UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE
Statens offentliga utredningar 1918:4
UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE
ANGÅENDE
ÅTGÄRDER FÖR MOTARBETANDE
AF DE SM1TTOSAMMA KÖNSSJUKDOMARNAS
SPRIDNING
AFGIFVET AF *
DEN AF KUNGL. MATT DEN 6 NOV. 1903
FÖR ÄNDAMÅLET TILLSATTA KOMMITTÉ
I
FÖRSLAG OCH MOTIV
STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
INNEHÅLL.
DEL I.
Sid.
SKRIFVELSE TILL KONUNGEN 9
FÖRSLAG
Förslag till lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma könssjukdomar.
................................;................................................................................ 15
Förslag till ändrad lydelse af §§ 3, 3, 6 och 28 i lasarettsstadgan den 18
oktober 1901 ............................................................................................... 26
Förslag till ändrad lydelse af §§ 7 och 13 i sjukstugestadgan den 18
oktober 1901 ........................................................................................................ 28
Förslag till ändring i instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården
inom visst område anställde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten,
den 31 oktober 1890............................................................................ 29
Förslag till ändrad lydelse af § 3 i förnyade instruktionen för medicinalstyrelsen
den 31 december 1900....................................................................... 30
Förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa delar af 14 och 18 kap.
strafflagen ................................................ 31
MOTIV
A. Allmän motivering
Inledande öfversikt........................................................................... 37
1. De smittosamma könssjukdomarna .............................................................. 37
Historik ..................................................................................................... 37
De särskilda sjukdomarnas allmänna natur m. m......................................... 39
2. De smittosamma könssjukdomarnas utbredning och ''sociala betydelse ....... 50
Sjukdomarnas utbredning i olika länder ............................................ 50
Sjukdomarnas utbredning i Sverige ................................................................ 52
Sjukdomarnas sociala betydelse...................................................................... 59
4
Sid.
3. Prostitutionen ................................................................................................... 69
Prostitutionens betydelse för de smittosamma könssjukdomarnas spridning 69
Historik ........................................................................................................ 70
Prostitutionens orsaker .................................................................................... 74
Prostitutionens begrepp .................................................................................... 77
Olika slag af prostitution .............................................................................. 79
4. Lagstiftningsåtgärder för hämmande af de smittosamma könssjukdomarna 80
Straffbestämmelser för vissa sedlighetsförbrytelser ........................................ 83
Uppfostringsåtgärder i fråga om sexuellt vanartade minderåriga .......... 84
Allmänprofylaktiska åtgärder ........................................................................... 85
Åtgärder för hindrandet af sjukdomarnas spridning genom äktenskap ........ 86
Straffbestämmelser för utsättande för eller öfverförande af smitta................ 87
Sanitär tvångslagstiftning ................................................................................ 87
5. Abolitionismen.................................................................................................... 96
6. Reformrörelser i Sverige ................................................................................ 102
Omfattningen af kommitténs uppdrag..................................................................... 111
Allmän profylax .......................................................................................... 113
Allmän folkupplysning om de smittosamma könssjukdomarnas natur m. m. ... 113
Underlättad-sjukhusvård ....................................................................................... 119
Underlättad ambulatorisk vård................................................................................ 126
Råd och anvisningar åt köns sjuka patienter ........................................................ 134
Åtgärder för hindrandet af de smittosamma könssjukdomarnas spridning genom
äktenskap.................................................................................................................... 136
Inledning ................................................................................................................ 136
Gällande svensk rätt............................................................................................. 137
Utländsk lagstiftning i ämnet ............................................ 140
Inom Riksdagen framställda förslag i ämnet....................................................... 142
Kommitténs yttrande ............................................................................................... 144
Uppfostringsåtgärder i fråga om sexuellt vanartade minderåriga ............... 153
Inledning ............................... 153
Gällande svensk rätt m. m.................................................................................. 155
Utländsk lagstiftning i ämnet ............................................................................. 156
Kommitténs yttrande............................................................................................ 159
5
Sid.
Bestämmelser af straffrättslig natur ..................................................................... 161
Utsättande för eller öfverförande af smittosam könssjukdom ........................... 16!
Utomäktenskapliga könsförbindelser i allmänhet.................................................. 176
Prostitution.............................................................................................................. 178
Kvalificerade utomäktenskapliga könsförbindelser i öfrigt .................................. 207
Koppleriförfägande m. m........................................................................................ 215
Vissa tukt och sedlighet sårande gärningar ..................................................... 235
Kvacksalfveri ............................................................................................................ 245
Sanitär tvångslag stift ning......................................................................................... 249
1. Inledning................................................................................''........................... 249
2. Åtgärder föranledda af anmäldt fall af smittosam könssjukdom ................ 258
Innebörden i de för vårt land gällande bestämmelser.................................... 259
Undersökning angående lämpligheten af i förevarande hänseende före
skrifna
åtgärder ........................................................................................... 272
Allmän besiktning ...... 273
Enskild besiktning (åtgärder mot anmälda smittokällor m. m.) ............ ... 276
Åtgärder mot könssjuka, som frivilligt sökt läkare, men af denne anmälts
såsom särskildt farliga för smittans spridande........................................ 289
3. Åtgärder mot vissa klasser eller grupper af befolkningen ........................... 305
Villkor för utöfvande af vissa näringsrättigheter ........................................... 308
Ammor och barn ............................................................................................ 310
Sillfiskare ........................................................................................................ 316
Sjöfolk................................................................................................................ 317
Arméns och flottans manskap ....................................................................... 322
I fångvårdsanstalter intagna personer ............................................................. 329
4. Reglementering af prostitutionen .................................................................... 338
Det rättsliga underlaget för reglementeringssystemet i vissa länder ............ 338
Reglementeringssystemets införande och nuvarande tillämpning i Sverige ... 343
Reglementeringen ur sanitär synpunkt............................................................ 351
Undersökning åf reglementeringssystemets inverkan på de smittosamma
könssjukdomarnas frekvens bland befolkningen....................................... 353
6
Sid.
Undersökning af reglementeringssystemets verkningsgrad med hänsyn till
de prostituerade kvinnornas snutt''‘farlighet ........................................... 375
Med reglementeringssystemet förenade sanitära olägenheter .................... 394
Reglementeringen ur juridisk synpunkt............................................................ 396
Reglementeringen ur social synpunkt ............................................................ 398
Reglementeringen ur moralisk synpunkt ....................................................... 399
5. Nyreglementarismen ........................................................................................ 493
Särskilda reformförslag ................................................................................... 403
1 lagstiftning redan genomförda reformer ...................................................... 416
Undersökning angående möjligheten att höja reglementeringssystemets sanitära
värde .................................................................................................. 419
Undersökning angående möjligheten att undanröja reglementeringssystemets
olägenheter .................................................................................................... 425
6. Tillfällig besiktning å personer, som vanemässigt hängifva sig åt lösa
och tillfälliga könsförbindelser (stickprofssystemet)................................... 431
Hithörande förslag och lagstiftning ................................................................ 432
Tillfällig besiktning enbart å osedligt lefvande kvinnor .............................. 440
Systemets sanitära värde .............................................................................. 442
Systemets olägenheter...................................................................................... 443
7. Åtgärder mot personer, som tilltalats eller dömts för vissa slag af brott m. m. 446
Hithörande förslag och lagstiftning ................................................................ 446
De gärningar, som böra föranleda ett sanitärt ingripande ............................ 449
Ofri ga förutsättningar för ett sanitärt ingripande........................................... 450
Systemets sanitära värde .............................................................................. 452
8. Kommitténs förslag till sanitär tvångslagstiftning....................................... 453
Inledning .......................................................................................................... 453
De myndigheter, som hafva att med ifrågavarande ärenden taga befattning 454
Hälsovårdsmyndighet enligt kommitténs förslag ........................................ 456
Sundhetsinspektörer .................................................................................. 458
Ärendenas handläggning hos vederbörande myndighet................................... 462
Förfarandet hos sundhetsinspektören........................................................... 462
Förfarandet hos hälsovårdsmyndigheten....................................................... 475
Talan mot hälsovårdsmyndighets beslut .................................................... 482
7
Sid.
Förfarandet i fråga om häktade m. fl......................................................... 482
Förfarandet vid anmäld persons flyttning till annat hälsovårdsdistrikt m. m. 483
Sekretess i fråga om förfarandet ................................................................ 484
Förslagets fördelar och olägenheter ............................................................... 486
B. Speciell motivering
Förslag till lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma könssjukdomar
.................................................................................................................... 495
Förslag till ändrad lydelse af §§ 3, 3, 6 och 28 i lasarettsstadgan den 18
oktober igoi ........................................................................................................ 5 1 7
Förslag till ändrad lydelse af §§ 7 och 13 i sjukstugestadgan den 18
oktober igoi ....................................................................................................... 520
Förslag till ändring i instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården
inom visst område anställde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten,
den 31 oktober i8go............................................................................ 521
Förslag till ändrad lydelse af § 3 i förnyade instruktionen för medicinalstyrelsen
den 31 december igoo........................................................................ 522
SÄRSKILDA YTTRANDEN
./. Johansson....................................................................................................... 525
Otto Westerberg........................................................................................................ 585
DEL II.
BILAGOR.
Berättelse öfver vid studieresor i vissa främmande länder gjorda iakttagelser
rörande bekämpandet af de smittosamma könssjukdomarna m. m. af Ivar
Andersson, Magnus Möller och Hjalmar von Sydow.
Redogörelse för i vissa länder gifna föreskrifter för motarbetande af de smittosamma
könssjukdomarna af Carl Malmroth.
DEL III.
BILAGOR.
Statistisk utredning angående reglementeringen i Stockholm 1859—1905 af
J. E. Johansson.
8
Undersökning rörande frekvensen af smittosamma könssjukdomar i riket af
J. E. Johansson.
De smittosamma könssjukdomarnas utbredning i Sverige 1822—1906 af J. E.
Johansson.
Statistisk undersökning angående skörlefvande kvinnors lefnadsförhållanden af
A. Lindblad.
DEL IV.
BILÄGOR.
Om de smittosamma könssjukdomarna af U. Mullern-Aspegren.
Om de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande i Sverige m. m. af Carl
Malmroth.
Undersökningar i vissa frågor rörande de smittosamma könssjukdomarna af
Magnus Möller.
Om soutenörväsendet af Hjalmar von Sydow.
Ofversikt af de i vissa länder gällande lagbestämmelser om utvisning af utländingar
af Hjalmar von Sydow.
Redogörelse för »Tyska sällskapets för bekämpande af könssjukdomarna» tredje
kongress i Mannheim den 24 och 25 maj 1907 af J. E. Johansson och Magnus
Möller.
9
Till Konungen.
Genom nådigt bref den 6 november 1903 fann Eders Kung!. Maj:t
godt uppdraga åt en kommitté att verkställa utredning rörande hvilka
åtgärder från samhällets sida borde vidtagas för att på ett humanare
2
10
och tillika verksammare sätt, än för närvarande äger rum, motarbeta de
smittosamma könssjukdomarnas spridning och därefter till Eders Kung!
Maj:t inkomma med det förslag, hvartill samma utredning kunde föranleda;
och förordnade Eders Kungl. Maj:t till ordförande i denna kommitté
landshöfdingen, f. d. justitierådet in. in. Paul Gustaf Waldemar
Isberg och till ledamöter undertecknad Möller, docenten vid Kungl.
Karolinska mediko-kirurgiska institutet, medicine doktorn Edvard Sederholm,
medicine licentiaten Alma Maria Katarina Sundquist, sekreteraren
hos öfverståthållarämbetet in. in. Adolf Hjalmar von Sydow samt undertecknade
Westerberg och Wold.
Uppå därom gjorda underdåniga ansökningar fann Eders Kungl. Maj:t
den 11 mars 1904 godt entlediga undertecknad Möller jämte Sederholm
och Sundquist från berörda uppdrag samt förordnade samma dag medicine
doktorn Carl Bertil Buhre, medicine licentiaten Ellen Beata Elisabet
Sandelin och professorn vid Kungl. Karolinska mediko-kirurgiska institutet
m. in. medicine doktorn Edvard \\ ilhelm Welander att vara ledamöter i
omförmälda kommitté.
Sedan jämväl Buhre, Sandelin och Welander anhållit om entledigande
från berörda, dem meddelade förordnande, fann Eders Kungl. Maj:t den
29 april 1904 godt entlediga dem från uppdraget samt förordnade undertecknade
Andersson, Johansson och Möller, läkaren vid Stockholms stads
och läns kurhus m. m. medicine licentiaten Anders Lindblad samt godsägaren
in. in. Hugo Petrus Percival Tamm att vara ledamöter af samma
kommitté.
Kommittén sammanträdde första gången in pleno den 7 juni 1904.
Sedan kommittén vid detta och följande sammanträden beslutit, att, innan
den inläte sig på närmare behandling af de till dess uppdrag hörande
frågor, skulle till ledning för det kommande arbetet förebringas utredningar
i åtskilliga hänseenden, pågingo dessa utredningar till hösten
1905, hvadan det egentliga kommittéarbetet först då kunde taga sin
början.
Under fortgången af kommitténs arbete hafva följande förändringar
i dess sammansättning ägt rum.
På underdånig ansökning faun Eders Kungl. Maj:t den 5 juli 1907
11
godt entlediga von Sydow från det honom meddelade förordnandet att
vara ledamot i kommittén.
Den 4 oktober 1907 afled kommitténs ledamot Tamm.
På underdånig ansökning'' fann Eders Kungl. Maj:t den 13 juni
1908 godt entlediga Isberg från det honom meddelade förordnandet att
vara ordförande i kommittén, och förordnade Eders Kungl. Maj:t undertecknad
Wold att i Isbergs ställe vara ordförande i densamma. Därjämte
förordnade Eders Kungl. Maj:t samma dag undertecknade Malmroth
och Petrén att efter von Sydow och Tamm vara ledamöter i kommittén;
dock att därigenom någon förändring icke skedde i det undertecknad
Malmroth tidigare af kommittén meddelade uppdrag att vara
sekreterare hos densamma.
Slutligen har kommitténs ledamot Lindblad den 2 oktober 1908 aflidit.
På grund af kommittén i nådiga brefvet den 6 november 1903
gifvet bemyndigande hafva under fortgången af kommitténs arbeten varit
såsom sakkunnige tillkallade generaldirektören S. Wieselgren vid behandling
af fråga angående åtgärder gent emot i fångvårdsanstalter intagna
personer samt regementsläkaren F. A. Klefberg och förste marinläkaren
(1. J. A. Kjellberg vid behandling af fråga rörande åtgärder gent emot
krigsmanskapet; hvarförutom professorn i straffrätt in. in. vid Stockholms
högskola N. F. Stjernberg såsom sakkunnig biträdt vid behandling af
frågor angående ändringar i strafflagen.
Såsom kommitténs sekreterare hafva tjänstgjort under tiden 7 juni
1904—24 oktober 1905 amanuensen i finansdepartementet F. LambertMeuller
samt under tiden därefter undertecknad Malmroth.
Genom nådig remiss den 11 december 1908 har Eders Kungl.
Maj: t till kommittén öfverlämnat en af Riksdagen den 5 maj 1893 till
Eders Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse om ändring af gällande lagbestämmelser
till förekommande af osedlighet in. in. för att, i den mån
skrifvelsen afsåge ämnen, som med det kommittén lämnade uppdrag
ägde samband, af denna tagas i öfvervägande.
Sedan kommittén numera afslutat sina arbeten, får kommittén härigenom
i underdånighet öfverlämna sitt betänkande, innehållande jämte
motiv och bilagor:
12
1) Förslag till lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma
könssjukdomar;
2) Förslag till andrad lydelse af §§ 3, 5, 6 och 28 i Eders Kungl.
Maj:ts nådiga lasarettsstadga den 18 oktober 1901;
3) Förslag till ändrad lydelse af §§ 7 och 13 i Eders Kungl.
Maj:ts nådiga sjukstugestadga den 18 oktober 1901;
4) Förslag till ändring i Eders Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för
läkare, som äro för hälso- och sjukvården inom visst område anställde,
äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten, den 31 oktober 1890;
5) Förslag till ändrad lydelse af § 5 i förnyade nådiga instruktionen
för medicinalstyrelsen den 31 december 1900; samt
(i) Förslag till lag angående ändrad lydelse af vissa delar af 14
och 18 kap. strafflagen.
Särskilda yttranden hafva afgifvits af undertecknade Johansson och
Westerberg.
De remitterade handlingarna återgå.
Stockholm den 31 december 1910.
Underdånigst
JOHAN WOLD.
CARL MALMEOTH.
IVAR ANDERSSON.
MAGNUS MÖLLER.
J. E. JOHANSSON.
BROR PETRÉN.
OTTO WESTERBERG.
FÖRSLAG
15
Förslag
till
Lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma
könssjukdomar.
I KAP.
Om de sjukdomar, som i denna lag afses, så ock om åtgärder för spridning
af kunskap om dessa sjukdomars natur och smittofarlighet.
1 §•
Till smittosamma könssjukdomar räknas i denna lag syfilis (kies),
enkelt veneriskt sår (ulcus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhoea,
gonorré), dock endast så länge dessa sjukdomar förete smittosamma
symtom eller nytt framträdande af sådana symtom är att befara.
2 §■
Konungen förordnar om de åtgärder, som erfordras för att bland
allmänheten sprida kunskap om de smittosamma könssjukdomarnas
natur och smittofarlighet samt om vikten för en hvar, som iråkat
sådan sjukdom, att skyndsamt söka läkarvård.
3 §•
En hvar läkare, som under utöfning af läkarverksamhet iakttager
fall af smittosam könssjukdom, åligger att upplysa den sjuke om sjukdomens
art och smittofarlighet samt till honom öfverlämna skriftliga
råd och anvisningar om hvad han har att iakttaga till förekommande
16
af smittans spridning. I dessa råd och anvisningar, livilkas lydelse
fastställes af medicinalstyrelsen, skall tillika erinras om påföljden enligt
gällande strafflag af handling, hvarigenom annan utsattes för smittofara,
så ock varnas för äktenskaps ingående, innan smittofaran upphört.
Från hvad sålunda är stadgadt må dock undantag göras i det
fall, att läkaren finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden
oundgängligen kräfva, att sjukdomens beskaffenhet tills vidare icke
för honom yppas.
Hvad i första mom. är sagdt gälle ej heller för den händelse,
att den sjuke är barn under femton år, utan har läkaren i sådant
fall att i stället underrätta barnets målsman eller den, som har barnet
i sin vård, om sjukdomens art och smittofarlighet, så ock om hvad
som bör iakttagas till förekommande af smittans spridning.
II KAP.
Om rätt till kostnadsfri läkarundersökning och sjukvård.
4 §■
Fn hvar mindre bemedlad person, som befarar sig vara angripen
af smittosam könssjukdom, är berättigad att utan afgift blifva i sådant
afseende undersökt, om han inställer sig hos läkare, hvarom i nästföljande
§ sägs.
Mindre bemedlad, som finnes behäftad med smittosam könssjukdom,
men ej är i behof af sjukhusvård, äger ock rätt att af sådan läkare
utan afgift erhålla behandling för sjukdomen, så framt det kan ske
hos läkaren, äfvensom att kostnadsfritt bekomma läkemedel, som därvid
föreskrifvas.
I fall, hvarom i 17 och 18 §§ förmärs, äge äfven den, som ej
är att anse såsom mindre bemedlad, att af läkare, som i nästföljande
§ sägs, utan afgift åtnjuta dylik undersökning och behandling samt att
kostnadsfritt erhålla af sådan läkare föreskrifna läkemedel. Erfordras
i dylikt fall intyg angående undersökningen eller behandlingen, skall
sådant jämväl utan afgift till vederbörande utlämnas.
5 §•
Förrättning, hvarom i 4 § sägs, verkställes i stad, där stadsläkare
finnes, af denne eller, om flera sådana äro antagna, af den främste
17
ibland dem och å annan ort af vederbörande provinsial- eller extra
provinsialläkare. Är provinsial- eller extra provinsialläkare bosatt i
stad. där stadsläkare finnes, åligge ock förstnämnde läkare att beträffande
person inom hans tjänstgöringsdistrikt verkställa förrättning,
som nu är nämnd.
I stad, där stadsläkare finnes, må, då så pröfvas lämpligt, af
staden uppdragas åt annan läkare, än ofvan sägs, att i dennes ställe
utföra ifrågavarande förrättningar. Erfordras flera läkare för utförande
af sådana förrättningar, vare staden pliktig ombesörja, att läkare till
nödigt antal finnas för ändamålet tillgängliga, däribland, såvidt lämpligen
kan ske, minst en kvinnlig. Då i dessa fall beslutats att för
uppdraget anställa särskild läkare, utses sådan läkare af hälsovårdsnämnden,
som jämväl har att öfva inseende öfver hans tjänsteverksamhet
och härför meddela nödiga föreskrifter.
6 §•
Ersättning för undersökning och behandling, hvarom i 4 § sägs,
utgår, då den verkställts af provinsial- eller extra provinsialläkare,
enligt den för dessa läkare i fråga om enskild sjukvård för vanliga fall
gällande taxa och bestrides jämte kostnad för läkemedel, som i sådant
fall föreskrifvas, af den allmänna sjukvårdsafgiften inom det landstingsområde,
till hvilket läkarens distrikt hörer.
Har i stad, som deltager i landsting, förrättningen verkställts af
annan läkare än provinsial- eller extra provinsialläkare, skall af den
allmänna sjukvårdsafgiften inom landstingsområdet utgifvas ersättning
åt den anlitade läkaren för förrättningen, beräknad efter nu stadgad
grund, äfvensom bestridas godtgörelse för därvid föreskrift^ läkemedel.
Närmare föreskrifter om sättet och ordningen för ersättningens
utbekommande meddelas af Konungen.
7 §.
Kan på sannolika skäl antagas, att smittosam könssjukdom
vunnit utbredning bland befolkningen å sådan ort på landet, som
är belägen på längre afstånd från vederbörande provinsial- eller extra
provinsialläkares bostad, äge Konungens befallningshafvande förordna
nämnde läkare eller annan läkare, som därtill kan finnas villig, att
besöka orten för att tillhandagå befolkningen med undersökning och
behandling, hvarom i 4 § sägs.
3
18
Föi'': sådan resa utgår af den allmänna sjukvårdsafgiften ersättning
efter den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare
bestämd; och gälle om ersättning för därvid utförd undersökning och
behandling samt föreskrift^ läkemedel hvad i 6 § första mom. sägs.
8 §.
Finnes sjukhusvård erforderlig för den, som är angripen af
smittosam könssjukdom, äger lian, ehvad han är att anse såsom mindre
bemedlad eller icke, att utan afgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt
sjukhus i enlighet med hvad därom finnes särskilt stadgadt.
III KAP.
Om hälsovårdsmyndighet, som i denna lag afses; så ock om
sundhetsinspektörer.
9 §•
Med hälsovårdsmyndighet i denna lag afses i stad, där stadsläkare
finnes, hälsovårdsnämnden och å annan ort Konungens befallningshafvande
i länet.
10 §.
Närmaste befattningen med de åtgärder, som afse att förekomma
de smittosamma könssjukdomarnas utbredning, handhafves under hälsovårdsmyndighetens
inseende i stad, där stadsläkare finnes, af denne
eller, om flera sådana äro antagna, af den främste ibland dem och å
annan ort af förste provinsialläkaren i länet.
I stad, där stadsläkare finnes, må, då så pröfvas erforderligt, af
staden uppdragas åt särskild läkare att i vederbörande stadsläkares
ställe handhafva ifrågavarande befattning. Sådan läkare utses af
hälsovårdsnämnden, som jämväl för honom utfärdar instruktion och
öfvar inseende öfver hans tjänsteverksamhet.
Läkare, hvarom nu är sagdt, benämnes i denna lag sundhetsinspektör.
19
11 §•
I stad, där stadsläkare finnes, skall till sundhetsinspektörens förfogande
ställas nödigt antal tjänstebiträden, som antagas och entledigas
af hälsovårdsnämnden. Förste provinsialläkaren äge såsom sundhetsinspektör
anlita biträde af kronobetjäningen i länet.
Sundhetsinspektör vare ock berättigad att af polismyndighet
äska de upplysningar, som han för utöfvande af sin verksamhet kan
finna nödiga.
IV KAP.
Om anmälningar till sundhetsinspektör.
12 §.
Hvarje läkare, som under utöfning af läkarverksamhet iakttager
fall af smittosam könssjukdom, vare pliktig att, där sjukdomen veterligen
icke förut blifvit af annan läkare iakttagen eller behandlad, senast inom
nästa dags utgång med begagnande af formulär, som fastställes af
medicinalstyrelsen, till sundhetsinspektören i orten om sjukdomsfallet
göra skriftlig anmälan, hvari skall uppgifvas sjukdomsbenämningen
samt den sjukes kön och ålder, hvaremot den sjukes namn och bostad
ej må utsättas.
13 §.
Läkare, som under utöfning af läkarverksamhet iakttagit fall af
smittosam könssjukdom, hvarom anmälan enligt 12 § skall göras,
vare pliktig att af den sjuke söka utröna, af hvem och under hvilka
omständigheter smittan blifvit öfverförd, samt att i anmälan, hvarom
i 12 § sägs, angifva hvad i sådant afseende kunnat utrönas, med
utsättande, där någon angifvits såsom smittokälla, af dennes namn
och bostad.
Vid efterforskning, som nu är sagd, bör läkaren fästa den sjukes
uppmärksamhet därpå, att han icke är pliktig att uppgifva den, af
hvilken smittan blifvit öfverförd, men att han kan uppgifva denne
utan att själf blifva röjd. Förklarar sig den sjuke vilja för läkaren
endast i förtroende omtala smittokällan, må ej anmälan om denna göras.
20
14 §.
Har någon, enligt livad i lagen om lösdrifvares behandling sägs,
varnats eller häktats för yrkesmässig skörlefnad, göre vederbörande
polismyndighet ofördröjligen skriftlig anmälan därom, i förra fallet till
sundhetsinspektören i orten och i det senare till den vid vederbörande
fångvårdsanstalt i residensstaden anställde läkaren.
15 §.
Varder någon af allmän åklagare ställd under åtal för brott, som
i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 14 eller 15 § eller 18 kap. 7, 8 eller
10 § strafflagen omförmäles, eller för det han, på sätt i 18 kap. 13 §
första eller tredje mom. samma lag sägs, uppfordrat eller inbjudit till
otukt, åligge åklagaren att, så snart stämning delgifvits den tilltalade
eller denne blifvit för brottet häktad, göra skriftlig anmälan därom, i
förra fallet till sundhetsinspektören i orten och i det senare till den
vid häktet anställde eller anlitade läkaren.
Anhängiggöres sådan talan af enskild part, åligge domstolen att
omedelbart efter målets första handläggning därom underrätta sundhetsinspektören
i orten eller, därest den tilltalade därvid förklarats
häktad, den vid häktet anställde eller anlitade läkaren.
V KAP.
Om förfarandet med anledning af inkommen anmälan; så ock
om anmäld persons skyldighet att underkasta sig läkarundersökning
och sjukvård.
16 §.
Finnes till sundhetsinspektör inkommen anmälan afse person,
som vistas inom annat hälsovårdsdistrikt, varde den öfverlämnad till
sundhetsinspektören inom detta distrikt.
Afser anmälan i tjänst varande medlem af krigsmanskapet, skall
den öfverlämnas till vederbörande militärläkare. Anmälan angående
person, som är intagen i straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte,
varde öfverlämnad till anstaltens eller häktets läkare.
21
17 §.
Har till sundhetsinspektör inkommit anmälan enligt 14 eller 15 §,
eller finnes i till honom inkommen anmälan, som i 12 § sägs, uppgift
om smittokälla grundad på sannolika skal, och skall ej enligt 16 §
anmälan öfverlämnas till annan läkare, anmane sundhetsinspektören den
anmälde att vid äfventyr, som i 22 § förmäles, inom utsatt kort tid till
utrönande, huruvida han är behäftad med smittosam könssjukdom, låta
undersöka sig antingen af läkare, som i 5 § sägs, eller af annan
läkare, som i sådant afseende af hälsovårdsmyndigheten godkännes,
samt, såvidt undersökningen ej verkställts af sundhetsinspektören själf,
därom hos denne förete intyg.
Närmare föreskrifter angående sättet för undersökningens verkställande
utfärdas af medicinalstyrelsen, som jämväl har att fastställa
formulär till intyg, som öfver dylik undersökning ntfärdas.
18 §.
Finnes vid undersökning, som af sundhetsinspektör enligt 17 §
företages, eller framgår af innehållet i företedt läkarintyg, att den
anmälde är behäftad med smittosam könssjukdom, anmane sundhetsinspektören
den sjuke att vid äfventyr, som i 22 § förmäles, inom utsatt
kort tid för undergående af sjukbehandling inställa sig antingen hos
läkare, som i 5 § sägs, eller hos annan läkare, som i sådant afseende
af hälsovårdsmyndigheten godkännes, samt, såvidt sjukbehandlingen ej
verkställes af sundhetsinspektören själf, därom hos denne förete intyg.
Den sjuke vare ock pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till förebyggande af smittans utbredande kunna varda
honom af den anlitade läkaren meddelade.
Anses den sjuke icke kunna utan synnerlig fara för smittans
spridning vårdas utom sjukhus, anmane sundhetsinspektören honom
att vid . äfventyr, som nyss är sagdt, inom utsatt kort tid låta sig
intaga till vård å allmänt sjukhus och till sundhetsinspektören insända
intyg om intagandet.
19 §.
Har den sjuke enligt inkommet intyg tagits under behandling af
annan läkare än sundhetsinspektören, vare denne skyldig att oför
-
22
clröjligen meddela förstnämnde läkare skriftlig underrättelse om den
gjorda anmälan och hvad i anledning däraf förekommit.
20 §.
Finnes anmäld könssjuk, som vårdas af annan läkare än sundhetsinspektören,
hafva af brutit sjukbehandlingen eller underlåta att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som af läkaren meddelats
angående behandlingen eller till förebyggande af smittans utbredande,
vare läkaren pliktig att därom hos sundhetsinspektören göra skriftlig
anmälan.
Lag samma vare, om anmäld könssjuk, som vårdas å allmänt
sjukhus, därifrån utskrifves, under det sjukdomen ännu befinner sig i
smittosamt skede.
21 §.
Inkommer till sundhetsinspektör anmälan enligt 20 §, meddele
denne den sjuke anmaning eller föreskrift, som i 18 § omförmäles.
Har anmälan föranledts af tredska från den sjukes sida, äge dock
sundhetsinspektören, i enlighet med hvad i nästföljande § sägs, omedelbart
underställa ärendet hälsovårdsmyndighetens pröfning.
22 §.
Underlåter anmäld person att efterkomma af sundhetsinspektören
meddelad anmaning eller föreskrift, hvarom i 17 eller 18 § sägs, varde
ärendet underställdt hälsovårdsmyndighetens pröfning; och äge denna
myndighet efter förhör i saken, där sådant finnes erforderligt och kan
hållas, att i ärendet förordna.
I beslutet skall erinras om den påföljd, som för underlåtenhet
att ställa sig detsamma till efterrättelse i 23 § angifves.
23 §.
Underlåter könssjuk, som icke fått sig förelagdt att låta sig vårda
å allmänt sjukhus, att efterkomma hvad af hälsovårdsmyndighet föreskrifvits
angående behandlingen eller till förebyggande af smittans utbredande,
må hälsovårdsmyndigheten förordna om hans intagande till
vård å allmänt sjukhus.
23
Försummar den, som kallats inför hälsovårdsmyndighet, att efterkomma
kallelsen, eller vägrar någon att underkasta sig af hälsovårdsmyndighet
beslutad läkarundersökning eller att låta sig intaga till
vård å allmänt sjukhus, där hälsovårdsmyndigheten sådant förordnat,
må handräckning meddelas för beslutets verkställande.
24 §.
År den anmälde barn under femton år, skall anmaning eller föreskrift,
som i detta kapitel sägs, gifvas åt barnets målsman eller åt den,
som har barnet i sin vård.
25 §.
Har till vederbörande militärläkare eller läkare vid straff- eller
tvångsarbetsanstalt eller häkte inkommit anmälan om person, hvarom
i 16 § andra mom. sägs, ankomme å nämnde läkare att föranstalta
om undersökning till utrönande, huruvida den anmälde är behäftad
med smittosam könssjukdom, och, om sådan sjukdom finnes föreligga,
om nödig sjukbehandling.
26 §.
Finnes person, mot hvilken förfarande på grund af anmälan enligt
denna lag pågår, hafva flyttat till annat hälsovårdsdistrikt eller inträdt
i eller upphört med tjänstgöring såsom krigsman eller intagits i eller
frigifvits från straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte eller förflyttats
från sådan anstalt eller häkte till annan dylik anstalt eller annat häkte,
vare vederbörande sundhetsinspektör, militärläkare eller läkare vid
anstalten eller häktet skyldig att om den gjorda anmälan och hvad i
anledning däraf förekommit meddela skriftlig underrättelse till den
läkare, som enligt denna lag har att med ärendet taga vidare befattning.
27 §.
Visar den, som anmälts enligt 14 §, att meddelad varning icke
blifvit fastställd eller att han från häktet frigifvits utan att varning
honom meddelats, må ej vidare åtgärd enligt denna lag mot honom
vidtagas.
24
Lag samma vare, där den, som anmälts enligt 15 §, styrker, att
åtalet förfallit eller genom laga kraft ägande utslag ogillats.
28 §.
Hvad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare
eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte förekommit
i ärende, som afses i denna lag, må ej af någon, som på grund
af sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap därom,
yppas för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende skola
så förvaras, att de icke kunna af obehöriga åtkommas. Den, mot
hvilken anmälan enligt denna lag inkommit, vare berättigad att taga
del af protokoll och handlingar i ärendet; och äge i fall, då någon
blifvit ställd under åtal för brott, hvarom i 14 kap. 21 § strafflagen
förmäles, domstolen att. på begäran, undfå besked, huru den föranstaltade
läkarundersökningen utfallit.
29 §.
Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som afses i denna lag, må
talan föras genom besvär hos Konungens befallningshafvande inom tid,
som eljest gäller för öfverklagande af hälsovårdsnämnds beslut.
I Konungens befallningshafvandes beslut må ändring sökas genom
besvär hos Konungen inom den tid, som för öfverklagande af förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Utan hinder af klagan lände beslut till efterrättelse, intill dess
annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.
VI KAP.
Särskilda bestämmelser.
30 §.
Om de särskilda åtgärder, som till motarbetande af de smittosamma
könssjukdomarnas utbredning kunna finnas erforderliga gent
emot krigsmanskap och personer, intagna i straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte, förordnar Konungen.
25
31 §.
Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman skyldighet, som honom enligt
denna lag åligger, ansvare såsom för tjänstefel.
Underlåter vid häkte anlitad läkare, som ej är att till ämbetseller
tjänsteman hänföra, att iakttaga hvad honom enligt 25 eller 2&
§ åligger, eller öfverträder annan än ämbets- eller tjänsteman hvad i 28 §
första punkten stadgas, straffes med böter, högst femhundra kronor.
Försummar läkare att iakttaga hvad honom enligt 3, 12, 13 eller
20 § åligger, och är ej försummelsen att såsom tjänstefel enligt första
mom. anse, böte högst tvåhundra kronor.
32 §.
Åtal för öfverträdelse, hvarom i 31 § sägs, anhängiggöres vid
allmän domstol och ntföres af allmän åklagare.
33 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknastillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
34 §.
Genom denna lag upphäfvas:
Kungl. cirkuläret den 10 juni 1812 till samtliga landshöfdingar
angående åtgärder till förekommande af veneriska smittans spridande,
Kungl. brefven den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 angående
åtgärder till förekommande af veneriska smittans spridande genom från
utrikes ort ankommande skeppsbesättningar,
samt i öfrigt alla af Kungl. Maj:t, Konungens befallningshafvande
eller annan myndighet utfärdade reglementen, påbud och föreskrifter,
i hvad desamma innehålla mot denna lag stridande bestämmelser angående
åtgärder mot utbredning af smittosamma könssjukdomar.
Denna lag träder i kraft den
4
26
Förslag
till
ändrad lydelse af §§ 3, 5, 6 och 28 i Kung!. Maj;ts nådiga
lasarettsstadga den 18 oktober 1901.
§ 3.
För vård af sådana med smittosam sjukdom behäftade personer,
som må å lasarett emottagas och icke utan olägenhet kunna vårdas
å allmänt rum, skola å hvarje lasarett särskilda rum till nödigt antal
finnas inredda.
§ 5.
Mom. 1. Oförändradt.
Mom. 2. Medellösa, inom landstingsområdet insjuknade pérsoner,
som tillhöra annat landstingsområde, njuta underhåll och öfriga sjukhusförmåner
kostnadsfritt, äfvenså med smittosam könssjukdom behäftade
personer, såvida de vårdas å allmänt eller särskildt rum.
§ 6.
Mom. 1. Då sjuk anmäles — — — intyg om hemort företes.
Med smittosam könssjukdom behäftad person skall å allmänt eller
särskildt rum intagas utan ansvarsförbindelse eller annat intyg.
Mom. 2—4. Oförändrade.
Mom. 5. Efter af läkaren företagen undersökning af den sjuke
skall denne, därest lasarettsvård för honom är behöflig, å lasarettet
intagas; dock att i fråga om den, som enligt bestämmelserna i lagen
angående åtgärder mot utbredning af smittosamma könssjukdomar erhållit
anmaning eller föreläggande att låta sig intaga till vård å allmänt
sjukhus, läkaren ej har att pröfva behofvet af lasarettsvård.
27
Finnas flera till intagning anmälda sjuka än antalet lediga platser å
lasarettet, skall den hafva företräde, som enligt läkarens åsikt är i
största behofvet af lasarettsvård.
A såväl — — — — — behandling å lasarett.
§ 28.
Lasarettsläkare åligger:
1. — 8. Oförändrade.
9. att i den mån, det kan ske och för undvikande af smittas
spridning finnes nödigt, hålla personer, behäftade med smittosam sjukdom,
afskilda från andra sjuka. Därjämte skall läkaren tillse, att
sjuka, som kunna antagas i sedligt afseende inverka menligt å andra,
om möjligt vårdas skilda från öfriga sjuka, framför allt från barn och
yngre personer.
10. —15. Oförändrade.
28
Förslag
till
ändrad
lydelse af §§ 7 och 13 i Kling]. Maj:ts nådiga sjnkstugestadga
den 18 oktober 1901.
§ 7.
Sinnessjuk må icke å sjukstuga intagas; ej heller må person,
som lider af smittosam könssjukdom, intagas å sjukstuga, där sådant
icke utan olägenhet kan ske.
§ 13.
Sjukstugans läkare åligger:
1. Oförändrad.
2. att ansvara för de sjukas ändamålsenliga och omsorgsfulla
vård samt tillse, att med smittosam sjukdom behäftad person, som
intagits å sjukstugan, vårdas afskild från andra sjuka, såvida fara för
smittans spridning föreligger.
3. —10. Oförändrade.
29
Förslag
till
ändring i Kungl. Ma,j:ts nådiga instruktion för läkare, som
äro för hälso- och sjukvården inom visst område anställde,
äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten,
den 31 oktober 1S90.
§ 28.
Denna § utgår i sin helhet.
; § 48.
1. Oförändrad.
2. I öfverensstämmelse härmed åligger stadsläkare:
l:o—5:o Oförändrade.
6:o att, på förordnande af Konungens befallningshafvande, rådstufvurätt
eller polismyndighet, inom staden och dess område verkställa
besiktning å lefvande person eller undersökning af död människas kropp,
därvid stadsläkare har att ställa sig till efterrättelse hvad för provinsialläkare
angående dylika förrättningar är föreskrifvet; och äger stadsläkare
att för dessa förrättningar åtnjuta ersättning af statsmedel lika
med provinsialläkare i de fall, där förrättningen påkallats i rättsligt
ändamål.
7:o—10:o Oförändrade.
§ 59.
Hvarje läkare, antingen han är i tjänst anställd eller enskildt
meddelar läkarvård, åligger:
l:o — 2:o Oförändrade.
3:o att ställa sig föreskrifterna i lagen angående åtgärder mot
utbredning af smittosamma könssjukdomar till noggrann efterrättelse.
4:o—-9:o Samma lydelse som nuvarande 3:o — 8:o.
30
Förslag
till
ändrad lydelse af § 5 i förnyade nådiga instruktionen för
medicinalstyrelsen den 31 december 1900.
§ 5.
Till fullgörande af sina åligganden i afseende på den allmänna
hälsovården tillhör det medicinalstyrelsen:
att ägna uppmärksamhet — — — hälsovård;
att fullgöra hvad enligt lagen angående åtgärder mot utbredning
af smittosamma könssjukdomar på medicinalstyrelsen ankommer;
att vaka öfver — — — nödvändigt.
31
Förslag
till
Lag angående ändrad lydelse af vissa delar af 14 och 18 kap.
strafflagen.
14 KAP.
19 §.
Förgiftar någon, i uppsåt att skada andra till lif eller hälsa,
varor, som till salu hållas, eller hvad annat som helst, så att allmän
fara för människors lif eller hälsa däraf kommer; dömes till straffarbete
från och med sex till och med tio år. Får någon af den förgiftning
död eller svår kroppsskada; vare lag, som i 18 § skils.
Ilar någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning, som i 1 mom. sägs,
och söker ej, ändå att han det varse blifvit, att faran däraf, så vidt
ske kan, genast afvärja; vare förfallen till straffarbete från och med
sex månader till och med två år. Får någon af förgiftningen svår
kroppsskada; då skall till straffarbete från och med två till och med
sex år dömas. Ljuter någon däraf döden; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år.
20 §.
Bryter den, som till försäljning af gift berättigad är, emot föreskrift,
som till förekommande af missbruk eller skada däraf blifvit
gifven, eller säljer eller utlämnar den gift, som därtill oberättigad är,
32
och får någon af giftet döden; dömes till fängelse eller straffarbete i
högst två år. Får någon af giftet svår kroppsskada; då skall till
fängelse i högst sex månader dömas.
21 §.
Har någon, som lider af smittosam könssjukdom, med vetskap
eller misstanke därom genom könsumgänge eller eljest under öfvande
af otukt utsatt annan för fara att blifva smittad; dömes till fängelse
eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter, ej
under femtio riksdaler. Slef sjukdomen öfverförd; må straffet höjas
till straffarbete i högst två år.
Har någon eljest på annat sätt, än nu är sagdt, uppsåtligen eller
genom grof vårdslöshet utsatt annan för dylik smittofara; dömes till
fängelse eller böter. Slef sjukdomen öfverförd; må ock i ty fall straffet
höjas till straffarbete i högst två år.
45 §.
Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot
maka, styf- eller svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas af
allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angifver,
eller det blifvit föröfvadt under sabbat eller vid sådant tillfälle eller
å sådan ort, som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles. Ej heller må
brott, som i 21 § sägs, åtalas af allmän åklagare, där det ej af målsägande
till sådant åtal angifves.
Vållande, hvarom i 17 § sägs, må ej åtalas af annan än målsägande.
46 §.
Hem, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18
1 inom., 19 § 1 inom., 28 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 mom.
eller 27 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst sex månader.
33
18 KAP.
9 §■
Denna § utgår i sin helhet.
11 §•
Hvar, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig säi’skild
vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan
andra; dömes, för koppleri, till straffarbete i högst fyra år eller fängelse
i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande;
må till böter, dock ej under femtio riksdaler, dömas.
Till straff, som nu är sagdt, skall ock dömas, där någon, utan
att hafva gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i 1 mom. sägs,
för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga lefnadssätt.
12 §.
Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andra, som
till otukt med annan förleda barn eller dem, som under deras lydnad
eller uppsikt ställda äro; varde, ändå att det ej skett på sätt, som
i 11 § sagdt är, dömde till straffarbete från och med två till och med
sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för
straffarbetet till sex månader nedsättas eller ock till fängelse dömas.
13 §.
Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt
och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,
om man sårar tukt och sedlighet genom annan gärning, som är ägnad
att väcka allmän förargelse eller medföra fara för andras förförelse.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är
afsedt för o tuktigt bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge;
34
eller i skrift, som lian utsprider, eller eljest genom tillkännagifvande
för allmänheten till salu utbjuder eller själf eller genom annan till
försäljning kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden,
att allmän fara för andras förförelse däraf kommer, vare sig muntligen
eller genom utspridande af skrift, söker förleda till användande af
föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras
användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom.
sägs, dömd efter ty där stadgas.
Den, som genom ord, tecken eller annan gärning, på sätt som är
ägnadt att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt;
varde, där ej gärningen efter 1 mom. bör svårare anses, dömd till
böter eller fängelse i högst sex månader.
17 §•
Den, som efter 12 § pröfvas skyldig till straffarbete, varde ock
dömd medborgerligt förtroende förlustig.
ALLMÄN MOTIVERING
37
Inledande öfversikt.
i.
De smittosamma könssjukdomarna.
Med könssjukdomar i vidsträckt bemärkelse förstår man sådana
sjukdomstillstånd, hvilka i regel äro lokaliserade till könsorganen eller
från dessa spridt sig till andra delar af människokroppen. Bland dessa
bar man sedan långt tillbaka afskilt en särskild grupp sinsemellan
väsentligen olika sjukdomar, bvilka på grund af sin smittofarlighet och
samhälleliga betydelse ådragit sig eu alldeles speciell uppmärksamhet.
Denna grupp omfattar syfilis (lues), enkelt veneriskt sår (ulcus molle, mjuk
chancre) och dröppel (gonorrhoea, gonorré), hvilka sjukdomar pläga gemensamt
benämnas smittosamma könssjukdomar eller veneriska sjukdomar.
Den senare benämningen, hvilken föranledts däraf, att dessa sjukdomar
hufvudsakligen spridas genom könsumgänge, var förut den allmänt brukliga,
men har under de senare åren mer och mer öfvergifvits såsom
mindre lämplig. Det må emellertid redan här anmärkas, att kommittén
i sitt förslag till lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma
könssjukdomar, i den följande framställningen benämndt hufvudförslaget,
med beteckningen smittosamma könssjukdomar afser nämnda
tre sjukdomar endast så länge de förete smittosamma symtom eller
nytt framträdande af sådana symtom är att befara.
När och hvar dessa sjukdomar först uppträdt, känner man icke,
men sannolikt går deras historia mycket långt tillbaka i tiden. Af hieroglyfinskrifter
och utsagor i Mose böcker har man trott sig finna, att såväl
dröppeln som det enkla veneriska såret redan förekommo bland de gamla
egypterna och hebréerna, och åtskilliga uttalanden af de klassiska författarna
synas gifva vid handen, att de varit spridda jämväl bland de kringboende
äldre kulturfolken. För grekerna och romarna voro dessa båda
Historik.
38
sjukdomar väl kända, och deras medicinska författare hafva i sina
skrifter ganska fullständigt och tillförlitligt beskrifvit dem. Jämväl under
medeltiden voro de uppmärksammade och af åtskilliga omständigheter
att döma ganska allmänt utbredda. Mera tvifvelaktigt synes däremot
vara, om syfilis förekommit i Europa under antiken och medeltiden.
Visserligen återfinnas såväl hos de klassiska författarna som i medeltida
läkarskrifter sjukdomsbeskrifningar, hvilka närmast synas passa in
på denna sjukdom, men dessa beskrifningar äro alltför ofullständiga och
sväfvande för att några bestämda slutsatser däraf skulle kunna dragas.
Äfven om de smittosamma könssjukdomarna sedan äldre tider voro
kända, synas de dock icke då hafva påkallat något ingripande från samhällets
sida. Detta skedde först vid medeltidens slut, då syfilis på en
gång framträdde såsom en förhärjande epidemi öfver hela Europa.
Enligt en allmänt antagen åsikt skall denna epidemi hafva uppkommit
därigenom, att de franska soldaterna under konung Karl VIII:s fälttåg
i Italien år 1495 ådragit sig sjukdomen och efter krigets slut fört den
med sig till Frankrike, hvarifrån den sedermera spreds till angränsande
länder. Rörande sjukdomens egentliga ursprung äro däremot meningarna
delade. Medan somliga hålla före, att den sedan äldre tider funnits
i Europa, äro andra af den åsikten, att densamma öfverförts hit från
det nyss förut upptäckta Amerika, en åsikt, som vunnit ett ganska
kraftigt stöd genom de senare årens forskningar. Hvilkendera uppfattningen
som är den riktiga, torde svårligen kunna afgöras, men att sjukdomens
epidemiska karaktär stått i samband med ofvannämnda fälttåg
synes vara otvifvelaktigt. Härpå tyda, bland annat, de namn, hvarunder
syfilis på 1500-talet var känd. Af fransmännen kallades den
sålunda »neapolitanska sjukan», under det att italienarna å sin sida
benämnde den »franska sjukan», en benämning, hvilken sedermera
under en lång tid framåt blef den vanliga. Sjukdomen uppträdde
fullkomligt farsotmässigt och spred sig med stor hastighet från det
ena landet till det andra. Till Tyskland och Schweiz kom den under
åren 1495—1496, och sistnämnda år visade den sig för första gången
i England, Nederländerna och Danmark. Sannolikt är, att den vid
ungefär samma tidpunkt öfverförts till vårt land. Dess snabba spridning
torde i väsentlig mån hafva föranledts af de pågående krigen
med förflyttande af stora människomassor från det ena landet till
det andra äfvensom af den ökade rörlighet bland folken, som blef
eu följd af de stora geografiska upptäckterna. Härtill kommo jämväl
åtskilliga andra för dess utbredning gynnsamma omständigheter, såsom
okunnighet om sjukdomens natur och smittningssätt, otillfredsställande
89
hygieniska förhållanden, fattigdom och nöd bland befolkningen samt
brist på kompetenta läkare och lämpliga sjnkvårdsanstalter. Smittans
öfverförande på annat sätt än genom könsumgänge, hvilket nu för tiden
är jämförelsevis sällsynt, var då synnerligen vanligt, och till stor del
torde sjukdomens spridning hafva försiggått på denna väg. Eu omständighet,
som i hög grad bidrog härtill, var, att allmänheten betraktade
könssjukdomarna såsom skamliga och nesliga. De af smittan
angripna sökte därför i det längsta dölja sitt tillstånd för sin omgifning,
för hvilken de sålunda utgjorde en ständig fara.
Under sitt första framträdande på 1500-talet hade syfilis en synnerligen
elakartad karaktär. Den tog ett mycket snabbt förlopp, åstadkom
förfärliga förstörelser i kroppens olika delar samt kräfde massor
af människolif. Den afsky och förskräckelse den öfverallt framkallade
hade till följd, att man knappast kom sig för att vidtaga några åtgärder
mot densamma. Sedan sjukdomens farsotmässiga karaktär så småningom
upphört, gjorde sig emellertid ett lugnare betraktelsesätt gällande, och
man började studera medel och sätt för dess förebyggande och botande.
Genom läkarvetenskapens utveckling, ökad upplysning bland allmänheten,
förbättrade sociala, ekonomiska och hygieniska förhållanden och
ett kraftigt ingripande från samhällets sida har sjukdomens spridning
också efter hand allt mer och mer aftagit. Under tidernas lopp har
den jämväl undergått modifikationer till sin karaktär, blifvit mindre
häftig i sitt förlopp och mindre i ögonen fallande i sina yttringar.
Äfven om syfilis allt fortfarande är att anse såsom en af de med hänsyn
till sina följder farligaste sjukdomar man känner, erbjuder den dock
icke samma hemska skådespel som förr.
Den häftighet, hvarmed syfilis under 1500-talet uppträdde, gjorde,
att man för denna sjukdom nästan helt och hållet glömde bort dröppeln
och det enkla veneriska såret. Efter hand började man till och med
betrakta dessa sjukdomar såsom endast lindriga yttringar af syfilis.
Denna åsikt fortfor lång tid framåt, och först mot slutet af 1700-talet
började röster höjas mot densamma. Emellertid dröjde det till ända
fram på 1880-talet, innan det lyckades den franske läkaren Ricord
leda i bevis, att dröppel och syfilis voro helt olika sjukdomar. Det
enkla veneriska sårets karaktär af en särskild, från syfilis skild sjukdom
blef däremot icke fastslagen förrän i slutet af 1870-talet.
Med hänsyn till den följande framställningen anser sig kommittén
böra i korthet redogöra för de smittosamma könssjukdomarnas allmänna
natur och förlopp samt spridningssätt in. m.
De smittosamma
könssjukdomarnas
allmänna
natur in. in.
40
Syfilis.
Syfilis är en kronisk och konstitutionell infektionssjukdom. Smittämnet,
som först under de sista åren blifvit kändt, utgöres af en mikroorganism,
en s. k. spirill (spirochmte pallida). Sjukdomen öfverföres
genom direkt beröring, och med hänsyn till smittningssättet skiljer man
mellan förvärfvad syfilis och ärftlig (hereditär) eller medfödd syfilis.
Vid förvärfvad syfilis, hvarom i det följande närmast är fråga,
inkommer smittämnet i människokroppen genom förut befintliga eller
vid beröringen uppkommande, ofta icke ens skönjbara aflossningar,
rispor eller bristningar å öfverhud eller slemhinna. Då smittoöfverföringen
i regel äger rum vid könsumgänge, är den vanligaste platsen
för smittans inträngande könsdelarna eller deras närmaste omgifning
(genital smitta). Särskildt utsatta för infektion äro öfvergångsstället
mellan förhuden och ollonet hos mannen samt stora och små blygdläpparna
hos kvinnan, i hvilka delar aflossningar och bristningar vid
samlag lätt uppstå pa grund af deras tunna och luckra hudbetäckning.
Det är emellertid icke alltid som infektionen äger rum i samband
med könsumgänge. Mångfaldiga andra sätt för smittans öfverförande
finnas, och följaktligen kunna jämväl andra kroppsdelar än
könsorganen blifva platsen för smittämnets inträngande (extragenital
smitta). Särskildt är detta fallet med läpparna, tungan, händerna
och hos kvinnan bröstvårtorna. Sålunda kan exempelvis en kyss eller
till och med användandet af en annans dricksglas eller tobakspipa
förmedla sjukdomens öfverförande. Många läkare och barnmorskor
hafva under utöfvandet af sina yrken ådragit sig smittan genom någon
hudlöshet å handen, och icke sällan har det inträffat, att ammor blifvit
infekterade af syfilitiska barn.
Det utan jämförelse vanligaste sättet för smittans öfverförande
är dock, såsom nämndt, könsumgänge. Åtminstone är detta fallet hos
de i kulturellt hänseende högre stående folken. I sådana länder åter.
där befolkningen i allmänhet står på eu lägre bildningsgrad och de
samhällshygieniska förhållandena lämna mycket öfrigt att önska, inträffar
det däremot stundom, att de extragenitala infektionerna äro
talrikare än de genitala. Någon medfödd oemottaglighet gent emot
syfilis finnes icke. Blott den, som redan lider af sjukdomen, och i regel
jämväl den, som haft densamma, men blifvit botad, är oemottaglig
(immun) för vidare smitta.
Med hänsyn till de olika skeden syfilis genomlöper skiljer man
mellan primär- eller initialstadiet samt det konstitutionella stadiet.
Under primär- eller init/alstadiet har sjukdomen i viss mån karaktären
åt eu lokal åkomma, hvilken förorsakar patienten föga eller intet
41
obehag. Det för denna period utmärkande symtomet är primär sicter osen
eller indurationen, hvilken uppkommer efter 2—5 veckor å platsen för
infektionen och ter sig såsom en i och under huden belägen elastisk
förhårdnad. I allmänhet är den tillräckligt stor och karaktäristisk
för ätt uppmärksammas och igenkännas, men understundom inträffar
det, särskildt hos kvinnor, att den helt och hållet förbises eller framträder
så obetydligt markerad, att en säker diagnos icke kan ställas.
År. sklerosen icke allt för liten, öfvergår den i regel till ett starkt
smittande sår med särdeles fast, indurerad, botten (härd chancre), hvilket
genom sitt karaktäristiska utseende lätt igenkännes. Efter någon kortare
tid läkes detta sår, och förhårdnaden försvinner äfven så småningom.
Under primärsklerosens utveckling sprider sig emellertid giftet till kroppens
olika delar. Detta giftets framträngande markeras däraf, att de
närmast sklerosen belägna lymfkörtlarna ansvälla och blifva hårda (indolento
buhoner). Omkring 5—12 veckor efter infektionen har smittan
genomträngt organismen, och sjukdomen har därmed inträdt i sitt konstitutionella
skede.
Med öfvergången till det konstitutionella stadiet antager syfilis en
helt annan karaktär. Den är icke längre bunden vid platsen för
infektionen, utan gifver sig tillkänna genom utbrott på en mångfald
olika sätt och på olika ställen af kroppen. Sjukdomsyttringarna uppträda
recidivvis. Sedan ett eller flera samtidigt uppkomna symtom försvunnit,
inträder i regel en kortare eller längre tids mellanrum, hvarunder
den smittade icke företer några mera framträdande tecken på sin
sjukdom (latent syfilis). Möjligheten af smittans öfverförande under
dylika mellantider får emellertid ingalunda anses utesluten. Ilecidivens
antal växlar mycket och är i hög grad beroende på mellankommande
behandling. Under den första tiden följa utbrotten, om sjukdomen
lämnas åt sig själf, i regel ganska tätt på hvarandra, men ju äldre
sjukdomen blifver,. desto längre pläga de symtomfria mellantiderna
blifva. Exempel finnas, hurusom dessa kunna uppgå till 20 år och
därutöfver.
Med hänsyn till symtomens olika karaktär och smittofarlighet
samt tidsförloppet har man sedan gammalt brukat indela det konstitutionella
stadiet i två särskilda skeden, nämligen det sekundära eller
kondylomatösa stadiet, hvilket plägar räcka i genomsnitt 2 å 3 år, och
det tertiära eller gummösa stadiet, omfattande tiden därefter. I verkligheten
äro emellertid dessa båda stadier icke kronologiskt skilda.
Sekundära och tertiära symtom kunna nämligen uppträda såväl samtidigt
som omväxlande med hvarandra.
6
42
Det sekundära eller kondylomatösa stadiet karaktäriseras däraf, att
sjukdomssymtomen företrädesvis uppträda i kroppens ytliga organ,
såsom hud och slemhinnor, hafva benägenhet att läkas utan förstörelse
af väfnaden samt äro mycket smittosamma. Det första symtomet
utgöres i regel af ett hudutslag, hvilket ofta föregås af feber, hufvudvärk,
mattighet samt smärtor i nerver, muskler och ben. Utslaget
är ofta inskränkt till bålen, men utbreder sig understundom öfver
hela kroppen. Det består merendels af brunröda, smärtfria och icke
kliande fläckar (roseol), ofta mer eller mindre upphöjda (■panter), i svårare
fall med ett varliknande innehåll (pustler). Där huden är tunn eller
fuktande, t. ex. å vissa delar af yttre könsorganen, äfvensom å slemhinnor,
särskildt ofta i munhålan, blifver utslaget mer eller mindre vätskande
(vätskande papler, breda kondt/lomer, mukösa eller slempapler). Sistnämnda
symtom äro ur profylaktisk synpunkt af den största vikt, enär den
afsöndrade sårvätskan är synnerligen smittosam. Ifrågavarande för det
sekundära stadiet karaktäristiska hud- och slemhinneutslag försvinna
visserligen i regel ganska snart, men återkomma vanligen efter kortare
eller längre tid. Recidiven begränsa sig efter hand till särskilda kroppsdelar,
men blifva merendels i stället mera djupgående och visa större
benägenhet till förstöring af väfnaderna.
De sekundära symtomen äro emellertid ingalunda inskränkta till
hud och slemhinnor. Redan under detta stadium visar sjukdomen
den växlande mångfald i former, som alltid och allestädes kännetecknat
densamma. Sålunda inträder samtidigt med den första lmdemptionen
en mer eller mindre utpräglad ansvällning af kroppens
samtliga lymfkörtlar. I ögat, i synnerhet i regnbågshinnan, uppstå
icke sällan inflammationer, hvilka mer eller mindre hota synens bestånd.
Affektioner å bensystemet äro ganska vanliga, oftast i form af smärtsamma
benhinneansvällningar. Nervsystemet, hvilket alldeles speciellt
är utsatt för syfilitiska förändringar, angripes ofta redan under detta
skede. Nervsmärtor, hufvudvärk, sömnlöshet, psykisk depression samt
förlamningar, beroende på inflammation i nerverna eller deias närmaste
omgifning, äro de därvid vanligen förekommande symtomen. Ej sällan
angripas hjärnans eller ryggmärgens hinnor eller kärl, hvarigenom
fallandesotsliknande anfall, språkrubbningar eller förlamningar uppstå.
Primärstadiet jämte de först framträdande sekundära symtomen
pläga med ett gemensamt namn benämnas färsk syfilis (syfilis recensj.
Under det tertiära eller gummösa stadiet förändras sjukdomen i flera
hänseenden. Symtomen framträda med längre mellanrum, utveckla sig
mera långsamt och smygande och äro i allmänhet begränsade till vissa
43
organ och kroppsdelar. De angripa oftare inre och för kroppen
viktigare organ, hafva en väfnadsförstörande karaktär samt äro icke
alls eller åtminstone endast i ringa grad smittosamma.
Under detta skede af sjukdomen äro för densamma mest utsatta,
förutom huden, ben-, blodkärls- och nervsystemen. Bendelarna blifva
ofta säte för en svulstliknande infiltration (gumma eller gummisvulst),
hvaraf svåra smärtor och missgestaltningar kunna blifva följden. Såsom
typiska exempel härå kunna nämnas förstörandet af hårda gommen
äfvensom af näsbenet, hvarigenom näsroten blifver platt och insjunken
(sadelnäsa). Vida farligare äro emellertid de affektioner, som drabba
kärl- och nervsystemen. Af alla tertiära symtom utgöra dessa mera
än en tredjedel. Många af de »slaganfall», som drabba marinen i hans
bästa år och som resultera i död eller större eller mindre förlamningar,
äro förorsakade af syfilitiska förändringar i hjärnan eller i hjärtat och
de stora blodkärlen. Följder af genomgången syfilis äro jämväl de två
fruktansvärda sjukdomarna: sinnessjukdom med förlamning (paralysie
générale) och ryggmärgstvinsot (tabes), hvilka båda sjukdomar medföra
döden, den förra vanligen efter några få års förlopp, den senare först
efter många års lidande.
Det anförda utgör endast några exempel på yttringarna af tertiär
syfilis. Sjukdomen kan i själfva verket lokaliseras i hvilka som helst
af kroppens väfnader och organ, hud, slemhinnor, körtlar och muskler.
Åtskilliga viktiga inre organ, såsom exempelvis de till matsmältningsapparaten
hörande, hvilka under det sekundära stadiet varit förskonade,
angripas nu jämförelsevis ofta och kunna därvid undergå sådana förändringar,
att de blifva mer eller mindre odugliga för sina förrättningar.
Hvar och en, som ådrager sig syfilis, drabbas emellertid icke af
alla dess ofvannämnda fördärfliga verkningar. Sålunda uteblifva ej sällan
de tertiära symtomen helt och hållet. Vidare är att märka, dels att
sjukdomen antager ett helt olika förlopp hos olika individer, hos
somliga svårare hos andra lindrigare, och dels att man i behandlingen
har ett medel att i de flesta fall, om icke helt och hållet neutralisera,
så dock i väsentlig mån mildra dess följder. Fn nödvändig förutsättningför
en framgångsrik behandling är dock, att denna påbörjas i tid och
fortgår tillräckligt länge. Enligt läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt
måste behandlingen, hvilken hufvudsakligen består i ett måttfullt
och metodiskt införande i kroppen af något kvicksilfverpreparat,
fortsättas med vissa mellanrum minst 2, i regel 3—4 år, äfven om
patienten under denna tid ej skulle förete några framträdande symtom
44
af sin sjukdom. På allra sista tiden liar ett af professor Ehrlicli i
Frankfurt ani Main och eu hans lärjunge Hata framställdt nytt preparat
(en arsenik-benzol-förening »606») inom vida kretsar väckt förhoppningar
om eu total omhvälfning af syfilisbehandlingen, gående ut på
att i ett slag tillintetgöra sjukdomsparasiterna och därmed sjukdomen
själf. Huruvida dessa förväntningar komma att förverkligas och huruvida
öfver hufvud någon förändring i sjukdomens karaktär och förlopp
kan blifva en följd af den nya upptäckten, därom är det emellertid
icke möjligt att i frågans nuvarande skede bilda sig en åsikt. Först
sedan man genom årslånga iakttagelser vunnit en. stor och allsidig
erfarenhet om den nya metoden, blifver det möjligt att afgöra, huruvida
denna bättre än våra förutvarande förmår afvärja hvad som i fråga
om syfilis är det mest betänkliga, nämligen de fruktade sena recidiven.
Hereditär eller medfödd syfilis föreligger, då ett foster infekterats
före födelsen. Enligt under senare åren utförda undersökningar ärfves
sjukdomen från modern, och ju färskare och mindre behandlad hennes
syfilis är, desto svårare förlöper den hos fostret. I svårare fall dör
detta redan i moderlifvet, och missfall inträffar förr eller senare. I
lindrigare fall födes väl barnet mer eller mindre fullgånget och vid
lif. men dör efter några veckor eller månader. Befinner sig moderns
sjukdom i ett senare stadium, framfödas barn, som visserligen vid födelsen
eller någon tid därefter visa lindriga symtom, men dock kunna genom
lämplig behandling hållas vid lif och till och med botas. Har modern
undergått en metodisk antisyfilitisk behandling eller ligger hennes
sjukdom flera år tillbaka i tiden, kunna fullt friska barn födas.
Symtomen af medfödd syfilis äro en följd af samma slags väfnadsförändringar
som vid förvärfvad syfilis, men skilja sig ofta från dessa i
fråga om utseende, lokalisation och förlopp. Då smittämnet här införes
direkt i fostrets blodbanor, följer däraf, att den för förvärfvad syfilis
utmärkande primäraffektionen saknas, äfvensom att de lifsviktigare
organen mycket fortare angripas. I allmänhet ger sig sjukdomen tillkänna
genom hudutslag och vätskande papler kring mun, näsa och
stolgångsöppning. Svåra förändringar i bensystem, lefver, njurar och
lungor förekomma ofta. Senare angripas i vissa fall ögonen samt
innerörat. Syn- och hörselrubbningar samt ett visst slag af tanddeformationer
utgöra ej sällan för lifvet bestående karaktäristiska tecken
på medfödd syfilis. Understundom gifver sjukdomen sig jämväl tillkänna
uti defekter i själsförmögenheterna alltifrån smärre rubbningar
i intelligens och uppfattningsförmåga till fullkomlig idioti.
45
Det enkla veneriska såret är en akut infektionssjukdom, hvilken
yttrar sig såsom ett till smittningsstället lokaliseradt frätande sår,
som läkes genom ärrbildning. Smittämnet, som utgöres af en i de
variga sårafsöndringarna förekommande bacill (bacillus Ducreyi), inkommer
liksom vid syfilis genom någon defekt eller bristning i öfverhuden.
Infektionen äger rum nästan uteslutande vid könsumgänge och
är därför i regel lokaliserad till de yttre könsdelarna och deras närmaste
omgifning.
Sjukdomen förlöper i allmänhet på följande sätt. Å det ställe,
där smittämnet inträngt, uppstår i regel inom 24 timmar efter infektionen
en liten varblåsa, hvilken under de närmaste dygnen öfvergår
till ett varafsöndrande sår med skarpa kanter och mjuk, oren botten
(mjuk chancre). Under sin vidare utveckling vidgar sig detta alltmera
och gräfver sig mer eller mindre djupt ner i väfnaden. Då
öfverliuden å de kvinnliga könsdelarna äfvensom förhuden hos mannen
till följd af bristande renlighet ej sällan är uppluckrad och skör.
uppstå ofta en hel mängd små sår, hvilka efter hand sammanflyta.
Understundom antager såret en brandig karaktär, utbreder sig hastigt
på bredden och djupet samt kan på detta sätt medföra missgestaltningar
och stympningar af de angripna partierna. I somliga fall får såret
en serpiginös natur, d. v. s. det läkes i en kant, medan det fortfarande
utbreder sig i eu annan. Under långa tider kan det på detta sätt
krypa framåt i olika riktningar och trotsa nästan hvarje behandling.
Icke sällan inträffar, att en person samtidigt ådrager sig enkelt
veneriskt sår och syfilis. I dylikt fall utvecklar sig det förra i vanlig
ordning, och först efter 3—4 veckor visa sig tecken på en syfilitisk
primärskleros (chancre mixte). Att en mjuk chancre på detta sätt kan
öfvergå i en hård, har varit en af orsakerna till att man förr ansåg
det enkla veneriska såret såsom en yttring af syfilis.
Under gynnsamma förhållanden plägar det enkla veneriska såret
icke bereda patienten några större obehag. Är det icke af brandig
eller serpiginös natur, läkes det med lämplig behandling jämförelse”
vis lätt utan att efterlämna annat spår än ett mer eller mindre
tydligt ärr. Äfven utan dylik behandling kan det i undantagsfall
genom iakttagande af sorgfällig renlighet gå till läkning. Emellertid
inträffar det ganska ofta, att smittämnet sprider sig till angränsande
lymfkörtlar, hvilka därvid svälla upp samt blifva ömma och värkande.
Dessa körtelinflammationer (buboner), hvilka merendels uppträda i
ljumskarna, kunna visserligen genom tjänliga medels användande understundom
rätt snart häfvas, men oftast uppstår varbildning i körteln,
Enkelt
veneriskt sår.
46
Dröppel.
i sammanhang hvarmed fistelgångar i omgifningarna lätt uppkomma.
Dylika fall fordra i regel operativa ingrepp och tvinga ofta patienten
att under månader hålla sig stillaliggande. Ytterst sällan får dock
denne något framtida men af sjukdomen.
Den vanligaste af de smittosamma könssjukdomarna är dröppeln
eller gonorrén. Denna består i en katarr eller inflammation, förorsakad
af en speciell bakterie (gonococcus Neisseri), hvilken förekommer i
det afsöndrade varet. Dröppeln är i regel lokaliserad till könsdelarnas
slemhinnor (genital dröppel) och sprides nästan uteslutande genom könsumgänge.
Understundom händer det dock, särskildt i fråga om små
flickor, att smittämnet öfverföres på annat sätt genom förmedling af
föremål, som kommit i beröring med varafsöndringarna från en dröppelsjuk
person, exempelvis genom eu svamp, en handduk eller en teraiometer.
I mera sällsynta fall tager sjukdomen sitt säte i andra delar
af kroppen än könsorganen (extragenital dröppel). Någon immunitet
mot sjukdomen, vare sig medfödd eller förvärfvad, finnes icke.
På grund af könsdelarnas olika anatomiska byggnad får den
genitala dröppeln ett olika förlopp hos mannen och kvinnan.
Dröppel hos mannen börjar nästan alltid i urinröret, i hvars mynning
gonokockerna inkomma vid samlaget. Redan några dagar efter
infektionen gifver sjukdomen sig tillkänna genom en lindrig kittling eller
klåda i rörets främre del, i synnerhet vid urinkastning, samt genom
afsöndring af en ringa mängd, till en början nästan klar vätska. Allt
eftersom sjukdomen utvecklas och sprider sig, förvärras symtomen.
Urinrörets slemhinna svullnar, och mer eller mindre häftiga smärtor
inträda vid urinkastning och erektioner, hvarjämte flytningen blifver
rikligare och varliknande. I gynnsamma fall och vid rationell behandling
stannar sjukdomen i främre urinröret, och efter 4—6 veckor kan
den vara öfverstånden utan att kvarlämna något som helst men för
framtiden.
Det är emellertid ingalunda regel, att dröppeln tager ett så
gynnsamt förlopp. Om patienten icke i tid söker läkarbehandling eller
om han på annat sätt missköter sig, öfvergår den lätt från akut till
kronisk form eller ock uppstå mer eller mindre svåra komplikationer
genom smittans spridning till bakre urinröret och till de organ,
som omgifva eller sammanhänga med detta.
Med kronisk dröppel förstår man en långvarig form af.sjukdomen,
merendels förorsakad däraf, att sådana delar blifvit infekterade, hvilka
ej äro åtkomliga för vanliga behandlingssätt. Ofta underhålles den
47
kroniska dröppeln genom infektion af de i urinrörsväggen befintliga
små slemkörtlarna, hvilka under mycket lång tid kunna hysa gonokocker.
I detta skede är afsöndringen helt ringa och visar sig merendels
endast såsom ett obetydligt grågult, slemmigt var, hvilket på morgonen
sammanklibbar urinrörsmynningen. Smärtor och öfriga obehag kunna
vara helt borta, hvilket gör, att mången patient nu tror sig vara frisk
eller blott hafva »en liten efterkatarr» utan betydelse. Men äfven den
obetydligaste afsöndring kan innehålla smittämnet och sålunda framkalla
en dröppel, när den öfverföres på en annan slemhinna. Det är
under det kroniska stadiet af dröppeln, som de flesta smittoöfverförelser
äga rum, enär patienterna tro sig vara botade och därför nu ej längre
afhålla sig från könsumgängen. När sjukdomen är slut, kan blott af
läkaren genom upprepade mikroskopiska undersökningar afgöras.
Komplikationer uppstå i såväl det akuta som kroniska stadiet
därigenom, att sjukdomen sprider sig till bakre urinröret och vidare
till blåsan, blåshalskörteln, sädesblåsorna eller bitestiklarna. Därmed
hafva smärtsamma, ofta svårbotliga och långvariga sjukdomstillstånd
inträdt, hvilka för lång tid kunna inverka störande på individens fysiska
såväl som psykiska hälsa och nedsättande på hans arbetsduglighet. Hafva
båda bitestiklarna angripits, är ofruktsamhet en vanlig följd. Ibland
inkommer smittämnet i blodet och kan afsätta lokalhärdar i leder,
senskidor, benhinnor, muskler (dröppelreumatism) eller i ögonens bindehinnor,
mycket sällan i hjärtat eller centrala nervsystemet. En icke
ovanlig följd af dröppel är förträngning af urinröret (striktur), hvilken
i sin ordning kan medföra farliga följder för blåsan och njurarna.
Dröppel hos kvinnan antager ej sällan ett mera kompliceradt förlopp
än hos mannen. På grund af könsdelarnas byggnad är hon mera
utsatt för att blifva infekterad. Hon kan nämligen mottaga smittan
icke blott, såsom mannen, i urinröret utan jämväl i andra delar af
urogenitalapparaten, såsom i körtlarna kring födseln, i slidan eller i
lifmodern. I de flesta fall infekteras flera af dessa platser samtidigt, oftast
dock urinröret och halsdelen af lifmoderkanalen. Hos vuxna kvinnor
angripes mera sällan slidans slemhinna. Detta inträffar däremot ganska
ofta hos små flickor, hvilkas slemhinnor äro mycket mottagliga för
smittan. Sjukdomen är i dessa fall mycket långvarig och svårbotlig.
Liksom hos mannen kan dröppel hos kvinnan antingen vara mera
kortvarig, akut, eller utsträcka sig öfver månader och år. Går smittämnet
högre upp i de inre könsdelarna, kunna de därigenom framkallade
komplikationerna blifva sådana, att ett botande öfverhufvud blifver
vanskligt och osäkert.
48
Under dröppelns kroniska stadium äro symtomen, utom vid ett
tillfälligt uppblossande eller vid tillstötande komplikationer, äfvenledes
hos kvinnan så svagt uttalade, att de kunna vara omärkbara för patienten
själf och äfven för läkaren svåra att påvisa. Det är just detta
smygande och indolenta i den kroniska dröppelns förlopp, som är
hufvudanledningen till sjukdomens stora spridning.
De ofvan antydda komplikationerna, som äro eu följd af bakteriernas
inkommande i blodbanorna (dröppelreumatism o. s. v.), förekomma
äfven hos kvinnan. Säregen för kvinnan är infektion och däraf följande
mer eller mindre häftig inflammation af ett par körtlar vid ingången
till slidan. Af långt större betydelse äro emellertid de komplikationer,
som blifva en följd af smittans fortledning högre upp i de inre könsdelarna:
lifmoderkanalen, äggledarna och könskörtlarna (ovarierna) samt
de dessa delar omgifvande väfnaderna. Nar dessa organ eller delar däraf
angripits, äro kvinnans hälsa och framtida lycka allvarligt hotade. Till
följd af organens läge i djupet af bäckenet äro dessa lokalisationer af
dröppel svårtillgängliga för behandling. Följden blifver ett ofta mycket
långvarigt sjuklighets- och svaghetstillstånd, tid efter annan ytterligare
förvirradt genom feber, smärtor, menstruationsrubbningar in. m. Stundom
kunna dock slutligen hennes lidanden häfvas på operativ väg. Med
eller utan operation är ofruktsamhet en icke ovanlig följd af dröppel i
de inre könsdelarna. Angående första orsaken till deras årslånga,
stundom lifslånga s. k. underlifslidande förblifva många kvinnor i ständig
okunnighet.
Den extragenitala dröppeln lokaliseras i ögats bindehinna, ändtarmen
samt, i ytterst sällsynta fall, munnens och näsans slemhinna.
Den ojämförligen allvarligaste af dessa lokalisationer är den förstnämnda,
den s. k. ögonblennorrén. Denna förekommer mest hos nyfödda
barn. När modern är behäftad med dröppel, äro nämligen under
själfva födelseakten barnets ögon utsatta för det gonokockförande
slemmet från moderns könsdelar. Om därvid smitta äger rum, uppträder
inom första veckans lopp häftig rodnad och svullnad af ögats
slemhinnor med hetta, smärtor och ömhet samt afsöndring af ett starkt
smittosamt var. Faran är därvid alltid öfverhängande för att äfven
hornhinnan skall angripas och fullständig blindhet eller åtminstone
lifslång nedsättning af synen blifva följden. Kommer snar och sakkunnig
behandling emellan, kan dock i regel synen räddas.
Den gonorroiska ögoninflammationen hos nyfödda var ännu under
sistförflutna seklets förra hälft mycket vanlig Å barnbördsanstalterna
drabbades 10 å 20 % af barnen af ögonblennorré. Numera äro för
-
49
hållandena långt bättre, sedan barnmorskorna fått sig ålagdt att indrypa
en lapislösning i det nyfödda barnets ögon. Därigenom tillintetgöras
dröppelbakterierna utan att ögat skadas, och sjukdomens
utveckling förekommes sålunda.
Äfven hos vuxna uppstår någon gång en ögonblennorré, och i så
fall merendels såsom komplikation till en genitaldröppel därigenom, att
t. ex. förmedelst fingrar eller näsduk gonorroiskt var införts i ögat. Endast
genom snar och energisk behandling är ett räddande af synen möjligt.
Hvad dröppelns behandling beträffar, består denna, bland annat,
i ett lokalt användande af gonokockdödande medel. Af största vikt
för ett framgångsrikt resultat är, att patienten så fort som möjligt
kommer under läkarvård. Har sjukdomen öfvergått i det kroniska
stadiet, kan dess behandling draga mycket lång tid och ställa såväl
patientens som läkarens tålamod på hårda prof. Såsom redan förut
antydts, finnas fall af isynnerhet kvinnlig dröppel, hvilka nästan kunna
betecknas såsom obotliga.
I fråga om närmare detaljer rörande de smittosamma könssjukdomarnas
allmänna natur och förlopp samt spridningssätt m. m. tillåter
sig kommittén hänvisa till den af med. lic. U. Mullern-Aspegren på
uppdrag af kommittén författade uppsats »Om de smittosamma könssjukdomarna»,
hvilken finnes såsom bilaga bifogad kommitténs betänkande
(Del. IV).
7
50
De smittosamma könssjukdomarnas utbredning ock sociala betydelse.
De smitta- Tillförlitliga uppgifter beträffande de smittosamma könssjuk
—^
domarnas nuvarande utbredning i olika länder stå icke att vinna, då
nas utbred- någon anmälningsskyldighet rörande inträffade sjukdomsfall i allmännin?änder!ika
^lct icke finnes stadgad och några slutsatser härutinnan icke kunna
<mter'' dragas af den förefintliga dödsstatistiken. En ungefärlig föreställning
om deras spridning kan man dock erhålla genom de statistiker, som
blifvit upprättade rörande sjukdomsfrekvensen bland vissa befolkningsgrupper
i olika länder, äfvensom genom utsagor af läkare och andra
med saken förtrogna personer.
Enligt hvad dessa källor gifva vid handen, förefinnes en alldeles
påtaglig skillnad mellan kulturländerna och de länder, hvilka ännu kvarstå
på ett lägre kulturstadium. Med bortseende från vissa å olika tider
och orter framträdande smärre skiljaktigheter hafva de smittosamma
könssjukdomarna i de förra en ganska allmän och konstant utbredning,
och i stort sedt kan sjukdomsfrekvensen i de olika länderna antagas vara
ungefär densamma. Af de särskilda sjukdomarna har dröppeln den
ojämförligt största spridningen, och i motsats till de båda andra visar
den tendens att ytterligare utbreda sig. Annorlunda ställa sig förhållandena
i de länder, där civilisationen icke nått någon större utveckling.
Dröppeln spelar där, jämförd med syfilis, en helt underordnad
roll. Hvad syfilis angår, uppträder denna i dessa länder i olika
utsträckning. Medan den exempelvis hos vissa stammar i Centralafrika
och Australien är sällsynt, förekommer den åter annorstädes
såsom en förhärjande och nästan outrotlig folksjukdom. Särskilt hemsökta
af sjukdomen äro de halfciviliserade folk, som bebo Asiens,
Afrikas och Amerikas kuststräckor.
Hvad Europa angår, finner man, hurusom äfven här en skillnad
gör sig gällande mellan de olika länderna, beroende på den kulturståndpunkt
de intaga. I de skandinaviska samt mellan- och västeuropeiska
51
länderna hafva de smittosamma könssjukdomarna sin egentliga spridning
i de stora städerna, särskildt sådana med utvecklad industri, handel
och sjöfart. De mindre städerna äfvensom landsbygden äro däremot
jämförelsevis fria från dessa sjukdomar. I Ryssland och Balkanländerna,
hvilkas befolkning i allmänhet står på ett lägre kulturstadium, råder
ett i viss mån motsatt förhållande. Medan dröppeln i allmänhet äfven
här är begränsad till de större städerna och industrisamhällena, har
däremot syfilis sin största spridning på landsbygden. Icke sällan förekommer
det sålunda, att hela familjer och byalag äro syfilitiskt infekterade,
till stor del på extragenital väg.
Några säkra hållpunkter för bedömandet af sjukdomarnas frekvens
i de särskilda europeiska staterna finnas af förut angifna skäl icke.
En viss, om än otillförlitlig ledning härutinnan har man dock i de
statistiker, som i allmänhet finnas upprättade rörande könssjukdomarnas
spridning bland krigsmanskapet. Enligt dessa statistiker skulle
de skandinaviska länderna, Tyskland, de tysktalande delarna af Österrike
samt Schweiz intaga den gynnsammaste ställningen. Därnäst i
ordningen skulle komma Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal och
Italien. Mest spridda skulle sjukdomarna vara i Grekland, Turkiet,
Ryssland och England. Om man bortser från sistnämnda land, där
de säkerligen bland den civila befolkningen icke hafva större spridning
än i öfriga västeuropeiska länder, torde också förhållandena i stort
sedt gestalta sig på detta sätt.
Att de smittosamma könssjukdomarna under det sistförflutna århundradet
i stort sedt märkbart aftagit inom kulturländerna, är otvifvelaktigt.
I hvilken utsträckning detta aftagande ägt rum, är dock
icke möjligt att säga, då man ju af ofvan anförda skäl saknar tillförlitliga
uppgifter om dessa sjukdomars utbredning under olika tidsperioder.
Uti de särskilda ländernas arméstatistiker framträder emellertid
denna nedgång i sjukdomsfrekvensen mycket påtagligt, och tillåter sig
kommittén att i detta hänseende hänvisa till följande tabell, hvars
siffror äro hämtade dels ur en af professor Blaschko i Berlin afgifven
rapport till den år 1899 i Bryssel afhållna konferens angående de
smittosamma könssjukdomarnas bekämpande och dels ur ett år 1907 i
Frankrike af en särskild extraparlamentarisk kommitté afgifvet betänkande
i förevarande fråga.
52
Antal fall af smittosam könssjukdom inom vissa länders arméer under
5-årsperioderna 1880—1884 och 1893—1897, heraknadt
i medeltal på 1,000 soldater.
Land | Area 1880—1884 | Åren 1893—1897 |
Tyskland................................................................... | 35, l1) | 24,4-) |
Belgien......................................................................... | 60,4 | 30,6 |
Frankrike ................................................................... | 55,8 | 39,2 |
Italien ......................................................................... | 110,0 | 92.2 |
Holland ................................................................ | 85,1 | 49,6 |
England ................................................................... | 253,8 | 182, os) |
De smittosamma
könssjukdomarnas
utbredning
i Sverige.
Sjukdoms
frekvensen
under
1800-talet.
Lika litet som i de flesta andra länder har man i Sverige någon
fullständig statistik öfver de smittosamma könssjukdomarnas utbredning
bland befolkningen. Däremot finnas sedan år 1822 i sundhetskollegii
och medicinalstyrelsens årsberättelser uppgifter om antalet fall af dessa
sjukdomar, som årligen intagits å de civila sjukhusen (kurhusen). Att
af dessa uppgifter, hvilka, efter hand som den ambulatoriska vården
af ifrågavarande sjukdomar blifvit allt vanligare, kommit att omfatta
ett allt mindre antal af sjukdomsfallen, beräkna sjukdomarnas verkliga
spridning, är naturligen icke möjligt, men man kan dock af dem
bilda sig en föreställning om deras ökning eller aftagande under olika
perioder. Med hänsyn till vikten för kommittén att söka få kännedom
om det profylaktiska värdet hos de mot ifrågavarande sjukdomar hittills
vidtagna åtgärderna beslöt kommittén i slutet af år 1906 uppdraga
åt sin ledamot Johansson att statistiskt bearbeta ofvannämnda
uppgifter i sundhetskollegii och medicinalstyrelsens årsberättelser. Resultatet
af dennes arbete härutinnan föreligger i den vid kommitténs
betänkande såsom bilaga fogade redogörelsen »De smittosamma könssjukdomarnas
utbredning i Sverige 1822 —1906» (Del III).
Vidstående kurva, som är hämtad ur denna redogörelse, återgifver,
huru frekvensen af de å kurhusen årligen intagna fallen af de särskilda
smittosamma könssjukdomarna förhållit sig under ifrågavarande
period. Frekvenstalen äro beräknade per 10,000 af medelfolkmängden.
'') 1881 — 86. 2) 1894—97. 3) 1892—96.
-Syfilis -------JttheljLv Övervikt sår ......................HröppeL
53
Å civila sjukhus årligen intagna fall af syfilis, enkeltjveneriskt sår
och dröppel på 10,000 af medelfolkmängden åren 1822—1905.
18ZZ-26
18Z7-31
183Z-36
1817-51
185Z-56
1857- 61
1861-65
1866-70
1871-75
1881-85
54
Som man finner, har frekvensen af de å sjukhusen årligen intagna
nya fallen af syfilis sedan början af 1820-talet sjunkit från 8,4 till 1,2,
d. v. s. till en sjundedel. Deuna minskning har dock icke försiggått
oafbrutet. Under 1860-talet äfvensom i början af 1880-talet ägde nämligen
en ökning rum. Det enkla veneriska såret företedde vid 1820-talets
början ett mycket ringa antal å sjukhusen vårdade fall, 1,1, men denna
siffra steg under de följande åren högst betydligt och nådde sitt
maximum, 4,3, under perioden 1842—46. Därefter har antalet å sjukhus
intagna fall af denna sjukdom med vissa afbrott ständigt varit i
aftagande. Äfven frekvenssiffrorna för dröppel äro vid 1820-talets början
mycket låga, men stiga så småningom, och med slutet af 1880-talet får
dröppeln i hvad angår å sjukhus vårdade fall den högsta frekvensen
af de tre sjukdomarna.
Af den verkställda undersökningen framgår vidare, att den höga
syfilisfrekvensen på 1820-talet är hufvudsakligen ett uttryck för sjukdomens
betydande spridning å landsbygden vid denna tid. Af de å
samtliga civila sjukhus i riket årligen intagna nya syfilisfallen utgjorde
nämligen de å Stockholms stads kurhus under perioden 1822—41 endast
7,9 %. Sedermera har hufvudstadens kontingent ständigt ökats i förhållande
till kontingenten från landet i öfrigt, och under åren 1881
— 95 utgjorde densamma omkring 30 % af samtliga fall. I fråga om
enkelt veneriskt sår och dröppel har Stockholms-kontingenten, så långt
tillbaka uppgifter föreligga, varit långt mera betydande än beträffande
syfilis. Under åren 1822—41 utgjorde sålunda de å stadens kurhus
intagna fallen, i fråga om såväl enkelt veneriskt sår som dröppel, omkring
40 % af de resp. summorna för hela riket, och under åren 1881
—95 hade denna procent stigit till omkring 67 % för den förra och
52 % för den senare sjukdomen.
Hvad de olika sjukdomarnas frekvens i förhållande till folkmängden
angår, utvisa de gjorda beräkningarna, att frekvensen af de å sjukhus
intagna fallen för alla tre sjukdomarna varit under hela den period
statistiken afser flera gånger högre i Stockholm än i landet i öfrigt.
Medan under åren 1822—41 antalet årligen intagna fall på 10,000
invånare utgjorde i Stockholm för syfilis 19,2, för enkelt veneriskt sår
23,6 och för dröppel 15,5, voro motsvarande siffror för landet i öfrigt
resp. 6,4, l,o och 0,7. Som man finner, hade de å sjukhus intagna
fallen af syfilis på denna tid eu tre gånger så hög frekvens i Stockholm
som i det öfriga landet. Samtidigt förekom å sjukhusen i Stockholm
dröppel med nästan samma och enkelt veneriskt sår i en afgjordt högre
frekvens än syfilis. Inom öfriga delar af landet var däremot syfilis
55
deri ojämförligt mest spridda af de tre sjukdomarna. Under perioden
1881—95 utgjorde ofvannämnda frekvenssiffror för syfilis, enkelt veneriskt
sår ocli dröppel för Stockholm resp. 15,0, 23,3 och 26,6; för
Göteborg 9,9, 7,7 och 12,0 samt för landet i öfrigt 1,6, 0,4 och 1,2.
Syfilisfrekvensen å sjukhusen i de särskilda länen har, om man
undantager de två nordligaste, under åren 1861—95 öfverallt aftaga.
I de stora städerna, Stockholm, Göteborg och Norrköping,
uppgick den under perioden 1891—95 till endast omkring 1/3 af frekvensen
under åren 1861—1870. I de flesta län har den sjunkit till
13 å Vå och i vissa län ännu mera. Lägsta frekvensen af de å sjuk--husen vårdade fallen af syfilis under perioden 1891—95 iakttogs Gnom
ett sammanhängande område, bestående af Skaraborgs, Örebro, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Ålfsborgs, Värmlands, Västmanlands
samt Gottlands län, ett område som motsvarar just den de! af landet,
som vid 1800-talets början var mest hemsökt af sjukdomen. Högst
var frekvensen i städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping samt
i de norrländska länen äfvensom Hallands samt Göteborgs och Bohus län.
• Beträffande sättet för öfverförande af stjfilis framgår af undersökningen,
att under 1800-talets första decennier de på oskyldigt sätt
ådragna (insonta) fallen voro mycket vanliga, särskild! å landsbygden.
Af de till sitt ursprung kända fallen uppgick under åren 1818—
21 antalet fall, då den veneriska smittan öfverförts »genom sammanlefnad»,
i Stockholm till 30,8 V och i riket i öfrigt till icke mindre
än 68,3 %. Under perioden 1832—36 hade dessa siffror nedgått till
resp. 5,7 % och 60 %. Denna höga frekvens insonta fall på lands
bygden
visar, att sjukdomen därstädes på denna tid hade karaktären
af en folksjukdom, som en gång importerad till en bygd hufvudsakligen
öfverfördes genom sammanlefnad och ej genom könsumgänge.. Under
1800-talets senare hälft aftaga emellertid de insonta fallen kontinuerligt
äfven å landsbygden samtidigt med att sjukdomsfrekvensen därstädes
minskas. Sjukdomen förlorar å landsbygden karaktären af en folksjukdom
och blifver likasom i de större städerna ett de tillfälliga könsförbindelsernas
bihang.
Huru sättet för öfverförandet af syfilis under senare hälften af
1800-talet så småningom ändrat sig, framgår af följande siffror. Medan
under åren 1863—1870 smittoöfverförelsen skedde i 75,9 % _ genom samlag,
i 5,4 % genom arf, i 3,i % genom digifning och i 15,5 % på
annat sätt, utgjorde motsvarande siffror under perioden 1891—95 resp.
88,5 %, 4,0 %, 0,7 % och 6,8 %. Procenten insonta fall har således
56
Sjukdomsfrekvensen
i
våra dagar.
minskats från omkring 24 % på 1860-talet till omkring 11 å 12 % på
1890-talet. 1
Bland de insonta fallen är det i främsta rummet de genom digifning
öfverförda, som aftagit. från 1860-talet till början af 1890-talet
minskades procenten af dessa fall med mer än 7*. Vid de i det kela
sällsynta fallen af öfverföring genom digifning synes numera barnet
oftare vara smittokälla än amman, under det att förr det motsatta förbållandet
var det vanligaste. _ Öfverförandet genom arf har icke aftagit
i samma proportion som digifningsfallen och insont öfverföring på
annat sätt, ett förhållande som tydligen beror därpå, att de liereditära
fallen sta närmare i samband med sjukdomens spridning genom tillfälliga
könsförbindelser än hvad förhållandet är med de öfriga fallen.
Icke blott i fråga om frekvens och utbredningssätt har syfilis
ändrat sig. Äfven den relativa förekomsten af de särskilda syfilitiska
symtomen har undergått en påtaglig förskjutning. De svårare symtomen
från huden och från bensystemet hafva i betydlig grad aftagit
i frekvens, och denna minskning har tydligen försiggått kontinuerligt.
De ytliga såren i mun och svalg samt de vätskande paplerna å huden,
det fläckiga hudutslaget och primärsklerosen utgjorde vid slutet af
1800-talet de å kurhusen talrikast förekommande symtomen.
Såsom ofvan nämnts, är det icke möjligt att af uppgifterna i
medicinalstyrelsens årsberättelser beräkna de smittosamma könssjukdomarnas
verkliga spridning bland befolkningen. Då emellertid kommittén
för fullgörande af sitt uppdrag fann det synnerligen önskvärd!
att erhålla en öfverblick öfver ifrågavarande sjukdomars utbredning i
vält land, beslöt kommittén under hösten 1904 att genom en enquéte
bland landets läkare söka fa fastställdt antalet på en viss dag (den 31
januari 1905) under läkarbehandling varande, med smittosam könssjukdom
behäftade personer, med fördelning allt efter som de vårdades på
sjukvårdsanstalter, andra inrättningar, polikliniker eller i läkares såsom
tjänsteåliggande eller enskildt utöfvade praktik.
Resultatet af denna enquéte, hvilket på kommitténs uppdrag
sammanställts af dess ledamot Johansson, föreligger i den vid kommitténs
betänkande såsom bilaga fogade »Undersökning’ rörande frekvensen
af smittosamma könssjukdomar i riket» (Del III).
Af denna undersökning, till hvilken kommittén tillåter sig hänvisa,
framgår, att ofvannämnda dag voro, såvidt de ingångna svaren
utvisa, under läkarbehandling för smittosam könssjukdom sammanlagdt
57
4,189 personer, däraf 2,148 för syfilis, 116 för enkelt veneriskt sår
och 1,925 för dröppel.
De sjukas fördelning å rikets fyra största städer och landet i
öfrigt framgår af följande sammandrag af Tab. 1 i undersökningen:
| Syfilis | Enkelt veneriskt sår | Dröppel | Summa | |||||||
| Män | Kvinnor | S:a | Män | Kvinnor | S:a | Män | Kvinnor | S:a | Män | Kvinnor S a |
Stuckholm....... | 660 | 273 | 933 | 27 | 2 | 29 | 526 | 207 | 733 | 1,213 | 482 1,695 |
Göteborg ...... | 160 | 70 | 230 | 14 | 1 | 15 | 180 | 22 | 202 | 354 | 93 447 |
Malmö ........ | 74 | 20 | 94 | 15 | 2 | 17 | 124 | 33 | 157 | 213 | 55 '' 268 |
Norrköping | 27 | 128 *) | 155 | 1 | — | 1 | 35 | 69!) | 104 | 63 | 197 1 260 |
Riket i öfrigt.. | 553 | 183 | 736 | 49 | 5 | 54 | 636 | 93 | 729 | 1,238 | 281 1,519 |
Hela riket..... | 1,474 | 674 | 2,148] 106 | 10 | 116 | 1,501 | 424 | 1,925 | 3,081 | 1,108 14,189 |
Antalet fall af syfilis i dess olika stadier framgår af följande, af
samma Tab. 1 i undersökningen gjorda sammandrag:
. | Syfilis recens | Syfilis secundaria | Syfilis tertiaria | ||||||
Män | Kvinnor | Summa | Män | Kvinnor | Summa | Män | Kvinnor | Summa | |
Stockholm ...... | 71 | 15 | 86 | 332 | 129 | 461 | 257 | 129 | 386 |
Göteborg......... | 30 | 14 | 44 | 98 | 24 | 122 | 32 | 32 | 64 |
Malmö ............ | 14 | 3 | 17 | 53 | 9 | 62 | 7 | 8 | 15 |
Norrköping ... | 5 | 2 | 7 | 15 | 443) | 59 | 7 | 82 b | 89 |
Riket i öfrigt | 107 | 17 | 124 | 222 | 67 | 289 | 224 | 99 | 323 |
Hela riket ..... | 227 | 51 | 278 | 720 | 273 | 993 | 527 | 350 | 877 |
Hvad de olika sjukdomarnas frekvens i förhållande till sjukvårdsområdenas
invånarantal angår, utvisar undersökningen, att denna är,
såsom man ju också kunde vänta sig, störst i de stora städerna. Antalet
b Af dessa 105 å tvångsarbetsanstalten.
2) 46
fn n ^u n n
3\ 0 7
fn n u * n n
4\ no
fn n 1 ° )) »
8
58
fall af syfilis i primär- och sekundärstadiet på 10,000 invånare utgjorde
i Stockholm 17,86, i Göteborg 12,10, i Malmö 11,16 och i Norrköping
8,7 9. I den öfriga delen af landet var frekvensen högst i Malmöhus
län, 2,47, och lägst i Östergötlands län, 0,24. För enkelt veneriskt sår
voro motsvarande frekvenssiffror: för Malmö 2,4 0, för Göteborg 1,0 9
och för Stockholm 0,9 4. I öfriga landsdelar var denna sjukdom mest
utbredd i Malmöhus län, 0,39. För nio län voro icke några fall af
sjukdomen anmälda. Antalet fall af dröppel utgjorde i Stockholm 24,19,
i Malmö 22,18, i Göteborg 14,63 och i Norrköping 13,07. I den öfriga
delen af landet var frekvensen högst i Malmöhus län, 3,7 3, och lägst
i Skaraborgs län, 0,3 7. I samtliga fall var sjukdomsfrekvensen bland
männen afsevärdt mycket större än bland kvinnorna.
Af de till sitt ursprung bekanta fallen af syfilis utgjorde de förvärfvade
94 % och de hereditära 6 %. Af antalet fall af förvärfvad
syfilis utgjorde de extragenitala 3,1 % för männen och 7 % för
kvinnorna.
Af samtliga uppgifna fall behandlades i enskild praktik 70,4 %0, å
sjukhus in. fl. anstalter 21,8 % och å polikliniker 7,8 %.
Sjukdomsfallens fördelning på de särskilda vårdformerna framgår
af följande ur undersökningen hämtade tabell.
| I enskild | Å sjukhus | Å poli-kliniker. |
Syfilis recens................................................... | 220 | 46 | 12 |
» secundaria recidiva ........................... | 669 | 210 | 114 |
» tertiaria .............................................. | 569 | 252 | 56 |
Ulcus molle .................................................. | 94 | 20 | 2 |
Gonorré hos äldre ........................................ | 1,361 | 371 | 136 |
» » barn .......................................... | 37 | 14 | 6 |
Summa | 2,950 | 913 | 326 |
procent | 70,4 | 21,8 | 7,8 |
Med ledning af de inkomna uppgifterna, sammanställda med uppgifterna
i medicinalstyrelsens årsberättelser angående de å rikets lasarett
och kurhus vårdade fallen af smittosam könssjukdom, har i undersökningen
beräknats, att det årliga antalet smittningsfall uppgår bland
männen till minst 2,300 för syfilis och 11,000 för dröppel och bland
kvinnorna till omkring 800 för syfilis och 1,200 för dröppel.
59
Den betydelse de smittosamma könssjukdomarna äga i socialt
afseende står i direkt förhållande till dels den vikt de hafva för den
enskilde medborgarens lif, hälsa och arbetsduglighet och dels deras
större eller mindre utbredning bland befolkningen.
Hvad först den senare frågan angår, så framgick af kommitténs
ofvannämnda undersökning den 31 januari 1905, att sjukdomsfrekvensen
i regel stiger med befolkningstätheten och är ojämförligen störst i de
stora städerna. På 10,000 invånare var sålunda i Stockholm antalet
fall af syfilis 17.86, af enkelt veneriskt sår 0.94 och af dröppel 24.19;
motsvarande tal för hela riket voro resp. 2.42, 0.22 och 3.66. Denna
olikhet i sjukdomsfrekvensen blifver an mera framträdande, om man
bortser från de fyra största städerna, Stockholm, Göteborg, Malmö och
Norrköping. Frekvenstalen voro då för riket i öfrig!- beträffande syfilis
0.92, för enkelt veneriskt sår O.n och för dröppel 1.55. Dessa siffror
kunna möjligen vid första påseendet synas rätt oansenliga. Det är
emellertid härvid att märka, dels att det vid ifrågavarande undersökning
gällde blott de sjukdomsfall, som under nämnda dag voro under läkares
behandling, dels och framförallt att dessa sjukdomar alldeles icke äro
likformigt fördelade bland befolkningen utan drabba särskildt vissa
åldersklasser och vissa folkgrupper. Redan efter framräknande af
personer under 15 år stiger proportionen af smittosamma könssjukdomar
afsevärdt, såsom framgår af följande, ur förenämnda undersökning
hämtade sammanställning, uti hvilken för jämförelses skull medtagits
motsvarande siffror från Preussen.
Antalet å viss dag under läkarbehandling varande fall af smittosamma
könssjukdomar pr 10,000 invånare öfver 15 år.
Sverige:
(31 jan. 1905)
Syfilis recens Ulc. molle Gon.
Stockholm | et sec. 23.0 | 1.2 | 31.2 |
(317,964 inv.) Göteborg | 15.6 | 1.4 | 18.9 |
(138,030 inv.) Malmö | 14.4 | 3.1 | 28.6 |
(70,797 inv.) Norrköping | 11.3 | 0.3 | 16.8 |
(44,378 inv.) Hela riket | 3.6 | 0.3 | 5.4 |
Preussen:
(30 april 1900)
Syfilis recens | Ulc. molle | Gon. |
et sec. |
|
|
Berlin 23.6 (1,888,848 inv.) | 5.8 | 53.2 |
17 städer med I17 q mer än 100,000 inv. |1 '' '''' | 3.5 | 32.6 |
42 städer med (in „ 30,000-100,000 inv./1 u ^ | 1.9 | 19.6 |
Hela kon:riket 5. i | 1.1 | 9.9 |
De smittosamma
köns
sjukdomar,
nas sociala
betydelse.
Allmänna
synpunkter.
60
På grundval af de för Preussen angifna siffror och under förutsättning
att två tredjedelar af samtliga fall af könssjukdom bland män
inträffa i åldern 20—30 år samt att den tid, under hvilken den manliga
ungdomen är utsatt för infektionsfara, belöper sig för vissa befolkningslager
till omkring fem år; för andra tio och däröfver, har Blaschko
beräknat, att i en storstad som Berlin af de män, som vid en ålder
af 30 år eller däröfver träda i äktenskap, hafva alla haft dröppel två
gånger1) och hvar fjärde eller femte syfilis. Till liknande siffror har
professor Erb i Heidelberg kommit. Beträffande Stockholm har kommitténs
ledamot Johansson beräknat, att af alla män, som uppnått
åldern 30 år, hafva minst 13.5 % ådragit sig syfilis. Å likmaterialet
från Dresdens sjukhus har Schmorl företagit blodserumundersökning
enligt den s. k. Wassermannska metoden och i 16.9 % funnit positiv
reaktion. Han drager däraf den slutsatsen, att syfilis förefinnes hos
10 —15 % af storstädernas befolkning. Till ungefär samma siffra, 13 %,
kom för många år sedan professor Fournier vid eu undersökning af
patientmaterialet å de allmänna sjukhusen i Paris; i denna siffra ingå
både män och kvinnor, nästan uteslutande tillhörande de fattigare
folklagren. Inom de burgnare klasserna är frekvensen af syfilis större.
Sålunda hafva flera undersökare (Byron-Bramwell, Blaschko, Audry)
funnit i medeltal 20 % af dem, som anmäla sig till erhållande af lifförsäkring,
vara syfilitiskt infekterade.
Hufvudanledningen till att utbredningen af de smittosamma könssjukdomarna
är olika inom olika befolkningslager har man funnit i
den inom dessa växlande åldern för ingående af äktenskap; ju senare
äktenskap ingås, desto större blifva riskerna för infektion. Inom de
bredare folklagren ingås jämförelsevis tidiga äktenskap, under det att
inom medelklassen mannen i regel först efter sitt 30:e år är i den
ställning, att han kan bilda familj. Följden af detta missförhållande
blifver, att de smittosamma könssjukdomarna och särskildt syfilis i de
större städerna ernå en förfärande utbredning bland de unga männen
af medelklassen. För Berlin har Blaschko, hufvudsakligen på grundval
af sjukkassestatistikerna, beräknat i procent de smittosamma könssjukdomarnas
förekomst i fem olika befolkningsgrupper: den hemliga prostitutionen
30 %, studenter 25 %, Unga köpmän 16 %, arbetare 9 %
och soldater 4 %.
Hos oss står intet siffermaterial till buds för utförande af en
J) Verkliga förhållandet är gifvetvis, att många ådraga sig dröppel flera gånger,
under det att andra gå alldeles fria.
61
beräkning af sistanförda slag. För den i våra storstadsförhållanden
initierade verka emellertid dessa procenttal icke öfverraskande höga.
Dröppeln anses ju vara, näst mässling, den mest spridda af alla sjukdomar.
Bland den kroppsarbetande klassens män är den relativa frekvensen
af smittosamma könssjukdomar mindre. Kvinnorna inom denna befolkningsgrupp
äro däremot oftare smittade än deras medsystrar högre
upp i samhället. Anledningen härtill är, dels att lösa och tillfälliga
könsförbindelser bland de förra äro vanligare och dels de tidigare
äktenskapen, Indika hafva till följd, att en del män, som ännu icke
hunnit blifva botade från sin dröppel eller syfilis, öfverföra sjukdomen
till hustrun.
De summor, som årligen måste utgifvas för skötseln af dessa
talrika sjukdomsfall, uppgå gifvetvis till mycket betydande belopp.
Under hvart och ett af åren 1904—1908, de sista för indika officiella
uppgifter äro tillgängliga, intogos för vård å de civila sjukhusen i
Sverige i medeltal 4,202 fall af smittosam könssjukdom. Då behandlingstiden
för hvarje sådant fall i medeltal visat sig utgöra cirka 33
dagar, komma alltså under nämnda tidsperiod på dessa sjukdomars konto
icke mindre än 138,666 underhållsdagar på civila sjukhus per år. Af
dessa tages det öfvervägande flertalet i anspråk af personer i sin bästa
och kraftigaste ålder, hvadan till underhållskostnaden tillkommer värdet
af lika många förlorade arbetsdagar. Då dessa båda poster tillsammans
icke torde kunna uppskattas lägre än till minst 4 kronor per dag,
representerar ifrågavarande sjukvård en kostnad af omkring 550,000
kronor per år, oberäknadt utgifterna för erforderliga sjukhusbyggnader.
Härtill komma ytterligare utgifterna för de å militärsjukhusen vårdade
samt för det betydliga antal könssjuka, som vårdas utom sjukhusen
och som enligt åberopade undersökningen den 31 januari 1905 uppgick
till icke mindre än cirka 78 % af samtliga fallen. Medräknas äfven
dessa utgifter, torde de sammanlagda direkta och indirekta kostnader,
som skötseln af dessa sjukdomar medföra, kunna för vårt land uppskattas
till flera miljoner kronor årligen. För Preussen beräknar
geheimeobermedizinalrat Kirchner den genom könssjukdomarna vållade
minskningen i inkomster och ökningen i utgifter till eu minskning i
nationalförmögenheten af mera än 250,000 mark dagligen, d. v. s.
minst 90 miljoner årligen.
Alla dylika försök att medelst ett penningvärde gifva ett uttryck
för de skador de smittosamma könssjukdomarna tillfoga den enskilde,
familjen och samhället lämna emellertid en mycket ytlig och ofull
-
62
De särskilda
sjukdomarna.
Syfilis.
komlig’ bild af verkligheten. Vid ingen annan sjukdomsgrupp är det
för undersökaren så svårt att få en riktig föreställning om deras
verkliga omfattning och om hela djupet af deras ingripande betydelse.
Man är härmed inne på den andra i början af denna undersökning
uppställda frågan om dessa sjukdomars betydelse för de däraf angripna
personernas lif, hälsa och arbetsduglighet och därmed äfven för alla
dem, som äro däraf beroende.
Om såsom vid akuta epidemiska sjukdomar (difteri, tyfus o. s. v.)
följderna af de smittosamma könssjukdomarna komme slag i slag i
närmare anslutning till själfva infektionen, skulle de senare sjukdomarnas
fördärfliga verkningar blifva mera i ögonen fallande och lätt
insedda. I motsats till förhållandet vid de förra uppenbara sig emellertid
de allvarligaste påföljderna vid såväl dröppel som isynnerhet syfilis
långt fram i tiden, och deras orsakssammanhang med den till grund
liggande infektionen blifver därigenom ofta dunkelt. Ända till på
senare tiden har sambandet mellan smittosam könssjukdom och vissa
andra organsjukdomar äfven för läkarna i många fall varit obekant.
Därtill kommer den benägenhet till afsiktligt förhemligande, som i
alla tider varit oskiljaktlig från dessa sjukdomar.
Alltifrån sitt första framträdande i Europa vid medeltidens slut
har syfilis fått namn om sig att vara ett af mänsklighetens svåraste
gissel. Vid densamma gå sjukdomsparasiterna alltid öfver i blodet
och med detta till kroppens samtliga organ och väfnader, af hvilka
därför ock hvilka som helst kunna angripas. I flertalet fall, framförallt
under inverkan af en sorgfällig behandling, gestaltar sig
emellertid, såsom ofvan framhållits, förloppet godartadt och följdsjukdomar
kunna alldeles uteblifva. Men i eu del andra fall inträda långt
efteråt, 6 — 15 år eller mera, de fruktade tertiära symtomen, lokaliserade
äfven de till hvilka af kroppens organ och väfnader som helst. Äfven
dessa kunna vara tillgängliga för en rationell behandling, blott de i
rätt tid igenkännas. I ett betydligt antal fall leda de dock, ofta
plötsligt, stundom först efter årslånga lidanden, till en förtidig död.
Särdeles olyckliga följder har det syfilitiska giftets benägenhet
att angripa det centrala nervsystemet. Fournier har bland 4,400 af
honom själf iakttagna fall af tertiärsyfilis funnit nervsystemet angripet
1,857 gånger, däraf hjärnan 758 1). Skador, som tillfogas hjärna och
!) Det är emellertid härvid att märka, dels att Fourniers klientel väsentligen
tillhör de öfre samhällsklasserna, där nervsystemet jämförelsevis oftare angripes, dels
ock att Fournier företrädesvis rådfrågas af patienter, som lida af mera svårartad syfilis.
63
ryggmärg, äro emellertid särskildt ödesdigra icke blott därigenom,
att de ingripa störande i människoorganismens viktigaste funktioner,
utan äfven af det skälet, att utsikterna till full återställelse äro mindre
i samma mån ett organs struktur är fin och komplicerad. Af 389 af
Fournier noggrannt följda fall af hjärnsyfilis tillfrisknade endast 79
(20 %), medan 66 (19 %) mer eller mindre hastigt afledo och 209
(59 %) förblefvo invalider med obotliga förlamningar eller defekta själsförmögenlieter.
Fall med ungefär följande förlopp äro icke sällsynta: En man,
som exempelvis för sex år sedan ådrog sig syfilis, gifter sig. Symtomen
hade varit helt lindriga, hvilket gjort, att behandlingen ej blifvit
så väl genomförd som önskligt hade varit. Något hinder för äktenskap
föreligger ju icke, alldenstund efter så lång tids förlopp ingen
fara för smittoöfverförelse till hustru eller afkomma bör finnas. Allt
synes också gå väl, och familjens utveckling synes gynnad af lyckan.
Hustrun förblifver frisk, flera kraftiga barn födas. Mannens arbetsförmåga
och duglighet göra sig alltmera gällande, och han utfyller en
maktpåliggande plats inom samhället. Då inträffar plötsligt i mannens
45:e å 50:e år en vändning. Efter någon tids obestämd hufvudvärk
och allmän kraftnedsättning drabbas han af ett apoplektisk anfall
med rubbning af talförmågan och förlamning af ena sidan. Förbättring
inträder visserligen under lämplig behandling småningom, men ett nytt
anfall ändar måhända snart mannens lif.
I andra fall är det en syfilitisk förändring i hjärtat eller eu
utvidgning af stora kroppspulsådern (aneurysm) eller en infiltration i
lefvern eller en förträngning af tarmarna, som framkallar den ödesdigra
vändningen. Bland de mest fruktade af de syfilitiska eftersjukdomarna
äro de förut nämnda sinnessjukdom med förlamning och
ryggmärgstvinsot, emedan de icke eller åtminstone blott undantagsvis
äro tillgängliga för behandling.
I en hel del fall, t. ex. vid apoplexier och ryggmärgstvinsot,
leder sjukdomen ej till döden förr än efter många års invaliditet genom
förlamningar, blindhet m. m.
Nu kan invändas, att fall sådana som de anförda, huru sorgliga
de än äro för den, som däraf drabbas, äfvensom för hans närmaste, få
social betydelse blott i den mån de äro ofta förekommande. Det gäller
därför att undersöka, hvilken betydelse syfilis har såsom dödsorsak.
För bedömande af denna fråga har man, då den offentliga dödsstatistiken
lika litet i vårt land som annorstädes förfogar öfver användbara
uppgifter härom, sökt vinna upplysningar på flera olika vägar,
64
t. ex. genom att under lång tid, 20—30 år, följa ett större antal
syfilitiskt infekterade personers lefnadslopp, eller genom att ur lifförsäkringsb
olagens protokoll sammanställa de syfilitiska lifförsäkrades
mortalitet, jämförd med normalmortaliteten.
Professor Mattes fann 1902, att af 698 patienter, hvilka sedan
1860 vårdats för syfilis å Jena-kliniken och hvilka kunnat följas till
förstnämnda år, 15 % säkert och ytterligare 7.5 % med större eller
mindre sannolikhet dött af följderna af denna sin sjukdom. Bland
dödsorsakerna är det, jämte sjukdomar i kärlapparaten (11.9 %),
paralysie générale och tabes (tillsammans 3.6 %), som tråda i förgrunden.
Professorerna Pick och Bandier funno enligt en år 1910
framlagd undersökning bland 2,066 personer, vårdade för syfilis å
Pragerkliniken under åren 1879—1899, denna sjukdom såsom dödsorsak
i 8 % af hela undersökningsmaterialet, däraf paralysie générale i 1.3 %
och tabes i l.i %. Bland 297 syfilitiska, vårdade å Göttingerkliniken
1873—1882, funno Waldvogel och Sussenguth paralysie générale i 4 %
och tabes i 3.3 %.
Vid de statistiska undersökningar, som företagits inom lifförsäkringsbolagen
beträffande syfilis såsom dödsorsak, hafva i allmänhet
framgått högre siffror. Blaschko och Jacobsohn genomgingo 5,574 dödsprotokoll
från lifförsäkringsbolaget Victoria i Berlin. Bland dessa hade
150 vid försäkringens tagande erkänt sig hafva haft syfilis; den direkta
dödsorsaken var i 33,3% af dessa 150 fall syfilis. Beräknad på samtliga
5,574 dödsfallen blifver syfilismortaliteten 6%: tages endast hänsyn till
åldersgruppen 36—50 år, blifver dödligheten bland syfilitiska lifförsäkrade
ungefär dubbelt så stor som i samma åldersgrupp af samtliga försäkrade.
Professor Audry beräknar, att 14—15% af syfilitiskt infekterade do af
följderna af sin sjukdom. Af samtliga dödsfall, som inträffade under
första 25-årsperioden af vårt svenska lifförsäkringsbolag Nordstjerna^
verksamhet, var enligt Bruhn-Fåhraeus beräkning den på syfilis beroende
dödlighetsprocenten »belägen någonstädes mellan 6.6 8 och 11.4 7, dock
betydligt närmare det senare än det förra talet». Professor Runeberg
kommer för det finska lifförsäkringsbolaget Kaleva till medelsiffran 11.4%.
Syfilis såsom direkt dödsorsak synes alltså inom olika försäkringsklientel
växla mellan 6—11.5% af samtliga försäkrade.
Vidare har man inom lifförsäkringsbolagen gjort jämförande beräkningar
mellan dödligheten bland de syfilitiskt infekterade och normaldödligheten.
Det är framför allt en svensk undersökning (Tiselius,
1907), omfattande en grupp af öfver 5,000 syfilitiska personer från ett
större antal äldre skandinaviska lifförsäkringsbolag, som först och medelst
65
en bindande bevisföring ådagalade den s. k. öfverdödligheten bland de
försäkringstagare, som varit syfilitiskt infekterade. Denna öfverdödligbet
är så betydande, att de förut påvisade på syfilis direkt beroende dödsorsakerna
icke räcka- till att förklara den, utan måste dessutom i en
hel del fall syfilis antagas äga betydelse äfven såsom indirekt dödsorsak
genom att försvaga organismen och nedsätta dess motståndskraft mot
andra tillstötande sjukdomar.
Vid dessa beräkningar utgår man från en »normaldödlighetstabell»,
hämtad från 17 engelska bolag. Under antagande att enligt
denna tabell normaldödligheten för en gifven åldersgrupp är = 100,
undersöker man, huru den verkligen inträffade dödligheten gestaltat
sig inom samma åldersgrupp af syfilitiska försäkringstagare. Tiselius
undersökningar visa en öfverdödlighet hos de senare af 28.5 (128.5 i
st. f. 100), såsom framgår af följande tabell:
Ålder. | Beräknad död-lighet enl. de 17 | Inträffade döds-fall bland syf. | Inträffad dödlig-het i procent af |
20—30 | 36 | 37 | 102.8 |
30—40 | 180 | 192 | 106.7 |
40—50 | 210 | 301 | 143.3 |
50—60 | 150 | 212 | 141.3 |
60—70 | 68 | 90 | 132.4 |
70—80 | 16 | 16 | 100 |
20—80 | 660 | 848 | 128.5 |
Efter mönstret af den svenska hafva sedermera liknande undersökningar
utförts i andra länder. De visa en anmärkningsvärd öfverensstämmelse
sinsemellan: 128.5 (Tiselius), 128.9 (Waldvogel och Siissengutli),
133.2 (34 amerikanska lifförsäkringsbolag). Dödligheten vid syfilis synes
alltså hålla sig omkring talet 130.
Erfarenheten från äfven andra områden synes mer och mer gå i den
riktningen, att syfilis oftare tager ett ogynnsamt förlopp inom de s. k.
bildade klasserna än hos landtbefolkningen och arbetsklassen. Man antager,
att den spänning och uttröttning af nervsystemet, som inom det
moderna storstadslifvet bfifver en följd af en forcerad andlig verksamhet,
ofta i förening med ett hetsande nöjeslif, disponerar för sjukdomar i
9
66
nerv- och blodkärlssystémen. Syfilis inom den s. k. öfverklassen har
alltså icke blott en jämförelsevis större utbredning än bland den
kroppsarbetande klassen, utan synes därjämte antaga svårare former.
Under det att betydelsen af förvärfvad syfilis såsom dödsorsak i
fråga om vuxna personer först klargjorts genom senare års undersökningar,
är däremot den stora barnadödligheten såsom följd af medfödd
syfilis sedan gammalt väl bekant. _ Emedan syfilis är öfverförbar under
flera år efter infektionen och detta utan att för blotta ögat iakttagbara
symtom däraf behöfva förefinnas, blifver det en icke ovanlig följd,
att sjukdomen inkommer i familjen. Ett öfverförande af syfilis till
make eller maka och afkomma innebär icke blott ett sköflande af
hemmets lycka, det utgör äfven en faktor af stor samhällelig betydelse.
Kyförvärfvad syfilis hos kvinnan kan nämligen hafva en högst förödande
verkan på fortplantningen; den vanliga följden blifver missfall, en eller
flera gånger, efterhand dödfödda foster eller lefvande, men svaga, mer
eller mindre lifsodugliga barn, hvilka kunna utgöra eu smittofara för
omgifningen. Från barn med medfödd syfilis härrör en hel del insonta
fall, t. ex. sådana uppkomna vid digifning.
Af olika statistiker framgår såsom medeltal 72% dödlighet vid
medfödd syfilis, och på grund af ett omfattande statistiskt material
från franska barnbördshus, barnkrubbor och barnhus har beräknats
(Fernet, Barbier, Barbillon o. a.), att af samtliga dödsfall bland barn
i åldern under 2 år 10 å 13% härröra, omedelbart eller medelbart,
från syfilis. Sedan under de sista åren den s. k. Wassermannska
blodserumundersökningen vunnit en alltmera ökad tillämpning, visar
det sig, att i särdeles många fall, jämväl vid barnsjukdomar, vid hvilka
man eljest icke varit i stånd att kliniskt konstatera syfilis, denna sjukdom
i själfva verket kan föreligga. Sålunda befunnos exempelvis vid
en allmänundersökning enligt denna metod å en stor idiotanstalt vid
Berlin (Dalldorf) 40 % af de där intagna gifva positiv reaktion, d. v. s.
dessa individers degenerativa förändringar hade med största sannolikhet
ett syfilitiskt ursprung.
Mot förstnämnda siffror har visserligen professor Augagneur inlagt
gensaga, och han söker med siffror från sjukhusen i Lyon visa, att
syfilis i fråga om barnadödligheten skulle vara en »quantité négligeable».
Hans bevisföring saknar emellertid nödiga detaljuppgifter, och dess
värde måste därför lämnas därhän. Eljest synes den uppfattningen,
åtminstone bland läkare, vara allmänt gängse, att syfilis såsom affolknings-
och degenerationsfaktor spelar en afsevärd roll. Det är härvid,
såsom förut framhållits, numera framförallt storstäderna, som äro mest
67
hemsökta och utgöra de farligaste smittohärdarna. Enligt kommitténs
undersökning voro 31 % af samtliga den 31 januari 1905 under behandling
varande fall af syfilis recens från Stockholm.
Hvad det enkla veneriska såret angår, spelar detta numera beträffande
såväl frekvens som betydelse i öfrigt en helt underordnad roll i
jämförelse med de båda andra smittosamma könssjukdomarna. Af ofvan
lämnade sifferuppgifter från kommitténs undersökning den 31 januari
1905 framgår, att frekvensen af denna sjukdom är obetydlig. Denna
omständighet i förening med sjukdomens karaktär af en lokal akut
åkomma, hvilken i de flesta fall botas på jämförelsevis kort tid utan
att kvarlämna något framtida men för patienten, gör naturligen, att
det enkla veneriska såret i socialt hänseende icke kan tillmätas någon
nämnvärd betydelse.
Redan af den förut lämnade kortfattade beskrifningen öfver de
smittosamma könssjukdomarna har det framgått, att den vanligaste
af dem, dröppeln, icke alltid är den oansenliga åkomma man förr varit
benägen att tro. Komplikationer, om hvilkas sammanhang med denna
sjukdom man då icke hade någon vetskap, kunna nämligen, såsom
förut närmare framhållits, blifva i hög grad ödesdigra såväl för mannen
som för kvinnan likasom ock för släktet.
Ett ofta förekommande fall är följande: Eu man, som tidigare
haft dröppel, gifter sig. Enär han sedan länge icke märkt något
symtom däraf, tviflar han ej på att han nu är fullt frisk. Efter hand
visar det sig dock, att detta icke varit fallet; hustrun blifver smittad.
Symtomen kunna till en början äfven hos henne vara så oansenliga, att
hon under de förändrade sexuella förhållanden äktenskapet medför icke
fäster sig så mycket vid dem. Förr eller senare, ofta i sammanhang
med första barnsängen, ändrar sig med ens situationen. De genomgripande
förändringar, som väfnaderna i kvinnans könsorgan därvid
genomgå, äro särdeles gynnsamma för giftets spridande till de inre
delarna, och därmed är grunden lagd till en underlifssjukdom, som
för alltid bryter kvinnans hälsa. I synnerhet i en arbetarfamilj är en
dylik årslång, stundom lifslång sjukdom hos hustrun merendels liktydig
med hemmets vanvård, ekonomiskt obestånd och ständig vantrefnad.
En icke ovanlig följd af dröppelns öfvergång på kvinnans inre
könsdelar är, såsom förut nämnts, ofruktsamhet. »Ettbarnsäktenskapen»
hafva ofta sin förklaring i ett sådant förlopp af dröppeln inom äktenskapet,
som uyss skildrats. Äfven de fullkomligt ofruktsamma äkten
-
Enkelt
veneriskt sår.
Dröppel.
68
skapen äro i en mängd fall beroende på denna sjukdom, antingen bos
kvinnan, i det att de inre könsdelarna så tidigt blifvit skadade, att
ingen befruktning kan komma till stånd, eller ock, hvilket är ännu
vanligare, hos mannen. Om båda bitestiklarna eller sädessträngarna
varit angripna, är nämligen sterilitet den regelbundna följden. En
undersökning, som omfattade 96 barnlösa äktenskap, gaf till resultat,
att i en tredjedel af fallen förefanns sterilitet hos mannen, i flertalet
fall beroende på dröppel. Beträffande denna sjukdom såsom orsak
till sterilitet hos kvinnan föreligga ej några kända säkra undersökningsresultat.
Åtskilligt synes tala för den af många hysta åsiktens riktighet,
att såsom affolkningsfaktor dröppeln numera intager en järnnbördig
ställning med den andra hufvudsjukdomen, syfilis.
Såsom af den förut lämnade redogörelsen för de smittosamma
könssjukdomarnas utbredning framgår, hafva dessa sjukdomar i stort
sedt såväl i vårt land som i andra kulturländer under flera årtionden
långsamt, men stadigt aftagit i frekvens, ehuru med vissa upp- och
nedgående rörelser. Det är emellertid att märka, att detta aftagande
gäller hufvudsakligen landsbygden och de mindre städerna, under det
att sjukdomsfrekvensen i de större städerna fortfarande är mycket
betydande. Då nu en stigande civilisation medför en allt större sammanhopning
af människor i städerna och industriens utveckling medför
uppkomsten af nya städer eller stadsliknande samhällen, ligger häri i
vår tid en fara för att en allt större del af landets befolkning utsättes
för de i stadssamhällena alltjämt svårt härjande smittosamma könssjukdomarna.
I fråga om dessa sjukdomars betydelse för den enskildes lif, hälsa
och arbetsduglighet äro visserligen i våra dagar de mera i ögonen fallande
yttringarna af syfilis mindre ofta förekommande, tack vare en alltmera
förbättrad tillgång till ändamålsenlig sjukvård. Men å andra sidan
har man, i samma mån kännedomen om de mångfaldiga formerna af
syfilis vidgats och fördjupats, funnit, att denna sjukdoms betydelse
såsom orsak till degeneration, ohälsa och död bland befolkningen är
långt större än man förut varit benägen att tro. Likaledes har man
i fråga om dröppel först genom de sista årtiondenas undersökningar
kommit till insikt om de synnerligen fördärfbringande verkningar denna
sjukdom i eu mängd fall medför, särskilt för kvinnan och fortplantningen
och därmed för släktet.
69
3.
Prostitutionen.
Såsom ofvan nämnts, förvärfvas och spridas de smittosamma könssjukdomarna
hufvudsakligen genom könsumgänge. Af helt naturliga
skäl är det de utomäktenskapliga könsförbindelserna, som därvid spela
hufvudrollen, och framför allt de lösa och tillfälliga. Bland båda könen
linnes det en mängd personer, som under kortare eller längre tid och
mer eller mindre intensivt, somliga rent vane- eller yrkesmässigt,
hängifva sig åt dylika tillfälliga förbindelser. Könsumgängen kunna
emellertid, från att i och för sig vara en akt, som endast angår parterna
själfva, när de hejdlöst taga sig formen af blandade förbindelser,
medföra sanitära följder af samhällsfarlig innebörd. I synnerhet i de större
städerna, där de smittosamma könssjukdomarna alltid hafva stor spridning,
blifva nämligen de män och kvinnor, som äro mindre nogräknade
i sina könsförbindelser, förr eller senare smittade. Och enär de flesta
äro i grunden okunniga om eller likgiltiga för dessa sjukdomars verkliga
art, faror och framtida följder, samt eu infektion i allmänhet icke
utgör hinder för fortsatta könsumgängen, så kan eu enda dylik individ
hinna smitta ett stort antal andra människor.
Män och kvinnor med nyss angifna lefnadsvanor hafva sålunda
en gemensam och, kollektivt sedt, lika skuld i utbredandet af de smittosamma
könssjukdomarna. Men det gifves dock i så måtto eu skillnad
mellan de båda könens respektive roller såsom smittospridare, att antalet
män med lösa könsförbindelser är, åtminstone i städerna, mångdubbelt
större än kvinnornas. Anledningen härtill är gifvetvis att hufvudsakligen
söka i den mångfald olikartade motiv, som särskildt verka afhållande
å kvinnan från att inlåta sig i lösa könsförbindelser. Vid
hvarje statistisk undersökning angående de smittosamma könssjukdomarnas
frekvens befinnes ock alltid de sjuka männens antal flera gånger
öfverstiga de sjuka kvinnornas.
Prostitutionens
betydelse
för
de smittosamma
könssjukdomarnas
spridning.
70
Historik.
Bland mängden af män och kvinnor med lösa och tillfälliga könsförbindelser
finnas emellertid många sinsemellan mycket olika slag
i fråga om graden af sedeslösliet. Alltifrån den jämförelsevis behärskade
mannen, som blott någon enda gång inlåter sig på en tillfällig förbindelse,
och den unga kvinna, som af en eller annan grund någon
gång hängifver sig åt dylik förbindelse, gifves det alla möjliga öfvergångar
allt intill den ytterlighetsgrupp af individer af båda könen, som
vane- eller rent yrkesmässigt hängifver sig åt otukten. Denna ytterlighetsgrupp,
hvilken utgör en aldrig sinande hufvudkälla för de smittosamma
könssjukdomarnas spridning inom samhället, har sedan långt
tillbaka i tiden, när det gäller kvinnorna, i allmänhet sammanfattats
under benämningen ''prostitution. De män, som vanemässigt hängifva
sig åt dylika könsförbindelser, kunna lämpligen betecknas såsom prostitutionens
stadiga kundkrets. '') Af dessa båda grupper är det emellertid
närmast den förra, prostitutionen, som af ålder utgjort föremål för samhällets
ingripande i sanitärt hänseende. Anledningen härtill har man
naturligen att söka i den omständigheten, att de prostituerade kvinnorna
ansetts i smittohänseende särskildt farliga. Möjligheten för kvinnan
att utföra könsakten mycket oftare än mannen och utan driffjådern
af en stark, sinnlig maning gör nämligen, att en enda smittad kvinna,
som yrkesmässigt hängifver sig åt skörlefnad, i allmänhet förmedlar
sjukdomens öfverförande till mångdubbelt flera individer än en till
kundkretsen hörande smittad man. Tager man emellertid i betraktande,
att kundkretsen är flera gånger talrikare än de prostituerade kvinnorna
och i högre grad än dessa senare sprider de smittosamma könssjukdomarna
till personer, som stå utanför prostitutionsföreteelsen, så måste
man tydligen anse ifrågavarande båda grupper såsom med hvarandra
jämvärdiga hufvudfaktorer i fråga om dessa sjukdomars utbredning
inom samhället.
Rörande tiden för prostitutionens första framträdande råda delade
meningar. Medan somliga hålla före, att den funnits, så länge
människor bebott vår jord, äro andra af den uppfattningen, att den
framträdt först i samband med det lagliga äktenskapets inrättande
såsom ett nödvändigt korollarium till detta. Huru härmed förhåller
sig, kan i detta sammanhang lämnas åsido, och det torde vara nog att
konstatera, att prostitutionen förekommit, om ock under olika former
och olika namn, så långt tillbaka historiens vittnesbörd sträcker sig.
Jfr M. Möller. Undersökningar i vissa frågor rörande de smittosamma könssjukdomarna.
Del IV sid. 68.
71
Under gamla tiden förekom mångenstädes en plägsed, hvilken vanligen
betecknats såsom en gästvänskapens prostitution och hvilken bestod
däri, att en värd såsom tack för den ära en gäst beredde hans hus åt
denne afstod sin hustru eller någon annan kvinnlig medlem af familjen,
för hvilket gästen, å sin sida visade sin erkänsla genom att vid afskedet
vanligen lämna mer eller mindre rikliga skänker. En annan företeelse,
som ock plägat betecknas såsom prostitution, var den under äldre tider
förekommande sedvänjan att låta könsliga utsväfningar ingå såsom ett
moment i den religiösa kulten. Sin egentliga utveckling nådde denna
s. k. rituella eller heliga prostitution i länderna kring Eufrat och Tigris
i den s. k. Melitta- och Baluskulten, enligt hvilken hvarje infödd
kvinna skulle, så snart hennes kropp nått sin fulla utveckling, i
gudinnans eller gudens tempel hängifva sig åt en främling, som härför
erlade en afgift, hvilken till en början tillföll tempelskatten, men
sedermera kvinnan själf. Denna kult, hvilken så småningom öfvergick
till verklig prostitution och urartade till de vildaste utsväfningar, spred
sig efter hand till alla de närgränsande folken och uppträdde bland
dem under en mängd olika namn.
Bland forntidens folk voro judarna de enda, som betraktade
prostitutionen såsom något i och för sig ondt, mot hvilket samhället
borde ingripa. Under den äldsta tiden förekom visserligen äfven hos
dem de ofvan skildrade gästvänskapliga och religiösa sedvänjorna, men
dessa blefvo genom den mosaiska lagstiftningen strängt förbjudna och all
otukt öfver hufvud taget belagd med hårda straff. Då det emellertid
visade sig, att prostitutionen icke kunde förkväfvas, fann man sig efterhand
böra tolerera den, då den utöfvades af kvinnor tillhörande främmande
folk. I syfte att skydda landets egna döttrar upprättades under
domarnas och konungarnas tid till och med på allmän bekostnad offentliga
bordeller, hvillca försågos med kvinnor från angränsande länder.
Under sin lifliga beröring med de asiatiska folken lärde grekerna
känna den ofvannämnda s. k. rituella prostitutionen, och denna vann
bland dem efterhand eu mycket stor utveckling. Från Grekland och
dess kolonier spred den sig till Rom och nådde äfven där stor utbredning.
En mängd tempel voro i själfva verket icke annat än
offentliga otuktshus, och de fester, som firades till vissa gudomligheters
ära, bestodo till stor del af sexuella utsväfningar.
Ehuru enligt det antika åskådningssättet otulcten i och för sig
icke ansågs såsom moraliskt förkastlig, kunde man dock icke undgå
att märka, att en tygellös prostitution medförde vissa faror för samhället.
En af den antika statens förnämsta uppgifter var att skydda
72
familjens renhet och sörja för barnens legitimitet. Allt, som kunde
omöjliggöra de fria kvinnorna för äktenskap eller göra barnens legitimitet
tvifvel underkastad, ansågs därför såsom ett samhällsondt, livilket
borde af staten bekämpas. Då nu prostitutionen i den fria och tygellösa
form, hvari den uppträdde, utgjorde en ständig fara för de fria
medborgarinnorna och otvifvelaktigt bidrog till att lossa familjebanden,
fann sig staten böra ingripa mot densamma. Detta ingripande gick
emellertid icke ut på att förkväfva prostitutionen såsom sådan utan
endast att hålla den inom vissa gränser, så att staten icke däraf toge
någon skada. I detta syfte utfärdades en hel del reglementerande lagbestämmelser,
hvilka samtliga afsågo att sammanföra de prostituerade
till en särskild, från öfriga medborgare strängt afskild klass. I Rom
fingo sålunda de prostituerade icke handhafva sin egendom, de hade
ingen rätt öfver sina barn och kunde icke aflägga ed eller klaga
inför rätta. Deras ställning skilde sig från slafvarnas endast därutinnan,
att de icke hade någon särskild herre utan betraktades såsom offentlig
egendom. För att icke förväxlas med ärbara kvinnor hänvisades de
att bo vid särskilda gator eller i vissa stadsdelar samt voro skyldiga
att i sin klädsel och sitt uppträdande iakttaga vissa bestämda föreskrifter.
Sedan år 180 f. Iv. fördes i Rom register öfver alla prostituerade,
och en hvar, som hängaf sig åt skörlefnad, måste för att undgå det
härför stadgade straffet, hos ädilerna begära tillstånd att utöfva yrket.
Den legala form prostitutionen erhöll i Grekland och Rom bibehöll
sig under hela antiken. Syftet med de vidtagna anordningarna
lyckades man emellertid endast i ringa mån uppnå. Med
den alltmera tilltagande sedeslösheten utvecklade sig prostitutionen i
otrolig grad, och under antikens förfall var det knappast möjligt att
längre uppdraga någon bestämd gräns mellan ärbara kvinnor och
prostituerade. Dessa senare utgjorde visserligen alltjämt en särskild
klass, som var underkastad åtskilliga reglementariska föreskrifter, men
syftet härmed var icke längre enbart att skydda familjen och de
friborna kvinnorna, utan ock att bereda staten eller de maktägande
inkomster genom prostitutionen.
Vid medeltidens början inträdde ett starkt omslag i samhällets
uppträdande gent emot prostitutionen. Med kristendomens seger öfver
hedendomen blef uppfattningen af sexuella frågor en helt annan än
under antiken. Könsdriftens tillfredsställande, vare sig det skedde
inom eller utom äktenskapet, betraktades såsom synd, och afhållsamhet
ansågs såsom den sedligt religiösa människans högsta uppgift.
Under inflytande af denna åskådning äfvensom af den gamla ger
-
73
manska rätten, hvilken i allmänhet strängt bestraffade hvarje sedligt
afsteg, började man i de flesta länder att hänsynslöst förfölja prostitutionen
i alla dess olika former. Dödsstraff, stympningar, landsförvisning
voro öfverallt vanliga straff för skörlefnad. Genom dylika
barbariska straff lyckades man emellertid icke undertrycka den yrkesmässiga
skörlefnaden. Denna fortfor alltjämt trots alla förföljelser och
nådde efterhand allt större och större utbredning.
I den mån befolkningen tillväxte och städernas makt och betydelse
i samhället ökades gjorde sig eu mera tolerant uppfattning af
prostitutionen gällande. Denna ansågs visserligen alltjämt vara ur
religiös och sedlig synpunkt förkastlig, men då erfarenheten visat,
att den ej kunde genom förföljelser undertryckas, borde samhället,
hvars uppgift var att upprätthålla familjens renhet, sträfva efter
att i möjligaste mån hindra osedlighetens utbredning bland de ärbara
kvinnorna. Detta trodde man sig bäst kunna göra genom att upprätta
särskilda kvinnohus, där männen kunde få tillfredsställa sina sexuella
behof, men i öfrigt strängt bestraffa osedligheten i alla dess olika former.
Redan på 1100-talet inrättades i London dylika offentliga
kvinnohus, och efter hand uppstodo sådana öfverallt i Europas större
städer. De uppbyggdes ofta på stadens bekostnad och styrdes för dess
räkning af särskilda ämbetsmän. Prostitutionen erhöll på detta sätt
så småningom karaktären af en icke blott offentligt erkänd utan till
och med nyttig samhällsinstitution. På somliga ställen gick man så
långt, att man organiserade de prostituerade i särskilda skrän och med
stränghet vakade öfver att yrket icke skulle genom fri konkurrens
förstöras. Mångenstädes gjordes prostitutionen till och med till föremål
för beskattning liksom de borgerliga näringsfången; icke ens kyrkan
drog sig för att på detta sätt förskaffa sig ökade inkomster.
Vid öfvergången till nyare tiden inträdde åter ett starkt omslag i
samhällets uppträdande gent emot prostitutionen. Orsakerna härtill
äro att söka dels i ändrade politiska, sociala och ekonomiska förhållanden
och dels i reformationens inflytande. Såväl Luther som de
öfriga reformatorerna fördömde strängt kvinnohusen och uppträdde
med skärpa mot det rådande sedefördärfvet. Hvad som emellertid
framförallt bidrog till att omkullkasta den medeltida ordningen var
den häftiga syfilisepidemi, som vid denna tid spred sig öfver hela
Europa. Då man icke kunde undgå att märka, att sjukdomen till stor
del utbreddes genom de prostituerade, stängdes efter hand alla offentliga
kvinnohus, och prostitutionen blef åter föremål för stränga förföljelser.
Visserligen gick man härvid icke tillväga på samma barbariska sätt
10
74
Prostitu
tionens
orsaker.
som under föregående tider, men de straff, som drabbade såväl de skörlefvande
kvinnorna som kopplarna, karaktäriserades alla af stor stränghet.
Dessa förföljelser fortforo nästan öfverallt ända in på midten af 1700-talet. Särskild! bekanta äro de systematiska förföljelser af prostitutionen,
som under Ludvig XIV:s sista regeringsår togo sin början i Frankrike och
under åren 1751 —1769 anställdes i Österrike af kejsarinnan Maria Teresia.
Då emellertid alla förföljelser visade sig resultatlösa, började så småningom
den uppfattningen göra sig gällande, att prostitutionen vore ett
med den mänskliga civilisationen förbundet nödvändigt ondt, hvilket icke
kunde utrotas utan af samhället måste tolereras. Det enda, som från
dess sida kunde göras, vore att söka hålla prostitutionen inom tillbörliga
gränser och i möjligaste mån förebygga dess sanitära vådor. Detta
ansågs endast kunna ske därigenom, att de skörlefvande kvinnorna
ställdes under de administrativa myndigheternas särskilda övervakning
och kontroll. Genom att tolerera prostitutionen såsom sådan men
ålägga de prostituerade att iakttaga vissa ordningsregler och i sanitärt
syfte meddelade föreskrifter trodde man sig kunna icke blott tillgodose
de yttre anständighetskraf samhället måste uppställa i fråga om de
prostituerades offentliga uppträdande utan, hvad viktigare var, jämväl
förebygga de smittosamma könssjukdomarnas spridning. På grundvalen
af dessa principer utvecklade sig efter hand ett särskildt öfvervakningssystena,
reglementeringssystemet, hvilket ännu alltjämt tillämpas
i flertalet europeiska länder.
Likasom de flesta andra missförhållanden i samhället utgör prostitutionsföreteelsen
en produkt af en mångfald med hvarandra samverkande
faktorer af olika natur. Som dess grundorsaker torde dock
få anses å ena sidan den hos männen starkt framträdande sexuella
driften i förening med bristande ansvarskänsla å det könsliga området
hos personer, tillhörande båda könen, samt å andra sidan ekonomiska
och sociala missförhållanden i samhället.
Medan en jämförelsevis ringa del af befolkningen intager en
i ekonomiskt hänseende tryggad ställning, lefver den stora massan
under en ständig kamp för brödet, och bland stora befolkningslager,
i synnerhet i de stora städerna, saknar mannen ej sällan tillräckliga
existensmedel för att kunna bilda familj. Inom andra befolkningsgrupper
åter verkar särskildt den långa utbildningstid, som männen
måste underkasta sig, att de i regel först vid mera mogen ålder kunna
ingå äktenskap. Följden af dylika förhållanden blifver, att ett betydligt
antal ogifta män under de år, då sexualdriften gör sig starkast
gällande, för dennas tillfredsställelse mer eller mindre vanemässigt
söker sig lösa könsförbindelser, Indika i städerna vanligen blifva af tillfällig
natur. Men äfven män med ekonomisk möjlighet att bilda familj
föredraga ofta af skilda anledningar lösa och tillfälliga könsförbindelser
framför legitima sådana. För mången innebära sålunda förbindelser af
det förra slaget större lockelse, inriktade som de ju äro enbart å njutningsändamål
och fördenskull förenade med mindre ansvar och förpliktelser.
Åt denna osunda smakriktning skatta ock i stor utsträckning
de unga männen i städerna, uti hvilkas lefnadsvanor dylika förbindelser
ofta tidigt ingå. Äfven gifta män inlåta sig, synnerligast i storstäderna,
ej sällan å förbindelser af detta slag. Att vid männens
sökande af sådana förbindelser särskildt alkoholen spelar en betydande
roll, är ovedersägligt.
Den efterfrågan på lösa och tillfälliga könsförbindelser, som sålunda
uppstår från männens sida och som gifvetvis ökas i samma mån
som älctenskapsfrekvensen sjunker och åldern för mannens inträde i
äktenskap ej nedgår, motsvaras af en sexuell tillgång å kvinnosidan, i det
att en hel del kvinnor utbjuda sig åt männen. Medan somliga kvinnor
göra detta endast mera tillfälligt, göra åter andra skörlefnaden till sitt
mer eller mindre hufvudsakliga eller till och med uteslutande förvärf.
De yttre anledningar, som förmå kvinnorna att hängifva sig åt prostitution.
äro skiftande. Beträffande flertalet torde dock hufvudsakliga
orsaken säkerligen vara att söka i ekonomiska förhållanden. Bristande
arbetstillfällen och kvinnoarbetets låga betalning öfver hufvud taget föranleda,
att särskildt i de stora städerna ett mycket betydande antal
unga kvinnor icke är i stånd att förvärfva sig så mycket, som de
behöfva för sitt uppehälle eller i hvarje fall anse sig behöfva för att
tillfredsställa sina anspråk på lifvet. Medan det mera sällan torde
vara direkt nöd, som clrifver kvinnorna att sålunda hängifva sig åt
skörlefnad, är det fastmera lättheten att på denna väg förskaffa sig
den fyllnad i inkomster, som de anse sig behöfva. Såsom regel torde
emellertid kunna sägas, att de kvinnor, som af nu angifna skäl hemfalla
åt prostitution, vanligen bedrifva skörlefnad endast i jämförelsevis mindre
omfattning. Den omständighet, som otvifvelaktigt spelar den största
rollen för rekryteringen af de kvinnor, som göra skörlefnaden till sitt
hufvudsakliga eller enda förvärf, är den lockelse själfva prostitutionslifvet
utöfvar på en hel del bland de lägre klassernas kvinnor. Detta
sätter dem nämligen i tillfälle att föra ett obundet och lättjefullt
lif och att tillfredsställa sin inneboende smak för fester, nöjen, fina
kläder och dylikt. Af synnerligen stor betydelse är härvid det in
-
76
flytande de redan prostituerade utöfva på de från landsbygden till de
större städerna vid unga år inflyttade kvinnorna, hvilka i allmänhet
äro obekanta med de faror skökolifvet i själfva verket medför. Många
kvinnor, hvilka utgått från visserligen fattiga, men likväl goda hem,
hafva på detta sätt af njutnings- och nöjeslystnad låtit sig förleda till
skörlefnad. Den allmänt utbredda föreställningen, att sådana faktorer
som förförelse, iråkadt liafvandeskap eller oäkta barn skulle drifva
många kvinnor i prostitutionens armar, har däremot säkerligen icke
någon grund uti de faktiska förhållandena. Att sådana fall finnas,
kan visserligen icke bestridas, men i jämförelse med förut nämnda
omständigheter spela dylika faktorer en mycket underordnad roll. En
särskild om än fåtalig grupp bland de prostituerade kvinnorna utgöres
af degenererade, andligen och kroppsligen mindrevärdiga individer, som
äro så att säga predestinerade att hemfalla till prostitutionen. Till
större delen härstammande från drinkar- och förbrytarfamiljer hängifva
sig dessa kvinnor, hvilka torde kunna betecknas såsom en motsvarighet
till den manliga förbrytarklassen, oftast åt skörlefnad, utan att
några särskilda direkta yttre anledningar finnas, som drifva dem in på
denna bana.
Det vore emellertid säkerligen oriktigt att antaga, att ofvan
skildrade yttre förhållanden ensamt i och för sig utgöra grunden till
prostitutionens stora utbredning. Hvad som framför allt möjliggör, att
så många kvinnor, trots deras monogamiska läggning, kasta sig i prostitutionens
armar, är den sociala miljö, hvarur dessa kvinnor framgå. De
flesta prostituerade hafva erhållit en vårdslösad uppfostran, och följden
däraf har ock blifvit bristande sedlig motståndskraft mot mötande frestelser.
Många kvinnor, som hemfalla åt prostitutionen, hafva utgått
från hem, där föräldrarna på grund afl sin fattigdom ej varit i tillfälle
att ägna de uppväxande barnen nödig tillsyn och vård. Den sedliga
atmosfär, hvari en betydlig del af kvinnorna i de stora världsstäderna
uppväxa, är också ofta af den beskaffenhet, att de synnerligen lätt
hemfalla åt lasten. Iledan från sin tidigaste ungdom blifva de vittne
till olika former af osedlighet. Den rådande trångboddheten och det
florerande inneboendesystemet bidraga att än ytterligare aftrubba deras
naturliga blygsamhetskänsla. De utomäktenskapliga könsförbindelserna
betraktas inom de kretsar, hvari de uppväxt, icke såsom otillåtna eller
ur sedlig synpunkt förkastliga, och könsäran tillmätes af mången ringa
eller intet värde. En kvinna förlorar knappast något i sina anhörigas
eller bekantas aktning därför, att hon haft en könsförbindelse
utan äktenskap. Det händer till och med, att föräldrar gärna se, att
77
deras döttrar knyta dylika förbindelser med personer i bättre ekonomisk
ställning, då de därigenom kunna icke blott försörja sig själfva utan
äfven bidraga till den öfriga familjens uppehälle. Att en kvinna, som
vuxit upp i en dylik social miljö, skall synnerligen lätt hemfalla åt
prostitutionen och till och med göra denna till sitt uteslutande förvärf,
ligger i öppen dag, och det behöfves ofta blott en ringa yttre
anledning för att hon skall taga det afgörande steget.
Af hvad ofvan sagts torde framgå, att prostitutionen är en företeelse,
som hufvudsakligen hör hemma i de större städerna. Efterfrågan
på lösa och tillfälliga könsförbindelser är där betydligt större
än å öfriga orter, och själfva stadsförhållandena göra ett tillfredsställande
af denna efterfrågan synnerligen lätt. Visserligen finnas jämväl å landsbygden
illegitima könsförbindelser i ej ringa utsträckning, men dessa
äro vanligen af mera varaktig beskaffenhet och resultera merendels i
äktenskap.
I)å det är af vikt, att i den följande framställningen rörande
prostitutionen en bestämd terminologi kommer till användning, vill
kommittén i korthet angifva, huru orden »prostituerad» och »prostitution»
vanligen i den nyare litteraturen och lagstiftningen användas
och jämväl blifvit af kommittén fattade.
Med prostituerad förstår man en person, man eller kvinna, som
vanemässigt skaffar sig inkomster genom lösa och tillfälliga könsförbindelser.
Då mannen emellertid högst sällan söker en sådan förvärfskälla,
fattas dock ordet närmast såsom liktydigt med en kvinna,
som drifver yrkesmässig otukt eller, såsom det på svenskt lagspråk
blifvit uttryckt, låter bruka sig till skörlefnad; och endast undantagsvis
är därför hithörande lagstiftning så affattad, att den träffar jämväl
den manliga prostitutionen. Ordet prostitution betyder alltså, då det
fattas kollektivt, sammanfattningen af de prostituerade och, då det
fattas abstrakt, det lefnadssätt, som kännetecknar dessa.
Därjämte användes ordet prostitution, likaledes i abstrakt bemärkelse,
för att beteckna den samhällsföreteelse, som genom nu angifna
art af könsförbindelser kommer till uttryck.
I begreppet prostitution ingå sålunda såsom väsentliga bestämningar:
lösa och tillfälliga könsförbindelser (promiskuitet i könsumgänget),
äfvensom vana och förvärfssyfte. Genom fordran på promiskuitet
uteslutas de fasta utomäktenskapliga könsförbindelserna (t. ex.
kvinnor, som lefva i konkubinat eller såsom mätresser). Man uttrycker
stundom denna fordran så, att den prostituerade inlåter sig i köns
-
Prostitu
tionens
begrepp.
78
umgänge med förste bäste, utan något val; men detta får icke förstås
så, att icke särskilda prostituerade kunna hafva olika samhällsklasser
till kundkrets eller att icke en prostituerad understundom
afböjer ett anbud, som icke faller i smaken. Fordran på det vanemässiga
i lefvernet utmärker, att hit ej är att räkna ett rent tillfälligt
hängifvande åt sexuella excesser. Genom fordran på förvärfssyfte antydes,
att drifljädern till ifrågavarande lefnadssätt icke uteslutande eller
öfvervägande utgöres - af den sinnliga driften, utan att hufvudsakliga
motivet är att därigenom vinna medel till lifsuppehälle eller väsentlig
förbättring i lefnadsvillkoren.
Såsom häraf framgår, kan det ofta vara vanskligt nog att bedöma,
huruvida eu person, som hängifver sig åt utomäktenskapliga könsförbindelser,
därvid nått den gräns, där verklig prostitution vidtager. Det
kan ju sålunda mången gång vara tvifvelaktigt, om förbindelserna äro
att anse såsom fasta eller lösa och tillfälliga, om det lättsinniga lefnadssättet
verkligen öfvergått till vana och om det är den sinnliga driften
eller förvärfssyftet, som utgör den hufvudsakliga driffjädern, likasom ock
om emottagna gåfvor äro att anse såsom betalning eller icke. Också finner
man, hurusom anställda beräkningar angående prostitutionens omfattning
äro utomordentligt växlande, antagligen närmast beroende af den
olika stränghet, hvarmed man gått tillväga vid bedömandet, huruvida
ofvan uppställda fordringar kunna anses uppfyllda eller icke. Det gifves
emellertid en kvalificerad form af prostitution, som är jämförelsevis
lätt att fastställa, nämligen den, som öfvas af personer, hvilka under
ovillighet till hederligt arbete hafva skörlefnad till sin enda eller hufvudsakliga
förvärfskälla. Denna form benämnes i det följande för korthetens
skull helyrkesprostitution. ’)
De bestämningar, som, enligt hvad ofvan angifvits, ingå i prostitutionens
begrepp, antydas mera eller mindre bestämdt af de ordalag, som användas i de skandinaviska
och tyska lagstiftningarna; och den i dessa länders litteratur såsom beteckning
för prostitutionen ofta använda benämningen “yrkesmässig otukt" angifver ju ock ganska
tydligt begreppets innehåll. I de romanska och engelska språken har emellertid ordet
prostitution en dubbel betydelse, nämligen dels den ofvan angifna af yrkesmässig otukt
och dels af fälb juden otukt i allmänhet. Någon gång och särskildt af federationens
anhängare användes äfven i hithörande litteratur ordet prostitution i sistnämnda vidsträcktare
betydelse, såsom afseende hvarje betald utomäktenskaplig könsförbindelse.
Sålunda heter det i den s. k. Bridelska satsen: “la prostitution est un acte double:
l’acte de la femme fjui se vend et celui de Thomme qui l’achéte“; och A. de Morsier
bestämmer begreppet prostituerad på följande sätt: “la prostituée est cello qui so vend
au prostituant“. (Compte rendu des travaux du congrés de Dresde, Genéve 1905,
Annexe B sid. 6, 7.) En sådan terminologi är ju språkligt riktig, men den har uppenbarligen
icke sin plats i en undersökning, som gäller prostitutionen i detta ords andra
häfdvunna betydelse, d. v. s. såsom afseende endast den yrkesmässiga otukten.
79
Ur skilda synpunkter plägar man indela de prostituerade kvinnorna
i olika kategorier. Med hänsyn till det sätt, hvarpå de framträda
inför allmänheten, skiljer man sålunda mellan å ena sidan offentligt
prostituerade, hvilka öppet inför allmänheten utbjuda sig till sedeslöshet,
samt å andra sidan hemligt prostituerade, hvilka söka hemlighålla
sitt sedeslösa lefnadssätt för andra än eventuella kunder. Medan
de förra i regel icke hafva annat förvärf än skörlefnad, idka åter
de senare vanligen vid sidan af skörlefnaden något lofligt yrke.
Med afseende å beständigheten i kvinnornas sedeslösa lefnadssätt talar
man vidare om stadigvarande prostituerade, hvilka under en längre
sammanhängande tidsföljd liängifva sig åt prostitution, samt tillfälligt
prostituerade, hvilka idka skörlefnad endast under kortare tidsperioder
i afvaktan på tillfällen till hederligt förvärf. Å orter, där prostitutionen
är föremål för särskild polisöfvervakning eller kontroll (reglementering),
skiljer man mellan å ena sidan inslcrifna eller kontrollerade
prostituerade och å andra sidan oinskrifna eller okontrollerade, beroende
på huruvida kvinnorna äro underkastade de af vederbörande myndigheter
ntfärdade prostitutionsreglementen eller icke. Med hänsyn
till sättet och platsen för förbindelsernas anknytande talar man slutligen
om bordellprostitution, gatuprostitution, kaféprostitution, annonsprostitution
o. s. v.
Olika slag af
prostitution.
Lagstiftningsåtgärder för hämmande af de smittosamma könssjukdomarna.
De smittosamma könssjukdomarnas stora sociala betydelse bar
gifvetvis föranledt samhället att vidtaga åtskilliga åtgärder för deras
bekämpande. Redan i medeltidens lagstiftning angående prostitutionen
kan man här och hvar spåra vissa ansatser till en sådan offentlig
profylax, men först då syfilis framträdde epidemiskt, började denna
profylax få någon betydelse för den allmänna hälsovården.
Under lång tid voro de åtgärder, som vidtogos för könssjukdomarnas
bekämpande, nästan uteslutande riktade mot syfilis. I allmänhet
hvilade dessa åtgärder på den tankegången, att man skulle
söka få reda på de af sjukdomen angripna, isolera dem från deras
omgifning och, så vidt möjligt, bota dem. Det är emellertid klart, att
på en tid, då den allmänna hälsovården ännu låg i sin linda och kunskapen
om sjukdomens natur samt spridnings- och behandlingssätt var
synnerligen ringa icke blott bland allmänheten utan jämväl bland läkarna,
man endast skulle på ett högst ofullkomligt sätt lyckas förverkliga denna
tankegång. Också finner man, hurusom de i ofvanberörda syfte under
gångna tider vidtagna särskilda profylaktiska åtgärderna voro i mångt
och mycket bristfälliga eller förfelade sitt syftemål genom öfverdrifven
stränghet i tillämpningen. För att få reda på de sjuka nöjde
man sig exempelvis icke med sådana anordningar som besiktningar
af misstänkta personer eller af samtliga invånare å orter, som voro
särskildt hemsökta af sjukdomen, utan stadgade mångenstädes hårda
straff för dem. som icke frivilligt gåfvo sig tillkänna. För att hindra
de sjuka från att sprida smittan vidare sökte man på somliga orter
helt och hållet isolera dem från andra, icke blott genom att intaga
dem å sjukhus och asyler, utan jämväl genom att hänvisa dem
att bo på särskildt angifna platser, i vissa stadskvarter o. s. v. samt
förbjuda dem all beröring med friska personer. För de sjukas behandling
och vård upprättades visserligen här och hvar särskilda sjukhus,
81
men dessa voro synnerligen illa utrustade och buro oftast karaktären
af verkliga fängelser. Hvad prostitutionen angår, kar i det föregående
redan framhållits, hurusom man med alla till buds stående medel sökte
undertrycka och utrota densamma. Att man med dylika öfverdrifvet
stränga medel icke skulle lyckas i nämnvärd mån hindra den syfilitiska
smittans spridning, ligger i öppen dag.
Med den stigande upplysningen hos folken, ändrade sociala förhållanden
och läkarvetenskapens utveckling gjorde sig så småningom
en mera human uppfattning gällande rörande de smittosamma könssjukdomarna.
Man kom till insikt om att, därest dessa sjukdomar
skulle kunna på ett verksamt sätt bekämpas, det icke gick an att
behandla de könssjuka strängare än personer, behäftade med annan
smittosam sjukdom. Framför allt borde man sörja för att de kornrno
i åtnjutande af ordentlig behandling och vård. Denna uppfattning,
hvilken i slutet af 1700-talet mångenstädes trängt helt igenom, tog
sig också efterhand uttryck i de åtgärder, som från samhällets sida
vidtogos för de smittosamma könssjukdomarnas hämmande. De gamla
stränga föreskrifterna rörande de sjukas uppspårande och isolering afskaffades
eller upphörde att tillämpas, förföljelserna mot prostitutionen
afstannade, och grunden började läggas till den profylax, som för
närvarande tillämpas mot dessa sjukdomar.
Beträffande de åtgärder, sonr under äldre tider blifvit i vårt land
vidtagna mot ifrågavarande sjukdomar, tillåter sig kommittén hänvisa
till den historik härutinnan, som finnes intagen i den af kommitténs
ledamot Malmroth sammanfattade, vid kommitténs betänkande såsom
bilaga fogade redogörelsen: »Om de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande i Sverige in. in.» (Del IY).
Då kommittén går att redogöra för de olika sätt och vägar, hvarpå
man i Europas särskilda länder söker på lagstiftningens väg bekämpa de
smittosamma könssjukdomarna, vill kommittén till en början framhålla,
hurusom betydande svårigheter möta för erhållande af fullständiga och
tillförlitliga uppgifter rörande lagstiftningen på ifrågavarande område.
Med undantag af Danmark och Finland har nämligen intet land någon
enhetlig lagstiftning rörande dessa sjukdomars motarbetande. De i
öfriga länder i ämnet gällande bestämmelser återfinnas inom vidt skilda
rättsområden. Endast ett fåtal och därtill de ur profylaktisk synpunkt
minst viktiga hafva sin plats i den allmänna lagen. Det stora
flertalet återfinnes i en mängd olika, på administrativ väg utfärdade
11
82
speciella förordningar och föreskrifter, livilka tid efter annan undergå
förändringar och kompletteringar. Särskilda är detta fallet beträffande
de bestämmelser, som gifvits i syfte att hindra ifrågavarande sjukdomars
spridning genom prostitutionen. Dessa äro merendels utfärdade
af'' de lokala myndigheterna, gälla endast för en viss stad eller
ort samt äro, likasom lagstiftningen öfver hufvud taget på detta område,
till sitt innehåll synnerligen växlande. Härtill kommer vidare, att gällande
bestämmelser mången gång i praktiken icke alls tillämpas eller
ock tillämpas på ett helt annat sätt än man af deras affattning skulle
kunna sluta sig till. Då det emellertid för kommittén var af stor vikt
att erhålla noggrann kännedom rörande de i vissa främmande länder för
ifrågavarande sjukdomars motarbetande gifna föreskrifter samt deras
praktiska tillämpning, men erforderliga upplysningar härutinnan endast
kunde erhållas genom å ort och ställe företagna studier, uppdrog
kommittén med Kung]. Maj:ts begifvande åt sina ledamöter Andersson,
Möller och von Sydow att i sådant syfte besöka Norge samt de båda
sistnämnda jämväl Danmark, Tyskland, Holland och Frankrike. Efter
att under år 1904 hafva fullgjort detta uppdrag hafva nämnda ledamöter
till kommittén afgifvit den såsom bilaga vid kommitténs betänkande
fogade reseberättelse *), hvilken innehåller såväl en redogörelse
för deras under studieresorna gjorda iakttagelser som ock en kritisk
granskning af förhållandena i de särskilda länderna. Då denna reseberättelse
med ett därtill sedermera fogadt tillägg jämte en af .kommitténs
ledamot Malmroth utarbetad redogörelse2), omfattande eu
framställning af förhållandena i Finland, Hyss!and, England och Italien,
innehåller en sammanfattning af den utländska lagstiftning i ämnet,
af hvilken det synts kommittén vara af särskild vikt att för fullgörandet
af dess uppdrag taga närmare del, torde här endast böra
erinras om hufvuddragen af denna lagstiftning. Beträffande de i vårt
eget land i ämnet gällande bestämmelser tillåter sig kommittén hänvisa
till den framställning härom, som finnes intagen i förenämnda, vid
betänkandet fogade bilaga »Om de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande i Sverige in. m.».
Med hänsyn till såväl syftemål som innebörd kan man skilja
mellan två olika hufvudIgTapper bestämmelser, nämligen dels sådana, som 1
1) Berättelse öfver vid studieresor i vissa främmande länder gjorda iakttagelser
rörande bekämpandet af de smittosamma- könssjukdomarna m. in. Del II.
2) Redogörelse för i vissa länder gifna ''föreskrifter för motarbetande af de smittosamma
könssjukdomarna. Del II.
83
närmast afse bekämpandet af osedligheten i allmänhet ock således endast
indirekt bidraga till de smittosamma könssjukdomarnas hämmande, och
dels sådana, som, hufvudsakligen meddelade ur sanitär synpunkt, direkt
verka för detta ändamål. Till den förra gruppen äro att hänföra
stadganden om straff för vissa sedlighetsförbrytelser samt vissa föreskrifter
om åtgärder mot i sexuellt hänseende vanartade minderåriga.
Den senare gruppen åter omfattar först och främst alla i allmänprofylaktiskt
syfte gifna. bestämmelser, som ej äro af tvångsnatur, vidare
åtgärder för hindrande af sjukdomarnas spridning genom äktenskap,
stadganden om straff för utsättande för eller öfverförande af smitta samt
slutligen föreskrifter om särskilda tvångsåtgärder mot personer, som
misstänkas för eller befinnas vara behäftade med sådan sjukdom.
Bland de till förra hufvudgruppen hörande bestämmelser af straffrättslig
natur märkas i första hand stadganden om straff för utomäktenskapliga
könsförbindelser eller vissa slag däraf. Likasom då fråga
är om sedlighetsförbrytelser öfver hufvud taget, är lagstiftningen på detta
område synnerligen växlande till såväl omfattning som innehåll. Enkel
otukt eller könsumgänge mellan ogift man och ogift kvinna, som
utaf den äldre lagstiftningen belädes med straff, betraktas numera
i de flesta länder icke såsom något straffbart förhållande. Endast
Finland samt några schweiziska kantoner och en del nordamerikanska
stater kvarstå på den äldre rättens ståndpunkt. En kvarlefva från
denna äldre uppfattning återfinnes ock i 18 kap. 9 § af den svenska
strafflagen. I alla öfriga länder nöjer man sig med att beifra sådana
utomäktenskapliga könsförbindelser, som äro på ett eller annat sätt
särskildt kvalificerade, såsom otukt mot vederbörandes vilja eller af
gift person eller med barn och minderåriga, med mindre vetande, med
personer i visst vårdnadsförhållande o. s. v.
Till ifrågavarande grupp äro vidare att hänföra bestämmelser om
straff för prostitution eller vissa slag däraf. Dessa bestämmelser, vid
hvilkas affattande icke blott moraliska utan äfven hygieniska synpunkter
gjort sig gällande, äro högst växlande. Såväl i fråga om form som
innehåll framträda inom skilda länders lagstiftning betydliga olikheter.
Sålunda finner man i några länder, såsom i Sverige, Danmark,
Finland och Tyskland, i allmän lag angifvet, hvilka former af prostitution
äro straffbara. I andra åter, t. ex. Österrike, Ungern, Spanien
och Ryssland, angifves blott i allmän lag, att den prostitution är straffbar,
som bedrifves i strid mot gifna polisförordningar. Slutligen finner
man i andra länder intet stadgande i allmän lag om prostitutionens
Straffbestämmelser
för vissa
sedlighetsförbrytelser.
84
UppfostringS''
åtgärder i
fråga om
sexuellt
vanartade
minderåriga.
straffbarhet, hvilket dock icke alltid betyder, att den är straffri, enär
bestämmelser därom stundom, t. ex. i Frankrike och Belgien, upptagits
i polisreglementen. I allmänhet finner man på detta område
mycket öfverlämnadt åt polismyndigheternas diskretionära afgörande;
och det är ofta förenadt med svårigheter att utröna, huruvida en lagstiftning
känner straff för prostitution, då bestämmelser därom mången
gång finnas förborgade i polisreglementen, som lätt kunna underkastas
förändringar.
I fråga om prostitutionens beläggande med straff kunna tre olika
ståndpunkter tänkas. Man kan sålunda l:o) straffa all slags prostitution
öfver hufvud taget; 2:o) straffa endast vissa såsom särskildt farliga
ansedda former däraf, såsom lielyrkes-, gatu- och bordellprostitution,
hemlig prostitution o. s. v.; samt 3:o) lämna prostitutionen såsom sådan
straffri, med eller utan särskilda straffbestämmelser för vissa yttringar
af densamma, exempelvis provokation till otukt och annat förargelseväckande
uppträdande å allmän plats. Samtliga dessa olika ståndpunkter
äro i gällande lagstiftning företrädda.
Bland bestämmelser af straffrättslig natur märkas vidare stadganden
om straff för det i nära samband med prostitutionsföreteelsen stående
koppleriförfarandet. Alla länders strafflagar innehålla härom bestämmelser,
hvilka emellertid sinsemellan förete betydande skiljaktigheter i fråga
om de närmare bestämningarna för denna art af brott. Af närsläktade
förbrytelser hafva soatenör skåpet och den s. k. hvita slaf handeln i den
nyare lagstiftningen varit föremål för särskild uppmärksamhet. Slutligen
må ock erinras, att i strafflagarna allmänt förekomma bestämmelser,
som med straff belägga provokation till otukt å allmän plats och
andra lockelser till osedlighet. I
I åtskilliga länder har man på senare tiden sökt bekämpa prostitutionen
och därigenom jämväl de smittosamma könssjukdomarna genom
att föreskrifva tvångsuppfostran för i sexuellt hänseende vanartade minderåriga.
Det första land, som vidtog åtgärder i denna riktning, var
Italien. Enligt lagen om den allmänna säkerheten den 30 juni 1889
skola nämligen personer under 18 år, som bereda sig utkomst genom
otukt, behandlas på samma sätt som minderåriga lösdrifvare, d. v. s.
domaren skall ålägga föräldrar eller förmyndare att vid visst bötesansvar
och förlust af målsmansrätten omhändertaga dem eller ock förordna
om deras öfverlämnande till uppfostringsanstalter eller hederliga
familjer intill uppnådd myndighetsålder. Den tyska lagstiftningen angående
omhändertagande från det allmännas sida af vanartade eller
85
i sedligt afseende försummade minderåriga innehåller jämväl åtskilliga
stadganden i förevarande ämne. Sålunda föreskrifver den preussiska
lagen af den 2 juli 1900, att, om kvinnlig minderårig, som ej fyllt
19 år, hängifver sig åt yrkesmässig otukt eller befares förfalla därtill,
vederbörande förmynderskapsdomstol äger förordna om hennes intagande
å uppfostrings- eller förbättringsanstalt intill uppnådd myndig
ålder. Lagen medgifver under viss förutsättning jämväl omhändertagandet
af dem, som fyllt 19, men ej 21 år. Motsvarande lagar i de
öfriga tyska förbundsstaterna innehålla liknande bestämmelser, men då
åldersgränsen, intill hvilken tvångsuppfostran kan ifrågakomma, i regel
är fastställd till 15 —16 år, få dessa icke någon större betydelse för
bekämpande af prostitutionen, som merendels rekryteras bland unga
flickor från 15—20 år. Slutligen torde böra omnämnas, att i Frankrike
denna fråga blifvit föremål för särskild lagstiftning. Enligt lag angående
prostitution af minderåriga den 11 april 1908 kan sålunda hvarje
minderårig under 18 år, som vanemässigt hängifver sig åt skörlefnad,
inställas inför civildomstolen, hvilken efter omständigheterna äger förordna
om tvångsuppfostran intill uppnådd myndig ålder.
Bland de till senare Imfvudgruppen hörande bestämmelserna märkas Aiimitni
första hand alla sådana, som hafva afseende å den s. k. allmänna pr^^grska
profylaxen, hvars syfte är att förmå allmänheten att akta sig för
smitta och vid inträffad sjukdom frivilligt underkasta sig erforderlig
läkarbehandling. Hit höra sålunda stadganden om spridande af kunskap
och upplysning bland allmänheten om ifrågavarande sjukdomars natur och
smittafarlighet, om faran af lösa och tillfälliga könsförbindelser, särskildt
med prostituerade, om vikten af att snarast möjligt söka ändamålsenlig
vård samt om faran och ansvaret för att utsätta andra för smitta.
Ehuru en dylik allmän folkupplysning om dessa sjukdomar numera
anses vara ett af de verksammaste medlen för deras bekämpande, påträffar
man i gällande lagstiftning endast här och hvar några knapphändiga
bestämmelser i denna riktning. Längst synes man hafva gått i
Tyskland, där under de senare åren åtskilliga föreskrifter i detta syfte
blifvit utfärdade. Större uppmärksamhet har lagstiftningen ägnat
den gren af den allmänna profylaxen, som har afseende å själfva sjukvården.
I)å det gifvetvis är af synnerligen stor vikt, att de könssjuka
i största möjliga utsträckning komma under läkarbehandling, har man
i de flesta länder funnit sig böra vidtaga särskilda anordningar i
detta syfte. Sålunda hafva nästan öfverallt inrättats särskilda polikliniker
och sjukhus eller sjukhusafdelning ar för könssjuka, och i somliga
86
Åtgärder för
hindrandet af
de smittosamma
könssjukdomarnas
spridning
genom
äktenskap.
länder finnas uttryckliga bestämmelser härom meddelade (Sverige, Danmark,
Italien). I syfte att förmå de sjuka att frivilligt förskaffa sig
erforderlig vård har vidare i åtskilliga länders lagstiftning föreskrifvits,
att alla könssjuka skola, utan hänsyn till förmögenhetsvillkor, vara
berättigade att erhålla kostnadsfri behandling vare sig ambulatorisk eller
å sjukhus (Sverige, Danmark, Ungern, Bosnien och Italien). I Tyskland,
där sjukkasseväsendet som bekant nått en synnerligen storartad utveckling,
har man sökt tillgodose behofvet af fri sjukvård för könssjuka
genom att i lagen angående sjukdomsförsäkring fastslå, att dessa skola
i fråga om såväl läkarhjälp som underhållsbidrag i allo vara likställda
med andra sjuka personer. I den för vårt land den 4 juli 1910 utfärdade
lag om sjukkassor har intagits en bestämmelse, som utesluter
rätt för sjukkassorna att från sjukhjälp undantaga personer, som lida
af ifrågavarande sjukdomar. Då de smittosamma könssjukdomarna bland
allmänheten ännu ofta uppfattas såsom skamliga sjukdomar och därför
icke sällan hemlighållas, har man understundom funnit sig böra föreskrifva,
att sjukbehandlingen skall omgärdas med all nödig diskretion och
sjukhusvården anordnas på ett, för patienterna så tilltalande sätt som
möjligt (Finland, Italien). Slutligen torde jämväl böra omnämnas, att
man somligstädes, exempelvis i Danmark, ålagt läkare att upplysa sina
könssjuka patienter om ifrågavarande sjukdomars smittosamma natur
äfvensom om faran och ansvaret att utsätta andra för smitta.
Till ifrågavarande hufvudgrupp äro jämväl att räkna i åtskilliga
länder föreskrifna åtgärder för hindrandet af de smittosamma könssjukdomarnas
spridning genom äktenskap. Hit är först och främst att hänföra
förbud för personer, behäftade med smittosam könssjukdom, att
ingå äktenskap. Dylika stadganden förekomma emellertid mycket
sällan (den nordamerikanska staten Michigan). Vidare märkas bestämmelser
om rätt för make att under vissa förutsättningar påyrka äktenskapets
upplösning, därest den andra maken befinnes lida af sådan
sjukdom, vare sig den ådragits före eller efter äktenskapet (Norge,
Monaco). Ytterligare äro hit att räkna vissa generella stadganden, att
smittosam eller ärftlig sjukdom utgör skäl för äktenskaps upplösning
vare sig i allmänhet (Österrike, Chile) eller endast om sjukdomen blifvit
för make hemlighållen före äktenskapets afsilande (Schweiz, Mexiko).
Slutligen torde jämväl böra omnämnas, att somligstädes äktenskapsskillnad
kan vid smittosam könssjukdom hos någondera maken beviljas
på grund af allmänna bestämmelser om äktenskaps upplösning, när
misstag från den ena makens sida vid äktenskapets afslutande före
-
legat i fråga om den andre makens person eller personliga egenskaper
(Tyskland, Ungern).
I åtskilliga länder har man sökt hämma de smittosamma köns- st“^er3tfäö“''
sjukdomarnas spridning g''enom att stadga straff för utsättande för eller utsättande
öfverförande af smitta. Af de nordiska strafflagarna innehåller den norska, öffvöerrfJr1“de
stadgande om straff af fängelse intill 3 år för den, som med vetskap af smitta.
eller förmodan om att lida af smittosam könssjukdom genom »legemlig
omgjsengelse» eller otuktigt förhållande smittar eller utsätter någon
för smitta, hvarförutom uppställes en hel del straffbestämmelser i
syfte att förhindra spridandet af syfilis på extragenital väg genom
syfilitiska barn, fosterföräldrar och tjänare. I hufvudsak likartade
bestämmelser innehållas uti den danska strafflagen samt lagen om motarbetande
af offentlig osedlighet och venerisk smitta den 30 mars 1906.
Straffet är fängelse eller under försvårande omständigheter straffarbete.
Den finska strafflagen uppställer straff endast för smitta öfverförelse
irenom lägersmål och fordrar, att den skyldige skall hafva varit medveten
om sin sjukdom. Straffet är tukthus eller fängelse i högst
2 år. I en af de schweiziska kantonerna stadgas intill 3 månaders fängelsestraff
för den, som med vetskap om att vara behäftad med venerisk
sjukdom öfvar samlag. Hvad den österrikiska lagstiftningen angar,
stadgar denna straff för kvinnor, som, medvetna om att vara behäftade
med venerisk sjukdom, bedrifva prostitution eller antaga tjänst såsom
ammor.
Ehuru i de flesta länder icke finnas nagra särskilda straffbestämmmelser
för öfverförande af smittosamma könssjukdomar, betyder
detta dock icke öfverallt straffrihet. I Tyskland, Österrike, Holland,
Belgien, Frankrike och Italien m. fl. länder anses sålunda strafflagens
allmänna bestämmelser om förorsakande af kroppsskada äga tillämplighet,
om det kan visas, att en person öfverfört smitta å annan.
För ett effektivt bekämpande af de smittosamma könssjukdomarna ^Samtär^
har man i de flesta europeiska länder funnit en särskild sanitär tvångs- jhftninT
lagstiftning rörande dessa sjukdomar nödig. Ehuru mycket växlande till
såväl omfattning som innebörd har denna tvångslagstiftning öfverallt ett
och samma syfte, nämligen att hindra könssjuka personer från att sprida
smittan vidare. I vissa fall, såsom i fråga om en del yrkesmän, har lagstiftningen
nöjt sig med att genom vissa tvångsåtgärder söka hindra
könssjuka från sådan anställning eller verksamhet, som kunde medföra
särskild fara för smittans spridning. Då emellertid sjukdomens botande
Åtgärder,
föranledda af
anmäldt fall
af smittosam
könssjukdom.
gifvetvis utgör ett verksamt medel mot dess utbredning, föreskrifves i
de flesta tvångssystem skyldighet för de af smittosam könssjukdom
angripna, som af myndigheterna uppspåras, att underkasta sig läkarvård
(sjukbehandlingstvång). Och då den könssjuke äfven under sjukbehandlingen
kan medföra fara för andra, har man sökt hindra sådant genom
att förklara de könssjuka pliktiga att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter om vissa försiktighetsmått, som af läkaren gifvas dem till
förebyggande af smittans utbredning, och, om de sjuka icke vilja eller
kunna efterkomma dessa föreskrifter eller undandraga sig behandling,
hai stadgande meddelats, hvarigenom de kunna tvångsvis isoleras å
sjukhus (sjukhustvang). Men för att kunna få kännedom om de könssjuka,
som sålunda behöfva påverkas, måste vanligen därjämte, om så
visar sig nödigt,, tvång användas för åvägabringande af en läkarundersökning,
besiktning, för utrönande, huruvida den för smittosam könssjukdom
misstänkte verkligen är behäftad med sådan sjukdom (besiktningstvång).
Ehuru besiktningen alltså i hvarje fall blott är ett medel,
själfändamål, hafva vanligen de olika formerna af sanitär tvångslagstiftning
erhållit sin benämning efter de särskilda bestämmelser, som i
fråga om besiktningen blifvit för olika fall föreskrift^. Då man sålunda
talar om t. ex. allmän besiktning, besiktning af smittokällor eller
preventiv besiktning af prostituerade (reglementering), förstår man
därmed icke blott den ifrågavarande besiktningen, utan äfven de öfriga
tvångsåtgärder, som med samma besiktning äro förenade.
De olika former af tvångslagstiftning för de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande, som för närvarande användas, kunna hänföras
till två särskilda grupper, den ena afseende tvångsåtgärder, som
äio föranledda af anmälan om inträffadt fall af smittosam könssjukdom,
och den andra innefattande dylika åtgärder, som föreskrifvits oberoende
af huruvida anmälan om sådan sjukdom blifvit gjord.
Bland tvångsåtgärder, som föranledas af anmälan om inträffad sjukdom,
märkes i första hand s. k. allmän besiktning, hvilken består däri, att
sedan, till vederbörande myndigheter blifvit anmäldt, att smittosam
könssjukdom å någon ort vunnit allmännare spridning, samtliga därstädes
boende personer eller blott särskildt misstänkta personer å
denna ort underkastas läkarundersökning för utrönande af hvilka som
äro smittade och i behof af läkarvård. Dylika allmänna besiktningar
synas under äldre tider hafva varit ganska vanliga och otvifvelaktigt
också medfört stor nytta. Till följd af ändrade samhällsförhållanden
hafva de emellertid allt mer och mer öfvergifvits. För närvarande
89
förekommer denna form af tvångslagstiftning endast i Sverige, Finland
och Ryssland.
Till ifrågavarande grupp af tvångsåtgärder är vidare att hänföra
s. k. enskild besiktning, d. v. s. besiktning af personer, som under andra
förhållanden än ofvan nämnts uppgifvas eller misstänkas vara behäftade
med smittosam könssjukdom. Hit är att räkna besiktning af person,
af hvilken anträffad könssjuk kan antagas hafva blifvit smittad (smittokällan).
Bestämmelser om dylik besiktning, som förr varit bruklig jämväl hos
oss, förekomma i den finska och tyska lagstiftningen, hvarjemte metoden,
ehuru i ofullständig form, tillämpas i Kristiania. I Finland är sålunda
hvarje läkare, som behandlar venerisk patient, skyldig att söka utforska
härden, hvarifrån smittan meddelats, och, efter erhållen kännedom om
smittokällan, därom göra anmälan hos hälsovårds- eller kommunalnämnd,
eller, där sådan icke finnes, hos vederbörande kronobetjänt, hvilka myndigheter,
under förutsättning att den anmälde är känd för osedligt lefverne
eller uppenbar fara för smittans spridning genom honom eljest föreligger,
äga föranstalta om tvångsundersölcning af den anmälde. Hvad den tyska
lagstiftningen angår, återfinnas stadganden om besiktning af smittokällor
dels i de preussiska medicinalartiklarna af den 8 augusti 1835, Såvidt
fråga är om syfilis hos prostituerade, och dels i de föreskrifter, som
meddelats till förekommande af könssjukdomarnas spridning inom armén
och marinen. Anmälan om smittokällan skall ingifvas till polisen, som
föranstaltar om besiktningens verkställande. I vissa städer, exempelvis
Hamburg och Strassburg, äger jämväl tvångsbesiktning rum å andra
personer, som inför polisen anmälas såsom smittokällor. Vidare är
att hit hänföra besiktning af personer, till hvilka smitta från anträffad
könssjuk kan antagas hafva blifvit öfverförd. I gällande lagstiftning återfinnas
visserligen icke numera några uttryckliga stadganden om sådan
besiktning, men den torde dock böra omnämnas, alldenstund den förut
varit bruklig i vårt eget land och förslag om dess införande vid skilda
tillfällen varit före i Norge, där densamma också med framgång
praktiserats såväl på landsbygden som i Kristiania, ehuru intet därom
finnes i lag eller författning föreskrifvet. Slutligen kan ifrågavarande
besiktning, såsom i Sverige och Finland, afse person, om hvilken anmälan
inkommit utan uppgifvande af samband med annat sjukdomsfall. Inkommer
anmälan, i Sverige till Konungens befallningshafvande och i Finland
till hälsovårds- eller kommunalnämnd eller, där sådan icke finnes, till
kronobetjänt, att viss person är eller misstänkes vara könssjuk, äger
sålunda nämnda myndighet föranstalta om besiktnings verkställande.
I Finland sker detta dock endast under ofvan angifna förutsättningar.
12
90
Till denna grupp af tvångslagstiftningsformer har man jämväl
att räkna tvångsåtgärder mot JcönssjuJca, som frivilligt sökt läkare, men af
denne blifva anmälda såsom särskildt farliga för smittans vidare spridning.
De åtgärder, som i dylika fall vidtagas, bestå i regel i tvångsbehandling
och, där så finnes nödigt, tvångsinläggning å sjukhus. Denna form af
tvångslagstiftning förekommer i större eller mindre omfattning i Sverige,
Norge, Danmark, Finland och Tyskland. Längst härutinnan går den
danska lagen. Enligt denna är hvarje könssjuk, som hänvänder sig till
läkare, skyldig att underkasta sig behandling, så länge läkaren anser
detta nödigt. Om denne vid behandlingens afslutning anser erforderligt,
att patienten fortfarande tillses, skall han förelägga den sjuke att på
bestämda tider tillstädeskomma eller förete bevis om att behandlingen
öfvertagits af annan läkare. Afbryter patienten behandlingen utan att
visa, att denna öfvertagits af annan läkare, eller efterkommer han ej
nyssnämnda föreläggande, skall anmälan härom ofördröjligen ske hos
vederbörande tjänsteläkare, som har att tillse, att behandlingen fullföljes
och att den sjuke i fall af behof inlägges å sjukhus. Den norska
lagstiftningen nöjer sig med att gifva läkarna rätt att inför sundhetskommissionen
anmäla sådana patienter, som anses icke kunna utan fara
för smittans spridning vårdas ambulatoriskt, hvarefter kommissionen
äger förordna om deras intagande å sjukhus. Enligt den finska lagstiftningen
hafva läkarna icke blott rätt utan jämväl plikt att i dylika
fall göra anmälan till vederbörande myndighet. Men då anmälan
endast får ske under förutsättning, att den ej strider mot läkarens
tystnadsplikt, får denna anmälningsskyldighet ingen större praktisk
betydelse. Angående patienter, som utskrifvas från allmänt sjukhus,
förekommer jämväl i den finska lagstiftningen en bestämmelse om
efterbesiktning. I Sverige finnes i visst fall en dylik anmälningsplikt
stadgad, dock endast för provinsial- och stadsläkare. I läkarinstruktionen
den 31 oktober 1890 föreskrifves nämligen, att, därest dessa vid
anträffadt fall af smittosam könssjukdom finna, att den sjuke undandrager
sig behandling eller icke följer därvid gifna föreskrifter, och
synnerlig fara för smittans utbredning förefinnes, anmälan om förhållandet
bör göras hos hälsovårds- eller kommunalnämnd; och torde,
ehuru stadgande därom icke förefinnes, denna myndighet i sådant fall
äga föranstalta om den anmäldes intagande till vård å sjukhus. Hvad
slutligen Tyskland angår, finnes i de ofvannämnda preussiska medicinalartiklarna
föreskrifvet, att, om vid inträffadt fall af syfilis läkaren
finner ett förtigande af sjukdomen kunna medföra betänkliga följder
91
för den sjuke själf eller för det allmänna, anmälan om fallet skall ske
hos polismyndigheten.
Till den grupp af tvångslagstiftningsformer, som äro oberoende af
anmälan om inträffadt sjukdomsfall, äro att hänföra dels åtgärder, som
afse vissa klasser eller grupper af befolkningen, hvilka på grund af sitt
yrke eller sin sysselsättning eller lefnadsställning kunna antagas vara i
smittohänseende särskildt farliga, och dels åtgärder, som rikta sig mot
individer, hvilka genom sitt lefnadssätt utgöra en fara för de smittosamma
könssjukdomarnas spridning (reglementering af prostitutionen
samt tillfällig besiktning af personer, som föra ett osedligt lif eller
tilltalats eller dömts för visst slag af brott).
Bland tvångsåtgärder af förra slaget märkas i första hand bestämmelser
om besiktning såsom villkor för utöfvande af vissa näringsrättigheter.
Denna form af tvångslagstiftning, hvilken hufvudsakligen
omfattar personer, som föra ett kringvandrande lif, såsom gårdfarihandlare,
månglare, arkangeliter, gesäller m. fl., förekommer numera
endast i Sverige, Finland och Ryssland. I Sverige har densamma emellertid
sedan långt tillbaka upphört att tillämpas och jämväl i de båda
andra länderna är den utan någon nämnvärd praktisk betydelse. Ett
annat slag af tvångsåtgärder af denna natur är besiktning å ammor och
å barn, som öfverlämnas åt främmande -person för digifning eller vård.
Några generella bestämmelser om dylik besiktning återfinnas visserligen
numera icke i gällande lagstiftning, men den svenska och finska
rätten upptager några speciella stadganden i denna riktning. Såsom
ofvan antydts, har man i åtskilliga länder sökt hindra smittans spridning
af ifrågavarande personer genom bestämmelser af straffrättslig
natur. Hit är äfven att räkna föreskrifter om besiktning å sjöfolk.
Dylika föreskrifter, hvilka förr voro ganska vanliga, förekomma emellertid
numera endast undantagsvis. Vidare äro att till denna grupp
räkna vissa åtgärder mot militärer. I de flesta länders lagstiftning
finnes sålunda föreskrifvet, att arméns och flottans manskap skall, såväl
vid inträde och. utträde ur tjänstgöring som ock under pågående
tjänstgöring å bestämda tider eller när förhållandena sådant påkalla,
underkastas besiktning med hänsyn till förefintlig könssjukdom och,
därest sådan är för handen, intagas till vård å sjukhus. Slutligen
torde jämväl böra omnämnas, att besiktning på grund af reglementariska
föreskrifter i större eller mindre omfattning företages å personer intagna
i fångvårdsanstaller.
Åtgärder
mot vissa
klasser eller
grupper af
befolkningen.
92
Reglementering
af
prostitutionen.
Bland tvångsåtgärder af senare slaget intager den s. k. reglementeringen
af prostitutionen främsta rummet. I åtskilliga länder utgör
denna den enda tvångslagstiftning, som på ifrågavarande område finnes;
och jämväl i länder, där man vid sidan af reglementeringen haft
att tillgå tvångsåtgärder af annan natur, har man så vant sig vid att
lita på den förra, att de senare knappast kommit till användning.
Orsaken till att reglementeringen kommit att spela en så betydelsefull
roll för de smittosamma könssjukdomarnas profylax är hufvudsakligen
att söka i två omständigheter, nämligen dels den nära till hands
liggande uppfattningen, att de prostituerade kvinnorna bära den
hufvudsakliga skulden för de smittosamma könssjukdomarnas spridning
inom samhället, och dels att reglementeringen allmänt antagits vara
ett effektivt medel att minska dylika kvinnors smittofarlighet.
Den tankegång, som ligger till grund för reglementeringen, är i
korthet följande. De prostituerade kvinnorna utgöra hufvudkällan för
de smittosamma könssjukdomarnas spridning. Ur profylaktisk synpunkt
måste det därför ligga största vikt uppå, att prostituerade, behäftade
med dylika sjukdomar, hindras från att bedrifva skörlefnad, så länge
de äro smittofarliga, samt underkastas erforderlig läkarbehandling. Då
man ^ emellertid icke kan påräkna, att kvinnorna själfva skola afhålla
sig från könsumgänge under den tid de äro sjuka eller förskaffa sig
erforderlig vård, måste tvång härvid användas. Grundprincipen i
reglementeringssystemet är således tvångsinternering och tvångsbehandling
å sjukhus af de sjuka prostituerade. För att i praktiken kunna
genomföra denna princip måste man uppenbarligen först taga reda på
hvilka kvinnor, som äro prostituerade, och sedan underkasta dessa en
ständig sanitär kontroll för att genast kunna ingripa mot dem, som
befinnas sjuka.
Reglementeringen består i sina grunddrag följaktligen däri, att
kvinnor, som antingen själfva förklara sig ämna bedrifva yrkesmässig
skörlefnad eller ock öfverbevisas om att föra ett dylikt sedeslöst lif,
af polismyndigheterna inskrifvas å en särskild lista. De sålunda inskrifna
kvinnorna underkastas därefter en ständig polisöfvervakning
dels i sanitärt syfte och dels i ordningsliänseende. Den sanitära kontrollen,
hvilken naturligen är hufvudsaken, består däri, att kvinnorna
tillhållas att på bestämda tider, vanligen en å två gånger i veckan,
regelbundet inställa sig för undergående af läkarbesiktning för utrönande
af möjligen förefintlig smittosam könssjukdom (preventiv besiktning)
samt vid förhandenvaron af dylik sjukdom underkastas erforderlig
tvangsbehandling a sjukhus. Ordningskontrollen åter, hvilken^ syfte är
93
att förebygga kränkningar af den offentliga anständigheten, innebär
skyldighet för de inskrifna kvinnorna att ställa sig till efterrättelse
vissa föreskrifter, ordningsregler, med hänsyn till sitt offentliga uppträdande
och sina lefnadsförhållanden i öfrigt. Kontrollen öfver de
inskrifna utöfvas merendels af en särskild afdelning af polisen, sedepolisen,
hvilken därjämte har till uppgift att uppspåra och till inskrifning
befordra kvinnor, som hängifva sig åt yrkesmässig skörlefnad.
Det må emellertid redan här anmärkas, att reglementeringssystemet
i tillämpningen vanligen icke afser alla slag af prostitution
utan företrädesvis blott den offentliga.
De första ansatserna till det nuvarande reglementeringssystemet påträffar
man i midten af 1700-talet i Rom och Neapel, hvarest de prostituerade
blefvo icke blott inskrifna på en särskild lista utan jämväl, som
det vill synas, underkastade en regelbunden sanitär kontroll. En dylik
kontroll synes än tidigare hafva praktiserats i Berlin i fråga om
kvinnor, som bodde å bordeller. I ett år 1700 utfärdadt bordellreglemente
stadgades nämligen, bland annat, att dessa skulle hvar
fjortonde dag visiteras af en för hvarje kvarter anställd »chirurgus
forensis» och, om de därvid befunnos så infekterade, att de ej kunde
botas endast genom iakttagande af renlighet och afhållsamhet, sändas
till Charitéhospitalet för att där kostnadsfritt erhålla vård.
Sitt egentliga hemland har emellertid detta system i Frankrike.
Redan kort före den stora revolutionens utbrott hade man i Paris för
första gången infört inskrifning och övervakning af de prostituerade.
Under de första revolutionsåren upphäfdes visserligen denna anordning,
men genom ett konventsbeslut af år 1796 blef den ånyo införd. Genom
särskilda under åren 1801, 1804, 1816 och 1828 beslutade ändringar
erhöll systemet sin slutliga och ännu gällande form. Från Paris spred
sig reglementeringen till öfriga franska städer och efter hand öfver
hela Europa. Omkring 1800-talets midt var den sålunda införd i
nästan alla europeiska länder. Till följd af den starka kritik, för
hvilken detta system sedermera varit utsatt, har det emellertid i åtskilliga
länder åter afskaffats. Förutom i vårt land tillämpas det för
närvarande i Frankrike, Belgien, Spanien, Portugal, Tyskland, ÖsterrikeUngern,
Ryssland och Balkanstaterna samt, i fråga om bordellprostitutionen,
i Italien.
Såsom i det följande närmare framhålles, har reglementeringen
af prostitutionen under de sistförfluten 40 åren varit utsatt för eu
synnerligen skarp kritik, i det man gjort gällande, att densamma stode
Nyregle
mentarismen.
94
i strid mot bestående lagstiftning, vore nr etisk och social synpunkt
förkastlig samt i hygieniskt hänseende värdelös. Denna kritik, hvilken
öfvat starkt intryck på många bland reglementeringssystemets anhängare,
har under de senare åren bland dessa framkallat en liflig reformrörelse;
och eu mängd mer eller mindre långtgående förslag hafva
framlagts, afseende att, med bibehållande af systemets grundprinciper,
reformera det i sådan riktning, att dess olägenheter i rättsligt, socialt
och moraliskt hänseende undanröjdes på samma gång som dess sanitära
verkningsgrad ökades. Denna reformrörelse, hvilken med ett gemensamt
namn plägar benämnas nyreglementarism, räknar sina förnämsta
målsmän i Tyskland och Frankrike och har, såsom längre fram kommer
att närmare angifvas, i Preussen till och med ledt till positiva lagstiftningsåtgärder.
Tillfällig
besiktning
å osedligt
lefvande
personer.
A orter, där reglementering af prostitutionen är införd, företages
vanligen, med eller utan stöd af gällande polisförfattningar, tillfällig
besiktning å icke inskrifna kvinnor, som vid anställda razzior eller
eljest anhållits på grund af misstanke om yrkesmässig skörlefnad, men
hvilka af en eller annan anledning icke blifva inskrifna. Mot de
kvinnor, hos hvilka smittosam könssjukdom därvid icke kan upptäckas,
företages ej någon vidare åtgärd, hvaremot de sjuka i regel inläggas
å sjukhus, där de få kvarstanna, tills de yttre symtomen af sjukdomen
försvunnit. Fn kvinna kan sålunda, utan att vara inskrifven, komma
att upprepade gånger blifva besiktigad och, vid sjukdomsfall, inlagd
på sjukhus. A id reglementeringens afskaffande i Kristiania år 1888
gjordes i denna stad eu ansats till ett förfarande af liknande art, afseende
såväl män som kvinnor, mot hvilka grundad misstanke förelåge,
att de utsatte andra för venerisk smitta; men detta från början ofullkomliga
system, som aldrig haft någon afsevärd tillämpning, har numera
förlorat nästan all betydelse. I Helsingfors, där det gamla reglementeringssystemet
år 1908 faktiskt sattes ur bruk, tillämpas numera
ett systém, afseende tillfällig besiktning å personer, män såväl som
kvinnor, hvilka uppgifvas vara behäftade med eller misstänkta för
venerisk sjukdom och som på grund af osedligt lefverne eller eljest
anses medföra fara för smittans utbredande. De, som vid besiktningen
finnas angripna af sådan sjukdom, tillhållas att låta sjukdomen behandlas,
å sjukhus eller ambulatoriskt, under hela den tid denna kan antagas
befinna sig i smittosamt skede. Detta system, som föranleder besiktning
och sjukbehandling af ett ganska stort antal kvinnor, har emel
-
95
lertid hittills endast i ringa utsträckning fått någon tillämpning i fråga
om män.
Till ifrågavarande slag af tvångsåtgärder är slutligen att räkna tillfällig
besiktning å personer, män såväl söm kvinnor, hvilka tilltalats
eller dömts för viss straffbar handling. Äfven enligt detta system blifver
besiktningen den enda åtgärd, som företages i fråga om dem, som därvid
icke finnas behäftade med smittosam könssjukdom. De sjukbefunna tillhållas
däremot jämväl att låta sjukdomen behandlas. I skilda länder,
såsom i Norge, Frankrike in. fl., hafva förslag till sådan lagstiftning
blifvit framställda. Dessa förslag förete emellertid sinsemellan åtskilliga
olikheter i fråga om dels de arter af brott, som må föranleda ett
sanitärt ingripande, dels de garantier, som för ett sådant ingripande
uppställas, samt dels stället för och fortvarigheten af sjukbehandlingen.
Enligt den danska lagen af år 190 G företages besiktning å personer,
hvilka tilltalas för yrkesmässig otukt, som faller under lösdrifvarlagen
eller eljest är straffbar, utsättande för eller öfverförande af venerisk
smitta samt straffbar provokation till otukt. Såsom garanti uppställes,
att domstolen, i fall af vägran, skall genom preliminärt beslut afgöra,
om åtalet är tillräckligt grundadt för att undersökningen må äga rum
oberoende af den tilltalades samtycke. Tillsynen å sjukbehandlingen,
som endast under viss förutsättning försiggår å sjukhus,, fullföljes under
hela den tid sjukdomen befinner sig i smittosamt skede.
Åtgärder
mot personer,
tilltalade
eller dömda
för visst
slag af brott.
96
5.
Abolitionismen.
Under de senare årtiondena har, som bekant, framträdt en kraftig
rörelse mot prostitutionens reglementering. Denna rörelse, hvilken
med ett gemensamt namn benämnes abolitionismen, leder sitt ursprung
från England. Till följd af de smittosamma könssjukdomarnas stora
spridning bland militären hade genom särskilda lagar af år 1864, 1866
och 1869 reglementeringen blifvit införd i vissa garnisons- och hamnstäder,
men den nya ordningen hade icke länge tillämpats, förr än den
blef föremål för en liflig opposition från de engelska kvinnornas
sida, hvilka ansågo, att den strede mot allmän lag, som tillförsäkrade
alla medborgare lika frihet, kränkte moralen och sårade anständighetskänslan.
På initiativ i främsta rummet af Mrs Josephine E. Butter,
hvilken under lång tid lifligt deltagit i räddningsarbetet för fallna
kvinnor, bildades öfverallt i landet en mängd föreningar och sällskap
med uppgift att verka för reglementeringens afskaffande. Den viktigaste
bland dessa sammanslutningar var den år 1869 bildade föreningen »The
Ladies national association for the repeal of tlie contagious diseases acts»,
hvilken inlade ett synnerligt energiskt arbete för väckandet af en
allmän opinion mot de nya lagarna.
Då emellertid rörelsens ledare insågo, att de svårligen skulle
kunna inom rimlig tid uppnå målet för sina sträfvanden, så länge
reglementeringen öfverallt i Europa allmänt ansåges som det enda
effektiva medlet att bekämpa prostitutionen och de smittosamma könssjukdomarna,
beslöto de att utsträcka agitationen mot denna till andra
länder och i detta syfte bilda en internationell sammanslutning mellan
alla dem, som i samhällets tolererande och reglementerande af prostitutionen
såge det största hindret för den allmänna moralens höjande.
97
Efter det Mrs Butter under en studieresa å kontinenten lyckats intressera
och vinna en hel del framstående personer för saken, bildades också
vid en generalkonferens mellan delegerade för de brittiska abolitionistföreningarna
år 1875 en dylik internationell förening under namn af
»Brittiska, kontinentala och allmänna federationen för upphäfvande af
prostitutionen såsom legaliserad eller tolererad institution».
Det nya förbundet, sedermera mest bekant under benämningen
»Federationen», började nu ett synnerligen energiskt och framgångsrikt
agitationsarbete. Öfverallt i Europas olika länder bildades abolitionistiska
föreningar och sällskap, hvilka anslöto sig till den internationella
organisationen. Särskild framgång rönte rörelsen i Italien och
Schweiz. Till en början föga uppmärksammad af reglementeringssystemets
anhängare och af dessa affärdad såsom en på ovist nit och
okunnighet om de verkliga förhållandena grundad öfvergående agitation
har den abolitionistiska rörelsen vunnit allt större och större utbredning,
och i åtskilliga länder hafva dess idéer fullkomligt trängt igenom.
Sålunda har reglementeringen afskaffats i England, Holland, Norge,
Danmark och Schweiz, med undantag af kantonen Geneve, äfvensom i
Italien (utom beträffande bordellprostitutionen) samt åtskilliga städer
i länder, där reglementeringen i allmänhet ännu tillämpas. Till och
med i reglementeringssystemets hemland Frankrike har på senare tiden
abolitionismen vunnit så stor terräng, att fråga är, om icke nämnda
system äfven där kommer att helt och hållet afskaffas.
Grunden till abolitionismens stora framgång är att söka icke
blott i den energiska agitation, som federationen bedrifvit, utan jämväl
och i främsta rummet i en allt mera vunnen insikt om den nuvarande
reglementeringens brister. Åtskilliga af de allmänna principer, som lågo
till grund för rörelsen vid dess första framträdande, delas emellertid
numera icke af en mängd abolitionister. Så väl i fråga om den allmänna
utgångspunkten som beträffande målet skilja sig dessa högst
väsentligt från den af federationen intagna ståndpunkten. Generellt
taget utgör abolitionismen endast en negation af reglementarismen och
under benämningen abolitionism rymmes eu mångfald olika meningsriktningar.
Då det skulle föra för långt att här redogöra för alla de
olika abolitionistiska gruppernas ställning till hvarandra, vill kommittén
inskränka sig till att i korthet göra en antydan rörande de principiella
skiljaktigheter, som förefinnas mellan å ena sidan den äldre abolitionismen,
sådan denna i stort sedt ännu framträder i federationens
officiella program, samt å andra sidan abolitionismen, sådan densamma
i flertalet länder sedermera utvecklat sig.
13
98
Såsom ofvan antydts, utgingo federationens målsmän från den
uppfattningen, att reglementeringen af prostitutionen strede mot allmän
lag, kränkte moralen och sårade anständighetskänslan. Då en af
statens förnämsta uppgifter vore att upprätthålla och värna om den
allmänna sedligheten, hade den, förmenade man, ingen rätt att reglementera
prostitutionen vare sig under förevändning, att denna vore ett
oundvikligt ondt, som man måste tolerera, eller af det skälet, att det
vore nödvändigt att förebygga dess sanitära olägenheter. Hvarje dylik
reglementering innebure nämligen i själfva verket en legalisering af
otukten och ett erkännande af prostitutionen såsom en nödvändig och
nyttig samhällsinstitution. Härtill komme vidare, att reglementeringen
utgjorde ett betänkligt ingrepp i den personliga friheten, i det den ställde
de skörlefvande kvinnorna utom lagen och fullständigt öfverlämnade
dem åt polisens godtycke. Den orättvisa, som härigenom tillfogades
kvinnorna, ansåg man vara så mycket större, som samhället icke på
något sätt ingrepe mot de sedeslöst lefvande männen. Ileglementeringen
alstrade således en olikhet mellan könen inför såväl den borgerliga som
moraliska lagen. Den regelbundna besiktningen utgjorde dessutom en
skymf mot kvinnorna, tillintetgjorde den sista återstod af blygsamhetskänsla,
som funnes äfven hos de fallna, och omöjliggjorde eller åtminstone
i hög grad försvårade deras återupprättande. Äfven ur hygienisk
synpunkt fann man reglementeringen otillfredsställande, då den endast
omfattade ett fåtal prostituerade och besiktningen icke innebure någon
garanti för upptäckandet af förefintlig smitta. Kontrollen öfver prostitutionen
framkallade därför endast eu falsk säkerhet beträffande de undersökta
kvinnornas hälsotillstånd och bidroge därigenom indirekt till
könssjukdomarnas spridning.
Som man finner, utgjorde federationen en öfvervägande idealistisk
rörelse och innebar närmast en protest mot reglementeringen, emedan
denna ansågs kränka vissa allmänna rätts- och moralprinciper. Frågans
samhällshygieniska sida sköts däremot mera i bakgrunden. I de resolutioner,
som antogos vid federationens första stora kongress i Geneve
år 1877 och under de följande tio åren utgjorde den abolitionistiska
rörelsens officiella program, återfinnas sålunda endast två punkter,
som hafva afseende å de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande,
nämligen dels ett fastslående af den generella satsen, att själfbehärskning
i könsförhållanden är eu af grundvalarna för såväl individernas
som folkens hälsa, och dels ett uttalande att alla hinder, som för närvarande
mötte för ifrågavarande sjukdomars behandling lika omsorgsfullt
som andra sjukdomar å de af kommuner och korporationer samt
99
genom enskilda donationer upprättade sjukhusen borde aflägsnas. Hvad
prostitutionen angick, borde, menade man, staten inskränka sig till
att genom sociala och ekonomiska reformer söka undanröja dess
orsaker. Endast då de prostituerade gjorde sig skyldiga till rena lagöfverträdelser,
borde samhället mot -dem ingripa.
Med den ståndpunkt federationens målsmän i allmänhet intogo
till reglementeringsfrågans sanitära sida, är det helt förklarligt, att
den abolitionistiska rörelsen vid sitt första framträdande skulle möta
ett starkt motstånd från läkarnas sida. Reglementeringssystemet hade
ju nyss förut blifvit infördt i de flesta länder, hufvudsakligen på deras förslag,
och stod i full öfverensstämmelse med den då rådande uppfattningen,
att alla slag af smittosamma sjukdomar skulle bekämpas genom isolering
af smittokällorna. Hvad de smittosamma könssjukdomarna anginge,
antog man såsom ett fastslaget faktum, att dessa framför allt spriddes
af prostituerade kvinnor, behäftade med smittosamma symtom, och att
man följaktligen borde inrikta sina sträfvanden på att genom isolering
förhindra dylika kvinnor att sprida sina sjukdomar. Denna åsikt hade
till den grad trängt igenom, att man på många håll satte ifrågavarande
sjukdomars bekämpande liktydigt med reglementering. Då man nu
tillika hade klart för sig, att hindrandet af de smittosamma könssjukdomarnas
utbredning var ett samhällsintresse af högsta vikt, är det
tydligt, att läkarna, äfven om de icke voro blinda för de af federationens
målsmän mot reglementeringssystemet framställda etiska betänkligheterna,
icke skulle tillmäta dessa, öfverdrifna som de efter
deras förmenande voro, någon afgörande betydelse, då det sanitära
intresset kräfde systemets bibehållande. Denna motsättning mellan de
båda partiernas utgångspunkter skärptes än mera genom det ringa
intresse federationen öfver hufvud taget visade för frågans rent sanitära
sida. Reglementeringens upphäfvande var det mål, till hvilket man
sträfvade, men om detta skulle, såsom systemets försvarare påstodo,
medföra en höjning af de smittosamma könssjukdomarnas frekvens, var
en fråga, som man i allmänhet icke tillmätte någon betydelse, likasom
man ock föga befattade sig med spörsmålet, hvilka särskilda åtgärder
samhället skulle vidtaga för att på verksammaste sätt bekämpa ifrågavarande
sjukdomar. Sådana satser, som att dessa skulle bekämpas
genom afhållsamhet i fråga om könsumgängen och högre läkarutbildning,
att könssjuka icke borde åtnjuta kostnadsfri sjukvård vare sig
å sjukhus, eller ambulatorisk!, att det vore en olycka om vetenskapen
upptäckte något medel mot dessa sjukdomar, enär sedeslösheten därigenom
skulle tilltaga, satser som man ännu i våra dagar hör uttalas
100
af ledande personer inom federationen, voro naturligen föga ägnade
att sammanföra de båda olika riktningarnas målsmän till ett sakligt
och lidelsefritt dryftande af frågan. Att man först under de senare
åren kommit till större förståelse af hvarandras olika ståndpunkter,
har otvifvelaktigt sin förklaring i nyss angifna omständigheter.
Trots det motstånd federationen redan från början mötte, hade
den dock till följd, att såväl läkare som andra för saken intresserade
personer så småningom tvingades till en mera ingående undersökning
af reglementeringssystemets verkningsgrad och prostitutionsföreteelsens
natur och sammanhang med de smittosamma könssjukdomarnas spridning.
Härvid visade det sig, att reglementeringssystemets utgångspunkter
ej voro själfklara satser eller bevisade påståenden äfvensom
att dess sanitära verkningsgrad icke var så stor, som man tänkte sig.
Under intrycket häraf började den ena fackmannen efter den andra
öfvergifva den reglementaristiska ståndpunkten och så småningom utbildade
sig en ny, af federationen oberoende riktning inom den abolitionistiska
rörelsen, hvilken till skillnad från den förra med ett gemensamt
namn ofta plägar benämnas'' den moderna eller vetenskapliga
abolitionismen. Denna räknar sina flesta anhängare i Tyskland, Frankrike,
Italien och de skandinaviska länderna, medan åter den äldre riktningen
har sina förnämsta målsmän i England, Holland och Schweiz.
I motsats till federationen bekämpar denna nya riktning inom abolitionismen
reglementeringssystemet icke blott med hänsyn till dess betänkligheter
i allmänrättsligt och moraliskt hänseende utan jämväl ock hufvudsakligen
af samhällshygieniska skäl. Detta system, hvilket tillkommit i
akt och mening att hämma de smittosamma könssjukdomarnas spridning,
medför, säger man, icke någon nytta i sanitärt hänseende. Erfarenheten
har nämligen ådagalagt, att reglementeringen icke har någon
inverkan på dessa sjukdomars frekvens. Där man trott sig kunna spåra
en sådan inverkan, har denna i hvarje fall varit så ringa, att den
saknar all praktisk betydelse. En kritisk undersökning af systemet
visar också, att det icke förmår fylla sin uppgift. Då reglementeringen
således ur hygienisk synpunkt endast är eu illusion, bortfaller, enligt
deras förmenande, hvarje skäl för dess bibehållande och detta så mycket
mera som den tillika indirekt verkar skadligt i sanitärt hänseende icke
blott härutinnan, att en stor del af männen i förlitande på reglementeringens
effektivitet hängifva sig åt könsumgängen med inskrifna
kvinnor, utan äfven i så måtto, att den står hindrande i vägen för
genomförandet af verkligt rationella och effektiva åtgärder mot de
smittosamma könssjukdomarna.
101
Dessa abclitionister inskränka sig emellertid icke till att blott
ocli bart fordra reglementeringens afskaffande. De påyrka äfven, att
staten vidtager planmässiga och målmedvetna åtgärder för de smittosamrna
könssjukdomarnas bekämpande. Härvid kan man emellertid,
enligt deras mening, icke inskränka sig till sådana mått och steg,
som närmast afse höjandet af befolkningens sedliga motståndskraft och
undanröjandet af bestående sociala missförhållanden. Huru beaktansvärda
alla dylika reformer än i och för sig må vara, äro de dock icke
tillfyllest för att på ett verksamt sätt motverka ifrågavarande sjukdomars
spridning. Härför fordras, menar man, verkligt positiva åtgärder
och därvid i främsta rummet en kraftig och verksam allmän profylax.
Sålunda bör allmänheten upplysas om ifrågavarande sjukdomars allmänna
karaktär och smittofarlighet, om deras fördärfliga verkningar
för individen, familjen och samhället samt om vikten af att icke
vårdslösa dem. För att förmå så många könssjulca som möjligt att
frivilligt söka läkarvård bör denna göras lätt tillgänglig och så vidt
möjligt vara kostnadsfri.
Medan somliga bland abolitionisterna nöja sig med åtgärder
af nyssnämnda art, hålla åter andra före, att man måste gå ännu
längre och jämväl tillgripa tvångsåtgärder af det ena eller andra
slaget. Hörande den närmare omfattningen och innebörden af dessa
åtgärder äro däremot meningarna mycket delade. Under det att
somliga vilja inskränka dessa till ett minimum, tveka andra icke att
gå ganska långt i denna riktning; och man har till och med sett
förslag framkomma, som starkt påminna om reglementeringen och som
i tillämpningen skulle komma denna ganska nära. I allmänhet torde
man kunna karaktärisera denna riktning inom abolitionismen sålunda,
att den ställer sig gynnsam mot en tvångslagstiftning på ifrågavarande
område under förutsättning, att den medför likhet inför lagen för alla
samhällsklasser, största möjliga likhet mellan könen och minsta möjliga
administrativa godtycke samt icke innebär onödiga inskränkningar i
den personliga friheten eller något, som kan anses i moraliskt hänseende
betänkligt.
G.
Reformrörelser i Sverige.
Den strid, som under de senare årtiondena i de stora kulturländerna
förts mot reglementeringen, tiar icke lämnat vårt land oberördt.
Äfven till oss tiar den abolitionistiska rörelsen spridt sig och inom vida
kretsar vunnit stark anslutning. Det är emellertid att märka, att den
svenska abolitionismen i stort sedt ännu kvarstår på federationens
ståndpunkt. Förklaringen härtill är hufvudsakligen att söka härutinnan,
att denna rörelse i vårt land nästan uteslutande uppburits
af den år 1877 bildade svenska federationsafdelningen, hvilken satt
som sin främsta uppgift att verka för den allmänna sedlighetens befrämjande.
Då, enligt afdelningens uppfattning, den offentliga prostitutionen
utgör det största hindret för den allmänna moralens höjande,
har afdelningen koncentrerat sin verksamhet på bekämpandet af den
reglementerade prostitutionen och såsom sitt närmaste mål ställt upphäfvandet
af alla förordningar och föreskrifter rörande densamma.
Huru de smittosamma könssjukdomarna skola på verksammaste sätt
kunna bekämpas, är en fråga, hvilken icke varit föremål för någon
större uppmärksamhet från afdelningens sida; i hvarje fall har densamma
endast ägnats ett mera underordnadt intresse. I detta förhållande
torde man hafva att söka en af de främsta orsakerna till att
såväl myndigheterna som landets läkarkår i allmänhet ställt sig afvisande
gent emot dess sträfvanden. Då i den vid kommitténs betänkande
fogade bilagan »Om de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande i Sverige m. m.» finnes intagen en utförlig framställning
rörande den svenska federationsrörelsens utveckling*), anser sig kommittén
här endast böra erinra om några af dess viktigare data.
b Del IV sid. 17 7.
103
Den första offentliga åtgärd svenska federationsafdelningen vidtog
i och för reglementeringens upphäfvande var aflåtandet af en skrifvelse
till öfver ståthållaren i Stockholm den 11 maj 1880. Under framhållande
af att reglementeringssystemet vore ur moralisk synpunkt förkastligt
och i sanitärt hänseende otillfredsställande, samt att det för Stockholms
stad utfärdade prostitutionsreglementet stode i strid mot såväl
allmänna lagen, hvilken beläde med straff skörlefnad i alla former,
som gällande försvarslöshetsstadga, enligt hvilken försvarslösa prostituerade
skulle dömas till allmänt arbete på viss tid, om de
icke arbetade och iakttoge ordning och sedlighet i sitt lefnadssätt,
hemställde federationsafdelningen, att öfverståthållare!! måtte taga
det för Stockholm gällande reglementeringssystemet för prostitutionen
under förnyad ompröfning och därvid tillse, om'' ej, med borttagande
af allt, som vore för den moraliska känslan sårande och tjänade att
gifva stöd åt den för samhället farliga åsikten, att undantagsfall kunde
tillåta kränkning af gudomliga och mänskliga lagar, skulle kunna i
stället för gällande reglemente träda stränga lagliga åtgärder, som
skulle betrygga de sanitära fördelar man ville vinna, men ur synpunkten
af prostitutionens kraftiga bekämpande. Efter det såväl förste
stadsläkaren som hälsovårdsnämnden af hufvudsakligen sanitära skäl
på det bestämdaste afstyrkt den gjorda framställningen samt Svenska
läkarsällskapet, hvars yttrande i ärendet jämväl inhämtades, med alla
röster mot en förklarat prostitutionens stränga öfvervakande nödvändigt
samt inlagt sin protest mot federationsafdelningens mera om ovist
nit än om insikt vittnande förslag», resolverade öfverståthållarämbetet
den 4 mars 1881, att, då de i ärendet hörde på hygieniska skäl enstämmigt
afstyrkt bifall till den gjorda framställningen, ämbetet ansåge
densamma ej böra till någon dess åtgärd föranleda.
Emellertid fortgick agitationen mot reglementeringen med oförminskad
kraft och en mängd protestmöten mot densamma afhöllos
öfverallt i landet. Dessa resulterade uti en i december 1883 till
Kungl. Maj.t ingifven petition från omkring 2,500 kvinnor, däruti på
hufvudsakligen enahanda skäl som i federationsafdelningens ofvannämnda
framställning hemställdes, att det för Stockholm gällande
prostitutionsreglementet måtte upphäfvas och hvarje osedligheten ordnande
polisförordning afskaffas, att vederbörande myndigheter såväl i
Stockholm som i andra Sveriges städer måtte anbefallas att utöfva en
noggrannare tillsyn öfver gatufridens upprätthållande, samt att de
medel, som utginge till underhåll af besiktningsbyråer in. in., måtte
användas för inrättandet af välordnade sjukhus samt till understöd åt
104
s. k. arbe t shem och andra anstalter till skydd för värnlösa kvinnor.
Efter det öfverståthållarämbetet uti infordradt utlåtande anfört, att,
då några förändrade förhållanden icke inträdt, sedan ämbetet haft
frågan under ompröfning, ämbetet fortfarande ansåge, att, så länge
de medicinska auktoriteterna enstämmigt förklarade prostitutionsreglementets
bibehållande vara nödvändigt, någon åtgärd näppeligen kunde
vidtagas med syfte att få samma reglemente upphäfdt, fann Kungl.
Maj:t vid ärendets föredragning den 22 februari 1884, med afseende
å hvad öfverståthållarämbetet anfört, sökandenas framställning icke till
någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Nästa gång prostitutionsfrågan mera offentligt bragtes på tal skedde
detta inom Riksdagen. Vid remissdebatten i Andra Kammaren år 1888
riktade lektor P. P. Waldenström ett angrepp mot det i Stockholm tilllämpade
reglementeringssystemet. Enligt hans förmenande stode detta i
strid mot lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, hvilken
stadgade, att enhvar, som utan att äga medel till sitt uppehälle underläte
att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förde ett sådant
lefnadssätt, att våda däraf uppstode för allmän säkerhet, ordning eller
sedlighet, skulle behandlas såsom lösdrifvare och ådömas tvångsarbete.
I stället för att tillämpa denna bestämmelse å skörlefvande kvinnor,
hvilket skulle afskräcka många från att beträda otuktslastens bana och
för dem, som redan beträdt densamma, blifva ett medel att afbryta
den, tilläte emellertid öfverståthållarämbetet dessa kvinnor ätt fortsätta
med sitt sedeslösa lif, om de blott ställde sig det utfärdade prostitutionsreglementet
till efterrättelse. Genom detta sitt åtgörande hade
öfverståthållarämbetet icke blott suspenderat gällande lag utan äfven
ordnat lastens utöfvande.
Under framhållande af ofvannämnda synpunkter ingick kort därefter
lektor Waldenström m. fl. med en framställning i ämnet till justitiekansler
sämbetet. Sedan öfverståthållarämbetet i afgifvet yttrande utförligt
bemött den gjorda framställningen och framhållit den felaktiga utgångspunkten
för klagandenas påståenden, resolverade emellertid justitiekanslersämbetet
den 4 mars 1889, att, då stadgandena i § 1 af lösdrifvarlagen,
gifna i syfte att bereda polismyndigheterna möjlighet att
vidtaga åtgärder till samhällets värnande mot faror från vissa dess
medlemmar, livilkas förhållanden och lefnadssätt stämplade dem såsom
vådliga för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, icke innefattade
ovillkorlig föreskrift, att alla sådana samhällsmedlemmar skulle underkastas
den i lagen omförmälda behandling såsom lösdrifvare, så snart
de förutsättningar inträdt, under hvilka dylik behandling lagligen kunde
105
äga rum, utan frågan om och när den genom sagda undantagslag medgifna
lösdrifvarbehandlingen borde mot därtill hemfallna personer anlitas,
måste anses hafva gjorts beroende på myndigheternas pröfning
af förhållandena i särskilda fall, funne justitiekanslersämbetet hvad i
ärendet förekommit icke kunna föranleda till någon på justitiekanslersämbetet
beroende åtgärd.
Jämväl inom Kyrkomötet blef frågan angående prostitutionens reglementering
föremål för uppmärksamhet. Med anledning af en utaf hofrättsrådet
C. U. Widström väckt motion aflat sålunda Kyrkomötet den
6 oktober 1888 en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.
Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder för att de af polismyndigheter meddelade
reglementariska föreskrifter, så vidt därigenom prostitutionen
organiserades och sken af lagligt berättigande åt densamma bereddes,
måtte varda undanröjda. Denna Kyrkomötets framställning föranledde
emellertid icke någon särskild Kungl. Maj:ts åtgärd.
Vid 1889 års riksdag fördes reglementeringsfrågan å nyo på tal
i en af kommitténs förutvarande ledamot Hugo Tamm inom Första
Kammaren väckt motion. Under framhållande af att reglementeringen
vore ur moralisk och juridisk synpunkt förkastlig samt i sanitärt hänseende
ineffektiv, hemställde motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta till all kraft
och verkan upphäfva alla de polisförordningar såväl i Stockholm som
annorstädes i riket, hvilka afsåge reglementering af prostitutionen.
Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, afstyrkte densamma;
och blef utskottets hemställan af kammaren efter eu längre debatt
bifallen med 76 röster mot 16. Då motionen således fallit redan i
Första Kammaren, kom den icke under behandling i medkammaren.
Med anledning af ifrågavarande motion beslöt Svenska läkarsällskapet
samma år att ånyo upptaga till diskussion frågan angående
prostitutionens reglementering. Debatten inleddes af professor E. Welander
med ett föredrag: »Till belysning i prostitutionsfrågan», häruti
han såsom sin mening uttalade, att man långt ifrån att söka upphäfva
de föreskrifter, som funnes, i stället borde arbeta på att erhålla skärpta
lagstadganden, enligt hvilka det vore möjligt att på ett kraftigare
sätt, än dittills varit fallet, ingripa mot de vådor prostitutionen medförde
i sanitärt hänseende. Under den följande diskussionen tillkännagåfvo
samtliga talare, utom en, sin anslutning till inledarens ståndpunkt;
och beslöt sällskapet, medelst anställd omröstning, med 86
röster mot 1 ansluta sig till de af honom gjorda uttalanden angående
nödvändigheten af de prostituerades sanitära övervakning.
14
106
Ehuru icke direkt åsyftande frågan angående prostitutionens reglementering
torde i detta sammanhang jämväl böra erinras om en af
förenämnde Tamm vid 1893 års riksdag inom Första Kammaren väckt
motion, afseende en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda och därefter taga i öfvervägande, huruvida
icke dels från statens sida särskilda åtgärder skulle kunna vidtagas för
att kraftigare än då skedde hindra det under olika former offentliga
framträdandet af lockelser till osedlighet, dels ock den allmänna sedliga
uppfattningen inom samhället skulle kunna höjas genom ändring
af och tillägg till gällande lagar och förordningar, som afsåge förekommande
af osedlighet. Enligt hvad motiveringen utvisade, åsyftade
motionären i främsta rummet en omarbetning af 18 kap. strafflagen
och därvid särskildt af 1, 9, 11 och 13 §§, hvilka enligt hans uppfattning
vore i flera hänseenden bristfälliga och ofullständiga. Motionen
resulterade i en skrifvelse till Kungl. Maj:t den 5 maj 1893, däruti
Riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida
de lagbestämmelser, som afsåge förekommande af osedlighet eller
lockelser därtill, kunde göras mera verksamma genom att fullständigas
och i öfrigt mera lämpas efter rådande förhållanden, särskildt med afseende
å tillsynen öfver dessa bestämmelsers efterlefnad, samt därefter
vidtaga de åtgärder, som däraf kunde föranledas. Genom nådig remiss
den 11 december 1908 har Riksdagens ifrågavarande skrifvelse öfverlämnats
till kommittén för att i den mån den äger samband med
kommitténs arbeten af kommittén tagas i öfvervägande.
Sedan federationsrörelsen misslyckats i alla sina försök att få reglementeringen
af prostitutionen upphäfd, minskades allmänhetens intresse
för densamma i afsevärd mån, och hela rörelsen syntes betydligt afmattas.
Det dröjde nu också flera år, innan abolitionisterna ånyo
framträdde inför de offentliga myndigheterna med sina yrkanden. Under
tiden fortgick emellertid agitationen mot reglementeringen alltjämt,
ehuru den bedrefs mera i det tysta än under de första kampåren.
Att den icke varit resultatlös, visade sig emellertid vid den bekanta
sedlighetsrörelse, som våren 1902 framträdde i hufvudstaden.
Med anledning af en del störande uppträden från inskrifna prostituerade
kvinnors sida ingick Stockholms stads konsistorium den 11
februari 1902 till öfverståthållarämbetet med eu anhållan, att ämbetet
måtte tillse, att gällande prostitutionsreglemente i den del det inneliölle
ordningsregler för inskrifna kvinnor måtte både till sin anda och
till sin bokstaf tillämpas på ett vida kraftigare och effektivare sätt än
107
livad då vore förhållandet. Ehuru konsistorium icke intog någon bestämd
ståndpunkt i fråga om reglementeringssystemet öfver hufvud taget,
gaf dock dess ifrågavarande framställning anledning till ett häftigt
anlopp mot detta system. En hel mängd opinionsmöten afhöllos och
åtskilliga petitioner och framställningar i ämnet ingåfvos till vederbörande
myndigheter. Bland samtliga dessa petitioner torde här endast
böra omnämnas Svenska federationsafdelningens framställning till öfverståthållarämbetet
den 28 februari 1902. Under framhållande af federationens
allmänna principiella invändningar mot prostitutionens reglementering
och under påstående, att det sanitära intresset skulle bäst
tillgodoses genom fri sjukvård och högre läkarutbildning med hänsyn
till de smittosamma könssjukdomarna, påyrkade federationsafdelningen,
att reglementeringen i Stockholm måtte upphäfvas.
Jämväl denna gång anmodade öfverståthållarämbetet Svenska läkarsällskapet
att afgifva yttrande öfver federationsafdelningens framställning.
Sedan en kommitté af sakkunniga personer tillsatts för frågans
förberedande behandling samt denna i afgifvet utlåtande föreslagit,
att sällskapet måtte förklara sig anse det vara ur samhällshygienisk
synpunkt nödvändigt, att de personer, hvilka öfvade otukt som yrke,
underkastades regelmässig sanitär besiktning och vid behof isolering å
sjukhus, företogs ärendet till behandling vid sällskapets sammanträde
den 27 maj 1902. Under den uppkomna diskussionen yttrade sig nästan
alla talare till förmån för reglementeringens bibehållande. Endast tre
talare förklarade sin anslutning till den abolitionistiska uppfattningen.
Oaktadt denna nästan fullständiga enighet i själfva principfrågan kunde
sällskapet dock icke ena sig rörande affattningen af dess svar till öfverståthållarämbetet.
Medan somliga önskade, att sällskapet endast skulle,
i anslutning till kommitténs förslag, göra ett principiellt uttalande
rörande nödvändigheten af regelbunden preventiv besiktning af prostituerade,
ansågo däremot andra, att sällskapet dessutom borde framhålla,
att det i Stockholm tillämpade reglementeringssystemet i flera afseenden
behöfde reformeras. Vid anställd omröstning segrade den förra meningen
med 72 röster mot 60. Uti en mot sällskapets beslut afgifven reservation
utvecklade miuoriteten närmare sin uppfattning, hvilken i allt
väsentligt öfverensstämde med de nyreglementaristiska principerna.
Genom resolution den 27 juli 1902 fann öfverståthållarämbetet,
med afseende å hvad läkarsällskapet anfört, den af federationsafdelningen
gjorda framställningen ej föranleda till någon ämbetets vidare
åtgärd.
108
Ehuru 1902 års federationsrörelse således icke omedelbart ledde till
något positivt resultat, blef den dock af stor betydelse därigenom, att
statsmakternas uppmärksamhet blef fäst icke blott på frågan angående
reglementeringen utan jämväl på faran af de smittosamma könssjukdomarnas
spridning öfver hufvud taget. Med anledning af hvad som förekommit
under den allmänna diskussionen rörande samhällets uppträdande
mot prostitutionen väcktes nämligen vid 1903 års riksdag inom Andra
Kammaren af Edvard Wavrinsky och Adolf Hedin en motion, däruti
de hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära,
att Kungl. Maj:t täcktes låta genom sakkunniga representanter för
hygienen, rätten och moralen utreda, hvilka åtgärder från samhällets
sida borde vidtagas för att möta den växande faran af smittosamma
könssjukdomars spridning på ett humanare och tillika verksammare
sätt än nu tillstaddes vid den olagliga reglementeringen af prostitutionen,
med åtföljande skydd för hvad 18 kap. strafflagen och brännvinsförsäljningsförordningen
beläde med straff, samt till Riksdagen inkomma
med de framställningar, som af denna utredning'' kunde föranledas.
Att döma af denna hemställan äfvensom af vissa delar af
motiveringen, kan det förefalla, som om motionärerna intogo en rent
abolitionistisk ståndpunkt. Granskar man emellertid motionen närmare
och särskildt den del, där motionärerna utveckla sina åsikter rörande
de åtgärder, som från samhällets sida närmast syntes böra vidtagas, finner
man snart, att de i själfva verket ställde sig på en nyreglementaristisk
ståndpunkt. Visserligen borde, enligt deras förmenande, det nuvarande
reglementeringssystemet afskaffas, men en övervakning af de prostituerade
borde dock fortfarande äga rum, ehuru den icke skulle utöfvas af polisen
utan af vederbörande hälsovårdsmyndighet samt hafva karaktären af
eu ren hälsovardsangelägenhet. Enligt motionärernas mening borde
denna kontroll öfver prostitutionen ordnas i hufvudsaklig öfverensstäm -melse med ett af professor Welander till 1899 års Brysselkonferens afgifvet
och i det följande närmare omnämndt förslag, till hvars olika
delar de uttryckligen uttalade sin anslutning.
Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 2, som fick motionen till
sig hänskjuten, ställde sig synnerligen välvilligt mot densamma och
tillstyrkte efter en längre motivering en skrifvelse i ämnet till Kungl.
Maj:t. Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren enhälligt
bifallen. Sedan Första Kammaren på hemställan af sitt tillfälliga
utskott n:o 2 beslutit att med viss mindre ändring biträda Andra
Kammarens beslut samt denna kammare därefter anslutit sig till det
af Första Kammaren antagna förslaget, aflät Riksdagen den 11 maj
109
1903 en skrifvelse till Kungl. Maj:t, där uti Riksdagen anhöll, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda, hvilka åtgärder från samhällets sida borde
vidtagas för att på ett humanare och tillika verksammare sätt, än nu
skedde, motarbeta de smittosamma könssjukdomarnas spridning, samt
till Riksdagen inkomma med de framställningar, som af denna utredning
kunde föranledas.
Ehuru Riksdagens hemställan så formulerats, att den har afseende
å de smittosamma könssjukdomarnas profylax öfver hufvud taget, framgår
det dock af motiveringen, att Riksdagen nästan uteslutande haft
sin uppmärksamhet fäst å frågan angående prostitutionens reglementering.
Den ståndpunkt Riksdagen härutinnan intager sammanfaller
närmast med den nyreglementaristiska. Efter att hafva erinrat
om att de åtgärder, som hittills vidtagits för att skydda samhället mot
prostitutionens faror, bestått i densammas reglementering, gör nämligen
Riksdagen följande principiella uttalande. »Beträffande reglementeringens
nytta är det af vissa skäl ytterst svårt att åstadkomma exakta
uppgifter. Erfarenheten visar dock, att prostitutionen är den hufvudsakliga
källan till spridningen af de smittosamma könssjukdomarna.
Då alltså alla, som öfva skörlefnad såsom yrke, äro skäligen misstänkta
för att vidare utbreda smittan, böra de, i enlighet med hälsovårdslärans
första grundregler, noga öfvervakas för att vid behof kunna
genast isoleras. På detta sätt behandlas i samhällen med välordnad
hälsovård andra smittosamma sjukdomar, och intet skäl förefinnes för
att i detta afseende göra några undantag för de veneriska sjukdomarna».
Efter detta principiella uttalande framhåller emellertid Riksdagen,
att det för närvarande tillämpade reglementeringssystemet syntes
ur såväl rättslig som sedlig synpunkt tarfva eu revision. Enligt Riksdagens
åsikt torde icke några befogade anmärkningar från rättslig
synpunkt möta mot vare sig eu ordnad tvångsbesiktning af personel1,
som kunde antagas sprida smitta, eller deras tvångsisolering å sjukhus,
under förutsättning att besiktningen och isoleringen ordnades på ett
humant och verksamt sätt samt — för att blifva effektiva — utsträcktes
att tillämpas jämväl å män, som på grundade skäl befunnes vara
farliga för spridande af smitta. Men då meningarna rörande tillkomsten
och det lagliga berättigandet af det nuvarande reglementeringssystemet
visat sig delade, måste det för sakens egen skull anses fördelaktigt,
om den rättsliga sidan af frågan blefve underkastad sakkunnig
pröfning, i syfte att tydligt lagligen grundade bestämmelser till undertryckande,
så vidt möjligt, af den offentliga prostitutionen måtte utarbetas.
Då vidare reglementeringen i sitt nuvarande skick å många
no
håll stött humanitet och sedlig rättskänsla för hufvudet, syntes skäl
jämväl förefinnas att tillse, huruvida icke våra skyddsåtgärder mot
ifrågavarande sjukdomar kunde så reformeras, att de äfven af den stora
allmänheten erkändes moraliskt berättigade.
Att Riksdagen utgår från att reglementeringen fortfarande bör
bibehållas, torde med än större tydlighet framgå af skrifvelsens slutord.
Efter att hafva framhållit, hurusom vissa stridiga, till synes oöfvervinneliga
motsatser förefinnas mellan särskildt de moraliska och sanitära
anspråken i fråga om vidtagande af på samma gång humana och
verksamma åtgärder till skydd mot smittosamma könssjukdomars spridning,
yttrar nämligen Riksdagen, »att detta förhållande icke bör stå
hindrande i vägen för ett allvarligt försök att i möjligaste mån afhjälpa
och undanröja de brister, som otvifvelaktigt vidlåda det för närvarande
i vårt land tillämpade reglementeringssystemet. Huru detta
må kunna ske i syfte att reglementeringen göres mera effektiv samtidigt
med att de humanitära synpunkterna i viss mån tillgodoses, är
otvifvelaktigt en fråga, som förtjänar en allsidig och grundlig undersökning.
Därvid lärer ock böra tagas i öfvervägande, hvilka åtgärder
utöfver den egentliga reglementeringen må kunna anbefallas till motarbetande
af de smittosamma könssjukdomarnas spridning».
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse anmäldes inför Kungi. Maj:t
den 6 november 1903; och fann Kungl. Maj:t därvid godt uppdraga åt
denna kommitté att verkställa utredning rörande hvilka åtgärder från
samhällets sida borde vidtagas för att på ett humanare och tillika verksammare
sätt, än för närvarande äger rum, motarbeta de smittosamma
könssjukdomarnas spridning och därefter till Kungl Maj:t inkomma
med det förslag, hvartill samma utredning kunde föranleda.
in
Omfattningen af kommitténs uppdrag.
Det uppdrag, som blifvit åt kommittén anförtrodt, gäller utredningen
och lösningen af ett bland nutidens mest svårlösta spörsmål.
Redan den inledande öfversikten har visat ämnets komplicerade innehåll,
såsom innefattande frågor af icke blott hygienisk utan äfven
moralisk, straffrättslig, social och pedagogisk art — frågor af den
mest ömtåliga beskaffenhet och af djupt ingripande betydelse på många
samhällsområden. Meningarna stå också skarpt emot hvarandra, och
detta förhållande återspeglas i de särskilda ländernas lagstiftning, som
är af synnerligen växlande innehåll. Ingenstädes synes den gällande
lagstiftningen hafva gifvit tillfredsställande resultat; nästan öfverallt
inom kulturländerna arbetas ifrigt för åstadkommande af bättre förhållanden.
Reformförslagen, officiella och privata, äro redan till antalet
högst betydande och af mycket olika innebörd, men icke något
af dessa har lyckats vinna mera allmänt erkännande. Hvad man emellertid
synes vara ganska allmänt ense om är, att de smittosamma
könssjukdomarna äro af den stora betydelse, att ett ingripande för deras
bekämpande från statens sida är oundgängligen nödigt; att den gällande
lagstiftningen påkallar en mer eller mindre grundlig reform; samt att
staten själf bör taga frågan om hand och icke öfverlåta dess ordnande
åt lokala polis- eller kommunala myndigheter.
Af det föregående har framgått, att de smittosamma könssjukdomarna
närmast äro att anse såsom en följd af den rådande osedlig -lieten, särskildt de lösa och tillfälliga könsförbindelserna. Kär man
går att söka bot för det onda, gäller det ju att i första hand uppspåra
orsakerna till dessa förhållanden för att om möjligt undanröja
dessa och sålunda angripa det onda från själfva roten.
Då man härvid finner, att dessa orsaker närmast äro att söka i
individernas bristande sedliga motståndskraft och ior ekoms ten, särskildt
i de stora städerna, af en mångfald frestelser, som kunna förklara, men
ej försvara lättfärdigheten, inser man lätt, huru välgörande det i före
-
112
varande afseende skulle verka, om man kunde höja den sedliga motståndskraften
genom bättre sedlig uppfostran samt minska frestelserna
genom att bereda bättre aflöning för kvinnoarbetet, genom att befordra
nykterheten, genom att nedbringa äktenskapsåldern, t. ex. genom
förkortning af studietiden, minskning i extraordinariesystemet, skattelindring
för familj försörj are och understöd åt sträfvandena att förvärfva
egna hem, genom motarbetande af trångboddhet och inneboendesystem,
samt genom andra åtgärder, som leda till samma mål. I den män
dessa reformer kunna förverkligas, kan man ju antaga, att det sedliga
tillståndet skall blifva bättre och till följd däraf de smittosamma könssjukdomarnas
utbredning minskas.
Dessa reformer, som ju redan delvis stå på dagordningen, hafva
emellertid samtliga ett helt annat hufvudändamål och verka endast
medelbart i nu ifrågavarande afseende. De äro ock af så omfattande
och svårlöst natur, att det icke kan ifrågasättas, att kommittén skulle
framkomma med förslag i dessa ämnen. Kommittén har alltså endast
att söka föreslå åtgärder, som mera direkt afse det föresätta målet,
och måste därvid bygga på nuvarande samhällsförhållanden, icke på
det tillstånd, som kan utveckla sig i en oviss framtid. Det är emellertid
tydligt, att man vid ett sådant arbete städse bör hafva för ögonen,
att man ej hindrar utan i möjligaste mån främjar eu utveckling af
sedlighetsfrågan i rätt riktning.
Med nu angifna utgångspunkt synes det kommittén, att man i
fråga om sättet för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande
har att först tillse hvad som kan vinnas genom allmänprofylaktiska
åtgärder, som ej äro af tvångsnatur, och därjämte hvad som kan ernås
medelst särskilda åtgärder för hindrandet af de smittosamma könssjukdomarnas
spridning genom äktenskap samt uppfostringsåtgärder
i fråga om sexuellt vanartade minderåriga äfvensom lämpliga straffbestämmelser
för utsättande för eller öfverförande af dylik sjukdom
och för vissa osedliga handlingar, samt att man först i det fall, att
dessa åtgärder och bestämmelser icke kunna anses tillräckliga, har
att taga i öfvervägande, om eu sanitär tvångslagstiftning af ett eller
annat slag kan anses nödig och tillrådlig.
113
Allmän profylax.
Såsom i den inledande öfversikten framhållits, spridas de smittosamma
könssjukdomarna i de moderna kultursamhällena hufvudsakligen
genom lösa och tillfälliga könsförbindelser. De extragenitala infektionerna
utgöra en jämförelsevis ringa del af samtliga smitt of all, och
-öfverallt kan en ständigt fortgående minskning i deras antal konstateras.
1 motsats till hvad förhållandet är vid öfriga infektionssjukdomar kan
således i stort sedt den enskilde individen själf genom afhållsamhet från
dylika förbindelser skydda sig mot smitta. Med hänsyn till den stora
betydelse den personliga profylaxen sålunda har för de smittosamma
könssjukdomarnas utbredning är det klart, att, då fråga är om att
från det allmännas sida vidtaga åtgärder mot dessa sjukdomar, man i
främsta rummet måste inrikta sina sträfvanden på att söka förmå allmänheten
att taga sig i akt för smitta.
För uppnåendet af detta mål gifves det efter kommitténs mening
.säkerligen intet verksammare medel än eu allmän folkupplysning om
de smittosamma könssjukdomarnas natur och smittofärlighet. Att dessa
sjukdomar alltjämt hafva så stor spridning i vårt land, torde i icke
oväsentlig mån bero på den okunnighet härutinnan, som ännu råder
icke blott bland den stora allmänheten utan jämväl bland de mera
bildade klasserna af befolkningen. Den hemlighetsfullhet, hvarmed
sexuella förhållanden städse omgärdas, i förening med den allmänt
gängse uppfattningen af de smittosamma könssjukdomarna såsom skamliga
och förnedrande gör, att man såväl i hemmen som vid undervisningen
i skolorna så mycket som möjligt undviker att tala om dessa
sjukdomar. Följden häraf är, att ungdomen vid sitt utträde i lifvet
merendels saknar kännedom om vidden af de faror desamma innebära
för individen, familjen och samhället. Visserligen får man antaga, att
-de flesta män och kvinnor efterhand erhålla någon kunskap härom,
men denna är i regel allt för bristfällig för att hos individen väcka
15
Allmän folk
upplysning
om de smitta
samma
könssjukdomarnas
natur m. m.
114
aktsamhet om sig själf och ansvarskänsla gent emot andra. Att denna
bristande insikt om faran skall bringa mången i olycka, ligger i öppen
dag; och de flesta läkare, som i någon större utsträckning behandla
könssjuka, torde kunna uppvisa talrika exempel härpå. Det erkännes
också numera från alla håll, att ett af de allra viktigaste vapnen i
kampen mot de smittosamma könssjukdomarna är en på lämpligt
sätt meddelad och vidt utbredd kunskap om dessa. Det mål, till
hvilket man bör sträfva, är, att hvarje vuxen person må äga kännedom
om dessa sjukdomars natur och smittofarlighet, om faran af lösa
och tillfälliga könsförbindelser, särskildt med prostituerade, om vikten
för en hvar, som iråkat sådan sjukdom, att skyndsamt söka ändamålsenlig
vård samt om faran och ansvaret för att utsätta andra för smitta.
Att spridandet af upplysning om ifrågavarande sjukdomars natur
och smittofarlighet utgör ett verksamt medel för deras bekämpande,
insåg man redan tidigt i vårt land, och af åtskilliga omständigheter
att döma synes man i slutet på 1700- och början af 1800-talet, då
dessa sjukdomar anställde svåra härjningar bland befolkningen, hafva
gjort allvarliga försök att åstadkomma en allmän folkupplysning i förevarande
hänseende dels genom prästerskapet och dels genom spridning''
af folkskrifter i ämnet. Af ett nådigt bref till collegium medicum den
19 maj 1783 angående åtgärder för den veneriska smittans hämmande
framgår sålunda, att vederbörande statssekreterare anbefallts att genom
handbref till alla biskopar förklara, att prästerskapet hvar i sin församling
skulle med yttersta sorgfällighet och tjänliga föreställningar
söka öfvertyga allmogen om angelägenheten att i tid yppa sitt tillstånd,
när de blifvit smittade, på det att hjälp och räddning måtte
kunna dem meddelas. Uti det förslag till åtgärder mot den veneriska
smittan, som collegium medicum år 1785 afgaf till Kungl. Maj:t, framhölls
jämväl starkt behofvet af allmänhetens upplysning rörande sjukdomens
natur och smittofarlighet; och föreslog collegium i sådant afseende,
att prästerskapet borde uppmanas att söka skingra allmogens
enfald och okunnighet, hvarjämte collegium förklarade sig vara sinnadt
att utgifva en allmänt tillgänglig upplysande skrift i ämnet. Huruvida
någon dylik skrift blifvit af collegium utgifven, är ovisst, men däremot
synas åtskilliga sådana folkskrifter hafva utarbetats af enskilda läkare
och blifvit bland allmänheten spridda. En antydan härom återfinnes
i ett af collegium medicum år 1797 afgifvet utlåtande öfver en hos
Kungl. Maj:t gjord framställning om åläggande för prästerskapet att
tid efter annan vid husförhör, sockenstämmor, barndop, graföl in. in.
115
söka öfvertyga sina åhörare om den veneriska sjukdomens faror och
smittosamhet. Med anledning af berörda framställning blefvo jämväl
konsistorierna af Kungl. Maj:t uppmanade att låta de kyrkor, som
därtill ägde råd och lägenhet, inköpa några exemplar af vissa dylika
folkskrifter rörande ifrågavarande sjukdomar. Slutligen torde jämväl
böra omnämnas, att Kungl. Maj:t i sammanhang med utfärdande af
det längre fram närmare omförmälda cirkuläret den 10 juni 1812 angående
åtgärder till förekommande af veneriska smittans spridande
anbefallde collegium medicum att lämna allmänheten underrättelse om
sjukdomens kännetecken och försiktighetsmåtten emot densamma,
hvilken underrättelse skulle i de små almanackorna införas, men icke
från predikstolarna uppläsas '').
De ansatser till en allmän folkupplysning på ifrågavarande område,
som sålunda gjordes, synas emellertid icke sedermera hafva blifvit
fullföljda. Först i våra dagar har man åter fått blicken öppen för angelägenheten
af åtgärders vidtagande i sådant syfte.
För åstadkommande af en allmän folkupplysning om de smittosamrna
könssjukdomarna stå i stort sedt två olika hufvudvägar öppna.
Den ena är att införa undervisning om dessa sjukdomar och deras faror
i rikets allmänna undervisningsanstalter för den ungdom, som nått den
för dylik undervisning erforderliga mognaden, och den andra att öfverlåta
detta upplysningsarbete åt den enskilda verksamheten.
Af dessa båda vägar torde den förra otvifvelaktigt vara den, som
säkrast leder fram till målet. På samma gång som kunskapen om de
smittosamma könssjukdomarna och deras faror därigenom kan föras ut
bland möjligast vida kretsar af befolkningen, vinnes ock den ur profylaktisk
synpunkt stora fördelen, att denna kunskap kommer till godo just
då den bäst behöfves, nämligen vid ungdomens utträde i lifvet. Om det
således af dessa skäl måste anses vara synnerligen önskvärd!, att ifrågavarande
upplysningsarbete omhändertages af nämnda undervisningsanstalter,
får man dock icke förbise, att för närvarande mycket stora
svårigheter härför möta. Det är nämligen uppenbart, att en undervisning
om berörda sjukdomar icke kan anordnas utan i samband med
eu undervisning rörande könslifvet och dess förrättningar i allmänhet.
Som bekant hafva på senare tiden i vårt land likasom i andra
'') Jfr O. E. A. Hjelt: Svenska och finska medicinalverkets historia 1063—1812.
Del II sid. 318, 321, 326- 7 och 357—8.
116
länder '') åtskilliga röster höjts för en genomgripande reform i fråga om
ungdomens sexuella upplysning. Af helt naturliga skäl äro meningarna
rörande denna ömtåliga och grannlaga fråga mycket delade. Många
föräldrar och uppfostrare hysa icke blott tvekan utan bestämd motvilja
för att meddela ungdomen några upplysningar i förevarande hänseende
af fruktan för att dess sexuella känslor och drifter därigenom i förtid
skola väckas till lif. A andra sidan åter framhålles med stor styrka,
att faran häraf är ringa eller ingen och i hvarje fall icke alls jämförlig
med den säkra fara, som ligger i okunnighet och oklarhet på ifrågavarande
område.
Att ungdomens sexuella uppfostran är i hög grad försummad,
torde icke kunna med fog bestridas. De flesta föräldrar undvika i det
längsta att gifva barnen upplysningar rörande fortplantningslifvet, och
i skolorna lämnas i regel icke heller några meddelanden härom. Yore
det så, att ungdomen kunde hållas i fullkomlig ovetenhet om sexuella
förhållanden ända tills dess egen könsliga mognad inträdt, skulle ett
dylikt tigandets system möjligen kunna försvaras. Men som erfarenheten
allt för tydligt gifver vid handen, är detta icke möjligt. De flesta
barn erhålla förr eller senare på omvägar och utan egna åtgöranden
en viss kunskap om könslifvet och dess förrättningar. Hvad föräldrar
och uppfostrare icke meddela, det bibringas dem i stället af äldre
kamrater eller vuxna personer, Indika oftast sakna både vilja och förmåga
att på ett grannlaga och taktfull! sätt meddela hvad de veta.
Det ligger emellertid i sakens natur, att den kunskap barnen på detta
sätt erhålla skall vara icke blott bristfällig och osund utan äfven mången
gång synnerligen skadlig för deras moraliska utveckling. I stället för
att i det sexuella se något naturligt, rent och upphöjdt, lära de sig
betrakta detta som något hemlighetsfullt och skamligt, och i denna sin
uppfattning befästas de än mera genom den försagdhet föräldrar och
lärare merendels visa, då de till dem hänvända sig med frågor rörande
dessa förhållanden. Följden af denna brist på sexuell uppfostran är,
att ungdomen vid sitt utträde i lifvet är så illa rustad som möjligt
för att motstå de mångahanda faror och frestelser, som på könslifvets
område möta dem.
År man såsom kommittén af den uppfattningen, att en grundlig
och genomgripande reform på den sexuella pedagogikens område är
af beliofvet påkallad, så torde man också få medgifva, att detta reform
J)
Jfr J. B. Johansson och M. Möller: Redogörelse för "Tyska sällskapets för
bekämpande af könssjukdomarna" tredje kongress i Mannheim den 24 och 25 maj
1907. Del It''.
117
arbete under nuvarande förhållanden endast kan ske med skolans tillhjälp.
Att, såsom somliga bland förfäktarna af ungdomens sexuella
upplysning göra, tro på möjligheten af en dylik upplysnings meddelande
inom de enskilda hemmen, förutsätter allt för mycken optimism. Den
nuvarande föräldragenerationen har själf fått sin kunskap i sexuella
frågor på ett allt för oriktigt sätt sig bibragt för att annat än i undantagsfall
kunna med nödig sakkunskap, måttfullhet, naturlighet och
takt upplysa sina barn i förevarande hänseende. Intill dess att af
den uppväxande generationen hunnit utbildas fäder och mödrar, lämpade
att meddela en sådan upplysning, måste skolan inträda kompletterande
och systematiskt undervisande å detta såväl som på andra viktiga
områden af ungdomens utbildning.
Huru denna undervisning i skolorna bör på bästa och lämpligaste
sätt ordnas, är en fråga, hvilken tydligen tarfvar en synnerligen ingående
och omsorgsfull utredning. En sådan utredning har emellertid
kommittén icke ansett sig kunna verkställa, då denna fråga dels synts
densamma falla utanför dess uppdrag och dels för sin behandling kräfver
en alldeles speciell sakkunskap på pedagogikens område. Att kommittén
här funnit sig böra ingå på detta ämne, har, såsom ofvan antydts, sin
grund i kommitténs öfvertygelse, att införandet af undervisning i
skolorna om sexualitet i allmänhet utgör eu nödvändig förutsättning
för att ett upplysningsarbete rörande de smittosamma könssjukdomarna
skall på nu ifrågavarande väg kunna med fördel åvägabringas. Kommer
däremot en dylik undervisning till stånd, synas några svårigheter icke
möta för att i samband med denna för den ungdom, som därför äger
nödig mognad, på ett lämpligt och efter åldern anpassad! sätt meddela
erforderliga upplysningar om dessa sjukdomar och deras faror för
individen, familjen och samhället.
Det är emellertid icke enbart det uppväxande släktet, som är i
behof af kunskaper på ifrågavarande område. Jämväl bland den öfrigä
delen af befolkningen och särskildt bland den vuxna ungdomen behöfver
upplysning spridas om de smittosamma könssjukdomarnas natur och
smittofarlighet. För detta upplysningsarbetes utförande synes man i
stort sedt endast hafva att lita till den enskilda verksamheten. I betraktande
af det intresse, som på senare tiden i allt vidare kretsar
börjat visas för dessa sjukdomars kraftiga bekämpande, torde man ock
kunna förvänta, att ett sådant privat upplysningsarbete skall komma
till stånd, och detta så mycket mera som en början härtill redan blifvit
gjord. Sålunda kan omnämnas, att kunskap såväl i sexuell hygien
som om de smittosamma könssjukdomarna i någon mån sprides genom
118
den af staten understödda populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten.
I detta syfte verkar jämväl Dermatologiska sällskapet i Stockholm,
i det sällskapet utgifvit en uppsats »Om de smittosamma könssjukdomarna:
upplysningar och råd riktade till Sveriges vuxna ungdom»,
hvilken såsom flygblad utdelas till arméns och flottans personal,
till arbetarorganisationer, töreläsningsföreningar och folkbibliotek, till
den vid högskolorna studerande ungdomen, till högre allmänna läroverkens
abiturienter in. fl. De vägar, på hvilka man här slagit in,
synas kommittén böra än ytterligare fullföljas. Sålunda böra populära
föredrag i ämnet anordnas i största möjliga utsträckning, populära
småskrifter tillhandahållas till billigaste pris och flygblad spridas bland
alla lager af befolkningen. I dessa föredrag, folkskrifter och flygblad
bör framför allt framhållas vikten af könsdriftens behärskande, så att
yttringarna däraf aldrig framträda tanklöst eller ansvarslöst, vikten af
ett nyktert lefnadssätt, de smittosamma könssjukdomarnas betydelse
för individen, familjen och samhället samt farorna af umgänge med lösaktiga
personer och särskildt med prostituerade. Därjämte bör beskrifning
lämnas på dessa sjukdomars viktigaste symtom, uppmaningar
gifvas att i tid söka läkarvård samt faran och ansvaret för att utsätta
medmänniskor för smitta kraftigt framhållas. Genom ett dylikt upplysningsarbete
torde så småningom en rätt kunskap om ifrågavarande
sjukdomar kunna spridas till breda lager af befolkningen.
Om än denna del af det allmänna upplysningsarbetet således bör
öfverlämnas åt den enskilda verksamheten, så synes dock staten därvid
böra på lämpligt sätt lämna sin medverkan. Då man icke rimligen
kan begära eller förvänta, att de enskilda personer, föreningar
och sällskap, som komma att ägna tid och krafter åt detta arbete,
äfven skola ikläda sig alla därmed förenade, icke oväsentliga kostnader,
kan det sålunda icke vara annat än rätt och billigt, att staten ekonomiskt
understödjer detsamma. Detta understöd torde lämpligen kunna
utgå i form af anslag för anordnande af särskilda föreläsningskurser i
ämnet, för utgifvande af småskrifter och flygblad o. s. v. I vissa fall
synes staten kunna på ett mera direkt sätt verka för upplysnings spridande
på ifrågavarande område. Såsom kommittén längre fram får
tillfälle att närmare utveckla, bör denna sålunda sörja för att de värnpliktiga
under sin tjänstgöring erhålla undervisning om de smittosamma
könssjukdomarna och deras faror. Sådan undervisning genom
statens försorg bör icke heller få saknas för den vid universiteten och
högskolorna studerande ungdomen.
Då samtliga de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för
119
åstadkommande af en allmän folkupplysning rörande de smittosamma
könssjukdomarna, äro af natur att falla inom området för Konungens
ekonomiskt-administrativa lagstiftning, har kommittén i 2 § af hufvudförslaget
endast funnit sig böra upptaga en allmän bestämmelse, att
Konungen skall äga förordna om de åtgärder, som i förevarande hänseende
finnas erforderliga.
För ett verksamt bekämpande af de smittosamma könssjukdomarna
är det emellertid icke nog med att söka förmå allmänheten att taga
sig i akt för smitta genom att upplysa den om hvilka stora faror dessa
sjukdomar innebära. Erfarenheten gifver nämligen tyvärr allt för tydligt
vid handen, att kunskap om faran icke alltid utgör ett skydd mot
densamma. En hel del personer, som äga full kännedom om de smittosamma
könssjukdomarna, utsätta sig detta oaktadt för risken af att blifva
smittade, och så kommer antagligen allt framgent att blifva fallet. Man
måste därför städse räkna med, att de könssjukas antal fortfarande kommer
att blifva afsevärdt. Ur allmänprofylaktisk synpunkt är det gifvetvis
af största vikt, att dessa så fort som möjligt komma under läkarbehandling.
Nu är det emellertid en allmänt känd sak, att många könssjuka
af skamkänsla, liknöjdhet eller oförstånd underlåta att förskaffa
sig läkarvård eller hänvända sig till kvacksalfvare, hvilka genom
sina kurer merendels bidraga till sjukdomens förvärrande i stället för
dess botande. Att söka förmå så många könssjuka som möjligt att frivilligt
söka läkarvård och, om sådant finnes nödigt, sjukhusvård, måste därför
städse blifva ett hufvudmål för den allmänna profylaxen mot ifrågavarande
sjukdomar.
För detta måls vinnande har man tydligen att i första hand
lita till den af kommittén förordade allmänna folkupplysningen om
nämnda sjukdomar. Såsom redan ofvan antydts, skulle nämligen därvid
jämväl framhållas vikten och betydelsen af att en hvar, som iråkat
sådan sjukdom, skyndsamt förskaffar sig läkarvård. Det ligger emellertid
i öppen dag, att man skall kunna förvänta större praktiskt resultat
af denna del af upplysningsarbetet, om man samtidigt sörjer för att
tillfälle ständigt finnes för de sjuka att lätt och bekvämt erhålla sådan
vård. Innan kommittén ingår på frågan, hvilka reformer i detta syfte
kunna finnas vara af belrofvet påkallade, torde i korthet böra erinras
om de åtgärder, som hos oss hittills blifvit från det allmännas sida
vidtagna för beredande af vård åt könssjuka personer.
Som allmänt torde vara bekant, har vårt land i förevarande hänseende
sedan långt tillbaka intagit en rangställning bland Europas
Underlättad
sjukhusvård.
120
länder. Redan i slutet af 1700-talet hade man här och hvar börjat
inrätta särskilda kurhus för könssjuka, men dels motsvarade dessa icke
på långt när behofvet och dels var vården därstädes endast i undantagsfall
kostnadsfri. En genomgripande reform härutinnan blef emellertid
snart nog genomförd. Sedan Rikets ständer vid 1815 års riksdag beslutit,
att hvarje mantalsskrifven person skulle erlägga en viss årlig"
afgift'' att inom hvarje län användas till veneriska smittans utrotande,
föreskrefs nämligen i 1817 års lasarettsinstruktion, att vid hvarje
länslasarett skulle finnas särskilda rum för personer, behäftade med
venerisk smitta, äfvensom att alla veneriska sjuka, som intogos på
länslasaretten eller i de särskilda kurhusen, skulle äga rättighet att
under deras vistande därstädes njuta underhåll och öfriga länslasarettetsförmåner
fullt och utan betalning. Genom ifrågavarande bestämmelser
blef det stora behofvet af erforderliga vårdplatser tillgodosedt och tillfälle
beredt för könssjuka att utan några kostnader erhålla ändamålsenlig
behandling och vård. Det visade sig också ganska snart, att den
väg, på hvilken man här slagit in, var den rätta. De smittosamma
könssjukdomarna började allt mer och mer aftaga, och att dessa sjukdomar
för närvarande hafva jämförelsevis ringa utbredning å landsbygden,
torde till en stor del vara att tillskrifva ofvannämnda åtgärder.
Bestämmelser om särskilda afdelningar vid länslasaretten för
veneriskt sjuka samt om kostnadsfri sjukvård för dessa funnos intagna
jämväl i 1864 års lasarettsinstruktion.
De för närvarande gällande föreskrifter i afseende å vården af
könssjuka återfinnas i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901 och äro
af hufvudsakligen enahanda innehåll som bestämmelserna i 1817 och
1864 års lasarettsinstruktioner. I £ 3 stadgas sålunda, att för vård
å allmänt rum af personer, behäftade med venerisk sjukdom i smittosamt
stadium, skall vid minst ett lasarett inom hvarje landstingsområde
finnas en särskildt för nämnda ändamål inredd afdelning. Å lasarett,
där sådan afdelning ej finnes inrättad, får dylik sjuk intagas endast å
enskildt rum. I särskildt ömmande fall och där sådant utan olägenhet
kan ske må dock lasarettsdirektionen medgifva sådan sjuks intagning
å allmänt rum. Vidare föreskrifves i § 5 mom. 2, att med venerisk
sjukdom i smittosamt stadium behäftade personer njuta underhåll och
öfriga sjukhusförmåner kostnadsfritt, såvida de vårdas å allmänt rum.
Enligt $ 6 mom. 1 skall dylik person, hvilken enligt mom. 5 i samma
§ äger rätt att, i händelse lasarettsvård är för honom behöflig, blifva
ä sådan anstalt intagen, inläggas å allmänt rum utan ansvarsförbindelse
för sjukvårdsafgifter m. in. eller annat för intagning eljest erfor
-
121
dårligt intyg. I fråga om vården af de sjuka stadgas slutligen i § 28,
att det åligger lasarettsläkare att, såvidt ske kan, skilja de med smittosamma
sjukdomar behäftade från öfriga sjuka och framför allt så ordna,
att af venerisk sjukdom i smittosamt stadium angripna personer hållas
afskilda från andra sjuka. Därjämte skall läkaren tillse, att kvinnor,
som låta bruka sig till skörlefnad och som äro med dylik venerisk
sjukdom behäftade, om möjligt, vårdas skilda från andra kvinnor eller
barn, som iråkat sådan sjukdom.
Förmånen af kostnadsfri sjukhusvård för veneriskt sjuka är möjliggjord
genom upptagandet af eu allmän sjukvårdsafgift, förut benämnd
kurhusafgift. Bestämmelserna rörande denna afgift, som beslöts af
1878 års Riksdag, återfinnas i Kungl. kungörelsen den 26 augusti s. å.
angående kurhusafgiftens upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift.
Enligt denna kungörelse skall för den allmänna sjukvården
inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt årligen, intill dess annorlunda
förordnas, af en hvar, som erlägger mantalspenningar, äfven utgöras
en personlig sjukvårdsafgift i mån af länets eller distriktets behof.
Beloppet af denna afgift, hvilken utgöres af kvinna med hälften af det
belopp, som erlägges af man, må enligt Kungl. kungörelsen den 1 juni
1883 icke sättas högre än till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön.
Denna sjukvårdsafgift, hvilken af samtliga landsting för närvarande
bestämts till 50 öre för man och för hela landet uppgår till ett belopp
af omkring 1,000,000 kronor, skall företrädesvis användas till beredande
af kostnadsfri vård åt veneriskt sjuka och till vidtagande i öfrigt
af tjänliga åtgärder för den veneriska sjukdomens hämmande. De
genom afgiften inflytande medlen få icke användas till andra ändamål
än den allmänna sjukvården och skola förvaltas särskild! för hvarje
sjukvårdsdistrikt af distriktets lasarettsdirektion. Det tillkommer landstinget
eller i städer, som ej deltaga i landsting, stadsfullmäktige, att
årligen ej mindre till beloppet fastställa den för året erforderliga
personliga sjukvårdsafgiften än äfven granska räkenskaperna jämte
styrelsen och förvaltningen af sjukvårdsanstalterna.
Med hänsyn till hvad sålunda redan blifvit från det allmännas
sida åtgjord! för beredande af vård åt könssjuka personer kan det
möjligen förefalla, som om några ytterligare åtgärder i detta syfte icke
skulle vara af behofvet påkallade. Vid ett närmare öfvervägande
skall man emellertid snart finna, att så ingalunda är förhållandet. Den
kostnadsfria sjukhusvården har visserligen, såsom ofvan antydts, varit
af en utomordentligt stor betydelse för de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande i vårt land, och det lider icke något tvifvel, att
16
den alltjämt har en stor mission att fylla. Men å andra sidan
torde det icke kunna bestridas, att den form, hvari denna förmån för
närvarande erbjudes, icke kan anses vara i allo tillfredsställande. Afsikten
med den kostnadsfria sjukhusvården är ju att förmå könssjuka,
hvilka däraf äro i behof, att frivilligt underkasta sig sjukhusbehandling,
men detta syfte motverkas i icke ringa mån af föreskrifterna, att dylika
sjuka endast kunna intagas å vissa bestämda lasarett, understundom
endast å ett inom hvarje län, samt där inläggas å särskilda kurafdelningar,
skilda från lasarettets öfriga patienter. Enligt den senast tillgängliga
sjukhusstatistiken funnos år 1908 af landets 75 lasarett ej
mindre än 32, som icke voro försedda med dylik afdelning. Genom
dessa inskränkande bestämmelse^ hvilka torde hafva sin grund icke
blott i omsorgen om att förebygga eventuella smittoöfverförelser utan
jämväl i viss män i den sedan äldre tider ännu kvariefvande uppfattningen
af de smittosamma könssjukdomarna såsom skamliga, hafva de
könssjuka i fråga om sjukhusvård kommit att intaga en i visst afseende
sämre ställning än andra sjuka. Å ena sidan är nämligen denna för
dem mera svårtillgänglig, särskild! i de mera glest befolkade delarna af
landet, och å andra sidan har den i det allmänna föreställningssättet
fått något visst nedsättande öfver sig, som gör, att dessa sjuka i regel
ytterst ogärna söka sjukhusvård af fruktan för att därigenom lida
skada till sitt medborgerliga anseende. Skall syftet med den kostnadsfria
sjukhusvården kunna till fullo vinnas, måste man därför, enligt
kommitténs uppfattning, ändra bestämmelserna i förenämnda hänseende
därhän, att denna sjukhusvård dels göres lättare tillgänglig och dels
anordnas på ett för de könssjuka mera tilltalande sätt än för närvarande
är förhållandet.
1 förstnämnda syfte har kommittén funnit sig böra föreslå, att
könssjuka, som äro i behof af sjukhusvård, skola kunna intagas å hvarje
lasarett. Ur principiell synpunkt kan naturligen icke någon befogad
invändning göras mot en dylik anordning, då redan nu för andra
smittosamma sjuka är medgifvet att under vissa förhållanden intagas
å lasarett. Krafvet på att sjukhusen i allmänhet skola öppnas äfven
för könssjuka personer har sedan långt tillbaka såväl hos oss som i
utlandet framförts med växande styrka, och inom skilda läger synes
man allt mera inse riktigheten och lämpligheten häraf. För de sjuka
innebär det gifvetvis en stor fördel att kunna blifva intagna å närmast
belägna lasarett. De behöfva då mindre än nu frukta för att allmänheten
skall få kännedom om beskaffenheten af deras sjukdomar, kunna
skyndsammare erhålla erforderlig vård och besparas i många fall, särskildt
123
inom de vidsträcktare sjukvårdsdistrikten, kostnader för långväga resor
till och från lasaretten. Några svårigheter för dessa att emottaga
patienter af detta slag torde icke förefinnas, särskildt om, såsom kommittén
nedan föreslår, sådana åtgärder vidtagas, att de mera smittofarliga
och de, som kunna antagas komma att utöfva ett ofördelaktigt
inflytande på öfriga patienter, kunna i händelse af behof isoleras från
dessa patienter.
Enligt 7 § af sjukstugestadgan den 18 oktober 1901 må med
venerisk sjukdom i smittosam^ stadium behäftad person icke å sjukstuga
intagas. Då ett dylikt allmänt förbud näppeligen torde vara af
behofvet påkalladt, men det å andra sidan, åtminstone i särskilda fall,
kan vara förbundet med vissa svårigheter att å dessa smärre och
mindre väl utrustade sjukvårdsanstalter alltid bereda full trygghet för
eventuella smittoöfverförelser, har kommittén funnit sig böra föreslå,
att ofvannämnda paragraf ändras därhän, att könssjuka personer må
kunna å sjukstugorna intagas, där sådant utan olägenhet kan ske. Skulle
fara för smittans spridning i något fall yppa sig, bör det naturligen
åligga sjukstugans läkare att tillse, att den sjuke vårdas afskild från
öfriga patienter i likhet med hvad som gäller i afseende å andra
smittosamt sjuka, livilka därstädes blifva intagna.
I detta sammanhang torde böra framhållas, att någon skillnad ifråga
om rätten till sjukhusvård icke får göras mellan personer med förvärfvad
syfilis och hereditär-syfilitiska barn. Lasaretten och sjukstugorna böra
vara pliktiga att emottaga de senare likaväl som de förra. Kommittén
har ansett sig böra göra denna erinran, enär det är kommittén bekant,
att hereditär-syfilitiska småbarn å somliga lasarett på grund af otillräcklig
vårdpersonal icke mottagas, så framt icke modern eller annan
person medföljer för deras vårdande under lasarettsvistelsen. Ett dylikt
förfarande, hvilket saknar hvarje stöd i gällande bestämmelser, är så
mycket mera olämpligt, som det särskildt drabbar barn till fattiga mödrar
ur arbetsklassen, hvilka merendels sakna medel för anskaffande af annan
vårdarinna samt själfva, när de äro gifta, svårligen kunna undvaras
i sitt hem och, när de äro ogifta, ofta icke utan att riskera sin anställning
kunna medfölja till sjukhuset. En vägran att på grund af otillräcklig
vårdpersonal mottaga hereditär-syfilitiska barn å sjukhusen utan
medföljande moder eller annan vårdarinna har därför ock till följd,
att många mödrar föredraga att behålla sina hereditär-syfilitiska barn
i hemmen eller, när de äro ogifta, utackordera dem. Därest sjukhusen
icke skulle hafva tillräcklig personal för sådana barns vård, åligger
det gifvetvis vederbörande direktioner att anskaffa nödigt antal extra
124
biträden. Därmed är ingalunda sagdt, att sjukhusen skola tjänstgöra
såsom asyler för dylika barn. Inrättandet af sådana vårdanstalter, b vilka
särskildt i de större städerna kunna hafva en god mission att fylla,
torde lämpligen böra öfverlämnas åt den allmänna välgörenheten,
möjligen med understöd af staten eller vederbörande kommuner.
I syfte att göra den kostnadsfria sjukhusvården mera tilltalande
har kommittén vidare^ ansett sig böra föreslå, att de nuvarande kurafdelningarna
å lasaretten, hvilka ofta stå obegagnade eller användas
för andra ändamål än det afsedda, afskaffas och att de sjuka i regel
inläggas bland'' andra sjuka. Endast genom en dylik anordning kan
den nu gängse benämningen »kuren» försvinna, och de sjukas motvilja
mot ingående på sjukhusen öfvervinnas. I allmänhet torde icke
några hinder möta för att de könssjuka vårdas tillsammans med öfriga
patienter. Sedan gammalt har man ju, utan att någon olägenhet
häraf försports, brukat inlägga personer, lidande af hudsjukdomar, å
samma afdelningar som könssjuka, och å de större sjukhusens gynekologiska
afdelningar vårdas dröppelsjuka kvinnor i stor utsträckning.
Enligt hvad kommittén erfarit, hafva ock sedan flera år å vissa lasarett
könssjuka personer i regel vårdats tillsammans med andra patienter
utan att någon ogynnsam verkan häraf försports. Faran för smittans
spridning till öfriga patienter är i de flesta fall mycket ringa och
torde merendels kunna helt och hållet förebyggas genom vidtagande
af'' lämpliga anordningar i fråga om mat- och dryckeskärl, toaletter
m. in. samt genom upprätthållande af noggrann ordning och sträng
disciplin. I allmänhet torde ock behandlingen af de könssjuka kunna
anordnas på ett sådant sätt, att arten af deras sjukdom ej därigenom
röjes för andra patienter. Om det således bör vara regel, att de
könssjuka inläggas bland andra sjuka, kunna dock naturligen fall
förekomma, där detta icke utan afsevärda olägenheter låter sig göra.
Sålunda kan särskildt öfverhängande smittofara lägga hinder i vägen
härför. Vidare kan clet understundom finnas nödigt att hålla sådana
könssjuka, hvilka kunna antagas komma att utöfva ett ofördelaktigt
inflytande på öfriga patienter, skilda från dessa. Då emellertid dylika
eller liknande omständigheter naturligen icke böra utgöra något hinder
för att de sjuka komma i åtnjutande af erforderlig sjukhusvård, har
kommittén funnit sig böra föreslå, att å hvarje lasarett skola finnas
inredda särskilda rum till nödigt antal, där könssjuka skola intagas,
då de icke utan olägenhet kunna inläggas å vanligt allmänt rum.
Dessa särskilda rum böra emellertid icke komma till användning
uteslutande för patienter af detta slag utan afses för vård af alla
sådana med smittosam sjukdom behäftade personer, som må å lasarett
emottagas, men icke kunna utan olägenhet intagas å allmänt ruin.
Härigenom vinnes ock den förmånen, att dessa rum icke få samma
karaktär som de nuvarande kurafdelningarna. Sådana isoleringsrum
torde ock numera anses vara oundgängligen nödvändiga äfven för
andra sjukvårdsbehof och torde icke heller saknas vid mera välordnade
lasarett.
Mot den af kommittén föreslagna anordningen med kurafdelningarnas
afskaffande och de sjukas regelmässiga inläggande bland
andra sjuka torde möjligen kunna invändas, att tillgången till sjukhusbehandling
för de könssjuka därigenom konnne att i viss mån försvåras.
Genom den nuvarande anordningen med särskilda afdelningar för sådana
sjuka å flertalet lasarett äro dessa tillförsäkrade förmånen af att vid
hänvändelse till lasarett med sådan afdelning genast komma i åtnjutande
af erforderlig sjukhusvård, och det torde hitintills icke inträffat, att
någon könssjuk behöft på grund af bristande utrymme afvisas. Af de
sammanlagdt 897 sängplatser för veneriskt sjuka, som enligt senast
tillgängliga sjukhusstatistik år 1908 funnos i vårt land, voro nämligen
under nämnda år endast i medeltal 391 belagda. I)å nu efter kurafdelningarnas
eventuella afskaffande sängplatserna därstädes i regel
komme att tagas i anspråk för patienter från lasarettsafdelningarna
och dessa afdelningar under de senare åren mångenstädes visat eu
konstant öfverbeläggning, skulle det ju kunna befaras, att könssjuka
icke sällan måste till följd af brist på ledig plats afvisas.
Ehuru det onekligen kan ligga ett visst fog i en dylik anmärkning,
har kommittén dock icke ansett densamma böra tillmätas någon
afgörande betydelse med hänsyn till de obestridliga fördelar, som afskaffandet
af de nuvarande kurafdelningarna måste anses innebära.
Härtill kommer, att, äfven om de könssjuka enligt den af kommittén
föreslagna anordning få jämställas med andra smittosam! sjuka i fråga
om lediga lasarettsplatser, denna olägenhet till större delen torde uppvägas
däraf, att rikets samtliga såväl lasarett som under viss förutsättning
jämväl sjukstugor komma att lör dem stå öppna. Ej heller
får man härvid förbise den ökning i antalet sjuksängar, som skulle
ernås genom kurafdelningarnas aptering till lasarettsafdelningar, äfvensom
den offervillighet, som vederbörande landsting städse lägga i dagen
för inrättandet af nya behöfliga vårdplatser å lasaretten. I detta samband
torde jämväl böra framhållas, att, därest, på sätt nedan närmare
omförmäles, kostnadsfri ambulatorisk vård för könssjuka i vissa fall
126
Underlättad
ambulatorisk
vård.
införes, mänga sådana sjuka, som för närvarande söka sig in å lasaretten,
i stället komma att begagna sig af den förra vårdformen.
Hvad kommittén ofvan föreslagit bör dock icke utgöra något
hinder för att å de större lasaretten, där särskilda afdelningar för olika
sjukdomar finnas, en särskild afdelning för könssjuka jämväl må kunna
anordnas eller att å ort, där förhållandena anses så påkalla, för detta
ändamål inrättas särskilda sjukhus. Inrättandet af sådana afdelningar
eller sjukhus torde blifva nödigt i de största städerna, där antalet könssjuka
kan förväntas blifva så stort, att särskild läkare för dem behöfver
anställas, äfvensom vid de akademiska sjukhusen i Uppsala och Lund
med hänsyn till den undervisning, som därstädes lämnas medicine
studerande.
I anslutning till hvad ofvan anförts har kommittén dels gifvit 3 §
af lasarettsstadgan en helt ny affattning och dels vidtagit vissa ändringar
i dess 5, 6 och 28 §§ äfvensom i 7 och 18 §§ af sjukstugestadgan.
Genom att på sätt ofvan föreslagits göra den kostnadsfria sjukhusvården
lättare tillgänglig och mera tilltalande torde man kunna
förvänta, att de könssjuka, som däraf äro i behof, skola i större utsträckning
än för närvarande är fallet begagna sig af denna förmån.
Men äfven om så blifver förhållandet, måste man dock alltid räkna
med, att det stora flertalet fortfarande såsom hittills icke kommer att
taga sjukhusvård i anspråk. Det är nämligen att märka, att de flesta
könssjuka icke äro svårare sjuka, än att de alltjämt kunna fortsätta
med sina vanliga sysselsättningar, och att många bland dem känna sig
i öfrigt friska och arbetsföra. Härtill kommer vidare, att ifrågavarande
sjukdomar i flertalet fall icke med nödvändighet kräfva behandling å
sjukhus. I regel kan sådan med framgång meddelas äfven utom sjukhus,
och det öfvervägande antalet könssjuka, som öfver hufvud taget förskaffar
sig läkarvård, låter numera också behandla sig ambulatorisk!. I detta
hänseende belysande äro de vid kommitténs förenämnda undersökning
den 31 januari 1905 framkomna siffror, hvilka utvisa, att af de under
läkarbehandling då varande könssjuka endast omkring 20 % behandlades
å sjukhus och liknande anstalter. Man kan under sådana
förhållanden naturligen icke påräkna, att de könssjuka skola ingå på
sjukhusen, förr än de finna detta oundgängligen nödigt, och särskild!
gäller detta i fråga om sådana sjuka, som för sin och sin familjs utkomst
äro uteslutande hänvisade till sin arbetsförtjänst. Då det emellertid
ur allmänprofytaktisk synpunkt är af största vikt, att så många
könssjuka som möjligt komma under sakkunnig behandling, har kom
-
127
mittén funnit sig höra föreslå vissa åtgärder i syfte att förmå dem,
för hvilka sjukhusvård ej är erforderlig, att förskaffa sig åtminstone
ambulatorisk läkarvård.
Såsom redan ofvan blifvit antydt, händer det icke sällan, att personer,
som ådragit sig smittosam könssjukdom, af oförstånd eller liknöjdhet
underlåta att hänvända sig till läkare i tanke, att de till en
början föga besvärande symtomen äro af snart öfvergående natur och
att ingen, fara föreligger. Äfven om sådan sjukdom misstänkes vara
för handen, drager sig nog ock mången för en läkarundersökning på
grund af skamkänsla eller med hänsyn till de med undersökningen
förenade kostnaderna. Följden häraf är ofta, att sjukdomen alltmera
förvärras, och då man slutligen ser sig tvungen att anlita läkare, kunna
komplikationer hafva inträdt, hvilka för lång tid göra patienten oförmögen
till arbete. I syfte att förmå de könssjuka att så tidigt som
möjligt hänvända sig till läkare, har kommittén, såsom af hufvudförslagets
4 § framgår, funnit sig böra föreslå, att eyi hvar mindre bemedlad
person, som befarar sig vara angripen af smittosam könssjukdom, skall vara
berättigad att utan afgift blifva i sådant afseende undersökt, om han
inställer sig hos läkare, som har att verkställa dylika undersökningar.
Genom att bereda allmänheten en sådan förmån torde man kunna
förvänta, att de könssjuka skola i mindre utsträckning än nu är fallet
vårdslösa sina sjukdomar.
Det är emellertid klart, att, därest ifrågavarande kostnadsfria läkarundersökningar
skola få något större profylaktiskt värde, man samtidigt
måste sörja för att de, som därvid befinnas sjuka, men ej äro i behof
af sjukhusvård, så långt möjligt är må erhålla kostnadsfri behandling
utom sjukhus. Kommittén har därför, såsom af hufvudförslagets 4 §
framgår, ansett sig böra föreslå, att mindre bemedlad, som finnes behäftad
med smittosam könssjukdom, skall äga rätt att utan afgift erhålla ambulatorisk
behandling för sjukdomen.
Ur allmänprofylaktisk synpunkt skulle det visserligen kunna
ifrågasättas, huruvida man icke borde, i likhet med hvad fallet är i
Danmark och Italien, bereda alla könssjuka kostnadsfri undersökning
och behandling utan hänsyn till deras förmögenhetsställning. Men då
en så långt gående anordning näppeligen torde med afseende å de
smittosamma könssjukdomarnas bekämpande kunna sägas vara af något
större behof påkalladt, enär de flesta bemedlade könssjuka väl i allt
fäll torde komma att såsom hittills på egen bekostnad förskaffa sig
erforderlig läkarvård, har kommittén, med hänsyn jämväl till den demoraliserande
verkan, som ett stadgande om kostnadsfri läkarundersökning och
128
behandling åt bemedlade personer kunde tänkas medföra, funnit sig böra
inskränka rätten till sådan undersökning och behandling till personer,
som äro att anse såsom mindre bemedlade. Detta utgör dock gifvetvis
icke något hinder för vederbörande kommuner att, såsom redan
nu somligstädes är fallet, exempelvis i Stockholm, då förhållandena
anses, sådant påkalla, på kommunens bekostnad medgifva gratisbehandling
jämväl åt andra än mindre bemedlade.
För rätten att komma i åtnjutande af kostnadsfri behandling
bör dock fordras, dels att patienten, efter vederbörande läkares bepröfvande,
icke är i behof af sjukhusvård vare sig på grund af sjukdomens
beskaffenhet eller till följd af öfverhängande smittofara, och
dels att behandlingen kan ske hos läkaren, i dennes bostad eller i
särskild för ändamålet anordnad lokal.
.Då det mången gång kan vara svårt för den mindre bemedlade
att sjålf bestrida kostnaderna för erforderliga läkemedel, har kommittén
jämväl ansett sig böra föreslå, att könssjuk, som äger åtnjuta kostnadsfri
ambulatorisk vård, äfven skall vara berättigad att kostnadsfritt
bekomma läkemedel, som vid behandlingen föreskrifves.
De ofvannämnda förmånerna aff kostnadsfri behandling utom sjukhus
och fria läkemedel böra, enligt kommitténs uppfattning, tillkomma
mindre bemedlad vare sig han lider af syfilis, dröppel eller enkelt veneriskt
sår. Med hänsyn till sistnämnda sjukdoms jämförelsevis underordnade
betydelse i socialt afseende skulle det visserligen kunna ifrågaställas,
huruvida samhället för dess bekämpande borde ikläda sig sådana
kostnader, hvarom här är fråga. Men då denna sjukdom icke sällan
kan vara svår att skilja från den syfilitiska primärsklerosen och då det,
såsom förut framhållits, understundom inträffar, att densamma ådrages
samtidigt med syfilis, har kommittén ansett, att, när det gäller rätten
till kostnadsfri behandling äfvensom i allmänhet vidtagandet af åtgärder
mot de smittosamma könssjukdomarnas utbredning, det enkla veneriska
såret bör i allo jämställas med syfilis och dröppel, särskildt som sjukdomen
ju i vissa fall kan leda till långvariga sjukdomstillstånd och följaktligen
måste ur social synpunkt tillmätas en viss betydelse. Ett
ytterligare stöd för denna sin uppfattning har kommittén funnit härutinnan,
att den utländska lagstiftningen i förevarande ämne i regel
afser jämväl denna sjukdom.
Böra således de af kommittén föreslagna förmånerna afse samtliga
smittosamma könssjukdomar, så är emellertid därmed icke sagdt,
att sådan sjukdom under alla förhållanden berättigar till att komma
i åtnjutande af dessa förmåner. Då grunden till att samhället ikläder
129
sig särskilda kostnader för ifrågavarande sjukdomars bekämpande är
att söka i deras smitt ofarlighet och syftet med hvarje lagstiftning på
ifrågavarande område är att hindra deras öfverförande till andra personer,
följer däraf, att, om dessa sjukdomar öfvergått i sådant skede,
att ingen fara för smittoöfverförelse vidare är för handen, samhället
saknar anledning att bevilja af dylika sjukdomar lidande personer större
förmåner med afseende å läkarvård än personer, som äro behäftade
med andra sjukdomar. Förutsättningen för att könssjuk skall komma
i åtnjutande af kostnadsfri ambulatorisk vård och fria läkemedel måste
således, i öfverensstämmelse med hvad redan nu är stadgadt i fråga om
den kostnadsfria sjukhusvården, vara, att sjukdomen befinner sig i
smittosamt stadium eller, såsom kommittén i hufvudförslagets 1 § ansett
sig böra närmare precisera detta, att sjukdomen företer smittosamma
symtom eller att nytt framträdande af sådana symtom är att
befara. Personer, som lida af tertiärsyfilis eller dröppelmetastaser af
ena eller andra slaget, äro således icke berättigade att med stöd af de
utaf kommittén föreslagna bestämmelserna på allmän bekostnad erhålla
behandling för sina sjukdomar.
