuxna invånare företer ungefär samma värde i de större svenska
städerna som i motsvarande städer i Preussen. Detsamma gäller tydligen äfven
landsbygden i de båda länderna. I stort sedt förefinnas sålunda inga mera afsevärda
olikheter mellan de här anförda länderna i fråga om de veneriska sjukdomarnas
utbredning. Med kännedom om dessa sjukdomars utbredningssätt kunde man a
priori knappast vänta några större skiljaktigheter. Betingelsen för de veneriska
sjukdomarnas spridning inom en befolkning på den kulturståndpunkt de ifrågavarande
länderna intaga, utgöres så godt som uteslutande af de tillfälliga könsiörbindelserna.
Frekvensen af dessa förbindelser åter sammanhänger med »könsmoralens»
ståndpunkt, d. v. s. den grad i hvilken dessa förbindelser röna ett ogillande
hos befolkningen i genomsnitt eller anses nyttiga och nödvändiga för individen.
I detta afseende torde knappast några mera afsevärda olikheter förefinnas
mellan de här anförda germaniska länderna.
DE SMITTOSAMMA KÖNSSJUKDOMARNAS
UTBREDNING I SVERIGE 1822-1906
ENLIGT UPPGIFTER OM FALL, SOM BEHANDLATS Å DE
CIVILA SJUKHUSEN (KURHUSEN)
PÅ UPPDRAG UTARBETAD REDOGÖRELSE
AF
Professor J. E. JOHANSSON
^ .''Tn AN ^
STOCKHOLM 1908
ISAAC MARCUS* BOKTR.-AKTIEBOLAG
i
3
I. Tillgången å vårdplatser vid kurhusen.
I Sundhetskollegii och Medicinalstyrelsens berättelser finnas uppgifter om de
veneriska sjukdomarnas behandling å kurhusen sedan år 1822 ''). Att af dessa
uppgifter draga några slutsatser om sjukdomarnas spridning bland befolkningen, kan
synas vara ganska vanskligt. Att beräkna den verkliga spridningen är naturligtvis
omöjligt, men däremot kan man bilda sig en föreställning om sjukdomarnas ökning
eller aftagande under olika perioder. Finner man, att trots en ökad tillgång på
vårdplatser antalet å sjukhusen intagna håller sig oförändradt eller till och med
aftager, så är man berättigad att antaga, att de ifrågavarande sjukdomarnas spridning
bland befolkningen aftagit.
Tab. 1 visar, hurusom tillgången å vårdplatser vid lasaretten tilltagit under
det gångna seklet.
Tab. I2).
Tillgången å
vårdplatser
vid lasaretten
under
1800.talet.
Tillgången å vårdplatser vid lasaretten 1781—/poy.
År. | Antal | Antal | Antal invånare | Antal |
lasarett. | vårdplatser. | på 1 vårdplats. | intagna. | |
178 I | 17 | 196 | 10,807 | 730 |
l8l I | -> *» 3 J> | 692 | 3,437 | 4,0 5 3 |
00 v-u | 40 | 1,756 | 1,652 | 7,590 |
1841 | 42 | 2,146 | M63 | IO,777 |
1861 | 4é | 2,960 | I,3°4 | 1 6,89 1 |
1881 | 72 | 4,271 | 1,070 | 3 2,2 2 2 |
1901 | 76 | 7,3 5 3 | 698 | 65,019 |
1905 | 75 | CO O *<1 | 655 | 73,993 |
■) För de första 15 åren fullständigas dessa uppgifter genom en del öfversikter, som innehållas
i Svenska Läkarsällskapets Handlingar. Rörande Stockholms stads och läns kurhus innehålla dessa handlingar
uppgifter jämväl för åren 1813—1821.
’) Uppgifterna äro hämtade från R. Wawrinsky, Sveriges lasarettsväsende.
4
Under första hälften åt 1800-talet voro de flesta lasaretten tillika kurhus.
Ännu 1861 funnos endast 4 lasarett, som ej voro förenade med kurhus. Att
börja med gjordes ej heller så noga skillnad mellan kurhuset och det egentliga
lasarettet. Många lasarett voro till en början ej annat än kurhus. De första fasta
inkomster, som lasaretten erhöllo, var den s. k. kurafgiften. I den kungl. instruktion
för direktionerna öfver länslasaretten och kurhusen, som utkom 1817, bestämdes:
»För de med venerisk smitta behäftade personer skola särskilda rum vara utsedda,
med sängar, sängkläder och öiriga sjukhuspersedlar, som icke få nyttjas af andra
sjuka.» Uppgift om kurhusplatsernas antal meddelas emellertid först i berättelsen
för år 1861. Hvad den föregående tiden beträffar, måste man antaga, att de
befintliga lasarettsplatserna i första hand stått till de veneriskt sjukes förfogande
(Jmfr tab. 2). Genom införandet af kurhusafgiften 1818 hade nämligen lasaretten
fatt skyldighet att kostnadsfritt vårda veneriskt sjuka.
Tab. 2.
Antalet veneriskt sjuka i procent af hela antalet vårdade å kurhusen och lasaretten.
Antalet vårdplatser och medeltalet vårdade pr dag å kurhusen.
| Veneriskt | Medeltal | Antal vård- |
År | hela antalet | vårdade | platser å |
| husen och | kurhusen. | |
| |||
1820 | 5 7,9% |
|
|
1826 | 5 6,4 » |
|
|
O r r, CO t—1 | 48,5 » |
|
|
1841 |
| J654 15 62 |
|
1851 | 3 2,0 » | 503 |
|
1861 | 32,0 » | 448 | 900 |
1871 | 2 6,0 » | 59 5 | 1,100 |
1881 | 17,3 » | 440 | 1,145 |
1891 |
| 214 | 972 |
1901 |
| 362 | 937 |
1905 |
| 3^4 | 879 |
’) Medeltal för åren 184a—96, resp. 1847 — 51.
5
Af tab. 2 framgår att åtminstone under den senare hälben åt 1800-talet har
tillgången på kurhusplatser motsvarat behofvet''). Det är således tydligt att antalet
intagna å kurhusen under denna tid ej varit beroende af varierande tillgång å vårdplatser.
Därtill kommer att vården varit kostnadsfri ända sedan 1818. Under
sådana förhållanden torde man vara berättigad att af uppgifterna från kurhusen
draga en del slutsatser angående de veneriska sjukdomarnas spridning inom de
» breda folklagren ».
II. Öfversikt, hufvudsakligen omfattande tiden 1822—1895.
För åren 1822 —1896 finnas uppgifter om antalet fall af »venerisk sjukdom»
(syfilis, ulcus molle o. gonorré sammanförda), som intagits å kurhusen. Prof.
Weländer 2) har bearbetat dessa uppgifter i förhållande till invånarantalet. I tab. 3
anföres en del af hans resultat.
Tab. 5.
Antalet ä civila sjukhus intagna fall af venerisk sjukdom pr 10,000 invånare.
A civila sjukhus i | 00 10 10 1 10 Oi | 1827—31 | 00 io 1 w | 00 1 | 00 £ LO 1 4^ Oi | 1847—51 | 1852—56 j | 1857—61 | X 03 LO 1 2r | 1867—71 _________ ... | 00 -1 LO 1 --1 | 1877—81 | 1882-86 | 1887—91 | X ce LO 1 |
31,4 | 31, s | 56,2 | 118,7 | 108,6 | 82,2 | 100,5 | 104,8 | 121,4 | 110,8 | 68,1 | 82,9 | 88,8 | 70,3 | 74,5 | |
D:o i Göteborg | 36,0 | 30,!'' | 30,4 | 67,5 | 60,9 | 52,2 | 71,3 | 54,0 | 81,3 | 84,4 | 59,2 | 41,1 | 42,7 | 30,3 | 45,8 |
D:o i landet i öfrigt | 10,4 | 8,5 | 7,8 | 8,1 | 8,3 | 6,9 | 7,2 | 5,4 | 6,2 | 8,5 | 5,1 |
| 4,9 | 3,4 | 3,4 |
11 :o i hela riket | 12,3 | 9,9 | 10,1 | 12,9 | 12,9 | 10,8 | 11,6 | 10,1 | 12,3 | 14.5 | 8,1 | 9,8 | 10,7 | 8,6 | 8,1 |
Af tab. 3 framgår, att antalet fall af venerisk sjukdom, intagna å civila sjukhus,
aftagit i förhållande till invånarantalet. I städerna Stockholm och Göteborg inträder
denna minskning först mot slutet af 1800-talet, under det att man i början finner *)
*) Antalet platser å kurhusen öfverstiger betydligt medeltalet vårdade. Bestämmelsen i gällande
lasarettsstadga (af år 1901), att inom hvarje landstingsområde skall finnas en särskild afdelning för
veneriskt sjuka, kan numera synas vara öfverflödig. Vid många lasarett far denna afdelning långa tider
stå tom. En del landsting hafva vidtagit den anordningen, att afdelning för veneriskt sjuka finnes endast
vid ett lasarett inom landstingsområdet. Följden häraf har blifvit, att veneriskt sjuka i smittosamt stadium
mången gång måste sändas från en stad till en annan för att erhålla vård. Uppenbarligen vore det
f. n. mera praktiskt att låta bestämmelsen om särskild afdelning för veneriskt sjuka upphöra, och
endast förordna att dessa sjuka, i smittosamt stadium, skola erhålla kostnadsfri vård på det lasarett där
de söka inträde. På lasarettsläkaren ankomme att anordna denna vård på ett betryggande sätt.
*) JVeländer, De Veneriska sjukdomarnas historia i Sverige. Sid. 310.
Antalet
intagna å
kurhusen.
6
Approximativ
beräkning af
antalet tall
af de särskilda
sjukdomarna.
en ökning. Detta sammanhänger efter all sannolikhet därmed, att i de ifrågavarande
städerna ett synnerligen stort missförhållande mellan tillgång och behof å vårdplatser
för veneriskt sjuka varit rådande. Man kan säga att behofvet af dylika vårdplatser
ej blef tillgodosedt förr än med tillkomsten af S:t Görans sjukhus i Stockholm 1888
och det nuvarande Holtermanska sjukhuset i Göteborg 1893. Visserligen ökades
under den föregående tiden då och då platsantalet genom inrättandet af provisoriska
kurhus och utvidgning af befintliga sjukhusinrättningar, men fullt tillfredsställande
voro förhållandena aldrig. Det är klart, att hvarje ökning af platsantalet måste
medföra en ökning af antalet intagna, men häraf kan man ej draga några slutsatser
angående den verkliga sjukdomsfrekvensens ökning eller minskning. Därtill kommer
att i de ifrågavarande städerna funnits ett afsevärdt antal prostituerade kvinnor, som
stodo under mer eller mindre regelbunden besiktning, och dessa kvinnors internering
har naturligtvis i hög grad inverkat på antalet intagna patienter.
Inom öfriga delar af landet voro förhållandena gynnsammare. Lasaretten och
kurhusen tillgodosågo något så när behofvet af vårdplatser för de veneriskt sjuka.
Då vi här finna att under en fortgående ökning af platsantalet å sjukvårdsinrättningarna
antalet intagna veneriskt sjuka småningom aftagit i förhållande till invånarantalet,
så äro vi berättigade att antaga, att förekomsten af dessa sjukdomar
bland befolkningen faktiskt aftagit.
Det vore naturligtvis af intresse att följa de särskilda sjukdomarnas till- eller
aftagande. Men härvid stöter man på svårigheten att de olika sjukdomarna äro
sammanförda under eu rubrik, »venerisk sjukdom». Äfven långt efter det att
läkarna lärt sig att skilja dessa sjukdomar voro de formulär, efter hvilka årsrapporterna
från kurhusen afgåfvos, uppställda på det gamla sättet. Emellertid gjordes i
dessa formulär åtskillnad mellan »första gången eller ånyo smittade» samt »recidiv
af venerisk sjukdom». Orsaken till denna uppställning var påtagligen en sträfvan
att komma underfund med den behandlingsmetod som hade den bästa verkan att
förekomma recidiv, kvicksilfverbehandling eller den s. k. dietkuren. Af allt att
döma förekomma bland »recidiveu» endast fall af syfilis.
Rapporterna innehöllo vidare- uppgifter om förekomsten af vissa symtom,
särskilt »flytning från genitalia» och »sår på genbalk»: Den första af dessa
uppgifter ger oss upplysning om gonorréfallen. Drager man dessa fall från antalet
»intagna första gången eller ånyo smittade», erhåller man summan fall af ulcus
molle och nya fall af syfilis. Summan är något för liten, enär en del individer
säkerligen haft både gonorré och någon af de andra sjukdomarna. Då man hufvudsakligen
afser att följa växlingarna under längre perioder, har detta förhållande
ej någon större betydelse. Från och med 1871 fördes gonorréfallen fullständigt
skilda från »chancre och dess komplikationer samt konstitutionell sy^filis».
Från och med 18 61 föreligga äfven särskilda uppgifter om antalet fall åt
»mjuka» och »härda chancresår». Man har således direkta .uppgifter om antalet
7
intagna fall åt gonorrc, ulcus molle och recidiv af venerisk sjukdom (syfilis) samt
kan beräkna antalet nya tall åt syfilis.
Men äfven för tiden före 18 61 kan man, åtminstone approximativt, beräkna
fallen af ulcus molle och de nya syfilisfallen. l;ör tiden 1861—1895 visar det
sig, att förhållandet mellan »mjuka» och »hårda chancresår» under de särskilda
5-årsperioderna varierat endast obetydligt.1) Antager man samma proportion mellan
ulcus molle och hård chancre äfven för den föregående tiden, kan man åt uppgifterna
om »sår på genitalia» approximativt beräkna antalet tall åt ulcus molle och genom
att draga dessa från den ofvannämnda summan »ulcus molle och syfilis» erhåller
man antalet »nya fall af syfilis».1 2)
Eu komplikation betingas däraf att för åren 1842 —1861 i rapporterna
skillnad gjordes mellan »venerisk sjukdom» och »saltfluss». Den senare gruppen
är som bekant att betrakta som syfilis. Fråga är endast, om dessa tall skola räknas
till »recidiven» eller »de nya fallen». För att erhålla kontinuitet med den föregående
perioden böra de räknas till »de nya fallen». Såsom recidiv räknas nämligen
endast de fall, som varit intagna någon gång förut.
Man kan naturligtvis sätta i fråga, huruvida det lönar mödan att utföra alla dessa
beräkningar. Härvid bör man emellertid ihågkomma, att de generationer af läkare, som
lämnat ifrågavarande uppgifter, påtagligen varit mycket intresserade af att registrera
de iakttagna fallen af venerisk sjukdom. Vid början af 1800-talet hade dessa
sjukdomar en betydande utbredning bland befolkningen. De veneriskt sjuka utgjorde
länge hufvudmassan af patienterna på lasaretten. Af rapporterna från de olika
läkarna och af förhandlingarna inom Svenska Läkarsällskapet och Sundhetskollegium
framgår, huru viktigt man ansåg det vara att följa »den veneriska sjukdomens»
utbredning och verkan af de olika behandlingsmetoderna. Man samlar i våra dagar
minnesmärken från gångna tider och man söker så pietetsfullt som möjligt rekonstruera
dem. Tvifvelsutan förtjäna de ifrågavarande sifferuppgifterna att behandlas
på samma sätt.
I tab. 4 meddelas resultatet af de här ofvan skildrade beräkningarna och i
särskilda noter beskrifves närmare förfaringssättet vid beräkningarnas utförande.
Gonorrén företer en fortgående ökning. Nästa kolumn innehåller antalet fall
af »sår på genitalia». Såsom redan blifvit anfördt (not 1) kunna 60 å
80 % af dessa fall beräknas hafva varit ulcus molle. Fallen nådde ett maximum
under perioden 1842—46. Sedan slutet på 1860-talet hafva fallen af ulcus
1 ) Af hela antalet »chancresår» utgjorde »de mjuka»
1861—65 1866—70 1871—75 1876—80 1881—85 1886—90 1891—95
i Stockholm ......... 89,3 °,o 88,2 °/o 75,6 °/o 76.6 “/o 82,7 °/o 75,1 °/o 71,0 °,o
i landet i öfrigt...... 55,2 "/o 61,9 °/° 63)" */« 63,0 "/<> 61,2 °/o 64,8 % 55,9 °/o
2) Som förhållandet mellan antalet fall af »mjuka» och »hårda chancresår» visat sig afsevärdt
större i Stockholm än i landet i öfrigt, bör beräkningen utföras skildt för Stockholm och landet i öfrigt
8
molle varit i aftagande, ehuru med vissa afbrott såsom perioden 1881—85, och
1896—1900.
I fråga om syfilis anföras dels samtliga intagna fall dels recidiven särskildt.
Skillnaden utgör de »nya fallen». Recidiven ökades afsevärdt på 1850- och 1860-talen och hafva sedan hållit sig tämligen oförändrade. De »samtliga fallen» hafva
successivt sjunkit i antal, om vi undantaga 1860-talet. Tydligen ha således de
»nya fallen» högst betydligt aftagit sedan 1820-talet.
Tab. 4.
A civila sjukhus (kurhus) årligen intagna veneriskt sjuka ’) 1822—ipog.
Medeltal för j-årsperioder. *)
År. |
| Sår å genitalia.s) | Syfilis. | År. |
| Ulcus | Syfilis. | ||
Gonorré.2) | Samliga | Recidiv. 6) | | Gonorré.2) | Samtliga | Recidiv. 6) | ||||
1822—26 | 207 | 485 | 2,603 | 341 | 7)1861—65 | 744 | 1,293 | 2,132 | 529 |
27—31 | 194 | 377 | 2,252 | 257 | 66—70 | 854 | 1,379 | 3,028 | 907 |
1832—36 | 323 | 683 | 2,070 | 278 | 1871—75 | 664 | 641 | 2,353 | 834 |
37—41 | 547 | 1,305 | 2,141 | 2758) | 76—80 | 793 | 749 | 1,876 | 694 |
1842—46 | 574 | 2,014 | 2,009 | 256 | 1881—85 | 1,155 | 1,034 | 2,302 | 806 |
47—51 | 556 | 1,572 | 1,645 | 219 | 86—90 | 1,155 | 670 | 1,694 | 702 |
1852—56 | 677 | 1,695 | 1,912 | 252 | 1891—95 | 1,381 | 639 | 1,711 | 796 |
57—Hl | 570 | 1,539 | 1,745 | 485 | 96—00 | 1,376 | 930 | 1,574 | 894 |
|
|
|
|
| 1901—05 | 1,472 | 487 | 1,423 | 779 |
*) De af »saltfluss» lidande, som i årsrapporterna 1842—1860 anfördes särskildt, äro här inräknade
bland de »veneriskt sjuka».
*) Beräknade åren 1822 — 1861 af uppgifterna om procenten fall bland de intagna (1822—41:
^veneriskt sjuka och saltfluss»; 1842—61: endast »veneriskt sjuka»), då symtomet »flytning från genitalia»
förekommit. Aren 1861 —1896: direkta uppgifter om »dröppel» i tabellen öfver »uppgiga sjukdomssymtom».
Aren 1897 —1900: uppgifter om akut dröppel i tab. n:o 16, fallen å militärsjukhusen särskildt
fråndragna åren 1897 — 99. Aren 1901 — 05: »gonorrhoea acuta» tab. n:o 23.
3) Beräknade åren 1822—1861 af uppgifterna om procenten fall bland de intagna (1822—41:
»veneriskt sjuka och saltfluss»; 1842—61: endast »veneriskt sjuka»), då symtomet »sår å genitalia» före
kommit.
Af fallen i Stockholm kunna 80 °/o, i öfriga delar af landet 60 °/o beräknas hafva varit ulcus
molle (se sid 7 not 1).
4) Ären 1861—1896 direkta uppgifter om »mjuka chancresår» i tabellen öfver uppgifna sjukdoms,
symtom. Aren 1897—1900: uppgifter om ulcus molle i tabell n:o 16, fallen å militärsjukhusen särskildt
fråndragna åren 1897—99. Aren 1901—05: »ulcus molle» tabell n:o 23.
6) Aren 1822 — 71 beräknade genom att från antalet intagna (»veneriskt sjuka och saltfluss»)
draga summan af de beräknade'', resp. uppgifna, fallen af gonorré och ulcus molle (se not. 2 och 3). Åren
!87i—96 beräknade genom att från uppgifterna om »chancre och dess komplikationer samt konstitutionell
9
I tab. 5 äro de ofvan anförda absoluta talen beräknade i förhållande till
medelfolkmängden. Talen angifva de ärligen tillkomna sjukdomsfallen pr 10,000
invånare. Antalet nya fall af syfilis har erhållits genom att draga »recidiven» från
»samtliga fallen» i tab. 4. Antalet tall af uleus molle har före tiden 1822 — 61
beräknats af uppgifterna om »sår på genitalia» på sätt som angifves i not 3 till
tab. 4. Å fig. 1 återgifvas grafiskt de i tab. 5 anförda talen.
Tab. 5.
A civila sjukhus (kurhus) årligen intagna fall af veneriska sjukdomar
pr 10,000 af medelfolkmängden åren 1822 — 1 poj. * * * * * 6 * 8
År | Syfilis '') | Ulc. molle2); | Gonorré | År | Syfilis | Ulc. molle | Gonorré i |
1822—26 | 8.4 | 1.1 | 0.8 | 1861—65 | 4.0 | 3.2 | 1.9 |
27-31 | 7.o | 0.9 | 0.7 | 66—70 | 5.1 | 3.3 | 2.1 |
1832- 36 | fi.o | 1.5 | 1.1 | 1871—75 | 8.6 | 1.5 | 1.6 |
37-41 | 6.0 | 2.9 | 1.8 | 76-80 | 2.6 | 1.7 | 1.8 ! |
1842-46 | 5.4 | 4.3 | 1.8 | 1881-85 | 3.8 | 2.3 | 2.5 I |
47-51 | 4.2 | 3.1 | l.C | 86—90 | 2.1 | 1.4 | 2.4 |
1852—56 | 4.6 | 8.2 | 1.9 | 91—95 | 1.9 | 1.3 | 2.9 |
57-61 | 3.8 | 2.8 | 1.5 | 96-00 | 1.4 | 1.9 | 2.7 |
|
|
|
| 1901-05 | 1 12 | 0.9 | 2.8 |
syfilis» draga uppgifterna om »mjuka chancresår» (se not. 4). Aren 1897 —1900 uppgifterna om »syfilis i
första utbrottet» i tabell n:o 16 med tillägg af uppgifterna om »recidiv» samt »hereditär syfilis» i tabell
11:0 17. För åren 1897—99 äro uppgifterna från militärsjukhusen särskildt fråndragna. Åren 1901—05:
uppgifterna om »syphilis hereditaria» och »syphilis acquisita» i tabell n:o 22 A. För åren 1822 — 96
maste beräkningen gifva något för låga värden, enär en del fall, där syfilis förekommit jämte gonorré
(före 1871) resp. uleus molle blifvit fråndragna. Emellertid förekomma uppgifter om förekomsten af vissa
symtom t. ex. »utslag och fläckar», »sår i mun, näsa och svalg» m. m. Genom att jämföra dessa uppgifter
med dem, som nyssnämnda beräkning lämnat kan man se, huruvida något afsevärdt fel uppkommit.
Pa detta sätt befanns för aren 1842 — 51 en mindre korrektion (ökning) vara nödvändig ifråga om uppgifterna
för Stockholm.
6) Aren 1822 — 70: direkta uppgifter om intagna »recidiv af venerisk sjukdom». Åren 1871-96:
direkta uppgifter om »recidiv af konstitutionell syfilis». Åren 1897 — 1900: uppgifter om »recidiv af förvärfvad
syfilis» i tab. n:o 17; för åren 1897 — 99 äro uppgifterna från militärsjukhusen särskildt fråndragna.
Aren 1901—05: från uppgifterna om »syfilis acquisita» i tab. n:o 22 A fråndragas uppgifterna om »syfilis
i första utbrottet* tab. n:o 23.
'') Uppgifterna för ar 1861 inga i medeltalen både för denna och den näst föregående perioden.
8) Interpoleradt värde.
J) Uppgifterna om antalet »nya fall» äro erhållna genom att draga 1 recidiven» från de samtliga
fallen i tab. 4.
2) Se tab. 4 not 3 och sid. 7 not 1.
Sjukdoms
fallen pr
10,000 in
vånare.
2
10
Nya, fall pr. är
syfilis -
ulcus mo ''le--
gonorré
1820 30 W 50 60 70 80 00 1000
Fig- i.
För syfilis har frekvensen sjunkit till en sjundedel sedan början af 1820-talet. Sänkningen har emellertid ej försiggått oafbrutet. Under 1860-talet och
likaså i början af 1880-talet ägde en ökning rum.
Ulcus molle och gonorré förete mycket låg frekvens vid början af 1820-talet. Tydligen var det hufvudsakligen syfilispatienter som vid denna tid
intogos på kurhusen. Frekvensen för ulcus molle och gonorré stiger emellertid
under de följande perioderna, under det att densamma sjunker för syfilis. Från
och med 1840-talet förlöpa kurvorna för syfilis och ulcus molle tämligen parallellt,
och med början af 1850-talet får äfven gonorrékurvan samma förlopp. Stegringen
under 1860- och 1880-talen återfinna vi i fråga om alla tre sjukdomarna. Med
slutet af 1880-talet inträder den förändringen, att gonorrén får den högsta
frekvensen af de tre sjukdomarna.
Stegringarna på 1860- och 1880-talen hafva ett visst intresse, enär
motsvarigheter kunna iakttagas äfven i grannländernas hufvudstäder.1) I Köpenhamn
hade syfilis ett frekvensmaximum 1869 och ett annat 1885. I Kristiania inföll
ett frekvensmaximum för alla 3 sjukdomarna i början af 1880-talet. *)
*) Stegringen på 1860-talet har särskildt observerats af W eländer och utförligt behandlats i hans
anförda arbete.
I
Tab. b.
A civil a sjukhus (kurhus) i Stockholm, Göteborg resp. landet i öfrigt intagna
veneriskt sjuka i % af de å samtliga civila sjukhus (kurhus) i riket
årligen intagna fallen af veneriska sjukdomar.
|
| 1822/41 | 1842/01 | 1801/80 | 1881/95 |
| Sjukhusen | 7» | 0/„ /" | 7» | 7° |
| i Stockholm ....................................... | 7.9 | lO.t | 21.0 | 29.9 |
Syfilis I | i Göteborg .......................................... | J >12.1 |
| 6.7 | 8.4 |
(nya fall) \ | i landet i öfrigt .................................... | 83.i) | 71.7 | 01.7 | |
Ulcus molle J | i Stockholm .......................................... | 40.2 | 47.2 | 50.7 | 67.4 |
i Göteborg .......................... .............. | | 59.« | 52.0 | 10.1 | 9.5 | |
1 | i landet i öfrigt .................................... | 33.2 | 23.1 | ||
1 | i Stockholm ........................................ | 39. c | 33.5 | 31.3 | 51.6 |
Gonorré j | i Göteborg ........................................ i landet i öfrigt .................................. | }■ 00.4 | 66.5 | 8.7 00.0 | 9.9 88,5 |
De i tab. 4 och 5 anförda talen hänföra sig till riket i dess helhet1). Åt
tab. 6 framgår, i hvilken grad, materialet förskrifver sig från sjukhusen i Stockholm,
Göteborg eller landet i öfrigt. Vi finna, att i fråga om syfilisfallen bidrog
Stockholm under den första perioden endast med en jämförelsevis obetydlig
kontingent. Den höga syfilisfrekvensen på 1820-talet är således hufvudsakligen
ett uttryck för sjukdomens betydande spridning å landsbygden vid denna
tid. Hufvudstadens kontingent har sedermera ökats i förhållande till kontingenten
från landet i öfrigt. Åren 1881—95 utgjorde densamma 30 % af samtliga fall
och vid den år 1905 verkställda enqueten voro 31 % af de anmälda fallen af
syfilis recens från Stockholm. Vid fördelning af fallen efter den ort, där smittan
ådragits, (se sid. 30) befanns, att Stockholm utgjort smittokällan för 25 %> af de
fall af syfilis recens, som intagits å lasaretten åren 1901—05. På senare tiden
har tydligen antalet patienter, som vårdats för syfilis i Stockholm, varit större än
deras antal, som ådragit sig sjukdomen därstädes.
I fråga om ulcus molle och gonorré har Stockholms-kontingenten, så långt
tillbaka uppgifter föreligga, varit långt mera betydande än i fråga om syfilis. Under
åren 1822 — 41 utgjorde sålunda de å Stockholms stads kurhus intagna fallen, såväl
beträffande ulcus molle som gonorré, omkr. 40 % af summan för hela riket. Åren
1881—95 hade denna procent stigit till 67$ och 51 % resp. för ulcus molle
Fallens fördelning
på
Stockholm,
Göteborg och
landet i öfrigt.
) Fallen å militärsjukhusen äro ej inräknade.
Sjukdomsfrekvensen
i
Stockholm
Göteborg och
landet i öfrigt.
och gonorré. Vid enqueten igoj hade Stoekholmsfallen sjunkit till 2)% resp.
38^ af summorna anmälda fall för hela riket. Vid fördelning efter smittningsorten
befanns Stockholm utgöra smittokällan för 64 % resp. 46 % af de å lasaretten
intagna fallen af ulcus molle resp. gonorré åren 1900—-05 (se tab. 20.)
Tab. 7.
A de civila sjukhusen (kurhusen) i Stockholm och Göteborg äfvensom i landet
i öfrigt årligen intagna fall af venerisk sjukdom pr 10,000 invånare.
|
| 1822/41 | 1842/61 | 1861/80 | 1881/95 |
| Sjukhusen: | 19.2 1 |
| 24.» 19.2 |
|
Syfilis | | i Göteborg ............................................ |
| 9.9 | ||
(nya fall) | | i landet i öfrigt ..................................... | j 6.4 | 3.7 | 2.9 | 1.0 |
1 | i Stockholm .......................................... | 23.s | 57.5 | 36.3 | 23.3 |
Ulcus molle J | i Göteborg............................................ | } h0 | 1.8 | 29.o | 7.7 |
1 | i landet i öfrigt..................................... | 0.8 | 0.4 | ||
I | i Stockholm ....................................... | 15.5 | 20.9 | 16.8 | 26.6 |
Gonorré { | i Göteborg........................................... | > 0, |
| 11.9 | 12.0 |
1 | i landet i öfrigt...................................... | 1.2 | 1.1 | 1.2 |
Tab. 7 innehåller en jämförelse mellan de tre sjukdomarnas frekvens i
Stockholm, Göteborg och landet i öfrigt. Vi finna, att för alla tre sjukdomarna
har frekvensen varit högst i Stockholm. Äfven under den första perioden, 1822—41,
då, såsom vi sett, (tab. 6) Stoekholmsfallen endast utgjorde omkr. 8 % af syfilisfallen
(å sjukhus) i hela riket, finna vi en frekvens, 19.2 pr 10,000 invånare,
som är 3 gånger så hög som i den öfriga delen af landet.
Stockholm visar i motsats till landet i öfrigt en afsevärd ''stegring af frekvensen
beträffande alla sjukdomar, då man jämför de första två 2o-årsperioderna. Vi
hafva redan här ofvan påpekat, att denna stegring af frekvensen å kurhusen möjligen
står i samband med dessa sjukvårdsanstalters utvidgning och att man således
ej nödvändigtvis måste antaga en ökning af de veneriska sjukdomarnas spridning
bland Stockholms befolkning. Emellertid framgår af direkta uppgifter från denna
tid, att enligt myndigheternas uppfattning eu stegring i sjukdomsfrekvensen ägt rum.
En egendomlighet, som omedelbart väckte vederbörandes uppmärksamhet, var
att i Stockholm såväl å de militära som de civila kurhusinrättningama de s. k. primitiva
symtomen voro långt vanligare än å sjukhusen i öfriga delar af landet. Det
är klart, att så länge man uppfattade »flytning från genitalia» och alla »sår å genitalia»
13
Tab. 8.
Å civila sjukhus (kurhus) årligen intagna nya fall af syfilis fr 10,000
af årliga vicdclfolkmångden, länsvis.
. | 1861—70 | 1871—80 | 1881-90 | 1891—95 |
Stockholms stad ................................................. | 32. a | 17.8 | 17.3 | 11.8 |
Stockholms län ..................................................... | 2.7 | 1.6 | 1.6 | l.l |
Uppsala „ ...................................................... | 3.3 | 3.3 | 3.1 | 1.2 |
Södermanlands ,, ............................................... | 1.7 | 1.7 | 1.1 | 1.4 |
Östergötlands „ (utom Norrköping) ........................... | 3.o | 1.1 | 0.9 | 0.6 |
Norrköping .............................................................. | 13.9 | 7.9 | 8.9 | 3.8 |
Jönköpings län ................................................... | 2.3 | 2.6 | 2.0 | 0.6 |
Kronobergs „ ...................................................... | 3.5 | 2.4 | 1.3 | 0.9 |
Kalmar ,....................................................... | 4.6 | 3.8 | 1.8 | 1.3 |
Gottlands ,, ................................................... | 2.6 | 1.5 | i.i | 0.7 |
Blekinge „ ....................................................... | 4.3 | 4.4 | 2.7 | 1.4 |
Kristianstads ,, ...................................................... | 3.4 | 2. 5 | 1.2 | 1.4 |
Malmöhus ,, ...................................................... | 4.7 | 2.5 | 2.o | 1.5 |
Hallands ,, ...................................................... | 2.7 | 2.5 | 1.4 | 2.0 |
Göteborgs och Bohus län (utom Göteborg) ..................... | 2.9 | 1.0 | 1.3 | 1.7 |
Göteborgs stad ....................... ............................. | 27.6 | 12.7 | 10.9 | 8.3 |
Älfsborgs län ................................................... | 3.1 | 1.8 | 0.8 | 0.8 |
Skaraborgs „ ................................................... | 3.3 | 1.1 | 0.4 | 0.3 |
Värmlands ,, ................................................... | 3.2 | 2.0 | 0.9 | 0.7 |
Örebro „ ............... ................................ | 2.3 | 1.5 | 0-8 | 0.3 |
Västmanlands ,, ............................................ ...... | 2.7 | 1.8 | 1.7 | 0.8 |
Kopparbergs „ .............i.................................... | 1.6 | 1.3 | 1.3 | 1.0 |
Gäfleborgs „ ................................................... | 5.0 | 3.7 | 3.5 | 1.8 |
Västernorrlands „ ................................................... | 6.9 | 6.7 | 5.3 | 2.8 |
Jämtlands „ ................................................... | 4.1 | 3.5 | 2.2 | 1.8 j |
Västerbottens „ ............................................... | 0.5 | 1.8 | 0.9 | 1.6 |
Norrbottens „ .................................................. | 1.4 | 1.5 | 2.9 | 1.4 |
Hela riket | 4.57 | 3.08 | 2.6 6 | 1.89 |
14
som symtom af syfilis, det skulle förefalla märkvärdigt, att denna sjukdom yttrade
sig på ett helt annat sätt å en ort än å en annan. Räknar man åter dessa symtom
såsom fall af gonorré resp. ulcus molle (delvis) ''), så finna vi, såsom af tab.
6 framgår, att fallen af gonorré resp. ulcus molle varit fördelade på sjukvårdsinrättningarna
i Stockholm och landet i öfrigt i ungefär samma proportion under
åren 1822 — 61 som under åren 1861—80, då de ifrågavarande sjukdomarna
mera tydligt skildes åt i rapporterna. Det som på 1820- och 1830-talen föreföll
så märkvärdigt, var i själfva verket intet annat än, att syfilis förekom i eu lägre
procent bland de å Stockholms kurhus intagna veneriskt sjuka än bland de å andra
kurhus i riket intagna. Syfilis var visserligen på 1820-talet mycket spridd
i Stockholm, och hade en högre trekvens än i genomsnitt i landet i
öfrigt. Men samtidigt förekom i Stockholm gonorré med nästan samma
frekvens och ulcus molle i en afgjordt högre frekvens än syfilis. Inom
ofri ga delar af landet var däremot syfilis den ojämförligt mest spridda
af de tre sjukdomarna.
Syfilis- Tab. 8 innehåller en öfversikt öfver syf/isfrekvensen å sjukhusen i de olika
frekvensen i de ^ ^ ^
särskilda länen, pr 10,000 invånare beräknadt, under åren 1861—95. Om man undan
länen.
tager de två nordligaste länen, har sjukdomen öfverallt aftagit i frekvens under
denna tid. I de stora städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping-) uppgick
frekvensen under perioden 1891—95 till ungefär eu tredjedel af frekvensen under
åren 1861 —1870. I de flesta län har den sjunkit till V3 å V4. I Skaraborgs,
Örebro och Östergötlands 3) län har sänkningen varit ännu större. Minst betydande
bär sänkningen varit i Hallands, Göteborgs, Kristianstads och Stockholms län samt
i de norrländska länen. Kopparbergs och Södermanlands län hade redan på 1860-talet en mycket låg syfilisfrekvens.
Lägsta syfilis-frekvensen under perioden 1891—95 finna vi inom
ett sammanhängande område bestående af Skaraborgs, Örebro, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Älfsborgs, Värmlands och Västmanlands län samt Gottlands
län. Egendomligt nog motsvarar detta område just den del af landet som vid
1800-talets början var mest härjadt af sjukdomen. 4) Högst är frekvensen i de
stora städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping 4) vidare de norrländska länen, i
främsta rummet Västernorrlands län, samt Hallands och Göteborgs och Bohus län.
Enqueten igog har gifvit i hufvudsak samma resultat. De förändringar
vi kunna iakttaga äro följande. Jämtlands och Västerbottens samt Göteborgs och *)
*) Se sid. 7.
2) Uppgifterna för Malmö kunna ej beräknas särskilt från Malmöhus län.
B) Norrköping frånräknadt.
4) Jämför Welander: De veneriska sjukdomarnas historia i Sverige sid. 302.
°) Ang. Malmö se not 2.
15
Tab. 9.
Sammanställning af uppgifter frän de civila kurhusen angående sättet Jär
den veneriska smittans öfverförande. Aren iSi)—18 )6. * I
Af de kända fallen utgjorde antalet fall, då smittan
öfverförts:
genom samlag j
genom sammanlefnad j
., öfriga civila
1813—21 | 1822—26 | 1827—31 | 1832—36 |
7» | 7» | 7» | 7- |
69.2 '') | 81.1 | 88. <s | 94.» |
31.7 !) | 26.» | 23. s | 40.0 |
30. s '') | 15.!* | 1 1.2 | 5.7 |
68.» -) | 74.0 | 7H.2 | 60.0 |
lägsta frekvensen | 1. Däremot hafv; |
, ,, öfriga civila ,
Bohus län kunna räknas till länen med <
Örebro och Värmlands län fått en relativt högre frekvens än åren 1891—95.
Malmöhus län (Malmö ej inräknadt) har ryckt upp bland länen med den högsta
frekvensen och bland de norrländska uppträder Norrbottens län med det högsta värdet.
I rapporterna från kurhusen hafva uppgifter meddelats angående sättet hvarpå
smittan blifvit öfverförd. För de första perioderna gälla uppgifterna alla tre sjukdomarna.
Man skilde mellan fall, då smittan öfverförts »genom samlag» och »genom
sammanlefnad». Vidare angafs antalet »okända» fall. Som denna sista grupp
visade sig blifva ganska stor, 20—40 %. synes man vid början af 1840-talet hafva
upphört med att registrera smittningssättet. Först år 1863 återupptog man dessa
anteckningar, men endast ifråga om syfilis. Emellertid lämna uppgifterna om de
kända fallen från de första åren mycket värdefulla upplysningar.
Den sammanställning som meddelas i tab. 9, utvisar en påfallande skillnad
mellan landsorten och hufvudstaden. I landsorten ansågs smittan i det öfvervägande
antalet fall vara öfverförd »genom sammanlefnad», i Stockholm däremot »genom
samlag» och tydligen fick man därstädes den uppfattningen att de »genom sammanlefnad»
smittade fallen (de insonta fallen) blefvo allt sällsyntare. Samma förändring
i afseende på frekvensen insonta fall ägde sedermera rum äfven i landet
utom Stockholm, såsom framgår af tab. 10.
Betydelsen af denna förändring är lätt att inse. Fn relativt hög frekvens af
insonta fall häntyder på okunnighet om de ifrågavarande sjukdomarnas natur och i
*) Åren 1814 — 1821.
2) Uppgifterna afse endast Stockholms läns kurhus.
Öfverförings
sättet.
i6
Tab. 10.
Fall, då sjukdomen öfverförts genom samlag, beräknade i procent af hela
antalet fall af syfilis, intagna’) å civila sjukhus (kurhus).
Stockholms stad ...............................
Stockholms län ..............................
Uppsala ,, ................................
Södermanlands ,, ...............................
Östergötlands „ (utom Norrköping) ........
Norrköping.........................................
Jönköpings län ................................
Kronobergs „ ................................
Kalmar „ ................................
Gottlands „ ................................
Blekinge „ ................................
Kristianstads „ ................................
Malmöhus „ ................................
Hallands „ ...............................
Göteborgs och Bohus län (utom Göteborg)
Göteborgs stad ...................................
Älfsborgs län................................
Skaraborgs ,, ................................
Värmlands „ ................................
Örebro „ ................................
Västmanlands „ ................................
Kopparbergs ,, ...............................
Gäfleborgs ................................
Västernorrlands,, ................................
Jämtlands „ ................................
Västerbottens „ ................................
Norrbottens ,, ................................
1863—70 | 71-80 | 81-90 | 91-95 |
V | % | 7» | 7» |
92.7 | 92.3 | 93.5 | 94.5 |
88.» | 64.7 | 76.0 | 82.9 |
76.o | 75.0 | 86.5 | 85.3 |
77.4 | 74.4 | 77.S | 82.1 |
66.2 | 70.7 | 70. o | 84.2 |
\6 00 | 85.o | 86.0 | 94.1 |
75.8 | 68.9 | 80. o | 75.3 |
47.0 | 56.8 | 60.8 | 52*5 |
72.2 | 76.0 | 75.4 | 83.o |
i 86.7 | 74.2 | ce OO | 93.3 |
j 52.0 | 64.3 | 64.8 | 76.3 |
78.2 | 73.8 | 71 s | 84.9 |
85.o | 87.5 | 91.5 | 90.8 |
73.7 | 67.1 | 62.3 | 80. o |
74.» | 65.5 | 71.9 | 83.5 |
83.5 | 88.o | 88.4 | 90.5 |
68.2 | 55.7 | 69.1 | 80. o |
46.7 | 57.4 | 73.7 | 89.4 ■ |
66.o | 65.7 | 66.2 | 79.3 |
73.o | 73.2 | 79.8 | 83.7 |
76.o | 77.2 | 79.1 | 90.3 |
76.0 | 82.1 | »O ad | 80. o |
80. o | 75.» | 75.3 | 81.7 |
83.o | 69.i | 78.4 | 80.1 |
56.2 | 60.1 | 79.0 | 72.7 |
38.8 | 58.4 | 54.5 | 75.7 |
46.7 | 83.3 | 73.7 | 85.2 |
riket 75.0 4 j 76.21 83.50 88.51
) Recidiv medräknade.
!7
allmänhet eu lag ståndpunkt i fråga om snygghet hos de befolkningslager, inom
Indika smittan på detta sätt sprider sig. Åt'' berättelserna om de enskilda fallen
framgår, hurusom smittan utbredt sig inom samma familj eller samma arbetslag
där gemensamhetssystemet i stor utsträckning varit rådande i fråga om kläder, säng,
inåt- och dryckeskärl, tobakspipor o. s. v. och där äfven kringvandrande främlingar
utan betänkande upptagits i den förtroendefulla kretsen.
I början åt 1800-talet hade som vi sett de veneriska sjukdomarna, i främsta
rummet syfilis, fått en betydande spridning. På landsbygden både sjukdomen
tydligen karaktären åt eu Jolksjukdom, som eu gång importerad till en bygd
hufvudsakligen öfverfördes »genom sammanlefnad». För att råda bot häremot tillkommo
bestämmelserna i det kungl. cirkuläret af io juni 1812 samt instruktionen
för provinsialläkarna af 1822, genom hvilka bland annat förordnades om allmänna
besiktningar å befolkningen i de angripna orterna. Att sådana besiktningar i ganska
stor utsträckning blifvit utförda, framgår af uppgifter i läkarrapporter från denna
tid. Närmaste afsikten var naturligtvis att befordra de sjuka till vård, men dessutom
blefvo dessa åtgärder af stor betydelse, i det att befolkningen genom läkarna
erhöllo undervisning om sjukdomens smittosamma natur och lärde sig iakttaga
nödiga försiktighetsmått. Men utom myndigheternas åtgärder bidrog äfven höjningen
af den allmänna välmågan hos befolkningen under loppet af 1800-talet att undanröja
betingelserna för sjukdomens spridning »genom sammanlefnad».
Spridningen genom de tillfälliga könsförbindelserna påverkas emellertid ej i
samma grad åt de anförda åtgärderna och framstegen. Följden blir, att de insonta
fallen aftaga i förhållande till de öfriga. I större städer, där eu utbredd prostitution
förefinnes, komma under alla förhållanden de insonta fallen att utgöra eu
ringa minoritet.
Såsom ofvan blifvit påpekadt, undergick frekvensen insonta fall i Stockholm
samma förändring under 1820- och 1830-talet som densamma sedermera undergått
i landets öfriga delar. Skillnaden är att den förra förändringen ej åtföljdes af
någon sänkning i totala syfilisfrekvensen, under det att samtidigt med den senare
sjukdomen alldeles afgjordt aftagit. Förklaringen härtill torde ligga däri, att, såsom
af en del handlingar från 18 3 o-talet framgår l), prostitutionen i Stockholm tilltagit
vid denna tid.
Tab. 10 erbjuder åtskilligt af intresse, särskildt om den sammanställes med
tab. 8. Låga procenttal i tab. 10 betyda naturligtvis en hög procent insonta fall
bland de kända fallen. Beträffande Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs och Jämtlands
län finna vi under den första perioden en mycket hög frekvens insonta fall.
De utgöra omkring hälften af de kända fallen. Af tab. 8 finna vi att totala
syfilisfrekvensen äfvenledes var mycket hög i dessa län under ifrågavarande period. *)
*) Se Welander: De veneriska sjukdomarnas historia i Sverige.
* * 3
Syfilis
rekvensenoch
relativa antalet
insonta
fall; länsvis.
i8
Tab. 11.
A civila sjukhus (kurhus) iakttagna insonta fall af syfilis, dels angifna i % af
samtliga syfilisfall, dels fördelade efter sättet för öf nerf ärandet.
Öfversikt för åren 186) — 18yj länsvis.
■ | Insonta | Procent, af samliga insonta 7 i | ||
genom arf | genom digifning | på annat | ||
i Stockholms stad .................................................... | 6.7 | 46 | 12 | 42 ! |
„ >än ......................................................... | 22.5 | 22 | 8 | 70 1 |
| Upsala „ ...................................................... | 19.8 | 41 | 7 | 52 |
1 Södermanlands län ................................................. | 23.4 | 24 | 10 | 66 • |
] Östergötlands „ (utom Norrköping) ........................... | 30.fi | 24 | 9 | 67 |
| Norrköpings stad .................................................... | 13.7 | 56 | 17 | 27 1 |
; Jönköpings län ................................................. | 25.7 | 23 | 20 | 57 |
i Kronobergs „ ..................................................... | 46.3 | 13 | 7 | 80 |
Kalmar „ ...................................................... | 25.2 | 37 | 7 | 56 |
1 Gotlands „ .................................................. | 16.4 | 43 | 4 | 53 |
Blekinge „ ..................................................... | 39.4 | 13 | 17 | 70 |
Kristianstads „ ................................................. | 23.s | 20 | 9 | 71 |
Malmöhus „ ...................................................... | 11.7 | 27 | 18 | 55 |
Hallands „ ..................................................... | 30.t | 19 | 14 | 67 |
! Göteborgs och Bohus län (utom Göteborg) ..................... | 27.4 | 21 | 20 | 59 |
j Göteborgs stad........................................................ | 12.8 | 55 | 11 | 34 |
Älfsborgs län ........ .......................................... | 35.3 | 24 | 8 | 00 CC |
Skaraborgs „ ................................................... | 42.» | 13 | 8 | 79 |
Värmlands „ .................................................. | 32.9 | 21 | 13 | 66 |
Örebro „ ................................................. | 24.3 | 17 | 15 | 68 |
Västmanlands „ ................................................... | 21.4 | 26 | 17 | 57 |
Kopparbergs „ .................................................... | 20.9 | 31 | 4 | 65 |
Gäfleborgs ,, ................................................... | 22.4 | 21 | 13 | 66 |
Västernorrlands ,, ................................................... | 23.1 | 14 | 12 | 74 |
Jämtlands „ ...................*............................... | 34.2 | 16 | 5 | 79 |
j Västerbottens .................................................. | 40.5 | 10 | 10 | CD O |
Norrbottens „ .................................... ........... | 26.7 | 10 | 14 | 76 | |
Hela riket | 20.2 7 | . 25.0 | 11.5 | 63.5 • |
19
Östergötlands »), Älfsborgs och Värmlands län ansluta sig till denna grupp. Tillståndet
i dessa län, en afsevärd spridning åt sjukdomen i förening med ett ötvervägande
eller åtminstone mycket betydande antal insonta fall, motsvarar vår uppfattning
om sjukdomens utbredning hos en befolkning med mera »primitiva» lefnadsvanor.
En påtaglig motsats till dessa län bilda de större städerna Stockholm,
Göteborg och Norrköping (Malmö är inräknadt i Malmöhus län) med en jämförelsevis
obetydlig frekvens insonta fall och eu totalfrekvens af sjukdomen, som
kan betecknas som kolossal vid sidan af frekvensen i de förra länen. Tillståndet
motsvarar den föreställning vi a priori kunna göra oss om sjukdomens utbredning
i ett samhälle med en mera betydande prostitution. Gäfleborgs och Västernorr]ands län
synas, hvad förhållandena under 18 6o-talet beträffar, ansluta sig till de nyssnämnda
städerna. Under de följande årtiondena däremot återfinna vi hos dessa län den
mera »primitiva» typen. För öfrigt se vi, hurusom för så godt som samtliga
län frekvensen insonta fall steg för steg aftager, samtidigt med att den totala
sjukdomsfrekvensen sjunker. Sjukdomen har förlorat karaktären af en folksjukdom,
den blir ett de tillfälliga könsförbindelsernas bihang.
För de två nordligaste länen finna vi i allmänhet en mycket låg sjukdomsfrekvens,
sannolikt till stor del beroende därpå, att så få fall från dessa vidsträckta
län kunnat komma in på de vid kusten belägna kurhusen. Men af de fall, som
kommit under observation, har åtminstone i Västerbottens län, en mycket hög procent
varit insonta. Bland de sydligare länen utmärker sig Kronobergs län ända in på
1890-talet för en hög frekvens insonta fall.
Tab. 11 visar, huru de insonta fallen inom de olika länen varit fördelade
på grupperna: sjukdomen öfverförd »genom arf» »genom digifning» och »på
annat sätt». Man skulle tro att »öfverförandet genom arf» skulle vara särskilt
vanligt, i samma män som sjukdomen tagit karaktären af eu folksjukdom. Men
det förhåller sig tvärtom. Vi finna de högsta talen för Stockholm, Göteborg och
Norrköping samt för Uppsala och Gottlands län, som i likhet med de nyssnämda
städerna hafva en låg procent insonta fall. Däremot finna vi låga värden för Kronobergs,
Blekinge, Skaraborgs och Västerbottens län d. v. s. just de län, som i fråga
om insonta fall utmärka sig för en relativt hög frekvens.
I fråga om »öfverföring genom digifning» finna vi de högsta talen från
Jönköpings och Göteborgs och Bohus län samt de lägsta för Gottlands, Kopparbergs
och Jämtlands län.
Det är tydligt, att då sjukdomen i öfvervägande .eller åtminstone i mycket
hög grad öfverföres på insont sätt d. v. s. då sjukdomen uppträder med
karaktären af folksjukdom, sker det insonta öfverförandet hufvudsakligen
på annat sätt än genom arf eller digifning. *)
Typ af
folksjukdom.
De större
städernas typ,
Insonta fall;
länsvis.
*) Utom Norrköping.
20
Syfilis -frekvens och
sättet för
öfverförandet;
hela riket.
Digifning.
Tab. 12.
A civila sjukhus (kurhus) intagna fall af syfilis, procentiskt fördelade
efter sättet för smittans öfverförande. Hela riket.
. År | Smittans öfverförande genom | Nya fall | |||
samlag | arf | digifning | annat sätt | ||
| °/o | 7» | 7» | °/« |
|
1863—TO1) | 75.9 | 5.4 | 3.1 | 15.5 | 4.0 |
1871—80 | 76.2 | 0.5 | 2.8 | 15.5 | 3.1 |
1881—90 | 83.5 | 4.7 | 1.8 | 10.0 | 2.7 |
1891—95 | 88.5 | 4.0 | 0.7 | fi.8 | 1.9 |
96—OO5)" | 88.7 | 3.9 | 7 | 4 | 1.4 |
1901—053) | 90. s | 4.5 | 5 | 2 | 1.2 |
I tab. 12 lämna vi slutligen en öfver sikt för hela riket öfver, huru sjukdomens
(syfilis) frekvens och sättet för öfverförandet småningom ändrat sig under
senare hälften af 1800-talet. Frekvensen har nedgått till omkring V4 af medelvärdet
för åren 1861—70. Procenten insonta fall har minskats från 24 % på
1860-talet till icke fullt 10 % åren 1901—05. Vid enqueten 1905 utgjorde
de extragenitala samt de hereditära fallen tillsammans icke fullt 10 % af de till
sitt ursprung kända fallen.
Bland de insonta fallen är det i främsta rummet de genom digifning öfverförda
som aftagit. Från 1860-talet till början af 1890-talet minskades procenten
af dessa tall med mer än 3 4. Öfverförandet genom digifning kan ske antingen
från baim till amma eller tvärtom. Äfven i detta afseende har en kontinuerlig
förändring försiggått såsom framgår af följande öfversikt:
År 1863—65 1866—70 1871—75 1876—80 1881—85 1886—90 1891—95
Syfilis öfverförd från
barn till amma, °/o af
samtliga fall af öfverföring
genom digifning. 40.2 °/o 41.6 °/o 45.2 °/o 51.8 °/o 52.3 °/o 52.8 °/o 56.4 0 0
*) För åren 1867 — 96 afse uppgifterna de å kurhusen vårdade.
2) För åren 1897 — 1900: uppgifter om »extragenitala fall» i Tab. n:o 16 och hereditära fall i Tab,
n:o 17 af Medicinalstyrelsens årsberättelser.
3) För åren 1901—05: uppgifter om hereditära fall i Tab. n:o 22. — Dessa uppgifter afse äfven
andra fall än de å kurhusafdelningarna vid lasaretten intagna, och äro därför ej fullt jämförliga med uppgifterna
för föregående perioder.
Vid de i det hela sällsynta fallen af öfverföring genom digifning synas numera
barnet oftare vara smittokällan än amman, under det att förr det motsatta
förhållandet var det vanligaste.
Öfverförandet genom arf har ej aftagit i samma proportion som digifningsfallen
och insont öfverföring på annat sätt. Från 1860-talet till århundradets slut
sjönk procenten hereditära fall från 5.4 % till 3.9%. Uppgiften 4.5 % för
perioden 1901—05 är ej fullt jämförlig med de föregående. Den omfattar nämligen
ej enbart de å kurhusafdelningarna vårdade hereditära fallen utan samtliga å
lasaretten intagna. Denna uppgift kommer emellertid närmare den vid enqueten ipoy
erhållna siffran 6 % hereditiära fall bland samtliga till ursprunget kända.
Tydligen stå de hereditära fallen närmare i samband med sjukdomens spridning
genom tillfälliga könsförbindelser än hvad fallet är med öfverförandet genom
digifning. Den relativa ökningen af »ölverföringen från barn till amma» finner också
sin förklaring däri, att fallen af hereditär syfilis ej sjunkit i samma proportion som
öfriga insonta fall.
Men det är icke blott i fråga om frekvens och utbredningssätt som sjukdomen
ändrat sig. Äfven den relativa förekomsten af de särskilda syfilitiska symtomen
har undergått en påtaglig förskjutning. Tab. 13 innehåller en öfversikt öfver
förekomsten af de viktigaste symtomen eller symtomgrupperna, beräknad i procent
af alla intagna fall (recidiv och nya fall). Uppgifterna för perioden 1813—21 hänföra
sig endast till Stockholms stads och läns kurhus. För de följande åren ingå
uppgifter från samtliga civila kurhus.
I fråga om hård chancre föreligga inga uppgifter före år 1861. De i tabellen
anförda talen hafva på ofvan uppgifvet sätt (se sid. 7) beräknats ur uppgifterna
om »sår på genitalia». Möjligen har denna beräkning gifvit för höga
värden för perioderna 1842 — 51 och 1852 — 61. Så mycket är emellertid tydligt
att antalet fall, då man hos de intagna syfilisfallen iakttagit initialsklerosen, var ytterst
ringa under de första perioderna, men att detsamma sedermera ökades d. v. s. att
patienterna kommo tidigare till behandling. Detsamma framgår ännu tydligare, om
man beräknar antalet fall af hård chancre i procent af antalet nya fall (se
slutet af tab. 13). I början på 1820-talet kunna endast 7 % af dessa fall beräknas
hafva kommit så tidigt till behandling, att initialsklerosen kvarstod vid intagningen.
Sedermera steg antalet till 3 5 % på 1840- och 18 5 o-talen, går därefter
ned, för att under den sista perioden, åren 1891-—95, åter uppgå till 35
Arf.
Före
komsten
af
de särskilda
symtomen åt
sj^lis.
22
Tab. 15.
Förekomsten af olika symtom bland de å civila sjukhus (kurhus) intagna
fallen af syfilis.
I °/o af hela antalet för syfilis intagna
utgjorde fallen af
hård chancre 2) .....................
fläckigt hudutslag............|
papulöst „ .............
fjälligt3) „ ...........’
kondylomatöst „ ...........
blåsigt „ j
pustulöst ,, | 4.
hudtuberkler, egentliga .........( :
„ subkutana.........)
. . y^i
sar i mun, näsa och svalg djupa)
sår vid nagelrötterna .. ............
syfilitisk ögoninflammation ........
„ testikelsvulst ...............
benknölar och benvärk ... .......|
benröta ................................./
lidande i ledg&ngarne ...............
„ i nervsystemet...............
Antalet fall af hård chancre i °/o afl
antalet nya fall ........................
i-* |
|
|
| — |
| 1—L |
| 1—1 |
|
|
|
| 20 | 2C | ce | 00 |
|
|
| CO | 4*. | Öl | C5 | ^1 |
|
|
| to | 10 | to | f | I | I | 1 | 1 |
to | 1 |
| 1 | 1 C5 | 1 —1 | 00 | CO | CO |
|
|
|
|
| O | 0 |
|
|
1.9 | 6.4 | 14.9 | 31.3 | 28.4 | 20.1 | 15.1 | I6.0 | 19.0 |
|
|
|
|
| 1 10.6 | 12.5 | 18.4 | 22-3 |
1:1.0 | 15.8 | 17.0 | 13.6 | 14.1 | 5.8 | 7.0 | 10.2 | 9.4 |
|
|
|
|
| l 2.4 | 2-2 | 2.1 | 1.2 |
15.2 | 12.o | 04.2 | 39.8 | 39.9 | 46.4 | 48.4 | 47.8 | 48.5 |
|
|
|
|
| r 0.8 | 0.76 | 0.6 7 | 0.3 0 |
|
|
|
|
| 1 3.7 | 3.7 | 2.9 | 2.9 |
52.3 | 30.0 | 27.1 | 24.95) | 17.1°) | j 4.9 | 4.2 | 3.7 | 3.1 |
|
|
|
|
| 1 2.3 | 3.3 | 2.8 | 2.1 |
|
|
|
|
| ( 25.5 I 6.4 | 35.s | 31.0 | 29.2 |
40.8 | 53.6 | 47.0 | 51.1 | 45.4 | 7.8 | 6.2 | 4.9 | |
— | — | — | — | — | 0.09 | 0.26 | 0.22 | 0.14 |
_ | _ | — | — | — | 1.50 | 1.78 | 1.40 | 1.57 |
_ | — | — | — | — | 0.44 | 0.45 | 0.39 | 0. 5 7 |
|
|
|
|
| ( 2''72 | 2.98 | 2.13 | 2.02 |
36.8 | 12.2 | lO.o | 4.9 | .5.9 | 1.95 | 1.06 | 0.6 2 | |
— | — | — | — | — | — | 0.30 | 0.21 | 0.29 |
— | — | — | — | — | 0.6 5 | 1.14 | 1.25 | 2.64 |
| 7.3 | 17.2 | 36.0 | 35.5 | 28.3 | 23.6 | 25.6 | 35.6 |
*) Uppgifterna för år 1813 afse endast Stockholms läns kurhus för år 1814 — 21 Stockholms stads
och läns kurhus.
2) Före år 1861 skiljes i rapporterna ej mellan hård och mjuk chancre. För åren 1813—22 beräknas
antalet fall af hård chancre hafva utgjort i Stockholm 20 °/o och i landet i öfrigt 40 °/o af de
uppgifna fallen sår å genitalia (se not 3 till tab. 4), Möjligen har denna beräkning gifvit för höga värden
för perioderna 1842 — 51 och 1852—61. Emellertid visar det sig, att äfven under perioden 1861 — 65, för
hvilken antalet fall af hård chancre finnes uppgifvet, procenten uppgår till det jämförelsevis höga värdet 24.s.
3) Det fjälliga hudutslaget upptages här, enär det sannolikt ingår i den ursprungliga gruppen »utslag
och fläckar».
4) Blåsigt och pustulöst hudutslag äfvensom hudtuberkler torde tillsammans kunna anses motsvara
gruppen »sår å kroppen», som anföres i uppgifterna intill år 1861. För åren 1842 — 61 fördes
särskilda uppgifter om saltfluss. Enligt beskrifningar å sjukdomsfall som rubricerats såsom »saltfluss»
böra de räknas till »sår å kroppen». Möjligen borde en del föras till »benknölar, benvärk och benröta».
5) Om fallen af »saltfluss» ej medräknas, erhållas talen 11.3 °/° resp. 11.5 °/o för de två perioderna.
23
De fall, då hudutslag iakttagits, förete äfvenledes eu ändring. Särdeles tydlig
är ökningen i fråga om det fläckiga hudutslaget (roseol) på 1880- och 90-talct. Det fjälliga hudutslaget, som kännetecknar ett mera framskridet stadium
af sjukdomen visar ett kontinuerligt aftagande i frekvensen ända från och med
1861, då särskilda anteckningar om detta symtom började föras.
Det kondylomatösa hudutslaget (vätskande papler) tilltager i frekvens
kontinuerligt ända tills omkring 1870, från hvilken tid talen hållit sig oförändrade.
Gruppen »sår å kroppen» representerade något mer än halfva antalet syfilisfall
såväl å Stockholms stads som läns kurhus under åren 1813—21. Lägger
man härtill att »sår i mun näsa och svalg» förekom i 40 % och »benhudlar.
benvärk och benröta» i 36 °/0 af syfilisfallen, som tillsammans representerade
mer än 90 °/0 af samtliga intagna så kan man bilda sig eu föreställning om huru
beläggningen såg ut på ett kurhus vid 1800-talets början.
De svårare symtomen från huden och från bensystemet hafva i betydlig
grad aftagit i frekvens och denna minskning har tydligen försiggått kontinuerligt.
Särdeles jämnt ter sig detta aftagande, om man, såsom i tabell 13
skett, sammanräknar »saltfluss» och »sår å kroppen» för 1840- och 5o-talen.
Tydligen borde också en del saltflussfall räknas till »benknölar, benvärk och benröta».
Symtomgruppen »sår i mun, näsa och svalg» har ej på långt när aftagit i
samma grad som de nyssnämnda grupperna. De ytliga såren (slemhinnepaplerna)
i mun och svalg samt de vätskande paplerna å huden, det fläckiga
hudutslaget och primärsklerosen utgöra vid slutet af 1800-talet de talrikast
förekommande symtomen.
Symtomen från nersystemet visa en kontinuerlig ökning i frekvens. Man
kunde vara böjd att häraf draga den slutsatsen att sjukdomens lokalisation håller
på att undergå den förändringen, att nervsystemet allt oftare angripes, under det
att förr bensystemet och huden voro utsatta för sjukdomens svåraste härjningar.
En annan mindre pessimistisk tolkning är emellertid möjlig. De svåra skadorna
å hud och ben, som förr voro så vanliga, hade sannolikt sin grund däri, att sjukdomsfallen
kommo jämförelsevis sent till behandling. Att symtomen från nervsystemet
ökat i frekvens finner sin förklaring af det förhållandet, att man först på
senare tiden funnit sig hafva anledning att ställa en hel del lidanden i nervsystemet
i samband med en syfilitisk infektion.
Af ett visst intresse vore att veta, huruvida de s. k. parasyfilitiska sjukdomarna
tilltagit i frekvens. Att döma af de uppgifter om dessa sjukdomar, som
innehållas i Medicinalstyrelsens årsberättelser och af Indika en sammanställning
lämnas i tab. 14, synes man ej hafva anledning att antaga en dylik ökning.1)
Liksom i andra länder har syfilis äfven hos oss blifvit mildare i sitt uppträdande.
I sammanhang härmed har dödligheten bland de veneriskt sjuka på
kurhusen sjunkit, såsom framgår af tab. 15.
J) Angående förekomsten af dementia paralytica, se tillägg å sid. 38.
Symtomen
i början på
1800-talet.
Symtomen
vid slutet af
1800-talet.
Nervsystemet.
Dödligheten
bland
veneriskt
sjuka.
24
Parasyfili tiska
sjukdomar.
Tab. 14.
A civila sjukhus intagna fall pr är af farasyfilitiska sjukdomar enl.
Medicinalstyrelsens årsberättelser.
1887- | -90 | 1891—95 1 ! | 1896—1900 | 1901—04 |
intagna j | döda | j intagna döda | intagna j döda | intagna döda |
4 53
? 1 ?
2 i 21
? j 24
Tab. 15.
Dödligheten bland veneriskt sjuka,
3 | 56 | 3 | 54 |
? | 0 | ? | 86 |
4 | 27 | 6 | 23 |
7 | 26 | 6 | 31 |
intagna å kurhusen.
Tabes dorsalis .................. 41
Syfilis i hjärna och ryggmärg ?
Dementia paralytica ............ 12
Aneurysma.......................i ?
År
1822 — 3 I ...
1832 — 36 ])
1842 — 51 ..
1852-6l ...
l86l — 70 ...
1871-80 ...
l88l—90 ...
1891 —OO ...
1901—05 ..
Döda pr år
i % af intagna.
.. 2.03 %
.. 1.64 „
• 1.17 ,,
.. I .31 ,,
I.°5 „
■ !-2a „
•• O.67 „
• O.47 „
.. O.27 „
Att de veneriska sjukdomarna började aftaga i frekvens redan under 1820
och 1830-talen, undgick icke dåtidens läkare. De märkte äfven en »välgörande
mildring af sjukdomens menliga inflytelse» och de frågade sig om anledningen
till dessa glädjande företeelser. Belysande för uppfattningen vid denna tid är hvad
lasarettsläkaren Hedlund i Hernösand skrifver i sin rapport 1837:
För 22l/a ar sedan, då jag som läkare blef anställd vid denna sjukinrättning, befunnos åtskilliga
socknar så i Medelpad som Södra Ångermanland, vid stränderna af Indals- och Ångermanälfvarna allmänt
inficierade af urartade veneriska sjukdomar eller saltfluss, sårnader öfver hela kroppen, men i synnerhet
'') För åren 1837—41 saknas uppgifter.
25
på armar och ben, exostoser på extremiteterna, sårnader i gom och svalget med benförlustcr, depressioner
och förluster af näsan m. m. med ett ord allt hvad sjukdomen hade vämjeligt och förfärande. Många
härmed behäftade hade flera gånger undergått merkurialkurer, i synnerhet den då för tiden brukliga methodus
mixta, å lasarettet. På ett qvinqvennium ungefär blefvo dessa trakter efter ett mångårigt elände
och lidande ändtligen genom dietkurens användande så totalt befriade ifrån den ifrågavarande sjukdomen,
att jag från vissa på många år icke haft en syfilitisk patient och ifrån andra endast af primitiv beskaffenhet.
Af rapporterna framgår tydligen, huru intresserad man var att utforska de
olika behandlingsmetodernas värde. I Sundhetskollegii berättelser finnas sammanställningar
af uppgifterna om, huru många af de utskrifna patienterna blifvit behandlade
med dietkur, lokalbehandling eller med kvicksilfver. Man ansåg sig hafva att
göra med en sjukdom och rapporterna blefvo därför uppställda, som om man tilllämpat
de olika behandlingsmetoderna utan hänsyn till sjukdomsfallens art. Emellertid
är det sannolikt, att man i viss mån individualiserat behandlingen, så att dröppeliallen
i öfvervägande grad fått lokalbehandling.
Vill man af de meddelade uppgifterna bilda sig en föreställning om den utsträckning,
i hvilken kvicksilfverbehandlingen tillämpats i de enligt vår nuvarande
uppfattning därför ägnade fallen, bör man frånräkna gonorréfallen''). Vissserligen är
det helt säkert att många dröppelpatienter fått kvicksilfver, men för oss är det af
intresse att se den största möjliga utsträckning kvicksilfverbehandlingen kan ha haft.
Tab. 16.
Kvicksilfverbehandlingens omfång å de civila kurhusen vid olika tider.
År | Med kvicksilfver Stockholm 1 . '' ,''1 i (ifrigt | År | Med kvick-silfver be-handlade i | |
1822—26 | 24.0 > | 56.2 °/o | 1861—65 | 79.1 °/o |
27—31 | 26.1 „ | 44.9 „ | 66—70 | 62.8 „ |
1832—36 | 23.5 „ | 30.2 „ | 1871—75 | 60.7 „ |
37—41 | ? | ? | 76—80 | 74.4 „ |
1842—46 | 18.9 „ | 47.5 ,, | 1881—85 | 82.o „ |
47-51 | 16.9 „ | 50.4 „ | 86—90 | 83. s „ |
1852-56 | 20.9 „ | 47.5 „ | 1891—95 | 88.1 „ |
57—61 | 39.4 „ | 56.S „ | — | — |
*) Intill 1861 kunna vi ej frånräkna fallen af ulcus molle.
Tillämpning
afkvicksilfverbehandling
vid
syfilis.
4
26
Efter dessa grunder äro de i tab. 16 meddelade procenttalen beräknade.
Af dessa framgår hvilken betydande inskränkning kvicksilfverbehandlingen rönte underförstå
hälften af 1800-talet, särskilt i Stockholm. Först mot slutet af 1850-talet synes kvicksilfret åter hafva tillvunnit sig läkarnas förtroende, ett förtroende
som sedermera alltjämt varit i stigande. Ännu så sent som år 18si gjorde
själfva Sundhetskollegium i sin berättelse följande reflexion: »Otvifvelaktigt stå
dessa stora fördelar (de veneriska sjukdommarnas aftagande i frekvens) i nära beroende
bland annat af de förändringar, som i sjukdomsbehandlingen under denna
tid ägt rum, bestående hufvudsakligen i ett ökadt användande af dietkuren ett
minskadt och försiktigare af merkurialpreparaten.»
För vår tid förefalla dessa uttalanden mycket egendomliga. Man måste
emellertid ihågkomma, att ifråga om metoderna för kvicksilfverbehandlingen betydande
framsteg gjorts sedan den tid, ofvanstående uttalanden gjordes. Emellertid
är det påtagligt, att andra faktorer än de smittades behandling med kvicksilver
varit de verksamma vid nedbringandet af syfilisfrekvensen under första hälften af
1800-talet. Huruvida själfva dietkuren haft någon betydelse för de särskilda tallen,
må lämnas derhän. Sjukberättelser från denna tid innehålla den uppgiften, att man
sett svåra symtomer gå tillbaka under behandlingen i fråga. Något skäl måste
också finnas, hvarför läkarna så allmänt uttalade sig till förmån för och tillämpade
denna besvärliga kurmetod.
Huruvida den haft den förmåga att minska smittofarligheten hos patienterna,
som man numera anser sig hafva skäl att tillskrifva kvicksilfverbehandlingen, torde
vara tvifvelaktigt.
Vi - hafva i det föregående framhållit läkarnas och myndigheternas intresse
att motarbeta sjukdomens spridning. I bygderna anordnades i stor skala konsultationer,
vid hvilka de, som kunde antagas vara sjuka, blefvo undersökta och
erhöllp nödiga föreskrifter. Äfven under 1700-talet hade dylika allmänna besiktningar
förekommit, men af uttalanden i rapporter från denna tid framgår, hurusom
befolkningens fattigdom mångenstädes omöjliggjorde äfven de enklaste hygieniska
åtgärder. Under 1800-talet höjdes den allmänna välmågan och den enskilde fick
bättre möjlighet att skydda sig för smitta. Dessutom tillkom år 1818 den viktiga
åtgärden införandet af kostnadsfri sjukhusvård åt de veneriskt sjuka. Det är verkan
af dessa förenade faktorer, som ger sig ett uttryck uti en fortgående minskning af
syfilis utbredning bland befolkningen.
Denna förbättring har tydligen fortgått äfven under den tid, då läkarna
ej hade något förtroende till kvicksilfverbehandlingen. Det är således påtagligt
att andra faktorer än behandlingen *af de individuella fallen bestämma inskränkningen
i sjukdomens spridning. Härvid har man i främsta rummet att tänka på
utbredandet af kännedomen om sjukdomen, hvartill framför allt läkarna i landet
bidragit.
27
Af ett visst intresse är att iakttaga de å kurhusen behandlade recidivens
frekvens i förhållande till de nya fallen. (I ab. 17)
Tab. 17.
Öfno-sikt öfver antalet gånger i genomsnitt samma patiejit intagits för syfilis.
|
| 1822-31 | 1832—41 | 1842—51 | 1852-61 | 1861 — 65 | 66-70 | 1871—75 | 76 - 80 | 1881—85 | 86—90 | 1891—95 | T* 0 0 | CO r 1 Öl |
Sjukhus ,, | Stockholm ......... |
|
| _ | _ | 1.3 | 1.4 | 1.7 | l.s | 1.7 | 2.1 | 2.6 | — | _ |
Göteborg........... | - | - | - | - | 1.2 | 1.3 | 1.3 | l.l | 1.3 | 1.3 | 1.3 | — | — | |
| landet i öfrigt...... | - | - | - |
| 1.4 | 1.5 | 1.5 | 1,6 | 1.5 | 1.6 | 1.5 | — | — |
>» | i hela riket ......... | l.l | 1.3 | l.l | 1.3 | 1.3 | 1.4 | 1.5 | 1.6 | 1.5 | 1.7 | 1.3 | 2.3 | 2.» |
Talen i tab. 17 äro erhållna genom att dividera samtliga intagna syfilisfall
med antalet »nya fall». Vi finna, huru behandlingens upprepande har tilltagit. I
synnerhet är detta fallet i Stockholm efter tillkomsten af sjukhuset S:t Göran och
i Göteborg efter tillkomsten af det nuvarande Holtermanska sjukhuset.
Tab. 18 innehåller en sammanställning af uppgifterna om komplikationer till Kompiikatiogonorré.
Uppgifterna för åren 1901—05 äro ej fullt jämförliga med uppgifterna g"0enr0£éför
föregående år, enär i dem jämväl ingå uppgifter från andra sjukhus än kurhus.
Conjunctivitis gonnorhoica är vanligast bland barn och förekommer därför ej så ofta
på kurhusen. För öfrigt synes sjukdomen hafva i stort sedt bibehållit sin karaktär
under den tid uppgifterna omfatta. Fall af striktur synas blifva alltmera sällsynta
å lasaretten och andra civila sjukhus, hvilket antyder att gonorréfallen numera skötas
bättre än förr i genomsnitt.
♦
28
Ta b. 18.
Sammanställning af uppgifterna från de civila sjukhusen (kurhusen)
angående komplikationer till gonorré, enligt medicinalstyrelsens årsberättelse.
1861 —1905.
| _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
| ce | ce | ce | ce | 00 | ce | 00 |
|
|
| 05 | 05 | -1 | -i | CD | ce | CD |
| O |
| | | 05 1 | — 1 | 05 | 1—* I | 05 I | I | 05 |
|
| 05 | 1 | 1 | ce | « |
| L | A | O |
|
| 0 | Öl | 0 | Öl |
| o< | 0 | Öl |
I procent af hela antalet för gonorré | 7» | 7» | ■ 7» | 7» | 7» | 7» | 7» | 7» | 0/0 |
intagna utgjorde antalet fall af |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
epididymitis ....................... | 31.7 | 25.5 | 25.8 | 24. s | 28.4 | 24.1 | 24.9 | 28.2 | 29.9 |
lymphadenitis........................ | 2.0 | 2.u | 4.» | 4.8 | 4.u | 4.s | 3.3 | 2.1 | 3.7 |
conjunctivitis ........................ | 1.5 | 0.5 | 1.2 | 0.5 | o.« | 0.8 | 0.8 | l.l | 4.5 |
rheumatismus...................... | 2.0 | l.i | l.G | 1.4 | 1.4 | 2.4 | 3.3 | 3.2 | — |
Antalet fall pr år af strictura urethrae |
|
|
|
|
| 139 | 135 | 102 | 100 |
III. Öfversikt, omfattande tiden 1897—1906.
År 1897 infördes en förändring i formuläret för rapporterna från sjukhusen.
Man lade hufvudsaklig vikt vid smittoöfverförandet inom olika delar af landet. Sålunda
fördelades de intagna fallen af »syfilis i första utbrottet», »akut dröppel (gonorrhoea
acuta o. subacuta)», »chancre (ulcus molle)», efter det län (egentligen sjukvårdsdistrikt),
inom hvilket smittan ådragits. Vidare fördelades fallen efter »den smittade
kroppsdelen», den sjukes civilstånd och ålder. Utom uppgifter om smittningsfallen
meddelades antalet fall af heriditär syfilis, recidiv af syfilis, kronisk dröppel och
dess följdsjukdomar samt följdsjukdomar af ulcus molle. Dessa uppgifter skulle
afgifvas från alla sjukvårdsinrättningar, civila som militära. Dessutom skulle, i likhet
med hvad som under föregående år iakttagits, uppgifter lämnas om antalet för
syfilis, gonorré och ulcus molle intagna å kurhusen. Denna senare föreskrift blef
likväl missförstådd, så att från vissa anstalter lämnades uppgifter endast om dem
som intagits å kurhusen under det att uppgifterna från andra anstalter jämväl omfattade
patienter som vårdats å den egentliga lasarettsafdelningen.
År 1901 ändrades.uppställningen af samtliga rapporter från sjukhusen. Beträffande
de veneriska sjukdomarna (de färska fallen) specialiserades fördelningen efter
smittningen med skillnad mellan land och stad. Likaså specialiserades åldersför
-
29
delningen. Uppgifterna om heriditär och törvärtvad sytälis ätvensom om följdsjukdomarna
af gonorré upptagas endast i den allmänna sjukdomsrapporten.1) I den
sammanställning af dessa uppgifter som utarbetas åt Medicinalstyrelsen upptagas från
och med år 1900 icke militärsjukhusen.
Tab. 19.
A civila sjukhus intagna färska fall af venerisk sjukdom
enligt Medicinalstyrelsens årsberättelser 1897—1906.
| 1897 | 1898 | 1899 | 1900 1 | 1901 | 1902 | 1903 | 1904 | 1905 | 1906 |
A. Syfilis recens |
|
|
| | | '' |
|
|
|
|
|
smittan ådragen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i Stockholm ................. | 151 | 124 | 162 | 160 | 162 | 149 | 119 | | 139 | 147 | 177 |
i Göteborg ..................... | 71 | 48 | 17 | 69 | 71 | 75 | 70 | 91 | 55 | 45 |
inom landet i (Ifrigt ..... .. | 330 | 298 | 267 | 211 | 322 | 304 | 234 | 226 | 270 | 283 |
i utlandet eller å obekant ort | 66 | 86 | 118 | 114 | 103 | 98 | 66 | 90 | 107 | 90 |
Summa | 618 | 556 | 564 | 554 | 658 | 626 ; | 489 | 546 | 579 | 595 |
B. Ulcus molle |
| . |
|
|
|
|
|
|
|
|
smittan ådragen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i Stockholm ................. | 648 | 881 | 967 | 369 | 494 | 688 | 219 | 71 | 59 | 66 |
i Göteborg —................ | 37 | 65 | 75 | 50 | 83 | 53 | 25 | 35 | 10 | 12 | |
inom landet i öfrigt ......... | 113 | 116 | 86 | 75 | 98 | 118 | 73 | 74 | 61 | 63 |
i utlandet eller å obekant ort | 41 | 73 | 96 | 75 | 59 | 56 | 44 | 61 | 53 | 33 |
Summa | 839 | 1,135 | 1,224 | 569 | 734 | 915 | 361 | 241 | 183 | 174 j |
C. Gonorrhoea cicutci o. subacuta |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
smittan ådragen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i Stockholm ................. | 564 | 470 | 771 | 510 | 623 | 613 | 622 | 804 | 678 | 860 ; |
i Göteborg .................... | 96 | 121 | 171 | 182 | 174 | 189 | 228 | 203 | 209 | 207 1 |
inom landet i öfrigt ......... | 363 | 378 | 316 | 410 | 561 | 463 | 473 | 457 | 487 | 615 i |
i utlandet eller å obekant ort | 93 | 150 | 136 | 237 | 126 | 1 115 | 93 | 114 | 129 | 144 |
Summa | 1,116 | 1,119 | 1,394 | 1,339 | 1,484 | 1,380 | 1,416 | 1,578 | 1,503 | 1,826 |
*) Tab. n:o 22.
3°
f
Tab. 20.
Smittofallens fördelning på olika delar af landet
enligt Medicinalstyrelsens årsberättelser igen-—05.
Smittningsorten | Antal smittningsfall | Procent af de fall, | ||||
Syf. rec. | Ulc. m. | Gon.ac. | Syf. rec. | Ulc. m. | Gon. ac. | |
|
|
|
| 0/ / 0 | 0/ ''O | 7» |
j Stockholms stad .................................... | 716 | 1,531 | 3,340 | 25,5 | 64.o | 46.1 |
» län ........................... | 46 | 33 | 103 | 1.6 | 1.4 | 1.4 |
1 Uppsala » ........................... | 8 | 15 | 46 | 0.3 | 0.6 | 0.6 |
Södermanlands » ........................... | 11 | 5 | 39 | 0.4 | 0.2 | 0.5 j |
j Östergötlands » ........................... | 97 | 22 | 227 | 3.4 | 0.9 | 3.1 |
Jönköpings » ........................... | 18 | 2 | 65 | 0.6 | 0.1 | 0.9 |
Kronobergs » ........................... | 10 | 3 | 35 | 0.4 | 0.1 | 0.5 : |
• Kalmar > .......................... | 59 | 7 | 75 | 2.1 | 0.3 | 1.0 |
Gottlands » ........................... | 4 | 2 | 20 | 0.1 | 0.1 | 0.3 I |
Blekinge » ........................... | 48 | 8 | 104 | 1.7 | 0.3 | i.4 | |
j Kristianstads » ........................... | 23 | — | 71 | o.» | — | 1.0 |
Malmöhus » .......................... | 253 | 186 | 476 | 9.0 | 7.8 | 6.6 1 |
Hallands » ........................... | 39 | 5 | 23 | 1.4 | 0.2 | 0.3 | |
Göteborg o. Bohus » .......................... | 24 | 5 | 58 | 0.9 | 0.2 | 0.8 ! |
Göteborgs stad ................................... | 362 | 206 | 1,003 | 12.9 | 8.6 | 13.9 |
Älfsborgs län ................................. | 36 | 8 | 87 | 1.3 | 0.3 | 1.2 |
Skaraborgs » ................................ | 16 | — | 34 | 0.6 | — | 0.5 |
Värmlands » ................................. | 49 | 15 | 95 | 1.7 | 0.G | 1.3 |
Örebro » ................................. | 60 | 15 | in | 2.1 | 0.6 | 1.5 |
Västmannlands » ................................ | 32 | 11 | 75 | 1.1 | 0.5 | 1.0 |
Kopparbergs » ................................. | 55 | 8 | 116 | 2.0 | 0.3 | 1.6 |
Gäfleborgs » ................................. | 106 | 26 | 208 | 3.s | 1.1 | 2.9 |
Västernorrlands » ............................. | 68 | 28 | 224 | 2.4 | 1.2 | 3.1 |
Jämtlands » ............................... | 41 | 8 | 52 | 1.5 | 0.3 | 0.7 |
| Västerbottens » ................................. | 47 | 2 | 30 | 1.7 | 0.1 | 0.4 |
Norrbottens » ................................. | 206 | 12 | 67 | 7.3 | 0.5 | 0.9 |
Norge .................................... ........ | 87 | 30 | 100 | 3.1 | 1.3 | 1.4 |
Danmark ............................................ | 23 | 35 | 65 | 0.8 | 1.5 | 0.9 |
Finland ............................................... | 17 | 6 | 9 | 0.G | 0.3 | 0.1 |
Andra länder ..................................... | 251 | 158 | 281 | 8.9 | 6.g | 3.9 |
Obekant ............................................. | 86 | 42 | 122 |
|
|
|
Summa | 2,898 | 2,434 | 7,361 | | 1 |
3i
Tat». 19 innehåller en öfversigt öfver å civila sjukhus intagna färska fall
af venerisk sjukdom d. v. s. smittningsfall under åren 1 dg j—t god. Antalet
syfilisfall har ej undergått någon mera afseviird förändring under dessa år. Ulcus
molle har däremot afsevärdt aftagit. I fråga om gonorrén kan man iakttaga en
tendens till ökning.
Det stora antalet gonorréfall i Stockholm år 1904 står i sammanhang med
införandet af gonokockundersökningar å besiktningsbyrån detta år, såsom framgår
af följande sammanställning:
Akut eller subakut gonorre, smittan ådragen i Stockholm
| 1901 | 1902 | 1903 | 1904 | 1905 | 1906 |
män ...................... | .. 402 | 3 76 | 3él | 37 5 | 373 | 473 |
ej prost, kvinnor ... | - 6 3 | 47 | 49 | 68 | 79 | 140 |
prost, kvinnor....... | .. 158 | 190 | 2 12 | 361 | 226 | 247 |
Tab. 20 utgör en sammanställning af uppgifterna från åren 1901—05 angående
orten, där smittoöfverförandet ägt rum.
De viktigaste smittokällorna efter ordningsföljd äro:
för syfilis för ulcus molle för gonorré
Stockholm .......... 25.0 °/0 Stockholm ____ 64.0 % Stockholm ..... 46.'' 0
Utlandet ............ 13.4 » Utlandet ....... 9.7 » Göteborg ...... 13-9 »
Göteborg ......... 12.9 » Göteborg ..... 8.6 » Malmöhus län 6.6 »
Malmöhus län .... 9.0 » Malmöhus län 7.8 » Utlandet ....... 6.3 »
Norrbottens län . 7.3 »
Gäfleborgs län ... 3.8»
Östergötlands län 3.4 »
Samfärdseln med utlandet spelar en ej oviktig roll för de veneriska sjukdomarnas
spridning i vårt land. Beträffande grannländerna står Norge främst såsom
smittokälla. Anmärkningsvärd är spridningen af syfilis i Norrbottens
län bland de därstädes sammandragna arbetarstyrkorna. I samma mån som mera
ordnade förhållanden inträdt inom grufsamhällena och järnvägsbyggandet afstannat,
har äfven spridningen af syfilis gått tillbaka. Antalet syfilisfall från ifrågavarande
län uppgick för 1901 och följande år till resp. 47, 54, 39, 37) 29-
Gonorrén
Stockholm.
De olika länen
samt grannländerna
som
smittokällor.
Syfilis i Norrbottens
lån.
32
Tab. 21.
Smittofallens fördelning efter den smittades kött,
enligt Medicinalstyrelsens årsberättelser 1901—Oj.
Smittnings-fallens | Smittningsort | Syfilis | Ulcus molle | Gonorré | |||||
män kvinnor | där af | män | kvinnor | där af | män | kvinnor | j däraf | ||
| Stockholm ............... | 420, 296 | 205 | 1,169 | 362 | 270 | OO (X) 1-4 | U453 | 1.147 |
| Göteborg .................... | 206 156 | 26 | 118 | 88 | 59 | 684 | 3 19 | 128 |
| Öfriga städer............. | 3 59i 277 | 54 | 2 11 | 129 | 75 | 1,060 | 532 | 175 |
| Landsbygden ............. | 361! 353 | — | 69 | 15 | 1 | 5 84 | 263 | 3 |
| Utlandet ................... | 361 17 | 3 | 224 | -» 3 | — | 434 | 2 1 | 7 |
| Obekant ................... | OO OO | 5 | 39 | 7 | 1 | 83I | 39 | *3 |
| Summa | G75 s|1»14 3 | 3931 | CO O | 604 | 406 | 4,732 | 2,629 | M73 |
| I tab. 21 äro | smittningsfallen fördelade efter den smittades kön. ’ Antalet |
kvinnor på 100 män utgöra:
Syfilis. Ulc. moll. Gonorré.
samtliga .................................... 65 33 5 6
prostituerade ej inräknade ...... 48 11 24
Männen äro således betydligt talrikare företrädda än kvinnorna.
Med hänsyn till smittningsorten för syfilis förefinnes en tydlig skillnad
mellan männen och kvinnorna. I 21 ^ af de kända fallen angifves landsbygden
såsom smittningsort för männen och lika ofta har sjukdomen förvärfvats i utlandet.
Motsvarande tal för kvinnorna äro resp. 32 <f0 och 1.5 o/0. Tager man hänsyn
endast till de icke prostituerade kvinnorna blir skillnaden i afseende på smittningsort
för männen och för kvinnorna ännu mera framträdande:
Smittoöfverförandet har ägt rum:
i Stockholm ..... | för | 24.7 | % | bland | männen, 11.1 |
i Göteborg....... | )) | 12.1 | yy | yy | „ 15-9 |
i öfriga städer.. | » | 2 1.0 | yy | yy | „ 27.3 |
å landsbygden . | )) | 2 1.1 | yy | yy | „ 44-° |
i utlandet ..... | » | 21.1 | yy | yy | ,, 1-7 |
5)
yy
yy
bland icke prost, kvinnor
yy yy yy yy
yy yy yy yy
yy yy yy yy
yy
yy
yy
yy
33
Stockholm och utlandet har tydligen långt större betydelse som smittningsort
för männen än för kvinnorna. För dessa åter träder landsbygden,
d. v. s. med all sannolikhet hembygden, i förgrunden. Förloppet har således i
eu hel del fall varit att männen smittats å främmande ort och etter hemkomsten
öfvcrfört sjukdomen till kvinnorna.
Beträffande gonorrén iakttages samma förhållande:
Smittoöfverförandet har ägt rum:
i Stockholm ........... | ........ för | 4°-6 % | bland | män, | 27.1 | % | bland | icke prost, kvinnor |
i Göteborg ............. | ........ >> | 14-7 » | y » |
| 16.9 | y y | y y | yy yy yy |
i öfriga städer ...... | ....... >> | 22.8 ,, |
| y y | 31 -6 | yy | yy | yy yy yy |
å landsbygden .......... | ....... | 12.6 ,, | ) J | yy | 23.2 | yy | yy | yy yy yy |
i utlandet ............... | ....... >> | 9-3 „ | > > | yy | 1.2 | yy | yy | yy yy yy |
Hufvudstadens betydelse för de ifrågavarande sjukdomarnas spridning framgår
vidare af följande sammanställning:
I procent af antalet kända fall uppgifves Stockholm såsom smittningsort
| för syfilis | för ulcus molle | för gonorré |
Män ...... ................. | - 24-7 % | éj-2 % | 40.6 o/0 |
Ej prost, kvinnor ... | ... II.I „ | 47-9 „ | 27-1 >» |
Prost, kvinnor ...... | ... 71.2 ,, | 66.7 ,, | 7S.6 „ |
Det har redan framhållits att Stockholm är den viktigaste smittokällan för
de veneriska sjukdomarna. Vid jämförelse mellan de olika sjukdomarna finner
man, att hufvudstadens betydelse i detta afseende mest framträder beträffande ulcus
molle och minst i fråga om syfilis. Att de inskrifna prostituerade kvinnorna
till allra största delen smittas i Stockholm, kunde man på förhand vänta, i betraktande
af att reglementeringen utom Stockholm är jämförelsevis obetydlig.
För smittofallens fördelning efter civilstånd redogöres i tab. 22.
* *
Civilstånd.
5
34
Tab. 22.
De smittades fördelning efter kön och civilstånd
enligt Medicinalstyrelsens årsberättelser igoi—oj.
Svfilis
Ulcus molle
Gonorré
| ogifta | gifta | ogifta | gifta | ogifta | gifta |
Män ............... | ............ I,630j | 125 | D776 | 54 | 4,517 | 215 |
Kvinnor ......... | .......... 987 | 156 | 576 | 28 | 2,507 | 122 |
däraf prostituerade | ............ 286 | 7 | 395 | I I i | 1,446 | 27 |
| Summa 2,617 | 28 1 | 2,352 | 82 | 7,°24 | 337 |
2,898
2,434
7,361
gifta
Insonta fall.
Af dem som smittats med resp. syfilis, ulcus molle och gonorré utgöra de
resp. 9.7 %, 3.4 %, 4.8 %. Det är emellertid att märka att en hel del
fall af gonorré hos gifta kvinnor gå under rubriken underlifslidande.
Af de med syfilis smittade hafva nästan en tiondedel varit gifta. Af männen
voro 7,1 % gifta och af kvinnorna 15.8 ^ eller, om man borträknar de prostituerade,
17.5 %. Procenten gifta är således mer än dubbelt så
bland de smittade kvinnorna som bland de smittade männen.
I tab. 23 lämnas en öfversikt öfver de fall då smittan öfverförts pa annat
sätt än genom könsumgänge.
hög
Tab. 23.
Öfversikt ''öfver antalet fall då smittan öfverförts på annat sätt än genom könsumgänge,
enligt Medicinalstyrelsens årsberättelser 1901—Oj.
Syfilis | Ulcus molle | Gonorré | ||
antal °/o | antal | 7» | antal | 7» |
Män ....................... 63 3.6 Kvinnor .................... 97 8.5 ‘) | I | 0.05 | 45 175 | 1.0 6.7 ■) |
däraf prostituerade............ i 0.3 | — - | — | — | |
Samtliga 160 5.5 | I | 0.04 | 220 | 3-° |
'') Om prostituerade frånräknas ir.3 °/o
*) » » » 15-1 °/°.
35
Beträffande kvinnorna, i synnerhet om man undantager de prostituerade,
äro dessa fall relativt talrikare än bland männen.
Bland de med syfilis smittade männen hade 3.6 $ ådragit sig sjukdomen
på annat sätt än genom könsumgänge.- Motsvarande tal för kvinnorna (de prostituerade
ej medräknade) är 1 1.3 %. 1 fråga om gonorrén är skillnaden ännu
srörre nämligen 1.0 % för männen och 15.1 °/0 för kvinnorna (prostituerade ej
inräknade). Ulcus molle öfverföres ytterst sällan på annat sätt än genom könsumgänge.
I årsberättelserna för 1901—05 anföras 136 fall af lureditär syfilis. Dessa
äro ej upptagna i tab. 23. Medräknas jämväl dessa, så befinnes sjukdomen hafva öfverförts
genom samlag i 90.3 %, genom arf i 4.5 ^ och på annat sätt i 5.2 % åt
de å sjukhus intagna fallen. *)
I tab. 24 äro fallen fördelade efter den smittades ålder. I tab. 25 äro dessa
tal omräknade så att man erhållit den procentiska fördelningen på olika åldersgrupper.
Tab. 24.
A civila sjukhus intagna färska fall af venerisk sjukdom, fördelade efter den
smittades ålder, enligt Medicinalstyrelsens årsberättelser igoi—oj.
Sjukdom |
|
| Den smittades | äld | er |
|
| Summa | |||
Under 10 är | 0 1 ö* | 20—25 15—20 | to o« 1 ce 0 | ce 0 1 tf* 0 I | tf». 0 1 Öl 0 | Öl 1 05 O | Öfver | Okänd | |||
| män........ | 37 | 4 | . 214 608 | 471 | 267 | 96 | 44 | 13 | 1 | 1,755 |
Syfilis recens | ej prost. kv. | 46 | 9 | 167 247 | 145 | 125 | 66 | 35 | 9 | 1 | 850 |
| prost. kv. | - | — | 99 131 | 43 | 15 | 5 | - | - | — | 293 |
| Summa | 83 | 13 | 480 986 | 659 | 407 | 167 | 79 | 22 | 2 | 2,898 |
| män ....... | 46 | 5 | 665 1,893 | 1,175 | 662 | 197 | 58 | 26 | 5 | 4,732 |
G011. acuta | ej prost. kv. | 161 | 25 | 312 336 | 189 | 87 | 33 | 8 | 3 | 2 | 1,156 |
| prost. kv. | - | — | 463 578 | 223 | 137 | 64 | 7 | — | 1 | 1,473 |
| Summa | 207 | 30 | 1.440- 2,807 | 1,587 | 886 | 294 | 73 | 29 | 8 | 7,361 |
| män......... | 1 | — | 258; 708 | 457 | 270 | 92 | 33 | 9 | 2 | 1,830 |
Ulcus molle | ej prost. kv. | - | 2 | 52 74 | 38 | 23 | 5 | 4 | - | i — | 198 |
| prost. kv. | — | - | 81 161 | 83 | 52 | 28 | 1 | — | — | 406 |
| Summa | 1 | 2 | 391 943 | 578 | 345 | 125 | 38 | 9 | 2 | 2.434 |
Ålder.
*) Jmfr tab. 12 sid. 20.
Tab. 25.
36
De smittades fördelning på olika åldersgrupper.
Åldersgrupp . _ | 0-10 år | 10—15 är | 15—20 20 -25 | 25-30 år | 30—40 40-50 | 50-60 år | 60 - 01 | |
| syf. recens ............... | 2.1 »/o | 0.2 »/„ | 12.2 »Järn °/o | 26.9 »/o | 15.2 O/o | 5.5 °/o | 2.3 °/o | 0.7 o/„ |
Män v gon. acut.................. | 1.0 » | 0.1 » | 14.1 » [40.1 » | 24.9 » | 14.0 » | 4.2 » | 1.2 » | O.G » |
( ulc. moll................... | 0.1 . | — | 14.1 . 38.7 » | 25.0 » | 14.8 » | 5.0 » | 1.8 » | 0.5 » |
I syf. recens .............. | 5. i » | 1.1 » | 19.7 » 29.1 » | 17.1 . |
| 7.8 » | 4.1 » | 1.0 0 |
Kvinnor 1 (ej prost)) g0n'' acUt................. | 13.9 » | 2.2 » | 27.0 » j29.i » | 16.4 » | 7. ’> » | 2.9» | 0.7 » | 0.3 » |
1 ulc. moll.................. | — | 1.0 » | 26.3 » 37.4 » | 19.2 . | 11.6 » | 2.5» | 2.0 » | — |
f syf. recens ............. | _ | _ | 33. s » ,44.7 » | 14.7 » | 5.1 » | 1.7» | _ | _ |
Kvinnor 1 , . , ; gon. acut............. (prost.) ) 6 | — | — | 31.4 . 39.S » | 15.1 » | 9.3» | 4.1» | 0.5 » | — |
| ulc. moll.................. | — | — | 20.0 » 39.7 » | 20.4 » | 12.8 » | 6.1* » | 0.2 » |
|
Talrikast inträffa smittningsfallen i åldern 20— 25 år, såväl bland män små
kvinnor. Åldersgruppen 15—20 år är talrikare representerad bland de smittade
kvinnorna än bland männen. Inom barnaåldern äro flickorna mera utsatta för
smitta än gossarna. Särskilt gäller detta gonorrén.
De särskilda sjukdomarna förete ej någon större olikhet sinsemellan med
hänsyn till fördelningen på de olika åldersgrupperna. Emellertid synas smittofallen
i fråga om syfilis inträffa något senare än i fråga om de båda andra sjukdomarna.
Detta gäller emellertid icke de prostituerade kvinnorna. För dessa blir med tilltagande
ålder gonorrén och ulcus molle vanligare, helt naturligt för öfrigt, emedan
de flesta i sin ungdom redan smittats med syfilis.
Af den vid början af år 1905 utförda enquétm hafva data erhållits som tilllåta
en approximativ beräkning af hela antalet smittningsfall pr år bland rikets
befolkning.
| Män. | Kvinnor. |
Syfilis .................. | ......... 2,369 | 874 |
Ulcus molle ......... | ......... 1,369 | 124 ■) |
Gonorré ............... | ......... 11,026 | 1,184 |
Med tillhjälp af de i tab. 2 5 anförda procenttalen kunna dessa fall fördelas
på olika åldersgrupper och sedan beräknas pr 10,000 af mciieIfolkmängden i dessa
åldersgrupper. Resultatet innehålles i tab. 26.
) Se §jd. 13 i redogörelsen för enquöten,
37
Tab. 26.
Smittningsfall pr är och w,ouo af medelfolkmängden (s//i it tmage fre k veu sen)
i olika åldersklasser år 190g.
Åldersår. | Syfilis. män. ! kv. | Ulcus män. | nolle. kv. | Gonorré. män. kv. | ||
0 — IO | 0.8 | 0.8 | 0.2 | _ | 1.9 | 2.9 |
IO-1 5 | 0.2 | 0.4 | — | 0.4 | 0.4 | 1.0 |
I 5-2 0 | 11.4 | 7-1 | 7.6 | 1.3 | 61.1 | 13-1 |
2 0-2 5 | 4 I .6 | 1 1.8 | 23.9 | 2.1 | 199.6 | 1 6.0 |
2 5 — 3° | 3 5-4 | 8.1 | 19.0 | 1-3 | 152.4 | 10.5 |
OJ C 1 -U q | 12.1 | 3-9 | 6.8 | O.4 | 51 -7 | 2.7 |
40—50 | 5.0 | . 2 ‘3 | 2.6 | O.i | 17.8 | 1.2 |
50 — 60 | 2.8 | 1-5 | I .2 | O. I | 6.3 | | 0.3 |
60—0, | 0.6 | »•3 | 0.2 | — | 2.4 | O''1 |
Betydelsen af talen i ofvanstående tabell framgår af följande:
I åldern 25 — 30 år ådraga sig årligen 35.4 på 10,000 män syfilis. Af
den årskull, som fyller jo år, hafva således 1.77 °/0 smittats under de sista 5 åren.
På samma sätt finna vi att 2.08 % smittats under den föregående j-års-perioden
o. s. v. Inalles äro således af ifrågavarande årskull 4.47 % af männen smittade
— allt under förutsättning att sjukdomens utbredning till nya individer fortgått med
samma hastighet under de sista 15 åren samt att dödligheten bland de smittade
ej varit högre än bland de öfriga. '') I fråga om kvinnorna uppgår motsvarande tal
till 1.41 %• Beräkningen afser hela rikets befolkning.
För Stockholms befolkning kan beräkningen ej utföras särskildt, enär uppgifterna
afse smittningsorten och ej den smittades hemvist. Af tab. 5 i redogörelsen
för enquéten år 1905 framgår att smittningsfrekvensen. d. v. s. antalet smittningsfall
pr år och invånarantal är 3 å 4 gånger så hög i Stockholm som i riket i
dess helhet. På grund häraf torde man kunna antaga sjukdomens utbredning inom
’) För åldersklasser öfver 30 år blir beräkningen alltför osäker, enär dödligheten koir.mer att
inverka. Syfilis är helt säkert en viktig bidragande dödsorsak i de senare åldersklasserna.
Beräkning
af antalet
smittade vid
uppnåendet af
30-års åldern.
38
olika årsklasser vara minst 3 gånger högre i Stockholm än i landet i dess helhet.
I öfverensstämmelse härmed kan man beräkna, att bland män i Stockholm hafva
vid uppnåendet af åldern 30 år minst 13.5% ådragit sig syfilis. För
kvinnorna torde motsvarande tal uppgå till knappt 4 0/0. För gonorrén är antalet
smittningsfall pr år 4 å 5 gånger större än för syfilis. Härvid måste man emellertid
ihågkomma, att samma person kan ådraga sig gonorré flera gånger. Man
kan således ej utföra den här ofvan angifna beräkningen (integration af kurvan för
smittningsfrekvensen i olika åldersklasser) i fråga om denna sjukdom.
Tillägg.
Tab. 14:a.
Förekomsten af dementia paralytica å statens anstalter för sinnessjuka;
uppgifter för f-årsperioder 1861—icjoö.
Intagna .................................
„ % af samtliga intagna .
„ % pr 10,000 invånare
,, kvinnor på 100 män .
Medeltal vårdplatser å anstalterna .......
Aflidna......................................
X
-J
ce
Öl
ce
o
45 | S2 | 44 | 72 | 162 | 186 | 186 | 171 | 130 |
2 9 | 3.2 | 2.3 | 3-4 | 4 9 | 5° | 3.6 | 3 6 | 3-4 |
— | — | — | — | — | 0.39 | 0.38 | 0.36 | 0.25 |
25 | 11 | 10 | 4 | 14 | 16 | 2 2 | 20 | 31 |
1,194 | 1,272 | 1,455 | 1.709 | 2,140 | 2,525 | 3,682 | 4,431 | 5,293 |
30 | 49 | 37| | 40 | 115 | 140 | 139 | ISO | 107 |
Tab. 141a innehåller en öfversikt af förekomsten af dementia paralytica å
statens anstalter för sinnessjuka enligt uppgifter i öfverstyrelsens berättelser för åren
1861 —1905.
Antalet fall af denna sjukdom företer en påtaglig ökning under åren
1876 —1890. Denna ökning kan ej förklaras enbart af hospitalens utvidgning
och den däraf betingade möjligheten att mottaga ett större antal patienter till vård.
Tydligen tillväxte antalet fall af dementia paralytica järn val i förhållande till förekomsten
af andra former af sinnessjukdom bland de å hospitalen intagna. Fråga
är emellertid, huruvida ökningen är verklig eller endast skenbar. Det är nämligen
tänkbart, att läkarnas uppfattning i fråga om diagnosen å denna sjukdom undergått
en förändring. Fn utredning häraf är emellertid ej möjlig utan att underkasta
själfva sjukhistorierna från denna tid eu granskning. Med början af 1890-talet inträder
eu tydlig minskning i fallens antal. Egendomligt nog ändras också förhållandet
mellan antalet manliga och kvinnliga fall. Af de föreliggande uppgifterna framgår,
att sjukdomen f. n. är i aftagande.
STATISTISK UNDERSÖKNING
ANGÅENDE
SKÖRLEFVANDE KVINNORS
LEFNADSTÖRHÅLLANDEN
PÅ UPPDRAG AF KOMMITTÉN UTARBETAD
Dr A. LINDBLAD
ÖFVERLÄKARE VID SJUKHUSET EIRA
STOCKHOLM 1908
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG
Följande framställning grundar sig på muntliga uppgifter af 800 offentligt
skörlefvande kvinnor, alla utom 41 vid tillfället intagna å sjukhuset Eira; af de
41 voro de allra flesta intagna å räddningshem och några få på Stockholms stads
allmänna försörjningsinrättning, men alla 800 hafva tillhört byrån, de allra flesta
såsom inskrifna; de öfriga hafva varit till byrån uppkallade och där varnade.
Uppgifterna äro samlade under tiden juni i9°4—juli 1906. Frånsedt 4 — 5
kvinnor, hvilkas sinnesförfattning ej var normal, hafva alla under nämnda tid å
sjukhuset intagna kvinnor användts i och för undersökningen; intet som helst urval
har skett.
Alvar och en, som något närmare känner till ifrågavarande sorts kvinnor,
vet huru, lindrigt sagdt, opålitliga de äro i sina uppgifter, och dessa få därför blott
med stor försiktighet användas. Så till dömes hafva vid första förfrågningen ej
mindre än 119 st. af de 5 första 1 oo-talen uppgifvit erhållet äktenskapslöfte såsom
orsak till det första könsumgänget, men vid efter längre tid förnyadt tillfrågande
hafva af 83 ånyo anträffade icke mindre än 6 j st. angifvit annan orsak, såsom
tvcke, gåfvor, föregående fest o. s. v. En del af dessa hafva dock hållit på, att
•de trott mannens afsikt varit att gifta sig med dem.
Angående åldern vid första könsumgänget har i en del fall märkts en viss
benägenhet att uppgifva denna högre, än hvad verkligen varit fallet, hvarför i detta
hänseende jämförelse alltid gjorts med deras vid första förhöret å byrån lämnade uppgift.
Äfven den mans yrke, med hvilken de haft sitt första könsumgänge har i ett
stort antal fall funnits vara olika med hvad de förut uppgifvit på byrån. Påföljden
af de ånyo anställda förfrågningarna har dock endast i ett fall visat sig vara af
någon större betydelse, nämligen angående erhållet äktenskapslöfte, men i öfriga
fall af ringa eller så godt som ingen betydelse med afseende på slutomdömet.
Då emellertid hela den följande framställningen är grundad på uppgifter
från så pass otillförlitliga personer, framställer sig själfmant den frågan: tjänar dä
hela denna undersökning verkligen något till? Denna fråga skall sedermera på
vederbörliga ställen vidröras något närmare, men redan här må lämnas det allmänna
svaret, att då kvinnorna ej med minsta skäl kunna antagas hafva velat göra sig
sämre, än de i själfva verket varit, utan att det tvärtom måste antagas — och
äfven, såsom nämnts, vid undersökningarna påvisats — att de, såsom de flesta
andra människor, velat framställa sig i så fördelaktig dager som möjligt, så kan
med säkerhet påstås, att den här nedan lämnade utredningen innehåller visserligen
icke uteslutande sanning, men väl det bästa, som om dem i berörda hänseende
han sägas.
Man kan således till dömes angående sammanställning i påstå, att högst så
och så många offrat sin dygd på grund af erhållet äktenskapslöfte och högst så
och så många på grund af »tycke». Säkerligen har i en del fall någon annan
af de där angifna orsakerna, än den af kvinnan uppgifna, varit den verkliga. En
del kvinnor har ej ånyo kunnat anträffas och således icke varit i tillfälle att, om
de velat och haft orsak därtill, ändra sina förut lämnade uppgifter; flertalet har
dock anträffats.
Åtskilliga af de af kvinnorna lämnade uppgifterna undandraga sig naturligtvis
så godt som hvarje kontroll, men i andra fall har en viss sådan kunnat ske genom
att jämföra de lämnade uppgifterna med dem, som de förut lämnat på byrån.
Så har skett med alla de 800 uppgifter, som lämnats angående den tid då de
lämnade föräldrahemmet, den mans yrke, med hvilken de utöfvat sitt första könsumgänge
samt deras ålder vid detta tillfälle, deras äkta eller oäkta börd samt
angående tidpunkten för de kvinnors nedkomst, som uppgifvit, att de nödgats börja
skörlefva antingen på grund åt iråkadt hafvandeskap eller för att kunna försörja
sitt barn.
Vid undersökningens påbörjande voro endast en del af de här nedan berörda
frågorna uppställda till besvarande, men under dess fortgång fördes emellertid tanken
på en hel del andra frågor, som äfvenledes kunde vara värda att taga i betraktande;
då dessa senare frågor upptogos till behandling, hade emellertid en del
kvinnor lämnat byrån, och ehuru jag sökt få fatt på dem såväl på Försörjningsinrättningen
som på de i Stockholm och dess omnejd belägna räddningshemmen,
hafva många icke kunnat återanträffas; några hafva äfven aflidit sedan undersökningens
påbörjande. Af det sagda framgår skälet — där detta ej säger sig
själft — hvarför en del af de meddelade summorna sluta på en lägre siffra än 800.
De ojämförligt flesta kvinnorna äro svenskor; af de öfriga äro 4 danskor,
4 finskor och 6 norskor.
En är judinna, en mormon och en katolik; för öfrigt äro alla åtminstone till
namnet luteraner, ehuru några stycken ej velat mottaga någon nattvardsundervisning.
3
Sammanställning 1.
1''ppgifna orsaker till kvinnans första könsumgänge äfvensom mannens yrke
Den mans yrke, med hvilken kvinnan | o VP O | 0) 73 | >’ VT et- ■X> 3 CA VP 23 V ''A c* (2 | Löften | Gåfvor | Enfald | Viss summa | Stark könsdrift | <1 £ ?c: £ | Utan plats | Enträgenhet | Utan portnyckel Giftermål |
| Summa |
Civila ämbetsmän.......................... | 2j | 2 |
| i | 2 |
|
|
|
|
|
|
|
| 7 |
Civila tjänstemän... ..................... | 8 | 5 | _ | 5 | 5 | _ | 1 | _ | _ |
| _ |
| _ | 24 |
Komminister .............................. | _ | i |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 |
Officerare ................................ | 14 | 19 | _ | i | 7 | 3 | 2 | _ | l |
|
|
| _ | 47 i |
Kadetter...................................... | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2 1 |
Underofficerare................. ......... | 8 | 3 | 1 |
| _ | 1 |
| i | 1 |
|
|
|
| 15 |
Menige .................................... | 8 | 4 | 2 | _ | — | 3 | _ | — ■ |
| i | _ | _ : _ | _ | 18 |
Läkare ......................... | 3 | 5 | 1 | _ | 2 | _ | i | 2 | _ |
| _ |
| _ | 14 i |
tandläkare, djurläkare .................. | 3 | i | 1 | i | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
| 7 I |
Apotekare, farmaceuter .............. | 2 | i |
| i |
| 1 | 2 | 1 |
|
|
|
|
| 8 |
Ingenjörer ............................... | 9 | 2 | 3 | 3 | 2 | — | — | 2 | l | _ | _ | 1 — | _ | 23 |
Studenter ................................. | 18 | 8 | 1 | 2 | 1 | 1 | 2 | 1 | 3 | _ | _ | _ . _ | _ | 37 |
Teknologer............................ | 2 | 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 5 ! |
Skolynglingar, skolpojkar ............... | 2 | I | — | _ | — | 1 | — | 5 | — | _ | _ | _ _ | _ | 9 ! |
Folkskollärare, seminarister ........... | 4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 4 |
Godsägare, husägare .................... | 2 | 2 | 1 | 2 | 1 |
| 1 | — | — | i | _ | _ j _ | _ | 10 |
Inspektörer.................................... | i | — | — | 1 | — | 1 | — | — |
| — | — | _; — | _ | 3 |
Bondsöner ............................... | 7 | 3 | 3 | 1 | — | 2 | _ | i | 2 | i | _ | _ _ | _ | 20 |
Grosshandlare, agenter .................. | <5 | 9 | 2 | 4 | 9 | — | 1 | — | i | i | _ | i i — | _ | 34 |
Handlande...... ................... | 5 | 6 | — | 3 | 1 | 1 | 2 | i | i | __ | 2 |
| _ | 22 |
Kontorister, handelsbiträden............ | 18 | 11 | 9 | 4 | 2 | 7 | 1 | 3 | _ | i | 1 | _ _ | _ | 57 |
Disponenter ................................ | — | — | — | 2 | — | 1 | — | — | i |
| _ | _ _ | _ | 4 |
Fabrikörer .................................... | — | 2 | 1 | — | — | — | — | — | 2 | _ | _ | _ _ | _ | 5 |
Arkitekter, byggmästare ................. | — | 3 | 2 | _ | i | — | 1 | _ | — | _ | _ | _ _ | _ | 7 |
Verkmästare ............................... | 3 | — | — | _ | — | 1 | 1 | _ | _ | _ | _ | _,_ | _ | 5 |
Arbetare, arbetskarlar .................... | 77 | 37 | 33 | 2 | 9 | 10 | 5 | 7 | 4 | _ | 2 | 11 — | _ | 187 |
Mjölnare, rättare .......................... | 1 | 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 3 |
Artister ....................................... | 1 | 2 | 1 | 3 | 1 | — | — | 1 | 1 | _ | _ | — _ | _ | 10 |
Sjökaptener ................................ | — | 2 | 1 | — | 1 | — | i | — | 1 | — | _ |
| — | 6 |
Styrmän, sjömän .......................... | 10 | 9 | 3 | 1 | 3 | 1 | 2 | 2 |
|
|
|
|
| 31 |
Maskinister, eldare ........................ | 4 | 2 | 2 | — | 1 | 1 | 1 | 1 | — | — | — | 11 - | _ | 13 |
Poliser ......................................... | 5 | 4 | 2 | 1 | — | 1 |
|
|
|
|
|
|
| 13 |
Betjänte ..................................... | 7 | 6 | 2 | — | 2 | 1 | — | — | — | — | i | — ! — | _ | 19 |
Kuskar,^drängar ........................... | 15 | 5 | 6 | — | — | 5 | 1 | 3 | 1 | — | i | — i — | — | 37 |
Krögare .................................... |
|
|
|
| 1 |
|
|
| 1 |
|
|
|
| 2 |
Kypare .................................... | 4 | 4 | 2 |
| — | i | — | 1 | — | — | _ | — — | _ | 12 |
Springpojkar.............................. | 4 | 1 | — |
| — | 2 | — | 2 | — | — | i | — ; — | — | 10 |
För kvinnan okändt ... .......... | — | 17 | — | 18 | — | 3 | 13 | 1 | 2 | 12 | — | — 1 2 | i | 69 |
| 254 | 181 | 79 | 57 | 52 | 48 | 38 | 36 | 23 | 17 | 8 | 4 2 | i | 800 |
4
Som man på byrån har uppgift om den mans yrke, med hvilken kvinnan
utöfvat sitt första könsumgänge, hafva i alla fall dessa uppgifter jämförts med de
till mig lämnade. Af de 800 i detta hänseende till mig lämnade uppgifterna hafva
icke mindre än 260, d. v. s. 32,5 %, funnits olika dem, som kvinnan vid första
förhöret å byrån lämnat. Så många af de 260 kvinnorna, som kunnat återanträffas,
hafva ånyo, många månader intill 3 år efter det att uppgiften till mig
lämnades, tillfrågats, hvilkendera af de lämnade uppgifterna vore den riktiga. För
att göra denna kontrollundersöknings verkan mera tillförlitlig har en del i stället för
åt mig tillfrågats af poliskommissarien Dahlqvist, byråns polisiära föreståndare, och
inför honom i så godt som alla fall sagt, att de på byrån, vid första förhöret
därstädes, (d. v. s. då de erhöllo sin första varning), lämnat oriktig uppgift. Såsom
skäl, hvarför de å byrån lämnat oriktig uppgift, har vanligen till mig anförts,
antingen, att de fruktade, att efterforskningar skulle anställas efter den person, de
uppgifvit, eller ock, att de tyckte, att det »ej rörde» polisen med hvem de haft
sitt första könsumgänge, men för mig ville de ej tala osanning i detta hänseende.
De återanträffades antal uppgår till 180 st. och af dessa hafva 164 st. vidhållit,
att den till mig lämnade uppgiften vore den riktiga; 16 st. hafva således
till mig lämnat oriktig uppgift, men såsom orsak härtill angifvit glömska: de hafva
uppgifvit älskaren n:o 2 i stället för älskaren n:o 1. Då i dessa fall längre tid, ända
till flere år, legat mellan tiden för första könsumgänget och tiden för uppgiftens
lämnande till mig, förefaller denna förklaring ganska antaglig, synnerligen, om man
tager hänsyn till hvilken ringa vikt flertalet af dessa kvinnor fästa vid ett könsumgänge,
äfven om det varit deras första.
Om man tager i betraktande, att 540 kvinnor såväl på byrån som till mig
lämnat lika lydande uppgifter, och att tiden mellan de båda uppgifternas lämnande
i .en mycket stor del fall uppgår till flere, ända till 27 år, (hvadan dessa knappast
vid andra tillfrågandet kunde minnas hvad de uppgifvit vid det första, om uppgiften
då varit osann) och att bland de 180 återanträffade 91 % vidhållit sin till
mig lämnade uppgift, och om man antager, att bland de icke återanträffade So en
lika stor procent vitsordade såsom sann den till mig lämnade uppgiften; skulle
sammanställningen 1 kunna antagas gifva en ganska tillförlitlig framställning om
huru många företrädare bland de ifrågavarande männen det ena eller andra yrket haft.
Frånräknas de 69, hvilkas yrke var för kvinnan okändt återstå 731, om
hvilkas yrke uppgift föreligger, och af dessa torde högst 334 d. v. s. 45,6°/
kunna hänföras till de burgnare klasserna, och dock är denna beräkning ganska
liberalt gjord i den riktningen, att alla studenter, teknologi- och en del artister äro
inräknade bland de 334, ehuru hvar och en vet huru svårt i ekonomiskt hänseende
eu stor del åt dessa hafva, vida sämre, än hvad en stor del nutida arbetare har
det. För de första 500 fallen var sist angifna procent 45,4, således praktiskt taget
alldeles densamma som för alla de 800. Skolynglingarna och skolgossarna — tv
åldern tiar för ett par gått ned ända till 12 är hafva delvis tillhört burgna
hem, men större delen medellösa. Hvad de för kvinnan okända männen angå!
kan man på grund åt den beskritning kvinnorna lämnat af dem och pa grund al
andra omständigheter alldeles säkert antaga, att eu del tillhört de mindre bemedlade
klasserna.
De lämnade siffrorna tala ju bestämdt mot den åtminstone förr härskande
åsikten, att det till öfvervägande delen är just de burgna klasserna och särskildt
rikemans söner, som »förföra» de fattigas och mindre bemedlades döttrar. Enligt
sammanställningen 1 har icke ens haltva antalet kvinnor hatt sitt töista könsumgänge
med män ur de burgnare klasserna, men om man tager i betraktande huru
fåtaliga de burgna äro i jämförelse med de fattiga och mindre bemedlade, ter sig
saken i fråga visserligen i ett annat, för de förmögnare icke hedrande ljus. Guldet
spelår verkligen en så stor roll 1 alla lifvets förhållanden, att det i själfva verket
skulle hafva varit mer än märkvärdigt, om det icke gjort det ätven här.
Här har med afsikt icke användts uttrycket »förföra», enär i eu del fall visst
ingen lockelse eller törförelsekonst behöft användas. Eu och annan kvinna har
nämligen under den tid, jag ännu använde nämnda uttryck i mina frågor till dem,
på den framställda frågan om den mans yrke, som förfört henne, varit nog ärlig
att svara, att hon egentligen ej kunde säga, att hon lörtörts, tv hon »var själf
gärna med på det».
Flere stycken hafva såsom minderåriga haft tillfälle att se en äldre skörlefvande
syster eller andra i omedelbart grannskap boende glädjeflickor och huru
de hade godt om pengar, »fina kläder», god tid att sköta sina nöjen, hvila sig,
när de så önskade m. m. dvlikt och hafva omtalat, huru de redan som barn fått
en viss håg att beträda samma bana, när de blefve fullvuxna. Sin dygd anse väl
både dessa och flertalet af dem, som i sammanställningen 11 upptagits såsom utgångna
från »dåliga» och »mycket dåliga» hem, åt så ringa värde, att de gärna
sälja den för en grynvälling. För sådana som de nyssnämnda kvinnorna behöfves
nog ingen förförelsekonst, de äro fullmogna frukter, färdiga att låta sig plockas
nära nog af hvem som helst. Af sammanställningen 1 framgår ock att för 328
st., d. v. s. 41 %, priset varit att få vara ute och festa med mer eller mindre
bekanta, ja, t. o. m. alldeles obekanta, män, gåfvor af pengar eller löften om
sådana eller andra saker, ja eu del hafva tagit saken så affärsmässigt, att penningsumman
var till storleken noga bestämd och på förhand erlagd.
För att anföra ett belysande exempel må nämnas, huru en fabriksflicka i
Norrköping, då hon en gång var bjuden på dans och till denna ansåg sig behöfva
en hvit klädning, men icke hade några pengar till en sådan, hellre afstod från sin
oskuld, än från danstillställningen. Rådd åt eu bekant flicka att förskaffa sig pengar
6
åt någon herre, gick hon ut eu kväll, träffade eu obekant man, sålde åt honom
sin oskuld — och kunde gå på balen. Denna flicka var ock från ett hem, som
i sammanställningen 11 upptagits såsom dåligt.
2 54 st- hafva uppgifvit sig haft sitt första könsumgänge till följd af »tycke».
Med atsikt är här icke begagnadt ordet kärlek, emedan synnerligen få varit besjälade
åt sådana känslor, som förtjäna detta namn. Angående en icke ringa del har man
tydligen kunnat höra, att de ej själfva haft fullt klart för sig orsaken, hvarför de
inlåtit sig på det första könsumgänget. Flere st. hafva efter något eftersinnande
svarat: »jag tyckte väl om honom något, kan jag tro.» I detta hänseende
t''oi ^tt Frida Steenhoff i eu al sina böcker *) ganska nära slagit spiken på
huivudet, och tillåter jag mig ur hennes arbete anföra några stycken. Hon säger:
»I dess (det iattiga folkets) dystra tillvaro manifesterar sig sällan kärleken som eu
hög etisk sällhet eller smärta. Den är oftast blott eu värderad förströelse, kanske
den enda som bjuds och berör naturligtvis ej hos primitiva naturer själslifvet på
samma sätt som hos högt utvecklade andar. Någon liten vttre tilldragande egenskap
afgör parets förening, utan att ett pejlande åt känslodjup eller vägande af skäl
för och emot kommit i fråga.
När fabrikerna om aftnarna utösa sitt lefvande innehåll, strömma kapitalets
och maskinernas unga trälar först och främst till lokaler där de kunna äta och
dricka. Sedan kommer turen till deras största nöje: kärleken.
Många flickor, isynnerhet de som uppvuxit i dåliga hem, genomgå under
sin första ungdom en slarf- och slamsperiod, då de tanklöst hänge sig åt könsumgänge.
De äro ute och drifva om nätterna med pojkar, oftast af deras egen
klass och ålder, och kunna icke, naturligt nog, när man besinnar deras omgifning,
ha någon allvarlig syn på könsförhållandena.
Om vi tänka oss eu ringa arbeterskas tillvaro, behöfs det ingen liflig inbillningskraft
för att fatta, huru kärleken gör hennes lif en smula drägligt. Ingen
människa i hela världen bryr sig kanske om henne mer än den man, som fattat
ett momentant intresse för henne. Han talar med henne. Hon tår utmåla sina
ledsamma öden för honom. Det lättar sinnet. Hon får vara med honom på
ställen, däi man dansar eller hör musik. Han blir kanske någon gång så intagen
af hennes person, att hon får något godt att äta eller något vackert att ta på sig.
Detta behöfver ej bero på något medvetet försök hos henne att smeka sig till fördelar.
Snarare äi det väl hos honom ett uttryck för det hos alla älskande, manliga
och kvinnliga, förefintliga behofvet att offra något för det älskade föremålet.
Hans intresse går vanligen snart öfver, men då finner hon en ny kavaljer,
som föga skiljer sig från den förra. För henne äro de alla ungefär lika. De
äro ''mannen, som sysslar med henne’, det är allt. Men i hennes begränsade värld
med relativ likgiltighet människor emellan betyder det sysslandet ofantligt mycket.»
'') Den reglementerade prostitutionen, sid. ia och 13.
7
Denna skildring torde nog i flertalet fall vara riktig. Ingen regel ar dock
utan undantag, och bland de bär afhandlade 800 kvinnorna har i en mindre del
fall eu allvarlig kärlek verkligen förelegat. I detta sammanhang må nämnas, att ungefär
lika många fall af djup och verklig kärlek förekommit ä männens sida, och hafva
Hägra t. o. m., trots kvinnans otrogenhet, med deltagande följt henne både pa
byrån och i fängelset, ja, trots allt, velat gifta sig med henne, om hon blott allvarligt
bättrade sig.
Den nu afhandlade gruppen är den största; den därnäst talrikaste är den
som anger dem, som haft sitt första könsumgänge i anledning åt eller åtminstone
i samband med eu föregående fest. Af dessa hafva 33 st. uppgifvit, att de vid
tillfället i fråga varit något ankomna och 15 st. att de varit berusade. Dessa
siffror angifva blott dem, som själfmant, utan förfrågan, lämnat uppgift i detta
hänseende. Någon fråga härom har, om ej möjligen i undantagsfall, ej åt mig
framställts af det skäl, att de ej skulle frestas att i strid mot sanningen anföra
onykterhet såsom eu förmildrande omständighet; möjligen äro därför de anförda
talen något för låga. I några få fall hafva kvinnorna angifvit, att de ansett dryckeslaget
varit tillställdt i osedligt syfte, och omständigheterna göra äfven troligt, att så
vant förhållandet; i de allra flesta fallen åter saknas alla hållpunkter för att bilda
sig ett omdöme i detta hänseende.
Angående orsakerna till äktenskapslöftets brytande hänvisas till sammanställningen
;. Som t; st. af hithörande kvinnor ännu ej kunnat anträffas och ånyo
tillfrågas, är talet 79 blott ett maximital.
Till gruppen »löften» hafva de hänförts, som erhållit löfte om att efteråt, sedan
de varit medgörliga, erhålla någon ersättning. Denna har i de allra flesta fall
bestått i penningar, i mindretalet fall i löften om framtida hjälp och beskydd
eller i löfte om ett vackert klädningstyg eller dylikt.
Till gruppen »erhållna gåfvor» hafva de hänförts, som förut, en eller vanligen
flere gånger, fått mottaga gåfvor af ett eller annat slag, utan att något skamligt
villkor fästs vid gåfvans öfverlämnande.
Till gruppen »enfald» hafva de förts, som ej kunnat angifva annan orsak, än
att de varit »unga och oförståndiga».
Till gruppen »viss summa» hafva de förts, som redan pa förhand mottagit
den öfverenskomna köpesumman. Af sammanställningen framgår äfven, att närmare
en tredjedel utgjorts af mindre bemedlade köpare, ktterligare 2 fall åt försäljning
förekomma, men som dessa kvinnor därjämte varit utan plats, äro de
förda till sist nämnda grupp. Som det kan vara af intresse att se, huru högt
kvinnorna värderat sin oskuld, anföras köpesummorna. 3 s^- hafva fått 5
1 st. 7,50, 3 st. 10 kr., 4 st. 20 kr., 4 st. 25 kr., 4 st. 30 kr., 1 st. 45 kr.,
9 st. >0 kr., 1 st. 60 kr., 2 st. 100 kr., 1 st. 150 kr., 3 st. 200 kr., 1 st.
250 kr. och 1 st. 500 kr. Priset 7,5° synes något ojämt, men den mannen
8
lämnade hela sin kassa, och denna utgjorde blott 7>5°- Den möjligheten är t. ö.
icke utesluten att eu eller annan uppgifvit för hög köpesumma för att höja sitt
värde i egna eller åtminstone i mina ögon. Det är ju gifvet, att de högre
summorna blott kunnat betalas åt män ur de burgnare klasserna, men 2 män ur
de mindre bemedlades krets hafva dock betalt 50 kr. hvardera och en 30 kr.
24 st. hafva uppgitvit sig blifvit våldtagna. Ehuru sammanställningen 1 är
atsedd att angifva orsaken till det lista frivilliga könsumgänget, hafva våldtäkterna
dock upptagits därstädes, emedan kvinnorna ej kunnat eller velat uppgifva någon
annan orsak.
Uppgifternas sannolikhet kunna dock på goda grunder betviflas. Först och
främst talar däremot det allmänna skälet att våldtäkt ej är möjlig, såvida ej ett
synnerligen stort missförhållande råder mellan mannens och kvinnans kroppskrafter,
och något sådant har ej åt någon af kvinnorna påståtts hafva varit fallet, likaså ej
heller, att hot, som inneburit trängande fara, eller bedöfningsmedel användts; en
till gruppen »test» hänförd kvinna har visserligen uppgifvit sig hafva varit så berusad,
att hon knappt visste, hvad som företagits med henne, men hon själf har
ej ansett sig såsom våldtagen och därför ej heller såsom sådan här uppförts. Vidare
talar mot ifrågavarande uppgifters sannolikhet, att på min förfrågan hvarför de ej
vid tillfället skrikit, somliga svarat, att det ville de ej, emedan det fanns folk i
närheten, så att det skulle hafva åstadkommit skandal; flertalet af de öfriga svarade,
att som de visste att ingen var i närheten, så skulle det ingenting hafva tjänat
till, om de skrikit. Detta kan kallas lugn och själ!behärskning! Att något våld
dock i en del fall användts, vinner stöd åt den omständigheten, att 11 st. genast
åt brutit bekantskapen, emedan de blifvit »förargade».
2 fall åt våldtäkt hafva dock säkert förekommit. En 14 års flicka våldtogs nämligen
åt sin iar och en annan, 11 år gammal, åt en i hennes hem inneboende
arbetare. Bägge mannen dömdes till straffarbete. Emedan dessa könsumgängen
säkert varit fullt ofrivilliga från kvinnornas sida, hafva de här ej upptagits i gruppen
»våldtäkt», utan den grupp, dit de hänförts, beträffar deras lista frivilliga könsumgänge.
Af de 17, som voro utan plats, hade 11 uppsagt sin plats, nämligen 3 st.
för att få en bättre aflönad'') (den sämst affönade hade dock 96 kr. om året i lön
och ;dlt fritt), 3 st. emedan matmodern var för sträng, 2 för att komma till
Stockholm, en för att resa hem (hvilket aldrig blef af), en, emedan hon hade en
elak kamrat och eu emedan platsen var för ansträngande. 6 st. hade mist platsen
somliga till följd af arbetsbrist, andra till följd af egna tel. Af dessa 17 togo sedermera
blott 4 ny plats, de öfriga 13 sökte aldrig någon, utan började i stället skörlefva.
>) En af dessa lockades under löfte om god plats öfver till Finland af en herre, men då han ingen
plats skaffade, »maste» hon öfverlämna sig'' åt honom.
9
8 st. äro hänförda till »enträgenhet»; dessa synas rent åt blitvit uttråkade åt
männens efterhängsenhet och enträgenhet och därför låtit mannen »tå sin vilja fram»,
i Hägra fall därtill uppmanade åt någon bekant flicka.
2 st. hafva såsom orsak föreburit, att de voro utan portnyckel och således
ej kunde komma under tak öfver natten. Då båda 2 emellertid strax efteråt började
skörlefva, torde bristen på portnyckel ej kunna betraktas annat än som på sin höjd
en påskyndande omständighet till hvad som i alla fall snart skulle hafva händt.
i st. har af sin egen mor trugats till ett osedligt lif. De upprörande omständigheterna
därvid äro följande. I ett hem, som var hyggligt och tämligen bärgadt
sä länge familjefadern lefde, funnos 3 döttrar. Den äldsta af dem stod i törhållande
till en löjtnant. När denna förlofvade sig, blef hon så förtviflad, att hon
»ej brydde sig om något» utan började skörlefva, hvarför hon »afkördes» från hemmet.
När familjefadern sedermera dog, synes modern hafva förlorat all besinning inför
frågan, huru hon skulle bereda sig sin utkomst, hvarför hon med all makt sökte
truga de 2 yngre döttrarna att skaffa sig inkomster på samma sätt som den äldsta.
Denna grät och bad modern att ej intvinga systrarna i samma lif, som hon själf
(dottern) förde, men ingenting hjälpte. Den ena, här upptagna, lät sedan för en
öfverenskommen summa af 10 kr. eu obekant man med henne pläga könsumgänge,
hvarefter hon fortsatte att skörlefva. Hennes späka och undergifna väsen gör berättelsen
trolig, och har i allo bekräftats af den äldsta systern. Den 3 :dje systern
lät äfven truga sig och gick äfven på byrån, men var redan död, när dessa undersökningar
började. Först på sin dödsbädd ångrade modern sig och bad döttrarna
om förlåtelse. De båda systrarna hafva nu sammansparat omkring 1,500 kr. för
att börja en affär och komma från byrån.
17 fall af koppleri »hafva förekommit, däribland 8, i hvilka kopplerskan
af någon man varit vidtalad att mot ersättning skaffa honom en oskuld. Bland
dessa skafferskor finnas 2 systrar, som ej skytt att medverka vid hvar sin systers inledande
på sedeslöshetens väg och en fostermor, som på samma sätt förfarit med sin
fosterdotter.
Ett icke så litet antal har uppgifvit flere samverkande orsaker, hvarför de
inlåtit sig på det lista könsumgänget, till dömes att de »något» tyckte om mannen,
hade fått gåfvor af och varit ute och festat med honom. Har kvinnan i sådana
fall ej kunnat (eller velat) uppgifva den viktigaste orsaken, har såsom sådan antagits
och anförts den mest ursäktliga af de angifna, i nyss anförda fall således »tycke».
Bland studenterna har det alldeles öfvervägande flertalet varit läkarkandidater,
blott en har varit teologie studerande, och denna var norrman. Bland de 20 bondsönerna
är inräknad en bonde. På öfvergång till gruppen »af kvinnan okändt» stå
6 stycken män, som kvinnorna aldrig sett före sitt könsumgänge'' med dem, men
hvars yrke de likväl under den korta samvaron fått höra.
2
Anteckningar hafva äfven gjorts angående de orter, hvarest kvinnorna födts och
uppväxt. I detta ämne finnas dock redan så stora statistiska siffror, senast af prof.
Johansson, '') att det ej lönar mödan att bearbeta mina, blott 800 omfattande fall.
Därför må här blott nämnas några städer, från hvilka något nämnvärdt antal af de
här afhandlade 800 kvinnorna kommit: från Stockholm 225, från Gäfle 17, från
Norrköping 17, från Uppsala 15, från Göteborg, Kalmar och Sundsvall hvardera 12,
från Nora 10, från Oskarshamn 9, från Eskilstuna 8, från Södertälje 7, från Karlstad
7 och från Söderhamn 6.
Uträknar man, huru stor del detta antal utgör af motsvarande stads hela
befolkning, finner man det lilla Nora såsom 11:0 1 med 0,54 %; sedan komma i
ordningsföljd Motala med 0,14 %, Oskarshamn med o,ra %, Kalmar med 0,08 %,
Stockholm, Sundsvall och Södertälje med 0,07 % samt Uppsala och Gäfle med
hvardera 0,06 procenten för de öfriga städerna är ännu lägre.
Från de skånska och blekingska städerna är antalet mycket litet, så till dömes
5 från Karlskrona, 5 från Ronneby och blott 3 från Malmö; kvinnorna från dessa
städer begifva sig, såsom naturligt är för det korta afståndets skull, hellre till Malmö
och Göteborg; där hafva de heller icke någon mikroskopisk besiktning på byrån
att vara rädda för.
Sammanställning 2 a.
Uppgifven ålder vid kvinnans första könsumgänge.
Födda och upp- | CD | t-* | H* | tO | H* 1—1 | h-i ; l-i | M : M -4 1 CO | M . JO td tO tO | to | to Cn | to | ce P |
vfixta |
| JDO ►1 | p. p. | fri s- I | p. ! p. H >1 1 |
| P> 1 p» p» '' po 1 p» 1-1 H *-< | p* n | P» | p. *•* | g p |
i stad . . . . | 1 | I | I 2 | 6 34 | 84 96 | 101 55 | Q CO n n | 2 | 2 | I | 473 |
på landsbygd |
|
|
|
| 27 48 | NO 00 | 42133261 7 9 |
|
| I | 323 |
| 1 ^ | 1 0 |
| 4 | |||||||
Summa | 1 | I | 1 3 | 640 | 111 144 | 160 113 | 84 55 341714 | 4 | 6 | 2 796 |
Härtill komma de, som vid giftermålet voro oskuld 4
Summa 800
Alla dessa åldersuppgifter hafva jämförts med de på byrån lämnade, och hafva
de på de olika hållen lämnade uppgifterna i en del fall ej öfverensstämt. Till
-
5) Berättelse till Reglementeringskommittén ang. reglementeringen i Stockholm.
I
i rågade om orsaken härtill, hafva de Bestå al de återanträffade svarat, att den till
mig lämnade uppgiften varit den riktiga Med hänsyn till att de ej kunna antagas
hafva velat göra sig sämre, än de i själtva verket varit och således sannolikt pa
intetdera af ställena uppgifvit lägre ålder än den verkliga, har i de flesta fall den
lägre al de uppgillra älderssiffrorna antagits vara den sanningen närmast liggande
och därför här anförts. Blott för de äldsta kvinnorna har den på byrån uppgillra
åldern atörts, enär de möjligen under in ånga års lopp kunnat glömma, huru
gamla de vid ifrågavarande tillfälle varit. Älderssiffrorna har således här blitvit
lägre därigenom, att de å byrån befintliga siffrorna kontrollerats. Häri torde ligga
förklaringen därpå, att professor Welander i sin enligt samma grunder uppgjorda
tabell1) bland 2,541 kvinnor blott har 176, som idkat könsumgänge före 16 år,
medan min sammanställning visar 163, ehuru den blott omfattar ej fullt ’ 3 så
många tall som hans; han har nämligen haft blott byråns siffror att hålla sig till.
Eu mindre del åt kvinnorna är född på landet, men inflyttad till stad
vid mycket unga år; har denna inflyttning skett före fyllda 12 år, har kvinnan
införts i sammanställningen såsom uppväxt i stad; på samma sätt har förfarits med
dem, som utflyttat till landet före nämnda ålder. Af de på landsbygden uppväxta,
som vid eu ålder af 14 —16 år börjat idka könsumgänge, är det öfvervägande
antalet sådana, som vid 12 —16 års ålder inflyttat till någon större stad och där
ganska snart träck i könsförbindelse. Hälften af de såsom flickor från landsbygden
uppförda, som trädt i könsförbindelse före 15 år, äro Stockholmsbarn, som
vid 9 —11 års ålder utackorderats i trakten af Stockholm. Dessa båda sistnämnda
omständigheter verka i någon mån, att landsbygdens unga flickar te sig i en något
sämre sedlig dager, än de i själfva verket förtjäna.
Såsom af sammanställningen synes har ett sorgligt stort antal börjat idka
könsumgänge vid mycket unga år. Flere af 14 —15-åringarna hafva berättat, att
de haft sitt första samlag medan de »gingo och läste», somliga t. o. m. en eller
annan dag före deras första nattvardsgång, andra en eller annan dag efteråt. När
sådant kunde ske på det färska trädet, hvad skulle då icke kunna ske på det torra?
Nedanstående sammanställning är uppgjord för att se, huruvida något samband
kan påvisas mellan kvinnans samhällsställning och åldern vid hennes första
könsumgänge.
Grupp / omfattar s. k. hemmadöttrar.
Grupp 2 omfattar tjänarinnor hos enskilda; hit äro därjämte förda en sjuksköterska
och ett sköterskebiträde.
!) Welander. Blad ur prostitutionsfrågans historia, i Sverige, sid.
o.
12
Sammanställning 2 b.
Kvinnornas samhällsställning och ålder vid tuien för det första könsumgänget.
Samhällsställning. | Antal fyllda år vid första könsumgänget. | Summa. | Sanno- lik ålder1). t | ||||||||||||||||
1 910 1 | I 1112 | i 1314 | 15 | 16 | 17 | 18 | | I 19 20 21 ! 1 | 22 | 23 | | ! 24,2527 | |||||||||
1. Hemmadöttrar ............... | 1 | _ | 1 | 1 | 1 | 5 | 20 | 18 | 12 | 9 | 7 | 4 | 1 |
|
|
| J_ | 80 | 15 »/* |
2. Tjänstflickor ................. | — | _ | — | 1 | 1 | 7 | 25 | 43 | 71 | 58 37 | 16 | 11 | 5 | 6 | 1 | 2- | 284 | 165/6 | |
3. Uppasserskor .................. | — | — | — | — | 2 | 8 | 16 | 29 | 32 | 21 | 17 | 1411 | 9 | 5 | 2 | 3 1 | 170 | 16 -Ve | |
|
| 1 |
| 1 |
| 8 | 12 | 11 |
|
| 1 | 2 |
|
|
|
|
| 41 | 1 £6/a |
5. Sömmerskor, m. fl............. | _ |
| _ |
| _ |
| 4 | 10 | 9 | 4 |
| 2 | 4 | 1 | 1 | 1 | __ | 36 | 16 V> |
6. Fabriksarbeterskor............ | — | — | — | — | 1 | 7 | 21 | 21 | 16 | 741 | 2 | 2 | 1 |
| — | 1 1 | 91 | 153/4 | |
7. Andra arbeterskor........... | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 2 | 4 | 8 | 3 | 5 | 3 | — | 2 | — | -i- | 29 | 17 7« |
8. I handel anställda ........... | — | — | — | — | 1 | 3 | 10 | 9 | 8 | 5 | 7 | 6 | 2 | 1 | — | — | — | 52 | 16 7» 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2 | 1 |
| 2 |
|
|
|
|
| 5 | 17 72 |
10. Artister ............ |
| — | — | — | — | 1 | 2 | 1 | 1 |
| 1 | 2 |
| — | — | -r | -,- | 8 | 16 |
Stimma | 1 | 1 | 1 | 3 | 6 4011l!l44 | 160113 84 55 34 17 14 | 4 | 6| 2 | 796 | 161/2. |
Härtill komma de, som vid sitt giftermål voro oskuld 4
Summa 800.
Grupp j omfattar tjänarinnor på offentliga ställen; hit äro äfven förda
2 lärlingar, den ena i hårfrisering, den andra i sjukgymnastik.
Grupp y omfattar spring- och hjälpflickor. De förra hade att uträtta ärenden
eller gå ikring med varor; de senare några timmars sysselsättning dagligen i någon
främmande familj med städning, passning och dylikt. Båda slagen bodde i föräldrahemmet.
Grupp j omfattar 29 sömmerskor, 6 strykerskor och 1 tvätterska.
Grupp 6 omfattar arbeterskor på cigarrfabriker, tryckerier, bokbinderier,
bryggerier, vattenfabriker, klädes- och jutefabriker m. in.
Grupp 7 Trikåarbeterskor, som arbeta hemma, trädgårdsarbeterskor, murerihandtlangerskor
m. fl.
Grupp 8 omfattar 11 i cigarrbod, 39 i andra bodar anställda och 2, som
idkade kringgående handel.
Grupp () omfattar 3 på handelskontor och 2 på telefonbyrå anställda.
upp till.
Med sannolik ålder menas den ålder, som den ena hälften öfverskrider och den andra ej når
r
Grupp /o omlattar 6 vid teater och 2 vid konstberidarcsällskap anställda.
Ehuru det torde vara otvifvelaktigt, att till dömes eu katéuppasserska har
eu för hennes dygd vida farligare ställning, än eu hemmadotter, framgår dock åt
sammanställningen, att bland de här afhandlade kvinnorna den sannolika åldern vid
första könsumgänget lör hemmadöttrarna varit omkring ett är lägre än iöi upppasserskorna.
Detta finner lätt sin förklaring däri, att, i allmänhet taladt, de yngsta
åldersklasserna till öfvervägande del utgöras af hemmadöttrar; för hvarje år som
går ger sig att antal af dem ut i världen för att genom eget arbete försörja sig,
sä att vid till dömes 18 20 år befinna de sig afgjordt i mindretalet. Inflytandet
häraf på sammanställning 2 b är tydligt. Ungefär på samma sätt förhåller det sig
med den grupp, som har den allra lägsta åldern vid första könsumgänget, nämligen
springflickorna. Emedan så små, eller just ingå, förkunskaper fordras för eu
sådan plats, hafva de såsom mycket unga kunnat antaga en sådan. När de åter
hunnit eu något högre ålder hafva de tagit en annan, tastare anställning, och
följden häraf beträffande sammanst. 2 b har blifvit densamma, som nyss påpekats
angående hemmadöttrarna.
Den klass, där de största förkunskaperna fordras, nämligen kontors- och
telefonfröknarnas, kan ju ej bestå af mycket unga flickor, och därför visar ock
denna klass den näst högsta åldern vid första könsumgänget. Att uppasserskorna
ej hafva lägre ålder vid det första könsumgänget, kan vålla undran, men beror
därpå att många af dem förut innehaft andra platser, vanligen såsom tjänstflickor
hos enskilda, och först därefter och med bevarad oskuld tagit plats som upppasserskor.
Hvad grupp 8, i handel anställda, angår är sannolika åldern vid första
könsumgänget för de i cigarrbod anställda 15 Vs är och löi de i annan bod anställda
16 3 4 år. De 2, som idkade kringgående handel, voro s. k. blomsterflickor;
den ena af dem hade sitt första könsumgänge vid 14 och den andra
vid 15 år.
124 stycken bodde vid sitt första könsumgänge fortfarande i hemmet men
hade tillika arbete af ett eller annat slag utom hemmet, till dömes på fabrik, eller
voro de sömmerskor, springflickor eller dylikt; de kunde sålunda påräkna ett visst
skvdd af hemmet.
Sammanställning 5.
Uppgifna orsaker till brytandet af det gifna äktenskapslöftet.
Af de i sammanställning 1 upptagna 79 fallen hafva 4 åt männen sedermera
genom äktenskapets fullbordande infriat sitt löfte.
H
Angående de återstående 7 5 hafva kvinnorna angifvit följande orsaker till att
äktenskapet ej fullbordats.
Iråkadt faderskap
Fästmannen supig
„ dött
9 fall.
15 »
» otrogen.................................................... 7 „
» ombytlig ........................................... 5 „
„ afgifvit löftet i bedrägligt syfte ............. 3 ,,
„ förut haft barn med en annan .............. 1 „
„ blifvit andligt sinnad.............................. 1 „
>> >> elak ................................................ i ,,
Fästmön otrogen........................................................ 6 „
„ ombytlig....................................................... 5 „
Endera afflyttat från orten ...................................... 8 ,,
Tröttnat på hvarandra eller »blifvit osams».............. 5 ,,
Enderas föräldrar förbjudit giftermålet ....................... 3 „
Summa 7 5 tall.
Bland dem som återtagit uppgiften om erhållet äktenskapslöfte må nämnas
5 st., som visserligen sedan blifvit gifta med mannen, men dock ej före det första
könsumgänget erhållit något löfte om giftermål. Ganska många hafva flyttat tillsammans
med mannen och med honom lefvat i frilleskap i åratal, 2 st. i 10 års
tid, men dock ej låtit viga sig.
Att fästmannens död bildar den talrikaste gruppen är egendomligt, tv den
inträffade i alla tallen innan förbindelsen varat synnerligen länge. I ett fall har
denna visserligen räckt 3 år och i j tall 2 år, men i de öfriga fallen blott 1
månad — 1 år. Otrogenheten och ombytligheten synes å båda sidor hafva varit
nästan lika stor. En af kvinnorna var så känslig, att hon afbröt förbindelsen, när
hon fick höra, att fästmannen förut hade barn med en annan kvinna; ömkligt hade
ju varit, att hon sedan blifvit lika nogräknad med sig själ!''. Att en kvinna slog
upp, emedan fästmannen blifvit andligt sinnad, berodde ej i första hand på denna
omständighet, utan därpå, att när han på grund af sin omvändelse ansåg det orätt att
med henne vidare pläga könsumgänge — så vände hon sig till en annan, som ej
hyste sådana betänkligheter. Att enderas afflyttning till annan ort så ofta orsakat
förbindelsens afbrytande tvder på, att böjelsen ej varit af någon djupare art; visserligen
har etter atresan ett eller annat par växlat bref någon kortare tid, men i de
allra flesta tall har ej ens detta skett. I ett ringa antal fall synes dock en allvarlig
kärlek hafva förefunnits, hvarom mera vid sammanställningen 5. Att i några fall
enderas föräldrar förbjudit giftermålet beror naturligtvis därpå, att de ansett sig haft
skäl till svåra anmärkningar mot den tillämnade magens eller sonhustruns karaktär
och uppförande.
<5
Sammanställning 4,
utvisande huru »långa kvinnor, som påverkats af andra, innan de
började skörlefva.
Rädda af byråflickor...............................................................
»Utdragna» af byråflickor...........................................................
Rådda åt smyg ........................................................................
»Utdragna» af smyg ..............................................................
Rådda af »flickor», okändt om de voro »smyg» eller byråflickor
»Utdragna» af »flickor»...........................................................
Rådda af sitt värdfolk eller husbondlolk ...................................
Rådda af den man, med hvilken de lefde i frilleskap .............
,, ,, sin mor...................................................................
„ „ ,, man...................................................................
Ej tubbade (af andra än sina kunder)........................................
156
6 i
i 13
102
6 1
20
39
8
4
2
■.......... 234
Summa 800
st.
Icke mindre än 566 af 800 hafva således påverkats af andra; procenten
påverkade är således nära 71. Känslan af att häri ligger en hufvudsaklig orsak
till deras belägenhet måtte vara ganska liflig, tv medan jag ännu afvaktar svaret på
min fråga om de vilja för mig omtala Indika omständigheter, som kommit dem att
börja skörlefva, har ett mycket stort antal svarat: »det beror på att jag kommit i
dåligt sällskap.» Den öfvertvgelsens ton, med hvilken de uttala dessa ord, gör att
svaret låter helt trovärdigt, om det ock är tydligt, att detta dåliga sällskap blott
varit den framkallande orsaken, men att hufvudorsaken legat djupare och hos
dem själfva.
Med ordet »utdragen» mena de, att ''de blott blifvit ombedda eller öivertalade
att gå med ut några kvällar för att »festa» med manspersoner eller ock blott för
att »gå ut och gå». I det ena eller andra fallet hade de träffat män, bekanta
eller obekanta, som de följt till det ena eller andra förlustelsestället, där de pratat och
bjudits på dricksvaror. Någon kortare tid, en eller annan kväll och i ovanligare
fall en eller annan månad, har det stannat därvid, men förr eller senare hafva de
följt sin värd till något »hotell» eller till dennes hem — och så hafva de varit
inne på det lutande planet. Till en början hafva de i många fall ansett den föregående
festen som en tillräcklig ersättning för det därpå följande könsumgänget,
och hafva de därjämte erbjudits betalning hafva de med nöje mottagit sådan, men
förr eller senare hafva de själfva börjat göra anspråk därpå. I dessa fall har således
den »utdragande» personen ej gjort någon omedelbar uppmaning till osedlighet.
76
Om dem, som »utdragit» dem, hafva de i flertalet fall i början haft en så
ringa kännedom, att de påstå sig icke alls hafva vetat, att de voro »flickor», med
hvilket uttryck de förstå sådana kvinnor, som utöfva skörlefnad såsom näring.
Ännu mindre hafva de vetat, om de vore byråskrifna sådana eller blott »smyg»,
d. v. s. hemligt skörlefvande, ännu ej till besiktningsbyrån uppkallade kvinnor.
Bekantskapen med nu ifrågavarande kvinnor hade de stiftat tillfälligtvis, då de för
ärendens uträttande eller af annan anledning varit utomhus, och vanligen hafva båda
kvinnorna bott i närheten af hvarandra, så att de ofta sett hvarandra, innan bekantskapen
stiftades.
Af de i sammanställningen anförda siffrorna framgår, att den moraliska smitta,
som de skörlefvande kvinnorna sprida omkring sig, härrör ungefär lika mycket från
»smygen» som från de byråskrifna, men tillika framgår äfven, att »smygen» vida
oftare göra det på ett mera förtäckt och därför långt farligare sätt.
Flere fall förekomma, där en skörlefvande kvinna rådt sin syster att förtjäna
pengar på detta skamliga sätt. I andra, dock färre, fall hafva de haft så mycket
samvete i behåll, att de varnat henne att beträda samma väg.
Af de 39, som af sitt värdfolk eller sin husbonde rådts att skörlefva för att
skaffa sig inkomster, komma de allra flesta fall på värdinnan. Har nämligen kvinnan
till följd af små inkomster haft svårt att göra rätt för sig hos sin värdinna, har
denna i eget, välförstådt intresse gifvit henne nämnda råd, och i ett fall var mannen
i familjen lika hjälpsam som nedrig att till en början följa henne ut om kvällarna
för att gifva henne anvisning om, huru hon skulle locka kunder, och stärka hennes
mod härvid. I ett fåtal fall är det husbonden, som lämnat det samvetslösa rådet,
vanligen ägaren af någon mindre cigarrbod och som betalat oskäligt låg lön.
De 8, som rådts af den man, med hvilken de lefde i frilleskap, hafva naturligtvis
blifvit rådda att skörlefva för att han skulle slippa arbeta så mycket eller
möjligen icke alls. Alla dessa män stå således de s. k. »henrikarna» eller, på
slangspråket, »hallikarna» (fr. Henri, Alphonse, souteneur) ganska nära: de äro
ju kvinnornas älskare och få sitt underhåll, helt eller delvis, af dem. För att vara
en »henrik» i egentlig mening fordras tillika, att de främja kvinnans osedliga för
värf,
hjälpa, skydda och understödja henne däri. Emedan jag från början ej ägnat
särskild uppmärksamhet åt just denna sista fordran, kan jag på grund af de förda
anteckningarna ej påstå mer än att 3 eller högst 4 st. varit verkliga henrikar. Dessutom
känner jag från Karlskrona ett fall af henrikskap, där en man indragit 2
kvinnor, den ena efter den andra, i osedlighet och sedan varit deras henrik. Den
ena af dessa kvinnor ligger f. n. på sjukhuset, men ingår ej bland de här äfhandlade
800 kvinnorna.
Från början af undersökningarna anställde jag äfven förfrågningar för att få
utrönt, huruvida något större antal kvinnor hade s. k. henrik, men detta var tydligen
en ömtålig fråga, hvarpå de ej alls ville inlåta sig. Antalet jakande svar
17
hldvo synnerligen fåtaliga. Då jag från annat håll ägde kännedom om, att vissa
kvinnor hade en henrik, men samma kvinnor förnekat det för mig, upphörde jag
med dessa undersökningar såsom varande ofruktbara.
2 åt de ofvan nämnda henrikarna hade mat och fri bostad; dessutom skulle
de hafva 5 kr. om dagen; fingo de ej det, vankades det förebråelser och t. o. in.
stryk. Kn medelålders kvinna, som hade den ena af sistnämnda henrikar och som
förefaller mycket
hade sin henrik.
eu sådan.
Åt sina män
trovärdig,
b vrån
På
ansag
anser
att närmare hälften af de byråskrifna kvinnorna
man dock, att 1 4 högst x/3 af kvinnorna hafva
grund
om
hafva 2 rådts af nyss nämnda orsak; den tredje öfvergafs, på
åt inbördes misshälligheter, åt sin man, som vid afskedet rådde henne att,
genom annat, sä genom skörlefnad skaffa sig uppehälle.
Fn af de 4 kvinnor, som af modern rådts att genom skörlefnad skaffa sig
inkomster, var dotter till en byråskrifven kvinna, som slutade på byrån strax innan
dottern började där, och som gifte sig och öppnade eget flickställe"
Sammanställning 5.
Uppgifva orsaker, hvarför kvinnor},a, sedan de börjat idka könsumgänge, ägnat
sig åt skörlefnad såsom förvärfskälla.
0
2)
3)
4)
5)
6)
7)
8)
9)
10)
”)
Föi att lätt förtjäna sitt uppehälle (»lätt förtjäna pengar»)
Emedan de voro utan plats
För att få vara med ute och festa
För att försörja sitt barn..........................
Sorg.....................................................................
Sjuklighet ........................................
Dryckenskap...................................
För att försörja sin älskare eller sin man
Stark könsdrift ............................
För att framkalla missfall......
Trugad af sin mor
Summa
34 6
275
62
62
r4
14
9
10
5
2
1
800
st.
?>
5 5
5>
55
yy
yy
yy
yy
yy
St.
Såsom åt sammanställning 5 synes, hafva 346 st., d. v. s. något öfver
43 bör)at Slefva för att på ett lätt sätt skaffa sig pengar: för att med minsta
m oj liga arbete förskaffa sig största möjliga inkomst. Såsom af sammanställningen
3
i8
19 a framgår, var flertalet åt de till flocken 1 hörande kvinnorna, (som började
skörlefva för att lätt få sin utkomst), ingalunda sådana, som hade så illa aflönad
plats, att de för att kunna föra en dräglig tillvaro behöfde en biförtjänst, utan
de voro ganska väl aflönade, somliga t. o. m. mycket väl. Om detta flertal
kan otvifvelaktigt påstås, att de, åtminstone hvad de yttre villkoren angår, hade
goda platser, men att de af leda vid ordnadt arbete, af nöjes- och njutningsfvstnad,
önskan att blifva lika »fint klädda», som de sett andra vara, så småningom
börjat skörlefva. I flertalet fall har det varit just glädjeflickor, hvars goda tillgång
på pengar och »fina kläder» verkat så lockande. Synnerligen afundsvärd har äf\en
synts dem dessa glädjeflickors frihet att själfva tämligen oinskränkt kuhna förfoga
öfver sin tid, roa sig, när de så önskade och hvila sig, när de så ville. Mindretalet
har haft mindre goda platser, några dåliga eller t. o. m. svältaflönade.
Angående löneförhållandena äro en del anteckningar förda och hänvisas angående
dessa till sammanställningen 19 a.
Bland de 500 först upptecknade fallen hade 290 st., d. v. s. 58 %, uppgift
sig hafva börjat skörlefva för att »lätt förtjäna pengar». Bland dessa voro
inräknade 20 st., som till följd af dryckenskap eller sorg börjat skörlefva, de förra
för att lätt få pengar till drickvaror, de senare emedan hela lifvet syntes dem likgiltigt,
så att de valde den väg att förtjäna sitt uppehälle, som syntes dem lättast;
det har synts mig rättare att frånskilja dessa tvenne slags kvinnor och uppföra dem
i hvar sin särskilda grupp. Vidare hafva vid de förnyade förfrågningar, som i de
flesta fall anställts med kvinnorna, ett 30-tal af de 290 ändrat sin första uppgift
så till vida, att de börjat skörlefva, emedan de voro utan plats, men varit nog
ärliga att medgifva, att de aldrig brytt sig om att söka någon ny plats utan i
stället börjat skörlefva för att lätt få sin utkomst. Skillnaden i sak mellan dessa
olika uppgifter torde i alla fallen vara ringa, och de flesta kvinnorna hafva väl
knappt haft fullt klart för sig själfva, hvilkendera varit hufvudorsaken. Som dock
i form en skillnad förefinnes, och den tillfälliga bristen på" plats nog varit eu påskyndande
orsak, hafva de hänförts till gruppen 2, »utan plats». I de båda anförda
omständigheterna ligger förklaringen till att procenttalet nu är blott 4 3. Detta
tal är säkerligen alldeles "för lågt, och man kommer nog sanningen närmare, om
man till de 346, som hänförts till gruppen 1, lägger de 171 (se sammanst. 6),
som icke alls eller åtminstone ej på allvar brytt sig om att söka ny plats; man
erhåller då 517, d. v. s. 64,6 %, och då väl ingen, som verkligen sökt plats,
kan antagas hafva uppgifvit, att hon icke gjort det, men väl möjlighet, ja sannolikhet,
förefinnes, att åtskilliga af de 101, som uppgifvit sig hafva sökt plats, 1
verkligheten icke gjort det på allvar, kan siffran 517 anses vara ett minimital.
Till gruppen 2, utan plats, hafva hänförts 275 st. Det vore ju ytterst
upprörande, om alla dessa varit hyggliga och arbetsamma kvinnor, som med all
makt sträfvat efter att få en ny plats, men ej kunnat få någon sådan; de hade
>9
då varit försatta i den sorgliga belägenheten, att för sitt lifsuppehälle knappast
hafva annat att välja på, än arbetsinrättningen, tiggeri eller skörlefnad. Af hvad ofvan
sagts framgår dock, att så ingalunda varit förhållandet, åtminstone hvad det öfvervägande
flertalet angår. Närmare i detta hänseende finnes anfördt i sammanställningen
6.
Med gruppen i sammanhänger ganska nära gruppen 3, nämligen de, som
genom sitt starka begär att få vara med ute och festa — »festa är mitt lif» har
mer än en af dem sagt till mig — mer eller mindre hastigt glidit öfver i skörletnad.
Någon bestämd gräns mellan dessa båda grupper låter sig i hvarje enskildt
tall icke uppdraga, och de hafva därför ofvan vidrörts i ett sammanhang. I sammanställningen
hafva de dock redovisats i skilda grupper, emedan för största delen af
de till 3 :dje gruppen hörande tydligen blott längtan efter nöjen, såsom omväxling
i ett såsom dem syntes enformigt lif, varit den drifvande orsaken att begifva sig
ut med mer eller mindre bekanta män. Huru därvid tillgått, är antvdt i sammanställningen
4.
Så godt som alla af de till grupperna 1 och 3 hafva börjat skörlefva
medan de ännu voro kvar på sina platser. En del har dock snart nog sagt upp
sin plats för att i stället uteslutande ägna sig åt ett lif, som syntes dem mera
lockande; en annan del har till följd af sitt lefverne eller till följd af det slarfviga
sätt att sköta sin tjänst, hvilket blifvit en nära liggande följd af deras utelif, uppsagts
från sin plats.
62 stycken hafva börjat skörlefva, antingen emedan de häfdats och därför
ej kunde hafva platsen kvar, eller ock för att kunna försörja sitt (eller sina) barn.
Närmare angående dessa: se sammanställningen 7.
14 stycken hafva börjat skörlefva af sorg; hos 6 af dessa orsakades sorgen
däraf, att det »blifvit slut» med den man, som de tyckte om, och med hvilken
de stodo i könsförbindelse och hos 4, emedan de skilts från sin man; i flertalet
af dessa fall voro de själfva icke skuld till förbindelsens brytande. Hos 3 af de
gifta kvinnorna synes sorgen icke så mycket hafva haft sin grund i obesvarad
kärlek, utan hufvudsakligen i en känsla af ■ öfvergifvenhet och ensamhet, hvaremot
hos de 6 ogifta en verklig kärlek synes hafva förefunnits. Af dessa sist nämnda
6 är det dock blott en enda, som inlåtit sig på det första könsumgänget på grund
af kärlek och sedan, utan att hafva haft andra älskare, börjat skörlefva; de öfriga
5 hade på grund af andra orsaker trädt i sin första könsförbindelse och kärleken
först senare uppstått, vare sig denna nu gällt om första älskaren eller någon af
de följande. Slutligen sörjde 4 stycken af de 14 öfver egna felsteg; i 3 af dessa
tall -bestod detta däri, att de skalfat sig ett eller flere oäkta barn, men som de
icke alls börjat skörlefva för att försörja barnet, hafva de hänförts till gruppen 4.
8 stycken af hela gruppen sökte sin tröst i glaset och började sedan skörlefva,
hufvudsakligen för att få pengar till drickvaror; dessa skulle ju kunna hafva
20
hänförts till gruppen 7, men som sorg i dessa fall var der ursprungliga orsaken,
hafva de hänförts till gruppen 5. De öfriga 6 började ej dricka, men allting
syntes dem så likgiltigt, att de ej brydde sig om på hvad sätt de skaffade sig
sin utkomst. Af alla de 14 är det blott 5 stycken, som börjat skörlefva efter att
hafva haft blott en enda älskare; alla de öfriga hafva förut haft 2—flere stycken.
Till grupp 6, sjuklighet, äro hänförda de, som lidit af kroniska sjukdomar,
från Indika de ej under beräknelig framtid kunde hoppas blifva botade.
Till gruppen 7 äro de hänförda, som på grund af annan orsak än sorg
börjat dricka; i eu del af fallen är det uppasserskor, som på grund af den lätta
tillgången till drickvaror fått smak därför.
Af de till gruppen 8 hörande voro 2 stycken hustrur och 8 stycken frillor.
De till gruppen 10 hörande voro kvinnor, som af bekanta »flickor» rådts att skörlefva
för att genom täta könsumgängen framkalla missfall. Den ena kom efter någon
tid underfund med, att hon icke var hafvande, men fortsatte i alla fall sedan att
skörlefva; den andra, som verkligen var hafvande, misslyckades i sin afsikt. Den
till skörlefnad af sin moder trugade är samma kvinna, som något närmare omtalats
under sammanställningen 1.
Enligt ofvanstående skulle således omkring 72 procent hafva börjat skörlefva
för att på ett lätt sätt tå sin utkomst eller för att få vara med ute och festa.
Sammanställningen saknar dock så godt som hvarje antydan om kvinnornas inkomster;
möjligen hafva dåliga sådana utgjort en bidragande orsak. Därom lämnar
sammanställning 19 a närmare upplysningar för större delen af kvinnorna.
Af sammanställningen 6 framgår, att 161 stycken af de platslösa icke alls
brytt sig om att söka någon ny plats.
10 stycken hafva själfva uppgifvit sig »icke på allvar» hafva sökt någon
ny; deras försök i den riktningen hafva högst sannolikt varit så lama, att man utan
fara att nämnvärdt misstaga sig kan likställa dem med dem, som icke alls sökt
någon; sammanslås dessa båda grupper, erhåller man 171 stycken, d. v. s. 64,1
procent. Af de 101, som uppgifvit sig hafva sökt ny plats, hade närmare hälften
nog kunnat få nv plats, men de voro så kinkiga vid valet, att när de ej fingo
någon, »som passade» eller söm de »tyckte om», så fick det vara och de började
i stället skörlefva. Några hade äfven hem att få vara i, medan de sökte sig en
ny plats, men började ändock skörlefva.