Mot kommitténs förslag i förevarande hänseende skulle möjligen
kunna invändas, att de smittosamma könssjukdomarnas sociala betydelse
näppeligen numera kan sägas tillräckligt motivera, att könssjuka i fråga
om undersökning och behandling erbjudas förmåner, som icke tillkomma
personer, hvilka lida af andra i socialt hänseende jämställda
om icke än mera betydelsefulla sjukdomar, exempelvis tuberkulos. Häremot
må emellertid först och främst erinras, att de smittosamma könssjukdomarna
intaga i så måtto en särställning i förhållande till andra
sjukdomar, att de i den allmänna uppfattningen ännu betraktas såsom
skamliga och därför mången gång af de sjuka så länge som möjligt
förhemligas. Också har man af ålder genom särskilda förmåner i fråga
om sjukbehandling sökt förmå de könssjuka att förskaffa sig erforderlig
vård. En person, som ådragit sig smittosam könssjukdom och icke
kan utan afsevärd uppoffring på egen bekostnad förskaffa sig nödig
läkarvård, drager sig i det längsta af skamkänsla för att hos vederbörande
begära medellöshetsintyg för erhållande af vård på allmän
bekostnad och af samma skäl är det för honom jämväl svårare än för
andra sjuka att lita till den enskilda offervilligheten. Dylika hänsyn
göra sig däremot icke gällande för den, som lider af tuberkulos och ej
själf förmår bekosta den läkarvård, hvaraf han är i behof. Härtill
kommer vidare, att den ambulatoriska vårdformen ställer sig afsevärdt
billigare för det allmänna än sjukhusvård, hvartill alla könssjuka utan
17
130
hänsyn till förmögenhetsvillkor för närvarande äro berättigade. Visserligen
är, såsom förut antydts, denna rätt enligt lasarettsstadgan inskränkt
till dem, för hvilka sjukhusvård är erforderlig, men i tillämpningen
lärer hittills eu hvar könssjuk, som därom framställt begäran,
blifvit å kurafdelning intagen. Ur ekonomisk synpunkt torde därför
den af kommittén föreslagna anordningen, hvilken gifvetvis kommer att
föranleda ambulatorisk vård i många fall, där sjukhusvård för närvarande
äger rum, låta sig väl försvara. Det torde slutligen jämväl
böra framhållas, att, då de könssjuka i allmänhet icke äro svårare
sjuka, än att de kunna fortsätta med sina vanliga sysselsättningar, det
såväl för dem själfva som ur det allmännas synpunkt är fördelaktigare,
om behandlingen kan ske ambulatorisk!, än om den skall äga rum å
sjukhus.
Till följd af de smittosamma könssjukdomarnas jämförelsevis ringaspridning
å landsbygden i allmänhet torde sådan kostnadsfri undersökning
och behandling, som ofvan nämnts, därstädes endast mera
sällan komma i fråga. Uppdraget att verkställa dessa förrättningar
synes därför utan någon som helst olägenhet kunna påläggas vederbörande
provinsial- och extra provinsialläkare. Hvad städerna angår,
torde däremot förhållandena komma att gestalta sig olika, beroende
på den utbredning de smittosamma könssjukdomarna därstädes hafva.
I de mindre städerna, hvilka i förevarande hänseende intaga en lika
gynnsam ställning som landsbygden, torde förrättningar af detta slag
icke blifva talrikare, än att de mycket väl kunna utföras af vederbörande
stadsläkare, och detta torde jämväl vara förhållandet hvad de
medelstora städerna angår. Med hänsyn härtill har kommittén, såsom
af lmfvudförslagets 5 § framgår, funnit sig böra såsom allmän regel
uppställa, att ifrågavarande förrättningar skola verkställas i stad, där
stadsläkare finnes, af denne eller, om flera sådana äro antagna, af den
främste ibland dem och å annan ort af vederbörande provinsial- eller
extra provinsialläkare.
Det torde emellertid vara tydligt, att i de städer, där de smittosamma
könssjukdomarna hafva någon större spridning och man följaktligen
kan förvänta, att allmänheten skall i större utsträckning begagna
sig af den förmån, den kostnadsfria undersökningen och behandlingen
innebär, vederbörande stadsläkare näppeligen skall kunna,
utan att åsidosätta sina öfriga åligganden, medhinna att utföra dessa
mången gång tidsödande och besvärliga förrättningar. I dylikt fall
bör gifvetvis möjlighet finnas att å annan läkare öfverlåta dessa göromål.
Jämväl ur sjukvårdssynpunkt kan detta finnas lämpligt. Sålunda
131
kan det exempelvis inträffa, att förstnämnde läkare icke besitter någon
specialutbildning i fråga om de smittosamma könssjukdomarnas diagnos
och behandling, under det att annan läkare, vare sig i stadens tjänst
anställd eller privatpraktiserande, finnes att tillgå, som vunnit sådan
utbildning och följaktligen skulle vara särskild! skickad att omhänderhafva
ett dylikt uppdrag. I syfte att bereda städerna tillfälle att ordna
ifrågavarande angelägenhet på det efter förhandenvarande förhållanden
mest ändamålsenliga sätt har kommittén i hufvudförslagets 5 § intagit
en bestämmelse, att i stad, där stadsläkare finnes, må, då så pröfvas
lämpligt, af staden uppdragas åt annan läkare, än vederbörande stadsläkare,
att i dennes ställe tillhandagå allmänheten med kostnadsfri
undersökning och behandling för dessa sjukdomar. Sådant uppdragbör,
efter stadens bepröfvande, kunna lämnas antingen åt annan i
stadens tjänst anställd läkare, t. ex. andre stadsläkare eller stadsdistriktsläkare,
vare sig såsom ett med hans tjänst förenadt åliggande
eller såsom ett rent personligt tjänsteuppdrag, eller ock åt någon
enskild läkare.
I de allra största städerna, där de smittosamma könssjukdomarna
hafva en betydande spridning, kan säkerligen en enda läkare icke
medhinna att fullgöra alla där förekommande förrättningar af ofvannämnda
slag. Såväl med hänsyn härtill som ock ur synpunkten af att
allmänheten må så lätt och bekvämt som möjligt erhålla läkarhjälp,
har kommittén haft under öfvervägande, huruvida icke dessa städer
borde förpliktas att inrätta nödigt antal polikliniker för undersökning
och behandling af könssjuka. Då det emellertid synts kommittén mindre
lämpligt att genom lag tillförbinda vissa städer att på detta sätt ordna
ifrågavarande gren af den allmänna sjukvården och då man, på grund
af hvad i de största städerna redan blifvit i denna riktning åtgjord!,
torde kunna förvänta, att sådana polikliniker skola blifva inrättade,
när behof häraf gör sig gällande, har kommittén endast ansett sig böra
i 5 § föreskrifva, att, därest flera läkare erfordras för utförande af
meranämnda förrättningar, staden skall vara pliktig ombesörja, att
läkare till nödigt antal finnas för ändamålet tillgängliga, däribland,
såvidt lämpligen kan ske, minst eu kvinnlig. Genom en dylik bestämmelse
torde allmänhetens intresse i förevarande hänseende blifva tillbörligen
tillgodosedt på samma gång som det lämnas vederbörande öppet
att i hvarje särskildt fall träffa de anstalter, som med hänsyn till
rådande förhållanden kunna finnas mest lämpliga och ändamålsenliga.
Därest staden icke skulle själfmant ställa sig ifrågavarande stadgande
132
till efterrättelse, förefinnes på grund af 37 § af hälsovårdsstadgan alltid
möjlighet att framtvinga den i lagen föreskrifna anordningen.
I öfverensstämmelse med hvad för närvarande allmänt synes tilllämpas
i fråga om den kostnadsfria sjukhusvården har kommittén ansett,
att vederbörande skola äga att för kostnadsfri undersökning och behandling
hänvända sig icke blott till läkare i den ort, där de äro bosatta,
utan jämväl, om de så föredraga, till sådan läkare å annan ort, som
har i uppdrag att verkställa förrättningar af ifrågavarande slag.
Då man icke billigtvis kan begära, att vederbörande provinsialoch
extra provinsialläkare skola utan särskild godtgörelse verkställa
ofvannämnda förrättningar, har kommittén, såsom hufvudförslagets 6 §
utvisar, funnit sig böra föreslå, att för hvarje verkställd undersökning
och behandling sådan ersättning skall till läkaren utgå. Med hänsyn
till de svårigheter, som skulle uppstå, därest ersättningen skulle utgå
med olika belopp, allt efter som vederbörande kommun åtagit sig att
betala läkarvård för vissa fattiga eller mindre bemedlade eller icke,
har kommittén ansett, att läkarens arfvode i dessa fall städse skall
beräknas enligt den för provinsial- och extra provinsialläkare i fråga
om enskild sjukvård för vanliga fall gällande taxa. Då den inom hvarje
län utgående allmänna sjukvårdsafgiften är afsedd att företrädesvis
användas till beredande af kostnadsfri vård åt veneriskt sjuka, har det
synts kommittén själffallet, att såväl ersättningen åt läkaren som kostnaden
för af honom i dylika fall föreskrifna läkemedel bestrides af
sjukvårdsafgiften inom det landstingsområde, till hvilket läkarens
distrikt hörer.
Har förrättning af ifrågavarande slag verkställts af annan af de
i 5 § omnämnda läkare än provinsial- eller extra provinsialläkare, bör
gifvetvis jämväl denne härför komma i åtnjutande af godtgörelse. Då
det gäller stad, som ej deltager i landsting, har emellertid någon
särskild föreskrift angående beloppet af den ersättning, som skall till
den anlitade läkaren utgå, icke synts erforderlig. Då sådan stad bildar
eget sjukvårdsdistrikt och följaktligen äger att själfständigt disponera
öfver den inom staden utgående allmänna sjukvårdsafgiften, har kommittén
ansett det böra öfverlämnas åt staden själf att bestämma, under
hvilken form och till hvilket belopp denna ersättning skall utgå. En
dylik själfbestämmanderätt torde så mycket mera böra tillerkännas
dessa städer, som ifrågavarande gren af den allmänna sjukvården därstädes
torde komma att anordnas på ett helt annat sätt än i öfriga
städer. Hvad åter angår de städer, som deltaga i landsting, så bör
tydligen ersättning, beräknad efter enahanda grund, som gäller i fråga
133
om provinsial- och extra provinsialläkare, åt den anlitade läkaren utgå
af den allmänna sjukvårdsafgiften inom landstingsområdet likasom ock
kostnaden för af läkaren föreskrift^ läkemedel; och har bestämmelse
härom i 6 § intagits. Detta stadgande utgör dock gifvetvis icke något
hinder för staden, att, därest förhållandena sådant påkalla, tillerkänna
läkaren högre ersättning.
Mot den af kommittén föreslagna anordningen skulle måhända
kunna invändas, att densamma komme att ställa sig särskild! dyrbar
för de största städerna, då dessa skulle få betala sjukvård icke blott
för sina egna könssjuka utan jämväl för en hel del å andra orter bosatta
personer, som under en mer eller mindre tillfällig vistelse i dessa
städer där förskaffade sig läkarvård. En sådan anmärkning äger gifvetvis
sin riktighet. Men häremot må erinras, dels att bestämmelsen om att
endast mindre bemedlade skola åtnjuta kostnadsfri undersökning och
behandling torde komma att utgöra ett verksamt korrektiv mot att
könssjuka från främmande orter i allt för stor utsträckning söka
kostnadsfri vård för sina sjukdomar i nu afsedda städer, och dels att
det i viss mån kan vara billigt, att ifrågavarande städer få vidkännas
jämförelsevis större kostnader för denna sjukvård, då det ju är företrädesvis
från dessa städer, som de smittosamma könssjukdomarna
spridas till andra orter.
Såsom ofvan nämnts, skall kostnadsfri undersökning och behandling
endast medgifvas under förutsättning, att den kan tiga rum hos läkaren
vare sig i dennes bostad eller i för ändamålet särskild! anordnad lokal.
Såvidt städernas könssjuka angår, är uppställandet af ett sådant villkor
naturligen alldeles befogadt, och detsamma torde jämväl få anses vara
förhållandet med afseende å könssjuka på landsbygden i allmänhet.
I de mera vidsträckta sjukvårdsdistrikten, där befolkningen kan hafva
tiotals mil till närmaste provinsialläkare, torde däremot stora svårigheter
ofta möta för allmänheten att begagna sig af ifrågavarande förmåner.
För att i någon mån undanröja dessa har kommittén i hufvudförslagets
7 § intagit en bestämmelse, att, därest på sannolika skäl
kan antagas, att smittosam könssjukdom vunnit utbredning bland
befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen på längre afstånd från
vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares bostad, Konungens
befallningshafvande skall äga förordna denne eller annan läkare, som
därtill kan finnas villig, att besöka orten för att tillhandagå befolkningen
med undersökning och behandling, som ofvan nämnts. För dylik sjukvårdsresa
bör till läkaren utgå ersättning efter den klass i gällande
resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd, och bör denna
134
Råd och
anvisningar
åt könssjuka
patienter.
kostnad likasom ock kostnaden för därunder utförda förrättningar och
föreskrifna läkemedel gäldas i enahanda ordning, som ofvan sagts i fråga
om förrättningar, som af provinsial- eller extra provinsialläkare blifvit
utförda.
En fråga, som i detta sammanhang lämpligen torde med några
ord böra beröras, är den om läkarnas utbildning beträffande de smittosamma
könssjukdomarnas diagnos och behandling. I flera länder och
äfven hos oss har man ofta klagat däröfver, att den allmänna teoretiska
och praktiska läkarutbildningen på ifrågavarande specialområde lämnade
åtskilligt öfrigt att önska, äfvensom framhållit, att en förbättring härutinnnan
skulle höja allmänhetens förtroende för läkarna. Dessa klagomål
torde icke hafva varit alldeles oberättigade. Sedan genom den
nyligen i vårt land genomförda reformen i fråga om läkarnas utbildning
bestämts, att för afläggande af medicine licentiatexamen skall fordras,
att vederbörande icke blott såsom förut bevistat två månaders föreläsningskurs
i de smittosamma könssjukdomarnas diagnostik och behandling
utan jämväl fullgjort två veckors praktisk assistenttjänstgöring
å syfilidologisk klinik och därefter undergått godkändt förhör i ämnet,
synes emellertid behofvet i förevarande hänseende hafva blifvit på ett
nöjaktigt sätt tillgodosedt.
Genom de af kommittén ofvan föreslagna åtgärder torde man
kunna förvänta, att de könssjuka skola i betydligt större utsträckning
än för närvarande är fallet förskaffa sig erforderlig vård för sina sjukdomar.
Häraf följer emellertid icke, att antalet smittoöfverförelser
kommer att i motsvarande grad minskas. Det är nämligen en tyvärr
ofta gjord erfarenhet, att äfven sådana könssjuka, som varit eller äro
under läkarbehandling, öfverföra sina sjukdomar på andra personer vare
sig på grund af vårdslöshet eller till följd af bristande insikt om smittofaran.
Ur allmänprofylaktisk synpunkt måste det vid sådant förhållande
naturligen ligga stor vikt uppå att söka förmå de könssjuka
att undvika att genom könsumgänge eller eljest af vårdslöshet utsätta
andra för smitta.
För uppnående af detta mål torde man i främsta rummet få lita
till den af kommittén förordade allmänna folkupplysningen angående
de smittosamma könssjukdomarna. Vid denna skulle nämligen, såsom
redan ofvan antydts, jämväl framhållas faran och ansvaret för att
utsätta andra personer för smitta. Det är emellertid gifvet, att en
sådan allmän upplysning icke kan anses vara tillräcklig. Hvad som
135
framförallt erfordras är, att just könssjuka personer erhålla sådan upplysning.
Den könssjuke bör upplysas om icke blott att den sjukdom, hvaraf
han lider, är af smittosam natur, utan jämväl huru länge smittofara
är för handen, på hvilka olika sätt sjukdomen kan af honom spridas
och hvilka försiktighetsmått han bör vidtaga för att skydda sin omgifning.
Då upplysningar af denna art endast kunna meddelas af
läkare, har kommittén i hufvudförslagets 3 § intagit bestämmelse, att
det skall åligga en hvar läkare, som under utöfning af läkarverksamhet
iakttager fall af smittosam könssjukdom, att upplysa den sjuke om
sjukdomens art och smittofarlighet samt till honom öfverlämna skriftliga
råd och anvisningar om hvad han lian att iakttaga till förekommande
af smittans spridning. I dessa råd och anvisningar, hvilka till
sin lydelse torde böra fastställas af medicinalstyrelsen, bör framför allt
betonas, att annans utsättande för smittofara genom könsumgänge
under den tid sjukdomen varar är absolut otillåtligt, äfvensom varnas
för äktenskaps ingående, innan smittofaran upphört. Då kommittén
af skäl, som längre fram skola närmare utvecklas, funnit sig böra
föreslå straff för vissa handlingar, hvarigenom annan utsattes för smittofara,
bör i nämnda råd och anvisningar jämväl erinras om strafflagens
bestämmelser härutinnan.
Enligt kommitténs uppfattning skulle ett dylikt påbud om lämnande
af muntlig upplysning och skriftliga råd och anvisningar åt
hvarje könssjuk patient komma att i ej ringa mån verka till minskning
af antalet smittoöfverförelser.
136
Inledning,
Åtgärder för hindrandet af de sinittosamma könssjukdomarnas
spridning genom äktenskap.
Såsom i den inledande öfversikten redan framhållits, ligger de
sinittosamma könssjukdomarnas måhända största sociala betydelse i deras
fördärfliga följder för familjen och det kommande släktet. Hvarje läkare
torde nogsamt hafva sig bekant, hurusom en familjs hela lycka lätt kan
förstöras, när syfilis eller dröppel genom någondera af makarna införes i
äktenskapet. Ohälsa och lidande, ofta för hela lifvet, nedsatt arbetsförmåga
med däraf icke sällan följande ekonomiskt obestånd, ofruktsamhet,
missfall eller framfödandet af sjukliga eller eljest mindrevärdiga
barn och en för tidig död äro de mest påtagliga följderna däraf.
Såväl med hänsyn till den enskildes välfärd som ur samhällets synpunkt
måste det under sådana förhållanden ligga vikt uppå att, såvidt
möjligt är, förebygga dessa sjukdomars spridning inom äktenskapet.
Angelägenheten häraf är så mycket större som smittoöfverförelser på
denna väg äro jämförelsevis vanliga. Inom de högre samhällsklasserna,
där mannen först vid mera mogen ålder plägar träda i äktenskap, är
det i regel denne, som infekterar hustrun, under det att inom de
bredare samhällslagren äfven hustrun ofta för sjukdomen med sig in i
äktenskapet. Huru dylika smittoöfverförelser skola på lämpligaste och
verksammaste sätt kunna förebyggas, därom äro emellertid meningarna
mycket delade. Medan somliga hålla före, att målet endast kan uppnås
på öfvertygelsens väg genom en alltmera vidgad kunskap om de smittosamnia
könssjukdomarnas natur och fördärfliga verkningar, hysa däremot
andra den uppfattningen, att särskilda restriktiva lagbestämmelser i
förevarande syfte böra tillgripas.
I den mån kunskapen om de sinittosamma könssjukdomarnas
störa faror för individen, familjen och samhället blifver mera allmänt
spridd bland befolkningens olika lager, torde man nog kunna förvänta,
att de, som äro behäftade med dylika sjukdomar, skola visa större
137
betänksamhet i fråga om äktenskaps ingående än för närvarande mången
gång synes vara förhållandet. Särskildt de råd och anvisningar, som
enligt kommitténs förslag regelmässigt skola af läkare tillställas könssjuka
patienter och i hvilka, bland annat, skall erinras om de föreslagna
straffbestämmelserna för utsättande för eller öfverförande af smittosam
könssjukdom äfvensom varnas för äktenskaps ingående, innan förefintlig
smittofara upphört, torde komma att verksamt bidraga till att förhindra
ifrågavarande sjukdomars spridning på detta sätt. Men att
det föresätta målet skulle kunna uppnås endast på nu angifna vägar,
torde helt visst icke vara att förvänta. Erfarenheten gifver nämligen
tyvärr allt för ofta vid handen, att personer, som ådragit sig sjukdomar
af ifrågavarande slag och som äga full kännedom om deras
natur och smittofarlighet, ändock icke draga i betänkande att ingå
äktenskap utan att af läkare hafva förskaffat sig visshet om, huruvida
sjukdomen biff vit botad eller upphört att vara smittosam. Men icke
nog härmed. Exempel finnas äfven, hurusom könssjuka trädt i äktenskap,
trots läkare på det bestämdaste därifrån afrådt dem.
År man såsom kommittén af den uppfattningen, att de ofvannämnda
åtgärderna icke är o tillräckliga för att förhindra dessa sjukdomars
öfverförande inom äktenskapet utan att särskilda restriktiva
lagstiftningsåtgärder böra för ändamålet tillgripas, så har man att
taga under öfvervägande, huru en dylik lagstiftning lämpligen skall
kunna anordnas. De åtgärder, som härvid ligga närmast till hands
och som för öfrigt torde vara de enda, hvilka kunna ifrågasättas, äro
att uppställa förefintlig smittosam könssjukdom såsom hinder för äktenskaps
ingående eller såsom skäl för erhållande af äktenskapsskillnad.
Innan kommittén ingår på en undersökning af frågan angående
dylika åtgärders vidtagande, torde i korthet böra redogöras för vår
nu gällande rätts ståndpunkt i förevarande fall äfvensom för hithörande
bestämmelser i den utländska lagstiftningen.
Enligt svensk rätt, sådan den för närvarande tillämpas, utgör
icke någon smittosam eller ärftlig sjukdom hinder för äktenskaps
ingående med undantag af den s. k. rätta fallandesoten (epilepsia
idiopathica). Beträffande denna sjukdom är däremot genom ett Kungl.
bref den 25 november 1757 stadgadt, att, när någon för fallandesot
känd åstundar träda i äktenskap, bör prästerskapet, innan lysning
sker, lämna vederbörande provinsialläkare eller stadsläkare alla de
underrättelser om sjukdomen, som af den sjukes släkt och bekanta
18
Gällande
svensk rätt.
138
kunna vinnas, på det bemälde läkare, sedan lian sådant jämte sitt
eget yttrande hos medicinalstyrelsen anmält, må lämna tillförlitligt
bevis, som hos prästerskapet bör uppvisas. Finnes sjukdomen icke
vara den rätta fallandesoten, då, men icke annars, är äktenskap den
sjuke tillåtet. Hindret är af upplösande natur och kan följaktligen
åberopas icke blott till hindrande af ett äktenskaps ingående utan
äfven för återgång af ett redan stiftadt.
Ifrågavarande föreskrift är riktad mot sjukdomen såsom ärftlig,
och af vissa omständigheter att döma torde afsikten hafva varit att
äfven andra sådana sjukdomar, som fortplanta sig på barnen, skulle
utgöra äktenskapshinder. '') Hvad särskilt de smittosamma könssjukdomarna
angår, torde åtminstone syfilis af 1734 års lagstiftare hafva
betraktats såsom ett indirekt hinder för äktenskaps ingående och ett
sviklig^ fördöljande däraf jämväl såsom skäl för återgång af en redan
afslutad äktenskapsförbindelse. Den af lagen uppställda regelrätta
formen för ett äktenskaps ingående var ju först trolofning eller fästning
och därefter vigsel. Bland de i giftermålsbalken omnämnda
äktenskapshindren upptages visserligen icke sjukdom i någon form,
men däremot stadgas i 2 § af samma balks 4 kap., om skillnad i
trolofning: »Häfver endera före fästningen hemlig sjukdom, den
smittosam och obotlig är; eller efteråt däri råkat: såsom spetälska,
fallandesot, vettlösa, raseri, pockor af lösaktighet, eller vederstyggliga
och stora fel och lyten; gånge ock - den fästning åter.» Då med
»pockor af lösaktighet», som här nämnes såsom exempel på obotlig
smittosam sjukdom, säkerligen icke åsyftats något annat än venerisk
smitta och därvid i främsta rummet syfilis, utgjorde således icke
blott ett förhemligande af sådan före trolofningens ingående ådragen
sjukdom utan jämväl ett förvärfvande af densamma därefter laga skäl
för förbindelsens återgång. Blef äktenskapet fullbordadt genom vigsel,
utan att den sjuke dessförinnan underrättat medkontrahenten om sitt
tillstånd, ägde denne senare jämväl påkalla äktenskapets återgång.
Detta framgår af giftermålsbalkens 13 kap. 8 §, där det stadgas bland
annat: »Dragés han eller hon med obotlig smittosam sjukdom, förtiger
det, och svikligen förleder annan till giftermål med sig; varder
det fulltygadt, gånge då äktenskapet åter.» Termen »obotlig smittosam
sjukdom» är nämligen här tydligen af lagstiftaren begagnad i
samma mening som i 4 kap. 2 § och följaktligen afsedd att omfatta
jämväl »pockor af lösaktighet» eller venerisk smitta (syfilis).
b Jfr Winroth: Äktenskapshindren, Lund 1890, sid. 108 och Äktenskaps in
gående
och upplösning. Lund 1898, sid. 36.
139
Denna 1734 års lags ställning till före äktenskapet ådragen
smittosam könssjukdom livilar tydligen, såsom af de anförda lagrummen
framgår, på den uppfattningen, att sådan sjukdom är att anse
såsom obotlig. Då det emellertid under tidernas lopp visat sig, att
denna uppfattning icke är riktig, i det man numera icke längre betraktar
de smittosamma könssjukdomarna såsom obotliga, har följden
däraf blifvit, att lagens förenämnda bestämmelser icke anses äga tilllämplighet
på sjukdomar af ifrågavarande slag, lika litet som straffbestämmelsen
i 22 kap. 8 § strafflagen för den, som dragés med obotlig,
smittosam sjukdom, förtiger det och svikligen förleder annan till
giftermål med sig, kan anses afse nämnda sjukdomar.
Något stadgande om rätt för make att på grund af förefintlig
smittosam könssjukdom hos andra maken erhålla äktenskapsskillnad
återfinnes icke heller i den svenska rätten vare sig i giftermålsbalken
eller i Kungl. förordningen om äktenskapsskillnader den 27 april
1810. Detta hindrar emellertid icke, att ådragen smittosam könssjukdom
kan föranleda till skillnad i äktenskap. Enligt 1810 års
förordning må nämligen domstol på ena makens påstående döma till
skillnad i äktenskapet, om den andra maken fallit uti verklig galenskap,
som efter säkra bevis oafbrutet fortfarit i fulla tre år och,
enligt behörig läkares intygande, någon förhoppning icke är om den
vansinniges återställande till hälsan, därvid dock såsom villkor gäller,
att anledningen till galenskapen ej är gifven eller påskyndad af den
andra makens förhållande. Förenämnda stadgande äger naturligen
tillämplighet jämväl å sådana fall, där galenskapen föranledts af syfilis
(dementia paralytica).
Men äfven frånsedt dylika fall torde icke hvarje möjlighet att
på grund af förefintligheten af smittosam könssjukdom få ett äktenskap
upplöst vara utesluten. De uti 1810 års förordning särskild t
angifna omständigheter, på grund af hvilka äktenskapsskillnad kan
hos Kungl. Maj:t sökas, äro nämligen icke de enda, som kunna föranleda
ett bifall till ansökningen. Jämväl på andra än de i lagen
särskildt uppräknade grunderna äger nämligen Kungl. Maj:t enligt
förordningens affattning att bevilja make skillnad. Sålunda torde
Kungl. Maj:t vara oförhindrad att medgifva äktenskaps upplösning
äfven i sådana fall, där någondera maken ådragit sig eller smittat den
andra med smittosam könssjukdom. :)
De år 1826 af lagkommittén och 1847 af dåvarande lagbered
3)
Jfr Winroth: Äktenskaps ingående och upplösning, Lund 1898, sid. 140.
140
Utländsk
lagstiftning
ämnet.
ningen afgulna förslag till giftermålsbalk upptogo såsom hinder mot
äktenskap verklig fallandesot och annan ärftligen smittande sjukdom,
medan de såsom skäl till äktenskaps återgång angåfvo vanförhet till
äktenskap, venerisk sjukdom, annan sjukdom, som är obotlig och
smittosam, samt vederstyggliga lyten. Beträffande under äktenskapet
uppkommen sjukdom, var det endast vansinnighet, som utgjorde skillnadsskäl.
Hvad den utländska rätten angår, påträffar man i allmänhet
1 icke några mot de smittosamma könssjukdomarna direkt riktade bestämmelser
i förevarande hänseende. Endast några få länders lagstiftningar
utgöra härifrån undantag. Uti 3 och 4 af den nya norska
lagen om äktenskaps upplösning den 20 augusti 1909 stadgas sålunda,
att äktenskap skall upplösas på ena makens begäran, om den andra
maken vid äktenskapets ingående utan den förres vetskap led af
venerisk sjukdom i smittosamt stadium, äfvensom för det fall, att den
andre maken gjort sig skyldig till sådan förbrytelse, som omnämnes
i strafflagens § 155, d. v. s. med vetskap eller förmodan om att
lida af smittosam könssjukdom genom )degemlig omgjeengelse» eller
otuktigt förhållande smittat eller utsatt någon för smitta. Talan skall
anställas inom sex månader från det maken erhöll kännedom om förhållandet,
resp. den straffbara handlingen, och i hvarje fall senast inom
fem år efter äktenskapets ingående, resp. den straffbara handlingens
begående. Ett annat land, där man funnit särskilda bestämmelser i
förevarande afseende erforderliga, är furstendömet Monaco. Enligt eu
lag af den 3 juli 1907, hvarigenom rätt till äktenskapsskillnad infördes,
utgör, bland andra sjukdomar, syfilis orsak till ett äktenskaps upplösning
under förutsättning, att sjukdomen icke varit känd före äktenskapet
af den part, som begär skilsmässa. Beträffande denna sjukdom
erfordras emellertid, att genom läkarintyg styrkes, att densamma är
att anse som obotlig och af natur att äfventyra den andra makens
eller redan födda eller kommande barns säkerhet och hälsa. Sjukdomen
utgör skillnadsorsak, oberoende af när och under hvilka omständigheter
den ådragits, huruvida smittoöfverförelse ägt rum eller
icke, och utan att den make, mot hvilken talan väckes, kan åberopa,
att han varit i okunnighet om densamma. Slutligen är jämväl att
nämna, att i den nordamerikanska staten Michigan genom en lag af
år 1899 stadgats straff af böter från 500 till 1,000 dollars eller fängelse
intill 5 år för person, som ingår äktenskap, när han är behäftad
med syfilis eller dröppel. Enligt samma lag är den läkare, som be
-
141
händlat den sjuke, i dylika mål underkastad vittnesplikt, likasom ock
makarna kunna tvingas att vittna emot hvarandra.
De ofvan angifna länderna äro. såvidt kommittén har sig bekant,
de enda, där man funnit sig böra på ifrågavarande sätt särskildt rikta
sig mot de smittosamma könssjukdomarna. Däremot påträffar man i''
åtskilliga länders lagstiftning bestämmelser i detta hänseende, som
åsyfta ärftliga eller smittosamma sjukdomar i allmänhet och som följaktligen
jämväl äro tillämpliga beträffande de sjukdomar, hvarom här
är fråga. Gemensamt för dessa bestämmelser är, att de samtliga
afse att bereda make tillfälle att få bestående äktenskapsförbindelse
upplöst.
Bland de länder, hvilkas lagstiftning innehåller bestämmelser af
denna natur, torde i första hand Schweiz böra omnämnas. Uti § 125
af den för hela edsförbundet gällande nya civillag, som med 1912 års
ingång träder i kraft, stadgas sålunda, att make kan påyrka äktenskapets
upplösning, när en sjukdom hos andra maken, som innebär
allvarsam fara för den förre själ!- eller för barnens hälsa, blifvit för honom
dold. Denna bestämmelse, hvilken tydligen äger tillämplighet å syfilis
och väl äfven å vissa fall af de båda andra smittosamma könssjukdomarna,
afser, som man finner, icke sådana fall, där sjukdomen ådragits
efter äktenskapets afslutande. Rätten att påyrka skillnad har
gjorts beroende af att talan väckes inom sex månader efter erhållen
vetskap om sjukdomen och i hvarje fall inom fem år efter äktenskapets
ingående. Vidare är hit att hänföra Mexiko, hvars civillag innehåller
ett stadgande af enahanda natur. Bland skäl, som kunna föranleda
äktenskapsskillnad, omnämnes nämligen smittosam och ärftlig
sjukdom, som varit för medkontralienten obekant. I detta sammanhangtorde
jämväl böra omnämnas, att den danska lagen medgifver make
rätt att påfordra äktenskapsskillnad, om den andre maken före äktenskapet
lidit af spetälska, men förhemligat detta, och därefter smittat
den förre. Enligt gällande rättsuppfattning anses make äga sådan
rätt jämväl då fråga är om annan sjukdom, som med afseende å
höflighet, smittosamhet och vederstygglighet kan jämställas med spetälska,
t. ex. vissa könssjukdomar. Äfven om make icke blifvit smittad,
antages han dock kunna fordra skilsmässa, genast om sjukdomen är
obotlig och i hvarje fall om sjukdomen efter tre års förlopp ej blifvit
botad. '') Slutligen äro ock att hit hänföra Österrike och Chile. Enligt
§ 109 af den österrikiska civillagen kan sålunda skillnad till säng och
Jfr Deuntzer: Den Danske Familieret, 3 uppi., 1892, sid. 212.
142
Inom Riksdagen
framställda
förslag
i ämnet.
sate beviljas, när endera maken lider af någon svårbotlig, med fara
för smitta förbunden sjukdom. Eu liknande bestämmelse linnes
intagen i den chilenska lagen om civiläktenskap den 10 januari 1884.
I båda dessa senare länder kan skillnaden beviljas, äfven om sjukdomen
ådragits efter äktenskapets afslutande.
I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om en bestämmelse
i den tyska lagstiftningen, hvilken, ehuru icke direkt riktad mot vare
sig smittosam könssjukdom eller annan sjukdom af ärftlig eller smittosam
beskaffenhet, dock torde i visst fall medgifva äktenskapsupplösning
på sådan grund. Uti § 1338 af den allmänna civillagen stadgas
det nämligen, att äktenskaps upplösning kan påfordras af den make,
som vid förbindelsens afslutande har misstagit sig beträffande den
andre makens person eller i fråga om sådana personliga egenskaper,
som skulle hafva afhållit honom från äktenskapets ingående, därest
han haft kännedom om verkliga förhållandet och förstått att tillbörligen
uppskatta äktenskapets vikt och betydelse. Därest en med
smittosam könssjukdom behäftad person ingår äktenskap utan att för
medkontrahenten uppgifva sitt tillstånd, torde denne på grund af
ifrågavarande generella stadgande kunna få äktenskapet upplöst. Eu
liknande bestämmelse återfinnes i den ungerska lagstiftningen.
Vid tvenne olika tillfällen hafva förslag om vidtagande af ändringar
i vår äktenskapslagstiftning i den riktning, hvarom här är fråga,
förelegat inom Riksdagen. Uti eu vid 1904 års riksdag inom Andra
Kammaren väckt motion hemställde sålunda P. P. Waldenström om eu
skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning, hvilka åtgärder
kunde vidtagas till att förhindra smittosam könssjukdoms spridande
genom äktenskap af personer, som vore med sådan sjukdom behäftade.
Enligt motionärens mening borde man sträfva därhän, att dylik sjukdom
blefve i lag upptagen såsom bestämdt hinder för tillåtelse att
ingå äktenskap. Då emellertid tiden ännu icke syntes mogen för en
sådan åtgärd, ville han icke därom framlägga något förslag, men ansåge
dock, att ett steg i denna riktning borde tagas genom föreskrift,
att blifvande makar skulle vara skyldiga att, innan deras förbund beseglades
genom vigsel, förete intyg öfver kort tid före giftermålet
undergången läkarbesiktning. Det tillfälliga utskott, som behandlade
motionen, fann sig visserligen icke kunna utan vidare tillråda den af
motionären förordade utvägen med hänsyn till de stora betänkligheter
i skilda afseende!!, som vore därmed förenade, men ansåg dock en
utredning i ämnet önskvärd, i synnerhet som andra utvägar än den
143
föreslagna funnes, som kunde vara i viss män ägnade att leda till
det åsyftade målet. I sådant hänseende framhöll utskottet särskilt
önskvärdheten af att smittosam könssjukdom kornme att utgöra laga
skäl för erhållande af skillnad i trolofning och äktenskap. Ty visste
en med dylik sjukdom behäftad person, att den besvikna parten ägde
ovillkorlig rätt till sådan skillnad, så snart hans tillstånd uppenbarats,
skulle han nog närmare betänka sig, innan han afslutade ett dylikt
förbund. Enligt utskottets uppfattning borde den ifrågasatta utredningen
lämpligen kunna verkställas af denna kommitté. Utskottets
hemställan om en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t blef af Andra
Kammaren utan meningsskiljaktighet bifallen. Första Kammarens tillfälliga
utskott, som ansåg, att en lagstiftning i förevarande syfte skulle
föranleda ett inträngande på privatlifvets mest ömtåliga områden, som
i flera afseende!! kunde medföra skadliga följder, samt att denna kommittés
utredning borde afvakta, innan Riksdagen uttalade sig för några
särskilda lagstiftningsåtgärders vidtagande, hemställde däremot, att
kammaren icke måtte biträda medkammarens beslut; och blef denna
utskottets hemställan jämväl af kammaren utan debatt bifallen.
Vid 1908 års Riksdag återkom frågan i två särskilda inom Andra
Kammaren af E. O. V. Wavrinsky väckta motioner. Den ena af dessa
åsyftade eu skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t
måtte låta utreda, huruvida icke obligatoriskt intyg om kort tid före
giftermålet undergången läkarundersökning borde stadgas såsom villkor
för äktenskap, och i samband därmed pröfva om äktenskapsförbud
under vissa sjukdomar eller stadier af sjukdomar vore af nöden. I
öfverensstämmelse med de åsikter, som af professor S. E. Henschen
uttalats uti eu af honom utgifven skrift »Om äktenskaps ingående.
Från hälsans synpunkt», höll motionären dock före, att ifrågavarande
intyg icke borde innehålla något angående läkarundersökningens resultat
utan endast ett bestyrkande af att sådan undersökning ägt ruin. Införandet
af ett dylikt okvalificeradt intyg såsom villkor för erhållande
af vigsel skulle medföra den stora fördelen, att kontrahenterna därigenom
finge veta, om de vore behäftade med sådana sjukdomar, som
gjorde äktenskapet mindre önskligt eller rent af omöjligt, för någon
tid, såsom vid smittosam könssjukdom i smittosamt stadium, eller för
alltid, såsom vid framskridna svåra sjukdomar. Ingen skulle således
behöfva af okunnighet om sitt hälsotillstånd utsättas för vådan att
öfverföra sin sjukdom å make. Den andra motionen afsåg en skrifvelse
till Kungl. Magt med anhållan om utredning angående, bland annat,
livilka smittosamma och ärftliga sjukdomar borde utgöra skäl till
144
Kommitténs
yttrande.
äktenskaps upplösning. Båda motionerna, hvilka i främsta rummet
voro riktade mot de smittosamma könssjukdomarna, blefvo af lagutskottet
afstyrka, den förra på sakliga skäl och den senare under hänvisning
till den förestående allmänna revisionen af vår äktenskapslagstiftning.
Utskottets hemställan blef af Första Kammaren utan debatt
bifallen, hvaremot Andra Kammaren antog en vid utlåtandet fogad
reservation, innefattande yrkande om att Riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån äfven andra svårare sjukdomar
än fallandesot borde i veterliga fall utgöra äktenskapshinder
äfvensom i hvad mån dylika sjukdomar, ådragna före eller efter ett
afslutadt äktenskap, måtte kunna utgöra giltig anledning för äktenskapets
upplösning. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll frågan.
Det första spörsmål, som lämpligen framställer sig till besvarande,
när det gäller en lagstiftning af förevarande natur, är — under förutsättning
att lagstiftningen skall hänföra sig till bestämdt angifna sjukdomar
och icke, såsom exempelvis i tysk rätt, grundas å helt allmänna
bestämmelser med räckvidd vida öfver sjukdomarnas område, något som
för vår. rätts del näppeligen torde ifrågakomma — huruvida lagstiftningen
bör afse samtliga de smittosamma könssjukdomarna eller endast
vissa bland dem och då enkannerligen syfilis. Såsom af den ofvan
lämnade redogörelsen framgår, afse de i den utländska rätten förekommande
bestämmelserna än alla tre sjukdomarna, än syfilis och
dröppel och än enbart syfilis. Att lagstiftningen bör afse sistnämnda
sjukdom, torde utan vidare få anses själffallet. Däremot kunna nog
delade meningar råda rörande nödvändigheten och lämpligheten af att
medtaga dröppel och enkelt veneriskt sår. Hvad den förra angår,
kan emellertid kommittén för sin del icke finna tillräckligt talande
skäl för att här bortse från denna sjukdom. Enligt hvad i ett föregående
sammanhang redan framhållits, är dröppeln på grund af sin
stora utbredning och sina svåra följder såväl för mannen som isynnerhet
för kvinnan af den största sociala betydelse. Visserligen går den icke
såsom syfilis i arf på barnen, men i stället är den så mycket oftare
anledning till ofruktsamma äktenskap och kan därför såsom affolkningsfaktor
med skäl jämställas med den förra. Det synes kommittén
därför fullt befogadt, att, därest en lagstiftning af ifrågavarande slag
skall komma till stånd, densamma bör afse jämväl denna sjukdom.
Däremot torde i och för sig mindre anledning finnas att medtaga
jämväl enkelt veneriskt sår. Såsom endast varande af akut och lokal
natur och i de allra flesta fall höfligt på ganska kort tid spelar det
-
145
samma ur social synpunkt en mycket underordnad roll. Af skäl, som
förut i annat sammanhang anförts, har emellertid kommittén ansett,
att äfven denna sjukdom bör medtagas, synnerligast som moraliska
skäl tala för att den i förevarande hänseende jämställes med de båda
andra sjukdomarna.
Om kommittén således är af den uppfattningen, att den ifrågasatta
lagstiftningen bör afse alla tre sjukdomarna, är därmed ingalunda
sagdt, att förefintligheten af smittosam könssjukdom under alla förhållanden
bör utgöra hinder för äktenskaps ingående eller skäl för
erhållande af äktenskapsskillnad. Då syftet med en dylik lagstiftning
ju är att såvidt möjligt förebygga smittans spridning inom familjen,
är den naturligen ur allmänprofylaktisk synpunkt berättigad endast i
sådana fall, där fara för smittoöfverförelse är för handen, d. v. s. när
sjukdomarna befinna sig i smittosamt skede. Huruvida dessa sjukdomar
i icke smittosamt skede böra af andra orsaker utgöra äktenskapshinder
eller äktenskapsskillnadsskäl, såsom exempelvis med hänsyn till sterilitet
hos ena maken, är en fråga, som nog torde vara förtjänt af uppmärksamhet,
men på hvilken kommittén saknar anledning att här ingå.
Kommittén öfvergår härefter till besvarandet af frågan om den
närmare innebörden af en lagstiftning af nu ifrågavarande slag. För
öfverskådlighetens skull torde det härvid vara lämpligast att först
upptaga till behandling spörsmålet, om dessa sjukdomar i smittosamt
skede böra uppställas som hinder för äktenskaps ingående, och därefter
frågan, huruvida och i hvilken omfattning de böra utgöra laga skäl för
äktenskaps upplösning.
Ur allmänprofylaktisk synpunkt erbjuder den förstnämnda frågan
gifvetvis det största intresset. Det torde nämligen vara tydligt, att,
därest ett förbud för personer, behäftade med smittosam könssjukdom,
att ingå äktenskap, så länge fara för smittas öfverförande är för handen,
kunde i praktiken genomföras, mycket skulle vara vunnet i kampen
mot dessa sjukdomar. Emellertid får man icke förbise, att mycket
stora svårigheter möta för genomförandet af en dylik, i den enskildes
personliga förhållanden synnerligen kännbart ingripande lagstiftning.
Först och främst resa de sociala hänsyn, med hvilka lagstiftaren alltid
måste räkna, när det gäller att gifva rättsregler på ett område, där
den enskilde mera än eljest anser sig hafva anspråk på att hans rent
personliga intresse icke åsidosättes, otvifvelaktigt stora hinder för ett
sådant lagbud, hinder, hvilka gifvetvis torde blifva så mycket svårare
att öfvervinna, som den allmänna opinionen näppeligen kan sägas vara
19
148
tillräckligt mogen för att inse nyttan och. behofvet af detsamma. Vidare
torde mot ett dylikt lagbud kunna anmärkas, att det, såvidt syfilis
angår, i en de! fall antagligen komme att i praktiken verka strängare
än afsedt vore. I)å det för en läkare ofta är omöjligt att med absolut
visshet yttra sig om, huruvida denna sjukdom befinner sig i sådant
skede, att all fara för smittas öfverförande är fullkomligt utesluten,
skulle det nämligen kunna befaras, att en del personer, hvilka en gång
iråkat dylik sjukdom, skulle för all framtid afstå från att ingå äktenskap,
något som gifvetvis icke kan vara att önska, då man ju vet, att de
flesta syfilitiskt infekterade kunna efter längre tid och vederbörlig
behandling ingå äktenskap utan risk för att öfverföra sjukdomen på
blifvande make och barn. Frånsedt den omständigheten att dessa
personers lif härigenom skulle i viss mån blifva förfeladt, vore en dylik
följd af den ifrågasatta lagstiftningen i viss mån ägnad att sänka den
redan förut låga äktenskapsfrekvensen i vårt land. Såsom ett skäl mot
en sådan lagstiftning har ock framhållits, att den i fråga om hämmandet
af sjukdomarnas spridning icke skulle visa sig i afsedd grad effektiv.
De personer, mot hvilka densamma egentligen vore riktad, skulle nämligen
icke låta afhålla sig från att öfverflytta sina sjukdomar på andra,
blott med den skillnad att det skedde utom i stället för inom äktenskapet
samt att de barn, som -därigenom bragtes till världen, skulle
komma att utsättas för mera vanvård och större lidande, än om de
varit födda af en legitim förbindelse.
Ehuru det icke torde kunna bestridas, att ofvannämnda skäl mot
uppställandet af ifrågavarande sjukdomar såsom äktenskapshinder innehålla
åtskilligt beaktansvärdt, synas de dock kommittén icke vara af
den natur, att de böra tillmätas någon afgörande betydelse, därest
principiella skäl eljest tala för en sådan lagstiftning. Enligt kommitténs
uppfattning är detta emellertid förhållandet vare sig man ser saken ur
samhällets, familjens eller individens synpunkt. För samhället, hvars
styrka ytterst beror på dess medlemmars sundhet och lifskraft, måste
det gifvetvis vara i hög grad önskvärdt, att icke sådana äktenskap
komma till stånd, där man kan befara, att barnen skola blifva fysiskt
och psykiskt vanlottade. I sitt eget intresse, om icke af andra skäl,
måste det vaka öfver, att icke rasen försämras och urartar. Likaledes
måste det ligga i samhällets intresse, att inom så många äktenskap som
möjligt betingelser finnas för barns erhållande. Då nu, enligt hvad
förut blifvit påvisadt, de smittosamma könssjukdomarna spela en mycket
stor roll såsom degenerationsorsak och affolkningsfaktor, kan det
icke vara annat än principiellt riktigt, att samhället förbjuder per
-
147
soner, som äro behäftade med dylika sjukdomar, att träda i äktenskap,
så länge fara för smittoöfverförelse är för handen. Från familjens
synpunkt sedt är ett sådant förbud gifvetvis än mera befogadt, icke
blott med hänsyn till de blifvande harnens hälsa utan jämväl i betraktande
af den fara dessa sjukdomars införande i äktenskapet kan
innebära för makarnas samlif och hemmets ekonomiska ställning. Ser
man slutligen saken från den enskildes synpunkt, så torde befogenheten
af en lagstiftning af förevarande natur framstå med än större styrka.
De lidanden, som de smittosamma könssjukdomarna kunna medföra för
den, som däraf drabbas, äro redan i och för sig så störa, att den enskilde
kan hafva rätt att gent emot dessa sjukdomars ådragande genom
äktenskap fordra allt det skydd, som samhället kan lämna.
Emellertid finnas jämväl svårigheter af annan natur mot att uppställa
smittosam könssjukdom såsom hinder för äktenskaps ingående.
En dylik lagstiftning kan tänkas anordnad på två olika sätt. Antingen
kan man, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande
gäller i fråga om fallandesot, stanna vid ett blott och bart förbud för
personer, som lida af någon af dessa sjukdomar, att träda i äktenskap,
eller ock jämväl fordra, att nupturienterna skola för erhållande af
lysning medelst företeende af intyg öfver kort dessförinnan undergången
läkarundersökning styrka, att de icke äro med sådan sjukdom behäftade.
Såsom ofvan framhållits, var det den senare tanken, som kom till
uttryck uti de inom Riksdagen i ämnet väckta motionerna, men som
af båda kamrarna afvisades. Enligt kommitténs mening torde icke
heller en dylik anordning under nu rådande förhållanden vara att förorda.
Ett stadgande om undergående af läkarundersökning såsom villkor
för lysnings erhållande skulle nämligen, om än i och för sig önskligt,
helt visst stöta på synnerligen stora svårigheter af såväl allmänt mänsklig
som praktisk natur. Redan tanken på att såsom en förberedelse till
äktenskapet behöfva underkasta sig en läkarundersökning af här ifrågavarande
slag torde för den stora allmänheten framstå såsom motbjudande
och detta så mycket mera som de smittosamma könssjukdomarna ännu
bland större delen af befolkningen betraktas såsom skamliga och förnedrande.
Äfven om läkarundersökningen så anordnades, att den komme
att afse icke endast dessa sjukdomar utan jämväl andra sådana af
smittosam och ärftlig natur, finnes dock all anledning antaga, att
undersökningen gemenligen komme att uppfattas såsom påbjuden främst
med afseende å förstnämnda sjukdomar. Med hänsyn till den motvilja
en dylik anordning kunde tänkas framkalla särskild! hos kvinnorna
148
har man någon gång ifrågasatt, att undersökningen skulle göras obligatorisk
endast för män. Något bindande skäl för en sådan inskränkning
torde dock näppeligen kunna anföras. Såväl på grund af ofvan angifna
förhållanden som med afseende å de för nupturienterna uppkommande,
kostnaderna, Indika, äfven om själfva undersökningen blefve afgiftsfri,
ändock komme att med hänsyn till resor och dylikt åtminstone i vissa
landsändar blifva rätt afsevärda, torde det vara ganska visst, att eu
lagstiftning af denna innebörd skulle bland den stora allmänheten och
särskildt i de trakter af landet, där de smittosamma könssjukdomarna
äro så godt som okända, väcka ett afgjordt och bestämdt motstånd.
Härtill kommer vidare den omständigheten, att det för läkaren mången
gång, icke ens efter upprepade undersökningar, är möjligt att med
säkerhet afgöra, huruvida sjukdomen öfver hufvud finnes för handen
eller öfvergått i sådant stadium, att ingen vidare smittofara förefinnes.
Sålunda kan han i fråga om syfilis väl uttala en förmodan, ja till och
med sin personliga öfvertygelse om att sjukdomen vid eu viss tidpunkt
är botad, men däremot torde han näpppeligen kunna afgifva ett intyg,
att ingen som helst fara för äktenskaps ingående förefinnes, då han ju
i förevarande hänseende endast har att räkna med sannolikheter. Såsom
ofvan nämnts, har man för undvikande af de praktiska svårigheter,
som möta läkaren vid afgifvande af ett detaljeradt intyg, föreslagit,
att det af läkaren utfärdade intyget icke skulle innehålla något rörande
resultatet af undersökningen utan endast ett bestyrkande af att sådan
i vederbörlig ordning ägt rum. Det torde emellertid vara klart, att
en obligatorisk läkarundersökning, som resulterade i ett dylikt okvalificeradt
intyg, icke skulle komma att medföra därmed afsedd nytta,
då det ju stode den, som vid undersökningen befunnes sjuk, fritt att
vid läkarens föreställningar fästa det afseende han funne för godt. Att
allmänheten skulle visa mindre motvilja mot en på dylikt sätt anordnad
undersökning, torde knappast vara att förvänta. Vidare kan
mot ett ovillkorligt stadgande om läkarintygs företeende framhållas,
att hinder därigenom skulle möta för ingående af äktenskap äfven i
sådana fall, där andra synpunkter än den rent sanitära måste vara de
afgörande, såsom vid äktenskap å dödsbädden och för legalisering af barn,
äfvensom exempelvis i sådana fall, där båda kontrahenterna äro sjuka
och deras ålder utesluter möjligheten af att erhålla barn. Slutligen
torde ock mot införandet af obligatorisk läkarundersökning i förevarande
fall kunna invändas, att den säkerligen komme att i afsevärd
mån bidraga till, att den redan nu mycket låga äktenskapsfrekvensen
i vårt land komme att än ytterligare nedgå samt att de lösa för
-
149
bindelserna därigenom otvifvelaktigt korum e att blifva långt talrikare
än för närvarande är förhållandet.
Kan man således icke tillstyrka ett stadgande, att nupturienterna
böra vara skyldiga att inför vederbörande lysningsförrättare förete
intyg om frihet från ifrågavarande sjukdomar, måste man, i händelse
dessa sjukdomar skola uppställas såsom hinder för äktenskaps ingående,
gifvetvis stanna vid en allmän bestämmelse därom. Man kan nu visserligen
invända, att ett dylikt generellt lagbud icke komme att blifva i
önskvärd grad effektivt. Då det nämligen icke torde kunna läggas i
vederbörande lysningsförrättares hand att på grund af ett sådant lagbud
såsom villkor för lysnings meddelande fordra företeende af läkarbetyg,
skulle det komma att stå den sjuke öppet att helt och hållet
negligera lagbudet. Med hänsyn till den konflikt, som i dylika fall
ofta nog skulle uppstå mellan å ena sidan den sanitära synpunkten
och å andra sidan den sjukes rent personliga intressen, vore det säkerligen
att befara, att dessa senare i de flesta fall skulle blifva de bestämmande.
Häremot må emellertid framhållas, att, då hinder af
ifrågavarande slag gifvetvis måste vara af upplösande natur, den sjuke
alltid löper risken, att, om han icke för medkontrahenten före äktenskapets
afsilande yppat sitt tillstånd, denne komme att efter erhållen
kännedom om den andres sjukdom påyrka äktenskapets återgång.
Såväl på grund häraf som särskildt med hänsyn till de ekonomiska
påföljder en dylik äktenskapsupplösning skulle draga med sig torde
nog efter tillkomsten af ett sådant lagbud åtskilliga könssjuka betänka
sig mer än en gång, innan de trädde i äktenskap. Men äfven om
effektiviteten af det ifrågasatta lagbudet till en början ej skulle blifva
synnerligen stor, torde detsamma dock vara ägnadt att så småningom
medföra en ökad ansvarskänsla hos dem, som ämna ingå äktenskap,
och därigenom jämväl komma att bidraga till ett allmännare iakttagande
på frivillighetens väg af de fordringar, som i förevarande hänseende
kunna och höra uppställas. Så länge lagstiftningen icke på
något sätt stämplar såsom otillåtlig! att genom äktenskaps ingående
öfverföra de svåraste sjukdomar på make och efterkommande, kan
man icke förvänta, att individerna härutinnan skola visa nödig ansvarskänsla.
Huruvida det med hänsyn till de ofvan antydda svårigheterna
att kontrollera ett allmänt förbud af ifrågavarande slag kan finnas
lämpligare att i stället endast stadga, att äktenskap skall på makes
begäran upplösas, om den andra maken vid äktenskapets ingående
utan den förres vetskap led af smittosam könssjukdom, är en fråga,
150
på hvilken kommittén af skäl, som längre fram angifvas, icke finner
sig böra närmare ingå.
Kommittén öfvergår härefter till frågan, huruvida och under Indika
förutsättningar under äktenskapet ådragen smittosam könssjukdom
bör utgöra skäl för erhållande af äktenskapsskillnad. Att en lagstiftning
af detta slag icke kan ur allmänprofylaktisk synpunkt tillmätas
samma betydelse som ett stadgande, att ifrågavarande sjukdomar
skola utgöra äktenskapshinder, torde vara uppenbart. Adrager sig
någondera af makarna under äktenskapet sådan sjukdom, torde detta
i de allra flesta fall icke blifva för den andra maken bekant, förr än
smittan blifvit till honom eller henne öfverförd. Att medgifva den
smittade rätt att på denna särskilda grund påyrka äktenskapsskillnad,
sedan den olycka, man vill förebygga, redan inträffat, synes därför
med hänsyn till ifrågavarande sjukdomars bekämpande, så vidt makarne
angår, icke vara af något behof påkalladt. Härmed är emellertid
ingalunda sagdt, att icke tillfälle bör finnas för make att i dylika fall
erhålla skillnad i äktenskapet. Såväl ur synpunkten af makarnes samlif
som med hänsyn till eventuella barn kan detta gifvetvis vara i hög grad
önskvärd! Konsekvensen synes jämväl fordra, att, därest smittosam
könssjukdom uppställes såsom hinder för äktenskaps ingående, sådan
sjukdom, ådragen under äktenskapet, äfven bör utgöra skäl för
erhållande af äktenskapsskillnad. Härvid synes emellertid kommittén
en bestämd skillnad böra göras mellan å ena sidan sådana fall, där
sjukdomen förvärfvats genom könsumgänge eller eljest under öfvande
af otukt, och å andra sidan sådana fall, där smitta ådragits på annat
sätt (insont smitta). Hvad de förra fallen angår — och dessa äro de
utan jämförelse talrikaste — utgör ju sjukdomen i vanliga fall ett
bevis för horsbrott från den sjukes sida, och sådant brott medför ju
enligt gällande lag rätt för den andra maken att inom viss tid efter
därom vunnen kännedom påyrka äktenskapets upplösning. Då emellertid
för skillnads beviljande på sådan grund erfordras utredning om
med hvilken person horsbrottet blifvit begånget, men sådan utredning
sällan torde kunna i de fall, hvarom här är fråga, förebringas,
lärer denna utväg endast undantagsvis stå öppen för skillnads erhållande.
Men att utreda, huruvida sjukdomen ådragits på insont sätt
eller icke, torde också i och för sig ofta erbjuda stora svårigheter.
Såsom önskligt måste i allt fall betecknas, att, då sjukdomen förvärfvats
på sistnämnda sätt, tillfälle till äktenskapsskillnad städse står öppet
för den andra maken.
151
Annorlunda ställer sig däremot saken i fråga om de numera
säkerligen sällsynta fall, där vederbörande ådragit sig sjukdomen på
insont sätt. I dessa fall, där sjukdomen icke står i samband med
något trohetsbrott från den sjukes sida, bör densamma enligt kommitténs
uppfattning icke i och för sig grundlägga någon rätt för den
andre maken att påyrka äktenskapets upplösning, Sålunda ådragen
sjukdom är att betrakta såsom en ren olyckshändelse och bör därför
med hänsyn till äktenskapets bestånd icke i och för sig draga med sig
andra konsekvenser än hvilken annan svårare olyckshändelse som helst,
som kan drabba en make. Att i dylika fall medgifva den andre maken
obetingad rätt till äktenskapsskillnad, vore icke blott med hänsyn till
den sjuke utan jämväl med afseende å makarnas barn synnerligen
betänkligt och torde näppeligen stå i öfverensstämmelse med de etiska
grunder, hvarpå äktenskapet hvilar. De förpliktelser makarna åtagit
sig gent emot hvarandra innebära ju icke minst skyldighet för dem
att under olyckans dagar vara hvarandra till hjälp och bistånd.
Emellertid synas kommittén starka skäl tala för att, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med norsk lag, gifva make rätt till skilsmässa, så
snart den sjuke maken med vetskap eller misstanke om sin sjukdom
genom könsumgänge utsatt den andra maken för fara att blifva smittad.
Då make kan önska skillnad utan att den skyldige maken ådömes
straff, bör dock icke såsom villkor för skillnads medgifvande i dylika
fall fordras den brottsliges sakfällande, utan, i likhet med hvad fallet
är i den norska lagen, endast att förutsättningarna för strafflagens
tillämpning är o för handen.
Då syftet med ifrågavarande lagstiftning ju är att hindra dessa
sjukdomars öfverförande å make och barn, synes ur allmänhygienisk
synpunkt rätt att påfordra äktenskapets upplösning icke böra medgifvas
för den händelse, att den skyldige maken redan blifvit botad
från sin sjukdom, när den besvikna parten erhöll kännedom om förhållandet.
och smitta icke blifvit till denna öfverförd. Har däremot
smittoöfverförelse ägt rum, bör gifvetvis den omständigheten, att den
smittande maken blifvit botad, icke betaga den andra maken rätten
att påfordra äktenskapets upplösning.
I de fall, där, enligt kommitténs mening, sjukdomar af ifrågavarande
slag må föranleda äktenskapsupplösning vare sig i återgångseller
skillnadsväg, torde, i likhet med hvad förhållandet är i den norska
och schweiziska lagstiftningen, en viss tid böra bestämmas, inom hvilken
make har att därom framställa yrkande efter det maken om sjukdomen
erhållit kännedom.
152
Något förslag till lagbestämmelser i den af kommittén förordade
riktning har kommittén icke ansett sig böra framlägga. Som bekant
har lagberedningen erhållit i uppdrag att verkställa en allmän revision
af vår äktenskapslagstiftning och under detta sitt arbete, hvilket pågått
allt sedan 1910 års början, kommer gifvetvis jämväl förevarande
fråga att blifva föremål för en ingående pröfning. Redan ur denna synpunkt
har det synts kommittén mindre lämpligt att framställa något
utarbetadt förslag i ämnet. Härtill kommer emellertid äfven ett annat
skäl af afgörande betydelse. Enligt kommitténs uppfattning bör man
vid en lagstiftning af ifrågavarande slag taga sikte icke endast på de
smittosamma könssjukdomarna utan jämväl på andra svårare sjukdomar
af smittosam eller ärftlig natur. Att inskränka sig till enbart de förra
vore principiellt sedt oriktigt, och bland den stora allmänheten skulle
en dylik lagstiftning säkerligen väcka större ovilja och motstånd än
om den afsåge äfven andra sjukdomar af ofvannämnda natur. Men
att upptaga frågan i en sådan omfattning faller gifvetvis utanför kommitténs
uppdrag.
153
Uppfostringsåtgärder i fråga om sexuellt vanartade
minderåriga.
Med hänsyn till det nära samband, som, enligt hvad förut blifvit inledning:,
påvisadt, råder mellan de smittosamma könssjukdomarna och prostitutionen,
är det tydligt, att frågan om huru ifrågavarande sjukdomars
spridning inom samhället skall på verksammaste sätt bekämpas till
väsentlig del sammanfaller med det icke mindre viktiga spörsmålet
angående hvilka åtgärder samhället bör vidtaga gent emot prostitutionen.
I samma mån denna senare kan genom lämpliga mått och steg kringskäras
och inskränkas, har man ock att förvänta, att eu motsvarande
minskning i de förras utbredning skall inträda. Alla åtgärder, som
äro ägnade att motverka prostitutionens utbredning, få följaktligen en,
om än indirekt, så dock stor betydelse för profylaxen mot de smittosamma
könssjukdomarna.
Att prostitutionen är att betrakta såsom ett synnerligen stort
samhällsondt, torde i detta sammanhang icke behöfva närmare utvecklas.
Dess demoraliserande inverkan på den allmänna sedliga uppfattningen
inom samhället, dess nära samband med förbrytarvärlden och dess stora
betydelse för de smittosamma könssjukdomarnas spridning inom samhället
äro gifvetvis omständigheter, som starkt tala för denna samhällsföreteelses
undertryckande, därest detta vore möjligt. Erfarenheten
har emellertid allt för tydligt gifvit vid handen, att alla försök i denna
riktning äro på förhand dömda att misslyckas. Att utrota prostitutionen
såsom sådan, torde med nu rådande samhällsförhållanden icke
vara möjligt, åtminstone icke under en öfverskådlig framtid, och ingen
lärer väl heller vilja på allvar ifrågasätta, att något försök härtill
vidare göres. Men äfven om man hyser den uppfattningen, att prostitutionen
så nära sammanhänger med och är beroende af vår nuvarande
kultur, att den icke låter sig genom samhällets ingripande undertrycka,
så är därmed naturligen ingalunda sagdt, att samhället. bör afstå från
20
154
vidtagandet af hvarje som helst åtgärd mot det onda och låta detsamma
obehindradt utbreda sig. Fastmera måste det blifva en viktig
samhällsuppgift att söka inskränka prostitutionen till minsta möjliga
omfattning genom att med alla till buds stående medel undanröja
sådana bestående missförhållanden, som bidraga till och gynna dess
utveckling.
Såsom i den inledande öfversikten framhållits, torde den hufvudsakliga
anledningen till att så många unga kvinnor hemfalla åt yrkesmässig
skörlefnad vara att söka i eu vårdslösad uppfostran med däraf
följande brist på sedlig motståndskraft mot de mångahanda frestelser,
som vid deras utträde i lifvet möta dem. Ett första felsteg åtföljes
snart af ett andra, och väl nte på det sluttande planet glida de
allt hastigare utföre. I saknad af eu verklig kännedom om de faror
skörlefnaden innebär och under inflytande af äldre kamraters dåliga
exempel hängifva de sig utan eftertanke åt lösa och tillfälliga könsförbindelser,
ådraga sig smittosamma könssjukdomar och hamna slutligen
i de yrkesmässigt skörlefvande kvinnornas led. Äfven om de eu
eller annan gång ägna en tanke åt att det lif de föra kan bringa
dem i fördärfvet, sakna de merendels både vilja och förmåga att återgå
till en ordnad vandel. Tydligt är, att, därest samhället kunde i tid
omhändertaga dylika på afvägar komna unga flickor, lösrycka dem
från den demoraliserande miljö, hvari de lefva, och genom en allvarlig
och efter deras ålder anpassad skyddsuppfostran föra dem åter till rätta,
ett af prostitutionens starkaste tillflöden skulle hämmas och därigenom
jämväl mycket vara vunnet i kampen mot de smittosamma könssjukdomarna.
Såsom kommittén längre fram får tillfälle att närmare utveckla,
spela dessa unga sedeslöst lefvande flickor en mycket stor roll
för ifrågavarande sjukdomars spridning inom samhället, hvarför ett
ingripande mot dem jämväl ur rent sanitär synpunkt är af behofvet
påkalladt. Allmänt erkännes ock numera, att beredandet af skyddsuppfostran
åt alla sådana unga flickor, som visa benägenhet för sexuella
förvillelser, utgör ett af de verksammaste medlen för bekämpandet af
prostitutionen och de smittosamma könssjukdomarna. Angelägenheten
af åtgärders vidtagande i denna riktning framhölls sålunda med stor
styrka vid förutnämnda år 1899 i Bryssel afhållna internationella
konferens, hvilken jämväl antog en resolution, den enda hvarom fullständig
enighet rådde, att statsmakterna i de särskilda länderna måtte
med alla till buds stående medel hindra omyndiga kvinnor från att
hemfalla åt prostitutionen.
155
De i vårt land för närvarande gällande bestämmelser om skyddsuppfostran
innefattas i lagen angående uppfostran åt vanartade oc-li i
sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902. Enligt denna lag
åligger det de inom hvarje skoldistrikt befintliga barnavårdsnämnderna
att omhändertaga och bereda ändamålsenlig uppfostran åt barn under
15 år. hvilka på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn äro i sedligt afseende
så försummade, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga
för att förekomma deras vanartande, eller äro så vanartade, att hemmets
och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande.
Har barn under tiden närmast innan det fyller 15 år visat
synnerligen grof vanart, må det dock kunna för uppfostran omhändertagas
äfven sedan det uppnått nämnda ålder, dock ej efter fyllda IG
år. Skyddsuppfostran, hvilken, då sådan anses erforderlig, äger rum
i enskilda hem eller i för ändamålet lämpade barnhem eller särskilda
skyddshem, upphör, när ändamålet med densamma kan anses vara
vunnet och senast när skyddslingen uppnått 18 års ålder. Det åligger
dock vederbörande barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse att fortfarande
hafva tillsyn öfver denne, så länge han ännu icke uppnått
myndig ålder.
Förenämnda lag har gifvetvis en icke ringa betydelse jämväl för
bekämpandet af den vanart, som tager sig uttryck i benägenhet för
sexuella förvillelser. Med hänsyn till den ålder, som i lagen bestämts
såsom gräns för samhällets ingripande, är emellertid denna betydelse
mera af indirekt än direkt natur. I den mån den sexuella vanarten
visar sig före uppnådda 15 år äro gifvetvis lagens bestämmelser å densamma
tillämpliga, men då detta af helt naturliga skäl endast undantagsvis
är förhållandet, får lagen för sådan vanarts bekämpande sin
hufvudsakliga betydelse därutinnan, att den lämnar samhället tillfälle
att omhändertaga sådana barn, hvilkas uppfostran i särskild grad af
föräldrar och målsmän försummas och vårdslösas, och därigenom jämväl
sätter detta i stånd att hindra en hel del unga flickor från att hemfalla
åt sedeslöshet, när deras könsliga mognad inträder. Frånsedt det
Värde lagen härutinnan obestridligen äger, är det emellertid tydligt,
att densamma icke kan anses vara tillräcklig för det speciella syfte,
hvarom här är fråga, nämligen att hindra unga flickor från att hemfalla
åt prostitutionen. Skall något större resultat i förevarande afseende
kunna vinnas, fordras uppenbarligen lagbestämmelser, som sätta samhället
i tillfälle att ingripa, när den sexuella vanarten allmännast framträder,
hvilket, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, är i åldern
Gällande
svensk rätt
m. m.
156
Utländsk lagstiftning
i
ämnet.
15—18 år. I huru stor utsträckning flickor i denna ålder inlåta sig
på könsförbindelser och i hvilken omfattning de härunder hemfalla åt
prostitution framgår af följande siffror, hämtade ur den af kommitténs
ledamot Johansson utarbetade, vid kommitténs betänkande såsom bilaga
fogade »Statistisk utredning angående reglementeringen i Stockholm
1859—1905» (Del III). Af de 2,108 kvinnor, som under åren 1885 —
1904 på grund af yrkesmässig skörlefnad inskrefvos å besiktningsbyrån
därstädes såsom besiktningsskyldiga, hade 82 eller omkring 4 % haft
sitt första könsumgänge före uppnådda 15 år, 839 eller omkring 40 %
i åldern mellan 15 och 18 år och icke mindre än 1.492 eller omkring
70% i åldern mellan 15 och 20 år. Af samtliga de inskrifna kvinnorna
hade 269 eller 12 % redan före 18 och 685 eller 32 % före 20 års
ålder hamnat i de prostituerades led och blifvit af polisen inskrifna.
Tager man nu därjämte i betraktande, att många, om icke de flesta,
bland de kvinnor, som inskrifvits mellan 18 och 20 år, hängifvit sig
åt lösa och tillfälliga könsförbindelser före uppnådda 18 år. så kan man
däraf sluta till huru utbredd den sexuella vanarten i en större stad är
bland flickor i åldersgrupperna närmast efter 15 år. Såsom särskildt
anmärkningsvärd t torde i detta sammanhang jämväl böra framhållas,
att kvinnor, som vid mycket unga år inskrifvas såsom besiktningsskyldiga,
hafva större benägenhet än andra att länge kvarstå bland stammen af
prostituerade *). Med bortseende från ofvannämnda bestämmelse i barnavårdslagen
rörande under tiden närmast före fyllda 15 år visad synnerligen
grof vanart, finnes med nu gällande lagstiftning icke någon
möjlighet för samhället att omhändertaga och genom skyddsuppfostran
tillrättaföra dylika van artade unga flickor i åldern 15 —18 år, så framt
de icke göra sig skyldiga till handlingar, som falla under allmän
strafflag. I sådant fall äger nämligen domstolen, därest straffet stannat
vid böter eller fängelse i högst sex månader och den brottsligas sinnesbeskaffenhet
och omgifning samt graden af hennes förståndsutveckling
pröfvas sådant föranleda, förordna, att hon skall, i stället för att
undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.
•
Inseende den förpliktelse, som i förevarande hänseende påhvilar
samhället, har man i vissa länders lagstiftning ägnat särskild uppmärksamhet
åt ifrågavarande slag af vanart. Detta är exempelvis förhållandet
i Tyskland, Frankrike och Italien.
Hvad Tyskland angår, innefattas lagbestämmelserna i detta ämne
!) Jfr. J. E. Johansson, a. st. Del III sid. 97.
157
i stadgandena angående omhändertagande från det allmännas sida af
vanartade eller i sedligt afseende försummade minderåriga. Hufvudgrunderna
för denna lagstiftning angifvas i §§ 1666 och 1838 af den
för hela riket gällande allmänna civillagen, hvilka §§ stadga, att,
därest ett barns andliga eller kroppsliga väl äfventyras därigenom, att
fadern eller modern missbrukar sin målsmansrätt, försummar vården
om barnet eller för en vanhedrande eller sedeslös vandel, vederbörande
förmynderskapsdomstol har att vidtaga nödiga anstalter för farans afvärjande.
Domstolen äger i sådant afseende förordna, att barnet för
uppfostran lämnas till en lämplig familj eller intages i uppfostringseller
förbättringsanstalt. I fråga om omyndig, hvilken icke har fader
eller moder till förmyndare, kan domstolen meddela ett dylikt förordnande,
äfven om icke något af de ofvan antydda fallen föreligger.
På grundval af förenämnda allmänna stadganden har hvarje förbundsstat
att närmare bestämma angående villkoren och sättet för
skyddsuppfostrans anordnande. För hvarje förbundsstat finnes alltså en
särskild författning i ämnet. Längst för uppnåendet af det afsedda
målet går den preussiska lagen af den 2 juli 1900 med promulgationsförordning
den 18 december samma år. Enligt dessa författningar bör
skyddsuppfostran af minderårig, som ej fyllt 19 år, äga rum bland
annat för den händelse kvinnlig minderårig hängifver sig åt yrkesmässig
otukt eller kan befaras förfalla därtill. Möjlighet finnes att
anordna sådan uppfostran äfven för minderårig, som fyllt 19 men ej
21 år, men i dylikt fall gäldas icke några kostnader af vare sig stat
eller kommun. De skyddslingar, hvarom här är fråga, böra intagas
å enskild eller allmän uppfostrings- eller förbättringsanstalt, men kunna,
om de efter någon tid visa tecken till bättring, anförtros åt enskild
handledning. I regel bör icke manlig och kvinnlig ungdom sammanföras
i samma anstalt. I räddningsanstalter för kvinnlig ungdom få
utom andliga och läkare icke finnas anställda andra än kvinnor och
måste tillfälle erbjudas att undervisa skyddslingarna i hushållssysslor,
trädgårdsskötsel, landtbruk och husdjursskötsel samt i vanliga kvinnliga
handarbeten. Skyddsuppfostran upphör vid uppnådd myndig ålder
(21 år). Äfven dessförinnan kan densamma enligt kommunalstyrelsens
beslut upphäfvas, då dess ändamål blifvit uppnådt eller garanti synes
föreligga för att så sker i framtiden. Sådant beslut kan lättas villkorligt,
så att, om skyddslingens uppförande för framtiden blifver klandervärdt,
hon åter utan vidare underkastas skyddsuppfostran.
Motsvarande lagar i de öfriga förbundsstaterna äro i hufvudsak
byggda på samma grunder som den preussiska lagen, men innehålla
158
i regel väsentligt snäfvare bestämmelser, särskild! i fråga om den
åldersgräns, intill hvilken skyddsuppfostran kan ifrågakomma 1).
I Frankrike, där man saknar en på modern rättsuppfattning byggd
lag om skyddsuppfostran för sedligt förvillad ungdom i allmänhet,
har man däremot funnit en sådan lagstiftning nödig för hindrandet af
den speciella vanart, hvarom här är fråga. Bestämmelserna härom
innefattas i lagen angående prostitution af minderåriga den 11 april
1908. Denna lag afser minderåriga under 18 år och skiljer mellan tre
olika fall, i hvilka skyddsuppfostran kan äga rum. Sålunda stadgas,
att hvarje minderårig, som vanemässigt hängifver sig åt prostitution,
skall på begäran af föräldrar, målsmän eller allmän åklagare inställas
inför vederbörande civildomstol, hvilken efter omständigheterna äger
förordna om skyddsuppfostran. intill dess den minderårige uppnått
myndig ålder eller träder i äktenskap. Sådan uppfostran skall äga
rum antingen i allmän eller enskild förbättringsanstalt eller i enskildt
hem. Vidare föreskrifves, att minderårig, som vanemässigt hängifver
sig åt otukt, kan på begäran af föräldrar eller målsmän intagas i eu
särskild afdelning vid någon förbättringsanstalt för tid, som af domstolen
bestämmes. Slutligen äger denna jämväl att förordna om skyddsuppfostran
intill uppnådd myndig ålder, för den händelse minderårig
på i lagen närmare angifvet sätt konstateras hafva upprepade gånger
gjort sig skyldig till provokation till otukt å allmän gata eller plats.
Därest skyddsling, som blifvit å uppfostringsanstalt intagen, visar tecken
till förbättring, äger anstaltens styrelse på tillstyrkan af ett vid hvarje
anstalt befintligt öfvervakningsråd besluta om hans öfverlämnande till
föräldrar eller .försättande i tjänst eller om hans provisoriska afgång
från anstalten. Framställning härom kan jämväl göras af den minderåriges
föräldrar eller målsmän äfvensom af allmän åklagare. Afslås sådan
framställning af öfvervakningsrådet, kan saken hänskjutas till domstolens
afgörande. Har skyddsling provisoriskt afgått från anstalt, är
domstolen ensam behörig att besluta, att skyddsuppfostran skall fortsättas,
likasom den ock ensam äger förordna, att sådan uppfostran skall
upphöra före uppnådd myndighetsålder.
Föreskrifter om skyddsuppfostran af i sexuellt hänseende vanartade
minderåriga återfinnas jämväl i den italienska lagstiftningen. Uti art.
113—116 af lagen om den allmänna säkerheten den 30 juni 1889
stadgas sålunda, att, om minderårig under 18 år bereder sig utkomst
genom otukt, skall vederbörande domare ålägga föräldrar eller för
-
'') Jfr. Reseberättelsen Del II sid. 116—118.
159
myndare att vid visst bötesansvar och förlust af målsmansrätten omhändertaga
den minderåriga eller ock förordna, att denna skall intagas
i eu uppfostringsanstalt eller öfverlämnas åt någon hederlig familj,
intill dess hon uppnått myndig ålder.
Med hänsyn till den stora betydelse, som beredandet af lämplig
skyddsuppfostran åt i sexuellt hänseende vanartade minderåriga flickor
måste anses hafva för bekämpandet af prostitutionen och därigenom
jämväl af de smittosamma könssjukdomarna, uppstod i början af kommitténs
arbete fråga, huruvida icke sådana ändringar borde vidtagas
i lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn, att densamma blefve tillämplig jämväl å flickor i åldersklasserna
närmast öfver 15 år, som redan hemfallit eller kunde befaras
hemfalla åt skörlefnad. Då det emellertid kunde antagas, att den
sexuella vanarten bland ifrågavarande åldersklasser komme att blifva
mindre vanlig i den mån berörda lag hunnit att verka och då en
dylik lagändring i främsta rummet komme att blifva af betydelse för
de större städerna, ansåg sig kommittén böra, innan beslut i ämnet
fattades, dels verkställa en statistisk undersökning angående lagens
tillämpning under den tid den varit i kraft, dels inhämta yttranden
af barnavårdsnämnderna i rikets större städer, huruvida den ifrågasatta
lagändringen, enligt barnavårdsnämndernas mening, vore önskvärd och
möjlig att genomföra äfvensom angående de kostnader, som däraf
kunde föranledas.
Ifrågavarande undersökning, för hvilken närmare redogöres i den
vid kommitténs betänkande fogade bilagan »Om de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande i Sverige m. in.» ''), gaf vid handen, att en
lagstiftning i förevarande syfte vore både önskvärd och af behofvet
påkallad. Af de i ämnet hörda barnavårdsnämnderna förordade samtliga
utom en, att man härvid byggde på den redan befintliga barnavårdslagen.
Under senare delen af kommitténs arbete har emellertid förevarande
fråga kommit i ett förändradt läge därigenom, att Ivungl.
Maj:t uppdragit åt kommittén för utarbetande af förslag till förändrad
lagstiftning angående fattigvården m. in. att vid behandlingen af samma
kommitté tillhörande frågor jämväl taga i öfvervägande, huruvida och
i hvilken omfattning lagen angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn och därmed sammanhängande stad
-
Kommitténs
yttrande.
'') Del IV sid. 150 — 165.
160
ganden kunde tarfva omarbetning, samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag, som i anledning däraf kunde finnas erforderliga. I)å,
enligt hvad kommittén inhämtat, nämnda kommitté vid fullgörandet
af sitt berörda uppdrag kommer att ägna all nödig uppmärksamhet
jämväl åt frågan om beredandet af skyddsuppfostran åt sexuellt vanartade
i åldersklasserna närmast öfver 15 år, har kommittén icke
ansett sig böra för sin del framlägga något förslag till lagbestämmelser
i förevarande afseende utan endast funnit sig böra på det kraftigaste
framhålla den synnerliga önskvärdheten af att sådana bestämmelser
snarast möjligt måtte komma till stånd.
161
Bestämmelser af straffrättslig natur.
Då det gäller att bedöma livad som å strafflagstiftningens område
lämpligen kan med afseende å de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande
åtgöras, framställer sig först till besvarande frågan, huruvida
och i hvad mån utsättandet för eller öfverfÖrandet af dylik sjukdom hör
utgöra föremål för straff. Särskild! under det sista årtiondet har inom
utlandet detta spörsmål blifvit af målsmän för såväl läkarvetenskapen
som juridiken i ej ringa grad uppmärksammadt.
nedan i den inledande öfversikten har framhållits, att i åtskilliga
länder särskilda straffbestämmelser i förenämnda hänseende meddelats,
under det att åter i andra de allmänna stadgandena om straff för förorsakande
af kroppsskada anses vara å öfverförandet af ifrågavarande
sjukdomar tillämpliga.
Hvad vår egen rätts ståndpunkt i ämnet angår, torde denna näppeligen
vara fullt klar. T förut omnämnda cirkulär af den 10 juni 1812
finnas upptagna ansvarsbestämmelser dels för den, som utan att hafva
företett sundhetsbevis eller på annat sätt förklarats obesmittad antagit
plats såsom amma och sedermera befinnes med venerisk smitta behäftad,
och dels för den, som utlämnar barn till uppfostran utan bevis att
detsamma är fritt från dylik smitta. Med frånseende af dessa stadgande^
hvilka, på sätt längre fram närmare utvecklas, ehuru formellt
sedt ännu gällande, ej längre tillämpas, finnas i vår rätt icke några
särskilda straffbestämmelser för utsättande för eller öfverförande af
sjukdom af nu ifrågavarande slag. Huruvida stadgandena i 14 kap.
strafflagen kunna anses äga tillämplighet å den, som öfverfört dylik
sjukdom, torde vara tvifvel underkastadt. Medan inom doktrinen från
ett håll b uttalats den meningen, att öfverförande genom könsumgänge
3) Jfr Hagströmer: Svensk straffrätt, föreläsningar, andra bandets andra häfte.
Uppsala 1907, sid. 129, 164, 167, 171.
Utsättande
för eller
öfverförande
af smittosam
könssjukdom.
Gällande
svensk rätt.
21
162
af smittosam könssjukdom skulle, i händelse gärningen ej innefattade
förgiftning enligt 18 § i nämnda kap., allt efter viljeriktningens beskaffenhet
i det föreliggande fallet hemfalla antingen under bestämmelserna
om uppsåtlig misshandel eller ock under bestämmelserna om
vållande till kroppsskada, har åter från annat håll1) gjorts gällande,
att stadgandena om förgiftning icke vore tillämpliga å bibringandet af
smittosam könssjukdom genom könsumgänge, och att det på grund af
handlingens olikhet med den typiska misshandeln äfven torde framstå
såsom synnerligen tvifvelaktigt för svensk rättsuppfattning, om stadgandena
angående uppsåtlig misshandel vore i detta fall att tillämpa,
hvaremot intet hinder mötte för att under uttrycket vållande till
kroppsskada inräkna ett kulpost utbredande af sjukdom af nu förevarande
slag genom könsumgänge äfvensom naturligen ett dolost sådant,
i händelse detta ansåges icke kunna bestraffas såsom uppsåtlig misshandel.
Till stöd för uppfattningen, att bestämmelserna i 14 kap. strafflagen
skulle vara tillämpliga å öfverförandet af smittosam könssjukdom,
kan ock åberopas uttalanden i kungl. propositionen till Riksdagen
1862—-63 om antagande af ny strafflag. I nämnda proposition uteslöts
nämligen af lagkommittén och lagberedningen föreslagna stadganden
om ansvar för uppsåtligt utspridande af pest eller annan sådan,
allmänt för människor smittosam och farlig sjukdom äfvensom för
öfverträdelse utan dylikt uppsåt af föreskrifter, gifna till afvärjande af
sådan sjukdom, med den motivering att förstnämnda brott i allt fall
icke blefve ostraffadt, enär det alltid skulle kunna hänföras under någon
af de i 14 kap. om mord, dråp och annan misshandel meddelade ansvarsbestämmelser,
och att, om genom berörda öfverträdelse!’sjukdom orsakades,
ansvar kunde ådömas den brottslige efter de i nämnda kap. om ouppsåtligt
vållande till annans död eller till svår kroppsskada gifna
bestämmelser.
Någon rättspraxis i den nu omhandlade frågan torde ej förefinnas.
Såvidt kommittén kunnat utröna, har nämligen ej hittills vid domstol
ifrågasatts att å öfverförandet af smittosam könssjukdom tillämpa
ansvarsbestämmelserna i 14 kap. strafflagen; och håller kommittén det
för sannolikt, att, om så komme att ske, ej ringa tvekan skulle vid
domstolarna yppas, huruvida och i hvilken utsträckning nämnda bestämmelser
skulle anses därå äga tillämplighet. Att enligt den allmänna
]) Jfr Thyrén: Kommentar till Strafflagen kap. 14. Lund 1906, sid. 48,
70, 73.
163
rättsuppfattningen i landet dylika gärningar ej anses vara med straff
belagda, torde vara ovedersägligt.
Om ock enligt kommitténs mening starka skäl tala för att, i
saknad af särskilda straffbestämmelser i ämnet, anse öfverförandet af
smittosam könssjukdom böra hemfalla under de i 14 kap. strafflagen
gifna ansvarsbestämmelser för uppsåtlig misshandel och vållande till
kroppsskada, är det dock, i händelse man vill söka håfva den nu allmänt
rådande uppfattningen om berörda gärningars strafflöshet, gifvetvis af
nöden att genom tillfogande af nya eller tillägg till förutvarande bestämmelser
uttryckligen kriminalisera sådana gärningar.
Innan kommittén emellertid närmare inlåter sig å frågan om
önskvärdheten af en dylik kriminalisation och om den omfattning och
innebörd, som under förutsättning af en sådan lämpligen höra gifvas
åt blifvande bestämmelser i ämnet, anser sig kommittén böra förutskicka
en kortfattad redogörelse för den utländska lagstiftningen på hithörande
område.
Bland de länder, som i nu förevarande hänseende hafva särskilda
ansvarsbestämmelser, märkas, såsom redan i den inledande öfversikten
framhållits, våra nordiska grannländer.
I den norska strafflagen stadgas i kap. om allmänfarliga förbrytelser
under § 155 fängelse intill 3 år för den, som med vetskap
eller förmodan om att lida af smittosam könssjukdom genom »legemlig
omgjamgelse» eller otuktigt förhållande smittar eller utsätter någon för
smitta. Är den smittade eller den för smitta utsatte den skyldiges
äkta make, äger åtal rum blott på dennes begäran. Därjämte innehåller
kap. om förseelser med afseende å den allmänna sundheten i
§ 358, att med böter eller fängelse intill 6 månader straffas dels den,
som utan att fästa uppmärksamhet å smittofaran l:o) utlämnar till vård
ett barn, som han vet eller förmodar lida af smittosam syfilitisk sjukdom,
eller antager någon till vård af sådant barn eller 2:o) med vetskap
eller förmodan om att lida af dylik sjukdom antager tjänst i annans
hushåll eller kvarstannar i sådan tjänst eller mottager ett främmande
barn till vård, och dels den, som till vård af ett barn antager eller
behåller någon, som han vet eller förmodar lida af sjukdom af nyss
angifna slag.
Den danska strafflagen föreskrifver i kap. om förbrytelser mot
sedligheten under § 181 fängelsestraff eller under försvårande omständigheter
straffarbete för den, som med vetskap eller förmodan om att vara
behäftad med venerisk smitta öfvar otukt med annan. Denna straff -
Utländsk
lagstiftning
i ämnet.
164
bestämmelse är enligt 4 och 9 §§ i lagen om motarbetande af offentlig
osedlighet och venerisk smitta den 30 mars 1906 jämväl tillämplig
dels å könsumgänge inom äktenskap, under förutsättning att smitta
därvid öfverföres och att den smittade maken inom ett år efter det
han därom erhållit kännedom påkallar åtal, och dels å den; som lämnar
af syfilis angripet barn till digifning åt annan än barnets moder, äfvensom
å kvinna, som, oaktadt hon vet eller förmodar sig vara angripen
af dylik sjukdom, gifver annans barn di, och vidare å den, som under
sådana förhållanden, att andra barn därigenom utsättas för smittofara,
åt annan lämnar antingen till vård barn, som han vet eller har anledning
misstänka vara angripet af könssjukdom, eller ock till digifning
för sådan sjukdom misstänkt barn. Offentlig myndighet, som åt annan
lämnar barn till digifning eller vård, hemfaller ock under nu återgifna
stadgande.
I den finska strafflagen stadgas i kap. om lägersmål och annan
otukt under § 13, att den, som med vetskap om att vara behäftad med
venerisk sjukdom genom lägersmål öfverför sjukdomen å annan, straffas
med tukthus eller fängelse i högst 2 år.
Den strafflag, som tidigast upptagit en allmän straffbestämmelse
för utsättande genom könsumgänge för venerisk sjukdom, är en af de
schweiziska kantonernas (Schaffhausen), hvilken stadgar fängelsestraff
intill 3 månader för den, som med vetskap om att vara behäftad med
sådan sjukdom öfvar könsumgänge.
I den österrikiska lagstiftningen förefinnas särskilda stadganden om
frihetsstraff för kvinna, som med förhemligande af någon skamlig eller
eljest smittosam sjukdom antager tjänst såsom amma, och för kvinna,
som, medveten om att vara behäftad med venerisk sjukdom, bedrifver
prostitution.
Några schweiziska strafflagar, som föreskrifva straff för kvinna,
hvilken drifver yrkesmässig otukt, upptaga såsom straffskärpningsgrund
den omständigheten, att sådan kvinna är behäftad med venerisk
sjukdom.
Såsom ofvan framhållits, anses i flera länder, hvilka sakna särskilda
straffbestämmelser för öfverförande af smittosam könssjukdom,
de allmänna stadgandena om straff för förorsakande af kroppsskada
vara därå tillämpliga. Så är exempelvis förhållandet i Tyskland, Österrike,
Holland, Belgien, Frankrike och Italien. Om ock med hänsyn till
den smittades lätt förklarliga obenägenhet att genom angifvelse eller
åtal gifva offentlighet åt sin iråkade sjukdom samt svårigheten att i
dylika fall bevisa det verkliga kausalsammanhanget berörda stadgan
-
165
den endast sällan komma till användning å gärningar af nu förevarande
slag, har dock åtminstone i några af länderna så skett i flera fall och
därvid understundom äfven utdömts skadestånd till afsevärda belopp.
Äfven där särskilda straffbestämmelser finnas för öfverförande
af smittosam könssjukdom, såsom exempelvis i Norge, anses emellertid
sådant öfverförande af dylik sjukdom, som skett under andra förhållanden
än de i nämnda bestämmelser angifna, hemfalla under de allmänna
stadgandena om straff för förorsakande af kroppsskada.
Slutligen må ock nämnas, att somligstädes finnas ansvarsbestämmelser
för spridande af smittosamma sjukdomar i allmänhet, hvilka
bestämmelser anses äga tillämplighet äfven å öfverförandet af nu ifrågavarande
sjukdomar.
I flera af de länder, hvilka sakna särskilda straffbestämmelser för
öfverförande af smittosam könssjukdom, hafva förslag om införande af
sådana bestämmelser varit å bane.
Sålunda hafva dylika förslag framlagts i Holland 1890 och i den
tyska riksdagen upprepade gånger sedan början af 1890-talet, utan att
dock hafva ledt till något resultat.
Den förut omnämnda franska extraparlamentariska kommittén har
i sitt år 1907 afgifna betänkande föreslagit ett stadgande af innehåll,
att de ansvarsbestämmelser, som i vissa §§ af strafflagen finnas stadgade
för förorsakande af kroppsskada, skulle allt efter de förhållanden,
under hvilka gärningen skett, komma i tillämpning äfven å öfverförandet
af smittosam könssjukdom. Enligt samma förslag skulle emellertid
åtal för dylikt öfverförande ske allenast efter angifvelse af vederbörande
målsägande, hvilken tillika skulle hafva rätt att ända till dess slutligt
utslag i målet fallit återkalla sin talan.
Af de förslag till nya strafflagar, som under de sista åren framlagts
i Schweiz (1908), Österrike (1909) och Tyskland (1909), upptaga de
båda förstnämnda särskilda ansvarsbestämmelser i nu förevarande ämne.
I motiven till det tyska förslaget har anförts såsom skäl för att
särskilda bestämmelser däri icke blifvit upptagna för utsättande för
eller öfverförande af könssjukdom genom könsumgänge, att för de
fall, då smitta öfverförts, de allmänna stadgandena om straff för förorsakande
af kroppsskada vore tillfyllest, och att för öfriga fall en kriminalisation
icke vore att tillråda.
Det schweiziska förslaget innehåller i det kap., som omhandlar
bl. a. förorsakande af kroppsskada, under § 79 det stadgande, att med
fängelse (8 dagar — 2 år) straffas könssjuk person, som veterligen,
särskild! genom könsumgänge, utsätter annan för omedelbar fara att
166
Inom Riksdagen
framställdt
förslag
i ämnet.
af honom blifva smittad. Då fråga är om könsumgänge inom äktenskap,
skulle emellertid enligt förslaget gärningen ej lyda under allmänt
åtal.
I det österrikiska förslaget stadgas i motsvarande kap. under § 304,
att med fängelse från 4 veckor till 3 år straffas dels könssjuk person,
som öfvar könsumgänge, med hvilket fara för smitta är förenad, och dels
könssjuk kvinna, som tillträder tjänst såsom amma, äfvensom den,
hvilken tager amma till ett könssjukt barn. I fråga om könsumgänge
inom äktenskap gäller äfven enligt detta förslag, att gärningen ej
lyder under allmänt åtal.
Den nu lämnade redogörelsen för de i utlandet gällande och
föreslagna bestämmelser i föreliggande ämne utvisar, huru skiftande
uppfattningarna å detta lagstiftningsområde äro. Skilda meningar
framträda sålunda angående beliofvet af särskilda straffbestämmelser
i ämnet, om dylika bestämmelsers hänförlighet till sedlighets-, misshandels-
eller allmänfarliga brott, om lämpligheten af att låta samma
bestämmelser dels afse endast öfverförandet af eller redan utsättandet
för ifrågavarande sjukdomar, dels omfatta äfven äkta makar inbördes
och dels gälla ej allenast könsumgänge utan ock andra sätt för sjukdomarnas
öfverförande eller utsättande därför samt i senare fallet
beträffande omfattningen och den närmare innebörden af bestämmelserna
äfvensom slutligen i hvad angår de subjektiva förutsättningarna
för straffbarhet och åtalsrättens begränsning.
Inom vårt eget land hafva tid efter annan röster höjts för att
särskilda straffbestämmelser i nu förevarande hänseende måtte komma
till stånd. Äfven inom Riksdagen hafva under de sista åren dessa
önskemål motionsvis framburits. '') Sålunda påyrkades i en vid 1908
års Riksdag af E. O. Y. Wawrinsky afgifven motion, att Kungl. Maj:t
måtte förelägga Riksdagen lagförslag, hvarigenom det stämplades såsom
brott att med vett och vilja genom könsumgänge utsätta annan för
venerisk smitta, äfvensom i samband därmed föreslå nödiga straffbestämmelser
i ämnet. På hemställan af lagutskottet, som utan att ingå
i pröfning af frågan förklarade sig anse, att med dess afgörande lämpligen
borde anstå, till dess denna kommitté afgifvit sitt betänkande,
föranledde emellertid motionen ingen Riksdagens åtgärd.
1) Anmärkningsvärd! är, att redan kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen
vid 1752 års riksdag hemställde, att, så snart utvägar blifvit öppnade för allmänheten
att botas från venerisk smitta, tillika något högre straff borde utsättas för den, som
beträddes att hafva smittat någon annan.
167
Enligt kommitténs uppfattning är en kriminalisation af gärningar Kommitténs
af förevarande slag, såvidt densamma utan större olägenheter låter sig yttrandegenomföra,
synnerligen önskvärd. Den stora betydelse, som ifrågavarande
sjukdomar, på sätt förut närmare utvecklats, äga från samhällelig
synpunkt, berättigar utan tvifvel i och för sig till ett straffrättsligt
inskridande; och några principiella betänkligheter mot att å
denna väg bereda samhället ett vapen i kampen emot dessa sjukdomar
synas kommittén icke föreligga. I jämförelse med mången annan förgripelse
mot den kroppsliga integriteten, som enligt gällande lag medför
kännbar straffpåföljd, framstår för det allmänna rättsmedvetandet öfverförandet
af ifrågavarande sjukdomar som synnerligen straffvärdt; och
såsom verkligt upprörande måste det betecknas, om man i straffrättsligt
hänseende skulle stå fullständigt värnlös inför exempelvis ett sådant
fall, som för några tiotal år sedan inträffade i hufvudstaden till ett af
våra nordiska grannländer, då en person (Sauvlet) under kort tid samvetslöst
öfverförde syfilis å ett mycket stort antal unga och i hithörande
ting oerfarna kvinnor. Det synes ock kommittén, som om
just å förevarande område blotta betecknandet af gärningarna i fråga
som straffbara skulle vara ägnadt att i sin mån bana väg för en riktigare
socialetisk uppfattning af hithörande förhållanden, än nu på
många håll är rådande.
Val kan det, under förutsättning af en kriminalisation å föreliggande
område, ifrågasättas, huruvida densamma bör begränsas till
de smittosamma könssjukdomarna och icke fastmera utsträckas att omfatta
äfven andra sjukdomar af för människor smittosam och farlig
natur. Såsom af den föregående redogörelsen framgår, finnas ej i svensk
rätt några särskilda ansvarsbestämmelser för spridande af sjukdomar i
allmänhet af sist angifna slag. Frånsedt möjligheten att få sådana
gärningar beifrade efter bestämmelser i 14 kap. strafflagen finnas emellertid
i specialförfattningarna beträffande vissa dylika sjukdomar särskilda
straffbestämmelser. Vid den genomgripande revision af strafflagen, till
hvilken förarbetena redan begynt, kommer gifvetvis frågan om lämpligheten
af generella ansvarsbestämmelser för spridande af ofvan angifna
sjukdomar att underkastas en ingående pröfning. Det synes emellertid
kommittén icke vara något hinder, att utan afbidan på utgången af
denna pröfning särskilda ansvarsbestämmelser komma till stånd med
afseende å enbart de smittosamma könssjukdomarna. Dessa förete nämligen
med hänsyn till såväl sättet för deras öfverförande och bekämpande
som deras verkningar och allmänna karaktär en från andra sjuk
-
168
domar så afvikande bild, att till följd däraf grundad anledning till särskilda
bestämmelser i fråga om dem måste anses föreligga.
Då det gäller att närmare bestämma det innehåll, som bör gifvas
åt blifvande stadganden i ämnet, yppar sig först det spörsmålet, huruvida
desamma lämpligen låta anknyta sig till gällande bestämmelser
angående uppsåtlig misshandel och vållande till kroppsskada. Det skulle
sålunda kunna tänkas, att i 14 kap. strafflagen infördes ett stadgande
af innehåll antingen att öfverförandet af smittosam könssjukdom vore
att hänföra till nämnda förbrytelser eller ock att de för dessa gällande
ansvarsbestämmelser vore att å sådan gärning tillämpa. Ett dylikt
tillvägagångssätt låter sig emellertid af flera skäl icke använda. Sålunda
är det beträffande öfverförandet af dessa sjukdomar i visst fall
önskvärdt att få de subjektiva förutsättningarna för brottslighet betecknade
på annat sätt än medelst uppsåt och vållande, hvarförutom
själfva straffbestämmelserna för nämnda förbrytelser i åtskilliga hänseenden
icke lämpa sig för gärningar af nu ifrågavarande slag. Icke
heller synas stadgandena i 36 § af förenämnda kap. rätt väl låta sig
använda å dylika gärningar, exempelvis å öfverförandet af smittosam
könssjukdom till husbonde vid könsumgänge mellan honom och kvinnlig
tjänare. Och hvad angår åtalsrätten torde de bestämmelser, som därutinnan
gälla för uppsåtlig misshandel och vållande till kroppsskada,
redan så till vida icke lämpa sig för ifrågavarande gärningar, som åtalsrätten
beträffande dessa icke torde böra göras beroende af huruvida
den förorsakade kroppsskadan blifvit af svårare eller lindrigare art. Då
härtill slutligen kommer, att, såsom af det följande framgår, kommittén
anser redan utsättandet för smittofara böra beläggas med straff, är
det tydligt, att enligt dess uppfattning någon anknytning af blifvande
bestämmelser i ämnet till gällande stadganden angående uppsåtlig misshandel
och vållande till kroppsskada icke lämpligen låter sig göra.
Beträffande därefter det närmare innehållet i nämnda bestämmelser
har kommittén, såsom af dess förslag till lagtext framgår, ansett
sig böra göra en åtskillnad mellan å ena sidan de fall, då utsättandet
för eller öfverförandet af smittosam könssjukdom äger rum genom
könsumgänge, hvarmed ock likställts öfvande af otukt, som ej är att
till könsumgänge hänföra, samt å andra sidan då det sker på annat
sätt; och kommer kommittén för öfverskådlighetens skull att i den
följande framställningen till en början närmast afhandla de förstnämnda
fallen.
Att låta straffbarheten i dessa fall inträda redan vid framkallandet
af smittofaran betingas, bland annat, af de förut omnämnda svång
-
169
heterna att i fråga om dessa sjukdomars öfverförande bevisa det verkliga
kausalsammanhanget. Dessa svårigheter beträffande bevisningen
äro i själfva verket så afsevärda, att endast sällan någon torde kunna
mot sitt bestridande dömas för det han på ifrågavarande sätt öfverfört
smitta å annan. Att åter bestraffa hvarje könsumgänge och därmed
af kommittén likställd otuktshandling, som öfvas af en med smittosam
könssjukdom behäftad person, skulle å andra sidan föra för långt.
Om nämligen vederbörande personer båda äro behäftade med samma
sjukdom, förefinnes gifvetvis ingen anledning att straffa, liksom ej
heller för den händelse sådana försiktighetsmått för hindrande af sjukdomens
öfverförande vidtagits, att fara därför får anses utesluten.
Tydligt är emellertid, att, äfven om blotta framkallandet af
smittofara göres till föremål för straff, svårigheter ock föreligga för
styrkande af förefintligheten af sådan fara. Att bevisa det en person
vid en viss förfluten tidpunkt varit behäftad med könssjukdom i smittosamt
skede skall säkerligen ofta, särskildt med hänsyn till den för
läkare gällande tystlietsplikt, erbjuda stora vanskligheter. Huruvida i
saknad af straffprocessuella bestämmelser om rätt för vederbörande
åklagarmyndighet och domstol att föranstalta om kroppsbesiktning af
för brott misstänkt eller tilltalad person en läkarundersökning i nu förevarande
fall skulle kunna framtvingas, torde ock i allt fall få anses
vara tvifvel underkastadt. Och att enbart för dessa fall meddela en
särbestämmelse om rätt till dylik undersökning, synes ej vara lämpligt,
då erforderlig lagstiftning å detta område gifvetvis bör ske efter enhetliga
grunder. Af skäl, som nedan närmare angifvas, har kommittén
emellertid funnit sig höra föreslå ett ingripande i sanitärt hänseende
gent emot dem, som ställas under åtal för gärningar af nu ifrågavarande
slag i syfte att, för den händelse de vid anställd läkarundersökning
skulle befinnas vara behäftade med smittosam könssjukdom, få
dem, eventuellt med tvångsmedel, att underkasta sig erforderlig vård
för sjukdomen. Då sålunda grunden för det sanitära ingripandet i
dylikt fall är misstanken, att vederbörande gjort sig skyldig till nyss
angifna gärning, synes hinder ej böra möta för domstolen att, då med
hänsyn till omständigheterna i målet skäl därtill föreligger, kunna
undfå besked, huru den föranstaltade läkarundersökningen utfallit.
Blotta förefintligheten af en sådan bestämmelse, hvilken inrymts i 28 §
af kommitténs hufvudförslag, torde för de fall, då den tilltalade vid
undersökningen befunnits vara könssjuk, göra en dylik hänvändelse
från domstolens sida till den sanitära myndigheten obehöflig.
Att från straff utesluta de fall, då gift person utsätter sin make
22
170
för fara att blifva smittad, saknas enligt kommitténs förmenande
giltig orsak; och är det anledning förmoda, att medvetandet om att
dylik gärning är med straff belagd skall i sin mån bidraga till förhindrandet
af ifrågavarande sjukdomars spridning inom äktenskap.
Kommittén har ock i annat sammanhang såsom sin mening uttalat,
att sådan gärning jämväl synes böra för den därför utsatta maken
grunda rätt till skilsmässa.
Hvad angår de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, synas
bestämmelserna därom i föreliggande fall icke böra grundas å begreppen
uppsåt och vållande, utan gränsen för straffbarhet i detta hänseende
dragas så, att därför erfordras antingen vetskap eller ock misstanke
om att vara behäftad med smittosam könssjukdom. Att misstanke om
sådan sjukdoms förefintlighet bör likställas med vetskap därom betingas
bland annat af att i motsatt fall anledning kunde vara att befara,
det straffbestämmelserna komme att motverka det tidigare af kommittén
framhållna önskemål, att så många könssjuka som möjligt
måtte förmås att frivilligt söka läkarvård för sin sjukdom. Då det
nämligen enligt kommitténs förslag är sörjdt för att hvarje könssjuk
person, som för sin sjukdom hänvänder sig till läkare, därvid genom
denne erhåller närmare upplysningar om arten af sin sjukdom och
den tidslängd, hvarunder densamma kan anses medföra smittofara,
skulle det kunna tänkas, att, därest för straffbarhet förutsattes vetskap
om att vara behäftad med smittosam könssjukdom, åtskilliga könssjuka
däraf skulle kunna föranledas att underlåta att för vård af sin
sjukdom hänvända sig till läkare. Då emellertid å hvarje strafflagstiftning
å förevarande område måste ställas det kraf, att densamma
icke verkar till skada i sanitärt hänseende, utan fastmera kan antagas
komma att i sin mån medverka till att könssjuka därigenom förmås
att själfmant söka läkarvård för att såmedelst snarast blifva botade
från sin sjukdom, skulle en dylik påföljd af straffbestämmelsen i ämnet
gifvetvis icke låta sig försvara. Genom att med vetskap om sjukdomens
förefintlighet likställes misstanke därom, synes emellertid en
sådan verkan af straffbestämmelserna i fråga vara förebyggd. Att åter
såsom förutsättning för straffbarhet åtnöjas med att vederbörande
haft skäl att misstänka sjukdomens förefintlighet har, ej minst med hänsyn
till den inom vida kretsar af befolkningen ännu rådande okunnigheten
om dessa sjukdomars natur m. in., synts kommittén föra för vidt.
Tydligt är, att det med hänsyn till ifrågavarande sjukdomars
natur mången gång skall vara svårt att bestämdt afgöra, huruvida
sjukdomen är i det skede, att fara för smittas öfverförande är för
171
handen eller icke. De svårigheter, som i detta hänseende yppa sig,
hafva föranledt, att i Danmark under de senare åren från flera håll
bland såväl läkare som jurister höjts röster för att genom generella föreskrifter
få klargjordt, huru länge en person efter iråkandet af sjukdom
af ifrågavarande slag skall anses hemfalla under straffbestämmelserna
i ämnet. Att å denna väg finna en lösning af nämnda svårigheter
synes emellertid kommittén icke vara att tillråda.
Ett af de spörsmål, som på förevarande lagstiftningsområde erbjuder
de största vanskligheter, är tvifvelsutan frågan om åtalsrätten.
Af den förut lämnade redogörelsen för i utlandet gällande eller föreslagen
lagstiftning i ämnet framgår, att, frånsedt de fall då gift person
smittar sin make eller utsätter denne för smitta, gärningar af ifrågavarande
slag i regel anses böra hemfalla under allmänt åtal. I den
mån kriminalisationen af dessa gärningar närmast betraktas såsom ett
led i samhällets kamp gent emot de smittosamma könssjukdomarnas
utbredande, är en dylik ordning gifvetvis den principiellt riktiga. Emot
dess genomförande resa sig emellertid betänkligheter i skilda hänseenden.
Sålunda talar obestridligen för en motsatt ordning hänsynen
till den smittade eller för smitta utsatte personen, hvilken på grund
af såväl den gängse uppfattningen om dessa sjukdomar såsom skamliga
som ock, särskild! i nu omhandlade fall, de förhållanden, som äro förknippade
med sättet för deras öfverförande, mången gång skulle genom
den offentlighet, som saken genom ett åtals anställande ej kunde undgå
att erhålla, tillfogas ett nytt kännbart lidande. Därjämte kan i detta
hänseende ej heller förbises de mångahanda möjligheter till missbruk
och godtycke, som äro förenade med offentliga efterforskningar å förevarande
område, hvilket ju på det mest intima sätt berör de enskildas
personliga förhållanden. Härtill kommer emellertid ännu tvenne andra
omständigheter af vikt. Såsom af den följande framställningen framgår,
har kommittén ansett ett straffrättsligt inskridande icke böra äga
ram gent mot annan prostitution än den, som öfvergått till verklig
helyrkesprostitution. Men i händelse nu ifrågavarande gärningar
komme att hemfalla under allmänt åtal, skulle därigenom onekligen
öppnas möjlighet för vederbörande åklagare att genom dylika åtal i
stor utsträckning inskrida äfven mot andra prostituerade, hvilka på
grund af sitt lefnadssätt kunna antagas vara med smittosam könssjukdom
behäftade, och såmedelst på en sidoväg i själfva verket införas
straff för prostitutionen såsom sådan. Och då kommittén, som på
längre fram anförda grunder funnit reglementeringssystemet med dess
regelbundna preventiva besiktning af prostituerade kvinnor och, vid
172
förefintligheten af smittosam könssjukdom, dessas tvångsbehanäling å.
sjukhus icke vara af beskaffenhet att böra bibehållas, tillika, på sätt
förut uppgifvits, föreslagit ett sanitärt ingripande gent emot dem, som
tilltalas för nu ifrågavarande gärningar, skulle ock, i händelse dessa
gärningar ställdes under allmänt åtal, möjlighet därigenom stå öppen
för vederbörande åklagare att genom anhängiggörande tid efter annan
af sådana åtal mot prostituerade kvinnor på denna väg framtvinga
ett regelmässigt sanitärt tvångsförfarande gent emot dem. Slutligen
skulle en dylik ordning för åtalsrättens reglerande äfven i ett annat
hänseende icke rätt väl låta sig förena med kommitténs förslag till
sanitär tvångslagstiftning. Enligt detta förslag skulle nämligen, på
sätt nedan angifves, med ledning af från läkare till offentlig myndighet
insända anmälningar, hvilka i sin ordning grundades å uppgifter från
könssjuka patienter, uppspåras de såsom smittokällor misstänkta personer
för att, eventuellt genom tvångsmedel, förmås att underkasta sig''
erforderlig läkarvård. I händelse nu ifrågavarande gärningar ställdes
under allmänt åtal, torde svårligen kunna undgås, att åklagarmyndigheten
bereddes tillfälle att från nämnda offentliga myndighet inhämta
kännedom om de såmedelst uppspårade smittokällorna i och för åtals
anställande. Tydligt är emellertid, att syftet med nämnda anmälningsförfarande
skulle i väsentlig mån förfelas genom att de därvid medverkande,
patienter och läkare, visste med sig, att de genom sina
åtgöranden i saken bidrogo till de anmälda personernas befordrande
till straff. På nu anförda grunder har kommittén ansett sig böra hemställa,
att gärningar af ifrågavarande slag icke må åtalas af allmän
åklagare, där de ej af vederbörande målsägande till sådant åtal angifvas.
Väl kan emot en dylik begränsning af åtalsrätten invändas, att
beifrandet af dylika gärningar, hvilka ju synnerligast i de större städerna
faktiskt förekomma i stor utsträckning, därigenom komme att inskränkas
till rena undantagsfall, och att straffbestämmelserna sålunda
i själfva verket blifva endast en död bokstaf. Tydligt är emellertid,
att värdet af sådana bestämmelser ej får mätas efter det större eller
mindre antal gånger, som desamma komma till användning, utan att
deras hufvudsakliga betydelse ligger i deras förmåga att kunna från
gärningar af ifrågavarande slag afhålla personer, hvilka på detta område
äga mindre känsliga samveten, samt framför allt att, på sätt
förut antydts, kunna i sin mån genom att påverka den allmänna uppfattningen
i samhället så småningom åvägabringa en skärpt ansvarskänsla
på hithörande område.
Huruvida för ifrågavarande gärningar en begränsning bör ske
173
med afseende å tiden för rätt till åtals anställande efter förebilden af
livad därutinnan gäller för vissa andra förbrytelser, synes med visst
fog kunna ifrågasättas. Härför talar särskildt den risk för utpressningsförsök,
med hvilken man i fråga om gärningar af detta slag otvifvelaktigt
har att i någon mån räkna. Nämnda risk, som i lika mån
förefinnes äfven vid vissa andra förbrytelser, såsom exempelvis horsbrott,
synes dock kommittén ej böra tillmätas allt för stor betydelse;
och har kommittén vid öfvervägande af hithörande förhållanden ansett
sig icke äga tillräcklig anledning att i förevarande hänseende föreslå
någon undantagsbestämmelse för nu ifrågavarande gärningar.
Att de föreslagna bestämmelserna i ämnet icke äro att hänföra
till sedlighetsförbrytelser utan närmast till de i 14 kap. strafflagen
omhandlade misshandelsbrotten, synes kommittén vara eu gifven följd
häraf, att gärningarna i fråga undantagits från allmänt åtal och att
bestämmelserna äfven omfatta de fall, då gift person genom könsumgänge
utsätter sin make för smitta. För att kunna i nämnda
kap. införa de föreslagna bestämmelserna med minsta rubbning af
hittillsvarande paragrafbeteckning har kommittén i en paragraf sammanfört
de i nuvarande 19 och 20 §§ inrymda stadganden om förgiftning
samt upptagit de nya straff buden i § 21. Af den nyssnämnda begränsningen
i åtalsrätten torde äfvenledes tydligt framgå, att enligt kommitténs
förslag ifrågavarande gärningar icke blifva att anse såsom en allmänfarlig
förbrytelse. Med hänsyn härtill synes för de fall, då någon inlåtit sig
i könsumgänge med annan, som är med smittosam könssjukdom behäftad,
efter att dessförinnan hafva bibragts full kännedom om den
smittofara, för hvilken han därigenom utsatte sig, icke böra förefinnas
någon rätt att för gärningen påfordra straff.
Att kommittén vid behandlingen af föreliggande spörsmål funnit
sig böra i första hand taga sikte å de fall, då utsättandet för eller
* öfverförandet af smittosam könssjukdom äger rum genom könsumgänge
eller vid därmed likställd otuktshandling, är tydligtvis beroende därpå,
att, såsom förut omnämnts, öfverförandet af dessa sjukdomar i det
ojämförligt största antalet fall sker på nämnda sätt.
Ett behof af straffbestämmelser i ämnet gör sig emellertid gällande
äfven för andra än dessa fall. Tydligt är, att de skäl, som
ofvan anförts för en kriminalisation å förevarande område, äga giltighet
äfven då det gäller andra sätt för sjukdomarnas öfverförande.
Såsom af den förut lämnade redogörelsen för sjukdomarnas spridningssätt
framgår, är det hufvudsakligen syfilis, som öfverföres äfven på
174
andra sätt. Frånsedt då foster infekteras af sådan sjukdom, sker i
dylika fall öfverförandet af sjukdomen vanligen i samband med digifning
eller vård af barn, därvid antingen amman eller vårdarinnan
smittar barnet eller ock ett motsatt förhållande äger rum, men öfverförandet
har ock understundom sin grund i andra omständigheter,
såsom exempelvis gemensamhet i fråga om bostad, måltider eller arbete
eller utöfning af visst yrke (läkare, barnmorskor in. fl.). Då dröppel
sprides på insont sätt, förmedlas denna sjukdom, frånsedt fallen af
ögonblennorén hos nyfödda, vanligen af föremål, som kommit i beröring
med varafsöndringarna från en dröppelsjuk person.
De uttalanden, kommittén ofvan gjort beträffande förutsättningarna
för straffbarhet och åtalsrätten m. in. i fråga om de fall, då sjukdomarna
öfverföras genom könsumgänge eller vid därmed likställd
otuktshandling, äga gifvetvis delvis sin tillämpning äfven å nu förevarande
fall, under det att åter i andra hänseenden så icke är förhållandet.
Hvad angår det sätt, på hvithet kriminalisationen af sistnämnda
fall lämpligast synes kunna ske, torde närmast trenne utvägar i sådant
afseende stå till buds, nämligen antingen en detaljerad uppräkning''
af de särskilda fallen, som afses, med angifvande af förutsättningarna
för straffbarhet i ett hvart af dem eller allenast ett generellt stadgande,
af hvilket framgår, att därmed afses alla sätt för smittoöfverförelse,
som ej ingå under de förut behandlade, eller ock slutligen ett dylikt
generellt stadgande i förening med exemplifiering af de viktigare fallen.
Det förstnämnda alternativet skulle gifvetvis erbjuda vissa fördelar särskilt
på grund af den större verkan ett sålunda affattadt lagbud
skulle kunna tänkas få med hänsyn till den skriftliga erinran om dess
innehål], som enligt kommitténs förslag skulle komma hvarje könssjuk
person, som söker läkarvård, till del. Å andra sidan blifver emellertid
en dylik uppräkning svårligen uttömmande; och då för vår rätts
del ju råder tvifvel om tillämpligheten i förevarande fall af de afl-»
männa ansvarsbestämmelserna för uppsåtlig misshandel och vållande
till kroppsskada, skulle följden sålunda kunna blifva, att gärning af
ifrågavarande slag, som icke inbegrepes under något af de uppräknade
fallen, blefve, ehuru kanske af uppsåtlig beskaffenhet, fullständigt strafffri.
Fn exemplifiering af de viktigare fallen skulle åter, för att tillfredsställande
kunna fylla det därmed afsedda ändamålet, blifva af
alltför vidlyftig beskaffenhet för att lämpligen låta inpassa sig i strafflagen.
Kommittén har fördenskull ansett sig böra hemställa om upp
-
175
tagande af allenast ett generellt stadgande i ämnet af ofvan angifna
innebörd.
Såsom förutsättningar för straffbarhet i föreliggande fall har vid
dylikt förhållande synts kommittén böra uppställas, att smittofara
framkallats antingen uppsåtligen eller ock genom grof vårdslöshet.
Ehuru vid öfverförandet af smittosam könssjukdom på nu ifrågavarande
sätt det verkliga kausalsammanhanget i åtskilliga fall jämförelsevis
lätt låter sig påvisa, har kommittén dock icke funnit anledning
att begränsa straffbarheten till endast de fall, då sjukdom
öfverförts, om ock ett beifrande under andra förhållanden ytterst sällan
torde ifrågakomma. Att, såsom skett i utländsk lagstiftning, gifva
straffbestämmelserna å denna punkt en sådan räckvidd, att de omfatta
exempelvis äfven det fall, att en syfilitisk kvinna tillträder tjänst
såsom amma åt ett syfilitiskt barn, är åter gifvetvis att gå för långt,
då ju i dylikt fall ingen fara för smittans spridning föreligger. Någon
anledning att befara, det könssjuka personer skulle af det föreslagna
stadgandet kunna föranledas att underlåta att söka läkarvård för sin
sjukdom, finnes uppenbarligen icke. Under stadgandet skulle tydligtvis
komma att falla icke blott personer, som själfva äro könssjuka,
utan ock andra personer äfvensom myndigheter, hvilka genom något
sitt förfarande föranledt, att fara för smittas spridning från könssjuka
uppstått. Framkallandet af smittofara under sådana förhållanden, som
enligt stadgandet betingas för straffbarhetens inträdande i subjektivt
hänseende, kan gifvetvis ske på mångahanda sätt, såsom exempelvis
genom att kvinna, hvilken, oaktadt hon vet eller misstänker sig lida af
syfilis, gifver di åt ett icke syfilitiskt barn, eller att någon, utan att
för smittofaran varna, lämnar barn, som han vet eller misstänker lida
af smittosam könssjukdom, till vård åt annan, som därigenom utsättes
för smittofara, eller att någon, som vet eller misstänker sig lida af
dylik sjukdom, underlåter att iakttaga nödiga försiktighetsmått till
undvikande af smittans spridning till hans omgifning.
Hvad åtalsrätten i nu förevarande fall angår, skulle det gifvetvis,
särskildt då gärningen begåtts emot barn, erbjuda mindre betänkligheter
att låta densamma hemfalla under allmänt åtal. Då emellertid
åtskilliga af de skäl, som i fråga om de förut behandlade fallen anförts
emot en sådan anordning, äga tillämplighet äfven å de nu föreliggande,
har kommittén ansett sig böra äfven för dessas del föreslå enahanda
ordning i dylikt hänseende; och detta så mycket hellre som det i
fråga om dem mången gång torde kunna förutsättas mindre obenägenhet
från vederbörande målsägandes sida att få gärningen beifrad.
176
Utomäktenskapliga
könsförbindelser
i allmänhet.
Svensk rätt.
Vidkommande slutligen själfva straffbestämmelserna för ifrågavarande
gärningar torde, i öfverensstämmelse med hvad som gäller
exempelvis beträffande förgiftningsbrotten i 14 kap. strafflagen, särskilda
straffskalor böra stadgas för de fall, då allenast smittofara framkallats,
och de fall, då sjukdom öfverförts. Att däremot föreskrifva
olika straffskalor för de skilda sjukdomarna kan ej anses nödigt. Då
i hvardera gruppen af ifrågavarande brott de mest straffvärda fallen
synas kunna jämställas med hvarandra, har kommittén funnit sig
böra föreslå samma straffmaximum i båda momenten af § 21. Men då de
till den senare gruppen hörande gärningarna i regel torde få anses
påkalla mindre straff än de, som tillhöra den förra, har ett lägre
straffminimum synts kommittén böra stadgas i det senare momentet.
I det föregående har kommittén upprepade gånger haft anledning
erinra om att de smittosamma könssjukdomarna spridas hufvudsakligen
genom utom äktenskapliga könsförbindelser och framför allt lösa och
tillfälliga sådana. Om ock dylika förbindelser icke förnärma de enskildas
rätt, kränka de dock sedliga intressen i samhället, hvilkas värnande är
för detta af den allra största vikt och betydelse. I hvilken utsträckning
åter sådana förbindelser lämpligen låta sig bekämpa medelst straffrättsliga
bestämmelser, är ett synnerligen omtvistadt spörsmål.
Hvad först angår utom äktenskaplig a könsförbindelser i allmänhet, har
redan i den inledande öfversikten framhållits, att, medan dylika förbindelser
i den äldre lagstiftningen städse belädes med straff, de numera
i de flesta länder icke betraktas såsom något straffbart förhållande,
utan kriminaliseras endast då de äro på ett eller annat sätt särskilt
kvalificerade.
Beträffande vår egen rätts ståndpunkt i denna fråga, har könsumgänge
mellan ogift man och ogift kvinna, s. k. lönskaläge, sedan gammalt
hos oss varit föremål för straffbestämmelser. Sålunda stadgade 1734
års lag i 53 kap. missgärningsbalken för sådan gärning visst bötesstraff,
för kvinna hälften mindre än för man, hvarjämte föreskrefs, att vid
bristande tillgång böterna skulle allt efter det antal gånger, som dylik
gärning förut begåtts, förvandlas till enkelt fängelse, fängelse vid vatten
och bröd eller spö och ris. Dessutom fanns i äldre tider för lönskaläge
äfven fastställd offentlig kyrkoplikt. Dessa bestämmelser blefvo emellertid
efter hand genom särskilda förordningar i flera hänseenden, särskildt
beträffande kvinnorna, väsentligt mildrade.
177
Medan lagkommittén i sitt förslag till straffbalk lämnade utomäktenskapliga
könsförbindelser, som ej voro särskildt kvalificerade,
ostraffade, upptog åter lagberedningen i sitt förslag till dylik balk ett
stadgande af samma innehåll, som återfinnes i 18 kap. 9 § af nu gällande
strafflag. Enligt detta lagbud drabbas endast mannen af straff för
lönskaläge och detta allenast under vissa förutsättningar, nämligen att
kvinna blifvit rådd med barn, som framfödts lefvande, samt att mannen
blifvit, efter lagsökning af kvinnan eller hennes målsman, förpliktad att
utgifva bidrag till barnets underhåll.
Till motivering af detta lagbud anfördes af lagberedningen följande:
»Beredningen har, lika med lagkommittén, ansett den otukt
emellan ogifta personer, som i svenskt lagspråk kallas lönskaläge, icke
egentligen kunna, ehuru i moraliskt afseende ganska lastbar, blifva
föremål för bestraffning efter allmän brottmålslag; men på det äfven
i sådan lag något band må finnas på den lättsinnighet och förförelse,
som på detta sätt kränker allmän sedlighet, har beredningen föreslagit
en ny § (9), hvari stadgas böter för den mansperson, som rådt kvinna
med barn, men undandragit sig barnets underhåll och därigenom satt
kvinnan i nödvändighet att med anklagelse mot honom offentliggöra
sin egen vanära.»
Såsom i den inledande öfversikten framhållits, finner man numera
i den utländska lagstiftningen straffbestämmelser för utomäktenskapliga
könsförbindelser i allmänhet endast i Finland, några schweiziska kantoner
och en del nordamerikanska stater.
Af den utveckling, som lagstiftningen å detta område genomgått,
framgår otvetydigt, att en kriminalisation af dylika gärningar icke kan
ifrågasättas. Skälen härför ligga ock i så öppen dag, att ett närmare
ingående å desamma icke synes vara erforderligt. Kommittén vill i detta
hänseende endast framhålla, att, då sådana förbindelser ej äro särskildt
kvalificerade, desamma, såsom i regel ingångna i hemlighet, i allmänhet
väcka ringa eller ingen allmän förargelse; att månget mindre
felsteg, som eljest icke skulle haft några menliga följder, just genom den
offentlighet, som ett hedrande däraf komme att medföra, ofta skulle
kunna, särskildt för kvinnan blifva af ödesdiger betydelse; att då ifrågavarande
förbindelser icke innebära någon kränkning af annans rätt, beifrandet
af desamma närmast komme att bero på polismyndigheten, som
därigenom lätt kunde föranledas att på ett ofta närgånget sätt öfvervaka
de enskilda medborgarnas privata lif; att ett straffhot skulle kunna
verka ofördelaktigt i sanitärt hänseende, enär fruktan för straff lätt
23
Utländsk
lagstiftning.
Kommitténs
yttrande.
178
Prostitution.
kunde afhålla könssjuka från att vända sig till läkare; samt att, då i
allt fall endast en mycket ringa del af dessa förbindelser komme till
polismyndighetens kännedom och kunde ledas i bevis, straffhotet säkerligen
komme att blifva af ytterst ringa verkan till förhindrande af
dylika förbindelser.
Hvad angår den i 18 kap. 9 § af vår strafflag förekommande
bestämmelsen, har med rätta blifvit anmärkt, att den egentligen icke
riktar sig mot själfva den osedliga gärningen, utan mot den oredlighet,
som mannen visar genom att söka undandraga sig sin försörjningsplikt,
hvarför bestämmelsen knappast har sin rätta plats i detta kapitel.
Straffet drabbar ock mycket ojämnt, enär åtal för dylika, synnerligen
talrikt förekommande förseelser endast i några få trakter af landet
anställas. Under femårsperioden 1901—5 dömdes sålunda i hela landet
i medeltal endast fem å sex personer årligen till ansvar enligt detta
lagbud; och under 1908 eller det sista år, för hvilket rättsstatistiska
uppgifter föreligga, uppgick antalet för dylik förseelse sakfällda personer
till allenast två. Man kan följaktligen icke anse straff hotet effektivt
såsom medel att förhindra osedligheten, och det torde snarare föranleda
än förebygga förnekande af faderskap. Då härtill kommer, att böternas
uttagande i vissa fall kan göra det svårare för kvinnan att utbekomma
det henne tillerkända uppfostringsbidraget, torde tiden vara inne att
upphäfva denna kvarlefva från en äldre rättsåskådning. Och då kommittén
af nedan angifna skäl funnit sig böra hemställa om uteslutande
af ett af de i 18 kap. strafflagen förekommande stadganden om straff
för vissa slag af utomäktenskapliga könsförbindelser, har kommittén i
detta förhållande trott sig äga en giltig anledning att ock hemställa
om borttagande af nu ifrågavarande bestämmelse.
Om ock, såsom af det föregående framgår, man numera är ganska
ense därom, att de utomäktenskapliga könsförbindelserna i allmänhet
icke böra beläggas med straff, stå meningarna däremot skarpt emot
hvarandra i frågan om straffbarheten af dylika förbindelser, då de taga
sig formen af ett vanemässigt hängifvande åt otukt i förvärfssyfte
eller med andra ord i prostitution, sådant detta begrepp af kommittén
på förut närmare angifvet sätt fattas.
Kedan förut har i annat sammanhang framhållits, att på grund
af det nära samband, som förefinnes mellan de smittosamma könssjukdomarna
och prostitutionen, frågan om nämnda sjukdomars bekämpande
till väsentlig del sammanfaller med spörsmålet, i hvad mån prostitu
-
179
tioneri låter sig genom lämpliga mått och steg kringskära och in*
skränka. Från denna synpunkt sedt är det gifvetvis för kommittén
af vikt att söka klargöra, huruvida och i hvilken omfattning prostitutionen
bör från samhällets sida vara föremål för inskridande äfven i
straffrättsligt hänseende.
Hvad vår svenska rätt i denna del beträffar, innehöll 1734 års Svensk rätt.
lag i 57 kap. 2 § missgärningsbalken ett stadgande, att kvinna, som i
sådant hus, där otukt och lösaktighet drefves, läte bruka sig till skörlefnad,
skulle häktas och dömas till böter eller allmänt arbete samt
vid återfall straffas med ris efter omständigheterna. Under ofvan anmärkta
bestämmelser i 53 kap. af samma balk hemföll åter annan otukt,
således äfven den yrkesmässiga, vare sig den öfvades af man eller kvinna.
Anledningen till denna uppdelning torde kunna förklaras därmed, att,
å ena sidan, någon egentlig helyrkesprostitution på den tiden sällan här
i landet förekom — de skörlefvande kvinnorna hade vanligen anställning
såsom pigor eller uppasserskor å gästgifvargårdar, värdshus,
krogar, kaféer och dylika ställen — och att straffet för lönskaläge vid
iteration kunde blifva ganska kännbart, samt att, å andra sidan, lagstiftaren
för att förhindra det då i grannländerna florerande bordellväsendets
öfverförande till vårt land trott sig böra med särskildt straff
hota icke blott bordellinnehafvare utan äfven de i bordell inhysta kvinnorna.
Vid sidan af ofvan angifna straffbestämmelser, af hvilka den, som
afsåg i bordell skörlefvande kvinnor, icke undergick annan förändring
före tillkomsten af 1864 års strafflag än den, som betingades däraf, att
kroppsstraff ersattes med fängelse vid vatten och bröd, kommo emellertid
från början af 1850-talet äfven gällande föreskrifter angående behandling
af försvarslösa personer i tillämpning å sådana kvinnor, som utan att
äga laga försvar hängåfvo sig åt skörlefnad.
I lagkommitténs förslag till straffbalk, som uteslöt straff för
lönskaläge, infördes däremot i det lagrum, som motsvarar 11 § 2 mom.
i 18 kap. af nu gällande strafflag, en ansvarsbestämmelse för kvinna,
som läte bruka sig till skörlefnad, således oberoende af om sådant skedde
i bordell eller icke; och denna bestämmelse upptogs äfven i lagberedningens
förslag. Vid granskning af det reviderade förslag till ny strafflag,
som utarbetats för framläggande vid 1862—3 års riksdag och hvilket i
förevarande del öfverensstämde med lagberedningens förslag, framställdes
emellertid af högsta domstolens flesta ledamöter beträffande ifrågavarande
lagrum följande anmärkning:
»De mindre bestämda uttrycken i senare momentet synas kunna leda
180
till osäkerhet i lagtillämpningen genom tvekan, huru långt det osedliga
1 kvinnans lefverne skulle hafva gått för att fylla kontinuitetsbegreppet:
»låta bruka sig till skörlefnad». Ty icke kan härmed förstås, att kvinna
vid något enstaka tillfälle begått sådant sedlighetsbrott eller varit föremål
för eu kopplares intrig. Hvad häruti kan i föreskrifter om korrektionell
behandling från allmänna ordningsmaktens sida och om preventiva
anstalter mot en farlig sjukdoms utbredande lämnas i uttrycken
mindre bestämdt, är ej i eu strafflag tillräckligt. För bestämmande
af prostitutionens ifrågavarande svårare art synes ej annat säkert kännetecken
kunna i strafflag uppställas, än hvad nu gällande lag i 57 kap.
2 § missgärningsbalken innehåller, eller att kvinnan ägnat sig åt skörlefnad
i sådant hus, som anordnats till stadigvarande hemvist för lasten.»
Medan med orden »föreskrifter om korrektionell behandling från
allmänna ordningsmaktens sida» åsyftades den då gällande Ivungl.
stadgan angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer
den 29 maj 1846, afsågs åter med de preventiva anstalter mot en farlig
sjukdoms utbredande, som omnämndes i utlåtandet, de af öfverståthållarämbetet
den 15 april 1859 utfärdade »stadgar och föreskrifter
till förekommande af den veneriska smittans utbredande i hufvudstaden»,
för hvilka stadgars innehåll längre fram lämnas en närmare redogörelse.
Med anledning af den inom högsta domstolen framställda anmärkningen
ändrades förslaget i denna del till hufvudsaklig öfverensstämmelse
med innehållet i 57 kap. 2 § missgärningsbalken samt förelädes
och antogs af ständerna vid 1862—3 års riksdag; och har sålunda 11 §
2 mom. i 18 kap. af nu gällande strafflag erhållit följande allt hittills
oförändrade lydelse:
»Kvinna, som i dylikt hus (där otukt drifves) låter bruka sig till
skörlefnad, straffes med fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år.»
Nya lagberedningen, till hvilken för öfvervägande hänskjutits en
till Kungl. Maj:t ingifven framställning om detta lagrums ersättande
med en generell ansvarsbestämmelse för kvinna, som gjorde skörlefnad
till yrke eller näringsfång, afstyrkte i sitt den 30 december 1887 afgifna
betänkande med förslag till lag angående ändring i vissa delar
af strafflagen in. in., att någon ändring vidtoges uti ifrågavarande
stadgande, under framhållande att vikten af de skäl, hvilka vid tillkomsten
af 1864 års strafflag föranledt bibehållandet af inskränkningen
i fråga om straffbarhet för kvinna, som läte bruka sig till skörlefnad,
icke syntes hafva genom sedermera inträdda förhållanden i någon mån
förringats.
181
Ofvannämnda 1846 års stadga angående försvarslösa och till allmänt
arbete förfallna personer har ersatts med nu gällande lag angående
lösdrifväres behandling den 12 juni 1885. 11 § af denna lag stadgas följande:
»Hvar som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan
medel till sitt uppehälle må, där ej omständigheterna ådagalägga, att
han söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.
.Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,
utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att
våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.»
I motiven till det kommittébetänkande, som låg till grund för
den af Kungl. Maj:t vid 1885 års riksdag framlagda propositionen med
det sedermera antagna förslaget till ifrågavarande lag, yttras rörande
det i 2 mom. af 1 § afsedda slag af lösdrifvare följande:
»Till nu afhandlade klass af lösdrifvare måste räknas jämväl
prostituerade, hvilkas genom skörlefnad förvärfvade tillgångar icke böra
fritaga dem från den behandling, som här afses. Emot dessa kvinnor
lämnar allmänna lagen icke någon repressiv makt, så vida de ej vistas
i hus, där otukt drifves, under hvilken förutsättning allena strafflagen
kan emot dem tillämpas; men då skörlefnad, bedrifven äfven på
annat sätt, kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant
fall finnas en möjlighet att emot otukten ingripa i sedligt liksom i
sanitärt syfte.»
I kommitténs förslag till affattning af sistnämnda moment hade
för de däri afsedda slagen af lösdrifvare lefnadssättet betecknats sålunda,
att dylik person »för ett sådant lefnadssätt, att han är vådlig
för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet».
Det i vissa delar omarbetade förslag till lag i ämnet, som sedan
förelädes högsta domstolen för yttrande, upptog åter i denna del såsom
beteckning å dessa slag af lösdrifvare, att sådan person förer ett »vanartigt
lefnadssätt samt befinnes vara vådlig för allmän säkerhet eller
störa allmän ordning eller sedlighet».
Vid granskning af sistnämnda lagförslag anmärkte högsta domstolen,
att den, som utan att äga medel till sitt uppehälle tillbringade
sitt lif i lättja samt i öfrigt förde ett sådant lefnadssätt, att han borde
anses vådlig för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, syntes böra
behandlas såsom lösdrifvare, äfven om han icke dessutom, på sätt i
förslaget förutsattes, vore förvunnen om någon ytterligare vanart, som
dock icke kunde karaktäriseras såsom bestämdt samhällsvådlig, samt
att med förslagets preventiva syften bättre öfverensstämde, om en dylik
182
persons behandling såsom lösdrifvare finge vidtaga, innan ännu hans
samhällsvådlighet framträdt i brottslig handling, men att ordalagen
kunde förstås så, som om lagen skulle vara å honom tillämplig först
i det ögonblick, då han »befinnes» genom positiv åtgärd störa allmän
ordning eller sedlighet. På grund af hvad sålunda anmärkts hemställde
högsta domstolen om en omredigering af ifrågavarande moment i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den affattning, som detsamma sedermera
vid lagens antagande erhöll.
Mot senare delen af ifrågavarande lagrum (orden: »och tillika--
eller sedlighet») har blifvit anmärkt, att den är alltför obestämd. I
fråga om osedligt lefvande kvinnor, som icke på annan grund hemfalla
under lagen, har emellertid detta lagrum städse och — såsom af förestående
redogörelse för tillkomsten af lagrummets affattning i denna del
synes framgå — med all rätt ansetts tillämpligt å yrkesmässigt skörlefvande
kvinnor, oafsedt huruvida dessas osedliga lif tagit sig sådana
yttringar som provokation till otukt å allmän plats eller annat förargelseväckande
uppträdande, störande af närboendes anständighetskänsla
eller dylikt.
Påföljderna för lösdrifveri afhandlas i 2—4 §§ af lagen. Enligt
dessa lagrum må den, som därmed beträdes, anhållas af krono- eller
polisbetjänt eller tillsyningsman för att ofördröjligen inställas till förhör
inför ortens kronofogde eller länsman eller vederbörande stadsfiskal.
Befinnes vid förhöret lösdrifveri vara för handen, må den, som håller
förhöret, tilldela den anhållne varning. Beslutet därom underställes
Konungens befallningshafvande, som, efter det den varnade haft tillfälle
att blifva i ärendet vidare hord, afgör saken och, om varningen
befinnes grundad, kungör den för rikets polismyndigheter. Den, som
efter erhållen varning inom två år efter dess kungörande ånyo beträdes
med lösdrifveri, må efter föregående förhör häktas och sändas till
Konungens befallningshafvande, som efter förnyadt förhör pröfvar, om
lösdrifveri är för handen. Befinnes detta vara förhållandet, må Konungens
befallningshafvande döma honom till tvångsarbete från och med 1
månad till och med 1 år eller, om han förut undergått tvångsarbete
eller straffarbete eller eljest försvårande omständigheter förekomma, i
högst 3 år. Pröfvar Konungens befallningshafvande sådana mildrande
omständigheter vara för handen, att den häktade, fastän han befunnits
skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör dömas till tvångsarbete, äger
Konungens befallningshafvande meddela honom förnyad varning och
ställa honom på fri fot. Har den, som undergått tvångsarbete, icke
inom två år efter frigifvandet blifvit beträdd med lösdrifveri, skall vid
183
senare inträffadt återfall varning föregå; men återfaller lian tidigare
än nyss är sagdt, kan lian dömas till tvångsarbete utan ny varning.
Såsom synes af de i lagen använda uttryckssätt, föreskrifves icke
ovillkorligt, att den, som gjort sig skyldig till lösdrifveri, skall underkastas
de därför i lagen utsatta påföljder. Faktiskt sker ej heller detta;
hänsyn tages till en lösctrifvares ungdom, den ringa fara som i vissa
fall af lösdrifveri synes föreligga för den allmänna ordningens och säkerhetens
störande med flera dylika omständigheter. Och hvad särskildt
angår lösdrifvarlagens tillämpning mot yrkesmässigt skörlefvande kvinnor
gäller det i de städer, där reglementering af prostitutionen förekommer,
såsom regel, att påföljder för lösdrifveri icke tillämpas gent emot
dylika kvinnor i andra fall, än då dessa åsidosätta de föreskrifter,
som genom reglementena eller eljest blifvit dem ur hälsovårdssynpunkt
eller för upprätthållande af den allmänna ordningen och säkerheten af
myndigheterna meddelade.
Af öfriga bestämmelser i lagen må här erinras om följande: Barn
under 15 år må ej behandlas såsom lösdrifvare. Konungens befallningshafvandes
beslut angående varning må ej öfverklagas utan i sammanhang
med besvär öfver utslag, hvarigenom tvångsarbete ådömts. Dylika
besvär pröfvas af högsta domstolen. Den, som i följd af sjukdom, vanförhet
eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete eller,
om han börjat sådant undergå, därmed fortfara. Den, som efter den
ådömda tvångsarbetstidens slut frigifves, skall förpassas till den kommun,
där han har sin hemort, eller viss annan ort, dit han af Konungens befallningshafvande
fått tillstånd att begifva sig för emottagande af erbjuden
anställning eller sökande af arbete in. m. Den frigifne skall ofördröjligen
begifva sig till förpassningsorten och, om förpassningen skett till
stad, där polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom 24 timmar
efter ankomsten. Utan särskildt tillstånd af vederbörande polismästare,
stadsfiskal eller länsman äger icke den, som dömts till tvångsarbete i
6 månader eller därutöfver, att under de två närmaste åren efter
frigifvandet uppehålla sig utom hemortskommunen eller annan förpassningsort;
och skall sådan person i stad, där polismästare finnes, å de
tider och i den ordning, som af polismästaren förelägges honom, göra
anmälan om bostad och försörjningsmedel. Från de skyldigheter, som,
enligt hvad nu nämnts, åligga den frigifne, äger emellertid Konungens
befallningshafvande, då skäl därtill förekommer, att helt eller delvis
meddela befrielse. Visar den frigifne tredska att efterkomma hvad
honom i nu angifna hänseenden åligger, varder han underkastad be
-
184
handling, som om han efter föregående varning ånyo beträdts med
lösdrifveri. Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade
villkor, så att hans kvarhållande vid arbetsanstalten icke vidare är af
nöden, skall han utan förpassning frigifvas.
Slutligen må äfven anmärkas, att i stad, där poliskammare finnes,
denna utöfvar den myndighet, som enligt denna lag eljest tillkommer
Konungens befallningshafvande, samt att såväl i stad som ock för köping
eller annat område å landet, för hvilket ordningsstadgan för rikets
städer är i tillämpliga delar gällande, särskild polisman kan förordnas
att fullgöra hvad enligt lagen eljest åligger vederbörande stadsfiskal
eller länsman.
I detta sammanhang må ock nämnas, att genom Kungl. cirkulär
den 28 maj 1886 förordnats, att, därest utländsk man eller kvinna
här i riket beträdes med lösdrifveri, må — frånsedt ryska och finska
undersåtar, beträffande hvilka särskilda bestämmelser gälla — i händelse
det land, till hvilket den ifrågavarande personen står i undersåtligt
förhållande, är så beläget, att han eller hon kan dit befordras utan
att under vägen behöfva uppehålla sig å annat lands område, Konungens
befallningshafvande draga försorg därom, att personen på lämpligt sätt
varder till sitt hemland återsänd, men att i annan händelse äfvensom
i fall det icke med full tillförlitlighet kan utredas, hvilket land personen
tillhör, frågan om hans eller hennes behandling skall till Kungl.
Maj:ts pröfning öfverlämnas och personen i afbidan därå i häkte förvaras.
Af det nu anförda framgår, att samhället enligt vår gällande rätt
icke inskrider mot annan prostitution än den kvalificerade form däraf, som
öfvas af personer, hvilka under ovillighet till hederligt arbete hafva
skörlefnad till sin enda eller hufvudsakliga förvärfskälla, eller med andra
ord helyrkesprostitution, sådant detta begrepp tidigare af kommittén angifvits.
Att lösdrifvarlagens bestämmelser icke omfatta annan slags
prostitution, är uppenbart; och detsamma gäller tydligen ock för det
fall, som afses i 11 § 2 mom. af 18 kap. strafflagen, då de i bordell
inhysta kvinnorna ju icke därjämte hafva något hederligt förvärf.
Den öfriga prostitutionen, som före 1865 drabbades af straff för lönskaläge,
lämnas numera utan beifran. Visserligen angifva sig ofvan
åberopade reglementen afse »hvar och en kvinna, som bevisligen idkar
skörlefnad såsom yrke», och några af dem föreskrifva sanitär övervakning
jämväl å »annan kvinna, som, fastän hon icke kan sägas idka
yrkesmässig otukt, dock genom lösaktighet är vådlig för allmänna
sundheten», men då dessa reglementen, såsom längre fram utvecklas,
185
stödja sig på lösdrifvarlagen, kan icke på grund af lösaktigheten någon
vare sig straffrättslig eller korrektionell behandling förekomma för
andra kvinnor än dem, som hemfallit till helyrkesprostitution.
Hvad angår stadgandet i 11 § 2 mom. af 18 kap. strafflagen,
lärer detta numera ytterst sällan, om ens någonsin, komma till användning.
Om än förutsättningarna för straffbarhet enligt detta lagrum
understundom kunna anses vara förhanden, torde nämligen för
sådana fall i stället påkallas tillämpning af lösdrifvarlagen. I själfva
verket blifver det sålunda i fråga om samhällets inskridande i nu förevarande
hänseende gent emot prostitutionen såsom sådan endast sistnämnda
lags bestämmelser, som därutinnan komma till användning.
Såsom i den inledande öfversikten framhållits, företer den utländska
lagstiftningen i nu förevarande ämne väsentliga olikheter till såväl form
som innehåll.
Medan sålunda i förra hänseendet i allmän lag angifves somligstädes,
hvilka bestämda former af prostitution äro straffbara, men i
andra länder allenast, att den prostitution är straffbar, som bedrifves
i strid med gifna polisförordningar, saknas åter annorstädes i allmän
lag bestämmelser i detta ämne, hvilket dock icke utesluter, att stadganden
därom upptagits i polisreglementen.
I senare hänseendet åter företrädas i den utländska lagstiftningen
trenne särskilda ståndpunkter, i det att antingen straffas all slags
prostitution öfver hufvud taget eller endast vissa kvalificerade former
däraf eller ock lämnas prostitutionen såsom sådan straffri med eller
utan särskilda ansvarsbestämmelser för vissa yttringar af densamma.
Straff för prostitution såsom sådan förekommer numera endast
i Finland samt flertalet schweiziska kantoner.
I de flesta länder inskränker man sig till att belägga vissa särskilt
kvalificerade former af prostitution med straff. I § 361 mom. 6 af den
tyska strafflagen stadgas frihetsstraff (»Haft» från en dag till 6 veckor) för
kvinna, som för yrkesmässig otukt är ställd under polisuppsikt, om hon
öfverträder de i sådant hänseende till skyddande af sundhet, allmän
ordning och allmän anständighet gifna polisföreskrifter, äfvensom för
kvinna, som utan att vara ställd under sådan uppsikt yrkesmässigt
öfvar otukt. Denna straffbestämmelse gäller således dels inskrift]a kvinnor,
som öfverträda polisreglementet, dels sådana offentligt prostituerade,
som man ännu icke hunnit eller af en eller annan anledning icke velat
inskrifva, och dels hemligt prostituerade. Jämlikt föreskrift i § 362
kan tillika vid sakfällande! af i ofvannämnda mom. afsedd kvinna
24
Utländsk lagstiftning
i
ämnet.
186
förklaras, att hon efter straffets aftjanande skall öfverlämnas till statspolisen,
som äger att för tid intill 2 år antingen anbringa henne i en
arbets- eller en förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller å asyl eller
ock använda henne till allmännyttigt arbete. I Österrike är enligt § 5
af lösdrifvarlagen den 24 maj 1885 bestraffningen af kvinnor, som
drifva otuktigt förvärf med sin kropp, öfverlåten åt polismyndigheten;
men tillika stadgas i nämnda lagrum straff för dylika kvinnor, om de
oaktadt polismässig bestraffning fortsätta sitt otuktiga förvärf, eller de,
såvidt polismässiga anordningar finnas, öfverträda dessa, eller de, med
vetskap om att de äro behäftade med venerisk sjukdom, fortsätta med
sitt lefnadssätt, eller de genom sitt offentliga uppträdande åstadkomma
synnerlig förargelse eller de förföra unga personer. Den danska strafflagen
innehåller numera icke några stadganden angående prostitutionen.
Bestämmelserna härom innefattas nämligen i lagen om motarbetande
af offentlig osedlighet och venerisk smitta af den BO mars 1906. Enligt
denna skola personer, hvilka drifva yrkesmässig otukt — hvarmed
enligt domstolarnas praxis åsyftas blott helyrkesprostitutionen — af
polismyndigheten varnas och, om de icke låta sig rätta, behandlas
enligt lösdrifvarlagen. Därjämte stadgas straff för kvinna, hvilken
drifver sådan otukt, för den händelse hon lios sig hyser eu vuxen
mansperson eller ett omyndigt barn, som är öfver två år, eller mottager
besök i otuktigt syfte af manspersoner, som äro under aderton år.
I vissa andra länder, där reglementering är införd, stadgas i
polisförfattningarna straff för öfverträdelse af reglementena. Men då
prostituerade, som hafva någon borgerlig anställning, vanligen icke
inskrifvas, blifva dessa straffbestämmelser närmast riktade blott mot
helyrkesprostitutionen. De ungerska, spanska och ryska strafflagarna
utgå från den förutsättningen, att prostitutionen är underkastad reglementering,
och nöja sig därför med att stadga straff för öfverträdelser
af de i detta syfte af polismyndigheterna utfärdade föreskrifter. Frankrike
och Belgien hafva icke i allmän lag någon bestämmelse om prostitutionens
straffbarhet. Då emellertid den offentliga prostitutionen är
underkastad särskild reglementering och öfverträdelser af reglementenas
föreskrifter äro belagda med straff, komma de inskrifna kvinnorna i
de kommuner, där reglementering är införd, i samma ställning, som i
de länder, hvilkas lagstiftning uppställer straff för yrkesmässig otukt,
som bedrifves i strid mot gällande reglementen.
I en del andra länder lämnar lagstiftningen prostitutionen såsom
sådan straffri. Men äfven här söker man flerestädes komma prostitutionen
till lits genom att — likasom i flertalet af de ofvannämnda
187
länderna — straffbelägga vissa handlingar, hvarigenom den framträder
på ett för den allmänna säkerheten, ordningen eller sedligheten särskildt
störande sätt. De bestämmelser, som i lag gifvas angående en del
förseelser, såsom provokation till otukt och annat förargelseväckande
beteende å allmän plats samt utsättande för eller öfverförande af smittosam
könssjukdom äfvensom om lösdrifveri, blifva vanligen i påfallande grad
tillämpliga just å den offentliga eller helyrkesprostitutionen. Särskildt
gäller detta, om bestämmelserna till följd af de använda ordalagen
vinna tillämpning i fråga om handlingar, som i sig själfva icke äro
osedliga, men tydligen hafva ett osedligt syfte, t. ex. utestrykande å
gata i uppenbart osedlig afsikt (»Auf-den-Strich-gehen», racolage). An
mera tydligt riktade mot prostitutionen äro straffbestämmelser beträffande
handlingar, som icke äro straffbara i annat fall, än då de begås af
prostituerade, såsom att prostituerad uppträder såsom sådan å allmän
plats och där gör sig skyldig till särskildt förargelseväckande beteende
(England och en del anglikanska länder), eller som straffas strängare
än eljest, om de begås af en prostituerad.
Bland de länder, som lämna prostitutionen såsom sådan straffri,
är Norge, hvars strafflag emellertid i § 378 uppställer straff för den, som
antingen genom ord, tecken eller oanständigt uppträdande på offentligt
ställe eller på något sätt, som är ägnadt att väcka offentlig förargelse,
otvetydigt uppfordrar eller inbjuder till otukt eller som genom offentligt
tillkännagifvande söker inleda otuktig förbindelse. Den norska
lösdrifvarlagen af den 31 maj 1900 kan icke sägas vara riktad mot
prostitutionen, om ock röster höjts för en sådan tolkning af densamma,
att den måtte vinna tillämpning därå. Enligt engelsk rätt är icke heller
prostitution såsom sådan belagd med straff. Endast för den händelse
prostituerade uppträda på ett den allmänna ordningen störande sätt,
äro myndigheterna befogade att mot dem inskrida. Man tillämpar
härvid lösdrifvarlagen af år 1824, som stadgar, att en allmän sköka,
som stryker omkring på allmän gata, väg eller plats och uppför sig
på ett stojande eller oanständigt sätt, kan ådömas fängelse intill en
månad eller böter intill 5 pund. Provokation till otukt faller in under
detta stadgande. I den för London gällande »Metropolitan police act»
förekommer en liknande bestämmelse. Där stadgas nämligen böter
intill 40 sb. för prostituerad eller nattvandrerska, som stryker omkring
eller uppehåller sig på offentlig plats i afsikt att hängifva sig åt eller
locka någon till otukt samt därvid uppträder på ett för närboende
eller förbigående anstötligt sätt. Uppgifterna om dessa lagbuds tilllämpning
äro hvarandra motsägande. Under det somliga påstå, att
188
polisen strängt öfvervakar den allmänna anständigheten på gatorna,
uppgifva andra, att polisen utan att inskrida lugnt åser den mest oblyga
provokation till otukt. Hvarken i England eller Norge förekommer
numera någon reglementering af prostitutionen. Den holländska strafflagen
känner icke straff för prostitution; allt är öfverlåtet åt de lokala
myndigheternas bestämmande. Reglementeringen, som förut varit införd
i eu del städer, är numera allestädes upphäfd. Tvenne under åren 1900
och 1904 upprättade lagförslag upptaga en bestämmelse, enligt hvilken
det hittills blott å vissa orter straffbara utestrykandet å allmän plats
i uppenbart osedlig afsikt och offentligt uppsökande af prostitutionen
beläggas med straff. Den italienska strafflagen befattar sig icke heller
med prostitutionen. De bestämmelser, som hafva afseende å densamma,
återfinnas i ett, med stöd af stadgandet i art. 139 af lagen om den
allmänna säkerheten den 30 juni 1889, på ministeriel! väg utfärdadt
prostitutionsreglemente. Enligt detta reglemente åligger det polismyndigheten
att vaka öfver att icke moralen och anständigheten på
något sätt kränkes på offentliga platser samt att till förekommande
af oordningar och lagöfverträdelser hålla sträng uppsikt öfver bordeller
och prostituerades bostäder. Reglementet uppställer därjämte åtskilliga
straffbestämmelser för provokation till otukt. Sålunda straffas en hvar,
som på offentligt ställe direkt eller indirekt inbjuder eller uppmanar
till otukt eller som i sådant syfte följer efter någon på gatan. Den
hygieniska kontrollen å de prostituerade är numera afskaffad utom i
fråga om bordellerna, men öfverträdelse af kontrollföreskrifterna medför
icke straff för de i bordell inhysta kvinnorna. Till ifrågavarande grupp
äro slutligen jämväl att hänföra några schweiziska kantoner, hvarest
prostituerade kvinnor straffas, endast om de på offentlig plats utbjuda
sig eller locka till otukt.
Af de förslag till nya strafflagar, som under de sista åren framlagts
i Schweiz, Österrike och Tyskland, liar det schweiziska förslaget
inskränkt sig till att, bland förseelser, i § 261 upptaga en ansvarsbestämmelse
(»Haft» från 3 dagar till 3 månader eller böter från en
till 500 francs) för kvinna, som genom yrkesmässig otukt stör grannarna
i huset eller de närboende, äfvensom för hvar och en, som offentligen
ofredar annan med otuktiga uppfordringar eller erbjudanden, hvarförutom
i § 32 stadgas, att, i händelse den, som för en förbrytelse
ådömts fängelse (»Gefängnis»), är liderlig eller arbetsovillig och hans
förbrytelse äger samband med nämnda förhållande, domstolen kan, om
han är arbetsför och antages kunna vänjas till arbete, med uppskjutande
af straffets verkställande förordna om hans intagande å
189
arbetsuppfostringsanstalt, hvarifrån han efter minst ett års vistelse kan
frigifvas tills vidare på ett år för att, så framt han under nämnda tid
uppfört sig väl, därefter blifva, med fritagelse från det ådömda straffet,
slutligt frigifven. I det österrikiska förslaget stadgas i § 277, att bedrifvandet
af yrkesmässig otukt regleras genom polisföreskrifter, och
att öfverträdelser af dylika föreskrifter straffas af förvaltningsmyndigheterna.
Det tyska förslaget åter innefattar ändring i nu gällande bestämmelser
dels så till vida, att från straffbarhet uteslutits kvinna,
som utan att vara ställd under polisuppsikt yrkesmässigt öfvar otukt,
och dels därutinnan att, i stället för nuvarande straffbestämmelser för
inskrifven kvinna, som öfverträder reglementenas föreskrifter, stadgats
straff (»Haft» eller »Gefängnis» intill 3 månader) för person, som drifver
yrkesmässig otukt, i händelse han öfverträder de i sådant hänseende
till skyddande af sundhet, allmän ordning eller allmän anständighet
gifna föreskrifter (§ 305 mom. 4), med rätt dock för domstolen att,
då synnerligen mildrande omständigheter föreligga, helt och hållet
befria vederbörande från straff (§§ 83 och 310); hvarförutom föreskrifvits,
att i fråga om den, som för dylik öfverträdelse gjort sig förvunnen till
minst 4 veckors frihetsstraff, domstolen äger att, jämsides med straffet
eller, om detta ej öfverstiger 3 månader, i stället för detsamma, förordna
om personens intagande för en tid af 6 månader till 3 år i en arbetseller
en förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller å asyl, från hvilken
han under förutsättning af godt uppförande kan frigifvas före den bestämda
tidens utgång (§§ 42 och 310).
Slutligen må ock nämnas, att den franska extraparlamentariska
kommittén i sitt betänkande uttalat sig för bibehållande af straffrihet
å prostitutionen såsom sådan och för afskaffande af reglementeringen,
hvarför straff för öfverträdelse af reglementenas föreskrifter ej vidare
skulle ifrågakomma, men att kommittén samtidigt föreslagit nya ansvarsbestämmelser
för vissa yttringar af prostitution, såsom lockande till
otukt å allmän plats m. in.
Då kommittén härefter öfvergår att för egen del yttra sig i Kommitténs
frågan om prostitutionens straffbarhet, vill kommittén på grund af det yttrande,
nära samband, som, enligt hvad redogörelsen för den in- och utländska
lagstiftningen i ämnet utvisar, förefinnes mellan denna fråga och spörsmålet
om reglementering af prostitutionen, förutskicka den erinran, att,
såsom redan omnämnts, kommittén på längre fram anförda grunder
funnit sig icke kunna tillstyrka, att nämnda form af t vångslagstift -ning för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande vidare kommer
till användning i vårt land.
190
De skäl, kommittén ofvan anfört emot en kriminalisation af
utomäktenskapliga könsförbindelser i allmänhet, synas kommittén ock
tala emot införandet af en generell straffbestämmelse för all slags
prostitution.
Ett straffrättsligt inskridande mot de kvinnor, som med bibehållande
af arbetsanställning eller anna.t hederligt förvärf vanemässigt
bereda sig inkomster genom lösa och tillfälliga könsförbindelser, anser
kommittén icke vara att tillråda. Ehuru äfven ifrågavarande slag
af prostitution onekligen är att anse såsom ett stort samhällsondt,
synas dock till motverkande af dess utbredning icke böra tillgripas
medel af denna art.
Den sedliga anstöt, som föranledes af dylika kvinnors lefnadssätt,
är i regel af jämförelsevis mindre betydenhet. Tydligt är nämligen,
att dessa kvinnor, som jämväl hafva hederligt förvärf och således
något att förlora, måste med hänsyn härtill vid anknytandet af sina
förbindelser pålägga sig en viss försiktighet. Deras osedliga lif försiggår
fördenskull vanligen mera obemärkt, och dess demoraliserande inverkan
blifver till följd däraf ock af mindre omfattning.
Samhället har emellertid en ytterligare anledning att icke på
kriminell väg söka undertrycka detta slag af prostitution i de olägenheter,
som däraf måste blifva en följd. Det är ju nämligen en känd
sak, att af det icke obetydliga antal kvinnor, som under längre eller
kortare tider med bibehållande af hederligt förvärf bereda sig inkomster
genom lösa och tillfälliga könsförbindelser, endast en ringa del öfvergå
till helyrkesprostitution. Ett straffrättsligt inskridande mot dessa kvinnor
med däraf följande rätt för polismyndigheten att öfvervaka deras lefnadssätt
skulle emellertid själffallet föranleda, att de lätt komme att förlora
den anställning, de innehade, och sålunda med eller mot sin vilja
drefves öfver till just dylik prostitution.
Att en straffbestämmelse, riktad mot äfven nu ifrågavarande slag
af prostitution, skulle ur sanitär synpunkt sedt verka ofördelaktigt,
kan ej gärna betviflas. Såsom ofvan framhållits, måste ett hufvudmål
för den allmänna profylaxen mot de smittosamma könssjukdomarna
vara att söka förmå så många som möjligt af dem, hvilka veta eller
misstänka sig vara behäftade med sådan sjukdom, att frivilligt hänvända
sig till läkare och, om sådant finnes nödigt, låta r.ig intaga å
sjukhus. De svårigheter, som vid detta önskemåls realiserande erbjuda
sig, skulle gifvetvis än ytterligare ökas, i händelse nu ifrågavarande
slag af prostitution komme att beläggas med straff. Ty äfven om sjukdomarnas
behandling omgärdades med den största diskretion, skulle
191
dock fruktan för att saken kunde komma till polisens kännedom och
åtal däraf föranledas tvifvelsutan afskräcka mången från att hänvända
sig till läkare och söka nödig sjukhusvård, samt sjukdomarna såmedelst
komma att i ej ringa utsträckning hemlighållas. En förutsättning för
att man på frivillighetens väg skall kunna ernå ett gynnsamt resultat
i kampen mot de smittosamma könssjukdomarna synes fördenskull vara,,
att ifrågavarande slag af prostitution icke göres till föremål för straff.
Härför talar ock i sin mån den osäkerhet och ojämnhet i tilllämpningen,
hvartill en straffbestämmelse af dylik räckvidd otvifvelaktigt
skulle leda på grund åt den förut påpekade svårigheten att afgöra,
när en person, som liängifver sig åt utom äktenskapliga könsförbindelser,
därvid nått den gräns, där verklig prostitution vidtager.
Tydligt är emellertid, att, äfven i saknad af dylik straffbestämmelse,
ifrågavarande kvinnor kunna komma att drabbas af straff till
följd af sitt osedliga lefnadssätt. Så är exempelvis fallet, om de därigenom
utsätta annan för fara att blifva smittad eller därvid göra sig*
skyldiga till straffbar provokation till otukt, men i fråga om straff för
dylika yttringar af deras lefnadssätt äro de likställda med andra samhällsmedborgare,
män som kvinnor.
< barock kommittén på ofvan anförda grunder funnit ett kriminellt
inskridande icke böra ske gent emot de kvinnor, som med bibehållande
af hederligt förvärf vanemässigt bereda sig inkomster genom lösa
och tillfälliga könsförbindelser, är åter förhållandet ett annat, då det
gäller den form af prostitution, som öfvas af personer, hvilka under
ovillighet till hederligt aiffete hafva skörlefnad till sin enda eller hufvudsakliga
förvärfskälla.
De skäl, som ofvan anförts för att samhället borde underlåta att
på straffrättslig väg söka bekämpa förstnämnda slag af prostitution,
äga uppenbarligen icke giltighet i fråga om lielyrkesprostitutionen.
Tydligt är, att de kvinnor, som hemfallit åt prostitution af
det senare slaget, skola i vida högre grad än de förra genom sitt
sedeslösa lefnadssätt såväl såra den allmänna anständighetskänslan som
ock till följd af sin demoraliserande inverkan å en del af befolkningen
bidraga till förgiftning af den allmänna moraliska uppfattningen i
samhället. Då nu ifrågavarande kvinnor, i motsats till de förut skildrade,
hafva ett intresse af att i sitt yttre framträdande för allmänheten
väcka så mycken uppmärksamhet som möjligt för att såmedelst kunna
locka till sig kunder, är det helt naturligt, att deras offentliga uppträdande
lätteligen skall taga sig för den allmänna anständigheten
192
sårande former. Och att så än mera blifver fallet, i händelse reglementering
af prostitutionen ej bibehålies, är all anledning att förmoda,
då ju nämligen de med denna förknippade ordningsföreskrifter i allt
fall möjliggjort att lägga en viss hämsko å de inslcrifna kvinnornas
offentliga uppträdande. Erfarenheten från de länder, där samhället ej
inskrider mot helyrkesprostitutionen såsom sådan, bekräftar ock, att
till dylik prostitution hemfallna kvinnor därstädes uppträda å gator
och allmänna platser på ett synnerligen hänsynslöst sätt. Skulle vidare
genom den af kommittén nedan föreslagna ändring i ansvarsbestämmelserna
för koppleri den trahk, som nu äger rum å s. k. partihotell,
för framtiden afskäras, blefve sannolikt däraf en följd, att ifrågavarande
kvinnor komme att i större utsträckning än nu är fallet söka till sina
bostäder medföra eller där mottaga kunder, hvaraf åter gifvetvis skulle
hos den närmaste omgifningen föranledas än större sedlig anstöt äfvensom
— särskildt hvad barn och ungdom angår — utsträckt fara för
demoralisation. Den starka lockelse till osedlighet, som dessa kvinnor
genom sitt offentliga uppträdande utöfva, innebär, synnerligast med
hänsyn till det uppväxande släktet, en så allvarsam våda för samhället,
att detta med kännedom om den fara, som en tilltagande sedeslöshet
bland ungdomen utgör för ett folks framtid, ej kan stå likgiltigt därför.
Härtill kommer, att det lif, som ifrågavarande kvinnor föra, är
ägnadt icke blott att kvarhålla dem i lasten, arbetsskygga som de äro
och efter hand allt mindre arbetsdugliga, utan äfven att inom jämförelsevis
kort tid fysiskt och andligt nedbryta dem själfva, därvid, enligt hvad
erfarenheten visar, särskildt alkoholen spelar eu mycket stor roll. Eu
de! af dessa kvinnor utgöres ju ock, såsom förut framhållits, af degenererade
individer, merendels härstammande från drinkar- och förbrytarfamiljer.
I den mån de till helyrkesprostitution hemfallna kvinnorna
alltmera nedsjunka i lasten, störa de tillika ofta den allmänna ordningen
genom fylleri, oljud och annat förargelseväckande beteende, och
bland dem finner man äfven ganska många, som göra sig skyldiga till
andra brott, framför allt tjufnad från kunderna, hvilket säkerligen förekommer
i vida större antal fall, än som blifver föremål för beifran.
Icke blott dessa omständigheter utan äfven den öfverallt gjorda iakttagelsen,
att ett nära samband ofta är rådande mellan dessa kvinnor
och yrkesbrottslingar, innebära en särskild anledning för samhället att
hålla ett vaksamt öga på dem, som hängifva sig åt ett dylikt lefnadssätt.
Med samma rätt, som samhället finner sig böra ingripa mot lösdrifveriet,
bör det ock utan tvifvel ingripa jämväl mot helyrkesprostitutionen,
hvilken för öfrigt ligger lösdrifveriet nära och ofta därmed sammanfaller.
193
Såsom ett ytterligare skäl för ett straffrättsligt inskridande mot
lielyrkesprostitutionen anför man ofta de sanitära vådor, som äro förknippade
med denna prostitution, då ju den är att anse såsom en
hufvudsaklig bärare af de smittosamma könssjukdomarna. Denna uppfattning
kan dock kommittén för sin del icke biträda. Dylika faror
hota ju från alla, män som kvinnor, hvilka hängifva sig åt lösa och
tillfälliga könsförbindelser, och nu ifrågavarande kvinnor böra i detta
afseende bedömas efter enahanda grunder som andra personer. Såsom
förut framhållits, bör enligt kommitténs förmenande endast i det fall,
att vederbörande målsägande sådant påfordrar, åtal komma till stånd
för utsättande för eller öfverförande af smittosam könssjukdom. Äfven
om inga dylika sjukdomar funnos, skulle enligt kommitténs åsikt
lielyrkesprostitutionen lika fullt böra göras till föremål för ett straffrättsligt
inskridande från samhällets sida. Indirekt kan emellertid,
såsom framdeles skall visas, ett dylikt inskridande medföra verkan
äfven i sanitärt hänseende.
Mot samhällets ingripande i bestraffningsväg mot helyrkesprostitutionen
hafva eu mängd invändningar blifvit framställda. Granskar man
dem närmare, skall man emellertid snart finna, att de till väsentlig del
utgöras af ett åberopande af vissa allmänna grundsatser, hvilka antingen
icke träffa sakens kärna eller i sin konsekventa tillämpning skulle
omöjliggöra ett inskridande i bestraffningsväg äfven i sådana fall, då
detta allmänt anses påkalladt.
Till den förra gruppen hör argumentet, att kvinnan bör kunna
fritt förfoga öfver sin egen kropp. Det bestrides ju nämligen icke
kvinnan rätten att öfverlämna sig åt hvem hon vill och af hvilket
motiv som helst, utan frågan är allenast, huruvida med samhällets
välfärd är förenligt, att kvinnor obehindradt tillåtas att häri söka sin
enda eller hufvudsakliga förvärfskälla.
Man hör äfven ofta framkastas den invändningen: hvarför skall
kvinnan straffas, under det mannen går fri? hvarför skall icke lastens
köpare likställas med dess säljare? Denna invändning, som icke utan
fog framställts i länder, där äfven annan prostitution än den nu i frågavarande
är föremål för bestraffning, kan ju vara försåtlig nog för den,
som icke besinnar, att kvinnan lika litet som mannen enligt vår rätt
straffas för utomäktenskapliga könsförbindelser, ja icke eus för vanemässigt
hängifvande åt otukt i förvärfssyfte, om hon blott icke tillika
öfvergifvit all hederlig sysselsättning. Det är icke de enstaka sexuella
excesserna, som föranleda samhällets ingripande, utan det är det an
25
-
194
stötliga, demoraliserande och förvända i hela lefnadssättet. Föreligger
någon gång äfven från en mans sida helyrkesprostitution, bör samhället,
såsom ju och lösdrifvarlagens ordalydelse medgifver, gifvetvis inskrida
jämväl mot honom. Att män endast i sällsynta undantagsfall hängifva
sig åt ett sådant lefnadssätt, beror åter tydligtvis närmast på naturliga
olikheter mellan könen. Om man af den omständigheten, att i vårt
land endast kvinnor ägna sig åt helyrkesprostitution, ville draga den
slutsatsen, att lagstiftningen i denna del innebure en orättvisa mot det
kvinnliga könet, vore sådant lika oegentligt, som om man af det kända
förhållande, att de s. k. luffarna nästan uteslutande utgöras af män,
ville sluta till, att lösdrifvarlagens bestämmelser angående dessa innebure
en orättvisa mot det manliga könet.
Vidare har man anmärkt, att mången kvinna på grund af nöd,
medfödda dåliga anlag eller försummad uppfostran drifvits att börja
ett utsväfvande lif, under det att i allmänhet föga kunde sägas till försvar
för de män, som föra ett sådant lefnadssätt. Men om ock detta
icke kan förnekas, lärer man dock knappast kunna med fog påstå,
att nämnda orsaker med nödvändighet drifva kvinnan att öfvergifva
allt hederligt arbete. Med nutidens ganska rikliga arbetstillfällen för
kvinnor bör det i allmänhet icke möta hinder för äfven den mindre
sedliga kvinnan att utöfva någon nyttig verksamhet, blott hon därvid
i sitt yttre framträdande iakttager tillbörlig hänsyn. Det medlidande, som
i våra dagar kommer de till helyrkesprostitution hemfallna kvinnorna
till del, torde väl snarast härleda sig af de stränga ordningsföreskrifter
och det polisgodtycke, som dessa i de större städerna på grund af den
där införda reglementeringen äro underkastade. Själfva »yrket» har
väl näppeligen i allmänhetens ögon kommit till större heder.
Lika litet fog äger den invändningen, att ett ingripande mot helyrkesprostitutionen
i själfva verket skulle innebära ett bestraffande af
fattigdomen såsom sådan. Häremot behöfver ju endast erinras, att
samhället i nu förevarande fall, lika litet som då det gäller annan å
lättjefullhet grundad samhällsfarlighet, inskrider mot den, som är i saknad
af såväl arbete som existensmedel, så framt ick^ tillika af omständigheterna
framgår, att han icke ens söker erhålla arbete.
Till argument af den senare gruppen höra åter exempelvis sådana,
som att ett dylikt inskridande skulle hafva karaktären af ett klassstraff,
emedan det så godt som uteslutande drabbade personer af de
lägre och lägsta klasserna i samhället, och att ett verkligt utrotande
af företeelsen i fråga icke kan uppnås på bestraffningens väg. Med
alldeles samma skäl skulle emellertid riktigheten af ett samhällets in
-
195
gripande mot eu mångfald andra gärningar, såsom tjufnad m. m., kunna
ifrågasättas.
De invändningar, som i öfrigt blifvit framställda mot ett straffrättsligt
ingripande gent emot lielyrkesprostitutionen, afse förmenta
olägenheter, som däraf skulle uppkomma.
Man har sålunda påstått, att en förföljelse af denna prostitution
skulle föranleda, att de, som därtill hemfallit, af fruktan för straff
komme att afhålla sig från att söka läkarvård för ådragna smittosamma
könssjukdomar. Statistiken visar visserligen, att af de inskrifna prostituerade
en rätt stor del före inskrifningen frivilligt sökt läkarvård för
smittosam könssjukdom och äfven ingått på sjukhus — något, som ju är
ganska förklarligt, då de vanligen börjat föra ett otuktigt lefnadssätt,
medan de ännu hade kvar eu hederlig sysselsättning och således något
att förlora — men statistiken visar ock, att den vanliga anledningen till
de inskrifnas uteblifvande från de föreskrifna besöken å byrån är den,
att de veta eller misstänka sig vara sjuka. De kunna väl vara rädda
för att blifva smittade och af sådan anledning undersöka sina kunder;
men, om de en gång blifvit smittade, bry de sig föga om sin egen och
sina kunders hälsa. Man har sökt gifva reglementeringen skulden för
detta förhållande; men detta måste vid närmare eftertanke betecknas
såsom ett misstag. Genom att fortsätta besöken å byrån, riskera de ju
endast, att de under någon tids vistelse å sjukhus kostnadsfritt erhålla bot
för sin sjukdom; men hellre än att de underkasta sig detta, utsätta de
sig för den större risken att blifva dömda till tvångsarbete. Detta
framgår ock af erfarenheten från Kristiania, där man efter reglementeringens
afskaffande sällan å sjukhusen träffar någon af »Traekpigerne
fra Karl Johans gade og Tivoli». Sedan kvinnorna kommit
till den punkt af sedligt förfall, som utmärker lielyrkesprostitutionen,
och funnit, att »yrket» kan, oaktadt sjukdomen, med fördel fortsättas,
kan man således icke förvänta, vare sig att de frivilligt söka läkarvård
för sina sjukdomar eller att de underlåta att utsätta andra för smitta.
Öfriga hithörande invändningar torde lika litet förtjäna afseende.
Att straffet, såsom stundom blifvit påstådt, skulle verka hinderligt för
ifrågavarande prostituerades återgång till ett hederligt lif, kan icke
antagas. Tvärtom torde det, om det föreskrifves i lämplig form, vara
ägnaat att tillrättaföra åtminstone en del af dessa olyckliga, som eljest,
lämnade åt sig själfva, skulle gått fullständigt under. Och den fara,
som helyrkesprostitutionens bestraffning anses medföra genom uppkomsten
af s. k. soutenörer, har kommittén, på sätt nedan angifves, sökt motverka
genom att för dylikå individer föreslå ganska kännbara straff.
196
Frånsedt de svårigheter, som kunna erbjuda sig vid bestämmandet
af begreppet helyrkesprostitution, till hvilken fråga kommittén nedan
återkommer, synes endast en invändning af verkligt allvarlig betydelse
kunna göras mot ett straffrättsligt inskridande gent emot denna form
af prostitution. Det är nämligen utan tvifvel en viss anledning att
befara, att ett dylikt straff bud tjänar att främja en mera förtäckt
prostitution inom stora kretsar af de lägre aflönade, arbetande kvinnornas
klass, synnerligast i de stora städerna. Häremot böra emellertid vägas
alla de olägenheter, som blifva följden af lielyrkesprostitutionens obegränsade
tillåtlighet. Äfven de delar af landet, såsom landsbygden och
mindre städer, hvilka hittills — med frånseende af kortvariga gästuppträdanden
af till dylik prostitution hemfallna kvinnor från de större
städerna — gått fria för densamma, skulle då sannolikt i helt annan
utsträckning och mera stadigvarande blifva skådeplatsen för dess utöfning,
, Och i de större städerna skulle, sedan reglementeringen upphäfts,
säkerligen antalet kvinnor, som däri sökte sin utkomst, icke
oväsentligt ökas, och genom dessa kvinnors beröring med invånarna
i de stadsdelar, där de hade sitt hemvist, allt flera bland de lägre
klassernas kvinnor indragas i ett otuktigt lefnadssätt. Det synes kommittén,
som om dessa sistnämnda faror vore att anse såsom vida större.
Just genom tillvaron af ett straffbud mot helyrkesprostitutionen tvingas
utöfvarna af den förtäckta prostitutionen att, såsom förut framhållits,
af fruktan att förlora sin borgerliga anställning låta den af dem bedrifna
skörlefnaden taga sig mindre påfallande former. Och hvad angår
den hygieniska synpunkten, torde, allra helst efter reglementeringens
upphäfvande, faran i detta hänseende ej vara större i ena fallet än i
det andra. Såsom framdeles skall visas, kan det af kommittén förordade
uppspårandet af såsom smittokällor misstänkta personer, då det
gäller skörlefvande kvinnor, i viss grad underlättas just genom att
dessa innehafva en borgerlig anställning.
Af nu angifna skäl håller kommittén före. att samhället icke bör
underlåta att förbjuda ett lefnadssätt af så påtagligt antisocial innebörd,
som utmärker helyrkesprostitutionen, och med straff belägga öfverträdelsen
af detta förbud. Just med hänsyn till den lockelse, som denna form
af prostitution utöfvar på en hel del kvinnor, har ett straff bud i berörda
hänseende en viktig uppgift att fylla genom sin varnande och
afskräckande verkan å dem, som eljest skulle känt sig frestade att
börja ett dylikt lefnadssätt.
Yäl är det sant, att man icke kan hysa förhoppning att därigenom
kunna helt och hållet undertrycka denna form af prostitution
197
men detta bör, såsom förut antydts, gifvetvis icke utgöra något skäl
för samhället att afstå från att ingripa emot densamma. Likasom
denna prostitution hittills kunnat med nu gällande lösdrifvarlag tillfredsställande
bekämpas å landsbygden och i de mindre städerna, torde
man kunna antaga, att, om ett dylikt straffbud blefve effektivt tilllämpadt
äfven i de större städerna, åtminstone en väsentlig minskning
i dessa kvinnors antal skulle ernås. Medvetandet om ett sådant straffbuds
förefintlighet och effektiva tillämpning skulle säkerligen i ett stort
antal fall afhålla skörlefvande kvinnor från att lämna sin innehafda
arbetsanställning eller annat hederligt förvärf för att söka sin utkomst
uteslutande eller hufvudsakligen i skörlefnaden.
Vid ett straffrättsligt inskridande mot helyrkesprostitutionen är
det gifvetvis, liksom i fråga om det egentliga lösdrifveriet, själfva det
lefnadssätt, som kännetecknar denna form af prostitution, hvilket bör
vara föremål för inskridandet. Att på eu sidoväg komma nämnda
prostitution till lits genom ett beifrande af sådana straffbara handlingar,
hvilka ofta förekomma som yttringar af densamma, såsom provokation
till otukt och annat förargelseväckande beteende å allmän plats m. in.,
låter sig icke lämpligen göra. Tydligt är nämligen, att straffet för
dylika gärningar, hvilka ju äfven begås af andra personer, män som
kvinnor, svårligen kan föreskrifvas i sådan form, att man därigenom
kan på ett verksamt sätt bekämpa ifrågavarande slag af prostitution.
Huruvida det åter kan befinnas lämpligt att efter förebilden af exempelvis
ofvan omnämnda schweiziska och'' tyska strafflagsförslag upptaga bestämmelser
i vår strafflag af den innebörd, att vederbörande domstol
berättigas att i samband med sakfällandet för dylika gärningar, då de
kunna anses utgöra yttringar af helyrkesprostitution, under vissa förutsättningar
förordna om personens internering å längre tid för tillvänj ande
till arbetsamhet, är ett spörsmål, hvars upptagande till pröfning lämpligen
synes kunna ske först i sammanhang med den förestående genomgripande
revisionen af strafflagen.
I)å det gäller att affatta bestämmelserna angående bestraffning
af helyrkesprostitutionen, är det naturligtvis af synnerlig vikt, att begreppet
helyrkesprostitution fullt tydligt i lagen bestämmes, så att
skillnaden mellan denna och annan prostitution blifver klar. Mot det
för framläggande vid 1862—3 års riksdag utarbetade förslaget till ny
strafflag, hvilket innehöll straffbestämmelse för kvinna, hvilken läte
bruka sig till skörlefnad, anmärkte, såsom ofvan angifvits, högsta
domstolen, att begreppsbestämmelsen icke vore nog tydlig och att
hvad som i föreskrifter om korrektionell behandling från allmänna
198
ordningsmaktens sida kunde lämnas i uttrycken mindre bestämdt icke
vore i en strafflag tillräckligt. Visserligen torde den då gällande
stadgan om försvarslösa hafva, liksom fallet är med nu gällande lösdrifvarlag,
afsett endast lielyrkesprostitutionen; men det kan icke förnekas,
att ordalagen i båda dessa författningar äro väl obestämda. Rättsuppfattningen
har emellertid allt mera utvecklat sig därhän, att man
nu fordrar klara begreppsbestämningar och rättsgarantier jämväl då
fråga är om korrektionell behandling. Enligt kommitténs förmenande
skulle dock en tillfredsställande begreppsbestämning vara vunnen genom
den af kommittén i den inledande öfversikten lämnade definitionen,
enligt hvilken de personer äro att under helyrkesprostitution hänföra,
som under ovillighet till hederligt arbete hafva skörlefnad till sin
enda eller hufvudsakliga förvärfskälla.
Det lefnadssätt, som lagen afser att förbjuda, torde härigenom vara
tydligt angifvet icke blott för de dömande myndigheterna utan ock för
de ifrågavarande prostituerade själfva. Af dessa senare hafva ju en del
aldrig haft, kanske icke ens sökt någon hederlig sysselsättning. Flertalet
hafva dock haft sådan, och dessa skulle, om de därom tillfrågades, i
regel kunna ganska noga uppgifva den tidpunkt, då de under resan
utföre öfverskridit den sålunda uppdragna gränsen. En sådan skulle
då vanligen förtälja, huru hon efter det första felsteget småningom
börjat föra ett utsväfvande lif; huru hon under fester med nattvak samt
alkoholmissbruk alltmera börjat finna den borgerliga sysselsättningen
besvärande, såsom dels kräfvande arbete å tid, då hon efter utsväfningarna
helst önskade hvila sig, och dels åläggande henne eu viss
försiktighet i fråga om det yttre uppträdandet, samt huru hon slutligen
kastat allt hederligt arbete öfver bord för att »blifva flicka»
och sålunda odeladt kunna ägna sig åt utöfningen af »yrket».
För de dömande myndigheterna torde afgörandet i de flesta fall
icke erbjuda några svårigheter. Att sådana dock någon gång kunna
förekomma, måste visserligen medgifvas. A ena sidan kan ju en mera
tillfällig ledighet från anställning icke medföra ansvar, och, å den andra,
bör en skenanställning, som tydligen blott är en skylt och hvarken
medför något egentligt arbete eller lägger något band på den anställdas
offentliga uppträdande, icke skydda mot lagens användande. Men att
rätt bedöma dylika fall, med hänsyn till hvilka bestämningen »hufvudsaklig»
medtagits i definitionen å begreppet helyrkesprostitution, är nog
icke för nämnda myndigheter vanskligare än åtskilliga andra uppgifter,
som de hafva att lösa.
I detta sammanhang anser sig kommittén ock böra beröra ett
199
spörsmål, som äger visst samband med frågan om skenanställning.
I)et finnes nämligen vissa yrkesgrenar, inom hvilka understundom,
synnerligast i de största städerna, utvecklar sig en förtäckt prostitution
af nära nog bordell-liknande beskaffenhet. Så är särskildt fallet
beträffande viss hotell- och kafé- äfvensom åtskilliga slag af butiksrörelse,
där kvinnlig betjäning användes till gästers uppassning eller
kunders betjänande. I regel saknas i dylika fall möjlighet att inskrida
vare sig mot de i rörelsen anställda kvinnorna i enlighet med lösdrifvarlagens
former eller gent emot rörelsens innehafvare för koppleriförfarande.
Kommittén har haft under öfvervägande lämpligheten af
att till förebyggande af sådan prostitution åt Konungens befallningshafvande
inrymdes befogenhet att i förekommande fall meddela rörelsens
innehafvare förbud att använda dylik betjäning eller ock förordna
om de inskränkningar i fråga om rätten därtill, som kunde finnas
erforderliga. Stadganden i liknande syfte återfinnas i vissa andra länders
lagstiftning, såsom t. ex. i den danska lagen om motarbetande af
offentlig osedlighet och venerisk smitta den 30 mars 1906, § 15. Med
hänsyn till de betänkligheter, som resa sig mot att i en administrativ
myndighets hand lägga en befogenhet af så vidtgående omfattning,
har kommittén emellertid icke funnit sig böra föreslå några bestämmelser
i nu förevarande hänseende, och detta så mycket mindre som
enligt dess förmenande ifrågavarande form af prostitution, i den mån
den ej är af beskaffenhet att vara hänförlig till helyrkesprostitution,
torde i regel kunna vederbörligen stäfjas medelst de af kommittén
föreslagna ansvarsbestämmelser för koppleriförfarande.
I det föregående har erinrats om, att lösdrifvarlagens bestämmelser
i fråga om osedligt lefvande kvinnor, hvilka icke på annan
grund hemfalla under nämnda lag, äro tillämpliga å de kvinnor, som
hängifva sig åt helyrkesprostitution, oafsedt huruvida dessas osedliga
lif tagit sig sådana yttringar som provokation till otukt å allmän
plats eller annat förargelseväckande uppträdande, störande af närboendes
anständighetskänsla eller dylikt. Inom kommittén har emellertid
ifrågasatts, att såsom förutsättning för ett straffrättsligt inskridande
mot dessa kvinnor borde stadgas, att de genom sitt lefnadssätt störde
den allmänna säkerheten, ordningen eller anständigheten. Därmed
skulle afses att vinna en önsklig garanti emot misstag och öfvergrepp
från polismyndighetens sida i fråga om anställande af efterforskningar
till utrönande, huruvida en för helyrkesprostitution misstänkt kvinna
vore därtill förfallen eller icke. En spaningsverksamhet i sådant syfte,
som icke stödjer sig å dylika påvisbara yttringar af kvinnans osedliga
200
lif, lämnar nämligen, efter livad erfarenheten utvisar, lätteligen rum
för misstag med däraf följande Övergrepp af understundom högst betänklig
beskaffenhet. Emot upptagandet af ett dylikt stadgande tala
emellertid flera skäl. Sålunda skulle sannolikt, på grund af stadgandets
obestämdhet, vid dess tillämpning en olika uppfattning göra sig gällande,
särskildt i de största städerna gent emot öfriga orter i landet, i fråga
om när en till lielyrkesprostitution hemfallen kvinna kunde anses genom
sitt lefnadssätt såra den allmänna anständigheten och sålunda ett
inskridande mot henne äga rum. Då emellertid enligt kommitténs
mening en dylik kvinna, så snart hennes lefnadssätt blifvit för omgifningen
kändt, får anses i och med »yrkets» utöfvande såra den
allmänna anständigheten, skulle ett sådant stadgande ej komma att
från straffbarhet afskilja andra af dessa kvinnor än dem, som ännu
lyckats dölja sitt lefnadssätt för omgifningen. Däremot skulle gifvetvis
genom ett dylikt stadgande lagbudets allmänpreventiva kraft att afhålla
skörlefvande kvinnor från att öfvergifva innehåll! arbetsanställning eller
annat hederligt förvärf i mycket hög grad förminskas. Och hvad'' angår
faran för polisöfvergrepp, torde denna i händelse af reglementeringens
upphäfvande så till vida framdeles blifva mindre, som polismyndighetens
verksamhet därefter med all sannolikhet ej komrne att inriktas på andra
fall af lielyrkesprostitution än dem, där yttringar af densamma i något
af nu angifna hänseenden redan trädt i dagen. På nu anförda skäl har
kommittén funnit sig icke böra föreslå upptagandet af det ifrågasatta
stadgandet.
Att bestämmelserna rörande bestraffning af helyrkesprostitutionen
böra erhålla sådan affattning, att de ock erhålla tillämpning å de fall,
då män kunna befinnas göra sig skyldiga till dylik prostitution, är,
såsom redan förut antydts, själffallet. Med hänsyn till den ytterst sällsynta
. förekomsten af dylika fall har emellertid kommittén i sin framställning
angående detta slag af prostitution trott sig böra bortse från dem
och sålunda latit framställningen i denna del röra sig om allenast kvinnor.
I händelse effektiva ansvarsbestämmelser upptagas mot helyrkesprostitutionen
såsom sådan, synes giltigt skäl saknas att stadga annat
eller högre ansvar för de kvinnor, som i bordell låta bruka sig till
skörlefnad. Enligt hvad ofvan anmärkts, äro de i detta hänseende nu
gällande straffbestämmelser ock i själfva verket redan bragta ur tillämpning.
Såsom medel att undertrycka bordellväsendet bör ett tillräckligt
högt straff för bordellinnehafvare anses tillfyllest. På dessa grunder
har kommittén föreslagit upphäfvande af det nu gällande stadgandet
i 11 § 2 mom. af 18 kap. strafflagen.
201
Sedan kommittén i det föregående yttrat sig om, i hvilken utsträckning
prostitutionen såsom sådan synes böra från samhällets sida
vara föremål för ingripande i straffrättsligt hänseende, återstår att bedöma,
på hvad sätt detta ingripande bör äga rum.
Såsom nedan angifves, hafva kraf framställts, att det nuvarande
inskridandet i förvaltningsväg mot ifrågavarande kvinnor borde utbytas
mot ett hufvudsakligen judiciellt förfarande. Skulle så befinnas höra
ske, torde kunna ifrågasättas, huruvida icke i samband därmed de
straffrättsliga bestämmelserna mot helyrkesprostitutionen borde, i enlighet
med den moderna lagstiftningens tendens på förevarande område,
upptagas i strafflagen. Tydligt är emellertid, att detta spörsmål
icke lämpligen kan blifva föremål för pröfning förr än i sammanhang
med den förestående genomgripande revisionen af nämnda lag.
Därvid kommer gifvetvis en ingående uppmärksamhet att ägnas åt
frågan, på hvad sätt samhället lämpligast må kunna Reagera emot de
brottsarter, hvilka, enligt hvad erfarenheten utvisar, hafva sin hufvudsakliga
rot i lättjefullhet och med hvilka helyrkesprostitutionen ju i
allt fall är nära besläktad. Då samhällets inskridande mot de till dylik
prostitution hemfallna kvinnorna tydligtvis bör åsyfta att, i den mån
de ej efter allvarliga föreställningar låta sig tillrättaföra, söka under
eu längre tids internering vänja dem till regelmässigt arbete, kommer
ock till följd däraf den behandling, de böra undergå, att få naturen
mindre af ett straff erfarande än af ett slags tvångsuppfostran, för hvilken
de i gällande strafflag föreskrift^ arter af frihetsstraff i dessas nuvarande
form gifvetvis icke lämpa sig.
Det gäller för den skull enligt kommitténs förmenande närmast
att tillse, huruvida det förfarande, som enligt lösdrifvarlagens förmer
nu kommer till användning gent emot ifrågavarande kvinnor, kan
anses vara för ändamålet tillfredsställande och, om så icke är fallet,
huruvida inom ramen för lösdrifvarlagstiftningen sådana ändringar
härutinnan kunna åvägabringas, att hinder ej möter för att dessa
kvinnor i fråga om sättet för samhällets inskridande emot dem fortfarande
komma att inräknas bland lösdrifvarna.
Då emellertid Kungi. Maj:t den 21 juni 1907 uppdragit åt annan
kommitté, hvars arbete ännu ej slutförts, att utarbeta förslag till,
biand annat, den förändrade lagstiftning angående lösdrifvares behandling,
som må finnas erforderlig och lämplig, äfvensom till de ändrade
bestämmelser i andra delar af lagstiftningen, som kunna däraf påkallas,
anser sig kommittén icke böra närmare ingå å förenämnda spörsmål,
utan allenast i korthet framhålla några önskemål, som vid en revision
26
202
af lösdrifvarlagstiftningen synas kommittén, särskildt med hänsyn till
förfarandet beträffande nu ifrågavarande kvinnor, böra i görligaste mån
vinna beaktande.
Såsom redan i motion vid 1892 års riksdag och sedan tid efter
annan från skilda håll framhållits, möta onekligen betänkligheter mot
att enligt föreskrifterna i nämnda lag låta ådömandet af frihetsförlust
intill en tidrymd af flera år tillkomma administrativ myndighet. Ur
rättssäkerhetens synpunkt vore det gifvetvis synnerligen önskligt, om
domsrätten i dessa ärenden läte sig öfverflytta å allmän underdomstol,
närmast rådstufvurätterna i städerna eller vissa sådana, att utöfvas
efter föregående kontradiktorisk förhandling mellan åklagare och tilltalad.
Mot en dylik anordning har väl ur principiell synpunkt invändts,
att densamma icke stode rätt väl öfverens med tvångsarbetets
karaktär att utgöra icke ett verkligt straff utan en af omsorgen för
allmänt väl påkallad skyddsåtgärd från samhällets sida. Häremot synes
dock med fog kunna göras gällande en annan åskådning. Då nämligen
lösdrifveriet visat sig innebära en fara för samhällets rättsordning,
har samhället gifvetvis rätt att förbjuda ett sådant lefnadssätt och
såsom påföljd för öfverträdelse af dylikt förbud föreskrifva straff" eller
annan behandling af korrektionell natur. Skulle emellertid de olägenheter,
som i praktiskt hänseende otvifvelaktigt möta mot genomförande
af en judiciell rättsprocedur i dessa ärenden, befinnas omöjliggöra en
sådan anordning, synas i allt fall största möjliga garantier mot eventuella
missbruk från de dömande myndigheternas sida böra beredas
medelst bestämmelser, syftande till nödig noggrannhet i utredningen
af de i det konkreta fallet inverkande omständigheterna samt offentlighet
i rättsproceduren in. m. I händelse en judiciell behandling af
dessa ärenden låter sig genomföra, torde åt domstolen böra förbehållas
rätt att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, antingen
låta bero vid en förnyad varning för påföljden af fortsatt lösdrifveri
eller ock låta villkorlig dom komma till användning.
Hvad angår det hittills använda varningsförfarandet, åt hvithet man
enligt kommitténs förmenande bör genom lämpliga bestämmelser söka
bereda största möjliga effektivitet, torde ordningen för detsamma komma
att i ej ringa män blifva beroende af hvilken myndighet domsrätten
tillägges. Med hänsyn till den särskilda varsamhet, som synes böra
iakttagas beträffande de till helyrkesprostitution hemfallna kvinnorna,
torde måhända i fråga om ATarningsförfarandet särskilda bestämmelser
för dessas del böra komma till stånd. Att med afseende å dylika
kvinnor låta underordnade polismän pröfva, huruvida förutsättningarna
203
för varnings meddelande äro för handen, är enligt kommitténs förmenande
ägnadt att ingifva ej ringa betänkligheter. Synnerligen ömkligt
vore, om meddelandet af varning alltid kunde förknippas med
erbjudande af arbete af något slag. Möjligheten af en dylik anordning
torde i väsentlig mån underlättas genom det alltmera utgrenade nätet
af offentliga arbetsförmedlingsanstalter.
Ett önskemål af särskild vikt med hänsyn till ifrågavarande
kvinnor är, att minderårig lösdrifvare, som fyllt femton men icke aderton
år, måtte i stället för insättning i tvångsarbetsanstalt intagas i allmän
uppfostringsanstalt. I det år 1882 af kommitterade afgifna förslag
till lösdrifvarlag hade intagits en dylik bestämmelse, men på
grund af högsta domstolens anmärkning, att sådana anstalter då ännu
icke blifvit inrättade, uteslöts bestämmelsen; och någon sådan har
sedermera icke blifvit införd, oaktadt anstalter af antydt slag numera
finnas inom landet. Under det att domstol numera, jämlikt 5 kap. 3 §
strafflagen, kan under viss, förut angifven förutsättning förordna, att
minderårig af dylik ålder, som gjort sig skyldig till brottslig handling,
skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän
uppfostringsanstalt, hafva de administrativa myndigheter, som finna
sådan minderårig skyldig till lösdrifveri och anse sig ej kunna låta vid
förnyad varning bero, ej annat val än att insätta den minderårige i
tvångsarbetsanstalt. Då det uppenbarligen är af särskild vikt, att
behandlingen af de minderåriga lösdrifvarna erhåller en verkligt uppfostrande
karaktär, måste en ändring i förevarande afseende anses vara
af synnerligt behof påkallad.
Enligt nu gällande lösdrifvarlag må, såsom förut omnämnts, den,
som i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom
arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras,
icke dömas till tvångsarbete eller, om han börjat sådant undergå,
därmed fortfara. Detta stadgande synes kommittén icke böra bibehållas,
åtminstone såvidt angår till helyrkesprostitution hemfallna
kvinnor. Tydligt är nämligen, att äfven den, som ej är nog arbetsför
att kunna på hederligt sätt förvärfva hvad hon oundgängligen behöfver
till lifvets uppehållande, bör, i den händelse hon under ådagaläggande
af arbetsovillighet söker sin utkomst enbart i skörlefnad, hemfalla
under de af kommittén angifna begreppsbestämningarna för helyrkesprostitution.
Att förutsätta, det vederbörande fångvårdsstyrelse!-skulle vara i stånd att afhålla sådana personer från dylikt lefnadssätt,
torde näppeligen vara riktigt.
Delade meningar lära väl knappast råda därom, att den hos oss nu
204
gällande anordningen af tvångsarbetet måste med afseende å ifrågavarande
kvinnor anses så godt som förfelad. I regel utgår sådan kvinna
från tvångsarbetsanstalten lika arbetsovillig och i öfrigt oförbättrad, som
hon var vid inträdet. Att något verkligt resultat icke kan vinnas genom
den dömdas intagande på en eller annan månad är ju icke underligt;
men äfven de på längre tid intagna utgå oftast oförbättrade. I detta
hänseende belysande äro de statistiska uppgifter, som härutinnan
lämnats i den af kommitténs ledamot Johansson utarbetade, vid kommitténs
betänkande såsom bilaga fogade »Statistisk utredning angående
reglementeringen i Stockholm 1859 — 1905» (Del III). Af nämnda uppgifter
framgår nämligen, att af de på grund af yrkesmässig skörlefnad å
besiktningsbyrån därstädes såsom besiktningsskyldiga inskrifna kvinnor,
hvilka under perioden 1890 —1902 undergått tvångsarbete, ej mindre
än 96 å 97 % återkommit till byrån, samt att af de under perioden
1885 89 å nämnda byrå inskrifna kvinnor, som undergått dem ådömdt
tvångsarbete, mera än 75 % blifvit ånyo dömda till dylikt arbete. ’)
Att finna sådana former för tvångsarbetets anordnande beträffande
ifrågavarande kvinnor, att ett tillfredsställande resultat däraf kan ernås,
är utan tvifvel förenadt med stora svårigheter. För sådant ändamål
torde emellertid, bland annat, dels minimitiden för interneringen böra
högst väsentligt höjas och längden af interneringen icke göras beroende
af ett på förhand noga bestämdt tidsmått, och dels särskilda åtgärder
vidtagas för att förmedla och underlätta återgången till ett oförvitligt
lefnadssätt. Därjämte torde i fråga om anstalternas anordnande och
kvinnornas behandling stor^ vikt böra läggas såväl på en noggrann
uppdelning af de senare allt efter graden af deras vanart och förkommenhet,
som ock å utväljandet af sådant arbete för de särskilda
individerna, som synes vara bäst ägnadt att hos dem skapa nödig
arbetslust och samtidigt bereda dem största möjlighet till utkomst på
hederligt sätt efter frigifvandet.
Af det ofvan sagda torde framgå, att enligt kommitténs förmenande
väsentliga brister i flera hänseenden vidlåda det förfarande,
som enligt lösdrifvarlagens former för närvarande kommer till användning
gent emot ifrågavarande kvinnor. Om ock, såsom i det föregående
antydts, särskilda bestämmelser i ett och annat hänseende skulle
visa sig erforderliga i fråga om förfarandet gent emot nämnda kvinnor,
jämför dt med öfriga till lösdrifvare hänförliga personer, torde dock
enligt kommitténs mening intet hinder möta för att dessa kvinnor
fortfarande i lagstiftningsväg hänföras till lösdrifvare.
9 Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III, s. 24, 124.
205
Af de undersökningar rörande prostitutionsförhållandena i vissa
af rikets städer, som kommittén låtit verkställa, har framgått, att
prostituerade kvinnor af utländsk nationalitet ofta begifva sig hit till
landet för att härstädes bedrifva yrkesmässig skörlefnad. Särskild!
utsatta för denna invasion äro Stockholm, Göteborg och vissa af de
skånska hamnstäderna. Som ifrågavarande kvinnor merendels sakna
andra medel till sitt uppehälle än sådana, som de genom otukt förvärfva,
samt de tillika göra sig skyldiga till sådant lefnadssätt, som i
1 § 2 mom. lösdrifvarlagen sägs, blifva de i regel häktade för lösdrifveri
och underkastade den behandling, som gällande bestämmelser i ty fall
stadga, d. v. s. genom Konungens befallningshafvandes försorg, omedelbart
eller efter Ivungl. Maj:ts förordnande, återsända till sitt hemland. Då
emellertid någon särskild straffpåföljd icke hos oss är stadgad för det
fall, att dylik person hit återvänder — ett förhållande, hvaraf de prostituerade
synnerligen ofta begagna sig — uppstod i början af kommitténs
arbete fråga, huruvida icke kommittén borde framlägga förslag
till förändrad lagstiftning angående utvisning ur riket af utländingar,
hvilka här i riket göra sig skyldiga till helyrkesprostitution.
De i förevarande hänseende gällande bestämmelser äro, såsom redan
ofvan antydts, synnerligen knapphändiga och ofullständiga 1). 1886 års
cirkulär innehåller sålunda icke några stadgande!! om rätt att häkta
utländing, som misstänkes för lösdrifveri, om förfarandet efter häktningen,
om förhör i saken inför Konungens befallningshafvande och förande af
protokoll därvid, om formerna för meddelande af Konungens befallningshafvandes
beslut, om besvärshänvisning, om fullföljd af talan mot dylikt
beslut o. s. v. Uti konventionen mellan Sverige och Ryssland den
27/15 december 1860 angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare,
tiggare och förbrytare förefinnas visserligen eu del bestämmelser i förevarande
afseende, men dessa äro mycket ofullständiga. Då det emellertid
måste ligga vikt uppå, att ärenden af den betydelse för den personliga
friheten som ifrågavarande handläggas i bestämda, af lagen föreskrift^
former, synes det vara önskligt, att bestämmelser härutinnan varda
meddelade. Lämpligheten af en revision af hithörande föreskrifter har
ock framhållits i den af justitieombudsmannen till 1910 års riksdag
afgifva ämbetsberättelse.
Den väsentligaste bristen i den nuvarande lagstiftningen torde
dock vara frånvaron af straffbestämmelser för öfverträdelse af för
utländing meddeladt förbud att här i riket vistas, en brist i lag
*)
Jfr. Hj. von Sydow: Öfversikt af de i vissa länder gällande lagbestämmelser om utvisning
af utländingar. Del. IV.
206
stiftningen, som ofta gör hela det nu föreskrift^ förfarandet gagnlöst.
Särskildt visar sig detta beträffande utländska prostituerade. Huru
anstötligt och störande dessa än uppträda, drabbas de icke af någon
svårare påföljd, än att de efter föregående häktning blifva till sitt land
hemsända, hvarefter de kunna omedelbart hit återvända. Det kan därför
svårligen undvikas, att de känna sig privilegierade i jämförelse med
den inhemska helyrkesprostitutionen, som i motsvarande fall äfventyrar
långvarig förlust af friheten. Det synes kommittén därför önskligt, att
nu gällande bestämmelser måtte varda ändrade därhän, att, om dylika
kvinnor, efter att hafva ur riket utvisats, hit återvända, de måtte kunna
befordras till straff.
Då, enligt kommitténs uppfattning, för utländingar, som här i
landet göra sig skyldiga till helyrkesprostitution, torde böra gifvas
åtminstone i hufvudsak enahanda bestämmelser som för utländingar,
hvilka härstädes på annan grund äro förvunna till lösdrifveri, men
kommittén icke har att i sistberörda hänseende framlägga förslag till
förändrad lagstiftning, har kommittén icke ansett sig för ifrågavarande
kvinnors del böra föreslå några särskilda bestämmelser. Ett ytterligare
skäl härför har varit, att den kommitté, som har i uppdrag att afgifva
förslag till ändrad lagstiftning angående lösdrifvares behandling, icke
torde underlåta att ägna nödig uppmärksamhet jämväl åt förevarande
spörsmål. Slutligen torde jämväl vara anledning antaga, att frågan
kommer att beaktas af de inom civildepartementet, jämlikt bemyndigande
den 15 juli 1910, särskildt tillkallade sakkunniga, hvilka, i anledning
af Riksdagens skrifvelse den 20 mars 1907 med begäran om framläggande
af förslag till en invandringslag, erhållit i uppdrag att biträda
vid utarbetande af förslag till lagbestämmelser, hvarigenom för landet
skadlig invandring så vidt möjligt måtte hindras, samt i öfrigt utländingars
inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas.
I det föregående har berörts det samband, som i städer, där
reglementering af prostitutionen hos oss förekommer, finnes mellan
öfverträdelser af reglementenas föreskrifter och tillämpningen af lösdrifvarlagen.
Tydligt är, att, om i enlighet med kommitténs förslag
reglementeringen upphäfves och i berörda lag uttryckligen utsäges, att
en hvar, som under ovillighet till hederligt arbete har skörlefnad till
sin enda eller hufvudsakliga förvärfskälla, är underkastad nämnda lags
bestämmelser, det icke kan från polismyndighetens sida gent emot
ifrågavarande kvinnor anordnas en övervakning, som åsyftar icke ett
bekämpande af deras lefnadssätt utan dettas reglerande med stöd af
utfärdade ordningsföreskrifter.
207
Slutligen torde i detta sammanhang ock böra anmärkas, att, då,
såsom af det föregående framgår, det icke ankommer å kommittén att
utarbeta förslag till ändringar i den nu gällande lösdrifvarlagstiftningen,
såvidt angår behandlingen af därunder hemfallande personer, kommittén
vid affattandet af sitt hufvudförslag funnit nödigt att hänvisa till lösdrifvarlagens
nuvarande bestämmelser i denna del.
Sedan kommittén i det föregående sökt visa, att utomäktenskapliga
könsförbindelser i allmänhet icke böra beläggas med straff, och
att endast viss form af prostitution bör blifva föremål för ett straffrättsligt
inskridande från samhällets sida, öfvergår kommittén till
frågan om bekämpandet på kriminell väg af vissa utomäktenskapliga könsförbindelser
i öfrigt. Att alla länders strafflagar, frånsedt den ställning
de särskilda länderna intaga till spörsmålet om prostitutionens straffbarhet,
innehålla ansvarsbestämmelser för utomäktenskapliga könsförbindelser,
som äro på ett eller annat sätt särskildt kvalificerade, har
redan i den inledande öfversikten framhållits.
Hvad vår egen rätts ståndpunkt i denna del angår, finnas dylika
ansvarsbestämmelser upptagna i strafflagens 15 kap. 12—15 §§ (våldtäktsbrott
och därmed besläktade förbrytelser), 17 kap. 1—2 §§ (horsbrott)
samt 18 kap. 1—5 §§ (blodskamsbrott), 6 § (otukt med person
i visst vårdnadsförhållande), 7 § (otukt med kvinna under 15 års
ålder), 8 § (otukt med afvita kvinna) och 10 § (sådan otukt med annan
person, som emot naturen är), hvarförutom hit är att räkna såväl det
allmänna stadgandet i 15 kap. 22 § 1 mom. strafflagen om ansvar för
den, som utan laga rätt eller med missbruk af sill rätt genom våld
eller hot tvingar annan att något göra, tåla eller underlåta, som ock
delvis straffbestämmelserna i sistnämnda kap:s 17 och 18 §§ om
enlevering.
Den utländska lagstiftningen erbjuder i denna del, såsom helt naturligt
är, en synnerligen skiftande bild. Då emellertid en redogörelse
för hithörande bestämmelser i de särskilda länderna skulle föra allt för
vidt, tillåter sig kommittén att härutinnan hänvisa till den ingående
framställning, som därom lämnats af professor W. Mittermaier i
»Vergleichende Darstellung des deutschen und ausländischen Strafrechts.
Besonderer Teil». Band IY. Berlin 1906.
Kvalificerade
utomäktenskapliga
könsförbindelser
i
öfrigt.
Svensk rätt.
Utländsk
lagstiftning.
208
Kommitténs
yttrande.
Tydligt är, att kommittén endast från synpunkten af de smittosamma
könssjukdomarnas bekämpande tiar att ingå i bedömande af i
hvad mån de hos oss i nu förevarande hänseende gällande bestämmelser
äro i behof af en utvidgning eller förändring. Att åtskilliga slag af
med straff belagda utomäktenskapliga könsförbindelser icke hafva någon
nämnvärd betydelse för frågan om berörda sjukdomars spridning, ligger
i öppen dag. Endast i den mån straffbestämmelser af förevarande slagare
ägnade att i någon högre grad motverka utbredningen af lösa och
tillfälliga könsförbindelser samt framför allt prostitution, har kommittén
ansett sig hafva anledning att ingå i en närmare pröfning af desamma.
Vid öfvervägande af hithörande förhållanden har det synts kommittén,
som om i trenne särskilda afseenden kunde ur nu angifna synpunkt
ifrågasättas en utvidgning af de hos oss i förevarande del gällande
bestämmelser.
Sålunda skulle säkerligen ett utsträckt skydd mot ungdomens indragande
i sedeslöshet vara ägnadt att förhindra mången från att i
tidiga år hemfalla till eu osedlig vandel. Enligt 18 kap. 7 § strafflagen
är hos oss endast öfvande af otukt med kvinna, som ej fyllt 15
år, föremål för straff. Om ock otukt med barn af manligt kön merendels
är af beskaffenhet att hemfalla under straffbestämmelsen i 10 §
af samma kapitel, torde dock förstnämnda straffbud böra efter förebilder
i utländsk rätt utsträckas att omfatta båda könen. Särskildt
hvad angår de största städerna, i hvilka den därstädes förekommande
gatuprostitutionen öfvar en stark lockelse å den manliga ungdomen i
uppväxtåren, skulle utan tvifvel en dylik utvidgning af straffbudet, i
händelse den nu föreskrifna åldersgränsen samtidigt höjdes, vara ägnad
att verka hindrande å nämnda ungdoms indragande i prostitutionslifvet.
Glenom ifrågavarande straffbuds utvidgning till båda könen
skulle ock vinnas möjlighet att med strängare straff än nu är fallet
kunna inskrida mot de män, som för tillfredsställande af sina sexuella
drifter förgripa sig mot barn af manligt kön. I samband med en dylik
utvidgning af nämnda straffbud torde ock en motsvarande ändring
möjligen böra vidtagas i 6 § 2 mom. och 8 § af 18 kap. strafflagen.
Hvad åter angår den i nu förevarande lagrum stadgade åldersgränsen
af 15 år, skulle dennas höjande otvifvelaktigt vara önskligt icke blott
till förebyggände af manlig ungdoms indragande i sedeslöshet vid tiden
för manbarhetens inträdande utan äfven och framför allt till förhindrande
af att unga kvinnor vid sitt utträde i lifvet på grund af
sin oerfarenhet i hithörande ting och bristande motståndskraft lockas
och förledas till otukt samt såmedelst mången gång föras in på af
-
209
vägar för hela sitt återstående lif. I flera andra länder är åldersgränsen
i förevarande hänseende satt till 16 år. Så är nämligen
fallet i Norge, England, Holland samt flera nordamerikanska stater
och schweiziska kantoner, om ock stadgandena i vissa af dessa länder
gälla blott kvinnor. Det nya schweiziska strafflagsförslaget af 1908
sätter åldersgränsen för båda könen till 16 år. I Finland stadgas
straff för lägersmål med kvinna, som ej fyllt 17 år och förut icke
blifvit lägrad. Att märka är vidare, att i åtskilliga af de länder, där
■den absoluta åldersgränsen satts lägre än 16 år, föreskrifvits en högre
åldersgräns för de fall, då förförelse af kvinna föreligger. Så är t. ex.
för dylika fall åldersgränsen bestämd till 16 år i Danmark, Tyskland
och Italien, 18 år i Portugal, 21 år i llyssland och 23 år i Spanien.
I de båda förut omnämnda förslagen till nya strafflagar för Österrike
och Tyskland är åldersgränsen vid förförelse af oberyktad kvinna satt
till 16 år. Att uppställa ett särskildt generellt straff bud mot förförelse
-af kvinna under viss ålder synes emellertid med hänsyn till ett dylikt
brottsbegrepps obestämdhet i fråga om såväl kvinnans föregående
vandel som ock de medel, hvarmed hon förmås till otukt, näppeligen
vara att tillråda. Enligt kommitténs förmenande skulle ett ökadt
straffrättsligt skydd mot unga kvinnors indragande i ett otuktigt
lefnadssätt bättre ernås genom höjandet af den i 18 kap. 7 § strafflagen
nu föreskrifna åldersgränsen till 16 år. Emellertid sammanhänger
frågan härom synnerligen nära med spörsmålet om den för
kvinnan gällande äktenskapsåldern. Såsom bekant är denna i vårt
land sedan 1893 års början, frånsedt fall af dispens, 17 år, utom för
lappkvinnor, hvilka sedan gammalt äga ingå äktenskap redan vid 15
års ålder. Då spörsmålet om åldern för äktenskaps ingående för närvarande
är under ompröfning i lagberedningen i samband med dess
revision af vissa delar af familjerätten, har kommittén funnit sig icke
böra framlägga något formligt förslag till höjande af den uti ifrågavarande
straff bud föreskrifna åldersgränsen; och då den af kommittén
tillstyrkta utvidgningen af nämnda straffbud till att omfatta jämväl
mankön icke utan eu samtidig höjning af åldersgränsen är af någon
nämnvärd betydelse för den kommittén förelagda uppgift, har kommittén
icke heller funnit sig böra föreslå någon ändring af straffbudet
i detta hänseende. Kommittén anser sig emellertid höra såsom sin
mening uttala, att i samband med en blifvande höjning af åldersgränsen
i 18 kap. 7 § strafflagen och detta straff buds utsträckande
till att omfatta jämväl mankön torde dels den kvalificerande åldersgränsen
böra, efter förebild i norsk och engelsk rätt, höjas från nu
27
-
210
varande 12 till 13 år, dels en motsvarande höjning af åldersgränsen
från 15 till 16 år vidtagas i 18 samt möjligen äfven 6 och 8 §§ af 15 kap.
strafflagen, dels straffminimum böra, särskildt vid synnerligen förmildrande
omständigheter, väsentligt nedsättas, och dels tillses, att straffmåtten
för de båda åldersgrupperna så afpassas i förhållande till hvarandra,
att icke, såsom nu är fallet, minimum i den strängare straffskalan
väsentligt öfverstiger maximum i den lindrigare.
Det torde vidare kunna ifrågasättas, huruvida vår strafflag erbjuder
tillräckligt skydd mot den, som med obehöriga medel bereder sig
tillfälle till otukt med kvinna, hvilken nått den i ofvan omhandlade straffbud
föreskrifna åldersgräns. Särskildt för den händelse den i våra största
städer nu förekommande helyrkesprostitutionen skulle kunna antagas
komma att, såsom kommittén förutsatt, till väsentlig del undertryckas,
synes detta spörsmål vara förtjänt af uppmärksamhet. En närmare
granskning af lagstiftningen å hithörande område i andra länder gifver
vid handen, att behofvet af straffskydd i detta hänseende alltmera tillgodoses
i den moderna lagstiftningen Hvad angår de hos oss härutinnan
nu gällande bestämmelser, torde till en början stadgandena i
15 kap. 12 och 22 §§ strafflagen erbjuda tillräckligt skydd mot att någon
medelst våld bereder sig tillfälle till otukt med kvinna. Däremot skulle
kunna ifrågasättas upptagandet af straffbud för vissa bedrägliga förfaranden,
hvarigenom någon på annat sätt, än i 15 kap. 13 § strafflagen
sägs, bereder sig dylikt tillfälle. Sådana straffbud förekomma ej sällan
i utländsk rätt. Sålunda innehåller norska strafflagen ansvarsbestämmelser
dels för den, som med annan tillnarrar sig könsumgänge, hvilket
denne på grund af villfarelse håller för att vara äktenskapligt (§ 194),
och dels för den, som genom särskildt »underfundig adfoerd» förför
någon till otukt (§ 198). Enligt motiven till sistnämnda stadgande är
det däri förekommande uttrycket tillämpligt å, bland annat, äktenskapslöfte,
som den skyldige icke vill eller kan infria, villfarelse med hänsyn
till handlingens natur och en kvinnas försättande, exempelvis genom
berusning, i ett tillstånd, som visserligen icke betager henne förmågan
att värja sig, men dock nedsätter hennes tillräkneligliet. Bestämmelser
af enahanda innebörd som det först återgifna norska stadgandet finnas
äfven upptagna i flera andra länders strafflagar, exempelvis den danska
(§ 172) och den tyska (§ 179), samt återfinnas jämväl i de nya strafflagsförslagen
för Tyskland (§ 246) och Österrike (§ 267). Medan den
nu gällande österrikiska strafflagen tillika stadgar straff för. den, som
under falskt löfte om äktenskap förför annan (§ 506), innehåller motsvarande
lagrum i det nya förslaget ansvarsbestämmelse för den, som
211
genom förespegling om äktenskap förmår en i konstigt hänseende oberyktad
kvinna till könsumgänge (§ 274 mom. 2). Slutligen må ock
nämnas, att det schweiziska strafflagsförslaget af 1908 upptager ett stadgande
om straff för den, som illistigt missbrukar en omyndig kvinnas
oerfarenhet eller förtroende till att förleda henne till könsumgänge
med sig (§ 127). Af skäl, som förut antydts, anser kommittén ett
generellt straffbud mot förförelse af kvinna icke vara att tillråda. Men
äfven straff bud af sådan innebörd som de i norsk lag § 198 och
schweiziska strafflagsförslaget § 127 förekommande synas emellertid
vara alltför vidsträckta och obestämda. Mera fog skulle enligt kommitténs
förmenande finnas för en straffbestämmelse gent emot den, som
tillnarrar sig könsumgänge med en kvinna genom att antingen bibringa
henne den villfarelsen, att detsamma är af äktenskaplig natur, eller ock
i allt fall begagna sig af en dylik villfarelse hos kvinnan. Ett
stadgande i förstnämnda hänseende fanns upptaget i bedrägerikapitlet
uti lagberedningens förslag till straffbalk. Något praktiskt behof af
dylika straffbud torde emellertid icke hos oss förefinnas, synnerligast
som gärningen, om den föröfvas mot gift kvinna, innefattar äfven horsbrott
och blifver såsom sådant straffbar. Ett generellt stadgande om
straff för den, som genom förespegling om äktenskap bedrager en kvinna
till könsumgänge, skulle uppenbarligen på grund af svårigheten i
fråga om bevisningen icke blifva af någon nämnvärd praktisk betydelse.
Ett dylikt straffbud fanns emellertid upptaget i bedrägerikapitlet
uti såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag till straffbalk.
Att åter bestraffa redan blotta underlåtenheten att uppfylla ett
löfte om äktenskap, hvarmed eu kvinna förmåtts till könsumgänge,
synes kommittén ägnadt att ingifva vissa betänkligheter. Huru fördömligt
ett dylikt förfarande än vanligen är, kan dock tvifvelsutan
understundom giltig anledning förefinnas för att löftet ej hålles.
Snarare kunde då ifrågasättas, att efter förebild i norsk lag (§ 210)
stadga straff för den, som utan giltig anledning vägrar att ingå eller
uppsåtligen omöjliggör äktenskap med kvinna, hvilken efter trolofning
eller erhållet äktenskapslöfte genom könsumgänge med honom blifvit
hafvande. En straffbestämmelse af dylikt innehåll äger emellertid ett
så nära samband med den civilrättsliga behandlingen af dithörande
frågor, att spörsmålet därom icke torde böra i detta sammanhang upptagas
till pröfning; och lärer det kunna förmodas att lagberedningen
vid sin revision af vissa delar af familjerätten kommer att däråt ägna
nödig uppmärksamhet. Hvad därefter angår de fall, då någon medelst
hot bereder sig tillfälle till otukt med kvinna, blifver dylik gärning,
då den ej är att hänföra till våldtäkt, straffbar i den mån densamma
kan anses hemfalla under det i 15 kap. 22 § 1 mom. strafflagen upptagna
stadgandet om ansvar för den, som utan laga rätt eller med
missbruk af sin rätt genom hot tvingar annan att något göra, tåla
eller underlåta. I det yttrande, som högsta domstolen år 1899 afgaf
öfver förslag till ändrad lydelse af 2 mom. i nämnda §, framhöll domstolen,
att det torde böra antagas, å ena sidan att under stadgandet
i 1 mom. ej kunde hänföras hvarje än så oskyldigt hot, och å andra
sidan att hotet ej behöfde afse brottslig gärning. I hvilken utsträckning
ett tvingande medelst hot med icke brottslig handling kan anses vara
hänförligt under ifrågavarande straffbud, torde näppeligen vara fullt
klart. I utländsk rätt upptaga vanligen de speciella straffbestämmelser,
hvilka angå en persons tvingande till otukt, såsom medel för tvånget
allenast sådant hot, som afser våld å vederbörandes person, därvid dock
är att märka, att de generella straffbuden för rättsstridigt tvingande
kunna föranleda bestraffning af dylikt förfarande äfven i andra fall.
Bland de strafflagar, som i vidsträcktare omfattning bestraffa särskildt
tvingande till otukt, äro den danska, norska och italienska. Medan
den förstnämnda medtager allt sådant hot, hvars förverkligande skulle
med fog kunna antagas komma att medföra fara för vederbörande
kvinnas eller hennes närmastes lif, hälsa eller välfärd (§ 169), upptaga
åter de norska och italienska strafflagarna en generell ansvarsbestämmelse
för den, som medelst hot — likgiltigt af hvad slag — förmår
någon till könsumgänge (§191 och § 331). Af särskildt intresse i detta hänseende
äro hithörande bestämmelser i det österrikiska förslaget till ny
strafflag, hvilket stadgar ansvar för den, som förmår en kvinna till
utomäktenskapligt könsumgänge eller att låta missbruka sig till otukt
genom att hota antingen henne eller en henne närstående person med
en rättsstridig inskränkning i den hotades frihet, ett angrepp å hennes
ära, eu angifvelse för brott eller ett uppenbarande af en hemlighet,
hvars offentliggörande vore ägnadt att undergräfva den hotades sociala
ställning (§§ 260 och 262). Att straffskydd i nu förevarande hänseende
är ömkligt äfven för fall, då det tvingande hotet afser en handling,
till hvars vidtagande den hotande är i och för sig fullt berättigad,
anser kommittén vara uppenbart. Behofvet af vidgade ansvarsbestämmelser
i sådant syfte torde åter, såsom af det föregående framgår, vara
beroende på i hvilken utsträckning det allmänna straff budet i 15 kap.
22 § 1 mom. strafflagen kan anses vara å dylika fall tillämpligt.
Antagligt torde väl vara, att vid den förestående revisionen af strafflagen
uppmärksamhet kommer att ägnas åt frågan om förtydligande af
213
nämnda lagbud. Att, innan så skett eller i praktiken yppat sig behof af
vidgade ansvarsbestämmelser för nu afsedda fall, efter förebilder i utländsk
rätt upptaga ett särskildt straffbud beträffande hot såsom medel för
tvingande till otukt, synes kommittén ej vara att tillråda. Icke heller
finner sig kommittén kunna såsom allt för vidtgående tillstyrka upptagandet
i vår rätt af ett straffbud för en hvar, som medelst utnyttjande
af en kvinnas nödläge bereder sig tillfälle till otukt med henne (jämför
schweiziska strafflagsförslaget § 128).
Slutligen kunde ock ifrågasättas att utvidga de ansvarsbestämmelser,
som i 18 kap. 6 § strafflagen finnas stadgade gent emot den, som öfvar
otukt med annan, till hvilken han står i visst vårdnadsf erhållande. I utländsk
rätt gör sig i allmänhet gällande en tendens att å detta område
utsträcka gränserna för straffbarheten. Medan man därvid somligstädes
går så långt, att man bestraffar eu hvar, som genom missbruk
af något afhängighetsförhållande — likgiltigt af hvad slag — förmår
annan till otukt, kräfves åter vanligen för straffbarhet en viss närmare
angifven auktoritativ ställning med eller utan tillhörande vårdnadsskyldighet.
Längst i förevarande hänseende går den norska strafflagen,
hvilken upptager ansvarsbestämmelser för, bland andra, dels
den, som genom missbruk af ett afhängighetsförhållande förför någon
till otukt, dels den, som med annan öfvar otukt, hvartill han beredt
sig tillfälle genom missbruk af sin offentliga ställning eller sin ställning
såsom hans läkare, själasörjare eller »föresatte» (dit enligt motiven
hänföres äfven »private föresatte», såsom t. ex. husbönder och arbetsförmän);
och dels den, som öfvar otukt med annan under 18 år,
hvilken står under hans myndighet eller uppsikt, oafsedt om därvid
något missbruk af afhängighetsförhållandet ägt rum eller icke (§§
197—9). Den finska strafflagen innehåller — likasom fallet var med
1734 års lag — särskildt stadgande om straff för husbonde, som
lägrar sin tjänstekvinna (20 kap. § 9 mom. 2). I den holländska
strafflagen upptagas ansvarsbestämmelser för, bland andra, dels föreståndare
och uppsyningsman vid etablissementer, verkstäder och fabriker,
hvilka öfva otukt med sina minderåriga tjänstebiträden eller underlydande,
och dels tjänsteman, hvilken öfvar otukt med någon, som är
underkastad hans myndighet eller ställd under hans uppsikt (§ 249).
Af de nya strafflagsförslagen för Schweiz och Österrike innehåller det
förra bestämmelser om straff för, bland andra, den, som företager en
otuktig handling med eller till könsumgänge förför någon hos honom
anställd omyndig lärling eller tjänare, äfvensom den, som illistigt begagnar
sig af en kvinnas beroende för att förmå henne till könsum
-
214
gånge med sig (§§ 123 ocli 128); och det österrikiska förslaget upptager
stadgande om straff för, bland andra, den, som genom att begagna
sig af eu kvinnas beroende af honom i ekonomiskt hänseende förmår
henne till könsumgänge, äfvensom offentlig tjänsteman, hvilken öfvar
otukt med kvinna, som är ställd under hans vård eller beträffande
hvilken han har att företaga någon tjänsteåtgärd (§§ 274 inom. 3 och
273 mom. 2). Äfven inom tyska riksdagen har tidigare varit ifrågasatt
att genom vidgade ansvarsbestämmelser söka med straff träffa
arbetsgifvare, husbönder och dessas ställföreträdare, livilka genom missbruk
af arbets- eller tjänsteförhållandet (i form af hot eller utfästande
af förmåner) förleda sina arbeterskor eller tjänarinnor till otukt, men
hafva dessa förslag, af regeringen afvisats, bland annat på den grund
att något praktiskt behof af dylika utsträckta ansvarsbestämmelser
icke skulle föreligga. Det tyska förslaget till ny strafflag upptager ej
heller i denna del, frånsedt ett från nu gällande lag hämtadt allmänt
stadgande om straff för tjänsteman, som företager otuktiga handlingar
med person, som är ställd under hans vård (§ 247 mom. 2), några ansvarsbestämmelser
af större räckvidd än de i vår rätt redan nu föreskrifna.
Såsom skäl har därvid särskild! anförts, att det nya förslaget genom
utvidgande af straffbudet för rättsstridigt tvång till att afse alla former
af hot beredt vidsträcktare möjlighet för bestraffning af dylika förfaranden.
Enligt kommitténs uppfattning måste det anses ömkligt,
att genom utvidgning af de i 18 kap. 6 § strafflagen stadgade ansvarsbestämmelser
ett ökadt straffskydd å nu förevarande område kommer
till stånd. Frågan, i hvilken omfattning eu dylik utvidgning kan anses
erforderlig, har åter tydligtvis ett visst samband med i hvad mån otukt
med minderåriga samt förförelse och tvingande till otukt medelst hot
äro föremål för straff. Ett straff bud af sådan räckvidd, att därigenom
komme att kriminaliseras missbruk af hvarje afhängighetsförhållande
eller i allt fall af hvarje ekonomiskt sådant såsom medel att förmå
någon till otukt, skulle enligt kommitténs förmenande föra för vidt.
I så fall skulle t. ex. straff komma att drabba den, som genom att
efterskänka en skuld beredde sig tillfälle till könsumgänge med denne.
Med de nuvarande bestämmelserna i ofvannämnda lagbud skulle gifvetvis
bäst öfverensstämma att kasuistiskt angifva de särskilda förhållanden,
hvilkas kriminalisation ansåges vara ytterligare af behofvet påkallad.
Men med hänsyn till svårigheten att göra en dylik uppräkning uttömmande
håller kommittén det för mera lämpligt, om till nämnda lagbud
fogades en allmän bestämmelse om straff för den, som för annat fall,
än däri nu sägs, öfvar otukt med någon, hvilken står under hans lydnad
215
eller uppsikt. Ett sålunda affattadt stadgande torde ej komma att omfatta
andra auktoritetsförhållanden än sådana, mot hvilkas missbrukande
i förevarande hänseende repressiva åtgärder kunna anses önskliga. Att
därunder skulle hemfalla exempelvis husbönder samt föreståndare och
uppsyningsman vid handelsföretag, värdshusrörelse, verkstäder och
fabriker i förhållande till sina tjänare, tjänstebiträden, lärlingar och
arbeterskor m. in., torde vara tydligt (jämför 3 kap. 2 §, 14 kap.
35 § och 18 kap. 12 § strafflagen). För en begränsning af straffområdet,
såsom i holländsk rätt, till otukt med minderårig, synes ej giltig anledning
föreligga, utan torde straffskyddet böra gälla alla åldrar, men
åtminstone i fråga om otukt med person öfver 18 år''göras beroende
af bevis om att ett verkligt missbruk af det föreliggande auktoritetsförhållandet
ägt rum. Om ock på grund af svårigheten att kunna bevisa,
det dylikt missbruk förelegat, stadgandet ej så särdeles ofta
komme till användning, skulle dock beifrandet af eu del mera flagranta
fall af missbruk därigenom möjliggöras. Med en dylik begränsning af
straff budet skulle ock faran för utpressningsförsök blifva jämförelsevis
ringa. Efter förebild af utländsk lagstiftning torde tillika sådant stadgande
böra fogas till ifrågavarande lagbud, att detsamma komme att
innehålla straffbestämmelse för en hvar tjänsteman, som genom missbruk
af sin tjänsteställning bereder sig tillfälle til] otukt med annan.
Ehuruväl kommittén sålunda anser de i 6 § af 18 kap. strafflagen nu
förekommande ansvarsbestämmelser böra i uppgifna hänseenden utvidgas,
har kommittén dock icke funnit frågan härom vara af den betydelse
för spörsmålet om motarbetandet af de smittosamma könssjukdomarnas
utbredning, att kommittén, med fäst afseende å den förestående
genomgripande revisionen af strafflagen, ansett sig böra framlägga
förslag till de ändringar i nämnda lagrum, som af berörda utvidgning
betingas.
Inom den moderna strafflagstiftningen gör sig alltmera gällande
en tendens att genom utsträckta ansvarsbestämmelser söka i görligaste
mån bekämpa det i nära samband med prostitutionsföreteelsen stående
k opplerifö rf a ra n det. Tydligt är, att i samma mån lösa och tillfälliga
könsförbindelser kunna genom dylika bestämmelser motverkas, frågan
därom ock äger motsvarande betydelse för spörsmålet om motarbetandet
af de smittosamma könssjukdomarnas spridning.
Koppleriförfarande
m. m.
216
svensk11 ratt ^e h°s oss i förevarande del gällande bestämmelser finnas upp
samt
inom tågna i 11 § 1 inom. och 12 § af 18 kap. strafflagen. Medan i det
framstänka förra laSrummet stadgas straffarbete från och med 6 månader till
förslag till oc^1 Med 4 år för den, som främjar otuktig lefnad genom koppleri
d£irmgm eller håller sådant hus, där otukt drifves, föreskrifver åter det senare
lagrummet — förutom förlust af medborgerligt förtroende — straffarbete
från och med 2 till och med (i år för föräldrar, fosterföräldrar,
förmyndare, lärare eller andra, som genom koppleri till otukt förleda
barn eller dem, som under deras lydnad eller uppsikt ställda äro.
Uttrycken »koppleri» och »hållande af sådant hus, där otukt drifves,»
äro hämtade från 1734 års lag, som i 57 kap. 1 § missgärningsbalken
upptog ett stadgande af följande lydelse: »Håller någon sådana hus
och samkväm, där otukt och lösaktighet drifves, stånde för sådant
koppleri tre dagar vid kåken och varde den tredje dagen af bödeln
hudstruken och hålles sedan till allmänt arbete i 3 år. Finnes någon
därmed annan gång, varde sammaledes vid kåken hudstruken och arbete
i hela sin lifstid.» Såsom förut framhållits, torde detta stadgande
närmast hafva åsyftat att motverka det då i grannländerna
florerande bordellväsendets utbredande i vårt land. I lagkommitténs
och lagberedningens förslag till straffbalk infördes bestämmelser af enahanda
innebörd som de nu gällande, utan att det därvid lämnades
någon motivering till de i det äldre lagbudet vidtagna ändringarna.
Hvad beträffar straff budet i 18 kap. 11 § 1 mom. strafflagen,
har detta, frånsedt de senare åren, ej kommit till någon större användning.
Anledningen härtill torde hufvudsakligen vara att söka dels
i den oklarhet, som vidlåder straff budet i fråga om själfva affattningen,
och dels i den omständigheten, att den handtering, mot hvilken detsamma
är riktadt, efter hand tagit sig andra former.
I förra hänseendet må framhållas, hurusom de använda ordalagen
gifva stöd åt den uppfattningen, att begreppet koppleri, hvilket i sin
allmännaste betydelse väl torde utmärka hvarje verksamhet, som innebär
ett främjande af otukt mellan andra personer, skulle afse allenast
det särskilda sätt för ett sådant främjande, som består i kontrahenternas
sammanförande för ändamålet. Att med en dylik uppfattning
straffbudet i denna del ej skall få någon nämnvärd betydelse för stäfjandet
af den särskild! i de största städerna förekommande handtering,
som innebär ett ockrande på andras osedliga lefverne, torde vara tydligt.
Medan ett bordellväsende i inskränkt mening eller den form af
koppleri, som består däri, att en person uti en af honom innehafd
lägenhet låter för sådant ändamål anställda kvinnor mot till honom
217
utgående betalning bruka sig till skörlefnad, icke vunnit något nämnvärdt
insteg i vårt land, kafva åter andra, från dylikt bordellväsende
mer eller mindre afvikande former af ifrågavarande handtering i stor
utsträckning kommit till användning i våra största städer. Ett sätt
för handteringens utöfvande, som tidigare torde hafva varit det vanligast
förekommande, är sålunda, att en person i en af honom innehafd
lägenhet upplåter rum åt prostituerade kvinnor med begifvande för
dessa, hvilka dessutom å stället ofta åtnjuta äfven kost och andra förmåner,
att använda de af dem bebodda rummen för yrkesmässigt bedrifvande
af otukt, och därvid för upplåtelsen med tillhörande förmåner
betingar sig en oberoende af kvinnornas dagsinkomst utgående,
oskäligt hög afgift, som vanligen uttages för hvarje dag. Dylika ställen,
å hvilka ofta finnes ett gemensamt större rum, där de besökande männen
först sammanträffa med de inneboende kvinnorna, benämnas gemenligen
flickställen. En annan form af bordellväsende i mera vidsträckt
bemärkelse är den rörelse, som i stor omfattning bedrifves å
s. k. partihotell och som består däri, att en person inreder ett hus eller
del däraf till hotell eller rum för resande samt förser huset eller
våningen med skylt, som utmärker denna dess egenskap, men i själfva
verket uteslutande eller till väsentlig del använder lokalen till uthyrande
af rum åt s. k. nattpartier, hvardera bestående af en man och en kvinna,
som under en natt eller oftast blott för en eller annan timme eller
ännu kortare stunder uppehålla sig å hotellet i uppenbar afsikt att
därstädes bereda sig tillfälle att med hvarandra öfva otukt. I annat
sammanhang har ock tidigare omnämnts den förtäckta prostitution af
nära nog bordell-liknande beskaffenhet, som understundom förekommer
i vissa yrkesgrenar, där kvinnlig betjäning användes till gästers upppassning
eller kunders betjänande.
Med föranledande af att åtskilliga åtal, som i hufvudstaden anställts
mot innehafvare af flickställen, icke bifallits på den grund, att den af
dem bedrifna rörelsen ej ansetts hemfalla under stadgandet om hållande
af sådant hus, där otukt drifves, väcktes vid 1891 års riksdag inom
Andra Kammaren af E. J. Ekman en motion, däri hemställdes, att till
18 kap. 11 § strafflagen måtte fogas ett tillägg, hvarigenom upplåtandet
af bostad åt kvinna, som veterligen bedrefve otukt såsom yrke,
straffades, första gången med böter från och med 50 till och med
200 kronor och, om det skedde ytterligare, med fängelse i högst 6
månader eller straffarbete i högst 2 år.
Lagutskottet, som afstyrkte motionen, yttrade i sitt öfver densamma
afgifna utlåtande, bland annat, följande: Ifrågavarande lagrums
28
21S
ordalydelse torde ingalunda utesluta utan fast hellre föranleda till sådan
tolkning, att dess straffbestämmelser vore tillämpliga, då någon
sårade den allmänna sedlighetskänslan genom att mer eller mindre
offentligt och för vinnings skull upplåta en lägenhet, hvaröfver han
förfogade, för bedrifvande af otukt. Genom det ifrågasatta tillägget
skulle ansvar komma att drabba jämväl personer, hvilka, utan att i
form af oskäligt hög hyra bereda sig fördel af hyresgästens osedliga
lif, uppläte bostad åt kvinna, som veterligen idkade skörlefnad, till
och med om otukten bedrefves annorstädes än i den upplåtna bostaden.
Att i sådana fall rättslig grund saknades till straffbarhet för hyresvärden,
syntes vara uppenbart. Ett stadgande i dylik riktning skulle ytterst
komma att leda därhän, att ifrågavarande kvinnor blefve beröfvade möjligheten
att erhålla tak öfver hufvudet. Fall kunde ock inträffa, då
någon, utan att äga kännedom om kvinnas lösaktighet, genom lagligen
bindande aftal för längre tid till henne uthyrde ett ruin eller en bostadslägenhet.
När sedan blefve veterlig!, att kvinnan bedrefve otukt såsom
yrke, kunde hyresvärden icke få henne från lägenheten afhyst,
med mindre han på grund af stadgandet i 16 kap. 14 § jordabalken1)
kunde utverka sig domstols beslut om skyldighet för henne att afflytta.
Under tiden kunde emellertid hyresvärden icke gärna dömas till ansvar
för upplåtande af bostad. Beträffande åter de fall, då hyresaftalet
vore sådant, att hyresvärden verkligen kunde sägas medelbart eller
omedelbart taga del i vinsten af hyresgästens yrke, blefve det, frånsedt
bevissvårigheten i fråga om tillvaron af ett så beskaffad! aftal, alltid
särdeles vanskligt att bestämma den gräns, där hyresbeloppet öfverstege
hvad som borde utgöra afgift för bostadens begagnande. Men
äfven om ett för den allmänna sedlighetskänslan kränkande förhållande
af förut antydd art icke vore för handen, kunde en hyresvärd likväl
vid upplåtande af bostad åt kvinna, som han visste vara lösaktig,
genom att begagna sig af svårigheten för henne att erhålla ett hem
uppdrifva hyresafgiften till ett oskäligt belopp. . Ett så beskaffadt aftal
kunde emellertid icke enligt gällande lagstiftningsgrundsatser stämplas
såsom brottsligt.
Utskottets afstyrkande hemställan bifölls af båda kamrarna, af den
andra efter omröstning med 97 röster mot 76, hvilka afgåfvos för ett
1) Detta stadgande är numera ersatt af bestämmelserna i 23 § af 3 kap. i lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom, enligt hvilket lagrum hyresrätten förverkas och hyresvärden
följaktligen berättigas att uppsäga ett hyresaftal, om hyresgästen eller, där lägenheten
öfverlåtits till annan, denne åsidosätter att vid lägenhetens begagnande iakttaga hvad som erfordras
för bevarande af ordning och skick inom fastigheten.
219
under öfverläggningen framställd t yrkande om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om utarbetande af förslag till lag, hvarigenom
med straff belädes det förfarande, att någon åt kvinna, som honom
veterligen bedrefve otukt såsom yrke, uthyrde lägenhet på villkor, som
innebure, att han betingat sig andel af den vinning, kvinnan af sin
osedliga lefnad beräknat.
Såsom förut omnämnts, väcktes vidare vid 1893 års riksdag inom
Första Kammaren af kommitténs förutvarande ledamot Hugo Tamm en
motion, i hvilken, bland annat, påvisades beliofvet af en omarbetning
af nu ifrågavarande straffbud.
1 den af Riksdagen på grund af denna motion till Kungl. Maj:t
den 5 maj 1893 aflåtna skrifvelse, hvilken, på sätt förut närmare omförmälts,
genom nådig remiss den 11 december 1908 blifvit till kommittén
för öfvervägande öfverlämnad, yttrades i nu förevarande del:
Hvad anginge nödvändigheten att skärpa lagbestämmelserna mot den
osedlighet, som berördes i 11 § af 18 kap. strafflagen och hvars utveckling,
om än smygande och mindre lätt bemärkt, dock för samhället
innebure långt ifrån ringa fara, syntes detta lagrums nuvarande ordalydelse
hafva omöjliggjort dess användning, enär under de 28 år 1864
års strafflag varit gällande straff på grund af nämnda § blott några
få gånger ådömts, ehuru de näringsvägar, som däruti förbjödes, oaflåtligen
brukats. Anledningen härtill uppgåfves hufvudsakligen vara att
söka i den term, med hvilken man sökt träffa bordellväsendet. Skulle
någon mening finnas med det straffhot, lagen här stadgade, syntes dock
Riksdagen otvetydigt, att lagrummets ordalydelse måste rättas efter
de förhållanden, under Indika de förbjudna näringarna numera uppträdde,
och först därigenom skulle åklagarmakten känna sig uppfordrad
att tillvinna lagbestämmelsen vederbörligt afseende.
Öfver denna Riksdagens skrifvelse har justitiekanslersämbetet den
20 augusti 1896 afgifvit infordradt utlåtande, uti lxvilket i nu föreliggande
hänseende framhållits, bland annat, följande: Föreställningen
om hvad koppleri i straffrättslig mening innebure torde vara bland
såväl åklagare som domare ganska sväfvande och osäker, hvarför det
vore lämpligt, att vid ifrågavarande lagrums omarbetning eu definition
å nämnda begrepp i lagrummet intoges. Hvarje verksamhet från tredje
persons sida, som hade till ändamål att befordra osedligt könsumgänge
mellan två andra personer, borde ej, om än till sin natur osedlig, beläggas
med straff. Endast vissa former däraf, som innebure större fara
för staten, borde såsom brott i lagen upptagas; och syntes kriminalisationen
böra omfatta sådant afsiktligt förmedlande eller befordrande
220
af otukt, exempelvis genom tillhandahållande eller anskaffande af lämplig
mötesplats, som skedde yrkesmässigt eller åtminstone af vinningslystnad
eller eljest för egen fördel. Den i lagrummet förekommande tudelningen
af brottet i dels koppleri och dels hållande af sådant hus, där
otukt drifves, saknade begreppsmässig grund och hade föranleda, att
endast sällan någon kunnat fällas för någotdera brottet. De slag af
indirekt bordellväsende, hvilka ofvan betecknats med benämningarna
flickställen och partihotell, skulle lättare träffas af lagens straffande
hand, om ingen särskild karaktär för dessa former af koppleri upptoges
i lagen, utan de blefve att hänföra under den allmänna definitionen
på det enkla koppleriet; åt domarens urskiljning lämnadt att
å det svårare och farligare brottet tillämpa en högre straffgrad än å
det lindrigare och mindre farliga. Då lagrummets omfattning genom
den föreslagna ändringen blefve så mycket större än den hittills ansetts
vara, borde straffet i detsamma så förändras, att latituden blefve
fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 4 år. Hvad
åter anginge straffbudet i 18 kap. 12 § strafflagen, ansåge justitiekanslersämbetet
sig ej böra däri föreslå någon ändring, om det än
kunde ifrågasättas, huruvida åt lagrummet bort gifvas eu lydelse, enligt
hvilken för dess tillämpning ovillkorligen fordrades, att å den
auktoritetsägande personens sida ej allenast, såsom i fråga om enkelt
koppleri, en befordrande eller underlättande utan en positivt förledande
verksamhet skulle hafva ägt rum.
Under den tid, som förflutit sedan Riksdagens ofvannämnda framställning
gjordes, har efter hand i rättspraxis yppat sig en tendens att
i större utsträckning än förut varit fallet tillämpa ifrågavarande lagrum.
I upprepade rättsfall har detsamma sålunda kommit till användning
å såväl flickställen och partihotell af förut angifven beskaffenhet
som ock andra närstående former af indirekt bordellväsende, därvid
såsom grund för sakfällandet vanligen åberopats icke främjandet af
otuktig lefnad genom koppleri utan hållandet af sådant hus, där otukt
drifves.3) Hvad särskildt angår den å partihotell bedrifna rörelse, torde
fl Af dylika rättsfall må här till belysning af rådande rättsuppfattning i frågan hänvisas
till följande: Kungl. Maj:ts utslag den 22 augusti 1894 (N. .1. A. 1894 s. 452), den 27 januari 1897
(N. J. A. 1897 s. 55), den 28 februari 1899 (N. J. A. not. B. 150), deu 28 februari 1905 (N. J. A.
not. B. 156), den 7 december 1906 (N. J. A. not. B 783). den 14 september 1908 (N. J. A. not. B
566), den 17 november 1908 (N. J. A. not. B 710), den 11 mars 1909 (N. J. A. not. B. 185), den
3 juni 1909 (N. J. A. s. 332) och den 3 september 1909 (N. J. A. not. B. 505).
22L
dock praxis i förevarande hänseende kafva varit ganska vacklande.1)
Under senare delen af 1910 bär ett dylikt mål i högsta domstolen afdömts
af dess afdelningar samfälldt 2), därvid af tjuguen i målets pröfning deltagande
justitieråd elfva dömde den tilltalade till straff enligt ifrågavarande
lagrum med den motivering, att det i målet ådagalagts, att
den tilltalade i de af henne innehafda hotellokaler mot betalning upplåtit
rum för drifvande af otukt, samt att hon därigenom med hänsyn
till hvad upplyst blifvit angående den omfattning, i hvilken sådant
upplåtande skett, gjort sig förfallen till ansvar för hållande af hus,
där otukt drifves. Medan en ledamot af domstolen sakfällde den tilltalade
på de skäl, att hon vore öfvertygad att vid upprepade tillfällen
hafva mot betalning upplåtit rum för otukts bedrifvande, och att hon
därigenom gjort sig skyldig till främjande af otuktig lefnad genom
koppleri på sätt i 18 kap. 11 § 1 mom. strafflagen sägs, funno åter
öfriga nio ledamöter ej skäl att göra ändring i underrätternas utslag,
hvarigenom den tilltalade förklarats icke vara öfvertygad att hafva
gjort sig skyldig till sådant brott, för hvithet straff vore i nämnda
lagrum bestämdt.
Såsom af den för vår rätt i nu förevarande del lämnade redogörelsen
framgår, sakna vi hos oss speciella ansvarsbestämmelser i fråga
om soutenörskap; och lämnar vår strafflag ej heller tillnärmelsevis erforderligt
skydd gent emot s. k. hvit slafhandel eller den handtering, som
består däruti, att kvinnor medelst falska förespeglingar eller andra
obehöriga medel förmås att emigrera till främmande land, i syfte att
de därstädes skola öfverlämnas åt prostitution. Vid en under tiden 18
april—4 maj 1910 i Paris hållen internationell konferens för bekämpande
af dylik rörelse har emellertid upprättats en af ombud för Sverige jämte
tolf andra länder undertecknad, ännu ej ratificerad konvention, i hvilken
dessa länder förbundit sig att, i den mån deras lagstiftning icke gent emot
ifrågavarande handtering innehölle straffskydd af viss, i konventionen närmare
angifven räckvidd, vidtaga eller för respektive folkrepresentationer
framlägga förslag till de lagstiftningsåtgärder, som för beredande
af dylikt straffskydd kunde erfordras.
Såsom i den inledande öfversikten framhållits, erbjuder den utländska
lagstiftningen å förevarande område betydande skiljaktigheter. Tydligt
är ock, att den ställning, de särskilda länderna intaga till frågan om
’) Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 6 november 1908 (N. J. A. s. 574) samt den 23 och 20
maj 1910 (N. J. A. s. 326).
-) Kling!. Maj:ts utslag den 0 oktober 1910.
Utländsk
lagstiftning
i ämnet.
222
bekämpandet af prostitutionen i dess olika former och särskildt bordellprostitutionen,
skall öfva inverkan å hithörande bestämmelser, i
den mån dessa afse att kringskära den verksamhet, som består i främjandet
af otukt mellan andra. Ett annat ledmotiv för straffbestämmelser
å detta område är emellertid att särskildt söka tillgodose behofvet
af straffskydd gent emot förledande eller förförande till otukt
med annan.
Af våra nordiska grannländer har Norge äfven å förevarande
lagstiftningsområde de mest omfattande ansvarsbestämmelserna. Dess
strafflag upptager sålunda stadganden om straff dels för förförande af
någon till otukt med annan (§ 200) och särskildt för förledande till
yrkesmässig otukt (§ 202), dels för försök att hindra någon, som hemfallit
till yrkesmässig otukt, att upphöra därmed (§ 203), dels för främjande
af otukt mellan andra, så framt dylik gärning antingen sker af
vinningslystnad (§ 206) eller afser person under 16 års ålder (§ 201)
eller ock innefattar missbruk af visst auktoritetsförhållande (§ 205),
och dels slutligen för utnyttjande af otukt mellan andra i vinningslystet
syfte (§ 206). Vid förledande till yrkesmässig otukt samt främjande
af otukt mellan andra af vinningslystnad inträder straffskärpning för
de fall, att vederbörande är under 18 år eller i otuktig^ syfte förmås
att lämna landet. Likaledes inträder straffskärpning dels för de i
§§ 200—203 omhandlade förbrytelserna, såvidt den brottslige därvid
handlat vanemässigt eller ock användt tvång eller annat därmed jämställdt
förfarande af viss angifven beskaffenhet, och dels för de i §§ 202
och 203 upptagna förbrytelserna, därest den brottslige handlat af
vinningslystnad eller föröfvat brottet mot make eller barn eller någon
under hans myndighet eller uppsikt stående person eller ock missbrukat
sin offentliga ställning eller ställning såsom själasörjare, läkare eller
lärare. För främjandet af otukt mellan andra af vinningslystnad samt
utnyttjandet af sådan otukt i vinningslystet syfte är strafflatituden
fängelse intill 2 år, men vid synnerligen förmildrande omständigheter
kunna äfven böter ådömas.
Hvad Danmark angår, upptager lagen den 30 mars 1906 i § 3
särskilda stadganden om frihetsstraff dels för den, som gör sig skyldigtill
hållande af bordell eller »rufferi» (förförelse af kvinna till otukt
under vissa betingelser), och dels för den, som för vinnings skull bereder
personer af olika kön tillträde till sin bostad för att där öfva otukt,
eller som uthyrer rum, icke för varaktig vistelse, utan för att bereda
tillfälle till otukt, eller som hos sig inhyser kvinna under 18 år, hvilken
söker sitt uppehälle i skörlefnad. Därjämte innehåller allmänna straff
-
223
lagen i § 183 ansvarsbestämmelser dels för föräldrar, förmyndare, lärare
och andra, som till lösaktighet förföra barn, myndlingar eller de till
deras vård eller uppfostran anförtrodda personer, och dels för make,
som tvingar eller för vinnings skull »tillskynder» sin hustru till otukt
med annan eller utan hennes vetskap eller vilja bereder andra tillfälle
att förskaffa sig könsumgänge med henne. En särskild straffbestämmelse
mot soutenörskap innefattas i lagen af den 1 april 1905 om
ändring i vissa delar af strafflagen (med en giltighetstid af 6 år), i hvars
4 § föreskrifves straff för den, som helt eller delvis låter sig underhålla
af en kvinna, hvilken drifver otukt såsom yrke, såvidt han icke
är under 18 år och kvinnan gent emot honom har underhållsskyldighet.
Den -finska strafflagen innehåller i förevarande ämne dels ett stadgande
af innehåll, att hvar, som håller hus för bedrifvande af otukt
eller förleder kvinna till skörlefnad, straffas för koppleri med tukthus
i högst 3 år och förlust af medborgerligt förtroende, och dels särskilda
ansvarsbestämmelser för den, som förleder eller förmår sin dotter
till lägersmål med annan eller som därtill förmår sin fosterdotter eller
kvinnliga myndling eller flicka, hvars uppfostran eller undervisning är
honom betrodd (20 kap. 10 och 11 §§).
Den tyska lagstiftningen erbjuder å föreliggande område ett särskildt
intresse. Strafflagens hithörande bestämmelser (§§ 180 och 181)
hafva erhållit sin nuvarande lydelse genom den s. k. lex Heintze af
den 25 juni 1900. Enligt förstnämnda lagrum straffas den, som vanemässigt
eller för egen fördel främjar otukt genom förmedlande däraf
eller genom att bereda tillfälle därtill för koppleri till fängelse från
och med 1 månad till och med 5 år; och kan den brottslige därjämte
dömas till böter från och med 150 till och med 0,000 mark äfvensom
förlust af vissa medborgerliga rättigheter samt ställas under polisuppsikt.
Vid förmildrande omständigheter kan emellertid ådömas fängelse ända
ned till 1 dag. Det senare lagrummet innehåller dels strängare ansvarsbestämmelser
för kvalificerade arter af koppleri, hvartill är att räkna främjande
af otukt, äfven om detta icke sker vanemässigt eller för egen
fördel, då för detsamma användes särskild list eller gärningen föröfvas
af make, föräldrar, förmyndare, själasörjare, lärare eller uppfostraregent
emot maka, barn, myndling eller till den brottsliges undervisning*
eller uppfostran anförtrodd person, och dels straffbestämmelser mot
souternörskap, för hvilka bestämmelsers närmare innehåll hänvisas till
den vid kommitténs betänkande fogade bilagan: »Om soutenörväsendet»
af kommitténs förutvarande ledamot von Sydow. ’) Mot den hvita slaf
‘j
Del IV sicl. 11 —12.
224
handeln finnes därjämte ett särskildt ansvarsstadgande upptaget i lagen
om utvandringsväsendet af den 9 juni 1897, § 48. Med föranledande
däraf att i rättspraxis det i först åberopade lagrum förekommande
uttrycket »för egen fördel» tolkats såsom afseende en hvar, hvilken
mot betalning, exempelvis genom uthyrande af bostad, bereder annan
tillfälle till öfvande af otukt, framlades under 1890-talet upprepade
gånger i tyska riksdagen förslag om sådant tillägg till nämnda lagrum,
att upplåtande af bostad åt yrkesmässigt skörlefvande kvinna blefve
att anse såsom straffbart främjande af otukt endast såvidt därmed
vore förknippadt ett utnyttjande af hyresgästens osedliga förvärf. Dessa
förslag vunno emellertid icke riksdagens bifall, men i stället blef genom
antagandet af lex Heintze fängelsestraffet för enkelt koppleri, för
hvilket dittills endast gällt en latitud från och med 1 dag till och
med 5 år, bestämdt i öfverensstämmelse med hvad ofvan angifvits.
Enligt nu gängse lagtillämpning anses visserligen hvarje upplåtande af
bostad åt yrkesmässigt skörlefvande kvinna hemfalla under ifrågavarande
lagrum, men lära domstolarna vid åtal för dylik gärning i ej ringa
utsträckning begagna sig af möjligheten att ådöma helt lindriga straff.
I 1909 års förslag till ny strafflag har stadgandet om enkelt koppleri
{§ 251) erhållit den lydelse, att »hvar, som vanemässigt eller för egen
fördel främjar otukt, straffas med fängelse» (1 dag—5 år); och Tiar
härtill fogats det tillägg, att »detta stadgande ej är att tillämpa å
tillhandahållande af bostad, så framt icke upplåtaren söker att med
hänsyn till otuktens tolererande uppnå en oproportionerlig vinst».
Att märka är emellertid, att enligt bestämmelser i förslagets allmänna
del (§§ 36 och 45) kunna för enkelt koppleri komma att samtidigt med
fängelsestraff ådömas jämväl böter intill 10,000 mark äfvensom förlust
af vissa medborgerliga rättigheter. Som kvalificerad form af koppleri
angifves (§ 252) endast främjande af otukt med maka eller annan i
§ 181 af nu gällande strafflag afsedd person. Särskilda ansvarsbestämmelser
upptagas vidare i förslaget (§ 253) dels för yrkesmässigt bedrifven
verksamhet, som afser att få kvinnor att hemfalla till otukt,
och dels för användande af särskild list vid koppleriförfarande. De
nuvarande bestämningarna för soutenörskap äro i förslaget (§ 254)
bibehållna oförändrade. Slutligen må ock nämnas, att enligt förslaget
(§ 255, jämförd med §§ 42 och 53) äger vederbörande domstol dels
i fråga om den, som för något af de i §§ 251—254 omförmälda brott
gjort sig förvunnen till minst 4 veckors fängelse, att under vissa betingelser
jämsides med straffet eller, om detta ej öfverstiger 3 månader,
i stället för detsamma förordna om personens intagande för en tid af
225
6 månader till 3 år i en arbetsanstalt, från hvilken han under förutsättning
af godt uppförande kan frigifvas före den bestämda tidens
utgång, och dels beträffande den, som för något af samma brott ådömts
minst 1 års fängelsestraff, att, om anledning finnes antaga, att personens
vistelse å vissa orter skulle medföra en särskild fara för annan
person eller för den offentliga säkerheten, för en tid af högst 5 år
meddela inskränkande bestämmelser angående den dömdes vistelseort
efter frigifvandet.
I de romanska länderna, såsom Frankrike, Belgien, Spanien, Portugal
och Italien, har begreppet koppleri en annan, mera inskränkt betydelse,
i det att hithörande bestämmelser, hvilka närmast åsyfta att bereda
ett skydd emot den enskildes förledande till eller indragande i otukt
och framför allt prostitution äfvensom hans kvarhållande i ett sådant
lefnadssätt, rikta sig hufvudsakligen emot ett dylikt förfarande, då
detta har afseende å ungdom, samt därutöfver, i större eller mindre
utsträckning, mot användande för syftets ernående af våld, list, hot,
missbruk af auktoritetsförliållande eller annat tvångsmedel. I några
af dessa länder har emellertid föreslagits att utsträcka kriminalisationen
å området till att omfatta jämväl främjande af otukt eller utnyttjande
af annans otuktiga lefnadssätt under andra betingelser än de nu nämnda.
Så har i Belgien ifrågasatts att med straff belägga, bland annat, hållande
af bordell och liknande inrättningar samt uthyrande af rum åt två
eller flera prostituerade, och den franska extraparlamentariska kommittén
har i sitt betänkande föreslagit en sådan utvidgning af de
i Frankrike nu gällande bestämmelser i ämnet, att straff skulle komma
att drabba äfven den, som för att tillfredsställa annans lusta för vinnings
skull till otukt värfvar eu myndig person, äfven om detta sker
med dennes samtycke, eller som vanemässigt och direkt utnyttjar
dennes sedeslösa lefnadssätt, hvarförutom i betänkandet upptagits straffbestämmelse
mot upplåtande af lägenhet åt ett flertal prostituerade i
och för skörlefnads bedrifvande. Medan i Belgien soutenörer behandlas
såsom lösdrifvare, är åter numera soutenörskap i Frankrike genom
lag af den 3 april 1903 upptaget såsom ett särskildt brott, till hvars
bestämningar hörer dels att å offentlig plats främja eller beskydda
annans sedeslösa lefnadssätt och dels att uppsåtligen taga del i däraf
härflytande inkomst.
Den holländska lagstiftningen upptager, i anslutning till den i
de romanska länderna rådande uppfattningen, såsom koppleribrott
allenast, att fader, moder eller förmyndare uppsåtligen förmedlar eller
främjar otukt mellan sitt barn eller sin minderåriga myndling och
29
226
tredje person, samt att någon för egen vinning eller yrkesmässigt uppsåtligen
förmedlar eller främjar otukt mellan minderårig och annan
(§ 250). Enligt ett år 1904 framlagdt förslag till ny strafflag skulle
emellertid hvarje främjande af otukt för egen vinning komma att blifva
föremål för straff. Någon bestämmelse om soutenörskap finnes ej i
holländsk rätt.
I England omfatta hithörande straffbestämmelser särskilda s1 agat
förledande till otukt samt därutöfver allenast hållande af bordell.
Soutenörer, hvartill räknas män, hvilka, utan att äga kända existensmedel,
vanemässigt lefva tillsammans med prostituerad kvinna eller
uppehålla sig i sällskap med sådan, behandlas såsom lösdrifvare.
Den nya ryska strafflagen, som i förevarande ämne nära ansluter
sig till fransk rätt, upptager en särskild straffbestämmelse för den,
som yrkesmässigt drager ekonomisk fördel af eu prostituerad, hvilken
står under hans inflytande eller är af honom beroende eller hvars
nödläge han utnyttjar (§ 527).
I Österrike finnas å detta område vidtgående ansvarsbestämmelser,
hvilka afse dels förledande af oskyldig person till otukt med annan
äfvensom någons förledande därtill medelst, missbruk af visst auktoritetsförhållande,
och dels främjande i öfrigt af otukt mellan andra.
Bestämmelserna i sistnämnda hänseende rikta sig emot dem, hvilka
bistå prostituerade kvinnor vid utöfningen af dessas olofliga yrke genom
att lämna dem varaktigt härbärge hos sig eller understöd på annat
sätt, eller yrkesmässigt tillhandahålla dylika personer, eller eljest låta
bruka sig såsom underhandlare i olofliga förbindelser af ifrågavarande
slag, eller ock i öfrigt söka sitt uppehälle i andras inkomster af yrkesmässig
otukt, äfvensom mot innehafvare af hotell- eller utskänkningsrörelse,
hvilka bereda andra tillfälle till otukt. Det nya förslaget till strafflag
af år 1909 upptager straffbestämmelser dels, under beteckning koppleri,
för förledande af kvinna till otukt med annan, såvidt den förledda är
under 16 år eller därvid såsom medel användts list eller hot af viss
angifven beskaffenhet, utnyttjande af vederbörandes ekonomiska beroende
eller missbruk af visst auktoritetsförhållande (§§ 275 och 276), dels
för öfverträdelse af polisföreskrifter, som hafva afseende å hållande af
bordell eller lämnande af bistånd till bedrifvande af yrkesmässig otukt
(§ 277), dels för yrkesmässigt förmedlande i öfrigt af otukt mellan andra
(§ 278), dels för den, som förmår en kvinna till yrkesmässig otukt
eller genom att begagna sig af en kvinnas ekonomiska beroende hindrar
henne från att upphöra med dylik otukts bedrifvande (§ 279), och dels
för soutenör, som af afkastningen af eu offentlig prostituerads yrkesmässiga
otukt bereder sig medel till sitt uppehälle (§ 282).
227
Hvad angår Schweiz, innehålla de särskilda kantonernas strafflagar
i regel generella ansvarsbestämmelser för främjande af otukt mellan
andra, därvid för straffbarhet i somliga kantoner kräfves, att förfarandet
sker resp. för egen fördel, vanemässigt eller yrkesmässigt,
medan åter i andra kantoner icke erfordras någon ytterligare bestämning
för straffbarhetens inträdande. Det nya förslaget till strafflag
af år 1908 innehåller straffbestämmelser dels, under beteckning koppleri,
för den. som för egen vinning drager fördel af en persons yrkesmässiga
otukt, särskildt i hvad angår beredande af tillfälle eller plats för
otuktens bedrifvande (§ 129, dels särskildt för yrkesmässigt bedrifvande
af dylikt koppleri och för hållande af bordell äfvensom för hållande af
omyndig person till yrkesmässig otukt (§ 130), dels för den, hvilken
såsom soutenör drager vinst af en kvinnas yrkesmässiga otukt (§ 131),
dels för tvingande af någon medelst våld eller hot till otukt med annan
(§ 132), och dels för förledande till yrkesmässig otukt, såvidt den
förledde är omyndig eller förledandet sker genom utnyttjande af en
kvinnas nödläge eller beroende eller genom missbruk af visst auktoritetsförhållande
(§ 133). Däi’jämte innehåller förslaget, bland öfverträdelser,
stadgande om ansvar dels för hyresvärd, som tillåter, att uti
af honom upplåten lägenhet bedrifves koppleriverksamhet, om hvilken
han äger kännedom (§ 262), och dels för den, som med uppsåt offentligen
fäster uppmärksamheten å ett tillfälle till otukt eller med vett
och vilja offentliggör eller gifver spridning åt ett sådant tillkännagifvande
(§ 263).
Slutligen må ock anmärkas, att jämväl i flertalet af ofvannämnda
romanska och därefter omförmälda länder förefinnas särskilda straffbestämmelser
mot s. k. hvit slafhandel, och att ett flertal af de för
nämnda länder gällande eller föreslagna strafflagar medgifver möjlighet
att för ofvan omhandlade, på vinningslystnad merendels beroende
förbrytelser ådöma, vid sidan af frihetsstraff, jämväl ett kännbart
bötesstraff.
Att de hos oss i nu förevarande ämne gällande bestämmelser äro
i behof af en omarbetning, torde tydligt framgå af den för vår rätt
här ofvan lämnade redogörelse, sammanställd med den för den utländska
lagstiftningen i ämnet gifna framställningen.
Vid en dylik omarbetning gäller det att först söka klargöra, i
hvilken utsträckning en kriminalisation på detta område lämpligen må
ske. Att begränsa densamma till att hufvudsakligen åsyfta allenast
beredande af straffskydd mot den enskildes förledande till otukt låter
Kommitténs
yttrande.
228
sig uppenbarligen icke försvara. Äfven i länder, där en dylik begränsning
å föreliggande lagstiftningsområde sedan gammalt förefunnits, gör
sig ju ock numera gällande en tendens att utvidga hithörande bestämmelser
till att omfatta äfven annat främjande af otukt mellan
andra. Att det allmänna sedlighetstillståndet, särskild! i de större
stadssamhällena, röner en ej ringa inverkan af den utsträckning, i
hvilken ett dylikt förfarande låter sig undertrycka, torde vara ovedersägligt.
Såsom merendels beroende på egennyttiga motiv antager detta
lätt en vanemässig karaktär, och genom den lockelse och frestelse till
otukt, som en sådan handtering städse medför, bringas utan tvifvel
mången, som eljest skulle hafva undgått faran, in på afvägar, hvarförutom
handteringen är ägnad att i hög grad främja särskildt promiskuitet
i fråga om könsförbindelser. Då, såsom förut framhållits, de smittosamma
könssjukdomarna framför allt spridas genom lösa och tillfälliga
könsförbindelser, är det tydligt, att frågan, i hvad mån en dylik handtering
kan undertryckas, är af alldeles särskild betydelse för spörsmålet
om motarbetandet af nämnda sjukdomars utbredning.
Om ock samhället har att bekämpa främjandet af otukt mellan
andra närmast ur synpunkten af den fara för den allmänna sedligheten,
som en sådan verksamhet medför, framstår dock såsom ytterligare
ledmotiv för straffbestämmelser å området vikten af att bereda den
enskilde ett nödigt värn mot förledande till otukt med annan
äfvensom att mot exploatering skydda dem, som blifva föremål för en
dylik verksamhet. Af alla med osedligheten förknippade företeelser är
ingen för den allmänna sedlighetskänslan mera upprörande än den
handtering, som i ockrande på andras sedeslöshet söker en förvärfskälla.
Att de straffbestämmelser, som gifvas mot främjande af otukt
mellan andra, skola i hög grad öfva inflytande å det sätt, hvarpå
prostitutionen i ett samhälle uppträder, är själffallet. Vid affattande!
af hithörande bestämmelser har man därför att hålla i sikte, hvilka
former af prostitution man afser att bekämpa. Af hvad förut yttrats
i fråga om prostitutionens straffbarhet torde tydligt framgå, att enligt
kommitténs uppfattning sådant innehåll bör gifvas åt hithörande
bestämmelser, att de icke möjliggöra upprättande af bordeller, s. k.
flickställen och liknande inrättningar, hvilka äro afsedda att inhysa
till helyrkesprostitution hemfallna kvinnor. Men därutöfver böra enligt
kommitténs mening bestämmelserna ock träffa såväl den rörelse, hvilken
bedrifves å s. k. partihotell, som ock, i görligaste mån, den förut
skildrade form af prostitution, som, utan att vara till helyrkesprostitution
hänförlig, understundom förekommer i vissa yrkesgrenar, där
229
kvinnlig betjäning användes till gästers uppassning eller kunders
betjänande. Hvad särskildt angår den å partihotell bedrifna rörelsen,
hvilken i de största städerna förekommer i stor utsträckning och ej
är inskränkt till att omfatta blott till helyrkesprostitution hemfallna
kvinnor och deras kunder, skulle gifvetvis denna rörelses undertryckande
föranleda, att prostituerade kvinnor komme att i större utsträckning
än nu är fallet söka i sina bostäder mottaga kunder, hvarförutom
den nu florerande gatuprostitutionen sannolikt skulle åtminstone i
någon män inskränkas. Beträffande åter hemprostitutionen erbjuder
onekligen frågan, i hvad mån upplåtande af bostad åt prostituerade
kvinnor under andra förhållanden än de ofvan nämnda bör göras till
föremål för straff, ej ringa vanskligheter. Faran af att på denna punkt
gå för långt har med rätta framhållits i lagutskottets förut omförmälda
utlåtande vid 1891 års riksdag och visar sig äfven exempelvis i Tyskland,
hvarest förhållandena i förevarande hänseende allmänt betecknas såsom
ohållbara. I hvilken utsträckning kommittén för sin del anser ett
dylikt upplåtande af bostad böra utgöra föremål för bestraffning, framgår
af den efterföljande framställningen.
I anslutning till de af justitiekanslersämbetet i ofvan omnämnda
utlåtande af den 20 augusti 1896 gjorda uttalanden håller kommittén
före, att icke hvarje medverkan till otukt mellan andra rimligen bör
beläggas med straff, utan endast sådana former af dylik verksamhet,
som ur förut angifna synpunkter kunna anses särskildt farliga. Att,
såsom skett i det schweiziska förslaget till ny strafflag af år 1908,
begränsa straffbarheten till att afse allenast yrkesmässig otukt synes
åter innebära en alltför stor inskränkning. Så snart motivet till en
medverkan af förevarande slag är att därigenom bereda sig en särskild
fördel i ekonomiskt hänseende, torde förfarandet städse böra anses
straffvärdt. Att därutöfver uppställa fordran på yrkesmässighet eller
vanemässighet synes ej vara befogadt, då äfven enstaka, af dylik
vinningslystnad förestafvade gärningar af ifrågavarande beskaffenhet
måste betecknas såsom straffvärda och för öfrigt anledning vanligen
är att antaga, att den, som är förvunnen till eu enstaka sådan gärning,
i verkligheten bedrifver en dylik verksamhet mer eller mindre
vanemässigt eller yrkesmässigt.
Då ett användande i straffbudet angående koppleri af de å andra
ställen i strafflagen förekommande uttrycken »för egen vinning» och
»att vinning sig förskaffa» torde kunna lämna rum för berättigad
tvekan, huruvida icke därunder skulle anses inbegiupna äfven sådana,
af kommittén icke åsyftade fall som exempelvis upplåtande af bostad
mot hyra af på orten sedvanlig storlek åt prostituerad kvinna, hvilken
i bostaden bedrifver otukt, har kommittén, till förebyggande af eu
dylik rättstillämpning och för att undanröja hvarje tvekan i detta
hänseende, ansett sig böra i förslaget till ny lydelse af 1 mom. i 11
§ af 18 kap. strafflagen begagna sig af uttryckssättet »för att därmed
bereda sig särskild vinning». Kommittén har härmed velat angifva,
att en medverkan till otukt, t. ex. genom upplåtande af rum åt s. k.
nattpartier eller uthyrande af bostad åt prostituerad kvinna med
begifvande för henne att i bostaden mottaga kunder för otukts bedrifvande,
blifver straffbar, då för den prestation, som innebär medverkan
till otukt, tages eller betingas ett oskäligt vederlag , och såmedelst
ockras på osedligheten. Det oskäliga vederlaget kan gifvetvis
ock uttagas på ett indirekt sätt, exempelvis genom oproportionerligt
hög betalning för åt s. 1c. nattpartier serverade dryckesvaror eller för
åt inhysta prostituerade kvinnor ombesörjd städning o. d. Att i förekommande
fall afgöra, om ett vederlag är att anse såsom oskäligt
eller icke, torde nog understundom kunna erbjuda vissa vanskligheter
för domstolarna, men svårigheterna härutinnan äro icke större i detta
fall än i åtskilliga andra, då strafflagen ålagt dem en liknande pröfning.
I regel torde en uppsåtlig medverkan till otukt mellan andra
ej lämnas utan att därmed åsyftas beredande af en särskild fördel i
ekonomiskt afseende. Med hänsyn till de svårigheter, som kunna yppa
sig för styrkande af ett dylikt syftes förefintlighet, svnnerligast i fråga
om partihotellrörelse och förut omnämnda former af förtäckt prostitution
i vissa yrkesgrenar, har emellertid, i hufvudsaklig anslutning till
tysk rätt, alternativt med bestämningen »för att därmed bereda sig särskild
vinning» upptagits krafvet å vanemässighet i förfarandet. Äfven i
fall, då syftet att bereda sig särskild vinning ej kan påvisas, torde därigenom
dylik rörelse, om den bedrifves i sådan utsträckning och
under sådana förhållanden, att den objektivt sedt framstår såsom eu
fortgående verksamhet, inriktad på att främja otukt mellan andra,
städse komma att hemfalla under straff budet. Jämväl upplåtande af
bostad åt prostituerade kvinnor torde kunna tänkas antaga sådana
förmer, att bestämningen vanemässighet därå kan vinna tillämpning.
Särslcildt gäller detta för de fall, då ett dylikt upplåtande i verkligheten
utgör en förtäckt form af hållande af bordell eller flickställe.
Det sätt, på hvilket kommittén sålunda sökt uppdraga gränslinjen
för straffbarhet i fråga om upplåtande af bostad åt prostituerade
kvinnor, har synts vara att föredraga framför de formuleringar, som
gifvits åt hithörande bestämmelser i dansk rätt och i det nya tyska
231
strafflagsförslaget. Då den danska lagen såsom förutsättning för straffbarhet
uppställer, att rum blifvit uthyrdt »icke för varaktig vistelse,
utan för att bereda tillfälle till otukt», måste nämligen däremot först och
främst anmärkas, att något motsatsförhållande mellan dessa bada alternativ
alls icke beliöfver föreligga, och dessutom att, om man såsom förutsättning
för straffbarhet uppställer, att rummet icke uthyrts för
varaktig vistelse, åtskilliga straffvärda fall af en mer eller mindre förtäckt
bordellrörelse därigenom blifva från straff uteslutna. Det tyska
förslagets ståndpunkt åter att från straff undantaga alla fall af tillhandahållande
af bostad, där ej oskälig vinning sökes uppnådd genom
upplåtelsen, måste på grund af vanskligheten att i det konkreta fallet
afgöra, huruvida en rumsupplåtelse är att anse såsom ett tillhandahållande
af bostad, vid rättstillämpningen lätt föranleda till att en
partihotellrörelse under förtäckta former likväl kommer att tolereras.
Såsom af förslaget till förändrad lydelse af nu ifrågavarande lagrum
framgår, har sättet för medverkan till otukt mellan andra däri
betecknats med orden »förleda till, förmedla eller på annat sätt främja».
Under uttrycket främjande af otukt mellan andra torde ingå hvarje form
af sådan effektiv medverkan till dylik otukt, som sker uppsåtligen.
Sålunda inbegiupes därunder exempelvis äfven ett sådant i utländsk
rätt särskildt upptaget fall som hindrandet af någon, hvilken hemfallit
till yrkesmässig otukt, att därmed upphöra. Förledande till otukt,
hvit ket för närvarande torde hos oss få anses straffbelagdt endast
under de i § 12 angifna förutsättningar, har synts böra särskildt
angifvas, för att straffbarhetens utsträckande till äfven andra fall af
sådant förfarande därigenom måtte tydligt utmärkas. Att dylika
former af medverkan till otukt mellan andra äro i minst lika hög
grad straffbara som andra former däraf, torde vara ovedersägligt.
Om det ock skulle kunna ifrågasättas att vid allt slags förledande
till otukt låta strafibarheten inträda oberoende af om förfarandet sker
i syfte att bereda sig särskild vinning eller vanemässigt, har det dock,
med hänsyn till att endera af nämnda bestämningar därvid i regel
torde vara för handen, icke synts vara tillräcklig anledning att härutinnan
meddela några särbestämmelser. Enahanda ståndpunkt intager
den gällande tyska strafflagen äfvensom förslaget till ny strafflag
därstädes. Att såsom särskild form af främjande af otukt mellan andra
upptaga hållande af hus, där otukt drifves, torde redan på grund af
uttryckets obestämdhet icke vara lämpligt, hvaremot förmedlande af
otukt mellan andra, såsom närmast liktydigt med den innebörd, som
232
begreppet koppleri i straffrättslig mening lios oss för närvarande äger,
ansetts böra särskildt angifvas.
Såsom i den föregående framställningen omnämnts, har Kung],
Maj:t för Sveriges del genom anslutning till en under innevarande
år i Paris upprättad konvention för bekämpande af s. k. hvit slafhandel
förbundit sig att, i den mån vår lagstiftning icke gent emot
dylik handtering innehölle straffskydd af viss omfattning, för Riksdagen
framlägga förslag till de lagstiftningsåtgärder, som för ändamålet kunde
erfordras. Då ifrågavarande handtering, hvilken, såvidt densamma förekommer
inom vårt land, torde afse uteslutande emigration ur landet,
icke har någon som helst inverkan på de smittosamma könssjukdomarnas
utbredning hos oss, har kommittén icke ansett sig böra
framlägga förslag till de ändringar i 15, 18 och möjligen äfven 1 kap.
strafflagen, som för ofvannämnda ändamål torde befinnas erforderliga.
Frågan, i hvad mån särskilda strängare ansvarsbestämmelser böra
upptagas för vissa kvalificerade former af koppleri, sammanhänger
emellertid så nära med spörsmålet om beredande af nödigt straffskydd
mot hvit slafhandel, att den icke lämpligen kan företagas till behandling
förr än i samband med nämnda spörsmål. Kommittén har fördenskull
icke ansett sig böra upptaga några särskilda kvalifikationsgrunder
för koppleri utöfver den ii? 12 nu förekommande; och har
kommittén vid sådant förhållande icke heller funnit anledning: att
föreslå någon ändring i det uti 11 § 1 mom. nu stadgade straffmaximum
af fyra års straffarbete. Med hänsyn till den väsentliga utvidgning
af brottsområdet, som innefattas i den föreslagna formuleringen
af sistnämnda lagrum, har emellertid strafflatituden däri synts böra
ändras från straffarbete från och med 6 månader till och med 4
år till straffarbete i högst 4 år eller fängelse i högst 6 månader,
hvarförutom vid synnerligen mildrande omständigheter möjlighet tillika
beredts till ådömande af böter, dock ej under femtio kronor. Enligt
kommitténs förmenande skulle i förevarande lagrum en allmän bestämmelse
om straffskärpning vid återfall varit önsklig, synnerligast
som vår lag ju icke, såsom ett flertal främmande länders, medgifver
möjlighet att ådöma ett förmögenhetsstraff vid sidan af frihetsstraff.
Då emellertid vår strafflag icke innehåller stadganden om skärpt ansvar
vid återfall för andra brottsarter än tjufnadsbrott, har det, med fäst
afseende å den förestående revisionen af strafflagen, icke synts lämpligt
att för ifrågavarande brott nu upptaga en dylik bestämmelse.
Såsom af redogörelsen för den utländska lagstiftningen i ämnet
framgår, finnas i andra länder i allmänhet straffrättsliga bestämmelser
233
gent emot soutenörväsendet. Rörande den närmare innebörden och förekomsten
af denna med prostitutionen oskiljaktigt förknippade samhällsföreteelse
har i förut omförmälda, vid kommitténs betänkande fogade
bilaga »Om soutenörväsendet» lämnats en ingående redogörelse, till
hvilken kommittén tillåter sig att hänvisa. Den stora samhällsfarlighet,
som, på sätt i nämnda bilaga närmare utvecklats, karaktäriserar denna
företeelse, har synnerligast under senare tiden i ej ringa grad uppmärksammats.
I de lagstiftningar, som innehålla speciella straffbud mot denna
skamliga handtering, bestämmes brottet på mycket olika sätt. Anmärkningsvärdt
är särskildt, att i såväl det schweiziska som det österrikiska
förslaget till ny strafflag förekommer uttrycket »Zuhälter» (soutenör),
utan att uttryckets innebörd på något sätt angifves. Inom doktrinen
hafva olika meningar yppats, huruvida soutenörskap rätteligen är att
anse såsom en art af koppleri eller såsom en sjanständig brottsart.
Hvad vårt eget land beträffar, torde ifrågavarande handtering,
särskildt i hufvudstaden, förekomma i ej ringa omfattning. Då endast
undantagsvis lösdrifvarlagens bestämmelser kunna komma till användning
å dylika personer, har det synts kommittén ömkligt, att, till
undertryckande i möjligaste män af sådan handtering, i strafflagen införes
straff bud, under hvithet utöfvarna af densamma komma att
hemfalla.
Det bistånd och stöd, som ifrågavarande personer pläga lämna
vederbörande kvinnor under utöfningen af deras otuktiga lefverne, samt
den eggelse och det tvång till otukt med annan, hvartill de därjämte
bruka göra sig skyldiga gent emot kvinnorna, torde visserligen merendels
vara af den beskaffenhet och ske under sådana förhållanden, att
de i regel måste anses inbegripna under det i 1 mom. af 11 § i 18
kap. strafflagen föreslagna straffbudet mot koppleri. På grund af
svårigheterna att beträffande dylika personer leda i bevis, att förutsättningarna
för nämnda lagrums tillämplighet äro för handen, torde
emellertid, för ett effektivt bekämpande af ifrågavarande handtering,
utöfver nämnda lagrum erfordras ett särskildt straffbud.
I stället för att, såsom i den utländska lagstiftningen vanligen
skett, upptaga en speciell ansvarsbestämmelse emot soutenörväsendet,
har kommittén funnit sig böra, i nära anslutning till norsk rätt, i 2
mom. af 11 § i 18 kap. strafflagen föreslå ett generellt stadgande, enligt
hvilket allt stadigvarande utnyttjande för egen vinning af annans
otuktiga lefnadssätt skall, ändå att förfarandet ej är sådant, som i 1
mom. sägs, straffas på sätt där är stadgadt. Med ett dylikt straff
30
-
bud träffas icke allenast soutenörer, i den mån de ej blifvit forvunna
om sådant förfarande, som i 1 mom. sägs, utan äfven andra straffvärda
fall af sådan exploatering af sedeslöst lefvande personer, som ej tillika
innebär ett främjande af deras otuktiga lefverne.
Med den affattning, som föreslagits åt ifrågavarande straffbud,
bär, såvidt angår soutenörväsendet, däri angifvits, hvad som hufvudsakligen
karaktäriserar detta eller att någon helt eller delvis erhåller
sitt uppehälle af en prostituerad under sådana förhållanden, att han
kan sägas utnyttja hennes otuktiga lefnadssätt. Att därutöfver, efter
förebilder i utländsk rätt, uppställa kraf å andra bestämningar för
straffbarhet i fråga om soutenörer, såsom vederbörandes sammanlefnad
in. in., synes ej vara lämpligt eller af behofvet påkalladt. Då förevarande
straffbud, liksom stadgandet i 1 mom. af samma §; tydligtvis
äfven omfattar eu gift man i förhållande till sin hustru, kunna således
de personer, hvarom här är fråga, ej undandraga sig lagens straffande
hand genom att legitimera sin förbindelse med vederbörande kvinnor.
Hvad åter angår de öfriga fall af exploatering af sedeslöst lefvande
personer, som genom det ifrågavarande straffbudet komme att kriminaliseras,
skulle möjligen farhågor kunna yppas, att straffbudets räckvidd
härutinnan blefve alltför stor. I)et må emellertid erinras, att,
frånsedt den begränsning i straffbudets omfattning, som innefattas i
krafvet å ett stadigvarande förfarande, ett utnyttjande i ekonomiskt
hänseende af annans otuktiga lefnadssätt i dessa fall torde föreligga
endast då någon antingen i en eller annan form ockrar på ett dylikt
lefnadssätt genom att däraf bereda sig en särskild vinning eller ock
tager del i en prostituerads inkomst af hennes otuktiga lefverne under
sådana förhållanden, att han i eget intresse liksom drifver henne att
fortsätta med att bereda sig inkomster på samma sätt, såsom i vissa
fall anhöriga gent emot en prostituerad kvinna.
Genom den af kommittén sålunda föreslagna lydelsen af 11 § i
18 kap. strafflagen torde de kännbara brister, af hvilka den nuvarande
lagstiftningen på förevarande område sedan länge lidit, få anses åtminstone
till väsentlig del undanröjda och möjlighet därigenom vara
vunnen för ett effektivt bekämpande af den sam hällsvådliga verksamhet ,
som med bestämmelserna åsyftas.
Hvad därefter angår den kvalificerade form af koppleri, som
upptages i 18 kap. 12 § strafflagen, har kommittén på förut antydda
skäl icke ansett sig böra föreslå andra ändringar i detta lagrum än
de, som med nödvändighet betingas af de i § 11 föreslagna. Då begreppet
koppleri i straffrättslig mening i sistnämnda lagrum utvidgats
235
till att omfatta äfven förledande till otukt mellan andra, så framt detta
sker vanemässigt eller för att därmed bereda sig särskild vinning, torde
däraf följa, att för de i § 12 afsedda kvalificerade formerna af förledande
till otukt mellan andra icke längre bör upptagas bestämningen
»genom koppleri», hvarförutom kommittén ansett det böra tydligt utmärkas,
att för nämnda kvalificerade former af dylikt förledande icke
erfordras vare sig vanemässighet eller syfte att bereda sig särskild
vinning. Då emellertid, synnerligast för de fall att ingen af nämnda
bestämningar är för handen, möjlighet synts böra beredas att kunna
ådöma lägre straff än det nu föreskrifna minimum af 2 års straffarbete
jämte förlust af medborgerligt förtroende, har till § 12 fogats ett tilllägg,
enligt hvilket vid synnerligen mildrande omständigheter tiden
för straffarbetet må till 6 månader nedsättas eller ock kan dömas till
fängelse. Såsom en följd häraf har stadgandet i samma § angående
förlust af medborgerligt förtroende upptagits i eu särskild § i slutet
af kapitlet.
Slutligen anser sig kommittén ock böra i detta sammanhang
erinra därom, att i dess hufvudförslag inrymts bestämmelser, Indika,
på sätt nedan närmare omförmäles, torde föranleda, att från vissa
offentliga läkare och hälsovårdsmyndigheter komma att till vederbörande
åklagare insändas å uppgifter af könssjuka patienter grundade anmälningar
om uppdagade fall af koppleriförfarande.
I de särskilda ländernas lagstiftning förekomma allmänt, ehuru
i olika omfattning och med olika formulering, straffbestämmelser för
vissa gärningar, som såra tukt och sedlighet. Då dessa straffbud afse
icke blott skydd mot kränkning af den enskildes sedliga känsla utan
äfven att förebygga faran för utbredning af ett allmänt sedefördärf
inom folket, inses lätt, att desamma, om än indirekt, äro af stor betydelse
jämväl för den fråga, som kommittén fått sig förelagd.
Ganska allmänt visar sig ock en sträfvan att genom ifrågavarande bestämmelsers
fullständigande och förtydligande söka i möjligaste mån
tillgodose det ändamål, som med dem åsyftas.
Till denna grupp af lagbestämmelser äro först och främst att
hänföra de, som afse utspridande af och viss annan befattning med
skrifter och andra föremål, som såra tukt och sedlighet. Genom den
Vissa tukt
och sedlighet
sårande
gärningar.
Utspridande
af och viss
annan befattning
med
skrifter och
andra föremål,
som såra
tukt och
sedlighet.
236
Gällande
svensk rätt
m. m.
lätt åstadkomna massutbredningen af dylika alster är faran för en förgiftning
af den allmänna moraliska uppfattningen i samhället medelst
sådana alster uppenbar.
I första punkten af 1 mom. i 18 kap. 13 § straffagen, sådant
detta lagrum lyder enligt lagen den 10 juni 1910, stadgas: »Sprider
någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet
sårar; straffes med böter eller fängelse ; hvarjämte erinras om det genom
nämnda lag i 2 mom. af samma § tillkomna stadgandet, enligt livilket
den, som genom offentligt tillkännagifvande (således äfven i skrift) till
salu utbjuder eller offentligen, genom utspridande af skrift, söker förleda
till användande af s. k. preventivmedel eller meddelar anvisningom
sättet för deras användande, straffas efter ty i 1 mom. sägs.
Vidare finnes i gällande tryckfrihetsförordning — förutom en bestämmelse
om ansvar för den, som från offentlig handling i tryck återgifver sådant,
som högeligen sårar blygsamheten — i §3 mom. 13 stadgadt, att såsom
missbruk af tryckfriheten anses framställning, som sårar tukt och
sedlighet, samt att brottet skall straffas enligt allmän lag och skriften
konfiskeras; hvarjämte i f 4 mom. 9, enligt dess vid 1909 års riksdagantagna
lydelse, meddelats särskild ansvarsbestämmelse för den, som,
medan förordnande om kvarstad å tryckt skrift är gällande eller sedan
skriften förklarats konfiskerad, med vetskap om förordnandet eller
konfiskationen utsprider eller låter utsprida skriften och i 11 mom. af
samma § intagits vissa föreskrifter beträffande utrikes ifrån inkommen,
på främmande språk författad skrift, som innehåller något stridande
mot, bland andra, ofvannämnda moment i § 3 af tryckfrihetsförordningen.
I den skrifvelse, som med anledning af förenämnda, af Hugo
Tamm väckta motion af Riksdagen den 5 maj 1893 afläts till Kungl.
Maj:t, framhölls, bland annat, att, därest orsaken därtill, att åtal för
utspridande af för tukt och sedlighet sårande bilder mera sällan förekomme,
befunnes vara ofullständighet i gällande lagstiftning, • denna
borde undergå sådan ändring, hvarigenom laglig tukt med större
energi än dittills måtte kunna upprätthållas, samt att med allt skäl
måste anmärkas, hurusom strafflagens förbud mot utspridande af osedliga
skrifter, målningar, teckningar och bilder nödvändigtvis borde
fullständigas genom förbud jämväl mot dylika alsters utbjudande eller
deras hållande till salu.
Justitiekanslersämbetet har i sitt öfver denna Riksdagens skrifvelse
den 20 augusti 1896 afgifna utlåtande vitsordat behofvet af sådan
237
ändring i 18 kap. 13 § strafflagen, att däri komme att stadgas straff
äfven för den, som för egen eller andras räkning håller till salu eller
utbjuder, utställer eller anslår sådan skrift eller bild, som sårar tukt
och sedlighet; hvarjämte ämbetet, bland annat, dels framhållit önskvärdheten
däraf, att, där sedlighetsbrott framträdde i skrift; tryckt eller
otryckt, teckning, målning eller bild, ej blott författaren, konstnären
eller tillverkaren, utan äfven den eller de, som dragit försorg om
skriftens eller de öfriga osedliga föremålens tryckning eller mångfaldigande
på annat sätt, kunde såsom gärningsmän straffas, eller att
åtminstone allmänna strafflagens regler om delaktighet i brott finge
tillämpning jämväl å de sedlighetsbrott, som beginges med det tryckta
ordet såsom medel, så att man kunde träffa den farligaste brottslingen,
nämligen förläggaren, hvilken drefve utgifvande af nämnda alster såsom
en lönande affär, samt dels förordat sådan ändring i ofvannämnda § 4
mom. 9 i tryckfrihetsförordningen, att ansvar komme att drabba jämväl
den, som, under där angifna förutsättningar, till salu hållit eller utbjudit
sådan skrift.
Den äldre utländska rätten å detta område är, liksom den svenska,
föga utvecklad. Sedan emellertid den moderna tekniken medfört en
allt större lätthet att frambringa och kringsprida ifrågavarande alster
och faran för en utbredd sedeslöshet därigenom högst väsentligt ökats,
har ganska allmänt i den nyare utländska lagstiftningen införts mera
utförliga bestämmelser för bekämpande af detta onda, därvid dock i
allmänhet en viss begränsning måst iakttagas dels för att bereda nödigt
utrymme för vetenskap och konst och dels med hänsyn till föreskrifterna
i gällande presslagar. Därjämte och då ifrågavarande gärningar vanligen
begås i vinningslystet syfte, är i vissa lagar och lagförslag möjlighet
beredd att därför, ensamt eller jämsides med frihetsstraff, ådöma
böter till ansenligt belopp. Beträffande den utländska rätten tillåter
sig kommittén att i öfrigt hänvisa till förut åberopade framställning
af professor W. Mittermaier.
På inbjudan af franska regeringen af hölls i Paris den 18 april—
4 maj 1910 en internationell konferens för förhindrande af osedliga
publikationers spridande. Denna konferens, vid hvilken 15 stater,
däribland Sverige, voro representerade genom ombud, beslöt dels att.
med villkor om ratificering, antaga ett »arrangement», afseende vissa
administrativa åtgärder, och dels att ett å konferensen utarbetadt förslag
till konvention, innefattadt i ett slutprotokoll, skulle underställas
Utländsk ratt.
Internationella
konferensen
i
Paris 1910
för förhindrande
af
osedliga publikationers
spridande.
238
de särskilda regeringarnas bedömande. Nämnda förslag till konvention
innehåller, bland annat, att straff bör drabba en hvar, som a) för afsalu
eller utdelning tillverkar eller innehar osedliga skrifter, teckningar,
bilder eller föremål; b) för samma ändamål importerar eller låter importera,
transporterar eller låter transportera dylika alster eller sätter
dem i omlopp på hvilket annat sätt som helst; c) drifver handel därmed,
äfven icke offentligt, eller yrkesmässigt utlånar dem, eller d)
tillkännagifver denna handel på hvilket offentligt sätt som helst; att
personer, som begått ofvan angifvet brott, skola lagforas vid domstol
i den stat, där brottet eller någon af de handlingar, som konstituera
detta, utförts, men kunna äfven lagforas vid domstol i eget land, om
de där anträffas, äfven om de handlingar, som konstituera brottet,
utförts utanför landets gränser, åt hvarje stat öfverlåtet att tillämpa
principen »non bis in idem» enligt reglerna för dess lagstiftning; samt
att de kontraheranae stater, hvilkas lagstiftning icke för närvarande är
tillräcklig att gifva effekt åt konventionen, förbinda sig att vidtaga
eller för sina folkrepresentationer föreslå nödiga mått och steg i detta
afseende. Arrangementet är icke undertecknadt å Sveriges vägnar,
hvaremot slutprotokollet underskrifvits af samtliga i konferensen deltagande
staters ombud.
Kommitténs Ehuru kommittén hyser den uppfattningen, att en omarbetning af
yttrande. kos ogg ifrågavarande område gällande bestämmelserna är af
synnerligt behof påkallad, har kommittén dock vid det förhållande,
att förenämnda konventionsförslag för närvarande är på Kungl. Maj:ts
pröfning beroende, icke ansett sig böra framlägga förslag till en dylik
omarbetning, hvilken gifvetvis skulle komma att omfatta, förutom 18
kap. 13 § strafflagen, vissa delar såväl af den för närvarande under
revision af särskilda sakkunniga varande tryckfrihetsförordningen som
ock, under förutsättning af Sveriges anslutning till den tilltänkta konventionen,
måhända jämväl af strafflagens första kapitel.
Vissa andra Till ifrågavarande grupp äro ock att räkna de straffbestämmelser,
soda °het som rikta Än mot vissa andra tukt och sedlighet sårande gärningar,
sårande framför allt sådana, som begås offentligen och därigenom väcka förgärmngar.
argelse. I motsats mot de förut omnämnda, hvilka nästan alltid företagas
i vinningslystet syfte, hafva dessa ofta sin rot i gärningsmannens
sinnliga lusta eller afse uppväckande af sådan hos andra.
239
Hvad vår egen rätt beträffar, finnes hithörande stadgande intaget
i andra punkten af 1 mom, i 18 kap. 13 § strafflagen, så lydande: »Lag
samma vare (d. v. s. till böter eller fängelse dömes), om man genom
annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller
fara för andras förförelse däraf kommer»; hvarförutom erinras om den
i 2 mom. af samma § genom lagen den 10 juni 1910 intagna bestämmelsen,
enligt hvilken visst förfarande med eller i fråga om s. k. preventivmedel
straffas efter ty i 1 mom. sägs. Därjämte föreskrifves i 25 kap.
20 § samma lag, att, om ämbetsman, till hvars ämbete liörer att undervisa
eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 13 § dömes till ansvar för
någon tukt och sedlighet sårande gärning, däraf synnerlig fara för
sådan ungdoms förförelse kom, tillika skall dömas till afsättning eller
till mistning af ämbetet på viss tid.
I utländsk rätt återfinnas allmänt straffbestämmelser, afseende
gärningar af ifrågavarande slag, ehuru brottet i skilda lagstiftningar
bestämmes på ganska olika sätt. Sålunda rikta sig dessa straffbud än
emot den, som offentligen företager en otuktig handling (England,
Amerika m. fl.); än emot den, som offentligen kränker blygsamheten
(Norge, Österrike, Frankrike m. fl.), ofta med angifvande af att kränkningen
sker genom otuktiga medel (Norge: den, som ved utugtig adfserd
i handling eller ord kinker terbarhed); än emot den, som genom eu
otuktig handling offentligen åstadkommer förargelse (Finland, Tyskland
m. fl.); samt än emot den, som genom otuktigt förfarande kränker
blygsamheten eller åstadkommer offentlig förargelse (Danmark). I några
länder, hvilkas lagstiftning såsom medel för brottets begående angifver
otuktig handling, inbegripes därunder i praxis jämväl ord, medan däremot
i andra en motsatt lagtillämpning är rådande. Andra lagar åter
angifva uttryckligen såsom medel äfven ord, somliga särskildt föredrag
eller sånger, någon gång med utsättande af lindrigare straff för dessa
än för handlingar. Äfven i andra afseenden, t. ex. i fråga om bestämningen
af begreppet offentlighet, förekomma olika föreskrifter.
Kommittén har icke funnit anledning att föreslå någon afvikelse
från den allmänna ståndpunkt, som vår lag i förevarande ämne intager.
Att under uttrycket »gärning» innefattas jämväl ord — något, hvarom
tvekan någon gång försports — framgår numera tydligt af de
ordalag, som användts i det år 1910 tillkomna andra momentet i förevarande
lagrum. Då emellertid med den nuvarande affattningen vissa
Gällande
svensk rätt,
Utländsk
rätt.
Kommitténs
yttrande.
240
svårigheter i bevisningsafseende kunna förekomma för ådagaläggande
häraf, att, i förekommande fall, af en gärning, som sårat tukt och
sedlighet, kommit allmän förargelse eller fara för andras förförelse,
har kommittén, efter förebild af det nya tyska strafflagsförslaget, ansett
sig böra föreslå en ändring i straffbudets formulering, hvarigenom
detsamma skulle komma att gälla den, som sårar tukt och sedlighet
genom annan gärning, hvilken är ägnad att väcka allmän förargelse
eller medföra fara för andras förförelse. Genom en dylik ändring af
straffbudet torde till någon del de olägenheter komma att undanröjas,
livilka icke minst under senaste tid understundom visat sig vara förbundna
med det hittillsvarande rättstillståndet på ifrågavarande område.
Provokation Bestämmelserna i 1 mom. af 18 kap. 13 § strafflagen hafva, lika
tiU
otukt. gom motsvarande stadganden i andra länder, ansetts tillämpliga endast
å gärningar, som direkt såra tukt och sedlighet; icke å andra, äfven
om de företagas i otuktigt syfte. En utvidgning af straffbarheten i
detta afseende har hos oss vidtagits genom det år 1910 tillkomna 2
mom. i samma §, afseende visst förfarande med eller i fråga om s. k.
preventivmedel, då nämligen sådant förfarande upptagits såsom ett särskildt
brott med föreskrift, att straff skall följa, ändå att gärningen
ej är sådan, som i 1 mom. sägs. Ett annat slag af gärningar, som i
vissa fäll funnits straffvärda, äfven om de icke direkt såra tukt och
sedlighet, utgöres af sådana uppfordringar eller inbjudanden (provokationer)
till otukt, som vid männens uppsökande af prostitutionen och de
prostituerade kvinnornas försök att värfva kunder göras å allmän
plats eller eljest under sådana förhållanden, att de äro ägnade att
väcka allmän förargelse. Å orter, där reglementering af prostitutionen
är införd, finnas vanligen i reglementena intagna förbud för de inskrifna
kvinnorna att på vissa närmare angifna sätt utbjuda sig, hvaremot
provokation till otukt från männens och de icke inskrifna kvinnornas
sida vanligen är straffri, om den icke sker på så groft sätt, att den
direkt sårar tukt och sedlighet.
Bestämma!- Prostitutionsreglementet för Stockholm upptager bland ordnings
ser
i svenska regierna för inskrifna kvinnor skyldighet för dessa 1) att icke genom
tionsregie- fönsters öppnande eller eljest från sin bostad anropa förbigående permentm.
g0ner eller på annat sätt söka göra sig bemärkta; 2) att icke vid antändt
ljus visa sig i fönstren, livilka böra vara försedda med luckor,
jalusier eller rullgardiner; 3) att å gator, torg och allmänna platser
241
städse visa sig i anständig klädsel och icke genom utmärkande utstyrsel
i sin klädedräkt söka ådraga sig uppmärksamhet; och 4) att å
sådana ställen icke stryka fram och tillbaka, ej gå flera i sällskap,
icke utan giltig anledning stanna samt icke tilltala personer eller genom
utrop och åtbörder söka tillocka sig uppmärksamhet. Reglementet
föreskrifver därjämte, att inskrifven kvinna, som underlåter att ställa
sig till efterrättelse dessa föreskrifter och icke låter sig rätta oaktadt
erhållen varning af polisföreståndaren vid besiktningsbyrån, kommer
att behandlas i enlighet med de i Kungl. förordningarna om försvarslösa
samt fattigvården meddelade stadganden (numera lösdrifvarlagen).
Prostitutionsreglementet för Göteborg innehåller samma bestämmelser
som reglementet för Stockholm, blott med den skillnad, att den här
ofvan under 4) upptagna föreskriften där uteslutits. I öfriga städer,
där reglementering är införd, förekomma icke några dylika bestämmelser,
men i Kristianstad hafva poliskonstaplarna enligt instruktionen
skyldighet att vaka öfver att lösaktiga kvinnor ej visa sig i opassande
eller allmänt uppseende väckande klädsel eller antasta förbigående
personer eller eljest söka genom ord eller åtbörder locka dessa, till sig
eller visa sig i fönster eller portar till sina bostäder.
Bestämmelser, liknande de i reglementet för Stockholm intagna,
återfinnas allmänt å sådana orter i utlandet, där reglementeringssystemet
tillämpas.
I vissa länder hafva emellertid, vanligen i anledning af beslut
eller förslag om reglementeringens afskaffande, i allmän lag upptagits
eller föreslagits straff för visst slag af provokation till otukt, oberoende
af huruvida gärningen direkt sårat tukt och sedlighet.
Sålunda stadgas i norska strafflagen, § 378, att med fängelse intill
3 månader straffas den, som antingen genom ord, tecken eller oanständigt
uppträdande på offentligt ställe eller på något sätt, som är ägnadt
att väcka offentlig förargelse, otvetydigt uppfordrar eller inbjuder till
otukt eller som genom offentligt tillkännagifvande söker inleda otuktig
förbindelse. Vid återfall kan fängelse intill 6 månader användas, hvaremot
under förmildrande omständigheter må dömas till böter. Den
danska lagen af den 30 mars 1906 innehåller i § 2, att den, som uppfordrar
eller inbjuder till otukt på sådant sätt (eller »stiller ussedelig
levevis saaledes til skue»), att därigenom blygsamheten kränkes, offentlig
förargelse väckes eller grannarna besväras, straffas med fängelse eller
vid försvårande omständigheter eller återfall med tvångsarbete. Under
förmildrande omständigheter må dock dömas till böter. I fråga om
31
Utländsk
lagstiftning.
242
den, som icke förut är straffad eller varnad för sådant beteende, kan
en af polismyndigheten tilldelad varning träda i stället för straff; dock
kan varning icke tilldelas, om gärningsmannen fordrar domstolens afgörande.
I * fråga om de i England och Italien gällande bestämmelser om
straff för provokation till otukt tillåter sig kommittén hänvisa till hvad
därom blifvit här ofvan (sid. 187—8) anfördt. I några schweiziska
k interner stadgas ock straff för vissa hithörande förseelser, nämligen i
Zurich dels för den, som offentligen gör en person otuktigt tillbud
eller skamlöst förföljer någon, som därtill icke gifvit anledning, och
dels för kvinna, som väcker offentlig förargelse genom att å allmän
plats utbjuda sig till otukt eller locka därtill; i AVaadt för kvinna,
som offentligen och vanemässigt hängifver sig åt provokation i skamligt
eller omoraliskt syfte; samt i Neuchåtel för prostituerad kvinna, som
hängifver sig åt provokation till otukt på allmän plats.
Af de nyare lagförslagen upptaga de i Holland åren 1900 och 1904
framlagda en bestämmelse, enligt hvilken det hittills blott å vissa orter
straffbara utestrykandet å allmän plats i uppenbart osedlig afsikt och
offentligt uppsökande af prostitutionen beläggas med straff. Den franska
extraparlamentariska kommittén har i sitt betänkande, hvari reglementeringens
afskaffande förordas, hemställt, att enligt § 479 i strafflagen,
som med böter från 11 till 15 francs belägger vissa förseelser, skulle
straffas de, som på allmän gata, å någon för allmänheten fritt tillgänglig
plats eller i dörr-, port- eller fönsteröppning med utsikt öfver allmän
gata provocerat till otukt 1) i närvaro af flera än två personer; 2)
genom obscena eller mot den allmänna anständigheten stridande tecken
eller ord, dock utan hinder för tillämpning af § 330 (hvilken stadgar
fängelse från 3 månader till 2 år och böter från 16 till 200 francs
för den, som offentligen groft kränker blygsamheten); 3) på hvad sätt
som helst gent emot minderåriga af någotdera könet, hvilka ej fyllt
15 år; eller 4) på hvad sätt som helst vid utgångar från militäretablissement,
undervisnings- eller understödsanstalter eller gudstjänstlokaler.
Vidare föreslog kommittén dels sådan ändring af §§ 480 och 482, att
straffet för provokation till otukt skulle kunna efter omständigheterna
bestämmas till fängelse i högst 5 dagar och att det vid återfall skulle
utgöra fängelse från 6 dagar till 2 månader och böter från 16 till
200 francs samt vid nytt återfall bestämmas enligt § 58 (minst dubbelt
mot förra gången), dels ock en föreskrift, enligt hvilken den, som,
efter stämningens delgifvande eller förseelsens fastställande, under samma
omständigheter i fråga om tid och ställe fortsatt att provocera till
243
otukt på sätt i § 479 sägs, kunde genom polisens försorg föras till
närmaste polisstation och där kvarhållas under högst 6 timmar. I
det schweiziska förslaget till ny strafflag af 1908 upptagas i §§ 260
och 261 bestämmelser af innehåll, att med »Haft» eller böter skall,
efter angifvelse, straffas dels den, som offentligen i otuktig afsikt förföljer
en kvinna, som ej gifvit honom någon anledning därtill, och
dels den, som offentligen ofredar annan med otuktiga uppfordringar
eller erbjudanden.
Det nya tyska strafflagsförslaget, som förutsätter reglementeringens
bibehållande, har icke upptagit något särskildt stadgande om provokation
till otukt; och i motiven angifves, att det offentliga anstötliga
utbjudandet till otukt kan hämmas genom polisföreskrifter.
Under förutsättning, att vid ett eventuellt upphäfvande af reglementeringen
helyrkesprostitutionen förblifver underkastad lösdrifvarlagen
och dennas bestämmelser komma att äfven i de större städerna därå
effektivt tillämpas, kan man visserligen förvänta, icke blott att antalet
kvinnor, som hängifva sig åt dylik prostitution, skall väsentligt minskas,
utan äfven att de, som göra sig skyldiga till ett sådant lefnadssätt,
skola af fruktan för upptäckt iakttaga större försiktighet i sitt yttre
uppträdande. Men säkerligen komma dock i nämnda städer fortfarande
en hel del till denna kategori hörande och möjligen äfven åtskilliga
andra kvinnor att offentligen utbjuda sig på ett förargelseväckande
sätt. Och allmänt klagas ju öfver den hänsynslösa provokation till
otukt, som från männens sida bedrifves å storstädernas gator och
allmänna platser. Till man stäfja denna trafik, äfven då den tager
sig sådana former, som icke kunna sägas direkt såra tukt och sedlighet,
synas nya lagbestämmelser vara erforderliga; och dessa böra tydligen
gälla båda könen.
Ifrågavarande uppenbara lockelser till osedlighet äro icke blott
af förargelseväckande beskaffenhet; de verka äfven, hvad vida värre är,
i hög grad demoraliserande, särskildt på den oerfarna ungdomen. Såsom
justitiekanslersämbetet i sin förut omnämnda skrifvelse framhållit,
måste man i fråga om åtgärder till sedlighetens befordrande företrädesvis
rikta sina bemödanden på höjande af det uppväxande släktets sedlighetskänsla.
Men illa sörjer man förvisso härför, om denna ungdom
icke ens å gator och offentliga platser, som man icke kan undvika
att beträda, i möjligaste mån skyddas mot dessa frestelser.
Man invänder stundom, att andra lagrum kunna komma till användning
vid sådana provokationer till otukt, som synas straffvärda,
Kommitténs
yttrande.
244
men icke falla under 18 kap. 13 § 1 inom. strafflagen. Sålunda skulle
den, mot hvilken dylik gärning blifvit begången, kunna under åberopande
af 9 eller 11 § i 16 kap. strafflagen tilltala den skyldige för
ärekränkning. Härvid är emellertid att märka, att de män, Indika
blifva sålunda antastade och känna sig obehagligt berörda däraf, aldrig
underkasta sig besväret att därför utkräfva ansvar. Och hvad de ärbara
kvinnorna angår, så känna de sig visserligen kränkta af att blifva
på antydt sätt ofredade; men de hysa ock i allmänhet en bestämd
motvilja att uppträda såsom kärande inför domstol. Allmän åklagare
har nämligen icke rätt att ens efter angifvelse föra talan för sådan
ärekränkning. Genom vederbörande målsägandes underlåtenhet att beifra
saken, lämnas emellertid gärningen utan näpst, äfven om densamma
tillika kränkt andra personers sedlighetskänsla eller på dem
verkat demoraliserande. — Vidare kunde ifrågasättas att å dessa gärningar
tillämpa 11 kap. 15 § strafflagen, som stadgar straff, bland
annat, för den, som kommer förargelse åstad å väg, gata, torg, annan
allmän plats eller vissa andra i lagrummet uppgifna ställen. Såvidt
kommittén känner, har emellertid detta lagrum hittills icke kommit till
användning i nu afsedda fall; och det däri stadgade straffet, utgörande
böter från och med 5 till och med 100 kronor, är tydligen för dem
allt för ringa. I hvarje händelse synes en straffbestämmelse för gärningar,
som hafva illegitima könsförbindelser till syfte och i många
fall föga skilja sig från liknande, tukt och sedlighet direkt sårande
gärningar, hafva sin rätta plats i 18 kap. strafflagen.
Af nu anförda skäl har kommittén föreslagit, att i 18 kap. 13 §
strafflagen intages ett tredje moment af innehåll, att den, som genom
ord, tecken eller annan gärning på sätt, som är ägnadt att väcka allmän
förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt, skall, där ej gärningen
efter 1 mom. bör svårare anses, dömas till böter eller fängelse
i högst 6 månader. För straffbarhet fordras sålunda icke blott, att
gärningen otvetydigt inneburit en uppfordran eller inbjudan till otukt,
utan äfven att den företagits på ett sätt, som varit ägnadt att väcka
allmän förargelse. Närmast torde ett sådant lagbud blifva tillämpad!
å gärningar, som företagas å gata eller annan i 1 mom. af 15 § i
11 kap. strafflagen omnämnd plats eller å ställe, som från sådan plats
tydligt kan iakttagas, men det kan gifvetvis ock komma till användning
i fråga om gärningar, som utförts i andra fall, t. ex. å teatrar,
offentliga danslokaler och andra i 3 mom. af sistnämnda lagrum uppräknade
ställen.
Att genom ett lagbud förhindra all offentlig provokation till
245
otukt är tydligen icke möjligt. Sådan kan gifvetvis företagas på ett
sätt, som icke är ägnadt att väcka allmän uppmärksamhet; och redan
på grund af bevissvårigheten måste dylika gärningar lämnas utan beifran.
Det är emellertid af vikt att kunna inskrida i sådana fall,
som icke blott för den i förhållandena mera initierade, utan äfven för
personer i allmänhet framstå såsom anstötliga, t. ex. då fråga är om
närgångenhet, påträngande, efterhängsenhet, förföljande eller dylikt.
Antagligt är väl, att ett sådant lagbud skulle hafva till följd, att män
och kvinnor, som i osedligt syfte söka hvarandra, lära sig att därvid
använda mindre anstötliga former och att i sitt uppträdande iakttaga
större försiktighet; men i sådant fall är ju syftet med denna lagstiftning
redan till väsentlig del uppnådt.
Genom de använda ordalagen torde jämväl den s. k. annonsprostitutionen
kunna stäfjas i de fall, då den öfver hufvud taget kan kriminellt
åtkommas. Härför erfordras emellertid därjämte en bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen; men af förut antydt skäl har kommittén
ansett sig icke böra framlägga något formuleradt förslag till
sådan bestämmelse.
Slutligen anser sig kommittén ock böra erinra om ett annat till
straffrätten hörande ämne, nämligen frågan om straff för kvacksalfveri.
Såsom bekant pläga speciellt smittosamma könssjukdomar i stor utsträckning
blifva behandlade af s. k. kvacksalfvare, och själfva namnet
kvacksalfveri är enligt somligas mening att härleda från det läkemedel,
kvicksilver, som af ålder brukat användas mot syfilis. På grund af
dessa sjukdomars egendomliga natur kan en felaktig behandling lätt
nog blifva af ödesdiger betydelse icke blott för patienten utan äfven,
medelbart, för andra personer. Ofta ser man också yrkanden framställas,
att lagstiftningen måtte kraftigare inskrida mot kvacksalfvarna
och särskildt mot dem, som taga befattning med botande af smittosamma
könssjukdomar.
Vår nu gällande lagstiftning rörande kvacksalfveri är mycket
gammal. Den innefattas dels i Kungl. privilegierna för apotekarsocieteten
den 28 juni 1683, som afse skydd för apotekarna i deras yrke,
och dels i Kungl. Maj:ts medicinalordningar den 30 oktober 1688,
Kvack
salfveri.
Gällande
svensk rätt
m. m.
246
hvarigenom beredes skydd för läkarna mot intrång af kvacksalfvare.
I sistnämnda författningar, hvarigenom hela medicinalväsendet i riket
ordnades, framhålles uttryckligen, att de gifna bestämmelserna afsåge
icke blott skydd för de svenska läkarna mot intrång genom inländsk
och utländsk konkurrens utan äfven skydd för allmänheten mot kringresande
in- och utländska charlataner. Ifrågavarande bestämmelser äro
emellertid icke allenast ofullständiga och otydliga samt till följd däraf
svåra att tillämpa utan ock i öfrigt att anse som föråldrade. Under
det att, enligt en nyare författning, intrång i tandläkaryrket straffas
med böter, 5—500 kronor, stadgas åter för intrång i läkaryrket ett
bestämdt bötesbelopp, första gången 50 daler silfvermynt (= 12 kr.
50 öre) och andra gången dubbelt. Visserligen tillägges, att den, som
andra gången beslås därmed, därjämte skall »exemplariter alstra ibis .
men denna bestämmelse saknar numera praktisk betydelse. Är kvacksalfvare
genom sina ordinationer direkt vållande till patientens död
eller till sjukdom eller kroppsskada, som ej är att anse. såsom ringa,
kan han emellertid blifva dömd till ansvar och skadestånd enligt reglerna
i 14 och 6 kap. strafflagen.
Enligt läkarinstruktionen, §§ 30 och 48, hafva provinsial- och
stadsläkare skyldighet att göra anmälan, de förre hos Konungens befallningshafvande
och de senare hos magistraten, rörande sådant till deras
vetskap kommet fall af kvacksalfveri, som idkats till allmänhetens men
eller hvaraf uppkommit skadliga följder för enskildas hälsotillstånd.
Vid två särskilda tillfällen under midten af 1890-talet hafva inom
Riksdagen motionsvis förelegat framställningar om förändrad lagstiftning
på ifrågavarande område. Första Kammaren har båda gångerna för
sin del fattat beslut om aflåtande till Kungl. Maj:t af en skrifvelse i
ämnet med begäran, första gången om utarbetande af förslag till nya
bestämmelser angående utöfvande af läkarverksamhet och handel med
läkemedel samt andra gången om utredning, dels i hvad mån läkarverksamhet
borde vara examinerad läkare förbehållen eller borde få af
andra utöfvas, och dels hvilka ämnen endast borde få af apotekare
försäljas, äfvensom, i den mån sådant af den skedda utredningen påkallades,
om utarbetande af förslag till nya bestämmelser i ofvan omförmälda
afseenden eller eljest vidtagande af de åtgärder, som af omständigheterna
påkallades. Då emellertid Andra Kammaren icke biträdde
medkammarens beslut, föranledde motionerna ingen Riksdagens
åtgärd.
Jämlikt ett vid 14:de allmänna svenska läkarmötet den 17—18
247
juni 1910 fattadt beslut tiar af styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen
till Ivungl. Maj:t ingifvits framställning om åtgärders vidtagande
för skärpande af gällande bestämmelser angående kvacksalfveri.
Denna framställning har den 7 oktober 1910 remitterats till
medicinalstyrelsen för utlåtandes afgifvande.
Såsom ett särskildt effektivt medel mot kvacksalfyares behandling Vissa förslag
af smittosamma könssjukdomar föreslogs i de kungl. propositioner, som jjjj “est^.r
förelädes 1899—1900 och 1901 — 2 års norska storting, en bestämmelse meker i amaf
följande innehåll: »Tager någon, som icke är legitimerad läkare,
en könssjuk under behandling, är han gent emot den sjuke ansvarig
för den skada, som kan antagas hafva uppkommit därigenom, att sjukdomen
behandlats af honom i stället för af en legitimerad läkare».
Förutnämnda franska extraparlamentariska kommitté har i sitt förslag
upptagit en särskild ansvarsbestämmelse gent emot det på ifrågavarande
område florerande kvacksalfveriet. Sålunda föreslås straff för
dem, som medelst anslag å allmän plats utgifva sig för att behandla
smittosamma könssjukdomar, så framt ej fråga är om tillkännagifvanden
vid sjukhus, kliniker och läkares bostäder. Straffet är böter från 11 till
15 francs och vid återfall inom loppet af ett år böter från 16 till 200
francs och fängelse från 6 dagar till 2 månader. Därjämte äger enligt
förslaget domstolen förordna, att domen skall anslås vid porten till
den dömdes bostad.
Uti det nya österrikiska strafflagsförslaget finnes, bland öfverträdelser,
en straffbestämmelse, § 464, dels för den, som yrkesmässigt
är verksam såsom läkare utan att hafva erhållit den i hemlandet föreskrifna
eller i utlandet en däremot svarande utbildning eller som utan
sådan utbildning erbjuder sig till dylik verksamhet, och dels för den,
som åt annan för botande af sjukdom utlämnar, försäljer, bringar i
omlopp eller i tryckt skrift annonserar ett hemligt medel eller ett
genom offentlig myndighets kungörelse förbjudet läkemedel.
Ehuru det bästa skyddet mot kvacksalfvares behandling af ifråga- Kommitténs
varande sjukdomar torde vara att söka i en allmän folkupplysning om ■yllliintl'' ''
dessa sjukdomars natur och farlighet samt i en utsträckt kostnadsfri
ambulatorisk vård åt könssjuka och dessas likställande med andra
sjuka i fråga om sjukhusbehandling, anser kommittén likväl, att lämpliga,
för vår tid afpassade bestämmelser mot kvacksalfveri skulle i
förevarande afseende medföra en välgörande verkan. Då emellertid
248
den ingalunda lättlösta frågan om ansvar och skadestånd för kvacksalfveri
torde böra i sin helhet göras till föremål för en allsidig utredning,
har kommittén icke ansett sig böra framställa något förslag
till särskilda bestämmelser beträffande lekmäns behandling af ifrågavarande
sjukdomar.
249
Sanitär tvångslagstiftning.
l.
Inledning.
Ställer man nu upp för sig frågan, huru verksamma ofvan föreslagna
lagstiftningsåtgärder till bekämpande af de smittosamma könssjukdomarna
i och för sig kunna antagas blifva; måste man först söka för
sig klargöra, huru förhållandena under en sådan sakernas ordning skulle
gestalta sig. Redan vid en sådan allmän öfverblick skall det snart
visa sig, att, om än dessa åtgärder kunna beräknas verka gynnsamt,
man dock ej får vänta sig allt för stora resultat däraf, särskildt under
den närmaste framtiden; ty huru stora ansträngningar och uppoffringar
som än från det allmännas sida göras för den allmänna profylaxen och
livilka bestämmelser som än gifvas i straffrättsligt och öfriga förut
omhandlade afseenden, kommer det fortfarande, särskildt i storstäderna,
att inträffa, att många personer utsätta sig för smitta och blifva
smittade, att många af de smittade underlåta att själfmant söka läkarvård,
samt att många könssjuka, vare sig de sökt läkarvård eller icke,
genom könsumgänge eller på annat sätt i sin ordning utsätta andra
för smitta och sprida sådan vidare.
Man kan sålunda visserligen antaga, att mången efter vunnen insikt
om faran skall af fruktan för smitta afhålla sig från lösa och tillfälliga
köns förbindelser; men dels drager det säkerligen lång tid, innan upplysningsarbetet
hunnit genomtränga de djupa lagren, och dels visar
erfarenheten, att redan nu jämväl sådana personer, som äga full kännedom
om risken, sådant oaktadt med vett och vilja utsätta sig för faran,
för att nu icke tala om de många fall, då personer på grund af alkoholmissbruk
blifvit försatta i ett sådant sinnestillstånd, att de icke kunna
rätt bedöma sina handlingar. Så länge nuvarande samhällsförhållanden
32
250
förblifva väsentligen oförändrade, komma fortfarande den sexuella driften,
å ena sidan, och de till utseendet lätt förtjänta penningarna, å den
andra, att föra många i fördärfvet.
Att upplysningsarbetet och de lättade tillfällena att erhålla ändamålsenlig
sjukvård så småningom skola leda därhän, att flera könssjuka
än nu frivilligt söka läkare och, där så finnes nödigt, ingå på sjukhus,
synes väl antagligt; men tvifvelsutan kommer dock fortfarande att i
många fall inträffa, att könssjuka på grund af oförstånd, liknöjdhet
eller skamkänsla underlåta att söka sådan vård.
Likaså kan man visserligen hoppas, att den mera allmänt spridda
insikten hos de könssjuka om faran af och ansvaret för handlingar, hvarigenom
andra utsättas för smitta, skall hindra mången att företaga sådana
handlingar; men säkerligen skall det ock fortfarande i åtskilliga fall
förekomma, att könssjuka af oförstånd eller bristande ansvarskänsla å
andra öfverföra sin sjukdom. Hos somliga könssjuka, som icke kunna
upptäcka yttre symtom af sjukdomen, bortfaller efter hand förnimmelsen
om sjukdomens fortfarande befintlighet och smittofarlighet;
andra åter, som äro medvetna därom, trotsa hvarje föreskrift under
förhoppning, att smitta icke skall blifva öfverförd eller att den smittade
af blygsel eller bristande tillgång på fullgiltig bevisning icke skall utkräfva
något ansvar.
Hvad särskildt helyrkesprostitutionen beträffar, skulle man ju kunna
hoppas, att tillflödet till denna Lomme att i ej ringa grad hämmas
genom vidtagandet af uppfostringsåtgärder gent emot kvinnor i åldersklasserna
närmast öfver 15 år, som redan hemfallit eller kunde befaras
hemfalla åt skörlefnad. Och beträffande öfriga kvinnor, som hängifvit
sig åt dylik prostitution, skulle ju enligt förslaget dessa, i den mån
de ej läte sig tillrättaföra, efterhållas med stöd af lösdrifvarlagen;
hvarförutan de bestämmelser, som föreslagits till stäfjande af koppleriförfarande
och af provokation till otukt å allmän plats m. in., väl ock
skulle i sin män verka hämmande i fråga om bedrifvandet af sådan
Institution. Man kan emellertid ingalunda förvänta, att dessa kvinnor,
äfven med en sträng tillämpning af lösdrifvarlagen, skulle helt och
hållet försvinna. Frestelserna att slå in på denna bana skulle säkerligen,
åtminstone i de största städerna, fortfarande visa sig vara ganska
stora; och åt den nya lagen måste gifvetvis i rättssäkerhetens och
humanitetens intresse gifvas ett sådant innehåll, att den vid tillämpningen
i viss mån lämnar de prostituerade en frist, som de säkerligen
icke skola underlåta att begagna. Först åtgår sålunda vanligen
någon tid, innan vederbörande polismyndighet blifvit tillräckligt under
-
251
kunnig om deras lefnadssätt för att kunna inskrida emot dem. Efter
erhållna varningar fortsätta många samma lefnad och hålla sig då
ofta undan, särskildt genom att förlägga sin vistelse till annan ort;
och då de sedermera genom sitt lefnadssätt ånyo gifva anledning till
ingripande från polismyndighetens sida, slippa de åter stundom undan
med en förnyad varning eller en villkorlig dom. Och af dem, som
blifvit dömda, återvända en del efter den korrektionella behandlingens
slut till sitt förra lif, och någon tid åtgår då vanligen, innan de ånyo
råka fast. Till följd af sitt lefnadssätt blifva ifrågavarande kvinnor i
regel snart angripna af smittosam könssjukdom; och man kan, såsom
ofvan påvisats, icke förvänta, vare sig att de skola mera allmänt
frivilligt söka läkarvård för sina sjukdomar eller att de skola underlåta
att utsätta andra för smitta.
Då man nu i fråga om dessa sjukdomars utbredning har att,
bland annat, räkna med, förutom de kvinnor, som hemfallit till helyrkesprostitution,
jämväl alla de andra kvinnor och den stora skara
män, som i större eller mindre utsträckning hängifva sig åt lösa och
tillfälliga könsförbindelser, kan man lätt förstå, att, i saknad af all sanitär
tvångslagstiftning, ett verksamt bekämpande af nämnda sjukdomar
under nuvarande samhällsförhållanden icke gärna kan vara möjligt.
Frånsedt den kroppsundersökning, som på processuella grunder skulle
hunna af domstol förordnas vid åtal för utsättande för eller öfverförande
af dylik sjukdom, och den undersökning, som, för den händelse
att arbetsförhet fortfarande komme att uppställas såsom villkor för behandling
såsom lösdrifvare, kunde verkställas å den, som för helyrkesprostitution
hemfölle under dylik behandling, skulle samhallet sakna
hvarje möjlighet att i förevarande hänseende ingripa mot personer, som
med skäl kunde misstänkas vara behäftade med smittosam könssjukdom,
och icke i något fall äga rätt att mot bevisligen könssjuka personers
vilja låta behandla dem för sjukdomen, äfven om de förde ett lefnadssätt,
som uppenbarligen utsatte andra människor för fara för smittans
öfverförande. Man kan under sådana förhållanden icke förundra sig
öfver, att flertalet af våra läkare och många andra, som vant sig att
i reglementeringen af prostitutionen se det enda användbara tvångsmedlet
mot dessa faror, med bekymmer betrakta de anlopp, som från
olika håll göras mot denna lagstiftning.
Det skulle uppenbarligen vara af mycket stort intresse, om man
kunde förebringa en utredning dels om de smittosamma könssjukdomarnas
frekvens i de länder, där någon sanitär tvångslagstiftning icke
finnes, jämförd med samma sjukdomars frekvens i länder, där dylik
252
lagstiftning i en eller annan form föreligger, och dels, beträffande de
länder, där en sådan lagstiftning förefunnits men afskaffats, om sjukdomsfrekvensen
före och efter dess afskaffande. Särskilt lärorik vore
ju en sådan redogörelse i fråga om länder, som äga en med vår närsläktad
befolkning, ehuru man vid en jämförelse måste räkna med, å
ena sidan, huruvida där mera eller mindre åtgjorts för den allmänna
profylaxen, och, å den andra, befolkningens allmänna ställning i moraliskt,
ekonomiskt och allmän-hygieniskt afseende. På grund af den
förut anmärkta bristen i statistiskt material på hithörande område
kan man dock tyvärr icke erhålla någon tillförlitlig kännedom i förevarande
hänseende. Såsom af det följande framgår, har kommittén
vid behandlingen af frågan om reglementering af prostitutionen ingått
i en närmare granskning af de statistiska undersökningar, som i fråga
om åtskilliga länder, där reglementeringen afskaffats, blifvit verkställda
med afseende å sjukdomsfrekvensen före och efter reglementeringens
upphäfvande. Denna granskning bestyrker riktigheten af den uppfattning,
hvartill man a priori kunnat komma, nämligen att ett afskaffande
af nu gällande tvångslagstiftning, under förutsättning att
samtidigt kraftiga allmänprofylaktiska åtgärder vidtagas och lämpliga
bestämmelser i straffrättsligt och öfriga förut omhandlade afseenden
komma till stånd, å ena sidan antagligen icke skulle, såsom mångafrukta,
under nuvarande samhällsförhållanden leda till någon försämring
i hälsotillståndet, om icke möjligen under den allra första tiden, men
att, å andra sidan, förhållandena, i allt fall under en obestämbar tid
framåt, icke heller skulle blifva afsevärdt bättre än de nuvarande.
Då Emellertid hälsotillståndet beträffande de smittosamma könssjukdomarna
i vårt land, särskilt i storstäderna, är långt ifrån tillfredsställande,
och, såsom förut framhållits, tillika är att befara, att
genom stadssamhällenas alltjämt fortgående tillväxt en allt större del
af landets befolkning skall komma att utsättas för dessa sjukdomar,
har kommittén, som, i enlighet med Riksdagens uttryckligt uttalade
önskan, erhållit i uppdrag att verkställa en »utredning om de åtgärder,
som från samhällets sida böra vidtagas för att på ett humanare och
tillika verksammare sätt, än för närvarande äger rum, motarbeta sjukdomarnas
spridning», till fullgörande af detta uppdrag tydligen att
ingå i en närmare pröfning af frågan, huruvida en sanitär tvångslagstiftning
till bekämpande af dessa sjukdomar kan låta sig försvara,
och, om denna fråga besvaras jakande, att undersöka, hvilken eller
hvilka former af sådan lagstiftning kunna finnas vara att för det afsedda
ändamålet förorda.
253
Samhällets rätt cdt tvångsvis bekämpa de smittosamma könssjukdomarna
är gifvetvis att härleda från dess allmänna rätt att söka skydda sina
medborgare mot ohälsa och fördärf samt betingas af dessa sjukdomars
stora allmänna betydelse. Statens ingripande mot de särskilda smittosamma
sjukdomarna är nämligen beroende af dessas större eller mindre
farlighet. Under det staten högst energiskt tvångsvis inskrider mot
vissa epidemiska sjukdomar, nöjer den sig i fråga om andra smittosamma
sjukdomar med mindre eller alls inga åtgärder utom de allmänt
hygieniska. Könssjukdomarna hafva i detta afseende hittills intagit
en särställning, då nämligen staten i de flesta länder väl tvångsvis
ingripit emot dem, men på ett helt annat sätt än emot de epidemiska
sjukdomarna. Såsom förut af kommittén framhållits, måste ock de
smittosamma könssjukdomarna anses vara af den allmänna betydelse för
samhället, att detta har all anledning att energiskt bekämpa dem; ja,
det torde knappast kunna betviflas, att icke dessa sjukdomar tillsammantagna
i nuvarande tid, med afseende å deras utbredning och
samfällda fördärfliga verkningar, äro att anse såsom ett för vårt folk
större ondt än hvilken som helst af de epidemiska sjukdomarna. Visserligen
är syfilis numera icke hos oss så allmänt utbredd som förr;
men dess betydelse såsom dödsorsak och kanske ännu mera såsom
degenerationsfaktor inom befolkningen har just under de sista decennierna
befunnits vara större, än man förut anat. Och dröppeln med
dess särskilt för kvinnan och släktets fortplantning så ödesdigra
följder har allt fortfarande en högst betydande utbredning.
Nu kan det måhända ifrågasättas, huruvida de smittosamma könssjukdomarna
äro af sådan beskaffenhet, att åtgärder af tvångsrätt'' kunna
med fördel användas för deras bekämpande. Vid vissa akuta epidemiska
sjukdomar är behöfligheten af sanitära tvångsåtgärder mera uppenbar
på grund af dessa sjukdomars stora smittosamhet, hastiga spridningssätt
och i ögonen fallande verkningar. Vid smittosamma sjukdomar med
ett mera långsamt och smygande förlopp är det måhända icke lika
lätt att inse nödvändigheten af ett tvångsmässigt ingripande från samhällets
sida. En åtgärd i form af exempelvis tvångsisolering kan
gifvetvis vid eu sjukdom som syfilis, där smittofara förefinnes, om ock
i alltjämt aftagande grad, i åratal, icke hafva samma fog som vid en
akut smittosam sjukdom. Och enär äfven dröppeln icke sällan tager
ett kroniskt förlopp och ett stort antal smittoöfverförelser i just detta
skede äger rum, följer däraf, att de personer, mot hvilka ifrågavarande
lagstiftning komme att rikta sig, mycket ofta skulle finnas hafva sin
sjukdom i kronisk form.
254
Af dessa ocli andra skiljaktigheter mellan, å ena sidan, de svårare
akuta epidemiska sjukdomarna och, å andra sidan, syfilis och vissa
former af dröppel följer emellertid ingalunda, att sanitära tvångsåtgärder
skulle vara af nytta endast vid de förra. Men det blifver eu
gifven följd af sjukdomarnas olika natur, att de mot dem riktade åtgärderna
måste vara sinsemellan olikartade. Vid de förra med deras
jämförelsevis kortvariga förlopp är den sjukes isolering hufvudsak, vid
de senare måste sjukdomens ändamålsenliga behandling vara det viktigaste.
Sålunda kan vid syfilis genom en konsekvent och under tillbörligt
lång tid fortsatt behandling sjukdomens öfverförbarhet, om icke
helt och hållet förekommas, så dock i högst väsentlig mån minskas.
Dröppel kan i det stora flertalet fall, åtminstone hos mannen, genom
lämplig behandling hindras från att öfvergå i kronisk form, och jämväl
den kroniska dröppeln är vid sakkunnig behandling, åtminstone när det
icke gäller prostituerade kvinnor, ur synpunkten af smittoöfverförelse
definitivt botlig.
Att jämväl mot kroniska sjukdomar samhället kan med fördel
begagna sig af vissa tvångsåtgärder, har erfarenheten tydligt ådagalagt.
Såsom exempel härpå kan anföras en del af de tvångsåtgärder, som
hos oss vidtagits just emot syfilis och om hvilka i det följande lämnas
en närmare framställning.
Att vid genomförandet af en sanitär tvångslagstiftning gent emot
de smittosamma könssjukdomarna följa något generellt, för alla folk
och alla tider giltigt schema är emellertid, såsom redan af det föregående
torde framgå, ingalunda möjligt. Statens rätt och plikt att ingripa
mot dessa sjukdomars spridning måste gifvetvis blifva väsentligen
olika under skilda samhällsförhållanden. För att åskådliggöra detta
behöfver man blott uppdraga en jämförelse mellan, å ena sidan, våra
dagars Ryssland, där syfilis uppträder såsom en förhärjande folksjukdom
med, å vissa orter, ända upp till 80 % insonta fall, och, å
andra sidan, västra Europa med dess i detta afseende betydligt gynnsammare
förhållanden; mellan vårt eget land i början af 1800-talet
och nutidens Sverige; mellan norra och södra Europa med deras olika
kultur och olika uppskattning af kvinnovärdet; mellan eu tid af primitivt
vetande angående de smittosamma könssjukdomarna och en tid af
mera utvecklad insikt om dessa sjukdomars art, betydelse och botemedel.
Mången torde föreställa sig, att den abolitionistiska rörelsen skulle
i sin helhet ställa sig afvog mot all tvångslagstiftning i fråga om de
smittosamma könssjukdomarna; men så är dock icke förhållandet.
Abolitionisternas gemensamma mål är blott att bekämpa reglementa
-
255
rismen. Någon annan tvångslagstiftning var ju vid tiden för denna
rörelses uppkomst knappast i fråga. Också finna - vi, särskildt utom
England, en mängd abolitionister vara ifrigt sysselsatta med att söka
utfinna någon mera lämplig form af tvångslagstiftning; ja, man har
till och med sett personer, som anse sig vara abolitionister, framkomma
med förslag, som starkt påminna om nyreglementarismen. I södern
rikta sig dessa förslag i allmänhet endast mot prostitutionen; i norden,
särskildt i Skandinavien och Finland, söker man med den nya lagstiftningen
träffa äfven andra personer, som kunna anses farliga för
smittans utbredande.
Det finnes emellertid inom abolitionisternas led tvenne meningsgrupper,
som ställa sig afvisande eller tveksamma i fråga om hvarje
slag af tvångslagstiftning mot de smittosamma könssjukdomarna.
Den ena gruppen, till hvilken särskildt är att räkna en stor del
af federationens anhängare, ogillar af principiella skäl all sådan lagstiftning;
åtminstone under nu rådande samhällsförhållanden. De resonera
sålunda: Under det att nödigt skydd mot de svårare epidemiska
sjukdomarna icke kan vinnas utan ett kraftigt ingripande från samhällets
sida, kan den enskilde i regel själf skydda sig mot de smittosamma
könssjukdomarna genom att afhålla sig från lösa och tillfälliga
könsförbindelser. De, som oskyldigt drabbas af sådan sjukdom, äro
icke så talrika, att staten för dessas skull kan hafva anledning att
ingripa. Somliga medgifva visserligen, att utan ett sådant ingripande
en mängd personer skola falla offer för dessa sjukdomar, men de
hoppas, att befolkningen skall däraf .så småningom lära sig att blifva,
om ej sedligt bättre, så åtminstone mera aktsam. Andra åter se saken
mera optimistiskt och förmena, att man genom reformer i fråga om
den allmänna profylaxen och i straffrättsligt afseende snart nog skall
lyckas att nedbringa sjukdomsfrekvensen.
Med visshet torde emellertid kunna antagas, att våra lagstiftande
myndigheter icke skola dela denna syn på tingen. Vid allt lagstiftningsarbete
måste man ju nämligen främst taga hänsyn till den allmänna
uppfattningen och lefnadsvanorna hos den befolkning, som
finnes vid tiden för lagarnas tillkomst, icke till den ståndpunkt, hvartill
befolkningen i nämnda afseenden kan komma i en oviss framtid.
Omöjligt torde det vara att nu beräkna, huru lång tid kan komma
att åtgå, innan ansvarskänslan hos samhällsmedlemmarna på hithörande
område blifvit så skärpt, att tvångsåtgärder icke vidare äro af nöden.
Härför kan det möjligen fordras mansåldrar eller ännu mera; och i
alla händelser är det nog icke att förvänta, att det skall lyckas att
256
i en handvändning'' ändra ett folks lefnadsvanor. Antalet af dem, som
oskyldigt drabbas af dessa sjukdomar, har visserligen allt ifrån den
tid, då syfilis uppträdde såsom allmän folksjukdom, betydligt nedgått,
men visar dock ännu bortåt 10 % af samtliga smittningsfall. Dessa
olyckligas öde synes väl förtjäna de lagstiftande myndigheternas uppmärksamhet;
och dessa torde ej heller finna det för samhället likgiltigt,
att en hel mängd äktenskap på grund af endera eller båda makarnas
könssjukdom blifva barnlösa eller bringa till världen mindre lifsdugliga
barn eller att ett stort antal individer i förtid få sin hälsa och arbetsförmåga
brutna med däraf följande ekonomiskt obestånd.
Den andra mening sgruppen ufgöres af personer, som visserligen
principiellt medgifva samhällets rätt att tvångsvis inskrida mot de
smittosamma könssjukdomarnas utbredning, men anse svårigheterna att
åstadkomma en tillfredsställande lagstiftning vara oöfvervinneliga. De
påpeka den invecklade beskaffenheten af den föreliggande frågan samt
framhålla, huru lagen vid tillämpningen måste komma att beröra eu
mängd ömtåliga förhållanden, och huru svårt det är att på förhand
öfverblicka dess verkningar. Särskild! hör man ofta från denna sida
uttalas farhågor, att eu utfärdad ny lag möjligen skulle kunna af eu
reglementaristiskt sinnad polis- och läkarkår utnyttjas på ett sätt,
som komrne att leda till den gamla reglementeringens återinförande.
Sammanställer man de fordringar, som från olika håll inom detta
läger uppställas på ifrågavarande lagstiftning, finner man dem kunna
sammanfattas i följande hufvudpunkter:
1) att den i sanitärt afseende kan antagas medföra åsyftad verkan
och särskild! att den icke motverkar den allmänna profylaxen. Den
får sålunda icke ingifva allmänheten en falsk trygghet för otuktens
faror och icke afskräcka folk från att frivilligt söka läkarvård för
smittosamma könssjukdomar;
2) att den i moraliskt afseende kan anses tillfredsställande. Den
får sålunda icke verka nedsättande på den sedliga motståndskraften
eller på annat sätt hindra en utveckling af sedlighetsfrågan i rätt
riktning;
3) att den medför likhet inför lagen för alla samhällsklasser, största
möjliga likhet mellan könen och minsta möjliga administrativa godtycke;
4) att den icke gör onödiga inskränkningar i den personliga friheten,
icke leder till spionerier, trakasserier eller utpressningar, samt
att den icke medför allt för stor administrativ apparat eller allt för
stora kostnader.
Om man, i likhet med kommittén, finner dessa fordringar rimliga,
257
inser man lätt, att svårigheterna vid ifrågavarande lagstiftningsarbete
äro högst betydande; och detta erkännes nog af en hvar, som gjort
något allvarligt försök att lösa dem. De ifriga bemödanden, som i
skilda länder göras för att finna en tillfredsställande lagstiftning på
detta område, och de mångfaldiga, sinsemellan helt olika förslag, som
redan blifvit i ämnet framställda, utgöra ytterligare bevis för problemets
vansklighet; men de vittna tillika därom, att man ganska allmänt
tror på möjligheten af dess lösning. Och tydligt är, att, om man vill
nå det föresätta - målet, man ock måste söka öfvervinna de mötande
svårigheterna. Visserligen torde det vara fåfängt att söka på detta lagstiftningsområde
uppnå ideala förhållanden, men i den mån ofvan
angifna fordringar vid en dylik lagstiftning kunna tillgodoses, synes
det dock kommittén, som om en tillfredsställande form för lagstiftning
<å detta område för nu rådande samhällsförhållanden därigenom skulle
kunna ernås.
33
258
2.
Åtgärder föranledda af anmäldt fall af smittosam könssjukdom.
Då, såsom kommittén ofvan sökt visa, en sanitär tvångslagstiftning
måste anses nödig, om man verkligen vill söka effektivt motarbeta
de smittosamma könssjukdomarnas spridning, torde först böra undersökas,
huruvida någon eller några af de former af sådan lagstiftning,
som hittills i vårt land kommit till användning, kunna finnas lämpade
att, i oförändrad eller mer eller mindre reformerad gestalt, bibehållas
eller om de böra ersättas af andra former.
De hittills hos oss använda formerna af sanitär tvångslagstiftning
till förekommande af de smittosamma könssjukdomarnas utbredning
kunna, i enlighet med hvad i den inledande öfversikten framhållits,
uppdelas i två hufvudgrupper, den ena afseende tvångsåtgärder, som äro
föranledda af anmäldt fall af smittosam könssjukdom, hvilket dock
icke i hvarje händelse beliöfver vara konstateradt af läkare, och den
andra innefattande dylika åtgärder, som föreskrifvits oberoende af
huruvida anmälan om särskildt fall af sådan sjukdom förekommit.
Till den förra gruppen, hvilken närmast påminner om de anordningar,
som föreskrifvits till bekämpande af de epidemiska sjukdomarna,
äro att hänföra dels den s. k. allmänna besiktningen, dels s. k. enskild
besiktning af viss angifven person, som uppgifves eller misstänkes vara
behäftad med smittosam könssjukdom, däribland uppgifven smittokälla
och person, till hvilken smitta från anträffad könssjuk kan antagas
hafva blifvit öfverförd, samt dels tvångsåtgärder mot könssjuka, som
frivilligt sökt läkare, men blifvit af denne anmälda såsom särskildt
farliga för smittans utbredande.
Till den senare gruppen äro att räkna dels af Konungen påbjudna
och för hela landet gällande tvångsåtgärder mot särskilda klasser eller
grupper af befolkningen, såsom besiktning af vissa yrkesmän, ammor
och utackorderade barn m. fl., och dels af lokala myndigheter föreskrifna
och endast vissa städer gällande tvångsåtgärder mot osedligt
lefvande kvinnor, den s. k. reglementeringen af prostitutionen.
259
Af dessa olika former af sanitär tvångslagstiftning hafva några
blifvit genom senare utkomna författningar upphäfda, och andra hafva
under tidens lopp kommit mer eller mindre ur bruk. För närvarande
är det hos oss hufvudsakligen blott den i vissa städer föreskrifna reglementeringen
af prostitutionen, som ännu spelar någon roll vid samhällets
försök att tvångsvis bekämpa de smittosamma könssjukdomarna.
Den förstnämnda gruppen är emellertid af särskildt intresse af den anledning,
att man vid den nyare utländska lagstiftningen, hvilken i allmänhet
tenderar åt reglementeringens afskaffande, flerestädes sökt att
inom nämnda grupp finna lämpliga åtgärder att sätta i reglementeringens
ställe.
Nu gällande stadganden angående de till den förra gruppen hörande
tvångsåtgärder innehållas dels i det längre fram närmare omförmälda
Kungl. cirkuläret den 10 juni 1812, som dock i denna del endast föreskrifver,
att, då Konungens befallningshafvande anse nödigt att på
någon ort eller ställe, till utrönande om venerisk smitta där inrotat
sig och är gängse, låta anställa allmänna visitationer, kostnaden bör
bestridas af de för medicinalverket anslagna medel (enligt Kungl.
brefvet den 13 december 1834 och Kungl. kungörelsen den 26 augusti
1873 ändradt därhän, att kostnaden för läkares resor skall utgå af de
• medel, som inflyta af den allmänna sjukvårdsafgiften), dels i 29 § af
Kungl. instruktionen för landshöfdingarne i rikets län in. fl. den 10
november 1855, hvarigenom förordnas, att Konungens befallningshafvande
skall icke allenast vaka däröfver, att vederbörande i städerna och på
landet fullgöra sina åligganden i afseende å hälsovården, utan ock befordra
verkställigheten af hvad som finnes stadgadt beträffande lasarettsoch
kurhusanstalterna, hospitalen och sundhetsåtgärder i allmänhet
samt förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar, samt
dels i 28 och 48 §§ i Kungl. instruktionen för läkare, som äro för
hälso- och sjukvården inom visst område anställda, äfvensom för andra,
som utöfva läkarkonsten, den 31 oktober 1890.
Af sistnämnda två lagrum har 28 § följande lydelse:
»1. diar, efter Konungens befallningshafvandes förordnande, provinsialläkare
besiktigat personer, misstänkta för venerisk sjukdom, skall
han till kommunalnämndens ordförande skriftligen uppgifva, till namn
och vistelseort, de af sjukdomen angripna, hvilka icke inom viss, af
läkaren utsatt kort tid tillförlitligen styrkt, att de betjäna sig af
ändamålsenlig sjukvård; börande provinsialläkaren tillika förständiga
kommunalnämnden att dels draga försorg därom, att de sålunda anteck
-
Innebörden i
de för vårt
land gällande
bestämmelser.
260
nade varda skyndsamt intagna till vård å kurhus eller kurliusafdelning
vid länets lasarett, och dels, då sådant skett, därom underrätta provinsialläkaren.
Vägrar någon för sjukdomen skäligen misstänkt person
att låta besiktiga sig, anmäles sådant hos Konungens befallningshafvande
för den åtgärd, som af omständigheterna påkallas.
2. Till förekommande af venerisk sjukdoms spridning bör provinsialläkare
i allmänhet vid anträffadt sjukdomsfall söka utröna, huru smittan
tillkommit, samt på lämpligt sätt verka för den sjukes intagande till
vård å sjukhus; hvarjämte provinsialläkaren, där den sjuke undandrager
sig behandling eller icke följer därvid gifna föreskrifter, och
synnerlig fara för smittans utbredning förefinnes, bör om förhållandet
underrätta hälsovårds- eller kommunalnämnden.»
I 48 § af samma instruktion finner man dels en bestämmelse, att
stadsläkare har att i utöfning af sin befattning ställa sig till efterrättelse,
bland annat, de för provinsialläkares tjänsteutöfning gifna
stadganden i tillämpliga delar, dels ock —- bland särskild! angifna
skyldigheter, som i öfverensstämmelse härmed åligga stadsläkare — en
så lydande föreskrift:
»Har besiktning å personer, misstänkta för venerisk smitta, af stadsläkare
förrättats, skall han tillse, att de med sådan sjukdom behäftade
varda befordrade till nödig vård, där de icke själfva förskaffa sig sådan.»
Som man finner, äro dessa bestämmelser icke blott knapphändiga *
utan äfven delvis ganska otydliga; och då af förarbetena till 1890
års instruktion föga ledning kan vinnas för tolkningen af samma
instruktions föreskrifter i denna del, torde det vara nödigt att här
erinra om de stadganden, som angående ifrågavarande åtgärder förut
varit gifna, och om den praxis, som i fråga om deras tillämpning så
småningom utbildat sig.
Bland tvångsåtgärder, föranledda af anmäldt fall af smittosam
könssjukdom, möter oss först den s. k. allmänna besiktningen. Under
förra hälften af 1700-talet hade syfilis blifvit öfverförd till många orter
inom landet; och till följd af befolkningens lefnadsvanor utbredde sig
vanligen sjukdomen å dessa orter på ett oroande, nästan epidemiartadt
sätt, med företeende af en mängd insonta fall. För att råda bot mot
detta onda började provinsialläkarna i midten af nämnda århundrade
att under resor i distrikten af eget initiativ företaga allmänna besiktningar
af befolkningen i de af sjukdomen angripna orterna; men
verkligt tvång torde knappast vid dessa besiktningar hafva ifrågakommit.
Sedan emellertid genom Ivungl. instruktionen för provincial
-
261
medici den 29 juli 1774 föreskrifvits, att inga resor finge af läkarna
på allmän bekostnad företagas utan efter landshöfdingsämbetets och
collegii medici order, stadgade sig småningom den uppfattningen, att
Konungens befallningshafvandes förordnande vore erforderligt för sådan
besiktnings företagande. Kätten för Konungens befallningshafvande att
förordna om allmän besiktning blef genom 1812 års cirkulär erkänd.
Ehuru cirkuläret icke innehåller något uttryckligt stadgande härom,
framgår dock detta af cirkulärets ofvannämnda bestämmelse angående
sättet för gäldandet af kostnaden för läkarnas resor äfvensom af en
uti cirkulärets första moment intagen föreskrift om åläggande för kronobetjäningen
att fästa vaksam uppmärksamhet å den veneriska smittans
spridning från gästgifvargårdarna och, i händelse sådan förmärktes,
därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande, på det att de
anstalter genast måtte kunna vidtagas, hvartill omständigheterna föranledde.
Genom Kungl. instruktionen för provinsialläkarna i riket
den 13 juni 1822 meddelades åtskilliga föreskrifter angående förfarandet
i det fall, att smittosam könssjukdom vid allmän besiktning blifvit
upptäckt; men i öfrigt voro bestämmelserna om dessa besiktningar
synnerligen knapphändiga. I allmänhet torde man vid dem hafva gått
till väga på följande sätt.
Sedan genom anmälan från någon ortsmyndighet, vanligen kronobetjäningen
eller prästerskapet, till Konungens befallningshafvandes
kännedom kommit, att å någon ort venerisk sjukdom vunnit allmännare
utbredning, förordnades vederbörande provinsialläkare att hålla allmän
besiktning inom ett visst angifvet område, t. ex. en enstaka bondgård,
en eller flera byar, en hel socken eller, någon gång, två eller flera
socknar. Efter förutgången, i socknens kyrka uppläst kungörelse, hvarigenom
alla inom det angifna området boende anmanades att å viss
uppgifven plats och tid inställa sig för besiktning inför provinsialläkaren,
reste denne till orten och besiktigade alla tillstädeskomna
utan åtskillnad till person, män, kvinnor och barn. Huru förfaras
skulle i det fall, att någon uteblef från besiktningen, om tvång genast
finge af läkaren anlitas eller om ärendet först skulle underställas
Konungens befallningshafvandes pröfning, därom saknades föreskrifter.
Allmogen, som mycket fruktade ifrågavarande sjukdomar, synes emellertid
i allmänhet hafva villigt underkastat sig dessa besiktningar, och
man har sett uppgifvas, att det vid sådana tillfällen, »stundom händt,
att prostinnan och nämndemansmor jämte döttrar föregått med godt
exempel.» Huruvida åtgärder mot dem, som liöllo sig undan, i hvarje
fall blifvit vidtagna, torde vara tvifvelaktigt. I infordradt utlåtande
262
(ten 14 maj 1783 anhöll collegium medicum om kronobetjaningens
närvaro vid de sjukas uppsökande; och i cirkulärbref till provinsialläkarna
den 15 maj s. å. anmodades de af collegium att begära
kronobetjäningens biträde vid undersökningen af veneriskt smittade
personer.1) Åtminstone i vissa fall har det emellertid förekommit, att
de försumlige genom kungörelse i kyrkan uppmanats att infinna sig
till undersökning och att de tredskande genom kronobetjäningens försorg
nödgats därtill2), men ovisst är, huruvida dessa tvångsåtgärder
vidtagits omedelbart på begäran af den läkare, som förordnats att
förrätta den allmänna besiktningen, eller först efter föregående nytt
beslut af Konungens befallningshafvande.
Länge var, i brist på sjukhus, det vanliga tillvägagåendet i fråga
om de vid allmän besiktning anträffade könssjuka, att dessa vårdades
i sina hem. På eget initiativ eller efter erhållen tillsägelse af landshöfdingen
reste provinsialläkaren ut till orten, därifrån sjukdomen anmälts,
och vistades där eu tid, biträdd af en fältskär, för att anordna
kuren. Eller ock sände collegium medicum, på anmälan om förhållandet,
en yngre läkare till trakten för att öfvertaga sjukvården och under eu
längre tids vistelse därstädes betjäna allmänheten. s). Genom 1822
års provinsialläkarinstruktion bestämdes emellertid, att de, som vid
besiktningen funnos lida af venerisk sjukdom, skulle antecknas till
namn, ålder, vistelseort och sjukdomssymtom, och att en afskrift af
dessa anteckningar skulle lämnas till ortens prästerskap, som därefter
hade att ombesörja, att de sjuka eller åtminstone de, som mest vore
i behof af sjukhusvård, blefve intagna å närmaste lasarett eller kurhus.
För de könssjuka, som ej genast kunde till sjukinrättning förflyttas,
skulle provinsialläkaren till pastor lämna föreskrift, huru de skulle
behandlas; och skulle det åligga prästerskapet att, sedan de å sjukinrättning
vårdade sjuka hemkommit, tid efter annan underrätta sig
om deras tillstånd och i händelse af nytt utbrott af sjukdomen ånyo
anmäla dem till intagning å sjukhus.
Det är emellertid otvifvelaktigt, att man redan ganska tidigt
börjat under benämningen allmän besiktning innefatta äfven sådana af
Konungens befallningshafvande med anledning af yppad könssjukdom
anbefallda besiktningar, som icke gälde alla inom det angifna området
boende utan endast sådana personer inom området, som af en eller
x) Jfr Hjelt: a. st. sid. 308, 317.
2) Jfr E. Welander: De veneriska sjukdomarnas historia i Sverige, Stockholm
1898, sid. 88.
3) Jfr Hjelt: a. st. sid. 304—5.
263
annan anledning ansågos såsom särskilt misstänkta att vara behäftade
med venerisk sjukdom, vare sig misstanken grundades på nära beröring
med någon viss könssjuk eller på personernas mer eller mindre osedliga
lefnadssätt. I läkarrapporterna finner man sålunda stundom omtaladt,
hurusom provinsialläkaren, åtföljd af kronobetjaning, rest omkring i
orten för att uppsöka »misstänkta ställen». En liknande utveckling
af den allmänna besiktningen finner man ock dels i gällande finska
författningar, 4 § af förordningen om motarbetande af de veneriska
sjukdomarna den 28 maj 1894 och 5 § i den samma dag utfärdade
kungörelsen, innefattande närmare föreskrifter om åtgärder mot de
veneriska sjukdomarna, och dels i 6 § af det förslag till lag om motarbetande
af venerisk smitta och offentlig osedlighet, som genom
proposition förelädes norska stortinget år 1899. Enligt den finska
författningen åligger det hälsovårds- och kommunalnämnd samt, där
sådan ej finnes, kronobetjänt att i fall, då bland samboende i stad
eller på landet eller hos menighet venerisk sjukdom uppdagats eller
med sannolikhet införts, affordra de i främsta rummet misstänkta
sundhetsintyg eller besiktningsbevis samt, vid vägran, underkasta
dessa läkarbesiktning, hvarefter läkaren äger att, efter pröfning af
omständigheterna, förordna, huruvida besiktning bör öfvergå blott en
del af de samboende eller menigheten eller ock alla öfriga bland
dem; dock att från besiktningsskyldighet fritagas dels de, som med läkarintyg
styrkt, att de ej lida af venerisk sjukdom, dels de, som redan
afgått till allmänt sjukhus eller med myndighetens begifvande underkastats
kur utom sjukhus, och dels de, som af läkaren anses vilja och
kunna, om de vore smittade, själfva sörja för att sjukdomen ordentligt
botas och icke vidare sprides; och skall uteblifven besiktningsskyldig
genom polismyndighets försorg till besiktning inställas. Enligt det
norska förslaget kunde sundhetskommissionen under omständigheter, då
anledning funnes att befara en ovanlig utbredning af syfilis, besluta en
allmän undersökning, omfattande personer, som på grund af sitt lefnadssätt
eller de förhållanden, hvarunder de lefde eller arbetade, måste befaras
lätt kunna öfverföra eller själfva vara utsatta för syfilitisk
smitta; hvarefter kommissionens ordförande, i öfverensstämmelse med
de af kommissionen uppställda allmänna regler, hade att, efter samråd
med polismyndigheten i den utsträckning sådant funnes nödigt, afgöra,
livilka personer undersökningen skulle omfatta. Personer, som underläte
att efterkomma tillsägelsen att låta besiktiga sig eller framlägga
sundhetsbevis, kunde inkallas inför kommissionens ordförande för afgifvande
af förklaring och eventuellt förständigas att inställa sig för
264
besiktning eller framlägga läkarattest, såvida ej inom två dagar hos
ortens förhörsrätt begärdes yttrande, huruvida tillräcklig grund för eu
undersökning förelåge; underläte någon, utan att begära sådant yttrande
eller sedan hans begäran af rätten afslagits, att inom utsatt tid inställa
sig för undersökning eller framlägga attest, kunde han hämtas.
I 1822 års provinsialläkarinstruktion finnes intet särskildt stadgadt
om allmän besiktning i stad. Af läkarrapporterna finner man, att
sådan besiktning en eller annan gång under förra hälften af 1800-talet företagits i stad; men efter denna tid har, såvidt kommittén
känner, någon dylik besiktning där icke förekommit.
Redan tidigt hade emellertid blifvit brukligt, att Konungens befallningshafvande,
då anmälan från någon ortsmyndighet inkommit om
inträffadt eller misstänkt fall af venerisk sjukdom, förordnat om enskild
besiktning af den sålunda anmälde sjuke eller misstänkte. Den befogenhet,
som enligt författningarna tillkom Konungens befallningshafvande
att förordna om allmän besiktning, ansågs själffallet innefatta jämväl
rätt för denna myndighet att förordna om besiktning å enstaka, i förordnandet
namngifna personer. Ett typiskt sådant förordnande, härrörande
från tiden före tillkomsten af 1890 års läkarinstruktion, omtalas
i ett Kungl. bref till medicinalstyrelsen den 6 december 1878.
Sedan kronolänsmannen i Enontekis distrikt till Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län inberättat, att en i Karesuando socken
bosatt person uppgifva sig vara behäftad med venerisk sjukdom, och
Konungens befallningshafvande med anledning däraf beordrat provinsialläkaren
i Pajala distrikt att till orten afresa för att undersöka förhållandet,
hade Konungens befallningshafvande enligt resolution den 7
januari 1878 ansett kostnaden för denna tjänsteresa, utgörande 170 kronor
80 öre, böra på grund af Kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873 gäldas
af den sjukvårdsafgift, hvaröfver direktionen öfver länslasarettet och
kurhuset i Haparanda ägde förfoga, och därför förordnat, att nämnda
belopp skulle hos direktionen uttagas. På besvär af direktionen, som
bland annat anmärkt, att vid den af provinsialläkaren anställda undersökningen
omförmälda uppgift angående veneriskt sjukdomsfall befunnits
ogrundad, fann Kungl. Maj:t direktionen icke kunna förpliktas
att bestrida kostnaden för ifrågavarande tjänsteresa, som ej på direktionens
begäran företagits, till följd hvaraf öfverklagade beslutet uppliäfdes;
och skulle medicinalstyrelsen, som i infordradt utlåtande vitsordat,
att förordnande om besiktningens''anställande blifvit i enlighet
med gällande författningar meddeladt, föranstalta om ersättnings
265
utbetalande af anslaget till farsoters och smittosamma sjukdomars
botande.
I fråga om dessa enskilda besiktningar tillämpades i öfrigt samma
bestämmelser som om de allmänna besiktningarna. Under det sålunda
oklarhet rådde därom, huruvida tvång genast finge anlitas mot den,
som undandroge sig besiktningen, eller om saken i sådant fall skulle
få bero på nytt beslut af Konungens befallningshafvande, var det däremot
brukligt, att såväl den frivilligt som den tvångsvis undersökte, som
funnits behäftad med venerisk sjukdom, underkastades sjukbehandlingsoch,
i regel, jämväl sjukhustvång.
Genom 1822 års provinsialläkarinstruktion tillkommo bestämmelser
afseende vissa fall af enskild besiktning. Vid de allmänna besiktningarna
hade läkaren i allmänhet tillfälle att, då könssjuk anträffats, omedelbart
efterforska och bringa under behandling såväl den person, från hvilken
smittan enligt den sjukes uppgift utgått (smittokällan), som den eller de
personer, till hvilka den sjuke kunde antagas hafva öfverfört sjukdomen,
dock endast i det fall, att dessa personer voro boende inom det angifna
området eller eljest kunde anses vara under förordnandet inbegripna.
I andra fall, likasom vid enskild besiktning och då könssjuk frivilligt
sökt läkare, kunde dylika åtgärder mot smittokällan och af den sjuke
möjligen smittade icke vidtagas, med mindre än att förordnande om
deras besiktning blifvit af Konungens befallningshafvande utfärdadt; och
det kunde ju anses tvifvelaktigt, huruvida det vore med läkarens tysthetsplikt
förenligt, att han, själf eller genom någon ortsmyndighet,
gjorde anmälan om förhållandet. Genom 1822 års instruktion föreskrefs
emellertid, att det skulle åligga »hvarje läkare i allmänhet och provinsialläkaren
i synnerhet» att, då någon med primitiv venerisk smitta
anträffades, noga utforska, från hvilken och till hvilken eller hvilka sjukdomen
kunnat blifva meddelad, samt att, till förekommande af smittans
vidare spridande, sådant till prästerskapet eller kronobetjäningen på
landet och till polisen i städerna anmäla, på det eu sådan för smitta
misstänkt person måtte lämpligen kunna förmås att sig till besiktning
hos läkaren inställa. Yägrade den för smitta misstänkte att låta undersöka
sitt tillstånd, skulle saken öfverlämnas till den åtgärd, Konungens
befallningshafvande efter omständigheterna kunde finna lämplig.
Genom en Kungl. kungörelse den 27 februari 1828 ändrades sist
anförda bestämmelse sålunda, att, om den för venerisk smitta misstänkte
vägrade att låta undersöka sitt tillstånd, saken skulle från
nyssnämnda ortsmyndigheter öfverlämnas till kyrkorådet, som, enligt
34
266
hvad 13 § af Kungl. förordningen den 26 februari 1817 föreskrefve,
ägde att till ändamålets vinnande förfara. Enligt detta stadgande
skulle alltså kyrkorådet söka medelst viten tillhålla den tredskande
att låta besiktiga sig och först om sådant ej hjälpte underställa ärendet
Konungens befallningshafvandes pröfning. Samma stadgande upphäfdes
emellertid genom Kungl. förordningen den 30 december 1857, till följd
hvaraf föreskriften i 1822 års instruktion ansågs återupplifvad, så att
ärendet vid förekommande vägran skulle direkt underställas Konungens
befallningshafvandes pröfning. :)
I nu angifna fall, då från läkare anmälan om misstänkt könssjuk
inkommit till prästerskapet, kronobetjäningen eller polisen, skulle alltså
först ett försök göras att förmå den anmälde att frivilligt underkasta
sig en läkarundersökning. I städerna, där anmälan skulle göras till
polisen, synes emellertid påbudet, antagligen på grund af läkarnas
obenägenhet att till denna myndighet insända uppgifter, icke hafva
kommit till någon allmännare användning. Men på landet inkommo
ej sällan sådana anmälningar till prästerskapet och, på senare tiden,
jämväl till kommunalnämnden; och det blef i dessa fall brukligt, att
prästerskapet eller kommunalnämnden lät för besiktningens anställande
tillkalla provinsialläkaren. Vägrade den anmälde att underkasta sig
läkarundersökningen, hvilket nog sällan inträffat, torde i det fall, att
Konungens befallningshafvande efter anmälan om förhållandet förordnat
om besiktning, den anmälde vid fortsatt vägran hafva kunnat genom
kronobetjäningens omedelbara anlitande tvångsvis undersökas.
Instruktionen innehöll icke någon särskild föreskrift, huru förfaras
skulle med dem, som vid ifrågavarande fall af enskild besiktning
funnos behäftade med venerisk sjukdom. Tvifvelaktigt torde vara, om
de, som på ortsmyndighets uppmaning frivilligt låtit undersöka sitt
hälsotillstånd och därvid funnits vara könssjuka, i hvarje fall blifvit
underkastade sjukbehandlings- och sjukhustvång; men författningens
syfte torde antagligen hafva varit, att i fråga såväl om dessa som om
dem, hvilka efter vägran blifvit på grund af Konungens befallningshafvandes
förordnande undersökta, skulle förfaras på enahanda sätt
som med de vid allmän besiktning anträffade könssjuka.
De bestyr, som vid nu omförmälda olika slag af besiktningar
enligt 1822 års provinsialläkarinstruktion ålegat prästerskapet, blefvo
emellertid, utan att formlig ändring i samma instruktion vidtogs,
n) Sundhetskoilegii cirkulär den 20 maj 1858; Rabenius: Handbok i Sveriges
gällande förvaltningsrätt, Uppsala 1871 Del II, § 56.
267
genom senare författningar öfverflyttade å andra myndigheter. Genom
Ivnngl. kungörelsen den 27 februari 1828 bestämdes, att inseendet öfver
hälsovården skulle tillkomma kyrkorådet, som skulle handhafva efterlefnaden
af hvad utkomna eller utkommande medicinalförfattningar
föreskrefve, dock med skyldighet för pastor att mellan kyrkorådets
sammanträden efterkomma hvad medicinalförfattningarna för honom
särskildt kunde föreskrifva. Sedan därefter närmaste inseendet öfver
och befattningen med allmänna hälsovården öfverflyttats, beträffande
landet, den 29 augusti 1848 till socknenämnden och den 21 mars 1862
till kommunalnämnden samt, i stad, den 30 december 1857 till sundlietsnämnden
och den 25 september 1874 till hälsovårdsnämnden, ansågos
ifrågavarande åligganden hafva öfvergått till dessa nämnder och deras
ordförande. '')
På grund af nådigt uppdrag afgaf Kungl. medicinalstyrelsen den
17 juni 1881 förslag till »Instruktion för provinsial-, distrikts- och stadsläkare
samt andre, som läkarkonsten utöfva». Detta förslags 11 §,
motsvarande 28 § i nu gällande instruktion, hade följande lydelse:
»För besiktning af personer, misstänkta för venerisk sjukdom,
åligger det provinsialläkare att jämväl göra tjänsteresor, när han af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande därtill förordnas.
Efter verkställd förrättning skall provinsialläkare till kommunalnämndens
ordförande aflämna skriftlig uppgift på de af sjukdomen
angripne personers namn och vistelseort med anvisning att desamma
måtte genom kommunalnämndens försorg skyndsamt intagas till vård
å vederbörande länslasaretts kurhusafdelning, såvida icke med visshet
kan ådagaläggas, att den sjuke på annat sätt äger att tillgå fullt
ändamålsenlig sjukvård.
Vägrar någon för sjukdomen skäligen misstänkt person att låta
sitt tillstånd undersökas, anmäles sådant hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
till den åtgärd han kan finna omständigheterna påkalla.
Rapport öfver förrättningen insändes till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
jämte reseräkning, hvilken skall af länets eller sjukvårdsdistriktets
sjukvårdsafgifter betalas.
1 allmänhet bör provinsialläkare verka för veneriskt sjukes intagande
till vård å sjukhus och i synnerhet, då de sjuke söka undandraga
sig behandling eller visa sig vara opålitliga i afseende på gifna
föreskrifters iakttagande, sådant hos vederbörande hälsovårds- eller
kommunalnämnd anmäla.»
b Jfr Rabenius: a. st.
268
De väsentliga ändringar i den då gällande rätten, som sålunda
föreslogos, motiverades synnerligen knapphändigt med följande rader:
»Tjänsteresor och besiktningar för venerisk sjukdom hafva hittills
blifvit företagna såväl på grund af vederbörligt förordnande som på
kallelse af kommunalmyndighet och prästerskap. Då dessa resor
emellertid icke erfordra någon större skyndsamhet, har man ansett,
att kommunalnämnd och prästerskap icke behöfva för detta ändamål
påkalla läkaren, utan kunna rapportera förhållandet till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande».
Af länsstyrelserna, hvilka lämnades tillfälle att yttra sig öfver
förslaget, framställde några en del anmärkningar mot de nya bestämmelserna
i 11 §. Sålunda erinrades: af länsstyrelsen i Jämtlands län, att
då de, som hotades af venerisk smitta, borde snarast befrias från denna
fara, och då länsstyrelsen icke kunde finna vare sig någon olägenhet i
bibehållande af då gällande befogenhet för kommunalmyndighet och
prästerskap att påkalla tjänsteresa för sådan sjukdom eller något annat
giltigt skäl för den föreslagna inskränkningen, ansåge länsstyrelsen sig
böra afstyrka förslaget i denna del; af länsstyrelsen i Skaraborgs län,
att, då tjänsteresor och besiktningar för venerisk sjukdom någon gång
kunde vara af brådskande natur, skäl ej syntes vara till frånträdande
af den så brukliga utvägen att medgifva sådana resors påkallande jämväl
af kommunalmyndighet och prästerskap; af länsstyrelsen i Östergötlands
län, dels att läkare vid anbefalld besiktning borde kunna, utan
omvägen af anmälan hos Konungens befallningshafvande, erhålla handräckning
af vederbörande magistrat eller kronofogde för undersökning
af skäligen för smitta misstänkt person, som vägrade att låta sitt tillstånd
af läkaren undersökas, och dels att ordalagen i andra punkten
borde blifva sådana, att sjuk, som visat sig hafva tillgång till ändamålsenlig
vård i hemmet men icke kunde anses fullt pålitlig med afseende å
smittans spridande, kunde tvingas till sådan vård, att detta för honom
omöjliggjordes; samt af länsstyrelsen i Kopparbergs län, att vid ifrågavarande
besiktningar läkaren under intet villkor borde vara pliktig att
till kommunalnämndens ordförande lämna uppgift å de vid undersökningen
anträffade könssjuka, som visat sig hafva att tillgå fullt ändamålsenlig
sjukvård utom sjukhus.
Med anledning af de inkomna yttrandena anförde medicinalstyrelsen
i underdånig skrifvelse den 14 september 1883 i fråga om 11 §, att,
då beträffande > länsstyrelsens i Östergötlands län anmärkning mot
andra punkten sådana föreskrifter, som fullkomligt kunde betrygga
mot smittans spridande, icke torde kunna uppställas, men förslaget i
269
detta afseende syntes vara tillräckligt betryggande, medicinalstyrelsen
icke kunde tillstyrka några åtgärder därutöfver; att medicinalstyrelsen,
med anledning af länsstyrelsens i Kopparbergs län yttrande angående
samma punkt, tilläte sig att däri föreslå följande ändrade lydelse: »Efter
verkställd förrättning skall provinsialläkaren, såvida icke med visshet
ådagalägges, att den sjuke äger att tillgå fullt ändamålsenlig sjukvård,
och inom kort, af läkaren utsatt tid styrker, att han sig däraf begagnar,
till kommunalnämndens ordförande---kurhusafdelning;» samt att
medicinalstyrelsen, på grund af länsstyrelsens i Östergötlands län anmärkning
mot tredje punkten, ville föreslå den ändring i denna punkt, att,
om någon för smitta skäligen misstänkt person vägrade att låta sitt tillstånd
undersökas, sådant skulle anmälas å landet hos Konungens befallningshafvande
och i stad hos vederbörande polismyndighet.
Vid underdånig föredragning af medicinalstyrelsens förslag uppdrog
Kungl. Maj:t den 6 november 1885 åt en kommitté — den s. k.
provinsialläkarkommittén — att, bland annat, granska förslaget till ny
instruktion och däri föreslå nödiga ändringar. Denna kommitté afgaf
den 5 april 1887 underdånigt betänkande; och var i dess förslag till
ny instruktion 28 § af ordagrannt samma lydelse som i nu gällande
instruktion. I motiven anfördes, att denna § med smärre tillägg och
förändringar innehölle hufvudsakligen detsamma som 11 § i medicinalstyrelsens
förslag. Så hade särskildt föreskrifvits, att kommunalnämnd
skulle underrätta provinsialläkare, när, i enlighet med dennes förständigande,
med venerisk sjukdom behäftade personer blifvit genom nämndens
försorg intagna till vård å kurhus eller kurhusafdelning. Endast
då synnerlig fara för smittans spridning förefunnes, ägde provinsialläkare
hos vederbörande kommunalnämnd anmäla, att sådan insjuknad person
undandroge sig behandling eller icke följde därvid gifna föreskrifter.
Äfven öfver detta förslag hördes länsstyrelserna, af hvilka tre
framställde anmärkningar mot den nya 28 §. Därvid anfördes af länsstyrelsen
i Jönköpings län, att i fråga om förfarandet med dem, som vid
besiktning visade sig vara behäftade med venerisk sjukdom, medicinalstyrelsens
ursprungliga förslag syntes äga företräde framför den af
kommittén föreslagna föreskriften, hvilken lämnade de smittade tillfälle
att undandraga sig läkarbehandling och ytterligare sprida smittan;
af länsstyrelsen i Blekinge län, att bestämmelsen i 28 § 1 mom. alldeles
gifvet skulle föranleda därtill, att de angripna, om de ej genast vid
första undersökningen affördes till kurhus, komme att afvika från orten
och sprida smittan, att det jämväl vore att befara, att kommunalnämnden
å landet med dess många bestyr i öfrigt och den sorglöshet,
270
som i sanitära angelägenheter vore för den utmärkande, ej alltid
skulle behörigen föranstalta om de angripnas afförande till kurhus,
samt att en sjukdom åt ifrågavarande beskaffenhet borde utgöra föremål
för statens synnerliga omvårdnad, och åtgärder för densammas
botande och hämmande ej anförtros åt annan än officiell myndighet;
samt af länsstyrelsen i Västernorrlands län, att de i 28 § nämnda åtgärder
icke syntes vara tillfyllestgörande för bekämpande af venerisk
sjukdom, som vore icke obetydligt spridd på landsbygden, åtminstone
inom Västernorrlands län, och att, innan vederbörande myndigheter
blefve uttryckligen berättigade att med tjänliga medel till kurhus införpassa
vare sig sådana för sjukdomen skäligen misstänkta personer,
som vägrade att låta besiktiga sig, eller de med venerisk sjukdom behäftade,
hvilka undandroge sig behandling eller icke följde därvid gifna
föreskrifter, smittans allt vidare och vidare spridning icke torde kunna
förekommas.
I infordradt yttrande anförde medicinalstyrelsen den 25 juni 1888
med anledning af dessa anmärkningar, att den i styrelsens ursprungliga
förslag intagna bestämmelsen angående behandling af dem, som
vid besiktning funnos behäftade med venerisk sjukdom, syntes vara för
ändamålets vinnande mera betryggande än den af provinsialläkarkommittén
föreslagna.
De mot 28 § framställda anmärkningarna föranledde emellertid
icke någon ändring i förslaget. Den 31 oktober 1890 utfärdades den
nya läkarinstruktionen, därvid 28 §, i öfverensstämmelse med förslaget,
erhöll den lydelse, som ofvan återgifvits.
Vid tolkningen af nu gällande bestämmelser torde först och
främst kunna fastställas, att man tydligen icke afsett att genom de nya
föreskrifterna i läkarinstruktionen 28 §, jämförd med dess 48 §, göra
någon inskränkning i Konungens befallningshafvandes förra befogenhet
att, vid inkommen anmälan om inträffade eller misstänkta fall af smittosam
könssjukdom, så i stad som på landet, förordna om allmän eller
enskild besiktning, ehuru karaktären af dessa besiktningar blifvit i
åtskilliga afseenden förändrad.
Däremot hafva de i 1822 års provinsialläkarinstruktion afsedda
särskilda fall af enskild besiktning numera bortfallit. Den vissa ortsmyndigheter
förut åliggande befattningen att, då viss person enligt
anmälan från läkare kunde skäligen misstänkas hafva till anträffad
könssjuk öfverfört sjukdomen eller själf hafva blifvit af den könssjuke
smittad, söka förmå den sålunda anmälde att låta sitt hälsotillstånd
271
af läkare undersökas, har nämligen icke blifvit i den nya författningen
upptagen. Läkarnas förra skyldighet att af anträffad könssjuk söka
utröna, till hvilken eller hvilka sjukdomen möjligen blifvit från denne
öfverförd, samt därom göra anmälan har helt och hållet borttagits;
och skyldigheten att söka utforska, »huru smittan tillkommit», har
visserligen blifvit bibehållen, dock numera endast gällande provinsialoch
stadsläkare; men då intet föreskrifvits om skyldighet för dessa läkare
att hos någon myndighet anmäla hvad om smittokällan kunnat utrönas,
har denna föreskrift förlorat sin förra betydelse och allt mera kommit
ur bruk.
Förordnande om allmän besiktning kan fortfarande, såsom förut,
gälla antingen alla inom ett angifvet område boende, i hvilket fall
dessa samtliga måste anses misstänkta för venerisk sjukdom, eller ock
endast de personer inom området, som af en eller annan anledning
kunna anses misstänkta för sådan sjukdom, i hvilket sistnämnda fall
åt den förordnade läkaren eller ortens hälsovårdsmyndighet kan öfverlåtas
att afgöra, hvilka personer skola underkastas besiktning. Vid
enskild besiktning angifves däremot alltid i själfva förordnandet den
eller de personer, som besiktningen gäller.
I fråga om båda dessa slag af besiktningar har numera blifvit
bestämdt utsagdt, att omedelbart tvång icke må användas mot dem,
som söka undandraga sig besiktningen. Det heter nämligen, att, om
någon för sjukdomen skäligen misstänkt person vägrar att låta besiktiga
sig, sådant skall anmälas hos Konungens befallningshafvande för den
åtgärd, som af omständigheterna påkallas.. Beslutar denna myndighet
efter sådan anmälan, att besiktning skall företagas, torde i beslutet
jämväl intagas bestämmelse därom, att vid fortsatt vägran handräckning
må af kronobetjaning eller polismyndighet meddelas.
Den, som vid sådan, frivilligt undergången eller tvångsvis verkställd
besiktning finnes behäftad med smittosam könssjukdom, är pliktig
att underkasta sig sjukbehandling. Han har nämligen att inom viss,
af läkaren utsatt kort tid tillförlitligen styrka, att han betjänar sig af
sjukvård, som af läkaren pröfvas vara ändamålsenlig. Företes sådant bevis,
tager samhället emellertid icke vidare notis därom, huruvida den sjuke
fortsätter behandlingen och följer därvid gifna föreskrifter, såvida icke
behandlingen öfvertagits af provinsial- eller stadsläkare, i hvilket fall
denne enligt 28 § 2 mom. har att under viss förutsättning anmäla den
sjuke hos ortens hälsovårdsmyndighet. Den prästerskapet och sedermera
kommunal- och hälsovårdsnämnden förut tillkommande skyldigheten
att biträda vid sjukvården inom orten, särskildt genom att tid
272
Undersökning
angående
lämpligheten
af i
förevarande
hänseende
föreskrifna
åtgärder.
efter annan underrätta sig om de från sjukhusen hemkomna könssjukas
hälsotillstånd och i händelse af nytt utbrott af sjukdomen ånyo anmäla
dem till intagning å sjukhus, har icke blifvit i den nya författningen
upptagen.
Sjukhustvånget är numera väsentligen förmildradt. Endast i det
fall, att den sjuke icke inom den utsatta tiden visat, att han själf
förskaffat sig ändamålsenlig sjukvård, har provinsialläkare att hos kommunalnämndens
ordförande till namn och vistelseort skriftligen uppgifva
den sjuke med förständigande för kommunalnämnden att draga försorg
därom, att denne varder skyndsamt intagen till vård å allmänt sjukhus.
I stad, där stadsläkare finnes, har denne att tillse, att de sjuka, som
ej själfva förskaffat sig nödig vård, varda befordrade därtill. Författningens
syfte torde hafva ''varit, att mot könssjuka, som sålunda vore
pliktiga att låta sig intagas till vård å sjukhus men tredskades, omedelbar
handräckning skulle kunna anlitas hos kronobetjäning eller polismyndighet;
men då sådant icke blifvit uttryckligen utsagdt, synes
tvekan hafva uppstått, huruvida icke i dylikt fall de kommunala hälsovårdsmyndigheterna
hade att begagna de maktmedel, vitesförelägganden,
som hälsovårdsstadgan medgifver, och, om detta ej medförde åsyftad
verkan, anlita Konungens befallningshafvande eller polismyndigheten för
beredande af verkställighet åt sina beslut.
Af Konungens befallningshafvande anbefallda enskilda besiktningar
förekomma ännu en och annan gång på landsbygden, hvaremot allmänna
besiktningar där blifvit allt sällsyntare. I städerna torde besiktningar
af ifrågavarande art icke hafva i mannaminne förekommit.
Till den i 28 § 2 mom. af handlade frågan om läkares anmälningsplikt,
såvidt den afscr patienter, som frivilligt sökt läkare, återkommer
kommittén längre fram.
Går man att undersöka, ''huruvida någon eller några af ofvan
beskrifna former af tvångslagstiftning kunna finnas förtjänta att i en
ny lag upptagas, måste man först söka svar på frågan, om man lämpligen
vid inträffadt fall af smittosam könssjukdom kan gå till väga på
samma energiska sätt, som med framgång användes vid bekämpandet
af de s. k. epidemiska sjukdomarna, eller om mellan dessa särskilda
sjukdomar förefinnes sådan olikhet, att tillvägagåendet i fråga om könssjukdomarna
måste blifva väsentligen mera begränsadt än vid de andra.
Vid första påseende kunde det väl synas önskvärdt, att vid yppad
smittosam könssjukdom möjlighet funnes icke blott att uppspåra alla,
från eller till hvilka smittan blifvit öfverförd, utan äfven att genom
273
läkarbehandling bota alla med sådan sjukdom behäftade och, där så
pröfvades nödigt, genom isolering hindra dem att föra smittan vidare.
Alla dessa sjuka kunna ju vara eller blifva farliga för sjukdomens
spridning; och då samhället gör så stora uppoffringar för den allmänna
profylaxen, kunde det synas icke vara för mycket begärdt, om man
fordrade, att alla med smittosam könssjukdom behäftade skulle begagna
sig af de sålunda erbjudna förmånerna. Tvånget skulle ju ock i många
fall vara en verklig välgärning för de sjuka själfva, hvilka ofta endast
af okunnighet eller liknöjdhet underlåta att söka bot för sin sjukdom.
Man skall emellertid vid närmare eftertanke snart finna, att ett
så vidsträckt tvångsförfarande icke är att förorda. Den könssjuke är
icke på samma sätt som den af epidemisk sjukdom angripne en fara för
hela sin omgifning; han kan i regel genom försiktighet hindra, att
sjukdomen öfverflyttas å andra. Faktiskt är ock, att många könssjuka,
och däribland äfven sådana, som icke sökt läkarvård, sorgfälligt afhålla
sig från att föra smittan vidare, och man torde kunna förvänta, att
förhållandet i detta afseende efter ytterligare spridd upplysning skall
blifva ännu bättre. Då man nu besinnar, hur talrikt de smittosamma
könssjukdomarna fortfarande uppträda inom vårt land, särskildt i de
större städerna, inser man lätt, att en lagstiftning, som satte sig såsom
mål dels att uppspåra alla sådana personer, som stått i närmare beröring
med anträffade könssjuka, och dels att under läkarbehandling intvinga
och, vid behof, isolera alla med sådan sjukdom behäftade, skulle, å
ena sidan, påkalla en synnerligen vidlyftig och kostsam apparat, som
i ofvan angifna fall vore obehöflig, samt, å den andra, för mången
medföra onödiga inskränkningar i den personliga friheten. Och tydligt
är, att ett så vidsträckt tvångsförfarande icke kan genomföras, om
man vill tillmötesgå de fordringar på en tvångslagstiftning, som enligt
kommitténs här ofvan uttalade åsikt kunna med fog uppställas.
Då en begränsning i antydt afseende sålunda måste vidtagas, synes
det kommittén naturligast, att man inskränker sig till att ingripa
endast mot sådana personer, som med hänsyn till smittas öfverförande
skäligen kunna misstänkas vara särskildt farliga. De tvångsåtgärder
af ifrågavarande art, som åsyfta något annat eller mera, torde alltså
böra öfvergifvas.
Det lärer sålunda icke gärna kunna ifrågasättas att återupplifva
de numera nästan ur bruk komna allmänna besiktningarna, med hvilka
ju åsyftades att undersöka och, vid fall af smittosam könssjukdom,
bringa under behandling eller isolering icke blott dem, som kunde
35
Allmän
besiktning.
274
misstänkas hafva haft beröring med anträffade könssjuka, utan äfven
andra personer, som med de sjuka icke hade något annat gemensamt
än grannskapet i fråga om bonings- eller vistelseorten. De förhållanden,
som föranledt införandet af dessa med åtskilliga olägenheter
förenade besiktningar, hafva numera väsentligen förändrats; och ett
återupptagande af dylika drakoniska tvångsåtgärder skulle allt för
mycket strida mot nutida uppfattning.
Någon bestämmelse om allmän besiktning har icke upptagits i
den danska lagen af 1906. Eu sådan intogs visserligen i förutnämnda
norska förslag af år 1899, men på grund af däremot framställda anmärkningar
uteslöts stadgandet i det förslag till lag i samma ämne,
som af regeringen år 1901 framlades för stortinget. I Finland och
Ryssland äro däremot allmänna besiktningar fortfarande i bruk.
För den hos oss använda äldre formen af allmän besiktning,
hvilken afsåg alla inom ett angifvet område boende, kunde visserligen
anföras, att icke någon blef särskilt utpekad genom själfva besiktningen,
då jn denna genomfördes utan hänsyn till person. Men till
följd af den offentlighet, som med besiktningen var förenad, kunde det
ej gärna undgås, att de könssjuka därigenom förr eller senare blefvo
röjda. En del sjuka, som därtill hade råd och lägenhet, lämnade orten
omedelbart efter kungörelsens uppläsande i kyrkan för att ingå på
sjukhus eller för att undgå upptäckt. Andra, som saknade medel eller
icke voro medvetna om sin sjukdom, upptäcktes vid besiktningen; och
då dessa efter förrättningen antingen började regelbundet besöka eller
besökas af läkare eller försvunno från orten för att frivilligt eller
tvångsvis ingå på sjukhus, kunde ju sådant icke gärna tydas annorlunda,
än att de vid besiktningen funnits behäftade med smittosam
könssjukdom.
Den senare använda formen, som öfverlämnade åt den förordnade
läkaren eller ortens hälsovårdsmyndighet att bestämma, hvilka personer
borde undergå besiktning, hade däremot en annan och mera förhatlig
karaktär. Yare sig denna utgallring skedde efter mer eller mindre
lösa rykten eller efter en ompröfning af vissa personers mer eller
mindre osedliga lefnadssätt, lämnades därvid ett stort spelrum åt godtycket.
Mot båda formerna kan ju anmärkas, att man därvid visserligen
vänder sig mot personer, som af eu eller annan anledning kunna
misstänkas vara angripna af smittosam könssjukdom, men att såväl
besiktningen som de öfriga tvångsåtgärder, som vid anträffad sjukdom
komma till användning, tillämpas utan hänsyn därtill, huruvida dessa
275
personer äro att anse såsom särskildt farliga för smittans utbredande
eller icke.
Under svunna tider, då i vårt land syfilis till följd af allmogens
lefnadsvanor, okunnighet och fattigdom uppträdde såsom en förhärjande
folksjukdom, hafva de allmänna besiktningarna obestridligen varit af
ovärderlig nytta vid de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande. Men
samhällsförhållandena hafva hos oss efter hand blifvit sådana, att dylika
tvångsåtgärder icke vidare kunna försvaras. Detta faller genast i
ögonen, om man tänker sig förfarandet tillämpadt i städerna. Om
t. ex. Konungens befallningshafvande på grund af inkommen anmälan,
att några personer i ett hus eller inom ett kvarter i en stad vore angripna
af någon smittosam könssjukdom, för ordnade om allmän besiktning
å alla inom huset eller kvarteret boende eller å alla där vistande,
som af stadsläkaren eller hälsovårdsnämnden särskildt utpekades, skulle
sådant säkerligen uppväcka en storm af ovilja. Men att bibehålla allmän
besiktning blott såsom ett tvångsmedel mot landtbefolkningen torde
så mycket mindre böra ifrågakomma, som ju hälsotillståndet i fråga
om könssjukdomarna å landet är ojämförligt bättre än i städerna. På
tal om de i Finland och Kyssland ännu gällande förordningar angående
allmän besiktning och tvångsåtgärder mot särskilda samhällsklasser
skrifver en framstående tysk syfilidolog: »Som man ser, äro de flesta
af dessa förordningar anpassade efter de nordiska ländernas primitiva
kulturtillstånd; och de skulle mestadels icke kunna genomföras under
\åra (tyska) högre utvecklade samhällsförhållanden». V
Emellertid torde den förut omnämnda, i 7 § af kommitténs liufvudförslag
intagna bestämmelsen vara ägnad att i viss män ersätta de allmänna
besiktningarna, särskildt i de fall, då dessa ännu kunde synas
önskvärda. Om nämligen smittosam könssjukdom kan på sannolika
skäl antagas hafva vunnit utbredning bland befolkningen å sådan ort
på landet, som är belägen på längre afstånd från vederbörande provinsialeller
extra provinsialläkares bostad, skulle enligt sagda § Konungens befallningshafvande
äga förordna läkare att besöka orten för att tillhandagå
befolkningen med undersökning och behandling. Det kan gifvetvis i
sådant fall endast blifva fråga om frivilligt anlitande af läkaren; men
dennes besök å platsen kunde nog, enligt bestämmelser i kommitténs
hufvudförslag, om hvilka längre fram kommer att närmare förmälas,
understundom leda till efterföljande tvångsåtgärder mot därvid uppgifna
smittokällor.
*) A. Blaschko: Hygiene der Prostitution lind der venerischen Krankheiten.
Jena 1900 sid. 108.
276
biktning6'' I de numera ganska sällsynta fall, då enligt lios oss gällande
(åtgärder bestämmelser enskild besiktning förekommer, har, såsom förut nämnts.
”nrttTaiior Konungens befallningshafvande att förordna om besiktningens förem.
m.). tagande; och meddelas, åtminstone i regel, dylikt förordnande på grand
af anmälan från iclce-läkare. Vanligen inkommer sådan anmälan från
kronobetjaningen, kommunalnämndsordförande eller prästerskapet, hvilka
sällan kunna hafva erhållit uppgiften från läkare. Den läkarna förut
åliggande skyldigheten att vid anträffadt fall af venerisk sjukdom till
vissa ortsmyndigheter lämna uppgift om de personer, från eller till
hvilka smittan kunde antagas hafva blifvit öfverförd, har nämligen
genom 1890 års instruktion blifvit upphäfd. De anmälningar, som till
Konungens befallningshafvande inkomma, torde därför i regel blott
innehålla mer eller mindre löslig uppgift, att den eller de namngifna
personerna kunna misstänkas vara angripna af smittosam könssjukdom.
Förordnande om besiktning lärer emellertid numera icke gärna utfärdas,
om icke af omständigheterna framgår, att skäl till farhåga för
smittans utbredande föreligger.
Enligt finsk rätt tillkommer det hälsovårds- och kommunalnämnd
eller, där sådan icke finnes, kronobetjänt att, då anmälan inkommit
därom, att viss person är behäftad med eller skäligen misstänkt för
venerisk sjukdom, eller sådan myndighet annorlunda än efter anmälan
fått anledning att för venerisk smitta misstänka viss person, genast
söka utforska, huruvida angifvelsen eller misstanken äger grund eller
icke. År den angifna eller misstänkta känd för osedligt lefverne, eller
föreligger eljest uppenbar fara för utbredande af venerisk smitta genom
denna person, skall nämnda myndighet utan tidsutdräkt affordra den
angifna eller misstänkta läkarintyg öfver dennas hälsotillstånd eller
bevis öfver verkställd läkarbesiktning, med rätt att vid vägran eller
försummelse påkalla handräckning af polismyndighet för tvångsbesiktnings
anställande. I de förut omnämnda båda norska lagförslagen
hade intagits en bestämmelse af innehåll, att personer, som för sundhetskommissionens
ordförande uppgåfvos lida af venerisk sjukdom,
kunde, såvida uppgiften efter anställd undersökning funnes trovärdig,
af nämnda ordförande förpliktas att inom bestämd tid antingen inställa
sig till undersökning inför den för ändamålet anställde läkaren eller
framlägga attest från någon annan af kommissionen godkänd läkare, med
rätt likväl för den anmälde att inom två dagar hos ortens förhörsrätt
fordra beslut, om tillräcklig grund för eu undersökning kunde anses föreligga.
Underläte den anmälde, efter uteblifven eller underkänd vädjan
till domstolen, att inställa sig eller framlägga läkarattest inom bestämd
tid, skulle lian kunna hämtas till besiktningen. I den danska lagen af år
1906 förekommer icke någon bestämmelse om besiktning i dylika fall.
Det synes kommittén uppenbart, att ifrågavarande anmälningar,
i livilka ju vanligen icke ens den förmenta sjukdomens art kan med
någon större grad af sannolikhet uppgifvas, måste anses alltför osäkra
för att läggas till grund för ett tvångsförfarande. Visserligen kunde
det förefalla, som om ett sådant förfarande skulle kunna försvaras
under den förutsättning, att vid företagen förberedande undersökning
uppgiftens sannolikhet styrktes och tillika utröntes, att fara för smittans
utbredning på grund af den anmäldes lefnadssätt eller andra förhållanden
kunde anses föreligga. Men härvid är dock att märka, att en
dylik undersökning, som ju kunde igångsättas på grund af de lösaste,
kanske af ren illvilja kringspridda rykten, lätt nog kunde för den anmälde
blifva ganska besvärande.
Med mera fog kan däremot ifrågasättas att anordna ett tvångsförfarande
på grund af anmälan från läkare. Det är härvid icke fråga
om anmälan af könssjuka, som frivilligt sökt läkaren —- till hvilken
fråga kommittén längre fram återkommer — utan om anmälan af
sådana personer, som läkaren vid anträffadt fall af smittosam könssjukdom
finner hafva stått i sådant förhållande till den sjuke, att de
kunna skäligen misstänkas vara angripna af samma sjukdom. Då det
icke är att förvänta, att läkarna utan uttrycklig föreskrift skola anmäla
de personer, som sålunda kunna misstänkas, erfordras för det ifrågasatta
tvångsförfarandet ett lagbud, enligt hvilket läkarna förpliktas
verkställa nödiga efterforskningar och hos någon offentlig myndighet
anmäla de misstänkta. I 1822 års provinsialläkarinstruktion var, såsom
ofvan anförts, en sådan anmälningsplikt föreskrifven. Hvarje läkare
var nämligen pliktig att vid anträffadt fall af primitiv venerisk smitta
noga utforska, från hvilken och till hvilken eller Indika sjukdomen
kunnat blifva meddelad, samt, till förekommande af smittans vidare
spridande, anmäla sådant hos viss ortSmyndighet, som hade att söka
på lämpligt sätt förmå den anmälde att underkasta sig läkarbesiktning
och, vid vägran, anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande.
Denna läkarnas anmälningsplikt och därmed hela det förut beskrifna
förfarandet mot dessa för venerisk sjukdom misstänkta upphäfdes emellertid
genom 1890 års läkarinstruktion.
Hvad först beträffar frågan om läkarnas skyldighet att efterforska
och hos offentlig myndighet anmäla personer, till livilka smitta från anträffad
könssjuk kan antagas hafva blifvit öfverförd, och anordnande af
278
ett tvångsförfarande mot sålunda anmälda, finner man genast, att
läkaren, för vinnande af kännedom om nämnda personer, i vissa fall
är hänvisad till de upplysningar, som af den sjuke meddelas, men i
andra kan bygga på allmänt kända eller för läkaren enskildt förut
bekanta förhållanden. Såsom exempel på hithörande fall må här nämnas,
att den sjuke finnes lefva i äktenskap eller, enligt egen uppgift, efter sjukdomens
uppkomst haft könsumgänge med annan person; att med syfilis
eller dröppel behäftad kvinna gifver di åt eller vårdar spädt barn; och
att syfilissjuk glasblåsare under arbetet användt munstycke, som sedan
begagnats af andra arbetare. Ett påbud om ovillkorlig anmälningsplikt
innebär emellertid en inskränkning i läkarens tysthetsplikt icke blott
i det fall, att upplysningen af den sjuke lämnats läkaren i förtroende,
utan äfven i sådana fall, då anmälan om den misstänkte icke kan
ske utan att äfven den sjuke därigenom blifver röjd.
I det förslag, som förelädes norska stortinget år 1899, föreskrefs,
att besiktningsbevis eller läkarattest af förut omnämndt slag kunde
affordras och, eventuellt, tvångsbesiktning användas dels mot personer,
som genom sammanlefnad med eu veneriskt sjuk kunde befaras vara
behäftade med sådan sjukdom, och dels mot personer, som för sundhetskommissionens
ordförande uppgåfvos hafva stått i sådant förhållande
till någon veneriskt sjuk, att smittan med hög grad af sannolikhet
blifvit å dem öfverförd, om denna uppgift efter anställd undersökning
funnes trovärdig. Såsom motiv för detta stadgande anfördes, att ifrågavarande
fall vore sådana, i Indika man redan då plägade söka få en
undersökning gjord; att undersökning af personer, som sammanleft med
någon veneriskt sjuk, visserligen icke dittills användts i Kristiania, men
att sådant icke sällan praktiserades på landsbygden och där hade en stor
betydelse såsom medel för ett snabbt bekämpande af veneriska sjukdomar,
som i en bygd ofta kunde starkt utbreda sig från en enda smittokälla; att
sådana uppgifter icke kunde anses mera opålitliga än uppgifterna om
smittokällorna, hvilka utan tvifvel, efter den långa erfarenhet man därom
förvärfvat i Kristiania, kunde betraktas såsom ett användbart medel
för bekämpande af dessa sjukdomar; samt att det icke försports, att
sundhetskommissionens verksamhet på detta område väckt missnöje
eller anstöt, hvarför det icke syntes särskildt betänkligt att under
de garantier förslaget innebure gifva denna myndighet rätt att genomföra
sina föreskrifter med tvång, i händelse de icke frivilligt efterkommes.
Då mot förslaget i denna del icke några väsentliga anmärkningar
blifvit framställda, upptogs stadgandet oförändradt i det för 1901—2
279
års storting framlagda förslaget, som dock icke ledde till någon
påföljd.
Emellertid hafva i Kristiania under de senare åren äfven eu del
personer, som lefvat i nära förbindelse med könssjuka, t. ex. vid utbredd
smitta inom samma hushåll, gemensamt logis, syfilitiska fosterbarn
eller dylikt, inkallats till undersökning, hvarigenom flera fall af könssjukdom
uppdagats och kommit under behandling. J) Några medel att
vid vägran medelst tvång genomdrifva dylika undersökningar stå dock
icke sundlietskommissionen till buds.
Det är likväl att märka; att hvarken i gällande allmän norsk
rätt eller i de nämnda förslagen förekommer någon bestämmelse, genom
hvilken läkarna förpliktas att vid anträffadt fall af venerisk sjukdom
utforska och anmäla de personer, till livilka smittan kan antagas
hafva blifvit från den sjuke öfverförd; och förslagen fordra ej heller,
att anmälan skall hafva skett af läkare. Såvidt förslagens tvångsförfarande
grundas på anmälningar från andra personer, faller det gifvetvis
under de anmärkningar, som här ofvan anförts mot besiktning af dem,
som af icke-läkare anmälas vara misstänkta för venerisk sjukdom. De
* norska förslagens föreskrifter i ämnet hafva emellertid blifvit på detta
ställe omnämnda, enär de till sitt innehåll närmast påminna om de
särskilda fall af enskild besiktning, som enligt 1822 års provinsialläkarinstruktion
kunde efter anmälan från läkare komma till stånd.
J de finska författningarna af den 28 maj 1894 omnämnes icke
särskildt besiktning på grund af anmälan af ifrågavarande slag; men
sådan kan dock enligt samma författningars allmänna bestämmelser
komma till användning på anmälan såväl från läkare som från andra
personer eller myndigheter. Finnes någon skäligen misstänkt för venerisk
sjukdom, och säkerhet icke föreligger, att denne underkastas läkarbehandling,
eller fara för sjukdomens spridning genom den misstänktes
behandling utom sjukhus är för handen, är läkare pliktig att, där
sådant icke strider mot hans tystlietsplikt, anmäla förhållandet hos
ortens hälsovårdsmyndighet eller, där sådan icke finnes, hos vederbörande
kronobetjänt. Har anmälan från läkare eller annan inkommit,
äga nämnda myndigheter att, om den anmälde är känd för osedligt
lefverne eller uppenbar fara för utbredande af venerisk smitta genom
den anmälde eljest föreligger, affordra denne läkarintyg eller besiktningsbevis
och, vid vägran, anordna tvångsbesiktning.
*) Jfr Reseberättelsen Del II sid. 14.
2S0
I den danska lagen af år 1906 liar icke upptagits någon föreskrift
om besiktning på grund af anmälningar af ifrågavarande art.
Till stöd för ett påbud om anmälningsplikt för läkarna i nu
antydda fall och om tvångsförfarande mot de sålunda anmälda kan
visserligen anföras, att misstanken härvid anknyter sig till ett verkligt,
af läkare konstateradt fall af smittosam könssjukdom; att läkaren bär
större förutsättningar än andra att kunna riktigt bedöma sannolikheten
af en smittoöfverförelse från den sjuke; samt att undersökningsförfarandet
kan så ordnas, att den misstänkte icke därigenom för allmänheten
röjes. Men då ett dylikt tvångsförfarande skulle komma att
omfatta icke enbart för smittans utbredande särskildt farliga personer
och då de för sådan sjukdom misstänkta väl ofta kunna genom den
sjukes förmedling på frivillighetens väg förmås att underkasta sig
läkarbesiktning och, om de därvid finnas könssjuka, läkarvård, synes
giltigt skäl för anordnande af sådant tvångsförfarande icke förefinnas.
Att föreskrifva läkaren att i anmälningssyfte af den anträffade könssjuke
söka utröna, till hvilken eller Indika denne möjligen öfverfört
sjukdomen, synes för öfrigt mindre tilltalande, om man samtidigt
inför ett stadgande, enligt hvilket den, som under de af kommittén förut
angifna förutsättningarna utsätter annan för smitta, hotas med straff.
Enligt 1822 års provinsialläkarinstruktion var läkaren vidare
pliktig att, då någon med primitiv venerisk smitta anträffades, noga
utforska, från hvilken smittan blifva till den sjuke öfver förd (smittokällan).
och att, till förekommande af smittans vidare spridande, sådant för
nödiga åtgärders vidtagande anmäla till prästerskapet eller kronobetjäningen
på landet och till polisen i städerna. Skyldigheten för läkarna
att söka utröna, »huru smittan tillkommit», har visserligen upptagits
i 1890 års läkarinstruktion, dock numera gällande endast provinsialoch
stadsläkare, men sistnämnda instruktion har däremot uteslutit anmälningsplikten
likasom det därpå grundade särskilda förfarandet. Vid efterforskning
af smittokällan är ju läkaren i allmänhet nästan uteslutande
hänvisad till den sjukes egna uppgifter; och då läkarna gifvetvis med
största omsorg hemlighålla allt, som på något sätt kan anses falla
under eller beröra deras tysthetsplikt, är det icke att förvänta, att
de, utan ett uttryckligt lagbud, som inskränker- denna tysthetsplikt,
skola ens för hälsovårdsmyndigheten uppenbara efterforskningens resultat.
Sedan i Norge justitiedepartementet i resolution den 13 december
1887 förklarat, att den i Kristiania införda reglementeringen af
prostitutionen skulle från den 15 februari 1888 upphöra, sökte man,
281
så godt sig göra lät, på grundvalen af de för staden den 14 mars
1874 utfärdade hälsovårdsföreskrifterna införa ett nytt system för de
smittosamma könssjukdomarnas bekämpande. Enligt detta system skulle,
bland annat, en hvar läkare, som behandlade någon könssjuk, utforska
och hos vederbörande myndighet anmäla smittokällan eller lämna de
upplysningar, som kunde bidraga till att uppspåra denna; och de som
smittokällor uppgifna kunde inkallas till förhör och, eventuellt, läkarbesiktning.
Enligt uppgift lärer detta system till en början hafva
fungerat ganska väl. Men så småningom blef det för allmänheten
kändt, att myndigheterna saknade nödiga maktmedel för en tvångsundersöknings
genomförande, så att de till förhör inkallade blott
genom att neka kunde undandraga sig besiktningen. Under år 1904
inkommo på 2,467 anmälda nya fall af smittosam könssjukdom endast
198 uppgifter angående smittokällan, som gåfvo anledning till efterforskning,
d. v. s. omkring 8%. I 137 af dessa ledde efterforskningen
till den anmäldes anträffande och undersökning, därvid 65 funnos sjuka,
nämligen 17 män och 48 kvinnor. Antalet användbara uppgifter angående
smittokällor uppgick för åren 1907, 1908 och 1909 till resp.
139, 152 och 151, utgörande af de under nämnda år anmälda nya fall
af smittosam könssjukdom resp. 9, i %, 8% och 7,7 %. Af dessa anmälda
smittokällor anträffades och undersöktes resp. 102, 129 och 112,
och bland dessa befunnos vid undersökningen resp. 40, 59 och 42 sjuka.
I de förenämnda, åren 1899 och 1901 för stortinget framlagda förslagen
föreskrefs emellertid, dels att hvarje läkare, som vid undersökning
funne någon angripen af venerisk sjukdom, skulle vara pliktig att
utfråga den sjuke om smittokällan och därom lämna uppgift till sundhetskommissionens
ordförande, och dels att den sålunda anmälde kunde,
om uppgiften efter anställd undersökning funnes trovärdig, af ordföranden
förpliktas att inom bestämd tid inställa sig till läkarundersökning
eller framlägga läkarattest samt, vid vägran, tvingas till besiktning
på sätt här ofvan angifvits. Dessutom stadgades, att den,
som tilltalades för det han, oaktadt han visste eller förmodade sig lida
af smittosam könssjukdom, genom könsumgänge eller oriktigt förhållande
smittat eller utsatt någon för smitta, kunde, när därtill funnes
anledning, genom polismyndighetens försorg inkallas till undersökning
af kommunens därtill antagne läkare eller polisläkaren, med rätt dock
för den tilltalade att inom en frist af två dagar hos den domstol, där
saken anliängiggjorts, fordra beslut, huruvida anklagelsen vore tillräckligt
grundad för att en läkarundersökning borde äga rum.
Den danska lagen af år 1906 innehåller icke någon bestämmelse
36
282
om skyldighet för läkare att utforska smittokällan och därom göra anmälan.
I Finland är hvarje läkare, som behandlar venerisk patient, pliktig
att söka utforska härden, hvarifrån smittan meddelats, och efter
erhållen kännedom om smittokällan genast göra anmälan därom hos
hälsovårds- eller kommunalnämnd eller, i fall sådan ej finnes, hos
vederbörande kronobetjänt; och äga sistnämnda myndigheter att, om
den sålunda angifne är känd för osedligt lefverne eller fara för utbredande
af venerisk smitta genom denne eljest föreligger, affordra den
angifne läkarintyg eller bevis om verkställd läkarbesiktning samt, vid
vägran, tvångsvis låta undersöka denne. Hvad särskildt hufvudstaden
Helsingfors beträffar, erhåller den därstädes år 1907 inrättade, under
hälsovårdsnämnden lydande sanitetsbyrån kännedom om smittokällor
dels af praktiserande läkare och polikliniker, som å särskilda formulär
meddela af patienterna därom lämnade uppgifter, och dels genom angifvelser
omedelbart från allmänheten. Anmälningsplikten försummas
visserligen af åtskilliga läkare; men som anmälningar ingå från de
läkare, som på ifrågavarande område hafva den största praktiken i staden,
hafva en hel del smittokällor på detta sätt kunnat uppspåras och
isoleras. Under tiden från den 1 juni 1908, då sanitetsbyråns egentliga
verksamhet började, till samma års slut hafva af läkare och polikliniker
31 kvinnor anmälts såsom af patienter uppgifna smittokällor; af dessa
hafva 14 anträffats och af dem 12 befunnits sjuka. Af allmänheten
blefvo under samma tid såsom smittokällor anmälda 20, däraf 11 anträffats
och 4 funnits sjuka. Under år 1909 anmäldes af läkare och
polikliniker 64 kvinnor och 3 män såsom uppgifna smittokällor. Af
de sålunda anmälda kvinnorna anträffades 48, och af dessa funnos 36
sjuka; af de anmälda männen anträffades 2, af hvilka den ene befanns
sjuk. Af allmänheten anmäldes under år 1909 såsom smittokällor 29
kvinnor, af hvilka 11 anträffades och 3 funnos sjuka.
Hvad Tyskland vidkommer, hade inom konungariket Preussen
genom medicinalartiklarna af den 8 augusti 1835, § 69, föreskrifvits,
att polismyndigheten hade att sörja därför, att läkare och fältskärer,
särskildt de vid sjukhusen anställda, som toge af syfilis angripna
personer under behandling, sökte utforska och för polismyndigheten
anmälde den, från hvilken smittan blifvit öfverförd, på det att liderliga
och medellösa personer, af hvilkas lättsinne vidare utbredning af det
onda vore att befara och hvilka icke kunde väntas frivilligt söka läkarhjälp,
måtte kunna öfverlämnas till kur och af omständigheterna påbjudna
matt och steg till förhindrande af sjukdomens vidare spridning
288
träffas. Denna föreskrift — mot hvilken med rätta anmärkts, att det
icke vore särskilt medellösa personer, af hvilkas lättsinne sjukdomens
utbredning kunde befaras, utan att alla läkare allt för väl visste, att
sådana lättsinniga och samvetslösa människor vore att finna inom alla
befolkningslager — hade emellertid för länge sedan kommit ur bruk,
då preussiska inrikes-, krigs- och kultusministerierna för ett tiotal år
sedan i ett utsändt cirkulär anbefallde dess efterlefvande.
Enligt de föreskrifter, som meddelats till förekommande af veneriska
sjukdomars spridning inom den tyska armén och marinen, skall
en hvar af manskapet, som finnes angripen af sådan sjukdom, tillfrågas
om smittokällan; kan denna uppgifvas, underrättas ortens polismyndighet
om saken. Och om en kvinna, som blifvit smittad med könssjukdom,
inför polismyndigheten uppgifver någon af flottans manskap såsom
smittokälla, och rapport därom inkommer till befälet, underkastas den
angifne förhör och läkarbesiktning, hvarefter resultatet meddelas polismyndigheten.
På ett och annat ställe inom Tyskland bedrifves efterforskning
af smittokällor i ganska stor utsträckning. I Strassburg tillstädes sålunda
polisen af militärmyndigheten hvar tionde dag en lista på de
till garnisonssjukhuset remitterade soldaterna, upptagande sjukdom och
uppgifven infektionskälla. Garnisonssjukhusets direktion tillsänder i
sin ordning besiktningsläkaren, som på samma gång är direktör för
den syfilidologiska kliniken, två gånger i veckan, dagen före bordellernas
visitation, listan på uppgifna smittokällor. Vidare utfrågas alla smittade
manliga patienter, som intagas på kliniken för hud- och könssjukdomar
eller som ambulatorisk behandlas på den därmed i sammanhang stående
polikliniken, angående smittokällan, hvilken antecknas i ett särskildt
register. De såsom smittokälla angifna måste antingen inkomma med
sundhetsintyg från läkare eller infinna sig till undersökning hos besiktningsläkaren.
Genom dessa åtgärder lärer mången hemlig smittohärd
blifva uppspårad. I Hamburg, hvilken stad utmärker sig för energiska
åtgärder på det sanitära området, insändas anmälningar angående uppgifna
smittokällor från sjukhusen, från armékommandot och från hamnläkaren
samt kunna äfven ingifvas af praktiserande läkare och enskilda.
Dessa anmälningar ingå emellertid icke till någon läkare eller hälsovårdsmyndighet,
utan till chefen för polisens andra afdelning, hvilken
tillser, att uppgifven smittokälla, som anträffas, antingen företer läkarattest
angående sitt hälsotillstånd eller blifver undersökt af polisens
läkare, i nödfall tvångsvis. Finnes den anmälde behäftad med smittosam
könssjukdom, intages han å sjukhus, om sådant pröfvas af nöden.
284
År anmäld kvinna att söka bland inskrifna prostituerade, iakttages
dock icke nu angifna förfarande, utan underrättas i stället vederbörande
besiktningsläkare om saken. Systemet tillämpas i sådan omfattning,
att hvarje dag flera dylika anmälningar inkomma till polisen.
Enligt uppgift skola sålunda omkring 400 manliga smittokällor årligen
upptäckas och genom polisens åtgöranden förmås att låta
behandla sig; och synes man i det hela vara väl till freds med dessa
anordningar. ’)
Ingen lärer väl bestrida, att könssjuka, som å andra öfverfört
sjukdomen, äro att anse såsom särskild farliga, vare sig de vid tillfället
varit medvetna om sin sjukdom eller icke och vare sig öfverförandet
skett genom könsumgänge eller på annat sätt. Det är därför
ganska förklarligt, att man redan tidigt började att vid anträffadt
fall af smittosam könssjukdom söka utröna, från hvilken smittan vore
att härleda, för att genom smittokällans oskadliggörande såvidt möjligt
förebygga sjukdomens vidare utbredning. Denna helt naturliga metod
för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande visade sig emellertid
snart vid tillämpningen vara förenad med åtskilliga svårigheter.
Dels kunde i många fall uppgifter om smittokällan alls icke erhållas,
och dels måste ofta nog de lämnade uppgifterna betraktas såsom mer
eller mindre otillförlitliga.
Att dylika uppgifter, upptagna af och inrapporterade från ickeläkare,
t. ex. prästerskapet, polismyndigheten eller enskilda personer,
icke kunna tillerkännas synnerlig tillit, är ju ganska förklarligt. Efterforskningen
måste tydligen, för att det mest tillförlitliga resultat skall
kunna vinnas, företagas af läkare, som ju icke blott kan konstatera
arten af det förekomna sjukdomsfallet utan äfven, genom sin kännedom
om sjukdomens spridningssätt, inkubationstid m. in., är i tillfälle
att i viss mån kontrollera sanningsenligheten af den sjukes uppgifter.
Men äfven för läkaren uppställa sig härvid en del vanskligheter.
Många könssjuka hunna icke lämna uppgift om smittokällan. Detta
beror i vissa fall därpå, att den sjuke haft umgänge med flera personer:
men vanligaste orsaken är den, att han icke personligen känner den
person, som öfverfört smittan, såsom ju, Synnerligast i de större städerna,
ofta är händelsen vid lösa och tillfälliga könsförbindelser. Förhållandet
torde emellertid i detta afseende kunna förväntas blifva bättre, om de
’) Jfr Reseberättelsen: Del II sid. 172 och 115.
285
kvinnor, som helt och hållet ägna sig åt prostitution, tillhållas att
skaffa sig hederlig anställning och möjlighet beredes att undertrycka
de s. k. partihotellen, hvilka nu lämna sinsemellan fullkomligt obekanta
personer ett lätt tillfälle att i osedligt syfte sammanträffa.
Andra könssjuka vilja icke lämna uppgift om smittokällan; och
någon skyldighet att meddela sådan uppgift kan tydligen icke föreskrifvas.
I hithörande fall är dock vanligen förbindelsen mellan parterna
af mera bestående art; och den sjuke torde därför oftast själf
ombesörja, att den smittande kommer under tjänlig vård.
Det kan ock någon gång förekomma, att könssjuka lämna falsk
uppgift om smittokällan antingen af illvilja eller för att skryta med
fina bekantskaper. Härvid är emellertid att märka, dels att läkaren
ofta nog är i tillfälle att genomskåda dylika uppgifters grundlöshet,
och dels att frestelsen att framkomma med falsk uppgift i väsentlig
mån förminskas, om den sjuke får veta, att syftet med efterfrågan är
att söka bringa den såsom smittokälla uppgifne under behandling.
De försök att utforska smittokällan, som af kommitténs ledamot
Möller blifvit å sjukhuset S:t Göran anställda, utvisa, att antalet
fall, då könssjuka icke velat uppgifva smittokällan, varit ganska få,
och att anledning att misstänka falska uppgifter knappast förekommit.
»Om frågorna framställas på ett riktigt sätt, i enrum, samt på en
gång diskret och rakt på sak, så att patienten får det intrycket, att
förfrågningen uteslutande sker i allvarligt ändamål, blir han merendels
helt ifrig att söka medverka till att möjligast fullständiga och säkra uppgifter
må vinnas.» *)
De nyssnämnda försöken hafva gifvit vid handen, att de af 661
manliga patienter vunna upplysningarna angående smittokällan i omkring
20 % af fallen varit tillräckligt bestämda för att kunna gifva anled
ning
till efterforskning af de smittande. Kvinnans namn och bostad voro
nämligen fullständigt bekanta i resp. 17,2 och 25,6 °/0 samt yrket ännu
oftare. Och äfven om de användbara uppgifterna om manliga smittokällor
skulle visa sig något mindre, synes ett ingripande mot dessa smittohärdar
utgöra ett ingalunda förkastligt led i kedjan af profylaktiska åtgärder
mot de smittosamma könssjukdomarna. 2) Att resultatet af dylika
efterforskningar för landsbygdens och de mindre städernas del skall
blifva proportionsvis betydligt bättre, torde vara påtagligt.
Tydligt är emellertid, att den nu stadgade skyldigheten att vid
0 M. Möller: a. st. Del IV sid. 17.
2) Jfr M. Möller: a. st, Del IV sid. IT. 25, 27.
286 ''
anträffaclt fall af smittosam könssjukdom efterforska smittokällan bör
utsträckas att gälla alla läkare, och att dessa samtliga böra vara pliktiga
att därom göra anmälan. Särskild! i de större städerna behandlas
numera en väsentlig del af de könssjuka af specialister, som icke äro
i stadens eller statens tjänst. Det är för öfrigt uppenbart, att framgången
af de nu ifrågasatta åtgärderna i hög grad är beroende af en
lojal medverkan från läkarnas sida; och en sådan torde väl med säkerhet
kunna påräknas, därest en föreskrift i anförda syfte skulle blifva
i lag upptagen, allrahelst om saken, såsom i kommitténs hufvudförslag
förordas, så ordnas, att läkarnas uppgifter om smittokällan skola
insändas till en läkare, hvilken äfvenledes är bunden af tystlietsplikt.
Den i 1822 års provinsialläkarinstruktion intagna föreskriften, att dessa
uppgifter skulle lämnas till prästerskapet eller kronobetjäningen å landet
och till polisen i städerna, har säkerligen, särskild! för stadsläkarna,
förefallit mindre tilltalande; och detta stadgande har nog i sin mån
bidragit därtill, att dylika anmälningar redan före tillkomsten af 1890
års läkarinstruktion ganska allmänt kommit ur bruk. ]j
Har den läkare, från hvilken uppgift om smittokälla inkommit,
själf betecknat uppgiften såsom antagligen tillförlitlig, torde i allmänhet
hinder icke möta för den läkare, till hvilken anmälan ingifvits,
att genast ingripa; men i annat fall måste han låta med vidare åtgärder
anstå, till dess ytterligare upplysningar vunnits, i den mån sådana stå
att ernå, utan att den anmälde (smittokällan) utsättes för obehag, eller
ytterligare bevisdata tillkommit, så att uppgiften kan anses grundad på
sannolika skäl. Då de såsom smittokällor uppgifna vanligen hängifva
sig åt lösa och tillfälliga könsförbindelser, torde emellertid icke så
sällan bevisen snart hopa sig.
Af de i litteraturen omnämnda fall, då en person enligt inkomna
anmälningar eller eljest vunna upplysningar gjort sig skyldig till upprepade
smittoöfverförelser, må följande här anföras.
År 1840 vårdades å garnisonssjukhusets syfilitiska afdelning i
Stockholm nära 40 patienter, enligt uppgift smittade af en och samma
kvinna. Från ett af gardesregementena i Stockholm blefvo för flera
år sedan mer än 30 personer under loppet af en mycket kort tid
remitterade till garnisonssjukhuset för venerisk sjukdom. Alla upp
'')
Redan år 1830 anhöll öfverståthållarämbetet i skrifvelse till sundhetskollegium,
att kollegium ville uppmana läkarna att af smittade personer efterforska, af hvem de
blifvit smittade, och “om sådant allt i ena eller andra fallet lämna öfverståthållarämbetet
eller polisbetjäningen underrättelse och uppgift, på det erforderliga åtgärder
må vidare kunna vidtagas".
287
gåfvo en och samma kvinna som källa för sin sjukdom; man lyckades
anhålla henne; vid sanitär undersökning visade hon sig sjuk, och hon
blef isolerad å sjukhus. 4)
År 1864 fanns i Bordeaux en hemligt prostituerad kvinna, som
var starkt angripen af syfilis. För att undgå polisens uppmärksamhet
tog hon sin bostad under ett brohvalf. I närheten var stationerad en
vaktpost, som aflöstes hvarje timme. Nämnda kvinna besöktes under
två månader af hvarje vaktkarl och utbredde därigenom smitta till
flera hundra soldater, tills saken ändtligen uppdagades. 2)
Man liar i andra fall konstaterat, att syfilis blifvit af samma
kvinna öfverförd till resp. 6, 8, 10 och 22 soldater, och att i två fall
en enda kvinna med syfilis smittat resp. 30 och 35 soldater. Man har
vidare beräknat, att en å ett utskänkningsställe i Samt Louis anställd
kvinna, hvilken sedan fem månader varit behäftad med smittosamma
syfilitiska symtom och som icke en enda dag underlåtit att hafva
sexuella förbindelser med flera kunder, under denna tid smittat
åtminstone 150 män. 3)
Vid de ofvannämnda undersökningarna å sjukhuset S:t Göran
hafva äfvenledes åtskilliga fall med ett flertal smittoöfverförelser från
samma person förekommit.4) Jämväl i landsorten hafva dylika upprepade
smittoöfverförelser ej sällan kunnat påvisas. I ett sådant,
kommittén delgifvet fall, som bestyrkts af utdrag från vederbörande
sjukhusjournal, hade sålunda i slutet af 1880-talet under loppet af
några få månader å kurhusafdelningen till ett af våra landsortslasarett
för vård af syfilis intagits mer än ett 20-tal personer, män och
kvinnor i sin kraftigaste ålder jämte ett flertal små barn, hvilka samtliga
med stor visshet direkt eller indirekt erhållit sin smitta från eu och
samma kvinna, som under en vandring haft nattkvarter i de tre byar,
där de smittade hade sitt hemvist.
De sålunda anförda exemplen afse kvinnor såsom smittokällor,
däribland såväl offentligt som hemligt prostituerade. Men det är
nogsamt kändt, att äfven män, hvilka ju mindre ofta än kvinnor
kunna vara i okunnighet om sin sjukdom, stundom på samma sätt
uppträda såsom smittospridare i stor skala. Särskildt är det, enligt * IV
b Jfr E. Welander: Blad ur prostitutionsfrågans historia i Sverige, Stockholm
1904 sid. 27, 183—4.
2) Betänkande i prostitutionsfrågan, afgifvet af föredraganden i civilexpeditionen.
Helsingfors 1892 sid, 69.
3) Rapport af professor Fournier, se M. F. Hennequin: Rapport général sur les
travaux de la commission extraparlementaire du régime des moeurs. Melun 1908, Annexo
IV sid. 41.
4) M. Möller: a. st. Del IV sid. 23.
livad erfarenheten visar, icke ovanligt, att män, som en gång ådragit
sig syfilis och därför icke vidare frukta att blifva smittade med
denna sjukdom, samvetslöst gifva fritt lopp åt sina lidelser, så att
en enda sådan man kan utbreda sjukdom och olycka i vida kretsar.
Ett exempel härpå lämnar den ofvan omförmälde dansken Sauvlet,
hvilken, med full vetskap om sin sjukdom (syfilis), förförde och smittade
ett stort antal unga kvinnor, tillhörande aktningsvärda familjer i
Köpenhamn.
Att samhället icke bör sakna medel att så snart som möjligt
ingripa mot dylika spridare af smitta, så män som kvinnor, synes
kommittén ligga i öppen dag. Likasom flickställena och partihotellen
i lokalt, äro tydligen dessa könssjuka i personligt hänseende att anse
såsom i synnerligen hög grad hälsofarliga.
Mot ett system, innefattande ett inskridande mot smittokällor,
har särskildt invändts, att, då ju alltid en viss tid måste förflyta, innan
samhället kan inskrida mot de såsom smittokällor uppgifna och dessa
följaktligen äro oförhindrade att under denna tid sprida smittan vidare,
samhällets ingripande mot dessa individer komme allt för sent för att
något större gagn däraf skulle kunna utvinnas. Häremot må emellertid
erinras, att, om än inkubationstiden vid syfilis är ganska lång (2—
5 veckor), denna sjukdom plägar kvarstå i smittosam! skede under
flera år, samt att inkubationstiden för de båda andra smittosamma
könssjukdomarna uppgår till blott en eller några få dagar. Det
torde dessutom vara uppenbart, att, äfven om man icke kan inskrida
mot smittokällorna så fort som önskligt vore, det likväl är i
sanitärt hänseende bättre att på detta sätt söka oskadliggöra dem än
att icke mot dem vidtaga någon som helst åtgärd. Enligt kommitténs
uppfattning torde man ock kunna förvänta, att denna anordning skall
visa sig medföra ingalunda förkastliga resultat.
På grund af ofvan anförda skäl har kommittén i 13 § af sitt hufvudförslag
intagit en bestämmelse, att en hvar läkare, som under utöfning
af läkarverksamhet iakttager fall af smittosam könssjukdom, skall vara
pliktig att, därest sjukdomen veterligen icke förut af annan läkare iakttagits
eller behandlats, af den sjuke söka utröna, af hvem och under hvilka
omständigheter smittan blifvit öfverförd, samt uti till vederbörande tjänsteläkare
aflåten anmälan angifva hvad i sådant afseende kunnat utrönas,
med utsättande, där någon angifvits såsom smittokälla, af dennes namn
och bostad. Därest tjänsteläkaren finner sådan uppgift grundad på sannolika
skäl, har han enligt förslaget att, på sätt längre fram kommer att
närmare utvecklas, mot den anmälde inleda ett sanitärt förfarande.
289
Till ifrågavarande grupp af tvångslagstiftningsfonner liar man Å^ärdermot
slutligen att räkna vissa åtgärder mot köns sjuka, som frivilligt sökt läkare, som frivilligt
men blifvit af denne anmälda såsom särskildt farliga för smittans utbredande, söj^iakare^
Dessa åtgärder, vanligen bestående i sjukbehandling och, där så finnes me^^e
nödigt, inläggning å sjukhus, förutsätta dels ett stadgande om anmäl- såsom särningsplikt
eller åtminstone anmälningsrätt för läkarna — hvilket ju
innebär en motsvarande inskränkning i dessas tysthetsplikt — och dels spridande,
befintligheten af en offentlig myndighet, till hvilken sådana anmälningar
skola ingifvas och som har att draga försorg om åtgärdernas vidtagande.
Inom kulturländerna finner man öfverallt genom lag eller praxis
fastslaget, att läkaren är pliktig att förtiga hvad han under sin praktik
fått erfara. I vår svenska rätt (Läk. instr. 60 §) har detta tysthetsbud
erhållit följande lydelse:
»Ej må läkare yppa hvad honom i denna hans egenskap blifvit i
förtroende meddeladt, ej heller i oträngdt mål uppenbara hvad han
angående sjukdom eller dess uppkomst själf funnit; dock att genom
denna läkarens plikt någon inskränkning icke får äga rum i hans
skyldighet att verkställa förrättning och afgifva utlåtande eller intyg
samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner.»
Vanligen finner man därjämte i lagarna stadgadt särskildt straff
för läkare, som »olofligen» (Finland), »rättsstridigt» (Norge) eller
»obefogadt» (Tyskland) uppenbarar privathemligheter, som i kraft af
deras ämbete eller yrke blifvit dem anförtrodda, j
De om tysthetsplikten och om ansvar för dess öfverträdande
använda uttrycken utmärka emellertid, att tysthetsbndet icke är absolut
och utan inskränkning. Då detta bud gifvits i patienternas intresse,
är det sålunda först och främst tydligt, att dessa kunna gifva läkaren
tillåtelse att tala; och ett sådant medgifvande kan lämnas äfven indirekt
såsom i fråga om läkarutlåtanden i anledning af lif- och olycksfallsförsäkringar,
inträde i sjukkassor o. d.
Men undantag från tystlietsbudet finner man, i större eller mindre
omfattning i olika länder, stadgande äfven i det allmännas intresse.
Genom uttryckliga lagbud kan läkaren sålunda vara pliktig att yppa
privathemligheter till förebyggande af vissa allmänfarliga brott eller
till förekommande däraf, att en oskyldig varder för brott dömd till
b I svensk rätt finnes intet särskildt stadgande om dylikt ansvar; men läkare,
som innehar eller på förordnande sköter offentlig befattning, torde, om han i oträngdt
mål uppenbarar privathemlighet, som kommit honom i denna hans egenskap till del,
kunna dömas till ansvar enligt 25 kap. 16, 17 eller 22 § strafflagen. Jfr M. Möller: a. st.
Del. IV sid. 0, 7, 9.
37
290
straff. Sådant uppenbarande kan äfven åligga läkaren till följd af honom
pålagd skyldighet att afgifva dödsattester samt att vid domstol vittna '')
och yttra sig såsom sakkunnig. I det föregående har redan omnämnts
läkares plikt att vid allmänna och enskilda besiktningar villkorligt
anmäla dem, som därvid befunnits lida af smittosam könssjukdom;
och å ort, där reglementering af prostitutionen är införd, åligger det
de antagna besiktningsläkarna att anmäla de kvinnor, som vid de
föreskrifna sundhetsvisitationerna finnas behäftade med sådan sjukdom.
Dylika, i lag föreskrifna uttalanden af läkare kunna tydligen icke anses
gjorda »i oträngdt mål», »olofligen», »rättsstridigt» eller »obefogadt».
En ganska väsentlig utvidgning af dessa i det allmännas intresse
stadgade undantag från läkarens tysthetsplikt har emellertid blifvit
ifrågasatt och jämväl i åtskilliga länders lagstiftning genomförd, i det
att läkarna förpliktats anmäla inträffade fall af vissa farliga smittosamma
sjukdomar, äfven om patienterna frivilligt tillkallat läkaren.
Så har man numera ganska allmänt gått till väga för bekämpande
af vissa epidemiska sjukdomar samt af spetälska. Man har så småningom
kommit till allmän insikt därom, att samhällets intresse i dylika fall
är så betydande, att hänsyn icke kan tagas till den sjukes eller dennes
omgifnings möjliga önskan om sjukdomens hemlighållande.
Enligt vår rätt åligger det sålunda läkare, ehvad han är i tjänst
anställd eller icke, att om hvarje under hans behandling kommande
sjukdomsfall af pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber (tyfus), nervfeber
(tyfoidfeber), scharlakansfeber, elakartad halssjukdom (difteri), rödsot
(dysenteri), akut barnförlamniug och spetälska hos hälsovårdsnämnden
göra skriftlig anmälan, som utom sjukdomsbenämningen bör upptaga
den insjuknades namn och ålder samt innehålla uppgift om hans bostad
x) Huruvida enligt vår rätt något undantag från läkarens tysthetsplikt kan
anses följa af hans vittnesplikt, torde vara föremål för olika meningar. Någon uttrycklig
bestämmelse, som fritager läkaren från den allmänna skyldigheten att i såväl brottmål
som tvistemål vittna om hvad han själf sett och hört, finnes ej i lag upptagen; men i
praxis torde man vara benägen att medgifva läkaren — liksom andra, tysthetsplikt
underkastade personer, t. ex. präster, telegraftjänsteman — rätt att vägra vittna angående
förhållanden, som han på grund af sin tysthetsplikt bör förtiga. I Nya Lagberedningens
år 1890 framlagda förslag till lag angående bevisning inför rätta finnes
intaget ett så lydande stadgande: »År genom allmän lag eller särskild författning
någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund af ämbete, tjänst eller annan befattning
får sig bekant, må han ej om sådant höras såsom vittne, med mindre han
blifvit i laga ordning löst från sin förpliktelse». Samma stadgande återfinnes i de för
Riksdagen åren 1893, 1897, 1902, 1903, 1906, 1907 och 1908 framlagda förslagen till
lag ang. bevisning inför rätta. Ang. utländsk rätt, se M. Möller: a. st. Del IV sid. 8 not.
291
(allmän nominativ anmälningsplikt). Så länge endast enstaka eller
spridda fall af nämnda sjukdomar inträffa, skall för hvarje sådant fall
anmälan ske ofördröjligen efter det läkaren därom erhållit kännedom;
men om sjukdomen, enligt hälsovårdsnämndens tillkännagifvande, antagit
epidemisk utbredning, behöfver anmälan om inträffade fall af samma
sjukdom göras endast en gång hvarje vecka å dag, som af nämnden
bestämmes, dock att, äfven under farsot, om läkaren anser någon insjuknad
icke kunna tillräckligt afskiljas från friska eller i öfrigt befinna
sig under sådana yttre förhållanden, att faran för smittans spridande
och farsotens utbredning därigenom ökas, särskild anmälan om förhållandet
skall af läkaren utan uppskof hos nämnden göras, därest icke
ändamålsenliga åtgärder till farans aflägsnande genast af den sjuke
eller hans omgifning vidtagas (Epid. stadg. 20 § enligt dess lydelse i
Kungl. kung. den 16 juni 1905; Kungl. kung. den 25 augusti s. å.).
Syftet med denna anmälningsplikt är i första hand att, med undantag
dock för fall af spetälska J), lämna det allmänna tillfälle att ingripa
för att söka kväfva farsoten i dess linda. I sådant afseende föreskrifves,
att det skall åligga hälsovårdsnämnd att icke allenast vid
först inträffade sjukdomsfall och så länge endast spridda sådana fall
förekomma, utan äfven under farsot, då sådana förhållanden komma
till nämndens kännedom, om livilka, enligt hvad ofvan angifvits,
särskild anmälan bör hos nämnden ske, föranstalta, att de sjuka ofördröjligen
blifva intagna till vård å särskilt sjukhus eller i annan tillräckligt
afskild lägenhet, såvida dem icke på egen bekostnad eller
genom andras försorg beredes enskild vård i särskildt rum och de för
detta ändamål vidtagna åtgärder äro af beskaffenhet att kunna af
nämnden godkännas, eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke
icke utan fara för lifvet kan till sjukanstalt forslas; och de sjuka äro
under sådana förhållanden pliktiga att, på anfordran af hälsovårdsnämnden,
underkasta sig dessa åtgärder (Epid. stadg. 21 § 1 mom. och
22 §). Hälsovårdsnämnden har vidare till åliggande att bereda sjuka
lätt tillfälle att komma till sjukinrättning äfvensom att ombesörja rening
och desinfektion af den sjukes bostad jämte gång- och sängkläder samt
andra brukade persedlar och transportmedel (Epid. stadg. 21 § 2 — 5
inom.). Genom läkarnas anmälningsskyldighet sättes nämnden slutligen
b I fråga om spetälska, som i jämförelse med öfriga nu ifrågavarande sjukdomar är
föga smittosam, kronisk till sitt förlopp och numera tämligen sällsynt förekommande (endemiska
härdar), är det sjukdomens fruktansvärda beskaffenhet, som föranledt stadgandet
om anmälningsplikt.
292
i tillfälle att söka uppspåra och oskadliggöra smittohärden och att
med sin uppmärksamhet följa personer, till hvilka smittan kan misstänkas
hafva blifvit från den sjuke öfverförd.
Då fall af ofvan nämnd sjukdom visa sig å ort, där hälsovårdsnämnd
icke finnes, åligger det tillkallad läkare att om förhållandet
underrätta kommunalnämndens ordförande samt meddela honom skriftlig
anvisning på de åtgärder, hvilka höra vidtagas till förekommande af
sjukdomens utbredning; och skall nämnden vara pliktig att, såvidt
möjligt är, bringa till verkställighet de af läkaren föreskrifna åtgärder
(Epid. stadg. 24 § mom. 1).
I statistiskt syfte skall därjämte icke-nominativ anmälan om inträffade
fall af förenämnda sjukdomar, s. k. halfmånadsrapport, den 1
och 16 i hvarje månad insändas till förste provinsialläkaren dels af stadsläkare,
som har att, efter tagen kännedom om de till hälsovårdsnämnden
inkomna anmälningar om sådan sjukdom, däröfver upprätta
och insända sammandrag, och dels af hvarje läkare å de fall af nämnda
sjukdomar, hvilka å landet eller i stad, där stadsläkare ej finnes, under
näst föregående halfva månad kommit under hans behandling (Läk.
instr. 48 § 2 mom. första punkten och 59 § 5 inom.).
I fråga om öfriga smittosamma sjukdomar med undantag af de
smittosamma könssjukdomarma upptager lagstiftningen i allmänhet icke
några tvångsåtgärder mot de sjuka; och anledning saknas därför att
förplikta läkarna att nominativt anmäla de af sådan sjukdom angripna.
Rörande dessa sjukdomar föreskrifves endast, att läkarna i förut omnämnda
halfmånadsrapporter skola anföra äfven fall af andra mera
anmärkningsvärda sjukdomar, vare sig i profylaktiskt afseende viktiga,
såsom barnsängsfeber, eller ock om de uppträdt mera elakartad! eller
talrikt; och skola därvid, likasom angående de epidemiska sjukdomsfallen,
namngifvas de kommuner, inom hvilka de förekommit (Med.
styr. cirk. d. 29 dec. 1890). Fullständigare icke-nominativa uppgifter
om dessa sjukdomar aflämnas dock i vissa fall, såsom från militärläkarna
samt, enligt instruktion, från distriktsläkarna i Stockholm.
Då med afseende å de smittosamma könssjukdomarnas stora sociala
betydelse sanitära tvångsåtgärder, såsom kommittén ofvan sökt visa, måste
anses erforderliga, och då för samhället gifvetvis möta stora svårigheter
att uppspåra de af sådan sjukdom angripna, mot hvilka dylika åtgärder
böra vidtagas, kunde det synas ligga nära till hands, att samhället,
liksom i fråga om de epidemiska sjukdomarna, begagnade sig af den
kännedom, som läkarna på detta område förvärfva. Genom att i
större eller mindre omfattning föreskrifva läkarna anmälningsplikt an
-
293
gående de af dem anträffade fall af smittosam könssjukdom kunde ju
samhället på ett enkelt sätt erhålla synnerligen värdefulla upplysningar
till ledning vid dessa sjukdomars bekämpande.
Meningarna i denna fråga äro emellertid mycket delade. Ett exempel
härpå lämna förhandlingarna vid den kongress, som af »tyska sällskapet
för könssjukdomarnas bekämpande» afhölls i Mimchen i mars
1905. Af de tre referenter, som inledde ämnet »Läkarnas tysthetsplikt
och könssjukdomarna», påyrkade en, professorn i gynekologi
Flesch i Frankfurt a. Main, att allmän nominativ anmälningsplikt måtte
stadgas i fråga om smittosamma könssjukdomar alldeles som beträffande
andra allmänfarliga infektionssjukdomar; eu annan, professor Neisser i
Breslau, förordade dels i statistiskt syfte allmän icke-nominativ anmälningsplikt
angående alla smittosamma könssjukdomar och dels i hygieniskt
syfte en begränsad nominativ anmälningsrätt, nämligen af sådana
könssjuka, som genom sina lefnadsförhållanden måste anses i hygieniskt
afseende farliga för andra; den tredje, justitzrat Bernstein i Mimchen,
afstyrkte däremot hvarje anmälan vid smittosamma könssjukdomar.
Under den på inledningsföredragen följande diskussionen voro samtliga
talare emot det Flesch’ska förslaget om allmän nominativ anmälningsplikt.
Äfven mot Neissers förslag om begränsad nominativ anmälningsrätt
yttrades åtskilliga betänkligheter, hvaremot någon invändning icke
framställdes mot hans yrkande om allmän icke-nominativ anmälningsplikt
i statistiskt syfte 1).
Hvad lagstiftningen beträffar, växla bestämmelserna i ämnet högst
betydligt. Under det att i flera länder alls inga föreskrifter förekomma
om läkares plikt att anmäla sina könssjuka patienter2), finner
man sådana i större eller mindre omfattning i andra. Dylika bestämmelser
finnas särskildt hos oss och i våra grannländer.
I svensk rätt upptogs ett sådant stadgande först i 1890 års
läkarinstruktion. I slutet af den ofvan återgifna 28 § af denna instruktion
har nämligen — i sammanhang med bestämmelserna om de ''
'') Jfr M. Möller: a. st. Del IV sid. 1—2.
2) I Frankrike, där någon anmälningsplikt i fråga om smittosamma könssjukdomar
icke är stadgad, framställdes inom förutnämnda extraparlamentariska kommitté
ett förslag, att sjukdomarna syfilis och dröppel skulle af läkarna nominativt anmälas
på samma sätt, som genom lag den 15 februari 1902 föreskrifvits beträffande vissa
allmänfarliga infektionssjukdomar; men efter någon diskussion återtogs förslaget. Något
yrkande om införande af begränsad nominativ eller allmän icke-nominativ anmälningsplikt
synes icke hafva blifvit inom nämnda kommitté framställdt. (M. F. Hennequin:
a. st. sid. 110—112.)
294
åtgärder, som af provinsialläkare böra i allmänhet vidtagas vid anträffadt
fall af venerisk sjukdom — stadgats, att provinsialläkaren.
där den sjuke undandrager sig behandling eller icke följer därvid gifna
föreskrifter, och synnerlig fara för smittans utbredning förefinnes, bör om
förhållandet underrätta hälsovårds- eller kommunalnämnden1). Stadgandet,
som jämlikt 48 § i samma instruktion måste anses tillämpligt
jämväl i fråga om stadsläkare, gäller däremot icke andra läkare, särskilt
icke dem, som i största utsträckning behandla könssjuka, nämligen
sjukhusens läkare och storstädernas specialister.
Tolkningen af detta lagbud erbjuder, likasom bestämmelserna i
öfrigt i 28 §, åtskilliga vanskligheter. Om med orden »därvid gifna
föreskrifter» skulle förstås allenast de i fråga om sjukdomens behandling
gifna föreskrifter, skulle, äfven om aldrig så stor fara för smittans
utbredning förefunnes, anmälan icke få göras, såvida patienten ordentligt
skötte sin sjukdom. Antagligen torde dock, såsom ju de använda
ordalagen medgifva, med nämnda uttryck afses jämväl de föreskrifter,
som af läkaren gifvits den sjuke till förebyggande af smittans utbredning;
och stadgandet får då en något större räckvidd. I lagen utsäges
icke uttryckligen hvad hälsovårds- och kommunalnämnderna
hafva att åtgöra, då sådan anmälan inkommer; men af sammanhanget
torde man kunna sluta, att dessa myndigheter i sådant fall hafva att
bestyra om den sjukes intagande till vård å sjukhus. Såvidt kommittén
känner, har emellertid ifrågavarande lagbud hittills icke kommit till
användning; men möjligt är ju, att en eller annan läkare med hot om
dess tillämpning sökt förmå sina patienter att ställa sig gifna föreskrifter
till efterrättelse.
Någon lagstadgad allmän icke-nominativ anmälningsplikt angående
de smittosamma könssjukdomarna finnes icke i vårt land. Om
dessa sjukdomar gäller i detta afseende detsamma som om de smittosamma
sjukdomar, hvilka icke är o att räkna till de särskildt omnämnda
epidemiska. Vi sakna därför, såsom tidigare anmärkts, användbart
material för en fullständig statistisk utredning beträffande ifrågavarande
sjukdomars förekomst och utbredning inom vårt land.
Inom Norge tillämpas sedan år 1888 i Kristiania för de smitto -
J) Såsom ofvan angifvits, hade Kung!, medicinalstyrelsen ill § af sitt den 17
juni 1881 aflämnade förslag till ny läkarinstruktion utan särskild motivering upptagit
ett stadgande om en mera vidsträckt anmälningsplikt; men denna inskränktes i provinsialläkarkommitténs
den 5 april 1887 afgifna förslag, hvars 28 § var lika lydande med
28 § i nu gällande instruktion.
295
samma könssjukdomarnas bekämpande ett system, som, bland annat,
ålägger läkarna att insända dagliga uppgifter öfver de af dem iakttagna
fall af sådan sjukdom, därvid dock blott den sjukes kön och
ålder böra angifvas, hvaremot nominativ anmälan icke erfordras, om
läkaren icke anser detta lämpligt, särskildt af den anledning att den
sjuke enligt läkarens åsikt bör intagas å sjukhus. Vid anmälningar
från sjukhusen och poliklinikerna angifvas på grund häraf städse de
sjukas namn och bostad; och äfven en del enskilda läkare bruka ingifva
nominativ anmälan angående sådana sjuka, som icke anses kunna
på ett betryggande sätt vårdas ambulatoriskt. De åren 1899 och 1901
för stortinget framlagda lagförslagen — h vilka båda uppställa den allmänna
fordran, att hvarje veneriskt sjuk skall skaffa sig försvarlig
vård och, där han icke följer de för behandlingen eller till förebyggande
af smittans utbredning gifna föreskrifter, vara skyldig att ingå på
sjukhus — hafva upptagit en ganska omfattande skyldighet för läkare
att nominativt anmäla könssjuka, som hos dem sökt vård. Utom den
för statistiskt ändamål föreskrifna anmälningen af hvarje veneriskt
sjukdomsfall utan uppgifvande af den sjukes namn åligger det enligt
förslagen hvarje läkare att till sundhetskommissionens ordförande ingifva
nominativ anmälan, dels om han under behandling af en veneriskt
sjuk får kunskap om eller grundad anledning att antaga, att den sjuke
genom sitt förhållande utsätter andra för smitta, eller om han finner
den sjuke icke kunna försvarligen behandlas utom sjukhus, och dels
om syfilitiskt sjuk, hvilkens sjukdom befinner sig i sådant skede, att
nytt smittosamt utbrott särskildt är att befara, slutat att vårdas af
läkaren utan att för denne företes bevis, att behandlingen öfvertagits
af annan läkare; hvarjämte dylik anmälan skall insändas af sjukhusläkare
i det fall, att syfilitiskt sjuk utskrifves, innan möjligheten af
nytt smittosamt utbrott af sjukdomen är utesluten. Har anmälan,
som först är nämnd, inkommit, kan sundhetskommissionens ordförande
besluta, att den sjuke skall inläggas på sjukhus, intill dess sjukdomen
är botad eller smittofaran väsentligen förminskats. Detta beslut kan
öfverklagas hos sundhetskommissionen och dennas beslut hos vederbörande
departement. Har åter anmälan inkommit, att syfilitiskt sjuk
utskrifvits från sjukhus, innan möjligheten af nytt smittosamt utbrott
af sjukdomen är utesluten, kan sundhetskommissionens ordförande i
den kommun, där den utskrifne tager bostad, så länge sjukdomen befinner
sig i nyss nämndt skede, förelägga den sjuke att på bestämda
tider inställa sig hos kommunens för vård af könssjuka antagna läkare
298
eller att ingifva bevis från annan läkare därom, att behandlingen
öfvertagits af denne.
I Danmark hade redan genom lag af den 10 april 1874 införts
ett stadgande, att hvar och en af venerisk sjukdom angripen person,
å ena sidan, hade rätt att därför på allmän bekostnad åtnjuta behandling,
men, å den andra, äfven vore pliktig att låta behandla sig
och att han vid vägran kunde genom polisens försorg interneras å
sjukhus. Denna bestämmelse ansågs förutsätta en rätt för läkarna
att, om någon hos dem behandlad patient upphörde med behandlingen,
anmäla denne hos polisen. Inom den enskilda praktiken lärer emellertid
dylik anmälan endast undantagsvis hafva ingifvits. Men å poliklinikerna
tillämpades denna läkarnas anmälningsrätt, och man gick därvid
till väga på följande sätt. Patienten erhöll först ett kort, hvari
han, bland annat, underrättades därom, att han vore pliktig att inställa
sig å närmare angifna dagar och att, om han uteblefve utan
att visa, att han tagits under behandling af annan läkare, anmälan
komme att göras till polisen. Återkom patienten icke å den bestämda
tiden, sändes honom dock först ett bref med underrättelse, att, om
han icke inställde sig inom tre dagar, anmälan om uteblifvandet skulle
afgå. Hördes patienten icke af under denna nya frist, skickades nominativ
anmälan till sedlighetspolisen. Därjämte voro läkarna pliktiga
att i statistiskt syfte aflämna icke-nominativ anmälan om alla inträffade
fall af venerisk sjukdom. Den nya lagen af år 1906 har likaledes
föreskrifvit, att en hvar könssjuk är berättigad till kostnadsfri behandling
och pliktig att låta behandla sig, hvarjämte frågan om läkarnas
anmälningsplikt blifvit närmare ordnad. Då läkare, som behandlar
könssjuk person, under behandlingen eller vid dennas utslutning med
hänsyn till smittofara anser nödigt, att patienten fortfarande tillses,
är läkaren pliktig att förelägga den sjuke att på bestämda tider
återkomma eller förete skriftligt bevis, att behandlingen öfvertagits af
annan legitimerad läkare. Därjämte åligger det hvarje läkare att i
veckorapporterna till stads- och lancltdistriktsläkarna angifva, huru
många personer han gifvit sådant föreläggande. För underlåtenhet
att fullgöra föreskrifven anmälningsskyldighet stadgas böter, högst 200
kronor. Efterkommer patienten icke gifvet föreläggande, eller vill
läkaren icke längre behandla honom och han trots anmaning icke
företer skriftligt bevis, att behandlingen öfvertagits af annan läkare,
är förstnämnde läkare pliktig att ofördröjligen nominativt anmäla
patienten hos vederbörande tjänsteläkare, som har att tillse, att behandlingen
varder fullföljd och att den sjuke i fall af behof blifver
297
inlagd på sjukhus. Erfordras härför tvångsmedel, kan vederbörande
amtman (i Köpenhamn politidirektören) pa framställning af tjänsteläkaren
förelägga den sjuke vite; hjälper ej detta, må handräckning lämnas af
polismyndigheten.
I de finska författningarna af den 28 maj 1894 finnes — förutom
föreskrift, att läkare, som på grund af offentlig myndighets förordnande
verkställer allmän eller enskild besiktning eller handhafver sanitär kontroll,
skall vara pliktig att nominativt anmäla därvid anträffade könssjuka,
som böra å sjukhus intagas eller som vid tillåten ambulatorisk
läkarbehandling försummat att ställa sig läkarens föreskrifter till efterrättelse
— intagen en bestämmelse, enligt hvilken läkare vid allmänt
sjukhus har skyldighet att nominativt anmäla från sjukhuset utskrifven
könssjuk patient, som anses fortfarande medföra fara för utbredande
af venerisk smitta. Dessutom förekommer ett allmänt stadgande af
innehåll, att, om venerisk sjukdom yppas eller med skäl misstänkes hos
någon och säkerhet icke föreligger, att den sjuke utan myndighets
åtgörande underkastar sig eller befordras till läkarbehandling, eller
fara för sjukdomens spridning genom patientens behandling utom sjukhus
är för handen, läkare skall vara förpliktad att, där sådant ej strider
mot hans tysthetsplikt, genast anmäla förhållandet hos hälsovårdseller
kommunalnämnd eller, där sådan ej finnes, hos vederbörande kronobetjänt;
men detta stadgande torde sakna nämnvärd praktisk betydelse
i fråga om könssjuka, som frivilligt vändt sig till läkare. Visserligen
är enligt samma författningar hvarje könssjuk pliktig att låta behandla
sig och, där fara för smittans spridning är å färde, ingå på sjukhus;
men beträffande patienter, som själfva sökt läkaren, är denne väl i
regel af sin tysthetsplikt hindrad att anmäla de sjuka, äfven om dessa
upphöra med behandlingen eller icke följa därvid gifna föreskrifter
eller fara för smittans spridning synes föreligga.
I Tyskland finnes icke någon allmän förpliktelse för läkare att
hos hälsovårds- eller polismyndighet anmäla inträffade fall af smittosam
könssjukdom. För konungariket Preussen fanns emellertid i fråga om
syfilis en nominativ anmälningsplikt för visst fall föreskrifven i medicinalartiklarna
af den 8 augusti 1835, § 65, hvari stadgades, att, om vid
inträffadt fall af syfilis läkaren efter eget bepröfvande funne, _ att ett
förtigande af sjukdomen skulle kunna medföra betänkliga följder för
den sjuke själf eller för det allmänna, läkaren skulle vid bötesansvar
vara pliktig att anmäla fallet för polismyndigheten eller, om den sjuke
vore soldat, som låtit behandla sig af civilläkare, för truppafdelningens
befälhafvare eller öfverläkare; hvarjämte särskild, icke-nominativ an
38
-
298
mälan om hvarje syfilitiskt sjukdomsfall borde kvartalsvis afgifvas till
vederbörande polismyndighet. Stadgandet, som förmenades stå i strid
mot den i § 300 af den tyska strafflagen gifna föreskriften om ansvar
för läkare, hvilken obefogadt uppenbarar honom anförtrodd privathemlighet,
hade för länge sedan kommit ur bruk, då inrikes-, krigsocli
kultusministerierna genom förut omnämnda cirkulär anbefallde dess
efterlefvande. Häremot protesterade emellertid Berlins dermatologiska
sällskap i en inlaga, hvari framhölls, att anmälningsskyldighetens fullgörande
skulle leda till rent olidliga förhållanden, drifva de sjuka
i kvacksalfvarnas armar och lätt förleda läkarna till fel och taktlösheter,
under det allmänheten skulle få föga gagn af påbudet. Genom rikslagen
af den 30 juni 1900 hafva de tyska läkarna förpliktats att nominativt
anmäla vissa allmänfarliga sjukdomar, men dessa bestämmelser gälla
icke de smittosamma könssjukdomarna annat än beträffande »personer,
som yrkesmässigt drifva otukt». ’
Såsom af det anförda framgår, har man i förenämnda länder på
ganska olika sätt och i helt olika omfattning tagit de enskilda läkarnas
medverkan i anspråk för att lämna samhället tillfälle att ingripa mot
dessas könssjuka patienter. Någon allmän nominativ anmälningsplikt,
hvarigenom det allmänna skulle, likasom vid de epidemiska sjukdomarna
och spetälska, blifva i tillfälle att vidtaga alla de mått och steg, som
i hvarje särskildt fall kunde visa sig erforderliga, har man ingenstädes
ansett sig kunna föreskrifva. Den nominativa anmälningsplikt, som blifvit
stadgad, är öfverallt begränsad; och olikheterna i denna begränsning
betingas tydligen af skiljaktigheten i det syfte, som man med dessa
anmälningar velat vinna. Man finner sålunda, att samhället sökt bereda
sig tillfälle att ingripa än mot hvarje könssjuk eller af syfilis angripen
sjuk, som vändt sig till läkare eller ingått på .sjukhus, men som upphört
med behandlingen, medan sjukdomen ännu befinner sig i smittosamt
skede; än blott mot sådana könssjuka, som af läkaren anses farliga eller
synnerligen farliga för smittans utbredande. Än har man velat inskrida
endast mot de könssjuka, som i eget eller det allmännas intresse finnas
böra intagas å sjukhus; än jämväl mot sådana, som kunna vårdas ambulatorisk!;
och än har anmälningen af de sjuka stadgats såsom en
plikt för läkaren, än blott såsom en rättighet. Allmän icke-nominativ
anmälningsplikt i statistiskt syfte finner man i nu gällande lagstiftning
föreskrifven endast i Norge och Danmark.
Såsom ofvan angifvits, har i den nya danska lagen nominativ
anmälningsplikt blifvit föreskrifven för sådana fall, då det med hänsyn
till • smittofara anses nödvändigt. Därest en sjuk, på hvilken denna
299
föreskrift kan anses tillämplig, afbryter behandlingen utan att visa, att
denna öfvertagits af annan läkare, skall anmälan om förhållandet genast
göras hos vederbörande tjänsteläkare, som då äger vidtaga åtgärder,
eventuellt med polisens tillhjälp, för behandlingens fullföljande.
Särskildt vid tiden för lagens ikraftträdande har från läkarhåll
• med stor indignation framhållits, att genom detta påbud en hvar, som
för smittosam könssjukdom rådfrågade läkare eller inginge på sjukhus,
faktiskt blefve ställd under sanitär kontroll under hela den tid sjukdomen
befunne sig i smittosamt skede. Det vill dock synas, som om
denna läkarnas häftiga opposition mot nämnda bestämmelse delvis haft
sin grund i ett otillräckligt beaktande af det förhållandet, att anmälningsplikten
uttryckligen inskränkts till sådana fall, då det med hänsyn
till smittofaran anses nödvändigt. Det är emellertid tydligt, att, äfven
med vederbörlig hänsyn till denna restriktion, olika meningar skola
göra sig gällande beträffande de fall, då läkarens skyldighet att tvångsvis
söka hålla vissa sjuka under behandling skall anses föreligga. Äf
gjorda uttalanden härom vill det emellertid synas, som om ifrågavarande
åtgärder endast i rena undantagsfall komme till användning i privat
praxis, men däremot ofta nog begagnades å sjukhus och polikliniker.
Enligt tillgängliga officiella uppgifter anlitades i Köpenhamn under år
1908 polisens biträde i ej mindre än 278 fall, på den grund att könssjuk,
trots af läkare gifvet förständigande, icke infunnit sig till utsatt
behandling. Det har äfven liändt, att läkare i Köpenhamn blifvit
åtalade och straffade för underlåtenhet att förständiga könssjuka att
fortsätta behandling.
Kommittén har redan i det föregående sökt visa, att ett inskridande
från samhällets sida mot alla af smittosam könssjukdom angripna,
oberoende af dessas särskilda farlighet för smittans utbredande, är
olämpligt såsom i åtskilliga fall medförande dels onödiga inskränkningar
i den personliga friheten och dels obehöfliga kraftåtgärder för
det allmänna. Den omständigheten, att en med sådan sjukdom behäftad
person, som vändt sig till läkare, af en eller annan anledning,
såsom t. ex. missnöje med läkaren, bortresa, glömska eller dylikt,
upphör med behandlingen utan att för läkaren visa, att behandlingen
öfvertagits af annan läkare, kan icke i och för sig anses utmärka, att
den sjuke är särskildt farlig för smittans utbredande. I allt fall kan
en sådan patient näppeligen anses farligare än de könssjuka, som alls
icke vändt sig till läkare; men mot dessa senare kan samhället enligt
den danska lagen endast i mycket ringa omfattning ingripa. Det
förefaller däremot ganska antagligt, att ett sådant system lätt nog
kan afskräcka åtskilliga könssjuka från att söka sakkunnig hjälp och
att man sålunda därigenom motverkar den allmänna profylaxen. Den
danska lagen synes för öfrigt ålägga de enskilda läkarna förpliktelser,
som icke rätt väl öfverensstämma med deras ställning. Den föreskrifna
föreläggningsproceduren måste, likasom själfva anmälningsskyldigheten, *
förefalla dem mindre tilltalande; och för att kunna noggrannt öfver-,
vaka, att patienterna regelbundet återkomma å bestämda tider, erfordras
en alldeles särskild, stundom ganska omfattande bokföring, som icke
synes böra stipuleras för andra läkare än dem, som åtagit sig sådant
eller blifvit för ändamålet särskildt anställda.
Hvad nu är anfördt gäller tydligen i hufvudsak jämväl om den
i de norska förslagen intagna föreskriften om nominativ anmälan af
med syfilis behäftade patienter, som under sjukdomens smittosamma
skede antingen upphöra med ambulatorisk behandling hos läkare utan
att för denne förete bevis, att behandlingen öfvertagits af annan läkare,
eller utskrifvas från sjukhus, likasom om det finska stadgandet om
sådan anmälan af de från sjukhus utskrida könssjuka, som anses fortfarande
medföra fara för smittans utbredande. Hvad särskildt angår
dem, som frivilligt ingått på sjukhus, kan man visserligen af sjukhusläkaren
fordra, att han vid utskrifningen uppmanar de patienter, hvilkas
sjukdom ännu befinner sig i smittosamt skede, att för besiktning och
möjligen erforderlig elterbehandling efter någon tid inställa sig hos
honom eller annan läkare; men en föreskrift om nominativ anmälan
måste gifvetvis motverka de sjukas benägenhet att ingå på sjukhus.
Likaledes måste man på ofvan angifna grunder ogilla öfriga bestämmelser
om nominativ anmälan af könssjuka, såvidt sådan föreskrifves
med hänsyn enbart till den sjukes eget intresse. Dylika bestämmelser
återfinnas i Norges gällande rätt, de norska förslagen och
de preussiska medicinalartiklarna.
Med mera fog kunde tydligen ifrågasättas att — såsom i större
eller mindre omfattning föreskrifvits i svensk, norsk och tysk rätt
liksom i de norska förslagen — stadga skyldighet för läkaren att
nominativt anmäla sådana könssjuka patienter, som enligt hans åsikt
medföra särskild fara för smittans utbredande. »Hvarje läkare har
erfarenhet af situationer, där hans tystlåtenhetsplikt kommer i mer
eller mindre stark kollision med hans ansvars- och rättskänsla. Många
gånger har han förgäfves sökt öfvertala föräldrar eller fosterföräldrar
att på sjukhus låta intaga barn, lidande af förvärfvad eller ärfd syfilis
i smittosamt stadium, af vaginalgonorré o. s. v., enär smittofaran för
301
omgifningen, såväl barn som vuxna, vore öfverhängande, emedan det
till följd af trångboddhet uppenbarligen vore omöjligt att i hemmet
åvägabringa en något så när betryggande isolering. Liknande svårigheter
uppstå ofta i fråga om könssjuka tjänst- och barnflickor, ammor
och andra, åt hvilka barn blifvit anförtrodda. Vidare i fråga om
hvarjehanda sjuka familjemedlemmar, hvilka af skamkänsla eller fruktan
ej blott försumma sin egen behandling utan äfven underlåta nödiga
försiktighetsmått i umgänget med sin omgifning. Hit höra äfven de
ytterligt pinsamma tillfällen, då läkaren ser sig ur stånd att hindra
en samvetslös och smittofarlig person från ingående af äktenskap.
Dessa och andra kategorier af individer äro naturligtvis för sin omgifning
och för samhället farliga, men samhällsvådligare än alla dessa
äro dock, till följd af deras talrikhet i de större städerna, alla de
personer, som, ehuru behäftade med smittosamma könssjukdomar, ändock
fortsätta utöfvandet af könsumgängen, somliga till och med rent yrkesmässigt»
fl. Det kunde ju synas helt naturligt, att samhället i dylika
fall af hänsyn till det allmännas väl lämnade den sjukes fordran på
diskretion utan afseende, helst om saken kunde ordnas så, att anmälan
skulle insändas, icke, såsom förr flerestädes varit vanligt, till polismyndigheten
utan till en sanitär myndighet, hvilken i sin ordning vore
bunden af tysthetsplikt.
Det gäller emellertid i detta, likasom i andra fall, att noga mot
hvarandra väg a de fördelar, som man genom en sådan anordning skulle
vinna, och de olägenheter, som därmed äro förknippade. Ty det kan
icke förnekas, att åtskilliga olägenheter, och bland dem sådana af
ganska allvarlig natur, måste uppstå genom den ifrågasatta inskränkningen
i läkarnas tysthetsplikt.
Man kan sålunda först och främst befara, att en dylik inskränkning
skulle afskräcka åtskilliga könssjuka frän att söka sakkunnig
hjälp. Till följd af den gängse uppfattningen om de smittosamma
könssjukdomarnas skamlighet äro de sjuka i allmänhet ytterst känsliga
för att blifva på något sätt röjda. Visserligen kan man antaga, att de
könssjuka vid den tidpunkt, då de vända sig till läkare, i regel icke
äro betänkta att uppföra sig så, att läkaren får anledning att anse
dem såsom från smittosynpunkt allmänfarliga; men om det småningom
blefve allmänt kändt, att läkarna under viss förutsättning vore pliktiga
att nominativt anmäla sina patienter och verkligen fullgjorde denna
sin skyldighet, skulle sådant utan tvifvel i många fall hafva till följd,
]) M. Möller: a. st. Del IV sid. 0—7.
302
att könssjuka komme att vända sig till kvacksalfvare eller helt och
hållet underlåta att söka vård.
Det kan vidare anmärkas, att antalet fall, då läkaren får kännedom
om sina patienters särskilda farlighet, redan nu icke är så synnerligen
stort, och att detta antal efter införande af nominativ anmälningsplikt
antagligen skulle blifva ännu mindre. Man måste härvid betänka,
att konsultationerna, särskildt i de större städerna, vanligen ske i
läkarnas mottagningsrum eller å poliklinik, och att den sjuke, genom
att förtiga eller lämna oriktiga uppgifter om sitt lefnadssätt och sina
förhållanden i öfrigt, lätt kan föra läkaren bakom ljuset. Hvad man
nämligen kan af de enskilda läkarna begära och hvad de säkerligen
icke vilja undandraga sig, det är, att de i det allmännas intresse genom
att utfråga den sjuke göra sig så underrättade om de förhållanden,
hvarunder denne lefver och arbetar, att de kunna meddela nödiga råd
och anvisningar till förebyggande af smittans utbredning; men man
kan icke rimligen af läkarna fordra, att de genom något slags spaningsåtgärder
kontrollera sanningsenligheten af den sjukes uppgifter. Skulle
det emellertid visa sig, att ett sanningsenligt omtalande af nyss nämnda
förhållanden vore förenadt med risk att blifva nominativt anmäld,
kunde det lätt nog hända, att de sjuka blefve mera förbehållsamma i
detta afseende och att läkarna sålunda komme att gå miste om just
de upplysningar, som kunde föranleda väl behöfliga råd och anvisningar
för skyddande af andra personers hälsa.
Om det allmännas väl verkligen skulle anses kräfva, att de
patienter, som af läkaren finnas vara särskildt farliga, blifva nominativt
anmälda, bör läkaren tydligen vara icke blott berättigad utan äfven
pliktig att göra sådan anmälan. Ett stadgande, som blott gifver
läkaren rätt att, om han finner sådant lämpligt, anmäla sina könssjuka
patienter, kan, såsom erlarenheten från Korge och Danmark visar, lätt
nog leda därtill, att anmälan i regel inkommer blott om patienter,
som vårdats å sjukhus eller behandlats å poliklinik; men dessa i allmänhet
obemedlade patienter böra äga samma rätt till diskretion som
deras ekonomiskt bättre lottade olyckskamrater.
Ett påbud om nominativ anmälningsplikt skulle emellertid blifva
ganska svårt att genomföra, dä flertalet läkare är bestämdt emot ett
sådant. Från läkarhåll hör man visserligen någon gång under beklagande
anföras, att läkaren utan rätt att anmäla patienter, som icke
följa gifna råd, ofta nog nödgas vara ett stumt vittne till intet ondt
anande medmänniskors fara eller olycka; men om man vill erbjuda
läkarna en sådan rätt under villkor att den tillika bl ifver en plikt, så
303
betacka de sig. Denna deras ståndpunkt kan förklaras dels genom en
ganska naturlig obenägenhet att angifva personer, som i förtroende
vändt sig till dem, och dels genom den allmänt utbredda öfvertygelsen
därom, att det ifrågasatta påbudet i det stora hela skulle hafva en
antiprofylaktisk verkan. Och då anmälningspliktens fullgörande ytterst
beror på läkarens egen pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt
fall, är det, å ena sidan, icke uteslutet, att stadgandet, såsom ock
blifvit anmärkt, lätt nog kunde förleda läkaren till förhastade steg och
taktlösheter, medan det, å den andra, alltid skulle blifva svårt att i
förevarande afseende öfva kontroll öfver läkarna och, i fall af öfverträdelse
af påbudet, af dem utkräfva ansvar. Den förmodan ligger
visserligen nära till hands, att, om lagstiftningen vid bötesansvar tillhölle
läkarna att nominativt anmäla de fall, där han funne fara eller
åtminstone synnerlig fara föreligga för smittoöfverföring, läkarna för
egen säkerhets skull komme att göra sådan anmälan vid minsta misstanke;
men, att döma af erfarenheten såväl från vårt eget land som
från Danmark och Preussen, kan man snarare antaga, att lagbudet,
utom möjligen för sjukhus- och poliklinikläkare, komme att blifva
endast en lag på papperet.
Då de skäl, som sålunda kunna anföras mot den nominativa
anmälningsplikten, synas öfverväga de fördelar, som därmed skulle
kunna vinnas, har något stadgande om sådan plikt icke blifvit i hufvudförslaget
upptaget, hvarjämte kommittén hemställt om upphäfvande af
den hittills gällande föreskriften i läkarinstruktionens 28 §. Ett sådant
stadgande torde ock, med afseende å innehållet i kommitténs förslag i
öfrigt, blifva mindre erforderligt än hittills. Under det läkaren för
närvarande i regel endast kan förehålla sina patienter, att dessa
genom att utsätta andra personer för smitta begå en moraliskt fördömlig
handling, har han enligt förslaget att jämväl för dem framhålla,
att de genom ett sådant förfarande utsätta sig icke blott för straffrättsligt
åtal utan äfven för att blifva ställda under sanitär kontroll —
argument, som säkerligen skola visa sig hafva en ganska kraftig verkan
äfven å moraliskt undermåliga individer.
Hvad nu blifvit anfördt rörande dem, som frivilligt sökt läkarvård,
gäller emellertid uppenbarligen icke om könssjuka, som af myndigheterna
uppspårats, men tillåtits undergå behandling hos enskild läkare. I dylikt
304
fall har ju den läkare, till hvilken anmälan ingifvits, redan kännedom
om patientens sjukdom; och den enskilde läkare, som under sådana förhållanden
åtager sig att, i vederbörande offentlige läkares ställe, taga
den sjuke i vård, måste anses härigenom hafva åtagit sig att nominativt
anmäla patienten, om denna i förtid upphör med behandlingen eller
underlåter följa de föreskrifter, som gifvits till förebyggande af smittans
utbredning. Vill den enskilde läkaren icke på dessa villkor öfvertaga
behandlingen, har den sjuke ju enligt kommitténs förslag rätt att blifva
gratis behandlad af offentlig läkare, hvarom i 5 § af liufvudförslaget
sägs. Utan bestämmelser i nu antydda afseende skulle tydligen hela
anordningen med den sanitära kontrollen vara förfelad. En liknande
föreskrift återfinnes ock i de norska förslagen: 1899 § 9 och 1901 § 7.
Hvad slutligen beträffar frågan om införande af allmän ickenominativ
anmälningsplikt angående smittosamma könssjukdomar, lärer
man numera ganska allmänt anse en sådan åtgärd vara synnerligen
önskvärd. Dessa sjukdomars sociala betydelse är, såsom förut framhållits,
beroende icke blott af deras fördärfliga verkningar utan äfven
af deras utbredning bland befolkningen; och kännedom om denna utbredning
är således nödig för att rätt kunna bedöma deras betydelse.
En stigande eller fallande frekvens, som ej är att anse såsom endast
tillfällig, kan betinga vidtagande af nya eller afskaffande af förut
stadgade skyddsåtgärder. Och då afsevärda invändningar icke torde
kunna framställas mot upptagande i lagen af en föreskrift om skyldighet
för läkarna att sålunda anmäla de fall af smittosam könssjukdom, som
veterligen icke förut iakttagits eller behandlats af läkare, har ett stadgande
af sådant innehåll blifvit i hufvudförslagets 12 § intaget. I dessa
statistiska anmälningar skall ock enligt kommitténs förslag införas de
uppgifter om smittokälla in. in., som ofvan blifvit af kommittén föreslagna.
Då det tydligen är af särskild vikt, att dessa sistnämnda uppgifter
snarast möjligt komma myndigheterna till banda, har föreskrift
intagits därom, att de statistiska anmälningarna skola insändas senast
dagen efter det sjukdomen iakttagits.
305
O
O.
Åtgärder mot vissa klasser eller grupper af befolkningen.
I nästföregående afdelning har kommittén genomgått de särskilda
former af sanitär tvångslagstiftning, som med anledning af anmäldt
fall af smittosam könssjukdom hittills kommit till användning. Det
återstår nu att undersöka, huruvida icke skäl förefinnes för det allmänna
att, oberoende af sådan anmälan, under vissa förhållanden tillgripa
dylika åtgärder för upprätthållande af ett godt hälsotillstånd bland
befolkningen med hänsyn till ifrågavarande sjukdomar.
Såsom redan förut framhållits, äro åtskilliga af de i vårt land
hittills utfärdade bestämmelser till förekommande af de smittosamma
könssjukdomarnas utbredning byggda på sistnämnda förutsättning.
Med hänsyn till de personer, mot h vil ka tvånget riktat sig, kunna
dessa bestämmelser hänföras till två olika slag, nämligen dels sådana,
som afse vissa klasser eller grupper af befolkningen, hvilka på grund
af sitt yrke eller sin sysselsättning eller lefnadsställning kunna i smittohänseende
anses särskildt farliga, och dels sådana, som endast afse
kvinnor, hvilka hafva sin uteslutande eller hufvudsakliga utkomst
genom skörlefnad.
Af ifrågavarande bestämmelser äro, såsom förut erinrats, de sistnämnda
eller de, som handla om reglementeringen af prostitutionen,
de ojämförligt viktigaste, såsom innefattande den nästan enda form af
sanitär tvångslagstiftning för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande,
som för närvarande här i landet kommer till användning.
De förstnämnda stadgandena äro däremot till större delen föråldrade
och satta ur tillämpning. Då de emellertid otvifvelaktigt haft ett icke
ringa profylaktiskt värde och det i hvarje fall kunde tänkas, att åtskilligt
skulle kunna vinnas genom deras återupplifvande eller ersättande
af andra, för nu rådande samhällsförhållanden mera lämpade bestäm
39
-
306
melser i hufvudsakligen enahanda riktning, har kommittén under sitt
arbete jämväl haft att taga under öfvervägande, huruvida och i hvad
mån de särskilda former af tvångslagstiftning, hvilka innefattas i dessa
stadganden, fortfarande böra komma till användning.
De allmänna besiktningarna voro länge nästan de enda åtgärder
samhället ansåg sig böra vidtaga för att hindra de smittosamma könssjukdomarnas
utbredning bland befolkningen. Ehuru de säkerligen voro
till afsevärd nytta, i det en hel del smittohärdar upptäcktes och allmänheten
så småningom lärde sig inse nyttan och nödvändigheten af
att komma under ordentlig vård och behandling, visade de sig dock
icke vara ett tillräckligt effektivt medel för att i någon större grad
hämma sjukdomarnas spridning. Orsakerna härtill äro att söka i flera
med hvarandra samverkande omständigheter. Sålunda kan nämnas icke
blott allmänhetens utan jämväl läkarnas bristfälliga kännedom om ifrågavarande
sjukdomars natur och utbredningssätt, de otillfredsställande
hygieniska förhållanden, under hvilka större delen af befolkningen lefde,
den bland allmogen rådande fattigdomen, som icke tillät de af smittan
angripna att förskaffa sig erforderlig vård, samt framför allt bristen
på läkare och ändamålsenliga sjukvårdsanstalter.
Då någon minskning i sjukdomsfrekvensen icke kunde förmärkas,
är det helt naturligt, att man vid sidan af de allmänna besiktningarna
skulle söka efter andra och mera effektiva medel att komma dessa sjukdomar
till lits. Som erfarenheten visat, att smittan företrädesvis eller
åtminstone mycket ofta spreds af kringvandrande gesäller, gårdfarihandlare
och dylika personer, kom man så småningom på den tanken, att alla
sådana personer, som på grund af sitt yrke, sin sysselsättning eller sina
lefnadsförhållanden i öfrigt kunde misstänkas vara behäftade med och
utsprida venerisk smitta, borde underkastas besiktning och, för den
händelse smitta vore för handen, befordras till lämplig vård och behandling.
Efter det yrkande härom tid efter annan framställts i de
till collegium medicum ingifna läkarrapporterna, ingick collegium år
1785 till Kungl. Maj:t med ett förslag till åtgärder mot den veneriska
smittans utbredning, hvilket förslag till väsentlig del var byggdt på nyssnämnda
princip. Enligt detta förslag skulle allt utrikesifrån kommande
skeppsfolk, militärer, landthandlare, gesäller, brunnsgästers betjäning,
ammor och barnhusbarn undergå besiktning och i händelse af smitta
307
inläggas å kur, hvarjemte tjänstepigor hos näringsidkare skulle vara
pliktiga att förse sig med sundhetsbevis. Förslaget föranledde visserligen
icke någon omedelbar åtgärd i nämnda riktning, men gaf däremot
uppslag till den tvångslagstiftning mot vissa klasser eller grupper
af befolkningen, som ett fjärdedels sekel senare infördes genom det
forcnellt sedt ännu gällande cirkulär, som af Kungl. Maj:t den 10
juni 1812 utfärdades till landshöfdingarna angående åtgärder till förekommande
af den veneriska smittans spridning, b
Ifrågavarande cirkulär, hvilket kan anses såsom grundläggande
för den offentliga profylaxen mot de smittosamma könssjukdomarna i
vårt land, innefattar icke några uttömmade föreskrifter angående de
åtgärder, som från det allmännas sida borde vidtagas, utan ägnar sin
uppmärksamhet hufvudsakligen åt den del af profylaxen, som afser uppdagandet
af med sådan sjukdom behäftade personer. I detta hänseende
innehåller däremot cirkuläret åtskilliga detaljerade bestämmelser, Indika
samtliga, med undantag af stadgandet i första momentet, karaktäriseras
däraf, att de antingen direkt eller indirekt ålägga personer, tillhörande
vissa samhällsklasser eller yrken, skyldighet att, oberoende af om anmälan
rörande uppgifvet sjukdomsfall blifvit gjord, underkasta sig besiktning
för utrönande af möjligen förefintlig smitta eller ock för dem ställa en
sådan skyldighet i utsikt. Hvad första momentet angår, innefattar detta
icke något direkt stadgande om tvångsbesiktning utan endast ett
åläggande för kronobetjäningen att, därest sjukdomen spriddes från
gästgifvaregårdarna, därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande,
hvilken i ty fall hade att vidtaga de anstalter, hvartill omständigheterna
kunde föranleda, d. v. s. förordna om anställande af
allmän eller enskild besiktning.
Med nyssnämnda undantag äro däremot cirkulärets öfriga i mom.
2—8 gifna bestämmelser riktade mot sådana klasser eller grupper af
befolkningen, hvilka på grund af sitt yrke eller sin sysselsättning eller
lefnadsställning kunde anses vara i smittohänseende särskildt farliga.
I stort sedt äro dessa desamma, som omnämnas i collegii medici ofvannämnda
förslag. Med hänsyn till sitt innehåll kunna cirkulärets ifrågavarande
bestämmelser hänföras till tre särskilda grupper, nämligen
sådana, som uppställa fordran på besiktning såsom villkor för utöfvande
af vissa näringsrättigheter, sådana, som afse besiktning å ammor och
Angående cirkulärets lydelse se Malmroth: Om de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande i Sverige m. in. Del IY sid. 194.
308
Villkor för
utöfvande a
vissa näringsrättigheter.
å barn, som öfverlämnas åt annan för digifning eller vård, samt slutligen
sådana, som hafva afseende å sillfiskare, sjömän och militärer.
Bestämmelserna angående besiktning såsom villkor för utöfvande
af vissa näring sr ättigheter återfinnas i cirkulärets andra och tredje moment.
Enligt andra momentet ålåg det sålunda Konungens befallningshafvande
— som hade att genom vederbörande magistrater och kronobetjänte
föranstalta, det lösdrifvare och liderliga kvinnfolk från marknader
och större folksamlingar afvisades — att tillika noga tillse, att
icke några uppassare, särskildt pigor, finge vara marketenterskor, kaffekokerskor,
månglerskor och krämerskar följaktliga, i synnerhet då de ankommo
från sjöstäder och andra för smitta misstänkta orter, utan att
förete behöriga sundlietsbevis; och borde, i den mån anledning därtill
förelåge, enahanda tillsyn, såvidt möjligt vore, utöfvas jämväl öfver
sistnämnda personer själfva. Som man finner, stadgades icke uttryckligen
något besiktningstvång för ifrågavarande personer, men i fordran
på företeendet af sundhetsbevis ligger gifvetvis ett sådant tvång inneslutet.
Någon skyldighet för dem, som vid besiktningen funnos behäftade
med venerisk smitta, att underkasta sig erforderlig behandling
stadgades däremot icke. Men då såväl dessa som de, hvilka i
medvetande om sin sjukdom icke vågade begära sundhetsbevis, nödgades
afstå från ifrågavarande sysselsättning vid risk att eljest varda afvisade,
var författningens närmaste syfte, nämligen att hindra smittans
öfverförande från ort till annan, därmed uppnådt. Ehuru ifrågavarande
stadgande kan hafva haft starka skäl för sig, torde det dock icke
hafva medfört någon större nytta, då helt naturligt afsevärda svårigheter
mötte för en effektiv tillämpning af detsamma.
Af större betydelse för den veneriska smittans hämmande torde
däremot bestämmelsen i cirkulärets tredje moment hafva varit, hvilken
föreskref, att gårdfarivästgötar, glas- och smidesförare, handtverksgesäller,
kringvandrande judar och dylika personer borde för erhållande af pass
vara försedda med sundhetsbevis, hvilka skulle förnyas hvar tredje
månad, dock att gesäller, hvilka kvarstannade på en ort, icke behöfde
anskaffa nytt sundhetsbevis, förr än de begärde att blifva till annan
ort förpassade. Jämväl ifrågavarande bestämmelse innebar således
ett besiktningstvång för de nämnda personerna, då nämligen dessa
i saknad af sundhetsbevis icke kunde erhålla pass och därför nödgades
afstå från kringvandrandet. Någon föreskrift om tvångsbehandling
eller sjukhustvång för dem, som vid besiktning funnos könssjuka,
var däremot icke i författningen intagen. Ehuru sundhetsbevisen icke
309
behöfde förnyas oftare än hvar tredje månad och systemet följaktligen
icke kunde anses i någon högre grad effektivt, torde det icke kunna
betviflas, att genom dessa tvångsbestämmelser åtskilliga smittosprfdare
blifvit uppdagade och därigenom hindrade att i större omfång utbreda
sina sjukdomar. Att vederbörande myndigheter tillmätte ifrågavarande
stadgande stor betydelse, framgår däraf, att de under de närmast följande
åren vid upprepade tillfällen funno sig böra inskärpa vikten af dess
noggranna efterlefvande. I den mån närings- och handelslifvet började
antaga ändrade och nya former, blefvo emellertid de ifrågavarande besiktningarna
mindre lämpliga och kommo så småningom helt och hållet
ur bruk. Formellt sedt hafva bestämmelserna om skyldighet för ofvannämnda
yrkesutöfvare att förete sundhetsbevis icke blifvit upphäfda, men
faktiskt hafva de blifvit satta ur tillämpning genom Kungl. förordningen
om farsoter och smittosamma sjukdomar den 30 december 1857 samt
de författningar, hvarigenom passkyldigheten i allmänhet borttagits.
Frågar man sig nu, huruvida eu tvångslagstiftning af nyssnämnda art
kan under nuvarande förhållanden anses vara af behofvet påkallad och
möjlig att genomföra, måste svaret härpå blifva nekande. Med de
förändrade förhållanden, hvilka sedan cirkulärets tillkomst inträdt i
såväl socialt som allmänt hygieniskt hänseende, kunna dylika tvångsåtgärder
icke längre ur profylaktisk synpunkt tillmätas något större
värde. Ej minst gäller detta i fråga om utöfvarna af de i cirkuläret
omnämnda yrken och näringsfång. På grund af de ändrade former,
handels- och näringslifvet numera antagit, spela dessa en i stort sedt
mycket underordnad roll; och äfven om de smittosamma könssjukdomarna
i vår tid skulle vara mera spridda bland dessa yrkesutöfvare
än inom andra grupper af befolkningen — något som dock icke kunnat
påvisas — torde detta näppeligen vara fallet i en sådan omfattning, att
något behof förefinnes för samhället att mot dem vidtaga andra tvångsåtgärder
än mot andra medborgare. Snarare skulle detta kunna ifrågasättas
beträffande vissa andra yrkesgrupper, såsom dels personer, sysselsatta
med tillverkning eller försäljning af vissa närings- och njutningsmedel,
t. ex. bagare, slaktare, cigarrarbetare, kypare och serveringsflickor,
dels arbetare inom en eller annan industri, t. ex. glasblåsare,
hvilka lätteligen kunna öfverföra syfilis till sina arbetskamrater genom
de munstycken de vid glasblåsningen använda, och dels personer, som
vid sin yrkesutöfning dagligen komma i nära beröring med ett stort
antal andra personer, t. ex. barberare och frisörer. Kommittén har
emellertid icke heller ansett sig böra för dessa yrkesmäns vidkommande
310
Ammor ocli
barn.
föreslå särskilda sanitära åtgärder i förevarande hänseende. Lättast
och säkrast torde sjukdomens utbredning genom personer, tillhörande
dylika yrkesgrupper, kunna förebyggas genom iakttagande af allmänliygieniska
föreskrifter vid arbetets utförande.
Äfven om ett verkligt behof förelåge att för de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande vidtaga särskilda tvångsåtgärder mot personer,
tillhörande en viss samhällsklass eller ett visst yrke, skulle en
dylik tvångslagstiftning näppeligen kunna under nu rådande samhällsförhållanden
genomföras. En sådan lagstiftning skulle säkerligen allmänt
anses stå i föga öfverensstämmelse med den uppfattning rörande
alla samhällsmedlemmars likhet inför lagen, som är rådande i det
moderna samhället. En lag, som ålade vissa medborgare skyldighet
att endast på den grund, att de utöfvade ett visst yrke eller hade
en särskild sysselsättning, underkasta sig en preventiv tvångsbesiktning
med hänsyn till förefintlig smittosam könssjukdom, skulle otvifvelaktigt
stämplas såsom eu klasslag, hvilken från deras sida, som däraf drabbades,
skulle mötas med misstroende och ovilja. Med hänsyn till de friare
former, hvari det moderna samhällslifvet rör sig, skulle ett stadgande
af ifrågavarande natur blifva synnerligen svårt att tillämpa. I stater
på ett lägre kulturstadium kan en dylik tvångsbesiktning möjligen vara
genomförbar, men där samhällsförhållandena nått en högre utveckling,
torde detta näppeligen vara fallet. Emellertid påträffar man i den
finska och ryska lagstiftningen några i denna riktning gående bestämmelser.
Hvad Finland angår, stadgas nämligen i 1894 års kungörelse,
bland annat, att personer, hvilka antagas till arbetare vid allmänna
arbeten, äro, där sådant anses nödigt, underkastade sanitär kontroll
samt skyldighet att äfven efter arbetets afslutande för ändamålet undergå
sundhetsbesiktningar, äfvensom att vandrande och kringresande personer
utan stadigt hemvist, såsom stockflötare, gesäller, lärgossar, gårdfarihandlare,
uppköpare och månglerskor, skola vara försedda med vederbörligt
sundhetsbetyg. Så vidt man känner, hafva emellertid ifrågavarande
bestämmelser icke kunnat tillämpas i någon större utsträckning.
Äfven i Ryssland, där samhällsförhållandena väl kunna tänkas
lägga mindre hinder i vägen för en dylik tvångslagstiftning, har det
visat sig vara förenadt med svårigheter att göra de i denna riktning
gifna föreskrifterna effektiva.
Som bekant inträffar det icke sällan, att smittosam könssjukdom,
särskildt syfilis, sprides dels genom ammor och dels genom barn, som åt
annan utlämnas för digifning eller vård. Detta förhållande var icke
311
okändt för våra läkare på 1700-talet, och redan så tidigt som i århundradets
midt finner man, hurusom myndigheterna började vidtaga
åtgärder mot smittans spridning på ifrågavarande sätt. I främsta
rummet gingo dessa åtgärder ut på att skydda barn för att blifva
smittade af sjuka ammor. I detta syfte inrättades år 1757 i Stockholm
ett särskild! s. k. ammeskaffningskontor, sedermera benämndt ammebesiktningskontor,
där alla kvinnor, som önskade taga tjänst såsom
ammor, skulle vid stadgad straffpåföljd undergå besiktning med hänsyn
till förefintlig venerisk smitta. Då emellertid några liknande inrättningar
för landsbygden icke funnos och allmänheten mycket ofta
antog ammor utan att dessa förut undergått föreskrifven läkarundersökning,
kunde bestämmelserna om besiktning såsom villkor för antagande
af ammetjänst icke i längden upprätthållas. I 1812 års
cirkulär har också lagstiftaren funnit sig böra i denna fråga intaga en
ändrad ståndpunkt. Rörande denna sak heter det nämligen i cirkulärets
femte moment, att, då det kunde förväntas, att föräldrar och
andra, som antoge ammor, skulle låta sig angeläget vara att genom
visitationer af läkare och barnmorskor försäkra sig om deras frihet från
smitta, något förordnande i detta afseende af Kungl. Maj:t icke
syntes nödigt. Men i händelse af möjlig försummelse å ena sidan
och då det å den andra sidan alltid blefve eu förbrytelse att antaga
ammetjänst utan säkerhet att ej påföra barnet en skadlig smitta, borde
den amma, som ej själfmant företett sundhetsbevis eller på annat sätt
blifvit förklarad obesmittad och sedermera funnes med smitta behäftad,
plikta 3 rdr. 16 sk. bko. Som man finner, har lagstiftaren här frångått
principen om tvångsbesiktning af alla, som önskade antaga tjänst
såsom ammor, och i stället åtnöjt sig med att stadga straff för underlåtenhet
att, trots förefintlig smitta, underkasta sig en dylik säkerhetsåtgärd.
För hindrande af den veneriska smittans spridning genom syfilitiska
barn hade under tiden före 1812 års cirkulärs utfärdande icke
några allmänna bestämmelser blifvit gifna. Då det emellertid ofta
inträffade, att de från barnhusen i Stockholm till digifning eller vård
utackorderade barnen voro behäftade med dylik smitta, hvilken de till
sin omgifning öfverförde, och allmänheten till följd häraf visade en stor
obenägenhet att mottaga dylika barn, fann man sig böra i 1812 års
cirkulär meddela erforderliga bestämmelser jämväl i detta hänseende.
I sjätte momentet stadgades sålunda, att från barnhus och dylika inrättningar
äfvensom af enskilda barn icke finge utlämnas till uppfostran
utan bevis, att detsamma vore vaccineradt och fritt från
312
venerisk smitta, och detta vid laga ansvar för vederbörande tjänstemän
samt 3 rdr. 16 sk. vite för enskilda. Genom ifrågavarande
bestämmelse blef således fastslaget, att barnen före utackorderingen
skulle undergå vederbörlig läkarbesiktning med hänsyn till förefintlig
venerisk sjukdom.
Ehuru ofvannämnda föreskrifter i 1812 års cirkulär otvifvelaktigt
voro af behofvet påkallade, kommo de likvisst icke att få någon större
praktisk betydelse. Med den stigande upplysningen rörande de smittosamma
könssjukdomarnas natur och spridningssätt och med de stora
förbättringar i allmänhygieniskt hänseende, som känneteckna tiden
efter cirkulärets utfärdande, förlorade nämligen dessa sjukdomar efter
hand sin karaktär af folksjukdom, och vid sådant förhållande blefvo
de ifrågavarande besiktningarna å ammor och utackorderade barn allt
mindre erforderliga. Frånsedt en och annan större inrättning folio
därför föreskrifterna härom så småningom i glömska. Ehuru de formellt
sedt fortfarande torde få anses vara gällande, lära dock exempel saknas
på att ansvarsbestämmelserna i senare tider blifvit tillämpade. I de
råd och anvisningar, som utfärdades af sundhetskollegium den 10
november 1875 med anledning af Kungl. förordningen den 19 mars
samma år angående åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma
sjukdomar bland rikets invånare, hänvisas emellertid till dessa
bestämmelser i 1812 års cirkulär.
I detta sammanhang torde lämpligen böra erinras om några
speciella föreskrifter, hvilka äro gifna i syfte att förhindra smittosamma
sjukdomars spridning genom ammor och utackorderade barn och som
följaktligen i viss män äro ägnade att fylla den lucka i lagstiftningen,
som uppstått därigenom, att ofvannämnda stadgande!! i 1812 års
cirkulär trädt ur tillämpning. Ifrågavarande föreskrifter hafva, såvidt
ammor angår, varit intagna i reglementen för barnmorskor. I § 23
af nu gällande reglemente den 3 september 1909 stadgas sålunda skyldighet
för barnmorska att tillse, det den, som med hennes vetskap varder
antagen till amma, förut af läkare undfått vederbörligt sundhetsbetyg.
Hvad utackorderade barn beträffar, hafva bestämmelser i förevarande
hänseende funnits intagna i de af Kungl. Maj:t fastställda reglementena
för allmänna barnhuset i Stockholm. Enligt 28 § i reglementet af den
25 november 1910, hvithet träder i kraft den 1 januari 1911, åligger
det sålunda öfverläkaren att tillse, att barn, som utlämnas till fosterföräldrar,
icke är behäftadt med farlig sjukdom, och förse barnet med
intyg därom.
313
Medan de hos oss i förevarande hänseende föreskrifna tvångsåtgärder
icke längre hafva någon större praktisk betydelse, har man däremot
i åtskilliga främmande länder alltjämt sin uppmärksamhet riktad
på ifrågavarande gren af de smittosam ma, könssjukdomarnas profylax.
Det torde vara tillräckligt att här erinra om de föreskrifter, som intagits
i de lagar och författningsförslag, som under de senare åren framkommit
i våra grannländer Norge, Danmark och Finland. Hvad Norge
angår, upptager gällande lagstiftning visserligen icke något direkt
stadgande om tvångsbesiktning af ammor och barn, men, såsom förut
nämnts, hafva i strafflagen blifvit intagna bestämmelser i syfte att
förhindra spridning af syfilis på ifrågavarande sätt. I de af regeringen
åren 1899 och 1901 för stortinget framlagda lagförslagen funnos däremot
intagna vissa bestämmelser i förevarande hänseende. Enligt 1899
års proposition finge sålunda barn, som vore angripet af syfilis eller
som misstänktes lida däraf, icke uppammas vid bröstet af någon, som
därigenom utsattes för smitta, och icke utackorderas hos främmande,
utan att dessa uppnå ärksamgj or des på smittofaran. Som misstänkt
skulle ett barn anses, när dess moder vore eller förut varit angripen
af syfilis och barnet ännu icke vore mer än fyra månader gammalt.
Vidare stadgades, att, när barn under ett år utackorderades hos främmande,
skulle anmälan därom göras hos sundhetskommissionen, och borde
dennas ordförande i regel låta undersöka barnets hälsotillstånd. Hade
sådan undersökning skett före fyra månaders ålder, borde den ånyo
företagas efter denna tids förlopp. Underlåtenhet att göra anmälan
straffades med böter. Slutligen'' medgaf förslaget barnavårdsnämnd rätt
att, innan den fattade beslut om barns skiljande från hemmet, låta
undersöka dess hälsotillstånd, därest så funnes nödigt. Enahanda bestämmelser
återfinnas i 1901 års proposition. Några stadgande,!! om
skyldighet för amma att undergå läkarbesiktning upptogos däremot
icke i något af förslagen. Den danska lagstiftningen står i förevarande
hänseende hufvudsakligen på samma ståndpunkt som den norska.
Några uttryckliga stadganden om tvångsbesiktning af ammor och af
barn, som utlämnas till vård, finnas icke, men väl bestämmelser ägnade
att motverka smittans spridning genom sådana personer. 1 1906 års
lag stadgas sålunda, såsom förut omnämnts, liksom fallet var i 1874
års lag, straff såväl för den, som lämnar ett af syfilis angripet barn
till digifning åt annan än dess moder, som för amma, som oaktadt
hon vet eller förmodar sig vara angripen af sjukdomen, mottager
annans barn till digifning. Varder sjukdomen öfverförd, är dessutom
den skyldige pliktig att ersätta den smittade icke blott de med hans
40
314
återställande till hälsan förenade kostnader utan äfven honom genom sjukdomen
förvålladt lidande och förlust. Samma ersättningsskyldighet påhvilar
äfven den. som utlämnar till vård ett barn, som han vet eller bort
veta vara behäftadt med könssjukdom, eller som utlämnar till digifning ett
för sådan sjukdom misstänkt barn utan att fosterföräldrarna eller
amman dessförinnan blifvit underrättade om att barnet är eller misstänkes
vara sjukt. Sådant utlämnande får vid ansvars påföljd icke ske,
när andra barn därigenom utsättas för smittofara. Bestämmelserna gälla
jämväl för offentlig myndighet, som utlämnar barn till vård eller digifning.
Hvad''den finska lagstiftningen angår, stadgas genom 1894 års kungörelse
skyldighet för barnmorska att, därest hon finner fara för syfilitisk
smitta genom amning föreligga, därom gorå anmälan hos vederbörande
läkare. Vidare föreskrifves i samma författning, att barn, som af
fattigvårdsst}rrelse utackorderas, skall, innan detsamma varder till annans
vård öfverlämnadt, undersökas af läkare, där sådan i kommunen finnes,
och får det icke utackorderas utan dennes samtycke, därest det befinnes
lida af venerisk sjukdom.
Vid öfvervägande af frågan, huruvida några särskilda tvångsåtgärder,
vare sig i form af obligatorisk läkarundersökning eller af
annan art, böra vidtagas till förekommande af de smittosamma könssjukdomarnas
spridning genom sjuka ammor, har kommittén kommit till
den öfvertygelsen, att några dylika åtgärder näppeligen torde vara hos
oss erforderliga. Frånsedt den omständigheten att barns uppfödande
genom ammor i vårt land icke på långt när spelar samma roll som
i vissa andra länder, exempelvis Frankrike, synes det nämligen som om
faran för smittas spridning på ifrågavarande sätt skulle vara väsentligen
undanröjd genom de straffbestämmelser, som föreslagits för den, som
på annat sätt än genom könsumgänge eller vid därmed likställd otuktshandling
uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet utsatt annan för
smittofara. Tydligt är, att dessa bestämmelser äro tillämpliga såväl å
den, som med vetskap eller misstanke om att lida af smittosam könssjukdom
mottager eller behåller annans barn för digifning och därigenom
utsätter barnet för fara att blifva smittadt, som ock å den,
som lämnar ett friskt barn för digifning till kvinna, som veterligen är
eller misstänkes vara med dylik sjukdom behäftad. I den mån ifrågavarande
bestämmelser blifva för allmänheten kända och kunskapen om
de smittosamma könssjukdomarnas natur och spridningssätt blifver
mera allmän, torde såväl föräldrar som andra, Indika till digifning utlämna
barn, låta sig angeläget vara att dessförinnan försäkra sig om
315
ammans hälsotillstånd i förevarande hänseende. Att härutöfver uppställa
fordran på läkarbesiktning såsom villkor för antagande af ammetjänst
synes därför innebära en tvångsåtgärd, hvilken näppeligen kan
sägas vara från samhällets synpunkt af något behof påkallad.
Genom de föreslagna straffbestämmelserna kommer jämväl det i
1812 års cirkulär gifna stadgandet om straff i visst fall för amma för
underlåtenhet att förete sundhetsbevis att blifva öfverflödigt.
Hvad ofvan anförts torde jämväl äga tillämplighet i fråga om
eventuella tvångsåtgärder till förhindrande af de smittosamma könssjukdomarnas
spridning genom barn, som af föräldrar eller andra utlämnas
till vård eller uppfostran. De föreslagna straffbestämmelserna
torde nämligen innebära en tillräcklig garanti för att nödig försiktighet
i förevarande hänseende skall af vederbörande iakttagas.
De nyssnämnda straffbestämmelserna äro, såsom förut påpekats,
naturligen tillämpliga icke blott å enskilda personer utan jämväl å
fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra offentliga myndigheter,
som hafva sig ålagdt att omhändertaga barn för att bereda dem
vård och uppfostran. Då emellertid dessa myndigheter icke kunna hafva
samma kännedom om barnens hälsotillstånd som dessas föräldrar eller
de personer, som förut haft dem i sin vård, och då, med undantag af
ofvannämnda stadgande i reglementet för allmänna barnhuset i Stockholm,
gällande lagstiftning icke innehåller några föreskrifter om att
sådana barns hälsotillstånd skall före utackorderandet af läkare undersökas,
är det klart, att de föreslagna straffbestämmelserna i detta fall
icke komma att få någon praktisk betydelse. Det är sålunda att befara,
att dylika, af offentliga myndigheter utackorderade barn understundom
komma att sprida smitta bland sin nya omgifning. Det synes emellertid
med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke, till förebyggande af sådana
smittoöfverförelser, vederbörande borde åläggas att låta undersöka barnens
hälsotillstånd, innan de utlämnas till personer, som därom icke
hafva någon som helst kännedom och följaktligen icke kunna förutsättas
vidtaga erforderliga mått och steg för att skydda sig. Då samhället
öfvertager målsmansskapet öfver ett barn och anförtror dess vård och
uppfostran åt främmande personer, bör det ock vara en samhällets
skyldighet att tillse, att dessa icke därigenom utsättas för någon smittofara
iitan att blifva å densamma uppmärksamgjorda. I den danska
lagstiftningen har också denna synpunkt blifvit beaktad i så måtto,
att bestämmelserna om skadeståndsskyldighet vid öfverförandet af ifrågavarande
sjukdomar, såsom ofvan nämnts, äga tillämplighet äfven å
316
Sillfiskare.
offentliga myndigheter, som utlämna barn till vård eller digifning.
Om än kommittén således finner ett stadgande i ofvan angifven riktning
ur principiell synpunkt motiveradt, har kommittén dock icke ansett
sig böra härom framlägga något förslag. Med hänsyn till de smittosamma
könssjukdomarnas ringa spridning å landsbygden skulle en obligatorisk
läkarundersökning af dylika barn näppeligen därstädes få något större
profylaktiskt värde, men väl åsamka de kommuner, som hafva långt
till läkare, mången gång afsevärda kostnader. I städerna åter, där
ifrågavarande sjukdomar hafva sin egentliga utbredning och undersökningen
följaktligen vore mest af behofvet påkallad, skulle visserligen
kostnadsfrågan icke komma att spela någon större roll, men å andra
sidan torde vederbörande därstädes ägna större uppmärksamhet åt att
icke sjukdomar spridas genom de af dem omhändertagna barnen. Därest
en obligatorisk läkarundersökning af barnens hälsotillstånd skall äga
rum, synes densamma uppenbarligen böra afse icke blott de smittosamma
könssjukdomarna utan jämväl andra sjukdomar af smittosam natur.
Vid sådant förhållande och då den kommitté, som erhållit i uppdrag
att verkställa erforderlig revision af gällande fosterbarns- och barnavårdslagar,
i livilka ett eventuellt stadgande om en dylik undersökning
torde böra inflyta, säkerligen kommer att beakta den brist i lagstiftningen,
som i ofvan angifna hänseende kan förefinnas, har kommittén
ansett lämpligast, att hela den nu omhandlade frågan blifver föremål
för nämnda kommittés närmare ompröfning.
Såsom närmare framhållits i den vid kommitténs betänkande
fogade bilagan »Om de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande i
Sverige in. in.» hade sillfisket, särskild! det bohuslänska, under 1700-talet
eu stor betydelse för den veneriska smittans spridning i landet. Ehuru
yrkanden om besiktningars anställande å de vid fisket sysselsatta personerna
tid efter annan framkommo, blefvo dock icke några bestämmelser
därom utfärdade. Sedan sillfisket i början af 1800-talet nästan upphört,
förefanns icke heller längre något behof af dylika besiktningar.
Detta oaktadt ansåg man sig böra i 1812 års cirkulär jämväl taga hänsyn
till ifrågavarande yrkesmän. I fjärde momentet stadgades nämligen,
att, därest sillfångsten åter skulle inträffa, Kungl. Maj:t icke ville genom
visitationer på dem, som begåfve sig till detta arbete, förorsaka uppehåll
i en så nyttig näringsgren, hvilken vanligen påkallade skyndsamhet,
men då smittan merendels ådroges under vistelsen vid stränder, borde
alla från sillfisket hemvändande arbetare visiteras, innan de till sina hemvist
återkonnne, och de, som funnes smittade, till något kurhus afskickas
317
eller annan anstalt om deras botande fogas. Huruvida det här varit
fråga om en verklig tvångsbesiktning af alla från sillfisket återvändande
arbetare eller om besiktningen i detta liksom i cirkulärets båda nästföregående
moment endast uppställts såsom villkor för erhållande af
pass för hemresan, kan icke med bestämdhet sägas, men af stadgandets
affattning att döma torde det förstnämnda hafva varit fallet. Någon
betydelse för de smittosamma könssjukdomarnas profylax kommo emellertid
dessa besiktningar icke att erhålla, då sillfisket icke tillnärmelsevis
återfått samma omfattning, som det hade före cirkulärets utfärdande.
Formellt sedt äger stadgandet fortfarande giltighet, men tillämpas
icke mera.
Ett återupplifvande af ifrågavarande föreskrift kan af helt naturliga
skäl icke komma i fråga. Sedan nämligen sillfisket upphört att spela
någon roll för de smittosamma könssjukdomarnas spridning, finnes det
med kotnmitténs ståndpunkt, att tvångsåtgärder endast böra vidtagas
mot sådana individer, som af ena eller andra anledningen kunna anses
särskilt farliga för smittans spridande, uppenbarligen icke något skäl
att vidtaga andra tvångsåtgärder mot dessa yrkesmän än mot medborgarna
i allmänhet.
Som bekant pläga de smittosamma könssjukdomarna i hamnstäderna
ofta spridas af sjöfolk, som å främmande orter ådragit sig
dylika sjukdomar och sedan under sjöresan vanvårdat dem. Redan
under 1700-talet hade man i vårt land sin uppmärksamhet riktad
på detta förhållande, och i sitt år 1785 afgifna förslag förordade
collegium medicum, att allt utrikesifrån kommande skeppsfolk skulle
behörigen visiteras med hänsyn till möjligen förefintlig venerisk smitta.
En bestämmelse om »sjömäns besiktning om höstetiden» synes jämväl
sedermera hafva blifvit utfärdad, men ovisst är, huruvida denna varit
af någon allmän karaktär eller endast afsett någon viss hamnstad.
I hvarje fall synes densamma icke hafva ledt till något påtagligt
resultat, ty i åttonde momentet af 1812 års cirkulär heter det rörande
denna sak, att, då visitation på utgående och hemkommande sjöfarande
icke kunde medföra den åsyftade verkan utan tillräckliga
anstalter till de smittades afskiljande och botande, Kungl. Maj:t ville,
innan beslut däröfver fattades, anbefalla Konungens befallningshafvande,
där stapelstäder funnes, att inkomma med yttrande, hvilka tillfällen
och utvägar funnes eller kunde beredas till dylika personers botande.
De tvångsåtgärder cirkuläret ställde i utsikt blefvo emellertid icke på
-
Sjöfolk.
318
bjudna. Till följd af de alltjämt framkommande klagomålen öfver
smittans spridning genom från utrikes ort ankommande skeppsbesättningar
blefvo dock genom tvenne särskilda nådiga bref till kommerskollegium
den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 vissa föreskrifter
till förhindrande af sjukdomens utbredande på dylikt sätt meddelade,
hvilka voro af den natur, att de praktiskt sedt kunde likställas
med ett stadgande om besiktningstvång. Genom förstnämnda bref
föreskrefs sålunda, att, innan någon af besättningen å ett från utrikes
ort till svensk hamn ankommet fartyg tillätes gemenskap med land,
hamnkaptenen, hamnfogden eller den, åt hvilken uppsikten öfver ordningen
inom hamnen vore anförtrodd, borde vid sin ankomst å fartyget
i hela besättningens närvaro efterfråga, huruvida på fartyget
funnes någon med venerisk smitta behäftad person. Såväl skepparen
som enhvar af besättningen borde därvid uppgifva, hvad honom i nämnda
afseende vore kändt, vid påföljd för skepparen af 25 riksdalers vite,
om han beträddes med att hafva afvetat, men förtegat, att sådan smitta
funnits ombord. Om med dylik smitta behäftad person funnes ombord,
skulle denne så fort sig göra läte öfverlämnas till närmaste kurhus eller,
om sådant ej lämpligen kunde ske, beredas annan läkarvård. Vare
sig smitta funnes ombord eller ej, skulle nämnde hamnfunktionär inom
hvarje månads slut till den ämbetsmyndighet, som ägde befattning
med stadens polis, inberätta, att han verkställt omförmälda förhör
och hvad därvid blifvit upplyst. Genom nådiga brefvet den 27 mars
1843 förordnades ytterligare, att det skulle åligga skepparen att till
hamnkaptenen eller den person, som förrättade ofvannämnda förhör,
allämna en deklaration, däri under edlig förpliktelse skulle uppgifvas,
huruvida och hvilka bland de personer, som åtföljt fartyget från utländsk
ort, honom veterligen vore med venerisk smitta behäftade.
Ifrågavarande bestämmelser, hvilka formellt sedt fortfarande äro
gällande, kommo emellertid icke att få någon större betydelse för de
smittosamma könssjukdomarnas profylax. I och för sig måste de betecknas
såsom mindre lyckligt affattade. Det är ju icke att förvänta, att
de sjuka vid ett förhör i hela besättningens närvaro skola omtala sin
sjukdom, och befälhafvare!! kan väl endast undantagsvis hafva erhållit
kännedom om befintlig sjukdom. Med den utveckling sjöfarten
efter hand uppnådde, uppstodo dessutom åtskilliga svårigheter för föreskrifternas
efterlefnad, och det synes ej hafva dröjt många år, förr än
man afstod från att tillämpa dem.
Hvad Stockholm angår, blefvo dock åtgärder vidtagna för deras
återupplifvande. I sammanhang med utfärdandet af 1859 års prostitu
-
319
tionsreglemente ålade nämligen öfverståthållarämbetet hamnkaptenen
att noga efterse, att vederbörande fartygsbefälliafvare å hamnkaptenskontoret
afgåfve förklaring öfver, huruvida honom veterligen någon af
besättningen vore med venerisk sjukdom behäftad. Bestämmelser härom
hafva ock sedermera varit intagna i de för staden utfärdade hamnordningar.
Enligt § 4 i den för närvarande gällande, af öfverståthållarämbetet
den 6 juli 1905 fastställda hamnordning åligger det
sålunda fartygsbefälliafvare att vid fartygs ankomst genast personligen
eller genom ombud skriftligen å blanketter, som tillhandahållas å hamnkontoret,
där uppgifva, bland annat, huruvida honom veterligen någon
ombord å fartyget är med venerisk eller annan smittosam sjukdom
behäftad. Skulle så vara förhållandet, åligger det hamnkaptenen enligt
§ 2 i den för honom den 17 juni 1908 utfärdade instruktion att
därom ofördröjligen göra anmälan hos poliskammaren samt tillsäga
fartygets befälhafvare, att den sjuke icke får gå i land, innan nödig*
åtgärd för hans vårdande hunnit vidtagas. Ifrågavarande föreskrifter,
hvilka, enligt hvad kommittén inhämtat, endast tillämpas å fartyg,
som ankomma från utrikes ort, hafva emellertid icke ansetts innebära
någon skyldighet för den sjuke att underkasta sig tvångsbeliandling
vare sig å sjukhus eller eljest. Visserligen vidtager polisen i dylika
fall städse åtgärder för dennes afförande till sjukhus, men i händelse
han vägrar att underkasta sig behandling, något som stundom inträffar,
användes icke något tvång mot honom.
Likasom i vårt land hafva äfven i andra länder försöken att genom
tvångsbesiktning eller andra därmed jämförliga åtgärder förebygga de
smittosam ma könssjukdomarnas spridning genom sjöfolk misslyckats
på grund af de praktiska svårigheter, som varit förenade med deras
genomförande. Också påträffar man i den främmande lagstiftningen
numera ytterst sällan några bestämmelser af ifrågavarande natur. Ett
undantag härifrån utgör Hamburg, hvarest sanitetsbesiktning af besättningarna
å handelsfartyg är i vissa fall genomförd. A alla dit ankommande
fartyg, hvilkas besättningar där afmönstra, verkställes af
hamnläkaren dylik besiktning af manskapet, och den, som därvid finnes
behäftad med smittosam sjukdom, intages å sjukhus. Detsamma sker
äfven, när sjöfolk påmönstra å ett fartyg. Ehuru man skulle kunna
tro, att dessa endast vid på- och afmönstringar skeende besiktningar
icke skulle äga stort sanitärt värde, hafva de dock visat sig medföra
ett godt resultat, i det att genom dem ett flertal sjuka bringats under
behandling. Faktiskt lärer nämligen besättningen å nästan hvarje
320
handelsfartyg, som från aflägsen ort anländer till Hamburg, där afmönstra,
hvarför det i regel endast blifver besättningarna på passagerarångfartyg
samt på de mindre ångbåtar och skutor, hvilka idka kustod!
flodfart, som undgå besiktningarna.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att i Köpenhamn en
viss sanitär kontroll öfver sjöfolk äger rum genom rederiernas försorg.
På föranstaltande af dessa har nämligen anställts eu särskild läkare,
hvilken undersöker alla personer, som söka hyra, och därvid afvisar dem,
som befinnas sjuka. Enligt hvad som uppgifves, synes denna i rederiernas
eget intresse anordnade kontroll bidraga till att sjömän i stor
utsträckning söka vård å sjukhus. Bland de 531 män, som under år
1907 vårdades å Yestre Hospital för smittosam könssjukdom, funnos
nämligen icke mindre än 195 sjömän.
Oaktadt man sålunda kan säga, att tvångsbesiktning å handelsfartygens
besättningar praktiskt taget spelat ut sin roll såsom profylaktiskt
medel mot de smittosamma könssjukdomarna, framhålles dock
ofta, särskildt i litteraturen, önskvärdheten af att ett dylikt besiktningstvång
i en eller annan form ånyo införes. Den finska kommitté,
hvilken år 1888 tillsattes för behandling af frågan rörande dessa sjukdomars
bekämpande, framhöll sålunda i sitt betänkande såsom ömkligt,
att å fartyg, som gjorde längre sjöresor, befälhafvarna kunde förpliktas
att genom periodiskt verkställda besiktningar vårda sig om
sina skeppsbesättningar, likasom ock att de smittade bland dessa kunde
förhindras att gå i land utan säker garanti mot smittans spridning.
I de båda förutnämnda lagförslag, som förelädes norska stortinget
åren 1899 och 1901, var denna fråga jämväl beaktad i så måtto, att
Konungen eller den han därtill bemyndigade skulle äga att meddela
särskilda regler angående läkarundersökning, till förebyggande af venerisk
smitta, vid på- och afmönstring af sjöfolk. Äfven förslag om att få
denna sak reglerad genom internationella överenskommelser hafva
blifvit framlagda och från flera håll vunnit understöd.
Med den ståndpunkt kommittén intagit rörande tvångsåtgärder i
allmänhet för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande torde
det vara uppenbart, att kommittén icke anser sig kunna föreslå införandet
af en preventiv besiktning af besättningarna å handelsfartyg,
vare sig i den ena eller andra formen. En dylik anordning skulle
ju komma att drabba icke blott de i sanitärt hänseende farliga individerna,
utan äfven såväl de friska som sådana sjuka, som själfva
både kunna och vilja förskaffa sig erforderlig vård och icke heller
321
genom sitt förhållande i öfrigt äro på något sätt farliga för smittans
utbredning. Härtill kommer, att ett allmänt besiktningstvång i förevarande
fall svårligen skulle kunna i praktiken genomföras. För enhvar,
som blott något känner den stora utveckling den internationella
sjöfarten i våra dagar tagit, torde detta ligga i öppen dag.
De hinder och dröjsmål en dylik anordning otvifvelaktigt i många
fall skulle komma att vålla vederbörande fartyg, skulle gifvetvis icke
blott medföra talrika och kraftiga protester från sjöfartens och handelns
målsmän utan jämväl leda till en mängd lagöfverträdelser. Att ifrågavarande
besiktningar i Hamburg slagit väl ut, jäfvar icke i någon mån
denna uppfattning. Det är nämligen att märka, dels att sundhetsvisitationen
därstädes endast ingår såsom ett moment i den besiktning
besättningarna underkastas med hänsyn till smittosamma sjukdomar
i allmänhet, såsom kolera, pest och s. k. tropiska sjukdomar, och dels
att man i denna stad, en af världshandelns metropoler, kunnat vidtaga
sådana praktiska hamnanordningar, att besiktningen icke blott
kan göras fullt effektiv utan äfven försiggå utan att något som helst
hinder eller dröjsmål därigenom åsamkas vederbörande fartyg.
Äfven om några tvångsåtgärder således icke böra vidtagas för
att förebygga de smittosamma könssjukdomarnas spridning genom sjöfolk,
torde dock åtskilligt i detta syfte kunna vinnas genom ett bland
dem energiskt bedrifvet upplysningsarbete. Möjligen skulle ock i vårt
land, på sätt i Köpenhamn äger rum, besiktning å personer, som söka
hyra å fartyg, kunna genom rederiernas försorg komma till stånd.
Önskemål i denna riktning lära ock hafva uttalats från svenska ångfartygsbefälhafvareföreningens
sida.
Ehuru icke stående i något direkt samband med nyss afhandlade
fråga, finner sig kommittén dock böra i detta sammanhang yttra sig
angående gällande sjölags undantagsbestämmelser rörande sjöman, som
är behäftad med venerisk sjukdom. Som bekant äger fartygsbefälliafvare
att ur tjänsten entlediga dylik sjöman, därvid denne i likhet
med sjöman, hvilken afskedas till följd af skada eller sjukdom, som
han genom eget groft vållande ådragit sig, icke äger att njuta hyra för
längre tid, än han förrättat sin tjänst. Kostnaden för hans skötsel och
vård må i dylikt fall afkortas på hans innestående hyra. Någon rätt att
som annan sjuk blifva hemsänd på rederiets bekostnad tillkommer honom
icke. Entledigas han icke, njuter han ej hyra för den tid, han är ur stånd
att förrätta sin tjänst, och är skyldig ersätta kostnaden för skötsel och
vård. Som man finner, hvila ifrågavarande bestämmelser på den upp
41
-
322
Arméns ocli
flottans
manskap.
fattningen, att de smittosamma könssjukdomarna äro sjukdomar, mot
hvilka en hvar kan skydda sig. Såsom själfförvållade böra de följaktligen
icke berättiga den, som däraf drabbas, att komma i åtnjutande
af de förmåner, hvilka eljest äro sjöman vid sjukdom tillförsäkrade.
Då emellertid eu dylik uppfattning är oförenlig med den principiella
ståndpunkt kommittén intager i fråga om samhällets uppträdande mot
ifrågavarande sjukdomar, nämligen att dessa böra likställas med andra
smittosamma sjukdomar af icke epidemisk natur, synes en omarbetning
af sjölagens ofvannämnda bestämmelser vara önsklig. Ett ytterligare
skäl härför är, att dessa icke blott drabba de könssjuka på ett mången
gång högst kännbart sätt utan jämväl få en viss betydelse för den
allmänna sundheten å den plats, där dessa blifvit landsatta. Det inträffar
nämligen icke sällan, att smittan därstädes sprides vidare genom
dylika afskedade sjömän, då dessa antingen icke kunna eller ock af
obetänksamhet eller lättsinne helt och hållet underlåta att förskaffa sig
erforderlig läkarvård. Äfven om ifrågavarande bestämmelser i sjölagen
icke böra helt och hållet upphäfvas, torde de dock lämpligen böra
ändras i den riktning, att vederbörande befälhafvare skall vara pliktig
sörja för, att sjöman, som på grund af smittosam könssjukdom afskedas
och landsättes, kommer i åtnjutande af erforderlig läkarvård och sedermera
på rederiets bekostnad hemsändes. Något uttryckligt ändringsförslag
har kommittén dock icke ansett sig böra framlägga. Med hänsyn
till de svårigheter, som möta för genomförande af partiella ändringar
i sjölagens bestämmelser, hvilka som bekant till sitt innehåll äro gemen -samma för de skandinaviska länderna, synes det nämligen lämpligast,
att denna fråga upptages i samband med en blifvande revision af sjölagen.
En i alla länder med utbildadt militärväsen sedan långt tillbaka
gjord iakttagelse är, att smittosamma könssjukdomar ofta äro afsevärdt
spridda bland såväl arméns som flottans manskap. Hvad vårt eget
land beträffar, torde den stora utbredning syfilis erhöll under 1600- och
1700-talen till icke oväsentlig del varit att tillskrifva de från krigen på
kontinenten återvändande soldaterna. Också finner man, hurusom
vederbörande myndigheter hade sin uppmärksamhet fäst å denna sak
och jämväl insågo vikten af att särskilda åtgärder vidtogos för att
hindra smittans spridning genom krigsmanskapet. I 1812 års. cirkulär
var saken jämväl i så måtto beaktad, att Kungl. Maj:t i sjunde momentet
förklarade sig vilja utfärda särskilda order till förekommande af
smittans utspridande genom krigsfolk till lands och sjös, vid möten,
323
marscher, arbetskommenderingar och manskapets hemkomst. Detta
skedde också därigenom, att i tjänstgöringsreglementena för armén och
flottan inrycktes åtskilliga bestämmelser i syfte att inom krigsmakten
upprätthålla ett godt hälsotillstånd med hänsyn till de smittosamma
könssjukdomarna. I tjänstgöringsreglementet för armén den 1 mars
1819 föreskrefs sålunda, att, så snart kommendering blifvit samlad, undersökning
skulle ske, huruvida någon vore behäftad med venerisk åkomma,
i hvithet fall han skulle sändas till sjukhus. Vid kommenderings uppbrott
skulle liknande visitation anställas äfvensom under pågående
kommendering en gång i månaden eller oftare. Då trupperna voro
förlagda i läger eller bivack, skulle dessutom hvar fjortonde dag eller
minst en gång i månaden eu allmän visitation förrättas med kompanierna,
därvid läkaren skulle på det noggrannaste efterse, om någon
af manskapet vore behäftad med venerisk smitta. Som man finner,
voro ifrågavarande bestämmelser icke tillämpliga ä det garnisonerade
manskapet utan endast å sådana trupper, som för ett eller annat ändamål
sammandragits. Denna lucka blef emellertid, hvad Stockholms
garnison angår, utfylld genom ett nådigt bref den 29 juli 1839, hvari
föreskrefs, att- sundhets visitation skulle äga rum en gång i veckan.
Denna bestämmelse utsträcktes sedermera att gälla jämväl öfriga värfvade
trupper. Beträffande sundhetsbesiktningar å det till flottan hörande
manskap blefvo i hufvudsak enahanda bestämmelser utfärdade som för
armén. Sålunda föreskrefs i tjänstgöringsreglementet för flottan den 19
juli 1841, att manskapet skulle vid såväl på- som afmönstring undersökas
med hänsyn till förefintlig venerisk eller annan smittosam sjukdom,
och hvarannan måna-d eller oftare skulle eu likartad undersökning
å besättningen verkställas.
Dylika sundhetsvisitationer äga fortfarande rum ä såväl arméns
som flottans manskap, ehuru de i gällande tjänstgöringsreglementen
härom gifna föreskrifter icke uteslutande hafva afseende å ifrågavarande
grupp af sjukdomar. Enligt 1903 års tjänstgöringsreglemente
för armén skall sålunda sundhetsvisitation för upptäckande af förefintliga
kroppsfel eller sjukdomar anställas å manskap vid inträde i och
utträde ur trupptjänstgöring samt under pågående tjänstgöring, närhelst
särskilda omständigheter, vare sig med hänsyn till sundhetsförhållandet
eller förestående mera ansträngande tjänstgöring, därtill föranleda.
Yisitationen skall omfatta hvarje karl af manskapet och förrättas
efter fullständig afklädning. Därest tid och öfriga omständigheter
icke anses medgifva dess verkställande på nämnda sätt, skall
till manskapet riktas en allvarlig tillsägelse, att en hvar, som vet
324
sig vara på ett eller annat sätt sjuk eller behäftad med kroppsfel,
skall anmäla sig hos vederbörande befäl för att genom dess försorg
inställas hos läkaren för undersökning, hvilken då förrättas på nyssnämnda
sätt. Då denna tillsägelse är att betrakta såsom en befallning,
kan uppsåtlig uraktlåtenhet att ställa sig densamma till efterrättelse
komma att vederbörligen bestraffas. De sjuka vårdas antingen å någon
militär sjukvård sanstalt eller ock i kvarteret. Manskap åtnjuter fullständig
fri sjukvård äfvensom oafkortade löneförmåner under sjukdomstiden.
Ehuru varande af mindre betydelse för den nu föreliggande frågan
torde därjämte böra omnämnas, att enligt reglementets bestämmelser
sjukvisitation dagligen skall anställas å såväl nyinsjuknade som förutvarande
sjukanmälda af manskapet äfvensom att speciella föreskrifter
lämnats för det fall, att smittosam sjukdom af elakartad beskaffenhet
vunnit större utbredning inom ett truppförband.
Reglementet för marinen af år 1899 innehåller i förevarande hänseende
i hufvudsak enahanda bestämmelser, som gälla för armén. Sålunda
skall all flottans gemenskap före inmönstring till och afmönstring
från flottstation äfvensom sjökommenderad gemenskap före embarkering
undergå läkarbesiktning. Den, som därvid befinnes behäftad med smittosam
sjukdom, inlägges å sjukhus, hvarifrån han ej får utskrifvas, innan
han är så återställd, att all fara för smittans spridande genom honom
kan anses undanröjd. När läkarbesiktning anses i öfrigt nödvändig,
skall sådan företagas. Med afseende å sjökommenderad besättning är
jämväl föreskrifvet, att läkarbesiktning skall äga rum före afmönstring
eller afpollettering äfvensom när anledning finnes att befara smittosam
sjukdom bland besättningen. Till ytterligare säkerhet mot smittans
spridande är manskap ombord förbjudet att dölja smittosam sjukdom,
och är den, som tror sig hafva upptäckt sådan sjukdom hos kamrat,
skyldig att genast anmäla det till väbeln.
I detta sammanhang torde böra omnämnas, att läkarbesiktning
skall förrättas jämväl å de värnpliktiga vkbjmskri f ni ngen samt å dem,
som söka fast anställning vid armén och flottan, äfvensom att, innan
värnpliktigt manskap vid mötenas afslutande liemförlofvas, noggrann
besiktning af hvarje man skall enligt medicinalstyrelsens cirkulär den
20 november 1895 äga rum till utrönande af huruvida smittosam sjukdom
förefinnes, i hvithet fall anmälan därom ofördröjligen bör ske
hos vederbörande chef, på det att åtgärder må vidtagas till förekommande
af sjukdomens spridning till manskapets hemorter.
325
Likasom i vårt land kar man jämväl i de flesta andra länder
funnit sig böra vidtaga särskilda anordningar för att bland militären
upprätthålla ett godt hälsotillstånd med hänsyn till ifrågavarande sjukdomar.
Då dessa anordningar i stort sekt äro af enahanda natur som
de hos oss genomförda, lärer en redogörelse för de i de särskilda
länderna i förevarande hänseende gällande bestämmelser icke vara erforderlig.
Ett undantag härifrån torde dock böra göras, nämligen i
fråga om Tyskland, enär de därstädes vidtagna åtgärderna synas
värda ett synnerligt beaktande. Ehuru åtskilliga af dessa icke hafva
någon tvångskaraktär utan endast afse den allmänna profylaxen, torde
det dock vara lämpligt att för sammanhangets skull låta redogörelsen
omfatta jämväl åtgärder al denna art. Enligt de för armén gällande
föreskrifter skall manskapet undervisas om de smittosamma könssjukdomarnas
yttre symtom samt om vådorna af att vårdslösa dem, i synnerhet
genom fortsatt tjänstgöring och olämplig behandling. Iakttager
någon soldat sjukdomssymtom å könsdelarna, är han skyldig att genast
sjukrapportera sig. Underlåter någon sådan anmälan eller förhemliga!’
afsiktligt sjukdomen eller söker annan hjälp än den föreskrift^ behandlingen
genom militärläkare, blifver han bestraffad. Soldaternas umgänge
med prostitutionen har man sökt försvåra genom vissa anordningar,
såsom förbud mot tillträde till kaserner och läger för kvinnor, som
icke kunna behörigen legitimera sig, kasernernas stängning efter taptot,
förbud för manskapet att besöka lokaler och gator, där de prostituerade
företrädesvis hafva sitt tillhåll m. in. På bestämda tider och, om anledning
finnes, äfven dessemellan underkastas allt manskap, äfven inkallade
reservister och landtvärnssoldater, sanitetsmönstring, vid hvilken
äfven de permitterade måste inställa sig. Soldater, som insjuknat i
smittosamma könssjukdomar, skola intagas å sjukhus och där vårdas, tills
de tillfrisknat eller faran för smitta är öfver. När manskapet utträder
ur tjänsten, skall en hvar undersökas för utrönande af huruvida han är
behäftad med någon smittosam sjukdom. År detta förhållandet, blifver
han intagen å garnisonssjukhuset och där kvarhållen, till dess han tillfrisknat.
Dessutom hålles förhör med patienten för utrönande af smittokällan,
och protokollet häröfver öfversändes till ortens polismyndighet.
Hvad marinen beträffar, skall allt manskap regelbundet undergå sanitetsmönstring
en gång i månaden. Vid dessa mönstringar skall undervisning
lämnas om faran af de smittosamma könssjukdomarna och om den
relativa möjligheten att skydda sig mot dem genom renlighet och
beaktande af de minsta sår å könsdelarna så ock om dessa sjukdomars
första symtom. Vidare skall manskapet underrättas om skyldigheten
326
att genast anmäla inträffadt sjukdomsfall samt därom, att försummelse
häraf eller afsiktligt fördöljande af sjukdomen medför straff, äfvensom
om förbudet att söka behandling af civila läkare. Hvarje på sjukhus
intagen patient tillfrågas om smittokällan och, om denna kan uppgifvas,
skall underrättelse därom lämnas till polismyndigheten. Sedan den sjuke
utskrifvits, öfvervakas hans hälsotillstånd af läkare. För sådant ändamål
föras särskilda förteckningar öfver dem, som haft venerisk sjukdom,
och blifva dessa en tid framåt regelbundet undersökta. Om en med
smittosam könssjukdom behäftad kvinna inför polismyndigheten uppgifver
någon af flottans manskap såsom smittokälla och rapport därom
inkommer till befälet, underkastas den angifne förhör och läkarbesiktning.
I de hamnar, där smittosamma könssjukdomar förekomma särskildt
talrikt eller i elakartad form, göres manskapet vid erhållande af
landpermission uppmärksamt härå, och i fall af behof inskränkes permissionen.
Vid längre uppehåll i sådan hamn eller vid afgång därifrån
undersökes hela besättningen. Liksom vid armén underkastas allt
manskap vid utträdet ur aktiv tjänst läkarundersökning.
Såsom man kan förvänta, hafva ofvannämnda åtgärder visat
sig medföra synnerligen goda verkningar. Särskildt har detta varit
fallet inom armén. Enligt hvad statistiken utvisar, sjönk inom armén
antalet fall af smittosam könssjukdom från 3,8 4 % under tjänståret
1873—74 till 2,10 % under tjänståret 1897—98 och antalet fall af
konstitutionell syfilis under samma tid från 1 % till 0,44 %. Också
är hälsotillståndet inom den tyska armén med hänsyn till ifrågavarande
sjukdomar utomordentligt gynnsamt i jämförelse med andra
mellan-europeiska arméer. Medan under år 1895 i Tyskland 25,5 pro
mille af hufvudstyrkan insjuknade i dessa sjukdomar, var motsvarande
siffra i Frankrike 41,9, i Österrike 61,o, i Italien 84,9 och England
174,8. Nu får man visserligen icke söka orsaken till detta för den
tyska armén gynnsamma förhållande endast i ofvannämnda åtgärder.
Åtskilliga andra omständigheter, som gynnsamt motverka anledningarna
till smittoöfverförelser, hafva otvifvelaktigt bidragit till det goda resultatet.
Sålunda kan erinras om den stränga disciplinen, hvilken i förening
med den låga dagaflöningen för den tyska soldaten omöjliggör
någon nämnvärd beröring med prostitutionen, äfvensom om tjänstetidens
förkortning från tre till två år, hvithet tvingat till öfningstidens bättre
utnyttjande och ett mera sparsamt beviljande af permission än förr.
Att för hämmande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning
bland militären särskilda åtgärder, utöfver dem, som afse med
-
327
borgarna i allmänhet, äro af beliofvet påkallade, torde icke med fog
kunna bestridas. Visserligen har man icke anledning antaga, att hos
oss åtminstone under fredstid, dessa sjukdomar äro bland krigsmanskapet
mera utbredda än bland den öfriga befolkningen. Äfven om
så vore förhållandet, skulle detta i och för sig icke innebära tillräck]io-
grund för vidtagande af särskilda åtgärder mot detta manskap.
Men under det beträffande befolkningen i allmänhet uppställts den
regeln, att tvångsåtgärder icke böra vidtagas enbart i den sjukes eget
intresse, d. v. s. oberoende af dennes särskilda farlighet för smittans
utbredande, måste gifvetvis från denna allmänna regel göras ^undantag
i fråga om personer, som underkastas statens särskilda tvångsmakt,
såsom. fallet just är med manskapet vid liären och flottan. Staten bär
i fråga om ''dessa skyldighet att tillse, att icke tvångstjänstgonngen
blifver för den anställdes hälsa fördärf bringande. Genom truppforbandens
förläggning till städerna eller deras omedelbara närhet, hvilket
efter den nya härordningens genomförande torde blifva regel, kommer
manskapet att i än högre grad än hittills varit fallet ställas ansikte
mot ansikte mot prostitutionen. Då detta utgöres af personer i den
ålder, då den sexuella driften gör sig starkast påmind och då den
minsta motståndskraften mot de tillfälliga könsförbindelserna förefinnes,
kan antalet fall af smittosamma könssjukdomar bland militären lätt
blifva relativt stort. Då härtill kommer, att den stränga tjänstgöringen
och de med densamma förbundna strapatserna äro ägnade att förvärra
dessa sjukdomar, måste det uppenbarligen ligga vikt uppå, att sadana
anordningar vidtagas, att man kan få reda på de af sjukdomen drabbade,
för att dessa må kunna beredas icke blott erforderlig vård utan jämväl
den lindring i tjänsten, som deras tillstånd kräfver.
Frågar man sig då, af hvilken beskaffenhet dessa särskilda anordningar’
böra vara, torde svaret härå näppeligen kunna blifva annat,
än att de för närvarande gällande bestämmelserna om särskilda sundhetsbesiktningar
å manskapet såväl vid inträde i och utträde ur trupptjänstgöring
som under pågående tjänstgöring, när förhållandena sådant
påkalla, fortfarande böra bibehållas. Ett stöd för denna sin uppfattning
har kommittén funnit såväl hos de särskilda sakkunniga, med
hvilka kommittén haft tillfälle att härom samråda, som i de yttranden,
hvilka på anmodan blifvit af vederbörande fördelningsläkare afgifna.
Visserligen har mot ifrågavarande besiktningar understundom anmärkts,
att de icke lämna tillräcklig trygghet för eventuella sjukdomsfalls upptäckande.
Dessa anmärkningar synas emellertid icke hafva sin grund
i något principiellt ogillande af själfva systemet utan fastmera föranledts
328
af det otvifvelaktigt mången gång slentrianmässiga sätt, hvarpå besiktningarna
blifvit utförda. Det ligger nämligen i öppen dag, att, därest
något verkligt resultat skall kunna påräknas, man bör underkasta
hvarje man en noggrann och omsorgsfull undersökning och icke, såsom
för närvarande synes vara regel, nöja sig med en anmaning till manskapet
att, därest någon misstänker sig vara sjuk, inställa sig hos
läkaren för besiktnings undergående. I betraktande af den hos en stor
del könssjuka rådande obenägenheten att yppa sitt tillstånd, vare sig på
grund af ett lättsinnigt underskattande af sjukdomens beskaffenhet eller
af fruktan för eventuella obehag, är det nämligen uppenbart, att med
ett dylikt tillvägagångssätt en hel del sjuka skola undgå att upptäckas.
Med tanke på hvad i Tyskland blifvit i förevarande hänseende
åtgjord t synes det emellertid, som om åtskilliga andra för ifrågavarande
sjukdomars förebyggande lämpliga åtgärder skulle kunna vidtagas. I syfte
att erhålla upplysning rörande de önskemål, som härutinnan till äfventyrs
kunde förefinnas inom militärläkarkåren, anmodade kommittén
vederbörande fördelningsläkare att inkomma med yttrande, bland annat,
huruvida de ansåge några andra bestämmelser än de nu gällande erforderliga
för hämmande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning
inom armén. Af de inkomna svaren framgår emellertid, att samtliga
fördelningsläkarna utom en funnit den nuvarande anordningen tillräckligt
betryggande. Endast fördelningsläkaren i femte arméfördelningen
har förklarat sig anse såväl skriftlig som muntlig upplysning
rörande de smittosamma könssjukdomarna önskvärd. Att föreskrifter
härutinnan äro erforderliga, synes klart framgå af fördelningsläkarnas
yttranden i öfrigt. Enligt hvad dessa utvisa, meddelas nämligen undervisning
åt manskapet i hithörande ämne endast inom tre arméfördelningar,
och denna synes dessutom vara synnerligen ofullständig. Inom
en fördelning lämnas sålunda dylik undervisning endast i sjukvårdsskolorna
och i en annan blott i de fast anställdas utbildningsskolor.
Det^ är följaktligen endast en mycket ringa del af krigsmanskapet, som
erhåller någon kännedom om dessa sjukdomar. Då man nu betänker,
af hvilken stor betydelse kunskapen rörande desamma är för den allmänna
profylaxen, samt tillika tager i betraktande, att man här kan
på ett synnerligen lämpligt och effektivt sätt bibringa största delen
af landets manliga ungdom en sådan kunskap, är det "klart, att kommittén
måste lifligt tillstyrka vidtagandet af åtgärder i denna riktning.
Af helt naturliga skäl kan det icke blifva fråga om någon mera ingående
undervisning i ämnet, men i hvarje fall torde det icke möta några
större svårigheter att bibringa manskapet kännedom om ifrågavarande
329
sjukdomars betydelse för individen och samhället samt om deras första
igenkänningstecken och allmänna förlopp. En sådan undervisning synes
lämpligen kunna meddelas i samband med den undervisning, som
lämnas i allmän hälsolära (om första förbandet).
Jämväl i andra hänseenden synas de tyska bestämmelserna i
ämnet mana till efterföljd. Sålunda kan det icke vara annat än välbetänkt,
att manskapet ålägges skyldighet att genast sjukrapportera
sig, om sjukdomssymtom å könsdelarna förmärkas, likasom ock att förbud
meddelas för sjuka att söka behandling af annan än vederbörande
militärläkare, enär de i annat fall icke kunna beredas den lindring i
tjänsten deras tillstånd kräfver. Att alla sådana åtgärder, som äro
ägnade att hindra och försvåra förbindelsen mellan soldaterna och prostitutionen,
böra vidtagas, torde vara tydligt.
Något utarbetadt förslag till bestämmelser om särskilda åtgärder
till förekommande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning bland
krigsmanskapet här kommittén icke ansett sig böra framlägga. Innan
ett dylikt förslag uppgöres, synes nämligen en samrådan böra äga rum
mellan å ena sidan vederbörande militärbefälhafvare och å andra sidan
särskildt sakkunniga personer rörande de olika åtgärdernas lämplighet
och möjlighet att genomföra. Då emellertid de härutinnan erforderliga
bestämmelserna äro af natur att falla inom Konungens ekonomisktadministrativa
lagstiftningsområde, har kommittén i 30 § af hufvudförslaget
inryckt en allmän bestämmelse, att åt Konungen öfverlämnas
att förordna om de särskilda åtgärder, som i förevarande hänseende
kunna anses erforderliga.
I detta sammanhang anser sig kommittén ock böra upptaga till
behandling spörsmålet, huruvida och i hvad mån särskilda tvångsåtgärder
i nu förevarande hänseende må anses önskliga beträffande
dem, som äro intagna i statens fångvårdsanstalter äfvensom stads- och
häradskäkten.
Att under äldre tider smittosamma könssjukdomar i ej ringa
utsträckning vunnit spridning inom vårt lands straff- och korrektionsanstalter
samt häkten, synes med hänsyn till den nästan obehindrade
gemenskap, som ända in i det nittonde århundradet ägde rum mellan
därstädes intagna personer, vara ganska visst. I den vid kommitténs
betänkande fogade redogörelsen »Om de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande i Sverige m. in.» har ock omnämnts, hurusom för den förut
befintliga kronoarbetskåren funnits föreskrift om regelbunden besiktning
å manskapet för utrönande af huruvida någon vore behäftad
42
fångvårds
anstalter
intagna
personer.
330
med venerisk sjukdom. '') Sedan emellertid den å 1840-talet påbörjade
fångvårdsreformen efter hand blifvit genomförd, torde numera i allmänhet
icke förefinnas någon fara för smittosamma könssjukdomars
utbredning inom fångvårdsanstalterna. Det ojämförligt största antalet
af dem, som där intagas för aftjänande af dem för brott ådömd bestraffning,
förvaras under hela strafftiden i enrum, och det mindre antal
dylika personer, som undergår någon del af strafftiden i gemensamhetsfängelse,
förvaras därunder i likhet med till tvångsarbete dömda
personer om nätterna i celler samt är under gemensamheten om
dagarna underkastad så noggrann tillsyn af fångvårdspersonalen, att
fara för smittoöfverföring får anses utesluten. Endast beträffande
anhållna och häktade, Indika understundom i saknad af nödigt utrymme
förvaras i gemensamhet, synes numera möjlighet för smittoöfverföring
kunna ifrågasättas.
Om ock således några särskilda tvångsåtgärder gent emot de å
ifrågavarande anstalter intagna personer icke erfordras till förebyggande
af smittans spridande inom anstalterna, återstår att bedöma, i hvad
män dylika åtgärder kunna anses påkallade af samhällets intresse af
att därstädes intagna könssjuka personer blifva genom lämplig vård
och behandling såvidt möjligt urståndsätta att efter frigifvandet öfverföra
smittan å andra.
Innan kommittén närmare yttrar sig härutinnan, anser sig kommittén
emellertid böra förutskicka en redogörelse för i hvad män nu
gällande bestämmelser äro ägnade att tillgodose nyss angifna önskemål
äfvensom i korthet beröra förhållandena å detta område i andra länder.
Enligt den af Kungl. Maj:t för ämbets- och tjänstemän vid rikets
straff- och arbetsfängelser den 11 december 1860 utfärdade instruktion
åligger det vid sådan anstalt anställd läkare att tillse, det sjukvården vid
fängelset på ändamålsenligt sätt handhafves, att undersöka nykommen
fånges hälsotillstånd och arbetsförmåga samt att minst en gång i veckan
eller oftare, om så är nödigt, besöka de fångar, hvilka förvaras i cell.
Uti det reglemente, som Kungl. Maj:t den 28 maj 1867 utfärdat
för läns- och kronocellfängelserna i riket, stadgas skyldighet för läkare,
som är anställd vid dylik anstalt, att vaka öfver hälsovården vid densamma
och besörja, det sjukvården därstädes på ändamålsenligt sätt
handhafves, samt att för nämnda ändamål, så ofta som erfordras, besöka
fångarna, de sjuka i allmänhet dagligen och öfriga fångar minst en
gång i veckan.
'') Del IV, sid. 13.
Fångvårdsstyrelsen, som genom nådiga bref den 11 december 1860
och den 28 maj 1867 lämnats rätt att, där så linnes nödigt, förse
hvarje fängelses tjänstemannapersonal med en efter fängelsets särskilda
förhållanden lämpad instruktion, upptagande de närmare föreskrifter,
som för vederbörande tjänstemän kunna vara behöfliga, har i enlighet
med det styrelsen sålunda gifna bemyndigandet utfärdat särskilda instruktioner
för såväl de centrala straff- och arbetsanstalterna som länsoch
kronocellfängelserna i riket. I dessa instruktioner finnas emellertid
ej upptagna några särskilda föreskrifter rörande undersökning af de i
anstalterna intagna personernas kroppsliga tillstånd.
I de af fångvårdsstyrelsen tid efter annan utfärdade cirkulär
angående stället, där straffarbete, fängelsestraff eller tvångsarbete skall
verkställas, erinras städse, hurusom vid straff- eller tvångsarbetsfånges
förpassande till fängelse eller tvångsarbetsanstalt skall till vederbörande
fängelseföreståndare afsändas fullständigt läkarbetyg, innehållande uppgift
om personens arbetsförhet.
I detta sammanhang må* ock anmärkas, att enligt särskilda, af
fångvårdsstyrelsen till vissa centralfängelser aflåtna skrifvelser fånge,
hvilkens hälsotillstånd icke medgifver hans hemsändande vid frigifningen,
må, om sådant önskas, å fängelsets sjukhus erhålla nödig vård på
fångvårdens bekostnad äfven efter strafftidens utgång, men att i annat
fall hos vederbörande länsstyrelse bör göras anhållan om vidtagande
af erforderliga åtgärder för att, dock utan kostnad för fångvården,
bereda den sjuke nödig vård.
De för statens fångvårdsanstalter sålunda gällande bestämmelser
torde, ehuru de icke särskilt afse smittosamma könssjukdomar, såvidt
angår de centrala straff- och arbetsanstalterna få anses lämna garanti
för att därstädes intagna personer, hvilka lida af sådan sjukdom, under
vistelsen i anstalten i regel komma i åtnjutande af tjänlig behandling
för densamma. Då i enlighet med sagda bestämmelser hvarje i sådan
anstalt intagen person skall undergå läkarundersökning såväl i vanliga
fall före införpassandet till anstalten som ock undantagslöst efter ankomsten
dit, torde hos den, som då företer symtom af dylik sjukdom,
denna därvid vanligen uppdagas, äfven om den sjuke tilläfventyrs ej
själf skulle fästa uppmärksamheten därå. Och för de fall, då symtom
af sjukdomen framträda först under vistelsen i anstalten, utan att af
den sjuke yppas, torde desamma, äfven under förutsättning att de ej
af läkaren uppdagas, väl understundom blifva iakttagna af fångvårdspersonalen
vid de regelbundet återkommande badningarna. Att
åter alla uti ifrågavarande anstalter intagna könssjuka personer, hvilkas
332
sjukdomstillstånd blifver för vederbörande läkare kändt, också blifva
under vistelsen i anstalten underkastade för sjukdomen lämplig behandling,
torde med visshet kunna förutsättas.
Hvad angår läns- och kronocellfängelserna är, såsom af ofvan
anmärkta reglementsbestämmelse framgår, någon obligatorisk läkarundersökning
för därstädes intagna personer icke föreskrifven. Frånsedt
de fall, då å dessa anstalter befintliga straffångar förpassas till
annan fängelseanstalt, förekommer dock dylik undersökning vid länsfängelserna
i fråga om dem, som häktats för lösdrifveri eller bettlande.
Undersökningen beträffande dessa afser närmast att utröna, huruvida
personerna äro så arbetsföra, att de, i händelse eljest laga anledning
därtill föreligger, kunna ådömas tvångsarbete. De, som därvid befinnas
vara behäftade med smittosam könssjukdom, lära ej sällan betraktas
såsom icke arbetsföra och öfversändas till hemorten. Understundom
öfverföras de emellertid omedelbart till sjukhus för erhållande af vård
och återtransporteras efter tillfrisknandet till länsfängelset. Öfriga
uti ifrågavarande anstalter intagna personer, hvilka hufvudsakligen
utgöras af sådana, som antingen hållas häktade för brott eller ock
aftjäna dem ådömd urbota bestraffning å viss kortare tid eller i
saknad af tillgång till gäldande af dem ådömda böter undergå motsvarande
fängelsestraff, blifva vanligen föremål för läkarundersökning
endast då någon själf uppgifver sig lida af sjukdom, som tarfva!''
vård och behandling. De fall af smittosam könssjukdom, som vid
sådan undersökning eller annorledes, såsom exempelvis genom fångvårdspersonalens
iakttagelser vid badning e. d., komma till vederbörande
läkares kännedom, blifva gifvetvis, i den mån fängelsetidens längd det
medgifver, underkastade lämplig behandling. Angående särskild! bötesförvandlingsfångar
är dock denna tid vanligen så kort, att nödig behandling
därunder icke medhinnes.
Hvad slutligen beträffar stads- och häradshäkten, i hvilka hufvudsakligen
intagas personer, hvilka äro anhållna för fylleri eller för undergående
af polisförhör eller ock hållas häktade för brott eller — beträffande
vissa häkten — för behandling enligt lösdrifvarlagen eller
fattigvårdsförordningen, så förefinnas inga allmänna föreskrifter, som
hafva afseende å undersökning af därstädes intagna personers hälsotillstånd.
I den mån läkare finnas anställda vid dessa häkten, råda
emellertid vid dem i allmänhet enahanda förhållanden uti ifrågavarande
afseende, som ofvan angifvits för läns- och kronocellfängelserna
i riket.
333
I andra länder äro bestämmelserna i nu förevarande hänseende
ganska växlande. Medan sålunda exempelvis i England och Belgien
läkarundersökning verkställes vid intagandet i vederbörande fångvårdsanstalt
af såväl dömda personer som ock rannsakningsfångar, lärer åter
i de franska fångvårdsanstalterna dylik undersökning vid intagandet
icke äga rum, med mindre fången själf uppgifver sig vara sjuk. De af
tyska förbundsrådet antagna gemensamma grundregler för verkställighet
af straff innehålla ej några bestämmelser rörande läkarundersökning af
fångar. Hvad Preussen angår, stadgas i reglementet för de inrikesministeriet
underlydande straffanstalter och större fängelser, Indika
hufvudsakligen äro afsedda för personer, dömda till straffarbete och
annat längre tids frihetsstraff, att dylik undersökning skall verkställas
å hvarje fånge vid ankomsten till anstalten. Motsvarande bestämmelse
finnes däremot icke i reglementet för den justitieministeriet
underlydande gruppen af fångvårdsanstalter. I Hamburg åter äger undersökning
af läkare rum vid intagandet i vederbörande fångvårdsanstalt
af såväl dömda personer som rannsakningsfångar. I andra länder i allmänhet
torde emellertid liksom hos oss gälla, att de, som intagas i
dylika anstalter för undergående af någon längre tids bestraffning eller
arbete, underkastas läkarundersökning, hvaremot öfriga däri intagna
personer vanligen icke blifva föremål för sådan undersökning i annan
händelse, än att de själfva uppgifva sig lida af sjukdom, som kräfver
behandling, eller dylik sjukdom eljest uppdagas.
Hvad särskilt beträffar våra nordiska grannländer, finnes i Danmark
ej någon föreskrift om obligatorisk läkarundersökning af de i
därvarande fängelser intagna personer, utan blifva dessa föremål för
undersökning endast i den mån de själfva uppgifva sig lida af någon
sjukdom eller sådan genom anmälan af fångvårdspersonalen eller på
annat sätt blifver för vederbörande läkare känd. Innan straffångar afföras
till straffanstalterna, blifva de emellertid undersökta af läkare, och de,
som därvid befinnas lida af sjukdom, som fordrar sjukhusvård, må icke
öfversändas till anstalten, förr än de kommit i åtnjutande af dylik vård.
I Norge finnes ej heller någon allmän föreskrift om läkarundersökning
af fångar. I kreds- och de större hjselpe-fängelserna, hvilka
äro afsedda för s. k. varetmgts-fångar och personer, som skola undergå
kortare tids bestraffning, företages sådan undersökning endast då särskild
anledning, såsom misstanke om smittosam sjukdom, därtill föreligger.
I de anstalter åter, som äro afsedda för personer, hvilka skola
undergå längre tids bestraffning, undersökes hvarje fånge af läkare
såväl vid intagandet som före lösgifvandet. Förefinnes anledning för
-
334
moda, att person, som ådömts bestraffning af sistnämnda slag, är
behäftad med venerisk eller annan smittosam sjukdom, skall han före
införpassandet till anstalten underkastas noggrann läkarundersökning
och, i händelse nämnda förmodan befinnes riktig, i och för vård inläggas
å sjukhus.
För Finlands vidkommande är i kungörelsen den 28 maj 1894
intaget ett stadgande af innehåll, att den, som inmanas i häkte, straffeller
arbetsanstalt, är, där så anses nödigt, underkastad sanitär kontroll
samt skyldighet att undergå sundhetsbesiktningar.
Ett särskildt intresse i föreliggande hänseende erbjuder det förutnämnda
norska förslag, som år 1899 förelädes stortinget. I detta förslag
upptogs nämligen eu bestämmelse, att personer, som underginge
frihetsstraff eller på grund af straffbara handlingar eller fylleri vore insatta
i fängsligt förvar, skulle, så framt icke omständigheterna befunnes
göra det onödigt, på föranstaltande af vederbörande fängelsemyndighet
i regel underkastas läkarundersökning. Förslaget innehöll därjämte
föreskrift, att de, som vid dylik undersökning befunnes vara behäftade
med venerisk sjukdom, skulle anmälas hos vederbörande sundhetskommissions
ordförande, hvilken i händelse de sjuke ej före frigifvandet
hunnit undergå nödig behandling för sjukdomen, under viss förutsättning
skulle kunna föranstalta om deras inläggande på sjukhus. I de vid förslaget
fogade motiv framhölls, att ofvannämnda stadgande om läkarundersökning,
hvilket förestafvades af hänsyn till icke blott de veneriska
utan äfven andra smittosamma sjukdomar, ej torde väcka betänkligheter
i fråga om fångar, som skulle förblifva i fängelse någon längre tid, men
att från praktisk synpunkt betänkligheter väl kunde möta beträffande
särskildt det stora antal personer, som årligen tillbragte eu eller flera
nätter för fylleri i arrestlokaler. Otvifvelaktigt skulle man dock å
andra sidan på denna väg kunna ertappa och få under behandling ett
stort antal fall af venerisk sjukdom.
Mot detta lagförslag riktades emellertid i nu förevarande punkt
åtskilliga anmärkningar. Sålunda erinrades om den stora apparat,
som den föreslagna undersökningen skulle kräfva, om vanskligheten
att kunna afgöra, huruvida omständigheter förelåge, som gjorde undersökning
obehöflig, och om det förhatliga i en undersökning af könsorganen
hos personer, hvilka höllos i fängsligt förvar för förseelser,
som i och för sig icke gåfve anledning till förmodan om något oordentligt
lefnadssätt. Därjämte framhölls, att det vore anledning befara,
att bestämmelsen om den föreslagna läkarundersökningen, såsom intagen
i en lag om motarbetande af venerisk smitta och offentlig osedlighet,
335
företrädesvis skulle komma till användning gent emot dem, hvilka från
synpunkten af dylik smittas spridning finge anses vara de farligaste
eller de prostituerade, och undersökningen såmedelst komma att intaga
samma ställning som en till reglementering bunden preventiv besiktning.
I någon mån skulle de anförda betänkligheterna dock kunna
undanröjas, om bestämmelsen finge sin plats i en författning om fångvårdsväsendet
eller i allt fall i särskild instruktion angåfves de grunder,
som kunde medföra undantag från regeln om undersökning.
Med hänsyn till de anmärkningar, som sålunda framställdes emot
ifrågavarande stadgande om läkarundersökning, blef stadgandet uteslutet
i det lagförslag angående samma fråga, som sedermera framlades
för stortinget 1901—1902.
Då det gäller att beträffande vårt eget land bedöma, i hvad män
de i statens fångvårdsanstalter äfvensom stads- och häradshäkten intagna
personer böra underkastas särskilda tvångsåtgärder för tillgodoseende
af samhällets intresse af att därstädes intagna könssjuka personer
blifva genom tjänlig vård förhindrade att efter frigifvandet sprida
smittan till andra, är det af vikt att först för sig klargöra, i hvilken
utsträckning nämnda personer böra med hänsyn till deras eget intresse
under vistelsen i anstalterna blifva föremål för läkares undersökning
och vård.
Uppenbart är, att från det allmännas sida föreligger en skyldighet
att tillse, det ifrågavarande personer under sin vistelse i nämnda
anstalter icke i vidare mån utsättas för men till sin hälsa, än som
oundgängligen påkallas af tillgodoseendet utaf det ändamål, för hvilket
de däri intagits. Lika själffallet är ock, att de under den tid, de
sålunda äro underkastade statens särskilda tvångsmakt, böra beredas
den läkarvård, af hvilken de, oafsedt vistelsen i anstalterna, under
samma tid kunna vara i behof.
Från nu angifna synpunkt vore det tydligtvis önskvärdt, om de
uti ifrågavarande anstalter intagna personer i så stor utsträckning som
möjligt blefve föremål för läkarundersökning såväl vid sin ankomst
till anstalten som ock under den fortsatta vistelsen därstädes, i den
mån vederbörande läkare funne sådant vara af nöden. Dock torde
föranstaltandet om obligatorisk undersökning utan olägenhet kunna
begränsas till — förutom dem, hvilka, såsom häktade för lösdrifveri
eller bettlande, skola undersökas angående sin arbetsförhet — sådana
personer, som intagas i straff- eller tvångsarbetsanstalt för afdånande
af straffarbete, omedelbart ådömdt fängelse eller tvångsarbete. Öfriga
336
uti ifrågavarande anstalter intagna personer, såsom bötesförvandlingsfångar,
för brott häktade samt för fylleri och undergående af polisförhör
anhållna personer, tvärstanna nämligen i regel under så kort
tid i anstalterna, att någon obligatorisk undersökning angående dem
från ofvan berörda synpunkt näppeligen torde vara af behofvet påkallad.
Endast i de fall, då fängelse- eller häktningstiden är af
jämförelsevis längre varaktighet eller dessa personer själfva uppgifva
sig lida af sjukdom, som tarfvar vård, eller läkaren eljest på grund
af egna eller fångvårdspersonalens vid badning eller annorledes gjorda
iakttagelser finner giltig anledning därtill föreligga, synes undersökning
beträffande sistberörda personer behöfva äga rum.
Nu omnämnda undersökningar böra gifvetvis verkställas med all
omsorg och noggrannhet samt inriktas, bland annat, just på uppdagandet
af möjligen befintlig smittosam könssjukdom.
Med hänsyn till den disciplinära befogenhet, som tillkommer
vederbörande myndigheter gent emot de uti ifrågavarande anstalter
intagna personer, är det tydligt, att dessa ej kunna undandraga sig dylik
undersökning, då den ifrågasattes. Något uttryckligt påbud härom
i allmän lag synes kommittén fördenskull ej vara erforderligt. Hvad
särskildt angår män, som äro behäftade med smittosam könssjukdom,
pläga dessa, enligt hvad kommittén inhämtat, ej söka hemlighålla
sitt sjukdomstillstånd, utan hysa tvärtom i allmänhet en önskan att
under vistelsen i anstalterna få undergå tjänlig behandling för sjukdomen.
Därest de af kommittén ur ofvan angifna synpunkt förordade
skärpningar i nu gällande bestämmelser angående undersökning af de
uti ifrågavarande anstalter intagna personer blifva genomförda, skola
utan tvifvel de med smittosam könssjukdom behäftade personer, hvilkas
vistelse i anstalterna är nog långvarig att möjliggöra en genomförd
behandling af sjukdomen, också därstädes komma i åtnjutande af sådan.
Hvad åter angår dem, hvilka där äro intagna under så kort tid, att de
ej under densamma medhinna att erhålla erforderlig behandling för
sin sjukdom, är gifvetvis dessas uppspårande och behandling i anstalterna
af jämförelsevis ringa gagn, om ej åtgärder tillika vidtagas för
kontrollerande af den påbegynta behandlingens slutförande efter frigifvandet.
Och ehuru ett sådant förfarande med utsträckt undersökning
till alla uti ifrågavarande anstalter intagna personer och kontrollerad
behandling efter frigifvandet af dem, som därvid befunnits
vara sjuka, otvifvelaktigt skulle medföra uppdagandet och oskadliggörandet
af ett ej ringa antal smittokällor, som eljest gå fria från
337
upptäckt och af hvilka en del måste från synpunkten af smittans utbredande
betraktas såsom synnerligen farliga, finner sig kommittén likvisst
ej böra tillstyrka ett dylikt förfarande. Det synes nämligen
kommittén vara fullt visst, att en bestämmelse af den innebörd, att
hvarje person, som af någon anledning intagits i anstalt af förevarande
slag, skulle vara föremål för obligatorisk läkarundersökning för utrönande
af huruvida han lede af smittosam könssjukdom, och att enhvar,
som därvid befunnits vara behäftad med sådan sjukdom, skulle efter
frigifvandet i fråga om sjukdomens behandling vara underkastad kontroll
från det allmännas sida, otvifvelaktigt skulle af allmänna meningen
anses innebära ett af förhållandena icke tillräckligt motiveradt ingrepp
i den personliga friheten.
Kommittén, som sålunda ej finner skäl att ur allmänhygienisk
synpunkt föreslå särskilda tvångsåtgärder i nu omhandlade hänseende,
har ej heller ansett sig böra framlägga ett utarbetadt förslag till de
af kommittén förordade skärpningarna i gällande reglementariska bestämmelser
rörande undersökning af de uti ifrågavarande anstalter intagna
personers hälsotillstånd. Utarbetandet af berörda ändringsförslag, hvilket,
såsom förut nämnts, påkallas af hänsyn till nämnda personers hälsotillstånd
i allmänhet, och icke uteslutande till ifrågavarande grupp af
sjukdomar, synes nämligen kommittén ej ligga inom ramen för dess
uppdrag, utan böra ske i samband med omarbetandet af de för fångvårdsanstalterna
gällande instruktioner. Kommittén har ansett det
vara tillfyllest, att i 30 § af dess hufvudförslag intages en bestämmelse
af innehåll, att Konungen har att förordna om de särskilda åtgärder,
som till motarbetande af förevarande sjukdomars utbredning kunna finnas
erforderliga gent emot personer, intagna å ifrågavarande anstalter.
43
338
Det rättsliga
underlaget
för reglementeringssystemet
i
vissa länder.
4.
Reglementering af prostitutionen.
1 den inledande öfversikten liar redan i korthet angifvits reglementeringssystemets
allmänna karaktär och dess nuvarande utbredning
i Europa. Ehuru till hufvuddragen lika företer systemet i skilda länder
och jämväl å olika orter inom samma land åtskilliga olikheter, särskildt
härutinnan att det genomföres med mer eller mindre stränghet. I en
del länder eller städer omfattar sålunda reglementeringen alla slag af
prostitution, följaktligen äfven den hemliga, om den ock i tillämpningen
företrädesvis drabbar den offentliga prostitutionen, i andra åter blott
den sistnämnda. Äfvenledes har det viktiga led i reglementeringssystemet,
som består i de inskrift^ kvinnornas intvingande i bordeller,
å många ställen kommit ur bruk, medan det å andra icke längre
tillämpas i dess ursprungliga konsekvens och stränghet.
Någon allmän lagstiftning rörande prostitutionens reglementering
finnes icke i något land, icke ens i Frankrike. Såsom förut omnämnts,
innehåller, med frånseende af 1908 års lag angående prostitution af
minderåriga, hvarken strafflagen eller någon annan del åt detta lands
allmänna lagstiftning några som helst bestämmelser om den offentliga
prostitutionen, i hvad form den än må uppenbara sig. Reglementeringen
af den offentliga prostitutionen är uteslutande ordnad genom särskilda
för de olika städerna utfärdade polisförordningar och reglementen.
Såsom grund för dessa åberopas i första hand art. 484 strafflagen, som
stadgar, att rörande alla ämnen, som icke äro i strafflagen behandlade,
men underkastade speciella lagar och reglementen, domstolarna skola
fortfara att tillämpa dessa, Häraf har man dragit den slutsatsen, att
de gamla påbuden om prostitutionen från tiden före den stora revolutionen
fortfarande äro gällande. Då emellertid dessa påbud äro till
stor del för antikverade och summariska för att nu för tiden kunna
339
tillämpas, hafva vederbörande polismyndigheter funnit sig böra komplettera
dem med föreskrifter i mera modern anda. Till stöd härför
har åberopats dels den prefekterna enligt lag tillkommande befogenheten
att i vissa fall utfärda polisförordningar för upprätthållande af den
allmänna ordningen och dels art. 471 strafflagen, som ålägger en hvar
att hörsamma dylika stadganden. Lagligheten af de sålunda utfärdade
reglementena och påbuden angående prostitutionen har visserligen
mångfaldiga gånger blifvit lifligt bestridd, men genom talrika domstolsprejudikat
uttryckligen erkänts. Såsom grund för den sanitära delen
af reglementeringen åberopas därjämte af polismyndigheterna art. 97 i
lagen den 5 april 1884, enligt hvilken det tillkommer municipalpolisen
att vidtaga nödiga mått och steg till förekommande af epidemier och
smittosamma sjukdomar.
Det rättsliga underlaget för reglementeringen af prostitutionen i
Belgien utgöres af bestämmelserna i art. 78 och 96 i kommunallagen
den 30 mars 1836. Enligt sistnämnda lagrum åligger det borgmästare
och råd att öfva uppsikt öfver såväl prostituerade som bordeller, och
äga de i detta syfte vidtaga sådana mått och steg, som äro ägnade
att upprätthålla allmän sundhet, sedlighet och ordning, äfvensom utfärda
alla sådana reglementen, som de finna nödiga och nyttiga. För öfverträdelser
af dessa reglementen, hvilka icke få stå i strid mot lagar
eller allmänna författningar, äger kommunalrådet enligt art. 78 fastställa
straff, hvilka dock ej få sättas högre än vanligt polisstraff. Till
ledning för de kommunala myndigheterna finnes ett af regeringen den
11 februari 1859 utfärdadt förslag till prostitutionsreglemente. Detta
förslag, hvilket legat till grund för flertalet gällande reglementen, sönderfaller
i fyra kapitel, af hvilka det första handlar om de offentligt
prostituerade, deras inskrifning och befrielse från kontroll, det andra
om bordellerna, det tredje om de sanitära besiktningarna och det fjärde
om straff för öfvesträdelser af reglementets föreskrifter.
Reglementeringen i Tyskland grundar sig på § 361 mom. 6 strafflagen,
hvari förufsättes, att en kvinna på grund af skörlefnad kan
ställas under polisuppsikt. Något uttryckligt stadgande, som gifven
polismyndigheten befogenhet att inskrifva en kvinna som prostituerad
och underkasta henne tvångsbesiktning finnes emellertid icke hvarken
i rikslagstiftningen eller i de särskilda förbundsstaternas speciallagar.
I Preussen härleder man en sådan rätt för polisen ur stadgandet i
das allgemeine Landrecht § 10 del II mom. 17, hvilket innehåller, att
polismyndigheten äger träffa nödiga anstalter för bevarande af allmänt
lugn, säkerhet och ordning samt afvärjande af faror, som hota
340
allmänheten eller enskilda medborgare, äfvensom ur en lag af den 11
mars 1850 af ungefär enahanda innehåll.
På grundval af förenämnda paragraf i den för hela tyska riket
gällande strafflagen har hvarje särskild förbundsstat att i detalj ordna
öfvervakandet af prostitutionen inom sitt område. Då emellertid detta
lagbud lämnar rum för olika tolkningar och meningarna rörande dess
ändamålsenlighet äro mycket delade, har följden blifvit, att de specialföreskrifter,
som utfärdats i de olika förbundsstaterna, äro till sin lydelse
och kanske ännu mera i fråga om tillämpningen vidt skilda. I själfva
verket finner man inom Tyskland tillämpade en mängd växlande system
ända från det stränga bordellsystemet, hvilket auktoriserar hållandet af
hus för otukt som en loflig, af staten beskyddad näring, men oblidkeligt
förföljer prostitutionen utom bordellerna, till den rent negativa ståndpunkten,
att statsmakten bör förhålla sig uteslutande passiv gent emot
prostitutionen.
Enligt tvenne för konungariket Preussen utfärdade ministerialreskript
af den 13 augusti 1894 och den 17 april 1902 skola följande
allmänna regler beträffande tillsynen öfver polisinskrifna kvinnor tilllämpas.
Kontroll öfver prostitutionen skall äga rum å orter med 6,000
invånare eller därutöfver, å alla garnisonsorter oafsedt invånarantalet
samt å andra ortar, där särskilda förhållanden sådant påkalla.
Öfvervakandet skall omhänderhafvas af ett tillräckligt antal polistjänstemän.
Den sanitära undersökningen skall verkställas af särskilt
auktoriserade läkare och äga rum i dessas ämbetslokaler,
hvilka skola vara belägna i polisstation, sjuk- eller fattighus. Med
afseende å läkarundersökningarnas frekvens skola de prostituerade
indelas i tre klasser. För den första klassen sker undersökning två
gånger i veckan, för den andra en gång i veckan och för den tredje en
gång hvar fjortonde dag. Till första klassen skola hänföras de, som
ännu icke fyllt 25 år, de, som icke varit inskrifna såsom prostituerade
längre tid än ett år, alla, som Varit behäftade med syfilis, intill dess
tre år förflutit från sjukdomens utbrott, samt slutligen de, för hvilka
på grund af deras karaktär och förhållanden eller andra omständigheter
den tätare besiktningen anses nödig. Andra klassen omfattar
alla, som fyllt 25, men icke 35 år, såvida de ej höra till första klassen.
Till tredje klassen hänföras slutligen alla de, som uppnått 35 års ålder,
så framt de icke enligt ofvannämnda regler tillhöra första klassen.
Hvarje kvinna, som vid undersökningen finnes behäftad med smittosam
könssjukdom, skall inläggas på sjukhus.
341
Ifrågavarande ministeriella föreskrifter om prostitutionens öfvervakande
äro emellertid långt ifrån uttömmande. De innehålla intet
om hvilka kvinnor, som böra ställas under polisuppsikt, om sättet för
inskrifningen, om de inskränkningar de inskrifna kvinnorna ur ordningssynpunkt
måste underkasta sig o. s. v. Allt detta är öfverlåtet åt
vederbörande polismyndigheter att på grundval af gällande lag bestämma.
För hvarje större stad tillämpas i detta afseende en viss ordning, grundad
på allmänna polisförordningar, instruktioner för polistjänstemännen och
icke minst praxis.
I Österrike hvilar reglementeringen på lösdrifvarlagen den 24
maj 1885. Denna innehåller visserligen icke någon uttrycklig bestämmelse,
att de prostituerade skola ställas under polisuppsikt, men
förutsätter likasom den tyska strafflagen, att detta kan ske. I § 5
heter det nämligen, att bestraffningen af kvinnor, som med sin kropp
drifva otuktigt förvärf, är öfverlämnad åt polismyndigheten, men
samtidigt förklaras, att, om särskilda polisföreskrifter äro utfärdade,
de prostituerade straffas endast för såvidt de handla i strid med dessa.
Några särskilda bestämmelser om huru kontrollen öfver prostitutionen
skall anordnas finnas icke, utan är detta helt och hållet öfverlämnadt
åt polismyndigheternas bedömande. I såväl Wien som de flesta större
provinsstäderna har man därvid följt det franska mönstret. Hvad Ungern
angår, är i lag uttryckligen bestämdt, att prostitutionen skall underkastas
reglementering. I § 91 af lagartikel XIV år 1876 heter det
nämligen, att prostitutionen skall, så vidt den har afseende å den offentliga
sundheten, regleras genom förordningar; och i § 81 af lagartikeln XL
år 1899 stadgas, att prostituerade, som icke ställa sig till efterrättelse
af myndigheter meddelade föreskrifter, skola straffas med
arrest intill en månad. På grundvalen af dessa båda lagbestämmelser
hafva ortsmyndigheterna att hvar inom sitt område ordna kontrollen,
men de reglementen, som i detta syfte utfärdas, måste fastställas af
inrikesministeriet.
Till grund för det i Ryssland tillämpade reglementeringssystemet
ligger en af inrikesministern den 26 oktober 1851 utfärdad rundskrifvelse
till guvernörerna, hvari dessa anbefalldes tillse, att noggranna förteckningar
fördes öfver offentligt prostituerade, i guvernementsstäderna hos
medicinalförvaltningen och i kretsstäderna vid sjukhusen, att de sålunda
inskrifna kvinnorna underkastades regelbunden läkarbesiktning minst
en gång i veckan samt att de, som därvid befunnes sjuka, skulle kostnadsfritt
intagas till vård å sjukhus. Därjämte ålades polismyndigheterna
att sörja för att de inskrifna behörigen inställde sig till be
-
342
siktningarna och vid försummelse härutinnan befordrades till straff.
På grundvalen af dessa bestämmelser hafva särskilda prostitutionsreglementen
blifvit utfärdade för de flesta störne städer. Hvad Petersburg
angår, hade denna stad redan år 1843 erhållit ett sådant reglemente.
Enligt detta är uppsikten öfver de prostituerade anförtrodd
åt en särskild polisläkarkommitté, hvilken därjämte äger att vidtaga
alla andra erforderliga åtgärder mot de smittosamma könssjukdomarnas
spridning. Dylika polisläkarkommittéer finnas i de flesta större
städer. I Moskva och ett par andra städer är den medicinska öfvervakningen
öfverlämnad åt en af stadsförvaltningen utsedd sanitetsbyrå.
I de städer, där polisläkarkommittéer ej finnas, omhänderhafves prostitutionskontrollen
af den allmänna polisen.
Hvad slutligen reglementeringen i Sverige angår, livilar denna ytterst
på bestämmelserna i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni
1885. I § 1 stadgas, bland annat, att såsom lösdrifvare må behandlas
den, som utan att äga medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt,
att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Under detta stadgande falla jämväl kvinnor, som hafva skörlefnad till
sin enda eller hufvudsakliga förvärfskälla. Då nu lagen icke ålägger
myndigheterna att under alla förhållanden såsom lösdrifvare L ehandla
en hvar. som gör sig skyldig till lösdrifveri, utan gifver dem befogenhet
att pröfva och afgöra, huruvida omständigheterna i ett föreliggande fall
äro sådana, att skäl förefinnes att tillämpa lagen eller icke, hafva
myndigheterna ansett sig böra i vissa städer ''afstå från lagens tillämpning
å inskrifna kvinnor, såvida dessa ställa sig vissa i den allmänna
sundhetens, ordningens och säkerhetens intresse gifna föreskrifter till
efterrättelse. Bryta de mot dessa föreskrifter, tillämpas däremot lagen.