De orsaker, hvarför de sagt upp sin plats, äro angifva i sammanställningen;
såsom af denna framgår har en del haft åtskilliga anmärkningar att framställa mot
platsen och mer eller mindre tillräckliga att utgöra skäl för ett ombyte. Icke
21
Sammanställning 6,
utvisande, hvarför kvinnorna voro utan plats samt huruvida de sökte
någon ny sådan.
Sj ä 1 f v a sagt upp | platsen. |
| S u m in a. | Blifvit uppsagda från | platsen. |
| |||||
Orsate r. | Sökte icke alls. | Sökte, i c "C ss * , C/3 « tigs p * r- ce O | § kunde ej få någon. | 0 r s a k e r. | Sökte ieke alls. | 7. »fingo ingen som | | kunde ej få någon. | Summa. | |||
För att få en bättre plats ... | 27 | 2 | 10 | 12 | 51! | Arbetsbrist........................ | 7 | 2 | 3 | 10 | 22 |
För att få eu lättare plats... | 12 | i | 5 | 4 | 22 | Akut. ickevenerisk sjukdom | 9 | — | 1 | 3 | 13 |
För att komma till Stockholm | 5 | 2 | 4 | 4 | 15 | Adragen venerisk sjukdom... | 8 | — | 1 | 1 | 10 |
i Emedan platsen var dålig ... | s | 2 | — | 2 | 12 | Säsongen var slut............... | 5 | - | — | 5 | 10 |
För att resa till hemmet...... | 7 | — | 2 | 2 | 11 | Dåligt sällskap .................. | 5 | — | — | 2 | 7 |
; Kommit osams m. matmodern | 6 | _ | 3 |
| 9: | Husbondfolket flyttat ......... | 3 | - | 1 | 2 | 6 |
Kommit osams med en kamrat | 5 | — | 2 | i | 8'' | Varit ute om nätterna ........ | 2 | - | 1 | 1 | 4 |
För att »låta hålla sig» ...... | 8 | — | — | — | 8 | Osedligt lefverne ............... | 3 | - | — | — | 3 |
Emedan de »retades» ......... | 3 | — | 2 | i | 6 | Varit ohöflig mot matmodern | 2 |
| — | — | 2 |
Frun kinkig och elak ......... | 3 | — | i | 2 | 6 | Slaifvighet ........................ | 1 | 1 | — | — | 2 |
Trifdes ej ........................ | 4 |
| i | i | 6 | Dömd för brott.................. | 1 | — | — | — | i |
Erhållna förebråelser ......... | 3 | — | i | i | 5 | Ej ville hålla sig hemma ... | 1 | — | — | — | i |
För att få vara »fri och ledig» | 5 | — | — | — | 5 | Anklagad för stöld ............ | 1 |
| — | — | i |
För att gifta sig ............... | 5 | — | — | — | 5 | Grälat med en kamrat ...... | — | — | — | 1 | i |
För strängt hållna ............ | 3 | — | i | — | 4 |
|
|
|
|
|
|
Flusbonden »närgången»...... | 3 | — | — | — | 3 |
|
|
|
|
|
|
För att byta verksamhet...... | 1 | — | 2 |
| 3 |
|
|
|
|
|
|
Varit borta öfver natten...... | — | — | — | 2 | 2 |
|
|
|
|
|
|
, Lockade att uppsäga sin plats | 2 | — | — | — | 2 |
|
|
|
|
|
|
Göromålen opassande ......... | 2 | — | — | —- | 2 |
|
|
|
|
|
|
Beskyld för osedlighet......... | — | — | — | i | 1 |
|
|
|
|
|
|
Efterhängsen älskare ......... | 1 | — | — | —| | 1 |
|
|
|
|
|
|
Småbarn i familjen ............ | — | — | i | — | 1 |
|
|
|
|
|
|
»För ombytes skull» ......... | — | — | i | - | 1 |
|
| 1 |
|
| 1 j |
Summa | 113 | 7 36 | 33 189'' | Summa | 48 | 3 | 7 | 25 | 83 |
22
mindre är 5 1 hafva sagt upp sin plats för att få en ännu bättre, det vill, enligt hvad
de sagt, säga en bättre aflönad, ehuru de flesta visserligen ej kunde påstå att den
plats de hade var illa aflönad, utan de drefvos därtill blott af en förhoppning att
nfå en ännu bättre». Af sammanställning 19 a framgår ock, att många synnerligen
väl aflönade sagt upp sin plats; åtskilliga af de bäst aflönade voro visserligen
uppasserskor, som sagt upp af den anledningen att de funno platsen för ansträngande,
men många af dem hade sagt upp blott för att få en ännu bättre. Att en sådan
alltid skulle stå dem till buds, därpå tviflade de icke — eller hade åtminstone
icke närmare tänkt därpå.
Af de 15 kvinnor, som sagt upp sin plats i landsorten blott för att få
komma till Stockholm, det drömda förlofvade landet, hade alla utom en förut
haft könsumgänge i landsorten.
12 stycken hafva sagt upp, emedan maten var dålig eller t. o. in. otillräcklig,
eller emedan de ej fingo ut sin lön.
För flertalet af de 11, som slutat platsen för att resa hem och hälsa på
föräldrarna, blef någon resa aldrig af, utan de gingo och slogo dank, tills deras
pengar voro slut och började sedan skörlefva.
8 stycken hafva slutat platsen för att låta »hålla sig» af någon herre, men
när detta förhållande upphörde, hade de blifvit så ovana vid, eller kanske rättare
så ohågade för arbete, att de omedelbart, utan att ens hafva gjort ett försök att
få en plats, börjat skörlefva. Ytterligare 11 stycken hafva visserligen en gång
lämnat sin plats af samma anledning, men då de efter förhållandets upphörande
ånyo tagit plats och först senare och af annan anledning börjat skörlefva, höra de
ej till denna grupp.
6 stycken hafva lämnat sin plats, emedan de af kamraterna på platsen
retades för att de haft könsumgänge med någon af kamraterna känd person.
5 skulle gifta sig och lämnade därför platsen, men af giftermålet blef intet;
i 3 af fallen började nämligen kvinnorna, sedan de slutat platsen och innan lysning
uttagits, pläga könsumgänge med någon annan, och då detta kom till vederbörande
fästmans kunskap, ville han förklarligt nog ej gifta sig med henne. I ett af de 3
fallen tillät kvinnan en hennes förutvarande älskare att hafva könsumgänge med
henne för att erhålla utlofvadt bidrag till bosättningen. I det 4 :de fallet utvandrade
fästmannen och i det 5 :te blef lian otrogen.
Att kvinnor i 3 fall lämnat sin plats, emedan husbonden varit »närgången»,
förefaller märkvärdigt, då deras sedlighet ej var större, än att de, utan att ens
hafva gjort ett försök att få en ny plats, börjat skörlefva med andra män, men
förklaringen ligger däri att de sedan råkade ut för någon af de i sammanställning
4 nämnda rådgifverskorna, som gjorde dem mindre sedesamma.
Att 2 stycken varit borta om natten borde väl snarare hafva föranledt deras
afskedande, men de skämdes öfver sitt uppförande och föredrogo att själfva upp
-
a3
säga sin plats. Att bortavaron i båda fallen föranledts af sammanvaron med en
älskare torde vara öfverflödigt att tillägga.
2 stycken hafva till följd af lysande förespeglingar om att erhålla utmärkta
platser i Finland lockats att uppsäga sina platser, men vid framkomsten dit insatts
på »flickställen», således 2 fall af hvit slafhandel.
En, som stod vid en kärra och sålde glass, och en, som från en matvaruhandel
tick bära hem skinkor o. d. till köparna, inbillades af kvinnliga bekanta,
att sådana göromål voro »opassande» och slutade därför platsen, ehuru de för
öfrigt voro mycket nöjda med densamma.
En uppsade sin plats därför, att eu hennes f. d. älskare så träget uppvaktade
henne, att hon dels skämdes gent emot husbondefolket däröfver och dels
tröttnat på och därför ville komma ifrån honom.
En uppsade sin plats blott därför, att det fanns småbarn i familjen, och en
annan blott för nöjet att få göra ett ombyte af plats, och detta, ehuru hon ej
hade någon anmärkning att göra mot den plats hon innehade.
22 stycken miste sin plats, till följd af mera tillfällig arbetsbrist, såsom att
arbetet på en fabrik minskades, att deras husbonde nedlade sin verksamhet eller
gjorde cession o. s. v.; slutligen blefvo några utan arbete till följe af uppkommen
strejk; dessa senare stå på öfvergång till dem, som sagt upp sin plats, men som
de på sätt och vis tvungits att deltaga i strejken, hafva de upptagits bland dem,
som mist sin plats.
De 13, som mist sin plats till följd af ickevenerisk sjukdom, hade snart
öfvergående sådan, såsom armbrott, fulslag, halsböld o. d. och kunde snart vänta
ett fullständigt tillfrisknande, i motsats till hvad som var förhållandet med de i
sammanställning 5 upptagna, af kronisk sjukdom lidande.
Säsongarbeterskorna voro sömmerskor, uppasserskor eller tjänstflickor på ångbåtar
eller utvärdshus.
7 stycken, som hade trägen bekantskap med »smyg» eller andra dåliga
människor, afskedades, då de ej efter upprepade tillsägelser ville sluta med umgänget.
24
Sammanställning 7.
Antal kvinnor, som började skörlefva till följd af iråkadt hafvande skap
eller för att försörja sitt (sina) barn.
♦ | Månad skåpet, | i hafvande-(ordningstal), |
|
| Barnets | ålder, |
|
| |||||
|
|
|
| då | kvinnan | började skörlefva. |
|
|
| ||||
| 3 månader. | 4 månader. | Cn 3 P° a p — CD | 7 månader. | 8 månader. | under 4 månader. | 4-7 månader. | 8-10 månader. | P» | t© po | P° | 10 år. : 4-5 år. | S u m m a. |
I. Ankor eller frånskilda | — | — | — | — | 1 | 1 | — | — | 1 | 1 | 2 | 2 2 | 10 |
II. Ogifta haft flere barn eller flere älskare..... | 3 |
|
| 2 | 2 | 3 | 2 | 5 | 8 | 2 | 3 | 4 — | ! 34 |
III. Ogifta, haft blott ett barn och en älskare... | 1 | 1 | 1 |
| 2 | 1 | 3 | 3 | 1 | 2 | 1 | 2 , _ | 18 |
| 4 | | 1 | 1 j | 2 ! | 5 1 | 5 | 5 ! | 8 | 10 | 5 | 6 | 8 | 2 | 62 |
62 stycken kvinnor hafva således börjat skörlefva till följd af den i öfverskriften
angifna anledningen. Detta är ett i och för sig sorgligt stort tal, men
utgör dock blott 7 3 4 procent af hela antalet kvinnor. Denna låga procent gifver
redan i och för sig blott ett ringa stöd åt den åsikten, att en ganska vanlig anledning
till att så många kvinnor hemfölle åt skörlefnad, skulle vara den att de
förförts, häfdats och sedan lämnats i sticket af en samvetslös älskare. Sedan kunde
de ju knappast på hederligt sätt försörja sig och sitt barn.
Det är just sistnämnda slag af skörlefvande kvinnor, som mest synes vara
värd deltagande och medlidande, ty om de ock icke, såsom de själfva säga, varit
»tvungna» att lifnära sig och barn genom skörlefnad, får dock medgifvas, att för
större delen af arbetsklassens kvinnor det är synnerligen svårt, att genom hederligt
arbete skaffa sig en inkomst, som räcker att försörja både dem själfva och därtill
ett barn.
Tager man närmare reda på, huru härmed förhåller sig med de 6 2 kvinnorna
finner man, att endast de i gruppen III befintliga 18 kvinnorna jämte 2 stycken
ur grupp I, således tillsammans 20 stycken, = 2 1/2 procent af de 800 ger ett
25
stöd åt ofvannämnda åsikt, som ju tydligen förutsätter könsumgänge med blott
eu man.
Af de grupp I tillhöriga halva 9 stycken före sitt äktenskap haft könsumgänge
med 1—flere andra män, och af de gruppen II tillhöriga hafva 19
stycken före skörlefnadens början hatt 2 —flere älskare och 2 —flere barn, 13
stycken hafva hatt 2—flere älskare ehuru blott ett barn, och 2 stycken hafva hvardera
haft 2 barn med hvarsin man. Det stora flertalet utgjordes således af i könsumgänge
redan förut ganska törfarna kvinnor, och för mer än en af dem var nog det sista
steget ut i skörlefnadens dy hvarken synnerligen stort eller synnerligen påkostande.
Att 6 stycken af gruppen I hafva börjat skörlefva så sent, att deras barn
då voro 3 —10 år gamla, beror därpå, att de ungefär vid den tiden skildes från
sina män.
Af de flockarne II och III tillhöriga hafva 23 stycken börjat skörlefva först
sedan deras barn voro öfver 1 år. Några få af dessa voro frillor, som vid den
tiden skildes från sina älskare, J stycken blefvo sjukliga och orkade därför ej arbeta
sä mycket och 1 blek utan plats; om de öfriga af dessa 23 stycken kan å ena
sidan tyckas, att när de så länge kunnat på hederligt sätt försörja sig och barn,
borde de, om de gärna velat det, nog hafva kunnat fortsätta därmed, men å andra
sidan kan invändas, att de hafva heder af att hafva försökt, så länge de möjligen
kunnat, och att svårigheterna sedan kanske blifvit dem för stoi''a; icke så få hafva
dock uppgifvit, att de af byråflickor eller smyg öfvertalats att sluta med sitt arbete
och i stället börja skörlefva för att lättare kunna försörja sig och barn.
Åtskilliga af kvinnorna voro öfvergifna hustrur eller frillor, och fäderna till
deras barn hade nog ingen hjälp att gifva, brydde sig kanske ej heller om det.
Af de öfriga barnafadern.'', hafva 1 o stycken under de första 1—3 åren lämnat
månatligt understöd, men sedan upphört därmed. En, som dog, testamenterade
kvinnan allt hvad han ägde, 200 kronor, och en annan gaf till sitt barns uppfostran
1,100 kronor; flertalet kvinnor synas dock, sorgligt att säga, efter häfdandet
alldeles hafva öfverlämnats åt sig själfva.
4
26
Sammanställning S.
Förfluten tid mellan första könsumgänget och byråskrifningen.
Före “smygtidens“ början käft | Förfluten tid | 1 | |||||
| •— tO | 03 4*- Öl 05 -1 GC | CD | M | M *—* i cn I | 1 1 so ! | |
antal män | M g Pj po *1 O | p. p. H N | P» P» P» p» p» | JS» H '' H I-i hi '' H | P° ►i | P» | h* ! 03 rf*- : to S 1 B- | |
1 man .......................... | 6) | 122 94 | 57 40 13! 16 15 7 | 5 | 8 | 6< 2 | 1 1 450! |
2—flere män................... | 7 | )6; • 44 | 34j 3 31 3 ^ 20; 15 21 | 12 | 10 | 23140 | 34éj |
Summa | 72 | 178 138 | 9f 73 44 36 30 28 | *7 | 18 | 1 29142 | 79é! |
Härtill komma de, som voro oskulder vid giftermålet 4
Summa 8 oo,
Af dessa sist nämnda byråskrefs en 3, en 4, en 8 och en 14 år efter
särflyttningen från mannen.
20 stycken hafva enligt egen uppgift omedelbart efter första könsumgänget
börjat skörlefva, och af dessa hafva 7 stycken hatt sitt första könsumgänge på
ett flickställe; 4 stycken af de 7 hade af bekanta »flickor» öfvertalats att medfölja
dem till ett sådant, utan att hafva fullt klart för sig hvad slags ställe det
var, men läto sedan öfvertala sig att stanna kvar; de 3 öfriga begåfvo sig ensamma
dit, därtill lockade af de beskrifningar, de af bekanta förut hört. Dessa sistnämnda
7 fall äro väl så omedelbar öfvergång till skörlefnad, som tänkas kan.
Hatva kvinnorna rätt kunnat påminna sig, med huru många män de före
skörlefnadens början stått i könsförbindelse, skulle något öfver 56 procent haft
sådan med blott en man, men för många ligger tiden för deras första könsumgänge
så många år tillbaka, att deras minne i detta hänseende ej är mycket att lita på,
hvarför nyssnämnda procent blott är ett minimital. Redan 2 år efter det första
könsumgänget äro nära 49 procent byråskrifna, hvaremot denna tid för öfver 25
procent uppgår till 9 — 32 år. Många af dessa senare äro änkor, frånskilda hustrur,
eller kvinnor, som många år lefvaH i frilleskap, och hvilka först då de förlorat
det stöd, de ägde i den äkta mannen eller frillemannen, ägnat sig åt skörlefnad;
en kunde till dömes hafva firat silfverbröllop med sin man, innan hon började
skörlefva. För andra åter har den långa mellantiden berott därpå, att de efter
den första könsförbindelsen lefvat kyska i flere, ända till 9 år, att de varit »hållna»
27
af någon herre, att de efter pa byrån erhållen varning mer eller mindre uteslutande
uppehållit sig med hederligt arbete längre tid, ibland flera år. Några hafva på
mellantiden varit på räddningshem eller i fängelse, hvilket bidragit att uppskjuta
deras byråskrifning.
För att gifva eu föreställning om den tid, som förflutit från det kvinnor 11a
börjat skörlefva till dess de blifvit inskrifna, hafva anteckningarna därom genomgåtts
på byrån. I en del fall hafva dessa ej varit för ändamålet användbara
detta hufvudsakligast de i tiden längst tillbaka liggande. Eu del af kvinnorna äro
ännu icke ålagda och således för ändamålet oanvändbara. lill följd af dessa båda
omständigheter uppgår summan ej till mer än 743.
Sammanställning 9.
Förfluten tid mellan skörlefnadens början och by råskrifningen.
I | vecka ...................... | ............. 4 | st. | 5 | månader............... | .................. 52 | st. |
2 | — 3 veckor............... | ............. 36 | )) | 6 | —11 månader...... | ..................125 | » |
|
| 98 | )) | I | år ........................ |
| » |
|
| 172 | )) | "> | » ....................... | ......... 18 | )) |
7 | )) .................. | ............. 115 | )) | -> | » ........................ | ............ 6 | » |
J 4 | >> .................. | .............. 66 | )) |
|
| Summa 743 | st. |
De, som längsta tiden, några månader —3 år, kunnat undgå byråskrifningen,
äro mestadels sådana, som antingen allt emellanåt haft arbete, eller som blott
»gått ute» 1—-2 gånger i veckan, eller uti någon icke reglementerad stad idkat
skörlefnad, eller varit intagna på räddningshem eller i fängelse.
Det kanske bör särskilt påpekas, att den angifna tiden hänför sig till
själ/va åläggningen; den tid, som förflutit mellan skörlefnadens början och den
tidpunkt polisen fått ögonen på dem och varnat dem för deras osedliga lefverne,
är naturligtvis kortare och i en mängd fall betydligt kortare. En stor del af dem,
för Indika tiden uppgår till några månader— 3 år, hafva redan efter 1 månad varit
upphämtade på byrån och blifvit varnade.
28
Sammanställning 10.
Jämförelse mellan kvinnans ålder, då hon lämnade barndomshemmet,
och hennes ålder vid f örsta könsumgänget.
Ålder vid lista könsumgänget
Lämnat hemmet ___________________ Summa
under 16 år 16—19 år 20—27 år
före fyllda 16 år 116 st. = 28,5% 244 st. — 59,9 % 47 st. = 11,6 % 407 = 5 1,1 %
mellan 16—19 år 45 st. = 13,7 % 223 st. = 68 % 60 st. — 18,3 % 328 = 41,3 %
efter fyllda 20 år 2 st. = 3,2% 34 st. = 55,8 %. 25 st. = 41 % 61= 7,n%\
Summa 163 st. = 20,5% 501 st. = 62,9 % 132 st. = 16,6 % 796 st.
Härtill komma de, som vid giftermålet voro oskulder 4 »
Summa 800 st.
För jämförelse må här meddelas professor Welanders motsvarande tabell ''),
och han må med skäl tillägga, att »tabellen talar för sig själf».
Lämnat hemmet | Ålder vid lista könsumgänget | ||
| före fyllda 16 | år j mellan 16—20 år i efter fyllda 20 år | |
före fyllda 16 år..... | 9,8 °/o | 67,1 70 | 23,1 70 |
mellan 16—20 » | 5,3 7. | 62,3 7» | 32,+ 7» |
efter fyllda 20 » .... | 1,3 7» | 0 o~ 00 | 70,1 •/, |
Professor W:s tabell är uppgjord för 22 år sedan, hvadan de båda sammanställningarna
blott kunna omfatta ett synnerligen obetydligt antal af samma kvinnor.
Att procentantalet af dem, som haft sitt första könsumgänge före 16 år, i sammanställningen
ro är omkring 3 gånger så stort som i professor W:s tabell förklaras
af hvad som är sagdt under sammanställning 2. Af båda sammanställningarna
framgår emellertid med all önskvärd tydlighet hvad man på förhand kunde vänta,
nämligen att ju förr kvinnan lämnat det skyddande barndomshemmet och kommit
‘) Anf. arbete sid. 121.
29
ut i världen på egen hand, desto förr liar hon fallit offer för de frestelser, som
mött henne, det vill här säga desto tidigare har hon börjat idka könsumgänge.
Att äfven själfva beskaffenheten af barndomshemmet haft ett visst inflytande i detta
hänseende, framgår af sammanställning 12.
Från början af dessa undersökningar tillfrågades hvarje kvinna, om hon ej
tänkte på huru orätt hon handlade, då hon började skörlefva. Att hon visste det,
om hon blott tänkt därpå, var ju gifvet, då ju alla gått i skolan och så godt
som alla »gått och läst». Då jag emellertid började tvifla på, att de lämnade
svaren hade något värde, upphörde jag med mina förfrågningar i detta ämne,
hvarför anteckningar ej finnas om alla, men de, som gjorts, må dock meddelas
till det värde, de kunna hafva.
391 hafva förklarat, att de visserligen tänkt därpå, att de handlade orätt,
men ändock började skörlefva, och 245, att de icke alls tänkt därpå. Det skulle
synas mig otroligt, att en sådan mängd ej tänkt en så nära liggande tanke, men
som jag dels vet och dels antager, att en hel del i könsväg utsväfvande män ej
tänka på, huruvida de i detta afseende handla orätt, kan ju förhållandet vara detsamma
med många kvinnor.
Bland alla de krafter, som bestämma en människas sedliga riktning, är
säkerligen barndomshemmets beskaffenhet en af de allra förnämsta. Man ser nog
fall, där goda människor utgått från dåliga hem och tvärtom, men dessa fall äro
undantag, som icke upphäfva regeln. Hvad kan man till dömes vänta, att det
skall blifva af en flicka, som uppväxt bland supiga och osedliga föräldrar, hvilka
haft en eller flera skökor inneboende, och som till och med af sin moder uppmanats
att genom skörlefnad skaffa sig inkomster — och sådana fall finnas verkligen
bland de här omhandlade kvinnorna? Kan man ej med en synnerligen stor
grad af sannolikhet antaga, att denna flicka kommer att besanna ordspråket »äpplet
faller ej långt från trädet»; kan man ej i sådana fall — om ock ej i den vanliga,
kyrkliga meningen — tala om en förutbestämmelse, betingad af de omständigheter,
under hvilka hon uppväxt?
Det är visserligen sant, att denna flicka såväl i skolan, som vid nattvardsläsningen
haft tillfälle att lära sig hvad som är godt och rätt eller syndigt och
orätt, men lika sant är det tyvärr ock, att denna undervisning vanligen ej ''varaktigt
förmår ändra en lifsåskådning, som hon så att säga insupit med moders
-
3°
mjölken. Därpå äro de kvinnor ett bevis, hvilka en eller annan dag före eller
efter sin första nattvardsgång haft sitt första könsumgänge — och sådana finnas
i ett sorgligt stort antal bland de 800.
Angående de hem, i hvilka kvinnorna uppväxt, äro anteckningar förda i
följande 772 fall.
Sammanställning 11.
Uppgifter angående hemmets beskaffenhet.
Hemme religiöst i ..."......
» sedligt i .........
» dåligt i ......
» mycket dåligt i
132 | fall = | i7rt% |
421 | » = | 5 4.5 » |
148 | » = | 19,3 » |
71 | » — | 9,a» |
Summa 772 fall 100 %.
207 af hemmen hafva dessutom uppgifvits vara mycket fattiga, och har
därjämte barnrikedomen ofta varit synnerligen stor, så'' att barnen tidigt måst ut
och taga plats. Dels till följd af sin stora ungdom, dels till följd däraf, att fattigdomen
i hemmet oftast varit orsakad däraf att fadern varit supare och hemmet
sålunda otjänligt att af barnen dana sedligt goda karaktärer, hafva de vanligen
ganska snart dukat under i sedligt hänseende.
Då, såsom något längre ned skall nämnas, åtskilliga syskon finnas bland de
800 kvinnorna, och således uppgift om samma hem lämnats från 2 — 3 håll,
lämnar sammanställning 11 icke uppgift om 772 olika hem, utan anger blott de
uppgifter, som 772 olika kvinnor lämnat om det hem, från hvilket de utgått.
De olika hemmens antal utgör blott 733. Där 2 eller flere syskon lämnat uppgift
om samma hem, hafva uppgifterna alltid jämförts och funnits öfverensstämmande
i alla fall utom 2. Dessa hem hafva på grund af de upplysningar, som den
ena af systrarna lämnat, hänförts till de dåliga hemmen.
Såsom religiösa hafva de hem upptagits, där endera af eller båda föräldrarna
varit religiöst sinnade och hemmen i öfrigt sedliga; har åter blott den ena af
föräldrarna varit religiöst sinnad, men den andra, oftast fadern, supig eller på
annat sätt dålig, har hemmet upptagits såsom varande dåligt.
Såsom sedliga äro de hem upptagna, där föräldrarna synts vara skötsamma
och hederliga människor, och barnen icke alls fått höra lättsinnigt tal eller ännu
mindre fått vara vittnen till sedligheten sårande handlingar.
Såsom dåliga äro de hem upptagna, där antingen fadern eller modem varit
supiga eller slarfviga och lämnat bamen alldeles åt sig själfva, eller där de varit
häftiga och elaka mot dem, gifvit dem stryk i onödan och låtit dem få svälta.
31
Såsom mycket dåliga hafva de hem upptagits, där båda föräldrarna varit
supiga och slarfviga, eller där barnen lätt höra osedligt tal eller t. o. m. lått vara
vittnen till osedliga handlingar, vare sig åt föräldrarna eller åt i hemmet inneboende
personer.
2 i stycken hafva uppfostrats på barnhem; dessa hafva upptagits såsom uppfostrade
i goda hem med undantag åt 2 stycken, som hvardera å hemmet haft
en vanartig kamrat, som utöfvat dåligt inflytande på dem.
Vid undersökningen om hemmens beskaffenhet har till h\arje kvinna ställts
den slutfrågan, huruvida hennes barndomshem af henne ansåges till större eller
mindre del vara orsaken till hennes förfelade lit. Med ytterst få undantag, hafva
de, som hänförts till religiösa eller sedliga hem, utan tvekan och med en ton, som
vittnade om den djupaste öfvertygelse, svarat, att så icke alls vore fallet, utan det
hade de helt och hållet att tacka sig själfva för, eller ock, att det helt och hållet
berodde på, att de »kommit i dåligt sällskap». Hvad de härmed i de flesta fall
åsyftat framgår af sammanställning 4. Till sedliga hem hafva 11 stycken hänförts,
ehuru de haft den anmärkningen mot hemmet, att de »bortskämts» och ej
tillhållits att arbeta, ehuru de för längesedan öfverskridit skolåldern.
Att inordna kvinnorna i ofvannämnda grupper har naturligtvis sina stora
vanskligheter, särskildt hvad de två första grupperna angår, tv att afgöra om eu
människa är verkligt religiös, eller om det som förefaller såsom religiositet åt blott
ett yttre sken, är eu synnerligt svår sak för hvem som helst och ännu mycket
mera för dessa kvinnor, så mycket mer som flertalet af dem redan före fyllda 16
år lämnade sitt hem. Så hafva somliga af dem blott på den grund ansett för
äldrarna
vara religiösa, att de regelbundet gingo i kyrkan, andra emedan de dagligen
brukade läsa sin afton- och morgonbön. Att många af dessa deras uppgifter icke
äro mycket att bygga på, torde vara gifvet, och i ingen af sammanställningarna
13 och 14 kan man spåra någon tydlig skillnad mellan de religiösa och de
sedliga hemmens inflytande, hvadan de beträffande siffrorna nog utan synnerlig
afsaknad skulle kunna sammanslås.
Från de 733 olika hemmen hafva utgått icke mindre än 57 syskonpar,
från 6 hem 3 systrar, från ett hem 4 och från ett hem 5 systrar, hvilka sedan
sökt sitt lefvebröd i skörlefnad; alla dessa hafva visserligen icke blifvit byråskrifna,
men de få som icke blifvit det, hafva varit uppkallade och varnade på besiktningsbyrån,
och däråt låtit sig afskräcka från att fortsätta sitt skamliga lefverne.
Af de 57 syskonparen hafva 26 utgått från hem, som de ansett hafva
varit religiösa eller sedliga och 2 9 från dåliga eller mycket dåliga, angående 2
af hemmen saknas anteckning om dess beskaffenhet.
Af de 6 hem, från hvilka 3 systrar utgått, hafva 4 varit sedliga, (ett åt
dem dock enligt alla tre systrarnas utsago öfverdrifvet strängt); ett af hemmen
var dåligt och ett mycket dåligt.
32
Båda de hem, från Indika 4 eller 5 systrar utgått, voro dåliga.
Åt de nu i fråga varande 63 hemmen hafva således 30 uppgifvits varit
religiösa eller sedliga och 33 dåliga eller mycket dåliga. De dåliga och mycket
dåliga hemmen utgöra således här 32,4 procent, under det den allmänna procenten
för dessa slags hem enligt sammanställning 11 blott är 28,4; felen hos dessa 33
hem hafva sålunda varit mera i ögonen fallande, efter som kvinnorna Ivckats
riktigare bedöma dem.
Angående samma ämne berättar professor Welander ’) huru han funnit 6 5
hem, från hvilka 2 systrar blifvit offentligt skörletvande; från 7 hem hade 3,
från ett hem 4 och från ett hem j systrar — dessa senare knappt hunna öfver
barnaåldern — måst inskrifvas för yrkesmässig otukt. Professor W:s sammanställning
upptager blott inskrifna kvinnor, men så utgör ock hans material 2,541
kvinnor. Som hans sammanställning gjordes för 22 år sedan, torde högst få
kvinnor ingå i båda sammanställningarna.
Sammanställning 12.
Hemmens Ålder vid första könsumgänget
beskaffenhet . . „ Summa
under 16 år 16—17 år 18—19 år 20—27 år
Religiösa............... 19 st. = 14/;% 49 st. = 37,7% 37 st. = 28,:. % 25 st. = 19,2 % 130 fall
SedliSa.......... .......'' 69 » = 16,4 % 151 ».= 36 % 111 » =26,4%. 89 » =21,2% 420 »
DäliSa ..................1 41 » =28 % 63 » = 42,8 % j 26 » =17,7% 17 » =11,5% 147 »
Mycket dåliga ......j 30 » = 42,.; % 30 » =42,3%: 10 » = 14, % 1 » = 1,4% I 71 ,
Summa 159 st. 293 st. 184 st. 132 st. 768 fall.
Härtill komma de 4, som ej före giftermålet plägat könsumgänge; af dessa
voro 2 utgångna från religiöst, 1 från sedligt och 1 från dåligt hem.
Skillnaden mellan de från de olika slagen åt hem utgångna kvinnorna är
ju påfallande; af de från de religiösa hemmen utgångna hafva 14,6 procent, men
af de från mycket dåliga utgångna öfver 42 procent börjat idka könsumgänge före ié års
ålder, och af de 71 från sist nämnda slags hem utgångna har blott en enda såsom
oskuld fyllt sitt 2o:de år.
'') Anf. arbete, sid. 122.
33
Sammanställning 13.
Hemmens beskaffenhet. | U | p p g i f n | a orsa | k e r ti | 1 | kvinnans | första köns u in | gånge. |
| Summa. | ||||
Tycke. | Föregående fest. | Äktenskapslöfte. | Löften. 1 | Förut erhållna gåfvor. | Oförstånd. | På förhand erhållen betalning. | Stark könsdrift. | Utan plats. | Enträgenhet. | Giftermål. | Trug.______ Utan portnyckel. | |||
Religiösa ... | 37 | 25 | 19 | 11 |
| 9 | 4 | 7 | 9 | ''''t CO | 1 | 2 | i- | 132 |
| 1! LC 00 .© 0 | = 19 7» | = 14,5 °/0 | = 8,3 70 | = | 6,8 7» | = 3 °/o | = 5,3 °/o | = 6,8 7o | 1 | = 8,3 | o1 |
|
|
Sedliga ...... | 137 | 96 | 51 | 25 |
| 25 | 27 | 12 | 19 | Hill | 5 | 1 1 | 1 — | 421 |
| = 32,5 7» | = 22,8 7» | = 12,1 ®/o | = 5,9 70 | = | 5,9 7» | = 6,470 | = 2,9 7o | = 4,5 7» |
| = 7 °/c |
|
|
|
Dåliga ...... | 47 | 34 | 11 | 14 |
| 13 | 6 | 12 | 7 | 2 — | 1 | 1 1 | —1— | 148 |
| = 31,8 7» | = 23 °/o | = 7,4 7o | = 9,5 »/o | = | 8,s °/o | O o~ T* 11 | = 8,1 °/o | = 4,7 70 |
| = 2,77 | 1 |
|
|
Mycket då- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
liga......... | 18 | 18 | 3 | 6 |
| 2 | 6 | 7 | 2 | 5j 2 | 1 | I— | —1 1 | 71 |
| = 25,4 7° | = 25,4 7» | = 4,2 70 | = 8,4 °/0 | = | 2,8 % | = 8,4 7» | =9,9 > | = 2,8 7» | |= 12,7 7«| |
| |||
Summa | 239 | 173 | 84 | 56 |
| 49 | 43 | 38 | 37 | 2l|l7 | 8 | 4 | 2 1 | 772 |
De under sammanställning 8 nämnda 7 kvinnorna, som begåfvo sig till ett
flickställe, där hade sitt första könsumgänge och sedan kvarstannade, visade ett
så häpnadsväckande prof på sedligt fördärf, att man har svårt att föreställa sig
annat, än att de vore utgångna från synnerligen dåligt hem. Så är dock icke
alls förhållandet, utan en har utgått från religiöst, 3 från sedligt, 2 från dåligt
och blott en från mycket dåligt hem; de fördela sig således förhållandevis ungefär
lika på de olika grupperna.
För lättare jämförelses skull äro motsvarande siffror från sammanställning 11
(beskaffenheten hos samtliga hem) med finstil och inom parentes bifogade vid
betraktelserna öfver sammanställning 13 och 14.
Af de 239, som haft sitt första könsumgänge till följd af »tycke», hafva
72,8 °/o (7i,6 °/o) utgått från de sedligt bättre och 27,3 7° (a8-4 7°) från de sedligt
sämre hemmen, således en knappt märkbar skillnad, och denna till de bättre
hemmens förmån.
Af de 173, som haft det första könsumgänget efter föregående fest, hafva
14,4 70 (17,1 7<>) utgått från religiösa, 55,5 7» (54.5 7®) från sedliga, 19,7 7<> (19,2 7»)
från dåliga och 10,4 7» (9,2 • o) från mycket dåliga hem. Den jämförelsevis lägsta
procenten kommer således på de religiösa hemmen.
5
34
Åt de 84, som haft sitt första könsumgänge till följd af erhållet äktenskapslöfte,
hafva 22,6 °,o (17,t °/o) utgått från religiösa, 60,7 % (54,5 °/«) från sedliga,
13,1 °/o (19,2 °/o) från dåliga och 3,6 % (9,2 °,o) från mycket dåliga hem. Vid
denna, den mest försonande af de angifna orsakerna, framträder hemmets inflytande
tydligare, dock ej i vidare hög grad.
För »löften» hafva de från de sedligt bättre hemmen utgångna varit mindre
tillgängliga än de från de sedligt sämre — 64,7 °/° (71,6 °/°) mot 35,7 °/o (28,4 °/o),
detsamma är förhållandet med gruppen »förut erhållna gåfvor», dock i mindre
grad, — 69,4 °/o mot 30,6 %• Gruppen »oförstånd» lämpar sig knappast för
statistisk behandling i detta sammanhang, och äro nog hithörande uppgifter antagligen
föga pålitliga; procenttalen äro dock 72 mot 28. De rena försäljningarnas
grupp, »på förhand erhållen betalning», visar en mycket tydlig skillnad till de
sedligt bättre hemmens förmån, nämligen 50 °/o (71,6 "/«) mot 50 °/o (28,4 °/o). Här,
om någonsin, bör man ock kunna vänta, att inflytandet af hemmet skall göra sig
tydligast märkbart.
I motsatt riktning visa talen från grupperna »stark könsdrift»; talen äro
där 75,7 °/o (71,6 °/o) mot 24,5 7® (a8.» %>''; skillnaden här är dock ej synnerligen
stor och de absoluta talen så pass små, att de äro föga beviskraftiga.
Enligt sammanställning 14 hafva af de 329, som börjat skörlefva för att
»lätt förtjäna pengar», 69,6 °/o (71,«°/0) utgått från de sedligt bättre och 30,4 7»
(28,4 °/o) från de sedligt sämre hemmen, således en obetydlig skillnad till de förras
förmån.
Angående dem, som börjat skörlefva, emedan de voro utan plats, är i
sammanställning 6 påvisadt, att större delen af dem aldrig brydde sig om att söka
någon ny sådan. Angående denna sist nämnda del har en särskildt verkställd
undersökning visat, att af de 175 st. hithörande 18 7» (17,1 70) utgått från religiöst,
58,4 7® (54.6 7») från sedligt, 14,9 7o (19,2 7») från dåligt och 8,7 7® (9.® °/«) från
mycket dåligt hem. Af de från de sedligt bättre hemmen utgångna har således
ett förhållandevis större antal ej sökt någon ny plats, utan i stället börjat skörlefva;
de hafva äfven varit något kvickare att uppsäga sin plats, men däremot
mindre ofta blifvit uppsagda från platsen, än de från de sedligt sämre hemmen
utgångna.
Af de 59, som börjat skörlefva för att försörja sitt barn, hafva 81,4 °,®
(71,6 7o) utgått från sedligt bättre hem och 18,6 7o (28,4 70) från sedligt sämre. Då
enligt sammanställning 19 blott ett litet fåtal haft sådana inkomster, att de kunnat
på hederligt sätt försörja sig och barn, har nöd orsakad af barnets födelse, jämförelsevis
oftare bidragit att drifva de från de sedligt bättre hemmen utgångna
kvinnorna öfver i skörlefnad.
För att få vara med ute och »festa» hafva från de sedligt bättre hemmen
35
Sammanställning 14.
Hemmens beskaffenhet. | Uppgifna orsaker, hvarför kvinnan börjat skörlefva. | Summa | ||||||
Lutt förtjäna pengar. | Sagt upp platsen. | Mist platsen. | För att försörja sitt barn | För att få festa. | Sorg. | Trug. Framkalla missfall. Stark könsdrift. Försörja sin man 1. älskare. Drycken- skap. Sjuklighet. | ||
Religiösa ...... | 59 st. | 25 st. | 23 st. | 8 st. | 11 st. | 2 st. | ; i II 1 st.j — i 2 st. jl st.j — 1 — | 132 st. |
| = 44,7 »/o | = 19 °/o | = 17,4 7o | = 6 7» | = 8,3 70 |
| = 4,« °/a |
|
Sedliga ......... | 170 st. | 105 st. | 41 st. | 40 st. | 31 st. | 8 st. | 9 st. 6 st. 6 st. 3 st.]2 st.| — | 421 ., |
| = 40, i °/o | = 24,» 70 | = 9,7 7» | = 9,5 70 | = 7,4 Vo |
| = 8,1 V» | | i i |
Dåliga............ | 86 st. | 32 st. | 21 st. | 9 st. | 11 st. | 4 st. | 1 st. 2 st.! 1 st. 1 st. — i — | 148 „ |
| - 44,« 7o | = 21,0 7o | 11 4*- 14. 0" | = 6,1 70 | = 7,4 Vo |
| = 6,17» ; |
|
Mycket dåliga . | 34 st. | 13 st. | 11 st. | 2 st. | 6 st. | 1 st. | 2 stJ 1 st. - | - i — 1 st. | 71 „ |
| = 47,9 7o | = 18,3 Vo | = 15,5 °/o | = 2,8 7o | = 8,5 V» |
| = 7°/o | |
|
Summa | 329 st. | 175 st. | 96 st. | 59 st. ! | 59 st. | 15 st. 13 st. 9 st.j 9 st. [5 st. 2 stel st. | 772 st. |
71,2 % (71,0 °/o) och från de sedligt sämre 28,8 % (2,84 °/o) börjat skörlefva; här kan
således intet spår af hemmets inflytande märkas.
Af hvad ofvan sagts framgår, att den olika beskaffenheten hos hemmen
mycket tydligt kan spåras hvad angår kvinnans ålder vid, men föga beträffande
sjäfva orsaken till det första könsumgänget. Så hafva tydligen de, som till följd
af den mest försonande orsaken, äktenskapslöfte, inlåtit sig på sitt första könsumgänge,
till förhållandevis större delen utgått från de sedligt bättre hemmen,
under det motsatsen ägt rum med dem, som mot viss, på förhand erhållen betalning,
formligen sålt sin oskuld, — den minst försonande af de afhandlade orsakerna.
Angående de öfriga -orsakerna till det första könsumgänget kan man knappast eller
icke alls spåra något kvarstående inflytande från hemmet.
Sannolika tiden, som förflutit från första könsumgänget till byråskrifningen,
är enligt sammanställning 8 något öfver 2 år. Dragés därifrån den sannolika
tid, som förflutit mellan skörlefnadens början och byråskrifningen och som enligt
sammanställning 9 är något öfver 2 månader, blir sannolika tiden mellan första
könsurpgänget och skörlefnadens början 1 °/® år. Denna tid är visserligen i och
för sig ej lång, men dock tillräckligt lång för att flertalet skulle hinna glömma
det goda de i hemmet möjligen fått lära. I sammanställning 14 kan nämligen
intet annat spår af barndomshemmets inflytande märkas, än att de, som börjat
skörlefva för att försörja sitt barn, utgått från de sedligt bättre hemmen, men
denna grupp omfattar blott ett fåtal; från de tre största grupperna åter kan intet
sådant inflvtande märkas.
36
För de här afhandlade kvinnornas framtid hafva således de förhållanden,
mot hvilka de ställts öga mot öga, då de på egen kand kommit ut i iifvet, haft
större betydelse, än barndomshemmets beskaffenhet, en omständighet, som hvad de
från de sedligt bättre hemmen utgångna kvinnorna angår, förklaras därigenom, att
så många vid allt för unga år lämnat hemmet; enligt sammanställning io hafva
ju nämligen dryga 51 % lämnat barndomshemmet före fyllda 16 år.
Efter att hafva anfört antalet oäkta födda barn i förhållande till samtliga
inom riket boende födda — och detta särskildt för landsbygden, för Stockholm
och för rikets öfriga städer — efter att hafva angifvit till huru stor del Stockholms
skörlefvande kvinnor rekryteras från nyss nämnda 3 olika områden och efter
tillbörlig hänsyn till den större dödligheten bland de oäkta födda barnen, kommer
professor Johansson till det slut, att man bör kunna vänta 12—14 % oäkta födda
bland Stockholms skörlefvande kvinnor.
Bland de här afhandlade 800 kvinnorna äro no st., d. v. s. 13,75 %, af
oäkta börd. Professor Johansson, som förfogar öfver ett omkring 3 gånger så
stort antal, har funnit 9 — 11 %. De båda funna procenttalen visa emellertid ej
på, att kvinnor af oäkta börd i särskildt hög grad bidraga till rekryteringen af de
skörlefvande kvinnornas antal, något som man på förhand kunde känna sig böjd
att antaga och som verkligen af många antages.
5 af de 11 o, oäkta födda, kvinnorna voro döttrar till byråskrifna kvinnor,
och 2 af dem gingo samtidigt med mödrarna på byrån; en 3 :dje började därstädes
kort efter det att modern slutat att gå där.
I hvilken utsträckning det s. k. inneboendesystemet ägt rum i kvinnornas
barndomshem, framgår af
Sammanställning 15.
Inga inneboende ................................... Sedliga ,, i samma rum som familjen .................... ,, ,, i särskildt ,, Osedliga eller supiga inneboende i samma ruin som familjen yy yy yy yy 1 Sävsklldt ,, .................... | I stad. | På lands-bygd. |
373 17 23 22 1 | » 3 °9 2 1 4 — | |
Summa | 436 | 316 |
37
De hem, från hvilka kvinnorna utgått, hafva således ganska sällan hatt några
inneboende: i städerna 14,4 % och på landsbygden blott 2,2 %.
I allmänhet tål icke ett godt hem en tydligen dålig person såsom inneboende
hos sig, och eu sedlig person finner sig ej att bo inne hos eu dålig familj.
Så har ock i regel här varit förhållandet. De här såsom sedliga inneboende upptagna
hafva nämligen alla innebott hos sedliga familjer, och de såsom osedliga
eller supiga uppförda hafva alla innebott i dåliga familjer på 2 undantag när. Det
ena fallet var ett »smyg», som ett par veckor innebodde i en sedlig familj och
där hade ett dåligt inflytande på dottern i huset; det andra fallet var en i en sedlig
familj inneboende arbetare, med hvilken dottern i huset hade sitt första könsumgänge.
Bland de öfriga i stad inneboende osedliga utgjordes dessa i 11 fall af smyg
eller byråflickor och i 10 fall af supiga eller osedliga män. De på landsbygden
inneboende 4 sedligt dåliga personerna voro supiga arbetare.
Enligt de föreliggande uppgifterna hafva således af 752 kvinnor blott 2 7
stycken, d. v. s. 3,6 %, kunnat taga skada af i barndomshemmet inneboende,
sedligt dåliga personer.
Det är dock ej blott i barndomshemmet kvinnorna kunna taga skada af
inneboendesystemet, utan för en icke ringa del af dem har äfven den tid kommit,
då de själfva blifvit inneboende. En del uppgifter härom äro att finna i
Sammanställning 16,
utvisande huruvida kvinnorna före skörlefnådens början varit » inneboende »
äfvensom det tillfälliga hemmets beskaffenhet.
Antal, som icke innebott ............................................................................... 510
„ „ innebott i sedligt hem ............................................................... 13 7
„ ,, „ hos dåligt värdfolk ....................................................... 21
„ „ ,, på ställe, där byråflickor innebodde ............................. 32
„ „ „ „ „ „ smyg „ 23
„ „ „ ,, „ andra dåliga personer innebodde ............... 7
Summa 730
Det öfvervägande flertalet har alltså aldrig varit inneboende, något som man
redan på förhand kunde vänta, då man vet, att flertalet af dem, som rekrytera
de skörlefvandes antal, utgöres af tjänarinnor hos enskilda eller på offentliga ställen,
hvilka ju hafva sin bostad, där de hafva sin sysselsättning.
\
38
Alla de, som innebott på dåliga ställen, n,4 procent, anse, att de gifvetvis
påverkats af sin dåliga omgifning och skylla helt eller delvis sitt djupa fall på
denna. En stor del af de i dålig riktning påverkande hafva utgjorts af byråflickor.
Skulle alla flickställen kunna undertryckas, vore nog faran att dessas kvinnor skulle
kasta sig in i familjerna och öka de i dålig riktning påverkandes antal ringa, ty
de hafva goda inkomster och de flesta skulle nog skaffa sig egna lägenheter med
rättighet att där »taga emot».
Sammanställning 17,
utvisande, i huru stor utsträckning kvinnorna i förebyggande syfte
bruka undersöka, huruvida männen äro smittade.
'' Tid. | Antal kvinnor under- 1 ej under-sökande. sökande, j | |
En månad eller kortare | 230 | 68 |
2 månader.. | 52 | 23 |
3—5 » ............................................. | 34 | 3 9 |
6 — ii » | 87 | 13 |
1 i—2 år ..... | 13 5 | i) |
3—6 » ........................................... | 37 | 27 |
7 — 33 » ........................................... | r3 | 27 |
Summa | 588 | 212 |
| 800. |
För de undersökande kvinnorna anger den uppgifna tiden huru länge de
skörlefvat innan de började undersöka, huruvida männen vore smittade; för de
icke undersökande anger den huru lång tid de idkat skörlefnad, denna räknad från
början af deras smygtid till den dag de intogos å sjukhuset, d. v. s. till förfrågningarnas
anställande.
Enär det var kändt, att en del kvinnor brukade undersöka, huruvida deras
kunder vore smittade, anställdes ofvanstående undersökning. Det kunde nämligen
vara af betydelse att ''se, huruvida någon större del af dem i så hög grad förlorat
sin kvinnliga blygsamhetskänsla, att de ville anställa en sådan undersökning, och
39
om de i allmänhet bedrefve sin näring sa affärsmässigt, och det var öfverraskande
att finna, att så stor del som 73,5 procent gjorde det. Inom mindre tid än två
månader hafva mer än V4 och innom 1 år mer än hälften börjat sina undersökningar;
före det tredje året hafva öfver 2 3 börjat och efter denna tid ökas
antalet blott obetydligt. En del af uppgifterna, nämligen de, som lämnats åratal
efter skörlefnadens början, äro naturligtvis i afseende på tiden blott ungefärliga.
Undersökningarna verkställas ingalunda på alla män, utan hufvudsakligen, när
det gäller obekanta; när den gäller gamla, såsom säkra kända kunder, kommer
den icke i fråga, vanligen heller icke, när det gäller »finare herrar». Dessa senare
anses i allmänhet »säkrare»; somliga kvinnor hafva dock en motsatt uppfattning.
Ibland frågas blott, om mannen är frisk, ibland fordras användande af kångdång.
Hvad nyttan af dessa undersökningar angår har en del förklarat, att de
ganska ofta måst afvisa gjorda anbud på grund af upptäckten af smittas förhandenvarande,
en annan del, att de sällan gjort någon sådan upptäckt.
Sätten, på hvilka kvinnorna kommit på den tanken att undersöka männen
äro olika. I de flesta fall rådas de därtill af någon i osedlighet mera bevandrad
kvinnlig bekant, vare sig de båda varit ute och i verksamhet, eller träffats på
sjukhuset Eira eller sjukhuset S:t Göran eller t. o. m. på något annat sjukhus.
I andra fall gifves rådet af någon kund, af värdinnan på det flickställe, dit de
ibland tidigt nog begifva sig, eller af kvinnans »henrik»; den mindre, men dock
ej ringa delen har af sig själf kommit på den tanken, ty mången, som för öfrigt
haft håg för könsumgänge, har ej vågat sig därpå af fruktan för smitta och därför
uttänkt den ifrågavarande åtgärden; andra hafva, törst efter det de en gång smittats,
kommit på den tanken att genom en föregående undersökning skydda sig mot en
ny olycka af samma slag.
Af dem, som icke bruka undersöka, har en del blott sina vissa kunder, på
hvilka de anse sig kunna lita, såsom äldre eller gifta män; en del har alltid tillhands
ett antal kångdånger och fordrar användande af sådan; af de återstående
nöja sig somliga med att blott fråga, om mannen är frisk, andra göra ej ens»
detta. Såsom af sammanställningen synes, utgöres närmare hälften af de icke undersökande
kvinnorna af sådana, som blott kortare tid, 2 månader och mindre, idkat
skörlefnad.
Jämföres för hvarje särskild kvinna den tidslängd, som för henne förflutit
från skörlefnadens början till hennes byråskrifning, med den tid hon skörlefvat,
innan hon började undersöka männen, finner man, att 314 st., d. v. s. öfver 39
procent, börjat sina undersökningar före byråskrifningen. Af det sagda framgår
huru höggradigt, för att icke säga otroligt, oblyga en stor del kvinnor äro redan
före byråskrifningen; skulle något ytterligare bevis härpå vara erforderligt, finnes
detta framlagdt i sammanställning 18.
40
Äfven männen söka å sin sida ofta att genom en föregående undersökning
öfvertyga sig om, att kvinnan är frisk, och hon bär ibland märken efter en sådan
undersökning i form af brännsår, orsakade af ett brinnade ljus eller tändsticka eller
t. o. m. af en brinnande cigarr. Att vid dessa undersökningar erforderlig sakkunskap
oftast saknas å båda sidor, är ju gifvet. Så till dömes inkom en gång
å sjukhuset Eira en kvinna med könsdelarna alldeles öfversållade af starkt smittande,
syfilitiska papler. Hon hade enligt eget medgifvande hållit sig undan besiktningarna
en tid och därunder plägat könsumgänge med io—12 olika män; dessa hade
dock tagit hennes syfilitiska utslag för ett oskyldigt eksem — och icke låtit sig
afskräcka. Kvinnorna äro naturligtvis ibland i samma fördömelse; de som få »taga
emot» hemma och därjämte hafva någon på samma ställe boende kamrat, kan då
tillkalla denna, och ett slags konsultation anställes, huruvida den manliga kunden
kan anses ofarlig eller ej.
Sammanställning 18,
utvisande huruvida kvinnorna låta på f örhand undersöka sig af kunderna,
och om de börjat därmed redan före byråskrifningen. 1 2 3 4
1) Antal, som låtit undersöka sig före byråskrifningen.............................. 566
2) » » » » » först efter » 68
3) » » . » » », men ej minnas, om de börjat därmed
före eller efter byråskifningen .......................................................... 53
4) Antal, som icke låtit undersöka sig ....................................................... 50
Summa 737.
Af detta antal är det således blott 6,7 procent, som icke låta undersöka sig.
•Dessa utgöras till mindre delen af sådana kvinnor, som helt nyligen, vanligen
samma dag, som de intagas å sjukhuset, blifvit ålagda besiktningsskyldighet; till
större delen utgöras de af »gräddan» af kvinnorna och sådana, som blott hafva
sina vissa, bestämda kunder.
Om grupp 3 frånräknas, hafva således af de återstående 684 kvinnorna
nära 83 procent börjat låta undersöka sig redan före byråskrifningen. Så sorgligt
hög denna procent än är, kan man dock vara viss om, att den icke är för högt
angifven, ty säkerligen har ingen af kvinnorna sagt sig bruka undersökas, om så
icke varit fallet; snarare kan man misstänka, att den är för låg, ty den möjligheten
är ej utesluten, att några verkligen låtit sig undersökas, men skämts att erkänna det.
Att kvinnorna i så stor utsträckning låta undersöka sig, beror naturligtvis
därpå, att mången man för sin egen säkerhets skull fordrar en föregående under
-
4i
sökning, och om eu sådan vägras, inlåter lian sig ej närmare med kvinnan; hellre
än att då afstå från en möjligen väl betalande kund, underkasta de allra bestå
kvinnor sig den fordrade undersökningen. För ölrigt förekomma äfven undersökningar
af ren nyfikenhet eller andra orsaker, utan att samlag ifrågasättes; en
sådan undersökning betalas vanligen lägre än ett könsumgänge.
Sammanställning 19 a.
Inkomster på sista platsen före eller vid skörlefnadenz början, sammanställda
med orsakerna, hvarför kvinnorna börjat skör lefva.
|
| — | 1. |
|
| 1 |
|
| n. |
|
| |
| Orsaker | hvarför kvinnorna börjat skörlefva. |
| |||||||||
►*J j 2. Ce 1 0 8- 1 | Jöo | Utan plats. | ro* ^ i “ SO p St 8» 1 | Ce ^ S S Ce P ce «3. P | w p 0 3 p | 2 Ce B''* 5® P rt- 15 m. P» | Utan j | Ce H CD W p M» po | >7* Ce i-i ce £•* P **■ S S cs 3 3 * Ce «Q. P | U1 P 3 g p | |||
Löneförmåner. | ce CD P P£ | s s- CD p 0 S- | -a ? ce j 2 & 0 • »Ö | Hg | ||||||||
1,000 kr. och därutöfver | 7 | 6 | 4 | I | - | 18 | I | 1 | I | I | 1 | 5 |
900 — 999 kr............... | 1 | 2 |
| — | — | 3 | 3 | 1 | 1 | — | I | 6 |
800 899 ,, ............... | — | —■ | 1 | — | — | 1 | 1 | 1 | 1 | — | ( | 3 |
700 — 799 „ .............. | 3 | — |
| I | 1 | 5 | 6 | 2 | I | — | 1 | 10 |
600 — 699 ,, .............. | 6 | 1 | 2 | I | — | 10 | 11 | — | 3 | 3 | 2 | 19 |
520 — 599 „ .............. | 1 | 1 | 3 |
| — | 5 | 8 | 7 | 3 | 2 | 4 | 24 |
47°—519 » ............. | 2 | 3 | 3 |
| 1 | 9 | 3 | 1 | 1 |
| 3 | 0 |
365—469 „ ............... | 7 | 11 | 1 | 2 | — | 21 | 19 | 5 | 2 | 2 | 3 | 31 |
300 — 364 ,, ............... | 7 | 11 | 4 | 3 | — | 25 | 7 | 1 | 1 | 2 | ~~ | 11 |
200—299 „ .............. | 22 | 13 | 9 | 2 | 7 | 53 | 4 | — | — |
| ■ | 4 |
150 — 199 „ ............... | 27 | 3 1 | 13 | 6 | 9 | 86 | 1 | — |
| — | — | 1 1 |
I 120 —149 „ ............... | 34 | 52 | 12 | 7 | 2 | 107 | — | — | — | ■ |
| 1 |
100 —119 „ ............. | 7 | 3 | 1 | y 0 | 1 | 15 | — | — | — | — |
|
|
90—99 » ............. | 18 | 15 | 4 | 1 | 2 | 40 | — | — |
| •— | — | ~~ |
70—89 „ ............... | 8 | 11 | 8 | 1 | 4 | 32 | — | — |
|
| ~~ |
|
24—69 „ ............... | 12 | 5 | 5 | 2 | —’ | 22 | — | — |
| ■ |
|
|
Kläder; ingen lön........... | 33 | i 4 | 1 | 3 |
| 41 | — | — | 1 — | . |
|
|
Hvarken kläder eller lön | 8 | 1 1 | — |
| 1 — | 9 | -’ | — | 1 7 | — | 1 |
|
Summa | 203 | 170 | !69!33 | ! 27 | 502|64 19 | M | 110 | iS | 1122 |
6
42
Huruvida otillräckliga inkomster är den vanligaste orsaken till att kvinnor
ägna sig åt skörlefnad, därom äro meningarna ganska delade. Under det att somliga
anse orsaken oftast vara lättja, lyx- och njutningsbegär, anse andra, att flertalet af
fattigdom och nöd drifvas därtill. För att lämna ett bidrag till denna frågas lösande,
är sammanställning 19 a uppgjord.
Afdelning I. omfattar de kvinnor, som jämte den angifna lönen eller ersättningen
haft fri mat och bostad; den omfattar således hufvudsakligen tjänstflickor
samt uppasserskor på kaféer och hotell. Därjämte äro dit hänförda 49 st. arbeterskor,
som bott i föräldrahemmet; har kvinnan bott där kostnadsfritt, har Ilek hennes aflöning
upptagits såsom lön; har hon åter fått betala för sig i hemmet, har det
belopp, hvarmed aflöningen öfverskridit inackorderingsafgiften, uppförts såsom årslön.
Har hon hatt till dömes 7 kr. i veckan på fabriken och fått betala 5 kr. i veckan
för mat och bostad i hemmet, har hon uppförts såsom hafvande en årslön af
100 kr.; har hon åter fått lämna hela veckoaflöningen, har hon uppförts såsom
häftande kläder, mat och bostad, men ingen lön. Då dessa arbeterskor sålunda
haft den fördelen att hafva såväl ett verkligt hem som ock en billig inackordering,
böra de hafva haft vida lättare att reda sig i kampen för tillvaron, än eu deras
kamrat med samma årsinkomst, men utan nyss nämnda fördelar, och har det därför
synts mera rättvist att i sammanställningen redovisa dem på sätt, som skett.
Afdelning II. omfattar, med nyss nämnda undantag, de kvinnor, som blott
haft kontant lön, men icke därjämte mat och bostad, således hufvudsakligen fabriksoch
andra arbeterskor samt en del sömmerskor.
Vill man söka bestämma, huru många bland de kvinnor, som sagt sig hafva
börjat skörlefva för att på ett lätt sätt få sin utkomst, gjort detta, emedan de
haft otillräckliga inkomster, ställer sig frågan hvad de till afdelning I. hänförda
kvinnorna angår hufvudsakligen så: har deras lön varit så stor, att de kunnat
klåda sig snyggt, om ock enkelt, och därjämte kunnat bestå sig någon förströelse?
De till denna afdelning hänförda kvinnorna äro ju till största delen tjänstflickor
eller uppasserskor, till mindre delen hemmaboende fabriksarbeterskor, och ehuru
bland alla dessa utgifterna för kläder och förströelser växla ganska mycket efter
hvars och ens olika smak och löneförhållanden, torde icke de, som haft" en årslön
af minst 100 kr. med skäl kunna påstås af nöd hafva drifvits till skörlefnad, och
detta så mycket mindre, som väl de allra flesta åtminstone till julen och möjligen
äfven till midsommaren erhållit någon penninggåfva eller något klädesplagg. För
uppasserskorna torde nog nämnda summa i många fall vara otillräcklig, men de
allra flesta bland dessa hafva hatt så stora drickspenningar — och dessa äro i
sammanställningen inräknade i lönen —- att de borde kunna stått sig ännu bättre
än tjänstflickorna.
Angående de kvinnor, som tillhöra afdelning II. och som sagt sig hafva
43
börjat skörlefva för att lätt få sin utkomst, ställer sig frågan så: har deras inkomst
varit tillräcklig att föra en människovärdig tillvaro?
I eu undersökning angående Stockholms arbeterskors löne- och lefnadsvillkor
kommer fröken Tierda Meyerson till det slut, att deras utgifter för det nödvändigaste
knappast kan nedbringas under 9 — 10 kr. i veckan, om de hafva de ringaste
fordringar på snygghet och sund föda. Några år förut hade d:r Johan Leffler
gjort liknande undersökningar, och af dessa framgick, att det absoluta existensminimum
för eu arbetande kvinna i Stockholm var 1 kr. om dagen. Han fann
vidare att 30^ af de kvinnor, som arbetade i Stockholm, hade en inkomst åt
470 — 800 kr. om året, 37$ 470 — 365 och 32$ mindre än 365 kr., d. v. s.
mindre än 1 kr. om dagen; genomssnittsiffran för den sista gruppen var 71 öre
om dagen i inkomst. Bland dem som hade mindre än 1 kr. om dagen var största
delen icke unga flickor, som hade ett hem att lita till, utan de voro helt och
hållet hänvisade till sig själfva; och föjden af allt detta vore prostitutionen. Det
hade gått så långt, att nationalekonomerna måst skaffa sig den vetenskapliga termen
»prostitutionslöner». J)
Vid uppgörandet af sammanställning 19a är uppställningen af de olika
inkomstsummorna lämpad efter nämnda uppgifter.
Utgår man från de ofvan gjorda antagandena, att en arbetande kvinna i
Stockholm behöfver antingen minst 100 kr. i lön + mat och bostad, eller ock
minst 520 kr. ett för allt i årsinkomst, har man från afdelning I. 124 och från
afdelning II. 30 kvinnor med dessa inkomster, således 154 st., som lämnat en
plats, med hvilken de icke varit missnöjda, för att på lättare, om ock skamligare
sätt få sin utkomst. Till dessa böra äfven 5 st. hemmadöttrar från välbergade
och 12 st. från icke fattiga hem räknas; dessa hade i hemmet allt hvad de behöfde,
men detta var dem icke nog, ehuru de äfven »fingo en slant emellanåt att roa sig
på», utan de ville hafva ännu mera.
Sammanlagda antalet af de kvinnor, som börjat skörlefva, emedan de voro
utan plats, och om hvilkas inkomster anteckningar finnas, är 272. Af dessa hafva
enligt sammanställning 19b icke mindre än 171 icke alls eller åtminstone ej på
allvar sökt någon ny plats. Alla hafva visserligen sagt, att de nog tänkte taga
en ny plats, men de ville först vara fria och lediga några dagar, och »det biet
icke af» att söka någon sådan, ehuru den ena dagen gick efter den andra, och
under tiden råkade de allra flesta ut för någon af de i sammanställning 4 nämnda
tillskynderskorna; mindretalet kom tillfälligtvis att hafva ett könsumgänge mot
betalning och sågo då, »huru lätt det var att få pengar på det viset», och i det
ena som i det andra fallet kom snart den tid, då de icke ens vidare tänkte på
att söka någon ny plats.
J) Uppgifterna angående de ■slut, till hvilka d:r Leffler kommit, äro hämtade ur en anmälan af ett
föredrag om »kvinnan och arbetarefrågan», hållet i Göteborg år i9°5 Pr°f- Steffen.
44
Sammanställning 19 b.
Inkomster på sista platsen före skörlefnadens början för de kvinnor, som satt
denna i sambatid med att de voro utan plats, samt huruvida de sedan
sökte någon ny sådan eller icke.
Löneförmåner. |
|
| 1. |
|
| 1 |
| II. |
|
|
| Sökte, men | Summa. | Sökte icke alls. | Sökte, men | Summa. | |||||
ökte icke alls. | ej pä, allvar. | fingo ingen “som passade11. | kunde ej få | ej på allvar. | fingo ingen | kunde ej få | ||||
1,000 kr. och därutöfver | 5 |
|
| ) | 10 | I |
|
| I | ! 2 |
900 — 999 kr............... | 1 | — | I |
| 2 | I |
|
| X | 2 |
800 — 899 ................. | — | — | I | — | 1 | I | _ | _ | I | 2 |
700 — 799 „ ............... | _ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
600 — 699 ,, .................. | I | I | I |
|
|
|
|
|
| 3 |
520 —599 „ ................ | 3 | I |
| — | 4 | 7 | _ | 2 | I | 3 10 |
ON 1 1 O | 3 |
| 2 | I | 6 | X | _ | _ | I | 2 |
365—469 „ .................. | 6 | — | 3 | 3 | 12 | 2 |
| 2 | 3 | 7 |
300 — 364 „ ................. | 6 | I | 3 | 5 | !)'' | — | — | — | 2 | 2 |
200 — 299 ,, ................. | 10 |
| 4 | 8 | 22 | — | — | — | _ | __ |
1 150 —199 „ ................. | 30 | 2 | 8 | 4 | 44 | — | — | — |
| — |
120—149 „ ................. | 44 | 4 | '' 7 | 9 | 64 | — | — | — | — | — ! |
100 — 119 „ ............... | J> | — | 1 | -- | 4 | — | — | — | _ | _ |
90—99 „ ................. | 11 | I | 3 | 4 | 19 | — | — | _ | _ ! | _ |
OS 00 0 | n | — | 2 | 4 | 19 | _ | _ | _ | __ |
|
24—69 „............... | 6 | — ! | - j | 2 | 8 | _ | _ |
|
|
|
Kläder, ingen lön ..... |
| — | 1 | 1 | 5 | _ | ___ |
|
|
|
Hvarken kläder eller lön .. | I | — 1 | — i | — | 1 | — | — | — | — | _ i |
Summa | 146 | | i° | 37 | | 46 | | 239 | 15 | | _ I | 6 | | 12 ! | 33 |
De, som kunnat handla på detta sätt, skilja sig nog i själtva verket föga
från dem, som börjat skörlefva för att »lätt förtjäna pengar», kanske hufvudsakligen
blott däri, att de börjat skörlefva först sedan de lämnat sin sista plats, under det
de senare börjat därmed, medan de ännu voro kvar på densamma, och bör deras
45
tillfälliga saknad af plats icke kunna betraktas såsom den väsentliga orsaken till
att de börjat skörlefva, utan mera såsom en påskyndande sådan. Man kan visserligen
såsom en förmildrande omständighet anföra, att de af en oförsvarlig tanklöshet
och lättsinne drifvits in i skörlefnaden, men detta har i viss mån varit fallet äfven
med den andra nyss vidrörda gruppen; i alla händelser kunna de icke anses hafva
af nåd drifvits till skörlefnad.
Af sammanställningen 19 b framgår vidare, att det ej är blott de dåligt
aflönade, som ej brytt sig om att söka någon ny plats, utan äfven att många
utmärkt väl aflönade gjort på samma sätt.
• Gärna må medgifvas, att hvarje människa någon gång kan behöfva ett nöje
eller någon förströelse, men åtminstone de 26, som hade minst 100 kronor i
lön + fri bostad och mat, äfvensom de 6, som hade minst 520 kronor i årsinkomst,
borde hafva haft råd att på hederligt sätt skaffa sig behöflig förströelse,
och likaledes synas de 2, som haft minst 470 kronor i lön + fri mat och bostad,
äfvensom de två, som haft 900 kronor i årsinkomst, kunnat afvara 240 — 300
kronor om året att försörja sitt barn med på hederligt sätt; ingen af dessa 4 hade
nämligen mer än ett barn.
För de återstående 246 kvinnorna har gifvetvis större eller mindre ekonomisk
nöd varit en åtminstone bidragande orsak till deras försjunkande i skörlefnad,
och denna orsak kraftigare i samma mån, som deras inkomster varit mindre.
Särskildt svår torde nöden hafva varit för de 38, som haft ett eller flere barn att
försörja, men som haft antingen en årslön, understigande 300 kronor, eller en
årsinkomst, mindre än 800 kronor. Så har äfven förhållandet varit med de 9,
som hvarken haft någon kontant lön eller kläder, utan blott mat och bostad '')•
Mycket smått hafva äfven de 24 återstående af de 41, som blott hade mat, kläder
och bostad, haft, och då de voro från fattiga hem, har det nog i många fall varit
knappt med både kläder och föda.
101 hafva börjat skörlefva, emedan de trots gjorda försök ej erhållit någon
ny plats, men dessa försök hafva i 43 fall ej varit vidare kraftiga, enär de förklarat,
att de nog kunde hafva fått en ny plats, men att de ej fingo någon, »som
de ville ha’», eller »som passade», eller att de »visst icke ville taga hvad plats
som helst». Hade dessa 41 stått på en högre sedlig ståndpunkt, eller hade med
andra ord deras motvilja mot skörlefnad varit mera utpräglad, hade de väl hellre
tagit snart sagdt hvad plats som helst, än velat gifva sig in bland mänsklighetens
drägg. Dessa 41 bilda således en öfvergång till dem, som ej på allvar sökt någon
’) Af dessa voro 3 st. anställda i cigarrbod, 3 såsom lärlingar (i sömnad, på kafé och på cirkus,)
samt 3 såsom hjälpflickor. De tre förstnämnda kunna anses såsom exempel på sådana, som af sina
husbönder åtminstone medelbart anvisats att genom herrbekantskaper fylla hvad som brast i löneförmåner.
Det samma kan sägas om 4 andra i cigarrbod och en vid panorama anställda, som längre fram komma
att omnämnas.
46
ny plats; åtskilliga af dem skulle kanske, om alla enskildheter vore kända, bort
hänföras till sist nämnda flock, men då det här är omöjligt att i hvarje enskildt
tall fälla en säker dom, får man väl följa den gamla domareregeln att hellre fria
än fälla.
Sammanställning 19 a omfattar emellertid blott dem af flockarna 1—4 i
sammanställning 5, hvars inkomster äro kända; angående flockarna 5 —11 märkes
följande. För dessa har i allmänhet deras inkomst ej antecknats, emedan hufvudorsaken
till deras skörlefnad ej var en penningfråga; som en sådan dock kunnat
vara en bidragande orsak, medräknas här ur dessa sist nämnda grupper blott de,
om hvilkas inkomster anteckningar antingen finnas, eller om hvilkas inkomster »rån
ändock kan bilda en ungefärlig föreställning.
Af dem, som börjat skörlefva till följd af sorg, hade 6 st. den inkomst,
som ofvan antagits såsom tillräcklig; om de öfriga saknas anteckning.
Alla de 24, som börjat skörlefva till följd af sjuklighet eller för att försörja
sin man eller älskare, kunna med all sannolikhet hänföras till dem, för Indika
fattigdom varit en mer dier mindre föranledande orsak.
Af dem, som börjat skörlefva till följd af dryckenskap, hafva 3 haft tillräckliga
inkomster; om de öfriga saknas anteckningar.
Af dem, som börjat skörlefva till följd af stark könsdrift, hafva 4 haft tillräckliga
och 1 otillräckliga inkomster.
Båda de, som började skörlefva för att framkalla missfall, hade tillräckliga
inkomster.
Den, som trugades att börja skörlefva, torde vara rättast att ej medtaga i
beräkningen.
Till slut må nämnas 6 st., som haft mindre affärer, som gått omkull, samt
5 st. änkor, öfvergifna hustrur eller frillor, ej upptagna i sammanställningen 19 a;
alla dessa sistnämnda 11 st. hafva ej ens på ett ungefär kunnat uppgifva någon
inkomst, utan blott, att de hade det fattigt och »ingen annan råd hade», än att
söka sin utkomst genom skörlefnad.
Göres nu för lättare öfversikts skull en sammanfattning af det sagda, finner
man följande:
A) Antal, som börjat skörlefva af andra skäl än nöd.
För att lätt få sin utkomst ...................................................................... 154 st.
Hemmadöttrar från välbergade eller åtminstone icke fattiga hem .............. 17 »
Platslösa, som ej sökt ny plats ..................................................................... 171 »
För att få vara med ute och festa ..... 32 »
För att försörja sitt barn ........................................................................... 4 •»
Till följd af sorg eller dryckenskap ............................................................. 9 »
» » » stark könsdrift ................................................................... 4 »
För att framkalla missfall ........................................................................... 2 »
Summa 393 st.
47
B) Antal, som börjat skörlefva till följd af större eller mindre nåd:
Från sammanställning 19 a kvarstående, ej i A) upptagna ....................... 246 st.
Af sjuklighet orsakad fattigdom ............................................................... 14 »
För att försörja sin man eller älskare................................................................ 10 »
Till följd af stark könsdrift ................................................................................ 1 »
Emedan deras affär gått omkull ........................................................................ 6 »
Änkor, öfvergifna hustrur eller frillor ................................................................ 5, »
Summa 282 st.
Således hafva af de 675 kvinnor, hvars inkomster äro kända, dryga 58 procent
börjat skörlefva utan att därtill vara drifna af någon nöd.
Någon torde möjligen anse, att de 171, som voro utan plats, men ändock
ej brydde sig om att, åtminstone på allvar, söka någon ny sådan, icke rätteligen
bort likställas med dem, som börjat skörlefva för att utan att behöfva arbeta få
sitt uppehälle. På grund af de under sammanställning 5 och 19 a anförda skälen
synes det dock fullt berättigadt att så göra, men äfven om de 171 frånräknas,
framgår ändock af det anförda, att olust för arbete och håg för nöjen och »fina
kläder», långt ifrån att vara en ovanlig orsak till att kvinnor idka otukt som
näring, tvärtom är en mycket vanlig sådan.
Det kan med skäl anmärkas, att då omkring 5 år förflutit sedan fröken
Meyersson gjorde sina omnämnda undersökningar, och då alla lefnadsomkostnader
sedan den tiden stigit ganska betydligt, 520 kr. numera äro otillräckliga för en i
Stockholm boende arbeterska, och att den behöfliga inkomsten bort sättas till 600
kronor, då sannolikt stegringen på de 5 åren uppgått till omkring 20 procent.
Denna anmärkning skulle hafva haft full giltighet i det fall, att de anförda siffrorna
gällde aflöningar under de sista 1—2 åren, men så är ingalunda förhållandet, utan
uppgifterna gälla, såsom redan nämnts, inkomsten på sista platsen före eller vid
skörlefnadens början, och då denna tidpunkt för en stor del ligger många år tillbaka
i tiden, och då såväl penningvärdet vid den tiden var högre, som ock anspråken
på lifvets förnödenheter vida mindre, än hvad nu är förhållandet, så kunde
en inkomst som nu är otillräcklig, då hafva varit fullt tillräcklig.
I hvad mån dessa olika omständigheter göra en höjning af den här antagna
lefnadsomkostnadssumman, betraktad såsom medeltal för lefnadsomkostnaderna för
nedan angifna följd af år, behöflig för att komma sanningen närmast, vill jag låta
vara osagdt, men antager såsom sannolikt, att den möjligen behöfliga höjningen
skulle blifva ganska ringa. Äfven om summan 520 kronor skulle ökas till den
sannolikt alldeles för höga summan af 600 kronor, skulle detta dock öka summan
af de 282, som börjat skörlefva på grund af för små inkomster, med blott 24 st.
en jämförelsevis ringa ökning.
48
För att i någon man belysa frågan lämnas här nedan en sammanställning öfver
huru lång tid förflutit sedan kvinnorna slutade sista platsen före skörlefnadens början:
Mindre än 5 år ................... 44,2 %. I 15 —19 år .................»............. 7,2 %.
5—9 år ............................... 26,2 %. 20— 24 » ................................. 6,3 %.
10—14 år ............... ........... 13,5 %. 25 — 38 » ................................. 2,6 %.
Denna sammanställning upptager alla kvinnor ur sammanställning 19 a med
undantag af de 41 kvinnor, som ingen lön haft, utan blott kläder, mat och
bostad; dessa senare hafva nämligen varit så godt som oberoende af penningvärdets
fallande.
Af de till afdelning I i sammanställning 19 a hänförda, som haft en kontant
inkomst af 470 kronor och därutöfver, voro de allra flesta uppasserskor på
finare kaféer och hotell, 11 st. voro arbeterskor, hvilka liksom öfriga till denna
grupp hänförda sådana hade fri mat och bostad i föräldrahemmet, och en enda
var tjänstflicka; denna hade 50 kronor i månaden, men var på samma gång husbondens
älskarinna.
Af dem, som hade 365—469 kronor i kontant inkomst, voro 13 arbeterskor,
de öfriga uppasserskor på något enklare kaféer och hotell. I de öfriga 10, lägst
aflönade grupperna, utgöras hufvudmassan af tjänstflickor hos enskilda och upppasserskor
på helt enkla ställen; hit höra äfven 25 arbeterskor. Den lägsta uppgifna
lönen var 24 kronor och detta blott i ett enda fall; en på landsbygden
tjänande kvinna hade nämligen ej större lön; detta var dock 15 år sedan. De
därnäst lägsta tjänarinnelönema hafva varit 48 kronor om året.
Skärskådas särskildt den näst sista af de nyss nämnda 10 grupperna, d. v. s.
de, som blott haft mat, bostad och kläder men ingen lön, hafva de i 20 fall
varit hemmadöttrar, i 11 fall unga hjälp- eller springflickor, alla boende i föräldrahemmet,
i 3 fall lärlingar (på rakstuga, i bod eller på kafé) och i ett fall cigarrbodsflicka.
6 st. af de nyss nämnda 2 5 arbeterskorna tillhörde denna sista grupp.
För dem, som haft blott mat och bostad, men hvarken kläder eller lön, är
förut redogjordt.
En del åt uppasserskorna hade ingen lön, men många af dem hade i stället
så stora drickspengar, att de beräknade sig hafva minst 100—200 kronor i månaden
i inkomst, d. v. s. minst 3 kronor, ofta nog 5 — 6 kronor och emellanåt
10—15 kronor, allt dagligen. På de enklare ställena voro också drickspengarna
mindre, ofta nog blott 6—10 kronor i månaden; blott i några mycket få fall,
d. v. s. på de allra tarfligaste kaféerna, erhöllo de inga drickspengar alls, men
hade då naturligtvis i stället lön. kläde sålunda en stor del uppasserskor utmärkt
vinstgitvande platser, så voro dessa i många fall till följd af nattvak ganska
ansträngande, så att bland de i sammanställning 6 anförda, som uppsagt sin plats,
emedan den var för ansträngande, en stor del utgöres just af uppasserskor.
49
Bland de till afdelning 11 hänförda hade 5 stycken minst 1,000 kronor i
-ärlig inkomst, nämligen eu, anställd på bryggeri och en på vattenfabrik, eu idkade
kringgående handel, eu var konstberiderska och en broderisömmerska. Af de 11,
som hade 300- 365 kronor i inkomst, stodo 2 st. i cigarrbod och likaså 2 st.
af de 4, som hade 200—-299 kr. ett för allt i inkomst. Den lägst aflönade af
alla var en, som var anställd vid panorama mot en aflöning af — 15 kronor i
månaden ett för allt. Denna kunde visserligen hafva fått en bättre aflönad plats,
men tog hellre anställning vid panorama, emedan »där var mera fritt». Exempel
på »prostitutionslöner» saknas sålunda icke, hvarken från afdelning I eller II.
Fördelas de 49 arbeterskor, som hänförts till afdelning I, emedan de hade
fri mat och bostad hos föräldrarna, på afdelning II efter den inkomst de hade af
sitt arbete, finner man, att 86 stycken hade en inkomst mellan 470—900 kr.,
44 st. mellan 365—469 och 41 st. eu inkomst, understigande 365 kronor.
Från den högst aflönade gruppen böra dock dragas 2 stycken, som vistades i
Stockholm för att lära sig ett yrke och erhöllo 60 kronor i månaden från sina
I landsorten boende föräldrar för att därmed uppehålla sig. Efter detta afdrag blir
motsvarande procent för de tre olika grupperna 49,7. 26 och 24,3. D:r Lefflers
motsvarande siffror voro 30, 37 och 32.
Om å ena sidan lefnadsomkostnaderna i Stockholm för eu arbetande kvinna
hafva stigit, synas å andra sidan inkomsterna för henne hafva ökats icke obetydligt
under det sista 1 o-talet af år, åtminstone tala mina, visserligen mycket fåtaliga,
siffror i den riktningen.
Efter att hafva sett, huru stora inkomster kvinnorna hatt före skörlefnadens
början, kan det vara af intresse att se, huru stora de efteråt blifvit. Det är dock
omöjligt att erhålla några bestämda uppgifter för så lång tid som ett år, ty ingen
enda har anteckningar för så lång tid; en och annan har visserligen börjat föra
sådana, men snart slutat. 5 st. hafva dock fört anteckningar öfver sina utgifter,
och hafva dessa i runda tal uppgått till följande belopp: i ett fall till 3,000 kr.,
i ett fall till 3,500, i ett fall till 7,000, i ett fall till 10,000 och i ett fall till
12,000 kr., allt om året. Då den näst sista under årens lopp sparat 2,000 kr.
och den sista 400 kronor, men de öfriga intet, och de ej heller hafva några
skulder, hafva således de tre först nämnda haft en inkomst lika stor med och de
två sist nämnda något större än deras nämnda utgifter.
Af några andra uppskattar en sin inkomst till 6 — 800 kronor och en till
1,500 kronor i månaden. Två anse sig hafva 100 kronor, två st. 200 kronor
och en 300 kronor i veckan. I de allra flesta fallen får man emellertid nöja sig
med uppgifter om huru mycket de erhålla i betalning för hvarje könsumgänge,
och meddelas dessa i sammanställning 20.
7
5°
Sammanställning 20.
Antalet könsumgängen i dygnet och den för hvarje gång erhållna betalningen.
Antal könsumgängen | För hvarje könsum | cr=i er? CD | erhållen betalning. | ! CD | |||||||
i dygnet. | 25—50 | 1—2 kr. | 2—4 kr. | 3—5 kr. | 5 kr. | 5-10 kr. | 10 kr. | 10—15 kr. | 15 — 25 | 5 p | |
Mindre än 1 .. |
| 6 |
| 2 | 2 | 4. | -» 3 |
| I | 18 | |
I st_____ |
| — | 4 | 2 | 7 | 17 | 27 | 15 | 7 | 6 | 85 |
I —2 | st...... | — | 6 | 6 | 9 | 12 | 40 | 26 | 13 | 6 | 118 |
2 | » ...... |
| 1 | 4 | 2 | 6 | 21 | 7 | — | I | 42 |
I — 3 | » ...... | — | 2 |
| 2 | _ | 8 | 12 | 5 | 1 | 1 -» 3 3 |
2 — 3 | )) ...... | I | 5 | 13 | 15 | 26 | 66 | OJ CO | 11 | 5 | 180 |
2—4 | » ...... | — | 8 | 4 | 3 | 9 | 5'' | 13 | 2 | —- | 44 |
3—4 | )) ...... | — | 5 | 8 | 6 | 12 | 21 | 16 | 5 | 2 | 7 5 |
3 — 5 | )) ...... | I | -» 3 | 5 | 2 | 4 | 8 | -» 3 | I | — | 27 |
4 — 5 | )) ...... | — | 4 | 2 | 9 | -> | 12 | 4 | 3 | 1 | 38 |
5-6 | )) ...... | I | 5 | 7 | 4 | 5 | 4 | I | i | — | 28 |
ce \r~\ | » ..... | —• | 5 | 7 | 1 | — | — | 1 | — | — | 14 |
5 —14 | » .... | I | 2 | 2 | — | — | — | — | — | —• | 5 |
10— 15 | )) ...... | I | — | 2 | — |
| — | — | — | — | 3 1 |
6—20 | »...... | —■ | I | 1 | — | — | — | — | — | — | 2 |
Summa | 5 | 57 | 66 | 62 | 96 | 2 16 | 1 39 | 48 | 23 | 712 | |
medeltal köns-umgängen i dygnet | 8,4 | 3,5 | 4 | 2,8 | 2,=> | 2,3 | 2,3 | 2,3 | 1,9 | 2,7 |
Sista raden innehåller uppgift på medeltal könsumgängen i dygnet för de
olika betalningsklasserna.
Högre betalningar än de ofvan angifna förekomma visserligen och kanske
icke så sällan. Så hafva flere stycken uppgifvit 50 — 6 o—100 kronor, men så
höga betalningar höra dock till undantagen; oftare äro de betalning för en hel
natts sammanvaro.
De, som blott erhålla 25— jo öre, äro kvinnor öfver medelåldern, och en
af dem tilläde, att ibland fick hon blott ett par supar, och fick hon någon gång
en krona, »så var det riktigt storståtligt».
5''
Priserna äro för (ifrigt vida mer växlande, än hvad »Ivan angitvits, men
för att öka öfverskådligheten i sammanställningen har hvarje kvinna uppmanats att
angifva den summa, som hon vanligast brukade erhålla för ett könsumgänge;
huruvida dessa anförda priser gällt könsumgänge med afklädning eller utan sådan,
har ej varit föremål för undersökning, utan må blott nämnas, att det förra betalas
högre, än det senare: större besvär och större tidsförlust för kvinnan. År mannen
för henne obekant, och inger han henne tillika misstanke om att icke vilja eller
kunna betala, får han erlägga betalningen i förskott.
Ofvan är nämndt, att knappast några af kvinnorna kunnat bestämdt uppgifva,
huru mycket de haft i årlig inkomst. Vill man med ledning af sammanställning 20
bilda sig en ungefärlig föreställning om kvinnornas medelinkomst för år, (inner
man, att medeltalet könsumgängen i dygnet är 2,7, och att sannolika betalningen
är 6,70 kronor. Återstår således blott att bestämma antalet »arbetsdagar». Af
naturliga skäl afhålla sig kvinnorna i allmänhet från könsumgänge några dagar
under hvarje månad, hvadan antalet »arbetsdagar» ej bör sättas högre än 300;
det verkliga antalet blir dock vida lägre, emedan, såsom professor Johansson visat,
kvinnorna tillbringa nära nog V«:del af året på sjukhuset Eira, å tvångsarbetsanstalt,
i fängelse eller på arbetsinrättning; denna tvungna bortavaro minskar således deras
förvärfstid till omkring 225 dagar om året. På denna tid hinna de emellertid
.skaffa sig en inkomst af 4,000 kronor. Från denna summa måste dock afdrag
göras för de dagar, då de på grund åt tillfälligt illamående eller (ickevenerisk)
sjukdom ej kunna drifva sin näring; vidare för de dagar de på ickeflickställen
boende kvinnorna till följd af alltför ogynnsam väderlek ej kunna uppdrifva det
vanliga antalet kunder; somliga resa äfven någon tid på året till sitt hem för att
hälsa på o. s. v. Att härför uppgifva någon bestämd tid, är naturligtvis omöjligt,
men torde den förslagsvis kunna antagas till 3 -—4 veckor, hvarigenom en minskning
i inkomsterna af 4 — 500 kronor uppstår.
Den återstående inkomsten är dock betydligt större, än hvad kvinnor af
arbetsklassen skulle annat än undantagsvis kunna tänkas förvärfva genom hederligt
arbete och mycket lockande för sådana, hvars sedliga ståndpunkt är synnerligen
låg och som därjämte icke veta, hvad arbetsglädje vill säga, utan tvärtom anse
arbete som en börda.
Äfven antalet könsumgängen har växlat något mer, än hvad af sammanställningen
framgår, och äfven i detta hänseende hafva kvinnorna uppmanats att
uppgifva det antal, som vanligast förekomme. Några få hafva sålunda uppgifvit
något öfver 20 såsom det högsta, blott en enda 25. Dessa hafva varit yngre
kvinnor, som haft sitt tillhåll på något af de sämre s. k. hotellen i staden inom
broarna och — där åtelen är, dit församla sig ock örnarna; någon synnerligen lång
tid hafva de dock ej hunnit vara där, innan de upptäckts af byråpolisen och
aflägsnats.
52
Om det ock å ena sidan är sannolikt, att några kvinnor uppgifvit ett högre
pris, än det verkliga, för att låta påskina, att deras gunst ej är så lätt köpt, är
det å andra sidan mycket antagligt, att andra af skamkänsla uppgifvit ett lägre
antal könsumgängen, än det verkliga; som dessa båda omständigheter i viss mån
utjämna hvarandra vid beräknandet af kvinnornas årsinkomster, kunna de anförda
beräkningarna anses någorlunda närma sig de verkliga förhållandena. Uppgifterna
motsägas heller icke af hvad man angående betalningen får höra af de manliga
kunderna.
Ganska många kvinnor hafva uppgifvit, att de ej »hunne med» ett större
antal könsumgängen, än hvad de uppgifvit, enär de af rädsla för byråpolisen ej
vågade vara ute längre än till kl. ii. Andra hysa dock icke så stor fruktan i
detta hänseende, tv hvem som helst kan med lätthet räkna ut, att då byråpolisen
är till den grad fåtalig, att den samtidigt blott kan utsända högst 5 patruller i eu
så vidsträckt stad som Stockholm, är utsikten att undgå dessa patrullers uppmärksamhet
synnerligen stor, så mycket större, som kvinnorna mycket väl känna igen
konstaplarna, och detta redan på afstånd.
De kvinnor, som hafva mindre än ett könsumgänge i dygnet äro sådana,
som blott »gå ute» en eller annan gång i veckan och sedan lefva på den sålunda
erhållna förtjänsten tills denna tagit slut, hvarefter de ånyo begifva sig ut; de allra
flesta af dessa äro kvinnor vid medelåldern eller något däröfver och de hafva
tillika små anspråk på lifvet, så att pengarna för dem blifva drygare; de öfriga
äro sjukliga eller klena, och »orka» ej hafva könsumgänge eller »gå ute» så ofta.
De göra helst dessa sina utflykter på lördags- och söndagskvällar, tv då är enligt
allas samstämmiga utsago de lösa könsumgängenas gyllene tid, detta säkerligen
till stor del beroende därpå, att just dessa kvällar rumlas mera allmänt än öfriga
dagar i veckan — två sorgliga sätt att fira den in- och utgående sabbaten.
Af sammanställningen framgår vidare, att de kvinnor, som erhålla mindre
betaldt, hafva ett högre medeltal könsumgängen i dygnet: de söka således att
genom ökad verksamhet närma sig sina lyckligare lottade gelikars inkomster. Denna
skillnad i förhållandet mellan antal könsumgängen och den för desamma erhållna
betalningen skulle varit mera utpräglad, om icke i sammanställningen inginge så
många å »flickställen» boende kvinnor, tv dessa tillhöra å ena sidan dem, som
erhålla den högsta betalningen — 10 kronor är å flertalet af dessa ställen det
lägsta priset — och å andra sidan måste de hafva ett jämförelsevis stort antal
könsumgängen i dygnet, hvarigenom naturligtvis medelantalet sådana för dag och
kvinna höjes för de dyrare klasserna.
De tre lägsta betalningsklasserna omfatta ett antal af 128 kvinnor, och bland
den därpå följande är sannolika antalet af dem, som sälja sig för 3—4 kronor
21 st., summa 149 st. Äfven af dem, som upptagits i 5-kronorsklassen, har eu
del uppgifvit sig ibland erhålla blott 4 kronor, hvadan antalet af dem, som erhålla
25 öre—4 kronor i betalning, kan uppskattas till minst 170 st. Detta antal kan
således anses vara ungefär det, som stål" till de mindre betalningskraftiga männens
förfogande; det utgör visserligen blott eu dryg femtedel åt hela antalet, men bedrifver
i stället, såsom visadt är, eu något kraftigare verksamhet.
Doktor Möller har i sina undersökningar angående smittokällorna lör de män,
som söka hjälp ä sjukhuset S:t Görans poliklinik och som väl uteslutande utgöres
åt män ur de mindre bemedlade klasserna, kommit till det slut, att omkring 50
procent smittats åt byråskrifna kvinnor. Detta sakförhållande borde kunna göra
dem något betänksamma, som anse, att den regelbundna sundhetsöfvervakningen al
de skörlefvande kvinnorna gagnar hufvudsakligen den så kallade ötverklåssens män.
Åt alldeles samma håll peka erfarenheterna från sjukhuset Hira, där alla veneriskt
sjuka från Stockholms län skola vårdas. Mer än hälften al de där intagna manliga
sjuka hafva ådragit sig sin smitta i Stockholm, och alla utan undantag tillhöra de
mindre bemedlade klasserna. Tillfrågar man de i Stockholm smittade, huru de
ådragit sig sin smitta, svara de i de allra flesta tall, att de mött en obekant kvinna
på gatan och sedan följt henne på hotell. Vanligen kunna de ej lämna sådana
upplysningar, att man säkert kan veta, om det varit byråflickor, som de råkat ut
för, men man kan tryggt antaga, att åtminstone en god del utgjorts åt sådana.
Såsom visadt är har största delen af kvinnorna ganska störa inkomster, synnerligen
är detta fallet med de yngre. Trots dett är det synnerligen få, som göra
några besparingar och äro orsakerna därtill flere. Redan förut är nämndt, att
deras dömande till fängelse eller tvångsarbete atbryter deras förvärf, hvartill kommer,
att under denna deras bortavaro en större eller mindre del åt deras tillhörigheter
genom värdfolkets eller kamraters oredlighet eller slarf ibland går för dem förlorad.
Vid deras försändelse till sjukhus afbrytes naturligtvis äfven deras förvärf, men som
därvid byråpolisen alltid lämnar hjälp att skydda deras i hemmet kvarvarande tillhörigheter,
när kvinnorna anhålla därom, torde i dessa senare fall intet nämnvärdt
förkomma. De, som sällan »gå ute», vare sig de göra detta af egen drift eller
därtill tvingas af sjuklighet, hafva ju ej heller några förutsättningar att kunna spara
något; det samma är förhållandet med hustrur eller trillor, som skörlefva för att
till större eller mindre del försörja sin man eller älskare och likaledes med äldre
kvinnor i allmänhet, till hvilket senare Slag de sist nämnda slagen kvinnor i de
allra flesta fall höra. Vidare måste de kvinnor, som hafva barn att försörja, afstå
en del af sina inkomster åt detta, men dessa kvinnors antal är visserligen åtskilligt
mindre än hvad i sammanställning 7 angifvits; denna anger nämligen blott hvarför
kvinnorna börjat skörlefva, men många kvinnor hafva sedan dess dels förlorat sina
54
barn genom döden, dels hafva deras barn blifvit upptagna som fosterbarn åt välvilliga
människor, men kvinnorna fortsätta detta oaktadt sin skörlefnad.
Alla dessa orsaker tillsammantagna verka dock ej lika mycket uti ifrågavarande
hänseende, som den omständigheten, att kvinnorna endast undantagsvis förstå sig på
eller ens tänka på att aflägga något för framtida behof. Vid tal härom medgifva
de gärna det okloka i sitt handlingssätt och tillägga uppriktigt och bekymmerslöst:
»ju mera man får in, desto mera gör man af med». Detta sätt att sköta penningar
är visserligen icke ovanligt här i landet, men hos dessa kvinnor är det drifvet
till sin spets, hvarpå ett par belysande exempel må nämnas. En kvinna, som i
Finland varit älskarinna åt en rik man, erhöll af denne 10,000 mark, med hvilka
hon återvände till Stockholm, där hon öppnade biljardrörelse, på hvilken hon
förlorade 2 — 3 tusen kronor. Af de återstående 4,000 offrade hon på sitt bröllop
och därmed sammanhängande festligheter icke mindre än 1,000 kronor; resten af
förmögenheten gick snart samma väg och hon måste åter börja på byrån. Det
andra fallet rör eu kvinna, som någon längre tid i Ryssland varit älskarinna åt
en där boende rik man, af hvilken hon erhöll 23,000 kronor. Med dessa återvände
hon till Stockholm, hyrde en större våning och gjorde i sällskap med eu
ståtlig f. d. gardist slut på alltsammans inom 3—4 år, och hon går nu åter såsom
gråhårig, 51 års kvinna på byrån. För öfrigt finnas flere kvinnor, som en gång
haft 1 —13 tusen kronor samlade, men som antingen själfva slarfvat bort dem,
eller af någon henrik plockats i grund, så att de nu hafva intet kvar.
De allra flesta af kvinnorna hafva förklarat, att de mycket väl skulle kunnat
aflägga icke så obetydligt, om de blott försökt det. Sådana försök hafva ock i
ett mindre antal fall gjorts, och påföljden däraf meddelas här.
Sammanställning 21,
utvisande, huruvida kvinnorna gjort några besparingar eller icke.
Sparat intet ...................
» 100—200 kronor
» 300—joo »
» 600—900 »
» 1,000—2,000 »
» 3,000 *
» 7,000 — 8,000 »
513 st25
»
17 »
7 »
3 »
1 »
Summa 569 st.
55
Härvid är att märka, att bland dessa kvinnor hvarken upptagits de, som gått
»undre tid än ett år på byrån, eller sådana som där börjat efter fyllda 35 år; de
förra hafva nämligen icke haft tid på sig att visa, om de kunde spara något, de
senare hafva haft väl små förutsättningar därför; genom dessa senares uteslutande
äro äfven uteslutna så godt som alla de hustrur och frillor, som haft eu man eller
älskare att helt eller delvis försörja och som redan af detta skäl ej gärna kunnat
spara något.
Två af de, som äro ägarinnor till 8,000 kronor hvardera, hafva möjligen
genom arf bekommit eu del af medlen. Den ena af dem gjorde eu gång eu
»affärsresa» till Göteborg och återvände efter 2—3 månader med eu genom osedligt
lefverne förvärfvad besparing af 1,5 00 kronor.
56 stycken hafva således åtminstone så mycket, att de, om de så ville,
kunde resa från Stockholm till en annan ort, där de icke vore kända och där
börja ett nytt lefverne. Några hafva sagt, att de tänka samla ännu litet till,
somliga för att därmed börja eu affär, andra för att kunna utvandra till Förenta
Staterna.
Utom dem, som hafva de ofvan angifna kontanta besparingarna, finnes ett
40-tal, som hafva sina besparingar nedlagda i möbler till 1—2, i ett fall 3, rum.
En har uppgifvit värdet åt dessa möbler till 3,000 kronor, de öfriga till ett eller
annat hundratal. ’)
För en ganska stor del af kvinnorna finnes ytterligare en, ännu icke nämnd
svårighet att göra några besparingar, nämligen deras stora, ofta oskäligt stora,
utgifter för bostad och mat. Det är af nära liggande skäl klart, att många ej
vilja hafva dem hos sig inneboende, och de, som det vilja, förstå ofta att taga
bra betaldt, ja, göra dem i många fall till föremål'' för verklig utsugning.
För att göra en föreställning härom är sammanställning 22 uppgjord; uppgifterna
äro samlade under en tidrymd af 2 V4 år, och sammanställningen angifver
således ej förhållandet på en viss tidpunkt, såsom fallet är med professor Johanssons
motsvarande öfversikt. * I
’) Det danska folkets större sparsamhet synes äfven göra sig gällande beträffande dess byråskrifna
kvinnor. Vid reglementeringens upphäfvande i Danmark år 1906 funnos nämligen i Köpenhamn
omkring 500 stycken sådana kvinnor, och af dessa hade omkring 100 stycken besparingar, växlande mellan
200 — 8,000 kronor (se Sv. Dagbladet d. I4/u 06). Då bland de i sammanställning 21 på anförda skäl
ej upptagna kvinnorna knappast någon har en till 100 kronor uppgående besparing, bör man med skäl
kunna säga, att bland alla 800 här afhandlade kvinnor möjligen något öfver 56 st., d. v. s. 7—8 procent
gjort några besparingar; i Köpenhamn åter var motsvarande procent 20, och dock äro där blott de medräknade,
som haft minst 200 kronor sparade. I Köpenhamn synas ej de, som möjligen haft sina be.
sparingar nedlagda i möbler, vara medräknade, hvarför här förfarits på samma sätt.
I detta sammanhang må nämnas, att såväl här varande danska skörlefvande kvinnor, som ock
de svenskor, som någon tid skörlefvat i Köpenhamn, uppgifvit, att de här erhålla vida högre betalning,
bortåt dubbelt så stor, som i Köpenhamn.
först må emellertid redogöras för den betydelse, i hvilken ordet »flickställe»
här användts; detta ord användes nämligen i 2 olika bemärkelser. Byråpolisensdefinition
är följande: sådana ställen, där (vanligtvis flere) kvinnor äro inackorderade,
betala för dag och få »taga emot» hemma; denna begreppsbestämning är af profesor
Johansson använd i hans nyss nämnda öfversikt. Andra taga ordet i en annan
inskränktare betydelse; till nyss nämnda definition lägga de nämligen ytterligare
2 bestämningar:
1) Kvinnorna gå ej ut för att uppsöka och hemföra sina kunder, utan dessa
uppsöka 1 stället kvinnorna i deras hem, äfven om de icke förut personligen känna
dem. Eu del åt de män, som begifvit sig till ett sådant ställe, vet kanske icke
ens Indika kvinnor, som bo där, utan har blott hört uppgifvas, att där och där
finnes ett ställe, där lättfärdiga kvinnor finnas att tillgå. Naturligtvis gå kvinnorna
ut åt en mängd andra orsaker, och man ser dem ofta på Djurgården och andra
förlustelseställen, men detta är i regel icke för att söka kunder, hvilket visserligen
icke hindrar, att, om gynnsamt tillfälle erbjuder sig, de äfven mottaga ett såd&ant
utomhus erhållet anbud. Hvad, som för dessa kvinnor är regel, är för dem, som
bo å icke-flickställen, undantag; dessa måste i regel gå ut för att uppsöka sina
kunder, enäi blott mera undantagsvis någon sådan, och då blott någon gammal
bekant kund, uppsöker dem i deras hem, i fall de hafva tillåtelse att där
»taga emot».
2) A flickställena finnes — eller tunnos åtminstone då dessa undersökningar
påbörjades — alltid, på ett enda undantag när, ett gemensamt större rum, där de
besökande männen först sammanträffa med kvinnorna och vanligen tillbringa eu
kortare eller längre stund under gemensamt samspråk och under intagande af förfriskningar,
champagne och andra drycker, frukt och dylikt. När så hågen faller
på någon af männen, begifver han sig med den för tillfället utvalda kvinnan in i
hennes enskilda rum. Sedan emellertid numera den olaga utskänkningen till största
delen undertryckts, och i regel blott frukt och läskedrycker serveras, hafva dessa
gemensamma samkvämsrum börjat försvinna. — På de icke-flickställen åter, där
kvinnorna tå taga emot hemma, finnes hvarken något rum för gemensamt samkvärn
eller, åtminstone i regel, några på förhand hemtagna förfriskningar. '')
I likhet med kvinnorna själfva har jag fattat ordet flickställe i denna senare,
trängie bemärkelse. På flickställena finnes vidare alltid någon portvakt, eller åt
'')
I Göteborg har enligt uppgift ordet .flickställe» eu annan betydelse. Där få de visserligen taga
emot hemma och uppsökas där af sina kunder, men de äro icke inackorderade, utan hyra blott bostad, som
dock betalas för dag; maten förskaffa de sig själfva, vare sig de gå ut och äta, eller hämta hem den. Ej
heller finnes där något gemensamt samlingsrum. Blott för bostaden få de betala 4-6 kionor dagligen,
således högre än i Stockholm. Till större eller mindre del utjämnas denna prisskillnad därigenom, att
kvinnorna dela förtjänsten af det serverade med värdinnan, under det att i Stockholm värdinnan tager
förtjänsten ensam.
57
minstone någon såsom portvakt tjänstgörande person, som öppnar porten för de
anländande kunderna; något sådant förekommer, naturligtvis frånsedt hotellen, icke
på andra otuktsnästen. Vidare bruka »flickställenas» värdinnor noga tillhålla de
hos henne boende kvinnorna att regelbundet inställa sig till besiktningarna, mest
kanske åt den orsak att hennes »flickor» skola af kunderna blifva kända för att
vara »säkra», mindre åt omsorg om kvinnornas egen hälsa; något sådant förekommer
sällan på icke-flickställen.
Där priser finnas i sammanställningen anförda beteckna de priset för dag.
Att så många, äfven på icke-flickställen, finna sig i att betala så högt inackorderingspris
som 5 kronor om dagen och därutöfver, beror därpå, att de då
i nästan alla fall hafva rättighet att »taga emot» hemma; det höga priset uppväges
däraf, att sådana kvinnor få något högre betalning, än om de ginge på ett
hotell, där mannen äfven skulle betala afgiften till detta.
Sammanställning 22.
Uppgift öfver 797 skörlefvatide kvinnors bostadsförhållanden och eu del af
deras lefnadsomkostnader.
A) Inackorderade
a) på flickställen
för 5 kronor .......................... 37 st.
» 6 » ............................ 16 »
» 7 » 12 »
» 8 » 1 »
» 9 » 1 »
Summa 6 7 st.
| b) | på lekt | ''-flickställen |
|
|
för | 7 5 öre |
| 2 | st. | |
» | I | — 1,5° | kronor................ | 14 | )) |
» | 2 | — 2,50 | » | é5 | )) |
» | ) | — 3,5° | » .................. | 115 | )) |
» |
| 4 | » ................. | 18 | » |
» |
| 5 | » ................. | 42 | )) |
|
| 6 | » ................. | 15 | )) |
» | 7- | -8 | » .................. | 9 | » |
|
|
| Summa | 280 | st. |
B) Blott bostad hyrande
a) hos släktingar eller beka7ita.
Betala, »som de kunna» 126 st.
b) hos andra enskilda personer
för 17—80 öre ................... 134 st.
» 1 —1,50 kronor............... 47 »
» 2-—2,50 » .............. 11 »
» 4 » ............. 9 »
Summa 201 st.
C) I frilleskap lefvande 19 st.
c) på hotell
för 1 —1,50 kronor .................. 4 st.
» 2 — 2,50 » ................. 13 »
» 3— 5 » ................. 9 »
Summa 2 6 st;
egen lägenhet boende..... 37 st.
d)
E) Utan fast bostad 39 st.
D) Hos mannen boende hustrur 2 st.
8
58
Den egentliga fördelen af nämnda rättighet ligger dock däri, att kvinnan, i
fall hon skiljes från sin sista kund efter kl. 11 e. m., ej behöfver begifva sig ut
på förbjuden tid för att begifva sig hem. De, som bo å flickställen, hafva därjämte
den fördelen att ej heller behöfva begifva sig ut i hvilket väder som helst
eller på förbjuden tid för att söka kunder. Priserna å flickställena äro därför ock
afsevärdt dyrare; af sammanställningen framgår visserligen blott, att på flickställena
lägsta inackorderingspriset är 5 kronor, under det att på de öfriga ställena ej fullt
1 4 betala så högt pris, men hvad som betydligt fördyrar den angifna betalningen
på flickställena, äro de olika tilläggsafgifter, som där förekomma, nämligen för
städning, sänglinne och handduk. Städning betalas nämligen med 2 —3 kronor i
veckan, omgång sänglinne med 1 krona, mindre ofta med 2 kronor och handduk
med 25 — 50 öre stycket; härtill kommer på en del ställen en särskild afgift af
2 kronor i veckan till portvakten. Då nu sänglinne tages rent 3—4 gånger i
veckan, ibland nästan dagligen, och 2—flere handdukar i dygnet användas, inses
lätt hum betydligt allt detta stegrar dagskostnaden. Från dessa tilläggskostnader
äro de på andra ställen inackorderade oftast befriade.
De, som innebo hos släktingar eller bekanta erlägga ingen bestämd betalning,
utan betala antingen »som de kunna», eller ock hjälpa de till i hemmet om dagarna
och lämna på detta sätt en viss ersättning; en del af dessa få därjämte kaffe och
till och med något mål mat om dagen. På detta sätt innebo 11 st. hos en
syster eller bror och icke mindre än 21 hos sin mor eller hos sina föräldrar.
4 stycken af de sist nämnda äro nyligen varnade och tro, att föräldrarna ännu
icke fått reda på deras lefverne.
Af dem, som bo hos mera främmande personer; hafva 134 st. ej eget
rum, utan bo i samma rum som familjemedlemmarna och i en del fall äro äfven
andra främmande personer inhysta i samma rum, så att ibland 6 stycken kunna
dela ett rum; en del hithörande hafva sin bostad i köket.
Något så när fast bostad på hotell hafva 26 stycken; en stor del af dessa
äro dock till Stockholm nyligen anlända kvinnor, som ännu ej hunnit skaffa sig
annan bostad, men som hafva för afsikt att med första göra det. Dessa få vanligen
i sitt rum mottaga de hemförda kunderna och då till värden betala en viss
mindre summa, vanligen 50 öre—1 krona, för hvarje mottaget besök, eller ock
få de för tillfället taga ett särskildt rum, för hvilket kunden får erlägga den på
hotellet vanliga betalningen. Ibland händer, såsom förut nämnts, att kvinnans befintlighet
på hotellet mycket snart blir känd, så att kunderna komma dit i mängd,
utan ätt de af kvinnan ditföras; slutligen finnas bland hotellen några, som ej tillåta
att kvinnan »tager emot» hemma. Till dem som bo på hotell äro äfven 4 stycken
kvinnor, som bo på pensionat, hänförda; på dessa lär värdfolket icke hafva någon
aning om, hvad kvinnan verkligen är.
59
37 stycken hyra egen, omöblerad bostad direkt åt husvärden; hyran synes
ej särskilt hög, 180—300 kronor för hvarje ram; vanligen består lägenheten åt
1—2, sällan 3 rum och kök. Efter hvad kvinnorna uppgifva vet husvärden blott
undantagsvis, hvad kvinnorna äro, annars toge han nog högre hyra. De hatva
därför blott i ett fåtal fall rätt att »taga emot» hemma; anteckningar finnas dock
i detta hänseende blott om 31 stycken, och af dessa få blott 3 stycken taga
emot hemma, de öfriga 28 däremot icke, utan fä de gå med kunderna på hotell
eller följa med till deras hem; det förefaller dock ganska troligt, att de ibland
insmuggla någon kund, ehuru de därtill ej hafva någon rättighet.
De 39, som sakna fast bostad, följa vanligen sina kunder på hotell och
kvarligga sedan där öfver natten, äfven om kunden förut aflägsnar sig därifrån.
På de någon gång ingen kund, gå de ändock till ett hotell, och betala kostnaden
själfva. En mindre del af dem äro uteliggare och utgöra under vår, sommar och
höst en del af de s. k. »berglärkorna», det vill säga kvinnor, som uppehålla sig
i backarna i stadens omgifning och där drifva sin näring; på samma sätt göra
äfven en del af de till öfriga afdelningar hänförda, nämligen de mest förkomna
och djupast sjunkna, till de allra lägsta af betalningsklassema i sammanställning 20
hörande kvinnorna.
Ett jämförelsevis litet antal af kvinnorna bo icke i Stockholm, utan i de i
Stockholms närhet belägna förstäderna, från hvilka de på eftermiddagarna begifva
sig in till staden för att drifva sin näring; nätterna tillbringa de vanligtvis i
hemmet.
Förut är nämndt, att en del kvinnor få »taga emot» hemma; detta är för -
hållandet med följande i sammanställning 22 upptagna.
Inackorderade på flickställen ......,................................................................. 67 st
»
på andra ställen och som betala minst 5 kronor dagligen .. 66 »
Bostad för 4 kronor dagligen hyrande .................................................... 6 »
På hotell boende ............................................................................ 17 »
I egen lägenhet boende (sannolikt antal) ................................................... 4 »
Summa 160 st.
Således få blott 20 procent taga emot hemma, de öfriga 80 procent äro
hänvisade till andra håll; dessa äro så godt som uteslutande hotellen, kundernas
hem och ute i det fria. Angående denna sista plats kan man ej erhålla några
säkra siffror för en jämförande beräkning, då könsumgängena därstädes väl knappast
äga ram under den kallare årstiden, och då under den varmare årstiden, äfven
hotellen och kundernas hem omväxlande anlitas. I följande beräkningar frånses
därför könsumgängena i det fria, och för de beträffande kvinnorna sker beräkningen
efter som de hafva det inrättadt om vintrarna.
Då det vidare är ett allmänt kändt sakförhållande, att en del gifta män
6o
icke göra sig samvete af att köttsligt beblanda sig med allmänna kvinnor, har jag
försökt inhämta kvinnornas erfarenheter i den vägen och därvid erhållit en del
användbara upplysningar. En del veta de vara gifta, nämligen sådana, som de
hafva till ständiga eller blott emellanåt återkommande kunder; de män, som besöka
flickställen, äro ofta kända af någon af de därvarande kvinnorna, och de öfriga få
då oftast af dessa höra, om mannen är gift; ibland kan kvinnan, en eller annan
dag efter det hon med en man plägat könsumgänge, få se honom arm i arm med
ett frumtimmer på gatan, och sluter då till, att det är hans fru eller fästmö, om
fruntimrets ålder ej jäfvar ett sådant antagande, och slutligen bedjer ofta en man
kvinnan i bevekande ordalag att uppriktigt omtala, om hon verkligen är frisk, enär
han är gift; i detta sista fall kan man visserligen ej förneka, att det möjligen
blott är en list af mannen för att beveka henne att vara sanningsenlig, men i
flertalet fall är nog hans uppgift riktig. Ofta hafva de ingen annan ledning för
sitt omdöme, än den omständigheten, att mannen har förlofningsring, och en sådan
förklara de flesta sig kunna säkert särskilja från en doktorsring; af den släta ringen
sluta de då, att mannen är gift, förlofvad eller änkling och de sammanfatta alla
dessa 3 slag för korthetens skull under benämningen »gifta», i hvilken betydelse
detta ord här kommer att användas, när det rör sammanställning 23, enär det är
ogörligt att få sådana uppgifter, att detta ord där kunde användas i sin vanliga
betydelse.
Slutligen säga de sig mycket väl veta, att det icke är ovanligt, att förlofvade
eller gifta män vid besöken hos kvinnorna stoppa sin förlofningsring i västfickan,
hvadan de (kvinnorna) hålla för troligt, att de »gifta» männens antal är
något större, än de uppgifvit.
På tal om ringar må här nämnas, att det är mycket vanligt, att kvinnorna
på vänstra ringfingret hafva en ring, som ser ut som en förlofningsring. Jag har
förgäfves frågat många af dem, hvarför de hade en sådan ring, då de ej vore
lörlofvade; de hafva antingen icke alls svarat eller ock blott, att »det ser bra ut»,
eller »det är skojigt». Af män, som de smittat och som de omtalat sitt namn
för, har jag dock flere gånger hört, att de utgifvit sig för att vara förlofvade, ja,
2 gånger har för mig af mannen uppgifvits, att kvinnorna haft 2 släta ringar och
sagt sig vara fruar från landsorten; i flertalet fall har kvinnan uppgifvit sitt verk1
liga namn, och har hon inför mig vidgått, att hon verkligen utgifvit sig för förlofvad
eller gift. Man torde ej mycket misstaga sig, om man antar, att de falska
uppgifterna lämnats för att ingifva mannen förtroende för hennes hälsotillstånd.
Möjligen har det nyssnämnda bruket att bära förlofningsring samma orsak äfven i
de öfriga fallen.
Sammanställning 23.
Platsen för könsumgänget och huruvida mannen är gift eller icke.
Antal kvinnor, som
l(§.(Q. g"! 03.I Sfi.''
''“P i i-*, i-*» B r-*> Ä
Antal k v i n n o r, s o in | ifva mest ''ifta män. ifva mest ifta“ män. | ogift, ;ifta“ som ''ifra män. | ju fls: JLP 0 ►=- B | eg CO j kunna |
bo på flickställeu........................................ | 3 3 3 | 13 | 4 | 5 3 |
ej bo på flickställen, men få taga emot hemma | 31 7 | 1 2 | 17 | 67 |
oftare följa kunden till hotell _..................... | 113 82 | 60 | 150 | 405 |
» » » » hans hem ............ | 20 46 | 13 | 28 | 107 |
lika ofta följa kunden på hotell, som till |
| * |
|
|
hans hem ....................................... | 1 6 | 4 | 7 | 18 |
Summa | 198 144 | 102 | 206 | 650 |
Då man ej känner det inbördes förhållandet i allmänhet mellan äkta män,
förlofvade män och änklingar, kan man naturligtvis ej heller ur sammanställningen
beräkna ungefärliga antalet för de nyss nämnda klasserna, men så mycket framgår
i alla händelser, att ett stort antal äkta och förlofvade män ej af sin heder känna
sig hindrade att pläga könsumgänge med allmänna kvinnor.
Enligt förestående uppgifter skulle en mycket betydlig del åt kvinnornas
kundkrets utgöras af »gifta» män. Huru många af dem, som verkligen äro äkta
män, hafva de, som sagts, ej alls kunnat uppgifva. Jag har därför vändt mig till
de flesta af de i Stockholm varande specialisterna i smittosamma könssjukdomar
med förfrågan, om deras patienter till stor del utgöras af äkta män. Blott en
enda af de tillfrågade, hade uträknat antalet och var detta 20 procent. Ingen
annan af de öfriga kunde uppgifva ett bestämdt procenttal, men 2 st. af de
mest anlitade läkarna hade det intryck, att den ifrågavarande procenten är bortåt 20;
alla de öfriga hafva ansett, att den är vida lägre, somliga blott 5. Enligt kvinnornas
samstämmiga utsago använda de »gifta» männen vida oftare än de ogifta
s. k. skyddsmedel, hvadan ej så hög procent af de förra behöfva uppsöka läkare
för att blifva botade, och läkarna, som ju blott komma i beröring med de- smittade,
kunna därför ej uppskatta antalet af olofliga könsumgängen utöfvande äkta män
så högt som kvinnorna göra. Procenten af dessa nyss nämnde män må nu ligga
62
högre eller lägre, så mycket synes dock vara säkert, att ett icke obetydligt antal
otrogna äkta män finnas.
Enligt samma läkares uppgifter är det icke ovanligt, att de bland sina patienter
hafva äfven förlofvade män, hufvudsakligen dock sådana, som längre tid gått förlofvade.
Bland kvinnorna är den uppfattningen i allmänhet rådande, att de »gifta»
männen få de oftare följa på hotell, de ogifta oftare till dessas hem, och synes
detta åtminstone i viss mån bekräftas af undersökningen. Om somrarna, då familjerna
äro utflyttade på landet, få de oftare än de öfriga årstiderna medfölja till
kundernas hem, detta hvad både »gifta» och ogifta beträffar; dessa förhållanden
synas ju ock lätt förklarliga.
De egentliga flickställenas kunder synas till stor del utgöras af »gifta» män,
dock infinna sig dessa enligt kvinnornas uppgifter vanligen om dagarna, så att
deras förehafvande ej så lätt skall blifva kändt; på liknande sätt förhåller sig äfven
med dem, som icke bo på flickställen, men ändock äga rätt att »taga emot»
hemma.
Af sammanställningen framgår vidare, hvilken betydlig roll »hotellen» spela
i otuktens tjänst. Skulle dessa undertryckas, blefve trångmålet för »flickorna» och
deras kunder nog mycket stort, detta dock blott för en tid, ty de skaffade sig
nog snart någon annan utväg; detta kan man se i Köpenhamn, där det är mycket
svårt eller omöjligt att vinna inträde på hotell, när man där fattar misstanke om
att besöket sker i osedligt syfte.
Under skörlefnadens första tid, d. v. s. under »smygtiden», följer en stor
del af kvinnorna hellre med kunderna till dessas hem, emedan de frukta att begifva
sig till hotellen, där de lätt blifva ertappade af polisen; en annan del af
»smygen» tänka icke härpå eller begifva sig ändock dit, hvarför också omkring
13 af de anhållna ertappas på hotell. Sedan de väl blifvit ålagda bortfaller nämnda
skäl till fruktan, och de uppsöka sedan hellre hotellen, därför att de flesta förr
eller senare hafva fått en viss rädsla för att medfölja kunderna till dessas hem.
Det lär nämligen icke vara alltför ovanligt, att mannen icke blott nekar att betala,
utan äfven, om kvinnan håller på sin rätt, misshandlar henne. Det har äfven
händt att han efteråt kört ut henne i förstugan, och om portlåset varit af det
gamla slaget, som ej duger att öppna inifrån utan nyckel, har hon måst tillbringa
större eller mindre del af natten i portgången. På hotellen åter äger hon ett
skydd i betjäningen därstädes, som hjälper henne att utfå betalningen, om så behöfves,
och hvars blotta befintlighet i närheten skyddar henne mot misshandel.
63
Bruket af spritvaror och maltdrycker är ytterst vanligt bland de skörlefvande
kvinnorna. En del hafva visserligen vid förfrågan svarat, att de druckit »så godt
som intet» eller »nästan aldrig», men blott i 5 st. hafva förklarat sig vara helnyktra;
alla andra hafva förklarat sig begagna nämnda drycker till dagligt bruk i
större eller mindre mängd. En mindre del var därpå begifven redan före skörlefnadens
början, och några hafva t. o. m. ansett detta begär såsom en viktig
orsak till att de började skörlefva.
Sedan kvinnorna väl en gång inkommit på otuktens väg, äro de utsatta för
frestelser af mångahanda slag att blifva drinkerskor. De till dömes, som bo å de
egentliga flickställena, sä godt som tvingas af sin värdinna att dricka om med
gästerna, tv desto större blir hennes förtjänst, dock måste de iakttaga eu viss
måtta, tv de få ej heller berusa sig, så att de väcka afsmak hos gästerna.
Tillståndet i detta hänseende å flickställena kännetecknas på ett i allmänhet träffande
sätt af följande ord, som eu förut på Blekställe boende, numera fullt upprättad
kvinna yttrade till mig: »På flickställena får man aldrig supa sig full, men man är
där heller aldrig riktigt nykter annat än möjligen på förmiddagarna.» Detta var
dock förr vida mera fallet än nu, då man till större delen lvckats undertrycka
• .
detta slag af lönkrögeri.
Äfven de kvinnor,. som utomhus måste uppsöka sina kunder, tå ganska ofta
deltaga i en backusfest, innan venusoftret sker, tv, säga kvinnorna, »herrarna vilja,
att vi skola vara glada». Vidare är på en del ställen inackorderingspriset så beräknadt,
att kvinnorna få 1V Öl till hvartdera af de tre hufvudmålen, .och detta Öl
få de betala, vare sig de dricka det eller ej, hvarigenom de naturligtvis frestas att
göra det.
En annan väg, på hvilken kvinnorna hafva lätt att blifva drinkerskor, är
den, att många af dem hafva för sed att, innan de gå ut på kvällarna för att
söka kunder, först dricka en eller annan konjak eller sup, Va portvin eller
porter eller dylikt för att stärka sitt mod på sin sorgliga vandring; icke så få
hafva tillagt, att de annars ej skulle kunna begifva sig ut i sagda syfte; några
särskilda förfrågningar härutinnan äro dock ej gjorda, tv mången skulle nog för att
väcka deltagande säga, att hon brukade göra det, äfven om så icke vore fallet,
utan vid framställandet af den frågan, huruvida hon drucke något på sina byrådagar,
innan hon skulle upp på byrån, hafva många svarat: »nej, då dricker jag aldrig,
men väl, då jag skall ut om kvällarna.»
Andra hafva på nämnda fråga svarat, att de gjorde det blott då de voro
rädda för att sjukskrifvas, att få en varning, eller för att häktas. I dessa fall
dricka de på förhand något, dels för att hålla modet uppe, om deras fruktan
skulle besannas, dels skatta de åt den vana, som många personer hafva, hvilka
äro vana att dagligen använda spritdrycker, nämligen att först taga sig en florshufva,
när de veta, att de skola för eu tid intagas på ett ställe, där de ej kunna
6+
tå några spritdrycker; för att nämna blott ett par exempel är det ej ovanligt att
så sker, när de, som skola aftjäna böter, inställa sig vid Stockholms rannsakningshäkte,
eller då manliga sjuka inställa sig vid sjukhuset Eira.
Hvad som närmast föranledde dessa undersökningar angående kvinnornas
förhållande till dryckenskapen, var det, att på ett af de många sedlighetsmötena
år 1903 fällde en talare det sedan i tryck återgifna yttrandet, att en del kvinnor
till honom sagt, att de först måste berusa sig, för att kunna »stå ut med proceduren
på byrån». Enär talaren var från Norrköping, var det ju möjligt, att hans
yttrande endast afsåge förhållandet därstädes, men hvad Stockholm anginge kunde
hvar och en, som vore något förtrogen med förhållandena därstädes, genast inse
att påståendet icke vore riktigt, annat än möjligen i mycket ringa mån. Att just
själfva »proceduren > å byrån kunde göra kvinnorna till drinkerskor var dock en
så allvarlig beskyllning, att den väl vore värd en undersökning, och en sådan anställdes
också omedelbart. Under 3 på hvarandra följande dagar tillfrågades å byrån
hvarje kvinna, huruvida hon den dagen druckit något och i sådant fall om orsaken
därtill; af svaren framgick följande:
Antal, som druckit af den påstådda orsaken .............................•...................... 3 st.
» , » » » tillfällig orsak eller af vana ....................................... 44 »
» , » sade sig intet hafva druckit ............................................................ 195 »
Summa 242 st.
Föga. mer än 1 procent af dessa kvinnor hafva således druckit af den påstådda
orsaken. Anmärkas bör, att bland de 44 äro äfven sådana upptagna, som
druckit blott V2 Öl eller svagdricka till trukosten. Af hela antalet voro 1-2 —15
st. onyktra, flertalet bland dem dock så lindrigt, att man blott genom samtal med
dem kunde märka det, men knappast genom deras yttre uppträdande.
Ehuru frågan således kunde anses besvarad, syntes den dock vara af den
vikt, att den ånyo upptogs i samband med öfriga här afhandlade frågor. Hvarje
kvinna har därför tillfrågats, huruvida hon brukade dricka något, innan hon inställde
sig till besiktningen, och blott emedan hon tyckte det vara svårt att gå på byrån,
icke för att hon vore rädd för sjukskrifning o. s. v. Blott 43 st. af de 800
hafva svarat, att de gjorde det, och dock äro flere stycken inräknade, som svarat,
att de blott »någon gång» gjorde det.
Man skulle väl helst vilja töreställa sig, att just den första tiden på byrån
skulle för dem vara den svåraste, så att de just då skulle vara mest frestade att
genom spritdrycker söfva sin skamkänsla, men så har icke varit förhållandet, utan
det öfvervägande flertalet har först efter ett eller annat år börjat dricka af ifrågavarande
orsak. Ej heller äro de några unga kvinnor; den yngsta är visserligen
blott 20 år, men medelåldern är 34 — 35 år, och af dem, som började sitt drickande
för besiktningarna genast de började på byrån, var den yngsta, då hon be
-
65
gynte gå där, 25 år. De yngsta kvinnorna, de mellan 16 —19 år, genera sig
således minst för »proceduren å byrån». Denna omständighet synes jämte andra
kunna utgöra ett stöd för deras åsikt, som anse, att just en del af de yngsta
kvinnorna äro bland de minst blyga.
Medeltalet af de under åren 1900 —1904 å sjukhuset för kronisk alkoholsjukdom
vårdade är blott 34—35 st., men dessa siffror angifva dock blott de
mera framskridna fallen; de lindrigaste hafva ej antecknats.
Man kan således tryggt säga, att påståendet att själfva reglementeringen
gör kvinnorna till drinkerskor är i mycket hög grad öfverdrifven; denna har ändock
tillräckligt många skuggsidor, så att, om man rättvist vill bedöma den, man ej
bör öfverdrifva hvad som kan vara att anmärka; det är skökolifvet i och för sig,
som lätt gör kvinnorna till drinkerskor — vare sig de äro reglementerade eller icke.
Ett af de ställen, på Indika den olaga utskänkningen blomstrade, var förut
flickställena, och utgjorde den en betydande inkomstkälla för värdinnorna. Så till
dömes serverades där champanj för 15 kronor flaskan, ehuru den ofta var af den
sort, som kostade blott 2,50 i inköp. Ofta nog intog kunden ej blott en flaska,
utan flere stycken på en gång, och kvinnan var af värdinnan inlärd att hjälpa
till att få så mycket som möjligt att gå åt. Då hon, såsom nämnts, ej fick
dricka så mycket själf för att ej blifva rusig, passade hon på att oförmärkt
tömma sitt glas i blomkrukor och på andra ställen. V2 porter betalades med 1
krona o. s. v. Polisen började dock så småningom att kraftigt inskrida mot denna
utskänkning, och förtjänar såsom ett exempel därpå nämnas, huru en värdinna på
några få år fick plikta icke mindre än 3 3 gånger för olaga utskänkning, de sista
29 gångerna 200 kronor för hvarje gång. Detta var en utgift, som »affären»
ej kunde bära, hvarför hon måste upphöra med sitt flickställe, och som hon var
blott en medelålders kvinna började hon ånyo själf på byrån, där hon ännu går
kvar. Numera torde denna utskänkning vara i det närmaste undertryckt, och prof.
Johansson '') omnämner huru år 1905 blott 7 sådana mål handlades vid Stockholms
rådhusrätt, under det antalet år 1903 var 85 st.
Att förlora en sådan inkomstkälla var dock mer än värdinnorna kunde
smälta, och de hittade snart på att i stället åt hvarje kund framsätta en skål med
frukt jämte vichyvatten. För denna skål får han vanligen betala 10 kronor, huru
litet han än tager däraf; det hela lär enligt kvinnornas utsago vara värdt 1 krona,
högst 1,50. Vill han icke hafva någon frukt, får han i stället till värdinnan er
-
9
‘) Anf. arbete sid. 194.
66
lägga en afgift af 5 kronor för att få tillträde till kvinnans enskilda rum; den för
det serverade erlagda betalningen tjänar i annat fall äfven som inträdeskort till
kvinnans rum. I anseende till svenskarnas kända egenskap att alltid vilja synas
hafva godt om pengar, lär det dock sällan hända, att ej kunden smakar på och
betalar det serverade. På de något billigare flickställena kostar dock frukten och
läskedryckerna blott 5 kronor.
För att få servera så mycket som möjligt, det vill med andra ord säga för
att förtjäna så mycket som möjligt, vilja värdinnorna, att det skall gå undan med
rörelsen, så att, om en kvinna låter en kund stanna inne i hennes rum längre,
än det synes värdinnan behöfligt, får kvinnan af henne uppsträckning för att hon
»ej förstår att sköta sig». Af samma orsak får kvinnan ej heller taga »nattparti»
— d. v. s. låta kunden kvarblifva hos henne till morgonen — före kl. 3 eller
tidigast 1 2 3 på morgonen. Värdinnorna förstå således att på alla sätt sköta sin
afskyvärda rörelse så, att den blir inbringande, och mer än en af dem har också
sitt eget stenhus och mera till.
Flickställena äro äfven hufvudsätet för den onaturliga otukten, dock bedrifves
denna mera allmänt på somliga ställen, mindre allmänt på andra. De kvinnor,
som i många år idkat skörlefnad, förklara enhälligt, att den onaturliga otukten nu
idkas mycket vanligare än för 9—10 år sedan: »snart är här likadant som i
Paris», yttrade en kvinna. Fluruvida seden, eller rättare oseden, hitkommit från
Paris, vill jag låta vara osagdt, men de uttryck, med hvilka mannen framställer sin
begäran därom till kvinnan, tala därför. I början af sin bana vilja kvinnorna icke
gärna inlåta sig på denna form af otukt, men då många kunder eljest skulle
öfvergifva dem, gå de vanligen förr eller senare in på förslag i den riktningen.
Man skulle helst vilja föreställa sig, att dessa män vore äldre eller åtminstone
medelålders män, som efter år af utsväfningar hade begär efter något nytt och
efter starkare retningar, och så torde väl i allmänhet ock vara förhållandet, men
det är icke synnerligen ovanligt, att äfven 18 —19 års ynglingar hellre idka den
onaturliga otukten. Förut förekom denna last uteslutande bland öfverklassens män,
men på sista åren hafva äfven underklassens börjat bedrifva den.
Några stycken kvinnor hafva berättat, att de misshandlats, då de ej ville gå
mannens onaturliga böjelse till mötes, men detta har blott skett då de varit i
mannens hem, och detta är jämte de förut nämnda orsakerna ett skäl, hvarför
många kvinnor ogärna följa mannen till hans hem. För öfrigt föredraga många
kvinnor äldre män och äkta män äfven af det skäl, att de ej hafva »så oförskämda
anspråk», andra åter anse, att »de gifta äro värst». Den onaturliga-otukten betalas
alltid högre, än den naturliga, hvilket ock är ett skäl för många af kvinnorna att
förmå sig därtill.
Icke alla män begifva sig till flickställena för att idka könsumgänge, ehuru
detta naturligtvis är det allra vanligaste, utan en och annan begifver sig dit blott
67
för att få beskåda en naken kvinnokropp i olika ställningar, och betalas detta ungefär
som ett vanligt könsumgänge; somliga begifva sig dit blott för att skämta bort en
stund eller för att se, huru det går till på ett sådant ställe.
Med hänsyn till ämnets synnerligen ömtåliga beskaffenhet har jag därom
talat blott med ett mindre antal kvinnor och blott med sådana, om hvilka jag på
grund af min personliga kännedom om dem kunde antaga, att de hvarken stötte
sig på eller kunde taga skada af ämnet för samtalet.
Tillfrågade, huru de trifvas med sitt lefverne, svara jämförelsevis få, att de
aldrig trifts med »flicklifvet», och äro dessa till större delen sådana, som börjat
därmed för att försörja ett barn, en man eller en älskare, eller ock sådana, för
hvilka nöd varit en hufvudorsak. Ännu färre svara, att de trifvas bra med sitt
lefverne och ännu icke börjat tänka på att sluta därmed. De återstående svara
visserligen, att de icke trifvas, utan med första skola skaffa sig hederlig sysselsättning,
men då bland dessa de flesta af de kvinnor, som gått någon längre tid
på byrån — och just dessa utgöra flertalet — tillägga, att de i början trifts bra,
kan man misstänka, att ännu en del af dem, som nyligen hafva börjat på byrån,
nog finner sig väl med sitt lefverne, men skämmas att tillstå det. Skulle dock
verkligen dessa senare, d. v. s. de på byrån yngsta, verkligen trifvas så illa som
de uppgifva, kan detta möjligen förklaras dels därigenom, att själfva reglementet
nu tillämpas strängare, dels därigenom, att besiktningarna genom den mikroskopiska
undersökningens införande blifvit mera fruktade, än hvad fallet var, då deras äldre
medsystrar började på byrån. Man kan f. ö. misstänka, att äfven bland dessa senare
åtskilliga trifvas bättre, än de vilja medgifva, ty det fordras en viss grad af sanningskärlek
för att vilja förklara att man finner sig väl med ett sådant lefverne.
Ehuru det icke kan vara vidare nöjsamt att en större eller mindre del af
så godt som hvarje dygn vara ute på jakt efter kunder —• och de allra flesta få
göra det i nära nog hvad väder som helst — eller att ofta nog få plåga könsumgänge
med druckna män, och icke annat än smärtsamt att redan under smygtiden
se de ärbara bland deras bekanta vända dem ryggen, så gör dock den fullständiga
friheten från allt slags arbete, de nöjen och fester de ofta få deltaga i,
men framför allt det lätta förvärfvet af pengar, att de flesta åtminstone till en tid
trifvas ganska väl i det nya lifvet eller åtminstone föredraga det framför ärligt
arbete. Deras fruktan för att byråpolisen skall få fatt i dem utgör dock en droppe
malört i glädjebägaren och förr eller senare randas ock dagen då detta sker. För
de flesta blir följden däraf då eller senare den, att de inläggas på sjukhus, för en
del öppnas kanske snart nog. tvångsarbetsanstaltens portar, och det är just dessa
68
tvänne saker de så mycket frukta. Med en sällspord enighet hafva ock alla förklarat,
att den fulla trefnaden med detta deras lefverne sedermera aldrig återkommit,
och att de egentligen först då kommit till insikt om, huru orätt eller åtminstone
oförståndigt de handlat, och att de först då med mer eller mindre allvar börjat
tänka på att börja ett annat lif, ehuru det för många dock stannat vid blotta
tanken.
Det har påståtts, att kvinnorna skulle känna det så svårt i och för sig —
således frånsedt deras fruktan för tvångsarbetsanstalt och sjukhus —- att gå på de
regelbundna besiktningarna å byrån. Detta har nog sin riktighet i ett mindretal
fall, men — man skulle kunna säga tyvärr — icke i flertalet; vore detta senare
fallet, skulle man ju nämligen kunna vänta, att en större eller mindre del af
kvinnorna af denna orsak skulle afgå från byrån och i stället försörja sig på
hederligt sätt; det kan ju ock vara en möjlighet att så skett i en del fall, ehuru
jag icke känner något sådant.
Vore nämnda påstående riktigt, så borde det väl märkas åtminstone på dem,
som för första gången äro på byrån. Så är dock ingalunda fallet; tvärtom skiljer
sig flertalet i sitt uppträdande på intet annat sätt från dem, som gått längre tid
på byrån, än att de, såsom naturligt är, ådagalägga viss obekantskap med besiktningsstolen.
Under omkring 6 månader har jag fört anteckningar öfver huru det
förstnämnda slaget kvinnor uppträdt å byrån, och för flertalet af de dagar, jag ej
varit på byrån, har jag erhållit välvilligt biträde af doktorerna Aspelin och Scholander.
40 fall äro antecknade och af dessa hafva 26 varit alldeles lugna och till utseendet
obesvärade, 2 st. ledsna, tårögda, 2 gråtande, 2 häftigt gråtande på besikt
ningsrummet,
men sedan glada och skrattande på polisafdelningerf. 2 st. hafva
visat ett gladt utseende utan att skratta och 6 st. skrattat och varit glada. Frånräknas
de 2, som skrattat på ena stället och gråtit på det andra, har man således
mer än 89%, som åtminstone ej visai, att de kände ens den första besiktningen
vara svår att underkasta sig, och af dessa hafva 21 % t. o. m. varit glada. De
anförda talen äro visserligen små, men torde det oaktadt vara i någon mån bevisande.
Med dessa uppgifters lämnande anser jag mig äfven hafva beriktigat den del
af mitt anförande den 27 maj 1902 i Sv. läkaresällskapet, som berör detta ämne
och i riksdagsmotionen kritiserats 1). Genom en illa vald ordställning kan, eller
kanske t. o. m. bör yttrandet anses innebära, att alla, som för första gången äro
på byrån, uppföra sig illa. Att påstå något sådant var dock aldrig min mening,
därtill mindes jag alltför väl dels dem, som icke gifvit anledning till andra betraktelser,
än att man förvånade sig öfver deras fullkomliga lugn vid ett sådant tillfälle,
dels och i synnerhet dem, som gråtande inkommit på besiktningsrummet.
*) Yttrandet lydde: »— — — min erfarenhet är den att, med få undantag, de som uppföra sig
mest opassande, äro just de, som för första gången äro på byrån.»
6g
Att mina ord folio så, som de gjorde berodde nog till någon del äfven därpå,
att jag, som då ännu icke hade några statistiska siffror i ämnet att hålla mig till,
trodde antalet af de kvinnor, som glada eller t. o. in. skrattande för första gången
beträdde besiktningsrummet, vara större, än hvad vid den sedermera företagna undersökningen
visat sig vara fallet, en tro, som lätt finner sin förklaring däri, att en
kvinna, som vid sitt lista besök på byrån uppträder med ett gladt utseende, visar
sig vara i så hög grad sedligt förkommen, att hon på iakttagaren gör ett ännu
sorgligare och mera nedslående intryck, än en annan, som synes visa åtminstone
något skuldmedvetande och ånger, och därigenom bränner hon sig ock mera fast
i ens minne.
I mitt ofvan nämnda på Läkaresällskapet fällda yttrande, ligger f. ö. intet
orimligt, fast det så kan förefalla, och äfven andra hafva gjort erfarenheter, som
visa åt samma håll. De, som för första gången äro på byrån, äro ju alltid smyg,
och om sådana har man från de i Stockholm belägna räddningshemmen följande
erfarenheter. Från Frälsningsarméns hem: »Smygen uppföra sig under första tiden
de äro på hemmet alldeles säkert sämre, än de byråskrifna; skillnaden är ganska
betydlig.» Från fröken Elsa Borgs hem: »De hemligt skörlefvande, eller de s. k.
smygen, äro värre och uppföra sig sämre, än de, som varit byråskrifna; dessa
senare hafva fått en viss grad af disciplin.» Att erfarenheten från sjukhuset Eira
går i samma riktning är redan nämndt i min redogörelse för detta sjukhus; då
sköterskan på stadens afdelning är vida mer i beröring med dessa kvinnor än jag
och således har ännu bättre tillfälle att noga lära känna dem, är det anförda omdömet
till stor del grundadt på hennes uppfattning.
Men, återvändom till den påstådda besiktningsskräcken! Professor Welander,
som i x i år varit besiktningsläkare å Stockholms stads besiktningsbyrå för skörlefvande
kvinnor, uttalar sig i detta ämne på följande sätt ''). »Man har sagt, att
kvinnorna, åtminstone i början, med stor motvillighet underkasta sig besiktningen.
Detta är ej sant, det har visserligen någon gång så händt •—• men skälet har enligt
min erfarenhet då ej varit sårad blygsamhet, utan medvetande om venerisk sjukdom
och således fruktan för inskrifning på sjukhuset.» Omedelbart därefter yttrar han
sig om påståendet, »att det ofta händer, att dessa kvinnor, innan de gått till
besiktningsbyrån, druckit sig mer eller mindre rusiga för att ej så mycket uppfatta
skammen att blifva besiktigade». Detta påståendes sanning tillbakavisar han alldeles,
utom möjligen för en eller annan alkoholists vidkommande. Angående sistnämnda
ämne har jag ofvan någorlunda utförligt. yttrat mig och kommit till nästan samma
slut som prof. W. Då, enligt hvad under sammanställning 18 är anfördt, dryga
8 o % af kvinnorna redan före byråskrifningen brukat låta undersöka sig af sina
kunder i osedligt syfte, kan åtminstone ej jag förklara huru de, då de på byrån
'') Anf. arbete sid. 188.
70
sedan skola undergå besiktning af eu läkare, kunnat i en hast blifva så hjärtnupna,
att de först måste berusa sig.
För att bilda sig en åsikt om kvinnornas rädsla för själfva besiktningen
behöfver man dock lyckligtvis ej hålla sig blott till andras erfarenhet, utan kvinnorna
hafva själfva uttalat sig i ämnet och meddelas därför ett par utdrag ur en
skrifvelse, författad af några kvinnor, som den 2:dra mars 1904 voro intagna å
sjukhuset Hira och afsedd att uppläsas på ett sedlighetsmöte någon dag därefter.
Efter att i skrifvelsen först hafva anfört, huru de ingenstans få bo, mången
städes
ej få gå, huru de sättas in i fängelse o. s. v. yttras följande: »Vi har
flere gånger blifvit tillfrågade, om det är själfva den läkarebesiktning vi regelbundet
måste underkastas vi rädes för — men härpå svara vi ett enstämmigt nej! ’) Men
de åtgärder hvilka vidtagas, om jag af giltiga skäl varit ur stånd att bevista densamma.
Hårdt blifver jag då tilltalad och straffad därför. Men aldrig tillfrågad
om motivet för denna förseelse, det må nu varit sjukdom eller brist på det nödvändigaste
i klädväg, som gjort det omöjligt för mig att infinna mig till besiktning.
(Likväl ingen pardon.) Vi inse själfva nödvändigheten af denna besiktning —
underkasta oss den gärna för vårt eget som för andras bästa. '') Det är ej om
befrielse därifrån vi sträcker våra händer och hjärtan, utan att de straffstadgar på
ett eller annat sätt kunna mildras, tv ingen paragraf är så sträng och äger den
skärpa som tvångsarbetslagens.» -—- — — Härpå anföras en del exempel på dess
stränghet, hvarefter fortsättes: »Vi underkasta oss villigt läkarebesiktning*), men
ropa om hjälp och ändring uti de förbud att gå och vara, mer än nu tillätes, ty
vi äro snart sagdt hemlösa alla, igenom de förbjudningar polismyndigheten dagligen
gör. Då prostitutionen ovillkorligt måste vara ett förblifvande, hvar skola vi som
äro offer under densamma då få vara, frågas af
flera af samhällets olyckliga.»
Denna skrifvelse författades mig fullkomligt ovetande och öfverlämnades till
mig med förfrågan, huruvida jag hade något emot att den framlämnades på det
omnämnda mötet. Jag förklarade, att så ingalunda vore fallet, men gjorde dem
uppmärksamma på en del felaktiga uppgifter i skrifvelsen (såsom deras påstående
angående påföljden af uteblifvande från besiktning, äfven om laga förfall förefunnits
m. m.). För att utröna den allmänna meningen gick jag in på hvarje sjuksal
och frågade där varande kvinnor, om de tagit del af skrifvelsens innehåll och om
de godkände detsamma, och alla utan undantag svarade ett obetingadt ja. Som
antalet kvinnor på sjukhuset vid tillfället var ganska stort, 104 st., torde skrifvelsens
innehåll kunna antagas vara ett ganska troget uttryck för samtliga besiktningsskyldigas
åsikt. Skrifvelsen sändes sedan med ett af kvinnorna betaldt bud till
'') Spärradt af undertecknad.
7i
mötet, men hlef där aldrig uppläst, troligen emedan den var anonym; att den i
någon män stred mot mötets ändamål, som var att inlägga en gensaga mot skörlefnadens
reglementering, vill jag ej antaga hafva haft något inflytande på dess öde.
Skrifvelsens mening är emellertid oförtydbar: de underkasta sig gärna läkare
besiktningen,
blott en del andra bestämmelser i reglementet borttagas. Hvad de
menat med uttrycket att de gärna underkasta sig läkarebesiktningen »för eget och
andras bästa» är klart redan i och för sig, men bestyrktes af en kvinna H. J. K.,
som den 20 april besökte mig för att ingå på ett räddningshem. Hon yttrade
nämligen »jag har sett i tidningarna, att prostitutionen skall borttagas;» (hon
menade naturligtvis den reglementerade); »det tycker jag vore mycket illa, ty jag
gick själf en gång en lång tid utan att förstå, att jag var sjuk.» Hon insåg
tydligen faran för henne själf att ej i tid komma under läkarebehandling; möjligen
tänkte hon äfven på faran för hennes kunder.
Det under de senaste åren allt oftare förekommande tillämpandet af lösdrifvarlagen
och den mikroskopiska gonokockundersökningens införande på besiktningsb-yrån,
hvilka naturligtvis föranledt att kvinnorna oftare dömts till tvångsarbete
och oftare sändts till sjukhus, hafva orsakat, att så många kvinnor sagt till
mig: »man kan ju inte hålla på med det här lifvet längre», och det är ett sak
förhållande,
att många t. f. af de nämnda orsakerna gifvit sig af till andra städer,
där det är mindre strängt, eller att de rent af upphört med sin skörlefnad. Antalet
besiktningsskyldiga kvinnor har också alltmera nedgått; så var detta antal vid slutet
af år 1903 468 st., men sjönk under år 1904, det år, då den mikroskopiska
gonokockundersökningen infördes, till 408; det var vid 1905 års slut 338 och
vid 1906 års slut blott 267. Utom nyss nämnda orsaker finnas nog flere, som
bidragit till nedgåendet af de besiktningsskyldiga kvinnornas antal, bland annat
minskadt antal nyinskrifna; meningen har blott varit att påpeka den afskräckande
inverkan på kvinnorna, som reglementeringen innebär.
Om denna upphäfdes, skulle kvinnorna alldeles säkert vida bättre trifvas med
»flicklifvet», och deras antal till följd däraf sannolikt åter stiga. På goda grunder
kan man äfven frukta, för att icke säga antaga, att reglementeringens upphörande
skulle medföra beklagliga följder i anseende på gatulifvet i de nu reglementerade
städerna. Huru detta gestaltat sig i till dömes Kristiania, framgår bl. a. af en i *
en Stockholmstidning sommaren 1906 införd artikel, hvarur må meddelas följande:
»Reglementeringen i Kristiania upphäfdes för 15 år sedan och reformens upphofsman,
som hade arbetat härför af humanitära och ideella bevekelsegrunder, trodde,
att härmed skulle inledas en ny aera af sedlighet inom folket. Emellertid visade
sig från början just inga tecken till någon förbättring i moraliskt hänseende, och
efter hand blef det efter allas erkännande långt värre än förut. Den norska
hufvudstaden blef i själfva verket beryktad öfver hela Europa för det skamlösa
72
gatulifvet, och det stod knappast till att efter skymningens inbrott färdas på offentliga
platser utan att bli generad af lättfärdiga kvinnor.
Nu erkänner Verdens Gång öppet, att förhållandet så som det artat sig är
en skam för Kristiania. Polisen står i själfva verket maktlös gent emot det lifliga
uppträdandet af lösaktiga kvinnor i stadens mest trafikerade gator om aftonen och
natten. - Tidningen (Verdens Gång) ser f. n. ingen annan utväg att
råda någon bot på eländet än att kommunen här griper in, där statens myndighet
icke räcker till och detta särskildt genom att uppföra ett nytt stort fängelse för
placering af kvinnorna i fråga.»
Ungefär lika låter det från Köpenhamn. I Malmötidningen af den i mars
detta år läses nemligen följande: »Nattliga kvinnojakter företagas allt som oftast
på Vesterbro. Det har nämligen visat sig, att den legaliserade prostitutionens
upphäfvande haft en del ohyggliga följder. Gatorna i nämnda stadsdel, där som
bekant afton- och nattlifvet pulserar allra lifligast, öfversvämmas af s. k. oktoberdamer,
som äro mycket närgångna och icke lämna de stackars manliga gatuvandrarne
i fred. Men en ännu värre följd är, att de smittosamma sjukdomar,
som äro förbundna med här i fråga varande sak, den senare tiden ökats i oroväckande
grad. Då kvinnorna icke längre äro underkastade obligatorisk läkareundersökning,
ge de läkarne helt enkelt en god dag, trots de straffpåföljder, de
kunna åsamka sig för denna uraktlåtenhet. Blott några nätters razzior medförde
sålunda, att icke mindre än ett 70-tal kvinnor måst inläggas på sjukhus. Dylika
helt annat än behagliga följder har prostitutionens upphäfvande haft för Köpenhamn,
och de böra tjäna som en allvarlig varning.»
Detta är alldeles i stil med hvad här varande danska och norska »flickor»
berätta. Många söka visserligen läkarvård, men då de icke i allmänhet vilja ingå
på sjukhus, hvaraf skola de under tiden.lefva annat än genom fortsatt osedligt
lefverne? Andra söka icke läkarvård, så länge de icke af svåra symtom tvingas
därtill, och en tredje del veta icke, att de äro sjuka — och huru skola dessa
ens kunna tänka på att söka läkarvård?
För att komma ifrån byrån fordras ju blott, att kvinnan där anmäler, att
hon erhållit tjänst eller arbete, att hon tagits i vård af anhöriga, eller att hon
lämnar staden. Om ock kvinnorna af andra skäl, som nedan skola vidröras, hafva
större eller mindre svårighet att skaffa sig plats, torde således den omständigheten
att de byråskrifvits icke kunna anses lägga något svårare hinder i vägen för deras
återgång till hederligt arbete, om blott hos dem god vilja jönefunnes. Att denna
senare ofta fattas, kan man nog å ena sidan tycka vara deras eget fel, men detta
73
fel bör å andra sidan bedömas med mildhet. Många äro ju utgångna från dåliga
hem, där de från sin späda barndom insupit den föreställningen, att det blott är
en gammal fördom, att ett osedligt lif är något skamligt, och andra har hemmet
ej kunnat bibringa en så fast sedlig ståndpunkt, att de, då de stode vid skiljovägen,
föredroge ett lif i hederligt om ock ibland tyvärr föga inbringande arbete
framför ett lif i lättja, nöjen och njutningar, t. o. m. om medlen därtill måste
anskaffas genom ett osedligt lefverne. Vid bedömandet af denna fråga må man
ej heller glömma, hvilken icke ringa roll de s. k. svältlönerna spela, och detta
icke blott vid skörlefnadens början, utan ännu mera vid återfall i den samma.
Af prof. Johansons tabell i framgår ock, att medeltalet af de under åren
1900—1904 från byrån slutgiltigt afgångna utgör öfver 100, ett ingalunda litet
tal, som dock skulle hafva kunnat vara mycket större, om blott hos kvinnorna
önskan att komma ifrån »flicklifvet» varit allmännare utbredd.
Nämnda tal bekräftar äfven det ofvan sagda, nämligen att svårigheterna att
»komma ifrån byrån» ej måtte vara så stora, då så många årligen kunnat afgå.
Den motsatta åsikten är dock den bland kvinnorna allmänt härskande eller, rättare
sagdt, framhållna. De hafva nog rätt i sin åsikt; deras misstag består blott däruti,
att de antaga skulden därtill ligga hos byråskrifningen i st. f. hos dem själfva.
Detta erkänna de ock omedvetet, ty om man på sjukhuset gör dem uppmärksamma
på deras kropps- och själsfördärfvande lefverne, svara de i de allra flesta fall:
»jag skall taga mig plats, när jag kommer ut». Detta svar har jag fått hundratals
gånger och det tyder ju icke alls på, att de anse byrån utgöra något synnerligt
hinder för dem att börja ett hederligt lif, ehuru de vid andra tillfällen anse
med sin fördel mera förenligt att framhålla motsatsen. En del sätter också sin
uttalade afsikt att skaffa sig plats i verket, men större delen uppskjuter dag efter
dag och vecka efter vecka att vidtaga några åtgärder i nämnda ändamål, äfven om
deras yttrande vid samtalets förande varit allvarligt menadt. Det är alldeles som
när de började sitt skökolif; de tänkte då, efter hvad en stor mängd af dem sagt
mig, blott hålla på därmed en liten tid och sedan återgå till hederlig sysselsättning,
men först ville de skaffa sig pengar till än den ena saken, än till den andra, än
ville de vara sina egna herrar och roa sig ytterligare en liten tid. Följden af
detta ideliga uppskjutande blef helt naturligt den, att de fingo allt svårare, ju längre
de dröjde, att öfvergå från sitt otyglade lif till ordnadt arbete. Då jag efter någon
tid ånyo träffat dem och frågat, hvarför de ej fullföljde sin afsikt, eller sitt löfte
till mig, att skaffa sig plats, har det stående svaret varit detta: »det är så svårt
att få en plats, då man icke har några betyg.» Ja! just däri ligger det, men
denna svårighet drabbar alla, män och kvinnor, byråskrifna eller icke. Orsaken är
naturligtvis ej att söka i byråskrifningen, ty svårigheten är nog lika stor för dem,
som uti icke reglementerade städer hängifvit sig åt skörlefnad under längre tid,
utan orsaken ligger hos dem själfva, som ställt sig så, att de icke haft några
IO
74
användbara betyg. Att en kvinna, om hvilken det är kunnigt att hon varit vid
byrån, har svårare att erhålla plats än en ärbar flicka, är ju ej blott rätt och billigt,
utan äfven lika naturligt, som att man ej så gärna tar en i tjänst eller arbete, om
hvilken man vet, att han super eller att han är behäftad med andra sedliga oarter.
Jag talte i somras med en kvinna, som förut gått 8 år på byrån, men nu sedan
i o år är i alla afseenden aktningsvärd, i detta ämne, och hon yttrade, såsom mig
synes fullt riktigt: »säjer man, att man varit vid byrån, så vill ingen ha’ en, men
det vill ingen heller, om man säjer, att man varit smyg».
En del har börjat skörlefva för att försörja sitt barn, sin man eller sin samboende
älskare eller till följd af sjuklighet och anser sig af samma skäl vara
»tvungna» att fortsätta därmed; en annan del har hvarken kraft att på egen hand
resa sig eller någon räddande hand, som hjälper dem; en tredje del har nog dem,
som knappast önska något högre än att få hjälpa dem, men — de vilja ej ändra
sitt lefverne; angående dessa tvenne sista punkter äro en del uppgifter lämnade i
sammanst. 24.
Äfven om man tager dessa tre grupper i betraktande hvar för sig, är det
svårt att inse, huru den omständigheten att de blifvit byråskrifna skulle utgöra
något hinder för dem att komma ifrån byrån; svårigheter finnas nog för dem
alla, men de ligga i andra, ofvan delvis antydda förhållanden. Gärna må medgifvas,
att vissa svårigheter förefinnas att erhålla en anställning på den ort, där
de kanske sedan lång tid tillbaka fört ett sedeslöst lif, men dessa svårigheter kunde
med god vilja lätt undanrödjas genom att fara till en annan ort, där de ej vore
kända; så mycket respengar hafva de flesta, eller åtminstone kunde de lätt skaffa
sig dem.
Af professor J:s tabell 8 synes ock, att medeltalet af de under åren 1900
—1904 från Stockholm afflyttade eller afvikna var 138. Många af dessa hafva
dock nog blott flyttat till en annan stad för att där börja samma lif; några hafva
rest ända till Förenta staterna.
Då de på sjukhuset sagt sig med första skola taga plats, har för dem alltid
påpekats svårigheten att erhålla en sådan, ifall de ej hade något så när färska
betyg, och då jag af erfarenhet vet, huru jämförelsevis sällan de bruka sätta sin
afsikt i verket, har jag ofta rådt dem att i stället ingå på ett räddningshem, där
de vore mera skyddade för en mängd frestelser, som eljes lätt kunde draga dem
ånyo ut i fördärfvet, och därifrån de sedan efter återvunnen stadga kunde erhålla
plats. En liten del har visserligen följt det erhållna rådet, men de allra flesta
hafva svarat, att det ville de icke, ty där vore för instängdt och tråkigt, att där
vore för mycket andaktsöfningar, att de ej finge något betaldt för sitt arbete m. m.
dylikt. Att de där hade mat, kläder, bostad och undervisning i nyttigt arbete, så
att de sedan kunde få sig en plats och försörja sig med hederligt arbete, syntes
dem icke nog. Oaktadt all otacksamhet från många skyddslingars sida, och ehuru
75
många försök att upprätta de fallna misslyckats, äro dock de olika räddningshemmen
lika oförtröttade i sin kärleksverksamhet, och det är en glädje att se den „
stora välsignelse, som följt deras arbete för de fallna. De hafva upprättat ej blott
sådana, om hvilka godt hopp från början kunde synas förefinnas, utan äfven
många inbitna drinkerskor, som en lång följd af år gått vid byrån och angående
hvilkas upprättande man, mänskligt att döma, knappast kunde hysa någon förhoppning.
Hafva emellertid kvinnorna på ett eller annat sätt afgått från byrån, återkommer
dock en stor del ganska snart. Af dem som direkt d. v. s. icke genom
internering, afgått återkomma 50—bo % \ Bland de 800 här afhandlade finnes
om en stor del antecknadt, att de kortare eller längre tider, ända till flere år,
varit i arbete, men ånyo börjat sitt sedeslösa lif. Tillfrågade om orsaken kunna
många i början knappt angifva någon bestämd orsak därtill, utan svara blott att
»när man en gång varit i det här lifvet, går det så lätt att komma dit igen».
Gick man dem något närmare in på lifvet med frågorna, fann man, såsom väntas
kunde, att alldeles samma .orsaker, som från första början dref dem ut i skörlefnaden,
ånyo förmått dem att dit återvända, dock spelade det lätta penningförvärfvet
en ännu större roll vid deras återfall, än hvad det gjorde vid deras första inträde
på lastens bana, och detta är ju lätt förklarligt, ty de hade under skörlefnadens
tid fått lefnadsvanor, till hvilka deras inkomster sedan, då de skulle genom hederligt
arbete uppehålla sig, ej alls räckte, och hellre än att göra några försakelser
återvände de i det förra lifvet.
De i sammanst. 4 nämnda tillskynderskorna hafva heller icke saknats vid
återfallet, och den kvinna, som yttrade »om man också vill arbeta, så får man
aldrig vara i fred för ’flickorna’ här i staden; möter di en, så vill di, att man
skall följa med, och så går det på tok igen», hon skildrade ej blott sin egen utan
många andras erfarenhet.
Prof. Johanson ant. arbete sid. 23.
76
Sammanställning 24,
utvisande, huruvida kvinnornas närmaste släktingar erbjudit eller lämnat dem
hjälp att komma ifrån byrån.
Erbjudit sig att sända dem till Förenta staterna ........................
Skaffat dem plats ....................................................................
Sändt dem respengar hem.........................................................
Hämtat dem hem.................................................
Velat hjälpa dem, men ej fått ................................................
Hjälpt dem med penningar eller på annat sätt...........................
Tagit dem från byrån eller häktet ...........................................
Ej brytt sig om deras lefverne ...................................................
Erbjudit dem att komma hem......................................................
Förmanat och bedt dem bättra sig, men ej kunnat hjälpa .......
Släktingarna intet afvetat eller varit döda ................................
Summa 761 fall.
Att skaffa dem platser har i de flesta fall varit förspilld möda, enär de
vanligtvis ej brytt '' sig om att tillträda platsen eller ock snart lämnat densamma.
Att blott sända dem respengar har varit nästan ännu sämre, ty vanligtvis hafva
de festat upp dem eller användt dem till helt andra ändamål och stannat där de
voro; många kvinnor hafva flere, ända till 6 gånger fått respengar sig tillsända,
men ändå icke rest hem.
I detta vidsträckta land äro resorna till Stockholm i en stor del fall långa
och därför dyrbara, hvadan mången anhörig ej har råd att göra en stockholmsresa
för att hemföra den vilseförda. Åtskilliga hafva dock gjort det och i 28 fall
har kvinnan medföljt hem, men vanligtvis har hon ej länge varit i hemmet, förr
än hon börjat uttrötta föräldrarna med böner om att få återvända, eller ock har
hon efter någon tids hemmavaro helt enkelt gifvit sig af utan föräldrarnes medgifvande,
enär hon tyckte det vara för »långsamt och tråkigt» i hemmet, svnnerligast
om detta var beläget på landsbygden.
I 30 fäll hafva kvinnorna afvisat den erbjudna hjälpen, vare sig erbjudandet
bestått i att skaffa dem plats eller att få bo fritt hemma, om föräldrarna bodde
i Stockholm, till dess de hunne få sig någon ny plats, eller slutligen att medfölja
de till Stockholm uppresta föräldrarna hem till landet. I detta sist nämnda
fall hafva de antingen helt enhet vägrat medfölja hem, eller ock på ett eller annat
sätt, till dömes i ett gathörn, slingrat sig ifrån den uppresta fadern eller modern.
4 fall
10 »
12 »
28 »
30 »
3 5 »
38 »
50 »
51 »
184 »
319 »
77
Htt belysande exempel må här anföras. En fader hade två gånger förut förgäfves
gjort den långa resan från Engelsberg till Stockholm för att hemföra sin dotter;
3 :djc gången han var upprest lyckades han verkligen få henne ända upp i järnvägsvagnen,
men då tåget satte sig i rörelse, öppnade hon plattformdörren och hoppade
af, lämnande sin fader att för 3 :dje gången resa hem ensam. Detta är för öfrigt
icke det enda fallet, då föräldrar i samma ändamål fått resa tre gånger förgäfves.
Åt dem, som tagits från byrån eller häktet, har i flertalet fall därjämte
antingen skaffats plats eller ock hafva de medförts hem. I 50 fall hafva kvinnorna
utgått från så dåliga hem, att föräldrarna ej brytt sig om på hvad sätt döttrarna
skaffade sig sitt uppehälle; i 9 af dessa fall fingo de hjälp af döttrarne, hvilket
gjorde, att de ganska lätt försonade sig med deras lefverne.
I 51 fall hafva kvinnorna erbjudits att lämna Stockholm och i föräldrahemmet
i lugn och ro förbereda sig att börja ett nytt lif, men denna inbjudan
har ej efterkommits. I 185 fall har föräldrarnas ställning ej varit sådan, att de
kunnat lämna någon hjälp i penningar eller dessas värde, ej heller hafva de kunnat
inbjuda dottern att komma hem, utan de hafva blott kunnat med goda ord och
böner, ja i många fall under tårar, söka förmå henne att omvända sig från sitt
dåliga lif och börja en ny vandel. Blott i 15 fall hafva föräldrarna, då de sågo
alla sina förmaningar och böner vara förgäfves, förskjutit den ohörsamma.
Af de till den sista gruppen hänförda utgöres största delen af sådana, som
icke alls afvetat, huru djupt dottern sjunkit, mindre delen af sådana, som redan
voro döda, då dottern började sin skörlefnad; många af kvinnorna hafva tillagt,
att om blott föräldrarna visste deras belägenhet, skulle de genast komma och
hämta dem, eller åtminstone bedja dem komma hem. Att de icke lämnade föräldrarna
någon underrättelse om huru det var ställdt, har i en del fall berott på,
att de blygdes att göra ett sådant meddelande, i andra fall därpå, att de ej önskade
blifva hemhämtade.
Att så många föräldrar icke afvetat sin dotters olycksöde beror till största
delen därpå, att byrån numera, på grund af vunnen erfarenhet, icke underrättar
andra i landsorten boende föräldrar, än sådana, angående hvilka skälig orsak finnes
att antaga, att de kunna och vilja hjälpa sin dotter. I icke få fall har kvinnan
varnats eller ålagts samma dag hon intogs på sjukhuset, så att föräldrarna knappast
hunnit underrättas eller åtminstone icke hunnit meddela eller visa hvad de tänkte
göra i anledning af den meddelade underrättelsen. I några få fall har det händt,
att kvinnan med afsikt uppgifvit oriktig adress till föräldrarna; de äro nämligen
i allmänhet mycket rädda för, att föräldrarna skola få veta huru illa de ställt sig
här i lifvet.
Frånräknas de 3 19, som ej afvetat dotterns öde eller som redan voro döda,
då dottern började skörlefva, och hvilka således ej kunnat lämna någon hjälp, har
det alldeles öfverväldigande antalet, (392 mot 50), sökt rädda henne, om ock i
?8
många fall deras yttre villkor ej tillåtit dem att gifva annat än goda råd och förmaningar.
Det har säkerligen känts hårdt för de föräldrar, som ej kmmat lämna
sin dotter någon hjälp i penningar eller deras värde, men icke mindre bittert har
det nog känts för dem, som sett den lämnade hjälpen alldeles bortkastad, eller att
dottern rent af icke velat blifva hulpen.
Återstår att nämna något om de sätt, på hvilka kvinnorna afgå från byrån.
Såsom i början nämndes voro 41 af de 800 här afhandlade kvinnorna vid för
frågningarnas
anställande redan afgångna från byrån, åtminstone tillfälligt; således
voro blott 759 fortfarande besiktningsskyldiga. Nu, d. v. s. 1 till högst 3 år
efteråt, återstå af dessa blott 245 st., som fortfarande äro underkastade denna
skyldighet; afgången, den må nu vara tillfällig eller slutlig, har således, trots de
påstådda svårigheterna att komma ifrån byrån, varit ganska stor. Att göra en
särskild bearbetning öfver de olika sätt, på hvilka just dessa kvinnor afgått från
b\rrån, torde emellertid ej vara af behofvet påkalladt, då så talrika liknande uppgifter
af professorerna Welander1) och Johansson'') redan föreligga. Blott ett par
afgångsorsaker hafva blifvit bearbetade, nämligen dödsfallen och giftermålen.
27 hafva aflidit, och af dessa dogo bland annat 7 i lungsot (bland dem
den efter döden så omtalade iörtattarinnan till »Den undre världen»), 2 hafva
begått själtmord genom intagande åt sublimat, en skar pulsådrorna af sig på ett
hotell i sällskap med en älskare och en^ inbiten drinkerska hittades en morgon död
1 Djurgårdsskogen.
9 stycken hafva ingått äktenskap, däraf 2 st. med civila tjänstemän. Äfven
2 andra hafva gift sig, men redan hunnit återvända till byrån. Af de 9 har jag
sedan träffat 5 st., och de säga sig vara lyckliga i sitt äktenskap. Detta har
dock ännu räckt alltför kort tid för att det hittills lyckliga förhållandet skulle
kunna innebära någon sorts borgen för framtiden, men jag har förut under min
mångåriga verksamhet bland dessa kvinnor flere gånger träffat hustrur, som jag
kände från deras byråtid, och som varit gifta i flere år, och de hafva förklarat
såväl sig själfva som ock mannen vara mycket lyckliga och nöjda med hvarandra,
och hvarken deras sätt att skicka sig eller deras klädsel hafva varit ägnade att röja
hvad de en gång varit.