Reglementeringen af prostitutionen utgör sålunda i dessa städer en
lösdrifvarlagen supplerande, af de: särskilda ortsmyndigheterna gifven
speciallagstiftning. I somliga städer har denna tillkommit såsom eu
yttring af polismyndigheternas befogenhet och åligganden att hafva
vårdnad om allmän ordning och säkerhet samt om hvad som afser
sundhetens vidmakthållande och främjande, medan den i andra tillkommit
i den ordning 24 § af hälsovårdsstadgan för riket den 25
september 1875 föreskrifver i fråga om särskilda föreskrifter i afseende
å den allmänna hälsovården. Några stadganden om hvad denna speciallagstiftning
skall innehålla finnas icke, utan bestämma vederbörande
härom själfva.
Likasom'' fallet varit i de flesta andra länder har reglementeringens »egiementeinförande
i vårt land i främsta rummet föranledts af uppfattningen om mets inde
smittosamma könssjukdomarnas öfverhandtagande spridning bland
de större städernas befolkning. De äldre skyddsåtgärder mot dessa tillämpning
sjukdomar, hvarom förut talats? nämligen allmän och enskild besiktning i Sverige,
samt sanitära tvångsåtgärder mot vissa klasser eller grupper af befolkningen
i förening med kostnadsfri sjukhusvård, ansåg man icke tillräckliga
i de större samhällena och särskild! i Stockholm. Sjukdomsfrekvensen
var därstädes alltjämt hög och visade till och med tendens
att ytterligare tilltaga. Den förnämsta orsaken härtill såg man helt
naturligt i den därstädes florerande prostitutionen.
Den form, hvari prostitutionen i början af 1800-talet framträdde
i de större städerna, synes icke hafva haft karaktär af egentlig helyrkesprostitution.
De flesta skörlefvande kvinnor hade vanligen anställning
å kaféer, utskänkningsställen, härbärgen och dylika lokaler, af
hviska många i själfva verket endast voro förtäckta bordeller. I regel
voro dessa kvinnor icke föremål för någon övervakning från det allmännas
sida. I rättsligt afseende kunde de icke åtkommas, ty försvarslöshetsstadgan
var ej å dem tillämplig, och missgärningsbalkens straffbestämmelser
för lönskaläge voro svara att använda. Nagra särskilda
åtgärder i .sanitärt hänseende kunde enligt gällande bestämmelser icke
heller vidtagas mot dylika skörlefvande kvinnor. De allmänna besiktningar,
hvilka understundom synas hafva anställts, voro ju riktade mot
medborgarna i allmänhet och kunde dessutom icke medföra några
särskilt gynnsamma verkningar i städerna, där de voro långt svarare
att genomföra än å landsbygden. Visserligen synes man då och då
hafva underkastat skörlefvande kvinnor enskild besiktning, i enstaka
fall till och med regelbunden sådan, men i saknad af bestämmelser
härom, kunde dessa icke tillämpas i den omfattning man ansåg nödig.
Också förspordes bland läkarna allmänt klagomål öfver att regelbundna
besiktningar å dessa kvinnor icke kunde företagas. De anmälningar
om smittokällor, hvilka enligt 1822 års provinsialläkarinstruktion
skulle i vissa fall göras, synas icke heller hafva kommit till någon
allmännare användning, delvis väl af den orsaken, att dylika anmälningar
skulle ske till polisen. Under sådana förhållanden och då man
till fullo insåg den fara, som ständigt hotade från de skörlefvande
kvinnorna, är det helt förklarligt, att samhället vid sina försök att
bekämpa de smittosamma könssjukdomarna skulle rikta sina åtgärder
särskild! mot dessa kvinnor.
Det synes emellertid icke hafva varit blott af sanitära skäl, som
344
man fann ett ingripande mot prostitutionen erforderligt. Jämväl i
den allmänna ordningens och sedlighetens intresse torde man hafva
ansett detta nödigt. Såsom sedlighetens högste väktare hade staten
under föregående tider ingripit mot otukten i alla dess former och
genom stränga straff sökt hämma och undertrycka äfven prostitutionen.
Da man emellertid i vårt land, likasom öfverallt annorstädes, fått göra
den erfarenheten, att på denna väg föga stod att vinna, synes efterhand
den uppfattningen hafva gjort sig gällande, att prostitutionen
vore ett nödvändigt ondt, som samhället icke kunde utrota, utan måste
tolerera. I. öfverensstämmelse härmed blefvo icke heller några särskilda
åtgärder vidtagna mot de skörlefvande kvinnorna, hvilka ju, som
ofvan nämnts, i allmänhet vid sidan af skörlefnaden hade borgerliga
sysselsättningar. Sedan emellertid under städernas fortgående tillväxt
eu verklig helyrkesprostitution så småningom utbildat sig, synes man
hafva kommit till insikt om att samhället icke längre kunde ställa sig
likgiltigt för de stora vådor denna medförde icke blott i sanitärt afseende
utan jämväl för allmän ordning, säkerhet och sedlighet. Då
nu erfarenheten visat, att prostitutionen såsom sådan icke kunde undertryckas,
blef det därför en samhällets uppgift att åtminstone hålla
helyrkesprostitutionen inom tillbörliga gränser och i möjligaste mån
förebygga dess olägenheter. Detta ansågs endast kunna ske därigenom,
att densamma underkastades särskild övervakning och kontroll af de
administrativa myndigheterna.
Bland de olika sätt, hvarpå denna kontroll öfver helyrkesprostitutionen
kunde tänkas genomförd, fäste man sig särskildt vid det i
Frankrike utbildade och i flertalet öfriga europeiska länder införda
reglementeringssystemet, hvilket allmänt ansågs synnerligen verksamt och
lämpligt för sitt ändamål, enär detsamma tog hänsyn till båda de uppgifter
samhället hade att fullfölja beträffande prostitutionen. Genom den
regelbundna preventiva besiktningen och de sjukas isolering å sjukhus
var den sanitära synpunkten tillgodosedd och för den allmänna säkerheten
och ordningens upprätthållande var sörj dt genom de ordningsregler,
som voro fastställda i fråga om de prostituerades uppträdande
a allmänna platser, deras bostadsförhållanden, lefnadssätt in. m.
Uppenbart är, att behofvet af helyrkesprostitutionens övervakning
framför allt skulle göra sig gällande i hufvudstaden. Stockholm var
ju ännu vid 1800-talets början rikets enda större stad, och betingelserna
för prostitutionens utveckling voro där särskildt gynnsamma. Då liksom
nu sökte sig en mängd arbetare och löst folk dit från alla delar af
345
landet, resandeströmmen var där större än annorstädes och sjöförbindelserna
med utlandet mycket lifliga. Härtill kom, att Stockholm
hade en jämförelsevis talrik värfvad garnison, en omständighet som
åtminstone under äldre tider alltid visat sig kraftigt bidraga till
prostitutionens utveckling och de smittosamma könssjukdomarnas spridning.
Också var det den höga sjukdomsfrekvensen bland det garnisonerade
manskapet i hufvudstaden, som gaf det första uppslaget till
reglementeringens införande i vårt. land. Med anledning af en utaf
kommendanten för garnisonen därstädes år 1837 till Kungl. Maj:t
gjord framställning om stränga åtgärders vidtagande till hindrande
af den veneriska smittans utbredning föreslog nämligen sundhetskollegium
i afgifvet utlåtande, att kvinnliga tjänare å värdshus, krogar
och näringsställen skulle vara skyldiga att icke blott vid förekommande
anledningar utan ovillkorligen en gång hvarje vecka undergå
läkarbesiktning, samt att sådan besiktning jämväl borde anställas å
lösa och liderliga kvinnor och andra dylika personer. Sundlietskollegii
ifrågavarande förslag blef visserligen icke af Kungl. Maj:t godkändt, men
gaf emellertid anledning till ett nådigt bref till öfverståthållarämbetet
den 19 februari 1889, däruti ämbetet bemyndigades att, med ledning
af hvad redan gällande författningar stadgade, utan uppskof vidtaga
de polisåtgärder, hvilka på ett kraftigt sätt kunde bidraga till veneriska
smittans hämmande inom hufvudstaden. Hvaruti dessa polisåtgärder
skulle bestå, utsädes visserligen icke, men sammanställes brefvets
föreskrifter med sundlietskollegii ofvanberörda förslag, torde man med
ganska stor visshet kunna sluta till att därmed åsyftades införandet
af sanitär kontroll öfver de prostituerade. Att döma af vissa uttalanden
i handlingar från denna tid synes man hafva varit ganska benägen
för att äfven hos oss införa bordellsystem, och det vill förefalla som
om till och med enstaka försök i denna riktning jämväl blifvit gjorda.
På grund af det allmänna föreställningssättet, hvilket hos oss städse
varit emot inrättandet af bordeller, synas myndigheterna emellertid
ganska snart hafva afstått från tanken härpå.
På grund af förenämnda nådiga bemyndigande blefvo vissa åtgärder
i angifvet syfte af öfverståthållarämbetet vidtagna. Dessa synas
emellertid icke hafva varit af någon större omfattning utan inskränkt
sig till ett åläggande för den kvinnliga betjäningen å vissa kaffehus
att på bestämda tider undergå läkarbesiktning. Någon kontroll i den
bemärkelse detta ord nu tages synas de i hvarje fall icke hafva inneburit.
Också förspordes ständigt klagomål öfver att de vidtagna åtgärderna
voro otillfredsställande och att de smittosamma könssjuk
44
-
346
domarna alltjämt i ökad grad spredos bland befolkningen. Med anledning
häraf och i syfte att åstadkomma bättre sanitära förhållanden
ingick direktionen öfver Stockholms stads och läns kurhus i december
1846 med en skrifvelse till stadsnämnden, däruti direktionen hemställde,
att strängare kontroll skulle utöfvas mot lösa kvinnor, som utan någon
egentlig sysselsättning eller stadigvarande bostad förde ett sysslolöst
och kringdrifvande lefnadssätt. Öfver dylika kvinnor och framför allt
öfver sådana, som för själfförvållad venerisk sjukdom blifvit, efter
anmälan om kringspridd smitta, af polisen remitterade till kurhuset
eller som hade tjänst på sådana ställen, som stode under polisens speciella
tillsyn, och funnits bidraga till smittans utbredning, skulle noggranna
förteckningar upprättas, och kvinnorna åläggas att minst en
gång i veckan underkasta sig visitation, hvartill de i händelse af
gensträfvighet borde genom tvång tillhållas.
Da ifrågavarande förslag, hvilket, som man finner, åsyftade införandet
af en ordnad reglementering i hufvudstaden, stod i full öfverensstämmelse
med den vid ifrågavarande tid allmänt rådande uppfattningen
rörande samhällets uppträdande mot den yrkesmässiga otukten,
blef det också af stadsnämnden godkändt; och erhöll kurhusdirektionen
i uppdrag att gå i författning om den nya ordningens genomförande.
Den 1 april 1847 trädde denna i kraft, och därmed var reglementeringssystemet,
om än i ofullständigt skick, infördt i vårt land.
Till eu början syntes den nya anordningen verka på ett tillfredsställande
sätt. De smittosamma könssjukdomarna minskades, och antalet
kurhusremisser var betydligt lägre än under närmast föregående år.
Denna nedgång i sjukdomsfrekvensen fortfor emellertid icke länge. Sjukdomsfallen
ökades åter, och från flera håll förspordes klagomål öfver
att det nya systemet icke var tillräckligt effektivt. Några ordningsregler
för de inskrifna kvinnorna funnos icke fastställda, och dessa
sökte på allt sätt undandraga sig besiktningarna. De medicinska
auktoriteterna klagade också öfver att något egentligt samarbete ej
ägde rum mellan polisen och den sanitära myndigheten. Prostitutionsfrågan,
som en tid fått hvila, fördes ånyo fram på dagordningen,
och år 1855 fann sig Svenska läkarsällskapet böra ingå till öfverståthållaren
med en framställning om vidtagande af mera effektiva åtgärder
mot prostitutionen '' och dess faror. Med anledning häraf och sedan
poliskammaren i afgifvet memorial såsom sin mening framhållit, att
den förnämsta orsaken till de smittosamma könssjukdomarnas alltjämt
fortgående spridning vore att söka därutinnan, att besiktningarna icke
verkställdes med tillräcklig sorgfällighet och att de besiktningsskyldiga
347
kvinnorna icke öfvervakades med erforderlig noggrannhet, lät öfverståthållarämbetet
utarbeta förslag till »ett ändamålsenligt ordnande af
besiktningarna å sedeslösa kvinnor, ställdt i sammanhang med en prostitutionen
ständigt öfvervakande afdelning af sundhetspolisen». Sedan
kurhusdirektionen i princip anslutit sig till detta förslag, beslöt öfverståthållarämbetet
den 15 april 1859, att en verklig besiktningsbyrå
under läkares och polisens samverkan skulle inrättas, samt utfärdade
samtidigt ett särskildt prostitutionsreglemente, benämndt »Stadgar och
föreskrifter till förekommande af den veneriska smittans utbredande i
hufvudstaden».
''Genom öfverståthållarämbetets ifrågavarande beslut blef reglementering
af prostitutionen genomförd i enlighet med det franska
mönstret, dock utan den i Frankrike och annorstädes vanliga bordellinstitutionen.
Uppsikten och kontrollen öfver de prostituerade tillkommo
ofvannämnda besiktningsbyrå, hvilken bestod af en medicinsk afdelning,
som omhänderhade den sanitära delen af byråns verksamhet, och en
särskild polisafdelning, sedepolisen, hvilkens förnämsta uppgifter voro
att uppspåra och bringa under kontroll skörlefvande kvinnor samt öfva
uppsikt öfver att de redan inskrift^ noggrannt ställde sig reglementets
föreskrifter till efterrättelse. Hvarje kvinna, som lät bruka sig till skörlefnad,
var skyldig att minst en gång hvarje vecka underkasta sig
medicinsk sundhetsbesiktning. Underlät hon att själfmant anmäla sig
därtill, hade öfverståthållarämbetet för polisärenden att ålägga henne
sådan besilctningsskyldighet, sedan hon, efter förutgången undersökning,
blifvit förvunnen till skörlefnad. I motsats till hvad förut varit fallet
blefvo nu jämväl åtskilliga noggranna föreskrifter meddelade angående
ordningen och sättet för besiktningarnas verkställande, kvinnornas uppträdande
å allmänna platser, deras bostadsförhållanden, lefnadssätt m. in.
Underläto kvinnorna att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse och
läto de sig icke rätta efter af föreståndaren vid byrån gjord erinran,
skulle de varnas i poliskammaren och vid förnyade förseelser genom
lämpliga viten tillhållas att iakttaga skick och ordning. Beträddes
de det oaktadt med förseelser, skulle de behandlas i enlighet med föreskrifterna
i försvarslöshetsstadgan och dömas till arbete å allmänt
arbetshus eller spinnhus.
Den genom 1859 års föreskrifter i Stockholm genomförda reglementeringen
har sedermera varit i hufvudsak anordnad på enahanda
sätt. Några mera väsentliga förändringar blefvo icke införda genom
de af öfverståthållarämbetet den 2 juni 1875 utfärdade, ännu gällande
»Föreskrifter rörande uppsikten öfver prostituerade kvinnor i hufvud
-
348
staden». I fråga om det närmare innehållet i detta reglemente
äfvensom sättet för dess tillämpning tillåter sig kommittén hänvisa
till den vid betänkandet fogade bilagan »Om de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande i Sverige in. in.». I detta sammanhang torde
endast böra omnämnas, att ifrågavarande föreskrifter icke tillkommit
i den ordning 24 § af hälsovårdsstadgan för riket föreskrifver, utan
hafva, i likhet med 1859 års reglemente, utgått direkt från öfverståthållarämbetet
såsom en yttring af denna myndighets befogenhet och åliggande
att hafva vårdnad om allmän ordning och säkerhet samt om hvad
som afser sundhetens vidmakthållande och främjande inom hufvudstaden.
Att härunder jämväl hör tillsyn öfver lösaktiga kvinnor, får anses
tydligt och framhålles särskildt i den för öfverståthållarämbetets biträde
i förenämnda hänseende, polismästaren i Stockholm, den 20 maj 1868
af Kungl. Maj:t utfärdade instruktion, enligt hvars § 4 mom. 5 det
åligger polismästaren att vaka däröfver, att behöriga åtgärder vidtagas
till förekommande af smittosamma sjukdomars spridande samt
att för sådant ändamål lösaktiga kvinnor underkastas erforderlig uppsikt
och besiktning af därtill anställd läkare.
Sedan reglementeringssystemet införts i Stockholm och enligt
vederbörande myndigheters uppfattning visat sig väl motsvara sitt ändamål,
är det helt förklarligt, att det därifrån skulle sprida sig till
andra rikets städer, där förhållandena påkallade särskilda åtgärders vidtagande
mot prostitutionen. Efter hand blef det också, om än i mer eller
mindre fullständigt skick, infördt i åtskilliga landsortsstäder. På grund
af de erinringar, som från abolitionistiskt håll rests mot detta öfvervakningssystem,
äfvensom till följd af inträffad minskning i de smittosamma
könssjukdomarnas frekvens och ändrade förhållanden i öfrigt
har det emellertid i flera städer åter afskaffats, såsom i Malmö, Uppsala,
Lund, Eskilstuna, Jönköping och Falun. Frånsedt Stockholm kvarstår
reglementeringen för närvarande endast i Göteborg samt i ofullständig
form i Norrköping, Hälsingborg, Kristianstad och Sundsvall.
Hvad Göteborg beträffar, har reglementeringen därstädes tillämpats
sedan midten af 1860-talet. För närvarande är den ordnad på i
hufvudsak enahanda sätt som i Stockholm, och det för prostitutionen
gällande reglementet är i vissa delar en nära ordagrann afskrift af
Stockholmsreglementet. En väsentlig olikhet mellan de båda reglementena
förefinnes dock däruti, att, medan det senare har afseende
allenast på kvinnor, som idka skörlefnad som »yrke», Göteborgsreglementet
är tillämpligt jämväl å. sådana kvinnor, som hängifva sig åt
349
lösaktighet utan att dock kunna hänföras till dem, som idka skörlefnad
som »yrke». Reglementeringssystemet i Göteborg är ordnadt genom
förenämnda, af Konungens befallningshafvande i länet, jämlikt 24 §
hälsovårdsstadgan den 2 maj 1877 utfärdade prostitutionsreglemente,
benämndt »Stadgar och föreskrifter till förekommande af den veneriska
smittans utbredande i Göteborg», livarjämte till stöd för detsamma
åberopas den af Kungl. Maj:t den 12 oktober 1883 för stadens polismästare
utfärdade instruktion, hvilken innefattar åliggande för denne
att tillse, att behöriga åtgärder vidtagas mot smittosamma sjukdomars
spridande och för sådant ändamål att lösaktiga kvinnor underkastas
stadgad uppsikt och besiktning.
Det för Norrköping gällande prostitutionsreglementet, hvilket jämväl
tillkommit i den ordning 24 § hälsovårdsstadgan föreskrifver, är
utfärdadt den 6 november 1885 och är i hufvudsak en afbild af Göteborgsreglementet.
Enligt detsamma äro kvinnor, som bevisligen idka
skörlefnad såsom »yrke», äfvensom andra kvinnor, som hängifva sig åt
lösaktighet, skyldiga att hvarje vecka undergå sundhetsbesiktning. Då
emellertid reglementet icke tillämpas på kvinnor af den senare
kategorien, blifver det i verkligheten endast helyrkesprostitutionen, som
är underkastad reglementering. I jämförelse med Stockholm och Göteborg
är denna mycket ofullständig. Norrköpingsreglementet tager
nämligen hänsyn endast till den sanitära sidan af kontrollen och innehåller
icke några som helst ordningsregler för de inskrift^ kvinnorna.
Dessa äro följaktligen icke underkastade annat band på sin personliga
frihet än det, som innefattas i deras skyldighet att inställa sig till
besiktning.
Är det i Norrköping tillämpade reglementeringssystemet ofullständigt
i nyssnämnda hänseende, är detta i än högre grad fallet beträffande
den kontroll öfver prostituerade kvinnor, som äger rum i
Hälsingborg, Kristianstad och Sundsvall. Några särskilda prostitutionsreglementen
finnas icke för dessa städer utfärdade. Den ordnade tvångsbesiktning
af skörlefvande kvinnor, som därstädes äger ruin, grundar
sig endast på vissa bestämmelser i de för vederbörande polismyndigheter
utfärdade instruktioner.
Hvad Hälsingborg angår, har inskrifning och tvångsbesiktning af
prostituerade kvinnor därstädes praktiserats åtminstone sedan år 1875.
Några bestämmelser härom funnos dock till en början icke utfärdade.
Förordnandet om besiktningsskyldighet meddelades af stadsfiskalen
genom muntlig tillsägelse till kvinnorna. Sedan i den af Kungl. Maj:t
den 4 november 1898 fastställda instruktion för polismästaren det
350
ålagts denne att vaka öfver att behöriga åtgärder vidtagas mot veneriska
och andra smittosamma sjukdomars spridande samt att för
sådant ändamål, i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter, nödig’
tillsyn utöfvas, har emellertid poliskammaren i en den 19 januari
1900 utfärdad order angående polispersonalens tjänstgöring m. m.
infört en bestämmelse om åliggande för den detektiva afdelningen att
hålla uppsikt öfver lösaktiga och sedeslösa kvinnor. Dessa skola genom
afdelningens försorg vederbörligen inskrifvas samt tillhållas att regelbundet
inställa sig till besiktningar. Några närmare föreskrifter rörande
ordningen och sättet för dessas verkställande finnas icke meddelade
lika litet som några bestämmelser rörande kvinnornas uppträdande
å offentliga platser in. m. Vid inskrifningen erhålla de dock vissa
muntliga förhållningsorder härom.
I Kristianstad har en regelbunden tvångsbesiktning af skörlefvande
kvinnor ägt ruin sedan år 1891. Besiktningar förekommo
visserligen dessförinnan, men icke på bestämda tider, utan endast
när vederbörande läkare därom tillsade. Den nuvarande reglementeringen
grundar sig dels på en af stadens borgmästare i egenskap af
polischef den 22 april 1891 utfärdad order angående uppsikten öfver
skörlefvande kvinnor och dels på den af polischefen för stadens polispersonal
utfärdade instruktion. Enligt den förra skola, kvinnor, som
misstänkas att mot betalning drifva otukt, efterspanas af polisen och
inställas till förhör samt, om misstanken visar sig grundad, en gång
i veckan underkastas läkarbesiktning. Instruktionen åter innehåller
endast några kortfattade föreskrifter rörande polispersonalens åligganden
i fråga om uppsikten öfver de prostituerade. Några särskilda
ordningsföreskrifter för dessa finnas icke meddelade, men en ansats
härtill kan sägas vara gjord i sä måtto, att konstaplarna hafva skyldighet
att vaka öfver att lösaktiga kvinnor ej visa sig i opassande
eller allmänt uppseendeväckande klädsel eller antasta förbigående personer
eller eljest söka genom ord eller åtbörder locka dessa till sig
eller visa sig i fönster eller portar till sina bostäder. Att märka är
ock, att vid inskrifningen kvinnorna erhålla vissa muntliga förhållningsorder,
hvilka de hafva att ställa sig till efterrättelse.
Hvad slutligen Sundsvall angår, synes reglementeringen i den
ofullständiga form den därstädes förekommer uteslutande grunda sig
på praxis. Den enda föreskrift, som har afseende å prostitutionen,
återfinnes i den af magistraten den 30 oktober 1904 fastställda
instruktion för polispersonalen, hvari stadgas, att patrullerande konstapel
skall tillse, att sedeslösa kvinnor icke visa sig i allmänt uppseende
-
851
väckande klädsel eller antasta förbigående personer med ord eller
åtbörder. Någon skyldighet för polismyndigheten att vaka öfver att
dylika kvinnor underkastas läkarbesiktning innefattar däremot instruktionen
icke. Oaktadt denna brist på bestämmelser i ämnet har sedan
några år tillbaka en regelmässig läkarbesiktning af prostituerade kvinnor
ägt rum. Polisens detektiva afdelning bestämmer, hvilka kvinnor skola
underkastas besiktning. Något skriftligt beslut därom meddelas dock
icke, utan de kvinnor, som anses uteslutande lifnära sig genom skörlefnad,
tillsägas muntligen att inställa sig till besiktning en gång i
veckan. Polisen vakar sedan öfver att detta åläggande af kvinnorna
efterlefves. Några inskränkningar i sin personliga frihet i öfrigt äro
de besiktningsskyldiga icke underkastade.
Beträffande det närmare förfarandet vid kontrollens utöfvande i
ofvannämnda landsortsstäder tillåter sig kommittén hänvisa till förutnämnda,
vid betänkandet fogade bilaga.
Såsom af den ofvan lämnade redogörelsen torde framgå, har som
motiv för reglementeringssystemets införande i vårt land i främsta sanitär synrummet
anförts, att detta system vore oundgängligen nödvändigt för pimkt''
afvärjande! af prostitutionens sanitära vådor. Att denna synpunkt
emellertid icke varit den uteslutande bestämmande, har redan ofvan
påvisats. Det intresse, hvarmed vederbörande administrativa myndigheter
städse omfattat detta öfvervakningssystem, torde hos oss såväl
som i andra länder i icke oväsentlig mån hafva sin grund i deras
uppfattning om systemets lämplighet för upprätthållande af allmän
säkerhet, ordning och sedlighet. Under den kamp, som de senare årtiondena
i de flesta länder och icke minst hos oss förts mot reglementeringen,
har dock den sanitära synpunkten mest varit föremål för
diskussion; och man synes numera allmänt intaga den ståndpunkten, att
bibehållandet af reglementeringssystemet endast kan ifrågasättas under
förutsättning, att det i hygieniskt afseende är oumbärligt eller medför
stor nytta. Det är under sådana förhållanden helt naturligt, att, då det
gäller att intaga eu bestämd ståndpunkt i förevarande ämne, man först
lämpligen söker svar på frågan: »År reglementeringen i sanitärt hänseende
gagnelig?» Skulle svaret blifva nekande, är gifvetvis all vidare diskussion
i ämnet onödig. Skulle åter svaret å den uppställda frågan utfalla i
jakande riktning, är emellertid saken icke därmed afgjord. Man måste
nämligen då vidare undersöka, huruvida reglementeringen, trots dess
352
sanitära värde, bör på grund af därmed i andra hänseenden förenade
olägenheter upphäfvas.
Vid tiden för reglementeringens införande här i landet rådde bland
läkarvetenskapens målsmän i olika länder ganska allmänt den meningen,
att reglementeringen ägde ett mycket stort sanitärt värde. Visserligen
medgats, att den i åtskilliga hänseenden kunde vara behäftad med
brister, men dessa ansågos mer än uppvägas af dess hygieniska fördelar.
Så småningom började dock vissa tvifvelsmål rörande reglementeringens
värde såsom ett skyddsmedel mot de smittosamma könssjukdomarna att
gorå sig gällande, och under de senare årtiondena hafva dessa tvifvelsmål
i hög grad ökats. För närvarande äro också meningarna härutinnan
bland läkarna synnerligen delade. Vid en närmare undersökning finner
man, att bland dem framträda hufvudsakligen sex olika åsikter rörande
reglementeringens effektivitet. Den längst till höger stående uppfattningen
är, att reglementeringen gjort och fortfarande gör samhället
stora tjänster i sanitärt hänseende. Såsom framstående målsmän för
denna (gammalreglementaristiska) uppfattning kunna nämnas professor
Wolff i Strassburg och numera aflidne öfverläkaren å sjukhusafdelningen
för smittosamma könssjukdomar i Hamburg Engel-Reimers. Den
andra meningsgruppen utgöres af dem, som anse, att, äfven om reglementeringen
i sin nuvarande form icke har så stort sanitärt värde,
som man förut antagit, den dock gör åtminstone någon nytta, »un
peu de bien», såsom den förnämste företrädaren för denna åsikt, professor
Fournier i Faris, uttrycker sig. En tredje meningsgrupp utdömer
visserligen systemet i dess nuvarande form såsom onyttigt eller till och
med skadligt, men anser det kunna reformeras i en mera tidsenlig,
humanitär och tillika mera verksam riktning. De mest kända målsmännen
för denna (nyreglementaristiska) åsikt torde vara de på syfilidologiens
område framstående tyska universitetsprofessorerna Neisser i
Breslau och Lesser i Berlin. Att döma af den diskussion i prostitutionsfrågan,
som år 1902 fördes inom Svenska läkarsällskapet, synas
läkarna här i landet då hafva anslutit sig till endera af dessa tre uppfattningar.
En fjärde åsikt, hvilken omfattas af ett icke ringa antal
framstående läkare, exempelvis den bekante berlinerdermatologen professor
Blaschko, är, att reglementeringen äfven i moderniserad form gör
ingen eller obetydlig sanitär nytta och därför icke vidare bör komma
i fråga. Eu femte och längst till vänster gående uppfattning är, att
reglementeringen förvärrar det onda i stället för att utgöra ett botemedel
däremot. Denna åsikt, hvilken som bekant förfäktas af flertalet
353
bland den abolitionistiska rörelsens målsmän, räknar ett stort antal
framstående anhängare äfven bland läkarna, såsom professor Augagneur
i Lyon, chefen för det italienska sanitetsväsendet Santoliquido och
numera aflidne professor Tommasoli i Palermo. Slutligen har man en
sjätte meningsgrupp, som håller före, att frågan, huruvida reglementeringen
gör sanitär nytta eller ej, för närvarande icke kan besvaras,
enär tillgängliga statistiska siffror icke berättiga till några som helst
slutsatser.
Kedan den omständigheten, att meningarna bland läkarna äro
så ytterst delade, gifver vid handen, att besvarandet af frågan, huruvida
reglementeringen i sanitärt afseende medför nytta eller icke, skall
erbjuda stora vanskligheter. Ett i möjligaste mån tillförlitligt svar å
det uppställda spörsmålet synes emellertid kommittén kunna erhållas
genom å ena sidan en undersökning af reglementeringssystemets inverkan
på de smittosamma könssjukdomarnas frekvens bland befolkningen i länder
och å orter, där det tillämpats, och å andra sidan en undersökning af
reglementeringssystemets verkningsgrad med hänsyn till de prostituerade
kvinnornas smittofarlighet, för utrönande af huruvida systemet, sådant
det nu i allmänhet tillämpas, verkligen kan uppfylla sitt ändamål.
Frågan i hvad mån reglementeringen varit till nytta eller skada, Undersökdär
den införts, har man sökt besvara genom statistisk bearbetning menteringsaf
uppgifter om de smittosamma könssjukdomarnas förekomst bland A^|^tså
befolkningen i dess helhet eller bland vissa grupper af densamma. de smittoI)et
är nämligen tydligt, att, därest reglementeringens inflytande på de
smittosamma könssjukdomarnas utbredning kan statistiskt påvisas, man nas frekvens
är berättigad att däraf draga bestämda slutsatser rörande dess sanitära bland befolkvärde.
Nu torde visserligen den meningen vara ganska allmän både
bland reglementarister och abolitionister, att de i förevarande hänseende
hittills uppgjorda statistiker föga eller ingenting bevisa, och att man på
denna väg näppeligen kan med förhandenvarande material komma till
något bestämdt resultat. Men då det gäller att undersöka frågan i
hela dess vidd och man i hvarje fall måste vara beredd att från håll,
där man fortfarande vill tillmäta statistiken i förevarande ämne beviskraft,
möta påståenden härom, kan kommittén icke underlåta att genom
en undersökning af de från reglementaristisk sida härutinnan allmännast
framförda statistiska bevisen för reglementeringens nytta söka uppvisa,
huruvida och i hvad mån dessa kunna tillmätas något värde.
Innan kommittén öfvergå!'' till denna undersökning, vill kommittén
förutskicka några allmänna anmärkningar rörande svårigheten att erhålla
45
354
ett statistiskt material, som kan gifva ett tillförlitligt uttryck för växlingarna
i de smittosamma könssjukdomarnas frekvens. Som bekant
finnes det knappast något fält, där man i tendentiöst syfte och ofta
på ett dilettantmässigt sätt begagnat sig af statistik som bevismaterial
i så stor utsträckning som på det förevarande. Från dylika försök till
statistik kan man här naturligen helt och hållet bortse. Men äfven
om man söker opartiskt bedöma frågan om reglementeringens inflytande
på de smittosamma könssjukdomarnas frekvens, så stöter man på en
hel del svårigheter, Indika mer eller mindre förringa värdet af statistiska
sammanställningar på ifrågavarande område. Fn olägenhet, som vidlåder
all statistik rörande de smittosamma könssjukdomarna, är, att
själfva primäruppgifterna icke hänföra sig till obestridliga fakta utan
afse omdömen, sjukdomsdiagnoser, Indika kunna vara felaktiga och i
hvarje fall äro beroende på den ståndpunkt läkarvetenskapen för tillfället
intager. Sålunda har exempelvis den syfilitiska primärsklerosen
och det enkla veneriska såret förr ofta förväxlats, och kunskapen om
att dessa äro två från hvarandra helt skilda sjukdomar kommer i
den ena statistiken till uttryck, i den andra icke, och detta till och
med under samma tid i samma land. En annan omständighet, som
i hög grad försvårar hvarje jämförelse, är, att det knappast finnes
två statistiker, som i form, uppställning och tillkomstsätt äro lika.
Sålunda kan anmärkas, att recidiv af syfilis och understundom af
dröppel i den ena statistiken äro medräknade såsom nya fall, under
det de i den andra icke blifvit upptagna. Vidare är att märka,
att man såsom material för sina undersökningar i regel icke kunnat
använda samtliga invånare i ett land eller en stad utan endast vissa
yrken eller folkklasser. Att dylika statistiker intet kunna bevisa
rörande de smittosamma könssjukdomarnas frekvens i allmänhet, är
tydligt, ty hvad som i detta hänseende gäller om en viss befolkningsgrupp,
äger icke alltid giltighet i fråga om befolkningen i dess helhet.
Där statistiken grundar sig på anmälan af inträffade sjukdomsfall, blifva
resultaten i hög grad beroende på den noggrannhet och fullständighet,
hvarmed anmälningarna blifvit gjorda. Härvid spela rent personliga
eller administrativa förhållanden en viss roll. Vid sjukdomar med
långvarigt förlopp såsom syfilis och kronisk dröppel händer ock ej
sällan, att samma fall behandlas af flera läkare eller å flera sjukhus och
därför anmäles flera gånger. En annan omständighet, som i hög grad
försvårar statistiska jämförelser på hithörande område, är, att de smittosamma
könssjukdomarna, som bekant, öfverallt förete vissa växlingar i
frekvens, alldeles oberoende af om reglementering finnes eller icke.
355
Det är fördenskull klart, att, om man vill undersöka reglementeringssystemets
inverkan på de smittosamma könssjukdomarnas frekvens, så
kan man icke jämföra ett fåtal år närmast före och efter detta systems
införande eller upphäfvande utan måste jämföra medeltal för perioder,
som äro väsentligt längre än tidslängderna för nyssnämnda, till sina
orsaker ej närmare kända variationer. Slutligen hör ock såsom en på
statistikens värde inverkande omständighet framhållas, att reglementeringen,
om än i sina hufvuddrag öfverallt ganska likartad, dock företer
åtskilliga olikheter, framförallt i fråga om stränghet i tillämpningen,
icke blott i olika länder och orter utan äfven i samma land och å
samma ort under olika tider.
Af det ofvan sagda torde framgå, att hvarje jämförelse mellan
statistiker från olika tidsperioder måste upptagas med stor försiktighet
och att följaktligen afsevärda svårigheter möta vid genomförandet af
eu statistisk undersökning rörande reglementeringssystemets inverkan
på de smittosamma könssjukdomarnas frekvens bland befolkningen.
Efter dessa inledande anmärkningar angående statistiken i allmänhet
på ifrågavarande område öfvergår kommittén till att närmare
yttra sig rörande de särskilda statistiska bevis, som i litteraturen oftast
pläga framföras för reglementeringssystemets gynnsamma inverkan i
sanitärt hänseende.
Reglementeringssystemets inflytande har man först och främst
sökt utröna genom en jämförelse mellan sjukdomsfrekvensen i länder
med och länder utan detta system. Som emellertid, med undantag af
Norge och Danmark, där anmälningsplikt beträffande hvarje fall af
smittosam könssjukdom är införd, några statistiker icke finnas rörande
ifrågavarande sjukdomars spridning bland befolkningen i allmänhet, har
man för sina undersökningar fått utvälja sådana befolkningsgrupper,
inom hvilka en registrering af dessa sjukdomar äger rum. Då detta
merendels är fallet beträffande krigsmanskapet, hafva de olika ländernas
armé- och marinstatistiker fått tjäna såsom gradmätare för hälsotillståndet
bland befolkningen i dess helhet och såsom ett bevis för reglementeringens
nyttiga eller skadliga följder. Som kändt är, har en
mängd olika statistiker i förevarande hänseende blifvit uppgjorda, och
det kan naturligen icke komma i fråga att här ingå på någon närmare
undersökning af dessa. Men då militärstatistiken af reglementeringens
anhängare ansetts innebära ett af de starkaste bevisen för detta öfvervakningssystems
nytta och man å vissa håll inom detta läger fortfarande
synes vilja tillmäta densamma stort värde, torde det vara lämpligt att
Jämförelse
mellan sjukdomsfrekvensen
i länder
med och
länder utan
reglementering.
356
söka något klargöra, huruvida och i hvad män detta kan vara befoga
dt.
Följande tabell, hvars siffror äro hämtade dels ur en af professor
Blaschko till 1899 års Brysselkonferens afgifven rapport och dels ur
förutnämnda franska kommittébetänkande af år 1907, utvisar antalet
fall af smittosamma könssjukdomar på 1,000 man af hufvudstyrkan
inom några europeiska arméer.
År | Länder | med reglementering | Blandad! system | Länder utan reglementering | ||
Tyskland | Belgien | Frankrike | Italien | Holland | England | |
1894.............. | 29,f | 33 | 40,0 | 92 | 56,o | 182,4 |
1895............... | 25,5 | 30 | 37,o | 85 | 48,2 | 173, s |
1896............... | 21 2 | 28 | 37, s | 97 | 46,o | 158 |
1897............... | 21,o | 28 | 37,4 | 90 | 44,7 | 158 |
Som af ofvanstående tabell framgår, förefinnes en alldeles påtaglig
skillnad i sjukdomsfrekvensen mellan länder med och utan reglementering
i sådant afseende, att den i de förra är betydligt lägre än i de
senare. Särskild! påfallande är denna skillnad mellan Tyskland, där
reglementeringen i allmänhet är synnerligen strängt genomförd, och
England, där prostitutionen är fullkomligt fri. Italien, där vid den tid
ofvannämnda siffror afse regelbundna besiktningar endast ägde rum å
bordellflickor, har jämväl att uppvisa högre siffror, hvilka emellertid äro
afsevärdt lägre än de engelska. Från reglementaristiskt håll har nu
af dessa och andra likartade siffror dragits den slutsatsen, att det är
till- eller frånvaron af reglementering, som betingar olikheten i sjukdomsfrekvensen
.
Huru nära till hands eu sådan slutsats än må ligga, kan den
dock icke utan vidare godkännas. Det gifves nämligen eu hel del
andra omständigheter än reglementeringen, hvilka kunna på ett
tillfredsställande sätt förklara denna olikhet. Särskild! finner man
detta vara fallet, om man jämför förhållandena inom de engelska och
tyska arméerna. Den engelska armén utgöres, som bekant, af värfvadt
manskap och rekryteras till större delen bland de allra lägsta befolkningslagren,
där kunskapen om de smittosamma könssjukdomarnas natur
och smittofarlighet är ringa eller ingen. Tjänstetiden är mycket lång,
sjn år, och medgifver beviljandet af permission i stor utsträckning åt
357
manskapet. Denna omständighet i förening med den i stort sedt
slappa disciplinen gifver soldaterna tid och tillfällen att söka könsförbindelser,
och den höga solden, 6 å 7 shillings om dagen, möjliggör
för dem att tillfredsställa sina könsbehof hos prostitutionen. Af helt
naturliga skäl är det därvid icke den bättre och i sanitärt hänseende
minst farliga prostitutionen, som uppsökes, utan den allra lägsta och
i hygieniskt afseende farligaste. Det är under sådana omständigheter
helt förklarligt, att de smittosamma könssjukdomarna skola erhålla
eu synnerligen stark spridning inom den engelska armén. Annorlunda
ställa sig förhållandena inom den tyska armén. I motsats
mot den engelska är ju denna en värnpliktsarmé, inom hvilken alla
befolkningslager äro företrädda. Den relativt korta tjänstetiden, förr
tre numera två år, tvingar till dess utnyttjande på bästa sätt och
permission beviljas mera sparsamt. Genom de ansträngande militära
öfningarna är ock soldaten under fritiden i behof af hvila och stannar
fördenskull gärna inom kasernen. Dessa omständigheter jämte den
stränga disciplinen bereda den tyske soldaten mindre tillfälle att söka
könsförbindelser, och den låga dagaflöningen, 22 pfennig, omöjliggör
för honom någon nämnvärd beröring med prostitutionen Tager man
därtill i betraktande, att en hel del åtgärder vidtagits för spridande
af kunskap och upplysning bland manskapet om faran af de smittosamma
könssjukdomarna och om den relativa möjligheten att skydda
sig mot dem, är det uppenbart, att sjukdomsfrekvensen inom den
tyska armén skall blifva mycket låg. Man finner sålunda, att reglementeringen
ingalunda behöfver tillgripas såsom förklaringsgrund till
den stora olikheten i sjukdomsfrekvensen mellan ifrågavarande båda
arméer.
Af det anförda torde framgå, att en jämförelse mellan sjukdomsfrekvensen
inom olika länders arméer icke lämnar något bevis för
reglementeringens effektivitet. Hvarje sådan jämförelse blifver alltid
mer eller mindre missvisande. De för hvarje land egenartade militära
förhållandena, olikheten i nationalitet, seder och temperament äro
gifvetvis faktorer, som i förevarande hänseende öfva ett stort inflytande.
Icke ens siffror från olika truppförband inom en och samma armé äro
sinsemellan fullt jämförbara. Hvarjehanda faktorer af lokal natur förefinnas
nämligen alltid, såsom olikhet i truppslag, kasernernas läge, huruvida
de ligga aflägset från stad eller intill en sådan, platsbefälhafvarens
stränghet i fråga om aftonpermission m. in.
Lika missvisande som en jämförelse i förevarande hänseende mellan
två olika länders arméer måste blifva, lika obefogaclt är det ock att
358
Jämförelse
mellan sjukdomsfrekvensen
i vissa
länder före
och efter
regdem enteringens
afskaffande.
Norge.
låta hälsotillståndet inom ett lands armé gälla såsom en gradmätare
för de smittosamma könssjukdomarnas utbredning bland befolkningen
i dess helhet. De förhållanden, under hvilka militären och den civila
befolkningen lefva, äro så vidt skilda, att de icke tillåta några bestämda
slutsatsers dragande i detta afseende. Just den engelska och tyska
arméstatistiken torde härpå lämna ett belysande exempel. Visserligen
saknar man statistik öfver de smittosamma könssjukdomarnas utbredning
inom den engelska civilbefolkningen, och man kan således icke
säga, huru stor spridning de hafva inom denna. Men att af arméstatistiken
sluta till, att hälsotillståndet bland densamma skulle vara
många gånger sämre än i Europas öfriga kulturländer, vore uppenbarligen
alldeles oriktigt. Af alla iakttagelser att döma hafva ifrågavarande
sjukdomar icke större utbredning bland den engelska civilbefolkningen
än annorstädes. Snarare har man anledning antaga
motsatsen. Det ytterst ringa antal vårdplatser, som å sjukhusen äro
reserverade för könssjuka, tyder på att något större behof häraf icke
förefinnes. Hvad åter Tyskland angår, synes ett alldeles motsatt förhållande
där vara rådande. Enligt hvad den år 1900 genom kultusministeriets
försorg i Preussen föranstaltade undersökning rörande de
smittosamma könssjukdomarnas frekvens gaf vid handen, var nämligen
hälsotillståndet inom armén afgjordt bättre än inom den civila befolkningen,
och detta förhållande har sedermera vunnit bekräftelse genom
de statistiker i förevarande hänseende, som genom sjukkasseorganisationernas
försorg upprättats.
Som förut nämnts, har reglementeringen under de senare årtiondena
blifvit i åtskilliga länder afskaffad. Det ligger då naturligen nära
till hands att söka utröna dess inverkan på de smittosamma könssjukdomarnas
frekvens genom att jämföra sjukdomsfrekvensen före och
efter kontrollens afskaffande. Ett synnerligen stort antal statistiska
undersökningar i förevarande hänseende hafva också blifvit gjorda, och
från såväl reglementaristiskt som abolitionistiskt håll hafva dessa fått
tjäna såsom argument till reglementeringens förmån eller nackdel. De
länder, som företrädesvis fått lämna material till dessa undersökningar,
äro Norge, Italien, England och nu senast Danmark.
Hvad först Norge angår, har man för en sådan undersökning
ganska fasta hållpunkter i den statistik, som alltsedan år 1876 i
Kristiania förts öfver de smittosamma könssjukdomarna. Som bekant
upphörde reglementeringen att tillämpas därstädes den 15 februari 1888.
359
Undersöker man nu dessa sjukdomars frekvens därstädes åren närmast
före och efter kontrollens afskaffande, finner man genast, hurusom år
1888 utgör en i ögonen fallande vändpunkt i frekvenstalen. Medan
dessa under reglementeringstiden befinna sig i ständigt nedåtgående och
nämnda år visa ett minimum, stiga de under de därpå följande åren
ånyo kontinuerligt i höjden. I denna med reglementeringssystemets upphäfvande
sammanfallande starka svängning i sjukdomsfrekvensen hafva
nu detta systems anhängare velat se ett påtagligt och afgörande bevis
för kontrollens sanitära värde; och onekligt är, att en sådan slutsats
ligger mycket nära till hands, om man inskränker sina observationer
till tiden närmast före och efter reglementeringens afskaffande.
Låter man emellertid, såsom riktigt är, sina undersökningar omfatta
hela den tid statistiken afser, finner man genast, att en dylik slutsats
måste vara förhastad. Såsom af omstående kurva framgår, hafva starka
variationer i frekvenstalen förekommit såväl före som efter reglementeringens
upphäfvande. Från år 1876, då antalet sjukdomsfall på 1,000
personer af stadens hela befolkning utgjorde 12,8, kan en jämn stegring
i frekvensen iakttagas ända till år 1882, då motsvarande tal
utgjorde 20,7. Därefter aftaga sjukdomarna nästan kontinuerligt för
hvarje år ända till och med år 1888, då antalet sjukdomsfall utgjorde
C.G pro mille. Från och med följande år stiger emellertid
frekvensen ånyo, och ett nytt maximum af 16,9 pro mille uppnås
under år 1897. Därefter kan åter iakttagas en jämn nedgång i
frekvenstalen ända till och med år 1907, då antalet sjukdomsfall
utgjorde 6,8 pro mille eller ungefär samma tal, som under det år
kontrollen upphäfdes. Under år 1908 steg antalet åter till 7,8 pro
mille och under år 1909 till 8,2 pro mille. Under såväl reglementeringstiden
som den därpå följande perioden visa således frekvenstalen
först en uppgående och därefter en nedgående rörelse. Härvid är dock
att märka, att, medan samma minimum uppnås under båda perioderna,
maximum under den förra ligger icke oväsentligt högre än under
den senare.
Vill man nu söka en förklaring till ofvannämnda variationer i
frekvenstalen, är det klart, att, då dessa förekomma under såväl reglementeringstiden
som den därpå följande perioden, denna icke kan ligga
i till- eller frånvaron af kontroll öfver de prostituerade. Andra och
kraftigare orsaker än reglementering och icke-reglementering måste
uppenbarligen härvid hafva varit verksamma. Hvaruti dessa äro att
söka, kan emellertid svårligen angifvas, men sannolikt är, att de till öfvervägande
grad varit af ekonomisk och social natur. Ett stöd härför
De smittosamma könssjukdomarna i Kristiania
under åren 1876—1909.
Antalet fall på 1,000 invånare af stadens befolkning.
1876
1878
1908
finner man vid en jämförelse mellan sjukdomsfrekvensen efter reglementeringens
upphäfvande och folkmängdsökningen under samma tid.
Det visar sig nämligen då, att en fullständig öfverensstämmelse mellan
dem är rådande i så måtto, att de båda samtidigt ökas och minskas.
Förklaringen härtill ligger nära till hands. Som bekant genomgick
Kristiania under de sista åren af 1880-talet samt större delen af 1890-talet en period af storartadt ekonomiskt uppsving. Stadens folkmängd
tillväxte synnerligen hastigt, förnämligast genom en stor inflyttning
af unga personer i den kraftigaste åldern. De åldersklasser, hos hvilka
könsdriften är störst, blefvo följaktligen relativt starkt representerade
inom befolkningen. Denna omständighet bidrog naturligen till att öka
de lösa könsumgängenas antal och därmed också de smittosamma könssjukdomarnas.
Sedan under den följande ekonomiska depressionen inflyttningarna
upphört och stadens folkmängd minskats, inträdde också
en minskning i dessa sjukdomars spridning.
Fin annan äfvenledes framhållen förklaring till den stegring i
sjukdomarnas frekvenstal, som inträdde i och med den nya ordningen år
1888, är att finna i det ändrade sätt för anmälningarnas afgifvande, som
samtidigt infördes. Medan läkarna förut varit pliktiga att endast för
hvarje månad lämna sundhetskommissionen uppgift å de af dem under
samma tid iakttagna fall af smittosamma könssjukdomar, skulle nu
dylik uppgift af dem insändas för hvarje dag. Att detta skulle bidraga
till att anmälningarna inkommo talrikare än förr, torde vara antagligt.
Å ena sidan glömde man icke så lätt bort de iakttagna sjukdomsfallen
och å andra sidan medförde ''systemförändringen här som annorstädes
ett ökadt intresse hos läkarna att noggrannt fullgöra anmälningsskyldigheten.
Af det ofvan anförda torde till fullo framgå, huru förhastadt det är,
att i de smittosamma könssjukdomarnas ökade frekvenstal efter kontrollens
upphäfvande vilja se ett bevis för dennas sanitära nytta. Härmed är
nu emellertid icke sagdt, att icke kontrollens upphäfvande kan hafva
öfvat någon inverkan på sjukdomarnas utbredning under de allra
närmaste åren. Möjligt är, att så varit förhållandet, men i huru hög
grad kan icke med statistikens tillhjälp bevisas. Såvidt man kan döma
af tillgängliga fakta, har emellertid denna inverkan i så fall varit af
ringa betydelse. Skulle man våga att af Kristianiastatistiken draga
någon slutsats rörande reglementeringens inverkan på de smittosamma
könssjukdomarnas spridning, skulle denna så tillvida snarare kunna
sägas utfalla till kontrollens nackdel än fördel, som det ju visar sig,
att sjukdomsfrekvensen efter ar 1888 aldrig varit så hög som under
46
362
Italien.
reglementeringstiden. men väl nedgått till ungefär samma minimum
som under denna.
Till samma resultat kommer man ock vid en undersökning af
förhållandena i Italien. Allt sedan 1850-talet tillämpades i detta land
ett strängt reglementeringssystem efter franskt mönster. Till följd af
den häftiga opposition, som under årens lopp restes mot detta system,
beslöts år 1888 genom den s. k. crispislca reformen, hvilken trädde
i kraft den. 1 augusti s. å., att reglementeringen skulle upphäfvas
och en ny sakernas ordning införas. Den regelbundna preventiva
besiktningen af prostituerade afskaffades, och myndigheterna förbehöllo
sig endast rätt att, när de därtill funno anledning, anställa tillfälliga
besiktningar å kvinnor, som bodde å bordeller, och, om de så funne
nödigt, stänga dylika lokaler. Någon tvångsbehandling af prostituerade
skulle icke vidare förekomma, utan de smittosamma könssjukdomarnas
spridning motarbetas endast på frivillighetens väg. För
detta ändamål påbjöds en mängd åtgärder i syfte att förmå de könssjuka
att frivilligt låta behandla sig. I stället för de gamla kurhusen
skulle inrättas särskilda afdelningar för könssjuka vid de allmänna
sjukhusen och i stället för besiktningsbyråer polikliniker med gratisbehandling.
Hjälpsökande skulle ej behöfva uppgifva namn eller samhällsställning,
särskilda mottagningstider skulle finnas för män och
för kvinnor samt kostnadsfri sjukhusvård lämnas till dem, som däraf
vore i behof in. m.
Den allmänna opinionen synes emellertid icke hafva varit mogen
för en tillämpning af dessa nya principer. Vederbörande myndigheter
ställde sig mycket skeptiska i fråga om reformens nytta och sökte på
många håll på allt sätt förhindra dess genomförande. Under det att
alla sådana åtgärder, hvarigenom besparingar kunde göras, såsom afskaffandet
af kurhus och besiktningsbyråer, genast blefvo vidtagna,
underlät man däremot i flertalet fall att ställa sig till efterrättelse
bestämmelserna om upprättandet af särskilda afdelningar vid allmänna
sjukhusen, af polikliniker m. m. Uppsikten öfver bordellerna utöfvades
mycket slappt, och hela den del af reglementet angående prostitutionen,
som handlade om sårande af anständigheten, förblef en död bokstaf.
Reformens motståndare nöjde sig emellertid icke blott med att uppställa
hinder för dess genomförande, utan sökte till och med hålla
det gamla systemet i kraft. Sålunda utfärdades redan 1889, medan
Crispi ännu var vid makten, af landets medicinalstyrelse ett cirkulär
till rikets samtliga prefekter, däruti dessa anbefalldes tillse, att de pro
-
368
stituerade underkastades regelbunden besiktning två gånger i veckan.
Skulden till det oefterrättlighetstillstånd, som blef eu följd af denna
myndigheternas hållning, lades af allmänheten på det nya systemet, och
opinionen mot detta blef allt starkare. Då härtill kom, att de smittosamma
könssjukdomarna tycktes visa en afgjord tendens att ökas, blefvo
de crispiska reglementena år 1891 upphäfda och ersatta af ett nytt
reglemente, som i vissa fall återinförde regelbunden preventiv besiktning
af prostituerade.
Huruvida och i hvad mån en ökning af de smittosamma könssjukdomarnas
frekvens verkligen ägde rum bland befolkningen i dess
helhet under de tre år de crispiska reglementena voro i kraft, kan ej
afgöras, enär tillförlitliga statistiker härom saknas. Enligt arméstatistiken
inträffade emellertid, såsom af omstående kurva framgår,
eu påtaglig stegring i sjukdomsfrekvensen. Medan antalet sjukdomsfall
på 1,000 soldater under reglementeringstidens senare år varit i ständigt
nedgående, från 124 år 1881, då ett maximum ägde rum, till 84 år
1887 och 79 år 1888, steg antalet, sedan reglementeringen sistnämnda
år afskaffa^, åter till 99 år 1889 och 104 år 1890 samt utgjorde 103
år 1891. Efter det sistnämnda år regelbunden besiktning af prostituerade
i vissa fall åter påbjudits, minskades antalet sjukdomsfall och
utgjorde år 1895 85 pro mille. Från reglementaristiskt håll har nu
af dessa siffror dragits den slutsatsen, att det var reglementeringens upphäfvande,
som föranledde denna starka ökning i sjukdomsfrekvensen.
Att i dessa siffror vilja se något bevis för reglementeringens nytta,
torde emellertid vara förhastadt. Det är nämligen att märka, dels att
en observationstid af endast tre år efter kontrollens upphäfvande är
allt för kort för att tillåta dragandet af några som helst slutsatser
rörande dess verkan, och dels att ifrågavarande siffror böra upptagas
med mycken reservation i betraktande af den ovilja, som den nya ordningen
väckte hos läkare och myndigheter.
Men äfven om ifrågavarande siffror skulle vara ett verkligt uttryck
för en ökad utbredning af de smittosamma könssjukdomarna inom
armén, så torde reglementaristernas ofvannämnda slutsats endast vara
i så måtto riktig, att ökningen förorsakats af de crispiska reglementenas
utfärdande. Om man bortser från den i förevarande fall icke uteslutna
möjligheten, att här förelegat en sådan variation i frekvens, som af
obekanta orsaker de smittosamma könssjukdomarna öfverallt förete *),
'') Den italienska arméstatistiken från 1867—1897 visar tre kulminationsperioder af de
smittosamma könssjukdomarna, upprepande sig med ungefär 10 års mellantid, oeh en af dessa
sammanfaller »fatalement» med den fullständiga anarki, som blef en följd af Crispis reglementen.
De smittosamma könssjukdomarna i italienska armén under åren 1867—1904.
Antalet fall på 1,000 man af hufvudstyrkan.
Ciispiska perioden,.
365
är det nämligen obestridligt; att genom de nya reglementenas utfärdande
åstadkoms en fullständig anarki beträffande ifrågavarande sjukdomars
profylax. Det gamla systemet var formellt sedt afskaffadt, men
de nya anordningar, som skulle träda i dess ställe, blefvo antingen icke
alls eller ock mycket ofullständigt genomförda. Om under sådana förhållanden
de smittosamma könssjukdomarna skulle visa eu tendens till
ökning, så är detta helt förklarligt, och man behöfver ingalunda söka
orsaken härtill i reglementeringens formella eller verkliga upphäfvande.
Att i sjukdomsfrekvensens stegring vilja se ett bevis för den regelbundna
preventiva besiktningens nytta, är sålunda i hvarje fall förhastadt, och
detta så mycket mera som dylika besiktningar af prostituerade faktiskt
ägde ruin på många ställen under större delen af den tid de crispiska
reglementena voro i kraft.
Det tredje land, hvarifrån man sökt hämta bevis för reglemente- England,
ringens gynnsamma verkningar, är England, där, som förut nämnts, detta
öfvervakningssystem åren 1864, 1866 och 1869 infördes i vissa garnisonsstäder
för att åstadkomma en minskning af de smittosamma könssjukdomarnas
stora spridning inom armén och flottan, men till följd af den
häftiga abolitionistiska agitationen år 1883 upphörde att tillämpas.
Rörande kontrollens verkningar, under den tid densamma tillämpades;
hafva meningarna varit och äro fortfarande synnerligen delade. Medan
man från abolitionistiskt håll påstått, att reglementeringen, långt ifrån att
förbättra de hygieniska förhållandena bland militären, i stället bidragit
till att bland dem öka sjukdomarnas spridning, hafva reglementaristerna
åter gjort gällande, att kontrollen inverkat mycket gynnsamt på sundlietstillståndet
inom armén. Hvilkendera sidan som haft rätt i sina
påståenden, eller huruvida reglementeringen öfver hufvud taget öfvat
någon inverkan alls på sjukdomsfrekvensen, kan emellertid icke afgöras,
enär de statistiker, som åberopats, icke äro af beskaffenhet att tillåta
dragandet af några bestämda slutsatser vare sig i den ena eller andra
riktningen. Att här närmare ingå på en undersökning af dessa synnerligen
talrika och vidlyftiga statistiker torde icke vara af behofvet
påkalladt. Den enda säkra slutsats, som af dem kan dragas, är, att
frekvenstalen för de smittosamma könssjukdomarna inom armén, på sätt
Denna kulrainationsperiod är likväl mycket lägre än den närmast föregående (1879—1882) liksom
denna i sin ordning är afsevärdt lägre än den där förutgående kulminationsperioden (1867—1872;.
Under hela den ifrågavarande 30-årsperioden visa de smittosamma könssjukdomarna jämte nämnda
oscillationer en stadigt nedgående tendens. Tommasoli, Conference intern, de Bruxelles, 1899,
Enquétes p. 554 o. 555.
De smittosamma könssjukdomarna i engelska armén under åren 1861—1904,
Antalet fall på 1,000 man af hufvudstyrkan.
Heglementermq
_ Sa/rijL.srndlosarrrrnaj
härin sjukdomar
Dröppel
367
vidstående kurva utvisar, under senare liälften af 1800-talet undergått
mycket starka växlingar. Sålunda befunno sig dessa sjukdomar före
reglementeringens införande sedan en tid tillbaka i aftagande, och detta
aftagande fortfor en tid bortåt, om än ej kontinuerligt, äfven efter
kontrollens upprättande. Under en därpå följande period, omfattande
åren 1873—1879, var sjukdomsfrekvensen jämförelsevis låg, men då
detta kan hafva berott därpå, att soldaterna förhemligade sina sjukdomar,
enär enligt en utfärdad order sold då icke utbetalades till dem,
som ådragit sig venerisk smitta, kunna siffrorna för denna period icke
åberopas såsom något bevis för kontrollens effektivitet. Från och
med år 1880, således medan reglementeringen ännu var i kraft, steg
sjukdomsfrekvensen åter, och denna stegring fortfor äfven efter kontrollens
upphörande ända till och med år 1885. Sedan dess hafva
sjukdomarna befunnit sig i ständigt aftagande, och frekvenstalen äro
allt sedan 1897 lägre, än de någonsin varit under hela reglementeringstiden.
Medan antalet sjukdomsfall under år 1885 uppgick till 275 pro
mille, hade det år 1900 nedgått till endast 93 och utgjorde år 1904
108. Enahanda minskning har jämväl kunnat iakttagas inom marinen
och bland de nyantagna rekryterna. Inom den förra har sjukdomsfrekvensen
sjunkit från 203 pro mille år 1884 till 112 år 1904 och
bland de senare under samma tid från 106 till 25 pro mille.
Hvad angår Danmark, där som bekant reglementeringen, efter att
hafva tillämpats en lång följd af år, upphäfdes genom 1906 års lag,
hvilken trädde i kraft den 1 oktober s. å., torde det visserligen med
hänsyn till den korta tid ifrågavarande lag varit i kraft vara för tidigt
att fälla något bestämdt omdöme rörande dess inverkan på de smittosamma
könssjukdomarnas frekvens. Men då det framkommit åtskilliga
antydningar om att kontrollens afskaffande skulle hafva medfört en
ökad spridning af nämnda sjukdomar, har kommittén ansett sig böra
undersöka, huruvida något stöd härför kan hämtas ur den statistik
öfver de smittosamma könssjukdomarna, som finnes upprättad på
grundval af anmälningar från läkarna om af dem behandlade sjukdomsfall.
Enligt denna statistik, åskådliggjord genom omstående kurva,
uppgick i Köpenhamn, hvarom här närmast är fråga, under år 1906,
det sista året reglementeringen tillämpades, antalet fall af smittosamma
könssjukdomar på 1,000 invånare till 16,3. Under år 1907 steg detta
antal till 19,i; och under 1908 till 22,4, men nedgick åter under år
1909 till 20,6. För de särskilda sjukdomarna voro motsvarande tal för
Danmarks
De smittosamma könssjukdomarna i Köpenhamn
under åren 1867—1909.
Antalet fall på 1,000 invånare af stadens befolkning.
1880
1890
189Z
1896
1898
1900
1908
369
syfilis resp. 3,3, 4,5, 5,6 och 4,9, för enkelt veneriskt sår resp. 1,8, 1,7
2,6 och 2,3 samt för dröppel resp. 11,2, 12,9, 14,2 och 13,4. Det ligger
naturligen nära till hands att antaga, att denna påtagliga ökning i
frekvenstalen de två första åren efter kontrollens upphäfvande stått i samband
med den nya ordning, som år 1906 infördes, och ett stöd för ett
sådant antagande har man trott sig finna i den omständigheten, att
denna ökning inträffade under en ekonomisk depressionsperiod, då de
smittosamma könssjukdomarna eljest enligt gjorda iakttagelser pläga
aftaga i frekvens. Ett ytterligare skäl för att reglementeringens afskaffande
härvid öfvat inflytande har man vidare velat se i den omständigheten,
att under 1906—8 de å sjukhus behandlade männens antal
nästan fördubblats, under det att antalet å sjukhus intagna kvinnor
nedgått till omkring hälften. Som ett kännetecken på en effektiv
sanitär kontroll öfver prostitutionen har man nämligen å reglementaristiskt
håll uppställt den iakttagelsen, att de å sjukhus behandlade
kvinnornas och särskildt de prostituerades antal står i omvändt förhållande
till de å sjukhus intagna männens antal, eller med andra ord
att ju flera prostituerade som genom internering å sjukhus förhindras
att sprida smitta, desto färre äro de könssjuka män, som inkomma å
sjukhus, och ju flera dessa senare äro, desto färre äro de förra (den
s. k. Wolffska satsen).
Att den under tiden intill 1909 inträdda ökningen af antalet anmälda
fall af smittosam könssjukdom skulle hafva sin grund i reglementeringens
upphäfvande, är dock föga sannolikt, och i hvarje fall kan densamma
icke åberopas såsom något bevis för detta öfvervakningssystems
effektivitet i sanitärt hänseende. Det är nämligen först och främst
att märka, att de högre frekvenstalen efter 1906 ingalunda behöfva vara
uttryck för en ökad utbredning af ifrågavarande sjukdomar utan kunna,
såsom stadsläkaren i Köpenhamn E. M. Höft framhöll vid en diskussion
1 frågan i »Danska föreningen för könssjukdomarnas bekämpande» den
2 februari 1909, hafva sin grund däri, att efter den nya lagens tillkomst
flera fall komma till läkarnas kännedom och att dessa fullgöra
sin anmälningsskyldighet med större noggrannhet än förr. Att de könssjuka
numera i större utsträckning än förr hänvända sig till läkare,
synes ock vara i hög grad sannolikt. Genom 1906 års lag har nämligen
tillfälle beredts de könssjuka att erhålla kostnadsfri behandling
i långt större utsträckning än förut var fallet. Medan förut dylik
behandling endast kunde erhållas å de offentliga poliklinikerna, meddelas
sådan numera dessutom af icke mindre än tolf manliga och
kvinnliga privatpraktiserande läkare, Indika på olika tider af dagen
47
370
och äfven på aftonen hafva mottagningar för könssjuka. Dessa läkare
hafva också, enligt hvad stadsläkaren Höft vid nämnda tillfälle uppgaf,
af allmänheten anlitats i mycket stor utsträckning och säkerligen af
en hel del personer, som under andra förhållanden af ekonomiska skäl
icke skulle hafva sökt privat vård och icke heller velat hänvända sig
till eu offentlig poliklinik. Af samtliga anmälda fall af smittosam könssjukdom
hafva också under åren 1907 och 1908 resp. 32 och 37%
anmälts af nämnda läkare. Tager man så jämväl i betraktande, att
det legat i dessa läkares eget intresse att med noggrannhet fullgöra sin
anmälningsskyldighet, enär deras ersättning af kommunen då utgick efter
antalet behandlade patienter, så är det alldeles påtagligt, att på nu antydda
grunder lätt kunnat uppstå en tillväxt i frekvenstalen, utan att det
behöfver betyda någon ökning af sjukdomarnas verkliga utbredning.
Men äfven om de stigande frekvenssiffrorna under nämnda två år
verkligen skulle vara uttryck för en ökad spridning af de smittosamma
könssjukdomarna, så är det dock förhastadt att påstå, att denna ökning
har sin grund i reglementeringens afskaffande. En undersökning af statistiken
öfver ifrågavarande sjukdomars frekvens under de sista 40 åren
visar nämligen, att den nu iakttagna stegringen af frekvenstalen mycket
väl kan vara att hänföra till förutnämnda variationer, som de smittosamma
könssjukdomarna öfverallt förete; och härför talar ju ock den
år 1909 åter inträdda minskningen i sjukdomarnas frekvenstal. Sedan år
1867 kan man sålunda iakttaga en ganska regelbunden höjning och
sänkning af frekvenstalen. Medan antalet sjukdomsfall på 1,000 af stadens
invånare under år 1867 utgjorde 22,7, steg detta år 1869 till 30,2. Därefter
vidtager en nedgång i sjukdomsfrekvensen till år 1875, då ett minimum
på 23,7 pro mille uppnås. Under de därpå följande åren stiga frekvenstalen
ånyo ända till år 1886, då ett nytt maximum på 33,0 pro mille
uppnås. Därefter aftager frekvensen åter och har år 1895 nedgått
till 17,1 pro mille. De följande åren visa ånyo eu stegring, och ett
nytt maximum uppnås år 1901 med 21,8 pro mille. Under de därpå
följande fyra åren aftaga sjukdomarna åter, och år 1904 visar den lägsta
frekvenssiffran under hela den tid statistiken omfattar eller 15,6 pro
mille. Därpå vidtager, såsom ofvan nämnts, intill 1909 ånyo en stegring.
Dessa variationer i frekvenstalen förefinnas jämväl i fråga om syfilis och
dröppel hvar för sig. Af statistiken framgår sålunda, att under reglementeringstiden
sjukdomsfrekvensen vid två olika tillfällen varit afsevärdt
mycket högre än för närvarande och vid ett tredje senare tillfälle
något litet högre än nu. Då reglementeringens upphäfvande i Danmark
liksom i Norge och Italien ägt rum vid en tidpunkt, då de smittosamma
könssjukdomarnas frekvens varit lag, kan man naturligen icke af den
omständigheten; att frekvenstalen under de följande åren ånyo stego,
draga den slutsatsen, att anledningen härtill ligger i afskaffandet af
ifrågavarande öfvervakningssystem.
Hvad angår den till stöd för reglementeringens effektivitet åberopade
omständigheten, att under 1906—8 de å sjukhus behandlade
männens antal nästan fördubblats, under det att antalet å sjukhus
intagna kvinnor nedgått till omkring hälften, vill kommittén framhålla,
att den till grund för den s. k. Wolffska satsen åberopade iakttagelsen
från Strassburg, att de å sjukhus intagna prostituerade kvinnornas
antal varierar i motsatt riktning mot sjukdomsfallen bland
garnisonen, i själfva verket saknar grund, såsom framgår af den i reseberättelsen
rörande Strassburg meddelade grafiska framställningen.
En jämförelse mellan sjukdomsfrekvensen i länder eller å orter före
och efter reglementeringens upphäfvande leder således till samma negativa
resultat som eu jämförelse mellan sjukdomsfrekvensen i länder
med och utan kontroll öfver de prostituerade.
För utrönande af reglementeringens effektivitet har man slutligen
anställt vissa statistiska jämförelser mellan sjukdomsfrekvensen under
olika tider i ett land., där reglemente?''ingssystemet sedan en längre tid
tillämpats. Af helt naturliga skäl kan det härvid icke komma i fråga att
till granskning upptaga alla de olika statistiker, som i detta syfte
blifvit upprättade, utan torde undersökningen lämpligen böra begränsas
till att endast afse förhållandena i vårt eget land.
Såsom i den inledande öfversikten redan nämnts, har man i Sverige
alltsedan år 1822 tillförlitliga uppgifter om de fall af smittosamma
könssjukdomar, som behandlats å rikets civila sjukhus (kurhusen) och,
såsom jämväl förut framhållits, torde man af dessa uppgifter kunna bilda
sig en föreställning om dessa sjukdomars ökning eller aftagande under
olika perioder. I den på dessa uppgifter grundade statistiken har
man nu från reglementaristiskt håll velat se ett bevis för reglementeringens
effektivitet. De siffror man därvid stödt sig på äro de, som
afse Stockholm, där reglementeringen, som förut nämnts, i fullständig
form infördes år 1859. Statistiken visar nämligen, att, medan under
femårsperioden 1862 — 66, alltså i början af besiktningsbyråns verksamhet,
på sjukhus vårdats i medeltal 121,4 fall af smittosam könssjukdom
på 10,000 af stadens civila befolkning, motsvarande siffra för
femårsperioden 1892—96 nedgått till 74,5. Denna nedgång i sjuk
-
Jämförelse
mellan sjukdomsfrekvensen
under
olika tider i
länder, där
reglementeringen
sedan
en längre tid
tillämpats.
domsfrekvensen är ännu mera påtaglig i fråga om syfilis. Under det
att antalet vårdade fal] af nyförvärfvad syfilis under femårsperioden
1862—66 i medeltal utgjorde 24.8 på 10,000, sjönk denna siffra under
åren 1892—96 till 11,9. Då det nu är en allmän åsikt bland besiktningsläkarna,
att besiktningen är särskildt effektiv i fråga om syfilis,
kan man, enligt reglementaristernas mening, icke betvifla, att kontrollen
öfver de prostituerade verksamt bidragit till den stora minskningen i
sj ukdomsfrekvensen.
Äfven om man icke kan förneka möjligheten af att reglementeringen
i någon mån bidragit till att hämma de smittosamma könssjukdomarnas
spridning i Stockholm, skall man dock vid en närmare
undersökning finna, att ofvan anförda statistiska uppgifter icke innebära
något som helst bevis för att så varit förhållandet. Visserligen torde dessa,
äfven om hänsyn tages till den samtidigt inträdda ökningen i ambulatoriskt
vårdade sjukdomsfall, gifva vid handen, att en nedgång i sjukdomsfrekvensen
ägt rum efter kontrollens införande, men däraf följer ingalunda,
att detta varit kontrollens förtjänst. Andra omständigheter af
mera verksam art kunna hafva föranledt denna minskning. Att detta
med största sannolikhet varit förhållandet, finner man, om man, såsom
riktigt är, sammanställer ofvannämnda siffror för Stockholm med motsvarande
siffror för landet i öfrigt. Det visar sig nämligen då, att nedgången
i sjukdomsfrekvensen icke är något för denna stad särskildt
utmärkande förhållande. Med bortseende från Göteborg, där ju reglementering
tillämpats sedan midten af 1860-talet, sjönk sålunda inom
landet i öfrigt under åren 1862 — 1896 antalet å sjukhusen intagna fall
af smittosam könssjukdom på 10,000 invånare från 6,2 till 8,4, således
en icke oväsentligt större nedgång i frekvens än som ägt rum i Stockholm.
Ser man på frekvenstalen för de särskilda sjukdomarna, finner
man, att dessa förete alldeles enahanda växlingar såväl i Stockholm
och Göteborg som i det öfriga landet. Syfilis och det enkla veneriska
såret hafva aftagit, under det att dröppeln ökats. Den af kommitténs
ledamot Johansson utarbetade redogörelsen »De smittosamma
könssjukdomarnas utbredning i Sverige 1822 — 1906» utvisar sålunda,
att under perioden 1861 —1895 antalet å sjukhusen intagna fall af
syfilis på 10,000 invånare nedgick: i Stockholm från 24,4 till 15,0, i
Göteborg från 19,2 till 9,9 och i landet i öfrigt från 2,9 till 1,6. Det
enkla veneriska såret visade under samma period en minskning: i Stockholm
från 36,3 till 23,3, i Göteborg från 29,0 till 7,7 och i det öfriga
landet från 0,8 till 0,4. Siffrorna för dröppel åter förete under samma
tid öfverallt en ökning: i Stockholm från 16,8 till 26,6, i Göteborg från
373
11,9 till 12,0 och i landet i Girigt från 1,1 till 1,2. Denna öfver hela
landet likformigt fortgående minskning af syfilis och enkelt veneriskt
sår tyder otvifvelaktigt på att det varit någon eller några för landet
i dess helhet gemensamma omständigheter, som därvid varit verksamma.
Säkerligen tager man icke miste, om man i den ökade upplysningen
angående de smittosamma könssjukdomarnas natur och spridningssätt,
i de förbättrade ekonomiska och hygieniska förhållandena, i den kostnadsfria
sjukhusvården och förbättrad tillgång på ändamålsenlig sjukvård
i allmänhet samt, hvad landsbygden beträffar, i den under nämnda
tid ännu fortgående utflyttningen af de gamla byalagen förmedelst
laga skiften, ser de förnämsta orsakerna till nedgången i sjukdomsfrekvensen.
Hvilken roll reglementeringen härvid spelat för Stockholm
och Göteborg, om den bidragit till att minska sjukdomarnas utbredning
eller rent af verkat i motsatt riktning, är en fråga, som icke kan
besvaras. Från reglementaristiskt håll säger man naturligen, att, om
ej kontroll därstädes funnits, tillståndet skulle varit sämre, under det
att abolitionister å sin sida göra gällande, att tillståndet i sådant fall
skulle hafva varit bättre.
I sammanhang med förestående undersökning angående reglementeringssystemets
inverkan på de smittosamma könssjukdomarnas frekvens
bland befolkningen vill kommittén upptaga till bemötande tvenne
statistiska argument, hvilka från reglementaristisk sida ofta framförts
till stöd för ifrågavarande systems effektivitet.
En nästan öfverallt, där reglementering tillämpas, gjord iakttagelse
är, att sannolikheten att påträffa smittosam könssjukdom är
större, då fråga är om eu hemligt prostituerad, som första gången
inställes till besiktning, än då det gäller en under ständig kontroll
stående kvinna. Häraf har nu från reglementaristiskt håll dragits den
slutsatsen, att kontrollen gör de inskrifna kvinnorna i sanitärt hänseende
mindre farliga än de omskräfla. Ett statistiskt bevis för riktigheten
häraf har man ansett sig kunna erhålla genom att undersöka,
huru många sjukdomsfall, som påträffas vid 100 besiktningar af kontrollerade
och vid 100 besiktningar af okontrollerade. Yid en sådan
undersökning visar det sig nämligen, att antalet sjukdomsfall inom den
senare gruppen är många gånger, större än inom den förra.
Det är emellertid uppenbart, att en jämförelse mellan de på detta
sätt erhållna siffrorna icke berättigar till någon som helst slutsats
rörande sjukdomsfrekvensen bland kontrollerade och icke-kontrollerade.
Att märka är nämligen, att af de förra en och samma individ besiktigas
374
mycket ofta, i regel en gång i veckan, under det att de senare undersökas
merendels blott en enda gång. Vid sådant förhållande måste
gifvetvis de erhållna talen hafva alldeles olika värde och hvarje jämförelse
dem emellan blifva missvisande. Huru litet bevisande jämförelser
af ifrågavarande slag äro framgår äfven däraf, att, om man i stället
för att räkna efter huru många procent sjuka af hvartdera slaget
kvinnor komma på ett visst antal besiktningar, undersöker huru många
procent de sjuka utgöra af antalet under exempelvis ett år undersökta
kvinnor af hvardera kategorien, resultatet blifver alldeles motsatt eller
att de inskrifna äro flera gånger farligare än de omskrika. '')
För utrönande af reglementeringens effektivitet har man vidare
sökt utforska, i hvilken utsträckning män ådraga sig sina smittosamma
könssjukdomar af kontrollerade och okontrollerade prostituerade.
I detta syfte hafva åtskilliga statistiker blifvit upprättade, och flera bland
dem utvisa, att flertalet smittokällor är tillfinnandes bland de okontrollerade.
Häraf har nu af reglementaristerna dragits den slutsatsen,
att de under kontroll stående kvinnorna äro mindre smittofarliga än
de förra och att kontrollen följaktligen är i sanitärt hänseende verksam.
Frånsedt den omständigheten, att hvarje statistik af ifrågavarande
natur måste blifva mera eller mindre bristfällig, beroende därpå, att
vederbörande patienter lämna felaktiga uppgifter på grund af bristande
kännedom om infektionstillfället och om den smittande kvinnans karaktär
af inskrifven eller oinskrifven, kan mot den gjorda slutsatsen först
och främst riktas den anmärkningen, att, äfven om det i verkligheten
skulle förhålla sig så, att de inskrifna smitta mindre ofta än de
oinskrifna, detta icke innebär något bevis för reglementeringens effektivitet,
då, såsom längre fram kommer att närmare utvecklas, antalet
oinskrifna är ojämförligt mycket större än antalet inskrifna. Härtill
kommer emellertid, att påståendet om de inskrifnas mindre smittofarlighet
icke kan utan vidare godtagas. Det är nämligen att märka, att bland
de i förevarande hänseende upprättade statistiker åtskilliga finnas,
hvilka utvisa, att de flesta smittoöfverförelserna äga rum genom inskrifna
prostituerade. Med användande af förevarande metod skulle man
således kunna draga den slutsatsen, att reglementeringen icke har
någon inverkan alls. En sådan slutsats vore emellertid lika obefogad
som den reglementaristerna anse sig kunna draga ur de för dém gynnsamma
statistikerna.
Att statistiker af ifrågavarande slag icke ägna sig för bevisandet
af reglementeringens nytta, torde man också kunna på förhand inse.
'') Jfr Blaschko: a. st. sid. 60 — 61.
375
Skulle nämligen resultatet blifva, att de flesta smittokällorna äro tillfinnandes
bland de inskrifna, kan man naturligtvis med skäl fråga:
»Hvad gör då kontrollen för nytta?» Skulle åter resultatet blifva, att
flertalet infektioner härrör från oinskrifna, kan man med samma rätt
fråga: »Hvad tjänar det till att kontrollera ett litet fåtal, då de flesta
män ådraga sig sina sjukdomar på annat håll?» Hurudant resultatet än
blifver, kan man således däraf icke draga någon slutsats rörande kontrollens
effektivitet. För att kunna afgöra detta måste man veta, dels
huru många könsumgängen, som öfvas af inskrifna och af oinskrifna
prostituerade, och dels huru många infektioner, som komma på ett
visst antal samlag i hvarje grupp. Fn utredning härom har emellertid
hittills icke blifvit gjord och kan uppenbarligen icke heller någonsin
åstadkommas.
Den granskning kommittén underkastat de s. k. statistiska
bevisen för reglementeringens effektivitet gör icke anspråk på fullständighet.
Det synes emellertid kommittén ej nödigt att i vidare
mån än som skett upptaga till granskning de mångfaldiga olika statistiska
argument, som af reglementarister anförts till stöd för kontrollens
nytta och af abolitionister såsom bevis för dess skadliga
verkningar. Af den gjorda undersökningen torde nämligen otvetydigt
framgå, att man icke kan med tillhjälp af den statistik, som för närvarande
finnes, erhålla något bestämdt svar på frågan, huruvida regflementeringen
verkat i fördelaktig eller skadlig riktning, eller om den
öfver hufvud taget öfvat något inflytande på de smittosamma könssjukdomarnas
utbredning. Möjligt är, att den haft ett sådant inflytande,
men detta har i sådant fall icke varit af någon större betydelse.
Reglementeringens inflytande i ena eller andra riktningen är nämligen
för ringa för att kunna göra sig märkbart bredvid de iakttagna variationer,
som tydligen icke hafva något med reglementeringen att göra.
Då en jämförande statistisk undersökning af reglementeringssystemets
verkningar i länder och å orter, där detsamma tillämpats,
icke lämnar några fasta hållpunkter för bedömandet af dess sanitära
värde, återstår endast att genom en undersökning af systemets verkningsgrad
med hänsyn till de prostituerade kvinnornas smittofärlighet söka utröna,
huruvida detta, sådant det nu i allmänhet tillämpas, är af den beskaffenhet,
att det verkligen kan på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål
i sanitärt hänseende.
Såsom i den inledande öfversikten framhållits, ingår i reglemen -
Undersökning
af reglementeringssystemets
verkningsgrad
med
hänsyn till de
prostituerade
kvinnornas
smittofarlighet.
376
Reglementeringens
verkningsgrad
med hänsyn
till inskrifningen.
teringen tre lmfvudsakliga moment, nämligen inskrifning, preventiv
besiktning samt tvångsinternering och behandling å sjukhus. Af dessa
äro naturligen interneringen och behandlingen liufvudsaken, och kontrollens
värde måste gifvetvis i sista hand bedömas efter de resultat,
som därigenom kunna uppnås. Inskrifningen och besiktningen åter,
om än nödvändiga led i systemet, innefatta endast åtgärder af förberedande
natur. Då emellertid genom den förra bestämmes, hvilka
kvinnor, som skola blifva föremål för kontroll, och genom den senare,
hvilka bland dessa, som böra isoleras och undergå behandling, är det
uppenbart, att systemets effektivitet måste blifva i hög grad beroende
af i hvilken omfattning inskrifningen äger rum och med hvilken noggrannhet
och omsorg besiktningen kan utföras. För att kunna bedöma
reglementeringssystemets verkningsgrad i dess helhet, måste man således
först undersöka, i hvilken omfattning de skörlefiiande kvinnorna kunna
hringas in under kontrollen, därefter i huru stor utsträckning smittokällor
bland de inskrifna kunna genom den preventiva besiktningen upptäckas och
slutligen i hvilken mån de vid besiktningen upptäckta smittokällorna kunna
genom sjukhusinternering och behandling oskadliggöras.
Rörande prostitutionens verkliga omfattning å en ort, och särskildt
i de större städerna, kan man af helt naturliga skäl icke erhålla
några tillförlitliga upplysningar. Oafsedt de svårigheter, som möta
för uppdragandet af en bestämd gräns mellan prostituerade och ickeprostituerade,
är det nämligen uppenbart, att en beräkning af de
förras verkliga antal af praktiska skäl icke låter sig genomföra. Uppfattningen
af huruvida å en ort prostitutionen äger någon större eller
mindre utbredning grundar sig därför merendels på en approximativ
uppskattning från de läkares eller polismäns sida, hvilka genom sina befattningar
hafva särskild erfarenhet i hithörande frågor. Då prostitutionens
verkliga omfattning således aldrig kan med någon tillförlitlighet
utrönas, följer däraf, att man, beträffande en stad, där reglementeringssystemet
tillämpas, icke heller kan uppgifva, huru stort de under
kontroll stående kvinnornas antal är i förhållande till antalet af samtliga
prostituerade därstädes. De beräkningar, som i detta hänseende
blifvit för vissa städer gjorda, hvila alla på mer eller mindre lösa
antaganden och måste städse upptagas med stor försiktighet. Huru svårt
det är att ens någorlunda sannolikt bedöma förhållandet mellan den
inskrifna och oinskrifna prostitutionens storlek framgår exempelvis
däraf, att, medan i Paris, där endast den offentliga prostitutionen inskrifves,
den förra omfattar omkring 6,000, uppgifterna rörande den
377
senares omfattning växla mellan 20,000 och inemot 300,000. Polisprefekten
Lépine, hvilken torde äga största erfarenheten på området,
uppskattar antalet hemligt prostituerade därstädes till 60,000 å 80,000.
Om än frågan beträffande den inskrifna prostitutionens storlek i
förhållande till den oinskrifna i hvarje särskildt fall måste lämnas obesvarad,
äro dock alla i ämnet sakkunniga ense därom, att de under
kontroll stående prostituerade endast utgöra eu mycket liten del af
samtliga de kvinnor, som drifva yrkesmässig skörlefnad. Att detta är
fallet i storstäderna på kontinenten, torde framgå af följande uppgifter
rörande den inskrifna prostitutionens omfattning i Paris, Berlin
och Hamburg år 1902. I Paris, med en befolkning af 3,000,000,
stodo nämnda år under kontroll 6,639 kvinnor, i Berlin med 2,000,000
invånare 3,815 och i Hamburg med 750,000 invånare 1.195. Att i
dessa städer, där prostitutionens utveckling gynnas af en mängd olika
omständigheter, de prostituerades antal är flera gånger större, än
nämnda siffror angifva, torde få anses klart och bestyrkes också af alla,
som hafva någon närmare kännedom om förhållandena därstädes. Hvad
Stockholm angår, har man visserligen icke anledning antaga, att disproportionen
mellan den inskrifna och oinskrifna prostitutionen är lika
stor som i nämnda världsstäder, men då man besinnar, att endast helyrkesprostitutionen
hos oss är föremål för inskrifning, är det uppenbart,
att inskrifningen icke kan omfatta mer än eu mindre del af de prostituerade
kvinnorna. Det är för öfrigt ställdt utom tvifvel, att antalet
inskrifna besiktigade kvinnor, som under år 1909, då Stockholm hade ett
invånarantal af omkring 340,000, uppgick till sammanlagdt 569, icke
utgör något adekvat uttryck ens för helyrkesprostitutionens verkliga
omfattning.'') Att de kvinnor, som hängifva sig åt sådan prostitution,
för närvarande äro långt talrikare, än de inskrifnas antal gifver vid
handen, framgår däraf, att under tidigare år, då inskrifningen bedrifvits
med större energi, än nu synes vara förhållandet, nämnda antal varit
långt större, oaktadt staden då hade en lägre folkmängd 2). En förnyad
'') Den ofvannämnda siffran 569 utgör gifvetvis icke uttryck för antalet i ett visst tidsmoment
besiktningsskyldiga. Då många af de inskrifna kvinnorna tidvis äro internerade å kurhus
och å straff- eller tvångsarbetsanstalt eller intagna å arbets- och försörjningsinrättningar samt å
skyddshem eller ock hafva temporärt afgått från besiktningsbyrån, är det antal kvinnor, som i
hvarje tidsmoment är skyldigt att inställa sig till regelbunden besiktning på byrån, väsentligt
lägre än berörda siffra angifver. Under år 1909 uppgick sålunda medeltalet byrån tillhöriga
kvinnor för dag till 271, däri dock inberäknade de a kurhuset intagna.
2) Rekryteringen af de inskrifna under en viss tidrymd är hufvudsakligen ett uttryck för
intensiteten i besiktningsbyråns verksamhet, men ej af växlingar i befolkningens storlek eller dess
tillstånd i sedligt, ekonomiskt eller sanitärt hänseende. Sålunda nyioskrefvos under åren 1875 79
årligen af »de anträffade och besiktigade» 75 å 86 °/o, i början åt 1870-talet däremot endast om
48
-
378
skärpning af systemet är visserligen möjlig, men med stadens växande
storlek tilltaga tydligen ock svårigheterna att under kontrollen intvinga
och där kvarhålla ifrågavarande kvinnor.
Att kontrollen icke kan omfatta ens alla de kvinnor, som hafva
skörlefnad till enda eller hufvudsakliga förvärfskälla utan endast en del af
dessa, är ock helt förklarligt. I de större städerna kan polisen icke,*
trots bästa vilja, uppspåra alla dylika kvinnor. Lättheten för dem
att dölja sig undan polisens efterforskningar gäckar ofta alla ansträngningar
i denna riktning. Härtill kommer, att polisen icke alltid tilltror
sig inskrifva en anhållen kvinna, äfven om hon på goda grunder
misstänkes för att bedrifva sådan skörlefnad. Erkänner hon icke frivilligt
hvad som lägges henne till last, måste nämligen bevisning förebringas,
och detta är i de flesta fall förenadt med stora svårigheter.
• Då de män, med hvilka kvinnan haft könsumgänge, sällan eller aldrig
äro kända, är polisen hänvisad till sina egna undersökningar, hvilka
alltid måste ske med den största diskretion dels med hänsyn till kvinnan,
för den händelse hon skulle hafva någon borgerlig sysselsättning,
och dels för undvikande af misstag, hvilka, om de komma till allmänhetens
kännedom, kunna för långa tider förlama polisens ifrågavarande
verksamhet. Slutligen torde ock såsom en orsak till att endast ett
mindre antal af ifrågavarande kvinnor inskrifvas böra framhållas, att
polisen, äfven om den kunde och tilltrodde sig, icke anser sig böra
ställa hvarje sådan kvinna under kontroll, helst som inskrifningen i
många fall. särskild t då det gäller de unga nybörjarna i »yrket», skulle
verka hindrande för kvinnornas återgång till hederlig vandel.
Den omständigheten, att endast en jämförelsevis liten del af alla
de kvinnor, som hafva sin utkomst genom skörlefnad, bringas in under
kontrollen, är naturligen ägnad att i icke ringa mån minska dennas
effektivitet. Reglementeringens anhängare medgifva visserligen, att
härutinnan föreligger en svaghet i systemet, men invända å andra
sidan till dettas försvar, att de kvinnor, som nås af kontrollen, äro
de, som bedrifva skörlefnaden mest intensivt och yrkesmässigt och
följaktligen äro de i sanitärt hänseende farligaste.
kring 30 % och efter år 1879 omkring 54 °/o. Den höga inskrifningsprocenten under 1870-talets
senare hälft hade icke heller sin grund däri, att procenten sjuka bland de anträffade under ifrågavarande
tid varit högre än vid andra tider. Med all sannolikhet hade den höga inskrifningsprocenten
sin grund i de åsikter, som vid denna tid gjorde sig gällande, att man genom vidsträcktast
möjliga tillämpning af inskrifningssystemet kunde på ett verksamt sätt bekämpa de smittosamma
könssjukdomarna. Jfr J. E. Johansson: »Statistisk utredning angående reglementeringen i Stockholm
1859-1905» Del III sid. 32.
379
Att de inskrifna kvinnorna bedrifva skörlefnaden mera intensivt
och yrkesmässigt än de omskrika, torde näppeligen vara i allo riktigt.
A orter, där de flesta inskrifna äro hänvisade till bordellgator eller
bordeller och andra otuktshus, hvilka äro för männen kända och af
många bland dem företrädesvis uppsökas, enär smittofaran därstädes
anses vara mindre, förhåller det sig nog så, att dessa kvinnor tagas i
anspråk i större utsträckning än den friboende och okontrollerade
prostitutionen. Där åter, såsom i vårt land, bordellväsendet råkat i
fullständig misskredit och de flesta otuktshus blifvit genom lagstiftningens
ingripande eller den allmänna opinionens tryck stängda, har
en afsevärd förändring i nyssnämnda hänseende inträdt. Endast en
och annan af de under kontroll stående kvinnorna i vårt land torde
numera uppehålla sig å bordelliknande ställen. Med frånseende af detta
mindretal, bo de öfriga spridda omkring i städernas olika delar och
äro under sådana förhållanden i regel hänvisade till att söka sina
kunder å gator och allmänna platser. Härvid gör sig naturligen konkurrensen
med den oinskrifna prostitutionen starkt gällande, och i
denna få de inskrifna kvinnorna ofta stå tillbaka för de oinskrifna,
hvilka i allmänhet äro yngre och för männen mera begärliga. Det kan
under sådana förhållanden knappast antagas, att de inskrifna kvinnorna
i genomsnitt bedrifva sin smittofarliga handtering i större utsträckning
än i hvarje fall en stor del bland dem, som ännu icke blifvit inskrifna
eller icke kunna inskrifvas.
Att de kvinnor, som nås af kontrollen, skulle vara de i sanitärt
hänseende farligaste bland de prostituerade, är ock ett påstående, som
vid en närmare undersökning visar sig vara oriktigt. Det är nämligen
att märka, att kvinnornas smittofarlighet icke står i något som helst
sammanhang med inskrifningen utan är i främsta rummet beroende på
deras ålder såsom prostituerade. Af den verkställda undersökningen
rörande reglementeringen i Stockholm framgår sålunda, att smittningsfrekvensen
för syfilis och sannolikt äfven för enkelt veneriskt sår och
dröppel är högst vid tiden för skörlefnadens början och därefter kontinuerligt
aftager med kvinnornas ålder oberoende af inskrifningen ’).
Detta förhållande bekräftas jämväl af iakttagelser från andra orter,
där reglementeringssystemet tillämpas. Häraf följer emellertid, att
de i sanitärt hänseende farligaste individerna äro att finna, icke bland
de äldre prostituerade, utan bland de yngre och framför allt bland
dem, som endast en kortare tid hängifvit sig åt skörlefnad. Att dessa
nybörjare i »yrket» skola i långt högre grad än deras äldre medsystrar
1) Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 166 och 167.
380
vara utsatta för smitta, är ock helt förklarligt. De förena ännu det
sinnliga begäret med begäret efter penningar och hängifva sig besinningslöst
åt könsumgängen utan tanke på därmed förenade faror. För
männen äro de ock långt mera begärliga än de äldre prostituerade.
På grund häraf och då bristningar i könsorganens slemhinnor vid samlag
synnerligen lätt uppstå hos unga kvinnor, är det tydligt, att sjukdomsfrekvensen
bland dessa, hvilka icke äga samma kännedom om de
smittosamma könssjukdomarna och sätten att mot dem skydda sig
som de äldre kvinnorna, skall blifva mycket stor. Hvad dessa senare
angår, äro naturligen äfven de smittofarliga, men dock icke på långt
när i samma grad som de yngre. De flesta bland dem hafva för länge
sedan genomgått det smittosamma skedet af syfilis och äro mot denna
sjukdom immuna. Äfven enkelt veneriskt sår och akut dröppel påträffas
hos dem mindre ofta, enär hudbetäckningen å könsdelarna
genom en långvarig yrkesutöfning blifvit mindre mottaglig för infektion
och bristningar i densamma icke uppstå så lätt som hos de unga
individerna. Härtill kommer, att de kvinnor, som under någon längre
tid bedrifvit »yrket», lärt sig att genom iakttagande af vissa försiktighetsmått
skydda sig mot nya infektioner.
Undersöker man nu, hvilka kvinnor det är, som kontrollen omfattar,
finner man, att dessa till öfvervägande del utgöras af sådana
prostituerade, som under någon längre tid utöfvat »yrket» och i allmänhet
tillhöra de äldre åldersklasserna. Af samtliga kvinnor, som vid
en viss tidpunkt tillhöra stammen af inskrifna i Stockholm, äro sålunda,
endast 5,3 % under 20 år, 23,6 % i åldern 20—25 år, 27 % i åldern 25
—30 år och icke mindre än 44,l % i åldern öfver 30 år1). Enahanda
förhållande rådde i Köpenhamn under tiden för reglementeringens
tillämpande därstädes. Af de inskrifna kvinnorna var endast en fjärdedel
under 25 år, något flera i åldern 25—30 och inemot hälften öfver 30 år2).
Att de yngre åldersklasserna äro så jämförelsevis svagt representerade
bland de inskrifna, utgör uppenbarligen en betänklig brist i systemet.
Från reglementaristisk synpunkt måste det nämligen ligga största vikt
uppå, att de unga och i sanitärt hänseende farligaste individerna så
fort som möjligt bringas in ■ under kontrollen, för att de sjuka må
kunna i tid upptäckas och hindras från att sprida smittan vidare.
Huru energiskt uppspårandet af kvinnorna än bedrifves, lyckas emellertid
detta af skäl, som förut angifvits, endast ofullständigt. Härtill kommer
*) Jfr .1. E. Johansson: a. st. Del III sid. 94.
-) Jfr Reseberättelsen sid. 89.
381
ridare, att de kvinnor, som inskrifvas, i stor utsträckning redan
hunnit ådraga sig smitta och under en längre eller kortare tid varit
i tillfälle att kringsprida densamma. I Stockholm hafva sålunda icke
mindre än 54,3 % af alla de kvinnor, som öfver hufvud taget blifva
infekterade af syfilis, hunnit förvärfva sig sjukdomen före inskrifningen,
och hvad dröppel och enkelt veneriskt sår beträffar hafva resp. 54 %
och 34 % af dem, hos hvilka dessa sjukdomar iakttagits, varit smittade
före deras ställande under kontroll. '') Det torde under sådana förhållanden
vara uppenbart, att de inskrifna kvinnorna icke kunna sägas
vara i och för sig farligare än de oinskrifna. Egentligen är det blott
första årgången bland de förra, som i smittoliänseende kan anses jämförlig
med de senare.
En undersökning af reglementeringssystemets verkningsgrad med
hänsyn till de skörlefvande kvinnornas inskrifning gifven således vid
handen, att denna är afsevärdt lägre än som kan anses vara med
systemets ändamål förenligt. I stället för att omfatta samtliga kvinnor,
som hafva sin utkomst genom skörlefnad, eller åtminstone de i sanitärt
hänseende farligaste bland dem, är kontrollen inskränkt till ett mindretal
prostituerade, bland hvilka de farligaste individerna äro jämförelsevis
svagt representerade.
Därest en i sanitärt hänseende betryggande kontroll öfver de
inskrifna kvinnorna skall kunna utöfvas, kräfves uppenbarligen, dels
att kvinnorna regelbundet och utan afbrott inställa sig till besiktning
å därför bestämda tider, och dels att själfva besiktningen kan utföras
på ett sådant sätt, att den lämnar säkerhet för att förefintlig smitta
hos de undersökta verkligen upptäckes. I samma mån som dessa
båda villkor icke kunna uppfyllas, i samma mån minskas äfven kontrollens
effektivitet. För att kunna bedöma den preventiva besiktningens
verkningsgrad måste man följaktligen först tillse, huruvida de
besiktningsskyldiga kvinnorna kunna hållas under regelbunden kontroll,
samt därefter, huruvida och i hvad mån själfva besiktningen kan anses
vara betryggande.
Enligt i allmänhet gällande bestämmelser äro de inskrifna kvinnorna
skyldiga att underkasta sig besiktning två gånger i veckan.
Kontrollen öfver att de fullgöra denna sin skyldighet utöfvas af vederbörande
polispersonal. Det är emellertid uppenbart, att, därest besiktningarna
skola kunna försiggå i regelmässig följd, kvinnorna måste
Reglementeringens
verkningsgrad
med hänsyn
till besiktningen.
) Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 166—167.
382
själfmant inställa sig å de förelagda tiderna. Visserligen skola de,
som uteblifva, af polisen hämtas, men då det ofta kan draga veckor
och månader, innan de anträffas, kan kontinuiteten i kontrollen gifvetvis
icke på detta sätt upprätthållas. Dennas effektivitet blifver under
sådana förhållanden i hög grad beroende på kvinnornas medverkan och
göda vilja. Det ligger emellertid i sakens natur, att dessa icke skola
i någon större utsträckning frivilligt underkasta sig en anordning, som
innebär icke blott stora inskränkningar i deras personliga frihet utan
jämväl åtskilliga andra afsevärda obehag. Hvad de framför allt frukta
är att genom internering å sjukhus blifva förhindrade att fortsätta
sitt obundna lif. Visserligen äro de fullt medvetna om att kontrollen
afser att skydda samhället mot de smittosamma könssjukdomarna,
men då deras eget intresse går i annan riktning, får denna omständighet
för dem ingen betydelse. Också finner man, att kvinnorna, långt
ifrån att regelbundet inställa sig vid besiktningarna, i stället söka på
allt sätt hålla sig undan. Att detta också lyckas dem i stor omfattning,
framgår, bland annat, däraf, att antalet besiktningar för hvarje
inskrifven kvinna i medeltal för år knappast uppgår till hälften af
det antal, som skulle hafva ägt rum, därest hon regelbundet infunnit sig
å de förelagda tiderna. I Stockholm har sålunda under de senaste
åren hvarje besiktningsskyldig kvinna, d. v. s. sådan inskrifven kvinna,
som ej genom internering eller annan tillfällig bortovaro äger laga
förfall för sitt uteblifvande, besiktigats i genomsnitt ej fullt en gång
i veckan i stället för i reglementet i allmänhet föreskrifna två gånger '').
Liknande förhållande har kunnat konstateras å åtskilliga platser i
utlandet. I Berlin, där besiktningen skall äga rum en gång i veckan,
komma sålunda faktiskt i medeltal för år blott 2G undersökningar på
hvarje inskrifven kvinna. Svårigheterna att hålla kvinnorna under
regelbunden kontroll äro således mycket stora. Hvad Stockholm angår,
har det visat sig, att endast hälften af de såsom besiktningsskyldiga
bokförda kvinnorna hålles under regelbunden kontroll och detta endast
under kortare perioder för hvarje individ. Äfven om man frånräkna!’
alla kvinnor, som möjligen kunna antagas hafva afgått från besiktningsbyrån,
är det dock minst 40 % af de vid en viss tidpunkt besiktningsskyldiga,
som undandraga sig den sanitära kontrollen. I själfva
verket är det endast undantagsvis, som en kvinna under några månader
i följd regelbundet inställer sig till besiktning två gånger i veckan. -)
'') Jfr J. E. Johansson: a. st. De] 111 sid. JO.
2) Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 41—43.
383
Att kvinnorna i så stor utsträckning undandraga sig kontrollen, är
naturligen en afsevärd brist i systemet. Denna blifver emellertid än mera
betänklig, då man finner, att det i allmänhet är de yngre och i sanitärt
hänseende farligaste individerna, som hålla sig undan, och att
afbrotten i inställelsen till besiktning i regel inträffa, då kvinnorna
äro eller - misstänka sig vara sjuka och frukta att blifva inlagda på
sjukhus. Af samtliga de inskrifna kvinnor i Stockholm, som år 1904
intogos å sjukhus, hade sålunda 31 % under tiden närmast före sjukhusinläggningen
försummat att inställa sig till besiktning. Särskildt betänkligt
är, att kvinnorna i mycket stor utsträckning hålla sig undan
den tid de gå med syfilitisk primäraffektion. Under perioden 1895—99
hade sålunda icke mindre än 74 % af samtliga de besiktningsskyldiga
kvinnor, hos Indika ifrågavarande symtom iakttagits, undandragit sig
besiktningarna under en eller flera veckor närmast före primäraffektionens
konstaterande. Att procenten uteblifna bland dessa kvinnor är
så hög, beror uppenbarligen därpå, att de till öfvervägande del utgöras
af yngre individer, som ännu icke hunnit vänja sig vid disciplinen å byrån.1)
1 huru hög grad den preventiva besiktningens effektivitet minskas
därigenom, att af de inskrifna kvinnorna företrädesvis de smittofarliga
ej kunna hållas under regelbunden kontroll, kan svårligen exakt angifvas,
men att den är högst afsevärd torde framgå af hvad ofvan
anförts. Om också hälften af de besiktningsskyldiga kvinnorna inställa
sig till besiktningarna, men den andra hälften, som uteblifver, till
öfvervägande del utgöres af sådana, som misstänka sig vara sjuka,
reduceras naturligtvis kontrollens effektivitet med mer än 50 %.
För bedömande af den preventiva besiktningens verkningsgrad
måste man emellertid, såsom ofvan framhållits, jämväl undersöka, huruvida
själfva besiktningen såsom sådan lämnar någon garanti för att
förefintlig smitta verkligen upptäckes. Är detta förhållandet, vinnes
ju åtminstone så mycket, att kontrollen kan anses något så när
betryggande, så länge kvinnorna regelbundet underkasta sig densamma.
Skulle det åter visa sig, att besiktningen icke innebär någon sådan
garanti, kommer uppenbarligen kontrollens effektivitet att än ytterligare
reduceras.
Hvad syfilis angår, hvilar reglementeringssystemet på det antagandet,
att kvinnorna äro smittokällor endast vid de tillfällen, då de äro
behäftade med kliniskt påvisbara symtom. I öfverensstämmelse härmed
förfares vid besiktningen så, att alla, som visa tydliga eller misstänkta
0 -Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 168.
384
tecken till färsk syfilis eller förete recidiv i sekundärstadiet, utmönstras
och inläggas å sjukhus, under det att de andra gå fria, naturligen
under förutsättning att de icke i öfrigt befinnas sjuka. Frågar man
sig nu, huruvida den läkarundersökning kvinnorna undergå är tillräckligt
grundlig för upptäckande af alla med dylika symtom behäftade,
måste svaret blifva nekande. Besiktningen är allt för summarisk
och ofullständig för att så skulle kunna vara fallet. I allmänhet
sker undersökningen på ett par minuter och omfattar i regel endast
genitalia och deras närmaste omgifning. Sålunda verkställes hela besiktningen
i medeltal på 1 minut i Paris, 2 i Berlin, Budapest och
Bordeaux och på 2 1U minut i Stockholm, däri inberäknadt den tid, som
åtgår för tagandet af gonokockprof. Undersökning af munhåla och svalgäger
i Stockholm rum endast hvar fjortonde dag. Hela kroppsytan besiktigas
likaledes hvar annan vecka, men blott på dem, som ännu icke
blifvit smittade eller hvilkas sjukdom är under tre år. Att en på så
kort tid verkställd och därtill i regel ofullständig besiktning icke kan
gorå anspråk på någon större tillförlitlighet, ligger i öppen dag.
Frånsedt de svårigheter, som understundom äro förenade med ställandet
af en säker diagnos, kan det lätt inträffa, att ett symtom undgår
läkarens uppmärksamhet. Vidare är ju den möjligheten icke utesluten,
att symtom kunna förefinnas å de delar af kroppen, som för tillfället
icke äro föremål för besiktning. Någon säkerhet för att en kvinna,
som utan anmärkning genomgått kontrollen, är fri från smittosamma
symtom, finnes följaktligen icke.
Äfven om sjulfva besiktningen vore fullt betryggande, kunna
kvinnorna dock icke förhindras att sprida smitta under den tid de
regelbundet underkasta sig kontrollen. Först och främst är nämligen
att märka, att besiktningen icke äger rum oftare än två gånger i
veckan och att smittosamma symtom kunna uppträda under mellandagarna.
Fn kvinna, som vid undersökning befunnits symtomfri, kan
redan samma dag få smittosamma symtom och således hinna sprida
sjukdomen, innan hon nästa gång blifver undersökt. Visserligen kan
häremot invändas, att faran för smitta i sådant fall icke är så stor,
-då ett symtom icke hinner utvecklas i någon större grad på den korta
tid, som förflyter mellan tvenne besiktningar. Men då man besinnar,
att äfven den minsta mängd af syfilisgiftet är tillräckligt för att öfverföra
sjukdomen och att vid samlaget ett ytelement af de kvinnliga könsdelarna
kommer i beröring med en mångdubbelt större yta af manslemmen,
är det uppenbart och af erfarenheten bekräftadt, att en betydande
smittofarlighet förefinnes redan på ett tidigt utvecklingsstadium
385
af symtomen. Vidare har man att taga hänsyn till det af reglementeringssystemet
icke beaktade förhållandet, att smitta kan öfverföras
icke blott då kliniskt tydliga symtom förefinnas, utan jämväl under
mellantiderna. Dylika fall af smittoöfverförelse från skenbart symtomfria
personer hafva sin antagliga förklaring däri, att sjukdomen öfverföres
genom bristningar i de ytliga väfnadsdelarna å de platser, där
ett symtom, vare sig en primärskleros eller en papel, förut varit
lokaliseradt och där det syfilitiska giftet fortfarande finnes deponeradt.
Huruvida smittoöfverförelser af ifrågavarande art äro vanliga eller
icke, därom saknar man för närvarande kännedom, då man endast i
undantagsfall varit i tillfälle att undersöka den smittande just vid
tiden för infektionen. Äfven om man icke kan, såsom en och annan
syfilidolog, antaga, att smittofaran är lika stor under latensperioderna
som då symtom förefinnas, så torde den dock, särskildt i fråga om de
prostituerade, vara afsevärd nog. Papler å könsdelarna äro nämligen
hos dem, liksom hos andra syfilitiska kvinnor, mycket vanliga, och äfven
efter läkningen uppstå vid de ofta upprepade samlagen lätt bristningar
i öfverhuden, särskildt om kvinnorna äro unga och befinna sig i
början af yrkesutöfningen.J)
Kan det således icke förhindras, att kvinnorna uppträda såsom
smittospridare jämväl under de tider de hållas under regelbunden kontroll,
är det uppenbart, att den preventiva besiktningens värde med
hänsyn till ifrågavarande sjukdom icke kan vara synnerligen stor.
Huru hög dess verkningsgrad i allmänhet är, kan af helt naturliga
skäl svårligen angifvas, men att den är afsevärdt lägre, än man
å priori kunde vara böjd antaga, framgår af professor Johanssons ofvannämnda
undersökning angående reglementeringen i Stockholm. Enligt
denna har nämligen primäraffektionen af syfilis vid besiktningen iakttagits
endast hos 22 % af samtliga de under åren 1885—1899 inskrift^
kvinnor, som blifvit infekterade efter inskrifningen, under det att
symtomet i fråga hos de öfriga förefunnits utan att komma till besiktningsläkarens
kännedom. • ) Då emellertid kvinnorna i mer än hälften af
de fall, där primäraffektionen iakttagits, under tiden närmast före upptäckandet
undandragit sig kontrollen, måste den preventiva besiktningens
verkningsgrad i fråga om upptäckandet af smittokällor af denna
art sättas vida lägre än nyssnämnda 22 %.
Hvad det enkla veneriska såret, angår, torde betingelserna för dess
upptäckande vid besiktningen ställa sig väsentligt gynnsammare än
b Jfr M. Möller: a. st. Del IV sid. 30-43.
-'') Jfr J. E. Johanson: a. st. Del III sid. 168 och 169.
49
386
i fråga om den syfilitiska primäraffektionen. Sjukdomen är nämligen
nästan undantagslöst lokaliserad till könsdelarna och framträder såsom
ett verkligt sår och icke såsom en mer eller mindre märkbar hudlöshet.
Det torde också mera sällan inträffa, att en med enkelt veneriskt sår
behäftad kvinna undgår att vid besiktningen blifva upptäckt. På grund
häraf och då sjukdomen icke är af konstitutionell och recidiverande
natur, torde den preventiva besiktningens verkningsgrad med hänsyn
till ifrågavarande sjukdom kunna sättas afsevärdt högre än beträffande
den syfilitiska primäraffektionen. Att kontrollen äfven härvidlag icke
är fullt effektiv, beror uppenbarligen därpå, att kvinnorna i så stor
utsträckning uteblifva från besiktningarna, äfvensom i någon mån på
dessas relativa fåtalighet.
Såsom förut nämnts, är det förhandenvaron af gonokocker, som
konstituerar dröppelns smittofarlighet. Vid besiktningen gäller det följaktligen
att borteliminera alla gonokockförande kvinnor. De metoder,
som därvid komma till användning, äro antingen enbart en makroskopisk
undersökning af kvinnans könsdelar och genitalsekret eller ock
en dylik besiktning i förening med en mikroskopisk undersökning af
de senare. För bedömandet af den preventiva besiktningens verkningsgrad
med hänsyn till ifrågavarande sjukdom måste man följaktligen
undersöka, huruvida och i hvad mån dessa båda metoder lämna någon
säkerhet för upptäckandet af förefintlig smittosamhet.
Vid den enbart makroskopiska besiktningen utgår man, som bekant,
från det antagandet, att dröppel föreligger endast, då vissa kliniska förändringar
i kvinnans genitalia kunna påvisas, såsom rodnad, svullnad,
smärtor, ömhet, ökad eller kvalitativt förändrad afsöndring o. s. v.
Saknas sådana, anses hon utan vidare vara frisk. Att en dylik grund
för diagnosens ställande icke kan innebära någon garanti för de verkliga
smittokällornas uppdagande, därom torde väl numera meningarna
icke vara delade. Det är nämligen att märka, att gonokocker kunna
finnas och således smitta öfverföras, utan att några anmärkningsvärda
kliniska förändringar äro för handen. Det har sålunda med mikroskopets
tillhjälp kunnat konstateras, att gonokocker förefunnits hos
20 å 35 % af sådana besiktningsskyldiga, hos livilka makroskopiskt
iakttagbara symtom saknats. Vidare är att beakta, att, äfven om
dylika symtom förefinnas, man icke kan genom en enbart klinisk undersökning
afgöra, huruvida dessa äro af smittosam beskaffenhet eller icke.
Med bortseende från de rent akuta inflammationssymtomen, äro nämligen
alla genitalflytningar hos prostituerade mer eller mindre tvetydiga. Symtomen
kunna ock växla på mycket kort tid, så att en person, som ena
387
dagen synes kliniskt misstänkt, efter några dagar kan vara utan afsöndring
men efter någon tid åter visa misstänkt sådan. Härtill kommer;
att de flesta prostituerade, som utöfvat »yrket» några år, hafva
kroniska'' katarrer med en afsöndring af kliniskt fullkomligt obestämbar
karaktär. Någon objektiv norm för ett enbart kliniskt bedömande af
geni talsekretens beskaffenhet finnes således icke. Vid sådant förhållande
och då det vid kontrollen icke är ett sjukdomstillstånd såsom sådant,
utan blott den omständigheten, att detta tillika är smittoförande, som
kan berättiga till en tvångsisolering, är det uppenbart, att, där endast
en makroskopisk undersökning äger rum, kontrollen icke kan vara
annat än ett osäkert famlande och ett godtyckligt väljande i högen 4)
Genom den makroskopiska undersökningens komplettering med
en mikroskopisk vinnes, dels att ett betydligt större antal kvinnor
kan bortelimineras, och dels att garanti vinnes för att dessa verkligen
äro behäftade med dröppel. Man skulle under sådana förhållanden
kunna förvänta, att med ett konsekvent tillämpande af denna undersökningsmetod
kontrollen med hänsyn till ifrågavarande sjukdom skulle
blifva fullt betryggande. Erfarenheten från såväl Stockholm, där systematisk
gonokockundersökning ägt rum sedan i februari 1904, som
andra platser, där denna metod kommit till användning, gifver emellertid
vid handen, att detta ingalunda är fallet. Vid införandet af den
mikroskopiska undersökningen har det nämligen visat sig, att sjukdomen
är långt mera spridd bland de inskrifna, än man förut haft
anledning antaga, äfvensom att antalet smittoförande kvinnor befinnes
vara större, ju oftare undersökningarna äga ruin. Medan i Stockholm
antalet fall af dröppel på 100 besiktningsbyrån tillhöriga kvinnor
under år 1903 uppgick till 60, steg detsamma under år 1904 till 184
och under år 1905 till 199. En liknande stegring i de upptäckta
sjukdomsfallens antal har gonokockundersökningens införande haft till
följd å andra ställen. Efter hand har man sålunda funnit, att i hvarje
ögonblick minst 50 % af alla inskrifna kvinnor äro gonolcockförande.
Ett noggrannt afskiljande af de gonokockförande kvinnorna är
emellertid allt fortfarande förenadt med stora vanskligheter. Erfarenheten
har nämligen visat, att man icke kan, äfven med mikroskopets
tillhjälp, draga en skarp och bestämd gräns mellan smittoförande och
icke-smittoförande kvinnor, beroende därpå, att ett positivt gonokockfynd
visserligen är bevisande för smittosamhet, men däremot icke ett
negativt för smittofrihet. Huru växlande de mikroskopiska fynden kunna
vara, framgår, bland annat, däraf, att man å sjukhuset, trots de möj
-
*) Jfr M. Möller: a. st. Del IV sid. 44-46.
388
ligast gynnsamma undersökningsbetingelser och trots att båda undersökningarna
utförts af eu och samma person, icke så sällan varit ur stånd
att påvisa gonokocker hos kvinnor, som ditremitterats, emedan de vid
besiktningen befunnits gonokockförande. Det är under sådana förhållanden
uppenbart, att icke heller den mikroskopiska besiktningen,
hvilken hvilar på det antagandet, att endast de kvinnor, hos hvilka
gonokocker anträffas, äro smittofarliga, kan anses betryggande. Också
är det en icke sällan gjord iakttagelse, att dröppelsmitta utbredes af
inskrift^ regelbundet besiktigade kvinnor, och detta till och med samma
dag de vid besiktningen förklarats gonokockfria.
Nu skulle man visserligen a priori kunna vara böjd att tro, att
den höga procenten smittofarliga kvinnor vore af öfvergående natur,
i det att efterhand en väsentlig minskning i dröppelfrekvensen borde
inträda i den mån med mikroskopets tillhjälp de gonokockförande
kvinnorna hunne afskiljas och å sjukhuset underkastas behandling.
Erfarenheten har emellertid visat, att detta är långt ifrån förhållandet.
De dröppelsjuka kvinnornas antal minskas icke utan förblifver fortfarande
år efter år mycket högt. Då orsaken härtill icke kan antagas
ligga i ett ständigt tilltagande af sjukdomen, måste förklaringen sökas
på annat håll. Såsom längre fram skall närmare utvecklas, måste den
alltjämt höga dröppelfrekvensen hafva sin hufvudsakliga orsak däri,
att droppelterapien är föga verksam gent emot de prostituerade och
att därför ett mycket stort antal kvinnor lämna sjukhuset obotade.
Att med någon exakthet angifva den preventiva besiktningens
verkningsgrad med hänsyn till ifrågavarande sjukdom, är af helt naturliga
skäl icke möjligt. Då man emellertid tager i betraktande, att endast
omkring hälften af de besiktningsskyldiga kvinnorna hålles under regelbunden
kontroll, att den makroskopiska besiktningen icke innebär
någon som helst garanti för eventuella smittokällors upptäckande, att
vid den mikroskopiska undersökningen, hvilken i Stockholm äger rum
en gång i veckan, medan den i flertalet storstäder i utlandet företages
ännu mindre ofta eller till och med icke alls, de negativa fynden ingalunda
utesluta smittosamhet samt att sjukdomen kan framträda och spridas
under tiden mellan tvenne besiktningar, så torde man otvifvelaktigt häraf
kunna draga den slutsatsen, att besiktningens effektivitet i fråga om
dröppel är mycket låg, ja till och med lägre än beträffande syfilis.
En undersökning af reglementeringssystemets verkningsgrad med
hänsyn till upptäckandet af smittokällor bland de inskrifna kvinnorna
gifver således till resultat, att denna på grund dels af svårigheterna
389
att hålla kvinnorna under kontroll och dels af själfva besiktningens
otillförlitlighet är betydligt lägre, än man hittills antagit. Hvad Stockholm
angår, kan man sålunda befara, att omkring tre fjärdedelar af
samtliga sjukdomsutbrott undgå att blifva å besiktningsbyrån upptäckta.
För att kunna göra något bestämdt uttalande rörande reglemente- Reglemente -ringens sanitära värde kräfves emellertid jämväl en undersökning af
frågan, huruvida den behandling de vid besiktningen utmönstrade med hänsyn
kvinnorna underkastas är fullt effektiv, så att de vid afgången från tlllli^®^nd"
sjukhuset kunna anses vara i smittohänseende ofarliga.
Hvad då först syfilis angår, måste man ihågkomma, att denna
är en kronisk och konstitutionell sjukdom, som under åratal kvarstår i
smittosamt skede och med kortare eller längre tids mellanrum i regel
recidiverar. Såsom i den inledande öfversikten framhållits, finnes icke
någon tillräckligt bepröfvad, snabbt verkande radikalkur, hvarigenom
smittan med ett slag kan förstöras. För att sjukdomen skall kunna,
om icke helt och hållet botas, så dock neutraliseras till sina verkningar,
fordras, icke blott att patienten blifver i tid underkastad behandling,
utan äfven att denna kan fortgå under lång tid. Enligt numera vunnen
erfarenhet bör behandlingen fortgå med vissa mellanrum minst två, i
regel tre till fyra år, äfven om patienten under större delen af denna
tid ej skulle förete några framträdande symtom af sin sjukdom.
, Ser man nu till, hurudan den behandling i regel är, som kommer
de inskrift^ syfilitiska prostituerade till del, finner man genast, huru
föga denna motsvarar de ofvannämnda fordringarna. Kvinnorna kvarhållas
å sjukhuset endast så länge de förete kliniskt iakttagbara smittosamma
symtom, men så snart dessa försvunnit, släppas de åter ut i
rörelsen, utan att man vidare tager någon befattning med deras sjukdom,
förr än de vid besiktningen ånyo förete tydliga eller misstänkta
symtom. Visserligen kan en del af kvinnorna på detta sätt erhålla en
upprepad behandling, och enligt å vissa orter utomlands, t. ex. i Breslau
och Strassburg, vunnen erfarenhet låter det sig göra att äfven utom
sjukhuset, i sammanhang med besiktningarna, underkasta kvinnorna
ambulatorisk behandling. I Stockholm erhöllo emellertid af samtliga
de under åren 1885—1899 inskrifna kvinnor, hos hvilka primäraffektionen
iakttagits, icke mindre än 22 % endast eu behandling under första
året efter infektionen. Under andra året undgingo af dem, som faktiskt
gått å byrån, ända till 56 % hvarje antisyfilitisk behandling och
'') Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 170.
390
under tredje året 70 %. J) Alldeles liknande förhållande återfinnes å flertalet
orter utomlands. Det är under sådana förhållanden klart, att
den behandling kvinnorna underkastas icke kan anses tillräckligt effektiv
för att hålla dem i ett relativt ofarligt tillstånd med hänsyn till
risken för sjukdomens spridning. Också inträffar det icke sällan, att hos
kvinnorna kort tid efter behandlingens afsilande nya symtom uppträda,
och exempel finnas på att en kvinna smittat samma dag hon
blifvit från sjukhuset utskrifven.
För de kvinnor, som äro behäftade med enkelt veneriskt sår. ställer
sig saken helt annorlunda. Likasom denna sjukdom är relativt lätt att
upptäcka, så möta i regel icke heller några större svårigheter för dess
botande. Under vanliga förhållanden försiggår läkningen af såren på
ganska kort tid. Skulle åter komplikationer inträffa, kan visserligen
behandlingen draga ut under månader, men jämväl sådana fall gå dock
förr eller senare till hälsa. Då sjukdomen, som förut nämnts, icke är
af konstitutionell eller recidiverande natur, kan således behandlingen i
förevarande fall anses vara fullt betryggande.
Hvad slutligen dröppeln angår, torde behandlingen af denna sjukdom
å -prostitutionssjukliusen i stort sedt lämna ännu sämre resultat,
än då fråga är om syfilis. Visserligen blifva åtskilliga kvinnor definitivt
botade, men allmänt erkännes, att dessa utgöra ett mindretal. Gent
emot de verkligen botade stå andra, Indika under månader, ja år,
trotsa hvarje behandling och slutligen måste utskrifvas obotade. Men
det öfvervägande flertalet kvinnor lämnar sjukhuset utan att man har
några säkra kriterier på huruvida de blifvit botade eller icke. De fordringar,
som i allmänhet måste uppställas för att en för dröppel behandlad
kvinna skall kunna förklaras smittofri, äro nämligen af så rigorös natur,
att på ett prostitutionssjuklius de största praktiska svårigheter möta
för deras uppfyllande. Man måste ihågkomma, att det härvid är fråga
om en tvångsbehandling, som sker utan den sjukas egen önskan och
af henne betraktas såsom ungefär liktydig med livilket interneringsstraff
som helst. Gent emot dessa kvinnors oaflåtliga yrkanden på att
blifva utskrifna är det ju förklarligt, att läkarna slå af på det ena
eller det andra af de för smittofrihet eljest gällande villkoren. I annat
fall skulle behandlingstiderna blifva mycket långa och öfverfyllnaden
med dröppelsjuka kvinnor ännu mycket större än den för närvarande
är. Då härtill kommer tvifvel på behandlingsmetodernas effektivitet
och den obehagliga möjligheten, att, äfven om, såsom verkligen händt,
gonokockundersökningen 12 gånger å rad gifvit- negativt resultat, den
J) Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 153.
391
13:de kan blifva positiv, så inses lätt, att läkaren resignerar inför ett
slikt sisyfosarbete ocli skrifver ut en besvärlig patient, som åtminstone
skenbart är gonokockfri. '')
Att de flesta för dröppel behandlade kvinnor icke kunna anses
definitivt botade, framgår ock däraf, att å flertalet prostitutionssjukhus
genomsnittsvistelsen är alltför kort i jämförelse med den för kvinnlig
dröppel eljest vanliga behandlingstiden. Under det att sålunda genomsnittsbehandlingstiden
å afdelningen för frivilligt vårdade kvinnor å
sjukhuset S:t Göran i Stockholm under år 1903 uppgick till 78 dagar,
utgjorde densamma å sjukhuset Eira, där ‘de prostituerade vårdas,
endast 32,4 dagar, och genomsnittstiden för dröppelbehandlingen är i
allmänhet icke längre å utländska städers prostitutionssjukhus, äfven
de modernaste och bäst ansedda, t. ex. i Köpenhamn (Berg 1897)
20—30 dagar, i Stuttgart (klammer 1895) 21,G dagar och i Munchen
(Jesionek 1897) 21,8 dagar. Att eu genomsnittstid af omkring 30
dagar omöjligen kan vara tillräcklig för botande af sjukdomen, är
alldeles uppenbart, särskildt då man tager i betraktande, att i densamma
är inberäknad en viss observationstid, under hvilken man har
att konstatera, att inga gonokocker vidare uppträda.
Särskildt tröstlöst ter sig behandlingens resultat med hänsyn till
de kroniska formerna af sjukdomen. Som bekant äro dessa synnerligen
vanliga bland de prostituerade. Af de 776 dröppelfall, som under
år 1904 behandlades å sjukhuset Eira, vårdades 408 eller omkring 53
% höffst tre veckor, 317 eller 40 % mellan eu och tre månader samt
51 eller 7 % öfver fyra månader, däraf 10 mer än sex månader
och bland dessa en kvinna i sexton månader. Att sistnämnda 7 %
utgjorts af kroniska dröpplar, torde vara påtagligt. Detsamma torde
emellertid med största sannolikhet jämväl hafva varit fallet beträffande
de 408, som vårdats högst tre veckor. Bland dessa funnos nämligen
icke mindre än 147, hos hvilka gonokocker icke kunde å sjukhuset
konstateras, ehuru de vid närmast föregående besiktning befunnits
gonokockförande, och hos de återstående 261 kunde gonokocker påvisas
högst en vecka under deras vistelse å sjukhuset. Den omständigheten,
att gonokocker endast tillfälligtvis eller under så kort tid kunnat i
dessa fall konstateras, talar bestämdt emot, att dessa infektioner varit
akuta, och tyder tvärtom på att man här haft att göra med gamla
sjukdomsprocesser. Detta bestyrkes också vid ett genomgående af
sjukhusjournalerna. Man kan således antaga, att omkring 60 % af
de vårdade fallen varit af kronisk natur. Nu är det emellertid att
9 Jfr M. Möller: a. st. Del IV sid. 52.
392
märka, att bland läkarna i allmänhet råder en ganska pessimistisk
uppfattning rörande botligheten öfver hufvud taget af den kroniska
dröppeln bos skörlefvande kvinnor och särskilt af den kroniska lifmoderdröppeln.
Äfven om en och annan ser saken mera förhoppningsfullt,
synes däremot alla vara ense därom, att för dessa fall kräfves
en betydligt längre behandlingstid än som för närvarande kommer
dem till del, samt att man beträffande lifmoderdröppeln merendels
måste stanna i tvifvel om huruvida den är läkt eller ej. Behandlingens
osäkra resultat illustreras, bland annat, af professor Pontoppidan i
Köpenhamn genom en undersökningsserie från Yestre Hospital 1904.
Af 48 under årets lopp för dröppel i urinröret eller i lifmoderkanalen
behandlade prostituerade kvinnor, som efter upprepade undersökningar
befunnos kliniskt och mikroskopiskt symtomfria, då de utskrefvos
till arbetsanstalt eller arrest, och som därifrån återremitterades
till sjukhuset utan att hafva vistats på fri fot, hade 28 eller 58% vid
återkomsten gonokocker.J) Att många såsom friska utskrifna i verkligheten
icke blifvit botade, framgår jämväl af det i vårt land bestyrkta
förhållandet, att, då kvinnorna efter att hafva utkommit från sjukhuset
ånyo inställa sig till besiktning, många befinnas vara gonokockförande.
Man måste under sådana förhållanden med en framstående
reglementaristisk författare fråga sig: »Med hvilken rätt inspärrar man
egentligen dessa patienter, om man ändå icke kan bota dem? Och
huru skall man gå till väga med dem? Att månadsvis kvarhålla dem
på en moraliskt fördärfvande prostitutionsafdelning utan att kunna
bota dem är en grymhet, som alls icke står i rimlig proportion till
hvad man därmed vill och kan ernå» 2).
Reglementeringens »un peu de bien» i fråga om dröppelbehandlingen
skulle möjligen bestå däri, att några fall under sjukhusvistelsen
verkligen botas och att några andra under densamma åtminstone
öfverföras från ett mera virulent tillstånd till ett »latent» sådant.
Gagnet häraf är emellertid försvinnande litet, när man betänker
dels den akuta dröppelns mindretal i jämförelse med den kroniska
och dels att ett öfverförande i latent form är af mycket tvifvelaktigt
värde. De »latenta» fallen kunna visserligen vid det ena eller andra
undersökningstillfället gifva negativt gonokockresultat och hafva vid
sådana tillfällen en relativt minskad smittofara, men när som helst
kunna undersökningsprepåraten för någon dag eller för längre tid visa
J) Jfr M. Möller: a. st. Del IV sid. 56—57.
■) Haramer: Ueter Prostitution lind venerische Erkrankuneen in Stuttgart Arch. f. Derin,
u. Syph. hd. 38, 1895. 6
393
riklig gonokockförekomst, hvarvid alltså smittofaran ånyo är lika
stor som någonsin.
En undersökning af reglementeringssystemets verkningsgrad med
hänsyn till de sjuka kvinnornas behandling gifver således vid handen,
att denna, liksom den preventiva besiktningens, är betydligt mindre
än hvad systemets ändamål kräfver. Med bortseende från det ur allmänhygienisk
synpunkt skäligen betydelselösa enkla veneriska såret, är det en
jämförelsevis ringa del af de behandlade kvinnorna, som blifver botad.
Det stora flertalet däremot lämnar sjukhuset utan att man har några som
helst garantier för att de äro i smittohänseende ofarliga. Nu kan man
visserligen invända, att, därest smittosamma symtom af syfilis skulle
ånyo utbryta eller kvinnorna åter befinnas gonokockförande, detta upptäckes,
då de ånyo inställa sig vid besiktningarna. Men då, såsom
ofvan blifvit påvisadt, kvinnorna i stor utsträckning hålla sig undan
just under de tider de veta eller misstänka sig vara sjuka, kunna
månader förflyta, innan de ånyo blifva å sjukhus internerade.
Af den granskning kommittén ofvan underkastat reglementeringssystemets
verkningsgrad med hänsyn till inskrifningen, besiktningen
och behandlingen torde framgå, att detta system, sådant det nu i allmänhet
tillämpas, möjligen har ett visst sanitärt värde, men att
detta dock är afsevärdt mycket lägre än man i allmänhet varit böjd
för att antaga. Trots allt det arbete, som nedlägges på kvinnornas
uppspårande och öfvervakning, lyckas man endast inskrida mot ett
ringa antal smittokällor och blott en liten del af dessa blifver definitivt
oskadliggjord. Då man nu tillika betänker, att det endast är ett
fåtal bland samtliga skörlefvande kvinnor, som är föremål för kontroll,
så framstår det med ännu större tydlighet, huru ringa sanitärt värde
ifrågavarande öfvervakningssystem i själfva verket har.
I reglementeringssystemet ingår emellertid, såsom ofvan angifvits,
ytterligare ett hufvudsakligt moment, nämligen interneringen, och då
denna, i motsats till de öfriga, verkligen är effektiv, har denna omständighet
föranledt ett till detta systems förmån ofta framfördt resonemang,
det s. k. sunda förnuftets bevis. Låt vara, säger man, att blott en
bråkdel af de prostituerade blifver inskrifven, att blott en bråkdel af
de sjuka upptäckes och behandlas och att endast en bråkdel af de
behandlade blifver botad, så innebär dock reglementeringen den obestridliga
fördelen, att den hindrar en hel del smittoöfverförelser och således
50
Reglementeringens
verkningsgrad
med hänsyn
till interneringen.
394
minskar smittofaran öfver hufvud taget. Genom de sjukas internering
å sjukhus hindras nämligen dessa från att smitta de män, med hvilka
de eljest skulle hafva kommit i beröring. Sunda förnuftet måste följaktligen
säga, att reglementeringen är i sanitärt hänseende gagnelig.
Att genom kvinnornas tidvis skeende internering smittofaran i
någon mån minskas, är visserligen sant, men denna minskning är i
själfva verket så liten, att den praktiskt taget icke spelar någon nämnvärd
roll. Enligt hvad kommitténs ledamot Johansson beräknat, skulle
det i Stockholm tillämpade systemet icke skänka större trygghet, än
att smittningsmöjligheterna för de farligaste smittokällorna (syfilis
minskas med omkring 9 %. 3) Man måste å ena sidan ihågkomma, att
de internerade utgöra endast ett försvinnande fåtal i förhållande till
samtliga prostituerade, och å andra sidan har man att taga i betraktande,
att de icke-internerade långt ifrån äro ofarliga. Bland dessa
befinna sig icke blott sådana kvinnor, som genomgått besiktningen,
ehuru de i själfva verket varit sjuka, utan jämväl alla sådana, som
underlåtit att inställa sig af fruktan för att blifva å sjukhus inlagda.
Härtill kommer vidare, såsom jämväl ofta framhållits, att den yrkesmässigt
bedrifna skörlefnaden i viss mån är underkastad den allmänna
lagen om tillgång och efterfrågan. Genom att ett visst antal kvinnor
undandrages rörelsen uppstår en ökad efterfrågan på tillfällen till
lösa könsförbindelser. De uppkomna luckorna i de in skri fn as led
fyllas därför mycket snart af hemligt prostituerade och särskildt af
yngre sådana, hvilka låta locka sig af den utsikt till ökad förtjänst,
som yppar sig. Såsom redan förut blifvit påvisadt, äro emellertid dessa
kvinnor i stor utsträckning redan infekterade och i smittohänseende
synnerligen farliga, och de, som ännu icke ådragit sig någon sjukdom,
blifva mycket snart smittade af de män, med hvilka de komma i beröring.
Det torde under sådana förhållanden vara uppenbart, att, äfven
om de internerade kvinnorna äro förhindrade att kringsprida sina sjukdomar,
faran för männen att blifva smittade genom andra i stort sedt
skall vara densamma. Vinsten af kvinnornas internering blifver därför
i själfva verket skäligen illusorisk.
Med reglementeringssystemet
förenade
sanitära
olägenheter.
Innan man fäller något slutomdöme om reglementeringssystemets
nytta i sanitärt hänseende, får man emellertid ej frånse de verkningar
i motsatt riktning, som detta system oemotsägligen innebär.
Sålunda kan det icke bestridas, att, så länge samhället för de
b A. st. Del III sid. 175 och 185.
395
smittosamma könssjukdomarnas bekämpande tillgriper och upprätthåller
eu i det stora hela så motbjudande anordning, som reglementeringen
af prostitutionen måste erkännas vara, allmänheten och särskilt
den oerfarna ungdomen skall få den uppfattningen, att kontrollen
måste göra stor nytta genom att antingen helt och hållet förebygga
smittofaran eller ock åtminstone i väsentlig grad minska densamma.
Den falska säkerhet reglementeringen sålunda ingifver lockar otvifvelaktigt
mången till könsumgänge med inskrifna kvinnor i tanke att
ingen eller ringa fara är därmed förenad. Men då dylikt umgänge, långt
ifrån att vara utan fara, är i hög grad riskabelt, komma således flera
riskabla könsumgängen till stånd, än om ingen reglementering funnes.
Att reglementeringen i viss mån bidrager till de smittosamma könssjukdomarnas
spridning, framgår jämväl, om man ser saken ur en annan
synpunkt. Som bekant är det en hel del kvinnor, som endast tillfälligtvis
bedrifver yrkesmässig skörlefnad. När dessa kvinnor inskrifvas,
blifver det dem praktiskt taget nära nog omöjligt att skaffa sig någon
borgerlig sysselsättning, utan måste de helt och hållet hängifva sig åt
prostitution. Då de såsom inskrifna få betydligt större lefnadsomkostnader,
tvingas de att i rent affärsintresse söka locka till sig flera kunder,
än de såsom oinskrifna skulle hafva gjort. Följden af inskrifningen
blifver således flera könsumgängen och därmed också en ökad hygienisk
fara. Äfven om reglementeringen i viss män skulle minska smittofaran
för hvarje samlag, så uppväges denna vinst således''däraf, att den i
stället okär de riskabla könsumgängenas antal.
En annan omständighet af vikt är, tätt reglementeringen otvifvelaktigt
bidrager till att de smittosamma könssjukdomarna i en mängd
fall förhemligas. Åtskilliga unga kvinnor, hvilka endast mera tillfälligtvis
hängifva sig åt prostitution och därvid blifva smittade, våga
nämligen icke begagna sig af den kostnadsfria sjukvård, som står till
buds, af fruktan för att sedepolisen skall få kännedom om deras lefnadssätt
och inskrifva dem. Ju strängare genomförd reglementeringen är och
ju större inskränkningar den medför i den personliga friheten, desto större
fruktan hysa de för denna inskrifning. Men äfven om kontrollen icke
innebär annat än en förpliktelse att regelbundet inställa sig vid besiktningarna,
är det dock klart, att hvarje kvinna, som icke förlorat all
skamkänsla och icke fast besluta sig för att göra prostitutionen till sitt
enda förvärf, skall göra allt för att undandraga sig en akt, som offentligt
stämplar henne såsom tillhörande en särskild klass af ärelösa. Förhandenvaron
af reglementering kommer följaktligen att utgöra ett synnerligen
starkt skäl för de oinskrifna prostituerade att förhemliga sina sjukdomar
396
Reglementeringen
ui
juridisk
synpunkt.
och för deras botande anlita kvacksalfvare. Den skada kontrollen härigenom
åstadkommer torde i icke ringa mån motverka den nytta den
i öfrigt kan antagas medföra.
Vid afgörandet af frågan, huruvida reglementeringssystemet i dess
nuvarande form bör bibehållas eller icke, har man således att utgå
från att den sanitära verkningsgraden af systemet i hvarje fall är
afsevärdt mycket lägre än som kan anses vara med dess syfte förenligt.
Nu kan man naturligen invända, att, äfven om reglementeringens nytta
i hygieniskt hänseende ej är så stor, som man förut antagit, så kan den
dock antagas göra något gagn och därför böra bibehållas vid sidan af de
utaf kommittén föreslagna åtgärder för de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande. Då en dylik invändning otvifvelaktigt har ett visst fog för
sig, måste man till besvarande upptaga äfven frågan, huruvida reglementeringen,
trots dess möjliga sanitära värde, ändock bör på grund af
därmed i andra hänseenden förenade olägenheter upphäfvas.
Under kampen mot reglementeringen har man i vårt land liksom
flerestädes utomlands sökt påvisa, dels att de författningar,
hvarigenom reglementeringen införts, icke tillkommit i laga ordning,
och dels att innehållet i dessa författningar stode i strid med allmänna
lagen, hos oss lösdrifvarlagen. Såsom af den inledande öfversikten framgår,
hafva dessa anmärkningar redan blifvit från vederbörligt håll bemötta
och icke ansetts böra föranleda någon åtgärd. För öfrigt hafva
dessa anmärkningar numera så mycket mindre betydelse, som det väl
med säkerhet kan antagas, att en ny lagstiftning angående åtgärder
mot de smittosamma könssjukdomarnas utbredning icke kan länge låta
vänta på sig. Vid en sådan lagstiftning gäller det emellertid att tillse,
att eventuella stadganden om sanitärt tvångsförfarande komma i samklang
med lagstiftningen i öfrigt.
Den juridiska konstruktionen af en reglementeringsförfattning
ställer sig tydligen olika allt efter lagstiftningens olika ställning dels
till frågan om prostitutionens straffbarhet och dels till frågan om straff
för könssjuka, som utsätta andra för smitta eller öfverföra smitta.
I länder, där prostitutionen ej är underkastad påföljd enligt vare sig
straff- eller lösdrifvarlagen, t. ex. i Frankrike, bildar reglementeringen en
speciallagstiftning för de offentligt prostituerade inom de kommuner,
där den införts. Den motiveras närmast af den sanitära faran, som
därstädes antages vara väsentligt större än på andra orter, och innebär
därför i första hand vissa sanitära tvångsåtgärder, besiktning och
397
sjukhusbehandling. Men då den därjämte städse innefattar vissa ordningsregler,
lämnas i dessa kommuner möjlighet att ingripa mot
dessa prostituerade jämväl till skydd för den allmänna ordningen och
säkerheten. Och denna undantagslagstiftning, som så djupt ingriper
i de inskrifnas personliga frihet och som gifver dem en så olika rättsställning
i jämförelse icke blott med andra kvinnor i samma kommun
utan äfven med prostituerade i andra kommuner, är öfverlämnad åt
de särskilda orternas kommunala eller administrativa myndigheter.
I länder, där prostitutionen såsom sådan är underkastad ansvar enligt
strafflagen, t. ex. i Tyskland, komma ock inskrifna kvinnor i kommuner, där
reglementeringen införts, i annan rättsställning än öfriga prostituerade,
men delvis i motsatt riktning. Genom denna undantagslagstiftning, som
jämväl lagts i de lokala myndigheternas hand, undgå de inskrifna
kvinnorna straff för själfva yrkesutöfningen, men underkastas i stället
förenämnda sanitära tvångsåtgärder och ordningsregler och blifva för
öfverträdelse däraf straffade. Man har kallat detta en »kompromiss
med lasten», men det innebär i själfva verket en i bästa afsikt träffad
kompromiss mellan förfäktarna af olika statsintressen, nämligen det
rättsliga och hygieniska. Man har ansett sig kunna blunda för det
stötande och depraverande i »yrket», om man därmed kunde vinna
något afsevärdt i sanitärt hänseende, helst som man genom ordningsreglerna
tillförsäkrat sig möjlighet att inskrida till skydd för allmän
ordning och säkerhet. Men nu kan ju, såsom ofvan visats, den sanitära
vinsten af reglementeringssystemet i dess nuvarande form i alla händelser
icke anslås synnerligen högt, hvarförutom, på sätt här nedan
närmare angifves, af samma system härflyta andra högst betydande
olägenheter.
I länder, där prostitutionen eller visst slag däraf är underkastad
lösdrifvarlagen, blifver förhållandet olika allt efter denna lags särskilda
natur. Om den, såsom i vissa länder är fallet, konstrueras som en
specialstrafflag, kommer reglementeringen i samma ställning till denna,
som i näst föregående stycke angifvits. Vill man under sådana förhållanden
bibehålla reglementeringen, måste man ock hafva mod att
tydligt utsäga, att de inskrifna äro fria från lösdrifvarlagens tillämpning
för själfva yrkesutöfningen, om de blott ställa sig reglementets
bestämmelser till efterrättelse. Om man åter, såsom i vårt land enligt
nu gällande lagstiftning är fallet, uppfattar lösdrifvarnas behandling
endast såsom en samhällets säkerhetsåtgärd mot befarad framtida
brottslighet och lämnar åt de administrativa myndigheternas skön att
åtala och döma de lösdrifvare, som de anse särskildt farliga för all
-
398
män säkerhet, ordning eller sedlighet, tvekar man nog att öppet förklara,
att den inskrift} as yrkesutöfning i och för sig icke faller under
lagen. Men i praktiken torde dock, såsom det visat sig, förhållandet
blifva ganska lika det ofvan angifva. Enda skillnaden blifver då,
att det administrativa godtycket lämnas så mycket större utrymme.
Teoretiskt sedt hänger nämligen lösdrifvarlagens damoklessvärd ständigt
öfver såväl inskrift^ som oinskrifna, tillhörande helyrkesprostitutionen.
Att man icke kan genom reglementeringen göra prostitutionen
i sanitärt hänseende ofarlig, är redan förut visadt, och detta faktum
torde numera vara allmänt erkändt. Betydligt mer än hälften af de
inskrift^ är i hvarje tidsmoment mer eller mindre smittofarlig, och
de kvarhållas under reglementeringen just därför, att de förklara
sig eller presumeras vilja fortsätta »yrket», d. v. s. fortfarande utsätta
andra personer för smitta. Om sådana handlingar icke af lagen beläggas
med straff, måste de dock anses vara i hög grad omoraliska; och redan
under eu sådan lagstiftning synes det mindre tilltalande, att samhället
skall lämna sin medverkan för att söka i någon mån minska smittofaran
vid dessa omoraliska handlingars begående. Men om straff bestämmes för
könssjuka, som med vetskap eller misstanke om sin sjukdom utsätta
andra för smitta, blifver saken ändå mera betänklig. Under det
läkarna förpliktas förehålla de könssjuka, att dessa, vid risk af straff,
icke få utsätta andra för smitta, så erhålla de inskrifna därjämte tillsägelse,
att de, om de icke vilja afstå från sådant lefnadssätt, skola
inställa sig till regelbundna preventiva besiktningar, på det att samhället
må komma i tillfälle att genom sina sanitära myndigheter
tillse, att icke sådana sjuka, som medföra allt för stor risk för kunderna,
skola kunna begå ifrågavarande straffbara handlingar. Det synes
under sådana förhållanden icke vara utan skäl, som man såsom ovärdig
betecknat den roll, hvilken sålunda tilldelas det allmänna och dess
sundhetsväsen.
I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om det formlösa
sätt, hvarpå inskrifningen af de prostituerade i allmänhet försiggår,
äfvensom om det med hvarje form af reglementering förenade diskretionära
förfarandet, som lätt leder till godtycke från polismyndigheternas
sida.
Reglemente- Att reglementeringen ur social synpunkt är förbunden med afse
r''social"''
värda olägenheter, torde vara tydligt. Genom inskrifningen afskiljes
synpunkt, sålunda en särskild pariasklass bland befolkningen. Den vanärans och
förnedringens stämpel, som sättes på en kvinna genom hennes in
-
399
registrering såsom offentlig sköka, skapar en klyfta mellan henne och
samhället, hvilken hon tror sig endast med den största svårighet
kunna öfverstiga. De många och minutiösa ordningsregler, som reglementena
uppställa, komma kvinnorna att känna sig i viss mån ställda
utanför samhället. Det är under sådana förhållanden helt naturligt,
att kvinnorna skola betrakta reglementeringen såsom eu social orättvisa.
Erfarenheten visar också, hurusom en stor del bland dem gör sig skyldig
till tjufnad från kunderna, förargelseväckande beteende o. d.
Jämväl en stor del af den öfriga befolkningen får lätt en dylik uppfattning
af reglementeringen. Som bekant rekryteras den inskrifna prostitutionen
nästan uteslutande ur den kroppsarbetande befolkningens led, och
de flesta bland dem hafva, enligt hvad kommitténs undersökningar gifva
vid handen, haft sitt första könsumgänge med män af deras egen samhällsklass.
Sedan de emellertid så småningom glidit utför det sluttande planet
och beslutit att göra skörlefnaden till sitt uteslutande eller hufvudsakliga
förvärf, vända de sig helt naturligt till de mera köpkraftiga i samhället,
hvilka ju i regel äro till finnandes bland den s. k. öfverklassen. Då de nu
samtidigt blifva ställda under kontroll, är det helt naturligt, att denna
skall bland de befolkningslager, hvarifrån kvinnorna komma, uppfattas
såsom en skyddsåtgärd till förmån för en viss samhällsklass och sålunda
få ett sken af klasslagstiftning. Äfven om denna uppfattning i verkligheten
är långt ifrån riktig, kan man dock icke underlåta att vid en
lagstiftning mot de smittosamma könssjukdomarnas utbredning taga
hänsyn till detta bland vissa grupper af befolkningen ganska allmänna
föreställningssätt.
Slutligen torde jämväl böra framhållas, att man, särskildt från
kvinnligt håll, gjort gällande, att reglementeringen innebär en social
orättvisa mot kvinnokönet i så måtto, att samhället med sina försök
att genom r-eglem enteringen hajvän i pa de smittosamma könssjukdomarna
ensidigt riktar sig mot da$ |Yä^are parten, kvinnan, men underlåter
att inskrida mot de i smit|a|.||jpeende jämbördiga män, som utgöra
prostitutionens stadiga kundpifäts. I den mån denna uppfattning är
befogad, bör gifvetvis vid en lagstiftning i ämnet å densamma fästas
tillbörligt afseende.
Att stora olägenheter i moraliskt hänseende vidlåda reglementeringen
af prostitutionen, därom torde icke någon meningsskiljaktighet
råda. Det kan sålunda icke bestridas, att reglementeringen i
viss mån är ägnad att vidmakthålla föreställningen om prostitutionen
såsom en nödvändig samhällsföreteelse. Genom sitt ingripande afser ju
Reglementeringen
ur
moralisk
synpunkt.
400
samhället icke att undertrycka den yrkesmässiga skörlefnaden utan endast
att befria den från vissa för den offentliga anständigheten sårande former
och att bland de skörlefvande kvinnorna upprätthålla ett godt hälsotillstånd,
så att deras fortsatta yrkesutöfning icke må innebära allt för stor
fara för deras kunder. Genom att på detta sätt blunda för själfva det
osedliga lefnadssättet och endast ingripa mot vissa följder af detsamma
bidrager samhället otvifvelaktigt till att allmänheten får den uppfattningen,
att prostitutionen i och för sig icke är något ondt, blott den
hålles inom tillbörliga gränser. Härtill kommer vidare, att prostitutionen
genom de af samhället meddelade föreskrifter för yrkesutöfningen
erhåller ett sken af lagligt berättigande, hvilket hos oss än mera
framhäfves därigenom, att kvinnorna, ehuru fallande under lösdrifvarlagens
bestämmelser, icke drabbas af dessa, så länge de ställa sig de
gifna föreskrifterna till efterrättelse. Att den allmänna samhällsmoralen
skall i menlig riktning påverkas häraf, torde ligga i öppen dag.
I ännu högre grad än den allmänna moralen kommer naturligen
de inskrifna kvinnornas egen moraliska uppfattning att påverkas
af den befattning samhället tager med prostitutionen genom att
reglementera den. Visserligen får man antaga, att det stora flertalet
bland dem inser, att det »yrke» de valt är ur sedlig synpunkt förkastligt,
men under sitt lättjefulla och utsväfvande lif blifva de så
depraverade, att de icke längre tänka på det nesliga i sin ställning.
Det intresse myndigheterna ådagalägga för dem genom att inskrifva
och öfvervaka dem och meddela dem vissa föreskrifter för yrkesutöfningen
ingifver dem också så småningom den föreställningen, att
de, trots det förakt, som visas dem, utöfva ett af samhället godkändt
»yrke» och att de hafva en verklig mission att fylla i samhället. Ofta
hör man sålunda inskrifna prostituerade på fråga, huruvida de ej inse
det förkastliga i sitt lefnadssätt, förklara, att de visserligen förstå, att
»yrket» ej åtnjuter något anseende, men att detta dock måste finnas
likaväl som alla andra; och de tillägga understundom: »huru skulle
det för öfrigt gå för edra egna flickor, om icke vi stode till tjänst?»
En annan med reglementeringen förbunden olägenhet är, att densamma
otvifvelaktigt i afsevärd mån bidrager till att göra de inskrifna
kvinnorna likgiltiga för smittoöfverförelser. Då de veta, att samhället
inskrider icke för att undertrycka prostitutionen utan för att aflägsna eller
minska faran för de smittosamma könssjukdomarnas spridning, anse de
sig berättigade att fortsätta »yrket», om de blott följa reglementenas föreskrifter
och inställa sig till besiktningarna. Äfven om de veta eller misstänka
sig vara sjuka, anse de sig, så länge detta icke blifvit vid besikt
-
401
ningen upptäckt, vara i sin fulla rätt att fortfara med yrkesutöfningen.
Att de härunder göra sig skyldiga till en hel mängd smittoöfverförelser,
är en sak, hvarom de föga eller intet bekymra sig. Ett belysande
exempel härpå lämnar den för ett par år sedan utkomna kända boken
»Den undre världen». I denna dystra lifsskildring uttalar författarinnan
upprepade gånger, att hon visserligen felat, men att hon blifvit straffad
hårdare än hon förtjänat, ty »hon hade aldrig gjort något ondt mot
sina medmänniskor». Hon har tydligen icke förstått, att hennes många
förseelser — hon hade under loppet af 3 Va år sammanlagdt 53 gånger
ådömts böter, hufvudsakligen för fylleri, oljud och förargelseväckande
beteende å gata samt våldsamt motstånd vid offentlig förrättning —
inneburit något kränkande för andra. Än mindre synes hon hafva
betänkt eller lagt på sitt samvete de smittoöfverförelser, till hvilka hon
otvifvelaktigt varit skulden. Att dessa icke varit få, kan man sluta
till dels däraf, att hon under tiden från senare delen af år 1898 till
slutet af år 1903 för smittosam könssjukdom varit intagen på sjukhuset
Eira icke mindre än fjorton gånger, nämligen två gånger för enkelt veneriskt
sår, en gång för syfilis och elfva gånger för dröppel, och dels
däraf, att hon enligt egen uppgift ofta uteblifvit från de föreskrifna
besiktningarna. Det är också ganska förklarligt, att de inskrifna få
den uppfattningen, att det är, icke deras, utan kontrollens fel, om
de sprida smittosam könssjukdom. De resonera sålunda: då kontrollen
uppgifves vara till för att förhindra smittans spridning, hvarför icke
se bättre upp; hvarför icke genast låta hämta dem, som uteblifvit
från besiktningen?
Såsom redan i ett föregående sammanhang framhållits, är det
endast en ringa del af de kvinnor, som hängifva sig åt ett mer eller
mindre utsväfvande lefnadssätt, som öfvergår till verklig lielyrkesprostitution.
Det stora flertalet återgår efter längre eller kortare tid till
hederligt förvärf; och de kunna göra detta utan några svårigheter, enär
deras lefnadssätt i regel icke kommit till allmänhetens kännedom.
Annorlunda ställer sig förhållandet med afseende å de kvinnor, hvilka
blifvit inskrifna. Genom de band, som reglementeringen lägger på
deras personliga frihet, och den offentlighet inskrifningen gifver åt
deras vanära blifver det ofta mycket svårt för dem att förskaffa sig
någon sysselsättning, för den händelse de skulle vilja återgå till en
ärbar vandel. Efter hand uppgifva också många hvarje tanke härpå
och växa så småningom in i den föreställningen, att de icke kunna
komma bort från kontrollen. Härvid har man ock att taga i betraktande
den moraliskt depraverande inverkan kvinnorna utöfva på hvar
51
-
402
andra. Genom kontrollen komma de i närmare beröring med hvarandra
än förut varit fallet, och under samvaron i väntrummet vid
besiktningarna samt å sjukhusen och tvångsarbetsanstalterna få de
mest förkomna individerna tillfällen att påverka dem, om hvilkas
återupprättelse förhoppning möjligen ännu kunde hysas. Man kan
under sådana förhållanden med ett visst fog säga, att reglementeringen
icke blott försvårar kvinnornas återgång till det borgerliga lifvet och
dess sysselsättningar utan äfven i viss mån medverkar till att de sjunka
djupare i låsten.
Af hvad ofvan blifvit anfördt torde framgå, att de betänkligheter,
som i juridiskt, socialt och moraliskt hänseende möta mot reglementeringssystemet,
äro så stora, att det gagn detta system i sanitärt hänseende
kan antagas medföra icke enbart får vara bestämmande för
frågan om dess bibehållande eller icke. En profylaktisk åtgärd, som
är af den beskaffenhet, att mångtusendens rättskänsla däraf känner
sig upprörd, kan omöjligen i längden upprätthållas genom ett så lamt
vitsord, som att den gör något om ock ringa gagn. Endast under
den förutsättning, att reglementeringen vore ur sanitär synpunkt nödvändig,
skulle det kunna blifva tal om att bibehålla densamma. Då
emellertid detta, såsom förut blifvit påvisadt, är långt ifrån fallet, är
det klart, att kommittén för sin del icke kan tillstyrka, att denna
form af tvångslagstiftning för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande
vidare kommer till användning i vårt land.
Nyreglementarismen.
Den skarpa kritik, som från abolitionistiskt håll riktats mot det Särskilda rehittills
tillämpade reglomenteringssystemet — livilket vanligen benämnes formförsla«-det gamla eller klassiska — har bland anhängarna af detta öfvervakningssystem
framkallat en liflig reformrörelse. De flesta reglementarister
hafva nämligen icke kunnat undgå att finna, att systemet i
dess nuvarande form är icke blott behäftadt med afsevärda olägenheter
i juridiskt, socialt och moraliskt hänseende utan jämväl ur sanitär
synpunkt otillfredsställande. Då man emellertid varit öfvertygad om
riktigheten af systemets grundläggande princip, den preventiva sanitära
kontrollen, hvilken ju från ren läkarsynpunkt måste framstå såsom
synnerligen tilltalande, har man icke velat helt och hållet uppgifva
systemet, utan i stället riktat sina sträfvanden på att genom reformer
i olika riktningar undanröja dess nuvarande olägenheter och göra det
i sanitärt hänseende mera verksamt. I detta syfte hafva under de
senare åren framkommit en mängd mer eller mindre långt gående
förslag till reglementeringens reformerande, hvilka förslag, vanligen
sammanfattade under benämningen nyreglemenlarism ’); alla hafva det
gemensamt, att de uppställa fordran på en preventiv sanitär kontroll,
som, för att blifva effektiv, måste dels vara regelbunden, om än med
‘) Stundom, särskild! inom federationen, fattas ordet nyreglementarism i en mera vidsträckt
betydelse. Man hänför visserligen under detta begrepp »hvarje system, som sättes i den klassiska
reglementeringens ställe i syfte att göra prostitutionsförvärfvet i sanitärt hänseende ofarligt»; men
innefattar i själfva verket härunder äfven sådana tvångssystem, som icke bygga på den preventiva
sanitära kontrollen. Sålunda betecknas t. ex. det nu gällande norska systemet såsom nyreglementuristiskt,
enär den norska strafflagen stadgar straff för den, som, med vetskap eller förmodan om
att lida af smittosam könssjukdom, genom könsumgänge eller otuktigt förhållande smittar eller
utsätter någon för smitta. Jfr Dresdenkongressens handlingar: a. st. Annexe B. s. 4, Annexe D.
s. 17-27.
404
Förslag
angående
bordeller.
individuella olikheter i fråga om tidsperioderna, och dels förknippas
med de för kontrollens genomförande nödiga maktmedlen. Dessa sinsemellan
mycket olika förslag, som delvis funnit uttryck i den nyare
lagstiftningen, äro än detaljeradt utarbetade, än blott till sina hufvuddrag
skisserade. En del af dem innefatta jämväl förslag till ändringar
i fråga om den allmänna profylaxen. Af samma förslag kan kommittén
gifvetvis här till granskning upptaga endast dem, som äro
att anse såsom de viktigaste och Indika ådragit sig den största uppmärksamheten.
Därvid torde ej vidlyftigt behöfva ordas om de förslag, som uteslutande
eller hufvudsakligen bygga på en förbättrad tillsyn å otuktshusen
eller rent af förorda inrättande af tvångs- eller statsbordeller.
Dylika förslag hafva framlagts af, bland andra, D:r Mireur i Marseille
och professor Jadassohn i Bern. Enligt den förres förslag skulle man
såvidt möjligt kasernera prostitutionen å bordeller, anordnade i öfverensstämmelse
med den moderna hygienens grundsatser. Sålunda skulle,
bland annat, dagliga kontrollundersökningar äga rum. För att göra
bordellkvinnorna mera eftersökta, skulle man helt och hållet afstå från
att öfvervaka och kontrollera den friboende prostitutionen. Genom att
gatuprostitutionen belädes med stränga straff skulle kvinnorna själfva
finna det med sin fördel förenligt att ingå på bordellerna. I motsats mot
Mireur vill Jadassohn fortfarande behålla kontrollen öfver de ensamboende
kvinnorna, men vill gifva polisen rätt att i bordeller intvinga sådana
prostituerade, som upprepade gånger undandraga sig de regelbundna
besiktningarna eller som .ofta störa den offentliga ordningen och säkerheten.
Dessa, hvilka utgöra de i såväl hygieniskt som moraliskt hänseende
farligaste individerna, skulle därigenom kunna underkastas en
betydligt strängare kontroll än öfriga prostituerade.
De sålunda angifna skärpningarna af kontrollen å bordellerna
hafva icke någonstädes, såvidt kommittén känner, blifvit af lagstiftningen
upptagna; men nya metoder för sanitär övervakning af otuktshusen
hafva under senare tiden blifvit på ett eller annat ställe införda.
Enligt den nya italienska lagstiftningen, som helt uppgifvit den sanitära
öfvervakningen af den friboende prostitutionen, har man åt bordellinnehafvaren
uppdragit att genom antagen läkare enligt hälsovårdsmyndighetens
närmare föreskrifter öfvervaka hälsotillståndet hos de
kvinnor, som hafva sin bostad å bordellen eller besöka densamma för
att där bedrifva prostitution, men tillika förbehållit hälsovårdsmyndigheten
rätt att, för utöfvande af kontroll, när som helst genom sina
405
egna läkare eller militärläkare verkställa besiktning å dessa kvinnor.
I Paris bar under åren 1900—1904 tillämpats ett nytt öfvervakningssystem
i fråga om de s. k. maisons de rendez-vous. I motsats till hvad
fallet är beträffande de egentliga bordellerna, där endast inskrifna
kvinnor få intagas, kunna å ifrågavarande otuktshus emottagas äfven
andra kvinnor än inskrifna. Dessa kvinnor skulle enligt nyssnämnda
system regelbundet undergå besiktning minst en gång i veckan af
någon utaf polismyndigheten godkänd läkare, som hade att anteckna
dagen och resultatet i ett af husets förestånderska fördt register, upptagande,
jämte porträtt af kvinnorna, dessas fullständiga namn, ålder
och bostad. Funnes någon af de undersökta sjuk, skulle hon föras till
sedepolisen; vägrade hon, skulle förhållandet anmälas hos sedepolisen,
som därefter hade att vidtaga nödiga mått och steg. Denna reglementering
af les maisons de rendez-vous gällde emellertid endast de
inrättningar, där taxan icke öfverstiger 40 francs; de öfriga vore fullständigt
befriade från hvarje tillsyn från polisens sida. Efter år 1904
tillämpas emellertid i fråga om les maisons de rendez-vous, med undantag
af de nyssnämnda dyrare, samma öfvervakningssystem som beträffande
de egentliga bordellerna allenast med den skillnad, att i de
förra äfven icke-inskrifna kvinnor få mottagas under villkor, att de
underkasta sig regelbunden preventiv undersökning en gång i veckan.
Sedan den franska extraparlamentariska kommittén i sitt år 1907
afgifna förslag, med förkastande af reglementeringssystemet, förordat
stängandet af alla otuktshus, inlämnade franska profylaktiska sällskapet
(société francjaise de propliylaxie sanitaire et morale) år 1908 till regeringen
ett motförslag, enligt hvilket otuktshus, där prostitution öfvades
kollektivt och vanemässigt, finge öppnas blott med vederbörande
myndighets samtycke samt skulle ställas under sträng öfvervakning
och tolereras endast under vissa i förslaget närmare angifna villkor;
hvaremot den, som öppnade otuktshus utan att hafva uppfyllt föreskrifna
villkor, skulle vara underkastad korrektionell bestraffning.
Genom det använda uttrycket »vanemässigt» skulle antydas, att öfvervakning
af sådana hus, som hölle en högre taxa, icke vore erforderlig.
Hvad ofvan anförts gäller den sanitära uppsikten å otuktshusen,
betraktad såsom en samhällsangelägenhet. I länder, där bordeller äro
tillåtna utan att samhället befattar sig med öfvervakning af de å
sådana anstalter inhysta kvinnornas hälsotillstånd, förekommer flerestädes,
att bordellinnehafvare i eget intresse låter genom antagen
406
Welanders
förslag.
läkare anordna en privat sanitär kontroll å de i bordellen anställda
kvinnorna.
Ehuru det icke kan förnekas, att den strängt genomförda sanitära
kontrollen å bordellerna står väl tillsamman med reglementeringssystemets
grundprinciper, helst som öfvervakningen af den friboende
prostitutionen numera till följd af materialets rörlighet erbjuder allt
större vanskligheter, lärer väl ingen på allvar ifrågasätta dessa idéers
förverkligande hos oss. Det sanitära värdet af äfven mönstergillt inrättade
bordeller torde i alla händelser icke kunna anslås synnerligen
högt; och det gamla reglementeringssystemets förut angifna olägenheter
framträda under bordellformen ännu mera afskräckande. Genom
de på några ställen genomförda nya metoderna för otuktshusens övervakning
minskas möjligen i någon obetydlig mån dessa olägenheter,
men i stället torde det sanitära utbytet blifva än mera tvifvelaktigt.
Kommittén, som i annat sammanhang haft tillfälle att uttala sin åsikt
om den ställning, samhället i straffrättsligt afseende bör intaga gent
emot bordeller och liknande koppleriföretag, måste ju redan på grund
af denna sin uppfattning afstyrka hvarje förslag till dessa företags
utnyttjande i sanitärt syfte. Oviljan mot allt bordellväsende är också
i vårt land sedan gammalt så rotfäst, att all tanke på ett öfvervakningssystem,
byggdt på dylika monstruösa inrättningar, måste vara
utesluten.
Allvarligare beaktande förtjäna däremot en del andra nyreglementaristiska
förslag. Af de mera uppmärksammade bland dessa söka
några att fortfarande medelst direkt tvång uppnå det åsyftade målet,
den preventiva sanitära kontrollen, andra åter mera indirekt, på en
omväg.
Bland de till den förra gruppen hörande, det gamla reglementeringssystemet
närmast stående förslagen torde i främsta rummet böra
omnämnas det förslag, som framställts af professorn vid Karolinska
institutet i Stockholm E. Welände)-, enär det grundar sig på lång
iakttagelse af speciellt svenska förhållanden och har afseende just å
dessa. Såsom af den följande redogörelsen framgår, är kärnan i detta
förslag, som återfinnes på spridda ställen i professor Welanders talrika
skrifter och, hvad särskildt den polisiära öfvervakningen af prostitutionen
beträffar, i hans till 1899 års Brysselkonferens afgifna rapport,
i själfva verket strängt gammalreglementaristisk med fasthållande af den
tvångsvisa, polisiärt ordnade regelbundna preventivbesiktningen af det
407
största möjliga antal kvinnor alltifrån sjutton års åldern. Modifikationerna
äro mera af humanitär och terapeutisk natur.
Professor Weländers förslag, i hvad det rör förevarande del af ämnet,
åsyftar dels att höja det gamla systemets sanitära effektivitet och dels att
undanröja en del med detsamma förenade olägenheter. I sådant afseende
föreslås hufvudsakligen följande: På grund af de faror, som i sanitärt hänseende
medfölja den yrkesmässiga otukten, bör i allmän lag intagas ett
stadgande af innehåll, att en hvar — man eller kvinna — som yrkesmässigt
öfvar otukt, må ställas under polisuppsikt och skall vara förpliktad att i
enlighet med de närmare föreskrifter, som vederbörande myndighet i hans
eller hennes hemort äger utfärda, icke blott underkasta sig regelbunden
sundhetsbesiktning och, i händelse af venerisk sjukdom eller misstänkta
symtom däraf, internering å sjukhus utan äfven ställa sig till efterrättelse
de särskilda ordningsregler, hvilka nämnda myndighet funnit
lämpliga och behöfliga för de prostituerades öfvervakande i öfrigt.
För den sanitära kontrollen bör inrättas en särskild för detta ändamål
organiserad och helst under hälsovårdsnämnden förlagd besiktningsbyrå,
i hvilken finnes en hälsovårds- och en polisafdelning; och bör man
söka utföra öfvervakningen eller reglementeringen af prostitutionen så,
att det så tydligt som möjligt framgår ej blott för den stora allmänheten
utan äfven för de prostituerade själfva, att denna öfvervakning
är en hälsovårdsfråga, en sanitär åtgärd. Från denna synpunkt sedt
bör besiktningsbyrån stå i närmaste samband med det (helst special-)
sjukhus, där de prostituerade skola vårdas för venerisk sjukdom, och
åtminstone besiktningslokalen om möjligt förläggas på samma ställe,
där detta sjukhus är beläget, hvarjämte sjukhusets öfverläkare bör vara
läkare vid byrån med skyldighet för honom eller i nödfall för annan
läkare vid sjukhuset att närvara vid besiktningarna. Då det sanitära
intresset bjuder, att en för yrkesmässig otukt misstänkt kvinna ej för
länge får obehindradt, utan besiktning, fortsätta detta sitt lefverne,
får man, å ena sidan, ej ’ dröja för länge med att tvinga henne att
blifva å byrån inskrifven, men, å den andra, lämna henne eu viss betänketid.
Fattar sålunda den vid byrån anställda polisbetjäningen
misstanke, att en kvinna börjat prostituera sig, bör hon uppkallas
mera enskildt till byråns polisafdelning och erhålla varning samt upplysas
om följderna för henne, om hon fortsätter sitt lättsinniga lefverne.
Ändrar hon sig ej, bör hon ganska kort tid därefter ånyo inkallas och
då af vederbörlig polismyndighet förpliktas att under en bestämd tid,
t. ex. eu gång i veckan under en månad, undergå sundhetsbesiktning,
som kunde ske å byrån, men å annan tid än den för inskrifna prostituerade
408
bestämda, eller ock enskildt kos någon af polisen godkänd läkare, helst
- kanske kvinnlig; men under denna tid skulle hon ej behöfva vara
underkastad de speciella ordningsregler, som gälla för de inskrifna.
Först om hon vid utgången af denna tid fortsätter att yrkesmässigt
utöfva otukt, skulle hon af polismyndigheten dömas till inskrifning
på byrån och förpliktas att sedermera undergå regelmässig besiktning
samt vara underkastad de för prostituerade gällande föreskrifter. Ingen
kvinna bör få inskrifvas på byrån, förr än hon fyllt sjutton år och nått
sin fulla kroppsliga utveckling; om hon dessförinnan skulle börja
prostituera sig, skulle hon omhändertagas i en uppfostringsanstalt. I
fråga om inskrifven kvinna borde det icke öfverlämnas åt polisen, utan
åt en läkare, helst den, som är ledare af besiktningsbyrån, att utforska
de mera grannlaga frågorna angående kvinnans föregående
lefnadsförhållanden. Huru ofta den regelmässiga sundhetsbesiktningen
skall företagas bör endast vara beroende på sanitära skäl och
bestämmas af läkaren. I regel bör den försiggå oftare under första
och andra året efter inskrifningen och under första och andra året
efter det en kvinna ådragit sig syfilis. Den inskrifna skall vara
skyldig att låta sig internera på sjukhus, så framt och så länge
hon är eller misstänkes vara behäftad med smittosamma symtom
af venerisk sjukdom. Besiktningsbyrån skulle emellertid för de prostituerade
vara ej allenast en besiktnings- utan äfven en konsultationslokal,
där de kunde erhålla råd angående behandlingen af sådana
åkommor, som icke nödvändigt kräfde sjukhusvård. Härigenom skulle
ock en konsekvent behandling af de syfilitiska prostituerade kvinnorna
kunna genomföras. En intermittent preventiv behandling af dessa
skulle nämligen ofta mycket väl kunna under sanitär kontroll försiggå
polikliniskt på besiktningsbyrån. Den inskrifna bör i och för sitt
offentliga uppträdande vara underkastad, utom för människor i allmänhet
gällande föreskrifter, de särskilda ordningsregler, som polismyndigheterna
anse lämpliga. För öfverträdelse af dessa särskilda ordningsregler
måste bestämmas straff, men dessa få ej vara obilliga, utan stå
i proportion till den förseelse, hvartill kvinnan gjort sig skyldig.
Skillnad bör göras i straffbestämmelser för begångna förseelser, hvilka
i sanitärt hänseende kunna medföra fara, och för andra förseelser; för
de senare bör sättas ett lindrigt straff, hvaremot de förra böra strängare
bestraffas. Dessa strängare straff borde aftjänas på någon arbetsanstalt,
hvilken man på allt sätt skulle söka anordna till en förbättringsanstalt
för däri intagna. Från samhällets sida borde allt göras
såväl för att söka förhindra unga kvinnor att kasta sig in i prostitu
-
409
tionen som äfven att söka förbättra och rädda dem — framför allt
de unga — hvilka redan glidit in i densamma. Synnerligen önskvärdt
vore, om möjlighet funnes att insätta de minderåriga i allmänna uppfostrings-
och förbättringsanstalter eller att utackordera dem å landsbygden
i något godt hem för att därigenom söka omdana dem till
nyttiga människor. Räddningshem för redan inskrift^ böra finnas för
att kunna upptaga dem, som verkligen önska återgå till ett ordnadt
lefnadssätt. Skulle en prostituerad kvinna på allvar önska att på annat
sätt blifva befriad från öfvervakning, borde myndigheterna understödja
detta och vara henne behjälpliga att söka förhindra, att hennes inskrifning
å byrån komme att för hennes framtida ställning i lifvet medföra
några obehag eller svårigheter J).
I de följande förslagen söker man, ehuru på olika sätt, mer
eller mindre komma ifrån den polisiära delen af reglementeringen och
öfverföra prostitutionskontrollen i möjligaste mån till en läkaruppgift.
På olika sätt söker man förmå de skörlefvande kvinnorna att frivilligt
underkasta sig undersökning och behandling. Tvånget genom polisens
mellankomst finnes dock alltid kvar i bakgrunden såsom det kraftigaste
argumentet för kvinnan att »frivilligt» inställa sig. Preventivbesiktningen
bibehålies till sin idé, men i tillämpningen göres hvarjehanda
individuella modifikationer.
Ett nyreglementaristiskt reformförslag, som ådragit sig stor uppmärksamhet,
har framlagts af professor A. Neisser i Breslau. Då en
utförlig redogörelse för detta förslag lämnats i den vid betänkandet
fogade reseberättelsen1 2), anser sig kommittén här endast böra göra
några korta antydningar om detsamma. I första rummet fordras, att
hela apparaten beträffande de smittosamma könssjukdomarnas och de
från prostitutionen utgående vådornas öfvervakande och bekämpande
ordnas genom lag, samt att det nuvarande reglementeringssystemet
omvandlas till ett rent sanitärt system. Med afskaffande af sedepolisen
skulle för öfvervakande af ifrågavarande sjukdomar i allmänhet och
särskildt de prostituerade inrättas en sanitetskommission, bestående
af en läkare, domare och erforderligt antal lekmän. Inför denna
kommission skulle anmälas alla personer — män som kvinnor — hvilka
på grund af arten af sin könssjukdom eller sitt sexuella lif utgjorde
1) Jfr E. Welander: Blad ur prostitutionens historia i Sverige. Stockholm 1904 sid.
94-102, 129-139.
2) Del. II sid. 153-8.
Neissers .
förslag.
52
410
en fara för omgifningen. Anmälan skulle göras af kommissionens
egna assistenter, af polisen, hvilken fortfarande skulle hafva att uppspåra
hemligt prostituerade, samt i vissa begränsade fall af läkarna.
Sanitetskommissionen skulle undervisa de anmälda personerna om könssjukdomarna
och om nödvändigheten af könslig afhållsamhet, varna
för de rättsliga följderna af fortsatt könsumgänge, anordna läkarundersökning
och behandling samt vara medelpunkt för räddningsverket
beträffande till prostitution hemfallna flickor. Undersökningen äfvensom
behandlingen skulle utföras antingen i bestämda polikliniker eller
af vissa därför anställda specialister. Behandlingen skulle meddelas å
sjukhus, då de sjuka så önskade liksom ock då läkarna funne sådant
nödigt med hänsyn till sjukdomens art och otillräcklig trygghet beträffande
könslig afhållsamhet. Åt de under sanitär kontroll stående
personerna skulle utlämnas igenkänningskort, utvisande huruvida
undersöknings- och behandlingsåtgärderna blifvit regelmässigt utförda;
hvaremot någon inskrifning af prostituerade icke vidare skulle få ske.
För att prostitutionen så mycket som möjligt måtte undandragas
offentligheten skulle slutna och öppna bordeller äfvensom hotell med
osedlig rörelse kunna medgifvas under förutsättning, bland annat,
att kvinnorna dagligen underkastades en alla vetenskapliga fordringar
motsvarande speöialistisk undersökning. Prostitutionen borde erkännas
såsom ett lofligt »yrke» och straffbestämmelsen för sådan prostitution,
som bedrefves utan att vara underkastad sanitär kontroll, alltså upphäfvas,
hvaremot personer, som gjort sig skyldiga till upprepade öfverträdelser
af gifna sanitära anordningar, äfvensom prostituerade, hvilka
gång'' på gång öfverträdt gifna yrkesinskränkningar eller bedrifvit
groft gatuofog och provokation till otukt, borde dömas till långvariga
och kännbara frihetsstraff. — Därjämte och då en så genomgripande
förändring af det nuvarande systemet icke torde kunna utan de mest
djupgående förarbeten genomföras, framlägger Neisser förslag till ett
öfvergångssystem. Enligt detta skulle, med bibehållande tills vidare af
polisen såsom centralmyndighet, de prostituerade kunna för sanitärt
öfvervakande och ambulant behandling hänvisas till vissa polikliniker
och specialistiskt utbildade ämbetsläkare, hvilka hade att öfva uppsikt
öfver de prostituerade och blott i den händelse, att dessa icke fogade
sig efter de dem af läkarna föreskrifna anordningarna, anmäla förhållandet
för polisen. Redan nu kunde polisen låta undersöka för prostitution
misstänkta och anmälda personer icke i polislokal utan i sjukvårdsanstalt
af antagen specialist, eventuellt kvinnlig. De, som därvid befunnos
sjuka, undginge äfven för framtiden inskrifning, såvidt de fogade
411
sig efter erhållna läkarföreskrifter. Denna milda form af öfvervakande
kunde påläggas ett vida större antal personer, enär de för anseende och
förvärf så störande följderna af den polisiära kontrollen ju bortfölle.
Systemet med igenkänningskort kunde genast införas, liksom ock nödig
ökning af läkarpersonalen ske för genomförande af mera noggranna
besiktningar. Läkarbesiktning i polisens undersökningslokaler skulle
inskränkas till de prostituerade, hvilka genom sitt uppförande eller
genom otillförlitlighet och motspänstighet icke ägnade sig att hänvisas
till ämbetsläkare och polikliniker. I intet fall borde inskrifning få äga
rum utan laga dom och sedan den prostituerade lämnats tillfälle till
försvar genom juridiskt biträde. Polisen kunde ock vara förmedlare
i fråga om räddningsverksamheten.
Ett reformförslag, som från olika meningsgrupper rönt ett jämförelsevis
välvilligt emottagande, är det, som framlagts af professor
E. Lesser i Berlin. Då det, enligt hans mening, å ena sidan är omöjligt
att utsträcka den sedepolisiära inskrifningen med tvångsundersökning
och tvångsbehandling till alla prostituerade och å andra sidan
lika omöjligt att fullständigt upphäfva sedepolisen och frigifva prostitutionen,
föreslår Lesser en medelväg, nämligen att tills vidare bibehålla
sedepolisen, men därjämte bereda tillfälle för icke-inskrifna prostituerade
att erhålla behandling polikliniskt eller å sjukhus kostnadsfritt
samt utan risk att blifva anmälda för sedepolisen. I detta syfte skulle
inrättas en särskild poliklinik för könssjuka prostituerade. Kvinnor,
som frivilligt besökte denna, skulle aldrig få anmälas för sedepolisen
utan gent emot denna hafva ett slags fribref om oantastlighet. Äfven
inskrifna, som förbunde sig .att följa gifna läkarföreskrifter, skulle
kunna därstädes undersökas och behandlas. Vid mera framträdande
sjukdomssymtom skulle vederbörande intagas å sjukhus. Vägrade
kvinnan att underkasta sig sjukhusvård, kunde behandlingen äga rum
å polikliniken, men i dylikt fall skulle hon för framtiden gå miste om
sitt fribref gent emot sedepolisen. De kvinnor, som frivilligt fogade sig
efter poliklinikläkarens anordningar, kunde erhålla en igenkänningsbok,
i hvilken sjukhusvistelse och besök å polikliniken vore antecknade.
Om nu en sådan kvinna på grund af uppenbar prostitution blefve
anhållen af polisen, kunde hon genom sin bok visa, att hon följde å
polikliniken gifna läkarföreskrifter. Kunde hon däremot ej visa ett
dylikt fribref, skulle sedepolisen äga att handla efter omständigheterna
och eventuellt inskrifva henne.
Såsom af det anförda framgår, bibehåller Lesser i sista hand
Lessers
förslag.
412
Lépines
förslag.
Augagneurs
förslag.
Franska
profylaktiska
sällskapets
förslag.
ett direkt tvång till inskrifning, men koppas, att rädslan för detta
tvång skall förmå åtminstone en del af de prostituerade kvinnorna
att frivilligt underkasta sig preventiv besiktning. Hans framställning
bildar sålunda öfvergången till den andra gruppen af nyreglementaristiska
förslag, nämligen till dem, som söka att indirekt, på en
omväg, framtvinga en sådan kontroll.
Till denna senare grupp är att hänföra t. ex. den franske polisprefekten
Lépines förslag, som söker vinna en »frivillig» preventiv
kontroll genom att stadga straff för en hvar myndig kvinna, som hängifver
sig åt prostitution utan föregående anmälan hos vederbörlig
myndighet eller, om sådan anmälan blifvit gjord, utan att kunna förete
ett af någon i kommunens tjänst anställd läkare utfärdadt sundhetscertifikat,
utvisande, att hon icke lider af smittosam könssjukdom och
att hon blifvit undersökt så ofta, som i hvarje särskildt fall med hänsyn
till hennes ålder föreskrifves. Sådan kvinna skall ock underkastas
läkarbesiktning samt, om hon därvid finnes behäftad med smittosam
könssjukdom, sändas till eu vårdanstalt och där kvarhållas, till dess
hon blifvit återställd; först därefter skall åtal ske. All tvångsinskrifning
af prostituerade och alla för dem utfärdade ordningsföreskrifter,
som ej hafva sanitärt syfte, skulle upphäfvas.
Hit synes äfven böra räknas den franske abolitionisten professor
Augagneurs förslag, som innehåller, att om en kvinna, som är straffad
för lockande till otukt å allmän plats (racolage), ånyo anhålles under
samma omständigheter utan att därvid vara försedd med ett sundhetscertifikat,
utfärdadt af någon bland de af hälsovårdsmyndigheten anvisade
läkarna, skall hon straffas med fängelse samt undergå läkarbesiktning
och, om hon därvid finnes behäftad med smittosam könssjukdom,
underkastas tvångsbehandling och ådömas förhöjdt ansvar. Dessa stadganden
skulle, enligt förslagsställarens mening, göra de prostituerade
själfva intresserade af att vårda sin hälsa och såmedelst »på frivillighetens
väg» medföra afgjorda hygieniska framsteg framför det nu rådande
tvångssystemet. Förslaget innehåller visserligen intet om kontrollens
regelbundenhet; men då myndigheterna gifvetvis icke kunna
låta sig nöjas med ett sundhetscertifikat, som är huru gammalt som
helst, synes förslaget förutsätta bestämmelser i sådant afseende.
Inom Franska profylaktiska sällskapet, hvars flesta medlemmar
voro otillfredsställda med resultatet af den i öfvervägande grad aboli
-
413
tionistiska extraparlamentariska kommitténs arbeten, har under åren
1905—1908 reglementeringen af prostitutionen varit föremål för långa
öfver]äggningar och för åtskilliga sinsemellan helt olika förslag. Här
liksom annorstädes lämna diskussionerna och förslagen ett betecknande
vittnesbörd om huru numera inom reglementarismens eget läger
åsikterna kunna vara vidt skilda i fråga om hvad som bör bibehållas
och hvad som måste öfvergifvas af reglementeringssystemets grundprinciper.
Sålunda befinnes en sådan gammal förkämpe för reglementeringen
som D:r Le Pileur nu i det längsta yrka på att de
prostituerade kvinnorna måtte befrias från alla straffåtgärder; till och
med för uteblifvande från besiktning borde man blunda, blott skyldigheten
till preventiv besiktning kvarstode; erfarenheten hade nämligen
lärt, att straff i fråga om prostituerade kvinnor tjänade till intet;
kunde blott en sådan kvinna vid hvarje lägligt tillfälle anhållas och
besiktigas samt vid sjukdomsfall isoleras å sjukhus, innebure detta för
henne en tillräcklig tillrättavisning. Längst mot gränsen till ren
abolitionism går dock den särskildt inom gonorréläran berömde specialisten
D:r Janet, som påyrkar ett fullständigt öfvergifvande af dröppelkontrollen;
enär denna vore omöjlig, och endast vill bibehålla en
betydligt modifierad syfiliskontroll. Besiktning skulle blott behöfvas i
fråga om sådana skörlefvande kvinnor, hos hvilka ännu ej syfilis blifvit
konstaterad. Så snart denna sjukdom konstaterats hos en kvinna,
skulle hon ej behöfva besiktigas, men väl tillhållas en energisk, treårig
preventiv antisyfilitisk, men ambulatoriskt utförd behandling. Såsom
syfiliskontrollen nu är ordnad, vore arbetet till största delen onyttigt.
Af de under kontroll stående kvinnorna hade nämligen 60 % redan
genomgått det kondylomatösa stadiet, hvadan smittofaran vore öfver
och hvarken besiktning eller behandling behöfdes; 20 °/0 hade ännu
icke ådragit sig syfilis, för dem vore preventiv besiktning nödig; 20 °/0
befunne sig just i det smittosam ma skedet, för dem vore alltså besiktning
ej längre nödig, men väl en treårig energisk behandling (traitement
de fond).
För att på grundvalen af de under diskussionerna framkomna
meningarna uppsätta ett förslag tillsattes år 1908 inom nämnda sällskap
en femmannakommitté (Fournier, Béranger, Honnorat, Le Pileur
och Butte). Denna kommittés förslag antogs med några mindre ändringar
och tillägg af sällskapets majoritet och inlämnades å dess vägnar till
regeringen såsom ett motförslag till det af den extraparlamentariska
kommittén förut ingifna förslaget.
414
Det sålunda tillkomna nyreglementaristiska förslaget har, likasom
flera af de förut omnämnda, till hufvudsakligt syfte att förmå så många
skörlefvande kvinnor som möjligt att, för att undgå polisåtgärder,
»frivilligt» infinna sig till undersökning och behandling. Det innehåller,
förutom förut antydda föreskrifter angående otuktshusen, följande
bestämmelser:
»1. Minderåriga flickor, som före 18 års ålder vanemässigt
hängifva sig åt skörlefnad, särskildt de som anhållits för provokation
på allmän plats, skola kallas eller inställas inför civildomstolen, som
har att träffa afgörande enligt bestämmelserna i lagen om minderårigas
prostitution.
2. Hvarje kvinna, som efter uppnådd 18 års ålder vill vanemässigt
ägna sig åt prostitution, är pliktig att göra anmälan därom,
i landsorten å märiets hygieniska afdelning och i städer, där statspolis
finnes, å prefekturen. Hon erhåller då en bok (carnet médical), hvars
form fastställes af administrationen och som innehåller uppgift å de
förhållningsregler af sanitär och administrativ art, hvilka hon har att
ställa sig till efterrättelse.
3. Kvinna, som blifvit dömd för grof gatuprovokation (racolage
scandaleux) eller af nedannämnda administrativa specialkommission
förklarats skyldig till yrkesmässig skörlefnad, särskildt i otuktshus, är
skyldig att ställa sig samma förhållningsregler till efterrättelse.
4. Kvinna, hvarom i 2 och 3 sägs, är pliktig att en gång i
veckan underkasta sig kroppsundersökning å en municipalbyrå eller i
en allmän poliklinik eller, om hon därom framställer begäran, hos
viss af administrationen utnämnd läkare, i hvilket sistnämnda fall hon
har att själf vidkännas kostnaden.
5. De af administrationen utsedda läkarna äro uteslutande behöriga
att verkställa dessa besiktningar.
6. Besiktningsdatum inskrifves i boken. Finnes kvinnan sjuk,
är hvarje fortsättning af prostitutionslifvet förbjuden, och hon uppmanas
att själfmant underkasta sig behandling. Om hon icke ställer
sig dessa föreskrifter till efterrättelse, föres hon till ett allmänt sjukhus
eller till ett slutet specialsjukhus och kvarhålles där under ofvan
angifna villkor.
7. Kvinna, som själfmant anmäler sin sjukdom, äger att på
läkarens remiss — gratis, om hon styrker sin medellöshet —- undfå
behandling å sjukhusens specialafdelningar eller i poliklinikerna, men
kan, om hon därom framställer begäran, blifva behandlad i sitt hem,
dock i sådant fall på egen bekostnad.
415
I intetdera fallet får hon ånyo hängifva sig åt prostitution utan
att hafva af administrationens läkare erhållit ofvan nämnd anteckning
i boken.
8. Hvarje kvinna, som utan att hafva mottagit sådan anteckning
fortsätter att prostituera sig, är underkastad det straff, som
stadgas för smittoöfverförelse (délit de contamination).
9. Hvarje öfverträdelse af förenämnda föreskrifter påtalas inför
en administrativ specialkommission, utnämnd af mären eller prefekten
och sammansatt till lika antal af familjefäder och familjemödrar, med
utslagsröst för ordföranden, som kan vara man eller kvinna. Denna
myndighet äger befogenhet att ådöma den skyldiga ett disciplinärt
frihetsstraff, som dock icke må öfverstiga åtta dagar, med rätt för
kvinnan att inom 24 timmar söka rättelse hos mären eller polisprefekten.
10. Kvinna, som vill afstå från prostitutionslifvet, skall göra
anmälan därom hos förenämnda specialkommission. Hon ställes då
under observation, och, om efter utgången af en pröfvotid af tre månader
hennes uppförande rättfärdigar sådan åtgärd, skall hennes bok
förstöras och kvinnan upphöra att vara föremål för någon kontroll.
År hon angripen af syfilis, skall pröfvotiden räknas från den dag, då
läkaren gjort anteckning i boken.»
Som man finner, påminner detta förslag i vissa afseenden icke
blott om Lépines förslag utan äfven om det tyska systemet, sådant
detta skulle gestalta sig enligt Lessers förslag. Prostitution, som utöfvas
utan sanitär kontroll, är visserligen icke, såsom i Tyskland, upptagen
såsom eu i allmän strafflag med ansvar belagd förseelse, men den har
förklarats vara en olaglighet, som medför disciplinär bestraffning.
Någon »inskrifning» finnes visserligen icke föreskrifven, men gifvetvis
måste i ett register antecknas icke blott de kvinnor, som själfmant
anmält sig vilja utöfva prostitutionsyrket, utan äfven sådana kvinnor,
som blifvit af domstol dömda för grof gatuprovokation eller af specialkommissionen
förklarats skyldiga till yrkesmässig skörlefnad. Alla dessa
åro nämligen pliktiga att undergå regelbunden besiktning och förskaffa
sig bok, hvilken, om den utvisar, att kvinnan inställt sig till
föreskrifven besiktning, utgör ett fribref gent emot sedepolisen intill
nästa besiktningsdag. Prostituerar sig en kvinna, som ej kan uppvisa
bok, och återfinnes hon ej i registret, föres hon inför specialkommissionen
och ådömes disciplinstraff, hvarefter hennes namn införes i
registret. Är den anträffade redan i registret antecknad, och finnes i
hennes bok datum för sista veckans besiktning inskrifvet, är allt i sin ord
-
416
I lagstiftning
redan
genomförda
reformer.
ning, och hon har intet att frukta, naturligtvis under förutsättning,
att hon ej gjort sig skyldig till någon enligt lag straffbar handling.
Om hon däremot icke kan uppvisa bok eller om sista besiktningsdatum
icke finnes i boken inskrifvet, måste detta innebära, antingen
att hon försummat sista besiktningen eller att hon vid denna befunnits
sjuk; ty i sistnämnda fall införes intet datum i boken, hvaremot besiktningsläkaren,
efter att hafva uppmanat kvinnan att låta sjukdomen
behandlas, underrättar administrationen om besiktningsresultatet. I
hvilketdera fallet som helst tages kvinnan då om hand af polisen.
Har anmälan om kvinnans sjukdom från besiktningsläkaren inkommit,
isoleras hon tvångsvis å sjukhus, hvarjämte hon är underkastad det
ansvar, som stadgas för smittoöfverförelse. Meningen torde väl vara,
att målsägandes angifvelse i detta fall icke skulle vara erforderlig för
åtals anställande, enär kvinnan eljest i de flesta fall skulle undslippa
bestraffning. Om anmälan icke inkommit från besiktningsläkaren,
ådömes kvinnan disciplinstraff för försummad inställelse till besiktning.
Kan vid den extra besiktning, som med anledning af den
anträffades anhållande verkställes, smittosam könssjukdom icke hos
henne upptäckas, skulle väl besiktningsdatum i boken införas. Finnes
hon sjuk, synes samma förfarande böra iakttagas, som om sjukdomen
upptäckts vid regelbunden besiktning, d. v. s. kvinnan anmanas att
låta sjukdomen behandlas och ingen anteckning göres i boken. Från
de system, hvilka söka att genom direkt tvång uppnå en preventiv
sanitär kontroll, skiljer sig förevarande förslag därigenom, att kvinna,
som uteblifvit från besiktning, icke kan omedelbart hämtas; först om
hon ånyo anträffas under utöfning af »yrket», kan hon anhållas och
besiktigas. Likaså kan en kvinna, som vid besiktning finnes behäftad
med smittosam könssjukdom, icke omedelbart tvångsvis underkastas
sjukbehandling; man öfvervakar ej ens, huruvida hon följer uppmaningen
att å sjukhus eller i hemmet underkasta sig behandling; endast
om hon ånyo anträffas under yrkesutöfning, isoleras hon tvångsvis å
sjukhus. Förslagets specialkommission erinrar ju om sanitetskommissionen
i Neissers förslag.
Af de reformtankar, som sålunda från skilda håll framställts,
hafva några utan formlig ändring af lagstiftningen vunnit tillämpning
vid prostitutionens öfvervakning. Sålunda finner man, exempelvis, på ett
och annat ställe förbättrade metoder införda i fråga om besiktning och
sjukbehandling af inskrifna prostituerade. Vidare kan erinras om de
förut omnämnda, i Paris vidtagna åtgärderna för reglementering af de
417
icke-inskrifna kvinnor, som besöka de s. k. maisons de rendez-vous.
I Breslau hade, efter öfverenskommelse emellan öfverläkaren på Allerheiligen
Hospital, å ena, samt polisen och besiktningsläkarna, å andra
sidan, sedan 1904 års början medgifvits inskrifna prostituerade rätt att
å sjukhusets poliklinik för hud- och könssjukdomar undergå besiktning
och ambulatorisk behandling under villkor, att hvarje kvinna
dels på bestämda dagar för besiktningsläkaren uppvisade det kort,
som å polikliniken utfärdades angående besiktningsdagen och behandlingssättet,
samt dels, om påtagligt smittosamma symtom påträffats,
läte sig intaga på sjukhusafdelningen. Till polisen gjordes anmälan
från denna poliklinik blott om kvinnan trots påminnelser icke återkom
ungefärligen på bestämd tid. 1
Af särskild! intresse är den nya lagstiftning, som —- under tydlig
påverkan af Neissers öfvergångsförslag — kommit till stånd i
Preussen, likasom ock den praxis, som med anledning af denna lagstiftning
därstädes är under utbildning. I den preussiska lagen om
bekämpande af smittosamma sjukdomar den 28 augusti 1905 (farsot-slagen)
föreskrifves, att yrkesmässig otukt drifvande personer, som misstänkas
vara sjuka eller smittofarliga i fråga om syfilis, dröppel eller
enkelt veneriskt sår, må ställas under tillsyn och, om de finnas angripna
af sådan sjukdom, afskildt och tvångsvis behandlas. En närmare
förklaring af detta lagbud lämnas i föreskrifterna om lagens
genomförande den 7 oktober 1905, däri det heter: »Personer, som
drifva yrkesmässig otukt, skola tillhållas att å bestämda ställen och på
bestämda dagar och timmar inställa sig för undersökning. Blifver vid
denna undersökning fastställdt, att de lida af syfilis, dröppel eller
enkelt veneriskt sår, skola de tillhållas att låta sig behandla af läkare.
Lämpligt är. att -så mycket som möjligt underlätta denna behandling
genom anordnande af offentliga mottagningstimmar hos läkare. Kunna
ifrågavarande personer icke visa, att de i erforderlig omfattning besöka
dessa mottagningstimmar, eller finnes grundad misstanke, att de trots
sin sjukdom fortsätta utöfvandet af yrkesmässig otukt, skola de ofördröjligen
öfvörföras till ett lämpligt sjukhus, som de icke få lämna,
innan de blifvit botade». I eu af inrikes- och kultusministerierna den
II december 1907 utfärdad gemensam kungörelse fästes uppmärksamheten
därå, att förenämnda farsot slag sätter myndigheterna i stånd att
skilja den sanitära öfvervakningen af prostitutionen från de särskilda, till
'') Jfr Reseberättelsen Del. II sid. 152.
53
418
upprätthållande af sedligheten erforderliga åtgärderna samt att därigenom
befria den från många besvärande biverkningar men likväl samtidigt
till fördel för den allmänna sundheten bringa den i större omfattning
till genomförande. Genom samma kungörelse bestämmes vidare,
bland annat, att personer, som första gången anhållits på grund af misstanke
om yrkesmässig otukt, böra underkastas polisläkarundersökning
blott i det fall, att särskilda omständigheter från första början rättfärdiga
misstanken, att de skola undandraga sig den fria behandlingen, hvaremot
de öfriga närmast böra släppas med förständigande att inställa sig’
vid en offentlig läkarmottagning för att där hämta ett intyg om sitt
hälsotillstånd och vid sjukdomsfall förebringa bevis, att de stå under lämplig
läkarbehandling eller, enligt läkarens anvisning, ingått på sjukhus;
att personer, som redan äro inskrifna hos sedepolisen, kunna erhålla
tillåtelse att genom intyg af bestämda, utaf polisen erkända läkare
eller sjukvårdsanstalter i fortlöpande följd förebringa bevis om sitt
hälsotillstånd såväl som om behandlingen vid sjukdomsfall; men att
dylik förmån bör medgifvas blott sådana prostituerade, hvilkas personliga
och öfriga förhållanden erbjuda någon säkerhet därför, att de
följa läkarens föreskrifter och under eventuellt insjuknande icke vidare
drifva yrkesmässig otukt; att tvångsbehandling af insjuknade personer
å sjukhus städse bör anordnas, om dessa undandragit sig den regelbundna
inställelsen eller om grundad misstanke föreligger, att de före
tillfrisknandet åter hängifva sig åt otukt; att förut gällande föreskrifter
om behandling af prostituerade, som ännu icke uppnått 21 års ålder,
förblefve oberörda, men att sjukafdelningar borde inrättas i uppfostringsanstalterna;
att inskrifning hos sedepolisen för framtiden skulle få vidtagas
blott i de fall, då förutsättningarna blifvit otvetydigt fastställda
genom utslag, hvarigenom dömts till ansvar för straffbar yrkesotukt;
samt att man borde bortse från alla polisåtgärder, som för de prostituerade
försvåra återgången till ett ordnadt lif, så vida icke de om
uppsikt öfver sjuka och misstänkt smittofarliga personer och om dessas
isolering och behandling gifna anordningarnas effektivitet därigenom
äfventyrades; hvaremot de prostituerade under inga villkor finge undandraga
sig den regelbundna läkarundersökningen, hvarför förfallolöst
uteblifvande, likasom alla öfverträdelser af de till sundhetens tryggande
gifna kontrollföreskrifter, borde strängt bestraffas.
Såsom häraf framgår, har man genom denna kungörelse sökt, å
ena sidan, att aflägsna en del af de ofta framhållna väsentliga olägenheterna
af det gamla reglementeringssystemet, såsom godtycket vid
inskrifningen, förfarandets mera polisiära än sanitära karaktär, de
419
onödigt hårda ordningsföreskrifterna och svårigheten för de inskrift^
att återgå till en ordentlig lefnadsvandel, samt, å den andra, att med
preventiv sanitär öfvervakning åtkomma den farliga hemliga prostitutionen,
hvilken enligt tysk rätt är straffbar, men i praxis vanligen
icke alls eller endast i ringa omfattning brukat underkastas inskrifning.
I sistnämnda afseende synes emellertid kungörelsen ännu icke
hafva kommit till någon mera omfattande tillämpning. Svårigheter
hafva flerestädes mött att finna läkare, villiga att å sina mottagningstimmar
betjäna ifrågavarande, från polisen dit hänvisade prostituerade;
och nödiga medel för anordnande af kostnadsfri "övervakning af dessa
personer hafva stundom icke stått till buds. I Berlin, där man tydligen
mest energiskt arbetat på kungörelsens genomförande, har aftal
träffats med ett antal specialister och polikliniker om kostnadsfri tillsyn
och behandling af prostituerade, hufvudsakligen icke-inskrifna.
Enligt polispresidiets berättelse blefvo där under år 1908 månatligen
i medeltal 15 utaf 65 icke-inskrifna sjuka hänvisade till dessa läkare,
till hvilka jämväl några redan inskrifna hänvisats. I regel infinna
sig ock dessa prostituerade å de bestämda mottagningstimmarna, dock
endast med tillhjälp af ett visst tryck från polisens sida. Till universitetspolikliniken
i Breslau blefvo under tiden från den 30 maj 1908
till den 15 januari 1909 endast 10 för prostitution misstänkta personer
hänvisade för tillsyn. Af dessa tio kommo 3 blott en gång till undersökning;
3 blefvo för dröppel intagna på sjukhus; 4 kommo några
gånger, men uteblefvo slutligen och måste anmälas för polisen. ’)
Då nu omförmälda reformförslag och lagstiftningsåtgärder närmast umierafse
i sanitärt syfte föreslagna anordningar, vill kommittén först till be- sökning
handling upptaga frågan, huruvida reglementeringssystemet kan genom möjligheten
dylika reformer så omändras, att det blifver i sanitärt hänseende till- attkojaregie.
fredsställande. För besvarandet af denna fråga måste man jämväl här TystemetT
undersöka, huruvida och i hvad mån systemet dels med hänsyn till sanitära
antalet kvinnor, som underkastas den preventiva kontrollen, samt dels värdB''
i fråga om besiktningen och behandlingen kan göras mera effektivt än
för närvarande är förhållandet.
Att reglementeringssystemets verkningsgrad med hänsyn till antalet ökning af
kvinnor, som enligt vår nu gällande rätt må underkastas inskrifning, skulle ansj^ef‘ain''
‘) JO'' Professor Zinsser: »Der Erlass der beiden preussischen Ministeriel! zur Reform der
Prostituiertenuberwachung», Zeitsehrift för Bekämpfung der Geschlechtskrankheiten. Leipzig 1909
i.irl liv 491 IT O
420
kunna i icke oväsentlig mån höjas, torde, om man ser saken rent teoretiskt,
näppeligen kunna bestridas. Det är nämligen klart, att, om man
förstärkte sedepolisens personal och läte denna inskrida snabbare mot
misstänkta individer, man skulle kunna inskrifva ett större antal kvinnor
än nu är fallet, särskildt yngre kvinnor och sådana, som endast mera
tillfälligtvis hängifva sig åt yrkesmässig skörlefnad. Ser man emellertid
till, huru saken i verkligheten komme att gestalta sig, skall man snart
finna, att de olägenheter, som medfölja en eventuell skärpning af åtgärderna
för kvinnornas uppspårande och inskrifning, äro så betydliga,
att de till stor del* uppväga den nytta, som däraf kunde förväntas.
Vid ett mera energiskt tillvägagående från polisens sida kan det icke
undvikas, att misstag då och då skulle äga rum; och enligt erfarenheten
skulle det blott behöfvas, att några sådana komme till allmänhetens
kännedom, för att trycket af den allmänna opinionen skulle
för lång tid afsevärdt förlama polisens spaningsverksamhet. '') Härtill
kommer vidare, att ett tidigare inskridande från polisens sida skulle
visa sig särskildt ödesdigert för de unga nybörjarna i »yrket». Då
en blifvande lagstiftning om tvångsuppfostran för vanartade minderåriga
väl näppeligen, åtminstone till en början, torde komma att afse
andra än sådana, som ännu icke fyllt 17 eller 18 år, skulle kvinnor,
som öfverskridit denna ålder och hängåfve sig åt helyrkesprostitution,
fortfarande kunna inskrifvas. Och då de i sanitärt hänseende farligaste
individerna äro tillfinnandes just bland de unga, måste det ur reglementaristisk
synpunkt uppenbarligen vara af största vikt att få dessa
in under kontrollen så fort som möjligt. En ökad spaningsverksamhet
från polisens sida komme därför att i främsta rummet rikta sig mot
dessa nybörjare. Genom inskrifningen försvåras emellertid enligt den
bland kvinnorna gängse uppfattningen deras återgång till en hederlig
vandel; en del af ifrågavarande unga kvinnor, som eljest kanske snart
återgått till besinning, blefve sålunda för längre tid bundna vid
prostitutionsförvärfvet.
Äfven om lielyrkesprostitutionen genom antydd skärpning af
systemet i största möjliga utsträckning tvingades till inskrifning, skulle
emellertid kontrollen fortfarande komma att omfatta allenast en del
af de kvinnor, som drifva yrkesmässig skörlefnad. De nyreglementaristiska
förslagen söka därför i allmänhet att under kontrollen indraga
äfven den hemliga prostitutionen, hvilkens sanitära faror allmänt inses.
I länder, där, såsom i Tyskland, den hemliga prostitutionen är straff
’)
Jfr J. E. Johansson: Statistisk utredning angående reglementeringen i Stockholm 1859 —
1905. Del III, s. 186-7.
421
bär, men prostitutionens stadiga kunder gå fria från straff, kali en
dylik sanitär tvångslagstiftning lättare genomföras; man han ju där
ställa beslutet om kontrollen i samband med den af kvinnan begångna
straffbara handlingen, prostitution. Kommittén bär emellertid redan
förut framställt de skäl, som tala emot den hemliga prostitutionens
straffbarhet; och samma skäl kunna i själfva verket anföras emot den
preventiva sanitära kontrollen å ifrågavarande kvinnor. Om det nämligen
icke kan förnekas, att några af dessa kvinnor icke bedrifva
otukt i större omfattning än en och annan af prostitutionens stadiga
kunder, så innebär tydligen ett endast mot de förra riktadt tvångsförfarande
en orättvisa mot det kvinnliga könet; och att tillämpa
tvångsförfarandet äfven på kundkretsen är tydligen praktiskt omöjligt.
Då den hittills brukliga inskrifniugen gifvetvis skulle visa sig
menlig för de hemligt prostituerade, har man i flera nyreglementaristiska
förslag tänkt sig, att inskrifningsförfarandet åtminstone i fråga
om dessa skulle bortfalla, hvarjämte de skulle för besiktning och
eventuellt nödig ambulatorisk behandling hänvisas till vissa polikliniker
eller specialistiskt utbildade läkare, äfven kvinnliga. Det torde emellertid
med fog kunna befaras, att de sålunda föreslagna anordningarna
i allt fall komme att visa sig synnerligen ödesdigra för kvinnorna.
Den menliga psykiska verkan, som vanligen tillskrifves inskrifniugen,
är i själfva verket en följd af det beslut, hvarigenom kvinnan förklaras
skyldig att underkasta sig preventiv sanitär kontroll. Eu inregistrering
måste i allt fall för kontrollens skull blifva nödig; och för kvinnan
är det säkerligen ganska likgiltigt, om hon vet sig vara inskrifven
eller inregistrerad. Då det för öfrigt nog stundom icke kunde förhindras,
att vederbörande myndighets beslut angående kontrollen komme
till allmänhetens kännedom, kunde det lätt inträffa, att kvinnan miste
sin borgerliga anställning och sålunda drefves in i helyrkesprostitutionen.
Och Indika svårigheter skulle icke möta i fråga om uppspårandet
af dessa kvinnor och afgörandet om deras ställande under sanitär
kontroll! Då här icke vore fråga om straffbara handlingar, kunde
uppspårandet icke gärna anförtros åt polisen, utan finge detta väl
öfverlämnas åt hälsovårdsmyndighetens kvinnliga och manliga tillsyningsman,
som alltså skulle få till uppgift att spionera å de kvinnliga
samhällsmedlemmarnas sexuella lefnadssätt. Själfva afgörandet
skulle väl anförtros, icke åt polisen eller domstolarna, utan åt hälsovårdsmyndigheten,
som hade att såsom sedlighetsdomstol afgöra dessa
synnerligen grannlaga och för vedeikörancle kvinnors framtida väl så
422
Skärpning af
besiktningen.
ödesdigra frågor. Att bedöma, huruvida en sådan kvinna gjort sig*
skyldig till verklig prostitution, är mången gång synnerligen vanskligt;
och anledning till klagomål öfver godtyckligt ingripande från
tillsyningsmännens sida och öfver förhatliga utredningar inför hälsovårdsmyndigheten
skulle säkerligen icke komma att saknas.
Dessa nu angifna betänkligheter äro, enligt kommitténs mening,
redan i och för sig af så vägande natur, att all tanke på den hemliga
prostitutionens intvingande under den preventiva sanitära kontrollen
måste öfvergifvas.
Att i någon afsevärd mån höja den preventiva besiktningens verkningsgrad,
torde icke heller vara möjligt. Visserligen kan man antaga,
att, om besiktningsfrekvensen ökades, om gonokockundersökningar
företoges vid hvarje besiktningstillfälle och om jämväl den s. k.
Wassennannska metoden för utrönande af förefintligheten af syfilis '')
å lämpliga mellantider komme till användning, smittokällor skulle
kunna snabbare upptäckas och bortelimineras bland de kvinnor, som
regelbundet underkasta sig kontrollen. Men vinsten af dessa mycket
omständliga anordningar skulle otvifvelaktigt till stor del uppvägas
däraf, att kvinnorna i långt större utsträckning än för närvarande komme
att uteblifva från besiktningarna. Det visar sig nämligen, att ju oftare
dessa äga rum och ju noggrannare de utföras, desto större blifva svårigheterna
att hålla kvinnorna under regelbunden kontroll. Sedan i Stockholm
de mikroskopiska undersökningarna ökats från ungefär en gång
hvar tredje vecka till en gång i veckan, har sålunda antalet besiktigade
raskt nedgått från 180 å 200 i veckan till mindre än 100 på samma
tid2). Man kan nu visserligen invända, att polisen genom att utveckla
mera energi i fråga om kvinnornas öfvervakande skulle kunna, om icke
helt och hållet omöjliggöra, så dock i väsentlig mån förhindra afbrotten
i kontrollen. Men äfven om de härmed förbundna svårigheterna
läte sig öfvervinna, skulle detta dock medföra den stora
olägenheten, att kvinnornas återgång till hederligt arbete samtidigt i
hög grad försvårades. Om dessa icke skulle befrias från besiktningsskyldigheten,
förr än polisen förvissat sig om att de erhållit ordentligsysselsättning,
skulle säkerligen starka klagomål framkomma öfver
polisens inblandning vid deras försök att skaffa sig arbete.3) Under
sådana förhållanden och då besiktningen, äfven om den äger rum
’) Jfr U. Mullern-Aspegren: Om de smittosamma könssjukdomarna Dol IV sid. 5.
2) Jfr M. Möller: a. st. sid. 64.
3) Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 187.
423
hvarje dag, icke lämnar någon säker garanti för att kvinnorna äro
smittofria, så torde det vara uppenbart, att någon väsentlig ökning af
reglementeringssystemets verkningsgrad med hänsyn till ett snabbare
upptäckande och oskadliggörande af smittokällor bland de inskrifna
kvinnorna icke är möjlig.
Ganska stora svårigheter möta ock för en höjning af behandlingens
effektivitet. För att den i fråga om syfilis skulle blifva fullt verksam,
skulle strängt taget fordras, att kvinnorna hölles internerade under
hela den tid sjukdomen befunne sig i smittosamt skede. Då emellertid
denna tid kan beräknas i genomsnitt ttppgå till inemot tre år, är det
klart, att en sådan anordning, såväl ur kostnadssynpunkt som med hänsyn
till kvinnorna själfva, är fullständigt ogenomförbar. En annan utväg
vore ju att underkasta de syfilitiskt infekterade kvinnorna intermittent
preventiv behandling vare sig å sjukhus eller ambulatoriskt. Därest en
sådan behandling kunde konsekvent genomföras, skulle gifvetvis kvinnornas
smittofarlighet i icke oväsentlig mån minskas. Säkrast vore visserligen,
om behandlingen ägde rum å sjukhus; men frånsedt den omständigheten,
att detta skulle medföra oproportionerliga kostnader såväl
för beredande af erforderligt utrymme som för kvinnornas underhåll —
enligt hvad kommitténs ledamot Johansson påvisat, skulle det i Stockholm
erfordras omkring 22,500 underhållsdagar för att genom upprepade
kvicksilfverbehandlingar hålla dessa kvinnor i ett relativt ofarligt tillstånd
'') — vore det sannolikt, att kvinnorna, hvilka ju framför allt frukta
att genom inläggning å sjukhus blifva beröfvade sin frihet, skulle i
ännu högre grad än för närvarande hålla sig undan vid de tider, då
de kunde förvänta att blifva internerade. Med undantag af de fall,
då smittosamma symtom förekomma, kunde emellertid behandlingen
försiggå ambulatoriskt i samband med besiktningarna. Man måste
emellertid härvid allt fortfarande räkna med den hos kvinnorna rådande
obenägenheten att punktligt infinna sig och ställa sig gifna föreskrifter
till efterrättelse.
Utsikterna att höja dröppelbehandlingens verkningsgrad ställa sig
ännu mindre gynnsamma. För att något skulle kunna vinnas fordras
uppenbarligen, att tiden för sjukhusvistelsen högst väsentligt utsträckes
och att trafven på smittofrihet vid utskrifningen afsevärdt skärpas.
Detta skulle emellertid leda till en öfverbefolkning af sjukhusen och
medföra icke blott högst betydliga kostnader utan jämväl, såsom ofvan
Förbättrad
siukbehand
ling.
) Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 152.
424
framhållits, väsentliga olägenheter. Redan under nuvarande förhållanden
är det dröppelkontrollen, som, trots sin bristande effektivitet, förorsakar
det ojämförligt mesta arbetet och de största kostnaderna. Å sjukhuset
Eira uppgingo sålunda år 1904 underhållsdagarna för syfilis och enkelt
veneriskt sår till sammanlagdt 3,173, men för dröppel ensamt till icke
mindre än 25,136.'') Härtill kommer vidare, att den erfarenhet man hittills
haft af den utsträckta sjukhusbehandling, som tillkom i samband med
införandet af gonokockundersökningar å besiktningsbyrån, icke varit
uppmuntrande. Visserligen försvinna gonokockerna ur genitalsekreten
i en del fall ganska fort, i andra åter först efter månader eller år.
Men så snart kvinnorna lämna sjukhuset och återtaga sitt förra lefnadssätt,
uppträda de i en mycket stor del af fallen ånyo. Det är under
sådana förhållanden klart, att interneringen å sjukhus i fråga om många
kvinnor icke har någon annan betydelse än att de smittofarliga kvinnorna
under någon tid hindras att bedrifva »yrket». Men då gonokocker
kunnat påvisas hos 80 % af alla de inskrifna kvinnor, som observerats
under ett helt år, spelar en internering af en del af dessa i praktiken
en mycket underordnad roll. Det är under sådana förhållanden
icke att undra öfver, att några tecken till att den under senare åren
utsträckta sjukhusinterneringen medfört minskning i dröppelns spridning
i Stockholm icke kunnat iakttagas vare sig å sjukhusen eller af de
privatpraktiserande läkarna.2)
Uppenbart är emellertid, att det sanitära utbytet af ett nyreglementaristiskt
system i hög grad är beroende af det sätt, hvarpå den
preventiva kontrollen anordnas. De förslag, som söka att indirekt,
på en omväg, uppnå denna kontroll, torde redan från sanitär synpunkt
få anses förfelade. Det är visserligen möjligt, att en del äldre, redan
disciplinerade prostituerade skulle, för att få vara i ostörd utöfning af
»yrket», underkasta sig kontrollen; men med kännedom om de långt
hälsofarligare yngre prostituerades okunnighet, lättja och liknöjdhet
torde med största sannolikhet kunna antagas, att de sällan skulle begagna
sig af den sålunda erbjudna utvägen. En af smittosam könssjukdom
angripen prostituerad kvinna, som försummade kontrollen,
skulle ju icke kunna inställas till besiktning, förr än hon ånyo anhållits
under yrkesutöfning; hon skulle därför ännu lättare och under ännu
längre tid, än enligt det gamla systemet, kunna undandraga sig kontrollen.
Följden af ett sådant system skulle alltså blifva ett betydande
'') Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 169.
-, Jfr J. E. Johansson: a. st. Del 111 sid. 188-9.
425
antal bestraffningar, hvaremot det åsyftade målet — möjligheten att
genom den preventiva, regelbundna besiktningen snarast möjligt kunna
upptäcka och oskadliggöra smittokällor — endast i undantagsfall skulle
uppnås.
I förevarande afseende torde därför företräde böra gifvas åt de
förslag, som förorda ett mera direkt tvång vid genomförandet af den
preventiva kontrollen. Några af de föreslagna nya anordningarna kunna
utan tvifvel genomföras, och genom dem skulle under ett sådant system
vissa förbättringar i sanitärt hänseende ernås. Synnerligen högt kan
dock den sanitära vinsten icke anslås, om man betänker, dels att det
hos oss icke torde vara möjligt att under kontrollen intvinga den hemliga
prostitutionen, och dels att männen, hvilka icke kunna träffas af
dessa åtgärder, fortfarande komme att infektera kvinnorna. Redan
från rent sanitär synpunkt sedt kan det därför ifrågasättas, huruvida
resultatet ens tillnärmelsevis komme att motsvara de erforderliga störa
uppoffringarna.
Endast under förutsättning, att man i allo ville taga konsekvenserna
af de reglementaristiska principerna och kasernera alla
upptäckbara helyrkesprostituerade i offentliga hus, hänsynslöst förfölja
all annan prostitution, dagligen anställa fullständiga kroppsundersökningar
å de kasernerade, underkasta alla besökande män läkärbesiktning
samt isolera eller åtminstone energiskt behandla de syfilissjuka under
hela det smittosamma stadiet och de dröppelsjuka, tills de blefve säkert
gonokockfria, skulle man kunna förvänta ett effektivt resultat af kontrollen.
Men en dylik rigorös anordning är gifvetvis i vår tid omöjlig
att genomföra.
Öfvergår man härefter till en granskning af hvad de nyreglementaristiska
förslagen hafva att erbjuda för undvikande af de med
det gamla systemet förenade olägenheterna i juridiskt, socialt och
moraliskt afseende, möter oss först deras fordran, att frågan ordnas
genom lag, hvari systemets hufvuclgrunder upptoges, hvaremot bestämmandet
om systemets tillämplighet å särskilda orter och detaljföreskrifterna
finge afgöras af de lokala myndigheterna. Att en sådan
fordran uppställes är ju från reglementaristisk synpunkt helt förklarligt;
huruvida emellertid en sådan lagstiftning är hos oss genomförbar,
därom kan man bilda sig en mening först sedan man haft tillfälle
att sammanställa och mot hvarandra afväga alla fördelar och olägenheter
af det nya systemet.
Undersökning
angående
möjligheten
att undanröja
reglementeringssys
tern
ets olägenheter.
54
426
Öfverflyttning
af kontrollen
från
polisen till
hälsovårdsmyndighet.
Garantier
i fråga om
inskrifningsbeslutet.
Ett af nyreglementarister ofta framfördt önskningsmål är, att
den sanitära hontrollen öfverflyttas från polisen till hälsovårdsmyndighet,
så att systemet finge en mera sanitär än polisiär karaktär. En sådan
öfverflyttning tiar man tänkt sig antingen så, att åt hälsovårdsmyndighet
skulle uppdragas att ombestyra besiktning, behandling och sjukhusinläggning
af de prostituerade, som af polisen uppspårats och enligt
domstols eller högre polismyndighets beslut blifvit ställda under preventiv
sanitär uppsikt, eller och så, att hälsovårdsmyndigheten skulle få till
uppgift jämväl att genom sina tillsyningsman uppspåra kvinnorna och
själf fatta beslut om den sanitära kontrollen. Därest den prostitution,
som må ställas under sådan kontroll, är i lag belagd med straff (eller
påföljd enligt lösdrifvarlagen), skulle väl det förstnämnda alternativet
komma till tillämpning. Den dömande myndigheten finge då afgöra,
huruvida kvinna, som uppspårats af polisen och öfverbevisats om ofvan
antydd prostitution, skulle — jämte det hon dömdes till straffet (påföljden)
eller i stället för att dömas därtill — hänvisas till hälsovårdsmyndigheten
för undergående af preventiv sanitär kontroll. En ansats
till en dylik anordning kan ju sägas redan vara gjord i Stockholm.
Sedan en genom polisen uppspårad prostituerad kvinna af poliskammaren
förklarats skyldig att undergå upprepade besiktningar, hänvisas hon
till besiktningsbyrån, som har att ombestyra besiktningarna och, vid
upptäckt sjukdomsfall, sjukhusinläggning. Denna byrå, som består af
en medicinisk afdelning och en polisafdelning, är enligt 1875 års
reglemente ställd under hälsovårdsnämndens förvaltning och förste
stadsläkarens inseende. Då emellertid polisafdelningen enligt samma
reglemente lyder under öfverståthållarämbetet, som jämväl utser dess
personal, kvarstår i hög grad det polismässiga i förfarandet. En mera
genomförd öfverflyttning är naturligtvis tänkbar, men uppenbart är,
att ett nära samarbete mellan kontrollmyndigheten och polisen fortfarande
skulle visa sig erforderligt. — Skulle åter all prostitution frigifvas,
finge nog det andra alternativet tillgripas. Kommittén har
emellertid redan förut antydt de stora vanskligheter, som därvid komme
att möta såväl beträffande kvinnornas uppspårande som i fråga om det
beslut, hvarigenom de skulle förklaras pliktiga att underkasta sig preventiv
sanitär kontroll.
Hvilkendera myndigheten än får afgörandet om den preventiva
kontrollen sig anförtrodt, måste man gifvetvis instämma i det äfven från
nyreglementaristiskt håll framställda krafvet, att detta afgörande icke
vidare må försiggå på det formlösa sätt, som för närvarande hos oss är
427
fallet. För att en i den personliga friheten sä ingripande åtgärd skall
kunna vidtagas, måste man kräfva en på objektiva fakta grundad dom
eller åtminstone härmed jämförliga garantier. Men det ligger i öppen
dag, att, om det hittills brukliga diskretionära förfaringssättet skall
lämna rum för ett verkligt kontradiktoriskt förfarande, resultatet däraf
skulle blifva, att — tvärt emot nyreglementarismens syfte — numerären
af under kontroll ställda kvinnor komme att nedgå.
Ett annat af nyreglementarister framställdt önskningsmål, som inskränkock
står i ett visst samband med frågan om helyrkesprostitutionens (
straffbarhet, är det om borttagande af alla s. k. ordningsföreskrifter, skrifterna,
som icke tillkommit i rent sanitärt syfte, eller att åtminstone straffen
för öfverträdelse af dessa mindre förseelser måtte blifva mera afpassade
efter samma förseelsers betydelse. Några af dessa ordningsföreskrifter
kunna utan tvifvel saklöst afskaffas; men om helyrkesprostitutionen
fortfarande underkastas lösdrifvarlagen, och om kvinnornas ställande
under preventiv kontroll således faktiskt kommer att innebära ett visst
undantag från denna lags tillämpning, torde nog en del af ifrågavarande
ordningsföreskrifter icke kunna undvaras, om man ej vill riskera, att
denna prostitution, som genom inskrifningen erhåller en viss licentia
practicandi, kommer att i sitt uppträdande visa sig allt för arrogant
och oresonlig. Och med hänsyn till den ställning, reglementeringssystemet
hos oss intager i förhållande till lösdrifvarlagen, torde det
nog kunna ifrågasättas, huruvida metoden att för hvarje sådan mindre
förseelse omedelbart utkräfva ett visst lindrigare straff äger något
väsentligt företräde framför det hittills använda förfarandet, enligt hvithet
man för dylika förseelser ådömer upprepade enskilda varningar och först
då dessa nått ett större antal öfvergår till lösdrifvarlagens tillämpning.
— Blifver däremot all prostitution fri, finnes väl intet skäl att för de
inskrifna kvinnorna uppställa andra ordningsföreskrifter än sådana,
som för den sanitära kontrollens skull är o erforderliga.
Slutligen måste man ju skänka sitt erkännande åt nyreglemen- Förbud att
taristernas fordran, att inskrifning eller inregistrering icke må äga kontrollen
rum, förr än kvinnan nått en viss mognare ålder, t. ex. 17, 18 eller intvinga
rent af 21 år. Å 1899 års Brysselkonferens antogs enhälligt en resolution ^j1 nätt’viss*
af innehåll, att statsmakterna måtte använda alla medel för att ålder,
hindra omyndiga kvinnors hemfallande åt prostitution. Från reglementaristisk
synpunkt innebär dock detta ett framsteg endast under förutsättning,
att en blifvande ny lagstiftning angående vanartade minderåriga
lämnar tillfälle att äfven i hygieniskt afseende inskrida mot
428
Kvarstående
olägenheter
af systemet.
dessa; tv eljest skulle ju ett afsevärdt antal synnerligen smittofarliga
kvinnor undandragas hvarje sanitär öfvervakning. Uppenbart är emellertid.
att antalet inskrifna kvinnor genom en sådan anordning komme
att icke obetydligt nedgå. Enligt Stockholms hälsovårdsnämnds berättelser
hade af 465 kvinnor, som vid 1900 års slut kvarstodo såsom
besiktningsskyldiga, 6 stycken eller 1.2 % ännu icke uppnått 17 års
ålder, 15 stycken eller 3.2 % icke 18 år och 65 stycken eller nära
14 % icke 21 år. För år 1908 äro motsvarande tal resp.: 254, ingen,
6 eller 2.3 % och 27 eller nära 10.7%. Tager man hänsyn till den tid,
då de vid förenämnda årens slut kvarstående besiktningsskyldiga kvinnorna
blifvit inskrifna, visar det sig, att af de 465 kvinnor, som vid
1900 års slut kvarstodo såsom besiktningsskyldiga, 43 stycken eller
9.2 % inskrifvits före 17 års ålder, 83 stycken eller 17.8 % före 18
års ålder och icke mindre än 232 stycken eller nära 50 % före myndig
ålder. Motsvarande siffror för år 1908 äro resp.: 254, 16 eller 6.3 %,
53 eller 20.9 % och 139 eller 54.7 %. Förklaringen till dessa nedslående
siffror är uppenbarligen att söka däri, att, enligt hvad erfarenheten
visat, de vid mycket tidig ålder inskrifna kvinnorna hafva större
benägenhet än de äldre att länge kvarblifva vid byrån 1).
Kommittén har härmed genomgått hufvudpunkterna i nyreglementaristernas
reformförslag. Villigt må ju erkännas, att de gjort sitt
bästa för att rädda ett system, som i sitt nuvarande skick af de
flesta utdömes. Om de icke lyckats häri, om trots allt systemets mest
väsentliga olägenheter fortfarande komma att kvarstå, så är detta icke
deras fel, utan själfva systemets: dessa olägenheter kunna nämligen
icke med bibehållande af systemets grundtanke aflägsnas.
En ofta framhållen olägenhet, som medföljer reglementeringssystemet,
är det administrativa godtycke, hvartill detsamma städse gifver
anledning. Visar sig detta godtycke redan vid den inskränktare tilltampning
af systemet, där endast helyrkesprostitutionen underkastas
preventiv besiktning, kunde man gifvetvis befara, att ännu större
utrymme komme att däråt lämnas i ett system, enligt hvithet jämväl
den hemliga prostitutionen indroges under kontrollen. För att komma
ifrån denna anmärkning har man, såsom förut angifvits, i en del nyreglementaristiska
förslag på olika sätt sökt vinna garantier mot godtycke
genom att såsom villkor för anordnande af preventiv kontroll
uppställa fordran på en af domstol eller annan lämplig myndighet
gifven dom, hvarigenom kvinnan förklarats skyldig till yrkesmässig
’) Jfr J. E. Johansson: a. st. De] III sid. 97.
429
skörlefnad. Medan sålunda en del franska förslag, såsom Lépines och
franska profylaktiska sällskapets, vilja upptaga det nuvarande tyska
systemets bestämmelse om ansvar för prostitution, som utöfvas utan
sanitär kontroll, och. för anordnande af sådan kontroll fordra ett af
vederbörlig myndighet afgifvet föregående afgörande, huruvida sådan
ansvarsskyldighet föreligger, förordar den tyske professorn Neisser
öfvergång till det nu gällande franska systemet, enligt hvilket prostitutionen
såsom sådan är stråfiol, men söker garantier mot godtycke i
den af honom föreslagna sanitetskommissionen, som genom sin sammansättning
skulle säkerställa ett opartiskt afgörande ’). Det torde emellertid
vara tydligt, att, huru denna sak än ordnas, såväl vid kvinnornas
uppspårande som vid tillämpningen af kontrollsystemet rikligt tillfälle
fortfarande komme att lämnas underordnade polis- eller tillsyningsman
att godtyckligt förfara med afseende å de kvinnor, som kunna
blifva föremål för deras ingripande.
Reglementeringssystemets grundfel, dess ofrånkomliga konsekvens,
är emellertid att söka i den menliga inverkan, som det utöfvar på den
allmänna moraliska uppfattningen. Närmast visar sig denna inverkan
hos de kvinnor, som blifva föremål för systemet. Genom kontrollen
afskiljas dessa såsom eu klass af oförbätterliga; de få själfva den uppfattningen,
att återgången till ett hederligt lif härigenom väsentligen
försvåras; de sjunka därför ofta allt djupare i lasten och blifva allt
mera likgiltiga för smittoöfverförelser. Icke blott de själfva, utan
äfven stora lager af befolkningen i öfrigt, särskildt å kvinnosidan, se
häri en social orättvisa. I stället för att reagera mot det lefnadssätt,
som föres af dessa lastens prästinnor, skapar samhället sålunda af dem
martyrer.
Ännu betänkligare är emellertid systemets inverkan på den allmänna
samhällsmoralen. Då samhället åtager sig uppgiften att söka
göra prostitutionen eller viss del däraf i sanitärt afseende mindre farlig,
vidmakthålles föreställuingen om prostitutionen såsom en nödvändig
samhällsföreteelse; den erhåller därigenom ett sken af lagligt berättigande.
Man försvagar sålunda en del af de afhållsamhetsmotiv, som
tillsammans bilda själfbehärskningens svåra konst, under det att de
mångahanda frestelser, som locka till lösa och tillfälliga könsförbindelser,
vinna i styrka.2) Äfven i fall, då förenämnda motiv icke äro
af moralisk art, verkar systemet demoraliserande. Mången man af
''}
Det nya tyska strafflagsförslaget hav, såsom förut anmärkts, icke upptagit den nu
gällande rättens bestämmelse om straff för kvinna, som, utan att vara ställd under sanitär kontroll,
yrkesmässigt öfvar otukt.
!) Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III, sid. 192 o. f.
430
håller sig från prostitutionen hufvudsakligen af fruktan för smitta.
Då emellertid allmänheten lätt nog får den uppfattningen, att umgänge
med kontroll underkastade kvinnor är förenadt med ringa risk, låter
en sådan man lättare betänkligheterna vika; och ofta är början härmed
gjord till en rad af utsväfningar. Att hafva med styrka framhållit
reglementeringssystemets demoraliserande verkan och vikten af individens
själfbehärskning, är federationens stora förtjänst. Yäl torde det
dröja länge nog, innan dessa idéer hinna tränga helt igenom; men deras
framdragande skall utan tvifvel komma att visa sig hafva varit af
genomgripande kulturhistorisk betydelse.
Följden af förslappningen af den allmänna moralen blifver emellertid
ökadt antal lösa och tillfälliga könsförbindelser och flera fall af
smittosamma könssjukdomar. Hvarje reglementeringssystem motverkar
sålunda i själfva verket den allmänna profylaxen; hvad man i ett afseende
vinner motväges af hvad i ett annat förloras. Mången, som ser
saken mera uteslutande från den sanitära sidan, frågar sig med förvåning,
huru sådant kan vara möjligt och om icke den af den moderna hygienens
målsmän uppställda satsen är riktig, som säger, att all sann hygien är
preventiv. Att äfven kommittén hyllar denna sats, framgår af dess förslag,
af hvars bestämmelser åtskilliga afse åtgärder, som äro i eminent
mening preventiva. Men af satsens riktighet följer uppenbarligen icke, att
livilka preventiva åtgärder som helst äro användbara. Ett system, som
står i strid mot den inom samhället rådande sedliga uppfattningen, kan
omöjligen i längden visa sig i sanitärt afseende lyckosamt, hvilket ock af
erfarenheten synes mer och mer bekräftas.
År det väl under nu angifna förhållanden tänkbart, att man i vår
tid skulle kunna få till stånd eu lagstiftning, hvarigenom reglementeringssystemet
ens i reformeradt skick skulle komma att för framtiden hos
oss befästas? Kommittén är af den bestämda uppfattningen, att denna
fråga måste med hänsyn till de med systemet oskiljaktigt förenade
olägenheterna besvaras nekande. En af svårigheterna för en sådan
lagstiftnings genomförande antyddes af konseljpresidenten Clemenceau
vid det tillfälle, den 7 december 1908, då eu deputation från franska
profylaktiska sällskapet till honom öfverlämnade nämnda sällskaps förut
omförmälda nyreglevnentaristiska förslag. Då nämligen en af deputationens
ledamöter därvid kommit att nämna ordet »godtycke», anmärkte
Clemenceau: »Sans doute, c’est de 1’arbitraire, mais il reste å savoir
si l’Arbitraire, méme illegal, n’est pas préférable å un Arbitraire légalisé.»
431
6.
Tillfällig- besiktning å personer, som vaneinässigt hängifva sig åt lösa och
tillfälliga länsförbindelse!- (sfieldprofssystem et1).
I den föregående utredningen lian kommittén sökt visa, att de
tvångsåtgärder, som hittills hos oss i allmänprofylaktiskt syfte kommit
till användning mot vissa klasser eller grupper af befolkningen och mot
en del prostituerade, icke kunna under nuvarande samhällsförhållanden
förordas, likasom ock att någon reformering- af det gamla reglementeringssystemet
icke kan med fördel genomföras. Af samma utredning
har emellertid tillika tydligt framgått, att inom samhället finnes
en stor mängd personer, män såväl som kvinnor, hvilka på grund af
sitt lefnadssätt skäligen kunna misstänkas vara angripna af smittosam
könssjukdom och farliga för smittans utbredande. Det kunde under
sådana förhållanden synas ligga nära till hands, att samhället vid sina
bemödanden att bekämpa ifrågavarande sjukdomar vände sig just emot
dessa skäligen misstänkta individer, därvid förfarandet kunde tänkas
så ordnadt, att man allt emellanåt inkallade dylika personer till läkarundersökning,
med eller utan rätt för de sålunda inkallade att i stället
styrka sin frihet från smittosam könssjukdom genom företeende af
läkarbetyg. De, som därvid funnes behäftade med sådan sjukdom,
skulle tillhållas att låta sjukdomen behandlas, hvaremot vidare åtgärd
mot de öfluga icke finge vidtagas, såvida de icke fortsatte samma
lefnadssätt, i livilket senare fall de borde kunna efter någon tid ånyo
inkallas. Det kunde ju synas tilltalande, att man sålunda, å ena sidan,
vände sig, icke mot någon särskild samhällsklass eller mot allenast
det ena könet, utan mot hvarje enskild individ, utan åtskillnad till
stånd eller kön, hvilken genom sitt lefnadssätt satte den allmänna
’) Med stickprof förstår man egentligen ett förfarande, som kommer till användning vid
vissa bakteriologiska undersökningar eller vid leverans af varor för utrönande af substratens eller
varornas beskaffenhet. Då en undersökning af hela partiet skulle visa sig alltför omständlig och
kostsam, utväljer man därur godtyckligt en mindre del, som undersökes; och sluter man af dessa
prof till hela partiets beskaffenhet. — Då det funnits lämpligt att få en kortfattad benämning på
det förfarande, som i förevarande afdelning afses, har kommittén ansett sig kunna såsom beteckning
därå upptaga denna term, som redan under kommitténs förhandlingar kommit till användning.
432
Hithörande
förslag och
lagstiftning.
Korgo.
sundheten i fara, men att man, å andra sidan, icke genom anordnande
af en fortgående preventiv kontroll å dessa personer på förhand
stämplade dem såsom oförbätterliga.
Det kan härvid tydligen icke vara tal om att inskrida mot en
hvar, som inlåter sig i lösa och tillfälliga könsförbindelser. En stor
mängd personer gör detta endast en eller annan gång, således mera
tillfälligt. Smittofaran från dessas sida är ju, i stort sedt, jämförelsevis
ringa; och deras antal är, särskildt bland männen, så betydande, att
ett inskridande mot dem alla förbjuder sig själft. Tvångsåtgärderna
måste därför begränsas till personer, som vanemnssifjt hängifva sig
åt sådana könsförbindelser. Man skulle alltså med dessa åtgärder träffa
icke blott prostitutionen, den offentliga såväl som den hemliga, utan
äfven dennas stadiga kunder, d. v. s just de kategorier, som af alla
erkännas vara i smittohänseende särskildt farliga.
I det föregående har redan angifvits, att den icke inskrifna
prostitutionen måste anses till antalet vida öfverstiga den inskrifna.
Huru många män, som vanemässigt hängifva sig åt lösa och tillfälliga
könsförbindelser, kan ju icke med någon säkerhet''uppgifvas;
men det kan dock icke betviflas, att deras antal inom våra stadssamhällen
är ganska betydligt1). Det material, som ett sådant system
komme att omfatta, skulle alltså blifva ansenligt.
Af hithörande förslag kan här erinras dels om det förut refererade,
af Neisser uppställda, livilket dock därjämte förordar preventiv
sanitär kontroll för prostituerade, och dels om 1891 års finska förslag,
hvars innehåll här nedan närmare angifves.'')
Inom lagstiftningen har ifrågavarande anordning i dess fulla omfattning
kommit till endast ringa användning. Man kan visserligen
påminna därom, att den befogenhet, som hos oss och i ett par andra
länder tillkommer vissa myndigheter att förordna om allmän och enskild
besiktning, ehuru betingad af en anmälan om ett uppgifvet fall
af smittosam könssjukdom, lätt kan leda därtill, att personer blott på
grund af misstanke om osedligt lefnadssätt blifva underkastade besiktning;
men af denna befogenhet göres numera hos oss, såsom bekant,
så godt som intet bruk.
Mera direkta bestämmelser i nu antydd riktning förekomma
'') Jfr M. Möller: a. st. Del IV sid. 68-73. _ _*
2) Ett i denna riktning gående förslag har jämväl framlagts åt D:r Schrank i Wien. Se
1902 års Bryssclkonferens förhandlingar. De!. II sid. 201 o. f.
433
emellertid i Norge och Finland. Med anledning af reglementeringens
upphäfvande i Kristianio år 1888 anställdes i denna stad en läkare
jämte assistent för kontroll öfver de veneriska sjukdomarna. Denne
läkare skulle hafva till uppgift, bland annat, att emottaga inkommande
anmälningar och efter pröfning af stadsläkaren vidtaga de åtgärder,
hvartill dessa kunde gifva anledning, att undersöka de personers hälsotillstånd,
som själfmant eller på anfordran infunne sig hos honom och
häröfver föra nödiga anteckningar, samt att hos läkarna och från sjukhusen
inhämta upplysningar om smittoförhållandena beträffande de
veneriska sjukdomarna. Därjämte utfärdades följande, i hufvudsak
ännu gällande bestämmelser, som ju enligt ordalagen antyda ett förfarande
af ifrågavarande slag:
»1. Ingen må inkallas till undersökning eller åläggas att anskaffa
sundhetsattest med mindre än att grundad misstanke föreligger, att
han eller hon utsätter andra för venerisk smitta. Innan sådan kallelse
eller uppfordran utfärdas, skola såvidt möjligt upplysningar inhämtas
om personens uppförande och lefverne.
2. Med iakttagande häraf anmodas den misstänkte att värja sig
från den väckta misstanken antingen genom att låta sig undersökas af
sundhetskommissionens härför anställda läkare eller ock genom att
framlägga utlåtande från annan legitimerad läkare, för så vidt detta
anses betryggande.
3. Vägrar någon att efterkomma denna uppfordran, har stadsläkaren
att afgöra, huruvida ytterligare åtgärder skola vidtagas. Dessa
kunna bestå dels i fortsatt observation och inhämtande af ytterligare
upplysningar dels ock, ifall starkt grundade misstankar föreligga, i
anmälan till polisen med anhållan om personens inkallande till sundhetskommissionens
läkare eller om anställande af förhör.
4. Om en person befinnes lida af venerisk sjukdom och behandlingen
icke anses betryggande mot smittas utbredning, inlägges han å sjukhus.»
Såsom häraf framgår, saknar sundlietskommissionen nödiga maktmedel
för att vid vägran framtvinga en läkarundersökning eller en
läkarattest; och systemet kan därför icke sägas innefatta någon egentlig
tvångsbesiktning. Sedan detta så småningom blifvit för allmänheten
bekant, har det ock blifvit allt vanligare, att de inkallade vägra att
underkasta sig besiktning. De, som frivilligt undergå sådan och därvid
finnas behäftade med smittosam könssjukdom, synas emellertid kunna
med stöd af 21 ''§ i lagen om sundhetskommissioner och åtgärder mot
smittosamma sjukdomar den 16 maj 1860 tvångsvis inläggas å sjukhus,
såvida de ej skaffa sig en enligt läkarens förmenande betryggande vård
55
434
Finland.
i hemmet eller annan privat bostad. Metoden att sålunda för undersökning
inkalla misstänkta personer tyckes för öfrigt sällan om ens
någonsin tillämpas enbart på grund af anmälan om osedligt lefnadssätt,
utan hufvudsakligen komma till användning i fråga om personer, som
vid anträffade fall af smittosam könssjukdom uppgifvits såsom smittokällor
eller att hafva stått i sådant förhållande till de sjuka, att smittan
sannolikt blifvit å dem öfverförd.
I Finland, där ju icke blott all prostitution utan äfven hvarje
utomäktenskaplig könsförbindelse är belagd med straff, hafva uppenbarligen
betingelserna för en lagstiftning af ifrågavarande art varit
gynnsammare. Det förut omnämnda, år 1891 afgifna kommittébetänkandet
var i själfva verket hufvudsakligen byggdt på principen om
ett stickprofsförfarande. I detta betänkande, som emellertid icke innehöll
något formuleradt förslag,. hemställdes, bland annat, att den då i
några städer bestående reglementeringen af prostitutionen måtte upphäfvas,
men »att, till motarbetande af de veneriska sjukdomarnas utbredning,
en hvar manlig eller kvinnlig individ, som enligt lagbestämda
grunder borde anses vara på sannolika skäl misstänkt för att sprida
dylik sjukdom, måtte kunna i viss stadgad ordning förpliktas så begå,
att behörigt sundhetsbevis om personen inom utsatt tid tillhandakomme
vederbörlig myndighet eller, där sådant ej fullgjordes, undergå föreskrifven
läkarbesiktning». Och i motiveringen heter det: »I sakens
natur ligger väl, likasom det ock är att hoppas, att öfvervakningen
isynnerhet kommer att träffa dem, hvilka tillhöra prostitutionen och
således äro i hygieniskt afseende farligast, men öfvervakningen komrne
ock att härutöfver sträcka sin tillämpning till personer af hvartdera
könet, hvilka föra otuktigt lefverne öfverhufvud eller locka därtill».
De ännu gällande författningarna af den 28 maj 1894, hafva, dock med
bibehållande af reglementeringssystemet, upptagit samma princip. T 3
§ af förordningen stadgas nämligen: »Befinnes någon vare sig på grund
af osedligt lefverne eller i stöd af andra omständigheter medföra fara
för utbredande af venerisk sjukdom, är sådan person skyldig att på
anfordran af vederbörande myndighet om sitt hälsotillstånd förete intyg,
utfärdadt af behörig läkare, eller, i händelse af uraktlåtenhet härutinnan,
undergå läkarbesiktning.» I kungörelsens B § meddelas bestämmelser
om viss anmälningsskyldighet för husbönder, läkare, barnmorskor
in. 11., och i 29 § anbefalles polismyndigheten att, då någon
misstänkes att allmänneligen låta bruka sig till skörlefnad, men visshet
härom ännu icke föreligger, hos vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd
påkalla den medverkan, som erfordras för utrönande af
435
den misstänktes hälsotillstånd; hvarjämte i 4 § lämnas närmare föreskrifter
om tillvägagåendet dels i det fall, att anmälan om misstänkt
person inkommit till hälsovårds- eller kommunalnämnd eller, där sådan
icke finnes, till kronobetjänt, och dels då sådan myndighet annorlunda än
efter anmälan fått anledning att för venerisk smitta misstänka viss person.
Någon nämnvärd tillämpning af dessa stadganden synes emellertid
icke, åtminstone i Helsingfors, hafva förekommit före ikraftträdandet
af de nya föreskrifter, hvilka, såsom här nedan angifves, af senaten
utfärdades den 16 maj 1907; men för prostitution misstänkta kvinnor
hade genom polisens försorg utan hälsovårdsnämndens medverkan i ganska
stor omfattning tillhållits att undergå sundhetsbesiktning. Med anledning
af den oroande stegring, som de smittosamma könssjukdomarna
efter år 1900 visat i Helsingfors, hade emellertid dåvarande hälsovårdsnämnd,
efter förste stadsläkarens hörande, den 16 mars 1905 till stadsfullmäktige
ingifvit ett betänkande, hvari, bland annat, hemställdes,
att, enär den då bestående reglementeringen i stort sedt visat sig overksam
och endast vore en kvasi-hygienisk åtgärd af mycket tvifvelaktigt
värde, samma reglementering måtte upphöra och andra mera verksamma
åtgärder vidtagas. För att kunna på ett verksamt sätt bekämpa
prostitutionen borde i främsta rummet en skarp och klar gränsskillnad
uppdragas mellan hälsovårdens och polisens skyldigheter. Hälsovårdsmyndigheten
borde hafva omsorg om allt sådant, som rörde de veneriska
sjukdomarna och deras motarbetande, och polisen endast taga
befattning med prostitutionen, när denna uppträdde på ett för den
allmänna ordningen och anständigheten störande sätt. Den veneriska
besiktningsbyrån borde för den skull ställas under hälsovårdsnämndens
inseende och ombildas till en sanitetsbyrå för motarbetande af de veneriska
sjukdomarna. Denna byrå skulle äga att vidtaga alla sådana åtgärder,
som vore ägnade att motarbeta spridningen af de veneriska sjukdomarna,
äfvensom söka på ett verksamt sätt såväl möjliggöra återgången till
ett sedligt lif för alla dem, som hemfallit åt yrkesmässig otukt, som ock
förebygga deras hemfallande däråt, hvilka synbarligen öfverlämnade sig
åt ett osedligt lif; och borde i omedelbart samband med byrån inrättas
en venerisk-poliklinisk station för sjukbehandling och sanitär undersökning
af sådana, för spridande af veneriska sjukdomar misstänkta personer,
hvilka enligt gällande författning vore skyldiga undergå läkarundersökning.
I anslutning härtill framlade nämnden särskilda förslag
till instruktion för sanitetsbyrån, för läkaren och assistenten samt för
föreståndaren för nämnda byrå, hvarjämte nämnden hemställde, att
stadsfullmäktige måtte vidtaga åtgärder för upphäfvandet af dels då
436
gällande bestämmelser angående sättet för kontrollens genomförande
i staden ocli dels den fastställda instruktionen för polis och läkare vid
kontrollen i Helsingfors stad öfver prostituerade personer.
Sedan stadsfullmäktige godkänt hälsovårdsnämndens förslag och
underställt detsamma senatens pröfning, har senaten med anledning
däraf den 16 maj 1907 förordnat, att den på grund af kungörelsen
den 28 maj 1894 i vissa städer anordnade reglementering af prostitutionen
skulle upphäfvas, samt tillika föreskrifvit, att beträffande nödiga
åtgärder mot de veneriska sjukdomarna i sagda städer nya instruktioner
skulle utan dröjsmål åvägabringas, hvarvid i främsta rummet hälsovårdsmyndighet
borde ombetros med de åligganden, som enligt ofvan
åberopade kungörelse i förevarande afseende ankomme å polisen; och
har senaten i sammanhang härmed bifallit Helsingfors stadsfullmäktiges
anhållan om sanktion på ofvannämnda förslag till instruktion för sanitetsbyrån
samt vid denna anställda läkare, assistent och föreståndare.3)
I 7 § af förordningen den 28 maj 1894 föreskrifves, att eu livar,
som genom eget erkännande öfvertygats om eller blifvit beträdd med
att allmänneligen låta bruka sig till skörlefnad, skall, vare sig saken
anmäles till rättsligt åtal eller icke, efter förordnande af polismyndighet
underkastas icke blott läkarbesiktning och, så snart tillvaron af venerisk
sjukdom konstaterats, kurhustvång, utan äfven de anordningar, hvilka
med afseende å sådan persons öfvervakande för öfrigt kunna vidtagas.
Ehuru denna bestämmelse formellt ännu är gällande, har densamma
dock faktiskt blifvit satt ur bruk; hvaremot den i samma förordnings
3 § intagna föreskriften om tillfällig besiktning å osedligt lefvande
personer kommit till eu desto mera omfattande tillämpning. I stället
för den gamla reglementeidngen har i Helsingfors, på grundvalen af de
nya till innehållet knapphändiga och ganska obestämda instruktionerna,
i själfva verket utvecklat sig ett typiskt stickprofsförfarande. I)å äfven
i vårt land röster höjts för införande af ett sådant system, torde en
närmare redogörelse för förfarandet, sådant det i Helsingfors tillämpas,
vara af särskildt intresse.
Personalen vid den nya sanitetsbyrån, som lyder direkt under
hälsovårdsnämnden och står under förste stadsläkarens öfverinseende,
utgöres . af en legitimerad läkare såsom chef, en byråföreståndare, en
läkarassistent samt f. n. 2 kvinnliga och 4 manliga tillsyningsmän.
i ,•*) ^nl ^ njil''miu''e innehållet i hälsovårdsnämndens omnämnda helänkande och om de nya
instruktionernas ordalydelse, se Malmroth: Redogörelse för i vissa länder gifna föreskrifter för
motarbetande af de smitlosamma könssjukdomarna. Del II sid. 28—35.
437
Dess verksamhet, som egentligen började först den 1 juni 1908, har
hufvudsakligen varit anordnad på följande sätt. '')
De kvinnliga och manliga tillsyningsmännen iakttaga under
dejourering på gator, nöjestillställningar o. s. v. noga alla personer,
som kunna misstänkas hängifva sig åt prostitution. Så snart de
tro sig hafva tillräckligt bevis på att eu person för ett lösaktigt lif,
uppmana de henne att infinna sig på sanitetsbyrån. Vägrar hon göra
detta, lämna de åt henne en blankett till läkarintyg, afrifven från eu
kupongbok, som hvarje tillsyningsman bär på sig, mot det att hon
på den i boken kvarblifvande kupongen tecknar sitt namn under eu
förbindelse att inom ett visst antal dagar låta undersöka sig af en af
henne fritt vald namngifven läkare. Intyget, på hvilket hon i läkarens
närvaro bör teckna sitt namn, skall hon sedermera i medföljande
kuvert försegladt tillställa sanitetsbyrån. År hon villig att infinna sig
på sanitetsbyrån, besiktigas hon där eller kan äfven där få en liknande
blankett till läkarintyg, om hon föredrager att låta undersöka sig af
privat läkare. Underlåter kallad person att infinna sig utan att prestera
sundhetsintyg, förständiga!’ läkaren efter pröfning i hvarje särskild!
fall tillsyningsmännen att ånyo kalla den uteblifna. Tredskas denna
fortfarande, anmäles fallet för polisens sedlighetsafdelning, som efter
pröfning och på eget ansvar inställer henne till byrån. Hvarje dagsändes
eu skriftlig förteckning öfver sådana personer till sedlighetsafdelningen
med anhållan om deras inställande.
Ett samarbete med polisens sedlighetsafdelning, som f. n. utgöres
af eu kommissarie, en öfverkonstapel och 20 konstaplar, tiger dessutom
rum på följande sätt. Alla personer, som under dygnets lopp
inställts till de olika polisstationerna för fylleri, oanständigt uppträdande,
kringstrykande å gatorna i uppenbart osedligt syfte in. in., föras hvarje
förmiddag till sedlighetsafdelningen. Härifrån underrättas sanitetsbyrån
per telefon, hvilka af dessa polisen har för afsikt att ställa på fri fot,
vanligen efter erhållen varning. Finnas bland dessa af sanitetsbyrån
för osedligt lefverne kända personer, som ej under de närmast föregående
dagarna besiktigats, rekvireras de till byrån, dit polisen jämväl
medsänder sådana, som den själf anser misstänkta. Däremot blifva
alla, som af guvernören dömas till korrektionsinrättning för lösdrifveri,
sända till länsfängelset, där de vid intagningen undersökas af fängelseläkaren.
Alla personer, som haft något med sedlighetspolisen att skaffa,
’) Efterföljande redogörelse för det nu i Helsingfors tillämpade förfarandet har hämtats
dels från rapporten om sanitetsbyråns verksamhet från 1 juni —31 december 1908 och dels från
uppgifter, som af byråns läkare d:r VVilh. Stockmann benäget ställts till kommitténs förfogande.
438
öfverlämnas vid frigifvandet från fängelset till sedlighetsafdelningen,
som åter konfererar med sanitetsbyrån, förr än de ställas på fri fot.
Dessutom erhåller byrån kännedom om smittokällor dels af praktiserande
läkare och polikliniker, hvilka af hälsovårdsnämnden tillställts
formulär för att ifyllas med de uppgifter, patienten lämnat om smittokällor,
och dels genom angifvelser direkt från allmänheten. Dessa ofta
mer eller mindre osäkra uppgifter kontrolleras noga, innan någon åtgärd
vidtages. Ehuru hvarje läkare, som behandlar venerisk patient, enligt
1894 års kungörelse är pliktig att söka utforska härden, hvarifrån
smittan meddelats, och efter erhållen kännedom om smittokällan anmäla
denna hos vederbörande hälsovårdsmyndighet, försummas sådant
af många. Men som anmälningar ingå från, bland andra, de vid byrån
och prostitutionssjukhuset å Gumtäckt anställda läkarna och dessa
höra till dem, hvilka på ifrågavarande område hafva den största
praktiken i staden, hafva en mängd smittokällor på detta sätt kunnat
uppspåras och isoleras.
Då misstänkt person efter kallelse infunnit sig å byrån eller
blifvit dit inställd, uppmanas hon muntligen af läkaren att låta besiktiga
sig. Vägrar hon såväl att undergå besiktning som att ingifva
attest, underrättas hon därom, att hon i sådant fall såsom misstänkt
författningsenligt måste sändas till sjukhus för observation, hvilken
underrättelse alltid har till påföljd, att hon fogar sig. Upptäckas vid
undersökningen inga misstänkta symtom, och anses den undersökta
endast tillfälligtvis hafva varit på afvägar, behöfver hon icke vidare
infinna sig, såvida hon ej på nytt anträffas under omständigheter, som
påkalla ett nytt inskridande. Oftast och särskildt om skäl finnes att
antaga, att venerisk sjukdom föreligger, ehuru den ännu icke brutit
ut, uppmanas hon att inom en vecka ånyo låta undersöka sig. Kvinna,
som bedrifver yrkesmässig otukt och icke kan förmås att ingå på
skyddshem eller skaffa sig hederligt arbete, uppmanas att inställa sig
till upprepade besiktningar. Fastän förste stadsläkaren i ett föredrag
den 26 november 1907 uttryckligen förklarat, att en reglementering
af prostitutionen icke kom me att i någon form af sanitetsbyrån anordnas,
och byråläkarens förenämnda anmaning således är att anse
endast såsom ett råd, är det dock ganska förklarligt, att kvinnorna
betrakta detta råd såsom eu befallning och därför ofta själfmant, utan
att afvakta ny kallelse, infinna sig till besiktning å de tider, som af
läkaren angifvits. Genom sådana upprepade undersökningar har öfvervakats
en mängd kvinnor, af hvilka de flesta redan under reglementeringstiden
stått under kontroll. Trots upprepade varningar, vistelse i
489
skyddshem, korrektionsanstalt o. s. v. hafva de ej låtit sig däraf påverkas,
utan ständigt återvändt till sitt förra lefnadssätt, bedrifvande
otukt som sin enda eller förnämsta inkomstkälla och sålunda genom
sina lefnadsförhållanden utgörande en uppenbar fara för den veneriska
smittans spridande. Såväl å sanitetsbyrån som å den venerisk-polikliniska
stationen föres journal öfver icke blott patienter utan äfven
observation och andra åtgärder underkastade personer, men ordet inskrifning
begagnas naturligtvis icke.
Om vid besiktningen säkra eller starkt misstänkta symtom af
venerisk sjukdom upptäckts, insändes den undersökta till sjukhuset
å Gumtäckt eller, om plats där ej finnes eller fråga är om manlig
patient, till allmänna sjukhusets syfilitiska afdelning. Då patient utskrifves
härifrån, förständigas hon att efter en vecka infinna sig på
sanitetsbyrån; och kontrolleras hon här antingen genom direkt undersökning
eller genom läkarintyg regelbundet så länge antagas kan, att
den sjukdom, hvaraf hon lidit, kunde recidivera.
Den polikliniska verksamheten har bestått däri, att kvinnor, som
varit intagna på sjukhus för dröppel och utskrifvits därifrån sedan
gon okocker vid upprepade undersökningar ej mera kunnat påvisas,
ännu någon tid framåt behandlats polikliniskt med protargolinsprutningar.
Patienter, som på sjukhus undergått antisyfilitisk behandling,
men utskrifvits, innan kuren slutförts, hafva fått sin återstående behandling
å polikliniken. Fullständiga antisyfilitiska kurer hafva gifvits
sådana latent syfilitiska kvinnor, som öfvervakats af byrån och för
Indika tiden ansetts vara inne för undergående af ny behandling.
Kvinnor, som företett smittosamma symtom af venerisk sjukdom, hafva
endast i undantagsfall behandlats polikliniskt.
Angående byråns verksamhet föreligga för tiden intill 1909 års
utgång statistiska uppgifter, för hvilka kommittén här nedan lämnar
eu sammanfattande redogörelse. Af de angifna siffertalen afse de först
upptagna tiden från den 1 juni 1908 till samma års slut och de inom
parantes upptagna året 1909.
Under resp. tidsperioder hafva inalles 456 (769) personer underkastats
besiktning. Af dessa voro 114 (267) ej förut besiktigade och
333 (475) tidigare besiktigade kvinnor samt 8 (22) män och 1 (5) barn.
Dessutom hafva af 22 (5) kvinnor, hvilka ej förut besiktigats och vägrat
låta undersöka sig på byrån, aflämnats intyg. Af dessa hafva 7 (3)
senare personligen infunnit sig och besiktigats å byrån. Af 1 (2) män
har intyg aflämnats.
Besiktningarnas antal var 2,267 (5,267), af hvilka 233 (725)kommo
440
Tillfällig
besiktning
enbart å osedligt
lefvande
kvinnor.
på de förut ej besiktigade, 2,025 (4,515) på de tidigare besiktigade,
8 (22) på männen och 1 (5) på barn. Dessutom hafva 85 (25) kvinnor,
som underkastats upprepade besiktningar å byrån, någon gång ej personligen
infunnit sig, utan sändt intyg; dessas antal har varit 70 (94).
Af de besiktigade hafva 266 (420) kvinnor och 4 (13) män blifvit
insända till sjukhus, kvinnorna sammanlagdt 440 (936) gånger och
männen 4 (13) gånger. Bland sjukdomsfallen kommo 14 (38) på primär,
20 (33) på sekundär och 10 (5) på tertiär syfilis, 15 (47) på enkelt
veneriskt sår, 6 (8) på misstänkt sår och 379 (818) på dröppel. Af
de till sjukhus insända kvinnorna voro 68 (132) ej förut besiktigade
och 198 (288) tidigare besiktigade.
Till jämförelse meddelas här eu uppgift å antalet anmälda fall
af veneriska sjukdomar i Helsingfors under de senaste tio åren.
1 | Syfilis | recens | Dröppel | Enkelt | ven. sår | |
| män | kvinnor | män | kvinnor | män | kvinnor |
1900........................... | 46 | 14 | 519 | 40 | 35 | 2 1 |
1901........................... | 153 | 42 | 869 | 81 | 303 | 29 j |
1902.......................... | 139 | 62 | 792 | 232 | 459 | 109 |
1903....... | 217 |
|
| 221 |
|
|
|
|
|
|
| ||
1904 ...................... | 257 | 90 | 1,151 | 231 | 286 | 43 | |
1905.......................... | 359 | 118 | 1,333 | 461 | 304 | 46 ; |
1906........................... | 379 | 124 | 1,244 | 523 | 303 | 43 |
1907......................... | 211 | 80 | 1,198 | 597 | 290 | 51 |
1908........................... | 109 | 69 | 1,071 | 766 | 123 | 21 |
1909 (till den 14'' dec.J | 99 | 69 | Sill) | 952 | r- QO | 38 |
För att rätt bedöma dessa siffror måste man taga i betraktande,
att Helsingfors folkmängd vuxit från 86,000 år 1900 till c:a 140,000
den 1 dec. 1909, att folkökningen hufvudsakligast skett genom inflyttning
och att af de inflyttade hufvudkontingenten utgjorts af arbetare.
Dessutom finnes i dessa siffror det felet, att från sjukhusen hvarje inkommen
kvinna med dröppel anmälts, äfven om tydligen recidiv förelegat.
Med ofvan nämnda undantag förekommer icke någonstädes, såvidt
kommittén känner, någon allmän bestämmelse om tillfällig besiktning
å osedligt lefvande personer; men i länder, där reglementering af prostitutionen
är införd, tillämpas metoden, än med och än utan stöd af
gällande författningar, mot det ena könet, kvinnorna. Systemet har —
441
oberoende af huruvida prostitutionen enligt de särskilda ländernas lagstiftning
belägges med straff eller icke — kommit till användning såsom
ett slags komplement till reglementeringen, i det att de vid företagna
razzior eller annorledes anträffade offentligt eller hemligt prostituerade,
hvilka man af en eller annan anledning icke velat eller icke
kunnat inskrifva, underkastats en tillfällig läkarbesiktning, hvarefter de,
hos hvilka smittosam könssjukdom icke kunnat konstateras, vanligen
utan vidare sluppit undan, hvaremot de öfriga tvångsvis fått undergå
behandling och i regel isolerats å sjukhus.
Hvad vårt land beträffar, har i den historiska och statistiska utredningen
visats, huru myndigheterna gå till väga vid uppspårande^; af
de kvinnor, som misstänkas hängifva sig åt helyrkesprostitution. De
»anträffade», som i Stockholm vid förhör inför byråföreståndaren erkänna,
att de mot betalning bedrifvit otukt, blifva, vare sig de anmälas
till inskrifning eller icke, omedelbart efter förhöret besiktigade
af byråns läkare, sedan byråföreståndaren förut tillfrågat dem, om de
äro villiga att underkasta sig sådan besiktning — en fråga, som de af
lätt insedda skäl regelbundet besvara jakande. Befinnas de vid besiktningen
behäftade med smittosam könssjukdom, inläggas de å sjukhuset
Hira, men eljest få de, som icke anmälas till inskrifning, efter besiktningen
aflägsna sig efter erhållen varning att icke fortsätta med det sedeslösa
lifvet; hvarjämte byråföreståndaren uppmanar dem att tills vidare inställa
sig vid de allmänna läkarbesiktningarna två gånger i veckan,
hvilken uppmaning dock i de flesta fall icke efterkommes.]) I andra
städer med reglementering förekomma vissa skiljaktigheter i förfarandet,
hvarjämte reglementena i Göteborg och Norrköping medgifva en preventiv
sanitär kontroll jämväl å kvinnor, som hängifva sig åt lösaktighet,
utan att idka skörlefnad såsom yrke. 2)
Såsom man finner, ske ifrågavarande läkarbesiktningar i regel
med kvinnornas eget samtycke. Till stöd för rättigheten, att tvångsvis
inskrida i dylika fäll har visserligen åberopats dels innehållet i åtskilliga
för polismästare af Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner, enligt
hvilka det åligger dessa ämbetmän att vaka däröfver, att behöriga åtgärder
vidtagas till förhindrande af smittosamma sjukdomars spridande
och att för sådant ändamål lösaktiga kvinnor underkastas erforderlig
uppsikt och besiktning3), samt dels den i läkarinstruktionens 48 § gifna
>) Jfr Malmroth: Om de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande i Sverige m. m.
Del IV sid. 57—61; J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 1, 2, 24—81, 34—38.
») Jfr Malmroth: a. st. Del IV sid. 76-79, 91-92, 102, 106, 110.
3) Jfr Malmroth: a. st. Del IV sid. 53, 76, 10—12.
Sverige.
56
442
föreskriften om skyldighet för stadsläkare att på förordnande af polismyndighet
verkställa besiktning å lefvande person. Men frågan, huruvida
dessa instruktioner och nämnda föreskrift äro å ifrågavarande fall
o
tillämpliga, har emellertid synts så tvifvelaktig, att kvinnans samtycke
till besiktningen vanligen inhämtats. För de kvinnor, som vid sådan
besiktning finnas behäftade med smittosam könssjukdom, sker dock,
om så finnes nödigt, behandlingen, likasom isoleringen, tvångsvis, till
stöd hvarför åberopas föreskriften i slutet af 6 punkten af 2 mom. i
nyssnämnda § af läkarinstruktionen.
Andra länder. I flera andra länder, där reglementeringssystemet är gällande, före
tagas
äfvenledes tillfälliga besiktningar å prostituerade kvinnor, som
icke äro inskrifna; och så har äfven förr varit brukligt i en del
länder, där reglementeringen sedermera afskaffats.'')
Systemets Att stickprofssystemet, om det, såsom i Finland, lägges till liuf
värde.
vudsaklig grund för samhällets åtgärder mot de smittosamma könssjukdomarna,
medför upptäckt och oskadliggörande af en mängd farliga
smittohärdar, synes påtagligt och framgår äfven af de från nyssnämnda
land hämtade siffrorna. Men äfven med den inskränkta tillämpning af
systemet, som i länder med reglementering kommer till användning,
synes detsamma medföra vissa fördelar af sanitärt värde. Erfarenheten
visar nämligen, att sjukdomsprocenten bland de »anträffade» i allmänhet
är ganska stor, och att de hos dem upptäckta smittosamma könssjukdomarna
ofta framträda i mera florida former än hos de inskrifna.2)
Gent emot professor Wolff i Strassburg — hvilken med statistiska siffror
sökt visa, att frekvensen af veneriska sjukdomar inom stadens garnison
städse stått i omvändt förhållande till antalet å sjukhus internerade
prostituerade, och däraf dragit den slutsatsen, att ju strängare kontrollen
å de prostituerade handhafves, desto mindre blifva den manliga befolkningens
sjuksiffror — framhåller professor Blaschko3), att dessa siffror
icke äro bevisande, hvaremot han med exempel från andra tyska städer
häfdar den uppfattningen, att hvarken skärpningen af reglementeringen
eller skärpningen af de inskrifna kvinnornas undersökning förmår fördelaktigt
inverka på garnisonens sjuksiffror; men att ju flera icke inskrifna
prostituerade, som af polisen tillfälligt anträffats å gatan, och ju flera
af dessa, som för smittosam könssjukdom blifva internerade, desto
*) Jfr t. ex. Reseberättelsen Del II: Tyskland sid. 161—163, 164; Frankrike sid. 215; Norge
sid. 4—5: Danmark sid. S7.
2) Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 28, 29; Blaschko a. st. sid. 60.
3) Jfr Blaschko: a. st. sid. 75 — 9.
443
gunsti gare gestalta sig sundhetsförhållandena inom garnisonen, iivilket
resultat skulle tala emot inskrifningen och till förmån för upprepade
tillfälliga undersökningar. Man torde alltså kunna antaga, att stickprofssystemet
äfven vid sidan af reglementeringen har en viss verkningsgrad
i sanitärt hänseende, och att den, för öfrigt omtvistade effektivitet,
som stundom — t. ex. vid jämförelse mellan de smittosamma
könssjukdomarnas frekvens i länder med och utan reglementering
tillskrifves reglementeringssystemet ensamt, i själfva verket är att anse
såsom resultatet af dessa båda system i förening.
Om sålunda ifrågavarande system icke kan frånkänna^ ett visst o^fet®^tesr_
sanitärt värde, återstår att tillse, huruvida med detsamma följa olägenheter,
som motväga detta värde. Då i vårt land väl knappast någon
lärer ’ ifrågasätta, att eu blifvande lagstiftning angående stickprofsförfarande
skulle afse endast det ena könet, har kommittén vid granskningen
af frågan om en sådan lagstiftnings genomförbarhet utgått frän
den förutsättningen, att densamma skulle gälla såväl män som kvinnor.
Det faller" härvid genast i ögonen, huru svart det är att klart
och tydligt definiera det handlingssätt, som skulle medföra rätt för
vederbörande myndigheter att ingripa. Vare sig ett sådant ingripande
medgifves, såsom i den finska förordningen, mot »den, som på grund
af osedligt lefnadssätt eller med stöd af andra omständigheter befinnes
medföra fara för utbredande af venerisk sjukdom», eller, såsom det
heter i hälsovårdsföreskrifterna i Kristiania, mot »den, i fråga om hvilken
grundad misstanke föreligger, att han eller hon utsätter andra för
venerisk smitta», eller, såsom stundom ifrågasatts, mot »den, som pa
grund af uppenbart otuktigt lefnadssätt skäligen kan misstänkas för
utbredande af smittosam könssjukdom», eller mot »den, som vanemässigt
hängifver sig åt lösa och tillfälliga könsförbindelser», blifver
ju uttrycket ganska sväfvande och gränsen svår att uppdraga. Och
svårigheterna vid det nya lagbudets tolkning skulle möta icke blott
de organ, som finge till uppgift att uppspåra och anmäla ifrågavarande
hälsovådliga individer, utan äfven de myndigheter, åt hvilka det slutliga
afgörandet komme att öfverlämnas.
Hvad uppspårandet beträffar, kunde detta ej gärna anförtros åt
polisen utom möjligen i sådana fall, då en straffbar otuktig handling
blifvit begången. Att märka är nämligen, att de utomäktenslcapliga
könsförbindelserna, äfven om de öfvas vanemässigt, numera enligt
vår lag och jämväl enligt kommitténs förslag endast i vissa, särskilt
angå fn a fall äro straffbara och att man ej torde kunna tilldela polisen
444
den för densamma främmande uppgiften att öfvervaka de enskilda
medborgarnas icke-straffbara handlingar. Det synnerligen grannlaga
uppdraget att öfva tillsyn öfver samhällsmedlemmarnas mer eller
mindre osedliga lefnadssätt finge väl alltså anförtros åt hälsovårdsmyndighetens
kvinnliga och manliga tillsyningsman. Det torde nog
i°ke kunna undvikas, att beklagliga misstag en och annan gång kunde
förekomma och föranleda allmän ovilja mot systemet. Allmänheten
skulle ock säkerligen känna sig mindre tilltalad af att veta sig vara i
angifna syfte om svårm ad af dessa nya sedlighetsdetektiver.
Själ!va afgörandet skulle väl öfverlämnas, icke åt polisen eller
domstolarna, utan åt hälsovårdsmyndigheterna. Att åt en enskild läkare,
låt vara under hälsovårdsmyndighetens öfverinseende, öfverlåta en sådan
maktfullkomlighet som i Finland, synes nämligen icke höra ifrågakomma.
Om man för platsen lyckas finna en särskildt lämplig person,
är väl risken ej så stor, men i motsatt fall så mycket större. Hälsovårdsmyndigheternas
uppgift i förevarande fall blefve emellertid af en
synnerligen svår och grannlaga natur. Med ett så sväfvande lagbud
skulle antagligen en ganska stor olikhet vid tillämpningen göra sig gällande
å skilda orter och tider; men denna olikhet skulle gifvetvis i
allmänhetens ögon få karaktären af godtycke. Blefve det nya lagbudet
strängt tillämpadt jämväl i fråga om männen, skulle hälsovårdsmyndigheterna,
likasom de uppspårande organen, få ett synnerligen omfattande
och tidsödande arbete. Mera antagligt torde emellertid vara, att lagbudet
beträffande männen, hvilkas lefnadssätt lättare undgår uppmärksam
heten och Indika säkerligen komme att högljudt protestera mot
det nya sedlighetstribunalet, skulle hos oss, likasom i Finland, sällan
komma till användning, så att förfarandet åtminstone i regel blefve
tillämpadt endast mot kvinnorna.
Det torde för öfrigt vara tydligt, att, om de osedligt lefvande män
och kvinnor, som komme att blifva föremål för hälsovårdsmyndigheternas
ingripande, men hos Indika vid företagen besiktning smittosam
könssjukdom icke kunnat upptäckas, därefter fortfore med samma osedliga
lefnadssätt, hälsovårdsmyndigheten skulle vara befogad att när som
helst ånyo ingripa, d. v. s. fordra läkarbesiktning eller sundhetsbevis.
För att undvika det obehag, som med upprepade inkallelser vore förenad^
skulle kanske, såsom i Helsingfors synes vara fallet, mången
förediaga att själfmant inställa sig till besiktning å de dagar, som
hälsovårdsmyndigheten kunde finna lämpligt att på förhand bestämma.
Besiktningen finge härigenom karaktären af en preventiv sanitär kontroll;
och man skulle sålunda återkomma till ett reglementeringssystem,
445
livilket, om det med stränghet genomfördes, komme att blifva af långt
större omfattning än det nuvarande. Häraf skulle i moraliskt afseende
följa de förut skildrade olägenheterna, hvilka i sin ordning komme att,
såsom ofvan framhållits, väsentligt minska det sanitära värde, som
systemet eljest kunnat medföra. ])
På nu anförda grunder måste kommittén afstyrka upptagandet i
vår lagstiftning af ifrågavarande system.
1) Jfr J. E. Johansson: a. st. Del III sid. 187—8; Betänkande i prostitutionsfrågan afgift
af föredraganden i civilexpeditionen. Helsingfors 1892 sid. 131—2.
446
Hithörande
förslag och
lagstiftning.
Belgien.
7.
Åtgärder mot personer, som tilltalats eller dömts för vissa
slag af brott m. in.
För att undvika de betydande olägenheter, Indika, såsom ofvan
angifvits, äro med stickprofssystemet förenade, har man på senare tiden
flerestädes sökt att med sanitära tvångsåtgärder träffa personer,
som blifvit ställda under åtal eller dömda för någon handling af
sådan beskaffenhet, att den tilltalade eller dömde skäligen kan misstänkas
vara för den allmänna sundheten farlig. Det faller genast i
ögonen, att man härigenom undgår de väsentliga anmärkningar, som
kunna riktas mot stickprofsförfarandet. Sålunda finnes ju det handlingssätt,
hvarom här är fråga, i lag tydligt definieradt; såsom villkor
för de sanitära myndigheternas ingripande uppställes fordran på bestämdt
angifna indikationer (rättskränkningar). Vidare har polismyndigheten
redan nu till åliggande att uppspåra och till åtal anmäla
de flesta af ifrågavarande lagöfverträdelser, så att någon utvidgning
af dess befogenhet eller inrättande af en särskild spanarekår icke är
af nöden. Och då det sanitära ingripandet knytes till enstaka, af
annan myndighet beifrade förseelser, kan förfarandet icke leda till
någon fortgående preventiv kontroll.
Ifrågavarande i allmän-profylaktiskt syfte föreslagna tvångsåtgärder
få emellertid icke förväxlas vare sig med den kroppsundersökning,
som domstolen på processuella grunder kan vara berättigad att
anordna, eller med den besiktning, som häktad eller frihetsstraff undergående
person kan blifva underkastad. Af dessa anordningar afser den
förra allenast att genom en läkarundersökning få konstateradt ett
faktum, som är af betydelse för rättegången; den senare afser visserligen
i fall af förefintlig könssjukdom äfven behandling, men denna
företages i den sjukes eget intresse och får därför, om icke anmälan
enligt denna lag inkommit, icke utsträckas utöfver den tid, den sjuke
är underkastad statens särskilda tvångsmakt.
Redan inom den belgiska kommitté, som år 1891 afgaf betänkande
i förevarande ämne, framställdes ett i denna riktning gående förslag.
447
Två af denna kommittés ledamöter, läkarna Moeller och Lefebvre, hemställde
nämligen, att hvarje person, som blifvit dömd till frihetsstraff
(emprisonnement) för ett eller flera af vissa i förslaget angifna sedlighetsbrott,
skulle omedelbart efter anhållandet underkastas kroppsundersökning.
Funnes den dömde därvid behäftad med venerisk sjukdom,
skulle han vid strafftidens slut ånyo undersökas och, om så vore nödigt,
tillhållas att .underkasta sig de sanitära åtgärder, som borde närmare
bestämmas i en kunglig förordning. Sökte någon undandraga sig dessa
åtgärder, skulle han vara förfallen till ett frihetsstraff om en till tio
dagar jämte böter från tio till etthundra francs. Detta förslag vann
anslutning af flera bland kommitténs ledamöter, men då reglementaristerna
inom kommittén befunnos utgöra pluralitet, kom detsamma
icke under särskild omröstning ’).
I det utkast till lag om motarbetande af offentlig osedlighet och
venerisk smitta, som i Norge år 1892 framlades af riksadvokaten Getz,
hemställdes, att en hvar, som tilltalades för något sedlighetsbrott,
hvilket vittnade om ett för den allmänna sundheten farligt lefnadssätt,
måtte kunna genom polisens försorg underkastas läkarundersökning,
samt att, i fall af vägran, domstolen skulle äga att, om den funne
tillräcklig grund för åtalet föreligga, genom utslag bestämma, att
undersökningen finge försiggå utan hänsyn till den tilltalades samtycke.
Sedan eu tillsatt kommitté med Getz såsom ordförande den 29 maj
1899 afgifvit nytt förslag i ämnet, upptogs i nära öfverensstämmelse
med detta förslag i den kungl. proposition, som samma år till stortinget
aflämnades, en § (3) af följande innehåll:
»Personer, som äro tilltalade för någon i strafflagens §§ 155
första stycket eller 358 andra stycket eller i dess §§ 191 — 206, 376 eller
378 eller i lagen om lösdrifveri in. in. §§ 2, 4 eller 5 omförmäld straffbar
handling, kunna, när därtill finnes anledning, genom polisens försorg
inkallas till undersökning af en enligt § 1 antagen läkare eller af polisläkaren.
I kallelsen meddelas, att det är medgifvet att inom loppet af
två dagar begära utslag af den domstol, till hvilken saken hör, huruvida
åtalet är tillräckligt grundadt för att eu läkarundersökning bör
äga rum.
Underlåter den inkallade att infinna sig utan att begära rättslig
pröfning, kan polisen låta hämta honom. Detsamma gäller, i fall den
*) Commission chargée de préparer un projet de loi sur la police des moeurs, instituée
par arrélé royal du 13 octobre 1887, procés-verbaux, Bruxelles 1891, sid. 267.
Norge.
448
Danmark.
inkallades begäran af rätten afslagits och kan trots förnyad tillsägelse
underlåter att infinna sig.» ''.)
Med anledning af framställda anmärkningar blef i det förslag,
som genom kungl. proposition afläts till stortinget år 1901, 3 § sålunda
ändrad, att hänvisningarna dels till strafflagen §§ 376 ock 378
och dels till lösdrifvarlagen uteslötos.
I Danmark kade särskildt professor Pontoppidan i sina skrifter framhållit,
att kontrollen i fråga om den icke inskrifna prostitutionen såväl
absolut som i synnerhet relativt vägde betydligt mera i vågskålen än
tillsynen öfver den inskrifna, beroende hufvudsakligen därpå, att de
icke-inskrifna i allmänhet vore yngre än de inskrifna. Då de förra
just på grund af sin ålder vanligen icke kunde inskrifvas, vore det
lämpligast att låta den polismässiga inskrifningen såsom grundval för
den sanitära kontrollen falla och ersättas med ett system, som bättre
toge sikte på just de hälsofarliga åldersklassernas tillsyn och behandling.
En bestämmelse borde därför införas, som berättigade polisen
att på gifven anledning anhålla och låta undersöka de kvinnor, som
provocerade till otukt, som meddelade smitta eller som bedrefve lösaktighet
såsom yrke 2).
I 10 § af den danska lagen af år 1906 har upptagits en så lydande
bestämmelse:
»En hvar, som tilltalats för någon af de i denna lags §§ 1, 2, 4
eller 9 andra punkten eller i allmänna strafflagens § 181 omförmälda
förseelser, kan genom polisens försorg med sitt uttryckliga samtycke
underkastas läkarundersökning. I fall af vägran har domstolen att,
om den finner åtalet tillräckligt grundadt, genom utslag bestämma,
att undersökningen skall företagas oberoende af samtycke.»
De i denna § åberopade lagrum afse yrkesmässig otukt, som faller
under lösdrifvarlagens bestämmelser, yrkesmässig otukt af kvinna, som
i sitt hem hyser någon vuxen man eller något omyndigt, öfver två år
gammalt barn eller emottager besök i otuktigt syfte af någon man,
som icke uppnått aderton års ålder, straffbar provokation till otukt,
annans utsättande genom otukt för smitta eller öfverförande genom
könsumgänge af smitta å make eller maka, såvida den sjuke vet eller
förmodar sig vara angripen af smittosam könssjukdom, samt digifning
x) Om hufvudsakliga innehållet i de uti denna § åberopade lagrum se Reseberättelsen
Del II, sid. 52.
2) Jfr Reseberättelsen Del II, sid. 88-91.
449
åt annans barn af amma, som vet eller förmodar sig vara behäftad
med syfilis.
Den franska extraparlamentariska kommittén har i sitt år 1907
afgifna betänkande upptagit en så lydande bestämmelse:
»Hvarje individ, som blifvit dömd för provokation till otukt å
allmän plats (racolage) eller för sedlighetsbrott och som finnes behäftad
med smittosam könssjukdom utan att kunna visa, att han frivilligt
underkastat sig speciell behandling, skall, på förordnande af domaren,
föras till ett sjukhus och där kvarhållas intill dess hans tillstånd icke
vidare medför fara för smitta.»
Då mot innehållet i denna bestämmelse åtskilliga anmärkningar
framställdes af kommitténs redaktionsutskott, beslöt kommittén att
visserligen vidblifva det redan fattade beslutet, men låta detta åtföljas
af redaktionsutskottets anmärkningar.
Äfven inom Tyskland hafva enstaka röster höjts för en lagstiftning
af ifrågavarande art. Sålunda påyrkar t. ex. professor Blaschko, att
ett sanitärt tvångsförfarande skulle kunna anordnas i fråga om, bland
andra, personer, män såväl som kvinnor, hvilka för sedlighetsbrott
ställas under åtal, särskildt dem, som genom en otuktig handling
åstadkommit offentlig förargelse 1).
Såsom af den ofvan lämnade redogörelsen framgår, äro meningarna
ganska delade såväl i fråga om de gärningar, som böra föranleda
ett sanitärt ingripande, som beträffande de garantier, hvilka böra
uppställas för att ett sådant ingripande må äga rum.
I förstnämnda afseende finner man sålunda, att en del förslag
hiträkna alla sedlighetsbrott, stundom med tillägg af utsättande för eller
öfverförande af smitta samt vissa arter af lösdrifveri, under det att
andra upptaga endast några särskildt angifna slag af dessa gärningar.
För att rätt bedöma, hvar gränsen rätteligen bör dragas, har man att
taga i betraktande, att med ifrågavarande lagstiftning åsyftas att med
sanitära åtgärder träffa sådana personer, som i fråga om de smittosamma
könssjukdomarnas spridning äro att anse såsom särskildt farliga. Och
då, såsom förut framhållits, den största faran är att härleda från promiskuiteten
i könsumgänget, synes lagstiftningen böra begränsas att afse
endast sådana gärningar, som utmärka, att den tilltalade söker lösa och
tillfälliga könsförbindelser. Med denna utgångspunkt torde ett sanitärt
Frankrike.
Tyskland.
De gärningar,
som böra
föranleda ett
sanitärt ingripande.
9 Blaschko: a. st. sid. 97.
57
450
Övriga förutsättningar
för ett sanitärt
ingripande.
ingripande kunna anses motiveradt icke blott vid ett straffrättsligt
inskridande mot yrkesmässig skörlefnad samt åtal för utsättande för
eller öfverförande af smittosam könssjukdom och för straffbar provokation
till otukt, utan äfven vid åtal för våldtäkt och närsläktade
brott jämte försök därtill, otukt med barn och afvita, otukt mot naturen
med annan person och soutenörsbrott. Enligt erfarenheten äro personer,
som göra sig skyldiga till dylika gärningar, ofta behäftade med smittosam
könssjukdom; och tydligt är, att de, om de verkligen äro angripna
af sådan sjukdom, genom sitt handlingssätt visat sig vara särskildt
farliga för smittans utbredande. Af ifrågavarande gärningar begås en
del öfvervägande af män, andra åter hufvudsakligen af kvinnor.
Såsom villkor för de sanitära myndigheternas ingripande uppställa
några förslag den fordran, att den tilltalade blifvit af domstolen dömd till
ansvar för den ifrågavarande gärningen, under det att andra, såsom de
norska förslagen, i likhet med den danska lagen allenast fordra, att domstolen,
i fall af vägran, skall genom preliminärt beslut afgöra, huruvida
åtalet finnes så grundadt, att ett dylikt ingripande kan anses motiveradt.
Genom att uppställa dylika fordringar riskerar man emellertid, att
lagstiftningens ändamål i många fall helt och hållet förfelas. Att vänta
på dom skulle ju ofta vara detsamma, som att under en lång tid,
kanske många månader, uppskjuta de sanitära åtgärderna, hvilka i
dylikt fall ej sällan komme för sent, Detsamma gäller i själfva verket
äfven om den preliminära domstolspröfningen; om denna skulle ske
omsorgsfullt, komme äfven den att ofta draga ut pa tiden och, om åter
förfarandet härvid skulle blifva endast summariskt, kunde _ väl dess
värde såsom garanti icke ställas så synnerligen högt. För öfrigt skulle
med ett sådant förfarande den sekretess, som i fråga om de sanitära
åtgärderna är önskvärd, lätteligen tillspillogifvas.
Det gäller därför att undersöka, om dylika garantier verkligen
kunna anses vara erforderliga. Därvid må till en början framhållas,
att här ju icke är fråga om straff, utan om rent sanitära åtgärder,
hvilkas inledande alldeles icke är för vederbörande af sådan allvarlig
betydelse, som ett beslut om preventiv sanitär kontroll. Vid sådant
förhållande och då åklagare och angifvare enligt lag äro underkastade
ansvar och skadestånd för ohemult åtal och falsk angifvelse, synes man
häri hafva garantier nog för att omedelbart efter anhängiggörandet
af ett åtal för något af de ofvan angifna, under strafflagen hemfallande
brott kunna inleda ett sanitärt förfarande gent emot den tilltalade.
Skulle denne emellertid sedermera visa, att åtalet förfallit eller genom
451
laga kraft ägande utslag ogillats, måste gifvetvis det sanitära tvångsförfarandet
emot honom upphöra.
Hvad åter angår under lösdrifvarlagen hemfallande yrkesmässig skörlefnad,
har kommittén ansett häktning för sådant lefnadssätt böra i förevarande
hänseende likställas med åtal för nyssnämnda brott; och då varning
för dylikt lefnadssätt icke må någon meddelas med mindre än att han
eller hon vid anställdt förhör befunnits vara därtill förvunnen, synas
betänkligheter icke höra möta mot att omedelbart efter varningens
meddelande inleda ett sanitärt förfarande gent emot den varnade. Skulle
emellertid den, mot hvilken dylikt förfarande inledts, sedermera visa, att
han eller hon från häkte frigifvits utan att varning blifvit meddelad
eller att meddelad varning ej blifvit af högre myndighet fastställd,
bör dock nämnda förfarande genast upphöra.
På ofvan angifna grunder har kommittén i hufvudförslagets 14 och
15 §§ intagit stadgande!!, enligt hvilka i förenämnda syfte anmälan
hos viss tjänsteläkare skall göras dels beträffande person, som, enligt
hvad i lagen om lösdrifvares behandling sägs, varnats eller häktats
för yrkesmässig skörlefnad, och dels rörande person, som ställts under
åtal för brott, som i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 14 eller 15 § eller
18 kap. 7, 8 eller 10 § strafflagen omförmäles, eller för det han, på
sätt i 18 kap. 13 § första eller tredje mom. samma lag sägs, uppfordrat
eller inbjudit till otukt. I första mom. af sistnämnda lagrum,
som med straff belägger vissa tukt och sedlighet sårande gärningar,
omnämnes visserligen icke särskild! uppfordran eller inbjudan till otukt,
men, såsom ock i tredje mom. af samma § antydes, kan dylik provokation
till otukt företagas jämväl på sådant sätt, att den direkt sårar
tukt och sedlighet samt sålunda faller under straffbestämmelsen i
första mom.
Såsom ofvan framhållits, hade det väl varit önskligt, om bland
de brott, som sålunda ansetts böra föranleda ett sanitärt ingripande,
jämväl kunnat upptagas soutenörskap. Då emellertid, på sätt af det
föregående framgår, sådana gärningar ej af kommittén upptagits såsom
en särskild brottsart, utan ingå under de generella straffbudeu
för koppleri och stadigvarande utnyttjande för egen vinning af annans
otuktiga lefnadssätt, har så icke låtit sig göra. I den mån ifrågavarande
personer blifva förvunna om dylikt förfarande, torde de dock
komma att ådömas ett frihetsstraff af sådan tidslängd, att de, i händelse
de äro könssjuka, hinna att under strafftiden komma i åtnjutande
af sjukbehandling. Å andra sidan har kommittén ej funnit nödigt att
452
Systemets
sanitära
Tärde.
gorå någon skillnad mellan de i 18 kap. 10 § strafflagen omförmälda
särskilda slag af förbrytelser.
Att på förhand beräkna det sanitära värde, som det nu ifrågasatta
systemet kan medföra, är uppenbarligen ganska vanskligt. Ett
liknande system har väl sedan några få år tillämpats i Danmark, men
å ena sidan är det där använda systemet i åtskilliga afseenden mindre
omfattande än det af kommittén föreslagna, och å andra sidan må där
åtal mot den, som med vetskap eller förmodan om smittosam könssjukdom
genom otukt utsätter annan för smitta, anhängiggöras utan
angifvelse af målsägande. Under år 1908 blefvo i Köpenhamn på grund
af anställda åtal undersökta sammanlagd t 609 personer, däraf 61 män
och 548 kvinnor, af livilka 54 män och 195 kvinnor befunnos sjuka.
Under år 1909 blefvo tillhopa 739 personer af enahanda orsak undersökta,
däraf 36 män och 703 kvinnor. Af de undersökta befunnos
28 män och 226 kvinnor vara behäftade med smittosam könssjukdom.
Om det ock icke är att förvänta, att antalet åtal för ifrågavarande
brott samt varningar och häktningar för yrkesmässig skörlefnad
kommer att hos oss blifva mycket stort, torde dock med fog kunna
antagas, att man med detta system skall kunna på ett ganska verksamt
sätt bekämpa ifrågavarande sjukdomar. Man når nämligen därigenom
befolkningselement, som enligt erfarenheten ofta äro behäftade med
smittosam könssjukdom och utsätta andra för smitta.
I sakens natur ligger visserligen, att ifrågavarande system, likasom
hvarje annat tvångssystem, måste medföra vissa inskränkningar i
den personliga friheten; men kommittén har, såsom af den följande
framställningen framgår, sökt göra dessa inskränkningar så litet besvärande
som möjligt. Om man öfver hufvud taget vill i allmänprofylaktiskt
syfte införa en sanitär tvångslagstiftning, synes detta
system — i likhet med det föreslagna sanitära förfarandet mot af
läkare uppgifna smittokällor — gifva anledning till mindre betänkligheter
än något annat. Detsamma torde ock uppfylla de väsentliga
fordringar, som ofvan blifvit af kommittén uppställda för ett sanitärt
tvångsförfar ande.
Kommitténs förslag till sanitär tvångslagstiftning.
Kommittén tiar härmed genomgått de hufvudsakliga arter af sanitär [^ledning,
tvångslagstiftning, som för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande
hos oss och i andra länder kommit till användning eller hvarom
förslag blifvit framställda. Den företagna granskningen har gifvit vid
handen, att flertalet hittills använda eller föreslagna former af sådan
lagstiftning under nu i vårt land rådande samhällsförhållanden måste
anses förkastliga, samt att sanitära tvångsåtgärder i allmänprofylaktiskt
syfte numera äro tillrådliga endast beträffande dels af patienter
för läkare uppgift:a smittokällor, dels personer, som enligt lösdrifvarlagen
varnats eller häktats för yrkesmässig skörlefnad, och dels personer,
som ställts under åtal för vissa brott, Indika utmärka, att den
tilltalade skäligen kan misstänkas vara behäftad med smittosam könssjukdom
och särskildt farlig för smittans utbredande. För nödiga sanitära
åtgärders vidtagande mot dessa tre grupper hafva, såsom förut
framhållits, bestämmelser om anmälningsskyldighet upptagits i 4 kap.
af hufvudförslaget, nämligen i 13 § för läkare, som af patient mottagit
uppgift om smittokälla, i 14 § för polismyndighet, som med stöd af
lösdrifvarlagen varnat eller häktat någon för yrkesmässig skörlefnad,
och i 15 § för allmän åklagare, som åtalat någon för ofvan angifvet
brott, eller, om sådan talan väckts af enskild part, för domstol, hos
hvilken målet blifvit anhängiggjordt.
Det återstår nu att närmare angifva, huru kommittén tänkt sig
den nya lagstiftningen i öfrigt böra åvägabringas. För uppgiftens lösning
har kommittén haft icke blott att utfinna lämpliga sanitära myndigheter,
åt hvilka det grannlaga bestyret med de nya lagbudens tilllämpning
kunde anförtros, utan äfven att söka anordna ett förfarande,
som, med nödiga garantier mot missbruk och med minsta möjliga
454
De myndigheter,
som
hafva att med
ifrågavarande
ärenden
taga
befattning.
inskränkningar i den personliga friheten, kunde antagas leda till det
föresätta målet och låta de föreskrifna åtgärderna såväl för de anmälda
personerna själfva som för den stora allmänheten framstå såsom af
rättvisa och billighet påkallade.
Då det gällt att bedöma, åt hvilka myndigheter skulle anförtros
pröfningen och afgörandet af uppkomna frågor om vidtagande af tvångsåtgärder
mot personer, som blifvit anmälda såsom misstänkta för att
hafva utspridt eller för att vara behäftade med smittosam könssjukdom,
har kommittén utgått från den uppfattningen, att man icke bör utan
tvingande skäl tillskapa några särskilda organ för detta ändamål utan,
så vidt sig göra låter, öfverlämna dessa angelägenheter åt samma myndigheter,
som hafva att handlägga andra ärenden rörande den allmänna
hälso- och sjukvården. Hvad som härvid måste blifva af afgörande
betydelse är, huruvida dessa myndigheters organisation är sådan, att
den erbjuder tillräckliga garantier för att ifrågavarande, synnerligen
grannlaga och ömtåliga ärenden städse blifva med erforderlig sakkunskap
och noggrannhet behandlade och afgjorda. Det önskemål, som
i förevarande hänseende synes böra uppställas, är, att såväl den medicinska
som den juridiska sakkunskapen finnes inom myndigheten representerad.
Såsom längre fram skall närmare påvisas, innebär den af kommittén
föreslagna tvångslagstiftningen skyldighet för de anmälda personerna
att vid påfordran från vederbörande myndighet underkasta sig läkarundersökning
för utrönande, huruvida de äro könssjuka, och, därest så
finnes vara förhållandet, erforderlig läkarbehandling, eventuellt å sjukhus.
Att dylika sanitära tvångsåtgärder icke böra kunna vidtagas utan
läkares medverkan, torde ligga i öppen dag. Däremot kunna måhända
meningarna vara delade rörande behofvet af att en person med juridisk
utbildning deltager i afgörandet af dessa ärenden. Kommittén har
emellertid ansett, att, då det är fråga om sådana i den personliga friheten
ingripande åtgärder som tvångsbesiktning med hänsyn till möjligen
förefintliga sjukdomar och tvångsbehandling, eventuellt å sjukhus,
man måste söka bereda största möjliga garantier för att dessa åtgärder
icke vidtagas på mer eller mindre godtyckliga grunder, utan endast då
fullt giltiga skäl därför förefinnas. Särskildt är detta af vikt, när det
gäller sådana sjukdomar som de här ifrågavarande. Såväl med hänsyn
till besiktningens och behandlingens art och ändamål som ur syn
-
455
punkten af den ännu allmänt gängse uppfattningen af de smittosamma
könssjukdomarna såsom skamliga och förnedrande, måste nämligen ett
obefogadt ingripande för vederbörande kännas mera kränkande och
nedsättande, än om det ägt rum med afseende å andra smittosamma
sjukdomar.
Enligt gällande hälsovårdsstadga tillkommer närmaste inseendet
öfver och befattningen med allmänna hälsovården i stad hälsovårdsnämnden
och på landet kommunalnämnden, sa framt icke i vederbörlig
ordning förordnats, att hälsovårdsstadgans bestämmelser om stad skola
i tillämpliga delar gälla för köping, hamn, fiskläge eller annat ställe
med större sammanträngd befolkning. I dylikt fall skall nämligen
särskild hälsovårdsnämnd för området finnas.
Rörande sammansättningen af hälsovårdsnämnd i stad är föreskrifvet,
att denna skall utgöras af polismästaren eller, där sådan ej
finnes, den ledamot af magistraten, som förestår stadens polis, en
ledamot, hvilken magistraten väljer inom eller utom sig, stadsläkaren
eller, där flera sådana äro antagna, den främste bland dem, men, där
stadsläkare ej finnes, annan läkare, som af magistraten därom anmodas,
samt fyra ledamöter valda af kommunen. I stad, där polismästare icke
finnes, kan dock hälsovårdsnämndens ledamotsantal bestämmas till
endast fem, nämligen den magistratsledamot, som förestår stadens polis,
ofvanbemälde läkare samt tre af kommunen valda ledamöter. Vägrar
läkare att på magistratens anmodan vara ledamot i nämnden, och kan
han icke på grund af tjänstebefattning därtill förpliktas, eller saknas
läkare alldeles, skall magistraten i stället utse annan lämplig person.
I de städer, som i judiciellt hänseende lyda under landsrätt, tillkommer
det de för dessa städer särskildt tillsatta stadsstyrelser att
handhafva alla de bestyr och åligganden, som enligt hälsovårdsstadgan
ankomma på magistrat i stad med egen jurisdiktion. Den ledamot af
stadsstyrelsen, som förestår stadens polis, är följaktligen själfskrifven
ledamot af hälsovårdsnämnden liksom ock stadsläkaren, därest sådan
finnes. Finnes icke stadsläkare, har stadsstyrelsen, på sätt ofvan för
magistrat föreskrifvits, att anmoda annan läkare att vara ledamot af
nämnden och, om sådan läkare vägrar att mottaga dylikt uppdrag utan
att på grund af tjänstebefattning kunna därtill förpliktas eller om
läkare alldeles saknas, att i stället utse annan lämplig person.
Beträffande hälsovårdsnämndens sammansättning i sådana samhällen
på landet, där särskild dylik nämnd finnes, innehåller hälsovårdsstadgan
ingen annan bestämmelse, än att provinsialläkare eller extra
provinsialläkare, som har sin station inom samhället, skall vara ledamot
456
Hälsovårds
myndighet
enligt
kommitténs
förslag.
af nämnden. De närmare föreskrifterna härom meddelas för hvarje
särskild! fall i sammanhang med förordnandet om att stadgans bestämmelser
om stad skola å området tillämpas. I allmänhet utgöres nämnden
i dessa fall af tre eller fem å municipalstämma eller af municipalfullmäktige
valda personer. Finnes icke provinsial- eller extra provinsialläkare
å platsen, plägar det uppdragas åt Konungens befallningshafvande
att förordna annan lämplig person att vara ledamot af nämnden.
Hvad slutligen kommunalnämnden angår, falla ju dess hufvuduppgifter
inom helt andra områden, och ledamöterna väljas icke med
någon speciell hänsyn till den befattning, nämnden har att taga med frågor
om den allmänna hälso- och sjukvården. Det må emellertid erinras,
att vederbörande förste provinsial-, provinsial- och extra provinsialläkare
förklarats berättigade att, oafsedt att de icke äro ledamöter af
kommunalnämnden, vara tillstädes, när denna behandlar dylika frågor,
och därvid deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.
Med hänsyn till de kompetensfordringar, som; enligt hvad ofvan
anförts, synas böra uppställas å de myndigheter, hvilka skola omhänderkafva
tillämpningen af ifrågavarande tvångslagstiftning, är det klart,
att af de nuvarande hälsovårdsmyndigheterna hvarken kommunalnämnderna
eller hälsovårdsnämnderna på landet kunna beklädas med detta
uppdrag. Inom dessa myndigheter finnes ju den medicinska sakkunskapen
endast företrädd hos hälsovårdsnämnderna i sådana samhällen, där
provinsial- eller extra provinsialläkare är stationerad, och hvad den
juridiska angår, saknar denna städse representant hos ifrågavarande
myndigheter. Däremot möter i regel icke något hinder för att anförtro
åt hälsovårdsnämnderna i städerna att besluta i dessa ärenden. Genom
bestämmelsen om att stadsläkare, om sådan finnes, men i annat fall annan
läkare, som därom af magistraten anmodas, skall vara ledamot af hälsovårdsnämnden,
är det sörjdt för att den medicinska sakkunskapen icke
saknas inom densamma, och den juridiska är i sin ordning, såvidt angår
städer med egen jurisdiktion, städse representerad antingen genom
polismästaren, om sådan finnes, eller genom den ledamot af magistraten,
som förestår stadens polis. Emellertid kan det, såsom hälsovårdsstadgan
jämväl förutsatt, understundom inträffa, att i städer, där särskild
stadsläkare ej är anställd, ingen annan läkare finnes att för uppdraget
tillgå. I dylika fall blifva således vederbörande hälsovårdsnämnder
i afsaknad af all verklig sakkunskap på det medicinska området.
Då det uppenbarligen icke kan komma i fråga att låta sådana hälsovårdsnämnder
besluta om tvångsåtgärder af förevarande slag, har kom
-
457
mittén, såsom af hufvudförslagets 9 § framgår, funnit sig böra föreslå,
att endast hälsovårdsnämnd i stad, där stadsläkare linnes, skall äga att
pröfva och afgöra ärenden af denna natur. I verkligheten kommer
dock denna inskränkning icke att spela någon nämnvärd roll, då stadsläkartjänst
för närvarande linnes inrättad i rikets alla städer med
undantag af Sigtuna, Borgholm, Ängelholm samt Skanör och Falsterbo.
Hvad åter angår de under landsrätt lydande städer, i Indika stadsläkare
är anställd, har kommittén, oaktadt ingen garanti linnes för
att den juridiska sakkunskapen är inom dessas hälsovårdsnämnder företrädd,
dock ansett lämpligast, att dessa nämnder därstädes handhafva
ifrågavarande ärenden.
Då man af ofvan angifna skäl icke kan anförtro åt de nuvarande
hälsovårdsmyndigheterna å landet äfvensom i städer, där stadsläkare ej
finnes, handhafvande! af ifrågavarande hälsovårdsangelägenheter, har
kommittén haft att taga under öfvervägande, huru saken därstädes
lämpligen bör ordnas. Såsom hufvudförslagets 9 § utvisar, har kommittén
funnit sig böra föreslå, att Konungens befallningshafvande skall
äga att hvar inom sitt län såsom hälsovårdsmyndighet afgöra och pröfva
frågor af denna natur. Hvad som härvid varit för kommittén i främsta
rummet bestämmande har varit nödvändigheten af att erhålla för uppdraget
kompetenta myndigheter. I detta hänseende fyller nämligen
Konungens befallningshafvande båda de af kommittén i förevarande
hänseende uppställda fordringarna. Visserligen är icke den medicinska
sakkunskapen direkt företrädd inom länsstyrelserna, men denna omständighet
torde icke böra tillmätas någon afgörande betydelse, då tillfälle
alltid finnes att inhämta alla nödiga upplysningar i detta hänseende
af vederbörande förste provinsialläkare, i hvilkens ämbetsåligganden
ingår att tillhandagå Konungens befallningshafvande med råd
och anvisningar rörande den allmänna hälso- och sjukvården inom
länet. Härtill kommer vidare, att ett uppdrag af denna natur icke är
för Konungens befallningshafvande främmande. Såsom i ett föregående
sammanhang framhållits, åligger det nämligen redan nu Konungens
befallningshafvande att, vid inkommen anmälan om inträffade eller misstänkta
fall af smittosam könssjukdom, såväl i stad som på landet, förordna
om allmän eller enskild besiktning. Någon anledning befara, att
Konungens befallningshafvande skulle komma att blifva öfverhopad af
ärenden af ifrågavarande slag, finnes uppenbarligen icke, dels på grund
af de smittosamma könssjukdomarnas ringa spridning å landsbygden
och dels till följd af den föreslagna tvångslagstiftningens begränsade omfattning.
De personer å landsbygden, som komma att anmälas på
58
458
Sundhets
inspektörer.
grund af åtal för de i 15 § af hufvudförslaget omförmälda förbrytelser,
blifva under alla förhållanden icke inånga, och några helyrkesprostituerade
torde endast undantagsvis finnas annat än i städerna. Icke
heller torde det ofta inträffa, att Konungens befallningshafvande får att
besluta om tvångsåtgärder mot anmälda smittokällor. De flesta könssjuka
på landet ådraga sig nämligen sina sjukdomar under besök i städerna,
och det blifver därför i regel hälsovårdsmyndigheterna därstädes,
som få taga befattning med dessa smittokällors uppspårande och oskadliggörande.
Såväl på grund häraf som med hänsyn till det förfarande,
som enligt kommitténs förslag skall äga rum, innan ett ärende hänskjutes
till hälsovårdsmyndighetens afgörande, kan man med ganska
stor visshet förutsäga, att Konungens befallningshafvande fortfarande
såsom hittills endast i få fall kommer att handlägga frågor af denna
natur. I de mindre kommunerna inträffa dessutom fall af smittosam
könssjukdom, som kräfva vidtagande af tvångsåtgärder, så sällan, att
det för vinnande af enhetlig praxis i dessa ärendens behandling är
önskligt, att hälsovårdsmyndighetens område ej är för litet.
Såsom kommittén får tillfälle att närmare utveckla, då fråga blifver
om själfva förfarandet med anledning af inkommen anmälan, skall denna
icke omedelbart föranleda ett tvångsingripande från hälsovårdsmyndighetens
sida. Innan så sker, skola nämligen försök göras att förmå den
anmälde att frivilligt underkasta sig läkarbesiktning och, om sjukdom
är för handen, erforderlig läkarbehandling, eventuellt å sjukhus. Först
om det visar sig, att dessa försök icke leda till något resultat, skall
tvång få användas. Det torde emellertid vara uppenbart, att hälsovårdsmyndigheten
såsom sådan icke lämpar sig för att taga någon
direkt befattning med dessa förberedande åtgärder. Dessa äro nämligen
af den natur, och ofta nog af den brådskande beskaffenhet, att de böra
vidtagas af en enda person, och därtill af en läkare, hvilken ju enligt
gällande instruktion är bunden af tysthetsplikt. För den anmälde kommer
detta gifvetvis att innebära ett vida mindre obehag, än om saken genast
skulle gå till en kollegial myndighet. Särskild! måste en sådan
anordning anses önsklig med hänsyn till de personer, hvilka anmälas
såsom uppgifna smittokällor. En dylik anmälan kan ju vara grundad
på mer eller mindre sannolika skäl och en förberedande undersökning
därför ofta behöfva anställas, innan det kan afgöras, om ett ingripande
mot den anmälde lämpligen bör äga rum. Härtill kommer vidare, att
läkarna, särskildt de privatpraktiserande, säkerligen skulle visa sig
mindre benägna att direkt inför en af äfven ieke-läkare bestående myn
-
459
dighet uppgifva hvad de af sina patienter kunnat utröna rörande smittokällan.
Därest icke dessa anmälningar i första hand skola ingå till
och handläggas af en läkare, kan man således befara, att hela systemet
med smittokällors uppspårande i afsevärd mån förfelas. Såsom i ett
föregående sammanhang redan omnämnts, talar åtminstone den erfarenhet,
man här i landet tidigare haft om dylika anmälningar, för att
så lätt kan komma att blifva förhållandet. Slutligen torde ock såsom
ett skäl för att uppkomna frågor om vidtagande af tvångsåtgärder af nu
ifrågavarande slag icke omedelbart böra dragas inför hälsovårdsmyndigheten
böra framhållas, att det af kommittén föreslagna anmälningsförfarandet
naturligen är förbundet med en del rent administrativa åtgärder,
hvilka icke lämpligen kunna af myndigheten såsom sådan
ombesörjas utan måste anförtros åt en särskild person.
I Kristiania, där, som förut nämnts, ett anmälningssystem, liknande
det af kommittén föreslagna, tillämpas, handläggas alla dylika frågor af
en särskild hos hälsovårdsnämnden anställd läkare, andre sundhetsinspektören.
Denne äger att emottaga inkommande anmälningar, inhämta
nödiga upplysningar samt i öfrigt vidtaga de åtgärder, hvartill anmälningarna
kunna gifva anledning. Endast för den händelse att den
anmälde befinnes sjuk, men vägrar att underkasta sig erforderlig behandling
å sjukhus — det enda fall då tvång mot honom kan användas
— hänskjutes saken till sundhetskommissionens afgörande. Enligt de
åren 1899 och 1901 för stortinget framlagda lagförslagen skulle alla
dylika frågor handläggas af sundhetskommissionens ordförande. Denne,
hvilken alltid är stadsläkaren eller annan vederbörande tjänsteläkare,
skulle dock intaga en långt mera själfständig ställning gent emot kommissionen
än den sundhetsinspektören i Kristiania för närvarande äger.
Sålunda skulle han äga att icke blott vidtaga alla förberedande åtgärder
utan jämväl på eget ansvar förordna om såväl tvångsbesiktning af anmälda
personer som tvångsinläggning å sjukhus af dem, som däraf
vore i behof. Korrektivet mot obefogade ingripanden från ordförandens
sida låg i bestämmelserna om rätt för vederbörande att i förra
fallet hos ortens förhörsrätt fordra beslut, om tillräcklig grund för en
undersökning kunde anses föreligga, och i det senare hos sundhetskommissionen
öfverklaga åtgärden. Endast då fråga vore om anställande
af allmän besiktning, hvarom bestämmelser funnos upptagna i
1899 års förslag, skulle sundhetskommissionen äga att omedelbart besluta.
Dock skulle ordföranden i öfverensstämmelse med af kommissionen
uppställda allmänna regler afgöra, hvilka personer undersökningen
skulle omfatta.
460
Såsom förut framhållits, intager i Helsingfors chefen för sanitetsbyrån
en liknande ställning, ehuru med betydligt större maktbefogenhet.
Af ofvan anförda skäl har kommittén, såsom af liufvudförslagets
10 § framgår, funnit sig böra föreslå, att närmaste befattningen med de
åtgärder, som afse att förekomma de smittosamma könssjukdomarnas
utbredning, skall inom hvarje hälsovårdsdistrikt liandhafvas icke af hälsovårdsmyndigheten
såsom sådan utan af en läkare, hvilken i kommitténs
förslag benämnes sundhetsinspektör. Då det naturligen är af vikt,
att denne står i så nära kontakt som möjligt med hälsovårdsmyndigheten,
har kommittén ansett, att uppdraget såsom sundhetsinspektör
bör, där så ske kan, tillkomma samme person, som inom eller hos
denna myndighet representerar den medicinska sakkunskapen. Å de
orter, där hälsovårdsmyndigheten utgöres af hälsovårdsnämnd, d. v. s.
i städer, där stadsläkare finnes, skulle följaktligen denne eller, om flera
stadsläkare äro antagna, den främste ibland dem vara sundhetsinspektör.
A de orter åter, där Konungeus befallningshafvande är hälsovårdsmyndighet,
skulle detta uppdrag utöfvas af vederbörande förste provinsialläkare.
I allmänhet torde icke något hinder möta för en dylik anordning.
I de mindre städerna och framför allt å landsbygden komma
de med uppdraget såsom sundhetsinspektör förenade göromål säkerligen
att taga mycket ringa tid i anspråk; och det torde icke vara tvifvel
underkastadt, att icke vederbörande tjänsteläkare för dessa orter skola
mycket väl kunna medhinna desamma utan att på något sätt behöfva
åsidosätta sina öfriga åligganden. Hvad särskildt stadsläkarna angår,
finnes dessutom så mycket mindre skäl att icke pålägga dem detta
uppdrag, som de enligt gällande bestämmelser redan i viss mån hafva
att handlägga ärenden af denna natur.
Om uppdraget såsom sundhetsinspektör således i regel torde
kunna utan någon som helst olägenhet liandhafvas af förenämnda läkare,
så har kommittén dock icke förbisett, att eu annan anordning i förevarande
hänseende understundom kan finnas lämplig och erforderlig.
I de största städerna, där de smittosamma könssjukdomarna äro synnerligen
vanliga, och de med sundhetsinspektörsuppdraget förbundna göromål
följaktligen kunna förväntas blifva ganska omfattande, torde vederbörande
stadsläkare näppeligen kunna, utan att åsidosätta öfriga tjänsteåligganden,
medhinna fullgörandet af dessa göromål. I dylikt fall
bör gifvetvis möjlighet finnas att öfverlämna uppdraget såsom sundhetsinspektör
åt annan läkare. Men jämväl i städer, där hinder af
förenämnda slag icke möter, kan detta understundom af eu eller annan
461
anledning finnas önskligt. För att bereda städerna möjligliet att ordna
ifrågavarande angelägenhet på det efter förhandenvarande förhållanden
lämpligaste sättet har kommittén därför funnit sig böra i förslagets 10
§ intaga en bestämmelse, att i stad, där stadsläkare finnes, må, då så
pröfvas erforderligt, af staden uppdragas åt särskild läkare att i vederbörande
stadsläkares ställe handhafva befattningen såsom sundhetsinspektör.
Hvad sundhetsinspektörens ställning till hälsovårdsmyndigheten
beträffar, framgår af det ofvan sagda, att sundhetsinspektören icke
skall äga någon själfständig rätt att besluta om tvångsåtgärder mot
anmälda personer utan endast hafva att vidtaga åtgärder af så att
säga förberedande natur. Han skall sålunda mottaga inkommande anmälningar,
pröfva, huruvida dessa böra gifva anledning till något ingripande,
verkställa nödiga utredningar samt genom anmaningar söka
förmå de anmälde att frivilligt underkasta sig läkarbesiktning och
dem, som därvid befinnas sjuka, att förskaffa sig ändamålsenlig vård,
om så erfordras å sjukhus. I alla dessa sina åtgöranden skall sundhetsinspektören
äga att handla på eget ansvar. Uppstår däremot fråga
om användande af tvång mot anmäld person, skall hälsovårdsmyndigheten
därom ensam besluta. Då denna myndighet bör äga att utöfva
inseende öfver sundhetsinspektörens tjänsteverksamhet, har stadgande
härom blifvit i förslaget intaget. I öfverensstämmelse härmed bör ock
i stad, där sundhetsinspektörsuppdraget skall handliafvas af särskild
läkare, denne utses af hälsovårdsnämnden, hvilken jämväl har att för
honom utfärda nödig instruktion och öfva inseende öfver hans tjänsteverksamhet.
Då sundhetsinspektören för fullgörandet af sitt uppdrag gifvetvis
behöfver i åtskilliga afseenden anlita biträde af annan person, såsom
för öfverlämnande af anmaningar och kallelser till anmälda personer
•och för införskaffande af erforderliga upplysningar i ena eller andra
hänseendet in. m., har kommittén, såsom af hufvudförslagets 11 § framgår,
funnit sig böra föreslå, att i stad, där stadsläkare finnes, skall
till sundhetsinspektörens förfogande ställas nödigt antal tjänstebiträden,
äfvensom att förste provinsialläkare skall såsom sundhetsinspektör äga
anlita biträde af kronobetjäningen i länet.
462
Ärendenas
handläggning
hos
vederbörande
myndigheter.
Förfarandet
hos
sundhets
inspektören.
Formell
granskning
af inkomna
anmälningar.
Kommittén öfvergå].'' härefter till att närmare redogöra för huru
enligt, kommitténs förslag skall förfaras med anledning af de anmälningar,
som jämlikt stadgandena i hufvudförslagets 4 kap. skola insändas
till vederbörande sundhetsinspektör eller, därest den anmälde
är häktad, till den -vid häktet anställde eller anlitade läkaren. Bestämmelserna
härom återfinnas i hufvudförslagets 5 kap., innefattande 16 — 29
§§. Vid lämnandet af denna redogörelse vill kommittén till en början
bortse från de för de häktade föreslagna undantagsbestämmelser och
låta framställningen endast afse de anmälningar, som skola till sundhetsinspektör
ingifvas. För öfverskådlighetens skull torde det härvid vara
lämpligast att först redogöra för det af kommittén föreslagna förfarandet
hos sundhetsinspektören och för hvad därmed står i sammanhang
samt därefter för dessa ärendens behandling hos hälsovårdsmyndigheten,
därest de blifva till dess pröfning hänskjutna.
När en anmälan af ifrågavarande beskaffenhet inkommer till
sundhetsinspektören, bör denne, såsom af 16 § framgår, innan någon
åtgärd mot den anmälde vidtages, först underkasta anmälan en formell
pröfning i syfte att utröna, huruvida ärendet är af beskaffenhet att
böra af honom handläggas. Då ett ingripande från hans sida tydligen
endast kan äga rum under förutsättning, att den anmälde vistas inom
hälsovårdsdistriktet, följer däraf, att, om, såsom ej sällan torde blifva fallet,
anmälan skulle afse person, som vistas inom annat hälsovårdsdistrikt,
densamma bör för vederbörlig behandling öfverlämnas till sundhetsinspektören
i detta distrikt. Ett annat slag af anmälningar, med
hvilka sundhetsinspektören icke heller bör taga någon befattning, är
sådana, som angå i tjänst varande medlemmar af krigsmanskapet. Då
dessa, såsom stående under krigslagarna, kunna i disciplinär väg
åläggas att underkasta sig såväl läkarundersökning som erforderlig''
sjukbehandling, behöfver nämligen icke något särskild! tvångsförfarande
i sådant syfte mot dem anordnas. Dylika anmälningar böra därför af
sundhetsinspektören för vidare åtgärd öfversändas till vederbörande
militärläkare. Slutligen har sundhetsinspektören jämväl att visa från
sig anmälningar, som han finner afse personer, som äro intagna i
straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte. Något ingripande från
hans eller hälsovårdsmyndighetens sida mot dessa personer kan ju af
helt naturliga skäl icke komma i fråga och är dessutom icke heller af
behofvet påkalladt, då, såsom förut framhållits, vederbörande fångvårdsmyndigheter
måste, på grund af den disciplinära befogenhet, som
tillkommer dem gent emot de uti ifrågavarande anstalter intagna
personer, anses äga rätt att föranstalta om såväl kroppsundersökning
463
som erforderlig sjukbehandling. Anmälningar af detta slag böra därför
af sundhetsinspektören öfverlämnas till läkaren vid den anstalt eller
det häkte, där den anmälde är intagen.
Finnes vid ofvannämnda formella pröfning ärendet böra af sundhetsinspektören
handläggas, har denne närmast att tillse, huruvida den
inkomna anmälan är af beskaffenhet att omedelbart böra föranleda ett
ingripande mot den anmälde. Det har nämligen synts kommittén
lämpligt, att härvid åtskillnad göres mellan å ena sidan sådana anmälningar,
som afse uppgifna smittokällor, och å andra sidan anmälningar
angående personer, som enligt lösdrifvarlagen varnats för yrkesmässig
skörlefnad eller som ställts under åtal för de i förslagets 15 § omförmälda
förbrytelser. Hvad dessa båda senare kategorier angår, förefinnes
icke någon anledning att icke låta sundhetsinspektören genast
mot dem ingripa. De prostituerade, som hemfalla under lösdrifvarlagen,
äro ju, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, i stor utsträckning
behäftade med smittosam könssjukdom, och af skäl, som förut
framhållits, har man jämväl grundad anledning antaga, att så är förhållandet
med många bland dem, som göra sig skyldiga till förbrytelser
af ofvannämnda slag. Då i dylika fall således tillräckligt starka indicier
få anses föreligga för att vederbörande är könssjuk, bör sundhetsinspektören
i fråga om anmälningar af detta slag icke för de särskilda
fallen hafva att ingå i någon pröfning, huruvida ett sanitärt förfarande
bör mot den anmälde inledas eller icke. Ett omedelbart inskridande
mot ofvannämnda prostituerade synes dessutom vara så mycket mera
af nöden, som erfarenheten ådagalagt, att dessa kvinnor visa benägenhet
att byta vistelseort, när de veta, att de äro sjuka. Med hänsyn
härtill torde det ock i praktiken visa sig lämpligt, att sundhetsinspektörens
ingripande kommer att direkt förknippas med varningsförfarandet.
Annorlunda ställer sig däremot saken beträffande anmälningar
rörande smittokällor. Då dessa grunda sig på uppgifter, som läkarna
erhålla af sina patienter och hvilkas riktighet de endast undantagsvis
äro i tillfälle att fullt kontrollera, förefinnes naturligen icke någon
säkerhet för att den person, som uppgifvits såsom smittokälla, verkligen
också är det. I något enstaka fall kan patienten af eu eller
annan anledning hafva lämnat medvetet falsk uppgift, och äfven i
sådana fall, där uppgiften lämnats i god tro, kan den ändock vara
felaktig. Vidare kommer det säkerligen ganska ofta att inträffa, synnerligast
i våra största städer, att en anmälan innehåller så knapphändiga
och sväfvande upplysningar om smittokällan, att det icke gärna
kan ifrågasättas att enbart på grund af dessa upplysningar vidtaga
Pröfning,
huruvida
;gärder äro
nödiga.
464
Åtgärder för
att förmå anmäld
person
att underkasta
sig
läkarundersökning.
några åtgärder med anledning af den gjorda anmälningen. Under
sådana förhållanden och då ett obefogadt ingripande från sundhetsinspektörens
sida gifvetvis måste för vederbörande kännas synnerligen
kränkande, har kommittén, såsom af 17 § framgår, ansett, att, för undvikande
i möjligaste mån af eventuella misstag, ett ingripande mot
den såsom smittokälla uppgifne icke bör äga rum i andra fall, än där
sundhetsinspektören finner uppgiften grundad på sannolika skäl. Vid
pröfningen af huruvida sådana skäl kunna anses föreligga bör emellertid
denne icke vara bunden af de upplysningar, som anmälan innehåller,
utan bör han hafva rätt att taga hänsyn jämväl till hvad han
själf kan hafva sig bekant rörande den anmäldes person och lefnadsförhållanden.
Att förste provinsialläkarna härutinnan blifva sämre
ställda än sundhetsinspektörerna i vederbörande städer, är själffallet.
Har den läkare, som insändt uppgiften, själf betecknat denna såsom
sannolikt tillförlitlig, torde dock i de flesta fall ett omedelbart ingripande
mot den anmälde kunna ske. Skulle detta däremot icke vara
förhållandet och föreligga icke några andra för sundhetsinspektören
kända omständigheter, som göra uppgiften sannolik, får denne låta
med saken anstå, till dess han antingen genom de undersökningar,
som han i dylika fall kan finna anledning att själf eller genom vederbörande
tjänstebiträden anställa, eller på annat sätt, exempelvis genom
nya anmälningar, erhållit sådana upplysningar om den anmäldes person
och lefnadsförhållanden, att ett ingripande mot honom kan anses som
befogadt.
Den första åtgärd sundhetsinspektören har att vidtaga, när ett
inskridande skall ske mot anmäld person, är att förskaffa sig kännedom
om huruvida denne verkligen är behäftad med smittosam könssjukdom.
Som detta endast kan utrönas genom en i detta speciella
syfte företagen läkarundersökning, har sundhetsinspektören följaktligen
att föranstalta om att en dylik undersökning snarast möjligt kommer
till stånd. Såsom redan förut framhållits, bör emellertid härvid tvång
icke omedelbart användas mot den anmälde, utan först försök göras
att förmå honom att frivilligt underkasta sig den erforderliga läkarbesiktningen.
Att genast hänskjuta ärendet till hälsovårdsmyndighetens
pröfning skulle icke blott fördröja frågans afgörande, utan jämväl
i de flesta fall utan tvifvel visa sig obehöfligt, då den anmälde merendels
torde finna med sin fördel förenligt, att saken ordnas utan att den
kommer till hälsovårdsmyndighetens kännedom. Såsom af 17 § framgår,
har kommittén därför ansett lämpligt, att i förevarande fall förfares
så, att sundhetsinspektören riktar en anmaning till den anmälde
465
att, vid äfventyr att ärendet eljest underställes hälsovårdsmyndighetens
pröfning, inom utsatt kort tid, till utrönande huruvida han är behäftad
med smittosam könssjukdom, låta undersöka sig antingen af läkare,
som i 5 § sägs, eller af annan läkare, som i sådant afseende af hälsovårdsmyndigheten
godkännes, samt, såvidt undersökningen ej verkställts
af sundhetsinspektören själf, därom hos denne förete intyg.
I det stora flertalet fall torde man kunna förvänta, att eu dylik
anmaning från sundhetsinspektören skall visa sig tillräcklig för att
förmå den anmälde att underkasta sig den erforderliga läkarundersökningen.
Såsom af det ofvan sagda framgår, stå honom härvid två olika
vägar till buds, i det han kan hänvända sig antingen till läkare, som
enligt 5 § har i uppdrag att kostnadsfritt tillhandagå den mindre
bemedlade allmänheten med undersökning och behandling för ifrågavarande
sjukdomar, eller ock till annan läkare. Väljer den anmälde
den förstnämnda vägen, ställer sig förfarandet något olika, beroende
på huruvida hänvändelsen sker till sundhetsinspektören själf eller till
annan sådan läkare. I det förra fallet har den anmälde endast att
inställa sig vid sundhetsinspektörens mottagning, .hvarvid denne genom
undersökningen själf konstaterar, huruvida smittosam könssjukdom är
för handen eller icke. I det senare fallet åter måste läkaren öfver
undersökningens resultat utfärda intyg, hvaraf sundhetsinspektören kan
bedöma, huruvida några ytterligare åtgärder från hans sida skola mot
den anmälde vidtagas.
Emellertid äger den anmälde enligt förslaget jämväl rätt att, om
han så önskar, hänvända sig till annan läkare, än i 5 § sägs. Anledningen
till att kommittén ansett sig böra tillerkänna den anmälde en
sådan rätt har varit, att kommittén velat i möjligaste mån tillgodose
dennes intresse af att själf få bestämma, till hvilken läkare han skall
hänvända sig. Det ligger nämligen nära till hands att antaga, att
många personer skola finna det förenadt med synnerligen stort obehag
att för undersökning nödgas inställa sig vid sistnämnde läkares
offentliga mottagningar, i synnerhet om dessa äga rum å en för ifrågavarande
sjukdomar särskildt anordnad poliklinik, men däremot icke
hafva så mycket emot att låta undersöka sig af en privatpraktiserande
läkare. En dylik anordning synes dessutom vara så mycket mera
befogad, som det icke sällan torde inträffa, att den anmälde för sin
sjukdom redan befinner sig under behandling af sådan läkare, hvarför
en särskild undersökning för konstaterande af hans hälsotillstånd i förevarande
hänseende icke är af behofvet påkallad. För att en dylik rätt
skall kunna medgifvas den anmälde måste man omellertid tydligtvis
59
466
hafva garantier för att densamma icke på något sätt missbrukas. En
sådan garanti har kommittén sökt erhålla genom bestämmelsen, att
den läkare, till hvilken den anmälde hänvänder sig för undergående af
undersökning, skall i sådant afseende af hälsovårdsmyndigheten godkännas.
Ifrågavarande stadgande åsyftar att bereda nämnda myndighet
möjlighet att, då särskild anledning därtill förefinnes, kunna vägra
godtagandet af ett i förevarande hänseende utfärdadt läkarintyg. Särskilt
då anmälan grundas på åtal för utsättande för eller öfverförande
af smitta, torde understundom anledning kunna föreligga att icke godtaga
ett af enskild läkare utfärdadt friskhetsintyg.
Då för undersökningen anlitas annan läkare än sundhetsinspektören,
har kommittén ansett, att den anmälde själf bör ombesörja öfversändandet
till denne af det öfver undersökningens resultat utfärdade intyget.
Visserligen skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke för undvikande
af eventuella dröjsmål bestyret härmed borde kunna åläggas läkaren.
Men då en underlåtenhet af denne att omedelbart öfversända intyget
till sundhetsinspektören skulle kunna medföra obehag för den anmälde,
har kommittén icke ansett en dylik anordning lämplig. Med hänsyn
till möjligheten af att anmäld person söker på bedrägligt sätt förskaffa
sig intyg, att han ej är sjuk, torde från läkarens sida en viss försiktighet
vara af nöden vid utfärdandet af intyg åt för honom okända personer.
Anlitas för undersökningen läkare, som i 5 § sägs, bör uppenbarligen
någon ersättning härför icke af den undersökte erläggas, lika
litet som för det intyg, som i dylikt fall utfärdas. Det ligger nämligen
i sakens natur, att, om det allmänna under förhållanden, som i lagförslaget
afses, tvingar en person att underkasta sig läkarundersökning,
tillfälle också bör beredas honom att, oafsedt huruvida han är mindre
bemedlad eller icke, blifva kostnadsfritt undersökt. Vill den anmälde
icke begagna sig af det tillfälle härtill, som står honom till buds, utan
hänvänder sig till annan läkare, bör han däremot gifvetvis själf ersätta
denne för såväl undersökningen som det öfver densamma utfärdade
intyget.
Då genom läkarundersökningen skall afgöras, huruvida den anmälde
är i behof af sjukbehandling eller icke, är det tydligen af vikt,
att densamma verkställes med all omsorg och noggrannhet. Sålunda
bör exempelvis vid bedömandet, huruvida den anmälde är behäftad
med dröppel, i öfverensstämmelse med de fordringar vetenskapen för
närvarande ställer på en exakt och tillförlitlig undersökningsmetod,
mikroskopisk undersökning af genitalsekreten städse äga rum. Med
hänsyn till de framsteg, som forskningen på de smittosamma könssjuk
-
467
domarnas område kan komma att göra, liar det emellertid synts kommittén
mindre lämpligt att i lagen intaga några närmare bestämmelser
angående sättet för själfva läkarundersökningens verkställande. De föreskrifter,
som härutinnan gifvetvis äro erforderliga, torde det böra ankomma
å medicinalstyrelsen att utfärda. För vinnande af nödig garanti
att undersökningen sker på föreskrifvet sätt jämväl i de fall, då densamma
verkställes af annan läkare än sundhetsinspektören, har kommittén
ansett, att det intyg, som läkaren i dylikt fall har att utfärda
öfver undersökningen, bör affattas efter visst bestämdt formulär, hvars
lydelse äfvenledes torde böra fastställas af medicinalstyrelsen.
Vid utfärdandet af de närmare föreskrifterna rörande sättet för
undersökningens verkställande torde jämväl böra beaktas, att undersökningen
anordnas på ett sådant sätt, att vederbörande därigenom
tillskyndas minsta möjliga obehag och lidande. Såväl på grund af
undersökningens art som med hänsyn till dess karaktär af att vara
tillkommen efter anmaning af sundhetsinspektör eller hälsovårdsmyndighet
har man nämligen afl anledning antaga, att densamma skall
för en hel del personer kännas synnerligen motbjudande. Från nu
angifna synpunkt skulle det utan tvifvel vara önskligt, om det uttryckligen
föreskrefves, att undersökningen städse skulle verkställas så hänsynsfullt
som möjligt. Ehuru det kan synas själffallet, att så alltid
bör vara förhållandet, anser kommittén en dylik föreskrift dock särskildt
önskvärd med hänsyn till den å vissa håll gängse föreställningen, att
den tvångsundersökning af ifrågavarande natur, som hittills förekommit
beträffande prostituerade, ofta skett på ett för vederbörande onödigt
kränkande sätt.
Såsom i ett föregående sammanhang redan omnämnts, är det mången
gång, särskildt i fråga om dröppel, icke möjligt att genom en enda
undersökning afgöra, huruvida en person är behäftad med smittosam
könssjukdom eller icke. Det kan därför ofta blifva nödvändigt för
läkaren att förtaga flera undersökningar i följd å olika dagar för att
komma till ett bestämdt resultat. För att emellertid betaga vederbörande
möjligheten af att på denna väg i vissa fall, såsom i fråga
om kvinnor, hvilka bedrifva yrkesmässig skörlefnad, införa något slags
preventiv kontroll, torde jämväl kunna ifrågasättas lämpligheten af
att en föreskrift meddelades af innehåll, att undersökningen icke finge,
äfven om den ej kunde utan förnyade besök afslutas, utsträckas öfver
den tid, som för ändamålet finnes oundgängligen nödig. Slutligen torde
jämväl böra tagas under öfvervägande, huruvida icke, i syfte att bereda
den anmälde garanti för att undersökningen komrne att ske på
468
Åtgärder för
att förmå anmäld
könssjuk
att
underkasta
sig läkarbehandling.
ett hänsynsfullt sätt, en bestämmelse borde meddelas därom, att denne
ägde rätt att vid undersökningen medhafva vittne.
Från åtskilliga håll har ofta den fordran framställts, att undersökning
af ifrågavarande slag bör, då fråga är om kvinnor, verkställas
af kvinnlig läkare. Huru befogadt ett dylikt kraf än må vara, är det
dock tydligt, att man icke kan gifva kvinna obetingad rätt att, därest
hon så önskar, blifva af sådan läkare undersökt. Det ringa antalet
kvinnliga läkare i vårt land utgör härför ett bestämdt hinder. Emellertid
har kommittén, såsom i ett föregående sammanhang redan antydts,
sökt så långt möjligt är tillmötesgå ifrågavarande önskemål genom den
i hufvudförslagets 5 § intagna bestämmelsen, att i städer, där flera
läkare erfordras för att tillhandagå den mindre bemedlade allmänheten
med kostnadsfri undersökning och behandling, sådant uppdrag bör,
såvidt lämpligen kan ske, lämnas åt minst en kvinnlig läkare. Genom
denna anordning, hvilken gifvetvis endast får betydelse för de största
städerna, är, så långt förhållandena medgifva det, tillfälle beredt för
sådana anmälda kvinnor, Indika finna det motbjudande att hänvända
sig till manlig läkare, att blifva kostnadsfritt undersökta af läkare
af sitt eget kön. Att hinder icke förefinnes för kvinna att för ändamålet
anlita enskild kvinnlig läkare, därest sådan finnes att tillgå,
torde icke behöfva särskild! framhållas.
Läkarundersökningens resultat blifver naturligen bestämmande för
sundhetsinspektörens vidare åtgöranden. Kan vid af honom själf verkställd
undersökning smittosam könssjukdom icke upptäckas, eller framgår
af företedt läkarintyg, mot hvilket anledning till anmärkning icke
förekommer, att sådan sjukdom icke kunnat hos den anmälde iakttagas,
är saken för denna gång afslutad. Äfven om sundhetsinspektören
har alla skäl att misstänka, att den anmälde på grund af sitt
lefnadssätt inom kort skall ådraga sig smittosam könssjukdom eller
komma att framgent gifva anledning till förnyadt ingripande från hans
sida, något som ju särskilt gäller i fråga om kvinnor, som hängifva sig
åt yrkesmässig skörlefnad, har han dock icke någon som helst befogenhet
att förständiga den anmälde att inställa sig hos läkare för
undergående af upprepade preventiva besiktningar eller på annat sätt
ställa honom under övervakning.
Framgår däremot vid af sundhetsinspektören själf verkställd undersökning
eller af innehållet i företedt läkarintyg, att den anmälde är
behäftad med smittosam könssjukdom, har sundhetsinspektören att
tillse, att denne snarast möjligt kommer under erforderlig läkarbehand
-
469
ling, så framt den anmälde icke redan befinner sig under dylik behandling.
Af skäl, som ofvan anförts, bör ej heller härvid tvång omedelbart
användas mot den anmälde, utan först försök göras att förmå
honom att själfmant förskaffa sig den vård, hvaraf han är i behof.
Likasom då fråga var om att få läkarundersökningen till stånd, bör
sundhetsinspektören, såsom af förslagets 18 § framgår, äfven här rikta
en anmaning till den sjuke att inom utsatt kort tid för undergående
af sjukbehandling inställa sig antingen hos läkare, som i 5 § sägs, eller
hos annan läkare, som i sådant afseende af hälsovårdsmyndigheten godkännes,
samt, så vidt sjukbehandlingen ej verkställes af sundhetsinsj)ektören
själf, därom hos denne förete intyg. I samband härmed bör sundhetsinspektören
jämväl erinra den anmälde om att han är pliktig att
ställa sig denna anmaning till efterrättelse, vid äfventyr att ärendet
eljest kommer att underställas hälsovårdsmyndighetens pröfning.
Då kommittén jämväl i fråga om behandlingen ansett sig böra
medgifva den sjuke rätt att välja mellan att låta behandla sig af
läkare, som i 5 § sägs, och att förskaffa sig erforderlig sjukvård af
annan läkare, har äfven detta i främsta rummet sin grund däri, att
man velat så långt som möjligt tillgodose den sjukes intresse af att få
förskaffa sig den erforderliga behandlingen på det sätt, som synes honom
mest tilltalande. Härtill kommer jämväl den omständigheten, att den
sjuke redan förut kan hafva tagits under vård af annan läkare, än i
5 § sägs, och i sådant fall torde det gifvetvis vara lämpligast, att
denne också får fullfölja behandlingen. Af skäl, som förut nämnts, bör
dock hälsovårdsnämnden äfven i fråga om sjukbehandling äga rätt att,
där särskild anledning därtill förefinnes, vägra att godkänna den läkare,
till hvilken den sjuke liänvändt sig, och att följaktligen i dylikt fall
underlåta att godtaga af sådan läkare utfärdadt intyg angående den
sjukes behandling. Att, då för sjukbehandlingen anlitas annan läkare
än sundhetsinspektören, den sjuke bör hafva att själf ombesörja insändandet
till denne af intyg om behandlingen, torde framgå af hvad
förut yttrats angående skyldighet för den anmälde att i liknande fall
till sundhetsinspektören insända intyg öfver resultatet af verkställd
läkarundersökning.
Af de båda utvägar att förskaffa sig erforderlig vård, som, på
sätt ofvan nämnts, stå den sjuke till buds, torde den förstnämnda, eller
behandling af läkare, som i 5 § sägs, såsom enligt förslaget icke förenad
med några kostnader, komma att af de flesta anlitas. Att i dylikt
fall behandlingen städse bör vara kostnadsfri, utgör, såsom förut på tal
om kostnadsfri undersökning för de anmälda närmare utvecklats, en
470
nödvändig konsekvens af kommitténs förslag till tvångslagsstiftning på
ifrågavarande område. Då en könssjuk person tvingas att i den allmänna
sundhetens intresse underkasta sig erforderlig behandling för
sin sjukdom, bör gifvetvis det allmänna jämväl vara skyldigt sörja för,
att han kan utan några särskilda kostnader erhålla sådan, och detta
oberoende af om lian befinner sig i den ekonomiska ställning, att han
skulle kunna på egen bekostnad förskaffa sig vård eller icke. Vill
åter den sjuke af ena eller andra skälet icke begagna sig af denna
förmån, utan föredrager han att söka privat vård, får han tydligen
själf vidkännas de härmed förenade kostnaderna.
Då syftet med behandlingen från samhällets sida närmast är att
genom sjukdomens botande eller neutraliserande hindra den sjuke från
att sprida smittan vidare, är det gifvetvis af vikt, att man ock har
garantier för att behandlingen varder i vederbörlig ordning fullföljd,
och icke af den sjuke egenvilligt afbrytes, innan den blifvit slutförd.
Härvid ställer sig emellertid saken något olika, beroende på huruvida
behandlingen meddelas af sundhetsinspektören själf eller af annan läkare.
I förra fallet har kommittén icke ansett några särskilda bestämmelser
i förevarande hänseende vara erforderliga, då sundhetsinspektören ju
är i tillfälle att själf öfvervaka, att den sjuke i behörig ordning underkastar
sig behandlingen äfvensom i öfrigt ställer sig till efterrättelse
de föreskrifter, som till förebyggande af smittans utbredande kunna
varda honom af sundhetsinspektören meddelade. Skulle den sjuke
exempelvis underlåta att inställa sig å de honom förelagda behandlingstiderna
eller helt och hållet afbryta behandlingen, eller skulle det
komma till sundhetsinspektörens kännedom, att den sjuke lefver under
sådana förhållanden eller för ett sådant lefnadssätt, att synnerlig fara
för smittans spridning är för handen, har han att, på sätt längre fram
kommer att närmare utvecklas, antingen anmana den sjuke att låta
sig intaga till vård å sjukhus eller ock anmäla saken inför hälsovårdsmyndigheten
för nödiga tvångsåtgärders vidtagande mot den tredskande.
Annorlunda ställer sig förhållandet, därest den sjuke behandlas
af annan läkare än sundhetsinspektören. Då denne senare i dylika fall
icke själf kan omedelbart öfvervaka, att behandlingen varder i vederbörlig
ordning fullföljd, måste gifvetvis det närmaste bestyret härmed
åligga den läkare, som meddelar behandlingen. För att denne emellertid
skall kunna fullgöra ett sådant åliggande fordras naturligen först
och främst, att han äger kännedom om att patienten af sundhetsinspektören
blifvit anmodad att förskaffa sig erforderlig sjukvård äfvensom
om de närmare omständigheter, som föranledt dennes ingripande.
471
Vidare bör han vara icke blott berättigad utan äfven pliktig att,,
därest patienten i förtid upphör med behandlingen eller underlåter att
följa de föreskrifter, som meddelas honom till förebyggande af smittans
spridning, därom göra anmälan till sundhetsinspektören. Till afbrott
i behandlingen är exempelvis ock att räkna, då någon, som lider af
syfilis, underlåter att på de af den anlitade läkaren honom förelagda
tider infinna sig hos läkaren för undergående af preventiv antisyfilitisk
behandling. Då det emellertid icke är att förvänta, att den sjuke
skall annat än i undantagsfall själfmant för läkaren omtala, under
Indika omständigheter han af sundhetsinspektören förständigats att söka
vård för sin sjukdom, bör gifvetvis denne senare härom underrätta
läkaren. Kommittén har därför i förslagets 19 § intagit en bestämmelse,
att, därest anmäld könssjuk enligt inkommet intyg tagits under
behandling af annan läkare än sundhetsinspektören, denne skall vara
skyldig att ofördröjligen meddela förstnämnde läkare skriftlig underrättelse
om den gjorda anmälan och hvad i anledning däraf förekommit.
Då vidare den anlitade läkaren på grund af den honom åliggande tysthetsplikten
icke äger för sundhetsinspektören yppa hvad som mellan
honom och patienten förefallit, så framt icke ett uttryckligt lagstadgande
därtill gifver honom befogenhet, har i förslagets 20 § föreskrifvits,
att, därest anmäld könssjuk, som vårdas af annan läkare än sundhetsinspektören,
finnes hafva afbrutit sjukbehandlingen eller underlåta att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som af läkaren meddelats
angående behandlingen eller till förebyggande af smittans utbredande,
läkaren skall vara pliktig att därom hos sundhetsinspektören göra skriftlig
anmälan.
Inkommer nu en sådan anmälan till sundhetsinspektören, har
denne, under förutsättning att den sjuke fortfarande vistas inom hälsovårdsdistriktet,
att vidtaga nödiga åtgärder för att behandlingen varder
vederbörligen fullföljd och afslutad. Ehuru det kunde förefalla, som
om ärendet i dylika fall alltid borde omedelbart hänskjutas till hälsovårdsmyndighetens
pröfning, har kommittén dock icke ansett, att så
med nödvändighet bör ske, förr än sundhetsinspektören förvissat sig
om, att den sjuke icke själf vill förskaffa sig den vård, hvaraf han är
i behof. Att den sjuke upphör med behandlingen hos den läkare, till
hvilken han först liänvändt sig, eller icke följer någon af denne meddelad
föreskrift, behöfver nämligen icke alltid bero på tredska från den
sjukes sida. Det kan sålunda tänkas, att lian, utan att därom underrätta
läkaren, afflyttar från orten, anlitar annan läkare eller ingår på
sjukhus. Vidare är den möjligheten icke utesluten, att den sjuke af
472
glömska eller okunnighet underlåtit att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som gifvits i syfte att hindra smittans spridning. Med
hänsyn till den åtskillnad, som i dylika fall synes böra göras mellan
anmälningar, som föranledts af tredska, och sådana, som hafva sin grund
i andra omständigheter, har kommittén, såsom af 21 § framgår, ansett
lämpligt, att, när anmälan af ifrågavarande slag till sundhetsinspektören
inkommer, denne beredes fria händer att efter förhandenvarande förhållanden
antingen meddela den sjuke enahanda anmaning eller föreskrift,
som han förut erhållit, eller ock i och för nödiga åtgärders vidtagande
underställa ärendet hälsovårdsmyndighetens pröfning.
Vid ofvan lämnade redogörelse för anmäld könssjuks behandling har
kommittén utgått från den förutsättningen, att denna meddelas ambulatorisk!.
Såsom redan förut framhållits, kräfva nämligen de smittosamma
könssjukdomarna i de flesta fall icke med nödvändighet sjukhusbehandling,
och för många patienter, Indika icke äro svårare sjuka,
än att de alltjämt kunna fortsätta med sina vanliga sysselsättningar,
måste den ambulatoriska vårdformen gifvetvis vara att föredraga framför
sjukhusvård. Härtill kommer äfven, att densamma ur kostnadssynpunkt
ställer sig afsevärdt mycket billigare för det allmänna. En gifven förutsättning
för denna vårdforms användande måste dock tydligen vara,
att icke någon synnerlig fara för smittans spridning är därmed förbunden.
Skulle det därför under behandlingens fortgång visa sig, att
den sjuke på grund af sin sysselsättning eller sina lefnadsförhållanden
i öfrigt icke kan ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter,
som af läkaren meddelats honom till förebyggande af smittans utbredande,
eller ock förer ett sådant lefnadssätt, att däraf tydligen framgår,
att han icke vill efterkomma dem, bör han gifvetvis icke vidare få
behandlas ambulatoriskt utan i stället intagas till vård å allmänt
sjukhus.
Behandling å sjukhus bör emellertid äga rum icke blott i nu
omförmälda fall, utan jämväl i sådana fall, där man redan från början
har grundad anledning antaga, att den sjukes vårdande ambulatoriskt
skulle medföra synnerlig fara för smittans utbredning. Detta är uppenbarligen
framför allt förhållandet med sådana kvinnor, som bedrifva
yrkesmässig skörlefnad, utan att hafva någon borgerlig sysselsättning.
Dessa äro nämligen så att säga nödsakade att för sin existens fortfara
med att utöfva otukt, äfven då de äro sjuka. Med hänsyn till den
stora fara, som följaktligen skulle vara förbunden med dylika kvinnors
vårdande utom sjukhus, torde dessa, så snart de förete påvisbara smittosamma
symtom eller deras sjukdom eljest befinner sig i sådant skede,
473
att de kunna befaras sprida smitta, samt icke alldeles speciella omständigheter
tala däremot, städse komma att anmanas att låta sig intaga
till vård å allmänt sjukhus. Detta torde jämväl blifva fallet med sådana
anmälda män, i hvilkas lefnadsvanor promiskuitet i könsförbindelser
ingår och om hvilka man har grundade skäl misstänka, att de, i händelse
de finge vårdas ambulatoriskt, icke skulle under den tid sjukbehandlingen
påginge afhålla sig från att genom könsumgänge utsätta
andra för fara att blifva smittade.
Bedömandet af huruvida sjukhusvård i ett visst fall är af behofvet
påkallad tillkommer gifvetvis i första hand sundhetsinspektören.
Finner denne sådana omständigheter föreligga, att den sjuke icke
anses kunna utan synnerlig fara för smittans spridning vårdas ambulatoriskt,
har han att föranstalta om att denne varder underkastad
behandling å sjukhus. I öfverensstämmelse med hvad förut anförts i
fråga om sundhetsinspektörens åtgöranden böra emellertid ej heller härvidlag
tvångsåtgärder omedelbart vidtagas utan först försök göras att
förmå den sjuke att frivilligt förskaffa sig sådan vård. Såsom af förslagets
18 § framgår, har kommittén därför funnit sig böra föreslå, att
sundhetsinspektören i dylika fall skall anmana den sjuke att inom
utsatt kort tid låta sig intaga till vård å allmänt sjukhus och till
sundhetsinspektören insända intyg om intagandet. Underlåter den sjuke
att ställa sig till efterrättelse sådan anmaning, hvilken i vanliga fall
torde komma att lämnas i samband med anmaningen att underkasta
sig sjukbehandling, har sundhetsinspektören att för nödiga åtgärders
vidtagande hänskjuta ärendet till hälsovårdsmyndighetens pröfning, en
påföljd hvarom den sjuke jämväl i detta fall bör vid anmaningen af
sundhetsinspektören erinras.
Har den sjuke enligt inkommet intyg intagits till vård å sjukhus,
åligger det sundhetsinspektören, i öfverensstämmelse med hvad ofvan
anförts rörande det fall, att behandlingen omhändertagits af en annan
läkare än sundhetsinspektören, att ofördröjligen meddela sjukhusets
läkare skriftlig underrättelse om den gjorda anmälan och hvad i anledning
däraf förekommit.
Anmäld könssjuk, som på sundhetsinsjoektörens föranstaltande blifvit
å sjukhus intagen, bör tydligen vara skyldig att där kvarstanna, till
dess påvisbara smittosamma symtom försvunnit eller i öfrigt en sådan förbättring
i hans hälsotillstånd inträdt, att hans vårdande utom sjukhus
icke vidare kan anses vara förenadt med någon synnerlig fara för
smittans spridning. Att i hvarje fall kvarhålla honom å sjukhuset,
ända till dess sjukdomen blifvit fullständigt botad eller all smittofara
60
474
upphört, kan uppenbarligen icke ifrågakomma, då ju, som förut framhållits,
syfilis under flera år kvarstår i smittosamt skede och fall af
kronisk dröppel förekomma, hvilka under månader, ja år, trotsa hvarje
behandling. En dylik långvarig sjukhusinternering skulle för patienterna
innebära ett synnerligen stort lidande och få karaktären af ett verkligt
straff samt för det allmänna medföra högst afsevärda kostnader, utan
att däraf kunde förväntas något större gagn i allmänhygieniskt afseende.
Det är under sådana förhållanden klart, att vederbörande sjukhusläkare
ofta nog måste utskrifva en patient, medan sjukdomen ännu
befinner sig i smittosamt skede, och i regel kommer detta alltid att ske
i fråga om personer, som äro behäftade med syfilis. Så snart påvisbara
smittosam ma symtom försvunnit, måste patienterna gifvetvis utskrifvas,
äfven om all anledning finnes att befara, att nya symtom skola
inom längre eller kortare tid åter framträda. Då det emellertid är af
vikt, att dylika från sjukhus utskrifna personer, hvilka ju ur smittosynpunkt
alltjämt måste anses som farliga, såvidt möjligt är, hindras
från att sprida smittan vidare, har kommittén ansett, att de jämväl
efter utskrifvandet böra vara underkastade sanitär kontroll, så länge
deras sjukdom befinner sig i smittosamt skede. Sålunda böra de vara
skyldiga att icke blott förskaffa sig nödig ambulatorisk vård, så länge
sådan påfordras, utan äfven ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som i öfrigt kunna varda dem meddelade till förebyggande af smittans
utbredning. Af särskild vikt är, att alla sådana personer, som lida af
syfilis, noga efterhållas att på dem förelagda tider inställa sig hos
läkare för undergående af preventiv antisyfilitisk behandling.
Den kontroll, hvarom här är fråga, bör naturligen i första hand
utöfvas af sundhetsinspektören inom det hälsovårdsdistrikt, där den
sjuke vistas, hvilken väl ock i regel torde vara den, som föranstaltat
om hans intagande å sjukhus. För att kunna fullgöra detta uppdrag
måste emellertid sundhetsinspektören erhålla underrättelse om när personen
i fråga lämnar sjukhuset. Kommittén har därför i förslagets 20
§ intagit den bestämmelsen, att, därest anmäld könssjuk, som vårdas å
allmänt sjukhus, därifrån utskrifves, under det sjukdomen ännu befinner
sig i smittosamt skede, sjukhusets läkare skall vara pliktig att därom
hos sundhetsinspektören göra skriftlig anmälan.
Inkommer en dylik anmälan och vistas den sjuke inom liälsovårdsdistriktet,
har sundhetsinspektören att gent emot honom förfara på
samma sätt, som föreskrifvits för det fall, att från läkare inkommer
anmälan, att af honom behandlad anmäld könssjuk upphört med behandlingen,
innan densamma blifvit slutförd. Då utskrifningen från sjukhus
475
väl ytterst sällan torde bero därpå, att den sjuke visat tredska i fråga
om behandlingen, kominer sundhetsinspektörens förfarande följaktligen
i regel att till en början bestå däri, att han anmana!’ den sjuke att
inom utsatt kort tid för undergående af fortsatt sjukbehandling inställa
sig antingen hos läkare, som i 5 § sägs, eller hos annan läkare, som
i sådant afseende af hälsovårdsmyndigheten godkännes, samt, såvidt
sjukbehandling ej verkställes af sundhetsinspektören själf, därom hos
denne förete intyg. I praktiken torde härvid nog komma att förfaras
så, att denna anmaning gifves den sjuke redan då han lämnar sjukhuset.
Underlåter han sedan att ställa sig anmaningen till efterrättelse
eller iakttager han icke de föreskrifter, som i öfrigt kunna varda
honom meddelade till förebyggande af smittans spridning, har sundhetsinspektören
att hänskjuta ärendet till hälsovårdsmyndigheten för
nödiga åtgärders vidtagande. Har utskrifningen från sjukhuset föranledts
af visad tredska från den sjukes sida, är sundhetsinspektören tydligen
jämväl i detta fall oförhindrad att omedelbart underställa ärendet
hälsovårdsmyndighetens pröfning.
Efter att i det föregående hafva redogjort för förfarandet hos
sundhetsinspektören och för hvad därmed står i sammanhang öfvergå!’
kommittén nu till att närmare redogöra för ifrågavarande ärendens
handläggning hos hälsovårdsmyndigheten, när de af sundhetsinspektören
till dess pröfning hänskjuta, äfvensom för de befogenheter, som enligt
kommitténs förslag tillkomma densamma med afseende å personer,
hvilka blifvit föremål för anmälan. Bestämmelserna härom återfinnas
i förslagets 22 och 23 §§.
Såsom redan i det föregående framhållits, är förutsättningen för
att hälsovårdsmyndigheten skall komma att taga någon befattning med
dessa frågor, att anmäld person antingen underlåter att efterkomma
sundhetsinspektörens anmaning att underkasta sig läkarundersökning,
för utrönande af huruvida han är behäftad med smittosam könssjukdom,
eller, där så finnes vara fallet, att förskaffa sig erforderlig
sjukvård, ambulatorisk eller å allmänt sjukhus, eller ock underlåter att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som till förebyggande af förefintlig
smittas utbredande kunna varda honom af sundhetsinspektören
eller den anlitade läkaren meddelade. Då sundhetsinspektören af skäl,
som i det föregående anförts, icke bör äga rätt att själf besluta om
tvångsåtgärders vidtagande, måste ärendet i dylika fall underställas
hälsovårdsmyndighetens pröfning. Syftet härmed är alltså att få afgjordt,
huruvida i det föreliggande fallet sådana omständigheter äro för handen,
Förfarandet
hos hälsovårdsmyndigheten.
476
Ärendenas
beredning.
att tvångsåtgärder höra mot den anmälde tillgripas. Af allt att döma
torde hälsovårdsmyndigheterna endast i undantagsfall komma att få handlägga
ärenden af denna natur. Redan den föreslagna tvångslagstiftningens
starkt begränsade omfattning talar afgjordt för att så kommer
att blifva förhållandet. Särskildt gäller detta i fråga om hälsovårdsmyndigheterna
för landsbygden, där de smittosamma könssjukdomarna
ju äro jämförelsevis sällsynta och helyrkesprostitution knappast förefinnes
i någon märkbar grad. Men äfven i de större städerna, där ett
motsatt förhållande i nyssnämnda båda afseende!! råder, och man följaktligen
kan förvänta, att de till sundhetsinspektören inkommande anmälningarna
skola blifva relativt talrika, torde det ock mycket sällan
inträffa, att denne finner sig nödsakad påkalla hälsovårdsmyndighetens
ingripande. Det’ är nämligen att märka, att det gifvetvis måste ligga
i de anmäldas eget välförstådda intresse att ställa sig sundhetsinspektörens
anmaningar och föreskrifter till noggrann efterrättelse, då saken
därigenom icke kommer till någon annans kännedom än vederbörande
läkares och jämväl i öfrigt medför minsta möjliga personliga obehag för
dem själfva. De anmälda torde också ganska snart komma underfund med
att de i det stora flertalet fall hafva föga eller intet att vinna genom
att ärendet dragés under hälsovårdsmyndighetens pröfning. De anmaningar
och föreskrifter sundhetsinspektören gifver åsyfta till en del
endast sådana åtgärder, som enligt lagens uttryckliga bestämmelser måste
vidtagas, såsom i vissa fall läkarundersökning samt, i händelse af förefintlig
smitta, erforderlig läkarbehandling. De fall, där den anmälde
skulle kunna tänkas vinna något genom att få saken hänskjuten till
hälsovårdsmyndighetens pröfning, skulle gifvetvis i regel vara dels sådana,
där sundhetsinspektören ingripit mot vederbörande såsom uppgifven
smittokälla, utan att tillräckliga skäl härför förelegat, och dels sådana,
där sundhetsinspektörens anmaning eller föreskrift afsett vård å sjukhus
eller annan åtgärd för hindrande af smittans spridning. Med hänsyn
till den ställning sundhetsinspektören intager till hälsovårdsmyndigheten
är det emellertid uppenbarligen icke att förvänta, att denna
skall annat än i undantagsfall fatta beslut i annan riktning, än sundhetsinspektören
tillstyrker.
Har nu emellertid ett ärende af den ena eller andra anledningen
blifvit underställdt hälsovårdsmyndighetens pröfning, och utgöres denna
myndighet af hälsovårdsnämnd, åligger det sundhetsinspektören att i
denna sin egenskap till föredragning bereda ärendet. Detta gäller således
icke blott för det fall, att befattningen såsom sundhetsinspektör hand
-
477
hafves af vederbörande stadsläkare, hvilken ju är själfskrifven ledamot
af nämnden, utan jämväl för den händelse sundhetsinspektörsuppdraget
af staden öfverlämnats åt särskild läkare. I senare fallet äger dock
gifvetvis sundhetsinspektören icke deltaga i nämndens beslut, så framt
han icke i annan ordning är ledamot af densamma. A ort, där hälsovårdsmyndigheten
utgöres af Konungens befallningshafvande och sundhetsinspektörsgöromålen
följaktligen handhafvas af förste provinsialläkaren
i länet, måste ärendet visserligen föredragas af vederbörande
landssekreterare, men då denne icke är på det medicinska området
sakkunnig, kan han tydligen icke underlåta att, då så finnes nödigt,
inhämta erforderliga upplysningar af sundhetsinspektören likasom ock
att lämna denne tillfälle att bemöta och yttra sig öfver de påståenden
och invändningar, som från den anmäldes sida till äfventyrs kunna göras.
Finner hälsovårdsmyndigheten den förebragta utredningen icke till
fyllest för ärendets afgörande, har den tydligen att föranstalta om ytterligare
upplysningars inhämtande. Härvid kan det gifvetvis understundom
finnas nödigt att anställa förhör med den anmälde för utrönande
af hvilka skäl, som legat till grund för hans underlåtenhet att efterkomma
sundhetsinspektörens anmaning eller föreskrift. Kommittén har
därför funnit sig böra föreslå, att hälsovårdsmyndigheten skall äga rätt
att förordna om förhör i saken, där sådant finnes erforderligt och kan
hållas, äfvensom att den anmälde skall vara pliktig att därvid inställa
sig. Då beslut om förhörs anställande fattats, utfärdas i vederbörlig
ordning kallelse å den anmälde att vid äfventyr af hämtning inför
hälsovårdsmyndigheten tillstädeskomma. Försummar han att efterkomma
kallelsen, har hälsovårdsmyndigheten att hos vederbörande
polismyndighet eller kronobetjäning påkalla handräckning för hans
inställande.
När ärendet föreligger i det skick, att det kan till afgörande
företagas, har hälsovårdsmyndigheten att efter omständigheterna i detsamma
förordna. Rör saken vägran af anmäld person att låta sig
undersöka af läkare för utrönande om smittosam könssjukdom är för
handen, har hälsovårdsmyndigheten följaktligen att antingen ålägga
den anmälde skyldighet att undergå sådan undersökning eller ock låta
ärendet förfalla. Härvid är emellertid att märka, att hälsovårdsmyndigheten
icke äger någon pröfningsrätt i andra fall, än då fråga är om
personer, som blifvit af läkare för sundhetsinspektören anmälda såsom
uppgifna smittokällor. Hvad de båda öfriga kategorier personer angår,
mot hvilka den sanitära tvångslagstiftningen riktar sig, nämligen per
-
Förordnande
om läkarundersökning.
478
soner, som enligt lösdrifvarlagen varnats för yrkesmässig skörlefnad
eller som ställts under åtal för de i hufvudförslagets 15 § omförmälda
förbrytelser, skola dessa, när anmälan om dem till sundhetsinspektören
inkommer, enligt förslagets bestämmelser ovillkorligt underkastas läkarundersökning,
hvarför hälsovårdsmyndigheten, för den händelse ärendet
angår dylik person, endast har att besluta, att undersökning skall äga
rum. Annorlunda ställer sig saken i fråga om de såsom smittokällor
anmälda. För att dessa skola kunna af sundhetsinspektören anmanas
att låta undersöka sig, måste, såsom ofvan framhållits, sannolika skäl
förehnnas för att de gjort sig skyldiga till smittoöfverförelse. Då
nu meningarna rörande förefintligheten af sådana skäl i ett visst fall
gifvetvis kunna vara delade, är det klart, att, om hälsovårdsmyndigheten
vid ett dylikt ärendes pröfning finner, i motsats till sundhetsinspektören,
att sådana sannolika skäl icke kunna anses vara för
handen, den icke heller har att förordna om tvångsundersökning af
den anmälde. Dylika meningsskiljaktigheter mellan hälsovårdsmyndigheten
och sundhetsinspektören torde emellertid af allt att döma högst
sällan komma att förefinnas.
Finner hälsovårdsmyndigheten, att den anmälde icke kan åläggas
skyldighet att undergå läkarundersökning, är saken därmed afslutad.
Har den åter beslutat, att sådan undersökning skall äga rum, skall i
beslutet erinras om att, i händelse den anmälde vägrar att underkasta
sig densamma, tvång kommer att mot honom användas. Sundhetsinspektören
har därefter att, utan afvaktan på utgången af eventuella
klagomål öfver hälsovårdsmyndighetens beslut, omedelbart föranstalta
om undersökningens verkställande. I detta syfte har han att låta delgifva
den anmälde beslutet, och torde samtidigt kallelse meddelas honom att
å angifven tid inställa sig hos uppgifven läkare. För sådan undersökning
torde nämligen alltid böra anlitas läkare, som i 5 § sägs.
Att medgifva den anmälde rätt att få hänvända sig till annan läkare,
skulle, i händelse af tredska från hans sida, endast föranleda ett ytterligare
uppskof med saken; och genom sin underlåtenhet att ställa sig
sundhetsinspektörens anmaning till efterrättelse kan den anmälde dessutom
icke rimligen längre gorå anspråk på en sådan förmån. Läkarundersökningen
företages i den ordning och på det sätt, som redan
ofvan blifvit sagdt. Försummar den anmälde att efterkomma kallelsen,
eller vägrar han att underkasta sig den beslutade undersökningen, har
sundhetsinspektören att påkalla vederbörandes handräckning för hans
hämtande och beslutets verkställande.
479
Har ett ärende blifvit till hälsovårdsmyndigheten hänskjutet på
den grund, att anmäld person, som vid företagen läkarundersökning
befunnits behäftad med smittosam könssjukdom, visar tredska i fråga om
behandlingen, kan saken föreligga på hufvudsakligen tre olika sätt.
Först och främst kan den sjuke underlåta eller rent af vägra att förskaffa
sig lämplig läkarvård, vare sig redan från början eller efter att endast
någon kortare tid hafva åtnjutit sådan. Vidare kan han väl vara
villig att underkasta sig behandling, men däremot vägra att efterkomma
sundhetsinspektörens anmaning att låta sig intaga till vård å
allmänt sjukhus. Slutligen kan den sjuke visserligen hafva förskaffat
sig läkarvård och allt fortfarande åtnjuta sådan, men underlåta eller
vägra att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som till förebyggande
af smittans spridning blifvit honom af sundhetsinspektören eller
den anlitade läkaren meddelade.
Att anmäld person, som vid läkarundersökning befinnes sjuk,
underlåter eller rent af vägrar att förskaffa sig läkarvård, torde val
ytterst sällan komma att inträffa, då det ju uppenbarligen måste ligga
i hans eget intresse att erhålla behandling för sin sjukdom. Skulle
emellertid ett sådant fall föreligga, har hälsovårdsmyndigheten endast
att besluta, att personen i fråga skall underkasta sig behandling,
antingen ambulatorisk eller å allmänt sjukhus, beroende på de förhandenvarande
omständigheterna. Väljes den förra utvägen, inträder
emellertid ej omedelbart något tvångsförfarande för den händelse den
anmälde underlåter att efterkomma beslutet, utan såsom af den följande
framställningen framgår, först efter det han jämväl åsidosatt ett till
följd af nämnda uraktlåtenhet honom meddeladt föreläggande att låta
sig intaga till vård å allmänt sjukhus. Någon rätt att fritaga den
anmälde från skyldigheten att låta behandla sig äger hälsovårdsmyndigheten
gifvetvis icke, då enligt lagens bestämmelser en hvar anmäld
person, som befinnes sjuk, skall undergå läkarbehandling. Något annorlunda
ställer sig saken, därest den sjuke väl hänvändt sig till läkare,
men sedermera afbrutit behandlingen, innan denna enligt läkarens
uppfattning blifvit i vederbörlig ordning slutförd. I dylika fall, Indika
nog torde komma att blifva jämförelsevis vanliga, är hälsovårdsmyndighetens
befogenhet nämligen icke inskränkt till att endast förordna om
behandlingens fortsättande, ambulatorisk eller å sjukhus. Skulle den
nämligen, i motsats till sundhetsinspektören, finna, att den vård den
sjuke redan erhållit, kan anses vara tillräckligt betryggande för
hindrande af smittans spridning, kan den tydligen besluta, att några
vidare sanitära åtgärder icke skola mot honom vidtagas. Att hälso
-
Förordnande
om sjukbehandling.
480
vårdsmyndighetens beslut ytterst sällan kommer att utfalla i denna
riktning, torde emellertid vara all anledning antaga.
Afser det till hälsovårdsmyndigheten hänskjuta ärendet vägran
af anmäld könssjuk person att låta sig intaga till vård å allmänt
sjukhus, har denna naturligen fria händer att efter omständigheterna
besluta. Finner den sålunda, i likhet med sundhetsinspektören, att
den sjukes vårdande ambulatoriskt skulle vare sig på grund af sjukdomens
beskaffenhet eller till följd af den sjukes lefnadssätt eller
lefnadsförhållanden i öfrigt vara förenad! med synnerlig fara för smittans
spridning, har den att förordna om tvångsbehandling å sjukhus. Anser
den åter, att sådan fara icke är för handen, äger den medgifva, att
den sjuke må behandlas ambulatoriskt. Det torde emellertid vara klart,
att hälsovårdsmyndigheten i dylika fall äger meddela alla sådana föreskrifter,
som den kan finna nödiga vare sig med afseende å själfva behandlingen
eller till förebyggande af sjukdomens spridning, äfvensom
att medgifvandet endast gäller, så länge den sjuke ställer sig dessa
föreskrifter till noggrann efterrättelse.
Har ärendets hänskjutande till hälsovårdsmyndigheten föranledts
där af, att den sjuke underlåter eller vägrar efterkomma hvad som
blifvit honom af sundhetsinspektören eller den anlitade läkaren föreskrifvet
angående behandlingen eller till förebyggande af smittans
utbredande, står det likaledes hälsovårdsmyndigheten öppet att fatta
det beslut, som med hänsyn till föreliggande omständigheter synes
densamma mest lämpligt. Den kan sålunda medgifva, att behandlingen
fortfarande må äga rum ambulatoriskt, under förutsättning att den
sjuke ställer sig de gifna föreskrifterna till efterrättelse. Men den kan
äfven, om den så finner nödigt, omedelbart förordna om hans intagande
till vård å allmänt sjukhus. Slutligen äger den ock, därest den anser
de gifna föreskrifterna öfverflödiga eller i något hänseende olämpliga,
att meddela andra eller ock helt och hållet befria den sjuke från deras
iakttagande.
Befordrandet till verkställighet af hälsovårdsmyndighetens beslut
åligger, utan afvaktan på utgången af eventuella klagomål öfver beslutet,
närmast vederbörande sundhetsinspektör. I detta syfte har denne att
låta delgifva den sjuke beslutet och samtidigt anmana honom att ställa
sig detsamma till efterrättelse. Tredskas den sjuke, måste tvångsmedel
mot honom tillgripas. Härvid skall emellertid enligt kommitténs förslag
förfaras olika, beroende på huruvida hälsovårdsmyndighetens beslut
afser intagning till vård å allmänt sjukhus eller innefattar föreskrifter
angående ambulatorisk behandling eller till förebyggande af smittas
481
utbredande. I förra fallet bär sundhetsinspektören endast att omedelbart
påkalla handräckning af vederbörande polismyndighet eller kronobetjening
för beslutets verkställande. I det senare åter kan gifvetvis
myndighetens beslut icke på detta sätt bringas till verkställighet, utan
bör detsamma, på sätt förut antydts, i stället ersättas af ett förordnande
om den tredskandes intagande till vård å allmänt sjukhus,
hvadan sundhetsinspektören i sådant fall har att för berörda ändamål
ånyo anmäla saken för hälsovårdsmyndigheten.
I öfverensstämmelse med hvad ofvan nämnts i fråga om af hälsovårdsmyndigheten
beslutad läkarundersökning, bör jämväl i beslut
angående öfriga till dess pröfning hänskjutna frågor städse erinras om
den påföljd, som gäller för underlåtenhet att ställa sig detsamma till
efterrättelse.
Har anmäld könssjuk efter hälsovårdsmyndighets förordnande
blifvit intagen till vård å allmänt sjukhus, är han naturligen pliktig
att icke blott underkasta sig den behandling för sjukdomen, som af sjukhusets
läkare föreskrifves, utan jämväl därstädes Qvarstanna, så länge
denne finner sjukhusvård för honom erforderlig. Att den sjuke under
vistelsen å sjukhuset skulle vägra att låta därstädes behandla sig, torde
väl näppeligen inträffa, och det har därför synts kommittén icke vara
af beliofvet påkalladt att i lagen intaga någon särskild bestämmelse
om att i dylikt fall tvång må mot honom användas. Däremot kan
det gifvetvis med större skäl ifrågasättas, huruvida icke någon särskild
påföljd borde stadgas för den händelse, att den sjuke utan läkarens
tillstånd lämnar sjukhuset, innan behandlingen blifvit slutförd. Det
kan nämligen mycket väl tänkas inträffa, och erfarenheten gifven
jämväl ett visst stöd för ett sådant antagande, att en person, som
blifvit mot sin vilja intagen å sjukhus, begagnar sig af första lägliga
tillfälle att lämna detsamma, och särskildt är detta att befara i fråga
om sådana personer, hvilka blifvit tvångsinlagda, icke på den grund
att sjukdomens beskaffenhet i och för sig kräfver sjukhusvård, utan
därför, att de till följd af sitt lefnadssätt måste anses vara i smittohänseende
särskildt farliga. Att såsom våra allmänna sjukhus äro
ordnade helt och hållet hindra dylika rymningar, är tydligen icke
möjligt, men däremot skulle måhända ett stadgande om straff härför,
böter eller fängelse, verka i denna riktning. I den danska lagen af
år 1906 återfinnes också en sådan straffbestämmelse. Kommittén har
emellertid icke ansett sig böra i sitt förslag upptaga ett dylikt stadgande,
synnerligast som en straffbestämmelse af denna art knappast
skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse, då de individer, mot
61
482
Talan mot
hälsovårdsmyndighets
beslut
Förfarandet
i fråga om
häktade
m. fl.
hvilkä straffhotet närmast vore riktadt, näppeligen skulle annat än i
undantagsfall därigenom låta afhålla sig från att sätta sin föresats i
verket. Slutligen torde jämväl böra framhållas, att, därest tvångsinlagd
person utan sjukhusläkarens tillstånd lämnar sjukhuset, sundhetsinspektören,
efter erhållen kännedom om saken, gifvetvis har att påkalla
vederbörandes handräckning för att han varder dit återförd.
Såsom af den ofvan lämnade redogörelsen framgår, skall, enligt
kommitténs förslag, hälsovårdsmyndighets beslut i de till dess pröfning
hånskjutna frågor genast bringas i tillämpning. Det ligger nämligen
i sakens natur, att, därest beslutet icke finge tillämpas, förr än det
vunnit laga kraft, hela det af kommittén föreslagna tvångsförfarandet
skulle blifva alldeles förfeladt. Stadgandet om att hälsovårdsmyndighetens
beslut skall utan hinder af klagan lända till efterrättelse, intill
dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt, står ock i full
öfverensstämmelse med hvad som eljest gäller i fråga om de påbud,
föreskrifter eller åtgärder i hälsovårdsangelägenheter, som vederbörande
hälsovårdsmyndigheter meddela eller vidtaga.
Åtnöjes icke anmäld person med hälsovårdsmyndighets beslut,
äger han däröfver hos högre myndighet anföra besvär. Dessa skola,
där beslutet fattats af hälsovårdsnämnd, anföras hos Konungen befallningshafvande
inom tid, som eljest gäller för Överklagande af hälsovårdsnämnds
beslut. Har Konungens befallningshafvande såsom hälsovårdsmyndighet
beslutat i saken eller pröfvat besvär öfver hälsovårdsnämnds
beslut, må ändring i dess beslut sökas genom besvär hos
Konungen inom den tid, som för Överklagande af förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
Såsom förut nämnts, skola anmälningar enligt hufvudförslagets
14 och 15 §S, om vederbörande är häktad, ingifvas direkt till den vid
häktet anställde eller anlitade läkaren. För dessa fall kan gifvetvis
det ofvan skildrade förfarandet icke tillämpas. Med hänsyn till den
disciplinära befogenhet, som tillkommer vederbörande fångvårdsmyndigheter
gent emot de i dylika anstalter intagna personer, behöfver icke
heller, såsom redan förut framhållits i fråga om sådana anmälningar,
som till sundhetsinspektören inkomma, men af denne enligt 16 § öfversändas
till läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte, något
särskild^ förfarande anordna? för att få konstateradt, huruvida den
anmälde är behäftad med smittosam könssjukdom, och, för den händelse
483
så är fallet, för att få honom att underkasta sig erforderlig’ behandling.
Däremot kräfves gifvetvis i dessa fall, liksom ock då anmälan
rörande i tjänst varande medlem af krigsmanskapet blifvit af sundhetsinspektören
jämlikt 16 § öfverlämnad till vederbörande militärläkare,
ett stadgande om skyldighet för den läkare, som mottagit anmälan,
att tillse, att den anmälde varder underkastad undersökning och, i
händelse af behof, behandling. Kommittén har därför, såsom af 25 §
framgår, föreslagit, att, därest till vederbörande militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte inkommit anmälan
om person, hvarom i 16 § andra mom. sägs, det skall ankomma å
nämnde läkare att föranstalta om undersökning till utrönande, huruvida
den anmälde är behäftad med smittosam könssjukdom, och, om
sådan sjukdom finnes föreligga, om nödig sjukbehandling.
Har ett sanitärt förfarande mot anmäld person blifvit inledt, bör
detta, såsom förut antydts, fortgå, ända tills det därmed afsedda ändamålet
blifvit uppnådt. Häraf följer, att, om person, mot hvilken dylikt
förfarande pågår, flyttar till annat hälso vård sdistrikt, något som gifvetvis
torde komma att ganska ofta inträffa, eller inträder i tjänstgöringsåsom
krigsman eller intages i straff- eller tvångsarbetsanstalt eller
häkte, det påbörjade förfarandet icke därigenom får afstanna utan
måste i vederbörlig ordning fullföljas af sundhetsinspektör och hälsovårdsmyndighet
inom nämnda distrikt, vederbörande militärläkare eller
läkare vid anstalten eller häktet. I öfverensstämmelse härmed bör
jämväl ett inledt, men ännu icke afslutadt förfarande mot person, som
befinner sig i tjänstgöring såsom krigsman eller är intagen i straffeller
tvångsarbetsanstalt eller häkte, fortsättas, när han upphör med
nämnda tjänstgöring eller frigifves från anstalten eller häktet eller förflyttas
till annan sådan anstalt eller annat häkte. En nödvändig förutsättning
för att ett dylikt fortsatt sanitärt förfarande skall kunna
äga rum är emellertid, att den läkare, som därmed skall taga befattning,
erhåller kännedom om förhållandet. Kommittén har därför,
såsom af 26 § framgår, funnit sig böra föreslå, att vederbörande sundhetsinspektör,
militärläkare eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte skall i dylika fall vara skyldig att om den gjorda
anmälan och hvad i anledning däraf förekommit meddela skriftlig
underrättelse till den läkare, som enligt lagen har att med ärendet
taga vidare befattning. Dennes åtgöranden blifva gifvetvis i hvarje
särskildt fall beroende på hvilka åtgärder förut blifvit mot den anmälde
vidtagna.
Förfarandet
vid anmäld
persons
flyttning till
annat hälsovårdsdistrikt
m. m.
484
Sekretess i
fråga om
förfarandet.
Med hänsyn till den allmänt gängse uppfattningen af de smittosamma
könssjukdomarna såsom skamliga är det klart, att man vid
hvarje försök att medelst tvångsåtgärder bekämpa dessa sjukdomar måste
i möjligaste mån sörja för att de personer, mot hvilka ett ingripande
äger rum, icke onödigtvis utsättas för obehaget af att saken kommer
till allmänhetens kännedom. En tvångslagstiftning af ifrågavarande
slag skulle säkerligen blifva mer eller mindre förfelad, därest icke
behörig hänsyn toges till allmänhetens kraf på diskretion i förevarande
afseende. Detta gäller icke minst den af kommittén föreslagna tvångslagstiftningen
och alldeles särskildt den del af systemet, som har afseende
å uppspårandet och oskadliggörandet af anmälda smittokällor.
Såsom förut antydts, är den möjligheten icke utesluten, att en patient
af illvilja uppgifver en person som smittokälla i syfte att bereda denne
obehag. Likaledes kan det nog inträffa, att sådan uppgift lämnas i
god tro, men ändock visar sig vara felaktig. Då det gifvetvis skulle
för den anmälde medföra ett synnerligen stort obehag, om allmänheten
erhölle kännedom om den gjorda anmälan och om de åtgärder, som
med anledning däraf blifvit mot honom vidtagna, måste man tydligen
söka förebygga detta genom att kringgärda det af kommittén föreslagna
förfarandet med sträng sekretess. Jämväl med hänsyn till de personer,
som enligt hufvudförslagets 14 och 15 §§ anmälas, synes detta lämpligt.
För vederbörande läkares vidkommande torde visserligen några särskilda
bestämmelser i förevarande syfte icke böra åvägabringas. Om nämligen
läkare, som innehar eller på förordnande sköter offentlig befattning,
skulle i oträngdt mål uppenbara förhållande angående en anmäld
person, hvarom han i denna sin egenskap blifvit underkunnig, torde
han, såsom förut framhållits, härför kunna ådömas ansvar enligt 25
kap. strafflagen. Och för det fall, att läkare skulle obehörigen yppa
hvad han i sin enskilda praktik erfarit angående anmäld person, synes
ej heller en speciell ansvarsbestämmelse böra upptagas. Ett dylikt förfarande
innebär ju tydligen ett öfverträdande af den i 60 § af lälcarinstruktionen
för läkare i allmänhet stadgade tystlietsplikt och böra
gifvetvis de straffbestämmelser, som för öfverträdande af detta stadgande
kunna anses erforderliga, blifva af generell natur. Särskilda
ansvarsbestämmelser erfordras däremot såväl beträffande läkarnas tjänstebiträden
som med afseende å hälsovårdsmyndighetens ledamöter, hvilka
icke i denna sin egenskap äro bundna af någon påbjuden tystlietsplikt.
Kommittén har därför, såsom af 28 § framgår, funnit sig böra föreskrifva,
att hvad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör,
militärläkare eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller
485
häkte förekommit i ärende, som i lagen afses, ej må af någon, som
på grund af sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap
därom, yppas för obehöriga, äfvensom att protokoll och handlingar i
sådant ärende skola så förvaras, att de icke kunna af obehöriga åtkommas.
Den, mot hvilken anmälan enligt lagen inkommit, bör dock tydligen
vara berättigad att taga del af protokoll och handlingar i ärendet,
hvarförutom, på sätt förut angifvits, vederbörande domstol bör äga
rätt att vid åtal för utsättande för eller öfverförande af ifrågavarande
sjukdomar undfå besked, huru verkställd läkarundersökning utfallit.
Därest ofvannämnda stadgande om sekretess rörande gjorda anmälningar
och hvad i anledning däraf förekommit skall blifva fullt effektivt,
erfordras gifvetvis, att en motsvarande bestämmelse införes jämväl
i tryckfrihetsförordningen. Ett offentliggörande i tryck af protokoll
och handlingar i ärenden af detta slag bör tydligen icke heller
vara tillåtet. Då emellertid tryckfrihetsförordningen för närvarande
är föremål för revision af särskilda inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga, har det synts kommittén mindre lämpligt att framlägga
något formuleradt förslag till dylik bestämmelse, särskild! som man
vid nämnda revision icke torde kunna underlåta att vidtaga afsevärda
förändringar i tryckfrihetsförordningens nuvarande såväl uppställning
som formella affattning i öfrigt.
Såsom förut framhållits, har kommittén föreslagit särskilda straffbestämmelser
dels för den, som med vetskap eller misstanke om att vara
behäftad med smittosam könssjukdom genom könsumgänge eller eljest
under öfvande af otukt utsatt annan för fara att blifva smittad, och
dels för den, som eljest på annat sätt uppsåtligen eller genom grof
vårdslöshet utsatt annan för sådan fara. I de fall, där en anmälan,
innefattande uppgift om smittokälla, inkommer, föreligger följaktligen
ofta skäl att misstänka, att brott af ifrågavarande slag blifvit begånget;
och under ärendets behandling torde det stundom blifva tillfullo konstateradt,
att så är fallet. Då emellertid, såsom förut framhållits, brott
af ifrågavarande slag icke må af allmän åklagare åtalas utan angifvelse
af målsägare, har vederbörande sanitära myndighet uppenbarligen icke
någon rätt att hos åklagarmyndigheten göra anmälan om förhållandet.
Däremot synes hinder icke böra möta för att sundhetsinspektör och
hälsovårdsmyndighet, med stöd af den kännedom de genom inkommande
anmälningar kunna erhålla om koppleriförfarande af ena eller
andra slaget, såsom exempelvis hållande af partihotell eller dylikt, om
sådana förhållanden — dock utan angifvande af namn å de såsom smittokällor
angifna — göra anmälan hos vederbörande åklagarmyndighet.
486
Förslagets Frågar man sig nu, huru de af kommittén uppställda fordringarna
oiä^ enheter* P& en sanitär tvångslagstiftning på ifrågavarande område blifvit i det
af kommittén föreslagna systemet tillgodosedda, synes det, som om
några befogade anmärkningar i förevarande hänseende näppeligen skulle
kunna mot detsamma framställas.
Att på förhand bedöma systemets sanitära värde, torde visserligen
vara vanskligt nog. Om ock detta icke kommer att blifva så stort
som önskligt vore, torde det dock å andra sidan finnas grundad anledning
antaga, att systemet i detta hänseende skall kunna blifva ganska
effektivt. I hvarje fall torde detsamma med hänsyn till dess större
omfattning komma att gifva bättre sanitärt utbyte än de i våra grannländer
använda systemen. En nödvändig förutsättning för uppnående
af ett tillfredsställande resultat måste dock tydligen vara, att landets
läkarkår icke ställer sig afvog mot de föreslagna åtgärderna utan noggrant
och omsorgsfullt fullgör de åligganden förslaget pålägger den.
Att ifrågavarande tvångslagstiftning icke kommer att på något sätt
motverka den allmänna profylaxen mot de smittosamma könssjukdomarna,
synes kommittén vara uppenbart. Den anmärkning, som med
fog riktats mot den nuvarande reglementeringen därutinnan, att densamma
är ägnad att ingifva allmänheten en falsk trygghet mot otuktens
faror, träffar icke det af kommittén föreslagna systemet, hvilket ju
helt och hållet tager afstånd från den regelbundna preventiva besiktningen
och i stället inriktar sig på att hindra sjukdomarnas spridning
genom en rationell sjukbehandling af personer af båda könen, som
visat sig eller kunna antagas vara särskildt farliga för smittans utbredande.
Någon slags garanti mot smittofara vid lösa och tillfälliga
könsförbindelser erbjuder systemet följaktligen icke. Då reglementeringen,
hvilken otvifvelaktigt bidrager till att de smittosamma könssjukdomarna
i en hel del fall förhemligas, upphäfves samt läkarna enligt förslaget
icke hafva vare sig plikt eller ens rätt att nominativt anmäla könssjuka
patienter, torde i det föreslagna systemet icke heller finnas något,
som är ägnadt att afskräcka de sjuka från att frivilligt söka läkarvård.
Ur moralisk synpunkt torde den föreslagna tvångslagstiftningen
icke lämna rum för någon anmärkning. De olägenheter, som i sådant
hänseende äro oskiljaktigt förbundna med hvarje form af reglementering,
vidlåda icke det af kommittén förordade systemet. Detta innefattar
sålunda icke några åtgärder, som äro ägnade att hos allmänheten
vidmakthålla föreställningen om prostitutionen såsom eu nödvändig
samhällsföreteelse eller att ingifva de prostituerade den uppfattningen,
487
att de utöfva ett af samhället godkändt yrke. Ej heller är systemet
ägnadt att göra dessa senare likgiltiga för smittoöfverförelser eller att
i någon mån försvåra deras återgång till en hederlig vandel.
Jämväl i socialt afseende torde det föreslagna tvångssystemet få
anses tillfredsställande. Det medför likhet inför lagen för alla samhällsklasser
och största möjliga likhet mellan könen. Särskild! torde böra
framhållas, att systemet icke upptager några som helst bestämmelser,
som äro ägnade att afskilja prostituerade från öfriga medborgare såsom
en särskild pariasklass eller som kunna anses innebära någon social
orättvisa mot kvinnokönet. Då lagen uttryckligen angifver, under
hvilka förutsättningar anmälningar skola göras till vederbörande tjänsteläkare,
och då hvarje sanitärt ingripande måste föregås af ett anmaningsförfarande
i syfte att förmå den anmälde att frivilligt underkasta
sig läkarundersökning och, i händelse af behof, förskaffa sig
den vård, som erfordras, synes systemet ock lämna minsta möjliga
spelrum för det administrativa godtycket. Hvarje möjlighet att på
någon sidoväg återinföra reglementeringen i den ena eller andra formen
är ock utesluten.
Då den föreslagna tvångslagstiftningen har ett uteslutande sanitärt
syfte och icke afser att träffa några åtgärder för upprätthållande
af allmän ordning, säkerhet eller sedlighet, medför densamma inga
andra inskränkningar i de anmäldas personliga frihet än sådana, som
äro oundgängliga för de rent sanitära krafvens tillgodoseende. Bestämmanderätten
härutinnan är helt och hållet lagd i den sanitära myndighetens
hand, och polisen har icke att taga någon befattning med dessa
ärenden i vidare mån, än att densamma är skyldig att dels, på begäran
af vederbörande sundhetsinspektör, lämna denne upplysning i något
visst hänseende beträffande anmäld person och dels vid tredska från
sådan persons sida, på därom gjord framställning, meddela vederbörlig
handräckning. Det i sanitärt syfte använda spioneringssystem
beträffande enskilda medborgares lefnadssätt, som är utmärkande för
reglementeringen, kommer att med genomförandet af kommitténs förslag
helt och hållet försvinna. Genom det sanitära förfarandets kringgärdande
med fullständig sekretess har jämväl i största möjliga mån
sörjts för att de anmälda icke må utsättas för onödiga obehag och
lidanden.
Med hänsyn till hvad ofvan anförts torde man vara berättigad
uttala den mening, att det af Riksdagen framhållna krafvet på en
humanare och tillika verksammare lagstiftning på ifrågavarande område
blifvit i kommitténs förslag tillbörligen tillgodosedt.
488
Om än kommittén således hyser den uppfattningen, att den föreslagna
tvångslagstiftningen skall visa sig för nu rådande samhällsförhållanden
i görligaste mån tillfredsställande, så vill kommittén dock
därmed ingalunda hafva sagt, att förslaget icke skulle lämna rum för
anmärkningar. Såsom hvarje tvångssystem för de smittosannna könssjukdomarnas
bekämpande är det af kommittén föreslagna otvifvelaktigt
behäftadt med vissa olägenheter, men dessa synas kommittén vara
sådana, som icke kunna undvikas, därest man vill fasthålla vid de
af kommittén uppställda och såsom rimliga betecknade allmänna
fordringarna på en tvångslagstiftning. Då det gäller att värdesätta
det föreslagna systemet, måste man följaktligen väga mot hvarandra
dess fördelar och olägenheter samt städse hafva i minnet det fåfänga
uti att på ifrågavarande område tro sig kunna nå fram till ideala
förhållanden.
Bland de anmärkningar, som torde komma att riktas mot det
föreslagna systemet, är det särskildt tvenne, som ligga nära till hands
och som därför torde böra med några ord beröras. I första rummet
torde sålunda komma att såsom en svaghet hos systemet framhållas,
att det föreslagna förfarandet är allt för omständligt för att i praktiken
kunna med någon fördel tillämpas. Äfven om kommittén villigt medgifver,
att en mindre vidlyftig procedur skulle hafva varit önsklig, så
har detta dock icke med de ofvan uppställda förutsättningarna varit
kommittén möjligt att åvägabringa. Det torde ock böra framhållas,
att omständligheten i förfarandet icke torde komma att i tillämpningen
framträda så mycket, som man af lagens bestämmelser skulle hafva
anledning antaga. Det är nämligen att märka, att det föreslagna förfarandet
icke kommer att i hela sin omfattning för hvarje fall tilllämpas,
utan endast då behof däraf föreligger, d. v. s. när den anmälde
visar tredska gent emot vederbörande sundhetsinspektörs och hälsovårdsmyndighets
föreskrifter. I de allra flesta fall torde emellertid det
föreslagna anmaningsförfarandet visa sig tillräckligt för uppnåendet af
det resultat, till livilket man vill komma, och endast i rena undantagsfall
torde ett ärende komma att genomlöpa alla de olika stadier, som äro
uti förslaget förutsatta. Härtill kommer jämväl, att förslaget i denna
del icke är ägnadt att medföra några större kostnader. De myndigheter,
som skola handlägga ifrågavarande ärenden, finnas redan, och
sundhetsinspektörsuppdraget konnner i regel att handhafvas af vederbörande
stadsläkare och förste provinsialläkare. Det synes kommittén
därför, som om förevarande anmärkning icke bör tillmätas någon större
betydelse.
489
Mera befogad kan däremot en annan anmärkning synas vara,
nämligen att det föreslagna systemet är allt för mildt i formen, särskilt
då fråga är om kvinnor, som bedrifva yrkesmässig skörlefnad.
I sådant hänseende torde komma att framhållas, att systemet icke
medgifver ett inskridande i än så flagranta fall, förr än anmälan i
vederbörlig ordning inkommit. Äfven om man vet, att en med smittosam
könssjukdom behäftad kvinna i stor utsträckning hängifver sig åt
lösa och tillfälliga könsförbindelser och därvid smittar andra, får man
dock icke mot henne vidtaga några som helst åtgärder i sanitärt syfte,
så framt hon icke blifver anmäld som smittokälla, varnad eller häktad
för yrkesmässig skörlefnad enligt lösdrifvarlagens bestämmelser eller
ställd under åtal för brott, hvarom i hufvudförslagets 15 § förmäles.
Vidare torde komma att anmärkas, att, när anmälan en gång inkommit,
förslaget, så framt angår icke häktade, ej tillåter ett tillräckligt
snabbt ingripande mot dylika individer, utan fordrar tillämpandet af
samma procedur mot dem som mot andra personer, hvilka ur smittosynpunkt
äro att anse som långt mindre farliga. I betraktande af den
ovillighet att ställa sig gifna föreskrifter till efterrättelse, som är för
de inskrifna kvinnorna utmärkande, kan man förvänta, att förenämnda
individer icke skola underlåta att begagna sig af de möjligheter att
fördröja det sanitära inskridandet, som det föreskrifna anmaningsförfarandet
erbjuder. Såväl på grund häraf som ock med hänsyn till de
till lielyrkesprostitution hemfallna kvinnornas kända benägenhet att
allt som oftast, och särskildt då de befara att blifva inlagda å sjukhus,
byta vistelseort, kommer tvifvelsutan mången att söka göra gällande,
att det sanitära utbytet af systemet för de prostituerade kvinnornas
vidkommande blifver mycket ringa.
Ehuru det icke torde kunna bestridas, att vid flagranta fall af
smittofara systemet i nu angifna hänseenden företer en viss svaghet,
så torde dock härvid böra till eu början framhållas, att med det nuvarande
reglementeringssystemet intet som helst ingripande är möjligt
mot andra könssjuka än till helyrkesprostitution hemfallna kvinnor.
Sålunda finnes det enligt detta system ingen möjlighet att ingripa
exempelvis mot sådana med smittosam könssjukdom veterligen behäftade
prostituerade kvinnor, som hafva någon borgerlig sysselsättning, äfven
om de bedrifva skörlefnad i än så stor omfattning. Enligt kommitténs
förslag torde emellertid dylika individer likasom ock många könssjuka
män, hvilka genom könsumgänge utsätta kvinnor för smitta, snart nog
blifva anmälda såsom smittokällor och såmedelst komma att intvingas
under sjukbehandling.
62
490
Hvad åter angår till lielyrkesprostitution hemfallna kvinnor, är
det väl sant, att enligt förslaget möjlighet icke finnes till ett sanitärt
ingripande emot dem i dylika fall, förr än anmälan på någon af
ofvan angifna. grunder inkommit, men ett dylikt dröjsmål i fråga om
inskridandet är något, som icke torde kunna undvikas, när man uppgifver
hvarje form af preventiv besiktning. Och huru önskligt ett
snabbare förfarande gent emot anmälda dylika kvinnor, som ej äro
häktade, än vore ur sanitär synpunkt, kan man dock icke, utan uppgifvande
af den vid genomförandet af en lagstiftning af ifrågavarande
slag viktiga principen om alla medborgares likhet inför lagen, beträffande
dessa kvinnor föreskrifva andra och strängare regler än i fråga om
öfriga medborgare. En dylik anordning vore otvifvelaktigt i sin mån
ägnad att befästa den klyfta, som finnes mellan dylika prostituerade
och andra samhällsklasser, och att därigenom jämväl försvåra deras
återgång till en hederlig vandel. I öfrigt torde i förevarande hänseende
böra framhållas hvad redan förut blifvit antydt, nämligen att
man genom vidtagande af vissa praktiska anordningar i fråga om delgifning
af anmaningar från vederbörande sundhetsinspektör torde kunna
i väsentlig mån påskynda förfarandet. Det torde jämväl finnas grundad
anledning antaga, att kvinnorna skola visa mindre obenägenhet att lämna
sin medverkan vid ett rent sanitärt system, sådant som det af kommittén
föreslagna, än då fråga är om reglementeringen, hvilken på deras
handlingsfrihet ju lägger åtskilliga andra band än dem, som betingas
af det sanitära syftet. Men äfven om det föreslagna systemet i nu
afhandlade hänseende skulle vara mindre tillfredsställande, så torde
detta mer än väl uppvägas af den fördel, som ligger däruti, att kontrollen
öfver de till denna kategori hörande kvinnor, som befinnas
sjuka, blifver betydligt mera effektiv, än med det nuvarande reglementeringssystemet
är fallet. Särskildt gäller detta beträffande syfilis. En
med dylik sjukdom behäftad, till lielyrkesprostitution hemfallen kvinna
kvarhålles nu å sjukhuset endast så länge hon företer påvisbara smittosamrna
symtom. När dessa försvunnit, släppes hon åter ut i rörelsen,
och man tager sedan icke någon befattning med henne, förr än man vid
besiktningen ånyo påträffar symtom af sjukdomen. Enligt kommitténs
förslag ställes däremot den sjuke under uppsikt, så länge sjukdomen
befinner sig i smittosam! skede, oafsedt huruvida påvisbara symtom
äro för handen eller icke, och man har så långt möjligt är sökt
bereda nödiga garantier för att denna uppsikt kommer att på ett
verksamt sätt utöfvas. Det torde därför finnas goda skäl för antagandet,
att ifrågavarande system i längden skall beträffande dessa
491
prostituerade visa sig medföra bättre resultat i sanitärt hänseende än
som med den nuvarande reglementeringen uppnås. Hvad slutligen
angår anmärkningen, att det föreslagna förfarandet komme att i hög
grad försvåras genom ifrågavarande prostituerades ständiga ombyte af
vistelseort, så torde denna nog hafva sin riktighet. Men denna anmärkning
träffar i minst lika om icke högre grad den nuvarande reglementeringen.
Någon anledning antaga, att kvinnorna efter genomförandet
af kommitténs förslag skulle visa större benägenhet att byta vistelseort
än för närvarande är förhållandet, finnes uppenbarligen icke.
Ehuru kommittén således anser sig hafva goda skäl att förvänta
ett i stort sedt tillfredsställande resultat af den föreslagna tvångslagstiftningen,
hyser kommittén dock den förhoppningen, att förhållandena
på ifrågavarande område skola inom en icke allt för långt aflägsen
framtid utveckla sig därhän, att några tvångsåtgärder för de smittosamma
könssjukdomarnas bekämpande icke vidare skola visa sig erforderliga.
I betraktande häraf torde det nu föreliggande förslaget
närmast få anses såsom ett med hänsyn till nu rådande samhällsförhållanden
lämpadt öfvergångsförslag. Att redan nu afstå från hvarje
slags tvångslagstiftning anser kommittén däremot af förut angifna skäl
hvarken tillrådligt eller försvarligt.
På grund af den stora betydelse, som de föreslagna tvångsåtgärderna
hafva för den enskilde, har kommittén ansett, att bestämmelserna
härom böra, likasom ock de uti hufvudförslagets 1 och 2 kap.
intagna stadgandena, erhålla allmän lags natur.
SPECIELL MOTIVERING
495
Förslag
till
Lag
angående åtgärder mot utbredning af smittosam lita
könssjukdomar.
1 §•
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, afser den föreslagna
lagstiftningen de smittosarnma könssjukdomarna endast så länge
de befinna sig i smittosamt skede. Då emellertid meningarna rörande
innebörden häraf kunna vara delade, har kommittén ansett det vara
nödigt, att lagen gifves en sådan affattning, att ingen tvekan i förevarande
hänseende må kunna uppstå. Det i lasarettsstadgan för närvarande
använda uttrycket »venerisk sjukdom i smittosamt stadium»
synes kommittén icke tillfredsställande, enär detsamma lätteligen kan
och i tillämpningen i regel också tolkas såsom afseende endast sådana
fall, som förete kliniskt påvisbara smittosarnma symtom. Då emellertid
af hvad i det föregående nämnts angående dessa sjukdomars natur är
''tydligt, att frånvaron af dylika symtom hos en könssjuk person ingalunda
är liktydigt med att fara för smittoöfverförelse ej längre är för
handen, måste tydligen lagen affattas så, att den blifver tillämplig
jämväl å sådana fall, där visserligen inga smittosarnma symtom kunna
för tillfället kliniskt påvisas, men fara för smittas öfverförande ändock
icke är utesluten. En i möjligaste mån tillfredsställande definition på
begreppet smittosam könssjukdom i den bemärkelse det i lagen tages
har kommittén trott sig finna genom den föreslagna formuleringen, att
till smittosarnma könssjukdomar räknas i lagen syfilis, enkelt veneriskt
sår och dröppel, dock endast så länge de förete smittosarnma symtom
496
eller nytt framträdande af sådana symtom är att befara. Genom denna
affattning komma sålunda syfilis i de sekundära s. k. laten sperioderna
likasom ock sådana fall af kronisk dröppel, där gonokocker först efter
eu längre serie af mikroskopiska undersökningar lata sig påvisa, att
falla in under lagens bestämmelser.
I detta sammanhang torde böra framhållas, att begreppet smittosam
könssjukdom i kommitténs förslag till ändringar i strafflagen, lasaiettsstadgan
och sjukstugestadgan gifvetvis äger samma innebörd, som
i förevarande § angifvits.
3 §•
Den hvarje läkare, antingen han är i tjänst anställd eller enskildt
meddelar läkarvård, enligt ifrågavarande § åliggande skyldighet att
upplysa sina könssjukä patienter om arten af deras sjukdom m. m. bör
tydligen icke vara inskränkt till de fall, då vederbörande sökt läkarvård
just för sådan sjukdom. Genom uttrycket »under utöfning af läkarverksamhet
iakttager fall af smittosam könssjukdom» har kommittén velat
angifva, att denna skyldighet åligger läkare äfven för den händelse, att
patienten hänvändt sig till honom för erhållande af vård för annan
sjukdom än smittosam könssjukdom, men det vid företagen undersökning
framgår, att jämväl sjukdom af sistnämnda slag är för handen.
Enligt bestämmelserna i denna § åligger det läkaren att jämväl
öfverlämna till den sjuke vissa skriftliga råd och anvisningar, hvilkas
lydelse det ankommer å medicinalstyrelsen att fastställa. Lämpligast
synes vara, att nämnda myndighet, som redan nu har att kostnadsfritt
tillhandahålla landets läkare vissa formulär och blanketter, ombesörjer
tryckning och utdelning jämväl af ifrågavarande meddelanden.
I förenämnda råd och anvisningar skall, bland annat, varnas för
äktenskaps ingående, innan smitt o faran upphört. Därest särskilda lagbestämmelser
i syfte att hindra de smittosamma könssjukdomarnas spridning
genom äktenskap komma till stånd, bör tydligen en uttrycklig
hänvisning göras till dessa bestämmelser.
Enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, kan det understundom
inträffa, att en patient är så fysiskt eller psykiskt nedkommen, när han
anlitar läkare, att denne med hänsyn härtill icke. anser sig höra för
honom genast omtala sjukdomens beskaffenhet. I dylika fall bör gifvetvis
läkaren icke vara skyldig att redan vid första konsultationen lämna den
sjuke de i förevarande § föreskrifna upplysningarna, utan möjlighet finnas
497
att låta därmed anstå, tills patientens hälsotillstånd icke lägger hinder i
vägen därför. Men äfven i andra fall, där ett omedelbart omnämnande
af sjukdomens beskaffenhet med säkerhet kan antagas medföra betänkliga
följder, exempelvis då fråga är om gift person, som smittats af andra
maken, bör ett dylikt anstånd med lämnandet af de föreskrifna upplysningarna
kunna medgifvas under förutsättning, att smittofaran är
minimal, såsom vid vissa gynekologiska fall, eller att läkaren eljest har
full garanti för att smittas öfverförande till annan person är i det föreliggande
fallet utesluten. Kommittén har därför, i förvissning om att
liikarna vid lagens tillämpning skola iakttaga all nödig varsamhet,
funnit sig böra i denna § intaga den bestämmelsen, att undantag må
göras från det i första mom. gifna allmänna stadgandet i det fall, att
läkaren finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden oundgängligen
kräfva, att sjukdomens beskaffenhet tills vidare icke för
honom yppas.
Den i tredje mom. intagna bestämmelsen beträffande barn Under
femton år bör tydligen ock tillämpas å vissa andra personer, hvilka på
grund af bristande förståndsutveckling, sinnessjukdom o. d. stå under
annans målsmansskap.
4 §•
Det i förevarande § använda uttrycket »mindre bemedlad» bör
tydli gen icke förväxlas med begreppet »medellös». »Mindre bemedlad»
är här liktjMigt med det i 11 § af gällande provinsialläkartaxa förekommande
uttrycket »fattiga eller mindre bemedlade» och har följaktligen
en mera vidsträckt omfattning än begreppet »medellös».
Någon allmän skyldighet för vederbörande att för erhållande af
kostnadsfri undersökning och behandling inför läkaren förete intyg af
kommunalnämnds ordförande, roteman eller annan befattningshafvare,
att lian är att anse såsom mindre bemedlad, bär kommittén icke ansett
sig böra stadga. Följden af ett dylikt stadgande skulle nämligen säkerligen
blifva, att en hel del personer, som vore berättigade att komma i
åtnjutande af ifrågavarande förmåner, skulle underlåta att däraf begagna
sig, enär de genom att nödgas förskaffa sig dylikt intyg kunde befara,
att deras sjukdom komme till allmänhetens kännedom. Afgörande^
huruvida en person är att anse såsom mindre bemedlad eller icke, bör
därför enligt kommitténs uppfattning lämpligen läggas i läkarens hand.
Några svårigheter för denne att träffa ett dylikt afgörande torde i
63
498
allmänhet icke möta. År personen bosatt inom läkarens tjänstgöringsdistrikt,
torde hans ekonomiska ställning icke sällan vara för läkaren
känd, och skulle så icke vara förhållandet, torde denne lätt nog kunna
af vederbörandes uppgifter sluta sig till huruvida lian är bemedlad eller
icke. Skulle emellertid läkaren i något fall finna skäl betvifla riktigheten
af vederbörandes uppgift, att han är mindre bemedlad, bör läkaren
gifvetvis äga rätt att påfordra uppgiftens styrkande medelst företeende
af vederbörligt intyg.
Under uttrycket »läkemedel» inbegripas icke endast medicinalier
utan jämväl för behandlingen nödiga utensilier.
Beträffande det i tredje mom. gifna stadgandet om kostnadsfri
undersökning och behandling i vissa fall af personer, som ej äro att
anse såsom mindre bemedlade, hänvisas till hvad därom blifvit i den
allmänna motiveringen anfördt.
Enligt den i förevarande § uppställda allmänna regeln skall
kostnadsfri undersökning och behandling verkställas i stad, där stadsläkare
finnes, af sådan läkare och å annan ort, d. v. s. å landsbygden
och i städer, som icke hafva stadsläkare, af vederbörande provinsialeller
extra provinsialläkare. Ett undantagslöst tillämpande af denna regel
skulle emellertid gifvetvis medföra, att i de talrika fall, då provinsialeller
extra provinsialläkare är bosatt i stad, där stadsläkare finnes, han
icke skulle äga att därstädes verkställa förrättning af ifrågavarande slag
beträffande personer från hans eget tjänstgöringsdistrikt. Då emellertid
en dylik anordning tydligen skulle innebära en obillighet såväl mot
invånarna inom nämnda distrikt, som därigenom lätteligen skulle utsättas
för att vid hänvändelse till vederbörande stadsläkare, hvilken mindre val
kände deras ekonomiska förhållanden, nödgas förete intyg i detta hänseende,
som ock mot vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare,
hvilken därigenom skulle beröfvas en för honom eljest påräknelig
praktik, har kommittén funnit sig böra i denna § intaga en bestämmelse,
att, därest provinsial- eller extra provinsialläkare är bosatt i stad, där
stadsläkare finnes, äfven förstnämnde läkare skall hafva att beträffande
person inom hans tjänstgöringsdistrikt verkställa förrättning, som ofvan
är nämnd.
Rörande stadgandet i andra mom. första punkten torde, utöfver
hvad i den allmänna motiveringen därom redan blifvit anfördt, här
endast bör framhållas, att, då i stad finnes lämpligt, att ifrågavarande
499
uppdrag lämnas åt annan stadsläkare än den främste eller åt städsdistriktsläkare
såsom ett med lians befattning förenadt tjänsteåliggande,
bestämmelse härom tydligtvis skall intagas uti den för vederbörande
läkare gällande instruktionen, hvilken jämlikt 49 § i provinsialläkarinstruktionen
skall underställas medicinalstyrelsens pröfning och godkännande.
För att allmänheten i städerna må få klart för sig, till hvilken
läkare man har att hänvända sig för att blifva kostnadsfritt undersökt
och behandlad, torde det vara lämpligt, att i städer, där så erfordras,
hälsovårdsnämnden genom annonsering i tidningarna eller på annat
sätt tillkännagifver, hvilka läkare det är, som omhänderhafva dylikt
uppdrag, med angifvande tillika af tid och plats för mottagningarna.
G §•
Af skäl, som i den allmänna motiveringen angifvits, har kommittén
ansett, att^ ersättning för undersökning och behandling, som verkställes
af provinsial- eller extra provinsialläkare eller läkare i stad, som deltager
i landsting, städse bör utgå enligt den för förstnämnde läkare i fråga
om enskild sjukvård för vanliga fall gällande taxa. Enligt den nuvarande
provinsi alläk artax an skall arfvodet följaktligen utgå med de
belopp, som stadgas i dess 2 § 1 mom. och 9 § 1 punkten, hvaremot
den i 11 § för visst fall bestämda lägre taxan härvidlag icke kommer
till användning.
Någon särskild ersättning för de intyg, som af läkaren skola
utfärdas, då fråga är om undersökning och behandling af person, som
åt sundhetsinspektör anmanats eller af hälsovårdsmyndighet förpliktats
att underkasta sig sådan, har kommittén icke ansett böra utgå. Uti
ersättningen för undersökningen är nämligen jämlikt 9 § af provinsialläkartaxan
inberäknadt äfven ersättning för öfver undersökningen utfärdad
attest, och hvad intyg angående behandlingen beträffar, synes
detsamma, såsom för läkaren icke medförande annat besvär än exempelvis
ifyllandet af en statistisk blankett, böra af denne utfärdas utan särskild
ersättning.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, tinnes icke något
hinder för en kommun att medgifva kostnadsfri undersökning och behandling
åt andra än mindre bemedlade. För dylika fall utgår emellertid,
såvidt angår landsbygden och stad, som deltager i landsting, icke
någon ersättning till läkaren af den allmänna sjukvårdsafgiften, utan får
500
kommunen själf vidkännas, de därmed förenade kostnaderna. Detsamma
gäller naturligen äfven för det fall, att dylik kommun ansett sig böra
medgifva fria läkemedel åt andra än mindre bemedlade.
Skulle i stad, som deltager i landsting, finnas lämpligt, att särskild
lokal anordnas för utförandet af ifrågavarande slags förrättningar,
är kommunen skyldig att bekosta tillhandahållandet af dylik lokal.
Såväl med hänsyn till allmänhetens fordran på nödig diskretion,
när det gäller ifrågavarande sjukdomar, som ur synpunkten af att förebygga
eventuella missbruk torde vissa närmare föreskrifter böra meddelas
angående sättet för utanordnandet af den till vederbörande läkare
och apotekare ur den allmänna sjukvårdsafgiften utgående ersättningen.
För att patienternas namn icke må blifva kända, torde sålunda böra
föreskrifvas, att dessa icke må af läkaren angifvas vare sig i räkningarna
å ersättningen eller å de till patienterna utskrifna recepten.
I räkningarna, hvilka lämpligen torde kunna för ersättningens utbekommande
aflämnas för hvarje kvartal, bör blott summariskt angifvas antalet
af läkaren verkställda förrättningar af hvartdera slaget, och hvad recepten
angår, synas dessa, till ledning för vederbörande apotekare, endast böra
förses med en påskrift, att kostnaden skall gäldas af landstingsområdet.
Kontrollen öfver att de till läkaren utgående ersättningsbeloppen blifvit
rätt debiterade torde lämpligen kunna utöfvas af vederbörande förste
provinsialläkare, hvilken för sådant ändamål bör sättas i tillfälle att
vid sina årliga inspektionsresor jämföra de afgifna räkningarna med
läkarnas journaler. Granskningen af medikamentsräkningarna synes
åter böra verkställas af medicinalstyrelsen. Då samtliga i förevarande
hänseende erforderliga föreskrifter icke hafva sin plats i allmän lag, utan
torde böra sammanföras i en på administrativ väg utfärdad förordning,
har kommittén endast ansett sig böra i denna § intaga en bestämmelse,
att närmare föreskrifter om sättet och ordningen för ersättningens utbekommande
meddelas af Konungen. Något förslag till affattning af
dylik förordning har emellertid kommittén icke ansett sig böra afgifva.
För tjänsteförrättning, som för allmän hälso- eller sjukvård af
provinsial- eller extra provinsialläkare på grund af gällande instruktion
eller myndighets uppdrag utföres å ställe på längre afstånd från läkarens
bostad än två kilometer, utgår, där ej för vissa tjänsteförrättningar
särskildt arfvode är bestämdt, enligt 14 § i gällande provinsialläkartaxa
ersättning endast i form af resekostnads- och traktamentsersättning
7
501
efter den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare
bestämd. Då provinsialläkare enligt nuvarande resereglemente äga åtnjuta
ersättning efter tredje klassen, skulle följaktligen, därest icke
några särskilda bestämmelser meddelades, sådana läkare, som erkölle
förordnande att företaga de i förevarande § omförmälda sjukvård sresor,
få af det allmänna uppbära, förutom resekostnadsersättning, endast dagtraktamente
å elfva kronor. Denna ersättning bär emellertid synts
kommittén vara allt för lag, då det gäller sjukvårdsresor af här ifrågavarande
slag. Det är nämligen att märka, att dessa resor stundom
torde komma att utsträckas öfver flera dagar och att läkaren under
denna tid icke kan upprätthålla sin vanliga praktik. Härtill kommer
vidare, att det understundom torde finnas lämpligt att för dessa sjukvårdsresor
anlita läkare med särskild utbildning på de smittosamma
könssjukdomarnas område; och sådan läkare torde näppeligen åtaga sig
uppdraget mot den i provinsialläkartaxan bestämda ersättningen. Kommittén
har därför funnit sig böra föreslå, att läkare, som förordnas att
företaga sjukvårdsresa af detta slag, skall äga åtnjuta icke blott resekostnads-
och traktan!entsersättning utan jämväl ersättning för hvarje
därvid utförd undersökning och behandling i enlighet med hvad därom
är i 6 § första mom. stadgadt.
Innan ersättning för sjukvårdsresa och därvid utförd förrättning
af den allmänna sjukvårdsafgiften till läkaren utanordnas, torde räkningen
böra af Konungens befallningshafvande granskas och attesteras.
8 §•
Förevarande § innehåller icke något nytt stadgande utöfver lasarettsstadgans
nuvarande bestämmelser utan afser endast att få principen
om den kostnadsfria sjukhusvården i allmän lag fastslagen.
iO §.
Såsom i den allmänna motiveringen antydts, är den i andra mom.
föreslagna bestämmelsen om rätt för stad att uppdraga åt särskild läkare
att i vederbörande stadsläkares ställe vara sundhetsinspektör i främsta
rummet afsedd att tillämpas i de största städerna. Någon skyldighet
för eu stad att anställa särskild läkare finnes gifvetvis icke, utan får
staden själf jDröfva och afgöra, huruvida behof däraf föreligger, likasom
502
den ock städse själf får vidkännas de med anordningen förenade kostnaderna.
Uppdraget att handhafva sundhetsinspektörsgöromålen kan
lämnas antingen såsom ett rent personligt tjänsteuppdrag åt någon i
stadens tjänst anställd läkare, såsom andre stadsläkare eller stadsdistriktsläkare,
eller ock åt någon annan för uppdraget lämplig enskild läkare.
Att förste provinsialläkare och vederbörande stadsläkare böra vara
skyldiga att i sammanhang med de årsberättelser, som de enligt gällande
instruktion hafva att afgifva, lämna redogörelse äfven för sin verksamhet
såsom sundhetsinspektörer, har kommittén ansett ligga i sakens natur,
hvarför något särskildt stadgande därom icke blifvit föreslaget.
Erfordras på grund af nämnda redogörelse ändring i de för årsberättelserna
fastställda formulär, har medicinalstyrelsen att därom förordna,
liksom fallet ock är beträffande de ändringar, som på grund af
denna lags bestämmelser kunna blifva erforderliga i de för andra
tjänsteläkares årsberättelser föreskrifna formulär. Handhafves i stad
sundhetsinspektörsuppdraget af särskild läkare, torde, i öfverensstämmelse
med hvad för närvarande är stadgadt i fråga om andre stadsläkare och
stadsdistriktsläkare, uti den instruktion, som hälsovårdsnämnden har att
för sådan sundhetsinspektör utfärda, höra intagas bestämmelse om att
han skall vara pliktig till vederbörande stadsläkare afgifva årsberättelse
om sin verksamhet före januari månads utgång.
Hvad benämningen sundhetsinspektör angår, torde böra framhållas,
att denna icke är af kommittén af .odd att utgöra en särskild titel utan
uteslutande betingats af önskvärdheten af att i lagen erhålla en gemensam
benämning å de läkare, som hafva att taga den närmaste befattningen
med de åtgärder, som afse att förekomma de smittosamma
könssjukdomarnas utbredning.
11 §.
Bestämmelsen att i stad, där stadsläkare finnes, skall till sundhetsinspektörens
förfogande ställas nödigt antal tjänstebiträden afser
gifvetvis endast att fastslå stadens skyldighet att anskaffa dylika biträden
i den mån behof däraf föreligger. Förefinnes, såsom i det stora
flertalet städer säkerligen blifver fallet, icke något sådant behof, behöfver
följaktligen icke heller något särskildt tjänstebiträde anställas. Antagandet
och entledigandet af ifrågavarande biträden har kommittén ansett
böra tillkomma hälsovårdsnämnden, hvilken, därest så linnes nödigt,
jämväl har att utfärda instruktion angående deras åligganden.
503
Såsom i cl eu allmänna motiveringen redan antydts, komma dessa
åligganden hufvudsakligen att bestå uti inhämtande af erforderliga upplysningar
angående personer, som för sundhetsinspektören anmälts
såsom smittokällor, tillställande af anmaningar till anmälda personel''
att underkasta sig läkarundersökning och behandling, delgifvande af
kallelser att inställa sig inför hälsovårdsmyndighet och andra dylika
uppdrag. Likaledes torde åt tjänstebiträdena kunna i förekommande fall
uppdragas att tillse, att anmälda könssjuka ställa sig till efterrättelse
föreskrifter, som meddelats dom till förebyggande af smittans utbredning.
Någon spaningsverksamhet, i likhet med den, som i städer med
reglementeringssystem för närvarande åligger sedlighetspolisen i fråga
om skörlefvande kvinnor, kan däremot gifvetvis icke komma att ingå
i deras åligganden.
I de städer, där stadsläkare icke finnes, torde förste provinsialläkaren
såsom sundhetsinspektör äga att anlita biträde af vederbörande
magistrater.
Då det icke sällan torde inträffa, att sundhetsinspektör för ett
ärendes handläggning behöfver i ett visst hänseende inhämta upplysningar
af polismyndighet inom vare sig eget eller annat hälsovårdsdistrikt,
exempelvis huruvida anmäld person varit varnad eller häktad
enligt lösdrifvarlagens bestämmelser för yrkesmässig skörlefnad eller
tilltalad eller dömd för förbrytelse, som i 15 § omförmäles, har kommittén
ansett sig böra i denna § intaga eu bestämmelse, att sundhetsinspektör
jämväl skall vara berättigad att af polismyndighet äska de
upplysningar, som han för utöfvande åt sin verksamhet kan finna
nödiga. Ifrågavarande bestämmelse innebär emellertid tydligen icke
någon rätt för sundhetsinspektör att påkalla polisens biträde för efterforskande,
huruvida eu person för ett sådant lefnadssätt, att han skäligen
kan misstänkas vara behäftad med smittosam könssjukdom.
12 §.
Den i förevarande § i statistiskt syfte föreskrift^ icke-nominativa
anmälningsplikten bör gifvetvis, därest den skall fylla sitt ändamål,
påhvila hvarje läkare. Anmälan af ifrågavarande slag skall följaktligen
göras icke ''endast af i tjänst anställd läkare, såsom provincial-, extra
provinsial-, stads-, hospitals-, lasaretts- och sjukhus-, militär- och
fängelseläkare, utan jämväl af läkare, som enskildt meddelar läkarvård.
504
Beträffande innebörden af uttrycket »under utöfning af läkarverksamhet
iakttager fall af smittosam könssjukdom» hänvisas till hvad
därom blifvit under 3 § anfördt.
Vid sjukdomar med långvarigt förlopp, såsom syfilis och kronisk
dröppel, inträffar icke sällan, att ett och samma sjukdomsfall under utöfning
af läkarverksamhet iakttages af flera läkare eller å flera sjukhus,
k ör att statistiken icke skall blifva missvisande, är det uppenbarligen af
vikt att såvidt möjligt söka förebygga, att ett sådant fall anmäles mer
än en gång. Kommittén har därför ansett, att läkarens anmälningsplikt
bör göras beroende af att sjukdomen veterligen icke förut blifvit
af annan läkare iakttagen eller behandlad. För vinnande af upplysning
i detta afseende torde läkaren i regel endast hafva att hålla sig till de
uppgifter, som patienten därutinnan lämnar. Får han af dessa den
uppfattningen, att anmälan om sjukdomsfallet redan blifvit gjord, bör
tydligen icke någon ny anmälan ske.
Såväl för vinnande af erforderlig reda och likformighet i de
statistiska uppgifterna som för underlättande af läkarnas arbete har
kommittén ansett, att vid ifrågavarande anmälningar bör begagnas
visst, af medicinalstyrelsen fastställd t formulär. Vid uppgörandet af
sådant formulär bör tydligen hänsyn tagas till att i förevarande anmälningar
skola jämväl införas de i nästföljande § omförmälda uppgifter
angående smittokälla in. m. Blanketter för ifrågavarande anmälningar
torde höra läkarna af medicinalstyrelsen kostnadsfritt tillhandahållas.
Enligt, förslaget skall anmälan af läkaren insändas till sundhetsinspektören
i orten, d. v. s. till sundhetsinspektören inom det hälsovårdsdistiikt,
där konsultationen ägt rum. Hafva för diagnosens ställande
erfordrats, liera konsultationer och hafva dessa skett inom olika hälsovaidsdistiikt,
torde anmälan böra insändas till sundhetsinspektören i det
distrikt, där sista rådfrågningen ägt rum.
Da läkarna gifvetvis icke själfva böra bekosta postporto för ifrågavarande
anmälningars insändande till vederbörande sundhetsinspektör,
toi.de,
epidemirapporter, som det enligt gällande läkar instruktion åligger hvarje
läkare att afgifva, de läkare, som icke äro berättigade att begagna
tjänstebrefkort och tjänstefrimärken, böra beredas en sådan rätt med
afseende å här omhandlade anmälningar. Med hänsyn därtill, att dessa
skola innehålla icke endast statistiska uppgifter utan jämväl namn å
angifna smittokällor, böra de städse öfversändas i slutet kuvert, eventuellt
i form af kortbref.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, saknar man i vårt
505
land tillförlitliga uppgifter angående de smittosamma könssjukdomarnas
utbredning bland befolkningen. Därest kommitténs förslag i förevarande
del varder genomfördt, skulle en i möjligaste man fullständig statistik
härutinnan erhållas. Då det tydligen skulle vara af ett synnerligen
stort intresse att hafva en sådan statistik för tiden närmast före lagens
ikraftträdande, enär man därigenom skulle sättas i tillfälle att kunna
bedöma lagens verkningar och värdet af de uti densamma föreskrifna
åtgärderna, har kommittén ansett sig höra såsom ett önskemål framhålla,
att allmän icke-nominativ anmälningsplikt angående ifrågavarande sjukdomar
måtte, utan afvaktan på genomförandet af kommitténs förslag
i öfrigt, snarast möjligt komma till stånd. Genom bestämmelsen, att
förut iakttagen eller behandlad sjukdom icke skall föranleda anmälan,
kommer statistiken från början att afse i stort sedt endast nya sjukdomsfall.
13 §.
Den hvarje läkare enligt förevarande § åliggande skyldighet att
vid fall af smittosam könssjukdom, hvarom anmälan enligt 12 § skall
göras, efterforska smittokällan bör, enligt kommitténs uppfattning, icke
vara inskränkt till ett enbart efterforskande af dennas namn och bostad.
Då de flesta smittoöfverförelser äga rum genom lösa och tillfälliga könsförbindelser,
där vederbörande merendels äro för hvarandra okända, torde
det nämligen ofta nog inträffa, att den sjuke icke har sig något härom
bekant. Detta utesluter emellertid icke, att han kan lämna åtskilliga
upplysningar af värde rörande de omständigheter, under hvilka smittan
blifvit öfverförd. Sålunda torde han merendels kunna uppgifva, när och
hvar smittan ådragits, äfvensom lämna mer eller mindre fullständiga
upplysningar angående den smittandes utseende m. m. Understundom
torde han jämväl hafva sig bekant, huruvida den smittande har någon
särskild anställning. Då det gifvetvis är af vikt, att sundhetsinspektören
erhåller kännedom om dylika omständigheter, hvilka, sammanställda
med uppgifter i andra till honom inkommande anmälningar, kunna leda
till smittokällans uppspårande, har kommittén ansett, att läkaren bör
utfråga patienten jämväl rörande omständigheterna, hvarunder smittoöfverförelsen
ägt rum, samt i anmälan till sundhetsinspektören angifva,
hvad i sådant afseende kunnat utrönas. Äfven för det fall, att den
sjuke uppgifvit viss person som smittokälla, äro dylika upplysningar
värdefulla, i det att de kunna tjäna till ledning för bedömandet, huruvida
sådan uppgift är riktig eller icke. I annat sammanhang har ock
64
506
framhållits, att dylika upplysningar äfven sa till vida äro af värde, att
de kunna gifva anledning till beifran af koppleriförfarande.
Vid fastställandet af formulär till anmälningarna torde nödig hänsyn
böra tagas till att jämväl uppgifter af ofvannämnda slag skola däri
inflyta.
Skulle läkaren i något fall finna anledning misstänka, att patienten
falskeligen uppgifver någon såsom smittokälla, bör han fästa patientens
uppmärksamhet på att denne genom en dylik uppgift kan komma att
ådraga sig kännbart ansvar enligt strafflagen.
Föreligger sådant fall, som i 3 § andra mom. omförmäles, bör
läkaren tydligen vid efterforskandet af smittokällan gå tillväga på ett
sådant sätt, att sjukdomens beskaffenhet icke för patienten röjes.
Såsom i den allmänna motiveringen redan autydts, kan man naturligen
icke ålägga patienterna någon skyldighet att lämna uppgift angående
smittokälla. Ett dylikt stadgande skulle icke blott i många fall
blifva resultatlöst utan jämväl vara ägnadt att afhålla de könssjuka från
att hänvända sig till läkare, när de stode i sådant förhållande till
smittokällan, att de icke ville, att densamma blefve känd. För att eiueh
lertid förebygga den uppfattningen bland de könssjuka, att en sådan
skyldighet påhvilar dem, och för att de må få fullt klart för sig, att
ett omtalande af smittokällan icke medför, att de själfva komma att
namngifvas, har kommittén ansett sig böra i denna § intaga en bestämmelse
af innehåll, att läkaren vid efterforskning af smittokällan
bör fästa den sjukes uppmärksamhet på att han icke är pliktig uppgifva
denna, men att han kan “göra det utan att själf blifva röjd. Då det
vidare kan tänkas, att patienten icke har något emot att för läkaren
omtala smittokällan, i syfte t. ex. att genom läkarens medverkan få
denna att godvilligt underkasta sig erforderlig vård, men däremot icke
vill utsätta smittokällan för obehaget af att blifva för sundhetsinspektören
anmäld, har kommittén ansett sig böra i detta lagrum intaga ett
stadgande, att, därest den sjuke förklarar sig vilja för läkaren endast
i förtroende omtala smittokällan, anmälan om denna icke må göras.
14 §.
Med uttrycket »vederbörande polismyndighet» afses bär gifvetvis
den myndighet, som i det föreliggande fallet meddelat varningen eller
verkställt häktningen, d. v. s. i stad stadsfiskal eller, därest poliskommissarie
eller annan polisman i vederbörlig ordning förordnats att fullgöra
hvad enligt lösdrifvarlagen åligger stadsfiskal, sådan befattnings
-
507
häfvare och å landet kronofogde, länsman eller särskild polisman, som
för köping eller annat område, för hvilket ordningsstadgan för rikets
städer är i tillämpliga delar gällande, af Konungens befallningshafvande
förordnats att fullgöra länsmans åligganden enligt samma lag.
Med hänsyn till vikten af att det sanitära förfarandet fortast
möjligt må komma till stånd har kommittén ansett, att den föreskrifna
anmälan bör ske ofördröjligen, d. v. s. omedelbart efter varningens
meddelande eller häktningens verkställande. Det är emellertid tydligt,
att, äfven om anmälan genast efter meddelad varning äger rum, vissa
svårigheter komma att möta för ett snabbt ingripande mot de personer,
som blifvit varnade. Enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, lämna
dessa ofta orten omedelbart efter varningens erhållande, och i dylika
fall kan gifvetvis en afsevärd tid komma att förflyta, innan de kunna
anträffas med vederbörande sundhetsinspektörs anmaning att underkasta
sig läkarundersökning. För att förebygga dylika dröjsmål torde i praktiken
lämpligen böra förfaras så, att vederbörande, där så kan ske,
redan i samband med varningen tillställes en dylik anmaning. Detta
torde för de städers vidkommande, där stadsläkare linnes, icke erbjuda
några svårigheter, då ett samarbete i detta hänseende mellan sundhetsinspektör
och polismyndighet därstädes lätteligen torde låta sig åvägabringa.
A öfriga orter däremot ställer sig saken nog svårare, men då
varning för yrkesmässig skörlefnad enligt lösdrifvarlagens bestämmelser
däi’städes ytterst sällan förekommer, torde några särskilda åtgärder i
förevarande hänseende för dessa orter icke behöfva vidtagas.
Har varning meddelats, skall anmälan insändas till sundhetsinspektören
i orten, d. v. s. i det hälsovård sdistrikt, där polismyndigheten
fungerar. Kronofogde och länsman äfvensom i länsmans ställe förordnad
polisman hafva följaktligen att göra anmälan till förste provinsialläkaren
i länet samt stadsfiskal och i stadsfiskals ställe förordnad poliskommissarie
eller annan polisman till sundhetsinspektören i staden eller, beträffande
stad, där ej stadsläkare finnes, till förste provinsialläkaren i länet.
År vederbörande häktad, skall anmälan göras till den vid vederbörande
fångvård sanstalt i residensstaden anställde läkaren. Väl intages
i de flesta fall den häktade till en början i stads- eller häradshäkte,
men då läkare i allmänhet icke finnas vid dessa häkten anställda och i
allt fall den häktade skall vid först infallande fångtransport därifrån
öfversändas till vederbörande fångvårdsanstalt i residensstaden, har anmälan
synts böra insändas till läkaren vid sistnämnda anstalt.
Då ifrågavarande § affattats med hänsyn till lösdrifvarlagens nuvarande
bestämmelser, så vidt angår själfva förfarandet gent emot de
508
under lagen hemfallande personer, följer däraf, att, därest ändring i
lagen i berörda hänseende kommer till stånd, däraf följande jämkning
ock måste vidtagas i ordalagen till förevarande §.
15 §.
Beträffande fullgörandet af de uti förevarande § föreskrifna anmälningarna,
måste tydligen åtskillnad göras mellan å ena sidan sådana
fall, där åtal anställes af allmän åklagare, vare sig efter fimegående
angifvelse eller icke, och å andra sidan sådana fall, där talan anhängiggöres
af enskild part.
Anställes åtalet af allmän åklagare, bör enligt kommitténs uppfattning
anmälningsskyldigheten påhvila denne. Härvid har han emellertid
att förfara olika, beroende på huruvida den tilltalade är häktad eller
icke. Då i senare fallet något åtal icke föreligger, förr än stämning
blifvit vederbörande delgifven, kan gifvetvis dessförinnan icke något i
förevarande hänseende åtgöras. Så snart däremot stämningen delgifvits
den tilltalade, bör anmälan ofördröjligen göras till sundhetsinspektören
i orten, d. v. s. inom det hälsovårdsdistrikt, där åklagaren har sin verksamhet,
Då den tilltalade icke alltid vistas inom detta distrikt, skulle
det visserligen för sakens fortgång vara fördelaktigare, därest anmälan
kunde göras direkt till sundhetsinspektören i den ort, där den tilltalade
uppehölle sig. Men då åklagaren, lör den händelse den tilltalade vistas
i stad, icke alltid har sig bekant, hvem som därstädes handhafver
sundhetsinspektörsuppdraget, huruvida det är vederbörande stadsläkare
eller särskild läkare, har kommittén icke ansett ett stadgande af sådan
innebörd tillrådligt. I händelse åter den tilltalade är häktad, bör tydligen
anmälan genast efter häktningen göras till den vid häktet anställde
eller anlitade läkaren. Härmed afses gifvetvis icke läkare vid
häkte, där den tilltalade endast tillfälligtvis i afvaktan på vidare transport
är intagen, utan läkare vid det häkte, där den tilltalade under rannsakningen
förvaras. I regel utgöres dylikt häkte af någon statens fångvårdsanstalt,
till hvars läkare anmälan följaktligen skall insändas. I
åtskilliga städer förvaras emellertid den tilltalade under rannsakningstiden
i stadshäkte, och bör för sådana fall anmälan göras, om läkare
linnes vid häktet anställd, till denne, men i annat fall till den stadseller
annan läkare, som på grund af bestämmelse i instruktion eller
särskild! aftal omhänderhar sjukvården vid häktet. Om hithörande
förhållanden äger gifvetvis åklagaren alltid sådan kännedom, att han ej
behöfver tveka om till hvilken läkare anmälan skall af honom sändas.
509
För de fall, då talan anhängiggöres af enskild part, tiar åter bästa
sättet för ordnandet af frågan om anmälningsskyldighetens fullgörande
synts kommittén vara, att anmälan i dylikt fall göres af vederbörande
domstol omedelbart efter målets första handläggning. AP skäl, som
ofvan anförts, bör, såvida den tilltalade vid nämnda rättegångstillfälle
icke förklarats häktad, anmälan insändas till sundhetsinspektören i det
hälsovårdsdistrikt, där domstolen har sitt säte. På grund af den långa
tid, som å landsbygden i många fall förflyter mellan stämnings delgifning
och ett måls handläggning, torde det ej kunna undvikas, att, då
mål af detta slag därstädes någon enstaka gång förekommer, anmälningarna
understundom blifva väsentligt fördröjda.
16 §.
Den i första mom. gifna bestämmelsen bör tydligen icke, såvidt
angår bofasta personer, tolkas så, att ett rent tillfälligt vistande inom
annat hälsovårdsdistrikt skall föranleda anmälans öfversändande till
sundhetsinspektören inom detta distrikt. Förutsättningen härför måste
naturligen vara, att vistelsen därstädes är af mera varaktig natur. Beträffande
åter personer, som föra ett kringflackande lif, torde äfven en
tillfällig vistelse inom annat hälsovårdsdistrikt böra föranleda en inkommen
anmälans öfversändande till sundhetsinspektören i nämnda distrikt.
Det i andra mom., förekommande uttrycket »i tjänst varande medlem
af krigsmanskapet» afser menige och underbefäl af manskapet
(korpraler, konstaplar), när de äro inkallade till tjänstgöring. Anmälningar
angående officerare och underofficerare äfvensom rörande menige
och underbefäl af manskapet, som ej befinna sig i tjänstgöring, handläggas
af sundhetsinspektören i vanlig ordning. »Vederbörande militärläkare»
är gifvetvis den främste tjänstgörande läkaren vid det truppförband,
där den anmälde tjänstgör.
Då utländska undersåtar böra, så länge de tillåtas att här i landet
uppehålla sig, i förevarande hänseende vara underkastade enahanda
bestämmelser, som gälla i fråga om landets egna medborgare, bör sundhetsinspektören,
för den händelse inkommen anmälan linnes afse utlänning,
gent emot denne förfara på vanligt sätt.
17 §•
Anmaning, hvarom i förevarande § förmäles, bör gifvetvis ske skriftligen.
Såsom förut framhållits, torde det härvid vara lämpligt, att, då
510
fråga är om personer, som enligt lösdrifvarlagens bestämmelser varnats
för yrkesmässig skörlefnad, anmaningen, då så kan ske, tillställes vederbörande
i sammanhang med varningen. På liknande sätt torde ock
understundom beträffande personer, mot hvilka af allmän åklagare anhängiggjorts
talan för brott, hvarom i 15 § sägs, anmaning lämpligen
kunna tillställas vederbörande i samband med delgifning af stämningen
i målet. I de fall, då anmaningen icke lämpligen kan genom polismyndighets
eller allmän åklagares försorg omedelbart tillställas den anmälde,
äfvensom då fråga är om personer, som anmälts såsom smittokällor,
bör anmaningen tillställas vederbörande antingen genom rekommenderadt
bref eller af sundhetsinspektörens tjänstebiträden. För att den
anmälde ej må onödigtvis utsättas för obehag från sin omgifning på
grund af dylika anmaningar, böra dessa tillställas i slutna kuvert, å
hvilka ej må utsättas något, som utmärker, från hvem anmaningen
härrör.
Då det är af vikt, att läkarundersökningen fortast möjligt kommer
till stånd, skall enligt förslaget i anmaningen utsättas viss kort
tid, inom hvilken den anmälde har att underkasta sig undersökning
samt, därest denna verkställes af annan läkare än sundhetsinspektören,
därom hos denne förete intyg. Denna tid måste gifvetvis i hvarje fall
så bestämmas, att anmaningen hinner tillställas vederbörande, eventuell
undersökning af annan läkare än sundhetsinspektören göras och intyg
angående undersökningens resultat till denne senare insändas. Beträffande
särskilt personer, som föra ett kringflackande lif, torde tydligtvis
denna tid böra sättas så kort som möjligt. Då det icke alltid är
möjligt att utan upprepade undersökningar afgöra, huruvida smittosam
könssjukdom är för handen, torde det nog understundom inträffa, att
undersökningen drager så långt ut på tiden, att den anmälde icke kan,
därest han hänvändt sig till annan läkare än sundhetsinspektören, inom
den i anmaningen utsatta tiden inkomma med något intyg angående
undersökningens resultat. För att förebygga ärendets hänskjutande till
hälsovårdsmyndigheten, torde i dylikt fall intyg, att undersökningen
pågår, böra af läkaren utfärdas och af den anmälde inom förelagd tid
hos sundhetsinspektören företes.
Enligt förslaget skall undersökningen afse samtliga de smittosamma
könssjukdomarna. Att detta måste vara förhållandet i fråga om personer,
som anmälts på grund af erhållen varning för yrkesmässig skörlefnad
enligt lösdrifvarlagens bestämmelser, torde vara uppenbart, då icke
någon som helst anledning förefinnes att angående dylika personer begränsa
undersökningen till någon viss sjukdom. Detsamma gäller äfven
511
beträffande personer, som anmälts enligt 15 §, med undantag för det
fall, att anmälan grundar sig på åtal för brott, hvarom i 14 kap. 21 §
sägs. I detta senare fall äfvensom då fråga är om anmälda smittokällor
föreligger däremot alltid misstanke om viss bestämd sjukdom,
och det skulle därför med ett visst fog kunna ifrågasättas, huruvida
icke undersökningen borde afse endast denna sjukdom. Af praktiska
skäl har emellertid kommittén ansett, att så icke bör vara förhållandet.
Finnes den anmälde icke lida af den sjukdom, för hvilken han misstänkes,
men väl af annan smittosam könssjukdom, vore det nämligen
synnerligen olämpligt att icke ålägga honom skyldighet att låta behandla
sig, förr än en ny anmälan med afseende å just den sjukdomen
mot honom inkommer, och detta så mycket mera som den gjorda anmälan
gifver stöd för det antagandet, att han är för smittas spridande
farlig.
Då vederbörande icke alltid torde hafva reda på, till hvilken eller
hvilka läkare de för erhållande af kostnadsfri undersökning hafva att
hänvända sig, torde det vara lämpligt, att anvisning härom jämte underrättelse
om tid och plats för nämnda läkares mottagningar lämnas å
anmaningsblanketten.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, åligger det den
anmälde att själf ombesörja intygs öfversändande till sundhetsinspektören.
För underlättande af bestyret härmed torde det finnas lämpligt,
att den anmälde samtidigt med anmaningen tillställes ett med sundhetsinspektörens
adress försedt kuvert. I den män så låter sig göra
torde den anmälde böra befrias från skyldighet att själf bekosta postporto
för intygets öfversändande.
18 §.
Medan anmaning enligt 17 § städse bör ske skriftligen, behöfver
detta icke alltid vara förhållandet med anmaning, hvarom i förevarande
§ sägs. Har undersökningen verkställts af sundhetsinspektören själf,
kan denne tydligen i samband därmed muntligen tillhålla den sjuke
att förskaffa sig erforderlig vård äfvensom meddela honom hvad han
härutinnan har att iakttaga. Om åter undersökningen företagits af
annan läkare än sundhetsinspektören, torde i de allra flesta fall det angående
undersökningen företedda intyget jämväl innehålla, att den sjuke
af läkaren tagits under behandling. I dylika fall behöfver gifvetvis
denne icke tillställas någon särskild anmaning att förskaffa sig vård.
512
Skulle däremot af läkarintyget icke framgå, att den sjuke befinner sig
under läkarbehandling, måste skriftlig anmaning af innehåll, hvarom i
denna § sägs, honom tillställas. Beträffande tillställandet af anmaningen
torde böra iakttagas hvad ofvan sagts rörande anmaningar enligt 17 §.
I fråga om den tidsfrist, som skall i anmaningen utsättas, äfvensom
beträffande åtgärder för underlättande af bestyret med intygs öfversändande
till sundhetsinspektören gäller hvad därom blifvit under föregående
§ anfördt.
Den vederbörande påhvilande skyldighet att underkasta sig erforderlig
behandling far ej anses inskränkt endast till sjukdom, som blifvit
vid läkarundersökningen konstaterad. Om nämligen den sjuke under
pågående behandling upptäckes lida jämväl af annan smittosam könssjukdom,
bör han enligt kommitténs uppfattning anses skyldig att låta
behandlingen omfatta äfven denna sjukdom. Skulle han tredskas därutinnan,
har läkaren att enligt bestämmelserna i 20 § göra anmälan
om förhållandet till sundhetsinspektören, hvilken därigenom får kännedom
äfven om denna sjukdoms förefintlighet och sålunda blifver satt i
tillfälle att vidtaga de åtgärder, som med afseende å densamma kunna
befinnas erforderliga.
19 §.
Den i förevarande § gifna bestämmelsen afser tydligen icke endast
det fall, att den sjuke undergår ambulatorisk behandling af annan läkare
än sundhetsinspektören, utan jämväl det fall, att han låtit sig intaga
till vård å sjukhus.
Det torde böra framhållas, att sundhetsinspektören gitvetvis icke
är skyldig att delgifva den behandlande läkaren hela''innehållet i den
inkomna anmälningen utan endast har att meddela denne, att personen
i fråga blifvit jämlikt viss § anmäld samt därutöfver hvad som för läkaren
kan med hänsyn till behandlingen vara af intresse att veta, exempelvis
om den sjuke visat tredska i fråga om undersökningen, om han misstänkes
fora ett sådant lefnadssätt, att fara för smittans spridning förefinnes
o. s. v.
20 §.
Beträffande den i första mom. stadgade anmälningsskyldigheten
torde böra framhållas, att denna pålivilar läkaren, ända till dess behand
-
513
lingen .blifvit slutförd, d. v. s. tills sjukdomen blifvit botad eller öfvermått
i icke smittosamt skede. Läkaren har följaktligen jämväl att göra
anmälan till sundhetsinspektören, för den händelse en med syfilis behäftad
person, efter den första behandlingens afslutande, underlåter att å tid,
som af. läkaren bestämmes, inställa sig för undergående af förnyad
behandling.
Det i andra mom. förekommande uttrycket »smittosamt skede»
afser här tydligen detsamma, som i 1 § sägs, nämligen att sjukdomen
företer smittosamma symtom eller att nytt framträdande af sådana
symtom är att befara.
21 §.
För undvikande af onödigt dröjsmål torde det befinnas lämpligt,
att, då fråga är om personer, som vårdas å allmänt sjukhus, anmaning
eller föreskrift, hvarom i förevarande § sägs, tillställes vederbörande
redan i sammanhang med utskrifningen från sjukhuset.
22 §.
Med hänsyn till vikten af ett snabbt ingripande mot vederbörande
är det tydligt, att ärenden af ifrågavarande slag måste af hälsovårdsmyndigheten
handläggas så skyndsamt som möjligt. Häraf blifver
naturligen eu följd, att i de största städerna, där dylika ärenden torde
komma att blifva jämförelsevis talrika, hälsovårdsnämnden ej sällan kan
nödgas sammanträda oftare än hvad för närvarande i allmänhet är förhållandet.
Några svårigheter härför torde emellertid icke komma att
möta, då för beslutmässighet endast erfordras, att, då ledamöternas
antal är sju, minst fyra och, då det är fem, minst tre ledamöter eller
suppleanter äro tillstädes.
Utöfver hvad i den allmänna motiveringen blifvit anfördt rörande
hälsovårdsmyndighets befogenhet vid afgörandet af ärenden af ifrågavarande
slag, torde här endast böra framhållas, att den omständigheten,
att en person, som tidigare varit föremål för sanitärt ingripande enligt
förevarande lag, då visat tredska i fråga om läkarundersökningen eller
behandlingen, gifvetvis är ägnadt att föranleda ett skärpt förfarande
från hälsovårdsmyndighetens sida.
65
514
24 §.
Med barn under femton år må, såsom under § 3 anmärkts, likställas
äfven vissa andra under målsmanskap stående personer.
25 §.
I öfverensstämmelse med hvad i 17 § är stadgadt i fråga,
om sundhetsinspektör, hafva de i förevarande § omförmälda läkare att
föranstalta om undersökning af en såsom smittokälla anmäld peison,
endast så framt de finna uppgiften grundad på sannolika skäl, hvaremot
undersökning alltid bör företagas vid anmälan, hvarom i 14 och 15 § sägs.
26 §.
Då det är af vikt, att den läkare, som skall med ärendet taga
vidare befattning, äger full kännedom om allt hvad i detsamma föiekommit,
torde det befinnas lämpligt, att anmälan, hvarom i förevarande
§ sägs, åtföljes af samtliga till ärendet hörande handlingar.
Har anmälan af ifrågavarande slag till läkare inkommit, blifver
dennes åtgöranden tydligen beroende på i hvilket skede ärendet befinner
sig. Har exempelvis hälsovårdsmyndighet redan beslutat, att den anmälde
skall undergå läkarundersökning eller intagas till vård å allmänt sjukhus,
men beslutet härom ännu icke gått i verkställighet, behöfver gifvetvis,
för den händelse anmälan ingått till sundhetsinspektör, denne icke i
sådant hänseende påkalla något nytt beslut af hälsovårdsmyndigheten.
I dylikt fall har han endast att förelägga den anmälde att å viss tid
och ort inställa sig för undergående af läkarundersökning eller att inom
viss tid ingå på sjukhus och, för den händelse den anmälde icke ställer
sig föreläggandet till efterrättelse, påkalla handräckning af polismyndighet
för beslutets verkställande.
27 §.
Beträffande ifrågavarande § torde endast böra anmärkas, att bevis
om de uti densamma omförmälda förhållanden tydligen bör af den
anmälde ingifvas till sundhetsinspektören i det hälsovårdsdistrikt, där
han har sin vistelseort.
515
30 §.
Utöfver livad i den allmänna motiveringen blifvit anfördt rörande
innehållet i förevarande §, torde här endast böra framhållas, att de särskilda
åtgärder gent emot krigsmanskap och personer, intagna i straffeller
tvångsarbetsanstalt eller häkte, hvarom här är fråga, och som
åsyfta upptäckandet och botandet af smittosamma könssjukdomar bland
namnda manskap och personer, gifvetvis icke äro afsedda att göra de
1 lagen föreskrifna åtgärderna öfverflödiga. I främsta rummet gälla
lagens bestämmelser samt därutöfver de särskilda föreskrifter, som äro
eller kunna varda af Konungen meddelade.
31 §.
Ifrågavarande § innehåller de ansvarsbestämmelser kommittén
ansett nödiga.
Något särskilt stadgande om straff- för ämbets- eller tjänsteman
som ^ åsidosätter skyldighet, som honom enligt lagen åligger, har kommittén
icke funnit vara erforderligt, utan bör han tydligen i dvlikt fall
drabbas af ansvar såsom för tjänstefel. Till ämbets- eller tjänstemän
äio att hänföra alla i tjänst anställda läkare, såsom förste provinsial-,
provmsial- och extra provinsialläkare, stadsläkare och särskild läkare’
som . handhafva, uppdrag såsom sundhetsinspektör eller uppdrag- enligt
5 § i lagen, militär- och fängelseläkare, medlem af länsstyrelse och allmän
åklagare m. fl.
.. Uå de läkare, som vid häkte anlitas, stundom icke hafva sådan
anställning, att de i denna sin egenskap äro att anse såsom ämbetsellei
tjänstemän, har ett stadgande måst intagas angående ansvar för
dylik läkare, som underlåter att iakttaga hvad honom enligt 25 eller
26 § åligger.
Jämlikt bestämmelserna i 3, 12, 13 och 20 §§ åligger det hvarje
läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskildt meddelar läkarvård,
att upplysa könssjuka patienter om sjukdomens art och smittofärlighet
m. m., att afgifva statistiska anmälningar rörande iakttagna
fall af smittosam könssjukdom, att verkställa efterforskning angående
smittokällor samt °att under vissa förutsättningar till sundhetsinspektör
gorå anmälan angående anmäld könssjuk, som tagits under behandling.
Tiar i tjänst anställd läkare i tjänsten försummat sådant åliggande, an
-
516
svarar han därför enligt första momentet i denna § Da man. emellertid
tydligen måste hafva garantier för att ifrågavarande föreskrit ter tulla-öras
iämväl af tjänsteläkare i deras privata praktik och af läkare, som
ei äro i tjänst anställda, har kommittén funnit sig böra uppstalla särskild
ansvarspåföljd för läkare, som i dylikt fall underlåter att iakttaga
hvad honom enligt nyssnämnda §§ åligger.
32-34 §§.
Ifrågavarande §§ torde icke tarfva någon närmare motivering.
517
Förslag
till
ändrad lydelse af 4545 3, 5, <> och 28 i Kungl. Maj:ts nådiga
lasarettsstadga den 18 oktober 1901.
§ 5-
Mom. 2. Den i förevarande mom. föreslagna ändringen, hvilken
består däri, att orden »venerisk sjukdom i smittosamt stadium» utbytts
mot »smittosam könssjukdom» och orden »å allmänt rum» ändrats till
»å allmänt eller särskild! rum», har betingats i förra fallet af önskvärdheten
att i lasarettsstadgan användes samma beteckning som i kommitténs
hufvudförslag och i det senare af det nya innehållet i § 3.
§ 6.
Mom. 1. Beträffande den i förevarande mom. föreslagna ändringen
hänvisas till hvad ofvan under § 5 blifvit anfördt.
Mom. 5. Enligt ifrågavarande moments nuvarande lydelse tillkommer
det vederbörande lasarettsläkare att pröfva, huruvida till intagning
å lasarett anmäld person är i behof af lasarettsvård eller icke.
Endast för den händelse läkaren efter företagen undersökning finner
sådan vård för den sjuke behöflig, är han skyldig att intaga denne å
lasarettet, En dylik pröfningsrätt tillkommer läkaren gifvetvis jämväl
med afseende å personer, som äro behäftade med smittosam könssjukdom,
äfven om lasarettsläkarna hittills plägat å lasarettens kur afdelning ar
intaga hvarje könssjuk, som därom gjort framställning.
Att denna pröfningsrätt allt fortfarande bör tillkomma lasarettsläkare,
då fråga är om könssjuka, som själfmant söka sjukhusvård, torde vara
uppenbart. Lika tydligt torde det emellertid å andra sidan vara, att läkaren
518
icke bör äga sådan rätt beträffande personer, som jämlikt bestämmelserna
i kommitténs hufvudförslag af hälsovårdsmyndighet erhållit
föreläggande att ingå på sjukhus. Ett motsatt förhållande skulle nämligen
kunna leda därhän, att det af kommittén föreslagna sanitära tvångsförfarandet
i en hel del fall blefve fullständigt förfeladt. Men jämväl
med afseende å personer, som af sundhetsinspektör fått anmaning att
låta sig intaga till vård å sjukhus, bör lasarettsläkare icke äga att
pröfva, huruvida sådan vård är behöflig. En pröfningsrätt i dylika fall
skulle nämligen kunna föranleda tvister och slitningar mellan sundhetsinspektören
och läkaren, något som måste framstå som så mycket mera
betänkligt, som den förre i vissa fall intager en öfverordnad ställning
gent emot den senare. Vidare skulle, för den händelse lasarettsläkaren,
i motsats till sundhetsinspektören, funne sjukhusvård i något fall icke
erforderlig, denne senare för att häfda sin mening se sig nödsakad att
hänskjuta ärendet till hälsovårdsmyndighetens pröfning, ehuru den sjuke
icke gifvit någon som helst anledning därtill. Slutligen torde jämväl
böra framhållas, att, då sundhetsinspektören är den, som hos hälsovårdsmyndigheten
representerar den medicinska fackkunskapen samt följaktligen
torde komma att i frågor af denna natur därstädes vanligen
blifva den bestämmande, anledning saknas att i förevarande afseende
skilja mellan en af honom gifven anmaning och ett af hälsovårdsmyndigheten
meddeladt föreläggande. Med hänsyn till ofvan angifna omständigheter
har kommittén funnit sig böra i förevarande moment intaga den
bestämmelsen, att läkaren ej skall hafva att pröfva behofvet åt lasarettsvård
i fråga om person, som enligt bestämmelser i kommitténs hufvudförslag
erhållit anmaning eller föreläggande att låta sig intaga till
vård å allmänt sjukhus.
Finnes icke å lasarettet plats ledig, får könssjuk antingen hänvända
sig till annat lasarett eller ock i likhet med andra sjuka vänta, tills
plats kan honom beredas. Har den sjuke på grund af anmaning af
sundhetsinspektör eller föreläggande af hälsovårdsmyndighet sökt sjukhusvård,
måste han tydligen, för den händelse han icke varder inom
den i anmaningen eller föreläggandet utsatta tiden å lasarettet intagen,
därom göra anmälan hos sundhetsinspektören, enär han eljest riskerar,
att denne hänskjuter ärendet till hälsovårdsmyndigheten eller påkallar
handräckning af polismyndighet. Med hänsyn till vikten af att dylika
personer, hvilka ju äro att anse såsom särskilda farliga för smittans
spridning, snarast möjligt blifva å sjukhus intagna, böra vederbörande
lasarettsläkare gifvetvis låta sig angeläget vara att så fort sig göra
låter bereda dem plats å sjukhusen.
519
§ 28.
9) Den verkställda omskrifningen af första punkten utgör endast
eu följd af den föreslagna ändringen af § 3. Då kvinnor, som låta
bruka sig till skörlefnad, böra, i den män deras uppförande icke lägger
något hinder i vägen därför, behandlas lika med andra sjuka, har kommittén
ansett det nuvarande stadgandet rörande dylika kvinnor böra
ersättas af eu generell bestämmelse om skyldighet för läkaren att tillse,
att sjuka, som kunna antagas i sedligt afseende inverka menligt å andra,
om möjligt vårdas skilda från öfriga sjuka, framför allt från barn och
yngre personer.
520
Förslag
till
ändrad
lydelse af §§ 7 och 13 af Kung!. Maj:ts nådiga
sjukstugestadga den 18 oktober 1901.
§ 7-
Utöfver hvad i den allmänna motiveringen blifvit anfördt, torde här
endast böra framhållas, att uttrycket »utan olägenhet» åsyftar icke endast
sådana fall, där full trygghet för eventuella smittoöfverförelser icke
kan beredas utan jämväl sådana fall, där grundad anledning finnes att
antaga, att den sjuke skulle, därest han blefve intagen, komma att i
sedligt afseende inverka menligt å öfriga patienter.
§ 13-
Den i förevarande § företagna ändringen utgör endast en följd af
ändringen i § 7.
521
Förslag
till
ändring''
i instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården
inom visst område anställde, äfvensom för andre
som utöfva läkarekonsten, den 31 oktober 1890.
§ 28.
JJå provinsialläkares åligganden, såvidt de afse de smittosamma
könssjukdomarna, blifvit i kommitténs hufvudförslag fastställda, bör
ifrågavarande § utgå i sin helhet.
§ 48.
Den i andra mom. sjätte stycket af förevarande § företagna ändringen,
hvilken består däri, att bestämmelsen om stadsläkares åliggande
med afseende å vissa könssjuka uteslutits, har gifvetvis föranledts af
liknande skäl, som ofvan angifvits.
§ 59.
Då ifrågavarande § innehåller bestämmelser om de åligganden i
allmänhet, som påhvila hvarje läkare, antingen han är i tjänst anställd
eller enskildt meddelar läkarvård, har det synts kommittén lämpligt, att
i densamma jämväl införes ett stadgande om att sådan läkare har att
ställa sig föreskrifterna i kommitténs hufvudförslag till noggrann efterrättelse.
66
522
Förslag
till
ändrad lydelse af § 5 i förnyade nådiga instruktionen för
medicinalstyrelsen den 31 december 1900.
§ 5.
Då enligt kommitténs hnfvudförslag medicinalstyrelsen skall hafva
att fastställa dels lydelsen af de råd och anvisningar, som enligt 3 §
skola af läkare tillställas könssjuka patienter, dels formulär för statistiska
anmälningar enligt 12 § och för intyg, som af läkare utfärdas
angående undersökning enligt 17 §, äfvensom utfärda närmare föreskrifter
angående sättet för dylik undersöknings verkställande, har kommittén
ansett, att i förevarande §, som innehåller bestämmelserna om
medicinalstyrelsens åligganden i afseende på den allmänna hälsovården,
jämväl bör intagas ett stadgande om skyldighet för styrelsen att fullgöra
hvad enligt kommitténs hnfvudförslag på styrelsen ankommer.
SÄRSKILDA YTTRANDEN
525
I.
Af J. E. Johansson.
Kommitténs förslag, i livad detsamma afser särskilda åtgärder mot
s. k. helyrkesprostituerade samt uppspårande af s. k. smittokällor i förening
med tvång sbesiktning och tvång sbehandling för smittosam könssjukdom,
kan jag ej biträda och får härmed afgifva min från kommitténs
majoritet skiljaktiga mening.
1.
Lösdrifvarlagens tillämpning på de skörlefvande kvinnorna.
I kommitténs betänkande1) framhålles, att samhället enligt vår
gällande rätt icke inskrider mot annan prostitution än den kvalificerade
form, som öfvas af personer, hvilka under ovillighet till hederligt
arbete hafva skörlefnad till sin enda eller hufvudsakliga förvärfskälla,
och för hvilka kommitténs majoritet infört beteckningen helyrkesprostituerade.
Det sätt, hvarpå man i en del städer i vårt land
inskridit mot helyrkesprostitutionen, nämligen med »reglementering»,
anser sig kommittén ej kunna förorda. Däremot är kommitténs majoritet
af den mening, att lösdrifvarlagen fortfarande bör äga en speciell
tillämplighet på de »helyrkesprostituerade». Inom kommittén har jag
häfdat den ståndpunkten, att den omständigheten, att en kvinna idkat
skörlefnad, ej bör i och för sig utgöra ett skäl för hennes behandling
som lösdrifverska. I öfverensstämmelse härmed får jag föreslå,
att i sammanhang med reglementeringens borttagande den nu följda
praxis att tillämpa lösdrifvarlagens bestämmelser mot sådana skörlefvande
kvinnor; som ej äro att hänföra till läsår ifver skor i egentlig mening, må
''upphöra.
Kommitténs majoritet föreslår vidare, att den, som varnats eller
häktats för lösdrifveri, skall anmälas hos en särskild ämbetsläkare,
hvilken har befogenhet att föranstalta om tvångsbesiktning. I motsats
härtill anser jag, att, då man afskaffa!’ reglementeringen, bör man för
-
'') Sid. 184.
526
fara följdriktigt och sålunda ej bibehålla den rest af densamma, som
det af kommitténs majoritet föreslagna stadgandet innebär.
Kommittén framlägger icke något definitivt förslag till förändring
af nu gällande lag angående behandling af lösdrifvare, utan inskränker
sig till att uttala en de! önskemål, närmast riktade till den kommitté, som
bl. a. fått i uppdrag att utarbeta förslag till förändringar i ifrågavarande
lag. Bland dessa önskemål framhålles, att i berörda lag bör uttryckligen
utsägas, att lagen är tillämplig på s. k. helyrkesprostituerade kvinnor. '')
Förhållandet är, som bekant, att tillämpligheten af lösdriivarlagen
på dessa kvinnor icke är direkt angifven i lagen, utan närmast grundar
sig på ett uttalande i motiven till densamma. Det nyssnämnda önskemålet
innebär visserligen icke införandet af någon ny rättspraxis, men
det torde icke böra lämnas oanmärkt, att ett formligt upptagande i
lagen af en förut tillämpad praxis är i ett fall sådant som detta af
den största betydelse. Jag behöfver blott påpeka, att i ett stort antal
kulturländer f. n. pågår eu omarbetning af bestämmelserna angående
behandlingen af prostitutionen. Det är alls icke svårt att inse, att detta
står i sammanhang med eu nu pågående förändring i allmänna uppfattningen
af prostitutionsföreteelsen, en förändring, som med nödvändighet
kräfver en fullständig omläggning af den hitintills tämligen allmänt
följda riktningen i såväl lagstiftning som praxis. Under sådana förhållanden
kommer den af kommittén såsom önskvärd framställda åtgärden
icke att te sig som en enkel kodifiering af hitintills följd praxis.
Jag anser det därför riktigast att behandla det berörda önskemålet
som ett formligt förslag till kriminalisering af en företeelse, som i vårt
land ej är straffbelagd utöfver hvad som säges i 11 § 2 mom. i 18 köp.
af nu gällande strafflag.
En generell straffbestämmelse mot prostitutionen, drabbande såväl
männen som kvinnorna, finner kommittén omöjlig att införa. Ett straffrättsligt
ingripande mot de kvinnor, som med bibehållande af arbetsanställning
aller annat hederligt förvärf vanemässigt bereda sig inkomster
genom skörlefnad, anses ej heller vara att tillråda. Däremot
anser kommitténs majoritet det lefnadssätt, som utmärker »helyrkesprostitutionen»
vara af sådan antisocial innebörd, att detsamma bör af
samhället förbjudas och öfverträdelsen af detta förbud straffbeläggas.
Man kan som bekant vara ense om, att en sak är moraliskt förkastlig,
men tillika hysa de största betänkligheter, huruvida densamma
bör kriminaliseras. Kommittén stämplar2) såsom ett samhällsondt den
*) Sid. 206.
■-’) Sid. 190.
527
prostitution, som drifves med bibehållande af hederlig sysselsättning,
men anför goda grunder, hvarför man bör afstå från en kriminalisering
i detta fall. Jag intager samma ståndpunkt jämväl i fråga om den
af kommitténs majoritet uppställda form af prostitution, som den benämner
helyrkesprostitution.
Divergensen mellan mig och kommitténs majoritet har sin grund
i vår olika uppfattning af prostitutionsföreteelsen. Med uttrycket prostitution
betecknas en mängd olika saker, och i följd däraf råda olika meningar
om »begreppet prostitution». Öfver hufvud taget är ett begrepp
»prostitution» af jämförelsevis sen tillkomst. Det första man fick klart
för sig på det ifrågavarande området var begreppet »sköka». Ord, som
beteckna en sköka, finner man i öfverflöd hos folk på alla kulturstadier.
Med tilltagande utveckling lär sig människan att abstrahera och generalisera.
Man insåg, att det finnes vissa gemensamma drag i de olika
skökornas lefnadssätt och uppträdande. Man upptäckte, skulle man
kunna säga, att skökorna »bedrifva prostitution». Man lärde sig också
att med ett kollektivord beteckna samtliga skökorna på en ort o. s. v.
Ännu så länge hade ordet prostitution och dess synonymer användning
uteslutande i fråga om kvinnor. Först sent och knappast ännu för vår
upplysta tid har det klarnat, att det existerar en samhällsföreteelse, en
slags institution i samhället, som man kallar prostitution och i hvilken som
handlande parter ingå ej allenast de skörlefvande kvinnorna utan jämväl
deras kunder. Man kan följa, huru kännedomen och uppfattningen om
andra samhällsföreteelser, såsom slafveri, äktenskap, industri in. fl., utvecklat
sig på liknande sätt. Slafven t. ex. har existerat före slafveriet,
som att börja med var förhållandet mellan den lifegne och hans herre,
innan det blef den utdöende samhällsföreteelse vi kalla slafveri.
Emellertid, man hade på ett tidigt utvecklingsskede börjat tilllämpa
vissa förfaringssätt med skökor. Dessa förfaringssätt upptecknades
som lagar, hvilka naturligt nog hufvudsakligen voro riktade mot
den kvinnliga parten och voro ett uttryck för den frie mannens förakt
för skökan och slafvinnan. Lagarna ombildas allt efter som den allmänna
uppfattningen ändras. Men det går långsamt. Inflytandet af
åskådningssätt från sekler tillbaka fortlefver trots all modernitet. Såväl
i kommitténs redogörelse för prostitutionens begrepp som i dess förslag
till kriminalisering af »helyrkesprostitutionen» finner man drag,
hvilkas ursprung från tiden före upptäckten af prostitutionen som samhällsföreteelse
med tvenne handlande parter, en manlig och en kvinnlig,
är omisskänneligt.
Under utvecklingens gång har aktningen för människovärdet varit
Begreppet
“prostitu
tion“.
528
Värdesättningen
af
den manliga
och. den
kvinnliga
partens deltagande
i
prostitutionsföreteelsen.
i ständigt stigande, likaså känslan för rättvisa och billighet i samhällsförhållandena.
Denna riktning i utvecklingen har i synnerhet
kommit kvinnorna till godo. I våra dagar har man kommit så långt,
att ojämnheten i behandlingen af den kvinnliga och den manliga parten i
prostitutionsföreteelsen börjar falla i ögonen.
Insikten om de sanitära vådor för samhället, prostitutionen medför,
framkallade ett särskildt inskridande från det allmännas sida, den
regelbundna besiktningen, reglementeringen. Som en reaktion häremot
uppstod abolitionismen med dess kraf bl. a. på individens uppfostran
till själfbehärskning, dess bekämpande af den gamla fördomen, att
otukten å mannens sida är ursäktligare än å kvinnans.
Har man en gång fått klart för sig, att i prostitutionsföreteelsen
ingå tvenne handlande parter, kan man icke undgå att inse det hopplösa
uti att försöka bekämpa detta samhällsonda enbart genom ett inskridande
mot den ena parten, den kvinnliga. Man framhåller som
ett skäl för ett sådant inskridande, att kvinnorna utgöra den farligare
parten. Hvaruti består då den samhällslära, som de prostituerade kvinnorna
medföra? Det är naturligtvis ingen annan fara än den, som
prostitutionsföreteelsen i sin helhet medför, och skall man tala om någon
skuld i detta hänseende, så måste den således vara gemensam för båda
parterna. Man kan ej heller påstå, alt kvinnorna äro orsaken till att
det onda fortvarar inom samhället. De existera på kundernas pengar.
I och med det att denna källa sinar för en kvinna, utgår hon ur
»marknaden». Skulle samtliga kunder, exempelvis af omtanke om samhällets
bästa, afbryta sina förbindelser med de skörlefvande kvinnorna,
så existerade ej längre samhällsföreteelsen prostitution. Javäl, säger
man, för den ifrågavarande företeelsens tillvaro äro båda parterna lika
nödvändiga, och så till vida ha de lika stor skuld till de samhällsolyckor
prostitutionen förorsakar, men det är kvinnorna, som förleda
männen, de bjuda ut sig, männen endast antaga deras anbud. Betraktar
man emellertid prostitutionstrafiken på gator och i gränder lidelsefritt
och opartiskt, så finner man snart detta påstående ohållbart. De båda
parterna förstå hvarandra alltför väl och handla i alltför påtagligt
samförstånd, för att man skulle kunna tala om förförande och förförda.
r)
Men säger man, motiven för deltagandet i ''prostitutionsföreteelsen
äro så olika å mannens och kvinnans sida, könsdrift å den förres, vin
-
P I fråga om förledande af minderåriga, missbruk af ställning som öfverordnad o. s. v.
finnes särskild lagstiftning lika för man ocli kvinna.
529
ningslystnad å den senares. Denna skillnad är uppenbar, och tvifvelsutan
är den mer eller mindre medvetna värdesättningen af dessa båda
drifter i jämförelse med hvarandra en mäktigt bidragande orsak till
det utpräglade föraktet för den kvinna, som säljer sig. Men kan denna
olika värdesättning innebära ett tillräckligt skäl i vår tid för ett särskildt
inskridande mot den skörlefvande kvinnan från samhällets sida? Helt
säkert icke. Man kan förstå, huru på ett oreflekteradt stadium
den moraliska indignationens flod väller fram ur den ifrågavarande
källan, hotfullt syftande åt kvinnan och lämnande mannen kunden helt
å sido, kanske rakt af höjande honom till ställningen af ett oskyldigt
offer för förförelsens konster. Men i vår tid har man blifvit alltför
klarseende, för att den manliga partens roll i prostitutionsföreteelsen
skulle förbli obeaktad. Man inser vidare, och detta är det viktigaste,
att de samhällsvådor, som härröra ur prostitutionsföreteelsen, ej kunna
tillskrifvas enbart den ena eller den andra af de handlande parterna
i denna företeelse. De smittosamma könssjukdomarnas spridning i samhället,
för att taga ett exempel, an sågos förr bero uteslutande på de
prostituerade kvinnorna. Numera har man lärt sig inse, att kundernas
roll vid denna spridning är till och med ödesdigrare än kvinnornas. Det
är nämligen kunderna, som föra sjukdomen in i familjerna, frånsedt
att smittans öfverförande från den ena generationen af skörlefvande
kvinnor till den andra förmedlas af kunderna.
Orsaken till att man ej beaktade detta så obestridliga faktum
var, att det ansågs helt naturligt, att de unge männen sktdle »rasa
ut», d. v. s. inlåta sig i tillfälliga och lösa könsförbindelser, en för
samhället mycket farlig föreställning, hvars spridning man ej kan skrifva
på de skörlefvande kvinnornas räkning. Det är vidare obestridligt,
att smaken för lösa och tillfälliga könsförbindelser mäktigt bidrager till
äktenskapsfrekvensens aftagande med dess sorgliga följder för samhället.
Att denna skadliga smakriktning skulle kunna kureras genom ett inskridande
enbart mot de skörlefvande kvinnorna, lär väl ingen på
allvar vilja påstå. Enda medlet är tydligen ett höjande af männens
ansvarskänsla. Men att man skulle lyckas höja ansvarskänslan hos en
individ genom att mot en annan rikta ett inskridande, för hvithet den förre
aldrig kan bli föremål, det är alltför orimligt. Tar man detta och
liknande omständigheter i betraktande, så måste man medgifva, att
lagstiftningen på detta område ej får låta sig ledas enbart af den moraliska
indignation, som de skörlefvande kvinnorna väcka i samhället.
Att direkt kriminalisera enbart kvinnans deltagande i prostitutionsföreteelsen
torde i våra dagar få anses omöjligt. Att utsträcka krirni
67
-
530
Lösdrifveri
ocli prostitution.
naliseringen äfven till mannen är lika omöjligt. Återstår endast att
afstå från ett förföljande af de individer, som uppträda å prostitutionsmarknaden.
Samhället förfogar faktiskt öfver andra, mäktigare vapen
att bekämpa prostitutionsföreteelsen. Upplysning, uppfostran till själfbehärskning,
utveckling af känslan för rättvisa och billighet samt af
aktningen för människovärdet verka visserligen långsamt men desto
säkrare.
Kommitténs förslag till inskridande mot de helyrkesprostituerade
kvinnorna innebär faktiskt en kriminalisation af kvinnornas deltagande
i prostitutionsföreteelsen, ehuru detta ej direkt utsäges. Man låter läsår
ifveriet så att säga skyla öfver det mål, åt hvithet man syftar. Med
det nuvarande förfaringssättet med de vid besiktningsbyrån inskrifna
kvinnorna förhåller det sig på samma sätt. Kvinnorna dömas officiellt
för lösdrifveri men faktiskt för öfverträdelser mot prostitutionsreglementet.
Antages kommitténs förslag, komma kvinnorna icke att dömas
med anledning af nyssnämnda förseelser, men däremot kvarstår, efter
mitt förmenande, det missförhållandet, att de officiellt dömas för lösdrifveri,
men faktiskt för skörlefnad. I betänkandet heter det, att
»kvinnan lika litet som mannen enligt vår rätt straffas för utomälctenskapliga
könsförbindelser, ja icke ens för vanemässigt hängifvande åt
otukt i förvärfssyfte, om hon blott icke tillika öfvergifvit all hederlig
sysselsättning.»1) Vidare framhålles, att, om det funnes manliga helyrkesprostituerade,
skulle de straffas under enahanda förhållanden, och slutligen
anföres bestraffningen af »luffarne», hvilka nästan uteslutande är o
män, såsom en motsvarighet till de helyrkesprostituerade kvinnornas
bestraffning.
Såsom af det nu anförda framgår, har man i betänkandet lämnat
den faktiska prostitutionsföreteelsen med kunderna och kvinnorna
som handlande parter ur sikte. Kvinnorna har man visserligen bibehållit,
men i stället för kunderna har man infört »luffarna» och i stället
för prostitutionsföreteelsen — läsår ifver iet, vagabonderandet.
Då uppställer sig frågan: År o de skörlefvande kvinnorna faktiskt,
d. v. s. som man iakttager dem i verkligheten, att jämställa med läsår
if var na ?
Hur en lösdrifvare ser ut, torde vara bekant. Bland det mest
kännetecknande för en sådan individ är saknaden af fast bostad. 1
själfva verket är detta kännemärke långt mera karaktäristiskt än det
af kommittén uppställda: saknad af anställning och-arbete.
>) Sid. 193.
531
Vid en särskild undersökning1) beträffande de 400 vid 1904 års
slut byrån i Stockholm tillhöriga kvinnorna, befanns 7.8 % sakna fast
bostad. Hälften af dessa var öfver 35 år gamla och likaledes hälften
hade varit inskrifven mer än 7 år. Vid undersökning af det sätt,
hvarpå kvinnorna afgått från byrån, befanns det, att för omkring 8
% som inskrifvits under åren 1859—1884, sista anteckningen
i rullan varit »dömd till tvångsarbete» eller »intagen å försörjningsinrättning».
Sannolika åldern för dessa båda grupper låg mellan 36
°ch 40 år och sannolika tidslängden de varit inskrifna var 13 resp.
15 år.2) Vi finna således, att omkring 8 % af de kvinnor, som ingå i den
s. k. »stammen af inskrifna», kunna räknas som lösdrifvare. Yi finna
också, att ju längre en kvinna stannar vid byrån, desto större blir
utsikten för henne att sjunka ned i denna grupp. Men en mycket
stor del slutar innan de hunnit så långt. Det visar sig att under de
3 första åren _ en afsevärd del af dem, som inskrifvits, afflytta!’ från
staden, tager tjänst eller arbete3). Man kan omöjligen påstå, att dessa
sjunkit ned till en lösdrifvares tröstlösa ställning.
Man kan icke beräkna., att mer än 10 °/0 af de vid besiktningsbyrån
inskrifna motsvara typen lösdrifvare. Huru kommer det sig då,
att de dömas för lösdrifveri eller, som det egentligen i lagen heter’
behandlas såsom lösdrifvare?
I 1 § af lagen angående lösdrifvares behandling stadgas:
»Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan
medel till sitt uppehälle'') må, där ej omständigheterna ådagalägga, att
han söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.
Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,
utan att äga medel till sitt uppehälle*), underlåter att efter förmåga söka
ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda
häraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.»
I motiven till denna lag yttras följande:
»Till nu afhandlade klass af lösdrifvare måste räknas jämväl prostituerade,
hrilkas genom skörlefnad förvärfvade tillgångar4) icke böra fritaga
dem från den behandling, som här afses. Emot dessa kvinnor
lämnar allmänna lagen icke någon repressiv makt, såvida de ej vistas i
hus, där otukt drifves — —, men då skörlefnad3) bedrifven äfven på
b Statistisk utredning angående reglementeringen i Stockholm 1859—1905. Del III, sid 176
och 179.
2) Anf. st. Tab. 41: a sid. 101.
3) Anf. st. Tab. 40: b sid. 100.
4) Kursiv, af .1. E. J—n.
532
annat sätt, kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant
fall finnas en möjlighet att mot otukten ingripa’) i sedligt liksom i
sanitärt syfte.»
Det är på grund af detta yttrande som lösdrifvarlagen anses
tillämplig på skörlefvande kvinnor. Men af detta yttrande framgår
tydligt, dels att skörlefvande kvinnor, äfven om de sakna anställning,
ej motsvara hvad man efter vanlig uppfattning menar med lösdrifvare,
dels att man velat med lagen direkt ingripa mot den af k vinn an utöfvade
otukten. Under sådana förhållanden förefaller det egendomligt,
att man i kommitténs betänkande har kunnat som »försåtlig» beteckna
den invändningen mot gällande praxis: hvarför skall kvinnan straffas,
under det mannen går fri? Man har gjort kvinnorna i fråga juridiskt
till lösdrifvare genom att förklara de existensmedel de innehafva så
att säga förbrutna på grund af den källa, ur hvilken de härröra.
Hvarför har man vidtagit denna åtgärd? Jo naturligtvis, emedan man
betraktat den kvinnliga parten i prostitutionsföreteelsen som samhällsfarlig;
och hvarför betraktas kvinnan som samhällsfarlig? Jo, emedan
hon drifvit yrkesmässig skörlefnad och mottagit existensmedel af sina
kunder, in. a. o. emedan hon är den kvinnliga parten i prostitutionsföreteelsen.
Man tvekar uppenbarligen att säga rent ut, att man vill straffa
de helyrkesprostituerade kvinnorna på grund af deras skörlefnad. Men
denna tvekan innehar ett bevis för riktigheten af mitt ofvan framställda påstående,
att den ojämna behandlingen af den kvinnliga och den manliga
parten i prostitutionsföreteelsen är i ögonen fallande. Ännu tydligare
framträder detta förhållande genom kommitténs argumentering för, att
den s. k. orättvisan mot kvinnkönet vid den nuvarande och den af
kommittén föreslagna behandlingen af prostitutionsföreteelsen endast
är skenbar och beroende på, att en del personer ej förmå fatta sakens
verkliga innebörd.
1)0 s- k- Man säger: om det funnes »helyrkesprostituerade män», så skulle
handling så- de naturligtvis bli straffade på samma sätt som faktiskt kvinnorna nu
som korn- bli. Vidare hänvisar man på, att de manliga lösdrifvarne äro talrikare
Sä än de kvinnliga, och att de äro att betrakta som en motsvarighet till
mot de skör. de skörlefvande kvinnorna. För att belysa innebörden af det senare
kvlmmrna. argumentet kunna vi tänka oss följande fall: Fn ung man tar en
eu flicka från gatan med sig på ett partihotell. Efter en eller annan
timme skiljas de. Mannen går hem och lägger sig; kvinnan blir tagen
af byråpolisen som »helyrkesprostituerad», då hon kommer ned på
2) Kursiv, af J. E. J—n.
533
gatan. Det obilliga i förfarandet kvarstår, äfven om samtidigt en s. k.
luffare häktas för lösdrifveri i närmaste gathörn.
Har man emellertid klart för sig, att prostitution ej längre kan
uppfattas enbart som en samling skörlefvande kvinnor eller deras
lefnadssätt, utan att det är fråga om en samhällsföreteelse, i hvilken
jämväl kunderna ingå som eu nödvändig, handlande part, samt att
denna företeelse medför vådor för samhället, så är det klart, att indignationen,
som väckes af detta onda, måste rikta sig mot de båda
handlande parterna. Att i stället för kunderna införa en imaginär''
företeelse, »helyrkesprostituerade män», eller de välbekanta »luffarna»,
måste te sig som ett försök att undandraga kunderna ansvaret för den del
de hafva i de vådor, prostitutionen innebär för samhället. Betänker man
tillika, huru utbredd den föreställningen är, att otukten å mannens
sida är en bagatell, så inses lätt, att man långt ifrån gagnat den sak,
som dock anses böra ligga lagstiftarna nära om hjärtat, nämligen
prostitutionsföreteelsens bekämpande. Man kan icke höja sexualmoralens
nivå med tvångsmedel, vare sig de riktas mot männen eller
kvinnorna. Men så mycket kan samhället på lagstiftningsväg uträtta,
att rester af föråldrade rättssedvänjor aflägsnas, hvilka äro ägnade att
ge stöd åt skadliga fördomar. Krafvet på de båda könens likställande
vid lagstiftningens behandling af prostitutionsföreteelsen kan icke affärdas
som en missriktad klemighet gent emot de skörlefvande kvinnorna.
Det har helt djupare rötter, det sammanhänger med samhällets sträfvan
till högre kultur.
I det föregående ha vi sett, hurusom kommittén, för att kunna
inskrida enbart mot den kvinnliga parten i prostitutionsföreteelsen,
måste så att säga gå på sidan om målet och införa en helt annan
företeelse, lösdrifveriet, som visserligen stundom uppträder tillsammans
med prostitutionen, men långt ifrån alltid, och framför allt icke i de
fall, då kommittén vill inskrida. Det är nämligen uppenbart, att för
att taga hand om landstrykerskor och individer, som framsläpa en usel
tillvaro på gatan, behöfves ej eu särskild lagstiftning utöfver lösdrifvarlagen
med dess nuvarande lydelse. Kommittén af ser tydligen något annat
än de rena lösdrifvarf allen. Yi skola nu undersöka, hvarthän det leder,
om man, som kommittén föreslår, försöker utvälja eu grupp af skörlefvande
kvinnor, de »helyrkesprostituerade» till föremål för inskridandet.
För att kunna begränsa samhällets ingripande till »helyrkesprostitutionen»
måste kommittén afstå från ett straffbeläggande såväl
i fråga om de ofuktiga handlingarna som det förnedrande köpslåendet
534
Kriminalisering’
af
“lefnadssättet".
om kvinnans kropp. Men nu är det just mot dessa handlingar, som
den moraliska indignationen vänder sig vid utdömandet af prostitutionen.
Det är en uppenbar svaghet, särskildt från upp fostring ssynpunkt, att vid
utvecklingen af innebörden i den ifrågavarande lagstiftningen nödgas
med all tydlighet framhålla, att kriminaliseringen ej afser de sexuella''
excesserna, de otuktiga handlingarna, köpslåendet, korteligen allt som
i den allmänna uppfattningen utgör prostitutionens innebörd och som
gör densamma till en samhällsfara. Man frågar sig naturligt nog: hvad
■tjänar det till att försöka åstadkomma eu lagstiftning mot prostitutionen,
då man ej kan komma åt dess kärnpunkt.
Kommittén hänvisar på de helyrkesprostituerades lefnadssätt. »Samhället
bör icke underlåta att förbjuda ett lefnadssätt af så påtagligt
antisocial innebörd, som utmärker helyrkesprostitutionen, och med straff
belägga öfverträdelse!! af detta förbud». Att dessa kvinnors lefnadssätt
är moraliskt förkastligt, är ju uppenbart. Emellertid förefaller det
egendomligt att kriminalisera ett lefnadssätt. Man är van att vid begreppet
brott förknippa föreställningen om en handling, utförd eller
underlåten, upprepad eller enstaka. Under erkännande af det synnerligen
önskvärda uti, att samhället genom ett enkelt straffbud kunde
bli kvitt en del antisociala element, får jag emellertid uttala mina
tvifvel om, huruvida det någonsin kan bli möjligt att genomföra ett så
generellt stadgande som förbud för ett visst lefnadssätt. Samhällsmyndigheten
behöfver en bestämd hållpunkt för sitt inskridande. Äfven
kommittén har insett detta och har utvalt en viss detalj i de ifrågavarande
kvinnornas lefnadssätt. Det är således denna detalj, på hvilken
afgörandet kommer att bero. Det betänkliga är emellertid, att omständigheten
i fråga — huruvida kvinnan har anställning eller icke —
ej har det nära samband med prostitutionsföreteelsens samhällsvådlighet,
som kommittén förutsatt.
Kommittén finner det olämpligt att straffa en skörlefvande kvinna,
så länge hon ännu, åtminstone delvis, försörjer sig på hederligt sätt.
Först då kvinnan helt och hållet lämnat sig åt skörlefnaden, skulle
straffbarheten inträda. Att i det enskilda fallet afgöra, när detta tillstånd
inträdt, är uppenbarligen förenadt med stora vanskligheter och
lämnar fältet öppet för hvad man kallar godtycke. Under den gångna
tiden har, såsom jag visat, tillämpningen af inskrifningsproceduren och
lösdrifvarlagen mot de skörlefvande kvinnorna företett växlingar, som
stå i ett påtagligt samband med den för tillfället rådande stämningen
för eller emot reglementeringssystemet.1) Det finnes inga garantier för, att
1) Del III. Reglementeringen i Stockholm. Sid. 32.
535
icke i framtiden, en om nyttan af myndigheternas ingripande öfvertygad
»vederbörande» skulle finna helyrkesprostitution föreligga i en
hel del fall, där en mera skeptisk representant för samhällsmyndigheten
skulle finna den tilltalade kvinnans anställning tillräcklig för
att låta henne undslippa straff. Kommittén vill visserligen göra troligt,1)
att, om kommitténs förslag till lag angående åtgärder mot utbredningen
af smittosamma könssjukdomar antages, och reglementeringen i sammanhang
därmed skulle uppliäfvas, polismyndigheten kommer att sakna
anledning att ingripa annat än gent emot sådana kvinnor, som uppträda
hänsynslöst på gatan. Man förbiser härvid, att § 14 i kommitténs
förslag ger en särskild anledning att ingripa mot kvinnor, som misstänkas
för att genom idkande af skörlefnad sprida smittosamma könssjukdomar.
Huruvida en skörlefvande kvinna har anställning eller icke, är
en biomständighet, som ytterst obetydligt inverkar på indignationen mot
prostitutionen, och jag måste framhålla det betänkliga uti att göra
straffbarheten beroende af en dylik tillfällig biomständighet. Följande
kommer helt säkert att inträffa. Fn kvinna, som har tillräcklig inkomst
för sitt uppehälle af ett anständigt yrke, har en mängd älskare.
Hon lefver i lyx, spekulerar i männens fåfänga, indignationen är allmän.
Hon kan ej straffas, ty hon har, försiktigt nog, aldrig lämnat sitt
hederliga yrke, som kanske just ger henne möjlighet till reklam. En
annan kvinna, mindre kvalificerad på prostitutionsmarknaden, har en
mindre lysande kundkrets, hon väcker mindre anstöt. Hon har ej
lyckats skaffa sig stadigvarande sysselsättning, hon straffas utan betänkande.
De två fallen äro samtidiga och bägge lika kända. Ojämnheten
i behandlingen vore alltför påtaglig för att icke väcka indignation
mot en lagstiftning, som medför hvad man i dagligt tal kallar uppenbar
orättvisa.
Man beliöfver ej blicka så vidt omkring för att finna, huru utomordentligt
känsligt det nuvarande samhället är för allt, som har den
minsta smak af »orättvisa». Hvarje åtgärd, huru välment den må
vara, blir mer eller mindre förfelad, om den verkar stötande i detta
hänseende.
De moraliska känslorna ha en karaktär af allmängiltighet. Icke
allenast så, att den, som erfar en sådan känsla, förutsätter, att äfven
andra människor känna på samma sätt under enahanda förhållanden.
Jämväl företeelser af sinsemellan närbesläktad art hafva en tendens att
:) Sid. 200.
Kriminalisering''
af en
viss form af
prostitution
leder till
legalisering
af andra
former.
536
uppväcka samma slags emotion. Häraf denna allmängiltighet, som
kännetecknar de moraliska begreppen och som man fordrar för de
moraliska omdömena. Då samhället straffbelägger en viss handling,
fordrar det allmänna rättsmedvetandet, att samtliga handlingar af ifrågavarande
art och utförda under enahanda omständigheter bli bestraffade.
Visar det sig stöta på oöfvervinnerliga svårigheter att tillämpa straffet
i en utsträckning, som något så när motsvarar det anförda allmängiltighetskrafveta
är det bättre att afstå från straffbeläggandet. Man
behöfver ej befara, att därför den moraliska indignationen och dess
välgörande verkningar på samhällets medlemmar skola upphöra, ty det
är ej straffet, som framkallar indignationen.
Vid lagstiftning, särskilt på sedlighetsområdet, brukar anföras
den allmänna uppfostrande verkan, som på denna väg kan ernås. Af
det anförda torde framgå, att det af kommittén föreslagna inskridandet
mot de helyrkesprostituerade på alltför många punkter stöter
det allmänna rättsmedvetandet, för att man skulle våga hoppas på
någon dylik verkan. Kommittén synes emellertid antaga, att de skörlefvande
kvinnorna själfva skulle kunna i gynnsam riktning påverkas
genom straffbeläggandet af helyrkesprostitutionen. I betänkandet1) säges
det, att straffet torde, »om det föreskrifves i lämplig form, vara ägnadt
att tillrättaföra åtminstone en del af dessa olyckliga, som eljest, lämnade
åt sig själfva, skulle gått fullständigt under». Den undersökning
jag för kommitténs räkning utfört angående reglementeringen i Stockholm
visade, att den förbättrande inverkan af kvinnornas dömande till
tvångsarbete kan sättas lika med noll. Ej mindre än 96 å 97 % af
de dömda återvända till besiktningsbyrån.
Jag tillät mig att såsom en möjlig förklaring till det nuvarande
dåliga resultatet af tvångsarbete anföra: »Man må besinna, att dessa
straff ej ådömas för brottsliga handlingar utan för förseelser (mot reglementet),
samt att individen på mellantiderna strafflöst får lefva ett lif,
som i den allmänna uppfattningen betecknas som sedeslöst. Kvinnan
vet, att den omedelbara anledningen till hennes internering ej är hennes sedeslösa
lefnadssätt utan hennes tillfälliga förseelse ynot reglementet».
Detta resonemang torde kunna tillämpas jämväl på den internering,
som enligt kommitténs förslag kommer att tillgripas gent emot
de helyrkesprostituerade. Kvinnan skall ej straffas för sina sexuella
excesser, ej därför att hon sålt sig eller bjudit ut sig åt förste bäste, utan
därför att hon ej skaffat sig anställning eller, som det kommer att
9 Sid. 195.
537
heta, därför att sedlighetspolisen ej ville godkänna den anställning
hon hade.
Kommittén har själf rakt af förutsatt, att kvinnorna skola lära
sig inse lagens mening vara att tillhålla dem att skaffa sig anställning,
likgiltigt om de därjämte drifva skörlefnad. I betänkandet1)
säges: »Medvetandet om ett sådant straff buds (det af kommittén före
slagna)
förefintlighet och effektiva tillämpning skulle säkerligen i ett stort
antal fall2) afhålla skörlefvande kvinnor från att lämna sin innehafda
arbetsanställning». Kommitténs mening i detta hänseende framgår
vidare af yttrandet: »Med nutidens ganska rikliga arbetstillfällen för
kvinnan, bör det i allmänhet icke möta hinder för äfven den mindre
sedliga kvinnan att utöfva någon nyttig verksamhet, blott hon därvid
i sitt yttre framträdande iakttager tillbörlig hänsyn.» 3)
Vi tänka oss således en kvinna, nyss internerad i en af de framtida
förbättringsanstalter, kommittén tänkt sig. Den person, åt hvilken
samhället uppdragit att påverka hennes inre människa, infinner
sig hos henne och börjar ett samtal om de förhållanden, som fört henne
till anstalten. Han försöker, som naturligt är, att tydliggöra för henne,
att det är hennes sedeslösa lif. »Visst icke», kan hon med allt skäl
svara, »flera af mina bekanta lefde som jag, men jag blef händelsevis
utan plats, och då tog polisen mig». Hvad skall representanten för
samhällets förbättringsverksamhet svara? Man måste förutsätta, att
han känner till de grunder kommittén angifvit för helyrkesprostitutionens
bestraffning. Men skulle han försöka upplysa kvinnan om, att, då man
idkar skörlefnad, fordrar samhället, att man skall bibehålla sin borgerliga
anställning, torde detta blifva ett väl magert underlag för hennes moraliska
förbättring.
Då det gäller de skörlefvande kvinnornas moraliska påverkan,
tillämpar man en egendomlig logik. I det nuvarande prostitutionsreglementet
förbjudas de att stryka ute efter kl. 11. Före detta klockslag
äro de oförhindrade att söka skaffa sig kunder. I fråga om andra
af samhället ogillade handlingar, exempelvis tjufnad, finnes ej någon
loflig tid. Hvarför skall man genom en godtycklig tidsbestämmelse,
så att säga legalisera »utbjudandet» å en viss tid af dygnet?. Och sedan
beklagar man sig öfver de skörlefvande kvinnornas dåliga moral,
då de öfverträda reglementet.
'') Sid. 197.
■’) Kursiv, af J. E. J -n.
3) Sid. 194.
68
Man säger visserligen: samhället af ser ingalunda att legalisera
vare sig otukten eller utestrykandet. Det är emellertid ej fråga om
hvad samhället afser, utan om det omedelbara intryck, inskridandet gör
på kvinnorna, hvilket intryck är fullkomligt oberoende af lagstiftarens
mening och ur uppfostringssynpunkt långt viktigare än denna.
På besiktningsbyrån kan man f. n. när som helst få höra följande
dialog mellan en kvinna och föreståndaren, som varnar henne för utestrykande:
»Ni är rapporterad för utestrykande efter kl. 11». — »Nog
är det bra kitsligt af konstapeln att rapportera mig, bara därför att
klockan var 5 minuter öfver 11». Tankegången hos kvinnan är tydligen:
Till kl. 11 har jag rättighet att stryka ute.
Vid ett tillfälle hörde jag föreståndaren för byrån uppmana en
kvinna, som skulle inskrifvas, att hon borde resa hem till sina föräldrar.
Hon borde betänka, att, om hon stannade i staden och drefve
skörlefnad, riskerade hon att bli dömd till tvångsarbete. Kvinnan
svarade, att hon tänkte ställa sig reglementet till efterrättelse, och då
kunde polisen ej göra henne något. För kvinnan är polisen den »kitslige»,
som förmenar henne att utnyttja den frihet »lagen» garanterar henne.
Kommittén säger: samhället fordrar, att dess medlemmar utöfva
någon nyttig verksamhet, att de arbeta. Den mera oreflekterande samhällsmedlemmen,
som ej lärt sig betrakta samhället som en person,
resonerar helt enkelt: jag måste arbeta för att få något att lefva af.
Den skörlefvande kvinnan tänker: jag får pengar nog af mina kunder,
hvarför skulle jag skaffa mig arbete. Genom kommitténs lagstiftning
skall nu tydliggöras för kvinnan, att hon måste skaffa sig arbetsanställning.
Hvarför skall jag nödvändigtvis ha anställning, frågar
kvinnan, då jag har pengar nog att göra rätt för mig. Byråpolisen,
som häktat henne, svarar naturligtvis: Ni drifver skörlefnad, skaffar
Ni Er ej arbete, blir Ni dömd till tvångsarbete. Kvinnan fortsätter med
nödvändighet resonemanget på följande sätt: Skaffar jag mig en an
ställning,
så får jag fortsätta skörlefnaden.
Samhällets inskridande leder ovillkorligen till ett legaliserande af
skörlefnaden. Arbets anställning en blir det villkor, på hvilket rättigheten
till skörlefnad förvärf vas. Hvilket inflytande detta förhållande skall utöfva
på kvinnornas moraliska uppfattning, är lätt att inse.
Egendomligt kommer också omslaget i samhällets uppfattning
af »prostitutionens farlighet» att te sig. F. n. har man ej ord nog
kraftiga att fördöma den kvinna, som »i smyg» drifver skörlefnad. De,
som inställa sig regelbundet å byrån och som i följd däraf ej kunna ha
någon tjänst, hafva betraktats som »ordentliga». Nu är det meningen
539
att alldeles vända om uppfattningen. Samhällets inskridande mot de
skörlefvande kvinnorna har aldrig utmärkts för någon konsekvens. Hufvudsaken
har varit, att man haft tillfälle att ingripa.
Kommitténs förhoppning, att straffhotet skall förmå kvinnorna
att bibehålla sin anställning, gör ett egendomligt intryck, då man tar
i betraktande den verkan, samma straffhot för närvarande har på
samma slags kvinnor i fråga om att förmå dem att ställa sig prostitutionsreglementets
föreskrifter till efterrättelse. I betänkandet1)
yttras: »statistiken visar ock, att den vanliga anledningen till de inskrifnas
uteblifvande från de föreskrifna besöken å byrån är den, att
de veta eller misstänka sig vara sjuka. — — — Genom att fortsätta
besöken å byrån, riskera de ju endast, att de under någon tids vistelse
å sjukhus kostnadsfritt erhålla bot för sin sjukdom; men hellre än att
underkasta sig detta, utsätta de sig för den större risken att blifva dömda
till tvångsarbete». Kommittén har icke anfört, hvarpå den grundar
sin förhoppning, att hotet med tvångsarbete skall verka kraftigare, då
det gäller det af kommittén anförda syftet.
Kommittén har uppställt de »helyrkesprostituerade» som en väl
afgränsad grupp af skörlefvande kvinnor, utgörande ett senare utvecklingsstadium
af de »enbart yrkesprostituerade», om man med detta
uttryck får beteckna dem, som efter kommitténs mening drifva en
mindre kvalificerad form af prostitution.
I betänkandet2) lämnas en skildring, huru man föreställer sig
uppkomsten och begränsningen äf »helyrkesprostituerade»: »Det lef
nadssätt,
som lagen afser att förbjuda, torde härigenom (med orden
»under ovillighet till hederligt arbete hafva skörlefnad till sin enda
eller hufvudsakliga förvärfskälla») vara tydligt angifvet icke blott för
de dömande myndigheterna utan ock för de ifrågavarande prostituerade
själfva. Af dessa senare hafva ju en del aldrig haft, kanske icke
ens sökt någon hederlig sysselsättning. Flertalet hafva dock haft
sådan, och dessa skulle, om de därom tillfrågades, i regel kunna ganska
noga uppgifva den tidpunkt, då de under resan utför öfverskridit den
sålunda uppdragna gränsens). Eu sådan skulle då vanligen förtälja,
huru hon efter det första felsteget småningom börjat föra ett utsväf
-
Gränsen
mellan “helyrkesprostituerade“
och
“enbart
yrkesprostituerade
-
'') Sid. 195.
2) Sid. 198.
”) Kursiverad t af J. E. J—n.
540
vande lif; huru hon under fester med nattvak samt alkoholmissbruk
alltmer börjat finna den borgerliga sysselsättningen besvärande, såsom
dels kräfvande arbete å tid, då hon efter utsväfningarna helst önskade
hvila sig, och dels åläggande henne en viss försiktighet i fråga om det
yttre uppträdandet, samt hur hon slutligen kastat allt hederligt arbete
öfver bord, för att ''blifva flicka’, och sålunda odeladt kunna ägna sig
åt utöfningen af ’yrket’.» Denna skildring visar, hur man tänker sig
det gå till, då en kvinna passerar den af kommittén uppdragna gränsen
mellan en enkelt yrkesprostituerad, som iakttager eu viss försiktighet
i det yttre uppträdandet» och den helyrkesprostituerade, »som
förgiftar den allmänna moraliska uppfattningen».
Tydligen föreställer man sig, att den af kommittén uppdragna
gränsen för lösdrifvarlagens tillämpning å skörlefvande kvinnor motsvarar
en bestämd vändpunkt i kvinnornas lif, och att den sammanhänger
med vissa psykologiska förhållanden — en inträdande motvilja
mot arbete. Detta är emellertid ett misstag. I verkligheten förhåller
det sig så, att den af kommittén, efter anvisning af »gällande svensk
rätt», uppdragna gränsen mellan »helyrkesprostituerade» och »enbart
yrkesprostituerade» af kvinnorna själfva så ofta öfverskrides fram och
tillbaka, att den blir utplånad. Vid studiet af materialet från besiktningsbyrån
finner man, att samma kvinna ena månaden haft tjänst
eller arbete, andra månaden gått på byrån och således varit »helyrkesprostituerad»,
tredje månaden har hon åter anställning och har blifvit
befriad från besiktningsskyldigheten, och på detta sätt fortgår det
fram och tillbaka under ett eller flera år.
Det vore naturligtvis af stor betydelse att kunna visa, att kommitténs
straffbarhetsgräns har en psykologisk motsvarighet. Att i ett
särskildt fall afgöra, huruvida en kvinna har anställning eller icke, kan
vara en jämförelsevis enkel sak — en rapport från sedlighetspolisen
kan vara tillräckligt upplysande. På detta afgörande grundas straffbarheten.
Kunde man nu uppvisa en bestämd inre förändring hos
kvinnan, som toge sig ett uttryck i det förhållandet, att hon blifvit
utan anställning, så vore inskridandet mot henne icke betingadt af en
rent yttre tillfällighet. Nu är det emellertid omöjligt att antaga, att
hos en yrkesprostituerad kvinna, som ena månaden arbetar och andra
månaden är sysslolös och så åter börjar arbeta, hvarje gång en sådan
inre förändring försiggår. Den anförda skildringen i betänkandet slutar
vid ett moment, som tydligen tänlces motsvara den nuvarande inskrift
ningen å besiktningsbyrån. Men man glömmer, att det finnes ett mycket
betänkligt »därefter». Jag kan ej undgå att påpeka, hurusom försvå
-
541
rama af reglementeringen förfarit på ett liknande sätt. Man beskrifva’
de svåra sjukdomssymtom, den af byråpolisen »första gången anträffade»
kvinnan i många fall företett, och slutar med eu lyckönskan
till samhället, att denna kvinna blifvit infångad och inlagd på sjukhus.
Att kvinnan i fråga efter en tid åter är ute i rörelsen och fortfarande
farlig, lämnar man ur räkningen. Hon betraktas som oskadliggjord, i
och med att byråpolisen tagit hand om henne,
Kunde man hoppas, att kvinnan i den anförda skildringen vore
oskadliggjord, i och med det att myndigheterna fått hand om henne
och konstaterat lagens kännemärken på helyrkesprostitution — under
den förutsättningen kunde man tänka sig något berättigadt i det före^
slagna förfarandet. Men ännu så länge har man icke i vårt land
och sannolikt ej heller annorstädes lyckats åstadkomma en tvångsanstalt,
där man i någon afsevärd grad lyckats förbättra kvinnorna.
Ej heller kan man inspärra dem på lifstid. Alltså, vi måste räkna
med, att kvinnan återvänder till de gamla vanorna. Låt oss antaga,
att hon en tid utnyttjar något af de rikliga arbetstillfällen, om hvilka
kommittén talar i betänkandet. Hon är således enbart yrkesprostituerad
åtminstone till en tid. Men hvar ha vi den gräns i fråga om det
moraliska tillståndet, som skulle göra henne mindre samhällsfarlig nu
än då hon dömdes för »helyrkesprostitution»? Den af kommittén uppdragna
gränsen mellan »helyrkesprostituerade» och »enbart yrkesproslituerode»
existerar påtagligen endast på papperet.
Såsom vi ofvan sett, utgöres kommitténs grupp »helyrkesprostituerade»
af samma slags individer som »de enbart yrkesprostituerade».
Eu kvinna kan ena dagen tillhöra den förra gruppen, andra dagen den
senare. Kommittén anser emellertid helyrkesprostitutionen framför
andra former af prostitution vara särskildt farlig. Denna uppfattningmotiveras
på följande sätt: b »Tydligt är, att de kvinnor, som
hemfallit åt prostitution af det senare slaget (helyrkesprostitution),
skola i vida högre grad än de förra (yrkesprostituerade, som bibehållit
anställning af något slag) genom sitt sedeslösa lefnadssätt såväl såra
den allmänna anständighetskänslan som ock till följd af sin demoraliserande
inverkan å en del af befolkningen bidraga till förgiftning af
den allmänna moraliska uppfattningen i samhället».
Det torde först böra framhållas, att, då satsen om helyrkesprostitutionens
särskilda farlighet utgör grundvalen för kommitténs förslag
att kriminalisera en viss form af prostitutionen, denna sats borde
hafva bevisats. Kommittén borde med direkta hänvisningar till verk
'')
Sid. 191.
“Helyrkesprostitutionens“
särskilda
farlighet.
542
ligheten hafva ådagalagt det berättigade uti att uppställa gruppen
helyrkesprostituerade.:) Kommittén gör en hänvisning »till gällande
svensk rätt».
Det är emellertid högst tvifvelaktigt, att man vid tillkomsten af
lösdrifvarlagen gjorde den bestämda skillnad mellan yrkesprostituerade
och helyrkesprostituerade, som göres i kommitténs betänkande. Sannolikast
är, att man nöjde sig med att förklara lösdrifvarlagen vara tilllämplig
på skörlefvande kvinnor (yrkesprostituerade i kommitténs
mening), utan att man härvid tänkte på att åtkomma någon viss i
moraliskt hänseende från de öfriga skild grupp.
Det förhåller sig nog icke så, som kommittén synes antaga: Konstatera
att en skörlefvande kvinna saknar anställning, och Ni har framför
Er samhällsgiftet så att säga i koncentrerad form. Kommittén medger,
att det finnes andra skörlefvande kvinnor än de helyrkesprostituerade.
Men deras osedliga lif försiggår »vanligen mera obemärkt och deras
demoraliserande inverkan blifver till följd däraf ock af mindre omfattning»,
menar kommittén. Erfarenheten visar dock, att de förtäckta
och på visst sätt priviligierade formerna af prostitution äro farligare
än de mera ohöljda, som verka afskräckande på ofördärfvade sinnen.
Det är att beklaga att i betänkandet ej närmare utvecklats, huru
kommittén tänkt sig förloppet vid den moraliska smittans spridande
speciellt genom de helyrkesprostituerade. A sid. 191 talas endast i
allmänna ordalag om den demoraliserande inverkan å en del af befolkningen,
som utöfvas af dessa kvinnor. Det anges icke, hvilken del af
befolkningen som härmed afses. Å sid. 193 heter det vidare, att det
icke är »de enstaka sexuella excesserna, som föranleda samhällets ingripande,
utan det är det anstötligt, demoraliserande och förvända i
hela lefnadssättet». Hvarför undantager man de sexuella excesserna?
Sannolikt emedan de bedrifvas utan vittnen samt emedan de ej sär
-
‘) Man skulle möjligen kunna anföra, att kommittén vid uppställandet af gruppen helyrkesprostituerade
haft kvinnorna å de s. k. flickställena i åtanke och att, ifall kommitténs förslag
antoges, polisen skulle kunna häkta dessa kvinnor. Det skall villigt medgifvas, att kvinnorna ej
kunna hinna tillräckligt hastigt skaffa sig den skyddande arbetsanställning, som behöfs för att ej
bli tagen som »helyrkesprostituerad». Men efter någon tid, då kvinnorna börja återvända från
tvångsarbetet och återuppsöka sina gamla värdinnor, äro förhållandena nog ändrade. Det finnes
en hel del arbeten, som kunna utföras i hemmet och som icke äro af den natur, att de hindra
mottagandet af en kund. Med kännedom om prostitutionens anpassningsförmåga är det säkrast
att ej ställa alltför stora för hoppningar på den framtida verkan af åtgärder, som varit effektiva
för tillfället. Vill man ingripa mot denna form af prostitution, är det säkrare att rikta sig mot
de s. k. värdinnorna och en del husvärdar, en åtgärd, som kommittén också enhälligt förordat i
sammanhang med föreslagna ändringar i lagstiftningen mot koppleri.
543
skildt utmärka de helyrkesprostituerade. Hvad är det man vill utmärka
med det »förvända» i lefnadssättet, om man bortser från de sexuella
excesserna? Att de taga betalt af sina kunder? Men det göra alla
yrkesprostituerade. Att de visa sig på offentliga nöjesställen? Ja detta
gäller ju också andra prostituerade samt framför allt männen, kvinnornas
kunder, som vanligen bekosta kalaset vid dylika tillfällen.
Sannolikt vill man med de anförda orden »det anstötliga, demoraliserande
och förvända i hela lefnadssättet» antyda uppsökandet af kunderna,
kvinnornas utbjudande af sig själfva. I detta afseende får man
gifva kommittén så tillvida rätt, att en kvinna, som ej har någon anställning,
är i tillfälle att ej allenast å kvällarna efter arbetstidens
slut utan jämväl midt på dagen bjuda ut sig. Men innebär nu detta
utbjudande en så mycket större samhällsfara än den, som hotar från
andra yrkesprostituerade, att det af kommittén föreslagna inskridandet
med dess betydande olägenheter kan anses motiveradt? IJvilka är det.
som utsättas för denna lockelse midt på dagarna? Jo hufvudsakligen
sysslolösa flanörer, som till stor del höra till prostitutionens ständiga
kunder.
I betänkandet antydes, att, oafsedt det ökade tillfället att bjuda
ut sig, de helyrkesprostituerade skulle utöfva en större lockelse å
männen. Häremot må emellertid invändas följande. Af betänkandet
framgår, att man föreställt sig de helyrkesprostituerade såsom ett
senare utvecklingsstadium af de enbart yrkesprostituerade. Nu är
det nogsamt bekant, att de kvinnor, som hafva de största förutsättningarna
att draga till sig män, äro de unga och de, som
kunna inge illusionen af att icke vara »allmänna», d. v. s. just de,
som efter kommitténs mening ännu icke utvecklat sig till helyrkesprostituerade.
Kommittén har icke beaktat, att den mest omfattande
trafiken på prostitutionsmarknaden äger rum på kvällarna efter arbetstidens
slut, och i denna trafik spela sådana omständigheter som den,
att kvinnan har anställning eller icke, ingen som helst roll. På sid.
192 framhålles, att de helyrkesprostituerade utgöra eu särskild fara
för det uppväxande släktet. Nu är det bekant, att de helyrkesprostituerade,
de som efter kommitténs mening så att säga tagit sitt yrke
på fullt allvar, hufvudsakligen ha en jämförelsevis välsituerad kundkrets,
och att de undvika ungdomar, som äro mindre pålitliga såväl
med hänsyn till betalningen som hälsotillståndet. Häremot äro fall
kända, då unga flickor, ännu ej helyrkesprostituerade, haft förbindelser
med uppväxande ungdom. Man anför vidare (sid. 192), att de helyrkesprostituerade
genom att mottaga kunder i sin bostad demoralisera
544
sin omgifning, men detta gäller ju äfvenledes de enkelt yrkesprostituerade,
livilka också mottaga sina kunder hemma hos sig. Utgår
man från den förutsättning, att de lielyrkesprostituerade helt och
hållet inrättat sig för »yrket», då kan man på samma gång antaga,
att de skaffat sig en bostad, där de och deras kunder icke äro störda
af någon omgifning. Det framhålles vidare (sid. 196), att de helyrkesprostituerade
skulle utöfva en särskild lockelse på andra kvinnor att
ägna sig åt skörlefnad. Att skörlefvande kvinnor draga med sig andra,
torde vara konstateradt i flera länder. Hvad särskild! Stockholm beträffar
har detta förhållande, som man kan kalla prostitutionens själfrekrytering,
blifvit påvisadt af kommitténs bortgångne ledamot dr
Lindblad. Emellertid finnes det intet skäl att tillskrifva de helyrkesprostituerade
ett större inflytande än andra skörlefvande i detta hänseende.
Ett vanligt förlopp är följande: En prostituerad — helyrkeseller
enbart yrkesprostituerad — som ursprungligen kommit från
landsorten till Stockholm som tjänsteflicka, träffar en dag en bekant
från hemorten — en läskamrat som det ofta heter. De gå ut och se
på stan, de träffas flera gånger, de besöka nöjestillställningar, träffa
»herrar» och sedan — jag behöfver ej fortsätta skildringen. I andra
fall får en kvinna — hel- eller enkelt yrkesprostituerad — af sina
bekanta herrar uppmaning att nästa gång ha någon annan treflig
flicka med sig etc. Att det skulle vara egenskapen af att vara »helyrkesprostituerad»,
som på något sätt underlättade den skörlefvande
kvinnans försök att draga andra med sig, måste på det bestämdaste
bestridas. I regel förhåller det sig så, att kännedomen om att eu
kvinna är »allmän» verkar afskräckande. Det finnes intet hållbart
skäl för att antaga, att de s. k. helgrkesprostituerade skulle utöfva någon
större lockelse än andra prostituerade vare sig på män eller kvinnor. Återstår
att behandla frågan om »anstötligheten».
Af hvad kommittén anfört i betänkandet*) framgår, att med det
»anstötliga» ej menas enbart sådana handlingar, som kunna rubriceras
som »provokation till otukt och annat förargelseväckande beteende å
allmän plats», livilka handlingar efter kommitténs enhälliga mening
böra bestraffas, likgiltigt om de begås af män eller kvinnor. Kommittén
vill tydligen bespara de välsinnade medborgarna anblicken af kvinnor,
som kunna misstänkas för att vara »helyrkesprostituerade». Hvarpå
känner man igen en sådan kvinna, förutsatt att hon ej gör sig skyldig
till de anförda straffbara handlingarna? Svaret blir naturligtvis: på
klädseln och på sättet att röra sig på gatan och allmänna platser.
) Sid. 197.
545
Men hur skall man veta, att eu kvinna med ett oförsiktigt sminkadt
ansikte, en extravagant toalett o. s. v. är »helyrkesprostituerad» ?
Hon kan mycket väl ha arbetsanställning, kanske rakt af vara hederlig
och likväl väcka anstöt. Javäl, men de kvinnor, som man vill åt, visa
sig dag efter dag på gatorna och detta är sårande för anständighetskänslan,
menar man. Men hvarför vill man ej af samma skäl ingripa
mot de män, som röra sig på gatorna i samma tydliga afsikt som
kvinnorna? Man kan, synes mig, omöjligen af anständighetshänsyn
föreslå ett inskridande, som är förenad^ med så många olägenheter
och som genom sin ensidighet så uppenbart sårar känslan för rättvisa
och billighet i samhället?
I själfva verket innebär ett ensidigt fasthållande vid anständighetssynpunkten
en risk, att den verkliga moraliska indignationen mot otukten
förslöas. Det är en gammal iakttagelse, som ligger till grund för det
bekanta uttrycket: »anständigheten kom och sederna försvunno». Visar
det sig, att till och med lagstiftaren bagatelliserar ett tydligt uttaladt
kraf på likhet inför lagen för att kunna vidmakthålla ett visst anständighetsförfarande,
som myndigheterna småningom antagit, så blir
naturligtvis följden den, att också den enskilde sätter anständigheten
i främsta rummet. En hvar, och framför allt de unge männen, kan
resonera som så: det är ej de sexuella excesserna, som äro så farliga, det
är den offentliga skandalen, och äfven den är ej så farlig å männens sida.
De betänkligheter jag ofvan framställt mot kommitténs förslag
hafva hufvudsakligen varit af principiell natur. Men äfven den direkta
erfarenhet, man haft af tvångsarbetsstraffets verkan å de prostituerade
kvinnorna, talar ett så tydligt språk, att någon tvekan om det föreslagna
förfaringssättets olämplighet ej kan förefinnas hos den, som satt
sig in i dessa förhållanden.
Kommittén vill bibehålla lösdrifvarlagens nuvarande tillämpning
å de s. k. helyrkesprostituerade af fyra skäl: l:a för att afskräcka
de skörlefvande kvinnorna från att lämna den arbetsanställning, de
möjligen ha; 2:a för att bereda samhället tillfälle att ingripa med eu
uppfostrings- och förbättringsverksamhet gent emot de djupast sjunkna
bland de skörlefvande kvinnorna; 3:e för att gifva myndigheterna ett
medel dels att hålla landsbygden och de mindre städerna fria från
helyrkesprostitution, dels att inskrida mot de mest hänsynslösa bland
de större städernas skörlefvande kvinnor; 4:e för att erhålla en laglig
grund för ett sanitärt ingripande mot de skörlefvande kvinnorna. Kom
69
-
Kommitténs
skäl för lösdrifvarlagens
tillämpning
å de “helyrkesprostituerade
“.
546
Tvångsarbetsstraffets
afskräckande
verkan.
mittén har visserligen ej anfört detta skal, men en hvar kan inse, att
lösdrifveriförfarandet är en nödvändig förutsättning för 14 § i
kommitténs lagförslag.
Tvångsarbetsstraffets afskräckande verkan är redan i det föregående
omnämnd. Ur min redogörelse för »reglementeringen i Stockholm
1859—1905» tillåter jag mig anföra:1) »Hvarannan till hvar
tredje förseelse (mot prostitutionsreglementet) leder till varning, hvar
13:de till hvar 15:de medför häktning. Trots detta begår hvarje besiktningsskyldig
kvinna i genomsnitt hvar 14:de dag en förseelse, som
blir anmärkt.---Det har visat sig, att ej mindre än SU af dem,
som aftjänat detta straff (tvångsarbete), åter blifvit dömda, och detta
likgiltigt om de förut varit dömda eu eller flera gånger. Att
tvångsarbetsstraffet ej förmår afskräcka kvinnorna från att återvända
till skörlefnaden efter slutädt straff, framgår däraf, att ej mindre än
96 å 97 % af de dömda återkomma till byrån». Att f. n. tvångsarbetsstraffets
afskräckande verkan är lika med 1 noll, torde vara obestridligt.
Kommittén antager emellertid, att straffhotet skulle blifva
kraftigare, om straffet tillämpas med ännu större konsekvens, än hitintills
ansetts vara möjligt, samt om man utsträcker strafftiden. Det
torde emellertid vara något annat än den korta strafftiden (2 å 3
månader första gången), som är orsaken till straffets ringa verkan.
Kommittén har i sitt betänkande ej gått in på denna fråga, ehuru det
synes ha legat nära till hands. Man må dock betänka, att tillämpningen
af cietta straff förorsakar staten årligen rätt stora utgifter, samt
att det ej kan vara med samhällets värdighet öfverensstämmande att
utan vidare fortsätta med ett förfaringssätt, som tydligen är ägnadt
att undergräfva aktningen för samhällets straffande myndighet. Har
man icke i de ofvan skildrade förhållandena fått en fingervisning om,
att djupare liggande orsaker utgöra grunden till den ringa effektiviteten
af straffet — orsaker, som ej kunna undanröjas enbart genom
att skärpa straffet?
Hvad man i första hand har att beakta är den omständigheten,
att straffet ej är den logiska konsekvensen af ett brott. De förseelser,
för hvilka kvinnorna nu dömas — i de flesta fall utestrykande
efter klockan 11 eller uteblifvande från besiktning — betraktas ej af
någon människa såsom brott. Ingen betraktar heller saknad af arbetsanställning
eller ens »ovillighet till hederligt arbete» som ett brott
och någon ändring i denna uppfattning torde svårligen kunna åstadkommas
genom kommitténs uttalande.
9 Sid. 52.
547
Vidare äro påtagligen utsikterna mycket störa, att en förseelse
mot reglementet sådan som det ofvannämnda utestrykandet ej blir
anmärkt. Frestelsen att öfverträda förbudet är så mycket större, som
denna öfverträdelse på det närmaste sammanhänger med drifvandet af
»yrket». I hvad mån ändras nu dessa förhållanden genom kommitténs
förslag? Utestrykandet och uteblifvandet från besiktning blifva ej längre
straffbara förseelser. Däremot komma kvinnorna att straffas, om de
sakna arbetsanställning. Själfva skörlefnaden och uppsökandet af kunder
äro fortfarande icke straffbara. Nu frågas, blifva icke utsikterna för
kvinnorna, att deras sysslolöshet undgår upptäckt, fullt ut lika störa,
som under nuvarande förhållanden utsikterna att deras utestrykande å
förbjuden tid förblir oanmärkt? Och vidare, huru nära till hands
ligger det ej, att en skörlefvande kvinna blir utan plats. Kan man nu
föreställa sig, att en sådan kvinna af det straffhot, kommittén tänker
åvägabringa, låter sig förmås att afstå från skörlefnaden, tills hon
hunnit få plats igen? Eller vågar man hoppas, att kommitténs förslag
skall vara ägnadt att öfver hufvud taget afskräcka kvinnor från skörlefnad
i högre grad, än hvad fallet är med det nuvarande systemet, som
hotar kvinnorna ej blott med tvångsarbete utan jämväl med alla de
obehag, som åtfölja besiktningen. Den stora ökning i de inskrifna
kvinnornas antal, som åtföljt hvarje skärpning af det nuvarande systemet,
har till fullo ådagalagt, huru ringa värde det har som afskräckningsmedel.
'') Det låter så enkelt och så modernt att säga: »samhället bör
förbjuda ett antisocialt lefnadssätt». Men har man på allvar betänkt,
huruvida några förutsättningar finnas att genomföra ett sådant förbud?
Att förbjuda en viss handling är något, som en hvar något så när kan
fatta — men att förbjuda ett lefnadssätt? Därtill kommer, att just
det väsentliga i dessa kvinnors lefnadssätt, skörlefnaden, ej är förbjuden.
Tilltror man verkligen dessa kvinnor en så utvecklad reflektionsförmåga,
att de skola fatta förbudets verkliga och efter kommitténs mening
samhällsuppfostrande innebörd? Mig synes, att kommittén, i betraktande
af den föreliggande erfarenheten om tvångsarbetsstraffets verkan
på de skörlefvande kvinnorna, borde i betänkandet hafva behandlat de nu
påpekade förhållandena på ett mera ingående sätt i st. f. att öfverlämna
hela denna fråga åt en annan kommitté, som ej i samma grad haft
tillfälle att studera de prostituerade kvinnornas lefnadsförhållanden.
Hvad tvångsarbetets förbättrande och uppfostrande verkan beträffar,
har kommittén visserligen ej lämnat vår närvarande erfarenhet
helt och hållet obeaktad. Kommittén antager emellertid, att det ogynnsamma
resultatet beror på den hos oss gällande anordningen af tvångs ''
1) Del III Reglementeringen i Stockholm sid. 15 o. 16.
Tvångsarbetsstraffets
förbättrande
och uppfostrande
verkan.
548
arbetet. Kommittén föreslår att genom en längre tids internering
vänja kvinnan vid regelmässigt arbete. ’) Men det är ju hvad man försöker
redan nu. En utsträckning af interneringstiden har inga större
utsikter att lämna bättre resultat, ty man nödgas medgifva, att »äfven
de på längre tid intagna utgå oftast oförbättrade».2) Man föreslår en
noggrann uppdelning af de internerade kvinnorna efter graden af
deras vanart, utväljandet af sådant arbete för de särskilda individerna,
som synes vara bäst ägnadt att hos dem skapa nödig arbetslust o. s. v.
Det är godt och väl att framställa sådana förslag, men ännu bättre
vore, om man kunde ge anvisning på någon tvångsanstalt i världen,
där man lyckats moraliskt förbättra prostituerade kvinnor i den ålder
och med de förutsättningar, att de »gå i marknaden» efter frigifvandet.
Kommittén borde efter mitt förmenande, äfven beträffande utsikterna
att förbättra kvinnorna, hafva meddelat en utredning angående
de möjliga orsakerna till den allt annat än uppmuntrande erfarenheten
af tvångsarbetsstraffets verkan.
Vid en sådan utredning skulle kommittén ej hafva undgått att
ytterligare beakta det ur pedagogisk synpunkt misslyckade sättet att
tillämpa lösdrifvarlagen på de ifrågavarande kvinnorna, hvarpå jag i
min redogörelse för reglementeringen i Stockholm fäst uppmärksamheten.
Kommittén talar i betänkandet, naturligtvis med rätta, om de
lastfulla, djupt sjunkna kvinnorna. Låt oss emellertid för ett ögonblick
betrakta dem som människor, med en viss om ock ringa grad
af reflektionsförmåga, af förmåga att bedöma sitt läge, att uppfatta
sammanhanget mellan den behandling de röna i samhället och sitt eget
lefnadssätt. De veta, att otukten är något, som utdömes af de »hyggliga»
människorna, men erfarenheten har lärt dem, att den är mycket
vanlig icke minst inom samhällsklasser, som borde vara en förebild för
andra. De ha haft förbindelser med män, som kanske stå mycket nära
de personer, som å samhällets vägnar rannsaka dem, varna dem för
lösdrifveri och döma dem till tvångsarbete. De veta, att det anses
skamligt att sälja sig, men erfarenheten har lärt dem, hvilket värde
männen sätta på deras gunst. De veta vidare, att man och man
emellan anses det ej som något förnedrande att hafva haft förbindelser
med »flickor», blott, det ej kommit till offentlig skandal. En vacker
dag befinner sig en sådan flicka internerad i tvångsarbete. Hon har
ej fått den utbildning i samhällslära, att hon fått klart för sig betydelsen
af samhällsgiftet prostitution. »Eftersom jag befinner mig i
>) Sid. 201.
2) Sid. 204. Kursiv, af J. E. J—n.
549
fängelse, måste jag ha begått något brott», tänker hon, »men hvad
har jag gjort? Sålt mig — ja, men det ville ju karlarna så gärna, att
jag gjorde; och de bli icke straffade. Jag hade ej tjänst eller arbete
— men jag gjorde rätt för mig. Det är orättvist, att jag skall få lida».
Det kan ej undvikas, att kvinnorna komma in på tvångsanstalten med den
bestämda öfvertyg elsen, att de blifvit »orättvist behandlade». Den buttra
uppsynen, det otillgängliga, tvära sättet, som är så karaktäristiskt
för de internerade kvinnorna, har sin förklaring. Kommittén kan
visserligen för egen del vara af den åsikten, att kvinnornas behandling
är fullt rättvis. Men då man vet, att en hel del samhällsmedlemmar,
som på allvar försökt sätta sig in i frågan, finna inskridandet ägnadt
att såra känslan för rättvisa och billighet, borde man ej vara blind för
den möjligheten, att kvinnorna själfva finna sin behandling orättvis,
och mycken människokännedom behöfves då icke för att inse den
moraliska verkan af en sådan behandling.
Den vanlige brottslingen, som, om också efter ihärdigt nekande,
öfvertygats om sitt brott, inser sammanhanget mellan straffet och
brottet. Han vet, att, om hans medbrottslingar bli kända, så få de
samma behandling. Äfven den förhärdade yrkesförbrytaren har en
känsla af det logiska i att samhället straffar honom. Man har exempel
på uttalanden, som visa, att han så att säga erkänner samhället som
krigförande part. Hos brottslingen, som erkänt, finnes sålunda åtminstone
en möjlighet att utveckla en insikt om hans egen brottslighet,
hvilket är en nödvändig förutsättning för en förbättring. Erfarenheten
visar emellertid, huru svårt det är äfven i dessa fall att nå några
gynnsamma resultat. Men i sådana fall, där ej spår af den nämnda
förutsättningen finnes, måste naturligtvis förbättrarens uppgift vara
hopplös från början. Därtill kommer hos den prostituerade kvinnan
utsikten att efter straffets uttjänande få återvända till det förra lifvet,
hoppet att kunderna ej glömt bort henne o. s. v. Nu vill man kanske
mot ofvan anförda resonemang invända: De prostituerade kvinnorna äro
degenererade individer. De härstamma från förbrytar- och alkoholistfamiljer
o. s. v. De sakna öfver hufvud taget känsla för rätt och orätt.
Undersökningarna angående prostitutionens rekrytering gifva emellertid,
åtminstone hvad Stockholm beträffar, intet stöd åt hypotesen om
degenerationen som orsak till prostitutionens rekrytering. Det stora
flertalet af de inskrifna äro födda på landsbygden i vanliga arbetarhem.
De hafva kommit som tjänarinnor till hufvudstaden och hafva haft
tjänst ofta nog i flera år, innan de blifvit inskrifna. Emellertid; antag
550
att de samtliga vore degenererade från början, — så mycket sämre
utsikter att genom någon behandling få dem förbättrade.
Men, säger man, skall samhället lämna dessa stackars varelser
vind för väg? Ja, hvarför icke, då erfarenheten visar, att samhällets
ingripande ej medför någon nytta och från principiell synpunkt är,
lindrigt sagdt, tvifvelaktigt. Genom att samla ihop dessa element och
internera dem har samhället dragit på sig en börda, som det sedermera
ej kan komma ifrån. Ute i lifvet blifva dessa kvinnor efter
några år af omständigheternas makt i alla händelser drifna ur marknaden.
Den insikt om skyldigheten att arbeta, som samhället genom en dyrbar
uppfostran förgäfves söker inpränta hos dem,1) lär dem den oblidkeliga
nödvändigheten gratis. Men äfven andra krafter äro verksamma än nöden.
Det finnes samhällsmedlemmar, som drifna, icke af oklara uppfostragsoch
förbättringsteorier, utan af känslan för olyckliga medmänniskor
oegennyttigt ägna sig åt dem, som frivilligt söka hjälp. Erfarenheten tiar
visat, att på denna väg nås resultat, som samhällets tvångs förbättring
aldrig kan uppnå. Det vore mera praktiskt, att samhället i någon mån
ekonomiskt understödde en del dylika företag af enskilda, naturligtvis
mot rättighet till kontroll öfver förvaltningen. Samhällets inskridande
med tvång för att moraliskt förbättra de skörlefvande kvinnorna erinrar
om forna tiders försök att med tvång omvända folk till annan religion.
Man hade på den tiden ej så mycken pedagogisk erfarenhet och den
goda viljan rättfärdigade försöken —• men i vår tid? För öfrigt, staten
har ju så många uppfostringsplikter att fylla. Vi sakna ännu yrkesutbildningsanstalter
för större delen af den uppväxande befolkningen.
Hvarför skall man börja med att inrätta dylika anstalter för just det
material, om hvilket man på förhand kan säga, att det är minst mottagligt
för uppfostran? Egendomligt är, att kommittén, under erkännande
af tvångsarbetets värdelöshet såsom uppfostringsmedel för dessa
kvinnor, likväl föreslår dess bibehållande ur denna synpunkt — och
detta utan att på något sätt hafva öfvertygat sig om möjligheten
att inrätta tvångsarbetet på ett sådant sätt, att det kunde
verka i kommitténs syfte. Man föreslår att i lag fastslå en för staten
dyrbar behandling utan att hafva förebragt någon annan utredning
än den, som visar behandlingens värdelöshet.
Genom det nuvarande inskrifningsförfarandet med åläggande för
kvinnorna att inställa sig å byrån o. s. v., har man, såsom jag visat,
tillskapat en »stam af inskrifna», som tynger på samhället. Med
*) Det torde böra anmärkas, att en hel del af de inskrifna, som frivilligt tagit tjänst
eller arbete, visat mycket god både förmåga och vilja att arbeta.
551
kommitténs förfarande kommer man att erhålla en »stam af varnade»,
hvars antisociala instinkter skärpas genom samvaron å tvångsarbetsanstalterna.
Ilen gemensamma känslan af orättvis behandling från samhällets
sida, känslan af att vara utsatta för samma förakt och samma
olyckor, samma godtycke är det kitt, som sammanfogar dessa element
till en massa, hård och ogenomtränglig för samhällets försök att med
våld omskapa den inre människan hos dessa individer. Den i stort
anlagda tvångsförbättringsproceduren kommer under nötningen med
den hårda massan ohjälpligen att antaga karaktären af en schablon,
lika tröstlös som den nuvarande reglementeringen.
Kommittén utgår1) från det antagandet, att det är lösdrifvar- Frånvaron af
lagens nuvarande tillämpning, som förklarar det faktum, att helyrkes- pr0Stftnt;0I1«
prostituerade ej finnas å landsbygden och i de mindre städerna. An- å landstagandet
grundar sig på upplysningar, som inhämtats från polismyndig- i^|“indre
heterna i en del städer. Det är lätt att förstå uttalandena af dessa staderna,
myndigheter. A flera ställen har det inträffat, att prostituerade kvinnor
från Stockholm eller andra städer gifvit s. lc. gästuppträdanden i de
mindre städerna. Myndigheterna ha inskridit och varnat eller häktad
dem för lösdrifveri. Det ligger nära till hands att sätta detta insupande
i orsaksförhållande till den företeelsen, att dessa samhällen faktiskt
ej haft någon »stam af inskrifna kvinnor» såsom t. ex. Stockholm.
Men det är mycket vanskligt att förklara samhällsföreteelser, och det
torde vara tvifvel underkastadt, att de ifrågavarande myndigheterna
haft tillfälle till mera djupgående studier af prostitutionens orsaker.
Det ligger ju också så nära till hands att tillskrifva sitt eget ingripande
förtjänsten af en god sakernas ordning. Emellertid är det nogsamt bekant,
att det endast är storstäderna, som erbjuda gynnsamma betingelser
för prostitutionsföreteelsen. I de smärre finna kvinnorna ej den
nödvändiga kundkretsen. Där existera knappast de möjligheter till
nöjen och utelif, utan hvilka prostitutionen ej kan florera. En och
annan prostituerad kan ju finnas på platsen, men hon är vanligen så
att säga hemma på orten. Den rörliga omsättning bland de prostiturade,
som utmärker storstaden, finner man icke i de små samhällena.
Det är intressant att undersöka de prostituerade kvinnornas å en ort
härstamning från olika delar al landet: Hufvudkontingenten kommer
från staden själf och närmaste landsbygd. Ju mera staden utvecklas,
desto större och vidsträcktare blir dess attraherande inflytande, d. v. s.
kontingenten från eget område aftager i förhållande till folkmängden,
p Sid. 196.
552
under det att kontingenten från mera aflägsna orter tilltager. På 1860-och 18/0-talen intog Stockholm i detta hänseende ungefär samma
ståndpunkt som f. n. Malmö och Göteborg1). Trots detta konstaterade
förhållande är kommittén böjd för att befara en invasion af »helyrkesprostituerade»
i landets smärre städer, ifall lösdrifvarlagens nuvarande
tillämpning upphäfdes. I fall man afstode från att inskrida mot dessa
vmnor i storstäderna, skulle sålunda efter kommitténs mening benägenheten
hos dessa att gifva gästuppträdanden i landsorten tilltaga, och
som de ej kunde omedelbart afvisas, så skulle småsamhällena bli hemsökta
af helyrkesprostitutionens faror. Det ligger emellertid mycket
närmare till hands att antaga, att det af kommittén föreslagna
inskridandet mot de »helyrkesprostituerade» skall drifva en hel del
kvinnor ut från de större städerna till landsorten, där de åtminstone
till en tid komme att fortsätta skörlefnaden såsom »enbart yrkesprostituerade».
Upprätthållandet
af
ordningen å
gatorna.
Kommittén betraktar lösdrifvarlagens tillämplighet å de »helyrkesprostituerade»
såsom nödvändig för att kunna upprätthålla ordningen
å gatorna i de större städerna, i fall reglementeringen borttages.
Kommittén anser nämligen, att ordningsföreskrifterna i prostitutionsreglementet
utgjort en viss hämsko å de inskrifna kvinnornas
uppträdande. Vidare hänvisas i betänkandet2) till erfarenheten från de
länder, där samhället ej inskrider mot helyrkesprostitutionen såsom
sådan. Det hade varit lämpligt att angifva, hvilka länder som åsyftas.
Jämför man förhållandena i London, där som bekant ingen reglementering
finnes, med d(em i Berlin och Paris, finner man intet, som talar
till förmån för reglementeringen ur ordningssynpunkt. Kvinnornas uppträdande
å gator och vissa kaféer är lika fritt och i ögonen fallande
i alla dessa städer. Den plats, som särskildt blifvit anförd som ett
afskräckande exempel på olägenheterna af reglementeringens upphäfvande
ur ordningssynpunkt, är Kristiania. Men tvifvelsutan hafva dessa
skildringar varit tendentiösa och stått i samband med den hetsiga
striden mellan reglementeringens försvarare och motståndare. Man må
ju betänka, att Kristiania var den första större stad i de skandinaviska
länderna, där reglementeringen upphäfdes. Förhållandena torde bäst
återgifvas med den skildring, kommitténs egna medlemmar lämnat3): »I
stadens finaste och centralaste kvarter, på Carl Johans Gade och i
Studenterlunden hålles hvarje afton en offentlig kvinnobörs (sådan vi
*) Del III Reglementeringen i Stockholm 1859—1905 sid. 72 noten
2) Sid. 192.
3) Del II Reseberättelsen sid. 66.
553
icke sett på allmän plats i annat land). En mängd kvinnor, ofta samlade
i grupper på 3 å 4 synas stå i gathörnen, på trottoarerna eller
annorstädes, afvaktande tillfälle att få manligt sällskap. Något egentligt
påträngande eller förnärmande i kvinnornas uppförande kunde dock icke
iakttagas1).» Af denna skildring får man ej det intrycket, att förhållandena
voro så svåra. Kvinnorna voro ej påträngande, såsom fallet
är i en hel del städer med reglementering. Det anföres ej, huruvida
kvinnornas kunder syntes bland de iakttagna grupperna i gathörnen.
Yar detta ej fallet, så måste man medgifva, att prostitutionen måste
vara ganska beskedlig i Kristiania i jämförelse med Stockholm. Skulle
emellertid våra iakttagare ha sett några män i dessa grupper, så har
det i alla händelser ej gjort något särskildt intryck på dem, enär männens
förhållande ej med ett ord onmämnes, såvida detta ej innefattas
i ordet »kvinnobörs». I alla händelser har man haft tillfälle att koncentrera
sin uppmärksamhet på den andra parten, och resultatet har
utfallit i ett mycket gynnsamt omdöme: något egentligt påträngande eller
förnärmande i kvinnornas uppförande kunde icke iakttagas. Efter min
mening har kommittén ej haft skäl för sitt anförande i betänkandet2):
»Erfarenheten från de länder, där samhället ej inskrider mot helyrkesprostitutionen
såsom sådan, bekräftar ock, att till dylik prostitution
hemfallna kvinnor därstädes uppträda å gator och allmänna platser
på ett synnerligen hänsynslöst sätt.»
För att hindra prostitutionsföreteelsen att inverka störande på
ordningen på gatorna har man naturligtvis att gå till väga på samma
sätt, som man förfar mot slagskämpar och andra orostiftare. Man ingriper,
häktar och lagför vederbörande på grund af eu bestämd lagöfverträdelse,
men icke på grund af att de beskedligt stått i ett gathörn
eller företett ett typiskt ligapojksutseende. Man hör ofta det
önskemål uttalas, att ordningsmakten kraftigare än hitintills ingrepe
mot individer, som i oriktigt syfte förfölja och förfördela andra personer,
hvilka intet hellre önska än att få gå sin väg lugnt fram.
Tydligt är emellertid, att kommittén med lösdrifvarlagens tillämpning
på de »helyrkesprostituerade» ej afsett bekämpandet af dessa missförhållanden.
För det första är det ju endast kvinnor, som drabbas
af den ifrågavarande tillämpningen af lösdrifvarlagen, och erfarenheten
visar, att de nämnda öfvergreppen begås äfven af män. För det andra
har kommittén förutsatt, att åtminstone de svårare formerna skulle
drabbas af strafflagens bestämmelser. Tydligen har kommittén tänkt
Kurs. af J. E. J—n.
2) Sid. 192.
70
554
Sedlighets
polisens
bibehållande.
sig möjligheten, att med lösdrifvarlagens tillhjälp kunna eliminera (bortplocka)
sådana kvinnor, som uppträda i ett tydligt syfte, om också ej
på ett hänsynslöst sätt. — Emellertid bör man beakta, lista att en
hel del »enbart yrkesprostituerade» uppträda på samma sätt utan att
kunna åtkommas; 2:dra att inskridandet ej medför någon definitiv förbättring,
tv kvinnorna återvända efter uttjänt straff; 3:dje att man ej
kommer åt de män, som i sitt sökande ådagalägga samma försiktighet
som de ifrågavarande kvinnorna.
I själfva verket är det sist anförda förhållandet det mest betänkliga.
Männen kunna uppenbarligen strafflöst fortsätta sitt »sökande»,
förutsatt att de ej väcka förargelse, så att de komma i kollision med
de föreslagna bestämmelserna i strafflagen. Det är lätt att inse, att
den nuvarande ganska allmänna uppfattningen, att mannen har en
viss rätt att »söka» i väsentlig grad stödes därigenom, att samhället
inskrider mot kvinnorna, men ej mot männen. Kommitténs förslag
afser att legalisera detta ensidiga inskridande och är sålunda ägnadt
att vidmakthålla det anförda åskådningssättet.
En olägenhet, som antagandet af kommitténs förslag skulle komma
att medföra, är bibehållandet af den s. k. sedlighetspolisen. Angreppen
å den gamla reglementeringen ha sin grund icke minst i de
obehag sedlighetspolisen vållar. Man kan ej heller förneka, att det
ligger något motbjudande uti, att samhället underhåller en manlig
spanarkår för att öfvervaka kvinnornas könsförbindelser. Det erinrar
något om vissa förhållanden i halfbarbariska österländska samhällen.
Nu föreslår kommittén, att reglementeringen skall upphäfvas, men tillika
föreslås, att inskridandet mot »helyrkesprostituerade» skall fastslås i
lag. Detta kommer naturligtvis att medföra, att polisen i de större
städerna liksom nu organiserar en särskild afdelning för det i lagen föreskrifna
inskridandet. Uppspårandet af skörlefvande kvinnor — denna i
så eminent grad improduktiva verksamhet — kommer att fortfara, enda
skillnaden är, att kvinnorna hädanefter skola benämnas »helyrkesprostituerade».
Kommittén är icke blind för de olägenheter, som åtfölja ett
dylikt uppspårande. I betänkandet yttras1): »Inom kommittén har emellertid
ifrågasatts, att såsom förutsättning för ett straffrättsligt inskridande
mot dessa kvinnor borde stadgas, att de genom sitt lefnadssätt störde den
allmänna säkerheten, ordningen eller anständigheten. Därmed skulle afses
att vinna en önsklig garanti emot misstag och Övergrepp från polismyndighetens
sida2) i fråga om anställande af efterforskningar till utrönande, huruvida
b Sid. 199.
2) Kurs af J. E. J—n.
r r p
555
en för lielyrkesprostitution misstänkt kvinna vore därtill förfallen eller
icke. En spaningsverksamhet i sådant syfte, som icke stöder sig å
dylika påvisbara yttringar af kvinnans osedliga lif, lämnar nämligen,
efter hvad erfarenheten utvisar, lätteligen rum för misstag med däraf följande
ÖvergreppJ) af understundom högst betänklig beskaffenhet. Emot
upptagandet eif ett dylikt stadgande tala emellertid flera skäl.» Kommittén
menar att genom ett dylikt stadgande skulle »lagbudets allmänpreventiva
kraft att afhålla skörlefvande kvinnor från att öfvergifva innehafd
arbetsanställning eller annat hederligt förvärf i mycket hög grad förminskas.
» Kommittén ger på grund häraf den spanande myndigheten
en mycket vidsträckt befogenhet äfven med de anförda riskerna
af öfver grepp. F. n. saknas ett formligt lagbud mot helyrkesprostituerade.
Antages kommitténs förslag, så blir inskridandet fullt legaliseradt,
och hvad detta betyder för att gifva den ifrågavarande spaningsverksamheten
ökad kraft, är lätt att inse. Såsom stöd för det nuvarande
inskridandet åberopar man ett yttrande i motiveringen till lösdrifvarlagen.
I framtiden kommer man vid eventuella misstag att anföra
denna kommittés kraftiga motivering för sedlighetspolisens spaningsverksamhet,
som ej får hämmas af några hänsyn till möjliga misstag.
Ur synpunkten att förskona samhället från sedlighetspolisens
godtycke är uppenbarligen den nuvarande reglementeringen
att föredraga framför kommitténs förslag.
Kommittén yttrar visserligen: »Hvad angår faran för polisöfvergrepp,
torde denna i händelse af reglementeringens upphäfvande
så till vida framdeles blifva mindre, som polismyndighetens verksamhet
därefter med all sannolikhet''1) ej komme att inriktas på andra fall af
helyrkesprostitution än dem, där yttringen af densamma i något al
nu angifna hänseenden redan trädt i dagen.» Denna sannolikhet är
emellertid i själfva verket mycket ringa. En mycket väsentlig del af
reglementeringen kommer nämligen efter kommitténs förslag att bibehållas.
I 14 § af kommitténs förslag till lag angående åtgärder mot utbredning
af smittosamma könssjukdomar stadgas: »Har någon, enligt
hvad i lagen om lösdrifvares behandling sägs, varnats eller häktats för
yrkesmässig skörlefnad, göre vederbörande polismyndighet ofördröjligen
skriftlig anmälan därom, i förra fallet till sundhetsinspektören i orten
och i det senare till den vid vederbörande fångvårdsanstalt i residensstaden
anställde läkaren.» Denna anmälan utgör inledningen till ett tvångsferfarande
med tvångsbesiktning och eventuellt tvång sinläggning på sjukhus.
'') Kurs. af J. E. J —n.
Det nya
systemet.
556
För att göra detta ingripande så effektivt som möjligt föreslår kommittén
i specialmotiveringen till 14 och 17 § i lagförslaget ett s. k.
»samarbete mellan sundhetsinspektör och polismyndighet».
Historien upprepar sig själf. Under de disskussioner, som föregingo
reglementeringens införande framhölls behofvet af en samverkan
mellan ordningsmaktens representanter och läkarna till förhindrande
af den veneriska smittans spridande. Huru detta samarbete blifvit
organiseradt känna vi af det s. k. prostitutionsreglementet. Enligt
detsamma utgöres besiktningsbyrån af en polis- och en läkarafdelning.
Sedan den »anträffade» kvinnan blifvit förhörd å polisafdelningen och det
blifvit konstateradt, att hon är »helyrkesprostituerad», för att använda
den nya terminologien, hänvisas hon till byråns läkarafdelning och tillfrågas,
om hon har något emot att undergå besiktning. Enligt uppgift
af byråns förutvarande föreståndare, poliskommissarien Dahlqvist, har
det, såvidt han kan erinra sig, ej förekommit, att en kvinna under
ifrågavarande omständigheter vägrat att låta sig besiktas.
Huru kommer nu förloppet att taga sig ut efter de anvisningar,
kommittén gifvit i sitt betänkande och i specialmotiveringen? Kvinnan
har af polismyndigheten blifvit varnad för lösdrifveri. I samband härmed
erhåller hon en af sundhetsinspektören undertecknad anmaning
(jämlikt 17 § af kommitténs lagförslag) att inom viss utsatt kort
tid inställa sig till besiktning eller skaffa sig läkarintyg. På grund
af den ofvan anförda erfarenheten från den nuvarande besiktningsbyrån
har man all anledning att antaga, att kvinnan i fråga, som
fått sin vederbörliga varning, ställer sig anmaningen till efterrättelse.
Men hvari ligger skillnaden från det nuvarande förfaringssättet? Jo
däruti, att i lagen ej föreskrifves, att besiktningen skall företagas å en
med polisafdelningen i samband stående läkarafdelning. Men detta är
ju tämligen oväsentligt. Kvinnan har anhållits på grund af skörlefnad,
hon har blifvit förhörd, hennes egenskap af helyrkesprostituerad är
konstaterad, hon har fått sin varning för lösdrifveri. Tillika har hon
fått en skriftlig anmaning att låta sig besiktigas och det har tydliggjorts
för henne hvad som kommer att ske i händelse hon tredskas.
Emellertid vill kommittén tydligen gifva förfarandet allt utseende af
frivillig medverkan från kvinnans sida, sedan hon väl har
blifvit anhållen, förhörd, varnad och anmanad. Hon kan få
välja läkare bland vissa uppgifna, men hon kan också bli gratis undersökt
af särskild därtill förordnad läkare. Ingenting hindrar, att man
låter denne läkare få sin ämbetslokal i närheten af den polisbyrå, där
kvinnorna erhålla sina varningar. Det vore ju intet annat än till
-
557
mötesgående — och så har man den nuvarande besiktningsbyrån med
dess två afdelningar i samarbete med hvarandra. Kommittén har för
öfrigt så tydligt som möjligt hänvisat på en dylik anordning. På sid.
451 i betänkandet säges, att »betänkligheter synes icke böra möta mot
att omedelbart efter varningens meddelande inleda ett sanitärt förfarande’)
gent emot den varnade.» På sid. 463 yttras: »Ett omedelbart inskridande
mot ofvannämnda prostituerade synes dessutom vara så mycket mera af
nöden, som erfarenheten ådagalagt, att dessa kvinnor visa benägenhet
att byta vistelseort, när de veta att, de äro sjuka. Med hänsyn härtill
torde det ock i praktiken visa sig lämpligt, att sundhetsinspektörens ingripande
kommer att direkt förknippas med varning sförfarandet.J)»
Då kommittén en gång bestämt sig för ett tvångsförfarande,
skulle ingen hafva gjort någon anmärkning, i händelse kommittén uttryckligen
förordat den nuvarande besiktningsbyråns anordning, med
tillägget att det stode kvinnan fritt att inom en viss begränsning välja
läkare (där tillgång på flera läkare finnes). Hvad man däremot med
skäl kan invända mot kommitténs betänkande är, att kommittén tror
sig fullständigt hafva tagit afstånd från reglementeringssystemet.
För min del skulle jag hafva funnit det långt mera tilltalande,
om kommittén uttryckligen sagt, att densamma slopat de
regelmässiga besiktningarna och ordningsföreskrifterna i det nuvarande
reglementet, men bibehållit förfarandet i öfrigt. I stället för den nuvarande
iaskrifningen och de s. k. enskilda varningarna träder varningen
för lösdrifveri. A polisbyrån kommer naturligtvis protokoll att föras
öfver hvad som vid förhören med kvinnorna förekommit. Sannolikt
lägger man också upp ett register öfver de varnade. Varningarna
tillkännagifvas i »polisunderrättelserna», ett förfarande som är lika
ödesdigert för kvinnorna som den nuvarande inskrifningen i rullan.
Sundhetsinspektören för naturligtvis också sina anteckningar om de
besiktigade. Har en kvinna syfilis, inkallas hon till upprepade behandlingar
(20 § i lagförslaget), så länge sjukdomen befinner sig i
smittosam^ skede.
Kommittén har utdömt de preventiva besiktningarna. Men kommitténs
eget förfaringssätt har ju en tydligt preventiv karaktär. Hvarför
uppspårar man, anhåller och varnar de »helyrkesprostituerade» ? Jo,
bland annat, för att få tillfälle att inleda ett sanitärt förfarande. Hvarför
»anmanas» den varnade att låta sig besiktigas? Jo därför, att hon
antages vara sanitärt farlig för sina kunder. Hvarför inkallas de sjuka
Kursiv af J. E. J—n.
558
till upprepade behandlingar? För att hållas i ett jämförelsevis ofarligt
tillstånd. Det för reglementeringssystemet utmärkande sanitära inskridandet
i preventivt syfte mot skörlefvande kvinnor, som antagas
vara farliga för sina kunder, går så tydligt igen i kommitténs förslag,
att man förvånar sig öfver, huru kommittén kunnat betrakta sitt
‘ system skildt från ej allenast den gamla reglementeringen utan jämväl
från de s. k. nyreglementaristiska systemen. Det är, efter mitt förmenande,
icke allenast de upprepade besiktningarna, som utmärka
reglementeringssystemet. Det ensidiga inskridandet mot kvinnorna, deras
uppspårande, anhållande och förhörande har kommittén bibehållit och
kommittén har ej uttalat sig mot att sedlighetspolisen fortfarande äger
bestånd. Tvärtom, kommittén har gjort allt, för att dess inskridande
skall blifva så kraftigt som möjligt. Kommitténs uttalande ''), att
»systemet icke upptager några som helst bestämmelser, som äro
ägnade att afskilja prostituerade från öfriga medborgare såsom en
särskild pariasklass», tar sig ytterst egendomligt ut vid en sammanställning
med kommitténs motivering för uppställandet af de »helyrkesprostituerade»
som en väl afskild grupp farliga individer, mot
hvilka samhället särskildt bör inskrida såväl i straffrättsligt som sanitärt
hänseende. Kommittén påstår, att det föreslagna systemet inför
lagen medför största möjliga likhet mellan könen, samt att det ej innebär
någon social orättvisa mot kvinnokönet. 2) Af det föregående ha
vi sett, hurusom denna likhet hänger dels på ett imaginärt inskridande
mot en imaginär grupp »lielyrkesprostituerade män», dels på inskridandet
mot de manliga »luffarna». Under sådana förhållanden kan jag
ej instämma i kommitténs yttrande8): »Ur moralisk synpunkt torde den
föreslagna tvångslagstiftningen icke lämna rum för någon anmärkning.»
Uppenbarligen går kommitténs förslag angående lösdrifvarlageus
tillämpning på skörlefvande kvinnor väsentligen ut på att legalisera
det nuvarande inskridandet, hvars laglighet kan ifrågasättas. Blir
detta förslag antaget, kan sedermera ingen anmärkning från juridisk
synpunkt göras mot det obehagliga uppspårandet af skörlefvande kvinnor,
deras hämtning till byrån, den olika behandlingen af de båda könen
o. s. v. De i det föregående omnämnda, af kommittén anförda skälen
'') Sid. 487.
2) Sid. 487.
s) Sid. 486.
559
för lösdrifvarlagens tillämpning å dessa kvinnor hafva efter min mening
endast en sekundär betydelse. Straffhotet, som skulle förmå kvinnorna
att bibehålla arbetsanställning, förbättringsverksamlieten å tvångsarbetsanstalterna
samt upprätthållandet af ordningen å gatorna blifva,
så vidt jag kan se, bisaker i jämförelse med den anförda innebörden i
förslaget: legalisering af reglementeringen, sedan man borttagit ordningsföreskrifterna
och de regelmässiga inställelserna å byrån.
Har man emellertid klart för sig det onyttiga och ur uppfostringssynpunkt
skadliga i hela reglementeringssystemet, måste man framför
allt akta sig för att få någon del af detta system i lag fastslaget.
Det otillfredsställande tillståndet är af alla erkändt. Systemet dör så
att säga en naturlig död som alla samhällsinstitutioner, hvilka öfverlefvat
sig själfva. Kommitténs förslag skulle rädda en del, den icke minst
obehagliga delen af systemet, någon tid från förgängelsen. Hvarför
skulle samhället inlåta sig på ett dylikt företag?
2.
Kommitténs förslag till åtgärder mot smittokällor.
Kommittén har utarbetat förslag till ett systematiskt uppspårande
och inskridande mot s. k. smittokällor. Systemet är byggdt pa införandet
af en viss anmälningsplikt för läkarna. I hvarje fall af smittosam
könssjukdom skall läkaren af patienten söka utforska, af hvilken han
blifvit smittad. De erhållna upplysningarna om smittokällans namn
och adress insändas till en centralmyndighet. Med ledning af inkomna
anmälningar anställer denna myndighet nödiga efterforskningar. I de fall
där dessa leda till åsyftadt resultat, tillställes den såsom smittokälla
misstänkta individen en skriftlig anmodan att inställa sig till besiktning
eller att med intyg af vissa godkända läkare styrka, antingen att
han är frisk eller att han erhåller behandling. I anmaningen tydliggöras
de åtgärder, som komma att vidtagas i händelse af tredska. Personer,
som varnats eller häktats för yrkesmässig skörlefnad eller åtalats
för att hafva utsatt annan för smitta eller åtalats för vissa sedlighets
-
560
brott, såsom provokation till otukt, blifva också föremål för ett inskridande.
De individer, som på detta sätt så att säga infångats af systemet,
blifva eventuellt med tvång tillhållna att låta sig behandlas, tills sjukdomen
blifvit botad eller dess smittosamma skede är öfver.
Genomförandet af ett system, sådant som det föreslagna, måste
naturligtvis vara förbundet med åtskilliga olägenheter. Att en del
myndigheter komma att belastas med skrifverier, som kunna blifva ganska
vidlyftiga, särskildt i sådana fall, då de såsom smittokällor anmälda
flytta från ett hälsovårdsdistrikt till ett annat, är uppenbart. I de
större städerna måste nya tjänster — sundhetsinspektörer — inrättas.
Vidare kräfvas i de större städerna tjänstebiträden, som skola inhämta
upplysningar om anmälda smittokällor samt tillställa dessa de föreskrifna
anmaningarna från sundhetsinspektören. Betänkligare är emellertid,
att en hel del oförvitliga medborgare riskera att blifva onödigtvis
trakasserade och utsatta för obehag.
Systemets kärnpunkt är anmälning och uppspårande af smittokällor.
Läkarna insända till centralmyndigheten rapport, om hvad de i
hvarje särskildt fall inhämtat af patienterna. Men hvad hindrar patienten
att lämna en oriktig uppgift, som afser eu helt annan person,
än den verkliga smittokällan? Hvilka möjligheter till förväxlingar
finnas icke!
Man kan visserligen invända, att ingen »anmaning» kommer att
utfärdas, förr än det genom särskild utredning blifvit ådagalagdt, att
sannolika skäl för anmälningens befogenhet föreligga. Men det är tydligtvis
ej angenämt att af misstag blifva föremål för en dylik utredning,
helst som den till väsentlig del skall ske genom de ofvannämnda
tjänstebiträdena. För öfrigt, genom denna utredning är ej
risken att af misstag få sig en anmaning från sundhetsinspektören
utesluten. Man har naturligtvis förutsett detta fall. Man tillåter medborgaren
resp. medborgarinnan att slippa inställa sig inför centralmyndigheten
för undergående af besiktning på det villkor, att intyg presteras
af en godkänd läkare om att könssjukdom ej föreligger.
Skyldigheten att på anfordran af hälsovårdsmyndigheterna anskaffa
ett friskbetyg i fråga om smittosam könssjukdom eller att låta
undersöka sig af anvisad läkare synes emellertid vara ett väl starkt
ingrepp i den personliga friheten. Jag tänker härvid icke på de prostituerade
eller deras kunder utan på dem, som af misstag eller möjligen
illvilja råka bli anmälda som smittokällor. Det är ej allenast
eu uppoffring af tid man begär — läkararfvodet torde spela en mindre
561
roll — man fordrar, att den enskilde skall ställa sin person till hälsovårdsmyndigheternas
förfogande. Man kan anföra, att vid hotande
fara för kolera eller pest måste resande från vissa hamnar inställa sig
hos hälsovårdsmyndigheten. Detta är emellertid något som den resande
vanligen kan förutse, och det är ej heller någon svårighet att inse åtgärdens
betydelse. Men den föreslagna besiktningsskyldighetenkommer
helt oförmodadt, endast på grund af en anmälan af en obekant person,
hvilken anmälan hälsovårdsmyndigheterna funnit sig böra upptaga.
Man får ej heller förbise, att i den allmänna uppfattningen är
det en betydande skillnad att undergå besiktning för kolera och
för smittosam könssjukdom. En misstanke för venerisk sjukdom
innebär i det allmänna folkmedvetandet något nedsättande och tvånget
att underkasta sig kroppsbesiktning i följd af sådan misstanke måste
kännas kränkande. Yi må inse och beklaga, att denna uppfattning
ytterligare ökar de sjukas lidande. Den tid ligger oss emellertid alltför
nära, då samhället genom direkta åtgärder bragt föreställningen
om »besiktning» och »sköka» i det närmaste sammanhang.
I Kungl. cirkuläret 1812 ansåg man sig kunna ålägga »gårdfarivästgötar,
glas- och smidesförare, handtverksgesäller, kringvandrande
judar och dylika personer» skyldigheten att anskaffa sundhetspass.
Angående arbetare vid sillfisket innehöll cirkuläret, att »Kongl. Maj:t
icke vill genom visitationer på dem, som begifva sig till det ifrågavarande
arbetet, förorsaka uppehåll i en så nyttig näringsgren — men
böra alla från sillfisket hemgående arbetare visiteras». Vid denna tid
var faran ojämförligt mycket större än nu, och hänsynen till den lösa
arbetarbefolkningens personliga frihet var ej våra dagars uppfattning
om medborgarens okränkbarhet till person. Man ansåg sig emellertid
ej böra »förorsaka uppehåll i en nyttig näringsgren». Den nu föreslagna
skyldigheten att anskaffa läkarintyg eller undergå besiktning
är en så mycket mera ingripande bestämmelse, som den gäller alla
medborgare, och känsligheten i fråga om den personliga friheten nu
är långt mera utvecklad, hvartill kommer, att oförutsedda hinder och
tidsspillan nu för tiden verka långt mera störande än i »stora sillfiskets»
dagar.
Det är ock svårt att inse, hvarför man just nu skulle tillgripa
så stränga åtgärder. Under årtionden har minskningen i syfilisfrekvensen
fortgått. Kommitténs tillkomst har, såsom dess förhistoria visar, sin
grund ej i något uppflammande af sjukdomen utan däri, att den
s. k. reglementeringen blifvit alltmera oförenlig med det allmänna
tänkesättet.
71
562
Frågan om möjligheten att uppspåra smittokällor har blifvit belyst
genom d:r Möllers intressanta undersökning å S:t Göran, som gaf till
resultat, att i omkring 20 procent af fallen sådana upplysningar om
smittokällans namn och bostad erhållits, att de skulle kunnat läggas
till grund för en eventuell efterspaning. Hvad resultatet af en dylik
efterspaning skulle kunna hafva blifvit, därom vet man intet, och, framför
allt, man har ej fått någon upplysning om möjligheten att
undvika misstag af ofvan antydd art. Eu sak har man emellertid fått
klart för sig, ej minst genom d:r Möllers undersökning, nämligen svårigheten
att åtkomma den stora gruppen af smittokällor, som
utgöres af de yrkesprostituerade kvinnorna». Dessa träffa sina
tillfälliga kunder på gatan och gå med dem vanligen till något partihotell.
Kvinnans namn och adress förbli i de flesta fall obekanta
för kunden. Han kan endast uppgifva hotellets adress. Härmed
äro vi inne på systemets svaga punkt: man kommer ej åt de kvinnor,
som äro nog försiktiga att ej omtala namn och adress för sina kunder
och naturligtvis ej heller de smittospridande män, som äro lika försiktiga
i sin ordning, således i korthet alla, som iakttaga satsen:
»nomina sunt odiosa», som bekant gatuprostitutionens devis.
Att samhället inskrider mot smittokällor, tyckes både ur klokhetens
och rättskänslans synpunkt förtjäna allt erkännande. Det
gäller emellertid att tillse, huruvida det föreslagna inskridandet är
ägnadt att motsvara de förhoppningar, som i följd af det erkännansvärda
syftet knytas till detsamma. Skulle man i 20 procent af de
till läkarnas kännedom komna fallen af smittoöfverförelse erhålla tillräckliga
upplysningar för att kunna företaga spaningar och i flertalet
af dessa fall verkligen anträffa smittokällan, så förefaller detta vara
ett ej dåligt resultat. Men man får ej glömma, att en stor del afl
de anträffade smittokällorna själfmant söka läkarvård, och i
sådana fall har spaningsförfarandet varit onödigt. Det förhållandet,
att gatuprostitutionen — kvinnor såväl som kunder — i så stor utsträckning
befinna sig utanför de anförda 20 procenten utgör en betänklig
varsel'').
Med den nuvarande allmänna uppfattningen i fråga om könsmoralen
kan det ej undvikas, att en hel del smittoöfverförelser äga
rum, utan att den skyldige behöfver anses som samhällsvådlig. I det
0 Man kan anföra, att, om den af kommittén föreslagna lagstiftningen mot partihotell, flickställen
o. d. antages, utsikt finnes, att systemet skulle verka säkrare. Därom vet man emellertid
intet, och man bör, som kommittén på flera ställen framhåller, utgå från de förhandenvarande
förhållandena.
563
första stadiet af syfilis, innan patienten ännu vet om sjukdomen, kan
lian eller hon sä att säga mot sin vilja ha blifvit smittokälla. Detta
kan mycket väl hända eu i öfrigt hygglig och förståndig medborgare.
När nu »anmaningen» kommer, har den skyldige redan börjat undergå
behandlingen. I dylika fall kan det synas onödigt att till det beklagansvärda
i patientens ställning ytterligare foga det obehag, som det
föreslagna inskridandet innebär. Till förhindrande af att olyckan upprepas
kan det ju vara tillräckligt med de upplysningar den behandlande
läkaren enligt kommitténs enhälliga förslag är pliktig att meddela
patienten, nämligen att en handling, hvarigenom en annan person
utsättes för smittofara, är åtalbar enligt svensk lag.
Men, säger man, i fråga om de hänsynslösa individerna är det
föreslagna inskridandet mycket lämpligt. Nåväl, vi tänka oss, att en
sådan individ, en af prostitutionens ständiga kunder, har ådragit sig
syfilis. Han söker läkare, blir utfrågad om smittokällan, får klart för
sig det af kommittén föreslagna systemets innebörd. Han blir tillika
af läkaren varnad för att utsätta andra för smitta. Han bryr sig
emellertid ej om detta, men som han försiktigt nog, efter den af läkaren
erhållna varningen, ej talar om sitt namn för kvinnorna, riskerar han
ej att bli anmäld som smittokälla. De skörlefvande kvinnorna torde
också hafva skarpsinne nog att upptäcka kryphålet i kommitténs system.
De mest raffinerade individerna, livilka man i första hand
skulle vilja åt, ha tydligen all utsikt att gäcka systemets
En annan svaghet i systemet är, att anträffandet af smittokällan
kommer så sent. Försöker man ingripa snabbt, riskerar man
misstag. Systemet verkar alltså allt annat än säkert, Säkrare än
alla spanings- och tvångsåtgärder verkar däremot kunskapen om,
huru oerhördt spridda de smittosamma könssjukdomarna äro bland de
prostituerade kvinnorna och deras kunder samt den på denna kunskap
grundade insikten om den risk, som är förbunden med tillfälliga och
lösa könsförbindelser.
Kommittén håller b emellertid före att »könssjuka, som å andra
öfverfört sjukdomen, äro att anse såsom särskilt farliga, vare sig de
vid tillfället varit medvetna om sin sjukdom eller icke och vare sig
öfverförandet skett genom könsumgänge eller på annat sätt.»1) Kommittén
betraktar alltså alla anmälda smittokällor som samhällsvådliga
och vill tydligen bringa dem alla under sundhetsinspektörens
övervakning. Då det gäller att med exempel tydliggöra, hvilka individer
som skulle bli föremål för systemet, utväljer kommittén
■) SiJ. 284.
564
emellertid endast en grupp. I betänkandet1) anföras några i litteraturen
förekommande fall af upprörande natur, då en kvinna smittat
flera män, innan myndigheterna lyckats anträffa henne. Af fallen
daterar sig en del tämligen långt tillbaka. Med stigande upplysningbiand
befolkningen blifva de alltmera sällsynta. De anföras emellertid
ej allenast af reglementeringens förespråkare utan af alla, som önska
tvångsåtgärder mot de smittosamma könssjukdomarna. Detta är så
mycket mera egendomligt, som fallen bevisa svagheten i alla tvångssystem:
inskridandet kommer för sent.
Beträffande detta förhållande yttrar kommittén i betänkandet2):
Tid inskridandet mot dessa »smittokällor» måste visserligen alltid någon
tid förflyta, under hvilken de kunna sprida smittan vidare, men äfven
om man icke kan inskrida så fort som ömkligt vore, är det likväl
efter kommitténs mening bättre att på detta sätt söka oskadliggöra
dem än att icke företaga någon som helst åtgärd». Det gamla reglementeringssystemet
gick också ut på att »oskadliggöra» smittokällor.
Man lade emellertid då framför allt vikt vid isoleringen af de farliga
individerna, under det att kommitténs hufvudsyfte tydligen är
att oskadliggöra dem genom behandling.
Det ligger naturligtvis i samhällets intresse, att de könssjuka i
största utsträckning erhålla läkarvård. Fråga är emellertid om ett
tvångssystem, sådant som det af kommittén föreslagna, är det ändamålsenligaste
förfaringssättet. Det torde ej kunna förnekas, att den säkraste
utvägen att förverkliga samhälleliga önskemål är tillämpningen af de
identiska intressenas princip. I fråga om bekämpandet af de
smittosamma könssjukdomarna genom de sjukas behandling har samhället
samma intresse som patienten. Genom att bereda tillgång till
vård å sjukhus och polikliniker eller hos enskilda läkare, genom att
göra denna vård så lättillgänglig och så billig som möjligt för
patienten och tillika göra densamma så diskret som möjligt tillgodoser
samhället detta identiska intresse. Kommittén nöjer sig emellertid ej
härmed utan vill tillämpa ytterligare en annan princip, t vång sprincipen.
Det måste naturligtvis medgifvas, att samhället under vissa förhållanden
är nödsakadt att tillgripa denna princip. Detta gäller framför
allt vid lägen, som drifva samhället till särskilda kraftyttringar. Vid
öfveidiängande epidemifara, då befolkningen hemsökes af häftiga
sjukdomar och smittan hotar den enskilde, utan att han kan öfver
'')
Sid. 28G.
2) Sid. 288.
565
blicka faran, är det naturligt, att samhället drifves att ordna sitt själfförsvar
på ett sätt, som kan vara rätt kännbart för individen. Man
fördrager emellertid utan knot olägenheterna, förutsatt att de vidtagna
åtgärderna verka något så när snabbt och säkert. De sjukdomar,
som kommitténs förslag afser — i främsta rummet syfilis och
kronisk dröppel — äro emellertid af helt annan natur än de ofvan
antydda. Den tid är ganska aflägsen, då syfilis härjade i form af
epidemier, och något nytt uppflammande är icke att befara. Sjukdomen
är af utprägladt kronisk natur. Den klöfver, åtminstone för
närvarande, åratals behandling. De åtgärder man vidtager mot
kolera och pest imponera naturligtvis genom det våldsamma
afbrott de bilda i de hvardagliga förhållandena, men de passa
absolut icke i fråga om kroniska sjukdomar. Det är emellertid svårt
för den, som ej trängt närmare in i dessa frågor, att frigöra sig frän
föreställningen om våld och tvång som det suveräna medlet att bekämpa
en sjukdoms utbredning bland befolkningen. Enligt en annan mycket
gammal och helt säkert ännu hos mången kvarstående föreställning
måste samhället underkasta sig vissa obehag som ett slags offer för
att slippa undan olyckorna. Slutligen är att anföra en önskan hos
läkarna, att den medicinska sakkunskapen må få ett tydligt uttryck i
lagstiftningen. Hvad man i dylika fall menar med sakkunskap är ofta
det härskande åskådningssättet i en viss vetenskaplig fråga.
Man har således att räkna med den farhågan, att ett förslag, som
ej innehölle några tvångsåtgärder mot de sjuka, skulle af läkare1) och
allmänhet uppfattas som ett bevis på svaghet. Samhället vill på
ett mera »kraftigt», om också ej ändamålsenligt, sätt reagera mot
dessa sjukdomar. Man hänvisar2) också på, att en afsevärd del af
de sjuke smittats på insont sätt, d. v. s. råkat ut för sjukdomen utan
egen förskyllan i likhet med dem, som drabbas af de akuta epidemiska
sjukdomarna. Omöjligheten att med tvång isolera de könssjuka ligger
i öppen dag, men en bestämmelse som tvingar dem till behandling,
innebure alltid en kraftyttring.
För att belysa det oberättigade i detta kraf på tvångsåtgärder
emot de smittosamma könssjukdomarna tillåter jag mig att anföra
följande siffror, hämtade från min utredning3) angående de smittosamma
könssjukdomarnas spridning i Sverige 1822—1906.
J) Sid. 251.
2) Sid. 256.
3) Del III.
566
År 1822/26 1827/31 1832/36 1837/41 1842/46 1847/31
Nya fall af syfilis
årligen intagna
å kurhusen, pr
10,000 invånare 8.4 7.o 6.0 6.0 5.4 4.2
Antal ggr samma
patient intagits . ____
för syfilis. . . . 1.14 l.ir, 1.15
År 1861/65 1866/70 1871/75 1876/80 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/05
Nya fall af syfilis
ärligen intagna
å kurhusen, pr
10,000 invånare 4.0 ,5i 3.6 2.6 3.3 2.1 1.9 1.4 1.2
Antal ggr samma
patient intagits
för syfilis. . . . 1.3 1.4 1.5 1.6 1.5 1.7 1.9 2.3 2.2
Man kan göra den anmärkningen, att ofvanstående tal endast
hänföra sig till de å kurhusen vårdade fallen. Det fortgående aftagandet
af frekvensen å kurhusen kunde möjligen vara ett uttryck
för en ökning af antalet ambulatoriskt vårdade. Man må emellertid
ihågkomma, att kurafdelningarna, som att börja med voro allt annat
än inbjudande, småningom förbättrats i samband med lasarettsvårdens
framsteg. På sista årtiondena ha sjukhus tillkommit, å hvilka lussjuka
äfven ur de burgna samhällsklasserna sökt inträde. För öfrigt
var ambulatorisk vård — man torde erinra sig förordnandet af de bekanta
kvicksilfverpillerna — ingenting ovanligt förr i tiden.
Under sådana förhållanden är det svårt att tolka talen i ofvanstående
tabell på annat sätt, än att syfilisfrekvensen sedan lång tid
tillbaka befinner sig i ett stadigt aftagande i vårt land. Detta lyckliga
förhållande är, såsom kommittén i sitt betänkande anför, betingadt af
helt andra orsaker än tvångslagstiftning.1)
Yi finna vidare, att de förnyade behandlingarna tilltagit i frekvens.
Detta sammanhänger efter all sannolikhet därmed, att läkarna under
de senare årtiondena mera än förr framhållit vikten af dessa upprepade
behandlingar. Kommittén säger i betänkandet2): »Att upplysningsar
-
1852/56 1857/61
4.6 3.3
1.2 5
1) Sid. 372. 373.
2) Sid. 250.
567
betet och de lättade tillfällena att erhålla ändamålsenlig vård så småningom
skola leda därhän, att flera könssjuka än nu frivilligt söka läkare
och, där så finnes nödigt, ingå på sjukhus, synes väl antagligt.» För
egen del vill jag erinra om den betydande ökning i tillströmningen
till hospitalen och till lasaretten i riket, som ägt rum i samband med
den förbättrade sjukvården å dessa anstalter.
Under sådana omständigheter förefaller det synnerligen egendomligt
hvad kommittén i betänkandet1) påstår, nämligen »att i saknad af
ail sanitär tvångslagstiftning ett verksamt bekämpande af nämnda
sjukdomar under nuvarande samhällsförhållande icke gärna kan vara
möjligt». Likaså är det svårt att inse, huru kommittén kan påstå2),
att om reglementeringen borttages utan att annan tvångslagstiftning
sättes i stället, förhållandena »under en obestämd tid framåt icke skulle
blifva afsevärdt bättre än de nuvarande». Om reglementeringen ej har
någon del i syfilisfrekvensens tillbakagång, så kan naturligtvis ej heller
dess borttagande inverka på fortgången af denna sjukdoms aftagande.
De anförda talen hänföra sig visserligen endast till en af de
smittosamma könssjukdomarna nämligen syfilis. Men man torde kunna
påstå, att, om denna sjukdom ej funnes, skulle åtminstone f. n. inga
tvångsåtgärder mot smittokällor ha blifvit ifrågasatta.
Anförandet af de insonta fallen som motiv för införandet af
tvångsåtgärder vid denna tidpunkt är så mycket mera egendomligt,
som det är just de insonta fallen, som befinna sig i det hastigaste aftagandet.
O
År | 1861—70 | 1871—80 | 1881—90 | 1891—95 | 1896-00 | 1901—05 |
Å kurhusen intagna nya | 4.6 | 3.1 | 2.7 | 1.9 | 1.4 | 1.2 |
Insonta fall, procent af | 24.1 | 23.8 | 16.5 | 11.5 | 11.3 | 9.7 |
Mot kommitténs allmänna motivering för nödvändigheten af tvångsåtgärder
mot de smittosamma könssjukdomarne, måste jag sålunda inlägga
min bestämda gensaga.