Afgången från byrån på grund af giftermål skulle äga rum vida oftare, än
hvad nu är fallet, om alla, för hvilka det blifvit utlyst, fullbordade äktenskapet,
men ofta hinner det ej längre än till lysningen, innan misshälligheter uppstå, som
1) Anf. arbete sid. 126. 2) Anf. arbete sid. 97 och följ.
79
göra att vigsel aldrig äger rum. För en stor del blifver äktenskapet olyckligt,
och många af dessa återvända inom ett eller annat år till byrån, och detta är
ju mycket förklarligt, då en kvinna af detta slag oftast ej äger de egenskaper,
som fordras för att göra ett hem lyckligt, och det samma är nog lika ofta fallet
med mannen, då han kunnat vilja taga eu sådan kvinna till hustru.
Af hvad här ofvan anförts framgår bland annat följande:
1) att 45,6 %, således icke ens hälften, af kvinnorna haft sitt första könsumgänge
med män ur de burgnare klasserna;
2) att 41 % af kvinnorna inlåtit sig på sitt första könsumgänge på villkor, som
starkt påminna om, och i en del fall verkligen äro en försäljning: gåfvor, löften
om pengar, kostnadsfria fester, ja, t. o. in. viss på förhand erlagd penningsumma;
j) att i de 45 fall, där orsaken till äktenskapslöftets brytande legat hos den ena af
parterna, felet i 74 % af fallen legat hos mannen, hvarvid dock är att märka,
att alla uppgifterna äro lämnade af den kvinnliga, jäfviga parten;
4) att öfver 70 % af kvinnorna mer eller mindre öppet uppmanats eller föranledts
af andra, oftats af skörlefvande kvinnor, att börja ett lättfärdigt lif;
5) att af de 62, som börjat skör lefva till följd af hafvandeskap eller för att försörja
sitt barn, endast 20 varit så pass ofördärfvade alt de vid skörlefnadens
början haft blott / älskare och 1 barn;
6) att inneboendesystemet blott i synnerligen ringa grad tillämpats 1 kvinnornas barndomshem,
och blott i 5,6 % aj fallen hafva de inneboende varit osedliga eller
supiga personer;
7) att nära 70 % af kvinnorna, sedan de på egen hand kommit ut 1 världen, och
innan de ännu börjat skörlefva, aldrig varit inneboende, samt att 11,4 % kommit
att innebo på dåliga ställen, där de alla synes hafva blifvit påverkade i dålig
riktning;
8) att öfver 59 % af kvinnorna redan före byråskrifningen börjat undersöka, huruvida
männen vore smittade, och detta vittnar om en så höggradig, redan före
byråskrifningen förvärfvad, oblyghet, att åtminstone hvad en stor del kvinnor
angår, föga berättigande finnes för det påståendet, att besiktningarna å byrån
föra med sig ett ökadt förslöande af kvinnornas medfödda blygsamhet. Det förhastade
i nämnda påstående framträder ännu tydligare, om. man tillägger, att
nära 83 % låtit undersöka sig af sina kunder redan före byråskrifningen;
9) att af de 675 kvinnor, hvars inkomster äro kända, dryga 58 % börjat skörlefva
utan att nöd varit någon föranledande orsak;
8o
10) att det är skökolifvet i och för sig och icke reglementeringen, som lätt kan göra
kvinnorna till drinkerskor ;
11) att alla de öfver ioo kvinnor, som vid ett tillfälle samtidigt voro intagna på
sjukhuset Eira, oombedda och fullkomligt frivilligt förklarat, att de för eget och
andras bästa gärna och villigt underkastade sig den regelbundna läkar besiktningen;
12) att själfva byråskrifningen ej lägger något hinder i vägen för kvinnorna att
återgå till hederligt arbete, utan den omständigheten, att de icke tidigare, än
fallet är, göra det, beror dels därpå, att de, åtminstone till en tid, trifvas bättre
med sitt obundna lefverne, än med ett ordnadt arbete, så att de icke vilja göra
ett ombyte, dels därpå, att de, möjligen till följd af sitt dagdrifvarlif, delvis förlorat
den erforderliga kraften och beslutsamheten att fullfölja den kanske mångfaldiga
gånger beslutade ändringen i sitt lefverne; samt
13) att icke kvinnorna allmännare tagas i vård af sina anhöriga, beror antingen på
bristande vilja hos kvinnorna själfva att mottaga, eller åtminstone helt utnyttja,
den erbjudna hjälpen, eller ock på de anhörigas okunnighet om kvinnans belägenhet,
men i regel icke på de anhörigas liknöjdhet.
Stockholm, midsommaraftonen 1907.
A. Lindblad.
UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE
ANGÅENDE
ÅTGÄRDER FÖR MOTARBETANDE
AF DE SM1TTOSAMMA KÖNSSJUKDOMARNAS
SPRIDNING
AFGIFVET AF
DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 6 NOV. 1903
FÖR ÄNDAMÅLET TILLSATTA KOMMITTÉ
IV
BILAGOR
STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
INNEHÅLL.
Om de smittosamma könssjukdomarna af U. Miillern-Aspegren.
Om de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande i Sverige m. m. åt Carl Malmroth.
Undersökningar i vissa frågor rörande de smittosamma könssjukdomarna åt Magnus Möller.
Om soutenörväsendet åt Hjalmar von Sydow.
Öfversikt åt de i vissa länder gällande lagbestämmelser om utvisning åt utländingar åt
Hjalmar von Sydow.
Redogörelse för »Tyska sällskapets för bekämpande af könssjukdomarna» tredje kongress
i Mannheim den 24 och 25 maj 1907 af J. E. Johansson och Magnus Möller.
Rättelse:
Om de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande i Sverige m. m.
Sid. 53, rad. 1 och 2: läs: Dessa föreskrifter hafva icke tillkommit i den ordning 24 §
af hälsovårdsstadgan för riket stadgar, utan hafva utgått etc.
OM DE SMITTOSAMMA KÖNSSJUKDOMARNA
DERAS
OLIKA STADIER, SMITTOFARLIGHET, FÖLJDER M. M.»
KORTFATTAD UPPSATS
PÅ UPPDRAG AF REGLEMENTERINGSKOMMITTÉN
FÖRFATTAD
U. MULLERN-ASPEGREN
MED. LIC.
IT"
STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCUS* BOKTR.»AKTIEBOLAG
Om de smittosamma könssjukdomarna.
Med smittosamma könssjukdomar (syfilis, ulcus molle, gonorré) menar
man en grupp sjukdomar, sinsemellan väsentligen olika, Indika hafva det gemensamt,
att de företrädesvis spridas genom könsumgänge. De spridas emellertid ej
blott genom könsumgänge, fastän detta är det vanligaste sättet, utan kunna äfven,
särskilt syfilis, spridas på andra sätt. Å andra sidan finnas äfven andra sjukdomar,
skabb, molluscum contagium, spetsiga condylom o. s. v., som tillfälligtvis kunna
öfverföras vid könsumgänge, men som dock ej räknas till de smittosamma könssjukdomarne.
Namnet »veneriska sjukdomar» (morbus venereus) användes först på 15ootalet
och betecknade då hvarjehanda å könsdelarne befintliga sjukdomssymtom, hvilka
samtliga antogos utgöra yttringar af »le mal francais» (syfilis). Så småningom
dels afskilde man från begreppet en del sjukdomar af ej smittosam art, dels använde
man namnet på alla yttringar af syfilis, äfven om de voro lokaliserade till andra
delar af kroppen än könsdelarne. Sedan man i förra århundradet lärt sig att
från syfilis afskilja'' gonorrén (dröppel) och ulcus molle (mjuk chancre, enkelt veneriskt
sår), innefattar således begreppet »veneriska sjukdomar»: syfilis, ulcus molle
och gonorré.
När och hvar dessa sjukdomar först uppträdt, vet man . ej. Att åtminstone
de två af sjukdomar^, gonorré och ulcus molle, funnits hos de antika egypterna
och judarna, därom vittna såväl egyptiska hieroglyfer som Mose böcker. I det
gamla Hellas och hos romarne voro dessa sjukdomar väl kända och de arabiska
läkarne beskrifva noggrannt och distinkt äfven flertalet af sjukdomarnes komplikationer.
Under medeltiden voro sjukdomarne äfvenledes väl uppmärksammade och beskinna
samt tyckas hafva varit mycket utbredda.
Mot slutet af 1400-talet uppträdde öfverallt i Europa farsotsmässigt (pandemiskt)
en enligt somliga källor ny sjukdom, införd från Amerika, enligt andra
en sjukdom, som visserligen förut existerat i Europa, men som nu fått mera epidemisk
och elakartad karaktär. Denna sjukdom var syfilis. Hur därmed än förhåller sig,
så torde sannolikt tvenne faktorer hafva haft inflytande på spridandet af sjukdomen:
dels de stora krigen med förflyttandet af stora människomassor från ett land till ett
annat, dels upptäckten af Amerika och Indien med däraf följande rörlighet af folken.
Historik.
4
Fransmännen beskyllde italienarne för att hafva gifvit de franska soldaterna smittan
under Karl den åttondes italienska fälttåg och kallade sjukdomen den »Neapolitanska
sjukan». Italienarne återigen beskyllde fransmännen för att hafva spridt sjukdomen
och gåfvo densamma namnet »Franska sjukan», ett namn som sedermera går igen
öfverallt i Europa (mal francese, morbus gallicus, franzoesiches Boese, franzoser o. s. v.).
Ofriga vanliga namn äro: latin: lues, franska: vérole, engelska: great pox, tyska:
Lustseuche.
Syfilis var vid sitt pandemiska uppträdande på 1500-talet synnerligen svår.
Massor af människor gingo en kvalfull död till mötes, och sjukdomen åvägabragte
förfärliga förstörelser exempelvis i ansiktet, särskildt näsan, munnen och svalget,
samt i bensystemet. Den kom till Tyskland och Schweiz 1495 — 96; till Nederländerna,
Danmark och England år 1496 och sannolikt till Sverige vid samma tid.
Under denna tid, då syfilis tog hela intresset för sig, glömde man nästan bort de
ofriga smittosamma könssjukdomarne, eller också räknade man in dem såsom symtom af
syfilis. Först så småningom, långt sedan syfilis börjat uppträda lindrigare, höjdes
röster mot identitetsläran (läran om att alla ifrågavarande sjukdomar voro framkallade
af samma sjukdomsorsak), och det dröjde så länge som till första hälften af
1800-talet, innan Hernandez 1811 och Ricord 1831 —1837 lyckades bevisa, att
gonorré och syfilis voro skilda sjukdomar. Bassereau visade sedan, att syfilis och
ulcus molle voro från hvarandra skilda sjukdomar (dualitetsläran).
5
Syfilis.
Oaktadt syfilis numera uppträder i eu vida mildare form än förr, torde den
dock ännu böra anses såsom den farligaste af de tre sjukdomarne. Den kräfver
säkert flera offer än både pest och kolera tillsamman. Professor Fournier kallar
syfilis tillsammans med tuberkulosen och alkoholismen »la triade des pestes contemporaines».
Syfilis är en kronisk (långvarig) infektionssjukdom, alstrad af ett specifikt
gift, hvilket öfverföres antingen genom contagion, d. v. s. direkt beröring (förvärfvad
eller acquererad syfilis), eller genom arf (bereditär eller congenital syfilis). Den är
konstitutionell, d. v. s. den sprider sig till kroppens alla delar samt framkallar i
resp. organ sjukdomssymtom, hvilka kliniskt äro hvarandra vidt skilda, men hvilka
alla kännetecknas patolog-anatomiskt af s. k. rundcells anhopningar.
Såsom orsak till sjukdomen erkännes numera den af Schaudinn 1905 funna
och beskrifna Treponema (eller Spirochaeta) pallium, en spiralformig organism,
hörande till eller närstående bakterierna. Den är med tillhjälp af särskilda färgningseller
belysningsmetoder vid stark förstoring ganska lätt att upptäcka i flertalet
färska syfilitiska symtom, svårare eller t. o. m. omöjlig att finna i senare symtom.
Intet djurslag är i samma grad som människan mottaglig för smittan; under
senaste åren har det dock lyckats öfverföra sjukdomen på djur, framför allt på de
människoliknande aporna men äfven på andra apor, kaniner o. s. v.
På allra sista tiden har ännu en betydelsefull upptäckt gjorts nämligen i afseende
på syfilis diagnosticerbarhet. Man har funnit, att ofta, äfven utan att
patienten har något påvisbart symtom af sin syfilis, i blodet finnas sådana ämnen,
att då blodserum tillsättes till vissa andra animaliska ämnen, en egendomlig reaktion
i afseende å upplösbarheten af röda blodkroppar inträder. Denna reaktion,
vanligen kallad den Wassermanska komplementbindningsreaktionen, torde nog i en
framtid få stor betydelse, då därigenom mången, som ej alls vet med sig haft
syfilis eller kanske tror sig vara botad ifrån en sådan, kan blifva underkunnig om
Definition.
6
Smittnings
sätt.
Stadier.
att han ännu har sjukdomen i kroppen, och kan få behandling resp. mera behandling
och sålunda räddas.
Smittämnet intränger genom hud eller slemhinna (med undantag för hereditär
syfilis). Det tyckes dock ej kunna genomtränga den normala oskadade huden,
utan ingångsporten utgöres af en lesion af huden, exempelvis en sårnad eller bristning.
Denna kan dock vara mycket minimal, ja mikroskopiskt liten, och kanske
uppstå först omedelbart före eller vid själfva smittoöfverföringen; vid könsumgänge
kan sålunda ett litet skafsår uppstå, genom hvilket smittan intränger. Vanliga
platsen för smittans införande i kroppen är könsdelarne och närmaste omgifningen
däraf; hos männen, särskildt inre bladet af förhuden och ollonet; hos kvinnan,
stora och små blygdläpparne, hvilka partier dels på grund af sitt läge äro särskildt
utsatta för att komma i beröring med den smittoförande afsöndringen från kontrahenten
dels på grund af sin tunna hudbetäckning äro lätt utsatta för hudafstötningar
och sårnader. Men äfven andra kroppsdelar kunna bli platsen för smittans
inträngande: extra genital smitta. Foumier har sålunda beräknat, att i minst 7 o/0
af alla fall af förvärfvad syfilis är ingångsporten för smittämnet andra platser än
könsdelarne. Praedilectionsstället är i så fall munnen, särskildt läppar och tunga.
Så t. ex. kan en kyss, användandet af en annans tobakspipa eller dricksglas förmedla
öfverförande af smitta; veritabla epidemier ha uppstått i glasblåserier på
grund däraf, att samma munstycke användts af ett flertal arbetare. Ej så sällan
har giftet inkommit genom någon hudlöshet å handen, sålunda ha många läkare
och barnmorskor ådragit sig den syfilitiska smittan i ett finger; syfilis har inympats
på samma gång som vaccinen; ammor ha af syfilitiska barn, som lagts till deras
bröst, inficerats å bröstvårtorna; åderlåtningsinstrumentet, rakknifven, lapispennan o. s. v.
hafva tjänat såsom smittoöfverförare.
Någon medfödd oemottaglighet (immunitet) gentemot syfilis finns ej; ingen
ras är förskonad, ingen ålder, intet kön, men en person, som en gång ådragit sig
syfilis, blir sällan smittad därmed en andra gång.
Har smittan väl inkommit å något ställe af den mänskliga organismen, kvarstannar
densamma först någon tid, hur länge vet man ej, sannolikt mycket kort
tid, å platsen för infektionen och är således en lokal åkomma: Primära stadiet eller
initialstadiet. Men mycket snart sprider sig sjukdomen till kroppens öfriga delar,
den blir konstitutionell: Konstitutionella stadiet.
Sjukdomsmanifestationerna under detta stadiums första två till tre år, stundom
längre, utmärka sig därigenom:
1) Att de företrädesvis afficiera ytliga organ såsom hud och slemhinnor;
2) Att de hafva benägenhet för läkning utan förstörelse af väfnaden: äro
resolutiva;
3) Att de äro mycket smittosamma;
4) Att de prompt påverkas af kvicksilfverbehandling.
7
Denna period kallar man det sekundära eller condylomatösa stadiet.
Senare manifestationer utmärka sig därigenom:
1) Att de äfven ofta angripa djupare liggande och för organismen viktigare
organ, speciellt nerv- och bensystemets organ;
2) Att de hafva en exquisit destruktiv (förstörande) karaktär;
3) Att de ej, eller åtminstone i ringare grad, äro smittosamma;
4) Att de ej så prompt påverkas af kvicksilfver.
Denna period kallar man det tertiära eller gummösa stadiet.
De bägge stadierna äro emellertid ej i verkligheten chronologiskt skilda,
emedan samtidigt eller omväxlande såväl lesioner af huden och inre organ kunna
uppträda, samt emedan samtidigt manifestationer såväl af destruktiv som resolutiv
art kunna inträda. Indelningen har emellertid häfd och är praktiskt lämplig.
Yttringarna af den konstitutionella syfilis uppträda recidivvis, d. v. s.
sedan ett eller flera samtidigt uppkomna symtom läkts, inträder i regel ett kortare
eller längre tids mellanrum, under hvilket den syfilitiskt smittade ej företer symtom
på sin sjukdom (latent syfilis). Ett efterföljande recidiv Tean helt eller delvis hafva
samma karaktär och lokalisation som ett föregående, men motsatsen inträffar äfven.
Sålunda kan för att taga ett exempel sjukdomen recidivera med en hjärnhinneinflammation
efter ett hudutslag. Recidiven blifva, ceteris paribus, färre och lindrigare
ju kraftigare och mera rationell behandling patienten underkastas, i gynnsamt fall
uppträder kanske blott ett enda. I sjukdomens början följa recidiven i regel tätare
på hvarandra, sedermera blifva de symtomfria mellantiderna allt längre, kunna blifva
ända till 20 år och därutöfver.
Anmärkas bör, att hvarje syfilis ej med nödvändighet inträder i det tertiära
stadiet; särskilt om sjukdomen behandlas metodiskt och omsorgsfullt, pläga de
tertiära symtomen uteblifva.
Initial- eller primära stadiet.
Å platsen för infektionen uppkommer efter 2 — 5 veckor det första symtomet:
Primär-sklerosen eller indurationen. Denna ter sig såsom en från punktstor till mer
än tvåkronestor egendomligt elastisk förhårdnad, belägen omedelbart under och i
huden. Visserligen visar sig i regel nästan omedelbart efter smittotillfället ett litet
sår, uppkommet på grund af afnötning af huden eller dylikt med inträngande af
varbakterier, men dettas utseende skiljer sig vanligtvis ej eller föga från ett vanligt
oskyldigt skafsårs. Först någon tid därefter, ofta sedan detta sår är läkt, visar
sig värkan af den syfilitiska smittan, sklerosen.
Sklerosen eller skleroserna, ty de kunna vara flera, är oftast tillräckligt stor
och tillräckligt karakteristisk för att kunna såsom sådan igenkännas, men ej sällan
Primär
sklerosen.
8
Hud- och
slemhinnor.
Lymfkörtlar.
händer det, särskild! beträffande kvinnor, att den antingen helt och hållet kan förises
eller ar sa obetydligt markerad, att diagnosen ej kan ställas, förrän sekundära,
] tCrtUl;a symtom kanske tiotal år därefter uppträda. Om sklerosen
C) , °r hten’ PIagar huden öfver densamma afstötas och det bildar sig då ett
sar (härd chancre) hvilket, i regel helt ytligt, ofta genom sin karakteristiska, liksom
fernissade, rodspackiga botten lätt igenkännes såsom sådant. Större sår äro
\ 1.egC gaifka ,°mma’ mindre e)'' Efter någon tid (i — 4 veckor) läker sig såret
”,‘”gen u an arr eller efterlämnar det ett vanligtvis obetydligt sådant. Förhårdnaden
uppmjukas långsammare och försvinner först efter månader eller år.
Under den tid, som förgår, medan sklerosen utvecklar sig, sprider sig giftet
udare. Det upptages i de till regionen hörande lymfbanorna och lymfkörtlarna
i vilka ansvara och blifva hårda. Sålunda ansvälla ljumskkörtlarna till »indolent a
buboner», da smittan träffat yttre könsdelarne; underkäks- och halskörtlarna då
lapparna eller tungan infekterats; axelhålans körtlar, då bröstvårtan eller ett finger
blifvit infekterad. Så småningom, c:a 6—12 veckor efter infektionen, sedan giftet
hunnit sprida sig i hela organismen, inträder sjukdomen kliniskt i
Konstitutionella stadiet.
n , , Detta Ufkde,S Vanligen med ett hudutslag (exanthem), skarpast framträdande
, . b ,an.de a ba’cn’ menj som kan sPrida sig öfver nästan hela kroppen. Det
bestar vanligtvis af brunroda, ej kliande eller smärtande fläckar (macuke, papler),
i svarare fall af bläsor eller bulnader. År utslaget lokaliseradt till partier med tunn
°f g hudbetäckning, t. ex. yttre könsdelarne, särskilt hos kvinnan, blir
m S h Cmucösa papler). Samtidigt uppträda å slemhinnorna, särskild
flå lans, ett utslag, visande sig såsom sårnader eller gråhvita beläggningar (slemhmnepapler,
plaques muceuses). De mucösa, resp. slemhinnepaplerna kunna visserhgen
vara ganska generande för den syfilitiskt smittade, men deras största betydelse
öger deruti, att den från desamma afsöndrade sårvätskan är synnerligen smittosam.
Också torde de flesta personer, som smittas med syfilis, erhållit smittan från sådana
mucosa- eller slemhinnepapler. Efter kortare eller längre tid försvinner utslaget,
a kvarlamnande forandnngar i hudfärgen, stundom ärr. Utslaget delar alla syfilitiska
symtoms benägenhet att recidivera. De efterföljande utslagen blifva dock mer eller
mindre begränsade till enskilda kroppsdelar, på samma gång som de blifva mera
djupt huden liggande och benägna till sönderfall, med förstöring af väfnaden.
Ganska ofta foregas hud- och slemhinneutslaget af feber, hufvudvärk, nyttighet samt
smärtor i nerver, muskler och ben.
Samtidigt med den första huderuptionen uppträder nästan alltid en mer eller
mindre utpraglad ansvällning af samtliga kroppens lymfkörtlar, ett symtom som
otta ar ovärderligt i diagnostiskt syfte.
9
Ögats olika delar angripas relativt ofta; inflammation i regnbågshinnan (irit) Sinnesorgan,
kan i månader tvinga en patient till overksamhet, och en del åt de sjukdomar i
ögats näthinna, Indika föra till blindhet, äro beroende på syfilis. Mera sällan
angripas hörselorganen. Dock kan syfilis understundom orsaka ej blott tillfälliga
hörselrubbningar, utan äfven bestående obotlig döfhet.
Med undantag af de å yttre könsorganen lokaliserade hudaffektionerna äro Urin- och
urin- och könsorganen, såväl hos man som kvinna, mera sällan säte för syfilitiska könsor£anenyttringar.
Undantag härifrån utgöres af testiklarna, hvilka relativt ofta angripas.
Organet ansväller, blir hardt och något ömt. Kvarstår affektionen längre tid, bortdör
körtelsubstansen så småningom (atrofierar); mera sällan inträder bulnad (varig
nedsmältning af organet); förändringarna åt organet gifva ofta anledning till sterilitet
(impotentia generandi).
Bensystemet angripes ofta, såväl i sekundära som tertiära stadiet. I förra Bensystemet,
fallet hafva yttringarna oftast form af uppdrifningar, åtföljda af svåra smärtor å
benens ytor. I senare fallet förorsakar sjukdomen uppkomsten af från benens
inre delar utgående svulstartade massor, med benägenhet till smältning af bensubstansen
och efterföljande genombrott genom huden, hvilket ofta resulterar i
synnerligen långvariga, på kroppens krafter tärande sårbildningar och fistelgångar.
Stundom kunna vanställande deformiteter uppträda, t. ex. det typiska förstörandet
af näsbenet, hvarigenom näsroten blir platt och insjunken, samt förstörandet af
hårda gommen, hvarigenom en högst generande kommunikation mellan mun- och
näshålorna uppkommer. Är sätet för sådana benförändringar de långa benen, kan
benbrott utan yttre våld (spontana frakturer) uppkomma.
Ledgångsaffektioner äro mera sällsynta. De uppstå antingen utan eller i Ledgångar
kombination med benaffektionerna. I förra fallet hafva de kliniskt en viss likhet °c
med akuta ledgångreumatismen. Äfven muskler kunna angripas. De svälla an och
blifva ömma samt kunna genom nedsmältning totalt förstöras.
Alldeles speciellt är nervsystemet, särskildt det centrala systemet (hjärnan Nervsystemet,
och ryggmärgen), utsatt för syfilitiska förändringar. Af alla tertiära symtom berör
ungefär en tredjedel nervsystemet och af dessa nära en tredjedel själfva hjärnan.
»Le systeme nerveux est la victime préferée du tertiarisme».
I sekundära stadiet, ofta i dess allra tidigaste stadium, uppstå nervsmärtor,
hufvudvärk, sömnlöshet, psykisk depression samt förlamningar beroende på inflammation
i nerverna — symtom, som dock i regel äro ofarliga. Ej sällan uppkomma
affektioner af hjärnhinnorna, tvingande till sängläge under månader och medförande
för längre eller kortare tid, ja stundom för framtiden, förlamningar, språkrubbningar
eller fallandesotsliknande anfall. Vida farligare äro dock de i tertiära stadiet uppkommande
symtomen. Många af de slaganfall (apoplexier), som drabba mannen
i hans bästa år, och som ofta resultera i död eller större och mindre förlamningar,
äro följder af syfilis. De äro beroende antingen på blödningar (hämorrhagier)
IO
från eller tillproppning (trombos) af de sj^filitiskt förändrade blodkärlen i hjärnan,
samt stundom på syfilitiska svulster inuti hjärnan. I hvilket fall som helst blir
resultatet irreparabel förstörelse af hjämväfnaden.
Såsom följder för centrala nervsystemet af genomgången syfilis kunna äfven
räknas tvenne af de mest fasansfulla sjukdomar man känner, nämligen tabes (progressivt
ryggmärgs lidande) och paralysie générale. Äfven om syfilis ej är den
enda af de orsaker, som framkalla dessa sjukdomar, kallade »Parasyfilitiska», torde
numera kunna anses såsom säkert, att syfilis vid uppkomsten af desamma dock
spelar en mycket stor roll; bägge sjukdomame föra till döden; den förra först efter
många års lidande, den senare redan efter 2 — 6 års förlopp. Tabes, som är en
sjukdom i hufvudsakligen bakre strängarna af ryggmärgen, yttrar sig i osäkerhet,
resp. oförmåga att röra sig, förlamningar, oförmåga att normalt kasta sitt vatten,
o. s. v. Paralysien, som beror på sjukdom i hjärnans barksubstans och i hjärnhinnorna,
börjar med smärre förändringar i lynnet, minnet och talförmågan samt
öfvergår sedan i omtöckning af förståndet, vanligen åtföljdt af storhetsvansinne,
samt slutar med fullkomlig andlig och kroppslig hjälplöshet.
Cirkulations- Någon gång afficieras hjärtat af sjukdomen. Symtomen äro desamma som
organen, för en del andra hjärtaffektioner: allmän svaghet, hjärtklappning, andnöd, beklämning
och ångest, vattensvullnad i benen o. s. v. Atfektionen för i regel till döden.
I de stora pulsådrorna kan syfilis orsaka lifsfarliga uttänjningar, s. k. aneurismer
eller blodsvulster. Vida oftare angripas dock de medelstora och små kärlen; deras
väggar blifva sköra och oelastiska och innerhinnan förtjockad och skroflig, så att
det uppstår antingen blödningar från kärlen eller förstoppningar i desamma, och
såsom ofvan antydts, bero en stor del af de lifsfarliga hjärnsymtomen just på
syfilitiska förändringar i kärlen.
Blodet själft röner ofta svåra förändringar till sin sammansättning, såsom
förminskning af de röda blodkropparnes antal eller dessas hämoglobinhalt (anemi),
förökning af de hvita blodkropparne (leukämi).
Andra organ. I tungan uppstå ofta antingen ytliga mycket generande sårnader eller mera
djupt liggande förstörelser af själfva muskelsubstansen. I svalget, matstrupen, magsäcken
och tarmarna, speciellt svalget och ändtarmen, kunna förstörelser uppkomma,
som leda till lifsfarliga förträngningar. Syfilis lokaliserar sig relativt ofta i lefvern
och för till ödeläggelser af större eller mindre delar af lefverväfnaden med däraf
följande svåra smärtor i underlif et, bukvattusot, samt blödningar från mage och
tarmar. Syfilitiska affektioner i njurarna orsaka ägghvitsjukdom med alla dess
följder: hufvudvärk, svaghet, hjärtlidande, vattusot.
11
Hereditär eller medfödd syfilis.
Med medfödd syfilis menas den syfilis, med hvilket ett foster infekteras före
födelsen. Syfilis ärfves från moder. Huruvida sjukdomen äfven ärfves från fader
omedelbart, utan att moder först är infekterad, är en ännu öppen dagens stridsfråga.
Händer sådant, torde det vara mycket sällsynt. Ju färskare och ju mindre
behandlad moderns syfilis är, desto svårare förlöper fostrets sjukdom. Blir sålunda
eu syfilitisk kvinna flere gånger hafvande, afslutas ofta det eller de första, ja ända
upp till io—15 hafvandeskapen med missfall (abort); fostret har då dött på grund
af svåra syfilitiska förändringar i nafvelsträngen, moderkakan eller dyl. Vid senare
hafvandeskap framfödas, ofta i förtid (partus praematurus), svaga, med mer eller mindre
svåra syfilitiska symtom behäftade barn, hvilka snart duka under. Senare kunna
barn födas, som antingen vid födelsen eller någon tid därefter visa lindrigare symtom,
och hvilka barn genom tjänlig behandling kunna ej blott hållas vid lif utan till
och med botas. Ligger moderns infektion mycket långt tillbaka i tiden, eller hai
hon blifvit kraftigt och rationellt behandlad, kunna fullt friska barn födas. I undantagsfall
kan syfilis ärfvas af en andra generation.
Till sitt väsende äro yttringarna af medfödd syfilis patolog-anatomiskt fullkomligt
desamma, som de af förvärfvad syfilis. Men symtomens yttre utseende,
dess lokalisationer och dess förlopp afvika i mångt och mycket från den förvärfvade
syfilis. Sålunda saknas naturligtvis initial-manifestationer och smittämnet, som från
modern direkt införts uti fostrets blodbanor, angriper mycket förr och svårare
lifsviktiga organ, såsom lefver, lungor, hjärta.
Huden angripes mycket ofta. Det uppträder öfver hela kroppen brunröda
fläckar, å fotsulan och flathanden ofta varfyllda blåsor (pemphigus syfilitieus neonatorum).
Kring mun, näsa och stolgångsöppning uppstå vätskande sårnader, hvilka,
särskildt de kring munnen, orsaka för lifvet bestående, karakteristiskt anordnade
strålformiga radiära ärr. '' Envis snufva förorsakar, att barnet har svårt såväl att
äta som att sofva. På grund af förändringar i förbeningszonerna uppstå böjningar,
ja till och med brott af benen. Lefver, njurar och lungor äro ofta svårt förändrade.
Vid något senare ålder uppträda hos barnen inflammationer i regnbågshinnan och
hornhinnan, hvilka orsaka bestående svnförluster. På grund af inflammation i inneiörat
(labyrinthitis) uppkommer nedsättning af hörseln. Tänderna, särskildt framtänderna,
missbildas sålunda, att de blifva ojämna, samt att dess fria ränder få
formen af halfmånformiga urgröpningar.
De trenne symtomen: synrubbning, hörselrubbning och tanddeformation
utgöra för lifvet bestående, i diagnostiskt afseende värdefulla tecken på hereditär
syfilis och benämnas »Hutchinsonska triaden».
Hereditär
syfilis.
12
Syfilis''
prognos och
profylax.
Ofta blir barnets så väl kroppsliga som själsliga utveckling försenad; barnen
lära sig att gå och tala sent. Stundom uppstå såväl defekter och missbildningar
af kroppen som defekter i själsförmögenheterna, från smärre rubbningar i intelligens
och uppfattningsförmåga till fullkomlig idioti.
Som en sammanfattning af syfilis verkningar, kan man sålunda säga, att i
mångfaldiga hänseenden sjukdomen kan blifva till en plåga för den infekterade;
den nedsätter för kortare eller längre tid hans arbetsförmåga, den kan bringa honom
i fullständig hjälplöshet genom förlamning, sinnesrubbning m. m., ja, till och med
och ej sällan för den till döden. Men den är ett gissel ej blott för den, som
ådragit sig sjukdomen, utan genom faders och framför allt moders sterilitet samt
genom degeneration i andra och tredje led sättes det kommande släktets, nationens,
rasens framtid på spel.
I denna sorgliga tafla finns dock en ljuspunkt: behandlingen; i denna hafva
vi ett, man kan nästan säga ofelbart medel att neutralisera sjukdomen och dess
följder, förutsatt att patienten blir underkastad behandling i tid samt tillräckligt
länge. Behandlingen bör börja, så snart diagnosen är säkert fastställd, samt fortgå
med vissa mellanrum minst två år, i regel tre till fyra år, stundom längre, äfven
om patienten under större delen af denna tid ej skulle hafva märkbara yttringar af
sin sjukdom. Någon snabb radikalkur för syfilis, hvarigenom smittan med ett slag
kan förstöras, gifves nämligen ej. Men genom långvarig intermittent behandling,
v successiv sterilisering», förmå vi ej blott att läka för handen varande symtom,
utan äfven att förhindra uppkomsten af nya sådana samt definitivt befria patienten
från hans sjukdom.
Att man således än i dag har så stor morbiditets- och mortalitetssiffra af
syfilis, beror ej därpå, att den moderna läkekonsten saknar effektiva medel att
bekämpa den utbrutna sjukdomen, utan därpå att många sjuka ej i rätt tid eller
kanske ej alls underkastas lämplig behandling samt mången gång därpå, att de sjuka
i tanklöshet eller vårdslöshet ej tillräckligt länge låta behandla sig.
Såsom förut nämnts, händer det någon gång, att sjukdomens såväl primära
som sekundära stadium kan förgå, utan att patienten har någon aning om det förfärliga
och lömska gift, som han hyser i sin organism; när så sent omsider sjukdomen
blir diagnosticerad med anledning af t. ex. ett slaganfall, en tabes, ett
aortaaneurysm, äro fatalierna försuttne och definitiv läkning omöjlig. Ofta händer,
att en syfilitiskt smittad kommer i rätt tid under lämplig behandling och har de
bästa föresatser att enligt läkarens råd genomgå tillräckligt långvarig och kraftig
behandling, men sedan de första symtomen läkts och patienten ej känt af sin
sjukdom kanske på flera månader, tror han sig vara fullt återställd, försummar
13
vidare behandling, ja glömmer bort sin sjukdom, ända till dess han kanske i o-tal
af är därefter, drabbad af ett tcrtiärt symtom, t. ex. hjärnblödning, får sota för sin
tanklöshet. »Mannen far betala pojkens skulder».
Hvar och en syfilitiskt smittad bör således i främsta rummet af sin läkare
erhålla allvarlig och samvetsgrann upplysning, förutom om sin sjukdoms smittofarlighet,
art, verkningar o. s. v., äfven om den absoluta nödvändigheten af grundlig
och långvarig behandling, hvarigenom dels smittofarligheten relativt hastigt förminskas,
dels patienten så småningom befrias från sin sjukdom. »Profylaxen af syfilis
ligga'' i dess behandling».
Behandlingen består hufvudsakligast uti införandet i kroppen af lämpliga
mängder kvicksilfvcr. Detta sker ej kontinuerligt utan vanligtvis kurvis sålunda, att
efter hvarje kur, som varar en till två månader, göres uppehåll i en till tre månader.
Kvicksilfret införes i kroppen:
1) s. k. Perkutant, d. v. s. kvicksilfret, vanligen i salfva, appliceras på
eller i omedelbar närhet af huden, för att i gasform upptagas i hud och lungor.
Hit hör smörjemetoden, då kvicksilfversalfva ingnides i huden, samt påsmetoden,
då medikamentet appliceras i påsar af tyg, som bäras närmast kroppen.
2) Direkt genom insprutning i kroppen. Denna metod, som tillåter ganska
exakt dosering, kan göras bekväm, i det att insprutningarnas antal i hvarje kur
kunna nedbringas till 7—10, företagna med 5—7 dagars mellanrum.
3) Genom matsmältningsapparaten i form af piller, lösningar, lavemang o. s. v.
Metoden är enkel, men tillåter ej exakt dosering och verkar ofta menligt på matsmältningen.
Utom kvicksilfverbehandling har ofta behandling med jodpreparat en välgörande
inverkan på syfilitiska symtom, speciellt de tertiära.
Af synnerlig vikt är det, att patienten lefver under så goda hygieniska förhållanden
som möjligt: undviker nattvak, alkohol- och tobaksmissbruk o. s. v., ty
erfarenheten visar, att syfilis förlöper vida svårare för personer med försvagad fysik,
än hos andra.
Behandling.
i4
Ulcus molle.
(Mjuk Chancre, enkelt veneriskt sår.)
Denna är den ofarligaste af de tre sjukdomar^, ja, den är med tå undantag
absolut ofarlig. Det är en akut lokal sjukdom, som yttrar sig såsom ett till
smittningsstället lokaliseradt frätande sår, som läkes genom ärrbildning. Smittan
utgöres af en bacill, som kan påvisas i de vänga afsöndringarna från såren.
Smittämnet inkommer, analogt med syfilissmittan, genom någon hudlöshet
i det parti, som kommit i beröring med smittoförande material. Smittan uppstår
nästan uteslutande vid könsumgänge, och den vanligaste platsen för infektionen är
yttre könsdelarne och trakten däromkring. Men äfven andra kroppsdelar kunna,
fastän mera sällan, inficeras.
Å infektionsstället uppstår redan kort tid efter infektionen ett litet sår, synligt
vanligen redan efter ett dygn och omgifvet af en liflig rodnad; är, såsom ofta
är fallet med huden å kvinnliga könsdelarne och förhuden hos mannen, huden
redan förut, t. ex. genom bristande renlighet, sårig eller sprickig, uppstå ofta massor
af, ja till hundratals, sår. Då dessa fräta ikring sig och sammanflyta, kunna ända
till barnhandstora sår uppstå. Såren äro i allmänhet mycket lätta att igenkänna
på de anfrätta ränderna och på frånvaron af förhårdnad under dem.
Ej sällan blir en person smittad med såväl syfilitiskt som Ulcus molle-gift.
I så fall visar sig först ett sår, till sitt yttre utseende fullt öfverensstämmande med
ett Ulcus mollesår, och först tre till fyra veckor därefter afslöjar det sig äfven
såsom en hård Chancre; ett sådant sår benämnes »Chancre mixte».
I anslutning till såren ansvälla ofta de till regionen hörande lymfkärlen och
lymfkörtlarna, vanligen ljumskkörtlarna. Dessa — buboner kallade — blifva di
ömma, värkande och nå stundom storlek af en knuten hand; ofta inträder i desamma
bulnad (varig smältning), föranledande till operativt ingrepp.
Af själfva såren har patienten i regel föga obehag. Uppträda körtelsvullnader,
kunna dessa däremot tvinga patienten till ett ofta långvarigt, ända till halfårslångt
stillaliggande. Ytterst sällan får patienten dock något men för framtiden af sin
sjukdom. Med lämplig antiseptisk behandling läkas såren relativt lätt, med efterlämnande
af ett ärr, hvarefter sjukdomen är definitivt häfd.
15
Gonorré.
(Dröppel.)
Denna är den vanligaste af de tre smittosamma könssjukdomarne. I allmänhet
beräknar man den vara 4 — 5 gånger vanligare än syfilis. Förr ansågs den som
en helt ofarlig sjukdom, en bagatell, men numera, sedan dess verkningar, särskilt
med afseende å de kvinnliga inre könsorganen, blifvit kända, är den erkänd som
vådlig för såväl individen som samhället. Gonorrén är en slemhinnekatarr, vanligen
lokaliserad till könsdelarnes slemhinnor, och är orsakad af en bakterie, Gonococcus
Neisseri, som kan påvisas i det af söndrade varet. Smittan öfverföres till mannens
könsdelar nästan uteslutande vid könsumgänge med gonorroiskt infekterad kvinna.
Kvinnan infekteras likaledes i regel genom könsumgänge; men ej sällan, isynnerhet
hvad små flickor beträffar, öfverföres smittan på oskyldigt sätt (gonorrhoea insons),
förmedlad ex. genom en termometer, en svamp, en handduk eller dylikt, förut begagnade
vid en gonorrhoisk kvinnas toalett.
På grund af den olika anatomiska byggnaden af könsdelarne hos mannen
och kvinnan blir gonorréns förlopp olika för de båda könen.
Gonorré hos mannen.
Den börjar så godt som alltid i urinröret. Ha gonokokker inkommit i Akut gonorré.
mynningen af urinröret, uppstår i detsamma en katarr med afsöndring af gonokokkhaltigt
var. Gonokokkerna och med dem sjukdomen utbreda sig dels uppåt urinvägarna
dels tränga de in i och emellan cellerna på djupet i slemhinnan, hvarest
de ofta blifva svåråtkomliga för behandling. Första symtomet af sjukdomen är
en känsla af kittling i främsta delen af urinröret, på samma gång mynningen af
detsamma blifver något fuktig eller hopklibbad. Detta märkes af uppmärksamma
patienter redan efter 2—3 dagar efter könsumgänget, och det är af synnerligt stor
vikt att redan så tidigt igenkänna och behandla sjukdomen, emedan det då ofta
lyckas, innan giftet hunnit tränga på djupet i slemhinnan, att på kort tid håfva
sjukdomen. Så småningom inträder en allt rikligare flytning af gulaktigt var,
urinrörsmynningen blir rodnad och ansvälld och det uppstår mer eller mindre
Kronisk
gonorré.
16
häftiga smärtor vid urinering samt vid erection af manslemmen. Stundom ansvälla
körtlarne i ljumskarne (buboner).
Efter någon tid — kortare vid rationell behandling — minskas såväl de
objektiva som subjektiva symtomen och efter 4—6 veckor kan processen vara
aflupen utan några som helst följder för framtiden. Emellertid är förloppet ofta
annorlunda, isynnerhet då sjukdomen ej i tid kommer under lämplig behandling
eller då den sjuke missköter sig, ex. genom excesser »in baccho» eller »in venere»,
då sjukdomen kan blifva kronisk eller sprida sig till andra lokaler.
Med kronisk gonorré förstår man en långvarig gonorré, ej, såsom man ofta
hör bland publikum, en obotlig gonorré, ty en sådan existerar näppeligen, åtminstone
hvad gonorré hos män beträffar. Vid den kroniska gonorrén är flytningen oftast
mycket ringa, stundom visar sig sådan blott om morgonen, eller då patienten
under en längre tid underlåtit att urinera. Smärtor eller andra obehag för patienten
förekomma'' sällan. Tid efter annan, ex. efter någon rikligare libation, kan visserligen
flytningen ökas för några dagar, men minskas i regel åter snart. Oftast
underhålles en kronisk gonorré därigenom, att i urinrörets vägg befintliga små slemkörtlar
äro infekterade. Dessa ansvälla då, kännas stundom såsom knappnålsstora
till ärtstora förhårdnader i urinrörsväggen och kunna i sig härbärgera gonokokker
mycket lång tid, ända till öfver år. Genom ärrig omvandling af kroniskt inflammerad
urinrörsväfnad uppstå förträngningar (stricturer) af urinröret, hvarigenom
hinder uppkommer för urinblåsans normala tömmande, hvilket medför svårbotliga
och plågsamma lidanden i urinblåsan och njurarna, ja, till och med kan orsaka
döden. En annan fara, som medföljer den kroniska gonorrén, är, att patienten
jämnt och ständigt är utsatt för att sjukdomen kan sprida sig till andra kroppsdelar
och där förorsaka vida svårare symtom.
Sin största betydelse har den kroniska gonorrén såsom spridare till andra
könet af dröppelsmitta. Under gonorréns akuta stadium förbjuder sig könsumgänge
på grund af de därmed förbundna smärtorna. Under det kroniska stadiet däremot
försiggår könsumgänget nästan alltid smärtfritt, ja stundom händer till och med, att
den kroniska gonorrén medför såväl ökad drift som ökad vällustkänsla. Dels i
ovetenhet om den fara, för hvilken en med kronisk gonorré behäftad man utsätter
den med honom könsumgänge öfvande kvinnan, dels mycket ofta i ren vårdslöshet
hängifva sig många kroniskt dröppelsjuka män åt könsumgänge och sprida sålunda
sjukdomen. Kunde man blott, vare sig genom upplysning eller andra medel
åvägabringa, att män, behäftade med kronisk gonorré, undveke könsumgänge,
skulle helt säkert någon gonorréfara ej längre existera.
Sprider sig sjukdomen uppåt bakre delen af urinröret (bakre uretrit) och till
den därmed i direkt kommunikation stående urinblåsan (biåskatarr), blir urinen
grumlig, varblandad, ofta blodbemängd. Det inställer sig värk i underlifvet, smärtsamma,
tätt påkommande urineringsbehof och stundom svårighet att frivilligt låta
17
sitt vatten, symtom, hvarigenom den sjuke otta för veckor eller månader fjättras
vid sängen. Sprider sig sjukdomen från blåsan vidare upp till njurarna, uppstår
njurinflammation (nephrit).
I samband med katarr i bakre urinröret inflammeras ofta de i närheten
liggande sädesblåsorna och biåskörteln. Inflammation af den senare (prostatit)
förnimmes af patienten i svårare akuta fall som eu känsla åt dot värk i samt
svullnad af partiet framför stolgångsöppningen och diagnosticeras vid rektal palpering
(undersökning med fingret i ändtarmen) såsom förstoring, ömhet och oregelbunden
form af körteln, som kan föra till afsevärda förstörelser genom varig nedsmältning
af organet. Vanligen blir en ganska svår operation då nödvändig. I lindrigare och
mera kroniska fall lokalisera sig gonokokkerna till visra smärre partier af blåskörteln.
Patienten har då föga direkt obehag af sin prostatit, men densamma har samma
stora betydelse som den kroniska gonorrén i urinröret, ity att den under åratal kan
underhålla fortvaron af en gonorré med alla dess konsekvenser. En annan följd af
prostatiten är, att könskraften kan aftaga i förtid, så att oförmåga till samlag
(impotentia coeundi) inträder.
En af de vanligaste komplikationerna utgöras af inflammation af sädessträngen
(funieulit) och bite stik e In (epididymit). Under ofta outhärdlig värk, feber och nyttighet,
ansväller då testikeln, får ofta storleken af ett gåsägg och blir hård och om;
huden öfver densamma blir röd och het. Efter några dagars behandling gå visserligen
symtomen hastigt tillbaka, men vanligen kvarstannar såsom följd en ärrig
hopsnörning af sädeskanalerna med den påföljd, att säden ej kan tömma sig ur
testikeln. Hafva båda testiklarna sålunda varit angripna, kan resultatet då blifva
frånvaro af sädeskroppar i könssekretet (aspermi), resulterande i oförmåga till aflandet
af barn (impotentia generandi).
Gonorré hos kvinnan.
Som förut nämnts, måste, för att mannen skall blifva infekterad med
gonorré, smittämnet intränga å och fastna i urinrörsslemhinnan. Kvinnan däremot
kan emottaga smittan ej blott i urinröret, utan äfven i de större (Baitholinska)
och mindre körtlar, som äro belägna kring och utmynna i födseln, i liftnodem
och i slidan. Däraf förklaras, att en kvinna, som öfvar könsumgänge med eu
dröppelsjuk man, vida oftare blir smittad, än en man, som öfvar könsumgänge
med en dröppelsjuk kvinna.
Yngre kvinnor, hvilkas slemhinnor äro spädare och ömtåligare, äro mera
emottagliga för smitta än äldre. Understundom händer det, att blott eu lokal, ex.
urinröret, infekteras, och om behandling i rätt tid inledes, kan sjukdomen då läkas
utan att vidare hafva spridt sig. Oftast finner man emellertid vid undersökning
af en gonorroiskt infekterad kvinna, att smittämnet slagit sig ned på flera platser.
35
i8
Urinröret.
Periuretrala
körtlar.
Bartholinska
körtlar.
Slidan.
Inficeras urinröret, inträder sveda vid och efter urinering, och en mer eller
mindre ymnig varflytning inställer sig. Svedan är vanligtvis mycket ringa och
varar blott några få (2— 8) dagar. Varflytningen är visserligen i början relativt
ymnig, men minskas dock äfven den ganska hastigt, för att sedan kvarstå, kanske
ofta minimal, i långa tider, ja årvis.
Urinrörs-gonorré, som i undantagsfall sannolikt läkes utan medicinsk intervention,
tager vanligen ett mycket långvarigt förlopp. Under det akuta stadiet
lägger patienten stundom märke till sin sjukdom, dock går det akuta stadiet ofta
förbi, utan att patienten anar, att hon blifvit infekterad. En sveda, ej allt för svår,
som försvinner om ett par daga", fäster hon sig ej vid och flytningen, som blandar
sig i öfriga, ofta rikliga afsöndringar från könsorganen, märker hon ej alls. Under
det kroniska stadiet af urinrörs-gonorrén är det däremot mycket sällsynt, att
patienten är underkunnig om sin sjukdom; vanligtvis blir hon först varskodd därom
vid en eventuell läkarundersökning.
Den kroniska urinrörs-gonorrén i och för sig medför sällan för kvinnan
svårare följder, men den har sin stora betydelse, dels därigenom att från densamma
smittan han spridas till öfriga delar af kroppen, dels därigenom att smittan kan
öfverföras från densamma till den med kvinnan könsumgänge öfvande mannen.
I yttre födseldelarne, särskildt trakten kring urinrörsmynningen, befinna sig ett
antal i regel mycket smala, ofta trådfina ända till 2 — 3 cm. långa nudinstjälpningar
och körtelgångar. I dessa lokaliserar sig mycket ofta gonorrén. Vid undersökning
af könsdelarne synes då mynningarna något rodnade och från desamma kan
frampressas smittoförande var. Infektionen af dessa gångar förorsakar patienten
inga direkta obehag, men spelar eu stor roll såsom underhållande en kronisk gonorré.
Större eller mindre obehag förorsakas patienten däremot, då de stora Bartholinska1)
körtlarna eller deras utförsgångar infekteras (bartholinitis). Bartholiniten kan antingen
vara akut eller kronisk. Vid den akuta ansväller körteln med omgifning betydligt,
och det inträder en böldliknande, värkande och om svullnad, som vanligtvis slutar
med varig nedsmältning. Vid den kroniska ansväller körteln mindre, blir ärt- till
hasselnötstor, hård och föga om. Då man mellan fingrarna klämmer på körteln,
framkommer ur dess rodnade mynning gonokokkhaltigt var. Den kroniska affektionen
förorsakar patienten föga direkta obehag, men har sin stora betydelse såsom
infektionskälla. Gonorrhoisk inflammation af slidan (vaginitis) förekommer sällan
hos vuxna individer, men är ganska vanlig hos små flickor, hvilkas späda slidslemhinna
är mycket mottaglig för gonorrhoisk smitta. Affektionen, som dokumenterar
sig med afsöndring af gonokokkhaltigt var från slidan, är hos barn mycket långvarig
och svårbotlig.
'') Dessa körtlar, belägna en på hvar sida om ingången till slidaD, afsöndra ett segt slem och
utmynna med sina utförsgångar i närheten af de små blygdlåpparne.
i9
Kommer smittan in i lifmoderhalsen, kan sjukdomen visseiligen stanna
här, men ofta sprider den sig vidare in uti de inre könsdelarne. litmodeikropp,
äggstockar, äggledare samt till bukhinnan.
Den gonorrhoiska lifmoderkatarren (endometritis) förlöper föi patienten otta
sä godt som utan alla subjektiva obehag; någon gång misstänker hon sig vala sjuk
på grund af ökad och mera varblandad afsöndring från könsdelarne. Stundom
åtföljes dock endometriten af feber, frosskakningar, värk och ömhet i underhfvet
o. s. v.; i så fall har affektionen i regel gripit öfver på omgifvande väfnader.
Vid undersökning, hvilken alltid måste företagas med tillhjälp af s. k. speculum,
af en kvinna, som lider af gonorrhoisk endometritis, finner man i akuta
fall en ökad, mer eller mindre gulaktig, ofta mycket seg flytning från lifmodermunnen,
som oftast är rodnad och sårig. Vid mikroskopisk undersökning finner
man rikligt med gonokokker. I kroniska fall däremot är afsöndringen ringare och
ofta för blotta ögat hvarken kvantitativt eller kvalitativt förändrad. Undersöker
man däremot afsöndringen under mikroskopet, finner man densamma innehålla utom
var äfven gonokokker i större eller mindre mängd, ja ofta är gonokokkernas antal
så ringa, att det kan behöfvas flera undersökningar, helst företagna på olika dagar,
för att konstatera deras därvaro. Emellertid kan en sådan kvinna, som i sin lifmoder
härbärgerar ett visserligen så ringa antal gonokokker, att det är förenadt
med de största svårigheter att påvisa desamma, relativt lätt inficera en med henne
könsumgänge öfvande man. Det behöfs ju blott, att en enda gonokokk kommer
i beröring med mannens urinrörsslemhinna, och infektionen är gjord.
Den gonorrhoiska endometriten kan i undantagsfall läkas efter kortare eller
längre, ofta årslång behandling, utan att hafva spridt sig vidare. I många fall
åter, och vanligtvis sådana, som gifvit patienten så ringa symtom, att hon ej
drifvits att anlita läkare, sprider sig sjukdomen till djupare delar af lifmodem
(metritis), bukhinneklädnaden af densamma (perimetritis), äggledarne (salpingitis)
och äggstockarne (oophoritis). I så fall uppkommer för patienten ett mycket beklagligt
tillstånd. Symtomen kunna visserligen i det ena fallet vara något lindrigare,
i det andra fallet något svårare, beroende dels på huru stor utsträckning
sjukdomen fått, dels på graden af densammas intensitet. Med större eller mindre
variationer inställa sig för patienten följande symtom: Svår värk i underlif vet,
särskildt vid menstruationstillfällena, som oftast förlöpa oregelbundet. Värken kan
vara motande, stickande, skärande och ej lämna patienten någon ro hvarken dag
eller natt, samt är nästan omöjlig att lindra utan narkotiska medel. AptitlösAet,
stundom kräkningar och allmän svaghet inställa sig, så att patienten, äfven om
smärtorna ej ensamt fjättrade henne vid sängen, dock snart af blott svaghet
måste hålla sängen. Arbetslust och arbetsförmåga försvinner. Dessutom inträder
ofruktsamhet, antingen så att kvinnan aldrig blifver hafvande, eller så att fostret
utstötes för tidigt. I släptåg med de direkta symtomen inträda allehanda nervösa
Lifmoder.
Äggledare.
Äggstockar.
20
Ögon
blennorré.
och hysteriska rubbningar. Den sjuke blir till daglig plåga för såväl sig själf som
sin omgifning och detta tillstånd, i hvilket patienten framlefver sitt lif, som en
skugga af ett lif, kan räcka tiotal år, ja hela kvinnans återstående lifstid, ända till
dess hon befrias därifrån antingen genom döden, väl i regel förorsakad af någon
annan sjukdom, eller genom en mer eller mindre vidtgående operation — eu
operation, som visserligen i gynnsamt fall genom radikalt aflägsnande af de sjuka
könsorganen kan undanröja de af gonorrén orsakade symtomen, men som på
samma gång fråntager kvinnan en del af förutsättningarne för hennes kvinnlighet
och ofta lämnar henne i ett tillstånd af psykisk och fysisk depression, föga eller
icke alls afundsvärdare än hennes förut beklagansvärda tillstånd.
Extra genital gonorré.
Förutom könsdelarne kunna äfven ögonens bindehinnor, i ytterst sällsynta
fall näs- och munslemhinnorna samt ändtarmens slemhinna direkt infekteras med
gonorré.
Träffas ögats bindehinna af gonokokkhaltigt material, uppstår en svår och till
sina följder ofta fördärfbringande ögonsjukdom: ögonblennorré. Den uppträder antingen
hos nyfödda (blennorrhoea neonatorum), hvilkas ögon blifvit vid själfva
födelsen infekterade af en gonorrhoisk moders genitalsekret eller hos äldre (blennorrhoea
adultorum'', hvilkas ögon infekterats därigenom, att giftet, ex. medelst fingret, öfverförts
från de gonorrhoiskt affekterade könsdelarne. Ögonlocken ansvälla betydligt,
så att man blott med yttersta svårighet kan öppna dem; värk, ömhet och riklig
varflytning inställa sig. I lindrigare fall samt efter lämplig behandling kan sjuk>
domen på 3 ■ 6 veckor vara fullständigt häfd utan men för framtiden, men i
svål are fall däremot griper sjukdomen öfver på hornhinnan, hvarest den gifver anledning
till ofta stora, hela hornhinnan förstörande sår, som i bästa fall läkas med
mer eller mindre svåra hornhinnegrumlingar, förorsakande motsvarande nedsättning
af synförmågan, men som i andra fall kunna föra till hela ögats ödeläggelse.
Blennorren hos nyfödda förlöper i allmänhet mildare än hos vuxna. Förr var
ögonblennorrén hos nyfödda mycket allmän, men sedan man funnit, att indrypning
af 1—2 % lapislösning i ögonen (Credés metod) är ett så godt som absolut
säkert medel att förebygga sjukdomen, och denna behandling blifvit allmänt gängse,
är sjukdomen numera ganska sällsynt.
I ytterst sällsynta fall kan nässlemhbman och munnens slemhinna afficieras
af diöppelgiftet, orsakande svar och obehaglig näs- och munkatarr.
Ej sa sällan inficieras ändtarmens slemhinna. Detta kan antingen ske
vid coitus contra naturam, eller oftare, såsom nästan uteslutande hos kvinnor
sker, genom nedflytande af gonokokkhaltigt var från könsdelarne till stolgångs
-
21
öppningen. Sjukdomen, som yttrar sig genom afsöndring af mer eller mindre
rikligt var från ändtarmen samt smärtor vid afföring, är i allmänhet för patienten föga
generande, men kan gifva anledning till ganska svårläkta sår, hvilkas än föiorsaka förträngningar
af ändtarmen.
Komplikationer, ej rörande urin- eller könsorganen.
Från ett gonorrhoiskt infekteradt organ kan dröppelgiftet medelbart genom
blod- eller lymfbana spridas till öfriga kroppens delar (dröppel-metastaser), såsom
till ledgångar (dröppelreumatism'''', senskidor, ben och benhinna, muskler, lungsäckar,
hjärta och blodkärl, hjärnhinna och nerver.
Dröppelreumatism (Arthritis gonorrhoica) är en i förhållande till det stora
antalet dröppelsjuka patienter relativt sällsynt sjukdom. Man har beräknat, att den
förekommer hos i — 2 % af alla dröppelsjuka. Den uppstår vanligtvis plötsligt, i
det att under feber och mattighet en led, sällan flera, oftast knäleden, ansväller.
Leden blir om för beröring och värkande, huden öfver densamma het och rodnad.
Sjukdomens förlopp är alltid ganska långsamt; efter veckors eller månaders stillaliggande
och lämplig behandling plägar dock affektion^! försvinna utan menliga
följder. I många fall kvarstår dock för lång tid någon slapphet och minskad rörlighet
i leden och i undantagsfall uppstår styfhet (ankylos) af leden.
Öfriga metastaser äro mindre vanliga. Gonorrhoiska metastaser i senskidor,
nerver, muskler och benhinna yttra sig i ansvällning af resp. partier, ömhet vid
beröring, värk och smärtor vid rörelser. Metastaser i hjärtat och cirkulationsorganen
uppträda med ungefär samma symtom som blodförgiftning och kunna medföra
döden.
Någon immunitet, vare sig medfödd eller förvärfvad, mot gonorrhoisk smitta
finns ej. Lika ofta som en person utsätter sig för smitta, lika ofta kan han
blifva smittad.
Äfven om gonorrén blott i undantagsfall i motsats till syfilis leder till döden,
har den ändock sin oerhördt stora betydelse för individen dels genom det större
eller mindre afbräck i den smittades förvärfsförmåga, som den temporärt orsakar
för nästan hvarje dröppelsjuk person, dels genom de svåra och obotliga skador,
ofta fullkomlig invaliditet (kronisk ledgångsinflammation, blindhet, underlifslidande
hos kvinnor) den medför samt för samhället dessutom genom den minskning i
nativiteten, som den orsakar. Neisser anser, att i minst 50 % af alla barnlösa
äktenskap, där barnlösheten ej är genom andra medel afsiktligt åvägabragt, steriliteten
beror på gonorrhoiska följder hos mannen eller kvinnan.
Immunitet.
22
Behandling
och profylax.
Behandling.
Af allra största vikt är, att den sjuke så fort som möjligt kommer under
sakkunnig behandling. Kommer patienten under behandling före utgången af de
första 3—7 dagarna efter infektionen, lyckas det ofta att genom användandet af
ett kraftigt gonokokkdödande medel på 2—''5 dagar bota patienten. År däremot
gonorrén äldre, är behandlingen oftast både besvärlig och långvarig, särskilt hvad
gonorrén i de kvinnliga inre könsorganen beträffar.
På sista åren har från flera håll förordats och äfven vunnit erkännande, att
efter hvarje könsumgänge, där möjlighet af öfverförande af venerisk smitta kan
misstänkas (nästan alla utomäktenskapliga könsumgängen äro att anse såsom i det
afseendet misstänkta) använda någon profylaktisk behandling. Sådan behandling kan
för män ske på så sätt, att efter urinering och grundlig rengöring af yttre könsdelarne
med tvål och vatten, ev. äfven något antiseptiskt medel, i urinrörsmynningen anbringas
(vanligen indrypes) en liten mängd (4 — 5 droppar) gonokokkdödande medikament.
Denna behandling, som bör ske omedelbart efter könsumgänget, torde i
hög grad kunna förhindra smitta med gonorré och i någon ringare grad äfven
smitta med syfilis. På grund af de kvinnliga organens mera komplicerade förhållande
är en analog profylaktisk behandling af kvinnan såväl besvärligare att
verkställa som mindre säker till sina verkningar.
Behandlingen består hufvudsakligast i användandet af insprutningar och spolningar
med gonokokkdödande vätskor, en till flera gånger dagligen. Fördelaktigast
är, att behandlingen till öfvervägande del göres af läkaren eller af vana biträden,
ofta måste dock af ekonomiska och andra grunder behandlingen till stor del öfverlämnas
åt patienterna själfva. Kvinnliga patienter kunna i allmänhet ej tillfredsställande
behandla sig själfva, utan måste dagligen antingen polikliniskt (eller hos
resp. privatläkare) eller på sjukhus behandlas. Likaså torde personer med tungt
arbete eller svårare akuta komplikationer såsom biåskatarr, prostatit, epididymit bäst
behandlas å sjukhus.
Förutom de antigonorrhoiska spolningarna måste ofta etsningar och bränningar
företagas af smärre partier, hvarest giftet hårdnackadt innästlat sig, ex. å körtlarna
i urinrörsväggen, i de Bartholinska körtlarna, i lifmoderhalsen. Än vanna
omslag än kalla sådana eller is komma till användning vid ledaffektioner, testikelsvullnader
och lifmoderinflammationer. Med fördel användes ofta invärtes medicin,
mest i afsikt att desinficera urinen eller göra densamma gonokokkdödande.
Af största vikt är det, att den dröppelsjuke, framför allt i akuta stadiet, eller
då sjukdomen .medfört allvarliga komplikationer, undviker kroppsliga ansträngningar
samt afhåller sig från hetsande mat och dryck, särskilt alkoholhaltiga drycker.
23
Att afgöra när en dröppel är definitivt botad, är ofta omöjligt för patienten
själf. I regel fordras därtill noggrann undersökning, framför allt mikroskopisk sådan
af läkare. Många gånger kan smittan finnas kvar, utan att den för tillfället med
något symtom gifver sig tillkänna för patienten, och å andra sidan kan efter en
aflupen gonorré stundom uppträda symtom liknande dröppelsymtom, såsom varflytning
och grumlig urin, men hvilka ej bero på dröppelsmitta och som i regel
ej fordra vidare behandling. Endast den minutiösaste undersökning kan härvidlag
fälla utslaget.
Öfver hufvud taget kan man säga, att behandlingen af gonorré ofta hör till
de svåraste uppgifter för läkaren, och det gäller för denne att med uppbjudande af
skarpsinne, erfarenhet och tålamod, utan att förtröttas, ihärdigt arbeta på smittans
aflägsnande, en uppgift som många gånger blir för honom ganska svår i de fall,
då sjukdomen drager långt ut på tiden, månader och år, och patienten, ofta bagatelliserande
sin sjukdom, så snart de mest akuta och plågsamma symtomen äro
försvunna, ej alltid gör hvad på honom beror för målets nående.
OM
DE SMITTOSAMMA KÖNSSJUKDOMARNAS
BEKÄMPANDE I SVERIGE
M. M.
SAMMANFATTANDE FRAMSTÄLLNING
PÅ GRUNDVAL AF TILL KOMMITTÉN AFGIFNA RAPPORTER
UTARBETAD AF
CARL MALMROTH
___
STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCU3* BOKTR.-AKTIEBOLAG
INNEHÅLL.
I. Historik. • sid.
De smittosamma könssjukdomarnas upppträdande i Sverige och orsakerna
till deras stora spridning ........................................................................... 1
Uppfattningen om de smittosamma könssjukdomarnas natur ........................ 3
Åtgärder för uppdagande af personer, behäftade med smittosam könssjukdom
.............................................................................................-......... 5
Åtgärder för beredande af behandling och vård åt könssjuka ................... 18
Särskilda åtgärder mot prostitutionen .......................................................... 24
II. Sammanfattning af gällande bestämmelser rörande de smittosamma
könssjukdomarnas bekämpande.
Föreskrifter, som direkt afse hämmandet af de smittosamma könssjukdomarna
........................................................................................................ 35
Föreskrifter, som endast indirekt afse hämmandet af de smittosamma könssjukdomarna
................................................................................................ 46
III. Reglementeringen af prostitutionen.
Stockholm ........................................................................................................ 52
Göteborg............................................................................................................ 14
Norrköping ........................................................................................................ 9®
Malmö................................................................................................................
Hälsingborg........................................................................................................ 101
Kristianstad........................................................................................................ 105
Sundsvall ........................................................................................................ 1®9 IV.
IV. Prostitutionen och de smittosamma könssjukdomarna i vissa städer
utan reglementering.
Gäfle ....................................... 114
Falun ................................................................................................................ 111
Uppsala ............................................................................................................ 11®
Eskilstuna ........................................................................................................ 120
Karlstad ............................................................................................................ 120
Landskrona ....................................................................................................... 121
IV
V. Skörlefvande kvinnors behandling å sjukhus ................................... 122
VI. Räddningshem för kvinnor, som idkat skörlefnad.
Frälsningsarméns räddningshem .................................................................... 125
Fröken Elsa Borgs räddningshem i Stockholm................................................ 135
Hemmet Fristad vid Bromsten ................ ...................................................... 139
Föreningen »Räddande händers» hem i Norrköping........................................ 143
Kvinnliga småbrukskolonien Emmaus vid Norrtälje........................................ 145 VII. VIII. IX.
VII. Uppfostringsåtgärder i fråga om sexuellt vanartade minderåriga.
Statistik angående barnavårdslagens tillämpning............................................ 151
Yttranden af barnavårdsnämnderna i vissa af rikets större städer ............ 161
VIII. Abolitionismen .......................................................................................... 165
IX. Reformrörelser i Sverige ..................................................................... 177
r
I.
Historik.
De smittosamma könssjukdomarnas uppträdande i Sverige och orsakerna till
deras stora spridning.
Som bekant innefattas under begreppet smittosamma könssjukdomar tre trän
hvarandra helt skilda sjukdomsformer, nämligen dröppel, enkelt veneriskt sår eller
mjuk chancre samt syfilis. När dessa sjukdomar första gången iakttagits här i
landet, känner man icke med någon säkerhet. Åt flera omständigheter att döma
synas såväl dröppeln som det enkla veneriska såret redan under medeltiden hafva
förekommit rätt allmänt, ehuru de icke erhållit eu sådan utbredning, att de kunnat
betraktas såsom några tolksjukdomar i egentlig bemärkelse. Först sedan syfilis i
slutet af ijide århundradet framträdt såsom en förhärjande tärsot öfver hela
Europa, började de smittosamma könssjukdomarna ådraga sig en större uppmärksamhet
och göras till föremål för samhällets ingripande. Rörande syfilissjukdomens
ursprung hafva flera olika meningar gjort sig gällande. Medan somliga hålla före,
att den sedan äldre tider funnits i Europa, äro andra af den uppfattningen, att
den öfverförts dit från Amerika, en uppfattning som vunnit ett ganska starkt stöd
genom de senare årens forskningar. Huru härmed i verkligheten förhåller sig,
torde svårligen kunna afgöras, men hvad som synes vara säkert och visst är, att
sjukdomens epidemiska karaktär stått i samband med den franske konungen Karl \ III:s
italienska fälttåg år 1495. Under kriget ådrogo sig de franska soldaterna smittan
och förde denna efter krigets slut med sig till Frankrike och därifrån till Europas
öfriga länder. Med största sannolikhet har sjukdomens stora spridning vid ifrågavarande
tidpunkt befordrats dels af de då pågående stora krigen med förflyttande af
stora människomassor från det ena landet till det andra och dels af den lifligare samfärdsel
mellan de olika folken, som blef en följd af de stora upptäckterna. Till
Tyskland kom sjukdomen under åren 1495—96, och sistnämnda år visade den sig
för första gången i England, Nederländerna och Danmark. När sjukdomen nådde
fram till vårt land, vet man icke med någon större säkerhet, men sannolikt
är, att den vid ungefär samma tid öfverförts hit af resande och sjöfarande, som i
utlandet ådragit sig smittan.
Under sitt första uppträdande här i landet synes syfilis icke hafva ådragit
sig någon större uppmärksamhet. Den uppfattades allmänt såsom en yttring
af samma sjukdomsgift som de båda andra veneriska sjukdomarna, och några
särskilda åtgärder för dess bekämpande blefvo icke vidtagna. Under sådana
förhållanden var det helt naturligt, att sjukdomen så småningom skulle erhålla allt
större och större spridning, tills den på 1700-talet och början af 1800-talet antog
karaktären af en verklig folksjukdom. På hvilket sätt och på hvilka vägar sjukdomen
utbredde sig, känner man icke med någon full säkerhet. Med största sannolikhet
torde man kunna antaga, att sjukdomen vid flera olika tillfällen hit införts af
de från krigen på kontinenten återvändande soldaterna. I den mån våra handelsförbindelser
med utlandet blefvo mera lifliga, öppnades ock nya vägar för
smittans öfverförande hit genom resande och sjöfarande. Sedan sjukdomen en
gång hit inkommit och vunnit fast fot, gynnades dess spridning af flera omständigheter.
Okunnigheten om sjukdomens natur och smittningssätt, de otillfredsställande
hygieniska förhållanden, under hvilka större delen af befolkningen lefde,
samt det hos allmogen rådande lättsinnet och dess ringa utvecklade sedlighetskänsla
voro utan tvifvel de faktorer, som mest bidrogo till sjukdomens stora utbredning.
Härtill kommo åtskilliga andra för smittans spridning gynnsamma förhållanden. Då
man icke kunde undgå att märka, att den veneriska smittan i de flesta fall förvärfvades
genom könsumgänge, gjorde sig så småningom hos allmänheten den uppfattningen
gällande, att det var en skam att hafva ådragit sig sjukdomen, hvarför
de af densamma angripna i det längsta sökte dölja sitt tillstånd för sin omgifning.
Följden häraf blef, att de sjuka ständigt utgjorde en fara för andra och att
de extragenitala infektionernas antal ökades i oroväckande grad. När sjukdomen
icke längre kunde hemlighållas, anlitades sällan läkare, utan i stället okunniga kvacksalfvare,
hvilka genom sina kurer merendels bidrogo till att förvärra det onda. Å platser,
som erbjödo en fruktbar jordmån för sjukdomen, bildades så småningom härdar för
densamma, hvarifrån smittan ständigt spreds ut öfver landet. Sådana smittohärdar
voro framför allt Stockholm och de stora fiskeplatserna i den bohuslänska skärgården.
Att de smittosamma könssjukdomarna skulle vinna stor spridning i landets
hufvudstad, var helt naturligt. Den lifliga sjöfarten å främmande hamnar, den därstädes
förlagda garnisonen, det stora antalet resande från landets alla delar, det där
rådande lättsinnet jämte åtskilliga andra omständigheter bidrogo till att höja sjukdomsfrekvensen.
I viss mån likartade förhållanden gjorde, att fiskeplatserna i
Bohuslän under långa tider kommo att utgöra härdar för smittan. Som bekant
var det bohuslänska sillfisket under 1700-talet synnerligen gifvande och bedrefs
i mycket stor omfattning. Enligt hvad professor E. Welander uppgifver i sitt arbete
»Om de veneriska sjukdomarnas historia i Sverige» (sid. 237) funnos år 1787 i
den bohuslänska skärgården icke mindre än 336 salterier, 429 trankokerier och
2,100 sillförarebåtar. Då fisket på höstarna började, samlades dit från alla delar
af landet icke blott en mängd arbetare, uppköpare och formän, utan också
3
cn hd del löst folk och liderliga kvinnspersoner, Indika mycket otta voro behäftade
med venerisk smitta. Gifvet är, att förhållandena pa dessa fiskeplatser skulle visa
sig synnerligen gynnsamma för sjukdomens spridning. Då fisket under vintern
upphörde och de personer, som därmed varit sysselsatta, återvände till sina respektive
hemorter, förde de mycket ofta med sig sina å fiskeplatserna förvärfvade sjukdomar,
hvilka de sedermera spredo bland sin omgifning. Så länge sillfisket pågick
i någon större utsträckning, förblef också Bohuslän cn af de förnämsta härdarna
för den veneriska smittan.
Äfven andra för smittans spridning gynnsamma omständigheter torde här böra
framhållas. Som bekant var kommunikationsväsendet under äldre tider föga utveckladt.
På de talrika, öfverallt omkring i landet belägna gästgifvargårdarna samlades en mängd
resande från landets olika delar, och det sedliga tillståndet å dessa platser var allt annat
än tillfredsställande. Otukt bedrefs därstädes ofta ganska ohöljdt, och enligt hvad tidens
läkarrapporter gifva vid handen förvärfvade sig mången den veneriska smittan å gästgifvargårdarna.
En liknande roll spelade de stora marknader, som den tidens afFärslif
påkallade, och som höllos öfverallt i landet. Vid dessa samlades icke blott traktens
befolkning och affärsmän utan också en mängd löst folk och liderliga kvinnor, som voro
behäftade med venerisk smitta, hvilken de kringspredo. Denna utbreddes också af
en hel del personer, som för sitt yrkes skull drogo land och rike omkring. Sålunda
har smittan mången gång utbredts af gårdfarihandlare, vandrande gesäller och andra
arbetssökande personer. Att här vidare ingå på eu undersökning angående de
olika vägar, på hvilka smittan spreds, skulle föra allt för långt. Det anförda torde
vara nog för att visa, att sjukdomens stora utbredning föranledts af åtskilliga med
hvarandra samverkande omständigheter.
Uppfattningen om de smittosamma könssjukdomarnas natur.
«
Med den spridning, de smittosamma könssjukdomarna efter hand erhöllo, är
det uppenbart, att det allmänna icke kunde förhålla sig likgiltigt mot den fara för
samhället dessa sjukdomar inneburo. Åtskilliga åtgärder blefvo också under tidernas
lopp vidtagna för att i möjligaste mån hämma deras framfart och bringa hjälp
och vård åt de af smittan angripna. I allmänhet hafva dessa åtgärder endast varit
riktade mot syfilis och detta af helt naturliga skäl. Under 1700- och början af
1800-talet, då den egentliga profylaxen mot de smittosamma könssjukdomarna kan
sägas hafva tagit sin början, var syfilis den ojämförligt vanligaste af dessa
sjukdomar och den, som anställde de svåraste härjningarna bland befolkningen.
Såsom förut nämnts, hade man icke någon klar uppfattning af dessa sjukdomars
natur utan förväxlade dem med hvarandra. Sålunda ansågs dröppeln och det
enkla veneriska såret endast såsom särskilda yttringar af syfilis. Under sådana
4
förhållanden är det helt förklarligt, att den allmänna profylaxen mot de smittosamma
könssjukdomarna företrädesvis kom att blifva en syfilisprofylax. I den
män ökad erfarenhet vanns rörande dessa sjukdomars uppträdande och smittningssätt,
började emellertid uppfattningen angående deras natur så småningom undergå
förändring. Uti det betänkande, som den 26 maj 1804 afgafs af en kommitté,
som tillsatts för afgifvande af förslag till åtgärder för hämmande af den
veneriska smittans spridande, framhölls sålunda, att det vore nödigt att skilja
mellan två slag af venerisk smitta, nämligen den primitiva, som var lätt att bota
och vanligen öfverfördes endast genom könsumgänge, och den konsekutiva eller lues
universalis, som angrep hela kroppssystemet, var svårare att bota och kunde till
annan öfverföras äfven på extragenital väg. Från denna senare art af venerisk
smitta kunde man emellertid afskilja vissa särskilda sjukdomsmanifestationer, bestående
af utslag, sårnader och utväxter, hvilka uppträdde utan föregående primitiva
symtom. I likhet med den vanliga konsekutiva smittan kunde dessa sjukdomsformer
angripa hela kroppssystemet och på extragenital väg till andra öfverföras.
Dessa senare sjukdomsformer, om hvilkas samband med den egentliga veneriska
smittan man länge sväfvade i ovisshet, sammanfattades under benämningarna saltfluss,
radesyge eller urartad venerisk smitta.
För att kunna bilda sig en mera bestämd och klar uppfattning angående saltflussens
natur och erhålla erforderligt material för vidtagande af effektiva åtgärder mot
såväl denna sjukdom som den egentliga veneriska smittan utfärdade collegium medicum
den 8 augusti 1811 till läkarne i riket ett cirkulär med vissa förfrågningar angående
nämnda sjukdom. Af de inkomna svaren synas emellertid icke tillräckliga upplysningar
hafva erhållits, ty uti de författningar, som under den följande tiden utfärdades,
finner man, hurusom saltflussen fortfarande betraktades som en särskild sjukdom.
Denna uppfattning kom till uttryck uti det af sundhetskollegium den 2
december 1822 utfärdade cirkulär till läkarne vid de i riket befintliga militärsjukhus,
länslasaretter och kurhus om årliga rapporters afgifvande rörande de vid nämnda inrättningar
vårdade, af ifrågavarande sjukdomar behäftade personer. Enligt detta cirkulär
skulle de särskilda sjukdomssymtomen inrubriceras under de båda hufvudafdelningarna
veneriska sjukdomar och saltfluss. De veneriska sjukdomssymtomen indelades i primitiva
och konsekutiva. Till de förra skulle hänföras flytning från och sår å genitalia,
epididymitis och bubo, och till de senare utslag, fläckar, sår i mun, svalg och näsa äfvensom
å kroppen, kondylomer och sår vid anus, testiculus venereus, benvärk, benknölar
och benröta. Under benämningen saltfluss åter skulle inbegripas alla sådana sjukdomar,
som voro kända under namn af själffrätsår, urartad venerisk sjukdom, bondfransoser,
radesyge m. in., dock med uteslutande af verkligt leprösa sjukdomar.
Ehuru uppfattningen af de smittosamma könssjukdomarnas natur efterhand blef
allt mera klar, särskildt sedan den franske läkaren Ricord på 1830-talet gjort sin
epokgörande upptäckt, att dröppel!! förorsakades af ett helt annat sjukdomsgift än
5
syfilis, blcfvo läkarrapporterna likväl uppgjorda enligt det genom 1822 ars cirkulär
fastställda formuläret ända till och med är 1860. Sä småningom trängde dock den
uppfattningen igenom, att den s. k. saltflussen med alla dess olika symtom
endast utgjorde särskilda manifestationer af syfilis. Ett uttalande i denna riktning
påträffar man uti Kungl. förordningen den 30 december 1857 angående hvad
till förekommande och hämmande af farsoter och smittosamma sjukdomar bland
rikets invånare iakttagas bör. 1 denna förordning skildes visserligen mellan
venerisk sjukdom och saltfluss eller radesyge, men samtidigt hette det om sistnämnda
sjukdom, att den ofta ej vore annat än en afart af venerisk smitta och
därför påkallade lika uppmärksamhet, att däraf angripna personer blefve till behandling
intagna ä länslasaretten. Af rapporterna ser man också, huru läkarna alltmera
kommo till samma uppfattning. Antalet uppgitna fall åt saltfluss minskades nämligen
undan för undan. Det nya formulär till rapporter angående veneriska
sjukdomar, som från och med år 1861 började användas, upptog icke längre
saltflussen såsom en särskild sjukdom. Enligt detta skulle de veneriska sjukdomarna
rubriceras under dels svphilitiska symtom och dels syphiloida symtom.
Under den senare rubriken skulle dröppeln och dess komplikationer upptagas.
Genom sundhetskollegii cirkulär den 14 november 1870 blef formuläret till
rapporter ånyo ändradt. Enligt det nva formuläret skulle skiljas mellan a) dröppel
och dess komplikationer samt b) chancre och dess komplikationer samt konstitutionell
syfilis. Som man ser, har dröppeln här för första gången tätt plats
såsom eu särskild från de öfriga skild sjukdom. Någon skillnad mellan syfilis
och enkelt veneriskt sår gjordes däremot icke. Då emellertid det enkla veneriska
sårets karaktär af en från syfilis skild sjukdom biel upptäckt och klagomål förspordes
från läkarnes sida däröfver, att formuläret till rapporter öfver veneriskt
sjuke icke vore afpassadt efter den rådande uppfattningen af dessa sjukdomar och icke
medgåfve, att tillräckliga upplvsningar kunde erhållas om det inflytande de utöivade
på förhållandena inom samhället, blefvo uti det den 14 september 1896 af medicinalstyrelsen
fastställda nya formuläret för årsrapporter från sjukhus, där veneriskt
sjuka vårdades, dröppel, enkelt veneriskt sår (ulcus molle) och syfilis erkända såsom
från hvarandra fullt skilda sjukdomar.
Åtgärder för uppdagande af personer, behäftade med smittosam
könssjukdom.
Den stora spridning de smittosamma könssjukdomarna och särskildt syfilis efterhand
erhöllo föranledde så småningom, att åtskilliga åtgärder från det allmännas sida vidtogos
för att hejda deras framfart och bringa hjälp och vård åt dem, som folio
offer för desamma. Uppenbart är, att dessa åtgärder icke kunde blifva synnerligen
6
Allmänna besiktningar.
verksamma, så länge man icke hade en klar uppfattning af den veneriska smittans natur
och om de \ägar, hvarpå densamma utbredde sig, och så länge ett verksamt understöd
i kampen mot densamma icke kunde af allmänheten erhållas. Af största vikt var
naturligen att få reda på de af smittan angripna för att kunna underkasta dem
erforderlig behandling och därigenom hindra sjukdomens vidare utbredning. Detta
var emellertid förenadt med åtskilliga svårigheter. Såsom förut nämnts, hystes
af allmänheten den uppfattningen, att den veneriska smittan var en neslig sjukdom,
som det var en skam att hafva ådragit sig. Följden häraf var, att de af sjuk
domen
angripna gjorde allt för att dölja sitt tillstånd, och läkare och myndigheter
hade att kämpa med stora svårigheter för att bibringa allmogen en annan uppfattning.
På många olika sätt försökte man få de sjuka att gifva sig tillkänna för
läkarna och underkasta sig behandling. Sålunda utlofvades åt alla, som själfmant
anmälde sig, fri vård och medicin samt full diskretion med hänsyn till deras namn.
Äfven genom hot om straff, ifall sjukdomen hemlighölls, sökte man förmå de sjuka
att hänvända sig till läkarne. Äfven kan nämnas, hurusom collegium medicum
föreslog, att de sjuka, som bevisligen dolde sitt tillstånd eller vägrade använda dem
erbjudna läkemedel, icke borde efter döden få begrafvas bland andra på kyrkogården,
hvilken farhåga ofelbart skulle verka ganska mycket på de enfaldiges öfvertygelse
att i tid och med allvar söka hjälp. Dessa och andra dylika åtgärder för
att förmå de sjuka att frivilligt gifva sig tillkänna synas emellertid icke hafva medfört
något mera afsevärdt resultat.
Af en helt annan betydelse för de sjukes upptäckande blefvo de allmänna
besiktningar och visitationer, som, enligt hvad de till collegium medicum ingifna
läkarrapporterna utvisa, i midten på 1700-talet började komma i bruk på landsbygden.
Initiativet till dessa besiktningar, hvilka ofta företogos å samtliga invånare
i de af smittan hemsökta socknarna, synes till en början hafva utgått
från läkarne själfva, ty uti instruktionen för provinsialdoktorer den 12 april
I744> den första i vårt land, återfinnes icke något stadgande därom. Af
läkarrapporterna finner man dock, att dylika allmänna besiktningar blifvit
företagna äfven på landshöfdingämbetets befallning. Den 18 november 1766
utkom en ny instruktion för provincialdoktorer och uti denna finnes intaget en
uttrycklig bestämmelse om, att provinsialläkaren var skyldig ställa sig till efterrättelse,
hvad honom af landshöfdingämbetet i orten påmint och tillsagdt blefve i
anledning af samma instruktion. Samma bestämmelse upptogs jämväl i instruktionen
för provincialmedici den 29 juli 1774, dock med det tillägget, att inga
resor finge af läkaren på allmän bekostnad företagas utan efter landshöfdingämbetets
och collegii medici order. Ehuru det å medicinatfondens fjärde titel uppförda
anslaget till veneriska smittans hämmande var ytterst knappt tilltaget — det
utgjorde endast 100 riksdaler blefvo dock en mängd allmänna besiktningar af
läkarne anställda. Då från någon ort förspordes, att smitta där inrotat sig, reste
7
läkarne, oftast på vederbörande landshöfdingämbetes befallning, dit och besiktigade,
efter förutgången pålysning i kyrkorna, alla, som vid förrättningen infunno sig.
Ehuru de härvid ofta möttes af misstroende från allmogens sida och många, särskildt
sådana, som visste med sig, att de voro behäftade med sjukdomen, höllo sig undan,
finner man dock af tidens läkarrapporter, att ett stort antal af smittan angripna personel''
vid visitationerna upptäcktes och inlades å kur. Otvifvelaktigt äi ock, att dessa
allmänna besiktningar varit af den största betydelse i kampen mot den veneriska
'' smittan. En hel "del smittohärdar upptäcktes och tillintetgjordes, och allmänheten
började så småningom inse nyttan och fördelen af att komma under ordentlig behandling.
Jämte den fria sjukhusvården, hvarom längre fram skall talas, hafva de
allmänna besiktningarna helt visst i hög grad bidragit till att de smittosamma
könssjukdomarne å landsbygden så småningom aftogo.
Som man under kampen mot den veneriska smittan gjort den erfarenheten, ^Coikgii^
att sjukdomen ofta kringspreds af personer med vissa yrken, började. man så maef 1“ I7g.
småningom påyrka, att sådana personer, som på grund af sin sysselsättning eller
sina lefnadsförhållanden i öfrigt kunde misstänkas vara behäftade med och utbreda
dylik smitta, skulle undergå sundhetsvisitation. Uti åtskilliga af de till collegium
medieum afgifna läkarrapporterna framställdes yrkanden i denna riktning.
Af särskildt intresse i förevarande hänseende är det förslag till åtgärder mot
. sjukdomens spridning, som collegium medieum, efter att hafva hört provinsialläkarne,
den 10 februari 1787 afgaf till Kungl. Magt. Uti detta förslag, som
vittnar om en å denna tid ganska märklig insikt uti den veneriska sjukdomens
natur och verkningar, anförde collegium: »Den veneriska smittan är för människosläktet
ett af de fördärfligaste gift, efter dess verkningar icke allenast äro dödelige under de allra
grufveligaste och ohyggeligaste plågor, utan särdeles därföre, att det, förborgadt
under de mest förändrade sjukdomar, stundom i en tärande aftagning försvagai de
besmittade, stundom angriper någon viss del af kroppen, men alltid i flere generationer
sprider sitt förödande frö, gör svage och vanskaplige medborgare, och slutligen
bereder ett helt lands undergång. Det är knappast ett seculum, som denna
smitta varit hos oss gängse, och det är ofelbart, att den blifvit inbragt genom krig
och utrikes handel. Denna landsfördärfliga sjukdom, för staten mer farlig än kiig
och alla farsoter, har nu så tagit öfverhanden, att yttersta nödvändigheten fordrar
hjälp och undsättning.» Collegium påyrkade därför, att följande åtgärder skulle vidtagas
nämligen: 1:0) att allt utrikes ifrån kommande skeppsfolk behörigen visiterades;
2:0) att militären noga visiterades och kurerades; 3:0) att tjänstfolk af kvinnkönet hos
näringsidkare ålades förse sig med sundhetsbevis; 4:0) att landthandlare, gesäller m. fl.
visiterades och kurerades; 5:0) att brunnsgästers betjäning, ammor och barnhusbarn
underkastades visitation och kur; 6:0) att allmogen genom prästerskapet anmanades
att i tid söka bot och endast i sådant fall erhölle fri skötsel; 7:0) att alla sundhetsbevis
utfärdades endast af edsvurna personer; samt 8:0) att kurhus efter behof in
-
8
1812 års
cirkulär.
rättades. Som man finner, gjorde collegium sig här till tolk för den uppfattningen,
att besiktningar af särskilda samhällsklasser vore af nöden. Ehuru helt visst af
behof v et påkallade, blefvo emelleitid icke nagra åtgärder i den åt collegium föreslagna
riktning vidtagna, med undantag däraf, att vissa provisoriska kurhus blefvo anordnade.
Såsom redan förut nämnts, utfärdade collegium medicunf den 8 augusti 18 x i
ett cirkulär till läkarne i riket, innehållande vissa förfrågningar angående den veneriska
smittan. Af de inkomna svaren framgick med all önskvärd tydlighet, att de
sanitära förhållandena, särskildt å landsbygden, vore allt annat än tillfredsställande,
samt att mera planmässiga och målmedvetna åtgärder för att få de med smittan
behäftade under behandling vore erforderliga. De därvid framkomna upplysningarna
hafva helt visst i afsevärd mån bidragit till att Kungl. Maj.-t den io juni" 1812 uthärdade
ett cirkulär till samtliga landsböfdingar angående åtgärder till förekommande
af veneriska smittans spridning (se Bil. A.). Formellt sedt är detta cirkulär ännu gällande,
hvarför redogörelse för dess innehåll rätteligen borde lämnas i samband med redogörelsen
för i ämnet gällande bestämmelser. Men som ifrågavarande cirkulär kan anses
såsom grundläggande för den allmänna profylaxen mot de smittosamma könssjukdomarna
1 vårt land samt varit normerande för sedermera i ämnet utfärdade föreskrifter, torde
det vara lämpligt att redan i detta sammanhang redogöra för hufvudpunkterna i
detsamma, och detta så mycket mera som flertalet åt dess bestämmelser genom
tillkomsten af nya författningar och ändrade förhållanden i öfrigt blifvit sätta ur
tillämpning.
Några uttömmande föreskrifter angående de åtgärder, som från det allmännas
sida borde företagas mot de smittosamma könssjukdomarna, innefattas icke uti 1812 års
cirkulär. Sålunda påträffas i detsamma icke några bestämmelser om huru de sjuka
skulle beredas lämplig vård och behandling. Cirkuläret innehåller endast föreskrifter
om huru smittokällorna skulle uppdagas. I detta hänseende lämnar emellertid
cirkuläret åtskilliga detaljerade bestämmelser. Af dess åtta olika moment
handla de båda törsta om besiktningar till förekommande åt smittans spridning
genom liderliga kvinnspersoner (prostitutionen), det tredje och fjärde om sundhetsvisitationer
å vissa yrkesmän, det femte och sjätte om besiktning af ammor och späda
barn. Uti sjunde och åttonde momenten utlofvas bestämmelser, åsyftande att hindra
smittans spridande genom krigsfolk och sjömän.
Det väsentliga uti 1812 års cirkulär torde vara dess erkännande af Konungens
betallningshafvandes befogenhet att till förekommande af veneriska smittans spridning
förordna om läkarbesiktning å för sådan sjukdom skäligen misstänkta personer,
så män som kvinnor. Såsom förut nämnts, hade landshöfdingämbetena, utan
att något stadgande därom fanns gifvet, under den föregående tiden ofta föranstaltat
om s. k. allmänna besiktningar af befolkningen å orter, där smittan
mera allmänt visat sig. Rätten att förordna om dvlika besiktningar blef genom
9
x 812 års cirkulär erkänd. Hliuru cirkuläret icke innehaller något uttryckligt
stadgande härom, framgår dock detta al den uti cirkulär intagna bestämme
sen, att, då Konungens befallningshafvande ansåge nödigt, att pa någon ort eller
ställe till utrönande om smitta där inrotat sig och vore gängse, låta anställa allmänna
visitation^-, kostnaden borde bestridas af de för medicinalverket anslagna
medel. Cirkulärets öfriga föreskrifter gifva äfven eu antydan härom och särskild!
den i mom. i meddelade föreskriften om åläggande för kronobetjänmgen att lasta
vaksam uppmärksamhet å den veneriska smittans spridning från gästgifvargardarna
och i händelse sådan förmärktes, därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande
på det att de anstalter genast måtte kunna vidtagas, hvartill omständigheterna
föranledde. Denna princip om befogenhet för Konungens befallningshafvande
att såsom högsta hälsovårdsmyndighet i orten vidtaga erforderliga åtgärder mot de
smittosam!!* könssjukdomarna har alltsedan dess kvarstått, och samtliga sedermera
utfärdade författningar i ämnet äro byggda på denna förutsättning. ... ,
Den skyldighet att vaka öfver att icke veneriska smittan spreds i lande ,
som jämlikt 1812 års cirkulär påhviladc Konungens befallningshafvande, uteslöt
aifvetvis icke de medicinska myndigheterna från att taga befattning med ifrågavarande
angelägenheter. Såväl den centrala hälsovårdsmyndigheten för riket, sundhetskollegium,
som dess underordnade organ ute i landet, provinsiallakarne, både
i detta hänseende sina bestämda åligganden. Uti den instruktion for sundhetskollegium,
som utfärdades den 6 december 1815, stadgades sålunda, att kollegium
skulle till farsoters hämmande och botande skyndsamligen foga de verksammaste
anstalter och med samma sorgfällighet vaka öfver den veneriska sjukdomen, sa att
densamma kunde i görligaste måtto i alla dess slag igenkännas och botas samt
smittans kringspridande atböjas. Hvad rikets provinsialläkare beträffar, blefvo deras
skyldigheter i nu omhandlade hänseende noggrant angifna uti den instruktion,
som för dem utfärdades den 13 juni 1822. I denna föreskrefs, bland annat,
att provinsialläkaren borde med yttersta sorgfällighet bemöda sig om att utröna
veneriska sjukdomens och den så kallade saltflussens förhållan e 1 a seen e
å uppkomst, symtomer, allmänlighet och botningssätt. Vid allmänna besiktningar
när sådana pröfvades nödiga, borde de smittades namn, ålder, vistelseort och
sjukdomssymtom antecknas och en afskrift däraf prästerskapet meddelas. Hvarje
läkare i allmänhet och provinsialläkaren i synnerhet skulle åligga, att da någon med
primitiv venerisk smitta anträffades, noga utforska, från hvilken och till hvilken eller
hvilka sjukdomen kunnat blifva meddelad, samt att, till förekommande af smittans
vidare spridande, sådant till prästerskapet eller kronobetjänmgen pa landet och till
polisen i städerna anmäla, på det en sådan för smitta misstänkt person matte lämpligen
kunna förmås att sig till besiktning hos läkaren inställa. Vägrade den för
smitta misstänkte att låta undersöka sitt tillstånd, skulle saken öfverlämnas till den
åtgärd Konungens befallningshafvande efter omständigheterna kunde finna lämplig.
1815 års instruktion
för
sundhetskollegium
och 1 822
års provinsialläkarinstruktion.
Besiktning
å vissa
yrkesmän.
IO
Ifrågavarande bestämmelse uti 1822 års läkarinstruktion är af särskild betydelse
med hänsyn till rätta uppfattningen af de olika slag af besiktningar, hvilka kunde
förekomma. Under tiden före 1812 års cirkulärs utfärdande hade man endast haft de
s. k. allmänna besiktningarna, då t. ex. hela befolkningen i en b}'' eller socken underkastades
sundhetsvisitation för upptäckande af dem, som voro sjuka. Genom 1812
års cirkulär tillkom besiktning af personer, tillhörande vissa klasser eller grupper
af befolkningen, hvilka på grund af sitt yrke eller sin sysselsättning eller lefnadsställning
kunde misstänkas vara särskildt farliga för smittans spridning. Uti 1822
års läkarinstruktion finner man, hurusom rätten för vederbörande myndigheter att
ålägga besiktningar än ytterligare utsträckes. I nyss anförda bestämmelse talas nämligen
icke blott om allmänna besiktningar, utan äfven om besiktningar å enskilda
personer, från hvilka och till hvilka sjukdomen kunde hafva blifvit öfverförd.
Den uti 1822 års provinsialläkarinstruktion gifna föreskriften, att Konungens
befallningshafvande skulle äga vidtaga erforderliga åtgärder, för den händelse en för
smitta misstänkt person vägrade underkasta sig besiktning, ändrades genom Kungl.
kungörelsen om ändringar och tillägg uti en del medicinalförfattningar den 27 februari
1828 därhän, att i stället för Konungens befallningshafvande kyrkorådet skulle vidtaga
nödiga åtgärder för att låta undersöka den, som, ehuru misstänkt för venerisk
smitta, vägrade låta undersöka sig. Sedan genom § 17 i Kungl. förordningen angående
hvad till förekommande och hämmande af farsoter och smittosamma sjukdomar
bland rikets innevånare iakttagas bör den 3 o december 1857 nyssnämnda kungörelse
blifvit upphäfd, ansågs föreskriften i 1822 års läkarinstruktion åter hafva trädt i
kraft. Det prästerskapet enligt sistnämnda instruktion åliggande bestyret med dessa
ärenden, hvilket år 1828 öfverflyttats å kyrkorådet, tillkom nu socknenämnden,
hvilken genom Kungl. förordningen den 29 augusti 1843 om socknenämnder å
landet fått sig ålagdt att i stället för kyrkorådet hafva inseende öfver allmänna
hälsovården.
Såsom redan ofvan nämnts, hade collegium medicum uti sitt 1787 till Kungl.
Maj:t afgifna förslag om åtgärder mot den veneriska smittan hemställt, att sundhetsbesiktningar
måtte äga rum å personer med vissa yrken eller viss sysselsättning.
Detta förslag föranledde emellertid icke till någon omedelbar åtgärd. Uti
1812 års cirkulär kom emellertid den af collegium medicum framburna tanken till
uttryck. Betiäffande denna sak stadgades nämligen 1 mom. 3» att gårdfanvästgötar,
glas- och smidesförare, handtveiksgesäller, kringvandrande judar och dylika personer
borde, för att erhålla pass, vara försedda med sundhetsbevis, hvilka efter tre månaders
förlopp skulle förnyas, dock att gesäller, då de på någon ort kvarstannade,
icke behöfde nytt sundhetsbevis, förr än de begärde, att därifrån till annan ort
förpassas. Verkställigheten af denna föreskrift skulle handhafva af Konungens befallningshafvande.
Som man gjort den erfarenheten, att den veneriska smittan ofta
utspriddes genom dylika yrkesmän, torde ifrågavarande bestämmelse helt visst
hafva varit ganska välbetänkt. Då denna emellertid onekligen innebar en viss
tunga lör ifrågavarande personer och därför möttes åt åtskilliga gensagor, föreskrefs
genom ett Kungl. bref den 16 december 1812, att hemmansbrukare och gitta personer
bland den allmoge, som idkade gårdfarihandel, finge befrias från visitationerna
samt skyldigheten att anskaffa sundhetsbevis, men förpliktades däremot att i de
prästbevis, de vid sina passrekvisitioner borde förete, låta inrycka pastors intyg, huruvida
någon anledning förekomme, att passökande själf, eller det hus, från hvilket
han utginge, vore misstänkt för venerisk smitta. Denna dispens från bestämmelserna
i 1812 års cirkulär synes emellertid icke hafva varit lämplig, ty under de närmast
följande åren förspordes allmänt klagomål öfver att den veneriska smittan fortfarande
utbreddes af gårdfarihandlare. Den lättnad beträffande anskaffande af sundhetsbevis,
som genom förenämnda Kungl. bref blifvit beredd ifrågavarande personer, biet därför
upphäfd genom en Kungl. kungörelse den 5 juni 1822.
Bestämmelserna angående företeende af sundhetsbevis vid passrekvisitioner
synas emellertid icke hafva blifvit af allmänheten efterlefda med någon större noggrannhet.
Detta framgår, bland annat, af en bestämmelse uti Kungl. kungörelsen den
18 maj 1824 angående hvad vid utfärdande af pass åt lösdrifvare samt gitta personer,
som tillhöra de arbetande klasserna, och icke äro bofasta, iakttagas bör.
.Uti § 5 föreskrefs nämligen, att om den ort, hvarest någon af ofvannämnda passsökande
sig uppehållit, vore misstänkt för venerisk eller koppsmitta, borde, innan
pass honom meddelades, sundhetsbevis företes; och vore vederbörande läkare, som vore
tjänstemän, skyldige att i detta ändamål sådana bevis utan afgift meddela. I sammanhang
härmed upplilvades jämväl de uti 1812 års cirkulär gifna stadgandena.
Ej heller dessa föreskrifter synas hafva medfört åsyftad verkan, ty uti ett i
februari 1830 till öfverståthållarämbetet och samtlige Konungens befallningshafvande
i länen utfärdadt cirkulär fann sig Kungl. Maj:t föranlåten förständiga vederbörande
att vid utfärdande af pass för lösdrifvare och gifta personer, som tillhörde de arbetande
klasserna och ej vore bofasta, noga följa föreskrifterna i nyssnämnda kungörelse.
Bestämmelserna om skyldighet för ofvan angifna personer att vid passrekvisitioner
förete sundhetsbevis kvarstodo, tills passförordningen den 21 september 1860
upphäfdes.
Uti det föregående har redan omnämnts, hvilken stor betydelse det bohuslänska
sillfisket hade för den veneriska smittans spridning i landet. Ehuru yrkanden
om besiktningars anställande å de vid fisket sysselsatta personerna tid efter annan
framkommo uti provinsialläkarnes rapporter till collegium medicum, blefvo dock icke
några särskilda åtgärder i dylik riktning vidtagna. Under 1700-talets sista år började
emellertid sillfisket så småningom minskas, och i början af 1800-talet hade
det i det närmaste upphört. Därigenom hade en för smittans spridning synnerligen
viktig faktor bortfallit. Detta oaktadt ansåg man sig böra uti 1812 års cirkulär
taga hänsyn äfven till sillfiskets betydelse för den veneriska sjukdomens utbredning.
Besiktning
sillfiskare.
12
Besiktning
å militären.
Uti mom. 4 stadgades nämligen, att, därest sillfångsten åter skulle inträffa, Kungl. Maj:t
icke ville genom visitationer på dem, som begåtvo sig till ifrågavarande arbete, förorsaka
uppehåll i en så nyttig näringsgren, och hvilken vanligen påkallade skyndsamhet;
men då smittan merendels ådroges under vistelsen vid stränder, borde alla från sillfisket
hemgående arbetare visiteras, innan de till sina hemvist återkomme, och
de, som funnos besmittade, till något kurhus afskickas eller annan anstalt om deras
botande fogas. Denna bestämmelse, hvilken fortfarande måste anses ha gällande
kraft, kom dock icke att få någon vidare tillämpning, helst som sillfångsten ej sedan
dess ånyo fått tillnärmelsevis samma betydelse som närmast före 1812 års cirkulärs
utfärdande.
Uti sitt ofvan omförmälda till Kungl. Maj:t 1787 afgifna förslag hade, som
förut erinrats, collegium medicum föreslagit, att noggranna besiktningar å militären
skulle äga rum och de sjuka befordras till undergående af kur. Ehuru detta förslag
då icke föranledde någon särskild åtgärd, finner man dock, hurusom vederbörande
alltjämt hade sin uppmärksamhet fäst å denna sak och till fullo insågo vikten
af att åtgärder vidtogos för att hindra smittans spridning genom krigsfolket. Uti
1812 års cirkulär, som ju afsåg att gifva bestämmelser om huru de smittade skulle
upptäckas, finnas emellertid icke några positiva stadganden härom. Saken var
dock i cirkuläret beaktad. Sålunda heter det i mom. 7: »I anseende till den
vaksamhet, som är nödig, för att förekomma smittans utspridande genom krigsfolk
till lands och sjös, vid möten, marscher, arbetskommenderingar och manskapets
hemkomst, med hvad som i samma afseende hör till den militära hälsovården,
låter Kungl. Maj:t i behörig väg nödige ordres utgå.» Detta skedde också. Uti
de tjänstgöringsreglementen, som för armén och flottan utfärdades, inrycktes nämligen
åtskilliga bestämmelser, åsyftande att inom krigsmakten upprätthålla ett godt hälsotillstånd
med hänsyn till de veneriska sjukdomarna. § 94 af Kungl. tjänstgöringsreglementet
för armén den 1 mars 1819 föreskref sålunda, att, så snart
kommendering blifvit samlad, skulle undersökning ske, huruvida någon vore behäftad
med venerisk åkomma, i hvilket fall han ej finge medfölja utan sändas till sjukhus.
Vidare stadgas i kap. 3 § 9, att vid kommenderings uppbrott skulle bataljonsläkaren
visitera och anmäla, om någon vore behäftad med venerisk sjukdom, samt under
pågående kommendering, då det befalldes, en gång i månaden eller oftare förrätta
visitationer. Slutligen föreskrefs uti kap. 2 om läger och bivackering, § 41, att
hvar fjortonde dag eller minst en gång i månaden en allmän visitation skulle förrättas
med kompanierna, då läkarne skulle på det nogaste efterse, bland annat,
huruvida någon af manskapet vore behäftad med venerisk smitta.
Såsom af de anförda bestämmelserna framgår, skulle sundhetsbesiktning
anställas endast å sådana trupper, som voro för ett eller annat ändamål sammandragna,
men icke å det garnisonerade manskapet. Denna lucka blef dock, hvad
de i Stockholm förlagda trupperna beträffar, utfylld genom ett Kungl. bref den 29
*3
juli 1839, som med anledning åt den veneriska smittans stora spridning därstädes
föreskref, att sundhetsvisitation skulle äga rum en gång i veckan. Denna bestämmelse
utsträcktes sedermera att gälla äfven öfriga värfvade trupper.
Jämväl uti Kungl. tjänstgöringsreglementet för armén den 1 2 april 1858 funnos
åtskilliga bestämmelser angående sundhetsbesiktning åt krigsmanskapet intagna. Beträffande
visitationer å trupper under arbets- och andra kommenderingar, under
marscher, tåg och sjuktransporter, vid arbetskommenderingar samt i läger under
fredstid innehöll detta tjänstgöringsreglemente ungefär enahanda bestämmelser som
1819 års reglemente, och i ett hänseende gick det längre än detta, då det nämligen
i kap. XV, § r5 7 mom. 4, stadgade: »Hvarje karl, som utom garnisonsorten permitteras,
måste vara frisk och icke behäftad med venerisk eller annan smittosam sjukdom.
Han skall, innan permitteringen äger rum, åt läkaren besiktigas, hvarefter sundhetsbeviset
af läkaren å passet påtecknas. Etter hemkomsten förrättas åter dylik visita
Beträffande
sundhetsbesiktningar å det till flottan hörande manskapet har i hufvudsak
enahanda bestämmelser varit utfärdade som för armén. Uti Kungl. tjänstgöringsrealementet
den 19 juli 1841 stadgades sålunda, att uppbördsläkaren före inmönstring
skulle undersöka manskapet, huruvida någon vore behäftad med venerisk eller
annan smittosam sjukdom, hvilken kunde göra vistandet ombord vådligt Hvarannan
månad eller oftare efter omständigheterna skulle en likartad undersökning a
besättningen dessutom verkställas och förteckning afgifvas till chefen öfver dem, som
voro angripna af venerisk eller annan smittosam sjukdom, hvilka så fort som möjligt
skulle afsändas till sjukhus. Innan manskap under expedition från fartyg afgick,
skulle det besiktigas af vederbörande läkare ombord, och enahanda visitation skulle
äga rum vid afmönstring. . .
Äfven för den förut befintliga kronoarbetskåren utfärdades bestämmelser
angående sundhetsbesiktning. Sålunda stadgades i Kungl. reglementet för nämnda
kår den 8 augusti 1842 att, då kronoarbetskarl afsändes till arbetskompani, skulle
till kommendanten öfverlämnas läkarbevis, att karlen vore frisk och arbetsför, äfvensom
att läkaren skulle en gång i månaden eller oftare, om behofvet sådant påkallade, sa ock
då arbetskompani bröte upp för att afgå från en ort till en annan, anställa besiktning
å manskapet för utrönande af huruvida någon vore med venerisk sjukdom
behäftad. . ,
Med den stora spridning de veneriska sjukdomarna hade 1 landet var det ganska
vanligt, att man hos ynglingar, som inställde sig för undergående af bevänngsöfningarna,
påträffade dylika sjukdomar. Några särskilda föreskritter om huru
i sådana fall skulle förfaras funnos dock icke utfärdade. Uti Kungl. kungörelsen
den 2 7 oktober 1812 angående utskrifningssättet och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet
förekom visserligen den allmänna bestämmelsen, att lyte och sjuklighet
vore °giltig kassationsorsak, men någon närmare förklaring af hvad som darmed
Besiktning
å sjömän.
skulle förstås eller något uppräknande af hvilka sjukdomar, som berättigade till
befrielse, innehöll kungörelsen icke. Detta var däremot fallet med Kungl. sundhetskollegii
cirkulär till de läkare, hvilka blefve förordnade att förrätta besiktningar
å beväringsmanskapet i riket, den 6 april 1843. I detta cirkulär voro de sjukdomar
som utgjorde kassationsorsak, uppräknade, och bland dem påträffar man också
»sekundär och tertiär syfilis samt saltfluss». Uti cirkuläret den 11 februari 1861,
hvilket ersatte det förra, upptogs såsom kassationsorsak »venerisk sjukdom af svårare
orm». En liknande bestämmelse återfanns uti Kungl. medicinalstyrelsens cirkulär
den 31 december 1844, hvilket angaf svårare fall af syfilis såsom orsak till frikallelse
från tjänstgöring.
De föreskrifter angående sundhetsbesiktningar å till krigsmakten hörande
personer, för hvilka ofvan redogjorts, hafva helt visst medfört synnerligen goda
verkningar. Såsom längre fram skall påvisas, äro äfven de nu gällande bestämmelserna
ör vidmakthållande af ett godt hälsotillstånd inom armén och flottan väl ägnade att
bidraga till de veneriska sjukdomarnas hämmande, äfven om de icke direkt åsyfta dessa.
Redan uti sitt år 1787 afgifna förslag hade collegium medicum förordat, att
a t utrikes ifrån kommande skeppsfolk skulle behörigen visiteras med hänsyn till
möjligen förefintlig venerisk sjukdom. Att dylik sjukdom ofta införts till landet
genom smittade skeppsbesättningar, torde vara helt visst, hvarför den föreslagna åtgärden
säkerligen varit ganska välbetänkt. Collegii medicii förslag föranledde icke
någon omedelbar åtgärd, men år 1804 skall hafva utfärdats en föreskrift om »sjömäns
besiktning om höstetiden». Huruvida denna föreskrift gällt landet i dess helhet, torde
vara ovisst. Antagligt är, att den endast tillämpats ifråga om Gottland eller Visby
Att bestämmelsen emellertid icke medfört åsyftad verkan, framgår af hvad 1812 års
cirkulär darom innehåller. Uti mom. 8 heter det nämligen, att, då visitationer på
utgående och hemkommande sjöfarande icke kunde medföra den åsyftade verkan,
utan tillräckliga anstalter till de smittades afskiljande och botande, Kungl. Maj:t
ville, innan beslut daröfver fattades, anbefalla Konungens befallningshafvande, där
stapelstäder funnes, att inkomma med yttrande, hvilka tillfällen och utvägar funnes
eller kunde beredas till dylika personers botande. Några särskilda åtgärder ifråga
om besiktningen å sjömän eller beredande af vård åt de smittade blefvo emellertid
icke vidtagna under den närmaste tiden efter cirkulärets utfärdande, och klagomål
öfver sjukdomens spridning genom dylika personer förspordes alltjämt. Genom
tvenne särskilda Kungl. bref af den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 blefvo
dock vissa föreskrifter om åtgärder till förekommande af veneriska smittans spridande
genom från utrikes ort ankommande skeppsbesättningar utfärdade. Då de uti dessa
bref gifna bestämmelserna formellt sedt fortfarande äro gällande, äfven om de med
den stora utveckling, som sjöfarten sedermera nått, icke längre efterlefvas, torde en
närmare redogörelse för deras innehåll böra uppskjutas till den sammanfattning af
1 amnet gällande bestämmelser, som längre fram skall gifvas.
15
Som bekant sprides den syfilitiska smittan ofta genom digifning antingen därigenom,
att amman öfverför smittan å barnet, eller ock att barnet infekterar amman.
Detta förhållande var icke obekant för våra kikare på 1700-talet, och redan så tidigt
som på århundradets midt finner man, hurusom vederbörande myndigheter började
vidtaga åtgärder mot smittans spridning på ifrågavarande sätt. I törsta rummet
gingo dessa ut på att skydda barnen för att blifva smittade af ammor. För att
en verksam kontroll skulle kunna utöfvas öfver dem, som önskade taga tjänst som
ammor, framlade collegium medicum år 17 57 c^t förslag angående inrättande af
ett ammeskaffningskontor i Stockholm. Detta förslag biet den 6 maj s. å. fastställdt
af Kungl. Maj:t, som tillika för ändamålet anvisade ett belopp af 1,000
daler silfvermynt. Uti en samma år utfärdad kungörelse meddelade collegium
medicum, att ett ammeskaffningskontor blifvit inrättadt på apoteket Kronan, midt
emot myntet, hvarest de, som åstundade ammetjänst, vare sig de vore från
staden eller landet, kunde anmäla sig samt därvid uppgifva sina husbönders och
prästerskapets vittnesbörd om deras lefnad och förhållanden. I instruktionen
för detta ammeskaffningskontor föreskrefs, bland annat, att doktorn skulle hafva
uppsikt öfver detsamma samt ansvara för ammornas besiktning, äfvensom att en
skicklig barnmorska skulle antagas, för att förrätta de visitationer, som doktorn
ej beqvämligen själf kunde verkställa, samt för att undervisa ammorna i barns
skötsel. Emellertid synes detta ammeskaffningskontor icke hafva uppfyllt de förväntningar,
man ställt på detsamma. Sålunda klagades öfver, att somliga af ammorna
förtego sina sjukdomar, och att andra, som vid besiktningen förklarades odugliga, likväl
antogos i ammetjänst.
Dessa missförhållanden gjorde, att Kungl. Maj:t redan den 3 maj 1763
utfärdade en förordning angående inrättande af ett nytt ammeskaffningskontor i
Stockholm. Uti denna förordning stadgades, bland annat, att kvinna, som funne
sig hågad till ammetjänst, skulle inställa sig å kontoret och där uppgifva namn,
hemort jämte vissa andra omständigheter. Flvarje lördag skulle prästerskapet
genom klockarne till kontoret insända uppgift å de oäkta barn, som under den
gångna veckan blifvit döpta eller dödfödda begrafna, samt å mödrarnas hemvist vid
barnsbörden, på det att kontoret skulle kunna efterhöra, huruvida dessa vore villiga
att åtaga sig ammetjänst. De, som anmälde sig till dylik tjänst, skulle noga förhöras
om sitt hälsotillstånd och undergå besiktning, hvarefter bevis lämnades, om de
vore dugliga till ammor eller icke. Dolde eller förteg den, som sökte ammetjänst,
någon lönnlig sjukdom, skulle hon plikta 5 daler silfvermynt eller mera eller
straffas med fängelse eller arbete efter omständigheterna och förbjudas att taga
sådan tjänst, innan hon återvunnit hälsan och ånyo anmält sig å kontoret. Trädde
kvinna i ammetjänst, innan hon blifvit besiktigad och fått kontorets intyg om sin duglighet,
eller antog den, Som af kontoret blifvit befunnen oduglig, likväl ammetjänst utan
föregående ytterligare besiktning, skulle hon hafva förverkat lönen och dessutom
Besiktning
å ammor.
i6
plikta med åtta dagars fängelse vid vatten och bröd. Befunnes hon behäftad med
venerisk sjukdom, skulle hon sändas till sjukhuset att botas och därefter arbeta ett
år eller mer vid spinnhuset, som domaren skäligt pröfvade.
Ehuru ammebesiktningskontoret, såsom det efter år 1877 benämndes, helt visst
bidrog till att minska faran för de smitsosamma könssjukdomarnas spridning genom
ammor — enligt den af föreståndaren år 1769 afgifna årsberättelsen hade af de sedan
den 20 mars 1767 besiktigade 630 kvinnorna mer än 200 blifvit på grund af veneriska
och andra sjukdomar förklarade odugliga såsom ammor1) — lyckades det dock
icke tillvinna sig något större förtroende hos allmänheten. På grund af den okunnighet
om de smittosamma könssjukdomarnes natur, som var rådande hos allmänheten,
insåg denna icke vikten och betydelsen af de verkställda besiktningarna, utan antog
ofta ammor, som icke förut undergått vederbörlig läkarundersökning. Härtill kom,
att kontoret i första hand var afsedt för hufvudstaden, och att några anstalter i
liknande syfte icke voro vidtagna för landsbygdens vidkommande. Vid sådant förhållande
är det ganska förklarligt, att såväl läkare som andra alltjämt klagade öfver
den veneriska smittans utbredande genom kvinnor, som antagit ammetjänst.
Som förut omnämnts, var frågan angående ammors besiktning med hänsyn
till veneriska sjukdomar beaktad uti collegii rnedici år 1787 till Kungl. Maj:t afgifna
förslag. Någon bestämmelse härom blef dock icke meddelad. Detta var däremot
fallet uti 1812 års cirkulär. Uti mom. 5 stadgades nämligen: »Den rättighet, som tillkommer
föräldrar och andra, Indika antaga ammor, att om deras frihet från all smitta,
genom visitation^- af läkare och barnmorskor sig behörigen försäkra, föreställer Kungl.
Maj:t sig, att hvar och en med ömsint omtanke lärer iakttaga, hvarför ej heller något
enskildt förordnande i detta afseende af Kungl. Maj:t synts nödigt; men i händelse
af försumlighet å ena sidan och då det å den andra hos en kvinna alltid blifver en
förbrytelse att antaga ammetjänst utan säkerhet, att ej påföra barnet en skadelig
smitta, bör den amma, som ej själfmant företedt sundhetsbevis, eller på annat sätt
blifvit förklarad obesmittad, och sedermera finnes med smitta behäftad, plikta 3
rdr 16 sk. bko.» Som man finner, blef genom denna bestämmelse ammebesiktningskontorets
i Stockholm ställning betydligt förändrad. Från att hafva varit en
inrättning, där hvarje kvinna, som önskade ammetjänst, var skyldig undergå besiktning,
blef det nu förvandladt till en besiktningsanstalt endast för dem, som sådant åstundade.
I denna form kvarstod ammebesiktningskontoret ännu några årtionden, tills det
upphäfdes genom ett Kungl. bref den 13 januari 1860, hvilket tillika föreskref,
att stadgandena i Kungl. reglementet för styrelsen och förvaltningen af allmänna
barnbördshuset i Stockholm den 3 april 1852 samt Kungl. reglementet för barnmorskor
den 28 mars 1856 skulle lända till etterrättelse i fråga om ammors
besiktning och antagande. Förstnämnda reglemente, som föreskref, att adjunkten
skulle på eget ansvar förestå ammebesiktningen, har sedermera blifvit ersatt af ett
*) Welander a. st. sid. 149.
7
nytt af den 28 januari 1898. Likaledes har 1856 års barnmorskereglemente ersatts
af ett nytt den 3 september 1909.
I sammanhang med den nu lämnade framställningen angående åtgärder till
förhindrande af de smittosamma könssjukdomarnes spridning genom ammor torde lämpligen
böra redogöras för de åtgärder, som vidtagits för att hindra smittans utbredande
genom späda barn. Redan tidigt på 1700-talet hade man börjat sysselsätta sig
med frågan, huru föräldralösa späda barn och barn till kvinnor, som antogo ammetjänst,
skulle kunna beredas lämplig vård. Till en början sökte man få dylika
barn utackorderade hos familjer på landsbygden. Men då allt som oftast klagomål
förspordes öfver att barnen vore behäftade med venerisk smitta, uppstod tanken
på att för dem inrätta särskilda anstalter, där de kunde erhålla vård och skydd.
I detta ändamål inrättades i Stockholm år 1 7 5 3 frimurarbarnhuset och två år därefter
det s. k. politibarnhuset vid Danviks hospital. Genom ett Kungl. bref den
4 maj 1785 blef detta senare barnhus sammanslaget med det redan förut bestående
allmänna barnhuset till en anstalt, hvilken skulle hafva till ändamål att till vård
emottaga nödlidande barn af alla åldrar, hvilka därifrån skulle snarast möjligt utackorderas
till fosterföräldrar på landsbygden. Den verksamhet detta barnhus utöfvade
synes hafva varit af ganska stor omfattning, men resultaten motsvarade ingalunda
förväntningarna. Då det allt som oftast visade sig, att ett stort antal åt de
utlämnade barnen var behäftadt med venerisk smitta och därför måste af barnhuset
återtagas, uppstod hos allmänheten en stor obenägenhet att därifrån mottaga
några barn. Följden häraf blef, att dessa fingo kvarstanna å barnhuset, hvarest
de till stor del gingo under, då knappast några anstalter voro vidtagna för att bereda
dem lämplig vård och behandling.
Uti 1812 års cirkulär blef jämväl frågan, huru den veneriska smittans spridning
genom späda barn skulle förhindras, beaktad. Sålunda föreskrefs uti mom. 6,
att från barnhus och dylika inrättningar, äfvensom af enskilde, borde icke barn få
utlämnas till uppfostring utan bevis, att barnet vore vaccineradt och fritt från
venerisk smitta, och detta vid laga ansvar för vederbörande tjänstemän samt 3 Rdr
ié sk. vite för enskilde. Genom ifrågavarande bestämmelse blef sålunda fastslaget,
att barnen före utackorderingen skulle undergå vederbörlig läkarbesiktning,
och i så måtto torde föreskriften hafva haft sitt berättigande. Då det gällde att
genomföra den i praktiken, visade det sig emellertid, att den fara, man velat genom
bestämmelsen förebygga, icke kunde så lätt undvikas. Med den kännedom man nu
äger om särskilt syfilissjukdomens uppträdande hos späda barn bör det icke förvåna,
att den tidens läkare hade svårt att afgöra, huruvida barnen voro friska eller
icke. Som bekant visa sig icke alltid symtomen å hereditärsyfilis under den närmaste
tiden efter födelsen, utan först längre fram. Under sådana förhållanden är
det helt förklarligt, att det mången gång inträffade, att de från barnhusen såsom
friska utackorderade barnen sedermera visade sig vara behäftade med syfilitisk
J
Besiktning
och vård af
späda barn.
i8
smitta. Klagomål öfver att dylik sjukdom spriddes genom barnhusbarn framkommo
också alltjämt, särskild! i trakten omkring hufvudstaden, där de flesta barnen voro utackorderade.
Med anledning af en utaf Konungens befallningshafvande i Stockholms
län till direktionen för barnhuset i Stockholm gjord framställning, att sådana åtgärder
måtte vidtagas, att venerisk smitta icke kunde under något villkor utspridas genom
till uppfostran utlämnade barnhusbarn, beslöt direktionen, att icke några barn skulle
få utackorderas, förr än de fyllt tre månader. Man antog nämligen, att symtomen
på smittan dessförinnan skulle visa sig. Följden däraf blef, att barnen fingo under
de första lefnadsmånaderna kvarstanna å barnhuset, hvarest de flesta dukade under
i brist på lämplig vård. Sedan man emellertid så småningom börjat inse ohållbarheten
af Ricords teori, att sekundär syfilis ej vore smittosam, samt barnhusdirektionen
med anledning häraf på 1840-talet beslutat genomföra den ordningen, att
syfilitiska barn ej skulle få dia friska ammor, äfvensom vidtagit åtskilliga andra förändringar
rörande barnens vård, började klagomålen öfver den veneriska smittans
spridning genom dessa efter hand upphöra.
Åtgärder för beredande af behandling och vård åt könssjuka.
Såsom ofvan nämnts, var det förenadt med många svårigheter att få de
sjuka att frivilligt hänvända sig till vederbörande läkare, och det dröjde ganska länge,
innan man lyckades lära allmänheten att inse vikten och betydelsen häraf. De svårigheter,
med hvilka läkarne hade att kämpa, då det gällde att bereda de sjuke lämplig
vård och behandling, voro emellertid icke mindre. Då den allmänna profylaxen
mot de smittosamma könssjukdomarna på 1700-talet tog sin början, låg den offentliga
hälsovården i sin linda. Antalet läkare å landsbygden var mycket ringa och deras
distrikt i följd häraf mycket vidsträckta. Enligt en uppgift från år 1746 funnos
då endast 9 provinsialläkare. Deras antal ökades visserligen efter hand, men uppenbart
är, att denna brist på läkare skulle medföra svårigheter för allmogen att i
större omfattning anlita deras hjälp. I stället hän vände den sig i stor utsträckning
till de många kvacksalfvare, som funnos öfverallt i bygderna. Det hos allmogen
rådande armodet utgjorde också ett stort hinder för genomförandet af en ordentlig
behandling. Äfven om läkarhjälp anlitades, saknade de sjuke mycket ofta medel
för att kunna förskaffa sig föreskrifna medikamenter eller undergå anbefalld kur.
Härtill kom, att befolkningen hyste mycket stor motvilja mot att följa läkarnas
föreskrifter och högst ogärna läto sig intagas å kurhusen. Det största hindret
för en framgångsrik kamp mot sjukdomen var dock den stora brist på sjukhus,
som var rådande. Till en början fick man därför reda sig med mer eller mindre
provisoriska vårdanstalter, där de sjuke inlades och underkastades behandling. Så
småningom inrättades visserligen mera permanenta sjuk- och kurhus, men dessa voro
l9
icke på långt når tillräckliga för det stora antalet patienter. Att under sådana förhållanden
de åtgärder, som anbefalldes för beredande af vård och behandling åt de
sjuka, skulle få eu jämförelsevis ringa betydelse, är tämligen uppenbart.
Genom ett Kungl. bref den 8 maj 1730 hade förordnats, att med venerisk
smitta behäftade personer skulle afskiljas från sin omgifning och förläggas i salivationskur,
d. v. s. undergå kvicksilfverbehandling. Denna föreskrift kunde emellertid
endast i ringa omfattning genomföras, så länge icke tillräckligt antal sjukhus funnos
och patienterna själfva fingo bekosta sitt underhåll därstädes. Under de resor
läkarna på uppdrag af collegium medieum och landshöfdingämbetena företogo till
af smittan hemsökta trakter af landet sökte de visserligen, så godt sig göra lät,
bispringa de sjuke med råd och behandling samt fria medikamenter, men det stora
antalet patienter, bristen på sjukhus och nödiga penningemedel gjorde, att resultaten
af deras ansträngningar icke kunde blifva synnerligen stora. Vid 1756
års riksdag hade sekreta utskottet, med föranledande af den veneriska smittans stora
spridning inom landet, föreslagit, att »landshöfdingarne kunde få befallning att efter
öfverläggning med doktorn föranstalta, huru en sådan smitta i en socken eller by
måtte skyndsamt utrotas medelst det att vissa ställen blefve utsedde i de byar eller
gårdar, hvarest smittan inkommit, och där borde de sjuka sammandragas, skötas och
botas med fria medikamenter, dock på egen bekostnad hvad skötseln anginge». Någon
bestämmelse i denna riktning blef visserligen icke utfärdad, men i praktiken
sökte man dock följa den af utskottet anvisade utvägen. I allmänhet vårdades
de sjuka i sina hem af provinsialmedieus eller dennes medhjälpare, och mången
gång synes man hafva uppdragit åt prästerna och klockarna att tillse, att gifna
föreskrifter blefvo behörigen iakttagna. I detta sammanhang torde böra erinras
om den uti 1763 års instruktion för collegium medieum intagna bestämmelsen,
att collegium skulle först underrätta allmänheten, huru den veneriska sjukdomen
yttrade sig och huru den skulle angifvas för collegium, och sedan antingen genom
läkare, som vistades närmast intill smittan, eller genom af collegium utsedda personer,
förekomma och bota sjukdomen.
Det största hindret för ett framgångsrikt arbete mot sjukdomens härjningar
låg dock uti den stora bristen på ordentliga sjukhus. Då smittan på någon ort
vunnit allmännare spridning, måste man därför söka hjälpa sig fram med provisoriska
sjukhus, hvilka oftast voro af synnerligen primitiv beskaffenhet. Äfven sökte man
genom inrättande af ambulatoriska sjukhus i möjligaste mån tillgodose de olika orternas
behof af sjukvård, och många dylika sjukhus blefvo efter hand anordnade här och
hvar i landet. Helt visst hafva dessa varit till stort gagn, men då de i allmänhet
endast voro i verksamhet under sommaren, då befolkningen var upptagen af
skördearbetet, och antalet sjuke, som behöfde vård, var mycket stort, kunde de
uppenbarligen icke på långt när tillfredsställa det förefintliga behofvet af sjukhusplatser.
Under sådana förhållanden gingo gifvetvis läkarnas sträfvanden framför
Sjukvården
under 17OOtalet.
20
allt ut på att få till stånd ordentliga sjukhus för de veneriskt smittade. Omkring
midten af 1700-talet hade visserligen här och hvar i landet börjat inrättas
lasarett för sjukas vård och genom Kungl. brefvet den ro oktober 1765 angående
lasaretts inrättande i landsorten bestämdes, att de stift, län och landsorter, Indika
sådant åstundade, finge på egen bekostnad inrätta lasarett. Å de flesta af de nya
sjukhusen mottogos emellertid icke personer behäftade med venerisk smitta, och å
de lasarett, där dylika patienter intogos, var antalet sjuksängar så begränsadt, att
det icke på långt när motsvarade behofvet. Man fick därför alltjämt i stor utsträckning
nöja sig med de provisoriska ambulerande sjukhusen. Så småningom ökades
dock länslasarettens antal, och veneriska patienter började mottagas i större utsträckning.
Äfven särskilda kurhus för dylika patienter började efterhand inrättas, och vid
slutet af 1700-talet funnos sådana i åtskilliga städer. Det förnämsta af dessa var
Vadstena kurhus, som öppnades för allmänheten år 1795.
Genom inrättandet af lasarett och särskilda kurhus för veneriskt sjuke hade
det största hindret för en framgångsrik kamp mot smittan blifvit undanröjdt. De
möjligheter till eu mera verksam profylax, som därigenom erbjödo sig, kunde dock
icke till fullo utnyttjas, så länge patienterna i stor utsträckning själfva måste bekosta
sitt underhåll å sjukhusen. Visserligen hade angående sjukvårdskostnadernas ersättande
genom ett Kungl. bref till landshöfdingarna den 18 september 1764 förklarats, att
»i händelse invånarna icke skulle kunna förmås att till hela landets konservation
för en så ohygglig sjukdoms utbredande genom frivilliga sammaskott bidraga,
Kungl. Maj:t af nådig omvårdnad för undersåtarnes härunder beroende välfärd funne
sig föranlåten foga den anstalt, det den till de sjukes kurerande åtgångne summa
finge mellan alla länets invånare fördelas». Men denna föreskrift synes icke hafva
ledt till något resultat. Å en del sjukhus lämnades fri vård, men å flertalet måste
full betalning erläggas. Denna omständighet i förening med den hos allmänheten
rådande motviljan att låta sig inläggas å kur bidrog i hög grad till att hålla de
af smittan angripna borta från sjukhusen.
De under 1700-talet gjorda försöken att åstadkomma en allmän profylax
mot de smittosamma könssjukdomarna kunde, af skäl som ofvan anförts, icke gärna
medföra några mera afsevärda resultat. Någon minskning i den veneriska smittans
frekvens kunde icke förmärkas, och klagomål öfver dess stora spridning framkommo
alltjämt uti läkarnes rapporter och myndigheternas berättelser. Man får dock icke underskatta
betydelsen af de vidtagna åtgärderna. Otvifvelaktigt bidrogo dessa till att
många af sjukdomen angripna kommo under behandling och erhöllo bot för sina
åkommor. Af större vikt är dock, att under denna, om man så får säga försöksperiod,
de två stora principer, som under den följande tiden kommo att karaktärisera den
allmänna profylaxen mot dessa sjukdomar, nämligen anställandet af besiktningar i
större omfattning för utrönande af smittokällorna samt de sjukas isolering å allmän
bekostnad å sjukhus, så småningom arbetade sig fram och vunno erkännande.
21
Genom 1812 års cirkulär hade, som redan ofvan nämnts, detaljerade föreskrifter
lämnats, huru skulle förfaras för att komma smittokällorna på spåren.
Några bestämmelser angående de sjukas vård och behandling innehöll däremot
cirkuläret icke. Denna brist blef emellertid afhjälpt genom en den i 7 december
1817 utfärdad Kungl. instruktion, hvarefter direktionerna öfver länslasaretten i
riket och öfver kuranstalterna till veneriska smittans hämmande hade sig att rätta.
Uti denna instruktion, hvilken blifvit af grundläggande betydelse för den allmänna
profylaxen mot de smittosamma könssjukdomarne i vårt land, föreskrefs nämligen, dels
att särskilda rum för veneriskt sjuke skulle vid länslasaretten finnas, dels ock att dylika
patienter skulle äga åtnjuta kostnadsfri sjukhusvård. I förutnämnda hänseende stadgades
sålunda i § 5 • »För de med venerisk smitta behäftade personer skola särskilda
rum vara utsedde med sängar, sängkläder och öfriga sjukhuspersedlar, som
icke få nyttjas af andra sjuke; och bör direktionen tillse, att de förre icke lämnas
tillfälle till umgänge med de senare, för hvilka ock erforderliga inventariepersedlar
alltid böra vara att tillgå. Efter slutad kur erhåller patienten läkarens bevis däröfver,
då länslasarettets rättigheter för honom därmed genast upphöra och han på egen eller
dess anhöriges bekostnad bör till hemorten sig begifva». Genom denna bestämmelse
om inrättande af särskilda afdelningar för veneriskt sjuke vid länslasaretten
undanröjdes den förut rådande bristen på sjukhusplatser. Då man erinrar sig de
svårigheter, hvarmed läkarne haft att kämpa under den föregående tiden för att
kunna bereda de sjuke lämplig vård och behandling, inser man lätt hvilket stort
framsteg den vidtagna anordningen innebar.
Af än större betydelse blef den genom 1817 års instruktion införda fria
sjukhusvården för veneriska patienter. Redan förut har omnämnts, hurusom genom
Kungl. brefvet den 18 september 1764 ställts i utsikt, att kostnaden för de sjukes
kurerande finge fördelas mellan länens invånare. Denna tanke hade emellertid icke
blifvit genomförd i någon större utsträckning, och endast ett fåtal af de å kurhusen
intagna patienterna hade erhållit kostnadsfri sjukvård. Den stora betydelsen häraf
gjorde sig dock allt mer gällande, och vid 1815 års riksdag beslöto Rikets Ständer,
att en afgift af 3 skillingar på hvarje mantalsskrifven person skulle utgå att inom
hvarje län användas till veneriska smittans utrotande. Genom upptagande af denna
kurhusafgift blef det möjligt att bereda de veneriskt sjuke förmånen af kostnadsfri
sjukvård. Bestämmelse härom inflöt också uti 1817 års lasarettsinstruktion.
Uti § 8 stadgades nämligen: »Som länens invånare åtagit sig att utgöra en
viss årlig afgift af hvarje mantalsskrifven person till veneriska smittans utrotande,
så skola ock alla veneriska sjuke, hvilka på länslasaretten eller i särskilda kurhus
intagas, äga rättighet att under deras vistande därstädes njuta underhåll och öfriga
länslasarettets förmåner fullt och utan betalning». Genom denna bestämmelse togs
ett synnerligen betydelsefullt steg framåt i och för de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande, och det skulle äfven under den kommande tiden visa sig, att man
1817 års
lasarettsinstruktion.
22
1822 års
provinsialläkarinstruktion.
1864 års
lasarettsinstruktion.
genom denna åtgärd slagit in på den rätta vägen. Den starka minskning i
dessa sjukdomais frek\ens pa landsbygden, som efter 1817 års lasarettsinstruktion
inträdde, torde i väsentlig män vara att tillskrifva den kostnadsfria
sjukhusvården.
Uti detta sammanhang torde jämväl böra erinras om en föreskrift uti 1822 års
provinsialläkarinstruktion, åsyftande att snarast möjligt bereda veneriskt sjuke erforderlig
sjukhusvård. Redan ofvan har omnämnts, hurusom i denna''instruktion stadgades
skyldighet för provinsialläkarne att vid de allmänna besiktningarna göra vissa anteckningar
om de smittade samt däraf tillställa prästerskapet afskrift. Enligt instruktionen
ålåg det därefter detta att ombesörja, att alla smittade, så vidt möjligt vore,
men i annat fall de svårast angripna och i synnerhet de, hvilka hade primitiva
symtom eller eljest lätt kunde utbreda smittan, först och de lindrigare angripna
sedermera, på närmaste lasarett eller kurhus inom länet måtte intagas. För sådana,
som ej genast kunde till sjukinrättningarna förflyttas, skulle provinsialläkaren till
pastor lämna föreskrift, huru de skulle behandlas. Skulle antalet af de med
venerisk sjukdom behäftade finnas vara så stort, att desamma ej kunde emottagas
på länets ständiga sjukhusinrättningar, ålåg det provinsialläkaren att hos landshöfdingen
föreslå de anstalter, som borde vidtagas för att kunna dem vederbörligen
bota samt hos sundhetskollegium anmäla förhållandet. Vidare ålåg det prästerskapet,
att, sedan sådana sjuka hemkommit, tid efter annan underrätta sig om deras tillstånd
och i händelse af nytt utbrott af sjukdomen sådana personer ånyo anmäla till
intagande på vederbörligt sjukhus äfvensom att förmå församlingarna till de obotligas
inrymmande och hysande på sådana ställen, hvarest de från umgänge med
friska vore afskira, då ej tillfälle gåfves att få dessa intagna på länets hospital.
Slutligen torde jämväl böra omnämnas, att uti § 11 af samma instruktion
föreskrefs, att medikamenter, som vid besiktningarna af provinsialläkaren förordnades,
skulle betalas af de sjuka själfva, som därtill hade råd och lägenhet. För
medellösa fattiga skulle däremot kostnaden för läkemedel utgå af medicinalfonden.
De uti 1817 års instruktion gifna föreskrifterna om särskilda rum vid länslasaretten
för veneriskt sjuke och kostnadsfri vård för de därstädes vårdade återfinnas
jämväl uti den Kungl. kungörelse angående förändrade instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus, som utfärdades den 21 oktober
1864. Uti § 9 af ifrågavarande kungörelse hette det nämligen: »Med venerisk
smitta behäftade personer böra, uppå skeende anmälan, genast intagas å kurhus eller
kurhusafdelning å lasarett, hvarest skola finnas vissa rum med särskildt för sådana
sjuka afsedda sängar, sängkläder och öfriga sjukhuspersedlar; åliggande det direktionen
att låta tillse det nämnda patienter icke lämnas tillfälle till umgänge med
de andra». I § 13, som handlade om den för sjukvården å lasaretten utgående
ersättningen, stadgades, att veneriskt sjuka skulle njuta underhåll och öfriga
sjukhusförmåner kostnadsfritt.
23
Såsom redan förut nämnts, hade den kostnadsfria sjukhusvården löi veneriska
patienter möjliggjorts därigenom, att Rikets Ständer vid 1815 års riksdag besluta, att
hvarje mantalsskrifven person skulle erlägga eu afgilt af 3 skillingar, att inom hvarje län
användas till veneriska smittans utrotande. Denna s. k. kurhusafgift utgick med
nämnda belopp, tills 1823 års riksdag beslöt, att det skulle bero af hvarje läns
pröfningskommitté att bestämma densamma från 1 till 5 skillingar för hvarje mantalsskrifven
person, med rättighet att, sedan kurhusets afgifter blifvit bestridda, använda
öfverskottet till lasarettets underhåll. Beträffande kurhusafgiftens utgående
fattades beslut af hvarje sedermera sammanträdande Riksdag, och lämnade Kungl.
Maj:t uti utfärdade kungörelser närmare föreskrifter angående sättet föi dess utgående,
redovisande och användning. Enligt Kungl. kungörelsen den 11 april 1867, den
sista, som i ämnet utfärdades före kurhusafgiftens upphäfvande och införandet af en
personlig sjukvårdsafgift, skulle till veneriska smittans hämmande årligen af en hvar,
som erlade mantalspenningar, äfven utgöras en kurhusafgift, i Stockholms stad med
högst 50 och minst 3 öre, samt inom öfriga delar af riket med högst 25 och
minst 3 öre, lika för alla betalande inom hvarje kurhusdistrikt efter dess behof.
Afgiften borde af vederbörande inom distriktet bestämmas antingen till ett af nämnda
belopp eller däremellan, men icke utan särdeles tvingande omständigheter fastställas
till det högsta. Den skulle utgå särskildt inom hvarje kurhusdistrikt och redovisas
skild från hospitalens och lasarettens fonder och räkenskaper. De inflytande medlen
skulle i första rummet ovillkorligen begagnas för de, efter behof och öfverenskommelse,
på ett eller flera ställen inom länet inrättade kurhusanstalterna. Hvad
som icke vore för veneriska smittans hämmande erforderligt finge användas
för allmänna hälsovården i länet, särskildt såsom bidrag till bestridande af lasai ettens
utgifter för svårare skador och sådana sjukdomstillfällen, som fordrade kirurgisk
behandling. Till andra än nu uppgifna ändamål finge kurhusafgiften icke användas.
Den för året erforderliga afgiften skulle årligen bestämmas af landstingen och stadsfullmäktige
i de städer, som ej deltoge i landsting.
Då emellertid kurhusafgiften på grund af bestämmelserna i 1867 års kungörelse
till ganska stor del användes för annat ändamål, än ursprungligen därmed
afsetts, nämligen till den allmänna sjukvården, samt de meddelade föreskrifterna
angående förvaltningen af de influtna medlen visade sig medföra oegentligheter och
svårigheter, särskildt där lasarett och kurhus voro med hvarandra förenade, beslöt
1873 års Riksdag, att kurhusafgiften skulle upphöra och i dess ställe införas en
personlig sjukvårdsafgift, att företrädesvis användas som bidrag till den kurhusvård,
som för den veneriska smittans hämmande vore af nöden.
Kurhus
afgiften.
24
Särskilda åtgärder mot prostitutionen.
Som bekant utgör prostitutionen den egentliga hufvudkällan för de smittosamma
könssjukdomarnas spridning. Öfverallt, där denna företeelse nått en större utveckling,
kan man alltså vänta en hög frekvens af dessa sjukdomar. Denna sats gäller
emellertid icke omvändt. Af den omständigheten, att ifrågavarande sjukdomar
å en ort äro starkt spridda, iår man icke utan vidare draga den slutsatsen,
att prostitutionen därstädes florerar i någon högre grad. Åtskilliga andra faktorer
kunna nämligen vara orsaken till den höga sjukdomsfrekvensen. Hvad nu särskilt
vårt land beträffar, är det redan omnämndt, hurusom under 1700-talet och början af
1800-talet de smittosamma könssjukdomarna erhållit en synnerligen stor utbredning
såväl på landsbygden som i städerna. Att prostitutionen medverkat härtill, torde vara
obestridligt, hvad landsbygden vidkommer dock endast i jämförelsevis ringa grad. Förutsättningarna
för prostitutionens utveckling äro nämligen i allmänhet föga till finnandes
å landsbygden. Det är uti städerna och framför allt storstäderna prostitutionen
når någon egentlig omfattning och blir en faktor att räkna med, när det
gäller profylaxen mot ifrågavarande sjukdomar. Förhållandena å dessa platser
äro ju också helt annorlunda än å landsbygden. Den dragningskraft storstäderna
utöfva på landsbygdens befolkning gör, att särskilt de i giftasåldern befintliga
åldersklasserna af båda könen blifva därstädes starkt företrädda. De skarpare
former kampen för tillvaron ofta antager i storstäderna gör det svårare för de unge
männen att uppnå en ekonomisk ställning, som tillåter dem att bilda egen familj.
Motsättningen mellan fattigdom och rikedom, nöd och lyx framträder där starkare
än annorstädes, tillfällena till nöjen och njutningar äro större och frestelserna därtill
starkare. Dessa förhållanden jämte åtskilliga andra omständigheter, för hvilka det
skulle föra för långt att i detta sammanhang redogöra, bidraga till att göra jordmånen
i storstäderna synnerligen fruktbar för prostitutionen. Väl är det sannt, att
åtskilliga af de för prostitutionens utveckling gynnsamma omständigheterna äfven äro
tillfinnandes å landsbygden, särskildt å platser med sammanträngd befolkning, men
det är dock en öfverallt gjord iakttagelse, att prostitutionen därstädes ytterst
sällan når en sådan omfattning, att den kan betraktas som hufvudkällan för de
smittosamma könssjukdomarnes spridning.
Af hvad ofvan i korthet antydts rörande de omständigheter, som bidraga
till prostitutionens utveckling, torde man kunna sluta till att ifrågavarande företeelse
under äldre tider icke varit af någon större betydelse i vårt land. De smittosamma
könssjukdomarnes höga frekvens har i väsentlig grad föranledts af andra förhållanden.
25
Att yrkesmässig otukt bcdrefs här i landet såväl som öfverallt annorstädes, därom
torde dock icke något tvifvel råda. Skörlefvande kvinnor tunnos då som nu, särskildt i
hufvudstaden, rikets enda större stad, men samma omfattning som i våra dagar hade
prostitutionen helt visst icke uppnått. De former, under hvilka den yrkesmässiga
otukten i äldre tider framträdde, voro i många hänseenden väsentligt olika de nuvarande.
De kvinnor, som läto bruka sig till skörlefnad, synas till största delen
hafva tillhört den s. k. hemliga prostitutionen, d. v. s. vid sidan af sina lofliga
yrken i större eller mindre omfång bedrifvit otukt såsom förvärfskälla. Att så
varit förhållandet, icke blott å landsbygden utan äfven i städerna och särskildt i
Stockholm, framgår tillfullo af de skildringar af den tidens sedliga förhållanden, som
föreligga. I hufvudstaden utgjordes det öfvervägande antalet lösaktiga kvinnor af
betjäningen å de talrika utskänkningsställena, af hvilka många endast voro maskerade
otuktsnästen. Å landsbygden spelade gästgifvargårdarne ofta en liknande roll, och
otukt bedrefs därstädes i ganska stor utsträckning. Af stor betydelse för prostitutionen
voro också de talrika marknaderna, som öfverallt höllos i landet och vid
hvilka lösaktiga kvinnor i stort antal infunno sig.
Då man under äldre tider hyste den uppfattningen, att de utomäktenskapliga
könsförbindelserna voro icke blott sedligt förkastliga utan äfven ur juridisk
synpunkt brottsliga, är det gifvet, att staten icke kunde underlåta att ingripa mot
otukten i dess olika former. Äfven i vårt land sökte man att med direkta tvångsmedel
förkväfva och utrota prostitutionen. Men liksom öfverallt annorstädes, där
straff för utomäktenskapliga könsförbindelser varit stadgade, fick man äfven hos oss
göra den erfarenheten, att på denna väg föga eller intet stod att vinna. De uti 1734 års
lag gifna bestämmelserna om otukt utgöra ett troget uttryck af den tidens uppfattning
i hithörande ämne. De stadganden, som i förevarande hänseende äro af vikt, innehöllos
i missgärningsbalkens 5 3 och 5 7 kapitel. Uti förstnämnda kapitel, som handlade
om lönskaläge, stadgade § 1.
»Lägrar ogift man ogift kvinna; böte mannen tio daler, och kvinna fem.
Sker det annan gång; böte dubbelt och tredje gången tredubbelt. Förser sig någon
därmed fjärde gången, eller flera; böte för hvarje gång, han åttatio daler, och hon
fyratio daler.»
Vid bristande tillgång till böternas gäldande skulle dessa förvandlas till
fängelse, allmänt arbete eller kroppsstraff, i enlighet med bestämmelserna i 3 §
samma kapitel. Ifrågavarande paragraf var af följande lydelse:
»Orka de ej bota, som lönskaläge gjort hafva, plikte då mannen första gången
med fjorton dagars fängelse, eller arbete vid kyrka, slott eller fästning; och för
andra gången dubbelt; kvinna straffas hälften mindre. Sker det tredje gången,
plikte man med tolf dagars fängelse vid vatten och bröd, eller tio par spö; och
kvinna med sådant fängelse åtta dagar eller fyra par ris. Fjärde gången straffes
4
Missgärningsbalkens
bestämmelser
om utomäktenskapliga
könsförbindelser.
26
Bestämmelser
uti 1812 års
cirkulär.
man med tjugu dagars fängelse vid vatten och bröd, eller tjugu par spö; och kvinna
med sådant fängelse i tolf dagar, eller tio par ris.»
Dessa straffbestämmelser blefvo för kvinnans del efter hand mildrade. I betraktande
af de åtskilliga omständigheter, som kunde föranleda till mildring i straffet
för lägrad kvinna, stadgades genom Kungl. förordningen den 10 april 18ro, att
hon för lägersmål första gången endast finge enskilt skriftas och aflösas samt plikta
två daler till kyrkan i den församling, där förbrytelsen skett, men, om barn framföddes,
där sådant inträffade. Vid saknad af tillgång till böternas gäldande, skulle
hon aftjäna dessa med arbete till kyrkan. Beträddes hon därmed andra gången,
komme hon att, jämte enskilda skriften, erlägga till kyrkan dubbel plikt, eller& aftjäna
den med arbete till kyrkan. Försåge hon sig därutinnan flera gånger, borde
hon därför undergå det ansvar lagen i slika fall dittills stadgat.
Genom särskilda Kungl. förordningar af den 4 maj 1855 stadgades, dels att
kyrkoplikt såväl offentlig som enskild ej längre finge ådömas och dels att spöoch
risstraffen skulle afskaffas.
Direkt riktade mot prostitutionen voro de uti missgärningsbalkens 5 7 kap.
meddelade straffbestämmelserna rörande koppleri och skörlefnad. I detta kapitels
1 § stadgades: »Håller någon sådana hus och samkväm, där otukt och lösaktighet
drifves, stånde för sådant koppleri tre dagar vid kåken, och varde den tredje dagen
af bödeln hudstruken, och hålles sedan till allmänt arbete i tre år. Finnes någon
därmed annan gång; varde sammaledes vid kåken hudstruken, och arbete i hela&sin
lifstid.» Beträffande de kvinnor, som i sådana hus läte bruka sig till skörlefnad,
stadgades uti 2 § af samma kapitel, att de skulle genast gripas och i häkte sättas,
och sedan dömas efter deras brott till böter eller allmänt arbete. Konuno de oftare
åter, skulle de straffas med ris efter omständigheterna.
Gifvet är, att i den mån uppfattningen angående de utomäktenskapliga
könsförbindelserna blef mindre sträng, förenämnda, i allmänna lagen gifna straffbestämmelser
icke skulle komma till användning i någon större omfattning. Hvad
särskilt prostitutionen beträffar, lärde man sig också så småningom inse, att densamma
icke kunde utrotas genom en sträng tillämpning af strafflagen. Efterhand
gjorde sig därför den åskådningen allt mer och mer gällande, att prostitutionen
vore ett socialt ondt, som icke kunde undvikas eller genom några straffåtgärder
från samhällets sida förminskas. Då man emellertid icke var blind för den stora
roll den spelade såsom bärare och spridare af de veneriska sjukdomarna, riktade
myndigheterna i stället sina bemödanden på att genom en sanitär kontroll öfver de
prostituerade i möjligaste mån hindra dessa att sprida smittan vidare.
Uti det föregående har redan framhållits, hurusom den veneriska smittan
ofta spreds från gästgifvargårdarna och marknadsplatserna i landet genom lösaktiga
kvinnor. Några häremot riktade åtgärder synas dock icke hafva blifvit vidtagna
före utfärdandet af 1812 års cirkulär. Uti detta finnes däremot ett par
2 7
stadgande», som direkt åsyftade att förebygga de smittosamma könssjukdomarnes spridning
genom lösaktiga kvinnor på gästgifvargårdar och å marknadsplatser. Itrågavarande
bestämmelser, hvilka innefattades i cirkulärets i och 2 moment, voro al
följande lydelse: »i:o) Då inberättadt blifvit, att den veneriska smittan otta
på gästgifvargårdar inrotas och därifrån utsprides, åligger det kronobetjäningen
att därå fästa vaksam uppmärksamhet, och i händelse det nämnda onda förmärkes,
sådant anmäla hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, på det att de anstalter genast
må kunna vidtagas, hvartill omständigheterna föranleda. 2:0) Med den plikt,
som till följd af en god polis och redan gällande författningar, Kungl. Maj:ts
befallningshafvande tillhör, att genom vederbörande magistrater och kronobetjänte
föranstalta, det lösdrifvare och liderliga kvinnfolk från marknader och större folksamlingar
afvisas, bör äfven förenas en noga uppmärksamhet, att icke någia upppassare,
särdeles pigor, få vara marketenterskor, kaffekokerskor, månglerskor och
krämerskor följaktige, i synnerhet då de ankomma från sjöstäder och andra för
smitta misstänkta orter, utan att förete behörige sundhetsbevis; och bör samma
uppmärksamhet äfven sträckas till själfva marketenterskorna, kaffekokerskorna, månglerskorna
och krämerskorna med flera dylika kvinnor, i den mån däi till anledning
är och i verkställigheten möjlig blifver». Som man finner, afsågo dessa bestämmelser
uti 1812 års cirkulär hufvudsakligen prostitutionen. Huruvida de anbefallda
åtgärderna medfört något mera påtagligt resultat, är svårt att säga, men af åtskilliga
omständigheter att döma synes så icke hafva varit förhållandet. Den betydelse
gästgifvargårdarna och marknaderna hade för prostitutionen och den veneriska smittans
spridning upphörde emellertid så småningom, allt eftersom landets kommunikationsväsen
utvecklades och handelslifvet antog andra former. Cirkulärets föreskrift om
uppsikt öfver gästgifvargårdarna är visserligen ännu alltjämt gällande, men saknar
hvarje praktisk betydelse. De uti andra momentet gifna bestämmelserna om
skyldighet för vissa personer att förete sundhetsbevis måste däremot anses upphäfda
genom den hälsovårdsförordning, som föregått nu gällande hälsovårdsstadga, samt
de författningar, hvarigenom passkyldigheten i allmänhet borttagits.
Uppenbart är, att hufvudstaden skulle erbjuda den fruktbaraste jordmånen
för prostitutionen. Stockholm var ännu vid 1800-talets början den enda större
staden i riket, och betingelserna för prostitutionens utveckling voro därstädes större
än i rikets öfriga städer och å landsbygden. En massa arbetssökande och löst folk från alla
delar af landet sökte sig då liksom nu till hufvudstaden. Antalet resande var där större
än annorstädes och sjöförbindelserna med utlandet lifligare. Härtill kom, att Stockholm
hade en jämförelsevis talrik garnison, en omständighet som alltid visat sig utöfva inverkan
på prostitutionens omfattning. Såsom förut är nämndt, höllo den tidens lösaktiga
kvinnor i allmänhet till på de talrika krogarna, värdshusen och utskänkningslokalema,
och en stor del af den kvinnliga betjäningen å dessa ställen lefde hufvudsakligen på skörlefnad.
Huru talrika dessa lokaler voro, framgår däraf, att år 1799, då stadens folk
-
Prostitutionen
i Stockholm.
28
mängd uppgick till omkring 80,000 invånare, icke mindre än 1285 personer
funnos, som bedrefvo utskänkningsrörelse ''). En hel del af dessa utskänkningsställen
hade utan tvifvel sin hufvudsakliga inkomst af osedlig rörelse. Några
särskilda åtgärder mot dessa lokaler och de därstädes anställda kvinnorna synas
emellertid icke hafva blifvit vidtagna före utfärdandet af 1812 års cirkulär.
Men sedan detta trädt i kraft, började vederbörande myndigheter, med stöd af den
uti cirkulärets mom. 2 gifna föreskriften angående sundhetsbevis för vissa kvinnor
samt Konungens befallningshafvandes rätt att, då så ansågs nödigt, låta anställa
allmänna visitationer, företaga sundhetsbesiktningar å kvinnor, som voro anställda å
utskänkningslokalerna och gjort sig kända för lösaktigt lefverne. Någon bestämd
ordning, i hvilken besiktningarna skulle försiggå, var dock icke föreskrifven, ej
heller synas i öfrigt några regleraentariska föreskrifter hafva blifvit meddelade. Uppdraget
att uppspåra de prostituerade och befordra dem till undergående af besiktning
ålåg polisen, hvilken så godt sig göra lät sökte fullgöra sitt ömtåliga uppdrag.
Någon . större nytta torde dessa tillfälliga och mera undantagsvis förekommande
besiktningar icke hafva medfört. De smittosamma könssjukdomarna florerade
alltjämt och visade til) och med tendens att ökas. Särskilt stor var deras frekvens bland
det garnisonerade manskapet. Med anledning häraf ingick kommendanten för garnisonen
den 17 april 1837 med en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t, däruti hemställdes,
att stränga åtgärder måtte vidtagas till hindrande af smittans vidare utbredning.
Framställningen remitterades till sundhetskollegium, hvilket uti sitt den
6 november s. å. afgifna utlåtande föreslog, att å värdshus, krogar och näringsställen
tjänande kvinnspersoner skulle vara skyldiga att icke blott vid förekommande
anledningar utan ovillkorligen en gång hvarje vecka undergå läkarbesiktning, samt
att sådan besiktning jämväl borde anställas å lösa och liderliga kvinnor och andra dylika
personer. Detta sundhetskollegii förslag är i så måtto märkligt, som man här för
första gången finner offentlig myndighet påyrka införandet i vårt land af den
regelbundna preventiva besiktningen af prostituerade.
Den närmaste följden af sundhetskollegii förslag blef ett den 29 januari 1839
till kollegium aflåtet nådigt bref, däruti påbjöds, att förut gifna föreskrifter angående
åtgärder mot den veneriska smittan (1812 års cirkulär) åter skulle tillämpas.
Att ett dylikt återupplifvande af bestämmelser, som visat sig föga motsvara sitt
ändamål, icke skulle kunna medföra något nämnvärdt resultat, var tämligen uppenbart.
Af större betydelse blefvo de föreskrifter Kungl. Maj:t meddelade uti ett den
19 februari 1839 till öfverståthållarämbetet aflåtet nådigt bref. Uti detta förordnades
nämligen, att ämbetet, jämte noggrannt vakande öfver redan gällande författningars
e terlefnad, skulle äga att, med ledning af hvad i dessa stadgades, utan uppskof
vidtaga de polisåtgärder, hvilka på ett kraftigt sätt kunde bidraga till veneriska
smittans hämmande inom hufvudstaden, och hvarom Kungl. Maj:t förväntade ämbetets
‘) Welander a. st. sid. 181.
29
underdåniga anmälan, samt att i hänseende till de ytterligare åtgärder för ändamålets
vinnande, hvilka ämbetet kunde anse lämpliga, men för hvilkas påbjudande Kungl.
Maj:ts nådiga förordnande erfordrades, ämbetet borde till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag. Det väsentliga uti detta bref är, att öfverståthållarämbetet däruti bemyndigades
att vidtaga särskilda polisåtgärder mot prostituerade kvinnor. Hvaruti
dessa särskilda åtgärder skulle bestå, säges visserligen icke, men sammanställes brefvets
föreskrifter med sundhetskollegii ofvannämnda förslag, torde man med ganska stor
visshet kunna sluta till att därmed åsyftades införandet af regelbunden preventiv
tvångsbesiktning af de prostituerade.
De åtgärder öfverståthållarämbetet på grund af förenämnda nådiga bref vidtog
synas ej hafva varit af någon större omfattning, utan inskränkt sig till att den
kvinnliga betjäningen å vissa kaffehus ålades att på bestämda tider undergå läkarbesiktning.
Någon kontroll i den bemärkelse ordet nu tages synas emellertid dessa
kvinnor icke hafva varit underkastade. Också klagades allmänt öfver att de vidtagna
åtgärderna voro otillfredsställande, samt att smittan alltjämt i ökad grad spreds
bland befolkningen. Att så jämväl var förhållandet, framgår, bland annat, af uppgifterna
angående antalet å kurhuset vårdade patienter. Medan under år 1843
dessas antal utgjorde 962, uppgick det år 1846 till icke mindre än 1656''). Med
anledning häraf och då platser åt de sjuka endast med svårighet kunde beredas,
ingick kurhusdirektionen i december 1846 med en skrifvelse till stadsnämnden,
däruti hemställdes, att strängare kontroll skulle utöfvas mot lösa kvinnor, som utan
någon egentlig sysselsättning eller stadigvarande bostad förde ett sysslolöst och kringdrifvande
lefnadssätt; att synnerligt afseende skulle fästas å sådana, som för själfförvållad
venerisk sjukdom blifvit, efter anmälan om kringspridd smitta, af polisstyrelsen
till kurhuset remitterade och således med skäl kunde fortfarande anses
för smitta misstänkta; att till samma kategori borde jämväl äfven de räknas, hvilka
vore i tjänst på sådana ställen, som stode under polisstyrelsens speciella tillsyn och
funnits bidraga till spridande af venerisk smitta; att efter upprättande af noggranna
förteckningar å sådana kvinnor skyldighet borde dem åläggas att minst en gång
hvarje vecka underkasta sig visitation, till hvars undergående, i händelse af motsträfvighet,
de borde genom tvång tillhållas; att staden skulle delas i tvenne distrikt
och för hvartdera af dessa anställas en besiktningsläkare, som af kurhusdirektionen,
efter sundhetskollegii hörande om sökandens kompetens, skulle utses; samt att dessa
läkare skulle besiktiga alla de kvinnor, hvilka anmälde sig eller för sådant ändamål
inställdes af polisstyrelsen eller andra vederbörande.
Som man finner innebar kurhusdirektionens ifrågavarande framställning till stadsnämnden
ett fullständigt förslag till prostitutionens reglementering. Förslaget stod
också i full öfverensstämmelse med den vid denna tid nästan öfverallt rådande uppfattningen
angående samhällets uppträdande mot den yrkesmässiga otukten. De åt
-
Reglementeringen
införes
i Stockholm.
) Welander a. st. sid. 190.
30
gärder man tidigare vidtagit för att undertrycka och förkväfva prostitutionen hade
visat sig fruktlösa och de sanitära föreskrifter, som gifvits, hade icke åstadkommit
något mera påtagligt resultat.
Det är under sådana förhållanden ganska förklarligt, att man äfven i vårt
land, liksom annorstädes, där man gjort liknande erfarenheter, så småningom kom
till den uppfattningen, att prostitutionen var ett nödvändigt ondt, hvilket icke
kunde på något sätt undertryckas. De sanitära vådor, som prostitutionen visat
sig medföra, borde däremot i möjligaste mån förebyggas. Detta ansågs emellertid
icke kunna ske på annat sätt, än att prostitutionen gjordes till föremål fölmyndigheternas
särskilda öfvervakande och kontroll. Som vi sett, hade redan
en viss kontroll utöfvats öfver prostituerade, som voro anställda å utskänkningsställen
och bordeller, hvilka senare ansågos vara af stor betydelse för bekämpandet
af prostitutionens sanitära vådor. Då man emellertid omsider fann,
att det hvarken var ändamålsenligt eller ens möjligt att intvinga alla kända prostituerade
i de egentliga otuktshusen, fann man sig böra underkasta äfven den friboende
eller lösa prostitutionen en särskild kontroll. De administrativa föreskrifter,
som i detta hänseende meddelades, hafva dock icke haft ett uteslutande sanitärt
ändamål. Jämväl ur den offentliga ordningens och sedlighetens synpunkt höllos de
för nödvändiga. Statens uppgift vore nämligen icke blott att vaka öfver att ett godt
hälsotillstånd rådde bland medborgarna utan ock att tillse, det den allmänna ordningen
och sedligheten upprätthölles. Då prostitutionen innebar något för den sedliga uppfattningen
stötande och mången gång utgjorde en icke ringa fara för allmän ordning och
säkerhet, borde den kringgärdas med sådana bestämmelser, att den trängdes undan
från offentligheten och underkastades en särskild uppsikt. Till en början torde denna synpunkt
hafva varit den för myndigheterna mest afgörande, då de påyrkade de prostituerades
ställande under polisens särskilda uppsikt, och först längre fram synes den
sanitära synpunkten hafva blifvit den dominerande.
Från Frankrike, där reglementeringen af prostitutionen först blifvit införd,
spred sig densamma till de flesta af Europas öfriga länder, öfverallt ansedd såsom
det enda effektiva sättet att hålla den yrkesmässiga otukten inom tillbörliga gränser
och förebygga dess sanitära vådor. Under sådana förhållanden är det helt förklarligt,
att man äfven i vårt land skulle påyrka reglementeringens införande. Det
af kurhusdirektionen framlagda förslaget om anställande af regelbundna preventiva
besiktningar å lösaktiga kvinnor i Stockholm blef också af stadsnämnden godkändt
den 25 januari 1847, och direktionen erhöll i uppdrag att gå i författning om
den nya anordningens genomförande. Denna trädde i kraft den 1 april s. å.
Staden indelades i två distrikt, och för hvart och ett af dem förhyrdes en särskild
lokal, där besiktningarna skulle äga rum och konsultationer gifvas. Besiktningslokalerna
höllos öppna för allmänheten hvarje helgfri dag för rådfrågningar mellan kl. 8 och
9 f. m. samt för besiktningar från kl. 11 f. m. till kl. 1 e. m. Under det de
31
senare pågingo, skulle tvä polisuppsyningsman stå till hvardera läkarens förfogande för
att upprätthålla ordningen bland de besökande och till kurhuset afföra de patienter,
som dit remitterades. Såväl besiktningar som konsultationer voro afgiftsfria. Icke
blott inom staden boende prostituerade besiktades å ifrågavarande lokaler utan äfven
utom stadens område bosatta kvinnor, som misstänktes för att bedrifva yrkesmässig
otukt.
Enligt hvad professor Welander uti sina statistiska undersökningar rörande
prostitutionen i Stockholm meddelat, blefvo under det första året den nya anordningen
tillämpades 174 kvinnor underkastade sundhetsbesiktning. Stadens invånarantal
utgjorde då omkring 90,000. Under åren närmast efter reglementeringens införande
minskades antalet besiktningsskyldiga såväl relativt som absolut. Efter år 1852,
då deras antal utgjorde 114, inträdde emellertid en ökning, så att under år 1857,
då stadens folkmängd uppgick till 101,502, voro 166 kvinnor underkastade kontroll.
Af dessa voro endast 2 1 anställda å kaféhus och dylika utskänkningslokaler,
medan de öfriga tillhörde den friboende prostitutionen. '')
Till en början synes den nya anordningen hafva verkat på ett tillfredsställande
sätt, i det de smittosamma könssjukdomarnas frekvens minskades. Åtminstone
var antalet remisser till kurhuset betydligt lägre än under de närmast föregående
åren. Denna nedgång i sjukdomsfrekvensen fortfor dock icke länge. Antalet inträffade
sjukdomsfall ökades åter, och från flera håll förspordes klagomål öfver att det nya
systemet icke visade sig motsvara de å detsamma gjorda förväntningarna. De
under kontroll stående kvinnorna sökte på allt sätt undandraga sig besiktningarna, och
något egentligt samarbete mellan den sanitära myndigheten och polisen synes icke
hafva ägt rum. Frågan angående samhällets uppträdande mot prostitutionen fördes
åter fram på dagordningen och debatterades lifligt inom för saken intresserade kretsar.