Kommittén hänvisar på, att den enligt Riksdagens uttalade önskan
fått i uppdrag att verkställa en »utredning om de åtgärder, som från
>) Sid. 251.
2) Sid. 252.
568
samhällets sida böra vidtagas för att på ett humanare och tillika verksammare
sätt. än för närvarande äger rum, motarbeta sjukdomarnas
spridning». Man frågar sig hvarför ordet »verksammare» och ej ordet
»humanare» blifvit kursiveradt i citatet ur riksdagsskrivelse!!? Kommittén
har tydligen i denna skrifvelse läst en önskan om företrädesvis
tvångsåtgärder, hvilka enligt en vanlig, om också ej så väl grundad,
uppfattning likställas med »verksamma». Man är emellertid fullt berättigad
att antaga, att Pdksdagen afsett en utredning angående åtgärder,
som på eu gång äro humana och verksamma eller med andra
ord gifvit en hänvisning på hvad jag ofvan betecknat som en tillämpning
af »de identiska intressenas princip».
Mot tillämpningen af tvångsprincipen i fråga om de smittosamma
könssjukdomarna resa sig svåra betänkligheter. Såsom jag redan framhållit
kan inskridandet ej ske med nödig säkerhet och snabbhet. Man
riskerar att trakassera personer i onödan, under det att de individer,
som man egentligen vill åt, hafva alla utsikter att komma undan. Men
ej nog härmed, man riskerar att stöta bort den frivilliga medverkan
från patienternas sida, som är så nödvändig för att kunna genomföra
de upprepade behandlingarna. Det kan nämligen ej nekas, att tvångsåtgärderna
äro ägnade att göra patienterna avogt sinnade mot sjukhuset
och den läkare, på hvars initiativ dessa åtgärder vidtagits. Sjukhuset
bör i patientens ögon vara eu välgörenhetsinrättning, och ej hafva
karaktären af en korrektionsinrättning, dit man tvingas in, om
man ej följer läkarens föreskrifter. Sedan snart ett sekel tillbaka har
sjukhusvården i vårt land varit kostnadsfri för ifrågavarande patienter,
och med undantag af skörlefvande kvinnor hafva inga med tvång blifvit
inlagda, åtminstone ej under de senare decennierna. Mig synes det
vara betänkligt att på något sätt rubba den frivilliga karaktären och
ersätta densamma, åtminstone delvis, med en tvångsbehandling. Det
torde också kunna sättas i fråga, huruvida våra sjukhus i allmänhet
äro så inrättade, att de lämpa sig för tvångsinternering af könssjuka
patienter. Det är ju ett önskemål att, i stället för de nuvarande »veneriska
afdelningarna» söka ordna förhållandena så, att en med smittosam
könssjukdom behäftad patient kan bli mottagen på samma sätt
som andra sjuka. En sådan reform skulle naturligtvis göra sjukhusvården
ännu mera tilltalande för patienterna, men den står påtagligen
i en motsats till införandet af tvångsbehandling. Det torde också
vara motbjudande att ålägga landstingen, som ju betrakta sina
lasarett som de resp. länens prydnad, att inrätta särskilda afdelningar
för tvångsinlagda patienter.
569
I det föreslagna systemet ingår ett uppspårande af smittokällor.
Den, som en gång blifvit fast som »smittokälla», skall sedan öfvervakas
under hela den tid sjukdomen befinner sig i smittosamt skede, d. v. s.
flera år. Underlåter han att inställa sig till de upprepade behandlingarna,
får han en »anmaning». Men spanings- och öfvervakningsarbete
är ju något i och för sig improduktivt och dessutom ur flera synpunkter
obehagligt. Det bör därför inskränkas till sådana områden,
där det är absolut oundgängligt exempelvis uppspårandet af brottslingar.
I fråga om upptäckandet och behandlingen af könssjuka har
man den fördelen, att patienten själf har ett intresse att uppsöka läkaren
för att erhålla vård — såvida icke samhället själft förstör
detta intresse hos honom genom att förfölja honom.
Man säger: den medicinska sakkunskapen fordrar de upprepade
kvicksilfverbehandlingarna för syfilis och man bör i en lagstiftning till
hämmande af denna sjukdom, som har en så stor social betydelse,
också gifva ett uttryck åt detta kraf. Jag har redan antydt, att man
ofta förväxlar sakkunskap, d. v. s. kännedom om fakta, med åskådningssätt,
d. v. s. teorier, som man härledt ur de kända fakta. Det
är ingalunda min mening att opponera mig mot den gängse behandlingsmetoden
för syfilis. Den är enligt min mening den bästa vi för
tillfället känna. Men man får ej vara blind för, att vår sakkunskap i
fråga om kvicksilfrets förhållande till sjukdomsprocessen vid syfilis är
skäligen ringa. Vi känna fall, då de smittofarliga symtomen gå tillbaka
utan kvicksilfverbehandling, vi veta också, att de kunna komma
tillbaka trots en mycket energisk kur, och ingen läkare törs garantera
en patient, som under de första åren ordentligt genomgår sin behandling,
att han är ofarlig i smittohänseende. Men under sådana förhållanden
synes mig vetenskapens värdighet fordra, att man ej
lägger det för tillfället följda schemat för behandlingen till
grund för en tvångslagstiftning, som djupt ingriper i samhällsförhållandena.
Vetenskapens betydelsefulla uppgift i samhället bestrides numera
icke af någon sansad medborgare. Vi behöfva ej fordra frihet för den
vetenskapliga forskningen och frihet att diskutera de olika spörsmålen,
och ingen förmenar heller en verklig forskare att till allmänhetens
upplysning meddela de resultat han erhållit. Men vi böra akta oss
för att påtruga allmänheten våra resultat. Vi böra ha det förtroendet
till vårt arbete, att dess frukter i och för sig skola vara begärliga för
allmänheten. Af föregående tiders heta strider, ej minst i fråga om
reglementeringens berättigande, böra vi lära, huru farligt det är att
72
570
ställa den vetenskapliga auktoriteten i borgen för åtgärder, som kunna
synas oss stå i full öfverensstämmelse med våra teorier.
Skulle man afstå från tvångslagstiftningen i kommitténs förslag, så
innebure detta ingalunda ett underkännande af läkarens betydelse i
-samhällets kamp mot de smittosamma könssjukdomarna. Enligt förslaget
tillkommer honom den allvarliga uppgiften att för patienten tydliggöra
det förhållandet, att de veneriska sjukdomarna ej kunna på
ett verksamt sätt bekämpas, utan att de sjuka själfva göra
allt för att hindra smittans spridande. Han har fått i uppdrag
att föra ut i vida kretsar kännedomen om sam hällslärans grunddrag:
krafvet på att den enskilde, såväl för sin egen skull som af hänsyn
till samhället och dess utveckling, behärskar sin njutningslystnad.
Denna uppgift är fullt lika vacker som den att uppträda som
myndighet, med rättighet att bestämma öfver andras personliga frihet.
Jag tänker så högt om läkarens ställning i samhället som någon.
Men jag vill grunda denna ställning endast på det förtroende läkaren
tillvinner sig genom sin sakkunskap och sin vida blick på samhällsföreteelserna.
Ett nödvändigt villkor för att vinna detta förtroende
är, att läkaren respekterar den personliga friheten.
Att den enskilde tvingas till undersökning eller till en viss behandling,
, bör läkaren ej fordra annat än i fall af öfverhängande fara
för samhället. Det är äfven tydligt, att tvångsåtgärder ej böra föreslås
annat än då man tillika kan påvisa, att de verka snabbt och säkert
och att de träffa just den, man afser att träffa. Att tillskapa sådana
förhållanden, att den enskilde för att skydda sig mot utsikten
att drabbas af hälsovårdsmyndighetens tvångsåtgärder, måste uppsöka
eu läkare och anhålla om intyg, och detta till på köpet i en så delikat
fråga söm frågan om könssjukdom — det är ej ägnadt att höja läkarens
ställning. Man tillskapar en läkarmyndighet, en läkaradministration,
hemfallen åt den ofruktbara slentrian, hvarpå reglementeringen
lämnar oss ett upplysande exempel.
Det är klart, att det för läkaren och människovännen skall kännas
smärtsamt, då lian ser medmänniskor vansköta sig trots hans varningar.
Men huru ofta inträffar ej denna situation i vårt dagliga lif. Vi kunna
ej ingripa med tvångsåtgärder mot en ung man, som påtagligen håller
på att ruinera sin hälsa med alkohol.
Men säger man, här är ju endast fråga om att hålla efter de
vårdslösa, de hänsynslösa, som sätta sina medmänniskors hälsa på spel.
Vid lugn eftertanke finner man, att den välsinnade medborgaren myc
-
571
ket väl kan skydda sig för venerisk sjukdom, äfven om det finnes ett
antal individer som vansköta sig.
Den mera upplyste medborgaren kan meddela af sina kunskaper,
men lian bör ej söka påtvinga sina medmänniskor det goda, de ej frivilligt
taga emot. Det var den upplysta despotismens princip, att »den
upplysta härskande viljan skulle sörja för undersåtarnas väl »quand
méme». Men erfarenheten har visat denna princips ohållbarhet: l:a.
»Den upplysta öfverheten» kan taga miste, till och med i viktiga detaljer.
2:a. Intet verkligt stort kan utföras i ett samhälle utan medborgaranda.
Men sådan kan icke väckas därigenom, att myndigheterna,
om än aldrig så upplysta, ingripa och ordna för den enskildes rent
personliga förhållanden. För öfrigt vill jag hänvisa på förhållandena
i vårt grannland Eyssland, där man har en utvecklad tvångslagstiftning
på alla områden. Undersåtarna kunna ej röra sig utan pass och diverse
intyg. Det hela går ut på att hålla efter dem, som angripa ordningen
i samhället. Huru lyckas man med tvångsåtgärderna? De farliga individerna
slippa som bekant igenom luckorna i systemet, men tusentals
undersåtar, som intet bättre begära än att få vara i fred, — de
trakasseras.
Låtom oss vända våra blickar till ett annat land, England, med
dess sunda och vackra medborgaranda, den utpräglade aktningen för
medborgarnas personliga frihet. Detta land har varit föregångslandet
på den allmänna hälsovårdens område. Men sådana åtgärder, som de
i betänkandet föreslagna, äro som bekant otänkbara i detta land. Man
har visserligen försökt dylika åtgärder, men de hafva ej kunnat bibehållas.
Det strider emot engelsmannens sunda praktiska förstånd,
att den ena medborgaren skall tvångsvis besiktiga den andra för könssjukdomar.
3.
Den allmänna hälsovården och de smittosamma könssjukdomarna.
Förklaringen till det behof af tvångsåtgärder, som genomgår betänkandet,
synes mig ligga däruti, att man vill tilldela hälsovårdsmyndigheterna
en mera direkt och påtaglig medverkan i kampen mot
de smittosamma könssjukdomarna. Det allmännas ingripande på detta
område har hitintills, om vi frånse den kostnadsfria sjukhusvården,
hufvudsakligen bestått uti reglementeringen af prostitutionen, som till
572
stor del varit en polisåtgärd. Nu finner man denna otillfredsställande,
ocli så har talet uppstått »detta bör vara en hälsovårdsåtgärd».
Kommittén har genom en del föreslagna åtgärder visat sig inse,
att kampen mot de smittosamma könssjukdomarna skall drifvas på folkuppfostrans
väg. Men det en gång väckta talet om »hälsovårdsåtgärder»
har sin makt öfver sinnena. Detta är ej heller att förvåna sig öfver.
De storverk den allmänna hälsovården åstadkommit i fråga om de epidemiska
sjukdomarnas bekämpande verka tilldragande. Den tanken
ligger så nära, att äfven de smittosamma könssjukdomarna skola bringas
inom verksamhetsområdet för just denna samma organisationsform af
samhällsarbetet. Denna tanke är också berättigad. Men det gäller
att gå planmässigt tillväga vid dess realiserande.
Den allmänna hälsovårdens uppgift är att undanröja sanitära
missförhållanden. Liksom hvarje annan myndighet anser sig också
hälsovårdsmyndigheten ha behof af att i så stor utsträckning som möjligt
kunna inskrida mot den enskilde. Men man får ej glömma, att
hufvudvikten i organisationen af hälsovårdsåtgärder skall läggas därvid,
att den enskildes och det allmännas intressen sammanfalla. Tvångsåtgärderna
böra reduceras till ett minimum och helst öfverlåtas åt de
myndigheter, som äro särskildt organiserade att representera samhällets
straffande makt gent emot de farliga individerna.
I en del fall genomför hälsovårdsmyndigheten direkt sina beslut
på administrativ väg. Men i andra fall öfverlåtes detta åt Konungens
befallningshafvande. Man kunde också tänka, sig att hälsovårdsmyndigheterna
betjänade sig af strafflagen för att rensa samhället från sanitära
missförhållanden.
Yi tänka oss det af kommittén föreslagna systemet genomfördt i
fråga om insändning till hälsovårdsnämnden af uppgifter om, hvad
läkarna i de särskilda fallen inhämtat om smittoöfverförandet, således
uppgifter af samma beskaffenhet som vid den ofvan anförda undersökningen
å S:t Göran. Yi hafva sett, att dessa uppgifter i omkring 20 %
kunde läggas till grund för efterspaning af de smittande personerna.
Men i ett långt större antal fall erhöllos upplysningar om stället, där
smittoöfverförandet ägt rum: i 35% på partihotell, 18 % utomhus, 22
% i mannens och 14% kvinnans bostad, 1,5% på blekställe o. s. v.
I):r Möller framhåller särskildt den stora betydelse hotellinfektionerna
äga. 1 sin enskilda praktik uppgifver sig d:r Möller hafva
fått det intrycket, att infektionerna å de s. k. flickställena komma
näst efter hotellinfektionerna i frekvens.
573
Det är klart, att hälsovårdsmyndigheterna, genom dylika rapporter
från läkarna, kunna få en öfverblick öfver de verkliga smittohärdarna
för könssjukdomarna. Med den strafflagstiftning mot koppleri
kommittén föreslagit, skulle det bli möjligt att på ett verksamt sätt
inskrida mot dessa smittohärdar. Hälsovårdsmyndigheten öfverlämnar
till polisen adresserna å de hotell, flickställen, möjligen också kvasicigarraftärer
o. d., som under veckans eller månadens lopp varit härdar
för smittoöfverförandet. Likaså angifvas de ställen i det fria, i
stadens parker o. s. v., som visat sig erbjuda skydd för förbindelser
af ifrågavarande art. Efter dessa anvisningar riktar polisen och åklagarmyndigheten
sina åtgärder. Namn och adress på de personer, som
blifvit smittade eller som öfverfört smittan, äro fullkomligt obehöfliga,
och rapporterna behöfva ej belastas därmed.
Man kan invända, att det är svårare att på domstolväg komma
åt dessa härdar än att på administrativ räg inskrida mot de enskilda
personer, som uppgifvits vara smittokällor. Jag vill då påpeka, att
antalet partihotell o. s. v. är ringa i jämförelse med antalet individer,
som använda dem. Vidare måste ju äfven de föreslagna administrativa
åtgärderna företagas med en viss försiktighet. Man kan ej omedelbart
»hämta» en person därför, att han angifvits som smittokälla. Domstolsförfarandet
innebär dessutom större garantier för att medborgare
ej onödigtvis utsättas för trakasserier.
En annan sak må också framhållas: å ett partihotell eller flickställe
måste rörelsen drifvas i ganska stor skala för att bära sig i anseende
till höga hyror och tomtpris. Men i samma mån blir det också
lätt att få bevisning emot ägaren af nästet i fråga. Möjligen kan man
tänka sig, att de ställen, som lefva på den förmögnaste samhällsklassens
otukt, kunna skydda sig bättre än de enklare, men det är också klart,
att man måste i första hand ingripa mot den stora trafiken, och så
småningom hopa sig äfven bevisen mot den gyllene lastens tillhåll.
Under räfsten mot partihotell och flickställen skulle man också
kunna komma den hvita slafhandelns agenter på spåren.
Det nu angifna förfarandet har framför inskridandet mot spridda
såsom smittokällor angifna personer den fördelen, att det ej drabbar
andra individer än sådana, som väcka afsky och förakt inom samhället.
I stället för att fordra läkarintyg af herr P., ogifta Q., bodbiträdet
R., o. s. v., som kanske fört en oförvitlig vandel, vänder sig åklagarna
akten mot den bekante hus- oyh hotellägaren S., som i åratal ockrat
på sina medmänniskors lidelser. Den viktigaste direkta åtgärd, samhället
kan vidtaga, till bekämpande af de smittosamma könssjukomarna
574
är att inskrida mot den skamliga handtering, som ockrar på lasten,
och hälsovårdsmyndigheterna hafva allt skäl att på ett systematiskt
sätt hjälpa åklagarmakten att komma de olika arterna af denna handtering
på spåren.
Slutligen må också framhållas, att det ifrågavarande systemet ej
behöfver den komplicerade och ganska dyrbara administrationsapparat,
som den i betänkandet afsedda anordningen att uppspåra smittokällor,
kräfver. Kommittén har visserligen i betänkandet förordat det ofvan
anförda förfarandet. Jag har emellertid ansett det böra upptagas i
lagförslaget och har därför velat ytterligare understryka detsamma.
Vid bekämpandet af en smittosam sjukdom gäller det att följa
de banor, i hvilka smittämnet rör sig inom samhället, för att ingripa
på just den punkt, där det är lättast åtkomligt. De smittosamma
könssjukdomarna följa otukten i spåren.
Reglementeringens princip är att följa de prostituerade kvinnorna,
inskrifva dem, registrera deras ombyte af bostad, besiktiga dem för
att, då smittämne upptäckes, söka oskadliggöra detsamma.
Det i betänkandet förordade systemet uppsöker s. k. smittokällor,
män och kvinnor. Man söker att komma åt så många smittofarliga
individer som möjligt och, då man fått tåg i en sådan individ, vill
man hålla honom, med eller mot lians vilja, till dess att smittoämnet
är oskadliggjordt.
Men man kan resonera på följande sätt: Erfarenheten visar, att
i stort sedt är smittoöfverförandet bundet vid ett otuktigt könsumgänge.
För sjukdomens spridning är det således inga andra punkter af de
otuktiga männens och kvinnornas lefnadsbanor, som intressera, än
skärningspunkterna, »de gemensamma punkterna».
Nu visar erfarenheten, att dessa otaliga banor hafva en tendens
att löpa ihop på vissa bestämda platser, som vi kunna kalla »gemensamma
punkter af första ordningen». Genom att ingripa just på dessa
punkter (partihotell, flickställen o. d.) har man den fördelen att på eu
gång kunna omintetgöra en mängd smittoöfverföringsmöjligheter. Men
här måste ingreppet ske med straff- och tvångsåtgärder, ty den enskildes
intresse (kopplarens) låter sig ej förlikas med samhällets.
Oskadliggörandet af smittämnet hos de enskilda individerna (ingreppet
å »de spridda punkterna») kräfver däremot icke några tvångsåtgärder,
ty här sammanfalla den enskildes (patientens) och det allmännas in
-
575
tressen. Genom olyckliga tvångsbestämmelser kan, såsom jag visat,
denna öfverensstämmelse förstöras.
Med detta så att säga geometriska åskådningssätt är det lätt att
demonstrera effektiviteten och felen hos de olika föreslagna systemen.
Tvångssystemen hafva det gemensamma felet, att tvångs- och öfvervakningsåtgärderna
riktas på en mängd spridda punkter, hvarigenom
ett konsekvent genomförande omöjliggöres. Särskildt osäkert måste
stickprofssystemet blifva. Man griper in af slump än på en punkt än
på en annan. Ökar man stickprofvens antal för att höja effekten, så
öfvergår systemet så småningom till ett reglementeringssystem. Detta
senare system karaktäriseras af ett slöseri med arbetskraft. Man får
kosta öfvervakningsarbete på kvinnor, likgiltigt om de äro sjuka eller
friska. Kommer så därtill, att erfarenheten visat det vara omöjligt
att genomföra principen om den kontinuerliga öfvervakningen.
Systemet med uppspårande af smittokällor lider, som erfarenheten
visat, af det felet, att man anträffar så få, och att just de farligaste
undgå upptäckt. För öfrigt riskerar man vid letandet efter de »spridda
punkterna» att komplicera det hela genom att få in helt oskyldiga
individer, som ej hafva något med smittoöfverföringen att göra.
Det svåraste felet är emellertid, att man genom att rikta tvångsåtgärderna
på de spridda punkterna (patienterna) gör det omöjligt att
draga nytta af patienternas och det allmännas »identiska intresse».
Man må icke föreställa sig, att »ingreppet på de gemensamma
punkterna» skulle vara något som uteslutande kännetecknar könssjukdomarnas
bekämpande. Tvärtom visar det sig alltmera, att detta tillvägagångssätt
är det kraftigaste gent emot alla smittosamma sjukdomar.
Man börjar allt mera få klart för sig, att de permanenta härdarna
(de gemensamma punkterna) hafva större betydelse än de tillfälliga
bärarna af smittoämnet (de spridda punkterna). Naturligtvis kan man
ej alltid uppdraga en bestämd gräns mellan dessa båda kategorier.
Såsom exempel på »gemensamma punkter» vill jag nämna en
skola, en mjölkaffär, en matvaruaffär, ett konditori, från hvilket en
skarlakansfeber, en difteri- eller tyfoidepidemi utbreder sig.
Gula feberns och malarians spridning erbjuda intressanta exempel
på att, hvad vi här ofvan betecknat som »gemensamma punkter», , ej
beliöfver sammanfalla med en »härd» i bakteriologisk mening. Man
kunde utbyta uttrycket »gemensamma punkter», som vi för tillfället
valt, mot uttrycket »härd» i epidemiologisk mening för att beteckna eu
bestämd plats i samhället, där ett flertal banor för faktiska eller blifvande
, smittobärare sammanlöpa. Larverna till de myggarter, som
576
sprida gula febern resp. malarian, utveckla sig i vattensamlingar. På
detta stadium äro de ej smittoöfverförande. Detta blifva de först, sedan
de sugit blod från de »spridda punkterna», patienterna.
Då man fick klart för sig betydelsen af de patogena bakterierna,
låg det så nära till hands att grunda bekämpandet af de smittosamma
sjukdomarna på principen att uppspåra och oskadliggöra de enskilda
bärarna af de farliga mikroorganismerna.
Erfarenheten har emellertid visat exempel på en hel del fall, där
det är omöjligt att genomföra denna princip. Sålunda är det ej alltid
möjligt att kvarhålla tillfrisknande difteripatienter på sjukhuset, tills
de blifvit bacillfria. Likaså har man från kurhuset måst utskrifva
kvinnor med kronisk gonorré. Man kan ej heller kvarhålla syfilispatienter
på ett kurhus under hela det smittofarliga stadiet af sjukdomen.
Det är alldeles klart, att samhället i sådana fall måste rikta
sina profylaktiska åtgärder hufvudsakligen mot »de gemensamma punkterna»,
»härdarna i epidemiologisk mening» i st. f. att splittra sin
verksamhet på »de spridda bakteriologiska härdarna», patienterna.
Svårigheten vid bekämpandet af de smittosamma sjukdomarna
betingas — utom af obekantskap med sättet för spridningen — af in
kongruensen mellan det allmänna och det enskilda intresset. En ägare
af en infekterad matvaruaffär vill ej gärna medgifva, att sjukdomen
spridts från densamma. Han drifver en nyttig näring, det är svårt att
hindra honom däruti, förr än man har fullt påtagliga bevis för härdens
existens. I fråga om åtgärderna mot »de spridda punkterna» (patienterna)
kan den enskildes och det allmännas intressen bringas till sammanfallande.
Förutsättningen är, att samhället anordnar en human och
god vård för patienten under hans sjukdom och undanröjer allt, som
gör denna vård oaptitlig. I främsta rummet måste samhället respektera
medborgarens kraf på personlig okränkbarhet. Anse myndigheterna
sig ej behöfva taga hänsyn till denna, så får samhället också finna sig
i, att den enskilde söker undandraga sig en sjukvård, som påtvingas
honom. Särdeles lätt har en patient att undgå myndigheternas vaksamhet
i fråga om sådana sjukdomar som de smittosamma könssjukdomarna,
hvilka i regel ej nämnvärdt hindra patienten i hans dagliga
lif. I fråga om dessa sjukdomar behöfves den största takt och tillmötesgående
från myndigheternas sida för att ej afskräcka de enskilda
patienterna.
Såväl i fråga om de enskilda individerna i samhället, som i förhållandena
mellan de olika staterna gäller »det identiska intresset»
som den enda säkra grundvalen för samverkan. Nu stiger man:
577
en hel del individer bry sig ej om sitt eget och samhällets gemensamma
intresse. De bry sig ej om att begagna sig af den vård samhället
erbjuder dem, alltså måste samhället hålla efter dem. Men då
man vet, att tvångsåtgärder förstöra »det identiska intresset», kan med
skäl frågas: Skola myndigheterna, de upplysta i samhället, efterlikna
de sämre samhällselementen i sträfvandet att förstöra grundvalen för
samverkan? Man må komma i håg, att det är ett nonsens att i denna
fråga påstå, att samhället kan drifva sitt intresse igenom »quand
méme». De motspänstige hafva alla utsikter att slippa undan.
Doktor Magnus Möllers undersökning å S:t Göran har i epidemiologiskt
hänseende den största betydelse. För vårt land och jag
tror’) äfven för andra länder, har, som mig synes, för första gången
uppvisats tillvaron af »härdar» eller »gemensamma punkter» jämväl
för de smittosamma könssjukdomarna — härdar af den betydelse, att
de kunna blifva föremål för ingrepp ur sanitär synpunkt.
I allmänhet har man varit böjd för att betrakta sådana inrättningar
som bordeller såsom ett slags skyddsåtgärder mot de ifrågavarande
sjukdomarna. Jag är förvissad om, att, ifall en undersökning
liknande den dr Möller utfört, anställdes med samma energi och med
samma vetenskapliga opartiskhet i ett samhälle med bordeller, skulle
betydelsen af bordellerna som »härdar» blifva klart ådagalagd. Jag
stöder denna min uppfattning på de iakttagelser dr Möller anfört
angående infektionerna från s. k. flickställen. Dessa intaga nämligen
i afseende på kvinnornas övervakning samma ställning som flertalet
bordeller i andra städer.
Det förtjänar bär påpekas, att existensen af flickställen och partihotell
ej varit obekant för besiktningsbyråns polisafdelning. Såsom af
min redogörelse för reglementeringen i Stockholm (sid. 177 o. 178)
framgår, kände byrån till 84 partihotell med inalles 405 rum, samt 30
flickställen vid 1904 års slut. Kännedomen om dessa har också haft
eu påtaglig betydelse för reglementeringssystemets tillämpning. Af tab.
12:a i min redogörelse r) framgår, att af de kvinnor, som varit föremål
för byråns behandling hade 33 procent »anträffats» å partihotell.
Byråpolisen har då och då visiterat dessa hotell på morgnarna och
»hämtat» de »nykomna», som ej aflägsnat sig. Man kan således påstå,
att partihotellen utgjort ett slags uppsamling sorg an för reglera enteringssystemet,
i hvilka omkring V3 af kvinnorna blifvit infångade. Enligt
b Jag måste inskränka mig till en förmodan, då jag ej behärskar all litteratur på detta
område.
’’) Sid. 26 och 27.
73
578
den moderna epidemiologiens principer äro partihotellen »härdar», som
böra utrotas, för reglementeringssystemet äro de däremot bekväma
anordningar, medels hvilka de individer infångas, som skola utgöra
material för systemets behandling.
Inskridandet mot härdarna för de smittosamma könssjukdomarna
underlättas af den allmänna afskyn mot ockrandet på lasten. Den
moraliska indignationen mot dessa företeelser har också tagit sig uttryck
i lagstiftningen. Då man emellertid fått klart för sig, att man
här har att göra med »härdar» i epidemiologisk bemärkelse, så synes
det mig naturligt, att man ordnar ett systematiskt bekämpande af
dessa företeelser genom en samverkan mellan hälsovårdsmyndigheterna
och åklagarmakten.
Jag har ofvan anfört, att banorna för könssjukdomarnas smittobärare
hafva en tendens att löpa ihop i ett antal »härdar». Detta
sammanhänger därmed, att otukten, såsom något skamligt måste söka
sig skydd och förmedlare, Detta behof af skydd och förmedling, kan
naturligtvis, såsom andra behof, utnyttjas för ekonomiskt förvärf, och
detta kan uppdrifvas till en formlig industri. Samhället kan stödja
industrier, men det är lättare att ruinera dem, till och med då man
vill uppträda som hjälpare. Alla industrier, som gå ut på att utnyttja
de svaga samhällsmedlemmarnas lidelser, måste samhället förfölja, och
det är lättare att på denna väg höja den sedliga nivån än att med
tvångsåtgärder ingripa mot de af lidelserna behärskade individerna.
Jag har i det föregående betecknat partihotell, flickställen o. d.
såsom »gemensamma punkter af första ordningen». Den i de enskilda
hemmen utöfvade otukten medverkar naturligtvis också till de smittosamma
könssjukdomarnas spridning. Men emot dessa »gemensamma
punkter af underordnad betydelse» kan samhället uppenbarligen ej
inskrida med några tvångsåtgärder. Här är det endast den folkuppfostrande
verksamheten inom samhället, som kan uträtta något, och
det gäller att ej, genom missriktade åtgärder, försvåra framåtskridandet
på denna väg.
Med tillämpning af ofvan anförda synpunkter tillåter jag mig
framställa följande
579
Förslag
till
Lag angående åtgärder mot utbredning af smittosamma
könssjukdomar.
I KAP.
Om de sjukdomar, som i denna lag afses, så ock om åtgärder för spridning
af kunskap om dessa sjukdomars natur och smittofarlighet.
1 §.
Till smittosamma könssjukdomar räknas i denna lag syfilis (luns),
enkelt veneriskt sår (ulcus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhoea,
gonorré), dock endast så länge dessa sjukdomar förete smittosamma
symtom eller nytt framträdande af sådana symtom är att befara.
2 §.
Konungen förordnar om de åtgärder, som erfordras för att bland
allmänheten sprida kunskap om de smittosamma könssjukdomarnas
natur och smittofarlighet samt om vikten för eu hvar, som iråkat
sådan sjukdom, att skyndsamt söka läkarvård.
3 §.
En hvar läkare, som under utöfning af läkarverksamhet iakttager
fall af smittosam könssjukdom, åligger att upplysa den sjuke om sjukdomens
art och smittofarlighet samt till honom öfverlämna skriftliga
råd och anvisningar om hvad han har att iakttaga till förekommande
af smittans spridning. I dessa råd och anvisningar, hvilkas lydelse fastställes
af medicinalstyrelsen, skall tillika erinras om påföljden enligt gällande
strafflag af handling, hvarigenom annan utsättes för smittofara,
så ock varnas för äktenskaps ingående, innan smittofaran upphört.
580
Från hvad sålunda är stadgadt må dock undantag göras i det fall,
att läkaren finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden
oundgängligen kräfva, att sjukdomens beskaffenhet tills vidare icke för
honom yppas.
Hvad i första mom. är sagdt galle ej heller för den händelse, att
den sjuke är barn under femton år, utan har läkaren i sådant fall att
i stället underrätta barnets målsman eller den, som har barnet i sin
vård, om sjukdomens art och smittofarlighet, så ock om hvad som bör
iakttagas till förekommande af smittans spridning.
II KAP.
Om rätt till kostnadsfri läkarundersökning och sjukvård.
4 §•
Fn hvar mindre bemedlad person, som befarar sig vara angripen
af smittosam könssjukdom, är berättigad att utan afgift blifva i sådant
afseende undersökt om han inställer sig hos provinsial- eller extra
provinsialläkaren i distriktet eller hos den läkare, som hälsovårdsnämnden
för detta ändamål förordnat.
Mindre bemedlad, som finnes behäftad med smittosam könssjukdom,
men ej är i behof af sjukhusvård, äger ock rätt att af sådan läkare
utan afgift erhålla behandling för sjukdomen, så framt det kan ske hos
läkaren, äfvensom att kostnadsfritt bekomma läkemedel, som därvid
föreskrifvas.
5 §•
I stad, där så pröfvas erforderligt, skall tillfälle till sådan kostnadsfri
undersökning och behandling, hvarom i 4 § sägs, beredas jämväl å
nödigt antal på kommunens bekostnad inrättade polikliniker. Hälsovårdsnämnden
antager föreståndare för sådan poliklinik, hvartill så .vidt
möjligt bör utses läkare, som erhållit särskild utbildning i fråga om
könssjukdomarnas behandling. Mottagningstiden skall bestämmas med
hänsyn till allmänhetens bekvämlighet; och bör i öfrigt tillses, att mottagningarna
så vidt möjligt så ordnas, att icke besök å polikliniken
röjer beskaffenheten af den sjukdom, för hvilken vård sökes.
581
6 §•
Ersättning för undersökning och behandling, hvarom i 4 § sägs;
utgår, då den verkställts af provinsial- eller extra provinsialläkare,
enligt den för dessa läkare i fråga om enskild sjukvård för vanliga fall
gällande taxa och bestrides jämte kostnad för läkemedel, som i sådant
fall föreskrifves, af den allmänna sjukvårdsafgiften inom det landstingsområde,
till hvilket läkarens distrikt hörer.
Har i stad, som deltager i landsting, förrättningen verkställts af
annan läkare än provinsial- eller extra provinsialläkare, skall af den
allmänna sjukvårdsafgiften inom landstingsområdet utgifvas ersättning
åt den anlitade läkaren för förrättningen, beräknad efter nu stadgad
grund, äfvensom bestridas godtgörelse för därvid föreskrift^ läkemedel.
Närmare föreskrifter om sättet och ordningen för ersättningens
utbekommande meddelas af Konungen.
Kan på sannolika skäl antagas, att smittosam könssjukdom vunnit
utbredning bland befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen
på längre afstånd från vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares
bostad, äge Konungens befallningshafvande förordna nämnde
läkare eller annan läkare, som därtill kan finnas villig, att besöka
orten för att tillhandagå befolkningen med undersökning och behandling,
hvarom i 4 § sägs.
För sådan resa utgår af den allmänna sjukvårdsafgiften ersättning
efter den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare
bestämd; och gälle om ersättning för därvid utförd undersökning och
behandling samt föreskrift^ läkemedel hvad i 6 § första mom. sägs.
8 §•
Finnes sjukhusvård erforderlig för den, som är angripen af smittosam
könssjukdom, äger han, ehvad han är att anse såsom mindre bemedlad
eller icke, att utan afgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt
sjukhus i enlighet med hvad därom finnes särskildt stadgadt.
582
III KAP.
Om anmälningar till hälsovårdsmyndighet, och åtgärder med
anledning af sådana.
9 §•
Hvarje läkare, som under utöfning af läkarverksamhet iakttager
fall af smittosam könssjukdom, vare pliktig att, där sjukdomen veterligen
icke förut blifvit af annan läkare iakttagen eller behandlad,
senast inom nästa dags utgång med begagnande af formulär, som
fastställes af medicinalstyrelsen, till hälsovårdsnämnden eller å ort, där
sådan ej finnes, till förste provinsialläkaren om sjukdomsfallet göra
''skriftlig anmälan, hvari skall uppgifvas sjukdomsbenämningen samt
den sjukes kön och ålder, hvaremot den sjukes namn och bostad ej
må utsättas.
10 §.
Läkare, som under utöfning af läkarverksamhet iakttagit fall af
smittosam könssjukdom, hvarom anmälan enligt 9 § skall göras,
vare pliktig att af den sjuke söka utröna, under hvilka omständigheter
smittan blifvit öfverförd, samt att i anmälan, hvarom i 9 § sägs,
angifva hvad i sådant afseende kunnat utrönas. I denna anmälan må
ej namnet å den såsom smittokälla uppgifna utsättas.
11
Finner hälsovårdsnämnden eller förste provinsialläkaren af inkomna
anmälningar, hvarom i 9 § sägs, det framgå, att smittosam
könssjukdom sprides inom samhället under omständigheter, som i 11 §
18 kap. af strafflagen afses, vare skyldig härom göra anmälan till
polismyndigheten i stad eller åklagarmakten å landet samt meddela
hvad i det särskilda fallet blifvit inhämtadt.
583
IV KAP.
Särskilda bestämmelser.
12 §.
Om de särskilda åtgärder, som till motarbetande af de smittosamma
könssjukdomarnas utbredning kunna finnas erforderliga gent
emot krigsmanskap, förordnar Konungen.
13 §.
Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman skyldighet, som honom enligt
denna lag åligger, ans vare såsom för tjänstefel.
Underlåter läkare, som icke är i allmän tjänst anställd, att iakttaga
hvad honom enligt 3, 9 eller 10 § åligger, böte högst tvåhundra
kronor.
14 §.
Åtal för öfverträdelse, hvarom i 13 § sägs, anhängiggöres vid
allmän domstol och utföres af allmän åklagare.
15 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
straff! ag.
16 §.
Genom denna lag upphäfvas:
Kungl. cirkuläret den 10 juni 1812 till samtliga landshöfdingar
angående åtgärder till förekommande af veneriska smittans spridande.
Kungl. brefven den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 angående
åtgärder till förekommande af veneriska smittans spridande genom
från utrikes ort ankommande skeppsbesättningar,
584
samt i öfrigt alla af Kungl. Maj:t. Konungens befallningshafvande
eller annan myndighet utfärdade reglementen, påbud och föreskrifter,
i hvad de samma innehålla mot denna lag stridande bestämmelser angående
åtgärder mot utbredning af smittosamma könssjukdomar.
Denna lag träder i kraft den
I öfrigt biträder jag de af kommittén framställda förslagen med
undantag af ändringen i 6 § 5 mom. af lasarettsstadgan.
585
II.
Af Otto Westerberg.
Under varmt erkännande af kommitténs arbete för utredning af
det viktiga spörsmål, som under många år intresserat mig, och den
allvarliga sträfvan att nå ett tillfredsställande resultat, som ligger i
kommitténs förslag, får jag, med hänvisning till det särskilda yttrande,
som lämnats af kommitténs ledamot Johansson, förena mig i det förslag,
som han framlagt.
<
74
UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE
ANGÅENDE
ÅTGÄRDER FÖR MOTARBETANDE
AF DE SMITTOSAMMA KÖNSSJUKDOMARNAS
SPRIDNING
AFGIFVET AF
DEN AF KUNGL. MAJ:T DEN 6 NOV. 1903
FÖR ÄNDAMÅLET TILLSATTA KOMMITTÉ
II
BILAGOR
STOCKHOLM 1910 .
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
INNEHÅLL.
Berättelse öfver vid studieresor i vissa främmande länder gjorda iakttagelser rörande bekämpandet
af de smittosamma könssjukdomarna m. in. af Ivar Andersson, Magnus
Möller och Hjalmar von Sydow.
Redogörelse för i vissa länder gifna föreskrifter för motarbetande af de smittosamma
könssjukdomarna af Carl Malmroth.
BERÄTTELSE
ÖFVER
VID STUDIERESOR 1 VISSA FRÄMMANDE LÄNDER GJORDA
IAKTTAGELSER RÖRANDE BEKÄMPANDET AF DE SM1TTOSAMMA
KÖNSSJUKDOMARNA M. M.
TILL KOMMITTÉN AFGIFVEN
AF
IVAR ANDERSSON. MAGNUS MÖLLER. HJALMAR von SYDOW.
STOCKHOLM 1910
1SAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
Sedan kommittén, som funnit det vara af vikt att genom å ort och ställe
företagna studier erhålla noggrann kännedom rörande de i vissa främmande länder
för de smittosamma könssjukdomarnas motarbetande gifna föreskrifter samt deras
praktiska tillämpning, med Kungl. Maj:ts begifvande uppdragit åt undertecknade att
i sådant syfte besöka Norge samt undertecknade Möller och von Sydow jämväl
Danmark, Tyskland, Holland och Frankrike, få vi, efter att under år 1904 hafva
fullgjort detta uppdrag, härmed till kommittén öfverlämna berättelse öfver våra
under nämnda studieresor i förevarande hänseende gjorda iakttagelser.
Stockholm i maj 1905.
IVAR ANDERSSON. MAGNUS MÖLLER. HJALMAR von SYDOW.
INNEHALL.
Norge .........................................
Danmark, särskilt Köpenhamn
Tyskland ....................................
Frankrike, särskild! Paris........
SID
I
6c,
108
194
226
Nederländerna
I
Norge.
I Norge har liksom i de flesta öfriga länder, där en ordnad reglementering
åt prostitutionen införts, under senare hälften af 1800-talet en liflig strid gent
emot reglementeringen förts af anhängare till den abolitionistiska rörelsen. Norge
företer emellertid en olikhet mot de öfriga skandinaviska länderna därutinnan, att
denna strid därstädes ledt till reglementeringens afskaffande, i Kristiania genom ett
formligt påbud af regeringen år 1888 och i de öfriga städer, där ordnad besiktning
af prostituerade införts, så småningom genom trycket af hufvudstadens exempel.
Striden mellan anhängarne af det ena och det andra systemet är därmed emellertid
icke slut i Norge. Reglementaristerna hafva med mycken ifver sökt påvisa, att
den genomförda reformen medfört högst betänkliga följder för den allmänna sundheten
och ordningen, abolitionisterna åter vidhålla, att reformen inneburit ett afgjordt
framsteg, men många af dem förorda dock vissa förändringar i de nu gällande
föreskrifterna, hufvudsakligast i syfte att införa en ökad befogenhet för sundhetsmyndigheterna
att vidtaga åtgärder mot könssjukdomarnas spridande. Frågan om
hvilka åtgärder från statens sida lämpligast böra vidtagas för att bekämpa dessa
sjukdomar står därför i Norge alltjämt på dagordningen. Ett förslag till lag i
ämnet är af regeringen framlagdt för stortinget och beroende på dess pröfning.
På grund af dessa förhållanden måste en skildring af det i Norge tillämpade
systemet för de veneriska sjukdomarnas bekämpande blifva af historisk art, om den
skall kunna gifva en riktig föreställning om de nuvarande sanitära föreskrifternas
innebörd, deras betydelse och tillämpning. En sådan skildring måste innefatta en
redogörelse för det forna reglementeringssystemet, hufvudsakligast sådant det tilllämpades
i Kristiania före dess afskaffande därstädes år 1888, för den då beslutade
reformens genomförande och syfte, för de olika meningar, som uttalats om dess
verkan, samt slutligen för de nya lagar, som därefter tillkommit, äfvensom de reformprojekt,
som äro beroende på statsmyndigheternas pröfning. I vår reseberättelse
hafva vi i den mån det varit oss möjligt sökt taga hänsyn till dessa synpunkter.
Af ännu större intresse än en framställning af ofvanberörda art vore att
erhålla på bestämda fakta grundade upplysningar om följderna af reglementeringens
1
2
afskaffande i Kristiania. Förhållandena därstädes äro i hufvudsak så lika dem i
Sveriges större städer, att om ett af alla sakkunnige erkändt resultat af berörda
reform kunde konstateras, detsamma borde äga den allra största betydelse för reformsträfvandena
i Sverige. Tyvärr låter sig detta icke göra. Striden mellan reglementarister
och abolitionister rasar alltjämt, och det torde icke kunna undvikas, att
för en hvar af de stridande omdömet om verkningarna af abolitionismens seger
blir färglagdt af den ståndpunkt han intar i själfva stridsfrågan. I Norge finnes
visserligen sedan åtskilliga år en statistik öfver veneriska sjukdomars frekvens,
och man skulle alltså kunna vänta att af denna statistik, åtminstone såvidt Kristiania
angår, erhålla ett svar å frågan, huruvida de veneriska sjukdomarna, särskildt syfilis,
i afsevärd grad ökats efter år 1888. Från ömse sidor hafva emellertid allvarliga
anmärkningar framställts mot beskaffenheten af denna statistik, och synes man icke
böjd att tillmäta densamma någon afgörande betydelse.
För egen del hafva vi trott oss böra gifva vår framställning en öfvervägande
refererande karaktär och icke i detta sammanhang hafva att söka fälla något omdöme
i berörda stridsfråga.
3
I slutet af 1700-talet och under de första årtiondena af 1800-talet hade i
Kristiania de veneriska sjukdomarna uppnått en oroväckande utbredning.1) Särskildt
uppgifves detta hafva varit fallet under åren 1826 och 1828. Under den närmast
följande tiden skall emellertid frekvensen hafva minskats för att mot slutet af 1830-talet åter häftigt tilltaga. Så intogos år 1839 på stadens sjukhus 118 och år
1840 212 män för syfilis, däraf in soldater, mot resp. 67 och 24 år 1837.
I anledning härutaf uppdrogo myndigheterna i Kristiania år 1840 åt en
särskild kommission att tråda nödiga föranstaltningar till förekommande af smittans
ytterligare utbredning. Med anslutning till hvad som redan förut hade härutinnan
uttalats ansåg äfven kommissionen, att regelbundna undersökningar af de prostituerade
kvinnorna vore det enda ändamålsenliga och verksamma medlet mot de veneriska
sjukdomarna och förordade anställandet af särskilda undersökningsläkare, med åliggande
att dels själfva dels med polisens tillhjälp efterspana de smittade och bereda
dem vård efter omständigheterna antingen på privat eller offentlig väg. Sedan
härför nödiga medel blifvit af kommunen beviljade, antogos i november 1840
tvenne besiktningsläkare, hvarefter alla ogifta kvinnor, som saknade fast anställning
och hade vårdats på sjukhusen för venerisk sjukdom, blefvo genom polisens försorg
inskrift^ såsom bordellflickor med skyldighet att ställa sig till efterrättelse meddelade
ordningsföreskrifter och att regelbundet infinna sig till läkarebesiktning. De, som
härvid befunnos behäftade med venerisk sjukdom, inlades på sjukhus. Oaktadt
det i konung Kristian den femtes lag af år 1687, hvilken för Norge var gällande
ända till 1842, stadgades straff) icke blott för kvinnor, som uppehöllo sig i horhus,
och för dem, som höllo dylika hus, utan äfven för män, som där anträffades i
afsikt att bedrifva otukt, funnos i början af 1800-talet icke så få bordeller inom
stadens gränser. Efter införande af nyss berörda åtgärd med inskrifning, reglementering
och regelbunden läkarebesiktning, hvarigenom bordellerna mera aktivt upprätthöllos,
var deras antal också under den första tiden tämligen stort, så att år
1850 funnos 17 dylika inrättningar. På grund af de allt större svårigheterna att
finna meia afsides belägna, lämpliga lokaler minskades antalet småningom allt mer
‘) G. Benteen, Histonske Oplysninger om Prostitutions vse senet i Christiania, tryckt i Beretning om
f olkemsengden og Sundhetstilstanden i Christiania i Aaret 1880.
4
och mer och utgjorde i slutet på 1870-talet 8 med tillsammans 50 kvinnor, från
3 till 11 på hvarje ställe.
Förutom de kvinnor, som vid läkarebesiktningarnas första införande internerades
i bordeller, visiterades af och till en del andra kvinnor, som voro kända
för ett sedeslöst lefnadssätt, men hvilka man af ett eller annat skäl ännu icke ansåg
sig böra inskrifva som »offentliga». Då emellertid flera af dessa kvinnor efterhand
började använda prostitutionen som uteslutande förvärf, ålades de småningom regelbunden
besiktning, hvilken till en början ägde rum i läkarnes hem, och fingo endast
bo i af polisen godkända bostäder. Dessa privat boende prostituerade kvinnor bildade
en klass för sig, och deras antal höll sig under en lång följd af år anmärkningsvärdt
konstant, i allmänhet mellan 20—30.
Läkarebesiktningen å bordellflickorna skedde i början hvar 14:de dag, men
från och med år 1844 en gång i veckan. Med anledning af ökad spridning af
de veneriska sjukdomarna utsträcktes på yrkande af hälsovårdsnämnden besiktningen
å dessa personer från och med år 1860 till 2 gånger i veckan. De privat
boende undersöktes dock endast hvar 8:de dag ända till år 1876, då besiktningen
äfven för dessa ökades till 2 gånger i veckan.
Utom denna s. k. offentliga, reglementering och regelbunden läkarebesiktning
underkastade prostitution, hvilkens bostadsförhållanden kontrollerades af polisen
och som, såsom ofvan anförts, med årens lopp dels aftog i utbredning (bordellerna),
dels höll sig tämligen konstant i numerär, funnos i staden alltjämt en hel del
sedeslösa kvinnor, som till följd af sitt lefnadssätt bort inskrifvas såsom privat
boende prostituerade, men mycket ofta kunde detta icke ske på grund af svårigheten
att anskaffa för deras rörelse passande lokaler. Dessa s. k. hemligt prostituerade,
hvilka med stadens tillväxt allt mera ökades, visiterades till en början endast
tillfälligtvis, men drogos efter hand allt mera in under kontrollen. Så undersöktes
år 1876 353 och år 1879 529 kvinnor tillhörande denna klass med under sistnämnda
år tillsammans 3,224 undersökningar. Endast 28 af dessa sistnämnda
kvinnor undersöktes regelbundet en gång i veckan, ytterligare några undersöktes
mycket ofta men icke på bestämda tider, de öfriga blott mera tillfälligtvis. Af
de 529 under år 1879 undersökta kvinnorna hade 237 aldrig förut blifvit visi
terade.
År 1886, två år efter bordellernas stängning och ungefär ett år före kontrollens
upphäfvande, utgjorde antalet prostituerade, som regelbundet undersöktes,
tillsammans 212, däraf vid årets början 129 och vid dess slut 123, hvilka individer
voro föremål för tillsammans 6,291 undersökningar under året. Härförutom inkallades
under samma år till undersökning på oregelbundna tider 382 kvinnor, af
hvilka 186 icke blifvit förut undersökta. Antalet undersökningar inom denna grupp
utgjorde för året 1,156. I många fall hade dessa kvinnor insändt attester från
privata läkare och på grund häraf befriats .från undersökningen.
5
Från år 1878 meddelas, att antalet genom den hygieniska kontrollen uppdagade
fall af syfilis utgjorde för bordellflickorna 2,37, för de privatboende 3,68
och för de tillfälligtvis inkallade s. k. hemligt prostituerade 9,99, allt på hundra
undersökningar inom hvarje grupp. I en dylik beräkning är dock ingen hänsyn
tagen därtill, att inom de två första grupperna antalet undersökningar är betydligt
större, samtidigt med att de undersökta personerna varit afsevärdt färre än inom
den tredje gruppen, såsom tydligt framgår af de ofvan meddelade siffrorna i
berörda afseende för år 1886.
Samtidigt med att läkarebesiktning af de prostituerade kvinnorna infördes år
1840, anordnades också regelbunden visitation hvar i4:de dag af manskapet bland
garnisonen, och några år senare försökte man sig äfven på att låta undersöka
manskapet å till hamnen ankommande fartyg. Detta försök strandade emellertid
inom kort på den grund, att Departementet for det Indre ej ville tillåta, att det
å postverkets ångare anställda manskapet underkastades denna visitation. Äfven
inom garnisonen upphörde de regelbundna undersökningarna efter några få år.
Redan året efter det undersökningarna kommit i gång, aftogo de veneriska
sjukdomarna i påfallande grad, säger doktor Bentzen i sin ofvan citerade uppsats.
Framför allt var detta fallet inom garnisonen, och den ekonomiska vinsten af denna
åtgärd blef betydlig, i det att underhållsdagarna för veneriska sjukdomar under år
1841 minskades med 6,000 mot under föregående år. Isynnerhet aftogo de
syfilitiska affektionerna, såsom tydligt framgår af nedanstående uppgift öfver antalet
å sjukhus vårdade fall af veneriska sjukdomar bland garnisonen.
1840 | 1841 | 1842 | 1843 |
Vårdade för syfilis. .. .: 88 | 27 | 24 | ''16 |
» » dröppel , . 50 | 28 | 37 | 3i |
Redan år 1847 började emellertid antalet fall af syfilis bland stadens manliga
befolkning åter att tilltaga, och år 1849 blef denna ökning så betydlig, att
den gaf anledning till en diskussion i »det medicinske Selskab» i Kristiania, huruvida
den reglementerade visitationen var effektiv, hvarvid emellertid upplystes, att
undersökningen fortfarande försiggick med största noggrannhet. Sjukdomen aftog
emellertid småningom i utbredning till år 1855, då ånyo en starkare stegring förekom.
Med undantag för några få år med gynnsammare förhållanden följde nu en
betydligare epidemisk utbredning, som, såvidt man af officiella siffror kan döma,
synes hafva kulminerat under åren 1869 och 1870 med efterföljande aftagande till
åren 1873 — 75-
Rörande de veneriska sjukdomarnas utbredning under de senare åren hänvisas
till längre fram anförda uppgifter.
6
Den reglementering af prostitutionen, som år 1840 i sundhetens intresse
bragtes till stånd af polismyndigheten och kommunalrepresentationen med högre
myndigheters vetskap och medgifvande, stod emellertid i och för sig knappast i
öfverensstämmelse med strafflagen och kom aldrig trots upprepade revisioner af
denna lag till full kongruens med densamma. Redan i Kristian den femtes lag var,
såsom ofvan omtalats, otukt under vissa förhållanden belagd med straff såväl för
män som kvinnor, och äfven i den af stortinget år 1842 antagna nya strafflagen
bibehölls straffpåföljd för kvinnor, som holk) sin kropp till salu för otukt, medan
däremot bestämmelsen om straff för manspersoner, som öfvade otukt, uteslöts.
Vid revision af strafflagen år 1872 väcktes emellertid förslag om förändring
af dessa bestämmelser, då »förhållandena i de större städerna äro sådana, att dessa
lagbud i allmänhet blott med många modifikationer låta sig tillämpas», och då »ett
alltför rigoröst tillämpande af lagen skulle vålla många svårigheter».
Då det tillika för polisen var en vansklig sak att nödgas se genom fingrarna
med dessa lagens bud, uttalades härutinnan såsom önskvärdt, att polisen
likasom i Danmark erhölle full frihet både att ingripa eller underlåta detsamma,
när den så funne . nödvändigt, något som kunde ernås genom upptagande af den
danska strafflagens bestämmelser i §§ 180 och 182, att kvinna, som oaktadt varning
från polismyndigheten söker förvärf genom otukt, straffas med fängelse, och
att den, som gör sig skyldig till koppleri, eller för betalning lämnar personer af
olika kön tillträde till sin bostad för att där bedrifva otukt, eller som mot polisens
förbud hyser kvinnor, som lifnära sig genom lösaktighet, straffas med »förbättringshusarbete»
eller fängelse på vatten och bröd.
Dessa antydda förändringar blefvo emellertid icke antagna, utan förutnämnda
bestämmelser i 1842 års strafflag bibehöllos oförändrade endast med det tillägg,
att den, som, oaktadt han vet sig vara behäftad med venerisk sjukdom, bedrifver
otukt med annan och därvid smittar denne, straffas med fängelse eller straffarbete
i femte grad.
Under 1870-talet började emellertid klagomål att höjas mot den bestående
ordningen rörande den s. k. offentliga prostitutionen, och i början af 1880-talet
blefvo dessa klagomål allt högljuddare. På offentliga möten och diskussioner samt
i framställningar till regeringen, framhöllos den moraliska förargelse och skada,
som vållades genom bordellväsendet och den tolererade prostitutionen, hvilka
stode i strid med lagens tydliga bestämmelser. De sedliga begreppen förvirrades
och den offentliga moralen nedbrötes, när man såge, att otukt kunde utöfvas såsom
ett tillåtet yrke under polisens kontroll och så att säga med dess sanktion, trots
att denna myndighet just skulle tillse att lagen efterlefdes. På det sätt visitationen
då föreginge, kunde det icke betviflas, att den måste verka i hög grad brutaliserande
och äfven i andra hänseenden öfvermåttan skadligt, därigenom att stora flockar af
prostituerade kvinnor samlades på offentligt ställe. Det vore en betänklig och
7
otillåtlig ordning, att hvarje kvinna, som med större eller mindre skäl af
polisen misstänktes föra ett osedligt lif, utan dom och rannsakning kunde tvingas
till en så'' kränkande behandling. Med den bestående ordningen hade hjälplösa
kvinnor intet rättsligt skydd mot de högst beklagliga misstag, som kunde inträda
trots polisfunktionärernas rättrådighet och duglighet. Det vore otillåtligt, att bestående
lag åsidosattes, och dess bud borde efterlefvas. Arbetet mot de veneriska
sjukdomarna borde ordnas som en uteslutande sanitär angelägenhet och därför
öfverflyttas till hälsovårdsnämndenx), som med de medel, som stode till dess
förfogande, borde oberoende af polisen söka bekämpa dessa sjukdomars spridning.
Öfver dessa framställningar hördes, bland andra, stadsläkaren i Kristiania och
medicinaldirektören, af hvilka den förre lifligt anslöt sig till förslaget om hälsovårdsnämndens
öfvertagande af åtgärderna mot de veneriska sjukdomarnas spridning,
under det den senare med all den vikt man ville tillmäta hans mening varnade
mot visitationens upphörande. Båda uttalade sig emellertid för bordellernas afskaffande,
och den 16 maj 1884 anmodade# justitiedepartementet stiftsamtmannen
i Kristiania att meddela polismästaren, att de befintliga bordellerna skulle stängas,
och att strafflagens föreskrifter beträffande horhus skulle upprätthållas utan undseende.
Tillika anmodades magistraten att föranstalta om tillsättande af en kommunal kommitté
för att utreda, på hvad sätt det prostitutionen tillhörande visitationsväsendet lämpligast
borde ordnas med behörig hänsyn till sedlighetens och den personliga frihetens
fordringar, och särskildt i hvad mån detta borde handhafvas af hälsovårdsnämnden.
På grund af denna bestämmelse af departementet blefvo alla bordeller indragna.
Såsom ofvan nämnts, var dock deras antal och betydelse för prostitutionsväsendet
i dess helhet vid denna tid mycket ringa. De prostituerade kvinnorna ålades i
följd häraf att bo hvar och en för sig. I öfrigt förblef deras förhållande till
polisen oförändradt, och den regelmässiga läkarundersökningen fortgick som förut.
Jämlikt justitiedepartementets därom framställda begäran tillsattes ock en särskild
kommitté för frågans vidare utredning, hvilken ock den 27 okt. 1885 afgaf
sitt utlåtande. Här stodo meningarna skarpt mot hvarandra. Fem af kommitténs
vid frågans slutbehandling närvarande medlemmar, däribland polismästaren, förklarade
sig anse, att det med prostitutionen sammanhängande visitationsväsendet vore ordnadt
med behörig hänsyn till sedlighetens och den personliga frihetens fordringar, och
om det måhända kunde tänkas tillfredsställande ordnadt på annat sätt, kunde dock
icke kommittén föreslå någon bättre ordning. Omsorgen och tillsynen öfver
visitationens genomförande borde tillhöra polisen, om ett effektivt resultat skulle
kunna uppnås, hvarför ock visitationsväsendets förläggande under hälsovårdsnämnden,
helt och hållet eller på annat sätt än hittills, afstyrktes.
) På norska: sundhedskommissionen.
8
Fyra af kommitterade, bland andra medicinaldirektören och stadsläkaren i
Kristiania, förklarade i afgifven reservation, att det af polisen för det dåvarande
anordnade regelbundna inkallandet till poliskammaren af prostituerade eller för
prostitution misstänkta kvinnor för att undergå visitation medförde i moraliskt
hänseende fördärfliga följder för dessa kvinnor; att polismyndigheten genom detta
förfaringssätt finge sken af att stödja den förargelseväckande och mot lagen stridande
prostitutionstrafiken, hvarigenom samhällets moraliska uppfattning och rättsmedvetande
kränktes och polisens verksamhet som ordningens och sedlighetens upprätthållare
försvagades; att visitationens öfverflyttande från polisen till hälsovårdsnämnden
väsentligen skulle aflägsna den laglighetens stämpel, som polisens befattning
därmed åsatte prostitutionen, samt att den genom lag om hälsovårdsnämnder
af den 16 maj 1860 påbjudna ordning, hvarigenom åtgärder mot smittosamma
sjukdomars utbredning tillkomme hälsovårdsnämnderna, också beträffande de veneriska
sjukdomarna vore den i sanitärt hänseende lämpligaste, då de hit hörande åtgärderna
—■ däribland visitationen — härigenom komme att omhänderhafvas af rätt och
sakkunnig myndighet. På grund häraf yrkades af reservanterna, att visitationsväsendet
efter lämplig öfvergångstid skulle öfverflyttas från polisen till hälsovårdsnämnden.
Härefter hördes ånyo medicinaldirektören, som i utlåtande den 23 dec. 1886
anslöt sig till förslaget om visitationens öfverflyttande till hälsovårdsnämnden, då en
sådan anordning, om den kunde genomföras på ett verkligt praktiskt sätt, både
bäst skulle öfverensstämma med landets sanitära lagstiftning och föranleda minsta
sedliga anstöt. Med anledning däraf att det under frågans behandling blifvit uttaladt,
att berörda åtgärd mera skulle tillgodose skenet än verkligheten, erinrades, att
skenet i en sak, där det är fråga om offentlig förargelse, vore ett väsentligt
moment, och att polisens omedelbara bestyr med kontrollen öfver handlingar, som
enligt lag vore straffbara, medförde ett närmande till verklig legalisering, något,
som måhända icke i samma grad behöfde blifva fallet, om polisen blott hade att
hjälpa till med att göra sundhetsväsendets fordringar effektiva.
Detta medicinaldirektörens uttalande föranledde en uppfordran till stadsläkaren
att afgifva förslag till frågans ordnande i af honom inom förberörda
kommitté angifven riktning. I utlåtande af den 10 nov. 1887 framhöll denne
först och främst, att, sedan lagen om hälsovårdsnämnder af år 1860 trädt i kraft,
den allmänna polisen icke hade någon befogenhet att själfständigt uppträda som hälsopolis,
då detta enligt nämnda lag tillhörde hälsovårdsnämnderna. För att motarbeta
de veneriska sjukdomarna borde man i hufvudsak tillvägagå på samma sätt som
beträffande andra smittosamma sjukdomar, särskildt söka uppspåra smittokällorna och
göra dessa oskadliga. För detta ändamål borde först och främst läkarne åläggas
att meddela så nöjaktiga upplysningar som möjligt om de personer, som smittat
åt dem behandlade patienter. Dylika anmälningar, som icke behöfde angifva
9
patienternas namn och samhällsställning, borde dagligen insändas till hälsovårdsnämnden.
Vidare borde kontroll utöfvas öfver en mycket vanlig smittokälla, nämligen
barn med kongenital syfilis, på så sätt att intet barn skulle få utackorderas utan
att vara undersökt af läkare. En regelbunden tvångsundersökning kunde icke af
hälsopolisen påtvingas någon individ. Däremot borde själfklart hvarje individ, rörande
hvilken någorlunda säkra data förelåge, att han utbredde smitta, sändas till sjukhus,
om han befunnes vara behäftad med smittosam sjukdom, för hvilket ändamål den
allmänna polisens bistånd borde kunna påkallas. Härvid borde så förfaras, att hvarje
dylik person af hälsovårdsnämnden eller en därtill bemyndigad person med iakttagande
af all diskretion och hänsyn, uppfordrades att inom viss tid förete intyg
af läkare, huruvida han eller hon lede af venerisk sjukdom eller icke. I fall af
vägran och då man genom bestämd uppgift från en smittad person hade
berättigad grund för ett antagande, att den anmälda personen vållat smitta, borde
en anmälan till den allmänna polisen kunna leda till, att den skyldige ställdes till
ansvar för spridande af smittosam sjukdom. Nödvändigt vore ock, att hvarje kvinna,
som väckte förargelse genom att uppenbart drifva otukt som yrke, ställdes under
tilltal. Under dessa förutsättningar skulle hvarje regelbundet inkallande af vissa
individer till visitation upphöra af sig själf.
Visserligen vore det möjligt, att det i framtiden kunde visa sig nödvändigt,
att sådana kvinnor, som veterligen och uppenbart bedrefve otukt såsom näringsfång,
inkallades till regelbunden visitation — om ock i mindre utsträckning än för det
dåvarande — äfven utan grundade misstankar eller upplysningar om att de vore
smittokällor, men då kunde det ock befaras, att dylika åtgärder småningom skulle
föra hela saken tillbaka till upprättande på nytt af en privilegierad klass, hvilket
vore mycket beklagligt. Som ett mellanting kunde måhända försökas att tillhålla
sådana yrkesmässigt praktiserande kvinnor att med bestämda mellantider förete
sundhetsattester och att i motsatt fall tilltala dem för förseelse mot strafflagen.
Kort härefter resolverade justitiedepartementet genom skrifvelse den x 6 december
1887, att den af polisen hittills förda kontrollen öfver veneriska sjukdomars
utbredning (den dåvarande visitationen och därmed sammanhängande förhållningsregler)
skulle från den 15 februari 1888 upphöra, hvarjämte hälsovårdsnämnden
anmodades att träffa de åtgärder, som den på grund häraf funne lämpliga.
Härmed var sålunda den år 1840 införda reglementeringen af prostitutionen
upphäfd.
Redan en månad härefter eller den 16 januari 1888 aflät hälsovårdsnämnden
till kommunalstyrelsen en framställning om anställande af en läkare för kontroll
öfver de veneriska sjukdomarna och en assistent åt denne. Denne läkare skulle
hafva till uppgift att mottaga inkommande anmälningar och efter pröfning af stadsläkaren
vidtaga de åtgärder, hvartill dessa kunde gifva anledning, att undersöka de
2
IO
personers hälsotillstånd, som själfmant eller på anfordran infunne sig hos honom,
och häröfver föra nödiga anteckningar, att hos läkarne och från sjukhusen inhämta
upplysningar om smittoförhållandena beträffande de veneriska sjukdomarna, samt att
ägna sin uppmärksamhet åt utackorderade barn, som kunde antagas lida af syfilis,
och där så erfordrades undersöka deras hälsotillstånd. I afvaktan på beslut angående
detta förslag, som sedan bifölls, anställdes för sagda ändamål en läkare hos
hälsovårdsnämnden från den 16 februari 1888.
Vidare beslöts, att läkarne i staden från och med den 15 februari skulle
till hälsovårdsnämnden insända dagliga uppgifter öfver af dem iakttagna fall af
veneriska sjukdomar, chancre, förvärfvad och hereditär syfilis samt gonorre.
Genom hälsovårdsföreskrifterna för Kristiania af den 14 mars 1874 voro läkarne
redan förpliktigade att för hvarje månad enligt fastställdt formulär lämna hälsovårdsnämnden
uppgift å af dem under samma tid iakttagna fall af epidemiska och smittosamma
sjukdomar, hvartill äfven räknades veneriska åkommor. Berörda föreskrifter
medgåfvo ock hälsovårdsnämnden rättighet att ålägga läkarne att insända dagliga
uppgifter öfver af dem iakttagna fall af sådana sjukdomar, hvilkas utbredning det
kunde anses af särskild vikt att öfvervaka. Denna bestämmelse utsträcktes nu äfven
till de veneriska sjukdomarna, dock fordrades icke, att patientens namn, stånd eller
bostad meddelades, så vida icke läkaren ansåge detta lämpligt. Däremot skulle
kön och ålder- uppgifvas. Så vidt möjligt skulle ock smittokällan angifvas, eller
upplysningar lämnas, som kunde bidraga till att uppspåra denna. Äfven skulle
läkaren meddela, huruvida han ansåge, att den sjuke kunde behandlas privat, eller
om han borde inläggas på sjukhus.
De blanketter, som för detta ändamål fortfarande användas, hafva följande
lydelse:
Aflämnas på hälsovårdsnämndens byrå, Pilestrsedet N:o 13.
Sjukdom:
Den sjukes:
Namn......
Ålder......
Samhällsställning*) . .
Bostad, Gata och N:o.
När smittad......
Sjukdomens orsak:
Smittokällan, för så vidt den kan uppgifvas,
sanitära missförhållanden o. s. v.
De åtgärder,
som vidtagits för att hindra sjukdomens
spridning.
Anmärkning:
Under denna rubrik torde anföras, huruvida
hälsovårdsnämndens ingripande
anses önskvärd eller nödvändig, samt
hvad den behandlande läkaren eljes kan
hafva att anföra.
Underskrift:
Kristiania den
x) För hustru mannens och för barn föräldrarnas samhällsställning.
12
Då det kunde antagas, att ett icke ringa antal patienter sökte kvacksalfvare
och att detta antal efter den nya ordningens införande möjligen kunde tilltaga,
afläts äfven till regeringen en framställning om rätt för hälsovårdsnämnden att
ålägga hvar och en, som meddelade behandling åt sjuka, att insända dagliga anmälningar
angående behandlade fall af sådana sjukdomar, hvilkas utbredning det
kunde vara af särskild vikt att kontrollera. Denna åtminstone för svenska förhållanden
något egendomliga framställning, hade till följd att genom lag af den
6 juni 1889 personer, som icke aflagt medicinsk ämbetsexamen eller icke af
Konungen erhållit tillstånd att utöfva läkareverksamhet, förbjödos att behandla
epidemiska eller smittosamma sjukdomar.
Med hänsyn till inkallelse för undersökning eller inläggning på sjukhus antogos
följande bestämmelser:
x. Ingen må inkallas till undersökning eller åläggas att anskaffa sundhetsattest
med mindre än att grundad misstanke föreligger, att han eller hon utsätter
andra för venerisk smitta. Innan sådan kallelse eller uppfordran utfärdas, skola
såvidt möjligt upplysningar inhämtas om personens uppförande och lefverne.
2. Med iakttagande häraf anmodas den misstänkte att värja sig från den
väckta misstanken antingen genom att låta sig undersökas af hälsovårdsnämndens
härför anställda läkare eller ock genom att framlägga utlåtande från annan legitimerad
läkare, för så vidt detta anses betryggande.
3. Vägrar någon att efterkomma denna uppfordran, har stadsläkaren att
afgöra, huruvida ytterligare åtgärder skola vidtagas. Dessa kunna bestå dels i
fortsatt observation och inhämtande af ytterligare upplysningar dels ock, ifall starkt
grundade misstankar föreligga, i anmälan till polisen med anhållan om personens
inkallande till hälsovårdsnämndens läkare eller om anställande af förhör.
4. Om en person befinnes lida af venerisk sjukdom och behandlingen icke
anses betryggande mot smittas utbredning, inlägges han å sjukhus.
Enligt lag om helsovårdsnämnder och åtgärder mot smittosamma sjukdomar
af den 16 maj 1860 § 21 äro personer,, som lida af elakartade sjukdomar, hvilkas
utbredning genom smitta kan befaras, pliktiga att på anfordran af hälsovårdsnämnd
låta sig vårdas på sjukhus, så framt de icke ofördröjligen kunna skaffa sig en
enligt läkarens förmenande betryggande vård i hemmet eller annan privat bostad.
Vid dessa frågors behandling inom hälsovårdsnämnden uttalade flera af
nämndens ledamöter, att det skulle vara mycket verksamt, om läkarne anmälde
de sjuka med namn, men ett sådant påbud kunde antagligen icke gifvas på grund
af läkarens förhållande till sin patient och skulle antagligen icke efterlefvas. Det
kunde ock antagas, att antalet fall af syfilis, som under de sista åren varit
jämförelsevis ringa, skulle komma att icke obetydligt tilltaga, hvarför en reservation
inlades mot, att den sålunda tillkomna ordningen skulle utgöra grundvalen för
en effektiv kontroll till bekämpande af så allvarliga sjukdomar som de veneriska.
!3
Ordföranden *) ansåg det alldeles gifvet, att de anmälda fallen af veneriska
sjukdomar skulle tilltaga betydligt, när den nya ordningen trädde i kraft, alldenstund
dittills blott en del af de förekommande fallen verkligen anmäldes och en ännu
mindre del inlades på sjukhus. Huruvida de veneriska sjukdomarna faktiskt skulle
tilltaga i utbredning, kunde först efter en längre tids förlopp bedömas.
Detta sålunda för 16 år sedan, så godt sig göra lät med gällande hälsovårdslagstiftning,
tillskapade system för de veneriska sjukdomarnas öfvervakande och
bekämpande, tillämpas fortfarande utan någon väsentlig förändring, trots att
detsamma vid åtskilliga tillfällen med stor skärpa betecknats såsom mycket
bristfälligt och förslag till införande af en annan bättre ordning icke saknats.
Endast i afseende på läkarundersökningen och behandlingen af de sjuka hafva
under årens lopp några förbättringar införts. Sedan år 1891 en sundhetsinspektörsbefattning
blifvit inrättad, uppdrogs åt denna befattnings innehafvare att handhafva
dessa göromål, och från början af år 1898 anställdes bland annat för detta ändamål
en andre sundhetsinspektör. År 1896 antogs ock en kvinnlig läkare för undersökning
och behandling af de kvinnor, som frivilligt sökte hjälp för sina sjukdomar
och ej ansågos behöfva vård å sjukhus eller som inkallades till undersökning såsom
angifna smittokällor. Samtidigt träffades äfven aftal med en manlig specialist i
könssjukdomar att meddela behandling åt de personer, som af andre sundhetsinspektören
till honom hänvisades, och sedan år 1900 erhålla dessa patienter äfven
fri medicin på stadens bekostnad. På sista tiden har äfven den anordningen införts,
att personer, som å sjukhusen vårdats för syfilis, vid utskrifningen fått underteckna
ett erkännande, att de blifvit erinrade om sin sjukdoms smittosamma
beskaffenhet och därom att det är eu straffbar handling att utsätta andra personer
för smitta, hvarjämte tryckta råd och anvisningar om hvad som med anledning
häraf är att iakttaga utdelas.
Såsom af denna redogörelse framgår, är systemet byggdt på trenne hufvudprinciper,
nämligen först och främst lätt tillgång till undersökning och god vård
för dem, som själfva anmäla sig, vidare efterspanande af smittokällan med
ledning af härom meddelade uppgifter samt tvångsisolering å sjukhus, då så finnes
erforderligt. Genom den läkarne ålagda skyldigheten att till hälsovårdsnämnden
lämna uppgift å alla af dem iakttagna nya fall af veneriska sjukdomar vinnes ock,
under förutsättning att denna anmälningsskyldighet behörigen fullgöres, en god
öfverblick öfver dessa sjukdomars utbredning.
Af största intresse är naturligtvis att erfara, huru detta. system verkat, om
det visat sig fördelaktigt gentemot de veneriska sjukdomarnas spridning, eller om
förändringar eller förbättringar befunnits önskvärda.
*) 1 Norge är stadsläkaren eller annan vederbörande tjänsteläkare själfskrifven ordförande i hälso,
vårdsnämnden.
Hvad då först beträffar den del af systemet, som består i undersökning
och vård åt dem, som sjelfmant härtill anmäla sig, ligger det i sakens natur,
att allmänheten endast småningom vänjer sig vid att anlita en sådan utväg. Först
med år 1893 öfverstiger antalet dylika fall 100, men efter denna tid ökas denna
grupp nästan för hvarje år. För år 1902 omfattar densamma 499 personer och
under åren 1901 —1903 anlitades denna åtgärd i medeltal af 472 personer årligen,
däraf 301 män och 171 kvinnor. Ganska många af de sålunda undersökta befunnos
emellertid icke vara behäftade med veneriska sjukdomar. (Mikroskopisk
undersökning af sekreten synes icke i regel företagas.) Några hade hudsjukdomar
eller andra åkommor af icke venerisk art, en del infunno sig, därför att
de blifvit beskyllda för att vara smittade eller dylikt. Många af dem, som befunnits
sjuka, hafva erhållit behandling utan att inläggas på sjukhus.
Att uppgifterna rörande smittokällan och de angifna personernas efterspanande
skulle erbjuda många vanskligheter, är ju lätt att inse. Många af de sjuka vägra
naturligtvis att härutinnan meddela några upplysningar, andra kunna det icke, då
personen i fråga ofta varit dem fullkomligt obekant, såväl hvad beträffar namn som
bostad, och åter andra meddela med afsikt falska upplysningar.
Uppgifter, som ansetts användbara för efterforskningars anställande, hafva
därför erhållits endast i omkring 200 fall om året (under tiden 1891 —1903
lägst 180 och högst 267), och af dessa hafva naturligtvis en hel del icke ledt
till något resultat. I ganska många fall under nyssberörda tid — lägst 69 och högst
188 — hafva dock de angifna personerna, öfvervägande kvinnor, men äfven flere
män, anträffats och blifvit besiktigade eller företett läkarattest, hvarvid de, som
befunnits sjuka, hvilket visst icke alltid varit fallet, i regel blifvit inlagda på sjuk
hus.
En och annan har dock tillåtits privat eller poliklinisk behandling.
I allmänhet hafva de anträffade personerna åtlydt hälsovårdsnämndens kallelse,
i några fall har dock polisen måst anlitas för deras inställande. En och annan
har emellertid vägrat att foga sig häruti, och häremot står hälsovårdsnämnden för
närvarande maktlös. Det uppgafs äfven, att dessa fall vore i tilltagande. Ofta
har såsom smittokälla uppgifvits en person boende å annan ort. I dessa fall har
underrättelse afsändts till hälsovårdsmyndigheten å platsen.
Under de senare åren hafva äfven en del personer, som lefvat i nära förbindelse
med sjuka t. ex. vid utbredd smitta inom samma hushåll, gemensamt
logis, syfilitiska fosterbarn eller dylikt, inkallats till undersökning, hvarigenom flera
fall af sjukdom uppdagats och kommit under behandling.
Beträffande anmälningspliktens fullgörande meddelades, att denna åtminstone
på de senare åren skötes mycket samvetsgrant. Å anmälningarna från sjukhusen
angifvas städse personernas namn och bostad, och så förfares äfven i en hel del
fall af enskilda läkare, då den sjuke anses böra genom hälsovårdsnämndens försorg
intagas på sjukhus. Rörande de veneriska sjukdomarnas utbredning bland stadens
befolkning efter reglementeringens upphäfvande hänvisas till sammanställningarna å
sid. 42 och ff.
I hvad mån detta system för de veneriska sjukdomarnas motarbetande
ansetts vara tillfyllestgörande, därom föreligger ett intressant yttrande från år 1892
af dåvarande t. f. stadsläkaren, en ifrig motståndare till den forna reglementeringen.
Statistiken visar, säger han, ett tilltagande af de veneriska sjukdomarna under
de sista åren. I allmänhet bör man visserligen icke lägga allt för stor vikt vid
sådana tal, då många felkällor finnas. För öfrigt ser man alltid och öfverallt
växlingar i dessa sjukdomars frekvens. Äfven bör ihågkommas, att antalet anmälda
fall af veneriska sjukdomar år 1882 (2,533 fall) var större än för närvarande.
Det är emellertid bland läkarne en allmän mening, att de veneriska sjukdomarna
under de senare åren ökats, och för min egen del anser jag sannolikt, att så är
förhållandet. Huruvida nu detta kan vara en följd af det nuvarande systemet
eller om det blott är ett tillfälligt sammanträffande af olika omständigheter, därom
är vanskligt att uttala någon bestämd mening, men förhållandet uppfordrar i hvarje
fall att taga under öfvervägande, huruvida det nuvarande systemet är tillfredsställande
eller icke, och erkännas måste, att detsamma i flera afseenden är bristfälligt
och nödvändigt kräfver reformer.
Vid diskuterande af frågan om det lämpligaste förfarandet för motarbetande
af de veneriska sjukdomarna framtvingar sig onekligen det spörsmålet, huruvida
det icke för samhället skulle vara bäst att vända tillbaka till den forna ordningen
med den så kallade tolererade prostitutionen. Svaret skulle kunna vara själfklart,
i och med det man erkänner, att det nuvarande systemet icke är tillfredsställande,
och för så vidt man blott hade att taga hänsyn till den hygieniska sidan af denna
fråga; ty såsom hygienisk åtgärd måste den forna ordningen sättas högre än den
nuvarande. Men denna för samhället i många afseenden betydelsefulla fråga måste
ses från flera sidor än den hygieniska, hvilket gör, att besvarandet af detta spörsmål
icke ställer sig så enkelt. Det erkännes af alla, att inskrifningen af en kvinna
som offentlig sköka sätter på henne en vanärans och förnedringens stämpel, hvilken
är af den största betydelse för hennes framtid. Den medför enligt erfarenhetens
vittnesbörd, att hon såsom fruktlöst uppger hvarje försök att resa sig och alltjämt
sjunker djupare och djupare. Därför voro också de forna skökorna drinkare,
råa och brutala i allt sitt uppträdande. Enligt min erfarenhet under de 4 år
den nuvarande ordningen ägt bestånd har ingen enda kvinna i sitt yttre uppträdande
synts vara så djupt sjunken i råhet som i forna dagar. Till och med
hos de allra värsta har det dock funnits så mycket själfaktning, att de sökt bevara
en viss anständighet i yttre måtto. Den nuvarande ordningen måste därför i princip
accepteras, och man må söka att genom ändamålsenliga förbättringar och reformer
göra det bästa möjliga däraf.
i6
För närvarande saknar såväl hälsovårdsnämnden som polisen rätt att framtvinga
en kroppsundersökning eller att på sjukhus inlägga personer, som angifvas
hafva smittat med venerisk sjukdom. Småningom har detta blifvit allt mer och
mer bekant, för de personer, som det mest gäller, nämligen de kvinnor, som antagas.
helt och hållet, eller delvis lefva af prostitution. Under den första tiden
underlät ingen att inställa sig till undersökning, men så är numera icke fallet.
Rätt många underlåta att hörsamma en dylik .kallelse. Äfven polisen anser sig
icke berättigad att låta företaga sådan undersökning. Om icke samhället skall
taga skada, måste en förändring härutinnan vidtagas, så att hälsovårdsnämnden
erhåller laglig rättighet att, när den pröfvar så vara af behofvet påkalladt, framtvinga
en kroppsundersökning af personer, som uppgifvits hafva vållat venerisk
smitta, samt i händelse af vägran låta inlägga en sådan befarad smittokälla på
sjukhus. I öfverensstämmelse härmed föreslogs, att § 21 af lagen om hälsovårdsnämnder,
hvilken, såsom ofvan nämnts, ålägger personer, som lida af elakartade
smittosämma sjukdomar, att låta sig intagas å sjukhus, skulle erhålla ett så
lydande tillägg: På samma sätt skall den, som är angifven för att hafva smittat
med venerisk sjukdom, vara förpliktad att låta sig inläggas å sjukhus, om hälsovårdsnämnden
så finner erforderligt.
En sådan makt blefve visserligen mycket stor, men vore nödvändig, ty den
förutan vore kontrollen från hälsovårdsnämndens sida illusorisk. Hittills hade det
nämligen visat sig, att just de personer, hvilkas hela föregående lif gjorde en
undersökning mest nödvändig, de som varit intagna på arbetshus eller vårdats å
sjukhus för veneriska sjukdomar, vägrade att infinna sig till undersökning. Man
kunde därför med säkerhet antaga, att orsakerna härtill just vore medvetandet, att
de vore sjuka, och fruktan att blifva inlagda på sjukhus, men att sådana personer
oskadliggjordes, vore absolut nödvändigt.
En annan åtgärd, som också borde vidtagas, vore, att sådana personer, som
veterligen hade genomgått syfilis, kunde, därest hälsovårdsnämnden så funne behöfligt,
—- och detta blefve naturligtvis förnämligast fallet med de kvinnor, som
förmodades helt och hållet eller delvis lefva af prostitution — inkallas till undersökning
med kortare eller längre mellanrum under den tid, då sjukdomen enligt erfarenheten
lätt recidiverade med smittosamma symtom, samt i händelse af vägran
att infinna sig inläggas å. sjukhus. Betydelsen af en sådan åtgärd vore klar
för hvarje läkare. Den kunde visserligen synas närma sig den förra preventiva
visitationen, men kunde dock ej sättas i paritet härmed. Den förra vore nämligen
till en viss grad planlös, utan bestämd indikation för hvarje undersökning, under
det den nu föreslagna åtgärden vore en fortsatt observation af en farlig sjukdom
i dess vidare utveckling och förlopp. ■ -
Vidare vore det af vikt, att den fara för ungdomen, som vore en följd af
sedeslösa kvinnors uppträdande på gator och offentliga platser, motarbetades och
*7
i görligaste man aflägsnades, exempelvis genom rättighet för polisen att anhålla
kvinnor, som på gator och offentliga ställen upprepade gånger visade sig genom
tilltal, åtbörder eller på annat tydligt sätt fresta till otukt.
Slutligen vore det skäl att taga under ompröfning huruvida icke § 30 kap. 18
i strafflagen borde omarbetas. Med dess nuvarande lydelse: Den, som, oaktadt
han vet sig vara behäftad med venerisk sjukdom, bedrifver otukt med en annan
och därvid smittar denne, straffas . . ., kommer den mycket sällan om ens någonsin
till användning. Om den anklagade nekar att hafva varit medveten om sin sjukdom,
måste han frikännas.
På grund häraf föreslogs följande redaktion: Den, som oaktadt han är behäftad
med uppenbar venerisk sjukdom, bedrifver otukt med en annan och därvid
smittar denne, straffas med fängelse eller straffarbete i 5:e grad, såvida han icke
kan antagas hafva varit okunnig om sjukdomens beskaffenhet. Äfven ifrågasattes,
huruvida icke ordet otukt borde förändras till samlag, hvarigenom man måhända
kunde undgå en sådan absurditet, som inträffade för någon tid sedan, att en utsväfvande
man, som smittat sin hustru med syfilis, icke kunde straffas.
Denna framställning öfverlämnades af hälsovårdsnämnden till justitiedepartementet
under uttalande af, att de veneriska sjukdomarne under de senare åren
tilltagit och att det nuvarande systemet till deras motarbetande vore bristfälligt
och behöfde förändras, samt att det förra systemet af hälsovårdsnämndens medlemmar
ansåges mest betryggande i hygieniskt afseende. Den föreslagna kontrollen
öfver personer, som lede af syfilis, ansåg nämnden böra omfatta alla veneriska
sjukdomar. Rätten till tvångsvisitation af personer, som angifvits såsom smittokälla,
kunde lätt missbrukas och gifva anledning till beklagliga misstag. Då det
emellertid vore i hög grad önskvärdt, att personer, som förut haft veneriska sjukdomai
och faktiskt lefde af prostitution, vid gjord anmälan om öfverförande af
smitta kunde undersökas eller i händelse af vägran inläggas på sjukhus, föreslogs
följande redaktion af lagen: När en person är angifven för att hafva smittat med
venerisk sjukdom och antingen af polisen förklaras föra ett osedligt lif eller veterligen
förut lidit af venerisk sjukdom, kan hälsovårdsnämnden besluta hans inkallande
till visitation eller i händelse af vägran låta inlägga honom på sjukhus.
Kort härefter anmodades hälsovårdsnämnden att afgifva yttrande öfver ett Det af riksaf
liksadvokaten Gets år 1892 framlagdt förslag till lag om motarbetande af offentlig advokaten
osedlighet och venerisk smitta. ?etz, år 1892
ti rv . framlagda lag
1
den utförliga motivering, som åtföljer detta lagförslag, framhåller Getz förslaget.
till en början, att spörsmålet, huru staten skall ställa sig till prostitutionen, den
såsom näringsfång bedrifna otukten, helt visst är ett af de viktigaste och mest
vanskliga bland samtidens brännande frågor. Alla riktiga grundsatser tala dock för,
att detta spörsmål göres till föremål för lagstiftning och icke öfverlämnas vare
sig till polisen eller till kommunala myndigheter. Att så hittills skett i många
* 3
i8
länder, har helt visst till en del berott på ett antagande, att olika lokala förhållanden
kunde erfordra en olika behandling af denna fråga, men till stor del har
denna ordning haft sin grund i en slags officiell blygsamhet, i det att man funnit
det opassande att i lag föreskrifva och sanktionera det system, som befunnits
lämpligast, och därför i stället gifvit myndigheter, hvilkas beslut icke uppnå lags
publicitet, fullmakt att ordna saken. Detta förfarande att skjuta underordnade
myndigheter framför sig, duger emellertid endast så länge man lämnar detsamma
oantastad^ En gång blottställdt gör det saken endast värre. Det system lagstiftaren
finner riktigt, får han vidkännas.
Äfven om förhållandena kunna vara olika och kräfva en olika behandling i
en större stad och eu afsides belägen landsbygd, följer icke därutaf, att man bör
öfverlåta sakens ordnande till kommunerna eller särskilda städers polismyndigheter.
Då åsikterna rörande denna fråga för närvarande stå så principiellt mot hvarandra,
kunde det i så fall lätt hända, att man i ett litet samhälle finge det system, som
lagstiftaren tänkt sig användt i hufvudstaden, och i denna det, som han skulle
hafva funnit passande för en fjällbygd. I Norge har man nu i flera år fått bevittna
den besynnerligheten, att den genomförda kontrollen, som eljest anses mest
nödvändig i de stora städerna, varit afskaffa i Kristiania, men upprätthållits i
Bergen och Trondhjem.
Beträffande den sanitära kontrollen blir det första spörsmålet, om hufvudvikten
bör läggas på att hindra utbredningen af de veneriska sjukdomarna, som
äro prostitutionens ständiga oundvikliga följeslagare, och särskildt syfilis, och
om så är förhållandet, huruledes detta bäst kan ske. Vid diskuterande af denna
fråga utgår Getz från den föreställningen, att sjukdomarna gonorre och mjuk chancre
blott äro lokala affektioner och sällan hemsöka andra än dem, som genom utsväfningar
själfva utsätta sig därför, och att de därför icke i något afseende innebära
någon större fara för samhällets sundhet. Få eller ingen torde vilja påstå,
att de kräfva utomordentliga åtgärder, säger han, och på grund häraf är hans lagutkast
hufvudsakligen riktadt på motarbetande af den syfilitiska sjukdomen, som
han betecknar såsom en af människosläktets mest fruktansvärda fiender, hvilken har
eller lätt kan vinna en utbredning, som medför fara för samhället. Under dessa
omständigheter kan det icke förnekas, heter det vidare, att statsmyndigheterna hafva
anledning att ingripa till och med, om så behöfves, med mycket skarpa vapen,
under förutsättning att dessa kunna anses effektiva för det ondas förebyggande eller
bekämpande.
Såsom ett sådant medel har man länge ställt i främsta rummet den regelbundna
läkarundersökningen af de prostituerade kvinnorna. Då erfarenheten öfverallt
utvisar, att dessa kvinnor äro den förnämsta källan till de veneriska sjukdomarnas
spridning, har det synts uppenbart, att en åtgärd, som går ut på att
snarast möjligt bringa de smittade otuktiga kvinnorna ur marknaden och icke gifva
19
dem fria, förr än de gjorts ofarliga, måste vara af den största betydelse såsom
profylaktiskt medel, och i långliga tider har detta antagande också gällt såsom en
oangriplig dogm. Då emellertid år 1866 denna sanitära kontroll infördes i en
del engelska garnisonsstäder reste sig där mot densamma en stark opposition,
som till en början hvilade på moraliska, humanitära och rättsliga grunder, men
snart ledde till, att också dess sanitära nytta sattes under debatt och slutligen på
det bestämdaste bestreds. Denna rörelse ledde ock småningom till upphäfvande
af den reglementerade, kontrollerade prostitutionen icke blott i England utan äfven
i en del städer i det öfriga Europa. Till och med i Frankrike, reglementeringens
fasta borg, beslöt municipalrådet i Paris år 1880 dess afskaffande under åberopande
af, att erfarenheten hade ådagalagt dess overksamhet. Mot detta beslut
nedlade emellertid regeringen sitt veto.
Att sålunda angreppen på den reglementerade prostitutionen flerstädes krönts
med framgång, utgör för Getz en anledning att undersöka, om detta förhållande
måhända blott bör tillskrifvas ihärdig agitation eller vädjan till känslorna, för att
icke tala om vrängda framställningar af den sanitära kontrollens utförande och utläggningar
om dess laglighet, eller om orsaken till, att det gamla systemet icke
bättre har kunnat hålla stånd, i själfva verket är att söka i dess egen svaghet.
Elärvid söker han då först besvara frågan, i hvilken utsträckning kontrollen kan
antagas omedelbart motverka den syfilitiska smittan, ett spörsmål, rörande hvilket
meningarna stå skarpt mot hvarandra. Då å ena sidan förklaras, att kontrollens
nytta blott är en illusion, söker man å den andra tillintetgöra detta påstående
genom att framhålla, att ingen väl ändock kan förneka, att den kvinna, som är
internerad på sjukhus, under denna tid smittar mindre, än om hon dagligen mottoge
ett dussin älskare. Sanningen är emellertid, att svaret icke beror på så enkla
betraktelser. För det första bekräftar all erfarenhet, att det icke är möjligt att
bringa mer än en ringa bråkdel af hela prostitutionen under den sanitära kontrollen.
Man kan visserligen säga, att detta är ett fel, en slapphet från polisens
sida, och till en viss grad kan ju detta vara sannt. Förhållandet har dock sina
goda grunder, ty erforderlig bevisning är mycket svår att åvägabringa, och vid
undersökningen härom måste den allra största diskretion iakttagas för att icke kasta
skugga på oskyldiga. I själfva verket finnes icke heller någon utsikt till en förökning
af antalet inskrifna prostituerade, tvärtom har man all anledning att antaga,
att detta skall ytterligare minskas. Öfverallt synes man nämligen vara ense därom,
att inskrifningen icke kan få försiggå på det formlösa sätt, som hittills brukats
å de flesta ställen, utan att det härför måste kräfvas en dom grundad på bestämdt
bevisade fakta eller åtminstone garantier likställda därmed.
Man har nu i Kristiania sökt gå en medelväg härutinnan, i det att man
förutom de jämförelsevis få regelbundet visiterade en eller annan gång om året
också har inkallat till undersökning ett rätt betydligt antal andra kvinnor, som
20
kunnat anses mer eller mindre prostituerade. Denna medelväg, som annorstädes
synes vara okänd, kan dock icke godkännas. Å ena sidan frestas man att, om
något väsentligt skall härigenom kunna ernås, taga bevisningen lättvindigt, hvarigenom
detta förfarande lätt kan gifva en afgörande stöt åt en kvinna, som måhända
ännu stode att rädda, och å andra sidan ligger det i öppen dag, huru utomordentligt
litet uträttas med en sådan undersökning. Kontrollsystemet lämnar
sålunda den ojämförligt största delen af prostitutionen oberörd, och just denna del
erkännes af alla vara synnerligen farlig. Den kan följaktligen icke i någon mera
framträdande grad minska prostitutionens sanitära faror.
Men äfven beträffande de inskrifna, regelbundet undersökta kvinnorna kan
kontrollens värde icke sättas synnerligen högt på grund af de recidiv, som under
de första åren efter den syfilitiska sjukdomens förvärfvande städse förekomma i
stort antal. Då nu interneringen på sjukhus så godt som öfverallt endast räcker
i — 3 månader, är det lätt att inse, huru föga visitationen af de prostituerade
kvinnorna verkligen kan nå sitt uppgifna mål att aflägsna den sjuka, intill dess
att smittofaran är försvunnen. Riktigheten af denna kritik erkännes nu allmänt af
kontrollens anhängare, och på grund häraf har den fordran uppställts, att interneringen
å sjukhus skall räcka år i stället för månader. Erfarenheten från alla håll
utvisar ock, att den inskrifna prostitutionen utbreder lika mycken och på många
ställen t. o. m. mera syfilitisk smitta än den prostitution, mot hvilken inga sanitära
förhållningsregler vidtagits.
På grund häraf anser Get~y, att den regelbundna kontrollens omedelbara betydelse
såsom medel mot den syfilitiska smittan måste betecknas såsom en illusion,
och att om någon påtaglig förändring härutinnan skall kunna uppnås, måste man
bekväma sig till att acceptera reglementarismens yttersta konsekvenser: otuktens
kasernering i offentligt auktoriserade hus, hänsynslöst förföljande af all annan prostitution,
dagliga noggranna undersökningar af bordellkvinnorna, visitation af alla
besökande män och internering af alla syfilitiska prostituerade i 2 till 3 år intill
det sekundära stadiets slut. Huru långt denna ordning är genomförbar, och huruvida
man någonsin skall kunna förmå samhällets myndigheter att söka genomföra
densamma, är emellertid mer än tvifvelaktigt. Afgörande härvidlag torde vara, att
till och med genom denna anordning torde man i bästa fall endast kunna hoppas
att inskränka smittofaran vid könsutsväfningar med blott några få procent. Man
må då fråga, om målet är ansträngningarna värdt och framför allt, om icke kontrollen
medför andra i motsatt riktning verkande följder, som vid dess eventuella
skärpning ytterligare komma att ökas.
Uppenbarligen verkar visitationstvånget som en stark driffjäder att så mycket
som möjligt dölja sjukdomen i stället för att själf frivilligt anmäla sig till sjukhusbehandling.
Till och med om inskrifningen icke, såsom nu i regel är förhållandet,
medförde en mängd af de olidligaste och småaktigaste förbud, utan allenast för
-
pliktigade till att en eller två gånger i veckan möta till visitation, är det klart,
att hvarje kvinna, som ännu icke har förlorat all skamkänsla, skall göra allt för
att undandraga sig en akt, genom hvilken hon offentligen stämplas såsom tillhörande
en kast, för hvilken alla hederliga näringsvägar äro stängda. Visitationen blifver
härigenom en synnerligen stark grund till sjukdomens hemlighållande, och hvad
den därigenom verkar till skada för samhällets sundhet, torde otvifvelaktigt uppväga
det gagn den gör, i de fall den kommer till användning.
Trots att visitationen sålunda i stort sedt torde kunna antagas föröka prostitutionens
sanitära faror, och ingalunda torde i märkbar grad kunna förringa dessa
faror till och med beträffande den ringa bråkdel, som man verkligen förmår underkasta
dess regim, kan dock icke, så länge visitationen består, undgås, att allmänheten
och särskildt den oerfarna ungdomen förlitar sig på densamma och bringas
att tro, att därigenom faran för umgänge med prostituerade kvinnor i väsentlig
grad förminskas. Kontrollen borttager sålunda den fruktan, som, om än måhända
af mindre betydelse, dock i alla fall delvis bidrager att lägga band på utsväfningarna.
Att under anförda omständigheter statistiken icke har låtit använda sig till
att bevisa visitationens sanitära nytta, kan icke förvåna någon. Visserligen har
den starkt åberopats såväl af reglementeringens anhängare som af dess motståndare,
och man har sett uppgifter, som synts tala till förmån för den ena eller den andra
meningen. Men allmänt erkännes dock numera, äfven af kontrollens bestämda försvarare,
att statistiken icke har gifvit något utslag till förmån för reglementeringen,
hvarför man i allmänhet inskränker sig till att framhålla, att den icke heller bevisar
motsatsen. Säkert är i alla fall, yttrar Get% på tal härom, att när allmän logik
gifver vid handen, att visitationen är en i sanitärt afseende snarare skadlig än
gagnelig åtgärd, och erfarenheten icke låter begagna sig som motbevis, då är
visitationen dödsdömd, till och med om frågan betraktas från exklusivt medicinsk
synpunkt.
Kan visitationen således icke ens från rent sanitär synpunkt försvaras, så
kan den det naturligtvis ännu mindre, om synkretsen vidgas och äfven alla dess
andra medelbara och omedelbara följder tagas i betraktande, nämligen det nedsättande
och tvetydiga i saken i och för sig själf, den ovärdiga roll, som här tilldelas
staten och det offentliga sundhetsväsendet, det anstötliga offentliga skådespel,
som uppföres vid den regelmässiga vandringen till visitationslokalen, där skamlösa
och fräcka kvinnspersoner bringas i beröring med andra mindre fördärfvade och
snart förstöra dessa, samt framför allt att genom denna institution skapas en särskild
kast af prostituerade, en kast af ärelösa, från hvilken det alltid är svårt och
ofta faktiskt omöjligt att resa sig.
Till frågan om medlen för de veneriska sjukdomarnas motarbetande hör
äfven spörsmålet, huruvida prostitutionen bör beläggas med straff. Härutinnan
framhåller Get% bland annat, att man i allmänhet har åberopat hänsynen till den
22
sanitära kontrollens nödvändighet såsom skäl för, att den yrkesmässiga otukten icke
bör beläggas med straff. Kontroll och straff kunna uppenbarligen icke förenas,
man kan icke ålägga en kvinna, som lefver af prostitution, att hvarje vecka infinna
sig till besiktning och samtidigt under hot af straff förbjuda henne att prostituera
sig. Härmed är nu emellertid icke sagdt, att hvarje användande af straff för själfva
bedriften skulle vara oförenlig med den sanitära kontrollen. Tvärtom skulle man
snarare kunna säga, att konsekvensen borde fordra, att hvarje hemligt prostituerad
borde straffas, såsom sker i Tyskland, eller ock att man först borde genom straff
söka afhålla kvinnan från prostitutionen, innan man skrider till inskrifning och regelbunden
visitation, såsom sker i Danmark. Så framt icke prostitutionens stora
sanitära faror kunna motverkas genom kontroll, kunde man emellertid ifrågasätta
att genom stränga straff söka utrota eller åtminstone hämma densamma. Prostitutionens
historia visar dock, att det är ett fåfängt hopp att med tillhjälp af straff
kunna hämma eller ens märkbart motarbeta dess utveckling i de större städerna.
Försök i denna riktning, som i hänsynslös energi knappast kunna öfverträffas, hafva
visat sig fullkomligt vanmäktiga. Hvarje dag gifver för öfrigt samma lärdom. På
de flesta ställen, där reglementering och kontroll äro införda, äro de prostituerade
genom påbud och förbud till den grad bundna, att det är omöjligt för dem att
icke snart sagdt dagligen öfverträda dessa. Hvarje öfverträdelse häraf medför straff,
utan att någon ursäkt tages för god. Det är äfven lätt att inse, att en effektiv
straffpåföljd måste verka skadligt i sanitärt hänseende. Om ingen vikt kan läggas
på den regelbundna tvångsbesiktningen, är det däremot så mycket mera angeläget,
att alla, som angripas af syfilis, frivilligt anmäla sig till behandling och intagning
på sjukhus. Ett villkor för, att något i denna riktning skall kunna ernås, måste
emellertid vara, att prostitutionen icke i och för sig göres till ett straffbart förhållande.
Men icke blott enbart hygieniska skäl tala mot prostitutionens straffbarhet.
Förhållandet är här icke såsom vid vanliga förbrytelser, Indika bestå i kränkning
af annans rätt, att den förnärmade genom anmälan och klagan själf sätter saken i
gång. Här beror allt på polisens eget initiativ och ifver. Spörsmålet, huruvida
tillräcklig grund till misstanke och tillräcklig misstanke för att ingripa förefinnes,
är till det yttersta ett diskretionärt afgörande, och ingenstädes ligger diskretion,
godtycke och maktmissbruk hvarandra så nära som här. Det finnes otaliga grader
af osedlighet och öfvergångar mellan prostitution och dygd. Alla dessa skäl göra
det praktiskt olämpligt att belägga prostitutionen såsom sådan med straff.
Frågas kan emellertid, om icke högre moraliska hänsyn måhända kräfva
användande af straff mot prostitutionen, såsom ock från en del håll med stor styrka
framhålles. Gent emot denna uppfattning bör dock erinras, att regeln här bör
vara densamma för män som för kvinnor, och att antingen böra båda straffas,
eller ock bör hvarken otuktens säljare eller köpare göras till föremål för straff.
23
Ofta är det nöden, som drifver till denna last, och medan mycket kan sägas till
ursäkt för kvinnan, finnes det å andra sidan icke sällan föga eller intet att säga
till försvar för de män, som äro prostitutionens regelbundna kunder. När man
emellertid nödvändigt fasthåller vid straff, måste detta baseras på handlingens
förargelseväckande beskaffenhet, som vållar, att lagen icke utan skada för den allmänna
moralen kan sluta ögonen till för densamma. En sådan förargelse kan nog
den prostitution sägas väcka, som på ett utmanande sätt söker sina kunder på gator
och andra offentliga ställen, likaväl som de män, hvilka kränka den offentliga anständigheten
genom att på samma sätt söka prostitutionen, och ett sådant uppträdande
bör gifvetvis beläggas med straff.
Skall man med tillhjälp af lagstiftning söka motarbeta prostitutionen, måste
man emellertid akta sig för att uppställa alltför stora fordringar på dylika lagbestämmelser.
Mycket af det, som är orsak till prostitutionen, kan lagstiftningen
alls icke eller blott medelbart ingripa uti. Så länge männen uppsöka de prostituerade,
kommer det alltid att finnas kvinnor, som låta bruka sig för betalning. En lagstiftning,
som skulle hafva till mål att i uppfostringsanstalter internera alla, som
hängifva sig åt prostitutionen, eller att behandla dem på annat sätt, hvarigenom de
brister i deras uppfostran, som väsentligen kunna antagas vara orsaken till deras
fall, skulle kunna afhjälpas, vore helt visst ett fruktlöst arbete. Äfven den regelbundna
läkarundersökningen af de prostituerade har visat sig vara ett felgrepp.
Lika litet kan det blifva tal om att upprätthålla systemet i form af tillfälliga visitationer
då och då. Om ock den skada, som genom dessa undersökningar vållas, är
obetydlig, är dock den fördel, som härigenom vinnes, många gånger mindre.
Utgående från dessa allmänna synpunker har Gelz utarbetat följande utkast
till lag till motarbetande af offentlig osedlighet och venerisk smitta.
KAP. I.
Om behandlingen af de veneriska sjukdomarna.
§ i
Staten
drager försorg om, att hvar och en, som därom anhåller, på offentlig
bekostnad kan blifva undersökt af läkare för utrönande, om han är behäftad med
venerisk sjukdom.
Så vidt möjligt bör det sörjas för att kvinnor, som så önska, kunna blifva
undersökta af kvinnor.
24
I motiveringen anföres härom bland annat, att detta sanitära spörsmål
gifvetvis bäst skulle lösas, om alla, som lede af veneriska sjukdomar och särskildt
syfilis, själfva ville anmäla sig till läkarundersökning och frivilligt underkasta sig
den nödvändiga behandlingen och de mot smittans spridande nödvändiga förhållningsreglerna.
Detta önskemål skulle mäktigt befordras, om kunskapen om den svfilitiska
sjukdomens fiuktansvärda art kunde göras allmänt bekant. Helt visst borde undervisning
härom kunna meddelas i skolorna. Äfven militären borde få lära känna
sanningen. Vidare borde hvar och en, som därom anhölle, erhålla fri läkarevård
och sjukhusbehandling utan hänsyn till ekonomiska villkor och utan att utsättas
för undersökningar, som kunde leda till straff eller andra tvångsåtgärder. För
närvarande kunde i Norge hälsovårdsnämnden låta å sjukhus inlägga personer, lidande
af veneriska sjukdomar, så framt de icke ofördröjligen kunde skaffa sig betryggande
vård i hemmet eller i annan privat bostad, men kostnaden för denna sjukhusvård
måste så vidt möjligt gäldas af den sjuke själf. Vore han medellös, folie utgifterna
på kommunens fattigvård och kunde utkräfvas åt den kommun, där den sjuke hade
hemortsrätt, ett förfarande, som dock städse gåfve saken en obehaglig publicitet i
den sjukes hemort. Det vore därför nödvändigt, att staten öfvertoge kostnaderna
för behörig vård af dessa sjuka, såväl den ambulatoriska som sjukhusvården.
Att kvinnliga läkare funnes att tillgå, borde ytterligare befordra saken.
§ 2.
En hvar, som anklagas för någon i denna lags §§ 9, i:a punkten, 10, 11,
2:a punkten, eller 12, eller i den allmänna strafflagens §§ omhandlad
förbrytelse, skall i regel genom polisens försorg undergå kroppsundersökning. I
fall af vägran bestämmer rätten genom dom, såframt den finner anklagelsen tillräckligt
grundad, att undersökningen skall äga rum utan hänsyn till samtycke.
§ 1 sista punkten äger här tillämpning.
Härom anför Getz i sin motivering, att det vore själfklart, att den, som anklagades
för att hafva gjort sig skyldig till den straffbara handlingen att hafva påfört
eller utsatt andra för smitta, måste kunna undersökas. Äfven kunde man utan alltför
stora betänkligheter låta alla, som begått sedligt]etsförbrytelser, hvilka utvisade ett
för den allmänna sundheten farligt lefnadssätt, undergå kroppsundersökning. Men
tvifvelaktigt vore dock, huruvida man icke i dessa sistnämnda fall borde fordra
flinande dom, innan undersökningen företoges, eller om blott en anklagelse skulle
kunna vara tillräcklig. När man emellertid å ena sidan i fall af vägran kräfde
rättens pröfning om anklagelsens befogenhet och å den andra också här upprätt
-
25
hölle visitationens utförande af kvinnor, där så ske kunde, borde man icke behöfva
afvakta domen. Ett sådant uppskof skulle vara så mycket betänkligare, som
sjukdomssymtomen under tiden kunde försvinna. Den väsentligaste betydelsen
af denna föreskrift om undersökning, särskildt af personer, som anklagades efter
§ 12, finge för öfrigt icke sökas så mycket i dess direkta nytta, som i det stöd,
den ville gifva de mot utbredning af venerisk smitta riktade straffbestämmelserna.
I sistnämnda hänseende borde den å andra sidan också kunna påräknas uträtta
icke så litet, därigenom att den för lastbara personer i hög grad förökade risken
att gå med sjukdomen i stället för att begagna lagens anbud om fri vård.
§ 3-
Personer, som veterligen drifva otukt som yrke eller förut hafva lidit af
syfilis, kunna, när de angifvits såsom smittokälla, inkallas till läkarundersökning.
Personer, som på grund af denna § eller § 2 blifvit behandlade för syfilis,
kunna, så länge recidiv i smittosam form äro att befara, åläggas att å bestämda
tider inställa sig till läkarundersökning.
Ifrågavarande beslut fattas af hälsovårdsnämnden eller efter dess bemyndigande.
För så vidt de grundas på, att otukt drifves som yrke, skall polisens utlåtande
härom först inhämtas.
Den, som vägrar att låta undersöka sig, straffas, så framt ofvan nämnda betingelser
befinnas vara för handen, med böter eller fängelse, hvarjämte det i domen
bestämmes, att undersökningen skall företagas utan hänsyn till samtycke.
Härom erinras i motiven, att kontrollen öfver de veneriska sjukdomarna i
Kristiania hufvudsakligen vore baserad på efterforskning af de personer, som å
läkarnes anmälningar till hälsovårdsnämnden eller eljest blifvit angifna som smittokällor,
och att dessa personer, då de kunde anträffas och anklagelsen syntes grundad,
inkallades till undersökning och i händelse af sjukdom remitterades till behandling
eller inlades å sjukhus, om så pröfvades erforderligt. (Jfr. ofvan.)
Emellertid hade, såsom förut framhållits, hälsovårdsnämnden intet medel att
framtvinga sådan undersökning, om den angifna vägrade. Frågan blefve då, om
denna bestående ordning borde ändras. Sådant tvång torde icke vara förbundet
med alltför stora betänkligheter gent emot personer, som veterligen närde sig af
otukt, det vill säga de, som enligt den förra ordningen voro hemfallna till regelmässig
visitation. Hvad som dock kunde anföras mot denna senare, kunde icke åberopas
gent emot en enda undersökning, grundad på en bestämd misstanke. Garantier
* 4
26
mot misstag borde dock finnas, och det vore härutinnan icke nog med att försiktighet
och diskretion inskärptes hos vederbörande myndighet. Förslaget föreskrefve
därför, att polisens utlåtande alltid först måste inhämtas, och gåfve vidare den
inkallade rätt att fordra domstols pröfning, hvartill ju förefunnes god grund, då
beskyllningen för yrkesmässig otukt vore en allvarsam sak. För att emellertid
förekomma missbruk af sistnämnda rättighet, hade upptagits en bestämmelse, att
den, hvars vädjan till rätten befunnes ogrundad, utom tvångsundersökning äfven
skulle ådömas straff.
Härförutom torde tvångsinkallelse böra obetingadt kunna medgifvas för
personer, som veterligen hade lidit af syfilis, då denna sjukdom ju som kändt
ofta recidiverade, och det knappast kunde vara nämnvärdt obehagligt för personer,
som förut behandlats för denna sjukdom, att underkasta sig läkarundersökning.
Inga betänkligheter förefunnes heller mot att för dessa fall gifva hälsovårdsnämnden
rätt till regelbunden undersökning. Ett sådant förfarande borde också kunna bidraga
till att göra lagens straffbestämmelser mera effektiva, i det att personer, hos
hvilka sjukdomen befunnes hafva ånyo utbrutit, utsatte sig för straff, när de samtidigt
beträddes med att hafva uppfört sig på ett sådant sätt, att andra utsattes för smitta.
Att gå längre och i allmänhet medgifva rätt till tvångsundersökning af personer,
som anonymt angåfves som smittokällor, ansåg Gei: icke kunna blifva tal om.
De förmåner af kostnadsfri behandling, som förslaget erbjöde, borde många gånger
uppväga, hvad som kunde förloras genom att de anonyma angifvelserna icke tillmättes
större betydelse än förslaget afsåge.
Äfven efter detta system funnes intet hinder att uppfordra personer, som
angåfves som smittokällor att låta sig undersökas, trots att de icke kunde tvingas
härtill. Ehuru åt en anmodan af denna art icke finge gifvas sådan form, att
den kunde missförstås som ett åläggande, vore det dock icke osannolikt, att den
kunde göra nytta beträffande personer, som af bristande företagsamhet icke kunnat
besluta sig att söka behandling.
I många länder vore den garnisonerade militären föremål för regelbunden
läkarundersökning. En dylik visitation, som mycket väl kunde äga rum utan att
gifvas sken af att vara uteslutande riktad mot de veneriska sjukdomarna, syntes
Getz vara af stor nytta och borde icke möta några betänkligheter. Flärom vore
dock icke någon bestämmelse i lagen erforderlig.
Eu allmän undersökning af alla från utlandet kommande skeppsbesättningar
kunde däremot erbjuda stora betänkligheter.
Kort efter det att Getz’ lagförslag blifvit publiceradt, afhölls i »läkaresällskapet» '')
i Kristiania under december 1892 och januari 1893 en uttömmande diskussion
härom, hvarvid särskilt §§ 2 och 3, som ju så att säga utgöra hörnstenarna för
:) Det medicinske Selskab.
27
den sanitära kontrollen öfver de prostituerade, föranledde många erinringar. Härutinnan
anfördes, att förslaget så till vida återförde till den gamla visitationen att
först och främst alla, som uppträdde oanständigt på gatorna, blefve undersökta på
grund af § 2. Så hade ock skett förut. För det andra skulle man åter få tillbaka
en regelbunden visitation af de mer eller mindre yrkesmässigt, offentligt
prostituerade, ty alla dessa finge snart syfilis och vore vidare just de, som först
och främst uppgåfves som smittokällor. Om allt ginge väl, komme sålunda flertalet
af dessa prostituerade att blifva föremål för regelbunden besiktning. Men
lagutkastet företedde i tre punkter en inskränkning af det gamla systemet. För
det första inrymde det ingen möjlighet att besiktiga lösaktiga kvinnor, innan de
blifvit angifna som smittokällor, för det andra gällde den regelbundna besiktningen
blott syfilis, och för det tredje finge den blott räcka, så länge man befarade
smittosamma syfilitiska recidiv.
Å andra sidan innebar förslaget så till vida en utvidgning af det gamla
systemet, att hvar och en, om hvilken man öfver hufvud taget visste, att han
haft syfilis, skulle kunna inkallas till regelbunden besiktning, något som bland
annat kunde gå ut öfver alla, både män och kvinnor, som vårdats på sjukhus,
och hvilkas namn härigenom komme till myndigheternas kännedom.
Såsom stora brister i förslaget framhölls, att detsamma alltför litet beaktade
särskildt gonorren, hvars betydelse i socialt hänseende författaren i sin motivering
med orätt alldeles underkant, och att det icke medgaf rätt att besiktiga en lösaktig
kvinna, förr än hon hade smittat någon, hvadan således en kvinna, som af en
namngifven person anmäldes vara behäftad med syfilis och vara lösaktig samt
kunna befaras utbreda sjukdomen, måste lämnas oantastad, för så vidt hon icke
tillika angåfves hafva smittat någon. Äfven framhölls, att detta nya system icke
skulle skona de prostituerades blygsamhet mera än det gamla, då förslaget äfven
förutsatte regelbundna besiktningar.
Hufvudanmärkningarna riktades emellertid mot förslagets baserande i främsta
rummet på angifvelse om smitta. Detta angifvaresystcm hade redan praktiserats
i fyra år, och man hade haft god tid att lära känna dess bristfällighet. Under
år 1892 hade t. ex. till hälsovårdsnämnden anmälts 3x0 nya fall af syfilis hos
män. Af dessa hade blott 40 kunnat eller velat lämna sådana upplysningar, att
den uppgifna kvinnan kunnat anträflas. I 9 fall befunnos dock de angifna kvinnorna
friska. Alltså hade på 310 fall af färsk syfilis blott 31 ledt till den skyldigas
anträffande, det vill säga att af 100 män kunde en syfilitisk kvinna smitta 90, innan
hon riskerade att blifva anmäld.
Smittokällans namn finge man i regel icke reda på, därför att de båda
kontrahenterna oftast vore för hvarandra okända, och frågades det efter namn, uppgåfves
vanligen ett fingeradt. Nästan på samma sätt förhölle det sig med bostaden, sedan
28
den praxis allt mera utvecklat sig, att sammanträffandet skedde på ett s. k. hotell,
en rörelse, som en blifvande lagstiftning borde söka att på allt sätt förhindra.
Äfven den föreslagna rätten till besiktning af de från sjukhusen utskrifna
syfilitiska, skulle nog icke komma att visa sig så nyttig, som man tänkt sig.
Medan de ordentliga och samvetsgranna nog skulle infinna sig, komme helt visst
de långt farligare, som icke göra sig samvete af att påföra andra syfilis, att undandraga
sig en besiktning, som kunde leda till inläggning på sjukhus. Dessa individer
saknade ofta fast bostad, och om de visste sig efterspanade, skulle de snart
veta att försvinna till en annan stad, där de vore okända.
Att i fall af vägran nödgas afvakta dom vore äfven mycket olämpligt, då
en sådan procedur väl aldrig skulle kunna komma till stånd med erforderlig skyndsamhet,
och då domen vore färdig, kunde smittokällan ofta vara borta.
Att den kontrollerande och utöfvande myndigheten vore fördelad på två
händer, polisen och hälsovårdsnämnden, vore äfven en afgjord brist hos förslaget.
Hela kontrollen borde förläggas under hälsovårdsnämnderna, som för detta ändamål
borde erhålla polismyndighet. Att för hvar gång det vore fråga om att
vidtaga någon åtgärd mot en lösaktig kvinna, först nödgas inhämta polisens utlåtande,
huruvida hon drefve otukt som yrke, vore en dyrbar tidsspillan.
Det framhölls ock, att en lag af ifrågavarande slag måste innehålla en bestämmelse,
hvarigenom lösaktiga personer, äfven om de icke veterligen drefve yrkesmässig
otukt, d. v. s. mot betalning, och äfven om de icke hade uppträdt oanständigt
på offentliga ställen eller vore angifna som smittokällor, kunde inkallas inför en för
detta ändamål anställd funktionär, hvilken helst borde lyda under hälsovårdsnämnden
och borde hafva rätt att, när han så funne erforderligt, föranstalta om läkarundersökning
utan några föregående varningar eller erinringar. Ett sådant inkallande
behöfde ingalunda vara regelbundet, utan kunde efter omständigheterna
försiggå mera sällan eller oftare. De så inkallade kvinnorna behöfde alls icke få
intryck af att vara »inskrifna» hos sundhetsväsendet. Man kunde visserligen häremot
invända, att hela denna anordning skulle vara till liten eller ingen nytta.
Men denna rätt till inkallande vore dock af betydelse i olika riktningar. Redan
den omständigheten, att prostitutionen icke fastslogs såsom loflig, vore af vikt.
Måhända skulle dessa kallelser en och annan gång väcka till eftertanke, och för
att dämpa de prostituerades fräcka uppträdande vore de af väsentlig betydelse.
Att genom lag afskära möjligheten till en sådan kontroll kunde icke biträdas.
Äfven yrkades, att åtminstone personer, som veterligen varit behäftade med
veneriska sår eller gonorre — icke endast syfilis — skulle kunna inkallas till
regelbunden undersökning utan vidare formaliteter, om de angifvits som smittokällor,
ty gonorren kunde äfven vara kronisk, och man kunde lätt misstaga sig,
om ett sår vore syfilitiskt eller icke.
Förslaget i dess helhet likasom den föreliggande viktiga paragrafen saknade
29
dock icke försvarare. Påståendet, att systemet med uppgifter från läkarne angående
smittokällan vore så otillfredsställande, vore nog något förhastadt. Visserligen funnes
läkare, som under loppet af 4 år endast lämnat uppgift härom i 6 procent af de
från dem såsom behandlade anmälda fallen, men från andra hade sådana uppgifter
under samma tid lämnats för 28—40 procent och från Rigshospitalet för 37 procent.
I många fall kunde visserligen icke den angifna personen anträffas, men systemet
hade ännu icke blifvit pröfvadt i alla sina konsekvenser. Hälsovårdsnämnden
saknade för det dåvarande tillräckliga maktmedel, och när läkare upprepade gånger
såge, att deras anmälningar icke ledde till någon påföljd, slappades deras intresse
för det onyttiga arbetet. Förslaget kunde dock utgöra en god grundval för en
human och tidsenlig ordning, om det ock i en del hufvudpunkter syntes otillfredsställande.
Någon utsikt att få den gamla reglementeringen återinförd förefunnes
helt visst icke, då frågan skulle föreläggas den lagstiftande myndigheten, och det
vore därför icke försvarligt att motsätta sig praktiskt möjliga förbättringar i det på
senare åren använda systemet. Härigenom förlängdes endast det nuvarande tillståndet,
som från alla håll erkändes vara ett missförhållande. De framställda yrkandena
på rättighet att af och till inkalla kvinnor, som drefve yrkesmässig otukt, till
undersökning, vore i förslaget tillgodosedda genom den polisen i § 2 tillförsäkrade
rätten att låta undersöka hvar och en, som på offentligt ställe inbjöde till otukt.
Sällskapet beslöt emellertid den 25 januari 1893 att göra följande uttalande:
»’Det medicinske Selskab’, som icke finner det af herr riksadvokat Getz utarbetade
förslaget till lag om uppsikt öfver prostitutionen vara betryggande i sanitärt afseende,
uttalar sig för önskvärdheten af en lag, som tillåter användande af preventiv
kontroll i större utsträckning, än af honom föreslagits». Minoriteten utgjordes
blott af 5 röster.
Hälsovårdsnämnden i Kristiania, som den 15 maj samma år afgaf yttrande
öfver förslaget, hänvisade till sina föregående uttalanden i frågan under framhållande
af, att det sätt, på hvilket de veneriska sjukdomarna för det dåvarande
motarbetades i Kristiania, visat sig vara otillfredsställande, och att det måste anses
trängande nödvändigt, att andra åtgärder snarast möjligt vidtoges. Gent emot
det dåvarande tillståndet vore det framlagda förslaget ett synnerligen stort framsteg,
och nämnden förordade därför, att det antoges till lag. Nämndens flertal ville dock
framhålla, att väsentliga erinringar vore att göra mot detsamma. Hufvudanmärkningen
gällde, att de veneriska sjukdomarnas motarbetande blifvit baseradt på angifvelser
om smitta. Kontrollen kunde således först komma, efter det att olyckan,
smittandet, redan skett, då däremot all sann hygien vore preventiv. Erfarenheten
hade också utvisat, att denna kontroll, som ofta först kunde företagas flera veckor
efter smittans bibringande, i de flesta fall vore utan nytta, därför att den smittande
t. ex. antingen rest bort eller blifvit frisk eller uppgifvit falskt namn. Emellertid
måste erkännas, att här gällde det en principfråga, och om det därför af andra
3°
skäl än de hygieniska skulle vara omöjligt att återvända till den af polisen
reglementerade prostitutionen, hvilket nämnden ansåge för den bästa ordningen,
vore det föreliggande förslaget att ordna det vanskliga prostitutionsspörsmålet väl
värdt att försökas. Nämnden såge sig icke i stånd att angifva andra principer
härför än antingen det af Gtt\ utarbetade förslaget eller den forna reglementerade
prostitutionen med preventiv visitation.
Rörande den viktiga § 3 erinrades, att nämndens rättighet att inskrida mot
osedliga personer, som angåfves som smittokällor, vore väl starkt begränsad, ty
det gåfves många osedliga personer, som vore farliga, utan att de dock kunde
sägas drifva otukt som enda eller hufvudsakligt förvärf. Första raden i § 3 borde
därför ändras till: Personer, som veterligen drifva otukt som yrke eller för öfrigt
föra ett osedligt lif.
Vidare borde rätten till föranstaltande af regelbunden undersökning af personer
behäftade med syfilis utsträckas att omfatta alla sådana personer, som antingen
drefve otukt som yrke eller för öfrigt förde ett osedligt lif, oafsedt om de angåfves
som smittokällor eller icke.
Nämndens ordförande, ifrig motståndare till den forna reglementeringen,
ansåg, att hvarje inskränkning i rätten att till läkarundersökning inkalla personer,
som angifvits för att hafva öfverfört smitta, borde bortfalla. Detta vore mest
öfverensstämmande med det praktiska behofvet för en verksam kontroll, och man
kunde vara förvissad om, att nämnden härvidlag alltid skulle iakttaga den största
takt och grannlagenhet.
Mot § 2 erinrades ock, att polisen borde hafva rättighet att inkalla till undersökning
hvar och en, som förde ett mer eller mindre osedligt lefnadssätt. Äfven
denna näring borde vara föremål för kontroll, så att den icke bedrefves på ett sätt,
som medförde större fara för samhället, än hvad som vore en nödvändig följd af
dess natur. Härmed ville man dock icke hafva sagt, att dessa personer behöfde
underkastas regelbunden undersökning.
Till detta sistnämnda uttalande kunde nämndens ordförande dock icke ansluta
sig. Lagförslaget uppställde bestämda och klara indikationer (rättskränkningar), när
ett inskridande skulle äga rum från hälsovårdsnämnden eller polisen. Ett bemyndigande
för polisen att blott och bart i sanitärt syfte låta företaga läkarundersökning,
äfven då ingen rättskränkning ägt rum, vore en sammanblandning af mål och medel,
som vore främmande för lagen och som just varit ett fel hos den forna reglementeringen.
En sådan bestämmelse vore det första steget på ett sluttande plan, som
ovillkorligen skulle leda till återinförande af reglementeringen.
§ 4-
När ett barn under 2 år skall utackorderas till fosterföräldrar, bör anmälan
härom göras till hälsovårdsnämnden, om möjligt så tidigt, att denna dessförinnan
3i
kan låta barnet undersökas af läkare. När undersökning icke ägt ruin före utackorderingen,
äro såväl den, hvilken utackorderat barnet, som den, hvilken mottagit
barnet, skyldig att ofördröjligen anmäla detta hos utackorderingsställets hälsovårdsnämnd,
som då har att ombesörja undersökningen. Är barnet undersökt före 3
månaders ålder, skall undersökningen förnyas efter denna tidpunkt.
Denna bestämmelse afsåge att söka förekomma smittas spridande genom
utackorderade barn, behäftade med hereditär syfilis.
I läkaresällskapet erinrades dock häremot, att en enda undersökning, äfven
om den företages efter det barnet uppnått 3 månaders ålder, icke vore tillräcklig.
§ 5-
Staten drager försorg om, att tillfälle till intagning på sjukhus finnes för
personer, behäftade med syfilis, och hvilka antingen af vederbörande pröfvas böra
vårdas därstädes eller själfva därom anhålla, äfvensom att kvinnor, som hafva drifvit
otukt som yrke, kunna på sjukhusen afskiljas från andra.
Krafvet på sjukhusvård ansåg Get\ böra begränsas till syfilis. Härigenom
skulle denna anordning icke kunna erbjuda de ekonomiska vanskligheter, som eljes
kunde komma i betraktande. De, som själfva sökte vård, borde dock icke kunna
tvingas att låta vårda sig tillsammans med prostituerade, och å andra sidan borde
icke dessa kunna påtvinga andra sitt sällskap.
I läkaresällskapet anfördes härom, att den kostnadsfria sjukhusvården nog
vore en mycket god sak, och att den nog skulle komma att i stor utsträckning
användas af anständiga sjuka, men däremot icke af dem, som drefve otukt som
näringsfång, då ju dessa därigenom riskerade regelbunden besiktning enligt § 3.
§ 6.
Den, som af egen drift inställer sig till läkarundersökning (§ 1), kan icke
utan sitt medgifvande inläggas eller kvarhållas å sjukhus, så länge han icke begår
någon såsom otuktig straffbar handling och för öfrigt efterlefver de föreskrifter, som
kunna vara gifna till förebyggande af smitta.
Den, som vid någon i § 2 eller 3 afsedd undersökning befinnes angripen
af venerisk sjukdom, skall i regel vårdas å sjukhus, till dess sjukdomen blifvit
botad eller smittofaran i väsentlig mån blifvit minskad.
I öfrigt äger lagen af i6:e maj 1860 § 21 *) oförändrad tillämpning.
’) Jfr. ofvan.
32
I Danmark vore enhvar, som lede af venerisk sjukdom, skyldig att, om så
påfordrades, låta sig vårdas på offentligt sjukhus, till dess han utskrefves, och så
vore äfven påbjudet i den norska »sundhetsloven». Get% ansåg emellertid, att de,
som frivilligt anmälde sig, icke borde underkastas detta tvång, som lätt kunde
afskräcka från att söka vård.
I läkaresällskapet erinrades häremot, att de prostituerade snart skulle lära sig
att draga nytta af denna bestämmelse och strömma till sjukhusen för att efter en
kort tid åter låta utskrifva sig.
Äfven hälsovårdsnämnden uttalade sig för att första stycket af § 6 borde utgå.
§ 7-
Den, som af egen drift anmält sig till undersökning af läkare, åtnjuter, när
han befinnes angripen af venerisk sjukdom och på grund häraf inlägges å sjukhus,
vård och förplägning på statens bekostnad.
Hälsovårdsnämnden kan efter omständigheterna äfven medgifva särskildt personer,
behäftade med syfilis, läkarvård och medicin utom sjukhus på statens bekostnad.
Kostnadsfri ambulatorisk vård torde knappast kunna åstadkommas öfverallt
utan alltför stora kostnader. Äfven kunde man befara, att denna behandling valdes
oftare än den i regel säkrare sjukhusbehandlingen. Myndigheterna borde därför
icke förpliktigas att lämna sådan vård, men borde å andra sidan äga rättighet därtill.
Det åligger hvarje läkare, som behandlar eller undersöker någon för venerisk
sjukdom, att göra denne uppmärksam på sjukdomens smittosamma natur och rättspåföljderna
af, att någon smittas eller utsättes för smitta.
Vederbörande regeringsdepartement har att bestämma innehållet af sådant
meddelande och huru kontroll skall öfvas på, att det verkligen ägt rum. Öfverträdelse
häraf straffas med böter intill 200 kronor.
Denna bestämmelse rönte stark opposition i läkaresällskapet. De! framhölls,
att den ifrågasatta kontrollen strede mot läkarens tysthetsplikt, att läkaren härigenom
blefve ålagd att uppträda inför sina patienter som politibetjänt och hota dem med
straff i stället för att, som vanligen skedde, meddela en varning såsom vän och
rådgifvare, samt att den kunde bringa läkaren i en mycket svår ställning t. ex. gent
emot en gift kvinna, som smittats af sin man, utan att äga kännedom härom.
Äfven bestämmelsen om straffpåföljd för läkaren väckte stor indignation. Häremot
erinrades dock, att denna bestämmelse endast vore ett juridiskt fastslående af en
33
redan bestående moralisk förpliktelse och äfven kunde vara läkaren till hjälp för
att utöfva påtryckning gent emot lättsinniga och samvetslösa individer.
Geti, som var närvarande vid denna diskussion, anförde, att han kommit
till insikt om behöfligheten af denna föreskrift, genom ett rättsfall, då en man, som
var anklagad för att hafva utbredt syfilis, blef frikänd på den grund, att han undskyllde
sig med att hafva utskrifvits från sjukhuset utan att hafva blifvit uppmärksamgjord
på sin sjukdoms smittosamma beskaffenhet. Den omordade faran för läkarens
tystnadsplikt vore icke heller till finnandes, då härom funnes särskilda bestämmelser
i gällande strafflag.
Hälsovårdsnämnden i Kristiania ansåg, att bestämmelsen om böter kunde
utgå, men att förevarande § i öfrigt borde bibehållas.
KAP. II.
Straffbestämmelser, åtgärder mot minderåriga.
§ 9-
Har någon, oaktadt han visste eller misstänkte sig vara behäftad med smittande
syfilitiska sår eller andra symtom, hängifvit sig till otukt på ett för allmän sundhet
farligt sätt eller i öfrigt genom otuktigt förhållande utsatt någon annan för smitta,
straffas han med fängelse, men vid förnyad förseelse häremot eller om smitta uppstått,
med fängelse eller straffarbete i j:e grad.
Med straffarbete i 5:e grad eller fängelse straffas enhvar tredje person, som
förorsakat eller medverkat till, att någon, som han visste eller bort veta vara
behäftad med syfilis, på sådant sätt som ofvan nämnts, har utsatt någon annan
för smitta.
§ io.
Har någon, oaktadt han visste sig lida af venerisk sjukdom, öfvat otukt
med någon, som icke därom hade kännedom, och därvid smittat denne, straffas han
med fängelse.
Åtal äger rum endast på den förfördelades begäran.
Enligt gällande lag straffades den, som visste sig vara behäftad med venerisk
sjukdom och bedrefve otukt med annan samt därvid smittade denne, med fängelse
eller straffarbete i 5:e grad. Beträffande icke syfilitiska veneriska sjukdomar vore
* 5
34
denna bestämmelse dock för sträng. Att hafva smittat med gonorre eller chanker
borde icke kunna straffas, om den andra parten hade varit full medveten om faran,
och straffet borde i hvarje fall inskränkas till fängelse. Syfilis däremot, som vore
en kräftskada för samhället, borde behandlas med större stränghet än dittills. Någon
säker kännedom om, att den sjukdom, hvaraf den skyldige lede, vore syfilis, borde
icke kräfvas, det kunde vara nog, att motsatsen icke vore konstaterad. Härigenom
skapades ock ett nytt motiv att söka läkarhjälp.
Di syfilis icke alltid vore smittosam, vore det oriktigt att binda straffbarheten
blott vid det faktum, att en person vore behäftad med denna sjukdom. Visserligen
kunde det nog finnas grund att låta straffhotet omfatta allt könsumgänge, så länge
sjukdomen ännu befunne sig i det sekundära stadiet, då det ju ofta vore fallet,
att syfilitiska män kväfde alla skrupler och sprede sjukdomen i vida kretsar, men
hänsynen till de prostituerade kvinnorna talade dock mot att göra straffpåbudet så
vidsträckt. En sådan bestämmelse skulle faktiskt betyda detsamma som ett med
straff förbundet förbud att återvända till prostitutionen efter utskrifning från sjukhuset,
och härigenom skapades ett starkt skäl att underlåta frivillig anmälan, hvarpå
ju läge så stor vikt. När man icke ville söka hämma själfva prostitutionen genom
straffpåföljder, vore det mycket tvifvelaktigt, om i sanitärt hänseende något vunnes
med att föra krig mot hvarje prostitution, som medförde fara för syfilissmitta.
Härigenom vunne man endast, att i stället för de gamla, som aflägsnades, så
många flera nya kastades in på osedlighetens bana för att åter i sin ordning smittas
och aflägsnas. Den föreslagna lydelsen vore ock i de flesta fall fullt tillräcklig att
drabba männen, hvilka icke i samma mån som kvinnorna kunde vara okunniga om
sin sjukdom.
Den dåvarande straffbestämmelsen komme emellertid mycket sällan till användning,
oaktadt förbrytelsen vore mycket vanlig, på den grund att lagen fordrade
bevis för ett bestämdt könsumgänge, hvarigenom smittan uppstått. Detta vore
emellertid mycket vanskligt utan anmälan af den smittade själf, hvilket i regel underlätes
af fruktan för offentlighet. Det i Kristiania införda systemet med anonyma
anmälningar afsåge endast att utgöra grund för en sanitär undersökning. Skulle
dessa anmälningar användas för att väcka åtal, skulle de nog uteblifva. Att dessa
straffpåbud gjordes till en död bokstaf vore emellertid olämpligt, hvarför ock i lagen
föreslagits att afstå från beviset om smitta och i stället låta nöja sig med bevis
om ett lefnadssätt, som utsatte den allmänna sundheten för fara. Man borde då
kunna skrida till åtal efter § 9 och undersökning efter § 2 eller 3 äfven af personer,
som anonymt uppgifvits som smittokällor, när de veterligen lefde af otukt
eller vore kända som prostitutionens stadiga kunder, och om de befunnes syfilitiska,
få dem straffade utan särskilt bevis för något visst tillfälle. De, som härvid befunnes
sjuka, kunde då också inläggas å sjukhus och behållas där, så länge behöfligt vore,
hvarvid de skulle vara pliktiga att själfva betala kostnaderna för sin vård.
35
I förslaget vore icke något nämndt om öfverförande af syfilissmitta på annat
sätt än genom otukt, då hvarje öfverförande af sjukdom i allmänhet redan vore
straffbart likasom hvarje vållande af kroppsskada. Äfven den, som i egenskap af
yrkesidkare antoge syfilitiska arbetare till göromål, som vore särskildt farliga för
smittas spridande t. ex. glasblåseri eller dylikt, husbönder och rederier, som antoge
syfilitiska tjänare eller sjömän, kunde redan enligt gällande lag ställas till ansvar,
om sjukdomen spredes till andra personer, med hvilka de sjuke städse komme i
sådan beröring, att smitta vore sannolik. Onekligen kunde skäl finnas för att
upptaga äfven dessa fall, för att bringa dem fram till allmän kännedom och försäkra
sig om deras iakttagande, men nödvändigt vore det icke.
Under diskussionen i läkaresällskapet anmärktes, att dessa bestämmelser vore
oklara, och att antagandet, att man genom dem skulle kunna nå de prostituerade,
helt visst icke skulle visa sig vara riktigt. Om en prostituerad kvinna vid undersökning
befunnes hafva en syfilitisk erosion, kunde hon mycket väl försvara sig
med, att hon några veckor afhållit sig från könsumgänge, likasom ock, därest hon
vore angifven som smittokälla, att hon vid uppgifna tillfället, som i regel afsåge
en tidpunkt af 2— 3 veckor före anmälningen, icke haft detta sår. Straffpåföljden
borde äfven omfatta hela det sekundära stadiet, ty eljes legaliserades rätten till
otuktigt könsumgänge under hela denna tid, så framt ej smittande symtom förefunnes,
hvilket vore mycket skadligt. All otukt under 2 år efter sjukdomens begynnelse
borde därför kunna straffas. Äfven borde straffet omfatta alla veneriska
sår, alldenstund det ofta vore svårt att afgöra om ett sår vore syfilis eller chanker.
Ett icke ovanligt sätt för öfverförande af syfilis, nämligen genom kyssar, vore icke
heller åtkomligt enligt den föreslagna lydelsen.
Straffen syntes äfven väl stränga. Det vore bättre att stanna vid böter,
gärna på ett par tusen kronor.
Äfven hälsovårdsnämnden förklarade sig finna § 9 vara oklar och böra
omredigeras.
Dessa spörsmål hafva emellertid erhållit sin slutliga lösning i den nya norska
strafflagen af den 22 maj 1902, hvilken trädde i kraft den 1 januari 1904. I
kap. 14, som handlar om allmänfarliga förbrytelser, stadgas nämligen i § 155:
Den, som oaktadt han vet eller misstänker sig lida af smittosam könssjukdom,
genom köttsligt umgänge eller otuktigt förhållande smittar eller utsätter någon för
smitta, straffas med fängelse intill 3 år.
På samma sätt straffas den, som medverkar till, att någon, om hvilken han
vet eller bort veta, att han lider af smittosam könssjukdom, genom sådant förhållande,
som ofvan nämnts, smittar eller utsätter någon för smitta.
Är den smittade eller den för smitta utsatte den skyldiges äkta make, äger
åtal rum blott på dennes begäran.
36
Enligt kap. 36 § 358 straffas ock den med böter eller fängelse intill 6
månader, som, oaktadt han visste sig lida af smittosam syfilitisk sjukdom eller
bort härom vara medveten, antager tjänst i annans hushåll eller kvarstannar i
sådan tjänst.
§ n.
Den, som förorsakar eller medverkar till, att en kvinna utsättes för smitta
genom att lämna till henne för digifning ett främmande barn, som han vet eller
bort veta vara behäftadt med syfdis, straffas med fängelse eller böter, men, om
smittofaran blifvit dold för kvinnan och denna smittas, med fängelse eller straffarbete
i 5''.e grad.
En kvinna, som utsätter ett främmande barn för smitta, genom att, oaktadt
hon visste eller bort veta sig lida af syfilis, mottaga det till digifning, straffas
med fängelse eller straffarbete i 5:e grad. På samma sätt straffas den, som under
ofvan nämnda förhållanden medverkar härtill.
Med böter eller fängelse straffas den, som till vård utlämnar någon, som
lider af smittosam syfilitisk sjukdom utan att omtala detta, eller medverkar härtill.
Liknande bestämmelser funnes i flere utländska lagstiftningar.
I läkaresällskapet erinrades härom, att det borde vara förbjudet att gifva di
åt främmande barn, innan 2 till 3 år förflutit från sjukdomens början. I den
nya norska strafflagen äro ock liknande bestämmelser upptagna i § 358: Med
böter eller fängelse intill 6 månader straffas den, som utan att göra uppmärksam
på smittofaran,
1. utlämnar till vård ett barn, som han vet eller bort veta vara behäftadt
med smittosam syfilitisk sjukdom, eller antager någon till vård af sådant barn eller
2. då han vet eller bort veta sig lida af smittosam syfilitisk sjukdom —
— — —• mottager ett främmande barn till vård eller som medverkar härtill.
På samma sätt straffas den, som till vård af ett barn antager eller behåller
någon, som han vet eller bör veta lida af smittosam syfilitisk sjukdom, eller som
medverkar härtill.
§ 12.
En hvar, som på offentligt eller för allmänheten tillgängligt ställe genom
ord, tecken, oanständigt uppförande eller på annat otvetydigt sätt uppfordrar eller
inbjuder till otukt, straffas med fängelse eller böter.
På samma sätt straffas den, som drifver otukt som yrke, så framt otukt
bedrifves med någon under 18 år.
37
Vid ringare förseelser kan för den, som icke förut är straffad eller varnad
för något här ifrågavarande förhållande och som icke själf fordrar rättsligt afgörande,
en af åklagarmyndigheten meddelad varning träda i stället för straff.
Äfven om man ville lämna prostitutionen i och för sig själf utan straff,
borde det icke vara tillåtet för den prostituerade att söka kunder på ett för
offentlig anständighet sårande sätt. Hvarje uppförande på offentligt ställe, hvarigenom
anständigheten sårades, förargelse väcktes eller de, som där färdades fram,
förolämpades, vore en rättskränkning och borde göras till en straffbar handling,
vare sig den utginge från man eller kvinna och, vare sig kränkningen läge i
själfva uppförandet eller i det syfte, som detsamma med tillräcklig tydlighet uppenbarade.
Äfven denna bestämmelse kunde emellertid hafva sina betänkligheter.
Handlingar och ord kunde vara oskyldigare än de uppfattades. En bevisning
måste ofta vara beroende på en polisfunktionärs uppfattning. Misstag vore icke
uteslutna till och med vid stor försiktighet. Det borde därför gifvas ett tredje
alternativ i form af varning från polisens sida, hvilken dock den misstänkte icke
borde vara pliktig att emottaga, om han eller hon under åberopande af sin oskuld
fordrade dom.
1 den nya norska strafflagen är genom § 378 bestämdt: Med fängelse intill
3 månader straffas den, som genom ord, tecken eller oanständigt uppförande på
offentligt ställe eller på sätt, som är ägnadt att väcka offentlig förargelse, otvetydigt
uppfordrar eller inbjuder till otukt, eller som genom offentligt tillkännagifvande
söker inleda otuktig förbindelse, eller som medverkar härtill. Vid återfall kan
fängelse intill 6 år användas.
Under förmildrande omständigheter kunna böter användas.
§ 13-
Personer, som drifva otukt som yrke, kunna, när de ånyo fällas efter någon
af §§ 9, 10 eller 12, i stället för straff med fängelse dömmas till intagning i
tvångsarbetsanstalt från 3 månader till 3 år.
Personer, på hvilka § 14 är tillämplig, kunna i stället för att dömmas till
straff efter ofvannämnda paragrafer, dömmas till intagning i uppfostringsanstalt, på
sätt där närmare bestämmes.
§ 14-
Bestämmelserna i lagen af — — — — om sedligt försummade och vanvårdade
barn användes med nedan angifna ändringar äfven på kvinnor, som äro
öfver 16 men ännu icke fyllt 18 år, när de hängifva sig till otukt som yrke
eller visa ett uppförande, som utgör skäl till farhågor, att så kan blifva förhållandet.
38
Det samma gäller kvinnor mellan 18 och 2 1 år, så framt de kunna antagas
genom sådan åtgärd blifva räddade från sedlig undergång.
§ 15.
Staten upprättar eller drager försorg om, att det finnes en särskild anstalt,
i hvilken i öfverensstämmelse med föregående paragraf kvinnor kunna intagas, om
så pröfvas erforderligt.
Den tid, under hvilken vistelsen å denna anstalt i öfverensstämmelse med
§ 26 af nämnda lag kan räcka, förändras så att den intagna alltid kan kvarhållas
i 3 år.
Om kvinnan är öfver 16 år, har hon själf samma rättigheter, som i nämnda
lags §§ 5, 6 och 7 äro medgifna för föräldrar.
Likasom så många andra, som närmare studerat prostitutionens orsaker och
de åtgärder, som mot densamma kunna vara att vidtaga lade Gets stor vikt på
bestämmelser af ofvannämnda slag. Prostitutionen började vanligen vid unga år
och hade ofta sin afgörande väsentligaste orsak i förhållandena under uppväxten.
Man borde därför rikta sina sträfvanden på att söka förbättra de unga och härvidlag
gå energiskt till väga. En åldersgräns af 16 år vore emellertid på detta
område alldeles för låg och hade därför i förslaget uppflyttats till 18 eller under
vissa omständigheter ända till 21 år. Skulle icke dessa åtgärder vara tillräckliga,
och därpå måste man vara beredd, kunde dock icke såsom nu tadlet väsentligen
riktas mot samhället, som dock härmed hade gjort, hvad på det ankomme.
I lagen om behandling af försummade barn af den 6 juni 1896 hafva
emellertid några bestämmelser i detta syfte icke upptagits.
KAP. III.
Öfriga bestämmelser.
§ 16.
Från utlandet inflyttade kvinnor, som icke hafva laglig rätt att uppehålla sig
här i landet, kunna, när de drifva otukt som yrke, utvisas efter bestämmande af
vederbörande departement och, om så pröfvas erforderligt, på föranstaltande af
polisen föras till hemlandet.
Har kvinnan icke efter sitt hemlands lagar nått myndighetsåldern, skall hon
alltid i händelse af utvisning föras tillbaka till hemlandet.
39
Konungen äger att träffa på ömsesidighet grundade aftal om återsändande
till hemlandet af kvinnor, som drifva otukt som yrke.
§ 17-
Kvinna, som är yngre än 21 år eller dömd efter §§ 9, 10 eller 12, må
icke utan polisens tillstånd antagas i tjänst på utskänkningsställen eller i hus, där
härbärgerande af resande idkas som näring.
Öfverträdelse häraf straffas med böter eller fängelse.
På många ställen hade polisen redan en liknande myndighet, i det den kunde
förbjuda användande af kvinnlig betjäning å restaurationer.
§ 18.
De handlingar, som i denna lag äro belagda med straff, åtalas, så framt
icke straffet öfverstiger böter eller fängelse, på Sätt som för »Politisager» är
bestämdt.
§ 19-
Denna lag träder i kraft — -— — — -— — — — — — — — —
Från samma tid upphäfves strafflagen af den 20 augusti 1842 kap. 18 §§ 26
och 30.
Denna bestämmelse innebar, att den vid tiden för förslagets framläggande
gällande straffpåföljd för den, som drefve prostitution såsom näringsfång, skulle
upphäfvas. I läkaresällskapet framhölls ock, att man aldrig skulle kunna få prostitutionen
ordnad på ett förnuftigt sätt, utan att dessa straff upphäfdes, ty en
förnuftig ordning härutinnan måste leda till en toleration af de prostituerade, och
denna handtering måste blifva oloflig, så länge ett sådant straff vidmakthölles.
Denna bestämmelse i förslaget vore nog för att försäkra det ett bestående värde.
I den nya norska strafflagen äro ock ifrågavarande straffbestämmelser uteslutna.
År efter år förgick emellertid, utan att det Getz’ska lagförslaget tycktes
föranleda till någon vidare åtgärd från regeringens sida. Sedan emellertid flera
sedlighetsföreningar hos regeringen anhållit, att den i Kristiania införda ordning
beträffande prostitutionsfrågan äfven måtte tillämpas i Bergen och Trondhjem, där
Reformsträfvanden
under åren
1892—1899.
4°
reglementeringen ännu ägde bestånd, utlät sig regeringen år 1896 till svar härå,
med hänvisning till de dåliga statistiska resultaten från Kristiania och under åberopande
att en ny lag vore under behandling, att densamma icke funne sig föranlåten
att förbjuda reglementeringens bibehållande i Bergen och Trondbjem. Under
tiden tycktes de veneriska sjukdomarnas utbredning i Kristiania allt mer och
mer tilltaga, att dömma efter de statistiska uppgifter, som härom årligen publicerades
af hälsovårdsnämnden i Kristiania. Med iakttagande af de ändringar, som i denna
statistik på grund af gjorda erinringar sedermera blifvit vidtagna, hafva dessa uppgifter
för åren 1876''—1903 bearbetats till efterföljande (sid. 42 och ff.) sammanställning
och grafiska tabeller öfver de veneriska sjukdomarnas utbredning i Kristiania,
beräknad såväl på befolkningen i dess helhet som på hvarje kön för sig. För en
granskning af dessa sammanställningar torde här böra påminnas om, att allt sedan
år 1875 läkarne i Kristiania Ifaft att anmäla de af dem iakttagna fall af veneriska
sjukdomar till en början genom s. k. månadslistor, hvilka vid hvarje månads slut
till hälsovårdsnämnden insändes, men såsom ofvan nämnts efter år 1888 genom
dagliga rapporter, samt att den regelbundna läkarebesiktningen af de prostituerade
under sistnämnda år afskaffades.
I anledning af detta sakernas tillstånd upptogs i läkaresällskapet i Kristiania
frågan om prostitutionen ånyo till diskussion under hösten 1898. Som vanligt,
då detta spörsmål behandlas, bröto sig meningarna skarpt mot hvarandra rörande
den s. k. reglementeringens nytta eller skada med upprepande af de kända och
många gånger äfven här berörda skälen för den ena eller andra ståndpunkten.
Om en sak tycktes man dock vara enig, nämligen att det dåvarande tillståndet
icke längre kunde få fortgå utan att något måste göras och detta snart. Härutinnan
framhölls, att, då samhället icke kunde upphäfva prostitutionen, man blott
hade två vägar att välja, antingen att, så godt sig göra läte, söka inskränka och
hämma detta onda genom vissa bestämmelser eller också att låta prostitutionen
vara en fri handtering. En sådan frihet ledde emellertid till den mest ohöljda
gatuprostitution,, hvilken innnebure en stor fara genom de talrika frestelser, som
härigenom uppstode. Härigenom bortfölle ock den fruktan för ett ingripande från
myndigheternas sida, som nu afhölle särskildt många yngre kvinnor från att beträda
denna näringsväg, och denna tygellösa frihet och frånvaro af sanitär kontroll
ökade de veneriska sjukdomarnas spridning i allt vidare kretsar.
Det hade i Kristiania gått precis så, som erfarne män vid reglementeringens
upphäfvande år 1888 hade förutsagt. Gatuprostitutionen hade vuxit ut öfver alla
gränser och blifvit mera offentlig än någonsin. Polisen stode vanmäktig häremot
och kunde icke något uträtta, så länge den saknade en diskretionär myndighet,
som gåfve den rätt att ingripa på grundvalen af en skälig misstanke.
4i
Medan före år 1888 större delen al de å sjukhusen för veneriska sjukdomar
vårdade kvinnorna utgjordes af prostituerade, om än icke till namnet så
dock i gärningen, hade efter denna tid denna grupp allt mer och mer aftagit. I
stället hade allt flere tjänstflickor måst emottagas å sjukhusen, på sista tiden nästan
hälften af de vårdade. Sedan kontrollens upphörande visade således syfilis en
stadigt stigande tendens att intränga i de privata familjerna, ett förhållande, som
utgjorde en öfverhängande fara för dess utbredning äfven bland barnen.
Om en kvinna trots upprepade varningar fortsatte att drifva ett yrke, som
med matematisk säkerhet inom kort ådroge henne venerisk sjukdom och som hon
efter fritt val kunde afstå ifrån, vore det då icke i sin ordning, att en sådan
kvinna finge finna sig i vissa bestämmelser med hänsyn till upprepad läkarundersökning,
trafik på gatorna o. dyl., som ju utgjorde den s. k. reglementeringens
väsende? Det sken af licentia practicandi, som reglementeringen ju icke kunde
förnekas innebära, skulle ock bortfalla, om, såsom Getz föreslagit, straffen för
prostitution afskaffades. Och äfven om man måste medgifva, att det kunde taga
sig underligt ut, att man genom en reglementering samtidigt motarbetade och
tilläte prostitutionen, vore väl dock en sådan själfmotsägelse mycket gagneligare
för samhället, än att man, såsom för det dåvarande ägde rum, i stället för att
äfven motarbeta prostitutionen bara tilläte den. Det kunde icke vara mera osedligt
att söka hämma och dölja prostitutionen än att låta den offentligen visa sig.
En kontroll i en eller annan form af de prostituerade kvinnorna med upprepade
läkarebesiktningar, äfven om en sådan kvinna ännu icke anmälts hafva smittat någon,
vore oundgängligen nödvändig för de veneriska sjukdomarnas verksamma bekämpande.
Men om man nödvändigt så önskade, behöfde icke dessa läkarundersökningar
företagas med regelbundna mellantider och kunde mycket väl utföras
med så stor försiktighet och diskretion, att kvinnorna aldrig kunde få intryck af,
att myndigheterna på minsta sätt auktoriserade deras rörelse. En sådan åtgärd
kunde icke verka demoraliserande, och samhället gjorde icke sin plikt, så länge
det tilläte dessa människor att fortsätta sitt förnedrande lefnadssätt utan att på
något vis bekymra sig om dem.
Äfven andra sjukdomar, t. ex. smittkoppor, vore föremål för en preventiv
kontroll, i det att alla, som varit i beröring med koppsmittade, under viss tid
regelbundet undersöktes af läkare.
Å andra sidan erinrades mot denna uppfattning, att reglementeringens nytta
i sanitärt afseende vore mycket tvifvelaktig och i bästa fall af mycket underordnad
betydelse, medan dess skador i etiskt och moraliskt afseende vore mycket stora,
därigenom att denna reglementering demoraliserade både kvinnorna och de
polisfunktionärer, som hade att taga befattning därmed, demoraliserade de prostituerades
kunder genom att hos dem ingjuta en illusorisk trygghet och därigenom
* 6
42
Till hälsovårdsnämnden i Kristiania anmälda nya fall af veneriska sjukdomar
År. | Folk-mängd | Däraf |
| G | o n o | r r e. |
| V | eneriska så | r. | För- | ||||||
| Mankön. | Kvinn- kön. | Män. | Pro mille. | Kvin- nor. | Pro mille. | Sum- ma. | Pro mille. | Män. | Pro mille. | Kvin- nor. | Pro. mille. | Sum- ma. | Pro mille. | Män. | Pro mille. | |
1876 | 79,022 |
|
|
|
|
|
| 593 | _ |
|
|
|
|
| 4 | 19 |
|
1877 | 106,781 | — | — | - | — | — | — | 909 | 8.5 | — | — | — | — | 134 | 1.3 | - | - |
1878 | 112,977 | — | — | - | — | — | — | 1,040 | 9.2 | - | — | — | — | 166 | 1.5 | - | - |
1879 | 116,801 | — | — | 951 | — | 176 | — | 1,127 | 9.6 | 200 | — | 114 | — | 314 | 2.7 | 211 | - |
1880 | 119,407 | 55,368 | 64,039 | 1,208 | 21.8 | 219 | 3.4 | 1,427 | 12.0 | 265 | 4.8 | 99 | 1.5 | 364 | 3.0 | 268 | 4.8 |
1881 | 122,036 | 56,246 | 65,790 | 1,277 | 22.7 | 191 | 2.9 | 1,468 | 12.0 | 353 | 6.3 | 78 | 1.2 | 431 | 3.5 | 302 | 5.4 |
1882 | 122,424 | 56,064 | 66,360 | 1,140 | 20.3 | 146 | 2.2 | 1,286 | 10.5 | 580 | 10.3 | 127 | 1.9 | 707 | 5.8 | 308 | 5.5 |
1883 | 124,155 | 56,663 | 67,492 | 1,100 | 19.4 | 186 | 2.8 | 1,286 | 10.4 | 257 | 4.5 | 49 | 0.7 | 306 | 2.5 | 175 | 3.1 |
1884 | 128,300 | 59,098 | 69,202 | 1,118 | 18.9 | 142 | 2.1 | 1,260 | 9.8 | 208 | 3.5 | 57 | 0.8 | 265 | 2.1 | 172 | 2.9 |
1885 | 130,790 | 59,742 | 71,048 | 997 | 16.7 | 186 | 2.6 | 1,183 | 9.0 | 175 | 2.9 | 32 | 0.5 | 207 | 1.6 | 148 | 2.5 |
1886 | 134,036 | 61,055 | 72,981 | 1,095 | 17.9 | 99 | 1.4 | 1,194 | 8.9 | 292 | 4.8 | 65 | 0.9 | 357 | 2.7 | 163 | 2.7 |
1887 | 135,615 | 61,573 | 74,042 | 829 | 13.5 | 106 | 1.4 | 935 | 6.9 | 306 | 5.0 | 37 | 0.6 | 343 | 2.5 | 175 | 2.8 |
1888 | 138,319 | 62,705 | 75,614 | 509 | 8.1 | 66 | 0.9 | 575 | 4.2 | 71 | l.i | 16 | 0.2 | 87 | 0.6 | 103 | l.G |
1889 | 143,347 | 65,302 | 78,045 | 585 | 9.0 | 85 | 1.1 | 670 | 4.7 | 73 | l.i | 8 | 0.1 | 81 | 0.6 | 187 | 2.9 |
1890 | 151,130 | 69,232 | 81,898 | 679 | 9.8 | 60 | 0.7 | 739 | 4.9 | 213 | 3.1 | 25 | 0.3 | 238 | 1.6 | 330 | 4.8 |
1891 | 156,535 | 71,750 | 84,785 | 759 | 10.6 | 42 | 0.6 | 801 | 5.1 | 180 | 2.5 | 15 | 0.2 | 195 | 1.2 | 303 | 4.2 |
1892 | 161,151 | 73,733 | 87,418 | 935 | 12.7 | 90 | 1.0 | 1,025 | 6.4 | 192 | 2.6 | 13 | 0.1 | 205 | 1.3 | 355 | 4.8 |
1893 | 167,588 | 76,592 | 90,996 | 1,069 | 14.0 | 97 | 1.1 | 1,166 | 7.0 | 260 | 3.4 | 23 | 0.3 | 283 | 1.7 | 278 | 3.6 |
1894 | 174,717 | 80,125 | 94,592 | 1,283 | 16.0 | 121 | 1.3 | 1,404 | 8.0 | 281 | 3.5 | 29 | 0.3 | 310 | 1.8 | 353 | 4.4 |
1895 | 182,856 | 83,848 | 99,008 | 1,482 | 17.7 | 126 | 1.3 | 1,608 | 8.8 | 387 | 4.6 | 34 | 0.3 | 421 | 2.3 | 518 | 6.2 |
1896 | 192,141 | 88,107 | 104,034 | 1,471 | 16.7 | 149 | 1.4 | 1,620 | 8.4 | 393 | 4.5 | 49 | 0.5 | 442 | 2.3 | 498 | 5.7 |
1897 | 203,337 | 93,695 | 109,642 | 2,031 | 21.7 | 173 | 1.6 | 2,204 | 10.8 | 447 | 4.8 | 46 | 0.4 | 493 | 2.4 | 450 | 4.8 |
1898 | 221,255 | 102,701 | 118,554 | 2,125 | 20.7 | 207 | 1.7 | 2,332 | 10.5 | 433 | 4.2 | 51 | 0.4 | 484 | 2.2 | 565 | 5.5 |
1899 | 226,423 | 104,075 | 122,348 | 1,966 | 18.9 | 191 | l.G | 2,157 | 9.5 | 491 | 4.7 | 44 | 0.4 | 535 | 2.4 | 543 | 5.2 |
1900 | 227,626 | 103,954 | 123,672 | 1,871 | 18.0 | 170 | 1.4 | 2,041 | 9.o | 507 | 4.9 | 43 | 0.3 | 550 | 2.4 | 457 | 4.4 |
1901 | 224,909 | 102,201 | 122,708 | 1,684 | 16.6 | 174 | 1.4 | 1,858 | 8.3 | 292 | 2.9 | 32 | 0.3 | 324 | 1.4 | 432 | 4.2 |
1902 | 225,709 | 101,943 | 123,766 | 1,576 | 15.5 | 159 | 1.3 | 1,735 | 7.7 | 418 | 4.1 | 37 | 0.3 | 455 | 2.0 | 368 | 3.6 |
1903 | 223,649 | 100,228 | 123,421 | 1,570 | 15.7 | 183 | 1.5 | 1,753 | 7.8 | 401 | 4.0 | 39 | 0.3 | 440 | 2.0 | 431 | 4.3 |
43
under åren 1876—1903 med fördelning på kön och på 1,000 invånare.
värfvad s | y f i 1 i s. | Hereditär | syfilis. |
|
|
| S u m | m a. |
|
| År. | |||||
Kvin-nor. | | Pro. mille. | Sum-ma. ! | Pro mille. | Män. 1 | Pro mille.'' | Kvin- I | Pro mille. | Sum- ma. | Pro mille. | Män. | Pro mille. | Kvin- nor. | Pro mille. | Sum- ma. | Pro mille.'' | |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| I |
| 1,012 | 12.8 | 1 1876 |
— |
| 297 | 2.8 | — | — | — | — | 33 | 0.3 |
| — | — | - | 1,373 | 12.9 | 1877 |
— | — | 311 | 2.3 | — | — | — | — | 31 | 0.3 | — |
| - | — | 1,548 | 13.7 | 1878 |
154 | _ | 365 | 3.1 | 21 | — | 15 |
| 36 | 0.3 | 1,383 |
| 459 | - | 1,842 | 15.8 | 1879 |
156 | 2.4 | 424 | 3.6 | 21 | 0.4 | 22 | 0.3 j | 43 | 0.4 | 1,762 | 31.8 | 496 | 7.7 | 2,258 | 18.9 | 1880 |
151 | 2.3 | 453 | 3.7 | 33 | 0.6 | 39 | 0.6 | 72 | 0.6 | 1,965 | 34.9 | 459 | 7.0 | 2,424 | 19.9 | 1881 |
188 | 2.8 | 496 | 4.i | 21 | 0.4 | 23 | 0.3 | 44 | 0.4 | 2,049 | 36.6 | 484 | 7.3 | 2,533 | 20.7 | 1882 ; |
in | 1.6 | 286 | 2.3 | 21 | 0.4 | 15 | 0.2 | 36 | 0.3 | 1,553 | 27.4 | 361 | 5.4 | 1,914 | 15.4 | 1883 |
126 | 1.8 | 298 | 2.3 | 17 | 0.3 | 22 | 0.3 | 39 | 0.3 | 1,515 | 25.6 | 347 | 5.0 | 1,862 | 14.5 | 1884 |
128 | 1.7 | 271 | 2.1 | 33 | 0.6 | 29 | 0.4 | 62 | 0.5 | 1,353 | 22.6 | 370 | 5.2 | 1,723 | 13.2 | 1885 |
101 | 1.4 | 264 | 2.0 | 25 | 0.4 | 14 | 0.2 | 39 | 0.3 | 1,575 | 25.8 | 279 | 3.8 | 1,854 | 13.8 | 1886 ; |
47 | 0.6 | 222 | 1.6 | 21 | 0.3 | 23 | 0.3 | 44 | 0.3 | 1,331 | 21.6 | 213 | 2.9 | 1,544 | 11.4 | 1887 |
109 | 1.4 | 212 | 1.5 | 18 | 0.3 | 14 | 0.2 | 32 | 0.2 | 701 | 11.2 | 205 | 2.7 | 906 | 6.6 | 1888 |
107 | 1.4 | 294 | 2.1 | 10 | 0.2 | 22 | 0.3 | 32 | 0.2 | 855 | 13.1 | 222 | 2.8 | 1,077 | 7.5 | 1889 |
178 | 2.2 | 508 | 3.4 | 16 | 0.2 | 13 | 0.2 | 29 | 0.2 | 1,238 | 17.9 | 276 | 3.4 | 1,514 | 10.0 | 1890 |
170 | 2.0 | 473 | 3.0 | 10 | 0.1 | 10 | 0.1 | 20 | 0.1 | 1,252 | 17.5 | 237 | 2.8 | 1,489 | 9.5 | 1891 |
208 | 2.4 | 563 | 3.5 | 9 | 0.1 | 18 | 0.2 | 27 | 0.2 | 1,491 | 20.2 | 329 | 3.8 | 1,820 | 11.3 | 1892 1 |
229 | 2.5 | 507 | 3.0 | 12 | 0.2 | 15 | 0.2 | 27 | 0.2 | 1,619 | 21.1 | 364 | 4.o | 1,983 | 11.8 | 1893 |
193 | 2.0 | 546 | 3.1 | 25 | 0.3 | 17 | 0.2 | 42 | 0.2 | 1,942 | 24.2 | 360 | 3.8 | 2,302 | 13.2 | 1894 |
206 | 2.1 | 724 | 4.o | 26 | 0.3 | 14 | 0.1 | 40 | 0.2 | 2,413 | 28.8 | 380 | 3.8 | 2,793 | 15.3 | 1895 |
235 | 2.3 | 733 | 3.8 | 32 | 0.4 | 28 | ! 0.3 | 60 | 0.3 | 2,394 | | 27.2 | 461 | I 4.4 | 2,855 | 14.9 | 1896 |
233 | 2.1 | 683 | 3.4 | 25 | 0.3 | 25 | j 0.2 | 50 | 0.2 | 2,953 | 31.5 | 477 | 4.4 | 3,430 | 16.9 | 1897 |
259 | 2.2 | 824 | 3.7 | 25 | 0.2 | 27 | 0.2 | 52 | j 0.2 | 3,148 | 30.7 | ! 544 | 4.6 | 3,692 | 16.7 | 1898 1 |
221 | 1.8 | 764 | 3.4 | 35 | 0.3 | 34 | 0.3 | 69 | 0.3 | 3,035 | 29.2 | 490 | 4.0 | 3,525 | 15.6 | 1899 . |
195 | 1.6 | 652 | 2.9 | 28 | 0.3 | 26 | 0.2 | 54 | 0.2 | 2,863 | 27.5 | 434 | 3.5 | 3,297 | 14.5 | 1900 |
208 | i.7 | 640 | 2.8 | 23 | 0.2 | 17 | 0.1 | 40 | 0.2 | 2,431 | 23.8 | | 431 | 3.5 | 2,862 | 12.7 | 1901 |
196 | 1.6 | 564 | 2.5 | 20 | 0.2 | 28 | ! 0.2 | 48 | 0.2 | 2,382 | 23.4 | 420 | 3.4 | 2,802 | 12.4 | 1902 |
183 | 1.5 | 614 | 2. | 24 | 1 0.2 | 1 20 | | 0.2 | S 44 | 0.2 | 2,426 | 1 24.2 | | 425 | 1 3.4 | 1 2,851 | 12.7 | 1903 |
44
Fall af veneriska sjukdomar på 1,000 personer af hela befolkningen i Kristiania under
tiden 1876—1903 samt på 1,000 män och kvinnor under tiden 1880—1903.
8888888 8 888888 8 88 8 8888881888
/>— 5 — |
| i |
| J-V- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
| ; 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
|
| 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
— |
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
? |
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 |
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ | l |
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| — 1 | \ | t— |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| r~ 1 |
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / | \ |
|
|
|
|
|
|
| ~i 1 |
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ | / 1 | \ \ |
|
|
|
|
|
|
| 1 |
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ | / 1 | \ \ |
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
| -7* k |
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ \ |
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| /i |
|
|
|
| 1 |
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
| \ |
|
|
| i |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| J |
|
|
|
|
|
| 1~ \ |
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
| \ \ |
|
| ''''''v |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| L |
|
|
|
|
|
| \ ) |
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| i |
| / |
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 |
|
|
|
|
|
| T |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / t |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| X.. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ....... | .••••• |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
37
36
35
3*
33
32
31
30
29
28
27
26
25
2¥
23
22
21
20
19
18
17
16
15
1*
13
12
11
10
9
8
7
6
5
6
3
2
1
O
S 8 §
8 8
3 I
8 8
$5 2> o*
5 S> £
s 11 l s n ''u n n s „ „
-------Morr
................Kvinnor
---Kela. befolkningen
45
Fall af gonorre på 1,000 personer'' af hela befolkningen i Kristiania under liden
1877—T9°3 samt på 1,000 män och kvinnor under tiden 1880—1907.
^ g u s § u n § nu s n u n § u §
23
22
2i
20
19
18
17
16
15
11
13
12
11
10
9
8
7
|
|
| / / | \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ '' |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / | '' | \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
| ''s | v v. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / |
| V \ \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / / |
|
| \ \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ \ | ✓ |
|
|
|
|
|
|
|
| t | \ | / |
|
|
| \ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ \ |
|
|
|
|
|
|
| / / |
|
|
|
|
| \ | *» |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \ \ |
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
| v |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| \^ |
|
|
|
|
|
| / / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 |
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 7 |
|
|
|
|
|
|
| \ \ |
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / |
|
|
|
|
|
|
| \ \ |
|
|
| ’ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| f |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
y |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| / / |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| •v. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| N, |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ........ |
|
|
|
|
|
|
|
| ........ |
|
| — |
|
| ....... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
23
22
21
20
19
18
17
16
15
1*+
15
12
11
10
9
8
7
6
5
*
3
2
1
O
k n u
% o: 5 ^ §
^ JO *£
§ § I
«o | £ s | K gg | § | o> CO | 5 | & | & £ | 8 | $ | 8 | JO CN | § | § | 8 | § | s | 8 |
$ | S | § | § | $ |
| § | § | § | $ | $ | qd q5 | s | a |
| 5 | a | a |
■ MänJCvirznar
-.
Hela. äefolknbi^en.
46
Fall af veneriska sär (chancre) på 1,000 personer af hela befolkningen i Kristiania
under tiden 1877—1903 samt på 1,000 män och kvinnor under tiden 1880—1903.
» o>
fc a $ S £ &
* ^ ui VJ ^
9 9 S S JK
so to »o »
to K 03 Öl
to »> to
5 S
Kvinnor
Kela befolkningen
47
Fall af förvärfvad syfilis på 1,000 personer af hela befolkningen i Kristiania undertiden
1877—190) samt på 1,000 män och kvinnor under liden 1880—1907.
V. »I
S & s s s s s s
^ 03 Oi
g Jo
cod>o>äoiO>d$e>o>g2;
Män,
-Kvinnor
Hela, Tjefottmirujen.
48
försvaga deras motståndskraft mot frestelsen, och demoraliserade hela samhället
genom att vända upp och ned på de moraliska begreppen och gifva sken af att
staten själf tillät och beskyddade lasten. Den allmänna opinionen vore i hög grad
mot den forna reglementeringen, så att på dess återinförande vore ej att tänka.
Den diskretionära myndighet, som tillhörde reglementeringssystemet, vore för vår
tids begrepp en rättskränkning, och vare sig denna myndighet utöfvades af polisen
eller, såsom äfven föreslagits, af hälsovårdsnämnden, vore för resultatet fullkomligt
likgiltigt. Godtyckligheten skulle i båda fallen blifva lika stor. Hälsovårdsnämndens
eftertagande af en del af polisens funktioner vore dessutom lika olämpligt, som
att polisen skötte en del af hälsovårdsnämndens åligganden till de veneriska sjukdomarnas
motarbetande. Vore gatuprostitutionen så öfverdrifvet stor och polisen
så maktlös häremot, som framhållits, vore det billigt att lagstiftningen ändrades,
men att af denna anledning fordra en reglementering af prostitutionen vore att skjuta
öfver målet. Kändt vore dock, att en blomstrande gatuprostitution kunde existera
trots reglementeringen. Den bästa lösningen af denna fråga vore därför en lag i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med Getz’s förslag. Äfven framkastades tanken på
nominativ anmälan af veneriskt sjuka, likasom nu skedde rörande andra smittosamma
sjukdomar. Samma motstånd, som funnes häremot från läkarnes sida, hade
på sin tid funnits mot den anmälningsplikt, som gällde andra smittosamma sjukdomar,
och dock hade erfarenheten icke att uppvisa några olägenheter häraf.
Hänsynsfullt använd behöfde nominativ anmälan hvarken kränka läkarens eller den
mjukes intressen. Mot detta förslag invändes emellertid, att det icke kunde allmänt
genomföras utan mycket stora reservationer, samt att det alls icke skulle vara till
någon nytta gent emot de talrika prostituerade kvinnorna, ty de sökte icke läkare
och kunde följaktligen icke anmälas, utan finge äfven med detta system gå omkring
och smitta så många de behagade.
Såsom ju var att vänta kom diskussionen till stor del att röra sig om statistikens
vittnesbörd rörande de veneriska sjukdomarnas utbredning, och framför allt
huruvida dessa tilltagit till följd af reglementeringens upphäfvande. Men som så
ofta visat sig vara förhållandet vid användande af detta argument beträffande denna
fråga, rådde alldeles motsatta meningar om de slutsatser, som kunde dragas af de
framlagda sifferuppgifterna. Visserligen kunde det ju icke förnekas, att statistiken
bestämdt utvisade ett ganska afsevärdt tilltagande af de veneriska sjukdomarna
efter kontrollens upphörande, men angående orsakerna härtill voro åsikterna mycket
olika. Redan år 1888, då de dagliga rapporterna från läkarne infördes i stället
för de förut brukliga månadslistorna, hade man förutsagt, att de anmälda fallen
skulle komma att stiga betydligt. Ändringen i lagen om kvacksalfveri hade ock
haft till följd, att allt flere sjuka vände sig till läkare. Många å landsbygden
boende personer anlitade ock läkarne i Kristiania och anmäldes såsom tillhörande .
.staden. Äfven under reglementeringens blomstring i början af 1880-talet hade
49
de veneriska sjukdomarna varit mycket spridda och särskild! hade gonorre och
chanker då haft större utbredning; endast syfilis bland män hade under åren 1895
och 1896 möjligen visat större utbredning än år 1882. Trots reglementeringens
befintlighet hade ock de veneriska sjukdomarnas frekvens under årens lopp mycket
varierat såväl i Kristiania som annorstädes. En jämförelse med Köpenhamn utvisade,
att medelfrekvensen af syfilis på 1,000 invånare under åren 1864—1892
där utgjorde 4,3 mot i Kristiania 2,78 under åren 1878 —1897 och 2,88 under de
kontrollösa tio åren 1888 —1897 trots en mycket sträng reglementering i Köpenhamn,
och äfven där visade de veneriska sjukdomarna stora växlingar i frekvens
vid olika tidsperioder. Man finge ock ihågkomma att hela landet och framför allt
Kristiania på de sista åren genomgått en »laddevinsperiod» med ett hittills oanadt
och osundt uppsving och abnorma förhållanden på det ekonomiska området, något
som medfört en stark tillströmning af löst folk, en omständighet, under hvilken
de veneriska sjukdomarna städse tilltoge, äfven i städer, där reglementeringen
funnes införd.
Med det siffermaterial, som stode till buds, och som för öfrigt aldrig kunde
utvisa det fullt riktiga antalet sjukdomsfall, kunde därför icke lämnas något bevis
för, att upphäfvande! af den reglementerade visitationen i Kristiania hade haft
något väsentligt inflytande på de veneriska sjukdomarnas af- eller tilltagande. Man
måste ännu vänta åtskilliga år härmed. Däremot måste hvar och en medgifva,
att den reglementerade visitationen, så som den hade handhafts i Kristiania, icke
förmått hindra de stora vågrörelserna i de veneriska sjukdomarnas uppträdande,
likasom ock att dessa sjukdomar trots reglementeringen haft en mycket stor utbredning,
en anmärkning, som dock kunde göras äfven mot de åtgärder, som
vidtoges gent emot flere andra smittosamma sjukdomar. Intet system kunde
emellertid bringa dessa att helt och hållet försvinna.
Å andra sidan anfördes nu häremot, att man af de statistiska meddelandena
mycket säkert kunde sluta, att särskilt syfilis efter kontrollens upphörande betydligt
tilltagit med minst 25, möjligen till och med 50—60 procent. Talen före
1888 vore alldeles för höga, ty dels hade man icke gjort skillnad på färska fall
och recidiv, dels hade man äfven sammanblandat syfilis och chanker, hvarigenom
talen för denna tid äfven blifvit för höga för syfilis, dels hade äfven här upptagits
en hel del fall, som hörde till omgifvande landsbygd. Tillståndet före 1888
hade sålunda varit vida bättre, än hvad statistiken utvisade. Efter år 1888 hade
ock en hel del läkare underlåtit att anmäla sina fall, då de funnit, att det icke
gagnade till något. Statistiken visade sålunda här alldeles för låga tal. Att detta
tilltagande af syfilis i väsentlig mån berodde på kontrollens upphörande, vore
uppenbart, tv talrika prostituerade ginge efter denna tid omkring med venerisk
sjukdom utan att söka läkare eller kunna tvingas till undersökning och kunde
följaktligen smitta så många de behagade. Statistiken visade ock, att efter kon
*
7
5°
trollens upphörande antalet anmälda kvinnor betydligt aftagit i förhållande till
antalet anmälda män, hvilket ju tydligen visade, att de prostituerade undandroge
sig läkarebehandling. Från polisen meddelades ock, att kvinnor anträffats, som i
flere år gått med veneriska sjukdomar utan att söka läkarevård. Detta relativa
aftagande af de anmälda kvinnorna bestreds dock från motsidan vara tillfinnandes
i nämnvärd grad, hvar jämte från samma håll erinrades, att om statistiken verkligen
vore så bristfällig, som från reglementariskt håll påståtts, hade kontrollens anhängare
därmed vridit vapnet ur sina egna händer och borttagit grundvalen för krafvet
på en ändring, i hvad som år 1888 hade ägt rum.
Läkaresällskapet beslöt emellertid med 93 röster mot 6 att göra följande
uttalande: Under hänvisning till den i sällskapet förda diskussionen fasthåller läkaresällskapet
sin i resolutionen af år 1893 uttalade mening, att preventiv kontroll af
prostituerade är nödvändig i samhällets intresse för att inskränka den oroväckande
utbredningen af de veneriska sjukdomarna.
Såsom synes af de ofvan meddelade sifferuppgifterna hafva, så vidt man häraf
kan dömma, de veneriska sjukdomarna i Kristiania på de sista åren rätt afsevärdt
aftagit i förhållande till folkmängden, med undantag af en ringa stegring för år 1903.
Med tillkännagifvande af sin anslutning till den i läkaresällskapet fattade
resolutionen ingick hälsovårdsnämnden i Kristiania den 2 maj 1899 till regeringen
med en framställning om åstadkommande snarast möjligt af en lag för ett verksamt
motarbetande af de veneriska sjukdomarna, hvarvid dock tvenne af nämndens
medlemmar uttryckligen framhöllo, att de icke genom diskussionen i läkaresällskapet
eller på annat sätt blifvit öfvertygade, att den preventiva kontrollen af de prostituerade,
hvad man nu än förstode därmed, vore i och för sig värd att anbefalla
eller ett i sanitärt hänseende effektivt medel.
Äfven från hälsovårdsnämnden i Bergen afläts vid samma tid till regeringen
en begäran, att de veneriska sjukdomarnas bekämpande snarast möjligt måtte göras
till föremål för lagstiftning.
Kort förut hade emellertid regeringen uppdragit åt en särskild kommitté
med riksadvokaten Getz såsom ordförande och med bland andra medicinaldirektören
och stadsläkaren i Kristiania såsom ledamöter att på grundval af det af ordföranden
år 1892 utarbetade förslaget till lag om motarbetande af osedlighet och venerisk
smitta utarbeta nytt förslag till lag härom, för så vidt icke dessa frågor redan
upptagits till behandling i andra lagar, hvarefter, sedan denna kommitté afgifvit
sitt betänkande, den 8 juni 1899 vederbörligt beslut fattades om aflåtande till
stortinget af kunglig proposition angående utfärdande af sådan lag i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af kommittén utarbetade förslaget.
I sin allmänna motivering anför kommittén, att den ansett frågan om en
reglementering af prostitutionen i allmänhet eller särskildt i sanitärt hänseende ligga
utanför det erhållna uppdraget, men framhåller tillika, att kommittén, äfven om så
5i
icke varit förhållandet, likväl icke skulle hafva funnit anledning att föreslå någon
sådan reglementering. Flera af kommitténs ledamöter anslöto sig dock till den
uppfattningen, att det skulle vara en nyttig sanitär åtgärd, om det gåfves tillfälle
till särskilda, tid efter annan upprepade läkarundersökningar af personer, som
veterligen drefve otukt som yrke. Emellertid ansågo äfven dessa ledamöter, att
de åtgärder, som förslaget innehöll och hvarom inom kommittén enighet kunnat
uppnås, voro så betydelsefulla och betecknade så afgjorda framsteg gent emot det
bestående, att de icke funnit skäl att fasthålla sin mening om behofvet af längre
gående åtgärder. Det i den kungl. propositionen framlagda förslaget till lag jämte
kommitterades särskilda motivering meddelas här nedan.
§ i
Hälsovårdsnämnden
skall antaga en eller flere läkare, som hafva:
1. att undersöka personer, som tro sig vara angripna af venerisk sjukdom
och själfva anhålla om undersökning, samt
2. att lämna läkarvård åt veneriskt sjuka, som äro boende inom kommunen,
för så vidt detta kan ske genom besök hos läkaren.
Ifrågavarande undersökning och vård skall ske utan kostnad för den undersökte
eller behandlade.
Dessa åtgärder voro sedan flere år genomförda i Kristiania och hade blott
medfört obetydliga utgifter.
§ 2.
Personer, som utstå frihetsstraff eller på grund af straffbara handlingar eller
fylleri äro insatta i fängsligt förvar, böra i regel underkastas en allmän läkarundersökning
på föranstaltande af vederbörande fängelsemyndighet, så framt icke
föreliggande omständigheter befinnas göra detta obehöfligt.
Detta förslag vore nytt, men otvifvelaktigt vore det icke blott af hänsyn
till de veneriska utan äfven gent emot andra smittosamma sjukdomar, hvilka lätt
kunde spridas i fängelserna, fullt befogadt att uppställa såsom allmän regel, att
fångarnes hälsotillstånd borde vara föremål för en närmare allmän undersökning.
För fångar, som skola förblifva i fängelset under längre tid, funnes häremot inga
betänkligheter. Praktiskt sedt kunde nog saken ställa sig mera tvifvelaktig beträffande
den stora skara, som blott tillbragte en eller några nätter i fängelset för fylleri.
Den ökade smittofara, som härvid vore för handen, gjorde dock genomförandet af
en sådan undersökning så mycket nyttigare och härtill komme, att man otvifvel
-
Det af regeringen
år 1899
framlagda lagförslaget.
52
aktigt på denna väg kunde ertappa och få under behandling ett stort antal fall af
venerisk sjukdom. En sådan undersökning erbjöde icke heller de betänkligheter,
som kunde göras gällande gent emot den särskilda läkarundersökningen af de
prostituerade. Den träffade såväl män som kvinnor, försigginge utan några uppseendeväckande
föranstaltningar och omfattade hälsotillståndet i allmänhet, samt
kunde i många fall äfven vara den undersökte själf till mycken nytta.
§ 3-
Personer, som äro anklagade för någon i strafflagens §§155 första stycketJ)
eller 358,2 * 2) eller i dess §§ 191 — 206 3), 3 76 4) eller 3 78 5) eller i lagen om
lösdrifveri m. m. §§ 2, 4 eller 5 6) omförmäld handling, kunna, när därtill finnes
anledning, genom polisens försorg inkallas till undersökning af en efter § 1 antagen
läkare eller polisläkaren.
I kallelsen meddelas, att det är medgifvet att inom loppet af två dagar
begära utslag af den domstol, till hvilken saken hör, huruvida anklagelsen är tillräckligt
grundad för att en läkarundersökning bör äga rum.
Underlåter den inkallade att infinna sig utan att begära rättslig pröfning,
kan polisen låta afhämta honom. Detsamma gäller, när en framställd begäran om
rättslig pröfning är afslagen och den inkallade trots förnyad tillsägelse underlåter
att infinna sig.
Sannolikt skulle denna paragraf icke ofta komma till användning vid sidan af
§ 2. Den kunde därför vara öfverflödig, så till vida som det icke kunde antagas kräfva
uttrycklig befogenhet genom lag att låta personer, som äro anklagade för spridande
af venerisk smitta, undergå läkarundersökning. Det vore dock under alla förhållanden
lämpligt att gifva uttrycklig häfd åt en sådan bestämmelse och tillika
omgärda den med nödiga garantier.
*) Jfr ofvan sid. 35.
2) » v >> 36.
3) Afse den, som genom hotelse eller våld drifver någon till otuktigt umgänge, eller har otuktig t
umgänge med sinnessjuk eller mindre vetande, eller listar sig till samlag, som den andre anser äktenskapligt,
eller har otuktigt umgänge med barn under 16 år eller person under 18 år, som står under
hans förmynderskap eller uppsikt, eller förförer någon till otukt genom missbruk a<f beroende förhållande
eller af sin offentliga ställning, eller öfvar otukt med någon, som är intagen å fängelse, sjukhus, arbetshus
eller dylikt, eller med släkting i nedstigande led eller dylik, eller förförer någon till otuktigt umgänge med
annan, eller främjar någons otuktiga umgänge med en annan, eller förleder någon att hålla sin kropp till
salu för otukt såsom näringsfång, eller söker afhålla någon, som så gör, från att upphöra därmed, eller af
vinningslystnad främjar andras otuktiga umgänge, eller begagnar detta i vinningslystet syfte.
4) Afser den, som på offentligt ställe kränker anständigheten genom muntliga eller skriftliga
yttranden, genom förevisningar, afbildningar, osedligt blottande eller annat osedligt förhållande.
5) Jmfr ofvan sid. 37.
6) Afse personer, som hängifva sig åt lättja eller lösdrifveri under sådana omständigheter, att
de kunna antagas helt och hållet lifnära sig genom straffbara handlingar, som kunna medföra högre straff
än böter, eller visa ett uppförande, som medför fara för allmän säkerhet.
53
§ 4-
Personer, som genom nära samlif med en veneriskt sjuk kunna befaras vara
behäftade med venerisk sjukdom, kunna af ordförande i hälsovårdsnämnd åläggas
att inom bestämd tid antingen infinna sig till undersökning af en efter § i antagen
läkare eller att framlägga attest från en af sådan nämnd godkänd läkare.
Detsamma gäller om personer, som för ordföranden uppgifvas lida af eller
att hafva öfverfört venerisk smitta eller att hafva stått i sådant förhållande till
veneriskt sjuka, att öfverförande af smitta är synnerligen antagligt, när uppgiften
efter anställd undersökning befinnes trovärdig.
I kallelsen meddelas, att det är medgifvet att inom loppet af två dagar
begära utslag af den domstol, till hvilken saken hör, huruvida anklagelsen är tillräckligt
grundad för att en läkarundersökning bör äga rum.
Underlåter den inkallade att infinna sig utan att begära rättslig pröfning,
kan polisen låta afhämta honom. Detsamma gäller, när en framställd begäran
om rättslig pröfning är afslagen och den inkallade trots förnyad tillsägelse underlåter
att infinna sig.
Ifrågavarande fall vore samtliga sådana, där man för det dåvarande plägade
söka få en undersökning gjord. Att undersöka personer, som haft nära samlif
med veneriskt sjuka hade dittills icke användts i Kristiania, men praktiserades på
landsbygden och hade stor betydelse för ett snabbt bekämpande af veneriska sjukdomar,
som i en bygd lätt kunde utbreda sig från en enda smittokälla. Sådana
uppgifter kunde icke anses opålitligare än uppgifterna om smittokällorna, hvilka
utan tvifvel, efter den långa erfarenhet man därom hade förvärfvat sig i Kristiania,
kunde betraktas som ett användbart medel till bekämpande af dessa sjukdomar.
Att hälsovårdsnämndens verksamhet på detta område väckt missnöje eller anstöt
hade icke försports, och det syntes därför icke betänkligt att under de garantier
förslaget innebure gifva dessa myndigheter rätt att genomföra sina åligganden med
tvång i händelse de icke frivilligt efterkommos. Önskvärdt vore emellertid, att
garantier funnes för, att de läkarattester, som skulle kunna befria från undersökning,
endast utfärdades af läkare med tillräcklig erfarenhet rörande sådana undersökningar,
och att möjligheten af personförväxling förebyggdes.
§ 5-
När rättslig pröfning begäres på grund af föregående paragrafer, skola
handlingarna ofördröjligen föreläggas för rätten, som snarast möjligt bestämmer ett
54
icke offentligt sammanträde, till hvilket kallas den, om hvars undersökning fråga
är, äfvensom andra personer, hvilkas närvaro kan antagas vara af betydelse.
Mot utslaget får ej vad äga rum.
§ 6.
Under sådana omständigheter, att en osedvanlig utbredning af syfilitisk sjukdom
med skäl är att befara, kan hälsovårdsnämnden besluta en allmän undersökning
af personer, som på grund af sin vandel eller de förhållanden, under hvilka de
lefva eller arbeta, kunna befaras lätteligen öfverföra syfilitisk smitta eller själfva
vara därmed behäftade.
Nämndens ordförande afgör i öfverensstämmelse med de af nämnden uppställda
allmänna regler, hvilka personer undersökningen skall omfatta, i nödig mån
efter samråd med polismästaren eller någon å dennes vägnar. I åläggandet meddelas,
att det kan få väljas mellan en enligt § i anställd läkare eller framläggande
af sundhetsbevis från annan därtill af hälsovårdsnämnden godkänd läkare.
Den, som underlåter att hörsamma påbudet, kan inkallas till hälsovårdsnämndens
ordförande för afgifvande af förklaring och i fall af behof meddelas förständigande
enligt § 4.
Att en del af kommitténs medlemmar kunnat inskränka sig att endast framlägga
de bestämmelser, om hvilka enighet kunnat uppnås inom kommittén, hade
väsentligen sin grund däruti, att § 6 gåfve tillfälle att besluta en allmän undersökning
af såväl män som kvinnor, när orsak funnes att befara en mer än vanlig
utbredning af syfilis. Dessa medlemmar inom kommittén hade trott sig på grund
af för handen varande omständigheter böra vara tillfreds med, att det på detta sätt
funnes möjlighet att ingripa så väl på landet som i städerna, om förhållandena
gåfve anledning därtill.
Kommitténs öfriga medlemmar hade också ansett sig kunna gå med på denna
paragraf, i det de antoge att densamma knappast eller åtminstone mycket sällan
kunde komma till användning i de större städerna, men att isynnerhet på landsbygden
en .mera allmän undersökning kunde vara af stor betydelse.
Paragrafen hade erhållit en sådan form, att dess begagnande såsom rättighet
till regelbundna upprepade besiktningar kunde uteslutas, och mot missbruk funnes alltid
den garantien, att hälsovårdsnämndens beslut kunde af högre myndigheter upphäfvas.
§ 7 ■
Staten drager försorg om att tillfälle finnes till intagning på sjukhus af med
syfilis behäftade personer, hvilka af vederbörande hälsovårdsnämnds ordförande finnas
böra därstädes behandlas.
55
Såvidt möjligt skall sörjas för, att veneriskt sjuka afskiljas från andra sjuka
och att sådana veneriskt sjuka, som kunna antagas öfva ett dåligt inflytande på
andra, hållas afskira. __
I likhet med hvad Get: i sitt utkast föreslagit, ansågo kommitterade att
staten borde bestrida omkostnaderna för sjukhusvård vid fall af syfilis, men däremot
icke för andra veneriska sjukdomar.
§ 8.
Hvarje veneriskt sjuk, som icke skaffar sig erforderlig vård, eller som underlåter
att iakttaga de honom härom eller mot smitta gifna föreskrifter, kan af
hälsovårdsnämndens ordförande inläggas å sjukhus, intill dess sjukdomen är botad
eller smittofaran väsentligen förminskad. Personer, som icke själfmant sökt läkare,
skola i regel inläggas å sjukhus, när deras vandel gifver anledning att befara smittas
spridande. Dylik" åtgärd kan öfverklagas hos hälsovårdsnämnden och från denna
hos vederbörande departement. Sådan klagan medför dock icke uppskof med
åtgärden, med mindre ordföranden finner det kunna ske utan fara.
När personer, som lida af syfilis i smittosam form, själfva begära att blifva
intagna å sjukhus, skall sådant så vidt möjligt alltid äga rum.
För nödig skyndsamhet, likformighet och diskretion vid dessa ärendens behandling
vore det lämpligt att afgörandet i första hand läge hos ordföranden och
ej hos nämnden i dess helhet.
§ 9-
När en för syfilis på sjukhus intagen person utskrifves, innan faran för
smittosamma recidiv kan anses utesluten, skall underrättelse därom meddelas såväl till
den hälsovårdsnämndens ordförande, hvilken beslutat om intagningen, som till ordföranden
i hälsovårdsnämnden å det ställe, där den utskrifne tager sin bostad.
Ordföranden å sistnämnda ställe kan, så länge sådant återfall, som ofvan nämnts,
är att befara, ålägga den sjuke, att å bestämda tider inställa sig hos en enligt § i
antagen läkare eller att ingifva attest från en annan läkare, att behandlingen öfvertagits
af honom. I senare fallet åligger det denne läkare att å bestämda mellantider
undersöka den sjuke och afgifva meddelanden härom till hälsovårdsnämndens
ordförande.
Iakttagas icke ofvanstående föreskrifter, eller uppträder sjukdomen ånyo i
smittosam form, kan den utskrifne åter inläggas på sjukhus i öfverensstämmelse
med föreskrifterna i § 8.
Rörande dessa åtgärder hänvisades till hvad Getz härom förut anfört.
56
§ io.
För de å sjukhus intagna veneriskt sjuka kan vederbörande departement fastställa
nödiga ordningsföreskrifter, då så befinnes nödvändigt för upprätthållande af
god ordning.
S n
Det
åligger hvarje läkare, som behandlar eller undersöker någon för venerisk
sjukdom, att göra denne uppmärksam på sjukdomens smittosamma beskaffenhet
och allvarligt förehålla honom det rättsliga och moraliska ansvaret för att smitta
eller utsätta någon för smitta, samt meddela, hvad som bör iakttagas till
undvikande häraf.
Särskildt bör läkaren göra med syfilis behäftade personer uppmärksamma på
faran för nya smittosamma utbrott och på möjligheten af sjukdomens inflytande
på afkomman, samt förehålla honom nödvändigheten af att ofta låta undersöka sitt
hälsotillstånd.
Vederbörande departement kan låta utarbeta tryckta formulär härtill och
öfverlämna nödigt antal exemplar häraf till läkarne för utdelning till de sjuka.
§ 12.
Likaledes åligger det hvarje läkare, som vid undersökning finner någon
angripen af venerisk sjukdom, att utfråga den sjuke om orsaken till smittan. Härvid
bör läkaren göra den sjuke uppmärksam på, att han icke är skyldig att uppgifva
smittokällan, men att han kan uppgifva denna, utan att därigenom riskera att
tillkallas som vittne i en eventuell rättegång eller att på annat sätt blifva röjd,
medan han däremot genom en osann uppgift ådrager sig ett allvarligt ansvar.
Själfklart kunde naturligtvis ingen garanti lämnas, att icke den sjuke möjligen
på annat sätt kunde blifva indragen i en för honom komprometterande sak, men
ifrågavarande anmälan vore i hvarje fall att anse såsom ett förtroende, som icke
finge yppas.
§ r3-
Öfver undersökta och behandlade fall af venerisk sjukdom skall läkare, i den
ordning hälsovårdsnämnden bestämmer, insända meddelanden till nämndens ordförande
med angifvande af uppgifven smittokälla och med de erinringar, som anses
böra göras.
57
I de i §§ 2—6 omnämnda fall skall i meddelandet uppgifvas den sjukes
namn och andra hans person rörande omständigheter, som kunna hafva betydelse
för sakens behandling.
I andra fall äger anmälan rum utan uppgifvande af namn.
I öfrigt bestämmer vederbörande departement närmare om anmälningens form
och innehåll.
Af statistiska och andra hänsyn vore det af vikt, att sådana anmälningar
gjordes likformigt öfver hela landet. Äfven om en anmälan med uppgifvande af
namn helt visst kunde ske till hälsovårdsnämndens ordförande, när man fasthölle
vid en plikt för denne att hemlighålla meddelandet, ansåg dock kommitténs flertal,
att det på grund af dessa sjukdomars säregna orsaker skulle väcka fruktan hos
många sjuka, om de visste, att deras namn meddelades till en offentlig myndighet.
På grund häraf hade kommittén trott sig böra fasthålla vid den anonyma anmälningen
af personer, som själfmant sökt läkare.
§ 14-
Får en läkare, som behandlar en veneriskt sjuk, kännedom eller grundad
förmodan om, att den sjuke genom sitt förhållande utsätter andra för smitta,
eller finner han, att den sjuke icke lämpligen kan behandlas utom sjukhus, bör
han ofördröjligen göra anmälan till hälsovårdsnämndens ordförande. I sådan
anmälan skall den sjukes namn uppgifvas och erforderliga öfriga upplysningar
meddelas.
Krafvet på anonymitet behöfde icke sträcka sig äfven till den, som genom
sitt förhållande gåfve grund till misstro. Bestämmelserna i § 14 vore ock en
sporre för de sjuka att iakttaga största möjliga försiktighet.
§ i5-
När en läkare icke själf fortsätter behandlingen af en syfilitisk sjuk, som
ännu befinner sig i en period, då återfall af sjukdomen i smittosam form lätt kan
befaras, åligger det honom att göra anmälan härom till hälsovårdsnämndens ordförande
med uppgifvande af den sjukes namn, så framt icke bevis föreläggas honom
från en annan läkare, att denne öfvertagit behandlingen.
Kan det icke vid första undersökningen afgöras, om sjukdomen är af syfilitisk
natur, gäller, hvad som sålunda föreskrifvits, intill dess att klarhet vunnits,
att syfilis icke är för handen.
8
58
Detta kraf medförde näppeligen något obilligt band. Det vore alltför litet
betryggande, om den sjuke skulle kunna befria sig från läkarens kontroll och denne
å andra sidan från sin skyldighet att kontrollera, blott därigenom att behandlingen
afbrötes.
§ 16.
Barn, som är angripet af syfilis, eller som misstänkes lida däraf, må icke
uppammas vid bröstet af någon, som därigenom utsättes för smitta, och icke utackorderas
hos främmande, utan att dessa göras uppmärksamma på faran för smitta.
Som misstänkt anses ett barn, när dess moder är angripen af syfilis eller
förut varit det och barnet ännu icke är mer än 4 månader gammalt.
Barnmorska, som under utöfvandet af sitt kall iakttager omständigheter, som
väcka misstankar om, att barnet lider af syfilis, skall meddela detta till hälsovårdsnämndens
ordförande, så framt icke barnet skötes af läkare.
§ 17 •
Utackorderas barn under 1 år hos främmande, skall sådan anmälan, som i
lag af 6 juli 1892 § 19 är omförmäld, alltid äga ram. Hälsovårdsnämndens
ordförande bör i regel undersöka barnets hälsotillstånd, och om denna undersökning
har skett före 4 månaders ålder, ånyo företaga sådan efter denna tids förlopp.
Angående dessa bestämmelser hänvisades till den af Getz anförda motivering.
Tiden för undersökningen hade blott framflyttats till 4:de månaden.
§ 18.
De åtgärder, som genom denna lag åligga hälsovårdsnämnderna eller deras ordförande,
skola utföras af hälsovårdsnämnden å det ställe, där vederbörande är bosatt.
Erhåller hälsovårdsnämndens ordförande sådana upplysningar om en person,
att de antagas gifva anledning till ingripande, skola dessa upplysningar, när personen
uppehåller sig å annan ort, tillställas ordföranden i hälsovårdsnämnden å boningsorten.
Det samma gäller, när från läkare inkommer anmälan rörande någon, som
uppehåller sig annorstädes.
När en person, rörande hvilkens behandling hälsovårdsnämndens ordförande
fattat beslut, lämnar orten, kan ordföranden efter omständigheterna antingen själf
59
låta fullborda sitt beslut eller öfverlämna ärendets vidare behandling till ordföranden
i hälsovårdsnämnden å den nya boningsorten.
Huruvida en hälsovårdsnämnd själf kan genomföra sitt beslut eller öfverlämna
ärendet till en annan nämnd måste bero på beslutets beskaffenhet. Inläggning å
sjukhus^ kunde utan vidare verkställas genom polisens försorg; en tillsyn enligt § 9
måste däremot i händelse af flyttning öfverlämnas till annan nämnd.
§ 19-
Tager någon, som icke är legitimerad läkare, en veneriskt sjuk under behandling,
är han gentemot den sjuke ansvarig för den skada, som kan antagas hafva
uppkommit därigenom, att sjukdomen behandlats af honom i stället för af en legitimerad
läkare.
Denna bestämmelse torde vara ett af de mest effektiva medlen mot kvacksalfvares
behandling af dessa sjukdomar. Principen vore icke heller ny, då enligt
gällande lag värdar å utskänkningsställen hade att ansvara för skador, som träffade
personer genom hos dem ådraget rus.
§ 20.
Bestämmelserna i lagen af 6 juni 1896 om behandlingen af försummade
barn äger tillämpning äfven på kvinnor, som äro öfver 16 men ännu icke fyllt
18 år, när de visa ett uppförande eller lefva under sådana förhållanden, som
kunna anses medföra fara för, att de äro eller lätt kunna blifva sedligt fördärfvade.
Detsamma gäller kvinnor mellan 18 och 21 år, såframt de genom en sådan
åtgärd kunna antagas blifva räddade från sedlig undergång.
Innan barnavårdsnämnden (Vaergeraadet) fattar beslut om barns skiljande från
hemmet och eventuellt om sättet för dess uppfostran, kan nämnden, om så befinnes
nödvändigt, låta undersöka vederbörandes hälsotillstånd.
§ 21.
Staten upprättar eller drager försorg om, att det finnes en särskild anstalt,
i hvilken kvinnor, som i föregående paragraf afses, kunna intagas.
Den tid, under hvilken vistelsen i denna anstalt kan räcka, förändras så, att
den intagna alltid kan behållas i 3 år.
Behofvet och lämpligheten af dessa åtgärder hade förut af Getz utförligt
motiverats.
6o
§ 22.
På offentliga utskänkningsställen, där berusande drycker utskänkas, kan polisen
förbjuda användandet af kvinnlig betjäning. Äfven kan polisen förbjuda, att kvinnor
under 21 år antagas som tjänarinnor på sådana ställen eller i hus, hvarest härbärgerande
af resande drifves som näring.
§ 23.
För så vidt genomförandet af denna lag åligger hälsovårdsnämnd eller dess
ordförande, är polismyndigheten skyldig att tillhandagå med erforderliga upplysningar
och meddelanden äfvensom att lämna det bistånd, som begäres för uppspårande af
personer, meddelande af ålägganden, af hämtningar, sändande till sjukhus och dylikt.
§ 24.
Vid lagens genomförande skall iakttagas, att de påbjudna åtgärderna utföras
på ett så hänsynsfullt och så litet uppseendeväckande sätt som möjligt.
Där tillfälle finnes, bör det alltid sörjas för, att undersökning af kvinnor
kan utföras af kvinnliga läkare.
Kan detta icke ske, bör undersökningen om möjligt företagas i närvaro af
en kvinna.
Det kunde nog vara önskvärdt, om det kunde påbjudas, att undersökningar
af kvinnor alltid skulle ske genom kvinnliga läkare. Å landsbygden och i en del
mindre städer vore detta dock icke utförbart. Att undersökningarnas utförande af
män gifvit anledning till missförhållanden vore icke kändt.
§ 25-
Såväl vederbörande läkare som sjukhusens betjäning, ledamöter af hälsovårdsnämnd,
polisens tjänstemän och alla, som i sin tjänst få befattning med veneriskt
sjuka, åligger att iakttaga tystnad om dessas namn och personer, såframt icke
genomförande af lagens påbud eller andra berättigade hänsyn föranleda till undantag
härifrån.
§ 26.
De utgifter, som äro förbundna med de i denna lag omhandlade offentliga
läkarundersökningar, åligga den kommun, där undersökningen sker.
6i
Omkostnaderna för behandling af veneriskt sjuka utom sjukhus åligger bostadskommunen,
så framt den sjuke antingen enligt lagen är fritagen från dem eller är
ur stånd att erlägga dem.
Dock skola de utgifter, som förorsakas af läkares resor i och för undersökning,
alltid bestridas af staten.
Har någon genom beslut blifvit intagen å sjukhus för venerisk sjukdom,
skola vid fall af syfilis kostnaderna härför erläggas af staten och i andra fall af
vederbörande kommun, så framt den sjuke icke föredrager att själf erlägga dem.
Detsamma gäller om de med den sjukes resor eller försändande till och från sjukhuset
förenade utgifter.
I hvarje fall kunna dock utgifter, som den sjuke själf vållar genom vägran
att efterkomma gifna påbud eller genom annat felaktigt förhållande, utkräfvas af denne.
§ 27.
Därest icke annan anordning blifvit vidtagen, utför hälsovårdsnämndens ordförande
de i denna lag föreskrifna undersökningar äfvensom den i § 1 omhandlade
läkarebehandling mot en ersättning, som, därest öfverenskommelse ej kan träffas,
bestämmes af vederbörande departement.
Där göromålens mängd så erfordrar, antages behöfligt biträde till utförande
såväl af nämnda förrättningar som af de hälsovårdsnämndens ordförande i öfrigt
enligt denna lag åliggande skyldigheter.
§ 28.
Närmare föreskrifter till genomförande af denna lag gifvas af konungen eller
den han härtill bemyndigar.
På samma sätt kunna också särskilda regler gifvas angående läkarundersökning
till förebyggande af venerisk smitta bland militärer, vid på- och afmönstring
af sjöfolk samt i fängelser, tvångsarbetsanstalter, fattighus och likartade anstalter.
§ 29.
Öfverträdelse af denna lags §§ 11 — 15, 16 sista punkten, 17 första punkten,
22 och 25 straffas, såframt icke strängare straff är användbart, med böter.
Med böter eller fängelse intill 3 månader straffas den, som söker att föra
läkare bakom ljuset rörande sitt hälsotillstånd, eller som genom flykt eller undanhållande
söker undandraga sig påbjuden undersökning eller sjukhusbehandling,
äfvenså den, som medverkar härtill.
62
Att genom hot om straff söka befordra efterkommande af påbud, som
omedelbart kunde genomföras, hade icke ansetts behöfligt.
§ 30.
Denna lag träder i kraft å tid, som af konungen bestämmes. Om så
finnes lämpligt, kan beslutas, att den skall träda i kraft i vissa delar för hvarje gång.
En del åtgärder, som tillhörde denna fråga, hade icke medtagits, därför att
de redan tillgodosetts i det föreliggande förslaget till ny strafflag, lagen om lösdrifveri,
om utvisning af främmande lösdrifvare m. fl.
Vid behandling af denna kungl. proposition hos vederbörande utskott inom
stortinget, uttalade utskottet, med förmälan att åtskilliga protester mot förslaget
inkommit till utskottet, den mening, att det såväl på grund häraf som i anseende
till den långt framskridna tiden funnit lämpligast att föreslå, att ärendet icke toges
under behandling af årets odelsting, men att de inkomna protesterna öfversändes
till regeringen för användande vid den förnyade föredragning, ärendet antagligen
skulle blifva föremål för. Denna utskottets framställning bifölls ock af odelstinget
den 19 mars 1900.
Oppositionen mot förslaget afsåg icke blott vissa af dess bestämmelser utan
äfven dess form i allmänhet. Så uttalades från flera håll, att förslaget i dess
föreliggande affattning på flere vägar åter skulle kunna föra tillbaka till den reglementerade
prostitutionen, och att det därför icke i dess dåvarande form kunde
antagas som lag. Särskildt gjordes förslaget till föremål för en ingående granskning
af centralstyrelsen för de norska sedlighetsföreningarna och styrelsen för föreningen
i Kristiania för främjande af sedligheten, hvarvid bland annat anfördes, att man
med tillfredsställelse iakttagit kommitténs uttalande i motiveringen, att kommittén
icke funnit anledning att föreslå någon reglementering af prostitutionen. Detta
uttalande hade stor betydelse såväl för bedömmande af en del paragrafers innehåll
som för det sätt, hvarpå dessa kunde antagas blifva tillämpade. Erfarenheten från
alla håll utvisade, att bestämmelser på detta område, hvilka teoretiskt sedt förefölle
mycket rimliga, kunde i praktiken öppna väg för stora missbruk. Det hade
till och med händt, att sådana missbruk insmugit sig och vunnit häfd trots lagens
tydliga bud.
Beträffande § 2 erinrades om den stora apparat den däri omhandlade undersökningen
skulle kräfva, vidare om vanskligheten för äfven den mest samvetsgranne
fängelseföreståndare att afgöra huruvida omständigheter förefunnes, som gjorde
63
undersökning obehöflig, samt slutligen om det odiösa i en undersökning af könsorganen
i afsikt att utröna, om venerisk sjukdom förefunnes i sådana fall, då män
eller kvinnor häktats för förseelser, som i och för sig själfva icke gåfve anledning
till förmodan om något som helst oordentligt lif.
I påbudet om en sådan allmän undersökning läge ock en fara för, att den
företrädesvis kunde blifva använd mot kvinnor, som af polisen ansåges hänförliga
till de prostituerade, och sålunda komma att intaga samma ställning som en till
reglementering bunden preventiv besiktning. Huru mycket än i lagen talades om
en allmän undersökning, skulle densamma dock af allmänheten uppfattas såsom i
mindre grad påkallad af hälsotillståndet inom fängelsets murar än såsom en mot
förhållandena utanför fängelset möjligen nyttig sanitär åtgärd.
Ju mera emellertid en sådan uppfattning rotfäste sig hos såväl allmänheten
som fängelsets föreståndare och läkare, desto lättare skulle utvecklingen gå därhän,
att undersökningen endast användes för de prostituerade kvinnorna. Härtill bidroge
ock, att denna bestämmelse funnes intagen i en lag om motarbetande af venerisk
smitta och offentlig osedlighet, en sak som äfven kommitterade själfva fästat uppmärksamheten
på. I någon mån skulle de anförda betänkligheterna kunna undanröjas,
om denna bestämmelse finge sin plats i en lag om fängelseväsendet, eller,
därest den komme att bibehållas, om genom en särskild instruktion klart och
bestämdt angåfves de grunder, som kunde medföra undantag från regeln om
undersökning, och att uttryckligt förbjödes att använda sådan undersökning endast.
på kvinnor i allmänhet eller särskildt på sådana, som ansågos vara prostituerade.
Under förutsättning att § 24 i förslaget ändrades därhän, att de större städerna
och särskildt Kristiania förpliktigades att låta anställa kvinnliga läkare för utförande
af dessa undersökningar, ville man dock icke uttala sig starkare däremot.
Mot de delar af § 3, som medgåfve rätt att inkalla till läkarundersökning
sådana personer, som gjort sig skyldiga till provokation på offentligt ställe (§ 378
i förslaget till strafflag) eller till lösdrifveri (§§ 2, 4 och 5 i förslaget till lag härom),
erinrades, att praktiskt taget endast prostituerade kvinnor skulle blifva föremål för
dylikt inkallande. Man kunde befara, att denna bestämmelse af reglementaristiskt
sinnade polismyndigheter skulle kunna missbrukas till mer eller mindre regelbundna,
undersökningar med alla de skadliga verkningar, som ett preventivt och reglementeradt
visitationssystem medförde. Rätten att vädja till domstol vore icke någon fullgod
garanti mot sådana missbruk, ty ingen prostituerad kvinna skulle våga vädja till
domstol gent emot polisen. Erkännas måste emellertid, att ett i och för sig i
det stora hela gagneligt lagbud icke kunde afvisas blott och bart på grund af
möjligheter till missbruk, hvilka dock genom en skarp kontroll af polismyndigheternas
öfverordnade kunde förhindras. Man ville därför inskränka sig till att
fästa uppmärksamheten på den antydda faran och på nödvändigheten af nämnda,
kontroll, i händelse förslaget i denna punkt blefve lag.
64
Beträffande § 6 befarades, att densamma skulle kunna leda till åtgärder, som
väsentligen skulle hafva samma verkningar som en regelbunden preventiv visitation,
framför allt i de större städerna. Då såväl läkarne som polismyndigheterna ansågo
reglementeringssystemet nödvändigt, måste man vara beredd på, att den visitation,
som denna paragraf medgåfve, ofta skulle blifva använd. Visserligen hade kommitténs
båda fraktioner varit eniga om, att paragrafens formulering uteslöte dess användande
till regelbundna visitationer, men blefve en sådan bestämmelse väl införd i lagen,
kunde förhållanden och en vilseledd opinion lätt framtvinga en sådan ändring i
bestämmelsen själf eller i det sätt, på hvilket den tillämpades, att den trots kommitterades
förutsättning kunde leda till den regelbundna preventiva kontrollen.
Äfven om man bedömde bestämmelsen efter dess eget innehåll och icke efter
de följder, hvartill den genom missbruk kunde leda, finge man icke förbise, att
ofta företagna razzior af allmänheten lätt kunde uppfattas såsom särskildt riktade
mot prostituerade kvinnor i syfte att utsätta osedliga män för så liten smittofara
som möjligt, en uppfattning, som skulle hafva samma skadliga inverkningar som
reglementeringssystemet.
Då vidare bestämmelsen, därest den hölles inom förslagets snäfvare gränser,
icke kunde tilläggas någon större betydelse för de veneriska sjukdomarnas bekämpande,
ansågs bestämmelsen kunna utgå. På landsbygden vore förhållandena
så tydliga, att nödiga åtgärder kunde af hälsovårdsnämnd eller läkare vidtagas
utan en sådan lagbestämmelse. Hänsyn till ett eller annat förhållande å landsbygden
kunde icke utgöra tillräckligt skäl att gifva hälsovårdsnämnd och polismyndighet
en befogenhet, som i städerna kunde befaras leda till ofvannämnda resultat.
Äfven för § 9 föreslogs af antydda skäl att orden »å bestämda tider» skulle
utbytas mot »efter närmare tillsägelse för hvarje särskild gång». Ofriga bestämmelser
gåfve icke anledning till någon väsentlig anmärkning och erkändes kunna vara till
nytta i flere afseenden.
Några ledamöter af berörda föreningar anförde betänkligheter mot, att lagförslaget
gåfve myndigheterna rätt att blott på misstanke tvinga en person till
undersökning. Blott när det kunde anses säkert, att venerisk sjukdom förefunnes,
borde sådant tvång få äga ruin.
I förbindelse med § 20 och den där häfdade principen önskade äfven några
att fästa uppmärksamheten på, huruvida man icke i lagen skulle kunna gifva en
vidsträcktare användning åt principen om internering af personer, som bevisligen
lede af venerisk sjukdom. Att någon — man eller kvinna — med kännedom
om sin sjukdom påförde en annan smitta, borde samhället häfda såsom en straffbar
handling, och en sådan individ borde såsom farlig i sanitärt afseende icke blott
behandlas å sjukhus utan interneras och oskadliggöras för tillräckligt lång tid.
Samhället kunde knappast uträtta hvad som kräfdes i denna fråga, innan en åtgärd
af antydd art komme till stånd.
65
»Norsk kvindesagsforening» hänledde äfven uppmärksamheten på eu sensationell
skildring af eu tvångsundersökning i en stat, där alla kvinnliga fångar
underkastas sådan behandling, författad af en känd kvinnlig socialdemokratisk agitator,
som blef tvångsundersökt i Hamburg på grund af ådömdt tre dagars fängelse
för politisk pressförbrytelse.
För egen del anförde departementet vid förnyad föredragning i statsrådet, I9°r;nå^sror.e''
att det helt och hållet legat utom förslagets syfte att vilja införa någon reglemente- position,
ring och att genom §§24 och 28 vore förebyggdt, att någon som helst hänsynslöshet
skulle kunna visas mot dem, som drabbades af lagen. Farhågorna härför
hade nog i väsentlig mån sin grund i läkarnes och polismyndigheternas uppträdande
till förmån för reglementeringen. Oaktadt departementet trott sig kunna lita på, att
de myndigheter, som skulle få befattning med lagens genomförande, skulle visa
all skyldig lojalitet för lagens ord och mening, ansåg man sig dock böra taga hänsyn
till de gjorda erinringarna, så till vida att §§ 2 och 6 i det förra förslaget
finge utgå likasom ock den i § 3 intagna hänvisningen till lösdrifvarlagen och strafflagsförslagets
§§ 376 och 378. Äfven ville man icke motsätta sig, att andra punkten i §§
8 och 21 borttoges, att sista stycket af § 20 något ändrades, samt att § 24 ändrades
därhän, att undersökning af kvinnor, där så ske kan, alltid skall utföras af
kvinnliga läkare. Slutligen föreslogs, att § 2 1 äfvensom orden »samt i fängelser, tvångsarbetsanstalter,
fattighus och likartade anstalter» i § 28 skulle utgå.
Med bifall till denna departementets framställning beslöts den 21 december
1901, att ny proposition i öfverensstämmelse härmed skulle aflåtas till stortinget.
Äfven denna proposition har emellertid ännu icke blifvit behandlad af stortinget,
hvadan i Kristiania åtgärderna beträffande de veneriska sjukdomarna fortfarande
äro inskränkta till hvad som ofvan meddelats, medan i Bergen och Trondhjem den
gamla reglementeringen finnes kvar om ock i mycket ringa omfattning.
Såsom förut är nämndt, finnas numera icke några bordeller i Kristiania, utan Om prosutuprostitutionen
är triboende. Valet af bostad är öfverlåtet åt de prostituerade själfva, stiania.
utan att polismyndigheten bekymrar sig därom. Ej heller i öfrigt finnas några
särskilda ordningsregler för de prostituerade, utan äro de endast underkastade samma
bestämmelser, som gälla för öfriga medborgare. Af yrkeshänsyn eller annan anledning
pläga de prostituerade dock företrädesvis söka sig bostad i vissa kvarter eller
hus, som af ålder användts för sådant ändamål.
Några vissa lokaler, kaféer, restaurationer eller dylikt, som äro allmänt
kända samlingsplatser för prostitutionen, finnas icke. Den form, i hvilken prostitutionen
hutvudsakligast gör sig märkbar, är såsom gatuprostitution.
*9
66
Alltsedan reglementeringen i Kristiania upphäfdes, hafva bittra klagomål framförts
öfver prostitutionens tillväxt och den fräckhet, hvarmed de prostituerade inför
allmänhetens ögon utöfva sitt nesliga yrke. Huru förhållandena varit före år 1888,
därom kunna vi icke dönima, men säkert är, att de för närvarande i detta afseende icke
äro tillfredsställande. I stadens finaste och centralaste kvarter, på Carl Johans-gade och i
Studenterlunden hålles hvarje afton en offentlig kvinnobörs, sådan vi icke sett på
allmän plats i annat land. Eu mängd kvinnor, ofta samlade i grupper på 3 å 4,
synas stå i gatuhörnen, på trottoarerna eller annorstädes, afvaktande tillfälle att
få manligt sällskap. Något egentligt påträngande eller förnärmande i kvinnornas
uppförande kunde dock icke iakttagas.
Från polismyndigheten, hvars åsikt i ämnet vi inhämtat, har vitsordats, att
ur den allmänna sedlighetens synpunkt det nattliga gatulifvet för närvarande lämnar
mycket öfrigt att önska och har såsom förklaring häröfver framhållits, att lagarna
icke lämna polisen nog myndighet att på ett effektivt sätt ingripa mot den offentliga
osedligheten. För öfrigt meddelades, dels att under de mörka vinternätterna
gatuprostitutionen florerar ännu fräckare än under sommaren (vårt besök i Kristiania
skedde 1 juni månad), dels ock att, huru stötande det närvarande tillståndet kan synas,
dock helt visst under de senare åren en tillbakagång af gatuprostitutionen gjort sig märkbar.
Denna sista iakttagelse bekräftades från annat håll och sattes detta förhållande i
samband med de nu i Kristiania rådande tryckta tiderna, hvilka föranledt en minskning
i alkoholkonsumtionen och säkerligen också gjort de prostituerades yrke
mindre lönande.
De stadganden, som af polismyndigheten kunna användas gentemot gatuprostitutionen,
innefattas dels i »Politivedtaegten» för Kristiania den 10 januari 1874 §
5 och dels i 61 § af lagen om fattigväsendet i köpstäderna den 6 juni 1863.
Det förra stadgandet innefattar förbud för en hvar att på offentlig gata göra
sig skyldig till larmande, våldsamt eller förnärmande beteende, hvarigenom den
offentliga ordningen störes eller de förbigående eller närboende förolämpas.
Enligt oidalydelsen vill det synas, som om detta lagbud i fråga om prostitutionen
knappast vore att använda i annat fall, än om en prostituerad genom ett anstötligt
eller påträngande uppträdande stör den allmänna ordningen. Står hon stilla i ett
gathörn, förefaller det, som om hon icke beginge någon förseelse mot »vedtaegten»,
äfven om icke någon kan tvifla om den osedliga afsikten med hennes dröjande på
platsen. Det uppgifves emellertid, att kringstrykande nattetid i osedligt syfte i flere
fall ansetts vara en öfverträdelse af »vedtaegten».
Straffet för förseelse mot »vedtaegten» är böter från och med två till och
med åttahundra kionor. Straffet ådömes i första hand af polismyndigheten, men
ingen är tvungen att underkasta sig dess utslag; den, som vill, äger protestera
däremot, och hänvisas saken i sådant fall till behandling inför domstol, hvilket dock
endast sällan lärer förekomma. En särskild omständighet, som försvårar »vedtaeg
-
67
tens» användning gent emot de prostituerade, är, att den, som begår en öfverträdelse
af »vedtaegten», icke, om han anhålles därför, kan häktas eller kvarhållas på
polisstation ens under några timmar; de prostituerade, som nattetid gripas för
dylika förseelser, böra alltså enligt lagen genast åter släppas fria för att fortsätta
med sin osedliga, och förargelseväckande framfärd. Faktiskt söker dock polisen
kvarhålla så många som möjligt af dessa kvinnor öfver natten. En stor del af
dem äro berusade, i hvilket fall de enligt ett särskildt tillägg till »vedtaegten» kunna
hållas i fängelse, till dess de blifvit nyktra. Andra äro misstänkta för förseelse mot
fattiglagens § 61 och kunna af sådan anledning kvarhållas.
Sistnämnda lagrum innehåller, att genom polisens föranstaltande kunna på
tvångsarbetshus insättas personer, som hängifva sig åt lättja och dryckenskap samt
af sådan anledning icke kunna lagligen förskaffa sig uppehälle. Till denna kategori
af personer anses de prostituerade höra och falla därför under ifrågavarande lagbud.
Tvångsarbetstiden får icke öfverstiga 6 månader, och är det anstaltens styrelse medgifvet
att äfven före den bestämda tidens utgång frigifva hjon, som styrker sig hafva
utsikt till lofligt näringsfång, eller hvars uppförande ingifver hopp om förbättrad
vandel för framtiden.
Beslut om åläggande af tvångsarbete enligt ifrågavarande lagrum meddelas
af polismyndigheten, hvars beslut kan öfverklagas i justitiedepartementet.
Beslutet går, äfven om klagan däröfver föres, genast i verkställighet. Faktiskt
lär dylik klagan ytterst sällan förekomma.
Det kunde tyckas, som om detta lagrum skulle gifva polismyndigheterna ett
kraftigt medel i händerna att ingripa mot prostitutionen, där den uppträder på ett
sätt, som stör den allmänna anständigheten och ordningen. Emellertid finnes ett
hinder, som till stor del paralyserar verkningarna af stadgandet i fråga. Det för
Kristiania stad inrättade tvångsarbetshuset innehåller endast 72 platser för kvinnor,
och då dessa platser icke på långt när motsvara behofvet, är anstaltens kvinnoafdelning
nästan alltid upptagen; mången sedeslös kvinna, som anhållits för fortsatt dryckenskap
och förargelseväckande vandel, måste frigifvas på grund af bristande plats
å arbetshuset.
I öfrigt är att märka, att ifrågavarande lagbud med det snaraste skall förlora
gällande kraft. Den 31 maj 1900 har promulgerats en ny lag angående lösdrifveri,
bettleri och dryckenskap, hvilken lag upphäfver, bland andra stadganden,
6 kap. af lagen om fattigväsende! i städerna. På grund af att vissa ekonomiska
anordningar, som den nya lagen förutsätter, ännu icke genomförts, har denna
emellertid icke trädt i kraft, men när så sker, upphör det kraftigaste medel polismyndigheten
nu äger till stäfjande af prostitutionens tygellösheter. Den nya lösdrifvarlagen
synes icke innefatta de prostituerade såsom sådana under dem, å
hvilka lagens bestämmelser äga tillämplighet.
68
. Kristiania poliskår har en särskild sedlighetsafdelning, bestående af en juridiskt
bildad fullmäktig såsom chef och 7 man. Under reglementeringens tid hade
denna afdelning att upprätthålla reglementeringssystemet, numera har den att med
de medel, som stå till buds, söka öfvervälla, att prostitutionen icke stör den allmänna
sedligheten och ordningen i staden. Personalen bör i sådant afseende anhålla
kvinnor, som offentligen uppträda anstötligt eller förargelseväckande. Pröfvas
dylika kvinnor böra behandlas enligt fattiglagens § 61, meddelar afdelningens chef
beslut därom.
Danmark, särskilt Köpenhamn.
Kap. I. Lagstiftningen rörande offentlig osedlighet och spridande af
venerisk smitta. Reglementeringen af prostitutionen.
Sedlighetspolisen.
De i Danmark gällande bestämmelserna angående motverkande af smittosamma
könssjukdomars spridande innefattas i §§ 180, 181 och 182 i allmänna
strafflagen af den 10 februari 1866, i lagen angående åtgärder mot utbredande
af veneriska sjukdomar af den 10 april 1874 med ändringar och tillägg af den
1 mars 1895 och den 11 april 1901 samt,''såvidt hufvudstaden angår, i justitieministeriets
regulativ för polisens tillsyn å lösaktiga kvinnor i Köpenhamn den 9
mars 1877 med däri sedermera gjorda ändringar.
Strafflagens 180 § stadgar, att kvinna, som trots henne af polismyndigheten
meddelad varning söker förvärf genom otukt, straffas med fängelse. I stället för
fängelse må enligt senare bestämmelser å sådana platser, där tvångsarbetsanstalt
finnes, i hvilken straff för lösdrifveri får verkställas, ådömas tvångsarbete i högst
90 dagar att aftjänas i dylik anstalt.
§ 181 stadgar straff af fängelse eller under försvårande omständigheter förbättringshusarbete
för den, som, oaktadt han har kunskap eller misstanke om att
vara behäftad med venerisk sjukdom, öfvar otukt med annan. Enligt § 182
straffas med förbättringshusarbete eller fängelse på vatten och bröd de, som göra
sig skyldiga till koppleri, äfvensom de, som mot betalning lämna personer af
olika kön tillträde till sin bostad för att där öfva otukt, eller som mot polisens
förbud inhysa hos sig kvinnor, som lifnära sig med lösaktighet.
Lagen af den 10 april 1874 innehåller i hufvudsak följande.
Personer, som lida af venerisk sjukdom, äro utan hänsyn till förmögenhetsvillkor
berättigade att därför på allmän bekostnad åtnjuta behandling samt, om
de icke kunna visa, att de åtnjuta privat läkarvård, skyldiga att underkasta sig
berörda behandling. Äro den sjukes förhållanden sådana, att sjukdomens öfverförande
till andra på betryggande sätt kan undvikas endast genom patientens isolering,
eller öfverträder han gifna föreskrifter mot smittans utbredande, skall han intagas
70
å sjukhus och får i sådant fall icke lämna sjukhuset, förrän han blir utskrifven.
Beslut om tvångsintagning å sjukhus meddelas af amtmännen (i Köpenhamn polisdirektören),
och äga de äfven i fall af behof framtvinga verkställighet af besluten
genom vitesförelägganden. Om efter den sjukes botande den läkare, som behandlat
honom, finner särskilda anledningar att befara recidiv, kan han anbefalla patienten
att å viss tid återkomma för undersökning eller förete auktoriserad läkares intyg,
att recidiv ej inträffat, och är patienten vid förut antydd påföljd skyldig hörsamma
dylikt föreläggande (§§ i och io).
Veneriskt sjukt dibarn får icke ammas af annan än sin moder. Om amma
vet eller misstänker, att hon är smittad af venerisk sjukdom, får hon icke fortsätta
digifningen (§ 2).
När en kvinna, hvilken icke är af polismyndigheten inskrifven såsom prostituerad,
ådrager sig bestämd misstanke att söka förvärf genom sedeslöshet, skall
hon varnas därför inför polismyndigheten och underrättas om de följder, som
öfverträdelse af varningen kan medföra. Hon skall därjämte, om hon gifver sitt
samtycke därtill eller medgifver, att hon för ett lösaktigt lefnadssätt, undersökas
af läkare. Dylik undersökning må äfven verkställas af en auktoriserad kvinnlig
sakkunnig, om sådan finnes, och får i sådant fall ske tvångsvis (§ 3).
Kvinna, som tilltalas för förseelse mot 180 § strafflagen, skall underkastas
läkarundersökning och, om hon befinnes smittad af könssjukdom, nödig behandling
därför. Varder hon fälld till ansvar, skall hon därjämte på nytt varnas och kan
att ställas under polisuppsikt. Därmed hör hon emellertid icke till de inskrifna
prostituerades antal, hon uppföres icke på listan öfver dylika kvinnor och de för
sådana gifna bestämmelser äro icke tillämpliga på henne; dock är hon skyldig dels
att underkasta sig läkarundersökning å de tider, polismyndigheten bestämmer, dels
ock att anmäla förändring af bostad. Polisuppsikten må i intet fall utsträckas att
räcka under längre tid än 6 månader, och bör, om i kvinnans förhållanden sker
förändring, som kan antagas innebära garanti för hennes uppförande i framtiden,
äfven dessförinnan upphäfvas (§§ 4, 5 och 8). Besiktning af kvinna, som står
under polisuppsikt, sker i regel en gång i veckan.
Om kvinna, som står under polisuppsikt, uteblifver från läkarbesiktning
utan antaglig grund och därefter befinnes smittad af venerisk sjukdom, eller om
kvinna, som en gång straffats för öfverträdelse af 180 § strafflagen, ånyo gör
sig skyldig till dylik förseelse, är hon utom sträft'' härför jämväl underkastad den
påföljd att blifva inskrifven i polisens »Protokol over offentlige Fruentimmer»,
om hon vistas å sådan ort, där reglementering af prostitutionen förekommer
(hvilket faktiskt äger rum endast i Köpenhamn). Hon är nu i alla delar ställd
under föreskrifterna för prostituerade kvinnor, i hufvudsak förenämnda s. k.
regulativ.
7i
Regulativet innehåller de detaljföreskrifter rörande prostitutionen, som ansetts
nödiga dels till betryggande af den allmänna ordningen och dels för undvikande
af sanitära vådor.
I fråga om inskrifning af kvinnor såsom prostituerade är stadgadt, att detta
får ske endast under de villkor, som finnas angifna i lagen den io april 1874,
så framt icke någon kvinna själf begär blifva inskrifven och polisdirektören gifver
sitt samtycke därtill. I allmänhet får sådant samtycke icke lämnas, om ej den
sökande fyllt 18 år. Undantag kan dock ske för kvinnor, som veterligen förut
gjort sig skyldiga till lösaktighet, om bemödanden för deras förbättring visat sig
fruktlösa och de fyllt 16 år samt äro kroppsligen tillräckligt utvecklade. Förrän
ansökan om inskrifning bifalles, har 3 :clje polisinspektören skyldighet att klargöra
för sökanden betydelsen och följderna af inskrifningen samt att genom förmaningar,
påkallande af släktingars bistånd samt andra medel, som kunna stå till förfogande,
söka bibringa henne bättre uppsåt och underlätta återvändandet till ett sedligt lif.
Hon skall tillika före inskrifningen underkasta sig läkarbesiktning.
Kvinna, som förut varit inskrifven, men erhållit befrielse därifrån, kan, om
polismyndigheten finner henne på nytt söka förvärf genom otukt, omedelbart ånyo
inskrifvas.
Vill inskrifven kvinna blifva utstruken ur listan öfver dylika kvinnor,
bör hon göra ansökan därom hos polisdirektören, som efter förhanden varande
förhållanden bifaller eller afslår ansökningen. Finnes ansökningen förtjänt af bifall,
skall kvinnan dock, om det icke på grund af särskilda omständigheter finnes
obehöfligt, under 3 månaders tid stå under polisuppsikt och först om hon under
denna tid visat ett oklanderligt uppförande definitivt utstrykas ur inskrifningslistan.
Kvinna, som med vigselattest styrker, att hon ingått äktenskap, skall genast afföras
ur inskrifningslistan.
Inskrifven kvinna erhåller en kontrollbok, upptagande hennes fullständiga namn,
inskrifningsdagen, de dagar hon skall inställa sig till besiktning, samt nödiga delar
af regulativet och öfriga föreskrifter för de inskrifna prostituerade. Denna bok
skall kvinnan ständigt bära på sig, så vidt hon icke intagits på sjukhus, i hvilket
fall kontrollboken fråntages henne.
I fråga om bordellväsende och ordnande af de prostituerades bostadsförhållanden
har den danska lagstiftningen fått en förändrad karaktär genom ofvanberörda
författningar af den 1 mars 1895 och den 11 april 1901. Enligt § 182 i
strafflagen i dess ursprungliga lydelse voro bordeller tillåtna, om de inrättades med
polismyndighetens samtycke, och på samma uppfattning hvilade 1874 ars lag 1 denna
del och regulativet. Enligt det senare kunde sålunda polisdirektören gifva personer
tillåtelse att hålla »offentligt hus». Sådant tillstånd borde utfärdas endast att gälla
tillsvidare och i regel lämnas äldre prostituerade, hvilkas uppförande icke gifvit
anledning till klagomål. Bordellvärdinnorna voro ansvariga för ordningen inom
72
bordellerna och för att de hos dem inneboende kvinnorna inställde sig på bestämda
tider till läkarbesiktning. De inskrifna kvinnorna delades i två klasser, nämligen
sådana, som fingo bo för sig själfva och sådana, som voro inhysta å bordeller.
Till de förra hörde de ordentligare och pålitligare bland de prostituerade, till
andra klassen de öfriga. Om kvinna, som fått tillstånd att bo för sig själf,
oftare gjorde sig skyldig till förseelser mot regulativet, ålades hon skyldighet att
flytta in i en bordell.
Genom förordningen af år 1895 upphäfdes polismyndighetens rätt att inlägga
kvinna på bordell mot hennes vilja, och slutligen meddelades genom lagen af år
1901 ett allmänt förbud mot bordeller. Denna lag innehåller nämligen, att den,
som håller bordell (offentligt hus), straffas med fängelse på vatten och bröd eller
förbättringshusarbete intill 2 år.
Värdet af den ökade frihet, som de inskrifna kvinnorna härigenom vunno,
förringas emellertid i hög grad däraf, att de icke få bo, hvarhelst de själfva önska,
utan endast i hus, som i sådant afseende äro godkända af polismyndigheten. För
godkännandet uppställes i regel såsom villkor, att egendomen skall vara belägen vid
en gata, där förut dylika hus finnas, samt att barn icke bo inom egendomen.
Faktiskt är det därför endast mindre egendomar i de äldre stadsdelarna, som
äro godkända såsom bostäder för inskrifna prostituerade; antalet sådana egendomar
uppgår för närvarande till 90 i hela Köpenhamn. För en husägare kan tillstånd
att hafva inskrifna kvinnor boende inom sin egendom medföra ett betydligt
ökadt värde af fastigheten, och därför äro ansökningar om dylikt tillstånd icke
ovanliga.
De viktigaste ordningsföreskrifterna för de »offentlige fruentimmer» äro
följande: Det är sådan kvinna förbjudet att taga mot besök af mansperson, som
icke nått vuxen ålder, att hafva sin »fästman» (»kjaereste») hos sig eller hafva
andra kvinnor inneboende samt att hos sig hafva annans barn eller eget barn, som
fyllt fyra år. Polisen har när som helst tillträde till hennes bostad. Hon får icke
visa sig i opassande eller uppseendeväckande dräkt, icke offentligt uppträda oanständigt
eller provocerande, icke visa sig i sitt fönster eller i gatudörren eller å
gatan eller trottoaren utanför sin bostad1)'', ej heller vara sittande gäst på kaféer,
restaurationer eller dylika ställen. Efter kl. 12 middagen få inskrifna kvinnor
icke passera vissa gator, hvilka utgöra flertalet af stadens hufvudgator. I teatrarna
och cirkus få de endast intaga vissa, mindre bemärkta platser. I Tivoli få de
icke besöka konsertsalen och platsen däromkring. Utan polisdirektörens tillstånd
får inskrifven kvinna icke för mera än 24 timmar begifva sig från Köpenhamn
med närmaste omnejd. *)
*) Denna bestämmelse gäller dock icke för den del af Holmens-gade, som är bebodd af prostituerade
och ett tillhåll för den lägsta prostitutionen.
73
I sanitärt hänseende äro i hufvudsak följande föreskrifter meddelade.
Hvarje inskrifven kvinna skall i regel undergå läkarundersökning 2 gånger i
veckan; finnes vid något tillfälle sådant af nöden, är hon därjämte skyldig underkasta
sig extra besiktning. Undersökningarna verkställas genom af polisen antagna
läkare i därför bestämda lokaler; med särskildt tillstånd af 3:dje polisinspektören
kunna de dock få ske i den prostituerades bostad samt verkställas af enskild, af
polisdirektören auktoriserad läkare. Efter undersökningen skall läkaren införa i
kvinnans kontrollbok samt i ett särskildt protokoll anteckning därom med utsättande
af tiden och kvinnans hälsotillstånd.
Befinnes vid läkarbesiktning den undersökta kvinnan lida af venerisk sjukdom,
skall hon intagas å sjukhus. Företer hon tvifvelaktiga symtom, skall hon inläggas
för observation.
På en af undersökningslokalerna ske besiktningarna fritt; eljest erlägges af
kvinnorna en afgift om 25 eller 50 öre för hvarje undersökning — skillnaden i
beloppet beror på tiden på dagen, då besiktningen sker —; afgiften betalas i
förskott och ingår till kommunens kassa. Extra undersökning sker fritt. De
kvinnor, som undersökas i sina hem, ersätta själfva läkarna därför. Besiktningsläkarna
få icke meddela de kvinnor, som af dem undersökas, någon behandling;
de sundhetsföreskrifter, som de kunna meddela kvinnorna, skola emellertid af
dessa efterföljas.
Uteblir inskrifven kvinna från besiktning, är hon utom straffpåföljd underkastad
att blifva hämtad af polisen.
För öfverträdelse af regulativet kan polisdirektören döma de inskrifna kvinnorna,
dem, som gå dem tillhanda, samt de personer, hos hvilka de bo, böter
intill 100 kronor, tvångsarbete i högst 3 månader eller fängelse på vatten och bröd
i högst 3x5 dagar. Samma straff kan ådömas för oloflig utskänkning i inskrifven
kvinnas bostad. Mot polisdirektörens utslag kan talan föras i justitiedepartementet,
men faktiskt sker detta ytterst sällan.
Sedlighetspolisen i Köpenhamn står under befäl af 3 :dje polisinspektören
och utgöres utom honom af 1 öfverkonstapel och 9 man. Att en så ringa
styrka kan anses tillräcklig beror på den genomförda kaserneringen af de inskrifna
kvinnorna, genom hvilken tillsynen öfver dessa underlättas. Såvidt ordningen på
gatorna angår, bör dessutom den uniformerade polisen lämna sitt biträde.
För den sanitära öfvervakningen af de inskrifna kvinnorna finnas två besiktningsläkare
fast anställda, hvilka hvardera åtnjuta ett arfvode af 2,400 kronor om året.
Tidningen »Politiefterretningcr», som utgifves såsom tryckt manuskript för
rikets polismyndigheter, har månadsvis ett särskildt tilläggsblad, uteslutande ägnadt
74
åt uppgifter om lösaktiga kvinnor. Under särskilda rubriker införas häri uppgifter
om alla de kvinnor, som under månaden varnats eller ådömts straff för
förseelse mot § 180 strafflagen, ställts under polisuppsikt eller befriats därifrån,
inskrifvits såsom prostituerade eller afförts ur inskrifninglistan, samt om inskrifna
kvinnor, som afrest från eller ankommit till Köpenhamns jurisdiktion.
Bestämmelserna i lagen den io April 1874 angående fri vård åt veneriskt
sjuka samt skyldighet för dem att underkasta sig tjänlig behandling till sjukdomens
häfvande hvila på en sund och praktisk uppfattning af hithörande frågor och
hafva helt säkert medfört mycket gagn. I den rikhaltiga utländska litteraturen i
ämnet hafva de ock rönt ett allmänt erkännande så mycket mera som liknande
föreskrifter i regel saknas i de stora kulturländerna.
Samma gynnsamma omdöme torde knappast kunna fällas om den danska
lagstiftningen rörande själfva hufvudkällan till könssjukdomarnas spridning eller
prostitutionen. Utgår man från den uppfattning, att statsmakten icke behöfver
ingripa straffande, mot hvarje handling endast därför, att den i och för sig är
osedlig, men å andra sidan aldrig bör lämna någon person ett formligt tillstånd
att begå osedliga gärningar, kan man icke undgå att finna det i Danmark rådande
systemet otillfredsställande. Mot det strafflagens bud, som hotar hvarje kvinna, hvilken
mot betalning låter bruka sig till otukt, med fängelsestraff, äfven om hon icke
idkar skörlefnad såsom yrke, utan endast tillfälligtvis hängifvet sig däråt, är ur
ofvannämnda synpunkt intet att erinra — fastmera lärer man kunna anmärka, att
detta stadgande gifvits eu sådan omfattning, att det icke torde kunna efter sin
ordalydelse i hvarje fall tillämpas. Men i fråga om de inskrifna kvinnorna, således
de, som idka osedlighet i dess gröfsta form, är detta bud neutraliseradt af 1874
års lag. Denna hvilar nämligen på den uppfattning, att en af polismyndigheten
inskrifven kvinna icke vidare kan straffas för förseelse mot strafflagens 180 §,
hvilket faktiskt icke heller sker. Genom inskrifningen förvärfvar alltså den sedeslösa
kvinnan en licentia practicandi, ett tillståndsbref att ostraffadt begå de gärningar,
för hvilka hennes mindre fördärfvade medsystrar straffas. I full öfverensstämmelse
härmed stod sanktionerandet af bordellerna, när sådana voro tillåtna, ty om statsmakten
kan auktorisera osedlighet i en form, kan den också göra det i en annan.
Lika befriade lära de inskrifna kvinnorna i stort sedt vara från tillämpningen
af straffbestämmelserna för spridande af venerisk sjukdom (181 § strafflagen), om
också ett eller annat fall verkligen förekommit, då straff enligt detta lagrum ådömts
inskrifven kvinna. Det måste också erkännas, att en tätare användning af detta
lagbud å de inskrifna prostituerade skulle medföra stora svårigheter; i det närmaste
skulle det vara liktydigt med en ständigt fortsatt förföljelse mot de prostituerade,
75
en återgång till den uppfattning, som för århundraden tillbaka i flera länder, äfven
i Danmark, dikterade statsmaktens uppträdande gent emot prostitutionen. Detta
lagbud är sålunda knappast tillämpligt å den svåraste formen af de förseelser det
afser, och det blir därför en orättvisa, när det, såsom i Danmark inträffar, användes
i lindrigare fall.
Vidare kan anmärkas, att de straff, som ådömas enligt 180 § strafflagen
och som icke Torde ifrågakomma för andra än faktiskt prostituerade, ehuru icke
inskrifna kvinnor, äro alldeles gagnlösa. Det straffmått, som vanligen användes,
lärer vara fängelse i 8 dagar eller däromkring. En hvar, som har någon erfarenhet
i hithörande frågor, lärer veta, att en dylik påföljd är alltför obetydlig för att ingifva
förhoppning, att en kvinna, som har hängifvit sig åt skörlefnad, skall låta rätta sig däraf.
Dessa straff hafva därför icke någon betydelse såsom sådana, utan tjäna allenast
till att genom domstolsbeslut få fastslaget, att en kvinna, som är misstänkt för
skörlefnad mot betalning, verkligen gjort sig skyldig därtill. Ett konstaterande
häraf — äfven genom domstol, om så önskades — kunde emellertid lika väl ske,
utan att ett onyttigt och därför ändamålsvidrigt straff behöfde ådömas.
Hvad angår tillämpningen af ordningsföreskrifterna å den reglementerade
prostitutionen, torde helt visst kunna påstås, att den för närvarande sker med
samvetsgrannhet och insikt samt en uppriktig sträfvan att tillgodose humanitetens
fordringar inom de gränser, där sådant är möjligt. Enligt hvad polisens protokoll
utvisa, nedlägges ett betydande arbete från polisens sida på att rädda vilsekomna
kvinnor från prostitutionen, särskildt i fråga om unga flickor, som råkat på afvägar.
Polisen samarbetar härvid med välgörenhetsföreningar, särskildt »Föreningen for
vilsekomne unge Kvinders Frelse», hvars styrelse 3:dje polisinspektören tillhör. Som
regel kan påstås, att ingen omyndig flicka (tyngre än 25 år) blir ställd under
polisuppsikt eller inskrifven såsom prostituerad, ulan att hon dessförinnan åtminstone
en gång genom nämnda förenings försorg erbjudits fast anställning, oftast utanför
Köpenhamn. Allmänna fattigvården bidrager också härtill genom att, om plats för
en dylik flicka icke genast kan anskaffas, låta henne interimistiskt intagas å försörjningsinrättning.
Någon gång händer emellertid, då föreningen vill omhändertaga
en ung flicka, att hennes målsman af egennytta eller annan anledning vägrar
sitt samtycke därtill, och då står föreningen maktlös. Inskrifning i prostitutionsregistret
på egen begäran lärer sedan några år tillbaka förekomma endast om sökanden
redan förut varit inskrifven.
Den systemförändring, som skedde, när bordellerna indrogos, inskränkte sig
i stort sedt till en reform på papperet. Därigenom att de inskrifna endast få bo
i ett relativt litet antal egendomar, blir deras kasernering i dessa hus en själffallen
sak. Mellan dessa kaserner för de prostituerade och de förut sanktionerade bordellerna
torde väl någon skillnad kunna påvisas särskildt däri, att det förut gängse
bruket, att kvinnorna åtnjöto kost hos värden och således tillhörde hans hushåll,
?6
numera icke eller endast undantagsvis tillämpas, men i öfrigt är olikheten hvarken
i sedligt eller sanitärt hänseende af någon vidare betydelse. Hyran, som alltid
utgöres för dag, är så tilltagen, att hyresvärden faktiskt är intresserad i sina hyresgästers
osedliga rörelse.
Prostitutionen i Köpenhamn kan således sägas vara ordnad'' efter ett modereradt
bordell- eller rättare kaserneringssystem; de fördelar och olägenheter, som i
allmänhet anses^ förenade med ett dylikt system, kunna också till största delen
iakttagas i Köpenhamn. Omdömet om prostitutionsförhållandena i Köpenhamn
blir alltså för en hvar beroende på hans ställning till den särskild! i utlandet ganska
omtvistade frågan: för eller emot bordeller.
En betydande fördel med kaserneringssystemet är den, att, där detsamma
ar rådande, man i allmänhet har lättare att hålla prostitutionen borta från gator,
restaurationer och allmänna platser, och att man sålunda är fri från det i högsta
grad ordnings- och sedlighetssårande lif, som å andra orter under aftnarna och
nätterna plägar försiggå å vissa platser under allmänhetens ögon. Detta har sin
förklaring däri, att, där prostitutionen är sammanförd till vissa stadsdelar eller
kvarter, den, som vill söka prostituerade kvinnor, vet eller med största lätthet kan
få veta, hvar han kan få träffa dem, och det därför är obehöfligt för de prostituerade
att söka förtjänst å allmänna platser. Denna iakttagelse bekräftas ock i Köpenhamn.
Ordningen på gatorna är uti ifrågavarande afseende mycket god, påfallande bättre
än i Kristiania och flera andra jämförliga städer. Såvidt vi kunnat iakttaga, hör
det i Köpenhamn rent af till undantagen, att kvinnor synas i osedligt syfte stryka
kring på gatorna. I utkanterna af staden skall det emellertid vara vanligt, att de
prostituerade om dagen färdas omkring på velociped för att knyta bekantskaper.
Lika okänd som gatuprostitutionen är för närvarande den s. k. restaurationsprostitutionen,
d. v. s. att vissa restaurationer ärö en allmänt känd samlingsplats, ofta
ett slags börs för de prostituerade. Det är emellertid först på senare tider som
denna form af prostitutionen afskaffats i Köpenhamn. Förut hade vissa kaféer
(»Kafé Riise» m. fl.) s. k. nattbevillning, d. v. s. rättighet att hålla lokalen öppen
till långt fram mot morgonen, och här hade prostitutionen innästlat sig så, att
efter kl. 12 på natten dessa lokaler blefvo verkliga marknadsplatser för osedligheten.
Från 1895 äro emellertid de s. k. nattbevillningarna indragna.
Prostitution genom kvinnlig betjäning å restaurationer, kaféer och dylika
ställen förekommer ej heller af det skäl, att polisen äger förbjuda användandet vid
utskänkningsrörelse af annan kvinnlig betjäning än nära anförvanter till innehafvaren
och på senare tider i vidsträckt omfattning gjort bruk af denna sin
myndighet. Med få undantag är därför all betjäning å dylika ställen i Köpenhamn
manlig. Ett par offentliga danslokaler, som besökas af prostituerade, finnas, men
lära föra en tynande tillvaro. Däremot klagas öfver den s. k. annonsprostitutionen
eller anlitande af tidningarnas annonsafdelningar för inledande af osedliga förbindelser.
77
En annan fördel af kaserneringssystemet är den, att man med detsamma i
någon mån kan värna det uppväxande släktet mot prostitutionens faror genom att
tillse, att prostituerade icke taga sin bostad i hus, där ungdom finnes. Såsom
ofvan är antydt tillämpas denna regel i Köpenhamn.
I allmänhet anses också en fördel af bordellsystemet vara den, att därigenom
det s. k. soutenörväsendet, denna nesliga och samhällsfarliga parasit på
prostitutionen, plägar stäfjas. Som bekant har soutenörväsendet sin egentliga grund
i ett inre behof hos de prostituerade att oegennyttigt hängifva sig åt en person
af motsatta könet, hvartill kommer, att många af de prostituerade förfalla i ett
sådant tillstånd af lättja och lojhet, att de sakna kraft att själfva sköta sina angelägenheter.
På bordellerna styr och ställer bordellvärden för de hos honom boende
kvinnorna och tål icke, att de utsugas af någon annan parasit än han själf. Emellertid
klagas i Köpenhamn öfver att soutenörväsendet trots kaserneringen florerar;*)
klart är också, att det i Köpenhamn tillämpade systemet icke i samma grad som
det rena bordellsystemet kan hålla soutenörerna på afstånd. I Danmark saknas
dessutom särskilda straffbestämmelser mot soutenörer, och lösdrifvarlagens bestämmelser
synas icke vara tillämpliga på dem.
En olägenhet med bordell- eller kaserneringssystemet är den, att de prostituerade
oftast blifva utplundrade af sina värdar. 1 Köpenhamn sker detta hufvudsakligast
genom en öfverdrifven hyra; då de inskrifna kvinnorna endast få bo i
de tillåtna husen och till följd häraf ägarne af dessa faktiskt hafva monopol på
härbärgerandet af prostitutionen, uppskörta de sina hyresgäster genom oblyga hyresanspråk.
För en möblerad lägenhet om två rum och kök — den vanligaste typen
— betalas 5, 7 ä 10 kronor dagligen * 2), för ett omöbleradt rum lär den billigaste
hyran vara 2 kronor om dagen. Den bostad, som erhålles för denna öfverdrifna
hyra, är oftast af en mycket underhaltig beskaffenhet, enär frånvaron af konkurrens
gör det onödigt för värdarne att påkosta lägenheterna mer än det nödtorftigaste.
Det förekommer till följd häraf, att prostituerade utom bostadslägenheterna, där de
måste hafva nattlogis, i andra stadsdelar hyra sig särskilda, finare inredda lägenheter.
Det är dem emellertid förbjudet att i dessa senare lokaler mottaga »affärsbesök».
I allmänhet anföres — helt visst med rätta — emot bordellsystemet, att
de kvinnor, som äro inhysta i bordeller, sjunka i en djupare osedlighet än friboende
prostituerade, ja, att bordellerna ofta blifva ett tillhåll för onaturlig otukt.
Huruvida förhållandena i Köpenhamn bekräfta denna iakttagelse, därom kunna vi
icke fälla något omdöme; det uppgifves emellertid, att perversitet i någon vidsträcktare
omfattning eller typisk form icke gjort sig märkbar bland de prostituerade
i Köpenhamn. Ej heller har polismyndigheten konstaterat tillvaro af den s. k.
hvita slafhandeln (»Mädchenhandel»), hvilken eljest plägar följa med bordellerna.
*) Jfr Ehlers, Bidrag til Diskussionen af Prostitutionsspörgsmaalet, Köbenhavn 1896, pag. 62 o. f.
2) Jfr Ehlers, 1. c., pag. 58 o. f.
78
Slutligen kan det icke förnekas, att bordellerna ofta medföra en stor moralisk
våda för den personal, som å tjänstens vägnar har att öfvervaka desamma. Vi
åsyfta mindre faran för osedliga förbindelser mellan polisens funktionärer och de
prostituerade en fara, sort! alltid medföljer den reglementerade prostitutionen_
än de ekonomiska frestelser, för Indika de lägre, merändels knappt aflönade polistjänstemännen
kunna blifva utsatta af bordellvärdarne, som ofta idka en högst
lönande rörelse. Äfven af dessa förhållanden har man i Köpenhamn för ett tiotal
år sedan haft en sorglig erfarenhet. Det blef bekant, att öfverkonstapeln vid sedlighetspolisen
innehade en inteckning till högt belopp i en fastighet, som användes
till bordell. I anledning häraf inleddes en omfattande undersökning rörande sedlighetspolisens
förhållande till bordellvärdarne, en undersökning, hvars resultat blef,
att nämnda öfverkonstapel tog afsked med pension, hvartill han förut var berättigad,
och två af personalen arresterades och bestraffades. ])
Till belysning af den köpenhamnska prostitutionens omfattning m. m. meddelas
ur polisdirektörens ämbetsberättelse för år 1902 följande siffror:
Antalet inskrifna kvinnor den 1 januari 1902 utgjorde, oberäknadt bortresta 624
Under året nyinskrefvos (däraf 4 förut inskrifna, men afbörda)....................... 105
Under året anmälde sig som återkomna till Köpenhamn ................................. 123
Under året affördes ur inskrifningslistan
på grund af dödsfall .......................................
Summa 852
8
på grund af ingånget äktenskap...................
såsom anställda i tjänst 1. d........................
,, mottagna till försörjning af föräldrar
» » 1, „ „ andra......................
anmälde afresa till utlandet ........................................
,, „ ,, ort inom landet..............................
hvadan antalet inskrifna den 1 januari 1903 utgjorde
Af dessa 612 voro
boende i 90 tillåtna egendomar ...................................
intagna å sjukhus ................................................
,, „ straffanstalt....................................................
,, „ räddningshem.................................................
,, „ försörjningsanstalt .........................................
utan anmäld bostad .........
63
44
133
357
48
32
9
22
144
240
612
612
*) Ehlers; 1. c. pag. 32.
79
Läkarundersökningarna visa följande resultat:
| Antal besiktningar | I medeltal | Sjukdoms- fall | Procent af besikt-ningarna | ||
af privat-läkare | af besikt-nings-läkare | Summa | ||||
!Inskrifna kvinnor . (högsta antalet 768) | 4,773 | 25,250 | 30,023 | 82.2 5 | 1,116 | 3.71 |
Kvinnor u. polisuppsikt („ „ 34) | - | 231 | 231 | 0.6 3 | 50 | 21.65 |
Andra lösaktiga kvinnor (tillsammans 485) | 20 | 1,238 | 1,258 | 3.45 | 492 | 39.ll |
Under årets lopp dömdes 187 kvinnor till ansvar för inalles 235 förseelser
mot strafflagens 180 §, nämligen:
till fängelse på vanlig fångkost ............. 1
,, enkelt fängelse ............................................................... 142
,, tvångsarbete ................................................................... 89
,, förbättringshusarbete ...................................................... 3
Summa 233
Ådömda sträft'' för förseelser mot regulativet visas af nedanstående tabell:
Antal förseelser | Straff | ||||
Böter | Fängelse | Fängelse | Tvångs- arbete | Summa | |
Försummelse i fråga om läkarbesiktning ... |
| ii | 112 | 242 | 365 |
Oordning i bostad .............................. | 30 | 2 | 263 | 50 | 345 |
,, å allmän plats ........................ | 18 | 1 | 326 | 103 | 448 |
Försummad anmälan ........................... | - | 1 | 4 | 4 | 9 |
Summa | 48 | 15 | 705 | 399 | 1,167 |
Det i Köpenhamn rådande systemet i fråga om prostitutionens reglementering
har på senare tider gifvit anledning till reformprojekt. Utom från deras sida,
som anse hvarje preventiv övervakning af prostitutionen otillåten, har systemet
8o
vant utsatt för angrepp af motståndare till bordellsystemet, hvilket aldrig varit
hemmastadt i de skandinaviska länderna och här torde hafva en allmän folkmening
emot sig.
Fråga om en grundlig ändring af hela systemet har också varit före i riksdagen,
särskildt i sammanhang med tillkomsten af den förut omförmälda lagen
mot bordeller af den ii april 1901.
Efter enskild motion antogs i Folketinget den 14 december 1899 ett lagförslag,
som var fotadt på en abolitionistisk grundåskådning samt i hufvudsak innebar
upphäfvande af straffet för otukt mot betalning, så framt den ej utöfvats med
person under 18 års ålder, straffbestämmelser för den, som på offentligt ställe
uppfordrade eller inbjöd till otukt, tillämpning af lösdrifvarlagen å kvinnor, som
drefve otukt som yrke, förbud mot bordeller samt straff för den, som mot betalning
lämnade personer af olika kön tillträde till sin bostad för att där idka otukt, upphäfvande
af bestämmelserna om lösaktiga kvinnors ställande under polisuppsikt och
inskrifning som prostituerade samt regelmässiga besiktning af läkare o. s. v. Landstinget
fann sig emellertid icke böra gå in på en så radikal omstörtning af det
gällande systemet, som förslaget innebar, utan gaf sitt samtycke endast till den del
däraf, som afsåg förbud mot bordeller.
Allmänt anses dock, att frågan härmed icke är definitivt fallen, utan att
ett nytt reformförslag inom kort är att vänta.*)
Kap. II. Åtgärder för räddning af prostituerade.
I Danmark finnes icke någon lag angående tvångsuppfostran af vanartade
eller sedligt försummade barn och yngre personer. På grund häraf kan från det
allmännas sida föga göras för att hindra prostitutionens rekrytering med nya medlemmar.
Men från enskildt håll arbetas med ifver i detta syfte.
Vi hafva förut omnämnt »Föreningen til forvildede unge Pigers Frelse» och
torde i detta sammanhang få nämna ytterligare några ord om dess ändamål och
verksamhet. Föreningen, som bildades år 1877, har till ändamål att rädda unga
flickor i Köpenhamn och dess närmaste omnejd, hvilka blifvit förförda eller bragta
in på en väg, som kan befaras leda till osedlighet. Dylika kvinnor omhändertagas
af föreningen och beredas, efter en kort interimistisk vistelse i ett internat,
plats som tjänarinnor i enskilda hem, helst hos bonde- eller handtverkarfamiljer på
landet. Denna föreningens grundsats att icke sammanföra sina skyddslingar i en
gemensam anstalt, utan skaffa dem plats hvar för sig, har enligt uppgift verkat
synnerligen tillfredsställande. Skulle någon flicka, som omhändertagits af föreningen,
vara alltför outvecklad för att kunna mottaga en tjänst, söker föreningen skaffa
henne plats på Magdalenahemmet (se nedan) eller liknande anstalt.
J) Se längre fram sid. 98 »Tillägg».
8i
Rörande resultatet af sin verksamhet offentliggör föreningen följande statistik:
Af de flickor, som föreningen skaffat tjänster, har föreningen genom polisens
bemedling fått tillfälle att följa de senare lefnadsödena i fråga om 324 stycken.
Afl dessa hafva sedermera:
varnats för förseelse mot 180 § strafflagen .................................... 10
straffats „ „ „ „ „ .................................. 22
inskrifvits som prostituerade ............................................................ 13
Summa 45.
Dessutom hafva några befunnits vara intagna å sjukhus för venerisk sjukdom;
fråndragas äfven dessa, kommer föreningen till en slutsiffra å definitivt förbättrade
af minst 250.
I hufvudsakligen samma syfte som nämnda förening, men i betydligt större
skala och efter andra grundsatser arbetar den s. k. inre missionen. Denna har
efter mönstret af den s. k. Heldringer-anstalten vid Steenbaeck i Nederländerna
anlagt ett hem för fallna kvinnor vid Lyngby på Själland, benämndt Skovtofte.
Verksamheten å Skovtofte ledes efter tre grundsatser: att arbetet skall vara
fotadt på kristlig grund, att anstalten skall för sina skyddslingar verka såsom ett
ljust och kärleksfullt hem, icke såsom en straffanstalt, kasern eller dylikt, samt att
vistelsen å anstalten från dess skvddslingars sida skall vara fullt frivillig, så att
icke någon tvingas vare sig att söka inträde å hemmet eller att stanna där längre
än hon själf önskar.
Anstalten, som blef färdig år 1896, har ett sundt och vackert läge å en
höjd i närheten af Lyngby med en tilltalande utsikt öfver staden och den kringliggande
nejden med dess bördiga åkerfält, gröna skogsdungar och vattendrag.
Kring själfva byggnaderna ligger en redan tämligen uppvuxen, välordnad trädgård
och park. Öfver hela anstalten hvilar en tilltalande prägel af ordning och landtlig
trefnad; den liknar mest en väl skött herrgård på landet.
Liksom vid Heldringer-stiftelsen har man följt principen att fördela skyddslingarna
i flera olika byggnader efter deras olika personliga förhållanden. Vid
Skovtofte finnas tre hufvudafdelningar: »Zoar», »Ebenezer» och »Pella». '')
»Zoar» är en upptagningsanstalt, där skyddslingarna tillbringa den första
tiden efter sin ankomst till hemmet. Här mottagas fallna kvinnor från 14 till
25 års ålder och äfven sådana unga kvinnor, hvilka icke förfallit till uppenbar
osedlighet, men, lämnade utan hjälp, helt säkert icke skulle kunnat undgå lasten.
De flesta komma från Köpenhamn, där inre missionen företrädesvis arbetar bland
de prostituerade, som äro intagna å sjukhus, fängelser och tvångsarbetsanstalter;
så länge bordellerna ägde bestånd, lämnade de också missionen ett rikt arbetsfält.
På »Zoar» är plats för omkring 20 flickor, fördelade på två afdelningar. Särskild *)
*
*) Namnen äro hämtade ur Gamla Testamentet.
II
omsorg har nedlagts på att göra arbetet så behagligt och omväxlande som möjligt.
Här lära sig skyddslingarna att sy, tvätta, mangla, städa och hälla huset i ordning.
När hemmets unga skyddsling efter några månaders vistelse på »Zoar»
kommit till sans och eftertanke samt hunnit vänja sig vid arbete och ett ordnadt
lefnadssätt, öfverflyttas hon till hufvudafdelningen: »Ebenezer». Här finnas omkring
40 platser. Skyddslingarna äro indelade i fem klasser, en hvar med sin föreståndarinna;
klasserna äro betecknade i nummerföljd efter »Zoars», hvadan de alltså
hafva nummer 3-—7. I tredje klassen sysselsättas flickorna två dagar i veckan
med att stryka och mangla, en dag med tvättning samt vidare med trädgårdsarbete
och sömnad. I den fjärde afdelningen läras flickorna allt hvad som hör
till städning och rengöring af bostadsrum, så att de kunna hålla en våning om
sex rum i fullständig ordning, och undervisas vidare i att klippa till och sy sina
egna kläder. På alla de nu nämnda fyra afdelningarna meddelas också undervisning
i räkning, skrifning, historia och geografi samt naturkunnighet. Femte afdelningen
sysselsättes med tvätt och Anstrykning. Sjätte afdelningen har hushållssysslor,
matlagning, bakning, slakt o. d. De sex klasserna bör en hvar af anstaltens
skyddslingar genomgå. Sjunde klassen åter är en specialafdelning för dem, som
på grund af svaghet eller sjuklighet icke kunna deltaga i alla sysslor.
Lifvet på anstalten är regelbundet, men ordnadt så, att tryckande enformighet
så vidt möjligt undvikes. Hvarje morgon hålles bön och på aftnarna en kort
andaktsstund, hvarjämte om söndagarna antingen högmässan besökes i församlingens
kyrka eller gudstjänst hålles inom anstalten. Hvarje skyddsling har sitt eget rum,
hvilket om nätterna reglas utifrån. Föreståndarinnan och systrarna deltaga i de
gemensamma måltiderna och bemöda sig att jämväl i öfrigt föra samma enkla
lefnadssätt som skyddslingarna. Lämpliga förströelser, t. ex. utflykter i de angränsande
skogarna anordnas esomoftast. Fn särskild anordning, hvilken icke är vanlig
inom räddningsanstalter, är den, att icke någon särskild dräkt är påbjuden; det tillses
blott att skyddslingarna gå enkelt'' och snyggt klädda, så vidt möjligt så som är
brukligt för andra unga kvinnor i anspråkslös lefnadsställning.
Den fullständiga utbildningskursen i »Zoar» och »Ebenezer» är beräknad
till tre år, efter hvilken tids förlopp skyddslingarna böra vara fullt kunniga i alla
sysslor, som fordras af en tjänarinna i ett vanligt hem. Anstalten sörjer därefter
för att lämpliga tjänarinneplatser skaffas dem, som önska sådant, och förser dem
med fullständig utstyrsel.
Anstaltens tredje hufvudafdelning »Pella» har icke samma ändamål som
»Zoar» och »Ebenezer» och ledes därför efter andra principer. »Pella» är nämligen
icke ett räddningshem för fallna unga kvinnor, utan en tillflyktsort för äldre prostituerade,
hvilka längta bort från sitt lastbara lif, men sakna utväg att på hederligt
sätt försörja sig. Dessa kvinnor sysselsättas med klistring af papperspåsar, hvilket
arbete utföres för en grosshandelsfirma i Köpenhamn. Af betalningen behåller
83
anstalten 75 procent såsom ersättning för kost och logis; återstoden tillfaller de
arbetande kvinnorna själfva.
Om resultatet af hemmets verksamhet är svårt att bilda sig ett omdöme,
då dess styrelse med afsikt icke för någon statistik öfver sina skyddslingars förhållanden,
sedan de lämnat hemmet. *) Ett stort antal lämna emellertid anstalten,
innan den bestämda tiden, 3 år, är till ända; af de nyintagna lära knappast hälften
stanna så länge, att de hinna öfver från »Zoar» till »Ebenezer». Detta förhållande
bör icke väcka förvåning, då man besinnar, att det står en hvar fritt att lämna
hemmet, när hon så önskar, och tillika betänker, hvilket ombyte den tukt, ordning och
arbetsamhet, som måste råda inom hemmet, innebär gentemot en prostituerads
regellösa lif. Ej heller behöfver det gifva anledning till misströstan, ty hvarje
verksamhet af sådan art som den ifrågavarande har att räkna med många felslagna
förhoppningar.
Angående anstaltens verksamhet under år 1903 lämnas följande uppgifter:
På »Zoar» voro vid årets början intagna ......................................... 21
samt inskrefvos under året .................................................................. 43
Summa 6 4.
Af dessa
blefvo öfverflyttade till »Ebenezer» ................................................... 18
återvände till föräldrahemmet eller anhöriga ...................................... 13
utskrefvos på grund af kropps- eller sinnessjukdom.......................... 4
bortvisades från anstalten .................................................................... 4
afveko .......................................................................... 3
kvarvoro vid årets slut ....................................................................... 22
Summa 64.
På »Ebenezer» voro vid årets början intagna ................................. 31
inskrefvos under året ........................................................................... 18
Summa 49.
Af dessa
utgingo i tjänst med full utstyrsel...................................................... 3
utskrefvos med mindre utstyrsel ........................................................ 2
återvände till släktingar eller förutvarande hem ............................... 6
hemsändes ............................................................................... 1
utskrefvos på egen begäran ................................................................. 3
af hvilka 2 återfallit i osedlighet
kvarvoro vid årets slut ........... 34
Summa 49.
'') Såsom skäl härför anföres »Davids varnande exempel», 2 Sam. Bok kap. 24(1). Se Blume)
»Magdalenehemmet i femogtyve aar», Köpenhamn 1902, pag. 32.
84
På »Pella» voro under året intagna ..........................................,........ 12
Af dessa hafva
tagit tjänst ......................................................................................... 2
hemsändts såsom icke fullt normal ................................................... 1
återfallit ............ 1
kvarvoro vid årets slut .................................................................... 8
Summa 12.
Utom Magdalenahemmet vid Skovtofte underhåller inre missionen vid Aarhus
en särskild anstalt kallad Bethesda, afsedd att lämna vård åt ogifta förstföderskor
och deras barn.
Kap. III. Sanitära åtgärder.
1. Prostitutionen.
De sanitära åtgärderna i fråga om prostitutionen i Köpenhamn utgöras af
a. besiktning, och
b. sjukhusbehandling (resp. observation af fall, som inlagts såsom blott
misstänkta).
Dessa båda sidor af den sanitära kontrollen äro i fråga om läkare och
administration fullkomligt skilda institutioner. Besiktningen är nämligen ett appendix
till inskrifningen och sorterar därför liksom polisen under staten; sjukhusvården däremot
hör under kommunen.
Denna tudelning i administrationen bär väl skulden till, att de båda sidorna
af prostitutionens öfvervakande icke i utveckling hållit jämna steg. Besiktningen
får nämligen enligt nutida begrepp stämplas såsom gammalmodig, under det att
sjukhusvården måste betecknas såsom fullkomligt mönstergill.
Prostitutionssjukhuset, Vtstre Hospital, uppfördes af kommunen 1886 och är
öfver hela världen kändt och framhållet såsom en mönsteranstalt i sin art, ej blott
i fråga om tidsenlig och god sjukvård, utan äfven genom sträfvan att medels
humana och praktiska åtgärder kunna i någon mån äfven andligen upphjälpa de
förkomna individer, som äro dit hänvisade. Sjukhuset är afdeladt i två sins emellan
fullständigt skilda afdelningar:
Afd. I med 80 platser, för den inskrifna, och afd. II med 132 platser, för den
s. k. hemliga prostitutionen. Det är sörjdt för en fullt tillräcklig läkar- och sköterskepersonal:
öfverläkare, en underläkare och 3 amanuenser (»kandidater»); en inspektör,
en öfversköterska, 18 sköterskor samt 2 nattvakter i sofrumsvåningarna. I fråga om
undersöknings- och behandlingsteknik, laboratorier, bibliotek o. s. v. står Vestre
Hospital i jämnhöjd med hvilket som helst modernt sjukhus. Framhållas bör slutligen
dess system med dagrum (»Opholdsstuer»). De flesta af de ifrågavarande patienterna
85
behöfva ju icke ligga till sängs; de få därför under dagen, i olika kategorier, samlas
i dagrummen, för att frivilligt och mot någon betalning sysselsättas med stickning,
sömnad o. s. v., medan det samtidigt läses högt för dem.
På afdelning I (de inskrifna) vårdades under året 1903 inalles 1,185 individer,
däraf 89 för syfilis. »Som vanligt led en mycket stor del af hela det på
denna afdelning behandlade patientantalet blott af pseudoveneriska affektioner, hufvudsakligen
af sådana, som äro en följd af de tätt upprepade och starka, rent
mekaniska irritationerna af könsdelarna och för hvilka dessa kvinnor äro så utsatta.» '')
Antalet behandlingsdagar växlade mellan 3 och 151, var i genomsnitt 19,5 dagar.
På afd. II (de icke inskrifna) vårdades samma år 514 individer, däraf 90
för syfilis, 58 hade sitt första utbrott af denna sjukdom,» ej sällan med en kolossal
utveckling af de så starkt smittande, men så litet smärtsamma och därför ofta af
patienterna opåaktade slempaplerna». Detta det smittofarligaste af alla syfilitiska
symtom förekom hos de inskrifna blott 4 gånger, bland de hemligt prostituerade
28 gånger. Pseudoveneriska affektioner äro däremot på denna afdelning långt
mindre vanliga. Sjukhusvistelsen var i genomsnitt 34,! dagar. Af samtliga 514
inlagda icke inskrifna, s. k. hemligt prostituerade, voro 234 tjänstflickor utan tjänst,
5 7 hade en illa aflönad förmiddagsplats och bodde ej på tjänstestället. Af de
öfriga hade 8 5 förut varit tjänstflickor, innan de öfvergingo till andra, merendels
sämre betalda lefnadsställningar, mest till fabriksarbete (81) eller sömnad (51).
»Under de bestående samfundsförhållandena äro icke få af dessa människor hänvisade
till prostitution för att skaffa sig iödan och det nödvändigaste i sin eljes
så glädjelösa tillvaro2)». 158 af de 204 nyintagna hade haft en vanvårdad och
olycklig barndom. 84 voro från hufvudstaden, 108 från landsorten, 12 från
utlandet.
Patienternas undersökning och behandling är på det noggrannaste sätt
ordnad. Mikroskopisk undersökning af sekreten från urinrör, körtlar och lifmoderkanal
utföres med år efter år allt mera skärpt noggrannhet alltsedan början af
1890-talet. Upplysande i detta afseende är följande jämförelse: År 1889 behandlades
af 1,496 inlagda inskrifna prostituerade åtta (8) individer för lifmoderkatarr i
198 dagar, år 1899 af 1,044 inlagda 335 för gonokokkisk lifmoderkatarr i 10,290
sjukdomsdagar. Under båda perioderna ägde besiktningen rum enligt samma principer,
med samma apparat (spekulum, icke mikroskop) och af samma undersökningsläkare.
Enda skillnaden var, att under första perioden på sjukhuset ingen gonokokkundersökning
ägde rum, medan däremot sådan under andra perioden företogs på alla inlagda patienter.
Behandlingstiden var å afd. II i genomsnitt för urinrörskatarr inemot 30,
för lifmoderkatarr 37,6 dagar (ett par dagar kortare för de inskrifna).
1) Bergh, Vestre Hospital, 1904,
''i) Bergh, 1. c.
86
Syfilis behandlas å Vestre Hospital liksom öfverallt i Köpenhamn hufvudsakligen
med smörjkur. De prostituerades syfilis behandlas endast vid uppträdande
symtom, aldrig preventivt och aldrig ambulatoriskt.
Men om sjukhusvården af de prostituerade är god, är däremot besiktningsväsendet,
såsom redan antydts, föremål för kritik och förbättringsförslag, ej
minst af de sakkunniga köpenhamnsläkarna själfva. Reglementeringen är i Köpenhamn
som annorstädes kopierad efter det franska reglementet från 1828 med dess i
preventivt syfte företagna, af polisen bestämda, skematiskt och regelbundet upprepade
läkarbesiktningar. Man bör härvid erinra sig, att vid den tiden och
ända fram till århundradets midt ingen skillnad gjordes mellan den enkla (mjuka)
och den syfilitiska chancren; syfilis ansågs smitta allenast genom dess initialaffektion;
gonorren betraktades som en rätt oskyldig sjukdom, hvars virulens var omtvistlig
eller stod i förhållande till sekretets mer eller mindre purulenta, blenorragiska
beskaffenhet. De prostituerade uppfattades såsom en i det stora hela sund samling
individer, Indika visserligen genom sitt yrke voro utsatta för att då och då bli
»veneriskt» smittade; man trodde sig genom en enkel visitation kunna säkert
utskilja de temporärt sjuka och kunna garantera för deras sundhet, som hade
passerat kontrollen. De för tillfället sjuka ansåg man sig kunna säkert bota.
Men sedan den tiden hafva dessa sjukdomar blifvit bättre utforskade och
befunnits, till sin art vara helt annorlunda än man då för tiden föreställde sig dem.
Man vet nu mer än väl, att syfilis är en konstitutionell, kronisk sjukdom, som är smittosam
under åtskilliga år och på många vägar. Man har funnit, att? gonorren är en
ofta mycket allvarlig sjukdom, kronisk och insidiös, och att dess befintlighet merendels
är svårare att konstatera än vid de andra smittosamma könssjukdomarna.
Vi måste vidare räkna med det faktum, att alla prostituerade i regeln snart förvärfva
och för långa tider behålla dessa sjukdomar samt att de sålunda böra betraktas
ingalunda »såsom i regeln sunda kvinnspersoner», utan såsom patienter, lidande af
kroniska sjukdomstillstånd, men hvilkas smittofarlighet dock är mycket växlande
hos samma individ på olika tider, äfvensom hos olika individer och hos olika
åldersklasser. Den i sjukdomsafseende ojämförligt farligaste åldersklassen af de
prostituerade äro de yngsta, nybörjarna. Denna åldersklass, de minderåriga, träffas
emellertid i regeln icke af det nu gällande besiktningssystemet. Denna dess hygieniska
bristfällighet har professor Pontoppidan, förut i många år besiktningsläkare, numera
öfverläkare å Vestre Hospital, i flere publikationer på ett oemotsägligt sätt ådagalagt. *)
*)Pontoppidan, Laegerne og Prostitutionskontrollen; Ugeskrift for Laeger, Nr ii—12. 1901.
„ De hygieniske Forholdsregler mod Prostitutionen. Ugeskr. f. Laeger 1898.
„ . De Tunité de la visite et du traitement hospitalier des prostituées. Communications
de la conférance internationale å Bruxelles, 1899.
„ Den sanitaere Kontroll med Prostitutionen. Betaenkning og Förslag. Bibi. f. Laeger 1899.
„ Laegerne og Prostitutionskontrollen. Ugeskrift for Laeger Nr 11 —12. 1901.
,, Rapport. II:e Conférence internationale. Bruxelles 1902.
87
Ur besiktningssynpunkt kan köpenhamnsprostitutionen indelas i fyra grupper:
I.
II.
III.
IV.
»Attestmödere». J Inskrlfna prostituerade.
Andra inskrifna. }
»Ugemödere». \ kke inskrifna prostituerade.
Andra lösaktiga. J
De två första grupperna utgöras af inskrifna prostituerade, men grupp I
omfattar ett privilegieradt mindretal (omkring 6 o), som genom godt uppförande
avancerat till att endast behöfva förete sundhetsattest två gånger i veckan från en
privat, af polisdirektören godkänd läkare. De öfriga inskrifna (omkring 700)
undersökas af stadens två besiktningsläkare 2 gånger i veckan, kl. 8,30 på morgonen
alla hvardagar, i en lokal i ena flygeln af Vestre Hospital.
De två sista grupperna omfatta den s. k. »hemliga» prostitutionen. Grupp
III utgöres af ett mindre antal kvinnor (34 stycken år 1902), som, efter erhållen
varning enligt lagen af 10 april 1874 § 3 oc^ utståndet straff enligt strafflagens
180 §, ställts under polisuppsikt tillsvidare med besiktningsskyldighet en gång i
veckan. Grupp IV består af de lösaktiga kvinnor (485 år 1902), som efter nyssanförda
§§ 3 och 4 blifvit anhållna och underkastade kroppsundersökning. Denna
äger rum i en af polisens lokaler i gamla rådhuset alla dagai kl. 2 3 •
Om man varit närvarande vid några dagars besiktningar i å ena sidan lokalen
å Vestre Hospital (för inskrifna) och å andra sidan i gamla rådhuset (för anhållna
»hemligt» prostituerade), så finner man, såsom ju är att vänta, en mycket betydlig
skillnad i relativt antal konstaterade sjukdomsfall. Det öfvervägande flertalet
inskrifna passera kontrollen lätt och utan anmärkning; en del lägges visserligen in
på sjukhuset (i:a afdelningen), men då mycket ofta blott för observation, för
lätta pseudoveneriska tillfälligheter såsom hudlösheter, bristningar eller dylikt. En
stor del inlägges för misstänkta katarrer i urinrör eller lifmoderkanal (mikroskopisk
undersökning af sekreten göres, såsom nämnts, icke). Det är ju väl kändt, hurusom
de något så när erfarna prostituerade utmärkt väl förstå att genom en förberedande
genitaltoilett dölja symtomen af en gonorre, när denna icke äi alldeles
akut och florid, hvilket den sällan är hos de äldre af dem. Mera undantagsvis
påträffas hos dessa kvinnor otvifvelaktiga utbrott af syfilis.
Helt annorlunda blir resultatet af undersökningen af anhållna oinskrifna i
polislokalen. Dessa äro i regeln helt unga kvinnor, som anhållits på grund af
gatuprostitution eller på grund af anmälan om smittoöfverförande. Mycket vanligt
är det att, när en sådan flicka anhållits, befinnes sjuk och skall remitteras till sjukhuset
(2:a afdelningen), hon i förtreten anmäler för polisen sina »väninnor»
såsom varande sannolikt sjuka, hvilket ock efter skedd hämtning och undersökning
mycket ofta verkligen befinnes vara förhållandet. Men icke blott frekvensen
88
af sjukdomar är här vida större, dessa äro äfven kvalitativt långt mera svårartade
än bland de inskrifna. Här är den akuta florida gonorren helt vanlig,
merendels för första gången uppträdande; syfilis i dess recenta, smittofarligaste
stadier är ej ovanlig, ofta med genitala slempapler i yppig utveckling.
Den oinvigde skulle af dessa förhållanden möjligen föranledas till att draga
den slutsatsen: de inskrifna prostituerade äro relativt mindre sjuka, detta måste
vara den regelbundna besiktningens förtjänst. Den verkliga orsaken är emellertid
enligt Pontoppidan en helt annan. 1)
Såsom en konkret utgångspunkt tager prof. Pontoppidan året 1899 och
granskar resultaten af årets besiktningar af de olika grupperna inskrifna och oinskrifna.
Den del af hans framställning, som afhandlar gonorren, må af utrymmesskäl
utelämnas. Han kommer till det resultat, att »gonorrén mer och mer visar
sig vara det svåraste och mest otacksamma objekt för enhvar preventiv kontroll,
äfven den allra bästa».
Med afseende på syfilis, hvars »upptäckande och oskadliggörande just har
vant den hutvudhörnsten, på hvilken kontrollen stöder sig, ja dess egentliga raison
d’étre, sanitärt sedt», kommer han till följande resultat:
Grupp I, »attestmöderne», 60 kvinnor. Det förefanns 1 gång tertiär samt
2 gånger (hos samma person) sekundär syfilis. Det palpabla värdet af alla dessa
besiktningar (4,543) vore således mycket ringa i förhållande till den stora apparaten,
som bland annat påförer en hvar af dessa kvinnor en årlig utgift af 200
kronor. Man frestas att härvidlag med fransmännen säga, att »le jeu ne vaut nas
la chandelle».
Grupp II, andra inskrifna, omfattade 626 kvinnor med ett antal besiktningar
af 31,001. Af dessa inlades på sjukhuset 66 fall af syfilis, hvaraf 15 för första
utbrottet. Detta vore kontrollens »le peu de bien», som Fournier svagt erkännande
sagt. I verkligheten vore det emellertid blott eu droppe i häfver, dessa 15
fall af färsk syfilis i en stad, hvarest samma år anmäldes 1,502 fall af syfilis e
coitu impuro, 85 af syfilis insons och 107 af syfilis congenita.
Efter att hafva konstaterat de något magra resultaten af den sanitära
kontrollen af den inskrifna prostitutionen (hvilka emellertid i jämförelse med dem
i Paris och Biyssel kunde betecknas som rent åt öfverväldigande), öfvergår prof.
Pontoppidan till de två sista grupperna III och IV, den s. k. hemliga prostitutionen,
inalles 467 kvinnor. Ett antal af 1,165 undersökningar hade här (utom ett
stort antal akuta gonorreer) uppdagat och infört till Vestre Hospital 67 syfilisfall,
däraf 33 med första utbrottet »ofta med de så smittofarliga genitalpaplerna i kolossal
utveckling». Under åren 1886—99 inlades af icke inskrifna kvinnor 719
fi Pontoppidan, Laegerne og Prostitutionskontrollen, sid.
11 och följ.
89
med primär syfilis, af de inskrifna blott 216. Redan vid första anhållandet, vid
hvilket dessa individer undersökas, befinnas i Köpenhamn 60 procent af dem sjuka.
Det torde häraf framgå, att kontrollen å den icke inskrifna prostitutionen
såväl absolut som isynnerhet relativt väger betydligt mera i vågskålen än tillsynen
öfver den inskrifna. Hvilken kan då orsaken till detta så olika hygieniska utbyte
vara? Egentligen blott en och det är åldern, d. v. s. åldern såsom prostituerad.
Det har ju länge varit ett väl bekant faktum, att de flesta prostituerade
kvinnor mycket snart förvärfva syfilis. I Köpenhamn hafva vid 25 års ålder, fyra
femtedelar af de lösaktiga kvinnorna syfilis.
Nu befinnes det emellertid, att af de inskrifna endast en fjärdedel är under
2 5 år, något flera äro i åldern 25 — 30 och inemot hälften öfver 3 o år. Bland de
icke inskifna däremot äro i runda tal en fjerdedel under 20 år och inemot hälften
mellan 20 och 25 år. I denna olikhet i ålder finna vi ju den fullt naturliga och
allra väsentligaste förklaringen till olikheten i sjukdomsprocent hos de båda prostitutionskategorierna.
Det är de yngsta och framförallt de allra yngsta, vanligtvis
ännu icke inskrifna åldersklasserna, som särskilt i fråga om syfilis, representera
den egentliga sanitära faran. (Till alldeles samma resultat komma, såsom längre
fram skall visas, de franska reglementaristerna Fournier, Commenge, Jullien, Le
Pileur m. fl.)
För att inskrifningen skulle göra nytta, borde den alltså omfatta framförallt
de yngsta åldersklasserna af lösaktiga kvinnor. Men samtidigt måste man ju —
ehuru förvisso icke af hygieniska, men af humana skäl —■ taga bestämdt afstånd
från hvarje inskrifning af dessa unga individer. Brysselkonferensens första resolution,
föreslagen af Fournier och enstämmigt antagen, lyder sålunda: »Konferensen uttrycker
den önskan, att regeringarna ville använda all sin kraft på att undertrycka all prostitution
af unga kvinnor, som ännu icke uppnått den borgerliga myndighetsåldern».
Inför denna olösliga motsägelse anser prof. P. att den polismässiga inskrifningen
såsom grundval för den sanitära kontrollen måste falla och ersättas med
ett system, som bättre tager sikte på just de hälsofarliga åldersklassernas tillsyn och
behandling. Men lika lätt som det är att påvisa dessa unga individers farlighet,
lika svårt är det att uppdaga, gripa och få dem under behandling. Bäst vore
naturligtvis, om de kunde påverkas att frivilligt anmäla sig vid iråkad sjukdom.
Men ingen, som känner dessa unga kvinnor, deras okunnighet och indolens, kan
tro på möjligheten att få dem att sköta sina sjukdomar, om icke en hotande
ultima ratio, ett tvång, en laglig eller administrativ bestämmelse införes, som berättigar
polisen att på gifven föranledning anhålla och låta undersöka de kvinnor, som
provocera till otukt, som meddela smitta eller som bedrifva lösaktighet såsom yrke.
Alldenstund undersökningarna uteslutande hafva till ändamål att öfvervaka en särdeles
hälsovådlig klass af individer och att i deras eget och samhällets intresse få
dem under läkaruppsikt och behandling, så synes ingen grund förefinnas att möta
go
en dylik föranstaltning med en doktrinär eller sentimental och i hvarje fall malplacerad
opposition, så länge undersökningarna företagas på ett humant sätt och
blott i det allra nödvändigaste omfånget. De personer, som vid undersökningen
befunnes friska, kunde släppas med en varning; upprepades brottet, anhölles de
på nytt för eventuell bestraffning eller internering i uppfostringsanstalter, i tvångsarbetsanstalter
o. s. v. allt efter omständigheterna.
Med detta betraktelsesätt af de prostituerade kvinnorna såsom framförallt
patienter, bortfölle den regelmässiga, mekaniska, rent preventiva visitationen af de
äldre prostituerade, hvilka hafva öfverstått sin sekundärsyfilis och sina akuta gonorreer
och som genom lång öfning lärt sig behärska den genitala hygienen.