År 1855 ingick Svenska läkarsällskapet till öfverståthållaren med en framställning
i ämnet, däruti påyrkades vidtagandet af mera effektiva åtgärder mot prostitutionen
och de af densamma härflytande farorna. Med anledning häraf upptog polismyndigheten
ånyo saken till behandling, och den 5 mars 1858 afgaf poliskammaren
till öfverståthållarämbetet ett memorial i ämnet. Efter att hafva redogjort för de
åtgärder, som dittills blifvit mot prostitutionen vidtagna, samt huru dessa i praktiken
verkat, framhöll poliskammaren som sin mening, att den förnämsta orsaken
till den veneriska smittans alltjämt fortgående spridning nog vore att söka därutinnan,
att besiktningarna icke verkställdes med tillräcklig sorgfällighet, samt att de
besiktningsskyldiga kvinnorna icke öfvervakades med den noggrannhet, som erfordrades.
Med föranledande af poliskammarens ifrågavarande framställning lät öfverståthållarämbetet
utarbeta förslag till »ett ändamålsenligt ordnande af besiktningarna
å sedeslösa kvinnor, ställdt i sammanhang med en prostitutionen ständigt och ansvarigt
öfvervakande afdelning af sundhetspolisen.» Sedan kurhusdirektionen, till
1859 års prostitutionsreglemente.
J) Welander a. st. sid. 199.
32
hvars yttrande förslaget remitterats, i princip godkänt detsamma, beslöt öfverståthållarämbetet
den 15 april 1859, att en verklig besiktningsbyrå under läkares och
polisens samverkan skulle inrättas, samt utfärdade samtidigt ett särskilt prostitutionsreglemente
benämndt »Stadgar och föreskrifter till förekommande af den veneriska
smittans utbredande i hufvudstaden».
Enligt dessa föreskrifter, hvilka började tillämpas i juli 1859, inrättades
för utöfvande af uppsikt och kontroll öfver prostituerade kvinnor en särskild besiktningsbyrå,
bestående af en medicinsk afdelning och en polisafdelning. Den förra
ställdes under inseende och ledning af öfverläkaren vid stadens kurhus och utgjordes
af de besiktningsläkare, som antogos af kurhusdirektionen. Polisafdelningen
åter bestod af en föreståndare, ett biträde åt denne samt två poliskonstaplar och lydde
direkt under öfverståthållarämbetet. Distriktspolisen, som dittills utöfvat uppsikten
öfver de prostituerade, skulle fortfara därmed och jämväl i öfrigt biträda och samverka
med byråns polisafdelning.
Hvarje kvinna, som lät bruka sig till skörlefnad, var skyldig att minst en
gång i veckan underkasta sig medicinsk sundhetsbesiktning. Underlät hon att själfmant
anmäla sig därtill, hade öfverståthållarämbetet för polisärenden att ålägga henne
sådan besiktningsskyldighet, sedan hon, efter förutgången undersökning, blifvit förvunnen
till skörlefnad. Öfver de besiktningsskyldighet ålagda kvinnorna skulle
upprättas en särskild bok, hvari deras namn, ålder, födelseort, bostad och lefnadsförhållanden
m. m. skulle införas.
Besiktningarna ägde rum å en särskild för ändamålet anordnad lokal och
voro kostnadsfria. Dock kunde kvinna, som ej ville inställa sig å den allmänna
besiktningslokalen, efter särskild pröfning medgifvas att antingen själf besöka besiktningsläkaren
i dennes bostad eller ock få undergå besiktning af honom hemma i
sin egen bostad. I förra fallet skulle för hvarje besiktning erläggas en afgift af
75 öre och i det senare af 1 rdr 50 öre. Dessa afgifter, som tillföllo läkaren,
skulle hvarje månad uppbäras i förskott af föreståndaren för byråns polisafdelning.
De utfärdade föreskrifterna innehöllo åtskilliga ordningsregler för de besiktningsskyldiga
kvinnorna. Sålunda ålåg det inskrifven kvinna att föra ett tyst och
stilla lefverne; att icke efter föreskrifven tid lämna porten till det hus hon bebodde
öppen eller ostängd; att icke genom fönsters öppnande eller eljest från huset anropa
förbigående personer eller på annat sätt söka göra sig bemärkt; att icke vid
antändt ljus visa sig i fönstren, hvilka borde vara försedda med luckor, jalusier
eller rullgardiner; att å gator, torg och allmänna platser visa sig i anständig klädsel
och icke genom utmärkande utstyrsel i sin klädedräkt ådraga sig uppseende; att å
sådana ställen icke stryka fram och tillbaka, gå flera i sällskap eller stanna utan giltig
anledning; att icke tilltala personer eller genom utrop och åthäfvor söka ådraga
sig uppmärksamheten; att icke under någon tid på året vistas utomhus nattetid
33
efter kl. i i; samt att vid afresa från staden dagen förut och vid ombyte af bostad
och vid återkomst till staden påföljande dag därom göra anmälan ä byrån.
Beträffande läkarundersökningen föreskref reglementet, att besiktningsskyldig
kvinna skulle på föreskrifna tider låta vederbörligen besiktiga sig; att när inre eller
yttre tecken förmärktes, som. kunde tyda på sjukdom och smitta, genast anmäla
sig till undergående af besiktning; samt att, om hennes farhåga befunnes grundad,
å besiktningsbyrån begära remiss till kurhuset och icke hålla sig undan eller anlita
kvacksalfvare.
Vid inskrifningen tillställdes kvinnan ett tryckt exemplar af föreskrifterna,
å hvilket hennes namn och ålder funnos antecknade. Underlät hon att ställa sig
föreskrifterna till efterrättelse och icke efter af föreståndaren vid byrån gjord erinran
lät sig rätta, skulle hon, utom böter efter lag, där sådana funnes stadgade, varnas
i poliskammaren och vid förnyad förseelse genom lämpliga viten tillhållas att iakttaga
skick och ordning. Beträddes hon det oaktadt med förseelse, skulle hon behandlas
i enlighet med föreskrifterna i Kungl. förordningame om försvarslöshet och
fattievården i riket och dömas till arbete å allmänt arbetshus eller .spinnhus från
tre månader till ett år.
Ombesörjandet af den del af besiktningsbyråns verksamhet, som ej var åt
medicinsk natur, ålåg föreståndaren för byråns polisafdelning. . Denne omhänderhade
sålunda hela det administrativa förfarandet med kvinnornas inskrifning och
öfvervakande. Vidare hade han att noggrannt efterspana kvinnor, som misstänktes
hängifva sig åt skörlefnad, och befordra dem till inskrifning. Särskildt borde därvid
tillses, att icke minderåriga eller i allmänhet kvinnor, som ej uppnått 17 års ålder,
hängåfvo sig åt skörlefnad. Vidare ålåg det föreståndaren att efterspana sådana
personer, hvilka för egen räkning förmådde minderåriga till okyskhet eller förledde
kvinnor, som förut icke gjort sig kända för liderlighet, att upphöra med sin lofliga
sysselsättning och söka uppehälle genom lösaktighet; att efterforska, huruvida å
hotell för resande, kaffehus och krogar oordningar genom liderlighet uppstode,
eller om dessa inrättningars föreståndare i sina lokaler hade kvinnor, som försörjde
sig genom liderlighet, utan att vara antecknade som besiktningsskyldiga; äfvensom
att söka upptäcka kvacksalfvare och sådana, som hyste och dolde kvinnor, hvilka
vore behäftade .med syfilitiska åkommor.
Besiktningsskyldig kvinna, som anmälde sig vilja återgå till en ärbar vandel
eller om hvilkens befriande från besiktningstvånget föräldrar eller andra målsmän
gjorde framställning, kunde af öfverståthållarämbetet efter pröfning af omständigheterna
därifrån befrias.
Genom en den 21 juni 1859 utfärdad order gjordes till förenämnda föreskrifter
det tillägget, att jämväl den s. k. traktpolisen skulle hafva till åliggande att
efterspana kopplare och skörlefvande kvinnor.
År 1870 vidtogs uti besiktningsbyråns organisation den förändring, att öfver -
34
Reglementering
i vissa
landsortsstäder.
läkaren vid kurhuset, som dittills utöfvat inseendet öfver och ledt byråns medicinska
afdelning, befriades från detta uppdrag. Ledningen af afdelningen uppdrogs i stället
åt en särskild läkare, hvilken skulle icke blott deltaga i besiktningarna å byrån utan
jämväl omhänderhafva vården af de till kurhuset för venerisk sjukdom remitterade
prostituerade.
Genom 1859 års föreskrifter blef reglementeringen af prostitutionen i Stockholm
fullständigt genomförd och har sedermera varit i hufvudsak anordnad på enahanda
sätt. Några mera väsentliga ändringar infördes icke genom det den 2 juni 1875
utfärdade, ännu gällande reglementet.
Sedan reglementeringssystemet införts i Stockholm och enligt vederbörande
myndigheters uppfattning visat sig väl motsvara sitt ändamål, är det helt förklarligt,
att det därifrån skulle sprida sig till andra rikets städer, där förhållandena påkallade
särskilda åtgärders vidtagande mot prostitutionen. Efter hand blef det
också, om än i mer eller mindre fullständigt skick, infördt i åtskilliga landsortsstäder.
På grund af den agitation, som från vissa håll rests mot detta öfvervakningssystem,
äfvensom till följd af inträffad minskning i de smittosamma könssjukdomarnas
frekvens och ändrade förhållanden i öfrigt har det emellertid i flera städer
åter afskaffa, så att det för närvarande kvarstår endast i Göteborg samt i ofullständig
form i Norrköping, Hälsingborg, Kristianstad och Sundsvall.
35
II.
Sammanfattning af gällande bestämmelser rörande de
smittosamma könssjukdomarnas bekämpande.
De uti vårt land för närvarande gällande bestämmelser, som äro direkt afsedda
eller i öfrigt ägnade att bidraga till hämmandet af de smittosamma könssjukdomarna,
återfinnas inom skilda områden af den svenska rätten. De kunna på
grund af sill olikhet till innebörd och syftemål hänföras till två olika grupper. Eu
del af dessa föreskrifter äro meddelade ur rent sanitär synpunkt och afse åtgärder,
direkt ägnade att tjäna till hämmande af ifrågavarande sjukdomars spridning. De
andra hafva sin grund i nödvändigheten för staten att såsom sedlighetens högsta
vårdare och till upprätthållande af den allmänna ordningen rättsligen reagera mot
lösaktigheten och skörlefnaden samt verka således endast medelbart för ändamålet
i fråga. Föreskrifterna inom den förra gruppen äro utfärdade på administrativ väg;
den senare gruppen åter utgöres af vissa stadganden i strafflagens kapitel om
sedlighetsbrott, lagen angående lösdrifvares behandling med flera bestämmelser,
hvilka samtliga falla inom den allmänna lagens område.
Föreskrifter, som direkt afse hämmandet af de smittosamma könssjukdomarna.
Bland de till denna grupp hörande föreskrifter märkes främst Kungl. cirku- Kungl
läret den i o juni 1812 till samtliga landshöfdingar angående åtgärder till förekommande
af veneriska smittans spridande-(se bil. A.). Uti det föregående har redogjorts
för innehållet i detta cirkulär. Såsom därvid framhållits, är det formellt sedt
alltjämt gällande, ehuru flertalet af dess detaljbestämmelser numera äro satta utom
tillämpning. Den uti cirkulärets första punkt kronobetjäningen ålagda skyldighet att
i visst fall hos Konungens befallningshafvande göra anmälan om förekommen utbredning
af venerisk sjukdom får visserligen anses fortfarande tillkomma dessa
tjänstemän vid sidan af vederbörande hälsovårdsmyndigheter, men sådant följer
numera af dessa befattningshafvares tjänsteplikt med hänsyn till hälsovårdsföreteelser
i allmänhet enligt för dem gällande instruktioner, hvadan bestämmelsen härom i
cirkuläret blifvit öfverflödig.
!. cirku -den 10
1812.
36
Föreskrifterna i andra och tredje punkterna om skyldighet för vissa däri
angifna personer, från hvilka spridning af venerisk smitta ansetts företrädesvis vara
att befara, att förete sundhetsbevis måste anses upphäfda genom den hälsovårdsförordning,
som föregått nu gällande hälsovårdsstadga, samt de författningar hvarigenom
passkyldigheten i allmänhet borttagits. I Kungl. förordningen om farsoter
och smittosamma sjukdomar den 30 december 1857 § 7 mom. h. säges sålunda
uttryckligen, att sundhetsnämnds åtgärder till förekommande af smittosamma sjukdomars
spridning skola ske under iakttagande däraf, att sundhetspass icke erfordras
för resande eller trafikerande till lands eller sjös.
Bestämmelserna i fjärde punkten om läkarbesiktning å »alla från sillfisket
hemgående arbetare» hafva väl icke blifvit formligen upphäfda, men lära näppeligen
numera kunna komma i fråga att tillämpas, äfven om det fall skulle inträffa, för
Itvilket de ensamt synas afsedda eller »att sillfångsten skulle åter inträffa», det
vill säga blifva af lika stor betydelse som vid början af förra århundradet.
Äfven de i femte och sjätte punkterna meddelade föreskrifter och ansvarsbestämmelser
för ammor, som, ehuru smittade med venerisk sjukdom, antagit ammtjänst,
samt för den, som utan sundhetsbevis utlämnat barn till uppfostran, torde
få anses vid sidan af nyare bestämmelser, hvarom framdeles skall ordas, ännu
vara formellt gällande, men lära exempel saknas på att de i senare tider blifvit
tillämpade. I de råd och anvisningar, som utfärdades af sundhetskollegium
den 1 o november 1875 med anledning af Kungl. förordningen den 19 mars
samma år angående åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma sjukdomar
bland rikets invånare, hänvisas emellertid till dessa bestämmelser i 1812 års cirkulär.
I fråga om öfvervakandet af hälsotillståndet inom krigsmakten och hos sjöfarande,
hvarå sjunde och åttonde punkterna syfta, äro särskilda föreskrifter numera
gifna, för hvilka längre fram redogöres.
Lägges härtill, att nya bestämmelser meddelats angående afgifter för de läkar -besiktningar och bevis, hvarom i cirkuläret är fråga, finner man, att flertalet af
cirkulärets specialbestämmelser numera upphört att gälla. Men cirkuläret har aldrig
blifvit i sin helhet upphäfdt, och hvad som däri är det väsentliga, dess erkännande
af befogenheten för Konungens befallningshafvande att till förekommande af smittosamma
könssjukdomars spridning förordna om läkarbesiktning å för sådan sjukdom
skäligen misstänkta personer, så män som kvinnor, från hvilka smittas utbredning
kan befaras, och om inläggande å sjukhus af den, som befinnes med dylik sjukdom
behäftad, måste otvifvelaktigt anses ännu beståndande, om ock, åtminstone hvad
angår frågan om tvångsisolering å sjukhus, denna fråga numera får anses i första
hand ankomma på de lokala hälsovårdsmyndigheterna. Senare i ämnet utfärdade
författningar äro ock byggda på den förutsättningen, att ofvannämnda befogenhet
tillkommer Konungens befallningshafvande.
37
Hufvudstadgandet i fråga om de åtgärder mot smittosamma könssjukdomar, som
det åligger provinsialläkare och öfriga läkare att vidtaga, återfinnes i § 28 åt Kungl.
instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården inom visst område
anställde, äfvensom för andra, som utöfva läkarekonsten, den 31 oktober 1890.
Ifrågavarande paragraf är af följande lydelse:
1. Har, efter Konungens befallningshafvandes förordnande, provinsialläkare
besiktigat personer, misstänkta för venerisk sjukdom, skall han till kommunalnämndens
ordförande skriftligen uppgifva, till namn och vistelseort, de af sjukdomen
angripna, hvilka icke inom viss, åt läkaren utsatt kort tid tillförlitligen
styrkt, att de betjäna sig af ändamålsenlig sjukvård; börande provinsialläkaren
tillika förständiga kommunalnämnden att dels draga försorg därom, att de sålunda
antecknade varda skyndsamt intagna till vård å kurhus eller kurhusafdelning vid
länets lasarett, och dels, då sådant skett, därom underrätta provinsialläkaren.
Vägrar någon för sjukdomen skäligen misstänkt person att låta besiktiga sig, anmäles
sådant hos Konungens befallningshafvande för den åtgärd, som af omständigheterna
påkallas.
2. Till förekommande af venerisk sjukdoms spridning bör provinsialläkare
i allmänhet vid anträffadt sjukdomsfall söka utröna, huru smittan tillkommit, samt
på lämpligt sätt verka för den sjukes intagande till vård å sjukhus; hvarjämte
provinsialläkaren, där den sjuke undandrager sig behandling eller icke följer därvid
gifna föreskrifter, och synnerlig fara för smittans utbredning förefinnes, bör om
förhållandet underrätta hälsovårds- eller kommunalnämnden.»
Utöfver berörda stadgande innehåller 1890 års läkarinstruktion i § 48 rörande
stadsläkares åliggande i fråga om smittosamma könssjukdomar det allmänna stadgandet, att
det åligger stadsläkare att på förordnande af Konungens befallningshafvande, rådstufvurätt
eller polismyndighet inom staden och dess område verkställa besiktning å lefvande
person, därvid stadsläkare äger att för dylik förrättning åtnjuta ersättning af
statsmedel lika med provinsialläkare, samt att då besiktning å personer, misstänkta
för venerisk smitta af stadsläkare förrättats, skall han tillse, att de med sådan sjukdom
behäftade varda befordrade till nödig vård, där de icke själfva förskaffa sig
sådan.
Bestämmelserna i moment 1 af förenämnda § 28 lära otvetydigt utmärka,
att Konungens befallningshafvande äger såväl, då venerisk smitta vunnit större
utbredning på någon ort, förordna om allmän besiktning af för sådan sjukdom
misstänkta personer, som vid vägran i särskilda fall besluta och anordna tvångsbesiktning,
allt tydligtvis under förutsättning att fara för smittans spridning gör
sådant nödvändigt. De lokala hälsovårdsmyndigheterna hafva enligt samma § att
draga försorg därom, att veneriskt sjuke varda intagna å sjukhus eller eljest be
-
Läkarinstruktionen
den 31
oktober 1890.
38
Föreskrifter,
afseende
ammor och
späda barn.
Föreskrifter,
afseende
krigsman
skapet.
hörigen vårdade samt att tillse, att ingen obehörigen undandrager sig läkarvård.
Sker sådant, torde nämnda myndigheter hafva att anlita de maktmedel, hälsovårdsstadgan
medgifver, eller, om detta ej medför åsyftad verkan, anlita polismyndigheten
eller Konungens befallningshafvande för beredande af verkställighet åt
sina beslut.
Då Konungens befallningshafvande förordnat om anställande af allmänna
besiktningar, skall kostnaden för läkares resor enligt Kungl. brefvet den 13 december
1834 och Kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873 utgå af de medel,
som inflyta af den inom hvarje län utgående allmänna sjukvårdsafgiften.
Såsom förut är nämndt, stadgade 1812 års cirkulär straffpåföljd ej mindre för
amma, som icke själfmant företedde sundhetsbevis eller på annat sätt blifvit förklarad
obesmittad och sedermera befunnes vara behäftad med smitta, än äfven för den,
vare sig tjänsteman vid barnhus eller enskilde, som utlämnade barn till amning
utan bevis, att det vore fritt från venerisk smitta. Den lucka i lagstiftningen, som
uppstått därigenom, att ifrågavarande bestämmelser trädt ur tillämpning, kan i viss
män sägas vara fylld genom några i samma s}rfte gifna speciella föreskrifter. Ifrågavarande
föreskrifter återfinnas, såvidt ammor angår, i reglementet för barnmorskor
den 3 september 1909. I § 23 af detta reglemente stadgas nämligen skyldighet
för barnmorska att tillse, det den, som med hennes vetskap varder antagen till
amma, förut af läkare undfått vederbörligt sundhetsbetyg. Hvad utackorderade
barn beträffar, finnes härom ett stadgande intaget i det af Kungl. Maj:t den 28
december 1850 fastställda reglemente för styrelsen och förvaltningen af allmänna
barnhuset i Stockholm. Enligt 9 § är nämligen öfverläkaren ansvarig för att barn,
som lider af någon för dess lif vådlig sjukdom eller som är behäftad med smittosam
sjukdom af elakartad beskaffenhet, icke från barnhuset utlämnas, äfvensom att
till fostring utgående barn förses med vederbörligt sundhetsbetyg.
I detta sammanhang torde jämväl lämpligen böra erinras om stadgandet i
§ 16 af barnmoskereglementet, att, därest barnmorska hos kvinna, vid hvars förlossning
hon biträder, eller hos dennas nyfödda barn finner sådana sjukdomstecken,
af hvilka hon lärt sig sluta till förekomsten af venerisk smitta, barnmorskan skall
noga iakttaga de försiktighetsmått, läroboken för sådant fall angifver, samt rådfråga
kvinnans läkare, om särskild sådan anlitas, eller i annat fall vederbörande förman
rörande möjligen behöfliga vidare åtgärder.
För vidmakthållande af ett godt hälsotillstånd inom armén och flottan äro
särskilda föreskrifter meddelade, hvilka, om än icke direkt s)Tftande å hämmandet af
smittosamma könssjukdomar, dock äro ägnade att därtill bidraga.
Bland åtgärder, som sålunda föreskrifvits för armén märkas först och främst
läkarbesiktningar af olika slag. Enligt 1903 års tjänstgöringsreglemente (Del I kap. VI
39
§ 3) skall sundlieisvisitation för upptäckande af förefintliga kroppsfel eller sjukdomar
anställas å manskap vid inträde i och utträde ur trupptjänstgöring samt
under pågående tjänstgöring när helst särskilda omständigheter, vare sig med hänsyn
till sundhetsförhållandet eller förestående mera ansträngande tjänstgöring, därtill
föranleda. Såvidt tid och omständigheter det medgifva, omfattar visitationen hvarje
karl af manskapet och förrättas efter fullständig afklädning. Då tid och öfriga
omständigheter icke anses medgifva sundhetsvisitationens verkställande på nämnda
sätt, skall till manskapet riktas en allvarlig tillsägelse, att en hvar, som vet sig
vara på ett eller annat sätt sjuk eller behäftad med kroppsfel, skall anmäla sig
hos vederbörande befäl för att genom dess försorg inställas hos läkaren för undersökning.
Denna tillsägelse är att betrakta såsom en befallning, hvarför uppsåtlig
uraktlåtenhet att ställa sig densamma till efterrättelse kan komma att vederbörligen
bestraffas. Med dem, som sålunda blifvit hos läkaren inställda, verkställes visitation
i ofvan angifven ordning.
Utom dylik sundhetsvisitation anställes dagligen sjulvisit ållon (Tjg. regi.
Del III kap. II §§ io och 15) å såväl det manskap inom hvarje kompani, hvilket
vid morgonuppropet befunnits tillsjuknadt, som förutvarande sjukanmälda af manskapet,
hvilka vistades i kvarteren. De sjuke vårdas antingen å någon militär sjukvårdsanstalt,
af hvilka finnas olika slag, eller ock i kvarteret. Manskap åtnjuter fullständigt
fri sjukvård äfvensom oafkortade löneförmåner under sjukdomstiden.
Tjänstgöringsreglementet innehåller dessutom några speciella föieskiifter för
särskilda fall. Då smittosam sjukdom af elakartad beskaffenhet vunnit större utbredning
inom ett truppförband, skall förhållandet anmälas af befälhafvaren i tjänstgöring,
hvilken anmälan föres vidare till chefen för landtförsvarsdepartementet.
Yppar sig sjukdomen först inom truppförbandet, skall anmälan göras äfven till
Konungens befallningshafvande, vid trängande fall jämväl till polismyndighet i
stad eller kronofogde eller länsman på landet. Noggrann uppgift lämnas härvid
om det sätt, hvarpå sjukdomen yttrat sig, äfvensom om dess utbredning och om
vidtagna sundhetsåtgärder. När smittosam sjukdom utbrutit inom ett truppförband,
skall, därest sådant är nödigt, särskilt sjukhus, sjukrum eller sjuktält inrättas för
de af sjukdomen angripna.
• I detta sammanhang finnes i tjänstgöringsreglementet införd den bestämmelse,
att prostituerade kvinnspersoner icke få tillåtas att uppehålla sig inom ett militäretablissement.
Läkarbesiktning förrättas jämväl å de värnpliktige vid inskrifningen samt å
dem, som söka fast anställning vid armén eller flottan. Bland sjukdomar, som
föranleda oduglighet till krigstjänst och följaktligen jämväl utgöra hinder för fast
anställning, nämnes i medicinalstyrelsens cirkulär den 27 januari och den 24 februari
1902 syfilis i svårare former.
Innan värnpliktigt manskap vid mötenas afslutande hemförlofvas, skall enligt
40
Föreskrifter,
afseende
sjömän.
medicinalstyrelsens cirkulär den 20 november 1895 noggrann besiktning af hvarje
man äga rum till utrönande af, huruvida smittosam sjukdom förefinnes, i hvilket
fall anmälan därom ofördröjligen bör ske hos vederbörande chef, på det att åtgärder
må vidtagas till förekommande af sjukdomens spridning till manskapets hemorter.
Enligt gällande reglemente för marinen af den 8 december 1899 skall all
flottans gemenskap före inmönstring till och afmönstring från flottstation äfvensom
sjökommenderad gemenskap före embarkering undergå läkarbesiktning. Befinnes
någon därvid vara behäftad med smittosam sjukdom, bör han genast förläggas å
sjukhus, hvarifrån han ej får utskrifvas, innan han är så återställd, att all fara för
smittans spridande genom honom kan anses undanröjd. När läkarbesiktning anses
i öfrigt nödvändig, företages sådan. (Del I. §§ 212: 1, 239.)
Med afseende å sjötjänstgöringen finnas några ytterligare bestämmelser i
förevarande hänseende. Har sjökommenderad besättning eller någon del däraf icke
undergått ofvan omförmäld läkarbesiktning före embarkeringen, åligger det fartygsläkaren
att, så fort ske kan, och i hvarje fall före besättningens inmönstring förrätta
sådan besiktning. Den, som därvid finnes vara behäftad med smittosam
sjukdom, afpoletteras från fartyget. (Del II. §§ 117 f, 179 a.)
Äfven före besättningens afmönstring eller afpolettering och när anledning
finnes att befara smittosam sjukdom bland besättningen skall fartygschefen låta
verkställa läkarbesiktning (Del II. § 117 g). Yppar sig smittosam sjukdom ombord,
bör all omsorg användas och ingen nödig kostnad sparas, för att hindra sjukdomens
spridande (Del II. § 59: 3). I sådant hänseende skall, bland annat, iakttagas,
att den, som har smittosam sjukdom, lägges på särskilt ställe eller föres till
sjukfartyg eller sjukhus (Del II. § 179: k).
Till ytterligare säkerhet mot smittas spridande är manskap ombord förbjudet
att dölja smittosam sjukdom, skolande den, som tror sig hafva upptäckt sådan
sjukdom hos kamrat, genast anmäla det till väbeln (Del II. § 224 k).
Medicinalstyrelsens ofvan omnämnda cirkulär af den 20 november 1895
gäller äfven i fråga om det värnpliktiga manskapet vid flottan.
Såsom redan förut omnämnts, meddelades genom tvenne särskilda nådiga
bref den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 vissa föreskrifter om åtgärder till
förekommande af veneriska smittans spridande genom från utrikes ort ankommande
skeppsbesättningar. Uti förstnämnda bref, hvilket offentliggjordes genom kommerskollegii
kungörelse den 6 maj samma år föreskrefs, »att, innan någon af besättningen
å ett från utrikes ort till svensk hamn ankommet fartyg tillåtes gemenskap
med land, hamnkaptenen, hamnfogden eller den, åt hvilken uppsikten öfver
ordningen inom hamnen är anförtrodd, bör vid sin ankomst å fartyget, i hela
besättningens närvaro, efterfråga, huruvida på fartyget finnes någon med venerisk
smitta behäftad person; att skepparen och en hvar af besättningen härpå bör
uppgifva, hvad honom i nämnda afseende är kändt, vid påföljd för skepparen af
4i
25 r:drs vite, om lian beträdes att hafva afvetat, men förtegat, det venerisk
smitta funnits om bord å fartyget; att, om med sådan smitta behäftad person
finnes om bord, denne skall, så fort sig göra låter, från fartyget öfverlämnas till
närmaste kurhus, eller om sådant ej lämpligen ske kan, till annan läkarvård,
samt att, ehvad venerisk smitta finnes ombord eller ej, hamnkaptenen eller den, åt
hvilken under annan benämning uppsikten i hamnen är anförtrodd, bör senast vid
hvarje månads slut till den ämbetsmyndighet, som äger befattning med stadens polis,
inberätta, att han verkställt omförmälda förhör och hvad därvid blifvit upplyst.»
Genom Kung], brefvet den 27 mars 1843, offentliggjordt genom kommerskollegii
kungörelse den 29 maj samma år, förordnades ytterligare, att det skulle åligga
skeppare å till svensk hamn från utrikes ort ankommande fartyg, att till den, som förrättade
ofvanberörda förhör, aflämna en deklaration, däri under edlig förpliktelse
skulle uppgifvas, huruvida någon eller några och hvilka bland de personer, som
åtföljt fartyget från utrikes ort, skepparen veterligen, vore med venerisk smitta behäftade.
Formellt sedt äro '' de anförda bestämmelserna fortfarande gällande. Med
den stora utveckling, som sjöfarten efter hand uppnådde, uppstodo dock åtskilliga
svårigheter för deras efterlefnad, och det dröjde icke många år, förr än
O O
man afstod från att tillämpa dem.
Hvad Stockholm angår, blefvo dock åtgärder för deras återupplifvande vidtagna.
I sammanhang med utfärdandet af 1859 års prostitutionsreglemente ålade
sålunda öfverståthållarämbetet hamnkaptenen att noga efterse, det inkomna fartygsbefälhafvare
å hamnkaptenskontoret afgåfve förklaring öfver huruvida, befälhafvaren
veterligt, någon af besättningen vore med venerisk sjukdom behäftad. Bestämmelser
härom hafva ock sedermera varit intagna i de för staden utfärdade hamnordningarna.
Enligt § 4 i den för närvarande gällande, af öfverståthållarämbetet
den 6 juli 1905 fastställda hamnordning åligger det sålunda fartygsbefälhafvare att
vid fartygs ankomst genast personligen eller genom ombud skriftligen å blanketter,
som tillhandahållas å hamnkontoret, där uppgifva, bland annat, huruvida honom
veterligen någon ombord å fartyget är med venerisk eller annan smittosam sjukdom
behäftad. Skulle så vara förhållandet, åligger det hamnkaptenen enligt § 2
i den för honom den 17 juni 1908 utfärdade instruktion att därom ofördröjligen
göra anmälan hos poliskammaren samt tillsäga fartygets befälhafvare, att den sjuke
icke får gå i land, innan nödig åtgärd för hans vårdande hunnit vidtagas. Ifrågavarande
föreskrifter, hvilka endast tillämpas å fartyg, som ankomma från utrikes
ort, innebära emellertid icke någon skyldighet för den sjuke att underkasta sig
tvångsbehandling vare sig å sjukhus eller eljest. Visserligen vidtagei polisen i
dylika fall städse åtgärder för dennes afförande till sjukhus, men i händelse han
vägrar att underkasta sig behandling, något som stundom plägar inträffa, användes
icke något tvång mot honom.
6
42
Hälsovårdsstadgan
den
25 september
1874.
I detta sammanhang torde lämpligen böra erinras om sjölagens af den 12
juni 1891 undantagsbestämmelser rörande sjöman, som är behäftad med venerisk
sjukdom. I 90 § stadgas härom, att fartygsbefälhafvare äger ur tjänsten entlediga
dylik sjöman, hvarvid denne, i likhet med sjöman, hvilken afskedas till följd af
skada eller sjukdom, som han genom eget groft vållande ådragit sig, icke äger
att njuta hyra för längre tid, än han förrättat sin tjänst. Kostnaden för sjömans
skötsel och vård må i dylikt fall afkortas på hans innestående hyra. Entledigas
han icke, njute han ej hyra för den tid, han är ur stånd att förrätta sin tjänst,
och ersätte kostnaden för skötsel och vård.
Hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 innehåller uti 4 kap.
åtskilliga föreskrifter med afseende å farsoter och smittosamma sjukdomar. Bland
dessa finnas dock inga, som särskildt afse åtgärder till hämmande af de smittosamma könssjukdomarnes
spridning. Den befogenhet stadgan tillägger hälsovårds- och kommunalnämnderna
att utöfva hälsopolisen eller tillsynen öfver ordningen inom kommunen
hvad hälsovården angår och att i öfrigt vidtaga åtgärder för förbättrande af hälsovården
i allmänhet, omfattar dock tydligtvis äfven öfvervakandet af de smittosamma könssjukdomarne
och åtgärderna för deras hämmande. Att så är förhållandet framgår
också af ett Kungl. bref den 6 dec. 1878, hvarigenom förklarats, att kostnaden
för en åt vederbörande provinsialläkare, på förordnande af Konungens befallningshafvande,
företagen tjänsteresa i anledning af uppgift om en persons behäftande
med venerisk sjukdom, hvilken uppgift vid undersökningen betunnits ogrundad,
skulle utgå af anslaget till farsoters och smittosamma sjukdomars botande. (Jfr ock
de råd och anvisningar, som af sundhetskollegium meddelades den 10 november
1875 med anledning af dels hälsovårdsstadgan för riket den 25 sept. 1874 dels
ock Kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande och
utbredning af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare.)
Af särskild betydelse för den fråga, som nu föreligger, äro bestämmelserna
uti hälsovårdsstadgans 24 §, hvilken är af följande lydelse:
»1. Väckes i stad fråga om méddelande af ny eller ytterligare föreskrift
i afseende å allmänna hälsovården utöfver hvad denna stadga innehåller eller lämnar
åt hälsovårdsnämnden att närmare bestämma, skall den pröfvas af stadsfullmäktige
eller, där sådane ej finnas, allmänna rådstugan. Framställes förslaget ej af nämnden,
utan af magistraten eller omedelbart hos stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan,
skall nämnden höras innan ärendet afgöres. Varder sådant stadgande,
hvarom nu är fråga, antaget af stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, har
magistraten att insända detsamma jämte eget och hälsovårdsnämndens utlåtande
till K. Maj:ts Beftde, som stadgandet antingen oförändradt fastställer eller ogillar.
Blifver ett af magistraten eller hälsovårdsnämnden väckt förslag ogilladt af stads
-
43
fullmäktige eller allmänna rådstugan, är det magistraten eller nämnden obetaget att
hos K. Maj:ts Bef:de anmäla behofvet af det ifrågasatta stadgandet.
2. Finner K. Maj:ts Bef:de, till följd af magistratens eller hälsovårdsnämndens
anmälan eller eljest, sådan ny eller ytterligare föreskrift, hvarom förut är nämndt, vara
af behofvet påkallad, upprätte förslag därtill och höre däröfver stadsfullmäktige eller
allmänna rådstugan. Gillas förslaget åt denna kommunalmyndighet, sedan hälsovårdsnämnden
blifvit däröfver hörd, har K. Maj:ts Bef:de att det sålunda antagna
stadgandet utfärda. Varder det icke antaget, men K. Maj:ts Bef:de fortfarande
finner det ifrågasatta stadgandet vara behöfligt, äger K. Maj:ts Bef:de att i ämnet
förordna, men skall underställa sitt beslut K. Maj:ts pröfning.
3. För öfverträdelse af sådant stadgande, hvarom ofvan är nämndt, må
föreskrifvas böter af två till och med etthundra kronor.
4. Stadgandet skall, så snart det blifvit fastställdt, ofördröjligen allmängöras åt
K. Maj:ts Bef:de, genom kungörelse, som skall tryckas lika som med länsstyrelsens
kungörelser vanligen förfares, samt, om tidning utgifves i staden, införas i densamma
eller, der flera tidningar utkomma, i den af dem, där allmänna påbud för staden vanligen
meddelas; hvarförutan det åligger i Stockholm öfverståthållarämbetet och i rikets
öfriga städer magistraten eller, där magistrat ej finnes, i dess ställe tillsatt styrelse att dels
fullständigt införa nämnda kungörelse i en för sådant ändamål inrättad liggare, dels ombesörja,
att på stadens bekostnad tryckta exemplar af kungörelsen finnas inom staden för
köpare att tillgå, så länge stadgandet fortfar att gälla; skolande exemplar af kungörelsen
jämväl genom K. Maj:ts Befides försorg skyndsamligen insändas till K.
Maj:ts ecklesiastikdepartement, sundhetskollegium, justitiekansleren och justitieombudsmannen.
5. Enahanda förfarande, som nu är föreskrifvet i afseende å nytt stadgande,
skall jämväl iakttagas i fråga om dess upphäfvande eller ändring däri.
6. Från hvad här ofvan är stadgadt för stad i allmänhet äger för Stockholm
den skillnad rum, att meddelanden därstädes ske omedelbart mellan öfverståthållarämbetet
och stadsfullmäktige, och att yttrande, förslag eller anmälan från magistratens
sida således icke ifrågakommer.»
Det nu anförda lagrummet lämnar således en utväg att i städer och sådana
orter på landsbygden, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro tillämpliga,
åvägabringa särskilda föreskrifter i hälsovårdsafseenden utöfver de i hälsovårdsstadgan
angifna. Det bereder sålunda jämväl tillfälle till skärpta åtgärder i och för
hämmande af den veneriska smittan. Detta har uttryckligen blifvit fastslaget genom
en Kungl. resolution den 5 mars 1S 7 5 j hvarigenom förklarats, att stadgar rörande
lösaktiga kvinnor, som veterligen låta bruka sig till skörlefnad, bör, såsom innefattande
föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, i den ordning 24 § hälso
-
44
Vården af
veneriskt
sjuka.
vårdsstadgan föieskrifver, af Konungens befallningshafvande, efter hälsovårdsnämndens
hörande, pröfvas.
Denna utväg har jämväl af sundhetskollegium på sin tid anvisats. I .de
förut omnämnda råd och anvisningar, som af kollegium meddelades den io
november 1875 med anledning af Kung!, förordningen den 15 mars samma år
angående åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma sjukdomar bland
rikets invånare, förekommer sålunda, bland annat, härom följande uttalande: »I
åtskilliga städer verkställas regelbundet återkommande sundhetsbesiktningar på kvinnor,
som bevisligen låta bruka sig till skörlefnad, och erfarenheten har tillräckligt
visat, att dylika åtgärder, på lämpligt sätt anordnade, kraftigt bidraga till
minskning i de veneriska sjukdomarnas frekvens och utbredning. Vederbörande
hälsovårdsnämnder kunna därför, där behofvet så påkallar, söka i den ordning § 24
af hälsovårdsstadgan bestämmer, tillvägabringa de stadgar och föreskrifter, som för
detta ändamål erfordras.»
De anvisningar, som sålunda af sundhetskollegium meddelats, hafva ledt till
efterföljd, och i åtskilliga städer hafva i den ordning nyssnämnda lagrum angifver
åvägabragts särskilda ordningar och reglementen till öfvervakande af prostitutionen
och hämmande af dess inverkan på spridningen af de smittosamma könssjukdomarna.
För dessa och öfriga lokala bestämmelser, innefattande den så kallade reglementeringen
af prostitutionen, skall längre fram närmare redogöras.
En utredning om de allmänna bestämmelser, som ur sanitär synpunkt meddelats
till förekommande af de veneriska sjukdomarnas spridning, kräfver också
redogörelse för gällande föreskrifter i afseende å vården af veneriskt sjuke. Såsom
redan förut omnämnts, stadgades härutinnan genom Kungl. instruktionen för lasarettsoch
kurhusdirektioner den 17 dec. 1817, att för sådana personer särskilda rum å
sjukhusen skulle vara inredda med sängar och öfriga sjukhuspersedlar, som icke
finge nyttjas af andra sjuke. Såväl enligt denna instruktion som enligt lasarettsinstruktionen
den 21 okt. 1864 skulle de veneriskt sjuke äga att åtnjuta kostnadsfri
sjukhusvård.
Under de sista decennierna hafva i alla län fullständiga lasarett blifvit inrättade,
å hvilka veneriskt sjuke vårdas å särskild afdelning. Den nu gällande
lasarettsstadgan af den 18 oktober 1901 föreskrifver beträffande förenämnda slag
af sjuke till en början i § 3, att vid minst ett lasarett inom hvarje landstingsområde
skall finnas en för vård å allmänt rum af personer, behäftade med venerisk
sjukdom i smittosamt stadium, särskildt inredd afdelning. Å lasarett, där sådan
afdelning ej finnes inrättad, får dylik sjuk intagas endast å enskildt rum. Lasarettsdirektionen
må dock, i särskildt ömmande fall och där sådant utan olägenhet kan
ske, medgifva sådan sjuks intagning å allmänt rum. I § 5 mom. 2 stadgas
vidare, att med venerisk sjukdom i smittosamt stadium behäftade personer njuta
45
underhäll och öfriga sjukhusförmåner kostnadsfritt, såvida de vårdas å allmänt rum.
Enligt § 6 mom. i skall dylik person, hvilken enligt mom. 5 i samma § äger rätt
att, i händelse lasarettsvård är för honom behöflig, blifva å sådan anstalt intagen,
inläggas å allmänt rum utan ansvarsförbindelse för sjukvårdsafgifter in. m. eller
eljest för intagning nödiga intyg. I fråga om vården af de veneriskt sjuke
innehåller § 28, bland annat, att det åligger lasarettsläkare, att, så vidt ske kan,
skilja de med smittosamma sjukdomar behäftade från öfriga sjuke och framför allt
ordna så, att af venerisk sjukdom i smittosamt stadium angripna personer hållas
afskilda från andra sjuke. Därjämte skall läkaren tillse, att kvinnor, som låta
bruka sig till skörlefnad och som äro med dylik venerisk sjukdom behäftade, om
möjligt vårdas skilda från andra kvinnor eller barn, som iråkat sådan sjukdom.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att enligt nådiga sjukstugestadgan
den 18 oktober 1901, § 7, med venerisk sjukdom i smittosamt stadium behäftad
person icke må intagas å sjukstuga, hvarmed törstås sådan mindre, med högst 24
sjuksängar försedd och gällande lasarettsstadga ej underkastad sjukvårdsinrättning,
som har likartad uppgift med lasarett och till hvars underhåll landsting lämnar
bidrag.
Såsom redan förut omnämnts, är förmånen af kostnadsfri sjukhusvård för
veneriskt sjuka, hvilken existerat alltsedan år 1817, möjliggjord genom upptagandet
af en allmän sjukvårdsafgift, före år 1873 benämnd kurhusafgift. Bestämmelserna
angående denna afgift återfinnas i Kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873
angående kurhusafgiftens upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift.
För den allmänna sjukvården inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt skall, för
år 1874 och vidare årligen, intill dess annorlunda förordnas, af en hvar, som
erlägger mantalspenningar, äfven utgöras en personlig sjukvårdsafgift särskildt
för hvarje län eller sjukvårdsdistrikt i mån af dess behof. Beloppet af denna
afgift, hvilken utgöres af kvinna med hälften af det belopp, som erlägges af
man, må enligt Kungl. kungörelsen den 1 juni 1883 icke sättas högre än
till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön. Sjukvårdsafgiften skall företrädesvis
användas till beredande af kostnadsfri vård åt veneriskt sjuke och till vidtagande
i öfrigt af tjänliga åtgärder för den veneriska sjukdomens hämmande. De genom
afgiften inflytande medlen få icke användas till andra ändamål än den allmänna sjukvården
och skola förvaltas särskildt för hvarje sjukvårdsdistrikt af distriktets lasarettsdirektion.
Det tillkommer landstinget eller i städer, som ej deltaga i landsting,
stadsfullmäktige, att årligen ej mindre till beloppet fastställa den för året erforderliga
personliga sjukvårdsafgiften, än ock granska räkenskaperna jämte styrelsen och
förvaltningen af sjukvårdsanstalterna.
Strafflagen.
46
Föreskrifter, som endast indirekt afse hämmandet af de smittosamma
könssjukdomarna.
Såsom förut är erinradt, finnas vid sidan af de administrativa bestämmelser,
hvilka enligt ofvan lämnade redogörelse ur sanitär synpunkt meddelats till hämmande
af de smittosamma könssjukdomarnes spridning, i allmänna strafflagen och lagen
angående lösdrifvares behandling vissa stadganden, som, ehuru i främsta rummet
afsedda att värna om sedligheten samt allmän ordning och säkerhet, dock, såsom
reagerande mot den förnämsta källan till dessa sjukdomars utbredning, den otuktiga
lefnaden, medverka till uppnående af nyssnämnda syftemål.
Det stadgande i strafflagen, som härvid är af största betydelsen, innefattas
i 18 kap. 11 §, så lydande:
»Främjar någon otuktig lefnad genom koppleri, eller håller sådant hus, där
otukt drifves; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.
Kvinna, som i dylikt hus låter bruka sig till skörlefnad, straffas med fängelse
i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.»
Här stämplas således först koppleri såsom brottsligt. Vidare utsättes straff
för »hållande af sådant hus, där otukt drifves». Med detta uttryck torde i främsta
rummet syftas å bordeller och andra sådana fall, då lokalvärden själf engagerat
lösaktiga kvinnor, i ändamål att låta dem i lokalen mot betalning brukas till skörlefnad.
Men i domstolarnes praxis har därunder någon gång inräknats sådant hotellväsen,
som hufvudsakligen eller i någon större utsträckning går ut på att mot betalning
tillhandahålla rum åt s. k. nattpartier eller man och kvinna, som för en natt eller
oftast blott för en eller annan timme under natten gästa hotellet, uppenbarligen
endast i afsikt att bereda sig tillfälle att bedrifva otukt med hvarandra.
Slutligen stadgar §:n ansvar för kvinna, som å otuktshus låter bruka sig
till skörlefnad.
Otukt i andra fall, vare sig den bedrifves såsom yrke eller ej, belägger däremot
strafflagen icke, såvidt kvinnan angår, med straff, utom ifråga om vissa särskilt
kvalificerade sedlighetsbrott eller då hor föreligger. Men mannen kan äfven i ej
kvalificerade fall för otukt med ogift kvinna eller s. k. lönskaläge ådömas bötesansvar,
högst 100 kr., enligt 9 § i 18 kap. Dock är tillämpningen af detta lagrum
starkt begränsad. Den andra parten i lönskaläget, kvinnan, är icke att anse
såsom målsägare och kan därför ej åtala saken, och allmän åklagare får ej anställa
åtal i annat fall, än då kvinnan blifvit rådd med barn och hon själf eller hennes
målsman dragit saken under offentligheten genom att utverka dom å mannen att
lämna underhåll åt barnet. Äfven om dessa förhållanden äro för handen, händer
det dock mera sällan, att en allmän åklagare begagnar sig af sin åtalsrätt. Å vissa
47
orter tillämpas emellertid eu sådan praxis. 1 hvarje fall är dock lagrummet åt
ringa praktisk betydelse med hänsyn till den frågan, som nu föreligger.
Bland ansvarsbestämmelserna för de kvalificerade sedlighetsbrotten torde särskilt
böra framhållas stadgandet i andra punkten åt 7 §, enligt hvilken den man,
som öfvar otukt med kvinna, som fyllt tolf, men ej femton år, skall dömas till
straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. De öfriga kvalificerade
sedlighetsbrotten äro af mindre vikt. Såsom sådana upptagas i 18 kap.
strafflagen: otukt mellan personer, som genom vissa närmare skyldskaps- eller
svågerskapsförhållanden äro befryndade (1 — 5 §§); af lärare och uppfostrare med
ungdom, som de hafva till undervisning eller uppfostran, af fosterföräldrar med
fosterbarn eller förmyndare med myndling samt af styresman eller vissa andra
befallningshafvande vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan
sådan inrättning med kvinnsperson, som där är intagen (6 §); otukt med kvinna,
som ej fyllt tolf år (7 § första stycket); otukt med afvita kvinna (8 §) samt
koppleri, föröfvadt af föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andra emot
barn eller dem, som äro ställda under deras lydnad eller uppsikt (12 §). Samtliga
dessa brott, för hvilka ganska stränga straff äro utsatta, lyda visserligen under
allmänt åtal, men de förekomma jämförelsevis sällan och äro därför ock af
underordnad betydelse för frågan om spridningen af de smittosamma könssjukdomarne.
Bestämmelserna angående horsbrott falla under strafflagens 17 kap. om
äktenskapsbrott. Där stadgas i 1 § att, om gift man gör hor med ogift kvinna,
eller gift kvinna med ogift man, skall den, som är gift, straffas med fängelse i
högst sex månader eller böter och den ogifta med böter, och enligt 2 § bestämmes
straff af fängelse från och med sex månader till och med två år för hor mellan
man och kvinna, som båda äro gifta. Men horsbrott lyder ej under allmänt åtal
i andra fall, än då den oskyldiga makan angifvit brottet till åtal eller för brottet
sökt skillnad i äktenskapet, eller mannen efter lagsökning ålägges att gifva underhåll
till barn, som aflats genom det olofliga könsumgänget, eller ock brottet eljest
på grund af särskilda kvalifikationer hör under allmänt åtal; dock att vid hor
mellan två gifta åtal mot dem båda får äga rum, fast blott en af de oskyldiga
makarne sökt skillnad.
I detta sammanhang bör ock erinras om bestämmelserna i 15 kap. 12—16 §§
strafflagen om ansvar för våldtäkt och därmed samsläktade förbrytelser.
Utom förenämnda stadganden innehåller strafflagen ännu en ansvarsbestämmelse,
som är af betydelse för den fråga kommittén har till behandling. Den är riktad
mot utspridande af osedliga skrifter och bilder samt företagande af för sedlighetskänslan
sårande eller till andras förförelse ledande gärningar. Stadgandet förekommer
i 18 kap. 13 § och lyder sålunda:
»Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet
sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan
Lagen
angående lösdrifvares
behandling.
48
garning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse
däraf kommer.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är afsedt för
o tuktigt bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge; eller i skrift, som
han utsprider, eller eljest genom tillkännagifvande för allmänheten till salu utbjuder
eller själf eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; eller under
sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse däraf kommer, vare sig
muntligen eller genom utspridande af skrift söker förleda till användande af föremål,
som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande;
varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där
stadgas.»
Såsom af nu lämnade redogörelser framgår, innehåller strafflagen icke någon
annan mot prostitutionen eller den yrkesmässigt bedrifna otukten såsom sådan
riktad straffbestämmelse än den, som afser kvinnor, som låta bruka sig till skörlefnad
i bordeller eller andra »hus, där otukt drifves». Men genom lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885 har staten beredt sig tillfälle att inskrida
mot den yrkesmässiga otukten i allmänhet, den må förekomma i otuktshus eller icke.
1 § af denna lag lyder så:
»Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till
sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas
såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.
Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest, utan att äga medel
till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer
ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.»
Under andra stycket i denna § falla personer, som bedrifva otukt såsom
yrke. I motiven till det kommittébetänkande, som låg till grund för den af Kungl.
Maj:t vid 1885 års riksdag framlagda propositionen med det sedermera antagna
förslaget till ifrågavarande lag, yttras rörande det i förenämnda stycke af § afsedda
slag af lösdrifvare följande:
»Till nu afhandlade klass af lösdrifvare måste räknas jämväl prostituerade,
hvilkas genom skörlefnad förvärfvade tillgångar icke böra fritaga dem från den
behandling, som här afses. Emot dessa kvinnor lämnar allmänna lagen icke någon
repressiv makt, så vida de ej vistas i hus, där otukt drifves, under hvilken förutsättning
allena strafflagen kan emot dem tillämpas; men då skörlefnad, bedrifven
äfven på annat sätt, kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant
fall finnas en möjlighet att emot otukten ingripa i sedligt liksom i sanitärt syfte.»
Påföljderna för lösdrifveri afhandlas i 2 och 3 §§ af lagen. Enligt förstnämnda
lagrum må den, som därmed beträdes, anhållas af krono- eller polisbetjänt
49
eller tillsyningsman för att ofördröjligen inställas till förhör inför ortens kronofogde
eller länsman eller vederbörande stadsfiskal. Befinnes vid förhöret lösdrifveri
vara för handen, må den, som håller förhöret, tilldela den anhållne varning. Beslutet
därom underställes Konungens befallningshafvande, som vare sig den varnade
begagnar sig eller icke af den honom i lagen medgifna rätt att afgifva påminnelser
i ärendet, afgör saken och, om varningen befinnes grundad, kungör den för rikets
polismyndigheter.
Den, som efter erhållen varning, inom två år efter dess kungörande, ånyo beträdes
med lösdrifveri, må (3 §) häktas och sändas till Konungens befallningshafvande,
som efter förnyadt förhör pröfvar, om lösdrifveri är förhanden. Befinnes detta vara
förhållandet, må Konungens befallningshafvande döma honom till tvångsarbete från och
med en månad till och med ett år eller, om vederbörande förut undergått tvångsarbete
eller straffarbete, eller eljest försvårande omständigheter förekomma, i högst
tre år. Pröfvar Konungens befallningshafvande sådana mildrande omständigheter vara
för handen, att den häktade, fastän han befunnits skyldig till lösdrifveri, icke
skäligen bör dömas till tvångsarbete, äger Konungens befallningshafvande meddela
honom förnyad varning och ställa honom på fri fot. — Har den, som undergått
tvångsarbete, icke inom två år efter frigifvandet blifvit beträdd med lösdrifveri, skall
vid senare inträffadt återfall varning föregå, men återfaller han tidigare än nyss är
sagdt, kan han dömas till tvångsarbete utan ny varning (4 §).
Såsom synes af de i lagen använda uttryckssätt föreskrifves icke ovillkorligt,
att den, som gjort sig skyldig till lösdrifveri, skall underkastas de därför
i lagen utsatta påföljder. Faktiskt sker ej heller detta; hänsyn tages till en lösdrifvares
ungdom, den ringa fara, som i vissa fall af lösdrifveri synes föreligga för
den allmänna ordningens och säkerhetens störande, med flera dylika omständigheter.
Och hvad särskildt angår lösdrifvarlagens tillämpning mot prostituerade kvinnor,
gäller det i de städer, där tvångsbesiktning och så kallad reglementering af prostitionen
blifvit införd, såsom regel, att påföljder för lösdrifveri icke tillämpas gentemot
de prostituerade i andra fall, än då dessa åsidosätta de föreskrifter, som genom
reglementena eller eljest blifvit dem ur hälsovårdssynpunkt eller för upprätthållande
af den allmänna ordningen och säkerheten af myndigheterna meddelade.
Tvångsarbete verkställes i allmänhet i särskilda tvångsarbetsanstalter, afsedda
vissa för män, andra för kvinnor. Enligt fångvårdsstyrelsens cirkulär den 2 januari
1904 skola till tvångsarbete dömda kvinnor sändas:
de, som dömas i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs
och Värmlands län, till tvångsarbetsanstalten i Landskrona;
de, som dömas i Stockholms stad samt i Stockholms, Södermanlands, Örebro
och Västmanlands län, om de varit hållna till straffarbete, till tvångsarbetsanstalten
i Landskrona, men i annat fall till tvångsarbetsanstalten i Norrköping; samt
7
5°
Lagen
angående uppfostran
åt vanartade
och i
sedligt afseende
försummade
barn.
de, som dömas i öfriga delar af riket, om de varit hållna till straffarbete,
till tvångsarbetsanstalten i Norrköping, men skola i annat fall fullgöra det ådömda
arbetet i länsfängelse eller kronohäkte.
Enligt lösdrifvarlagens bestämmelser må barn under femton år icke behandlas
såsom lösdrifvare. Genom lagen angående uppfostran åt vanartade och
i sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902 finnes emellertid numera
möjlighet för vederbörande myndigheter att kraftigare än förut kunna ingripa
mot i allmänhet vanartade barn och sålunda äfven mot minderåriga, som ägna
sig åt skörlefnad. Lagen afser beredande af ändamålsenlig uppfostran åt barn
under 15 år, hvilka på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn äro i sedligt afseende så försummade,
att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för att förekomma deras vanartande,
eller hvilka äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas
otillräckliga för deras tillrättaförande. Barn, som under tiden närmast innan det
fyller 15 år visat synnerligen grof varnart kan dock omhändertagas, äfven sedan
det uppnått nämnda ålder, dock ej efter fyllda 16 år.
I detta sammanhang torde det vara tillräckligt att redogörelse lämnas för lagens
bestämmelser om behandlingen af vanartade barn. Visar barn vanart, skall vederbörande
barnavårdsnämnd tilldela det en allvarlig varning och, om sådant anses gagneligt,
jämväl föreskrifva, att barnet skall inom viss tid och i ojäfviga vittnens närvaro
tilldelas lämplig aga, hvilken aga skall genom nämndens försorg verkställas genom
därtill af nämnden utsedd lämplig person. Har nämnden beslutit nu angifven
åtgärd, bör nämnden uppdraga åt någon af sina ledamöter eller åt kretsombud
eller annan lämplig person att med särskild uppmärksamhet följa barnets lefnadsförhållanden
och öfvervaka dess uppförande samt lämna råd och bistånd vid dess
uppfostran. Pröfvar nämnden i särskildt fall ofvan omförmälda åtgärder vara
gagnlösa eller hafva sådana åtgärder vidtagits, men icke medfört åsyftad verkan,
äger nämnden skilja barnet från hemmet att för vård och uppfostran till annan
öfverlämnas. Nämnden skall i dylikt fall ombesörja, att det vanartade barnet, så
snart utväg därtill finnes, blir intaget i ett för vanartade barn afsedt skyddshem,
hvartill äfven är att räkna annan af Kungl Maj:t erkänd uppfostringsanstalt för
vanartade minderåriga. Så framt icke våda för andra barns sedliga utveckling kan
befaras uppkomma, må vanartadt barn kunna öfverlämnas till vård i enskildt hem
eller i för uppfostran af sedligt försummade barn afsedt barnhem, hvarifrån det
dock skall öfverföras till skyddshem, om dylik våda kan anses föreligga eller ock
öfverflyttandet eljest pröfvas vara af behofvet påkalladt.
För hvarje landstingsområde samt för hvarje stad, som ej deltager i landsting,
bör finnas nödigt antal skyddshem, hvilka genom landstingets eller stadsfullmäktiges
försorg böra upprättas, därest de icke på annan väg kommit till stånd
51
till erforderligt antal. 1 skyddshem, som alltid skall vara försedt med ett af
Kungl. Magt godkändt reglemente, få barn af olika kön ej intagas. I regel må
ej antalet skyddslingar i ett skyddshem samtidigt öfverstiga trettio. Inom skyddshemmet
skall hvarje skyddsling komma i åtnjutande af den särskilda handledning
och vård, som erfordras för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet,
äfvensom erhålla skolundervisning, till omfånget ej understigande den, som gällande
folkskolestadga medgifver. Skyddshemmets styrelse och föreståndare äga rätt att
disciplinärt bestraffa skyddsling.
Därest det finnes vara för skyddsling nyttigt, äger styrelsen att, sedan ett
år förflutit, efter det han blifvit i skyddshemmet intagen, eller ock tidigare, där
i särskilt fall omständigheterna det påkalla, tillsvidare eller för viss tid för vård
och uppfostran öfverlämna honom till enskildt hem eller anställa honom i arbete,
tjänst eller yrke. När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet
anses icke vidare erfordras, må styrelsen besluta hans utskrifning, och skall
styrelsen därvid söka bereda skyddslingen lämplig anställning samt tillse, att han erhåller
nödig utrustning. Öfver skyddsling, som utskrifvits från skyddshem, bör hemmets
styrelse fortfarande hafva tillsyn, så länge han ännu icke uppnått myndig ålder. Intill dess
skyddslingen fyllt 18 år, äger styrelsen för honom utse tjänst eller anställning,
och får utskrifven skyddsling icke i något fall utan styrelsens tillstånd lämna tjänst
eller anställning, som styrelsen utsett, förrän ett år förflutit efter utskrifningen.
För kostnaden för skyddslings uppfostran i skyddshem eller utom skyddshem,
är landsting eller stad, som ej deltager i landsting, hvar för sitt område
ansvarig. Till betäckande af den kostnad, som landsting eller stadsfullmäktige i
sådant hänseende fått vidkännas, äro vederbörande barnavårdsnämnder skyldiga att
erlägga bidrag efter i lagen närmare bestämda grunder. Jämväl statsbidrag utgår till
uppfostringsanstalter för vamartade och i sedligt afseende försummade barn.
52
in.
Reglementeringen af prostitutionen.
Efter att ofvan hafva redogjort för nu gällande allmänna författningar, som
direkt afse eller i större eller mindre mån beröra det ämne kommittén har till
behandling, återstår att lämna en närmare framställning rörande de särskilda
reglementen eller ordningsregler, hvilka, enligt hvad kändt är, för vissa orter af
lokalmyndigheterna meddelats i syfte att öfvervaka prostitutionen och hämma spridningen
af smittosamma könssjukdomar.
För utrönande, i hvilken omfattning sådan reglementering af prostitutionen
inom riket förefinnes, aflät kommittén till öfverståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i länen skrifvelser med begäran, att kommittén måtte erhålla
del af samtliga de reglementen och föreskrifter, som kunde vara af nämnda
myndigheter eller annan lokalmyndighet utfärdade för hufvudstaden eller för län
i dess helhet eller vissa orter därinom till förekommande af smittosamma könssjukdomars
spridning och däribland särskildt föreskrifter rörande uppsikten öfver
prostituerade kvinnor. Sedan af de ingångna svarsskrifvelserna framgått, att reglementering
af prostitutionen med tvångsbesiktning åt bestämda tider endast förekomme i
städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping, Malmö1), Hälsingborg, Kristianstad och
Sundsvall men ingenstädes å landsbygden, uppdrog kommittén åt sin dåvarande
ordförande landshöfdingen P. Isberg och sin dåvarande ledamot sekreteraren i öfverståthållarämbetet
v. häradshöfdingen Hj. von Sydow att å nämnda platser verkställa
en närmare undersökning rörande förfarandet vid reglementeringen uti förenämnda
städer. Sedan landshöfdingen Isberg i detta ändamål besökt Malmö,
Hälsingborg och Kristianstad samt v. häradshöfdingen von Sydow Göteborg, Norrköping
och Sundsvall, afgåfvo de under år 1905 till kommittén rapporter rörande
sina ifrågavarande undersökningar. Efterföljande redogörelse för reglemehteringen
i dessa städer är i allt väsentligt grundad på dessa rapporter.
Stockholm.
Det för Stockholm gällande reglemente benämnes »Föreskrifter, rörande uppsikten
öfver prostituerade kvinnor i hufvudstaden, af öfverståthållarämbetet meddelade
den 2 juni 1875» (Bil. B.).
J) Reglementeringen är numera upphäfd i Malmö. Jfr sid. 95.
53
Dessa föreskrifter, hvilka tillkommit innan hälsovårdsstadgan för riket den 2 5
september 1874 ännu blifvit för Stockholm gällande, hafva utgått direkt från ölverståthållarämbetet,
såsom en yttring af denna myndighets befogenhet och åliggande att hafva
vårdnad om allmän ordning och säkerhet samt om hvad som afser sundhetens vidmakthållande
och främjande inom hufvudstaden. Att härunder jämväl hör tillsyn öfver
lösaktiga kvinnor är klart och framhålles särskildt i den för öfverståthållarämbetets
biträde i förenämnda hänseenden, polismästaren i Stockholm, den 20 maj 1868 af
Kungl. Maj:t utfärdade instruktion, enligt hvars § 4 -mom. 5 det åligger polismästaren
att »vaka däröfver, att behöriga åtgärder vidtagas till förekommande af
smittosamma sjukdomars spridande samt att för sådant ändamål lösaktiga kvinnor
underkastas erforderlig uppsikt och besiktning af därtill anställd läkare».
Enligt reglementets bestämmelser åsyftar reglementeringen i Stockholm uppsikt Reglementets
och kontroll öfver prostituerade kvinnor, hvarmed förstås »hvar och en kvinna,
som bevisligen idkar skörlefnad såsom yrke». För utöfvandet af kontrollen är en
särskild besiktningsbyrå inrättad, ställd under hälsovårdsnämndens (sundhetsnämndens)
förvaltning och förste stadsläkarens inseende. Byrån består af en medicinsk afdelning
och en polisafdelning. På förslag af förste stadsläkaren antagas erforderliga läkare vid
den medicinska afdelningen af hälsovårdsnämnden. Polisafdelningen lyder under
öfverståthållarämbetet, som jämväl anställer afdelningens af en föreståndare, en
öfverkonstapel och nödigt antal poliskonstaplar bestående personal.
Hvarje prostituerad kvinna är skyldig att två gånger hvarje vecka och oftare,
om så finnes nödigt, på bestämda dagar och tider infinna sig å byrån för undergående
af sundhetsbesiktning. Reglementet förutsätter, att de prostituerade kvinnorna
skola själfmant anmäla sig till besiktning, men stadgar, att i händelse af underlåtenhet
härutinnan sådan kvinna därtill förständigas af öfverståthållarämbetet för
polisärenden, sedan hon vid föregången undersökning blifvit förvunnen om prostitution.
Samtliga besiktningsskyldiga kvinnor inskrifvas i en för sådant ändamål upp- #
rättad bok, i hvilken om hvarje kvinna göras noggranna anteckningar, omfattande
hennes namn och öfriga till hennes identifiering tjänande uppgifter, äfvensom uppgifter
om hennes föregående lif och hvad som förmått henne att öfverlämna sig
åt prostitutionen. Särskildt anmärkes, om hon varit med venerisk smitta behäftad
och hvarest hon då vårdats. Det åligger hvarje sålunda inskrifven kvinna att
förete sitt prästbetyg, hvilket förvaras å byrån, hvaremot kvinnan vid inskrifningen
erhåller ett med hennes namn försedt exemplar af öfverståthållarämbetets föreskrifter.
I regel skola de besiktningsskyldiga kvinnorna inställa sig vid de allmänna
besiktningarna, vid hvilka undersökningen sker kostnadsfritt. Dock kan kvinna
medgifvas att å annan tid än vid nämnda besiktningar blifva besiktigad å byrån
mot en afgift af en krona för hvarje gång, hvilken afgift erlägges månatligen i
förskott. De på detta sätt inflytande medlen uppbäras och redovisas af föreståndaren
54
för byråns polisafdelning och användas såsom bidrag till byråns omkostnader.
Uteblir prostituerad kvinna från vare sig allmän eller å särskild tid anordnad
besiktning, åligger det föreståndaren för polisafdelningen att skyndsamt låta inställa
henne till visitation.
Sundhetsbesiktningarna skola anställas med tillhjälp af alla de medel, hvilka
vetenskapen erbjuder för en säker diagnos af de veneriska sjukdomarna. Befinnes
vid undersökningen en kvinna hafva något sår på eller någon sjuklig afsöndring
från könsdelarna, bör läkaren, utan förutfattad åsikt om huruvida åkomman är
smittosam eller ej, remittera kvinnan till kurhuset. Då kvinna sålunda af läkaren
anmäles böra å kurhuset intagas, skall föreståndaren för byråns polisafdelning
genast påteckna och underskrifva remissen, hvarefter det åligger kvinnan att ofördröjligen
inställa sig å kurhuset.
Besiktningsskyldig kvinna kan under vissa omständigheter befrias från besiktning
antingen för Mortare tid eller tills vidare eller ock tillsvidare eller definitivt.
Befrielse för kortare tid kan medgifvas vid långt framskridet hafvandeskap, nyligen
försiggången förlossning eller andra liknande fall, där besiktningsläkaren finner
giltiga skäl till sådan befrielse föreligga. Då besiktningsskyldig kvinna anmäler sig
vilja återgå till en anständig vandel och polisföreståndaren har sig bekant, att
hon erhållit tjänst eller kan på annat sätt ärligen försörja sig, kan tillstånd till
frihet från besiktning tillsvidare medgifvas. I detta fall öfvervakas kvinnan i tre
månader, hvarefter hon må kunna på polisföreståndarens anmälan af öfverståthållarämbetet
atföras ur besiktningsboken, såvida nämligen skäl till klagomål mot henne
icke förekommit under nämnda tid. Slutligen kan prostituerad kvinna tillsvidare
eller definitivt befrias från besiktning, då föräldrar eller andra målsmän, som vilja
draga försorg om henne, därom göra anmälan och öfverståthållarämbetet pröfvar
omständigheterna föranleda till dylik befrielse; och bör föreståndaren för byrån
»låta sig angeläget vara att söka bereda sådana fallna kvinnor tjänst eller annan
tillflyktsort, där de kunna upplysas och förbättras, för att därifrån såsom nyttiga
medmänniskor till samhället återgå».
Utöfver ofvan omförmälda föreskrifter med afseende å sundhetsbesiktningen
gälla för de inskrifna kvinnorna följande ordningsregler: att föra ett tyst och
stilla lefverne; att icke genom fönsters öppnande eller eljest från sin bostad
anropa förbigående personer eller på annat sätt söka göra sig bemärkta; att icke
vid antändt ljus visa sig i fönstren, hvilka böra vara försedda med luckor, jalusier
eller rullgardiner; att icke under någon tid af året vistas utomhus nattetid efter
kl. it; att å gator, torg och allmänna platser städse visa sig i anständig klädsel
och icke genom utmärkande utstyrsel i sin klädedräkt söka ådraga sig uppmärksamhet;
att å sådana ställen icke studsa fram och tillbaka, ej gå flera i sällskap,
icke utan giltig anledning stanna samt icke tilltala personer eller genom utrop och
åtbörder söka tillocka sig uppmärksamhet; att icke uppehålla sig å de allmänna
55
platser af nu omförmälda beskaffenhet, restaurationslokaler, kaféer, värdshus ellei
andra dylika ställen, hvilka polismyndigheten förbjudit prostituerad kvinna besöka,
likasom ock att ej å teatrarna intaga de platser, i afseende å hvilka sådant förbud
blifvit af polismyndigheten meddeladt; att när tecken förmärkas, som häntyda på
smitta, genast anmäla sig till besiktning och icke hålla sig undan eller anlita
kvacksalfvare; att, vid afresa från staden, dagen förut och, vid återkomst, påföljande
dag därom å besiktningsbyrån göra anmälan samt icke inflytta i någon ny
bostad utan att därtill hafva erhållit polisföreståndarens tillåtelse; samt att icke
emottaga besök af personer, som uppenbarligen tillhöra gosseåldern.
Reglementet innehåller jämväl bestämmelser om de påföljder, som drabba
prostituerad kvinna, hvilken underlåter att stalla sig till efterrättelse reglementets
föreskrifter eller de föreskrifter, som i öfrigt kunna meddelas henne af polismyndigheten
(§ 7). Första påföljden i dylikt fall är, att hon erhåller varning af polisföreståndaren
vid besiktningsbyrån, hvarefter hon, om hon ej låter sig rätta, behandlas
»i enlighet med de i Kungl. förordningarna om försvarslöse samt fattigvården meddelade
stadganden och kan i sådant afseende ådömas allmänt arbete från tre månader
till ett år». Den sålunda bestämda latituden för ådömande af allmänt arbete i
hithörande fall afviker i så måtto från de vid reglementets tillkomst enligt 1846
års stadga angående försvarslöse med däri genom Kungl. kungörelsen den 1 3 juli 1853
gjorda ändringar och tillägg gällande bestämmelser, att maximitiden enligt reglementet
är sex månader längre än nyssnämnda författningar medgifva för icke itererade
fall. Latituden enligt reglementet skiljer sig jämväl från stadgandena i nu gällande
lösdrifvarlag, som bestämmer minimum af tvångsarbete till en månad och maximum
till tre år.
Reglementet innehåller vidare åtskilliga bestämmelser i fråga om de vid besiktningsbyrån
anställda tjänstemännens befogenheter och åligganden. Bland de för
besiktningsläkarne gifna bestämmelser, af hvilka en del i det föregående berörts,
är sålunda ytterligare att märka, att de genom mottagande af anställning såsom
besiktningsläkare skola anses hafva förbundit sig att ej för venerisk sjukdom taga
under behandling någon inskrifven kvinna.
Polisföreståndarens åligganden bestå i, förutom registrerings- och därmed
likartade göromål, uppsikt öfver att de prostituerade kvinnorna efterlefva gifna
föreskrifter men äfven i anställandet af efterspaningar efter kvinnor, som ägna sig
åt eller misstänkas för skörlefnad, utan att hafva varit underkastade besiktning,
samt efter kopplare, äfvensom af efterforskningar, huruvida å hotell, kaffehus,
cigarrbutiker eller andra dylika ställen skörlefnad bedrifves såsom yrke. Det åligger
honom jämväl, synnerligast när fråga är om yngre personer, att, då han inhämtar,
att besiktningsskyldig har föräldrar eller andra nära släktingar, i enskild skrifvelse
underrätta dem om förhållandet för att sålunda bereda dem möjlighet att, om de
så önska, taga vård om den vilseledda kvinnan.
Reglementet
kompletterande
föreskrifter.
Förfarandet
vid reglementeringen.
56
Med stöd af § 7 i reglementet, hafva af polismyndigheten utfärdats dels
skriftliga dels ock muntliga ytterligare föreskrifter att tillsvidare gälla för de prostituerade.
De skriftliga bestämmelser, som för närvarande finnas meddelade och som
äro anslagna å besiktningsbyrån, förbjuda prostituerade kvinnor att för besök å
prostitutionsbyrån — belägen i huset n:o 3 vid Trädgårdsgatan — i åkdon färdas
Storkyrkobrinken och Trångsund samt gående passera genom Kungl. slottet; att vid
gående å gata passera sin högra trottoar; samt att uppehålla sig å gator, gränder
eller andra allmänna platser i staden inom broarna, å Hamngatan, Norra Smedjegatan,
i Strömparterren eller Kungsträdgården, samt å trottoaren utanför Kungl.
operan, hotell Rydberg eller något annat hotell.
Muntliga föreskrifter hafva meddelats i åtskilliga hänseenden. Så hafva de
prostituerade förbjudits att bo i vissa uppräknade fastigheter äfvensom å hotell eller
andra illa kända ställen i staden inom broarna. Vidare har inskränkning i besiktningsskyldigheten
till endast en gång i veckan medgifvits de kvinnor, som gjort
framställning att, jämlikt öfverståthållarämbetets föreskrifter, å annan tid än vid
de allmänna besiktningarna blifva undersökta mot erläggande af särskild betalning.
Likaledes hafva ett mindre antal kvinnor efter anhållan erhållit tillstånd att
besiktigas endast en gång i veckan, då det visat sig, att de regelmässigt
inställt sig till läkarbesiktning på för dem bestämda dagar och de därjämte högst
sällan af läkare anmälts såsom behäftade med smittosam sjukdom. Ett ringa fåtal
kvinnor hafva dessutom tillåtits att med längre mellanrum än en vecka inställa
sig till besiktning på grund däraf, att dessa kvinnor, jämte det de lefva sedeslöst,
ibland under kortare tider hafva arbete, hvarigenom de delvis bidraga till sitt
uppehälle.
Såsom ofvan nämnts, utgöres besiktningsbyråns polisafdelning enligt 1875
års reglemente af en poliskommissarie såsom föreståndare, en öfverkonstapel och
nödigt antal konstaplar. Dessa sistnämnda äro för närvarande tio, som alla äro eller
varit gifte. De tjänstgöra, ouniformerade, genom patrullering sålunda, att fyra lag,
hvartdera bestående af två konstaplar, som alltid följas åt under patrulleringen,
göra tjänst fyra timmar i sträck hvarje dygn, börjande det ena kl. é e. m., det
andra kl. 8, det tredje kl. 10 på natten och det fjärde å tid, som af föreståndaren
bestämmes. Patrulleringen är ej inskränkt till vissa pass, utan försiggår efter som
konstaplarne själfve därom bestämma och kunna med hvarandra öfverenskomma,
där ej för vissa tillfällen befälet angående patrulltjänstgöringen meddelat särskilda
förordnanden. Dessutom företages af konstaplarne tidtals, vanligen om morgnarne,
undersökning å vissa ökända hotell, där prostituerade misstänkas tillbringa nätterna
i osedligt syfte, äfvensom stundom gemensamt med ordningspolisen razzior i
stadens utkanter efter s. k. uteliggare och deras konkubiner.
57
Hufvudföremålet för prostitutionspolisens verksamhet är tvåfaldigt, nämligen
dels att efterforska kvinnor, som utan att vara inskrifua ägna sig åt prostitution, samt
om sådana göra anmälan hos vederbörande i syfte att de måtte varda efter inskrifning
ålagda besiktningsskyldighet, och dels att öfvervaka, att imhifva kvinnor behörigen
inställa sig till besiktning och i öfrigt fullgöra dem meddelade ordningsföreskrifter.
Förfarandet i fråga om icke inskrifna kvinnor är i regel följande: När prosti
tutionspolisen
under sin patrullering förmärker, att kvinna stryker ute på gatorna
nattetid och att hon därunder utbjuder sig åt manspersoner mot betalning eller
eljest uppför sig så, att giltig anledning förefinnes antaga, att hon bedrifver skörlefnad
såsom yrke, tilltala konstaplarne henne på gatan och fråga henne, huru
härmed förhåller sig. Nekar hon då till saken, får därvid för den gången bero,
och kvinnan blir föremål för fortsatt observation och särskildt öfvervakande.
Befinnes hon ånyo på enahanda sätt gifva anledning till inskridande från
polisens sida, eller medgifver hon redan första gången hon anträffas, att hon hängifver
sig till osedlighet mot betalning, tillfrågas hon om namn och bostad m. m.,
hvarom någon af konstaplarna gör anteckningar på stället, och kvinnan kallas att
nästa dag infinna sig till förhör inför byråns föreståndare. Någon gång inträffar
det, att kvinnan medtages till närmaste polisstation och att anteckningarna göras
och kallelsen meddelas henne där.
I allmänhet ställer kvinnan sig ej den erhållna kallelsen till efterrättelse,
och saken får då bero tillsvidare, men anteckningarne om henne förvaras till framtida
efterrättelse.
Anträffas hon af polisen på nytt utestrykande under enahanda förhållanden,
anhålles hon och afföres'' till polisstationen, där föreståndaren håller en kort undersökning
för att förvissa sig om att misstag ej föreligger eller att anhållningen ej
är ohemul. Kvinnan förvaras å polisstationen under natten och inställes nästa dag
till förhör inför besiktningsbyråns föreståndare.
Efter att hafva hört de konstaplar, som vid olika tillfällen anträffat kvinnan,
och tagit del af de angående henne befintliga anteckningar och rapporter, anställer
byråföreståndaren (poliskommissarien) förhör med kvinnan i syfte att utröna, om
hon bedrifver skörlefnad såsom yrke. Vid sådant förhör är städse en konstapel
närvarande. Något formligt protokoll föres icke, men däremot göras anteckningar
af olika slag, enligt hvad här nedan närmare angifves.
Bestrider kvinnan det mot henne framställda påståendet, får vid saken för
denna gång bero, och kvinnan får aflägsna sig, vanligen efter erhållen varning att
taga sig i akt för framtiden. En kort redogörelse för hvad vid förhöret förekommit
införes emellertid i en särskild, med register öfver kvinnornas namn försedd
bok med rubrik »anteckningar angående till prostitutionsbyrån hämtade kvinnor,
hvilka icke undergått läkarbesiktning eller annorlunda bokförts».
a) Uppspårandet
och inskrifningen
afskörlefvande
kvinnor.
8
58
I denna bok antecknas inga andra kvinnor än de, som efter förhöret släppas
utan vidare åtgärd från byråns sida. Anteckningarne innehålla i korthet: kvinnans
namn, födelseår och bostad, de omständigheter, under hvilka hon anhållits,
hennes förnekande att ägna sig åt prostitution eller eljest afgifna förklaring vid
förhöret, samt byråföreståndarens beslut, att vid saken får bero.
Till belysande af anteckningarnas innehåll må här anföras följande exempel.
1903 7/ /12 | 1 '' | Ogifta N. N., f. d. 27/4 1882 i | Förnekade, att hon lefde sedeslöst, |
190+ 25/ / 2 ! | Hustrun N. N., f. d. 14/ix 1877 | Härom hörda, ville de icke förneka, |
1904 10/ ''8 | Ogifta N. N., f. d. Si/12 84. | Nekar bestämdt för att lefva sedes- J |
samma kvinna
59
1904
u/
/11
Ogifta N. N., f. d. “/! 87 i
Kungsli. fors., dotter till aflidne
gasverksarb. N.N. och h. h. N. N.,
bor n:o 79 Uplandsg. ö. g. n. b.
hos modern änkan N. N. Hämtad
till byrån efter anonym skrifvelse
att vara behäftad med smittosam
sjukdom, den hon sprider bland
pojkar.
*) Intogs å S:t Göran.
N. N. medgaf, att hon sedan någon
tid tillbaka saknade sysselsättning, att
hon äfven haft samlag med 4 olika 18
års ynglingar. Ville ej bestrida, att hon
kunde vara behäftad med smittosam
sjukdom. Nekar att hafva left sedeslöst
mot betalning, endast för sitt nöje.
Modern underrättad och tillhållen att
hos läkare låta undersöka dottern. Fick
därvid bero denna gång. *)
1904
25/
11
OO
CD
cu
o
p:
Ogifta N. N, f. 12/i 84 i Åre
förs. Jämtlands län. Bor 3 Bryggaregatan
1 tr. ö. g. hos fru N. N.
I dag anträffad å hotell Östermalm
och hämtad till byrån, emedan
hon förl. natt legat där samman
med en karl.
I
N. N. medgaf, att hon natten före j
det hon anhölls legat samman med en
man å hotellet, men påstod hon dels
att detta var hennes fästman (en lokornotivförare)
och sedan en handelsresande,
som hon ofta plägar vara samman med,
samt att hon har arbete med sömnad j
hos fru N. N. n:o 3 Bryggaregatan.
Fick därvid bero.
1904
25/
In
Ogifta N. N., f. 4/4 78 i Ullstorps
socken.
Den 24/n kl. 10.15 e. m. af kon -
stapel N. N. träffad å Regeringsgatan,
där hon utbjöd sig till konst,
och för honom sade sig gått till
läkare i Göteborg. Blef anhållen
och förd till byrån.
N. N. hörd, medgaf, att hon sagt
sig vara villig gå med konst., men påstod,
att hon blott skämtat. Nekar
lefva sedeslöst här, men sade sig 2
gånger blifva i Göteborg anhållen för
sedeslös lefnad. Sade sig kommit d.
**/n och bo å hotell Skandia. Fick
tills vidare bero.
1904 | Ogifta N. N., f. 16/s 1881 i
6/12 jFernebo socken, dotter till grufarbetaren
N. N. därstädes. I dag
på morgonen anträffad å hotell
Hangö, 32 Grefturegatan, där hon
under natten legat samman med
en man.
N. N. hörd, medgaf, att hon, som
haft plats å serveringar, saknat sysselsättning
sedan sistlidne aug. månad.
Medgaf, att hon stundom varit tillsammans
med män och att hon sistlidne
natt varit samman med en finsk handelsresande,
hvars namn hon ej vet, å
hotell Hangö, men nekade lefva sedeslöst
mot betalning. Fick därvid bero.
6o
1905 14/ / 2 | Ogifta N. N., f. Vs 1878 i Gran-gärde förs. Efter anvisning häm-tad å 48 Skepparegatan i dag för | Hörd, nekar lefva sedeslöst. Har en Fick därvid bero. |
1905 | Ogifta N. N., f. 18,7 1886 i | Hörd, nekar lefva sedeslöst annat än! |
14/ 12 | Jakobs förs. Efter anvisning hämtad | med bekanta herrar, af hvilka hon får Fick bero. |
1905 | Ogifta N. N, f. d. 276 84 i | N. N. medgaf, att hon legat å hotell |
8/ . 3 | Elfkarleby förs. Bor 3 Bryggare- | Hangö sistlidne natt samman med en |
| gatan 1 tr. ö. g. hos fru N. N. | bekant man, en försäkringsagent N. N. |
3 p | 0. arbetar där mot husrum, mat | — medgaf, att hon förut varit på samma |
*-> Ml | 0. 20 kr. i månaden. | hotell med 2 andra bekanta män. Nekar |
| Antr. i dag å hotell Hangö, | fått betalt för gång, utan sedan. Fick |
2. 0 P | där hon legat samman med en | bero, enär hon har arbete. 1 |
Om vid förhöret inför byråföreståndaren kvinnan erkänner, att hon mot
betalning bedrifvit otukt, förfares mot henne på skilda sätt, allt efter som omständigheterna
därtill föranleda.
Upplyses det, att hon endast tillfälligtvis vistas i hufvudstaden, eller uppgifver
hon sig eljest ha för afsikt att snart flytta till annan ort, afvaktar man tiden för
att se, om hon lämnar staden eller icke. Säger hon sig ämna söka arbete eller
hafva erhållit löfte om arbete, får hon tillsägelse att inom någon viss kortare tid å
byrån anmäla, huruvida hon erhållit sådant. Stundom uppgifver kvinnan, att
hon är trolofvad och snart skall ingå äktenskap, och en sådan uppgift föranleder
äfven anstånd med vidare åtgärder från byråns sida. I allmänhet kan sägas
gälla såsom regel, att så snart vid förhöret förekommer någon omständighet, som
lämnar utsikt till, att kvinnan skall kunna lösrycka sig från prostitutionslifvet och
återgå till en bättre vandel, byråföreståndaren icke anmäler henne till inskrifning,
åtminstone icke omedelbart.
Däremot blifva alla kvinnor, om hvilka nu närmast är fråga, d. v. s.
sådana, som vid förhöret erkänna, att de hängifva sig till osedlighet emot betal
-
6 1
ning, men dock ej inskrifvas, omedelbart efter förhöret besiktigade af byråns läkare.
Byråföreståndaren har förut tillfrågat dem, om de äro villiga underkasta sig sådan
besiktning, och därtill svara de utan undantag jakande. Befinnas de vid besiktningen
veneriskt sjuka, inläggas de å kurhuset, men eljest få de efter besiktningen
aflägsna sig efter erhållen varning att icke fortsätta med sitt sedeslösa lif, hvarjämte
byråföreståndaren, fastän inskrifning ej förekommit, muntligen tillsäger dem
att tillsvidare inställa sig vid de allmänna läkarbesiktningarne två gånger i veckan.
Kvinnans föräldrar eller anhöriga blifva, där så ske kan och särskild! i fråga om
unga flickor, samma dag eller senast den påföljande underrättade om hvad som
förefallit och uppmanade att söka taga vederbörande i omvårdnad, så att hon
möjligen må kunna ryckas undan prostitutionslifvet.
Alla kvinnor, som efter förhör inför byråföreståndaren undergå läkarbesiktning,
vare sig inskrifning förekommit eller icke, införas i en särskild, med
register försedd anteckningsbok, upptagande kvinnans namn, bostad, födelsetid och
födelseort, tiden för undergången besiktning, samt om remiss till kurhus och
inskrifning förekommit.
Jämte denna bok föras af den vid förhöret närvarande konstapeln anteckningar
för hvarje kvinna å särskild! blad om hennes uppgift vid förhöret angående
lefnadsomständigheter, tiden för första samlaget, kurhusintagningar m. m., hvilka
blad förvaras efter bokstafsordning i särskilda konvolut; och ske å dessa blad
anteckningar om sedermera meddelade enskilda och officiella varningar m. m.
Af de kvinnor, som efter förhör å byrån besiktigas utan att blifva inskrifna,
försvinna sedermera ett ej ringa antal ur byråns synkrets. Några lämna staden,
andra ingå äktenskap eller skaffa sig ordentligt arbete och upphöra med sitt sedeslösa
lif. Men en stor del anträffas åter af prostitutionspolisen, strykande ute å
gatorna i osedligt syfte och inställas då till förnyadt förhör å byrån.
I sådana fall, liksom då vid första förhöret ingen utsikt förefinnes, att
kvinnan skall upphöra med prostitutionslifvet, vidtager byrån åtgärder för kvinnans
inskrifning. Framställning i sådant syfte göres dock aldrig, såvida icke byråföreståndaren
finner det uppenbart, att kvinnan lifnär sig af skörlefnad uteslutande
eller åtminstone utan att i nämnvärd mån bidraga till sitt uppehälle med ordentligt
arbete.
Proceduren vid inskrifning är följande. I en särskild bok, »åläggningsboken»,
inför byråns föreståndare en med hans namn undertecknad till poliskammaren
ställd rapport, däri hemställes, att kvinnan måtte åläggas besiktningsskyldighet.
I rapporten redogöres för hvad vid förhöret förekommit, angående
kvinnans lefnadsomständigheter, hennes osedliga lif och hurusom hon belunnits
hängifva sig åt skörlefnad mot betalning, jämte uppgift angående kvinnan tilläfventyrs
förut meddelade varningar, hennes vistelse å kurhus m. m. Rapporten uppläses
för kvinnan, med anmodan att, om hon finner uppgifterna i rapporten riktiga,
62
teckna erkännande därom å rapporten. Samtidigt erhåller hon underrättelse att, om
hon har något att invända mot rapportens innehåll och därför icke vill underteckna
densamma, lörhör kommer att äga rum inför poliskammaren, där hon då
blir i tillfälle att anföra hvad hon har att invända i saken.
Sådant förhör påkallas emellertid nästan aldrig. Enligt hvad förutvarande byråföreståndaren
uppgifvit, har detta icke inträffat i mera än ett eller ett par fall.
I alla öfriga har kvinnan å rapporten tecknat skriftligt erkännande af densammas
riktighet.
Rapportboken insändes till poliskammaren, som därefter har att fatta beslut
i ärendet. I de undantagsfall, då kvinnan vägrat underskrifva rapporten och förhör
med henne hålles inför poliskammaren, ingår denna myndighet naturligtvis i
en verklig och allsidig pröfning af frågan, huruvida skäl till åläggande af besiktningsskyldighet
förefinnes eller icke. Men i öfriga fall kan detta icke sägas vara
händelsen. Då kvinnan genom sitt erkännande å rapporten vitsordat dess riktighet,
företages ej något förhör eller ytterligare utredning inför poliskammaren och
denna har därför endast rapporten att hålla sig till. Denna innehåller alltid,
att kvinnan lifnär sig genom skörlefnad mot betalning, och beslutet kan därför
knappast blifva annat än ett bifall till byråföreståndarens hemställan om åläggande
för kvinnan af besiktningsskyldighet. I själfva verket lärer det ej heller under
förutvarande byråföreståndarens långa tjänstetid inträffat mera än ett eller två fall,
då en sådan hemställan afslagits, och i dessa fall hade poliskammarens beslut föranledts
däraf, att kvinnan, ehuru öfver 16 år, dock var så ung, att med inskrifning
och åläggande af besiktningsskyldighet ansågs böra anstå. Eljest har alltid, då
kvinnan skriftligen vitsordat rapportens riktighet, poliskammaren förklarat henne
besiktningsskyldig. Beslutet därom meddelas på det sätt, att i marginalen till
rapporten tecknas orden »ålägges besiktningsskyldighet», försedda med poliskammarens
underskrift. Rapportboken återgår därpå till byrån och byråföreståndaren låter inskrifva
kvinnans namn m. m. i en å byrån förd s. k. stamrulla öfver inskrifna
kvinnor. I denna stamrulla har hvarje inskrifven kvinna sitt särskilda nummer och
upplägg. A detsamma antecknas hennes namn, binamn, födelsetid och födelseort,
föräldrarnes namn, undergången konfirmation, graden af kristendomskunskap, tiden,
då besiktningsskyldighet ålagts henne, lefnadsomständigheter och fräjd äfvensom hvad
i ofrigt finnes anmärkt om henne å de särskilda blad, där anteckningar gjorts i
sammanhang med det förhör, då hon första gången undergick läkarbesiktning,
hvarjämte under en särskild rubrik »anteckningar» införas data för undergångna
varningar af olika slag, ådömande af tvångsarbete, inläggning å kurhus, bortflyttning
från staden, erhållande af arbete eller tjänst och andra omständigheter, som föranleda
upphörande af besiktningsskyldighet eller dess återinträdande m. m.
Med kvinnans införande i stamrullan är inskrifningsproceduren formellt
afslutad. Men faktiskt betraktas en kvinna såsom inskrifven, så snart hon tecknat
63
sitt skriftliga erkännande i rapportboken. När detta är gjordt, erhåller hon, utan
att rapportbokens öfverlämnande till eller återsändande från poliskammaren afvaktas,
af byråföreståndaren tillsägelse att inställa sig vid de allmänna besiktningarne, undfår
ett exemplar af prostitutionsreglementet samt anmodas att å byrån förete sitt prästbevis
för kontroll å uppgifterna angående födelseår m. m. Hon erhåller jämväl
del af de skriftliga och muntliga föreskrifter utöfver reglementet, hvilka i förevarande
ämne meddelats för de inskrifna i hufvudstaden. Byråföreståndaren uppmanar henne att
göra hvad hon kan för att skaffa sig ordentlig sysselsättning och underrättar henne
om, att hon, så snart hon gör detta, kommer att befrias från besiktningsskyldighet,
något som emellertid icke hindrar, att bland de inskrifna allmänt råder den föreställningen,
att det är svårt, om icke omöjligt, att »komma från byrån».
Prästbetyg, som af inskrifven kvinna företes å byrån och som enligt reglementets
bestämmelser därstädes skulle förvaras, återställes till henne emellertid genast,
sedan uppgifterna däri jämförts med å byrån gjorda anteckningar. Stundom får
det dock stanna i förvar å byrån, när kvinnan framställer särskild begäran därom.
Någon anteckning i betyget om att det varit företedt å byrån sker naturligtvis
icke, men det är en gängse tro bland de inskrifna kvinnorna, trots meddelade upplysningar
om motsatsen, att byrån genom något hemligt märke å betyget angifver,
att så varit förhållandet.
Kontrollen å att besiktningsskyldig kvinna behörigen inställer sig vid besiktningarna
åligger byråföreståndaren. Om kvinna uteblifver från besiktning å därför
bestämd dag, och hon ej heller inställer sig till besiktning dagen efter, uppföres
hon den därpå följande å en särskild lista, och anstalter vidtagas för hennes inställande.
Har hon fast bostad, kallas hon till besiktning genom byråpolisen,
eljest hämtas hon, när och hvar hon anträffas, såvida hon ej vid anträffandet uppgifver
sig hafva erhållit tjänst eller arbete. Sker anhållandet på aftonen, får hon
öfver natten stanna å polisstationen.
Befinnes kvinna vid besiktningen behäftad med venerisk sjukdom, afföres hon
genast till sjukhuset. En konstapel följer henne dit, åkande om kvinnan vill färdas
med skjuts och erlägger betalning därför, eljest gående. Önskar hon dessförinnan
besöka sin bostad för att hämta något eller ordna sina angelägenheter, nekas detta
icke; dock åtföljes hon dit af bevakning. I allmänhet hafva dock kvinnorna någon,
som tillser deras effekter i bostaden.
Befrielse från besiktningsskyldighet medgifves tillsvidare, så snart kvinnan å •
byrån anmäler, att hon erhållit ordentligt arbete och sålunda upphört att lifnära
sig af skörlefnad. Kvinnans namn och den af henne gjorda anmälan införes i en
särskild, för sådant ändamål förd bok, den s. k. observationsboken, och hon underrättas,
utan att någon undersökning äger rum för kontrollerande af riktigheten af
hennes anmälan, att hon tillsvidare icke behöfver inställa sig till besiktning.
b) Öfvervakandet
af de
inskrifna
kvinnorna.
64
Enligt reglementet bör kvinnan i sådant fall under en pröfvotid af tre månader
öfvervakas, men några särskilt mot henne riktade anstalter i sådant syfte
eller efterforskningar vare sig å den af henne uppgifna arbetsplatsen eller i hennes
bostad företagas i allmänhet icke. Stundom kan det dock inträffa, att en annan
inskrifven, besiktningsskyldig kvinna hos polisen anmäler, att den från besiktning
interimistiskt befriade upphört med sitt arbete och åter lefver som prostituerad,
och i sådant fall söker byråpolisen henne i hennes bostad — aldrig å arbetsplatsen
— för att få klarhet i saken. Finnes därvid anmälan grundad, eller anträffas
kvinnan under förenämnda pröfvotid ute strykande å gatorna i osedligt syfte eller
eljest under omständigheter, som gifva vid handen, att hon åter hängifvit sig åt
prostitutionen, kallas hon till förhör inför byråföreståndaren och får då af denne
tillsägelse att ånyo inställa sig vid läkarbesiktningarna.
Förekommer däremot icke under de tre månaderna någon anmärkning emot
kvinnan, öfverföres efter utgången af denna tid anteckningen om upphörandet af
hennes besiktningsskyldighet från observationsboken till stamrullan, hvarjämte dagen
för öfverföringen antecknas, och härigenom anses befrielsen definitiv.
Befrielse tills vidare från besiktningsskyldighet meddelas äfven af andra skäl
än det ofvan omnämnda, såsom då kvinnan anmäler att hon ämnar ingå äktenskap,
att hon söker inträde å skyddshem, att hon flyttat hem till föräldrar eller anhöriga
och af dem tagits i omvårdnad, att hon »hushållar för en herre» och underhålles
af denne, att hon står i begrepp att lämna hufvudstaden. I sistnämnda fall sker
anteckningen i stamrullan om definitiv befrielse redan etter en eller två månader,
om kvinnan icke under den tiden anträffats i staden.
Beslut om befrielse från besiktningsskyldighet underställes icke poliskammaren,
ej heller sker så i fråga om förnyadt åläggande af besiktningsskyldighet för den,
som en gång varit befriad, vare sig tills vidare eller definitivt; utan är det i dessa
fall byråföreståndaren, som ensam bestämmer.
Såsom förut är erinra dt, har prostitutionspolisen till föremål för sin verksamhet
äfven öfvervakandet af de inskrifna kvinnorna i syfte att tillse, att dessa
ställa sig till efterrättelse dem genom reglementet eller eljest vid inskrifningen
meddelade ordningsföreskrifter. Detta åliggande utföres hufvudsakligen genom
patrulleringen. Anträffas därunder kvinna, som undandragit sig besiktning, anhålles
hon och inställes nästa dag till besiktning och förhör inför byråföreståndaren. Om
inskrifven kvinna befinnes vistas ute å gatorna under förbjuden tid eller bry) a mot
annan reglementsföreskrift, inrapporteras detta nästa dag till byrån, och när kvinnan
inställer sig till besiktning, hålles förhör med henne om saken. Hvad särskilt
angår öfverträdelser af förbudet för inskrifna kvinnor att vistas å hotell inom
staden mellan broarne, söker prostitutionspolisen komma dylika öfverträdelser på
spåren genom att periodvis äfvensom vid särskilda tillfällen, då gjorda angifvelser
65
därtill gifva anledning, vissa dagar på morgonen samtidigt företaga undersökningar
af fyra till fem dylika hotell åt gången. Anträdas vid dessa undersökningar inskrifna
kvinnor, medtagas dessa till byrån och inställas inför byråföreståndaren.
I öfrigt biträder ordningspolisen vid de inskrifnas öfvervakande och rapporterar
mot reglementeringsbestämmelserna begångna förseelser, som af ordningspolisen
kunnat konstateras, särskilt när sådana förekommit i sammanhang med fylleri,
oljud eller annat störande af den allmänna ordningen.
Med kvinna, som försummat besiktning eller eljest brutit mot reglementeringsbestämmelserna,
håller byråföreståndaren förhör. Konstateras därvid förseelsen,
erhåller hon efter omständigheterna enskild varning eller behandlas enligt lösdrifvarlagens
bestämmelser. I allmänhet föregå dock upprepade enskilda varningar tillämpning
af lösdrifvarlagen. Öfver dessa varningar föres icke något protokoll,
men anteckning om desamma göres å dagens föredragningslista, målslista kallad,
äfvensom i stamrullan. Är fråga om tillämpning af lösdrifvarlagen, uppsättes
ordentligt förhörsprotokoll, och ärendet behandlas i alla delar enligt den i nämnda
lag föreskrifna procedur.
Den materiella pröfningen vid tillämpning af lösdrifvarlagen mot inskrifna
kvinnor torde med fog kunna sägas af poliskammaren handhafvas med stor försiktighet.
Upprepadt försummande af läkarbesiktningama är hufvudanledningen till
inskridande mot de prostituerade enligt denna lag, och i allmänhet är det förhållandet,
att den kvinna, som gjort sig skyldig till sådan försummelse, äfven flerfaldiga
gånger åsidosatt andra reglementsföreskrifter. Men sällan inträffar, att en
inskrifven kvinna, som behörigen inställer sig till besiktningarna, för utevaro nattetid
eller öfverträdande af andra därmed jämförliga reglementsförbud behandlas efter
lösdrifvarlagen. Åtminstone dömmes hon icke till tvångsarbete, med mindre särskilt
graverande komplikationer äro för handen.
Endast inskrifna kvinnor undergå regelbundet återkommande besiktningar.
Dessa skola alltid försiggå å byrån, hvadan det ej är dem tillåtet att genom afrinnande
af läkarbetyg styrka sig vara friska.J)
Någon motsträfvighet att låta besiktiga sig förekommer aldrig annat än vid
första besiktningstillfället och äfven då mycket sällan. Någon enstaka gång
kan väl denna motsträfvighet bero på en ringa återstod af kvinnlig blygsamhet,
men orsaken är nästan undantagslöst den, att kvinnan vet med sig, att hon är
smittad. Våld behöfver aldrig användas. Kvinnornas renlighet ger jämförelsevis sällan
anledning till anmärkning och vanligtvis bedja de om ursäkt, om de icke hafva
rena underkläder. Anmärkningar ur renlighetssynpunkt kunna i regel blott fram
-
c) Läkarbesiktningarna.
>) Den följande redogörelsen för besiktningarna äfvensom för de inskrifna kvinnornas sjukhusvård
grundar sig på en af kommitténs förutvarande ledamot, numera framlidne Dr A. Lindblad afgifven rapport.
9
66
ställas mot en del af dem, som för första gången äro på byrån, och likaså mot
de djupast sjunkna och mest afsigkomna individerna. Uppförandet å besiktningsrummet
är i regel godt. Ett ingalunda vanligt undantag bilda de kvinnor, som
af en eller annan anledning inställa sig onyktra till besiktningen. Att deras uppförande
någon gång kan gifva anledning till anmärkning, är ju lätt förklarligt.
Med mycket få undantag inställa de sig nyktra. I samlingsrummet kan ibland
någon drucken kvinna uppföra sig opassande, men i regel är deras uppförande
därstädes godt.
I allmänhet inställa sig kvinnorna regelbundet till besiktningarna. En i
detta hänseende år 1902 anställd undersökning visade, att 50—60 stycken höllo
sig undan, och en år 1904 i juni i samma syfte anställd sådan angaf ett
antal af 58. Orsaken, hvarför de hålla sig undan, är för det öfvervägande
flertalet den, att de på grund af begångna förseelser äro rädda för att erhålla
varning eller till och med för att häktas, andra åter äro medvetna om att vara
smittade och vilja ej genom försändning till sjukhus gå miste om den af dem
så högt skatfade friheten och tygellösheten. Sin egen och sina besökares hälsa
bry de sig mindre om.
Undervisning om skyddsmedel till förekommande af smitta lämnas icke. I
regel lära kvinnorna sig detta ganska snart af kamrater eller kunder. När anled
ning
därtill förefinnes, uppmanas de nog att använda insköljningar, men detta råd
meddelas blott ur snygghets- och hälsosynpunkt, ej i preventivt syfte. De, som
första gången äro på byrån, upplysas i regel om faran, åtminstone för dem själfva,
af deras skamliga lefverne och uppmanas återgå till hederlig sysselsättning.
Det öfvervägande flertalet kvinnor besiktigas två gånger i veckan. Ursprungligen
förfors så med alla kvinnor, men då erfarenheten under en följd af år visade, att
sjukligheten hos dem var störst under första året de gingo på byrån och sedan i
regel aftog för hvarje år, ja, till och med så mycket, att för en del kvinnor
flere år kunde förflyta, innan de ånyo behöfde remitteras till sjukhus, hafva
en del under de senare åren blott besiktigats en gång i veckan och ett fåtal
med ännu längre mellantider. Orsakerna till nämnda förhållande ligga ganska nära
till hands, ehuru man vid utfärdandet af reglementet, som föreskrifver besiktning
två gånger i veckan, möjligen ej tänkt därpå eller åtminstone på grund af desamma
ej velat inskränka besiktningarnas antal för en del kvinnor förr, än erfarenheten
gifvit grundadt stöd åt en sådan inskränkning.
Bland de viktigare af de nämnda orsakerna må nämnas.
1) Under den första tiden kvinnorna utöfva sitt yrke'', är den anatomiska
beskaffenheten hos deras yttre könsdelar sådan, att de lättare erhålla bristningar
och skafsår och redan för dessa åkommor insändas de till sjukhuset. Af
samma orsak äro de äfven mera utsatta för att ådraga sig chancre och syfilis.
6 7
2) Vid inskrifningen på byrån bär en stor del redan förut ådragit sig syfilis
och af de öfriga ådrager sig det långt öfvervägande flertalet syfilis redan under
första året. Då nu syfilis recidiverar oftast under lista och 2:dra åren och mindre
ofta efter det 3 :dje, blir naturligtvis följden den, att kvinnan efter några få år
mera sällan behöfver sändas till sjukhus för syfilis.
3) Sist men icke minst förklaras ifrågavarande förhållande därigenom, att
kvinnorna så småningom lära sig att dels iakttaga större renlighet genom företagna
insköljningar, vanligen desinficierande sådana, dels på förhand undersöka männens
könsdelar, huruvida de äro friska.
Huru ofta kvinnan besiktigas, är olika vid olika tider. Den 20 juni 1904
var förhållandet i detta hänseende följande:
Två gånger i veckan besiktigades 64.5 % af hela antalet, en gång i veckan
29 %, en gång hvarannan vecka 3 %, en gång hvar 3 :dje vecka 1.5 % och
en gång hvar 4ide vecka 2 %. De, som blott besiktigas en gång i veckan, äro
sådana kvinnor, som visat sig regelbundet inställa sig till besiktning och därvid
sällan funnits vara sjuka samt tillika anses så pålitliga, att de kunna lämnas ett
dylikt medgifvande. De, hvilkas syfilis är under 3 år, få alltid gå 2 gånger i
veckan. De, som blott besiktigas hvar 2—4 vecka hafva därjämte anmält, att
de, jämte det att de idka skörlefnad, äfven genom tillfälligt arbete bidraga till sitt
uppehälle, samt att deras afsikt är, att, så snart de det kunna, uteslutande ägna
sig åt hederligt arbete. De kvinnor, som besiktigas blott en gång i veckan eller
ännu mindre ofta, kunna, efter därom framställd begäran, få undergå så kallad
enskild besiktning, det vill säga de besiktigas å särskilt därför utsatt tid. Besiktningen
sker dock å byrån och erlägges för hvarje sådan besiktning en afgift af
1 krona, och användas på sådant sätt influtna medel såsom bidrag till kostnaderna
för byrån. Det antal kvinnor, som brukar besöka de så kallade enskilda besiktningarna,
plägar växla mellan 25 och 30 stycken. De bland dessa, hvilkas
syfilis är under 3 år gammal, få därjämte gå på de allmänna besiktningarna 1
gång i veckan.
Vid de så kallade allmänna besiktningarna, som för kvinnorna äro afgiftsfria,
förrättas den makroskopiska undersökningen af två läkare, samtidigt så till vida,
att två kvinnor åt gången inkomma på besiktningsrummet och efter fritt val fördela
sig på de båda läkarna. Är något af fallen i något hänseende tvifvelaktigt,
rådgöra båda läkarna därom. Vid de så kallade enskilda besiktningarna skötes denna
del af besiktningen af blott en läkare. Vid alla. besiktningar verkställes den mikroskopiska
undersökningen af en för detta ändamål särskildt anställd läkare.
Vid alla besiktningar är ett kvinnligt biträde närvarande, hvars hufvudsakliga
åliggande består i att afhämta och till mikroskopisten lämna de af läkarne tagna
profven, att lämna behöflig handräckning samt att efter besiktningens slut koka
alla använda moderspeglar. Sådana finnas nämligen i så stort antal, att ingen
68
rengöring behöfver ifrågakomma under besiktningstiden. Sedan oktober 1906 hålles
noggrann uppsikt i såväl trappuppgångar som ock i samlingsrummet öfver att
kvinnorna icke utkrama möjligen befintlig afsöndring från urinrör och bartolinska
körtlar och sålunda minska undersökningens pålitlighet. Sådan uppsikt hade förut
utöfvats blott i samlingsrummet.
Vid undersökningen tillgår sålunda:
De dagar, då halsundersökning äger rum, undersökes först svalget, munhålan
och tungan, hvarefter den använda tungspaden väl torkas med handduk och därefter
ställes i sublimatlösning. Sådan undersökning sker hvar I4:de dag på alla
och dessutom alltid på dem, som för första gången äro på byrån. Därefter
undersökas ljumskarna med afseende på möjligen befintliga buboner; nedre delen
af buken och insidan af låren synas angående möjligen befintligt utslag, de yttre
födslodelarne, urinröret och trakten kring stolgången synas noga med hänsyn till
sår, sårnader, utslag och flytning, därpå införes moderspegeln i och för undersökande
af slida och modertrut. Minst en gång hvarje vecka tages prof för mikrokopisk
undersökning från hvarje kvinnas urinrör, bartolinska körtlar och lifmoderkanal,
samt, där så anses behöfligt, från slidan och förut icke nämnda, till yttre könsdelarna
hörande, möjligen befintliga gångar. Sådant prof tages äfven om ingen
flytning kan märkas; från den åter, som företer misstänkt sådan, tages prof hvarje
besiktningsdag. Såvida icke redan den nu beskrifna undersökningen föranledt
kvinnans sändande till sjukhus, afslutas det hela med undersökning af hela kroppsytan
på dem, som första gången äro på byrån, på dem, som på grund af
föregående undersökning därtill gifva anledning samt slutligen, ehuru blott hvar
14-.de
gammal.
Hvarje kvinna erhåller före inträdandet å besiktningsrummet en papperslapp,
på hvilken hennes namn står skrifvet. Denna öfverlämnas till läkaren och hon uppger,
när prof senast togs. Äro blott 3—4 dagar sedan dess förflutna och hon ej
visar afsöndring af misstänkt beskaffenhet från könsdelarna, erhåller hon efter den
makroskopiska besiktningens afslutande sin papperslapp tillbaka. Denna aflämnas sedan
på polisafdelningen, hvarest man öfvertygar sig om, att hennes uppgift om tiden
för det sista profvets tagande är riktig, hvarefter hon får aflägsna sig. Har hennes
uPPg*ft åter varft oriktig, återsändes hon till besiktningsrummet för profs tagande.
Hafva åter 6 — 7 dagar eller mera förflutit sedan sista profvets tagande, tages nytt
prof, papperslappen medföljer det tagna profvet till mikroskopisten och kvinnan får
kvarstanna, tills hennes prof undersökts.
Genom ändamålsenliga anordningar verkställes den mikroskopiska undersökningen
på i medeltal 2,4 minuter; den makroskopiska drager 2 minut, profvets
tagande inräknadt.
6g
Namnet å hvarje kvinna, på hvilken prof tagits, införes i eu särskild liggare.
Detta har visat sig alldeles nödvändigt, enär de ofta ljuga oförskräckt angående tiden
för närmast föregående profs tagande, på det att de för tillfället skola undgå ny
sådan undersökning. Den mikroskopiska undersökningen är dem nämligen eu nagel
i ögat, som de om möjligt vilja undslippa.
Efter att länge hafva varit ett önskningsmål infördes den regelbundna
mikroskopiska undersökningen vid byrån den 3 februari 1904. Visserligen hade
den ett 15-tal år på så sätt användts, att misstänkta fall i och för mikroskopisk
undersökning, utan att från byrån sjukskrifvas, utsändts till sjukhuset, och fick då
bero på profvets beskaffenhet, om kvinnan skulle därstädes kvarstanna, men på
detta sätt förfors i blott obetydlig utsträckning, vanligen i ömmande fall.
Jämte veneriska sjukdomar afser besiktningen äfven så kallade psevdoveneriska
åkommor (enkla skafsår, flytvårtor m. m.) och svårare former af hudsjukdomar,
synnerligen skabb. Förut insändes kvinnorna på egen begäran äfven för
andra sjukdomar, men tidvis hafva på grund af bristande utrymme på sjukhuset
blott de, som varit behäftade med veneriska och psevdoveneriska sådana, dit
insändts.
Under åren 1900—1904 voro bland dem, som första gången besiktigades
å byrån, 56,8 % behäftade med venerisk sjukdom.
Under år 1903 ägde 711 remisser rum från besiktningsbyrån till sjukhuset,
ett mindre antal sändes äfven till Allmänna försörjningsinrättningen, men dessa
bokföras ej. Föremål för ofvannämnda 711 remisser voro 449 kvinnor. Af dessa
remitterades till sjukhus
277 .......................................... 1 gång
109 ............................................ 2 gånger
47 ............................................. 3 »
10 ........................................... 4 »
4 ............................................ 5 ”
1 ............................................. 6 ,,
1 ............................................. 9 >>
Till sjukhuset försändes 104 för syfilis, 280 för dröppel, 43 för chancre, 8
för bröstsjukdom, 1 för ögonsjukdom, 3 för hjärtfel, 4 för alkoholsjukdom, 1 för
nervsvaghet, 2 för mag- och 1 för tarmkatarr, 1 för ägghvitsjuka, 1 för ändtarmsförträngning,
3 för reumatism, 6 för krossår, 3 för sårnader, 2 för benbrott, 1 för
kylskada och 2 för brännsår. De öfriga hafva insändts för s. k. psevdoveneriska
åkommor (enkla katarrer i könsdelarna och urinröret, skafsår, flytvårtor o. d.).
Utom dessa från byrån insända hafva 96 insändts från stadens rannsakningshäkte
och 27 hafva intagits från räddningshem eller själfva anmält sig. Bland dessa
70
d) Sjukhusvården.
senare grupper hafva 15 lidit af syfilis, 11 af dröppel, 4 af chancre, de öfriga
hafva till större delen lidit af psevdoveneriska åkommor. Sedan den bakteriologiska
undersökningen infördes, hafva högst betydligt flere fall af dröppel insändts från
besiktningsbyrån. Så insändes under det halfår, som närmast föregick mikroskoperingens
införande in fall af dröppel (82 akuta och 29 kroniska), under det halfår
åter som närmast följde efter mikroskoperingens införande insändes 381 fall (217
akuta och 164 kroniska), och dock utfördes på den tiden sådan undersökning blott
hvar 3:dje — 4:dje vecka.
De, som lida af venerisk sjukdom, tvångsinläggas alltid och enkla skafsår
i födseln nästan alltid. Flytvårtor (papillom), mollusca contagiosa o. d. föranleder
insändande till sjukhus blott när de förekomma i något större antal, eljest få de
vara tills kvinnan af någon annan orsak insändes till sjukhuset.
Förut fingo de mera betrodda bland de sjukskrifna kvinnorna ensamma
begifva sig till sjukhuset, men då erfarenheten visade, att äfven dessa emellanåt
ej inställde sig därstädes, följas numera alla dit af en (civilklädd) sedlighetspolis.
De, som i något angeläget ärende behöfva besöka sin bostad, få, på
därom framställd begäran, först aflägga besök därstädes, äfven då åtföljda af sedlighetspolis.
Numera underrättas kvinnans anhöriga om hennes iråkade belägenhet blott i
de fall, där anledning finnes att antaga, att de kunna och vilja taga hand om henne.
En redogörelse för reglementeringen i Stockholm krafvel ock en framställning
angående de åtgärder, som vidtagits för att bereda prostituerade sjukhusvård.
Denna lämnas å sjukhuset Eira, Stockholms stads och läns sjukhus. Detta sjukhus
är afsedt för alla sådana sjuka från Stockholms stad eller län, som enligt lasarettsstadgan
äro berättigade till inträde å länslasarett, dock skall det i första hand
mottaga med veneriska, s. k. psevdoveneriska eller hudsjukdomar eller bensår behäftade
sjuka. Från Stockholms stad mottagas dock endast skörlefvande kvinnor.
Stadens och länets afdelningar äro belägna inom olika byggnader och tillätes
ingen gemenskap de olika afdelningarna emellan. Inga enskilda rum finnas. Läkarvården
bestrides af en läkare, som tillika är läkare vid Stockholms stads besiktningsbyrå,
samt af en underläkare, som skall vara legitimerad läkare. 2 sjuksköterskor
äro anställda, 1 på stadens och 1 på länets afdelning, hvarjämte vid behof särskild
hjälp anlitas. Antalet sköterskor kan förefalla anmärkningsvärdt litet, men är i
vanliga fall tillräckligt, enär det långt öfvervägande flertalet sjuka ju vistas uppe
och känna sig friska.
Sjukhuset har egen mathållning och tvätt. Ny, efter 2-veckosystemet utarbetad,
utspisningsstat infördes under år 1904. Elektrisk belysning lämnas af
egen elektricitetsmaskin. Gasbelysning finnes tillika att vid behof användas på en
del ställen. Badafdelningen har 5 badkar, af hvilka r är afsedt för personalen och
7i
ett för icke veneriskt sjuka, de öfriga användas uteslutande af de veneriskt sjuka;
ångskåp, sil- och stråldusch, sittbad och särskild! afklädningsrum för hvarje badande
finnes. Uppvärmningen sker med ångkanon i hvarje rum, luftväxlingen genom
indrifning af frisk luft medelst fläktar och genom utsugning af den förbrukade.
Själavården ombesörjes af en vid sjukhuset anställd prästman och består
hufvudsakligen i gudstjänst hvarje sön- och helgdag i tur och ordning på de olika
afdelningarna, d. v. s. hvar 3 :dje sön- eller helgdag på hvarje afdelning (staden,
länets kvinnor och länets män). Dessutom verka en del andligt intresserade, utom
sjukhuset stående fruntimmer, bland stadens kvinnor för dessas upprättande. Ett
värdefullt och ganska rikhaltigt bokförråd finnes för de sjukas förströelse och användes
flitigt.
Tre synnerligen vackra, från hvarandra afskilda, träd- och delvis busk-bevuxna
promenadplatser finnas för de sjuka eu för stadens kvinnor, en för länets kvinnor
och eu för länets män.
Läkarna påpeka emellanåt för de sjuka den stora faran af de veneriska sjukdomarna
såväl i personligt som samhälleligt hänseende, men lämna inga upplysningar
i preventivt syfte; naturligtvis uppmanas de dock till det förnämsta förebyggande
medlet: ett kyskt lif; likaså underrättas åtminstone sådana, som säga sig
skola återvända till hemmet, om de vanligaste sätten, på hvilka smitta oskyldigtvis
kan spridas, och om de försiktighetsmått, som i detta hänseende kunna och böra
vidtagas. Desinfektionsugn för smittorenande af kläder m. m. finnes.
Till stadens afdelning, hvarom här är fråga, insändas omkring Vs af sjukantalet
från besiktningsbyrån, närmare Vs från stadshäktet, ett par 1 o-tal från räddningshem.
Ett 1 o-tal anmäla sig själfva till inträde, men dessa sistnämnda nästan
alltid för icke venerisk sjukdom.
Afdelningen har 100 kvinnoplatser. 4 sjuksalar finnas med hvardera 12
sängar, 4 med hvardera 8 och 4 med hvardera 5- Såsom dagrum användas
sjukhusets stora, rymliga korridorer. Klosetternas antal är 8, 4 i hvardera våningen.
Något strängt särskiljande på klosetterna för de veneriskt och icke-veneriskt sjuka
är med hänsyn dels till sjukhusets egenskap af korridorsjukhus, dels ock hufvudsakligen
till de sjukas stora brist på ordningssinne och god vilja så godt som
omöjligt. 4 skölj- och tvagningsrum finnas, 2 i hvardera våningen; hvartdera af
dessa har 3 sköljstolar med graderbart vatten och 5 störa, vändbara tvättfat med
tillopp af varmt och kallt vatten. Hvarje kvinna erhåller genast vid inkomsten ett
särskild! sköljrör af tenn, som af henne förvaras och af henne ensam får användas
samt vid utskrifningen återställes, hvarefter det genom kokning smittorenas.
Vid inkomsten förläggas de icke-veneriskt sjuka på särskilda rum. För omkring
30 år sedan gjordes ett försök att förlägga dem, som första gången voro på sjukhuset,
i särskilda rum i hopp om att hos dem åstadkomma någon förbättring genom att
72
undandraga dem de äldres inflytande, men denna anordning blef utan minsta märkbara
verkan, och detta ehuru man på den tiden genom sjukrummens belägenhet
vida bättre än nu kunde afsöndra dem från hvarandra. Då nu emellertid sedan
den tiden ett nästan nytt släktled skörlefvande uppväxt, har under senare år
under några månader gjorts ett nytt försök i samma riktning. Då nuvarande förhållanden
göra det omöjligt att åstadkomma en någorlunda fullständig afsöndring,
enär de i regel visade en afgjord benägenhet att blanda sig i det allmänna samkvämet
i dagrummen, har ej heller från detta försök någon åsyftad verkan kunnat
antecknas; försöket har därför afbrutits, för att framdeles förnyas under gynnsammare
förhållanden. Såsom väntadt var, har nämnda afskiljande, visat sig medföra
en olägenhet. Nykomlingarna visa nämligen till mycket stor del ett sämre
uppförande än de äldre. Så råka de lättare i slagsmål, äro näsvisare mot sköterskan
och hvarandra samt synnerligen mot de äldre, vilja blott ogärna biträda vid städningen
af sitt rum o. s. v.; de tyckas i få ord sagdt, tro, att de på sjukhuset
kunna få uppföra sig ungefär såsom dem lyster. Det har därför varit förenadt
med vida större svårighet att uppehålla ordningen på nykomlingsrummen, än på
de öfriga. Så småningom lyckas det dock att bibringa dem en viss grad af tukt,
så att de vid en följande sjukhusvistelse vanligen lämna mindre rum för anmärkningar.
Om de äldre kvinnorna på stadens afdelning torde kunna sägas, att deras
uppförande i allmänhet är någorlunda godt; det ligger dock i sakens natur, att
kvinnor af deras slag på långt när icke uppföra sig mönstergillt.
De, som ej af sjukdom därifrån hindras, få själfva bädda sina sängar och i
tur och ordning städa sjukrummet. Åtskilliga hålla sig dock för goda därtill och
leja en annan i sitt ställe; denna kan därför ibland, när hon kvarlegat någon längre
tid på sjukhuset, utgå med en ganska afsevärd sparpenning. En del biträder frivilligt
vid skurning och diskning och erhåller då särskild ersättning i en eller
annan form. Tiden fördrifves med läsning, promenader under den varmare årstiden
samt af eu del med handarbeten.
Hela sjukhusvistelsen är kostnadsfri.
Mikroskopiska gonokockundersökningar verkställas på alla kvinnor, vare sig
de intagits för venerisk eller icke-venerisk sjukdom, och tagas därvid prof från
såväl urinrör som ock blindgångar i yttre födslodelarna (när afsöndring från dem
kan märkas), bartolinska körtlarna och hfmodern. Vanligen tagas ett par sådana
prof. Påträffas därvid gonokocker, eller har kvinnan insändts från byrån för dröppel,
utskrifves hon ej, förr än 6 prof å råd funnits gonokockfria; detta vid lifmoderdröppel.
Vid dröppel från öfriga nämnda ställen kan hon dock utskrifvas efter ett
färre antal gonokockfria prof, när afsöndringens makroskopiska utseende gör det
rådligt. Behandlingstiden för de dröppelsjuka kvinnorna var under år 1904 i
medeltal 34> 4 dagar. De syfilitiska kvinnorna behandlas äfven på svmtomfria
mellantider, men då kvinnorna vanligen snart efter det de börjat sitt sedeslösa lif
73
erhålla syfilis, och då de under de första åren tämligen ofta intagas på sjukhuset,
bruka de icke, då de äro utan symtom, intagas särskilt för nämnda behandling,
utan bruka de behandlas när de för syfilis eller af annan orsak där intagas;
poliklinisk behandling har hittills mycket sällan gjorts.
Besökstiden å afdelningen är blott i timme i veckan.
Underhållsdagarna för samtliga veneriska och psevdoveneriska sjuka uppgingo
under år 1903 till 14934 och medellängden af sjukhusvistelsen var för samma
grupp 23.4 dagar.
Enligt hvad nuvarande öfverläkaren å sjukhuset d:r J. Almkvist meddelat
hafva sedan den x december 1908 följande förändringar å sjukhuset införts.
Sköterskepersonalen har ökats. Sålunda äro på stadens afdelning anställda
2 examinerade sköterskor, hvar och en med 1 biträde och på länets 1 examinerad
sköterska med 2 biträden. De båda sköterskorna på stadens afdelning hafva utom
den direkta sjukvården äfven att handleda patienterna med arbeten.
I och för patienternas arbeten äro tvenne rum, ett för hvardera sköterskan,
upplåtna till arbetssalar, hvarjämte sjukhuset inköpt 2 symaskiner och en stickmaskin.
Arbetet har egentligen fortgått mellan 3 — 5 e. m., men de patienter,
som så önskat, hafva tagit handarbete med sig uti dagrummen och sysslat därmed,
så snart de haft tid. För att uppmuntra patienterna till arbete, erhålla de omedelbart
före arbetstidens början kaffe. De arbeten, som patienterna utfört, äro lagning
och tillverkning af sjukhuspersedlar, framför allt strumpstickning, syning af förbandsartiklar
och broderiarbeten, de senare på sista tiden delvis till utomstående
personer, hvarför sjukhuset erhållit afgift. Patienterna hafva aldrig behöft tvingas
till arbete, utan arbetat gärna. Flera hafva synbarligen varit roade däraf.
Vidare hafva sköterskorna i uppdrag att sysselsätta sig med patienterna så
mycket som möjligt, anordna lekar, sångöfningar och annan lämplig sysselsättning
för att hos dem söka väcka ädlare känslor än som kunna födas under deras dagdrifvarlif
utom sjukhuset. I denna tanke hafva vidare en del för patienternas väl intresserade
personer hopsamlat medel, dels genom direkta bidrag, dels genom anordnandet
af en konsert, hvilka medel användts till inköp af ett pianino. Sköterskorna
söka äfven förmedla patienternas intagande på räddningshem samt skaffa platser åt
de patienter, som vilja försöka åtaga sig sådana.
Då försöket med införandet af arbete bland patienterna på stadens afdelning
slagit så väl ut, har sjukhusets styrelse beslutit att söka införa verkligt ordnadt
arbete och därför från och med den 1 januari 1910 anställdt en särskild arbetsledarinna,
som med biträde af sköterskorna skall handleda patienterna under en
större del af dagen och om möjligt hos dem söka väcka lust för och kärlek till
arbetet. Tillräckligt material för arbete torde icke komma att saknas, enär några
sjukhus lofvat att beställa sjukhuspersedlar på sjukhuset Eira.
10
74
Olika former
af prostitution.
Utom denna förändring med införandet af arbete bland patienterna har en
del förbättringar vidtagits. En ny, efter 3-veckorssystem utarbetad utspisningsstat
är införd sedan den 1 januari 1910. En del tagelmadrasser har anskaffats,
så att de patienter, som äro sängliggande en längre tid, icke behöfva ligga påhalm.
Tillräckligt med kläder har anskaffats åt patienterna, så att de vid intagandet,
såsom på andra sjukhus helt och hållet klädas i snygga, men enkla sjukhuskläder
och icke såsom förut delvis behöfva använda egna, ofta eleganta och kokett utstyrda
skor, strumpor och underkläder. En del vinterkappor har anskaffats, så att
patienterna äfven den kalla årstiden få företaga promenader i det fria. Behandlingsrummen
hafva försetts med ordentligt behandlingsbord, instrumentskåp och förbättrad
belysning. Ett kliniskt laboratorium för vetenskapliga undersökningar, särskildt
för blodundersökningar vid syfilis enligt Wassermanns metod, har inrättats
och mikroskopet försetts med de modernaste linser och andra apparater.
På grund af att en del rum användts till arbetssalar, sköterskebostad och
behandlingsrum har sängplatsernas antal å stadens afdelning minskats till 80.
Göteborg.
Att prostitution skall förekomma i en stad af Göteborgs storlek och med
dess lifliga sjöfart, goda kommunikationer med utlandet och utvecklade industri är
en oundgänglig sak. Som ett allmänt omdöme torde emellertid kunna uttalas, att
prostitutionen hålles inom måttliga gränser, och särskildt utvisar statistiken ’), att den
inskrifna prostitutionen under de senare åren trots stadens tillväxt icke gått framåt,
hvadan alltså de offentligen prostituerades antal i förhållande till befolkningen relativt
sjunkit i betydlig grad.
Den offentliga prostitutionen i Göteborg hade före år 1908 af ålder sitt
hufvudsakliga tillhåll i två smärre sammanstötande gator i en af de äldre stadsdelarna.
A dessa gator voro vissa hus allmänt kända såsom tillhåll för prostitutionen
och hufvudsakligen upptagna af densamma. Några egentliga bordeller funnos dock
icke; de lösaktiga kvinnor, som bodde i nämnda hus, voro icke inackorderade hos
sina värdinnor eller beroende af dem i något annat afseende än i fråga om betalningen
af hyran, hvilken utgick oberoende af hyresgästens dagsförtjänst. Hyresvärdinnorna
hade sålunda icke någon annan förtjänst af prostitutionen än den, att
de erhöllo högre hyra för sina lägenheter än de eljest skulle fått, men denna vinning
var å andra sidan högst betydande. Hyran, som alltid var beräknad för dag
och hvarje dag lyftes af värdinnan eller hennes ombud, utgick vanligen för ett
möbleradt rum med 5 ä 7 kronor om dagen, endast för en mycket tarflig lägenhet
'') Jfr pag- 86.
75
med mindre belopp ned till 2 å 3 kronor om dagen. 1 juli 1908 blefvo emellertid
de prostituerade, som plägade hålla till i dessa hus därifrån afvisade. Ett
tjugutal lämnade staden och de öfriga inhyste sig tills vidare här och hvar. Några
af dem hafva dock tid efter annan sökt åter få bostad i något af nämnda hus.
De prostituerade bo numera icke flera i ett och samma hus eller vid någon
särskild gata utan här och hvar spridda i staden. Om deras bostadsvillkor och
omständigheter i öfrigt är det svårt att erhålla några bestämda uppgifter, enär förhållandena
äro mycket växlande. Polismyndigheten lämnar de inskrifna kvinnorna
full frihet att välja bostad hvar helst de önska, allenast att det tillses, att de icke
bo på hotell. En del af kvinnorna innebo hos arbetarfamiljer, andra åter förhyra
själfva af husvärdarna sin bostad, vanligast bestående af ett rum och kök. Enligt
gällande bestämmelser skola kvinnorna å besiktningsbyrån göra anmälan, när de byta
bostad, men det är högst sällan som de göra detta Rätt ofta inträffar, att de
medvetet uppgifva oriktiga adresser å sina bostäder. Liksom i Stockholm finnes
äfven i Göteborg en del härbergen, som hufvudsakligen existera på prostitutionen
sålunda, att den egentliga rörelsen består i uthyrande af rum för natten att begagnas
i osedligt syfte. I allmänhet vilja de prostituerade icke gärna mottaga besök
af män i sina bostäder, vare sig därför, att dessa äro för tarfliga eller af fruktan
för obehag från värdfolket eller grannarna. De söka därför helst få åtfölja sina
kunder hem till deras bostäder eller ock föra de dem med sig till något af ofvannämnda
hotell för att där hyra rum. Några prostituerade, som sakna bostad och
tillbringa nätterna hvar helst de tillfälligtvis kunna få tak öfver hufvudet — något
som icke är alldeles ovanligt i Stockholm — lära icke finnas i Göteborg, oafsedt
de fullständigt förkomna individer, som sommartid tillfälligtvis kunna anträffas uteliggande
i stadens omgifningar.
Att en hemlig prostitution existerar i Göteborg, särskild! bland de kvinnliga
fabriksarbetarna, är otvifvelaktigt, men enligt uppgift så väl af polismyndigheten
som af vederbörande besiktningsläkare lärer denna form af prostitution vara mindre
vanlig än man skulle kunna tro samt öfverhufvudtaget föga göra sig märkbar på
offentliga platser. Prostitution af minderåriga, d. v. s. flickor under 15 år, är
icke känd.
Så länge prostitutionen hade ett visst allmänt kändt stamhåll, förekom gatuprostitution
icke i någon stötande form, och ordningen på gatorna uti ifrågavarande
hänseende kunde betecknas såsom god. Genom den 1908 vidtagna förändringen
med afseende å kvinnornas bostäder har emellertid prostitutionen mera
flyttat ut på gatorna och för polisen möter numera ökad svårighet att öfvervaka,
att ordningen därstädes nattetid icke störes.
Enligt uppgift af polismästaren hemsökes Göteborg mycket ofta af prostituerade
kvinnor från Norge och Danmark, hvilka i allmänhet äro till större fara för den
allmänna ordningen, sedligheten och sundheten än den inhemska prostitutionen.
Gällande föreskrifter
om
kontroll å
prostitutionen.
76
Detta förhållande, huru beklagligt det än må vara, är helt naturligt i betraktande
af dels de goda kommunikationerna, särskildt sommartid, mellan Göteborg och nämnda
länder dels ock den svenska lagstiftningen angående utländske lösdrifvare, hvilken är af
sådant innehåll, som om den rent af skulle vara beräknad på att locka hit prostituerade
af utländsk nationalitet. Lösdrifvare — till hvilka prostituerade kvinnor
som bekant räknas — behandlas nämligen här i landet ojämförligt mildare, om de
äro utländingar än om de äro svenskar. I förra fallet äro de icke underkastade
annan påföljd än hemsändning, i det senare kunna mot dem tillgripas tvångsmedel, som
kännas lika stränga som dem statsmakten använder mot brottslingar. Om en prostituerad
kvinna af utländsk nationalitet hemsändes, kan hon återvända utan att
behöfva befara annan påföljd, om hon på nytt gripes, än att åter blifva hemsänd.
Att dylik hemsändning förekommer 8 å ro gånger för samma person under en
kortare tid är icke exempellöst.
Enligt uppgift af polismästaren åtföljas de utländska prostituerade, särskildt
danskorna, ofta af soutenörer. Mot dessa senare individer äro myndigheterna i
sådant fall ännu mera maktlösa än mot de prostituerade själfva, enär det oftast är
svårt att få sådan utredning om soutenörernas lefverne och inkomstkällor, att de
kunna behandlas som lösdrifvare. Hemsändas de kvinnor, af hvilka soutenörerna
hafva sitt uppehälle, följa dock dessa i regel frivilligt efter.
Den inhemska prostitutionen i Göteborg lärer däremot till största delen vara
fri från soutenörer.
Tillsynen å lösaktiga kvinnor i Göteborg hvilar hufvudsakligen å ett af Konungens
befallningshafvande i länet den 2 maj 1877 utfärdadt reglemente, benämndt
»Stadgar och föreskrifter till förekommande af den veneriska smittans utbredande i
Göteborg» (Bil. C.). Reglementet har tillkommit i den ordning § 24 i gällande hälsovårdsstadga
föreskrifver, i det att sedan hos stadsfullmäktige i Göteborg fråga blifvit
väckt om förändring af de stadgar och föreskrifter i ämnet, hvilka Konungens
befallningshafvande den 28 december 1864 fastställt, stadsfullmäktige antagit de sedan
af Konungens befallningshafvande fastställda stadgarna. Förutom ifrågavarande
reglemente innehållas bestämmelser i ämnet uti instruktionerna för polismästaren och
polispersonalen. Den förra, utfärdad af Kungl. Maj:t den 12 oktober 1883,
innefattar nämligen åliggande för polismästaren att tillse, »att behöriga åtgärder
vidtagas mot smittosamma sjukdomars spridande och för sådant ändamål att
lösaktiga kvinnor underkastas stadgad uppsikt och besiktning». Instruktionen
för polispersonalen i Göteborg, utfärdad af poliskammaren den 1 mars 1884, stadgar
förpliktelse för patrullerande konstapel att tillse, »att lösaktiga kvinnor icke visa
sig i opassande eller allmänt uppseendeväckande klädsel eller antasta förbigående
personer eller eljest söka genom ord eller åtbörder locka dem till sig eller visa sig
i fönster eller portar till sina bostäder».
77
Prostitutionsreglementet i Göteborg är i hufvudsak eu afbild af det i Stock
bolin gällande. De för polismästaren och polispersonalen gällande bestämmelser
i ämnet äro nära ordagrann afskrift af motsvarande föreskrifter i Stockholm.
En väsentlig olikhet mellan reglementet för Stockholm och det för Göteborg
förefinnes dock därutinnan, att medan det förra har afseende allenast på kvinnor,
som idka skörlefnad som yrke, Göteborgsreglementet innehåller föreskrifter äfven
för sådana kvinnor, som hängifva sig åt skörlefnad utan att kunna hänföras till
dem, som idka lasten såsom yrke. Om kvinna af denna kategori stadgar reglementet,
att hon må med polismästarens begifvande efter anmälan af föreståndaren
för polisafdelningen, om hon därtill förklarar sig villig, en gång i veckan på bestämd
dag å besiktningsbvrån förete på föregången undersökning grundadt, af legitimerad
läkare utfärdadt intyg om sitt hälsotillstånd eller låta sig undersökas antingen
kostnadsfritt å byrån eller mot afgift enskildt af besiktningsläkaren.
Detta stadgande är något dunkelt. Det talar väl om en rättighet för lösaktiga
kvinnor af ifrågavarande klass att undergå besiktning, men icke om någon
skyldighet för dem att underkasta sig dylika åtgärder. Man kan fråga hvad anledning
dessa kvinnor skulle hafva att frivilligt underkasta sig ett tvång, det där såsom
erfarenheten visar i allmänhet kännes betungande för dem, som äro underkastade
detsamma. Meningen torde väl hafva varit — ehuru detta ingenstädes i reglementet
finnes angifvet — att dessa kvinnor endast genom att frivilligt underkasta sig
läkarbesiktningen skulle kunna undgå den regelmässiga kontrollen, hvilken i annat
fall vore att å dem tillämpa.
Enligt uppgift tillämpas bestämmelserna om den frivilliga kontrollen ännu,
ehuru mycket sparsamt. Under senare tider har antalet kvinnor, som samtidigt stått
under dylik kontroll, växlat mellan i och 2 ''). Några officiella uppgifter om dessa
kvinnor, utom rapporter till polismästaren om deras antal, finnas icke. Anteckningar
föras • väl om deras namn, födelsetid oeh lefnadsförhållanden i en s. k. kladd, men
denna anses såsom en enskild anteckningsbok. De kvinnor, å hvilka denna mildare
form af kontroll tillämpas, idka i själfva verket skörlefnad såsom yrke,
ehuru man af en eller annan anledning ansett sig kunna tillsvidare befria dem från
inskrifning. Sådana anledningar hafva varit, att kvinnan ifråga, jämte det hon
idkat skörlefnad, tillika haft någon sysselsättning, att kvinnan af tillfällig arbetsbrist
eller annan dylik anledning drifvits till prostitution, att kvinnan ingifvit förhoppningar
att vilja återvända till en bättre vandel o. s. v.
Den frivilliga besiktningen fortfar nästan aldrig längre än en kortare tid, högst
några månader, i det de kvinnor, som äro underkastade densamma, ganska snart
vare sig bättra sitt lefverne och blifva befriade från hvarje kontroll eller sjunka
djupare och till följd däraf underkastas inskrifning.
) Jmfr ock den å pag. 88 intagna tabell.
Polisens
organisation.
Inskrifning
af prostituerade.
?8
Enligt prostitutionsreglementet skall för tillsyn å lösaktiga kvinnor finnas en
särskild polisafdelning, lydande under poliskammaren samt bestående af »en öfverkonstapel
såsom föreståndare och nödigt antal poliskonstaplar, hvilka samtliga af
poliskammaren antagas». För närvarande finnes en öfverkonstapel och tre konstaplar,
hvilka hufvudsakligen syssla med kontrollen öfver de prostituerade, men någon
särskild afdelning inom poliskåren utgöra de icke, utan tillhöra detektivafdelningen
och stå sålunda under befäl af dess chef. Ingen polisman har således någon särskild
anställning vid prostitutionspolisen, utan ankommer det på detektivafdelningens
chef att för längre eller kortare tid till dylik tjänstgöring kommendera dem inom
afdelningen, som finnas lämpliga. Uteslutande upptagna af ifrågavarande göromål
äro icke heller dessa polismän, utan vid behof användas de äfven för andra sysslor,
som falla inom gränserna för detektivpolisens arbetsfält.
Såsom förut blifvit omnämndt, åligger det enligt instruktionens ordalydelse
den uniformerade ordningspolisen att hålla en viss tillsyn å prostitutionen. Nu är
det emellertid ett kändt faktum, att intet göromål är vanskligare för ordningspolisen
än att biträda vid prostitutionens öfvervakande. För denna verksamhet kräfves nämligen
en alldeles speciell utbildning, långvarig erfarenhet och särskilda personliga
egenskaper _ i annat fall äfventyras lätt, att en polisman med bästa vilja i värl
den
begår ett misstag, som väcker ett pinsamt uppseende och nedsätter hela polismaktens
anseende. Af denna anledning har ock polismästaren i Göteborg funnit
sig böra inskränka ordningspolisens handhafvande af prostitutionskontrollen till det
minsta möjliga. Order är utfärdad, att ordningspolisen icke får anhålla kvinnor
för utestrykande i osedligt syfte i annat fall, än om en konstapel märker en af
honom känd inskrifven kvinna göra sig skyldig till förseelse mot prostitutionsreglementet.
En annan sak är naturligtvis, om en prostituerad gör sig skyldig till
fylleri eller förargelseväckande beteende på allmän plats. I sådant fall kan hon
anhållas för denna förseelse. Uteslutet är naturligtvis icke, att en konstapel af
ordningspolisen, som märker kvinna stryka ute i uppenbart osedligt syfte, därom
gör anmälan hos prostitutionspolisen. I allmänhet torde det dock vara egna iakttagelser
af prostitutionspolisen, som föranleda polismyndighetens ingripande gent
emot en kvinna för yrkesmässig osedlighet.
Prostitutionspolisen har dels en spanande verksamhet, hvilken afser såväl att
upptäcka och anhålla kvinnor, som göra sig skyldiga till prostitution, som ock att
öfvervaka prostitutionsreglementets efterlefnad af de inskrifna, dels ock åtskilliga
expeditionsgöromål i fråga om de för lösaktighet anhållna och inskrifna kvinnorna.
Spaningsverksamheten fullgöres genom patruller, därvid liksom i Stockholm
hvarje patrull i regel utgöres af 2 man. På grund af personalens fåtalighet kan
naturligtvis något ordnadt patrulleringssystem icke vara upprättadt, utan bestämmer
öfverkonstapeln för hvarje dag tiden för patrullens utryckning, platsen för patrulleringen
o. s. v. Öfverkonstapeln deltager själf i patrulleringen, åtföljd af en utaf
79
sina underlydande. 1 regel tjänstgör åtminstone eu patrull hvarje natt. Äfven om
dagarna utsändas patruller, när sådant af särskild anledning finnes nödigt.
Märker prostitutionspolisen en kvinna stryka ute nattetid i osedligt syfte
eller af annan anledning göra sig misstänkt för prostitution, bör rapport afgifvas
till öfverkonstapeln, som bestämmer, huru vidare skall förfaras. Den första åtgärden
blifver att taga reda på kvinnans namn, om detta icke är kändt. Vidare inhämtas
genom fortsatta iakttagelser samt förfrågningar hos kvinnans husvärd och grannar,
om sådant finnes lämpligt, upplysningar om hennes vandel och lefnadsförhållanden.
Hos arbetsgivare, om sådan finnes eller uppgifves finnas, sker aldrig någon förfrågan.
Gifva de sålunda inhämtade upplysningarna vid handen, att kvinnan antagligen
lifnär sig genom osedlighet, kallas hon till förhör å prostitutionsbyrån. Ytterst
sällan händer, att dylik kallelse ej hörsammas. Sker så, hämtas kvinnan. Den rättsliga
befogenheten till denna senare åtgärd gifver lösdrifvarlagen, enär hvarje kvinna,
som synes hängifva sig åt skörlefnad, kan anses misstänkt för lösdrifveri.
På prostitutionsbyrån underkastas kvinnan förhör af öfverkonstapeln. Hon
tillfrågas där om namn, ålder, lefnadsförhållanden, sysselsättning, huruvida hon lifnär
sig genom sedeslöshet o. s. v. Öfver hennes svar på dessa frågor föras memorialanteckningar.
Den utredning, som föregått kvinnans inkallande till prostitutionsbyrån,
är i allmänhet så fullständig, att det endast sällan händer, att den inkallade
nekar till att hon lifnär sig genom sedeslöshet. Skulle hon emellertid bestrida angifvelsen,
är i regel intet annat att göra, än att för tillfället låta henne gå. För
framtiden ställes hon under noggrann observation och det dröjer merendels icke
länge, förrän ett nytt bevismaterial är samladt af så förkrossande natur, att hon
erkänner hvad som lägges henne till last.
När sålunda — nästan undantagslöst genom kvinnans eget erkännande — är
fastslaget, att hon yrkesmässigt drifver otukt, inställes hon till besiktning af vederbörande
läkare. Det har icke inträffat, att kvinna under sådana förhållanden vägrat
underkasta sig besiktningen. Finnes hon vid besiktningen behäftad med smittosam
könssjukdom, intages hon omedelbart genom polisens försorg å sjukhus. I annat fall
inställes hon efter besiktningen ånyo inför öfverkonstapeln och tilldelas då af denne
en allvarlig varning, underrättas om följderna, därest hon fortsätter med sitt osedliga
lefverne, och uppmanas enträget att söka försörja sig på ett hederligt sätt.
Efter denna varning får hon aflägsna sig. Har hon kända föräldrar eller anhöriga,,
underrättas dessa om förhållandet och uppmanas taga vård om den vilseförda.
Däremot lämnas icke något meddelande i saken till vederbörande prästerskap. Kvinna,
som remitterats till sjukhus, inställes till förhör omedelbart efter utskrifningen därifrån.
Beträdes nu en sålunda varnad kvinna återigen med osedlig vandel, inkallas
hon ånyo till prostitutionsbyrån, får undergå läkarbesiktning och inställes, om hon
befinnes frisk, genast och annars efter slutad sjukhusbehandling, till förnyadt förhör inför
öfverkonstapeln. Det vidare förfarandet växlar allt efter som hon är hemma
-
8o
hörande i Göteborg eller icke. Är hon utländsk undersåte, häktas hon för lösdrifveri
och öfverlämnas till poliskammaren för dess vidare förordnande. Är hon svenska,
men hemmahörande i kommun utom Göteborg, meddelas hon i regel varning för
lösdrifveri och blifver, om hon ånyo gör sig skyldig till samma förseelse, häktad och
äfventyrar att ådömas tvångsarbete. Tillhör hon åter Göteborg, kan hon anmälas
hos poliskammaren till inskrifning, men det vanliga är, att sådan anmälan icke sker
förrän efter 3 å 4 enskilda varningar. Om kvinnan så önskar och det finnes lämpligt,
kan hon, före det dylik anmälan sker, underkasta sig den frivilliga besiktningen,
hvarom i sådant fall rapport afgifves hos polismästaren.
Såsom af det sagda framgår, tillämpas inskrifning i regel endast å kvinnor,
som äro mantalsskrifna i Göteborg. Enligt hvad polismästaren meddelat, plägar
dock undantag göras från denna regel för prostituerade, som redan förut \ arit
underkastade regelbunden besiktning å annan ort i riket.
Finner öfverkonstapeln för sin del i ett visst fall inskrifning böra ske, ingifver
han till polismästaren en rapport om den kvinna, hvarom fråga är, upptagande
hennes namn och lefnadsförhållanden, hvad som ligger henne till last jämte
uppgift om de varningar hon undfått å prostitutionsbyrån. Enligt hvad öf\ erkonstapeln
meddelat, förekommer det icke, att någon kvinna hos poliskammaren anmäles till
inskrifning utan att det är fullt konstateradt, såväl genom kvinnans eget medgifvande
som genom bestvrkande omständigheter, att hon uteslutande lifnärer sig
genom skörlefnad, en uppgift, som bekräftats af polismästaren. Som polismästaren
tagit för regel att icke inskrifva någon kvinna, förrän hon åtminstone en gång
vårdats å kurhus för smittosam könssjukdom, iakttages, att hemställan om inskrifning
ej heller sker, där icke detta villkor är uppfylldt.
Sedan öfverkonstapelns rapport ingifvits till poliskammaren, inkallas den kvinna,
rapporten gäller, till förhör därstädes, hvilket förhör äger rum inför öppna dörrar.
Förhöret består hufvudsakligen däri, att rapporten uppläses för kvinnan och hon
tillfrågas, om hon erkänner dess riktighet, en fråga, som undantagslöst besvaras
jakande. Polismästaren kan nu efter omständigheterna låta ärendet bero vid en
varning eller meddela beslut om kvinnans inskrifning. Har kvinnan icke förut varit
intagen å skyddshem, erbjudes hon alltid, innan inskrifning beslutes, att gå in på
ett dylikt hem. Förklarar hon sig villig därtill, erhåller hon polismyndighetens
biträde därtill och ärendet får därvid bero. Vägrar hon eller har hon tillförene
utan tillfredsställande resultat varit föremål för en dylik räddningsverksamhet, bifalles
i regel yrkandet om hennes inskrifning. Öfver förhöret föres protokoll, beslutet
antecknas i protokollet och delgifves genast kvinnan i fråga. Besvärshänvisning
lämnas icke af det skäl att, enligt hvad polismästaren meddelat, åtminstone
icke under den tid han tjänstgjort vid polisen, inträffat, att någon kvinna
visat sig missnöjd med beslutet, utan tvärtom en hvar synts villigt underkasta sig
detsamma. Skulle missnöje anmälas, komme besvärshänvisning till Konungens befall
-
8i
ningshafvande i länet ofördröjligen att meddelas. Efter det beslutet kungjorts för
kvinnan i fråga, lämnar henne alltid polismästaren själf underrättelse om de villkor,
under hvilka hon kan blifva frikallad från poliskontrollen.
Sedan förhandlingen i poliskammaren är slutad, föres kvinnan åter från poliskammaren
till prostitutionspolisens lokal. Hon är nu underkastad prostitutionsreglementet
till alla delar, erhåller ett tryckt exemplar af detta, uppmanas att
noggrant ställa sig detsamma till efterrättelse samt underrättas om påföljden för
öfverträdelse däraf. Enligt reglementets ordalydelse borde ock hennes namn, födelsetid,
utseende, lefnadsförhållanden o. d. under särskildt nummer införas i en lista
öfver inskrifna kvinnor. Faktiskt föres emellertid icke någon dylik lista i egentlig
mening, utan upplägges i stället för hvarje kvinna en särskild akt, upptagande hvad
som bör vara kändt om henne. Dessa akter skrifvas å tryckta formulär, affattade
på fyra sidor och innehållande å första sidan inskrifningsnummer, födelsetid, namn
jämte binamn, om sådana finnas, föräldrar, yrke, föregående lefnadsomständigheter,
signalement, samt dag för inskrifning och plats för anteckning om befrielse från
besiktningstvånget, å andra sidan uppgift om de åtal och bestraffningar för brott
mot allmän lag, som kvinnan må hafva undergått, å tredje och fjärde sidorna uppgift
om besiktningar och remisser till kurhus. Till akterna finnes ett särskildt alfabetiskt
register.
Formuläret till dessa akter är i så måtto något knapphändigt, att det icke
innehåller plats för uppgift å de förseelser mot prostitutionsreglementet, som de
inskrifna kunna begå utöfver försummelser med afseende å besiktningen, ej heller
plats för anteckningar om undergånget tvångsarbete. Motsvarande bokföring i Stockholm
är så ordnad, att på ett ställe samtliga anteckningar om en viss kvinna finnas
samlade, så att, om fråga uppstår angående hennes uppförande under den tid hon tillhört
byrån, kunskap därom med största lätthet kan ernås på ett ställe. I Göteborg
är man i sådant fall hänvisad utom till kvinnans akt äfven till tidningen Polisunderrättelser
samt memorialanteckningar, som i tidsföljd föras af öfverkonstapeln
vid prostitutionspolisen.
Enligt prostitutionsreglementet bör inskrifven kvinnas prästbetyg aflämnas till
och förvaras af föreståndaren för prostitutionspolisen. Denna bestämmelse tillämpas
dock icke vidare, utan tillåtas de inskrifna att själfva innehafva sina prästbetyg.
Besiktningarna å de kvinnor, som äro inskrifna eller som underkastat sig frivillig
besiktning och icke själfva förete läkarbetyg, förrättas af 2:dre stadsläkaren.
Enligt reglementet böra besiktningarna ske för de förra kvinnorna två gånger i veckan
eller oftare, om så finnes nödigt, för de senare en gång i veckan. Tätare besiktningar
än två gånger i veckan förekomma dock aldrig för de inskrifna kvinnorna,
men väl inträffar att besiktningsläkaren i samråd med öfverkonstapeln vid prostitutionspolisen
medgifver kvinna, som under längre tid varit inskrifven och därunder
Besiktning.
II
82
ordentligt inställt sig till besiktning, och som icke på flera år företett symtom af
syfilis, att undergå besiktning endast en gång i veckan.
Enligt reglementet skall besiktning af de inskrifna ske antingen å besiktningsbyrån
eller å enskild lokal, som af läkaren upplåtes. Den förra besiktningen sker
kostnadsfritt, för den senare erlägges en krona, hvilken afgift för hvarje vecka
skall i förskott erläggas till öfverkonstapeln. Dessa afgifter, hvilka förr tillföllo läkaren,
öfverlämnas numera till hälsovårdsnämnden efter afdrag af hyra för lokalen samt lönen
till den sjuksköterska, som där biträder läkaren. För närvarande undergår endast omkring
Va af de inskrifna besiktning å byrån, de öfriga föredraga trots afgiften besiktning å
enskild lokal, där de icke behöfva vänta tillsammans med de mest förfallna individer. Till
plats för denna senare besiktning är upplåten en af Göteborgs kommun disponerad
lokal, hvilken eljest användes till poliklinik för medellösa sjuka och som är belägen i
närheten af de gator, som äro prostitutionens stamtillhåll. Afgiften erlägges sålunda,
att hvarje kvinna för vecka betalar 2 kr. till öfverkonstapeln samt därvid till kvitto
erhåller ett af denne underskrifvet tryckt kort. Efter besiktningen uppvisar hon kortet
för läkaren, som gör anteckning därå, hvarefter kvinnan får behålla kortet till nästa
besiktning. Denna anordning synes icke fullt ändamålsenlig, enär korten kunna af
kvinnorna missbrukas i osedligt syfte. I allmänhet äro dylika kvitton eller kort,
hvilka förr användes äfven i Stockholm, men nu afskaffats där, mycket begärliga
för de inskrifna, hvilka begagna dem för att för eventuella kunder styrka, att de
äro friska.
Vid besiktningarna användes icke speculum, ej heller ske mikroskopiska undersökningar
på gonokocker. Undersökning af hela kroppsytan företages icke heller.
Vid besiktningarna är en sjuksköterska närvarande.
Befinnes vid besiktning kvinna behäftad med smittosam könssjukdom, utskrifves
genast remiss till kurhuset, hvarefter hon omedelbart genom en polisman ditföres i
droska. Om kvinnan begär det, tillåtes hon i regel att på vägen till kurhuset i poliskonstapelns
sällskap besöka sin bostad för att ordna om sina angelägenheter. Enligt uppgift
skola emellertid de kvinnor, som undergå den afgiftsfria besiktningen och som
äro de sämst lottade inom kåren, nästan aldrig uttala någon önskan i sådan riktning.
Enligt hvad besiktningsläkaren uppgifvit, händer det ytterst sällan, att inskrifven
kvinna visar sig motsträfvig vid besiktning. Tvång har aldrig mot sådan kvinna behöft
användas, men däremot inträffade för några år sedan, att två prostituerade kvinnor
af dansk nationalitet, hvilka voro häktade för lösdrifveri, bestämdt vägrade att låta
sig besiktigas, hvarför de måste med våld tvingas därtill, hvarvid båda befunnos
behäftade med smittosam könssjukdom.
Som bekant har från visst håll med bestämdhet uppgifvits, att den obligatoriska
läkarbesiktningen skulle vara så motbjudande för de inskrifna kvinnorna, att de i
regel plägade berusa sig för att få mod att undergå besiktningen. Enligt hvad
såväl besiktningsläkaren som öfverkonstapeln meddelat, inträffar det emellertid ytterst
83
sällan, att någon kvinna infinner sig till besiktning i sådant tillstånd, att det kan
märkas, att hon är drucken. På den enskilda besiktningslokalen hade något sådant
tall icke inträffat under den tid, den nuvarande 2:dre stadsläkaren tjänstgjort.
Prostitutionsreglementet i Göteborg innehåller lika litet som det för Stockholm
gällande några straffbestämmelser för öfverträdelser af detsamma. Påföljden för
dylika förseelser är, att den felande äfventyra!'' att varda häktad och dömd till
tvångsarbete enligt lösdrifvarlagen. Om hon vid förseelsens begående icke inom
två år varnats för lösdrifveri, kan oafsedt sakens beskaffenhet icke annan påföljd än
en dylik varning ifrågakomma.
Som bekant kan lösdrifvarlagen efter sin ordalydelse icke tillämpas på annan
vare sig man eller kvinna än den, som saknar tillgångar. Ifråga om prostituerade
kvinnor har väl med stöd af motiverna till lösdrifvarlagen denna bestämmelse -—
äfven af högsta domstolen — tolkats så, att medel, förväffvade genom skörlefnad,
icke fritaga från behandling såsom lösdrifvare, men i hvarje fall kvarstår dock, att
en prostituerad, som innehar på lofligt sätt t. ex. genom arf åtkomna medel,
ostraffadt kan trotsa reglementet. I Stockholm har också en eller annan eån°-inträffat, att en prostituerad kvinna på grund häraf kunnat undandraga sig åtlydnad»!
af ordningsföreskrifterna. I Göteborg däremot har man icke försport någon egentlig
olägenhet i detta afseende.
En regel, som allmänt torde iakttagas på de ställen inom riket, där reglementering
af prostitutionen förekommer, är den, att en inskrifven kvinna, äfven om
hon är varnad för lösdrifveri, icke häktas för hvarje förseelse mot prostitutionsreglementet,
hvartill hon därefter gör sig skyldig. Straffpåföljden enligt lösdrifvarlagen
är så sträng och reglementenas föreskrifter i många delar så rigorösa, att ett
konsekvent tillämpande af lagen i hvarje fall, då öfverträdelse af reglementet konstaterats,
skulle leda till ett missförhållande emellan brott och straff. I Göteborg
tillämpas också denna praxis. Först vid upprepade öfverträdelser mot reglementet
eller vid en synnerligen grof förseelse däremot blir den felande häktad. I de flesta
fall får saken bero vid en uppmaning till den felande att för framtiden noggrannare
åtlyda gällande föreskrifter.
I Stockholm tilldelas vid hvarje konstaterad förseelse mot reglementet den
felande en enskild varning af föreståndaren för prostitutionspolisen, så vida icke
strängare åtgärd vidtages. Dessa enskilda varningar bokföras med största noggrannhet,
och om sedermera häktning äger rum, angifves i rapporten därom, huru många
enskilda varningar den häktade meddelats. Som i regel häktning icke företages,
förrän den felande kvinnan erhållit ett flertal enskilda varningar, hafva dessa
den betydelse, att en hvar af dem för kvinnan ett steg närmare tvångsarbetet. I
Göteborg äro dylika enskilda varningar okända. Om en prostituerad kvinna begår
en förseelse, som icke föranleder varning för lösdrifveri eller häktning, synes där
-
Bestraff
ningar.
84
med saken i det hela utagerad. Några vidare anteckningar därom finnas icke än
hvad som kan vara infördt i en af öfverkonstapeln vid prostitutionspolisen förd
s. k. kladd af mera privat natur. Vid en jämförelse mellan den olika praxis, som
sålunda tillämpas i Stockholm och Göteborg, kan Stockholmssystemet visserligen
icke frånkännas fördelen af en större fullständighet och noggrannhet, men å andra
sidan ligger det något motbjudande i det tätt återkommande meddelandet af varningar,
som alltför ofta äro resultatlösa, och därtill kommer att detta system inbjuder
till en viss slentrianmässighet.
Blir en prostituerad kvinna häktad för lösdrifveri, tillkommer det poliskammaren
att vidare besluta om henne. Ifall — såsom nästan alltid händer — förseelsen
är konstaterad, har poliskammaren makt att antingen ådöma tvångsarbete
eller, om omständigheterna äro mildrande, låta saken bero vid en ytterligare varning.
I Stockholm har den praxis utbildat sig, att en prostituerad första gången
hon är häktad för lösdrifveri nästan alltid slipper undan med en förnyad varning.
I Göteborg tillämpas icke en dylik princip. Äfven i fråga om straffmätningen
synes man vara strängare i Göteborg. Medan i Stockholm tiden för tvångsarbete,
som första gången ådömes prostituerad, plägar utmätas till 2, någon gång 3 månader,
är 4 månader det vanliga minimum i Göteborg. Å andra sidan plägar i
Göteborg vid förnyadt ådömande af tvångsarbete strafftiden merendels ökas endast
med en månad, hvilket torde vara en något lindrigare latitud än den i Stockholm
för motsvarande fall vanliga.
Efter utståndet tvångsarbete förpassas den frigifna till sin hemort. Är denna
en ort, där polismästare finnes, har hon att inom 24 timmar efter framkomsten
anmäla sig hos honom. I Stockholm förständigas därvid prostituerad kvinna att
fortfarande ställa sig prostitutionsreglementet till efterrättelse och ålägges att genast
inställa sig å prostitutionsbyrån, där hon erhåller underrättelse om besiktningsdagar
m. in. I Göteborg åter anses den frigifna tillsvidare fri från kontrollen och uppföres
därför icke å veckolistorna öfver besiktningsskyldiga. Först om hon återigen
finnes hängifva sig åt skörlefnad, hvilket tyvärr i de flesta fall är händelsen, underkastas
hon ånyo kontrollen. Förfaringssättet därvid består helt enkelt däri, att öfverkonstapeln
vid prostitutionspolisen tillsäger henne, att hon ånyo måste åtlyda reglementet,
samt nästa besiktningsdag uppför henne å besiktningslistan.
Befrielse från Enligt prostitutionsreglementet må inskrifven kvinna, som anmäler sig vilja
kontroll. öfvergifva sin lastfulla lefnad och återgå till en anständig vandel eller om hvars
befriande från besiktning föräldrar eller målsmän, som om henne draga försorg,
göra framställning, efter sig företeende omständigheter befrias från besiktning och den
därmed i sammanhang ställda kontroll. Beslutet härom meddelas af öfverkonstapeln
vid prostitutionspolisen och antecknas i den för kvinnan upplagda akten. Skulle
någon kvinna anse, att öfverkonstapeln obehörigen vägrar henne befrielse från kon
-
85
trollen, är hon oförhindrad att vända sig till polismästaren i saken, men något
sådant fall har åtminstone på senare tider icke förekommit.
För närvarande är regeln den, att hvarje inskrifven kvinna, som anmäler att
hon upphört med sitt sedeslösa lefverne och skaffat sig arbete, omedelbart befrias
från kontrollen. Sedermera åligger prostitutionspolisen det mycket grannlaga värfvet
att kontrollera, huruvida hennes uppgift är sann eller icke. Enligt hvad såväl
öfverkonstapeln vid prostitutionspolisen som polismästaren och besiktningsläkaren
meddelat, iakttages vid dylika undersökningar den största varsamhet och försiktighet.
Redan den omständigheten, att en dylik kvinna icke vidare anträffas å den ort,
där hon förut drifvit sitt yrke, kan i någon mån utgöra ett kriterium på sanningen
af hennes utsago. Vidare ske förfrågningar hos hennes hyresvärd, grannar och andra
personer, som icke gärna kunna vara i okunnighet om hennes föregående vandel.
Hos en uppgifven arbetsgivare sker däremot aldrig någon förfrågan.
Någon gång inträffar, att en man, som ingått en mera varaktig förbindelse
med en inskrifven kvinna, anhåller om hennes befriande från kontroll under utfästelse
att taga sådan vård om henne, att hon icke vidare offentligen utbjuder sig
till otukt. Sådana ansökningar pläga '' ock bifallas.
Om en kvinna, som befriats från kontroll, befinnes åter hängifva sig åt
offentlig prostitution, underkastas hon ånyo kontroll. Beslut härom meddelas likaledes
af öfverkonstapeln vid prostitutionsafdelningen och antecknas i kvinnans akt.
Något förnyadt beslut af poliskammaren om kvinnans inskrifning anses således icke
erforderligt.
Allt sedan 1877 har i den årsberättelse, som utgifves af poliskammaren i
Göteborg och som finnes tryckt bland stadsfullmäktiges handlingar, intagits en
summarisk uppgift å den inskrifna prostitutionens omfattning och tillväxt, antalet
besiktningar och remisser till kurhus o. s. v. Ehuru dessa uppgifter helt naturligt
äro mycket knapphändiga i jämförelse med den Statistiska utredning angående
reglementeringen i Stockholm 1859—1905, som blifvit utarbetad af kommitténs
ledamot professor Johansson, torde de dock i ett eller annat afseende kunna gifva
anledning till belysande jämförelser, hvarför de viktigaste af dessa uppgifter här
återgifvas.'').
'') De i efterföljande tabeller intagna siffror öfverensstämma icke fullkomligt med de i de kommunala
handlingarna förekommande. Enär dessa senare i några fall icke stämma sinsemellan, hafva
nämligen några obetydliga jämkningar måst vidtagas.
Statistiska
uppgifter.
A) Inskrifna kvinnor.
År | Inskrifna vid årets | Förut in-skrifna, | Ny- inskrifna | Summa |
1878 | 8l | 12 | 36 | 129 |
1879 | 98 | 20 | 23 | 141 |
1880 | I 0 I | 26 | 35 | 162 |
l88l | 105 | 23 | 44 | 172 |
1882 | 105 | 19 | 33 | 157 |
1883 | 90 | 37 | 45 | 172 |
ce 00 | 88 | 38 | 59 | 185 |
1885 | 100 | 26 | 35 | 1 61 |
1886 | 94 | 38 | 29 | 16 1 |
1887 | 96 | 40 | 30 | 166 |
1888 | 99 | 3 1 | 44 | 1 74 |
1889 | 11 3 '' | 34 | 3 3 | 180 |
1890 | 118 | 19 | 3 1 | 168 |
1891 | 113 | 23 | 30 | 166 |
1892 | 117 | 33 | 45 | 195 |
1893 | 116 | 41 | 35 | 192 |
1894 | 112 | 39 | 32 | 183 |
1895 | 109 | 49 | 45 | 203 |
1896 | 108 | 47 | 33 | 188 |
1897 | 98 | 59 | 49 | 206 1 |
1898 | 93 | 54 | 44 | 191 |
1899 | 84 | 73 | 5i | 208 |
1900 | 95 | 75 | 42 | 212 |
1901 | 94 | 76 | 37 | 207 |
1902 | 86 | 60 | 50 | 196 |
1903 | 86 | 81 | 42 | 209 |
1904 | 69 | 96 | 36 | 201 |
1905 | 67 | 84 | 22 | 173 |
1906 | 79 | 76 | 30 | 185 |
1907 | 77 | 84 | 17 | 178 |
1908 | 88 | 50 | 18 | 1 56 |
87
Af dessa voro vid årets slut
År | Befriade från kontroll | Häktade eller dömda till tvångsarbete | Intagna | Sända till hem- orten | A.flidna | Afvikna | Intagna å | Hvar under kontroll | I Summa |
CO CO | I | 4 | Saknas uppgift. | 5 | — | 17 | 4 | 98 | 129 |
1879 | ''y ;> | 11 | 5 > | 3 | I | 20 | 2 | I 0 I | i4i |
1880 | 16 | — | 11 | 1 | 4 | 32 | 4 | 105 J) | 162 |
1881 | 11 | 4 | 8 | 3 | 1 | 41 | 7 | 105 *) | 172 |
1882 | 22 | 5 | Saknas uppgift. | — | — | 34 | 6 | 90 | 157 |
1883 | 2 5 | 5 | 3 J | — | 2 | 37 | 15 | 88 | 172 |
CO CO | 1 6 | 5 | 33 | 4 | 1 | 52 | 7 | 100 | 185 |
1885 | 19 | 6 | 33 | —• | 2 | 35 | 5 | 94 | 1 61 |
1886 | l4 | 6 | 33 | — | 4 | 37 | 4 | 96 | 161 |
CO CO | H | 5 | 33 | — | 2 | 43 | 3 | 99 | 166 |
1888 | 18 | 7 | 33 | — | 1 | 32 | 3 | 113 | 174 |
1889 | 19 | 2 | 33 | — | 4 | 33 | 4 | 118 | 1 80 |
1890 | n | 2 | 33 | — | 6 | 30 | 4 | 11 3 | 168 |
1891 | M | 5 | 33 | — | I | 27 | 2 | 117 | 166 |
1892 | 1 6 | 7 | 33 | — | 7 | 48 | 1 | 1 1 6 | 195 |
ro ON OO | 22 | 14 | 33 | — | 3 | 38 | 3 | 112 | 192 |
1894 | 15 | 12 | 33 | — | 1 | 42 | 4 | 109 | 183 | |
1895 | 13 | 8 | 33 | — | 5 | 61 | 8 | 108 | 203 |
1896 | 10 | 11 | 33 | — | 2 | 59 | 8 | 98 | 188 |
1897 | 12 | *3 | 33 | — | 4 | 81 | 3 | 93 | 206 |
1898 | 7 | 16 | 33 | — | 3 | 68 | !3 | 84 | 191 |
1899 |
| 10 | 33 | — • | 2 | 80 | 6 | 95 | 208 |
1900 | 11 | 11 | 33 | — | 4 | 84 | 8 | 94 | 212 |
1901 | 16 | 15 | 33 | — | 3 | 79 | 8 | 8 6 | 207 |
1902 | 11 | 19 | 33 | — | 2 | 76 | 2 | 86 | 196 |
1903 | 21 | 17 | 33 | — | 2 | 99 | 1 | 69 | 209 |
1904 | 19 | 2 1 | 33 | — | 2 | 85 | 7 | 67 | 201 |
19°5 | 12 | 15 | 33 | — | I | 63 | 3 | 79 | 173 |
1906 | 11 | 25 | 3 1 | — | 1 | 67 | 4 | 77 | 185 |
1907 | 6 | 17 | 33 | — | 3 | 60 | 4 | 88 | 178 |
1908 | 2 1 | 12 | 33 | — | 1 | 40 | 10 | 72 | 156 |
’) Inberäknade dem, som voro intagna å kurhus.
88
B) Kvinnor, som underkastat sig frivillig besiktning.
År | Antal kvinnor vid årets | Ny- tillkomna | Summa | Afgångna | Afvikna | Inskrifna | Kvar vid årets slut | Summa | ||
på grund af giftermål eller annan godkänd anledning | på grund af dödsfall | såsom in- tagna å hetsinrätt- ningar | ||||||||
oo oo | 7 | 15 | 22 | I | 1 | 1 | 4 | 2 | 13 | 22 i |
1879 | 13 | I 2 | 25 | — | — | — | 8 | 12 | 5 | 25 |
1880 | 5 | 13 | l8 | 1 | — | — | 4 | 8 | 5 | 18 |
1881 | 5 | 6 | I I | 2 |
| — | 3 | 2 | 4 | 11 |
1882 | 4 | 6 | I 0 | 2 |
| — | 2 | 6 | — | 10 |
1883 | — | 2 9 | 29 | 10 | — | _ | 3 | 12 | 4 | 29 j |
1884 | 4 | 18 | 22 | 6 | — | _ | 4 | 6 | 2 | 18 |
00 CO | 2 | 1 6 | l8 | 4 | _ | — | 2 | 6 | 6 | 18 |
1 1886 | 6 | 10 | I é | 5 | _ | — | 5 | 3 | 3 | 1 ^ 1 |
00 00 | 3 | 9 | 12 | 3 | — | — | — | 3 | 6 | 12 |
1888 | 6 | 10 | I 6 | 3 | _ | 3 | 4 | 4 | 2 | 1 ^ |
1889 | 2 | 11 | 13 | 4 | — | 1 | — | 5 | 3 | 13 I |
1890 | 3 | 6 | 9 | 5 | — | 3 | — | — | 1 | 9 | |
1891 | 1 | 6 | 7 | — |
| _ | 2 | 2 | 3 | 7 |
1892 | 3 | 4 | 7 | 2 |
| 1 | — | 3 | 1 | 7 |
1893 | 1 | 4 | 5 | — | • — | — | 2 | 3 | — | s |
1 0^4 1895 | — | 5 | 5 | 2 | — | — | 1 | 2 | — | 5 |
1896 | — | 4 | 4 | 2 | — | — | — | 1 | 1 | 4 |
1897 | 1 | 6 | 7 | 2 • | — | — | — | 3 | 2 | 7 |
1898 | 2 | 6 | 8 | 1 | — | — | 1 | 4 | 2 | 8 |
1899 | 2 | 5 | 7 | — | — | — | — | 4 | 3 | 7 |
1900 | 3 | 4 | 7 | — | — | — | 1 | 4 | 2 | 7 |
1901 | 2 | 4 | 6 | — | — | — | 1 | 3 | 2 | é |
1902 | 2 | 7 | 9 | — | — | — | 5 | 1 |
| 9 |
1903 | 3 | 3 | 6 | 2 | — | — | 3 | — | 1 | 6 |
1904 | 1 | 5 | é | — | — | — | 4 | 1 | 1 | 6 |
1905 | 1 | 2 | 3 | — | — | — | 2 | 1 | — | 3 |
1906 | — | 3 | 3 | — | — | — | 2 | — | 1 | 3 |
1907 | 1 | 4 | 5 | — | — | — | — | 4 | 1 | 5 |
1908 | 1 | 5 | 6 | — | — | — | 4 | 2 | — | 6 |
89
C) Besiktningar.
År | a) Inskrifna | Antal besikti b) under fri-villig | gade kvinnor c) Summa tillfälligt besiktigade | Antalet besiktningar | Antalet remisser till kurhus | 1 Antalet till kurhus 1 | |
1878 | 129 | 22 | I 2 | 163 | 7,321 | I 50 | 8l |
1879 | 141 | 25 | 2 I | CO | 8,058 | I 62 | 77 |
1880 | 162 | 18 | 29 | 201 ) | 8,310 | 138 | 84 |
1881 | 172 | I I | 38 | 219 ’) | 7,846 | 144 | rr\ CO '' |
1882 | 157 | I O | 15 | 176’) | 7,714 |
| 82 |
CO CO t-t | 172 | 29 | 41 | 230'') | 8,130 | 178 | 97 |
1884 | 185 | 18 | 56 | 253'') | 8,539 | 2 I 4 | 108 |
1885 | 161 | 18 | 60 | 233 0 | 8,206 | 204 | 105 |
1886 | 161 | 1 6 | 44 | 218'') | Saknas uppgift | 203 | IOI |
1887 | 166 | 12 | 80 | 257 ’) | 5? | 192 | 1 16 |
1888 | 174 | 1 6 | 7i | 2 5 5 l) | 55 | I44 | 89 |
1889 | 180 | 13 | 67 | 243 ’) | 55 | I 82 | 97 |
1890 | 168 | 9 | 56 | 233 | 55 | 191 | 83 |
1891 | 166 | 7 | 81 | 254 | ” | 11 3 | 7é |
1892 | 195 | 7 | 66 | 268 | 55 | 128 | 86 |
1893 | 192 | 5 | 73 | 270 | 3? | 126 | 81 |
1894 | 183 | — | 81 | 264 | 55 | 120 | 87 |
1895 | 203 | 5 | 7i | 279 | 55 | 122, | 82 |
1896 | 188 | 4 | 92 | 284 | 55 | 122 | 89 |
1897 | 206 | 7 | 53 | 2 66 | 55 | IOI | 70 |
1898 | 191 | 8 | 58 | 257 | 55 | CO ro» | 92 |
1899 | 208 | 7 | 59 | 274 | 55 | 144 | 96 |
190Ö | 21 2 | 7 | 63 | 282 | 55 | 112 | 82 |
1901 | 207 | 6 | 82 | 292 '') | 55 | 106 | 75 |
1902 | 196 | 9 | 79 | 284 | 55 | 90 | 67 |
1903 | 209 | 6 | 97 | 3 12 | 55 | i45 | 102 |
1905 | 173 | 3 | 126 | 302 | 6,469 | 102 | 80 |
1906 | 185 | 3 | 108 | 296 | 7,204 | 103 | 90 |
1907 | 178 | 5 | io5 | 288 | 7,504 | 127 | 88 |
1908 | 156 | 6 | 80 | 242 | 6,428 | 103 | 82 |
'') En del kvinnor finnas medräknade både i kolumn a) och kolumn b).
12
90
Prostitutionens
uppträdande.
Norrköping.
Som bekant är Norrköping i öfvervägande grad en fabriksstad och utmärker
sig icke genom liflig handel och sjöfart. Staden saknar garnison, universitet eller
dylik anstalt och är icke i någon särskild grad mål för många resande. Redan
häraf kan man draga den slutsats, att förhållandena i Norrköping mindre skola
gynna den offentliga prostitutionen med dess rent tillfälliga förbindelser än den
hemliga prostitutionen, som söker sin förtjänst hos ett färre antal mera varaktiga
kunder.
Vid de å platsen anställda undersökningarna hafva dessa förmodanden också
blifvit bekräftade. Sålunda har uppgifvits, att bland den talrika kvinnliga arbetarbefolkningen
i Norrköping den hemliga prostitutionen är mycket spridd samt att
en offentlig prostitution väl finnes, men i jämförelsevis ringa omfattning. Tillika
meddelades, att förtjänsten för den offentliga prostitutionen är så ringa, att dess
utöfvare samtliga tillhöra den lägsta och fattigaste klassen af lastens tjänarinnor.
Någon viss stadsdel, som särskildt frekventeras af de prostituerade, finnes
icke, utan bo de hvar helst i staden de vilja och kunna få bostad. På grund af
de knappa villkor, under hvilka den offentliga prostitutionen existerar, är hyresspörsmålet
alltid en svår fråga att lösa för dessa vilseförda och måste de därför
ofta byta om bostad. Den vanliga hyrestiden är en vecka. Att en prostituerad
rent af saknar bostad och måste tillbringa nätterna i det fria hör till undantagen.
Någon bordell eller allmänt kändt tillhåll för prostitutionen existerar numera
icke i Norrköping. År 1900 blef en person, som höll hus, där otukt allmänneligen
drefs, åtalad därför och dömd till straffarbete. Därefter har detta yrke icke
veterligen haft någon utöfvare i staden.
Som bekant är Sveriges enda tvångsarbetsanstalt för kvinnliga lösdrifverskor
belägen i Norrköping. I denna anstalt intagas dels alla till tvångsarbete dömda
kvinnor, som förut undergått straffarbete, dels äfven andra kvinnor, som af
öfverståthållarämbetet dömts till tvångsarbete. Det kunde tänkas, att tillvaron af
denna anstalt utöfvade ett ogynnsamt inflytande å sedlighetsförhållandena i Norrköping,
därigenom att kvinnor, som frigåfves från anstalten, stannade kvar i staden
och där idkade skörlefnad. Enligt hvad polismästaren meddelat, har emellertid
någon sådan olägenhet af anstalten icke gjort sig märkbar. Hvarje kvinna, som
frigifves från anstalten, erhåller fritt en järnvägsbiljett till hemorten och det öfvervakas,
att hon verkligen afreser med tåg i riktning mot denna ort. Det har väl
någon gång inträffat, att kvinna, som sålunda förpassats från Norrköping, lämnat
tåget vid någon af de närmaste stationerna och återvändt till staden samt där idkat
skörlefnad, men i regel upptäckas dessa kvinnor inom kort af polisen och blifva
då ånyo behandlade i enlighet med lösdrifvarlagen.
9i
Det för Norrköping gällande prostitutionsreglementet benämnes »Stadgar och
föreskrifter till förekommande af veneriska smittans utbredande i Norrköping» (Bil. D).
Förslag till dessa stadgar har framställts af hälsovårdsnämnden och pröfvats åt stadsfullmäktige,
hvarjämte magistraten hörts däröfver, och hafva stadgarna därefter
blifvit af Konungens befallningshafvande i Östergötlands län fastställda den 7 november
1885. Stadgarna hafva sålunda tillkommit i den ordning 24 § hälsovårdsstadgan
föreskrifver.
I hufvudsak är detta reglemente en afbild af det för Göteborg gällande.
Enligt detsamma bör kvinna, som genom lösaktighet är vådlig för allmänna sundheten,
underkastas besiktning. De besiktningsskyldiga kvinnorna äro dels sådana,
som bevisligen idka skörlefnad såsom yrke och då böra genom poliskammaren inskrifvas
i en särskild förteckning, och dels sådana, som hängifva sig åt lösaktighet
utan att kunna hänföras till de förra. Kvinnor tillhörande den förra kategorien
äro skyldiga att en gång i veckan och oftare, om så finnes nödigt, själfmant infinna
sig till sundhetsbesiktning. De senare skola med polismästarens begifvande,
efter anmälan af föreståndaren för polisafdelningen, likaledes en gång i veckan
undergå sundhetsbesiktning.
Bestämmelserna om klassindelningen af de kvinnor, å hvilka reglementet har
tillämpning, äro liksom i Göteborg något dunkla, men det torde icke vara nödigt
att här vidare ingå på tolkningen af dessa bestämmelser, emedan faktiskt reglementet
icke på många år, troligen aldrig, tillämpats på någon kvinna, som varit att hänföra
till andra klassen. I verkligheten är det således endast kvinnor, tillhörande den
offentliga prostitutionen, som stå under kontroll.
En betydande olikhet mellan reglementet för Norrköping och de för Stockholm
och Göteborg gällande är den, att det förra icke innehåller några som helst
ordningsföreskrifter för de inskrifna kvinnorna och sålunda icke lägger något annat
band på deras personliga frihet än det, som innefattas i deras skyldighet att inställa
sig till besiktning.
Instruktionen för polismästaren i Norrköping innehåller icke någon föreskrift
för denne ämbetsman att hålla tillsyn å lösaktiga kvinnor eller motverka spridande
af veneriska sjukdomar. Ej heller i instruktionen för polispersonalen finnas några
bestämmelser af dylikt innehåll.
Enligt prostitutionsreglementet skall för tillsyn å lösaktiga kvinnor finnas en
särskild polisafdelning, lydande under poliskammaren samt bestående af en kommissarie
såsom föreståndare och nödigt antal poliskonstaplar. Faktiskt har emellertid
aldrig någon sådan afdelning blifvit upprättad. Polisen arbetar på två afdelningar,
ordningspolisen och detektivpolisen, men ingen af dessa afdelningar har till särskild
uppgift att hålla tillsyn å prostitutionen. För närvarande synes emellertid förste
kommissarien vid ordningspolisen närmast fullgöra de åligganden, som enligt prostitutionsreglementet
skulle tillkomma föreståndaren för besiktningsbyrån. De patrull
-
Gällande före
skrifter om
kontroll å
prostitutionen
92
Förfarandet
vid inskrifningen.
rande konstaplarne hafva emellertid muntlig order att observera kvinnor, som stryka
ute på gatorna i osedligt syfte, samt om de finna sig böra antaga, att någon kvinna
lifnär sig genom skörlefnad, aflägga rapport därom till befälet.
Tillvägagångssättet vid inskrifning af kvinnor har af polismästaren skildrats sålunda.
Om en konstapel rapporterar en kvinna såsom misstänkt för skörlefnad, erhåller
han order att under någon tid noga observera henne, taga reda på hennes namn
och bostad, om de icke förut äro kända, skaffa sig kännedom om hennes lefnadssätt
o. s. v. Därefter har han att aflägga muntlig rapport i saken för förste
kommissarien. Finner denne misstanken grundad, håller han ytterligare utredning
i saken, inhämtar vidare upplysningar om kvinnan inom och utan) polisen o. s. v.
Alla dessa undersökningar böra ske med noggrannhet och försiktighet, så att hvarken
kvinnan själf, hennes bekanta och allra minst eventuella arbetsgivare få kännedom
om desamma. Undersökningarna underlättas af förhållandena i Norrköping,
där det icke är lätt att dölja ett utsväfvande lefverne. Finnes det för att vinna
klarhet i saken nödigt att förhör anställes med den kvinna, hvarom fråga är, inkallas
hon till förhör inför förste kommissarien. Vägran att efterkomma dylik
kallelse förekommer icke.
När sålunda kommissarien anser konstateradt, att en kvinna uteslutande
lifnär sig genom skörlefnad, aflägger han — likaledes muntligen — rapport i
saken inför polismästaren. Den vidare proceduren blir olika allt etter som kvinnan
är hemmahörande utom Norrköping eller i Norrköping. I det förra fallet förfares
med henne enligt lösdrifvarlagen. Hon erhåller sålunda varning för lösdrifveri och
äfventyrar, därest hon kvarstannar i staden och icke bättrar sitt lefverne, att blifva
häktad och ådömd tvångsarbete.
Är kvinnan däremot mantalsskrifven i Norrköping, ..inkallas hon till kommissarien
och undfår af denne en allvarlig varning för sitt liderliga lefnadssätt
med uppmaning att skaffa sig arbete. Någon underrättelse om förhållandet lämnas
icke hennes föräldrar eller anhöriga, om hon har sådana. Först om en kvinna
trots flera sådana henne meddelade varningar fortgår på lastens bana och således
visar sig ohjälplig, skrides till hennes inskrifning. Förste kommissarien aflägger
då muntlig rapport om saken för polismästaren, som, om han finner skäl till kvinnans
inskrifning, beordrar kommissarien tillsäga kvinnan att inställa sig till besiktning.
Själfva inskrifningsbeslutet innefattas i denna order. Skriftligen upptecknas
icke beslutet, ej heller föres officiellt protokoll vid något af de tillfällen, då kvinnan
är inkallad inför kommissarien, hvilken emellertid i sådana fall brukar göra
minnesanteckningar af mera privat art. Besvärshänvisning lämnas ej. Det har
icke veterligen inträffat, att kvinna, som sålunda ålagts besiktningsskyldighet, protesterat
däremot.
Enligt prostitutionsreglementet skola alla kvinnor, som ställas under kontroll,
antecknas i en särskild inskrifningsbok, hvarest för en hvar anteckning skall ske om
93
hennes för- och tillnamn, ålder, födelseort, bostad, föräldrar, föregående sysselsättning,
de orsaker, som förmått henne öfverlämna sig åt prostitutionen, om och när
hon varit behäftad med venerisk smitta o. s. v. Faktiskt föres emellertid icke
någon sådan bok. De enda handlingar rörande de inskrifna kvinnorna, som finnas
inom poliskammarens arkiv, äro besiktningslistor. För hvarje besiktningsdag upprättas
nämligen af förste kommissarien till vederbörande besiktningsläkares kännedom en
lista å de kvinnor, som skola besiktigas. Hvarje sådan lista upprättas med ledning
af nästföregående. De förändringar, som skola iakttagas, inför kommissarien ur
minnet eller sina enskilda anteckningar.
Enligt hvad besiktningslistorna för åren 1900 —19°4 utvisa, har det högsta
talet besiktningsskyldiga någon dag varit 2 5, det minsta 4. Vanligen har talet
hållit sig omkring 15. Något annat än namnen å de’besiktningsskyldiga innehålla
icke dessa listor.
Anledningen till den formlösa karaktär, som är utmärkande för prostitutionskontrollen
i Norrköping, har polismästaren uppgifvit vara, att han hyst tvekan
om hela systemets laglighet, att han visserligen icke ansett sig böra underlåta att
tillämpa detsamma, när det icke föranledde protest från de inskrifnas sida, men att
han likväl icke genom att använda skriftliga former velat sätta en officiell prägel
på tillämpningen af ett system, om hvars laglighet han icke varit viss. För den
händelse att kvinna, som ålagts besiktningsskyldighet, skulle anmäla sig vilja föra
klagan öfver beslutet, komme emellertid ett förhör i poliskammaren att äga rum
samt protokoll däröfver föras och ett formligt beslut afkunnas, försedt med besvärshänvisning
till Konungens befallningshafvande i länet.
Kvinna, som ställts under kontroll, har i sådan egenskap intet annat åliggande
än att inställa sig till läkarbesiktning å därför bestämd tid, hvarom hon meddelas
underrättelse. Hon erhåller icke något exemplar af prostitutionsreglementet
eller någon inskrifningsbok.
Besiktningarna å de inskrifna kvinnorna verkställas af 2:dre stadsläkaren. De Besiktningen,
äga rum hvarje torsdag kl. Vg 12 f. m. å en särskilt därför inrättad lokal samt
ske kostnadsfritt. Vid besiktningstillfällena är förste kommissarien jämte minst
en underordnad polisman närvarande i en angränsande lokal. I själfva besiktningsrummet
tillhandagås läkaren af en sjuksköterska. Speculum användes icke vid besiktningarna,
ej heller mikroskop.
De inskrifna kvinnor, som sådant önska, tillåtas att mot en afgift af 2 kronor
för hvarje gång låta undersöka sig i besiktningsläkarens bostad.
Enligt hvad besiktningsläkaren uppgifvit, har det icke inträffat, att kvinna, som
skolat besiktigas, visat sig motsträfvig. Såväl besiktningsläkaren som kommissarien
har meddelat, att det icke inträffat, att någon infunnit sig så drucken,
att hon måst afvisas, men att man på många, måhända flertalet af de besiktnings
-
94
Befrielse från
kontrollen.
skyldiga kunnat märka, att de förtärt sprit eller maltdrycker. Flertalet af de
inskrift!a började ock sin dag med att dricka öl och i allmänhet hade de nyss
stigit upp, när de komrno till besiktning.
Om vid besiktning kvinna finnes behäftad med venerisk sjukdom, intages
hon omedelbart å kurhus.
Tillfällig besiktning å kvinnor, som icke äro inskrifna, men misstänkas för
skörlefnad, förekommer endast undantagsvis i Norrköping.
Underlåter besiktningsskyldig kvinna att inställa sig till besiktning, blir hon
nästa dag hämtad. Därjämte meddelas hon enskild varning för förseelse mot prostitutionsreglementet.
Erhåller hon flera dylika varningar, äfventyrar hon att blifva
behandlad som lösdrifverska. Lösdrifvarlagen användes alltså för att framtvinga
lydnad mot prostitutionsreglementet, men det är att märka, att, såsom förut är
nämndt, det enda åliggande, detta reglemente stadgar för de inskrifna, är att inställa
sig till besiktning, hvadan de inskrifna hafva lättare att skydda sig mot anmärkningar
än i de städer, där en mängd detaljerade ordningsföreskrifter äro dem meddelade.
Förseelser mot den allmänna ordningen, fylleri, oljud å gata o. s. v.
kunna däremot naturligtvis i Norrköping liksom å andra orter vara en bidragande
orsak till lösdrifvarlagens tillämpning.
I fråga om antalet besiktningar under åren 1900—1904 och resultatet
af dem hafva följande siffror meddelats:
År. | Antal besiktningar. | Antal remisser till kurhus. |
1900 | 832 | 29 |
1901 | 782 | 23 |
1902 | 629 | 17 |
1 9°3 | 683 | 2 I |
1904 | 542 | 17 |
190) | 354 | 2 2 |
1906 | 347 | 8 |
I907 | 410 | 15 |
1908 | 392 | 15 |
Polismästaren | har meddelat, att det stundom | plägar inträffa, att enskilda |
personer, som smittats af venerisk sjukdom, hos polismyndigheten göra anmälan
om smittokällan. Den angifna personen har i sådant fall uppkallats till polismästaren
och erhållit förständigande att med läkarbetyg styrka det han vore frisk
eller åtnjöt nöjaktig vård. Motsträfvighet gent emot ett sådant föreläggande har
icke förekommit. Sådana fall äro dock ganska sällsynta, omkring 2 å 3 årligen.
Enligt prostitutionsreglementet bör inskrifven kvinna, som anmäler sig vilja
öfvergifva sin lastfulla lefnad eller om hvars befriande från besiktning föräldrar eller
95
målsmän, som om henne draga försorg, gorå* framställning, befrias från besiktning.
Det vanligaste sättet, hvarpå dylik befrielse vinnes, är, att inskrifven kvinna företer
ett intyg, att hon erhållit arbete, i hvilket fall hon genast befrias från kontrollen.
Äfven på blott anmälan af en kvinna, att hon har för afsikt att återgå till ett
arbetsamt och ordentligt lif, meddelas befrielse. I båda fallen öfvervakas emellertid
den ifrågavarande kvinnan under någon tid af polisen, hvilket skall ske på ett
grannlaga sätt, så att hon icke störes i det arbete, hon må hafva bekommit, och
framför allt aldrig får ske genom förfrågan hos arbetsgifvaren.
Beslut om befrielse från kontroll meddelas muntligen af polismästaren på
föredragning af förste kommissarien.
Malmö ").
I Malmö finnes ej något af Kungens befallningshafvande fastställt prostitutionsreglemente.
Enligt den af Kungl. Maj:t den 7 december 1888 utfärdade
instruktion för polismästaren därstädes åligger det emellertid denne att vaka däröfver,
att behöriga åtgärder vidtagas emot veneriska och andra smittosamma sjukdomars
spridande samt att för sådant ändamål, i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter,
nödig tillsyn utöfvas».
Med stöd af ifrågavarande bestämmelse i instruktionen har polismästaren
utfärdat »Underrättelser för besiktningsskyldiga kvinnor i Malmö», hvilka i förevarande
hänseende lända till efterrättelse. I dessa är föreskrifvet, att kvinna, som
förklarats skyldig undergå medicinsk sundhetsbesiktning, skall en gång i veckan låta
af därtill förordnad läkare undersöka sig antingen vid kostnadsfri allmän besiktning
å kurhuset eller ock enskildt i läkarens bostad mot en afgift af två kronor för
hvarje gång. Uraktlåtenhet att inställa sig vid enskild besiktning medför skyldighet
till inställelse vid den allmänna besiktningen i samma vecka. Efter enskild öfverenskommelse
med läkaren, må besiktningsskyldig kvinna kunna undersökas i sin
egen bostad. Underrättelserna innehålla vidare endast bestämmelse om besiktningsskyldig
kvinnas åliggande att hos detektiva polisafdelningen anmäla afresa från
och återkomst till Malmö samt ombyte af bostad, äfvensom vissa inskränkningar
i dylika kvinnors rätt till tillträde å offentliga lokaler och förbud mot vistelse
nattetid efter kl. 10 å gator, torg eller andra allmänna platser och särskildt att
efter kl. 5 e. m. uppehålla sig å vissa angifna torg och gator.
Underrättelserna sluta med en erinran därom, att besiktningsskyldig kvinna,
som underlåter att ställa sig till efterrättelse de i underrättelserna meddelade föreskrifter
eller som genom sitt uppträdande vare sig inom eller utom hus väcker
allmän förargelse eller eljest beträdes med att åsidosätta hvad offentlig anständighet
bjuder, äfventyrar att blifva behandlad som lösdrifvare och dömd till tvångsarbete.
*) Deri följande redogörelsen grundar sig på förhållandena sådana dessa förelågo år 1904. Genom
ett af polismästaren under år 1908 meddeladt beslut, har emellertid reglementeringen i staden upphäfts.
Bestämmelser
ang. kontrollen
å prostitutionen.
96
Förfarandet
vid inskrift
ningen.
Befattningen med tillsyn öfver lösaktiga kvinnor i staden tillkommer polisens
detektivafdelning och närmast en där anställd öfverkonstapel, hvilken vid sidan af
detta åliggande har att hålla uppsikt öfver lösdrifvare i allmänhet. Han biträdes
härutinnan af ordningspolisen, hvars patrullering är förstärkt å sådana gator, där
de inskrifna kvinnorna företrädesvis bo.
Ofverkonstapeln besöker tid efter annan de inskrifna kvinnorna i deras bostäder,
hufvudsakligen i ändamål att tillse, att de icke, hvad ganska ofta sker,
hos sig inhysa andra kvinnor, som visat tendens till lösaktighet och som af ett
fortsatt vistande hos inskrifna snart skulle intvingas i deras led. Påträffas sådana,
söker ofverkonstapeln förmå dem att flytta ifrån den inskrifna och skaffa sig ordentlig
sysselsättning.
Ordningspolisen inrapporterar till distriktspolisen kvinnor, som upprepade
gånger befinnas stryka omkring nattetid i osedligt syfte. Då ofverkonstapeln erhållit
underrättelse härom, förhör han sig hos kvinnans värdfolk och grannar angående
hennes lefnadssätt, huruvida hon har någon ordentlig sysselsättning och
dylikt. Blifver han härvid öfvertygad, att kvinnan uteslutande lifnär sig af skörlefnad,
erhåller hon kallelse att infinna sig å poliskontoret inför ofverkonstapeln,
som håller muntligt förhör med henne. Kallelsen hörsammas nästan alltid. Någon
gång har det dock inträffat, att kvinna hämtats till sådant förhör.
Gäller det en yngre kvinna, som har föräldrar i lifvet, underrättas dessa om
kvinnans lefnadssätt, och ofverkonstapeln söker förmå dem att skaffa henne ordentligt
arbete eller på annat sätt sörja för hennes återförande till ett bättre lif.
Enligt hvad ofverkonstapeln meddelat, händer det aldrig, att hemställan till
poliskammaren göres om kvinnas inskrifning, utan att full visshet vunnits, att hon
yrkesmässigt bedrifver otukt och att hon uteslutande lifnär sig därpå. Mången
gång inträffar det, att kvinnor själfmant inställa sig å poliskontoret och begära att
blifva inskrifna, under uppgift att de litnära sig uteslutande af skörlefnad och bo
hos en inskrifven eller vid gata, där de prostituerade allmännast äro bosatta. Men
detta föranleder icke inskrifning, om ej sakförhållandena på annat sätt äro kända,
utan erhåller en sådan kvinna en kraftig anmaning att söka rycka sig ur det osedliga
lifvet. Ej heller göres någonsin framställning om inskrifning af fabriksflickor
eller andra, som vid sidan af prostitutionsyrket hafva inkomster af ordentligt arbete.
Ett blott tillkännagifvande af en för prostitution misstänkt kvinna, att hon
önskar återgå till ett ordnadt lefnadssätt och skaffa sig hederligt arbete, skyddar
också i allmänhet, från inskrifning, åtminstone till dess det visat sig, att tillkännagifvandet
varit falskt.
Befinnas emellertid vid förhöret förhållandena vara sådana, att kvinnan uteslutande
lifnär sig af skörlefnad, och gifves, på grund af detta lefnadssätts fortvara
under någon längre tid eller andra omständigheter, ingen förhoppning om
att hon skall upphöra med sitt yrke, gör ofverkonstapeln framställning till polis
-
97
kammaren om åläggande för henne af besiktningsskyldighet. Detta sker genom
eu skriftlig rapport, som uppsattes vid förhörstillfället och omedelbart inlämnas till
poliskammaren.
I rapporterna uppgifves nästan alltid såsom skäl för yrkandet om åläggande
af besiktningstvång, att vederbörande uteslutande lifnär sig genom lösaktighet, med
tillägg vanligen att hon en längre tid varit i saknad af sysselsättning och bott tillsammans
med inskrifna kvinnor vid den af dessa mest frekventerade gatan. Härförutom
innehåller rapporten redogörelse för kvinnans uppgifter om sina lefnadsomständigheter
samt hennes signalement. Prästbevis affordras icke. Poliskammaren
företager rapporten med däri gjorda framställning genast till behandling
i närvaro af kvinnan. Rapporten uppläses och kvinnan tillfrågas, om hon vitsordar
dess riktighet. Denna fråga besvaras, efter hvad öfverkonstapeln meddelat, undantagslöst
jakande, hvarpå poliskammaren beslutar, att hon skall inskrifvas.
Något protokoll föres icke; beslutet redovisas därigenom, att i marginalen
af rapporten tecknas ordet »inskrifves», försedt med polismästarens namnunderskrift.
Kvinnan underrättas om beslutet och erhåller jämväl af poliskamntaren anmaning
att uppföra sig så, att hon ej stör allmän ordning och säkerhet eller anständighetskänslan.
Hon får därpå åtfölja öfverkonstapeln tillbaka till poliskontoret,
där hon erhåller ett exemplar af de af polismästaren utfärdade »underrättelser för
besiktningsskyldiga kvinnor i Malmö». Därjämte meddelar öfverkonstapeln, på grund
af muntlig order af polismästaren, kvinnan vissa särskilda föreskrifter utöfver dem,
som innefattas i »underrättelserna». Dessa föreskrifter, som meddelas muntligen,
äro följande: hon får ej bo vid andra än vissa uppgifna gator (7 stycken) och å
de s. k. »värnarne» (förstadsområden), från hvilken regel dock stundom medgifves
undantag för kvinna, som man på särskilda skäl anser sig kunna antaga skola
komma att ej störa den allmänna ordningen; ej sommartid besöka första klassens
badhus; ej genom knackningar på fönsterrutorna eller på annat sätt själf eller
genom sin betjäning locka till sig manspersoner; ej heller visa sig i öppet fönster
eller i portgången till sin bostad. Därjämte har vissa tider bostadsförbud meddelats
ifråga om en eller annan särskild lägenhet utom stadens planlagda område,
där husvärdinnan misstänkts vilja anordna förtäckt bordellväsen. Efter att hafva erhållit
förnyad uppmaning att föra ett tyst och stilla lefverne får kvinnan aflägsna sig.
Ur rapporten, som öfverkonstapeln medtagit från poliskammaren, inför han
sedan kvinnans namn med flera anteckningar angående henne i en särskild, öfver
besiktningsskyldiga kvinnor förd matrikel, hvarefter rapporten öfversändes till
hälsovårdsbyrån, där en liknande matrikel föres, och sedan nödiga anteckningar
skett äfven i denna, återgår rapporten till poliskammaren. Matrikeln har åtta
kolumner med följande öfverskrifter: 1) namn och binamn, 2) bostad, 3) utseende,
4, 5) födelseort och tid, 6) föräldrars namn och yrke, 7) förutvarande yrke och
lefnadsomständigheter och 8) anmärkningar. I kol. 1 antecknas jämväl tiden för
*3
98
Besiktningen.
inskrifning, samt om och när vederbörande befriats från besiktning. I kol. 8 anmärkes,
huruvida kvinnan besiktigas å byrån eller hemma hos läkaren. Anteckningen
härom sker i enlighet med hvad kvinnan vid inskrifningen själf uppgifver
vara sin afsikt; men då hon kan ombyta besiktningsställe efter behag, är denna
anteckning tydligtvis ej fullt rättvisande.
Vid besök å platsen genomgicks det sista bandet af matrikeln, omfattande
tiden från och med den 28 april 1899 till 1904 års slut; det började med n:o
277 och slutade med n:o 358 och upptog sålunda tillhopa 82 kvinnor såsom
under nämnda tid nyinskrifna. Af dessa voro 30 affärda såsom befriade från
besiktningsskyldighet eller aflidna, så att endast 52 kvarstodo såsom fortfarande
inskrifna. Från föregående band af matrikeln kvarstodo 22, så att hela antalet
besiktningsskyldiga kvinnor vid 1904 års slut utgjorde 74, af hvilka 9 voro
inlagda på sjukhus eller intagna å arbetsinrättning eller tvångsarbetsanstalt. Af
de öfriga 65 bodde 42 vid en och samma gata, Humlegatan, som också af
öfverkonstapeln uppgafs vara de prostituerades förnämsta tillhåll. Om 68 af de i
sista bandet af matrikeln upptagna 82 kvinnorna fanns antecknadt, att de besiktigades
hemma hos läkaren, under det att endast om 5 anmärkts, att de besiktigades
å byrån och om 9 anteckning i nämnda afseende saknades.
Besiktning äger rum en gång i veckan antingen i läkarens bostad hvarje fredag
(afgift 2 kronor enligt »underrättelserna») eller å byrån hvar lördag (kostnadsfri).
Efter fredagsbesiktningen erhåller öfverkonstapeln från hälsovårdspolisen uppgift å dem,
som därvid blifvit undersökta, och han tillställer därpå hälsovårdspolisen en uppgift å
de öfriga besiktningsskyldiga för veckan, hvilka alltså böra inställa sig vid besiktningen
på lördagen. Blifver någon af dessa då ute utan anmäldt förfall, hämtas hon af
hälsovårdspolisen till efterbesiktning nästa måndag. Stundom händer det, enligt hvad
öfverkonstapeln meddelat, att en och annan låter undersöka sig hos besiktningsläkaren
enskildt och därom vid fredags- eller lördagsbesiktningarne eller inför
öfverkonstapeln företer intyg, och detta godkännes äfven, blott besiktning äger
rum hvarje vecka. Däremot godkännes ej numera, såsom tillförne, undersökning,
förrättad af annan läkare än besiktningsläkaren. I det äldre matrikelbandet, men
ej i det sista, förekommer om flera af däri upptagna kvinnor anteckningen:
»lämnar friskbetyg en gång i veckan å kontoret».
Kvinna, som finnes behäftad med venerisk sjukdom, inlägges å kurhus. Har
sjukdomen upptäckts vid besiktning hemma hos läkaren, tillställer han hälsovårdspolisen
remiss därom, och genom denna polis bringas sedan remissen till verkställighet.
Uppdagas sjukdomen vid allmän besiktning å byrån, omhändertages
kvinnan omedelbart af hälsovårdspolisen och afföres till sjukhuset.
För hvarje vecka afgifves rapport å tryckt formulär till polismästaren an -
99
gående de besiktningsskyldiga. Till upplysning om dess beskaffenhet införes bär
rapporten för den 8 januari 1905. Den lyder så:
»Rapport angående besiktningsskyldiga kvinnor i Malmö för veckan 1—8
januari 1905.
Under nästföregående vecka blefvo icke besiktigade ............................... 20.
Af dessa hafva:
uteblifvit på grund af giltigt förfall ........................................................... 18-
hämtats till efterbesiktning den .............................................................
icke kunnat anträffas ........................................................................ 2. 20.
Under denna vecka hafva de besiktningsskyldiga varit ........................... 74-
Af dessa hafva besiktigats:
Efter hämtning till efterbesiktning (se ofvan) ........................................ —
hos läkaren ................................................................................................. 4°-
å byrån vid allmän besiktning.................................................................... ro.
icke besiktigats ................................................................................ 24- 74.
Anm.: Af de under nästföregående vecka frånvarande hafva 2 lämnat läkarbetyg
från besiktningsläkaren den */i, 2 anmält sjukdomsförfall hos densamma, 3
undergått tvångsarbete, 3 varit intagna å kurhuset, 1 å allmänna sjukhuset, 2 å
arbets- och försörjningsinrättningen, 3 vistats i Stockholm, 1 i Köpenhamn, 1 1
Svedala och 2 å okänd ort =20. Malmö den 8 januari 1905.»
Rapporten var undertecknad af kommissarien å detektivafdelningen jämte
öfverkonstapeln såsom expeditionshafvande.
Befrielse från besiktningsskyldighet medgifves ofta. Enligt hvad öfverkonstapeln
meddelat, sker detta, så snart vare sig genom anmälan af kvinnan
själf eller på annat sätt upplysning vunnits därom, att hon skaffat sig ordentligt
arbete eller tagits i omvårdnad af föräldrar eller släktingar. Äfven den omständigheten,
att hon lämnat de prostituerades tillhåll och flyttat hem till och underhölles
af en mansperson, föranledde befrielse, då därigenom faran för allmännare
smittospridande ansågs undanröjd.
I allmänhet följes den principen att så mycket som möjligt undvika att
genom kvinnas kvarhållande såsom besiktningsskyldig lägga något hinder i vägen
för hennes återgång till ett ordentligt lefnadssätt. Skulle hon visa sig icke motsvara
det förtroende, som genom befrielsen blifvit satt till henne, utan fortsätta
med sitt lösaktiga lefnadssätt, blifver hon i vanlig ordning inskrifven ånyo. Utom i
sådana fall, som ofvan antydts, blifver kvinna befriad från besiktning eller afförd från
de besiktningsskyldigas antal, då hon lämnat staden och under någon längre tid
_ ett halfår eller mera — ej vistats där, för så vidt nämligen icke hennes
Befrielsen från
besiktning.
IOO
Påföljder för
uraktlåtenhet
att inställa sig
till besiktning
m. m.
bortovaro föranledes af intagning å kurhus eller tvångsarbetsanstalt, i hvilka fall
hon får stå kvar.
Framställning om befrielse sker genom skriftlig rapport från öfverkonstapeln
till poliskammaren med uppgift om de förhållanden, hvarå framställningen grundas.
Poliskammaren tecknar i kanten af rapporten ordet »befrias», försedt med polismästarens
namnunderskrift, och anteckning om beslutet sker sedan såväl i öfverkonstapelns
som i hälsovårdsbyråns matrikel.
De af öfverkonstapeln meddelade uppgifter angående de grunder, som äro
bestämmande vid pröfning af frågor om befrielse från besiktningsskyldighet, hafva
bekräftats af anteckningarna i matrikeln och innehållet af de af honom gjorda framställningar
om sådan befrielse. Matrikeln visade, att ett stort antal inskrifna kvinnor
befriats från besiktningsskyldighet, somliga helt kort tid efter inskrifningen. Åtskilliga
af dessa hade snart ånyo inskrifvits, men återigen befriats, och detta hade i icke
få fall flera gånger upprepats. För att visa ett exempel må anföras, att en kvinna,
som inskrifvits den 6 november 1900, befriats den 20 september 1901, ånyo
inskrifvits den 9 maj 1902, befriats för andra gången den 14 oktober 1902,
inskrifvits på nytt den 8 augusti 1903 och slutligen befriats endast ett par månader
därefter eller den 7 oktober 1903.
Enligt hvad öfverkonstapelns befrielserapporter utvisade hade flera olika befrielsegrunder
anförts, såsom: att kvinnan vore sjuklig och anmält sig till idkande
af handel; att hon ägde 300 kronor, och fått anställning hos en ordentlig hårfrisörska;
att hon numera icke lifnärde sig af lösaktighet utan hade anställning
hos sin fader och underhölls af honom; att hon en längre tid varit under läkarvård
för bröstsjukdom och nu vore intagen å sjukhus af samma anledning; att
hon rest till Amerika. Ett befrielsebeslut hade tillkommit på det sätt, att polismästaren
i en promemoria till polisens detektivafdelning meddelat, att en inskrifven
kvinna muntligen hos honom anmält att hon, som ägde 400 kronor, sökte anställning
hos en modist och, med företeende af ett för henne utfärdadt hyreskontrakt
å en lägenhet, uppgifvit att en mansperson underhölle henne. Öfverkonstapeln
anförde därefter i en rapport till poliskammaren, att det vore konstateradt,
att kvinnan på senare tiden hufvudsakligast underhållits af en »herre»;
och tillstyrkte öfverkonstapeln på grund däraf och på de skäl, som i öfrigt funnos
anförda i polismästarens promemoria, att kvinnan måtte befrias från besiktningsskyldighet,
hvilket äfven bifölls.
Beträffande de åtgärder, som från polismyndighetens sida vidtagas mot inskrifna
kvinnor, som undandraga sig besiktning eller i öfrigt bryta mot dem meddelade
»underrättelser» eller andra polisföreskrifter, öfverkonstapeln uppgifvit, att
uraktlåtenhet att inställa sig till besiktning aldrig ensamt för sig medför tillämpning
mot inskrifven kvinna af lösdrifvarlagen, utan allenast hämtning till efter
-
IOl
besiktning. Detsamma kan i allmänhet sägas om öfverträdelser af öfriga föreskrifter.
Endast om* oljud eller oväsen å allmän plats, för värdfolk eller grannar
störande uppträden i kvinnans bostad eller annat förargelseväckande uppförande
tillkomma, plägar tillämpning af lösdrifvarlagen ifrågakomma. Föreligger ej någon
kvalifikation af nämnda art, föranleder öfverträdelse af förbudet mot vistelse å gator
och allmänna platser nattetid och andra därmed jämförliga förseelser första gången
vanligen ingen påföljd, men om saken upprepas, uppkallas vederbörande till poliskontoret
och erhåller enskild varning af öfverkonstapeln, och detta hade i allmänhet
åsyftad verkan.
Dessa uppgifter hafva vunnit stöd af den granskning, som verkställts af poliskammarens
protokoll öfver hållna förhör med lösdrifvare. Sådana protokoll hafva
genomgåtts för tiden från och med den 16 augusti i9°3 r9°4 ;*IS s^ut’ ^
inskrifna kvinnor hade visserligen behandlats som lösdrifvare för det de, i strid
med därom meddeladt förbud, från förstugan eller trappan till sin bostad sökt,
den ena halfklädd, locka till sig manspersoner; men i intet fall hade lösdrifvarlagen
tillämpats mot inskrifven kvinna ensamt för det hon undandragit sig besiktning,
vistats ute nattetid eller brutit mot någon af de öfriga reglementsbestämmelserna.
En lades till last, att hon undandragit sig besiktning, underlåtit anmäla
ombyte af bostad, strukit ute om nätterna och anträffats berusad. Två andra
behandlades som lösdrifvare för samma förseelser, med tillägg i fråga om den ena,
att hon anträffats öfvande samlag å gata, och i fråga om den andra, att hon skojat
och fört oväsen å gata samt okvädat polisen. En hade väsnats i sin förstuga,
ryckt hufvudbonaderna af två manspersoner och vägrat återställa dem, om personerna
ej ville besöka henne. Andra fördes till last, att de i sin bostad fört oväsen,
som hörts vida omkring, och okvädat poliskonstapel. Vid granskningen påtiäffades
ett par fall, då lösdrifvarlagen tillämpats mot icke inskrifna kvinnor — såsom det
vill synas med annan hemort än Malmö — på den grund ensamt, att de
uteslutande lifnärde sig af skörlefnad och anträffats strykande ute om nätterna i
osedligt syfte.
Till slut må anmärkas, att, enligt hvad öfverkonstapeln uppgifvit, prostituerade
kvinnor från Köpenhamn ofta besöka staden. Dessa blifva genast återskickade
till sitt hemland antingen genom direkt förfogande åt polisen i Malmö eller efter
förhör inför poliskammaren i enlighet med lösdrifvarlagen.
Hälsingborg.
För Hälsingborg finnes ej något reglemente rörande prostitutionen utfärdadt,
men en ordnad tvångsbesiktning äger dock rum därstädes. Den af Kungl. Maj:t den
4 november 1898 fastställda instruktion för polismästaren i Hälsingborg innehåller
Gällande bestämmelser
ang. prostitutionen.
102
samma stadgande rörande hans förhållande med hänsyn till veneriska sjukdomar,
som i sådant afseende finnes meddeladt i instruktionen för polismästaren i Malmö.
Genom en af poliskammaren den 19 januari 1900 utfärdad, i tryck tillgänglig
»order angående polispersonalens tjänstgöring, aflöning och beklädnad m. m.»
åligger det den detektiva afdelningen, hvilken utgöres under stadsfiskalen såsom föreståndare
af en öfverkonstapel och två konstaplar, att hålla uppsikt öfver lösaktiga och
sedeslösa kvinnor. Vid fullgörandet häraf tillkommer det öfverkonstapeln att hålla
noggrann uppsikt däröfver, att lösaktiga kvinnor, som äro ålagda att undergå läkarbesiktning,
regelbundet inställa sig till sådana besiktningar. Konstaplarnes hufvudsakliga
åliggande i förevarande hänseende är enligt ordern att tillse, att lösaktiga
kvinnor blifva inregistrerade i de rullor, som för detta ändamål föras å detektiva
afdelningens station, samt föremål för läkarbesiktning.
Före tillkomsten af poliskammaren (1899) och n)''ss omförmälda, af densamma
utfärdade order funnos, enligt hvad polismästaren meddelat, inga, åtminstone
inga skriftliga, bestämmelser om inskrifning och tvångsbesiktning af prostituerade
kvinnor, men sådant hade dock praktiserats, åtminstone sedan 1875, då nuvarande
stadsfiskalen tillträdde sin befattning, och besiktningarna hade städse företagits en
gång i veckan. Förordnande om inskrifning och tvångsbesiktning hade under nämnda
tid meddelats af stadsfiskalen genom muntlig tillsägelse till kvinnorna.
Förfarandet
vid inskrifningen.
Angående proceduren vid inskrifning och åläggande af tvångsbesiktning efter
år 1900 kan knappast någon praxis sägas hafva utbildat sig. Förhållandet är
nämligen det, att under denna period, om man bortser från återinskrifning af förut
inskrifna, men från besiktning befriade kvinnor, endast en enda kvinna blifvit nyinskrifven,
och denna hade, enligt hvad öfverkonstapeln å detektivafdelningen uppgifva,
efter att flere gånger hafva blifvit för utestrykande och osedligt lefnadssätt enskildt
varnad af öfverkonstapeln, som jämväl sökt att skaffa henne arbete, själfmant infunnit
sig inför öfverkonstapeln och förklarat sig ämna fortfarande uteslutande ägna sig
åt skörlefnad. Öfverkonstapeln hade då tillsagt henne, att hon finge infinna sig
vid de allmänna läkarbesiktningarne, hvaremot hon ej hade något att erinra,
hvarpå hon blifvit af öfverkonstapeln inskrifven i matrikeln såsom besiktningsskyldig.
Befrielse för inskrifna kvinnor från fortsatt besiktningsskyldighet äfvensom
återinskrifning af en gång befriade har däremot ofta förekommit äfven under de
senaste åren. Dessa ärenden hafva icke varit föremål för handläggning af poliskammaren
utan behandlats närmast af öfverkonstapeln å detektivafdelningen.
Enligt hvad öfverkonstapeln uppgifvit, har han vid utöfning af sin befattning
med dessa ärenden alltid utgått från tanken att, såvidt möjligt, för de inskrifna
underlätta öfvergången till ett ordentligt lefnadssätt. Om en inskrifven kvinna hos
honom tillkännagifver, att hon ämnar sluta med att yrkesmässigt bedrifva otukt och
att hon fått tjänst eller annat arbete eller bor tillsammans med en man, som
io3
underhåller henne, har öfverkonstapeln alltid befriat henne från besiktningsskyldighet,
antingen definitivt eller, i händelse lian anser sig ej kunna fullt lita på hennes
uppgifter, endast tillsvidare. — Äterinskrifning af förut från besiktning befriade
kvinnor sker vanligen på deras egen begäran; de inställa sig själfva hos öfverkonstapeln
och anmäla, att de slutat med arbete och tjänst eller upphört att »underhållas»
samt ämna åter lefva som prostituerade, hvarför de också önska ånyo
blifva föremål för läkarbesiktning. På sådant sätt kan befrielse och återinskrifning
för en och samma kvinna flera gånger upprepas.
Något protokoll öfver beslut om besiktningsskyldighet eller befrielse därifrån
föres, enligt hvad öfverkonstapeln vidare upplyst, icke, men anteckning därom
göres i matrikeln, och kvinnan erhåller muntligt besked om saken, hvar jämte, då
inskrifning är i fråga, förbud meddelas henne att efter kl. io på aftnarne vistas
ute å gator och allmänna platser eller där i osedligt syfte tilltala eller antasta manspersoner.
Angående antalet prostituerade kvinnor i staden har öfverkonstapeln uppgifvit,
att detta på senare åren nedgått, så att, bortsedt från några som undergingo tvångsarbete,
för närvarande antalet besiktningsskyldiga kvinnor endast utgör fyra. Utom
dessa finnas några få gifta kvinnor, som i sina hem mottaga besök af manspersoner,
och med dem öfva otukt mot betalning, men då dessa kvinnor hafva familj
och icke uteslutande lifnära sig af skörlefnad, har man ansett inskrifning och
besiktningsskyldighet i fråga om dem icke kunna äga rum. I öfrigt finnas
icke bland stadens egna invånare några kvinnor, som yrkesmässigt bedrefvo otukt.
Däremot hemsökes staden ofta af dylika kvinnor från annan ort. Anträffas
sådana af ordningspolisen, strykande ute å gator och allmänna platser i osedligt
syfte, inrapporteras detta till detektivafdelningen, som gör sig underrättad om
deras förhållanden och inkallar dem till förhör, därvid de erhålla enskild'' varning
eller, om särskilda kvalifikationer föreligga, behandlas i öfverensstämmelse med
lösdrifvarlagen. Likaledes inträffar det ofta, att prostituerade kvinnor från Danmark
besöka staden. Dessa återföras genast till sitt hemland antingen genom polisens
direkta förfogande eller på grund af beslut af poliskammaren i enlighet med bestämmelserna
i lösdrifvarlagen.
Vid besök å platsen har ofvannämnda matrikel genomgåtts och granskats.
Den befanns uppställd i kolumner med alldeles enahanda rubriker som
Malmömatrikeln. Sista bandet af matrikeln, börjadt 1902, upptog tjugu kvinnor,
af hvilka alla, utom en, förekommo jämväl i föregående rulla. Af dessa kvarstodo
såsom besiktningsskyldiga endast fyra, såsom öfverkonstapeln uppgifvit, förutom
sådana, om hvilka antecknats, att de undergingo tvångsarbete eller lämnat staden.
I matrikeln funnos anteckningar om befrielse från besiktningsskyldighet, hvilket i
regel utmärktes med orden »Upphört från och med den . . . (datum)», och jämväl
Besiktningen,
I04
om återinskrifningar, vanligen angifna genom uttrycket »prost, ånyo den...».
Angående fem kvinnor fanns antecknadt »prost, på egen begäran».
Till upplysning om de grunder, som varit bestämmande för meddelande af
befrielse från besiktningsskyldighet, må här vidare anföras följande anteckningar ur
matrikeln i fråga om två inskrifna kvinnor:
»Fri från besiktning tills vidare fr. o. m. d. «/6 03, enär hon säger sig
hafva plats och vill upphöra att låta bruka sig till skörlefnad»;
»Prost, andra gången 21/3 03, fri från den 25/4 03, enär hon säger sig
vilja upphöra med att låta bruka sig till skörlefnad.»
Den kvinna, som den sista af dessa anteckningar afser, blef i juli 1903 af
poliskammaren ålagd tvångsarbete. Enligt förhörsprotokollet hade hon fortsatt med
sitt liderliga lefnadssätt, genom detsamma skaffat sig inkomster, med hvilka hon
en tid underhållit sig och en sin fästman, legat ute om nätterna, öfvande otukt
med karlar af den sämsta dräggen. Att hon det oaktadt blifvit i april 1903 befriad
från besiktningsskyldighet, synes bestyrka öfverkonstapelns uppgift om den
lenfärdighet, hvarmed man i Flälsingborg går till väga mot de prostituerade.
Ur matrikeln må ock följande anteckning angående en af kvinnorna åter
gifvas:
»Enskild
varning den *9/s 02 för det hon varit ute natten .... Varnad för
lösdrifveri 11/4 02, upphört fr. o. m. den 23/6 02. Enskild varning 26/2 03 för
det hon varit ute natten därförut kl. 12,30, d:o 21/3 03 för det hon varit ute
kvällen därförut kl. 11, häktad för lösdrifveri 24/3 03.»
Läkarbesiktning företages, såsom förut är nämndt, en gång i veckan. Besiktningen
försiggår i ett därtill anvisadt rum i rådhuset, eller också enskildt hemma
hos läkaren. Dagen före hvarje allmän besiktning lämnar öfverkonstapeln till läkaren
uppgift, om hvilka som äro besiktningsskyldiga, och får den sedan tillbaka,
försedd med anteckning om dem, som infunnit sig till besiktningen, hvarefter för
hvarje vecka afgifves rapport från öfverkonstapeln till poliskammaren angående
besiktningarne enligt liknande formulär som i Malmö.
Kvinna, som obehörigen uteblifver från besiktning — något som emellertid
sällan inträffar — hämtas genom polisens försorg till efterbesiktning. Dock sker
detta icke vid en enkel besiktningsförsummelse, med mindre särskilda skäl att
misstänka smitta äro förhanden, utan i allmänhet först vid upprepadt uteblifvande.
Känner polisen ej kvinnans bostad för tillfället, anhålles hon af ordningspolisen,
då hon anträffas, och efterbesiktningen sker samma dag, eller, om hon anträffats så
sent på dagen, att detta ej låter sig göra, dagen efter; och blir kvinnan i sistnämnda
fall kvarhållen å poliskontoret — ej i häktet — öfver natten. Befinnes
kvinna vid besiktning behäftad med venerisk sjukdom, afföres hon omedelbart
genom polisens försorg till kurhuset i Lund. Skulle det någon gång inträffa,
att hon önskar från sin bostad medtaga klädesplagg eller annat, hämtas sådant
genom polisens försorg.
Angående förfarandet från polismyndighetens sida mot inskrifna kvinnor,
som åsidosätta gifven föreskrift om läkarbesiktning eller förbud mot vistelse ute
nattetid och antastande af manspersoner i osedligt syfte, har öfverkonstapeln uppgift,
att upprepade förseelser af nämnda art föranleder inkallelse till förhör
inför öfverkonstapeln, som därvid vanligen enskildt varnar vederböiande för förfarandet
i fråga. Något protokoll öfver dylika förhör föres icke, utan endast
konceptanteckningar, hvilka förvaras för att vara att tillgå, i händelse förseelserna
skulle upprepas. Sker detta, inställes i allmänhet kvinnan inför stadsfiskalen, som
efter omständigheterna pröfvar, huruvida anledning till behandling efter lösdrifvarlagen
föreligger eller icke.
Af poliskammarens protokoll i ärenden rörande lösdrifvares behandling hafva
ett ej ringa antal blifvit genomgångna. Därvid har endast ett fall anträffats, då
en besiktningsskyldig kvinna behandlats som lösdrifvare, och denna hade förts till
last, att hon nattetid fört oljud och gjort sig skyldig till förargelseväckande uppförande.
Flera icke inskrifna, mot hvilka förekommit, att de farit omkring fiån
ort till annan och begifvit sig till Hälsingborg för bedrifvande af lösaktighet, hade
dömts till tvångsarbete. I sex af de undersökta fallen hade danska kvinnor,
som ankommit till Hälsingborg och där lefvat som allmänna, blifvit behandlade
som lösdrifvare och återsända till sitt hemland.
Kristianstad.
Något egentligt prostitutionsreglemente finnes icke heller i Kristianstad. De Bestämmelser
föreskrifter, som hafva afseende å skörlefvande kvinnor, återfinnas dels uti en af angji0nenStltU
stadens borgmästare i egenskap af polischef den 22 april 1891 utfärdad order
angående uppsikten öfver dylika kvinnor, dels ock uti en af polischefen utfärdad
instruktion för stadens polispersonal. Före utfärdandet af nämnda order förekommo
visserligen också besiktningar, men ej såsom nu en gång i veckan, utan på obestämda
tider, när vederbörande läkare därom tillsade, och till dessa besiktningar hämtades
genom polisens försorg alla lösaktiga kvinnor, som funnos införda i den å poliskontoret
jämväl under nämnda tid förda rulla eller matrikel öfver prostituerade i staden. Enligt
1891 års polisorder skola kvinnor, som misstänkas att mot betalning drifva otukt,
efterspanas af polisen och inställas till förhör samt, om misstanken visar sig grundad,
underkastas läkarbesiktning, hvilken skall äga rum en gång hvarje vecka å dag,
som af stadsläkaren bestämmes. Vid besiktningarna skola kvinnorna erinras om att
14
Förfarandet
vid bestämmelsernas
tillämpning.
106
de, vid äfventyr att varda behandlade som lösdrifvare, hafva att undvika en angifven
parkanläggning med därintill stötande gata äfvensom andra offentliga ställen.
Såsom ofvan nämnts, skola de prostituerade öfvervakas af stadens polismyndigheter.
Föreskrifterna härom finnas intagna uti ofvannämnda af chefen för stadens
polispersonal utfärdade instruktion. I denna stadgas,
att poliskommissarien, hvars befattning utöfvas af stadsfiskalen, bör hafva
vaksamt öga å kvinnor, som låta bruka sig till skörlefnad;
att å vaktkontoret skall föras förteckning å de i staden sig uppehållande
lösaktiga kvinnor, som äro underkastade läkarbesiktning, deras namn, födelseår
och bostad;
att öfverkonstapeln åligger förvärfva noggrann kännedom om personal- och
lokalförhållanden samt i sådant afseende taga reda på och med största uppmärksamhet
följa sedeslösa och allmän uppsikt underkastade kvinnor äfvensom föra de
å vaktkontoret befintliga journaler; samt
att konstaplarne ålägges tillse, att lösaktiga kvinnor ej visa sig i opassande
eller allmän uppsikt väckande klädsel eller antasta förbigående personer eller eljest
söka genom ord eller åtbörder locka dem till sig eller visa sig i fönster eller
portar till sina bostäder.
Uppsikten öfver och befattningen med de prostituerade är i Kristianstad
närmast anförtrodd åt poliskommissarien (stadsfiskalen) och en öfverkonstapel,
hvilken i senare tider tjänstgjort jämväl som stadsfiskal. Ärenden af detta slag behandlas
på följande sätt. Kvinnor, som finnas stryka ute å gatorna och skäligen
kunna misstänkas utöfva skörlefnad såsom yrke, anhållas af ordningspolisen och inställas
å polisens vaktkontor, där förhör med dem hålles. Om därvid förenämnda
misstanke vinner bekräftelse, blifver kvinnan, efter bestämmande af poliskommissarien
(stadsfiskalen), undersökt af besiktningsläkaren. Något föreläggande att framdeles
inställa sig vid de allmänna läkarbesiktningarna erhåller hon vanligen icke första gången
hon sålunda anhålles, utan förhöret slutar med, att kommissarien eller öfverkonstapeln
varnar kvinnan för följderna af hennes lefnadssätt och uppmanar henne att skaffa sig
arbete eller annan ordentlig sysselsättning. Emellertid blir kvinnan dock i regel
inskrifven i matrikeln öfver prostituerade. Undantag från inskrifning äger dock rum,
om kvinnan ej befinnes behäftad med venerisk sjukdom och dessutom särskilda skäl
föreligga att antaga, att hon skall återgå till ett ordentligt lefnadssätt.
Fortsätter kvinnan med sitt osedliga lefnadssätt, inställes hon till nytt förhör,
och stadsfiskalen förelägger henne då, om visshet om saken vinnes, att tillsvidare,
så länge hon fortfar att hängifva sig åt skörlefnad, infinna sig vid de allmänna
veckobesiktningarne, eller ock behandlas hon, när omständigheterna anses därtill
föranleda, som lösdrifvare. Kvinna, som ålägges besiktning, förbjudes att visa sig
107
å de i 1891 års polisorder angifna ställen, att vistas ute om nätterna efter klockan
1 o och att bo inom stadens planlagda område, samt erinras, att öfverträdelse häraf
eller af öfriga i polisinstruktionen anförda förbudsbestämmelser eller försummelse
att infinna sig vid besiktningarne kan föranleda tillämpning af lösdrifvarlagen.
Förbudet att bo inom stadens planlagda område vilja kvinnorna ej gärna ställa sig
till efterrättelse och föredraga därför ofta att lämna staden och flytta till annan ort.
De allmänna besiktningarne hållas i en därför anvisad lokal å rådhuset. En
poliskonstapel är därvid närvarande och lämnar läkaren uppgift på de besiktningsskyldiga.
Uteblifver någon af dessa, hämtas hon till nästa ordinarie besiktning
eller, om särskild anledning finnes till antagande att hon är smittad, till extra
besiktning. Uteblifvande från besiktning föranleder icke behandling efter lösdrifvarlagen,
såvida ej försummelsen på grund af flerfaldigt upprepande eller af annan
orsak anses bero på trots. Kvinna, som vid besiktning befinnes veneriskt sjuk,
afföres genast till kurhuset.
Befrielse från besiktningsskyldighet vinnes genom en enkel anmälan af
kvinnan hos stadsfiskalen, att hon ärnar öfvergifva prostitutionsyrket och försörja
sig på ärligt sätt eller att hon hushållar för någon mansperson, som underhåller
henne. Anteckning om befrielsen göres i matrikeln. Beträdes hon sedan med att
fortsätta sitt liderliga lefnadssätt, kallas hon till förhör och förelägges då ånyo
besiktningsskyldighet. Vid dylika förelägganden liksom vid beslut om befrielse
föres icke protokoll.
I april 1905 funnos icke i staden flera än två besiktningsskyldiga, bägge
kvarstående sedan länge och öfver 30 år gamla. Utom dessa ägnade sig ingå andra
kvinnor i staden åt skörlefnad såsom yrke.
Utom öfverkonstapelns ofvan anförda redogörelse har till upplysning om
reglementeringsförhållandena i staden jämväl anlitats den å polisvaktkontoret förda
matrikel öfver lösaktiga kvinnor. Denna matrikel, som upptager namn och nummer
å kvinnorna, är i öfrigt anordnad med följande rubriker: inskrifningsdag; född;
födelseort; bostad; besiktigad å byrån; remitterad till kurhuset; förut å kurhuset;
straffad för stöld; häktad; till hemorten afsänd; ålagd besiktning.
Matrikeln börjar den 1 februari 1890 och upptog i april 1905 anteckningar
om tillhopa 3 5 kvinnor. I kolumnen med rubrik »besiktigad å byrån» funnos
införda dagarne, då besiktning ägt rum. Däremot fanns under rubriken »ålagd
besiktning» intet antecknadt och ej heller annorstädes i matrikeln angifvet, att och
när föreläggande om besiktningsskyldighet meddelats. Äfven i åtskilliga andra hänseenden
voro anteckningarna ofullständiga. Så t. ex. fanns i fråga om flera kvinnor,
som enligt öfverkonstapelns uppgift lämnat staden, detta ej angifvet. Polisen hade
emellertid, enligt hvad öfverkonstapeln upplyst, personlig kännedom om dessa för
-
Behandlingen
af prostituerade
enligt
lösdrifvarlagen.
108
hållanden, något som med hänsyn till det ringa antal kvinnor, hvarom saken rörde
sig, icke var svårt.
Af anteckningarne rörande de verkställda besiktningarne framgick, att 7 kvinnor
besiktigats endast 1 gång och 6 blott 2 gånger samt att af samtliga 35 endast
12 till 14 varit föremål för mera regelmässiga läkarbesiktningar, hvilka, då besök
å platsen ägde rum, fortgingo endast i fråga om två kvinnor.
Om vunnen befrielse från besiktningsskyldighet voro anteckningar gjorda i
matrikeln oftast med orden »befriad från prostitution», men stundom allenast ge*
nom angifvande att vederbörande anmält sig vilja sluta upp med sitt osedliga
lefnadssätt. Såsom exempel må anföras följande anteckningar:
»Befriades från prostitution den 30 aug. 1893 och är af fadern tagen i
försvar. Som N. N. fortsatte sitt lösaktiga lefnadssätt blef hon den 1895
häktad för lösdrifveri.»
»Tillsvidare befriad från prostitution, enär handskmakaren N. N. tagit henne
i förvar med löfte att, då hon ej hållit sig ordentlig, därom genast göra anmälan
å poliskontoret; beviljadt af stadsfiskalen.»
»Den 20 april anmält, att hon ämnade upphöra som allmän kvinna.»
För utrönande af de grunder, som gjort sig gällande vid behandling af
sedeslösa kvinnor enligt lösdrifvarlagen, hafva en stor del af de vid förhör inför
stadsfiskalen i dylika fall hållna protokoll genomgåtts och granskats. Af denna
granskning har framgått, att i intet af de undersökta fallen lagts kvinnan till last
försummelse att infinna sig till besiktning eller öfverträdelse af andra för besiktningsskyldiga
kvinnor meddelade särskilda föreskrifter. Flera hafva däremot
varnats eller häktats, för det de, trots förut erhållna varningar, fortsatt att yrkesmässigt
bedrifva otukt och ej ägnat sig åt något ordentligt arbete, och i många
fall hafva särskilda kvalifikationer tillkommit såsom fylleri, oljud och förargelseväckande
uppförande.
Så antecknas om en kvinna, B. L. från Stockholm, hvilken i maj 1898
varnats för lösdrifveri, att hon sedan början af året uppehållit sig i staden och
där lifnärt sig på skörlefnad, hvarmed hon fortsatt trots flera upprepade enskilda
varningar. Då hon emellertid ändå icke låter sig rätta, utan fortsätter med .samma
lefnadssätt, anhålles hon ånyo, därvid upplyses, att hon flera gånger förständigats
återvända till hemorten och ett par gånger af polisen förts till järnvägståget, försedd
med biljett till Stockholm, men att hon stigit af vid nästa station och vändt
tillbaka och lefde som förut, åstadkommande allmän förargelse och störande uppträden.
Flon behandlas då för andra gången samma år såsom lösdrifvare och
häktas.
Samma år 1898 varnas fyra andra kvinnor för lösdrifveri. Till stöd för
varningsåtgärden anföres i förhörsprotokollen, att de, som sedan flera år tillhört
109
prostitutionen och nyss förut erhållit varning, fortsatt att lifnära sig af skörlefnad
samt varit i saknad af laga sysselsättning och medel till sitt uppehälle.
En kvinna (ej besiktningsskyldig) varnas enligt lösdrifvarlagen, för det hon
eu längre tid fört ett sedeslöst lefnadssätt och icke företagit något lofligt arbete.
En annan kvinna, besiktningsskyldig, häktas som lösdrifvare för det hon
trots många enskilda varningar fortsatt att yrkesmässigt bedrifva otukt, varit i
slagsmål med annan prostituerad och åstadkommit allmän förargelse.
Om en kvinna, T. M., antecknas, att hon, som månaden förut anhållits
för det hon strukit omkring såsom allmän kvinna och efter undergången läkarbesiktning
insändts till kurhus för venerisk sjukdom, efter utskrifningen från kurhuset
fortsatt med sitt förra osedliga lif. Äfven hon behandlas efter lösdrifvarlagen.
En kvinna, underkastad besiktningsskyldighet, varnas på den grund att hon
lifnärde sig af skörlefnad och förorsakat skrål och störande oväsen i sin bostad.
Sundsvall.
Högsta polismyndigheten i Sundsvall utöfvas af borgmästaren såsom magistratens
ordförande. Någon instruktion för honom i denna hans egenskap finnes icke
utfärdad. För den underordnade polispersonalen finnes däremot en af magistraten
den 30 oktober 1904 fastställd instruktion, hvilken i hufvudsak är en förkortad
upplaga af instruktionen för polispersonalen i Stockholm. I fråga om tillsyn å
lösaktiga kvinnor innehåller instruktionen för polispersonalen i Sundsvall allenast, att
patrullerande konstapel skall tillse, att sedeslösa kvinnnor icke visa sig i allmänt
uppseendeväckande klädsel eller antasta förbigående personer med ord eller åtbörder.
Någon särskild, för tillsynen å prostitutionen afsedd afdelning inom polispersonalen
finnes icke. Utom den uniformerade ordningspolisen finns emellertid en detektivafdelning,
och ehuru bestämmelserna i instruktionen om tillsyn å lösaktiga kvinnor
närmast gälla för de patrullerande konstaplarne och således icke för detektivpolisen,
hafva genom omständigheternas makt ifrågavarande göromål kommit att verkställas
genom detektivpolisen. Denna polisafdelning består af 4 man med en öfverkonstapel
— med kommissaries titel — som chef. Någon särskild instruktion för afdelningen
finnes icke.
Af hvad nu blifvit antydt framgår, att polismyndigheten väl har att öfvervaka
prostituerade kvinnors offentliga uppträdande, men att däremot någon skyldighet
för denna myndighets organ att tillse det dylika kvinnor underkastas läkarbesiktning
icke finnes stadgad i instruktionen för polispersonalen. Huruvida några föreskrifter,
innefattande åliggande för prostituerade kvinnor i Sundsvall att inställa
sig till läkarbesiktning, blifvit utfärdade, är en omtvistad sak; hvarken bland
polisens eller hälsovårdsnämndens handlingar finnes något reglemente af dylik art,
Bestämmelser
ang. prostitutionen.
I IO
Förfarandet.
men båda dessa myndigheters arkiv blefvo förstörda vid den stora brand, som
öfvergick Sundsvall år 1888, och några hålla före, att bland de handlingar, som
då förstördes, äfven fanns ett dylikt reglemente. Såvidt kunnat utrönas, finnes
emellertid ingen tjänsteman, som sett en dylik handling, hvarvid emellertid är att
märka, att nuvarande såväl stadsläkarne som polisbefälet utnämnts efter 1888. Om
ett dylikt reglemente antagits med stöd af hälsovårdsstadgan för rikets städer, skulle
det emellertid författningsenligt hafva underställts vederbörande länsstyrelses pröfning
och därför vara att återfinna i dess handlingar, hvilket icke lärer vara förhållandet.
Härmed må nu förhålla sig huru som helst, säkert är att sedan några år tillbaka
en regelmässig läkarbesiktning af prostituerade kvinnor ägt rum i Sundsvall.
Denna besiktning handhafves i enlighet med en gifven praxis, som utbildat sig
och åtminstone numera normeras uteslutande efter oskrifna regler. Polisens
detektiva afdelning bestämmer, hvilka kvinnor skola underkastas besiktning. Något
skriftligt beslut därom meddelas dock icke, utan de kvinnor, som anses uteslutande
lifnära sig genom sedeslöshet, tillsägas muntligen att inställa sig till besiktning. Tillvägagångssättet
härvid från polisens sida beskrifves sålunda: Detektivkonstaplarne
hafva att aktgifva på kvinnor, som offentligen utbjuda sig till skörlefnad. Misstänker
någon af konstaplarne på objektiva grunder, att en kvinna för ett sådant
lefnadssätt, bör han under någon tid observera henne, så att han kan bilda sig ett
fullt säkert och tillförlitligt omdöme i saken. Detta uppgifves i en mindre stad
som Sundsvall, där ett utsväfvande lefnadssätt i allmänhet är svårt att dölja för
grannar och bekanta, i regel icke innebära någon svårighet. Anser nu konstapeln
nödigt, att kvinnan i fråga underkastas besiktning, bör han muntligen anmäla förhållandet
för kommissarien. Om denne efter pröfning af de af konstapeln iakttagna
förhållandena anser framställningen befogad, gifver han konstapeln order att tillsäga
kvinnan att inställa sig till besiktning. Det vill sålunda synas som om något förhör
med de kvinnor, som underkastas besiktning, icke vore erforderligt för deras
ställande under kontroll. Emellertid har uppgifvits, att under de senare åren aldrig
inträffat, att någon kvinna, som ålagts besiktningsskyldighet, protesterat däremot, hvilket
ansågs innefatta ett bevis därå, att kontrollen icke tillämpats i några tvifvelaktiga
fall. Vid kvinnors ställande under kontroll göres icke någon skillnad å dem,
som äro hemmahörande i Sundsvall och i främmande kommun. Kvinna, som
ålägges besiktningsskyldighet, meddelas icke någon besvärshänvisning eller underrättelse
om hvad hon har att iakttaga, för den händelse hon är missnöjd med
beslutet. Om hon finner sig äga skäl därtill, kan hon emellertid söka rättelse
hos magistraten såsom den högsta polismyndigheten, men något sådant fall har
veterligen aldrig inträffat. Borgmästaren har meddelat, att under den långa tid
han varit magistratens ordförande icke något ärende förekommit i magistraten
111
rörande tillsynen å de prostituerade, ett ämne, med hvilket enligt borgmästarens
uppfattning den underordnade polisen på eget ansvar toge befattning.
De under kontroll ställda kvinnorna hafva skyldighet att inställa sig till
läkarbesiktning en gång i veckan, men äro eljest icke underkastade några som
helst inskränkningar i sin personliga frihet. Underlåter inskrifven kvinna att inställa
sig till besiktning, utsätter hon sig för äfventyret att blifva hämtad. Befinnes
hon vid besiktningen behäftad med venerisk sjukdom, intages hon omedelbart å
kurhus.
Har en kvinna ålagts besiktningsskyldighet, införes hennes namn i en särskild
lista öfver besiktningsskyldiga kvinnor, hvilken föres af kommissarien vid
detektivafdelningen. I denna bok uppföres för hvarje torsdag — besiktningarna
ske om torsdagarna — namnen å de kvinnor, som då skola besiktigas. Efter besiktningarna
gör besiktningsläkaren vid hvarje namn anteckning, huruvida kvinnan
undergått besiktning eller icke samt i förra fallet, huruvida hon befunnits frisk eller
ej. Utöfver dessa namnuppgifter och anteckningar om besiktningar innehåller boken
intet. Man kan alltså af densamma icke inhämta något om de inskrifna kvinnornas
ålder, hemort eller lefnadsförhållanden i öfrigt.
Besiktningarna ske i hälsovårdsnämndens lokal. Enligt instruktionen för andre
stadsläkaren i Sundsvall skola de verkställas af honom. Till ersättning för detta bestyr
finnes ett belopp af 300 kronor om året anslaget åt vederbörande läkare. Af
kvinnorna uppbäres numera ingen afgift. Enligt hvad uppgifvits har det förr
varit brukligt, att de af de besiktningsskyldiga, som sådant önskade, finge
undergå besiktning i läkarens bostad mot ett arfvode af två kronor för hvarje
besiktning.
Vid besök å polisstationen i Sundsvall har den nu använda inskrifningsboken,
hvilken omfattade tiden från och med den 1 Januari 1904, granskats. För den
sista besiktningsdagen funnos åtta besiktningsskyldiga kvinnor antecknade, hvilka alla
infunnit sig till besiktning; en hade remitterats till kurhus. Under de föregående
besiktningsdagama hade antalet besiktningsskyldiga tämligen konstant hållit sig
kring 7 å 8.
För bedömandet af frågan om nyttan af regelmässiga besiktningar å prostituerade
är de besiktigades ålder af vikt, enär som bekant åtminstone i fråga om
syfilis de yngsta äro de farligaste. Härom fanns visserligen i besiktningslistan icke
någon anteckning, men som de flesta prostituerade äfven i något annat afseende
återfinnas i polisens annaler (såsom straffade för fylleri, varnade för lösdrifveri
o. s. v.) finnes i regel utväg att i polisens arkiv få veta deras ålder. Af de åtta
inskrifna, som sista besiktningsdagen före besök å platsen undergått besiktning har
åldersuppgifter erhållits för sju. Dessas ålder var
för i aderton år
» i nitton »
» i tjugu »
» i tjugutre »
» i tjugusex »
samt » 2 trettio ».
Fem voro mantalsskrifna i Sundsvall och två å andra orter.
Som i inskrifningsboken icke finnes utmärkt, när en kvinna första gången
upptagits å besiktningslistan, har det icke varit möjligt att få veta, huru lång tid
dessa kvinnor varit ställda under kontroll.
Enligt besiktningslistan är antalet remisser till kurhus relativt stort. Under
sista tiden finnes knappt någon besiktningsdag, då ej åtminstone en remiss till kurhus
utfärdats. Anledningarna till dessa remisser äro ej antecknade, men besiktningsläkaren
har meddelat, att detsamma i de flesta fall äro dröppel.
Utom regelbunden sundhetsbesiktning förekommer i Sundsvall äfven tillfällig
besiktning å kvinnor, som idka sedeslös lefnad, dock endast med deras eget samtycke.
Om polismyndigheten på objektiva grunder finner sig böra antaga, att en
kvinna för en lastbar lefnad, men anser förhållandena åtminstone för tillfället icke
påkalla hennes inskrifning, plägar kvinnan uppmanas att låta undersöka sig hos
andre stadsläkaren. Dylika uppmaningar lära i allmänhet villigt efterkommas.
I fråga om lösdrifvarlagens användning å de prostituerade har stadfiskalen
meddelat, att han i dylika fall aldrig tager någon hänsyn till huruvida den kvinna,
hvarom fråga är, underlåtit inställa sig till läkarbesiktning. Lösdrifvarlagen
användes sålunda icke såsom ett tvångsmedel för att förmå de inskrifna kvinnorna
till inställelse för besiktning. Den begagnas endast i fråga om sådana lösaktiga
kvinnor, inskrifna eller icke, som i saknad af bostad anträffas uteliggande eller
som genom sitt uppförande på ett groft sätt störa den allmänna ordningen.
Någon skillnad göres icke mellan kvinnor, som äro mantalsskrifna i Sundsvall,
och sådana, som tillhöra främmande kommun.
Befrielse från kontroll synes ske lika formlöst som inskrifningen. Om kvinna,
som står på besiktningslistan, uteblifver från besiktning, anbefalles en detektivkonstapel
göra undersökning i saken. Finner han därvid, att kvinnan skaffat sig arbete
eller att eljest skäl finnes till antagande, att hon icke vidare lifnär sig genom sedeslöshet,
anmäler han detta för kommissarien, hvilken, om han anser uppgiften trovärdig,
underlåter att uppföra kvinnan på besiktningslistan för nästa besiktningsdag.
Därmed har hon vunnit befrielse från kontrollen, men kan, om hon anträffas utestrykande
i osedligt syfte eller eljest gifver grundad anledning till misstanke om
återfall, utan vidare åter upptagas å listan.
"3
Enligt hvad vederbörande uppgifvit, har under den tid af mer än 30 år,
som tillsyn till allmänhetens skydd i sanitärt afseende ägnats de lösaktiga kvinnor,
som för längre eller kortare tider uppehållit sig i staden, ingen som helst anmärkning
förekommit hvarken från allmänheten, polispersonalen eller kvinnorna själfva
mot det sätt, på hvilket detta skett — en omständighet, som, enligt vederbörandes
uppfattning, mer än något annat tydligt visar, att de vidtagna åtgärderna varit väl
afvägda och noga rättade efter stadens och ortens förhållanden.
För de senare åren har i Sundsvall en statistik öfver de veneriska sjukdomarnas
utbredning kommit till stånd därigenom, att de praktiserande läkarne
frivilligt åtagit sig att hos förste stadsläkaren anmäla inträffade fall af dylika sjukdomar.
Dessa anmälningar, hvilka emellertid endast omfatta färska sjukdomsfall,
började 1895 för syfilis, 1902 för dröppel och 1903 för ulcus molle. Statistiken
för Sundsvall (med omkring 15,800 invånare) har meddelats af förste stadsläkaren
och har följande utseende:
År |
| Antal fall af |
|
Syfilis | Ulcus molle | Dröppel | |
1895 | 2 6 | — | — |
1896 | 24 | — | — |
1897 | 23 | — | — |
1898 | 16 | — | — |
1899 | 13 | — | — |
1900 | 18 | — | — |
1901 | 22 | — | — |
1902 | 22 | — | 3 |
1903 | 22 | 5 | 27 |
1904 | 15 | 2 | 146 |
1905 | 3i | 7 | 145 |
I90é | 27 | 4 | 154 |
1907 | 18 | 1 | 112 |
1908 | 17 | 16 | 167 |
*S
Statistik.
IV.
De veneriska
sj ukdomarnas
frekvens.
ii4
Prostitutionen och de smittosamma könssjukdomarna i
vissa städer utan reglementering.
Såsom redan förut omnämnts, är prostitutionen underkastad reglementering
endast i de städer, för hvilka i det föregående blifvit redogjordt. Då emellertid
kommittén fann det vara af vikt att erhålla kännedom om huru förhållandena
med hänsyn till de smittosamma könssjukdomarna och prostitutionen gestaltade sig i
städer, där reglementering icke vore införd, uppdrog kommittén åt sina ledamöter
förste stadsläkaren doktor Ivar Andersson och dåvarande sekreteraren i öfverståthållareämbetet
Hj. von Sydow att verkställa en undersökning i berörda hänseende i
vissa städer. I detta syfte besöktes Gäfle och Falun af von Sydow samt Uppsala
och Eskilstuna af Andersson. Rörande därvid gjorda iakttagelser hafva nedannämnda
redogörelser till kommittén afgifvits.
Gäfle.
Några bordeller eller allmänt kända hus, där otukt drifves, existera numera
icke i Gäfle. Under slutet af 1800-talet funnos några nästen, som i själfva verket
voro föga annat än otuktshus, ehuru deras innehafvare under en eller annan skylt
sökte dölja den verkliga beskaffenheten af sin rörelse, men på 1890-talet lyckades
det att med strafflagens tillhjälp utrota detta näringsfång och sedermera har det
icke åter visat sig.
Ej heller i någon annan form synes offentlig prostitution existera i Gäfle.
Enligt uppgift från polismyndigheten — hvilken uppgift bekräftats såväl af förste
stadsläkaren som af flere andra personer, hvilkas mening i ämnet inhämtats — är
icke någon kvinna känd, som uteslutande lifnär sig af skörlefnad.
Däremot lärer den hemliga prostitutionen hafva en "betydande spridning.
Gäfle har numera en ansenlig industri och bland det stora antal unga kvinnor,
som lifnära sig genom fabriksarbete, finnas många, som skaffa sig biförtjänster
genom ett lastbart lefverne.
Beträffande kännedomen om de smittosamma könssjukdomarnas spridning
intager Gäfle en undantagsställning bland rikets städer, enär nämligen för denna
stad finnes en tillförlitlig statistik om dessa sjukdomars förekomst, omfattande dock
5
endast tiden från och med början af år 1903. Förste stadsläkaren i Gäfle har
nämligen förmått alla praktiserande läkare i staden att till honom insända rapporter
angående fall af dessa sjukdomar likaväl som om de epidemiska sjukdomsfallen och
lärer detta frivilliga åtagande af vederbörande fullgjorts med den största samvetsgrannhet.
De sålunda tillkomna primär-uppgifterna har förste stadsläkaren sammanfört
till följande öfversikt.
Veneriska sjukdomar i Giifle 1909 och 1904.
Sjukdomens namn.
1903.
Syfilis medfödd
Syfilis nyförvärfvad
Lokala ven. sjukdomar
Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Summa
31—321233 221 23
13 24 24 19 15 24 15 16 12 22 12 12 208
S:a Sint 234.
Sjukdomens namn.
1904.
Syfilis medfödd
Syfilis nyförvärfvad
Lokala ven. sjukdomar
Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Summa
2 — —----________ 2 4
336121444453 40
ii 8 6 11 13 13 10 913 11 7 7 119
S:a Sira 163.
Denna tabell visar en betydande spridning af smittosamma könssjukdomar;
särskildt synes antalet fall af syfilis recens för en mindre stad tämligen högt — för
år 1904 40 fall på en befolkning af omkr. 30,000 personer, motsvarande i,33
pro mille. Till jämförelse kan nämnas, att i Köpenhamn, där en tillförlitlig syfilisstatistik
sedan många år tillbaka existerar, normalsiffran för åren 1864—1892
utgör 4,3 pro mille och det lägsta konstaterade talet under samma tid 2,8 pro mille,
samt att i Kristiania statistiken under tiden från och med 1888 till och med
1903 utvisar ett minimum af i,8 pro mille och ett maximum af 4,2 pro mille.
Emellertid torde det förtjäna anmärkas, att orsakerna till den relativt höga frekvensen
af syfilis antagligen icke äro att söka endast inom Gäfle. Enligt uppgift af
förste stadsläkaren hafva många af de för syfilis behandlade patienterna — nästan
alla de, som tillhörde de ekonomiskt bättre ställda klasserna — uppgifvit sig
hafva blifvit smittade vid besök i hufvudstaden.
Instruktionen för polismästaren i Gäfle, utfärdad af Konungens befallningshafvande
i länet år 1890, innehåller icke såsom instruktionerna för polismästarne i
Stockholm, Göteborg m. fl. städer någon bestämmelse om skyldighet för polismyndigheten
att tillse det lösaktiga kvinnor underkastas erforderlig uppsikt och
läkarbesiktning. I allmänna ordalag stadgas åliggande för polismästaren att tillse,
Behandlingen
af skörlefvande
kvinnor.
det allmänna sundheten vidmakthålles, men det anses icke, att detta stadgande har
afseende å prostitutionen. Lika litet innehåller instruktionen för polispersonalen,
hvilken är utfärdad af polismästaren, några föreskrifter i detta ämne.
Någon särskild prostitutionsafdelning inom poliskåren finnes därför icke
heller. En särskild detektivafdelning är upprättad med en numerär af 2 man, men
denna afdelning har icke i uppdrag att syssla med öfvervakandet af prostitutionen.
Den patrullerande ordningspolisen har däremot enligt muntlig order af polismästaren
en viss skyldighet att hålla tillsyn å lösaktiga kvinnor. Finnes kvinna stryka kring
å gatorna i uppenbar afsikt att utbjuda sig till skörlefnad, bör hon af ordningspolisens
funktionärer anhållas och föras till polisstationen, där förhör hålles med
henne af poliskommissarien. De vidare åtgärder, som vidtagas, äro något olika
för det fall att kvinnan är hemmahörande i Gäfle eller å annan ort.
I det förra fallet anlitas i regel icke lösdrifvarlagen, hvilket väl ej heller
lagligen kunde ske, om, såsom det uppgifves, i allmänhet de i Gäfle boende
lösaktiga kvinnorna icke försörja sig enbart af skörlefnad utan tillika i någon mån
af arbete. Ärendet anmäles för polismästaren, och om denne finner antagligt, att
kvinnan hängifvet sig åt skörlefnad, anmodar han henne inställa sig hos förste stadsläkaren
till besiktning och utfärdar för sådant ändamål en remiss till denne. Vägran att
efterkomma en dylik remiss har under senare tider knappast förekommit. Skulle
en kvinna bestämdt neka att ställa sig remissen till efterrättelse, anser sig polismästaren
icke vara befogad att tvinga henne därtill, utan vara nödsakad att utan
vidare låta henne gå. De kvinnor, som undergå besiktning af förste stadsläkaren,
blifva, om de befinnas behäftade med venerisk smitta samt omständigheterna i
öfrigt påkalla deras vårdande å sjukhus, af förste stadsläkaren remitterade till länets
kurhus. De böra själfva frivilligt inställa sig på kurhuset, men det har inträffat,
att kvinna, som varit i hög grad i behof af sjukhusvård, undandragit sig att
åtlyda remissen och afvikit. Icke heller i sådana fall anser sig polismyndigheten
befogad att använda tvång.
Om en för skörlefnad anhållen kvinna icke tillhör Gäfle stad, anlitas i regel
mot henne lösdrifvarlagen, hvilken, då dylika resande prostituerade icke pläga
hafva annat förvärf än skörlefnad, i allmänhet bör vara tillämplig. Första gången
en dylik kvinna anhålles, tilldelas hon sålunda varning för lösdrifveri, hvilken
varning i behörig ordning kungöres. Remiss till förste stadsläkaren förekommer i
sådana fall icke. Träffäs kvinnan oftare under samma förhållanden inom 2 år
från varningens kungörande, blir hon häktad och eventuellt dömd till tvångsarbete.
För att lämna en föreställning om i hvilken omfattning lösdrifvarlagen
användes i Gäfle för undertryckande af prostitutionen meddelas här efter tidningen
»Polisunderrättelser» en öfversikt af det antal kvinnor, som under perioden 1899
—1904 i Gäfle för lösdrifveri varnats eller häktats och ådömts tvångsarbete.
”7
Är Varnade
Ådömda tvångsarbete
1899 2
1900
1901 2
1902 5
1903 9
1904 1
2
2
4
Polismästaren i Gäfle, med hvilken förste stadsläkaren i hufvudsak instämt,
hafva förklarat sig anse förhållandena i Gäfle, såvidt angår allmän ordning, sedlighet
och sundhet, relativt goda. För sin del hade de endast ett önskemål i fråga om förändringar
på lagstiftningens väg i detta afseende att framställa, nämligen att genom ett klart
och otvetydigt stadgande måtte gifvas polismyndigheten rätt att anhålla kvinna,
som offentligen utbjuder sig till skörlefnad, samt tvinga henne att undergå läkarbesiktning
och i fall af behof intaga henne på sjukhus och kvarhålla henne därstädes,
till dess hon blefve utskrifven. Att det sanitära tillståndet på könssjukdomarnas
område måste anses otillfredsställande, synes i saknad af jämförelsepunkter med
andra inhemska städer icke hafva ställt sig fullt klart för vederbörande. Införande
af en regelmässig kontroll och besiktning af lösaktiga kvinnor har icke ansetts nödigt
eller lämpligt.
Enligt hvad såväl borgmästaren, hvilken är chef för stadens polisväsende,
som poliskommissarien och förste stadsläkaren samstämmigt uppgifvit, är icke någon
kvinna i Falun känd för att lifnära sig genom sedeslös lefnad. Någon offentlig
prostitution existerar alltså icke veterligen i staden.
Förste stadsläkaren har emellertid meddelat, att af4tjänsteanteckningar, som funnos
kvar från hans företrädares tid, framginge, att på 1870- och 1880-talet offentlig
prostitution förekommit och tillika en regelbunden besiktning af de prostituerade.
De besiktigade kvinnorna hade emellertid varit helt få till antale''t, i allmänhet ej
flera än 1 å 2 samtidigt. Huruvida de genom något formligt beslut af polismyndigheten
ålagts besiktning kunde icke upplysas, men ansågs sannolikast, att de
under hand tillsagts af polischefen att underkasta sig besiktning och frivilligt ställt
sig detta påbud till efterrättelse. Mot slutet af 1880-talet upphäfdes den regelbundna
besiktningen på föranstaltande af dåvarande landshöfdingen Treffenberg,
känd såsom en ifrig motståndare till reglementeringen af prostitutionen.
Det har uppgifvits, att ej heller den hemliga prostitutionen veterligen har någon
egentlig utbredning i Falun. Poliskommissarien har meddelat, att i några fall inträffat,
Falun.
118
att yngre kvinnor öppnat spiskvarter och då denna rörelse icke burit sig skaffat
sig biinkomster genom sedeslöst lefverne, men att utom dessa fall, mot hvilka
polismyndigheten icke ansett sig lagligen äga att ingripa, icke någon form af hemlig
prostitution vore känd.
Däremot inträffar väl någon gång, att staden besökes af resande prostituerade
kvinnor, hvilka störa den allmännna ordningen och anständigheten. Mot
dessa är det polisens sak att ingripa, hvilket sker genom ordningspolisen —
någon annan polisafdelning finnes icke. Instruktionen för polispersonalen i Falun
stadgar skyldighet för polismännen att tillse, »att lösaktiga kvinnor icke uppträda
opassande eller antasta förbigående personer eller eljest genom ord och åtbörder
locka dem till sig». Någon risk med att öfverlåta dessa göromål åt ordningspolisen
har icke ansetts föreligga. Om en prostituerad kvinna anländer till Falun
och där utöfvar sitt yrke, blir förhållandet snart så allmänt kändt, att det
icke innebär någon vansklighet för polisen att ingripa gent emot henne. Hon
blir då genom polisen inställd till förhör inför poliskommissarien, ett förhör,
som i allmänhet leder till meddelande af varning för lösdrifveri. Blotta meddelandet
af en dylik varning har visat sig tillräckligt för att förmå den varnade
att lämna staden.
Omfattningen af lösdrifvarlagens tillämpning gent emot prostituerade i Falun
framgår af följande, efter tidningen »Polisunderrättelser» utarbetade öfversikt.
År Varnade Adömda tvångsarbete
1899 —
1900 2 -
1901 — -
1902 - —
1903 5
1904 2 —
Såsom af det nu anförda framgår, synas förhållandena i Falun på det område,
hvarom här är fråga, vara goda. Någon hufvudsaklig ändring i gällande
föreskrifter har icke heller af vederbörande ansetts vara af behofvet påkallad.
Uppsala.
Enligt § 6 af instruktionen för polismästaren i Uppsala den 26 april 1872
åligger det denne tjänsteman att hålla uppsikt öfver lösaktiga kvinnor och
draga försorg om deras besiktning af stadsläkaren äfvensom att i öfrigt i hvad
på honom ankommer vidtaga åtgärder och meddela föreskrifter för befrämjande
af ordning, sundhet och allmän sedlighet inom staden. Enligt § io mom. 6 åt
instruktionen för förste stadsläkaren i Uppsala den 27 december 1901 åligger
det denne att fullgöra de med läkarbesiktningen till förekommande åt veneriska
smittans utbredande förenade åligganden, börande förste stadsläkaren, när besiktning
af personer misstänkta för sådan smitta bilfvit af honom förrättad, tillse, att de
med venerisk sjukdom behäftade varda befordrade till nödig vård, där de icke
själfva förskaffa sig sådan.
Någon s. k. inskrifning eller reglementering med regelbunden tvångsbesiktning
af prostituerade kvinnor finnes för närvarande icke i Uppsala. I början af
1870-talet, då smittosamma könssjukdomar och särskilt syfilis skola hafva varit mycket
spridda, vidtogs den åtgärden, att de kvinnor, som veterligen idkade skörlefnad
som näringsfång, af polismyndigheten inkallades till läkarundersökning, hvarvid de,
som befunnos behäftade med venerisk smitta, remitterades till intagning å kurhus,
och de öfriga tillätos fortsätta sin handtering mot skyldighet att infinna sig till
regelmässiga besiktningar. För 20 år sedan funnos sålunda omkring 30 dylika
prostituerade kvinnor. Mot slutet af 1890-talet började emellertid från polisens
sida åtgärder vidtagas för motarbetande af denna rörelse, till en början på så sätt,
att sådana kvinnor icke vidare tillätos att slå sig ned i staden. De förutvarande
tolererades emellertid tills vidare, men försvunno så småningom eller ötvergingo
till andra näringsfång, så att år 1901 blott en enda lägenhet återstod, där ett par
prostituerade kvinnor hade sitt tillhåll. Då emellertid oordningar allt emellanåt
här förekommo, och lokalen allt mera öfvergick till ett nattligt utskänkningsställe,
stängdes densamma under nyssnämnda år.
De åtgärder, som alltsedan denna tid från ordningsmaktens sida vidtagits till
förekommande af smittosamma könssjukdomars spridning, äro följande. Polispersonalen
har sm ålagdt att noga hålla uppsikt öfver kvinnor, som af en eller annan anledning,
framför allt genom kringstrykande å gatorna under nätterna, kunna misstänkas
utbjuda sig till otukt. Om någon kvinna befinnes göra sig skyldig härtill, hvilket
emellertid mycket sällan varit fallet, inkallas hon till poliskammaren och erhåller
en allvarlig enskild varning för hvad hon befunnits hafva låtit komma sig till last
jämte uppmaning att ofördröjligen skaffa sig ett ärligt arbete med erinran tillika,
att, om hon icke häraf låter sig rättas, hon utan förskoning kommer att blifva
behandlad som lösdrifvare. Tillika undersökes hon af läkare och inlägges å kurhus,
därest hon befinnes vara behäftad med smittosam könssjukdom. Enligt uppgift har
detta förfarande hittills slagit mycket väl ut. De allra flesta hafva föredragit att
skaffa sig arbete, de öfriga hafva funnit för godt att lämna samhället.
En och annan gång förekommer emellertid, att prostituerade kvinnor från
Stockholm eller andra orter -besöka staden i osedligt syfte. Då häri ligger en
allvarlig fara för smittosamma könssjukdomars spridning bland samhällets invånare, har
detektiva polisen sig ålagdt att infinna sig vid de till staden ankommande järnvägs
-
120
tågen och med sin uppmärksamhet noga följa möjligen anländande misstänkta kvinnor.
I händelse sådana individer genom sitt vidare uppträdande gifva anledning till befogade
misstankar, anhållas de och förständigas efter hållet förhör att ofördröjligen
lämna staden, vid äfventyr att i annat fall behandlas som lösdrifvare, så framt de
icke vid verkställd läkarundersökning befunnits behäftade med smittosam könssjukdom,
i hvilket fall de remitteras till intagning å kurhus. Dessa åtgärder hafva
städse medfört åsyftad verkan.
Enligt hvad vederbörande meddelat, föreligger icke något behof af inskrifning
och reglementering eller tilläfventyrs andra åtgärder. Med vaksamhet och energiskt
inskridande från polisens sida kunde man ernå allt, hvad som behöfdes.
Smittosamma könssjukdomar vore numera rätt sällsynta inom samhället, och i de flesta
fall vore smittan ådragen å andra orter. Detta goda förhållande hade icke rönt
något som helst ogynnsamt inflytande af den till staden numera förlagda garnisonen.
De uppgifter öfver akuta sjukdomsfall, bland annat, äfven rörande ifrågavarande
sjukdomar, som för hvarje vecka lämnades från stadens praktiserande läkare till
hälsovårdsnämnden, bekräftade nogsamt detta förhållande. I december 1904 vårdades
å kurhuset endast 4 fall af smittosam könssjukdom. Särskilt har upplysts,
att äfven bland garnisonen dylika sjukdomar äro mycket sällsynta.
Eskilstuna.
I Eskilstuna ställa sig förhållandena i förevarande afseenden på enahanda
sätt som i Uppsala. Äfven här hafva förr prostituerade kvinnor tillåtits uppehålla
sig mot skyldighet att en gång i veckan låta undersöka sig af läkare. Sedan flere
år tillbaka har emellertid denna ordning blifvit afskaffa, och några kvinnor, som
veterligen idka skörlefnad som yrke, finnas för närvarande icke. Lösaktiga kvinnor
från andra orter, hvilka understundom komma på besök, behandlas på samma
sätt som i Uppsala. Smittosamma könssjukdomar äro ock föga frekventa.
Svårigheter för genomförande af dessa åtgärder hafva dock visat sig därigenom,
att lösaktiga kvinnor en och annan gång tagit sin tillflykt till utom stadens jurisdiktion
liggande förstäder. Äfven är det kändt, att en del fabriksarbeterskor mot
betalning låta bruka sig till skörlefnad, och att på detta sätt venerisk smitta
sprides, men då dessa kvinnor hafva laga näringsfång genom fabriksarbete, kan
polismyndigheten icke mot dem inskrida.
Karlstad.
Enligt hvad Konungens befallningshafvande i Värmlands län meddelat, åligger
det i Karlstad de båda stadsläkarne att i allmänhet vid inträffadt fall af smittosam
könssjukdom söka utröna, huru smittan tillkommit samt på lämpligt sätt verka för
I 2 I
den sjukes intagande till vård å sjukhus, dår denne icke själf förskaffar sig nödig
vård. Det tillhör särskildt andre stadsläkaren att på anmodan af polismyndigheten
å tid och ställe, som af denna myndighet efter andre stadsläkarens
hörande bestämmes, förrätta sundhetsbesiktning för venerisk smittas hämmande.
Då sådan smitta yppat sig i staden och ej kunnat utrönas, huru smittan tillkommit,
kallas de kvinnor, som gjort sig kända för lösaktighet till besiktning,
hvar jämte, i fall viss kvinna angifvits hafva meddelat smitta, denna genom polisen
kallas till besiktning. I staden finnas endast ganska få kvinnor, som yrkesmässigt
bedrifva skörlefnad, men hos polismyndigheten finnas antecknade kvinnor, om
hvilka är kändt, att de genom skörlefnad söka erhålla ett bidrag till sitt uppehälle.
Å dessa kvinnor öfvas af polismyndigheten uppsikt, så att de icke tillåtas uppehålla
sig ute om nätterna eller i öfrigt störa ordningen å gatorna. Någon reglementsenlig
besiktning af dessa kvinnor å vissa bestämda tider har emellertid hittills icke
ansetts nödigt att föreskrifva. Så snart det kommer till polismyndighetens kännedom,
att lösaktiga kvinnor från annan ort anlända till staden och genom sitt
uppförande visa, i hvilken afsikt de ditkommit, låter polismyndigheten, enligt gifna
föreskrifter, sig angeläget vara, att dessa kvinnor blifva varnade för lösdrifveri
eller på annat sätt afvisade ur staden. Till följd häraf förekommer det icke ofta,
att dylika kvinnor någon längre tid uppehålla sig i Karlstad.
Landskrona.
Uti skrifvelse till kommittén har Konungens befallningshafvande beträffande
denna stad åberopat den af magistraten därstädes utfärdade instruktionen för
stadens polispersonal. Denna instruktion ålägger poliskommissarien att hafva ett vaksamt
öga å kvinnor, hvilka låta bruka sig till skörlefnad, äfvensom öfverkonstaplarne att
taga reda på och med särskild uppmärksamhet följa sedeslösa och allmän uppsikt underkastade
kvinnor. Dessutom föreskrifves i instruktionen, att det tillkommer patrullerande
konstapel att tillse, bland annat, att på eller vid gator och andra allmänna platser
icke något, som sårar sedlighet och anständighet, äger rum, såsom att lösaktiga
kvinnor icke. visa sig i opassande eller allmänt uppseendeväckande klädsel eller
antasta förbigående personer eller eljest söka genom ord eller åtbörder locka dem
till sig eller i dylik afsikt visa sig i fönster eller portar till sina bostäder.
16
I 22
V.
Skörlefvande kvinnors behandling å sjukhus.
Då det under fortgången af kommitténs arbete fanns nödigt att erhålla
kännedom om vissa förhållanden rörande prostituerades behandling under vistelse
å sjukhus, beslöt kommittén under sina sammanträden hösten 1905 att genom
utsändande af frågoformulär till vederbörande lasarettsläkare söka införskaffa sig de
önskade upplysningarna. Då reglementering af prostitutionen då endast förekom,
med bortseende från hufvudstaden, i Göteborg, Norrköping, Malmö, Hälsingborg,
Kristianstad och Sundsvall, kunde därvid endast blifva fråga om de sjukhus, å hvilka
prostituerade från nämnda städer vårdades, nämligen Holtermanska sjukhuset i Göteborg
samt länslasaretten i Malmö, Lund, Norrköping och Sundsvall.
Af de inkomna svaren har framgått följande.
De inskrifna skörlefvande kvinnorna förläggas i Göteborg på särskild sal och
i de flesta fall förfares så äfven i Lund och Malmö. I Lund blifver dock isoleringen
ganska ofullständig, enär klosetter och korridorer äro gemensamma för alla
kvinnor på den veneriska afdelningen. I Norrköping och Sundsvall förläggas de
bland öfriga veneriskt sjuka kvinnor. Å sistnämnda ställe begagnas t. o. m. afdelningen
för veneriskt sjuka ofta såsom isoleringsrum för icke veneriskt sjuka,
enär några isoleringsrum ej finnas därstädes. De, som af en eller annan anledning
behöfva afsöndras från de allmänna salarna, inläggas då bland de veneriskt sjuka.
På de fyra ställen, där de skörlefvande kvinnornas afskiljande från öfriga kvinnor
antingen ej strängt kan genomföras eller icke alls äger rum, uppgifves ingen
olägenhet med hänsyn till de öfriga kvinnorna hafva förmärkts.
I Göteborg förläggas de med syfilis behäftade, såvidt möjligt, på ett särskilt
rum, å öfriga ställen tages däremot ingen hänsyn härtill. Ingenstädes förläggas de
efter inskrifningsålder, hvartill bristande utrymme tydligen är orsaken.
Kvinnornas uppförande å de olika sjukhusen angifves vara godt eller
oklanderligt.
I Göteborg erhålla de upplysning om att de smittosamma könssjukdomarna äro
farliga och smittosamma, i Lund endast om syfilis smittofarlighet, och uppmanas
de, att vid minsta symtom begifva sig till sjukhus. I Malmö erhålla de dels muntliga
upplysningar om dessa sjukdomars betydelse för den enskilde och för sam
-
123
hållet, dels erhålla de professor Welanders »Upplysningar och råd angående de
veneriska sjukdomarna». I Norrköping erhålla de ett litet blad »kortfattade upplysningar»
angående ifrågavarande sjukdomar. I Sundsvall lämnas däremot inga
upplysningar uti förevarande hänseende.
Upplysningar om preventivmedel i egentlig mening lämnas ingenstädes.
Sannolikt uppmanas de på alla ställena att iakttaga renlighet och taga insköljningar,
ehuru därom förmäles blott från Göteborg och Lund.
Utom under de egentliga gudstjänsterna söker sjukhusets präst på intet af
ställena utöfva någon moralisk inverkan på kvinnorna.
I Göteborg sysselsättas kvinnorna, åtminstone tidvis, med linnesömnad, hvari
de erhålla hjälp af sköterskan; för detta sitt arbete erhålla de en, om ock ringa
ersättning. Å alla sjukhusen få de hjälpa till med städning och rengöring samt
lagning af utredningspersedlar. I Malmö få de tillika biträda vid vården af de
sjuka å den veneriska afdelningen.
Särskildt dagrum finnes endast i Göteborg; i Malmö tjänstgör korridoren
såsom dagrum, på de öfriga ställena äro de hänvisade till sjukrummen.
Tillfälle till förströelse genom läsning finnes på alla ställen utom i Sundsvall.
Mikroskopisk gonokockundersökning på alla kvinnor, oafsedt för hvilken
sjukdom de intagits, göres endast i Norrköping. I Göteborg, Lund och Sundsvall
göres sådan undersökning blott på dem, som intagits för dröppel, för så vidt ej
den makroskopiska undersökningen eller annan orsak påkallar äfven mikroskopisk
sådan. I Malmö synas icke alls några mikroskopiska undersökningar göras.
I Göteborg och Norrköping tagas prof från såväl urinrör som bartolinska körtlar
och lifmoder, i Lund likaså, med det undantag att, då lifmodern har antingen
ingen afsöndring eller ock blott en glasklar sådan, tages ej prof därifrån. I Sundsvall
undersökes blott röret regelbundet i alla fall; från öfriga ställen tages blott
prof, då någon särskild afsöndring därifrån synes. I Malmö synas, såsom nämndt,
inga gonokockundersökningar utföras.
För att kvinna, som haft gonokocker, skall utskrifvas, fordras i Norrköping
gonokockfritt prof 3—4 gånger å rad; efter 5 —7 dagars hvila från behandling
fordras ytterligare 1 — 2 fria prof, detta sista antal beroende på afsöndringens öfriga
makro- och mikroskopiska utseende. I Göteborg tagas i regel tre på hvarandra
följande smittofria prof. I Lund förfares sålunda: sedan all behandling upphört
under 4—5 dagar, utskrifvas de efter ett funnet smittofritt prof, såvida ej särskild
orsak finnes att taga flera; från lifmodern åter fordras tre fria prof, dock tages prof
från sistnämnda ställe blott i de fall, då afsöndringen därifrån är varblandad. I
Sundsvall tillämpas i detta fall ingen särskild regel, utan iakttagas kvinnorna, sedan
gonokockfrihet inträda några dagar, innan de utskrifvas.
Medeltiden för dröppelbehandlingen var år 1904 i Göteborg 35.5 dagar, i
Lund 36 dagar, i Malmö 29.66, i Sundsvall 19 och i Norrköping 18 dagar.
124
Anmärkas bör dock, dels att den från Lund uppgifna tiden är medeltid för samtliga
för dröppel behandlade kvinnor, och finnas bland dessa många, som bestämdt begärt
att redan efter några dagar utskrifvas (hvadan således medeltalet för blott de skörlefvande
kvinnorna blir högre än 3 6 dagar), dels att i Norrköping medeltiden efter
år 1904 är längre till följd af den sedan dess införda strängare kontrollen.
Syfilisbehandling på symtomfria mellantider brukas i Malmö och sker på
sjukhuset. I Norrköping uppmanas de alltid därtill, men endast ett fåtal efterkommer
den gifna uppmaningen; behandlingen sker där polikliniskt. I Lund uppmanas de
alltid att undergå sådan behandling, och meddelas densamma dels polikliniskt, dels
efter intagning på sjukhuset, då de därtill anmäla sig och godt utrymme finnes.
I Göteborg och Sundsvall äger ingen sådan behandling rum.
I Göteborg och Malmö få de skörlefvande kvinnorna ej under sjukhusvistelsen
mottaga besök, i Lund, Norrköping och Sundsvall endast efter anmälan och efter
läkarens profvande i hvarje särskildt fall. För de patienter, som vårdas å den
allmänna afdelningen för veneriskt sjuka, gälla samma bestämmelser, utom i Göteborg,
där de få mottaga besök två gånger i veckan.
125
VI.
Räddningshem för kvinnor, som idkat skörlefnad.
Enligt af kommittén under år 1906 införskaffade upplysningar finnas här 1
landet åtta olika räddningshem eller asyler för skörlefvande kvinnor, som önska
återgå till en hederlig vandel. Af dessa hem hafva fyra blifvit upprättade af frälsningsarmén.
De öfriga fyra hemmen, som tillkommit på initiativ af för räddningsarbetet
bland fallna kvinnor intresserade enskilda personer, äro: »Fröken Elsa Borgs räddningshem»
i Stockholm, »Hemmet Fristad» i Spånga socken af Stockholms län,
»Föreningen ''Räddande händers’ hem» i Norrköping samt »Kvinnliga småbrukskolonien
Emmaus» vid Norrtälge.
Samtliga dessa hem förete sinsemellan den likheten, att de alla äro ordnade
efter den s. k. familjeprincipen och således afsedda endast för ett relativt begränsadt
antal skyddslingar. Intet af dem har en sådan omfattning, att det kan sägas hafva
karaktär af räddningsanstalt eller inrättning. Äfven uti sin verksamhet för kvinnornas
upprättelse visa de olika hemmen stor öfverensstämmelse med hvarandra. De
olikheter, som dem emellan förefinnas, hänföra sig i regel till mindre väsentliga
detaljer uti deras organisation och ledning. Efterföljande redogörelse afser att lämna
en framställning rörande de särskilda hemmens organisation och förvaltning, de
grundsatser, som tillämpas vid skyddslingarnas emottagande, utbildning och upprättelse,
hemmens ekonomiska ställning samt resultaten af deras verksamhet.
Frälsningsarméns räddningshem.
Ett utmärkande drag för frälsningsarméns verksamhet har städse varit det intresse,
hvarmed armén tagit sig an samhällets olycksbarn. Det arbete armén nedlägger
för att hjälpa och upprätta personer, som på ett eller annat sätt glidit utför
det sluttande planet, har vunnit erkännande jämväl af dem, som icke i öfrigt
sympatisera med arméns sätt att drifva propaganda för sina idéer. Sin egentliga
verksamhet för räddning och upprättelse af fallna kvinnor började armén här i
landet i januari 1890, då ett litet räddningshem öppnades i Stockholm. Efter
hand utvidgades verksamheten allt mera och år 1897 inrättades ytterligare ett
126
Räddningshemmen
i
Stockholm.
hem därstädes. Sedan arbetet samma år upptagits jämväl i södra Sverige och ett
hem öppnats i Malmö, har verksamheten allt mera utvidgats, så att armén för
närvarande underhåller fyra olika räddningshem, nämligen två i Stockholm, ett
i Malmö och ett i Göteborg.
Af dessa hem är det ena beläget vid Lilla Badstugatan n:o 15 och det andra
vid Grefturegatan n:o 60. Hemmen stå under gemensam förvaltning och ledas efter
samma principer. Den högsta ledningen omhänderhafves af en högre kvinnlig »officer»,
hvilken är ansvarig inför arméns »kommendör». Närmast under denna finnes vid
hvarje hem anställd en särskild föreståndarinna, som har att leda det dagliga arbetet,
ansvara för hemmets ekonomi och bestämma om skyddslingars intagning å och
skiljande från hemmet. Till hennes biträde finnes erforderligt antal medhjälperskor.
Hemmet vid Grefturegatan, hvilket i sitt nuvarande skick ägt bestånd sedan
hösten år 1899, är inrymdt uti ett af armén inköpt trevåningshus. På nedra
botten finnas mottagningsrum, expeditionsrum, ett rum för befälet samt en större
matsal jämte kök. Våningarna 1 och 2 tr. upp innehålla sju sofrum och ett
dagrum för skyddslingarna, två större och två mindre arbetsrum samt bostadsrum
för befälet. Till fastigheten hör en mindre trädplanterad gårdsplan.
Hemmets föreståndarinna biträdes af sex medhjälperskor, hvilka omhänderhafva
och leda hvar sin gren af hemmets verksamhet.
A hemmet finnes plats för 28 — 30 skyddslingar.
Hemmet vid Lilla Badstugatan, mest bekant under benämningen »Frälsningsarméns
tvättinrättning», har ägt bestånd såsom själfständigt hem sedan hösten 1904,
och är inrymdt uti ett för ändamålet förhyrdt gammalt envåningshus med vindsvåning.
Å nedre botten finnes tvättstugan jämte åtskilliga till densamma hörande
mindre rum, rum för föreståndarinnan och ett sofrum för skyddslingar. Våningen
1 tr. upp innehåller matsal, två sofrum för skyddslingar, ett rum för en medhjälperska
samt kök. Gårdsutrymme saknas alldeles, hvilket visat sig medföra
åtskilliga olägenheter.
Föreståndarinnan har till sin hjälp tvenne kvinnliga »officerare», af hvilka
den ena förestår köksafdelningen och den andra tillhandagår med hvarjehanda olika
göromål.
A hemmet finnes plats för 12 skyddslingar.
A hemmen mottagas icke blott prostituerade utan jämväl andra sedligt •
förkomna kvinnor. Några särskildt fastställda regler för inträde finnas icke,
utan stå hemmen öppna för en hvar, som söker deras skydd, utan hänsyn
till trosbekännelse eller hemort. I de flesta fall anmäla sig kvinnorna själfva till
inträde, men understundom händer det, att plats beredes dem genom föräldrars
och målsmäns försorg eller polisens förmedling. Något slags tvångsinläggning
127
förekommer dock aldrig. Sådana kvinnor, som blott af fruktan för att blifva
dömda för lösdrifveri söka hemmets skydd, mottagas icke gärna, enär man funnit,
att de efter mycket kort tid återgå till sitt förra lif. För att blifva mottagen
fordras ytterst sällan något slags förord och, om så är fallet, endast i fråga om
sådana kvinnor, som upprepade gånger varit å räddningshem intagna, men därifrån
afvikit eller afvisats. Någon underrättelse till kvinnans anhöriga aflåtes endast,
om hon därom särskilt gör framställning. Har hon mottagits på deras begäran,
underrättas de alltid, så snart hon lämnar hemmet. Till poliskammaren eller
besiktningsbyrån sker alltid anmälan, då inskrifven prostituerad blifvit å hemmet
mottagen.
Beträffande kvinnornas ålder finnes intet bestämdt, men å hemmet vid Gretturegatan
mottages icke gärna sådana, som äro öfver 30 år. I regel söker man
undvika att till samma hem förlägga sådana kvinnor, som äro från samma ort
och förut haft något dåligt gemensamt.
I allmänhet äro alla platser å hemmen upptagna. Att någon till följd af
bristande utrymme behöft afvisas har dock mycket sällan inträffat.
För att så mycket som möjligt betaga hemmen karaktären af räddningsanstalter
finnas icke några särskilda ordningsregler fastställda. Detta utesluter dock
icke, att inom dem råder eu noga genomförd ordning med regelbunden omväxling
mellan arbete och hvila. Samma dagordning tillämpas vid alla hemmen. Kl. 6,15
f. m. få skyddslingarna stiga upp och kl. 7 börja arbetet. Sedan choklad serverats
kl. V, 8 och en kort morgonbön därpå hållits, vidtager arbetet åter kl. 8,15 samt
fortgår till kl. 10, då frukost intages. Kl. 10,20 börjar arbetet ånyo och fortgår till
kl. 2 e. m. Mellan kl. 2 och 3 intages middag. Därpå arbetas till kl. 7,15, med
afbrott en kort stund kl. 5 för intagande af kaffe. Kl. 7,30 serveras kvällsmat
och hålles aftonbön, hvarefter kvinnorna äro fria för dagen. Kl. 1 2 10 skola alla
hafva gått till sängs och ljusen vara släckta. Vid måltiderna, som icke serveras
efter någon på förhand bestämd matsedel, är alltid befälet närvarande.
Skyddslingarna hafva icke egna sofrum utan bo 3 — 5 tillsammans. Förläuenineen
sker icke efter deras ålder eller föregående, utan endast med hänsyn
därtill, att sådana, som passa för hvarandra, komma tillsammans. För skyddslingarnas
öfvervakande under natten äro inga andra åtgärder vidtagna, än att någon
af befälet tillbringar natten uti ett rum bredvid skyddslingarnas.
Då frälsningsarméns egentliga verksamhet afser religiös väckelse, ingår helt
naturligt en stark religiös påverkan såsom ett led i arbetet med skyddslingarnas
fostran till en bättre vandel. Hvarje dag förrättas bön tre gånger och om
söndagarna besökes arméns tempel vid Östermalmsgatan eller hålles gudstjänst i
hemmet. Genom ''samtal i enrum söker man på allt sätt bringa dem till insikt
om det förkastliga uti deras förra lif och stärka dem i deras föresats att åter blifva
hederliga och rättskaffens människor.
128
I afseende å skyddslingarnas sysselsättning å hemmen söker man så mycket
som möjligt taga hänsyn till hvars och ens håg för olika slags arbete. De, som
förut sysslat med tvätt eller hafva lust därför, sändas till hemmet vid Lilla Badstugatan,
där endast sådant arbete förekommer. De öfriga sändas till det andra
hemmet och utbildas där i främsta rummet till tjänarinnor, då man anser dem i denna
ställning vara mera skyddade för frestelser, än om de komma in på andra arbetsområden.
Flertalet skyddslingar i detta hem få jämväl undervisning i sömnad
och väfnad. De, som därför hafva särskild håg och fallenhet, få sysselsätta sig
med trikå- eller täckstickning och bokbinderi. Önskar någon erhålla undervisning
i geografi och engelska, lämnas sådan.
För sitt arbete å hemmet få skyddslingarna icke någon som helst'' kontant
ersättning. De försök i motsatt riktning, som förut blifvit gjorda, hafva måst
uppgifvas, enär kvinnorna endast blefvo anspråksfulla och olydiga samt svårare att
kvarhålla å hemmen. Undantag från denna regel göres endast för ett fåtal af de
äldre, mera pålitliga kvinnorna, som bekomma viss månadslön. För att uppmuntra
de kvinnor, som visa sig särskildt flitiga och uppföra sig väl, insätter man för
dem ibland penningar å sparkassebok. Dessa få dock ej lyftas, förr än skyddslingarna
afgå från hemmet.
Några särskilda bestraffningar för visad olydnad eller dåligt uppförande förekomma
icke, endast allvarliga förmaningar och tillrättavisningar. Vid svårare förseelser
händer det dock, att den skyldiga får tillbringa en dag eller natt tillsammans
med befälet, skild från sina kamrater. Skulle hon visa sig oförbätterlig eller
utöfva ett demoraliserande inflytande på de öfriga skyddslingarna, afvisas hon från
hemmet.
Skyddslingarna få dagligen vistas någon stund ute i fria luften och, i den
mån de visa sig mera pålitliga, på egen hand lämna hemmets område. Under
sommartiden företagas ofta till deras förströelse små utfärder och under vintern
hållas i å 2 gånger i veckan uppläsningar. I hemmet vid Grefturegatan
finnes bibliotek med goda och lämpliga böcker, som skyddslingarna få
använda. Musik och sång förekommer ofta. För att uppmuntra dem, som visa
särskild flit i arbetet, anordnas å deras födelse- och namnsdagar små tillställningar.
Då skyddsling i laga ordning lämnar hemmet, erhåller hon utrustning i kläder
m. in., till storleken beroende på den tid hon vistats därstädes, hennes flit och
uppförande. En medelstor utrustning beräknas vara värd 70 kronor. Förteckning
öfver erhållen utstyrsel skall af skyddsling kvitteras, men någon skyldighet för
henne att framdeles ersätta hemmet finnes icke.
För öfvervakande af hälso- och sjukvården finnes vid hemmen läkare anställd,
Huruvida läkaren står i någon förbindelse med polismyndigheten,''tillmätes icke något
betydelse. Däremot anses det vara en särskild fördel, om han innehar befattning
vid sjukhuset Eira, enär han i så fall oftast känner till kvinnorna och deras före
-
129
gående sjukdomar. Då särskilt sjukrum icke finnes å något af hemmen vårdas
endast lättare sjukdomsfall därstädes. För utrönande af huruvida kvinna är behäftad
med smittosam sjukdom, särskilt sådan af venerisk art, sker läkarundersökning före
eller omedelbart efter hennes intagande å hemmet. Befinnes hon lida af könssjukdom,
afsändes hon till sjukhuset Eira, för den händelse hon är inskrifven såsom
prostituerad, i annat fall till sjukhuset St. Göran. Fall af tertiär syfilis skötas oftast
å hemmet.
Rörande den tid skyddsling bör kvarstanna å hemmet för att blifva upprättad
finnes icke något särskildt bestämdt, utan får detta bero på pröfning i hvarje
särskilt fall. Medan många ansetts färdiga att utgå efter en tid af fyra månader
i enstaka fall till ock med efter endast två månader, har man funnit sig böra
kvarhålla andra ända till två år. Att låta dem stanna längre anses icke tjäna något
till, såvida de ej själfva begära få blifva kvar af fruktan för att ej kunna reda sig
på egen hand. I allmänhet anser man en tid af nio månader erfordras, för att
de skola kunna utgå som upprättade. Något tvång för att kvarhålla kvinnorna utöfvas
icke, men genom samtal och förmaningar söker föreståndarinnan hindra dem från
att fatta förhastade beslut.
Såsom förut nämnts utbildas de flesta af skyddslingarna till tjänarinnor och
någon svårighet att bereda dem lämpliga platser har hittills icke visat sig. I allmänhet
sköta sig de utgångna kvinnorna väl, hvarför husmödrar ofta vända sig
till hemmet för att därifrån erhålla sina tjänarinnor. I fråga om valet af platser
tages alltid hänsyn till skyddslingarnas uttalade önskningar och huruvida de anses
fortfarande vara i behof af hemmets stöd, i hvilket senare fall platser anskaffas i
dess närhet. I regel se de helst att de få stanna i städerna. Vill skyddsling
komma bort från platsen för sitt förra lif, sändes hon alltid till ort, där afdelning
af frälsningsarmén finnes, vare sig här i landet eller utomlands, i senare
fallet hufvudsakligen till England, Holland eller Förenta Staterna. Vid afresan från
hemmet erhåller hon förutom utstyrsel, äfven hjälp till resan, såframt ej denna
bekostas af hennes blifvande husbondfolk. I fråga om skyddslings föregående lif
erhåller detta icke någon underrättelse, såframt icke särskild förfrågan därom göres.
Har hon varit straffad för stöld, anser man sig dock alltid böra omtala detta.
Enligt arméns grundsatser skola de från hemmen utgångna kvinnorna följas
i tre års tid och anteckningar göras om deras senare öden. Såvidt möjligt är
söker hemmet därför städse upprätthålla förbindelsen med sina f. d. skyddslingar.
De med räddningshemmens verksamhet förenade kostnaderna bestridas förnämligast
af inkomsten af skyddslingarnas arbeten samt frivilliga gåfvor och bidrag.
Under de senare åren har jämväl fångvårdsstyrelsen ansett sig böra lämna hemmen
ekonomiskt understöd. Som förut nämnts äger armén den fastighet, uti
hvilken hemmet vid Grefturegatan är inrymdt, men har på desamma en skuld
af 45,000 kronor. Enligt arméns räkenskaper uppgingo utgifterna för hemmen
il
Räddningshemmet
i
Malmö.
13°
till 25,729 kronor 80 öre, hvaraf 12,374 kronor 13 öre belöpte å hemmet vid
Grefturegatan och 7,317 kronor 83 öre å hemmet vid Lilla Badstugatan. Inkomster
af skyddslingarnas arbete och gåfvor utgjorde resp. 12,413 kronor 57 öre
och 6,351 kronor 57 öre. Det af fångvårdsstyrelsen utanordnade anslaget utgjorde
2,000 kronor.
Ifrågavarande räddningshem är inrymdt uti en af armén för ändamålet inköpt
fastighet i Ostra förstaden vid Lundavägen n:o 19. Byggnaden innehåller
fjorton rum förutom matsal, kök och badrum, hvilka äro belägna i husets källarvåning.
Till lägenheten hör en mindre trädgård.
A hemmet finnes plats för tjugu skyddslingar. Ehuru samtliga platser tidvis
varit upptagna, har inträdessökande hittills icke behöfts afvisas på grund af bristande
utrymme.
Hemmet ledes efter enahanda principer som arméns öfriga räddningshem.
Några särskilda regler för skyddslingarnas emottagande finnas således icke, utan
står hemmet öppet för alla kvinnor, som äro i behof af dess hjälp, prostituerade
såväl som andra sedligt förkomna. Någon viss ålder fordras icke, ej heller
tages någon hänsyn till de sökandes nationalitet eller trosbekännelse. I allmänhet
anmäla sig kvinnorna frivilligt till inträde å hemmet, men understundom händer
det, att de ditföras af föräldrar eller målsmän eller beredas plats genom polismyndighetens
försorg. Under sin verksamhet å fängelser och sjukhus, gator och
gränder verkar arméns befäl för att göra hemmet kändt. Har kvinna själf begärt
att blifva mottagen, göres icke någon anmälan därom till hennes anhöriga, såframt
hon icke uttryckligen önskar det. Däremot äger ett samarbete rum med polisen
i så måtto, att denna erhåller underrättelse, då kvinna emottagits å hemmet eller
lämnat detsamma. Vid inträdet äger läkarundersökning rum. Skulle smittosam
sjukdom föreligga, mottages kvinnan först efter å sjukhus undergången behandling.
Den närmaste vården om hemmet omhänderhafves af en föreståndarinna,
hvilken till sitt biträde har fyra kvinnliga »kaptener», af hvilka en leder det yttre
räddningsarbetet, två utöfva uppsikt i arbetsrummen och en i köket. Vanligen
finnes därjämte vid hemmet anställd en »kapten», som har att försälja af skvddslingarna
tillverkade arbeten. Några särskilda ordningsregler för hemmets verksamhet
finnas icke fastställda. Det egentliga räddningsarbetet går förnämligast
ut på att påverka skyddslingarnas religiösa känsla och så småningom vänja dem
vid regelbundet arbete och ett rätt bruk af friheten. Följande dagordning tillämpas:
Kl 1 /a 7 f. m. väckning, kl. 7 — 8 arbete, kl. 8 —1 /a 9 frukost och morgonbön,
kl. 9 — >/2 11 arbete, kl. 1 / 2 11—3/4 11 kaffe, kl. 11—1/2 2 e. m. arbete,
kl. l/2 2 —1/2 3 middag och bön, kl. 3—''/2 5 arbete, kl. J/2 5—5 kaffe,
kl. 5—1/2 8 arbete, kl. 8 kvällsvard och aftonbön. Vid måltiderna är alltid
någon af befälet närvarande och öfvervakar ordningen. Efter kvälls värden äro
3''
skvddslingarna fria till kl. ''/„ io, då alla skola gå till sängs och ljusen släckas.
Skyddslingarna hafva icke ensamt ruin, utan logera 4 — 6 tillsammans. Särskilt
undviker man att placera tvenne skyddslingar tillhopa. Någon skillnad mellan
prostituerade och sådana, som undgått fängelsestraff göres icke. 1 hvarje sofrum
ligger alltid någon af de mera pålitliga kvinnorna och har denna att utöfva eu
viss tillsyn öfver de andra. Därjämte sofver alltid någon af befälet uti ett åt
de angränsande rummen. Någon anordning med sofrummens stängning nattetid
förekommer icke. Under vistelsen å hemmet skola skyddslingarna använda dess
kläder, hvilka emellertid icke hafva någon som helst karaktär af uniform.
Då hemmet afser att uppfostra sina skyddslingar till dugliga tjänarinnor, få
dessa deltaga uti alla inomhus förekommande göromål. Då detta arbete emellertid
icke kan gifva alla full sysselsättning, ta de, som ej äro därmed upptagna, sysselsätta
sig med sömnad, trikåstickning, tillverkning af täcken, dynor in. m. I
ett och annat fall lämnas undervisning i läsning och skrifning. Under sommartiden
vistas man så mycket som möjligt ute i den till hemmet hörande trädgården.
Ersättning för utfördt arbete lämnas icke. För flit och godt uppförande
erhålla skyddslingarna ingen annan belöning, än att de kunna blifva »rekryter» i
frälsningsarmén, eu utmärkelse, på hvilken de lära sätta stort värde. Några särskilda
bestraffningar förekomma icke, endast allvarliga förmaningar. Skulle skyddsling visa
sig oförbätterlig eller utöfva ett demoraliserande inflytande på sina kamrater, afvisas
hon från hemmet, men kan dock få återkomma, om hon ådagalägger uppriktig
ånger.
Rörande tiden för skydds!ingarnas vistelse å hemmet finnes icke något
särskilt bestämdt; dock ser man gärna, att de kvarstanna därstädes ett år. Då
de första gången komma till hemmet, lämna de detta i allmänhet efter ganska
kort tid; särskilt är detta fallet med sådana kvinnor, som genom anhörigas eller
polisens försorg beredts plats därstädes. Något hinder för skyddsling att när som
helst lämna hemmet finnes icke, men fordras af henne en visst betänketid, innan
hon sätter sitt beslut i verket. Då skyddsling i vanlig ordning afgår från hemmet,
erhåller hon nödiga gångkläder till ett värde af 60 å 70 kronor, om hon under
sin vistelse därstädes visat flit och godt uppförande, och till ett värde af 40 å 50
kronor, om hennes hållning varit mindre god.
Åt de från hemmet utgående skyddslingarna söker man städse anskaffa
lämpliga och goda platser, hvilket på grund af arméns vidsträckta förbindelser öfver
hela landet icke möter några som helst svårigheter. I allmänhet erhålla de flesta
platser hos familjer, som direkt hänvända sig till hemmet och sålunda hafva full
kännedom om deras förflutna. Då skyddslings blifvande husbonde icke bekostar
hennes resa till platsen, lämnar hemmet hjälp äfven härtill. Vid afresan åtföljes
hon alltid till järnvägsstation eller ångbåt af någon bland hemmets personal.
Såvidt möjligt söker hemmet bevara förbindelse med de från detsamma utgångna
132
Räddningshemmet
i
Göteborg.
skyddslingarna. I allmänhet visa dessa sig också bevara sitt gamla hem i tacksam
hågkomst och återvända gärna dit på besök. En särskild förening af Ed. skyddslingar
har bildats och å vissa dagar samlas dess medlemmar å hemmet för att
återupplifva gamla minnen och erhålla underrättelser om f. d. kamraters öden.
Kostnaden för hemmets verksamhet bestrides hufvudsakligen genom frivilliga
gåfvor och bidrag samt genom inkomsten af försäljning af skyddslingarnas arbeten.
Af »Malmöhus läns förening för värnlösa och fallna» erhåller hemmet ett årligt
bidrag af 250 kronor eller mera, beroende på antalet från länet intagna skyddslingar.
Af fångvårdsstyrelsen lämnas icke något direkt bidrag.
Hemmet, som började sin verksamhet på hösten 1904, är beläget vid Södra
vägen n:o 48 och inrymdt uti en af frälsningsarméns förlagsaktiebolag för 52,500
kronor inköpt villa. Hufvudbyggnaden innehåller expeditionsrum, matsal, två arbetsrum
och åtta sofrum, däraf tre för personalen och fem för skyddslingarna. I källarvåningen
finnes ytterligare en matsal äfvensom kök, skafferi och badrum.
A hemmet kunna mottagas tjugu skyddslingar, hvilket anses vara lämpligaste
antalet för ett hem af ifrågavarande beskaffenhet. Liksom arméns öfriga räddningshem
står äfven detta öppet för såväl prostituerade som frigifna fångar, oberoende af
ålder eller trosbekännelse. Flickor under 15 år mottagas icke. I flertalet fall
anmäla sig kvinnorna frivilligt, men understundom intagas de genom polisens försorg
eller efter anmälan af föräldrar eller målsmän. Har kvinnan varit inskrifven
såsom prostituerad, göres anmälan till polisen om hennes intagande. Före inträdet
å hemmet skall en hvar undergå vederbörlig läkarundersökning med hänsyn till
förefintligheten af smittosam sjukdom.
Personalen utgöres af en föreståndarinna samt fyra biträden, hvilka leda hvar
sin afdelning af hemmets verksamhet. Några särskildt fastställda ordningsregler
finnas lika litet här som å de öfriga hemmen. Alla förhållningsorder meddelas
muntligen. Dagordningen vid hemmet är följande: kl. V2 7 f. m. få skyddslingama
stiga upp och städa rummen; kl. 1/2 8 förrättas morgonbön och serveras
kaffe, hvarefter arbetet tager sin början och fortgår till kl. V2 10, då frukost
intages; därefter arbetas ånyo till kl. V2 2 e. in.; mellan kl. V2 2—2 serveras
middagen, hvarefter skyddslingarna få hvila sig till kl. 3, då arbetet åter börjar
och fortgår till kl. 7 på aftonen, med en half timmes uppehåll kl. % 5 för intagande
af kaffe. Alla måltider intagas gemensamt och tillsammans med befälet. Efter
kvällsmaten få skyddslingarna efter behag använda tiden till kl. V2 10, då de skola
gå till sängs. Liksom å de öfriga hemmen ligga 3—5 flickor i samma rum och
öfvervakas af befälet, som har sina sofrum intill skyddslingarnas. Något särskiljande
af kvinnorna i särskilda grupper förekommer icke och anses ej heller önskvärdt.
I fråga om hemmets verksamhet för skyddslingarnas uppfostran följas samma
133
principer som vid arméns öfriga hem. Äfven å detta hem utbildas de förnämligast
till tjänarinnor och få sålunda sysselsätta sig med alla inomhus förefallande göromål
äfvensom med trikåstickning, väfnad och sömnad. I allmänhet äga de god skolbildning,
hvarför någon undervisning i bokliga ämnen ej är behöflig. Ersättning
för utfördt arbete gifves icke, men vid afgången från hemmet lämnas nödig utstyrsel
och respenningar i fall af behof. Hafva skyddslingarna skulder, betalas dessa af
hemmet. Någon svårighet att bereda dem lämpliga platser, har hittills icke visat
sig och hemmet mottager flera efterfrågningar än man kan tillmötesgå. I allmänhet
söker man skaffa dem platser å sådana orter, där de icke förut äro kända och
helst i större städer, hvarest de lättare försvinna i mängden.
I fråga om den tid skyddslingarna böra kvarstanna å hemmet, förströelserna
därstädes, tillrättavisningar m. m. gäller hvad förut blifvit sagdt om arméns
öfriga hem.
Hälso- och sjukvården ombesörjes af en specialist å könssjukdomarnas område.
Lättare sjukdomsfall skötas å hemmet, mera allvarsamma å allmänt sjukhus.
Gifvet är, att frälsningsarmén under sin mångåriga verksamhet såväl här i
landet som annorstädes, gjort betydelsefulla erfarenhetsrön icke blott i fråga om
själfva sättet för räddningsarbetets bedrifvande utan äfven beträffande räddningshemmens
organisation. Af föreståndarinnorna vid arméns samtliga hem här i landet
har sålunda enstämmigt framhållits, att, därest man vill uppnå ett godt resultat af
det nedlagda, mången gång svåra och otacksamma arbetet, man framför allt måste
tillse, att hemmen hafva tillgång på tillräckligt antal offervilliga och för arbetet
lämpliga krafter samt inrättas på ett sådant sätt, att de icke få karaktären af
räddningsanstalter utan verkliga hem, där kvinnorna trifvas och ledningen kan göra
sitt personliga inflytande gällande i hvarje detalj af arbetet för deras upprättelse.
Större hem åter få lätt karaktären af räddningsanstalter, hvilket på mången verkar
afskräckande. Härtill kommer stor svårighet att öfvervaka skyddslingarnas förehafvanden
och hindra sämre element från att utöfva ett demoraliserande inflytande
på de öfriga. Detta skulle visserligen i viss mån kunna undvikas genom att anställa
en tillräckligt stor personal, och i detta hänseende torde frälsningsarmén erbjuda
större resurser än hvad enskilda mäkta åstadkomma, men i hvarje fall skulle det
personliga inflytandet, som dock är hufvudsaken, icke kunna göra sig gällande i
samma grad, som i ett mindre hem. Härtill kommer också svårighet att bereda
skyddslingarna lämplig sysselsättning. Skulle storslöjd eller något i den riktningen
bedrifvas, blefve arbetet i längden allt för enformigt och efter afgången från hemmet
skulle kvinnorna däraf icke hafva samma nytta, som då de utbildats till tjänarinnor
i enskilda hem.
x34
Angående omfattningen och resultatet af arméns arbete för fallna kvinnors
återupprättelse hänvisas till följande:
Öfversikt af Frälsningsarméns räddningsverksamhet i Sverige från dess början den
14 juli 1S90 t. 0. m. den 41 december iyoj.'')
År | Kvar- varande från före- gående år | In- | Summa vårdade |
|
| Afgå | n g n a |
|
| Kvar- varande till nästa år |
tagna under året | I plats | | Sända till an- höriga | Till sjukhus | Gifta | Af- visade, afvikna | Döda | ||||
1890 | _ | 60 | 60 | 14 | 8 | 5 | — | 11 | — | 22 |
1891 | 22 | 84 | 106 | 21 | 22 | 7 | — | 22 | — | 34 |
1892 | 34 | 123 | 157 | 66 | 21 | 13 | — | 37 | — | 20 |
1893 | 20 | 71 | 91 | 34 | 3 | 8 | — | 22 | — | 24 |
1894 | 24 | 85 | 109 | 40 | 6 | 5 | — | 27 | — | 31 |
1895 | 31 | 98 | 129 | 48 | 12 | 7 | — | 33 | — | 29 |
1896 | 29 | 87 | 116 | 36 | 15 | 4 | — | 26 | — | 35 |
1897 | 35 | 80 | 115 | 25 | 13 | 7 | — | 25 | 1 | 44 |
1898 | 44 | 99 | 143 | 30 | 12 | 10 | 1 | 44 | — | 46 |
1899 | 46 | 113 | 159 | 30 | 14 | 20 | — | 36 | — | 59 |
1900 | 59 | 93 | 152 | 44 | 15 | 15 | — | 31 | — | 47 |
1901 | 47 | 158 | 205 | 49 | 15 | 10 | — | 63 | 1 | 67 |
1902 | 67 | 115 | 182 | 35 | 14 | n | 1 | 58 | — | 63 |
1903 | 63 | 135 | 198 | 46 | 13 | 15 | — | 60 | 1 | 63 |
1904 | 63 | 174 | 237 | 46 | 18 | 16 | — | 85 | — | 72 |
1905 | 72 | 163 | 235 | 56 | 13 | 20 | — | 80 | — | 66 |
Summa | 656 | 1,738 | ! 2,394 | 620 | 214 | | 173 | 2 | | 660 | 3 | 722 |
2,394 2,394
Öfversikten omfattar endast ett fåtal af de å räddningshemmet i Malmö
intagna kvinnorna och knappast någon från hemmet i Göteborg, då dessa hem
varit i verksamhet jämförelsevis kort tid. Att märka är vidare, att bland dem, som
angifvas såsom afgångna till platser, en del upptagits mera än en gång, nämligen
*) Uti denna statistik ingå jämväl siffror från ett af armén underhållet mindre skyddshem vid
Skogsbo i Sundbyberg, hvilket numera förändrats till ett hem för obemedlade ogifta barnaföderskor.
>35
sådana, som återfallit, men ä nyo ä räddningshemmet intagits. Dessa fall torde
dock uppgå till högst 4 å 5 %.
Till sjukhus räknas i öfversikten äfven barnbördshus och försörjningsinrättning.
De till sjukhus afsända afföras alltid ur förteckningen öfver hemmets skyddslingai,
ehuru flertalet efter sjukhusvistelsen återvända dit.
Fröken Elsa Borgs räddningshem i Stockholm.
Ifrågavarande hem, hvars hufvudsyfte ursprungligen var att utbilda s. k.
bibelkvinnor, började sin egentliga verksamhet för räddning af fallna kvinnor år
1879, då det flyttades till sin nuvarande plats vid Värmdögatan n:o 53 å Södermalm.
Hemmet är inrymdt uti en tvåvåningsbyggnad jämte vindsvåning. På
nedra botten finnas matsal, kök, bakrum och handkammare. Våningen 1 tr.
upp upptager arbetssal, tre rum för sk}Tddslingar, två för föreståndarinnan och
ett för hushållerskan. Vindsvåningen innehåller fyra rum för skyddslingar och ett
rum för en bibelkvinna. Å den mycket rymliga, Stockholms stad tillhöriga tomten
finnas uppförda ekonomibyggnad samt nödiga uthus.
Hemmet är afsedt för tjugu skyddslingar och äro 1 allmänhet samtliga platser
upptagna. Endast sällan behöfver dock någon inträdessökande afvisas på grund
af bristande utrymme.
Hemmet står öppet icke blott för kvinnor, som idkat skörlefnad, utan äf\ en
för sådana, som undergått bestraffning för stöld, hemfallit åt dryckenskapslasten eller
på annat sätt råkat i en värnlös ställning. Såsom regel gäller, att de böra af egen
fri vilja söka inträde å hemmet. Detta förmedlas dock ofta af direktörerna eller
predikanterna å de olika fängelserna äfvensom af enskilda, för hemmets verksamhet
intresserade personer. Endast kvinnor af luthersk trosbekännelse mottagas och
helst sådana, som hafva hemortsrätt i Stockholm. I allmänhet fordras vid intagandet
läkarintyg, utvisande att icke sinnessjukdom eller någon smittosam åkomma
förefinnes. Företes ej sådant betyg, hänvisas kvinnan till läkare för undergående
af undersökning. Finnes hon behäftad med venerisk sjukdom, sändes hon
vanligen till sjukhuset Sfi: Göran och få därvarande läkare bestämma, huruvida hon
skall vårdas därstädes eller behandlas polikliniskt. Om kvinnas intagande å hemmet
underrättas hennes anhöriga endast för den händelse, att hon själf önskar det.
Däremot sker alltid anmälan till besiktningsbyrån, då inskrifven prostituerad mottages,
liksom ock då hon lämnar hemmet utan att hafva erhållit någon plats. Under senare
tiden har skyddslingarnas ålder växlat mellan 15 och 5 o år.
Hemmets verksamhet ledes af dess stiftarinna Fröken Elsa Borg, hvilken till
sitt biträde har en föreståndarinna samt två andra medhjälperskor. Några
särskilda ordningsregler finnas icke fastställda, utan gifvas alla föreskrifter munt
-
136
ligen. Arbetet med skyddslingarnas upprättande går framför allt ut på att
hos dem väcka och underhålla en sann gudsfruktan samt vänja dem vid regelbundet
arbete, ordning och plikttrohet. Då man i främsta rummet afser att
utbilda dem till dugliga tjänarinnor i enskilda hem, få de hufvudsakligen sysselsätta
sig med inomhus förefallande göromål. De äldre kvinnor, som icke lämpa
sig till tjänarinnor och förut sysslat med tvätt och trikåstickning, erhålla i stället
sådant arbete. Samtliga skyddslingarna få deltaga uti arbetet med skötseln af
den ganska stora, till hemmet hörande trädgården. Någon boklig undervisning
lämnas icke. Vid arbetets fördelning tages alltid hänsyn till kvinnornas lust och
fallenhet. De, som äro mer eller mindre svaga, erhålla lättare sysslor och
kortare arbetstid. Å hemmet tillämpas följande dagordning: Kl. V? 7 f. m. sker
väckning; kl. 8 serveras frukost och hålles morgonbön; kl. ]/ 9 börjar arbetet,
som fortgår, med afbrott kl. 1/9_ 11 för intagande af kaffe, till2 kl. 1 e. m., då
middagen serveras; kl. V2 3 börjar man åter arbetet och fortsätter därmed till
kl. 8 e. m. med en half timmes uppehåll kl. 4 för intagande af kaffe. Sedan
härpå kvällsmat serverats och aftonbön hållits, äro skyddslingarna fria till kl. 10,
då de alla skola hafva gått till sängs och aftonrond göres. Vid måltiderna, som
icke serveras efter någon på förhand bestämd matsedel, äro föreståndarinnan och
biträdena merendels närvarande. Maten är omväxlande och rikligt tilltagen. Ingen
annan dryck än vatten förekommer.
Då endast två bland skyddslingarna hafva eget sofrum, måste de öfriga förlägga5
flera tillsammans. Någon skillnad mellan straffade och prostituerade göres
därvid icke, men söker man placera dem så, att de, som äro mest depraverade,
komma för sig. I allmänhet förläggas de yngre kvinnorna bland de äldre, hvilka
i regel äro mera stadgade och sålunda kunna utöfva ett fördelaktigt inflytande på
de förra. Sofrummen äro icke stängda under natten, men någon af hemmets
biträden sofver alltid i något af de angränsande rummen.
Under vistelsen å hemmet tillhandahållas skyddslingarna fullständig utrustning
af kläder, så framt de ej föredraga att begagna sina egna. Till deras förströelse
anordnas understundom små utflykter, då mat och kaffe medtages-. Sång utföres
ofta och för dem, som kunna spela, finnes å hemmet en orgel. Något nämnvärdt
bokförråd finnes däremot icke. Har skyddsling visat sig särskildt flitig och ordentlig,
får hon såsom belöning lof att ensam gå ut i staden, ett förtroende hvarpå sättes
stort värde.
För begångna förseelser mot den inom hemmet rådande ordningen utdelas
ingen annan bestraffning än att den skyldiga vid mera allvarliga fall under en dags
tid icke får vara samman med sina kamrater eller ock förbjudes att gå ut i staden och
besöka bekanta. Låter hon sig icke isätta utan beträdes med upprepade svårare
förseelser, afvisas hon från hemmet.
För sitt arbete få skyddslingarna icke någon som helst kontant ersättning.
A födelse- eller namnsdagar, vid de större högtiderna äfvensom vid visad
J37
flit och godt uppförande, erhålla de gåfvor i eu eller annan form, dock aldrig
penningar. Vid afgången från hemmet få de, förutom nödig reshjälp, utrustning
i kläder, till storleken beroende på huru de under vistelsen å hemmet uppfört sig.
Den, som kvarstannat i två år och under tiden uppfört sig väl, erhåller utrustning
till ett värde af omkring 120 kronor.
Rörande den tid .skyddsling bör vistas å hemmet finnes icke något särskild!
bestämdt, men ser man gärna, att hon stannar där under två år. Något slags
tvång för att få henne att blifva kvar utöfvas dock icke, utan står det henne fritt
att när som helst gå sin väg. För att förekomma ett förhastadt beslut fordrar man
dock, att hon under en dags tid betänker sig i enrum. Afviken eller afvisad skyddsling
återtages, om hon därom framställer begäran och förhoppning finnes om hennes
återupprättelse.
Åt de utgående skyddslingarna söker man anskaffa lämpliga platser å orter,
där deras föregående lif ej är känd! Ofta vända sig husmödrar direkt till hemmet
för att få sina tjänarinnor och skulle det icke lyckas att på annat sätt bereda dem
platser anlitar man kommissionskontoren. Intyg angående deras uppförande i hemmet
lämnas alltid, men däremot icke några meddelanden rörande deras föregående lif,
så framt ej särskilda förfrågningar därom göras. Till kommissionskontoren lämnas
dock aldrig några dylika upplysningar.
Såvidt möjligt är söker hemmet bibehålla förbindelsen med de från detsamma
utgångna skyddslingarna och om deras senare lefnadsöden göras alltid anteckningar
i den mån dessa blifva för hemmet kända.
I likhet med de af frälsningsarmén upprättade räddningshemmen underhålles
äfven detta hem genom inkomsten af skyddslingarnas arbete, frivilliga bidrag af
allmänheten samt ett anslag af fångvårdsstyrelsen, till storleken beroende på det
antal frigifna fångar, som å hemmet erhållit vård, och tiden för deras vistelse därstädes.
Enligt räkenskaperna för år 1904 uppgingo utgifterna till 9,077 kronor
3 7 öre. För bestridande af dessa hade hemmet att tillgå dels inkomsten af kvinnornas
arbete, 4,560 kronor 52 öre, dels inkomsten af trädgården 1,074 kronor 6 öre
och dels fångvårdsstyrelsens anslag å 600 kronor. Bristen fylldes genom frivilliga
bidrag.
Under tiden 1879 —1905 hafva å hemmet varit intagna sammanlagdt 703
kvinnor. Rörande omfattningen och resultatet af hemmets arbete hänvisas till följande
18
Sammanfattning af hemmets verksamhet under vissa tidsperioder.
| Intagna | Summa intagna | Summa vårdade |
| Afgångna |
| Kvar- varande vid årets i slut | |||
År | Straf- fade | Sedes- lösa | Värn- lösa m. m. | 1 tjänst | Döda | Till hemort, fabrik eller sjukhus | Afvikna afvisade | |||
1881 | 8 | 8 | 6 | 22 | 44 | 11 | _ | 3 | 8 | 22 |
1882 | 6 | 3 | 2 | 11 | 33 | 3 | — | — | 7 | 23 |
1883 | 6 | 18 | 5 | 29 | 52 | 14 |
| 2 | 15 | 21 |
1884 | 3 | 17 | 2 | 22 | 43 | 7 | 1 | 3 | 6 | 26 |
1885 | 4 | 8 | 6 | 18 | 44 | 10 | 1 | 1 | 6 | 26 |
1890 | 11 | 5 | 7 | 23 | 49 | 7 | 1 | 6 | 14 | 21 |
1891 | 11 | 5 | 3 | 19 | 40 | 5 | 2 | 1 | 9 | 23 |
1892 | 4 | 6 | 2 | 12 | 35 | 5 | — | 1 | 6 | 23 |
1893 | 9 | 5 | 1 | 15 | 38 | 8 | — | 2 | 6 | 22 |
1894 | 10 | 8 | 5 | 23 | 45 | 6 | 1 | 7 | 10 | 21 |
1900 | 13 | 7 | 3 | 23 | 40 | 9 | — | 2 | 9 | 20 |
1901 | 15 | 5 | 3 | 23 | 43 | 5 | — | 4 | 13 | 21 |
1902 | 6 | 3 | 4 | . 13 | 34 | 5 | — | 2 | 6 | 21 |
1903 | 9 | 3 | 2 | 7 | 28 | 5 | — |
| 2 | 21 |
1904 | 13 | 3 | 5 | 21 | 42 | 9 | 1 | 3 | 13 | 16 |
1905 | 8 | 4 | — | 12 | 28 | 3 | — | 1 | 8 | 16 |
Enligt föreståndarinnans åsikt äro medelstora hem, d. v. s. sådana, som äro
afsedda för 16—20 skyddslingar, bestämdt att föredraga framför större. Dessa senare
skulle visserligen ställa sig ekonomiskt fördelaktigare och storslöjd kunde tänkas där
bedrifvas, men å andra sidan skulle stora svårigheter möta för arbetet med kvinnornas
upprättelse. Det personliga inflytandet, som för uppnåendet af ett godt resultat är
af afgörande betydelse, kunde därstädes mindre göra sig gällande och för skyddslingarna
blefve det helt visst mindre fördelaktigt att uppfostras till arbeterskor än
till tjänarinnor.
39
Hemmet Fristad vid Bromsten.
Ifrågavarande hem, som började sin verksamhet i Stockholm år 1896 och
på hösten samma år flyttades till villan Mamre vid Sundbyberg, har sedan år 1902
varit förlagdt till sin nuvarande plats i Bromstens municipalsamhälle i Spånga socken
af Stockholms län. Hemmet, som blifvit för ändamålet särskildt uppfördt, är beläget
å en höjd, hvarifrån man har eu vidsträckt och vacker utsikt. Själfva hufvudbyggnaden
utgöres af ett större stenhus, i jordvåningen inrymmande kök jämte
åtskilliga ekonomirum, badrum och två sjukrum samt i bottenvåningen en stor hall,
matsal, två expeditionsrum, mottagningsrum, nio sofrum för skyddslingar och två
för biträdena, två arbetssalar jämte ett par mindre rum för diverse ändamål. Våningen
eu trappa upp innehåller styrelserum, rum för föreståndarinnan och fyra medhjälperskor
samt sofrum för 2 3 skyddslingar. Å den rymliga vinden finnes tillfälle att, när så
behöfves, inreda flera rum. A hemmets område, som omfattar en areal af omkring
26 tunnland, däraf hälften öppen jord, äro dessutom uppförda stall, ladugård och
andra nödiga uthus.
Hemmet har blifvit uppfördt och iordningställdt af bankiren och fru Carl Cervin
samt såsom gåfva öfverlämnadt åt stiftelsen »Hemmet Fristad», hvars angelägenheter
intill midten af år 1904 omhänderhades af en af fyra personer bestående styrelse.
Då det emellertid af flera skäl befanns nödigt, att hemmet trädde i förbindelse med
eu mera omfattande och bärkraftig organisation med närsläktadt syfte, inleddes underhandlingar
med Svenska diakonissanstalten, hvilken genom sin ställning och rikare
tillgång på offervilliga krafter bäst ansågs kunna betrygga hemmets utveckling. De
förda underhandlingarna ledde till att hemmet anslöt sig till nämnda anstalt, hvars
föreståndare och husmoder numera äro själfskrifna ledamöter i hemmets styrelse.
Den närmaste ledningen af hemmet omhänderhafves af en föreståndarinna,
hvilken jämväl har att bestämma om skyddslingarnas intagande och afvisande från
hemmet. I sin verksamhet biträdes hon af sex medhjälperskor, hvilka förestå hvar
sin gren af arbetet.
Å hemmet kunna för närvarande mottagas 34 skyddslingar. Skulle så
erfordras, kunna ytterligare några platser beredas.
Enligt de för stiftelsen fastställda grundstadgarna har hemmet till ändamål
att upptaga och till nyttiga samhällsmedlemmar uppfostra unga kvinnor, hvilka från
ett sedeslöst lif vilja återgå till en hederlig vandel. Denna bestämmelse tillämpas
så, att endast sådana kvinnor, som idkat skörlefnad mottagas. Om de varit straffade för
brott utgör detta dock icke hinder för dem att å hemmet vinna inträde. Någon hänsyn
till hemort eller trosbekännelse tages icke. I allmänhet mottager man icke kvinnor, som
140
äro öfver 25 år. Inträdet är fullt frivilligt och ser man helst, att de själfva
anmäla sig. Hemmet drifver icke någon egentlig propaganda för sin verksamhet,
men för detsamma intresserade personer, särskildt predikanterna å en del fängelser,
söka efter förmåga sprida kännedom om detsamma och förmå kvinnorna att själfmant
där söka inträde. Har inskrifven prostituerad blifvit mottagen, göres anmälan
därom till besiktningsbyrån i Stockholm. Föräldrar och anhöriga få skyddslingarna
själfva underrätta.
Hemmets verksamhet, som ledes i kristlig anda, går förnämligast ut på att
så småningom vänja skyddslingarna vid ordning, regelbundet arbete och själfbehärskning.
I allmänhet utbildas de till tjänarinnor. I tur och ordning fl de under två
månader åt gången sysselsätta sig med köksgöromål, matlagning, bakning, m. in.
Alla få dessutom hjälpa till med skurning, rengöring, tvätt för hemmets och allmänhetens
räkning samt ladugårds- och hönsskötsel. De, som ej äro upptagna af
hushållsbestyr, äfvensom sådana, som ej skola uppfostras till tjänarinnor, få å arbetssalarna
syssla med väfnad och trikåstickning samt under sommartiden med trädgårdsarbete.
Vid arbetets fördelning tages alltid hänsyn till skyddslingarnas krafter samt
håg och fallenhet. Boklig undervisning meddelas icke. Dagen är indelad på följande
sätt: kl. 6 f. m. få skyddslingarna stiga upp; kl. */« 7 drickes choklad och hålles morgonbön;
kl. ''/2 8 börjar arbetet; sedan frukost serverats kl. 9, arbetas åter till kl. 1
e. in., då middagsrast hålles; kl. 1/2 3 börjar man ånyo med arbetet och fortsätter
därmed till kl. 7 med ett kort afbrott kl. 4 för att dricka kaffe. Sedan
aftonvard intagits och bön förrättats äro skyddslingarna fria till kl. Va 10, då
alla skola hafva gått till sängs och ljusen vara släckta. Föreståndarinnan och
biträdena deltaga städse i måltiderna.
För att icke dåliga kamrater skola inverka störande och hindrande på skyddslingarnas
upprättelse, har hvar och en sitt eget sofrum. Skulle detta oaktadt tvenne
kvinnor finnas skadligt inverka på hvarandra, förläggas de i olika våningar. I öfrigt
göres icke någon skillnad mellan skyddslingar. Sofrummen äro icke under natten
tillåsta utifrån, men biträdenas rum äro så förlagda, att dessa kunna äfven under natten
hålla ett vaksamt öga på skyddslingarna. Hemmets portar hållas alltid stängda och
först mot slutet af sin vistelse å hemmet får skyddsling på egen hand lämna dess
område.
För å hemmet utfördt arbete ■ erhålla skyddslingarna icke någon kontant ersättning.
Från denna regel har dock för närvarande gjorts undantag för en kvinna,
som öfver tre år vistats å hemmet och icke utom dess stöd skulle kunna reda sim
Belöningar för visad flit och godt uppförande utdelas icke, men då skyddsling efter
fullbordad lärotid afgår från hemmet, erhåller hon fullständig utrustning af kläder till
ett värde af omkring 13 5 kronor, äfvensom nödiga respenningar, där så erfordras.
Under vistelsen å hemmet skola skyddslingarna begagna hemmets kläder hvilka
dock icke hafva någon karaktär af uniform.
Vid smärre förseelser mot den inom hemmet rådande ordningen erhåller
skyddsling endast förmaningar och tillrättavisningar af föreståndarinnan, men vid mera
allvarliga fall får hon därjämte tillbringa några timmar i ensamhet å sitt rum,
till dess hon ångrar sig och anhåller om förlåtelse. I öfrigt förekommer ingen
annan bestraffning än afvisning från hemmet, hvilket sker när en skyddsling visa;-sig oförbätterlig eller skadlig för de andra.
För att bereda skyddslingarna någon omväxling uti det för flertalet af dem
enformiga lifvet å hemmet anordnas understundom föredrag och uppläsningar,
skioptikonförevisningar, sång och musik in. m. Promenader och utflykter göras ofta.
Å hemmet finnes ett icke obetydligt bokförråd, hvaraf skyddslingarna få begagna sig.
Hälso- och sjukvården ombesörjes af särskild kvinnlig läkare. Före inträdet å
hemmet undergå skyddslingarna icke någon läkareundersökning med hänsyn till
venerisk sjukdom. Skulle sådan sedermera visa sig, vårdas de hemma, då man
ej vill utsätta dem för den demoraliserande inverkan, som man anser vistelsen å för
veneriska sjukdomar afsedda sjukhus medföra.
Vistelsen å hemmet är afsedd att räcka i tre år. Äfven om skyddsling i ett
eller annat fall synes färdig att tidigare utgå, anses dock en kortare tid icke vara
tillrådlig. På ringare tid än 2 xj år har ännu icke någon ansetts hafva utgått
såsom upprättad. Vill skyddsling före den stadgade tiden lämna hemmet, står
det henne fritt, men bör hon först under ett dygn i enrum öfverväga det steg
hon ämnar taga. Från hemmet afviken eller afvisad kvinna har i några få fall
åter mottagits, men i regel har försöket icke slagit lyckligt ut.
Åt de afgående skyddslingarna söker hemmet anskaffa goda och lämpliga
platser. Ehuru svårigheter härför icke sällan visat sig och tjänstebyråerna ibland
måst anlitas, har det dock hitintills lyckats. Helst söker man bereda dem platser
å landsbygden, i köpingar och andra mindre samhällen, där de ej äro utsatta för
så stora frestelser som i städerna. Om skyddslings uppförande å hemmet lämnas
alltid upplysning till det blifvande husbondfolket, hvilket jämväl erhåller kännedom
om hennes föregående, såvidt sådant anses nödigt. Framställda detaljfrågor besvaras
dock alltid och i allmänhet ser man gärna, att skyddslingarna få på hemmet sammanträffa
med sina blifvande husmödrar, så att de på förhand lära känna hvarandra.
Med de utgångna skyddslingarna söker hemmet städse, så vidt möjligt är,
upprätthålla förbindelsen och på sista tiden hafva anteckningar börjat föras angående
deras senare lefnadsöden.
Stiftelsens tillgångar utgöras af fastigheten, uti 1905 års revisionsberättelse
upptagen till 280,132 kronor, samt inventarier, bokförda till ett värde af 11,507
kronor. Utgifterna för hemmets verksamhet belöpte sig för samma år till 19,663
kronor 75 öre. För bestridande af dessa funnos att tillgå: anslag af fångvårdsstyrelsen,
1,000 kronor, bidrag af Stockholms stads fattigvårdsnämnd, 4,830 kronor
95 öre, årsafgifterna af medlemmarna uti stiftelsen, 2,880 kronor, samt inkomsten
142
af kvinnornas arbete, 2,730 kronor 49 öre. Bristen fylldes genom frivilliga gåfvor
och bidrag. De af fångvårdsstyrelsen och fattigvårdsnämnden gifna anslagen äro
till sin storlek beroende på antalet å hemmet vårdade kvinnor, som å fängelse
undgått bestraffning och i Stockholm äga hemortsrätt.
Omfattningen och resultatet af hemmets verksamhet framgår af följande
sammanställning.
År | Kvar- varande från före-gående | Intagna under året | Summa vårdade |
|
| A f | gångna |
|
| Kvar- varande till följande år | |
Sända i | Sända till an-höriga | Sända | Afgått i | Rymda | Bort- visade | Utan anteck- ning | |||||
1896 | _ | 15 | 15 | _ | 1 | _ | _ | _ | — | 5 | 9 |
1897 | 9 | 30 | 39 | 5 | 2 | — | 7 | 5 | 1 | 10 | 9 |
1898 | 9 | 8 | 17 | 1 | — | 2 | 2 | 1 | — | 3 | 8 |
1899 | 8 | 9 | 17 | 1 | — | — | — | — | — | 6 | 10 |
1900 | 10 | 6 | 16 | 1 | — | — | — | — | — | 4 | 11 |
1901 | 11 | 2 | 13 | 2 | — | — | — | — | — | 1 | 10 |
1902 | 10 | 18 | 28 | — | — | — | — | — | — | 8 | 20 |
1908 | 20 | 22 | 42 | 4 | 1 | 1 | — | 2 | 1 | 12 | 2 L |
1904 | 21 | 15 | 36 | 3 | — | — | 1 | 2 | 1 | 5 | 24 |
1905 | 24 | 15 | 39 | 5 | 1 | 2 | 3 | — | 2 | 1 | 25 |
S:a | 122 | 140 | 262 | 22 | 5 | 5 | 13 | 10 | 5 | 55 | 147 |
De å hemmet förda anteckningarna äro synbarligen mycket knapphändiga, då i
det närmaste hälften af de afgångna måst uppföras i kolumnen »utan anteckning».
Af de 13 skyddslingar, som »afgått i trotsigt sinne», hafva 6 återfallit i sitt
förra lif.
Enligt föreståndarinnans åsikt kunna å räddningshem af ifrågavarande slag gärna
mottagas intill 40 skyddslingar. En förutsättning härför vore dock, att kvinnorna
indelades i särskilda klasser, så att de nykomna bildade en särskild afdelning, från
hvilken de efter en viss minimitid och efter visad flit och stadgadt uppförande
uppflyttades i en högre afdelning. En dylik anordning, som man varit betänkt
att införa å hemmet, skulle helt visst visa sig synnerligen välgörande och lära
i43
skyddslingarna att bättre lägga band på sig än hvad under nuvarande förhållanden vore
fallet. Större hem, där storslöjd kunde bedrifvas, skulle blifva mera ekonomiskt
fördelaktiga än efter familjeprincipen ordnade hem, men säkerligen icke medföra
samma goda resultat som dessa. För kvinnor, hvilka icke kunde reda sig på egen
hand, borde inrättas särskilda arbetshem.
Föreningen “Räddande händers11 hem i Norrköping.
På initiativ af den vid tvångsarbetsanstalten för kvinnor i Norrköping anställde
predikanten W. Arbin bildades därstädes i slutet af år 1903 af några för räddningsarbetet
bland fallna kvinnor intresserade personer föreningen »Räddande händer»,
hvilken enligt de antagna stadgarna har till ändamål »att verka för räddning af
kvinnor, som hemfallit eller stå i fara att hemfalla åt prostitutionen». Detta sitt
mål har föreningen sökt förverkliga genom att i huset n:o 44 vid Pampgatan i
Norrköping för dylika kvinnor inrätta ett hem, där de sysselsättas med lämpligt
arbete och äro föremål för religiös vård och sedlig fostran i kristlig anda.
I enlighet med föreningens grundsatser mottagas endast ett mindre antal
skyddslingar. På grund häraf och då den lokal, i hvilken hemmet för närvarande
är inrymdt, är ganska liten, finnes plats endast för åtta skyddslingar. Alla platserna
äro ständigt upptagna och många, som önskat vinna inträde å hemmet, hafva i
brist på utrymme måst afvisas.
Rörande ordningen och villkoren för intagandet är intet annat stadgadt,
än att blifvande skyddsling skall utan någon som helst påtryckning, fullt frivilligt
uttala sin önskan om inträde och sitt beslut att, så länge hon vistas å
hemmet, rätta sig efter den ordning, som där är rådande. I regel äro skyddslingarna,
hvilka alla komma från tvångsarbetsanstalten i Norrköping, ganska unga
och utgöras till öfvervägande del af sådana, som förut varit intagna å andra räddningshem,
men af en eller annan anledning icke fått tvärstanna därstädes. Någon
anmälan till föräldrar och anhöriga eller till polismyndighet, att kvinna vunnit inträde
å hemmet, äger icke rum. Den, som är med venerisk sjukdom behäftad, mottages
icke,. så framt hon ej dessförinnan erhållit betryggande vård å sjukhus.
Hemmet står under ledning af en särskild styrelse. Den närmaste vården
om detsamma är anförtrodd åt en föreståndarinna, hvilken till sitt biträde har
erforderligt antal uppsyningskvinnor. Några särskilda ordningsregler äro icke fastställda.
Allt, som kan häntyda på att hemmet utgör en räddningsanstalt, undvikes
omsorgsfullt och i stället söker man vidtaga sådana anordningar, att detsamma
får karaktären af ett godt, men enkelt hem för vanliga arbeterskor. Rummen äro
enkelt, men trefligt möblerade. Med hänsyn till det begränsade utrymmet måste
flera skyddslingar dela rum, men hafva uppsyningskvinnorna sina sofplatser så
144
förlagda, att de jämväl under nätterna kunna tillse, att ordningen icke på något
sätt störes. Några särskilda anordningar med sofrummens stängning äro icke
vidtagna. Kosthållet är ungefär detsamma som uti ordentliga arbetarfamiljer. I
fråga om klädsel få skvddslingarna så långt möjligt är följa sin egen smak och
allt, som kan stöta på någon slags uniform, undvikes sorgfälligt.