D. v. s. den gamla polismässiga kontrollen har öfverlefvat sig själf, den är dödsdömd
och bör resolut uppgifvas. Men däraf följer icke, att en abolitionistisk anarki skall
träda i stället. Ett öfvervakande är nödvändigt, men sättet måste bli ett annat.
Prostitutionen själf har såsom allt annat under tidernas lopp ändrat karaktär.
Den var förr i tiden, liksom yrkena, långt mera skråmässig ‘); en kasernering
och kontroll var då både naturlig och lätt utförbar. Den nutida prostitutionen har
en långt mera fluktuerande karaktär, utgör ett mindre skarpt begränsadt, ofta helt
tillfälligt förvärf. Dess igenkännande och öfvervakande blir därigenom i de stora
städerna en helt annan och vida svårare uppgift än förr. Då därtill kommer
nutidens humanare tänkesätt, med dess ökade kraf på allmänna människorättigheter
och den största möjliga individuella frihet, samt då slutligen utvecklingen af de
veneriska sjukdomarnas patologi — såsom ofvan visats —• stämpla de gamla
antagandena såsom villfarelser, är grunden för det gamla reglementeringssystemet
från alla håll underminerad.
Hufvudpunkterna i ett nytt rent medicinskt öfvervakande tänker sig Pontoppidan
sålunda:
Från lagstiftningens sida förutsättas tre hufvudbestämmelser:
x. Ett system af lagbestämmelser och administrativa anordningar, enligt
hvilka polismyndigheterna skola kunna vid gifven anledning anhålla kvinnor, som
professionellt hängifva sig åt lösaktighet, och låta dem undergå läkarundersökning.
2. En lagbestämmelse, enligt hvilken veneriskt sjuka personer, hvilkas
lefnadsförhållanden äro af den beskaffenhet, att sjukdomens öfverförande till andra
personer icke på ett betryggande sätt kan förebyggas utan deras aflägsnande, skola
inläggas på ett sjukhus, som de icke äga rätt att lämna förr än de utskrifvas af
dess läkare.
3. En lagbestämmelse, enligt hvilken det äfven efter utskrifningen kan
åläggas patienten att på bestämda tider åter infinna sig, sålänge det med hänsyn till
sjukdomens behandling eller med hänsyn till smittofara må anses för nödvändigt.
'') Egendomliga seder och bruk utmärkte i forna tider skökoskrået liksom andra yrken; i Niirnberg
t. ex. skedde hvarje år val af skökodrottning, som aflade ed till öfverheten och bemyndigades att
förfölja alla skrået icke tillhörande smygskökor.
9i
(Dessa bestämmelser finnas redan i lagen af den io april 1874. Att
punkt 3 kanske icke f. n. tillämpas i den utsträckning lagen medgifver, är icke
lagens skull.)
Svarande till denna rättsliga grundval erfordras följande medicinska apparat:
1. En undersökningsbyrå för den första undersökningen af de för provokation,
förvärfsmässig lösaktighet och dylikt anhållna eller dömda lösaktiga
kvinnorna. (Den undersökande läkaren äfvensom assistenterna kunde vara kvinnliga
läkare.)
2. Ett prostitutionssjukhus med den för ändamålet nödvändiga disciplinen,
men utan bismak af fängelse eller tvångsarbetshus.
3. En med sjukhuset förbunden undersöknings- och behandlingslokal, afsedd
såväl för de kvinnor, som frivilligt infinna sig till undersökning och behandling,
som äfven för dem, hvilka komma till obligatorisk observation och ambulant
behandling.
Prof. Pontoppidans kritik af det bestående och hans förslag till prostitutionens
öfvervakande på rent medicinsk grund diskuterades i mars 1901 i danska medicinska
sällskapet och synes i princip hafva gillats af nästan samtliga sällskapets
ledamöter.
Professorn i syfilidologi, Haslund, öfverläkare på afdelningen för hud- och
veneriska sjukdomar å Kommunehospitalet, ville dock ej på en gång släppa den
polismässiga inskrifningen 1), utan först i den mån det komme att visa sig, att man
kunde få de prostituerade att mera af egen drift söka bot mot sina veneriska sjukdomar.
För detta ändamål förordade han en offentlig poliklinik för könssjuka
kvinnor, hvilken skulle motsvara n:o 3 i Pontoppidans »medicinska apparat».
Äfven besiktningsläkaren professor Ehlers, den förr så öfvertygade reglementaristen,
uttalar sig nu i liknande riktning som Pontoppidan. »Ju mera jag i mina
arbeten och tankar har satt mig in i spörsmålet om den nuvarande prostitutionskontrollens
nytta eller olämplighet, desto mera har jag kommit till det resultat,
att tingens nuvarande ordning är alldeles omöjlig* 2). . . vi måste komma ifrån det
gamla kontrollsystemet.»
Dr Levinsohn, den andre af de två besiktningsläkarna, var däremot allt fortfarande
för bibehållandet af det nuvarande systemet med inskrifning och regelmässiga,
preventiva besiktningar. Han visste nog, att man i Danmarks öfriga
städer icke hade inskrifning, utan, i enlighet med lagen af den 10 april 1874, straffade
och ställde under läkartillsyn under viss tid dem, som bedrefvo skörlefnad såsom
'') Haslund, Lsegerne og Prostitutionskontrollen, Ugeskr. for Lager. Nr. 17. 1901.
2) Ehlers: Om Nödvändigheden af Undervisning i Seksuel Hygiejne. Dansk Sundhetstidende,
1902, s 10.
92
yrke, och han trodde gärna, att detta kunde gå bra i mindre städer; men för
Köpenhamn vore en dylik anordning omöjlig; man såge ju redan nu, hurusom
de jämförelsevis få inskrifna kvinnorna förstode att undandraga sig besiktningen;
huru skulle det då gå, om inskrifningen afskaffades och antalet af kvinnor, som
skulle öfvervakas, stege till många hundra '')•
2. För patienter (andra än prostituerade) med veneriska (och hud-) sjukdomar
finnes å Kommunehospitalet en afdelning (4:e afd.) på omkring 200 sängar, öfverläkare
professor Haslund. I förbindelse med denna står äfven en poliklinik, som
årligen besökes af inemot 2,300 patienter. Dessutom finns vid »Köpenhamns
Poliklinik» en afdelning för ambulatorisk behandling af veneriska sjukdomar.
Enligt lagen af den 10 april 1874 bär hvar och en, som lider af venerisk
sjukdom, rätt att erhålla behandling på allmän bekostnad. Men i utbyte häremot
har enhvar person med smittosam könssjukdom plikt att låta behandla sig. Om
han vägrar, kan han genom polisens försorg interneras på sjukhus.
Denna lagparagraf medgifver således utöfvandet af en kontroll lika väl öfver
män som kvinnor. I öfverensstämmelse härmed meddelas å poliklinikerna åt
patienten, jämte ordination och, när han så önskar, fria medikamenter, ett kort
med följande innehåll:
Kommunehospitalet.
IV. Afdelings Konsultationsstue.
Patient N:r................... 190
1) De lider af en smitsom venerisk Sygdom.
2) Det er Dem — i Henhold til Straffelovens § r8i — bestemt
lorbudt åt have Samleje.
3) De maa nöje overholde de Forskrifter til Sygdommens
Behandling og Smittens Forebyggelse, der her gives Dem.
4) De er pligtig til åt mode paa de ntermere angivne Dage.
Udebliver De uden åt sende Meddelelse fra en anden Laege
om, åt de er taget i Behandling hos denne, vil der — i
Henhold til Loven af tode April 1874 — ske Anmeldelse
til Politiet.
5) Behandlingen er ikke fuldendt, forend dette udtrykkelig er
Dem tilkendegivet.
Dette Kort skal opbevares og medbringes
ved Konsultationen.
Diagnose: l
l) Hospitals Tidende, 1901, p. 668.
93
Om patienten ej återkommer på den bestämda tiden, skickas honom ett så
lydande bref:
»Kommunehospitalet i Köbenhavn den 190
De er udebleven fra Behandling for venerisk Sygdom og tilsiges herved åt
möde inden 3 Dage paa Konsultationsstuen, da der ellers vil ske Anmeldelse om
Deres Udeblivelse til Politiet.
Reservelaege.»
Om patienten fortfarande uteblir, skickas följande anmälan till »Stedelighedspolitiet»
:
»Kommunehospitalet i Köbenhavn den 190
Navn: .......................................................................
der har opgivet åt bo .............................................
er udebleven fra Behandling for venerisk Sygdom.
Reservelaege.»
Tvångsinläggning å sjukhus (af icke prostituerade) synes emellertid blott
mera undantagsvis komma i fråga.
Efterforskning af smittokällor äger rum äfven i Köpenhamn, dock icke med
samma energi och konsekvens som i Kristiania.
3. Anmälningsplikt för lakan. Statistik.
I Danmark äro läkarna skyldiga att anmäla veneriska sjukdomar. 1 städerna
låter hvarje måndag förste stadsläkaren hos stadens praktiserande läkare afhämta
förteckning öfver de under föregående vecka tillkomna sjukdomsfallen (patientens
namn uppgifves icke). Tack vare denna anordning har man i Danmark liksom i
Norge, men i motsats till alla andra länder, ett användbart material för statistisk
utredning af de smittosamma könssjukdomarnas förekomst bland befolkningen och
deras fluktuation under olika tider.
94
Under året 1903 anmäldes i Köpenhamn inalles 7,455 fall af veneriska
sjukdomar, däraf gonorrhoea 5.230, ulcus molle 438, syphilis aquisita e coitu
impuro 1.650, syphilis insons 52 och syphilis congenita 85. På sjukhus behandlades
resp. 2.018, 152, 753, 9 och 40. Köpenhamns invånarantal samma år beräknades
till 417.000.
Ett fullt exakt uttryck för de ifrågavarande sjukdomarnas spridning bland
befolkningen kunna emellertid dessa siffror icke anses vara, framförallt af det
skälet, att en del fall icke komma till läkarnas kännedom. Detta gäller särskildt
om en del okomplicerade fall af gonorre, en sjukdom, som af många män
behandlas utan hänvändelse till läkare och af talrika kvinnor alldeles försummas,
ofta af den anledningen, att de icke förstå att deras s. k. underlifssjukdom är
beroende på gonorre.
Antalet anmälda gonorrefall, äfvensom totalsumman af anmälda veneriska
sjukdomar i Köpenhamn, jämte motsvarande års invånarantal voro under de sista
20 åren:
År | Folkmängd. | Anmälda gonorrefall. | På 1,000 | Totalantalet | På 1,000 |
1884 .................................... | 274,000 | 5,673 | 20,70 | 8,684 | 31,09 |
1885 ................................... | 284,000 | 6,023 | 21,21 | 9,344 | 32,9 0 |
1886 .................................... | 289,500 | 5,844 | 20,19 | 9,556 | 33,oi |
1887 .................................... | .295,000 | 5,385 | 18,25 | 8,055 | . 27,31 |
1888 .................................... | 303,500 | 5,281 | 17,40 | 7,265 | 23,9 4 |
1889 .................................... | 308,600 | 4,576 | 14,83 | 6,501 | 21,07 |
1890 .................................... | 313,000 | 4,389 | 14,02 | 6,222 | 19,88 |
1891 .................................... | 317,500 | 4,101 | 12,92 | 5,893 | 18,5 6 |
1892 .................................... | 322,000 | 4,159 | 12,92 | 5,835 | 18,12 |
1893 .................................... | 326,500 | 4,413 | 13,52 | 6,093 | 18,66 |
1894 ................................... | 331,000 | 4,051 | 12,24 | 5,887 | 17,79 |
1895 .................................... | 335,700 | 3,976 | 11,84 | 5,747 | 17,12 |
1896 .................................... | 340,500 | 4,224 | 12,41 | 6,073 | 17,69 |
1897 .................................... | 345,000 | 4,426 | 12,83 | 6,648 | 19,27 |
1898 .................................... | 349,000 | 4,644 | 13,3 1 | 7,100 | 20,3 4 |
1899 .................................... | 353,500 | 4,431 | 12,53 | 6,791 | 19,21 |
1900 .................................... | 358,000 | 4,632 | 12,94 | 7,023 | 19,62 |
1901 .................................... | 381,000 | 5,238 | 13,76 | 8,305 | 21,80 |
1902 .................................... | 411,000 | 5,216 | 12,69 | 7,657 | 18,6 3 |
1903 .................................... | 417,000 | 5,230 | 12,54 | 7,455 | 17,88 |
95
Fördelade på män och kvinnor i åldern 15—6j år voro antalen gonorrefall
under 1 o-årsperioden 1892 —1901 följande:
År | 1892 | 1893 | 1894 | 1895 | 1896 | 1897 | 1898 | 1899 | 1900 | 1901 |
Män ............... Kvinnor ........ | 3,093 1,042 | 3,244 1,143 | 2,916 1,122 | 2,939 1,009 | 2,811 1,045 | 3,291 1,107 | 3,319 1,278 | 3,158 1,261 | 3,418 1,142 | 3,821 1,290 |
Summa | 4,135 | 4,387 | 4,038 | 3,948 | 3,856 | 4,398 | 4,597 | 4,419 | 4,560 | 5,111 |
Utgående från dessa siffror, beräknar Engelbrelh *), att omkring 3/4 af Köpenhamns
manliga befolkning genomgår gonorre en eller flere gånger.
Beträffande syfilis lämna de å nästföljande sidor intagna tabeller, uppgjorda
af Ehlers, en i flere afseenden intressant öfversikt för åren 1864—1903.
Det framgår af denna öfversiktstabell, att syfilis är endemisk i Köbenhavn med
en normalsiffra (»basallinie») af 4,3 pro mille af befolkningen. Hvarje år ökas
antalet sjuka med 4,3 syfilitici på 1,000 invånare. Men öfver denna basallinje höja
sig tre iögonenfallande epidemier med tämligen spetsvinkliga kurvor, en mindre, kulminerande
1869 och en större, kulminerande 1886 med 2,122 nya syfilisfall,7,3 pro
mille, den högsta siffra man dittills någonsin konstaterat i Köbenhavn. Följande året
1887 internerades ej mindre än 66 hemligt prostituerade på Vestre Hospital för första
anfallet syfilis. En tredje epidemi började år 1900 och kulminerade 1901 med 2,171
anmälda syfilisfall, 5,7 pro mille. Första och andra epidemiens kulmination åtskiljas
af en tidrymd af 17 år, andra och tredje af 15 år.
Orsakerna till dessa egendomliga epidemiska vågrörelser i syfilisendemien
äro obekanta. Säkerligen är emellertid Köpenhamns syfiliskurva en resultant af
talrika andra kurvor, hvilka voro uttryck för olika, på syfilis utbredning inverkande
ekonomiska, social-hygieniska och andra faktorer.
Under de 40 år, som ifrågavarande statistik omfattar, har .systemet för
prostitutionens öfvervakande varit ett och detsamma. Då det oaktadt syfiliskurvan
under denna tid företer så kolossala fluktuationer, måste man däraf draga den slutsatsen,
att man icke från en befolknings syfilisstatistik kan härleda bindande
bevis för vare sig verksamhet eller overksamhet af ett visst system för prostitutionskon
trollen.
'') Gonorréens Udryddelse, 1904.
År
1864
1865
1866
1867
1868
1869
1870
1871
1872
1873
1874
1875
1876
1877
1878
1879
1880
1881
1882
1883
1884
1885
1886
1887
1888
1889
1890
1891
1892
1893
1894
1895
1896
1897
1898
1899
1900
1901
Antal mmälda yfilisfall | Behandlade på Kommune-hospit. för | Behandlade på Vestre Hosp. | Behandlade på Vestre Hosp. | Beräknad folkmängd | Syfilisfall pro millc |
504 | 337 |
|
| 163,000 | 3,1 |
594 | 375 | — | — | 166,000 | 3, G |
742 | 433 | — | — | 169,000 | 4,'' |
838 | 369 | — | — | 173,000 | 4,8 |
1,012 | 447 | — | — | 173,000 | 5,0 |
1,058 | 471 | — | 36 | 176,000 | 6,0 |
873 | 448 | — | 15 | 181,000 | 4,8 |
804 | 427 | — | 25 | 185,000 | 4,3 |
884 | 394 | — | 13 | 189,000 | 4,7 |
566 | 318 | — | 12 | 193,000 | 4,0 |
824 | 372 | — | 19 | 194,500 | 4,2 |
708 | 354 | — | 25 | 207,500 | 3,4 |
696 | 306 | — | 17 | 212,500 | 3,3 |
709 | 235 | — | 13 | 218,000 | 3,2 |
717 | 254 | — | 18 | 223,500 | 3,2 |
940 | 360 | — | '' 32 | 229,000 | 4,i |
954 | 466 | — | 35 | 237,500 | 4,o |
1,005 | 450 | — | 32 | 246,000 | 4,1 |
1,077 | 479 | — | 19 | 254,000 | 4,2 |
1,182 | 517 | — | 21 | 262,500 | 4.5 |
1,341 | 503 | — | 18 | 274,000 | 4,o |
1,868 | 437 | — | 15 | 284,000 | 6, G |
2,122 | 449 | 40 | 8 | 289,500 | 7,3 |
1,736 | 336 | 76 | 12 | 295,000 | 5,9 |
1,257 | 268 | 58 | 10 | 303,500 | 4,'' |
970 | 202 | 41 | 8 | 308,600 | 3,1 |
939 | 153 | 28 | 7 | 313,000 | 3,o |
985 | 184 | 45 | 17 | 317,500 | 3,1 |
898 | 178 | 38 | 10 | 322,000 | 2,8 |
1,040 | 190 | 53 | 19 | 326,500 | 3,2 |
1,178 | 193 | 77 | 26 | 331,000 | 3,G |
1,331 | 191 | 72 | 19 | 335,700 | 4,0 |
1,320 | 281 | 57 | 22 | 340,500 | 3,0 |
1,460 | 302 | 55 | 25 | 345,000 | 4,2 |
1,688 | 559 | 46 | 12 | 349,000 | 4,8 |
1,693 | 279 | 33 | 15 | 353,500 | 4,8 |
1,799 | 239 | 43 | 21 | 358,000 | 5,0 |
2,171 | 306 | 54 | 23 | 381,000 | 5,7 |
1,873 | 367 | 65 | 31 | 411,000 | 4,3 |
1,787 | _ | — | — | 417,000 | 4,3 |
91
Fall af färsk syfilis på 100,000 invånare i Köpenhamn under tiden 1864—1904.
Kristianias syfilisendemi visar liknande epidemiska böljerörelser, hvilka dock
icke äro samtidiga med Köpenhamnsepidemierna.'') 1
1) Vid en jämförelse mellan anmälda veneriska sjukdomsfall i Kristiania och Köpenhamn visar
det sig, att siffrorna från Köpenhamn alltid, äro högre. Totalantalet veneriska sjukdomar växlade under
åren 1888 (då dagliga anmälningar i Kristiania infördes)—1903:
i Kristiania mellan 6,6 och 16,9 °/oo af befolkningen; i Köpenhamn mellan 23,94 och 17,12 °/oo;
och var år 1903 ... i Kristiania 12,7 °/oo i Köpenhamn 17,8 °/oo,
hvaraf gonorrefall . „ „ 7,8 „ „ „ i2,54 „
och förvärfvad syfilis ,, „ 2,7 ,, ,, ,, 4,3
De högre sjukdomssiffrorna i Köpenhamn kunna måhända i någon mån vara beroende på sättet
för rapporteringen, såtillvida att det på läkarnes veckorapporter icke angifves, huruvida den i ifrågavarande
patienten stannar under samme läkares behandling eller t. ex. afsändes till sjukhus, i h vilket
senare fall dubbel rapportering kan komma till stånd. Detta * fel undvikes i Kristianiastatistiken.
Om däremot de lägre^sjukdomssiffrorna i Kristiania icke äro skenbara, utan motsvaras af verklig?
heten, så kan en af förklaringsgrunderna härtill måhända vara den, som afgafs af en af Kristianias
erfarnaste specialister, nämligen att den manliga befolkningen därstädes af fruktan för smitta afhåller sig
från prostitutionen mera än i städer med s. k. kontrollerad prostitution.
13
98
Af tabellen framgår vidare, hvilken ytterst ringa bråkdel de för syfilis vårdade
inskrift a prostituerade utgöra af samtliga syfilisfall; de förra växla under de
olika åren mellan 7 och 36, de senare mellan 566 och 2,171.
Anmärkningsvärd! är slutligen den starka nedgången af sjukhusvårdade
syfilisfall (tab:s 3:e kolumn) under dessa 40 år. Intill början af 80-talet inlades
på Kommunehospitalets 4:e afdelning såsom regel 40—50 procent af syfilis recens.
Från denna tid förändras förhållandet högst betydligt, så att numera endast 15—25
procent af patienterna med syfilis recens vårdas på sjukhuset. Förändringen har
väl sin förklaring i förbättrad poliklinikvård och lättare åtgång till ambulant behandling
samt ändrade socialekonomiska förhållanden. Det framgår emellertid
häraf, till hvilka statistiska felslut det måste leda, när man, såsom ofta skett, från
antalet å sjukhus vårdade å olika tider vill draga slutsatser angående sjukdomens
utbredning bland befolkningen å en ort eller i ett land i dess helhet.
Kap. IV. Tillägg.
Efter det ofvanstående nedskrifvits, har den danska regeringen förelagt riksdagen
ett »förslag till lag om motarbetande af offentlig osedlighet och venerisk
smitta».
Detta förslag, hvithet härefter finnes tryckt såsom bilaga, är byggdt på två
hufvudprinciper, nämligen att all reglementering af prostitutionen skall upphöra
samt att prostitution är en brottslig gärning, -hvilken skall betraktas och behandlas
såsom andra brott.
I förstnämnda syfte är stadgadt, att lagen den 10 april 1874 med senare
gjorda ändringar däri jämte därpå grundade regulativ och reglementen skall upphöra
att gälla 6 månader efter det den nya lagen promulgerats. Omedelbart efter
promulgationen skall inskrifning af lösaktiga kvinnor upphöra.
I fråga om straffbarheten af prostitution innehåller lagförslaget i § 1, att
den, som helt eller delvis lifnär sig med lösaktig lefnad eller på offentligt eller
.för en hvar tillgängligt ställe med ord eller tecken eller genom oanständigt uppförande
eller på annat otvetydigt sätt uppfordrar eller inbjuder till otukt, skall
straffas med fängelse eller under försvårande omständigheter eller vid iteration med
tvångsarbete från 12 dagar till ett år. Under förmildrande omständigheter må
straffet nedsättas till böter. Straffet kan första gången få ersättas af en af åklagaremyndigheten
tilldelad varning, dock ej, om den tilltalade själf begär sakens handläggning
inför domstol.
Det är att märka, att lagtexten icke börjar med orden »Kvinna, som ---- etc.
utan med orden »Den, som — — etc. Häraf följer att stadgandet afser icke
allenast kvinnor, utan äfven män. Att en man skulle helt eller delvis lifnära sig
99
med otukt, torde väl i de skandinaviska länderna höra till sällsyntheterna, och i
denna del blir väl stadgandet därför egentligen tillämpligt å kvinnor, men däremot
kan den senare delen af § x, som handlar om provokation till otukt på allmän
plats, lika mycket få användning mot män som mot kvinnor.
I öfrigt är att observera, att såsom villkor för straffbarhet hos den, som
lefver på prostitution, icke erfordras, att han uteslutande lifnär sig däraf; ett brott
är således konstitueradt, så snart en person låter bruka sig till otukt mot betalning,
äfven om han äger lofligt näringsfång.
Den, som lifnär sig genom prostitution, kan emellertid utom ansvarsbestämmelserna
i strafflagen äfven blifva underkastad lösdrifvarlagen. I § 2 stadgas
nämligen, ^tt den, som har varnats för fösdrifveri eller bettleri och därefter straffats
för förseelse mot § 1, blir att behandla såsom lösdrifvare, såvidt han icke kan
påvisa annan inkomst till sitt uppehälle än den, som härleder sig från skörlefnad.
Som man finner, är det mycket stränga bestämmelser mot prostitutionen,
som här föreslås. § 5 innehåller emellertid ett högst anmärkningsvärd! stadgande,
som innebär en väsentlig lindring i straffbestämmelserna. Här stadgas nämligen,
att den af venerisk sjukdom lidande, hvilken frivilligt underkastar sig offentlig
behandling för densamma och följer de honom i sådant afseende meddelade föreskrifter,
skall vara fri från ansvar enligt § 1 eller 2 för hvarje förhållande, som
inträdt före det han begärde nämnda behandling. Prostituerad kvinna, som är
lidande af venerisk sjukdom, kan således, om hon anmäler sig till erhållande af
offentlig sjukvård därför och iakttager de föreskrifter, som meddelas med afseende
å sjukdomen, icke straffas för det hon dessförinnan bängifvit sig åt prostitution.
Detta stadgande har tydligen införts för att förekomma, att af könssjukdom
lidande patienter skulle undandraga sig läkarbehandling af fruktan för
åtal för prostitution. Ur enbart sanitär synpunkt torde stadgandet därför kunna
försvaras, men i öfrigt innebär det en svår inkonsekvens. Lagen bestraffar prostitution
icke allenast på grund af dess sanitära vådor utan såsom en sedlighetsförbrytelse
och vid sådant förhållande är det icke följdriktigt att låta denna förbrytelse
blifva straffri, om den sanitära vådan af densamma aflägsnas.
Bestämmelserna om ansvar för den, som, ehuru han har kännedom eller
misstanke om att vara behäftad med smittosam venerisk sjukdom, idkar samlag med
annan, äro utsträckta att gälla äfven för samlag inom äktenskapet, under villkor
att smitta verkligen öfverföres samt med den inskränkning, att åtal får ske endast
efter angifvelse (§ 4).
Tvångsbesiktning af person, som misstänkes för prostitution eller utspridande
af venerisk smitta, kan ske endast på grund af domstols utslag och skall, där så
ske kan, verkställas af en läkare utaf den misstänktes eget kön (§ 10).
Bestämmelserna i § 1 af lagen af den 10 april 1874 om fri vård åt medellösa
veneriska patienter och skyldighet för dem i vissa fall att underkasta sig
IOO
sjukhusbehandling äro oförändrade intagna i det nya lagförslaget. Vidare är däri
stadgadt, att ett visst antal afgiftsfria polikliniker för veneriska patienter skola upprättas;
i Köpenhamn skall i skilda delar af staden finnas ett tillräckligt antal sådana
polikliniker öppna hvarje dag.
I fall en läkare, som behandlat en af könssjukdom lidande person (man
eller kvinna), med hänsyn till smittofaran anser det nödvändigt, att patienten fortfarande
tillses af läkare, skall läkaren, med begagnande af en blankett utaf fastställdt
formulär, gifva patienten skriftligt förständigande att återkomma eller förete intyg,
att hans behandling öfvertagits af annan auktoriserad läkare. Fullgör patienten icke
detta förständigande eller vill läkaren icke behandla honom längre, skall läkaren
anmäla saken för vederbörande tjänsteläkare, som har rätt att kalla patienten inför
sig. Äfven i andra fall har offentligt anställd läkare, om han till undvikande af smitta -fara finner sådant nödigt, samma befogenhet att kalla af könssjukdom lidande patient inför
sig. Hörsammas icke kallelsen, kan den tredskande föreläggas vite af vederbörande
amtman (i Köpenhamn polisdirektören) eller hämtas genom polisens försorg (§ 6).
Förslaget innehåller intet om skyldighet för den, hvilken såsom misstänkt
smittokälla inställes för offentlig läkare, att låta undersöka eller behandla sig af
läkaren. I detta fall synes förslaget alltså intaga samma ståndpunkt, som är förhärskande
i Norge. Man synes dock kunna fråga af hvad gagn det är att genom
viten och hämtningspåföljd framtvinga inställelse inför läkaren af en person, som
genom ett enkelt nej har i sin makt att fullkomligt utestänga läkaren från alla åtgärder.
Det åligger hvarje läkare, som undersöker eller behandlar någon för venerisk
sjukdom, att göra patienten uppmärksam på sjukdomens smittofarlighet och de rättsliga
följderna däraf, att någon smittas eller utsattes för smitta. Äfven för sådant besked
skall fastställdt formulär följas (§ 7).
Hvarje läkare skall i de veckorapporter, som han afgifver till vederbörande
stads- eller distriktsläkare, dels för hvarje anmäldt fall af könssjukdom uttryckligen
gifva tillkänna, att han fullgjort sistberörda förpliktelse, dels angifva huru många
personer han gifvit förständigande enligt § 6.
Har någon venerisk patient för vederbörande läkare lämnat falsk uppgift om
namn, yrke eller hemvist, straffas han med fängelse eller böter (§ 8).
I sammanhang med förevarande lagförslag har regeringen förelagt riksdagen
förslag till en del andra nya eller ändrade lagbestämmelser.
Sålunda har framlagts förslag till lag om behandling af brottsliga och försummade
barn och yngre personer. Detta förslag, som är byggdt på samma hufvud--grunder som motsvarande norska eller svenska lagar, afser äfven minderåriga prostituerade.
Föremål för tvångsuppfostran, hvarom för hvarje kommun en särskild
myndighet noggrant har att bestämma, äro nämligen, bland andra, personer under
18 års ålder, som begått straffbara handlingar, hvilka vittna om sedligt fördärf
eller vanart — alltså, då prostitution är en straffbar handling, alla prostituerade
IOI
under 18 års ålder. De uppfostringsmedel, som enligt lagen skola användas, bestå
i inackordering i enskildt hem eller intagning å barnhem eller i uppfostringsanstalt.
Dessa senare äro af två slag, dels mildare, dels strängare; båda slagen anstalter
böra vara åtskilda för de olika könen. I de strängare anstalterna skall kursen
vara minst tvåårig, i de mildare minst ettårig. Tvångsuppfostran upphör i allmänhet
vid fyllda 18 års ålder, men den, som intagits i uppfostringsanstalt, kan
kvarhållas där i tre år, äfven om han därunder öfverskrider nämnda åldersgräns.
Vidare har man föreslagit införande af straffbestämmelser mot soutenörer.
I sådant afseende föreslås en lagparagraf af innehåll att, om en person öfver 18
års ålder helt eller delvis låter underhålla sig af en kvinna, som idkar otukt såsom
förvärfsmedel, eller yrkesmässigt främjar eller för ren vinning drager nytta af hennes
förvärf, han skall straffas med fängelse på vanlig fångkost eller på vatten och
bröd eller med tvångsarbete från 12 dagar till i år eller vid iteration med förbättringshusarbete
intill 2 år.
102
Bilaga.
Danska regeringens förslag till lag om motarbetande af offentlig
osedlighet och venerisk smitta, afgifvet 1904.J)
§ i.
Den, som helt eller delvis ermerer sig ved losagtigt Levned, eller som paa
offentligt eller for alle og enhver tilgiengeligt Sted ved Ord, Tegn, oanständig
Opforsel eller paa anden utvetydig Maade opfordrer eller inbyder til Utugt, straffes
med Fängsel eller under skierpende Omstaendigheder eller i Gentagelsestilfadde med
Tvangsarbejde fra 12 Dage indtil 1 Aar. Under formildende Omstaendigheder kan
Straffen nedsiettes till Boder.
Läge överfor den, som ikke forhen er straffet eller advaret for noget af de
her omhandlede Forhold, kan en af Paatalemyndigheden tildelt Advarsel tnede i Stedet
lor Sträf; dog kan Advarsel ikke tilldess, naar den sigtede förlänger Dom.
§ 2.
Den, der af Politiovrigheden har modtaget Tilhold efter § 2 i Lov. 3. Marts
1860 om Straffen for Losgasngeri og Betleri og derefter er straffet efter förrige
Paragraf, bliver, saafremt vedkommende senere ikke kan paavise anden til sit Underhold
tilstnekkelig Indtiegt end den, som skyldes eget eller andres losagtige Levned,
åt straffe som Losgaenger.
§ 3-
Det er forbudt åt bolde Bordel. Den, som handier mot dette Förbud,
straffes med Fängsel paa Vand og Bröd eller Forbedringshusarbejde indtil 2 Aar.
Med samme sträf anses den, som gor sig skyldig i Rufferi.
De, der for Betaling tilstede Personer af forskelligt Kon Adgang til deres
'') Jfr här ofvan sid. 98.
io3
Boliger for der åt ove Utugt, saa vel som Plotelbesiddere, Gxstgivere og Bevxrtere,
der udleje Vxrelser i samma 0jemed, straffes med Fängsel eller under formildende
Omstxndigheder med Boder.
§ 4-
Naar nogen, som er videndc eller har Formodning om åt vxre behxftet med
venerisk Smitte, over Utugt med eu anden, blifver Sträf åt Fängsel eller under
skxrpende Omstxndigheder Forbedringshusarbejde åt anvende.
Samme Sträf kommer til Anvendelse paa den, som under de nxvnte Fördold
har legemlig Omgång med sin dEgtefxlle, saafremt denne derved er bleven
smittet og begxrer Tiltale.
Den, der gor sig straffskyldig efter disse Bestemmelser, skal desuden, naar
Smitteoverforelse til en anden ffnder Sted, og denne ikke har vxret vidende om
den tillstedevxrende Smittefare, ikke alene vare pligtig till åt erstatte den angrebne
de med Helbredelsen forbundne Omkostninger, men ogsaa til åt give Erstatning
for de ved Sygdommen forvoldte Lidelser og Tab.
§ 5.
Personer, der lide af venerisk Sygdom, ere, uden Hensyn til, om de have
Evne til selv åt bekoste deres Helbredelse eller ikke, berettigede til åt krxve sig
tagne under Kur for offentlig Regning, ligesom de ere pligtige til åt underkaste
sig en saadan Kur, medmindre de godtgore, åt de have undergivet sig tilborlig
privat Lxgebehandling. Ere de angrebne Personers Forhold af den Beskaftenhed,
åt Sygdommens Overforelse til andre Personer ikke paa nogen betryggende Maade
kan forebygges uden ved deres Bortfjxrnelse, eller overholde de ikke de dem til
Smittens Forebyggelse givne Forskrifter, skulle de indlxgges til Kur paa et Sygehus.
Sporsmaal herom bliver i fornodent Fald åt afgore af Amtmxndene (i Kobenhavn
Politidirektoren) under Paaanke til Justitsministeren, og Förpligtelse^ Efterkommelse
kan fremtvinges ved Tvangsboder, der paalxgges af de nxvnte Myndigheder.
De, der nyde fast Fattigunderstottelse og findes lidende af venerisk Sygdom,
skulle indlxgges til Kur paa et Sygehus.
Den smittede, der uden Politiets eller Fattigvxsendets Forlangende underkaster
sig Behandling for offentlig Regning efter foranstaaende Bestemmelser og
overholder saa vel disse som Bestemmelserne i §§ 6 og j 4, skal vxre fritaget
for enhver Forfolgning efter §§ 1 og 2 for noget Forhold, som er udvist, forinden
bemeldte Behandling blev begxrt.
104
§ 6.
Naar det, enten under Sygdommens Behandling eller efter dens Helbredelse
al Hensyn til Smittefare anses for nödvändigt, åt Patienten vedblivende tilses, skal
der åt Lagen gives denne Paalag om til bestemte Tider åt fremstille sig for barn
eller levere barn skriftligt Bevis for, åt hans Behandling er övertagen af en anden
autoriseret Läge, Dette Paalag gives ved en dertil bestemt, utfyldt Blänket, som
laas hos vedkommende Stads- eller Distriktslage.
Överträder den vedkommende dette Paalag, eller vil Lagen ikke behandla
barn langer, og han trods Opfordring ikke förevisa- skriftligt Bevis for, åt hans
Behandling er övertagen af en anden Läge, bliver Underretning derom uopholdelig
åt tilstille vedkommende offentlige eller visiterende Lage, der derefter vil have åt
paalagge den paagaldende åt give Mode i Konsultationslokalet overensstemmende
med Bestemmelserne neden for i § 13.
§ 7-
Det paahviler enhvar Läge, der undersoger eller behandler nogen for venerisk
Sygdom, åt gore denne opmarksom paa Sygdommens Smitteevne og de retslige
Folger af, åt nogen smittes eller udsattes för Smitte. Blanketter til Meddelelser
beröm laas hos vedkommende Stads- og Distriktslage.
§ 8.
Enhver Lage vil i de ugenlige Indberetninger til vedkommende Stads- eller
Distriktslage med Hensyn till hvert enkelt anmeldt Tilfalde af venerisk Syge
have udtrykkelig åt bevidné, att han har overholdt Bestemmelsen i förrige Paragraf
samt åt angive, livor mange Personer han har givet det i § 6 ommeldte Paalag.
Överträdelse af Bestemmelserne i §§ 6 og 7 straffes med Buder paa indtil
200 Kr. Den, som overfor vedkommende Lage opgiver fejlagtigt Navn, Stilling
eller Bopal, straffes efter Straffelovens § 155.
§ 9-
Lt Barn, som er angrebet af venerisk sygdom, maa ikke gives till Opamning
ved Brystet af anden Kvinde end dets egen Moder. Ej heller maa nogen Amtne,
som ved ellci formoder, atj hun er angrebet af Sygdommen, tage nogen anden
Kvindes Barn til Brystet. Förseelse!'' herimod straffes med den i § 4 bestemte
Sträf, hvorhos den skyldige, dersom Sygdommen forplantes, icke alene skal vare
pligtig til åt erstatte de angrebne de med deres Helbredelse förbundne Omkostninger,
men ogsaa til åt give Erstatning for de ved Sygdommen forvoldte Lidelser
og Tab.
Samme Erstatningspligt skal paahvile den, der sätter et Barn i Pleje, som
han ved er angrebet af venerisk Sygdom eller har Grund til åt mistanke for åt
lide af Sygdommen, eller som anbringer et for Sygdommen mistamkt Barn til
Opamning ved Brystet, uden åt Plejeforaddrene eller Ammen, inden Anbringelsen
Under Sted, ere blevne underrettede om, åt Barnet er sygt eller mistamkt.
Disse Bestemmelser gaside ogsaa for de offentlige Myndigheder, som anbringe
Born i Pleje eller til Opamning.
Ett Barn anses som mistamkt for den ovennavnte Sygdom, selv om ingen
Tegn paa den have vist sig hos det, naar Moderen er angreben af den eller
tidligere har lidt af Sygdommen i nogen af dens konstitutionel^ Former, og der
ikke er hengaaet 3 Maaneder efter Fodslen.
§ 10.
Enhvcr, som sigtes for nogen af de i denne Lovs §§1,4 eller 9, 2det
Punktum, omhandlede Förseelser, kan ved Politiets Föranstaltning med sit udtrykkelige
Samtykke undergives Lageundersogelse. I Vasgringstilfadde bestemmer
Retten ved Kendelse, saafremt den finder Sigtelsen tilstrakkelig begrundet, åt
Undersogelsen skal Ande Sted uden Samtykke.
Det samme gadder, naar nogen tiltales efter denne Lovs § 2. 11
11.
De i § 10 omhandlede Lxgeundersogelser blive åt foretage paa det åt
Politiet opgivne Sted åt vedkommende Stads- eller Distriktslxge eller af eu dertil
sirlig antagen visiterende Lage. Tvungen Undersogelse skal — med mindre
vedkommende udtrykkelig gifver Afkald derpaa — företages af en Läge af den
paagaldendes eget Ken, for saa vidt en saadan praktiserer i vedkommende Kobstad
eller Lagedistrikt eller dog saa ner derved, att intet Ophold af Betydning derved
foraarsages, og er villig til åt paatage sig Undersogelser af denne Art. —• Vedkommende
Lage nyder herfor enten en aarlig Betaling, som fastsattes af Kommunalbestyrelsen
og godkendes af Justitsministeren, eller, dersom en saadan ikke
er fastsat og godkendt, en Betaling for hver Undersogelse, der bestemmes til 4 Kr.
for den förste Person, der til samme Tid og paa samme Sted undersoges, og
til 1 Kr. for hver af de folgende. Betalingen afholdes i Kobstaderne af Byens
Kasse, paa Landet af Amtsrepartitionsfonden og paa Bornholm af den for Kobstad
og Land fadles Amtsfond. För Udstedelsen af et Vidnesbyrd om, hvor vidt
* 14
io6
paagxldende ved Undersagelsen er funden angreben af Sygdommen, oppebxrer
Lxgen ingen särskilt Betaling.
§ 12.
De offentliga eller visiterende Lxger have, foruden åt foretage de ommeldte
Lxgeundersogelser, tillige åt undersoge og, om det tiltrxnges og kan ske ved
Behandling uden för Sygehus, åt behandla dels de Personer, der ere henviste til
dem af en anden Läge under de i § 6 ovenfor omhandlede Forhold, dels enhver,
som lidende af venerisk Sygdom henvender sig til dem. Der maa ikke herfor
krxves eller modtages noget Vederlag af Patienten. Med Betalingen af det offentliga
forholdes der efter de hidtil gxldende Regler.
I Kobenhavn skal der altid findes et tilstrxkkeligt Antal visiterende Lxger,
der daglig til en bestemt Tid skulle give Konsultation i forskellige Dcle af Byen
efter Sundhedskommissionens nxrmere Bestemmelse.
§ 13-
I ethvert Tillxlde, hvor den offentlige eller visiterende Lxge af Hensyn til
Smittefare anser det for nodvendigt, vil han ved Afbenyttelsen af dertil bestemte
Blanketter have åt paalaegge vedkommende åt give Mode til nxrmere bestemte Tider.
Dette Paalxgs Efterkommelse kan fremtvinges ved Tvangsboder, der paalxgges
af Amtmanden (i Kobenhavn Politidirektoren) under Paaanke til Justitsministeren og,
hvis dette ikke ifugter, ved Fremstilling af Politiet.
§ 14-
De, som for offentlig Regning ere indlagte i et Sygehus til Behandling for
venerisk Sygdom, maa ikke forlade Sygehuset, for de udskrives af dels Lxge.
Overtrxdelser af denne Bestemmelse straffes med Fxngsel paa Vand og Bröd
indtil 5 Dage eller simpelt Fxngsel indtil i Maaned.
§ iS
Ved
Anvendelsen af Bestemmelserne om Sträf af Fxngsel og Forbedringshusarbejde
efter denne Lov komme Reglerne i almindelig borgelig Straffelovs Kapitel
2 til Anvendelse. Sager om Overtrxdelse af §§ 6, 7, 8, iste Stykke, og 14
behandles som offentlige Politisager, dog for lukkede Dore.
ic>7
S Ié
Politiet
kan forbyde Personer, der drive offentlig Bevakning, åt have til
Huse Kvinder, som ere straffede efter denne Lovs §§ r og 2, samt åt benytte
saadanne Kvinder til Gaesternes Underholdning eller Opvartning.
§ 17 •
Denne Lov trajder i kraft 6 Maaneder efter dens Indforelse i Lovtidenden,
dog åt Indskrifningen af losagtige Fruentimmer efter Lov åt 10. April 1874 bortfalder
straks. Samtidig ophaives Straftelovens §§ 180—182 samt Loven af 10.
April 1874 om Foranstaltninger til åt modarbejde den veneriske Smittes Udbredelse,
Loven af 1. Marts 1895 om Förändring i og Tilkg til denne Lov, Lov af 11.
April 1901 om Tillägg til de to sidstncevnte Love og Lovene af 11. Februar 1863
§ 8, sidste Punkt, og 4. Februar 1871 § 2 tillige med alle dertil knyttede
Regulativer, lleglementer og Vedtaigter.
Tyskland.
Kap. I. Lagstiftningen i ämnet.
mdsefaT . - Dc vjktiS;lste bestämmelserna i Tyskland mot spridande af könssjukdomar
straffrättslig innefattas i Strafflagen föi Tyska Riket af den 13 maj 1871, '' 361 mom. 6 och
natur. § 180. Förstnämnda lagrum lyder så:
»Med arrest (»Haft») straffas kvinna, som för yrkesmässig otukt är ställd
under polisuppsikt, om hon öfverträder de i sådant hänseende till skyddande afsundhet,
allmän ordning och allmän anständighet gifna polisföreskrifter, så ock
kvinna, som utan att vara ställd under sådan uppsikt yrkesmässigt öfvar otukt.»
Arrest (»Hatt») kan ådömas fr. o. in. en dag t. o. in. sex veckor.
§ 180 har tätt ändrad lydelse genom eu lag af år 1900 (den s, k. lex
Heintze). I sin ursprungliga form lydde § så:
»Den, som sedvanemässigt eller för egen vinning främjar otukt såsom förmedlare
däraf diet genom att bereda tillfälle därtill, straffas för koppleri med fängelse
samt kan därjämte dömas förlustig medborgerligt förtroende och ställas under
polisuppsikt.»
Enligt lex Heintze är straffmåttet ändradt till fängelse icke under eu månad
och kan jämte fängelsestraffet ådömas plikt från och med 150 till och med 6,000
mark. Vid förmildrande omständigheter kan fängelsestraffet nedsättas till en dag.
Enligt de allmänna bestämmelserna är maximum för fängelsestraff fem år.
Dessa lagbestämmelsei hafva, särskildt sedan frågan om ändringar i reglemente!
ingen åt prostitutionen kommit upp på dagordningen, underkastats en skarp
kritik, hvilken icke torde kunna anses oberättigad.
Bestämmelserna äro otydliga, särskildt om man icke allenast ser till deras
ordalydelse utan äfven till sättet, hvarpå de tillkommit.
Otydligheten afser först och främst en sådan kardinalpunkt i ämnet som
frågan, huruvida bordeller äro tillåtna eller icke. Såväl § 361 mom. 6 som § 180
i ^ dess ursprungliga lydelse äro ordagrant hämtade ur den preussiska strafflagen
af år 1851, där de hade n:o 146 och 147- 1 Preussen voro enligt Das allgemeine
Landrecht (1792) bordeller tillåtna, men fram på början af 1800-talet uppstod en
109
rörelse mot desamma; i Berlin, undertrycktes de 1843, men återinfördes 1851.
Det anses otvifvelaktigt, att man icke haft för afsikt att i strafflagen af år 1851
inrycka ett förbud mot bordeller, men den preussiska högsta domstolen förklarade
i ett utslag af år 1858 på grund af ordalydelsen utaf § 147 hållande af bordell
belagdt med straff. Därefter afskaffades bordellerna åter i Berlin, men fingo vara
kvar i flere andra preussiska städer.
När nu dessa bestämmelser upptogos i Tyska rikets strafflag, fortfor alltjämt
ovissheten om deras rätta tolkning uti ifrågavarande afseende. Saken hänsköts
1871 till utlåtande af de juridiska fakulteterna vid universiteten, och af dessa, 16
till antalet, förklarade 9 bordeller icke vara enligt strafflagen förbjudna. Riksrätten
bär emellertid enligt ett utslag af den 29 januari 1883 varit af annan mening
och förklarat hållande af bordell, äfven om det sker med polismyndighetens tillstånd,
vara straffbart. Denna riksrättens lagtolkning har dock icke vunnit allmänt erkännande,
i det fortfarande icke sällan den mening förfäktas, att § 180 i strafflagen
icke har tillämplighet å den, som härbergerar under poliskontroll stående
prostituerade, och sålunda icke innebär ett ovillkorligt förbud mot bordeller. Från
statsmyndigheternas sida häfdas dock numera åtminstone officiellt riksrättens tolkning
af lagrummet i fråga.
Äfven i ett annat afseende har ovisshet rådt rörande tolkningen af § 180
strafflagen. Det däri förekommande uttrycket »för egen vinning» har gifvit anledning
till olika meningar, om lagrummets tillämplighet. Fn äldre rättsuppfattning
tolkade detta uttryck så, att en livar, som mot betalning beredde andra tillfälle till
otukt, t. ex. genom att uthyra rum till otukts öfvande, gjorde sig skyldig till koppleri.
I ett utslag af riksrätten från år 1894 är emellertid den grundsats uttalad,
att ett dylikt lryresaftal endast då är brottsligt, när hyresvärden betingat sig högre
hyra för lägenhetens upplåtande, osedligt syfte eller andra omständigheter föreligga,''
som stämpla gärningen såsom koppleri. I praxis lärer man dock fortfarande hafva
en viss benägenhet för den äldre uppfattningen; åtminstone synes man förfara så.
strängt vid bedömande, af frågan, huruvida hyresvärden haft någon vinning eller''
fördel utöfver vanlig hyra, att faktiskt den, som hyser en prostituerad, har svårt
att undgå ansvar, om han åtalas.
Att af en dylik lagtillämpning åtskilliga svårigheter måste uppkomma, är:
uppenbart. Förfares med full konsekvens, så skulle i de större städerna alla de
husvärdar, hotellägare, kaféidkare o. s. v., som hysa prostituerade kvinnor med
kännedom om beskaffenheten af deras lefverne, vara underkastade ansvar. I sådant
fall skulle de prostituerade knappast kunna få tak öfver lnifvudet — såvidt de icke
själfva vore husägare — utan blefve faktiskt fredlösa såsom under 15- och 1600
talen. Ett sådant förföljelsesystem kan naturligtvis med nutidens humanare uppfattning
om behandlingen af de brottsliga och lastbara icke genomföras — oafsedt.
att det för den allmänna sedligheten helt visst vore långt mera till skada än gagn.
Ilo
Till följd häraf blundar också polismyndigheten i allmänhet för öfverträdelser åt
denna lagparagraf. Åklagarmakten lärer enligt uppgift också ytterst sällan finna
sig föranlåten till ett spontant ingripande mot dylika förseelser, men denna myndighet
kan icke, om enskild angifvelse sker, underlåta att ställa den skyldige under
åtal. Lagen tillämpas sålunda icke efter några af åklagarmakten uppställda och
konsekvent genomförda grundsatser, utan efter enskilt initiativ, ofta framkalladt af
illvilja eller yrkesafund.
I utkastet till den förut omnämnda lag, som är känd under beteckningen lex
Heintze, hade man också tagit hänsyn härtill och föreslagit, att straff för uthyrande åt
rum till prostituerade endast då skulle följa, när husvärden genom utplundring af hyresgästen
sökte skaffa sig del i hennes osedliga förtjänst. I denna del afslogs emellertid
förslaget, men istället sänktes minimistraffet vid förmildrande omständigheter från en
månads till en dags fängelse. Af den möjlighet, som sålunda tillförsäkrats domstolarna,
att, när åtal befinnes hafva framgått, icke af kränkt rättskänsla, utan af
konkurrenshänsyn eller dylikt, ådöma helt lindrigt straff, lära de göra flitigt bruk; till
och med straffminimum, en dags fängelse, lär icke vara något ovanligt straffmått.
Äfven § 361 mom. 6 strafflagen är icke fullt tydligt eller rättare ofullständigt.
Detta lagrum förutsätter, att eu kvinna på grund af skörlefnad kan ställas under
polisuppsikt, men hvarken i strafflagen eller någon annan del af rikslagstiftningen
finnes något uttryckligt stadgande, som gifver polismyndigheten befogenhet att på
grund af skörlefnad underkasta en kvinna tvångsbesiktning, inskrifva henne såsom
prostituerad o. s. v. Man kunde då vänta, att bestämmelser om en sådan befogenhet
för polismyndigheterna samt gränserna för densamma innehölles i de särskilda
förbundsstaternas speciallagar, men så är icke förhållandet. I Preussen härleder
man en sådan rätt för polisen ur stadgandet i das allgemeine Landrecht § ro del
II mom. 17, hvilket innehåller, att polismyndigheten äger »träffa nödiga anstalter för
bevarande af allmänt lugn, säkerhet och ordning samt afvärjande af faror, som hota
allmänheten eller enskilda medlemmar däraf», äfvensom ur en lag af den 11 mars
1850 af ungefär enahanda innehåll. I praxis har riktigheten af denna härledning
icke alltid varit erkänd. Landträtten i Köln frånkände i ett utslag den 2 1 november
1889 polismyndigheten rätt att ställa eu kvinna, som idkar skörlefnad, under polisuppsikt,
ett utslag, som dock upphäfdes i högre instans. Sedermera synes praxis,
äfven hos riksrätten, hafva gått i sist antydda riktning och sålunda erkänt polismyndighetens
befogenhet att ställa lösaktiga kvinnor under polisuppsikt. I trots
häraf och trots att det för en objektiv åskådning synes uppenbart, att, då strafflagen
gör åtskillnad på sedeslösa kvinnor, som stå under polisuppsikt och som icke stå
under sådan uppsikt, den äfven måste erkänna polismyndighetens rätt att anordna
eu dylik kontroll, förfäktas ännu från abolitionistiskt håll med ifver den meningen,
att hela det i Tyskland genomförda reglementeringssystemet saknar rättslig basis.
’) Jfr Blaschko, Hygiene der Prostitution, Jena 1900 pag. 51 och 52.
III
För öfrigt hvilar stadgandet, att hvarje kvinna, som yrkesmässigt idkar skörlefnad
och icke är ställd under polisuppsikt, är underkastad ansvar, på den numera
föråldrade uppfattningen af prostitution såsom en brottslig gärning och inbjuder
därför till att åsidosättas, så mycket mera som det straff, som kan ådömas,
några veckors eller dagars arrest, är för obetydligt för att någon afskräckande
verkan däraf skulle vara att vänta. Åtminstone å de orter, där en ordnad reglementering
af prostitutionen finnes, plägar man, om en kvinna beträdes med yrkesmessig
osedlighet, icke inleda ett straffrättsligt förfarande mot henne, utan åtnöja
sig med att inskrifva henne såsom prostituerad.
Det bör ej heller lämnas oanmärkt, att den tyska lagen liksom den danska
faktiskt innebär ett legaliserande af sedeslösheten i viss form. Då kvinna, som
yrkesmässigt idkar skörlefnad, straffas, om hon ej är ställd under polisuppsikt,
men i detta fall blir straffa, innebär alltså inskrifningen i polisens listor en licentia
stupid för den inskrifna kvinnan — hon har fått fribref att utöfva lasten utan att
därför drabbas af det straff, som annars är stadgadt för densamma. Det torde
icke kunna undvikas, att denna ur moralisk synpunkt klandervärda grundval för
rättsståndpunkten i ämnet verkar depraverande på hela rättsuppfattningen bland folket.
Ännu några bestämmelser i strafflagen torde böra här omförmälas.
Kvalificeradt koppleri, hvilket äger rum dels om otukt främjas genom list
och dels om den brottslige står i sådant förhållande till den förledde som make
till maka, föräldrar till barn o. s. v., straffas med tukthus intill 5 år eller i det
senare fallet vid förmildrande omständigheter med fängelse. Gärningen är straffbar,
äfven om den ej skett sedvanemässigt eller för egen vinning
Genom den s. k. lex Heintze infördes i den tyska lagstiftningen bestämmeler
mot soutenörväsendet, öfver hvars tillväxt klagomål från många håll i Tyskland
försports. I detta afseende är nu genom § 181 a) i strafflagen stadgadt, att en
man, som af eu kvinna, den där idkar yrkesmässig skörlefnad, genom utnyttjande
af hennes sedeslösa förvärf helt eller delvis får sitt uppehälle eller som sedvanemässigt
eller för egen vinning skyddar eller hjälper eu sådan kvinna i fråga om
utöfvandet af hennes osedliga yrke, straffas med fängelse i minst en månad. År
den brottslige kvinnans make, eller förmår han henne med hot eller våld att idka
skörlefnad, må tiden för fängelsestraffet ej sättas lägre än ett år. Förlust af medborgerligt
förtroende samt ställande under polisuppsikt kan åtfölja straffet.
Af denna lagbestämmelse har man gjort ett flitigt bruk i storstäderna i
Tyskland och mången af det nesliga och fördärfbringande soutenöryrkets utöfvare
har därför fått vandra vägen in i fängelset. Man tror sig därmed hafva något
stäfjat denna prostitutionen åtföljande samhällsskada; att utrota den har icke lyckats.
Tyska strafflagen innehåller icke såsom åtskilliga andra länders lagar någon
straffbestämmelse för den, som, medveten att han är behäftad med smittosam
könssjukdom, öfvar otukt med annan, icke ens om han därigenom bevisligen fort
-
112
plantar sjukdomen. I detta sistnämnda fall lär emellertid enligt prejudikat af riksrätten
kunna tillämpas endera af §§ 223 eller 230 strafflagen, Indika handla om
ådragande af kroppsskada med uppsåt eller af vållande. Det förra lagrummet stadgar
fängelse till tre år eller böter till 1,000 mark, det senare böter intill 900 mark
eller fängelse i högst 2 år, hvarjämte enligt allmänna grunder skadestånd kan ådömas.
Någon synnerligen stor praktisk påföljd kan denna riksrättens uppfattning icke leda
till, enär det naturligtvis alltid måste vara förenadt med stora svårigheter att fullgöra
bevisningsskyldigheten. I utkastet till den s. k. Lex Heintze fanns upptaget
stadgande om ansvar för den, som, medveten att vara behäftad med smittosam
könssjukdom, öfvar könsumgänge med annan. I denna del vann förslaget emellertid
icke riksdagens bifall.
Vid förseelser mot §§ 180, 181 a) och 361 mom. 3—8 strafflagen äga
domstolarna befogenhet att utom det egentliga straffet ådöma en administrativ påföljd
af vidtgående natur. Den brottslige kan nämligen dömas till att efter
utståndet straff blifva öfverlämnad till statspolisen (»Landespolizeibehörde»), '') Denna
myndighet, hvilken utöfvas af vederbörande regeringspresident (i Berlin polispresidenten),
äger i sådant fall döma personen i fråga att för högst två år antingen
intagas å arbetshus eller användas för allmännyttiga arbeten. Kvinna, som dömes
för förseelse mot § 361 mom. 6, kan i stället för å arbetshus insättas i förbättrings-
eller uppfostringsanstalt eller å asyl och får icke intagas å arbetshus, om hon
icke, när hon dömes, uppnått 19 års ålder (strafflagen § 362).
Detta stadgande användes i fråga om prostituerade kvinnor, som'' upprepade
gånger gjort sig skyldiga till trots och olydnad mot de dem meddelade ordningsföreskrifter.
Det är det hufvudsakliga maktmedel, myndigheterna hafva till sitt
förfogande i kampen mot den tygellösaste delen af de prostituerade — de kort-,
variga arreststraffen äro i sådant afseende alldeles otillräckliga. Ännu mer än i
fråga om prostituerade användes stadgandet beträffande soutenörer; det lärer rent
af vara regel, att den, som ådömes straff enligt § 181 a) strafflagen, efter straffets
slut blir intagen å arbetshus.
Den tyska rikslagen om utvandringsväsendet af den 9 juni 1897 innehåller
en bestämmelse, som är riktad mot den s. k. hvita slafhandeln. I § 48 af denna
lag är nämligen stadgadt, att den, som, i afsikt att förmå en kvinna att hängifva
sig åt yrkesmässig osedlighet, med svikligt förtigande af dette. syfte förleder henne
till utvandring, skall straffas med fängelse i högst fem år samt eventuellt därjämte
böter från 150 till 6,000 mark och förlust af medborgerligt förtroende jämte
ställande under polisuppsikt. *)
*) I Tyskland skiljes inom förbundsstaterna mellan statspolisen, hvars funktionärer äro statens
ämbetsmän, och lokalpolisen, som är en kommunal institution. Med »Landespolizeibehörde» förstås statspolisen
inom hvarje särskild förbundsstat i motsats till lokalpolisen.
Som bekant äro de veneriska sjukdomarna i regeln icke obotliga, utan kunna, Sjukdomsförom
patienten i tid kommer under god läkarbehandling samt noggrannt följer sakrms
den
föreskrifna kuren, oftast botas. På grund häraf är i fråga om de veneriska
sjukdomarna såväl för de sjuka själfva som med hänsyn till smittofarligheten intet
viktigare, än att den sjuke omedelbart efter sjukdomens utbrott söker läkarhjälp.
Ett viktigt medel från det allmännas sida i kampen mot de veneriska sjukdomarna
är sålunda hvarje åtgärd, som kan förmå de sjuka att frivilligt underkasta sig läkarbehandling.
Med riktig insikt härom har man af gammalt i de skandinaviska länderna
tillförsäkrat de veneriskt sjuke fri sjukhusvård, ett stadgande, som ledt till efterföljd
i Ungern samt helt nyligen äfven i Italien och Bosnien. I Tyskland saknar
man en motsvarande bestämmelse, men man har en annan anordning, hvilken, åtminstone
i dess nuvarande form, kan leda till samma resultat. Detta är sjukdomsförsäkringen.
Denna försäkringsgren är ordnad genom en lag af år 1883, enligt hvilken
hvarje arbetare måste tillhöra en auktoriserad sjukkassa, till hvilken för hvarje vecka
bidrag inbetalas af såväl arbetaren själf som arbetsgifvaren med hälften hvardera.
I fall af sjukdom har arbetaren lagligt anspråk att af kassan erhålla från sjukdomens
början fri läkarhjälp och medicin samt, i fall af arbetsoduglighet, från tredje dagen
efter insjuknandet underhållsbidrag med hälften af den i orten brukliga daglönen
för en vanlig kroppsarbetare. Underhållsbidraget utgår dock icke längre än under
26 veckor. Huruvida den sjuke skall erhålla vård å sjukhus beror på kassans
styrelse — själf har han intet ovillkorligt anspråk därå och ej heller kan sjukkassans
läkare meddela föreskrift därom. Intages å sjukhus den, som har familj, hvilken
för sin utkomst är hänvisad till den sjukes arbetsförtjänst, må halfva underhållsafgiften
betalas till familjen.
Alla dessa bestämmelser hafva dock först helt nyligen blifvit utsträckta att
ovillkorligt gälla för veneriskt sjuke. Förut hade sjukkassestyrelserna rätt att besluta,
att försäkringstagare, som genom könsutsväfning ådragit'' sig sin sjukdom, helt
eller delvis gick förlustig underhållsafgiften. Af denna bestämmelse hade sjukkassorna
gjort ett flitigt bruk, hvaraf följden blifvit, att sjukkasseläkarna endast sällan anlitades
vid veneriska sjukdomar. Särskildt beklagligt var, att, där sjukhusvård var af nöden,
sjukkassorna i allmänhet icke ville betala mera än V3 af kostnaden för densamma,
motsvarande den beräknade utgiften för allenast läkarvård och medicin. Häraf hade
blifvit en följd, att medan man under de senare årtiondena ansett sig kunna konstatera
ett väsentligt tilltagande af de veneriska sjukdomarna, antalet å sjukhus vårdade
veneriskt sjuke sjunkit från 7,9 °/0 af alla sjukhuspatienter år 1877 till 4,3 %
år 1899. J) *)
*) Jfr Netsser, Inwieweit können die Krankenkassen zur Bekämpfung der Geschlechtskrankheiten
beitragen? Leipzig 1904. pag. 14.
Anmälningsplikt
för
läkare.
Genom eu lagförändring af den 25 maj 1903, hvilken börjat tillämpas den
1 januari 1904, hafva emellertid ofvannämnda undantagsbestämmelser för könssjuke
upphäfts och desse likställts med andra sjuke, ja till och med i så fall ställts bättre,
att föreskrift meddelats, att de i regel böra beredas sjukhusvård.
Härmed hafva de välsignelser, som sjukdomsförsäkringen bragt det tyska
folket och som, ju längre den tillämpats, allt mera trädt i dagen, fått ett nytt verkningsfält,
där kanske mera än på något annat ett behof af förbättring förefunnits.
Af den reformerade sjukdomsförsäkringen hoppas man nu'' mycket i kampen mot de
veneriska sjukdomarna.
Då lagen om sjukdomsförsäkringen på nu nämnda sätt ändrades, upphäfdes
också motsvarande bestämmelser i statuterna för de enskilda sjukkassor, som i flere
städer äro bildade för studerande vid universitet och högskolor. Samtidigt vidtogs
också en ändring i invaliditetslagen, hvarigenom däri befintliga undantagsbestämmelser
för könssjuka upphäfdes.
Enligt tjänstehjonsstadgan för konungariket Preussen har husbonde rätt att
genast från tjänsten skilja tjänstehjon, som angripits af venerisk sjukdom. Detta
stadgande har gifvit anledning till klagomål öfver att kvinnliga tjänstehjon, som
blifvit veneriskt smittade, af husbönderna hjälplösa kastats ut på gatan och därefter
blifvit ett lätt byte för prostitutionen. Ehuru inträde i sjukkassa icke är obligatoriskt
för tjänstehjon utan frivilligt, äro dock de flesta tjänstehjon delägare i en eller annan
dylik kassa, och bör därför genom ändringen i sjukdomsförsäkringslagen åtminstone
den fördelen hafva vunnits, att tjänstehjon, som af ifrågavarande anledning måste
lämna tjänsten, i regel bör kunna få fri sjukhusvård. För sjömän finnas liknande
bestämmelser i sjömansordningen. I
I Tyskland finnes icke någon allmän förpliktelse för läkare att hos medicinaleller
polismyndighet anmäla inträffade fall af könssjukdom. De veneriska sjukdomarne
räknas icke till de allmänfarliga sjukdomarna, om hvilkas bekämpande en
särskild lag af den 30 juni 1900 är utfärdad.
För konungariket Preussen finnes emellertid i fråga om syfilis anmälningsplikt
för läkare i vissa fall föreskrifven i medicinalartiklarna af den 8 augusti
1835. Häri är stadgadt i hufvudsak följande. Om vid inträffadt fall af syfilis
läkaren efter eget bepröfvande finner, att ett förtigande af sjukdomen skulle kunna
medföra betänkliga följder för den sjuke själf eller för det allmänna, har läkaren
vid bötesansvar skyldighet ätt anmäla fallet för polismyndigheten. Alla läkare,
inklusive föreståndarne för sjukhusen, hafva förpliktelse att i de sjukrapporter, som
de kvartalsvis böra afgifva till vederbörande polismyndighet, angifva antalet syfilitiskt
smittade, antalet botade o. s. v. utan att nämna patienternas namn. Beträffande
syfilitiskt insjuknade soldater, som låta behandla sig af civilläkare, skall af denne anmälan
göras hos vederbörande militärbefäl eller militäröfverläkare. Polismyndigheten
bör sörja därför att läkare, som behandla syfilitici, utforska sjukdomskällan, på det
att lättsinniga och medellösa personer, af hvilkas lättsinne smittans utbredande är
att befara och som själfva icke kunna väntas söka läkarhjälp, må erhålla nödig vård.
Som man finner, äro dessa bestämmelser tämligen tänjbara. Det är svårt
att förstå, hur en läkare skulle kunna ådömas ansvar för försummelse att fullgöra
en ånmälningsplikt, som är beroende af hans eget godtfinnande. Man har också
uttalat den mening, att ifrågavarande anmälningsskyldighet står i strid mot § 300
strafflagen, som stadgar ansvar för läkare, den där obefogadt uppenbarar privathemligheter,
som anförtrotts honom af patient. Faktiskt är ock, att hela förordningen
kommit ur bruk, till dess kultusministeriet nyligen i ett utsändt cirkulär anbefallt
dess efterlefvande.
Häremot har emellertid inlagts en bestämd gensaga från läkarkårens sida;
man befarar nämligen, att, om anmälningsskyldigheten verkligen fullgjordes, de sjuke
skulle skrämmas från att söka läkarhjälp och i stället anlita kvacksalfvare, af hvilka
redan en icke obetydlig praktik i könssjukdomar lärer utöfvas. Det är därför icke
att antaga, att försöket att återupplifva den föråldrade författningen skall leda till
något egentligt resultat.
Ett förslag till reformering af anmälningsplikten och dess inskränkning till
sjukdomsfall bland prostituerade har också helt nyligen af regeringen förelagts landtdagen,
på hvars pröfning det för närvarande är beroende.
I en annan del af Tyskland har man däremot utbildat ett system af anmälningar
om ''sjukdomskällan vid veneriska sjukdomsfall. Detta är i Hamburg, en stad,
som i allmänhet utmärker sig för energiska åtgärder på det sanitära området. På
sjukhusen utfrågas de veneriskt sjuke, såväl männen som kvinnorna, om smittokällan;
kunna de angifva densamma eller lämna någon ledning till dess anträffande, sker
skriftlig anmälan om saken hos chefen för polisens 2:dra afdelning. x) Dylika anmälningar
inkomma äfven från armékommandot ifråga om sjukdomsfall bland garnisonen,
från hamnläkaren efter undersökningarna af in- och afmönstadt sjöfolk och
kunna också göras af praktiserande läkare och enskilda. Varder den person, som
uppgifvits såsom smittokälla, anträffad, blir han uppkallad till nämnda polisämbetsman
eller i fall af tredska hämtad dit; han förständigas därefter att förete legitimerad
läkares attest om sitt hälsotillstånd eller, om han föredrager det, låta undersöka
sig af någon af polisens läkare, hvilket sker afgiftsfritt. Vägrar han att åtlyda
detta förständigande — ett fall, som knappast lärer förekomma — kan han underkastas
tvångsbesiktning. Befinnes han behäftad med venerisk sjukdom, intages han *)
*) Innefattar kriminal- och sedepolisen.
Tvångsuppfostran
af
minderåriga.
116
å sjukhus, så vidt det finnes af nöden. Skulle smittokällan vara att söka bland
de prostituerade, iakttages icke nu nämnda procedur, utan i stället underrättas veder
börande
besiktningsläkare om saken för vidtagande af nödiga åtgärder.
Detta system tillämpas i Hamburg i sådan omfattning, att hvarje dag flere
anmälningar om veneriska smittokällor lära inkomma till polisen. Det uppgafs, att
årligen omkring 400 manliga smittokällor upptäcktes och genom polisens åtgöranden förmåddes
att låta behandla sig. En del män protestera väl i början mot detta »ställande
under kontroll», men i det hela är man i Hamburg väl tillfreds med dessa
anordningar och några olägenheter af den art, som man befarat i Preussen, lära
icke hafva gjort sig märkbara.
Det torde numera allmänt erkännas, att en af de angelägnaste åtgärderna i
kampen gentemot prostitutionen är att söka rädda de unga kvinnor, som hota
att komma på afvägar, från den yrkesmässiga lasten och sålunda hämma tillflödena
till prostitutionen. I flera länder har man på senare tider gjort försök att nå
detta mål på lagstiftningens väg. Till de länder, som gjort mest i detta afseende,
hör Tyskland och särskildt Preussen.
De i Tyskland gällande lagbestämmelserna i detta ämne innefattas i stadgandena
angående omhändertagande från det allmännas sida af vanartade eller i sedligt
afseende försummade minderåriga. Dessa stadganden afse naturligen icke allenast
dem, som gjort sig skyldiga till eller visat benägenhet för sexuella förvillelser,
utan äfven dem, som i annat afseende visat vanart eller karaktärslöshet, eller hvilkas
uppfostran af föräldrar eller målsmän försummats. En af de viktigaste kategorierna
af den ungdom, som det allmänna sålunda söker värna mot fördärfvet, utgöres
emellertid af de flickor, som visa böjelse att hemfalla åt prostitutionen.
Grundvalen för den tyska lagstiftningen i ämnet innefattas i §§ 1666 och
1838 i allmänna civillagen (Burgerliches Gesetzbuch). Dessa §§ innehålla i hufvudsak
följande. Om ett barns andliga eller kroppsliga väl äfventyras därigenom, att
fadern eller modem missbrukar sin målsmansrätt, försummar vården om barnet eller för
en vanhedrande eller sedeslös vandel, har vederbörande förmynderskapsdomstol att vidtaga
nödiga anstalter för farans afvärjande. Domstolen kan i sådant afseende förordna,
att barnet för uppfostran lämnas till en lämplig familj eller intages i uppfostringseller
förbättringsanstalt. I fråga om omyndig, hvilken icke har sin fader eller moder
till förmyndare, kan domstolen meddela ett dylikt förordnande, äfven om icke något
af de ofvan antydda fallen föreligger.
Det är endast hufvudgrunderna för lagstiftningen i ämnet, som sålunda fastställts
för hela tvska riket; det närmare genomförandet af desamma har öfverlåtits
åt de särskilda förbundsstaterna (jfr art. 135 i lagen om införandet af Burgerliches
Gesetzbuch). För hvarje förbundsstat finnes alltså en särskild författning i ämnet.
Den, som gått längst för uppnående af det afsedda målet, är den preussiska lagen
af den g juli 1900 med promulgationsförordning den 18 december s. å.
Enligt dessa författningar bör tvångsuppfostran af minderårig, som ej fyllt
19 år, efter beslut af vederbörande förmynderskapsdomstol äga rum i vissa, närmare
angifna fall, bland hvilka särskildt märkes om kvinnlig minderårig hängifver sig
åt yrkesmässig otukt eller hotar att förfalla därtill. Tvångsuppfostran skall under
offentlig uppsikt ske antingen i en därför lämpad enskild familj eller i en uppfostrings-
eller förbättringsanstalt. Det förra är att föredraga i mindre svåra fall och
bör äfven användas om en minderårig någon tid varit intagen å anstalt och där visat
tecken till bättring. De, som hängifvit sig åt sexuella utsväfningar, lösdrifveri och
brottsliga gärningar, böra intagas å anstalter, till dess de, såsom nyss är nämndt,
kunna anförtros åt enskild handledning. För dem, som måste intagas å räddningsanstalter,
kunna enskilda sådana väljas, om de äro så inrättade, att de motsvara
sitt ändamål särskildt med hänsyn till möjligheten att utom undervisningstimmarna
sysselsätta skyddslingarna med arbete i landtbruk och trädgårdsskötsel eller ock inom
hus. I annat fall måste allmänna förbättringsanstalter anlitas, och om sådana icke
finnas, åligger det vederbörande provins att föranstalta om att de varda upprättade.
Anstalterna böra icke vara vare sig för stora eller för små; för privatanstalter
anses ett antal af 50—100 platser vara det lämpligaste; om provinsanstalter byggas,
kunna de få beräknas för 80 — 200 platser. I regel bör icke manlig och kvinnlig
ungdom sammanföras i samma anstalt; detta kan dock undantagsvis tillåtas, om
såväl sof- och undervisningsrum som lekplatser äro fullständigt skilda från hvarandra.
I räddningsanstalter för kvinnlig ungdom få utom andlige och läkare icke
finnas anställda andra än kvinnor och måste tillfälle erbjudas att undervisa skyddslingarna
i hushållssysslor, trädgårdsskötsel, landtbruk och husdjursskötsel samt i
vanliga kvinnliga handarbeten.
Kostnaderna för tvångsuppfostringen drabba i första hand kommunerna, men
staten ersätter */s af dem. Dessutom äger naturligtvis regress rum mot den minderårige
själf, om han har tillgångar, samt mot den eller dem, som uppfostringsskyldigheten
i första hand ålegat.
Tvångsuppfostran upphör vid uppnådd myndig ålder (21 år). Äfven dessförinnan
kan densamma enligt kommunalstyrelsens beslut upphäfvas, då dess
ändamål blifvit uppnådt eller garanti synes föreligga för att så sker i framtiden.
Ett sådant beslut kan fattas villkorligt, så att, om den minderåriges uppförande
för framtiden blir klandervärd^ han åter utan vidare underkastas tvångsuppfostran.
Den preussiska lagen om tvångsuppfostran är så ny, att dess verkningar
icke i någon större grad kunna hafva gjort sig märkbara. Stora voro emellertid
de förhoppningar, hvarmed lagens antagande af landtdagen hälsades; de ekonomiska
n8
offer, som staten och kommunerna måst ikläda sig för dess genomförande, äro
också betydande. Redan nu hafva emellertid klagomål höjts öfver att lagens till
lämpning
icke bådar godt för uppfyllelsen af hvad man hoppats däraf, hvilket skall
bero på en trångbröstad praxis hos domstolarna. Det uppgifves nämligen, att
enligt flere prejudikat högsta domstolen i Preussen (das Kammergericht) fordrar en
så sträng bevisning därom, att minderårig, hvars omhändertagande ifrågasatts, är
utsatt för fara att råka i sedligt fördärf, att faktiskt, om denna tolkning vinner
häfd, lagen icke blir tillämpad i fråga om andra än dem, som redan hunnit in på
lastens eller brottets bana.
Motsvarande lagar i de öfriga förbundsstaterna torde här kunna förbigås, då
de i hufvudsak äro byggda på samma grunder som den preussiska lagen, men
innehålla snäfväre bestämmelser, särskildt i fråga om den åldersgräns, intill hvilken
tvångsuppfostran kan ifrågakomma. Denna gräns, hvilken som nämndt i den
preussiska lagen är bestämd till fyllda. 19 år, är eljest i regel fastställd till
15 —16 år. Med en sådan begränsning kan en uppfostringslag icke vara af något
afsevärdt gagn för bekämpande af prostitutionen, som merendels rekryteras bland
unga flickor från 15—20 år. I Preussen har man också af sådan grund ifrågasatt
ett höjande i tvångsuppfostringslagen af åldersgränsen för kvinnor till myndighetsåldern
21 år. Redan nu finnes möjlighet att anordna tvångsuppfostran för den,
som fyllt 19 år, men ej 21 år; enligt civillagens allmänna bestämmelser finnes
nämligen ingen annan åldersgräns än myndighetsåldern, men från statens och
kommunernas sida gäldas icke några kostnader, om tvångsuppfostran föreskrifves för
dem, som fyllt 19 år. Vanligen strandar därför i sådana fall saken på kostnadsfrågan.
Emellertid finnas några välgörenhetsföreningar, som i mån af sina tillgångar
träda hjälpande emellan, om omständigheterna äro synnerligen trängande.
Hvilket omfattande arbetsfält inom Tyskland finnes för sträfvandena att rädda
unga kvinnor, som börjat förfalla till osedlighet, från sedlig undergång, visas af
följande officiella siffror.
Under år 1899 blefvo å sjukhusen i Preussen för veneriska sjukdomar
vårdade nedannämda antal kvinnor, nämligen:
Yrke | Antal | däraf mellan | Sjukdomsfall bland de senare | ||
15 och 19 år | Dröppel | Ulcus molle | Syfilis | ||
Arbeterskor.......... | 1,265 | 211 | 117 | 32 | 62 |
Butiksbiträden......... | 266 | 32 | 17 | 4 | 11 |
Tjänstflickor.......... | 2,504 | 367 | 156 | 6 6 | 145 |
Serveringsflickor........ | O 00 | 59 | 24 | 8 | 27 1 |
Prostituerade.......... | 5,489 | 574 | 267 | 121 | 186 : |
J) Jfr Neisser, Nach welcher Richtung lässt sich die Reglementierung der Prostitution reformieren?
Zeitschrift för Bekämpfung der Geschlechtskrankheiten 1903/ pag. 293 o. f.
Kap. II. Allmänna åtgärder gentemot de smittosamma könssjukdomarna.
Den nyvaknade och starka kamprörelse mot de smittosamma könssjukdomarna,
som fick ett internationellt uttryck i Brusselkonferenserna 1899 och 1902, har
sedan dess förblifvit stående på dagordningen inom alla länder och ej minst inom
Tyskland. Rörelsen visar sig i detta land i en allt fortfarande oförminskadt liflig
verksamhet, hvilken hittills af helt naturliga skäl varit mest af utredande art, men dock
äfven gifvit till resultat en del praktiska reformåtgärder och lofvar ännu mycket
mera för framtiden. Kampen mot könsfarsoten har vunnit ansenligt i styrka genom
sammanslutning och organisation af alla hittills splittrade och om medlen oeniga,
men för de stora målen lika nitälskande krafter. År 1902 stiftades »Deutsche Gesellschaft
zur Bekämpfung der Geschlechtskrankheiten» och vann hastig anslutning åt
många tusendel! tyska män och kvinnor af skilda samhällslager, åskådningar och
yrken: rättslärda, läkare, andliga, köpmän, ämbetsmän, förkämpar för kvinnans utsträckta
rättigheter o. s. v. Förbundets sträfvanden vunno sympati äfven från
offentliga, borgerliga och militära myndigheters sida, från försäkringsanstalter, sjukkassor,
sedlighetsföreningar och filantropiska sällskap af skilda slag. I dess tidskrifter,
»Mitteilungen» och »Zeitschrift fur Bekämpfung der Geschlechtskrankheiten»,
offentliggöras i original eller referat utredningar af social, etisk, kriminalpolitisk
eller pedagogisk innebörd, som hänföra sig till det ifrågavarande samhällsspörsmålet.
Kongresser anordnades. Den första, i Frankfurt am Main den 9 och 10
mars 1903, hade på sitt program flere af kampens viktigaste frågor såsom: könssjukdomarnas
civil- och straffrättsliga betydelse, ungdomens upplysning om könssjukdomarnas
faror, storstädernas bostadselände i dess betydelse för prostitution och
könssjukdomar, reglementeringens reformerande. Den offentliga utredning och dryftning,
som kom dessa spörsmål till del på Frankfurterkongressen, var särdeles ingående
och allsidig.
I den brännande punkten om prostitutionens behandling äro naturligtvis i
Tyskland liksom annorstädes meningarna fortfarande vidt skilda. Reglementering
eller icke, bordellsystem eller bostadsfrihet, tvångsbesiktning eller fritt sökande af läkarhjälp,
obligatorisk eller frivillig sjukhusbehandling, i alla dessa frågor hör man fortfarande
diametralt motsatta åsikter. Dock förefaller det oss som om meningarna i
denna fråga icke stode lika skarpt och oförmedladt mot hvarandra nu som på
första Briisselkonferensens dagar. Det synes som om i Tyskland en viss benägenhet
till jämkning å ömse sidor skulle kunna skönjas och därigenom eu möjlighet
till lösning kunna framträda. De stränga anhängarna af prostitutionens reglementering
och kasernering hafva tydligen under dessa år mer och mer förlorat i antal
120
Statistik.
och betydelse; å andra sidan synes lekmannamomentet något mindre ensidigt fasthålla
den enbart teoretiskt etiska ståndpunkten och vilja förstå och visa intresse
äfven för frågans sanitära sida. Man synes numera i Tyskland kunna ena sig om,
att i kampen mot könssjukdomarna gäller det icke blott reglementering eller icke
reglementering, utan att äfven en hel mängd andra hithörande spörsmål fordra sin
lösning. På båda sidor kan man ock numera spåra en sträfvan att finna en ny form
för prostitutionens öfvervakande, med det målet, att detta, såsom en rent sanitär
åtgärd, borde utgöra en del af den allmänna hälso- och sjukvården. Vi återkomma
längre fram till dessa rörelser.
Frånsedt frågan om prostitutionens behandling har, såsom antydts, under senaste
åren en hel del mot könssjukdomarna riktade åtgärder blifvit i praktiken
genomförda. Såsom exempel på sådana åtgärder kunna anföras: försök till statistisk
utredning angående de veneriska sjukdomarnas utbredning i Preussen; förbättrad
undervisning i veneriska sjukdomar vid universiteten; spridande af kunskap bland
befolkningen om dessa sjukdomar och om sätten att förebygga dem; förbättrad
sjukvård åt könssjuka personer och lättnader i villkoren för dess åtnjutande;, skydd
åt minderåriga, som hota att rekrytera prostitutionen o. s. v.
Såvidt dessa åtgärder ligga inom lagstiftningens område, äro de redan omförmälda
— vi erinra om förändringen i sjukdomsförsäkringslagen samt om den nya
lagen om tvångsuppfostran åt minderåriga. Flere af de öfriga antydda reformernas
betydelse framstår bäst mot bakgrunden af redan förefintliga äldre förhållanden,
hvadan vi först torde böra något uppehålla oss vid dessa senare.
Hvad då först statistiken angår, så är frågan om läkares anmälningsplikt eller
t. o. m. anmälningsrätt fortfarande under debatt. Man saknar därför i Tyskland,
liksom öfverallt utom i Danmark och Norge, ett brukbart material för en utredning
angående de smittosamma könssjukdomarnas utbredning bland befolkningen i dess
helhet. Man har fått nöja sig med att söka utröna deras frekvens inom vissa befolkningsgrupper.
Af ett visst intresse äro emellertid de statistiska uppgifterna från armén, marinen,
sjukkassorna och fängelserna samt angående de inskrifna prostituerade 1). Sedan
gammalt har man ju velat betrakta armén såsom en gradmätare för de veneriska
sjukdomarnas utbredning. Att från armésiffrorna å en ort draga slutsatser beträffande
ifrågavarande sjukdomar bland den civila befolkningen kan emellertid icke
vara berättigadt, alldenstund de militära förhållandena äro af så egenartad natur.
Icke ens sins emellan äro siffrorna från olika truppförband fullt jämförliga; hvarjehanda
faktorer af lokal natur förefinnas nämligen alltid, sådana som olikheten i
truppslag, kasernernas läge, huruvida de ligga aflägset från stad eller inuti en sådan,
platsbefälhafvarens stränghet i fråga om aftonpermission m. m.
J) Jmfr. Zeitschr. des K. Preuss. stat. Bureaus. Erg. hett 20. Berlin 1901.
121
Inom tyska armén insjuknade i smittosamma könssjukdomar:
1894— 95 15,119, d. v. s, 29,9 pro mille af hufvudstyrkan,
1895— 96 13,125, „ 25,5 „ „ „ „
1896-97 1 1,267, 55 21,19 55 55 55
1897—98 10,812, „ 21,0 „ „ „ „
Dessa siffror äro utomordentligt gynnsamma i förhållande till motsvarande
uppgifter från andra mellaneuropeiska arméer, hvilket framgår af en af Blaschko
upprättad, här meddelad tabell.*).
Tidsperiod | Preuss. armén, XII. Sachs., och XIII. Wurtemb. | Franska armén | Österrik, armén | Ital. armén | Engelska armén |
l88l—86 | 3 5-i %0 | 5^-2 °/00 | 73-6 %o | 102 -9 700 | 251-0°/oo |
1886—90 | 27-i - | 51-! | 65-3 - | 94-3 — | 232.2 — |
CO vo ►—( Jd V» | 29-i — | 46.7 | 63-2 | 95-6 — | 189.2 — |
1894 | 29-9 - | 45-4 — | G"s CO | 91-9 - | i82.4 — |
1895 | 25-5 - | 41 -9 ~ | 6i.0 — | 84.9 | 173-8 — |
Hufvudorsakerna till denna den tyska härens gynnsamma ställning i fråga om
könssjukdomarnas frekvens anse anhängarna af reglementeringen vara den omsorg och
noggrannhet, hvarmed prostitutionskontrollen handhafves i Tyskland, medan åter från
motsatt håll förklaringen hämtas från helt andra, för den tyska hären egendomliga förhållanden,
i första rummet den stränga disciplinen, hvilken i förening med den låga
dagaflöningen (22 pf.) för den tyske soldaten (i motsats till t. ex. den värfvade
engelske med hans 6 — 7 shilling för dagen) omöjliggör någon nämnvärd beröring
med den yrkesmässiga prostitutionen, utan hänvisar honom till de i sanitärt hänseende
ofarligare privata förbindelserna. Af alla årets månader visar år efter år
oktober, då rekryterna inmönstras, den ojämförligen högsta sjukdomssiffran. De
veneriskt sjuka rekryterna komma i regeln från de större städerna.
Den aftagande sjukligheten under sista årtiondet anser man vara i väsentlig
mån beroende på införandet af den tvååriga istället för den föregående treåriga
militärtjänsten. Den förkortade öfningstiden tvingar nämligen till att använda denna
väl; permission beviljas därför ännu mera sparsamt än förr; genom de ansträngande
militära öfningarna är ock soldaten under fritiden i behof af hvila och stannar fördenskull
gärna inom kasernen — allt omständigheter, som gynnsamt motverka anledningarna
till venerisk smitta. 1
1 Blaschko, Conférence intern, de Bruxelles, 1899 Enquétes, p. 681.
*16
122
Hvad de särskilda sjukdomarna angår var förhållandet följande:
| Gonorre | Ulcus molle | Syfilis | |||
| °/oo af hufvud- | % af vener. | °/oo af hufvud- | % af vener. | °/oo af hufvud- | % af vener. |
| styrkan | sjukd. | styrkan | sjukd. | styrkan | sjukd. |
1896—97 | 13-8 | 63-0 | a -4 | ^•S | 4.7 | 21.5 |
1897—98 | * 3 ’5 | 64.3 | O 3*i | 14-7 | 4-4 | 2 1.0 ’) |
Af årsredogörelserna framgår .såsom ett nära nog konstant förhållande, att
arméns sundhetstillstånd är afsevärdt bättre än marinens och, såvidt man kan döma,
äfven än civilbefolkningens.
Beträdande den senare har man, såsom redan antydts, i Tyskland ännu icke
anmälningsskyldighet från läkares sida när det gäller veneriska sjukdomar. Man
saknar alltså den nödvändiga grundvalen för en noggrannare utredning om dessa
sjukdomars spridning. Till en viss grad uppväges likväl denna brist häraf, att
sjukkasseorganisationerna, som omfatta många miljoner af tyska rikets invånare, i
sina sorgfälligt förda böcker innehålla uppgifter om de af sjukkasseläkarna behandlade
sjukdomarna. Isynnerhet nu, sedan den i jan. 1904 undantagsbestämmelserna för
patienter med könssjukdomar upphäfts och dessa sålunda erhålla samma fördelar
som andra sjuka, hyser man de bästa förhoppningar om att i uppgifterna till sjukkassorna
få ett värdefullt material för utrönande af könssjukdomarnas utbredning
inom olika yrkesgrupper. Sålunda lämnar t. ex. en öfver hela Tyskland anlitad
köpmanssjukkassa material för en statistik, enligt hvilken genomsnittsfrekvensen af
veneriska sjukdomar i det nämnda borgerliga samhällslagret skulle uppgå till 8—8.2
procent af medlemsantalet, men i storstäderna stiga till det dubbla eller tredubbla2).
I Berlin insjukna sålunda årligen i veneriska sjukdomar enligt Blaschkos på
nyssantydda sjukkassestatistiker grundade beräkningar:
Hemligt prostituerade uppasserskor..................30%
Studenter 3)............................. 2 5 %
Köpmän...............................16^
Arbetare............................... 9 ^
Soldater............................... 4 ^
b Officiellt uppgifves, att för fastställande af den specifika karaktären af en urinrörsflytning
»nästan alltid» mikroskopisk undersökning företages. Enligt enskilda uppgifter torde emellertid detta
knappast vara regel.
2) Jmfr. Blaschko, Hygiene der Prost., p. 32.
3) Väsentligt mindre — något öfver 10 procent — är enligt Neisser procenttalet veneriska sjukdomar
bland Breslauerstudenterna.
123
För att emellertid vinna ökad upplysning rörande dessa förhållanden vidtog man
i Preussen år 1900 den åtgärden att genom kultusministeriet tillställa samtliga läkare
i Preussen ett frågeformulär, i hvilket de ombådos ifylla antalet fall af gonorre, ulcus
molle och syfilis, som de haft under behandling från den 1 till den 30 april 1900.
Det "befanns då, att å sistnämnda dag 40,902 personer i Preussen voro
under läkarbehandling för smittosam könssjukdom, däraf omkring 11,000 för färsk
syfilis — i Berlin ensamt voro samma dag 11,600 veneriska och däribland 3,000
med färsk syfilis under behandling. Ehuru dessa tal beteckna ett minimum, bland
annat därför att blott 64 procent af läkarna insände uppgifter, skulle de dock,
sammanställda med på annat sätt vunna siffror och beräknade på år, motsvara
omkring 500,000 veneriskt sjuka personer. Tre gånger så många män som kvinnor
voro under behandling, hvarvid dock är att märka, att kvinnor långt oftare misskänna,
försumma eller förhemliga sin sjukdom, äfvensom att hos dem gonorren
merendels icke betecknas såsom venerisk sjukdom. På 10,000 vuxna män kommo
nämnda dag i Berlin 142, i de öfriga storstäderna 100, i små och medelstora städer
omkring 50 och i hela staten i genomsnitt 28 könssjuka. Som 2/3 af samtliga
veneriskt sjuka utgöras af unga män under 30 år skulle enligt Blaschfas beräkningar
för Berlin af män, som vid en ålder af öfver 30 år träda i äktenskap, hvar och
en 2 gånger haft gonorre och hvar fjärde eller femte haft syfilis. Detta kan
onekligen tyda på, att i den tilltagande degenerationen af storstädernas befolkning könssjukdomarna
hafva en icke oväsentlig del. Sjukdomsprocenten från landsbygden var
12 gånger mindre än den från städerna. I Berlin och 17 storstäder med en folknumerär,
som öfversteg 100,000 invånare, bodde 6i.3ö procent af samtliga könssjuka
män och 60.83 procent af de könssjuka kvinnorna. Könssjukdomarnas utbredning
inom ett område beror närmast på storleken af dess prostitution (kontrollerade
och okontrollerade). Tillståndet inom armén befanns äfven enligt denna statistik vara
afgjordt bättre än inom marinen och civilbefolkningen. Af de särskilda sjukdomarna
folio i runda tal på gonorre 54 procent, på ulcus molle 6 procent, på syfilis 40
procent (däraf färsk syfilis 27.6, gammal 12.8 procent).
Det måhända allra viktigaste vapnet i kampen mot de smittosamma könssjukdomarna
är en fördjupad och vidt utbredd kunskap om dessa. Detta gäller
äfven läkarnas utbildning inom hithörande specialområde. Förhållandena i detta afseende
äro emellertid i Tyskland liksom i öfriga kulturländer fortfarande otillfredsställande.
Från sakkunnigaste håll hafva upprepade framställningar gjorts, att hudoch
könssjukdomar måtte ingå såsom obligatoriska pröfningsämnen i statsexamen.
Detta önskemål har dock ännu icke vunnits. Men en viktig förutsättning därför
Åtgärder för
läkarutbildningen
och
upplysningsarbetet
i öfrigt.
124
nämligen upprättande af med universitetens öfriga kliniker likvärdiga afdelningar
för hud- och könssjukdomar är å bane, och en ny professur i dessa ämnen har
upprättats i Hålk.
För att bland praktiserande- läkare och särskildt sjukkasseläkare höja kunskapen
om könssjukdomarna och deras behandling har man anordnat serier af föredrag
för läkare, i hvilka särskildt viktiga delar af läran om könssjukdomarna behandlats
af vetenskapliga auktoriteter. Genom sjukkassestyrelsernas medverkan har
man försäkrat sig om, att sjukkasseläkarna måst taga del i dessa kurser. De första
kurserna höllos i Charité i Berlin hösten 1900 och hafva sedermera efterföljts af
andra i Breslau, Hålk o. s. v. Till ledare af kurserna hafva i första hand anlitats
universitetslärare i ämnet, i andra fall, mot särskildt arfvode, privata specialister på
området. Man har ock för afsikt, att genom ambulatoriska föreläsare utsträcka
denna verksamhet till läkarsällskapen och eventuellt sjukkasseföreningarna äfven utom
universitetsstäderna.
Då könssjukdomarna till öfvervägande grad spridas genom prostitutionen, är
det uppenbarligen af synnerlig vikt, att de läkare, som äro anställda för undersökning af
de prostituerade, själfva äga sådan sakkunskap, att de i tid kunna upptäcka veneriska
symtom samt föranstalta om deras riktiga behandling. Enär af dessa läkare hittills
ej fordrats specialistisk utbildning och en verkställd undersökning gifvit anledning
till anmärkningar i fråga om besiktningarnas utförande, förordnade kultusministeriet
år 1900, att för framtiden endast sådana läkare finge betros med undersökning
af prostituerade, som fått en speciell utbildning i behandling af köns- och
hudsjukdomar. För de redan anställda besiktningsläkarna anbefalldes anordnande
af demonstrationskurser i ämnet; i Berlin, Breslau och Diisseldorf skedde detta
med tillfredsställande resultat i april 1900 under ledning af föreståndarna för universitetens
dermato-syfilidologiska kliniker. I hvarje kurs deltogo 10 besiktningsläkare.
I andra städer, i hvilka såväl dugliga lärare i ämnet som sjukdomsmaterial
voro förhanden, skedde sedermera detsamma, och i de mera betydande städer, där
förhållandena icke medgåfvo anordnandet af sådana demonstrationskurser, bereddes
vederbörande läkare tillfälle att kostnadsfritt besöka- någon annorstädes anordnad kurs.
Äfven för lämplig undervisning i ämnet åt barnmorskor har blifvit sörjdt.
Genom en ministerial-förordning af den 7 december 1899 hafva öfverpresidenterna
i rikets provinser anbefallts tillse, att barnmorskeeleverna erhålla icke blott en
teoretisk undervisning angående könssjukdomarna utan äfven tillfälle att praktiskt
iakttaga sjukdomssymtomen. Detta senare äger, där afdelningar för könssjykdomar
finnas, rum å dessa, hvarvid så vidt möjligt klinik- eller afdelningsföreståndaren
bör förmås meddela handledning; å andra orter bör man söka genom praktiserande
läkare erhålla det nödiga sjukdomsmaterialet. 1 pröfningarna med barnmorskeeleverna
skall läran om könssjukdomarna ingå.
125
I betraktande af de ifrågavarande sjukdomarnas stora utbredning är spridandet
af kunskap om dem bland allmänheten af den allra största betydelse. Målet borde vara,
att hvarje vuxen person ägde så mycken kännedom om dessa sjukdomars befintlighet och
faror, att han kunde taga sig till vara för dem. För upplysningsarbetet i denna riktning
hafva kraftiga initiativ tagits, framförallt af centralstyrelsen för sjukkassorna i Berlin
och omnejd (Indika år 1900 tillhopa räknade öfver 750,000 medlemmar), af »tyska
sällskapet för könssjukdomarnas bekämpande» samt af »Freie Vereinigung Deutscher
Flochschullehrer der Hygiene». Populära föredrag anordnas tid efter annan, delvis genom
kringresande föreläsare, för medlemmar af sjukkassor och föreningar, för rekryter,
studenter, seminarister o. s. v. angående vikten af ett återhållsamt lefnadssätt ifråga om
såväl alkohol som könsumgänge, könssjukdomarnas betydelse och spridningssätt, farorna
af umgänge med prostitutionen m. m. Populära småskrifter tillhandahållas till billigaste
pris, flygblad (Merkblatt), olika för män och kvinnor, tillsändas alla tyska läkare
i ändamål att gratis utdelas bland all slags ungdom för att upplysa och varna.
Till den studerande ungdomen vid universitet och högskolor utdelas vid studentinskrifningen
ett upprop från tyska högskolelärare, i hvilket en varmhjärtad
varning riktas till den unge mannen för de till sina följder ofta för hela lifvet
ödesdigra könssjukdomarna.
I den tyska armén hafva millitärmyndigheterna sedan många år tillbaka ägnat
en sorgfällig uppmärksamhet åt veneriska sjukdomsfall bland manskapet, och äro
särskilda föreskrifter meddelade till förekommande af dessa sjukdomars spridning.
Manskapet undervisas angående de yttre sjukdomssymtomen samt angående
vådorna att vårdslösa dem, i synnerhet under fortsatt tjänstgöring och genom olämplig
behandling.
Soldaterna hafva skyldighet, att om de märka några sjukdomssymtom å
könsdelarna genast sjukrapportera sig. Underlåter någon sådan anmälan eller förhemliga!''
afsiktligt sjukdomen eller söker annan hjälp än den föreskrifna behandlingen
genom militärläkare, blir han bestraffad. Grunden härtill uppgifves vara
den, att patienten i sådant fall icke kan beredas den lindring i tjänsten, som sjukdomen
krafvel", hvarigenom sjukdomen kan förvärras och faran för smitta ökas.
Soldaternas umgänge med prostitutionen har man sökt försvåra genom vissa
anordningar: förbud mot tillträde till kaserner och läger af kvinnor, som icke
kunna behörigen legitimera sig, kasernernas stängning efter taptot, förbud för
manskapet att besöka lokaler och gator, där de prostituerade företrädesvis hafva sitt
tillhåll m. m.
På bestämda tider eller, om anledning finnes, äfven dessemellan, underkastas
allt manskap, äfven inkallade reservister och landtvärnssoldater, sanitetsmönstring åt
vederbörande militärläkare, vid hvilken äfven de permitterade måste inställa sig.
Soldater, som insjuknat i veneriska sjukdomar, skola intagas å sjukhus och
vårdas där, intill dess de tillfrisknat eller faran för smitta är öfver.
126
När manskapet utträder ur tjänsten, undersökes en hvar af militärläkare för
utrönande af, huruvida han är behäftad med någon smittosam sjukdom. Befinnes detta
vara förhållandet, blir den sjuke intagen å garnisonssjukhus, där han kvarhålles till
dess han tillfrisknat; dessutom hålles förhör med patienten för utrönande åf smittokällan,
hvarefter protokollet öfver förhöret öfversändes till ortens polismyndighet.
Enligt officiella omdömen hafva dessa åtgärder för förebyggande af veneriska
sjukdomar inom armén visat sig mycket ändamålsenliga. Statistiken utvisar, att
inom hären antalet veneriska sjukdomsfall sjunkit från 3,84^ under tjänsteåret
1873—74 till 2,i° ^ under tjänsteåret 1897 — 98 och antalet fall af konstitutionell
syfilis under samma tid från 1 ^ till 0,44% (se ofvan p. 121).
Inom marinen äro likaledes särskilda föreskrifter meddelade för manskapets
skyddande mot venerisk smitta. Dessa äro enligt officiell uppgift följande:
1 :o) Allt manskap undergår regelbundet sanitetsmönstring en gång i månaden.
2:0) Vid dessa mönstringar erhåller manskapet tillika undervisning
a) om faran af de veneriska sjukdomarna,
b) om den relativa möjligheten .att erhålla skydd mot könssjukdomar genom
renlighet (talrika tvättningar) och beaktande äfven af de minsta sår å könsdelama,
c) om de första symtomen af de veneriska sjukdomarna,
samt underrättas
d) om skyldigheten att genast anmäla inträffadt veneriskt sjukdomsfall samt
därom, att försummelse häraf eller afsiktligt fördöljande af sjukdomen medför straff, och
e) om förbudet att söka behandling af civilläkare.
3:0) Om enligt vederbörande läkares bedömande sådan förseelse föreligger,
som omförmäles i mom. 2 d), straffas den skyldige.
4:0) Hvarje på sjukhuset intagen patient tillfrågas om smittokällan; kan
denna uppgifvas, underrättas polismyndigheten om saken genom garnisonsläkaren.
5:0) Sedan veneriskt insjuknade utskrifvits från sjukhuset, öfvervakas deras
hälsotillstånd af läkare. För sådant ändamål föras särskilda förteckningar öfver dem,
som haft venerisk sjukdom, och blifva de en tid framåt regelbundet undersökta af läkare.
6:0) Om en kvinna, som blifvit smittad med könssjukdom, inför polismyndigheten
uppgifver någon af flottans manskap såsom smittokälla, och rapport
därom inkommer till befälet, underkastas den angifne förhör och läkarbesiktning.
Resultatet däraf meddelas polismyndigheten.
7:0) I de hamnar, där veneriska sjukdomar förekomma särskilt talrikt eller
i elakartad form, göres manskapet vid erhållande af landpermission uppmärksamt
härå; i fall af behof inskränkes permissionen. Vid längre uppehåll i sådan hamn
eller vid afgång därifrån undersökes hela besättningen.
8:0) Allt manskap underkastas vid utträdet ur aktiv tjänst läkarundersökning
för utrönande om någon är behäftad med smittosam sjukdom, i hvilket fall vederbörande
läkare förordnar om patientens intagande å sjukhus.
127
Då enligt erfarenheten venerisk smitta i hamnstäderna i väsentlig grad sprides
af sjöfolk, som å främmande, i sanitärt hänseende illa ställda orter ådragit sig könssjukdomar
och sedan under sjöresan vanvårdat dessa, ha förslag väckts, att för
handelsmannen införa bestämmelser i samma syfte som ofvanberörda för flottans
manskap gällande. I Preussen har man ansett detta förslag praktiskt outförbar^
I en annan del af Tyska Riket, nämligen Hamburg, är emellertid sanitetsbesiktning
af besättningarna å handelsfartyg i vissa fall genomförd.
A alla fartyg, af hvilken nationalitet de må vara, som ankomma till Hamburg
och hvilkas besättningar där afmönstra, verkställer hamnläkaren sanitetsbesiktning af
manskapet, och den, som därvid finnes behäftad med smittosam sjukdom, intages
å sjukhus. När sjöfolk påmönstras å ett fartyg, sker detsamma. Man skulle
kunna tro, att dessa endast vid på- och afmönstringar skeende besiktningar icke
skulle äga stort sanitärt värde, men faktiskt lärer nästan hvarje handelsfartyg, som
från aflägsen ort anländer till Hamburg, där afmönstra; det blir sålunda i regel endast
besättningarna på passagerare-ångfartyg samt på de mindre ångbåtar och skutor, som
idka kust- och flodfart, som undgå besiktningarna. Enligt uppgift medföra dessa
undersökningar ett godt resultat, i det att genom dem ett flertal smittokällor oskadliggöras;
något motstånd mot dem från sjömännens sida lärer icke heller hafva försports.
Vid det ofvan antydda upplysningsarbetet bland allmänheten har man hufvudsakligen
vändt sig till männen. Mannens och kvinnans roller såsom spridare af
venerisk sjukdom äro nämligen helt olikartade, beroende på olikheter af kroppslig,
ekonomisk och social art. Redan den omständigheten, att kvinnan kan uppfylla
en fysiologisk akt nära nog huru ofta som helst och utan drifljädern af en stark
sinnlig maning — redan detta innebär för en hel del kvinnor af den fattigare
klassen en lockelse att göra ekonomiskt fruktbärande sitt så att säga rent kroppsliga
kapital. Härigenom uppstår på de fria könsumgängenas marknad en tillgång, ett anbud.
Och på efterfrågan finnes ingen brist, framförallt i de moderna storstäderna med deras
rikedom på ogifta män.
Dessa och andra omständigheter ligga till grund för att, åtminstone i städerna,
antalet män med lösa könsförbindelser är flerdubbelt större än kvinnornas. Detta
bekräftas ock däraf, att vid hvarje statistisk undersökning angående de veneriska
sjukdomarnas frekvens de sjuka männens antal befinnes flere gånger öfverstiga de
smittade kvinnornas.
Men utom denna numerärsynpunkt finnas äfven flere andra omständigheter,
som tala för, att man, när det gäller profylaxen gentemot de veneriska sjukdomarna,
bör långt mera än hittills varit fallet rikta uppmärksamheten på männen.
I sin växelgång mellan könen äro de veneriska sjukdomarna lättare att stäcka
och afklippa i deras manliga fas än i den kvinnliga.
128
Mannen kan själf iakttaga sina könsdelar och därmed dessas sjukliga förändringar.
Kvinnan kan icke undersöka sig själf, märker ofta ingenting och förstår
icke, att hon är sjuk.
Mannen kan skydda sig mot smittans införande förmedels s. k. preventiva
medel —- det kan kvinnan icke.
Mannen kan, när det gäller gonorre, tillintetgöra en införd smitta, innan den
slår an (preventiv indroppning af ett silfversalt, på samma sätt som hos de
nyfödda barnen numera genom obligatorisk indroppning af lapislösning den förr
så härjande ögondröppeln hos barn reducerats till en obetydlighet) — det kan
kvinnan icke.
Mannen botas — fortfarande ifråga om gonorre —• i regeln inom en rimlig
tid af 4-—8 veckor och äfven djupsittande kroniska gonorreer äro botliga. —
Hos kvinnan öfvergår gonorre jämförelsevis ofta i ett mycket långvarigt, stundom
obotligt stadium.
Riktigheten af de anförda fysiologiska och patologiska synpunkterna torde
icke kunna bestridas. Och det är särdeles antagligt, att en på dessa förutsättningar
grundad individuell profylax från männens sida borde i kampen mot de
veneriska sjukdomarnas utbredning kunna uträtta vida mera än en alltid mycket
ofullständig kontroll å ett mindretal lösaktiga kvinnor. Detta likväl endast under
den förutsättning, att kunskapen om de individuella vapnen mot smitta vore spridd
till männen i alla samhällslager, vore hvar mans egendom.
Men här framställer sig den betänkligheten, huruvida samhället och den enskilde
har rätt att söka afkläda det nu en gång bestående fria könsumgänget dess faror.
Från månget håll förnekas detta eftertryckligt, i det man befarar, att den allmänna
osedligheten skulle bli ännu större, om fruktan för smitta, som dock håller mången
tillbaka från gärningen, borttoges. Å andra sidan framhålles däremot såsom otänkbart,
att med våra nuvarande ekonomiska och sociala förhållanden, de utomäktenskapliga
könsumgängena genom smittofruktan skulle i någon afsevärd man kunna
komma att minskas, att straffet, en ofta nedbrytande sjukdom, dock ej står i
rimligt förhållande till felsteget, som mången gång berodde på ett enda ögonblicks
svaghet, och att så ofta oskyldiga få lida med de skyldiga.
I de omtalade flygbladen, folkskrifterna och föredragen framhålles framförallt
hurusom könslig athållsamhet i regeln icke är hälsofarlig, vikten af ett nyktert
lefnadssätt, lösaktiga personers smittofarlighet äfven om de äro underkastade läkarbesiktning;
det lämnas vidare en beskrifning på de veneriska sjukdomarnas viktigaste
symtom; det uppmanas till att i tid söka läkare; det brottsliga i att utsätta medmänniskor
för smitta inpräglas. Slutligen framhålles i allmänna ordalag, att renlighet,
desinfekterande tvättningar och användandet af särskilda skyddsmedel väsentligt
minska, men icke alldeles upphäfva smittofaran.
129
Bevis för att sådana personligt profylaktiska åtgärder under vissa förhållanden
krönts med framgång har lämnats genom försök inom tyska såväl handels- som
krigsmarinen. Såsom exempel kan anföras en postångare med en besättning af
200 man; vid inlöpandet till Yokohama, hvarest könssjukdomar äro mycket utbredda,
fick manskapet af läkaren de nödiga instruktionerna; trots åtta dagars uppehåll i
denna hamn vardt resultatet förträffligt, i det att blott en enda man befanns smittat.
— och han hade icke följt de gifna föreskrifterna.
• I Hamburg funno vi ett annat utslag af administrativ tillämpning af den
personliga profylaxen. Man var nämligen betänkt på att inom bordellerna uppsätta
ett slags automater, genom hvilka en liten ask med nödiga desinfektionsmedel
tillhandahölles den, som önskade sådant.
Kap. III. Reglementeringen af prostitutionen.1) Olika former af prostitution.
Behandlingen af könssjuke.
På den grundval, som den för hela tyska riket gällande strafflagen innefattar
i § 361 mom. 6 och § 180, har hvarje särskild förbundsstat att i detalj
ordna öfvervakandet af prostitutionen inom sitt område. Tolkningarna af nämnda
lagbud äro emellertid skiljaktiga och lika skilda äro meningarna om deras ändamålsenlighet.
Det bör därför icke väcka förvåning, att de i de olika förbundsländerna
gällande specialföreskrifter, som närmare reglera tillsynen å prostitutionen
och behandlingen af de prostituerade, äro till sin lydelse och kanske ännu mera i
fråga om tillämpningen vidt skilda, ja i själfva verket så divergerande, att man
inom Tyskland i detta ämne finner tillämpade en mängd växlande system ända
från det stränga bordellsystemet, hvilket auktoriserar hållandet af hus för otukt som
en loflig, af staten beskyddad näring, men oblidkeligt förföljer prostitutionen utom
J) För att förekomma misstag anse vi oss här böra uttryckligen angifva i hvilken betydelse vi i
denna reseberättelse nyttja termerna prostitution, offentlig, hemlig och tillfällig prostitution. Vi benämna
dem prostituerade, som hängifva sig åt skörlefnad såsom näring. Offentligt prostituerade kalla vi de
kvinnor, som icke hafva något annat förvärf än skörlefnad och därför äro hänvisade att offentligen utbjuda
sig till sedeslöshet. Hemligt prostituerade anse vi de kvinnor vara, som jämte det de idka skörlefnad
såsom näring tillika oftast mera såsom en täckmantel för sitt liderliga lefnadssätt — idka något lofligt
yrke; benämningen härleder sig däraf, att dessa kvinnor merändels för andra än eventuella kunder söka
hemlighålla beskaffenheten af sitt lefverne. Tillfälligt prostituerade äro de, som idka skörlefnad icke såsom
ett stadigvarande yrke utan endast under en kortare tidsrymd i afbidan å tillfälle till hederligare förvärf.
A de orter, där en reglementering af prostitutionen förekommer, kunna såväl offentligt, som
hemligt eller tillfälligt prostituerade kvinnor vara antingen inskrifna prostituerade d. v. s. underkastade
reglementeringen eller oinskrifna prostituerade.
17
130
Föreskrifter
för de
prostituerade.
bordellerna, till den. rent negativa ståndpunkten, att statsmakten bör förhålla sig
uteslutande passiv gent emot prostitutionen.
Vid vår studieresa kunde det naturligen icke komma ifråga att besöka mera
än ett fåtal af Tysklands större städer, och gällde det därför för oss att utvälja
dem, som i det ena eller andra afseendet kunde anses såsom typiska eller särskildt
lärorika. Ur sådan synpunkt bestämde vi oss för Berlin såsom en typ för den i
Preussen gällande ordningen; Breslau, hvarest man i någon mån börjat reformera
och modernisera det i Preussen gällande systemet i enlighet med de åsikter, som
framställts af Geheimerådet Professor Neisser i hans förut omnämnda uppseendeväckande
arbete »Nach welcher Richtung lässt sich die Reglementierung der Prostitution
reformieren?»; Stuttgart, där man tillämpar ett system, grundadt på frivillig
anmälan; Strassburg, som har ett rent bordellsystem; och slutligen Hamburg,
där man motvilligt utbytt det gamla bordellsystemet mot ett kaserneringssystem
och med stor ifver och administrativ duglighet bemödar sig att tillämpa detta system
på ett så klokt och ändamålsenligt sätt som möjligt.
1. Berlin.
I konungariket Preussen gälla enligt ministerialreskript den 13 augusti 1894
och den 17 april 1902 följande regler beträffande tillsynen af prostituerade
kvinnor.
1:0) Öfvervakandet af prostitutionen måste, såvidt det icke redan skett, införas
på följande orter, nämligen
a) där invånarantalet efter 1895 års folkräkning uppgick till 6,000
eller mera;
b) i alla garnisonsorter, äfven om invånarantalet understiger nyssnämnda;
c) å andra orter, där det på grund af särskilda förhållanden synes tjänligt.
Öfvervakandet skall utföras af skicklige och taktfull polistjänstemän i tillräckligt
antal. Där polisstyrkan är otillräcklig, har man att sörja för en ökning
af densamma. Vid utförandet af dessa göromål få privatpersoner icke medverka.
2:0) Den sanitära undersökningen af prostituerade får verkställas endast af därför
särskildt auktoriserade läkare (Sittenärzte), skall verkställas i enlighet med gifna föreskrifter
och skall ske i läkarnas ämbetslokaler (aldrig i de prostituerades bostäder).
Undantagsvis — om särskilda omständigheter påkalla det — må det tillåtas prostituerad
att låta undersöka sig i läkarens bostad. Det ordinarie undersökningsrummet
skall vara beläget i polisstation, sjuk- eller fattighus; det skall vara för
ändamålet lämpligt, ljust, rymligt, snyggt och så beläget i huset, att de prostitu
-
!31
erades besök icke medföra obehag för dem, som bo i huset. Under undersökningen
måste ett kunnigt kvinnligt biträde närvara för att rengöra de brukade instrumenten.
Vid misstanke att gonorre föreligger, uppmanas vederbörande att
anställa gonokokk-undersökningar medelst mikroskop.
3:0) Där förstäder äro belägna i omedelbar närhet af de större städerna,
bör polisens tillsyn å prostituerade utsträckas äfven till förstäderna.
4:0) När en kvinna första gången anhålles såsom misstänkt för prostitution,
bör undersökning anställas angående hennes föregående lif, hvarvid dock stor försiktighet
bör iakttagas, så att icke en oförskyldt anhållen kvinna får sitt goda
namn och rykte fläckadt. Om en kvinna, som står under sedepolisens tillsyn eller
misstänkes för hemlig prostitution, ändrar boningsort, skall polismyndigheten i utflyttningsorten
själfmant meddela polismyndigheten i den ort, till hvilken flyttningen
sker, de upplysningar, som äro nödiga för kvinnans öfvervakande.
5:0) Hvarje med venerisk sjukdom behäftad kvinnsperson, om hvilken det kan
befaras, att hon utbreder sjukdomen genom olofligt könsumgänge, skall inläggas å
sjukhus. Dessutom böra myndigheterna verka därför, att äfven andra af könssjukdomar
lidande personer af båda könen intagas å sjukhus. Alla sådana å sjukhus
upptagna patienter skola där behandlas på ett humant sätt.
6:0) För att kunna inskränka och öfvervaka den hemliga prostitutionen böra
polismyndigheterna vid utdelning af tillstånd för utskänkning af spirituösa och fastställande
af utskänkningstiden göra inskränkningar för utskänkningsställen med
kvinnlig betjäning, om de lokala förhållandena göra detta lämpligt.
Vidare hafva vissa tekniska föreskrifter rörande utförandet af läkarbesiktningarna
meddelats, till hvilka vi längre fram återkomma.J)
Slutligen är föreskrifvet, att de prostituerade med afseende å läkarundersökningarnas
frekvens skola indelas i tre klasser. För första klassen sker undersökning
2 gånger i veckan, för andra klassen en gång i veckan och för tredje
klassen en gång hvar i4:de dag.
Till första klassen höra:
a) de, som ännu icke fyllt 25 år,
b) de, som icke varit inskrifna såsom prostituerade längre tid än ett år,
c) alla, som varit behäftade med syfilis, intill dess tre år förflutit från sjukdomens
utbrott, samt
d) slutligen de, för hvilka på grund af deras karaktär och förhållanden
(förseelser mot ordningsföreskrifterna, uteblifvande från besiktning m. m.) eller
andra omständigheter den tätare besiktningen anses nödig.
Andra klassen består af alla, som fyllt 2 5 men icke 3 5 år, såvidt de icke
höra till första klassen.
’) Jfr sid. 145.
i32
Tredje klassen omfattar dem, som uppnått 3 5 års ålder, såvidt de icke enligt
ofvannämnda regler tillhöra första klassen.
Den, som tillhör andra eller tredje klassen, kan, om förhållandena påkalla
den tätare besiktningen, blifva nedflyttad i första klassen.
Som man finner äro dessa ministeriella föreskrifter om prostitutionens öfvervakande
långt ifrån uttömmande. De innehålla intet om hvilka kvinnor, som böra
ställas under polisuppsikt, om sättet för inskrifningen, om de inskränkningar de inskrifna
kvinnorna ur ordningssynpunkt måste underkasta sig o. s. v. Allt sådant
är öfverlåtet åt vederbörande polismyndigheter att på grundval af gällande lag bestämma.
För hvarje större stad tillämpas i detta afseende en viss ordning, grundad
på allmänna polisförordningar, instruktioner för polistjänstemännen och icke minst
praxis. I allmänhet torde kunna påstås, att Berlin i detta afseende tjänat såsom
mönster för monarkiens öfriga större städer.
Underkastad inskrifning såsom stående under sedepolisens kontroll är hvarje
hvimla, som yrkesmässigt idkar skörlefnad. För inskrifning är sålunda icke erforderligt,
att kvinna uteslutande lifnär sig genom osedlighet; hon blir icke räddad från
kontroll om hon har en loflig sysselsättning t. ex. såsom uppasserska, men därjämte
idkar prostitution såsom binäring. I fråga om den, som ej fyllt 19 år, måste dock
först tvångsuppfostringslagens stadganden tillämpas.
Enligt meddelanden från polispresidiet i Berlin tillämpas följande ordning i
fråga om inskrifning af kvinnor i sedepolisens lista.
De kvinnor, hvilka blifva anhållna såsom misstänkta för yrkesmässig skörlefnad,
föras till polispresidiet, där de insättas till förvar i en särskild, från de inskrifna
prostituerades förvaringsrum skild lokal, hvarest endast kvinnlig vaktpersonal
tjänstgör. De underkastas här läkarbesiktning; för en hvar, som är anhållen första
gången, sker denna i första hand af en kvinnlig läkare, och först om hon finner
symtom till venerisk sjukdom föreligga, äfven af vederbörande besiktningsläkare. Den,
som befinnes behäftad med venerisk sjukdom, remitteras till intagning å den för
lösaktiga kvinnor afsedda afdelningen i »städtisches Obdach» med anmodan till
vederbörande att såvidt möjligt är icke hysa patienten tillsammans med inskrifna
prostituerade.
I fråga om dem, som befinnas friska eller såsom tillfrisknade återförts från
»städtisches Obdach», förfares olika med omyndiga och myndiga.
De förra underkastas förhör å sedepolisens byrå, och om anledning finnes
till antagande, att de idka yrkesmässig skörlefnad, öfverlämnas för alla, som icke
fyllt 19 år, handlingarna till en annan afdelning inom polispresidiet nämligen den
s. k. säkerhetspolisen (allgemeine Sicherheitspolizei) med anmodan att hos vederbörande
domstol göra framställning om den minderårigas dömande till intagning å
förbättringsanstalt. Samtidigt underrättas den minderårigas målsman om saken.
Finnes skäl att befara, att den minderåriga, om hon lämnas å fri fot, fortsätter sitt
133
osedliga lif, kvarhålles hon i häkte, intilldess förmynderskapsdomstolen fattat beslut
i saken, hvilket enligt uppgift icke plägar dröja mera än några dagar. I fråga om
dem, som fyllt 19, men icke 21 år, förfares på samma sätt, såvidt man på enskild
väg lyckas erhålla medel för bekostnad af tvångsuppfostran. I annat fall behandlas
de på samma sätt som de myndiga.
Myndig kvinna underkastas förhör å sedepolisens byrå, hvarefter saken hänskjutes
för afgörande till dirigenten af polisens IV afdelning, dit sedepolisen
hör. Regel är, att icke någon den första gången hon anhållits, underkastas inskrifning,
utan att hon då får gå med en varning. I fall så ske kan, underrättas därvid
genom polisens försorg hennes anhöriga om saken med uppmaning att räcka
henne en hjälpsam hand för återvändandet till en hederlig vandel. Sedan 1893
finnes vid sedepolisen en prästman anställd, hvilken är förordnad af biskopen i Berlin
och åtnjuter arfvode af stadssynoden. Denne har att i sådana -fall söka inverka på
de anhållna kvinnorna i syfte att få dem att inse vådorna af den lefnadsbana, å
hvilken de inkommit, och förmå dem att återgå till ett hederligt och nyttigt lif.
Han står i nära förbindelse med de många i Berlin existerande välgörenhetsföreningarna
och är därigenom i tillfälle att skaffa dem, som visa tecken till ånger, råd
och hjälp för deras räddning undan prostitutionen.
Först om alla dessa bemödanden visa sig fruktlösa, och det sålunda anses ådagalagdt,
att kvinnan med full öfverläggning är besluten att hängifva sig åt prostitutionen,
varder hon inskrifven i sedepolisens register öfver offentligt prostituerade kvinnor.
Endast de, som förut stått under sedepolisens kontroll å någon annan ort, underkastas
inskrifning första gången de blifva anhållna.
Mot chefens för fjärde afdelningen beslut om inskrifning af en kvinna kan
af hepne talan föras hos domstol, nämligen vederbörande »Oberverwaltungsgericht».
Detta lärer icke heller så sällan förekomma, särskilt om den inskrifva är i så pass
god ekonomisk ställning, att hon har tillfälle anlita en advokat. Inför domstolen
sker en formlig förhandling och måste, om polismyndighetens beslut skall vinna
fastställelse, regelrätt bevisning föras därom, att klaganden gjort sig skyldig till
yrkesmässig osedlighet. En sådan bevisning är i regel förknippad med stora svårigheter
och kan knappast ske på annat sätt än genom att höra manspersoner, med
hvilka klaganden haft samlag, såsom vittnen, huru motbjudande ett sådant förfarande
ur andra synpunkter än kan vara.
På grund häraf och då ett upphäfvande af polismyndighetens beslut i en
fråga af denna beskaffenhet i hög grad försvagar polisens auktoritet gentemot de
prostituerade, lärer polismyndigheten gå tillväga med stor försiktighet vid inskrifning
af kvinnor mot deras vilja. Inskrifning på egen begäran förekommer däremot ofta,
enligt uppgift oftare än tvångsinskrifning.
Eftersom för inskrifning icke är af nöden, att den för yrkesmässig skörlefnad
misstänkta uteslutande lifnär sig däraf, skulle, om man ginge tillväga med sträng
134
konsekvens, inskrifven kvinna icke blifva befriad från poliskontrollen endast därför,
att hon visade sig hafva någon hederlig sysselsättning, utan hon borde äfven styrka
eller åtminstone göra sannolikt, att hon icke vidare hade inkomst af prostitution.
Af humanitetshänsyn går man dock icke så långt utan har uppställt som regel, att
om en inskrifven kvinna får fast anställning, hon befrias från kontrollen. Denna
regel lär emellertid i vidsträckt omfattning missbrukas sålunda, att de från kontroll
befriade omedelbart efter det beslutet därom meddelats lämna de platser de erhållit
och åter hängifva sig åt prostitution. Statistiken visar ock i Berlin ett mycket stort
antal återfall i prostitution. ’)
När en sedeslös kvinna ställes under polisens kontroll, blir hon underkastad
det af polismyndigheten i orten utfärdade reglementet för sådana kvinnor.
Dessa reglementen äro naturligtvis på grund af olika lokala förhållanden i detalj
något skiftande, men i stort sedt äro de af ungefär enahanda innehåll; de äro alla
byggda på grundvalen af de bestämmelser, som utbildat sig i Paris.
De åligganden och ordningsföreskrifter för de inskrifna kvinnorna, som innefattas
i dessä reglementen, kunna i allmänhet hänföras till 4 kategorier, nämligen:
1) sanitära föreskrifter,
2) bestämmelser i fråga om bostad,
3) förbud mot besök å vissa ställen, samt
4) förbud mot provokation till osedlighet och därmed i samband stående
föreskrifter.
Det för Berlin gällande reglementet af den 1 oktober 1902 innehåller i
hufvudsak följande.
1:0) Hvarje inskrifven kvinna är skyldig att frivilligt inställa sig till läkarbesiktning
å därför bestämda dagar samt äfven mellan dessa tider, om hon skulle
märka symtom till könssjukdom. Tätheten af de regelbundna besiktningarna berör
för hvarje kvinna på hvilken klass hon tillhör.2) Befinnes hon lidande af venerisk
-eller annan smittosam sjukdom, är hon skyldig att underkasta sig intagning å sjukhus
samt att kvarstanna där intill dess kuren afslutats. På sjukhuset är hon skyldig
att ställa sig till efterrättelse där gällande ordning och vederbörande läkares och
tjänstemäns tillsägelser.
Läkarbesiktningarna ske å sedepolisens lokal i polispresidiet och verkställas
kostnadsfritt.
2:0) I Berlin tolkar polismyndigheten § 180 strafflagen efter ordalydelsen
och anser därför bordeller vara förbjudna och äfven den mildare formen af det
gamla bordellsystemet, som består i de prostituerades kasernering i vissa gator
eller kvarter, otillåten. Till följd häraf innehåller reglementet icke några före- *)
*) Jfr sid. 136.
2) Jfr här ofvan sid. 131.
i35
skrifter om skyldighet för de inskrifna kvinnorna att bo i vissa hus eller stadsdelar,
utan lämnar dem fritt att bo hvarhelst de önska med iakttagande endast
däraf, att de icke välja bostad i närheten af kyrkor, skolor och högre läroverk,
kungl. slott och offentliga byggnader samt framför allt kaserner. Ej heller får
inskrifven prostituerad bo vid gata, hvars beträdande är henne förbjudet (se nedan),
eller i hotell eller värdshus samt slutligen icke heller i källarvåningen i någon
byggnad. Hon är skyldig att inom tre dagar personligen i polispresidiet anmäla
ombyte af bostad.
3:0) Det är de inskrifna förbjudet att annat än i nödfall beträda vissa gator
och allmänna platser; till dessa höra de stora affärsgatorna: Unter den Linden,
Friedrichsstrasse från Oranienburger-Thor till Puttkamerstrasse och Besselstrasse,
Leipzigerstrasse m. fl. samt vidare parkerna Tiergarten, Lustgarten, Zoologischer
garten m. fl. De få icke heller dröja i närheten af kyrkor, skolor och kaserner
samt icke besöka teatrar, cirkus och utställningar.
4:0) Inskrifven kvinna skall bära en enkel och anständig dräkt samt å gator
och allmänna platser undvika att genom sitt beteende draga uppmärksamhet på
sig; särskildt är det henne förbjudet att där genom tilltal eller tecken uppmana
till osedlighet. I offentliga lokaler gäller detsamma, och är det henne där förbjudet
att röka, vara högljudd eller sjunga, äfven om det sker i slutna rum. Hon
får icke visa sig i fönstret till sin bostad. Hon får icke knyta någon förbindelse
med minderårig person, särskildt icke med lärjunge vid offentlig läroanstalt, samt
icke hafva minderårig tjänare. Hon får icke, när hon mottager besök af män,
dela bostad med någon och får icke hafva soutenör (»Zuhälter») inneboende
hos sig.
När kvinna blir inskrifven såsom prostituerad, utfärdas för henne en kontrollbok,
innehållande hennes personalia jämte uppgift å de dagar, hon bör inställa sig till
besiktning, plats för läkarens anteckningar om besiktning samt äfven vissa anvisningar
och råd för undvikande af venerisk smitta. För att hindra, att dessa kontrollböcker
missbrukas i osedligt syfte, lämnas de icke åt kvinnorna vid andra tillfällen
än då de infinna sig i polispresidiet till besiktning, och fråntagas dem åter, innan
de begifva sig från presidiet.
För öfverträdelse af reglementet ådömes den felande arrest enligt § 361 mom.
6 strafflagen. I Berlin afdömas dylika mål icke å administrativ väg utan genom
eu särskild domstol (Amtsgericht, I Abteilung), hvilken sammanträder hvarje helgfri
dag inom sedepolisens lokal. Förhandlingen sker inför lyckta dörrar och är tämligen
summarisk. Förklarar icke den åtalade sig missnöjd med utslaget, hvilket sällan
inträffar, går domen genast i verkställighet.
Försummar inskrifven kvinna att inställa sig till besiktning, är hon utom
straffpåföljd underkastad äfventyr att blifva hämtad till besiktningslokalen.
136
Statistik.
Det torde vara på sin plats att ur polispresidiets ämbetsberättelser här
anföra några siffror angående den reglementerade prostitutionens omfattning i Berlin. *)
Antalet inskrift^ prostituerade belöpte sig vid slutet af nedannämnda år till
följande, nämligen:
1891 ................................................ 4,364
1892 ................................................ 4,663
1893 .............................................. 4,794
1894 ................................................ 4,§74
1895 ............................................... 4,995
1896 .............................................. 5,098
1897 .............................................. 4,754
1898 ................................................ 4,544
1899 ................................................ 4,349
I9°°............................................... 4,1 17
1901 ........................................''....... 3,976
1902 .............................................. 3,815
I9°3................................................ 3,709
Anledningarna till den alltifrån 1896 stadigt skeende minskningen ide inskrifnas
antal uppgifvas vara tre, nämligen sedepolisens bemödanden att rädda lättsinniga
men ännu icke fullt fördärfvade kvinnor från prostitutionen, det alltjämt ökade antalet
af dem, som vinna befrielse från kontrollen 2), samt slutligen för de sista åren
tillkomsten af lagen om tvångsuppfostran.
Följande antal affördes ur inskrifningslistan nämligen: på grund af
Erhållen | tjänst eller arbete. | Giftermål. | Afflyttning från Berlin. | Dödsfall. |
1891 | 374 | 45 | — | 71 |
1892 | 428 | 42 | — | 71 |
1893 | 396 | 5 1 | — | 69 |
1894 | 433 | 41 | — | 69 |
i^-\ OA CO | 421 | 44 | — | 87 |
1896 | 487 | 84 | — | 36 |
OA CO | 452 | 39 | — | 39 |
OO vo CO | 511 | 23 | — | 3 6 |
1899 | 504 | 28 | — | 55 |
1900 | 513 | 2 2 | — | 40 |
1901 | 487 | 7 | 166 | 34 |
1902 | 435 | 16 | 12 | 43 |
1903 | 393 | 52 | 65 | 37 |
1) Talen för åren | 1901, 1902 och 1903, | hvilka ännu | icke äro publicerade, hafva benäget meddelats |
af regeringsassessorn Dr Lindenau.
) Såsom följande tabell visar har detta antal dock från år 1901 åter aftagit.
i37
Af de kvinnor, som anhöllos såsom misstänkta för yrkesmässig otukt, blefvo
Inskrifna. Frigifva med varning.
Förut ej inskrifna. Förut inskrifna, men befriade.
1901 | 370 | 356 | 2,046 |
1902 | 306 | 232 | H946 |
1903 | 334 | 257 | H337 |
Åtal för | förseelse mot § 361 | mom. 6 | strafflagen skedde i |
| 1891................ |
| ............ ”>525 |
| 1892................. |
| ........... 12>15 5 |
| ro ON CO |
| ............ i3,44i |
| 1894................. |
| ............ 16,016 |
| 1895................ |
| ............ 16,467 |
| 1896................. |
| ............ 20,351 |
| 1897................. |
| ............ 17,018 |
| 1898................ | • | ............ 13,594 |
| 1899............... |
| ............ 12,776 |
| 1900.............. |
| ............ 12,174 |
| 1901................. |
| ............ n,577 |
| 1902................. |
| ........... 10,117 |
| 1903................ |
| ........... 8,084 |
störa minskningen i antalet åtalade
Påfallande i denna sista tabell är den
förseelser, en minskning som från 1896 till 1903 belöper sig till icke mindre än
omkring 60 %. Huruvida denna nedgång beror på större ordentlighet hos de prostituerade
eller måhända på en mindre stor noggrannhet i deras öfvervakande måste
vi lämna därhän. Hvad särskildt 1903 angår, uppgifves, att den förut omtalade
klassindelningen af de inskrifna prostituerade, hvilken trädde i kraft den 1 oktober
1902, haft ett mycket gynnsamt inflytande, i det nämligen fruktan att på grund
af upprepade förseelser blifva nedflyttad i klass I visat sig vara ett verksamt
korrektiv mot ordningsöfverträdelser af de klasserna II och III tillhörande.
mom.
Följande antal kvinnor hafva efter utståndna straff för förseelser mot § 361
6 strafflagen enligt domstols beslut öfverlämnats till vederbörande polis
-
myndighet för att intagas å korrektionsanstalt, nämligen
1891.......................... | ....................... 156 |
CO VO In) | ........................ 176 |
1893.......................... | ........................ 193 |
1894........................... | ........................ 207 |
1895........................... | ....................... 176 |
1896.......................... | ....................... 108 |
18
138
1897 ................................
1898 ..............................
1899 ................................
1900 ...............................
(För åren efter 1900 saknas uppgift.)
204
148
177
2 11
Olika former
af prostitution.
Frågar man sig nu, huruvida det system för prostitutionens öfvervakande,
hvars hufvuddrag i det föregående äro skildrade, i verkligheten förmår uppfylla det
därmed afsedda syftet, torde man, såvidt Berlin angår, knappast från något håll erhålla
annat än nekande svar. Vederbörande polischefer medgifva oförbehållsamt,
att förhållandena äro långt ifrån tillfredsställande, men hänvisa till de i det närmaste
oöfvervinneliga svårigheter, som i en sådan stad som Berlin skulle vara
förenade med ett strängt och fullständigt genomförande af reglementeringen.
I denna punkt kan man icke annat än gifva polismyndigheten rätt. Berlin,
som f. n. räknar omkring 1,700,000 invånare, har som bekant, sedan den blifvit
hufvudstad för tyska riket, tagit ett förvånande uppsving i industriellt och merkantilt
hänseende samt utgör nu en världsmetropol med alla dess ljusa och mörka sidor.
Staden har visserligen tämligen ringa garnison (normalstyrka omkring 25,000
man), men ett mycket besökt universitet jämte många andra högskolor och liknande
institutioner och är dessutom målet för en ständig ström af resande. Om också
en oerhörd rikedom är hopad i staden, är dock kampen för tillvaron bitter för det
stora flertalet — en mängd unge män sakna ekonomisk möjlighet att bilda egen
familj, och tusentals unga kvinnor hafva svårighet att genom sitt arbete skaffa sig
en om ock blygsam bärgning.
Under sådana förhållanden kan det icke undgås, att prostitutionen finner en
gynnsam jordmån och utbreder sig i olika former. För en effektiv kontroll å
densamma skulle erfordras en hel liten armé af polistjänstemän med en stab af
läkare, och ändock skulle kontrollen med all säkerhet blifva otillräcklig på grund
af, de många växlande förklädnader,- i hvilka prostitutionen, där den förföljes, förstår
att dölja sig.
I själfva verket utgör det antal af omkring 4,000 kvinnor, som är uppfördt
i sedepolisens liggare, endast en del af den offentliga prostitutionen. Att med
säkerhet uppgifva ens en approximativ siffra å antalet af dem, som lifnära sig af
offentlig prostitution, är omöjligt. Härtill kommer den långt talrikare hemliga
prostitutionen, som äfven den, efter lagens ordalydelse, borde stå under kontroll.
Från sakkunnigt håll har man uppgifva hela antalet kvinnor, som helt eller delvis
lifnära sig af lasten, till omkr. 25,000. Det återstår emellertid att hoppas, att de
i39
inskrifna kvinnorna utgöra den del af prostitutionen, som genom en särskildt fräck
och i ögonen fallande lastbarhet väckt polisens uppmärksamhet och som alltså
lämnad utan kontroll, skulle vara den farligaste.
I en mycket anstötlig form visar sig ga tuprostitutionen. Icke allenast å
flere af de platser, där de inskrifna kvinnorna hafva lof att gå, utan äfven, ja, man
kan säga företrädesvis, å en del af de förbjudna gatorna, är efter mörkrets inbrott
ett formligt tillopp af lösaktiga kvinnor. Särskildt Friedrichsstrasse, som till sin
hufvudsträckning är förbjuden, är om aftnarna en marknadsplats för osedligheten.
Från polismyndighetens sida påstås emellertid, att många af de kvinnor, som här
synas vandra ensamma och af allmänheten tros utbjuda sig till osedlighet, icke
tillhöra de offentligt prostituerades antal; det framhålles, att i de stora butikerna,
som äro belägna vid denna gata, tusentals kvinnliga biträden äro anställda, af hvilka
de flesta hafva sin älskare, hvars sällskap de pläga efter slutadt arbete afvakta på
gatan. Häri torde väl ligga någon sanning, men visst är dock, att äfven den
offentliga prostitutionen, den må vara inskrifven eller icke, polisen till trots har
ett af sina bästa arbetsfält å denna förbjudna mark.
Lika litet respekteras förbudet för de under kontroll stående kvinnorna att
besöka teaterföreställningar, ett förbud, som också är allt för rigoröst för att kunna
upprätthållas. Å ett par teatrar, där det företrädesvis gifves revyer och dylika
föreställningar, synes dampubliken å parkett och första raden till stor del bestå af
sedeslösa kvinnor, hvilka, om de icke redan hafva manligt sällskap, söka förskaffa
sig sådant, och det är icke möjligt annat än att många af dessa kvinnor redan äro
inskrifna i sedepolisens register.
En särskild form af prostitution, för hvilken Berlin är bekant, är den s. k.
kaféprostitutionen, hvilken sedan många år tillbaka utöfvats å vissa nattetid öppna
kaféer, särskildt de kända Café National och Café Keck. Det senare har emellertid
helt nyligen blifvit stängdt på grund af att det hus, hvari det var beläget,
är under ombyggnad för att användas för annat ändamål. A dylika kaféer samlas
nattetid svärmar af prostituerade kvinnor och utbjuda sig där till besökande manspersoner,
hvarvid ej sällan ett ytterst motbjudande köpslående uppkommer. Osedlighet
utöfvas icke å någon lokal, tillhörande själfva kaféet, utan aflägsna sig de
af kvinnorna, som lyckats erhålla någon beundrare, i dennes sällskap från stället.
Som kvinnorna draga publik till kaféerna, äro de väl sedda åt värdarne och samarbeta
för öfrigt i viss mån med dessa. Hvarje dylikt kafé har bland de prostituerade
vissa fasta kunder, hvilkas besök ske regelbundet hvarje natt. Priset å
förtäringen å dessa ställen är i allmänhet icke öfverdrifvet. Polisen tolererar med
afsikt dessa osedlighetsbörser, emedan några gröfre oordningar icke förekomma därstädes
— däröfver vakar noggrannt ställets betjäning -— samt man anser, att de
minska den ännu farligare och anstötligare gatuprostitutionen.
På Café National och dylika lokaler samlas endast .den lägre prostitutionen.
140
Andra samlingsplatser för prostitutionen, såväl den högre som den lägre, äro de
offentliga danslokalerna. Af sådana finnas i Berlin icke mindre än 204 (år 1900),
af hvilka flertalet dock icke äro öppna mera än vissa dagar i veckan. Danslokalerna
äro af alla olika grader ända från de tarfligaste, där ett glas öl för 10 pf., bjudet
en af de dansande damerna, är en högt skattad frikostighet, till de allra elegantaste,
där knappast annan dryck än champagne serveras. Äfven å dessa ställen öfvervaka
värdarne i sitt eget intresse, att osedlighet icke drifves inom lokalen och ej heller
någon påfallande oanständighet visas därstädes. För att i någon mån stäfja den
osedlighet, som de offentliga balerna föra med sig, beslöt polismyndigheten år 1879
att inskränka den tid, intill hvilken ballokalerna fingo vara öppna, till kl. 12 på
natten. Detta ledde emellertid till att flertalet af danslokalerna i brist på besökande
måste stängas, och samtidigt iakttog man en påfallande och störande ökning i
gatuprostitutionen. År 1886 återinförde man därför den gamla stängningstiden kl.
2 f. m., hvarvid allt sedan förblifvit.
Hvad slutligen den hemliga prostitutionen angår, så är det uppenbart, att
den i en stad sådan som Berlin, där en mängd unga kvinnor måste arbeta för en
lön, som knappast uppgår till existensminimum, har en mycket stor spridning, hvars
omfång emellertid undandrager sig hvarje bedömande. I stort sedt torde den hafva
samma former som i andra storstäder; en mängd fabriksarbeterskor, tjänstflickor,
uppasserskor, blomsterförsäljerskor m. fl. skaffa sig biinkomster genom att i hemlighet
öfva prostitution. Ofta begagnas tidningarnas annonsafdelningar såsom medel
att inleda osedliga förbindelser.
I dess mest betänkliga form utöfvas den hemliga prostitutionen å utskänkningslokaler
med kvinnlig betjäning. Sådana finnas i Berlin till ett betydande
antal. '') För många af dessa är utskänkningsrörelsen föga mera än en skylt, och
koppleri den verkliga förtjänsten. Dessa lokaler pläga bestå af två skilda afdelningar,
en enklare och en finare. Den kvinnliga betjäningens uppgift är att locka de manliga
kunderna in i den finare afdelningen, där de utsättas för förförelseförsök samt
i hvarje fall utplundras genom orimliga pris å de drycker, som här, ofta utan att
kunden tillfrågas, serveras och till största delen förtäras af betjäningen. För att
stäfja det skändliga lefverne, som idkas i dessa nästen, har polisen sedan år 1892
tillämpat vissa särskilda ordningsregler för utskänkningsställen med kvinnlig betjäning.
Tillstånd att hålla sådana öppna efter den vanliga stängningstiden kl. 2 f. m. meddelas
icke, och få de därefter icke öppnas förrän kl. 7 f. m. (i stället för kl. 4 f. m).
I utskänkningslokalerna få icke finnas dolda rum eller platser, hvilka icke kunna
öfverblickas vid inträde i lokalen. Den kvinnliga betjäningen skall vara iklädd anständig,
icke uppseendeväckande dräkt med långa kjolar samt får icke uppträda
dekolleterad. Ej heller få uppasserskorna visa sig i fönstren eller dörrarna eller *)
*) År 1900 uppgick detta antal till 808 st. med 1,768 uppasserskor (polispresidiets ämbetsberättelse
1896 —1900).
I4I
eljest locka kunder till lokalen eller åt dem utbedja sig förtäring eller sätta sig vid
samma bord som kunderna. Inom polisen anser man, att dessa ordningsföreskrifter
haft ett gynnsamt inflytande om ock desamma gifvetvis icke förmått undanröja
ifrågavarande form af hemlig prostitution.
Med de förhållanden, som råda i Berlin, är det naturligt, att soutenörväsendet
(»Zuhälterthum») nått en beklagligt stor utbredning. Den, som så önskar, kan
med lätthet få tillfälle att idka studier öfver detta yrke, den lägsta graden af det
manliga könets förfall, å ett flertal af polisen kända utskänkningsställen, biljarder,
o. s. v., där kunderna knappast utgöras af andra än soutenörer, de flesta kända på
stället under ett eller annat betecknande binamn. Visserligen tillämpas — såsom
förut är nämndt —- af såväl åklagare- som domaremakten den nya lagen mot
soutenörer med stränghet, men erfarenheten synes visa, att de fleste af dessa hänga
så fast vid sitt lättjefulla och liderliga lefverne, att de icke ens efter utståndet
straff af fruktan för att åter komma inom fängelsets murar låta förmå sig att öfvergifva
det.
Till följd af de relativt obetydliga inskränkningarna i de inskrifna kvinnornas
rätt att välja bostad synes utplundring af de prostituerade genom deras hyresvärdar
icke i någon särskild grad förekomma i Berlin. I
I Berlin, liksom på många andra orter i Tyskland, synes ända in på senare
åren den uppfattningen gjort sig gällande, att sjukvården af de »själfförvållade»
och »skamliga» könssjukdomarna samtidigt borde hafva en viss prägel af straffåtgärd.
Ett uttryck af detta betraktelsesätt har redan härofvan omnämnts, nämligen
de undantagsbestämmelser för veneriskt sjuka i sjukdomsförsäkringsväsendet,
hvarigenom dessas tillträde till sjukvård, såväl hos kassornas läkare som å sjukhusen,
försvårades. Ett annat utslag af samma uppfattning var, att af alla sjukdomar
voro könssjukdomarna i sista rummet berättigade till sjukhusvård. Antalet platser
var därför nästan öfverallt otillräckligt, de sämsta rummen, eu tarfligare uppsättning
af möbler och öfriga persedlar, stundom äfven en sämre kost ansågs god nog för
de könssjuka. Därtill kom en mängd småaktiga anordningar och förbud, som voro
för andra sjukafdelningar främmande. Antydda uppfattning af könssjukdomarna har
emellertid i Tyskland liksom annorstädes — frånsedt att den är ologisk och inhuman
— visat sig vara i hög grad opraktisk och fördärf bringande. En följd däraf blef
nämligen, att äfven där sjukhusplatser stodo till buds, undvekos de i det längsta
af de sjuka. Det konstaterades sålunda J), att medan å ena sidan antalet veneriskt
l) Jmfr. Neisser, Inwieweit können die Krankenkassen zur Bekämpfung der Geschlechtskrankheiten
beitragen, Zeitschr. fiir Bek. der Geschlechtskr., Bd 2, n:o 5, p. 186, 1904.
Sanitära förhållanden.
Sjukhusvård.
142
•
sjuka personer i riket i häpnadsväckande grad ökats och därjämte, isynnerhet i befolkningens
undre lager, dessa sjukdomar till följd af vanvård alltmera antagit en
komplicerad och svårartad karaktär, så visade samtidigt antalet å sjukhus vårdade
veneriskt sjuka en påfallande nedgång. Under det att nämligen å Preussens sjukhus
sedan år 1877 antalet sjuka öfverhufvud stigit till det tredubbla, hade antalet
sjukhusvårdade könssjuka personer sjunkit från 79 <y af alla sjukhuspatienter år
1877 till 43 0/00 år 1899. För syfilis var nedgången ännu större, från 61 till
25 °/oo under samma tidsperiod.
Sedan emellertid de hygieniska vådorna af nu antydda missförhållanden hunnit
bli för allmänheten och myndigheterna uppenbara, hafva ändringar till det bättre
följt tätt på hvarandra. Genom de härofvan sid. 114 anförda lagförändringarna inom
sjukdomsförsäkringen hafva de odiösa undantagsbestämmelserna för veneriskt sjuka
upphäfts och dessa likställts med andra patienter, ja, till och med i viss mån
ställts bättre.
Tillgång på god sjukhusvård måste ock anses vara af största vikt både för
patienten själf och för hans omgifning, särskildt när det är fråga om den kroppsarbetande
och fattigare klassen. Vid syfilis kunna genom en energisk och ändamålsenlig
sjukhusbehandling, vid hvilken de medicinska medlen understödjas af rationell
föda, hvila och bad, symtomen på kortaste tid läkas och smittofaran för den
sjukes omgifning i möjligaste mån minskas. Vid gonorre kunna genom en i tid
inledd sjukhusbehandling komplicerande sjukdomstillstånd i blåsa, testiklar och prostata,
hos kvinnan i lifmoder och äggledare merendels undgås. Vid ulcus molle
kunna körtelinflammationer (buboner), hvilka eljest ofta månadsvis fängsla patienten
vid sängen, undvikas.
Den antydda bristen på sjukhusplatser har man i Berlin sökt få afhjälpt i
den mån förhållandena det medgifvit. Den gamla syfilidologiska afdelningen å Charité
är under ombyggnad och 100 platser (60 manliga, 40 kvinnliga) äro afsedda för
veneriskt sjuka. A Städtisches Obdach har inrymts en afdelning för 150 män och
300 kvinnor (hvaraf omkring 200 för prostituerade, se nedan), till dess ett nytt
sjukhus i Seestrasse för 600 veneriskt sjuka män och kvinnor (prostituerade) hinner
bli färdigt. A sjukhuset Urban har äfvenledes en afdelning för veneriskt sjuka
kvinnor (icke prostituerade) öppnats. När de nu igångsatta förändringarna hunnit
genomföras, lärer antalet sjukhusplatser för patienter med könssjukdomar i Berlin
med dess nära 2 millioner invånare komma att uppgå till omkring 900 (420 för
män, 470 för kvinnor).
En mycket betydelsefull impuls till afhjälpande af bristen på sjukhusplatser
har utgått från riksförsäkringsanstalterna (Landesversicherungsanstalten). Genom riksinvaliditetslagen
är det dessa anstalter medgifvet att till förhindrande af förtidig
invaliditet själfva taga hand om de sjukas behandling. Och sedan man funnit, att
i43
en af de vanligare orsakerna till förtidig förvärfsoduglighet utgöres af i deras begynnelsestadier
vanvårdade könssjukdomar, framförallt af den till sina följder så
månggestaltade sjukdomen syfilis, hatva riksförsäkringsanstalterna afsatt betydande
penningmedel först och främst för uppförande af nödiga sjukhus. Riksförsäkringsanstalten
i Berlin har härvidlag gått i spetsen och strax utanför stadsområdet uppfört
ett sjukhus med 5 5 sängar för veneriskt sjuka män (Heilstätte des Landesversicherungsamtes
in Lichtenberg bei Berlin). Kostnaderna, beräknade till 2,50 mk per
dag och person, bestridas uteslutande af försäkringsanstalten. (Enligt lagen af 1887
äro alla arbetare skyldiga att inträda i invaliditetskassan; arbetsgifvaren betalar
merendels hälften, staten utöfvar kontroll.)
Vid ordnandet af det lilla sjukhuset i Lichtenberg hafva de styrande tydligen
ledts af grundsatsen att fullständigt bryta med det gamla systemet för veneriskt
sjukas behandling med dess många stora och små undantagsbestämmelser af materiell
och moralisk art. Alla anordningar gå här tydligen ut på att på samma gång
vinna det bästa möjliga läkningsresultat och göra vistelsen på sjukhuset angenäm
för patienterna. Intet spår till de å afdelningar för veneriskt sjuka annars så vanliga
fängelseaktiga frihetsinskränkningarna och småaktiga bestämmelserna återfunnos
här. Sjukhuset var omgifvet af en stor gammal park (utan det traditionella höga
planket), i hvilken de patienter, som så kunde, fingo vistas större delen af dagen.
För de sängliggande sjuka var man betänkt på anordnandet af en terrass, på hvilken
sängarna kunde utflyttas sommartiden i det fria. Måltiderna intogos i en gemensam
stor matsal. Mathållningen var särdeles god, sy tillfiska patienter fingo i fråga om
dryck välja mellan vin och Öl. Rökning var, utom i särskilda af sjukdom betingade
undantagsfall, tillåten ute i parken, äfvensom i dagrummen. Bad-, operations- och
undersökningsrum, laboratorier och bibliotek voro särdeles väl inrättade.
jämte specialsjukhusen hafva väl inrättade polikliniker en mycket stor uppgift
att fylla i kampen mot könssjukdomarna. De äro oumbärliga bland annat af den
anledningen, att många patienter vägra att ingå på sjukhus, äfven om sådant erbjudes
dem gratis. En syfilitisk person med lindriga symtom eller i latensstadiet,
liksom en patient med okomplicerad gonorre eller ulcus molle, känner sig i regeln
ej sjuk och är i själfva verket oförhindrad att förrätta sina vanliga göromål, om
han därjämte har att tillgå en god ambulatorisk behandling.
I Berlin med dess högt utvecklade poliklinikväsen finnes äfven ett mycket
stort antal dylika för smittosamma könssjukdomar. Några hafva understöd af allmänna
medel eller af vissa sjukkassor; det vida öfvervägande flertalet äro dock
Poliklinikvård.
144
enskilda. Driffjädern till upprättandet af dylika enskilda polikliniker är den tyske
läkarens vetenskapliga nit och intresse. Det gäller för honom och hans intresserade
unga assistentläkare att få se så mycket sjukdomar som möjligt. Goda undervisningskurser
för tyska och utländska läkare gifvas merendels å dessa polikliniker, och
många värdefulla vetenskapliga afhandlingar hafva därifrån utgått. Till följd af inbördes
täflan äro de såsom regel väl inrättade och lämna en mycket god vård åt de
sjuka. Erfarenheten har nämligen lärt, att det alltid ägnas patienterna den noggrannaste
undersökningen och den uppmärksammaste behandlingen där, hvarest sysslandet
med vetenskapliga uppgifter tvingar läkarna till ett möjligast vaket och ingående
iakttagande af de sjuka.
Anmälningar
om sjukdomsfall.
Såsom redan härofvan sid. 114 nämnts, har preussiska kultusministeriet för några
år sedan uppfordrat läkarna att iakttaga §§ 67 och 69 i medicinalcirkuläret
af 8 augusti 1835, af hvilka den förra påbjuder anmälan till polismyndighet af
sådana fall af syfilis, i hvilka enligt läkarens omdöme ett förtigande kan medföra
skadliga följder för den sjuke själf eller för det allmänna, samt den senare § förordnar
ett utrönande och anmälande af smittokällan, när det gäller syfilis, i ändamål
att dymedels kunna få till undersökning och behandling »liderliga och mindre bemedlade»
personer, genom hvilkas lättsinne smittans vidare utbredning kan befaras.
Såvidt vi kunnat finna, efterlefvas emellertid dessa paragrafer ingenstädes å
Berlins civila sjukhus eller polikliniker och säkerligen ej heller af de privatpraktiserande
läkarna. Man stöder sig härvid på strafflagens § 300 om tystnadsplikten, men
man anser allmänt, att, äfven om detta hinder icke funnes, ett efterlefvande af de
ifrågavarande påbuden skulle äfven för det allmänna bli snarare till skada än till
gagn, förleda läkarna till fel och taktlösheter och drifva patienterna öfver i kvacksalfvarnas
händer.
I afseende på anmälan af smittade och utspökande af smittokällor kunde vi
därför konstatera en stor skillnad mellan Berlinerpoliklinikerna å ena sidan och dem
i Köpenhamn och framförallt i Kristiania å den andra. På Köpenhamns Kommunehospitals
poliklinik anmäldes till polisen emellertid endast sådana personer — och de
tycktes vara helt få — som trots föregående enskild anmaning försummade att inställa
sig och fullfölja behandlingen. Å Rigshospitalet i Kristiania skedde däremot
anmälan till sundhetskommissionen (2:e sundhetsinspektören) af hvartenda fall af
smittosam könssjukdom, med angifvande af namn, adress och om möjligt smittokälla;
hvarefter sundhetsinspektören hade att förordna om huru vidare skulle förfaras,
huruvida patienten skulle inläggas å sjukhus och i sådant fall hvilket, eller
om ambulatorisk behandling kunde tillåtas, och i sådant fall, huruvida detta borde
!45
ske å sundhetskommissionen, å poliklinik eller hos därför anställd enskild läkare.
Denna något tunga apparat syntes i Kristiania funktionera rätt väl, och från
patienternas sida kunde vi icke märka otålighet eller missnöje med anordningarna.
De prostituerade kvinnornas besiktning äger rum å sedepolisens lokal i polispresidiet
af tolf läkare och en öfverläkare. Hvarje besiktningsläkare tjänstgör två
timmar dagligen. Fem sköterskor assistera. Besiktningarna ske kostnadsfritt och
försiggå samtidigt i fyra rum, utanför Indika de besiktningsskyldiga få vänta i en
lång, skum korridor. Undersökningsrummen äro goda och väl belysta. Endast en
läkare med sköterska är sysselsatt i hvarje rum och blott en kvinna undersökes åt
gången. Efter hvarandra skola enligt föreskrifterna undersökas:
1. Ansikte, mun och svalg, läppar, nackkörtlar, bröst, armar (roseola),
axelhålskörtlar, cubitalkörtlar;
2. På undersökningsstolen: anus (condylom, sår), huden å buk och lår,
ljumskkörtlar, stora och små blygdläpparna, isynnerhet bakre kommissuren och
urinrörsmynningen, urinröret och bartholinska körtlarnas utförsgångar (medelst
vedertaget fingertryck);
3. Med moderspegel: slidan, modermunnen. Vid stark slemafsöndring utspolas
slidan med vatten.
Då emellertid i Berlin 12 läkare hafva att undersöka mellan 3,000 och 5,000
kvinnor, så framgår redan däraf omöjligheten af en så omsorgsfull undersökning,
som ofvananförda föreskrifter ålägga. Blaschko beräknar den för hvarje kvinna faktiskt
i Berlin använda tiden till 2 minuter (i Paris 1 */ , i Petersburg 3 minuter).
Hvarje läkare hade till sitt förfogande ett mikroskop, hvilket dock ej syntes
komma till användning, utan — på tillfrågan — förklarades för besiktningsändamål
»opraktiskt».
Besiktningen har uteslutande karaktären af polisåtgärd. Ingen individualisering
kan under antydda förhållanden ifrågakomma, unga och gamla, flickor med färsk syfilis, som
nyss utskrifvits från sjukhuset, och sådana, som redan länge befinna sig i immunitetsstadiet,
eller sådana, som ännu ej hunnit bli infekterade, alla besiktigas utan åtskillnad
och på samma sätt. Någon med kontrollen förbunden ambulant behandling af icke
smittande sjukdomsformer förekommer icke. Finns någon misstanke på sjukdom,
vare sig oansenlig eller svårartad, föres kvinnan omedelbart i en sluten vagn till
afdelningen för prostituerade i »Städtisches Obdach».
Här finnes dels en mindre afdelning för minderåriga vanartade eller sedligt
* 19
De prostituerades
besikt
ning och sjuk
vård.
146
försummade flickor, hvilka af förmynderskapsdomstolen dömts till tvångsuppfostran ’),
men som vid undersökning befunnits veneriskt smittade, dels en afdelning på omkring
230 sängar för yrkesprostituerade, till allra största delen inskrifna. Icke inskrifna
lösaktiga kvinnor få »såvidt möjligt» icke hysas tillsammans med inskrifna.
Tonen och andan inom detta sjukhus gjorde intryck af gammalmodig hårdhet. Det
hela verkade fängelse. Kvinnorna höllos hela dagen, utom 1 timme, då de tilllätos
vistas ute, instängda i illa ventilerade rum. De sågo i regeln klena och
deprimerade ut, somliga visade ett anmärkningsvärdt trotsigt beteende. Påfallande
var äfvenledes, att här, enligt uppgift stundom sedan år och därutöfver, vårdades en
del mycket svåra eller obotliga fall, t. ex. tertiärsyfilitiska strikturer i strupe eller
rectum, anovaginalfistlar o. s. v. Särskild! för dessa tynande kvinnor syntes helt
andra hygieniska betingelser hafva varit af nöden. Gonokokkundersökningar af
sekreten ansågos icke vara behöfliga. Det anförda må vara nog för att gifva ett
begrepp om, till hvilka kontraster i fråga om de prostituerades sjukvård samma
system kan leda, och faktiskt har ledt, i de två städerna Köpenhamn och Berlin.
Förslag till
polikliniker för
prostituerade.
Tillfälle för prostituerade till ambulatorisk sjukvård finnes, såsom redan är antydt,
ännu icke i Berlin. Enligt ministerialreskript af 1894 och 1902 skall nämligen
»hvarje med •venerisk sjukdom behäftad kvinnsperson, om hvilken det kan befaras, att
hon utbreder sjukdomen genom olofligt könsumgänge, inläggas å sjukhus». Emellertid
är, såsom nämndt, afdelningen för sjuka prostituerade relativt mycket liten, omkring
230 platser, således mindre än motsvarande sjukhus i Köpenhamn. Om nu
därtill kommer, att sjukhusvården är beryktad för sin stränghet, blir naturligtvis följden,
att de prostituerade kvinnorna i Berlin ännu mera än annorstädes frukta sjukhusinterneringen
och på alla upptänkliga sätt söka undandraga sig densamma.
Antalet inskrifna prostituerade har under sista decenniet olika år växlat mellan 5,000
och 3,000. Men utom dessa finnas i Berlin, enligt beräkningar från kompetentaste
håll, minst 20,000 kvinnor, som helt eller delvis lefva af prostitution 1 2). Och alldenstund
den lösaktiga kvinnan mycket snart ådrager sig den ena eller andra formen
af könssjukdom, kan ett mycket stort antal af dessa 20,000 förutsättas vara
smittade, isynnerhet som bland dem befinna sig de yngre och yngsta åldersklasserna.
För denna här af smittade prostituerade är det tydligen i Berlin mycket illa sörjdt
i sanitärt afseende. Äfven de bland dem, som möjligen skulle önska att få vård,
afhållas från att söka sådan vare sig å kvinnopolikliniker eller sjukhus, emedan
de ända till helt nyligen hade anledning frukta att därmed utlämna sig åt sedepolisen.
1) Jmfr. sid. 116.
2) Jmfr. Lesser. Die gesundheitlichen Gefahren der Prostitution und deren Bekämpfung. Mittel.,
d. Deutsch. Ges. z. Bekämpf. d. Geschl. Krankh., Bd. i, n:o 3, 1903.
147
Inför sådana förhållanden är det helt naturligt, att tanken på ett nytt slag af
polikliniker för veneriskt sjuka kvinnor måste tränga sig fram i Berlin (liksom i andra
storstäder) 1).
Det är den högt ansedde syfilidologen och inflytelserike universitetsprofessorn
E. Lesser, som för Berlins vidkommande tagit till orda för denna utväg till »förbättring
af hälsotillståndet bland de mångtusenden lösaktiga kvinnor, som icke äro
underkastade sedepolisens kontroll».
Två sins emellan motsatta tillvägagångssätt vore visserligen för detta ändamål
redan föreslagna:
1. den största möjliga ''utsträckning af den sedepolisiära inskrifningen med
tvångsund ersökning och tvångsbehandling af om möjligt alla prostituerade; och
2. fullständigt upphäfvande af sedepolisen samt beredande af utväg att få
de sjuka prostituerade under behandling å polikliniker eller sjukhus, men frivilligt.
Det förra förslaget vore i storstäderna outförbart. (I Berlin hade antalet
inskrifna tvärtom minskats från 5,098 år 1896 till 3,709 år 1903.) 2) Men äfven
den andra vägen skulle »hos oss» icke föra till målet, blott en liten del af de
prostituerade skulle af egen drift i rätt tid söka läkarbehandling. Största delen
komme, alldeles som hittills, blott att i yttersta nödfall söka hjälp och först sedan
den redan länge bestående sjukdomen antagit en mera besvärande karaktär.
Lesser föreslår därför en medelväg, nämligen att bibehålla sedepolisen, åtminstone
tillsvidare, men därjämte skapa tillfälle för de icke inskrifna prostituerade att
erhålla behandling polikliniskt eller ä sjukhus kostnadsfritt samt utan risk att bli anmälda
för sedepolisen.
Det skulle inrättas en poliklinik för könssjuka prostituerade. De kvinnor,
som infunne sig å denna, finge aldrig anmälas till sedepolisen, utan hade gentemot
denne ett fribref om oantastlighet just därigenom, att de frivilligt besökte ifrågavarande
anstalt. Äfven i sedepolisens lista redan inskrifna kvinnor, som förbunde *)
*) Jmfr. Magnus Möller, Om polikliniker för veneriskt sjuka kvinnor. Hygiea 1902, febr., s. 188,
och Bulletin de la Société internationale de Prophylaxie sanitaire et morale, T. 2, 1902, p. 62.
2) Blaschko (Hygiene der Prost., p. 81) besvarar frågan, huruvida icke polisen kunde inskrifva ett
vida större antal prostituerade än han nu gör, med nej. Han kan det icke, emedan i en modern storstad
dessa flickor äro mycket svåra att infånga.
Han törs det icke, emedan mycket ofta bevisningen om yrkesmässig skörlefnad är omöjlig att
åstadkomma, och emedan i vissa länder lagen förbjuder omyndigas inskrifning.
Han vill det icke beträffande den del af desas flickor, som äro nybörjerskor och kunna tänkas
vilja återgå till ett hederligt förvärf. (Den tillfälliga prostitutionen rekryteras af mångtusentals illa aflönade
sömmerskor, butiksbiträden, säsongarbeterskor m. fl., som tidvis genom prostitution söka i
någon mån förbättra sin klena ekonomi.) Eller han vill det icke af det skälet, att han saknar den talrika
stab af tjänstemän, af läkare samt det nödiga antal sjukhusplatser, som det tillbörliga öfvervakandet af
en dylik jättearmé af prostituerade skulle erfordra.
J 48
sig att å detta behandlingsställe regelbundet följa läkarens anvisningar, kunde afföras
ur den sedepolisiära kontrollen, så länge de fogade sig efter de å polikliniken gifna
anordningarna.
Så snart nu en af dessa kvinnor företedde mera framträdande symtom af
smittosam könssjukdom, skulle hon hänvisas till sjukhuset. Efter sin utskrifning
därifrån hade hon att återvända till polikliniken, hvarest hon, alltefter sjukdomens
natur och den sannolika tiden för dess recidiverande, hade att inställa sig med vissa
mellantider, som af läkaren bestämdes. Hon kunde här undergå efterbehandling
äfvensom tillsyn och vård för mera oskadliga affektioner, men vid svårare återfall
eller nyinträdd smitta af allvarligare art måste ånyo sjukhusvård anbefallas.
Om en kvinna af någon anledning bestämdt satte sig emot rådet om sjukhusvård,
så kunde eftergift ske och kvinnans behandling äga rum å polikliniken.
Men enär hon ej ville följa läkarens bestämda råd, måste hon för framtiden gå
miste om sitt fribref gentemot sedepolisen. I alla händelser vore det dock
bättre, att hon underginge behandling, än att hon obehandlad fortsatte sitt för
andra hälsovådliga lefverne.
De kvinnor, som frivilligt fogade sig efter poliklinikläkarens anordningar, kunde
(om de så önskade) erhålla en igenkänningsbok, i hvilken sjukhusvistelse och besök
å polikliniken voro antecknade. Om nu en sådan kvinna på grund af uppenbar
prostitution blefve anhållen af polis, så kunde hon genom sin bok visa, att hon
följde å polikliniken gifna läkarföreskrifter och finge gå oantastad, för så vidt hon
icke eljest genom förargelseväckande beteende o. d. å allmän plats gåfve den allmänna
ordningspolisen anledning att ingripa. Kunde hon däremot icke visa ett
dylikt »fribref», ägde sedepolisen att handla efter omständigheterna och kvinnan
riskerade att bli ställd under poliskontroll.
Sedepolisen vore nödvändig, emedan större delen af de prostituerade endast
då underkastade sig frivillig behandling, när sedepolisens skräckspöke lurade i bakgrunden.
Endast genom att ordentligt följa läkarföreskrifterna vore de säkra för
att spöket hölles dem från lifvet.
En annan Berlinerdermatolog Blaschko, känd för sina många utmärkta arbeten
äfven på profylaxiens område, förordar äfvenledes såsom den viktigaste åtgärden
beredande af rikliga tillfällen för alla veneriskt sjuka kvinnor till frivillig och riskfri
behandling, kliniskt eller polikliniskt. I motsats mot Lesser vill dock Blaschko hafva
bort ej blott inskrifningen utan äfven sedepolisen1). Tuåwg.rbesiktning förordar han
(i anslutning till det norska lagförslaget) endast i två fall, nämligen beträffande
personer (män och kvinnor), som 1) anmälts för smittoöfverförande, 2) anhållits
för brott mot anständigheten, särskilt om de »genom otuktig handling föranledt
offentlig förargelse» (§ 183).
l) Blaschko, Hygiene der Prostitution, p. 96.
i49
Befunnes en sådan person sjuk, så inträdde tvångsvis sjukhusbehandling och
efter utskrifningen undersökning å polikliniken, så ofta och så länge som den behandlande
och undersökande läkaren funne nödigt. Om vederbörande patient uteblefve,
kunde anmälan till polisen äga rum.
Att äfven en sådan regim mycket ofta skulle lämna otillfredsställande resultat,
döljer Blaschko ej för sig. Fall skulle förekomma — liksom för närvarande —
då prostituerade, isynnerhet nybörjerskor, skulle af okunnighet, lättsinne eller af
nöd drifva omkring vecktals och smitta dussintals män. En del skulle — liksom
för närvarande — sedan de efter genomgången behandling för syfilis utskrifvits
från sjukhuset, icke inställa sig till efterundersökning, utan i lång tid eller för
alltid undandölja sig. Det skulle — liksom för närvarande — ej lyckas att bota
alla prostituerade, och man skulle ej lyckas hindra, att syfilitiska personer i det
kondylomatösa stadiet och kvinnor med gonorre fortsatte sitt för andra farliga
lefverne. Men totalresultatet skulle dock bli bättre än med den nuvarande reglementeringen.
I Berlin har emellertid, som sagdt, i praktiken ännu intet försök gjorts med
en frivillig undersökning och behandling af prostituerade, men väl i nästa stad, som
vi besökte — Breslau.
2. Breslau. 1
1 Breslau är öfvervakandet af prostitutionen i hufvudsak fotadt på samma
grunder som i Berlin. Lagarna äro desamma och äfven reglementet för de inskrifna
kvinnorna företer icke några principiella skiljaktigheter. I några punkter är
emellertid reglementet i Breslau strängare, ja, det går i några fall så långt, att det
för de däraf beroende måste kännas rent af som en kitslighet; så t. ex. är det i
Breslau förbjudet för de inskrifna prostituerade att färdas i spårvagn, å velociped
samt i öppet åkdon. I andra fall är reglementet i Breslau mildare; sålunda äro
teaterbesök förbjudna endast i fråga om vissa, mera bemärkta platser å teatrarna.
Inskränkningarna i fråga om de inskrifna kvinnornas rätt att välja bostad äro i det
närmaste desamma som i Berlin. En nyhet i Breslau-reglementet är förbud för
de inskrifna att stryka omkring å gatorna från kl. 11 e. m. till kl. 4 f. m.
Inskrifning sker under i hufvudsak samma former som i Berlin. Första
gången en kvinna anhålles för yrkesmässig osedlighet blir hon enligt vedertagen
praxis frigifven med en varning, så vidt hon icke förut stått under kontroll. Inskrifning
på egen begäran förekommer mera sällan. De inskrifna kvinnorna erhålla
kontrollböcker och få, i olikhet med hvad som gäller i Berlin, innehafva dessa
Reglementeringen.
Prostitutionens
uppträdande.
I5°
äfven utom besiktningslokalen, hvadan missbruk af böckerna i osedligt syfte icke
är uteslutet.
Smärre förseelser mot reglementet afdömas icke såsom i Berlin i första hand af
domstol, utan å administrativ väg, nämligen genom en tjänsteman i polispresidiet,
hvilken emellertid icke är befogad att ådöma högre straff än tre dagars arrest.
Förhör med den åtalade inför bemälde tjänsteman är icke regel, utan dömer han
efter de akter, som föreläggas af sedepolisen. Ingen åtalad behöfver dock, om
hon icke vill, underkasta sig detta förfarande; hon äger nämligen att inom viss tid
efter det utslaget blifvit henne delgifvet inlägga protest däremot. I sådant fall är
hela det administrativa förfarandet förfallet, och saken tages från början upp på nytt inför
vederbörande domstol (Amtsgericht). Åtal för gröfre förseelser mot reglementet
handläggas omedelbart inför samma domstol. Denna ordning är i allmänhet den
vanliga i Tyska riket, och tillvägagångssättet i Berlin är ett undantag.
Prostitutionen i Breslau har delvis andra former än i Berlin, hvilket är
naturligt i betraktande af de olika lokala förhållandena. Breslau har omkring 400,000
invånare, en garnison af cirka 6,000 man, universitet och högskola. Staden
är hufvudstad för provinsen Schlesien, har tämligen utvecklad industri, men öfverhufvudtaget
en fattig befolkning och är föga berörd af turistlifvet.
Påfallande är framför allt, att någon gatuprostitution i mera afsevärd omfattning
knappast synes förekomma. Så vidt vi kunnat märka linnes icke någon viss
del af staden, som efter mörkrets inbrott är ett tillhåll för de prostituerade, och
våra iakttagelser härutinnan hafva bekräftats såväl af polismyndigheten som af
andra i ämnet intresserade personer, med hvilka vi samtalat. Däremot existerar
kaféprostitution; några kaféer, 8 å 1 o stycken, finnas, där de prostituerade samlas om
aftnarna, och förhållandena äro ungefär enahanda med dem å Café National i Berlin,
ehuru i betydligt mindre skala. Dessa ställen tolereras af polisen med hänsyn till
att deras beskaffenhet är så känd bland allmänheten, att den, som ej vill söka sällskap
med lasten, kan undvika dem.
I stort sedt torde man kunna fälla det omdömet, att i Breslau i motsats mot
Berlin allmänheten i mycket ringa grad besväras af den offentliga prostitutionen.
En form af osedlighet, hvaröfver klagas i Breslau, är den, som utöfvas å
vissa mindre utskänkningsställen med kvinnlig betjäning s. k. »Animirkneipen».
Dessa näringsställen, som merändels innehafvas af kvinnor, bestå i regel af en
mindre lägenhet, där värdinnan med tillhjälp af en eller ett par uppasserskor utskänker
Öl och vin; i själfva utskänkningslokalen, där polisens besök närsomhelst
kan befaras, utöfvas icke osedlighet, men värdinnan har sin enskilda bostad i samma
hus, och under hvarjehanda förevändningar söker man förmå kunderna att aflägga
ett besök därstädes.
Polispresidiet i Breslau utgifver icke några årsberättelser och någon statistik
öfver den inskrifna prostitutionens omfattning publiceras icke genom polisen. Där
-
I5I
emot har Neisser1) offentliggjort en noggrann och omfattande statistik öfver den
reglementerade prostitutionen i Breslau. Ur denna statistik, hvilken emellertid icke
går längre än t. o. m. 1894, anse yi oss> för att lämna en föreställning om
prostitutionens omfattning, böra anföra följande siffror:
| o\ CO CO | w CO VO O | 1891 | 1892 | 1893 | 1894 |
Inskrifna vid årets början | ''''O 00 | 1,630 | 1,209 | 1,162 | 1,064 | 1,045 |
Nyinskrifna | 127 | 149 | 15 5 | 144 | 168 | i43 |
Afbörda ur inskrifningslistan | 3 53 | 570 | 202 | 242 | 187 | 165 |
Inskrifna vid årets slut | 1,630 | 1,209 | 1,162 | 1,064 | 1,045 | 1,014 |
En synnerligen intressant undersökning har Neisser verkställt angående hvilket
antal af de i sedepolisens liggare inskrifna kvinnorna vid en viss tidpunkt verkligen
voro i yrkesutöfning. Han har funnit, att detta antal knappast uppgår till mera
än hälften af de inskrifna. I januari 1888 voro sålunda i Breslau 1,057 kvinnor
inskrifna, af hvilka:
inställde sig till besiktning .............................................................................. 572
befunno sig i arbetshus .................................................................................. 188
» » å sjukhus .......................................................,........................... 36
» » i fängelse o. d......................................................................... 88
vistades å okänd ort.......................................................................................... 146
voro tillfälligt befriade från kontroll ............................................................ 3
voro tillsvidare » » » 24
Summa 1,057
Reglementet ifråga om det sanitära öfvervakandet är i Breslau detsamma som
i Berlin, men i verkligheten hafva under allra sista tiden åtskilliga modifikationer
införts med hufvudsyfte att till det minsta möjliga reducera polisens andel i öfvervakandet,
samt att få så många veneriskt sjuka kvinnor som möjligt under läkarbehandling
på frivillighetens väg.
Hufvudparten af de inskrifna kvinnorna undersökas dock som förut regelmässigt,
2 gånger i veckan, i en ensamt för dem afsedd undersökningslokal i omedelbart
grannskap af det sjukhus (Allerheiligen Hospital), dit de vid fall af misstänkt
symtom inskickas för vård. I samlingsrummet var en polisman närvarande. Undersökningsläkarna
voro till antalet endast två. Två kvinnor besiktigades samtidigt.
Dagligen undersöktes mikroskopiskt på gonokokker urinrörsafsöndringen å 17 å 20
kvinnor. Då antalet inskrifna är omkring 600, kommer sålunda på hvarje kvinna blott l
Sanitära förhållanden.
Prostitutions
besiktning.
l) 1. c. pag. 197 o. f.
J52
Ambulatorisk
behandling af
prostituerade.
Sjukhusvård
af prostituerade.
en dylik undersökning i månaden. Undersökning af lifmodersekretet skedde ändå mera
sällan. Kvinnorna syntes med mycken oro afvakta utgången af de mikroskopiska
undersökningarna.
Ofverläkaren på Allerheiligen Hospital har i samförstånd med polisen och
besiktningsläkarna sedan innevarande vår (1904) infört frivillig undersökning och ambulatorisk
behandling äfven af inskrifna prostituerade ä sjukhusets poliklinik för ändock
könssjukdomar. De hafva full frihet att, när de önska, besöka denna på vanliga
tider och tillsamman med dess öfriga patienter. När de förete påtagligt smittofarliga
symtom, t. ex. syfilitiska papler å könsdelarna eller på läpparna eller florid
gonorre, inläggas de på sjukhusafdelningen. Eljest erhöll hvarje patient ett kort, på
hvilket antecknades dagen för sista undersökningen samt behandlingssättet. Om
patienten var en inskrifven prostituerad, hade hon att på bestämda dagar själf
eller genom ombud uppvisa kortet för polisbesiktningsläkarna. Dagligen såg man
bland poliklinikpatienterna ett antal kvinnor, som enligt läkarens uppgift voro inskrifna
prostituerade, undergå behandling för s. k. pseudoveneriska och äfven verkligt veneriska
affektioner, t. ex. kronisk cervikalgonorre, ulcus chronicum scortorum, körtelinflammation
efter ulcus molle, tertiär syfilis, sekundärsyfilis i latensstadiet, eller med någon
enstaka papel å annat ställe än genitalia m. m. Vid syfilis utgjordes behandlingen
af injektioner med olösliga kvicksilfverpreparat eller, om dessa illa fördrogos, sublimatinjektioner,
undantagsvis piller eller smörjkur. Till polisen skedde anmälan från
denna poliklinik blott om kvinnan trots påminnelse icke återkommit ungefärligen på
bestämd tid. Enligt uppgift såväl af ofverläkaren Harttung och af förste besiktningsläkaren
prof. Jacobi som äfven af polisen, syntes denna form af besiktning och behandling
vara tillämplig på ett stort antal inskrifna prostituerade.
Principen att på frivillighetens väg få under behandling så många veneriskt
sjuka kvinnor som möjligt tillämpas äfven på universitetspolikliniken (Geheimrat prof.
Neisserj. Från denna äger aldrig anmälan rum. Så snart kvinnorna komma frivilligt,
ingår man icke på någon efterforskning, huruvida de ägna sig åt prostitution. Deras
behandling försiggår ambulatoriskt eller på kliniken utan skymt till trakassering, så
snart de uppföra sig väl. Äfven ifråga om en kvinna, som man hade anledning
förmoda vara prostituerad, eller en som företedde farliga kontagiösa symtom, men
som vägrade lyda rådet om sjukhusvård, sade sig Neisser endast råda, aldrig hota
eller söka tvinga.
Universitetspolikliniken har både en morgon- och en middagsmottagning, samtidigt
för män och kvinnor, men i skilda vänt- och undersökningsrum.
Sjukhusafdelningen för inskrifna prostituerade (46 sängar) å Allerheiligen Hospital
är afstängd från öfriga afdelningar. Vården är den mest mönstergilla, såväl i fråga
om humanitet som ordning och sjukdomsbehandling. Sköterskepersonalen utgöres
utom af underordnade biträden af tre bildade sjuksköterskor, hvilka ansågos utöfva
ett mycket välgörande inflytande på de prostituerade. Ingenstädes funno vi en
i53
noggrannare gonorreundersökning och behandling genomförd. Det uppgafs, att de
prostituerades gonorre, vid en därpå särskildt riktad undersökning, i en stor procent
af fallen vore komplicerad med adnexsjukdomar och att laparotomi därför vore en ej
sällsynt operation på denna afdelning. Beträffande lifmodergonorren ansåg öfverläkaren
utsikterna för säker läkning dåliga, trots den mest ingående och samvetsgranna
behandling.
Neisser och hans skola, som sedan många år intager en ledande ställning
inom dermatologiens och de veneriska sjukdomarnas forskningsområde, har icke minst
åt prostitutionsfrågan ägnat grundliga utredningar och allvarliga försök till dess
lösande. Neissers sista förslag till reglementeringens reformerande är det grundligast
genomarbetade och i detalj gående, som hittills framkommit, och torde därför böra
här i kort sammanfattning refereras ''), äfvensom därefter de mot hans system framställda
hufvudsakliga anmärkningarna.
I f örsta delen
af detta förslag kritiseras den nuvarande formen af reglementering:
I. Äfven om man uppfattade prostitutionen i och för sig såsom en rättsvidrig
handling, vore det opraktiskt och lönlöst att bestraffa den såsom sådan.
Men de från prostitutionen utgående farorna hade staten både rätt och plikt att
i folksundhetens och moralens intresse af alla krafter bekämpa.
I kampen mot de smittosamma könssjukdomarna finge staten gifvetvis icke åtnöja
sig med att ensidigt taga blott prostitutionen i betraktande, utan den måste
äfven bruka alla andra möjligheter till motarbetande af dessa sjukdomars utbredning.
Äfvenså måste den genom allmänna åtgärder af social och lagstiftningsnatur
motarbeta prostitutionens uppkomst.
II. Den nu bestående reglementeringen af prostitutionen vore oduglig, i
fråga om såväl system som dettas tillämpning.
III. Mot hela systemet vore att invända:
1. Det hvilade icke på lag och utfördes icke enligt lagföreskrifter, särskildt
»inskrifningen» skedde icke enligt laglig norm och med tillbörligt rättsligt skydd
för den, som inskrefves.
2. Ställandet under poliskontroll, hvilket dock skedde af framförallt hygieniska
hänsyn, och fullföljandet af denna polisuppsikt ägde rum under sådana former,
att för de däraf träffade ett återvändande till det borgerliga förvärfslifvet vore i de
allra flesta fall i högsta grad försvåradt eller alldeles omöjliggjordt. * *
J) Neisser, Nach welcher Richtung lässt sich die Reglementierung der Prostitution reformieren?
* 20
Neissers reformförslag.
i54
3. Hur mycket än »kontrollen» med dess frihetsinskränkningar och bestraffningar
vore fruktad af de ifrågavarande grupperna af den kvinnliga befolkningen,
så vore denna fruktan dock ej stark nog att i afsevärd mån afhålla dem från prostitution
(d. v. s. från ett ohejdadt och urskiljningslöst hängifvande åt könsumgänge
mot eller utan betalning), utan ledde blott till att prostituerandet bedrefves
i största möjliga hemlighet och att de sjuka icke vågade underkasta sig läkarbehandling.
Isynnerhet de fattigare, som skulle anförtro sig åt sjukhusen och poliklinikerna,
underläte detta af fruktan för att utlämnas till polisen.
Sålunda blefve det nuvarande polissystemet hygieniskt ''skadligt, i det att det
skrämde de sjuka från att söka vård.
4. Till och med polisen själf undveke att underkasta samtliga för prostitution
misstänkta personer den nuvarande reglementeringen, emedan den önskade
ätt till en möjligast liten krets af personer inskränka det borgerligt och socialt så
skadande ställandet under kontroll. Många genom sitt prostitutionsartade lefverne
allmänfarliga och såsom sådana kända personer gingo därför alldeles fria från sanitärt
öfvervakande.
5. Äfven den rent sanitära delen af öfvervakandet hade i kvinnornas ögon
mera polis- än läkarkaraktär. »Kontrollen» vore blott en undersökning, ej behandling;
vid fall af sjukdom skedde ett ögonblickligt, häktningsliknande öfverförande
till sjukhuset. Ett uteblifvande från »kontrollen» bestraffades äfven för friska med
häkte och mycket snart med tvångsarbete.
Just de sjuka prostituerade, som naturligtvis fruktade öfverförandet till sjukhuset,
undandroge sig därför kontrollen så länge som möjligt och fortsatte i hemlighet
sitt lefnadssätt; eller lämnade de staden för att undgå tvångsinterneringen på
sjukhuset.
IV. Det sanitära öfvervakandet utfördes icke på ett sådant sätt, att undersökningen
ens i någon mån medförde trygghet för frånvaro af smitta hos de undersökta.
Jämförelsevis tillförlitlig vore undersökningen på ulcerationer och syfilis, alldeles
otillräcklig däremot beträffande gonorre.
Den väsentligaste grunden till denna ofullkomlighet vore bristen på läkare,
skickliga att genomföra denna rätt svåra och mycket tidsödande undersökning.
Då emellertid männen trodde på nyttan af läkare-kontrollundersökningarna, så
rent af stegrade kontrollen de frän de prostituerade utgående hygieniska farorna, emedan
den förledde männen att för könsumgänge söka just prostituerade, »emedan de stodo
under kontroll».
Andra delen.
Af det anförda framginge utan vidare det närvarande systemets behof af reformer.
V. I första rummet fordrades, att hela apparaten beträffande de veneriska
sjukdomarnas samt de från prostitutionen utgående hygieniska vådornas öfvervakande
i55
och bekämpande ordnades genom lag. Lagen hade blott att fastställa de grundläggande
principerna; lagens tillämpning för de särskilda orterna och städerna borde
regleras genom lokalförordningar, allt efter de särskilda ortförhållandena.
VI. Systemet måste ändras i syfte att bringa ett möjligast stort antal af
personer, som bedrefvo könsumgänge på ett prostitutionsartadt sätt, under läkar-tillsyn,
utan att därmed utsätta dem för det nuvarande polissystemets borgerligt skadande tryck.
Det fordrades därför en omvandling af det nuvarande systemet med dess poliskaraktär
till ett sanitärt, och i öfverensstämmelse därmed ett utbytande af den nuvarande
institutionen »sedepolisen» mot eu såsom centralmyndighet fungerande
saniteiskommission för de veneriska sjukdomarnas i allmänhet och de prostituerades
isynnerhet öfvervakande.
VII. Sanitetskommissionen borde vara sammansatt af
1. en läkare (ämbetsman inom hälsovården) såsom ordförande;
2. domare, och
3. lekmän (»jurymän»).
Lekmännen borde väljas hufvudsakligen ur sådana kretsar af män och kvinnor,
som genom arten af sin verksamhet eller föregående utbildning ägde kännedom
om de veneriska sjukdomarna och om prostitutionen.
VIII. Inför sanitetskommissionen skulle anmälas genom dess egna manliga eller
kvinnliga assistenter eller inställas genom polisen eller äfven i särskilda fall genom
läkare alla personer, som på grund af arten af sin könssjukdom eller sitt könsliga
uppträdande i allmänhet utgjorde en fara för omgifningen.
Hvad polisens verksamhet anginge, måste tillsvidare åt densamma förbehållas
rätten och till och med plikten att uppspåra den hemliga prostitutionen samt anmäla
och inställa den inför kommissionen; häktning finge emellertid endast förekomma,
när äfven andra, af misstanken om prostitution oafhängiga omständigheter
förelåge, hvilka i och för sig berättigade till häktning.
Den andra punkten i § 361, 6: »hvilka utan att vara underkastade sådan
(poliskontroll) bedrifva yrkesmässig otukt» skulle upphäfvas.
Läkarnas anmälningsplikt till sanitetskommissionen borde vara villkorlig och inskränkt.
Anmälan kunde ifrågakomma beträffande patienter, som trots enträgen uppmaning
att låta behandla sig och att, så länge sjukdomen vore smittosam, afhålla sig
från könsumgänge, ändock icke rättade sig efter läkarens uppfordringar. Blott i dylika
fall vore läkaren obunden af strafflagens § 300 (om yrkeshemlighetens bevarande).
Äfven sanitetskommissionen vore bunden af bestämmelserna i denna paragraf, till dess
den genom ett formellt och lagstadgadt beslut hade att vidtaga vidare (sanitära)
tvångsåtgärder gentemot den anmälda och inställda personen.
IX. Det ålåge sanitetskommissionen
1. att undervisa de inställda personerna om de veneriska sjukdomarna och
om nödvändigheten af känslig afhållsamhet, samt att varna för de rättsliga följderna
af fortsatt könsumgänge.
Ett sådant meddelande, hvars mottagande erkändes genom namnunderskrift,
gåfve ock möjlighet att sedermera kunna straffrättsligt vare sig på grund af tillfogad
kroppsskada eller hälsovådlighet ingripa mot sådana personer, som trots medveten
sjukdom, fortsatte idkandet af könsumgänge.
2. att anordna läkarundersökning och behandling. Därtill hörde ock utlämnande
af ett igenkånningskort. Dessa kort skulle tjäna till att visa, huruvida läkarundersöknings-
och behandlingsåtgärderna blifvit regelmässigt utförda.
Läkarundersökningen skulle så mycket som möjligt decentraliseras och utföras
antingen i bestämda polikliniker eller af vissa därför anställda specialister,
manliga eller kvinnliga. Endast dymedels skulle en vetenskapens alla fordringar motsvarande
undersökning kunna åstadkommas.
Men de personer, som hänvisades till dessa polikliniker eller läkare, skulle icke
blott undersökas utan äfven fortsättningsvis följas och behandlas enligt bestämda
enhetliga grundsatser, såvida icke sjukhusbehandling af de sjuka själfva önskades eller
af läkarna fordrades med hänsyn till sjukdomens art och otillräcklig trygghet beträffande
könslig afhållsamhet.
3. att vara medelpunkt för räddningsverket af till prostitution hemfallna flickor
och stå i organisk förbindelse med frivilliga och allmänna barnavårds- o. s. v. föreningar.
X. Alla omkostnader skulle naturligtvis bestridas af allmänna medel.
XI. Alla könssjuka eller redan åt prostitution hemfallna minderåriga flickor
skulle omhändertagas enligt föreskrifterna i barnavårdslagen af den 2 juli 1900.
Till dess den rättsligt ådömda tvångsuppfostran kunde taga sin början, förblefve de
under sanitetskommissionens resp. polisens sanitära uppsikt.
XII. Personer, som på ett yrkesmässigt sätt bedrefve könsumgänge, hade i fråga
om bostad att underkasta sig bestämda, af polisen utfärdade förordningar. Yrkesmässigt
könsumgänge finge äga rum i den egna bostaden endast under villkor att ingen i
huset boende däremot inlade gensaga. Hus, i hvilket barn funnes, finge ej bebos af
prostituerad, som bedref könsumgänge hemma hos sig. Husägarna vore ansvariga
för alla dessa föreskrifter. Strafflagens § 180 skulle upphäfvas.
Vidare kunde, för att prostitutionen så mycket som möjligt måtte undandragas
offentligheten, slutna och öppna bordeller, äfvensom hotell med osedlig rörelse
(Absteigehäuser) få medgifvas under bestämda former, hvilka borde för hvarje stad
särskildt fastställas, försåvidt
1. dagligen en alla vetenskapliga fordringar motsvarande, specialistisk undersökning
af samtliga dåvarande kvinnor ägde rum; samt
2. dessa hade tillbörlig frihet att flytta, om de så önskade, och skyddades
mot utplundring.
*57
XIII. Om en person, man eller kvinna, gjort sig skyldig till upprepade
öfverträdelser af gifna sanitära anordningar eller om yrkesprostituerad upprepade
gånger halsstarrigt öfverträdt gifna yrkesinskränkningar eller bedrifvit groft gatuofog
och provokation och skulle för någon af dessa förseelser, efter anklagan åt
polisen och enligt laga dom, straffas, borde straffen utgöras af långvariga, kraftiga
och kännbara frihetsstraff och vid upprepningsfall af ställande under polisuppsikt.
Systemet med korta frihetsstraff vore förkastligt.
Neisser framhåller slutligen, att, äfven om detta hans reformprogram vunne
bifall, det nuvarande i polisens händer hvilande systemet dock endast småningom
■och försöksvis borde ändras till ett rent sanitärt system. Han skisserar därför i
Tredje delen
ett öfvergångssystem, som när som helst borde kunna införas.
XIV. Redan nu kunde de prostituerade för sanitärt öfvérvakandt och ambulant
behandling hänvisas till offentliga polikliniker för lind- och könssjukdomar,
framförallt till sjukhuspolikliniker, men äfven till några enstaka, med ifrågavarande
funktioner officiellt betrodda, specialistiskt utbildade (ämbets)läkare. Därigenom komme
läkarna att i stället för polisen öfva uppsikt öfver de prostituerade. Polisen kade
att träda i funktion blott på rekvisition af läkarna, för den händelse de till
poliklinik eller läkare hänvisade prostituerade icke fogade sig efter de dem af
läkarna föreskrifna anordningarna.
Läkarbesiktning i polisens undersökningslokaler skulle inskränkas till sådana
prostituerade, Indika genom sitt uppförande eller genom otillförlitlighet och motspänstighet
icke ägnade sig att hänvisas till läkare och polikliniker.
En ökad läkarpersonal blefve nödvändig för att kunna genomföra en alla
vetenskapliga fordringar motsvarande undersökning på syfilis, sårformer och gonorre.
De uppstående kostnaderna folie dels på statskassan dels på kommunerna.
2. Systemet med igenkänningskort kunde äfvenledes genast införas.
3. Redan nu borde i intet fall inskrifning utan laglig dom tå äga rum.
Åt hvarje prostituerad måste gifvas möjlighet till försvar genom juridiskt biträde.
4. Redan nu kunde polisen låta undersöka för prostitution misstänkta och
anmälda personer, icke i polislokal, utan i sjukvårdsanstalt af för ändamålet antagen
specialist, eventuellt kvinnlig. De, som därvid befunnes sjuka, undginge äfven för
framtiden inskrifning, försåvidt de fogade sig efter erhållna läkarföreskrifter.
Denna milda form af öfvervakande kunde påläggas ett vida större antal
personer, emedan de för anseende och förvärf så störande följderna af polis- »sede»-hontrollen ju bortfölle.
5. Alla på grund af prostitution anhållna eller anmälda personer, vare sig
minderåriga eller icke, borde genom polisens bemedling för erhållande af uppfostran
och arbete öfverlämnas åt redan befintliga eller framdeles upprättade skydds- och
räddningsföreningar, hvilka dock, för att deras verksamhet måtte bli mera omfattande,
borde understödjas af staten.
Af dessa i afd. XIV framhållna önskemål, som Neisser anser nu genast
böra tråda i verkställighet, är det egentligen endast en sak, som faktiskt börjat
tillämpas i Breslau, nämligen, såsom redan å sid. 152 blifvit närmare beskrifvet, den
i och för sig mycket viktiga reformen, att de prostituerade numera äga rätt att
för undersökning och behandling, i stället för till polisbesiktningslokalen, i likhet
med andra sjuka vända sig till de offentliga poliklinikerna för hud- och könssjukdomar.
Skillnaden mellan det af Lesser och andra föreslagna systemet med frivilliga
polikliniker och Neissers punkt XIV är den, att från de förra aldrig någon anmälan
till polisen skulle äga rum, utan att det blott skulle inpräglas hos patienterna, att
de, i händelse de icke följde läkarens föreskrifter, riskerade, om de på gatan blefven
anhållna, häkte och poliskontroll. Enligt Neissers förslag däremot skulle i yttersta
nödfall anmälan ske genom läkarna till polisen angående dylika tredskande patienter.
Neissers i »andra delen» upptagna, detaljerade program till reformerad reglementering
har såsom antydts väckt rätt mycken uppmärksamhet. Liksom hvarje
nytt förslag till prostitutionsfrågans ordnande har äfven denna s. k. nyreglementarism
tunnit mera klander än anslutning. Arten af kritiken är naturligtvis olika allt efter de
olika meningsfraktionerna. Från alla göres dock den invändningen, att systemet är
alltför kompliceradt. Instanserna, mellan hvilka de misstänkta personerna (mest
prostituerade) skulle cirkulera, äro alltför talrika:
1. Sedepolisen anmäler en för prostitution misstänkt kvinna för sanitetskommissionen.
2. Denna hänvisar till läkaren för undersökning. 3. Läkaren skickar
henne tillbaka jämte besked om undersökningsresultatet till sanitetskommissionen,
som nu utfärdar ett kort. 4. Kommissionens tillsyningsman kontrollera, att patienten
efterkommer de på kortet af läkaren angifna undersökningsterminerna. 5. Om
hon icke gör detta, griper polisen in och öfverlämnar personen till sundhetskommissionen
och kretsgången börjar på nytt; såvida icke nu sanitetskommissionen föredrager
att 6. återlämna personen åt polisen för att åtalas inför domstol för vållande
af kroppsskada (genom smitta).
*59
En annan betänklig sak har äfven anmärkts, nämligen att systemet tilldelar
läkaren polismässiga funktioner, för hvilka denne bör vara absolut främmande.
Vidare skulle i de stora städerna till följd af talrikheten af hithörande fall, den
komplicerade beskaffenheten af bevisföringen och den omsorgsfullhet, som dessa
ärenden nödvändigt kräfva, sanitetskommissionen nödgas vara i permanent verksamhet..
En hel här af tjänstemän blefve behöflig. Det hela skulle bli ett inveckladt, obekvämt
och mycket kostsamt byråkratiskt system.
Från abolitionistiskt håll göres gifvetvis mot förslaget ännu flere andra anmärkningar,
såsom att det fortfarande är ett tvångs- och anmälningssystem, med inskrifning
och polis, att det i väsentlig mån är riktadt mot (den prostituerade)
kvinnan och att det tillåter kasernering af prostitutionen.
Äfven Neissers plan till öfvergångssystem (»tredje delen») med dess offentliga,
polikliniker för lösaktiga kvinnor tillbakavisas af samma parti af framförallt det skälet,
att det medgifves läkaren att vid tall af alltför stor motspänstighet hos patienten
få göra anmälan därom till polisen.
Däremot synes Lessers program med frivilliga polikliniker för prostituerade,,
utan någon sorts anmälan, men med såsom en nödvändig »vis a tergo» bibehållen
sedepolis hafva rönt ett jämförelsevis välvilligt mottagande af de olika tyska meningsgruppefna.
Naturligtvis hafva ytterlighetspartierna åtskilliga invändningar att gorå:
polisläkarna (Hammel■ m. fl.) försäkra, att af frivillighet har man i fråga om sedeslösa
kvinnor alls ingenting att hoppas, utan polistvång kommer man ej ur fläcken
med dem; abolitionisterna (fröken Pappritz, fru v. Schewen o. a.) skulle tilltalats
rätt mycket af förslaget, om icke sedepolisen däri bibehållits. Såsom ägande mera
ett kuriositetsintresse må anföras, att en af de mest stridbara abolitionisterna (fru
H. Fiirtli) skulle vilja acceptera det Lesserska förslaget, med villkor att skräckspöket
sedepolisen däri blefve ersatt med ett slags premiering af de ordentliga prostituerade. Å
poliklinikerna skulle de prostituerade periodiskt undersökas kostnadsfritt af kvinnliga
läkare. De, som befunnos sjuka, skulle hänvisas till sjukhusbehandling; de friskbefunna
skulle förses med friskbetyg, som för den försiktige besökaren utgjorde eu
viss garanti och därmed för den ifrågavarande prostituerade ett visst privilegium.
På detta sätt sammanfölle det allmänna sanitära intresset med prostitutionens egen
fördel och alla parter blefve nöjda och belåtna.
Det torde i detta sammanhang få framhållas, att af åtskilliga tecken att
döma den tyska abolitionismen hos många af dess anhängare visar en från den
engelska tämligen afvikande karaktär. Denna olikhet är väl sannolikt en naturlig
följd af nationella egendomligheter och af olika uppfattningssätt om förhållandet
mellan stat och individ. Många tyska abolitionister intaga sålunda en medlande
ställning och göra väsentliga medgifvanden med hänsyn till de nu en gång i verkligheten
bestående förhållandena, medan däremot den engelska äfvensom den holländska
federationen synes undantagslöst vilja häfda individens själfbestämningsrätt, äfven i
Reglementeringen.
Prostitutionens
framträdande.
160
fall, där denna medför uppenbara sociala vådor. Tyskarna äro icke obenägna för
statens ingripande på områden, hvilka från den engelske abolitionistens radikalt
individualistiska ståndpunkt måste betraktas såsom fallande alldeles utom dess befogenhet.
Dr Blaschko, prof. von Däring, fru Fiirth o. a. förorda i vissa fall
tvångsundersökning och tvångsbehandling af prostituerade (detta i likhet med det
norska lagförslaget och äfvenledes i likhet med Augagneur och flere andra franska
abolitionister).
Qvasi-abolitionisten fru Furths nyssanförda tanke att premiera de prostituerades
ordentlighet och skötsamhet har sedan många år ingått såsom led i ett reglementaristiskt
system i den stad, som blef nästa målet för vår resa, nämligen i Stuttgart.
Såsom förut blifvit antydt, kan den ordning för öfvervakande af prostitutionen,
som tillämpas i Berlin och i hufvudsak i Breslau, anses såom mönstret för reglementeringen
i monarkiens öfriga städer. Bordellväsendet har aldrig varit riktigt hemmastadt i
Preussen; i Tyska riket har det sitt egentliga hemvist i Sachsen '') samt inom de
provinser, som en gång stått under franskt herradöme. Dock finnas äfven i Preussen
städer med bordeller; såsom sådana uppgifvas Königsberg, Aflöna m. fl. Formligt
tillstånd från myndigheternas sida att hålla bordell utfärdas dock icke heller i dessa
städer, men polisen tolererar att bordeller existera och utöfvar kanske också på ett
eller annat sätt en påtryckning å de inskrifna kvinnorna för att förmå dem att taga
sin bostad i dessa. Skillnaden mellan sådana tolererade hus och de formligt koncessionerade
bordellerna blir i verkligheten ringa eller ingen.
3. Stuttgart.
Reglementeringen af prostitutionen i Stuttgart är på grundvalen af Tyska
rikets strafflag ordnad genom ett af stadens kommunalråd den 7 september 1876
antaget, af vederbörande statsmyndighet fastställdt reglemente, hvilket i hufvudsak
är en efterbild af det i Berlin gällande.
Några föreskrifter motsvarande de ministeriella påbuden i Preussen om prostitutionens
öfvervakande finnas icke. Någon klassindelning af de besiktningsskyldiga
förekommer därför icke heller.
Tillämpningen af ordningsföreskrifterna är emellertid mycket olika i Stuttgart
och i Berlin.
I Stuttgart är all inskrifning frivillig; den sker uteslutande på ansökan af *)
*) Regeringen i Sachsen har dock sökt afskaffa bordellväsendet. År 1889 utfärdade inrikesministeriet
ett cirkulär af innehåll, att endast fyra prostituerade fingo bo i samma hus och detta under villkor
att de hade fullständigt skilda våningar. Detta påbud efterlefves dock icke. I en del städer blefvo väl
bordellerna stängda, men i flere af dem hafva de åter öppnats.
i6i
dem, som önska välja den offentliga prostitutionen såsom yrke. Med afsikt håller
man antalet inskrifna kvinnor mycket lågt; under de senare åren har det växlat mellan
20 och 30 och uppgår för närvarande till 21. Som antalet af dem, hvilka vilja
blifva inskrifna, är större än nämnda tal, händer ofta, att ansökningar om inskrifning
afslås. Detta sker alltid om sökanden är minderårig, om hon icke nått sådan
kroppslig utveckling, som anses nödig, om hon på grund af begångna brott eller
af annan anledning anses vådlig för allmänna säkerheten, om hon icke har medborgarrätt
i konungariket Wurtemberg eller om hon befinnes sjuk. I detta senare
fall hänvisas hon till sjukhuset, för att efter utskrifningen därifrån såsom frisk möjligen
kunna blifva antagen. Genom ett sådant urval har man nästan bragt det därhän,
att de inskrifna kvinnorna äro en privilegierad klass med säkra och tämligen
höga inkomster; bland många af deras icke under kontroll stående medsystrar lära
de . också ses med en viss afund. De göra ock intryck af att vara på sätt och
vis en prostitutionens elitkår. De inskrifna kvinnorna i Berlin och Breslau, sådana
man kan se dem i sedepolisens väntrum, göra i regel ett sorgligt intryck; högst få
af dem synas tillhöra den s. k. högre demimonden, de flesta förete med oordnad
klädsel, härjade anletsdrag samt ett på samma gång fräckt och resigneradt ansiktsuttryck
en bild af elände och last. Några sådana tecken till förfall förete i regel
icke de besiktningsskyldiga i Stuttgart; i allmänhet hafva de en vårdad klädedräkt
och ett mera ordentligt utseende. Flertalet af dem äro ej längre unga; frånsedt
det omoraliska i att vilja lefva af prostitution, äro dessa kvinnor enligt polisläkarens
uppgift mycket ordentliga och pålitliga och befinnas därför endast sällan smittade.
Många af dem lära äfven befinna sig i en god ekonomisk ställning.
Ehuru prostitutionsreglementet i fråga om de därunder stående kvinnornas
rätt att välja bostad innehåller endast ungefär samma allmänna bestämmelser som
Berlinreglementet, bo faktiskt alla de inskrifna kvinnorna vid samma gata (Klosterstrasse),
som sedan hundratals år varit en prostitutionsgata. Ett af de skäl,
som anfördes såsom förklaring till det ringa antalet inskrifna, var, att man numera
icke hade att tillgå lämpliga bostäder åt ett större antal.
Skörlefnadshotell tolereras icke i Stuttgart.
Åtal för förseelser mot reglementet handläggas på samma sätt som i Breslau.
Den administrativa domsrätten öfver desamma tillkommer polisens högste chef (der
Stadtdirektor).
Kontrollböcker för de inskrifna begagnas såsom i Breslau.
De inskrifna kvinnorna tvingas att vara medlemmar i en sjukkassa, som är
bildad vid Katharinenhospitalet, och måste kvartalsvis i förskott erlägga stadgad afgift
till densamma. På detta sätt betala de själfva kostnaden för sin sjukhusvård.
Naturligtvis är det tjugu- eller trettiotal kvinnor, som äro inskrifna i sedepolisens
register, icke de enda, som lifnära sig genom yrkesmässig otukt. En vida
talrikare, okontrollerad prostitution finnes. Helt och hållet passiv gentemot denna
21
IÖ2
ställer sig dock icke polismyndigheten. Polisens organ hafva order att anhålla
hvarje icke inskrifven kvinna, som de på objektiva grunder misstänka hängifva sig
åt skörlefnad, särskildt om hon på gator och allmänna platser utbjuder sig till
osedlighet; de sålunda anhållna kvinnorna föras till polishuset och underkastas där
förhör. Finnes misstanken grundad, blir den anhållna likväl i regel första gången
frigifven med en varning. Gripes hon på nytt under samma omständigheter, underkastas
hon tvångsbesiktning, hvarefter hon — om hon ej intages på sjukhus —
får gå med förnyad varning. Kommer hon åter tredje gången eller oftare, bör
hon ånyo undersökas och äfventyrar att ställas under åtal för yrkesmässig otukt.
Kvinna, som icke har medborgarrätt i Wurtemberg, utvisas. En stor mängd arresteringar
af ifrågavarande anledning ske årligen i Stuttgart (se här nedan); enligt
uppgift lär åtal ske i omkring io ^ af dessa fall.
Mellan polisen och dess organ å ena sidan och ett flertal uppfostringsanstalter
på olika ställen i Wurtemberg å andra sidan äger ett rätt lifaktigt samarbete rum
till många vilsekomna kvinnors fromma. J)
Prostitutionen i Stuttgart gör sig knappast offentligt märkbar. Någon gatuprostitution
i störande eller anstötlig form existerar icke. Lika litet förekomma
kaféprostitution eller s. k. Animirkneipen, ehuru de talrika kaféerna såsom regel
hafva enbart kvinnlig uppassning. I allmänhet uppgifves det sedliga tillståndet i
Stuttgart vara relativt godt, hvilket ock är förklarligt — staden Stuttgart med omkring
190,000 invånare, en ringa garnison (cirka 4,000 man), intet universitet,
ej särdeles lifliga handelsförbindelser, en föga utvecklad industri samt en i allmänhet burgen
befolkning, erbjuder uppenbarligen ingen särskildt gynsam jordmån för prostitutionen.
Till belysning af prostitutionens omfattning och de sanitära förhållandena
meddelas följande tal: 2)
Antalet inskrifna kvinnor och sjukdomsfall bland dem utgjorde: *)
| Inskrifna | Sjukdomsfall |
1895 ....................... | .................... 29 | 53 |
1896 ...................... | ......................... 29 | 45 |
1897 ....................... | ........................ 27 | 37 |
1898 ...................... | ........................ 25 | 24 |
1899 ...................... | ........................ 23 | 2 2 |
1900 ................ | ......................... 25 | 30 |
1901 ....................... | ......................... 25 | 25 |
*) Jfr sid. 192.
2) Ur kommunalförvaltningens berättelse för åren 1899—1901.
163
Antalet undersökta icke inskrifna kvinnor och sjukdomsfallen bland dem voro
följande:
| Antal undersökningar | Antal sjukdomsfall |
1895 ............... | ........................... 1,217 | 293 |
1896 ............... | .......................... 1,482 | 351 |
1897 ............... | ........................... 1,516 | 293 |
1898 ............... | ......................... MM | 238 |
1899 ............... | ......................... 1,176 | 23 3 |
1900 ............... | ......................... 97i | 15 5 |
1901 ............. | ......................... 1,158 | 205 |
Den för Stuttgart egendomliga fortgående inskränkningen af den »lagliga Sanitära för
o
o o o o o o hållanden
prostitutionen» möjliggör ett mycket noggrant sanitärt öfvervakande af det fåtal
kvinnor, som fortfarande äro inskrifna.
Besiktningarna äga rum i en rätt ändamålsenlig lokal i polisbyggnaden och Besiktning,
ske kostnadsfritt. På hvardera sidan om undersökningsrummet finns ett väntrum med
särskild ingång, så att de inskrifna och de andra för prostitution anhållna icke komma
i beröring med hvarandra. Undersökningarna göras af en enda läkare dr Hammer,
en framstående specialist, som tillika är öfverläkare å afdelningen för hud- och
könssjukdomar, prostitutionsafdelningen inbegripen, å Katharinenhospital. Han biträdes
vid besiktningen af den å sid. 185 närmare omtalade kvinnliga polisassistenten,
som är härtill särdeles väl skickad, dels emedan hon äger fullständig sköterskebildning,
dels emedan hon till följd af tjänstgöring vid polisen noga känner de ifrågavarande
kvinnorna.
Hvarje dag undersöktes en tredjedel af de inskrifna, d. v. s. vid tiden
för vårt besök sju. Hvarje gång undersökes mikroskopiskt urinrörssekretet, en gång
i månaden (efter menstruationen) lifmoderssekretet. För besiktning af mun och
svalg medför hvarje inskrifven sin egen metallspatel. Vid nyanmålningar företages
en mycket noggrann total undersökning. I fråga om dessa senare kvinnor upptagas
och antecknas af läkaren själf alla de mer eller mindre ömtåliga eller sociologiskt
intressanta frågor, som röra hennes förflutna, de orsaker, som föranledt henne till
prostitution m. m. Ofriga skrifgöromål äfvensom kontrollböckernas afstämpling förrättas
af en skrifvare i rummet bredvid.
Hvarje kvinna har sitt individuella journalblad, på hvilket antecknas kort men
på ett öfversiktligt sätt alla för hennes hälsotillstånd viktiga data, sjukdomar, mikroskopfyndet,
sjukhusvistelsen m. m., och hvilket sedan för framtiden åtföljer henne
till och från sjukhuset, arbetsfängelset o. s. v. och sålunda efterhand kommer att
innehålla hennes historia (Sperks metod). Konstateras vid undersökningen smittosam
könssjukdom, bringas hon genom polisen genast till sjukhuset. Vid icke smittosamma
sjukdomar tillåtas de inskrifna att vårdas hemma, men hvarje kontrolldag fordras
ett läkarintyg med uttryckligt omnämnande, att ingen smittosam sjukdom föreligger.
Ambulant behandling af de prostituerade tillätes icke utom för ett enda fall,
nämligen om, vid misstanke på gonorre, varceller men icke gonokokker kunnat påvisas;
patienten har i detta fall att dagligen inställa sig å besiktningslokalen för undersökning
och behandling ända till dess när- eller frånvaron af gonokokker hunnit bli
säkert fastställd.
De inskrifna fingo af polisläkaren det vitsordet att vara förträffligt disciplinerade;
olydnad eller bristande höflighet mot läkaren förekomme knappast någonsin, en
omständighet, som, när det gäller detta det gemenaste af alla yrken, vore af ett visst
psykologiskt intresse. Medan de inskrifna å ena sidan grundligt gjort upp sin räkning
med moralen, så att mycket sällan en inskrifven befunnes återgå till ett hederligt
förvärf, förr än de tilltagande åren hide hinder i vägen för prostitutionsförvärfvet,
så bure de å andra sidan, efter allt att döma, ingalunda på något vare sig människoeller
själfförakt. De sökte att så mycket som möjligt foga sig efter gifna ordningsbestämmelser
och därmed tillförsäkra sig själfva en viss anständig och välvillig behandling,
hvilken ju ock läge i allas intresse. Äfven på sjukhuset utmärkte sig de
inskrifna nästan alltid genom ett mönstergillt uppförande.
I hög grad hållningslösa vore däremot i regel de icke inskrifna, »vildarna»,
hvilka på grund af uppenbar prostitution, gatu- eller annan oordning eller vid husransakan
anhållits af polisen. Bland dessa påträffades alla åldrar, allt ifrån det
ijiåriga, ännu icke deflorerade barnet, samt alla grader af lättsinne, fattigdom och
hemlöshet, förvildning, alkoholism. Alla af polisen af olika anledningar fasttagna
kvinnspersoner undersökas, sedan de först erhållit ett bad, utan undantag på smittosamma
sjukdomar. Af dessa tillfällighetsbesiktningar förekomme 3 å 4 dagligen.
Äfven dessa icke inskrifna kvinnor hade hvar och en sitt särskilda journalblad, på
hvilket fortlöpande anteckningar gjordes beträffande hennes hälsotillstånd vid de olika
besiktningstillfällena, å sjukhuset o. s. v. Hos denna senare kategori af prostituerade
påträffades gifvetvis vida oftare sjukdom än hos de inskrifna. Sålunda
konstaterades exempelvis vid besiktningarna 1895 '')
bland de inskrifna 1 fall af syfilis, 1 fall af syfilis o. gonorre, 27 fall af gonorre
» » tillfälligt anhållna 6 3 » » » 35 » » » » » 142 » » »
Hufvudanledningen till denna betydande skillnad i smittofarlighet mellan de
inskrifna och de fria är sannolikt den vanliga, att de förra äro äldre, hvadan deras
syfilisinfektion ligger längre tillbaka i tiden, hvarjämte de hafva lärt sig att genom
) Hammer, Archiv ftir Derm. u. syph. 1897, Bd. 38, p. 251.
i65
större snygghet kunna undvika gonorresmitta, under det att de senare äro yngre
och därför ofta ännu befinna sig i det kontagiösa stadiet af syfilis och äfvenledes
ännu äro starkt mottagliga för gonorre.
Af delningen för prostituerade å Katharinenhospital omfattar 36 sängar. För Sjukhusvård,
andra frivilligt inträdande kvinnor med hud- eller smittosam könssjukdom finnas 18,
för män 32 platser. Äfven här afskiljas noga de inskrifna från de icke inskritna
af bland annat det skälet, att de två kategorierna ej kunna fördraga hvarandra. Af
den förra kategorien fanns vid vårt besök ingen enda på sjukhuset, af oinskrifna
prostituerade 12. Sjuksalarna äro ej tillåsta, såframt icke, hvilket blott undantagsvis
lärer inträffa, uppförandet varit dåligt. De två sjuksköterskorna å prostitutionsafdelningen
voro bildade kvinnor (diakonissor), hvilket af öfverläkaren tillmättes stor
vikt; obildade kvinnor droges lätt ned genom det ständiga umgänget med dessa
elända.
Någon poliklinisk afdelning fanns icke.
Sedan i juli 1894 gonokokkundersökningar införts vid besiktningarna, ökades
antalet gonorrefall å sjukhusafdelningen enormt. Af samtliga intagna kvinnor ledo
åt gonorre
1894 1894 1895
i:a halfåret 2:a halfåret
4>9 % 3 6 % 61,9 %
Sjukhuskostnaderna stego i förhållande till den härigenom ökade beläggningen
(resp. 3,900, 6,600, 13,500 mark).
Af de 1895 å sjukhuset intagna kvinnorna med smittosam könssjukdom voro:
frivilligt inkomna ............................................................. 74= I9>4 %
genom polisen (oinskrifna prost.) ...................................... 274 = 71,9^
inskrifna .......................................................................... 33 = 8,7 %
Af dessa kvinnor hade 159 syfilis, som fördelade sig sålunda:
frivilliga ............................................................................ 57 — 35,85g
polispatienter........................ 100 = 62,9 °/0
inskrifna ........................................................................ 2 —
236 hade gonorre (d. v. s. omkring 62 o/f)-.
frivilliga ............................................................................. 25 — 10,6 o/0
polispatienter..................................................................... 181 = 76,7 %
inskrifna ........................................................................... 30 == 12,7 %
i66
Medelbart
smittoöfver
förande.
Systemets
effektivitet.
Af dessa siffror framgår, att blott omkring en femtedel af de sjukhusvårdade
kvinnorna frivilligt anmält sig till inträde på sjukhuset och då hufvudsakligen på
grund af syfilis, att de inskrifna jämförelsevis sällan företedde symtom af syfilis och
att den vida öfvervägande hufvudparten af sjukdomar lämnades af de oinskrifna
prostituerade, » vildarna ».
I den omstridda frågan om medelbart smittoöfverförande, d. v. s. där en.
kvinna öfverfört smitta från en föregående kohabitant till en efterföljande, utan att
själ!" vara smittad, kunde man af flere skäl vänta att i Stuttgart vinna någon upplysning.
Framför allt därför att det ringa antalet regelbundet besiktigade kvinnor
möjliggör en mycket skarp kontroll och troligen har till följd, att dessa hafva en
jämförelsevis stor kundkrets, vidare därför att besiktningsläkaren tillika är sjukhusläkare
och dessutom har ett stort manligt klientel, bland hvilket han konsekvent
söker efterforska smittokällan. Dr Hammer har verkligen ock i en del fall, där
förhållandena lågo så klara, att hvarje tvifvel om hvem, som vore den smittande,
syntes uteslutet, konstaterat, att gonorre och i några fall syfilis uppträdt hos
män, oaktadt den smittoöfverförande kvinnan själf vid kohabitationstillfället varit
frisk. Dr Hammer anser därför, att prostituerade kunna förmedla infektion, isynnerhet
gonorroisk, utan att själfva infekteras.
Prostitutionsförhållandena i Stuttgart äro, såsom af det anförda framgår,
ganska egenartade och i flere afseenden lärorika. Det sanitära tillståndet i staden
syntes vara godt.*) Detta kan emellertid enligt vårt förmenande icke ställas i
något som helst sammanhang med det där tillämpade reglementeringssystemet,
ehuruväl detta kvalitativt (besiktningar och läkarvård) måste betecknas såsom det
mest mönstergilla. Ty om 21 »skötsamma och ordentliga» kvinnor af omkring
30 å 40 års ålder, hvilka utöfvat skörlefnadsyrket sedan många år, hvilkas
syfilis icke längre är smittosam, och som jämförelsevis sällan ådraga sig gonorre,
om dessa 21 underkastas besiktning två gånger i veckan eller tillfälligt en och
annan gång, kan gifvetvis ej märkbart inverka på det stora hela. Man skulle
kunna tycka, att all den möda och kostnad, som nedläggas på dessa 21 sanitärt
*) Sjukdomsstatistiken från garnisonen och sjukhuset visar här liksom annorstädes tämligen betydliga
fluktuationer, för hvilka någon förklaring icke kunde lämnas.
167
jämförelsevis oskadliga individers kontrollerande, borde med större sanitärt utbyte
riktas på de andra, yngre och sanitärt långt farligare »vildarna»; om åt dessa bereddes
större möjlighet till frivillig ambulatorisk och sjukhusbehandling, och om
därjämte den redan nu brukliga tillfälliga besiktningen fortfarande tillämpades, så
synes det som om det sanitära tillståndet icke behöfde bli sämre, äfven om de
21 frigåfvos.
Ur sedlig synpunkt är det naturligtvis särdeles motbjudande att göra inskrifning
i sedepolisens register till en af många eftersträfvad, endast af några ernådd ekonomisk
fördel. Det är förklarligt, om de 21 anse sig utöfva ett af myndigheterna
erkändt och gynnadt yrke, lika godt som något annat och värdt medsystrarnas
afund. '')
I fråga om bostadsförhållanden och tillsyn å dessa finnes i Stuttgart en anordning,
som torde erbjuda ett visst intresse äfven ur sanitär synpunkt.
Stuttgarts stadsområde är sedan omkring ett år 2) indeladt i 21 o bostadsvårdsområden
(Wohnungspflegebezirke) med lika många bostadstillsyningsmän (Wohnungspfleger),
till hvilka väljas bland alla samhälls- och yrkesklasser sådana personer, som
intressera sig för isynnerhet arbetsklassens ekonomiska och hygieniska förhållanden.
Att vara »Wohnungspfleger» är sålunda ett förtroende- och hedersuppdrag. Bland *)
Bostadsför
hållanden.
*) I nu berörda frågor hyser emellertid den ofta citerade polisläkaren doktor Hammer åtminstone
■delvis afvikande meningar. I ett enskildt bref af den 13 december 1904 yttrar han på tal härom:
»Ni har fullkomligt rätt, herr kollega, då Ni antar att den regelmässiga undersökningen af våra
få inskrifna i sanitärt afseende icke kan falla i vågskålen. I själfva verket är den gamla inrättningen
ställd på utdöende (Aussterbestat), af den anledningen att polismästaren ej synes vilja låta företaga några
nya inskrifningar. Därigenom hafva vi redan kommit ned till 15 inskrifna. (I april 1905 hade antalet
ytterligare sjunkit till 8.)
Hvad mig angår, skulle jag icke vilja afstå från den frivilliga inskrifningen, utan tvärtom hafva
den ökad, ty de inskrifna foga sig lätt och villigt efter polisreglementet och skillnaden i disciplin mellan
dessa och den vilda prostitutionen är högst betydlig. De tillfälliga undersökningarna af de vilda prostituerade
äro allt för mycket afhängiga af de undre polisorganens nit. Förekommer så förr eller senare
ett missgrepp, som ådrager den ifrågavarande tjänstemannen tadel, så förlamas genast hela mekanismen.
För öfrigt ämna vi nästa år pröfva försöket att inställa för regelmässig undersökning i polisen
sådana kvinnor, som notoriskt lefva på yrkesmässig skörlefnad, men utan att för denna regelbundna
inställelse erbjuda dem någon fördel. Under sådana förhållanden tror jag dock näppeligen, att saken
kommer att gå bra, men man kan ju försöka.
Svårigheten ligger hos oss förnämligast däri, att polisen icke kan befatta sig med ordnandet af
de inskrifna prostituerades bostadsförhållanden utan att komma i konflikt med koppleriparagrafen (§ 180
riksstrafflagen).»
2) Jmfr. Bekanntmachung, betreffend die Errichtung von Wohnungspflegebezirken und die Anstellung
ehrenamtlicher Wohnungspfleger des Stadtschulthéissenamts Stuttgart von 27 Febr. 1903.
i68
Stuttgarts 210 »Wohnungspfleger» äro ioo arbetare, de öfriga äro läkare, köpmän,
handtverkmästare, sjukkassetjänstemän, lärare o. s. v.
Förseelser mot bestämmelserna i bostadsordningen har bostadstillsyningsmannen
att anmäla, icke till polisen, utan till stadens bostadsråd (Wohnungsamt). Om han
vid sin bostadsbesiktning stöter på motstånd, har han likaledes att anmäla detta för
bostadsrådet. Allt som kommer till bostadstillsyningsmannens kännedom måste förbli
en ämbetshemlighet — äfven gent emot sedepolisen.
Enligt § i i »anvisningar för Stuttgarts bostadstillsyningsmän» äro sålunda
dessa förtroendeassistenter (ehrenamtliche Hilfspersonen) med uppgift att inom hvar
sitt område öfvervaka bostadsförhållandena i ändamål att »förhindra och aflägsna
mera afsevärda missförhållanden, som kunde innebära fara för lif, hälsa eller
sedlighet».
Yi hafva anfört denna Stuttgarteranordning med bostadstillsyn, emedan den
synes oss erbjuda en anknytningspunkt för ett slags öfvervakande äfven af med
prostitutionen förknippade olägenheter. »Missförhållanden, innebärande fara för hälsa
och sedlighet» äro mer eller mindre oskiljaktiga från de prostituerades boningar
och hafva därför öfverallt gifvit anledning till utfärdande af polisförordningar, gående
ut på att förhindra yrkets anstötliga eller demoraliserande sidor att allt för mycket
träda fram i dagen; med förbud för de prostituerade kvinnorna att bo i närheten
af kyrkor, skolor eller andra offentliga byggnader; att bo i familjehushåll med
barn och minderåriga personer o. s. v. Isynnerhet i de stora städerna har det
emellertid nästan blifvit en omöjlighet att kontrollera dylika bostadsföreskrifters
efterlefvande. Med inrättande af många, men helt små boningsvårdsområden och
dessas anförtroende (såsom ett hedersuppdrag) åt ett större antal äfven kvinnliga
boningsinspektörer skulle en bättre kännedom kunna vinnas angående samtliga bostadslägenheter
inom vederbörandes inspektionsområde och därmed äfven om de
prostituerades icke blott bostads- utan äfven andra individuella förhållanden. Därvid
kunde mången anknytningspunkt vinnas för såväl åtgärder af sanitär art som äfven
för ett ändamålsenligt räddningsarbete i öfrigt.*)
I Wurtemberg finnes knappast någon reglementerad prostitution utom i Stuttgart..
Man berömmer sig af att i hela konungariket icke skall existera någon bordell. *)
*) Jmfr Kampffmeier, Die Wohnungsmisstände im Prostitutions- und im Scblafgängeswesen und
ihre gesetztliche Reform, Zeitschr. för Bek. d. Geschlechtskr., Bd. 3, p. 165.
900
800
700
600
500
4-00
300
200
100
0
Smittosamma könssjukdomar i Strassburg under 19:e århundradet (p. 173.)
Folkmängd
Garnison °/ooo
Kvinnor
Summa
3 4 5 6 7 6 9 1810 1 Z 3 456786 1820 1 23 4 5 6 7 8 9 1830 1 2345 6
89 1840 123 45678 9 1850 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1860 1 % 3 4 5 6 7 8 9 1870 123456789 1880 1234567 89 18S0 123456789 !8Ö0
0
169
4. Strassburg.
I Strassburg bär bordellsystemet alltsedan den franska tiden varit förhärskande.
Efter krigshändelserna 1870 och under ockupationsåret 1871 voro förhållandena i
Strassburg beträffande de veneriska sjukdomarna i hög grad otillfredsställande. Inom
garnisonen var sjukdomssiffran enorm, 13,35 procent. Med hänsyn härtill beslöto
sig myndigheterna, efter någon tids tvekan, 1872 för att bibehålla och strängt
genomföra det franska systemet med de prostituerades internering i bordeller. Som
det emellertid knappast kan förnekas, att detta system står i strid med strafflagen
för Tyska riket, har man genomfört vissa åtgärder, hvarigenom man sökt att, utan
att förändra systemets reella karaktär, på papperet ställa detsamma i bättre öfverensstämmelse
med lagen. Hufvudsakligen består denna förändring däri, att de förpliktelser,
som förut ålågo bordellvärdinnorna, numera öfverflyttats på de inskrifna
kvinnorna själfva, så att dessa och ej värdinnorna straffas för öfverträdelse däraf.
Man förnekar officiellt, att det numera finnas några auktoriserade bordeller i
Strassburg, medan man faktiskt sträfvar att bibehålla de gamla förhållandena oförändrade.
Enligt reglementet för den offentliga prostitutionen i Strassburg får under
sedepolisens kontroll varande kvinna icke bo i annat hus än det, som för sådant
ändamål är godkändt af polismyndigheten.
Liksom i Köpenhamn sker sådant godkännande på ansökan af husets ägare
eller innehafvare och meddelas endast tillsvidare; faktiskt synes ett sådant tillstånd
— likasom i Frankrike tillstånd att hälla bordell — endast meddelas kvinnor; merendels
äro dessa icke själfva husägare utan hyra för ändamålet någon egendom i dess
helhet. I tillståndsresolutionen bestämmes det antal lösaktiga kvinnor, som få bo
i huset, och stadgas för öfrigt, att familjer med barn, ännu icke vuxna personer
och framför allt sådana, som kunna antagas vara soutenörer, icke få tillåtas bo
eller uppehålla sig i egendomen. Vidare ordningsföreskrifter meddelas icke.
Man kan anmärka, att denna metod att auktorisera hållande af hus för sedeslösa
kvinnor lika mycket strider mot lagen som ett formligt tillstånd att hålla bordell.
Att för egen vinning inhysa kvinnor, som låta bruka sig till skörlefnad, är brott
mot § 180 strafflagen — och det är just till eu dylik rörelse, som polismyndigheten
gifver tillstånd! Man söker emellertid försvara sig med den förut omförmälda
uppfattningen, att under detta lagrum icke kan inbegripas härbärgerandet af kvinnor,
som stå under sedepolisens kontroll.
Antalet egendomar, hvilka äro upplåtna till bordeller, har under senare åren
varit stadt i ett ständigt sjunkande och utgör f. n. 17. Polismyndigheten tvingar
de kvinnor, som inskrifvas i sedepolisens register, att bo i dessa hus genom att i
* 22
Reglemente
ringen.
Bordellerna.
170
regel icke godkänna någon bostad, som är belägen annorstädes. Af de 130 kvinnor,
som f. n. äro inskrifna såsom prostituerade, bo sålunda icke mindre än 124 i
ofvannämnda 17 hus. De öfriga 6, som bo utom bordellerna, höra till den allra
lägsta prostitutionen; de anses icke förtjäna så mycket att de kunna betala inackorderingsafgiften.
Om polismyndigheten sålunda tillhåller de under dess kontroll stående kvinnorna
att bo i bordellerna, så vakar densamma å andra sidan noggrannt öfver att
dessa kvinnor icke utplundras af värdinnorna. I reglementet är uttryckligen föreskrifvet,
att de inskrifna kvinnorna äro fullt själfständiga och själfva hafva att uppbära
hvad de förtjäna. För ett väl möbleradt rum få de i hyra erlägga högst
2 m. 50 pf. om dagen, för två rum högst 3 m. 50 pf. För god, närande kost
med inbegrepp af vanliga drycker till maten får ej betalas mera än 3 m. 50 pf.
om dagen, hvarför skall erhållas frukost, middag, eftermiddagskaffe och kvällsvard.
Under vintern får dessutom betalas en mark om dagen för eldning. I rumshyran
ingår ersättning för betjäning, städning, ljus och tvätt af lakan och handdukar. För
drycker o. d. mellan måltiderna får icke beräknas högre betalning än inköpspriset.
Det är de inskrifna förbjudet att låna penningar eller köpa varor på kredit vare
sig af värdinnorna eller af handlande, som utbjuda varor inom bordellerna.
Som man ser, hvilar ansvar för iakttagandet af dessa föreskrifter efter ordalydelsen
å de inskrifna kvinnorna. Faktiskt torde det emellertid fortfarande drabba
värdinnorna. Några straffbestämmelser finnas väl icke stadgade för dem, men
polismyndigheten har i sin hand att när som helst indraga det dem meddelade tillståndet
att härbärgera prostituerade. Af denna makt gör polisen bruk i händelse
något fall af prejeri å värdinnornas sida kommer till dess kunskap. I mindre svåra
fall blir följden icke tillståndets totala förlust, utan dess indragning för en viss kortare
tid t. ex. fjorton dagar eller en månad.
Utskänkning af rusdrycker inom bordellerna är de där boende kvinnorna
strängeligen förbjudet. Ett sådant förbud är mycket vanligt öfverallt, där bordeller
existera; mindre vanligt är, att detsamma efterlefves.
I öfrigt innehåller reglementet en mängd rigorösa bestämmelser. De inskrifna
kvinnorna få icke visa sig utomhus från kl. 9 e. m. till dagens inbrott, få icke
begagna öppet åkdon eller velociped. En mängd gator och allmänna platser, restaurator
o. d. lokaler äro dem alldeles förbjudna.
De inskrifna kvinnorna betala själfva kostnaderna för läkarundersökningarna;
taxan är 3 m. för hvarje undersökning, som äger rum i en bordell, och 1 m. för hvarje
undersökning å sjukhuset; faktiskt lärer dock icke någon kvinna betala mer än 3 m.
i veckan. Betalningen erlägges af den undersökta kvinnan själf direkt till läkaren
efter undersökningens slut. Vägran att betala lärer icke förekomma.
Utom denna pålaga å utöfvarna af den reglementerade prostitutionen finnes
äfven beskattning lagd å själfva bordellrörelsen. Hvarje bordellvärdinna måste nära
-
I7I
ligen till stadens hospitalskassa erlägga dels 2 5 pf. för hvarje läkarundersökning,
som äger rum i hennes bordell, dels ock 3 m. för hvarje nyinskrifven prostituerad,
som tager sin bostad i bordellen. Såsom grund för denna beskattning åberopas
de kostnader kommunen måste vidkännas för sjukhusvård åt de inskrifna prostituerade.
Inskrifning af prostituerad äger rum dels på egen begäran, dels tvångsvis.
Detta senare dels af sådana kvinnor, som af polisen anhållits för skörlefnad och trots
varning därmed fortsätta, dels af sådana, som angifvits och befunnits vara smittokällor
samt icke kunna styrka sig äga hederlig sysselsättning. Ansökningarna om inskrifning
pläga bifallas; har sökanden icke uppnått 21 års ålder, vägras dock inskrifning, åtminstone
såvidt icke uttryckligt medgifvande af sökandens föräldrar föreligger. Administrativ
domsrätt i fråga om förseelser mot prostitutionsreglementet förekommer
icke, utan handläggas sådana åtal i första hand vid domstol. Frigifning från kontrollen
bör ske, då inskrifven kvinna förklarar sig vilja återvända till en hederlig
vandel och under tre månader efter afgifvandet af denna förklaring uppfört sig
oklanderligt. Något samarbete med räddningsanstalter för vilsekomna kvinnor synes
icke förekomma från polisens eller läkarnas sida.
Polisen vakar strängt öfver att prostitutionen håller sig inom bordellerna,
hvilket i en medelstor stad som Strassburg (150,000 innevånare) utan alltför stora
svårigheter kan ske. I någon annan form är därför prostitutionen i Strassburg föga
märkbar.
Sedan mera än 30 år förestår professor Wolff eu af Tysklands mera framstående
specialister och forskare på hud- och könssjukdomarnas område, de prostituerades
undersökning och behandling på ett sätt, som å ena sidan är utmärkt af
stor sorgfällighet och konsekvens, å den andra af humanitet och undvikande af all
onödig hårdhet. Läkarvisitationerna ske två gånger i veckan och verkställas i
bordellerna för de där boende, i en undersökningslokal inom den dermatosyfilidologiska
kliniken å stadens sjukhus (Burgerspital) för de öfriga. De utföras af prof.
Wolff själf jämte en af hans assistenter. Gonokokkundersökning företages, dock ej
regelbundet eller i större omfattning. Så snart en kvinna befinnes sjuk, inlägges hon
genast på prostitutionsafdelningen (Burgerspital). (Afdelningen för hud- och könssjukdomar
kommer att under närmaste åren nybyggas och omfatta 240 sängar,
däraf 4 salar på hvardera 20 sängar för de prostituerade). Syfilis behandlas dock
äfven ambulatorisk; under de första 2 å 3 åren efter infektionen underkastas hvarje
syfilitisk prostituerad flere gånger årligen en antisyfilitisk behandling medelst injektioner,
antingen hon företer symtom eller icke. Prof. Wolff anser denna preventiva
behandling hafva haft ett tydligt minskande inflytande på infektionerna inom bordel
-
Sanitära förhållanden.
De prostituerades
besiktning
och behandling.
172
terna, »de förekomma numera mycket sällan». Patienterna själfva voro mycket
nöjda med denna anordning, dels emedan de funnit sig dymedelst kunna undgå
recidiv af sin sjukdom, dels ock emedan de därigenom sluppo ifrån sjukhusvistelsen.
Utrönande af
smittokällor.
Statistik.
Äfven gentemot gonorren söker man värja sig. Hvarje innehafvarinna af
bordell har att vaka öfver, att enhvar kvinna har sin sköljkanna, hvarmed sköljningar
skall företagas flere gånger dagligen och om möjligt före och efter könsumgängen.
Sedan dessa renlighetsåtgärder obligatoriskt, vid risk att huset stänges, infördes, lära
de gonorroiska infektionerna i påtaglig grad minskats.
Äfvenledes anbefalles liksom i Berlin uppmärksamhet ifråga om de besökande
männens sundhetstillstånd.
Jämte kasernering af den offentliga söker man såvidt möjligt upptäcka och
oskadliggöra den hemliga prostitutionen, hvilken af prof. IVolj} ansågs omfatta omkring
2,000 kvinnor. För detta ändamål har man äfven i alltmera ökad utsträckning
sökt utröna smittokällor. Militärmyndigheten tillställer polisen hvar tionde dag
en lista på de till garnisonssjukhuset remitterade soldaterna, upptagande sjukdom och uppgifven
infektionskälla. Garnisonssjukhusets direktion tillsänder i sin ordning besiktningsläkaren,
som på samma gång är direktör för den syfilidologiska kliniken,
två gånger i veckan, dagen före bordellernas visitation, listan på uppgifna smittokällor.
Vidare utfrågas alla smittade manliga patienter, som intagas på kliniken
för hud- och könssjukdomar eller som ambulatoriskt behandlas på den därmed
i sammanhang stående polikliniken, angående smittokällan, hvilken antecknas i
ett särskildt register. De såsom smittokälla angifna måste antingen inkomma med
sundhetsintyg från läkare eller infinna sig till undersökning hos besiktningsläkaren.
Genom dessa åtgärder lärer mången hemlig smittohärd bli uppspårad.
Prof. Wolff är en starkt öfvertygad anhängare af prostitutionens reglementering
och kasernering. Detta system vore nödvändigt för städer mellan 30,000 —
300,000 invånare, medan för städer med mera än 300,000 kontroll vore omöjlig
och i städer på mindre än 30,000 invånare det kunde vara likgiltigt om reglementering
funnes eller icke. Kaserneringen tillskrifver han de vanligen anförda fördelarna:
den sedeslösa kvinnan komme dymedelst i beröring endast med sådana
personer, som sökte hennes sällskap, hon kunde icke såsom de ensamt boende undandraga
sig besiktning, när hon misstänkte sig vara sjuk och de nyss anförda profylaktiska
åtgärderna blefve endast i bordellerna .konsekvent genomförda, emedan de läge uti
bordellinnehafvarinnans själfklara intresse.
Hvad Strassburg angår kunde prof. Wolff icke acceptera ett af de skäl,
som af så många sjukhus- och andra läkare (Jannel, Mireur, Commenge i Frankrike,
Sperk'') och Pospelow i Ryssland, Ysenx i Bruxelles, Bergh i Köpenhamn o. a.)
1) Enligt Sperk voro i Petersburgs bordeller 68 procent af kvinnorna redan vid inträdet i bordellen
syfilitiska, De öfriga infekterades mycket snart. 90 procent af bordellflickorna intogos årligen på
*73
anförts mot bordellerna, nämligen att dessas invånare oftare skulle vara veneriskt
sjuka än de fritt boende. Enligt konfrontationer å polikliniken och kliniken förhölle
sig antalet manliga patienter, som blifvit smittade inom bordell, till antalet
utom bordell smittade som i: 3.5 å 4.5.
I privatklientelet voro motsvarande siffror 1: 7.
Till fördel för ett strängt reglementerings- och bordellsystem talade äfven
siffrorna från militären. Genom utförliga statistiker, sträckande sig öfver en lång följd
af år, söker prof. Wolff visa, att frekvensen af de veneriska sjukdomarna inom garnisonen
städse stode i omvändt förhållande till antalet å sjukhuset internerade prostituerade
och vill häraf draga den slutsatsen, att ju strängare prostitutionskontrollen vore, desto
mindre vore ock sjukdomssijfran inom den manliga befolkningen ’).
De Wolffska kurvorna kunna emellertid icke sägas vara fullt öfvertygande.
De i stadens alla förhållanden djupt ingripande händelserna under och efter 1870
gjorde naturligtvis förhållandena ytterst komplicerade, hvadan man näppeligen kan
hafva rätt att sätta endast två faktorer i orsaks- och följ dsammanhang till hvarandra.
I synnerhet som W. själf i ett annat sammanhang påvisar, att, åtminstone för åren
1896, 1897 och *898, omkring en tredjedel af samtliga å garnisonssjukhuset för
venerisk sjukdom vårdade hade ådragit sig denna å annat ställe än Strassburg.
Anmärkningsvärdt är det dock onekligen, att under åren 1879 och 1880
antalet å sjukhuset internerade prostituerade kvinnor steg till 983 resp. 974, samtidigt
med att antalet sjukhusbehandlade civila män sjönk till 220 och 177 på en
dåvarande befolkning af 90,000. Detta kan ju dock hafva varit en tillfällig divergens.
På andra tider befinnas kurvorna för de sjuka prostituerade, för å garnisonssjukhuset
intagna smittade soldater samt för civila män visa tämligen parallella
höjningar och sänkningar. Innan man drager slutsatser i detta afseende, har
man att erinra sig Ehlers kurva från Köpenhamn med dess återkommande oförklarliga
variationer.
Garnisonen i Strassburg omfattar 16,500 man. I smittosam könssjukdom
insjuknade
1896 460 man d. v. s. 27.3 pro mille af hufvudstvrkan;
*897 5 74 » » 34-7 » » » »
1898 489 » » 29,6 » » » »
sjukhuset. Dessa etablissement vore enligt en annan rysk syfilidolog, Pospelow, synnerligen farliga,
icke blott därför, att sjukdomsprocenten bland kvinnorna vore mycket hög, utan framförallt af det skälet,
att den manliga allmänheten hade en alldeles falsk föreställning i detta afseende och trodde, att smittorisken
hos dem borde vara mindre.
1) Conférence de Bruxelles 1899. Rapports préliminaires. Si on se place, ä un point de vue
exclusivement médical, ya—t —il avantage ä maintenir les maisons de tolérance ou vaut-il mieux les
supprimer ?
174
Reglemen
teringen.
Bordellerna.
(Motsvarande siffror för t. ex. Stuttgarts garnison äro 20.9, 16,8 och 14,gsamt
för hela tyska armén 25.5, 2i.I9 och 2i.0),
Syfilis har under sista åren inom garnisonen uppgått endast till omkring 2.5
pro mille (för Stuttgart 3,2 °/ 1898 och för tyska armén i dess helhet om
kri"g
4-s 7ooO
De sanitära förhållandena med afseende på de veneriska sjukdomarna synas
sålunda vara jämförelsevis goda, isynnerhet när man tar i betraktande, att i denna
stad sammanträffa ett flertal af de faktorer, som bruka gynna frekvensen af ifrågavarande
sjukdomar. Med en befolkning af 1 5 0,000 invånare, med universitet och en
stark garnison, är Strassburg beläget på gränsen mellan två stora länder och utgör en
konvergenspunkt för ett stort antal järnvägslinjer, som ditföra ett oerhördt antal
resande. Staden är alltjämt stadd i hastig tillväxt, talrika nybyggen medföra en
myckenhet lös befolkning. Årligen förnyas en rekrytstyrka af omkring 7,000 man,,
till största delen från Sachsen och Ostpreussen. Enbart dessa medförde till garnisonen
i Strassburg under åren 1896, 1897 och 1898 för inryckningsmånaden oktober
ett antal smittosamma könssjukdomar af resp. 32, 48 och 50, under det att antalet
af militären inom Strassburg själf under oktober månad samma år förvärfvade endast
voro 32, 22 och 18.
Det är särskildt med hänsyn till den stora garnisonen, sade man oss, som
abolitionisternas alla ansträngningar att få bort bordellerna i Strassburg framgent
som hittills komma att stranda mot. statsmyndighetens fasta beslut. 5
5. Hamburg.
I Hamburg har bordellsystemet gamla anor. I sin ursprungliga typiska form
med auktoriserade bordeller har detsamma ägt bestånd från gamla tider till år 1876,
då man på grund af tyska strafflagens bestämmelser fann sig nödsakad frångå
koncessionerandet af bordellerna. Officiellt påstås därför att numera icke några,
bordeller finnas i Hamburg. Öfvertygelsen om bordellsystemets företräden synes
emellertid såväl bland administrativa och medicinska myndigheter som äfven bland
allmänheten själf vara djupt rotad och därför bemödar man sig att alltjämt upprätthålla
detta system i realiteten, ehuru man till formen öfvergifvit detsamma.
Polismyndigheten handlar därvid med mera konsekvens än i Strassburg; från polisens,
sida lämnas icke något tillstånd åt någon att härbärgera prostituerade kvinnor och
några bestämmelser för bordellvärdarna finnas icke, utan alla ordningsföreskrifter afse
uteslutande de under kontroll stående kvinnorna.
175
För närvarande gälla enligt olika polisförordningar följande bestämmelser för
den reglementerade prostitutionen i Hamburg:
Kvinnor, som på grund af tillförlitliga iakttaganden misstänkas föra ett osedligt
lefnadssätt eller som befinnas drifva otukt utan att hafva förvärf eller sysselsättning,
skola inkallas till sedepolisen och där meddelas varning med erinran att de, om de
icke bättra sin vandel, äfventyra att blifva ställda under sedepolisens kontroll. När
en kvinna erhåller dylik varning, ställes hon tillika under speciell observation af en
af sedepolisens agenter, hvilken observation skall ske utan att väcka uppmärksamhet;
särskildt är det agenten förbjudet att göra förfrågningar hos eventuella arbetsgivare.
Efter 8 veckors förlopp har agenten att aflägga rapport i ämnet, hvarefter akten i
ärendet öfverlämnas till chefen för polisens II afdelning (kriminal- och sedepolisen)
för afgörande.
I regel ställas kvinnor under kontroll i följande fall, nämligen:
a) de, som äro bestraffade för yrkesmässig otukt, om de uppnått 19 års ålder
b) kvinnor af berörda ålder, som meddelats varning för osedlighet och dock
fortsätta att idka skörlefnad;
c) kvinnor af nämnda ålder, som själfva anmäla sig till att blifva ställda
under kontroll, hvarvid emellertid bör noga undersökas, om kvinnan i fråga har klar
uppfattning om betydelsen af det steg hon tar och handlar frivilligt;
d) kvinnor, som ankomma till Hamburg från främmande ort och där varit
underkastade reglementering; samt
e) kvinnor, som häktats för kringstrykande och befinnas behäftade med
venerisk sjukdom.
Kvinnor af utländsk nationalitet, som äro bestraffade för yrkesmässig otukt
eller skäligen misstänkta därför, utvisas.
Om omyndiga varnas för sedeslöshet eller ställas under poliskontroll, underrättas
vederbörande öfverförmyndare därom.
Kontrollen är af två slag, nämligen strängare (kontroll I) och lindrigare
(kontroll II). Den senare bör föreskrifvas för sådana kvinnor, som ingifva förhoppning,
att de skola återgå till ett ordnadt lefnadssätt, särskildt för dem, som
jämte det de idka skörlefnad hafva något arbete, för minderåriga, som bo i sina
föräldrars hus, och för gifta kvinnor, som endast kortare tid lefvat skilda från
sina män.
Skillnaden på den strängare och den lindrigare kontrollen är i hufvudsak, att
läkarbesiktning i förra fallet alltid sker två gånger i veckan, i det senare å de
tider, som polismyndigheten bestämmer för hvarje särskild kvinna efter de förhandenvarande
omständigheterna, merendels en å två gånger i månaden, ofta å söndagsförmiddag
för att vederbörande ej må hindras i sin lofliga sysselsättning; att
kvinna, som är ställd under strängare kontroll, får bo endast i hus, som är af
polismyndigheten godkändt såsom härbärge för prostituerade (bordell), medan den
176
lindrigare formen af kontroll i detta afseende endast medför förpliktelse att afflytta
från hus, hvari polismyndigheten finner lösaktig kvinna ej böra vara boende, samt
att befrielse från kontroll är förknippad med större svårighet i det förra fallet än
i det senare. Om kvinna, som står under lindrigare kontroll, gör troligt, att hon
har för afsikt att öfvergifva sitt osedliga lefverne och förtjäna sitt uppehälle på
hederligt sätt, bör hon nämligen omedelbart befrias från kontrollen; kvinna, som är
underställd den strängare kontrollen, måste först underkasta sig en tids observation.
Som man finner, afser den strängare kontrollen hufvudsakligen de egentliga
bordellflickorna; den lindrigare kontrollen åter dem, som icke fullständigt sjunkit
ned i lasten, och hvilkas återvändande till det borgerliga lifvet polismyndigheten
icke vill försvåra genom att tvinga dem in i bordellerna.
För alla de inskrifna kvinnorna, de må stå under kontroll I eller kontroll II,
gälla ordningsföreskrifter af den i Tyskland vanliga typen, alltså förbud mot oanständigt
uppträdande eller uppfordrande till otukt, skyldighet att inom 24 timmar
personligen i sedepolisen anmäla ombyte af bostad, förbud att efter klockan 11 på
natten till morgonen vistas utom bostaden, förbud att besöka vissa allmänna platser,
teatrarna (fullständigt eller vissa delar af desamma), museerna, zoologiska och botaniska
trädgårdarna, åtskilliga restauranter och näringsställen, förbud att hafva soutenör
o. s. v. Det uppgifves emellertid, att, om inskrifven kvinna af anledning, som synes
rimlig, begär dispens från iakttagande af eu eller flera af dessa ordningsföreskrifter,
sådan, icke plägar nekas henne. Alla de inskrifna kvinnorna erhålla kontrollböcker,
i hvilka läkarundersökningarna antecknas, och som kvinnorna själfva förvara.
Fotografier af de prostituerade förvaras af polisen.
Bordellerna i Hamburg äro belägna vid nio olika gator, som af ålder varit
hemvist för prostitutionen, och där knappast andra personer bo än de, som på ett
eller annat sätt lefva af prostitutionen; särskildt öfvervakar polisen att åtminstone
inga familjer med barn hafva bostad där. Bordellerna äro lätt igenkännliga därpå att
fönstren dag och natt äro försedda med nedfällda persienner. De kvinnor, som
bo i bordellerna, äro i regel inackorderade i maten hos värden. Någon af polismyndigheten
fastställd taxa å inackorderingspriset finnes icke; det vanliga priset för
kost och logis lär växla mellan 7 och 12 m. om dagen.
Liksom i Strassburg söker polismyndigheten strängt öfvervaka, att intet prejeri
mot bordellflickorna utöfvas från värdens sida. När en inskrifven kvinna, af hvilken
anledning som helst, flyttar från en bordell, underkastas hon å sedepolisens station
förhör angående förhållandena i det hus hon lämnat, och om hon därvid framställer
klagomål, sker undersökning i saken. Visar sig därvid, att värden öfvat prejeri i
en eller annan form, t. ex. genom försäljning af varor till öfverdrifna pris, äfventyrar
han, att alla inskrifna kvinnor i Hamburg förbjudas att taga bostad i hans
hus, hvarigenom detta faktiskt blir stängdt.
177
Med lika ifver söker man från polismyndighetens sida motarbeta den så kallade
hvita slathandeln (Mädchenhandel), hvilken plägar florera i samband med bordellerna.
Denna nesliga handtering har många förutsättningar för att blomstra just i Hamhurg,
som är den förnämsta utfartshamnen från kontinenten till främmande världsdelar
och tillika utskeppningsorten för de flesta utvandrare från de länder, som äro
de förnämsta marknadsfälten för ifrågavarande rörelse, Ryssland, Galizien in. fl.
Från polisens sida kontrolleras emellertid noggrannt passagerarna å alla afgående
passagerarefartyg och hålles en ständig tillsyn å de ställen, som äro logis för utvandrare
o. d. Till följd häraf påstås med bestämdhet från polismyndighetens sida,
att Hamburg icke är lastageplats för denna skändliga handel. På bordellerna i
Hamburg funnos ännu till för några år sedan talrika flickor från främmande länder,
särskildt Ungern och Böhmen. Detta tolereras emellertid icke längre, utan varda
dylika prostituerade återsända till sina respektive hemländer.
Ehuru koncession att utskänka sprit- och maltdrycker icke meddelas bordellvärdarna
eller någon hos dem inneboende, utskänkas dylika drycker mot hög betalning
å alla bordeller. Det vill synas som om åklagaremakten blundar härför, så snart
icke formlig angifvelse sker. I själfva verket torde den olagliga utskänkningen så
länge hafva varit förenad med bordellrörelsen, att den i det allmänna medvetandet
ingått såsom en del af systemet.
Läkarbesiktningarna ske för de kvinnor, som stå under den lindrigare kontrollen,
i polisens byggnad (Stadthaus), för de öfriga i särskilda därför afsedda
lokaler. A en hvar af de nio bordellgatorna finnes nämligen en lokal, som under
de regelbundna besiktningstiderna användes för besiktning af de vid gatan boende
bordellflickorna, men dessemellan disponeras af husets värdinnor. Icke inskrifna
kvinnor, som anhållas för lösaktighet, undersökas i polishuset. Å detta senare
ställe ske undersökningarna gratis och äger därför en hvar af de inom bordellerna
boende, om hon så önskar, att inställa sig till besiktning därstädes. För besiktningarnas
verkställande finnas anställde en polisläkare med tre assistenter. Polisläkaren,
som är en mycket känd och erfaren specialist, är tillika öfverläkare på
den sjukhusafdelning, där de prostituerade i fall af behof erhålla sjukvård.
En af fördelarna af bordellsystemet är den, att man med detsamma har
möjlighet att mera hålla prostitutionen i skymundan och hindra den att helt fräckt
inför allmänhetens ögon drifva sitt lastbara förvärf. I Hamburg med dess omkring
700,000 invånare och en öfver all beskrifning liflig samfärdsel måste en
sådan skranka å prostitutionen vara mycket svår att upprätthålla, och det länder
därför polismyndigheten till berömmelse, att detta kan ske så noggrannt som verkligen
synes vara fallet. Förhållandena i detta afseende äro så skilda från tillståndet
i Berlin som nära är möjligt. Gatuprostitution märkes endast undantagsvis; någon
kaféprostitution sådan som å Café National i Berlin existerar knappast heller. Från
polismyndighetens sida uppgifves väl, att efter den förändring i reglementeringen,
*23
178
som skedde år 1876, gatuprostitutionen tilltagit, men för en främling är detta
knappast möjligt att iakttaga.
Det s. k. soutenörväsendet uppgifves hafva varit i det närmaste okändt i
Hamburg före år 1876, men därefter, trots all vaksamhet från polisens sida, hafva
betydligt utvecklat sig. Att den hemliga prostitutionen liksom i Berlin nått en betydlig
omfattning är gifvet och torde i själfva verket icke hafva kunnat undvikas.
Åtskilliga offentliga danslokaler finnas i Hamburg, Indika i regel äro öppna
endast sön- och helgdagar; de flesta af dem äro icke ett tillhåll för prostitutionen,
utan besökas mest af personer af de tjänande och arbetande klasserna, Indika där
finna en relativt oskyldig förströelse. Endast tre af ballokalerna få de inskrifna
kvinnorna besöka, och äfven dessa ställen spela på långt när icke den roll såsom
marknadsplatser för osedligheten som danslokalerna i Berlin.
Utskänkningsställen med kvinnlig betjäning finnas, men antalet är sedan flere
år stadt i sjunkande. Några af dessa ställen misstänkas vara s. k. »Animirkneipen».
I fråga om betjäningen gäller, att ingen får taga tjänst som uppasserska, som icke
fyllt 25 år, samt att uppasserskor icke få bära någon särskild kostym och icke
taga plats vid samma bord som gästerna eller uppmana dessa att intaga eller bjuda
på förtäring.
Enligt polisdirektionens årsberättelse för 1902 stodo den 31 december 1902:
under strängare kontroll ................................................ 832 kvinnor
» lindrigare » 3^3 8
Straff för yrkesmässigt utöfvande af otukt ådömdes 1902 i 225 fall
Straff för förseelse mot prostitutionsreglementet ådömdes
1902 i................................................................... 2)945 8
För den, som är anhängare af bordellsystemet, torde den ordning för öfvervakande
af prostitutionen, som tillämpas i Hamburg, synas i det närmaste mönstergill.
Men äfven den, som icke gillar denna form af statsmaktens ingripande i
fråga om den offentliga osedligheten, torde böra gifva sitt erkännande åt det ihärdiga
och väl organiserade arbete, som i Hamburg från myndigheternas sida nedlägges
å förhindrande af könssjukdomarnas spridning samt bevarande af allmän sundhet,
anständighet och ordning.
179
Besiktningarna af de prostituerade äro redan här ofvan omnämnda. De erbjödo
från medicinsk synpunkt intet anmärkningsvardt. De sjuka prostituerade vårdas
å det gamla Allgemeines Krankenhaus (St. Georg), det enda sjukhus i Hamburg,
som har en afdelning för smittosamma könssjukdomar. Denna afdelning omfattar
330 sängar, 190 för män och 140 för kvinnor, däraf omkring 80 för prostituerade,
hvilka äro fullständigt afskilda från de öfriga. Liksom afdelningen i sin helhet var
äfven den för de prostituerade särdeles starkt belagd och ansågs i regel otillräcklig.
Och härvid är dock att märka, att mikroskopisk undersökning vid besiktningarna
icke äger rum. Om så vore förhållandet, skulle naturligtvis antalet af för gonorre
sjukhusremitterade betydligt ökas. Äfven på sjukhuset uraktlåtes gonokokkundersökning
å kvinnoafdelningen numera fullständigt. Hvarje för misstänkt afsöndring
intagen kvinna behandlas som om hon hade gonorre, med lapis och adstringentia,
alltid i minst tre veckor.
Någon specialpoliklinik för smittosamma könssjukdomar finnes hvarken å
sjukhuset eller annorstädes i Hamburg. Något annat skäl för detta för en så stor
stad ganska ovanliga förhållande • hörde vi ej uppgifvas än det, att välståndet i
Hamburg sträckte sig så djupt ned i befolkningen, att en gratisbehandling där vore
obehöflig. En sådan skulle blott demoralisera arbetarebefolkningen och utarma
läkarna.
De nu antydda förhållandena, en otillräcklig sjukhusafdelning och frånvaron
af polikliniker, hafva naturligtvis till följd, att flertalet personer med smittosam könssjukdom
vända sig till de privatpraktiserande läkarna. Och enär dessa ej hafva
anmälningsplikt, blir det icke möjligt att framlägga något slags material, som kan
lämna en någotsånär objektiv bild af det sanitära tillståndet i Hamburg, hvilket
onekligen är skada, när det gäller en stor stad, i hvilken det gamla kontrollsystemet
är genomfördt med den största möjliga stränghet och konsekvens.
Någon militärstatistik af värde kan icke erhållas, enär Hamburg endast har en
helt liten garnison, två bataljoner.
Återstår sjukhusstatistiken. På afdelningen för smittosamma kvinnliga könssjukdomar
intogos år 1897 1,151 könssjuka kvinnor, 1898 1,077, 1902 1,278
och 1903 1,364. Af dessa senare voro
frivilligt inkomna
, r i- omskofla (Umhertreibennnen) . .
insända åt polisen 1 v ,, ''
[under kontroll..........................................
Af dessa kvinnor hade 709 syfilis, som fördelade sig sålunda:
frivilliga .....................................................................................
oinskrifna polispatienter..........................................................
inskrifna »
382
323
659
257
161
291
Sanitära
förhållanden.
De prostituerades
behandling.
Sjukhusstati
stik.
Infektions
källor.
180
320 hade gonorre: | |
frivilliga ..................................................... | ............................... 79 |
oinskrifna polispatienter.............................. | ................ 103 |
inskrifna » ............................... | .............................. 130 |
108 hade ulcus molle: | |
frivilliga ..................................................... | ................ 16 |
oinskrifna polispatienter.............................. | ........................ 28 |
inskrifna » ............................. | .............................. 6 4 |
Påfallande är det jämförelsevis ringa antalet gonorreer, 24,5 % af totalantalet,
under det t. ex. i Stuttgart 62% af alla intagna kvinnor hafva gonorre. Skillnaden
beror naturligtvis därpå, att i Hamburg inga gonokokkundersökningar företagas,
hvadan bland de oinskrifna och inskrifna prostituerade en mängd gonorrefall undgå
undersökarna och därför icke inskickas till sjukhuset.
På mansafdelningen intogos år 1901 2,217 könssjuka män, 1902 1,9 3 ^
och 1903 2,276.
Af de år 1903 vårdade männen ledo af •
gonorre............................................................ 892 = 39,19 %
syfilis ............................................................... 787 = 34,58 »
ulcus • molle .................................................. 5 3 5 — 23,6i »
annan sjukdom.............................................. 62 = 2,62 »
För bedömande af det i Hamburg så strängt tillämpade reglementerings- och
bordellsystemets effektivitet vore det af intresse att få utrönt sifferförhållandet mellan
de manliga patienter, som blifvit smittade af under kontroll stående prostituerade,
och de af andra kvinnor smittade. På afdelningen för veneriska sjukdomar å
Allgem. Krankenhaus har ock sedan längre tid tillbaka efterforskningar i detta afseende
blifvit gjorda. Följande tabell visar uppgifter från tre olika tvåårsperioder
angående infektionskällan:
Infektionskällan | 1887 | 1888 | 1897 | 1898 | 1902 | 1903 | ||||||
vid gonorre kunde ut- |
| % |
| % |
| % |
| % |
| % |
| % |
rönas hos ............ | 509 |
| 489 |
| 643 |
| 605 |
| 724 |
| 843 |
|
Infektion hade ägt rum |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
\ i Hamburg af kontroll. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
prostit. | 298 | 58,J | 269 | 54,o | 88 | 13,1 | 71 | 11,7 | 93 | 12,0 | 62 | 7 >0 |
» » » okontroll. | 47 | 9* | 75 | 15,0 | 222 | 34,s | 233 | 38,3 | 216 | 28,1 | 244 | 21,3 |
» Altona.................... | 119 | 23,4 | 110 | 22,o | 166 | 25,8 | 151 | 25,o | 237 | 30,8 | 333 | 37,51 |
å annan ort .............. | 45 | 8,8 | 44 | 9,o | 92 | 14,3 | 114 | 18,9 | 156 | 20,3 | 192 | 21,3 |
inom äktenskapet ...... |
| — | — | — | — |
| — |
| 22 | 2,9 | 12 | 1 >3 i |
Infektionstillf. kunde ej |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
utrönas .................. | — | — | — | — | — | — | — | — | 45 | 5,9 | 49 | 5,6 |
vid syfilis kunde utrönas |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
hos ..................... | 341 |
| 361 |
| 637 |
| 662 |
| 593 |
| 650 |
|
Infektion hade ägt rum |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i Hamburg af kontroll. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
prostit. | 166 | 48,6 | 149 | 41,2 | 64 | 10,0 | 56 | 8,4 | 40 | 5,6 | 34 | 4)j | |
» » » ©kontroll. | 44 | 12,9 | 68 | 18,8 | 181 | 28,4 | 221 | 33,4 | 155 | 2I,1 | 167 | 21,3 |
» Altona ................... | 84 | 24,6 | 75 | 20,8 | 154 | 24, a | 139 | 21,o | 150 | 21,0 | 188 | 23,9 |
å annan ort ............... | 47 | 13,8 | 69 | 19,i | 135 | 21,a | 162 | 24,5 | 238 | 33,4 | 257 | 32,7 |
inom äktenskapet........ | — | — | — | — | — | — | — |
| 10 | 1,4 | 3 | 0,4 |
Infektionen kunde ej ut- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 |
rönas .................. | — | — | — | — | — | — |
| — | 120 | 16,9 | 137 | 17,4 |
vid ulcus molle kunde |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
utrönas hos ......... | 291 |
| 242 |
| 423 |
| 338 |
| 328 |
| 509 |
|
Infektion hade ägt rum |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i Hamburg af kontroll. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
prostit. | 185 | 63,J | 126 | 52,0 | 49 | 11,6 | 39 | 14,S | 33 | 9,6 | 39 | 7,3\ |
» » » okontroll. | 18 | 6,2 | 24 | IO,o | 124 | 29,3 | 87 | 25,1 | 73 | 21,0 | 99 | 18,} |
» Altona .................... | 72 | 24,7 | 79 | 32,6 | 180 | 42,6 | 148 | 43,8 | 121 | 35,i | 230 | 43,0 |
å annan ort ............... | 16 | 5,5 | 13 | 5,4 | 43 | 10,! | 45 | 13,3 | 96 | 27,7 | 137 | 25,6: |
inom äktenskapet........ | — |
| — | — | — | — | — | — | 5 | 1,4 | 4 | 0,7 |
Infektionen kunde ej ut- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
rönas..................... | — | — | — |
| — | — | — | — | 18 | 5,2 | 26 | 4,9 |
I Altona äro reglementering och bordeller ordnade enligt samma principer
som i Hamburg, men systemets tillämpning har där, enligt hvad man anser i Hamburg,
aldrig genomförts med tillbörlig stränghet och konsekvens.
Särdeles anmärkningsvärdt är, att enligt de å förestående tabell anförda
siffrorna under dessa 17 år antalet i Hamburg af den kontrollerade prostitutionen
182
infekterade sjukhuspatienter stadigt nedgått, för gonorre från )S,5 % till 7 %, för
syfilis från 48,6 % till 4,3 för ulcus molle från 63,5 o/Q till 7,3 %. I motsvarande
grad hafva under samma tid infektioner från den okontrollerade prostitutionen
stigit, under det att de, som ådragits i Altona eller å annan ort, icke visat
nämnvärda fluktuationer. Och denna stadiga nedgång resp. stigning gäller samtliga
tre sjukdomarna. Under sagda tid lärer ingen som helst förändring i systemet eller
dess tillämpning i Hamburg ägt rum, samma öfverläkare, dr Engel-Reimers, har
hela tiden stått i spetsen för såväl besiktningarna som sjukhusafdelningarna. Det
befolkningslager, från hvilket de ifrågavarande taluppgifterna om smittokällan äro
hämtade, har äfvenledes varit detsamma, nämligen öfvervägande kroppsarbetare.
(Huruvida dessa hafva sina sexuella förbindelser företrädesvis i bordellerna, därom
vet man ingenting bestämdt. Vid det besök vi gjorde i 6 å 7 af dessa ställen,
hvilka enligt den oss åtföljande detektivtjänstemannens uppgift representerade olika
gradationer af bordeller, från de luxuösaste till de mera anspråkslösa, sago vi blott
på ett ställe personer, som icke syntes tillhöra den s. k. herreklassen.)
Skall man nu af de anförda siffrorna draga den slutsatsen, att under dessa
17 år bordellprostitutionen i Hamburg har blifvit 8 å ro gånger sundare än förr?
Eller beror nedgången i antalet bordellinfektioner därpå, att antalet bordellflickor
minskats i jämförelse med ökningen af stadens manliga invånarantal under denna tid?
Eller har arbetarbefolkningens lefnadsstandard under dessa år så förändrats, att den
allt mera (eller allt mindre) har råd att söka umgänge med bordellprostitutionen?
Förklaringen ligger måhända till en del i dessa, till en del i andra, hittills obekanta
förhållanden.
Först om man visste
1. i hvilket omfång de kontrollerade och i hvilket omfång de icke kontrollerade
prostituerade anlitas af befolkningen; och
2. på huru många kohabitationer inom hvarje grupp en infektion sker;
först då kunde man få en säker föreställning om den enas eller andras relativa
smittofarlighet.
Dessa förutsättningar för sakens riktiga bedömande äro emellertid omöjliga
att vinna.
Kap. IV. Om sedepolisen.
Tillämpningen af de bestämmelser, som äro meddelade för hämmande och
kontrollerande af prostitutionen, den offentliga såväl som den hemliga, åligger i
hufvudsak sedepolisen (Sittenpolizei).
Polismyndigheten i sin helhet har städse en svår och maktpåliggande uppgift
att fylla, men inom ingen del af polisverksamheten framträder polisvärfvets
183
vansklighet i sådan grad som inom sedepolisens arbetsområde. Sedepolisens funktionärer
måste besitta takt och grannlagenhet, ett säkert omdöme, så att de icke
låta sig bedragas af förvillande yttre omständigheter, samt tillika energi och beslutsamhet,
så att de, där ett ingripande är nödigt, i det rätta ögonblicket göra sin
plikt utan fruktan för personliga obehag. I de stora städerna, där dagligen en
mängd arresteringar företagas genom sedepolisen, kan det knappast undvikas att
någon gång ett misstag äger rum, och sålunda en kvinna utan tillräcklig anledning
anhålles af sedepolisen. Då ett sådant missgrepp innebär en ytterst kännbar personlig
kränkning för den oförskyldt anhållna samt är för den allmänna rättskänslan upprörande,
framkallar det ofta, äfven om det i sig varit förklarligt, inom pressen och
allmänheten en storm af ovilja mot sedepolisen. I sådant fall blir under någon
tid, intill dess saken hunnit falla i glömska, sedepolisens verksamhet inskränkt till
ett minimum — en hvar af afdelningens personal fruktar ett upprepande af det
skedda, och befälet torde merendels föredraga en viss passivitet framför faran af ett
nytt missgrepp. En särskild olägenhet för sedepolisen är den, att rekryteringen af
befälet ofta är förenad med svårigheter. Mera dugliga och framåtsträfvande polistjänstemän
vilja icke gärna söka anställning inom denna afdelning, där göromålen
äro obehagliga och tillfällena att vinna utmärkelse få. Erfarenheten visar, att vägen till
befordran till polisens högsta grader endast sällan går genom sedepolisen. Rekryteringen
af manskapet •— till hvilket endast gifta konstaplar pläga antagas — möter
däremot i regel inga svårigheter, emedan tjänstgöringen anses mindre betungande än
inom öfriga afdelningar. Sedepolisen är i de större städerna i regel förenad med
kriminalpolisen under samma chef; i de mindre städerna har den ofta icke någon
fast personal utan utgör endast en del af kriminalpolisen, af hvars manskap några
alltefter behof beordras fullgöra de åligganden, som tillkomma sedepolisen. Samarbetet
mellan kriminalpolisen och sedepolisen är till lika gagn för båda. Bland
de prostituerade finnas som bekant åtskilliga, hvilka äro i moraliskt hänseende så
sjunkna eller degenererade, att de bilda den kvinnliga motsvarigheten till yrkesbrottslingarne
inom det manliga könet. Vissa brott, hufvudsakligen tjufnadsbrott,
äro också utomordentligt vanliga bland de prostituerade. Och hvad de manliga
yrkesbrottslingarne angår, är det regel, att en hvar af dem på ett eller annat sätt
står i förbindelse med prostitutionen.
Utom’ den verksamhet, som i allmänhet af sedepolisens befäl utöfvas för att
rädda vilsekomna unga kvinnor från ett fullständigt sedligt fördärf, är sedepolisens
hufvudsakliga uppgift
att tillse, att kvinnor, som idka yrkesmässig otukt, varda ställda under kontroll,
att föra noggranna förteckningar öfver de kvinnor, som stå under polisens
kontroll, upptagande för hvarje kvinna hennes personalia och särskildt de bestraffningar,
hon kan hafva undergått,
att öfvervälta, att de inskrifna kvinnorna ställa sig till efterrättelse det för
184
dem gällande reglementet och förhindra, att kvinnor, inskrifna eller icke, offentligt
uppträda på ett anstötligt eller förargelseväckande sätt,
att, om i sedepolisens register inskrifven kvinna försummar att inställa sm
till besiktning viss dag, uppspana henne och hämta henne till besiktning, samt
att så vidt möjligt är öfvervaka och kontrollera den hemliga prostitutionen.
I Berlin utgöres sedepolisen — under högsta ledning af chefen för IV afdelningen
— af en inspektor såsom chef, en kommissarie, hvilken är ställföreträdare
för chefen, 12 öfverkonstaplar och 181 konstaplar. Personalen är till tjänstgöring
indelad i 12 revir, hvilka sammanfalla med de 12 kriminaldistrikt, hvari Berlin är
uppdeladt; hvarje revir förestås af en öfverkonstapel. Revirföreståndarna ordna den
dagliga tjänstgöringen i regelbundna patrulleringar, genom hvilka bevakning sker å.
gator och allmänna platser, särskildt dem, som pläga vara samlingsplatser för
liderliga kvinnor, å danslokaler, teatrar, varietéer, utskänkningsställen med kvinnlig
betjäning o. s. v.
För sedepolisens personal finnes en särskild instruktion utfärdad, hvilken mest
innehåller allmänna föreskrifter om personalens uppförande. Sålunda ålägges denna
att alltid iakttaga lugn och hofsamhet samt afhålla sig från stötande beteende och
sårande anmärkningar. Innan någon åtgärd vidtages, bör vederbörande konstapel
legitimera sig genom uppvisande af sitt tjänstetecken. Kvinnor, som på allmän
plats uppträda förargelseväckande, böra icke genast arresteras utan till en början i
tysthet varnas för sitt oskickliga beteende och först om de icke låta rätta sig däraf,
anhållas. Angifves kvinna af enskild person för yrkesmässig skörlefnad _ hvilket
icke sällan lär inträffa — bör konstapeln inhämta upplysningar om den angifnas
namn, bostad och lefnadsförhållanden äfvensom om hvem angifvaren är, samt aflägga
rapport därom. Kvinnan bör icke anhållas, så framt icke upplysningar om
henne eljest äro omöljliga att erhålla eller andra skäl till hennes gripande föreligga.
Häktningar böra företagas på ett så skonsamt och litet uppseendeväckande sätt som
möjligt; våld får icke användas, så framt ej motstånd göres.
I de medelstora och mindre städerna har sedepolisen i allmänhet eu helt
ringa styrka. I Breslau utgöres den af x decement, 1 kommissarie och fem man.
I Stuttgart har sedepolisen icke någon särskild personal, men 4 af kriminalpolisens
konstaplar sysselsättas hufvudsakligen med göromål, som tillhöra sedepolisen. I
Strassburg är organisationen densamma, 1 kommissarie, 1 öfverkonstapel och 5
konstaplar afses här för tillsynen å prostitutionen. I dessa städer måste man utom
den personal, som sålunda närmast har att fullgöra sedepolisens åligganden, för
sådant ändamål äfven subsidiärt anlita den uniformerade polisen, en anordning, som
är förenad med en betydlig risk, enär ordningspolisen saknar speciell utbildning för
ifrågavarande tjänstgöring äfvensom nödig personalkännedom, och missgrepp" från
dess sida därför äro vida mera att befara än från den egentliga sedepolisen.
Äfven i Hamburg är sedepolisens styrka påfallande ringa; den belöper sig
endast till en föreståndare och 20 man. Det härskande kaserneringssystemet gör
emellertid prostitutionens öfvervakande vida lättare än i Berlin. Order och anvisningar
för ‘personalens förhållande i tjänsten äro utfärdade af hufvudsakligen enahanda
innehåll som i Berlin; särskildt inskärpes det här för personalen att icke
anhålla någon kvinna såsom misstänkt för yrkesmässig otukt, förrän genom en längre
tids iakttagelser misstankens sannolikhet befunnits grundad. I anledning af ett
misstag, hvartill en af sedepolisens konstaplar för någon tid sedan gjorde sig skyldig,
då han på en gata i Hamburg arresterade eii svensk sångerska, har personalen
särskildt anbefallts, att om ett fruntimmer, som misstänkes för lösaktighet, befinnes
vara utländska, iakttaga särskild försiktighet, enär en påfallande klädsel eller ett mera
ovanligt uppträdande i sådant fall icke är någon grund för misstanken. x)
Vid sedepolisen i Stuttgart finnes sedan år 1903 en kvinnlig polisassistent
anställd. Hon har till uppgift att öfvervaka alla kvinnliga fångar, som insättas i
polisfängelset, samt att såvidt möjligt bereda dem arbete eller anställning efter
fängelsetidens slut. Hon har alltså icke uteslutande med prostitutionen att göra,
utan äfven med för brott häktade m. fl.; de sedligt fallna utgöra dock det vida
öfvervägande flertalet. Hon är ock närvarande vid besiktningen af de prostituerade.
Den nuvarande innehafvarinnan af ifrågavarande befattning har förut varit sjuksköterska
och uppgifves vara synnerligen skickad för sitt kall. Enligt den första
af henne afgifna ämbetsberättelsen, har hon under tiden 20 febr. 1903—mars 1904
arbetat med 636 kvinnor, af hvilka erhållit anställning 18, däraf 4 stannat i tjänsten,
14 återförts till anhöriga och 42 intagits i räddningsanstalter.
Försöket med en kvinnlig polisassistent har utfallit till såväl polismyndighetens
som fängelseläkarens stora belåtenhet, hvadan man är betänkt på att anställa ytterligare
två dylika assistenter. De fo.rdringar, som ifrågavarande befattning ställer på
sin innehafvarinna, äro emellertid allt annat än lätta att uppfylla, hvadan man vid
valet af person måste gå till väga med den största förtänksamhet.
Kap. V. Om anstalter för räddning af fallna kvinnor.
I Tyskland nedläggas mycket arbete och mycket penningar på försök att
rädda kvinnor, som hemfallit åt prostitutionen, från fortskridande å lastens bana.
Särskildt under de sista åren har denna rörelse vunnit en betydlig utveckling. Ifråga
-
’) I nämnda fall blef konstapeln sederméra straffad för oförstånd i tjänsten.
*24
i86
varande verksamhet är till största delen privat. Lagstiftningen om tvångsuppfostran
har ett öfvervägande preventivt syfte d. v. s. den afser att hindra unga kvinnor,
som råkat på afvägar, att helt sjunka i lasten ’). Den verksamhet vi här åsyfta
afser åter att upprätta dem, som redan fallit.
Enligt Blaschko* 2), funnos 1899 1 Tyskland 44 räddningsanstalter för prostituerade
af evangelisk konfession med 1,553 platser, samt 18 dylika med 230
platser för katoliker, de senare alla tillhörande klosterföreningen »Zum guten Hirten»
(i Frankrike verksam under namnet »Le bon Pasteur»), Blaschko fäller ett ogynnsamt
omdöme om dessa anstalter. De äro alla, säger han, »utomordentligt illa
inrättade för det ändamål, som de afse; öfvergången från det obundna, arbetslösa
lif, som en prostituerad för, till det dystra lifvet i dessa anstalter, där dagordningen
är sammansatt af hus- och rumsarrest, enformiga arbeten samt fromma föredrag
och sånger, är för tvär och onaturlig för att en förnuftig människa skulle förtänka
de prostituerade, om de snarast återvända till sitt gamla yrke». Yi tro, att Blaschko
här dömer för hårdt och summariskt. Att en stor mängd, sannolikt flertalet af
de kvinnor, som upptagas i räddningshemmen, öfvergifva dessa för att återgå till
sitt förra yrke, är säkert, men att i alla fall grunda detta förhållande på en missriktad
inrättning af räddningshemmen är helt säkert vilseledande. Man bör betänka,
att de minimifordringar, som måste upprätthållas i fråga om ordningen i sådana
hem, äro, att de där intagna kvinnorna afhålla sig från sexuella utsväfningar, afstå
från dagligt bruk af rusdrycker och ägna sig åt ett ordnadt arbete. Men som
lättja och utsväfningar äro prostitutionens ledsagare, blir, om dessa fordringar iakttagas,
öfvergången i lefnadssätt alltid tvär och påkostande. Sant är, att verksamheten
i räddningshemmen är fotad på strängt kristlig grundval. (Såvidt vi kunnat
inhämta, finnas inga särskilda räddningshem för judinnor, men dessa mottagas undantagsvis
i flere af de evangeliska anstalterna.). Erfarenheten lärer emellertid visa,
att de af hemmens skyddslingar, som varaktigt räddas undan lasten, företrädesvis
äro att söka bland dem, som visa sig emottagliga för religiösa inflytelser.
Då det icke kan förnekas, att en stor del af prostitutionens offer sjunka i
sedeslöshet mindre till följd af inneboende lastbarhet än på grund af de sociala förhållandena,
är det ett försonande drag, att samhället eller enskilda medlemmar af
detsamma med ifver, om ock stundom med ringa framgång, arbeta på de fallnas
upprättelse. Det torde kunna påstås, att ingen prostituerad, som allvarligt önskar
att återvända till ett bättre lif och vill underkasta sig de försakelser, som äro nödvändiga
därför, saknar möjlighet till räddning.
Under vår resa i Tyskland funno vi oss böra ägna uppmärksamhet äfven åt
ifrågavarande del af kampen mot prostitutionen. Som tiden naturligtvis icke kunde
räcka till för att aflägga besök i mera än ett helt ringa fåtal af de många rädd
-
*) Jfr. här ofvan sid. 116.
2) Se den första profylaktiska konferensens i Bruxelles handlingar pag. 680.
187
ningsanstalterna, beslöto vi oss att i någon af de större städerna besöka alla därvarande
anstalter för att såmedelst vinna en öfversikt af räddningsarbetet i dess
helhet å denna ort, samt att i öfrigt icke utsträcka våra studier till andra anstalter
än sådana, som i ett eller annat afseende kunde anses vara af en afvikande typ.
Till hufvudplats för dessa undersökningar valde vi af flere skäl Hamburg.
I Hamburg finnas tre särskilda anstalter, som helt eller delvis äro afsedda
för räddning af sedligt fallna kvinnor. Dessa anstalter äro det s. k. »Zufluchtsstätte»,
förbättringsanstalten vid staden Hamburgs »Werk- und Armenhaus» samt
Magdalenastiftelsen i Hamm.
»Zufluchtsstätte» är en enskild upptagningsanstalt för kvinnor, som i ett eller
annat afseende råkat i sådant elände, att de utan främmande hjälp hotas af fullkomlig
undergång. Här emottagas icke allenast prostituerade, utan äfven från
straffanstalterna frigifna, drinkerskor, epileptici, ja någon gång äfven sådana, som
endast genom- fattigdom och nöd råkat i ett fullständigt tillstånd af hjälplöshet.
Anstalten är belägen strax utanför den bebyggda delen af Hamburgs stadsområde;
den är inrymd i ett prydligt tvåvåningshus, omgifvet af en trädgård. Anstalten
dirigeras i kristlig anda, men förestås icke, såsom eljest vanligen är fallet,
af diakonissor eller medlemmar af något systerförbund. Regel är, att inträdet på
hemmet sker frivilligt och att likaledes en livar af skyddslingarne kan lämna hemmet
när hon så önskar; för att uttryckligen beteckna detta, är hemmets dörr aldrig
låst. För tillfället har dock undantag från denna regel måst göras för tre unga
flickor, som kommuner i landsorten enligt tvångsuppfostringslagen inackorderat i
hemmet. Om inträdesålder finnes ingen annan bestämmelse än att icke någon intages,
som icke är konfirmerad. Hemmet är beräknadt för omkring 50 kvinnor;
vid vårt besök var antalet intagna 45.
Skyddslingarna sysselsättas på hemmet hufvudsakligast med sömnadsarbete,
tvätt och inom hus förekommande hushållssysslor; arbete i fria luften förekommer
icke. Afsikten med den utbildning, som meddelas skyddslingarna, är att såvidt
möjligt dana dem till dugliga tjänarinnor i enklare hem. Dem, som genomgått en
fullständig utbildningskurs, söker anstalten bereda tjänarinneplatser, helst å landet.
Enskilda sofrum finnas icke, utan äro ända till 18 kvinnor inhysta i samma
rum. I hvarje sofsal har jämväl en af sköterskorna nattläger.
Teoretiskt sedt kunna tungt vägande anmärkningar framställas mot anordnandet
af ett räddningshem efter nu antydda grundsatser. Att sammanföra så många
olika kategorier af hjälpbehöfvande kvinnor i samma hem är icke ändamålsenligt,
enär det är att befara, att de hafva en depraverande inverkan på hvarandra. Hopandet
af kvinnorna nattetid i stora gemensamma sofsalar är betänkligt; föreståndarinnan
medgaf också det beklagliga i denna anordning, hvilken af utrymmesskäl är nödvändig.
Hvad som knappast låter sig försvaras är att bland denna skara af till
största delen djupt fördärfvade kvinnor införa unga flickor, som företrädesvis be
-
i88
höfva skyddas mot eu lastbar omgifning och af sådan anledning genom myndigheternas
ingripande skilts från sina hem. Trots detta är det icke att betvifla, att hemmet,
sådant det är, verkat och verkar mycket godt. Det är en vacker tanke, att hemmets
dörr städse skall stå öppen för den djupaste graden af kvinnligt elände, i
hvad form detta än må uppenbara sig. Flera af de kvinnor, som intagas, lära
vara så fysiskt medtagna, att de till en början i veckor, ja månader, måste vårdas
till sängs. Äfven om någon verklig sedlig förbättring af dessa olyckliga icke kommer
till stånd, är det ur barmhärtighetssynpunkt lyckligt, att de under någon tid få
skydd och vård.
Någon statistik öfver hemmets verksamhet finnes icke. Enligt uppgift lär
det sällan möta några svårigheter att skaffa plats åt dem af hemmets skyddslingar,
som föreståndarinnan rekommenderar till erhållande af anställning.
Förbättringsanstaltenför unga kvinnor vid »das Werk- und Armenhaus». Det
s. k. »Werk- und Armenhaus» är en stor försörjningsinrättning, där flertalet af de
hjälpbehöfvande, som staden Hamburgs fattigväsen måste omhändertaga till full försörjning,
åtnjuta underhåll och vård. Af ålder har i förening med denna inrättning
funnits en anstalt för förbättring af vilsekomna unga kvinnor. Inträde på
denna anstalt är öppet för omyndiga flickor öfver skolåldern, hvilka gjort sig skyldiga
till en lättjefull eller osedlig vandel, och sker på ansökan af föräldrar eller
målsmän. Faktiskt lära alla de flickor, som intagas å anstalten, vara sedligt fallna;
många af dem äro straffade för yrkesmässig otukt. Anstaltens ändamål är att
genom sträng tukt samt vana vid arbetsamhet, ordning och renlighet inverka förbättrande
på flickorna. De kvinnliga förbättringshjonen sysselsättas med tvätt, strykning,
sömnad, matlagning o. d. Arbetet sker tillsammans med dem af de äldre
hjonen, som äro arbets dugliga. Icke ens från de manliga försörjningsh jonen äro de
unga flickorna isolerade, De af flickorna, som sköta sig väl, anställas som undersköterskor
i de stora salarne för de äldre kvinnliga hjonen. Någon för de unga
flickorna afsedd pedagogisk verksamhet utöfvas icke, ehuru många af dem äro i stort
behof däraf. Vid sitt inträde i anstalten få flickorna särskilda sofrum, men efter
någon tids vistelse därstädes öfverflyttas de till gemensamma sofsalar, om icke särskilda
skäl finnas för att bibehålla isoleringen nattetid. Arbetspremier bestås till
belopp af 60 pf. — i in. 20 pf. i veckan; af dessa utbetalas aldrig kontant mer
än 30 pf. i veckan före utträdet ur anstalten.
Tukten å anstalten är synnerligen sträng. Anstaltens styrelse har befogenhet
att ådöma hårda disciplinärstraff, ända till fängelse vid vatten och bröd, eventuellt
i mörk cell, intill 7 dygn. Såvidt möjligt undviker man numera att tilllämpa
dessa straff å de i anstalten intagna unga flickorna. För att uppmuntra
flickorna till ett godt uppförande använder man ett system af belöningar, som förtjänas
genom en viss tids klanderfritt förhållande. Belöningarna bestå i ökad rätt
att emottaga besök, större premier o. s. v.
Utträde ur anstalten sker vid myndig ålder, såvidt icke föräldrar eller målsmän
förut hämta sin myndling från anstalten. Antalet å förbättringsanstalten intagna
flickor utgjorde vid vårt besök därstädes 90.
Att en förbättringsanstalt anordnad på sådana grunder som den ifrågavarande
är principiellt oriktigt organiserad torde knappast behöfva påvisas. Hufvudfelen
äro saknaden af ett uppfostrande moment i flickornas behandling samt deras
sammanförande med de äldre försörjningshjonen, af hvilka många äro f. d. prostituerade
och straffångar. Anstaltens föreståndare har ock på grund häraf väckt förslag
om dess skiljande från das Werk- und Armenhaus. I sin nuvarande form
torde därför anstalten icke länge komma att fortvara.