Uti arbetet för kvinnornas upprättelse söker man i största möjliga mån taga
hänsyn till hvars och ens särskilda individualitet. Själfva uppfostran går förnämligast
ut på att hos dem väcka och underhålla en sann gudsfruktan äfvensom att vänja
dem vid regelbundet arbete och ett rätt bruk af friheten. Då skyddslingama vid sitt
inträde i hemmet ofta äro i hög grad både fysiskt och psykiskt svaga, få de till
en början endast lättare arbete, som sedermera ökas i den mån deras krafter tilltaga.
I allmänhet sysselsättas de med trikåstickning och inomhus förefallande göromål.
Arbete utomhus förekommer icke. För att de icke skola känna sig såsom
skyddslingar å ett räddningshem utan som fria arbeterskor, erhålla de ersättning
för sitt arbete antingen i form af årslön eller veckopenning eller också,
hvilket är det vanligaste, betalning för hvarje särskild arbetsprestation. Sina penningar
få de själfva förvalta fast under kontroll af föreståndarinnan. Så långt
förtjänsten därtill förslår få skyddslingama själfva bekosta sin klädsel och bidraga
till sitt underhåll. De besparingar, som kunna uppstå, användas till inköp af utstyrsel,
då de lämna hemmet.
Under början af sin vistelse å hemmet få skyddslingama endast i sällskap
med någon af uppsyningskvinnorna lämna hemmets område. I den mån de tillväxa
i sedlig styrka, erhålla de emellertid större frihet och få då längre eller kortare
stunder gå ut ensamma. Innan de lämna hemmet, hafva de någon tid fullständig
frihet att komma och gå, när de vilja, blott icke den inom hemmet rådande
ordningen därigenom störes.
För visad flit i arbetet eller godt uppförande erhålla skyddslingama icke
några särskilda belöningar, men för att bereda dem någon omväxling anordnas
understundom små tillställningar vid födelse- eller namnsdagar. Därjämte få de
ibland lof att i sällskap med någon af uppsyningskvinnorna bevista mera oskyldiga
nöjen såsom skioptikonförevisningar m. in. Bestraffningar förekomma icke. Beträdes
skyddsling med någon förseelse i ett eller annat hänseende, erhåller hon
endast allvarliga tillrättavisningar af föreståndarinnan eller af hennes biträden.
Skulle förseelsen vara af svårare art, afvisas hon från hemmet, men kan dock få
återvända dit, därest hon visar uppriktig ånger och kan utan fara för de andra
skyddslingarnas förförelse mottagas.
Rörande tiden för vistelsen å hemmet är icke något särskild! bestämdt, utan
är detta beroende på huru länge kvinnan själf vill kvarstanna. Hon äger
nämligen full frihet att när som helst lämna detsamma. I den mån sådant är möjligt
söker hemmet bereda afgående skyddslingar lämpliga platser som tjänarinnor
145
vare sig i stad eller på landet. Med de kvinnor, hvilka såsom återupprättade
lämna hemmet, söker man, såvidt möjligt är, att genom brefväxling eller på annat
sätt bibehålla förbindelse. Vissa anteckningar föras öfver deras senare öden, men
dä verksamheten endast pågått ett par års tid, hafva några exakta upplysningar
rörande resultatet af räddningsarbetet icke kunnat lämnas.
De med hemmets verksamhet förenade kostnaderna bestridas hufvudsakligen
genom frivilliga gåfvor och bidrag samt inkomsten af det arbete, som af skyddslingarna
utföres. Därjämte har hemmet att tillgå räntan å en donation på 500
kronor samt de årsafgifter af minst 1 krona, som af föreningens ledamöter erläggas.
Härtill kommer slutligen ett anslag af fångvårdsstyrelsen, växlande mellan 500 och
700 kronor, beroende på antalet å hemmet intagna skyddslingar.
Enligt hvad hemmets stiftare meddelat, synas de tillämpade grundsatserna
medföra ett godt resultat och göra, att kvinnorna gärna söka vinna inträde därstädes.
Af största vikt vore, att hemmet finge karaktären af ett verkligt hem,
där alla kände sig såsom medlemmar af en familj. Genom det dagliga nära umgänget
med de inom hemmet såsom biträden anställda kvinnorna och det inflytande
dessa utöfvade, droges skyddslingarnas håg och intresse så småningom bort från deras
förra lif och gjorde dem mera mottagliga för religiös och sedlig påverkan. En anordning
af synnerligen god verkan vore också, att skyddslingarna själfva finge uppbära och
förvalta sin arbetsförtjänst. Därigenom vunnes, att de icke l^ehöfde dag efter dag
gå med den förödmjukande känslan af att vara intagna å ett räddningshem, utan
kunde känna sig som vanliga fria människor. De finge mera intresse för arbetet
samt förvärfvade sig en viss vana att handhafva penningar, så att inkomster och
utgifter ginge ihop.
Kvinnliga småbrukskolonien Emmaus vid Norrtälje.
På våren 1905 inköpte förutvarande föreståndarinnan vid »Hemmet Fristad»
fröken Maria Winqvist en liten egendom i närheten af Norrtälje i afsikt att därstädes
under form af en s. k. jordbrukskoloni anordna ett räddningshem för
unga kvinnor, som på ett eller annat sätt råkat på villovägar, särskilt sådana,
som hemfallit åt yrkesmässig osedlighet. Efter det erforderliga reparationsarbeten
å åbyggnaderna under sommaren verkställts, började hemmet sin verksamhet på
hösten samma år under benämningen »Kvinnliga småbrukskolonien Emmaus».
Kolonien, hvilken är anordnad såsom ett småbruk och uteslutande drifves
med kvinnlig arbetskraft, omfattar ett vid stranden af Norrtälje viken synnerligen
vackert beläget område af ungefär 20 tunnland, däraf hälften åker och återstoden
ängs- och skogsmark. Den egentliga hufvudbyggnaden utgöres af en s. k. stor
19
-
146
stuga, hvilken å nedre botten inrymmer ett större samlingsrum, kök samt rum för
hushållsföreståndarinnan. I våningen en trappa upp finnas en mindre hall, sofrum
för föreståndarinnan samt för fyra å fem skyddslingar. Å vindsvåningen äro inredda
rum för ytterligare fem skyddslingar samt för ett af föreståndarinnans biträden,
De öfriga byggnaderna å kolonien utgöras af s. k. väfstuga och lillstuga, ladugård,
svin- och hönshus, samt ett större uthus, innehållande vagn- och redskapslider m. m.
A kolonien kunna för närvarande mottagas nio skyddslingar. Hittills hafva
alla platser varit besatta och ett stort antal inträdessökande hafva i brist på utrymme
måst afvisas. I den mån erforderliga medel kunna anskaffas, komma dock
ytterligare några platser att beredas. För inträdet å kolonien finnas icke några
särskilda regler fastställda, men följer man dock därvid vissa bestämda grundsatser.
Sålunda mottagas icke gärna andra kvinnor än sådana, som äro i åldern 15—30
år. I regel anmäla de sig fullt frivilligt och någon särskild rekommendation
erfordras icke. Understundom händer det dock, att föreningar eller enskilda personer
göra framställning om att af dem omhändertagna kvinnor måtte beredas
plats därstädes. Har inskrifven prostituerad mottagits, göres därom anmälan
till vederbörande polismyndighet. Någon underrättelse till föräldrar eller anhöriga
aflåtes däremot icke, men söker hemmet förmå skyddslingarna att själfva träda i
förbindelse med dem. Någon läkarundersökning med hänsyn till förefintligheten
af veneriska sjukdomar äger icke rum.
Kolonien förestås af fröken Winqvist, hvilken personligen leder och öfvervakar
arbetet, biträdd af erforderligt antal medhjälperskor. Då hemmet är ordnadt
såsom ett småbruk, utgöres elevernas hufvudsakliga sysselsättning af arbete utomhus
å åker och äng, i trädgård och ladugård. Allt förekommande arbete utföres af
skyddslingarna, utom det allra tyngsta, för hvilket man anlitar hjälp af en i närheten
boende mansperson. För arbetets underlättande finnas alla erforderliga redskap
och maskiner. I den mån arbetet med jordbruket och i ladugården därtill
lämnar tid, sysselsättas skyddslingarna med sömnad och väfnad såväl för eget
behof som för afsalu, hvarjämte de få deltaga uti alla inomhus förefallande göromål.
Arbetet fördelas alltid så, att enhvar får på sin lott göromål, för hvilka hon
bäst lämpar sig. Undervisning lämnas i alla till ett småbruk hörande arbeten och
under vinteraftnarna jämväl i vanliga skolämnen.
Uti arbetet för kvinnornas upprättelse ingår en stark religiös påverkan.
Genom samtal med dem, såväl i enrum som under det dagliga arbetet, söker
föreståndarinnan väcka deras eftertanke och stödja dem i deras sträfvan att återgå
till en hederlig vandel. Som kvinnorna till största delen fört ett synnerligen
oregelbundet och lättjefullt lif, går hemmets verksamhet därjämte i afsevärd mån
ut på att vänja dem vid regelbundet och träget arbete. Dagen är för den skull
noga indelad. Klockan 6 f. m. få skyddslingarna stiga upp och börja arbetet,
som därefter pågår till kl. 7 e. m. med nödiga afbrott för hvila och måltider.
''47
Dessa senare, i hvilka föreståndarinnan alltid själf deltager, serveras på följande
tider: kl. 7 f. m. kaffe, kl. 9,,5 frukost, kl. 1 e. in. middag, kl. 4,IS kaffe och
kl. 7 kvällsvard. Kl. 8,30 på aftonen hålles bön, hvarefter skyddslingarna få gå
till sängs. Hvar och en har sitt särskilda sofrum, hvilket anses nödvändigt
för att hindra störande inflytelser från mindre goda kamrater. Stängning af sofrummen
under natten förekommer icke och anses ej heller behöflig, då någon af
personalen alltid sofver i samma våning som skyddslingarna och sålunda kan
öfvervaka, att intet ofog bedrifves.
Till skyddslingarnas förströelse anordnas ofta föredrag och diskussioner, sång
och musik. Då tillfälle därtill erbjuder sig, få de i sällskap med någon af biträdena
besöka Norrtälje och där bevista af föreningen K. F. U. K. anordnade fester eller
föredrag. För sitt arbete erhålla skyddslingarna icke någon kontant ersättning,
men väl för visad flit och godt uppförande premier i penningar, hvilka förvaltas
af hemmet och användas för deras räkning till inköp af kläder och dylikt. Premierna
utgå i form af viss procent af hvad som erhålles för de från kolonien
försålda produkterna. Medlen införas i en särskild kontrabok och utbetalas, då
skyddslingen afgår från kolonien. Skulle hon olofligen afvika, tillfalla de hemmet.
Några särskilda bestraffningar förekomma icke, endast allvarliga förmaningar och
tillrättavisningar. Visar skyddsling sig oförbätterlig eller utöfvar hon ett skadligt
inflytande på sina kamrater, afvisas hon från hemmet och får icke dit återvända,
såframt icke särskilt ömmande omständigheter föreligga.
Såsom förut nämnts undergå skyddslingarna icke någon läkarbesiktning före
inträdet å kolonien. Skulle fall af smittosam könssjukdom i svårare form inträffa,
måste vård å allmänt sjukhus äga rum. Mindre svåra fall, särskilt recidiv af
syfilis, behandlas däremot å hemmet af kvinnlig läkare. För att minska faran för
smittans spridning äro särskilda försiktighetsmått vidtagna och visa sig skyddslingarna
mycket villiga att iakttaga hvad till sjukdomens botande föreskrifves.
Under den tid kolonien varit i verksamhet har hälsotillståndet bland dem varit
mycket godt.
Rörande den tid skyddsling bör vistas vid kolonien är icke något särskilt
bestämdt, utan är detta beroende på huru de visa sig mottagliga för den fostran
hemmet gifver. Medan somliga ganska snart resa sig ur sitt förfall, synas andra
däremot gifva föga hopp om att någonsin kunna reda sig på egen hand, hvarför
man är betänkt på att låta dessa för alltid kvarstanna å kolonien såsom ett slags
trotjänarinnor. Då hemmet icke har någon karaktär af tvångsinrättning äro kvinnorna
oförhindrade att, när de vilja, lämna detsamma, men fordras dock af dem
en viss betänketid, innan de sätta sitt beslut i verket.
Några upplysningar angående resultatet af koloniens verksamhet har, med
hänsyn till den korta tid den ägt bestånd, icke kunnat lämnas. Anteckningar
därom komma dock att göras.
i+8
För bestridande af de med koloniens verksamhet förenade kostnaderna finnas
inga andra tillgångar än inkomsten af försålda produkter och arbeten samt gåfvor
och frivilliga bidrag. Meningen är, att så småningom upparbeta kolonien, så
att den kan bära sig själf.
Rörande det sätt, hvarpå räddningsarbetet bland dessa kvinnor lämpligast bör
bedrifvas, har koloniens föreståndarinna, hvilken en längre tid ägnat sig åt räddningsarbetet
bland fallna kvinnor, såsom sin mening framhållit, att det bästa
resultatet vunnes, om verksamheten baserades på den s. k. familjeprincipen och sålunda
omfattade endast ett mindre antal skyddslingar. Det enda sättet att kunna med
framgång inverka på dessa kvinnors förbättring vore nämligen, att de komme under
ett starkt personligt inflytande. Vid större anstalter eller inrättningar kunde föreståndarinnan
aldrig träda i det nära personliga förhållande till skyddslingarna som vid
ett mindre hem, hvaraf följden lätt blefve, att de sämre elementen utöfvade ett
demoraliserande inflytande på de öfriga. Ett räddningshem borde helst förläggas å
landet på icke allt för stort afstånd från en mindre stad. Vore det beläget i eller
i närheten af en större stad blefve dess arbete ständigt utsatt för en massa störande
inflytelser och svårigheter uppstode särskildt för skyddslingarnas behöriga öfvervakande.
För att skydda dem mot kamraters dåliga inflytande borde isoleringsprincipen så
mycket som möjligt komma till användning. Den inverkan de bättre elementen
kunde tänkas utöfva på de mera fördärfvade vore icke mycket att räkna med.
Det bästa föredömet måste alltid gifvas af föreståndarinnan och hennes biträden,
på hvilka ansvaret för hela arbetet hvilade.
Af stor betydelse för ett framgångsrikt arbete vore, om de olika räddningshemmen
kunde träda i närmare förbindelse med hvarandra och i viss mån samarbeta.
Mycket ofta inträffade, att kvinnor gång på gång läte sig intagas på räddningshem
för att undgå att dömas för lösdrifveri, men kort därpå återginge till sitt
förra lif. Uppenbart vore, att dylika individer icke väl lämpade sig för räddningsarbete.
De olika hemmen borde fördenskull stå i förbindelse med hvarandra, så att kännedom
kunde erhållas om dylika, för de bättre bland skyddslingarna synnerligen skadliga
element. Äfven ur annan synpunkt vore ett sådant samarbete önskvärdt. Då de
särskilda hemmen ofta arbetade efter olika metoder, kunde i visst fall det ena
hemmet vara lämpligare än det andra. Stode hemmen i närmare förbindelse
med hvarandra, kunde en inträdessökande hänvisas till just det hem, som vore
för henne det bästa.
Att afgöra, huruvida en å räddningshem intagen skyddsling blifvit definitivt
upprättad, vore nästan omöjligt. Äfven sådana kvinnor, som syntes påverkade af
hemmets verksamhet, återfölle ibland ganska snart i sitt förra lif, andra åter först
efter flera års förlopp. En afsevärd procent af de å räddningshem intagna kvinnorna
49
blefve dock med visshet räddade undan lasten och fördärfvet. Äfven om dessas
antal icke vore så stort, att det kunde sägas motsvara det nedlagda arbetet, borde
dock samhället känna det som en plikt att åt räddningsarbetet lämna sin hjälp.
Man finge nämligen icke förbise, att dessa kvinnors fall i hög grad förorsakades
af de inom samhället rådande missförhållandena.
VII.
Uppfostringsåtgärder i fråga om sexuellt vanartade
minderåriga.
Ett af de verksammaste medlen för prostitutionens bekämpande torde vara
att i möjligaste mån söka hindra unga flickor, som visa tecken till sedlig
förvillelse, att hängifva sig åt yrkesmässig otukt. Inseende den förpliktelse, som
i detta hänseende åligger samhället, har man också i flera länder sökt uppnå detta mål
genom att i lagstiftningen angående tvångsuppfostran taga hänsyn jämväl till det slag
af sedlig förvillelse, som får sitt uttryck i benägenhet för sexuell vanart. Genom
att samhället omhändertager sådan ungdom och bereder densamma uppfostran och
vård tilltäppes ett af prostitutionens starkaste tillflöden. Lagstiftningen angående
tvångsuppfostran får sålunda en stor, om än indirekt, betydelse äfven för bekämpandet
af de smittosamma könssjukdomarnas spridning.
Äfven i vårt land har man under senare tiden börjat inse vikten häraf. Genom
lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn
den 13 juni 1902 har tillfälle beredts att omhändertaga jämväl sådan ungdom,
som visar vanart genom sexuella förvillelser. Då emellertid denna lag, med visst
undantag, endast är tillämplig på barn, som äro under 1 5 år, ligger det i sakens
natur, att den icke kan vara af någon större betydelse i det afseende, hvarom här
är fråga. Den sexuella vanarten plägar ju i regeln icke komma till uttryck förrän
efter uppnådda 1 5 år. Det är förnämligast i åldern 15 —18 år, som denna vanart
framträder så ohöljdt. att den ådrager sig en allmännare uppmärksamhet. Men den
nuvarande lagstiftningen bereder icke någon möjlighet att vidtaga några som helst
åtgärder mot de i denna ålder varande vanartade flickorna, såframt de icke göra sig
skyldiga till handlingar, som falla under allmän strafflag. I sistnämnda fall äger
nämligen domstolen, därest straffet stannat vid böter eller fängelse i högst sex
5
månader och den brottsliges sinnesbeskaffenhet ocli omgifning samt graden af hans
förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda, förordna, att den minderårige skall i
stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.
Då det af skäl, som ofvan anförts, måste anses vara af synnerlig stor vikt,
att samhället icke står utan alla medel att ingripa mot eu vanart, som innebär de
största vådor för såväl individen som samhället, uppstod under toitgången af
kommitténs arbete fråga, huruvida icke sådana ändringar borde vidtagas i lagen
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn, att
densamma blefve tillämplig jämväl å i åldern 15 —18 år varande flickor, hvilka
redan förfallit eller kunna befaras förfalla till skörlefnad. Då emellertid tillståndet
bland nvssnämnda åldersklasser gifvetvis kunde antagas blifva bättre, i den mån nyssnämnda
lag hunnit verka och då en dylik lagändring i främsta rummet komrne att
blifva af betydelse för de större städerna, ansåg sig kommittén böra, innan beslut
i ämnet fattades, dels verkställa en statistisk undersökning angående lagens tillämpning
under den tid den varit i kraft, dels inhämta yttranden af barnavårdsnämnderna
i rikets större städer, huruvida den ifrågasatta lagändringen, enligt barnavårdsnämndernas
mening, vore önskvärd och möjlig att genomföra äfvensom angående de
kostnader, som däraf kunde föranledas.
Statistik angående barnavårdslagens tillämpning.
För erhållande af upplysningar angående barnavårdslagens hittillsvarande verkningar,
utsände kommittén därför i början af år 1907 frågoformulär till samtliga barnavårdsnämnder
i riket med begäran om upplysning angående antalet af barnavårdsnämnden
omhändertagna barn under de fyra år lagen varit i kraft. Resultatet af
den verkställda undersökningen framgår af följande här nedan intagna fyra tabeller.
152
Tab. I.
I sedligt hänseende försummade, af barnavårdsnämnderna omhändertagna barn.
| År 1903 | År 1904 | År 1905 | År 1906 | |||||||||
Gossar | Flickor | S:ma | Gossar | Flickor | CG 3 p | Gossar | Flickor | CO g p | Gossar | Flickor | 00 B p | ||
Stockholms stad |
| 65 | 74 | 139 | 62 | 67 | 129 | 68 | 40 | 108 | 37 | 29 | 66 |
Stockholms | läns lb | 2 | 1 | 3 | 3 | 1 | 4 | 5 | — | 5 | 14 | 9 | 23 |
| stdr |
| - |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Uppsala | „ ib | 5 | — | 5 | 1 | — | 1 | — | 1 | i | — | 1 | 1 |
| stdr | 4 | 7 | ii | 1 | 1 | 2 | i | 1 | 2 | 2 | 1 | 3 |
Södermanlands | „ ib | 1 | 1 | 2 | 2 | 1 | 3 | 3 | 2 | 5 | 1 | 4 | 5 |
| stdr | — | — | — | i | — | 1 | 1 | — | i | — | — | — |
Östergötlands | „ ib | — | — | — | — | — | — | 5 | i | 6 | 4 | 4 | 8 |
| stdr | — | — | — | — | — | — | 3 | 3 | 6 | 4 | 5 | 9 |
Jönköpings | „ lb | 7 | 6 | 13 | 4 | 2 | 6 | 5 | 2 | 7 | 6 | 3 | 9 |
| stdr | 5 | 13 | 18 | 6 | 4 | 10 | 2 | i | 3 | — | 1 | 1 |
Kronobergs | „ lb | — | — | — | — | — | — | 1 | — | 1 | — | 1 | 1 |
| stdr | i | 1 | 2 | 1 | 2 | 3 | 1 | — | 1 | 1 | — | 1 |
Kalmar | „ ib | 10 | 4 | 14 | 6 | 3 | 9 | 8 | 9 | 17 | 12 | 6 | 18 |
| stdr | — | _ | — | 4 | 2 | 6 | 1 | 6 | 7 | 4 | 5 | 9 |
Gottlands | „■ lb | — | 1 | 1 | — | i | 1 | — | 1 | 1 | — | i | 1 |
| stdr | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Blekinge | „ lb | — | — | — | 5 | — | 5 | 7 | 7 | 14 | 8 | 6 | 14 |
| stdr | 10 | 6 | 16 | 10 | 4 | 14 | 20 | 11 | 31 | 15 | 3 | 18 |
Kristianstads | „ lb | 9 | 2 | 11 | 1 | — | 1 | 1 | 2 | 3 | 2 | — | 2 |
| stdr | — | 2 | 2 | 1 | — | 1 | — | i | 1 | — | — | — |
Malmöhus | .. lb | — | _ | — | 1 | 1 | 2 | 1 | 2 | 3 | 5 | 4 | 9 |
| stdr | 3 | 5 | 8 | 9 | 3 | 12 | 17 | 18 | 35 | 19 | 19 | 38 |
Hallands | „ lb | — | — | — | 1 | — | 1 | 1 | — | 1 | 1 | — | 1 |
| stdr | 1 | — | 1 | 4 | — | 4 | — | — | — | 1 | 1 | 2 |
Göteborgs o. Bohus | „ lb | 3 | — | 3 | 2 | — | 2 | 8 | — | 8 | 12 | 4 | 16 |
| stdr | 4 | — | 4 | 2 | — | 2 | 2 | 3 | 5 | 1 | 1 | 2 |
Transport | 130 | 123 | 253 | 127 | 92 | 219 | 161 | in | 272 | 149 | 108 | 257 [ |
153
| År 1903 | År 1904 | År 1905 | År 1906 | |||||||||
Gossar | Flickor | ep p | I Gossar | Flickor | ep p | Gossar | Flickor | ec 5 p | Gossar | Flickor | S:ma | ||
Transport | 130 | 123 | 253 | 127 | 92 | 219 | 161 | in | 272 | 149 | 108 | 257 | |
i Göteborgs stad |
| 1 | — | 1 | — | 1 | 1 | 6 | — | 6 | 12 | 7 | 19 |
Älfsborgs | läns lb | 1 | 2 | 3 | 3 | 3 | 6 | 5 | 6 | 11 | 5 | 4 | 9 |
| stdr |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 | 1 |
Skaraborgs | „ lb | 7 | 2 | 9 | 5 | 3 | 8 | 3 | 2 | 5 | 3 | 4 | 7 |
| stdr | — | 7 | 7 | — | 1 | 1 | — | 2 | 2 | 1 | 3 | 4 |
Värmlands | „ lb | — | — | — | i | — | 1 | 5 | — | 5 | 1 | — | 1 |
| stdr | — | — | — | i | 3 | 4 | 9 | 12 | 21 | 2 | 8 | 10 |
i Örebro | „ lb | 2 | 4 | 6 | i | 1 | 2 | 1 | 1 | 2 | 3 | 2 | 5 |
| stdr |
| 1 | i | — | — | — | — | 1 | i | 2 | 7 | 9 |
Västmanlands | „ lb | 6 | 2 | 8 | 5 | 1 | 6 | 5 | 1 | 6 | 6 | i | 7 |
| stdr | 3 |
| 3 | — | 2 | 2 | ii | — | 11 | 5 | i | 6 |
Kopparbergs | lb | 3 | 8 | 11 | 2 | 6 | 8 | 3 | 7 | 10 | 10 | 14 | 24 |
| stdr | 5 | 3 | 8 | — | 1 | 1 | — | 1 | 1 | 5 | 5 | 10 |
; Gäfleborgs | „ lb | 7 | 2 | 9 | 3 | 3 | 6 | 5 | 6 | 11 | 3 | 1 | 4 |
| stdr | 11 | 12 | 23 | 11 | 6 | 17 | 6 | 8 | 14 | — | 1 | 1 |
j Västernorrlands | „ lb | 3 | 4 | 7 | 2 | 3 | 5 | 21 | 10 | 31 | 5 | 4 | 9 |
| stdr | 6 | 2 | 8 | — | — | — | 8 | 18 | 26 | 27 | 22 | 49 |
Jämtlands | „ lb | 2 | _ | 2 | — | 1 | i | 1 | 1 | 2 | 1 | 1 | 2 |
| stdr |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Västerbottens | „ lb | — | — | — | — | _ | — | — | — | — | — | 2 | 2 |
| stdr | — | i | 1 | — | 1 | i | — | 1 | 1 | — | 1 | 1 |
Norrbottens | „ lb | 3 | — | 3 | 4 | 1 | 5 | 10 | — | 10 | 14 | 1 | 15 |
| stdr |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| — |
|
| 190 | 173 | 363 | 165 | 129 | 294 | 260 | 188 | 448 | 254 | 198 | 452 |
Rikets landsbygd |
| 71 | 39 | no | 52 | 31 | 83 | 104 | 61 | 165 | 116 | 77 | 193 |
Rikets städer .... |
| 119 | 134 | 253 | 113 | 98 | 211 | 156 | 127 | 283 | 138 | 121 | 25! 11 |
Hela riket...... |
| 190 | 173 | 363 | 165 | 129 | 294 | 260 | 188 | 448 | 254 | 198 | 452 | |
20
154
Tab. II.
Vanartande, af barnavårdsnämnderna omhändertagna barn.
| År 1903 | År 1904 | År 1905 | År 1906 | |||||||||
Gossar | Flickor | CO 3 P | Gossar | Flickor | S:ma | j Gossar | Flickor | CO g p | Gossar | Flickor | S:ma | ||
Stockholms stad .. |
| 20 | 10 | 30 | 18 | 6 | 24 | 54 | 10 | 64 | 44 | 8 | 52 |
Stockholms | läns lb | 6 | — | 6 | 6 | — | 6 | 4 | — | 4 | 10 | — | 10 |
| stdr |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 | — | 1 |
Uppsala | „ lb | 4 | 1 | 5 | 4 | — | 4 | 2 | - | 2 | 3 | 1 | 4 |
| stdr | — | — | — | — | — | — | 1 | — | 1 | 1 | 1 | 2 |
Södermanlands | „ lb | — | — | — | 2 | — | 2 | 1 | - | 1 | 5 | 1 | 6 |
| stdr | 1 | — | i | 1 | — | 1 | — | ~~ | — | 1 | — | i |
Östergötlands | „ ib | 3 | — | 3 | 3 | — | 3 | 8 | 1 | 9 | 6 | — | 6 |
| stdr | 8 | 2 | 10 | 2 | — | 2 | 7 | — | 7 | 17 | 2 | 19 |
Jönköpings | „ lb | 1 | — | 1 | 1 | — | 1 | 3 | — | 3 | — | — | — |
| stdr | 16 | — | 16 | 1 | — | 1 | — | — | — | 2 | — | 2 |
Kronobergs | „ lb | — • | i | 1 | 1 | — | 1 | 1 | — | 1 | — | — | _ |
| stdr | — | — | — | — | 1 | 1 | — | — | — | 1 |
| 1 |
I Kalmar | ,, lb | 6 | — | 6 | 5 | — | 6 | 3 | — | 3 | 6 | 1 | 7 i |
| stdr | — | — | — | 3 | — | 3 | 1 | — | 1 | 2 | 1 | 3 |
I Gottlands | „ lb | — | — | — | 1 | — | 1 | — | — | — | 2 | — | 2 |
| stdr | 9 | 3 | 12 | 5 | — | 5 | 4 | — | 4 | 13 | — | 13 |
Blekinge | „ lb | 1 | — | 1 | — | — | — | 2 | — | 2 | 2 | — | 2 |
| stdr | 1 | — | 1 | 6 | — | 6 | 4 | — | 4 | 1 | — | 1 |
Kristianstads | „ ib | 7 | — | 7 | 4 | — | 4 | 5 | 1 | 6 | 9 | — | 9 |
| stdr | 1 | — | 1 | — | — | — | 3 | — | 3 | 2 | 1 | 3 |
Malmöhus | „ lb | 2 | — | 2 | 2 | — | 2 | 5 | 1 | 6 | 6 | — | 6 |
| stdr | 10 | 1 | 11 | 11 | 6 | 17 | 15 | 6 | 21 | 34 | 3 | 37 |
Hallands | „ lb | 4 | — | 4 | 7 |
| 7 | 7 | 1 | 8 | 6 | — | 6 |
| stdr | 3 | — | 3 | 2 | — | 2 | 4 | 1 | 5 | 2 | — | 2; |
Göteborgs- o. Bohus | „ ib | 10 | 5 | 15 | 6 | - | 6 | 14 | 1 | 15 | 4 | 1 | 5 |
| stdr | 1 | — | i | — | — | — | 3 | — | 3 | 4 | — | 4 1 |
Transport | 114 | | CO Öl | 137 | | 91 | 13 | 104 | 151 | 22 | 173 | 184 | 20 | 204 |
r55
5 | År 1903 | År 1904 |
| År 1905 | År 1906 | ||||||||
i Gossar | Flickor | Gp P | Gossar | Flickor | ce P | Gossar | Flickor | ce g p | Q o CA CA Sfi H | Flickor | ce g p | ||
| Transport | 114 | 23 | 137 | 91 | 13 | 104 | 151 | 22 | 173 | 184 | 20 | 204 |
Göteborgs stad |
| a | — | 3 | 13 | 1 | 14 | 20 | i | 21 | 14 | 3 | 17 |
Älfsborgs | läns lb | - | 2 | 2 | 1 | 2 i | 3 | 3 | - | 3 | 5 | — | 5 |
| stdr | - | — | — | 4 | — | 4 | - | - | — | 15 | 1 | 16 |
; Skaraborgs | „ ib | 3 | 2 | 5 | 3 | 2 | 5 | 5 | — | 5 | 3 | — | 3 |
1 | stdr | 3 | — | 3 | 4 |
| 4 | 2 | - | 2 | 3 | — | 3 |
i Värmlands | „ lb | 4 | i | 5 | 4 | i | 5 | 13 | - | 13 | 14 | 1 | 15 |
| stdr | — | — | — | 4 | — | 4 | 0 | — | 6 | 4 | — | 4 |
, Örebro | „ ib | 3 | _ | 3 | 3 | i | 4 | 4 | i | 5 | 7 | 3 | 10 |
| stdr | 7 | 3 | 10 | 22 | 5 | 27 | 5 | 2 | 7 | 13 | 1 | 14 |
J Västmanlands | „ ''b | - | — | — | — |
| — | 1 | — | 1 | 3 | — | 3 |
| stdr | 3 |
| 3 | 5 | 1 | 6 | 5 |
| 5 | 11 | — | 11 |
Kopparbergs | „ lb | 3 | 1 | 4 | 6 | 1 | 7 | ii | 2 | 13 | 12 | 4 | 16 |
| stdr | 4 | _ | 4 | — | - | — | 2 | — | 2 | 3 | — | 3 |
Gäfleborgs | „ lb | 5 | 1 | 6 | 6 | 1 | 7 | 10 | - | 10 | 16 | 1 | 17 |
| stdr | 6 | — | 6 | 3 | 2 | 5 | 6 | 1 | 7 | 3 | 2 | 5 |
Västernorrlands | „ ib | 4 | 3 | 7 | 6 | 3 | 9 | 9 | — | 9 | 15 | 1 | 16 |
| stdr | 7 | — | 7 | 3 | 1 | 4 | 3 | 1 | 4 | 7 | — | 7 |
Jämtlands | „ lb | 2 | 1 | 3 | 2 | — | 2 | 5 | — | 5 | 5 | — | 5 |
| stdr | i | — | i |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Västerbottens | „ ib | - | — |
| i | - | i | i | — | i | i | 1 | 2 |
| stdr |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2 | — | 2 |
Norrbottens | „ ib | 3 | — | 3 | 3 | — | 3 | 5 | 2 | 7 | 6 | 3 | 9 |
| lb | - | — | — | — | — | — | 2 | — | 2 | 2 | — | 2 |
| Hela riket | 175 | 37 | 212 | 184 | 34 | 218 | 269 | 32 | 301 | 348 | 41 | 389 |
i Rikets landsbygd ....... | 71 | 18 | 89 | 77 | 11 | 88 | 122 | 10 | 132 | 146 | 18 | 164 | |
Rikets städer . |
| 104 | 19 | 123 | 107 | 23 | 130 | 147 | 22 | 169 | 202 | 23 | 225 |
Hela liket |
| 175 | 37 | 212 | 184 | 34 | 218 | 269 | Öl ce | 301 | 348 | 41 | 389 |
156
Tab. III.
Samtliga af barnavårdsnämnderna omhändertagna barn.
| År 1903 | År 1904 | År 1905 | År 1906 | |||||||||
Gossar | Flickor | ''BUIIg | Gossar | Flickor | S:ma | Gossar | Flickor | S:ma | Gossar | Flickor | GG B P | ||
| Stockholms stad .. |
| 85 | 84 | 169 | 80 | 73 | 153 | 122 | 50 | 172 | 81 | 37 | 118 |
| Stockholms | läns Ib | 8 | 1 | 9 | 9 | 1 | 10 | 9 | — | 9 | 24 | 9 | 33 |
| stdr | - | - | — | — | — | — | — | — |
| 1 | — | 1 |
Uppsala | „ ib | 9 | 1 | 10 | 5 | - | 5 | 2 | 1 | 3 | 3 | 2 | 5 |
| stdr | 4 | 7 | 11 | i | 1 | 2 | 2 | 1 | 3 | 3 | 2 | 5 |
Södermanlands | ib | 1 | 1 | 2 | 4 | 1 | 5 | 4 | 2 | 6 | 6 | 5 | 11 |
| stdr | 1 | - | 1 | 2 | — | 2 | 1 | — | 1 | 1 | — | 1 |
Östergötlands | „ Ib | 3 | - | 3 | 3 | - | 3 | 13 | 2 | 15 | 10 | 4 | 14 |
| stdr | 8 | 2 | 10 | 2 | - | 2 | 10 | 3 | 13 | 21 | 7 | 28 |
Jönköpings | „ ib | 8 | 6 | 14 | 5 | 2 | 7 | 8 | 2 | 10 | 6 | 3 | 9 |
| stdr | 21 | 13 | 34 | 7 | 4 | ii | 2 | 1 | 3 | 2 | 1 | 3 |
Kronobergs | „ Ib |
| 1 | 1 | 1 | — | i | 2 | — | 2 | — | 1 | 1 |
| stdr | 1 | 1 | 2 | 1 | 3 | 4 | 1 | — | 1 | 2 | — | 2 |
Kalmar | „ ib | 16 | 4 | 20 | 11 | 3 | 14 | 11 | 9 | 20 | 18 | 7 | 25 |
| stdr | - | - | - | 7 | 2 | 9 | 2 | 6 | 8 | 6 | 6 | 12 |
Gottlands | „ Ib | - | 1 | 1 | 1 | 1 | 2 | — | 1 | 1 | 2 | 1 | 3 |
| stdr | 9 | 3 | 12 | 5 | - | 5 | 4 | — | 4 | 13 | — | 13 |
Blekinge | „ Ib | 1 | _ | 1 | 5 | — | 5 | 9 | 7 | 16 | 10 | 6 | 16 |
| stdr | 11 | 6 | 17 | 16 | 4 | 20 | 24 | 11 | 35 | 16 | 3 | 19 |
Kristianstads | „ Ib | 16 | 2 | 18 | 5 | — | 5 | 6 | 3 | 9 | 11 | — | 11 |
| stdr | 1 | 2 | 3 | i | — | i | 3 | 1 | 4 | 2 | 1 | 3 |
Malmöhus | „ Ib | 2 | — | 2 | 3 | 1 | 4 | 6 | 3 | 9 | 11 | 4 | 15 |
| stdr | 13 | 6 | 19 | 20 | 9 | 29 | 32 | 24 | 56 | 53 | 22 | 75 |
Hallands | Ib | 4 | - | 4 | 8 | — | 8 | 8 | 1 | 9 | 7 | — | 7 |
| stdr | 4 | - | 4 | 6 | - | 6 | 4 | 1 | 5 | 3 | 1 | 4 |
Göteborgs o. Bohus | Ib | 13 | 5 | 18 | 8 | - | 8 | 22 | 1 | 23 | 16 | 5 | 21 |
| stdr | 5 | - | 5 | 2 | - | a| | 5 | 3 | 8 | 5 | 1 | 6 |
Transport! | 244 | 146 | 390 | 218 | 105 | 323 | 312 | 133 | 445 | 333 | 128 | 461 |
157
| År 1903 |
| åi | 1904 |
| År | 1905 |
| År 1906 | ||||
Gossar | ! Flickor | ep P | Gossar | Flickor | Uj P | Gossar | Flickor | CZ2 g P | Gossar | Flickor | W | ||
Transport | 244 | 146 | 390 | 218 | 105 | 323 | 312 | 133 | 445 | 33.3 | 128 | 461 | |
Göteborgs stad |
| 4 | - | 4 | 13 | 2 | 15 | 26 | 1 | 27 | 26 | 10 1 | 86 |
Älfsborgs | läns lb | 1 | 4 | 5 | 4 | 5 | 9 | 8 | (1 | 14 | 10 i | 4 | 14 |
| stdr | — ; | — | — | 4 | - | 4 | - | - | - | 15 1 | 2 | 17 |
Skaraborgs | „ lb | 10 | 4 | 14 | 8 | 5 | 13 | 8 | 2 | 10 | 6 | 4 | 10 |
| stdr | a | 7 | 10 | 4 | i | 5 | 2 | 2 | 4 | 4 | 3 | 7 |
Värmlands | ,, lb | 4 | 1 | 5 | 5 | i | 6 | 18 | - | 18 | 15 | 1 | 16 |
l | stdr | — | — | — | 5 | 3 | 8 | 15 | 12 | 27 | 6 | 8 | 14 |
Örebro | „ ib | 5 | 4 | 9 | 4 | 2 | 6 | 5 | 2 | 7 | 10 | 5 | 15 |
i | stdr | 7 | 4 | 11 | 22 | 5 | 27 | 5 | 3 | 8 | 15 | 8 | 23 |
| Västmanlands | „ ib | 6 | 2 | 8 | 5 | i | 6 | 6 | 1 | 7 | 9 | 1 | 10 |
| stdr | 0 | — | 6 | 5 | 3 | 8 | 16 | - | 16 | 16 | 1 | 17 |
1 Kopparbergs | „ ib | 6 | 9 | 15 | 8 | 7 | 15 | 14 | 9 | 23 | 22 | 18 | 40 |
| stdr | 9 | 3 | 12 | — | i | 1 | 2 | 1 | 3 | 8 | 5 | 131 |
1 Gäfleborgs | „ lb | 12 | 3 | 15 | 9 | 4 | 13 | 15 | 6 | 21 | 19 | 2 | 21 |
1 | stdr | IT | 12 | 29 | 14 | 8 | 22 | 12 | 9 | 21 | 3 | 3 | 6 |
J J Västernorrlands | „ ib | 7 | 7 | 14 | 8 | 6 | 14 | 30 | 10 | 40 | 20 | 5 | 25 |
| stdr | 13 | 2 | 15 | 3 | 1 | 4 | 11 | 19 | 30 | 34 | 22 | 56 |
j Jämtlands | „ Ib | 4 | 1 | 5 | 2 | 1 | 3 | 6 | 1 | 7 | 6 | 1 | 7j |
| stdr | 1 | - | i | — | - | - | - | - | _ | - | - | - |
j Västerbottens | „ lb | — | — | — | 1 | — | 1 | 1 | - | 1 | i | 3 | 4 |
| stdr | — | 1 | i | — | 1 | 1 | - | 1 | 1 | 2 | 1 | 3 |
Norrbottens | „ lb | 6 | — | 6 | 7 | 1 | 8 | 15 | 2 | 17 | 20 | 4 | 24 |
| stdr | — | — | — | — | — | — | 2 | _ | 2 | 2 | - | 2 |
|
| 365 | 210 | 575 | 349 | 163 | 512 | 529 | 220 | 749 | 602 | 239 | 841 |
Rikets landsbygd |
| 142 | 57 | 1 199 | 129 | 42 | 171 | 226 | 71 | 297 | 262 | 95 | 357 |
Rikets städer . . |
| 223 | 153 | 876 | 220 | 121 | 341 | 303 | 149 | 452 | 340 | 144 | 484 1 |
Hela riket ..... |
| | 365 | 210 | ! 575 | I 349 | 163 | 512 | 529 | 220 | 749 | 602 | 239 | 841 |
158
Tab. IV.
Sammandrag.
| År 1903 |
| År 1904 |
| År 1905 |
| År 1906 |
| ||||
| Gossar | Flickor | CO 3 p | Gossar | Flickor | CO B p | Gossar | Flickor | co 3 p | Gossar | Flickor | W 3 P |
Samtliga af barnavårds■ |
|
| . |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
nämnderna omhänder-tagna barn. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Rikets landsbygd .......... | 142 | 57 | 199 | 129 | 42 | 171 | 226 | 71 | 297 | 262 | 95 | 357 1 |
Rikets städer ............. | 223 | 153 | 376 | 220 | 121 | 341 | 303 | 149 | 452 | 340 | 144 | 484 | |
Hela riket.................. | 365 | 210 | 575 | 349 | 163 | 512 | 529 | 220 | 749 | 602 | 239 | 841 |
I sedligt hänseende för-summade barn. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
Rikets landsbygd .......... | 71 | 39 | no | 52 | 31 | 83 | 104 | 61 | 165 | 116 | 77 | 193 |
Rikets städer .............. | 119 | 134 | 253 | 113 | 98 | 211 | 156 | 127 | 283 | 138 | 121 | 259 |
Hela riket ............... | 190 | 173 | 363 | 165 | 129 | 294 | 260 | 188 | 448 | 254 | 198 | 452 |
Vanar tade barn. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Rikets landsbygd ......... | 71 | 18 | 89 | 77 | 11 | 88 | 122 | 10 | 132 | 146 | 18 | 164 | |
Rikets städer ............ | 104 | 19 | 123 | 107 | 23 | 130 | 147 | 22 | 169 | 202 | 23 | 225 i. |
Hela riket ................. | 175 | 37 | 212 | 184 | 34 | 218 | 269 | 32 | 301 | 348 | 41 | 389 [ |
Uti det till rikets barnavårdsnämnder utsända frågoformulär angående tillämpningen
af barnavårdslagen, under den tid den varit i kraft, riktade kommittén jämväl
en förfrågan till barnavårdsnämnderna, huruvida, enligt hvad de hade sig bekant,
inom resp. distrikt funnes några flickor i åldern 15 —18 år, som förfallit eller kunde
befaras förfalla till skörlefnad. Resultatet af barnavårdsnämndernas svar framgår af
följande tabell:
J59
Tab. V.
Flickor, i åldern ij—18 är, som förfallit eller förmodas komma att
förfalla till skörlefnad.
Stockholms stad: Vid | 1904 års slut | 14 st. |
| |
flickor tvångsbesiktning. |
|
|
| |
Stockholms | län: lb | 2 |
| • |
|
| stdr | 1 |
|
Uppsala | „ | 2 |
| Obs. Björklinge: Bestämdt antal kan ej uppgifvas. |
Södermanlands |
| 2 |
|
|
Östergötlands | " ” | 6 | 3 | Östra Eneby: Finnas; antalet kan ej angifvas; j Björ säter: „ ,, „ „ |
|
| .. | — | Norrköping: „ „ ,, „ |
Jönköpings | »* | I |
| Båraryd: „ ,, .. ,, ,, |
Kronobergs | •» >» | t J 2 |
|
|
Kalmar |
|
|
|
|
|
| »» | — | Kalmar 0. Oskarshamn: „ „ |
Gottlands | »* ji | - |
|
|
|
|
| 3 | 1 |
Blekinge | »» »» | 1 |
| Asarum: <, .. |
Kristianstads | »? »» | 2 |
|
|
Malmöhus |
|
|
|
|
|
| „ | 11 | (Obs. Malmö, polisrapport: ii st.) |
Hallands | „ „ | — |
|
|
|
|
| 3 °) | °) Halmstad: »3 st. bekanta, men flera finnas nog.» |
Göteborgs och Bohus | >» ?5 | 2 |
|
|
(utom Götebofg) |
| .. | 5 |
|
Göteborg | >> »» | I I |
|
|
Älfsborgs | f) | 4 |
|
|
Skaraborgs | >• »> | 3 >» |
|
|
i6o
Värmlands Örebro | län: lb 3 stdr 20 b) ?» »* | Glafva: »Flera! Antalet svårt att fixera; lösaktigt lefverne.» |
Västmanlands Kopparbergs | M 2 tf It tf tf tf | • |
Gäfleborgs | tt V 4 „ c) | Högsbo: »Sådana finnas, men antalet kan ej uppges.» c) Gäfle: »Ett mindre antal i denna ålder.» |
Västernorrlands Jämtlands | » 2 „ 2 | Ytter-Lännäs: Finnas; obekant huru många. Gudmundrå: ,, |
Västerbottens Norrbottens Rikets landsbygd: 39 „ städer: 67 a) | tt tt tt 1 tt „ 4 | a) Obs. Stockholms läns städer, Malmö; Karlstad. |
161
Yttranden af barnavårdsnämnderna i vissa af rikets större städer
Såsom ofvan nämnts, beslöt kommittén att äfven inhämta yttranden åt barnavårdsnämnderna
i rikets större städer angående dels önskvärdheten och möjligheten
af att lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn
den 13 juni 1902 blefve tillämplig jämväl å i åldern 15 —18 år varande flickor,
hvilka förfallit eller kunde befaras förfalla till skörlefnad, dels ock angående kostnaderna
för en dylik utvidgning af lagens tillämplighetsområde. Yttranden hafva afgifvits
af barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg
och Gäfle, hvilka därvid anfört hufvudsakligen följande.
Önskvärdheten af att något på lagstiftningens väg göres för att minska antalet
af de kvinnor, som hemfalla åt prostitutionen, synes barnavårdsnämnden i Stockholm
uppenbar, och finner nämnden det äfven lämpligt att därvid bygges på de
redan existerande barnavårdsnämnderna. Skall dock något resultat af en dylik
lagändring vara att hoppas, synes det barnavårdsnämnden nödvändigt, att rätten
för barnavårdsnämnd att behålla en efter fyllda 15 år omhändertagen flicka utsträckes,
tills hon fyllt 21 år, enär i annat fall den tid hon får vara under allvarlig
omvårdnad i de flesta fall torde blifva för kort. Ehuru sålunda barnavårdsnämnden
till fullo behjärtar önskvärdheten af en dylik lagändring, kan den dock ické
underlåta framhålla, att en viss svårighet torde uppstå för barnavårdsnämnderna,
särskildt i de större städerna, att erhålla kännedom om hithörande fall, då barnavårdsnämnderna
därvid icke hafva den hjälp, som skolan lämnar i fråga om sådana
barn, som ännu befinna sig i skolåldern, men torde, huru än spörsmålet om
dylika kvinnors öfvervakande kommer att lösas, ett samarbete kunna åvägabringas
mellan barnavårdsnämnderna och den Händighet, som får ett dylikt öfvervakande
sig anförtrodt. Beträffande kostnaderna torde böra beaktas, att särskilda anstaltei
af liknande slag med de redan existerande skyddshemmen måste upprättas för
dylika flickor, och torde i följd däraf den ifrågasatta lagändringen medföra ganska
betydande utgifter. Hvad kostnadsfrågan i öfrigt angår, finner barnavårdsnämnden
det uppenbart, att någon ersättning för dessa flickors vård icke kan af deras föräldrar
utkräfvas utan att hela kostnaden för densamma måste drabba det allmänna.
Med allt erkännande af det önskvärda uti att åtgärder vidtagas i förevarande
syfte afstyrker dock barnavårdsnämnden i Göteborg för sin del den ifrågasatta
lagändringen. En utsträckning af nämndens uppdrag till uppfostran och omhändertagande
af flickor intill 18 års ålder, hvilka förfallit eller kunna befaras förfalla
till skörlefnad, skulle sannolikt högst betänkligt öka nämndens redan mycket omfattande
verksamhet samt säkerligen leda till, att särskild barnavårdsnämnd måste i
Göteborg inrättas. Men därigenom blefve nämnden beröfvad det stöd uti och det
21
Barnavårdsnämnden
i
Stockholm.
Barnavårdsnämnden
i
Göteborg.
IÖ2
Barnavårdsnämnden
i
Malmö.
Barnavårdsnämnden
i
Norrköping.
samband den nu äger med tolkskolans organ och som visat sig vara till synnerligt
gagn. Äfven om framdeles en sådan skilsmässa mellan barnavårdsnämnden och
folkskolestyrelsen genom ärendenas tillväxt kan blifva nödvändig, anser dock
nämnden, att därmed bör i det längsta möjliga anstå. Den nya uppgift, som
kommittén afser att tilldela nämnden, sammanfaller icke heller med nämndens nuvarande
/''Ärna vår dande verksamhet. De laster och anlag, som kommittén afser
att motarbeta, komma i de flesta fall icke till synes under skolåldern eller före
den dittills fastslagna åldersgränsen 15 år, och till bedömande af dessa 15 — 18-åriga
flickors sedliga utveckling skulle nämnden sakna det viktigaste material, som från
skolans sida står till buds angående nämndens nuvarande skyddslingar. Gifvetvis
lämpa sig icke heller de barnhem och skyddshem, som nämnden har till förfogande för
sin nuvarande verksamhet, för flickor af ifrågavarande slag. Och utan särskilda af
allmänna medel för ändamålet uppförda uppfostringsanstalter stode nog hvarje myndighet
maktlös. En myndighet med ett sådant uppdrag som det ifrågasatta synes
ock böra hafva en annan sammansättning, än barnavårdsnämnden äger, hvarvid i
första hand samhällets kvinnliga medlemmar borde tagas i anspråk. Utan kvinnornas
kraftiga medverkan vågar nämnden icke hoppas på framgång i denna sak.
Äfven kan ifrågasättas, huruvida icke kyrkorådets eller hälsovårdsnämndens allmänna
uppgifter äro närmare än barnavårdsnämndens besläktade med ifrågavarande
uppgift.
Barnavårdsnämnden i Malmö anser den af kommittén ifrågasatta lagändringen
i allo önskvärd. För sin del vet nämnden ingen för sådana olyckligas omhändertagande
lämpligare institution än barnavårdsnämnd. Icke heller synas några hinder
möta för sådan lags användning. Visserligen torde det för medlemmar i barnavårdsnämnderna
komma att vara förenadt med icke så litet obehag att nödgas kalla
inför sig sedligt förfallna flickor vid sådan ålder, men för liknande obehag kunna
de äfven nu icke gå helt fria. Dock kanske det i den tilltänkta nya lagen borde
ingå bestämmelsen, att för sådana fall barnavårdsnämndens beslut vid sammanträde
är giltigt, äfven om antalet närvarande på grund af samtliga kvinnliga medlemmars
bortovaro icke skulle, ordföranden oberäknad, uppgå till halfva antalet, ty fall komma
säkert före, där det skulle kännas högst motbjudande för särskilt de kvinnliga
medlemmarna att närvara. Nämnden förmenar tillika, att då sådana flickor naturligtvis
ej böra intagas å skyddshem för minderåriga vanartiga, och det för vederbörande
kommuner skulle blifva för betungande att anskaffa och underhålla mera
än ett skyddshem, bäst vore, att af staten upprättades tillbörligt antal sådana hem
för hela riket.
Barnavårdsnämnden i Norrköping anser önskvärdheten af den ifrågasatta lagändringen
i flere afseenden synnerligen stor. Enligt statistiska centralbyråns årsberättelse
för år 1903 har från 1870-talet till år 1903 inom åldern 15 — 20 år antalet oäkta
födelser ökats från 4,14 till ej mindre än 8,95 på hvarje tusental ogifta kvinnor
163
(år 1902 till och med 9,36). 1 åldern 20 — 25 år har likaledes skett någon
ökning, om ock mycket mindre, nämligen från 31,4 till 36,8, hvaremot i de
följande åldrarna antalet minskats, delvis högst betydligt. Följden har blifvit att,
medan under åren 1868 —1870 af samtliga barnaföderskor med oäkta barn endast
37 proc. voro under 25 år, så var detta fallet med 52 proc. och därutöfver
under åren 1900—1903. Beträffande utvecklingen efter år 1903 hade barnavårdsnämnden
icke tillgång till andra uppgifter än de, som kunnat inhämtas från pastorsämbetena
i Norrköpings tre territoriella församlingar. Enligt dessa uppgifter hade
af hela antalet barnaföderskor med oäkta barn i staden år 1904 31 (eller
13,36 proc.), år 1905 41 (eller 16,67 proc.) och år 1906 52 (eller 19,55 proc.)
icke uppnått 20 års ålder. I fråga om det stora flertalet af dessa minderåriga
barnföderskor kan med säkerhet antagas, att deras könsförbindelser varit af
lösaste beskaffenhet. Bland annat talar härför den omständigheten, att jämförelsevis
många af dem ådragit sig veneriska sjukdomar. Af de kvinnor, som från
och med år 1891 vårdats å stadens kurhus, hafva sålunda i medeltal 4 å 5 hvarje
år varit under 19 år. Säkert är också, att prostitutionen företrädesvis rekryteras
bland flickor af 15 — 20 års ålder. Enligt en af professor E. Welander
i hans »Bidrag till de veneriska sjukdomarnas historia i Sverige» meddelad statistik
hafva af de kvinnor, som under åren 1859 —1884 inskrefvos å Stockholms
stads besiktningsbyrå, 5 proc. blifvit inskrifna redan före fyllda 17 år, 26 proc. i
en ålder af 17—19 år och 40 proc. i åldern 20 — 24 år. Till belysning af
förhållandena i Norrköping kan anföras, att därstädes voro under år 1906 af
35 å besiktningsbyrån inskrifna ej mindre än 12 under 20 år (d. v. s. 34,29
proc. af de inskrifna). Denna siffra angifver dock, efter hvad stadens polismyndighet
upplyst, långt ifrån hela antalet flickor under 20 år, som ägna sig åt mer
eller mindre yrkesmässig otukt, enär å besiktningsbyrån icke inskrifvas andra än de,
som befunnits behäftade med venerisk sjukdom.
Att råda bot för nu omförmälda, sorgliga samhällsförhållanden, fortsätter barnavårdsnämnden,
låter sig visserligen icke göra enbart genom lagstiftning. Tvifvelsutan
skulle emellertid prostitutionens tillflöden betydligt hämmas, om passande skyddsuppfostran
kunde beredas flickor i åldern 15 —18 år, som förfallit eller kunna befaras förfalla
till skörlefnad. Ifrågasättas kan, om icke åldersgränsen borde sättas ännu något
högre än till 18 år. Mycket vore dock uppnådt redan därmed, att ingen flicka under
19 år finge ägna sig åt prostitutionen. Enligt sedlighetspolisens erfarenhet lära bland
dem, som prostituera sig, 17—18-åringama i flera afseenden vara de. svårhandterligaste
och för den offentliga anständigheten farligaste. För närvarande synes
samhället hafva alldeles för liten makt öfver sådana kvinnor och i allmänhet också
ägna dem alltför liten omvårdnad. Äfven om gällande lösdrifvarlag kan tillämpas
på dem — hvilket dock endast undantagsvis låter sig göra ■—- är därmed föga
vunnet, eftersom i regeln nog ingen nämnvärd förbättring åstadkommes därigenom,
Barnavårdsnämnden
i
Hälsingborg.
Barnavårdsnämnden
i
Gäfle.
164
att en flicka insattes på tvångsarbetsanstalt och där föres samman med kvinnor,
som äro djupare sjunkna och mera förhärdade än hon själf. I fråga om möjligheten
att genomföra den af kommittén ifrågasatta lagändringen vill barnavårdsnämnden
—- utan att ingå på de svårigheter, som därvid kunna möta — endast
erinra därom, att i tyska riket är genom gällande rätt 21 år satt såsom den
åldersgräns, intill hvilken, om vederbörande förbundsstat anser så lämpligt, minderårig
kan af »förmynderskapsdomstol» omhändertagas i och för skyddsuppfostran.
Hvad som därutinnan är möjligt i Tyskland, torde väl låta sig genomföras
äfven i vårt land, då det gäller en så viktig samhällsangelägenhet som denna.
Hvad slutligen beträffar de kostnader för det allmänna, som kunna föranledas
af en utsträckning af åldersgränsen för tillämpningen af lagen för uppfostran åt
vanartade m. fl., anser barnavårdsnämnden, att dessa kostnader under inga förhållanden
kunna eller få utgöra ett hinder för en dylik utsträckning. I själfva
verket synes dessa icke blifva synnerligen stora, enär flickor, som fyllt 1 5 år, tydligtvis
äro i stånd att genom arbete väsentligt bidraga till sitt underhåll, vare sig
de komma att öfverlämnas till enskilda hem eller till särskilda uppfostringsanstalter.
Emellertid har det visat sig, att nämnda lag redan med dess nuvarande begränsning
af åldersgränsen kommer att, i samma mån den bringas till full tillämpning,
medföra så dryga kostnader för särskildt de större städerna, att en ytterligare
ökning af kostnaderna för skyddsuppfostran måste för dessa blifva ganska betungande.
Barnavårdsnämnden anser därför, att ett tillökande af kommunernas skyldigheter
ifråga om vanartade och i sedligt afseende försummade minderåriga bör
åtföljas af en betydlig ökning af kommunernas rätt till bidrag af allmänna medel.
En dylik ökning synes så mycket mera påkallad, som hitintills statens uppfostringsbidrag
i vårt land varit jämförelsevis knappa mot hvad förhållandet är exempelvis
i Preussen, där staten ersätter */s af kommunernas kostnader för skyddsuppfostran.
Barnavårdsnämnden i Hälsingborg har för sin del kraftigt tillstyrkt den af
kommittén ifrågasatta lagändringen som både önskvärd och möjlig att genomföra.
Nämnden har emellertid förklarat sig icke hafva några möjligheter att göra något
uttalande angående de kostnader för det allmänna, som däraf kunna föranledas.
Upplysningsvis meddelas, att sedan barnavårdsinstitutionens tillkomst inom Hälsingborgs
stadsförsamling inalles fyra flickor under 15 år, hvilka förfallit eller befarats
skola förfalla till skörlefnad, omhändertagits af nämnden.
Barnavårdsnämnden i Gäfle har äfvenledes funnit det i hög grad önskvärdt,
att de af kommittén ifrågasatta bestämmelserna komma till stånd. Beträffande
möjligheten att genomföra desamma uttalar nämnden såsom sin åsikt, att
därför synes oundgängligen nödvändigt, att genom det allmännas försorg lämpliga
särskilda hem eller anstalter anordnas, där de ifrågavarande flickorna kunna
vinna den stadga i karaktären, som åter kan göra dem dugliga att inträda i det
165
normala samhällslifvet. Att bereda dessa vilsetörda plats i barnhem ellei skyddshem,
där flickor intagits åt" andra anledningar, synes nämligen icke kunna komma
ifråga med hänsyn till det ogynnsamma inflytande, som de sedligt förvillade skulle
kunna utöfva å de andra skyddslingarne. Vidare borde det, enligt nämndens åsikt,
vara staten, som upprättade och underhölle de hem eller anstalter, som mottoge
flickorna i fråga, åtminstone hvad anginge mindre samhällen än t. ex. Stockholm
och Göteborg. För ett samhälle, där endast ett ringa fåtal flickor af berörda art
funnes, blefve det alltför kostsamt att för dem anordna ett särskildt hem. Möjlighet
kunde ju finnas, att flera samhällen sammanslöte sig om ett hem, men erfarenheten
torde hafva visat, att en sådan sammanslutning icke är så lätt åstadkommen.
Och det synes därför, som om staten lämpligast borde sörja för att
dessa flickor finge den rätta vården.
Hvad slutligen angår de kostnader för det allmänna, som kunde föranledas af
den ifrågasatta lagändringen, så finner sig nämnden därom icke kunna meddela
annat yttrande, än att, på sätt är stadgadt om å allmän uppfostringsanstalt intagna,
ersättning för skvddslings vård och underhåll synes böra till någon del uttagas
åtminstone af skvddslings egna medel, om sådana finnas, och möjligen hos föräldrarna
till skyddslingen.
i66
Abolitionismens
uppkomst.
vin.
Abolitionismen.
Som bekant har under de senare årtiondena öfverallt uti de stora kulturländerna
pågått en synnerligen häftig strid mellan reglementeringssystemets anhängare
och motståndare. Medan de förra uti nämnda system sett det enda effektiva
medlet att hålla prostitutionen inom tillbörliga gränser och förebygga dess sanitära
vådor, hafva de senare eller abolitionisterna, utgående från den uppfattningen, att
reglementeringen af prostitutionen vore stridande mot allmän moral och gällande
rätt samt i sanitärt hänseende alldeles ineffektiv, ja till och med skadlig, påyrkat
densammas fullständiga afskaffande. Till en början föga uppmärksammad
och af reglementeringssystemets anhängare affärdad såsom en på okunnighet om
de verkliga förhållandena hvilande och på ovist nit grundad öfvergående agitation
har emellertid den abolitionistiska rörelsen fått allt större och större utbredning
och dess ideel'' allt mer och mer vunnit beaktande. Uti åtskilliga länder, där reglementeringssystemet
förut varit allena härskande, har abolitionismen fullständigt trängt
igenom, och lagstiftningen rörande prostitutionen och de smittosamma könssjukdomarna
ordnats i öfverensstämmelse med dess allmänna principer. Den stora framgång den abolitionistiska
rörelsen haft, har gifvetvis i främsta rummet berott på den bärande kraften
hos dess ideer och de uppenbara bristerna hos det system den bekämpat. Att
rörelsen så fort kunnat vinna allmän anslutning, torde åter få tillskrifvas den
ihärdiga ach intensiva agitation, som bedrifvits af den för den offentliga prostitutionens
bekämpande bildade internationella sammanslutningen Federationen.
Den abolitionistiska rörelsen leder sitt ursprung från England. Till följd af den
stora spridning de smittosammakönssjukdomarne i midten af 18oo-talet erhållit, särskildt
bland militären, hade parlamentet den 29 juli 1864 antagit en lag (the contagious
diseases prevention Act), hvarigenom reglementeringssystemet infördes i elfva
hamn- och garnisonstäder. Genom en ny lag den 11 juni 1866 (Act for the better
prevention of the contagiöus diseases in certain naval and militär}'' stations)
samt en tilläggslag af den 11 augusti 1869 blef systemet i åtskilliga hänseenden
utveckladt samt utsträckt till ytterligare åtta militärstationer.
Till eu början mötte den nya anordningen icke något egentligt motstånd. Reglementcringssystemet
tillämpades ju vid denna tid i flertalet af Europas länder och de
flesta såväl administrativa som medicinska myndigheter sågo i detsamma det enda
medlet att verksamt bekämpa de smittosamma könssjukdomarnas framfart. I den män de
nya lagarnas verkliga innebörd blef mera känd, började emellertid en häftig opposition
resas mot den nya lagstiftningen. De törsta protesterna, som utgingo tran
Rescue Societ/ i London, ett sällskap för upprättande åt fallna unga kvinnor både
icke någon vidare påföljd och detsamma var fallet med den agitation, som två kikare
från Nottingham, D:r Ch. Bell Tavlor och D:r Worth, sökte sätta i gång. Inseende
att kampen mot reglementeringen skulle blifva fruktlös, så långe icke landets
kvinnor togo del i densamma, beslöto nämnda båda läkare att söka intressera
kvinnorna för saken. I detta syfte hänvände de '' sig till Mrs. Josephine
E. Butter, hvilken sedan lång tid tillbaka deltagit uti räddningsarbetet för fallna
kvinnor. Mrs. Butler fattades genast af ett lifligt intresse för saken och beslöt
att helt och hållet ägna sitt lif åt densamma. Utgående från den uppfattningen,
att de nya lagarna stredo mot allmän lag, som tillförsäkrade alla medborgare lika
frihet, kränkte moralen och sårade anständighetskänslan, började Mrs. Butler en enerCT*lSk
agitation för att få akterna upphäfda. Under hennes inflytande och på hennes
fnitiativ bildades öfverallt i landet eu hel mängd föreningar och sällskap med
uppgift att verka för reglementeringens afskaffande. Den viktigaste bland dessa
sammanslutningar var det år 1869 bildade sällskapet »The Ladies national association
for the repeal of the contagious diseases aets», hvithet mlade ett synnerligen
energiskt arbete för väckandet af en allmän opinion mot de nya lagarna.
Detta underlättades i afsevärd män därigenom, att reglementeringens anhängare sammanstöta
sig i en förening med ändamål att få akterna utsträckta öfver hela landet,
särskilt till London med dess otaliga bordeller och otuktsnästen. Den narmaste
följden häraf var nämligen, att _ agitationen mot akterna fördubblades. Öfverallt
i landet bildades det ena abolitionistiska sällskapet efter det andra, och rörelsen
vann allt större och större anslutning inom alla samhällsklasser. Åtskilliga läkarsällskap,
de flesta religiösa samfund och ett stort antal af arbetarorganisationerna
intresserades för saken, och med olika medel och på skilda vägar arbetade de
för det gemensamma målet. Offentliga möten höllos, där frågan diskuterades
och mot akterna riktade resolutioner antogos. Genom talrika tidningsuppsatser,
flygblad och broschyrer bearbetades allmänheten och en mängd petitioner
om lagarnas upphäfvande ingåfvos till parlamentet. _
Under trycket af den allmänna opinionen i landet och till följd afen inom underhuset
väckt motion tillsatte regeringen år 1870 en kommission för att närmare studera
frågan. Uti sitt afgifna betänkande uttalade sig 16 af kommissionens ledamöter
för upphäfvande af den regelbundna besiktningen, medan endast 7 påyrkade densammas
bibehållande. Kommissionens uttalande gaf anledning till förnyade an
-
i68
strängningar från abolitionisternas sida. År 1872 fann sig den dåvarande liberala regeringen
föranlåten att för parlamentet framlägga ett förslag om akternas upphäfvande
och ersättande med en förordning rörande tvångsbehandling vid sjukhusen af prostituerade
kvinnor. Förslaget tillfredsställde emellertid hvarken det ena eller andra partiet
utan förkastades, och samma öde drabbade de motioner i ämnet, som under de
närmaste åren väcktes i underhuset.
Emellertid började abolitionisterna så småningom inse, att de svårligen skulle
inom rimlig tid uppnå målet för sina sträfvanden, om rörelsen begränsades till
England. De principer, som i akterna kommit till uttryck, omfattades ju allmänt i de
flesta af Europas länder och ansågos nästan såsom själfklara axiom för samhällets uppträdande
mot prostitutionen och de smittosamma könssjukdomarna. Reglementeringens
anhängare iramhöllo också ständigt systemets gynnsamma verkningar och sökte på allt
sätt göra propaganda för detsamma. På de flesta medicinska kongresser, som vid denna
tid afhöllos på kontinenten, stod frågan om att gifva reglementeringeu en internationell
karaktär ständigt på dagordningen. Tanken på att såsom motvikt mot dessa
reglementaristernas sträfvanden bilda ett internationellt abolitionistiskt förbund
började därför på allvar sysselsätta rörelsens ledare. Ett dvlikt förbund skulle
få den största betydelse för de abolitionistiska idéernas utbredning och blifva ett
lefvande uttryck för den solidaritet, som förefunnes mellan alla, som arbetade för
den allmänna moralens höjande. Frågan upptogs till diskussion på ett möte
i York den 25 juni 1874. På. förslag af Mrs. Butler beslöts här att till en
början företaga en undersökning, huruvida några sympatier för saken förefunnes å
kontinenten. En sådan verkställdes af de engelska damernas nationalförening och gaf till
resultat, att man kunde påräkna understöd af många framstående och inflytelserika
personer i åtskilliga länder.
För att verkställa de förberedande arbetena på förbundets bildande utsändes
Mrs. Butler på en studieresa till kontinenten. Med stor framgång och öfverallt emottagen
med intresse och sympati genomreste hon Frankrike, Schweiz och Italien, höll
offentliga möten och sökte på allt sätt intressera och vinna ledande personer för
sin sak. Efter återkomsten till England framlade Mrs. Butler resultaten af sin resa å en
generalkonferens mellan delegerade för de brittiska abolitionistiska föreningarna. Den 4
mars 1875 beslöt denna enhälligt bildandet af en internationell förening under namn af
Brittiska och kontinentala federationen för upphäfvande af prostitutionen, särskilt såsom
legaliserad eller tolererad institution, och detta beslut blef bekräftadt å det allmänna möte,
som den 19 mars 1875 afhölls i Liverpool af alla abolitionistiska föreningar i
Storbrittanien och Irland.
Det nya förbundet började nu ett kraftigt och framgångsrikt agitationsarbete.
De flesta abolitionistiska föreningar på kontinenten anslöto sig till den internationella
organisationen och nya sällskap bildades efter hand. Med särskild framgång bedrefs
agitationen i Italien och Schweiz, där en mängd framstående och inflytelserika personer
anslöto sig till rörelsen.
169
Redan år 1876 aihöll Federationen sin törsta konferens i London, men först
på den stora kongressen i Geneve år 1877, framträdde den nya föreningen med ett
officiellt program. Kongressen fördelade sitt arbete å tern särskilda sektioner: för
hygien, moral, socialekonomi, välgörenhet och lagstiftning. Dessa sektioners öfverläggningar
resulterade i följande resolutioner, hvilkas hufvudsakliga innehåll toide
här böra återgifvas, då de innefatta en uttömmande framställning af den äldre abolitionistiska
rörelsens innebörd.
Den hygieniska sektionen.
I.
Själfbehärskning i könsförhållanden är
en
dernas som folkens hälsa.
af grundvalarne för såväl indivi -
II.
Prostitutionen innebär en grundlig kränkning af hygienens laga
ar.
III.
Den offentliga hälsovårdens uppgift bör icke inskränkas till att öfvervaka och
förebygga sjukdomar, som kunna angripa befolkningen, utan framför allt gå ut på
att söka utveckla alla de för hälsan gynnsamma betingelser, som hafva sitt högsta
uttryck i den allmänna moralen.
IV.
Alla sedepolisiära system, som åsyfta en reglementering af prostitutionen,
hafva fullständigt misslyckats. Sektionen förkastar alla dessa system och stöder
sig därvid på, bland andra, följande skäl: Den obligatoriska läkarbesiktningen
af kvinnor är för den mänskliga naturen kränkande. Den kan endast omfatta ett
visst antal prostituerade. Då dylik besiktning är icke nog tillförlitlig för att upptäcka
den konstitutionella formen af de veneriska sjukdomarna och hindra deras
spridning, framkallar den endast en falsk säkerhet beträffande de undersökta kvinnornas
hälsotillstånd.
V.
Alla hinder, som för närvarande möta för de veneriska sjukdomarnas behandling
lika omsorgsfullt som andra sjukdomar å de af kommuner och korporationer
samt genom enskilda donationer upprättade sjukhusen, böra aflägsnas.
Resolutioner
vid kongressen
i Genéve
år 1877.
22
170
VI.
Ordningspolisen bör noga tillse, att anständigheten icke kränkes på gator och
allmänna platser, äfvensom undertrycka hvarje offentlig skandal, vare sig denna förorsakas
af män eller kvinnor.
Den moraliska sektionen.
%
I.
Utöfvandet af otukt är lika förkastlig hos män som kvinnor.
II.
Reglementeringen är ägnad att tillintetgöra idén om könens likställighet inför
den moraliska lagen.
in.
Hvarje system, som åsyftar en organisation af prostitutionen, lockar till otukt,
ökar antalet oäkta barn, framkallar hemlig prostitution samt sänker den allmänna
och enskilda moralens nivå.
IV.
Den obligatoriska besiktningen af kvinnor, grundvalen för reglementeringen,
är en skymf mot kvinnan, så mycket mera förhatlig, som den i grund fördärfvar
de olyckliga, som äro tvungna att underkasta sig densamma, samt till och med
hos de mest sjunkna tillintetgör den sista återstoden af blygsel.
V.
Den offentliga inskrifningen är ett ingrepp mot frihet och allmän rätt.
VI.
Ehuru staten är skyldig att lämna lika skydd åt båda könen, fördärfvar
den och nedsätter kvinnan genom reglementeringen.
VII.
Ehuru staten har till uppgift att skydda den minderårige och understödja
honom i hans kamp för det goda, lockar den honom i stället till otukt genom
att göra denna för honom lättare tillgänglig genom reglementeringen.
VIII.
171
Genom att tillåta otuktshus och göra utöfvandet åt otukt till ett regleradt
yrke gifver staten sin sanktion åt den omoraliska fördomen, att otukt är en nödvändighet
för mannen.
IX.
Upprop bör utfärdas till alla författare, förläggare, bokhandlare och kolportörer
att icke på något sätt gynna försäljning eller utspridande af dålig litteratur,
osedliga verk och obscena bilder.
Sektionen för välgörenhet.
I.
De idéer, som tillåta en reglementering af lasten, äro oförenliga med hvarje
räddningsarbete.
II.
Erfarenheten har visat, att reglementeringen af prostitutionen är ett stort
hinder för ett framgångsrikt räddningsarbete, emedan inskrifningen och läkarbesiktningen
strider mot den kvinnliga blygsamhetskänslan, som aldrig helt och hållet
kan hos kvinnan utplånas.
III.
Öfverallt böra inrättas räddningshem med så ringa penitentiär karaktär som
möjligt, enär sympati och kristlig kärlek äro de enda verksamma medel för de
fallnas återupprättande.
IV.
En internationell organisation bör åvägabringas för att hindra den s. k. hvita
slafhandeln och för att vaka öfver kvinnor, som söka anställning i främmande
länder.
Sektionen för lagstiftning.
I.
Då staten aldrig bör dagtinga med det onda eller uppoffra de konstitutionella
garantierna för intressen, hvilkas rättmätighet kan bestridas, har staten icke
rätt att reglementera prostitutionen.
172
II.
Den officiella reglementeringen af prostitutionen alstrar godtycke hos polisen
och kränker de hvarje individ, till och med den största brottsling, i lag tillförsäkrade
garantier mot godtycklig anhållan och häktning.
Den obligatoriska besiktningen strider mot allmän rätt. Enär denna rättskränkning
äger rum endast mot kvinnan, uppstår mellan henne och mannen en
stor olikhet; kvinnan göres endast till ett medel och behandlas icke mera såsom människa;
hon ställes utom lagen. Genom lastens reglementering kränker staten sin
egen strafflag, som förbjuder lockelse till otukt, och gör sig delaktig i dylik lockelse,
så vidt denna äger rum i lokaler eller genom kvinnor, som staten auktoriserar. Staten
fullgör sålunda icke sin skyldighet att utöfva förmynderskap öfver omyndiga.
III.
Syftet med reglementeringen uppnås icke, ty denna framkallar och utbreder
prostitutionen i stället för att minska densamma. Den hemliga prostitutionens tilltagande
i städer, hvarest otukten är reglementerad, är nog för att visa, att reglementena
allt oftare kringgås. De veneriska sjukdomarnas tilltagande och det ökade
antalet angrepp mot anständigheten i städerna bekräftar yttermera, att man ej når
målet genom reglementeringen.
IV.
Af det anförda framgår, att staten bör afstå från att eftersträfva det
hygieniska målet, så mycket mer som det icke gäller en yttre fara för det
allmänna hälsotillståndet, såsom vid epidemier, utan en fara, för hvilken man utsätter
sig med vett och vilja. Staten bör därför öfvergifva en administrativ och
godtycklig, procedur och återgå till den lagliga vägen; den bör nöja sig med
att i laga ordning förhindra allt, som strider emot allmän ordning och förmyndarskapet
öfver omyndiga.
V.
Staten bör straffa lockelse till otukt, föröfvad mot omyndige af bägge könen
och särskildt koppleri. Den bör strängt straffa omyndigas lockande till otukt, förbjuda
hvarje organiserande af prostitutionen, d. v. s. straffa hållandet af öppna och
allmänna otuktshus samt förhyrande af byggnader och lägenheter till sådant bruk.
Straffbestämmelserna rörande angrepp mot allmän sedlighet, provokation,
osedliga angrepp mot individerna, lockelser af minderåriga och olaga inspärrningar
böra bibehållas oförändrade.
173
VI.
I fråga om orsakerna till prostitutionen, sedd från juridisk synpunkt, bör
staten straffa förförandet af minderåriga, då detta sker med tillhjälp af falska löften.
Vidare bör tagas under öfvervägande huruvida icke staten bör föi att upprätthålla
likställigheten mellan könen, återinföra påbuden om efterforskande af faderskapet.
Den af sektionm för social-ekonomi
afgifna resolutionen förbigås, då den endast i någon mån har afseende å prostitutionen
och dess reglementering.
Förenämnda resolutioner, hvilka sedermera bekräftades å konferensen i Liége
år 1879 och i London år 1881, utgjorde under de närmaste tio åren det officiella
programmet för den abolitionistiska rörelsen uti Europas olika länder. Då emellertid
behofvet af en närmare precisering af rörelsens mål och allmänna principer gjoide
sig gällande, beslöts å en i London år 1886 afhållen, konferens, att antaga särskilda
stadgar för federationen. Ur dessa stadgar, som alltjämt äro gällande, torde
följande artiklar här böra återgifvas.
Mål.
Art. 1. Den abolitionistiska internationella federationen eftersträfvar upphäfvandet
af prostitutionen, särskilt betraktad såsom laglig eller tolererad institution.
Anseende den administrativa organisationen af prostitutionen som ett hygieniskt
misstag, en social orättvisa, en moralisk vidunderlighet och ett juridiskt brott,
anstränger sig federationen att uppväcka en allmän oppinion mot denna anordning.
Art. 2. Federationen, som är oberoende af hvarje politiskt parti, hvarje filosofisk
skola och hvarje religiös bekännelse, utgör .en frivillig sammanslutning
mellan personer, som önska bidraga till förverkligandet af dess mål.
Principer.
Art. 3. Såsom en internationell sammanslutning inskränker sig federationen
till en allmän förklaring af sina principer och öfverlämnar åt de nationella och lokala
sektionerna, grupperna och kommittéerna att bestämma, i hvilka särskilda hänseenden
gällande lagar böra reformeras.
Art. 4. På sedelagstiftningens område kräfver federationen människans själfbestämmanderätt,
som har sitt korollarium i den individuella ans\ arigheten.
Federationens
mål och allmänna
principer.
174
Å ena sidan fördömer den hvarje undantagsbestämmelse, som tillkommit under
förevändning att skydda sederna.
A andra sidan försäkrar den, att staten genom att upprätta en reglementering,
som vill skaffa mannen säkerhet och oansvarighet i lasten, omstörtar själfva ansvarighetens
begrepp, grunden för all moral.
Genom att låta de lagliga följderna af eu gemensam handling hvila på kvinnan
ensam, utbreder staten den föreställningen, att det finnes en särskild moral för
hvartdera könet.
Art. j. Anseende den enkla prostitutionshandlingen vara eu rent personlig
och privat sak, som endast angår vederbörandes samvete, och ej något brott,
förklarar federationen, att statens ingripande för att skydda sedligheten bör begränsas
till följande punkter:
Hvarje angrepp på blygsamheten, som göres eller försökes mot minderåriga
eller med dem likställda personer af båda könen, bör drabbas af straff. De
olika lagstiftningarna böra noggrannt bestämma villkoren för denna särskilda minderårighet.
Alla angrepp mot blygsamheten, fullbordade eller försökta genom våldsamma
eller svikliga medel mot personer af hvarje ålder och kön, böra beläggas med straff.
Offentligt förgripande på blygsamheten bör äfvenledes straffas.
Offentlig provokation till osedlighet och koppleri bör straffas, då det kan
konstateras utan att leda till godtycke och inrättandet af en särskild sedepolis.
De mått och steg, som vidtagas i angifna syfte, böra äga tillämpning på
såväl män som kvinnor.
Uti de fall, då koppleri faller under lagen, böra de, som betala kopplama
och draga fördel af deras handtering, betraktas som medbrottslingar.
Federationen förklarar, att staten hvarken bör pålägga en kvinna någon som
helst obligatorisk besiktning under förevändning af att skydda sederna eller underkasta
de prostituerade några som helst undantagsbestämmelser.
Som man af ofvannämnda resolutioner och stadgar finner, var den abolitionistiska
rörelsen på 1870- och 80-talen en öfvervägande idealistisk rörelse. Reglementeringen
bekämpades i främsta rummet, emedan den ansågs kränka vissa allmänna
rätts- och moralprinciper. Frågans samhällshygieniska sida sköts däremot i
bakgrunden och betraktades endast såsom en bisak. Huruvida reglementeringens
upphäfvande skulle medföra en höjning af de smittosamma könssjukdomarnas frekvens
och huru dessa sjukdomar skulle på verksammaste sätt kunna af samhället bekämpas,
voro spörsmål, med hvilka man i allmänhet föga befattade sig. I de resolutioner,
som antogos'' vid kongressen i Geneve, återfinnes endast en enda punkt, som har
afseende å könssjukdomarnas profylax, nämligen ett uttalande, att dessa borde i
175
fråga om sjukhusbehandling likställas med andra sjukdomar. Hvad prostitutionen
angick, borde, menade man, staten inskränka sig till att genom sociala och ekonomiska
reformer söka undanröja dess orsaker. Endast då de prostituerade gjorde
sig skyldiga till rena lagöfverträdelser, borde samhället mot dem ingripa.
Under de senaste årtiondena har inom abolitionismen framträdt flera olika
riktningar, hvilka i åtskilliga hänseenden skilja sig från den äldre abolitionistiska
uppfattningen. Gemensamt för dessa riktningar är, att man bekämpar reglementeringen
hufvudsakligen och i främsta rummet af samhällshygieniska skäl. Detta öfvervakningssystem,
hvilket tillkommit i akt och mening att hämma de smittosamma könssjukdomarnas
spridning, medtör, säger man, icke någon nytta i sanitärt hänseende.
Erfarenheten har nämligen ådagalagt, att reglementeringen icke har någon inverkan
på dessa sjukdomars frekvens. Där man trott sig kunna spåra eu sådan inverkan,
har denna i hvarje fall varit så ringa, att den saknar all praktisk betydelse. Då
reglementeringen således ur hygienisk synpunkt endast är en bedräglig illusion,
bortfaller hvarje skäl för dess bibehållande. Härtill kommer vidare, att den indirekt
verkar skadligt i sanitärt hänseende icke blott därutinnan, att en stor del af männen
i förlitande på reglementeringens effektivitet hängifva sig åt könsumgängen med inskrifna
kvinnor, utan äfven i så måtto, att den står hindrande i vägen för genomförandet
af verkligt rationella och effektiva åtgärder mot de smittosamma könssjukdomarna.
Man bekämpar således reglementeringen icke af någon speciell omsorg
för de prostituerade, därför att den innebär ingrepp i deras personliga frihet eller
är för det kvinnliga könet kränkande, icke heller därför att den strider mot vissa
sedliga grundsatser och principer, utan därför, att densamma är värdelös såsom
profylaktiskt medel mot de smittosamma könssjukdomarna eller åtminstone i hvarje
fall gör så ringa nytta, att den icke kan anses uppväga de olägenheter, hvarmed
den i andra hänseenden är förbunden.
Den moderna eller vetenskapliga abolitionismen, såsom dessa riktningar med
ett gemensamt namn understundom plåga benämnas i motsats till den äldre
abolitionistiska rörelsen, inskränker sig emellertid icke till att blott och bart påyrka
reglementeringens afskaffande. Den har äfven öppet öga för att staten icke
kan ställa sig likgiltig inför den fara de smittosamma könssjukdomarna innebära,
utan måste vidtaga planmässiga och målmedvetna åtgärder för deras bekämpande.
Härvid kan man emellertid icke inskränka sig till sådana mått och steg, som
närmast afse höjandet af befolkningens sedliga motståndskraft och undanröjandet
af en mängd bestående sociala missförhållanden. Huru beaktansvärda alla dylika
reformer än i och för sig må vara, äro de dock icke tillfyllest för att på ett verksamt
sätt motverka könssjukdomarnas spridning. Härför fordras verkligt positiva
åtgärder och därvid i främsta rummet en kraftig och verksam allmän profylax. Sålunda
bör allmänheten upplysas om ifrågavarande sjukdomars allmänna karaktär och
smittofarlighet, om deras fördärfliga verkningar för individen, samhället och släktet
Deri s. k.
moderna
abolitionis
men.
176
samt om vikten af att icke vårdslösa dem. För att förmå så många könssjuka
som möjligt att frivilligt söka läkarvård bör denna göras lätt tillgänglig och så
vidt möjligt vara kostnadsfri. I detta ändamål böra polikliniker inrättas, de allmänna
sjukhusen öppnas äfven för könssjuka och vården därstädes göras mera tilltalande.
Medan somliga bland de nyare abolitionisterna nöja sig med åtgärder af
nyssnämnda art, hålla däremot andra före, att man måste gå ännu längre och
jämväl tillgripa tvångsåtgärder af det ena eller andra slaget. Rörande den närmare
omfattningen och innebörden af dessa åtgärder äro däremot meningarna mycket
delade. Under det att somliga vilja inskränka dessa till ett minimum, tveka andra
icke att gå ganska långt i denna riktning; och man har till och med sett förslag
framkomma, som starkt påminna om reglementeringen och som i tillämpningen
skulle komma denna ganska nära. I allmänhet torde man kunna karaktärisera
denna riktning inom abolitionismen sålunda, att den ställer sig gynnsam mot en
tvångslagstiftning på ifrågavarande område under förutsättning, att den medför likhet
inför lagen för alla samhällsklasser, största möjliga likhet mellan könen och minsta
möjliga administrativa godtycke samt icke innebär onödiga inskränkningar i den
personliga friheten eller något, som kan anses i moraliskt hänseende betänkligt.
177
IX.
Reformrörelser i Sverige.
Den häftiga strid om reglementeringssystemets berättigande, som under de
senare årtiondena förts i de stora kulturländerna, har icke lämnat vårt land oberördt.
Äfven till oss har den abolitionistiska rörelsen spridt sig, och med stor energi och
uthållighet hafva dess anhängare fört fram sina idéer och inom vida kretsar vunnit
stark anslutning. Det synes därför vara på sin plats, att en kortfattad redogörelse
lämnas för den här i landet förda striden mot reglementeringssystemet.
Till Sverige infördes federationsrörelsen i slutet af år 1877 genom dåvarande
pastorn vid reformerta kyrkan i Stockholm Alfred Testuz. På dennes initiativ
bildades en svensk afdelning af den brittiska, kontinentala och allmänna federationen
med uppgift att verka för den allmänna sedlighetens befrämjande. Då ett af de
förnämsta hindren härför enligt afdelningens uppfattning utgöres åt den offentliga
prostitutionen, har afdelningen ansett sig böra till en början koncentrera sin verksamhet
på bekämpandet af den reglementerade prostitutionen. Dess närmaste mål
är därför att få alla förordningar och föreskrifter, genom Indika den offentliga
prostitutionen reglementeras, upphäfda. I detta sitt sträfvande ledes afdelningen af
de allmängiltiga grundsatser, federationen fastslagit för sin verksamhet.
Den första offentliga åtgärd den svenska federationsafdelningen vidtog var
aflåtandet af en skrifvelse till öfverståthållaren den 11 maj 1880, däruti hemställdes,
att reglementeringen af prostitutionen måtte upphäfvas. Då ifrågavarande skrifvelse
innefattar en utveckling af de olika skäl, federationens anhängare allt framgent brukat
andraga mot reglementeringen, torde en fullständigare redogörelse för dess innehåll
erbjuda åtskilligt af intresse. Enligt afdelningens uppfattning vore reglementeringen
förkastlig ur både moralisk, juridisk och hygienisk synpunkt. Ur moralisk synpunkt
vore reglementeringssystemet ohållbart afföljande skäl: Prostitutionen innebure
för samhället en hotande fara och borde därför kraftigt och med alla lagliga medel
beifras; men genom att reglementera lastens utöfvande och dymedelst lämna yrkesrättighet
åt dem, som idkade skörlefnad, gåfves åt densamma ett officiellt gillande,
som måste anses kränka all moral. Genom den yrkesrättighet, som i och med
inskrifningen i polisens tabeller faktiskt gåfves den prostituerade, och den »frisksedel»,
23
Federationsafdelningens
framställning
till öfverståthållaren
år
1880.
178
som åt henne lämnades, och af hvilken hon begagnade sig såsom ett intyg om lagberättigad
och oskadlig handtering, hade man förvridit den allmänna meningen och
hos såväl män som kvinnor framkallat den tro, att lasten vore ett »nödvändigt
ondt». Betraktade man åter systemet ur juridisk synpunkt, så erbjöde sig äfven
där betänkligheter. Vid en jämförelse af innehållet uti de för Stockholm utfärdade
»föreskrifter rörande uppsikten öfver prostituerade kvinnor» med 18 kap. strafflagen,
försvarslöshetsstadgan och instruktionen för Stockholms stads sundhetsnämnd, syntes
det ej kunna bestridas, att dessa »föreskrifter», tillkomna, som det ville synas, uteslutande
för att förekomma och undanröja syfilis och öfriga veneriska sjukdomars
härjningar, ingalunda öfverensstämde med de i försvarslöshetsstadgan gifna föreskrifter
för behandling af försvarslös person; att försvarslös, prostituerad kvinna finge, i
strid mot försvarslöshetsstadgan, opåtaldt år efter år uppehålla sig i hufvudstaden
och där fortsätta sin lättjefulla och samhällsvådliga skörlefnad; att ifrågavarande
försvarslösa, i stället för att enligt försvarslöshetsstadgans föreskrifter dömas till
allmänt arbete på viss tid, om de icke arbetade och iakttoge ordning och sedlighet
i sitt lefnadssätt, däremot tillhölies att punktligt infinna sig till besiktning och i
ifrigt iakttaga, hvad i och för deras angifna (i lagen med straff belagda) s. k. yrkes
regelmässiga bedrifvande erfordrades — allt under hot att i annat fall behandlas i
enlighet med bestämmelserna i förordningarna om försvarslösa och fattigvården; samt
att, ehuru allmänna lagen med straff beläde skörlefnad i alla former, således jämväl
den, som bedrefves af prostituerad kvinna, enligt »föreskrifterna» polismyndigheten
toge för godt och såsom öfverensstämmande med lag och rätt, att den försvarslösa
prostituerade kvinnan öppet förklarade sig bedrifva skörlefnad såsom yrke. Hvad
reglementeringens påstådda hygieniska nytta beträffade, talade den officiella statistiken
däremot. De hos polisen inskrifna kvinnorna utgjorde endast omkring 3 å 400,
under det att antalet af de s. k. hemligt prostituerade, eller de som undandroge
sig läkarbesiktningen, i hufvudstaden räknades i tusental. Af statistiken framginge,
att de veneriska sjukdomarna från och med 1860, då den år 1859 organiserade
reglementeringen började att tillämpas, ansenligt ökats. De sjukdomar, som voro kända
under den allmänna benämningen syfilis — till hvilkas bekämpande reglementeringssvstemet
speciellt blifvit antaget — hade en tydlig benägenhet att ökas, hvilket
kunde förklaras af systemets bristfälligheter. De sjukdomar, hvilkas antal reglementaristerna
hoppats kunna med framgång minska, spredes af män såväl som kvinnor,
hvilket tillintetgjorde värdet af reglementeringen. Systemet, ingifvande männen en
falsk säkerhet genom den frisksedel, som lämnades de prostituerade, ökade onekligen
antalet af smittans offer.
På grund af hvad sålunda anförts hemställde afdelningen, att öfverståthållaren
måtte taga det för Stockholm gällande reglementeringssystemet för prostitutionen
under förnyad ompröfning och därvid tillse, om ej, med borttagande af allt, som
vore för den moraliska känslan sårande och tjänade att gifva stöd åt den för samhället
179
farliga åsikten, att undantagsfall kunde tillåta kränkning af gudomliga och mänskliga
lagar, skulle kunna i stället för det dåvarande reglementet träda stränga lagliga åtgärder,
som skulle betrygga de sanitära fördelar, man ville vinna, men ur synpunkten
af prostitutionens kraftiga bekämpande.
Öfver den gjorda framställningen hördes förste stadsläkaren och hälsovårdsnämnden.
Förste stadsläkaren anförde därvid hufvudsakligen, att sedan långa
tider tillbaka stränga åtgärder å flera ställen vidtagits till prostitutionens bekämpande,
men alltid måst öfvergifvas, enär de, långt ifrån att motsvara ändamålet,
tvärtom ledt till ökad osedlighet och otukt. Då prostitutionen sålunda ej kunde
utrotas, utan måste tolereras, vore det samhällets rättighet och plikt att ordna den
på sådant sätt, att den så litet som möjligt i sedligt och hygieniskt afseende
åstadkomme skada. Då emellertid till en ordnad prostitution nödvändigt hörde
ett reglemente och det för Stockholm gällande vore såväl tidsenligt och humant
genomfördt som ock i alla viktigare delar öfverensstämmande med andra dylika
reglementen, afstyrktes på det bestämdaste bifall till den gjorda framställningen.
I likhet med förste stadsläkaren ansåg hälsovårdsnämnden, att ordningsmakten
omöjligen kunde genom några stränga åtgärder utrota prostitutionen. På grund af
den såväl här som i andra länder i sanitärt hänseende vunna erfarenhet, vore oundgängligen
nödvändigt, att prostituerade personer öfvervakades, då ju samhället hade
både rättighet och plikt att genom de prostituerades besiktning skydda sina medlemmar
mot ett af de förfärligaste sjukdomsgifter och tillika skulle begå en grymhet mot
de prostituerade själfva genom att hjälplöst öfverlämna dem åt det gräsligaste
kroppsliga elände samt dymedelst för dem omöjliggöra återgången till ett hederligt
yrke och en bättre lefnad. De'' officiella statistiska siffror, som anförts till
stöd för federationsafdelningens åsikt, att de i Stockholm utförda besiktningarna å
prostituerade ej motverkade spridningen af syfilis, tydde på raka motsatsen. Då
sålunda, enligt nämndens mening, besiktningens borttagande skulle hafva i alla
afseenden fördärfliga följder, måste nämnden på det bestämdaste afstyrka bifall till
den gjorda framställningen, såvidt den afsåge upphäfvandet af den besiktning af
prostituerade, som ägde rum.
Med framhållande af att det berättigade i fortvaron af reglementeringen i
väsentlig mån berodde därpå, huruvida federationsafdelningens uppfattning kunde
vara riktig, eller om icke reglementeringen i sin mån verksamt bidragit till hämmande af
könssjukdomarna och således vore ur sanitär synpunkt gagnelig, anhöll öfverståthållaren
hos Svenska läkarsällskapet, att sällskapet måtte meddela honom sin åsikt i ämnet.
Med anledning häraf tillsatte läkarsällskapet en kommitté för frågans behandling. Uti
sitt till sällskapet afgifna betänkande framhöll denna hufvudsakligen, att de i federationens
skrifvelse lämnade sifferuppgifter, vederbörligen rättade, långt ifrån att
visa en tillökning af de veneriska sjukdomarna efter den tid, då prostitutionen
började strängare öfvervakas, tvärtom för sagda tid ådagalade en bestämd minskning
Kvinnopetitionen
af år
1883.
Remissdebatten
i Andra
Kammaren
vid 1888 års
riksdag.
180
af dessa sjukdomar. På grund däraf och då i skrifvelsen saknades den bevisning
och utredning i fråga om den föreslagna reformens gagnelighet, som vore ett oeftergifligt
villkor för en framställning med ifrågavarande syfte, hemställde kommittén,
att sällskapet måtte, jämväl på de af förste stadsläkaren och hälsovårdsnämnden
anförda skäl, förklara prostitutionens stränga öfvervakande nödvändigt och inlägga
en protest mot »det mera om ovist nit än om insikt vittnande förslaget till upphäfvande
af det för Stockholm gällande prostitutionsreglementet». Med anledning
af kommitténs yttrande uppstod inom sällskapet en liflig diskussion, hvarunder
synnerligen skarpa omdömen fälldes om federationens verksamhet. Med alla röster
mot en beslöt sällskapet godkänna kommitterades förslag.
Uti sitt den 4 mars 1881 till federationsafdelningen afgifna svar, meddelade
öfverståthållarämbetet, att, då de i ärendet hörde på hygieniska skäl enstämmigt
afstyrkt bifall till den gjorda framställningen, ämbetet ansett densamma ej böra till
någon dess åtgärd föranleda.
Efter detta öfverståthållarämbetets afslag på federationens framställning dröjde
det ett par år, innan rörelsens anhängare åter inför vederbörande framburo sina
önskemål. Agitationen fortgick emellertid oafbrutet med täta möten och föredrag.
Denna resulterade uti en i midten af december år 1883 till Kungl. Maj:t ingifven,
af omkring 2,500 kvinnor undertecknad petition, däruti — under åberopande af
hufvudsakligen samma skäl som uti federationsafdelningens år 1880 till öfverståthållarämbetet
gjorda framställningen anförts —• hemställdes, att det för Stockholm
gällande reglemente för prostituerade kvinnor måtte upphäfvas samt hvarje osedligheten
ordnande polisförordning afskaffas; att vederbörande myndigheter såväl i Stockholm
som i andra Sveriges städer måtte anbefallas att utöfva en noggrannare tillsyn
öfver gatufridens upprätthållande; samt att de medel, som utginge till underhåll af
besiktningsbyråer m. m., måtte användas för inrättande af välordnade sjukhus samt
till understöd åt s. k. arbetshem och andra anstalter till skydd för värnlösa kvinnor.
Efter det öfverståthållarämbetet uti infordradt utlåtande anfört att, då några
förändrade förhållanden icke inträdt, sedan ämbetet haft frågan under ompröfning, och
ämbetet fortfarande ansåge, att, så länge de medicinska auktoriteterna enstämmigt
förklarade prostitutionsreglementets bibehållande vara nödvändigt, någon åtgärd näppeligen
kunde vidtagas med syfte att få samma reglemente upphäfdt, fann Kungl. Maj:t
vid ärendets föredragning den 22 februari 1884, med afseende å hvad öfverståthållarämbetet
anfört, sökandenas framställning icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd
föranleda.
Nästa gång prostitutionsfrågan bragtes på tal skedde detta inom Riksdagen.
Vid remissdebatten i Andra Kammaren ar 1888 uppträdde lektorP. Waldenström
och angrep det i hufvudstaden tillämpade reglementeringssystemet, särskilt från den
synpunkten, att detsamma strede mot lagen angående lösdrifvares behandling den 12
juni 1885. Enligt denna lag skulle såsom lösdrifvare behandlas enhvar, som utan
i B r
att äga medel till sitt uppehälle, förde ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstode
för allmän ordning eller sedlighet. Eu allmän tillämpning af lagen skulle
afskräcka många från att beträda otuktslastens bana och för dem, som redan beträdt
densamma, blifva ett medel att afbryta den. I stället för att tillämpa lösdrifvarlagen
hade emellertid öfverståthållarämbetet genom de för lösaktiga kvinnor utfärdade föreskrifterna
ordnat utöfvandet af en last allmän lag förbjöde och beläde med straff. Alla
andra brottslingar och lösdrifvare, som polisen kunde uppspåra, häktades, angåfves
och befordrades till de straff lagen bestämde, men detta slag af brottslingar åtnjöte
under vissa villkor polisens skydd, allt under det lagen sade, att de skulle straffas med
tvångsarbete från en månad till ett år samt vid upprepade förseelser ända till tre
år. Reglementet stadgade däremot, att om prostituerad kvinna underläte att ställa
sig till efterrättelse öfverståthållarämbetets föreskrifter, komme hon att behandlas i
enlighet med lagen om lösdrifvare och ådömas tvångsarbete från en månad till tre
år. Hon behandlades sålunda enligt lagen icke därför, att hon förde ett lastbart lif,
utan emedan han öfverträdde de föreskrifter, hvarigenom öfverståthållarämbetet bestämt
de villkor, under hvilka det vore henne tillåtet att utöfva lasten. Öfverståthållarämbetet
både sålunda med sitt reglemente suspenderat den allmänna lagen.
Under framhållande af ofvan angifna synpunkter ingick lektor Waldenström
m. fl. till justitiekansleren med en framställning angående reglementeringens upphäfvande.
Sedan öfverståthållarämbetet uti afgifvet yttrande bemött den gjorda framställningen
och framhållit den felaktiga utgångspunkten för klagandenas påståenden
resolverade justitiekanslersämbetet den 4 mars 1889 att, då stadgande^ i § 1 af
lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, gifna i syfte att bereda
polismyndigheterna möjlighet att vidtaga åtgärder till samhällets värnande mot faror
från vissa dess medlemmar, hvilkas förhållanden och lefnadssätt stämplade dem
såsom vådliga för allmän .säkerhet, ordning och sedlighet, icke innefattade ovillkorlig
föreskrift att alla sådana samhällsmedlemmar skulle underkastas den i lagen omförmälda
behandling såsom lösdrifvare, så snart de förutsättningar inträda under hvilka
dylik behandling lagligen kunde äga rum, utan frågan om och när den genom
sagde undantagslag medgifna lösdrifvarbehandlingen borde mot därtill hemfallna
personer anlitas, måste anses hafva gjorts beroende på myndigheternas pröfning af
förhållandena i särskilda fall, funne justitiekanslersämbetet hvad i ärendet förekommit
icke kunna föranleda till någon på justitiekanslersämbetet beroende åtgärd.
Vid 1888 års kyrkomöte väcktes i frågan eu motion af hofrättsrådet C. U.
Widström, hvaruti hemställdes, att kyrkomötet måtte till Kungl. Maj:t ingå- med
anhållan, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att de af polismyndigheten
meddelade reglementariska föreskrifter, såvidt därigenom prostitutionen organiserades
och sken af lagligt berättigande åt densamma lämnades, måtte varda undanröjda.
Det utskott, som behandlade motionen, var visserligen tveksamt om huruvida det
läge inom kyrkomötets befogenhet att upptaga till pröfning det ärende, hvarom
Framställning
till justitiekanslern.
Kyrkomötets
skrifvelse till
Kungl. Maj:t
1888.
182
Motion af H.
Tamm vid
1889 års
riksdag.
motionen handlade, och fatta beslut i den riktning, som föresloges. Men då motionen
blifvit till utskottet remitterad, utan att därvid från kyrkomötets sida någon
ringaste invändning i nämnda afseende gjorts, och då det förfärliga sakförhållande, som
i motionen berördes, vore af djupaste betydelse för vårt folks sedliga ställning och
på denna grund borde vara föremål för kyrkans innerligaste bekymmer, ansåge sig
utskottet, utan att ingå i pröfning af förslagets detaljer, ej böra eller kunna afstyrka
detsamma, utan hemställde, att motionen måtte af kyrkomötet bifallas. Detta blef
jämväl kyrkomötets beslut och afläts den 6 oktober 1888 skrifvelse till Kungl. Maj:t
i ämnet.
Öfver.den af kyrkomötet gjorda framställningen inhämtades yttrande af öfverståthållarämbetet
samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
samt Malmöhus län, hvilka samtliga hemställde, att skrifvelsen icke måtte till någon
åtgärd föranleda. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, hvars utlåtande
jämväl infordrades, ansåg sig däremot böra tillstyrka bifall till kyrkomötets framställning.
Kungl. Maj:t fann emellertid, i enlighet med hvad förstnämnda myndigheter
hemställt, kyrkomötets framställning icke föranleda någon åtgärd.
Vid 1889 års riksdag bragtes frågan om reglementeringen å nyo på tal uti
en af herr Hugo Tamm inom Första Kammaren afgifven motion, häruti hemställdes
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta till
all kraft och verkan upphäfva alla de polisförordningar såväl i Stockholm som annorstädes
i riket, hvilka afsåge reglementering af prostitutionen. Efter att till en början
hafva påvisat, att reglementeringen vore i såväl moraliskt som juridiskt hänseende
förkastlig riktade motionären sig särskilt mot systemets påstådda nytta ur sanitärt
hänseende och häfdade därvid den uppfattningen, att reglementering af prostitutionen
hvarken varit eller kunnat vara i sanitärt hänseende verksam för de veneriska sjukdomarnes
hämmande eller utrotande. Endast en högst ringa del af smitthärden —
de reglementering underkastade prostituerade kvinnorna — kunde i bästa fall tänkas
för korta tider oskadliggjord och själfva grundstenen i systemet —• besiktningen —
vore en illusorisk åtgärd. Dessa orsaker nödgade systemets starkaste förkämpar att
yrka allt strängare och hänsynslösare mått och steg, hvilka visade sig dels så vedervärdiga
dels så praktiskt outförbara, att de ej kunde sättas i verket. Det syntes
därför vara tid att öfvergifva detta system, där det vore infördt, och öfvergå till
ett, hvarigenom hvarken moral eller lag trampades under fotterna, samt bygga
arbetet för de veneriska smitthärdarnas förminskning på ett kraftigt undertryckande
af prostitutionens offentliga uppträdande och i sanitärt hänseende på den frivilliga
läkarbehandlingen å sjukhus, där patienten sökte fritt och af inga hämmande skrankor
omgärdadt inträde; och borde dessa sjukvårdsinrättningar söka verka tilldragande
genom att de beröfvades karaktären af att vara specifikt veneriska hospital, hvilket
visat sig afskräckande samt till och med i moraliskt hänseende farligt.
Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, afstyrkte densamma och efter
183
cn längre debatt beslöt kammaren med 76 röster mot 16, som afgå!vos för motionen,
bifalla utskottets hemställan. Då motionen sålunda fallit redan i Första Kammaren,
kom den icke under behandling i medkammaren.
Med anledning af den af herr Tamm väckta motionen upptogs frågan angående
prostitutionens reglementering ånyo till diskussion inom Svenska läkai sällskapet.
Debatten inleddes af d:r E. Welander med ett föredrag: »Till belysning i prostitutionsfrågan».
Efter att hafva redogjort för de åtgärder man funnit sig böra
vidtaga för att bekämpa den yrkesmässiga otukten äfvensom framhållit de grunder,
på hvilka man vore berättigade att fordra övervakning in. m. af de prostitueiade,
uttalade d:r Welander såsom sin mening, att man långt ifrån att söka upphäfva
de föreskrifter, som tunnes, i stället borde arbeta på att erhålla skäipta lagstadganden,
enligt hvilka det vore möjligt att på ett kraftigaie sätt, än hvad dittills
vant fallet, ingripa mot de vådor prostitutionen medförde i sanitärt hänseende.
Enda sättet härför vore att söka få en lagparagraf med fullt tydliga bestämmelser
angående den yrkesmässiga otuktens öfvervakande. Ett dylikt allmänt lagstadgande
borde innehålla, att hvar och en — man eller kvinna som yrkesmässigt utöfvade
otukt, finge ställas under polisuppsikt och skulle vara förpliktad att åtlyda
de polisförordningar angående prostituerade, hvilka blifvit utfärdade i den 011,
där lian eller hon uppehölle sig. Vid förseelser mot dessa förordningar finge
han eller hon dömas till kortare eller längre tids fängelse eller aibetsanstalt. Det
skulle sedan vara öfverlämnadt åt myndigheterna i de olika städerna att lämna särskilda
för de olika platserna lämpade föreskrifter, enär det lätt kunde hända, att
föreskrifter, som passade för en mycket stor stad med lörlig befolkning, kunde
vara ganska olämpliga för en mindre ort. De särskilda polisförordningarna skulle
utom vissa ordningsregler framför allt innehålla åliggande för de prostituerade att på
bestämda tider infinna sig till läkarbesiktning samt att, i händelse af venerisk sjukdom,
låta sig vårdas å därtill afsedt sjukhus. Att i och för tillämpande af dessa
lagstadganden måste finnas en särskild personal och en särskild lokal, där undersökning
m& m. skulle utföras, folie alldeles af sig själ!''. Detta vore det mål, för hvilket
iäkarne borde arbeta, och förrän det var uppnådt, kunde man icke hoppas på någon
större framgång i bemödandena att bekämpa allt det elände de veneriska sjukdomarne
förde i sitt släptåg.
Under den på föredraget följande diskussionen tillkännagåfvo samtliga talare,
utom en, sin anslutning till d:r Welanders ståndpunkt och beslöt sällskapet, medelst
anställd omröstning, med 86 röster mot 1 ansluta sig till de af honom gjorda
uttalanden angående nödvändigheten af de prostituerades sanitära övervakning.
Svenska
läkarsällskapets
diskussion
i frågan
år 1889.
Sedan federationsrörelsen sålunda misslyckats i sina försök att få reglementeringen Mo^on^af ^h.
upphäfd, dröjde det några år, innan frågan ånyo kom fram på dagordningen. Vid l8g3 års
1893 års riksdag bragtes saken åter på tal, fast denna gång i ett annat samman- riksdag.
184
bang. Inom Första Kammaren väcktes nämligen af herr Hugo Tamm en motion,
häruti hemställdes, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda och däreiter taga i öfvervägande, huruvida icke dels
från statens sida särskilda åtgärder skulle kunna vidtagas för att kraftigare än då
skedde hindra det under olika former offentliga framträdandet af lockelser till
osedlighet, dels ock den allmänna sedliga uppfattningen inom samhället skulle kunna
höjas genom ändring af och tillägg till gällande lagar och förordningar, som alsåge
förekommande af osedlighet.
Som man finner var motionärens förslag synnerligen omfattande och hade
afseende icke blott på det ämne, hvarom här är fråga. Då emellertid motionärens
förslag i främsta rummet åsyftade en omarbetning af de uti 18 kapitlet strafflagen
intagna bestämmelserna angående sedlighetsbrotten, torde eu redogörelse för motionen
i denna del äfvensom för dess behandling inom Riksdagen här böra lämnas.
Den svenska sedlighetslagstiftningen, syntes motionären kräfva åtskilliga närmare
lört\ dliganden och tillägg för att lämpa sig efter den rådande rättsuppfattningen
och ^ täcka förbrytelserna i den form, de antagit. Vid en omarbetning af 18 kap.
strafflagen borde särskild uppmärksamhet ägnas åt §§ 7, 9, 11 och 13, Indika
enligt motionärens uppfattning i flera hänseenden vore bristfälliga och ofullständiga.
Hvad först anginge § 7, som stadgade straff för man, som öfvade otukt med
kvinna under 12 och ij år, borde denna ändras därhän, att jämväl kvinna, som
öfvade otukt med minderårig gosse, blefve underkastad straff. Då vidare äktenskapsåldern
för kvinna höjts från 1 j till 17 år på den grund, att hon dessförinnan
måste betraktas såsom fysiskt allt för svag att kunna uppfylla sina plikter
såsom maka och moder och psykiskt alltför outvecklad att, i ett så viktigt hänseende
som ingående af äktenskap, bestämma öfver sig själf och af alla dessa anledningar
oförmögen att uppfostra sina barn, syntes äfven den lagliga skyddsåldern
och den däraf härflytande själfansvarighetsåldern för kvinnan böra erhålla en motsvarande
förhöjning. Hvad beträffade § 9, som under viss förutsättning med böter
straffade mannen för lönskaläge, kunde ingen tolka denna paragraf så, att lönskaläge,
utan att barn däraf blefve en följd, vore orätt. Detta framkallade en begreppsförvirring,
då ej det onda i och för sig vore ondt, utan endast upptäckten däraf.
Paragrafen kunde dessutom hafva den påföljden, att mannen tunne sig föranlåten
att idka lönskaläge under förhållanden, som omöjliggjorde befruktning, då denna
föranledde ej allenast äfventyret att fa underhålla barnet, utan då den i och för
sig gjordes till en påföljd, som vore belagd med böter. Straffet blefve således
icke ett korrektiv mot lönskaläge, utan eu premiering för användande af konstlade
eller s. k. preventivmedel, och verkade således icke i sedligt hänseende utan kunde
verka i rent osedligt. Huru barnets uppfostran borde betryggas, så att det icke
folie det allmänna till last, vore ett förhållande, som icke'''' borde falla inom det
könsliga området, hvarföre paragrafen, så långt den i ändrad form borde bibehållas,
i85
borde finna plats under annan rubrik. Hvad anginge § n, som stadgade straff
för koppleri och hållande af hus, där otukt drelves, syntes eu skärpning åt denna
paragraf mot den vedervärdigaste af alla handlingar, att ockra pa eu annans osedlighet,
böra vidtagas eller en förklaring lämnas, afseende att den ej bleive en död
bokstaf mot brott, som taktiskt förekomme. Hvad slutligen beträffade § i3,däruti
stadgades sträf!'' för den, som sprede ''ut skrift, målning, teckning eller bild, som
sårade tukt och sedlighet, borde tillses, huruvida ej sådana förtydliganden och
ändringar kunde göras, att någon hämsko sattes för det allt mer och mer öfverhandtagande
utprånglandet åt osedlig litteratur och obscena bilder.
Det tillfälliga utskott, till hvars behandling motionen hänsköts, ställde sig
mycket välvilligt till densamma. Under framhållande åt att det förnämsta botemedlet
mot den alltmera öfverhandtagande osedligheten läge uti ett höjande åt allmänhetens
moraliska ståndpunkt, samt att vissa yttringar af osedligheten icke vore för lagskipning
åtkomliga, ansåg utskottet dock nödvändigt, att man stäfjade och tillbakavisade
åtskilliga i ord och bild djärtt framträdande osedlighetsyttringar liksom ock den lastbarhet,
hvilken i otukt eller i ocker därmed sökte sitt näringsmedel. Utskottet
föreslog därför, att kammaren måtte för sin del besluta, det Riksdagen måtte i
underdånig skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke de bestämmelser i 18 kap. strafflagen, som afsåge förekommande åt osedlighet
och lockelser därtill, kunde göras mera verksamma genom att närmare lämpas etter
de rådande förhållandena och, där så befunnes vara fallet, till Riksdagen inkomma
med förslag därom.
Under den i kammaren förda debatten uttalades allmän anslutning till motionen,
och beslöt kammaren utan votering bifalla ett under öfverläggningen framställdt yrkande
af något större omfattning än det af utskottet föreslagna. Detta biträddes jämväl
af Andra Kammaren och afläts den 5 maj 1893 till Kungl. Maj it en skrifvelse
med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida de lagbestämmelser,
som afsåge förekommande af osedlighet eller lockelser därtill kunde göras
mera verksamma genom att fullständigas och i öfrigt mera lämpas efter rådande
förhållanden, särskildt med afseende å tillsynen öfver dessa bestämmelsers efterlefnad,
samt därefter vidtaga de åtgärder däraf kunde föranledas.
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har hittills icke töranledt någon annan
Kungl. Maj:ts åtgärd än att densamma genom nådig remiss den 11 december 1908
öfverlämnats till reglementeringskommittén för att i den mån den äger samband
med kommitténs arbeten af kommittén tagas i öfvervägande.
Efter det alla försök att få reglementeringen upphäfd genom hänvändelser till
myndigheterna strandat syntes den abolitionistiska rörelsen afmattas betydligt.
Federationens verksamhet fortgick dock alltjämt, men bedrets mera i det tysta än
under de första kampåren. Att rörelsen emellertid ännu var lifskraftig, visade sig under
den bekanta strid om reglementeringen, som uppblossade i hufvudstaden våren 1902.
24
Framställning
till öfverståthållarämbe*
tet af Stockholms
stads
konsistorium
år 1902.
i86
Svenska federationsafdelningens
framställning
till
öfverståthållarämbetet
år 1902.
Med anledning af de uppenbara öfverträdelser af gällande reglemente, hvartill
de prostituerade gjorde sig skyldiga, och det däraf föranledda störandet af
den allmänna ordningen på gator och offentliga platser, ingick Stockholms stads
konsistorium den 11 februari 1902 till öfverståthållarämbetet med en skrift, däruti
konsistorium anhöll, att öfverståthållarämbetet måtte tillse, att det gällande prostitutionsreglementet
i den del det innehölle ordningsregler för inskrifna kvinnor måtte
både till sin ande och till sin bokstaf tillämpas på ett vida kraftigare och effektivare
sätt än hvad då vore förhållandet.
Såsom synes intog konsistorium icke någon bestämd ståndpunkt i fråga om
reglementeringssystemets berättigande eller icke. Dess framställning gaf emellertid
anledning till ett häftigt anlopp mot det rådande systemet. En massa opinionsrnöten
afhöllos i hufvudstaden och åtskilliga petitioner och framställningar i ämnet
ingåfvos till vederbörande myndigheter. Då en redogörelse för dem alla skulle föra
för långt, torde det vara tillräckligt att här omnämna den af Svenska federationsafdelningen
den 28 februari 1902 i ämnet gjorda framställning till öfverståthållarämbetet.
Uti sin ifrågavarande framställning påyrkade federationsafdelningen, att det i
Stockholm tillämpade reglementeringssystemet för prostitutionen måtte upphäfvas.
Utgående från synpunkten, att osedlighet endast kunde motarbetas därigenom, att
den allmänna sedliga opinionen höjdes och vunne utbredning, fann federationsafdelningen,
att första och största hindret därför läge i den åsikt, som funnit uttryck
i den s. k. reglementeringen af prostitutionen, hvilken bestode däri, att i vissa
städer ett antal kvinnor af hälsoskäl underkastades preventiv besiktning, för att med
denna såsom villkor tillåtas drifva otukt såsom yrke, och detta på det att ett bättre
sanitärt tillstånd måtte kunna upprätthållas bland de män, som lefde osedligt. De
med allmän moral sammanfallande påståenden federationen ville häfda vore: att
själfbehärskning uti könsförhållanden vore det oundgängligaste villkoret för individens
och folkens hälsa; att otukten vore lika fördömlig hos män som hos kvinnor; att det
vore polisens plikt att öfvervaka, det anständigheten icke sårades på gator och öppna
platser, och att undertrycka hvarje allmän skandal, vare sig den förorsakades af
män eller kvinnor; samt att hvarje system till organisering af prostitutionen uppäggade
till otukt och sänkte såväl den allmänna som den enskilda sedlighetsnivån.
Dessa grundregler för all moral skulle, enligt federationens mening för länge sedan
verkat därhän, att reglementeringen af prostitutionen blifvit upphäfd, såvida den icke
af snart sagdt hela läkarkåren från sanitär synpunkt ansetts som en oundgänglig
skyddsåtgärd mot otuktens följdsjukdomar. Denna uppfattning, hvilken federationen
aldrig kunnat dela, hade emellertid under de senare åren blifvit dragen i starkt
tvifvelsmål och i åtskilliga länder, där reglementeringen varit införd, hade densamma
blifvit upphäfd, och jämväl bland de medicinska auktoriteterna hade många förklarat,
att systemet i dess nuvarande form vore fullständigt värdelöst. Enligt
187
federationens förmenande skulle det sanitära intresset tillgodoses genom fri sjukvård
och högre läkarbildning med hänsyn till de veneriska sjukdomarne.
Öfverståthällarämbetet anmodade jämväl denna gång Svenska läkarsällskapet Svenska lä.
att afgifva yttrande öfver federationsafdelningens framställning. För frågans förbere- karsäiiska^
dande behandling tillsatte sällskapet en af särskilt sakkunnige bestående kommitté. pets y ran e
Uti sitt till sällskapet afgifna utlåtande, föreslog denna, att sällskapet såsom sitt
yttrande till öfverståthällarämbetet måtte förklara, »att sällskapet ansåge det vara
ur samhällshygienisk synpunkt nödvändigt, att de personer, Indika öfvade otukt som
yrke, underkastades regelmässig sanitär besiktning och vid behof isolering å sjukhus».
Kommitténs utlåtande gaf äfven denna gång anledning till en synnerligen
ingående debatt, uti hvilken åtskilliga af de på området mest kompetenta af Stockholms
läkare deltogo. Såvidt af den förda diskussionen framgår, synes alla hafva
varit ense därom, att det nuvarande systemet icke bolde upphäfcas utan att eisättas
af något annat och bättre. Likaledes synes full öfverensstämmelse hafva rådt
mellan sällskapets medlemmar, att den statistik öfver de veneriska sjukdomarnes förekomst
och reglementeringssystemets verkningar, som från ena eller andra sidan
åberopades, icke lämnade något tillförlitligt materiel för bedömande af reglementeringens
värde. Rörande det svar, som skulle af sällskapet till öfverståthällarämbetet
aflåtas, voro däremot meningarna delade i tvenne hufvudgrupper. Den ena önskade i
anslutning till kommitterades förslag, att sällskapet endast skulle uttala sig principiellt,
huruvida eu regelbunden preventiv besiktning af de prostituerade borde äga rum,
utan närmare angifvande, huruvida denna kontroll borde anordnas så som nu vore
fallet, eller huruvida några reformer uti systemet borde vidtagas. Den andra
meningsgruppen ansåg däremot, att sällskapet uti sitt svar borde framhålla, att det
i Stockholm tillämpade reglementeringssystemet syntes i flera afseenden behöfva reformeras.
Ur samhällshygienisk synpunkt skulle det icke kunna försvaras, om det rådande
systemet borttoges, utan att någon annan effektiv form af sanitärt öfvervakande sattes i
stället. En fri och okontrollerad prostitution skulle nämligen utgöra den största fara för
individen, för familjen och samhället. Det i Stockholm tillämpade reglementeringssystemet
vore emellertid icke den bästa tänkbara formen för sanitärt öfvervakande.
Reformer vore behöfliga, dels så att besiktningens effektivitet ökades, dels så att de administrativa
åtgärderna bringades i större öfverensstämmelse med humanitetens fordringar.
Vid den anställda omröstningen afgåfvos 72 röster för det af kommitterade
framlagda skrifvelseförslaget, under det 60 af sällskapets medlemmar anslöto sig
till ett af d:r Malmsten formuleradt yrkande, innefattande jämväl ett framhållande
af att vissa reformer borde vidtagas uti det tillämpade systemet. Uti en af minoriteten
sedermera afgifven reservation framhöllos såsom exempel på de reformer, som
skulle kunna vidtagas, professor E. Welanders uttalanden i hans rapport till första
Briisselkonferensen år 1899, däruti han, utgående från den åsikten, att prostitutionens
öfvervakande eller reglementering borde så ordnas, att den icke blott för allmän
-
i88
Motion i
ämnet vid
1903 års
riksdag.
heten utan också för de prostituerade själfva framstode såsom en hälsovårdsåtgärd,
framhållit följande önskemål eller förslag. Rätten att öfvervaka de prostituerade
måste stå på fullt laglig grund och stödja sig på en bestämd lagparagraf. Då
öfvervakandet hufvudsakligen vore en sanitär åtgärd, borde de prostituerade lyda
under hälsovårdsnämnden i stället för under polismyndigheten. Undersökningsbyrån
måste stå i intim förbindelse med det sjukhus, där de prostituerade vårdades och
allra helst vara beläget inom sjukhusets eget område. Sjukhusets öfverläkare måste
vara föreståndare för undersökningsbyråns medicinska afdelning. Undersökningsbyrån
måste så ordnas, att den för de prostituerade komme att utgöra icke blott en
undersöknings- utan äfven en konsultationslokal. Undersökningslokalen borde reserveras
åt de prostituerade och icke användas för undersökning af kvinnor, som af
en eller annan anledning blifvit häktade, ej heller såsom tillfälligt förvaringsrum
för kvinnor, anhållna af polisen, äfven om dessa kvinnor befunnes tillhöra de
prostituerades antal. Vid inregistreringen borde det aldrig öfverlämnas åt polisen
utan åt läkarne och helst åt öfverläkaren vid byrån, att utforska de prostituerades
antecedentia och framställa alla därmed i samband stående, synnerligen grannlaga
frågor. Aldrig borde det vara tillåtet att inregistrera eu kvinna, som icke fyllt
17 år eller som ej nått sin fulla kroppsliga utveckling. För att hindra unga
kvinnor eller, rättare sagdt, vuxna barn från att kasta sig i prostitutionens armar,
måste offentliga uppfostringsanstalter eller räddningshem upprättas; och gällde detta
särskilt för Sverige, hvarest kvinnor redan vid fyllda 15 år kunde blifva inregistrerade.
Genom resolution den 27 juli 1902 fann öfverståthållarämbetet, med afseende
å hvad Svenska läkarsällskapet anfört, den åt federationsafdelningen gjorda framställningen
ej föranleda till någon ämbetets vidare åtgärd.
Det försök, som gjorts att få reglementeringen upphäfd, hade sålunda åter
strandat, och det föreföll som om frågan ännu icke vore mogen för att till afgörande
upptagas. Att detta emellertid icke var fallet, visade sig vid den behandling, som
1903 års riksdag ägnade saken.
Vid nämnda riksdag väcktes inom Andra Kammaren af E. O. V. Wavrinsky
och A. Hedin, med instämmande af åtta andra ledamöter af kammaren, en motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning m. m. Efter att hafva redogjort för det i Stockholm tillämpade reglementeringssystemet
samt de försök, som från federationens sida gjorts för att få
detta system afskaffadt, framhöllo motionärerna, med hänvisning till den debatt,
som blifvit inom Svenska läkarsällskapet förd med anledning af federationsafdelningens
senaste framställning till öfverståthållarämbetet, att reglementeringen i den
form densamma nu hade, ingalunda kunde anses vara ur sanitär synpunkt tillfredsställande.
Jämväl ur sedlig och rättslig synpunkt vore systemet ohållbart. Hvad
189
den sedliga synpunkten vidkonnne, hade federationen i tal cell skritt så otta framhållit
de sedliga verkningarna åt reglementeringen, att motionärerna ansågo sig kunna
i hufvudsak förbigå dessa. I fråga om den rättsliga sidan anmärktes, att otukt,
skörlefnad och koppleri vore i strafflagen förbjudna, hvadan tolererandet samt organiserandet
af prostitutionen skedde i trots åt lagen. Enligt motionärernas förmenande
kunde intet tvifvel råda därom, att det nuvarande reglementet vore ohållbart.
Den reglementerade prostitutionen i polisens händer, med tillhörande koppleri
och olaga iskänkning, kränkte rättskänslan, brutaliserade de fallna och olyckliga,
ledde till upprörande godtycke och motverkade sedlighet och god ordning. Då
emellertid de veneriska sjukdomarna i hög grad spriddes genom de prostituerade,
vore det samhällets plikt att skydda sig mot den fara, som från dem utginge. Det
försvarssystem, som därvid borde tillgripas, måste framförallt gå ut på att aflägsna
de sociala missförhållanden, som inverkade på prostitutionens rekrytering. Särskildt
framhölls därvid det med trångboddheten och bostadsnöden sammanhängande inneboendesystemet
samt det svältlöne- och utsugningssystem, som industrien vid användningen
af den kvinnliga arbetskraften tillämpade. De åtgärder, som från samhällets
sida närmast påkallades, syntes motionärerna vara:
att en af sakkunnige affattad, populärt hållen skrift om de veneriska sjukdomarna
och deras följ dsjukdomar samt om prostitutionens förekommande (protylaxi)
spriddes;
att för såväl prostituerade som icke prostituerade kvinnor upprättades särskilda
kliniker, där vård lämnades kostnadsfritt åt obemedlade och där specialister
bland läkarne kunde utbildas;
att det rådande reglementeringssystemet för prostituerade utbyttes mot ett
både humanare och verksammare, hvarvid öfvervakandet af de prostituerade framstode
såsom en hälsovårdsåtgärd.
Därvid borde iakttagas:
att de prostituerade komme att lyda under hälsovårdsmyndigheten i stället
för under polismyndigheten;
att de prostituerades öfvervakande skedde så långt möjligt genom kvinnliga
biträden och kvinnliga läkare;
att undersökningsbyrån komme att stå i intim förbindelse med det sjukhus,
där de prostituerade vårdades, och allra helst vara belägen inom sjukhusets eget
område;
att sjukhusets öfverläkare alltid tillika vore föreståndare för undersökningsbyråns
medicinska afdelning;
att undersökningsbyrån ordnades så, att den för de prostituerade komme att
utgöra icke blott en undersöknings- utan äfven en konsultationslokal;
att undersökningslokalen reserverades åt de prostituerade och icke användes
för undersökning af kvinnor, som af en eller annan anledning blifvit häktade, ej
Motionens behandling
inom
Riksdagen.
190
heller såsom tillfälligt förvaringsrum för kvinnor, anhållna af polisen, äfven om
dessa kvinnor befunnes tillhöra de prostituerades antal;
att registreringen aldrig öfverlämnades åt polisen utan åt läkarne och helst
att åt öfverläkaren vid byrån anförtroddes att utforska de prostituerades föregående
lif och framställa alla därmed i samband stående, synnerligen grannlaga frågor;
att aldrig kvinnor, som ej fyllt 17 år eller som icke nått sin fulla kroppsliga
utveckling, inregistrerades;
att det upprättades offentliga uppfostringsanstalter eller räddningshem för att
hindra unga, outvecklade kvinnor eller rättare brådmogna barn att kasta sig i
prostitutionens armar;
att intet koppleri eller lönnkrögeri tillstaddes, allra minst legaliserades och
beskattades af polisen; samt
att sträng ordning upprätthölles på offentliga platser, där de prostituerade
finge tillträde.
På grund af hvad sålunda anförts hemställde motionärerna, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t täcktes låta"genom sakkunniga
representanter för hygienen, rätten och moralen utreda, hvilka åtgärder från
samhällets sida borde vidtagas för att möta den växande faran af smittosamma
könssjukdomars spridning, på ett humanare och tillika verksammare sätt än nu tillstaddes
vid den olagliga reglementeringen af prostitutionen, med åtföljande skydd
för hvad 18 kap. strafflagen och brännvinsförsäljningsförordningen beläde med straff,
samt till Riksdagen inkomma med de framställningar, som af denna utredning kunde
föranledas.
Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, ställde sig synnerligen välvilligt
till densamma och tillstyrkte efter en längre motivering en skrifvelse till Kung!.
Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte genom sakkunniga representanter för
hygienen, rätten och moralen utreda, hvilka åtgärder från samhällets sida borde
vidtagas för att på ett humanare och tillika verksammare sätt än nu skedde motarbeta
de smittosamma könssjukdomarnes spridning, samt till Riksdagen inkomma
med de framställningar, som af denna utredning kunde föranledas.
Vid ärendets behandling inom kammaren yttrade sig endast en af kammarens
ledamöter, hvilken därvid framhöll såsom önskemål, att de blifvande sakkunnige
måtte arbeta i det syftet, att hela den godtyckliga och förhatliga reglementeringen
måtte blifva upphäfd; att all otukt strängt beifrades och bestraffades genom nva
skärpta lagar, om så behöfdes, så beskaffade, att den, som genom otukt eller
vårdslöshet smittade cn annan med venerisk sjukdom, måtte strängt straffas; att
de, som vore med sådana smittosamma sjukdomar behäftade, ålades sjukvård, äfven
genom tvång, där så erfordrades; att fri vård måtte lämnas sådana sjuka såväl obemedlade
som mindre bemedlade; samt att de bestämmelser, som i ofvannämnda
hänseenden stadgades, måtte gälla icke blott kvinnor, utan äfven män.
Utskottets hemställan biel af Andra Kammaren bifallen utan votering.
Det af Andra Kammaren i ärendet fattade beslutet blef af Första Kammaren
med en mindre väsentlig ändring biträda Sedan Andra Kammaren härpå anslutit
sig till det af Första Kammaren antagna förslaget, aflat Riksdagen den i i maj
1903 en skrifvelse till Kungl. Maj:t, däruti Riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte
låta utreda, hvilka åtgärder från samhällets sida borde vidtagas för att på ett humanare
och tillika verksammare sätt, än nu skedde, motarbeta de smittosamma könssjukdomarnes
spridning samt till Riksdagen inkomma med de framställningar, som af
denna utredning kunde föranledas.
Ur den motivering, som beledsagade denna hemställan, torde här få anföras
följande:
Efter att hafva erinrat om att de åtgärder, som vidtagits för att skydda
samhället mot farorna af prostitutionen, bestått i densammas reglementering, yttrar
Riksdagen:
»Beträffande reglementeringens nytta är det af vissa skäl ytterst svårt att
åstadkomma exakta uppgifter. Erfarenheten visar dock, att prostitutionen är den
hufvudsakliga källan till spridningen af de smittosamma könssjukdomarne. Då alltså
alla, som öfva skörlefnad såsom yrke, äro skäligen misstänkta för att vidare utbreda
smittan, böra de, i enlighet med hälsovårdslärans första grundregler, noga
öfvervakas för att vid behof kunna genast isoleras. På detta sätt behandlas i samhällen
med välordnad hälsovård andra smittosamma sjukdomar, och intet skäl förefinnes
för att i detta afseende göra några undantag för de veneriska sjukdomarne.
Härutinnan torde så godt som alla svenska läkare vara eniga. I fråga åter
om behöfligheten af en reform i det nuvarande reglemeriteringsväsendet är enigheten
bland våra läkare ingalunda lika stor. Många bland dem hafva uttalat sig i en
riktning, som synes utvisa, att en revision af reglementeringssystemet numera kan
vara af behofvet påkallad ur sanitär synpunkt och att, om i öfrigt skäl tala därför,
genom samarbete af flere förenade krafter ett, om möjligt, ur alla synpunkter antagligt
reformförslag bör utarbetas.»
Riksdagen öfvergår därefter till ett belysande af reglementeringens rättsliga
sida. Sedan därvid till en början erinrats om de föreskrifter för lösaktiga kvinnor,
som blifvit i Stockholm och andra städer utfärdade, yttrar Riksdagen därom följande:
»Möt en del af ofvan omnämnda stadganden och bestämmelser, särskildt mot
de i vissa städer utfärdade reglera eritariska lokalföreskrifter rörande de prostituerade,
hafva sedan en tid allvarsamma anmärkningar och starka gensagor ur rättslig synpunkt
framställts, gående ut på att ifrågavarande föreskrifter, såsom reglementefande
och i viss mån tolererande den offentliga lasten, icke vidare borde bibehållas.
Ett öfvervägande af hvad i dessa anmärkningar och gensagor innehålles samt
af hvad i afseende därå från motsatt håll anförts torde, enligt Riksdagens åsikt,
lämna det resultat, att den rättsliga grunden för såväl själfva tillkomsten af nu
Riksdagens
skrifvelse.
192
gällande polisreglementen som åtskilliga däri intagna bestämmelser behöfver underkastas
en förnyad pröfning. Det synes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida en
underordnad polismyndighet — låt vara med stöd af ett mångtydigt uttryck i en
på administrativ väg af Eders Kungl. Maj:t meddelad instruktion — kan vara
befogad att utan i lagstiftningsväg af statsmakterna gifvet bemyndigande utfärda
bestämmelser af så djupt i den personliga friheten ingripande beskaffenhet som de
ifrågavarande.
Därtill kommer, att reglementeringen i sin nuvarande form oemotsägligt
föranledt vissa betänkliga missförhållanden, hvilkas afskaffande af hvarje rättsinnig
person måste kraftigt påyrkas. Såsom ett sådant missförhållande har af motionärerna
exempelvis erinrats om den i sammanhang med prostitutionen i''hufvudstaden
förekommande olagliga utskänkningen, hvilken enligt deras uppfattning möjliggjort
ett formligt beskattningssystem, väsentligen till förmån för poliskassorna.
Enligt Riksdagens åsikt lära emellertid ej några befogade anmärkningar från
rättslig synpunkt möta mot vare sig en ordnad tvångsbesiktning af personer, som
kunna antagas sprida smitta, eller deras tvångsisolering å sjukhus, under förutsättning
att besiktningen och isoleringen ordnas på ett humant och verksamt sätt
samt — för att blifva effektiva — utsträckas att tillämpas jämväl å män, som på
grundade skäl befinnas vara farliga för spridande af venerisk smitta. Men då i
hvarje fall meningarna rörande tillkomsten af och det lagliga berättigandet af det
nuvarande reglementeringssystemet visat sig delade, måste det enligt Riksdagens
mening för sakens egen skull anses fördelaktigt, om äfven den rättsliga sidan åt
föreliggande fråga blefve underkastad sakkunnig pröfning, i syfte att tydligt lagligen
grundade bestämmelser till undertryckande, så vidt möjligt, af den offentliga prostitutionen
måtte utarbetas.
Blefve därvid saken äfven så ordnad, att strafflagens bud mot koppleri och
otukt kunde med mera kraft tillämpas, än under nuvarande förhållanden sker, vore
förvisso redan därmed mycket vunnet.»
Riksdagen öfvergår därefter till en belysning af reglementeringen sedd ur
sedlig synpunkt och anför därom:
»Riksdagen är för sin del af den mening, att, då uppenbart är, att reglementeringen
i sitt nuvarande skick å många håll stött humanitet och sedlig rättskänsla
för hufvudet, skäl torde förefinnas att tillse, huruvida icke våra skyddsåtgärder
mot de veneriska sjukdomarne kunde så reformeras, att de äfven af den
stora allmänheten erkännas moraliskt berättigade. Betänkligt synes nämligen vara,
att ett osedligt lif genom förefintliga polisföreskrifter i de stora städerna erhållit ett
sken af lagligt berättigande, i det att genom dessa föreskrifter det yrkesmässigt
bedrifna osedliga lifvet fritages från lösdrifveriets straff, så länge de reglementariska
bestämmelserna icke öfverträdas. Med den oförmåga, som kännetecknar ganska
många människor, att skilja mellan hvad som är från den borgerliga lagens syn
-
93
punkt tillåtet och hvad som är inför sedelagen rätt, innebär bemälda förhållande
stora faror.
Riksdagen inser- till fullo, att mycket betydande svårigheter uppresa sig mot
ett förverkligande af motionärernas önskningar, och att vissa stridiga, till synes
oöfvervinneliga motsatser förefinnas mellan särskilt de moraliska och sanitära
anspråken i fråga om vidtagande af på samma gång humana och verksamma åtgärder
till skydd mot smittosamma könssjukdomars spridning. Riksdagen hyser
dock den uppfattning, att detta förhållande icke bör stå hindrande i vägen för ett
allvarligt försök att i möjligaste mån afhjälpa och undanröja de bristei, som otvifvelaktigt
vidlåda det för närvarande i vårt land tillämpade reglementeringssystemet.
Huru detta må kunna ske i syfte att reglementeringen göres mera effektiv samtidigt
med att de humanitära synpunkterna i viss mån tillgodoses, är otvifvelaktigt
en fråga, som förtjänar en allsidig och grundlig undersökning. Därvid lärer ock
böra tagas i öfvervägande, hvilka åtgärder utöfver den egentliga reglementeringen må
kunna anbefallas till motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnes spridning.»
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse anmäldes inför Kung!. Maj.''t den 6 november
1903, och fann Kungl. Maj:t därvid godt uppdraga åt eu kommitté att verkställa
utredning rörande hvilka åtgärder från samhällets sida borde vidtagas för att
på ett humanare och tillika verksammare sätt, än för närvarande ägde rum, motarbeta
de smittosamma könssjukdomarnas spridning och därefter till Kungl. Maj:t
inkomma med det förslag, hvartill samma utredning kunde föranleda.
25
194
Bilaga A
Kungl. cirkuläret
deri io juni 1812 till samtliga lands hdfdingar, angående åtgärder till förekommande
af veneriska smittans spridande.
»1:0. Då inberättadt blifvit, att den veneriska smittan ofta på gästgifvaregårdar
inrotas och derifrån utsprides, åligger det kronobetjäningen, att därå fästa
vaksam uppmärksamhet, och i händelse det nämnde onda förmärkes, sådant anmäla
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, på det att de anstalter genast må kunna
vidtagas, hvartill omständigheterna föranleda.
2:0. Med den plikt, som, till följd af en god polis och redan gällande
författningar, K. M:ts bef:de tillhör, att genom vederb. magistrater och kronobetjente
föranstalta, det lösdrifvare och liderliga qvinfolk från marknader och större
folksamlingar afvisas, bör äfven förenas en noga uppmärksamhet, att icke några
uppassare, särdeles pigor, få vara marketenterskor, kaffekokerskor, månglerskor och
krämerskor följaktige, isynnerhet då de ankomma från sjöstäder och andra för smitta
misstänkte orter, utan att förete behörige sundhets-bevis; och bör samma uppmärksamhet
äfven sträckas till sjelfva marketenterskorna, kaffekokerskorna, månglerskorna
och krämerskorna med flere dylika qvinnor, i den mån dertill anledning
är och i verkställigheten möjligt blifver.
3:0. Gårdfari-västgöthar, glas- och smides-förare, handtverks-gesäller, kringvandrande
judar och dylike personer böra, för att erhålla pass, vara med sundhetsbevis
försedde, och dessa pass sedermera behörigen förete, samt efter tre månaders
förlopp låta sundhets-bevisen förnyas; börande K. M:t beflde verkställigheten häraf,
i den mån på dem ankommer, handhafva, dock behöfver gesäller, då de på någon
ort qvarstadna, icke förr nytt sundhets-bevis, än de begära, att derifrån till annan
ort förpassas.
4:0. Bland dem, som utspridt veneriska smittan, hafva arbetare vid sillfisket
varit uppgifne. Skulle sillfångsten åter inträffa, vill K. M:t icke genom visitationer
på dem, som begifva sig till det ifrågavarande arbetet, förorsaka uppehåll
i en så nyttig näringsgren, och hvilken vanligen påkallar skyndsamhet; men då
smittan merendels fås under vistelsen vid stränder, böra alla från sillfisket hemgående
195
arbetare visiteras, innan de till sina hemvist återkomma, och de som finnas besmittade,
till något kurhus afskickas, eller annan anstalt om deras botande fogas.
5:0. Den rättighet, som tillkommer föräldrar och andra, hvilka antaga
ammor, att om deras frihet från all smitta, genom visitationer af läkare och barnmorskor
sig behörigen försäkra, föreställer K. M:t Sig, att hvar och en med ömsint
omtanke lärer iakttaga, hvarför ej, heller något enskild! förordnande i detta afseende
af K. M:t synts nödigt; men i händelse, af möjlig försummelse å ena sidan
och då det å den andra hos en qvinna alltid blifver en förbrytelse, att antaga
ammtjenst utan säkerhet, att ej påföra barnet en skadelig smitta, bör den amma,
som ej sjelfmant företedt sundhets-bevis, eller på annat sätt blifvit förklarad obesmittad,
och sedermera finnes med smitta behäftad, plikta 3 rdr 16 sk. bko.
6:0. Från barnhus och dylika inrättningar, äfvensom af enskilde, böra icke
barn få utlemnas till uppfostring, utan bevis; att barnet är vaccineradt och fritt
från venerisk smitta, och detta vid laga ansvar för vederbörande tjensteman, samt
3 rdr 16 sk. vite för enskilde.
7:0. I anseende till den vaksamhet, som är nödig, för att förekomma
smittans utspridande genom krigsfolk till lands och sjös, vid möten, marscher,
arbets-kommenderingar och manskapets hemkomst, med hvad som i samma afseende
hör till den militära helsovården, låter K. M:t i behörig väg nödige
ordres utgå.
8:0. Bland medel, att vinna det ofta nämnda föremålet, hafva äfven visitationer
på utgående och hemkommande sjöfarande blifvit föreslagne, men då sådane
visitationer icke kunna medföra den åsyftade verkan, utan tillräcklige anstalter till
deras afskiljande och botande, som finnas smittade, har K. M:t, innan att häröfver
fatta Dess nådiga beslut, velat i nåder anbefalla K. M:ts befide (der stapelstäder
finnas), att till K. M:t med underd. yttrande inkomma, hvilka tillfällen och utvägar
finnas eller kunna beredas till dylika personers botande.
Som i anledning af det här ofvan anbefaldte, läkare- och barnmorskevisitationer
blifva oundgängliga till erhållande af sundhets-bevis och öfrig säkerhet,
så har K. M:t pröfvat skäligt, att beträffande kostnaden besluta, att de i 2:dra
mom. omnämnde personer erlägga för visitation och sundhets-bevis 12 sk.; gårdfarihandlande,
glasförare, smidesförare, kringvandrande judar och gesäller för visitation
och sundhets-bevis, så väl vid bevisens första erhållande, som deras förnyande,
16 sk.; hemkommande arbetare från sillfisket 8 sk.; föräldrar eller andra, som låta
visitera ammor, bestå äfven själfve kostnaden, som, då visitationen sker af barnmorskor,
kan med 8 sk. godtgöras; de enskilde, hvilka utlemna barn till uppfostring
betala sjelfve bevisen, att barnen undergått vaccination och äro frie från venerisk
smitta, men då barn utsättas från barnhusen och dylike inrättningar, sker visitationen
och gifvas bevisen utan vedergällning af de der tjänstgörande läkare. Deremot och
då K. M:ts befide anse nödigt, att på någon ort eller ställe, till utrönande om
196
smitta der inrotat sig och är gängse, låta anställa allmänna visitationer, bör kostnaden
bestridas af de för medicinal-verket anslagne medel.
Allt hvad K. M:t sålunda i nåder förordat, anbefaller K. M:t Dess bef:de
att verkställa och i de delar, som fordras, behörigen kungöra, och bör K. coll.
med. från K. M:ts bef:de erhålla ett exemplar af alla de kungörelser de uti närvarande
hänseenden utfärda — och på det K. M:ts bef:de af presterskapet måga
kunna erhålla det biträde, som kan stå tillsammans med beskaffenheten af deras
embeten, låter K. M:t härom till samtelige konsist. utfärda nådig befallning.»
197
Bilaga. B.
Föreskrifter,
rörande uppsikten öfver prostituerade kvinnor i hufvudstaden, af öfverståthållarämbetet
meddelade de?i 2 juni i8jp.
Art. 1.
Om Besiktnings-Byrån.
S.i
För
utöfvande af uppsikt och kontroll öfver prostituerade kvinnor är en särskild
besiktningsbyrå inrättad, ställd under sundhetsnämndens förvaltning och förste stadsläkarens
inseende. Den består af en medicinsk afdelning och en polisafdelnmg.
Vid förstnämnda afdelning antagas, på förslag af förste stadsläkaren, erforderlige
läkare af sundhetsnämnden. Polisafdelningen, lydande under öfverståthållarambetet,
består af en föreståndare, en öfverkonstapel och nödigt antal poliskonstaplar, hvi a
samtlige af öfverståthållarämbetet antagas.
Art. 2.
Om besiktningsskyldighet, inskrifning och besiktningar.
• § 2.
Såsom prostituerad anses hvar och en kvinna, som bevisligen idkar skörlefnad
såsom yrke.
§ 3-
Hvar och en prostituerad kvinna vare skyldig att två gånger hvarje vecka
och oftare, om så finnes nödigt, på bestämda dagar och tider infinna sig å byrån
198
för undergående af sundhetsbesiktning, därtill hon, i händelse af underlåtenhet att
sig själfmant anmäla, af öfverståthållarämbetet för polisärenden förständigas, sedan
hon vid föregången undersökning blifvit om prostitution förvunnen.
§ 4-
Besiktningsskyldig kvinna inskrifves uti en för sådant ändamål upprättad bok,
hvaruti antecknas kvinnans för- och tillnamn, de binamn, under hvilka hon kan
vara känd, hennes utseende, ålder, födelseort, bostad, föräldrar, föregående sysselsättning
och öfriga lefnadsförhållanden samt- de orsaker, som förmått henne, att
öfverlämna sig åt prostitutionen, hvarjämte anmärkes, om hon varit med venerisk
smitta behäftad och hvarest hon då vårdats; åliggande det hvarje sådan kvinna att
förete sitt prästbetyg, hvilket på byrån förvaras.
§ 5-
Besiktningarna komma att, såsom hitintills, kostnadsfritt äga rum; dock kan
efter ompröfvande medgifvas kvinna, därest hon vill undvika inställelse vid de allmänna
besiktningarna, att å annan tid varda å byrån besiktigad, mot erläggande af
en krona för hvarje gång. De härför .inflytande medlen uppbäras och redovisas
af föreståndaren för polisafdelningen och användas såsom bidrag till bestridande af
omkostnaderna för byrån.
Art. 3.
Ordningsregler för inskrifna kvinnor.
§ 6.
Kvinna, som sålunda blifvit inregistrerad, åligger:
a) att föra ett tyst och stilla lefverne;
b) att icke genom fönsters öppnande eller eljest från sin bostad anropa förbigående
personer eller på annat sätt söka göra sig bemärkt;
c) att icke vid antändt ljus visa sig i fönstren, hvilka böra vara försedda
med luckor, jalusier eller rullgardiner;
d) att icke under någon tid af året vistas utomhus nattetid efter kl. 11;
e) att å gator, torg och allmänna platser städse visa sig i anständig klädsel
och icke genom utmärkande utstyrsel i sin klädedräkt söka ådraga sig uppmärksamhet;
f) att å sådana ställen icke stryka fram och tillbaka, ej gå flera i sällskap,
icke utan giltig anledning stanna samt icke tilltala personer eller genom utrop och
åtbörder söka tillocka sig uppmärksamhet;
199
£/-j att icke uppehålla sig å de allmänna platser af nu omförrnälda beskaffenhet,
restaurationslokaler, kaféer, värdshus eller andra dylika ställen, hvilka polismyndigheten
förbjudit prostituerad kvinna besöka, likasom ock att ej å teatrarna intaga
de platser, i afseende å hvilka sådant förbud blifvit af polismyndigheten meddeladt;
h) att på föreskrift^ tider låta vederbörligen besiktiga sig;
i) att när tecken förmärkas, som häntyda på smitta, genast anmäla sig till
besiktning och icke hålla sig undan eller anlita kvacksalfvare;
k) att, efter erhållen remiss till kurhuset, ofördröjligen där inställa sig;
l) att vid afresa från staden, dagen förut och, vid återkomst påföljande dag
därom å besiktningsbyrån göra anmälan samt icke inflytta i någon ny bostad utan
att därtill hafva erhållit polisföreståndarens tillåtelse; samt
m) att icke emottaga besök af personer, som uppenbarligen tillhöra gosseåldern.
Art. 4.
Om straff och befrielse från besiktning.
§ 7-
Underlåter prostituerad kvinna att ställa sig till efterrättelse dessa föreskrifter,
af hvilka ett tryckt exemplar, därå hennes namn och ålder komma att antecknas,
skall henne vid inskrifningen tillställas, eller de föreskrifter, som i öfrigt kunna
henne af polismyndigheten meddelas, och låter hon sig ej rätta, oaktadt erhållen
varning af polisföreståndaren vid besiktningsbyrån, kommer hon att behandlas i
enlighet med de i kungl. förordningarne om försvarslöse samt fattigvården meddelade
stadganden och kan i sådant afseende adömas allmänt arbete från tre månader
till ett år.
• § 8.
Besiktningsskvldig kvinna kan från besiktning befrias:
a) för kortare tid: vid långt framskridet hafvandeskap, nyligen försiggången
förlossning eller andra liknande fall, där den besiktigande läkaren finner giltiga skäl
till temporär befrielse vara för handen;
b) tills vidare: då hon anmäler sig vilja återgå till en anständig vandel och
polisföreståndaren har sig bekant, att hon erhållit tjänst eller kan sig på annat sätt
ärligen försörja. I detta fall öfvervakas hon i tre månader, hvarefter hon, då skäl
till klagomål emot henne under denna tid ej förekommit, på föreståndarens anmälan
må kunna af öfverståthållarämbetet ur besiktningsboken afföras; samt
200
c) tills vidare eller definitivt: då föräldrar eller andra målsmän, som om
henne vilja draga försorg, därom göra anmälan och öfverståthållarämbetet pröfvar
omständigheterna därtill föranleda; börande föreståndaren låta sig angeläget vara att
söka bereda sådana fallna kvinnor tjänst eller annan tillflyktsort, där de kunna upplysas
och förbättras, för att därifrån såsom nyttiga medmänniskor till samhället återgå.
Art. 5.
Om besiktningsbyråns tjänstemän och deras åligganden.
§ 9-
a) Läkarne tillsättas af sundhetsnämnden med tre månaders uppsägningstid.
b) De fördela sinsemellan besiktningame enligt af öfverläkaren uppgjord plan.
Honom tillkommer alla åligganden rörande erforderliga statistiska uppgifter samt att
före den i mars till sundhetsnämnden afgifva berättelse om besiktningsbyråns verksamhet
under föregående år.
c) Sundhetsbesiktningarne skola anställas med tillhjälp af alla de medel, hvilka
vetenskapen erbjuder för en säker diagnos af ifrågavarande sjukdomar; och bör läkaren,
utan förut fattad åsikt om huruvida en åkomma är smittosam eller ej, till
kurhuset remittera en kvinna för hvarje sår på och hvarje sjuklig afsöndring från
könsdelarne.
d) Genom emottagande af dessa befattningar hafva läkarne förbundit sig att
ej för venerisk sjukdom taga under behandling någon inskrifven kvinna.
§ io.
Föreståndaren för polisafdelningen åligger:
a) att, i enlighet med fastställdt formulär upprätta den förteckning eller bok
med tillhörande register, hvarom § 4 förmäler, samt föra öfriga anteckningar, som
äro eller blifva behöfliga;
b) att å de dagar och tider, besiktning vid byrån äger rum, därvid vara närvarande
och då jämväl emottaga och behörigen anteckna de anmälande om flyttningar
och förändrade bostäder, som af besiktningsskyldiga kvinnor göras;
c) att med noggrannhet icke allenast lära sig känna alla besiktningsskyldiga
till deras personer och, då kvinna af öfverståthållarämbetet blifvit ålagd besiktning,
låta henne till sådan besiktning inställa, utan äfven tillse, att hvad som är
vordet dessa kvinnor föreskrifvet behörigen efterlefves, för hvilket ändamål det bland
annat är nödigt, att han personligen på gator, allmänna platser och förlustelseställen
deras uppförande öfvervakar;
201
J) att af kvinnor, som erlägga betalning för enskild besiktning, månatligen
i förskott uppbära besiktningsafgiften; börande särskild uppbördsbok däröfver föras
och de influtna medlen kvartalsvis till sundhetsnämnden aflämnas;
ej att, då kvinna uteblifvit från den allmänna eller den å särskild tid anordnade
besiktningen, skyndsamt låta henne till visitation inställa:
f) att, då kvinna af läkaren skriftligen anmäles böra å kurhuset intagas, genast
påteckna och underskrifva remissen samt efter kvinnans tillfrisknande sådant
behörigen anteckna;
g) att hvarje dag till poliskammaren afkunna rapport, innehållande antalet
af samma dag besiktigade, till kurhuset remitterade kvinnor, jämte annat, som kan
vara anmärkningsvärdt;
h) att noggrannt efterforska de kvinnor, som förr icke varit besiktning underkastade,
men ägna sig åt eller misstänkas för skörlefnad, och därom i pohskammaren
göra anmälan; börande omsorgsfullt tillses, att i allmänhet icke kvinna, den
där ej uppnått 17 år, ägnar sig åt skörlefnad;
i) att, då vid berörda efterforskningar och synnerligast, när fråga är om
yngre personer, inhämtas, att den besiktningsskyldiga har föräldrar eller andra närmare
släktingar lefvande, uti enskild skrifvelse underrätta dem om förhållandet, för
att sålunda bereda dem möjlighet att, om de så önska taga vård om den vilseledda
kvinnan;
j) att, i hvad på honom kan ankomma, gå byråns • läkare tillhanda och noga
tillse, att de honom underlydande konstaplarne fullgöra hvad dem enligt instruktion
åligger eller varder anbefalldt samt, så ofta ske kan och nödigt pröfvas, personligen
kontrollera deras uppgifter och åtgöranden;
k) att efterspana sådana personer, hvilka, för egen vinning, förmå minder
åriga
till okyskhet eller förleda kvinnor, som förut icke gjort sig kända för liderlighet,
att med upphörande af loflig sysselsättning, söka sitt uppehälle genom lösaktighet;
.
l) att efterforska, huruvida å hoteller för resande, kaffehus, krogar, cigari
butiker
eller andra dylika ställen skörlefnad såsom yrke bedrifves, eller om dessa
inrättningars ägare eller föreståndare i sina lokaler hafva kvinnor, hvilka försörja
sig genom liderlighet, utan att vara antecknade såsom besiktningsskyldiga; samt
m) att söka upptäcka kvacksalfvare och sådana personer, som hysa och dölja
kvinnor, hvilka äro med veneriska åkommor behäftade.
§ 11.
Öfverkonstapeln skall, då annan polisföreståndare ej är föi ordnad, äfvensom
vid de tillfällen, då förordnad föreståndare kan vara af laga förfall hindrad sin tjänst
förrätta, företräda dennes ställe, med skyldighet att därvid iakttaga hvad föreståndaren
enligt nästföregående § åligger.
2b
202.
§ 12.
Konstaplarne vare vid utöfningen af sina tjänstebefattningar skyldige:
a) att med noggrannhet efterkomma och fullgöra af förmän gifna befallningar
och därom äfvensom om annat, som till deras tjänst hörer afgifva behörig rapport
samt för öfrigt iakttaga hvad för poliskonstapel i allmänhet är stadgadt; och
b) att med höflighet bemöta de besiktningsskyldiga och icke med dem inlåta
sig i några transaktioner af hvad beskaffenhet det vara må eller af dem emottaga
penningar eller annat, vid påföljd att genast varda från sina befattningar skilde.
203
Bilaga C.
Stadgar och föreskrifter
till förekommande af den ve?ieriska smittans utbredande i Göteborg;
den 2 maj 1877.
Art. 1.
Om besiktningsbyrån.
§ i
För
utöfvande af uppsikt och kontroll öfver kvinnor, som genom lösaktighet
äro vådliga för allmänna sundheten, är en särskild besiktningsbyrå inrättad, hvilken
består af en medicinsk afdelning och en polisafdelning. Vid förstnämnda afdelning,
hvilken är ställd under hälsovårdsnämndens inseende, tjänstgör andre stadsläkaren
såsom besiktningsläkare. Polisafdelningen, lydande under poliskammaren, består af
en öfverkonstapel, såsom föreståndare, och nödigt antal poliskonstaplar, hvilka samtliga
af poliskammaren antagas.
Art. 2.
Om besiktningsskyldighet, inskrifning och besiktningar.
§ 2.
Hvarje kvinna, som genom lösaktighet är vådlig för allmänna sundheten, underkastas
den kontroll och behandling, som dessa stadgar föreskrifva. Dessa kvinnor
äro dels sådana, som bevisligen idka skörlefnad såsom yrke och då böra genom
poliskammaren å en särskild förteckning inskrifvas, dels sådana, som hängifva sig
åt lösaktighet, utan att kunna till de förra hänföras.
204
§ 3.
Uti ofvannämnda förteckning, som under särskildt nummer upptager hvarje
inskrifven kvinna, antecknas hennes för- och tillnamn, de binamn, under hvilka hon
kan vara känd, hennes utseende, ålder, födelseort, bostad, föräldrar, föregående sysselsättning
och öiriga lefnadsomständigheter samt de orsaker, som förmått henne
att öfverlämna sig åt prostitutionen; hvarjämte anmärkes, om och när hon varit
med venerisk smitta behäftad och hvarest hon då vårdats; börande inskrifven kvinnas
prästbevis och andra henne rörande handlingar aflämnas till och förvaras af föreståndaren
för polisafdelningen.
§ 4-
Inskrifven kvinna vare skyldig att två gånger i veckan och oftare, om så
finnes nödigt, å de dagar, som poliskammaren bestämmer, undergå sundhetsbesiktning,
hvartill hon, i händelse af uraktlåtenhet att sig själf infinna, i vederbörlig
ordning inställes.
Lösaktig kvinna, som enligt § 2 är underkastad kontroll*. men icke å ofvannämnda
förteckning inskrifven, må, med polismästarens begifvande, efter anmälan
af föreståndaren för polisafdelningen, om hon därtill förklarar sig villig, en gång i
veckan på bestämd dag å besiktningsbyrån förete på föregången undersökning grundadt,
af legimiterad läkare utfärdadt intyg om sitt hälsotillstånd eller låta sig undersökas
antingen kostnadsfritt å byrån eller, emot den i § 6 bestämda afgift, enskilt
af besiktningsläkaren.
§ 6.
Besiktningarne å byrån förrättas å tid, som af läkaren bestämmes, särskildt
för inskrifna kvinnor och särskildt för sådana, som i § 5 omförmälas; skolande med
venerisk sjukdom behäftad kvinna genast till kurhuset afföras.
För enskild besiktning i lokal, som af läkaren upplåtes, erlägges’ en krona,
hvilken afgift tillfaller läkaren, men icke må af honom själf uppbäras, utan skall
för hvarje vecka förskottsvis betalas till föreståndaren för polisafdelningen; börande
kvinna, som antingen försummar betala berörda afgift eller icke vidare vill sådan
erlägga, undergå besiktning å byrån.
Art. 3.
Ordningsregler för inskrifna kvinnor.
§ 7 •
205
Inskrifven kvinna åligger:
a) att föra ett tyst och stilla lefverne;
b) att icke medelst fönsters öppnande, genom att från huset anropa förbigående
personer eller på annat sätt göra sig bemärkt;
c) att icke vid antänd t ljus visa sig i fönstren, h vilka böra vara försedda
med luckor, jalusier eller rullgardiner;
d) att å gata, torg och andra allmänna platser visa sig i anständig klädsel
och icke genom utmärkande utstyrsel söka ådraga sig uppmärksamhet;
e) att icke å teatrar eller andra allmänna samlingsställen intaga andra platser
än de af polismyndigheten medgifna;
f) att icke under någon tid på året vistas utomhus nattetid efter klockan elfva;
g) att icke hafva barn eller unga flickor hos sig;
h) att.icke mottaga besök af personer, som uppenbarligen tillhöra gossåldern;
i) att städse beflita sig om största möjliga renlighet och, utan gensägelse
eller motstånd, låta på föreskrifna tider besiktiga sig;
k) att, när tecken förmärkas, som antyda venerisk sjukdom, utan att anlita
kvacksalfvare, genast anmäla sig till besiktning; och
l) att icke, utan föregången anmälan, ombyta bostad eller aflägsna sig från
staden på ''längre tid än två dygn.
Art. 4.
Om straff och befrielse från besiktning.
§ 8.
Underlåter inskrifven kvinna att ställa sig till efterrättelse ofvan intagna föreskrifter,
af Indika ett tryckt exemplar, därå hennes namn och ålder blifvit antecknade,
skall henne vid inskrifningen tillställas, eller de föreskrifter, som i öfrigt kunna
henne af polismyndigheten meddelas, och låter hon sig icke genom varning rätta,
skall hon, jämte "det hon är förfallen till böter efter lag, där sådana finnas stadgade,
behandlas enligt »Kungl. förordningen om försvarslösa». Se lag ang. lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885.
206
§ 9-
Inskrifven kvinna, som anmäler sig vilja öfvergifva sin lastfulla lefnad och
återgå till en anständig vandel, eller om hvars befriande från besiktning föräldrar
eller målsmän, som om henne draga försorg, göra framställning, må, efter sig företeende
omständigheter, från besiktning och därmed i sammanhang stående kontroll
befrias.
Vid långt framskridet hafvandeskap, nyligen försiggången förlossning, eller
andra liknande fall, kan besiktningsskyldig kvinna, på anmälan af besiktningsläkaren,
erhålla tillstånd att endast en gång i veckan inställa sig till besiktning eller för
kortare tid helt och hållet befrias därifrån.
Art. 5.
Om besiktningsbyråns tjänstemän och deras åligganden.
§ io.
Sundhetsbesiktningarna förrättas af andre stadsläkaren och skola verkställas
med tillhjälp af alla de medel, hvilka vetenskapen erbjuder för en säker diagnos
af de veneriska sjukdomarna; börande läkaren, utan förutfattad åsikt, huruvida en
åkomma är smittosam eller icke, till kurhuset remittera en kvinna för hvarje sår
på eller sjuklig afsöndring från könsdelarne.
Inom januari månads slut skall besiktningsläkaren till hälsovårdsnämnden
aflämna summarisk förteckning öfver de under nästföregående år besiktigade kvinnor,
jämte fullständig berättelse rörande resultatet af besiktningarna.
Besiktningsläkaren är det förbjudet att taga under behandling besiktningsskyldig
kvinna, vare sig för venerisk eller annan sjukdom.
§ ii.
Föreståndaren för polisafdelningen åligger:
a) att, i enlighet med fastställdt formulär, upprätta den i § 3 omförmälda
förteckning med tillhörande register samt föra öfriga erforderliga anteckningar;
b) att vid besiktningarna vara tillstädes å byrån och då jämväl mottaga och
behörigen anteckna de anmälanden om flyttningar och förändrade bostäder, som af
inskrifna kvinnor göras;
c) att med noggrannhet lära sig känna alla besiktningsskyldiga kvinnor till
deras personer, samt tillse, att hvad som är dem föreskrifvet behörigen efterlefves,
för hvilket ändamål det, bland annat, är nödigt, att han personligen, å gator, allmänna
platser och förlustelseställen öfvervakar deras uppförande;
207
d) att af kvinnor, som erlägga betalning för enskild besiktning, hvarje vecka
i förskott uppbära besiktningsafgiften;
e) att, dä kvinna uteblifvit från besiktning, skyndsamt låta inställa henne
att undergå sådan;
f) att, då kvinna af läkaren anmäles böra å kurhuset intagas, genast utfärda
och underskrifva remissen samt, efter kvinnans utskrifning från kurhuset, sådant
behörigen anteckna;
g) att hvarje dag, då besiktning ägt rum, till poliskammaren afkunna rapport
öfver antalet besiktigade kvinnor och de till kurhuset remitterade, samt de vidare
uppgifter, som af poliskammaren föreskrifvas;
h) att, i hvad på honom ankommer, gå besiktningsläkaren tillhanda och,
såsom konstaplarnas närmaste förman, tillse, att de fullgöra hvad dem enligt instruktion
åligger eller varder anbefalldt, samt, så otta ske kan och nödigt pröfvas,
personligen kontrollera deras uppgifter och åtgöranden;
i) att noggrant efterforska kvinnor, som, utan att vara underkastade kontroll,
ägna sig åt lösaktighet och skörlefnad;
k) att då minderåriga flickor befinnas föra ett sysslolöst och lösaktigt lefnadssätt,
antingen uti enskild skritvelse därom underrätta deras föräldrar eller målsmän,
där sådana finnas, för att sålunda bereda dessa tillfälle att, om de så önska, taga
vård om den vilseledda, eller, i annat fall, vidtaga åtgärder, att hon må blifva
intagen på någon uppfostrings- eller förbättringsanstalt; börande i de fall, då hon
är utackorderad af fångvårdsstyrelse^ anmälan om förhållandet hos styrelsen göras;
l) att efterspana och till laga åtal angifva personer, hvilka söka att förmå
minderåriga till okyskhet eller för egen vinning förleda kvinnor, som förut icke
gjort sig kända för sedeslöshet, att, med upphörande af loflig sysselsättning, söka
sitt uppehälle genom lösaktighet; och
in) att söka upptäcka kvacksalfvare och sådana personer, som hysa och dölja
kvinnor, hvilka äro med veneriska åkommor behäftade.
§ 12.
Konstapel vare vid utöfning af sin tjänstebefattning skyldig:
a) att med noggrannhet efterkomma och fullgöra de af förmän gifna befallningar
och därom, äfvensom om annat, som till hans tjänst hörer, afgifva behörig
rapport samt för öfrigt iakttaga, hvad för poliskonstapel i allmänhet är stadgadt; och
b) att med höflighet bemöta de besiktningsskyldiga och icke med dem inlåta
sig i några transaktioner af hvad beskaffenhet det vara må eller af dem emottaga
penningar eller annat, vid påföljd att genast varda från sin befattning skild.
208
Bilaga D.
Stadgar och föreskrifter
till förekommande af veneriska smittans utbredande i Norrköping.
§ !■
För utöfvande af uppsikt och kontroll öfver kvinnor, som genom lösaktighet
äro vådliga för allmänna sundheten, är en särskild besiktningsbyrå inrättad,
bestående af en medicinsk afdelning och en polisafdelning.
Vid den medicinska afdelningen, hvilken är ställd under hälsovårdsnämndens
inseende, tjänstgör såsom besiktningsläkare den af nämnden utsedde distriktsläkaren.
Polisafdelningen, lydande under poliskammaren,- består af en kommissarie, såsom
föreståndare, och nödigt antal poliskonstaplar, hvilka samtlige af poliskammaren
antagas.
i
§ 2.
Kvinna, som genom lösaktighet är vådlig för allmänna sundheten, bör underkastas
besiktning; dessa kvinnor äro dels sådana, som bevisligen idka skörlefnad
såsom yrke och då böra genom poliskammaren i särskild förteckning inskrifvas,
dels sådana, som hängifva sig åt lösaktighet, utan att kunna till de förra hänföras.
§ 3-
Uti ofvannämnda förteckning antecknas hennes för- och tillnamn, ålder,
födelseort, bostad, föräldrar, föregående sysselsättning, samt de orsaker, som förmått
henne öfverlämna sig åt prostitutionen, om och när hon varit med venerisk
smitta behäftad, och hvarest hon då vårdats.
§ 4-
Inskrifven kvinna väte skyldig att en gång i veckan och oftare, om så
nödigt finnes, undergå sundhetsbesiktning, hvartill hon, i händelse af uraktlåtenhet
att sig själfmant infinna, i vederbörlig ordning påföljande dag inställes.
209
Annan lösaktig kvinna skall med polismästarens begifvande efter anmälan af
föreståndaren för polisafdelningen likaledes eu gång i veckan undergå sundhetsbesiktning.
§ 5-
Besiktning å byrån förrättas å dag och tid, som af läkaren bestämmes;
skolande med venerisk sjukdom behäftad kvinna genast till kurhuset afföras.
§ 6.
Underlåter inskrifven kvinna att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som kunna henne af polismyndigheten meddelas, och låter hon sig icke genom
varning rätta, skall hon, jämte det hon är förfallen till böter efter lag, där sådana
finnas stadgade, behandlas enligt Lagen angående lösdrifvares behandling den 12
juni 1885.
Inskrifven kvinna, som anmäler sig vilja öfvergifva sin lastfulla lefnad eller
om hvars befriande från besiktning föräldrar eller målsmän, som om henne draga
försorg, göra framställning, må, efter sig företeende omständigheter, från besiktning
befrias.
Vid långt framskridet hafvandeskap, nyligen försiggången förlossning eller
andra liknande fall, kan besiktningsskyldig kvinna, på anmälan af besiktningsläkaren,
på kortare tid befrias från besiktning.
§ 7 •
Sundhetsbesiktningarna, som förrättas af en af distriktsläkarna, skola verkställas
med tillhjälp af alla de medel, hvilka vetenskapen erbjuder för en säker
diagnos af de veneriska sjukdomarne; börande läkaren, utan förutfattad åsikt, huruvida
en åkomma är smittosam eller icke, till kurhuset remittera en kvinna för
hvarje sår på eller sjuklig afsöndring från könsdelame.
Inom januari månads slut skall besiktningsläkaren till hälsovårdsnämnden aflämna
summarisk förteckning öfver de under nästföregående år besiktigade kvinnor,
jämte berättelse rörande resultatet af besiktningarna.
Besiktningsläkaren är förbjudet att taga under behandling besiktningsskyldig
kvinna för venerisk sjukdom.
§ 8.
Föreståndaren för besiktningsbyråns polisafdelning åligger:
att upprätta den i § 2 omförmälda förteckning samt föra öfriga erforderliga
anteckningar;
27
210
att vid besiktningarna vara tillstädes i byrån och då jämväl mottaga och
behörigen anteckna de anmälanden om flyttningar och förändrade bostäder, som af
inskrifna kvinnor göras;
att med noggrannhet lära sig känna alla besiktningsskyldiga kvinnor, och
tillse, att de efterlefva dem gifna föreskrifter, för hvilket ändamål är nödigt, att
han personligen å gator, allmänna platser och förlustelseställen öfvervakar deras
uppförande;
att, då kvinna uteblifvit från besiktning, skyndsamt låta inställa henne att
undergå sådan;
att, då kvinna af läkaren anmäles böra å kurhuset intagas, tillse, att hon
genast dit inställes; efter kvinnans utskrifning från kurhuset, sådant behörigen anteckna
;
att, i hvad på honom ankommer, gå besiktningsläkaren tillhanda;
att noggrannt efterforska kvinnor, som, utan att vara underkastade kontroll,
ägna sig åt lösaktighet och skörlefnad;
att, då minderåriga flickor befinnas föra ett sysslolöst och lösaktigt lefnadssätt,
därom underrätta deras föräldrar eller målsmän, eller i annat fall vidtaga åtgärder,
att hon må blifva intagen på någon uppfostrings- eller förbättringsanstalt;
att efterspana och till laga åtal angifva personer, hvilka söka att förmå
minderåriga till okyskhet eller förleda kvinnor, som förut icke gjort sig kända för
sedeslöshet, att söka sitt uppehälle genom lösaktighet; och
att söka upptäcka kvacksalvare och sådana personer, som hysa och dölja
kvinnor, hvilka äro med veneriska åkommor behäftade.
§ 9-
Konstapel vare vid utöfningen af sin tjänstebefattning skyldig:
att med noggrannhet efterkomma och fullgöra de af förmän gifna befallningar
och därom, äfvensom om annat, som till hans tjänst hörer, afgifva behörig rapport
samt för öfrigt iakttaga, hvad för poliskonstapel i allmänhet är stadgadt; och
att med höflighet bemöta besiktningsskyldiga och icke med dem inlåta sig
i några transaktioner, af hvad beskaffenhet det vara må, eller af dem mottaga
penningar eller annat, vid påföljd att genast vara ifrån sin befattning skild.
Linköpings slott i landskansliet den 7 november 1885.
Robert De la Gardie.
A. G. Hallin.
21 I
Bilaga E.
Underrättelser
för besiktningsskyldiga kvinnor i Malmö. ’)
r.
Kvinna, som förklarats skyldig undergå medicinsk sundhetsbesiktning, skall
en gång i veckan låta af därtill förordnad läkare undersöka sig antingen vid den
allmänna besiktningen, som kostnadsfritt äger rum å kurhuset (Jakob Niisgatan
n:o 45) hvarje lördag kl. 11,30 f. m., eller, om helgdag då inträffar, nästföregående
söckendag vid samma tid, eller ock enskildt i läkarens bostad någon af
de föregående söckendagarne i veckan, hvilket dock endast medgifves mot det att
en afgift af två kronor för hvarje gång erlägges till läkaren förskottsvis eller senast
vid besiktningstillfället. Uraktlåtenhet eller försummelse i detta senare fall medför
skyldighet att inställa sig vid den allmänna besiktningen i samma vecka.
Huruvida kvinna må undergå besiktning i sin egen bostad, är beroende på
enskild öfverenskommelse med läkaren.
Den, som försummar den allmänna besiktningen utan att förut i samma
vecka låtit enskildt undersöka sig af läkaren, är underkastad påföljden att blifva
hämtad till särskild besiktning.
2.
Det åligger besiktningsskyldig kvinna att vid afresa från staden dessförinnan
och vid återkomst till staden eller ombyte af bostad påföljande dag därom göra
anmälan å detektiva polisafdelningens kontor.
3-
Besiktningsskyldig kvinna äger icke tillträde till stadens stol re hotell, ej
heller till parkett, första raden eller någon af avantscenerna å Stora teatern och
) Upphäfda år 1908.
212
får under månaderna maj—september icke under någon förevändning uppehålla sig
å Florateatern eller inom Kungsparkens öfriga restaurationsområde.
Det är henne vidare förbjudet att nattetid efter kl. io visa sig å gator,
torg eller andra allmänna platser i staden och särskildt att efter kl. 5 efta.
uppehålla sig å Stortorget, Gustaf Adolfs torg, Södergatan, Östra Hamngatan,
Norra Vallgatan mellan Västra Hamngatan och Bruksgatan, Adelgatan, Frans Suellsgatan,
Kansligatan eller Kyrkogatan.
4-
Besiktningsskyldig kvinna, som underlåter att ställa sig till efterrättelse hvad
här ofvan blifvit nämndt eller som genom sitt uppträdande vare sig inom eller
utom hus väcker allmän förargelse eller eljest beträdes med att åsidosätta hvad
offentlig anständighet bjuder, äfventyrar att blifva behandlad som lösdrifvare och
dömd till tvångsarbete.
Polismästaren.
UNDERSÖKNINGAR
I VISSA FRÅGOR RÖRANDE DE
SMITTOSAMMA KÖNSSJUKDOMARNA
MAGNUS MÖLLER
STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG
INNEHALL.
sid.
I. Om läkarens tystlåtenhetsplikt, om anmälningsplikt resp anmälnings
rätt samt om utrönande af smittokällan vid smittosamma könssjukdomar
............................................................................................. 8
II. Till frågan om smittoöfverförandet vid syfilis ....................................... 30
III. År en gonorrékontroll möjlig? ................................................................ 44
IV. Prostitutionens stadiga kundkrets ......................................................... 68
I.
3
Om läkarens tystlåtenhetsplikt, om anmälningsplikt resp.
anmälningsrätt samt om utrönande af smittokällan
vid smittosamma könssjukdomar.
I den outredda frågan om möjligheten att af patienter med smittosam könssjukdom
i någon afsevärd procent af fallen vinna användbara upplysningar för smittokällans
utrönande, har jag alltsedan februari 1904 å sjukhuset S:t Göran anställt
undersökningar. Resultatet af dessa blef i det hela bättre i verkligheten än man
på förhand ansett troligt. För att emellertid smittokällans utrönande må kunna
leda till ett praktiskt mål, nämligen dess oskadliggörande, förutsättes anmälningsplikt,
resp. anmälningsrätt för läkaren. Vi äro därmed inne på ett ömtåligt och
svårlöst spörsmål, ömtåligt till följd af de ifrågavarande patienternas naturliga
yrkande på diskretion, svårlöst därför att läkaren härvidlag ofta kommer i den
ställningen att svårligen på en gång kunna tillgodose sin patients och tredje persons
eller det allmännas intresse, stundom till och med ställes inför en ännu svårare
konflikt, nämligen mellan sin tystlåtenhetsplikt och sin rättskänsla. En orienterande
öfversikt angående tystlåtenhetsplikten och anmälningsplikten resp. anmälningsrätten
torde därför lämpligen böra föregå framställningen af resultaten af mina försök att
vid smittosamma könssjukdomar utforska smittokällan.
Meningarna i dessa frågor äro mycket delade bland allmänhet, jurister och
läkare. Ett exempel därpå lämnar förhandlingsresultatet vid den kongress, som
»tyska sällskapet för könssjukdomarnas bekämpande» afhöll i Munchen i mars 1905,
vid hvilken »Ärztliches Berufsgeheimnis und Geschlechtskrankheiten» utgjorde kongressprogrammets
första ämne. Inledare voro Geh.-Rat Netsser (Breslau), Justizrat
Bernsten (Munchen) och abolitionisten, professorn i gynekologi Flesch (Frankfurt
a. M.). De tre referenterna kommo till sins emellan helt olika slutyrkanden.
Netsser förordade dels i statistiskt syfte en lagstadgad allmän anmälningsplikt af
alla könssjukdomar, men utan angifvande af patientens namn, dels ock i hygieniskt
syfte en anmälningsrätt inför en medicinsk-hygienisk myndighet (icke inför polismyndighet)
af sådana personer, som genom sina lefnadsförhållanden måste anses i
hygieniskt afseende farliga för andra.
6
Bernstein däremot var emot hvarje anmälan vid könssjukdomar. Han önskade
ingen annan förändring i läkarnas tysthetsplikt, än att denna genom lag utsträcktes
äfven till samtliga andra personer, som på ett eller annat sätt hade befattning med
den ifrågavarande sjukvården.
Flesch återigen yrkade på allmän nominativ anmälningsplikt vid könssjukdomar
alldeles som vid andra allmänfarliga infektionssjukdomar. Och denna anmälningsplikt
skulle åligga alla, som behandlade dessa sjukdomar (således äfven kvacksalfvare).
Liksom Neisser och Bernstein yrkade äfven Flesch på utsträckande af den i lag
stadgade tystnadsplikten; nämligen till samtliga de myndigheter, organisationer och
personer, som på ett eller annat sätt hade att taga befattning med hithörande
ärenden.
Tyska rikets gällande strafflag ålägger läkarna absolut tystlåtenhet i allt, som
de under sin yrkesutöfning erfara af sina patienter. § 300 lyder nämligen sålunda:
»Advokater, notarier, försvarare i straffmål, läkare, kirurger, barnmorskor,
apotekare, äfvensom dessa personers biträden straffas, om de obefogadt uppenbara
privathemligheter, som i kraft af deras ämbete, stånd eller yrke blifvit dem anförtrodda,
med böter intill 1,500 mark eller med fängelse intill tre månader.»
»Obefogadt» är enligt den gängse uppfattningen ett uppenbarande af anförtrodda
privathemligheter alltid, så snart icke patienten själf gifvit läkaren befogenhet
att tala.
I den på inledningsföredragen följande diskussionen voro samtliga talare emot
det Flesch’ska förslaget om obligatorisk allmän, nominativ anmälningsplikt. Äfven
mot Neissers förslag om villkorlig nominativ anmälningsrätt yttrades åtskilliga betänkligheter.
Mot hans yrkande på obligatorisk allmän anonym anmälningsplikt i statistiskt
syfte höjdes däremot ingen invändning. I fråga om § 300, om läkarens
tysthetsplikt, yrkade flertalet på dess bibehållande, som det vill synas mest af farhåga
för att en ändring däraf skulle drifva patienterna i armarna på kvacksalfvare.
Bestämmelserna om läkares tystlåtenhetsplikt växla emellertid till sitt innehåll
i olika länders laggifningar. Det är därför nödvändigt att först undersöka tystlåtenhetspliktens
begrepp och ändamål, innan man kan komma till en åsikt om den
ena eller andra lagbestämmelsens företräde ifråga om innehåll eller formulering. 1
1.
Om läkarens tystlåtenhetsplikt.
Vid ett genomseende af olika länders lagstadganden om tysthetsplikten finner
man gemensamt för dem alla en sak, nämligen ett tydligt syfte att värna om den
tillit, som den sjuke bör känna sig kunna hysa till läkarens tystlåtenhet. En riktig
7
sjukdomsbehandling förutsätter nämligen ett förhållande mellan patient och läkare åt
så tillitsfull art, att ingen enda upplysning, som kan tänkas hafva inflytande på
sjukdomsfallets bedömande får undanhållas den senare. Men dessa upplysningar
kunna stundom vara af sä ömtålig natur, att deras meddelande måste förutsätta eu
fullständig trygghet för att de icke af mottagaren begagnas utanför det bestämda
syfte, i Ti vilket förtroendet gafs. Det är alltså mot missbruk af gifvet förtroende,
som lagen vill skänka trygghet. Privatlifvets helgd måste skyddas.
Flertalet länders lagstadganden om tysthetsplikten stanna vid nu angifna
hufvudsyfte. De häfda enbart det privata intresset och förplikta läkaren till absolut
tystlåtenhet utan inskränkning, så framt icke patienten själf gifver honom befogenhet
att tala. Det hör till undantagen, att det, såsom i vår svenska läkareinstruktion,
inrymmes en viss gräns för läkarens tystlåtenhetsplikt, nämligen till förmån för
vissa allmänna intressen, hvilka måste anses böra gå före det enskilda.
Det torde emellertid svårligen kunna bestridas, att läkaren i utöfvandet af
sitt kall har, liksom andra statsborgare, att tjäna icke enbart enskilda intressen utan
äfven allmänna. Detta blir honom i många fall icke möjligt, när tvsthetsbudet
såsom i tyska rikets strafflag § 300 är allmänt och oinskränkt. J)
Vissa inskränkningar i en absolut tysthetsplikt betingas redan genom andra
gällande författningar, t. ex. den om hvarje medborgares förebyggelserätt eller förebyggelseplikt
vid vissa särdeles allvarliga förhållanden, såsom förräderibrott och
allmänfarliga stämplingar (svenska strafflagen kap. 8 § .22, tyska stiaffl. § I39)-Andra inskränkningar och undantag hafva efterhand nödvändiggjorts genom tidens
egen utveckling och genom uppkomsten af nya organisationer och intressen (anmälan
till myndigheter om vissa såsom allmänfarliga ansedda sjukdomar, lif- och
olycksfallsförsäkringsutlåtanden, intyg för sjukkassor in. in.). Vid dödsattesters utfärdande
inträder ju äfven icke så sällan eu kollision mellan tysthetsplikten och
’) Äfven den tyska lagtolkningen synes, i trots af § 300, vid upprepade rättstall hafva utgått
ifrån, att »man måste erkänna vissa högre moraliska plikter, för hvilka förtegenhetsplikten far träda tillbaka»
och att »obefogadt är ett uppenbarande från läkarens sida icke, så snart det med hänsyn till det
allmänna bästa och för bevarande af andra personers hälsa synes nödvändigt» (Stmonson, OberlandesGerichtsrat,
Meldepflicht und Verschwiegenheits-Verpflichtung des Arztes bei Geschlechtskrankheiten,
Zeitschr. f. Bek. d. Geschlechtskh., Bd. 2, s. 473). Motsvarande lagbud i Finland, (strafflag 1889, kap.
38 § 3) och i Norge (strafflag 22 maj 1902 § 144) äro i hufvudsak lika lydande med den tyska formuleringen;
i stället för dennas »unbefugt» har den finska »olofligen» och den norska »Ostridigt». Om hvad
som menas med »rättstridig! uppenbara» kan naturligtvis i många fall hysas tvekan. I dansk rätt finnes
ingen positiv bestämmelse om läkarens tysthetsplikt; i kungl. förordningen af 4 dec. 1672 § 24 säges
det emellertid: »Och eftersom flere sjukdomar förekomma, som patienterna icke gärna vilja hafva uppen
barade,
men som af recepten kunna igenkännas, skola apotekarna och deras underordnade sådant hemlighålla
och icke uppenbara med mindre tydlig skada vore att befara, om saken hölles förborgad.» Af denna
bestämmelse har det ansetts framgå såsom en gifven sak, att äfven läkarna hade tysthetsplikt med samma
inskränkning.
8
angifvandet af den verkliga dödsorsaken. Mera skiftande och delvis tvifvelaktig
äro uppfattningarna i olika länders rätt angående läkares vittnesplikt. ’)
En kultursamhällenas nuvarande utvecklingsstadium motsvarande lagbestämmelse
om tysthetsplikten torde alltså böra vara så formulerad, att dess syfte att
värna om det privata tillitsförhållandets helgd är tydligt, men att på samma gång
haidas, att vissa offentliga intressen måste tillerkännas företräde och därför stundom
kunna kräfva inskränkningar i läkarens tystlåtenhetsplikt. Vidare bör det för alla
parter vara önskvärd^ att såvidt möjligt genom lag objektivt fastställes hvad läkaren
är skyldig det allmänna och hvad han är skyldig det enskilda intresset. Inom
vissa objektivt fastställbara gränser får sålunda läkaren å ena sidan tydlig plikt att
tiga, a andra sidan plikt att tala. I vissa förhållanden bör rätten kunna tvinga
lakaren att lämna upplysningar, men omvändt bör den fasthålla principen att i
frågor, som falla in under det enskilda förtroendeområdet, icke affordra upplysningar
ja t. o. m. vägra mottaga sådana.
Det bör nämligen härvidlag i första rummet vara eu fråga om plikt, och
godtycket bör i möjligaste mån vara uteslutet. Det kan endast bero på en begreppsförvirring,
när man i stället för tystlåtenhets/»//*/ velat sätta endast en tystlåtenhetsratt.
Om någon rätt för läkaren att under alla förhållanden enbart efter hans
eget godtyckliga afgörande tiga eller tala, kan väl knappt på allvar blifva tal,
ehuru val yrkanden i denna riktning verkligen blifvit framställda. Ty om ock
tysthetsbudet obestridligen, är i första rummet ett moraliskt och icke blott ett
juridiskt bud, så skulle principen om enbart en tysthetsm// lätt kunna drifvas hän
till den uppfattningen, att läkaren kunde vägra lämna upplysning, så snart ett uttalande
kunde vara till skada för honom själf eller till men för hans praxis. Det
afgörande maste naturligtvis vara icke läkarens eget intresse utan de intressen, som
läkaren har själf att tjäna i sitt kalls utöfvande. * I
J) Svenska rättegångsbalken fritager icke läkaren från vittnesplikten vare sig i brottmål eller
civila mål, för så vidt icke bestämmelsen i kungl. brefvet 24 april 1754 angående uttalanden mellan fyra
ögon kan komma till användning. Denna egendomliga bestämmelse syftar emellertid icke särskildt på
läkare. r
I Finland, Danmark, England; Belgien och Ungern är läkarens vittnesplikt öfverhufvud icke begränsad.
I Frankrike och Holland kan läkaren vägra att vittna och har således tysthetsrärt. Tysk lag
later likaledes vittnesplikten träda tillbaka för tysthetsplikten så till vida, att i brottmål läkaren kan
vägra att vittna och att i civilmål inga frågor som beröra tysthetsområdet böra framställas. Norge intager
en mellanställning, i det att läkarens vittnesmål är uteslutet i brottmål, utom för afvärjande af en
oskyldigs domfallande, men icke i civilmål. I fullkomlig motsats härtill är i Österrike vittnesplikten
obegränsad 1 brottmål, medan i civilmål läkaren kan vägra. I Italien bortfaller läkarens vittnesplikt i
straffmal, dock undantaget det mycket vida område, där en anmälningsplikt gentemot misstanken om begången
förbrytelse påhvilar läkaren. (Jmfr Kriminalretsassessor Eyvind Olriks utförliga arbete: Lmgens
Taushetspligt. Köbenhavn 1905.)
9
Men ehuru det sålunda torde vara obestridligt, att det för läkaren i utöfvandet
af hans kall gifves vissa objektivt fastställbara förpliktelser gentemot det
allmänna och gentemot den enskilde, inträda ofta svårigheter vid det enskilda
fallets bedömande. Lagen måste ju nämligen stanna vid vissa allmänna bindande
regler. Det verkliga lifvet erbjuder emellertid en så oändlig variation, att ingen
skrifven lags än så detaljerade bestämmelser skulle finna tillämpning på hvarje nyans.
I de mångfaldiga lefnadsförhållanden, dit de objektivt bindande reglerna icke nå,
måste därför afgörandet öfverlåtas åt läkarens eget samvete eller takt, som därvid
påverkas medvetet eller omedvetet af de finare oskrifna regler, hvari allmänkänslan
inom samfunden tagit form. '') Denna allmänkänsla är icke en och densamma i
olika samhällen och under olika tider, utan är liksom uppfattningen af tystlåtenhetsbudet
själft underkastad förändringens och utvecklingens lag.
De nu anförda allmänna grundsatserna beträffande tystlåtenhetspliktens innehåll
och begränsning i vårt moderna samhälle synas hafva funnit ett adekvat uttryck
i bestämmelsen om tystlåtenhetsplikten för svenska läkare (kungl. instruktionen
för läkare af den 31 oktober 1890, § 60):
»Ej må läkare yppa, hvad honom i denna hans egenskap blifvit i förtroende
meddeladt, ej heller i oträngdt mål uppenbara, hvad han angående sjukdom eller
dess uppkomst själf funnit; dock att genom denna läkarens plikt någon inskränkning
icke får äga rum i hans skyldighet att verkställa förrättning och afgifva utlåtande
eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner.»
Vår svenska läkareinstruktion lägger tillbörligt eftertryck på skyddande af
det privata tillitsförhållande, som är en nödvändig förutsättning för en trygg och
riktig sjukvård, men den binder icke läkaren fullständigt vid patientens godtyckliga
medgifvande, såsom den tyska § 300 och flertalet öfriga länders motsvarande bestämmelser,
utan lämnar rum äfven för det allmännas kraf.
Inom främmande rätt, där erkännandet af läkarens tysthetsplikt är allmän och
utan inskränkning (försåvidt icke patienten själf lämnat sitt medgifvande), är tysthetsbudets
öfverträdelse i regel gjord till föremål för straffansvar, dock så att
åtal icke äger rum annat än på den förfördelades begäran. I svensk, liksom i
dansk rätt, finnes intet stadgande om straffansvar. Och säkerligen är det icke straffbestämmelser,
som äro bäst ägnade att reglera läkarens uppfattning af hans plikt
på detta ömtåliga område. Hittills vunnen erfarenhet har väl icke heller lagt i
dagen något behof af straffbestämmelser. Ingenting har hittills jäfvat det omdömet,
att svenska läkare iakttagit tysthetsbudet nu likaväl som före läkareedens upphäfvande
och lika samvetsgrant som andra länders läkare. På ett område som
detta skall samhällets egen vakna dom, äfvensom den allmänna uppfattningen inom
vrkesgemenskapens ram i och för sig förmå lägga tillbörligt eftertryck på principens
tillämpning. J)
) Jmfr Olrik 1. c.
IO
Att vår svenska bestämmelse om tystlåtenhetsplikten har en mera vid uppfattning
af dennas innebörd än den tyska torde väl delvis bero därpå, att emellan
dessa två lagbestämmelsers tillkomst ligger en tidrymd af inemot 20 år. Och
tiden mellan 1871 och 1890 var rik på erfarenheter och nya uppslag inom den
allmänna sjukvårdens område (vår svenska hälsovårdsstadga utkom 1875). I regel
äro lagstadgandena om läkarens absoluta tysthetsplikt, där . de icke äro kopierade
efter den tyska, rätt gamla. De hafva i regel tillkommit på en tid, då ännu
ingen offentlig hälsovård existerade, utan den enskilde familjeläkaren själf var så att
säga högsta instansen i hälso- och sjukvårdsförhållanden. Myndigheterna befattade
sig med sjukvård endast, när farsoter, såsom kolera o. s. v., skrämt upp samhällena
och nödvändiggjorde ett offentligt inskridande. Efter uppkomsten af den allmänna
hälsovården finna vi också, hurusom i länder med lagstadgad oinskränkt tysthetsplikt,
såsom i Tyskland, myndigheten sett sig nödsakad påbjuda vissa undantag
därifrån, nämligen i hvad som rör bekämpande af vissa allmänfarliga sjukdomar
(rikslagen af den 30 juni 1900). Dessa undantagsbestämmelser sträcka sig emellertid
icke till könssjukdomarna annat än beträffande »personer, som }Trkesmässigt bedrifva
otukt» af det skälet, att man befarat genom utsträckande af anmälningsplikten
äfven till könssjukdomar afskräcka allmänheten från att söka bot hos läkarna.
Härmed äro vi inne på nästa fråga:
2.
Om anmälningsplikt resp. anmälningsrätt vid smittosamma könssjukdomar.
Hvarje läkare har erfarenhet af situationer, där hans tystlåtenhetsplikt kommit
i mer eller mindre stark kollision med hans ansvars- och rättskänsla. Många
gånger har han förgäfves sökt öfvertala föräldrar eller fosterföräldrar att på sjukhus
låta intaga barn, lidande af förvärfvad eller ärfd syfilis i smittosamt stadium, af
vaginalgonorré o. s. v., enär smittofaran för omgifningen, såväl barn som vuxna,
vore öfverhängande, emedan det till följd af trångboddhet uppenbarligen vore omöjligt
att i hemmet åvägabringa en något sånär betryggande isolering. Liknande
svårigheter uppstå ofta i fråga om könssjuka tjänst- och barnflickor, ammor och
andra, åt hvilka barn blifvit anförtrodda. Vidare i fråga om hvarjehanda sjuka
familjemedlemmar, hvilka af skamkänsla eller fruktan ej blott försumma sin egen
behandling utan äfven underlåta nödiga försiktighetsmått i umgänget med sin omgifning.
Hit höra äfven de ytterligt pinsamma tillfällen, då läkaren ser sig ur stånd
att hindra en samvetslös och smittofarlig person från ingående af äktenskap. Dessa
och andra kategorier af individer äro naturligtvis för sin omgifning och för samhället
farliga, men samhällsvådligare än alla dessa äro dock till följd af deras tal
-
rikhet i de större städerna, alla de personer, som, ehuru behäftade med smittosamma
könssjukdomar, ändock fortsätta utöfvandet af könsumgängen, somliga t. o. in. rent
yrkesmässigt.
I dessa och liknande fall har läkaren enligt i flertalet samhällen ännu rådande
uppfattning att, såvida han ej lyckas öfvertala patienten att följa gifna råd, vara ett
stumt , vittne till intet ondt anande medmänniskors fara och olycka. Det kan därför
väl ifrågasättas, om icke i vissa fall hänsynen till den enskilde patientens önskan
borde underordnas hänsynen till tredje persons eller det allmännas väl, d. v. s.
huruvida icke eu plikt eller åtminstone en rätt för läkaren att till vederbörlig myndighet
anmäla vissa fall för vidare åtgärder borde finnas. Vid andra smittosamma
allmänfarliga sjukdomar tillämpas ju detta förfaringssätt, och dess nytta därvidlag
bestrides väl numera af ingen.
Emellertid är det just ur nu nämnda synpunkt, nyttans, som det reser sig
viktiga betänkligheter mot hvarje lossande af läkarens tystnad och således mot all
slags anmälan, när det gäller könssjukdomar. Vi hafva i kampen mot denna sjukdomsart,
att, såsom Neisser uttryckt det, räkna med eu fiende, som är ännu
svårare att besegra än baciller och kokker, nämligen den i sin allmänhet visserligen
alldeles ogrundade fördomen, att könssjukdomarna äro skamliga sjukdomar. Daraf
kan emellertid följa att, om icke patienterna känna sig fullkomligt trygga i afseende
på läkarens tystnad, vända de sig i sin oro att möjligen bli röjda till andra,
kända för mindre plikttrohet, eller till kvacksalfvare eller ock underlåta de alldeles
att söka råd och hjälp.
Detta argument verkar på de allra flesta, såväl läkare som icke läkare, så
öfvertygande, att de bestämdt motsätta sig en ändring i det bestående härvidlag.
Och alldeles uppenbart är det, att, om bestämmelser om något slags anmälningsplikt
skola införas i fråga om könssjukdomar, måste de omgärdas ytterst väl
i ändamål att förbehålla lämnade upplysningar uteslutande för den offentliga myndighet,
som häraf har verkligt bruk. Det torde dock icke vara eu omöjlig uppgift
att ordna hithörande förhållanden så, att det offentligas intresse tillgodoses på
samma gång som de under tysthetsplikten hörande privatintressena skyddas. Anmälan
förutsättes ju böra ske allenast till en sanitär myndighet, hvilken själf, liksom
den enskilde läkaren och medhjälpande personal, måste vara underkastad tysthetsbudet
med ofvan angifna undantagsbestämmelser. Men om undantagsvis i ett gifvet
fall en kollision blir oundviklig, så torde vikten af de hänsyn, som måste påkalla
det offentligas ingripande, hafva till följd, att de trängre hänsynen till tysthetsplikten
måste underordna sig hänsynen till det allmännas väl.
I fråga om patienter hafva vi, för att ännu en gång citera Neisser, att göra
med två slag: de samvetsgranna och de slarfviga. För de förra är det alldeles
likgiltigt, om det existerar en anmälningsrätt eller icke. De komma i alla fall att
söka sakkunnig hjälp och att förhålla sig som hygieniskt förnuftiga människor.
Dessa hade alltså intet att frukta, äfven om eu anmälningsrätt (icke obetingad anmälningsplikt)
infördes.
I fråga om det andra slaget, de slarfviga patienterna, så blifva ju äfven
under nuvarande förhållanden dessa människor i sin oefterrättlighet förr eller senare *
»allmänfarliga», i det att de icke blott icke underkasta sig tillbörlig vård, medan
de äro sjuka, utan äfven därunder utsätta andra för smitta. Gentemot sådana personer
borde en läkarnas anmälningsrätt endast vara gagnelig, alls icke skadlig. Ett
allt större flertal af dem, som nu af frivolitet, dumhet eller indolens, i förlitande
på läkarens tystnad fortsätta sitt hygieniskt allmänfarliga lefverne, skulle sannolikt
efter hand visa sig benägna att följa läkarens råd, som gifvits dem i deras eget
intresse, och dymedels undvika att komma i beröring med myndigheten.
För öfrigt torde det vara onödigt att längre uppehålla sig vid mer eller
mindre konstruerade betänkligheter mot införande af en anmälningsplikt resp. anmälningsrätt,
enär vi hafva faktiska erfarenheter att hålla oss till. Å den ofvannämnda
Munchener kongressen synes ingen af deltagarna haft kännedom om att
ett system, alldeles sådant som Neisser framlade och som af flertalet ansågs såsom
ett djärft eller rent af farligt förslag,'' faktiskt varit i bruk i Kristiania under mera
än 18 år, nämligen ett system med allmän obligatorisk, icke nominativ anmälningsplikt
för statistiskt ändamål samt betingad nominativ anmälningsrätt i hygieniskt syfte.
Sedan i Kristiania år 1888 reglementeringen af prostitutionen blifvit upphäfd,
åstadkoms så godt sig göra lät på basis af gällande hälsovårdslagstiftning ett system
för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande, som hvilar på tre hufvudprinciper,
nämligen först och främst lätt tillgång till undersökning och god vård för
dem, som själfva anmäla sig, vidare efterspanande af smittokällan med ledning af
härom meddelade uppgifter samt, då så finnes erforderligt, nominativ anmälan och
eventuell isolering å sjukhus. Beträffande anmälningspliktens fullgörande uppgifves,
att, sedan den första motviljan häremot från läkarnas sida efterhand öfvervunnits,
denna numera skötes mycket samvetsgrant. Vid anmälningarna från sjukhusen
och poliklinikerna, Indika i likhet med alla andra anmälningar om epidemiska sjukdomar
försändas med posten till hälsovårdsnämnden (2:e sundhetsinspektören), angläs
städse personernas namn och bostad och så förfares äfven i en del fall af
enskilda läkare, nämligen då den sjuke anses icke kunna på ett betryggande sätt
vårdas ambulatorisk!, utan böra genom hälsovårdsnämndens försorg intagas på sjukhus.
Från patienternas sida kunde jag vid upprepade besök å Rigshospitalets poliklinik
sommaren 1904 icke märka någon otålighet eller missnöje med ifrågavarande
anordning.
I Danmark tillämpas likaledes i statistiskt syfte obligatorisk, icke nominativ
anmälningsplikt. Äfven nominativa anmälningar hafva under vissa förhållanden länge
ägt rum. Enligt danska lagen af den 10 april 1874 har hvar och en, som lider af
i3
venerisk sjukdom, rätt att darföl'' på allmän bekostnad åtnjuta behandling. Men i
utbyte häremot har enhvar person med smittosam könssjukdom äfven plikt att låta
behandla sig. Om lian vägrar, kan han genom polisens försorg interneras på sjukhus.
Denna bestämmelse förutsätter vid vissa för omgifningen farliga bill eller vid
öfverträdelse af gifna föreskrifter mot smittans utbredande en anmälan från läkaren.
Inom den enskilda praktiken uppgifves emellertid en sådan anmälan i verkligheten
blott undantagsvis förekomma. Men å poliklinikerna t. ex. Komnrunehospitalets
poliklinik för veneriska och hudsjukdomar, hvilken dagligen besökes af ett mycket
stort antal patienter, tillämpas denna läkarens anmälningsrätt. '')
I det nya förslag till lag2) »om motarbetande af offentlig osedlighet och
venerisk smitta», som den danska regeringen hösten 1904 föreläde riksdagen och
enligt hvilken reglementeringssystemet i Danmark skulle upphäfvas, skärpes läkarnas
anmälningsplikt. Anmälan skall ej längre ske inför polisen, utan för en offentlig,
därför särskildt antagen läkare. I veckorapporterna till hälsovårdsnämnden har hvarje
läkare att vid hvarje särskildt (utan namn) anmäldt fall af venerisk sjukdom uttryckligen
utsätta, att han gjort patienten uppmärksam på 1) sjukdomens smittosamma
art samt 2) de rättsliga följderna af att- någon smittas eller utsättes för smitta,
äfvensom 3) angifva antalet i smittosam! stadium varande personer, åt hvilka han gifvit
det i lag stadgade skriftliga beskedet (enligt särskildt formulär) om att antingen
på bestämda tider återkomma eller också inlämna skriftligt bevis på att patientens
behandling öfvertagits af annan auktoriserad läkare (§§ 6, 7 och 8).
Men utom denna allmänna, icke nominativa anmälning påbjuder det nya lagförslaget
äfven en begränsad nominativ anmälningsplikt. Efterkommer nämligen
patienten icke det nyss anförda honom lämnade beskedet, har läkaren att anmäla
honom inför den offentliga besiktningsläkaren. Underlåter läkaren sådan anmälan,
straffas han med böter intill 200 kr. (§ 6 och 8). Har patienten för läkaren lämnat
falsk uppgift om namn, yrke och hemvist, straffas han med fängelse eller böter (§ 8).
Mot denna senare form af nominativ anmälan äfvensom mot den polismässiga
åläggningsproceduren gentemot patienten har Köpenhamns läkarsällskap väckt gensaga
(jmfr Ugeskrift for Laeger 1904, n:o 45, s. 1). För hvarje läkare måste
det ock kännas högst motbjudande att undantagslöst och i hvarje fall, efter det
han måst gifva sin patient den fruktade diagnosen, omedelbart börja svinga lagens
svärd. Det skulle sannolikt i många fall vara detsamma som att jaga patienterna
på dörren.
I motsats till Norge och Danmark, men i likhet med alla öfriga länder, sakna
vi här i Sverige en lagstadgad allmän ickq nominativ anmälningsplikt. Vi sakna
därmed också användbart material för en statistisk utredning af de smittosamma
) Se Reseberättelser, Del II, sid. 92.
*) Antagen af riksdagen i mars 1906.
könssjukdomarnas förekomst bland vårt lands befolkning och deras fluktuationer under
olika tider.
Däremot är vår laggifning ingalunda främmande för anmälningsbestämmelser
i hygieniskt syfte äfven beträffande smittosamma könssjukdomar. Det har till och med
just i fråga om dessa sjukdomar tidigare än vid andra epidemiska sjukdomar i vårt land
införts lagstadganden, gående ut på sjukdomshärdarnas möjligast grundliga utforskande
och utrotande förmedelst massbesiktningar, efterhörande af smittokällan och behandling,
eventuellt genom tvång, efter föregående nominativ anmälan hos myndigheterna.
Grundläggande är det kungl. cirkuläret den io juni 1812. Detta cirkulär har
aldrig blifvit i sin helhet upphäfdt, och hvad som däri är det väsentliga, dess erkännande
af befogenheten för Konungens befallningshafvande att till förekommande
af veneriska sjukdomars spridning förordna om läkarebesiktning å för sådan sjukdom
skäligen misstänkta personer, så män som kvinnor, från hvilka smittas utbredning
kan befaras, och inläggande å sjukhus af den, som befinnes med denna sjukdom
behäftad, måste otvifvelaktigt anses ännu beståndande. I kungl. instruktionen af
den 13 juni 1822, § 10, föreskrifves bl. a: »Vid allmänna besiktningar, när sådana
pröfvas nödiga, böra de smittades namn, ålder, vistelseort och sjukdomssymtom
antecknas. — Det åligger hvarje läkare och provinsialläkaren isynnerhet att, då
någon med primitiv venerisk smitta anträffas, noga utforska, från hvilken och till
hvilken eller hvilka sjukdomen kunnat blifva meddelad, samt att, till förekommande
af smittans vidare spridande, sådant till prästerskapet eller kronobetjäningen på
landet och till polisen i städerna anmäla, på det en sådan, för smitta misstänkt
person må lämpligen kunna förmås, att sig till besiktning hos läkaren inställa.»
Nu gällande författning i fråga om praktiserande läkares åligganden (läkareinstruktionen)
af den 31 oktober 1890 utgår äfvenledes ifrån, att ofvannämnda
befogenhet tillkommer Konungens befallningshafvande. Dess § 28 är af följande lydelse:
»1) Har efter Konungens befallningshafvandes förordnande, provinsialläkare
besiktigat personer, misstänkta för venerisk sjukdom, skall han till kommunalnämndens
ordförande skriftligen uppgifva, till namn och vistelseort, de af sjukdomen angripna,
hvilka icke inom viss, af läkaren utsatt kort tid tillförlitligen styrkt, att de betjäna
sig af ändamålsenlig sjukvård; börande provinsialläkaren tillika förständiga kommunalnämnden
att dels draga försorg därom, att de sålunda antecknade varda skyndsamt
intagna till vård å kurhus eller kurhusafdelning vid länets lasarett, och dels, då
sådant skett, därom underrätta provinsialläkaren. Vägrar någon för sjukdomen
skäligen misstänkt person att låta besiktiga sig, anmäles sådant hos Konungens
befallningshafvande för den åtgärd, sopa af omständigheterna påkallas.
2) Till förekommande af venerisk sjukdoms spridning bör provinsialläkare i
allmänhet vid inträffadt sjukdomsfall söka utröna, huru smittan tillkommit, samt på
lämpligt sätt verka för den sjukes intagande till vård å kurhus; hvarjämte provinsialläkaren,
där den sjuke undandrager sig behandling eller icke följer därvid
15
gjfna föreskrifter, • och synnerlig fara för smittans utbredning förefinnes, bör om
förhållandet underrätta hälsovårds- och kommunalnämnden.»
Alltså innehåller äfven »instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården
inom visst område anställda, äfvensom för andra, som utöfva läkarekonsten»,
bestämmelser gående ut på att förekomma veneriska sjukdomars spridning, i det att
läkarna åläggas att söka utröna smittokällan, samt att, där den sjuke undandrager
sig anbefalld ändamålsenlig sjukvård, göra anmälan därom hos hälsovårds- eller
kommunalnämnd för vidare åtgärd.
Ursprungligen hafva emellertid dessa stadganden tillkommit med hänsyn till
helt andra tidsförhållanden än de nuvarande. Man har härvid att erinra sig de beskrifningar,
som finnnas från äldre tiders läkare beträffande de vanligare utbredningssätten
för veneriska sjukdomar på vår-svenska landsbygd. Dessa sjukdomar uppträdde då
för tiden esomoftast såsom en farsot i sammanhang med de stora marknaderna,
de årliga sillfiskerierna vid västkusten, med marketenteri och gästgifverier, med
kringresande gesäller och handelsmän, medels från de stora krigen återvändande
soldater o. s. v. De anförda förordningarna svarade utan tvifvel synnerligen väl
mot dåtida förhållanden och de flitigt tillämpade massundersökningarna o. s. v.
hafva, i förening med den afgiftsfria sjukhusvården för vårt folk varit af ovärderlig
nytta i kampen mot de smittosamma könssjukdomarna, hvilka ännu vid början och
midten af förra århundradet hade en fruktansvärd utbredning å svenska landsbygden,
jämförlig med förhållandena i våra dagars Ryssland. Men när ännu så sent som
1890 den kungl. förordningen lägger hufvudvikten på landsbygdsförhållandena, i
det den endast omnämner, hvilka mått och steg provinsialläkare hafva att vidtaga
för förekommande af venerisk smittas spridning, så är detta tydligen en anakronism.
Efterhand har nämligen, framförallt genom kommunikationsmedlens utveckling,
befolkningen blifvit långt mera rörlig än förr, hvilket haft till följd, att sjukdomens
uppträdande i lokala och begränsade härdar blifvit allt mindre vanligt.
De i lagen stadgade åtgärderna med deras omständlighet och skriftväxling mellan
myndigheter och läkare lämpa sig därför icke längre för de faktiska förhållandena.
Numera lära i själfva verket de förr ej ovanliga, af provinsialläkarna på förordnande
af Konungens befallningshafvande företagna massbesiktningarna, äfvensom efterforskning
af smittans spridning samt anmälan af dem, som böra intagas å sjukhus, vtteiligt
sällan förekomma. De i och för sig mycket viktiga och för sin tid synnerligen
ändamålsenliga stadgandena torde numera i sin gammalmodiga form ej längre
äga någon praktisk betydelse.
Tv i våra dagar är det städerna och framförallt storstäderna, som utgöra de
smittosamma könssjukdomarnas hufvudhärdar. Vid den undersökning angående
smittosamma könssjukdomars frekvens i riket, hvilken på reglementeringskommitténs
föranstaltande företogs 1905 och vid hvilken man sökte få fastställdt antalet på en
viss dag, den 31 januari, under läkarbehandling varande med smittosam köns
-
i6
sjukdom behäftade personer, ingingo infordrade uppgifter från 92,9 procent af landets
praktiserande läkare. Af dessa uppgifter framgår, att sagda dag, den 31 januari
I9°S> 4A45 personer med smittosam könssjukdom voro under behandling, däraf
3,040 män och 1,105 kvinnor. I rikets tre största städer, Stockholm, Göteborg och
Malmö, med en folkmängd af resp. 317,964, 138,030 och 70,797, hemmahörde
58,3 proc. af samtliga könssjuka män och 5 7>5 proc. af samtliga könssjuka kvinnor.
Det är därför icke längre företrädesvis provinsialläkarna, utan städernas läkare,
och kanske framförallt storstädernas specialister på de smittosamma könssjukdomarnas
område, som lagbestämmelserna om dessa sjukdomars motarbetande framförallt borde
afse. För att bringas i öfverensstämmelse med nuvarande tidsförhållanden torde
sålunda vår läkarinstruktions bestämmelser härutinnan behöfva ändras därhän, att det
i statistiskt ändamål åligger allmän, icke nominativ anmälningsplikt jämte skyldighet
att i hvarje fall söka utforska smittokällan, samt att det i hygieniskt syfte medgifves
anmälningsrätt. Förslagsvis kunde måhända dessa önskemål formuleras sålunda:
1. Hvarje läkare, som undersökt eller fått under behandling fall af smittosam
könssjukdom, är skyldig att å af medicinalstyrelsen fastställdt formulär till
vederbörande hälsovårdsnämnd eller tjänsteläkare ofördröjligen lämna uppgift om
sjukdomsbenämningen och den sjukes kön och födelsetid, samt huruvida läkaren
själf behåller den sjuke under behandling eller hänvisar honom till annan läkare
eller till sjukhus. Namnet uppgifves icke annat än vid fall, som i mom. 3 sägs.
2. Å denna anmälan har läkaren skyldighet att äfven göra noggrann
anteckning om smittokällan, där denna kunnat utrönas.
3. Kommer läkare, som behandlar en person med smittosamma symtom af
könssjukdom, till kännedom eller grundad förmodan därom, att den sjuke genom
sina lefnads- eller andra förhållanden utsätter andra för smitta, eller finner han
eljes, att den sjuke icke försvarligen kan behandlas utom sjukhus, är han berättigad
att göra anmälan därom till hälsovårdsnämnd eller vederbörande ämbetsläkare.
Samma rätt till anmälan har läkare, när en under hans behandling varande med
smittosamma symtom behäftad person i förtid afbryter behandlingen utan att styrka,
att denna öfvertagits af annan läkare. I dessa anmälningsfall skall den sjukes
namn och bostad meddelas.
Jag öfvergår nu till
3-
Efterforskningar angående smittokällan vid smittosamma könssjukdomar.
För att vinna någon erfarenhet om möjligheten eller lämpligheten af att på
denna väg vinna användbara upplysningar, har jag alltsedan den 1 febr. 1905 på
min afdelning af sjukhuset Sfi Göran vid hvarje färskt fall af smittosam köns
-
17
sjukdom sökt utforska smittokällan. Mina förhoppningar i detta afseende voro från
början icke stora. Det var mig ej obekant, att föregående försök i denna riktning,
anställda inom militären, efterhand öfvergifvits såsom tämligen resultatlösa. Dessa
sjukdomar förvärfvas ju i regel genom helt tillfälliga förbindelser, hvadan patienten
mycket ofta icke kan lämna några användbara upplysningar om den andra kontrahenten.
En annan gång är förbindelsen af mera bestående art och patienten vill
därför ej angifva motparten. Eller uppger han måhända af någon anledning falskt
namn och adress. Därtill kommer svårigheten att få smittosammanhanget faktiskt
konstateradt genom konfrontationer. Endast mera undantagsvis blir det under nuvarande
förhållanden möjligt att få undersöka den såsom smittokälla uppgiga personen.
Men trots dessa större och mindre svårigheter kunde det ju vara skäl att
ändå söka förvärfva sig åtminstone ett personligt intryck af, huru detta vid alla
andra smittosamma sjukdomar brukliga förfaringssätt skulle utfalla härvidlag. Mig
veterligen finnas ingenstädes undersökningar af denna art offentliggjorda.
Hvad som snart frapperade oss '') var den villighet, hvarmed patienterna med
helt få undantag synbarligen lämnade oss alla de upplysningar de kunde. Om frågorna
framställas på ett riktigt sätt, i enrum, samt på en gång diskret och rakt på
sak, så att patienten har det intrycket att förfrågningen uteslutande sker i allvarligt
ändamål, blir han merendels helt ifrig att söka medverka till att möjligast fullständiga
och säkra uppgifter må vinnas. Mången, som t. ex. hade glömt ett adressnummer
eller dylikt, erbjöd sig att gå och taga bättre reda på saken o. s. v.
Svaren antecknades (efter slutadt förhör) under följande rubriker:
i. Konsultationsdatum; 2. Pat:s namn och journalnummer; 3. Diagnos;
4. Infektionsdatum; 5. Kohabitations- och infektionsställe (mannens bostad, kvinnans
bostad, hotell, »flickställe», i det fria o. s. v.); 6. Kvinnans yrke; 7.
Kvinnans namn; 8. Kvinnans bostadsadress; 9. Betalning, erlagd eller ej; 10. Pat.
vid infektionstillfället nykter eller onykter.
För materialets likformighets skull omfattar denna undersökning endast manliga
patienter. De kvinnliga sjukdomsfall, vid hvilka smittokällan efterfrågades, återkommer
jag möjligen till i ett annat sammanhang. Undersökningen omfattar ett
år, från den 1 februari 1905 till samma datum 1906. Antalet angående smittokällan
tillfrågade manliga patienter var 661. De tillhörde framförallt kropps- och
handtverksarbetarnas klass. Deras fördelning efter yrken, äfvensom de kvinnors
vrken, med hvilka det infekterande samlaget ägt rum, framgår af följande tab. 1. i)
i) I regel äro primäruppgifterna upptagna af amanuenserna å polikliniken och manspaviljongen,
hrr doktorer J. Almkvist och F. Sandman, hvilka jag härmed hembär min tacksamhet för samvetsgrant
och intresseradt samarbete.
*
3l
|
|
|
|
| De | infekterande kvinnornas yrken |
|
|
|
| |||||
De infekterade männens yrken | Byråskrifven | lrol. byra- skrifven | Tjänstflicka | rabriks- < | Arbeterska | Uppasserska | Sömmerska | Handels- biträde | Aktris, dansös | utan yrke, | Hustru | annans hustru | Uppgitves | Obekant | Summa |
Metallarbetare (smides-, plåtslageri-järn-, maskin-, instrument-, gas-och vattenledningsarbetare) ...... | 14 | 8 | 4 | 7 | 7 | 3 | i 2 | 1 2 |
| i | 2 | 1 | i | 52 | 103 |
Hamn-, stations-, järnvägs-, bräd-gårds-, sågverks- och andra arbetare | 15 | 8 | 10 | : 2 | 2 | 1 | i |
| L | i | i 5 |
|
| 51 | 96 |
Stenarbetare, grundläggare, cement-arbetare, murare, kakelugnsmakare | 15 | 5 |
| i | 4 |
| ■ i _ |
|
|
| 1 |
|
| 35 | 61 |
Eldare, maskinister och sjömän .. | 8 | 5 | 2 | 5 | 1 | 2 | — | 2 | — | _ | _ | — | i | 30 | 56 |
Handels- och kontorsbiträden...... | 11 | 4 | 3 | i | — | i | — | _ | i | _ | _ | — | i | 24 | 46 |
Målare och tapetserare ............ | 12 | 1 | 2 | 3 | — | _ | 2 | i | _ | _ | 3 | —. | i | 17 | 42 |
Bagare, konditoriarbetare ........... | 7 | 1 | — | 4 | 1 | i | i | 2 | _ | — | 1 | — | _ | 16 | 34 |
Snickare, timmermän, tunnbindare | 4 | 1 | 2 | — | — | i | 2 | i | — | — | 2 | — | i | 20 | 34 |
Skräddare, skomakare, sadelma-kare .................................. | 4 | _ | 2 |
| 1 | i |
|
|
|
| i |
| i | 21 | 31 |
Kuskar, utkörare,chaufförer, drängar | 3 | — | 2 | 1 | — | _ | i | _ | — | — | i | — | _ | 18 | 26 |
Boktryckare och bokbindare ...... | 2 | 2 | i | 3 | — | _ | 2 | _ | — | — | ___ | — | i | 14 | 25 |
Telefon- och elektriska arbetare .. | 6 | i | — | 1 | — | _ | _ | i | — | _ | _ | _ |
| 8 | 17 |
Kypare ................................. | 1 | 2 | — | 1 | — | 3 | — | i | _ |
| _ | _ | _ | 6 | 14 |
Stadsbud och spårvagnskonduktörer | — | i | 3 | — | — | — | 2 | _ | — | _ | _ | _ | _ | 6 | 12 |
Kontors-, tull- och postvaktmästare | — | 2 | 1 |
|
|
|
|
|
| . |
|
|
| 7 | 11 |
Mejeri-, trädgårds- och landtmäteri-arbetare ........................... | _ | _ |
| _ |
|
| 1 | - |
|
|
|
|
| 6 | 7 |
Borstbindare, handskmakare ..... |
| — | — | 1 | _ | __ | _ |
| i |
| _ | _ |
| 5 | 7 |
Skorstensfejare ........................ | — j | i |
| 1 | __ | _ | _ | — |
| _ | _ | _ |
| 3 | 5 |
Bryggare .............................. | — I | — | — | — | — | — |
| — | _ | _ | i | — |
| 4 | 5 |
Barberare .............................. | 2 | i | — | — | _ | — | _ | i | _ | _ | _ | _ |
| 1 | 5 |
Militärer, musikanter, sjukvårds-konstaplar ........................... |
| 2 |
| 1 |
| 2 |
|
|
|
|
|
|
|
| 5 |
Förgyllare, guldsmeder............... | — | — | — | — | — | — | _ | — | _ | _ : | _ | — |
| 4 | 4 |
Springgossar, telegrambärare..... | — | i | — | — | — | _ | _ | — | _ | _ |
| _ |
| 3 | 4 |
Brandsoldater .......................... | — | — | 1 | — | — | — | i | _ | _ | _ | _ 1 | _ '' |
| 1 | 3 |
Slaktare och charkuteriarbetare ... | — | — | — | — | _ | _ | _ 1 | _ | _ | _ | _ 1 |
|
| 3 | 3 |
Studerande ............................ | 1 |
| — | — | — | _ | _ | __ | _ | _ |
| i |
| 1 | 3 |
Poliskonstaplar ....................... | — | _ | — | — | — | — | — 1 | i | — | — | _ 1 | — |
| 1 | 2 |
Summa | 105 | | 46 | | 33 | | 32 | | 16 | | 16 | | 15 | 12 | | 2 | 2 | 17 | | i i | 7 1 | 357 | | 661 |
>9
Såsom »byråskrifven» har kvinnan betecknats, när patienten uppgaf sig med
säkerhet veta, att hon var inskrifven på besiktningsbyrån; såsom »troligen byråskrifven»
när han blott hade skäl att förmoda att så vore förhållandet. Det visar sig redan
af denna sammanställning, att äfven inom arbetsklassen patienterna förvärfva sina
könssjukdomar hufvudsakligen genom förbindelser af helt tillfällig art med oftast
fullkomligt obekanta kvinnor äfvensom med inskrift^ kvinnor. Detta framgår närmare
af följande tab. 2, som lämnar en öfversikt öfver i hvad mån de infekterande
kvinnorna varit för patienterna kända till namn, yrke eller bostad samt öfver de
lokaliteter, hvarest de smittande samlagen uppgifvits hafva ägt rum.
Tab. 2. I
1 | 2 .1 | 3 | 4 | 5 | 6 | " V | 8 | 9 ^ |
|
| Infektionen hade ägt | rum |
|
| |||
Den infekterande kvinnans | Å s. k. |
| I man- | I kvin- |
| I gemen- | I lands-orten el. | Summa |
| parti- | Utomhus | nens | nans | ställe | sam |
|
|
| hotell |
| bostad | bostad | bostad | lands |
| |
a) Namn: |
|
|
|
|
|
|
|
|
fullständigt kändt ........ | 19 | 12 | 34 | 28 | 1 | 14 | 6 | 114 |
ofullständigt kändt ..... | 24 | 11 | 18 | 22 | 2 |
| 5 | 82 |
uppgifves icke ........... | 1 | 1 | 6 | 4 | - | 3 | — | 15 |
obekant eller bortglömdt | 187 | 97 | 86 | 39 | 7 |
| 34 | 450 |
b) Yrke: |
| • |
|
|
| • |
|
|
byråskrifven .............. | 51 | 4 | 16 | 22 | 10 | - | 2 | 105 |
troligen byråskrifven | 23 | 9 | 4 | 3 | — | — | 7 | 46 |
anställning ............. | 14 | • 17 | . 48 | 37 | — | 17 | 13 | 146 |
obekant eller bortglömdt | 143 | 91 | 76 | 31 | — | — | 23 | 364 |
c) Bostad: |
|
|
|
|
|
|
|
|
fullständigt känd ........ | 21 | 16 | 35 | 65 | 10 | 15 | I | 169 |
ofullständigt känd........ | 9 | 5 | 8 | 20 | — | — | 3 | 45 |
iippgifves icke ............ | — | 2 | 6 | 4 | — | 2 | - | 14 |
| obekant eller bortglömd | 201 | 98 | 95 | 4 | — | — | 33 | 433 |
I tab. 3 hafva summorna från tab. 2, kol. 9, öfverförts i procent af hela
antalet patienter (661). Det framgår däraf, att de infekterande kvinnornas namn
och adress voro för patienterna obekanta i öfver 6 5 procent. Kvinnornas yrke
var obekant i mera än hälften af fallen. Af de omkring 36 procent, hvilkas yrke
var bekant, voro inemot hälften, 15,9 procent, »byråskrifna» (jämfr. tab. 5, sista
kol.). 6,9 procent voro »sannolikt byråskrifna». D. v. s. inemot en fjärdedel af
samtliga kvinnorna angåfvos såsom mer eller mindre sannolikt byråskrifna. Blott
en femtedel (22,1 %) af de smittande kvinnorna hade anställning (tab. 5).
20
Tab. 3.
Den infekte-rande kvinnans | Full- ständigt kändt | Ofull- ständigt kändt | Uppgifves icke | Obekant |
| % | % | % | % |
Namn ........... | 17,2 | 12,4 | 2,3 | 68,1 |
Bostad ........ | 25,6 | 6,8 | 2,1 | 65,6 |
Yrke .......... | 35,9 | 6,9 | 2,1 | 55,i [ |
Det ligger i sakens natur, att de omständigheter, under hvilka samlaget ägt
rum, huruvida detta skett å hotell, i det fria, i mannens eller kvinnans bostad
o. s. v., måste inverka på graden af de om motparten lämnade uppgifternas fullständighet
och tillförlitlighet. Detta framgår också af tab. 4. När samlagen ägt
rum på hotell eller i det fria voro kvinnans namn och adress bekanta för patienterna
i blott 8 å 13 %, däremot i inemot 25 % af samlagen i mannens bostad. Af
samlagen i kvinnans bostad erhöllo vi fullständig uppgift om adressen i mera än två
tredjedelar af fallen (69,9 %); å flickställen i samtliga fallen. Af samlagen i mannens
eller kvinnans bostad hade mera än en tredjedel (3 3,3 resp. 39,8 %) ägt rum
med »kvinnor med anställning».
Tab. 4.
Den infekterande kvinnans
När infektionen | Namn | Yrke | Adress | |||||||||
fullst. bekant | ofullst. bekant | upp- gifves icke | obe- kant | byrå- skrif- ven | troligen byrå- skrifven | anställ- ning | obe- kant | fullst. bekant | ofullst. bekant | upp- gifves icke | obe- kant | |
| % | % | % | % | % | * | % | % | % | % | % | % |
å partihotell | 8,2 | 10,« | 0,4 | 81,o | 22,1 | 10,0 | 6,0 | 61,9 | 9,1 | 3,9 | _ | 87,0 |
utomhus...... | 9,9 | 9,1 | 0,8 | 80,2 | 3,3 | 7,4 | 14,1 | 75,2 | 13,2 | 4,1 | V | 81,0 |
i mannens bo- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
stad ....... | 23,6 | 12,5 | 4,2 | 59,7 | 11,1 | 2,8 | 33,s | 52,8 | 24,3 | 5,3 | 4,2 | 66,0 |
i kvinnans bo- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
stad....... | 30,1 | 23,7 | 4,3 | 41,9 | 23,7 | 3,2 | 39,8 | 33,3 | 69,9 | 21,6 | 4,3 | 4,3 |
å flickställe | 10,o | 20,o | - | 70,o | 100,0 | — | — | — | 100,0 |
|
|
|
i gemensam |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
bostad .. . | 82,3 | - | 17,7 | — | — | — | 100,0 | — | 88,2 | _ | 11,8 | _ |
i landsorten |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
eller utom- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
lands ...... | 13,3 | 11,1 | - | 75,6 | 4,4 | 15,6 j | 28,9 | 51,1 | 15,6 | 6,0 | _ | 77,8 |
21
De s. k. partihotellen anlitas vid könsförbindelser äfven inom arbetsklassen
i mycket stor utsträckning. Såsom af tab. 5 framgår, hafva mera än en tredjedel
(34.9 %) af samtliga 661 samlagen ägt rum å hotell. Därnäst i frekvens, med
mera än en femtedel, komma samlagen i mannens bostad, därefter med inemot en
femtedel de i det fria. Samlagen i kvinnans bostad utgöra en knapp sjundedel.
Af de olika kategorierna kvinnor hafva de byråskrifna oftast »gått på hotell»
(48,6%, de »troligen byråskrifna» ännu oftare 50,0 %), därnäst (i 21 %) mottagit
besök hemma hos sig. En tredjedel af kvinnorna »med anställning» hafva
haft samlag i mannens bostad och en fjärdedel i kvinnans egen bostad. Af de
obekanta hafva de flesta hållit till å hotell eller sommartiden i det fria, därnäst i
mannens bostad.
Tab. 5.
Den infekterande kvinnans yrke | Infektion | en hade ägt | rum | I % af j samtliga 661 sam-lagen | | ||
Å parti- Utom-hotell hus | I man-nens bostad | I kvin-nans bostad | A lek-ställe | 1 Semen- I lands-sam , . , orten bostad | ||
| % % | % | % | % | % % |
|
Byråskrifven.................. | 48,6 3,8 | 15,2 | 21,0 | 9,5 | — 1,9 | 15,9 |
Troligen byråskrifven..... | 50,o 19,c | 8,7 | 6,5 | — | — [ 15,2 | 6,9 |
Anställning ................. | 9,5 11,G | 32,8 | 25,3 | - | 11,0 ! 9,2 | 22,1 |
Obekant.................... | 39,3 25,0 | 20,o | 8,5 | — | 6,3 | 55,1 |
| 34,9 ; 18,4 | 21,8 | 14,o | 1,5 | 2,6 6,8 | 100,0 |
Å s. k. flickställen hade blott 10 patienter (1,5 %) ådragit sig sin sjukdom.
I detta afseende finnes en bestämd skillnad mellan poliklinikpraxis och enskild. I
den senare är nämligen enligt mitt personliga intryck, näst efter hotellinfektionerna,
de å s. k. flickställen förvärfvade infektionerna de vanligare. Dessa ställen synas
emellertid vara så godt som uteslutande beräknade för kunder ur de mera burgna
samhällsklasserna.
En granskning af de infekterande kvinnornas yrken visar, att omkring hälften
vant »byråskrifna». Efter afskiljande af de 364 »obekanta» (tab. 2, kol. 9) voro
Byråskrifna ............ 105 =1 35,4 0//° \ - x <yo
Troligen byråskrifna 46 = 15,6 „ j 5
I anställning............ 146 = 49,0 „
Äfven bland de »obekanta» hafva gifvetvis en stor del varit »byråskrifna»,
men huru många är omöjligt att veta. De flesta »obekanta», omkring två tredjedelar,
hafva liksom de byråskrifna hållit till antingen å hotell eller, sommartiden, i det
22
fria. Af tab. 6 framgår, att 288 d. v. s. 82.7 procent af dessa kvinnor mottagit
betalning för samlaget, hvaraf dock naturligtvis ingen som helst slutsats kan dragas,
huruvida de tillhört den inskrifna, den s. k. hemliga eller den tillfälliga prostitutionen.
Tab. 6 lämnar en öfversikt öfver, i hvilken utsträckning samlagen med »kvinnor
i anställning» ägt rum å olika lokaliteter, å partihotell, utomhus, i mannens eller
kvinnans bostad o. s. v., äfvensom i huru många fall betalning mottagits. Man
vinner därigenom någon inblick i den tillfälliga prostitutionens rekrytering och
sammansättning. (Antalet kvinnor i tab. 6 är något mindre än i de föregående,
634 mot 661, beroende därpå, att vi först ett par veckor efter igångsättandet af
de ifrågavarande undersökningarna införde äfven frågan, huruvida betalning blifvit
erlagd eller icke.)
Tab. 6.
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
De infekterande |
| S a m 1 a g et | hade | ägt | rum |
|
| Betalning | ||
|
|
|
|
|
|
| i lands-orten | in |
|
|
kvinnornas yrke | å parti-hotell | utom- hus | i man-nens bostad | i kvin-nans bostad | gemen- sam bostad | å blek-ställe | 3 3 p | erlagd | icke erlagd | |
Obekant ........................ Byråskrifven..................... Troligen byråskrifven......... Utan yrke, vistas hos för-äldrarna........................ | j se 3 | tab. 1 4 | 2 |
|
|
|
| 348 93 40 9 | 288 88 39 4 | 60 7 1 5 |
i Tjänstflickor..................... | 1 | 3 | 18 | 8 | _ | — | 3 | 33 | 3 | 30 |
j Fabriksarbeterskor (hatt-, sko-, | 1 | 8 | 9 | 9 |
|
| 4 | 31 | 6 | 25 |
Arbeterskor (mureri-, bageri-tvätt-, m. m.) ............... | 2 | 4 | 3 | 3 |
|
| 2 | 14 | 3 | 11 |
Sömmerskor, modister, stic-kerskor ........................ | 3 | 1 | 6 | 5 |
|
|
| 15 | 3 | 12 |
Uppasserskor (kafé-, hotell-, | 1 |
| 6 | 6 |
|
| 2 | 15 | 3 | 12 |
Hjälpkvinnor.................... | 1 | — | 1 | — | — |
| _ | 2 | 2 | — |
Affärsbiträden (handels-, ci-! garrbods-, mjölkmagasins-, | 1 | 1 | 2 | 5 | _ |
| 3 | 12 | 5 | 7 |
Aktriser, dansöser ............ | 1 | — | — | — | _ | _ | 1 | 2 | _ | 2 |
Hustru eller frilla ............ | — | — | 1 | _ | 16 | — | _ | 17 | _ | 17 |
Annans hustru.................. | - | - | - | 1 | - | — | - | 1 | — | 1 |
23
Af de 7 personer (tab. 6 kol. io), som icke erlagt betalning till »byråskrifna»,
finnes om de tre den anteckningen, att de voro vederbörande kvinnas
soutenörer. Om dessa tre fråndragas äfvensom de 17, som betecknats såsom
»hustru eller frilla», och talen i kol. 9 öfverföras i procent, så framgår, att betalning
mottagits
i 82,7 % af de obekanta kvinnorna,
i 9 5.8 » » » byråskrifna
i 97,5 ,, ,, ,, troligen byråskrifna ,, samt
i 21,6 „ ,, kvinnorna med anställning.
Under det att således af de obekanta, de byråskrifna och de troligen byråskrifna
83—97 % erhållit betalning, var detta fallet med endast 21,6 % af kvinnorna
med anställning. Dessa senare hafva således varit kvinnor, som uti lösa
könsförbindelser hafva en biförtjänst. Om de återstående 78,4 % tjänstflickor,
fabriksarbeterskor, arbeterskor, sömmerskor, uppasserskor o. s. v. får man väl
antaga, att de mera af böjelse inlåtit sig på förbindelserna, ehuiu de, eftersom de
meddelade smitta, tvdligen voro kvinnor, som haft förhållande till flere.
De 9, som upptagits såsom kvinnor »utan yrke, vistas hos föräldrarna» voro
helt unga, i 15a 16-årsåldern, hvilka ännu icke fått någon anställning (dessa
9 hafva i föregående tabeller upptagits bland »obekanta»).
Det är af de nyssanförda undersökningsresultaten framförallt två, som. äro
värda att lägga märke till, nämligen:
1. att hotellsamlagen hafva en så dominerande frekvens, samt
2. att äfven bland männen ur arbetsklassen tillfälliga könsförbindelser, mest
med inskrifna kvinnor, tydligen äro särdeles vanliga.
Att vissa s. k. hotell i Stockholm hafva sin hufvudnäring såsom tillhåll för
illegitima könsförbindelser har visserligen länge varit väl bekant. Stockholmsprostitutionen
är ju väsentligen en gatu- och hotellprostitution. Omkring- 70 /o af de
omkring 400 inskrifna kvinnorna äro för utöfningen af yrket hänvisade till de s. k.
partihotellen''. Och när man i den enskilda praktiken gör efterforskningar angående
infektionskällan, får man oftast den upplysningen, att paret gjort bekantskap
på gatan och sedan »gått på hotell» 2. Dock var de i viss mån ägnadt att öfver
-
1 Jmfr J. E. Johansson: Statistisk undersökning angående reglementeringen i Stockholm. Del
III, sid. 175 — 183.
2 Öfverensstämmande härmed och belysande för gatuprostitutionens roll i utbredandet af smittosamma
könssjukdomar äro äfven följande siffror, hvilka ställts till mitt förfogande af dr Mullern-Aspegren,
som konsekvent sökt utröna, huruvida hans patienter blifvit smittade af i) inskrifna eller 2) icke inskrifna
kvinnor, samt, i de många fall, där smittan härrörde från 3) obekanta kvinnor, huruvida dessa senare
varit »gatstrykerskor* eller icke:
Af 1,725 fall af färsk venerisk sjukdom hade 285 = 16,5 % smittats af inskrifna
„ „ „ „ „ „ 266 = IS,5 % „ „ icke inskrifna
„ „ .. » » I-I74 = 68 % ” ’’ obekanta
Af
380 fall (år 1905), som smittats af obekanta kvinnor, voro dessa »gatstrykerskor» i 237 fall
= 62.4 %.
24
raska, att inom arbetsklassen antalet hotellinfektioner var så stort. Af poliskommissarien
Dahlqvist har jag fått en uppgift på de 34 hotell i Stockholm, som vid 1904
års slut voro af polisen kända såsom s. k. partihotell. Vid en jämförelse mellan
dessa och de af patienterna uppgifna befunnos de senare vara identiska med de
af polisen kända, utom två, om hvilka alltså polisen ännu icke syntes äga kännedom.
Att vid hotellsamlagen patienten endast undantagsvis kan lämna användbara
upplysningar för den smittande kvinnans efterforskande, framgick af tab. 4 (kvinnan
obekant i 81 å 87 % af samtliga hotellinfektioner).
Den andra beaktansvärda omständigheten var, att i omkring hälften af de fall,
där upplysningar kunde erhållas af patienten om den infekterande kvinnans yrke,
namn o. s. v., denna syntes tillhöra de »byråskrifna». Blott en fjärdedel (22,1 %,
tab. 3) af de infekterande kvinnorna hade anställning. Af dessa hade återigen
en fjärdedel (21,6 %, tab. 6) mottagit betalning. Det vill häraf synas, som
om den ogifta arbetarbefolkningen i Stockholm för sina könsförbindelser till en
öfvervägande del vore hänvisad till prostitutionen, den inskrifna och den oinskrifna.
Det är emellertid härvid att märka, att vi äga kännedom blott om de
personers könsförbindelser, hvilka ådragit sig smitta. Endast smittade personer utgöra
materialet för dessa beräkningar. Man kan alltså icke af ofvananförda taluppgifter
draga bestämda slutsatser vare sig beträffande den relativa frekvensen af ogifta
arbetares könsförbindelser med inskrifna eller icke inskrifna kvinnor, ej heller beträffande
den relativa smittofarligheten af dessa båda kvinnokategorier.
Först om man visste
1. i hvilket omfång inskrifna och i hvilket omfång oinskrifna kvinnor anlitas
af den manliga befolkningen; och
2. på huru många samlag inom hvardera gruppen en infektion sker, först
då kunde man få en säker föreställning om den enas eller andras relativa smittofarlighet.
I alla händelser få vi af vår erfarenhet från St. Göran det bestämda intrycket,
att äfven bland männen ur arbetsklassen lösa och tillfälliga könsförbindelser äro
synnerligen vanliga. En följd däraf blir nödvändigtvis, att smittosamma könssjukdomar
inom detta befolkningslager äro särdeles vanliga. Såsom smittokällor spelar
prostitutionen, och, såsom de ofvan anförda talen ådagalägga, ej minst den inskrifna
en dominerande roll.
Sedan vi några veckor hållit på med att konsekvent i färska fall efterfråga smittokällan,
funno vi, att patienterna rätt ofta förklarade sig icke kunna lämna några uppgifter
därom af det skälet, att de vid samlagstillfället varit onyktra och af denna anledning
dels inlåtit sig med fullständigt obekanta kvinnor, dels icke kommit sig för att göra
é
25
i det ena eller andra hänseendet, dels ock glömt bort alltsamman. Vi
i värt formulär äfven frågan, huruvida patienten vid infektionstillfället,
egen åsikt, varit nykter eller onykter. Af tab. 7 framgår, att åt sista
både 243 = 67.7 procent vid samlagstillfället varit onyktra,
j jo == 61.7 procent ägt rum med obekanta kvinnor. Under
stora årshögtiderna, isynnerhet julen, är ä polikliniken antalet
mycket stort. Dessa samma personer
tillfället (under och efter juldagarna) i regel varit onyktra och
undantagsvis lämna uppgifter om smittokällan.
iakttagelser
införde då
enligt hans
halfårets 3 5 9 patienter
Af dessa samlag hade
tiden närmast efter de
nyligen smittade män
både vid smittningskundc
därför endast
Tab. 7.
j Den infekterande kvinnans yrke | Mannen vid | Summa | |
nykter | icke nykter | ||
1 Obekant ................................. | n5 16 | 150 | 205 |
Byråskrifven ......................... | 35 | 51 19 84 | |
Troligen byråskrifven .............. Anställning............................. | 5 40 | 14 44 | |
Summa | 116 | 243 | 359 |
67.7 procent af männen hade således före det smittande samlaget förtärt
så mycket alkohol, att de själfva måste anse sig däraf onyktra. Ur en annan synpunkt
kunde det hafva haft intresse att få utrönt, huru många vid tillfället alldeles
icke förtärt alkohol. Detta nämligen ur synpunkten af alkoholens betydelse såsom
en vanlig föranledande orsak till tillfälliga könsförbindelser. Äfven små alkoholmängder
verka stimulerande på könsdriften, samtidigt med-att de nedsätta förmågan
af själfbehärskning. Detta spörsmål ligger dock icke inom området för nu ifrågavarande
utredning. 4
4-
Sammanfattning och slutsatser.
Om det gällde att praktiskt använda de af våra 661 patienter vunna upplysningarna
angående smittokällorna, så synas dessa i omkring 20 procent af
fallen vara tillräckligt bestämda för att kunna gifva anledning till efterforskning.
Enligt tab. 3 voro nämligen kvinnans namn och bostad fullständigt bekanta i resp.
17,2 och 25,6 % och yrket ännu oftare.
4
1
26
Huruvida emellertid i verkligheten en så stor procent af uppgifterna skulle
visa sig användbara, torde måhända vara tvifvel underkastadt. I Kristiania, det enda
ställe där praktisk erfarenhet i detta afseende hunnit förvärfvas, har hälsovårdsnämnden
under tiden 1891 —1903 i omkring 200 fall om året (lägst 180 och
högst 267) från läkarna mottagit sådana uppgifter rörande smittokällan, att de befunnits
användbara för efterforskningars anställande. Under året 1904 inkommo
198 användbara upplysningar på 2,467 anmälda nya fall af smittosam könssjukdom.
I 137 af dessa 198 fall ledde den på grund däraf anställda efterforskningen
till den förmenta smittokällans anträffande och undersökning, i de återstående
61 fallen blef efterforskningen resultatlös. Af de 137 undersökta befunnos 65
vara sjuka, nämligen 17 män och 48 kvinnor. (Härvid är dock att märka, att
åtminstone ännu 1904 mikroskopiska gonokokkundersökningar vid misstanke på
gonorré icke konsekvent företogos. Det föreföll som om man hade sin hufvudsakliga
uppmärksamhet riktad på syfilis.)
198 användbara uppgifter angående smittokällan på 2,467 anmälda sjukdomsfall
utgör blott 8 %, under det att enligt beräkningarna härofvan vi här skulle
1 omkring 20 % erhållit brukbara uppgifter. Den rätt betydliga skillnaden till vår
favör kan möjligen hafva sin förklaring däri, att förhållandena voro å sjukhuset
gynnsammare för utspökande af dessa mer eller mindre ömtåliga punkter, än hvad
mången gång kan vara fallet i de enskilda läkarnas praktik.
Det kunde vara af ett visst intresse att veta af hvad slag de 48 kvinnor
voro, som på grund af angifvande såsom smittokälla sistlidna året i Kristiania blifvit
undersökta och befunnits sjuka. Enligt enskildt meddelande från sundhetsinspektören
dr Ustvedt »stå de flesta yppförda såsom varande ''utan anställning’; flere af dem
hade helt säkert kort förut blifvit utan anställning. Bland de undersökta smittokällorna
finner man blott ytterst få af ''traeckpigerne fra Karl Johans gade og Tivoli.’»
Anledningen till att just dessa så ofta undgå anmälan såsom smittokälla säger sig
dr Ustvedt icke känna.
65 smittokällor, 17 manliga och 48 kvinnliga, måste ju betecknas såsom ett
mycket magert resultat af efterforskningarna. Dr Ustvedt framhåller ock med skärpa,
att »det är ett försvinnande fåtal af de verkliga smittokällorna man får fatt i».
Såsom grundval för profylaxen vid de smittosamma könssjukdomarna betecknar han
därför detta »efterforskande af smittokällor» såsom absolut otillfredsställande. Ehuru
doktor Ustvedt icke är anhängare af inskrifning och regelmässig kontroll, betraktar
han såsom ett ytterst viktigt önskemål, att hälsovårdsnämnden måtte få rätt att inkalla
till tillfällig undersökning uppenbart hälsovådliga personer, framförallt kvinnor,
som veterligen försörja sig med prostitution.
Och det vill synas mig som om äfven ur ordnings synpunkt en fördel skulle
vinnas, om hälsovårdsnämnden i Kristiania ägde rätt att till undersökning inkalla
skörlefvande personer, hvilkas smittofarlighet måste anses högst sannolik. Den
27
gatuprostitution, som numera är så påfallande å Kristianias mest centrala platser,
skulle dymedels i en viss mån kunna stäfjas. Risken att bli inställd till undersökning
skulle helt visst betaga mången lusten att såsom nu fritt och offentligt oeh
alla tider på dygnet utbjuda sig. _ -
Såsom det nu är, så kan man, äfven om man ser en »smittokälla» dag
efter dag i full funktion, dock icke röra henne, såframt hon kan hålla namn och
adress dolda för sina smittade kunder. Ingen brunn, om än aldrig så uppenbar,
får igenfyllas, förr än någon af just dem, som fallit i, förmå eller behaga i behörig
ordning angifva densamma.
Tydligt är emellertid, att man icke får vänta sig stora direkta resultat åt ett
efterforskande af smittokällan. Men äfven om efterspörjande! icke leder till upptäckandet
af mer än en bråkdel af dessa, så är det dock ett ingalunda förkastligt led
i kedjan af profvlaktiska åtgärder. Säkert är, att, om man icke efterspörjer den smittande,
undgår mången farlig smittohärd att bli upptäckt. Sålunda angåfvo i flere fall
våra patienter en och samma kvinna såsom smittokälla; en gång härledde 3 gonorrépatienter
sin smitta från samma kvinna (inskrifven). Tre patienter med syfilitisk
primäraffekt (af hvilka de 2 voro i6:åriga pojkar, som icke förut öfvat könsumgänge)
äfvensom en med gonorré angåfvo likaledes en och samma kvinna (icke inskrifven).
En patient med gonorré uppgaf såsom smittande en tjänstflicka i en läkarefamilj;
vid undersökning befanns hon ock vara behäftad med samma sjukdom. Fyra
patienter uppgåfvo alla med fullkomlig bestämdhet, en och samma kvinna (fullständigt
namn och adress) såsom smittokälla till deras syfilis recens. Infektionsdata
hade varit resp. 17/1, 1904, nov. 1904, % I9°5 och *°/i* I9°5 (kvinnan var
inskrifven sedan 1902, å kurhuset vårdad för ultus molle 19/a U 04, härefter
ej anträffad). Många liknande exempel skulle kunna anföras.
Här voro smittohärdarna kvinnor, andra gånger äro de män. I en del fall
lvckades vi genom patienternas bemedling förmå äfven de smittande att komma till
undersökning och eventuell behandling. Uppenbart är, att isynnerhet specialisterna,
som dag efter dag hafva att göra med ett stort antal könssjuka personer, efterhand
få kännedom om mer eller mindre farliga smittohärdar i samhället. Under förutsättning
af ordentlig anmälan till den centrala hälsovårdsmyndigheten bör denna
kunna vinna en ännu bättre öfverblick öfver hälsofarliga nästen och individer.
Men utom denna direkta fördel blir efterforskandet af smittokällor indirekt
af en nytta, som icke bör underskattas. Genom att läkarens uppmärksamhet icke
endast blir ’ koncentrerad på det individuella fallets diagnos och behandling, utan
äfven härledes på sjukdomens ursprung, liksom tvingas hans blick upp i ett högre
plan, att höja sig från det enskilda till det allmänna. Detta gäller äfven i någon
mån om de sjuke själfva. Allt till det helas gagn.
Ett verksamt efterforskande af smittokällor förutsätter emellertid tydligtvis
en rätt till deras anmälan. Det kan t. o. m. synas som om i fråga om vissa
28
för deras medmänniskor synnerligen hälsofarliga personer det borde vara icke endast
en rätt utan en plikt att göra nominativ anmälan. En begränsad anmälningsplikt
förutsätter dock uppställandet af vissa objektiva garantier för uteslutandet af läkarens
subjektiva godtycke. Denna svårighet är visserligen på sitt sätt löst i det nya
danska lagförslaget (se sid. 9).. Men därmed uppstår ock ett polismässigt tillvägagångssätt
och en formalism, som måste bli i hög grad motbjudande för både läkaren
och patienten.
En rätt till anmälan i vissa fall motsvarar säkerligen bättre krafven för närvarande.
Och denna rätt blir till en moralisk plikt i samma mån läkarens allmänkänsla
utvecklas.
Till slut må af det ofvan anförda följande punkter få framhållas:
1. Vår svenska läkarinstruktions § 60, om tystlåtenhets plikt eu, har det tydliga
syftet att trygga den tillit, som den sjuke bör hysa till läkaren, att denne icke
brukar gifta upplysningar utanför det ändamål, för hvithet de lämnades. Men
tystlåtenhets plikt eu är icke absolut, utan begränsad eif hänsyn till vissa kraf från det
offentligas sida.
2. I Danmark och Norge har läkaren obligatorisk, icke nominativ anmälningsplikt
vid smittosamma könssjukdomar samt betingad nominativ anmälningsrätt. I
danska lagen ap iyo6 om motarbetande af smittosamma könssjukdomar finnes t. 0. m.
införd betingad nominativ anmälningsplikt. I Norge hafva läkarna plikt att söka
utforska och anmäla smittokällan.
3- I Sverige finnas äfvenledes lagbestämmelser (kung/, cirk. den 10 juni
1S12, kungl. instrukt. den 13 juni 1S22, § 10, och den 31 oktober 1 Syo, § 28,)
om nominativ anmälan och om utforskande af smittokällor i vissa fall, men dessa
bestämmelser hafva tillkommit ap'' hänsyn till en förfluten tids landsbygdsförhållanden.
För att motsvara nutida behof torde de behöfva ändras därhän att hvarje läkare
a. fär laglig rätt att inför vederbörande medicinsk-hygienisk myndighet (hälsovårdsnämnd,
ä/nbets 1 äkarej i profylaktiskt syfte anmäla sådana personer med smittosamma
symtom af könssjukdom, som genom sina lefnads- eller andra förhållanden
måste anses i hygieniskt afseende farliga;
b. förpliktigas att för statistiskt ändamål inför samma myndighet anmäla hvarje
pall ap smittosam könssjukdom, men utan utsättande ap'' den sjukes namn; samt
c. är skyldig att vid hvarje färskt pall af smittosam könssjukdom söka utporska
samt till samma myndighet anmäla smittokällan.
Vid efterforskning om smittokällan vid smittosamma könssjukdomar i Stockholm
befanns, att
4. männen inom arbetsklassen förvärfva sina könssjukdomar hufvudsakligen
genom förbindelser af helt till)Ullig art. De smittande kvinnornas namn och adress
voro för patienterna obekanta i öfver 6y % af fallen, deras yrke i 33 %.
29
/. Såsom smittokälla spelar prostitutionen, och ej minst den inskrijna, eu
dominerande roll. Af infekterande kvinnor, hvilkas yrken voro för patienterna kända,
voro »inskrijna» yp,s %, »troligen inskrift» iS,9 % och »i anställning» 4},j %.
Äfven af dessa senare hade mera än en femtedel fordrat betalning.
6. De tillfälliga och därför farliga förbindelserna stiftas merendels ute (på
gatan 0. s. v.), hvarefter paren oftast »gå på hotell». Mera än 1 3 aj samtliga
samlagen hade ägt rum å s. k. partihotell, V5 i det fria, */» i mannens bostad, 1 7
i kvinnans bostad. Af de inskrifna kvinnorna hade inemot hälften »gått på hotell».
7. När samlagen ägt rum å hotell eller i det fria, voro kvinnans''namn
och adress för patienterna bekanta i blott S a 14% af fallen, däremot 1 omkring
25 % af samlagen i mannens och i 70 % af dem i kvinnans bostad. AJ samlagen
i mannens eller'' kvinnans bostad hade l/3 ägt rum med »kvinnor med anställning».
S. I omkring Vft af dessa 661 infektioner voro upplysningarna angående
smittokällan tillräckligt bestämda, för att eu efterforskning skulle kunna anses löna sig.
9- >7 % af männen uppgåfvo sig vid infektionstillfatlet hafva varit onyktra.
10. Alkoholmissbruk, gatuprostitution samt industrin att hålla s. k. partihotell
äro faktorer, som i Stockholm i mycket hög grad befordra utbredningen af smittosamma
könssjukdomar.
Stockholm i juni 1906.
3°
II.
Till frågan om smittoöfverförandet vid syfilis.
I föregående arbete har jag redogjort för resultatet af ett års konsekvent
utförda efterforskningar af smittokällan vid färska fall af smittosam könssjukdom.
Dylika efterforskningar gifva helt naturligt anledning till en hel del konfrontationer.
Därvid befanns det, hvad nu särskildt angår syfilis, att den smittande personen i
regel företedde genitala symtom af syfilis, primära eller sekundära; stundom förefunnos
inga genitala, men väl andra sekundära symtom; några gånger kunde
inga symtom alls påvisas, vare sig lokala eller allmänna, ehuru visserligen förut,
för kortare eller längre tid sedan, den ifrågavarande personen varit syfilitiskt infekterad.
Denna sista omständighet, att det upprepade gånger visade sig att såsom
smittokällor bestämdt uppgifna personer visserligen en gång varit syfilitiskt infekterade,
men vid i fråga varande samlagstillfälle subjektivt och objektivt syntes symtomfria,
måste gifva anledning till eftertanke. Man måste fråga sig: smittar syfilis
äfven under symtomfria mellantider?
Frågan är ur vetenskaplig synpunkt oegentlig, ty det kan ifrågasättas, huruvida
det öfverhufvud finnes några symtomfria mellantider vid sekundärsyfilis. Skiljandet
mellan florid och latent syfilis, af hvilka blott den förra skulle vara kontagiös,
är en föråldrad kvarlefva från den Ricordska tidens uppfattning, enligt hvilken
sekundär syfilis åstadkom symtom endast å hud och »synliga slemhinnor». Såsnart
dessa delar befunnos fria från symtom, ansåg sig den tidens undersökare lugnt
kunna förklara patienten för endast »latent» syfilitisk.
Nu veta vi emellertid, att äfven i sekundärstadiet syfilis kan lokalisera sig i
alla kroppens organ och att därför dess när- eller frånvaro kan vara mycket svår,
stundom omöjlig att säkert konstatera. Det har (genom ympningsexperiment på
apor, Hoffmann) visats, att det syfilitiska virus cirkulerar i blodet flere veckor,
innan ännu något hudutslag framträdt. Under de »symtomfria mellantiderna» har
man (Neumann, Hjelmman) å hudställen, som förut varit säte för kliniskt iakttagbara
symtom (primäraffektion, roseol, papler), ännu flere månader eller år (3 år
och däröfver) efter dessa symtoms skenbart fullständiga försvinnande medelst mikroskopet
konstaterat en cellulär infiltration och kärlförändringar, som måste upp
-
fattas såsom rester af de tidigare syfilitiska symtomen och som visa, att sjukdomsprocessen
under hela denna tid fortfarande persisterat lokalt. Äfven kliniskt befinnas
stundom dessa mikroskopiska rester af tidigare symtom utgöra reproduktionshärdar
för syfilitiska recidiv såväl under sekundär- som tertiärstadiet.
Redan dessa fakta göra det sannolikt, att hvarje syfilitisk person under de
första två å tre åren efter infektionen är smittofarlig, vare sig för tillfället synliga
symtom förefinnas eller icke. Denna åsikt har ock framhållits af de erfarnaste
iakttagare (Langlebert, Lanceraux, Diday, Mauriac, Sperk, Tarnowsky, Kaposi, Neumann,
Lang, Finger och andra).
Men ändå synes det vara den allmänna åsikten äfven bland fackmännen, att
praktiskt taget faran för smitta sammanfaller med befintligheten af kliniskt påvisbara
symtom och att, så snart hud och slemhinnor äro makroskopiskt hela, smittofaran
är ingen eller åtminstone minimal. På denna uppfattning grunda sig ju
ock de gällande reglementeringsåtgärderna. Den s. k. latent syfilitiska inskrifna
kvinnan tillåtes utöfva sitt yrke, så länge hon vid besiktningarna icke företer kliniska
symtom; först när sådana uppträda, isoleras hon och underkastas behandling.
Här föreligger uppenbarligen en bjärt motsats mellan teori och praktik. Frågan
är emellertid af alltför stor vikt för individen och för den allmänna profylaxen för
att åsidosättas eller affärdas med aprioristiska resonemang. Det bör gifvetvis utredas,
först och främst huruvida syfilis verkligen öfverföres under tider, då kliniskt
inga symtom äro påvisbara, vidare, under hvilka förhållanden detta äger rum, huruvida
ett sådant öfverförande är vanligt eller endast äger rum i sällsynta undantagsfall,
samt slutligen hvilken inverkan den antisyfilitiska behandlingen kan utöfva
härvidlag. På grundvalen af egna iakttagelser vill jag söka göra en början till
ett studium af dessa spörsmål. För deras fullständiga utredande räcker icke en
enda undersökares iakttagelsematerial.
Men innan jag meddelar mina egna iakttagelser, som äro af enbart klinisk
art (konfrontationer), torde de allmänna experimentella, patologiskt-anatomiska och
kliniska fakta, som tala för eller emot sannolikheten af en smittoöfverförelse under
det s. k. latensstadiet, böra anföras.
För möjligheten af smittoöfverförelse trots frånvaron af kliniskt konstaterbara
förändringar tala ett flertal omständigheter.
i. Redan anförd är den Hoffmannska iakttagelsen, att det syfilitiska virus
cirkulerar i blodet flera veckor, innan ännu något hudutslag framträdt. Dock synes
syfilisparasiten vara öfvervägande en väfnadsparasit (Baunigarten), d. v. s. förekomma
företrädesvis i vissa kroppsväfnader, däribland huden och några slemhinnor, dessutom
i primära körtlar, mjälten och benmärgen (Neisser) och öfvergå i blodet
blott periodvis, efter starkare proliferation. Att påvisa spirochaete pallida i cirkulerande
blod lyckas endast undantagsvis (Hoffmann), äfven experimentellt synes
32
infektion hafva kunnat åstadkommas endast vid användande af mycket stora blodkvantiteter.
2. Äfvenledes redan omnämnda äro Neumanns och Hjelmmans undersökningar,
som bevisa, att ställen å kroppsytan, som förut varit säte för en syfijitisk
förändring, men å Indika icke längre makroskopiskt någon skillnad från den omgifvande
normala huden kan påvisas, dock förete under mikroskopet patologiska förändringar,
karaktäristiska för en persisterande syfilitisk sjukdomsprocess. Äfven Unna
fann i ett flere år gammalt sklerosresiduum jätteceller och andra förändringar. Det
är möjligt, att å sådana ställen bland öfriga patologiska produkter äfven lefvande
parasitmaterial kvarfinnes.
3. I en del fall persisterar äfven makroskopiskt en induration eller en infiltration
å platsen för primäraffektionen under lång tid efter öfriga recenta symtoms
försvinnande.
4. Stundom uppstå efter kortare eller längre tid å platsen för den länge
sedan läkta primäraffektionen in situ recidiv, sekundära eller tertiära. Andra gånger
utveckla sig omkring ärret efter den ursprungliga primäraffekten regionärt annulära
och serpiginösa eruptioner. Detta synes tyda på, att i sådana fall parasitmaterial
äfven under mellantiden kvarfunnits å samma ställe, ehuru det först efter
längre tid gifvit sin persistens tillkänna genom förnyad lokal proliferation.
5. För öfverförelse af syfilissmitta erfordras en lesio continui, en, _ om än
helt* ytlig, bristning i öfverhuden. En sådan kommer till stånd genom friktionerna vid
coitus.1) Lättare än vid normal hud uppstår en lesio continui, när epidermis är
macererad och skör till följd af för långt praeputium, bristfällig renhållning, smegmasamlingar
eller balanit. Eller när könsdelarna äro säte för den så vanliga och
ofta återkommande herpes genitalis eller spetsiga kondylomer eller molluscum contagiosum.
Särdeles ofta uppstår under coitus bristningar just å ärret efter den
läkta primäraffektionen, detta isynnerhet när primäraffektionen haft sin plats å
frenulum och å limbus praeputii eller i sulcus coronarius.
(För att vinna någon insikt om den ungefärliga frekvensen af de i 3, 4
och 5 anförda affektionerna, undersökte jag under loppet af tre månader på
alla de manliga patienter, som jag å olika tider förut haft under behandling för
syfilis och som af en annan anledning under nämnda tid ånyo besökte mig, genitalia
och särskildt penis för att efterse huruvida och huru ofta den ena eller andra
af de nämnda affektionerna: kvarstående induration eller reinduration, recidiv in
loco, balanit, herpes eller spetsiga kondylomer förefunnos.)
’) Tre unga män, af hvilka ingen förut varit smittad och ingen sedan flere månader haft coitus,
kohabiterade efter hvarandra med en och samma kvinna. N:o i blef icke smittad, n:o 2 fick enbart
gonorré, n:o 3 fick gonorré + syfilis. Det låter tänka sig, att efter hand en epitelafgnidning å kvinnans
genitalia uppstått, som förmedlade ett smittoöfverförande.
33
«
Tab. 1.
Fortf. infiltrat å platsen för
primäraffektionen ......
Intet makrosk. infiltr. å platsen
för primäraff. ......
|
|
|
|
| E | f t | e r |
|
|
| in |
12 :i 4 5 | 6 | 7 | H 9 | 10 | 11 | 12 | 1—22—3 | 3_4 4_5 6—10 10—20 | c 3 3 | ||
måna | der |
|
|
| å r |
| |||||
—!— 4 4 3 1 | 1 | 2 | - 6 | — |
| 1 | 7 5 1 | 3 1 | 3 | 7 | 47 |
I I | _ | — | _'' 2 | 1 |
| 4 | 11 5 | 7 ! 4 | 6 | 5 | 49 |
Dessutom fanns
Tab. 2.
Hos 20 personer af de 47 med k värst.
infiltr.......................................
Hos 10 personer af de 49 utan kvarst.
infiltr...................................
o c/>
3 v
Q- CD
^ W
2
3 J»
er r>
*TD
2.3
3 ^
er? p
P CL
-t fö
o 3
C/3 CD
Q.
rs-a
x 2*.
8 i 3 j 3
4 ! 2 | 2
5 ! 1
Summa
ggr
28
11
Det framgår af tab. i och 2, att af de y6 syfilitiska patienter, som under
nämnda tid observerades efter de recenta symtomens försvinnande och stundom
mycket lång tid efteråt, omkring halfva antalet hade makroskopiskt tydlig infiltration
å platsen för den föregående primäraffektionen. Vidare påträffades hos 3 0 patienter
(20 utan, 10 med kvarstående infiltration) 39 gånger andra lokalaffektioner af en
beskaffenhet, som medelbart säkerligen spelar en förmedlande roll vid syfilis öfverförande.
Isynnerhet bör detta vara förhållandet med den mycket vanliga, i och för
sig så oskyldiga affektionen herpes genitalis; den etablerar sig nämligen icke sällan
just på eller omkring platsen för den gamla sklerosen och patienten lägger stundom
märke till den först efter samlagstillfället. Upprepade bristningar i sklerosärret
iakttogos hos fem af patienterna. När man ser dessa ofta djupa bristningar måste
man erfara ett lifligt intryck af den fara, för hvilken den andra parten blifvit utsatt,
och jag har alltid ansett det vara min skyldighet att fästa patientens uppmärksamhet
på denna fara. Detsamma är förhållandet vid spetsiga kondylomer; dessa
-vegetationer hafva ofta sin plats just å själfva sklerosärret, de sargas och blöda
merendels vid hvarje coitus (jmf. här nedan fall 10 T.!). Vid rikligare smegma
5''
-
34
bildning och balanitis är huden å förhuden och ollonet i regeln tunn, glansig och
skör. Emedan smegmasamling med åtföljande maceration är en vanlig följd af för
lång förhud, torde det gamla judiska omskärelsebruket äga en icke ringa hygieniskt
profylaktisk betydelse. Påfallande var att så många fall af reinduration (tertiära
recidiv in situ) under den jämförelsevis korta tiden af tre månader visade sig, i
ett fall samtidigt med halfsidig förlamning (endarteritis art. fossae Sylvii sin.) hos
en 40-årig man, 9 år efter infektionen. En gång var primäraffektionsärret och
dess omgifning säte för en serpiginös syfilid. Flere af dessa fall af tertiära recidiv
in situ voro dessutom besvärade af ofta återkommande herpes genitalis.)
6. Under de s. k. latensperioderna prokreeras icke sällan heriditär syfilitiska
foster; om därefter föräldrarna få genomgå vederbörlig antisyfilitisk behandling
födas friska barn.
7. Hos de gamla författarna linnes anfördt såsom något icke ovanligt, att
vid konfrontationer den såsom smittokälla angifna personen, såväl män som kvinnor,
vid undersökningen befanns fullkomligt frisk (Fernel, Ambroise Paré, Wideman,
Georgius Vella, Thiery de Héry, Astruc, Swediaur). Äfven under en senare
tid med dess förbättrade undersökningsmetoder (spekulum) anföras af de kompetentaste
undersökare liknande iakttagelser (Ricord, Cullerier, Puche, Fourier).
Såsom förklaring af dylika fall tänkte man sig en »contagion médiate» på det sättet,
att en kvinna eller man vid ett föregående könsumgänge med en syfilitisk person
mottagit i sina könsdelar smittomaterial, hvaraf hon eller han visserligen själf förblifvit
oberörd, men som smittat en efterföljande kohabitant. Detta förklaringssätt
har emellertid knappast blifvit annat än en »hypothése aventureuse», hvilken i nyare
litteratur alltmera sällan tillgripes vid sådana fall af smitta »qui ne sont pas autrement
explicables» (Fournier). Emellertid finnas fall, där äfven denna hypotetiska
tolkningsmöjlighet är utesluten, t. ex. följande, som meddelats af Finger:
»Ich beobachtete denselben im Jahre 1881 als Assistent der Klinik Professor
Neumann’s. Wir hatten damals ziemlich vid Prostituirte auf der Abteilung und
war der Modus der Entlassung derselben stets ein solcher, dass ich bei der Nachmittagsvisite
die zur Entlassung bestimmten Prostituirten untersuchte. Dieselben
wurden am nächsten Tage dem Chef vorgestellt, der sie, wenn er sie gesund
befand, entliess. Ehe aber eine so aus dem Spital entlassene Prostituirte ihr
»Budi» zuriickbekam, wurde dieselbe auf dem Polizei-Commisariate vom Untersuchungsarzte
nochmals untersucht und erst wenn dieser sie för »geheilt», d. h.
latent syphilitisch erkannte, wurde ihr das Buch, die Licenz ihrem Gewerbe nachzugehen,
wieder gegeben. Jede Prostituirte hatte also drei höchst sorgfältige
Untersuchungen zu passiren. Wir hatten nun damals auf Zimmer n:o 74 eine
sehr hiibsche junge Prostituirte mit einem Initialaffekt und einer frischen Roseola.
Nachdem dieselbe ihre Cur, eine Schmiercur und locale Behandlung, durchgemacht
35
hatte, wurde sie in der oben erwähnten Weise entlassen lind erhielt ihr Budi zuriick.
Als ich am Tage ihrer Entlassung Abends in meine Assistentwohnung heimkehrte,
wem begegnete ich vor derselben? Hben jene Prostituirte, die die Wohnung nebenan
eines Collegen, eines Secundararztes unserer Abteilung verliess. Am nächsten Morgen
aber, noch vor der Visite, erhielt ich den-Besuch dieses Collegen. Derselbe hatte
sich beim Coitus mit der erwähnten Prostituirten erodirt und war mit Riicksicht
auf die Syphilis derselben in Ångst. Er tröstete sich wohl mit dem von mir
vorgebrachten Hinweis, die Publica habe eben erst ihre Behandlung hinter sich, sei
von drei Fach-Aerzten am Tage selbst untersucht und symptomenfrei bebunden
worden, eine Infection sei also wohl ausgeschlossen. Doch dieser Tröst hielt nicht
länge vor. Vierzehn Tage später war die Erosion in eine typische Sclerose umgewandelt,
die acht Wochen später von recht intensiven secundären Erscheinungen
gefolgt war.»
Således trots en genom tre fackläkare konstaterad »latens» infekterade denna
kvinna med syfilis den förste man, som efter hennes utskrifning från sjukhuset
närmade sig henne. Finger tillägger, att polisläkaren dr Fuchs i Wien meddelat
honom flere analoga fall. —
Emellertid tala ett par omständigheter emot sannolikheten af ett smittoöfverförande
i »latensstadiet» eller synas åtminstone tyda på, att ett sådant icke bör
kunna äga rum så särdeles ofta.
1. I själfva verket aro helt få iakttagelser af denna art meddelade, hvilket,
om de voro mera vanliga, väl knappast skulle kunna blifvit fallet vid en sjukdom
som syfilis, hvilken synes böra vara kliniskt så noggrannt genomforskad. Men, såsom
redan anförts, systematiska iakttagelser i denna speciella fråga hafva hittills icke
företagits, hvadan frågan torde få anses tillsvidare öppen.
2. Man ser en och annan gång tydlig infiltration i ärret efter primäraflfektionen
flere år efter infektionen hos redan gifta män med frisk hustru och afkomma.
Vid väl läkta, d. v. s. med solid epidermis öfverdragna primäraffektrester synes i
alla händelser smittofaran icke vara stor. Därpå tyda äfven experimentella rön ''.
Smittofaran vid syfilis är emellertid såväl kliniskt som experimentellt mycket
oberäknelig. Stundom uteblir smitta, där risken syntes vara utomordentlig, en
annan gång inträffar smitta, ehuru faran föreföll försvinnande liten 1 2.
1 Neisser, Versuche zur Uebertragung der Syphilis auf Affen. Dritte Mitteilung. Deutsche Med.
Wochenschr. 1906, N:o 1 — 3. Färska, ännu vätskande primäraffekter gåfvo säkrare och vanligen med
kortare inkubationstider positivt resultat än i läkning stadda. Med i läkning varande primäraffekter blefvo
infektionsresultaten osäkra, med läkta negativa. Neisser anser likväl mycket sannolikt, att, om försöken
ofta upprepades, skulle en och annan ympning lyckas.
2 Man erinre sig de många negativa inokulationsförsök, som på 1850-talet af Cullerier, Puche och
andra utfördes med efter hvad vi nu veta högst infektiöst material från mukösa papler m. m. och hvilka
36
För vinnande af någon inblick i de vanligare smittobetingelserna vid syfilis
förfogar jag öfver ett iakttagelsematerial af 6o konfrontationsfall, vid hvilka förhållandena
lågo så klara beträffande infektionskällan, att hvarje tvifvel därom syntes
uteslutet. Följande tabell 3 lämnar en öfversikt af fallen:
Tab. 3.
Den smittande hade vid infektionstillfället
I. primäraffekt. II. sekundärsymlom
III. inga syf. symtom
! blott å andra ..
å genitalia ställen än *, U.an
0 anmurlrmno -
genitalia
anmärkning. , herpes j condylogenit.
ma acum.
män kvinnor män | kv. ! män k v. män kv. män kv. m. kv.
Gifta personer...........i 17
Förlofvade el. konkubinat 5
j Tillfälliga förbindelser.
De smittade voro således 22 män och 38 kvinnor. De smittande 37 män
och 23 kvinnor; i ett fall hade nämligen syfilis öfverförts från kvinna till kvinna
(läppskleroser hos två medtjänarinnor i samma hushåll).
25 af paren, mellan hvilka ett öfverförande af syfilis ägt rum, voro gifta,
7 voro förlofvade eller lefde i konkubinat, i 28 fall hade förbindelsen varit af den
vanliga tillfälliga sorten. Relationen mellan syfilitiskt infekterade gifta, resp. i * & * 8
länge gåfvo ett mäktigt stöd åt den Ricordska uppfattningen om de sekundära syfilissymtomens icke-smittosamhet.
Och understundom far man bevittna fall sådana som det följande:
Den 11 februari 1893 sökte mig 25-åriga fabriksarbeterskan L. för ett utslag i vulva. Labia maj.
& min. samt praeputium clitoridis voro öfversållade med eroderade syfilitiska papler; äfven å bålen fanns
en typisk papulös syfilid. Remitterades till St. Göran.
Något senare samma dag mottog jag besök af herr R., som, sedan han nyss förut af L. själf
erfarit af hvad slag hennes utslag var, blifvit mycket uppskrämd, emedan han två dagar förut, natten den
8 — 9 februari haft två samlag med henne. R., som dittills aldrig varit infekterad, underkastade sig den
noggrannaste undersökning under loppet af tre månader, utan att dock vare sig då eller sedermera förete
något misstänkt.
Såsom kontrast härtill må anföras ett annat fall. A., som eljest aldrig hade samlag annat än med
preservativ, men vid ett enda tillfälle var utan sådant och därvid ådrog sig syfilis trots mycket stor
försiktighet i öfrigt: helt kortvarigt coitus, vaselininsmörjning af penis före och noggrannaste sublimattvättning''
efter detsamma.
• 1 Tre af dessa män hade herpes genitalis.
37
konkubinat lefvande å ena sidan och tillfälliga förbindelser å den andra motsvarar
gifvetvis alls icke förhållandena i verkligheten, där de tillfälliga könsförbindelserna
såsom orsak till syfrlisinfektion ju utgöra regel. Anledningen till det jämförelsevis
stora antalet äkta makar (och de med dessa i nu ifrågavarande afseende tämligen
likställbara konkubinaten) är, att vid dessa bägge parterna merendels själfmant komma
till undersökning, hvadan under årens lopp mina journalanteckningar kommit att
omfatta ett relativt stort antal sådana. Vid de lösa könsförbindelserna däremot
kommer en konfrontation mera undantagsvis till stånd, försåvidt icke läkaren själf
tager initiativet därtill genom ett efterspanande af smittokällan. Först under sista
året har jag emellertid konsekvent efterfrågat smittokällan, hvadan jag först under
detta år fått till konfrontation äfven en hel del ogifta personer.
Vid dessa 6o konfrontationer konstaterades hos den smittande: I. primäraffektion
35 gånger; II. sekundära symtom 15 gånger; III. inga syfihtiska symtom
1 o gånger. . .. „ . .
I. I fråga om det smittande symtomet är det stora antalet primaraftektioner
anmärkningsvärd!. I de 32 fallen äktenskap resp. konkubinat var det smittande symtomet
22 gånger primäraffekt, samtliga hos män. Bland de 28 tillfälliga förbindelserna
13 gånger primäraffekt (5 män, 8 kvinnor). I dessa 35 fall med primaraffekt,
d. v. s. 58 0 0 af hela antalet smittande, kan man — hvilket framgår af sjukhistorierna
— antaga, att smittan öfverförts omedvetet. D. v. s. den smittande har
vid samlagstillfället antingen ännu ingenting märkt eller måhända haft en liten hudlöshet,
hvilken han eller hon icke tillmätt någon betydelse; först någon eller nagra
veckor senare, när »hudlösheten» ökats eller börjat hårdna eller måhända spontant
läkts men efterföljts af sekundärsymtom, först då har misstanken vaknat, patienterna
sökt läkare och sammanhanget blifvit klart. Isynnerhet hos kvinnor är det vanligt,
att primäraffektionen undgår deras uppmärksamhet eller åtminstone icke tillmätes
någon vikt. Följande fyra fall torde få anföras såsom exempel härpå:
1. L., stationskarl, uppgaf såsom smittokälla Signe A., med hvilken han en enda gång kohabiterade
d. 17 eller 18 dec. 1905. Han företedde den 2 febr. 1906 två typiska primäraffektioner och i högra
ljumsken hasselnötstora skleradeniter. Signe A. In år, intogs å St. Göran d. 19/is 1905 för gonorre +
akut bartholinit, men visade då intet tecken till syfilis, hvadan uppgiften om henne såsom smittokälla
betviflades, till dess d. 3 febr. 1906 ett färskt roseol visade sig.
2 C direktör, kunde endast hafva blifvit infekterad af Elisabet H., med hvilken han hade
samlag i december. Han visade börjande ‘hudlöshet* d. 27 dec, som efterhand indurerade och d. 24 jan
följdes af sekundärsymtom. Elisabet H. befanns emellertid fri från hvarje symtom och hade sjalf intet
observerat till dess hon vid undersökning d. 19 jan. befanns hafva roseol + angina papulosa.
3. K, med. kand, kunde hafva blifvit infekterad blott den i3 maj och af byrasknfna Jenny
A. L. - K. fick ett par dagar därefter gonorré 2 samt veckor därefter två primärindurationer, hvilka
i vanlig tid efterföljdes af exanthem. Jenny A. L. intogs å kurhuset den 19 maj för bartholimtis
gonorrh. chron. och vårdades till den 6 juni. På anhållan af K. blef hon härunder särskilt noggrant
undersökt beträffande syfilis, hvaraf dock intet symtom kunde upptäckas; hon hade visserligen en
erosio portionis uteri, men af icke misstänkt utseende. Hon intogs ånyo å kurhuset d. /c-h för
urethritis gonorrh, äfven denna gången utan symtom af syfilis. Men den ”/10—,6/n intoSs hon for
38
första anfallet syfilis (papulae rauc. lab. min. dx. -f psoriasis palm. + roseola universalis). Under
året var hon några enstaka gånger frånvarande från besiktningsbyrån, hvarje gång dock anmäld, nämligen
d. 5, 8, 15 och 17 febr., d. 21 mars och den 12—23 april. Vid tiden för K:s infektion undergick
hon regelbundna besiktningar.
4. P., postexpeditör, hade det smittande samlaget d. 3 februari 1904 med byråskrifna Helga B.
D. 15 mars diagnosticerades hos P. syfilis (induration + scleradenitis inguinalis). — Helga B. hade uteblifvit
från besiktningarna d. 71/u 1903—,8/s 1904, då hon för en “excoriation“ intogs å kurhuset d. ,8/?; denna
läktes efter några dagar och hon utskrefs redan d s/a- Vid en besiktning d. 7/s fanns emellertid roseol,
hvadan hon ånyo, nu under diagnos syfilis, intogs d. och för mukösa papler d. 6/g—’°/io.
Allt tyder på, att i dessa fyra fall smittan utgått från en primäralfektion, hvilken
åtminstone i de tre första varit af den helt ytliga, »parcheminerade», sorten,
hvilken läkts spontant utan något efteråt påvisbart ärr eller induration.
Beträffande de två byråskrifna kvinnor, hos hvilka smittan säkerligen utgått
från en primäraffektion, upptäcktes denna i det ena fallet vid besiktningarna
(»excoriation», för hvilken kvinnan internerades på kurhuset i 12 dagar), i det
andra fallet icke. Trots all vaksamhet från besiktningsläkarnas sida, som gör att
de minsta exkoriationer o. d. såsom misstänkta föranleda sjukhusremiss, diagnosticeras
dock, enligt prof. Johanssons statistiska undersökningar, detta symtom, primäraflektionen,
endast hos 22 procent af de kvinnor, som infekterats med syfilis efter
inskrifningen. Att procenten upptäckta primäraffektioner är så liten beror naturligtvis
dels på detta symtoms stundom nästan efemära beskaffenhet, dels och kanske
hufvudsakligen därpå, att besiktningarna, trots alla ansträngningar från myndighetens
sida, icke i verkligheten bli så täta som i princip bestämts, d. v. s. 2 gånger i
veckan (enligt prof. Johanssons statistik besiktigas hvarje kvinna i genomsnitt 50
gånger per år); och kvinnorna utebli enligt erfarenheten gärna, just när de hafva
någon tillfällig affektion, enär denna, äfven om af snart öfvergående slag, i alla fall
föranleder sjukhusremiss. Under 5-årsperioden 1895—99 steg antalet kvinnor,
som uteblefvo från besiktning (i genomsnitt i 2 veckors tid) just vid tiden för
primäraffektionens uppträdande till 3/4 af samtliga fall af primäraffektion, som
iakttagits efter och närmast före inskrifningen.
II. Vid smittoöfverförelse i sekundärstadiet förekom bland de 6 gifta (resp.
förlofvade) smittande personerna i intet fall lokalsymtom å genitalia, men väl
symtom å annat ställe af kroppen, ehuru dessa icke alltid af patienterna själfva
beaktats. Vid två af dessa 6 fall (män) hade den sedan resp. 3/i och Vä
år läkta primäraffektionen haft sin plats å mons pubis och hade följaktligen icke
kunnat spela någon roll vid infektionen, utan hade väl denna förmedlats genom
någon friktionserosion vid coitus. Af de öfriga fyra voro tre ofta besvärade" af
genital herpes.
Däremot hade bland de 9 tillfälliga könsförbindelserna med sekundärsymtom
icke mindre än 7, alla kvinnor, genitala slempapler vid smittotillfället, en af dessa
dessutom molluscum contagiosum i kolossal utveckling. En af dessa kvinnor
39
(Ragnhild S.) var byråskrifven och hade hållit sig undan från besiktningarna i 3
månader. Den 8:e, en man, hade sekundärsymtom å annat ställe men icke å
gcnitalia, hvarest emellertid vid samlagstillfället en herpeseruption synes hafva funnits:
5. O. landtbrukare, hade syfilis sedan 2 ''/•> år (infekt. juli 19031, hade haft upprepade recidiv,
för hvilka jag behandlat honom 4 gånger, senast under april och maj 1905 medels 7 merkuriololjeinj:er
(tillsamman 61 mgm Hg). Recidiv M/i. 1905: enstaka torra papler å buken och högra armen. Merkuriololjeinj.
I å 0.10 Hg.
Samma dag M/i2 finns antecknadt i journalen, att sklerosärret visserligen ännu var synligt,
hvitt, men utan infiltration och utan benägenhet till bristning. 1). !H/n merk. inj. II ä 0.10 Hg.
Jag återsåg honom därefter först d. 15/i 06. Det papulösa utslaget var på retur. A genitalia
äfven denna gång intet syfilitiskt symtom, men å dorsurn penis anmärktes ett par små krustor, tydligen
efter én i läkning stadd genitalherpes, hvaröfver pat. vid upprepade tillfallen äfven förut klagat.
D. 9/s 1906 sökte mig för första gången fröken E., butiksbiträde, för en tumnagelstor typisk
primärskleros vid anus. Såsom smittande uppgaf hon såsom den ende möjlige O., med hvilken hon
d. 2,/i2 haft ett samlag. Någon möjlighet till smitta från något annat håll syntes fullkomligt utesluten.
Vid 0:s snart därefter följande besök, medgaf han riktigheten af hennes uppgifter; samlaget hade ägt
rum per anum för undvikande af grossess.
Vid undersökning 4 dagar före detta smittande coitus förefanns alltså
bestämdt intet anmärkningsvärdt å den smittandes genitiala, 12 dagar efteråt däremot
en i det närmaste aflupen enkel herpes genitalis. Huruvida denna hade börjat
redan före det ifrågavarande samlaget, kunde O. icke bestämdt minnas, men ansåg
sannolikt, att så varit förhållandet.
Den 9:e och sista af de tillfälliga förbindelserna med sekundärsynlis var
en byråskrifven kvinna E. H.
6. E., skådespelare, hade sedan flere månader haft samlag blott med E. H., å ett bekant ‘‘flick
ställe“.
D. 3/s 1905 primäraffektion, d. :0A roseol. E. H., byråskrifven sedan 1902, undergick vid
tiden för E:s smittande regelbundna besiktningar utan att förete några genitala förändringar. Men hon
synes tidvis hafva haft en misstänkt hufvudvärk. Hennes kurhusintagningar hafva varit följande:
1904 «/*—''276 Cephalalgia (syfilis?). Jodkalium.
1905 »0/4—•‘/5 Syfilis (cephalalgia). Ungu. hydrarg.* 20 x 3 gm.
„ 20/6—s% Gonorré. „ » 34x3 gm.
2J/9_2iy9 Syfilis (angina papulösa) Ungil. hydrarg. 15x3 gm + 2 merkuriol-olje-injektioner.
III. Smittoöfverförelse från symtomfria personer, hos hvilka förut syfilis
konstaterats, ägde rum 10 gånger. De smittande voro 2 gifta män, 1 i frilleskap
lefvande kvinna samt 7 byråskrifna kvinnor. Fallen hafva icke alla blifvit så noggrant
iakttagna som önskligt hade varit; tillsamman torde de dock icke kunna
frånkännas vikt och intresse i frågan om möjlighet af smitta i »latensstadiet».
a. Gifta eller i frilleskap förenade:
7. V., landtbrukare, och fru V. hade jag haft tillfälle att från början och under hela förloppet
iakttaga. Han hade sin primäraffektion (ad orificium urethrse) i mars 1893, hade upprepade recidiv
första åren behandlades metodiskt och energiskt (omväxlande smörjkur och injektioner), sista gången,
9-e Hg-behandlingen, 1897. Under loppet af året 1899 undersökte jag honom flere gånger och fann
honom frisk och utan något som helst misstänkt. Han gifte sig i september 1899, 6 7, ar efter in
-
40
ektionen, 5 ar efter sist iakttagna symtomet. Jag återsåg honom i jan. 1900, då han medförde sin
hustru. Hon företedde vid undersökningen en sklerosrest å vänstra labium majus, inguinala skleradeniter
universellt maculo-papulöst exanthem och våldsam hufvudvärk (all möjlighet till smitta från annat håll''
an mannen var här fullkomligt utesluten). Menses hade varit fullt regelbundna äfven efter giftermålet
Mannen hade hos s.g själf alls ingenting iakttagit, icke heller fanns objektivt något misstänkt symtom.
I följande fall smittade äfvenledes mannen sin hustru sex år efter sin egen
infektion. Mannens sjukdom hade emellertid i detta fall blifvit mycket ofullständigt
observerad.
8 K., kypare, gifte sig i juli. Den 5 dec. samma år besökte mig bägge makarna; hustrun
gravid i 5:e manaden och med pnmäraffekt sedan omkring sex veckor, skleradenit, roseol och papulös
“gm8; ™annen fnsb- men med ett ärr å undersidan af frenulum. Han medgaf sig hafva varit smittad
för sex ar sedan, da han pa platsen för det nu anmärkta ärret hade en “hård schanker", efter hvars
‘akmng patienten aldrig sökt läkare, emedan han ej sedan dess hos sig iakttagit symtom och därför
aldrig behandlats.
9 A., direktor, blef infekterad i nov. 1894 (tumändstor granulerande induration vid frenulum,
skleradenit, i jan. 1895 roseol). Behandlades af mig 3 å 2 gånger årligen med omväxlande
smörj- och injektion skurer, d. »/. 1897 afslutades 6:e kuren (smörj ningar). Hade då icke företett symtom
sedan maj 189o. Besökte mig ånyo «/. 1897, var fortfarande symtomfri, men hade, liksom tidtals
“ e,''kel senitalherpes. Han var mycket orolig, emedan han just strax förut upphört att, såsom
aUtid förut, vid könsumgänge med sm hustru använda skyddsmedel (kondång). Jag återsåg honom
o\ ’»nU 7d “ tydI’S ulcererande induration vid frenulum å samma plats som primärindurationen
lor 2 jx ar sedan, läktes efter 5 Hg-tymol-injektioner.
mD''97 b6SÖkte mig fÖrSta gång6n frU A'' H0n hade 1 börJan af iuli hatt en liten hudlöshet
a ena blygdläppen, hvilken dock ej tillmättes någon betydelse. I slutet af juli svår hufvudvärk Vid
besöket d.^ V» hade hon sedan omkring 3 veckor (hade icke förr kunnat besöka mig, emedan hon
först nu återkommit från badort) erythema macul. totius corporis, alopecia, adenitis inguinalis &
universalis, angina papulosa, papulae ad vulvam. Menses regelbundna.
. Hennes infektion syntes hafva ägt rum ungefärligen vid tiden för mannens
gemtalherpes.
10. T., fil. känd., lefde sedan omkring ett år i konkubinat med fröken B., innehafvarinna af
en matservering A. sökte mig d. «/io 19Ö4, hade gonorré jämte spetsiga kondylom å glans, prieputii
insida och inuti meatus urethrae, samt i tossa cor. en primäraffektion, hvilken d. 8/u efterföljdes af
roseol och papler.
Såsom smittokälla kunde endast fröken B. komma ifråga. Hon syntes visserligen ytterst upprord
vid denna förmodan, som vore absolut grundlös och otänkbar, men medgaf efterhand, att hon v
januari 1903 behandlats af läkare för gonorré och “troligen syfilis". Oaktadt upprepade noggranna
undersökningar kunde emellertid vid nu i fråga varande tidpunkt intet, som tydde på syfilis konstateras,
däremot rikligt vegeterande spetsiga kondylom i völva och å portio vaginalis uteri. Efter upprepade
undersökningar konstaterades äfven gonokokker i cervixsekretet.
Konkubinat fortsattes trots florida syfilissymtom hos mannen, dock kunde hos fröken B
vid förnyade undersökningar fortfarande ända fram i jan. 1905 intet lokal- eller allmänsymtom af
syfilis iakttagas. Hvilket ju synes bekräfta hennes utsago, att hon tidigare varit syfilitiskt infekterad.
Objektivt konstatera!- syfilis kunde emellertid hos smittokällan ingen enda
gång iakttagas.
- b. Tillfälliga könsförbindelser. De smittande voro alla byråskrifna kvinnor.
4i
11. G., tjänsteman, blef infekterad d. 28/s 1905; den M/a konstaterade dr. Mullern-Aspegren1)
en indurerande erosion och d. 29/to roseol.
Smittokällan H. H. M. J. 22 år, byråskrifven d. 28/i 1902, besiktigades å byrån d. ,4/a 05 och
var symtomfri. Hennes lues anmärktes första gången i januari 1902 (adenitis generalis + papulae
mucosee ad vulvam et anum), under hvilket år hon genomgick 2 smörjkurer å kurhuset, hade sedan
dess icke veterligen undergått någon behandling för syfilis.
12. E., brefbärare. Det infekterande samlaget d. 26/12 1905. D. ”/> 1906 indurerande erosion,
d. ’/2 roseol.
Den smittande, byråskrifna A. S. E„ befanns symtomfri vid besiktningarna d. 29/u 05 och ,8/i 06
(under mellantiden hade hon hållit sig borta från byrån). Hennes lues konstaterades 1904 :o/B (adenitis
+ papulse mucosee vulva:). Smörjkur. Synes alltsedan dess varit symtomfri. En 2:a smörjkur genomgicks
dock i december 04 och en 3:e i september 1905.
13. B., kontorist, infekterades äf S. E. C. S. å ett mycket bekant “flickställe“ den 9/s 1905.
D. 2/o induration + scleradenitis inguinalis, d. 6/io roseol + angina.
S. E. C. S., 26 år, byråskrifven “/i, 1901, gick vid tidpunkten för infektionen och besiktigades
å byrån utan anmärkning. Hennes syfilis daterar sig från 1900. Ej å kurhuset behandlad för syfilis.
14. F., snickare, infekterades af byråskrifna S. A. V. N. d. 28/s 1905. D. 9/9 indurerande
erosioner, d. 6/n roseol + angina o. s. v. ^
S. A. V. N. gick vid tidpunkten för infektionen å besiktningsbyran, symtomfri. Ådrog sig
1900 och har å kurhuset vårdats upprepade gånger:
1900 i juni (adenitis + angina papulosa). 30 smörjn.
syfilis
„ i aug. (papulse lab. maj. dextr).
1902 i april (papul® mucosae).
„ i juni (angina papulosa).
„ i juli (angina papulosa).
1903 i aug. (angina papulosa).
30
25
25
10
25
gm.
15. K., arbetare, infekterades 24/e 05 af byråskrifna E. F. D. 20/i induration.^
E. F., 24 år, byråskrifven 17/is 1904. Hennes syfilis diagnosticerades första gången 1904 !9/r.
Vårdades därefter å kurhuset upprepade gånger.
1904 J9/,—28/n Syf. (adenitis + papulse lentieulares + pap. mucosse). Ungu. hg. 68x3 gm.
1905 I4/j— 9/2 „ (aden. + roseola) » „ 26x3 „
-!1/s „ (aden. -f angina papulosa) , , 28x3 „
Urethritis gonorrhoica.
„ i2)t—22/8 Endometritis gonorrhoica (+ otydl. leucodermia colli). „ » 33x3 „
Hon höll sig under tiden 19/s—''“/? 1905 borta från byrån. Vid besiktning d. 6/t 1905 anmärktes
intet sjukligt, d. 12/x gonorré.
16. L., löjtnant, infekterades d. 7/*> 1905 pa ett kändt “flickställe“ af J. A. S., 29 ar, byråskrifven
29/i 1897. D. 21/3 induration, skleradenit.
Vid tiden för L:s infektion 7/2 05 besiktigades J. A. S. regelbundet, senast dagen förut, d. v. s.
14 ■.
16A
d. 6/s 05 utan anmärkning.
Hon vårdades för syfilis å kurhuset 1900 i juni (leucoderma + adenitis + angina pap.). Ungu.
hg. 30x3. Har sedan varit där intagen 1904 och 1905 för gonorré, men har icke behandlats för
syfilis sedan juni 1900.
Det måste framhållas, att vid granskning af dessa io fall intet enda i och
för sig bevisar, att syfilis smittar äfven under de s. k. latensperioderna. Mot den
1 För denna liksom de tre följande konfrontationsfallen har jag att tacka dr Mullern-Aspegren.
61
42
första gruppen, afd. a, kan nämligen i detta afseende invändas, att i intet af fallen
undersökningen ägt rum tillräckligt nära tidpunkten för infektionen för att man
’ må kunna bestämdt utesluta möjligheten, att just vid det tillfället ändock något
kliniskt symtom kan hafva förefunnits. Och mot fallen i afd. b, alla besiktningsskyldiga
kvinnor, kan (frånsedt hypotesen om en »contagion médiate») anmärkas,
att vid dem visserligen, till följd af de tätt upprepade genitala besiktningarna
genit al a symtom vid infektionstillfället böra vara uteslutna, men däremot kanhända
icke symtom å annat ställe af kroppen, eftersom kvinnorna ingalunda hvarje gång
underkastas en ingående allmän undersökning. Måhända skulle vid en allsidig
undersökning dessa senare fall, eller åtminstone en del af dem, kommit att tillhöra
afd. II: sekundära recidiv men utan genitalsymtom.
Jag har alltså med mina iakttagelser hittills icke bevisat, att ett öfverförande
af syfilis äger rum i latensstadiet, men väl anfört vissa rön, som tyda på en sådan
sannolikhet och som, af hänsyn till frågans vikt, uppfordra till fortsatt uppmärksamhet
i dennä riktning.
Beträffande en mycket viktig punkt, nämligen i hvad mån smittofaran under
latensperioden minskas eller upphäfves genom en föregående tillräckligt grundlig
antisyfilitisk behandling, kan af mitt nu anförda observationsmaterial ingen slutsats
ens antydningsvis dragas. I samtliga fallen låg den genomgångna behandlingen
allt för långt tillbaka i tiden eller hade varit af allt för otillräcklig beskaffenhet; i
flere fall hade alls ingen behandling föregått \
Tydligt är emellertid att, så länge vi hysa den uppfattningen, att en kronisk
intermittent antisyfilitisk behandling verkar preventivt på sjukdomens vidare förlopp,
böra framförallt de personer, som genom sitt lefnadssätt företrädesvis sprida denna
sjukdom, konsekvent och metodiskt behandlas upprepade gånger.
Till slut må af det ofvan anförda följande punkter få framhållas:
1. Efterforskning af smittokällor leder till konfrontationer. Dymedelst
kommer mången dittills obeaktad smittokälla till undersökning och eventuellt
behandling.
2. Genom konfrontationer vinnes ökad kännedom om förhållanden vid de
smittosamma könssjukdomarnas öfverförande, som kunna vara af betydelse för
dessa sjukdomars profylax.
3. Den smittande är i regeln icke medveten om smittofaran. 1
1 I det ofvan anförda Fingerska fallet ägde infektionen rum omedelbart efter genomgången smörjkur.
Vid denna i och för sig utmärkta behandlingsmetod är det emellertid omöjligt att på en prostitutionsafdelning
öfvervaka, att kuren verkligen blifvit ordentligt genomgången. Det är intet ovanligt, att kvinnorna
efteråt erkänna, att de kastat bort eller förstört de för ingnidning afsedda salvpaketen. I fråga om detta
slags synnerligen opålitliga patienter kan man egentligen endast vid behandlingen med injektioner lita på,
att den*afsedda dosen af motgiftet (kvicksilfver) verkligen tillförts patienten.
43
_j. Smittoöfverförandet vid syfilis sker genom a. oftast dittills obemärkta
primäratfektioner (män och kvinnor), genom b. gemtala sekundärsystem (kvinnor
hufvudsakligen), vid sekundärrecidiv äfven c. utan genital-symtom samt d. stundom
äfven under de s. k. latensperioderna.
5. Smittoöfverförandet befordras säkerligen genom hvarjehanda andra lokala
genitalaffeklioner, såsom kvarstående infiltrat eller å sklerosplatsen uppträdande herpes,
spetsiga kondylom, scabies, molluseum contagiosum o. s. v. med däraf betingad
benägenhet för bristningar.
6. Beträffande personer, som hängifva sig åt lösa och tillfälliga könsförbindelser,
kunna genitalbesiktningar icke blifva betryggande gentemot smitta, äfven
om de ske ofta och regelbundet. Ty hvarje syfilitisk person måste under de
första åren efter infektionen anses smitta]artig, vare sig för tillfället synliga symtom
förefinnas eller icke.
7. Mera i öfverensstämmelse med nutida uppfattning af syfilis äro mindre
täta men mera grundliga totalundersökningar a] patienterna, om nämligen däijämte
hufvudsaklig vikt lägges på
8. grundlig lokal och allmän behandling i preventivt syfte. Sträfvan att
»genom behandling utrota syfilis» (Fournier) är en af de viktigaste profylaktiska
principerna.
9. Af allra största betydelse är den personliga aktsamheten (individuell
profylax). Denna förutsätter dock ökad kunskap om hithörande förhållanden inom
folkets alla lager.
Stockholm i juni 1906.
44
in.
Är en gonorrékontroll möjlig?
Först genom mikroskoperingens införande vid besiktningarna har det blifvit
möjligt att bilda sig ett omdöme om gonorrékontrollens verkningsgrad, d. v. s. i
hvad mån det låter sig göra att i fråga om denna sjukdom assaniera den inskrifna
prostitutionen.
Ett öfverförande af gonorré kan ju nämligen äga mm endast om gonokocker
finnas. Och sådana kunna finnas och således smitta öfverföras äfven vid frånvaro
af anmärkningsvärda kliniska symtom. Redan 1888 fann Neisser att hos 20
procent af de besiktningsskyldiga, hos hvilka kliniska förändringar saknades, ådagalade
den mikroskopiska undersökningen, att gonokocker förefunnos. 1898 konstaterade
Lochte1 2 frånvaro af kliniska symtom hos 3 5 procent af de gonorroiska prostituerade.
Dessa 20 å 35 procent skulle alltså vid en enbart klinisk undersökning
hafva undgått att bli igenkända.
Hos de öfriga 80 å 6 5 procenten gonorréiska prostituerade funnos kliniskt
iakttagbara förändringar. Men sådana kunna finnas oberoende af gonokocker. Uppenbara
inflammatoriska symtom fortfara hos en mängd kvinnor och isynnerhet hos
dem, som fora en prostituerad kvinnas lefverne, i mycket lång tid efter smittans
utslocknande.
Då framställer sig frågan: kan, när makroskopiska förändringar förefinnas, en
enbart klinisk undersökning afgöra, huruvida dessa äro af smittosam beskaffenhet
eller icke?
Ur profylaktisk synpunkt gäller det nämligen uteslutande att igenkänna
och aflägsna smitlosamheten. Huru önskvärdt det än från den enskildes synpunkt
kunde vara, att hvarje sjuklig förändring, smittosam eller icke, toges under behandling,
så kan detta naturligtvis aldrig bli föremål för eu iW»g\skontroll.
1 Neisser, Ueber die Mangel der zur Zeit öblichen Prostituiertenuntersuchung. Deutsche med.
Wochenschr. 1890, s. 834.
2 Lochte, Ueber den prakt. Werth des mikroskopischen Gonokokkennachweises bei Prostituierten.
Monatsh. f. prakt. Dermatologie 1898, s. 115 o. 1901, s. 335.
45
Man tiar tänkt sig, att en längre tids noggrann, jämsides skeende klinisk och
bakteriologisk undersökning efterhand skulle fä till resultat, att vissa kliniska karaktärer
skulle kunna uppställas, som vore så utmärkande för den gonorroiska processen,
att efterhand mikroskopets kontroll skulle bli öfverflödig annat än i enstaka tvetydiga
fall. Men om man frånser de rent akuta inflammationssymtomen, äro alla genitalflytningar
tvetydiga, och mikroskopet därför lika nödigt föi ett afgörande nu som
någonsin förut. Det förhåller sig visserligen i stort sedt så, att eu glasklar afsöndring
är gonokockfri och eu varhaltig — äfven om varet förekommer blott såsom
små klumpar och strimmor, insprängda i ett för öfrigt klart sekret är gonokockförande,
samt ett s. k. kataralt, genom afstött epitel grumligt sekret oftare är
gonokockfritt än gonokockförande. Men irån dessa regler finnas talrika undantag,
i det att klart sekret stundom håller gonokocker, under det att ett varigt kan vara
fritt från sådana. Och symtomen kunna växla oerhördt på mycket kort tid. En
person, som den ena dagen synes kliniskt misstänkt, kan efter några dagar vara utan
sekretion, men efter någon tid ånyo visa misstänkt afsöndring. Därtill kommer, att
flertalet prostituerade, som utöfvat »yrket» några år, hafva kioniska katarrer med
ett grumligt, slemmigt-varigt sekret af kliniskt fullkomligt obestämbar beskaffenhet.
Att ingen objektiv norm finnes för ett enbart kliniskt bedömande af genitalsekretens
smittosamhet framgår ock af det olika värde, som olika undersökare tillmäta en
besiktning utan mikroskop. Medan t. ex. Jersild1 (Köpenhamn—Vestra Hospital)
anser, att hos omkring 68 % af prostituerade med lifmodergonorré diagnosen kan
ställas rent kliniskt, så beräknar Baermamr (Breslau—Neissers klinik), att 90 %
af de gonorroiska besiktningsskyldiga skulle undgå remiss till sjukhuset vid enbart
klinisk undersökning.
Om man blott ville fasthålla den satsen, att det vid gonorrékontrollen
icke är ett sjukdomstillstånd såsom sådant utan blott om detta tillika är smittoförande,
som kan berättiga till en tvångsisolering, så skulle meningen om mikroskopets
oumbärlighet vid besiktningarna endast kunna vara en. Men man synes
ännu flerstädes identifiera sjukdomssymtom och smitta. Under en resa, som jag
sommaren 1904 företog i ändamål att studera olika länders prostitutionsförhållanden,
besökte jag äfven Hamburg. Där åtnöjde man sig vid besiktningarna att grunda
sin diagnos af gonorré enbart på det ungefärliga kliniska utseendet, processens
intensitet, sekretets kvantitet och kvalitet. Det uppgafs, att omkring 20 procent af
de besiktigade inskickades under diagnos gonorré till sjukhuset, och man menade,
att detta vore ju ungefär lika många, som man på andra ställen med mikroskopets
tillhjälp eliminerade. Det inses lätt, att detta kan vala sant i fråga om antalet
sjuka, men icke i fråga om antalet gonorrésjuka. Ty de som efter endast makroskopisk
undersökning inskickades voro naturligtvis endast till en del samma krinnor, som 1 2
1 Jersild, Undersögelser om Cervikalsekretets hos Prostituerede. Köbenhavn 1904.
2 Bwrmann, Die Gonorrhoe der Prostituierten: Zeitschr. f. Bekämpf. der Geschlechtskh. Bd. 2. 1903.
46
efter en mikroskopisk undersökning skulle hafva blifvit dit insända. Och huru många
af de i Hamburg till sjukhuset remitterade 20 procenten verkligen hade gonorré
och huru många endast hade en enkel, ej smittoförande katarr, blef aldrig utrönt,
emedan — enligt af sjukhusets läkare meddelade upplysningar — äfven på sjukhuset
inga gonokockundersökningar företogos å de »gonorroiska» prostituerade. De behandlades
samtliga som om de hade* gonorré och under en minimitid, af tre veckor!
Där icke mikroskopisk undersökning införts vid besiktningarna kan den s. k.
kontrollen icke vara annat än ett osäkert famlande och ett godtyckligt väljande i högen.
Genom mikroskopets införande vid besiktningarna vann man, dels att ett större
antal eliminerades, dels att sannolikheten för att de eliminerade verkligen voro gonorrésjuka
i högst väsentlig grad ökades. På Stockholms kurhus behandlades
År | Af ett medeltal byrån tillhöriga | Antal gonorrésjuka |
1874 | 298 | 19 |
1884 | 43i | 64 |
1894 | 464 | 141 |
1904 | 408 | 749 |
D. v. | s. under det att 1874 ungefär hvar i6:e, | 1884 hvar 7:e och 1894 |
hvar 3:e inskrifven kvinna behandlades för gonorré, så ökades detta 1904 dithän,
att på hvarje inskrifven kvinna kom 1,3 gångers sjukhusbehandling för gonorré. En
dylik stadigt fortgående stegring kan naturligtvis icke bero på ett tilltagande af
sjukdomen, utan är dels en följd af den större uppmärksamhet man efterhand ägnat
gonorrén, dels af en alltmera förbättrad undersökningsmetodik, men framför allt
annat på införandet af den mikroskopiska undersökningen.
Systematisk gonokockundersökning infördes å Stockholms besiktningsbyrå den
3 febr. 1904. Under det halfår, som närmast föregick mikroskoperingens införande
insändes till kurhuset 111 gonorréfall, under det därpå följande halfåret 381 fall
d. v. s 3,4 gånger så många. En liknande plötslig ökning i gonorréfallens antal
har gonokockundersökningens införande haft till följd å andra ställen. I Stuttgart
steg efter mikroskoperingens införande procenten af för gonorré intagna kvinnor
från 4,9 till 61,9b
Och ju tätare undersökningarna göras, desto större blir antalet sjukbefunna
kvinnor. Lochte2 undersökte 172 Puellae hvardera en gång och fann, att 19,! °/0 af
dem härbärgerade gonokocker; vid en andra undersökning af alldeles samma kvinnor 1 2
1 Hammer, Ueber Prostitution und venerische Erkrankungen in Stuttgart o. s. v. Arch. f.
Derm. u. Syph. bd. 38, 1895.
2 Lochte, 1. c.
47
befunnos emellertid nära dubbelt så många (38,(! %) i verkligheten vara gonokockförande.
Efterhand har man funnit, att i hvarje ögonblick minst 50 procent
(Biennann1 40—45 %, Schultz* 64,g %, Sandman1 2 3 53 %) af alla inskrifna kvinnor
hysa gonokocker i någon af de olika afsöndringarna från urinrör, från kryptor och
körtelgångar i dettas omgifning, från bartholinska körtlarne eller från lifmoderkanalen.
Den starka ökning af konstaterade gonorréfall, som öfverallt biet eu töljd åt
gonokockundersökningars införande vid besiktningarna, ledde snart till en mycket
stark beläggning af prostitutionssjukhusen med gonorrésjuka.. Ä Stockholms kurhus
ökades sålunda gonorréfallen från 291 under 1903 till 749 under 1904, då
gonokockundersökningen infördesvid besiktningsbyrån4, 746 under 1905 och 729
under 1906. Efter den antydda skärpningen af kontrollen ökades alltså det årligen
behandlade antalet gonorréfall mera än 2 Va gånger. Antalet uretriter 3-dubblades;
antalet endometriter ökades nära 4 Va gånger. Särskilt anmärkningsvärd är ökningen
af gonorroiska endometriter, hvilka från att förut hafva förekommit mera undantagsvis,
under och efter 1904 diagnosticerades i mera än 50 procent af alla vårdade
gonorréfall.
Öfverfyllnaden på prostitutionssjukhusen med gonorréfall trodde man^skulle
bli en olägenhet af blott öfvergående art. Tv sedan man hunnit bota de omkring
50 procent af de besiktningsskyldiga, som funnits behäftade med gonorré i en eller
annan form, skulle eu minskning af sjukhusremisserna för denna sjukdom komma
till stånd och eu väsentlig assaniering af den inskrifna prostitutionen vara vunnen.
Denna förhoppning har emellertid slagit alldeles fel. De, å kurhuset för
gonorré behandlade kvinnorna minskas ej till antalet utan behålla år efter år sina
mycket höga siffror. Detta står i närmaste sammanhang med två nya lärdomar
af den allra största betydelse, som de mikroskopiska gonokockundersökningarna vid
prostitutionsbesiktningen medfört, nämligen:
1. Ett positivt gonokockfynd är visserligen bevisande för smittosamhet,
däremot bevisar ett negativt fynd icke smittofrihet.
2. Vår gonorréterapi är föga verksam gentemot de prostituerades gonorré.
Emedan dessa två punkter äro af kardinal betydelse för bedömandet af
gonorrékontrollens verkningsgrad erfordra de en ingående utredning.
Äfven efter gonokockundersökningarnas införande vid besiktningarna är det
för dem af oss specialister, som af våra gonorrépatienter söka utröna smittokällan,
en mycket vanlig erfarenhet, att smittan härrör från inskrifna, regelbundet besiktigade
1 Bwrmann, 1. c.
2 Schultz, Beitrag zur Path. u. Ther.'' der Uterusgonorrhoe, Zeitschr. f. Geburtshälfe lind Gynakologie.
Bd. 40.
3 Sandman, Studier öfver gonorré hos prostituerade. Hygiea 1906.
4 Å kurhuset infördes systematisk gonokockundersökning 1889.
48
kvinnor, detta stundom t. o. in. samma dag de vid besiktningen förklarats gonokockfria.
Detta kunde man ju tänka sig vara beroende därpå, att vid den brådska, som
undersökningen af ett stort antal kvinnor måste medföra, gonokockundersökningen
ej blifvit verkställd med nödig omsorg. Förklaringen behöfver emellertid ej ligga
däruti. Sandman1 meddelar, att under året 1904 beträffande 147 kvinnor, i
hvilkas afsöndringar (uretra, gland. Barth, cervix) man å besiktningsbyrån anträffat
gonokocker och som fördenskull remitterats till sjukhuset, man där, oaktadt de möjligast
gynnsamma undersökningsbetingelser, icke var i stånd att påvisa gonokocker,
hvadan kvinnorna alltså, efter 4 å 6 negativa prof, obehandlade utskrefvos. Undersökaren
var på båda ställena densamma (Sandman).
Det förhåller sig ju nämligen så, framförallt vid de kroniska lifmodergonorréerna,
att gonokockerna tidtals äro mycket sparsamt förekommande eller åtminstone
högst vanskliga att upptäcka, stundom endast under en eller annan dag. Det händer
t. ex. att under sjukhusvistelsen efter 12 negativa undersökningsprof det 13 :e innehåller
gonokocker (Berglr). Växlingar i det mikroskopiska fyndet, sådana som följande
af (Betlmann“) anförda fall, äro för hvarje specialist alltför väl kända:
En tjänstflicka behandlades för ett år sedan på sjukhuset för gonorré och
ansågs alltsedan utskrifningen för frisk, till dess hon återkom på grund af syfilis.
Kliniskt fanns vid undersökningen intet för gonorré misstänkt utom ett ringa slemmigtvarigt
sekret från cervix.. En under 10 dagar genomförd mikroskopisk undersökning
hade emellertid följande resultat:
Ingen lokal behandling hade under tiden ägt rum.
Det anförda må vara nog för att förtydliga, hurusom de negativa mikroskopfynden
ingalunda utesluta infektiositet. Vid besiktningarna kan man därför icke,
äfven med mikroskopets tillhjälp draga en skarp och bestämd gräns mellan smittande
och icke smittande kvinnor. Och vid utskrifningen från sjukhuset kan man icke
bestämdt afgöra, huruvida en för gonorré behandlad kvinna verkligen är frisk. 1 * 3
1 Sandman, 1. c.
3 Bergh, Bemerkungen iiber venerische Katarrhe bei Frauenzimmern. Monatsh. f. prakt. Derin.
Bd. 27, s. 392.
3 Bettmann, Die ärzliche Uebertvachung der Prostituierten, Jena 1905.
i :a dagen negativt
5 :e dagen positivt
6 :te » negativt
7: de » positivt
8 —10 » negativt,
2:a » »
3:e » »
4:e » »
49
I fråga om behandlingssättet åt kvinnans gonorré åro meningarna rätt mycket
delade. Detta dock mindre när det gäller blott den uretrala formen, vid hvilken
antibakteriella metoder (med silfversalter) numera tämligen allmänt tillämpas. Däiemot
hysa flertalet läkare, såväl gynekologer som syfilidologer, betänkligheter mot ett
lokalt applicerande åt dessa medel vid lifmodergonorrén, af det skäl, att därigenom
stundom föranledes en ökning i intensitet och vidare utbredning af sjukdomsprocessen
till mera djupliggande och ömtåliga delar. De nöja sig därför med ett mera
exspektativt och antiflogistisk förfarande, som ej kan direkt medföra skada och
otvifvelaktigt i en del fall äfven leder till läkning. I. stort sedt anse de sig ej
heller förlora i tid, nämligen om hänsyn tages till de fall, där ett mera energiskt
ingripande skulle medfört ytterligare komplikationer och därigenom förlängd sjukdom.
Ett bestämdt uttalande om hvilkendera metoden, den antibakteriella eller den
mera exspektativa, som fortast leder till målet, är svårt att göra, framförallt till följd
af den redan anförda svårigheten att afgöra tidpunkten, när en skörlefvande kvinnas
lifmodergonorré verkligen är afslutad.
Schultz 1 injicierade i 47 fall i lifmodern ett kraftigt antibakteriellt medel
(10 °/0 argentamin) hvar 4—5 dag. I 9 måste upphöras med behandlingen
på grund af smärtor etc. Af de återstående 38 funnos flertalet gonokockfiia efter
4,5 eller injektioner, d. v. s. etter en ungefärlig tid af 25 ä 30 dagai ovh eu
maximitid af 40 — 50 dagar.
v.'' Marschalkö% behandlade med 10 % argentamin å prostitutionsafdelningen
i Kaloszwar (Klausenburg) 118 fall af lifmodergonorré. I 7 — 8 fall lyckades det
trots alla bemödanden icke att bringa gonokockerna till försvinnande. De öfriga
utskrefvos efter en genomsnittstid af 5 6 dagar (minst 2 negat. gonokockprof, men
under fortsatt behandling, såvida ej pat:s vistelse på sjukhuset understeg 3 månader).
Paradi3 behandlade äfvenledes med 10 ^ argentamin å sjukhuset i Klausenburg,
119 fall af lifmodergonorré, af hvilka 107 ansågos vid utskrifningen läkta. Han
hade följande behandlingstider:
vid 66,3 % mindre än 40 dagar
»20 % » »20 »
»11 % öfver 61 » 1 2 3
1 Skutt*, Beiträge zur Pathologi und Therapie der weiblichen Gonorrhoe. Archiv. f. Derin. u.
Syph. Bd. 36, 1896, s. 199.
2 v. Marschalkö, Ist die Gonorrhoe der Prostituierten heilbar? Berl. klin. Wochenschr. 1902,
n:r 15.
3 Paradi, Ueber die Behandlung der Uterusgonorrhoe bei Prostituierten. Archiv f. Derin. u.
Syph. Bd. 65, 1903.
71
5°
Å Stockholms kurhus lärer i fråga om lifmoderkanalen ett mera exspektativt
förfaringssätt tillämpas. Genomsnittsbehandlingen 1904
för | endometritis gonorr. var | 26,4 | (lagar |
» | urethritis acuta | 3 3j9 | » |
» | » chr. | 12,6 | » |
» | bartholinitis | 13>7 | » |
» | urethritis + barthol. | 22,7 | » |
» | urethritis + endometrit | 54 | » |
» | ureth. + barthol. + endometr. | 63 | » |
» | barthol. + endometr. | 4Ut | » |
Urinröret var angripet i 74 % af fallen (i Baermanns stora statistik i 69,5 %j
Lifmodem 52 % » » » » 45 %
Bartholinska körtlarna i 10 % » » » » 10,5 %
Längsta tiden, omkring 9 veckor, fordrade kombinationen urethrit + bartholinit
-f- endometrit. Påfallande kort är behandlingstiden för den kroniska urinrörsgonorrén,
12,3 dagar.
Genomsnittsbehandlingstiden för hvarje särskild infektion var 32,4 dagar.
För jämförelse må meddelas genomsnittstiderna för gonorrébehandlingen vid
några andra af de mera bekanta prostitutionsafdelningama:
Köpenhamn (Berg 1897) 20—30 dagar
Stuttgart (Hammer 1895) 2i,s »
Munchen (Jesioneki 897) 2i,8 »
Breslau (Baermann 1903) 29,5 » (vid sjukhusbehandling.)
96,9 » (vid ambulatorisk behandling.)
I Kaloszvar (v. Marschalkö 1902) (vid urinrörsgonorré 28 d. 1)
» lifmodersgonorré 56 »
Paris (Barthélemy 1893) 69 dagar.
Det är påtagligt, att de anförda genomsnittstiderna från såväl Stockholms som
Köpenhamns och de tyska städernas prostitutions afdelning ar omöjligen kunna vara tillräckliga
för hotande af kvinnlig gonorré, isynnerhet som uti dessa tider en viss observationstid
måste vara inberäknad, under hvilken man har att konstatera, att inga gonokocker
vidare uppträda.
A sjukhuset S:t Göran, där äfven vid lifmodergonorréns behandling moderna,
antibakteriella metoder tillämpas, äro behandlingstiderna rätt mycket längre2.
Såsom af tab. 1 framgår var under de sex åren 1898 —1903 genomsnittstiden för
sjukhusvistelsen år efter år stadd i stigande. 1903 var den 78 dagar. 1 2
1 Till dess gonokockernas försvinnande konstaterats genom minst två negat. undersökningar.
2 Almkvist, J., Statistiska studier öfver resultatet af den kvinnliga gonorréns behandling. Nordisk
tidskrift för Therapi, III, n:r 12.
5*
Tab. i. För 2381 gonorréfall var
| a) för gonorré i olika | ''ormer | b) för enbart urinrörsgonorré | |||
År | Kortaste under- hållstiden | Längsta under- hållstiden | Medelvär-det för | Kortaste under- hållstiden | Längsta under- hållstiden | Medelvär-det för |
1898 | 16 | H1 | 49,o | 1 6 | 1 3 1 | 45,2 |
1899 | 20 | 13 9 | 56,1 | 20 | 124 | 54,3 |
1900 | 22 | 169 | 5 5,2 | 2 2 | 44 | 33,s |
1901 | 29 | 2 1 7 | 74,o1 2) | 32 | 89 | 60,5 |
1902 | 16 | 2 10 | 60,12) | 16 | 82 | 52,8 |
i 190 3 | 3 1 | 226 | 78,02) | 36 | 7é | 56,2 |
| Medelvärdet af underhållstiden för | Medelvärdet af underhållstiden | ||||
| alla 6 åren = 64,0. dagar. | för alla | 6 åren = 48,6 dagar |
Sjukhusvistelsens långvarighet beror emellertid ej blott på den använda behandlingens
verksamhetsgrad, utan ej mindre på skärpan i de kraf, som ställas på
smittofrihet. v. Marskalkos patienter med lifmodergonorré utskrefvos efter minst
två negativa gonokockprof, men under fortsatt behandling, såvida ej patientens
vistelse på sjukhuset understeg 3 månader. Parodi fordrade tre negativa gonokockundersökningar,
hvaraf de två sista efter slutad behandling. Å Stockholms prostitutionssjukhus
utskrefvos kvinnorna med lifmodergonorré först efter sex negativa
gonokockprof, tagna under loppet af i genomsnitt 14,4 dagar, under hvilken tid
emellertid behandlingen oafbrutet fortsattes.
För att kunna förklara en för gonorré behandlad kvinna smittofri fordras i
allmänhet: .
1. Sekreten från urinröret och de i dettas omgifning så ofta befintliga kryptorna
och blindgångarna, från bartholinska körtlarna och från lifmoderkanalen måste
vid flere gånger upprepad undersökning vara gonokockfria.
2. Denna frihet från gonokocker måste äfven konstateras upprepade gånger
efter behandlingens upphörande.
1 Medräknade äro blott sådana fall, som äro utskrifna såsom antagligen friska.
2 Vid beräkning af medelvärdet äro de underhållstider, som öfverstiga 200 dagar, ej medräknade
för att icke erhålla en oproportionerlig höjning af medelvärdet.
52
3. Emedan i sammanhang med menstruationerna gonokockerna pläga bli
lättare påvisbara, anses negativa gonokockprof strax före eller strax efter menstruationen
äga en större tillförlitlighet än annars.
Uppfyllandet af dessa villkor för utskrifning möter emellertid på ett prostitutionssjukhus
de största praktiska svårigheter. Konsekvent tillämpades de ej
heller å något enda af de prostitutionssjukhus i Skandinavien, Tyskland eller Frankrike,
som jag sommaren 1904 besökte. Till och med på mönstersjukhuset Vestre
Hospital i Köpenhamn nöjde man sig med två negativa gonokockprof. Hufvudhindret
för en tillbörligt noggrant konstaterad smittofrihet ligger däri, att det härvid
är fråga om en tvångsbehandling, som sker utan den sjukas egen önskan och af
henne betraktas såsom ungefär liktydig med hvilket interneringsstraff som helst.
Gent emot dessa kvinnors oaflåtliga yrkanden på att bli utskrifna är det ju förklarligt,
att läkarna slå af på det ena eller det andra af de för smittofrihet eljest
gällande villkoren. I annat fall skulle behandlingstiderna bli mycket långa och öfverfyllnaden
med gonnorrésjuka kvinnor ännu mycket större än den för närvarande är.
Då därtill kommer tvifvel på behandlingsmetodernas effektivitet och den obehagliga
möjligheten att, äfven om 12 gånger å rad gonokockundersökningen gifvit negativt
resultat, kan den 13 :de bli positiv, så inses lätt, att läkaren resignerar inför ''ett
sisyfosarbete och skrifver ut en besvärlig patient, som åtminstone skenbart är gonokockfri.
Härigenom förklaras, att genomsnittsbehandlingstiden å flertalet prostitutionssjukhus
är blott omkring 30 dagar eller mindre.
Angifvandet af en dylik genomsnittstid lämnar naturligtvis en mycket ofullständig
föreställning om de verkliga behandlingstiderna för de särskilda fallen. Tv
behandlingstiderna växla oerhördt i olika fall. Beträffande de år 1904 å Stockholms
prostitutionssjukhus vårdade 776 gonorréerna har Sandman lämnat följande:
53
Tab. 2.
Öfversikt öfver behandlingstiden, uttryckt i månader
(för första månaden äfven i veckor).
| 1 | Behåll | d 1 a d e |
|
|
tfenanunngsua | Antal | 0/ / 0 | |||
|
| ||||
1 | vecka | 114 | I | 5 |
|
2 3 | veckor » | 140 154 | 18 20 | 65 | |
1 | män. | 95 | I 2 |
| |
2 | » | 157 | 20 |
| |
3 | » | 65 |
| 8 |
|
4 | » | 25 |
| 5)2 | |
5 | )) | 9 |
| ||
6 | )) | 7 |
|
|
|
7 | » | 3 |
|
|
|
8 | » | 1 |
|
|
|
9 | » | 2 I |
| T | ;3 |
10 | )) |
|
|
| |
11 | )) | 2 |
|
|
|
12 | » | — |
|
|
|
!3 | » | — |
|
|
|
14 | » | — | . |
|
|
| )) | — |
|
|
|
16 | )) | 1 |
|
|
|
776 |
|
|
|
Af. denna tabell framgår, att 114, motsvarande 15 procent, vårdats högst en
vecka; att 140, motsvarande 18 procent, vårdats blott mellan 1 och 2 veckor;
att 154, motsvarande 20 procent, vårdats mellan 2 o. 3 veckor. Men af tab.
framgår ock å andra sidan att 41 kvinnor, motsvarande 5,2 procent vårdats från
och med 4 till och med 6 månader; samt att 10 stycken, motsvarande i,3 procent,
vårdats mer än 6 månader, däraf en kvinna i 16 månader för samma gonorré.
Bland de 254, som sålunda vårdats högst 2 veckor, funnos emellertid 147,
hos hvilka gonokocker icke kunde konstateras å sjukhuset (ehuru, såsom redan
nämnts, samme undersökare vid närmast föregående besiktning funnit dylika). Hos
de återstående 107 hade visserligen gonokocker under deras 2 veckors sjukhusvi
-
54
stelse påvisats. Men då, såsom ofvan framhållits, tulen mellan sista gonokockfyndet och
utskrifningen i medeltal varit I2,e -—- 14,4 dagar, hade alltså i själfva verket dessa
107 patienter å sjukhuset företett gonokocker endast en eller annan dag. De 154
patienter, som vårdats mellan 2 och 3 veckor, ha enligt samma beräkning haft
gonokocker högst omkring 1 vecka. Således finnas 408 patienter, motsvarande nära
54 procent af hela antalet, hos hvilka gonokocker kunnat påvisas högst 1 vecka.
Beträffande arten af dessa gonorréfall, så talar redan den korta tid, under
hvilken gonokocker hos dem kunnat konstateras, bestämdt emot att dessa infektioner
varit akuta, utan tyder på att det handlat om ett'' tillfälligt gonokockfynd vid en
gammal process. (Såsom förut framhållits, var ju ock sjukhusvistelsen för de kroniska
urinrörsgonorréerna i genomsnitt endast 12 dagar.) Detta resultat af den
statistiska sammanställningen bestyrktes vid ett genomgående af de ifrågavarande
fallens sjukhusjournaler. Såsom typ för dessa korta sjukhusvistelser må efter Sandman
anföras journalutdrag för två af dem, som under året 3/3 1904 till y 1903
varit insända till sjukhuset hvardera 6 gånger för1 gonorré.
Fall 1. Em. G. S., 43 år ålagd besiktningsskyldighet 1893. Å besiktningsbyrån
undersöktes hon följande dagar, hvarvid positivt resultat och insändande
till sjukhuset utmärkes genom ett 1904 33/a 2/g _j_j 21^ _|_a s/
Vt» V,
.. +> 17/8 +,3%, 3V8 +•
A sjukhuset vårdades hon under nedan angifna tider och diagnoser:
1904: 23/2— 2ya. Urethr. gon. chr.
6/ 23/
/4» h
/ 6»
2/
/.3
~5/ .
/»''
'' 3 / 3 ''
21/ _26/
/ 3 ly
17/ 22/
/ 8 / 8*
-13/8. "f^dömetrit. gon. chr.
31/
/ 8
19OS 27/i. » » subacuta -j- pelveoperitonitis.
Vid alla dessa tillfällen gjordes dagliga gonokockundersökningar, alltid med negativt
resultat utom vid sista sjukhusvistelsen, då gonokocker påvisades från 2/9_ry 1904.
Fall 2. A—n. M. Fr. 26 år; ålagd besiktningsskyldighet 1899.
Mikroskopiska undersökningar å byrån nedanstående dagar med -j- utmärkande
positivt resultat.
I9°4: Va» “/3> 17/3+> V. + 6/e> 27/6, 6/7. 2%+> 19/85 13/95 24/io> 3/
+» r9°5: 2/i> 27/i +, 2/3, % +, 2%.
Pat. vårdas å sjukhuset under nedanstående tider och diagnoser:
1904: 17/3—23/4. Ur gon. subac. Gonokocker -j_ i»/g—13/.
» A—24/6. Ur et. endom. gon. subac. Gonokocker -(- 5/5—10/5.
10’ 111’ /ll
»
»
1905:
))
20/ fl/
/7- /8-
24/ 9/
/ll- /12-
27/i-17/2.
Va—4A.
Ur gon. chr. Gonokocker + 21/7.
» » » » + 2S/1]
+ 2%-31/
+ 4%.
55
Vid de anförda sjukhushistorierna voro de särskilda sjukhusvistelserna jämförelsevis
korta. Den sammanlagda tiden för sjukhusinterneringarna kan emellertid
uppgå till eu mycket ansenlig tid, när nämligen snart efter utskrifningen ånyo vid
besiktningen gonorré diagnosticeras. Af de under året 1904 å Stockholms prostitutionssjukhus
för gonorré vårdade kvinnorna voro ungefär 6 procent internerade i
medeltal 8,5 månader, fritiden frånräknad.
Det framhölls härofvan, huru delade åsikterna äro bland läkarna om lämpligaste
behandlingsmetoden vid kvinnlig gonorré äfvensom om den nödvändiga behandlingstidens
längd. Dessa meningsskiljaktigheter sammanhänga på det intimaste
med olika läkares skiljaktiga uppfattning om botliglieten öfverhufvud af den skälfvande
kvinnans gonorré.
Gonorrébehandlingens prognos ställes nämligen mycket olika på olika sjukhus.
Detta dock icke beträffande de färska infektionerna i nedre delarna af urogenitalapparaten,
hvars prognos af alla anses något så när gynnsam, utan i fråga om
den äldre gonorrén och särskilt den kroniska lifmodergonorrén. Medan 1 allmänhet
gynekologerna äro mycket pessimistiska och bland syfilidologerna Behrend\ Kr o
mayer1 2 3 4 och andra uttala långt gående åsikter om obotlighet eller åtminstone en ytterlig
svår botlighet af den skörlefvande kvinnans gonorré, söker å andra sidan Neisser'' och
andra Breslauerskolans män visa, att sådana pessimistiska åsikter äro vilseledande.
Sålunda fann Lappe \ att af 393 på prostitutionsafdelningen af Allerheiligen
Hospital i Breslau under åren 1892 — 1896 vårdade gonorréfall, som sedan ånyo
intagits efter i genomsnitt 5Va månad, 231 fortfarande hade gonokocker, under
det att hos 16 2 inga sådana kunde konstateras. Af de 231 hade 16 fall vid sin
återkomst till sjukhuset en annan lokalisation af sin gonorré, hvaraf författaren sluter,
att de voro på nytt infekterade. Han anser därför, att minst 162 + 16 = 45 %
blifvit botade. Hardun,g5 meddelar senare från samma sjukhus, att af 72 för
gonorré behandlade prostituerade 27(37,5 %) förblifvit gonokockfria. Schakt och
Parodi 7 hafva företagit läkningsförsök med kraftiga antibakteriella medel (10 % argentan^
och lygosin-natrium) å resp. 157 oc^ 244 lifmodergonorréer å sjukhusen
i Budapest och Klausenburg. Af Schultz fall återkommo 33, af Paradis 69, och af
dessa voro 5 7,. resp. 5 5 procent fria från gonorré. (I dessa statistiker synes icke
hafva gjorts skillnad mellan akuta och kroniska gonorréer.)
Från samma klinik i Klausenburg meddelar professor von Marschalkö 8, i en
1 Behrend, Ueber die Gonorrhoebehandlung Prostituierter. Berl. klin. Wochenschr. 1898, s. 115.
» Kromayer, Zu Austilgung der Syphilis. Berlin 1898. . . ...
3 Neisser, Nach welcher Richtung låss! sich die Reglementierung der Prostitution reformieren?
Zeitschr. f. Beh. d. Geschlechtskr., Bd. 1. 1903, n:r 3, p. 199.
4 Lappe, Statistische Beiträge zur Gonorrhoe der Prostituierten Allgem. med. Zentralzeitung,
*897, 7, 8.
5 Harttung, 1. c.
6 Schultz, 1. c.
8 v“Marschalko, Ist die Gonorrhoe der Prostituierten heilbahr. Berl. klin. Wochenschr., 1902, p. 330.
56
statistisk redogörelse tör 99 urinrörs- och 108 lifmodergonorréer, att hvarenda en
af de förra och 101 af de senare blefvo botade (på en genomsnittstid af resp. 28
och 56 dagar).
I tämligen god öfverensstämmelse med de anförda siffrorna stå, såsom af
tab. 3 framgår, de beräknade läkningsresultaten från afdelningen för frivilligt vårdade
kvinnor å sjukhuset S:t Göran1, där emellertid genomsnittsbehandlingstiden är dubbelt
längre än å flertalet af delningar för prostituerade.
Tabell 3. Lifmodergonorréer hos fullvuxna kvinnor å sjukhuset S:t Göran.
| Antal behandlade | Utskrifna såsom antagligen friska | Utskrifna såsom ej fullt friska | Af de »antagligen friska» efteråt icke observerade | Af de »antagligen friska» efteråt kon-j staterade friska | Af de “antagligen friska* efteråt befunna sjuka | Procent konstate- rade friska af efteråt |
1898 | 12 | IO | 2 | 8 | I | I | SO, % |
1899 | 24 | 22 | 2 | 15 | s | 2 | 71,4» |
1900 | 30 | 27 | 3 | 15 | 8 | 4 | 66,e » |
1901 | 34 | 28 | 6 | 24 | 3 | 1 | 75, » |
1902 | 25 | 24 | 1 | 1 6 | 4 | 4 | 5°, » |
1903 | 33 | 28 | 5 | 23 | I | 4 | 20, » |
S:a | t-H CO -1 | 139 | 19 | IOI | 22 | 16 | 58 % |
Mot samtliga dessa siffror kan naturligtvis göras den anmärkningen, att de
äro så små, att slumpens inflytande alls icke är utesluten. Läkningsresultaten å
tab. 3 växla ju ock högst betydligt för olika år, sista året 1903 var antalet botade
endast 20 procent. t
Måhända invänder någon, att dessa siffror måste vara minimisiffror för de
botade, emedan bland de återkomna patienterna, hos hvilka gonorré konstaterades,
en eller annan kan hafva varit botad, men blifvit reinfekterad. Gentemot denna
felkälla bör emellertid ställas en annan, nämligen den, att man för konstaterandet
af »botad» nöjt sig med ett eller ''några få negativa undersökningsresultat. Om
man undersökt oftare, skulle procenten »botade» ytterligare sjunkit ihop.
Gentemot dessa jämförelsevis goda läkningsresultat stå emellertid andra mindre
goda.
Pontoppidan2 meddelar från Vestre Hospital 1904, att af 48 patienter, som
under årets lopp behandlats för gonorré i uretra eller uterus och som från sjuk
-
1 Almkvist, 1. c.
2 Pontoppidan, Vestre Hospital i 1904 Köbenhavn 1905.
57
huset utskrifvits efter två negativa undersökningar till arbetsanstalt eller fängelse,
hvarifrån de ånyo inkommo till sjukhuset, utan att under mellantiden hafva vistats
på fri tot, hade 28 d. v. s. 58 procent vid återkomsten gonokocker.
För bedömande af gonorrébehandlingens resultat äro gifvetvis sådana meddelanden
af särskildt värde, som omfatta ej blott kvinnornas sjukhusvistelser utan äfven
mellantiderna vid besiktningsbyrån. Och detta isynnerhet när sjukhusläkaren äfven är
besiktningsläkare. Sådana undersökningar föreligga från bl. a. Stuttgart och Stockholm.
I Stuttgart är Hammel ensam besiktnings- och sjukhusläkare och kan sålunda
oafbrutet uppmärksamma de besiktningsskyldiga kvinnorna. Mikroskopering
har konsekvent och noggrant tillämpats både på sjukhuset och vid besiktningarna
alltsedan 1894. Ehuru Hammer i princip är anhängare af reglementermgssystemet,
är hans erfarenhet om gonorrékontrollens möjlighet föga uppmuntrande. I fråga
om lifmodergonorre måste man merendels stanna i tvifvel, huruvida den är läkt eller
icke, emedan i många fall gonokocker blott uppträdde helt sporadiskt, antingen man
behandlade eller icke, och emedan ingen för läkning karakteristisk förändring i öfriga
symtom, sekretens beskaffenhet o. s. v., behöfde inträda. Vid urinrörsgonorré
vore utsikterna bättre. Af 45® dylika blefvo 5® absolut säkert botade. I
fall tycktes efter några veckors behandling gonokocker och varceller vara borta och
patienterna utskrefvos, men när de kommo till besiktningen, befanns deras gonorre
vara kvar, hvadan de för en och samma gonorré ånyo måste intagas på sjukhuset,
somliga ända till 7, 8 och 10 gånger. I en del fall af urinrörsgonorré kunde
ingen enda gång gonokockfrihet konstateras, sannolikt på grund af att bakterierna
lågo i skydd för behandlingen inuti blindgångar i urinröret.
»Besiktnings- och sjukhusläkarens ställning gentemot dylika fall, vid hvilka den
mikroskopiska undersökningsmetodens exakthet blir nästan till en börda, är rätt bekymmersam,
ty — frågar man sig — med hvilken rätt inspärrar man egentligen
dessa patienter, om man ändå icke kan bota dem. Och huru skall man gå till
väga med dem? Att månadsvis kvarhålla dem på en moraliskt fördärfvande prostitutionsafdelning
utan att kunna bota dem är en grymhet, som alls icke står i
rimlig proportion till hvad man därmed vill och kan ernå.» Frågan får emellertid
i Stuttgart sin praktiska lösning därigenom, att sjukhusafdelningen ej räcker till att
vårda dem mer än en kortare tid.
Från Stockholm föreligga Sandmans undersökningar för året I9°4- E)e omfatta
857 inskrifna kvinnor, hvilka under ett år iakttagits såväl inom som utom
sjukhuset. Vid besiktningarna skedde mikroskopisk undersökning å de regelbundet
observerade kvinnorna i genomsnitt hvar 22 dag. Undersökaren var densamme å
sjukhuset och å besiktningsbyrån, men profven å den senare togos af besiktningsläkarna.
Af de från cervix tagna profven voro omkring 13 % odugliga på grund
af menses, af allt för stark förorening med vaginalbakterier eller af andra orsaker.
1 Hammer, 1. c.
8l
58
Af Sandmans sammanställning framgå bland annat två nya anmärkningsvärda
iakttagelser.
1. Hos de från sjukhuset utskrifna kvinnorna är sannolikheten att påträffa gonokocker
större vid de två å tre första proftagningarna å besiktningsbyrån än sedermera.
2. Denna sannolikhet är större i samma mån kvinnorna ofta varit sjukhusinternerade
för gonorré.
Tab. 4 lämnar en öfversikt af resultaten af gonokockundersökningarna vid
besiktningsbyrån under 16 månader (febr. 1904—april 1905).
Tab. 4. Smittningsprocenten för de kvinnor, hos hvilka under
undersökningens lopp lista gången gonokocker konstaterats.
I | 2 | 3 | 4 | 5 |
| 6 | 7 |
Tid efter | Medeltal oinfekte-rade 1 | Antal infekterade | Antal infekterade pr | ||||
Hela materialet | Regelbundet observerade | Hela materialet | Regel- bundet observe- rade | Hela materialet | Regel- bundet observe- rade | ||
män. |
|
|
|
|
|
|
|
I | 558 | 484ä | '' 71 | 71 |
| 13 | 16 |
2 | 416 | 260 | 63 | é3 |
| 15 | 24 |
3 | 340 | 167 | 41 | 35 |
| 12 | 21 |
4 | 288 | 111 | 23 | 16 |
|
|
|
5 | 254 | 87 | 14 | 6 |
| 8 | 12 |
6 | 224 | 7i | 22 | 11 |
|
|
|
7 | 191 | 5i | 18 | 12 |
|
|
|
8 | 167 | OJ CO | IO | 6 |
| 7 | 16 |
9 | 149 | 32 | 5 | 1 |
|
|
|
10 | 129 | 27 | 8 | 3 |
|
|
|
11 | I I I | 22 | 5 | 1 |
| 5 | 7 |
12 | 92 | 19 | 4 | 1 |
|
|
|
13 | '' 72 | 16 | 6 | 2 |
|
|
|
| S 3 | 13 | 6 | 2 |
| 11 | 11 |
iS | 32 | 9 | 5 | — | j |
|
|
16 | 10 | 4 | 1 | — |
|
| 1 |
’) Hos hvilka gonokocker ej iakttagits.
2) Dessutom 202, hos hvilka vid i:a undersökningen gonokocker påträffades.
59
Endast å eu del af kvinnorna kunde prof tagas i enlighet med den fast
ställda
planen, d. v. s. minst en gång i månaden. Sammanställningen utarbetades
därför dels med hänsyn till hela materialet, där hvarje kvinna medräknats från hennes
första till sista gonokockprof, oberoende af längre eller kortare afbrott, dels med
hänsyn till de hela tiden regelbundet observerade. I kol. 2 och kol. 3 meddelas
medeltalet kvinnor, hos hvilka gonokocker ej konstaterats, därat kol. 2 hela materialet,
kol. 3 de regelbundet observerade, kol. 4 och 5 ange antalet infekterade
per månad af de observerade resp. regelbundet observerade. Af uppgifterna i kol.
2 och 4, resp. 3 och 5 kan man beräkna antalet kvinnor, hos hvilka gonokocker
konstaterats under i:a, 2:a, 3:e o. s. v. månaden i procent af medeltalet ännu ej
infekterade (kol. 6 och 7). Talen i dessa kolumner angifva således smittnings
procenten
eller sannolikheten för positivt gonokockfynd vid olika tidpunkter under undersökningens
förlopp.
Af de 857 undersökta kvinnorna konstaterades gonokocker hos 504, däraf
202 vid första undersökningen samt 302 vid de följande. Hos en del af dessa
504 konstaterades gonokocker upprepade gånger under undersökningens förlopp;
antalet kurhusremisser för gonorré under nämnda tid uppgick till 776.
Af tab. 4 framgår, att smitlningsprocenten är störst under de första tre månaderna,
då den för hela materialet är 13, 15? 12 samt för de regelbundet observerade
16, 24, 21 (förutom 24 °/0 som voro infekterade vid allra första under
sökningen).
Att märka är också, att siffrorna för de regelbundet observerade genomgående
äro högre, hvilket häntyder på att en del af de oregelbundet observerade
varit infekterade, men att detta icke kunnat konstateras, enär de uteblifvit från
besiktning. ^
De kvinnor, hos hvilka gonokocker konstaterats, remitterades till kurhuset.
Sedan de under en tid af 1 å 2 veckor visat sig vara fria från gonokocker, utskrefvos
de. Efter utskrifningen uteblef en del från besiktningsbyrån, andra kvarstodo
fortfarande under observation. Hos en del af dessa senare konstaterades efter
en tid ånyo gonokocker, hvarvid de ånyo internerades, och detta kunde upprepas
flera gånger. Tab. 5 lämnar en öfversikt öfver de upprepade infektionsfallen:
6o
Af tab. 5 har Sandman uträknat smittningsprocenten för hvarje månad efter
utskrifningen från sjukhuset. Resultaten äro sammanställda i tab. 6 och 7.
Tab. 5. Öfversikt öfver antalet fall af upprepade infektioner.
I | 2 | 3 | 4 | 5 |
Efter undersök-ningens början in-fekterade antal | Efter utskrifningen | Antal obser-verade | Däraf | |
infekterade | ej infekte-rade | |||
— | — | 00 | 504 | 353 |
I gång | 109 | 395 | 224 | 171 |
2 gånger | 54 | 170 | 117 | 53 |
3 » | 30 | 87 | ’ 43 | 44 |
4 » | 2 1 | 22 | i5 | 7 |
5 » | 5 | 10 | 7 | 3 |
Tab. 6. Öfversikt af smittningsprocenten vid olika tid efter
undersökningens början, omfattande hela materialet.
Efter undersökningens
början infekterade
antal
gånger
Antalet infekterade pr månad i procent af medeltalet
ej infekterade
0-1 | 1—2 | 2—3 | 3—6 | 6—9 | 9—12 | 12—15 |
|
månader efter undersökningens början
Ingen gång | 13 | 15 | 12 | 8 | 7 |
1 gång | 19 | 18 | 17 | 11 | 7 |
2 gånger | 25 | 27 | 17 | 19 | 19 |
3 » | 26 | 15 | ■ . | — | 15 |
4 » | 56 | 2 | 7 |
|
|
5 » | 83 |
|
|
| — |
5 n
9 5
>
Öl
Tab. 7. Öfversikt af smittningsprocenten vid olika tid efter
undersökningens början, omfattande de regelbundet observerade.
Antalet infekterade pr månad i procent af medeltalet
Efter under- 1 |
|
| eJ | infekterade |
|
| |
sökningens |
|
|
|
|
|
| |
0-1 | 1-2 | 2-3 | 3-6 | 6-9 | 9-12 | 12—15 | |
terade antal | |||||||
gånger | månader efter undersökningens början | ||||||
Ingen gång | 16 | 24 | 2 I • | 12 | 16 | 7 | 11 |
1 gång | 27 | 3i | 25 | 12 | 3 | 4 | — |
2 gånger | 34 | 47 | 20 | !5 | 20 | — |
|
3 » | 35 | 26 |
|
| — | — | — |
4 » | 69 | 44 M | — | — |
| ||
5 » | ce |
|
|
|
|
|
|
Af tab. 6 och 7 framgår, att smittningsprocenten för alla »infektionerna» är
högst under i:a, 2:a och j:e månaden efter utskrifningen från kurhuset. Vidare att
procenten >;infekterade» under i:a månaden efter utskrifningen’från kurhuset tilltager
i af sevärd grad med antalet gånger kvinnorna varit intagna å kurhuset.
Bägge dessa omständigheter tyda onekligen på, att kvinnorna endast skenbart
blifvit botade å sjukhuset. Under sjukhusbehandlingen hafva efter någon tid gonokocker
ej vidare kunnat konstateras, men efter utskrifningen snart ånyo visat sig.
Isynnerhet de sista grupperna i tab. 7, d. v. s. de som varit intagna 4 a 5 gånger
under de ifrågavarande 16 månaderna, torde väl så godt som uteslutande utgjorts af
dylika kroniska gonorréer med dessas mycket nyckfulla och växlande gonokockfynd.
En synpunkt, som vid granskningen härofvan af behandlingsresultaten måste
fasthållas, är den, huruvida å sjukhusens prostitutionsafdelningar i stort sedt, och
försåvidt man kan döma af tillgängliga dokument, ett botande af gonorré är regel.
Det är således i detta sammanhang icke fråga om den kvinnliga gonorréns botlighet
i allmänhet, hvilket är en sak för sig. Utan här gäller blott att klargöra gonorrébehandlingens
verksamhetsgrad i fråga om skarfvande kvinnor.
I det föregående hafva flera fakta framlagts, hvilka icke vittna till förmån
för gonorrébehandlingens effektivitet. De hufvudsakligaste af dessa voro följande:
1. Å flertalet prostitutionsafdelningar är genomsnittsvistelsen där alltför kort
(omkring 20 å 30 dagar) jämförd med den för kvinnlig gonorré eljest vanliga
behandlingstiden (å sjukhuset S:t Göran 64 dagar) för att ett definitivt botande skall
kunna hafva ägt rum (för den kroniska urinrörsgonorrén erfordrades i medeltal blott
11 dagar å Stockholms kurhus!).
62
2. Medan en del sjukhusläkare anse sig bota hvartenda fall af urinrörsgonorre
(v. Marschalkö o. a.) och större delen af lifmodergonorréer, ernås ej tillnärmelsevis
så goda resultat af sådana sjukhusläkare, som därjämte hafva tillfälle att
såsom besiktningsläkare regelbundet iakttaga kvinnorna äfven under tiden efter utskrifningen
från sjukhuset (Hammer, Sandman).
3. Sannolikheten för att hos de såsom botade utskrifna kvinnorna ånyo
konstatera gonokocker är störst under de närmaste månaderna efter utskrifningen
och stiger i samma mån som kvinnorna ofta varit sjukhusinternerade för gonorré.
Den hufvudsakliga förklaringen till alla dessa meningsskiljaktigheter och olika
uppgifter angående läkningsresultaten äfvensom till de täta nyuppträdandena af
gonokocker hos en del af de sjukhusbehandlade kvinnorna är den obeständighet i
gonokockfyndet, som redan flere gånger framhållits. Bland de kroniska gonorréerna
har man att i fråga om gonokockfyndet särskilja två sinsemellan motsatta -typer,
nämligen en vanligare, vid hvilken gonokocker uppträda helt sporadiskt och nyckfullt,
oafsedt om behandling företages eller icke, och en mindre vanlig, vid hvilken
gonokocker anträffas vid hvarje undersökningstillfälle under månader och ibland under
år, i trots af den mest energiska behandling. Hos 53 procent af Sandmans 776
gonorréer läto sig gonokocker påvisas under högst 1 vecka; i 6 procent konstaterades
å sjukhuset gonokocker under tre fjärdedels år eller längre. Mellan dessa
vttertyper ligga de öfriga fallen såsom öfvergång. Fallen af den senare typen häntyda
mera direkt på vår terapis ofullkomlighet. Men den första typen är praktiskt
långt viktigare genom denna grupps storlek och genom de misstag i fråga om diagnos
och prognos denna typ måste leda till. Fall tillhörande denna grupp är det tydligen
ej möjligt att hålla under en kontroll, som förtjänar detta namn.
En granskning af gonorrékontrollens resultat leder alltså till ett påvisande
af dess undermålighet. Detta gäller emellertid endast kontrollen i dess hittillsvarande
form. Det återstår att undersöka, huruvida icke en effektiv gonorrékontroll
bör kunna emås genom dess reformering i riktning af ett skärpande. Gonokockundersökningama
vid byrån kunde företagas oftare, t. ex. minst en gång hvarje
vecka, sjukhusinterneringarna kunde förlängas och krafven på smittofrihet vid utskrifningen
från sjukhuset skärpas.
Hvarje skärpning af kontrollen ökar emellertid den redan nu som det tyckes
oöfvervinneliga svårigheten att hålla de inskrifna kvinnorna under regelbunden observation.
Denna svårighet framgår af en af Sandman uppgjord tabell, när man jämför
a) Hela materialet, där hvarje kvinna medräknats från hennes första till sista
gonokockprof, oberoende af längre eller kortare afbrott; och
b) De regelbundet observerade, dit hvarje kvinna räknats, så länge hennes
afbrott icke uppgått till 2 månader.
63
Tab. 8. Öfversikt öfver kvinnornas afgång pr månad.
I | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
|
| Hela materialet |
| Regelbundet observerade | ||||
Tid efter observationens | Antal afgångna pr | Antal kvarstående | Antal kvarstående i pro-cent af begynnelse-antalet | Antal afgångna pr månad i procent af de vid månadens början kvar- stående | Antal afgångna pr månad | Antal kvarstående | Antal kvarstående i procent af begynnelse- antalet | Antal afgångna pr månad i procent af de vid månadens början kvar- stående |
män. |
|
| % | % |
|
| % | % |
0 | — | t/-\ CO | I OO | — | — | CO | IOO | — |
I | M7 | 710 | 83 | 17 | 286 | 5 71 | 67 | 33 |
2 | 52 | 658 | 76 | 6 | IO9 | 462 | 54 | 19 |
3 | 54 | 604 | 70 | 8 | IOO | 362 | 42 | 22 |
4 | 43 | 561 | 65 | 7 | 76 | 286 | 33 | 21 |
5 | 32 | 529 | 62 | 6 | 42 | 244 | 28 | 15 |
6 | 28 | 501 | 58 | 5 | 35 | 209 | 24 | 14 |
7 | 37 | 464 | 54 | 7 | 33 | 176 | 21 | 16 |
8 | 32 | 432 | 50 | 7 | 20 | 156 | 18 | 11 1 |
9 | 43 | 389 | 45 | 10 | 22 | 134 | 16 | 14 |
10 | 39 | 350 | 41 | 10 | 24 | 110 | 12 | 18 |
11 | 32 | 318 | 37 | 9 | 11 | 99 | 11 | 10 |
12 | 48 | 270 | 3 1 | 15 | 11 | 88 | 10 | 11 |
13 | 48 | 222 | 26 | 18 | 12 | 76 | 8 | 14 |
M | 56 | 166 | 19 | 25 | 13 | 63 | 7 | 17 |
15 | 66 | 100'' | 121 | 401 | 22 | 4I1 | 51 | 351 |
16 | IOO1 | — | — | — | 411 | — |
| — |
1 Kvarstående vid undersökningens slut.
Af kol. 8 och 9 synes, att af gångshastigheten och af gångsprocenten för de regelbundet
observerade är betydligt större än för hela materialet. Etter i månad kvarstå
endast 67 °/0 af det ursprungliga antalet; efter 2 månader föga mer än hälften,
efter 6 månader ungefär en fjärdedel, efter 12 månader en tiondedel, efter 15 månader
en tjugondedel. (Afgångsprocenten stiger något under de två sista månaderna
beroende på undersökningens afslutning).
Det framgår häraf, alt en byråskrifven kvinna endast någon kortare hd kan
hållas under regelbunden observation.
64
Nu kan man med rätt stor sannolikhet antaga, att en stor del af dem som
afgått just varit infekterade kvinnor, hvilka i medvetandet härom och af rädsla för
interneringen upphört med besöken å besiktningsbyrån. Af gångshastigheten år nämligen
för dem, hos hvilka gonokocker icke blifvit anträffade, betydligt större än den
är för summan af de infekterade och oinfekterade. Antalet kvarstående regelbundet
observerade är i procent af det ursprungliga antalet:
|
|
|
| Af dem som afgå |
|
|
| Af hela | utan att gonokocker |
|
|
| materialet | hos dem anträffats |
|
|
| 7. | % |
efter | 3 | mån................... | .............. 42 | 19 |
)> | 6 | )) | .............. 24 | 9 |
» | 9 | » .................. | .............. 16 | 6 |
» | 1 2 | » | ............... 10 | 4 |
)) | iS | )) ........ | .............. 5 | 2 |
Häraf framgår dessutom, att anledningen till att en kvinna kan lämna byrån
utan att gonokocker hos henne påträffats, ligger till en del däri, att hon inom en
mycket kort tid lämnar densamma. Af dem, som observerats under ett helt år, ha
endast omkring 20 procent undgått gonorré.
En skärpning af kontrollen leder således till en minskning af antalet regelbundet
besiktigade. Under sista året hafva de mikroskopiska undersökningarna å
besiktningsbyrån ökats från ungefär en hvar tredje vecka till en hvarje vecka. Under
tiden har antalet besiktigade raskt nedgått från 180 å 200 i veckan till mindre än
100 på samma tid.
För att emellertid kontrollen må kunna motsvara sitt sanitära ändamål, bör
den gifvetvis omfatta det största möjliga antal af skörlefvande kvinnor. Man får
därför taga i öfvervägande, huruvida icke genom en skärpning och utsträckning af
polisens verksamhet de kvinnor, som nu afvika, skulle kunna hållas till regelbunden
observation, äfvensom huruvida icke inskrifningen kunde utsträckas till ett betydligt
större antal af skörlefvande kvinnor.
Mot en utsträckning af inskrifning och preventivbesiktning uppreser sig emellertid
med växande styrka tidsandan själf. Här i Sverige har bordell- och kaserneringstvång
aldrig kunnat genomföras, emedan folkopinionen funnits vara alldeles
bestämdt däremot. Inskrifning och regelbunden tvångsbesiktning hafva varit möjliga,
emedan åsikten om dess nödvändighet hittills varit förhärskande bland läkare och
allmänhet. Det är ej längre så numera. Åsikterna om dessa saker äro nu mycket
delade. Men om ett är man i alla läger ense, nämligen att inskrifningen af kvinnor
icke längre kan få försiggå på det formlösa sätt, som hittills varit brukligt. Alla
medgifva, att det härför måste kräfvas bestämda garantier, en dom grundad på
65
objektiva fakta eller något dylikt. Men så snart ett domstolsförfarande eller en
fordran på objektiva garantier komme att träda i stället för det hittills öfliga diskretionära
förfaringssättet, så inses lätt, att numerären af inskrifna kvinnor hastigt
komme att nedgå.
1 vår tid torde därför en skärpning af reglementeringen icke vara möjlig.
Om en skärpning af den medicinska och polisiära kontrollen icke låter sig
genomföras och sålunda en ökning af systemets sanitära verkningsgrad är omöjlig,
kunde man måhända nöja sig med det närvarande tillståndet sådant som det är
i den tröstande tanken, att den nuvarande gonorrékontrollen, trots dess många ofullkomligheter,
likväl torde göra någon nytta. En del af de värsta smittospridarna
äro åtminstone under den tid de äro sjukhusinternerade hindrade från att utbreda
sin smitta.
En profylaktisk åtgärd, som i och för sig är af sådan beskaffenhet, att mångtusendens
rättskänsla däraf känner sig upprörd, kan dock omöjligen i längden upprätthållas
genom ett så lamt vitsord, som att den gör någon, om ock ringa nytta.
En åtgärd med tvifvelaktigt rättsunderlag måste kunna uppvisa mycket störa och obestridliga
resultat i pr ofy la k tiskt afseende för att detta såsom ett kredit må få anses uppväga
de betänkligheter, som stå på dess debetsida. ''Med gonorrékontrollen förhåller
det sig nu så, att medan det icke är möjligt att påvisa positiva resultat i profylaktiskt
afseende, så äro dess lyten mycket iögonenfallande. Några af dessa äro
följande:
1. Trots sin bristande efektivitet är dock. kontrollen af gonorre den, som
betingar det ojämförligt mesta arbetet och kostnaderna. Vid besiktningarna påträffas
mera undantagsvis syfilis och ulcus molle, och när dessa förekomma, äro de jämförelsevis
lätta att igenkänna. Oändligt mycket mera besvär och bekymmer för
besiktningsläkarna vållar den insidiösa gonorrén. Detsamma gäller äfven i fråga
om kurhusvården. Å Stockholms kurhus voro underhållsdagarna år 1904 för gonorré
25,136, för syfilis och ulcus molle tillsamman blott 3,173.
2. Genom inskrifning och regelbunden tvångsundersökning af en del skörlefvande
kvinnor afskiljes en särskild pariasklass af ärelösa.
3. Genom ett kontrollsystem framkallas bland allmänheten föreställningen
om en garanti för smittofrihet. Kontrollen göres medansvarig vid smittöfverförandet.
»Hvad är det för en kontroll, som icke förmår afskilja de smittofarliga
från de frigående!» får specialisten oafbrutet höra från patienterna.
Då sålunda den nuvarande s. k. gonorrékontrollen endast är ett missvisande
sken af kontroll, då vidare en utveckling af systemet i riktning af ökad sanitär verksamhet
icke synes möjlig, så bör gonorrékontrollen helt och hållet falla.
9l
r
66
Då framställer sig frågan: skulle systemets upphäfvande medföra sanitära
vådor? Den som genomskådat gonorrékontrollens värde hyser gifvetvis inga betänkligheter.
Vid en sjukdom, som har en så oerhörd utbredning bland alla nyanser
af prostituerade och dessas kundkrets i de större städerna, kan en kontroll af ett
relativt litet antal af kvinnorna, t. o. m. om kontrollen å dessa vore effektiv, icke
tänkas medföra afsevärdt gagn i det stora hela.
'' Det är i detta sammanhang af intresse att studera gonorréfrekvensen i Kristiania
före och efter reglementeringsystemets upphäfvande 1888. Genom läkarnas
anmälningsplikt förfogar man nämligen där alltsedan 1880 öfver ett användbart
statistiskt material för bedömande af fluktuationerna i de smittosamma könssjukdomarnas
förekomst bland befolkningen.
Fall af gonorré på 1000 män och kvinnor samt på 1000 personer af hela
befolkningen i Kristiania under tiden 1877—190;.
t
©
<0 «0 <Ö AD
Man
Kvinnor
Hela befolkningen
«3 *3 U Q «)
«* s
3 s
^ ^ Ov
o ^
co »i
00 O*
N BO
s ^ ^
03 q H 5 « . 9 } « 2 a
c5a3e3°3cc^03<o5a3
o>
•v 03 ce CO
03 O 33
K
5 3 5 5 5 2
AD CO AD X
Såsom af ofvanstående kurva framgår äro fluktuationerna i gonorréns förekomst
— liksom i de smittosamma könssjukdomarnas öfver hufvud — tämligen
67
betydliga. De omfatta ungefär 8-åriga perioder, kulminera 1880 — 81 och 1897,
då gonorréfallen för hela befolkningen uppgingo till 12 resp. io,8 pro mille, (för
män 22,7 resp. 21,7) och nå sitt minimum 1888, då gonorréfallen för hela befolkningen
utgjorde blott 4,2 (för män 8,1). Från 1897 till I9°5> s''st2 år
för hvilket siffror finnas offentliggjorda, hafva ånyo gonorréfallen — liksom syfilis —
stadigt nedgått och utgjorde sistnämnda år ''för hela befolkningen 6,8 och för män
1 3,, pro mille. Enligt nyss anländ »Beretning om de veneriske sygdomme i
Kristiania i 1906» har under nämnda år gonorréantalet ytterligare nedgått: 5,1 pro
mille för hela befolkningen och omkring 1 1 för män. Vid tidpunkten för reglementeringens
upphäfvande 1888 befann man sig således i en vågdal. När sedan
under de därpå följande åren sjukdomsfrekvensen alltjämt steg, betraktades detta af
reglementeringens anhängare såsom en uppenbar följd af systemskiftet 1888 och
efter en ingående debatt i Kristianias läkaresällskap 1899 antogs med öfverväldigande
majoritet ett yrkande på återinförande af reglementeringen. Ingen förändring
vidtogs emellertid. Det oaktadt föll sjukdomsfrekvensen därefter för hvarje år.
Detta i och för sig lyckliga faktum är af det största värde för bedömandet af statistikens
vittnesbörd. Ty om efter kulminationspunkten 18 9 7 med däraf föranledda
farhågor ett systemskifte åter igen kommit till stånd med återinförande af den gamla
kontrollen, skulle denna erhållit ett mäktigt stöd, ehuru fullkomligt falskt i den
under de följande åren skeende nedgången i sjukdomsfrekvensen. Nu åter är det
genom Kristianiastatistiken, liksom genom erfarenheten från Köpenhamn och flere
andra ställen, fullkomligt ådagalagdt, att de smittosamma könssjukdomarna förete
perioder af ökning och af minskning, men att därvid befintligheten eller frånvaron af
en preventiv prostilulionskontroll icke synes spela någon märkbar roll. Orsakerna till
dessa epidemiska böljerörelser i könssjukdomarnas frekvens äro ännu outredda. Sannolikt
äro de väl uttryck för många olika, på sjukdomarnas utbredning inverkande
ekonomiska, söcial-hygieniska och andra faktorer.
Den, som är medveten om gonorrésjukdomens olycksbringande verkningar
inom individens, familjens och samhällets lif, men som kommit till insikt om gonorrékontrollens
verkningslöshet, måste i kampen mot denna sjukdoms utbredning
välja andra vapen. Ett bland de viktigaste är spridandet af kunskap. Ty det är
klart, att vid en sjukdom, som i regel icke förvärfvas af någon annan än den
som frivilligt utsätter sig därför, måste kunskap, som möjliggör och befordrar personlig
aktsamhet vara ett hufvudmedel. Sättet och vägarna för upplysnings spridande
äfvensom om den personliga profylaxen torde böra afhandlas i ett kapitel
för sig.
Stockholm i juni 1907.
68
IV.
Prostitutionens stadiga kundkrets.
Prostitutionen är en hufvudfaktor vid utbredandet af de smittosamma könssjukdomarna,
därom synas alla vara ense. Genom att hejdlöst och åtskillnadslöst
hängifva sig åt könsumgängen, blir den skörlefvande kvinnan snart smittad, och i
samma mån hon därefter har umgänge med ett flertal män sprider hon sjukdomen
vidare. Det är framför allt genom promiskuitet i könsförbindelser som de smittosamma
könssjukdomarna få sin stora utbredning.
Promiskuitet i könsförbindelser ingår emellertid ej uteslutande i vissa kvinnors,
utan äfven i många mäns lefnadsvanor. Liksom det i hvarje större stad finnes
kvinnor, som af yrke eller vana idka skörlefnad, så finnas där ock en hel del män,
som — icke af yrke, men af vana -—• mer. eller mindre hejdlöst hängifva sig åt
tillfälliga och lösa könsförbindelser. Men om lefnadssättet är likartadt, böra då ej
dess sanitära följder bli likartade? Detta spörsmål har knappast blifvit så beaktadt
som dess vikt förtjänar.
Mellan mannens och kvinnans roller såsom smittospridare finnas emellertid
åtskilliga olikheter af ekonomisk, social och rent kroppslig art. Redan den omständigheten,
att kvinnan kan utföra en fysiologisk akt nära nog huru ofta som
helst och utan driffjädem af en stark, sinnlig maning, redan detta innebär för en
hel del kvinnor af den fattigare klassen en lockelse att göra ekonomiskt fruktbärande
sitt så att säga rent kroppsliga kapital. Härigenom uppstå på de fria könsumgängenas
marknad en tillgång, ett anbud. Och på efterfrågan lider det ingen brist
i de moderna storstäderna med deras rikedom på ogifta män.
Denna och andra omständigheter ligga till grund för, att antalet män med
lösa könsförbindelser är, åtminstone i städerna, mångdubbelt större än kvinnornas.
Detta bekräftas ock däraf, att vid hvarje statistisk undersökning angående de smittosamma
könssjukdomarnas frekvens de sjuka männens antal befinnes flere gånger
öfverstiga de sjuka kvinnornas.
Bland mängden af män, som sexuelt träder i beröring med prostitutionen och
sålunda kan sägas utgöra dennas kunder, finnas emellertid flere sinsemellan
mycket olika slag i fråga om intensiteten i detta umgänge. Alltifrån den behärskade''
6g
ynglingen eller mannen, som blott en enda gång i ett svagt ögonblick töll töi
frestelsen finnas alla möjliga gradationer allt intill den grupp, som lämpligen kan
benämnas prostitutionens stamkunder eller stadiga kundkrets.
Denna stadiga kundkrets utgöres af till större delen yngre ogifta män i åldern
20 till 30 år. De rekryteras från alla lager af samhället, dock mest ur de burgnare.
Bland dem finnas studenter och studerande af alla slag, aitister, militärer,
tjänstemän, i handel anställda, kroppsarbetare m. fl. Dessa personer lefva några år
i sus och dus och alkoholen spelar merendels eu stor roll i deras lefnadsvanor. I
regeln är det efter en genomfestad atton som de söka och sökas af prostitutionen,
flickställenas, gatans eller partihotellens, för hvilken de i regeln äro väl bekanta,
ofta under något smek- eller öknamn. Under ruset är man föga nogräknad i valet.
Efter skämt och glam och kanske fortsatt dryckeslag utmynnar det hela i en vild orgie:
En gifven följd af ett sådant lefverne blir, att männen likaväl som kvinnorna
snart bli smittade, om de ej redan äro det. Etter något år hafva flertalet af dessa
män syfilis och af gonorré hafva de haft upprepade erfarenheter. Flertalet äro i
grunden okunniga om dessa sjukdomars verkliga taror och framtida följder. Könssjukdomarna
äro ju sedan gammalt töremål för hvarjehanda skämt och anses i vissa kretsar
för nästan oundvikliga i en routinerad mans lifserfarenhet. Man resignerar därför
gentemot könssjukdomarnas »öfvergående obehag». Afhållsamhet, äfven under tiden,
då den egna smittofriheten är tvifvelaktig, är ett alltför stort offer, för mången ett
nästan löjligt kraf. Härifrån är steget ej långt till den ståndpunkten, att äfven andra
böra resignera gentemot nöjets följder. Det kohabiteras alltså åtskillnadslöst å flickställen,
med flickor från gatan, med tjänsteflickor, med butiksbiträden, med hvem
som helst som vill vara med därom, då och då med en dittills oskyldig.
I början på 1890-talet bildade en del unga vildhjärnor i Stockholm en klubb,
i hvilken ingen vann inträde, som ej hatt syfilis.
Onekligen utslag af en stor cynism! Men om någon däraf sluter, att
dessa personer måste hafva varit idel råa sällar och genomfördärfvade vidunder, så
misstar han sig. De voro käcka och, trots sitt öfverdådiga lefnadssätt, som oftast
mycket sympatiska män. De ägde eu ursprunglig fond af hälsa, kraft och munterhet,
som syntes outtömlig. Under årens lopp har den som skrifver detta tid efter
annan haft tillfälle att följa deras vidare öden. Flere synas alltjämt, trots ungdomens
stormar, vara vid full vigör och äro verksamma på framstående poster. Några äro
i förtid brutna (tabes, dementia, förlamningar). Flere äro döda (aneerism, hjärt-och
hjärn syfilis).
Liknande iakttagelser kunna göras från andra samhällskretsar. Om man frånser
deras könslif, behöfva nu ifrågavarande kategori af män visst icke vara etiskt
undermåliga personer. Tvärtom te de sig i allmänhet såsom blomman af manlig
ungdom, kraftfulla och hurtiga, stundom därjämte arbetssamma och dugliga, fulla af
munterhet och framtidshopp.
70
Anledningarna till att en del män sålunda hemfalla åt ett måttlöst och regellöst
könslefverne äro delvis att söka i individuella anlag, delvis i försummad uppfostran.
Men hufvudorsaken är den i kamratmiljön rådande tonen och andan med dess
neddragande i smutsen af det sexuella, samt en traditionell frånvaro af ansvarskänsla
så snart, det gäller könsförbindelser. Ständigt gifna föredömen från äldre kamrater
förleda. Och alkoholen eggar ytterligare könsbegäret på samma gång som han
döfvar själfkontrollen.
Det dröjer merendels några år, innan allvar och besinning vakna. Men de
stamkunder, som utgå, ersättas alltjämt af nya, och prostitutionens stadiga kundkrets
minskas icke.
Om dessa personer finge höra sig stämplas med denna benämning och såsom
sanitärt samhällsvådlig företeelse sidoställas med prostitutionen, skulle de måhända
protestera. Vid närmare eftertanke måste dock hvar och en, som känner de verkliga
förhållandena, inse omdömets berättigande.
Ty från att vara en akt, som icke angår någon annan än parterna själfva,
blir könsumgänget, när det hejdlöst tager sig formen af blandade förbindelser, otvifvelaktigt
en samhällsfarlig företeelse.
Om prostitutionen, fattad kollektivt, omfattar de värsta af de kvinnor, som hängifva
sig åt fria och tillfälliga könsförbindelser, så är »prostitutionens stadiga kundkrets»
ett parallellbegrepp. I utbredande af smittosamma könssjukdomar äro de
hvarandras komplement och jämvärdiga hufvudfaktörer.
Måhända invänder någon, att en man ej kan anstifta tillnärmelsevis så mycken
skada som en kvinna i fråga om smittas spridande. Han kan af fysiologiska (och
stundom patologiska) grunder ej hafva könsumgänge på långt när så ofta som en
kvinna, kanske ej i o-delen så ofta. Denna olikhet utjämnas emellertid därigenom, att
prostitutionens kundkrets är till antalet mångfaldigt öfvervägande prostitutionen själf.
Det är klart, att dessa två grupper af egentliga smittospridare genomsyfilisera och
gonorréinfektera hvarandra ömsesidigt och grundligt. Å andra sidan får emellertid
ej förbises, att eftersom i ett stort antal af fallen båda parterna äro smittade eller
immuna, står antalet infektioner ej tillnärmelsevis i proportion till antalet könsumgängen.
Barthélemy 1 har redogjort för ioo syfilitiska prostituerade kvinnors samlagsfrekvens
under tiden närmast före deras anhållande och tvångsbesiktning. Hos
alla var sjukdomen florid och obehandlad. Antalet samlag per dag under senare
tider hade växlat mellan i och 5; genomsnittstalet hade varit 2 samlag dagligen
41 hade haft sista samlaget själfva arresteringsdagen
3 3 » » » » dagen före »
7 » » » » 2 dagar » » 1
1 Barthélemy, Etat de.santé des prostituées clandeslines au moment de leur arrestation. Bulletin
de la Socité intern, de Prophylaxie sanit. et morale. T. i. 1901. N:o 2.
7i
De Övriga 19 kvinnornas sista coitus låg mer eller mindre långt tillbaka.
När man vidare sökte utröna antalet dagar, under hvilka dessa 100 kvinnor
vid tidpunkten för deras intagande å S:t Lazare redan varit smittofarliga, så
befanns att
6
33
26
17
1
3
8
3
1
haft smittofarliga symtom i 8 dagar,
» »
» »
» »
» »
» »
» »
» »
» »
» »
» 1 14 »
» i 3 veckor,
» i 4 »
» i 5 »
» i 6 y>
» i 2 månader,
» i 3 »
» 14 »
» i 6 »
Af dessa uppgifter beräknar Barthélemy, att antalet män, som af dessa 100
sekundärsyfilitiska kvinnor utsatts för smitta, uppgick till 6,133.
Uppenbart är, att denna beräkning, liksom andra dylika, hvilka ej taga hänsyn
till redan befintlig immunitet hos andra parten, komma till alldeles öfverdrifna
slutsatser.
En stor del af dessa 6,133 samlag hafva nämligen fallit på prostitutionens
stadiga kundkrets, af hvilken nästan alla redan hafva syfilis och således äro immuna.
Men många af dessa könsumgängen hafva otvifvelaktigt medfört smitta. Ty
några af dem torde hafva ägt rum med nybörjare, af hvilka mahända en och annan senare
kommit att rekrytera prostitutionens stadiga kundkrets, en hel del slutligen med den
mycket stora kategori af män, som man ka*n benämna de relativt återhållsamma, hvilka
endast undantagsvis falla för frestelsen och af hvilka mången för ett svagt ögonblick
måst plikta med sin hälsa och sitt lifs lycka.
Emedan kundkretsen, liksom prostitutionen själf, är mycket rörlig, i det att
nya element oupphörligt rycka in i stället för de äldre, som lämna densamma, så
blir efterhand en rätt stor del af storstadssamhällets manliga individer infekterade.
De anförda 100 kvinnorna voro s. k. hemligt prostituerade. De inskrifna
kvinnorna äro i regeln något äldre och deras syfilis ligger därför som oftast något längre
tillbaka i- tiden, hvadan de i fråga om denna sjukdom icke är fullt så smittofarliga
som de unga, ännu oinskrifna, trots det att coitusfrekvensen och promiskuiteten ej
äro mindre, snarare tvärtom. I fråga om gonorre är däremot smittoutbredningen
genom de inskrifna kvinnorna ingalunda mindre. Och härvid spelar en särskild
smittobefordrande faktor in, nämligen somliga kunders tillit till kontrollens effektivitet.
Sådant inverkar visserligen ej så mycket på prostitutionens stadiga kundkrets,
72
ty dennas nonchalans gentemot smittofaran kan vara gränslös, men väl på dennas
unga rekryter och på alla de* relativt återhållsamma, ängsliga och försiktiga. Dessa
betrakta sig därför vid förvärfvad sjukdom såsom kontrollens lurade offer och det
är från dem man får höra alla de för specialisten så välbekanta utgjutelserna
öfver den »usla protistutionskontrollen». Att denna ej kan bli effektiv är mer
eller mindre svårt att tydliggöra för dem, ehuru enhvar bör kunna förstå, att det är
omöjligt att hålla rännstenen lika snygg som gatan och att en »assaniering» af
prostitutionen samtidigt med att prostitutionens stadiga kundkrets är i oförhindrad
och oförminskad verksamhet ej kan leda till märkbara resultat. Medan eu prostituerad
är eliminerad, frekventerar och smittar kundkretsen andra.
Yi äro härmed inne på profylaxen mot de smittosamma könssjukdomarna,
på hvilken jag dock i detta sammanhang icke har anledning att närmare ingå, försåvidt
den ej rör nu ifrågavarande samhällsfenomed, prostitutionens stadiga
kundkrets.
De förebyggande hufvuduppgifterna härvidlag torde vara följande.
1. Eu rati07iell sexuell uppfostran. Om barnet uppfostras till insikt om
det sexuellas allvar och höga betydelse i naturen och om tillika dess vilja och
själfbehärskning tidigt öfvas och stärkes; om ynglingen i rätt tid erhåller kunskap
om könssjukdomarnas art och faror; om känslan af ansvar äfven i könshandlingar
tidigt inskärpes hos honom, så är därmed mannen bättre rustad och faller mindre
lätt för frestelserna.
2. Alkoholmissbrukets bekämpande. I den mån alkoholbruket affär, försvagas
ock en af det regellösa könslifvets mäktigaste bundsförvanter. 67.7 % af
smittade män uppgåfvo sig vid infektionstillfället hafva varit onyktra. 1 Otaliga
äro de medmänniskor, som tillskrifva sin olycka ett tillfälligt alkoholbruk, som döfvade
deras eljes vaksamma själfkontroll.
3. Ett stillasittande lif befordrar erotiska drömmerier*. Däremot verka sport
och idrott afledande samt härda.och stärka viljan. Under tränandet underkastar sig
sportsmannen försakelse och tukt för vinnande af ett bestämdt mål. Den kroppsligt
och andligt så kraftiga engelska nationen ser i sporten ett det allra verksammaste
medel till ungdomens bevarande från sexuella förvillelser. För vinnande af detta
mål resignerar man inför öfverdrifterna och inför de för individen stundom skadliga
följder, som de för ett kraftigt sportlif oundgängliga täflingarna kunna medföra.
Öfvertygelsen om sportens betydelse såsom afledande och bevarande i fråga om ungdomens
sexualitet är i England allmän och djup, ehuru man visserligen. undviker
att mycket tala om denna sak, en naturlig följd af den nästan skrymtaktiga blyghet,
som utmärker den puritanske engelsmannens uppfattning af det sexuella.
4. För en man, som iråkat smittosam könssjukdom, borde det ju vara oförenligt
med det måttligaste hedersbegrepp att, så länge ej ännu all smittorisk är ute,
1 Magnus Möller, Om läkarens tysthetsplikt o. s. v., Hygiea 1908 jan., s. 21.
73
utsätta någon annan därför. Den kroniska gonorrén varar emellertid otta många
månader, och det smittosamma skedet af syfilis merendels flere år. Att vänta sig
en så läng tids afhållsamhet vore i fråga om en stor del af storstädernas ogitta
män en naiv utopi. Men de, som ej vilja lefva afhållsamt till dess smittorisken är
förbi, borde känna sig pliktiga att genom bruk af s. k. skyddsmedel freda andra
parten. Man kan vara motståndare till nymalthusianismen, ehuru man måste
erkänna dessa medels effektivitet för förebyggande af smittoöfverförelse. De äro
numera — åtminstone inom den burgnare samhällsklassen — mycket kända och
vanliga.
Stockholm i november 1908.
10''
OM SOUTENÖRVÄSENDET
AF
HJALMAR von SYDOW
STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG
3
Sedan under kommitténs arbete uppstått fråga att hos oss efter främmande
länders exempel i strafflagstifningen införa bestämmelser gentemot s. k. soutenörer,
har kommittén uppdragit åt mig att till ledning för ett förslag i sådant syfte
utarbeta en skildring af soutenörväsendet sådant det under nuvarande förhållanden
existerar, jämte en öfversikt af de lagstadganden mot detsamma, som genomförts
i de länder, från hvilka vi i lagstiftningsfrågor pläga söka förebilder eller jämförelsepunkter.
Da jag nu går att fullgöra detta uppdrag, tillåter jag mig till en början
fästa uppmärksamheten därpå, att den i öfrigt mycket rikhaltiga utländska litteraturen
angående prostitutionen och de företeelser, som äga samband därmed, icke, såvidt
jag kunnat finna, innehåller någon allsidig och uttömmande redogörelse för soutenörväsendet.
Spridda drag af soutenörernas lif och utöfning af sitt nesliga yrke,
upprörande exempel å deras sedliga fördärf^ bevis å soutenörväsendets samhällsvådliga
karaktär, sådant träffar man ofta i denna litteratur, men en sammanfattning
däraf, en utredning af förutsättningarne för soutenörväsendets uppkomst
och medlen för dess hämmande saknas. Ej heller synes den juridiska forskningen
i de länder, där lagbestämmelser mot soutenörväsendet införts, i någon afsevärd
grad hafva sysselsatt sig med denna samhällsföreteelse. Under sådana förhållanden
har jag såsom källor för min framställning i ämnet i väsentlig del måst lita till
den erfarenhet, jag förvärfvat under min tjänstgöring vid Stockholms polis, jämte
hvad jag genom upplysningar och iakttagelser under studieresor i utlandet inhämtat
i saken. Att den kunskap i ämnet, som jag sålunda varit i tillfälle att
förvärfva, icke är tillräcklig för en uttömmande redogörelse å ett så svårutforskadt
område som det förevarande, torde emellertid vara uppenbart. Jag anser därför
högst sannolikt, att min framställning i ämnet i många afseenden blir lidande af
bristfälligheter och luckor.
Inledning.
4
Med soutenör förstår man enligt vanligt språkbruk en man, som står i intim
förbindelse med en skörlefvande kvinna och får sitt uppehälle af hennes sedeslösa
förvärf. Å kvinnnans sida är förhållandet benefikt, så att soutenören utan förpliktelse
till vederlag får uppbära större delen af hvad kvinnan förtjänar. Ordet
soutenör är som bekant af franskt ursprung; det är bildadt af verbet soutenir,
hvilket betyder underhålla eller understödja, hjälpa. Uti ifrågavarande sammanhang
syftar beteckningen soutenör icke å det underhåll, som gifves af kvinnan, utan
betyder ordagrant endast hjälpare, understödjare. Ordet är för öfrigt icke den
enda franska beteckningen på samma begrepp, utan särskilt inom folkspråket
finnas flera likbetydande. I gamla tider nyttjade man uttrycket »hommes de qvalité»,
senare äro beteckningar^ »Henri», »Louis», »Alphonse». Inom det officiella
och vetenskapliga språket är numera beteckningen soutenör vedertagen. I Tyskland
har man genom öfversättning däraf fått ordet »Zuhälter», hvaraf man sedan bildat
de abstrakta substantiven »Zuhälterei», »Zuhälterthum». Dessa termer hafva vunnit
burskap inom strafflagstiftningen. Vanlig är därjämte beteckningen »Luis», hvaraf
man härledt ordet »Luisthum», hvilket ock upptagits i strafflagen. I det svenska
språket, åtminstone riksspråket, saknas en inhemsk benämning å ifrågavarande
begrepp.
Att en kvinna, som fallit så djupt, att hon säljer sin kropp till den förbjudande,
ändock kan vara mäktig en sådan uppoffring, att hon själfmant till
en annan afstår de penningar hon köper med sin vanära, kan synas förvånande,
och dock är detta inom prostitutionens värld en alldaglig företeelse, så vanlig,
att den snarare torde böra betraktas såsom regel än som undantag. Den egentliga
förklaringen härtill ligger säkerligen i den i kvinnans natur nedlagda benägenheten
att oegennyttigt hängifva sig åt en person af det motsatta könet, en benägenhet
så stark, att den ej ens af ett lif i last och utsväfningar utplånas. Genom ett
sådant oegennyttigt förhållande till* en man vinner också den fallna kvinnan i
viss mån en upprättelse i sina egna ögon; hon skiljer därefter mellan utöfvandet
af sitt yrke, därtill hon anser sig drifven genom omständigheternas makt och
hvarunder hon icke skyr någon grad af lastbarhet, och sitt enskilda lif med
sin älskare, hvari hon kan visa oegennytta och ömhet i lika hög grad som sin
ärbaraste medsyster. Genom en sådan förbindelse undgår också den prostituerade
kvinnan den känsla af ensamhet och öfvergifvenhet, som annars ofta mellan utsväfningarne
plågar henne; hon njuter af tanken, att det finnes åtminstone en
person, som är fäst vid henne för hennes egen skull, och om också denna tanke
visar sig vara en illusion, som gång på gång gäckas, hänger hon fast vid
densamma.
Utom dessa psykiska förklaringsgrunder för soutenörväsendets förekomst
finnes ock en bidragande orsak därtill af mera ekonomisk art, hvilken i allmänhet
synes hafva blifvit mera obeaktad. Många af de prostituerade, särskilt af dem,
5
som eu längre tid idkat yrket, förfalla till ett sådant tillstånd åt lättja och håglöshet,
att det blir dem svårt att själfva handhafva sina ekonomiska angelägenheter, ordna
om bostad, måltider och dylikt. Har nu en sådan kvinna en soutenör, undgår hon allt
besvär härmed, soutenören ombesörjer med hennes förtjänst bådas uppehälle, därvid
noggrannt sörjande för att lejonparten af inkomsten kommer honom själf till godo.
Äfven under yrkets utöfning har den prostituerade esomoftast gagn af en manlig
hjälpare. . . . .
Soutenörväsendets ålder synes vara nära lika med prostitutionens, hvilket ju
också är naturligt, om, såsom vi ofvan antydt, dess uppkomst hufvudsakligen bör
anses bero på kvinnans psykiska daning. Flere ställen hos klassiska författare
bevisa, att soutenörer förekommit under antiken. Under medeltiden har helt visst
prostitutionen ej heller varit fri från denna parasit. Men först under den moderna
tiden har soutenörväsendet nått sin egentliga blomstring och antagit sådana dimensioner,
att det, åtminstone i vissa länder, måste anses som ett ondt af samhällsvådlig
beskaffenhet.
Anledningen härtill ligger i den förändring, som prostitutionens organisation
så småningom undergått. I gamla tider sammanfördes i regel de prostituerade i
kaserner (jungfruhus, bordeller), där de framlefde sitt lif i ett tillstånd af ofrihet.
I våra dagar åter har, tack vare sedernas och tänkesättets humanisering, bordellväsendet
alltmera förlorat terräng, så att i stort sedt endast spillror däraf återstå;
i stället har den fria prostitutionen, som man förut med alla medel sökte undertrycka
vunnit utbredning. Denna förändring, ehuru i sig ett socialt framsteg,
har gynnat soutenörväsendet. På bordeller äro soutenörer icke gärna sedda, emedan
bordellvärdarne helt naturligt frukta, att de ''skola slå under sig kvinnornas förtjänst
till förfång för etablissementens innehafvare. Bordellflickorna hafva icke heller
samma behof som friboende prostituerade af råd och biträde af soutenörer. Det
är därför hufvudsakligen bland de friboende prostituerade som soutenörerna söka
sina offer, och dessa offer hafva blifvit allt talrikare allteftersom bordellerna mer
och mer upphört. • ...
Härmed är icke sagdt, att icke soutenörer kunna finnas äfven dar prostitutionen
är kasernerad i bordeller. På sina ställen har soutenörväsendet vunnit sådan
utbredning, att det icke lyckas att hålla bordellerna fria från denna utväxt å prostitutionen.
I Frankrike är det vanligt, att, när en kvinna vinner inträde som pensionär
å en bordell, det träffas öfverenskommelse om huru ofta hon skall hafva rätt att
inom etablissementet mottaga sin enskilde älskare.
lag har ofvan gifvit några antydningar om härledningen af ordet soutenör
och den betydelse, man i allmänhet fäster vid detsamma. Den förklaring på ordet,
som sålunda gifvits, är emellertid icke tillräcklig om det gäller att införa termen
Begreppet
soutenör.
6
såsom ett vetenskapligt begrepp inom kriminalistiken; i sådant fall är det nödigt
att gifva en vetenskaplig definition å begreppet med noggrannt angifvande af de
gränser, inom hvilka straffbarhet kan förefinnas. Ur sådan synpunkt har jag för
min del uppställt följande villkor och förutsättningar för att en person skall straffrättsligt
sedt kunna anses som soutenör:
1:0) Soutenören måste vara älskare åt den kvinna, med hvilken han står i
förbindelse.
Karakteristiskt för det straffrättsliga begrepp, hvarmed vi nu hafva att göra,
är, bland annat, att detsamma å mannens sida innebär ett missbruk af det inflytande
öfver kvinnan, som han ernår genom att vara hennes älskare. Finnes icke en
illegitim könsförbindelse mellan de ifrågavarande personerna, existerar icke heller
brottslighet i det afseende, hvarom nu är fråga.
Häraf följer, att en gift man icke kan vara soutenör åt sin egen hustru.
Väl förekommer någon gång, att äkta män drifva sina hustrur till prostitution och
lefva af deras sedeslösa förvärf. Att ett sådant förhållande icke bör blifva straffritt
är uppenbart, men här föreligger ett annat brottsligt förfarande, som icke bör
skjutas under bestämmelserna om soutenörer. Den äkta man, som till sin fördel
främjar och utnyttjar sin hustrus sedeslösa förvärf, missbrukar sin målsmannarätt,
det rättsliga inflytande öfver hustrun, som enligt lag tillkommer honom. En
sådan förseelse är svårare än om liknande handlingar företagas af en älskare,
hvars älskarinna rättsligen sedt kan bryta förhållandet dem emellan hvilken dag
hon vill.
2:0) Endast en man kan vara soutenör i straffrättslig mening.
Detta påstående kan synas så själfklart, att det knappt behöfde anföras.
I själfva verket förhåller sig saken dock icke sålunda. I de stora städerna med
det ytterliga sedefördärf, som där inom vissa kretsar är rådande, förekommer det
icke alltför sällan, att en kvinna har en kvinnlig älskare, som hon underhåller och
hvars vilja och önskningar hon efterkommer lika noggrannt som om det vore en
gynnad manlig älskare. För sådana fall äro straffbestämmelserna mot soutenörer
icke afsedda, hvaremot ju i de länder, där straff är stadgadt för otukt mellan
personer af kvinnligt kön, bestämmelserna därom blifva tillämpliga. '')
Äfven i Stockholm har jag i ett eller annat fall konstaterat befintligheten
af en onaturlig könsförbindelse af ofvannämnda art.
3:0) Soutenören måste i större eller mindre grad få sitt underhåll af den
kvinnas sedeslösa förvärf, med hvilken han står i förbindelse.
För soutenören liksom för kopplaren är utmärkande, att han handlar af
egennytta. Han utnyttjar till sin egen fromma en annans sedeslösa lif. Såsom
) Hvarken i Frankrike eller i Tyskland är otukt i sådan form belagd med straff.
7
af det ofvan sagda framgår, är det däremot icke nödvändigt, att soutenören uteslutande
lifnär sig häraf. Om det också är det vanligaste, att soutenörerna
icke hafva något yrke eller någon ordnad sysselsättning, förekommer ej sällan, att
de hafva tillfälliga inkomster af annan art t. ex. genom spel, biljettmångleri o. d.
I Frankrike förekommer för öfrigt en särskild klass af soutenörer, som, jämte det
de utöfva soutenöryrket, hafva eu regelbunden, fullt aktningsvärd sysselsättning.
Dylika personer benämnas »souteneurs ouvriers». En person af denna klass arbetar
under dagen noggrannt och regelbundet på en fabrik eller i en verkstad och anses
af sina kamrater såsom en fullt hederlig och respektabel person, men efter arbetstidens
slut uppsöker han den prostituerade, med hvilken han har förbindelse, åtföljer
henne under hennes nattliga ströftåg efter förtjänst, biträder henne i fall åt
behof och uppbär hvad hon under natten förtjänar. »Le souteneur ouvner»
handlar af girighet och slutar ofta som en förmögen man.. Han hör till de
minst farliga af yrkets utöfvare, men bör icke vara fritagen från lagens ansvarsbestämmelser.
Af det ofvan nyttjade uttrycket, att soutenören njuter underhall åt sm älskarinna
framgår vidare, att endast den är soutenör, som yrkesmässigt utnyttjar en
prostituerad kvinnas sedeslösa förvärf. Om en man tillfälligtvis lämnar en skorrande
kvinna biträde vid utöfningen af hennes sedeslösa vandel och därför mottager
vedergällning af henne, är han icke därmed att anse som soutenör.
Att den kvinna, af hvilken soutenören får sitt underhåll, måste vara prostituerad
d. v. s. idka skörlefnad såsom yrke, framgår också af det ofvan sagda.
Huruvida å ort, där reglementerad prostitution finnes, kvinnan är underkastad sanitär
kontroll eller icke, inverkar ej å straffbarheten.
4:0) Soutenören måste främja sin älskarinnas sedeslösa förvärf.
1 Frankrike och väl äfven i andra länder, där prostitutionen tagit större
omfattning och kan vara ett mycket inbringande yrke, förekommer stundom, att
en prostituerad kvinna har en älskare, som hon skänker ett rikligt underhåll utan
att älskaren bor tillsammans med henne eller på något sätt hjälper eller understödjer
henne i hennes förvärf. Älskaren är då merendels en man i en god social
ställning, litteratör, advokat, läkare; han är mycket angelägen att för sina bekanta
dölja den verkliga beskaffenheten af sina inkomstkällor och söker träffa sm älskarinna
endast i hemlighet. En m‘an, som lefver i ett sådant förhållande, benämnes
i Frankrike »souteneur honteux». Å en sådan person huru nesligt hans uppförande
än måste anses — hafva straffbestämmelserna mot soutenörer icke någon
tillämpning, enär han icke ockrar pår sin älskarinnas lastbara förvärf.
Helt annorlunda förfar den verklige soutenören. Han bor tillsammans med
sin älskarinna eller åtminstone träffar henne i regel hvarje dag. Han ombesörjer
hennes ekonomiska angelägenheter. Han följer henne, när hon går ut att söka
förtjänst genom otukt, anvisar henne lämpliga kunder, varnar henne, när en polis
-
8
man är i annalkande, utväljer lämpliga platser för hennes yrkesutöfning, berömmer
henne, när hennes förtjänst är riklig, misshandlar henne, när den är ringa. Den
verkliga soutenören ockrar sålunda i högsta grad på sin älskarinnas otuktiga vandel
Det för soutenören utmärkande draget, att han för sin egen vinning främjar
en annans otuktiga lefverne, träffar i lika grad in på kopplaren. Man kan då
fråga: hvad är det för skillnad mellan en soutenör och en kopplare? Skillnaden
ligger dels i hvad under mom. 1:0 är sagdt, att soutenören alltid är älskare åt
den kvinna, af hvilken han underhåll, och dels i det alldeles säregna sätt, hvarpå
han främjar kvinnans lösaktiga lefverne. Soutenörens brottslighet kan betraktas såsom
ett kvalificerad! koppleri.
Soutenoremas ^en typiske soutenören hör till de i sedligt afseende lägst stående af alla
SPS:;. T/kliga.. Varelser'', Moraliska begrepp existera icke för honom. Hans enda
sträfvän ar att erhålla sa mycket penningar som möjligt för att kunna föra ett
lättjefullt och utsväfvande lefverne; för att nå detta mål skyr han intet medel
huru lågt eller grymt det än må vara.
Särskildt upprörande är det sätt, hvarpå soutenörerna pläga behandla de
kvinnor, af hvilkas offervillighet de lefva. På det obarmhärtigaste utsugas och
utplundras dessa arma varelser, misshandlas på det råaste sätt, tvingas till den
ytterstä grad af lastbarhet, förtryckas och förnedras för att en gång, då deras
förtjänst icke blir tillräcklig i deras förtryckares ögon, hjälplösa och utblottade
bortkastas.
Huru nedrigt än soutenörernas beteende oftast är mot dessa olyckliga kvinnor,
ligger dock icke häri den egentliga grunden för en särskild lagstiftning mot soutenörväsendet.
Det kan sägas, att den kvinna, som underhåller en soutenör, frivilligt
gifvit sig in i det förhållande, hvarunder hon marteras, och rättsligen sedt har
möjlighet att, när hon så önskar, bryta detta förhållande. Misshandlas hon af sin
älskare, finnas ju. de vanliga straffbestämmelserna för våld mot person att anlita.
Den egentliga orsaken, hvarför man funnit sig böra införa särskilda straffbestämmelser
mot soutenörväsendet, ligger i denna företeelses samhällsfarlighet.
Jag anser mig därför böra i korthet angifva, hvari denna samhällsfarlighet består.
Den visar sig i flere olika afseenden.
i .o) Prostitutionens rekrytering sker till stor del genom soutenörerna.
For en^ hvar, som längre tid utöfvar soutenöryrket, kommer någon gång
den stund, då den inkomstkälla, hvaraf han får sitt underhåll, för tillfället börjar
uU, F°rr elkr Senare inträffar, att den kvinna, som underhåller honom, blir
läktad eller intages på sjukhus eller att hon öfvergifver honom — hvilket väl är
mindre vanligt eller till följd af ålder eller annan anledning har dålig förtjänst.
9
J sådant fall gäller det för soutenören att se sig om efter ett nytt offer. Han
kan då söka knyta en ny förbindelse med någon annan prostituerad kvinna, men
är han slug och erfaren, väljer han i regel en annan utväg. Han försöker att
förleda en ung hederlig kvinna till prostitution för att sedan plundra henne på
hennes förtjänst. Han utväljer för sådant ändamål någon ung kvinna, som lifnär
sig med sitt arbete, öfverhopar henne med skänker och bjudningar, låter henne
tro, att han är en rik man, förmår henne att flytta till sig, låter henne under
någon tid vänja sig vid ett lättjefullt och yppigt lif — och så kommer snart den
dag, då han förklarar att hans penningar äro slut samt kör ut henne på gatan
för att under hans uppsikt förtjäna bådas uppehälle.
Såsom grund för den skärpning af straffbestämmelserna mot soutenörer, som
i Frankrike ägde rum år 1903, åberopades särskildt denna sida af soutenörernas
verksamhet; man hade funnit, att det onda, som på detta sätt uträttades af dessa
nidingar, långt öfversteg alla föreställningar.
2:0) Soutenörerna tvinga de prostituerade, som underhålla dem, att utöfva
sitt sedeslösa yrke så intensivt som möjligt.
Äfven hos de prostituerade finnas olika grader af lastbarhet och samhällsfarlighet.
Några utöfva yrket mera i stillhet, hafva en relativt fåtalig klientel,
som de mottaga i sin bostad, och söka aldrig å offentliga platser inleda förbindelse
med obekanta. Dessa äro yrkets aristokrater. Ehuru deras lif ur sedlig synpunkt
är förkastligt, påkallar detsamma i regel hvarken ur sanitär, kriminell eller administrativ
synpunkt statsmaktens ingripande. Den lägsta graden åter består af dem,
som natt efter natt stryka kring på gator och allmänna platser för att profitera
af tillfälliga förbindelser. Dessa äro i regel vådliga både för det allmänna hälsotillståndet
samt för allmän ordning och säkerhet.
Soutenören bringar i de allra flesta fall den kvinna, som underhåller honom,
att sjunka ned i sistnämnda klass af prostituerade. Hans girighet låter icke något
tillfälle till förtjänst vara obegagnadt. Han drifver sitt offer ut på gatorna, följer
själf på afstånd efter för att öfvervaka, att den olyckliga icke låter någon möjlighet
till förvärf gå sig ur händerna; knappt har hon af en kund fått sin betalning,
förrän han drifver henne ut att söka en ny.
3:0) Soutenörerna göra sig ofta skyldiga till öfverfall, stölder och utpressningar.
För den verklige soutenören existera, såsom ofvan antydts, icke mera de
moraliska gränserna mellan godt och ondt. Det är därför naturligt, att han icke
åtnöjer sig med den nedrighet, som är hans regelbundna inkomstkälla —- utplundrandet
af hans älskarinna — utan äfven, om han får tillfälle att utan större
risk genom någon annan samvetslöshet rikta sig, begagnar sig däraf. För dem,
som nattetid stryka kring på storstädernas gator, äro sådana tillfällen icke alltför
sällsynta. Den ensamme vandraren, särskildt om han är i någon mån berusad,
kan ofta utan någon vidare svårighet rånas eller bestjälas. Den enfaldige och oför
-
IO
farne kan lockas till illa kända ställen och där med eller utan kvinnlig hjälp plundras.
För öfrigt äro många soutenörer spelare och förtjäna ofta genom spel, falskt eller
ärligt, ej obetydliga summor.
I Paris och Berlin har konstaterats, att många soutenörer i hög grad anlita
utvägar af nu nämnda slag för att skaffa sig biinkomster. Polisens annaler innehålla
en mängd fall af misshandel, rån, ja dråp, som föröfvats af soutenörer för
vinnings skull.
Stundom inträffar, att en prostituerad kvinna kommer i tvist med en kund
om betalningen, i det hon anser honom visa bristande frikostighet. Under sådana
tvister infinner sig vanligen helt plötsligt en man, som tager kvinnans parti och
hotar med misshandel, om ej kvinnans fordringar tillfredsställas. Det är den prostituerades
soutenör, som nu fullgör sin roll som hennes beskyddare. Af fruktan
för våld och skandal finner sig den hotade i regel ej hafva annat att göra än betala.
Ett dylikt tillvägagångssätt anlitas ej gärna mot yngre män, som kunna försvara
sig och i de flesta fall ej hafva så mycket att frukta af den allmänna opinionen,
om det skulle blifva kändt att de haft förbindelse med prostitutionen. Mot
äldre män i aktad samhällsställning utöfvas däremot ofta det hänsynslösaste prejeri.
Har en prostituerad fått en förbindelse med en sådan man, särskildt om han är gift,
och lyckats få veta hans namn, då har soutenören fritt fält för sina utpressningar;
hotelser och smädelser hagla öfver den olycklige; blir detta utan resultat, underrättas
hans hustru om hans otrohet och hans umgängeskrets skandaliseras. Att
på detta sätt soutenörvärlden förvärfvar sig mången gifvande inkomstkälla, är otvifvelaktigt.
4:0) Soutenörerna äro ett af de svåraste hindren för de prostituerades återupprättelse.
I kampen mot prostitutionen har man särskildt under senare tider med ifver,
om ock med växlande framgång, vinnlagt sig om att återföra dem, som förfallit
till prostitution, till en hederlig vandel. Där soutenörväsendet i någon större grad
innästlat sig, utgör detsamma ett väsentligt hinder för framgången af en sådan
verksamhet. Soutenören släpper icke den kvinna, af hvilken han har sitt underhåll,
så länge han har utsikt att förtjäna på henne. Märker han hos henne tendens
att öfvergifva yrket, fördubblar han sin vaksamhet på det hon ej må undgå
honom. Skulle det lyckas henne att få en anställning, sörjer han för att hennes
arbetsgivare och arbetskamrater få kännedom om hennes förra lif, hvarigenom hon
oftast går miste om platsen. Blir hon intagen å en räddningsanstalt, följer han
henne oafbrutet med lockelser att från anstaltens tukt och ordning återvända till
sitt förra regellösa och utsväfvande lif.
5:0) Soutenörerna sprida smittosamma könssjukdomar bland de prostituerade.
De flesta soutenörer blifva behäftade med smittosam könssjukdom genom
den täta beröring, i hvilken de stå med prostitutionen. När de sedan ombesörja
11
prostitutionens rekrytering (jfr här ofvan inom. i), öfverföra de merendels sin
sjukdom å de kvinnor, det lyckats dem vilseföra. En stor del åt de prostituerade
blifva därför smittade med venerisk sjukdom af sina soutenörer.
I allmänhet anföres denna smittoutbredning såsom en betänklig sanitär följd
af soutenörväsendet, och har jag för fullständighetens skull ansett mig böra här
omnämna den; för egen del anser jag dock, att den fara, som ligger i denna
smittoöfverföring, icke är af alltför stor betydelse. Erfarenheten visar, att i regel
en hvar prostituerad kvinna blir behäftad med venerisk sjukdom. Är det nu icke
hennes soutenör, som är smittokällan, så blir det snart någon annan; resultatet
blir detsamma.
För den stora allmänheten i Sverige torde soutenörväsendet vara ett ganska
okändt begrepp, och mången erfaren och kunnig man här i landet skulle sannolikt
ställa sig tveksam, om till honom riktades frågan: »finnas soutenörer i Sverige?»
Emellertid är det otvifvelaktigt, att denna fråga måste besvaras med ja. Från min
personliga verksamhet kan jag, hvad Stockholm angår, bestämdt bestyrka detta.
Under den tid jag tjänstgjorde såsom polisintendent i hufvudstaden blefvo årligen
ett antal individer, som lifnärde sig af denna nesliga handtering, dömda till tvångsarbete.
Helt visst är förhållandet ännu detsamma. Att denna klass af människor
icke är alltför fåtalig i hufvudstaden, framgår också däraf, att på det Stockholmska
slangspråket en särskild benämning finnes å dem; en dylik individ kallas på gatans
tungomål allmänt för »hallik», troligen en förvrängning af »Henrik».
Såvidt jag kunnat finna, är emellertid hufvudstaden den enda ort inom riket,
där soutenörväsendet innästlat sig så att det kan anses såsom en permanent företeelse
'')•
I Stockholm är soutenöryrket en handtering, som alltjämt utöfvas af ett
flertal manspersoner. Stamtillhåll för yrkets utöfvare är staden inom broarna, där
en med förhållandena förtrogen person troligen hvarje afton eller natt kan få se
flere eller färre sådana stryka omkring de sämre utskänkningsställena och de hotell,
där den lägsta prostitutionen har sitt hufvudkvarter. De vänta här på de kvinnor,
af hvilka de underhållas, locka kunder till dessa, varna dem för besök af prostitutionspolisen.
Flera äro kända såsom ficktjufvar eller s. k. »bondfångare» (Bauernfänger).
I de nattliga uppträden, som esomoftast förekomma å nämnda hotell, då
främlingar där berusas, misshandlas och utplundras, spela dessa individer en afgörande
roll.
Dock får man icke föreställa sig, att i Stockholm soutenörväsendet ens tillnärmelsevis
nått sådan utsträckning som i vissa af kontinentens storstäder eller l
Finnas soutenörer
i
Sverige ?
l) Jfr min berättelse om handhafvandet af reglementdringen i Göteborg, Del IV sid. 76.
är en sådan fara för den allmänna säkerheten som i dessa städer. På grund af
de olika sociala förhållandena förekommer det hos oss i en ringare grad och
relativt ofarligare form. Jag är viss, att det långt ifrån är regel i Stockholm, att
en hvar prostituerad har sin soutenör. Ej heller kan det sägas, att allmänhetens
säkerhet till lif och lem å hufvudstadens allmänna platser utsättes för någon egentlig
fara af soutenörer. Jag kan icke erinra mig, att något allvarligare missh andelsbrott
eller dråp föröfvats å allmän plats i Stockholm af en dylik person.
Deri utländska
lagstiftningen
mot soutenörer.
i. Frankrike.
Det land, där man först fått öppen blick för behofvet af straffbestämmelser
mot soutenörer, är Frankrike, hvarest också soutenörväsendet synes hafva nått
större utsträckning än i något annat land. I Frankrike utfärdades den 27 maj
1885 en lag af innehåll, att den, som främjade annans prostitution å offentlig
plats, skulle anses som lösdrifvare, ehvad han hade viss bostad eller icke. Härmed
blefvo alltså soutenörerna underkastade straffet för lösdrifveri, hvilket enligt code
pénal är fängelse (emprisonnement) från tre till sex månader. Därjämte infördes
för vissa svårare fall af iteration en särskild straffpåföljd, nämligen deportation i
lindrigare form, för lifstiden (relégation) '')• Till denna straffpåföljd skulle dömas
dels de, som efter att hafva undergått straffarbete (travaux forcés) eller tvångsarbete
(réclusion) inom tio år från frigifvandet dömts två gånger vare sig till fängelse
för kvalificerad! brott eller till fängelse i mera än tre månader för någon
af vissa angifna förseelser, såsom lösdrifveri, stöld m. fl., dels de, som utan att
under de tio sistförflutna åren hafva undergått straffarbete eller tvångsarbete dömts
till fängelsestraff, som nyss är sagdt, fyra resor, dels slutligen i vissa fall de, som
sjunde resan dömts till ansvar för öfverträdelse af strafflagen.
Emellertid fann man så småningom, att de nya lagbestämmelserna rörande
soutenöryrket icke mäktade uppfylla det med desamma åsyftade ändamål. Klagomål
öfver yrkets utbredning förspordes alltmer. Till följd häraf beslöt man sig
för att skärpa straffet för detta yrkes utöfning. Som man emellertid icke ville
öka straffskalan för vanligt lösdrifveri, valde man den utvägen, att uppställa utöfvande
af soutenöryrket såsom ett särskildt brott och gaf därvid en fullständigare
och riktigare definition å detta brott. Sålunda stadgades i Lag den 3 april
1903, att enhvar, som utöfvade yrke såsom soutenör, skulle straffas med fängelse
från tre månader till två år jämte böter från 50 till 1,000 francs samt förbud
att välja vistelseort (interdiction de séjour) från 5 till 10 år 2). Som soutenörer
*) I Frankrike finnas två arter af förvisning till ort inom kolonierna, en mildare (relégation) och
en strängare (déportation).
2) Den, som dömes till »interdiction de séjour», förbjudes vid frigifvandet att vistas å''vissa
platser. Dessa platser bestämmas å administrativ väg för hvarje särskildt fall.
*3
skalle de anses, som »hjälpa, bistå eller skydda annans prostitution å allmän plats
och uppsåtligen taga del af inkomsten däraf». Bestämmelserna om recidivister lämnades
i sak oförändrade; bland de särskilda förseelser, som kunna föranleda till
»relegation», upptogs utöfvande af soutenöryrke.
Jag beklagar att jag icke är i tillfälle att meddela några upplysningar om
tillämpningen af dessa lagbestämmelser. Det skulle vara intressant att veta, om
deportationsstraflet i många fall verkligen kommit till användning å soutenörei.
Säkert är emellertid, att soutenörväsendet i sin värsta form alltjämt florerar i
Frankrike.
Det uppgifves, att, när lagen af år 1885 utfärdats, en mängd soutenörer
skyndade att ingå äktenskap med de kvinnor, af hvilka de njöto underhåll, för
att såmedelst undgå lagens tillämpning. Denna utväg var emellertid förfelad,
emedan de franska lagbestämmelserna mot soutenöryrket anses tillämpliga äfven å
äkta män, som i egennyttigt syfte främja prostitution å allmän plats af sina
hustrur. Några särskilda straffbestämmelser för dylikt missbruk af målsmannarätten
finnas icke.
I Tyskland infördes straffbestämmelser för soutenörer först år 1900 genom 2.
den s. k. Lex Heintze angående ändring i vissa delar af strafflagen. Enligt § 181 a
i strafflagen efter dess lydelse i berörda lag skall som soutenör anses
1 :o) den mansperson, som helt eller delvis får sitt lifsuppehälle af en prostituerad
kvinna under utnyttjande af hennes osedliga förvärf, samt
2:0) den mansperson, som sedvanemässigt eller af egennytta skyddar eller
bistår en prostituerad kvinna i fråga om utöfvandet af hennes osedliga vandel.
Att affattningen af dessa straffbestämmelser icke är tillfredsställande, är äfven
vid en ytlig granskning uppenbart och medgifves också af tyska rättslärde 1). Båda
momenten hafva fått så stor omfattning, att de träffa in på personer, som
hvarken enligt den vanliga uppfattningen eller i rättslig mening äro att hänföra
till soutenörer. Enligt första momentet är icke nödigt, att en man, för att anses
som soutenör, på något sätt bistår den prostituerade kvinnan under utöfningen af
hennes yrke. En husvärd, som för ett oskäligt pris uthyr rum åt en veterligen
prostituerad kvinna, faller under detta moment. Likaså en läkare, hvilken begagnar
sig af den svårighet, som på ett eller annat ställe kan möta för en prostituerad
att erhålla enskild läkarvård, till att preja henne på betalningen därför * 2). I det
andra momentet har man icke nöjt sig med att som villkor för straffbarhet fordra
*) Jfr v. Liszt, Lehrbuch des Deutschen Strafrechts, Berlin 1905, pag. 366. Denne författare
anser formuleringen af ifrågavarande lagbud »så olycklig som möjligt».
2) Jfr v. Liszt, 1. c. pag. 380.
Tyskland.
14
3. Österrike.
4. Danmark.
egennyttigt syfte, utan därmed jämnställt sedvanemässighet. Detta strider, såsom
af det föregående framgår, enligt min mening mot den riktiga uppfattningen af
begreppet soutenör i rättslig mening.
Straffet är fängelse icke under en månad, det vill säga från och med en månad
till och med fem år. Tillika kan den brottslige ådömas förlust af medborgerligt förtroende,
ställas under polisuppsikt samt öfverlämnas till statspolisen för undergående
af tvångsarbete 1). Är den brottslige gift med den prostituerade kvinna, af hvilken
han underhålles, eller har han användt våld eller hotelser för att förmå henne till
yrkets utöfning, må ej dömas till lindrigare straff än ett års fängelse. Om kvinnan
är af sedepolisen inskrifven eller icke, inverkar ej på straffbarheten.
Om tillämpningen i Tyskland af straffbestämmelserna mot soutenöryrket se
Del II: Reseberättelsen s. r 11.
Enligt 512 § i österrikiska strafflagen göra de sig skyldiga till koppleri,
som
a) biträda skörlefvande kvinnor vid utöfningen af deras olofliga yrke genom
att lämna dem varaktigt härbärge hos sig eller understöd på annat sätt,
b) göra sig ett yrke af att tillhandahålla dylika personer, eller
c) eljest låta bruka sig som underhandlare i olofliga förbindelser af nämnda art.
Straffet är sträng arrest från tre till sex månader 2).
Enligt en särskild lag af den 24 maj 1885, § 55 skola personer, af hvilketdera
könet som helst, de där söka sig uppehälle af andras yrkesmässiga otukt,
straffas med sträng arrest från 8 dagar till 3 månader, därest icke ansvar enligt
512 § strafflagen kan ådömas.
Mot de straffbestämmelser för soutenöryrkets utöfvare, som innefattas i
dessa stadganden, kan anmärkas ungefärligen detsamma, som är sagdt om den
tyska strafflagens bestämmelser i ämnet. Begreppet soutenör finnes ej nog distinkt
angifvet; begreppen koppleri och utöfvande af soutenöryrke äro sammanblandade.
Därtill kommer, att det enligt min mening är principiellt oriktigt att i hvad fall
som helst betrakta en kvinna som soutenör. Straffsatserna synas ock vara alltför
låga.
I Danmark infördes mot soutenörer riktade straffbestämmelser genom »Midlertidig
Lov om nogle Aendringer i Straffelovgivningen» den 1 april 1905. Denna
*) Jfr Reseberättelsen, Del II s. in—112.
a) Frihetsstraffen äro i Österrike två: tukthus (Kerker) och arrest (Arrest.) Af båda finnas
med hänsyn till fångarnes behandling två grader, en mildare och en strängare.
15
lag gäller, intill dess strafflagen underkastats en revision af lagstittande makten, de
delar, hvarom nu är fråga, dock i intet fall utöfver 6 år.
I § 4 af denna lag stadgas, att den, som helt eller delvis låter sig under
hållas
af en kvinna, hvilken drifver otukt som yrke, skall straffas, såvidt han icke
är en person under 18 år, mot hvilken kvinnan har underhållsplikt. Straffet är
fängelse eller tvångsarbete och kan vid iteration stiga till förbättringshusarbete i
högst två år.
Att den definition på soutenöryrke, som innefattas i denna bestämmelse, är
i högsta grad otillfredsställande, torde af hvad som förut är sagdt vara alldeles
uppenbart. Man har förbisett det för soutenörens verksamhet karakteristiska, som
ligger däri, att soutenören biträder den prostituerade kvinna, som underhåller honom,
vid utöfningen af hennes yrke. Det är ganska vanligt, att prostituerade kvinnor
med sin förtjänst understödja föräldrar eller syskon, som bo på annan ort eller
eljest icke taga någon som helst befattning med deras yrkesutöfning. Jag kan icke
se, huru man enligt den danska lagen kan komma från den orimligheten, att en
sådan understödstagare, om han känner kvinnans förvärfskälla, blir att bestraffa såsom
soutenör. I själfva lagtexten har man icke ens upptagit såsom villkor för straffbarhet,
att underhållstagaren känner till beskaffenheten af underhållsgifvarens näring,
men detta anses måhända framgå af de allmänna grunderna för straffbarhet. Den
danska lagen liksom den österrikiska gäller såväl för män som för kvinnor.
§ 20 6 i norska strafflagen stadgar ansvar för den, som för egen vinning
främjar andras otuktiga lefverne eller som utnyttjar detta i egennyttigt syfte. Det
första alternativet har afseende å kopplare, det senare å soutenörer. Straffet är
fängelse i högst två år eller vid synnerligen förmildrande omständigheter böter.
Äfven här har man enligt min mening gifvit en alldeles för vidsträckt omfattning
åt begreppet soutenör, i det man likasom i Danmark icke uppställt främjandet
af den prostituerades förvärf såsom villkor för straffbarhet. Enligt motiverna
har man insett, att lagens tillämpning till följd däraf kan leda till betänkliga
resultat. »Mot att straffa dem, som lefva af andras prostitution, utan att kunna
visas göra någon återtjänst och som således icke kunna sägas främja denna, har»
säges det i motiverna till strafflagen ''), »delvis betänkligheter yppats. Understundom
underhåller en dotter sina gamla orkeslösa föräldrar på detta sätt; huru oriktigt det
än kan sägas vara af föräldrarne att mottaga ett sådant bistånd, synes straff dock
icke vara på sin plats. Oftast är det dock en man i sina bästa år, som i egenskap
af den prostituerades make eller älskare delar profiten med henne och till och
med tager lejonparten däraf.» Denna argumentering, enligt hvilken man låter fall, l
j. Norge.
l) Jfr Udkast till Almindelig borgerlig Straffelov för Kongeriget Norge. II. Motiver. pag. 186.
6. Utländska
lagförslag.
Ifrågasatt
lagstiftning
i Sverige.
16
som borde vara straffria, subsumeras under lagen därför, att de förekomma mindre
ofta än de, som man egentligen vill åt, kan jag icke finna vara riktig.
Jkfven den norska lagen gäller kvinnor såväl som män.
I flere främmande länder, där man ansett strafflagstiftningen föråldrad, äro
för närvarande förslag till nya strafflagar under ompröfning. Så i Österrike, Belgien
och Schweiz, i hvilket sistnämnda land ännu hvar kanton har sin särskilda strafflag.
Bland dessa förslag har särskilt förslaget till strafflag för Schweiz tilldragit
sig uppmärksamhet; i sin reviderade form är detta af så sen datum som från
1903 och kan därför anses såsom kännetecknande för den tyska straffrättsvetenskapens
nuvarande ståndpunkt.
Detta förslag hänför utöfvande af soutenöryrke under koppleri. I Art. 129
stadgas nämligen, att för koppleri skall straffas bland andra den, »hvilken såsom
souteneur (Zuhälter) bereder sig medel till sitt uppehälle af eu kvinnas yrkesmässiga
otukt». Straffet är fängelse i minst tre månader eller tukthus i högst tre år och
därjämte böter till högst 5,000 francs.
Mot att såsom här skett subsumera utöfvande af soutenöryrke under koppleri
lärer teoretiskt sedt intet annat vara att invända, än att man i sådant fall bort
uppställa det såsom en kvalificerad art af koppleri. Men i öfrigt kan med fog
anmärkas, att lagstadgandet blifvit allt för litet preciseradt. Innebörden i detsamma
beror helt och hållet af tolkningen utaf ordet soutenör (Zuhälter). Nu är det
väl sant, att man icke bör fordra af lagstiftaren, att han i själfva lagtexten skall
inflicka en definition å hvarje däri förekommande begrepp, men det är att drifva
denna grundsats för långt, om man i en strafflag underlåter att angifva betydelsen
af de särskilda brottens benämningar. Allra minst borde detta ske ifråga om ett
inom straffrätten så nytt och till sin innebörd så föga fastställdt begrepp som det
förevarande.
Då det gäller att afgöra, huruvida i Sverige böra införas straffbestämmelser
mot soutenörer, är den första frågan, som uppställer sig till besvarande, den, huruvida
ett behof af en dylik ny lagstiftning verkligen förefinnes. Det är förut sagdt,
att soutenöryrket i vårt land icke lärer utöfvas i någon afsevärd grad utom Stockholm
och äfven att det där visar sig i en afgjordt mildare form än i utlandets
större städer. År det under sådana förhållanden verkligen nödigt att i strafflagen
införa särskilda bestämmelser däremot? Häruppå kan man svara, att en gärning,
som både ur subjektiv och objektiv synpunkt har alla kännemärken af brottslighet,
icke bör lämnas straffa allenast därför, att den sällan begås. Många af para
-
graferna i vår strafflag hafva ytterst sällan tillämpats, några icke en enda gång.
I Norge, där soutenöryrket helt visst utöfvas ännu mindre än hos oss, har man
infört straff" därför; man har enligt motiverna »icke ansett sig böra vänta till
dess detta onda nått en utbredning, som gör det svårt att stäfja detsamma». ).
En omständighet, som vid första ögonkastet kunde synas göra en särskild
lagstiftning mot soutenörer öfverflödig, är den, att såsom ofvan antydts, den verklige
soutenören alltid tillika är kopplare, och man sålunda kunde tycka, att straffbestämmelserna
för koppleri skulle vara tillräckliga äfven för dessa fall. I själfva
verket torde det emellertid endast vara i undantagsfall, som koppleriparagrafen kan
användas gentemot en soutenör. För att någon skall kunna dömas för koppleri är
nödvändigt, att det konstateras, att han i ett visst särskildt fall af vinningslystnad
främjat en otuktig förbindelse mellan två bestämda personer. Annorlunda ställer
sig saken, då det gäller att tillämpa ansvarsbestämmelser för soutenörer; det blir
då den anklagades hela lefverne, som blir fällande för honom, utan att en eller flere
bestämda gärningar behöfva konstateras. I intet af de fall, då jag, såsom förut är
omnämndt, handlagt mål rörande soutenörer, som häktats för lösdrifveri, har enligt
min mening rättslig möjlighet förefunnits att få den häktade dömd till ansvar för
koppleri; hade däremot t. ex. den tyska strafflagstiftningen mot soutenörer varit
gällande, skulle säkerligen flertalet drabbats af ansvar.
Slutligen kunde ifrågasättas, huruvida icke lösdrifvarlagen skulle gifva myndigheterna
ett tillräckligt medel i händerna för att hämma soutenöryrkets utöfvande.
Sådant är emellertid icke förhållandet. Ingen, som äger medel till sitt uppehälle,
kan behandlas som lösdrifvare. Sådana medel sakna merendels icke soutenörerna,
deras yrke är oftast ganska inkomstbringande. Soutenören är därför endast vid
särskilda tillfällen, då hans inkomstkälla sinat, utsatt för att blifva behandlad som
lösdrifvare.
Jag anser alltså för min del alla skäl tala för att i den svenska strafflagen
införa ansvarsbestämmelser för dem, som utöfva soutenöryrket. Fråga blir då om
formuleringen af sådana bestämmelser.
Härvid torde man böra lägga märke till att icke i någon af de utländska
lagar, hvilkas stadganden i ämnet här ofvan refererats, uttryckligen finnes angifvet,
att endast den är soutenör, som står i intimt sexuellt förhållande till den kvinna,
af hvilken han underhålles. Anledningen härtill är helt visst icke den, att man
förbisett detta för det ifrågavarande brottet karaktäristiska drag, utan torde vara att
söka däri, att, om detta villkor för straffbarhet uppställdes i lagen, man skulle försvåra
bevisningen till den grad, att i många fall lagens verkan blefve illusorisk.
Teoretiskt sedt kan det ju synas betänkligt att sålunda med hänsyn till bevisningsbördan
gifva en vidare bestämning åt brottets begrepp än hvad som egentligen är l
3
2
l) Jfr. förenämnda utkast pag. 186.
i8
afsedt, men faktiskt torde detta icke leda till någon orättvisa, emedan det väl
aldrig inträffar, att en man gynnar och stöder en prostituerad kvinnas förvärf på
det sätt, hvarom här är fråga, utan att han tillika har könslig förbindelse med henne.
Jag tror därför, att man äfven hos oss, om man vill göra lagen effektiv,
måste anlita samma utväg, detta så mycket mer som hos oss med våra formalistiska
bevisningsregler bevisningens fullgörande i allmänhet är svårare än i de länder,
hvilkas processystem äro fotade på den fria bevispröfningens grundsats.
I öfrigt måste de kännetecken å brottet, som ofvan angifvits, upptagas i
lagtexten. Det är icke tillräckligt att, såsom i flera lagar skett, allenast betona
gärningsmannens vinningslystna syfte d. v. s. mottagandet å hans sida af underhåll;
lika litet får förbises hans positiva verksamhet, det medvetna främjandet å
hans sida af kvinnans sedeslösa förvärf. Bestämmelserna i ämnet böra —- liksom
i Tyskland — inskränkas att gälla män. För gift man, som i egennyttigt syfte
främjar sin hustrus otuktiga lefnad, böra särskilda, strängare ansvarsbestämmelser gälla.
Kommitténs delegerade, som fått i uppdrag att uppgöra ett utkast till ändrad
lydelse af 18 kap. strafflagen, hafva i det ämne, hvarom nu är fråga, föreslagit
införande af följande bestämmelser:
»Lämnar en man åt kvinna, som idkar skörlefnad såsom näring, bistånd
eller stöd under utöfningen af hennes sedeslösa lefverne, och mottager han af henne
helt eller delvis sitt uppehälle; dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse
i högst sex månader.»
»Främjar gift man för egen vinning otukt mellan sin hustru och annan;
dömes till straffarbete i högst sex år.»
Straffsatserna kunna synas tämligen höga. De äro tagna efter analogi, den
förra med straffmåttet för kvalificeradt koppleri och den senare med straffskalan
för brott mot samma lagparagrafs första stycke under synnerligen försvårande omständigheter.
I öfrigt torde erfarenheten från de länder, där man har ansvar stadgadt
för brott af ifrågavarande art, visa, att tämligen höga straffsatser äro nödiga
särskildt med hänsyn därtill, att återfall i dessa brott äro ytterst vanliga.
För min del har jag intet att invända mot de föreslagna bestämmelserna.
Stockholm i juli 1906.
ÖFVERSIKT
AF DE I VISSA LÄNDER GÄLLANDE
LAGBESTÄMMELSER OM UTVISNING
AF UTLÄNDINGAR
HJALMAR von SYDOW
STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
3
I folkrätten är det en allmänt erkänd grundsats, att icke någon suverän stat
är skyldig att inom sitt område hysa en främmande makts undersåte. Fordom
tillämpades denna regel med mycken stränghet, förbud emot inflyttning från ett
visst land eller från främmande länder i allmänhet voro icke ovanliga och äfven
för resande skedde i regel en särskild pröfning, innan de medgåfvos tillträde till ett
främmande lands område. Numera hafva väl formerna för grundsatsens tillämpning
blifvit humanare, men i sak upprätthålles den alltjämt; företrädesvis gifver den sig
tillkänna dels däri, att i flere stater in vandringsman är underkastad vissa
inskränkningar i syfte att från inflyttning afhålla otjänliga element, och dels dan, att
statsmakten i hvarje land anser sig oförhindrad att i förekommande fall från statens
område aflägsna en utländing, hvars kvarstannande af en eller annan anledning
synes oförenligt med statens egna intressen. Denna senare, rätt benämnes utvisningsrätt.
Grundsatsen om den suveräna statens utvisningsrätt motsvaras å andra
sidan af den lika vedertagna regeln att icke någon stat äger vägra att mottaga en
af sina undersåtar, som från främmande land utvisas.
Från utvisning af en främmande makts undersåte är att. skilja utlämning
af utländsk medborgare. Den förra åtgärden sker i den stats intresse, i hvilken
den i frågavarande personen befinner sig (den s. k. skyddsstaten), den senare i ett
främmande lands intresse och på begäran af dess regering. Utlämning förekommer
numera endast i fråga om personer, som sakfällts eller åtalats för groft brott. Da
någon generell skyldighet för en stat att utlämna dylik person enligt folkratten icke
anses föreligga, hafva staterna i allmänhet ordnat dessa förhållanden sinsemellan
genom traktater; saknas emellan två länder utlämningstraktat såsom t. ex.
mellan Sverige och Danmark — blir det beroende på vederbörande regerings profning
att för hvarje särskildt fall afslå eller bifalla eu utlämningsbegäran. Medan
utlämningstraktater äro mycket vanliga, förekomma däremot utvismngstraktater
mera sällan. Något behof af. dylika traktater föreligger i allmänhet icke, emedan
utvisning i motsats mot utlämning kan ske utan främmande makts medverkan.
Undantagsvis förekomma dock äfven utvismngstraktater. En sådan ar konventionen
mellan Sverige-Norge och Ryssland den 2715 december 1860 angående ömsesidigt
återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare.
4
Ehuru utvisningsrätten såsom ofvan blifvit antydt teoretiskt sedt är obegränsad,
är det dock uppenbart, att ett hänsynslöst eller oklokt handhafvande af
denna rätt kan leda till politiska förvecklingar, framkalla repressalier från det lands
sida, hvais undersåtar utvisas o. s. v. Faran härför framträder så mycket mera
dar man, såsom i de flesta länder är händelsen, af praktiska skäl funnit sig nödgad
att öfverlämna utvisningsfrågors afgörande i vanliga fall åt underordnade ämbetsmyndigheter,
hvilka icke i samma grad som centralmyndigheterna hafva förutsättningar
för att rätt bedöma dessa frågors politiska innebörd. Man har därför numera
allmänt funnit sig böra genom lagstiftning begränsa och reglera utvisningsrattens
utöfvande, hvarvid man äfven för att göra en beslutad utvisning effektiv i
regel infört straffbestämmelser för öfverträdelse af ett i behörig ordning meddeladt
utvisningsdekret.
Då inom kommittén fråga uppstått om utarbetande af förslag till en förändrad
lagstiftning hos oss angående utvisning ur landet af utländska prostituerade,
har man ansett nödigt, att kommittén bereddes tillfälle att taga kännedom om de
viktigaste bestämmelser om utvisningsrättens utöfning, som äro gällande i oss närstående
främmande länder. Af sådan anledning har jag utarbetat och anhåller
härmed att få för kommittén framlägga en kortfattad redogörelse för de lagbestämmelser
i detta ämne, som äro gällande i Danmark, Norge, Tyskland och Österrike.
1 ill denna framställning har jag ansett mig böra foga några ord om den hos oss
i detta afseende gällande lagstiftning.
I fråga om redogörelsens omfattning anser jag mig höra anmärka att, då
hemsändande af utländingar, som fallit fattigvården till last, icke anses vara en tilllämpning
af utvisningsrätten, rättsreglerna därför i det följande, icke beröras.
A) Danmark.
I Danmark innehållas gällande bestämmelser i ämnet i Lagen den 15 maj
18 7 5 angående tillsyn å främlingar och resande m. m. Innehållet i denna la°- är
i hufvudsak följande:
En hvar utländsk undersåte är i'' fråga om rätten att vistas i Danmark underkastad
den danska statsmaktens afgörande, så framt han icke i behörig ordning
erhållit tillstånd att utöfva näring (forsorgelsesret) i Danmark. I sådant fall har
han samma rätt att vistas i Danmark som en inföding.
Förvisning af en utländing från danskt område kan ske på två olika sätt
nämligen genom »udsendelse» och »udviisning». Dessa båda åtgärder hafva emellertid
samma legala påföljd och skilja sig från hvarandra allenast genom sättet, hvarpå''
5
de verkställas. När någon »udsendes» ur landet, skall han på polisens föranstaltande
och under bevakning på lämplig väg föras utom riket. Den, som »udviises», fåi
däremot på egen hand begifva sig ur riket, för hvilket ändamål han af vefla -börande polismästare erhåller ett tvångspass, innehållande fullständig resplan med
anvisning å de myndigheter, där biljetter och pennmgeunderstöd erhållas. »Udvnsning»
får icke användas i fråga om personer, som straffats för lösdrifveri eller
bettleri. ...
Vissa utländingar äro förbjudna att vistas inom Danmarks gränser och hora
därför nekas inträde, därest de anlända till någon gränsort. Dessa äro signare
(»tattere»), musikanter, förevisare af djur och annat, akrobater, konstmakare och liknande
personer, försåvidt de vilja söka förvärf genom kringvandring, samt andra
arbetssökande personer, såframt de icke äro i stånd att legitimera sig genom något
af offentlig myndighet utfärdadt dokument. Lyckas någon dylik främling smyga
sig in i landet, skall ''han, där han anträffas, ofördröjligen genom polisens försorg
förvisas från riket. Genom ministerialreskript den 19 december 1879 är förklaradt
att dessa bestämmelser skola så tolkas, att de utom å verkliga sigenarsällskap endast
tillämpas å dem, som söka förvärf genom att gå från dörr till dörr eller i hufvudsak
måste jämställas med sådana, däremot icke å dem, som på annat sätt kringresande
söka sin utkomst.
Annan utländing, som är i saknad af nödiga existensmedel eller som befinnes
hafva varit utan arbete i sex veckor och icke förmår styrka, huru han under denna
tid lifnärt sig på lofligt sätt, skall likaledes genom polismyndighetens försorg forvisas
ur riket. _ ...
Önskar utländing, för hvilken vistelse i Danmark icke är förbjuden, att dar
i landet söka förvärf genom handtverks- eller annat kroppsarbete eller som tjänstehjon
eller genom någon verksamhet, som förutsätter resa eller vandring från ort
till annan, skall han anmäla sig hos vederbörande polismästare. Denne har att
granska främlingens legitimationspapper, om han har sådana, samt undersöka
huruvida han kan anses äga utsikt att genom lifligt arbete försörja sig 1 landet, 1
hvilket afseende han bör kunna styrka antingen att han är tillförsäkrad arbete eller
tjänst eller också att han har tillräckliga medel till att njuta ett tarfligt uppehälle
under åtta dagar och till att därefter begifva sig ur landet. Gifver undersökningen
ett nöjaktigt resultat, skall polismästaren åt främlingen utfärda en s. k. »opholdsbog»,
som berättigar honom att vistas i landet; i annat fall skall den främmande
genast förvisas ur landet. Där utländing, som erhållit s. k. »opholdsbog», vill
begifva sig till ort inom främmande jurisdiktion, skall han först anmäla sig hos
polismyndigheten i bostadsorten, som har att ånyo företaga en sådan undersökning,
som förut är omförmäld, samt, om resultatet blir tillfredsställande, meddela tillstånd
till resan och göra anteckning därom i boken med angifvande af en viss resplan.
6
Vid resans mål skall boken ofördröjligen företes hos polismyndigheten därstädes och
förses med anteckning att så skett.
Nu refererade bestämmelser äga icke tillämplighet å handelsresande af utländsk
nationalitet.
När en utländing genom beslut af polismyndighet förvisas ur Danmark, kan
polismyndigheten meddela honom förbud att återvända till riket. När sådant förbud
meddelas, skall den förvisade tillika erinras om det ansvar, som förbudets öfverträdande
kan medföra. Detta ansvar utgör fängelse på vatten och bröd i högst
sex gånger fem dagar eller också tvångsarbete i högst 180 dagar. Om den, som
utvisats, utan giltig grund underlåter att iakttaga tvångspassets bestämmelser om
resan, straffas han med fängelse, högst fängelse på vatten och bröd i fem dagar.
Afvikelse från resplan, som meddelats i s, k. »opholdsbog», medför böter från 2
till 5 o kronor.
Som man finner, böra lagbestämmelserna om förvisning äga tillämplighet å
utländska kvinnor, som ägna sig åt offentlig skörlefnad. Äfven om en dylik kvinna
icke saknar medel till sitt uppehälle, synes hon efter sex veckors vistelse i Danmark
kunna förvisas därifrån såsom saknande arbete och ur stånd att styrka, att hon
lofhgen försörjt sig. De bestämmelser, som införts för att förekomma att förvisad
person återvänder till Danmark, synas fullt tillräckliga för detta ändamål.
Utom i de fall, då, på sätt förut är nämndt, förvisning kan ske genom
polismyndighet i den allmänna ordningens och rättssäkerhetens intresse, kan en
dylik åtgärd också i vissa fall vidtagas, när den kräfves af något annat maktpåliggande
statsintresse. I sådant fall meddelas beslut i saken af justitieministern. Denne
äger nämligen att landsförvisa utländing, som icke oafbrutet vistats i landet i två
år, såvida dennes »förhållanden gifva anledning därtill». Där skäl därtill förefinnes,
kan den förvisade äfven i detta fall meddelas förbud att återvända till Danmark
vid äfventyr, som förut är sagdt.
B) Norge.
De i Norge gällande bestämmelser om utländingars rätt att vistas i landet
innefattas hufvudsakligen i lagen om anmälningar af resande och främlingar den 4
maj 1901. Denna lag är till stor del byggd på samma grundsatser som den
danska lagen i ämnet.
Om någon, som icke har medborgarrätt i Norge, vill därstädes taga sig
stadigt hemvist eller söka förvärf, har han att anmäla sitt förehafvande hos ortens
polismyndighet (polismästare, fogde eller länsman) samt, om så fordras, personligen
inställa sig inför denna myndighet. Polismyndigheten har att granska främlingens
7
legitimationspapper, om han är försedd med sådana, samt undersöka huiuvida lian
är i besittning af tillräckliga medel för sitt uppehälle eller har utsikt att skaffa sig
lofligt förvärf i landet. I sådant fall skall för främlingen utfardas en »opholdsbog»,
affattad i enlighet med fastställdt formulär. . , ,
Enligt motiverna till lagen afse dessa bestämmelser äfven utländske handelsresande.
. •
Den, som icke är norsk medborgare, han utvisas ur riket
a'') om han har underlåtit att göra sådan anmälan, som förut ar sagd, eller
om den undersökning, som företages i anledning af gjord anmälan, icke gifver
nöjaktigt ^Itat,^ ^ ^ sysslolöshet euer kringstrykande utan att kunna
styrka lofligt förvärf eller under sådana omständigheter att det ar skal antaga att
han helt eller delvis lifnär sig genom straffbara handlingar.
Utvisning enligt mom b) får icke ske i fråga om personer, som aro lodda
i Norge och under de sistförflutna tre åren haft fast bostad eller stadigt emvis
darstades^rskiidt ^ att där öfverenskommelse träffats med främmande makt
om villkoren för utvisning af dess undersåtar, intet däremot stridande far vidtagas.
Härmed åsyftas ofvan berörda konvention mellan Svenge-Norge och Ryssland den
27iis december 1860. . ,...
I frå»a om tillämpningen af ofvan berörda lagbud har justits- og po 11
departementet i cirkulärskrifvelse till rikets polismyndigheter hos dessa inskärpt att
utvisningsrätten endast får tillämpas för främjande af lagens ändamål: att från lande
aflägsna invandrade personer, som äro eller sannolikt kunna befaras blifva samfundet
till skada. Om möjlighet föreligger att utvisa främling på grund af underläten
anmälan hos polismyndigheten i orten, bör denna möjlighet begagnas endast,
försåvidt främlingen icke kan gifva tillfredsställande upplysningar om sina tillgångar
eller förvärfsmedel eller det eljest föreligger positiv grund till att aflägsna honom
ur landet. I öfrigt bör i utvisningsfrågor särskilt tagas hänsyn till de förhållanden,
hvarunder personen i fråga varit fäst vid Norge, och långvarigheten af hans vistelse
därstädes. En man, som gift sig med norsk kvinna och har barn 1 Norge, or
sålunda utvisas endast, när en sådan åtgärd kan anses som nödvändiga inpressa lei
mot ett främmande land. . . , ...
Om förfaringssättet vid behandlingen af ärenden rörande utvisning åt utlan
dingar
är följande stadgadt: Uppstår fråga om utvisning af eu utläring, skall denne
inställas till förhör inför vederbörande polismästare eller fogde samt sedan beslut
i ärendet meddelats, gifvas del däraf, hvarvid han, om utvisning besluta, ska
underrättas, att han äger rätt att inom 24 timmar påkalla sakens hänskjutande till
hörn-e myndighet. Förklarar han sig icke vilja begagna denna ratt eller förlöper
fristen utan att han anmäler missnöje, går beslutet i verkställighet, 1 annat fal
8
utandas handlingarne ofördröjligen till vederbörande öfverordnade myndighet och
dess beskt afvaktas. Utlåning, om hvars utvisning är fråga, kan hållas i häkte,
intilldess laga kraft agande beslut i saken föreligger.
Om verkställighet af utvisningsbeslut gifvas regler och anvisningar i justitsog
polisdepartementets forberörda skrifvelse. Så snart beslutet vunnit laga kraft
heten ttt Vå^d ^ ^ °“ säfkiIda skäl åligga, äger dock polismyndig
eten
att pa de villkor, som den finner betryggande, medgifva den utvisade ett
kort uppskof med att lämna landet. Själfva verkställigheten af utvisningsbeslut skall
ske pa det satt som finnes för ändamålet lämpligast. Polismyndigheter bör, såvida
, faf fi?ner det °Jtjänllgt dler betänkligt> uppmana den utvisade att
^ lämna landet for att undgå tvångsåtgärder. I sådant fall skall polismyndigheten.
fastställa resplanen och öfva inseende å att den utvisade verkligen Jfreser ''
oc icke afbryter resan, förrän han kommit utanför landets gränser. Användes
^befordran skall den utvisade med ångbåt, järnväg eller på annat lämpligt sät
fångvaktare! ’ ^ ^ °m d* *“« b«r ledsagas af Jtm
Alla beslut om utvisning skola kungöras i den för rikets polismyndigheter
m. fl. afsedda publikationen »Polititidende». g
®en’ som . tvångsvis förpassas ur landet, bör i allmänhet skickas till sitt
hemland. Kan e, utrönas, hvilket land han tillhör, bör han sändas till det land
haYen,a.St V1Stat,S‘ Detsamma gäller, om han haft stadigt hemvist i detta senare
nd under längre tid. Om påföljden för öfverträdelse af utvisningsbeslut innehåller
lagen den 4 ma, 1901 att, om den, som utvisats ur Norge, utan tillåtelse åter
3derfädlt,
,han fa frafaf med ffängdSe; UPFepar han förseeIsen S^H han straffas
med fängelse eller straffarbete 1 femte grad (från och med sex månader till och
med tre ar). Från och med år 1904, då den nya strafflagen trädt i kraft har
emellertid straffarten straffarbete upphört att finnas. På grund häraf skall enligt de
\ TI ,nya . ag£n ,glfoa bestämmelser i stället för straff enligt sistnämnda
straffskak ådömas fängelse i minst 21 dagar och högst tre år. Efter utståndet
straff kan främlingen på nytt af polismyndigheten utvisas ur riket.
Den> som utvisats ur riket, kan på ansökan beviljas tillstånd att dit återvända.
Sadant tillstånd meddelas af konungen eller den, som han därtill bemyndigar.
när, c,''Af dCt anfflda ,t0rde framgå’ att äfven 1 Norge utländska kvinnor, som lifnära
sig genom offentlig prostitution, äro underkastade utvisning. Sådana personer
kunna nämligen med al t fog hänföras till dem, »som hänglig åt sysloZZ
u an att kunna styrka lofligt förvärf». Faktiskt anlitas också utvisningslagens bestämmelser
gentemot den utländska prostitutionen. På sista tiden har emellertid
9
antalet fall, då denna lag användts i fråga om kvinnor, varit jämförelsevis ringa.''
Detta tyder på att den invasion af lösaktiga kvinnor från Sverige, hvaröfver man
förr klagade, numera upphört. Lagens straffhot är också så allvarsamt, att man
väl kan förstå, att den, som en gång utvisats, aktar sig för att återvända.
C) Tyskland.
De i Tyskland gällande stadganden om utvisning af främmande statsborgare
afse dels utvisning ur tyska riket dels utvisning ur en särskild förbundsstat.
a) Lagbestämmelser om utvisning ur tyska riket. Enligt rikslagsstiftningen
kan utvisning af främmande makts undersåte ske i tre fall.
i) Enligt strafflagen kan en utländing, som af domstol blifvit dömd till
att underkastas polisuppsikt, i stället utvisas ur tyska riket. Afgöranderätten tillkommer
den högre statspolisen (die höhere Landespolizeibehörde).
Att underkastas polisuppsikt är enligt tyska strafflagen ett bistraff, som i
vissa fall kan på högst fem år ådömas jämte frihetsstraff och som medför vissa
inskränkningar i den dömdes rätt att välja vistelseort. Strafftiden räknas från frihetsstraffets
slut. Intet brott finnes, som ovillkorligen medför denna straffpåföljd,
utan dess ådömande är i hvarje fall gjordt beroende på domstolens pröfning. I
regel kan ifrågavarande straffpåföljd åläggas vid de brott, hvilka kunna medföra
tukthusstraff; 1 2 undantagsvis följer den äfven på förbrytelser, som endast bestraffas
med fängelse, (t. ex. utspridande af otuktig skrift eller bild, oloflig befattning
med tjufgods o. s. v.)
Angående giltighetstiden af ett utvisningsbeslut, som med stöd af dessa bestämmelser
utfärdats, råda olika meningar. Flere rättslärde hålla före att, då utvisning
träder i stället för polisuppsikt, utvisningen ej äger giltighet längre tid än
den, för hvilken polisuppsikten ådörnts, alltså högst fem år.3 I allmänhet synes
man emellertid hylla den uppfattningen, att utvisning gäller för lifstiden.
Utom strafflagen innehålla flere andra rikslagar stadganden, enligt hvilka domstolarne
kunna döma till polisuppsikt. Äfven i dylika fall kan denna straffpåföljd
i fråga om utländing enligt den högre statspolisens bepröfvande förbytas till ut
-
1 Enligt »Polititidende» blefvo år 1905 tillhopa 9 kvinnor af utländsk nationalitet utvisade ur
Norge. Åt dessa voro 7 svenskor och 2 finskor.
2 Frihetsstraffen i Tyskland äro till sin art fyra: tukthus. (Zuchthaus), fängelse (Gefängniss),
fästning (Festungshaft) och arrest (Haft).
3 Jfr v. Liszt, Lehrbuch d. deutschen Strafrechts, Berlin 1905, pag. 268.
visning. Sådana lagar äro Lagen om handel med näringsmedel (1879), Lagen
om olofligt bruk af sprängämnen (1884), Sjömansordningen (1900) o. s. v.
Med nu antydda lagstadganden är möjlighet gifven att genom samverkan
mellan domstolarna och statspolisen utvisa i det närmaste hvarje utländing, som i
Tyskland dömes till ansvar för groft brott. Praxis synes också vara den, att i
dylika fall utvisning nästan alltid äger rum.
2) Enligt strafflagen kunna förseelser, som förvålla endast ett lindrigt frihetsstraff'',
nämligen arrest, 1 därutöfver medföra en straffpåföljd af ännu strängare
natur än polisuppsikten. Domstolen kan nämligen i dessa fall döma den brottslige
att efter utståndet straff öfverlämnas till statspolisen. Genom en sådan dom får
polismyndigheten befogenhet att för högst två års tid antingen insätta den dömde
i ett arbetshus eller eljest hålla honom till allmännyttigt arbete. Är den, som
dömts till en dylik straffpåföljd, utländing, har polismyndigheten befogenhet att
utvisa honom ur tyska riket. Utvisningen kan ske antingen i stället för tvångsarbetet
eller efter dettas afdånande.
Till de personer, som äro underkastade ifrågavarande straffbestämmelser, höra
dels kvinnor, som för yrkesmässig otukt äro ställda under polisuppsikt, för såvidt
de öfverträda de i sådant afseende till skyddande af sundhet, allmän ordning och
allmän anständighet gifna polisföreskrifter, dels ock de kvinnor, som utan att vara
ställda under sådan uppsikt yrkesmässigt öfva otukt. Vidare höra dit landstrykare,
bettlare och försumlige familjeförsörjare.
Ifrågavarande straffpåföljd kan i ett enda fall ådömas äfven vid förbrytelse,
som är belagd med fängelsestraff, nämligen vid »Zuhälterei» (utöfvande af yrke
som soutenör).
Genom dessa bestämmelser har man sörjt för att, bland andra, prostituerade
kvinnor af utländsk nationalitet efter föregående bestraffning kunna utvisas ur tyska
riket. Numera torde ock vara regel, att dylika kvinnor icke tålas inom rikets
gränser.
3) Utom enligt nu nämnda allmänna regler kan utvisning enligt strafflagen
förekomma i ett specialfall, nämligen vid yrkesmässigt utöfvande af hasardspel.
Gör en utländing sig skyldig till sådan förseelse, har statspolisen befogenhet
att utvisa honom efter utståndet straff.
I hvarje fall, då på grund af nu antydda lagbestämmelser efter föregående
dom utvisning kan ske enligt polismyndighets förordnande, har den dömde rätt att
öfverklaga icke blott själfva domstolsutslaget, utan ock polismyndighetens förordnande
i utvisningsfrågan. Mot detta senare beslut föres talan i den ordning, som
i hvarje särskild förbundsstat är föreskrifven för klagan i förvaltningsfrågor. I
Preussen är »Oberverwaltungsgericht» forum för dylik klagan.
1 Detta straff ådömes högst i sex veckor.
b) Lagbestämmelser om utvisning ur de särskilda forbundsstaterna.
Intill nordtyska förbundets stiftande ansåg man i en hvar af de olika tyska
staterna de öfriga staternas undersåtar i de flesta afseenden såsom utländingar.
Genom författningsurkunden för nordtyska förbundet infördes emellertid grundsatsen
om en gemensam indigenatsrätt för medborgare i alla de särskilda forbundsstaterna.
Tillämpningen af denna grundsats genomfördes i en förbundslag af den i november
1867. Enligt denna lag skall hvarje medborgare i eu af forbundsstaterna
anses såsom inföding i dem alla och således äga att bosätta sig, förvärfva fast
egendom och idka näring hvar helst han önskar inom hela förbundsområdet.
Från denna grundsats gifvas dock vissa undantag. Finnes i någon förbundsstat
efter dess särskilda lagstiftning stadgad rätt för polismyndigheten att underkasta
straffade personer vissa inskränkningar i deras rätt att välja vistelseort, behöfver
denna stat icke inom sitt område tåla en främmande förbundsstats undersåte, å
hvilken dessa inskränkningar äro tillämpliga, utan äger utvisa honom ur sitt område.
Detsamma gäller personer, som inom de sistförfluten tolf månaderna straffats för
upprepadt bettleri eller upprepadt landstrykeri. Beslut i dylika frågor meddelas
icke af domstol, utan på administrativ väg, genom statspolisens högre organ. Om
klagan öfver sådana beslut gäller hvad förut är sagdt.
Genom fördragen i Versailles den 15, 23 och 25 november 1870 upphöjdes
förbundslagen den 1 nov. 1867 till rikslag och gäller såsom sådan numera
hela tyska riket.
Af ifrågavarande bestämmelser gör man i Tyskland ett flitigt bruk beträffande
straffade personer, som anses vådliga för den allmänna säkerheten. Enligt ordalydelsen
synes lagen den 1 nov. 1867 icke egentligen afse prostituerade kvinnor,
enär dessa icke såsom bettlare och landstrykare finnas särskildt angifna såsom
fallande under lagbestämmelserna. Härmed är emellertid lagens tillämpning å dylika
individer icke utesluten, emedan de i de flesta fall kunna fällas till ansvar enligt
strafflagen och sålunda blifva att behandla som straffade personer. Åtminstone i
Preussen pläga emellertid, såvidt jag kunnat inhämta, för prostitution straffade
kvinnor från annan förbundsstat icke utvisas enligt ifrågavarande lag.
* *
*
Nu afhandlade tyska lagbestämmelser hafva det gemensmt, att de afse
allenast för brott straffade personer. Grunden för utvisningsrättens utöfning i dessa
fall utgöres af hänsyn till den allmänna rättssäkerhetens upprätthållande. I det
moderna statslifvet förekomma emellertid esomoftast fall, då utvisning af en främling
af annan orsak, förnämligast af politiska grunder, kan blifva för statsintresset
af nöden. Äfven i sådana händelser utöfvas i Tyskland utvisningsrätten i den mån
det finnes för staten gagneligt. De fall, då af politiska anledningar utvisning ur
riket påfordras, kunna emellertid vara af mycket skiftande natur och låta sig svårligen
subsumeras under detaljerade lagbud. Man har därför afstått från att söka
uppställa några dylika allmänna stadganden och låtit utvisningsfrågans afgörande i
hvarje fall blifva beroende på statsmaktens särskilda pröfning efter förhanden varande
omständigheter. Politiska agitatorer af utländsk nationalitet hafva flere gånger på
nu antydd väg drabbats af utvisning ur Tyskland.
Att tyska regeringen i vissa fall anser sig befogad att använda landsförvisning
såsom en tvångsåtgärd gentemot egna undersåtar är bekant, men då detta
ämne faller utom gränserna för ifrågavarande redogörelse, har jag ingen anledning
att vidare beröra detsamma.
. * *
*
För öfverträdelse af utvisningsförbud stadgas i strafflagen ansvar af arrest
(Haft). Straffet är detsamma, om förbudet afsett hela riket eller blott en''särskild
förbundsstat, om det meddelats på grund af en viss förbrytelse eller af politisk grund.
Sker åtal för en dylik förseelse, har domstolen att pröfva icke blott att förbudet
olofligen åsidosatts, utan ock att detsamma lagligen tillkommit. 1
Utländing, som ställes under åtal för öfverträdelse af utvisningsförbud, må
enligt 113 § Straffprocesslagen inmanas i häkte.
Alla utvisningsbeslut, som meddelas, blifva på föreskrifvet sätt kungjorda för
rikets polismyndigheter.
Vid jämförelse med motsvarande stadganden i Danmark och Norge lärer
man finna tyska strafflagens ansvarsbestämmelser för åsidosättande af utvisningsdekret
påfallande lindriga. I någon mån torde detta motvägas af det ytterst noggranna
system för befolkningens registrering, som är genomfördt i Tyskland. Genom detta
minskas för den utvisade, som olofligen återvänder, utsikten att undgå upptäckt.
D) Österrike.
De i Österrike gällande lagstadganden om förvisning af främmande makts
undersåtar innefattas dels i allmänna strafflagen (af år 1852) dels i en särskild lag
den 27 juli 1871. Den förra lagen afhandlar de fall, då förvisning sker på grund
af domstols utslag, den senare de fall, då dylik åtgärd å administrativ väg beslutes.
Enligt strafflagen är uti ifrågavarande afseende att skilja mellan landsförvisning
(Landesverweisung) och utvisning (Abschaffung). Landsförvisning är en straffskärpning,
som kan ifrågakomma endast för utländingar. Den kan efter domstolens
1 Dalcke, Strafrecht und Strafprozess. Berlin 1900, pag. 510.
13
pröfning tillämpas i hvarje fall, då utländing dömes till tukthusstraff. 1 [landsförvisning
gäller för lifstiden och omfattar alla den österrikiska kejsarstatens kronländer.
Utvisning är ett straff, som kan ådömas vid vissa, i lagen särskildt angifna
lindrigare förbrytelser. Detta straff kan afse antingen en viss ort eller ett visst
kronblad eller samtliga monarkiens kronländer. I de två förra fallen ådömes det
efter omständigheterna antingen å bestämd eller obestämd tid, i det senare fallet å
lifstid. Utvisning ur hela statsområdet får ske endast beträffande utländingar.
Ehuru utvisning i lagen upptages såsom ett särskildt straff och icke såsom
straffskärpning, ådömes.denna påföljd aldrig enbart, utan alltid i förening med arrest
eller böter. De förbrytelser, som kunna medföra detta straff, äro: förseelse mot
bestämmelserna om hemliga sällskap, uppvigling, muntliga eller skriftliga angrepp
mot vissa statens institutioner, falsk uppgift om namn, stånd o. d. till personregistret
eller eljest till offentlig myndighet, olofligt utöfvande af läkarekonsten, fältskärsyrket
eller apotekareyrket, olofligt förfärdigande af dyrkar och hufvudnycklar i
vissa fall, olofligt utöfvande af handel, upprepadt koppleri samt deltagande i hasardspel.
I några af dessa fall är utvisningsstraffets ådömande ovillkorligen föreskrifvet,
i andra är dess tillämpning gjordt beroende af domstolens pröfning.
Å administrativ väg kan den, hvars vistelse å en viss ort ur det allmännas _
synpunkt synes olämplig, förvisas från denna ort, om han hör till en af nedannämnda
fyra kategorier:
a) landstrykare och de, som föra ett lättjefullt lefverne,
b) okände, som ej kunna legitimera sig och som sakna inkomst och bevisligt
förvärf,
c) offentliga skökor, såvidt de underlåtit att på uppmaning lämna orten,
d) frigifna straff- och tvångsarbetsfångar, hvilka äro farliga för säkerheten
till person och egendom.
Ingen kan dock förvisas från- den ort, där han har sitt rätta hemvist.
Om ifrågavarande bestämmelser träffa in å någon, som icke är hemortsberättigad
inom området för lagens giltighet d. v. s. ej är österrikisk medborgare, så
kan han i‘stället för att förvisas från den ort, där han uppehåller sig, utvisas vare
sig ur hela riksområdet eller också ur en del däraf. I fråga om utländingar är
emellertid lagens tillämpning icke inskränkt till nyssnämnda fyra kategorier af samhällsfarliga
personer, utan i väsentlig grad utsträckt. Förvisning kan drabba hvarje
främling, hvars kvarstannande inom statsområdet af hänsyn till den allmänna ordningen
och säkerheten ej synes böra tillåtas. Detta senare stadgande uppgifves
hufvudsakligast hafva afseende å sådana utländingar, som genom sitt uppträdande
1 Enligt den österrikiska strafflagen äro frihetsstraffen tva, tukthus (Kerker) och arrest (Arrest^.
Båda kunna ådömas i en mildare och en svårare grad.
H
inför folkförsamlingar eller i pressen visa sig farliga för den österrikiska statens
intresse.1
Administrativt utvisningsbeslut meddelas af vederbörande polisdirektion eller
dess underordnade organ eller, där dylik myndighet icke finnes, af vissa kommunalmyndigheter.
Beslutet kan i vanlig ordning öfverklagas och går icke i verkställighet,
innan det vunnit laga kraft. Om så finnes nödigt, kan den, hvars förvisning blifvit
ifrågasatt, inmanas i häkte.
Verkställighet af förvisningsdekret kan ske på två sätt, antingen sålunda, att
den utvisade erhåller ett tvångspass och får själf afresa enligt en viss fastställd
resplan, som innefattas i passet, eller också genom vanlig fångtransport. Detta
senare transportsätt får användas endast om det förra icke synes ändamålsenligt.
Alla beslut, hvarigenom någon blifvit landsförvisad eller utvisad från något
af kronländerna eller från dem alla, skola kungöras i det s. k. Centralpolizeiblatt.
För sådant ändamål har hvarje domstol eller annan myndighet, som meddelat ett
sådant beslut, att redan samma dag insända meddelande därom till vederbörande
redaktionsbyrå. 1 2
Strafflagen stadgar ansvar för den, som öfverträder ett i behörig ordning
meddeladt utvisningsdekret. Gällde utvisningsbeslutet alla kronländerna, är ansvaret
vid dylik förseelse första resan arrest från en till tre månader och vid iteration
sträng arrest från tre till sex månader. I annat fall är straffet vid öfverträdelse
första gången detsamma, men vid upprepad förseelse sträng arrest i endast en till
tre månader. Om utvisningsdekretet utfärdats af domstol eller administrativ myndighet
inverkar ej på straffbarheten.
Om den, som utvisats, men tillåtes att själf afresa med tvångspass, bryter
mot passets föreskrifter, skall han enligt lagen den 27 juli 1871 bestraffas med
»inspärrning» (Einschliessung) i högst åtta dagar.
När åtal sker för öfverträdelse af ett å administrativ väg meddeladt utvisningsbeslut,
har domstolen enligt prejudikat att pröfva utvisningsbeslutets laglighet. 3
E) Sverige.
I Sverige liksom i de flesta andra europeiska länder var i äldre tider ett
fullständigt passtvång genomfördt, så att ingen fick utan behörigt respass vare sig
från utlandet begifva sig in i riket eller resa från landet till utrikes ort. Passtvånget
upphäfdes genom Kungl. förordningen den 21 september 1860 om upphäfvande
af skyldigheten för resande att vara försedda med pass.
1 Prucha, die Oesterreichische Polizeipraxis, Wien 1877, pag. 226.
2 Närmare föreskrifter härom, se die Strafprozess-Ordnung, Manz’sche Ausgabe, Wien 190
pag. 566 o. f.
3 Das Strafgesetz, Manz’sche Ausgabe, Wien 1897, pag. 293.
15
Dä sålunda rikets gränser öppnades för alla utländingar, i hvad ärende de än
voro stadda, låg det tydligen makt uppå att söka förekomma att denna frihet till
rikets skada utnyttjades af främmande element af mer eller mindre tvetydig beskaffenhet.
Med det mäktigaste af grannländerna eller Ryssland afslöts också redan
samma år en traktat i sådant syfte: konventionen den 27 15 december 1860 angående
ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare.
Enligt denna konvention kan hvarje lösdrifvare, tiggare eller förbrytare af
rysk eller finsk nationalitet, som begifvit sig till Sverige, hemsändas till sitt fädernesland
äfven utan uttrycklig begäran af den kejserliga regeringen. Af rysk eller finsk
nationalitet anses uti förevarande hänseende den vara, som är född i Ryssland eller
Finland eller som, född i Sverige af rysk eller finsk fader, erkänts af ryska beskickningen
i Stockholm såsom rysk eller finsk undersåte. Hemsändning får dock
ej ske af den, som härstädes varit i allmän tjänst anställd eller för egen del lagligen
idkat jordbruk eller annat näringsfång eller som här i landet ingått äktenskap med
en svensk medborgare.
Enligt traktattexten förstås med förbrytare alla sådana personer, som »i
någotdera landet blifvit genom laga dom sakfälla för brott, förbrytelse eller öfverträdelse
af lag». De öfriga kategorier, å hvilka konventionen har tillämpning,
nämligen lösdrifvare och tiggare, äro däremot icke till sitt begrepp definierade.
Frågan om hvilken som faller under dessa kategorier torde därför vara att afgöra
enligt grunderna för den inhemska lagstiftningen. Som prostituerade kvinnor enligt^
svensk rättsuppfattning i de allra flesta fall äro att anse som lösdrifvare, blir konventionen
i regel att använda å dylika individer. Faktiskt har också detta skett i åtskilliga
fall utan några protester från rysk sida.1
Om proceduren i ärenden af nu ifrågavarande art innehåller traktaten några
knapphändiga bestämmelser. Utredning i dylikt ärende skall med största möjliga
skyndsamhet ske genom landshöfdingen i den provins, där utländingen blifvit gripen.
Fordras upplysningar från auktoriteter i det andra landet, skall skriftväxlingen därom
ske genom utrikesministeriet. Omedelbar brefväxling må dock för större skyndsamhets
skull ske mellan landshöfdingarne i Stockholms och Norrbottens län1 2 samt
landshöfdingarne (guvernörerne) i Åbo och Uleåborg. I alla dylika mål skola hos
landshöfdingarne föras fullständiga protokoll och då någon hemsändes bör utdrag
af det honom rörande protokollet, innehållande beslutet samt skälen därtill, åtfölja
förpassningen.
Det medel, som man sålunda anlitat för att i fråga om utvisningsrättens
utöfvande få ordnade förhållanden med Ryssland eller den internationella öfverenskommelsens
väg, användes icke beträffande öfriga grannländer. Efter passtvångets
1 I Ryssland och Finland förfares på enahanda sätt.
2 Enligt praxis äfven öfverståthållareämbetet.
i6
upphäfvande började emellertid särskild! i södra delarne af landet, där landstrykare
från Danmark och kontinenten esomoftast anträffades, ett behof af bestämmelser om
sådana lösdrifvares behandling att göra sig kännbart. Den gällande stadgan om
försvarslöse den 29 maj 1846 innehöll väl icke någon uttrycklig föreskrift därom
att den endast afsåge landets egna undersåtar, men den allmänna uppfattningen var
att stadgan icke ägde tillämpning å utländingar och en dylik utsträckt tillämpning
af författningen var nog icke heller af lagstiftaren afsedd. Var främlingen okänd
och undandrog sig att uppgifva namn eller hemort eller hvad eljest hörde till
nödig upplysning, eller förekom skälig anledning, att han gjort osann uppgift, så
ägde jämlikt Kungl. förordningen den 21 september 1860 polismyndigheten, där
ej förhållandet genast kunde utredas, att häkta den okände och öfverlämna honom
till Konungens befallningshafvande, som ägde hålla honom i fängsligt förvar, till
dess han blifvit tillförlitligen känd. Men huru Konungens befallningshafvande sedermera
skulle med honom förfara, därom saknades i lag hvarje antydan. Praxis
lär emellertid hafva varit att sådana personer genom Konungens befallningshafvandes
försorg hemsändes.1
Så småningom började man emellertid finna hela den''gällande lagstiftningen
om lösdrifvare och försvarslöse föråldrad och flere kommittéer tillsattes, den ena
efter den andra, för att afgifva förslag till ändrad lagstiftning i detta ämne. Den
sista af dessa kommittéer afgaf sitt betänkande den 31 augusti 1882. Denna
kommitté hade icke förbisett den lucka i den gällande lagstiftningen, som ofvan
blifvit antydd. Vid sidan af sitt förslag till stadganden angående inhemska lösdrifvares
behandling utarbetade därför kommittén ett särskildt förslag till förordning
om utländingar, hvilka såsom lösdrifvare här i riket anträdas. Detta senare författningsförslag
innehåller allenast att sådan utländing må häktas och öfverlämnas
till Konungens befallningshafvande i länet, som, där annat förfarande ej anses böra
äga rum, har att draga försorg om hans befordrande ur riket.
Detta förslag blef icke i oförändrad form gilladt, men kommitténs uttalande
gaf upphof till utfärdande af bestämmelser i ämnet. Detta skedde genom det
ännu gällande kungl. cirkuläret den 28 maj 1886, hvilket innehåller bestämmelser
angående behandlingen af utländingar, som här i landet beträdas med lösdrifveri
eller bettleri. Bestämmelserna äro något olika alltefter belägenheten af det land,
till hvilket den person, om hvars behandling fråga uppstått, står i undersåtlig! förhållande.
Är detta land så beläget, att främlingen kan dit befordras utan att under
vägen behöfva uppehålla sig å annat lands område, må Konungens befallningshafvande
eller öfverståthållareämbetet draga försorg om att personen på lämpligt
sätt varder dit återsänd. I annat fall äfvensom i den händelse att det icke med
full tillförlitlighet kan utredas hvilket land personen tillhör, skall frågan om hans
1 Jfr underdånigt förslag till förordning ang. lösdrifvare m. m. den 31 augusti 1882, pag. 71.
17
behandling öfverlämnas till Kungl. Maj:ts pröfning och personen i afbidan dala
förvaras i häkte. Cirkuläret har icke tillämpning å ryska eller finska undersåtar.
I de fall, dä frågor om utländske lösdrifvares behandling jämlikt förenämnda
cirkulär underställas Kungl. Maj:ts pröfning, plägar Kungl. Maj:t i regel meddela
det beslut, att den häktade personen skall genom Konungens befallningshafvandes
försorg på lämpligt sätt föras utom riket. Vid verkställighet af sådana beslut torde
det vanligaste vara att den häktade förpassas till det land, från hvilket han kommit
till Sverige.
Konventionen den 27 15 december 1860 och Kungl. cirkuläret den 28 maj
1886 innehålla de enda gällande bestämmelser om utvisning ur Sverige af främmande
makts undersåtar.
* *
*
Vid en jämförelse mellan de i Danmark, Norge, Tyskland och Österrike
gällande lagstadganden om utvisning af utländingar och motsvarande bestämmelser
i Sverige torde man icke* kunna undgå att finna de senare i flere afseende!! knapphändiga
och ofullständiga. Bristfälligheterna i den svenska lagstiftningen i ämnet
torde lämpligen kunna sammanföras i tre hufvudpunkter.
1) Stadgande!! om själfva proceduren vid handläggning af ärenden utaf
ifrågavarande art saknas i det närmaste. K. cirkuläret den 28 maj 1886 innehåller
icke några bestämmelser om rätt att häkta utländsk man, som misstänkes
för lösdrifveri, om förfarandet efter häktningen, om förhör i saken inför Konungens
befallningshafvande och förande af protokoll därvid, om formen för meddelande af
Konungens befallningshafvandes beslut, om besvärshänvisning, om fullföljd af talan
mot dylikt beslut o. s. v. I ärenden af den vikt för den personliga friheten, som
ifrågavarande, synas bestämmelser härom icke hafva bort af lagstiftaren lämnas
åsido. 1860 års. konvention innehåller väl såsom ofvan anförts en del bestämmelser
i detta afseende, men dessa äro mycket ofullständiga.
2) Utom i fråga om ryssar och finnar kan utvisning ske endast af lösdrifvare
och bettlare. Att denna inskränkning är oändamålsenlig torde vara uppenbart.
Landsstrykare och dylika individer äro oftast relativt ofarliga, åtminstone om
de jämföras med de internationella yrkesbrottslingarnes klass. Att en person, som
tillhör denna senare kategori, skall efter utståndet straff i Sverige få ostörd vara
kvar i landet för att här fortsätta sitt yrke är en anomali i lagstiftningen, som
kräfver ändring. Visserligen blifva redan nu en del utländingar, som här i landet
dömts till straffarbete, efter utståndet straff omedelbart hemsända, enär de enligt
en ofta något extensiv lagtolkning anses kunna behandlas som lösdrifvare, men af
denna utväg kan man icke i hvarje fall begagna'' sig och kanske icke just där den
bäst behöfdes.
3
t8
3) En utländing, som enligt gällande bestämmelser hemsändts, kan ostraffadt
hit återvända. Här är en lucka i lagstiftningen, som ofta gör hela förfarandet
gagnlöst. Hvad gagnar det t. ex. att förpassa en dansk undersåte från Malmö till
Köpenhamn, om han ostraffadt kan återvända med nästa båt? Den olägenhet, som
denna brist i lagstiftningen medför, har särskildt gjort sig märkbar i fråga om
prostituerade kvinnor af utländsk nationalitet. Huru liderligt och ordningsstörande
dessa än uppträda, kunna de icke drabbas af svårare påföljd än hemsändning, hvarefter
de omedelbart kunna återvända. Det kan därför svårligen undvikas att de
känna sig privilegierade i jämförelse med den inhemska prostitutionen, som i motsvarande
fall äfventyrar långvarig frihetsförlust. I Stockholm har det ofta inträffat,
att danska och finska kvinnor i sådana fall gång på gång ostraffadt gäckat de
svenska myndigheterna genom att, sedan de hemsändts, omedelbart återvända.
Stundom har sålunda uppstått en ciremfas vitiosus, som räckt i åratal. Äfven på
andra orter i riket har man konstaterat, att prostituerade kvinnor från grannländerna
allt för ofta'' söka tillfälle att utöfva sitt lastbara yrke här i landet. 1
1 Jfr min berättelse om handhafvandet af reglementeringen i Göteborg, redogörelsen för förfarandet
vid reglementeringen i Malmö och Hälsingborg. Del IV sid. 75—76, 101 och 105.
Stockholm i november 1906.
REDOGÖRELSE
FÖR »TYSKA SÄLLSKAPETS FÖR
BEKÄMPANDE AF KÖNSSJUKDOMARNA»
TREDJE KONGRESS I MANNHEIM
DEN 24 OCH 25 MAJ 1907
AF
J. E. JOHANSSON och MAGNUS MÖLLER
STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG
3
Den sexuella frågan står för närvarande på dagordningen i flere länder, men
ingenstädes har under sista åren detta problem blifvit så flitigt, mångsidigt och ingående
diskuteradt som i Tyskland. I tal och i skrift, på möten, i tidskiiftei odi
broschyrer har ett årligen allt större antal män och kvinnor, läkare, pedagoger,
rättslära och andra tagit till orda i denna fråga. _ •
Könssjukdomarnas härjningar bland storstädernas befolkning, ej minst bland
dess bildade lager, har af sexualproblemet gjort en brännande social fråga, som med
växande styrka kräfver sin lösning.
Bland åtgärder ägnade att förebygga dessa sjukdomars förvärfvande och spridande
har ungdomens upplysning af många ansetts vara en af de viktigaste.
Men om man var ense om målet, ungdomens upplysande och varnande, så
rådde den fullständigaste förbistring i fråga om sättet. Huru bör upplysningen
meddelas, af hvem och vid hvilken tidpunkt? Därpå gåfvos de mest skiljaktiga
svar allt efter olika världsåskådning och lifserfarenhet. Ett enande af de skiftande
och ofta alldeles motsatta uppfattningarna, ett samförstånd för vinnande
af ett gemensamt program för ungdomens uppfostran i sexuella ting syntes ännu
för helt kort tid sedan knappt tänkbart. Det blef därför ock för mången en stor
öfverraskning att ett sammanböjande af hittills skiljaktiga meningar kom till uttryck
å Mannheimkongressen, hvarigenom grundlinjerna till ett enhetligt praktiskt uppljs
ningsprogram
nu börja tydligt framträda.
Det positiva kongressresultatet innebär emellertid intet öfverraskande för den
som uppmärksamt följt »tyska sällskapets för könssjukdomarnas bekämpande» verksamhet.
Ehuru stiftadt af tre specialister på hud- och könssjukdomarnas område,
Neisser, Lesser och Blaschko, 1902, har detta sällskap allt ifrån sin början haft
den möjligast breda anläggning och haft till syfte att till gemensamt arbete samla
alla för sexualspörsmålet intresserade män och kvinnor. Detta har ock lyckats genom
ett fördomsfritt, målmedvetet och ihärdigt förarbete. I sällskapets båda tidskrifter
(»Mitteilungen» och »Zeitschrift») hafva alla skiftande meningar opartiskt fått komma
till uttryck och bryta sig mot hvarandra. På möten och kongresser har ett personligt
sammanträffande mellan vänner och motståndare kunnat äga ruin, h\ arigenom
4
månget missförstånd kunnat undanröjas och ett förstående af olika uppfattningar
möjliggöras. Genom bildande af dotterföreningar har efter hand i flertalet tyska
städer uppstått ortsgrupper, hvilka hvar och en inom sitt område verkat för upplysnings
spridande, sexualmoralens höjande, könssjukdomarnas bekämpande.
Upplysningsarbetet har ingalunda stannat vid teoretiska förslag och mötesuttalanden.
Man har tagit praktiskt itu med ungdomens upplysning på olika sätt,
i skrift och muntliga föredrag. Sedan omkring fem år erhålla de unga studenterna
vid sm inskrifning vid universitetet ett af en hel del universitetsprofessorer undertecknadt
flygblad med upplysning och varning mot könssjukdomarna. Andra af
»tyska sällskapet för könssjukdomarnas bekämpande» utgifna flygblad, ett för män,
ett för kvinnor, ett för föräldrar, hafva genom sjukkassornas bemedling, äfvensom
vid diskussionsmöten o. s. v., i flere miljoner exemplar spridts bland befolkningens
alla lager. På kultusministerns förordnande hållas numera sexualhvgieniska föreläsningar
för studenter af alla fakulteter; vissa studentföreningar föranstalta själfva föredragsaftnar
öfver detta ämne. Sedan 1904 har på enskildt initiativ s. k. abiturientföredrag
hållits i ett flertal skolor strax före den muntliga afgångsexamen. Vid en
del af dessa abiturientföredrag voro ynglingarnas föräldrar närvarande, vid andra
icke. Äfven enbart föräldraaftnar med föredrag och diskussioner hafva anordnats
1 ett BerIlnläroverk gjordes under 1906 försök att äfven åt ungdomen i gymnasiets
tva högre klasser meddela sexuell undervisning genom en läkare (dr Furstenheim).
Man valde därvid formen af en kurs i hälsovårdslära. Inom ramen af tio allmänt
biologisk-hygieniska föreläsningar infogades en, som hade till föremål sexualfrågan,
hvilken dymedels kunde mera otvunget och naturligt afhandlas. I anslutning till
en kort anatomisk-fysiologisk inledning omnämndes de faror, som ett missbruk och
ett förtidigt bruk af organen medför. Vidare redogjordes för de smittosamma könssjukdomarna
och dessas följder, framför allt vid försummad och oriktig behandling
Detta undervisningsförsök utföll till föräldrars och lärares fulla belåtenhet, lärjungarnas
hållning var värdig och allvarlig och de uttalade sin djupa tacksamhet för hvad
de fått veta. Liknande kurser komma därför att för framtiden upprepas.
Det var sålunda efter grundliga förstudier och praktiska förberedelser som
ämnet sexuell pedagogik ensamt gjordes till föremål för en kongress i Mannheim
i maj detta år. De inledande föredragen hade anförtrotts åt lärare, läkare eller
andra, som genom författar- eller praktisk verksamhet inom undervisningens område
hunnit sätta sig väl in i frågan. Den stora församlingssalen i »Rosengarten» var
till sista plats fylld af män och kvinnor från alla delar af tyska riket. Af icke
tyska länder hade, utom Sverige, äfven Danmark och Ungern sändt representanter.
5
Badens undervisningsminister, staden Mannheims öfverborgmästare och dess riksdags-''
man, äfvensom representanter för flertalet tyska förbundsstater deltogo i förhandlingarna,
hvilka leddes åt »tyska sällskapets för könssjukdomarnas bekämpande» generalsekreterare,
dr Blaschko. Särskildt den preussiske regeringsrepresentanten deltog
flitigt i diskussionen, upplysande, sammanfattande, en och annan gång medlande.
Han meddelade, att kultusministern med allra största intresse följde den sexuella
upplysningsrörelsen, men afvaktade ett fast formuleradt program, innan praktiska
reformer kunde ifrågakomma.
Anmärkningsvärda voro det intresse och den sakkunskap, den letoiiska öfning
och skicklighet, med hvilka kvinnorna deltogo i förhandlingarna. Bland kongressens
många utmärkta föredrag var fru Krukenbergs (moderns och hemmets uppgift) ett
af dem, som otvifvelaktigt gjorde det djupaste intrycket. Med beundransvärd klarhet
och saklighet, enkelt, naturligt och vackert skiljde hon sig från sin uppgift.
Regeringsrepresentanten för Hannover gaf ett uttryck för mångas mening, då han
framhöll, hurusom genom vår allvarliga sträfvan att lösa sexualproblemet känslan och
det estetiska sinnet fördjupas, det språkliga uttrycket riktas och förfinas: »ett sådant
föredrag som fru Krukenbergs hade för tjugo år sedan varit en omöjlighet».
Diskussionen var lugn och saklig. Blott en gång, när prostitutionen och dess
reglementering kom på tal, höllo sinnena på att komma i jäsning. Likaså vid ett
par andra tillfällen, då religiösa och konfessionella moment indrogos i debatten.
När sålunda en talare (Foerster), i ett för öfrigt utomordentligt vältaligt anförande,
ville gentemot den moderna »naturalistiska upplysningsriktningen» häfda religionens
betydelse såsom uppfostringsmedel, fick han omedelbart det svaret (fru Fiirth),
att" sedan nu kyrkan i snart. 2000 år haft skolan ensam i sin hand och med ett
resultat, som vi alla känna, så vore det på tiden att försöka andra vägar. När
en katolsk lärarinna uttalade sig emot att inför klassen afhandla så ömtåliga ämnen
som de sexuella och förordade ett mera individualiserande tillvägagångssätt, hördes
utrop sådana som: »detta är medeltid!» »Hon vill ha in bikten äfven i skolan!»
o. s. v.
Om vissa grundprinciper och förslag var man emellertid, såsom redan antydts,
i hufvudsak ense:
1. Det ideala vore, om hemmet kunde meddela den grundläggande sexuella
upplysningen, om alltså alla föräldrar vore i stånd att lugnt, sanningsenligt,
sakkunnigt och i en barnets ålder och utveckling motsvarande form besvara alla
dess frågor angående lifvets och människans tillkomst.
2. Målet måste bli att af den tillväxande generationen utbilda sådana fäder
och mödrar.
3. Under nuvarande förhållanden kan emellertid hemmet blott undantagsv is på
ett ändamålsenligt sätt upplysa barnet om sexuella ting. Skolan får därför åtaga sig
uppgiften.
6
4- Men ännu saknas lärare, som äga nödiga insikter och speciell skolning
för att kunna med behörig auktoritet och takt vägleda de unga på detta ömtåliga
område. Sexuell pedagogik måste därför ingå såsom ett led i den pedagogiska
undervisningen i lärare- och lärarinneseminarierna.
5. Den nuvarande generationen föräldrar och lärare böra undervisas genom
muntliga föredrag (föräldraaftnar, lärarkurser) och tryckta skrifter.
6. I skolan anknyter sig meddelandet af det nödiga sexuella vetandet mest
otvunget och naturligt till undervisningen i naturvetenskap, hvarvid läraren med
tillhjälp af planscher och preparat kan allt efter barnens utveckling mer eller mindre
i detalj förklara könslifvets elementära fenomen, såsom växternas och djurens befruktning,
fröets och fostrets utveckling, det senares födande, ungarnas uppfödande
o. s. v. På frågorna om själfva könsakten, om könslifvets förvillelser äfvensom
om könssjukdomarna bör i folkskolan ej ingås, åtminstone ej i gosskolorna.
7. I de högre läroverkens högre klasser, äfvensom i fortbildningsskolor, bör
däremot i sammanhang med en föreläsningskurs i hälsolära, som helst gifves af en
läkare, icke blott meddelas en allmän anatomisk-fysiologisk undervisning om könslifvet,
utan äfven hänvisas på vikten af könslig afhållsamhet och renlighet samt på
könssjukdomarnas uppkomstsätt, förlopp och läkningsbetingelser.
8. Benägenhet för sedliga förvillelser kunna minskas och neutraliseras genom
förbättrad kroppslig hygien (mera plats för friluftsöfningar, slöjd i folkskolan)
och framförallt genom viljans och karaktärens öfvande och odling (inpräglande af
känsla af ansvar, aktning för kvinnan, för moderskapet, vädjan till det »heroiska»
i gossesinnelaget, afledning genom härdande öfningar, sociala och konstintressen
m. m.).
Hemmet såsom sexuell uppfostrarinna, det är målet, till hvilket vi måste
komma. Modern har barnet längst i sin hand och detta just under de första
lefnadsåren, hvilka äro de för uppfostran betydelsefullaste. Hon bildar de grundläggande
. föreställningarna hos barnet. Lägger hon en god, på sanningen fotad
grund, så är det lätt att senare därpå bygga vidare. Ungdomen bör nämligen få
veta sanningen från första barnaåren. Det är oriktigt att först inplanta sagor och
falska föreställningar och låta dessa gro fast. Därigenom riskerar man, att barnet
från annat håll får veta, att moderns upplysningar voro osanna, det blir kanske
utskrattadt af kamraterna och blir då förstämdt och misstroget gentemot moderns
berättelser. Emedan det förlorat något af sin naivitet, undviker barnet hädanefter
att komma med frågor öfver sexuella ting. Eller om det ännu frågar, så passar
det noga på hvarje litet dröjande med svaret, hvarje litet försök till undvikande
7
cell om det märker något sådant, styrkes det i sin förnimmelse af att det här
måste gälla något hemlighetsfullt, något otillåtet eller fult. Förtroendeförhållandet
mellan moder och barn är rubbadt. Den naiva, rena känslan inför enhvar naturlig
händelse har grumlats. Vördnaden för fortplantningens under, äfvensom den naivt
rena glädje barnet borde känna öfver att en gång hafva varit på ett så underhalt
sätt förenad med modern tages på ett oskickligt sätt il rån detsamma. Det är
emellertid endast den grupp af sexuella föreställningar, som berör frågan om barnets
tillkomst, som det till en början gäller. Umgänget mellan könen bör man ännu
på länge icke komma in på.
Alltför radikalt behöfver man för ötrigt icke gå tillväga. Man kan mycket
väl tala om storken eller om ängeln, som kommer med de små barnen, men alltid
som om eu saga. Man skall tydligt skilja mellan sagoberättelsen och verkligheten,
som ju egentligen är långt mera sagoartad och fängslande för barnet än
storken. I anknytning till tillfälliga iakttagelser inom växt- eller djurriket kan man
helt omärkligt låta barnet draga slutsatser angående människan. Liksom sädeskornet
i jorden slumrar människofröet i moderns sköte och växer och utbildar sig
därinom, tills det är nog utveckladt för att komma i dagsljuset. Ju naturligare
man talar om detta och annat liknande, desto mindre skall barnet grubbla och
forska. »Att utgöra ett litet stycke af modern» är för barnet en helt angenäm
tanke. Att det icke är en småsak att inom sig skydda ett barn, ända tills det
är fullständigt lifsdugligt, att modern före och under födelsen har smärtor och
lidanden, att hon är utsatt för öfveransträngning och sjukdomsfara, allt detta fattar
hvarje barn utan många ord. Och där det gäller sjukdomsfara, där skämtar oc
skrattar man ej. Mycket är vunnet om barnet — och här gäller det äfven barn
i skolåldern — erfar en skonande medkänsla med hvarje moder, människa eller
djur, vid ett barns födelse. Att höra att det är något skönt att gifva ett barn
lifvet, gläder ett barn. Om till följd af sådana intryck hos flickor och gossar en
önskan väckes till lif att själf en gång äga barn, möjligast vackra och sunda barn,
så kan detta, ej minst för gossar, framdeles hafva en bevarande och lyckobringande
kraft. __ * . o
Alltså, absolut sanna måste vi vara gentemot barnet, så att det ej såsom nu
kommer på den fula tanken, att de vuxna hafva dåligt samvete, genera sig att tala
om huru och hvarifrån barnen komma. Endast sålunda kunna vi, utan risk att
skada, senare lära dem att akta på varningar, hvars egentliga innebörd de ännu ej
behöfva fullt förstå.
Man bör nämligen äfvenledes tidigt varna för hemliga laster, men äfven detta
mera tillfälligtvis, när tillfälle bjuder sig, utan att på något särskild! sätt ändra ton
eller min, och utan att använda uttryck sådana som synd, oanständighet eller liknande.
Ett alltför utförligt varnande skulle nämligen lätt kunna störa barnets naivitet
och reta dess nyfikenhet. Om man lägger alltför stor tonvikt på den sexuella
8
upplysningen, så märker nämligen barnet, hvilken betydelse detta område har för
oss> hvllket vore ett svårt uppfostringsfel. Könslifvet är blott en del bland många.
Att i ifvern sätta könslifvet och upplysningar därom i medelpunkten af våra uppfostringsomsorger
vore att skadligt ingripa i den sunda normala utvecklingen. Ehuru
man icke får gå ur vägen för barnets frågor, äro alla långrandiga förklaringar ändamålsvidnga.
Ett alltför envist frågande förebygges genom ett omärkligt glidande
öfver till annat samtalsämne. Stegvis, vid sig bjudande tillfällen, meddelas en upplysning
nu, en annan då, alldeles som vid annan uppfostran i hemmet.
Det ligger fara uti att för tidigt och för omständligt genom tal eller skrift
röra vid frågorna om könslifvets förirringar, om könssjukdomarna, om prostitutionen.
Under gossens utvecklingsålder hänvisar man vid något lämpligt tillfälle på, att hans
kropp nu håller på att utbilda de krafter och de organ, medels hvilka han en gång
själf skall komma att få afkomma, man upprepar varningen för dessa organs missbruk
och låter honom förstå att, om det skulle vara något som oroar honom, må
han öppet tala därom med föräldrar eller lärare. Att i hemlighet och med hvem
som helst tala om dessa allvarliga ting vore ett tecken på ett orent sinnelag.
En tid kommer dock, om ej förr så när sonen lämnar hemmet, då han
måste direkt varnas för de nyss antydda sexuella farorna. En och annan är tillgänglig
för etiskt-religiösa intryck. En och annan kan hållas tillbaka genom vämjelse
för det låga och gemena. Återhållsamhet från alkohol är en utomordentlig hjälp.
En riktig upplysning, eventuellt genom t i lämplig skrift, ett »flygblad», om farorna
för hälsa och framtid samt ett hänvändande'' af tanken på en kommande hustru och
blifvande barn är väl det starkaste skyddet. Detta under förutsättning att ynglingen
i hemmet haft sådana exempel för ögonen, som hos honom närt sträfvan att nå en
liknande sammanlefnadens lycka. Här såsom alltid verkar handling ojämförligt mera
än ord.
Unga flickor, som stanna i föräldrahemmet eller anförtros i säkra händer, behöfva
inga detaljmeddelanden om könssjukdomar, prostitution o. d. Har man alltifrån
första barndomen på ett naturligt och öppet sätt talat om människans tillblifvelse,
så är det nog att vid inträdande menstruation förklara denna såsom ett
naturens sinnrika tillvägagångssätt för att ur kroppen afskilja ämnen, hvilkas egentliga
betydelse står i samband med danandet af ett nytt lefnadsväsen. Sundhet och
renhet äro af största vikt ej blott med hänsyn till möjligen blifvande äktenskap
och barn, utan äfven för individens egen skull. Penning- och försörjningsäktenskap
är en synd mot naturen, en förnedring för lifvet. Den kvinnliga ungdomen bör
ock få veta, att ett otuktigt lif från mannens sida före äktenskapet är en orsak till
många hustrurs och barns sjuklighet.
Vägen till en föi vårt folk hälsosam utveckling går icke i riktning af fria,
vilande könsförbindelser. Sådana hafva, äfven om man bör mildt bedöma det
9
enskilda fallet, ännu icke medfört lycka åt något tolk. Endast genom ökad viljekraft
och ansvarskänsla hos de uppväxande männen och kvinnorna går vägen till ett
folks fortbestånd och allt högre utveckling.
Emedan den nuvarande föräldragenerationen blott undantagsvis är i stånd att
kunna gifva sina barn den lämpliga undervisningen i sexuella ting, så måste skolan
öfvertaga uppgiften. Hvad då först angår folkskolan, så är utan vidaie klart att,
enär barnen lämna denna redan vid en ålder af 14 eller 15 år, frågorna om det
oregelbundna könsumgänget, om prostitutionen och könssjukdomarnas faror endast
undantagsvis och med största urskiljning böra komma på tal inom folkskolan. Ett
ingående på dessa saker bör hvad gossarna beträffar uppskjutas till fortsättningsskolan.
Något annorlunda ställer sig saken i fråga om flickorna. Gossen utvecklar
sig småningom till man, men hos kvinnan sker öfvergången från barn till jungfru
mera plötsligt. Ett stort antal af flickorna antaga omedelbart efter lämnandet af
skolan någon tjänst eller arbeterskeställning. De betraktas och behandlas icke
längre såsom barn, nyss komna ur skolan, utan såsom färdiga könsväsen. De
måste alltså redan vid lämnandet af folkskolan och hemmet klart och allvarligt upplysas
om de faror för hälsa och framtid 40111 ett obetänksamt könsligt hängifvande
kan medföra. Ett kortfattadt »flygblad;) Kan härvid göra god tjänst.
Målet för folkskolans positiva arbete i fråga om det sexuella bör vara att
höja tanke och tal om sexuella ting ur lystnadens och genienhetens pöl, ur pryderiets
och hyckleriets dimma upp till det naturligas, själfklaras och oskyldigas nivå.
Härför erfordras först och främst att det hittills gängse hemlighets-, nedtystnings- och
skamsenhetssystemet lämnar plats för den uppriktigaste öppenhet. Saker, som läraren
inför klassen offentligt och lugnt afhandlar, förlora den retelse af något hemlighetsfullt,
förbjudet, fantastiskt, exalterande eller skamligt och oskickligt, som de eljes så
lätt få.
Det sexuellas anatomi och fysiologi bör inordnas såsom ett led i läroplanen
och behandlas på samma sätt som matsmältningen, andningen o. s. v. Det
sexuella är blott ett kapitel i naturläran, likvärdigt med de andra och får i
folkskolan icke göras till föremål för särskilda högtidliga föredrag eller skrifter.
Deklamation och sentimentalitet vore minst lika olämpligt i fråga om fortplantningens
process som i fråga om ämnesomsättningens.
Lärostoffet bör fördelas på alla årskurser af botanik- och framförallt zoologiundervisningen
och kan därvid indelas på t. ex. följande sätt:
1. Föräldrarnas förutseende omvårdnad för den väntade afkomman. (Fåg -
lamas bobyggnad; reptilernas, amfibiernas, fiskarnas uppsökande af lämpliga lekplatser,
åtskilliga insekters insamling af näring för det kommande ynglet m. in.)
2. Befruktningen. (Blomväxternas lian- och honorgan och det för befruktning
nödvändiga sammanträffandet af könsprodukterna. Fiskarnas mjölke och rom
(»yttre befruktning»). Reptilers och fåglars ägg med dessas särskilda, skyddande
ägghinnor, hvadan befruktning genom en könsakt hos dem helt naturligt måste ske
före dessa ägghinnors anläggning (»inre befruktning»). Vid inre. befruktning erfordras
särskilda fortplantningsorgan. Att ingå på detta organs speciella anatomi
och fysiologi ligger utom skolundervisningens ram).
3- Äggets utveckling till embryo. Medels teckningar och planscher åskådliggöres
celldelningen och uppkomsten af väfnader, äfvensom dessas tillväxt; det
inom moderkroppen sig utvecklande embryots sammanhang med moderns blodomlopp
förtydligas.
4. Födelsen, lämnandet af ägghinnoma. Det tillstånd, i hvilka olika djurgruppers
ungar skåda dagens ljus är mycket växlande. Insekterna och amfibierna
erbjuda de mångfaldigaste exemplen härpå. Födelsen består i ett lösande af ungen
från moderorganismen, ett afstötande af embryonalorganen samt inträdande af själfständig
andning. Därvid är modern i fara och har svåra smärtor. Exempel på
moderskärleken hos olika djurarter.
5. Den postembryonala utvecklingen eller ungarnas uppfostran till inträdande
könsmognad. Detta kapitel omfattar den efter lämnandet af ägghinnorna följande
utvecklingen, hvilken hos däggdjur och fåglar, äfvensom hos enstaka arter reptilier,
amfibier, fiskar, insekter, spindlar och kräftdjur äger rum under föräldrarnes, ibland
samhällets ledning. Föräldrarna rengöra, nära och värma, undervisa och tukta ungarna,
försvara dem mot fiender, hvarvid de ofta få sätta till lifvet. Uppmärksammas bör
att vissa organ, t. ex. tänderna, anläggas långt innan de tagas i bruk och utvecklas
helt långsamt. På samma sätt fortplantningsorganen, hvilka utveckla sig sist af alla
organsystem. Mellan börjande utveckling och funktionsduglig mognad ligger en
lång period af stilla kraftsamling.
Om sexualundervisningen på detta sätt från början och alltjämt hålles på
ett plan af fördomsfri och oskyldig objektivitet, så kommer lärjungen helt visst förr
eller senare med frågor beträffande speciellt människans sexuella förhållanden. Svaret
blir öppet och i motsvarighet till de dittills vunna insikterna på området. Men,
såsom redan framhållits, själfva könsakteri äfvensom könsförvillelser kunna inom
folkskolan icke gärna bli föremål för offentlig behandling. Vid de senare har
läraren att hänvisa till föräldrarna och läkaren.
Ehuru sålunda den mera systematiska undervisningen om sexuallifvet i naturen
hör till naturlärans område, så utesluter detta alls icke, att det därjämte inom öfriga
undervisningsfack, religion och etik, historia, litteratur o. s. v. på ett naturligt sätt
talas om hithörande ting. Härvid spelar gifvetvis lärarens personlighet en mycket
betydande roll. Hvad den ene helt lugnt och allvarligt kan meddela, kan den
andre icke vidröra utan att genast disciplinen hotar att rubbas.
I läroplanen måste ett visst minimum åt sexuell undervisning fastställas, men
dugliga och taktfull lärare böra äga att själfva afgöra gränserna för hvad som för
den ena eller andra åldersklassen bör meddelas.
För utbildning af kompetenta lärare fordras, att sexualpedagogik infot es såsom _
del af den pedagogiska undervisningen i seminarierna. En systematisk och grundlig
undervisning i djurvärldens och människans sexualitet bör meddelas i sammanhang
med naturläran, men undervisningen i sexualpedagogik bör öfverlämnas åt läraren i
pedagogik. Sexuell hygien och patologi bör meddelas af en läkare. Ett särskildt
område blefve ungdomens sexualitet, som kunde förläggas till kapitlet om fel och
lyten hos barn.
Undervisningsprof borde fordras för praktisk kompetens. En ung lärare ägnar
sig väl endast undantagsvis för att meddela undervisning i detta ämne, hvartill
fordras en viss mognad och lifserfarenhet, stor takt och pedagogiskt lugn.
I de högre läroverken blir anordnandet af den allmänna anatomiskt fysiologiska
undervisningen i sexuallifvet i sina hufvuddrag detsamma som i folkskolan. Men
emedan de högre klassernas lärjungar, som befinna sig i en ålder af 16 till 18 år
och däröfver, isynnerhet i de större städerna otvifvelaktigt äro utsatta för sexuella
retelser och förvillelser, om hvilkas faror de äro i okunnighet, så behöives för dem
särskilda kurser i könslifvets hygien och patologi. Dessa böra meddelas af pedagogiskt
bildade läkare eller af hygieniskt skolade lärare, helst inom ramen af en
allmän undervisning i hälsolära. Ty äfven nu får det sexuella icke särskildt
framhållas, icke göras till föremål för högtidliga åtgärder. Det bör afhandla
såsom ett led i allmän hälsovård. Onödig och olämplig är en ingående beskrifning
af könsakten äfvensom en framställning af profylaktiska medel. Däremot böra
framhållas farorna af organens förtidiga och oändamålsenliga bruk, vikten af renlighet
samt könssjukdomarnas vådor. Dessa sjukdomars uppkomstsätt, hufvudkännemärken,
förlopp och läkningsbetingelser böra framställas klart, men utan öfverdrift. Det
bör varnas för gängse fördomar och missuppfattningar, sådana som att afhållsamhet är
något omanligt eller till och med hälsoskadligt, att densamma skulle leda till hudutslag
o. s. v., eller att organen vid icke-bruk skulle förlora i alstringsduglighet m. m. Mål att
eftersträfva äro afvelsamhet, renlighet, nykterhet. Skulle någon trots alla goda
föresatser ändå råka i olycka, så vände han sig ofördröjligen till sakkunnig läkare.
Vägarna för viljans riktning och stärkande anvisas i enlighet med hvad längre fram
nämnes om hygien och dietetik. Föreläsningen kan fullständigas genom hänvisning
till eller utdelning af någon lämplig litteratur i ämnet.
Undervisningen må äga rum i närvaro af skolans ledare eller klassföreståndaren.
Så länge ännu icke sexuell undervisning stadgats såsom ingående i läroplanen,
utan blott är fakultativ, böra föräldrarna förut underrättas om saken.
Vid dessa föredrag är icke blott innehållet utan äfven formen af vikt. De
böra vara väl förberedda. Klart är att allt efter den föredragandes personlighet
föredragen sinsemellan kunna vara mycket olika. Den ena talar mera till sina
åhörares förstånd, den andra ingår mera i etiska, estetiska eller religiösa betraktelser.
Om vid den sistantydda framställningsarten blott därjämte det nödiga faktiska kunskapsmaterialet
meddelas, så kan åhörarnas behållning i bägge fallen bli lika tillfredsställande.
Ungefär på liknande sätt som i gymnasiet kan sexuell undervisning anordnas
i fack- och fortbildningsskolorna, äfven här i form af en allmän hygienisk undervisning,
helst af en läkare. I sådana fortsättnings-, fack-, eller yrkesskolor, i Indika
samariterkurser meddelas, kan undervisningen i sexuell hygien och patologi lämpligen
anknytas till dessa.
Den moderna sexuella hygienens och dietetikens mål är icke att asketiskt
undertrycka könsdriftens naturenliga utveckling, utan att leda den in på normala, af
naturen föreskrifna banor och att bibehålla den i dessa.
Medlen härför gå ut på karaktärens bildande, på personlighetens koncentrering,
på ett väckande och stärkande af den sedliga viljan. De äro af dels kroppslig,
dels andlig art.
Genom härdande kroppsöfningar, måttfull sport, simning, skidlöpning, folk-,
och ungdomslekar, m. m. stärkes viljans herravälde öfver kroppen och dess behof.
Af stor betydelse är ock att vänja ungdomen vid själfverksamhet, d. v. s. att redan
under skoltiden vara icke blott receptiv utan ock produktivt verksam. En modem
pedagogisk rörelse går därför ut på att omvandla en alltför exklusiv »vetandets» skola
till en »kunnandets» skola. Därigenom öppnas möjligheten för att allt efter olika
13
individualiteter utfylla den lek- och tvångsarbetsfria tiden med privata sysselsättningar,
t. ex. eftergörande af enklare fysiologiska, fysikaliska eller kemiska försök,
framställande åt enklare apparater och verktyg, slöjd, teckning, vandringar med botaniskt,
zoologiskt, topografiskt eller estetiskt syfte o. s. v.
Ett förebyggande medel af allra största betydelse är naturligtvis afhållsamhet
från alkohol.
Gentemot den bland manlig och kvinnlig ungdom så vanliga onanin, är det
lika olämpligt att af slapphet eller pryderi sluta ögonen, som att med öfverdrifven
ängslighet utmåla de förmenade förskräckliga följderna. Genom det sistnämnda
skapas talrika hypoköndriska olyckliga. Om missförhållandet ej låter sig rätta genom
föräldrars eller målsmäns lugna och måttfulla varningar och genom en hygienisk
lefnadsordning, så bör hänvisas till läkaren.
Såsom afledande och karaktärsbildande faktorer af andlig art spela konst och
litteratur en mycket stor roll. Uppfostran till estetisk uppfattning af konst är på
samma gång en uppfostran till en sedligt högre ståndpunkt. Äfven dikt och konstverk,
däri kärleken spelar en roll äro, förutsatt dock att verken andas kyskhet och
sundhet, för den mognare ungdomen ej blott tillåtliga, utan sundt utvecklande, i
det att de vaknande känslorna därmed ledas in i normala banor. Däremot äro
heta, lidelsefulla kärleksskildringar gifvetvis olämpliga, enär de gå vida utöfver barnets
erfarenhetssfär och de kunna skada genom att väcka ännu slumrande sexuella
förnimmelser. Skildringar af sjukliga, perversa lidelser, så vanliga i modern litteratur,
äro en mycket farlig kost för unga människor.
Mycket har talats och skrifvits i fråga om det nakna i konsten och dess
betydelse i uppfostran.
Emedan en sexuell uppfostran, i den syftning som häröfvan angifvits, går
ut på att från början och alltjämt vänja ungdomen att finna naturliga ting naturliga,
att betrakta vår kropp i dess helhet såsom något i sig fullkomligt och odelbart,
vid hvilken intet i och för sig skamligt låder, så är det antagligt att en sålunda
uppfostrad ung människa betraktar det nakna i konsten med naivt lugn, alldeles
ostörd af sinnliga förnimmelser. Och omvändt bör betraktandet af det konstnärligt
nakna vara ägnadt att höja det sexuella tänkandet till en högre och renare
sfär.
Det ofvananförda torde vara det hufvudsakliga af de principer och förslag,
hvarom i kongressen inga nämnvärda meningsskiljaktigheter kommo till uttryck och
som sålunda bilda grundlinjerna till framtidens program för sexuell uppfostran.
34
Kongressresolutionen erhöll följande lydelse:
»Tyska sällskapet för könssjukdomarnas bekämpande anser i den hotade folksundhetens
intresse en grundlig reform af sexualpedagogiken för oeftergiflig. För
denna uppgift måste hem och skola i lika mån bidraga: hemmet- genom att anvisa
större rum än hittills åt kroppens stålsättande och härdande samt genom att
på det vetgiriga barnets fråga efter lifvets uppkomst lämna ett det barnsliga förståndet
motsvarande, men alltid sanningsenligt svar — skolan genom att likaledes,
jämte den rena förståndsundervisningen, låta kropps- och karaktärsbildningen
komma till rikare utveckling, samt genom att i skolundervisningens ram inordna upplysning
om könslifvets elementära fakta. Vid tidpunkten för könsmognaden bör
tillkomma upplysning om könslifvets faror och varning för könssjukdomarna. Den
sexuella upplysningen kan i skolan tillgodoses genom att inordnas inom undervisningen
i naturlära, dock erbjuder äfven historie-, religions- och litteraturundervisningen
tillfällen att på ett fördomsfritt och vetenskapligt sätt ingå på frågor inom
sexuallifvet. En systematisk undervisning är emellertid ej lämplig så länge ännu
ej lärarna och föräldrarna själfva äga förutsättningar därför. Första uppgiften blir
därför: undervisning af nu tjänstgörande lärare genom lärarkurser, af blifvande lärare
i seminarierna och af föräldrar genom föräldraaftnar och skrifter. Dock bör äfven
ofördröjligen den könsmogna ungdomen i de högre läroverkens högre klasser, i
fortbildningsskolor o. s. v. erhålla upplysning inom ramen af en allmän hälsovårdsundervisning
genom pedagogiskt bildade läkare eller hygieniskt skolade lärare.»
Stockholm i juli 1907.