Föreståndaren har med polisens tillhjälp sökt åstadkomma en statistisk utredning,
huru de flickor, som utskrifvits från anstalten, sedermera artat sig. År
1900 anställde man sålunda en undersökning angående alla de flickor, som utskrifvits
under åren 1895 —1898. Häraf framgick, att af dessa flickor, 176 till antalet,
voro år 1900
boende hos föräldrarne ...........
anställda som tjänarinnor ........
» i arbete ....................
gifta ...............................
i fängelse ..............................
död .........................................
återintagen i anstalten ............
afflyttade till främmande orter
icke anträffade ................................................................... 16 =
prostituerade ........................................................................ 2 r
En intressant undersökning anställdes angående tjänstetiden för de flickor,
rsom under tiden 1890 —1901 lämnat anstalten och antagit tjänst. Det befanns
att af dessa, tillhopa 13 9 stycken,
lämnat tjänsten inom ett half år .........................
» » efter ett hälft men inom ett år
afskedats som odugliga inom ett år
15 | — 8.52 | % |
28 | = 15-9 | % |
39 | = 22.15 | % |
41 | = 23.29 | % |
1 | = 0.56 | % |
1 | = 0.56 | % |
1 | = 0.56 | % |
13 | = 7-38 | % |
16 | = 9.09 | % |
2 1 | = 11.93 | % |
47
9
20
af andra grunder, såsom sjukdom, giftermål, utvandring lämnat
tjänsten inom ett år ............................................................... 15
kvar voro i tjänsten öfver ett år ......................................................... 17
2
3
4
5
15
9
2
2
Kvarvoro i tjänst utan att tjänstetiden uppgått till ett år ............... 3
Summa 139
igo
Magdalenastiftelsen är en hufvudsakligen för prostituerade afsedd räddningsanstalt,
hvilken ägt bestånd ända sedan år 1821. Inträde sker antingen på ansökan
af föräldrar eller målsmän eller ock på begäran af de fallna kvinnorna själfva.
I regel är inträdesåldern fastställd att vara från konfirmationsåldern (14 —15 år)
till 21 år, men faktiskt mottagas äfven äldre. Då föräldrar eller målsmän söka
inträde för omyndig flicka, måste de öfverlåta sin målsmansrätt å anstaltens föreståndarinna
samt utfästa sig att gälda kostnaderna för den omyndigas vård och
underhåll å anstalten äfvensom att betala ett vite af 100 m. för den händelse de
inom två år från inträdet utan samtycke af anstaltens styrelse hämta den omyndiga
därifrån. Enligt särskildt aftal mottager anstalten till uppfostran unga kvinnor
från distriktet Kiel, hvilka enligt tvångsuppfostringslagen omhändertagits af vederbörande
kommunalmyndigheter.
Anstalten är belägen i stadsdelen Hamna på gränsen af stadens bebyggda
område, så att husets fasad vetter åt en gata, men baksidan mot ett fritt område
med utsikt öfver landet. Huset är en gammal tvåvåningsbyggnad, som man förbättrat
och tillökat genom nybyggnader inåt tomten. Anstaltens område är så
vidsträckt, att icke allenast en stor trädgård finnes, utan äfven något landtbruk och
husdjursskötsel idkas — anstalten äger en ko, flere smärre kreatur samt fjäderfä.
Hemmets föreståndarinna och sköterskor äro diakonissor, och ledningen sker
i kristlig anda. Lifvet på anstalten är strängt regelbundet. Skyddslingarne stiga
upp kl. 6 t. m., en halftimme senare drickes kafle, hvarefter morgonandakt förrättas;,
kl. 1 2 9 intages frukost, kl. 12 middag, kl. 1 2 4 eftermiddagskaffe och kl. 7
kvällsvard; mellan målen pågår arbetet, endast afbrutet af en liten paus efter middagen.
Efter kvällsvarden äger ett gemensamt samkväm rum, därunder läses högt,
deklameras o. s. v. Kl. 9 sker aftonbön, hvarefter skyddslingarne gå till hvila.
Om söndagarna hålles gudstjänst inom anstalten, och hvar igrde dag katekesförhör
och bibelförklaring. Under den varma årstiden intagas alla måltider i trädgården.
Hemmets område är stängda så att ingen kommer ut eller in utan portvaktens
biträde.
Arbetet består i sömnad, tvätt, strykning samt trädgårdsarbete, för hvilket
senare flertalet af flickorna lära visa mycken håg, och däri undervisning två
gånger i veckan meddelas af en trädgårdsmästare. Om söndagarna erhålla de en
timmes sångundervisning.
Skyddslingarna hafva en hvar sitt särskilda sofrum, hvilket nattetid stänges.
utifrån. Som disciplinärstraff användes arrest, hvarför en särskild straffcell finnes.
Anstalten lider af sitt läge inom en storstads hank och stör. Man törs
aldrig låta skyddslingarna gå utom hemmets område, enär de då förföljas och förolämpas
af gatpojkarne i trakten; af sådan anledning har man numera måst inställa
kyrkobesöken om söndagarna, hvilka förut brukades och beredde skyddslingarna en
angenäm omväxling mot andaktsstunderna i hemmet. Äfven inom anstaltens om
-
råde ligger man i en ständig fejd med traktens uppväxande, mindre väluppfostrade
ungdom, som envisas att aflägga opåkallade besök i anstaltens trädgård.
Den fullständiga utbildningskursen i anstalten är beräknad till två år. För
dem, som genomgått denna, lärer direktionen utan svårighet kunna bereda anställning
som tjänarinnor.
Följande statistik har blifvit publicerad af anstaltens styrelse.
Under åren 1898 —1901 intogos i anstalten 97 skyddslingar:
Dessa voro till åldern:
14 — 16 år.......................................................................,.................... 26
17—20 » .................. 30
21—30 » ....................... 37
3 1 — 36 » ........................................................................ 4
Summa 97
Till trosbekännelsen voro
lutheraner ........................... 95
katolik................................................................................................ 1
judinna .............................................................................................. 1
Summa 9 7
Inträde hade beviljats
på ansökan af föräldrar eller förmyndare för..................... 62
» » » offentlig myndighet för ............ 5
» » enligt tvångsuppfostringslagen för ......... 5
» » från andra anstalter för..................................................... 10
på egen begäran för .............................................................................. 15
Summa 9 7
Som anledning till intagandet uppgifves
osedlighet för.................................................. 68
oärlighet för ..................... 6
trots och olydnad för ......................................................;................ 10
dåligt uppförande i allmänhet för ...................................................... 11
dryckenskapsbegär för ........................................................................ .. 2
Summa 9 7
Om utträde ur anstalten meddelas följande:
Före kursens slut rymde ............................................................... .9
» » . • utskrefvos på begäran .. .......6
» » » » efter föräldrarnas önskan .............. 6
: » » » afvisades ur anstalten ............''................... 5
Transport 26
Transport 26
Efter kursens slut afgått till tjänst ............................................... 16
» » » » » föräldrahemmet ................................ 5
» » » fått kvarstanna i anstalten ..........................«... 8 ^
Den 31 dec. 1901 kvarvarande under uppfostran ............................ 42
Summa 9 7
Några uppgifter om skyddslingarnas öden efter deras utträde ur anstalten
finnas icke tillgängliga.
Vid den lilla staden Leonberg i Wurtembérg finnes ett räddningshem för
fallna kvinnor, hvilket är afvikande från den allmänna typen därigenom, att man
lägger en hufvudsaklig vikt vid skyddslingarnas undervisning i landtbruksarbete. Om
denna anstalt hörde vi mycket fördelaktiga omdömen och beslöto oss därför under
vår vistelse i Stuttgart att resa till Leonberg för att bese densamma.
Anstalten, som tillkommit uteslutande på privat initiativ, äger en ganska betydande
landtegendom, belägen på en bergssluttning strax ofvan Leonberg. Hemmets
läge är härligt med en förtjusande utsikt öfver dalen och kringliggande skogbeklädda
bergåsar. Redan vistelsen i den rena skogs- och bergsluften samt den vidsträckta
fridfulla anblick, som möter ögat från hvarje af hemmets fönster, måste verka välgörande
på oroliga sinnen och upprifna nerver.
Hemmet är afsedt uteslutande för prostituerade kvinnor af evangelisk trosbekännelse.
I regel intages ingen, som nått mera än 23 års ålder. Inträdet är
fullkomligt frivilligt och äger likaså en hvar att lämna hemmet, när hon så önskar;
undantag göres endast för de flickor, som af kommunalmyndigheterna inackorderats
i hemmet för tvångsuppfostran. Antalet platser är högst 4 7; vid vårt besök funnos
45 skyddslingar, af hvilka 3 intagits på grund af tvångsuppfostringslagen. De
flesta af skyddslingarna komma från de stora städernas gränder; inträdet förmedlas
i regel af diakonissor, som utöfva sin välgörande verksamhet inom fängelser och
sjukhus.
Vid anstalten drifves ett efter ortens sed och förhållanden anordnad! landtbruk.
Full kreatursbesättning finnes; fäkreatur, svin, får, fjäderfä o. s. v.; däremot
icke hästar, som i allmänhet icke användas i det mindre landtbruket i trakten.
Regel är, att alla sysslorna för landtbruket skola utföras af skyddslingarna; endast
vid vissa tillfällen t. ex. vid skörden användes manlig hjälp mot lega. Landtbruket
lärer drifvas med sådan framgång, att detsamma till stor del bär utgifterna för
i93
hela anstalten. Enligt hvad föreståndarinnan uppgaf, erfordras endast ett tillskott
af ungefär ioo mark om året för hvarje skyddsling.
Anstalten ledes af en föreståndarinna med 5 biträden, alla diakonissor. Förestånderskan,
en enkel och välvillig gammal kvinna, som i nära 25 år innehaft sin
befattning, gör mest intryck af en god och omtänksam husmoder på landet. Med
stolthet visade hon sina präktiga kreatur, den nyss inbärgade skörden och alla de
förråd, som samlats i källare och visthus. Skyddslingarna gjorde också ett godt
intryck; i regel var deras uppsyn glad och frimodig och hade icke den prägel af
förbehållsamhet, som ofta kan iakttagas å dylika inrättningar.
När jordbrukets kraf sådant medgifva, syssla skyddslingarna äfven med sömnad
och tvätt. Arbetet börjar och slutar hvarje dag med gemensam bön. Om söndagarna
besökes den allmänna gudstjänsten i Leonbergs kyrka och användas dessa
dagar för öfrigt, när väderleken medgifver det, till gemensamma promenader och
utflykter i de närliggande skogstrakterna. Nätterna tillbringas i sofsalar med högst
sex platser i hvarje.
Kursen är tvåårig; efter dess slut sörjer anstalten utan svårighet för att den,
som sådant önskar, erhåller anställning som tjänarinna på landet.
Tyvärr föres icke någon statistik, som kan gifva en föreställning om resultatet
af hemmets verksamhet. Förestånderskan uppgaf emellertid, att endast få af flickorna
lämna hemmet före kursens slut, och att hemmet har stor glädje af en mängd af
sina förra skyddslingar.
Då vi önskade bese äfven en katolsk räddningsanstalt, gjorde vi i Strassburg,
där ett betydande katolskt räddningshem underhålles af föreningen »Zum guten
Hirten», försök att få tillträde till detta. Trots de officiella rekommendationer vi
medförde, och trots ett välvilligt biträde från inflytelserikt håll i Strassburg, nekades
vi emellertid inträde i anstalten. Liknande erfarenhet gjorde vi sedermera å annan ort.
25
Frankrike, särskildt Paris.
Kap. I. Lagstiftningen mot offentlig osedlighet m. m.
Reglementering ssystemets laglighet.
Hos söderns folk flyter blodet hetare i ådrorna än hos nordborna, tempera
mentet är lifligare, passionerna häftigare, seder och bruk i många afseenden annorlunda.
Särskildt i fråga om sedlighetens bud är den allmänna uppfattningen långt
mera öfverseende än i de germanska länderna; mycket, som hos oss anses osedligt
och förkastligt, betraktas såsom en naturlig och tillåten sak.
Mot bakgrunden af denna uppfattning å det sedliga området, hvilken i fyrfaldiga
afseenden gör sig märkbar i Frankrike, måste lagstiftningen mot den offentliga,
osedligheten och åtgärderna för dess bekämpande betraktas för att rätt kunna bedömas.
Hvarken strafflagen (code pénal) eller någon annan del af den allmänna
lagstiftningen innehåller några bestämmelser om den offentliga prostitutionen, i hvad
form den än må uppenbara sig. Äfven den, som på eget bevåg för allmänheten
inrättar bordell, begår icke någon förseelse mot allmän lag.
Prostitutionens historia i Frankrike har i stort sedt varit densamma som i
öfriga länder. De tider hafva funnits, då man med hårda straff, ofta förnedrande
kroppsstraff, sökt kväfva prostitutionen. Från dessa tider — 1600- och 1700-talen — är det . lätt att framdraga en mångfald af påbud och edikt gent emot.
den offentliga lastbarheten.
Nu innehåller code pénal i art. 484 den bestämmelse, att rörande alla
ämnen, som icke äro behandlade i code pénal, men underkastade speciella lagar
och reglementen, domstolarna skola fortfara att tillämpa dessa. Häraf har man
dragit den slutsatsen, att de gamla påbuden om prostitutionen från tiden före den
stora revolutionen fortfarande äro i gällande kraft. Det viktigaste bland dessa, såvidt
Paris angår, är en ordonnans af den 6 november 1778, som innehåller förbud
för kvinnor att »utbjuda sig till skörlefnad på gatorna, kajerna, de allmänna
platserna och promenaderna samt boulevarderna i Paris, äfvensom i fönstren, vid
äfventyr att varda rakade och insatta i hospital samt, vid upprepad förseelse, underkastade
kroppsstraff».
J95
Det förbud mot den offentliga prostitutionen, som innehålles i detta stadgande,
är uppenbarligen för antikveradt och summariskt för att nu för tiden kunna
tillämpas. Enligt lag tillkommer det emellertid prefekterna att i vissa fall utfärda
polisförordningar för upprätthållande af den allmänna ordningen, och åligger det
enligt art. 471 i code pénal en hvar att hörsamma dylika stadgande!!. Med stöd
däraf har polisprefekten i Paris ansett sig äga rätt att komplettera 1778 års ordonnans
med föreskrifter i mera modern anda.
En kinkig punkt härutinnan är emellertid frågan angående straffbestämmelserna. De
i 1778 års ordonnans föreskrifna straffen kunna icke mera tillämpas; art. 471 i code pénal
stadgar väl ansvar för öfverträdelse af däri omförmälda polisförordningar, men straffet
är satt endast till böter från och med en till och med fem francs eller, vid
iteration, till 3 dagars fängelse. Sådana straff äro uppenbarligen alldeles gagnlösa
såsom medel för att upprätthålla kontroll å prostitutionen. Ur denna dilemma har
polisprefekten räddat sig genom ett energiskt steg; han har dekreterat rätt för
polismyndigheten att utan stöd af allmän lag ålägga disciplinära straff uppgående ända
till 6 å 8 månaders fängelse för förseelser mot reglementena angående prostitutionen. ’)
Lagligheten af den åskådning, som ligger till grund för polismyndighetens
ifrågavarande förfarande, har mångfaldiga gånger blifvit på det lifligaste bestridd och
förnekas ännu af flere framstående rättslärde. Nekas kan ju icke heller, att särskildt
polismyndighetens själftagna bestraffningsrätt synes föga stå tillsammans med
en modernare uppfattning af den konstitutionella statsrätten. De franska domstolarna
synas emellertid vara af en annan mening, ty genom mångfaldiga prejudikat,
äfven af högsta kriminaldomstolen i Frankrike, kassationsdomstolen, har lagligheten
utaf de af polisprefekten utfärdade reglementena och påbuden angående prostitutionen
uttryckligen erkänts. * 2)
Såsom grund för den sanitära delen af reglementeringen åberopas tillika af
polismyndigheten art. 97 i Lagen den 5 april 1884, enligt hvilken det tillkommer
municipalpolisen att vidtaga nödiga mått och steg till förekommande af epidemier
och smittosamma sjukdomar.
Utom de reglementen, som äro utfärdade för prostitutionen, finnas för hämmande
af den offentliga osedligheten vissa inskränkningar i en del näringsidkares
rätt till yrkesutöfning. De näringsidkare, som drabbas däraf, äro dels hotellägare
och de, som hyra ut möblerade rum, dels idkare af utskänkningsrörelse.
De förra är det genom den förut omnämnda polisordonnansen af 1778
vid bötesansvar förbjudet att hos sig inhysa kvinnor, som hängifva sig åt prostitution.
I en ordonnans den 25 oktober 1883, som gäller s. k. logishus (garnis), finnes
samma bestämmelse upptagen i en något modifierad form; förbudet är här så
formuleradt, att det gäller att regelmässigt mottaga prostituerade kvinnor.
*) Jmfr Rubenson, Polisen i Paris, Stockholm 1880. pag. 485 o. f.
2) Jmfr Municipalrådets i Paris förhandlingar år 1904, n:o 3, pag. 116 o. f.
Dessa lagbestämmelser, af hvilka äfven den förra alltjämt tillämpas af domstolarna,
hafva gifvit anledning till många klagomål från deras sida, som drabbas
af dem. Man har med ganska mycket fog framhållit, att en hotellägare i
många fall omöjligt kan afgöra, huruvida en kvinna, som begär att få hyra rum,
är prostituerad eller icke. Enligt ett prejudikat af senare datum lärer emellertid
ansvar kunna ådömas endast för det fall, att den kvinnliga hyresgästen verkligen
idkar prostitution inom det hotell, där hon tagit in. Polisprefekten i Paris har, i
anledning af klagomål från hotellägarnes förening, den 5 september 1899 utfärdat
order till sina underlydande, att åtal icke skall äga rum, såvidt icke efter två föregående
varningar förseelse konstateras tredje gången. Det förekommer ock, att
polisprefekten meddelar uttryckligt tillstånd för inskrifven kvinna, som har svårt
att få rum annorstädes, att bo på hotell, dock under uttryckligt villkor, att hon
icke låter bruka sig till skörlefnad i bostaden.
Idkare af utskärning af vin, öl eller spirituösa är det genom polisordonnanser
af 1780 och 1783 förbjudet att låta kvinnor, som föra ett utsväfvande lefnadssätt,
finnas i utskänkningslokalerna. Öfver detta förbud, som likaledes alltjämt respekteras
af domstolarna, hafva klagomål af ungefär samma grunder som de nyss anförda
tidt och ofta framförts. Faktiskt är ock, såsom hvarje resande i Paris kan iakttaga,
att förbudet ingalunda öfverallt upprätthålles — en mängd utskänkningsställen
lefva till största delen af prostitutionen. Polisprefekten har också tillkännagifvit,
att han gifvit sina underordnade order att se genom fingrarna med förbudets
öfverträdande i alla fall, då icke offentlig skandal förorsakas af de prostituerade
kvinnornas uppträdande.
Allmänna strafflagen, hvilken, såsom förut är nämndt, iakttager en fullständig
t}rstnad i fråga om prostitution, innehåller en del bestämmelser om sedlighetsförbrytelser
i egentlig mening.
Koppleri straffas med fängelse från sex månader till tre år jämte böter från
50 till 5,000 francs.
Koppleri föreligger enligt lag den 3 april 1903
1:0) om någon förgriper sig mot den allmänna sedligheten genom att sedvanemässigt
förleda till, främja eller underlätta osedlighet hos ungdom af någotdera
könet under 21 år;
2:0) om någon för att tillfredsställa annans lusta i osedligt syfte värfvar,
bortlockar eller undangömmer minderårig kvinna, äfven om det icke sker mot
kvinnans vilja;
3:0) om någon begår enahanda gärning mot myndig kvinna och därvid
använder list, våld, hotelser, missbruk af myndighet eller annat tvångsmedel;
4:0) om kvinna, myndig eller icke, genom medel af nyssnämnda art kvarhålles
i hus, där otukt bedrifves, äfven om det sker på grund af förskrifven gäld,
eller tvingas till otukt.
197
Koppleri kan enligt uttryckligt stadgande straffas, äfven om de olika handlingar,
som konstituera brottet, begåtts inom skilda länder. Denna bestämmelse har
afseende å den s. k. hvita slafhandeln.
Som man ser, äro bestämmelserna om koppleri så affattade, att en bordellvärd
icke kan drabbas af straff, allenast han undviker att för rörelsen använda
minderåriga flickor eller nyttja tvångsmedel.
Kvalificeradt koppleri, hvilket äger rum om förbrytelsen verkställes af fader,
moder, förmyndare eller person i dylik ställning, straffas med fängelse från tre
till fem år.
Utöfvande af yrke som soutenör straffas med fängelse från tre månader till
två år och böter från ioo till 1,000 fr. Såsom soutenör anses en hvar, som
främjar, bistår eller beskyddar prostitution af annan på offentlig plats och uppsåtligen
tager del i inkomsten däraf.
Den, som dömes till ansvar för koppleri eller såsom soutenör, kan tillika
förbjudas att under viss tid uppehålla sig å vissa, i domen bestämda orter. Dömes
den, som förut två gånger undergått vare sig fängelsestraff för kvalificeradt koppleri
enligt mom. i :o) eller fängelse i mera än tre månader för utöfvande af soutenöryrke,
ånyo till ansvar för enahanda brott, kan han dömas till deportation.
Att man med dessa lagbestämmelser, ehuru nog såväl polis- och åklagaremyndigheten
som domaremakten göra bruk af dem, icke lyckats i Paris sätta gräns
för kopplarnas och soutenörernas skändliga verksamhet, är ett faktum, som icke
förnekas af någon sakkunnig. Särskildt har koppleri med minderåriga vunnit en
sådan utbredning, att det är en skamfläck för den franska hufvudstaden. Det är
en alldaglig företeelse, som icke väcker något uppseende, att unga flickor, som
ännu icke hunnit öfver barnaåldern, på boulevarderna inför allmänhetens ögon utbjudas
till otukt. Soutenörväsendet har vunnit en utveckling, hvartill något motstycke
annorstädes knappast torde finnas. Man må väl medgifva, att förhållandena
i Paris äro exceptionellt gynnsamma för denna nesliga parasit å prostitutionen, men
det torde ock böra erkännas, att för den allmänna meningen det nuvarande förhållandet
står såsom ett faktum, hvilket knappast är att ändra, och att till följd
häraf arbetet å en förbättring icke drifves med den energi och ihärdighet, som
vore möjlig.
I Frankrike saknar man en på modern rättsuppfattning byggd lag om tvångsuppfostran
af sedligt förvillad ungdom.
I fall kriminellt minderårig (= under 16 år) begår brottslig gärning, äger
enligt strafflagen domstolen, om gärningsmannen befinnes hafva insett handlingens
brottslighet, ådöma honom straff, i annat fall antingen återlämna honom till föräldrarna
eller döma honom att blifva intagen å en allmän uppfostringsanstalt samt att kvarblifva
där under en tid, som kan vara till dess han fyllt 20 år. Dessutom äga
föräldrar, som hafva anledning till starka klagomål mot sina barn, rätt att på be
-
gäran få dem häktade för en tid, som icke får öfverstiga 6 månader (»correction
paternelle»). För barn, som icke fyllt 16 år och ej utöfva yrke eller dylikt, är
denna faderliga arresteringsrätt ovillkorlig, så att den icke får af domstolen vägras,
men å andra sidan får den i sådant tall icke utsträckas till längre tid än en månad;
i andra fall äger domstolen pröfningsrätt och kan afslå ansökningen eller förkorta
den begärda arresttiden.
Vidare finnes en lag af den 24 juli 1889 angående illa behandlade eller i
sedligt afseende försummade barns beskydd. Denna lag åsyftar att motverka dåligt
inflytande å barn från föräldrarnas sida. Lagen stadgar till följd däraf, att föräldrar,
som missbruka sin föräldramyndighet eller eljest ådagalägga ett ovärdigt uppförande,
kunna af domstol dömas förlustiga sin målsmannarätt; i sådant fall förordnar domstolen
en särskild förmyndare för barnet och åligger det föräldrarna att till denne
utgifva ersättning för barnets underhåll med belopp, som fastställes af domstolen.
Lagen är, som man finner, riktad uteslutande mot föräldrarna och icke tillämplig i
fråga om barn, som visa vanart, för hvilken föräldrarna icke bära skulden. Den
lämnar icke heller några närmare föreskrifter om vården af de barn, som på grund
af densamma skiljas från föräldrahemmen; någon särskild uppfostrande handledning
för dem, intagning å uppfostringsanstalt eller dylikt, är icke stadgad, utan synes det
vara öfverlåtet åt de nya förmyndarna att i sådant fall förfara som dem synes lämpligast.
Det vanligaste lärer vara, att barn, som på grund af lagen skiljas från
föräldrahemmen, öfverlämnas för uppfostran till yrkesutöfvare för att af dem inhämta
sådan färdighet i yrke, att de vid mogen ålder kunna försörja sig själfva.
För minderåriga, som dömts till intagning å allmän uppfostringsanstalt, äfvensom
för unga brottslingar finnas inrättade straff- och uppfostringskolonier, antingen
strängare, »colonies correctionelles», eller mildare »colonies pénitentiaires». Anstalterna
äro skilda för gossar och flickor; de för gossar afsedda, af hvilka flere
vunnit erkännande för god organisation, hafva till syfte att utbilda de å dem
intagna skyddslingarna till åkerbruksarbetare; anstalterna för flickor äro i hufvudsak
inrättade på klostermanér.
Med lagen den 24 juli 1889 synes man vid dess tillkomst icke hafva afsett
att bereda ett värn åt unga flickor, som visat tecken till sedligt förfall, från
att blifva offer för prostitution och i detta afseende torde lagen ej heller hafva
någon egentlig betydelse ''). Detsamma torde förhållandet vara med strafflagens bud
i ämnet. Bestämmelserna om »la correction paternelle» kunna visserligen, om
vederbörande föräldrar påfordra det, tillämpas vid sedliga förvillelser hos kvinnlig
ungdom, men ett kortvarigt frihetsstraff, sådant som i dylika fall ålägges, är uppenbarligen
icke ägnadt att åstadkomma en varaktig sedlig karaktärsförbättring. I
Frankrike har statsmakten sålunda ännu icke funnit det vara en plikt för det all
-
'') Jfr den å sid. 213 intagna tabell.
199
manna att taga sig an de unga kvinnor, som visa sedlig vanart inom det sexuella
området — endast de, som begått brott mot allmän lag, komma genom det
offentligas försorg i åtnjutande af en verklig, på sedlig förbättring riktad uppfostrande
behandling. Till förbrytelser mot strafflagen höra emellertid två förseelser,
som stå prostitutionen nära, nämligen lösdrifveri och bettleri.
Den franska strafflagen innehåller icke någon särskild straffbestämmelse för
den, som ådrager annan könssjukdom. Man anser emellertid att §§ 309, 311 och
320 strafflagen, hvilka handla om åsamkande af kroppsskada af uppsåt eller genom
vållande, äga tillämplighet, om det kan visas, att eu person genom samlag öfverfört
venerisk smitta å annan-. Dessa lagparagrafer stadga för uppsåtlig gärning, om
kroppsskadan förorsakade sjukdom eller oförmåga att arbeta i mera än tjugu dagar,
fängelse från två till fem år jämte böter från 16 till 2,000 fr. samt i annat fall
fängelse från sex dagar till två år jämte böter från 16 till 200 fr., och för ouppsåtlig
gärning fängelse från sex dagar till två månader jämte böter från 16 till
100 fr. eller ettdera af dessa straff. I flere rättegångar af ifrågavarande art hafva
domstolarna också ådömt skadestånd till höga belopp.
Kap. II. Prostitutionen. Reglementeringssystemet.
Prostitutionen i Paris indelas i den offentliga prostitutionen (la prostitution
publique) och den hemliga prostitutionen (la prostitution clandestine). Den senare
utöfvas af de kvinnor, som icke uteslutande lifnära sig af osedlighet och därför i
regel icke utbjuda sig offentligen, men hafva prostitution till binäring. Gifvet är
emellertid, att gränserna emellan den hemliga och den offentliga '' prostitutionen ofta
flyta öfver i hvarandra.
De kvinnor, som tillhöra prostitutionen, delas i två klasser, les soumises
och les insoumises. De förra äro de, som äro inskrifna i sedepolisens register öfver
offentligt prostituerade kvinnor, de senare de, som utan sådan inskrifning hängifva sig
åt prostitution. Les filles insoumises borde egentligen endast omfatta dem, som tillhöra
den hemliga prostitutionen, men som faktiskt icke alla af dem, som lifnära sig genom
offentlig prostitution, blifva inskrifna, hör hit äfven ett stort antal, som offentligen utbjuder
sig till otukt. Les filles soumises äro antingen filles de maison d. v. s. sådana,
som bo inom en bordell, eller filles isolées, som bo för sig själfva.
Som förut är nämndt, är hållandet af bordell icke belagdt med straff enligt
allmän lag, men en hvar, som utöfvar dylik rörelse, bryter mot polisförbudet att
200
Prostitutionsreglementet
af den
15 oktober
1878.
hyra ut rum till lösaktiga kvinnor. Faktiskt är därför polisens tillstånd till bordellrörelse
erforderligt.
Det gällande reglementet för prostitutionen i Paris är utfärdadt den 15
oktober 1878.
Enligt detta bör hvarje kvinna, som notoriskt hängifver sig åt offentlig prostitution,
inskrifvas såsom lille soumise. Inskrifningen verkställes å sedepolisens byrå.
För ändamålet finnes ett särskild! register, upptagande för hvarje kvinna hennes
fullständiga namn, ålder, födelseort, bostad och förra yrke.
Inskrifning sker antingen på egen begäran eller tvångsvis.
Inskrifning på egen begäran beviljas i regel om sökanden är ogift och myndig.
I annat fall söker man till en början genom förmaningar och föreställningar förmå
henne att afstå från sin föresats, och om detta icke lyckas, underrättar man hennes
make eller anhöriga om saken med anmodan att taga vård om den vilseförda.
Om alla dessa försök att få kvinnan att återgå till en sedlig vandel visa sig fruktlösa,
hänskjutes saken till en kommission af fyra högre polistjänstemän, hvilken äger
bifalla ansökningen och låta verkställa inskrifningen. Den, som ej nått 16 års ålder,
inskrifves dock aldrig. '')
T v ångsinskrifning förekommer numera endast undantagsvis. Enligt uppgift
af polisprefekturen* 2) sker den endast »i fråga om ett litet antal kvinnor, som
uppenbart öfverlämna sig åt utsväfningar, och som, ehuru de flere gånger arresterats
för prostitution eller befunnits behäftade med smittosam sjukdom, vägra att underkasta
sig de mått och steg, som den offentliga myndigheten i ordningens och den
allmänna sundhetens intresse måste vidtaga». Tillvägagångssättet är följande. När
en kvinna anhållits för prostitution, inställes hon inför chefen för sedepolisens byrå.
Denne håller förhör med kvinnan, hvaröfver protokoll upprättas, som uppläses för
henne och förses med hennes underskrift. Finner byråchefen nödigt inskrifva
kvinnan, äger han besluta därom, såvidt hon fyllt 16 år och icke protesterar mot
åtgärden. I senare fallet hänskjutes saken till en kommission, bestående af polisprefekten
eller den han i sitt ställe förordnat, chefen för sedepolisens byrå och en
tredje högre polisämbetsman. Kommissionen anställer undersökning i saken, verkställer
ånyo förhör med kvinnan, låter de personer, som hafva kännedom i saken,
afhöras inför sig, och meddelar därefter sitt beslut, som dock, om icke polisprefekten
personligen deltagit i ärendets handläggning, måste underställas hans fastställelse.
Förhandlingen inför kommissionen sker inför lyckta dörrar och är i regel
ganska summarisk. Klagan mot polisprefektens beslut lär icke förekomma.
’) Jfr. Rubenson, 1. c. pag. 490. Ozenne, Prostitution et maladies veneriennes en France, i första
profylaktiska kongressens i Briissel handlingar pag. 1440 o. f.
2) Jfr. Deputeradekammarens förhandlingar 1903. N. 956 pag. 88.
201
I Tyskland befriar inskrifning i sedepolisens register från det eljest stadgade
ansvaret för bedrifvande af yrkesmässig otukt. Det är därför förklarligt, att många
kvinnor därstädes själfva begära att blifva inskrifna. Då i Frankrike utöfvande af
prostitution icke är belagdt med straff, saknas detta motiv för den frivilliga inskrifningen,
och man kan därför fråga, hvarför den dock är så vanlig. Förklaringen
ligger däri, att den inskrifna kvinnan, om hon icke öfverträder reglementet, får
ostörd af polisen utöfva sitt yrke, hvaremot den icke inskrifna i hvarje ögonblick
riskerar att blifva häktad och förd till sedepolisens byrå.
När en kvinna inskrifves såsom fälle soumise, upplägges för henne en särskild
dossier, hvari hennes personalia antecknas och sedan undan för undan införes
hvad som i sedepolisen förekommer rörande henne.
Inskrifven kvinna underkastas läkarbesiktning och underrättas om de förpliktelser,
som enligt reglementet åligga henne. Hon får själf välja, om hon vill
blifva fide isolée eller fälle de maison. Har hon valt den ena klassen, kan
hon, när hon så önskar, efter anmälan å sedepolisens byrå blifva öfverförd till
den andra.
Den viktigaste af de inskrifna kvinnornas skyldigheter är att underkasta sig
läkarbesiktning. För les fälles isolées äga besiktningarna rum i sedepolisens lokal,
där flickorna själfmant skola inställa sig, och ske hvar i4:de dag; les fälles de
maison besiktigas i sina bostäder en gång i veckan. Som skäl för den tätare besiktningen
af dessa senare uppgifves, att de hafva beröring med ett större antal
män samt att de i allmänhet föra ett tygellösare lif och själfva äro mera likgiltiga
för sin hälsa. Besiktningarna ske alltid kostnadsfritt. Om en kvinna, som bor
på eu bordell, befinnes smittad med venerisk sjukdom, skickas hon genast till sedepolisens
medicinska byrå, hvarefter hon efter förnyad undersökning i fall af behof
skickas vidare till sjukhuset S:t Lazare. Les fälles isolées, som finnas smittade,
skickas omedelbart till sjukhuset.
De förpliktelser för öfrigt, som åligga de inskrifna kvinnorna, äro olika för
les fälles de maison och les fälles isolées. Vi återkomma längre fram under skilda
rubriker till desamma.
Inskrifven kvinna kan på egen begäran blifva befriad från kontrollen, om det
genom en undersökning, som verkställes med takt och diskretion, konstateras, att
hon upphört att hängifva sig åt ett utsväfvande lefnadssätt. I regel blir hon först
befriad från läkarbesiktningen och sedermera efter någon tids klanderfritt uppförande
definitivt utstruken ur inskrifningslistan. Inskrifven kvinna, som ingår giftermål,
befrias genast från kontrollen. Detsamma är förhållandet med den, som faktiskt
lefver tillsammans med en aktad man, hvilken förbinder sig att bekosta hennes
uppehälle.
Reglementet innehåller om ansvar för öfverträdelse af detsamma allenast, att
de, som öfverträda dess bestämmelser, göra motstånd mot polisens agenter eller
* 26
202
lämna falska uppgifter om namn eller bostad, skola straffas i förhållande till förseelsens
beskaffenhet. Här har man alltså exempel å en till såväl straffart som
straffmått obestämd straffskala —- ett system, som är fullkomligt utdömdt i den
moderna straffrätten. Faktiskt ådömes icke annat straff än fängelse, och ålägges
detta minst under i dag och högst under 6—8 månader. Bestraffningarna ådömas,
om de uppgå endast till 8 dagars fängelse, af en underordnad tjänsteman i sedepolisen,
i annat fall af chefen för denna polisafdelning, men måste för att blifva
verkställda fastställas af polisprefekten. Om den dömda vägrar att underkasta sig
straffet, hänskjutes saken till en kommission, bestående af polisprefekten eller den
han i sitt ställe förordnat samt två poliskommissarier. Denna kommission håller
förhör i saken och meddelar därefter utslag, hvilket dock, om ej polisprefekten
personligen tagit del i kommissionens arbete, måste fastställas af honom för att gå
i verkställighet. *) Klagan mot kommissionens beslut lärer icke förekomma. De
ådömda straffen aftjänas i fängelset S:t Lazare. Icke allenast les filles soumises
utan äfven bordellvärdinnorna äro underkastade denna straffmyndighet, däremot icke
les filles insoumises.
Enligt hvad det uppgifves från polismyndighetens sida är det godtyckliga i
denna straffrätt mera skenbart än verkligt. För vanliga smärre förseelser t. ex.
oordning på gata, uteblifvande från besiktning o. s. v. ådömes aldrig mera än 15
dagars fängelse, och har i sådana fall en bestämd straffskala utbildat sig, som alltid
följes. Sålunda lärer vid försummelse af läkarbesiktning straffet vara
vid | försummelse | af | 1 | besiktning | 4 | dagars | fängelse |
» | » | » | 2 | besiktningar | 6 | » | » |
» | » | » | -> 5 | » | 8 | » | » |
» | » | » | 4 |
| 10 | » | » |
» | » | » | 5 | » | 12 | » | » |
» | » | » | 6 | » | r4 | » | » |
Försummar någon mera än 6 besiktningsdagar, anses hon som afviken, för
hvilken förseelse ådömes 15 dagars fängelse.
Vid förmildrande omständigheter brukar man låta bero vid en varning. De
inskrifna kvinnorna lära själfva noggrannt känna straffskalan och mycket sällan göra
några invändningar mot dess tillämpning. 2)
Om dessa grundsatser konsekvent tillämpas, har man alltså gått från en
ytterlighet, en absolut obestämd straffskala, till dess motsats, en straffskala med
fixeradt straffmått, också en kvarlefva från den antikverade straffrätten.
*) Rubenson 1. c. pag. 494.
-) Municipalrådets förhandlingar 1904; N:o 3, pag. 32 o. f.
203
Angående prostitutionens omfattning i Paris lämnas af sedepolisens byrå
följande uppgifter: x)
År | Antal bordeller | Antal fillesde maison | Antal filles isolées | Summa inskrifna kvinnor | Antal nyinskrifna | Antal | Befriade från kontroll på grund af | | |||||
myndiga | minder- åriga | döds- fall | gifter- mål | beslut afsede- polisen | afvikna | Summa | ||||||
1888 | 69 | 772 | 3,819 | 4,591 | 442 | 265 | 1,932 | 19 | 20 | 12 | 1,787 | 1,838 |
CO CO | 66 | 691 | 4,260 | 4,9 51 | 447 | 244 | 2,511 | 13 | 6 | 30 | 2,132 | 2,181 |
1890 | 64 | 663 | 4,io7 | 4,770 | 426 | 191 | 2,542 | 5 | 18 | 18 | 1,565 | 1,606 |
{1891 | 61 | 682 | 4,3 3 3 | 5,015 | 419 | 246 | 2,408 | *4 | 14 | 19 | 1,45° | 1,497 |
1892 | 57 | 596 | 4,408 | 5,004 | 267 | 129 | 1,611 | 10 | 10 | 16 | 1,440 | 1,476; |
1893 | 56 | 540 | 4,2 5 3 | 4,793 | 573 | 275 | 3,208 | 9 | 18 | 17 | 1,121 | 1,1651 |
1894 | 53 | 580 | 4,5 74 | 5,15 4 | 531 | 324 | 3,023 | 11 | 1 6 | 14 | 794 | 835 |
1895 | 53 | 536 | 5,214 | 5,75o | 573 | 287 | 3,288 | 11 | 2 5 | 3 1 | 1,45 6 | 1,523 |
1896 | 50 | 485 | 5,2i5 | 5,7oo | 458 | 256 | 2,565 | 11 | 18 | 31 | 1,190 | 1,250 |
1897 | 49 | 496 | 4,737 | 5,233 | 424 | 278 | 2,968 | 14 | 27 | 43 | i,599 | 1,683 |
1898 | 49 | 479 | 5,539 | 6,018 | 433 | 259 | 2,746 | 16 | 24 | 31 | 334 | 405 |
1899 | 49 | 490 | 5,690 | 6,180 | 382 | 240 | 2,456 | 45 | 40 | 50 | 644 | 779 |
1900 | 48 | 504:5,718 | 6,222 | 427 | 253 | 2,940 | 26 | 39 | 57 | 823 | 945 | |
1901 | 48 | 429 | 5,925 | 6,3 5 3 | 914 | 66 0 | 3,608 | 52 | 34 | 77 | i,7i7 | 1,880 |
! 1902 | 47 | 382 | 6,2 57 | 6,639 | 671 | 457 | 3,577 | 27 | 28 | 55 | 1,162 | 1,272 |
11903 | 47 | CO | 6,031 | 6,418 | 478 | 303 | 2,821 | 3i | 41 | 44 | 1,183 | 1,299 |
Bestraffningarnas antal och proportion till antalet häktningar synes af följande
tabell för år 1903:
Antalet fall af frigifning med varning ....................................... 41,719
» » » bestraffning ........................................................ 13,094
» » » remiss till sjukhus ............................................... 828
Summa antal häktningar 55,641
Statistiska
uppgifter.
) Municipalrådets förhandlingar 1904; N. 3, pag. 31.
204
Den inskrifna
prostitutionens
organisation.
A) Matsons de
tolérance.
För att hålla bordell erfordras, såsom förut är nämndt, faktiskt tillstånd af
polismyndigheten. Sådant tillstånd meddelas allenast kvinnorl) och gäller endast tillsvidare,
kan alltså när som helst återkallas, det säges därför vara icke »une autorisation»,
utan endast »une tolérance» — däraf namnet »maison de tolérance». Beviljandet
af sådant tillstånd står i strid med den förut nämnda ordonnansen angående logishus;
måhända anser sig polismyndigheten, som själf utfärdat nämnda ordonnans,
af sådan anledning äga rätt att medgifva undantag från densamma.
Såsom villkor för tillståndets utfärdande erfordras, att sökanden uppvisar hyreskontrakt
och intyg af husägaren därom, att han medgifver egendomens användning
för ändamålet, samt vidare, att polismyndigheten efter verkställd undersökning finner
behof af en bordell i trakten förefinnas. Bordell får icke ligga i närheten af kyrka,
tempel, nationalpalats, monument, offentlig byggnad eller skola. Faktiskt medgifves
numera icke, att annan egendom upplåtes till bordell än den, som redan under
lång tid användts därtill.
De skyldigheter, som åligga eu bordellvärdinna, äro i hufvudsak följande.
Hon är ansvarig för ordningen inom bordellen och för de där boende kvinnornas
uppförande. Hon får icke hafva husets fasad försedd med ett stort husnummer
eller några andra tecken, som kunna tilldraga sig förbigåendes uppmärksamhet.
(Detta är en nyhet; ännu för några år sedan var ett stort nummer ofvanför
husporten ett föreskrifvet kännetecken å bordellerna.) Hon skall hafva husets fönster
stängda, så att ingen utifrån kan se hvad som sker inomhus. Husporten skall
likaledes hållas stängd. Hon skall använda hela egendomen för bordellrörelsen,
icke uthyra någon del däraf eller låta andra bo där än sina pensionärer och tjänare.
Hon får icke för rörelsen använda andra än hos sedepolisen inregistrerade kvinnor,
skall föra en särskild förteckning öfver alla de hos henne boende kvinnorna och
tillse, att de icke utbjuda sig till otukt i husporten eller på gatan eller besöka
närliggande utskänkningsställen. Hon får icke hafva kvinnligt tjänstehjon och icke
använda såsom »sousmaitresse» 2) annan än den, som anmälts å sedepolisens byrå. Hon
skall vaka öfver att oväsen eller skandal icke förekommer i huset, ej heller spel
med kort eller dylikt eller oanständiga föreställningar. Hon får icke mottaga såsom
kunder minderåriga, elever i skolor eller militärer i uniform och får öfver hufvud *)
*) Anledningen därtill är den, att man anser, att en manlig bordellföreståndare, som vore utsatt
för frestelse att knyta osedliga förbindelser med sina pensionärer, icke skulle kunna upprätthålla ordningen
inom etablissementet. I regel uppsättes den fordran, att bordellinnehafvarinnan skall vara gift,
emedan man befarar, att hon i annat fall själf skulle nedsjunka till samma lefnadssätt som pensionärerna
och därigenom förlora förmågan att ordentligt sköta etablissementet. De flesta bordellvärdinnor äro f. d.
prostituerade, som samlat någon förmögenhet; öfverlåtelse af en bordell till eu anhörig, som icke är
prostituerad, förekommer dock esomoftast.
2) I de franska bordellerna finnes i regel en kvinna, som närmast under värdinnan utöfvar tillsyn
å rörelsen; denna benämnes »la sousmaitresse». Värdinnan själf benämnes »Madame».
205
taget icke insläppa i huset kvinnor eller minderåriga. Hon skall i förväg anmäla
å sedepolisens byrå hvarje kvinna, som hon vill använda för rörelsen, samt likaledes
därstädes inom 24 timmar göra anmälan om hvarje kvinna, som lämnar bordellen.
Hon skall föra till sedepolisens medicinska byrå en hvar af sina pensionärer, som
angripits af smittosam sjukdom. Slutligen skall hon i allt bistå polismyndighetens
agenter vid deras tillsyn å huset.
Antalet inneboende lösaktiga kvinnor bestämmes för hvarje bordell vid tillståndets
utfärdande.
Såsom förut är nämndt, äro såväl bordellvärdinnorna som de inskrifna kvinnorna
underkastade ansvar enligt reglementet. Värdinnan kan emellertid drabbas
af en än svårare påföljd; om hon icke sköter rörelsen på ett sätt, som sedepolisen
godkänner, indrages hennes »tolérance» för viss tid eller för alltid.
Såsom den å sid. 203 införda tabell utvisar, befinner sig antalet bordeller
och där inhysta sedeslösa kvinnor i ett stadigt sjunkande. Medan det år 1888 fanns
69 bordeller med 772 flickor, hade dessa tal 1903 sjunkit till resp. 47 och 387.
Bordellrörelsens tillbakagång hade emellertid börjat långt före år 1888. 1843
funnos i Paris 235 »maisons publiques» med 1,450 inskrifna kvinnor. 1872 hade
dessa tal sjunkit till resp. 138 och 1,116. Antalet bordeller och där inhysta
kvinnor har således på de sista 31 åren sjunkit med omkring 66
Anledningarna till denna tillbakagång, hvilken för öfrigt icke är karakteristisk
för Paris allenast utan lärer kunna iakttagas äfven i de öfriga orter i Europa,
där bordellsystemet är infördt, äro flerehanda. Sederna och tänkesätten hafva undergått
förändring; allmänna opinionen har så småningom vändt sig mot bordellinstitutionen.
Osedligheten utöfvas å bordellerna i dess råaste och krassaste form;
med behofvet af en viss förfining äfven i utsväfningarna har en afsmak för bordelllifvet
gjort sig gällande.
I Paris finnas flere lokala omständigheter, som medverkat till samma resultat.
En stor del af de hus, som från gamla tider användts för bordellrörelse, hafva
numera rifvits eller ombyggts till affärs- eller bostadslägenheter, hvilket, då inrättande
af bordell i ett hus, som förut icke användts därtill, är förbjudet, ledt till många
bordellers upphörande. Vidare klaga bordellvärdarne öfver den konkurrens med
bordellerna, som utöfvas ej endast af de s. k. »maisons de rendez-vous» (se nedan)
utan äfven af åtskilliga utskänkningsställen, framför allt les brasseries å femmes •—
ölstugor med kvinnlig betjäning. Dessa senare affärer äro till stor del icke annat
än förtäckta bordeller, hvilka af många föredragas framför de officiella otuktshusen.
I öfrigt har just i Paris bordellerna sjunkit till en i hvarje afseende synnerligt
låg ståndpunkt. Det finnes etablissement, där taxan är så låg som en franc.
Det uppgifves —• antagligen med rätta — att de flesta bordellerna numera äro härdar
för onaturlig otukt och hufvudsakligast besökas af män med perversa drifter.
Det tillstånd, hvari de i bordellerna inhysta kvinnorna framlefva sitt lif,
206
uppgifves vara öfver all beskrifning uselt *). Det vill själas som om polisen i
Paris icke såsom myndigheterna i Strassburg och Hamburg bemödar sig att utgöra
ett skydd för dessa arma varelser gentemot deras värdinnor. I Paris är det väl
icke såsom i en del franska landsortsstäder i reglementet förbjudet för les filles de
maison att gå ut från det hus, där de äro inhysta, men som värdinnorna frukta,,
att den, som går ut, kanske icke kommer åter, göras åtminstone i de sämsta
bordellerna svårigheter, om någon af pensionärerna vill aflägsna sig från huset.
På dessa ställen lefva pensionärerna nära nog i ett tillstånd af slafveri. Å de
något bättre etablissement^! hafva flickorna åtminstone en fridag hvar I4:de dag.
Flickorna få merendels icke bebo de rum, där etablissementets kunder emottagas,
utan hafva särskilda sofrum, ofta eländiga kyffen under husets tak, där 6 å 8
kvinnor äro inhysta i samma rum, två och två delande bädd med hvarandra. Ett
verkligt system för flickornas utplundrande af värdinnorna är genomfördt. Man
begagnar sig för detta ändamål af höga pensionspris, försäljning af varor på
kredit — regel är, att värdinnan foumerar sina pensionärer med kläder och dylika
förnödenheter — samt slutligen af ett genomfördt bötessystem, enligt hvilket, om
minsta anledning till klagomål mot en flicka förekommer, en penningeplikt utpressas,,
som tillfaller etablissementet.
En särskild anordning, som, äfven om man eljest ville bibehålla bordellerna,,
aldrig borde få förekomma, men som i Paris är ganska vanlig, är förening af krogrörelse
med bordell. Af Paris 47 bordeller äro för närvarande 26 förenade med.
krog (»estaminet»), hvilken är belägen i husets vestibul. Såsom förut är nämndt,
sker på de flesta ställen, där bordeller finnas, oloflig utskänkning af rusdrycker inom
bordellerna. Detta förhållande är förkastligt, ehuru svårt att undvika, men ännu''
värre är att såsom i Paris hafva en för allmänheten öppen utskänkningslokal i:
förening med bordell. Serveringen på dessa ställen ombesörjes af de prostitueradekvinnorna,
hvilka därvid ofta uppträda i en knapphändig kostym. Orsaken till
att dylika nästen tillåtas existera uppgifves helt enkelt vara den, att bordellerna:
icke skulle bära sig utan krogrörelsen. Krogen lärer nämligen vanligen gifva vida
större intäkt än bordellen.
Kvinnor under 16 års ålder få numera icke vara inhysta i bordellerna, och?
lärer polisen strängt öfvervaka, att detta förbud iakttages.
Det sanitära tillståndet inom de parisiska bordellerna är enligt officiella rapporter
mycket godt. Under år 1903 lärer icke fall af syfilis hafva konstaterats,
hos någon fälle de maison. Man sätter detta i och för sig tillfredsställande förhållande
i samband med förbudet att hafva minderåriga i bordellerna. Åtminstone
i de bättre bordellerna pläga också förestånderskoma vidtaga vissa, ganska stränga:
mått och steg för att bevara sundheten hos sina pensionärer.
*) Jmfr. Municipalrådets förh. 1 c. pag. 102. o. f.
20 7
Gentemot den s. k. hvita slafhandeln har polisen i Paris, särskildt under
sin nuvarande chef, M. Lépine, uppträdt mycket energiskt, och det är därför att
hoppas, att denna skamliga handtering numera icke har något af sina centra i Paris.
Det uppgifves dock, att mellan bordellerna inom Frankrike ännu förekommer utbyte
af pensionärer med eller utan deras vilja.
Under senare tiden har i Paris utbildat sig ett mellanting mellan de verkliga
bordellerna och den friboende prostitutionen, de s. k. maisons de rendez-vous.
Skillnaden mellan dessa etablissement och de verkliga bordellerna är i
hufvudsak följande:
»Les maisons de rendez-vous» stå väl i regel under sedepolisens tillsyn, men
äro icke af polismyndigheten formligen auktoriserade. I desamma mottagas icke
endast lilles soumises, utan äfven kvinnor, som ej stå under kontroll. De kvinnor,
som idka skörlefnad inom les maisons de rendez-vous, bo icke därstädes och äro
icke bundna vid etablissementet, utan kunna fritt begifva sig dit eller icke, hvilketdera
de önska. Läkarbesiktningen sker under andra former, och sjukhusvård vid
sjukdomsfall är icke obligatorisk.
I allmänhet stå les maisons de rendez-vous i afseende på lyx och utrustning
på en vida högre nivå än bordellerna och taxari är också betydligt högre.
Som maisons de rendez-vous i kontrollerad form existerat endast från år
1900, finnes statistik angående dem endast för de fyra sistförflutna åren. Denna
statistik har följande utseende:
År. | Antal maisons | Antal lösaktiga |
1900 ................ | .......................... 6 4 ................ | ....................... 23 5 |
1901 .................. | .......................... 60 .................... | ....................... 246 |
1902 ................ | ........................... éo ................... | ........................ 2)6 |
1903 .................. | ........................... 76 .................... | ........................ ) 1 1 |
Ehuru, såsom nämndt, les maisons de rendez-vous icke äro auktoriserade,
erfordras dock faktiskt, om också icke på papperet, polismyndighetens tillstånd för
att öppna en sådan institution. Dessa etablissement anses lyda under reglementet
för logishusen, och egentligen skulle alltså inga lösaktiga kvinnor få regelbundet
härbergeras där. Men polismyndigheten blundar för denna olaglighet, såvidt rörelsens
innehafvare frivilligt åtager sig att i afseende å densamma tillämpa vissa af polismyndigheten
uppställda normer. Ställd mellan valet att stänga sitt etablissement
eller följa dessa ordningsregler väljer näringsidkaren — eller rättare näringsidkerskan,
ty äfven dessa etablissement innehafvas endast af kvinnor — naturligen det senare.
B) Maisons de
rendez-vous.
208
Ordningsreglerna äro följande: Alla kvinnor, som idka skörlefnad inom ett
maison de rendez-vous och icke äro filles soumises, skola regelbundet undergå
besiktning af någon utaf polismyndigheten godkänd läkare — en lista öfver dessa
läkare tillhandahålles förestånderskan af sedepolis»!. Förestånderskan skall föra ett
register öfver alla kvinnor, som hon använder för rörelsen, hvilket skall upptaga
kvinnornas fullständiga namn, ålder och bostad och för en hvar vara försedt med
hennes porträtt. (Anledningen till denna sista bestämmelse uppgifves vara den att
namnen i regel äro falska.) Läkarbesiktningen skall ske minst en gång i veckan,
och skall läkaren anteckna dagen och resultatet i registret. Om någon af de
undersökta befinnes sjuk, skall hon föras till sedepolis»!; om hon vägrar, bör anmälan
göras om förhållandet hos sedepolisen, som därefter vidtager nödiga mått och steg.
Rörelsen, för hvilken icke huset i dess helhet behöfver vara upptaget, skall skötas
så att den ej gifver anledning till klagomål från grannarna. Om ordningen inom
etablissementet gäller hufvudsakligen detsamma som för bordellerna: ingen skyltning,
nedfällda gardiner, intet oväsen, ej spel eller oanständiga föreställningar o. s. v.
Utskänkning af rusdrycker är förbjuden.
Reglementering»! af de s. k. maisons de rendez-vous är ett verk af
M. Lépine, som med denna modifierade form af bordeller trott sig utan de många
missförhållanden, som medfölja de verkliga bordellerna, kunna uppnå samma resultat
i sanitärt hänseende. Nekas kan ej heller, att les maisons de rendez-vous hafva
flere företräden framför bordellerna. De kvinnor, som äro anställda inom les
maisons de rendez-vous, föra en vida bättre tillvaro än de beklagansvärda bordellflickorna;
de hafva sin frihet, erhålla själfva en vida större del af sin förtjänst och
bo hvar de önska. Flere af dem besöka etablissementet endast en eller ett par
dagar i veckan eller rent af tillfälligtvis. En del af de råheter, som äro förenade
med bordellinstitutionen, torde vara försvunna från les maisons de rendez-vous, där
lasten uppträder i en mera förfinad gestalt. Men huruvida ur den allmänna sedlighetens
och sundhetens synpunkt dessa senare etablissement verkligen äro mycket
att föredraga framför borde lerna torde dock vara tvifvel underkastadt.
Såsom af ofvanintagna tabell synes, är antalet lösaktiga kvinnor, som uppgifvas
söka förtjänst å dessa institutioner, helt ringa, i medeltal endast 4 å 5 vid
hvarje. Med ett så ringa antal kvinnor kan rörelsen knappast utöfvas, i synnerhet
om, såsom det uppgifves, flere af dem icke besöka etablissementet dagligen. Det
är därför skäl att antaga, att uppgifterna omfatta endast de kvinnor, som regelbundet
erbjuda etablissementet sina tjänster, och att dessutom finnes ett större antal kvinnor,
som endast tillfälligtvis söka förtjänst därstädes och icke upptagas i registret. Häri
ligger dels en sanitär våda dels ock en fara för den allmänna sedligheten, enär den
lätthet, hvarmed lättsinniga kvinnor sålunda utan personliga obehag kunna bereda
sig afsevärda biinkomster genom tillfällig prostitution, otvifvelaktigt lockar många
därtill. Det uppgifves också, att många af dem, som inom dessa etablissement
*
209
utbjuda sig till otukt, äro gifta kvinnor, hvilkas begär efter lyx drifver dem att
söka denna nesliga förtjänst.
I fråga om ordningsföreskrifterna har man särskilt vändt sig emot bestämmelsen
om fotografering af de kvinnor, som låta bruka sig till otukt inom les
maisons de rendez-vous. När ett register för ett sådant etablissement är fullskrifvet,
öfverlämnas det med tillhörande porträtt till sedepolisens byrå, där det sedermera
förvaras. Det måste väcka betänkligheter, att här således hopas och för all framtid
bevaras en mängd porträtt af kvinnor, hvilka visserligen en gång fört en lättsinnig
vandel, men af hvilka helt säkert många sedermera kommit i andra och bättre
förhållanden.
I öfrigt är det beträffande reglementeringen af les maisons de rendez-vous
att märka, att den icke gäller alla dylika institutioner, utan endast dem, där taxan
icke öfverstiger 40 fr. De öfriga äro fullständigt befriade från hvarje tillsyn från
polisens sida. Såsom förklaring härför åberopar man sig å kontrollens hufvudsakligen
sanitära karaktär; man anser nämligen, att de dyraste och finaste af dessa
etablissement icke innebära någon våda för den allmänna sundheten, äfven om de
öfverlåtas uteslutande åt den privata företagsamheten.
Faktiskt kan alltså en hvar i Paris, utan att myndigheterna bekymra sig
därom, inrätta och för allmänheten upplåta ett otuktshus, huru raffineradt som helst,
endast han iakttager, att inga lösaktiga kvinnor bo i själfva huset och att taxan
öfverstiger 40 fr.
För närvarande lärer det finnas 18 dylika från kontroll befriade otuktshus i
Paris, alla utrustade med den högsta lyx och elegans. I några af dem är taxan
uppdrifven ända till 500 — 1,000 francs.
Det öfvervägande flertalet af les filles soumises tillhöra kategorien filles
isolées. Medan antalet filles de maison under de senare åren alltjämt minskats,
har antalet filles isolées däremot ökats; 1903 uppgick detsamma till 6,031 mot
387 filles de maison.
När en sedeslös kvinna inskrifves såsom Allé isolée, utfärdas för henne ett
kort, upptagande hennes namn och födelsetid, dagen för inskrifningen, de tider, då
hon bör undergå besiktning, samt plats för vederbörande läkares anteckningar om
besiktningar. Därjämte innehåller kortet ett uttryckligt tillkännagifvande, att detsamma
icke innebär en auktorisation till otukt och ej heller bör betraktas såsom en uppmuntran
därtill eller ett hinder för arbete. Les filles isolées äro skyldiga att, när
de äro i yrkesutöfning, ständigt bära sina kort på sig och uppvisa dem för hvarje
polisman, som begär det -— i stället för uttrycket »filles isolées» begagnas till
*27
Filles isolées.
210
följd häraf ofta benämningen »filles en cartes». Korten, hvilka årligen förnyas,,
synas i regel vara försedda med innehafvarinnans porträtt. Kortet tjänar för polisen
till kontroll därå, att dess innehafvarinna är inskrifven i sedepolisens register och
fullgjort sin besiktningsskyldighet. Trots ofvannämnda tillkännagifvande uppfattas
kortet nog både af flickorna själfva och polisens agenter såsom innebärande en
licentia stupri; faktiskt gör det ju också detta, enär den kvinna, som innehar ett
klanderfritt dylikt kort, oantastad af polisen får offentligen utbjuda sig till otukt
med de inskränkningar reglementet innehåller.
Dessa inskränkningar äro i hufvudsak följande:
Les filles isolées få icke stryka omkring på gator och allmänna platser för
att utbjuda sig till otukt före tiden för gatulyktornas tändande eller, vid den ljusa
årstiden, före kl. 7 e. m., samt få icke fortsätta därmed längre än till midnatt. I
klädedräkt och uppträdande få de icke visa något utmanande. De få under inga
villkor tilltala minderåriga eller män, åtföljda af fruntimmer eller barn, eller högröstadt
eller enträget tvinga sig på andra. Å allmän plats få de icke stå stilla
eller bilda grupper eller gå flere i sällskap eller gå och komma tillbaka med för
kort uppehåll eller vara åtföljda af soutenörer. De få icke bo i hus, där pensionat
eller halfpensionat är beläget, eller dela bostad sins emellan eller med en älskare.
De få icke visa sig i fönstren till sina bostäder. Slutligen få de icke uppehålla
sig vid ingångarna till kyrkor, tempel, skolor, i täckta passager, på boulevarderna,
å bangårdarna eller i Champs Elysées och de allmänna trädgårdarna.
Som man finner är detta reglemente liberalare än de, som gälla i Tysklands
storstäder. De småaktiga förbuden att besöka en mängd gator, teatrar,
restauranter, att färdas i öppet åkdon eller/å velociped o. s. v. återfinnas icke
i Pariserregl em entet. Trots den humanare karaktären hos detta senare reglemente
synes det icke efterlefvas noggrannare än bestämmelserna t. ex. i Berlin. Antalet
konstaterade förseelser mot reglementet är rent af oerhördt. Såsom ofvanintagna
tabell utvisar,1) uppgick antalet arresteringar af filles soumises år 1903 till omkring
55,000. År 1902 var detta tal ännu högre, cirka 65,000. Då antalet filles,
soumises uppgår till cirka 6,000, synes alltså en hvar af dem i medeltal blifva
arresterad omkring 10 gånger årligen. Naturligtvis kan man af utrymmesskäl, om
ej af andra grunder, icke låta straff följa på en hvar af dessa förseelser, utan nödgas
i de flesta fall visa öfverseende; såsom nyssanförda tabell utvisar, följer straff på
arresteringen endast i omkring 25 % af alla fallen. Besinnar man därjämte, att
naturligtvis endast ett ringa fåtal af de förseelser, som verkligen begås, blifva
konstaterade af polismyndigheten, torde man vara berättigad till det antagandet, att
de inskrifna prostituerade i allmänhet utan något vidare betänkande öfverträda reglementet
och anse det såsom en olyckshändelse, om förseelsen skulle iakttagas af
någon utaf polisens agenter och leda till bestraffning.
Jfr. sid. 203.
2X1
Reglementet tillåter gatuprostitution om aftnarna, utom å boulevarderna, men
förbjuder densamma eljest. Trots detta blomstrar gatuprostitutionen vid hvarje tid
på dygnet så som på intet annat ställe och detta, efter hvad det vill synas, lika
mycket på boulevarderna som på andra offentliga platser. Otvifvelaktigt är emellertid,
att en stor del af de kvinnor, som sålunda offentligen utbjuda sig till sedeslöshet,
tillhöra les filles insoumises, men dessa borde ju, om reglementet strängt
följdes, inskrifvas såsom filles soumises.
Lika allmän är kaféprostitutionen — den är den hufvudsakliga inkomstkällan
för ett stort antal restaurationer, äfven bland de finaste. På grund af den
större förfining, som äfven inom lasten är rådande i Paris, uppträder dock osedlig''
heten här icke i så krass och motbjudande form som i Berlin. Äfven offentliga
ballokaler, varietéer, teatrar och dylika förlustelselokaler äro samlingsplatser för de
prostituerade; på de större ballokalerna i deras typiska form idkas dansen icke af
de besökande, utan af ett fåtal, vid etablissementet engagerade damer, hvilka i allmänhet
icke äro prostituerade.
Jämför man bordellsystemet med den form af reglementeringen, som tillåter
de prostituerade att själfva välja bostad, skall man finna, att hvartdera systemet
plägar föra med sig vissa fördelar och vissa olägenheter i jämförelse med det andra.
I Paris tillämpar man båda systemen; följden häraf är, att hvarje olägenhet, hvarje
missbruk, som är karakteristiskt för det ena systemet såväl som för det andra, kan
i typisk form iakttagas i Paris. Fördelarna äro däremot mindre framträdande.
Rättvisan fordrar emellertid det erkännande, att i Paris en tillfredsställande
reglementering af prostitutionen hör till de oupphinnelig^ önskningsmålen. Äfven
de varmaste anhängare af reglementeringssystemet medgifva, att detsamma icke med
någon större grad af framgång kan genomföras i millionstäderna. Gäller detta om
sådana städer i allmänhet, så träffar det alldeles särskilt in på Paris, där alla bestående
förhållanden samverka till prostitutionens blomstring. I Paris har prostitutionen
vuxit sig så stark, att den rent af är en betydande faktor i det ekonomiska
lifvet, eu faktor, hvars undertryckande eller reducering i själfva verket af mänga
anses icke önsklig, emedan den skulle medföra en kännbar ekonomisk tillbakagång
för flere samhällslager.
Med de förhållanden, som råda i Paris, är det uppenbart, att den hemliga d) Filles inprostitutionen
måste hafva nått en mycket stor utbredning. Att en mångfald af soumises.
dessa tusentals unga kvinnor, som med all världens lyx och yppighet lör sina ögon
måste genom strängt arbete förtjäna ett tarfligt uppehälle, gifva vika för frestelsen
att också de få någon del i de njutningar och det ötverflöd, som omgifva dem,
är allt för lätt att förklara, så mycket mera om de, såsom ju ofta är fallet,
från barndomen haft dåliga exempel för ögonen och sakna stödet af en efter
religiösa och moraliska grundsatser ledd uppfostran. Omfattningen af den hemliga
prostitutionen låter naturligtvis ej exakt beräkna sig. Polisprefekten M. Lépine har
skattat antalet filles insoumises till 60,000 å 80,000; andra sakkunniga hafva
uppgifva dels högre dels lägre tal. Såsom förut är anmärkt, lefva en stor del af
dessa kvinnor uteslutande af lasten och tillhöra i själfva verket de offentligen prostituerades
antal, ehuru de icke äro inskrifna i sedepolisens liggare.
Den hemliga prostitutionen existerar i en mångfald olika former. Likasom
i andra storstäder idkas den af sömmerskor, blomsterförsäljerskor, kvinnliga butiksbiträden,
uppasserskor in. fl. I en mängd butiker, mindre hotell och restauran ter är
den en gifvande inkomstkälla, utan hvilken affären icke skulle kunna existera. Särskilt
kända för hemlig prostitution äro en del restaurationer med kvinnlig betjäning;
somliga af dessa hafva innanför den för allmänheten upplåtna lokalen en
mottagningssalong, där osedlighet idkas, och skilja sig knappast genom annat än
frånvaron af »tolérance» från bordellerna med krogrörelse. För öfrigt trifves den
hemliga prostitutionen ofta där man minst kan ana densamma.
Polisen har skyldighet att hålla en viss uppsikt å les filles insoumises.
Ändamålet med denna uppsikt är att konstatera, huruvida någon af dem ägnar sig
åt offentlig prostitution, i hvilket fall hon bör blifva ställd under kontroll. Ifrågavarande
värf utför polisen dels genom att iakttaga de ej inskrifna kvinnor, som å
gator och allmänna platser uppträda sä, att de kunna misstänkas för skörlefnad, dels
framför allt genom husransakningar.
Vid husransakan går man tillväga på följande sätt: Om en medlem af sedepolisen
misstänker, att ett hotell eller enskildt hus är tillhåll för prostitution, har han
att afgifva rapport därom till chefen för municipalpolisen. *) Denne har att låta
verkställa undersökning i saken, hvarefter han, om skäl därtill föreligger, bör delgifva
polisprefekten undersökningens resultat med hemställan, att tillstånd att verkställa
husransakan måtte beviljas. Sker så, utfärdas en order om husransakningen,
upptagande äfven föreskrift om sättet för dess anordnande, hvarefter sedepolisen i
närvaro af distriktets poliskommissarie har att utföra ordern. Merendels sker detta
så, att huset nattetid omringas, utgångarna besättas, en hvar, som finnes i huset,
får uppgifva namn och bostad, och de kvinnor, som anträffas därstädes under sådana
förhållanden, att de kunna misstänkas för skörlefnad, arresteras för att inställas till
förhör å sedepolisens station.
Å utskänkningsställen få razzior verkställas utan prefektens order af vederbörande
poliskommissarie, så snart han finner anledning misstänka, att de blifvit tillhåll för
*) Municipalpolisen i Paris motsvarar närmast den egentliga poliskåren hos oss. Polisprefekten,
centraladministrationens ämbetsmän och poliskommissarierna äro statens funktionärer. Municipalpolisen
har en särskild befälhafvare, som står omedelbart under polisprefekten.
213
sedeslösa kvinnor. Dessa undersökningar få dock ej vidtagas vid annan tid än då
gäster äro inne i lokalen.
Den sorgliga bild, som den offentliga sedeslösheten i Paris företer, har intet
så upprörande drag som den mycket vanliga prostitutionen af helt unga flickor, rent
af barn. På Paris gator vimlar det af unga flickor, många endast af 12 —15 års
ålder, som, ofta under sken af att sälja blommor eller dylikt, i verkligheten utbjuda
sig till förbigåendes lustar. Många af dessa beklagansvärda äro redan genomfördärfvade,
mera cyniska än deras äldre medsystrar; i sanitärt hänseende äro de också
de farligaste. Som polisen icke gärna inskrifver omyndiga i sedepolisens register
och numera aldrig dem, som ej fyllt 16 år, tillhör flertalet af dessa unga vilseförda
les filles insoumises.
I saknad af någon effektiv lag om tvångsuppfostran af vanartig ungdom
står polismyndigheten i det närmaste maktlös gentemot denna form af osedlighet,
hvilken mera än någon annan borde påkalla statsmaktens ingripande. Om en
dylik flicka har sitt hem i Paris, blir hon af polisen återförd till sina föräldrar,
allt för ofta endast för att nästa dag åter anträffas å gatan under samma förhållanden.
Är hon hemmahörande utom Paris, blir hon sänd till hemorten. Om hon gifver
sitt samtycke därtill, kan hon blifva intagen å något af de räddningshem för fallna
kvinnor, som upprättats genom den allmänna eller enskilda välgörenheten. I synnerligen
svåra fall finnes möjlighet att anställa åtal för öfverträdelse af lagen mot
lösdrifveri, hvilket, om det bifalles, leder till den sakfälldas intagande å en offentlig
korrektionsanstalt; många domstolar tillämpa dock aldrig lösdrifvarelagen i dylika
fall. I de flesta fall har polismyndigheten ingen annan utväg än att låta den
fallna unga kvinnan återgå till sitt lastbara yrke.
Är det fråga om eu flicka af 16—21 års ålder, blir hon slutligen, efter att
två eller tre gånger hafva blifvit häktad och frigifven, ställd under kontroll, dock
ej gärna före 18 års ålder, om hon ej befunnits behäftad med syfilis, och i sådant
fall ej gärna före 17 års ålder.
Statistiken öfver prostitutionen af omyndiga | i Paris | företer följande | sorgliga: |
| 1901 | 1902 | 1903 |
Häktade minderåriga kvinnor | 2,140 | 1,872 | 1,720 |
Återförda till föräldrarna | 415 | 400 | 351 |
Återskickade till hemorten | 25 | 35 | 3 1 |
Intagna å räddningshem | 59 | 142 | 107 |
Åtalade för lösdrifveri | 89 | 81 | 79 |
Underkastade »correction paternelle» J) | 9 | — | 12 |
Frigifna | CO CO | 753 | er*, CO |
Inskrifna | 660 | 457 | 3°3 |
’) Jmfr sid. 198.
214
Räddnings
hem.
Besikt
ningarna.
Insikten om statsmaktens skyldighet att träda emellan för att värna det uppväxande
släktet från sedligt fördärf har emellertid på senare tider allt mera vunnit
insteg inom offentliga kretsar i Frankrike. Såväl i representationsförsamlingarna
som i Paris’ municipalråd har nödvändigheten att vidtaga energiska åtgärder mot
den alltjämt tilltagande sedeslösheten hos ungdomen på ett varmhjärtadt sätt framhållits.
Frågan om en förändrad lagstiftning i ämnet står därför på dagordningen,
och är det att hoppas, att den snart vinner en tillfredsställande lösning.
Arbetet på upprättelse af fallna kvinnor synes icke bedrifvas med samma
ifver i Frankrike som i Tyskland. En del räddningshem för prostituerade kvinnor
finnas dock, af hvilka de viktigaste äro de, som underhållas af klosterföreningarna
»le Bon Pasteur» och »Marie-Joseph». Åtminstone två räddningshem för kvinnor
af protestantisk trosbekännelse finnas’ äfven. I Paris underhåller kommunen fyra
asyler för vilseföra kvinnor, af hvilka dock de tre uteslutande äro afsedda för
hafvande kvinnor. Bland institutioner för ifrågavarande ändamål, hvilka tillkommit
uteslutande på enskildt initiativ, omtalas med beröm de, som stå under ledning af
en kvinnlig filantrop, Mme Avril de Sainte-Croix. Vi gjorde ett försök att få
tillträde till ett af dessa senare räddningshem, men misslyckades.
Sammanlagda antalet kvinnor, som årligen intagits å egentliga räddningshem
för prostituerade, uppgifves i medeltal för de tio åren 1878 —1887 till endast
omkring 3 7 stycken.
Kap. III. Sanitära förhållanden.
Besiktningen af Paris samtliga 6,418 inskrifna prostituerade, äfvensom
af de för provokation anhållna, äger rum i en afdelning af polisprefekturen. En
hemställan af den ene af oss att här, liksom å förut af oss besökta orter, såsom läkare
få närvara vid en besiktning afslogs af den funktionerande polischefen Mr Honnorat
artigt men bestämdt »af hänsyn till de prostituerades kvinnliga blygsamhetskänsla».
Men vi tillätos taga i betraktande besiktningsprotokollen: »Bureauet holder nogle
nydelig forte Protokoller», utbrister Ehlers, som ägnat ingående studier åt pariserprostitutionen,
»bokföringen är alldeles mönstergill. Men det märkligaste vid
kontrollen är, att den blott omfattar dem af de inskrifna kvinnorna, som anse sig
själfva för friska. Ty, när de veta med sig att de äro sjuka, möta de icke.
*) Ozenne, 1. c. pag. 160.
215
Hvarje år uteblir öfver hälften af de prostituerade.» x) »Det är framförallt de friska
flickorna, som icke glömma att möta» medger äfven Barthélemy. * 2 3) Att i en millionstad
uppsöka och infånga de uteblifna låter sig svårligen gorå, äfven om den härför
afsedda polisafdelningen vore för ändamålet lämpligare organiserad än den är i
Paris (jämför sid. 219).
Af och till befinnas dock äfven de sig själfmant infinnande sjuka och sändas
då till prostitutionsafdelningen å S:t Lazare. Den vida öfvervägande kontingenten
venerisk sjukdom konstateras emellertid hos de för provokation eller vid polisens
razzior arresterade icke inskrifna kvinnorna (les insoumises), som föras till »le dispensaire
du Dépot» i polisprefekturen för besiktning. Af de särskilda sjukdomarna förekommer
syfilis i en påfallande hög procent (omkring 55 o/0), beroende väl närmast
därpå, att det är hufvudsakligen på denna sjukdom undersölmingsläkarna hafva sin
uppmärksamhet riktad. Gonorreundersökningen synes försiggå jämförelsevis ytligt r>).
Undersökningsläkarna äro 14 på stat och 10 adjungerade (olönade).
Det beryktade S:t Lazare är ett fängelsesjukhus, i hvars 2:a afdelning sjuka
prostituerade interneras. Skild från denna är en 3:e afdelning för omyndiga
prostituerade (les mineures). Sjukafdelningarna äro fem med hvar sin öfverläkare
och assistenter. Undervisning i de smittosamma könssjukdomarnas diagnos och
behandling meddelas kursvis. Årligen vårdas å det alltid öfverfyllda S:t Lazare
för första gången omkring 1,200 patienter. Omkring fyra femtedelar äro »filles
insoumises ».
Vid förevisandet i polisprefekturens Dispensaire de Salubrité af de ofvannämnda
besiktningsprotokollen upplyste man oss om, att under det att af 4,700 besiktigade
»filles soumises» endast 7 °/0 befunnos veneriskt sjuka, så konstaterades samma år
venerisk sjukdom hos 29 % af 2,968 arresterade »insoumises». »Tala icke
dessa siffror sitt eget vältaliga språk till förmån för systemet?»
Gifvetvis går det ej an, att i detta komplicerade spörsmål draga slutsatser
så lättvindigt. En bland anledningarna till, att sjukdomsfrekvensen bland »les filles
soumises» håller sig låg, är redan antydd, nämligen, att de gärna utebli från besiktning,
när de misstänka sig sjuka. En annan och viktigare orsak är dock den,
att de inskrifna och de oinskrifna prostituerade, i Paris liksom annorstädes, tillhöra
helt olika åldersgrupper. Tv därmed följer én rätt väsentlig olikhet, emellan dem
äfven i patologiskt afseende.
Att den prostituerade just under den tid, som föregått hennes inskrifning, i
regeln är i smittohänseende vådligast, är ett af hvarje sakkunnig väl kändt faktum.
Barthélemy 4), en af öfverläkarna på Sfi Lazare, redogör för 100 prostituerade
*) Ehlers, Bidrag till Diskussionen af Prostitutionsspörsmaalet, Köpenhamn 1897.
2J Barthélemy, Influence de la réglementation. i:a Brysselkonferensens förh. Rapports prélim»
3) Janet, Société fran^aise de prophylaxie sanitaire et morale den 10 juli 1902.
4) Barthélemy, État de santé des prostituées clandestines au moment de leur arrestation. Bulletin
de la Soc. internat. de Prophylaxie sanit. & morale. T. 1. 1901. N:o 2.
Sjukdomsfrekvensen
hos de prostituerade.
2l6
kvinnor, som häktats, tvångsundersökts, befunnits behäftade med syfilis och därför insändts
till sjukhuset. Hos alla var deras sjukdom florid, obehandlad och höggradigt
smittosam. Antalet samlag per dag under senare tiden hade hos de olika kvinnorna
växlat mellan i och 5; genomsnittsantalet hade varit 2 samlag dagligen.
41 hade haft sista samlaget själfva arresteringsdagen
33 » » » » dagen före »
7 » » » » 2 dagar » »
De öfriga 19 kvinnornas sista coitus läge mer eller mindre långt tillbaka.
När man vidare utrönte antalet dagar, under hvilka dessa 100 kvinnor vid
tidpunkten för deras intagande å S''.t Lazare redan varit smittofarliga, så befanns, att
6 haft smittofarliga symtom i 8 dagar,
33» » » » 14 »
26 » » » »3 veckor,
17» » » » 4 »
1 » » » » 5 »
3 » » » » 6 »
8 » » » » 2 månader,
3 » » » » 3 »
1 » » » » 4 »
2 » » » » 6 »
Man kan således beräkna det ungefärliga antalet män, som af dessa 100
sekundärsyfilitiska kvinnor utsatts för smitta, till 6,133.
Barthélemy uppgifver icke åldern ifråga om dessa 100 prostituerade. I ett
annat arbete utforskar B. sitt kvinnomaterial å S:t Lazare med afseende på frågorna:
genomsnittslefnadsåldern för dessa kvinnors defloration (16 1/s år i Paris, 16 år
i landsorten), åldern vid hvilken de börja ägna sig åt verklig prostitution (de flesta
mellan 17:e och I9:e året), åldern, vid hvilken syfilis merendels förvärfvas, (oftast inom
de tre första åren). Resultatet blir, att dessa kvinnor medföra maximum af smittofara
från deras 17:6 till 2 3:e år,, d. v. s. just under den tid de flesta ännu äro »insoumises».
»Slutligen underkastar sig kvinnan, stundom frivilligt, stundom med
tvång reglementeringen. Men då är det ondas mest smittofarliga period öfver.»
Jullien *), en annan af öfverläkarna å S:t Lazare, har uppställt en statistik
öfver frekvensen af venerisk sjukdom hos olika åldersklasser. Bland 1,000 prostituerade
hade konstaterats i åldern
16 | år | 24 | fall, | 2 1 | år | 90 | fall, |
17 | » | 135 | )) | 22 | » | 65 | )) |
18 | » | 146 | )) | 23 |
| 5° | )) |
19 | » | 143 | )) | 24 | » | 33 | » |
20 | » | 103 | )) | 25 | » | 30 | » |
*) Compte rendu de la I conf. intern., p. 59.
217
Vid omkring 18 år äga alltså de flesta infektionerna rum. Vid 22 år äro
de allra flesta, 82 syfiliserade.
CommengeJ), förut öfverläkare vid besiktningen i Paris, meddelade vid
andra Brysselkonferensen, att af 27,000 »insoumises», undersökta under åren 1878
— 87, voro 12,615 »mineures», och af dessa 4,712 sjuka, däraf 2,615 med
syfilis. Öfverhufvud framhålles af franska författare (liksom af andra) ständigt och
jämt, att faran kommer från »la mineure».
Men om enighet råder därom, att »det är den unga prostituerade, som är
framförallt farlig, den gamla är det knappast längre» (Fournier 1 2), så dela sig
meningarna genast, så snart det gäller att råda bot på faran. Barthélemy, Commenge
och andra anse, att »det är en verklig villfarelse att fordra af administrationen
ett inväntande af myndighetsåldern för att inskrifva en dylik kvinna. Det bör tagas
hänsyn mera till sedlighets- och sundhetstillstånd än till ålder och omyndighet» 3).
Emot en -utsträckning af inskrifningen nedåt resa sig emellertid allvarliga
skäl af humanitär, juridisk och pedagogisk natur. Det vore en anakronism. Tidsandan
går tydligen i den motsatta riktningen.
Parent-Duchatelet4) berättar om tre polisprefekter i Paris under restaurationen
1821 —1830, som den ene efter den andre vid sitt ämbetstillträde förklarade
sig vara bestämdt emot det före dem rådande bruket att inskrifva äfven omyndiga
kvinnor. Detta vore en olaglighet och måste upphöra. Men redan efter några
månader hade alla tre vunnit erfarenhet om den fara, som utgår just från de minderåriga,
och funno sig tvungna att bemyndiga inregistrering äfven af 16 och 15 års
flickor och därunder. Parent-Duchatelet anför två systrar af 13 och 14 års
ålder, som på grund af den mest skamlösa provokation måste (den ena 2 5, den
andra 38 gånger) häktas, undersökas, behandlas för venerisk sjukdom och återlämnas
till de samvetslösa föräldrarna, innan de slutligen inregistrerades. ParentDuchatelet
klandrar polismyndigheten, för dess, i fall som detta, opraktiska mildhet.
Sedan den tiden har inskrifning af prostituerade fått äga rum från flickans
16:e år ända till den nuvarande polisprefekten Lépines utnämning 1893, efter
hvilken tidpunkt ingen inskrifning i regel lärer ske förrän efter fyllda 17 år. Och
äfven antalet inskrifna minderåriga öfver hufvud minskas, de voro under åren 1901,
1902 och 1903 resp. 660, 457 och 303.
Första Brysselkonferensens första enstämmigt antagna resolution lydde: Konferensen
uttalar den önskan, att regeringarna måtte göra bruk af hvarje maktmedel för ett
fullständigt undertryckande af omyndiga flickors prostituerande (proposition af prof.
Fournier och belgiske statsministern Le Jeune).
1) Compte rendu de la I conf. intern., p. 106.
2) » » » » » » p. 260.
3) Barthélemy, 1. c., p. 13.
4) Parent-Duchatelet, Prostitution dans la ville de Paris, törne 1, p. 374.
28
2l8
Sjukvård för
icke prostituerade.
Tanken på skydd för omyndiga synes hafva vunnit genklang öfver hela
världen. Sålunda kan exempelvis anföras från Ryssland, att dess inrikesminister
genom ett cirkulär af den 6 juni 1901 ändrade det gamla reglementet af år
1844, enligt hvilket ingen kvinna under 16 år fick mottagas i bordell, därhän att
intagningsåldern icke fick understiga 21 år.
Men däraf, att man vill skydda de minderåriga mot inskrifning, följer ej att
man vill medge dem frihet att fortfarande som hittills utgöra smittans farligaste
spridare.
Flertalet af dessa flickor äro hemlösa, okunniga, moraliskt försummade barn.
Många af dem, säger Fournier *), skulle visst icke hemfallit åt prostitutionen, om de
fått lära sig något, som kunnat på hederligt sätt inbringa dem 2 francs om dagen.
Man måste därför inrätta vårdanstalter för dessa unga flickor, som de i regel ej
böra få lämna förr än vid inträdd myndighetsålder. Vårdanstalterna måste hafva
en tredubbel uppgift: att bota (»la mineure» är nästan alltid behäftad med gonorre,
ofta därjämte med syfilis), att meddela undervisning i ett yrke och att inverka
moraliskt höjande. I denna riktning gå äfven beslut fattade af Paris municipalråd
år 1900 och af en särskild kommitté 2) år 1904:
»Det bör för minderåriga prostituerade inrättas en särskild uppfostringsanstalt,
ordnad såsom en handtverks- eller yrkesskola. De internerade flickornas moraliska och
tvsiska förbättring skall vara anstaltens uppgift; däremot icke sträft'' och botöfningar.
En speciell sjukhusafdelning bör finnas å anstalten för de med venerisk sjukdom
behäftade skyddslingarna ».
Såsom flere gånger anförts, anse de flesta sakkunniga, att flertalet veneriskt
sjuka män äro smittade af den i Paris oerhördt talrika hemliga prostitutionen.
För fria, veneriskt sjuka kvinnors sjukvård är emellertid ytterst illa sörjdt. Afdelningar
för sådant ändamål finnas på två sjukhus, S:t Louis och Broca. Den senare
är den största, men omfattar blott 200 sängar! Å dessa samma sjukhus finnas
visserligen äfven polikliniker för kvinnor med hud- och könssjukdomar. Af de
senare ser man emellertid blott ett påfallande ringa antal i jämförelse med öfrig!
patienter (med hudsjukdomar).
För veneriskt sjuka män finnas större afdelningar å höpital S:t Louis och
Ricord, hvilket senare förr var ett specialsjukhus för veneriska sjukdomar, men
numera är sammanslaget med det stora allmänna sjukhuset höpital Cochin. Å
det senares poliklinik för könssjukdomar ser man dagligen en nästan oafbruten följd
’) Conf. intern, de Bruxelles, 1899, Compte rendu des séances. p. 261.
9 Le Comité de défense des enfants traduits en justice.
219
af ynglingar och män med färsk syfilis passera revy. Med en rysning tänker man
sig denna patientmängds senare öden, med mångahanda svåra följ dsjukdomar, degenerationstillstånd
och en förtidig död. Man undrar om rasen skall kunna i längden
motstå denna fruktansvärda, ständigt sig utbredande förgiftning.
Kap. IV. Om sedepolisen.
Sedlighetspolisen i Paris har till åliggande att hålla tillsyn å prostitutionen,
den offentliga såväl som den hemliga, att beifra sedlighetsbrott samt att afgifva
yttrande öfver ansökningar om utskänkningsrättigheter. Den arbetar på tre afdelningar,
le service administratif, le service extérieur, äfven kallad la brigade des
moeurs, och le service médical. Den första afdelningen, som ingår i polisens
centraladministration, handlägger de mål och ärenden, som angå sedlighetspolisens
verksamhet, och ombesörjer expeditionen af desamma; den andra afdelningen, hvars
medlemmar i dagligt tal helt enkelt kallas »les moeurs», förrättar den kontrollerande
och öfvervakande tjänstgöringen utom tjänstelokalerna; den tredje afdelningen är
verksam vid sundhetsbesiktningarna ’).
Den verksamhet, som utöfvas af »la brigade des moeurs», har under de
senaste årtiondena gång på gång gifvit anledning till bittra klagomål. Man beskyller
afdelningens personal för att vara illa rekryterad, att stå i förbindelse med prostitutionen
o. s. v. Särskildt liar man uttalat det skarpaste klander mot det sätt,
hvarpå denna personal begagnat sin arresteringsrätt; man har påstått, att denna rätt
utöfvas godtyckligt och utan urskillning, så att esomoftast fullkomligt oförvitliga
kvinnor blifva utsatta för Övergrepp. I själfva verket vill det också synas, som
om åtskilliga högst beklagliga missgrepp af kårens personal blifvit begångna, men
härvid bör man ock taga i betraktande, under hvilka svåra förhållanden denna
personal arbetar. Inom municipalrådet har flere gånger uttalats den önskan, att
hela la brigade des moeurs måtte blifva indragen och dess göromål i stället anförtros
åt den vanliga distriktspolisen.
Huru olämpligt detta projekt än kan synas ur polissynpunkt, har dock polisprefekten
under omständigheternas tryck måst i någon mån foga sig därefter. Från
1893 har la brigade des moeurs icke längre att skaffa med tillsynen å les filles
isolées, utan skall denna fullgöras af konstaplar ur distriktspolisen. För detta ändamål
har ur hvart och ett af stadens arrondissement (20 till antalet) utvalts fem konstaplar,
hvilka betrotts med ifrågavarande göromål. Dessa konstaplar sägas vara utvalda
'') Jmfr Rubenson, 1. c. pag. 486 0. f.
220
bland de mest intelligenta; de skola under denna sin tjänstgöring vara civilklädda
och icke gå utom det arrondissement de tillhöra. Som deras ifrågavarande tjänst
icke tager hela tjänstetiden i anspråk, utan är förlagd endast till aftnarna och delar
af nätterna, hafva de för öfrigt andra göromål; de användas sålunda till att efterspana
kringlöpande, herrelösa hundar (!) och att hålla tillsyn å lösdrifvare. Kontrollen
å bordellerna, les maisons de rendez-vous och den hemliga prostitutionen är
fortfarande förbehållen la brigade des moeurs.
La brigade des moeurs har eu numerär af allenast 25 man, en styrka, som
uppenbarligen är alldeles otillräcklig för att afdelningen skall kunna ens tillnärmelsevis
fullgöra de åligganden, som på papperet tillkomma densamma.
För sedlighetspolisen är instruktion utfärdad den 15 oktober 1878.
Öfver bordellerna har afdelningens personal att utöfva daglig tillsyn för att
kontrollera, att där icke sker något, som stör allmänna lugnet och ordningen, att
förestånderskorna följa dem gifna föreskrifter o. s. v. Hvarje ovanlig eller anmärkningsvärd
händelse, som sker inom eu bordell, bör genast rapporteras till
centralbyrån och bör hos förestånderskorna noga inskärpas deras plikt, att själfva
göra anmälan i dylika fall. Särskildt skall personalen noggrann! öfvervälta efterlefvandet
af förbudet att i bordeller mottaga elever i skolor, militärer i uniform och
ynglingar under 18 års ålder.
Om tillsynen å les maisons de rendez-vous innehåller instruktionen intet, emedan
dessa institutioner tillkommit efter instruktionens utfärdande. Antagligen sker kontrollen
å dem på ungefär samma sätt som i fråga om bordellerna.
Tillsynen å les filles isolées afser särskildt att kontrollera att icke någon, som
undandragit sig läkarbesiktning, fortsätter att lifnära sig med sedeslöshet. För
sådant ändamål utgifves två gånger i månaden från sedepolisens byrå en tryckt föreckning
å alla inskrifna kvinnor, som visat försumlighet i fråga om läkarbesiktningama.
När en fälle isolée anträffas utestrykande, skall hon tillhållas att uppvisa
sitt kort, hvarvid hon bör identifieras genom det å kortet anbragta porträttet.
Finnes hon nu upptagen å berörda förteckning eller visar kortet, att hon uraktlåtit
inställa sig till besiktning, bör hon arresteras för att inställas å sedepolisens byrå.
Uppgifver eu dylik kvinna, att hon icke har sitt kort på sig, bör hon följas till sin
bostad för att där framvisa kortet. De å förteckningarna upptagna kvinnorna böra
också sökas i sina bostäder för att hämtas till prostitutionsbyrån; vid dessa spaningar
bör stor försiktighet iakttagas, så att icke de eftersökta kvinnorna få kännedom om
spaningen och däraf taga sig anledning att afvika. Om en dylik kvinna finnes
hafva återvändt till sin familj, hafva skaffat sig någon hederlig sysselsättning eller
eljest hafva kommit i sådana förändrade omständigheter, att hon kan antagas icke
vidare lifnära sig genom offentlig prostitution, bör rapport därom afgifvas, utan att
någon åtgärd vidtages mot kvinnan. Arrestering af en dylik kvinna utan förmans
order bör ske, endast om hon anträffas å en bordell, hos annan inskrifven kvinna,
221
å ett ställe, som är öppet för den offentliga prostitutionen, eller eljest under omständigheter,
som ej tillåta tvifvel, att hon fortfarande lifnär sig genom skörlefnad.
Vid kontrollen å den hemliga prostitutionen böra sedlighetspolisens agenter
aldrig förgäta, att ändamålet med denna verksamhet är att upptäcka och anhålla
kvinnor, som i verkligheten tillhöra den offentliga prostitutionen, icke att hos andra
konstatera enskilda felsteg, huru klandervärda dessa i och för sig än må vara.
Särskildt beträffande dessa göromål anmanas agenterna att under inga omständigheter
glömma den värdighet, som tjänsten kräfver af dem, och framför allt att
absolut afhålla sig från hvarje åtgärd, som kan gifvas sken af provokation. En
kvinna, som stryker kring gatorna, bör icke arresteras förrän hon öfvervakats under
någon tid och- beträdts med upprepade, otvifvelaktigt konstaterade fall af provokation
till osedlighet. Sådant konstaterande kan, utom i det fall att kvinna anträffas »en
flagrant délit», knappast ske annorledes än genom att hon själf medgifver det, eller
någon mansperson, som anträffas i hennes sällskap, vitsordar det. Om en kvinna
å hotell eller dylikt ställe anträffas under utöfvande af otukt, är detta icke tillräcklig
grund för att misstänka henne för prostitution, om hon har en fortgående
förbindelse med den man, med hvilken hon är i sällskap, eller icke kan öfverbevisas
att hafva utbjudit sig till otukt mot betalning. Finnas kvinnor ensamma å illa
beryktade ställen, böra de icke arresteras med mindre omständigheterna ådagalägga,
att de där gjort sig skyldiga till någon art af prostitution.
I fråga om le service médical är föreskrifvet, att om en kvinna vägrar att
underkasta sig läkarbesiktning, tvångsmedel icke få af den underordnade personalen
användas mot henne, utan bör i sådan händelse saken hänskjutas till polisprefektens
personliga afgörande. Fall af dylik vägran lära vara ytterligt sällsynta.
Kap. V. Reformförslag.
Såsom förut blifvit antydt, är det lätt för den, som önskar en ändring i
det nuvarande reglementeringssystemet i Frankrike och särskildt i Paris, att finna
angreppspunkter däremot. Abolitionismens anhängare, som under senare tider synas
hafva i betydlig grad tillvuxit inom Frankrike, reglementarismens vagga, hafva också
begagnat sig häraf och med mycken ifver och skicklighet sökt påvisa det ohållbara
i det nuvarande systemet. En mängd olika projekt till ändring i systemet
hafva framförts och offentligen diskuterats.
Såsom naturligt är, när det gäller en lagstiftning i ett så ömtåligt ämne
som det förevarande, äro alla dessa förslag och framställningar starkare, när det
222
galler en kritik af det nuvarande förhållandet, än när man kommer till de positiva
åtgärder, som böra vidtagas för en förbättring häraf.
Af utrymmesskäl kan det här icke komma i fråga att redogöra för alla
dessa reformförslag, utan måste vi nöja oss med att vidröra några af de nyaste,
som tilldragit sig större uppmärksamhet.
Förslag inom Inom municipalrådet i Paris har frågan om en ändrad ordning af prostitu
mrådetPaI
tionens reglementering stått på dagordningen alltsedan 1870-talet. I februari 1904
har ett vidlyftigt betänkande i frågan afgifvits af rådets andra utskott.1) Detta
betänkande utmynnar efter en längre motivering i ett förslag af hufvudsakligen
följande innehåll:
Hvarje auktorisering af bordeller eller maisons de rendez-vous skall upphöra
och sådana lokaler skola vara underkastade de allmänna bestämmelserna i afseende å
hygien och allmän sundhet, särskild! de delar däraf, som angå spridande af smittosamma
sjukdomar. De krogar, som finnas inrättade i samband med bordellerna,
skola betraktas såsom vanliga utskänkningsställen. Sedlighetspolisen skall indragas
och alla inskrifna kvinnor genast utstrykas ur registret. Den uniformerade polisen
ensam skall hafva att tillämpa de föreskrifter, som finnas eller kunna blifva utfärdade
till förekommande af anstötjigheter, oordningar och skandaler å allmän plats.
Ofverträdelser af dessa föreskrifter afdömas af polisdomstolen. Allt, som rör profylaktiska
åtgärder mot syfilis, hvilken skall betraktas såsom hvarje annan sjukdom,
skall höra till sundhetsmyndigheternas kompetens; tvångsinläggning af prostituerade
ä sjukhus skall upphöra; afgiftsfria konsultationer för veneriska sjukdomar böra införas.
Kvinna under 16 års ålder, som hängifver sig åt prostitution, skall inställas
inför en fredsdomare, som efter omständigheterna skall afgöra, om hon bör blifva
försatt på fri fot, återförd till sina föräldrar eller genom det allmännas försorg
intagen å en förbättringsanstalt.
Detta förslag debatterades inom municipalrådet under tre sessioner i mars
1904 samt gaf anledning till en delvis mycket hetsig diskussion, hvilken synes
hafva afslutats utan något formligt uttalande å rådets vägnar.
Lépines re- Polisprefekten M. Lépine, hvilken deltog i berörda debatt och därvid oppo
formforslag.
nel-aJe sig mot det framställda förslaget, har för sin del framlagt ett annat projekt
till lösande af prostitutionsspörsmålet. Detta förslag öfverensstämmer i hufvudsak
med det nyssberörda i fråga om behandlingen af minderåriga prostituerade samt
innehåller i öfrigt följande:
Myndig kvinna, som ägnar sig åt prostitution, bör göra anmälan därom hos
mairen i boningsorten (i Paris polisprefekten). Hon skall under yrkesutöfning vara
försedd med ett sundhetscertifikat, utvisande att hon icke är lidande af någon venerisk
sjukdom samt att hon blifvit undersökt två gånger i veckan, om hon icke
'') Förbereder ärenden angående administration, polis, brandväsende m. m.
223
uppnått 2 5 års ålder, en gång i veckan, om hon fyllt 2 5 men icke 3 5 år, och
två gånger i månaden, om hon fyllt 3 j år. Certifikatet skall vara utfärdadt af en
i kommunens tjänst anställd läkare samt så beskaffad^ att innehafvarinnans identitet
kan bedömas af detsamma. Den kvinna, som hängifver sig åt prostitution utan
föregående anmälan å mairiet, den, som anmält sig, men ej kan förete behörigt
sundhetscertifikat, eller den, som offentligen utbjuder sig till otukt på ett opassande,
påträngande eller förargelseväckande sätt, skall åtalas vid allmän domstol och ådörnas
korrektionsstraff;*) i de båda första fallen bör kvinnan också underkastas läkarbesiktning
samt, om hon -finnes behäftad med venerisk sjukdom, skickas till ett
sanatorium, där hon bör kvarhållas ända till dess hon blifvit återställd; först därefter
skall åtal ske.
Det inom municipalråd et väckta förslaget hvilar, som man finner, på en
abolitionistisk grundåskådning; dess genomförande skulle innebära ett fullkomligt
frigifvande af prostitutionen. Omdömet om detsamma blir väl därför för en hvar
beroende på huru han ställer sig till den abolitionistiska åsikten. Så mycket torde
dock i hvarje fall kunna erinras emot förslaget, att detsamma, om det genomfördes,
helt säkert icke, såsom afsikten med detsamma torde vara, skulle leda till att bordellerna
och les maisons de rendez-vous komme att upphöra. Så häfdvunnen som
denna rörelse är i Frankrike och med de ekonomiska frestelser den innebär för
den samvetslöse, fordras för dess undertryckande utan tvifvel mycket strängare åtgärder
än de lindriga straff, som följa på förseelse mot ordonnansen om logishus.
M. Lépines förslag är, — ehuru M. Lépine noga aktar sig att omtala
detta — i hufvudsak en efterbildning af det tyska systemet. Prostitution är en
brottslig gärning, om den utöfvas utan kontroll — sådan är grundtanken såväl i
den tyska strafflagen som i M. Lépines förslag. M. Lépine har också upptagit
den tyska klassindelningen af de offentligt prostituerade. Fn del mindre yäsentliga
skiljaktigheter kunna dock påvisas: i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det nu i
Paris gällande systemet vill M. Lépine upphäfva all tvångsinskrifning af prostituerade
och alla ordningsföreskrifter, som ej hafva sanitärt syfte. En nyhet är, att det
icke skulle genom polismyndigheten anordnas regelbunden läkarbesiktning af de
inskrifna kvinnorna, utan öfverlåtas åt dem själfva att ombesörja sådan.
Mot M. Lépines förslag kan anföras det som blifvit förut sagdt mot grundprinciperna
för den tyska lagstiftningen angående prostitutionen * 2). Det tros icke
heller, att detta förslag har någon utsikt att blifva genomfördt.
I deputeradekammaren väcktes 1903 af en enskild motionär, M. Georges
Berry, förslag till reformering af det nu gällande reglementeringssystemet med bibehållande
af dess grundval. M. Berrys förslag innefattar i hufvudsak följande:
J) Med »peines correctionelles» förstås bestraffningar inom en straffskala med fängelse i 5 år
såsom maximum och fängelse i 6 dagar eller böter öfver 15 francs såsom minimum.
2) Jmfr här ofvan sid. in.
Berrys
reformförslag -
224
1903 års
extraparlamentanska
kommitté.
Augagneui^s
reformförslag.
Kvinna, som på gata, kaj, allmän plats, promenad eller boulevard eller i
fönster utbjuder sig till otukt, straffas med fängelse i en eller två månader. Lika
med dylika kvinnor anses de, som för att draga uppmärksamheten å sig skocka
sig samman å allmän plats eller systematiskt upptaga gatorna eller trottoarerna.
Vänder sig dylik kvinna till minderårig, höjes fängelsestraffet till minst sex månader,
högst ett år. I hvarje stad med minst 5,000 invånare skall anordnas läkarbesiktning
af prostituerade. Inskrifning af prostituerade bibehålies och kan ske
tvångsvis eller frivilligt; kvinna, som är straffad för förseelse af ofvannämnda art,
inskrifves tvångsvis. Läkarbesiktningen sker två gånger i veckan. De, som försumma
densamma, kunna blifva inställda med tvångsmedel samt skola straffas med
fängelse från en till och med sex dagar. I alla sjukhus upprättas särskilda afdelningar,
där insjuknade prostituerade få vård; å dessa sjukhus skola ock utan afgift
meddelas konsultationer i fråga om könssjukdomar samt tillhandahållas läkemedel.
Dylika polikliniker anordnas i städer med mer än 50,000 invånare äfven utom
sjukhusen. Bordeller, till hvilka ock hänföras maisons de rendez-vous, få icke
öppnas utan tillstånd af offentlig myndighet, för hvars ernående erfordras husägarens
samtycke samt en undersökning af förhållandena i trakten. — I fråga om minderåriga
prostituerade innehåller M. Berrys lagförslag i hufvudsak enahanda bestämmelser
som förut omförmälda förslag.
Påverkad af den allmänna uppfattningen angående behofvet af en reform af
de nuvarande förhållandena har slutligen regeringen tagit frågan i sin hand och
under år 1903 nedsatt en stor extraparlamentarisk kommitté, sammansatt af politici,
administrativa och juridiska ämbetsmän, läkare och publicister, till ett antal af 60,
med uppdrag att afgifva förslag till ordnande af prostitutionsspörsmålet (le régime
des moeurs). Denna kommission sammanträdde första gången i november 1903
och har därefter under våren 1904 haft flere sammanträden. Vid det första sammanträdet
enades kommissionen om att vid sina arbeten utgå från den grundåskådningen,
att prostitution såsom sådan icke är att betrakta såsom ett brott. Härmed
synes emellertid enigheten inom kommissionen hafva varit till ända, ty under de
senare sammanträdena hafva ytterst häftiga sammandrabbningar ägt rum inom kommissionen
mellan reglementarister och abolitionister, företrädda hufvudsakligast, de
förra af den bekante Prof. Fournier i Paris, de senare af Prof. Augagneur, rnaire
i Lyon, en af den franska abolitionismens märkesmän. Vid vårt besök i Paris voro
kommissionens arbeten ännu icke afslutade. Prof. Augagneur hade emellertid
inom kommissionen framlagt ett förslag till bestämmelser i ämnet, hvilket borde
vara af intresse såsom karakteriserande den franska abolitionismens nuvarande ståndpunkt.
Detta förslag innehåller i hufvudsak följande:
All inskrifning af prostituerade skall upphöra, sedepolisen indragas och alla
lokala reglementen rörande prostitutionen upphäfvas. Ofvervakandet af prostitutionen
å gator och allmänna platser skall uteslutande ske genom den uniformerade polisen.
225
Lockelse till otukt är emellertid en förseelse, om den sker offentligen, och straff
därför bör ådömas af allmän domstol. Har en kvinna undergått straff för en dylik
förseelse, kan hon för framtiden misstänkas att sprida venerisk sjukdom; hon blir
därför sedermera enligt lag förpliktad att ständigt vara försedd med ett sundhetscertifikat.
För utfärdande af sådana certifikat skola af myndigheterna utses vissa
läkare, specialister å könssjukdomarnas område, hvilka skola upptagas å en lista,
som på begäran utlämnas af hälsovårdsmyndigheterna och där de prostituerade själfva
äga utvälja hvilken läkare de önska. Om en kvinna, som är straffad för lockande
till otukt å allmän plats (racolage), ånyo arresteras under samma omständigheter
och då befinnes utan sundhetspass, straffas hon med fängelse; är hon behäftad med
venerisk sjukdom, underkastas hon tvångsvis behandling därför och ådömes förhöjdt
ansvar.
Prof. Augagneur hoppas, att dessa stadganden skulle göra de prostituerade
själfva intresserade af att vårda sin hälsa och såmedelst på frivillighetens väg medföra
afgjorda hygieniska framsteg framför det nu rådande tvångssystemet.
I öfrigt föreslås vissa anordningar, hvilka icke äga något omedelbart samband
med den brännande frågan: reglementering eller icke, men väl synas värda beaktande.
Sålunda påyrkas, att öfverallt i Frankrike, äfven i universitetsstäderna, de
särskilda sjukhusen för veneriskt sjuka, där det i allmänna meningen är en skam
att hafva åtnjutit vård, skola upphäfvas och att veneriska patienter skola vårdas å
de allmänna sjukhusen samt öfverallt behandlas såsom andra patienter. Vid utskrifning
af patient, som vårdats för könssjukdom, bör sjukdomens beskaffenhet icke
utsättas. Allmänna polikliniker, där samtidigt veneriskt sjuke och andra patienter
erhålla vård och behandling, böra upprättas. De ömsesidiga understödskassor, som
existera, böra tvingas att lämna understöd åt dem, som drabbats af venerisk sjukdom,
under samma villkor som åt öfriga insjuknade.
29
226
Nederländerna.
Kap. I. Lagstiftningen i ämnet.
Åt skal, som historiskt sedt hafva sin förklaring, är det nederländska samfundet
byggd t på ett iakttagande i det längsta af principen om den individuella frihetens
ratt. Denna grundsats går igenom alla delar af lagstiftningens område, äfven
strafflagstiftningens, och gör sig där gällande jämväl i fråga om bedömande af
sexuellt osedliga handlingar.
Strafflagen innehålla ingå bestämmelser för ståtande åt prostitutionen, icke
ens straff för egennyttigt främjande däraf, såvidt fråga är om fullmyndiga personer.
Koppleri finnes säl upptaget bland förbrytelser i allmänna strafflagen, men föreligger
endast då den förledde är minderårig. Art. 250 1 Strafflagen stadgar nämligen
att för koppleri straffas
1 :o) med fängelse i högst 4 år fader, moder, eller förmyndare, som uppsaf
ligen fölleder till ellei främjai otukt mellan barn eller myndling af minderårig
ålder och tredje person,
2:0) med fängelse i högst 3 år den, som uppsåtligen för egen vinning eller
sedvanemässigt förledet till eller främjar otukt mellan minderårig och tredje person.
Myndighetsåldern inträder vid 23 år. | 4
Som man finner, äro dessa bestämmelser så affattade, att de icke träffa in
på eu bordellvärd, såvidt han icke har minderåriga flickor inom sin bordell. Detta
har skett med full afsikt. Hållande af bordell är i Nederländerna enligt allmän
lag ett fritt och lofligt yike, som må utöfvas under samma villkor som annan
handtering. Endast ett undantagsstadgande finnes för kikare af bordellrörelse.
Bordellvärd är vid ansvar af arrest i högst 3 månader eller böter till högst 300
gulden skyldig att inställa hvarje till hans hushåll hörande kvinna, som han härbergerar,
inför borgmästaren i orten eller i hans ställe förordnad tjänsteman och
där underlätta kvinnan på ett föi henne begripligt sätt om det yrke, som utöfvas
i huset.
Af den ti diet att inrätta bordeller, som sålunda i princip är gällande i
Nederländerna, har vinningslystnaden och samvetslösheten gjort ett flitigt bruk.
Bordeller äro mycket vanliga i hela landet, enligt uppgift finnes ingen stad
med mera än 10,000 innevånare, som icke har en eller flere dylika institutioner.
Till skillnad från de länder, där ett auktoriserädt bordellsystem är rådande, förtjänar
emellertid erinras, att, såsom af det föregående framgår, bordellerna i Nederländerna
sakna koncession i hvad form som helst och äro uteslutande genom privat företagsamhet
tillkomna affärer. Som något bordelltvång icke existerar, finnes det i
alla städer, som hafva bordeller, tillika en friboende prostitution.
Emellertid är det att märka, att, om också allmän lag icke hindrar inrättande
af bordell, man i de särskilda kommunerna har utväg att genom lokala polisföreskrifter
försvåra dylik rörelse. Liksom i andra länder är det nämligen i Nederländerna
medgifvet de kommunala myndigheterna att inom vissa gränser utfärda för
kommunen gällande ordningsföreskrifter, och af denna befogenhet har man å vissa
orter begagnat sig för att få till stånd ett lokalt förbud mot bordellrörelse. Men
då det straff, som kan stadgas för öfverträdelse af en dylik polisförordning, alle
nast
uppgår till några guldens böter, är det mycket svårt, i regel kan man säga
omöjligt, att upprätthålla ett dylikt stadgande.
Någon reglementering af prostitutionen förekommer numera knappast i Nederländerna.
Reglera enteringssystemet vann insteg i de flesta större städerna under det
landet i början af 1800-talet stod under franskt herradöme, men har såsom stridande
mot det nederländska begreppet om den personliga friheten aldrig vunnit
rotfäste i den allmänna meningen; dess tillämpning har därför också varit förenad
med svårighet -och synes i verkligheten knappast hafva blifvit genomförd utom
bordellerna och liknande institutioner. '')
Någon lag om tvångsbesiktning af prostituerade synes dock aldrig htafva
funnits, utan torde bestämmelserna härom hafva tillkommit genom beslut af de
olika kommunala myndigheterna. På samma sätt hafva dessa bestämmelser numera
till största delen upphäfts till följd af den kamp mot desamma, som med ifver och
skicklighet förts af federationens anhängare.
Någon bestämmelse i lag, som gifver hälsovårdsmyndigheterna befogenhet
att tvångsvis företaga tillfällig besiktning å person, som angifvits eller eljest misstänkes
såsom en smittokälla för spridande af könssjukdomar, finnes heller icke.
Lika litet existerar någon rätt för hälsovårdsmyndigheterna att tvinga den, som
veterligen lider af smittosam könssjukdom och saknar nödig vård, att gå in på
sjukhus. ■
Den enda del af befolkningen, för hvilken statistiska uppgifter i ämnet finnas,
är armén. Inom armén Tiar sedan länge tills helt nyligen regelbundet en gång i
veckan företagits sanitetsbesiktning af manskapet och de, som därvid finnas behäftade 1
1) Jmfr. Selhorst, Prostitution et maladies vénériennes dans les Pays*Bas, i första Brysselkonferensens
handlingar, Enquétes, pag. 78.
A.) Olika
former af
prostitution
m. m.
228
med venerisk sjukdom, hafva intagits å sjukhus och kvarhållits där, så länge det
ansetts erforderligt. Dessa undersökningar hafva gifvit ett utförligt statistiskt materiel
rörande hälsotillståndet i armén. ‘)
Ej allenast i fråga om besiktning af prostituerade utan äfven i öfriga delar,
som beröra vårt ämne, karakteriseras den nederländska lagstiftningen af att statsmaktens
ingripande reducerats till det minsta möjliga. Någon lag om tvångsuppfostran
af vanartig eller i sedligt afseende vårdslösad ungdom finnes icke; det
myckna arbete, som öfver nästan hela Europa under de senare årtiondena nedlagts
på att genom bestämmelser i detta syfte hämma tillflödena till prostitutionen, har
i Nederländerna icke ledt till något resultat från statsmaktens sida. Lika litet
finnas af det offentliga underhållna arbetshus eller dylika inrättningar för dem, som
redan blifvit prostitutionens offer. En lag mot lösdrifveri existerar väl, men den
är icke tillämplig å de prostituerade såsom sådana; såsom villkor för att eu person
skall kunna behandlas såsom lösdrifvare uppställer lagen, bland andra, att han saknar
bostad, hvilket icke plägar vara fallet med de prostituerade.
Mot soutenörväsendet, hvars undertryckande på senare tider varit föremål
för lagstiftarnas omsorg i flere af de stora kulturländerna, finnes icke någon lagbestämmelse
i Nederländerna.
Icke heller finnas några särskilda straffbestämmelser för spridande af venerisk
smitta, men det anses, att om ett dylikt kringspridande i ett visst fall kan bevisas,
strafflagens allmänna bestämmelser om förorsakande af kroppsskada blifva tillämpliga.
År 1890 föreläde regeringen för riksdagen ett lagförslag af innehåll, att
den, som, oaktadt han visste, att han vore behäftad med könssjukdom eller att han
med största sannolikhet skulle öfverföra smitta, öfvade otukt med annan, skulle
straffas med fängelse i högst 3 år. Förslaget vann emellertid icke riksdagens
gillande.
Försäkring i sjukkassor förekommer i Nederländerna, om också icke på
långt när i samma omfattning som i Tyskland. De nederländska kassorna meddela
emellertid icke sjukhjälp åt dem, som lida af venerisk sjukdom.
Kap. II. Iakttagelser i Amsterdam.
Sedan vi beslutit oss för att å någon ort i Nederländerna söka, så vidt sig
göra läte, med egna ögon iakttaga de förhållanden, som kunde i det afseende, för
hvilket vår resa utfördes, vara karakteristiska eller lärorika, utsågo vi utan större
) Jmfr. här nedan sid. 235.
229
tvekan Amsterdam till plats för dessa undersökningar. En stad sådan som Amsterdam,
med mera än en half million invånare, med en exceptionellt liflig sjöfart samt
äfven i öfrigt vidsträckt samfärdsel och turisttrafik, men utan någon som helst
offentlig kontroll å prostitutionen, ansågo vi böra vara af särskilt intresse för oss.
I Amsterdam har aldrig funnits någon offentlig kontroll å prostitutionen eller
några särskilda ordningsföreskrifter för prostituerade.
Bordeller hafva sedan urminnes tider funnits, men äro nu förbjudna. År
1896 tillsattes af de kommunala myndigheterna i staden en kommitté för att
gorå en undersökning om beskaffenheten och utsträckningen af prostitutionen och
föreslå de mått och steg, som från det allmännas sida kunde vara att vidtaga
mot den offentliga osedligheten. Denna kommitté, som hufvudsakligast sysselsatte
sig med bordellväsendet, kom till det resultat, att bordellerna till största delen besöktes
af gifta män, att de voro ett tillhåll för otukt mot naturen, att de främjade
den s. k. flickhandeln och slutligen att de icke voro af någon nytta ur sanitär
synpunkt. I detta sista afseende torde man böra komma ihåg, att de bordeller,
hvarom fråga var, icke stodo under offentlig kontroll; emellertid fanns, åtminstone i
de bättre af dem, genom värdens försorg en privat läkare anställd, som företog
regelbundna visitation^'' af kvinnorna. Af nyss anförda skäl föreslog kommittén
bordellernas stängning, ett förslag, som också sedermera vann vederbörande myndigheters
gillande. 1 »allmänna polisförordningen» (Algemeene Politie-Verordening)
för Amsterdam infördes därför följande bestämmelser: Det är en hvar förbjudet
att i lokal, däröfver han förfogar, för egen vinning eller sedvanemässigt bereda
andra tillfälle att begå otukt. Om eu lokal af nyss antydd anledning utaf borgmästaren
och magistraten förklarats stängd och detta förbud kungjorts, är det förbjudet
att besöka denna lokal. Förbudet anses kungjordt, så snart en afskrift däraf
blifvit anslagen å egendomen i fråga, hvilket en hvar är skyldig tåla.
Publicerandet af denna förordning ledde till en början till föga resultat.
De flesta bordellerna voro så lukrativa inrättningar, att ägarna af desamma hellre
utsatte sig för äfventyret att pliktfällas för öfverträdelse af »allmänna polisförordningen»
än de ville stänga sina etablissement. Från myndigheternas sida vidtog
man då kraftigare åtgärder. Kring en bordell, hvilken af borgmästaren och
magistraten förklarats stängd, utsattes vakt af poliskonstaplar, som dag och natt
hindrade en och hvar att inträda i huset, hvilken icke bodde där eller kunde visa,
att han hade lofligt ärende dit. Lagligheten af de kommunala myndigheternas åtgörande
i saken drogs därefter under domstols pröfning. Då bordellvärden nedre!
anslaget om bordellens stängning, åtalades han för öfverträdelse af polisförordningen;
i sitt försvar bestred han lagligheten såväl af de i ämnet utfärdade föreskrifterna
som af polisens tillvägagående i saken och yrkade af sådan grund att blifva frikänd.
Domstolarna, äfven högsta domstolen i Nederländerna, voro emellertid af en annan
mening och fällde honom att bota 25 gulden. Under hela den tid processen på
-
230
gick, eller något öfver ett år, hölls oafbrutet dag och natt polisbevakning kring
den egendom, där bordellen var inrymd.
Med stöd af nyssberörda prejudikat har man sedermera fortskridit på den
inslagna banan; den ena bordellen efter den andra har förklarats stängd och ställts
under polisbevakning, tills värden måst nedlägga rörelsen på platsen. Enligt hvad
polismästaren i Amsterdam uppgaf, hafva på sådant sätt omkring 20 bordeller, alla
bland de största och mest förargelseväckande, bragts att upphöra. Det medgafs,
att dock åtskilliga ännu finnas kvar. Från annat håll har uppgifvits, att flere af de
bordeller, som förklarats stängda, i verkligheten ännu existera fast på annan plats
och under en eller annan skyddande benämning, af hvilken »hotell» lär vara den
vanligaste.
Utom bordeller i egentlig mening finnas ock några s. k. maisons de rendezvous
efter franskt mönster.
Fn annan form af prostitution, som varit karakteristisk för Amsterdam, är
den s. k. kaféprostitutionen, som i Amsterdam hufvudsakligast utöfvas å s. k. cafés
chantants. Af sådana förlustelselokaler hafva till allra sista tid i Amsterdam funnits
en mångfald. A desamma uppträdde sångerskor i mer eller mindre utmanande
kostym, hvilka nästan alla voro prostituerade och hade att locka den manliga
publiken till förtäring. Osedlighet utöfvades icke i någon till själfva kaféet hörande
lokal. Som samtliga dessa institutioner för att kunna existera måste hafva utskänkningsrättigheter,
stod det emellertid i polismyndighetens makt att genom att
neka dem dylika rättigheter göra ett slut på deras rörelse. Af denna befogenhet
har polismyndigheten under senare tider begagnat sig i sådan utsträckning, att under
det vid den undersökning, som år 1896 företogs af förut omförmälda kommitté,
antalet cafés chantants och därmed jämförliga institutioner uppgafs till 139, för
närvarande endast några stycken finnas kvar.
Jämte den kasernerade prostitutionen finnes i Amsterdam en friboende prostitution.
Någon statistik öfver vare sig den ena eller den andra finnes helt naturligt
icke, men otvifvelaktigt är, att den senare är långt talrikare än den förra. Med
de stränga åtgärder, som polismyndigheten vidtagit mot bordeller och cafés chantants,
har helt naturligt en öfvergång från kasernerad till friboende prostitution ägt rum.
Af de privatboende prostituerade sägas de ordentligare hålla sig med egen privat
läkare och regelbundet besöka denne.
Någon i egentlig mening störande gatuprostitution förekommer icke, såvidt
vi kunnat inhämta. I ordningsföreskrifterna för Amsterdam finnes ett stadgande, som
har afseende härå; det är nämligen förbjudet för kvinnor att stå stilla eller gå
fram och tillbaka på gata i närheten af utskänkningsställe; en förseelse föreligger
dock först, om en kvinna efter uppmaning af en poliskonstapel att aflägsna sig
underlåter detta. Det torde emellertid kunna betviflas, att det är denna bestämmelse,
det enda ordningsstadgandet mot gatuprostitutionen, som man har att tacka
231
för den relativt goda ordningen på gatorna. Fastmera torde det vara befintligheten
af bordeller jämte den omständigheten, att den friboende prostitutionen har sitt
hemvist företrädesvis i vissa, allmänt kända stadsdelar, som gör, att gatuprostitutionen
icke utbredt sig.
Bland de prostituerade i Amsterdam finnes ett stort antal utländska kvinnor.
Man har gjort den erfarenheten, att bordellpersonalen hufvudsakligast rekryteras från
Frankrike och Belgien, den friboende prostitutionen åter från Tyskland. Utländska
kvinnor, som lifnära sig af skörlefnad, äro emellertid underkastade utvisning. Detta
öde har särskildt på senare tider drabbat många prostituerade från Tyskland, från
hvilket land med dess strängare tillsyn å prostitutionen tidtals en talrik utvandring
af lösaktiga kvinnor ägt rum till Nederländerna.
I Amsterdam finnes utom den offentliga prostitutionen en talrik hemlig
prostitution och med de förhållanden, som råda i staden, är naturligt, att dessa
båda klasset af den kvinnliga sedeslösheten mer än på andra ställen flyta öfver i
hvarandra. Från ordningsmaktens sida klagas särskildt öfver hemlig prostitution
hos den kvinnliga betjäningen på en mängd smärre kaféer och utskänkningsställen.
Dessa äro så inrättade, att utom den offentliga utskänkningslokalen, i regel belägen
å nedre botten, en trappa upp finnes en privat lägenhet, som står till personalens
förfogande och användes i osedligt syfte. Alltså i hufvudsak samma anordning
som i de s. k. Animirkneipen i Tyskland. Någon rätt för polismyndigheten att
förbjuda eller inskränka användningen af kvinnlig betjäning å utskänkningsställen
synes icke existera.
En bild af prostitutionen i Amsterdam vore ofullständig utan några drag af
den lägst stående liderligheten, sådan den ter sig i de kvarter, där afskummet. af
de på lasten lefvande kvinnorna söka locka till sig främmande sjömän för att på
ett eller annat sätt utplundra dem. Denna trafik har sitt egentliga tillhåll i en
gata i närheten af hamnen vid namn Zee Dyk. Nästan hvarje hus å denna gata
har i bottenvåningen en krog eller en danslokal. Nattetid äro alla dessa lokaler, hvilka
under den varmare årstiden äro öppna åt gatan, upptagna af sjömän och prostituerade
kvinnor. Dryckenskapen firar här sina orgier, otukten också sina, fastän
de senare åtminstone ske i för allmänheten slutna lägenheter. Dansmusik, sång
och skrän ljuda ut på gatan; druckna män och kvinnor ragla fram där eller synas
sittande eller stående vid portgångarna eller gatuhörnen. Midt i denna larmande
oreda synes uniformerad polis i ståpatruller om 2 å 3 man, flegmatiskt betraktande
situationen. Att bo vid denna gata måste vara outhärdligt för en hvar, som icke
är intresserad i det förvärf, som idkas där. Existensmöjligheten för detta lastens
kvarter beror väl också därpå, att det skys af den ordentliga delen af befolkningen.
B.) Sanitära
förhållanden.
232
Prostitutionen i Amsterdam kan, såsom förut är nämndt, sägas aldrig hafva
varit underkastad någon som helst form af öfvervakande. När den af de lokala
förhållandena gynnade prostitutionen sålunda haft full frihet att antaga de former,
som bäst öfverensstämde med dess egna syften, i bordeller, eller ensamboende, såsom
kafébetjäning eller hopvis å de för Amsterdam egendomliga kafé-chantangerna in. in.,
så undrar man, hvilka följder en sådan, från det vanliga afvikande regim kan hafva
haft för befolkningens hälsa. Vi väntade oss således i denna stad kunna hämta
nyttiga lärdomar i flere afseenden. Vi ville framförallt vinna upplysning om
1. huruvida frekvensen af de smittosamma könssjukdomarna här vore
särskildt stor och i ögonen fallande;
2. hvilka särskilda sjukvårdsåtgärder gentemot de veneriska sjukdomarna
man sett sig föranlåten att vidtaga; samt
3. huruvida sjukdomsförhållandena i Amsterdam företedde tydliga afvikelser
från dem i andra holländska städer af motsvarande storlek men med kontrollerad
prostitution, t. ex. Rotterdam.
Utbytet blef emellertid i samtliga dessa afseenden mindre, än vi hade väntat.
1. Emedan läkarna här lika litet som i andra länder (frånsedt Norge och
Danmark) hafva anmälningsplikt i fråga om smittosamma könssjukdomar, är det
icke möjligt att få en något sånär pålitlig föreställning om dessa sjukdomars,
utbredning. Man får nöja sig med intryck. »Syfilis och de veneriska sjukdomarna
äro mycket utbredda i denna stad», säger d:r Sel hor stJ). Men alldeles detsamma
säger han om Rotterdam (som då ännu, åtminstone i fråga om bordellerna, hade
reglementerad prostitution) och om Haag (där den obligatoriska undersökningen af
de å bordeller boende prostituerade 2 år förut, 1897, upphäfts). År 1888 fanns
ännu blott en enda specialklinik och poliklinik för hud- och könssjukdomar i
Amsterdam. Antalet nämnda år där vårdade patienter var 2,500, af hvilka blott
1,000 voro behäftade med smittosam könssjukdom, och af dessa återigen 150
med syfilis, hvilket ju är förvånande litet för en stad med öfver 500,000 invånare.
Dr Van Hoorn2) undrar med anledning af dessa siffrors låghet, om icke för de
regi em eu terade städerna den verksammaste förbättringen af reglementeringen vore
dess fullständiga upphäfvande; i dess ställe borde man sätta en fri sjukhusvård,
som man skulle sträfva att göra så omfattande som möjligt. Att af de låga
siffrorna för antalet å eu anstalt vårdade draga den slutsatsen, att sjukdomsfrekvensen
bland befolkningen är låg, är dock knappast tillåtligt. Antalet vårdade står
nämligen i beroende af åtskilliga faktorer, däribland äfven sjukvårdens beskaffenhet.
Denna synes, sedan nyssbemälda uttalande gjordes, hafva blifvit 1 flere afseenden *)
*) i:a Brysselkonf. 1899 Enquétes, p. 82.
~) i:a Brysselkonferensen 1899 Compte rendu. p. 148.
233
väsentligen förbättrad- Trots detta har att döma af nedanstående tabell antalet å
sjukhus vårdade veneriskt sjuka kvinnor under åren 1890 —1896 icke tilltagit.
2. Vid Amsterdams universitet innehafves e. o. professuren i hud- och
könssjukdomar för närvarande af prof. Mendes da Costa. Hans klinik omfattar
omkring 100 sängplatser å Binnengasthuis. Med afdelningén äro förbundna 2
polikliniker, hvilka hafva mottagning å olika tider för veneriskt sjuka män och
kvinnor samt personer behäftade med hudsjukdomar. Den dagliga frekvensen syntes
uppgå till 40 å 70. Å stadens andra stora sjukhus Vilhelmina Gasthuis mottagas
äfven smittosamma könssjukdomar, hvilka dock här icke sammanföras å en
särskild afdelning, utan vårdas bland öfriga sjukdomar.
Dessutom meddelas (liksom r Kristiania) i förste stadsläkarens ämbetslokal
råd och behandling åt fattiga veneriskt, eller på annat sätt sjuka kvinnor. Här såg
man hvarje morgon några (3 å 4) af de eländigaste bland de prostituerade från
Nes och Zeedyk.
Mindre bemedlade veneriskt sjuka erhålla fri sjukhusvård. De prostituerade
sjuka uppgåfvos (prof. Mendes da Costa) i regeln vända sig till privatläkare, distriktsläkarna
samt till de »billigare» specialisterna.
I ett storstadssamhälle med af ålder fri prostitution framställer sig naturligtvis
det spörsmålet, i hvilken utsträckning de sjuka prostituerade verkligen anlita tillfällena
till sjukvård, ambulatoriskt och å sjukhus. Äfven på denna fråga kan naturligtvis
intet exakt svar lämnas, här lika litet som i Kristiania. Huruvida de hjälpsökande,
veneriskt sjuka kvinnorna äro att betrakta såsom prostituerade eller icke,
är nämligen, isynnerhet i en stor stad utan inskrifven prostitution, merendels omöjligt
att afgöra. Många af dessa kvinnor lifnära sig endast tidvis af skörlefnad,
hafva dessemellan för längre eller kortare tid ett hederligt förvärf såsom tjänstflickor,
fabriksarbeterskor eller s. k. säsongarbeterskor af mångahanda slag, tills de
till följd af förlorad tjänst eller annan ogynnsam konjunktur ånyo blifva hänvisade
till gatan eller bordellen. I Amsterdam, liksom förut i Kristiania, gafs af flere
olika läkare uttryck åt nu antydda uppfattning af den därvarande prostitutionens
fluktuerande karaktär. Af samma anledning kan man icke å sjukhusen i dessa
städer draga en bestämd gräns mellan prostituerade och andra veneriskt sjuka,
ehuru man såvidt möjligt söker skilja de sämre elementen från de bättre. Å
Binnengasthuis voro enligt öfverläkarens uppgift å åtminstone en sal samtliga
kvinnorna prostituerade. Såsom rätt upplysande för nu i fråga varande förhållanden
lämnade prof. Mendes da Costa följande uppgifter från sin afdelning å Binnengasthuis
för åren 1890—96.
* 3°
234
I denna tabell måste man först och främst förvåna sig öfver det'' låga totalantalet
å sjukhus vårdade veneriskt sjuka kvinnor öfverhufvud, (hvarvid dock är att
märka, att, såsom ofvan nämnts, vid bristande utrymme å det ifrågavarande sjukhuset
patienterna hänvisas till Wilhelmina-Gasthuis). I jämförelse med t. ex. de å
Hamburgs Allgem. Krankenhaus årligen vårdade veneriskt sjuka kvinnorna uppgår
antalet å Binnengasthuis vårdade endast till omkring en niondedel. Dessa siffror
från Amsterdam tyda icke på, att tillfället till sjukhusvård i någon större utsträckning
anlitas af stadens veneriskt sjuka kvinnor.
Antalet å sjukhus vårdade prostituerade är enligt tabellen mycket litet, icke blott
i och för sig, utan äfven jämfördt med öfriga kategorier af kvinnor. Detta kan dock
knappast förvåna, när man betänker, dels att det i Amsterdam icke förekommer
anmälan om smittokällor, dels att hälsovårdsmyndigheterna sakna all befogenhet att
tvångsvis företaga tillfällig besiktning af person, som kan misstänkas sprida könssjukdom,
äfvensom rätt att tvinga den, som veterligen är behäftad med smittofarlig
könssjukdom och saknar , nödig vård, att gå in på sjukhus.
I fråga om talen för medelåldern vid förförelsen äfvensom vid första infektionen
påpekade Mendes da Costa, att de troligen äro för höga, emedan svaren på
dessa intima frågor icke alltid afgifvas sanningsenligt.
De fritt boende prostituerades ålder uppgifves växla mellan 16 och 25 år.
I bordellerna tillåtas kvinnorna inträda först efter fyllda 23 år (myndighetsåldern i
Holland), således vid en ålder, då åtminstone syfilis i regel borde hafva hunnit
öfvergå i ett mindre smittosamt stadium. Trots detta ansåg emellertid den kommitté,
som 1896 tillsattes med uppdrag att undersöka prostitutionsförhållandena i
235
Amsterdam, att bordellprostitutionen icke kunde uppvisa något sanitärt företräde
framför den fritt boende prostitutionen’).
Antalet för venerisk sjukdom behandlade män:
Smittokälla. | | 1889 | 1890 | 1891 | 1892 1893 | 1894 | 1895 1 Inalles. | Inalles proc. |
I bordeller................ | ..... 67 | 62 | 53 | 38 69 | 89 | 96: 474 | 35^ |
Fri prostitution ....... | .....! 77 | 67 | 7 5 | 117 1 98 | 79 | 1151 628 | 49 » |
Obekant................... | .... | 31 | 19 | 24 | 3 1 i 28 | 40 | 37 210 | 16» |
Beträffande värdet af på detta sätt vunna siffror gäller naturligtvis här samma
omdöme, som förut i fråga om en liknande statistik från Hamburg lämnades,
nämligen att de alls ingenting bevisa, enär man ej känner frekvensen af männens
sexuella förbindelser öfverhufvud bland de särskilda formerna af prostitution.
3. En tredje fråga, åt hvilken vi i Amsterdam tänkte ägna uppmärksamhet,
var, huruvida någon skillnad i sanitärt hänseende kunnat konstateras mellan sådana
holländska städer, i hvilka ingen reglementering funnits (t. ex. Amsterdam), och
sådana, som hade reglementering. I Holland har liksom annorstädes för denna
frågas besvarande de olika garnisonsstatistikerna kommit till användning2).
Mounier"), professor i matematik i Utrecht, har gjort denna sak till föremål
för en strängt vetenskaplig utredning. Han tog till utgångspunkt året 1850 och
fullföljde sina undersökningar till året 1886, alltså en tidrymd af 37 år. Han
jämförde militärstatistikerna från städer utan reglementering med dem från städer,
där reglementering införts. Han jämförde vidare siffrorna från reglementerade städer
före och efter systemets införande. Vid granskningen af de gifna statistikerna,
hvilka voro redigerade enligt samma metod, som följes öfverallt i Europa, fann han
emellertid snart, att de voro värdelösa. Tv en statistik borde uppfylla följande
fem villkor:
1. Förfoga öfver ett stort antal fakta4); *)
*) Selhorst, i:a Brysselkonf:s handl., 1899, Enquetes, p. 83.
2) Jmfr. Selhorst 1. c. p. 87 o. följ.
s) Mounier, Recherches sur la signification de la statistique des maladies vénériennes et syphilitiques
dans l’armée des Pays-Bas, afin de pouvoir juger de 1’influence des mesures locales pour combattre
ees maladies par la réglementation de la prostitution, Haag 1889.
4) Värdet af statistikerna öfver veneriska sjukdomar inskränkes gifvetvis i hög grad däraf, att till
grund för sifferuppgifterna ligga icke fakta utan subjektiva omdömen. Det är ju nämligen sjukdomsdiagnoser,
som inregistreras, och dessa äro underkastade individuella villfarelser och växlande medicinska
åskådningssätt. Sålunda har t. ex. förväxlingar mellan syfilis och ulcus molle skett oräkneliga gånger
naturligtvis framförallt för några årtionden sedan, då det ännu fanns auktorer, som ville häfda dessa två
sjukdomars unitet, men ännu i dag är en sådan förväxling ingalunda sällsynt. En annan anledning till
236
2. Dessa fakta skola hafva ägt ruin under de mest olika förhållanden;
3. Fakta måste hafva iakttagits och klassificerats enligt en bestämd och
likformig metod;
4. Iakttagarna måste hafva varit fullkomligt opartiska med afseende på
resultaten, till hvilka den statistiska undersökningen kan leda; samt
5. Grupperingen måste äga rum enligt en rationell metod.
Emedan dessa fem villkor icke uppfyllas af de bestående statistikerna, äro,
enligt Mounier, dessa utan värde och ingenting kan bevisas med dem.
Emellertid, eftersom vi icke äga några bättre statistiker, så antager Mounier
de befintliga såsom goda och fortsätter sin undersökning.
Han konstaterar därvid, att på tusen miljoner chanser kan man hålla
999)999)947 mot 5 3 på att, efter reglementeringens införande, någon viss orsak
inverkat minskande på smittochanserna. Det vill säga, att det är nästan säkert, att
den hygieniska situationen har blifvit bättre efter reglementeringens införande.
Och likväl är den till det bättre inverkande orsaken icke reglementeringen
själf, utan något annat. Ty om man undersöker särskildt de reglementerade städerna
och särskildt städerna utan reglementering, så belöper sig sannolikheten, att en
smittochanserna förminskande orsak existerar, i de förra blott till 16/''2ö, men i städerna
utan reglementering under samma tidrymd till 19/20.
Riktigheten af såväl Mouniers metod som af hans berörda slutledningar hafva
af hans motståndare blifvit på det lifligaste bestridd. En sak synes oss emellertid
hans arbete på ett oemotsägligt sätt ådagalägga, nämligen att den myckna argumenteringen
för eller emot reglementeringens nytta med militärstatistiken såsom bevisningsmaterial
bör upphöra. Bättre statistiska metoder äro af nöden.
Det torde äfvenledes i detta sammanhang böra framhållas, att systemets
tillämpning på olika ställen kan vara så högst olika. I fråga om strängt och
konsekvent genomförande — och därpå beror gifvetvis dess effektivitet — har
reglementeringen i holländska städer aldrig kunnat jämföras med samma system i
t. ex. Hamburg eller Strassburg. Vid voteringen om, huruvida reglementeringen
skulle bibehållas eller icke i Rotterdam, röstade därför äfven personer, som i teorien
voro anhängare af prostitutionens öfvervakande, för det gamla systemets afskaffande
af det skälet, att dålig reglementering vore sämre än ingen alls, och emedan införandet
af en verkligt effektiv kontroll vore i Holland otänkbar.
Enligt Mounier vore således icke reglementeringen orsaken till den konstaterade
ringa förbättringen i hälsotillståndet under de anförda 37 åren. Reglementeringen
vore blott en helt accessorisk faktor i fråga om de veneriska sjukdomarnas spridning.
De stora konstanta orsakerna vore att söka annorstädes.
betänkliga fel äro recidiven vid syfilis och recrudescenserna vid den kroniska gonorren. Huruvida vid
en viss statistik primäruppgifterna gälla antal personer eller antal sjukdomsrecidiv, far man ofta nog
icke veta.
237
Att i själfva verket de veneriska sjukdomarnas utbredning inom en trupp
väsentligen betingas af helt andra inflytelser framgår af talen från den holländska
kolonialarmén i Se Ihor ts'') tabell. Denna armé utgöres af européer (17,254), asiater
(24,772) och afrikaner (54 å 100). År efter år befinnes den veneriska sjukdomsfrekvensen
vara ojämförligen högst bland europeerna och lägst bland asiaterna. År
1897 t. ex. insjuknade i syfilis
af europeiska trupper................... 5,0 %
» asiatiska » 0,77 »
» afrikanska » 1,8 »
Sjukdomsfrekvensen i syfilis bland de europeiska trupperna var således sju
gånger större än bland de infödda soldaterna och tre gånger större än bland negertrupperna
å samma orter. I den hemmavarande nederländska armén var samma år,
1897, sjukdomsprocenten för syfilis 0,65 (obs. recidiv icke medräknade). Naturligtvis
bevisa dessa siffror ingenting hvarken för eller emot verksamheten af en reglementering
af prostitutionen. Tvärtom häntyda de på att i jämförelse med de inflytelser,
som allmänna existensbetingelser och lefnadsvanor utöfva på de veneriska sjukdomarnas
frekvens inom en befolkningsgrupp, spelar reglementeringen en underordnad
roll.
Betecknande för den rådande åsikten i Holland är, att man nu sedan 1902
äfven i Rotterdam upphäft den regelbundna besiktningen af de prostituerade samt
att numera ej heller militären längre underkastas besiktning.
De ledande läkarna i Amsterdam synas liksom de administrativa myndigheterna
kunna genomgående betecknas såsom motståndare till reglementering. Van
Hoorns uttalande är redan anfördt. Förste stadsläkaren, den gamle ärevördige
dr Menno Huizinga, betecknade sig såsom »en bland de allra första abolitionisterna».
Prof. Mendes da Costa ansåg, att, försåvidt man finge döma efter
enbart intryck, tillståndet ifråga om veneriska sjukdomar i Amsterdam icke vore
så dåligt, som man kunde hafva anledning vänta i betraktande af myndigheternas
fullständiga passivitet. En kontroll skulle möjligen kunna motsvara sitt ändamål, om
den med ytterlig stränghet och konsekvens kunde genomföras ifråga om osedliga
både kvinnor och män. Sådant vore emellertid otänkbart i ett fritt land som
Holland. Att tvångsbesiktiga en viss liten del af den stora mängden vore skadligt,
emedan därigenom så många andra skulle skrämmas från att söka bot.
En reflektion i berörda afseende kunde vi ej undertrycka. Medan man å
en del orter, där reglementarismen under decennier stått högt i kurs t. ex. i
Hamburg, synes hafva svårt att träffa en läkare, som icke är reglementarist, tyckes
förhållandet vara omvändt i Nederländerna, där, åtminstone så vidt vi kunnat inhämta,
de läkare torde vara ganska få, som skulle vilja påyrka återinförandet af
regelbundna besiktningar å prostituerade. Gifvetvis finnas dock undantag, Såväl å
•den ena orten, som å den andra.
4 1. c., p. 91.
238
Kap. IV. Besök i Heldringstiftelsen.
Såsom förut är antydt, finnes i Nederländerna från det allmännas sida föga
eller intet gjordt vare sig för att hindra unga kvinnor, som visa böjelse för sexuella
förseelser, att blifva offer för prostitutionen eller för att rädda och höja dem, som
redan fallit. Man har öfverlåtit denna verksamhet åt den enskilda välgörenheten.
Bland välgörenhetsinrättningar i Nederländerna är den största och mest kända
den s. k. Heldring-Stiftelsen (Heldring Gestichten), uppkallad efter sin stiftare,
kyrkoherden Heldring \död 1876). y För närvarande ledes denna inrättning af en
annan prästman, Dr. Pierson, en mycket känd filantrop och i öfrigt en af de
ifrigaste förkämparna för abolitionismen i Nederländerna. På grund af de många
berömmande uttalanden vi i Amsterdam hörde om Heldring-stiftelsen, aflade vi ett
besök därstädes och mottogos därvid med förekommande välvilja af Dr. Pierson..
Heldring-stiftelsen är belägen på landsbygden i närheten af en liten ort vid
namn Zetten. Den har från en ringa början 1848 alltjämt vuxit, så att den nu torde
vara en af de största välgörenhetsinrättningar i Europa. Den är icke afsedd endast
för prostituerade kvinnor, utan har ett flertal olika afdelningar, en hvar för olika
skyddslingar .— alla dock kvinnor eller barn. Sålunda är »Magdalenahuis» afsedt:
för ogifta förstföderskor, »Kinderhuis» för späda barn, födda i »Magdalenahuis»,.
»Tabitha Kiimi» J) för barn utan föräldravård från 4—-15 års ålder, »Bethel» J) för
flickor från 16—23 års ålder, hvilka visat en mindre stadgad vandel utan att dock:
hafva hemfallit till skörlefnad, samt »Steenbeek» för prostituerade.
Anstalten förfogar öfver ett betydande område, hvilket är bevuxet med välskötta
planteringar. Inom dessa ligga byggnaderna, en för hvarje särskild afdelning,
i regel så belägna, att utsikt icke finnes från den ena till den andra. I centrum,
ligger anstaltens kyrka, där Dr. Pierson hvarje söndag håller gudstjänst, hvilken i
regel bevistas af alla skyddslingama utom de späda barnen. Annars hafva skyddslingarna
å de olika klasserna icke någon beröring med hvarandra. Hvarje afdelning
utaf inrättningen har sin särskilda styrelse; Dr. Pierson tillhör emellertid alla styrelserna
och torde otvifvelaktigt vara själen i det hela. Hela den stora och kostsamma
anstalten uppehälles af frivilliga gåfvor; endast för upprätthållande af den
skolundervisning, som meddelas de i »Tabitha Kumi» intagna skolpliktiga barnen,
åtnjutes ett litet offentligt anslag.
»Steenbeek» inrymmer högst 5 1 platser för fallna kvinnor, af hvilka platser
vid vårt besök 41 voro upptagna. Dr. Pierson förklarade, att enligt hans erfarenhet
ett antal af 40—50 platser vore det lämpligaste. Blir en sådan anstalt för stor,
förlorar ledningen den personliga beröringen med hvarje skyddsling; blir den för
*) Namnet ur Gamla Testamentet.
239
liten, kan man icke få för hvarje särskilt fack utbildade vårdarinnor, och dessutom
blir det svårare för skyddslingarna att knyta vänskapsförbindelser med till lynne
och tänkesätt närstående, förbindelser, som äro af mycket gagn, enär de göra lifvet
på anstalten angenämare. Skyddslingarna komma alla från de stora städernas gränder,
där de af diakonissa" och andra välgörande personer uppsökas och förmås att söka
räddning från sitt lastbara lefverne. Någon viss maximiålder för inträde i anstalten
synes icke vara föreskrifven. Kursen på anstalten är två-årig; omyndiga, som intagas
med sina föräldrars samtycke och öfver hvilka anstaltens styrelse utöfvar
målsmannarätt, kvarhållas i anstalten äfven mot sin vilja till kursens slut. De
myndiga kunna däremot lämna anstalten när de önska. Ändamålet med kursen å
»Steenbeek» är att med religionens hjälp bringa de vilseförda kvinnorna till ånger
öfver sitt lastbara lif, att höja dem och vänja dem vid ett ordentligt lefnadssätt,
äfvensom att bibringa dem sådana lärdigheter, att de efter kursens slut kunna på
hederligt sätt förskaffa sig sitt uppehälle såsom tjänarinnor i enskilda hem. Dagen
på »Steenbeek» börjas och slutas med samfäld bön, hvarjämte vid middagstid en
bibelförklaring äger rum. För öfrigt meddelas undervisning i tvätt, strykning, sömnad
och inom hus förefallande sysslor. Arbete utom hus förekommer icke. Hvarje
skyddsling har sitt eget sofrum, som nattetid utifrån stänges med en rigel af glas,
som ifall af fara med lätthet kan sönderbrytas inifrån. Som straffmedel begagnas
arrest, aldrig på längre tid än några dagar. Efter slutad kurs anskaffas åt »Steenbeeks»
skyddslingar genom anstaltens försorg tjänarinneplatser. Dessa platser måste
sökas i städerna, enär skyddslingarna icke erhållit någon undervisning i landtsysslor.
Någon statistik öfver skyddslingarnas framtida uppförande bekommo vi icke, men
Dr. Pierson uppgaf, att enligt hans erfarenhet ungefär eu tredjedel blifva varaktigt
förbättrade, en tredjedel återfalla och om en tredjedel kan intet bestämdt omdöme
afgifvas.
För upplysningarna om »Steenbeek» voro vi hänvisade till muntliga uppgifter
af Dr. Pierson; hvarken med vårdarinnorna eller skyddslingarna kunde vi samtala,
emedan ingen af dem förstod annat språk än holländska. Någon årsberättelse
för anstalten tillhandahölls icke.
TILLÄGG
Med hänsyn till att åtskilliga år förflutit sedan förestående reseberättelse till
kommittén afgafs, har kommittén funnit lämpligt uppdraga åt sekreteraren att i ett
särskilt tillägg redogöra för de viktigaste förändringar i lagstiftningen, som under
senare åren ägt rum uti de i berättelsen afhandlade länderna.
243
Danmark.
Såsom å sid. 98 framhållits, stod vid tiden för reseberättelsens afgifvande
frågan om en förändrad lagstiftning angående prostitutionen och de smittosamma
könssjukdomarna på dagordningen i Danmark. Det för Riksdagen 1904 framlagda
förslaget blef visserligen icke bifallet, men den 30 mars 1906 blef en ny
lag om motarbetande af offentlig osedlighet och venerisk smitta utfärdad. Då
ifrågavarande lag, hvilken trädde i kraft den 1 oktober samma år, gifvetvis erbjuder
åtskilligt af intresse, har det synts lämpligt att här intaga densamma in
extenso, försedd med några kortfattade kommentarer rörande dess tillämpning och
verkningar, grundade på af kommitténs ledamot Andersson under ett besök i
Köpenhamn hösten 1910 inhämtade upplysningar.
Lag
om motarbetande af offentlig osedlighet och venerisk smitta,
den 30 mars 1906.
§ i
Polismässig
reglementering af förvärf genom otukt upphäfves. Mot den,
som drifver sådant förvärf, är polisen berättigad att inskrida under de villkor och
på det sätt, som stadgas i lagstiftningen angående lösdrifveri. Dock må »Tilhold»,
som i 2 § af lagen af den 3 mars 1860 sägs, endast gifvas efter förutgången
»Advarsel».
Det polismyndigheten genom denna paragraf gifna berättigandet att inskrida
mot yrkesmässig otukt uppfattas och tillämpas i Köpenhamn såsom en förpliktelse,
så att polisen söker uppspana och äfven inskrider mot hvar och en, på
hvilken denna bestämmelse anses tillämplig. Denna angelägenhet äfvensom öfriga
244
polismyndigheten enligt denna lag påhvilande åtgöranden handhafvas utaf en afdelning
af sundhetspolisen, med en polisinspektör som chef. Den gamla sedlighetspolisen
har med den nya lagens ikraftträdande afskafFats.
Enligt domstolarnas praxis anses yrkesmässig otukt föreligga, endast då vederbörande
kvinna icke genom hederligt arbete förtjänar så mycket, som till nödtorftigt
uppehåll anses vara erforderligt. Uti på senare tiden gifna prejudikat har den
uppfattningen gjort sig gällande, att härför erfordras en arbetslön af minst i krona
25 öre om dagen. I ett nyligen afgjordt sådant mål hade ådagalagts, att den
anklagade skörlefvande kvinnan för hederligt arbete, som dock af henne endast
utöfvades under tre dagar i veckan, hade en veckoaflöning af 6 kronor. Detta
ansågs emellertid otillräckligt för en hederlig existens, hvarför ock domen i detta
fall blef fällande.
Det kraftiga inskridandet från polisens sida mot den yrkesmässiga otukten
(helyrkesprostitutionen) har emellertid framkallat en hel del s. k. skenyrken, genom
hvilka de skörlefvande kvinnorna söka göra sig oåtkomliga, för lösdrifvarlagens bestämmelser.
Till dylika skenyrken väljas helt naturligt sådana sysselsättningar,
hvilkas ekonomiska resultat icke gärna låta sig kontrollera. På grund af dessa
förhållanden hafva i Köpenhamn på sista tiden uppstått en hel del affärer med cigarrer
och vin samt skrifpapper och vykort, hvilka innehafvas af prostituerade
kvinnor. Enligt dansk lag får handel dock icke utan särskildt tillstånd idkas af
någon, som ej uppnått myndighetsåldern, hvilken för kvinnan utgör 25 år. Ansökningar
om dispens från åldersgränsen pläga förvägras, om polismyndigheten
upplyser, att sökanden gjort sig känd för osedligt lefnadssätt, och det sålunda kan
befaras, att med det sökta tillståndet afses att erhålla möjlighet till bedrifvande af
yrkesmässig otukt. Man har emellertid äfven tagit sin tillflykt till drifvande för
syns skull af handtverk, som ej fordra myndig ålder eller koncession, såsom t. ex.
manikyr, frisering, eller dylikt.
Under åren 1908 och 1909 meddelades »advarsel» för lösdrifveri åt resp.
241 och 251 kvinnor och »tilhold» åt resp. 103 och 181 kvinnor. För öfverträdelse
af »tilhold» väcktes åtal vid kriminal- och politirätten under år 1908 i 127
och under år 1909 i 268 fall. »Advarsel» meddelas af polisinspektören, men publiceras
ej i tidningen »Politiefterretninger», hvilket däremot sker med »tilhold». Som
straff ådömes vid första åtal vanligen några dagars (10) fängelse på vanlig fångkost
samt vid iteration tvångsarbete, i regel kortvarigt, sällan uppgående till tre
månader.
Det anses, att förfarandet med bestraffning af helyrkesprostitutionen medfört
en viss nytta, så tillvida att en del kvinnor härigenom låtit sig rätta och förmått
återvända till hederlig sysselsättning.
245
§ 2.
Den, som uppfordrar eller inbjuder till otukt på ett sådant sätt eller »Stiller
uscedelig Levevis saaledes til Skue», att därigenom anständigheten kränkes, offentlig
förargelse åstadkommes eller närboende förolämpas, straffas med fängelse eller
under försvårande omständigheter och vid iteration med tvångsarbete. Äro omständigheterna
mildrande, må straffet nedsättas till böter.
Samma straff drabbar kvinna, som drifver otukt som förvärf, om hon har
en vuxen mansperson eller ett omyndigt barn, som är öfver två år, boende hos
sig eller mottager besök i otuktigt syfte af manspersoner under 18 år.
Beträffande den, som icke förut varit straffad eller varnad för någon af
ifrågavarande förseelser, må en af polismyndigheten meddelad varning träda i stället
för straff; dock må varning icke meddelas, om den tilltalade fordrar sakens handläggning
inför domstol.
För öfverträdelse af paragrafens första stycke tilltalades under år 1908 72
och under år 1909 44 personer, alla kvinnor. Klagomål öfver anstötligt upp
trädande
från prostituerade kvinnor inkomma alltemellanåt till polisen, men vanligen
kan intet åtgöras häremot, då nödig bevisning i sådana fall städse är mycket
svår att åstadkomma, helst angifvaren i regel icke vill vittna i saken. Om det
sålunda från myndigheternas sida icke kan förnekas, att åtskilliga af samhällets
invånare taga anstöt af de prostituerades nu tillerkända frihet att visa sig hvar de
vilja, framhåller man dock häremot, att de prostituerade i allmänhet icke störa
ordningen eller uppträda på något skandalöst sätt och att man i stort sedt icke
har något egentligt att klaga öfver. I hvarje stor stad måste, säger man, en prostitution
finnas och vid sådant förhållande måste den ock någonstädes framträda. Förr,
under reglementeringstidens dagar, samlade sig prostitutionen till vissa kvarter och
mindre gator, som härigenom nästan omöjliggjordes för annat utnyttjande. Nu
fördelade den sig mera jämnt, om det ock läge i sakens natur, att den vissa tider
samlade sig till de stadsdelar, där nöjeslokalerna vore belägna, men så voie förhållandet
i alla större städer. Kvinnorna såge nog själfva, hvilka som sökte
dem, och läte andra vara i fred. Lösdrifvarlagens användbarhet gent emot helyrkesprostitutionen
vore äfven härvidlag af nytta.
För förseelser mot paragrafens andra stycke tilltalades under år 1908 105
och under år 1909 88 kvinnor.
§ 3-
Det är förbjudet att hålla bordell. Den, som öfverträder detta förbud,
straffas med förbättringshusarbete eller tvångsarbete eller fängelse på vanlig fångkost.
Samma straff drabbar den, som gör sig skyldig till koppleri.
246
De, som för vinnings skull bereda personer af olika kön tillträde till sina
- bostäder för att där bedrifva otukt, eller som uthyra rum, icke för varaktigt uppehåll,
utan för att bereda tillfälle till otukt, eller som taga kvinnor under 18 år,
som söka förvärf genom otukt, till inneboende, straffas med fängelse eller tvångsarbete.
Vid iteration må straffet höjas till förbättringshusarbete intill två år.
Det är förbjudet att genom tillkännagifvanden, skyltning, utsändandet af
beskrifningar m. m. hänvända sig till allmänheten eller till okända eller obestämda
personer med anbud om försäljning af föremål, ägnade att förebygga följder af
samlag. Öfverträdelse häraf behandlas och straffas efter reglerna om öfverträdelse
af polisförordning (Politivedtaegt).
För öfverträdelse af paragrafens andra stycke tilltalades under år 1908 19
kvinnor och 3 män samt under år 1909 18 kvinnor och 3 män. I regel bo
de prostituerade kvinnorna numera hvar för sig och taga emot sina kunder i sina
bostäder. S. k. partihotell uppgifvas ej förekomma. Några få ställen finnas, där
3 — 5 kvinnor bo hos gemensam värdinna, men sträng kontroll utöfvas att ingen
uppskörtning får äga rum, ehuru det ej så sällan är vanskligt nog att afgöra, när
de erlagda afgifterna kunna anses öfverstiga skäligt belopp. Förevarande bestämmelse
anses hafva verkat godt. Uppskörtning af lasten är härigenom verksamt
hindrad.
Bestämmelsen i tredje stycket har år 1908 föranledt 2 och 1909 3 åtal.
I två af dessa fem fall har domen blifvit frikännande.
4
§ 4-
Samma straff, som i den allmänna strafflagens § 181 sägs, kommer till
användning mot den, som under de i samma § omnämnda förhållanden har könsumgänge
med sin make, så framt denne därigenom blifvit smittad och inom ett
år efter vunnen kunskap härom angifver saken till åtal.
Den, som gör sig skyldig till straff efter allmänna strafflagens § 181 eller
ofvanstående bestämmelse, är dessutom, när smittoöfverförelse till annan äger rum,
och denne icke har varit medveten om den förhandenvarande smittofaran, pliktig
att icke blott ersätta den smittade de med hans botande förenade kostnader utan
äfven utgifva ersättning för genom sjukdomen vållade lidanden och förluster.
§ 181 i den danska strafflagen lyder sålunda: Den, som med vetskap eller
förmodan om att vara behäftad med venerisk smitta öfvar otukt med annan, straffas
med fängelse eller under försvårande omständigheter med straffarbete.
På grund af denna bestämmelse tilltalades under år 1908 38 män, afhvilka
24 fälldes och 1 frikändes, hvarjämte målet i 13 fall nedlades, samt 107 kvinnor,
247
af hvilka 62 fälldes, 3 frikändes, medan anklagelsen nedlades i 42 af sistnämnda
fall. Under år 1909 tilltalades 25 män, af hvilka 15 fälldes, och 96 kvinnor,
med 63 fällda och 1 frikänd. Att detta straffbud sålunda kommit till användning
i relativt talrika fall, är beroende på, att förseelsen enligt dansk lag hemfaller
under allmänt åtal. Frågan om hvad som rätteligen skall förstås med uttrycket
att »vara behäftad med venerisk smitta» har ock i rättstillämpningen visat sig
vålla stora svårigheter, särskildt beträffande syfilis, hvars sekundärstadium, inom
hvilket smittosamheten sällan med full säkerhet kan uteslutas, anses räcka 2 — 3—4
år. Från juridiskt håll har därför påyrkats tydliga och klara besked härutinnan
från läkarnas sida. En särskild kommission, bestående af läkare och jurister, har
ock blifvit tillsatt för att söka utreda detta spörsmål, men ännu icke kommit till
något resultat. Inom kommittén har dock på grund af frågans svårlöslighet framträdt
starka kraf på hela paragrafens upphäfvande.
§ 5-
Personer, som lida af könssjukdom, äro, utan hänsyn till huruvida de hafva
förmåga att själfva bekosta sitt botande eller icke, berättigade fordra att blifva
tagna under behandling på allmän bekostnad, liksom de äro pliktiga att underkasta
sig sådan behandling, så framt de icke visa, att de hafva förskaffat sig erforderlig
privat läkarbehandling. Äro de smittade personernas förhållanden af sådan
beskaffenhet, att sjukdomens öfverförande till andra personer icke kan på ett betryggande
sätt förebyggas utan genom deras isolerande, eller iakttaga de icke dem
till smittans förebyggande gifna föreskrifter, skola de för behandling inläggas på
sjukhus. I erforderliga fall afgöres fråga härom af amtmännen (i Köpenhamn af
polisdirektören), med rätt för vederbörande att föra klagan hos justitieministern,
och kan förpliktelsens efterkommande framtvingas genom viten, som föreläggas åt
nämnda myndigheter, och om detta icke hjälper, medelst handräckning af
polisen.
De, som åtnjuta ständigt fattigunderstöd och befinnas lida af könssjukdom,
skola för behandling inläggas på sjukhus.
Här fastslås, att hvar och en, som lider af könssjukdom, är pliktig att söka
behandling och till gengäld härför äger rätt till kostnadsfri vård, oafsedt om han
är medellös eller icke. Bland läkarna har naturligtvis bestämmelsen om kostnadsfri
vård äfven för bemedlade personer väckt stark opposition, då det kunde befaras,
att många läkare härigenom skulle tillskyndas väsentlig minskning i sin
praktik. Så har ock visat sig vara fallet särskildt för yngre läkare, i det att en
hel del smärre löntagare numera upphört att söka privat vård. För äldre mera
248
renommerade specialister har bestämmelsen i fråga dock icke medfört nämnvärda
olägenheter.
I Köpenhamn är icke allenast själfva läkarkonsultationen kostnadsfri, äfven
medicin och öfriga för behandlingen erforderliga apparater lämnas kostnadsfritt till
alla, som förklara sig ej kunna på egen bekostnad anskaffa sådant. Årliga utgiften
för denna sjukvård har för staden Köpenhamn utgjort cirka 70,000 kronor,
ett belopp, som dock på sista året kunnat nedbringas till 45,000 kronor. Mot
denna utgift anses dock svara någon minskning i kostnaderna för sjukhusvård.
I förevarande paragraf stadgas ock sjukhustvång för alla de fall, då sjukdomens
öfverförande till andra personer icke kan förebyggas utan isolering, eller
då den sjuke icke ställer sig till efterrättelse gifna föreskrifter till förekommande
af smittans spridning. Hvarje läkare, som hänvisat en sjuk till intagning å sjukhus,
erhåller från sjukhuset underrättelse om den sjukes intagande därstädes. Erhålles
sådant meddelande icke inom 48 timmar, har den behandlande läkaren sig
ålagdt att jämlikt § 6 härom göra anmälan till stadsläkaren.
§ 6.
Om det vid sjukdomens behandling eller vid dennas afslutande med hänsyn
till smittofaran anses nödvändigt, att patienten fortfarande tillses, skall denne af
läkaren förständigas att å bestämda tider inställa sig hos honom eller förete skriftligt
intyg, att hans behandling öfvertagits af annan legitimerad läkare. Blanketter
till dylika förständiganden kunna erhållas hos vederbörande stads- eller distriktsläkare.
Fullgör vederbörande icke detta förständigande, eller vill läkaren icke längre
behandla honom, och han, trots anmaning, icke företer skriftligt intyg, att hans
behandling öfvertagits af annan läkare, skall underrättelse därom ofördröjligen tillställas
vederbörande offentlige eller visiterande läkare, hvilken därefter har att förständiga
vederbörande att inställa sig å konsultationslokalen i enlighet med bestämmelserna
i § 13.
Dessa bestämmelser hafva varit föremål för mycket häftig opposition från
läkarnas sida, och det är särskildt med hänsyn till dessa föreskrifter, som ett ofta
citeradt, från en högre tysk medicinaltjänsteman härrörande yttrande framkommit:
»Man får det intrycket, att hela det danska folket står under reglementering». Det
har ock framhållits, att denna föreskrift skulle afskräcka sjuka från att söka behandling,
då de genom en sådan åtgärd, särskildt vid fall af syfilis, kunde riskera
att under flera år blifva ställda under läkaruppsikt, och att det vore för en läkare
ytterst motbjudande att tvinga en sjuk att anlita sig längre än den sjuke själf
önskade. Detta skulle ju till och med kunna få sken utaf, att läkaren härigenom
249
sökte skaffa sig inkomst. Man har till och med framkastat den tanken, att många
sjuka skulle föredraga att anlita specialister i Malmö, hellre än att ställa sig
under långvarig läkaruppsikt i Köpenhamn. En mera nykter syn på saken har
emellertid ådagalagt, att det så fruktade och förhatliga förständigandet icke är
ovillkorligt. Läkaren har ju härvid en vidsträckt pröfningsrätt, och förständigandet
skall endast gifvas, när det med hänsyn till smittofaran anses för nödvändigt. Det
synes ock, som förfarandet med förständigande endast mera undantagsvis användes
i privat praxis. Pröfningen af förevarande förpliktelse måste dock ske med omsorg
och allvar. Fall hafva förekommit, då läkare för underlåtenhet härutinnan
blifvit åtalade och fällda.
§ 7-
Det åligger hvarje läkare, som undersöker eller behandlar någon för könssjukdom,
att göra denne uppmärksam på sjukdomens smittofarlighet och de rättsliga
följderna af att någon smittas eller utsättes för smitta, samt särskildt att varna
vederbörande för att ingå äktenskap, så länge smittofara är för handen. Blanketter
till meddelanden härom kunna erhållas hos vederbörande stads- eller distriktsläkare.
För fullgörande af dessa förpliktelser hafva vid lagens ikraftträdande utdelats
tryckta blanketter, olika färgade för de olika sjukdomarna. På grund af en måhända
mindre lycklig affattning hafva dock dessas användande väckt stor motvilja
hos läkarna. Något tvång att använda dessa blanketter förefinnes emellertid icke.
Lagens föreskrift kan fullgöras till och med utan blankett. Nya sådana hafva ock
utgifvits af det dermatologiska sällskapet.
§ 3.
Hvarje läkare skall i veckorapporterna till vederbörande stads- eller distriktsläkare
uttryckligen angifva, att han har iakttagit bestämmelsen i föregående §,
äfvensom uppgifva, huru många personer han gifvit det i 6 § omförmälda förständigandet.
Öfverträdelse af bestämmelserna''’ i §§ 6 och 7 och förevarande paragrafs
första stycke straffas med böter intill 200 kronor. Den, som inför vederbörande
läkare uppgifver falskt namn, yrke eller hemvist, straffas enligt strafflagens
§ 15 5-
För underlåtenhet att fullgöra dessa föreskrifter hafva åtal förekommit.
32
250
§ ?.
Barn, som är angripet af syfilis, må icke lämnas till digifning åt annan
kvinna än dess egen moder. Ej heller må amma, som vet eller förmodar sig
vara angripen af dylik sjukdom, mottaga annan kvinnas barn till digifning. Öfverträdelse
häraf straffas enligt strafflagens § 181, hvarjämte den skyldige, därest
sjukdomen öfverföres, är pliktig att icke blott ersätta de smittade de med deras
botande förenade kostnader utan äfven utgifva ersättning för genom sjukdomen
vållade lidanden och förluster.
Enahanda ersättningsskyldighet påhvilar den, som utlämnar ett barn till
vård, som han vet vara angripet af könssjukdom eller har anledning misstänka lida
af sådan sjukdom, eller som utlämnar ett för sådan sjukdom misstänkt barn till
digifning, utan att fosterföräldrarna eller amman, innan utlämnandet äger rum,
blifvit underrättade om att barnet är eller misstänkes vara sjukt och om den fara
för smittoöfverförelse, som därmed är förbunden. Sådant utlämnande är icke
tillåtet, när därigenom andra barn utsättas för smittofara; vid öfverträdelse häraf
äger bestämmelsen i första stycket andra punkten motsvarande tillämpning.
Dessa bestämmelser gälla äfven för de ''offentliga myndigheter, som utlämna
barn till vård eller digifning.
Ett barn anses som misstänkt för syfilis, äfven om icke något tecken på
sjukdomen visat sig hos detsamma, när någon af föräldrarna ådragit sig syfilis för
mindre än sju år sedan, och det icke förflutit tre månader efter födelsen.
§ io.
En hvar, som tilltalas för någon af de i §§ i, 2, 4 eller 9, andra punkten,
af denna lag eller § 181 af allmänna strafflagen omnämnda förseelser, kan genom
polisens föranstaltande med sitt uttryckliga samtycke underkastas läkarundersökning.
I händelse af vägran bestämmer rätten genom beslut, så framt den finner
åtalet tillräckligt grundadt, att undersökningen skall äga rum utan vederbörandes
samtycke.
§ 11.
De i § 10 omförmälda läkarundersökningar företagas på af polisen angifvet
ställe af vederbörande stads- eller distriktsläkare eller af en för ändamålet särskilt
antagen visiterande läkare. Tvångsundersökning skall — såframt icke vederbörande
uttryckligen afstår därifrån — verkställas af läkare af vederbörandes eget
kön, för såvidt sådan läkare praktiserar i staden eller distriktet eller i hvarje fall
251
så nära därintill, att icke något uppehåll af betydelse därigenom förorsakas, och
läkaren är villig att åtaga sig undersökningar af ifrågavarande slag. — Vederbörande
läkare åtnjuter härför antingen årlig ersättning, som bestämmes af kommunalstyrelsen
och godkännes af justitieministern, eller, därest sådan ersättning icke
är bestämd och godkänd, ersättning för hvarje undersökning med 4 kronor för
den första personen, som på samma tid och samma ställe undersökes, och en
krona för hvar och en af de följande äfvensom eventuell resekostnadsersättning.
Ersättning utgår i stad af stadens kassa, på landet af amtsrepartitionsfonden och
på Bornholm af den för stad och land gemensamma amtsfonden. För utfärdande
af intyg om huruvida vederbörande vid undersökningen befunnits vara angripen af
sjukdomen, äger läkaren icke uppbära någon särskild ersättning.
De i 10 och 11 §§ omförmälda undersökningarna utföras af polisläkaren.
Hittills har icke någon nekat att underkasta sig sådan undersökning. Kvinnlig
läkare har icke heller begärts. Under år 1908 verkställdes 61 sådana undersökningar
på män, hvarvid i 54 fall könssjukdom konstaterades. De sjuke inlades
på sjukhus, så framt de icke häktades, i hvilket fall de erhöllo behandling i fängelset.
Under samma tid undersöktes kvinnor i 548 fall, hvarvid sjukdom förefanns
i 195 fall. För år 1909 utgöra motsvarande tal förmän 36 med 28 sjuka
och för kvinnor 703 med 226 sjuka.
§ 12.
De offentliga eller visiterande läkarna hafva, förutom att företaga de omförmälda
läkarundersökningarna, tillika men på annan tid att undersöka, och, om
så erfordras och kan ske utan inläggning på sjukhus, att behandla en hvar könssjuk.
som hänvänder sig eller hänvisas till dem. Härför må icke fordras eller mottagas
någon ersättning af patienten. Med ersättningen af det allmänna förhålles efter
hittills gällande regler.
I Köpenhamn skall alltid finnas ett tillräckligt antal visiterande läkare, som
dagligen å bestämd tid skola hålla mottagningar i skilda delar af staden efter sundhetskommissionens
närmare bestämmelser.
För Köpenhamn finnas anställda 12 visiterande läkare, däraf 2 kvinnliga.
Af mottagningarna var en del förlagd till kvällarna.
§ 13-
I hvarje fall, där den offentlige eller visiterande läkaren med hänsyn till
smittofaran anser det nödvändigt, skall han, med användande af därtill bestämda
blanketter, förständiga vederbörande att inställa sig å närmare bestämda tider hos
läkaren.
Efterkommandet af detta förständigande kan framtvingas medels viten, som
föreläggas af amtmannen (i Köpenhamn polisdirektören), med rätt för vederbörande
att föra klagan hos justitieministern, och, om vite icke hjälper, medelst
handräckning af polisen.
För förständigande af ifrågavarande art användas särskildt färgade blanketter,
hvilka i rekommenderadt bref tillställas vederbörande. Inställer sig icke den sålunda
kallade, anmäles förhållandet till polisen. Under år 1908 erhöll polisen
178 sådana anmälningar, af hvilka 218 rörde män och 6 0 kvinnor. I en del af
dessa fäll hade dock den sjuke själfmant inställt sig hos läkaren, några af de sålunda
anmälda voro arresterade, andra hade vändt sig till annan läkare utan att
därom göra anmälan. I 83 fall kunde den anmälde ej anträffas, öfriga 89 inställdes
i polisen och fingo föreläggande att fortsätta den afbrutna behandlingen
eller inlades på sjukhus.
För år 1909 utgjorde dessa anmälningar till polisen 333, däraf 238 män
och 9 5 kvinnor, af hvilka 1 x 1 ej kunde anträffas, medan af de öfriga 112
inställdes i polisen och fingo föreläggande, som nyss nämnts.
§ 14*
De, som å allmän bekostnad äro inlagda å sjukhus för behandling för könssjukdom,
må icke lämna sjukhuset, förr än de utskrifvas af dettas läkare. Ofverträdelser
af denna bestämmelse straffas med fängelse på vanlig fångkost intill 20
dagar eller enkelt fängelse intill en månad.
§ 15.
Polisen kan förbjuda hotellvärdar, gästgifvare och värdshusvärdar att hafva
inneboende kvinnor, som äro straffade efter denna lags § 2, äfvensom att använda
sådana kvinnor till gästernas underhållning eller uppassning.
Öfverträdelse af förbudet straffas med böter intill 100 kronor, fängelse på
vanlig fångkost intill 2 månader eller tvångsarbete intill 3 månader. Är vederbörande
icke förut straffad eller varnad för sådant förhållande, kan en af polismyndigheten
tilldelad varning träda i stället för straff, Dock må varning icke meddelas,
om den tilltalade fordrar sakens handläggning af domstol.
253
§ i6.
Vid tillämpning af bestämmelserna om straff af fängelse och förbättringshus
arbete
efter denna lag komma reglerna i allmänna strafflagens kap. 2 samt provisoriska
lagen af den 1 april 1905 §§ 10—12 till användning. Mål angående
de i denna lags §§ 2, 6, andra stycket, 7, 8, första stycket, 9, 14 och 15 om
förmälda
öfverträdelser behandlas som offentliga polismål, dock för stängda dörrar.
Ådörnda böter i dessa offentliga polismål tillfalla poliskassan, i Köpenhamn stadens
kassa.
§ 17-
Under uttrycket »könssjukdom» i denna lag innefattas de i läkarvetenskapen
som Syfilis, Gonorrhoea och Ulcus venereum betecknade sjukdomsformer.
§ 18.
Denna lag träder i kraft 6 månader efter dess införande i lagtidningen,
dock att inskrifning af lösaktiga kvinnor efter lagen af den 10 april 1874 genast
upphör. Samtidigt upphäfves strafflagens §§ 180 och 182 samt lagen af den
10 april 1874 angående åtgärder mot utbredande af venerisk smitta, lagen af
den 1 mars 1895 om ändring i och tillägg till nyssnämnda lag, lagen af den
11 april 1901 om tillägg till sistnämnda båda lagar och lagarna af den 11 februari
1863 § 8, sista punkten, och den 4 februari 1871 § 2, Litt. c, jämte alla därtill
hörande regulativer, reglementen och förordningar, likasom ock sådana regulativer
m. m. ej heller kunna på grundval af den före lagen af den 10 april 1874
gällande rätten bringas i tillämpning.
Beträffande lagens ändamålsenlighet äro naturligtvis meningarna mycket delade,
dock saknas icke uttalanden, att den i stort sedt är tillfredsställande och
verkat godt. Någon tanke på att återvända till den forna reglementeringen synes
dock icke förefinnas. Efter den ökning af de smittosamma könssjukdomarnas frekvens,
som statistiken, om ock måhända endast skenbart, tyckes utvisa för åren
närmast efter reglementeringens afskaffande, har för år 1909 en tydlig nedgång
inträffat.
25+
Lag ang.
prostitution
af minderåriga
den ii
april 1908.
Tyskland.
Jämväl i Preussen har efter reseberättelsens afgifvande, dock vid sidan af förut
gällande bestämmelser, en ny lagstiftning till förhindrande af smittosamma könssjukdomars
spridning genom prostituerade kommit till stånd. De nya föreskrifterna
återfinnas dels i lagen om bekämpande af smittosamma sjukdomar den 28 augusti
1905, dels i föreskrifterna om samma lags genomförande den 7 oktober 1905
och dels i en af inrikes- och kultusministerierna den 11 december 1907 utfärdad
gemensam kungörelse i ämnet. Då emellertid i kommitténs betänkande lämnats
en fullständig redogörelse för innebörden af ifrågavarande, på de nyreglementaristiska
principerna grundade lagstiftning, torde någon närmare redogörelse för
densamma ej här vara erforderlig.
Frankrike.
Den lifliga rörelse lör åstadkommande af en förändrad lagstiftning rörande
prostitutionen och de smittosamma könssjukdomarna, som vid tiden för reseberättelsens
afgifvande pågick i Frankrike, har under de senaste åren fortgått med
oförminskad styrka. Visserligen har densamma ännu icke ledt till reglementeringssystemets
afskaffande, men efter de uttalanden i frågan, som blifvit gjorda dels af
den år 1903 tillsatta extraparlamentariska kommittén uti dess år 1907 afgifna
betänkande och dels af Profylaktiska sällskapet, som bland sina medlemmar räknar
åtskilliga bland landets mest framstående läkare på ifrågavarande sjukdomars område,
torde man hafva grundad anledning antaga, att detta system inom den närmaste
framtiden kommer att antingen helt och hållet afskaffa^ eller åtminstone i
högst väsentlig mån reformeras.
På ett viktigt område hafva emellertid reformsträfvandena ledt till positivt
resultat. Som i reseberättelsen framhållits, saknar man i Frankrike en på modern
rättsuppfattning byggd lag om skyddsuppfostran för sedligt förvillad ungdom i
allmänhet. Däremot har man numera fått en sådan lagstiftning till stånd, såvidt
255
fråga är om sexuell vanart. Bestämmelserna härom innefattas i lagen angående
prostitution af minderåriga den ii april 1908.
Ifrågavarande lag afser minderåriga under 18 år samt skiljer mellan tre
olika fall, i hvilka skyddsuppfostran kan äga ram. Sålunda föreskrifves, att hvarje
minderårig, som vanemässigt hängifver sig åt prostitution, skall på framställning af
föräldrar, målsmän eller allmän åklagare inställas inför vederbörande civildomstol
(le tribunal civil en chambre du conseil), hvilken efter omständigheterna äger bestämma,
huruvida den minderårige skall öfverlämnas till sina föräldrar eller beredas
skyddsuppfostran intill myndig ålder eller inträde i äktenskap i någon allmän eller
privat uppfostringsanstalt eller hos någon anförvandt eller enskild person (art. 1).
Vidare stadgas, att minderårig, som vanemässigt hängifver sig åt otukt, kan på
begäran af fader eller moder eller af den, som om honom har vård, intagas i en
särskild afdelning vid någon uppfostringsanstalt för tid, som af domstolen bestämmes
(art. 2). Slutligen äger denna jämväl att förordna om skyddsuppfostran
intill uppnådd myndig ålder eller inträde i äktenskap, därest minderårig på i lagen
närmare angifvet sätt konstateras hafva upprepade gånger gjort sig skyldig till
provokation till otukt å allmän gata eller plats (art. 3).
Uppfostringsanstalt åligger att sörja för att de åt dess vård anförtrodda
skyddslingarna erhålla tillräcklig undervisning, för att de vid sin afgång från anstalten
må kunna utöfva något handtverk eller yrke. De närmare reglerna för
anstalternas verksamhet bestämmas genom ett allmänt, af administrationen utfärdadt
reglemente. Detta skall innehålla alla erforderliga stadganden angående skyddslingarnas
fysiska och moraliska uppfostran, deras öfvervakande, arbetsförtjänst m. m.
Nämnda reglemente skall jämväl fastställa villkoren för skyddslings anbringande hos
enskild person.
Den minderårige skall förblifva under den anstalts eller persons vård, till
hvilken han blifvit öfverlämnad, så länge vederbörande domstol icke annorlunda
förordnar.
Prefekterna och af dem och inrikesministern särskildt utsedda personer äfvensom
allmän åklagare äro skyldiga att öfva tillsyn öfver såväl de offentliga som de
privata uppfostringsanstalterna. Privata anstalter skola inspekteras minst en gång i
kvartalet och offentliga minst en gång hvarje halfår. En gång om året verkställes inspektion
af en medlem af inrikesministeriets generalinspektion öfver förvaltningen.
För hvarje skyddsling, intill dess denne uppnått 17 års ålder, erhålla de
privata uppfostringsanstalterna bidrag af staten, beräknadt efter samma belopp, som
fattigvården i orten betalar för af densamma omhändertagna minderåriga. För
skyddsling, som är oförmögen till arbete, utgår dock statsbidrag ända tills hans
afgång från anstalten. Kostnaderna för skyddsuppfostran åt minderårig, som omhändertagits
enligt bestämmelserna i art. 2, gäldas af den, som därom gjort framställning,
så framt icke meddellöshet föreligger.
256
Extr aparlamentariska
kommitténs
förslag.
Visar skyddsling tecken till förbättring, äger anstalten på eget initiativ och
med bifall af ett vid hvarje anstalt befintligt öfvervakningsråd besluta om skyddslingens
öfverlämnande till föräldrar eller försättande i tjänst eller om hans provisoriska
afgång från anstalten. Framställning härom kan äfven göras af den minderåriges
föräldrar eller målsman äfvensom af allmän åklagare. Blifver sådan framställning
af öfvervakningsrådet afslagen, kan saken hänskjutas till domstolens afgörande.
Har skyddsling provisoriskt afgått från anstalten, är domstolen ensam behörig
att återkalla beslutet härom och förordna, att skyddsuppfostran skall fortsättas, likasom
den ock ensam äger förordna, att sådan uppfostran skall upphöra före uppnådd
myndighetsålder.
Slutligen innehåller lagen en hel del detaljerade bestämmelser rörande den
procedur, som skall tillämpas i fråga om ärenden af förevarande slag.
Såsom i reseberättelsen, sid. 224, omnämnts, nedsatte regeringen under år
1903 en extraparlamentarisk kommitté, sammansatt af politici, administrativa och
juridiska ämbetsmän, läkare och publicister, med uppdrag att afgifva förslag till
ordnandet af prostitutionsspörsmålet. Ifrågavarande kommitté, hvilkens arbete vid
tiden för nämnda berättelses afgifvande ännu befann sig på ett förberedande stadium,
har under år 1907 fullgjordt sitt uppdrag samt framlagt ett förslag till lag
angående prostitutionen och profylaxen mot de smittosamma könssjukdomarna.
Lagförslaget, som hvilar på den grundåskådningen, att prostitutionen såsom
sådan icke är att betrakta såsom ett brott, omfattar fem särskilda afdelningar, af
hvilka den första innehåller vissa allmänna principer rörande samhällets förhållande
gent emot prostitutionen, den andra handlar om minderåriga, som vanemässigt hängifva
sig åt prostitution, den tredje om offentlig provokation till otukt, den fjärde
om koppleri och den femte om de smittosamma könssjukdomarnas profylax.
Hvad första afdelningen angår, fastslås i art. 1 den allmänna satsen, att
ingen kan på annat sätt än genom lag underkastas några inskränkningar i sin personliga
frihet på grund däraf, att han hängifver sig åt prostitution. Ifrågavarande
bestämmelse, hvilken betager polismyndigheterna rätt att ingripa mot de prostituerade
i andra fall, än då de göra sig skyldiga till brottsliga handlingar, kompletteras
genom stadgandet i art. 2, att i de administrativa reglementena icke får intagas
någon benämning, som har afseende å personer, hvilka hängifva sig åt prostitution,
och som särskildt har till ändamål eller följd att tvinga dem till inskrifning hos
sedepolisen och till att underkasta sig kroppsundersökning. Genom detta stadgande
förbjudes all reglementering af prostitutionen. I öfverensstämmelse härmed stadgas
i art. 3, att alla i kraft varande lagar, ordonanser, dekret eller administrativa
257
reglementen rörande prostitutionen, hvilka de än må vara, upphäfvas i hvad de
strida mot bestämmelserna i förevarande lag.
Andra afdelningen, omfattande art. 4—24, innehåller en hel del bestämmelser
om beredandet af skyddsuppfostran åt minderåriga under 18 år, som vanemässigt
hängifva sig åt prostitution. Då en särskild lag i förevarande ämne numera
blifvit utfärdad, torde någon redogörelse för förslaget i denna del icke vara
erforderlig.
Offentlig provokation till otukt, hvarom afhandlas i förslagets tredje afdelning,
innefattande art. 25 och 26, skall, då fråga ej är om iteration, beläggas
med straff enligt art. 479 strafflagen (böter från 11 till 15 francs). Förfallna
till straff för provokation äro de, som å allmän gata, å för allmänheten fritt tillgänglig
plats eller i dörr-, port- eller fönsteröppning med utsikt öfver allmän gata
1:0) provocera till otukt i närvaro af mer än två personer; 2:0) provocera till
otukt med obscena eller mot den allmänna anständigheten stridande tecken eller
ord; 3:0) inbjuda till otukt minderåriga under 15 år; samt 4:0) provocera till
otukt vid ingångar till militära inrättningar eller vid undervisnings- och understödsanstalter
samt gudstjänstlokaler. Förseelser af ifrågavarande slag beifras inför
vederbörande fredsdomare. Den, som gör sig skyldig till provokation för andra
gången, skall inställas inför polisdomstol och straffas med fängelse från sex dagar till
två månader och böter från 16 till 200 francs. I händelse af nytt återfall skall
strafflagens art. 58 tillämpas (straffet minst dubbelt mot förra gången).
Uti fjärde afdelningen, omfattande art. 27 — 31, föreslås åtskilliga ändringar
uti strafflagens bestämmelser rörande koppleri. De viktigaste af de föreslagna nya
bestämmelserna äro följande: En hvar, som för att tillfredsställa annans lusta och
för vinnings skull i osedligt syfte värfvar en myndig person af ena eller andra
könet, äfven om det sker med dennes samtycke, eller vanemässigt och direkt utnyttjar
dennes sedeslösa lif (prostitution), straffas med fängelse från och med en
månad till och med ett år jämte böter från och med 50 till och med 2,000
rancs. Har brottet blifvit begånget eller vederbörande blifvit lockad eller förledd
genom svek, list, våld, hotelser, missbruk af auktoritetsförhållande eller annat
tvångsmedel, skall straffet sättas till fängelse från tre månader till två år och
böterna från 50 till 3,000 francs. De skyldiga skola dessutom förbjudas att utöfva
hvarje slags vårdnads- eller förmynderskap samt att deltaga i familjeråd under
minst två, högst fem år och kunna tillika förbjudas att under samma tid uppehålla
sig å vissa i domen bestämda orter. Vidare stadgar förslaget straff
dels för sammanboende eller vanemässig sammankomst i syfte att utöfva prostitution,
dels ock för den, som uppsåtligen uthyr eller tillhandahåller ram för
utöfvande af prostitution under nyss angifna förhållanden. Straffet är i förra
fallet detsamma som vid offentlig provokation till otukt och i det senare
fängelse från sex dagar till en månad jämte böter från 16 till 200 francs eller
33
258
blott ettdera af dessa straff. Slutligen torde jämväl böra omnämnas, att
den polisen för närvarande tillkommande rätten att när som helst få tillträde
till notoriska otuktshus skall enligt förslaget upphöra. I stället föreslås en bestämmelse
af innehåll, att polisen skall äga rätt att när som helst få tillträde
till lokaler, som på grund af uppkomna oordningar eller öfverhängande fara kunna
misstänkas vara otuktshus.
Uti fjärde afdelningen, omfattande art. 32—40, äro sammanförda en hel
del olika bestämmelser, som direkt åsyfta de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande.
Den viktigaste af dessa bestämmelser torde vara den, som innefattas i art.
32. I detta lagrum stadgas nämligen, att hvarje person, som blifvit dömd för
provokation till otukt (racolage) å allmän gata eller å för allmänheten fritt tillgänglig
plats eller för sedlighetsbrott och som finnes behäftad med smittosam könssjukdom
utan att kunna visa, att han frivilligt underkastat sig speciell behandling,
skall, på förordnande af domaren, föras till ett sjukhus och där kvarhållas, intill
dess hans tillstånd icke vidare medför fara för smitta. Ifrågavarande bestämmelse,
hvilken genomdrefs af reglementaristerna inom kommittén och mot hvilken åtskilliga
anmärkningar redan af kommitténs redaktionsutskott blefvo framställda, är i så
hänseende märkelig, att densamma, i strid med förslagets anda, fastslår principen
om tvångsbehandling af könssjuka personer, som visa sig farliga för smittans
spridning.
Uti art. 32 föreslås, att de ansvarsbestämmelser, som i vissa §§ af strafflagen
finnas stadgade för förorsakande af kroppsskada, skola, allt efter de förhållanden,
under hvilka gärningen skett, tillämpas jämväl i fråga om öfverförandet af
smittosam könssjukdom. Åtal för dylik smittoöfverförelse skall emellertid endast
kunna äga rum efter angifvelse af vederbörande målsägare med rätt för denne att
återtaga angifvelsen, ända tills slutlig dom i målet fallit.
Art. 3 3 innehåller straffbestämmelser mot det på ifrågavarande område i
stor utsträckning florerande kvacksalfveriet. I sådant syfte föreslås straff för, dem,
som medelst anslag å allmän plats utgifva sig för att behandla smittosamma könssjukdomar,
så framt ej fråga är om tillkännagifvanden vid sjukhus, kliniker och
läkares bostäder. Straffet är böter från 11 till 15 francs och vid återfall under
loppet af ett år böter från 16 till 200 francs och fängelse från sex dagar till två
månader. Därjämte äger domstolen förordna, att domen skall anslås vid porten
till den dömdes bostad.
Art. 3 5 innefattar bestämmelse om att med smittosam könssjukdom behäftade
personer skola äga rätt till kostnadsfri sjukvård på vederbörande kommuns bekostnad.
Enligt förslagets art. 3 6 skola alla specialsjukhus för könssjuka afskaffa,
så framt de ej erfordras för undervisningsändamål. Vidare skola sjuk
-
259
hus, polikliniker och andra konsultationslokaler stå öppna för könssjuka på samma
villkor som för andra sjuka.
Uti art. 37 stadgas, att i alla mera betydande samhällen vederbörande sjukhusstyrelser
äro skyldiga att på framställning af mären eller prefekten, anordna
allmänna mottagningar för könssjuka hvarje söndagsmorgon äfvensom minst en
gång i veckan efter arbetstidens slut.
Art. 38 innehåller bestämmelser om anordnandet i alla statens skolor af
kurser rörande de smittosamma könssjukdomarnas allmänna natur och faror äfvensom
om meddelande af undervisning härutinnan åt arméns och flottans manskap.
Slutligen föreslås i art. 39 en bestämmelse i syfte att hindra vederbörande
understödsföreningar från att från sjukhjälp undantaga personer, som lida af smittosam
könssjukdom.
Inom franska profylaktiska sällskapet har under de senare åren frågan angående
reglementeringen af prostitutionen varit föremål för långvariga och ingående
öfverläggningar. Efter det ofvannämnda extraparlamentariska kommitté framlagt
sitt betänkande, tillsattes år 1908 inom sällskapet en kommitté för att på grundval
af de under öfverläggningarna uttalade meningarna utarbeta ett förslag till
prostitutionens sanitära ,övervakning. Sedan ett dylikt förslag, byggdt på de nyreglementariska
principerna, blifvit af kommittén utarbetadt och af sällskapet med
några mindre ändringar antaget, har nämnda förslag sedermera af sällskapet blifvit
till regeringen ingifvet såsom ett motförslag till det af den extraparlamentariska
kommittén framlagda. Då i kommitténs betänkande blifvit fullständigt redogjordt
för ifrågavarande förslags innehåll, torde någon närmare redogörelse för detsamma
här icke vara erforderlig.
Franska
profylaktiska
sällskapets
förslag.
REDOGÖRELSE
FÖR I VISSA LÄNDER GIFNA FÖRESKRIFTER FÖR
MOTARBETANDE AF DE SMITTOSAMMA
KÖNSSJUKDOMARNA
AF
CARL MALMROTH
STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
Härmed får jag vördsamt till kommittén öfverlämna följande, på uppdrag
af kommittén utarbetade redogörelse för de i Finland, Ryssland, England och
Italien gifna föreskrifter för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarna.
Stockholm i november 1906.
Carl Malmroth.
INNEHALL.
sid.
Finland................................................................................................................................ 5
Ryssland ................................................................................... 36
England................................................................................................................................ 50
Italien ................................................................................................................................ 63
Finland.
Uti § 5 af instruktionen för provinsialläkare i Finland den 17 januari 1832
stadgades, att till förekommande af venerisk smittas utspridande bland menigheten
vore det provinsialläkarens plikt att af personer, som träffades besvärade med
primitiva symtomer däraf, underrätta sig, huru smittan tillkommit samt hos vederbörande
kronobetjänte på landet och hos magistraten eller kronobetjänt i städerna,
med iakttagande • af den varsamhet sakens beskaffenhet fordrade, uppgifva såväl
de besmittade som dem, hvilka, enligt de underrättelser han i öfrigt inhämtat,
därför skäligen misstänktes, på det de förra måtte kunna tillhållas att begifva sig
till ortens kurhus och de senare att inställas till besiktnings undergående hos
närmast boende provinsial-, stads- eller lasarettsläkare. I § 6 af samma instruktion
föreskrefs, att i stad, där stadsläkare funnes tillförordnad, det ålåge denne att
verkställa alla inom stadens område förefallande läkarbesiktningar.
Med ändring af anförda bestämmelser i provinsialläkarinstruktionen förordnades
genom kejserliga kungörelsen den 14 juli 1875:
1:0) att, i händelse öfverstyrelsen för medicinalverket funne nödigt, att i
någon stad, »för prostitutionens närmare öfvervakande och hämmande», inrättades
särskild, under öfverstyrelsens kontroll ställd besiktningsbyrå, hvarest de allmänna
veneriska besiktningarna skulle af därtill utsedd läkare verkställas, ägde öfverstyrelsen
med underdånig framställning därom ingå till senatens ekonomidepartement,
hvarefter å bemälda departement ankomme att, efter pröfning af omständigheterna,
afgöra, huruvida inrättande af byrån skulle äga rum;
2:0) att i - stad, där besiktningsbyrå för det i mom. 1 nämnda ändamål
funnes inrättad, de allmänna veneriska besiktningarna inom staden och dess område
skulle uteslutande handhafvas af den läkare, som af medicinalstyrelsen blifvit vid
byrån anställd, och hvilken det förty ålåge att verkställa besiktningar, icke allenast
å prostituerade kvinnor, som i staden vistades, utan äfven å alla öfriga personer,
hvilka antingen genom åtgärd af vederbörande myndighet, eller ock af annan
anledning, borde, såsom misstänkta att vara med venerisk smitta behäftade, under
-
6
kastas besiktning; och komme i följd häraf i stad, hvarest nämnda anordning
vidtagits, stadsläkarens befattning med ifrågavarande allmänna besiktningar, därest
icke läkargöromålen vid byrån blifvit åt honom uppdragna, att så länge byråns
verksamhet fortfore, helt och hållet upphöra; samt
3:0) att åt senatens ekonomidepartement öfverlämnades att, i afseende å
ifrågavarande besiktningsbyråer, meddela de närmare föreskrifter, som för ändamålet
kunde erfordras.
Med stöd af förenämnda kungörelse den 14 juli 1875 blefvo besiktningsreglementen
utfärdade för Helsingfors år 1876, för Tammerfors år 1879 och
för Viborg år 1885. I slutet af 1880-talet förekom regelbunden sundbetsbesiktning
af prostituerade kvinnor i fyra andra städer, utan att dock egentliga reglementen
för besiktningen därstädes utfärdats.
De för förstnämnda städer utfärdade reglementen voro i hufvudsak med
hvarandra öfverensstämmande och stadgade följande: Kvinnor, som voro kända
eller på grundade skäl misstänkta för prostitution, skulle, efter vederbörande polismästares
pröfning, hos polisen inskrifvas såsom besiktningsskyldiga och därvid erhålla
en reglementariska föreskrifter för de inskrifna upptagande s. k. inskrifningsbok samt
i nämnda egenskap förblifva inregistrerade, intill dess de, likaledes efter polismästarens
pröfning, ansågos hafva afstått från prostitutionen. De inskrifna kvinnorna
voro underkastade regelbundna sundhetsbesiktningar och, hvarje gång de vid
besiktningen befunnos friska, erhöllo de anteckning härom i sin inskrifningsbok.
Voro de sjuka aflämnades böckerna och remiss till sjukhus ägde rum. Efter
utskrifningen därifrån återbekommo kvinnorna sina böcker. Till ersättande af
kostnaderna för den sålunda föreskrifna anordningen skulle de besiktningsskyldiga
förskottsvis erlägga viss stadgad afgift.
Reglementeringen af prostitutionen mötte emellertid på många håll inom
landet gensagor och motståndarne till densamma gjorde hos senaten upprepade
framställningar om dess afskaffande. Med anledning häraf uppdrog senaten den 3 1
januari 1888 åt en kommitté att såväl åvägabringa utredning därom, huruvida de
omständigheter och förhållanden, som föranledt utfärdandet af kungörelsen den 14
juli 1875 samt senatens därå grundade förordnande den 30 maj 1876 om en
besiktningsbyrås inrättande i Helsingfors, fortfarande ägde sin giltighet eller icke,
som ock taga under öfvervägande i hvad män nämnda kungörelse och förordnande
samt andra i ämnet meddelade föreskrifter äfven framdeles vore af behofvet påkallade
eller borde efter möjligen ändrade förhållanden lämpas eller upphäfvas.
Kommittén afgaf sitt betänkande den 17 februari 1891 och föreslog därvid:
att den för det dåvarande i några af landets städer bestående reglementeringen
af prostitutionen, innebärande hufvudsakligen att för prostitution kända eller på
7
grundade skäl misstänkta kvinnor inskrefves såsom prostituerade och underkastades
regelbundna sundhetsbesiktningar, måtte varda upphäfd;
att, till motarbetande af de veneriska sjukdomarnas utbredning, enhvar manlig
eller kvinnlig individ, som enligt lagbestämda grunder borde anses vara på sannolika
skäl misstänkt för att sprida dylik sjukdom, skulle kunna i viss stadgad ordning
ej mindre förpliktas så begå, att behörigt sundhetsbevis om personen inom utsatt
tid tillhandakomme vederbörlig myndighet, eller, där sådant ej fullgjordes, undergå
föreskrifven läkarundersökning än ock, vid tredska att efterkomma hvad honom
eller henne i antydt afseende ålagts, fällas till ansvar;
att enhvar, som för syfilis insändts till sjukhus, skulle efter sin utskrifning
därifrån, i fall personens förhållanden icke erbjöde tillräcklig säkerhet för inträffande
sjukdomsrecidivs tillbörliga öfvervakande genom hans eller hennes egen omsorg,
kunna tillhållas att, så länge slika recidiv vore att befaras, undergå periodiska
besiktningar;
att läkare, som vare sig i sjukhus eller privat behandlade recent syfilis,
vederbörligen anvisades att städse göra sina patienter uppmärksamma på sjukdomens
egenskap att åter utbryta i fullt smittosamma recidiv och att gå i arf samt på
deras däraf härflytande plikt att låta periodiskt kontrollera sitt hälsotillstånd och
iakttaga nödig försiktighet i fråga om äktenskaps ingående;
att läkare, hos hvilka sjukdomsfall af nämnda art förekomme till behandling,
likaledes ålades att alltid af patienterna allvarligt efterfråga källan till smittan och,
där densamma uppgåfves, därom enskildt anmäla hos vederbörande stads- eller
provinsialläkare, på det att denne, i händelse han funne uppgiften trovärdig,
skulle kunna vidtaga erforderlig åtgärd till afvärjande af faran för smittans vidare
spridning;
att för syfilitiska sjuka erhållandet af läkarundersökning, sjukvård och medicin
såvidt möjligt underlättades samt behandlingen så anordnades, att de icke till sina
namn blottställdes och därigenom afhölles från att söka råd och bot;
att vid förhandenvaro af vissa så beskaffade förhållanden, som visat sig ofta
medföra ökad utbredning af de veneriska sjukdomarna, en särskild hygienisk övervakning
med syfte att motverka dylika inflytelser i görlig mån genomfördes, såsom
beträffande särskilda slag af kringvandrande eller kringresande yrkesidkare och andra
personer, lös arbetarpersonal vid stora arbetsföretag och mera betydande industriella
inrättningar, å längre sjöresa stadde sjömän med flere;
att de tillfälliga allmänna besiktningarna å landsbygden, såsom varande af
behofvet påkallade, bibehölles, men att under öfvervägande toges, huruvida de
nuvarande anordningarna vidkommande desamma, med hänsyn till olikheten i förhållandena
å skilda orter, eller eljest, tilläfventyrs behöfde modifieras;
att en allmän lag angående motarbetande af de smittosamma, särskildt de
veneriska sjukdomarnas utbredning bragtes till stånd, hvilken lag således bland
8
annat skulle reglera hälsovårds- och polismyndigheternas, å ena, samt enskildes, å
andra sidan, inbördes befogenheter och skyldigheter i afseende ä dithörande sundhetsvård;
och att jämväl instruktion för vederbörande läkare uppgjordes, med syfte
att närmare bestämma hvad de vid verkställande af besiktningar och i öfrigt ofvan
antydda hänseenden hade att iakttaga; samt
att sta*tistiken angående de veneriska sjukdomarna för framtiden inrättades
så, att den blefve i stånd att i afseende å både dödlighets- och sjuklighetsförhållanden
lämna all den utredning, som borde af en sådan statistik fordras.
I afgifven reservation uttalade sig en af kommitténs ledamöter för bibehållande
i profylaktiskt syfte af noggrann preventiv besiktning af och annan kontroll
öfver kvinnor, som hemfallit åt prostitutionen.
Öfver kommitténs förslag infordrades utlåtande från ett stort antal administrativa
och kommunala myndigheter samt tjänsteläkare. Af samtliga utlåtandena omfattade
38 obetingadt eller i hufvudsak kommitténs förslag, medan 68 utlåtanden
obetingadt eller åtminstone i hufvudsak voro afgifna till förmån för reservantens
yrkande om den preventiva besiktningens bibehållande.
I det »betänkande i prostitutjonsfrågan», som den 14 maj 1892 afgafs af
föredraganden i senatens civilexpedition gjordes det af kommittén framlagda förslaget
till föremål för en ingående och detaljerad kritik, därvid föredraganden
särskildt sökte visa ohållbarheten af den abolitionistiska argumentering kommittén
törebragt. Visserligen kunde det synas som förslaget uteslöte all reglementering
af prostitutionen, men vid en närmare undersökning framginge, att i praktiken så
icke skulle blifva fallet. Enligt förslaget skulle enhvar, som på sannolika skäl misstänktes
för spridning af veneriska sjukdomar — och enligt motiveringen åsyftades
därmed otuktigt lefvande personer af båda könen, isynnerhet prostituerade — vara
skyldig att antingen förete sundhetsbetyg eller låta sig besiktigas af vederbörande
läkare. Sådant betyg kunde emellertid icke presteras utan föregående läkarundersökning,
hvadan skyldigheten att förete läkarintyg innebure detsamma som besiktningstvång.
Då nu de prostituerade ständigt utgjorde en fara för smittans utbredande,
följde däraf, att hvarje sådan kvinna ständigt och regelbundet måste åläggas att
förete sundhetsbevis, d. v. s. undergå besiktning. Man komrne sålunda i praktiken
till ett system, som i princip föga skilde sig från den bestående reglementeringen.
Då kommitténs förslag, enligt föredragandens mening, icke innebure någon som
helst förbättring af det system, som tillämpades, men väl vore behäftadt med
åtskilliga brister, som ej vidlådde den preventiva besiktningen i dess dåvarande form,
fann föredraganden sig icke kunna tillstyrka antagandet af detsamma. Visserligen
kunde och borde många förbättringar i det tillämpade systemet vidtagas, men att
helt uppgifva den regelbundna preventiva kontrollen vore endast att lägga fältet
öppet för ifrågavarande sjukdomar. I sammanhang med granskningen af kommitténs
förslag framlade föredraganden ett förslag till förordning angående de veneriska
9
sjukdomar^ och prostitutionen samt vidare ett förslag till kungörelse, innefattande
närmare föreskrifter om åtgärder mot de veneriska sjukdomarna och prostitutionen.
Dessa förslag, som voro byggda på principen af regelbundna preventiva besiktningar,
hafva legat till grund för de båda författningar i ämnet, som utfärdades den 28
maj 1894.
De i Finland för närvarande gällande bestämmelser, som afse motverkande
af smittosamma könssjukdomars spridande återfinnas dels i 20 kap. strafflagen af den
19 december 1899, dels i förenämnda båda författningar af den 28 maj 1894
nämligen: förordningen om motarbetande af de veneriska sjukdomarna samt kungörelsen,
innefattande närmare föreskrifter om åtgärder mot de veneriska sjukdomarna.
Hvad först strafflagens 20 kap. angår är det särskildt §§ 10 och 13, som
i förevarande hänseende äro af vikt. Förstnämnda lagrum är af följande lydelse:
»Hvar som håller hus för bedrifvande af otukt eller förleder kvinna till
skörlefnad, straffes för koppleri med tukthus i högst tre år och förlust af medborgerligt
förtroende.
Försök till dylikt förledande är straffbart.
Kvinna, som i sådant hus, eller eljest allmänneligen låter bruka sig till skörlefnad,
straffes med fängelse ej öfver två år.»
Enligt de allmänna bestämmelserna är minimum för tukthusstraff sex månader
och för fängelsestraff fjorton dagar.
Enligt den finska straffrätten är hvarje könsförbindelse utom äktenskapet eu
brottslig handling och bör såsom sådan beläggas med straff. I § 9 af strafflagens
20 kap. stadgas nämligen bland annat: »Öfvar ogift man i annat fall, än ofvan
är sagdt, lägersmål med ogift kvinna, böte, för lönskaläge, han högst fyratio mark,
och hon ej öfver tjugu mark.» I full öfverensstämmelse med denna uppfattning
af de utomäktenskapliga könsförbindelserna har den finska strafflagen jämväl fastställt
straff för kvinna, som allmänneligen låter bruka sig till skörlefnad. Liksom i
andra länder, hvilkas strafflagar uppställa straff för prostitution såsom sådan, har
den finska strafflagens bestämmelse i förevarande hänseende icke erhållit den betydelse
lagstiftaren med densamma afsett. I Finland, liksom öfverallt, där en ordnad
reglementering af prostitutionen finnes, pläga nämligen myndigheterna icke anställa
åtal mot kvinnor, som beträdas med yrkesmässig otukt, utan nöja sig med att inskrifva
dem såsom besiktningsskyldiga.
Förenämnda § 13 innehåller särskilda straffbestämmelser för spridande af
venerisk smitta. Denna § lyder:
»Har den, som visste sig vara behäftad med venerisk sjukdom, genom lägersmål
öfverfört sjukdomen på annan; straffes med tukthus eller fängelse i högst två år.»
Gällande
bestämmelser.
2
Äfven om denna bestämmelse gäller, hvad ofvan blifvit sagdt ifråga om
5 i o, att den högst sällan kommer till användning. Fränsedt den omständigheten,
att det alltid måste vara förenadt med stora svårigheter att förebringa en fullt
bindande bevisning, innebär sakens framdragande för offentligheten i de flesta fall
för den förfördelade ett så stort obehag, att åtalet af denna grund uteblir.
De egentliga bestämmelserna angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning återfinnas uti de båda den 28 maj 1894 utfärdade författningarna.
Såsom innehållande de allmänna principerna för de veneriska sjukdomarnas
profylax har förordningen om motarbetande af de veneriska sjukdomarna ansetts
här böra in extenso intagas.
§ !•
Medicinal- och polismyndigheterna i stad och på landet åligger att motarbeta
de veneriska sjukdomarna och deras spridning; ägande polismyndigheterna
särskilt öfvervaka prostituerade personer samt tillse, att faror, som dessa för
samhället medföra i såväl sanitärt som annat hänseende, såvidt möjligt, förebyggas
eller aflägsnas.
I omförmälda verksamhet skola äfven kommunala hälsovårds- och andra
myndigheter taga del och lämna handräckning, såsom därom särskilt förordnas.
§ 2.
Yppas eller misstänkes med skäl venerisk sjukdom hos någon, vare dennes
husbonde eller den hans ställe företräder eller den, som till den sjuke eller misstänkte
intager en likartad ställning, äfvensom läkare, barnmorska, vaccinatör och
vaccinatris, där sådant icke strider emot deras tysthetsplikt, samt kronobetjänt och
polismyndighet ovillkorligen förpliktad att, såsom därom särskilt föreskrifves, om
förhållandet genast anmäla hos hälsovårds- eller kommunalnämnd. Där sådan ej
finnes, bör anmälan göras hos vederbörande kronobetjänt.
§ 3-
Befinnes någon vare sig på grund af osedligt lefverne, eller i stöd af andra
omständigheter, medföra fara för utbredande af venerisk sjukdom, är sådan person
skyldig att på anfordran af vederbörande myndighet om sitt hälsotillstånd förete
intyg, utfärdadt af behörig läkare, eller, i händelse af uraktlåtenhet härutinnan,
undergå läkarbesiktning.
§ 4-
Uppdagas bland samboende i stad eller på landet eller ock hos menighet
venerisk sjukdom, eller förekomma omständigheter, som antyda, att sådan sjukdom
bland samboende eller menighet införts, utan att dock den egentliga härden för
sjukdomen kunnat upptäckas, äro, där sådant pröfvas vara nödvändigt, alla de bland
samboende eller menighet, hvilka ej genom behörigt läkarbetyg styrkt, att de icke
lida af dylik sjukdom, skyldige att underkasta sig läkarbesiktning.
§ 5-
Den, som är behäftad med venerisk sjukdom, skall, ifall säkerhet icke finnes,
att han utan myndighets tillgörande underkastar sig eller befordras till undergående
af läkarbehandling, men alltid, där fara för smittans spridning är å färde, om den
sjuke behandlas utom allmänt sjukhus, ofördröjligen i dylikt sjukhus intagas; venerisk
patient vare ock efter utskrifningen från sjukhus, enskildt eller allmänt, underkastad
de föreskrifter, som för sjukdomens botande eller till förebyggande af smittans
spridning kunna utfärdas.
§ 6.
Har erfarenheten visat, att hos personalen vid industriell eller annan sådan
inrättning, eller vid större arbetsföretag, eller ock hos befolkningen vid fisklägen,
hamnar, läger, marknads-, handels- och andra dylika samlingsplatser, vid inkvartering
af militär eller å orter med större internationell samfärdsel eller i andra likartade
fall veneriska sjukdomar hota att vinna insteg eller redan inrotat sig, är Senatens
Ekonomidepartement berättigadt att för sådana fall påbjuda anordnande för kortare
eller längre tid af läkarbesiktning och vidtaga andra för ändamålet lämpliga åtgärder.
§ 7-
Enhvar, som genom eget erkännande öfvertygats om eller blifvit beträdd
med att allmänneligen låta bruka sig till skörlefnad, skall, vare sig saken anmäles
till rättsligt åtal eller icke, efter förordnande af polismyndighet underkastas icke
blott läkarbesiktning och, så snart tillvaron af venerisk sjukdom konstaterats,
kurhustvång, utan äfven de anordningar, hvilka med afseende å sådan persons
öfvervakande för öfrigt kunna vidtagas.
12
Denna kontroll fortfar, så länge den prostituerade anses vådlig för samhället,
såsom i mom. i säges.
§ 8.
I allmänhet ankommer det å kommunen att bestrida utgifterna för de veneriska
sjukdomarnas öfvervakande och hämmande; och må af öfvervakade personer
någon ersättning eller afgifter för offentlig kontroll hvarken fordras eller uppbäras,
dock att i vissa undantagsfall ersättningsskyldighet kan dem åläggas.
Sanitär kontroll vid industriella verk samt andra dylika inrättningar och
företag bekostas af arbetsgifvarna.
Angående kostnaderna för veneriske patienters vård och underhåll i allmänt
sjukhus gälle, hvad därom är eller varder förordnadt.
Senatens Ekonomidepartement berättigas att till förmån för kommunerna eller
enskilde göra eftergifter i eller tillåta afvikelser från de i denna § stadgade allmänna
grunder, likasom ock att, ifall af behof, pröfva och fastställa af medicinalstyrelsen
uppgjordt förslag till taxa, enligt hvilken förrättningar, påkallade af denna
förordning eller andra författningar i ämnet, böra af kronan, kommunerna eller
enskilde ersättas.
§ 9-
Behörig att i de fall, som afses i denna förordning, utfärda sundhetsbevis
och verkställa besiktning, är hvarje i landet legitimerad läkare.
§ io.
Myndighet, tjänsteman eller enskild person, som öfverskrider dem tillagd
befogenhet vid öfvervakandet af de veneriska sjukdomarna och prostitutionen eller
därvid brister uti anständighet och tillbörlig hänsyn till blygsamhetens fordringar,
stånde ansvar enligt allmän lag.
Försummelse eller uraktlåtenhet att iakttaga på grund af denna förordning
meddelad föreskrift, öfverträdelse däraf och tredska, straffas, såsom därom skall af
Senatens Ekonomiedepartement annorstädes närmare bestämmas, med böter, högst
fyrahundra mark.
Böterna användas och förvandlas vid bristande tillgång hos den fällde, såsom
om vite i allmän lag är stadgadt.
§ ii
Angående
sanitär kontroll vid militären är särskildt förordnadt.
13
§ 12.
Å Senatens Ekonomiedepartement ankommer att på grundvalen af denna
förordning utfärda närmare föreskrifter i ämnet, att tjäna till efterföljd från den
tid och på sätt Senaten därom bestämmer.
Kungörelsen, innefattande närmare föreskrifter om åtgärder mot de veneriska
sjukdomarna, innehåller hufvudsakligen följande.
Yppas hos någon venerisk sjukdom, är hans husbonde eller den hans ställe
företräder, eller den, som till den sjuke intager en likartad ställning, ovillkorligen
skyldig att, såframt säkerhet icke föreligger, att den sjuke utan myndighets åtgörande
underkastar sig eller befordras till läkarbehandling och bot, men alltid där fara för
sjukdomens spridning genom patientens behandling utom sjukhus är för handen, om
sjukdomen genast göra anmälan hos hälsovårds- eller kommunalnämnd, eller, ifall
sådan icke finnes, hos vederbörande kronobetjänt. Enahanda anmälningsskyldighet
åligger husbonde eller därmed likställd person, då han erhållit kännedom om tillvaron
af venerisk åkomma bland samboende eller menighet, eller då rykte om
dylik sjukdom hos enskild person eller bland samboende med sannolika skäl styrkes.
Läkare, barnmorska, vaccinatör eller vaccinatris äro, där sådant icke strider mot
deras tysthetsplikt, jämväl underkastade anmälningsskyldighet, som ofvan sägs.
Läkare, som behandlar venerisk patient, är pliktig att söka utforska härden, hvarifrån
smittan denne meddelats, och efter erhållen kännedom om smittokällan, därom
»öra anmälan.
O
Då hälsovårds- eller kommunalnämnd, eller, där sådan icke finnes, kronobetjänt
emottagit anmälan därom, att viss person är behäftad med eller skäligen
misstänkt för venerisk sjukdom, skall nämnda myndighet eller tjänsteman, med iakttagande
af den varsamhet sakens beskaffenhet fordrar, genast söka utforska, huruvida
angifvelsen eller misstanken äger grund eller icke. Detsamma gäller, om hälsovårds-
eller kommunalnämnd eller kronobetjänt annorlunda än efter anmälan fått
anledning att för venerisk smitta misstänka viss person. Är den angifne eller
misstänkte känd för osedligt lefverne eller föreligger annars uppenbar fara för
smittans utbredande, skall hälsovårds- eller kommunalnämnd eller, där sådan icke
finnes, kronobetjänt utan tidsutdräkt affordra vederbörande läkarintyg angående hans
hälsotillstånd eller bevis om undergången läkarbesiktning. Vägrar eller försummar
den angifne eller misstänkte eller dennes målsman. att inom utsatt tid anskaffa
sundhetsintyg eller besiktningsbevis^ skall läkarundersökning med biträde af polis
-
myndighet ändock verkställas, den angifne eller misstänkte obetaget att till besiktningsman
utse därtill berättigad läkare och att till förrättningen inkalla vittnen,
försummar eller uraktlåter den angifna eller misstänkta att utse läkare eller infinner
sig icke vittne till förrättningen, må denna däraf icke förhindras eller uppehållas, utan
på föranstaltande af polismyndighet genast verkställas. Kostnaden för sundhetseller
besiktningsbevis eller läkarundersökningen drabbar kommunen, men den angifne
eller misstänkte, ifall han tredskar eller försummar att fullgöra behörigen meddelad
föreskrift, eller försöker att i afseende å sitt hälsotillstånd vilseleda myndighet
eller läkare.
Uppdagas bland samboende i stad eller på landet eller ock hos menighet
venerisk sjukdom eller föreligga omständigheter, som antyda, att sådan sjukdom
bland samboende eller menighet införts, utan att dock den egentliga härden för
sjukdomen kunnat upptäckas, skall hälsovårds- eller kommunalnämnd, eller, där
sådan icke finnes, kronobetjänt efter erhållen kännedom och verkställda forskningar,
affordra den eller dem bland samboende eller menighet, som främst misstänkas,
sundhetsintyg eller besiktningsbevis samt, vid vägran eller försummelse härutinnan
från de misstänktas sida, underkasta dessa läkarbesiktning. Därefter äger läkaren
att, med stöd af hvad sålunda inlupit och efter pröfning af omständigheterna, förordna,
huruvida besiktning bör öfvergå blott en del af samboende eller menighet
eller ock alla öfriga bland dem. Från besiktningsskyldighet fritagas dock de, Indika
genom behöriga, på egen bekostnad anskaffade intyg styrkt, att de icke lida af
venerisk sjukdom, eller afsändts eller afgått till allmänt sjukhus, för att där behandlas,
eller med hälsovårds- eller kommunalnämnds eller kronobetjänts begifvande
därförinnan underkastats kur utom dylik inrättning, samt, de, som af läkaren anses
vilja och kunna, om de vore smittade, själfva sörja för att sjukdomen ordentligt
botas och icke vidare sprides. Uteblifven besiktningsskyldig bör genom polismyndighets
försorg till besiktning, så snart han varder ertappad, på egen bekostnad
inställas.
Hvarje legitimerad läkare är behörig att utfärda sundhetsbevis samt förrätta
besiktning och däröfver aflämna intyg.
Läkarbesiktning skall alltid äga rum med iakttagande af tillbörlig hänsyn
och varsamhet. Då fråga är om enskild person eller ett fåtal, verkställes den
i läkarens bostad eller där han annars emottager patienter. Vid allmän besiktning,
hvilken jämväl skall så anordnas, att blygsamhet, god sed och anständighet
icke kränkas, må personer af olika kön, ålder och stånd på skilda tider och
mötesplatser undersökas. Vid besiktning åligger det läkaren att iakttaga den största
noggrannhet, omsorg och renlighet; och har han att för öfrigt ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som angående besiktnings verkställande varda af medicinalstyrelsen
utfärdade. Beträffande sundhetsintyg och besiktningsbevis skall tillses,
att de varda tydligt och så affattade, att de icke kunna missbrukas eller vilseleda;
i5
att desamma ej utfärdas åt den, som till sin person är för läkaren okänd; samt
att de, ifall undersökningen eller besiktningen icke varit frivillig, öfverlämnas direkt
till myndigheten, som intygen äskat.
Finnes angifven eller misstänkt person vara af venerisk sjukdom angripen,
och anser läkare, med afseende å sjukdomens art, på grund af egen kännedom
eller hvad hälsovårds- eller kommunalnämnd eller kronobetjänt om honom intygat,
att han bör i allmänt sjukhus behandlas, skall den smittade på föranstaltande af
kronobetjänt till dylikt sjukhus ofördröjligen befordras. Den, hos hvilken smitta
vid besiktning icke kunnat med visshet utrönas, men som dock af läkare misstänkes
vara behäftad med venerisk åkomma, bör jämväl insändas till allmänt sjukhus,
såframt ej säkerhet finnes eller ställes, att den misstänkte genom upprepade besiktningar
och annorledes varder å hemorten eller utom allmänt sjukhus kontrollerad
och för andra oskadlig; och äger läkaren i sådant afseende lämna nödiga föreskrifter
åt den misstänkte samt åt hälsovårds- eller kommunalnämnd eller kronobetjänt.
Har den, som tillåtits utom allmänt sjukhus undergå läkarbehandling eller
observation, försummat att därvid ställa sig läkares föreskrifter till efterrättelse, eller
dem åsidosatt eller icke ordentligt fullgjort, vare, om läkare sådant påyrkar, men
ovillkorligen, ifall dylik patient utbredt venerisk smitta, till allmänt sjukhus ofördröjligen
insänd, för att därstädes behandlas eller iakttagas. A polismyndighet i stad
och kronobetjänt på landet ankommer att noggrannt öfvervaka, det person, som
ansetts böra undergå läkarbehandling i allmänt sjukhus, jämväl dit ankommit eller
inställts.
Venerisk patient, som hos föreståndare för allmänt sjukhus företer intyg
därom, att han hos hälsovårds- eller kommunalnämnd eller kronobetjänt vid sjukdomens
utbrott eller inom de första veckorna därefter, anhållit om läkarbesiktning
och behandling, må i dylikt sjukhus kostnadsfritt vårdas och underhållas, vare sig
han äger tillgång att dagafgifterna gälda eller icke. Önskar patienten i anstalten
blifva okänd, skall därom gjord anhållan villfaras; och får i »sådant afseende hans
namn uti anstaltens journaler ej införas eller hans person på annat sätt röjas.
Dylik patient bör ej heller förvägras plats i allmänt sjukhus, ehuru han är hemma
från annan trakt eller annat område, än det, för hvilket sjukhuset är afsedt. Om
kostnaden för underhåll och vård af andra veneriska patienter, gäller förordningen
angående organisationen och förvaltningen af de allmänna civila sjukhusen. Å
allmänt sjukhus skola veneriska patienter efter könen åtskiljas. Därjämte bör såvidt
möjligt tillses, att ärbara och icke ärbara, gamla och unga, gifta och ogifta
patienter icke sammanföras, äfvensom att tillbörlig grannlagenhet och hänsyn iakttagas
samt att de sjuka icke onödigtvis blottställas.
Patient, som från allmänt sjukhus utskrifves, men anses fortfarande medföra
fara för utbredande af venerisk smitta, skall vid utskrifningen af anstaltens läkare
ovillkorligen förständigas om skyldigheten att, då sådant pröfvas nödigt, undergå
ié
förnyade besiktningar samt om hvad han i öfrigt till sjukdomens fullständiga
botande och förebyggande af dess spridning har att iakttaga. Läkaren skall tillse,
att hälsovårds- eller kommunalnämnd eller polismyndighet å den ort, hvarest
patienten kommer att efter utskrifningen vistas, jämväl varder underrättad om den
utskrifnes sjukdom och behandling. Myndigheten har därefter, att noggrannt öfvervaka,
att patienten, så länge smitta kan befaras, ställer sig till efterrättelse icke
blott föreskriften om upprepade besiktningar, utan äfven hvad läkare å patientens
vistelseort för sjukdomens oskadliggörande påbjuder. Ombyter patienten bostad
eller vistelseort, böra vederbörande myndigheter å den orten i nyssberördt afseende
härom underrättas. Uraktlåter eller försummar sådan patient att efterkomma meddelade
föreskrifter eller dem ordentligt fullgöra, skall han till allmänt sjukhus ånyo
insändas, om läkaren det påyrkar, men ovillkorligen, i fall patienten utbredt
venerisk smitta.
Yrkesinspektör äger att göra sig underrättad om veneriska sjukdomar bland
arbetare vid industriella verk och inrättningar samt arbetsplatser. Befinnes särskild
sanitär kontroll vara af omständigheterna påkallad, må yrkesinspektören söka förmå
arbetsgifvaren anordna sådan. Hafva vid dylika verk och inrättningar veneriska
sjukdomar inrotat sig, och anses missförhållandet icke kunna afhjälpas eller blifva
aflägsnadt genom åtgärder från arbetsgifvarens sida, skall yrkesinspektören genast
göra anmälan om saken till medicinalstyrelsen, som därefter äger att föranstalta
om erforderliga åtgärder. Enahanda anmälningsskyldighet åligger jämväl hälsovårdseller
kommunalnämnd, vederbörande läkare samt polismyndighet i fråga om fattiggårdar
och arbetsanstalter, befolkningen vid fisklägen, hamnar, marknads-, handelsoch
andra dylika platser samt orter, dar militär inkvarterats eller större mängd
arbetare och annan befolkning samlas eller färdas.
Personer, hvilka antagas till arbetare vid allmänna arbeten, äro, där så anses
nödigt, underkastade sanitär kontroll samt skyldighet att undergå sundhetsbesiktningar.
Likaså den, som inmanas i häkte, straff-, arbets- eller uppfostringsanstalt
för förbrytare. Vandrande och kringresande personer utan stadigt hemvist, såsom
stockflötare, gesäller, lärgossar, gårdfarihandlare, uppköpare och månglerskor skola
vara försedda med vederbörligt sundhetsbetyg.
Barn, som af fattigvårdsstyrelse utackorderas, skall, innan detsamma till
annans vård öfverlämnas, undersökas af läkare, där sådan i kommunen finnes.
Lider det af venerisk sjukdom, skall det underkastas läkarbehandling och får därefter
icke utan läkarens samtycke utackorderas.
Med venerisk sjukdom behäftad person, som är anställd vid bageri, brödeller
mjölkförsäljning, matvaruhandel, tobaksförsäljning eller annat dylikt yrke eller
sysselsättning, hvarigenom smitta lätt kan spridas, skall afhållas från yrkets eller
sysselsättningens utöfvande, så länge detta af läkare anses nödigt.
Anträffas person under omständigheter, som gifva grundad anledning till
misstanke, att personen är eller varder hemfallen åt prostitutionen, skall polismyndigheten
söka återföra den felande till ett sedligt och ordentligt lefverne och
i detta ändamål samarbeta med kommuner, föreståndare och styrelser för arbetshem,
förbättringsanstalter, välgörenhetsföreningar och sällskap m. fl. likartade inrättningar
med syfte att anskaffa hem och stöd åt behöfvande. Särskildt åligger det polismyndighet
att, där minderårig eller omyndig beträdes med oriktigt lefverne, oförtöfvadt
vidtaga åtgärd om denna persons hemsändande eller öfverlämnande till
föräldrar, målsman eller vederbörande kommun, med uppmaning till dessa att draga
försorg om den felande. Vilja eller kunna den minderåriges eller omyndiges föräldrar
icke åtaga sig denna, och kan ej heller kommun därtill förpliktas, eller hafva
åtgärder af polis i antydt syfte visat sig vara fruktlösa, bör polismyndighet, där
sådant är möjligt, söka att med biträde af förutnämnda anstalter, föreningar och
enskilde återföra den felande till ett ärbart lefverne.
Särskildt åligger det polismyndigheterna att förhindra koppleri. I sådant syfte
skola de öfvervaka utskänknings- och andra dylika ställen samt personer, som under
sken af lofligt näringsfång, göra sig skyldiga till koppleri eller mot ersättning
befrämja, underlätta eller locka till otukt, äfvensom med råd och anvisningar understödja
och hjälpa personer, som befaras utsatta för koppleriförsök och andra dylika
lockelser. Likaledes skall polismyndighet utöfva sträng tillsyn och kontroll öfver
dem, Indika allmänneligen låta bruka sig till skörlefnad, samt söka såvidt möjligt
förebygga de faror för samhället, nämnda personer medföra för allmänna sedligheten,
ordningen och säkerheten äfvensom i sanitärt afseende. I allmänhet åligger det polismyndighet
att med största uppmärksamhet gifva akt å prostituerade personers umgänge
och uppträdande samt söka att genom varningar, råd och andra lofliga och lagliga
medel förhindra de faror, som i sedligt afseende kunna häraf uppstå för ärbara
personer. Isynnerhet skall polisen tillse, att minderåriga och omyndiga icke bosätta
sig eller uppehålla sig hos eller besöka prostituerade eller hos dem uppfostras eller
innehafva tjänst eller anställning. I fall prostituerad person genom val af bostad i
närheten af kyrka, undervisningsanstalt, kasern, läger eller allmän plats eller mera
trafikerad gata, eller genom vistelse å allmänna platser, förlustelse- eller andra dylika
ställen, där folk samlas eller färdas, eller genom oanständig klädsel, utmanande
åthäfvor eller lockelser eller ock på annat sätt å nämnda ställen eller från sin
bostad inverkar störande för sedligheten och anständigheten, skall polismyndigheten
tillse, att sådant genast beifras och för framtiden förebygges, och är prostituerad
skyldig att utan dröjsmål ställa sig myndighets i dessa afseenden lämnade föreskrifter
till efterrättelse. A polismyndighet ankommer ock att förhindra och beifra olaga
utskänkning af eller hos prostituerad person, äfvensom tillse, det allmän ordning
och säkerhet i dennas bostad icke äfventyras. Polisen skall jämväl vaka öfver, att
ingen emot sin vilja under hvad förevändning som helst kvarhålles af prostituerad
i hennes bostad eller hindras att därifrån aflägsna sig.
3
i8
Misstankes någon att allmänneligen låta bruka sig till skörlefnad, bör polismyndighet,
så länge visshet härom ännu icke föreligger, påkalla hälsovårds- eller
kommunalnämndens medverkan för utrönande af den misstänktas hälsotillstånd;
och skall denna sedan behandlas såsom om icke-prostituerad är stadgadt.
Misstänkt, som befinnes öfverlämna sig åt skörlefnad, är däremot ej blott underkastad
regelbundna läkarbesiktningar och, där så erfordras, särskildt anordnad
kontroll, utan äfven, i händelse venerisk sjukdom eller misstänklig! symtom hos.
den besiktigade förmärkes, tvungen att undergå behandling eller observation å
allmänt sjukhus samt att efter lösgifvandet därifrån ställa sig till ofelbar efterrättelse,
hvad för den sjukas fullständiga botande eller till förhindrande af sjukdomens
spridande påbjudes. Besiktnings- och kurhustvånget fortfar, så länge personen
är prostituerad och fara i sanitärt afseende föreligger. Kostnaderna för den
sanitära kontrollen gäldas af kommunen. Endast för den händelse den prostituerade
visar tredska eller försummelse, skall däraf föranledd utgift af henne gäldas.
Befinnes å någon ort särskild kontroll vara af behofvet påkallad, äger senaten,
därom förordna; och skall instruktion för vederbörande polismyndighet och läkare
utfärdas af senatens civilexpedition.
Kungörelsen innehåller slutligen åtskilliga straffbestämmelser. Sålunda stadgas
böter för husbonde, som försummar honom åliggande anmälningsskyldighet, för
den, som uraktlåter att förete eller anskaffa sundhetsbevis, att inställa sig till
besiktning eller vägrar underkasta sig densamma, eller försöker vilseleda läkare
eller myndighet angående sitt hälsotillstånd, för den, som åsidosätter af läkare eller
myndighet meddelade föreskrifter eller undandrager sig ålagd sjukhusvård, äfvensom
för den, som underlåter anordna af myndighet anbefalld kontroll. I
I Finland finnes icke någon lag angående tvångsuppfostran af vanart ad eller
sedligt försummad ungdom. Uti lagstiftningen förekomma dock vissa stadganden,
som härå hafva afseende. Sålunda föreskrifves i förordningen om allmänna fattigvården
den 17 mars 1879, att vederbörande kommun åligger att till vård och
nödtorftigt underhåll förhjälpa sådana minderåriga, hvilka sakna omvårdnad af annan,
samt att barn, hvilket fattigvård beviljas, skall förses ej allenast med uppehälle och
stadig bostad, utan äfven kristligen uppfostras och undervisas. Dessa bestämmelser
kompletteras i viss män af det uti förmynderskapslagen intagna stadgandet, att
vederbörande domstol äger att på framställning af förmyndarenämnden frånkänna
föräldrarne uppfostringsrätten, om de gjort sig skyldiga till groft missbruk af sin
myndighet öfver barnet eller annat svårt åsidosättande af sina föräldraplikter, eller
de genom osedligt eller vanartigt lefverne eller uppenbar oförmåga att handhafva
19
barnets uppfostran äfventyra densamma. Slutligen innehåller äfven strafflagen
särskilda föreskrifter om minderåriga lagöfverträdares uppfostran. Sålunda stadgas
i i § 3 kap., att gärning, som eljest är straffbar, är strafflös, om den begås af barn,
innan det fyllt femton år, med rätt för domstolen att efter pröfning förordna, att
barn, som fyllt sju år, skall insättas i allmän uppfostringsanstalt, samt att den, som
blifvit i sådan anstalt insatt, skall vara underkastad dess vård, så länge den myndighet,
hvilken har inseende öfver anstalten, finner för honom nödigt, dock ej längre, än
tills han fyllt aderton år, eller, med målsmans samtycke, ända tills han uppnått
tjugu års ålder.
Uppenbart är, att dessa bestämmelser icke äro tillräckliga, för att det allmänna
skall på ett verksamt sätt kunna ingripa mot förvildningen bland ungdomen
och, hvad här särskildt är fråga om, mot sådana unga flickor, som yisat böjelse
för att hemfalla åt osedlighet. Såvidt känt är, hafva dessa stadganden icke heller
i sistnämnda fall kommit till användning. Under de senare åren har emellertid
frågan om införandet af en på moderna principer grundad lagstiftning angående
tvångsuppfostran af sedligt förvildad och vanartad ungdom jämväl i Finland stått
på dagordningen. En för ändamålet tillsatt kommitté har haft frågan under behandling
och framlagt ett förslag till lag om skyddsuppfostran.
Detta lagförslag, hvilket för närvarande är beroende på statsmakternas pröfning,
afser, förutom fosterbarn och minderåriga förbrytare, sådana barn under r 5 år,
hvilka på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller bristande
förmåga så försummas i sedligt afseende eller kroppsligen så vanvårdas eller misshandlas,
ått särskilda åtgärder anses erforderliga för att förekomma, det de råka i
vanart eller eljest fördärfvas, äfvensom sådana barn, som äro så vanartade, att
hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande.
Därest särskilda omständigheter sådant påkalla och mottaglighet för uppfostran
ännu anses föreligga, kan lagen jämväl tillämpas å minderårig, som fyllt
15, men ej 18 år.
Enligt lagförslaget ankommer det i första rummet på de kommunala myndigheterna
att sätta skyddsuppfostran i verkställighet. I hvarje kommun skall utses
en uppfostringsnämnd, hvilken har att taga kännedom om de barn, som äro i behof
af skyddsuppfostran, och, där fråga är om vanvårdade och i sedligt afseende försummade
barn, understödja deras uppfostran i hemmet eller ock ombesörja deras
intagande i främmande enskilda uppfostringshem eller särskilda barnhem. Vanartade
barn skola intagas å skolkolonier, skyddshem eller allmänna uppfostringsanstalter.
Då fråga är om barns skiljande från hemmet och föräldrarnas samtycke därtill icke
kan erhållas skall vederbörande domare såsom ordförande vara medlem af uppfostringsnämnden.
I allmänhet skall skyddsuppfostran upphöra vid 18 års ålder. Med vederbörande
uppfostringsnämnds särskilda begifvande må dock i undantagsfall deras
20
Reglementeringen
i Helsingfors.
1
utskrifning från skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt uppskjutas, intill dess han
fyllt 20 år. Den, som efter fyllda 15 år intagits å sådan anstalt, kan därstädes
kvarhållas i tre år efter intagandet.
De båda författningarna af år 1894 hafva icke erhållit den betydelse för de
veneriska sjukdomarnas profylax, som man vid deras tillkomst väntade. Många af
deras bestämmelser hafva stannat på papperet och andra hafva endast i ringa mån
kommit till tillämpning. Särskildt har hälsovårds- och kommunalnämndenas befattning
med dessa saker varit af ringa betydelse. Endast i sällsynta undantagsfall
har man sett exempel på att de i ett eller annat hänseende funnit sig böra ingripa.
Hvad Helsingfors beträffar hafva de af hälsovårdsnämnden därstädes vidtagna
åtgärderna varit så godt som inga, och det förtjänar knappast nämnas, att några
få gånger vid anmälan om misstänkt venerisk sjukdom hos arbetare inom industriella
yrken hälsovårdsnämndens byrå föranstaltat om undersökning af de misstänktas
hälsotillstånd och ombesörjt de sjukas öfverförande till sjukhus. Mera omfattande
hafva däremot de åtgärder varit, hvilka på grund af nämnda författningar vidtagits
af stadens polismyndigheter. Såsom naturligt är, har emellertid polisens åtgöranden
nästan uteslutande sträckt sig till de prostituerade och de veneriska sjukdomarnas
spridande genom dem.
Samma dag förordningen och kungörelsen angående de veneriska sjukdomarnas
motarbetande utfärdades, bestämde senaten, att i Helsingfors skulle
anordnas sådan särskild kontroll för motverkande af ifrågavarande sjukdomar och
öfvervakande af prostituerade personer, som uti nämnda kungörelse afsåges.
Sedan senaten härefter den 19 maj 1896 meddelat närmare bestämmelser angående
sättet för kontrollens genomförande inom staden, utfärdades den 19 därpåföljande
juni af civilexpeditionen »Instruktion för polis och läkare vid kontrollen i Helsingfors
stad öfver prostituerade personer». Reglementeringen af prostitutionen har
sedan dess varit ordnad på följande sätt: J)
Öfvervakandet af notoriskt prostituerade samt uppspårandet af kvinnor,
som misstänkas för utöfvande af skörlefnad såsom yrke, tillkommer, under ledning
af stadens polismästare såsom chef, den s. k. sedlighetspolisen. Denna består
för närvarande af en kommissarie, en öfverkonstapel och sex konstaplar. Den
sanitära kontrollen är anförtrodd åt en för ändamålet särskildt anställd, under
hälsovårdsnämnden lydande läkare, hvilken till sin disposition har en af tvenne
rum bestående lokal med alla för kontrollen erforderliga inventarier och instrument.
1 Den efterföljande redogörelsen afser förhållandena, sådana dessa förelågo år 1906. Genom
senatens beslut den 16 maj 1907 har reglementeringen i Finland blifvit upphäfd. Se härom sid. 30.
Har polisen under sina spaningar fått anledning misstänka, att en kvinna allmänneligen
låter bruka sig till skörlefnad, kallas hon att inställa sig å veneriska
besiktningsbyrån för undergående af läkarbesiktning. Första gången detta sker
anställer polisen en undersökning af saken och uppsätter häröfver protokoll. Om
vid den anställda besiktningen, hvilken skall verkställas med omsorg och noggrannhet
samt, där så erfordras, med tillhjälp af mikroskopisk undersökning, venerisk
sjukdom föreligger eller misstänkes, öfverföres kvinnan till sjukhus, men i annat
fall tilldelas hon varning och får gå. Anträffas hon åter af sedlighetspolisen under
sådana omständigheter, att hennes förnyade uppkallande till besiktning finnes nödig,
öfversändes hon, om hon är hemmahörande i Helsingfors, till fattigvårdsstyrelsen för
erhållande af varning enligt förordningen angående lösdrifvare och deras behandling
den 2 april 1883. Låter hon sig icke däraf rätta, kan varningen upprepas flera
gånger, hvarefter hon antingen öfverlämnas till guvernören i länet, hvilken ytterligare
varnar henne eller enligt lösdrifvarlagen ådömer henne korrektionsstraff, eller
ock inskrifves hon i polisens register såsom notoriskt prostituerad. Är kvinnan
hemmahörande- å annan ort än Helsingfors, öfversändes hon i regel till sin hemort.
Har genom upprepade tillfälliga besiktningar, varningar eller på annat sätt
blifvit konstateradt, att en kvinna lifnär sig af skörlefnad, skall hon af sedlighetspolisen
inkallas till besiktning vid veneriska besiktningsbyrån samt där inskrifvas i
journalen öfver de regelbunden besiktning underkastade. Afgörandet, när en kvinna
skall anses såsom notoriskt prostituerad, ligger i kommissariens vid sedlighetspolisen
hand, och stöder han sig därvid oftast på kvinnans eget medgifvande. Öfver förhöret
med dem, hvilka förklaras skyldiga att undergå regelbunden besiktning, uppsättes
ett s. k. sedlighetsprotokoll. Konstateras vid besiktningen venerisk sjukdom,
eller föreligga misstänkta symtom, föres kvinnan omedelbart af en poliskonstapel till
allmänna sjukhusets syfilitiska afdelning för att där intagas. Om sjukdom icke föreligger,
förständigas hon att på bestämda dagar åter inställa sig till förnyad besiktning.
Denna upprepas icke för alla kvinnor lika ofta, utan äger läkaren därutinnan bestämma.
Antalet besiktningar växlar mellan två gånger i veckan och en gång i
månaden. Vägrar prostituerad underkasta sig nödig besiktning, skall denna verkställas
med biträde af polisen, hvilken jämväl har att ombesörja, att kvinnorna regelbundet
inställa sig till dem ålagd läkarundersökning. År kvinnan af sjukdom eller
annan orsak urståndsatt infinna sig till besiktning, eller anser polismästaren henne
icke kunna dit inställas, är läkaren skyldig verkställa förrättningen i den prostituerades
bostad. Föreligger fara, att undersökning af stadens besiktningsläkare i väsentlig
grad försvårar eller omöjliggör kvinnans återgång till ärbar vandel, eller tala likartade
eller andra synnerligen ömmande skäl mot en. sådan besiktning, äger polismästaren
tillåta henne att besiktigas af annan läkare.
De hos polisen inskrifna prostituerade äro i så måtto underkastade lösdrifvarförordningen,
att de för åtskilliga förseelser mot allmän ordning, såsom fylleri,
olydnad, opassande uppträdande, utevaro från besiktningarna, vistande ute efter kl.
11 om kvällarna m. m. af fattigvårdsstyrelsen tilldelas varning. Efter ett visst
antal varningar, beroende på förseelsernas art och huru tätt de följt på hvarandra,
öfverlämnas de till guvernörens behandling, hvilken antingen tilldelar dem ytterligare
varning eller ådömer dem korrektionsstraff, första gången å tre månader och sedermera
i ökad skala intill tre år.
Enligt instruktionen åligger det polisen att vid utöfvandet af sin verksamhet
noga ställa sig till efterrättelse allmän lag samt de uti förordningen och kungörelsen
den 28 maj 1894 gifna föreskrifter. Polisens främsta uppgifter skola vara att
efter förmåga väcka de prostituerade till besinning om deras dåliga lefverne, bistå
dem, som vilja återgå till en hederlig vandel, samt skydda dem mot vinningslysten
och på deras lefverne ockrande personer. Såväl läkare som polis, hvilka vid befattningen
med de prostituerade städse skola uppträda så, att icke ens ett sken till
berättigande af dessas lastbara vandel må uppstå, åligger att för de prostituerade
framhålla de vådor, som för samhället och dem själfva kunna uppstå genom försök
att dölja eller förtiga ådragen sjukdom eller misstänkta symtom, äfvensom tillhålla
dem att noga iakttaga gifna föreskrifter.
För att kunna fullgöra sina åligganden rörande öfvervakningen af de prostituerade
åligger det polisen att noga hålla sig underrättad om deras personer
och bostäder, följa med deras förhållanden samt i sådant syfte genom noggranna
anteckningar, inspektioner eller på annat sätt kontrollera dem och deras förehafvanden.
Enligt de årsredogörelser öfver den veneriska besiktningsbyråns verksamhet,
hvilka sedan år 1895 inflyta i hälsovårdsnämndens årsberättelser, utgjorde de regelbunden
besiktning underkastade kvinnornas antal följande:
År | Vid årets | Under året | Hela antalet | Under året | Vid årets |
189 5 ........... | 60 | 4 | 64 | 12 | s 2 |
''sO CT\ OO | ............. 52 | p | ? | ? | 48 |
1897 ........... | ............. 48 | 91 | 139 | 53 | 86 |
1898 ........... | ............. 86 | 68 | 154 | 42 | 112 |
1899 ........... | ............. 112 | 26 | 138 | 55 | OO |
1900 ........... | CO UJ | CO | 141 | 50 | 91 |
1901 .......... | ............. 91 | 39 | 13 0 | 48 | 82 |
1902 ........... | ............. 82 | 74 | 156 | 17 | 139 |
1903 ......... | ............. 139 | 28 | 167 | 42 | 125 |
Af denna statistik framgår, icke blott att de inskrifna kvinnornas antal under
de senare åren ökats, utan äfven att en betydlig omsättning bland dem ägt rum,
i det att icke blott de afgångnas'', utan äfven de nytillkomnas antal varit ganska stort.
23
Beträffande förekomsten af veneriska sjukdomar hos de regelbunden besiktning
underkastade kvinnorna | framgår ur | veneriska besiktningsbyråns årsredogörelser för | ||
åren 1895 —1903, att | i medeltal 73,9 % på g | rund af vid besiktningen iakttagen | ||
venerisk sjukdom årlig© | n blefvo öfversända till | sjukhus. Af samtliga besiktnings- | ||
skyldiga insändes under | nämnda tid | i medeltal | årligen 16,1 | % för syfilis (recent |
och recidiverande) 10,1 | % för ulcus | molle och | 47)7 % för | gonorré. |
Hvad de tillfällig | y besiktning | underkastade kvinnorna | beträffar, framgår af | |
berörda årsredogörelser, | att deras antal under tidsperioden 1 | 895—1903 utgjorde | ||
följande: |
|
|
|
|
0 |
| Hela | Första gånger | 1 Förut |
|
| antalet | besiktigade | besiktigade |
1895 ............ |
| 255 | 71 | 184 |
1896 ............ |
| ... 228 | 74 | 154 |
1897 ........... |
| 190 | 48 | 142 |
1898 .......... |
| ... 152 | 71 | 6 r |
1899 ........... |
| ... 120 | 62 | 58 |
1900 ............. |
| ... 198 | 149 | 49 |
1901 .......... |
| .. 190 | 104 | 86 |
1902 .......... |
| .... 165 | 141 | 24 |
1903 |
| ... 188 | 169 | 19 |
Denna sammanställning visar, att de tillfällig besiktning underkastade kvinnornas
antal, som från 1897 var stadt i aftagande, sedan år 1900 åter tillvuxit. Särskilt
lägger man märke till den omständigheten, att antalet af dem, som för första
gången underkastades besiktning, under åren 1900—1903 var dubbelt större än
under åren 1895—1899. Huruvida detta förhållande är beroende på en mera
energisk verksamhet å sedepolisens sida eller på en ökad böjelse för det lösa könsumgänget,
är svårt att afgöra.
Vid en jämförelse mellan frekvensen af veneriska sjukdomar hos de inskrifna
prostituerade och de tillfällig besiktning underkastade visar det sig, att dessa sjukdomar
förekomma mycket allmännare bland de förra än bland de senare. Af hela
antalet tillfälligt besiktigade kvinnor under åren 1895 — 1903 remitterades årligen
i medeltal 39,6 % till sjukhus. Af dessa ledo i medeltal räknadt 10,3 % af syfilis,
5,1 % af ulcus molle och 24,3 % af gonorré.
Som redan ofvan nämnts, är hållandet af bordell belagdt med straff. Några
■dylika lokaler i egentlig mening, d. v. s. otuktshus, där innehafvaren eller föreståndaren
uppbär viss afgift för hvarje inom detsamma utöfvadt samlag, förekomma
också icke. Däremot finnas i Helsingfors åtskilliga otuktsnästen af samma karaktär
som de i Stockholm befintliga s. k. flickställena. Medan för en 20 å 30 år sedan
förekommo rätt många dylika af ordningsmakten tolererade lokaler med ett flertal
24
Statistik.
samboende kvinnor, hvilkas hälsotillstånd af läkare icke blott kontrollerades utan
äfven attesterades, söker sedlighetspolisen numera drifva det därhän, att hvarje
prostituerad skall hafva sin egen bostad. Detta lyckas emellertid icke alltid. Äfven
i de fall, då icke flera prostituerade sammanbo, infinner sig ofta någon väninna,
såsom gäst hos bostadsinnehafverskan för att hjälpa denna att underhålla och betjäna
kunderna under den tid af dygnet, då yrkesverksamheten pågår. Vanligen
är därjämte såsom uppasserska anställd någon kvinna, som upplåter för de besökande
och till hvilken dessa hänvisas, då dryckesvaror åstundas. De gamla otuktshusen
hafva sålunda blott iklädt sig en efter nu rådande förhållanden anpassad form.
Enligt uppgift funnos år 1904 tolf dylika ställen, Indika alla voro väl kända af
sedlighetspolisen.
För upprättandet af fallna kvinnor finnas för närvarande i Helsingfors två
skyddshem, nämligen fru E. Mäkinens skyddshem och frälsningsarméns räddningshem.
Det förra, hvilket varit i verksamhet sedan år 1880, har plats för omkring
40 skyddslingar. Hemmet åtnjuter ett statsanslag af 5,000 mark mot skyldighet
att mottaga 20 kvinnor, men underhålles för öfrigt genom frivilliga bidrag. De
kvinnor, som å hemmet intagas, anmäla sig antingen själfmant eller ock beredas
de plats därstädes genom guvernörens eller för räddningsarbetet intresserade
personers bemedling. För de skyddslingar, hvilka varit behäftade med veneriska
sjukdomar, har läkarvård sökts och erhållits vid allmänna sjukhusets syfilitiska
afdelning.
Frälsningsarméns räddningshem inrättades år 1899 och hafva plats för omkring
25 skyddslingar. Hemmet underhålles uteslutande genom frivilliga gåfvor. Rörande
intagningen å hemmet gäller detsamma som ofvan anförts.
Angående resultatet af dessa båda anstalters verksamhet har icke några exakta
upplysningar kunnat erhållas, men enligt hvad som uppgifves hafva hemmen endast
lyckats återföra till en hederlig vandel ett ringa antal af de intagna skyddslingarna.
Med anledning af de veneriska sjukdomarnes ökade spridning i Helsingfors,
erhöll förste stadsläkaren därstädes professor V. Sucksdorff uppdrag af hälsovårdsnämnden
att utarbeta en statistisk redogörelse angående dessa sjukdomars frekvens.
Med ledning af de anmälningar om i staden inträffade fall af akuta sjukdomar,
hvilka hvarje vecka aflämnas till hälsovårdsnämndens byrå af såväl flertalet i staden
praktiserande läkare som en del sjukhus utarbetade Sucksdorff en dylik statistik,
omfattande perioden 1893 — 1903.
Af denna statistik framgår, med afseende på syfilis recens, att, antalet anmälda
sjukdomsfall, som under år 1893 uppgick till 229, under de följande åren nedgick
25
till 137 år 1896. Därpå tilltog antalet åter och utgjorde år 1898 236, hvarefter
detsamma ånyo nedgick till 61 under år 1900. Därefter har antalet åter
betydligt tilltagit och utgjorde år 1903 283. Dessa växlingar i sjukdomens frekvens
framgå äfven af beräkningen öfver sjukdomsfallens antal pro mille af hela befolkningen.
Beträffande gonorré, hvilken sjukdom af läkarne begynte anmälas först år
1894, visar det sig, att antalet anmälda sjukdomsfall, som under åren 1894 — 9 6
utgjorde endast 297—356, därefter hastigt steg till 639 — 752 för åren 1897 — 98.
Därpå inträdde ett måttligt aftagande under åren 1899—1900, under hvilken tid
sjukfrekvensen uppgick till 542—565. Under de tre följande åren inträffade
däremot en betydlig stegring i de anmälda sjukdomsfallens antal, i det att dessa
stego från 959 år 1901 till 1,455 åf I9°3-
Med afseende å ulcus molle, hvilken sjukdom begynte anmälas först år 1897,
framgår af statistiken, att efter åren 1897 — 98, då de anmälda sjukdomsfallens
antal utgjorde 116—156, en betydlig minskning inträdde för åren 1899—1900,
nämligen till 80 — 37 fall. Därefter inträffade en afsevärd stegring, nämligen från
332 fall år 1901 till 500 fall år 1903.
Medan sålunda syfilisfrekvensen, frånsedt små växlingar under de olika åren,
förblifvit oförändrad under den tid statistiken omfattar, har däremot antalet anmälda
fall af gonorré och ulcus molle under de senare åren betydligt stegrats. Denna
stegring har isynnerhet gjort sig gällande efter åren 1899 och 1900.
För samtliga veneriska sjukdomar var antalet insjuknade män större än antalet
insjuknade kvinnor. Af de under tioårsperioden 1894—19°3 anmälda fallen af
syfilis recens utgjorde 75,2 % män öfver 10 år, 23,1 % kvinnor öfver 1 o år och
i,7 % barn under 10 år. I fråga om gonorré voro siffrorna resp. 83,5 %,
15,0 % och 1,5 %. Hvad slutligen beträffar förekomsten af ulcus molle iakttogs,
att under åren 1897—1903 86,6 % af de anmälda fallen voro män och 13,4 %
kvinnor.
För beredande af sjukvård åt de af veneriska sjukdomar lidande har åt
Helsingfors stad inga särskilda åtgärder vidtagits. Med undantag af att ett ringa
antal patienter behandlats af stadens distriktsläkare, har all den sjukvård, som
kommit dessa patienter till del, därför lämnats dem antingen af privata läkare
eller ock å det staten tillhöriga allmänna sjukhusets syfilitiska afdelning samt å
den vid nämnda afdelning anordnade polikliniken, hvilken är öppen hvarje dag
kl. 10—11 f. m. för såväl män som kvinnor.
Enligt de veckorapporter, som under en följd af år från nämnda sjukhusafdelning
insändts till hälsovårdsnämndens byrå, hafva därstädes under åren 1897
—1903 inalles 4,726 personer från Helsingfors erhållit läkarvård och behandling.
Detta utgör 52,0 % af alla i staden under nämnda år anmälda veneriska sjukdomsfall.
Under de senare åren har detta procenttal något minskats. Från syfilitiska afdel
4
-
Sjukvård.
ningen anmäldes i medeltal åren 1897 — 99 5 7,8 % och under åren 1900 — 03
38,1 % af alla anmälda fall af dessa sjukdomar.
Af de under åren 1897—I9°3 från syfilitiska afdelningen anmälda veneriska
sjukdomsfallen voro 3,356 män och 1,316 kvinnor, utgörande de förra 44,7 %
af alla anmälda veneriska sjukdomsfall bland män och de senare 89,8 % af alla
anmälda veneriska sjukdomsfall bland kvinnor.
Beträffande de olika veneriska sjukdomar^ har under nämnda år anmälts
från syfilitiska afdelningen inalles 754 fall af syfilis recens, motsvarande 56,4 %
åt alla anmälda fall af denna sjukdom. Af sjukdomsfallen'' bland männen anmäldes
48,6 % och bland kvinnorna 78,8 % från syfilitiska afdelningen. Procenttalet
anmälda tall af syfilis recens bland kvinnor har icke under de senare åren visat
någon nämnvärd minskning. Detta har däremot varit förhållandet med syfilis recensfallen
bland männen. Sålunda anmäldes under åren 1897 — 99 6 6,3 % och under
åren 1901—03 36,0 % af syfilisfallen bland män från syfilitiska afdelningen.
Af ulcus molle anmäldes åren 1897—1903 från syfilitiska afdelningen 959
tall, utgörande 53,6 % af alla anmälda fall af denna sjukdom. Af sjukdomsfallen
bland männen anmäldes 48,1 % och bland kvinnorna 89,5 % från syfilitiska
afdelningen. Procenttalen anmälda fall hafva icke under de senare åren minskats.
Af gonorré anmäldes under åren 1897—19°3 från syfilitiska afdelningen
3,013 fall, motsvarande 50,5 % af alla anmälda fall af denna sjukdom. Af sjukdomsfallen
bland männen anmäldes 42,9 % och bland kvinnorna 93,9 % från
syfilitiska afdelningen. Procenttalet anmälda fall af gonorré bland männen har
icke under de senare åren minskats, men detta har däremot varit förhållandet med
gonorré-fallen bland kvinnorna. Sålunda anmäldes åren 1897 — 99 99,7 % och under
åren 1901 — 03 86,4 % af gonorré-fallen bland kvinnor från syfilitiska afdelningen.
Det framgår sålunda, att allmänna sjukhusets syfilitiska afdelning under åren
1897 r9°3 nästan uteslutande tillgodosett de af veneriska sjukdomar lidande
kvinnornas behof af läkar- och sjukhusvård. Detta finner sin förklaring däri, att
en stor del af dessa sjuka kvinnor utgjorts af prostituerade. Under åren 1901
03 hafva dock några flera af de gonorré-sjuka kvinnorna begynt vända sig
till privata läkare.
Bland de af veneriska sjukdomar lidande männen har en långt ringare procent
än bland kvinnorna för sina sjukdomar anlitat syfilitiska afdelningen, detta naturligen
af den anledning, att en stor del af dem tillhört sådana samhällsklasser, som hvarken
velat eller behöft förskaffa sig gratis läkarvård vid sjukhuset. Särskildt hafva de
af syfilis lidande männen under de senare åren allt mera begynt anlita privata läkare.
2?
De principer rörande de veneriska sjukdomarnes bekämpande, som kommit till
uttryck i 1894 års lagstiftning, hafva icke kunnat undgå att på många håll inom
landet framkalla bestämda gensagor. Särskilt har man därvid riktat sina anmärkningar
mot att genom ifrågavarande författningar polismyndigheterna vid sidan åt
vederbörande hälsovårdsmyndigheter fått sig ålagdt uppdraget att motarbeta de
veneriska sjukdomarna och deras spridning samt att särskildt öfvervälta prostitutionen
och de af densamma härflytande farorna för samhället. Ledningen af alla sådana
åtgärder, hvilka afse bekämpandet af sjukdomar, borde tillkomma vederbörande
hälsovårdsmyndigheter och det funnes icke skäl att från denna regel för de veneiiska
sjukdomarnes vidkommande göra något undantag. Den bestående reglemente! ingen
af prostitutionen borde ändras och anordnas så, att den icke blott för samhället i
dess helhet utan äfven för de prostituerade själfva framstode uteslutande såsom
en sanitär åtgärd och icke såsom ett af polismyndigheterna gifvet tillstånd till
bedrifvande af yrkesmässig otukt.
Frågan, huru de veneriska sjukdomarne skola på verksammaste sätt bekämpas,
har sålunda icke fått sin lösning genom 1894 års författningar i ämnet, utan stål
alltjämt på dagordningen. Vid Finska läkarsällskapets allmänna möte i Helsingfors
i september 1903 förehades frågan till behandling och beslöts då uppdraga åt en
kommitté att afgifva utlåtande i ämnet. Kommittén framlade i april 1904 sitt
förslag, hvilket i oktober samma år gjordes till föremål för behandling af läkarsällskapet.
Efter en mycket ingående debatt, i hvilken landets mest framstående
läkare deltogo, beslöt sällskapet antaga följande resolution rörande bekämpandet
af ifrågavarande sjukdomar i Finland.
1. Allmänheten och särskildt ungdomen bör genom populära skrifter och
föredrag upplysas om de veneriska sjukdomarnas våda för den enskilde, familjen,
hela samhället och kommande generationer, om sätten för dessa sjukdomars uppkomst
och spridning samt om medlen att förekomma desamma.
2. Ungdomen bör genom populära skrifter och föredrag bibringas kunskap
om könslifvets hygien. Därvid bör särskildt framhållas, att den sexuella återhållsamheten
enligt regeln icke medför skadliga följder, medan däremot det lösa könsumgänget
innebär betydande fara för hälsan.
Ungdomen bör äfven göras uppmärksam på den fara, som uti nu ifrågavarande
afseende medföljer förtärandet af sprithaltiga drycker.
3. Läkare bör åt hvarje af honom behandlad patient med venerisk sjukdom
öfverlämna en lättfattlig, tryckt anvisning om hvad patienten skall iakttaga med
anledning af sin sjukdom och särskildt för att förekomma sjukdomens öfverförande
till andra.
4. Förutom staten böra äfven kommunerna draga försorg om inrättande
af ett tillräckligt antal sjukhusplatser för personer lidande af venerisk sjukdom.
5. I de större städerna bör tillfälle till kostnadsfri behandling af köns -
Reform
förslag.
28
sjukdomar beredas åt den arbetande klassen under sådana tider, att patienterna icke
af sitt arbete äro förhindrade att begagna sig däraf, hvarjämte äfven tillfälle till
erhållande af gratis medicin bör beredas notoriskt medellösa.
6. De kommunala myndigheterna och sjukkassorna böra upphäfva alla sådana
bestämmelser, som för patienter med veneriska sjukdomar försvåra möjligheten att
undergå en tidig och grundlig behandling.
7• Läkare bör vid hvarje af honom behandladt fall af venerisk sjukdom
söka utforska sjukdomskällan samt med all den takt och varsamhet, en så ömtålig
sak erfordrar, därom anmäla hos vederbörande ämbetsläkare.
8. Öfvervakandet af sådana personer, som kunna misstänkas för att sprida
veneriska sjukdomar, bör handhafvas af hälsovårdsmyndigheterna. De viktigaste
stadgandena härom borde upptagas i allmän lag.
9- Den i gällande strafflag kap. 20 § 13 ingående bestämmelsen om straff
för öfverförande af venerisk smitta borde kompletteras därhän, att straff stadgas
äfven för öfverförande af venerisk smitta genom grof vårdslöshet.
10. De i kap. 3 af gällande strafflag och i kap. 6 af förordningen om
verkställighet af straff ingående bestämmelserna om minderåriga personers insättande
i allmän uppfostringsanstalt borde tillämpas å sådana minderåriga, som föra ett
otuktigt lefverne och ej låta rätta sig genom föreställningar.
reformering''af . , , Pä §rund af den under de senare åren iakttagna stegringen af de veneriska
reglemente- sjukdomarnas fi ekvens uppdrog, såsom redan ofvan nämnts, hälsovårdsnämnden i
Helsen ”fors He!singfors är x9°4 åt förste stadsläkaren därstädes professor Sucksdorff att
e smg ors. verkställa en statistisk utredning angående dessa sjukdomar och afgifva förslag till
de åtgärder, som för deras bekämpande borde vidtagas. Efter det Sucksdorff till
hälsovårdsnämnden inkommit med den begärda utredning, upptog nämnden frågan
till behandling och afgaf den 16 mars 1905 till stadsfullmäktige ett förslag i ämnet.
Detta förslag innehåller hufvudsakligen följande:
För att med utsikt till framgång kunna upptaga kampen mot de veneriska
sjukdomarna, borde stadens hälsovårdsmyndighet, d. v. s. hälsovårdsnämnden, öfvertaga
äfven det området af den allmänna hälsovården, som rörde de veneriska sjukdomarnas
piofylax, och polisens befattning med dessa angelägenheter inskränkas till
att vid förefallande behof lämna hälsovårdsnämnden den medverkan, som för °ifna
föreskrifters genomförande erfordrades.
Då den förnämsta profylaktiska åtgärden mot ifrågavarande sjukdomars spridning
vore, att de med smitta behäftade snarast möjligt återställdes till hälsan, borde
staden framför allt tillse, att sådana anordningar vidtoges, att tillgången till nödig
läkarbehandling och sjukhusvård i största möjliga mån för de sjuke underlättades
I främsta rummet borde därvid den ambulanta eller polikliniska sjukvården för
medellösa tillgodoses. Den poliklinik för veneriska sjukdomar, som funnes inrättad
29
vid det staten tillhöriga allmänna sjukhusets syfilitiska afdelning, motsvarade icke
längre det växande behofvet af dylik sjukvård. Den erforderliga läkarhjälpen
borde stå den mindre bemedlade patienten till buds å tider, då han vore ledig
från sitt arbete eller erbjudas honom under sådana omständigheter, att han icke
behöfde befara att därigenom finna sig brännmärkt. På grund häraf föreslog
hälsovårdsnämnden upprättandet af ytterligare en poliklinik för veneriskt sjuke,
hvilken skulle vara öppen för allmänheten alla söckendagar på aftonen, tre dagar i
veckan för män och tre dagar för kvinnor.
Då den vid allmänna sjukhuset anordnade s. k. syfilitiska afdelningen icke
vore tillräcklig för det stora antal patienter, som vore i behof af sjukhusvård, samt
stora betänkligheter kunde anföras mot att å samma sjukhus sammanföra prostituerade
med andra af veneriska sjukdomar lidande personer, föreslog nämnden vidare, att
staden må gå i författning om inrättandet af ett särskildt för prostituerade kvinnor
afsedt sjukhus med omkring 50 sängar.
Hvad de prostituerade angår, ansåge hälsovårdsnämnden, att den för närvarande
bestående reglementeringen, hvilken i stort sedt visat sig overksam och endast vore
en kvasi-hygienisk åtgärd af mycket tvifvelaktigt värde, borde upphöra, och andra mera
verksamma åtgärder vidtagas. För att på ett verksamt sätt kunna bekämpa prostitutionen
borde i främsta rummet en skarp och klar gränsskillnad uppdragas mellan
hälsovårdens och polisens skyldigheter. Hälsovårdsmyndigheten borde hafva omsorg
om allt sådant, som rörde de veneriska sjukdomarna och deras motarbetande, och
polisen endast taga befattning med prostitutionen, när den uppträdde på ett för den
allmänna ordningen och anständigheten störande sätt. Den veneriska besiktningsbyrån,
hvilken för närvarande lydde under polismyndigheten, borde för den skull ställas
under hälsovårdsnämndens inseende samt flyttas från sitt omedelbara samband med
sedlighetpolisens lokal och förläggas till annan plats. Därjämte föreslog nämnden,
att byrån ombildades till en sanitetsbyrå för motarbetandet af de veneriska sjukdomarna,
hvilken skulle äga att vidtaga alla sådana åtgärder, som vore ägnade att
motarbeta spridningen af de veneriska sjukdomarna, äfvensom söka på ett verksamt
sätt möjliggöra återgången till ett sedligt lif för alla dem, som hemfallit åt yrkesmässig
otukt. I omedelbart samband med denna sanitetsbyrå borde inrättas en veneriskpoliklinisk
station för sjukbehandling och sanitär undersökning af sådana, för spridande
af veneriska sjukdomar misstänkta personer, hvilka enligt gällande författning
vore skyldiga undergå läkarundersökning. Läkaren vid det nya sjukhuset för prostituerade
skulle vara chef för sanitetsbyrån. Ledningen af alla de icke medicinska
åligganden, som tillkomme byrån, skulle uppdragas åt en särskild byråföreståndare,
hvilken lydde omedelbart under läkaren, men själf vore förman för den sanitetspersonal,
som skulle äga att efterforska de veneriska smittokällorna samt öfvervaka alla de
personer, hvilka kunde misstänkas bidraga till de veneriska sjukdomarnas spridning.
3P
Till läkarens biträde skulle anställas en medicinsk assistent samt nödigt antal tillsyningsmän
eller tillsyningskvinnor.
Sanitetsbyråns uppgift skulle vara att ägna en noggrann uppmärksamhet åt
förekomsten och utbredningen af de veneriska sjukdomarna och de omständigheter,
af hvilka dessa vore beroende, att vidtaga alla sådana åtgärder, som vore ägnade att
motarbeta spridningen af dessa sjukdomar, samt att söka såväl möjliggöra återgången
till ett sedligt lit för alla dem, som redan hemfallit åt yrkesosedlighet, som ock
förebygga deras hemfallande däråt, hvilka synbarligen öfverlämnade sig åt ett osedligt
lif. Byråns verksamhet i dess enskildheter skulle ordnas af läkaren och hade densamma
att i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 1894 års
författningar.
I anslutning till hvad hälsovårdsnämnden anfört framlade nämnden särskilda
förslag till instruktion för sanitetsbyrån för motarbetande af de veneriska sjukdomarna
samt för läkaren och assistenten äfvensom för föreståndaren för nämnda byrå, under
anhållan att stadsfullmäktige måtte å dessa instruktioner utverka fastställelse. I
sammanhang härmed hemställde nämnden, att stadsfullmäktige måtte vidtaga åtgärder
för upphäfvande af senatens förordnande af den 19 maj 1896 och civilexpeditionens
den 19 juni 1896 fastställda instruktion för polis och läkare vid kontrollen i Helsingfors
stad öfver prostituerade personer.
Det af hälsovårdsnämnden framlagda förslaget har af stadsfullmäktige blifvit
godkändt och är saken för närvarande beroende på senatens pröfning.
Efter det förestående redogörelse blifvit utarbetad och till kommittén aflämnad,
har i Finland reglementeringssystemet afskaffats såväl i Helsingfors som i de andra
städer, där detsamma tillämpats. Genom beslut den 16 maj 1907 förordnade
nämligen senaten, att den på grund af kungörelsen den 28 maj 1894 i vissa
städer anordnade reglementering af prostitutionen med inskrifning och regelbunden
preventiv besiktning af de prostituerade skulle upphäfvas samt föreskref tillika, att
beträffande nödiga åtgärder mot de veneriska sjukdomarna i sagda städer nya instruktioner
skulle utan dröjsmål åvägabringas, hvarvid i främsta rummet hälsovårdsmyndighet
borde ombetros med åligganden, som enligt ofvan åberopade kungörelse
uti ifrågavarande afseende å polisen ankomme.
Samma dag meddelade senaten jämväl fastställelse å ofvannämnda, af hälsovårdsnämnden
i Helsingfors framlagda och af stadsfullmäktige godkända förslag till
instruktioner för sanitetsbyrån för motarbetande af de veneriska sjukdomarna samt
för läkaren och assistenten äfvensom för föreståndaren för nämnda byrå. Då genom
31
ifrågavarande instruktioner ett helt nytt system för de smittosamma könssjukdomarnas,
bekämpande blifvit i Helsingfors infördt, torde nämnda instruktioner böra här
återgifvas.
Instruktion för sanitetsbyrån för motarbetande af de veneriska sjukdomarna.
§ i
Sanitetsbyråns
för motarbetande af de veneriska sjukdomarna uppgift är att
ägna en noggrann uppmärksamhet åt förekomsten och utbredningen af de veneriska
sjukdomarna och de'' omständigheter, af hvilka dessa äro beroende, att vidtaga alla
sådana åtgärder, som äro ägnade att motarbeta spridningen af dessa sjukdomar, samt
att söka såväl möjliggöra återgången till ett sedligt lif för alla dem, som redan
hemfallit åt yrkesosedligheten, som ock förebygga deras hemfallande däråt, hvilka
synbarligen öfverlämna sig åt ett osedligt lif.
§ 2.
Personalen vid sanitetsbyrån, som direkt underlyder hälsovårdsnämnden och
står under förste stadsläkarens öfverinseende, utgöres af en legitimerad läkare såsom
chef, en byråföreståndare, en medicinsk assistent och nödigt antal tillsyningsman
(eventuellt kvinnor), hvilka sistnämnda antagas af hälsovårdsnämnden.
§ 3-
Sanitetsbyrån äger att vid sin verksamhet i tillämpliga delar ställa sig till
efterrättelse föreskrifterna i nådiga förordningen af den 28 maj 1894 om motarbetande
af de veneriska sjukdomarna och nådiga kungörelsen af samma dag, innefattande
närmare föreskrifter om åtgärder mot sagda sjukdomar, men ordnas byråns,
verksamhet i dess enskildheter af läkaren.
§ 4-
I omedelbart, samband med sanitetsbyrån står en venerisk-poliklinisk station
för sjukbehandling och sanitär undersökning af sådana, för spridande af veneriska
sjukdomar misstänkta personer, hvilka på grund af § 4 mom. 4. i nådiga kungörelsen
af den 28 maj 1894, innefattande närmare föreskrifter om åtgärder mot
de veneriska sjukdomarna,. böra underkastas läkarundersökning.
32
§ 5-
Såväl sanitetsbyrån som den veneriska polikliniska stationen hållas öppna för
allmänheten alla helgfria dagar på tider, som af hälsovårdsnämnden på läkarens
förslag fastställas.
§ 6.
Sanitetsbyrån är berättigad till sådan handräckning af polisen, som i gällande
författningar omförmäles.
§ 7-
Hälsovårdsnämnden beviljar tjänstledighet åt personalen vid sanitetsbyrån och
tillförordnar vikarie; dock är föreståndaren berättigad att bevilja tillsyningsmännen
ledighet under en tid af högst två veckor.
Instruktion för läkaren och assistenten vid sanitetsbyrån för motarbetande
af de veneriska sjukdomarna.
§ i
Läkaren,
som är chef för sanitetsbyrån för motarbetande af de veneriska
sjukdomarna och bör vara legitimerad finsk läkare samt äga speciella insikter i
venerologi, antages, på förslag af hälsovårdsnämnden, af stadsfullmäktige för en tid
af sex år.
§ 2.
Läkaren tillkommer att noga beakta alla de förhållanden inom staden och
dess omgifningar, hvilka kunna medverka till spridningen af de veneriska sjukdomarna,
så vidt möjligt, söka förebygga och begränsa deras utbredning samt
ständigt hålla stadens hälsovårdsnämnd underrättad om dessa sjukdomars karaktär,
utbredning och fluktuationer äfvensom hos hälsovårdsnämnden göra de framställningar,
som omständigheterna tilläfventyrs påkalla.
33
§ 3-
Läkaren handhar öfveruppsikten öfver sanitetsbyrån och polikliniska stationen
och bör lian därvid tillse, att densamma alltid är försedd med tidsenliga och dugliga
inventarier, instrument, apparater, medicinalier, förbandsmaterial och desinfektionsämnen
m. in. samt vaka däröfver att den honom underlydande personalen ''ordentligt
fullgör å densamma ankommande skyldigheter.
§ 4-
På grund af ingifna rapporter och meddelanden om personer, hvilka misstänkas
att förmedla spridning af veneriska sjukdomar, skall läkaren efter noggrann
pröfning vidtaga de åtgärder, som förhållandena i de enskilda fallen påkalla.
4 5-
Läkaren bör under iakttagande af vänlighet och tålamod på lämpligt sätt
söka att bringa de personer, hvilka äro hemfallna åt osedlighet, till besinning om
de faror, för hvilka de därigenom utsätta såväl sig själfva som ock samhället, samt
gorå allt hvad på honom ankommer för att underlätta dessa personers återgång
till ett sedligt lif.
§ 6.
Läkaren tillkommer äfven att med den noggrannhet vetenskapens ståndpunkt
fordrar hvarje helgfri dag på utsatt tid vid den veneriska polikliniska stationen
verkställa erforderliga läkarundersökningar och behandlingar.
§ 7-
De undersökningar, som utföras af läkaren, skola så anordnas, att blygsamhet,
god sed och anständighet icke kränkes, och förty må därvid män och kvinnor icke
sammanföras eller i sedligt afseende förfallna persöner undersökas å samma tider
som unga och mindre vanartade, likasom ock större samlingar vid undersökningstillfällena
städse böra undvikas.
§ 8.
Om en person vid läkarundersökningen befinnes angripen af venerisk sjukdom
eller vara behäftad med misstänkliga symtom, som erfordra sjukhusvård, skall
läkaren, där sådant med afseende å fara för smittans spridning anses nödigt, öfversända
denna antingen till allmänt sjukhus eller ock till stadens isolerings-sjukhus
för veneriskt sjuka.
5
34
§ 9-
Hälsotillståndet hos undersöka person, som lider af syfilis i dess smittosamma
stadium, men icke ovillkorligen erfordrar sjukhusvård, skall läkaren genom upprepade
undersökningar synnerligen noggrannt öfvervaka. Likaså bör hälsotillståndet
hos andra undersökta personer, hvilka på grund af sina lefnadsförhållanden utgöra
en uppenbar fara för den veneriska smittans spridande, genom upprepade undersökningar
öfvervakas.
§ io.
Läkaren åligger att öfver sin verksamhet föra journal samt till stadens hälsovårdsnämnd
aflämna rapporter och andra meddelanden å tider och enligt formulär,
som denna myndighet bestämmer. Likaså tillhör det läkaren att till medicinalstyrelsen
och polisinrättningen i stad aflämna erforderliga statistiska uppgifter samt
att för öfrigt inom omfånget af sin verksamhetskrets tillhandagå myndigheterna,
där sådant af dem påkallas.
§ ii.
Läkaren är, utan skyldighet att själf aflöna vikarie, årligen berättigad till
fyra veckors semesterledighet å tid, som åt hälsovårdsnämnden godkännes.
§ 12.
Assistenten, som på läkarens förslag antages af hälsovårdsnämnden för en
tid åt minst ett år, åligger att biträda läkaren och utföra de uppdrag, som honom
af läkaren anförtros, samt att vid tillfälligt förfall för läkaren eller, då denne åtnjuter
semesterledighet, fullgöra hans åligganden.
Instruktion för föreståndaren för sanitetsbyrån för motarbetande af de
veneriska sjukdomarna.
§ i
Föreståndaren
för sanitetsbyrån för motarbetande af de veneriska sjukdomarna,
som bör vara en i allo välkänd person af oförvitlig karaktär, antages efter läkarens
hörande, af hälsovårdsnämnden på obestämd tid, med 6 månaders uppsägning.
35
§ 2-
Byråföreståndaren, som närmast underlyder läkaren och är förman för sanitetsbyråns
öfriga personal, äger att i allmänhet med afseende på sin verksamhet fullgöra
honom- af läkaren meddelade föreskrifter samt att såväl själf som genom sina
underlydande tillsyningsman söka uppdaga de personer, Indika på grund af sina
lefnadsförhållanden och vanor synas innebära en uppenbar fara för spridandet af
veneriska sjukdomar, samt om sina iakttagelser i detta afseende dagligen redogöra
för läkaren.
§ 3-
Byråföreståndaren tillkommer vidare såsom en hufvuduppgift icke allenast att
med allvarligt och outtröttligt nit söka bringa de personer, Indika hemfallit åt
osedlighet, till insikt om de moraliska och sanitära vådor, för hvilka de genom
densamma utsätta sig själfva och andra, utan äfven att städse och oförtrutet genom
råd, anvisningar och hjälp söka upprätta och bistå alla dem, som möjligen kunna
och vilja återföras till ett ärbart och stadgadt lefnadssätt, och äger han att anlita
all den hjälp, som af myndigheter, välgörenhetsföreningar och enskilda personer i
sådant afseende kan erhållas.
Ehuru det af stadgandet i § 9 af instruktionen för läkaren och assistenten
vid sanitetsbyrån kunde förefalla, som om regelbunden preventiv besiktning af
prostituerade icke vore helt och hållet utesluten, har dock icke någon ansats till
bibehållande af en dylik anordning gjort sig gällande. Däremot har på grundval
af ifrågavarande instruktion utbildats ett typiskt stickprofssystem (tillfällig besiktning
af osedligt lefvande personer). Då i kommitténs betänkande en fullständig redogörelse
lämnats för detta system, torde det icke vara erforderligt att här närmare
redogöra för detsamma.
Ryssland.
Knappast någon annorstädes i Europa hafva de veneriska sjukdomarna erhållit
en sådan utbredning som i Ryssland. Särskildt gäller detta i fråga om syfilis.
Landets stora utsträckning, de inånga olika nationaliteterna, som inom riket finnas
representerade, och framför allt den låga bildningsgrad den ryska befolkningen i
allmänhet intager i jämförelse med befolkningen inom de flesta af Europas öfriga
stater utgöra omständigheter, som i hög grad försvårat genomförandet af rationella
åtgärder för ifrågavarande sjukdomars bekämpande.
Uti en till första Briisselkonferensen år 1899 afgifven rapport, hvilken legat
till grund för efterföljande redogörelse, har professorn O. von Petersen lämnat eu
ganska ingående och utförlig framställning rörande de veneriska sjukdomarna i
Ryssland, grundad förnämligast på det material i frågan, som förelåg för den
stora ryska svfiliskongressen i Petersburg år 1897. Några exakta upplysningar
angående de veneriska sjukdomarnas spridning hafva uti nämnda rapport dock icke
kunnat lämnas, då någon fullständig statistik icke föres öfver inträffade sjukdomsfall.
De enda uppgifter man har att hålla sig till äro de årsberättelser angående de å
hospital och ambulanser vårdade, som hvarje år insändas till medicinaldepartementet.
Enligt samma departements berättelse för åren 1889 93 behandlades under dessa
år 4,3835935 syfilispatienter och 1,215,438 med andra veneriska sjukdomar behäftade
personer. Härtill komma alla sådana, som åtnjutit vård utom sjukhus af
enskilda läkare.
En omständighet, som ådrager sig särskild uppmärksamhet, då man gör de
ryska förhållandena i förevarande hänseende till föremål för undersökning, är, att
i fråga om syfilissjukdomens utbredning icke, såsom fallet är i andra europeiska
stater, någon märkbar skillnad gör sig gällande mellan landsbygden och städerna.
Enligt samstämmiga uppgifter från flera håll är nämligen syfilis synnerligen starkt
spridd på den ryska landsbygden, och det uppgifves, att vid de allmänna besiktningar,
som tid efter annan verkställts för utrönande och oskadliggörande af smittokällor,
man funnit, att hela byar varit af nämnda sjukdom infekterade. Orsakerna härtill
äro mångahanda. I främsta rummet har man att söka anledningen uti den ryska
landtbefolkningens låga kulturståndpunkt, hvilket gör, att den icke förstår iakttaga
37
de enklaste hygieniska föreskrifter för att skydda sig mot smittan. Härtill kommer,
att vissa för ryska förhållanden utmärkande seder och bruk äro i hög grad ägnade
att befordra utbredningen af syfilis. Sålunda bidrager det allmänt förekommande
bruket att kyssa anhöriga, bekanta och främlingar äfvensom helgonbilder och andra
heliga föremål i icke oväsentlig grad till sjukdomens spridning. De årligen återkommande
störa marknaderna äro äfven eu faktor af betydelse för de veneriska sjukdomarnas
utbredning, liksom ock de många kringresande gårdfarihandlarne (arkangeliter).
En stark spridning har sjukdomen jämväl fått genom de ryska bondkvinnornas bruk
att till digifning mottaga främmande barn, hvilka, behäftade med syfilis, ofta öfverföra
smittan till hela familjen. Dessa jämte flera andra omständigheter göra, att
de extragenitala infektionerna, som annorstädes äro ai underordnad betydelse, å
den ryska landsb)rgden kommit att spela den afgörande rollen vid sjukdomens
öfverförande. Enligt uppgift hafva icke mindre än So procent af patienterna på
sådan väg förvärfvat sig sin syfilis. En iakttagelse, som man vid de allmänna besiktningarna
ofta gjort, är, att jämförelsevis få af de män, som varit behäftade med
syfilis, haft sjukdomen i smittosamt skede. Förklaringen härtill torde oftast vara
att söka däri, att männen under den tid de i städerna fullgöra sin värnplikt
eller därstädes söka arbete ådraga sig sjukdomen och först efter det denna öfvergått
i det tertiära stadiet återvända till hemorten. — De båda andra veneriska sjukdomarna,
dröppel och ulcus molle, förekomma å landsbygden mera sällan och
äro i de flesta fall förvärfvade i städerna. Endast i trakter, där industrien har
hopat eu större sammanträngd befolkning, hafva dessa sjukdomar erhållit någon
större utbredning.
Hvad de ryska städerna beträffar, förete dessa i fråga om de veneriska sjukdomarnas
spridning icke någon afvikelse tran hvad förhållandet är i andra länder.
De på landsbygden så ytterst vanliga extragenitala infektionerna spela här en
mera underordnad roll. Den förnämsta källan till dessa sjukdomars spridning är
här som annorstädes prostitutionen. Såväl med afseende å syfilis som i fråga om
dröppel och ulcus molle framträder en märkbar skillnad mellan de större städerna
och de mindre. I de förra äro sjukdomarna mycket allmänna, under det att de i
de senare förekomma mera sparsamt. Enligt hvad von Peterson i sin ofvan
nämnda rapport uppgifver, kan man beräkna, att 9 5 procent af storstädernas vuxna
manliga befolkning varit behäftade med dröppel.
Jämväl inom den till armén och flottan hörande personalen äro de veneriska
sjukdomarna mycket allmänna. Hvad armén beträffar, är antalet inträffade fall af
syfilis omkring dubbelt så stort som i den tyska armén. Eu stor del af rekryterna
är redan vid inträde i tjänstgöring behäftad med syfilis och under den långa
tjänstetiden ådrager sig mången denna sjukdom. Enligt eu för ryska syfilis
kongressen
år 1897 af d:r Scholkowski framlagd statistik, omfattande åren 1889
1895, inträffade årligen i medeltal på 1000 man 12,9 fall af syfilis, 20,9 af gonorré
38
och 6,8 af ulcus molle. — Hvad marinen angår, uppgifves syfilis vara inom densamma
mera utbredd än inom armén. Af de under åren 1889 —1893 i tjänst
inträdande rekryterna voro 15 procent behäftade med veneriska sjukdomar. Såväl
inom armén som flottan förekomma regelbundna sundhetsbesiktningar.
Liksom öfverallt annorstädes utgör prostitutionen jämväl i Ryssland den
Prostitutionen, förnämsta källan för de veneriska sjukdomarnas spridning, om än icke, hvad
syfilis beträffar, i lika hög grad som i andra länder. Under äldre tider, då man i
prostitutionen mindre såg en fara för det allmänna hälsotillståndet som fastmera
ett moraliskt förkastligt yrke, sökte man i Ryssland, på samma sätt som i andra
länder, genom allehanda tvångsåtgärder undertrycka densamma. Det första tecknet
till en humanare uppfattning påträffar man i en år 1763 utfärdad ukas, hvarigenom
vederbörande anbefalldes tillse, att med veneriska sjukdomar behäftade kvinnor
underkastades behandling af en för ändamålet särskildt anställd läkare. Prostitutionens
betydelse såsom bärare af den veneriska smittan påkallade allt mera vederbörandes
uppmärksamhet, och redan under kejsarinnan Katarina II:s regering valman
betänkt på att underkasta densamma reglementering. Därom blef emellertid
icke något bestämdt, men för Petersburgs vidkommande utfärdades en förordning,
enligt hvilken offentliga otuktshus endast finge förekomma i vissa stadsdelar.
De åtgärder, som man vidtagit i syfte att inskränka de veneriska sjukdomarnes
utbredning, bestå nästan uteslutande i öfvervakandet af prostitutionen.
Härvid har man i hufvudsak följt enahanda regler och bestämmelser, som i de
flesta andra af Europas länder. Den för närvarande bestående reglementeringen
grundar sig på en den 26 oktober 1851 af inrikesministern utfärdad rundskrifvelse
till samtliga guvernörer i riket, hvari dessa anbefalldes tillse, att noggranna
förteckningar öfver offentligt prostituerade fördes hos medicinalstyrelserna i guvernementsstäderna
och vid sjukhusen i kretsstäderna, äfvensom att de sålunda inskrifna
kvinnorna underkastades regelbunden läkarbesiktning minst en gång i veckan. De
kvinnor, som därvid befunnos behäftade med venerisk sjukdom, skulle erhålla kostnadsfri
vård å sjukhusen. Polismyndigheterna ålades sörja för, att de inskrifna kvinnorna
behörigen inställde sig till besiktning och vid försummelse härutinnan befordrades
till straff. Alla män, som för veneriska sjukdomar intogos å sjukhus, skulle utfrågas
om smittokällan, och de därvid lämnade upplysningarna meddelas polismyndigheten,
för att denna skulle kunna ombesörja den sjuka kvinnans införande i registret öfver
de prostituerade. Så vidt omständigheterna sådant medgåfve, skulle alla fabriker
hafva sina särskilda läkare med åliggande att periodiskt verkställa besiktningar å
arbetspersonalen. Alla kvinnor af de lägre klasserna, som af polisen anhöllos för
förseelser mot den allmänna anständigheten, skulle underkastas läkarbesiktning.
39
De uti förenämnda rundskrifvelse gifna föreskifterna äro allt fortfarande
gällande och utgöra grundvalen för de olika prostitutionsreglementen, som för
närvarande tillämpas i de flesta större ryska städer.
Hvad Petersburg beträffar, hade därstädes redan år 1843 inrättats en under Regiepresidium
af direktören för medicinaldepartementet stående så kallad polisläkar- petersburg.
kommitté med uppgift att öfvervälla prostitutionen. Uppspårandet af för skörlefnad
misstänkta kvinnor anförtroddes åt särskilda agenter. Besiktningen af de
prostituerade skulle ombesörjas af de vid Kalinkinhospitalet anställda läkarna och
för de ensamboende kvinnorna äga rum därstädes. De å bordellerna boende prostituerade
besiktigades i sin bostad. År 1844 utfärdades ett särskildt reglemente för de
offentliga husen och de prostituerade, hvilket reglemente med vissa smärre ändringar
ännu är gällande. Reglementet innehöll hufvudsakligen följande bestämmelser.
Önskade någon öppna bordell, hade han att därom göra ansökning hos polismyndigheten,
som efter i saken företagen undersökning ägde meddela det begärda
tillståndet. Något intvingande af de prostituerade å bordellerna fick icke förekomma,
och föreståndarinnan och värden voro förbjudna att därstädes kvarhålla någon kvinna
mot hennes vilja. Flickor, som icke uppnått 16 års ålder, fingo icke mottagas å
dylika lokaler. Alla kvinnor, som bedrefvo skörlefnad såsom yrke, voro skyldiga
att undergå regelbunden preventiv besiktning, att noga iakttaga snygghet och renlighet
samt att undersöka sina kunder för att i möjligaste mån förebygga smitta. Oberoende
häraf ålåg det vederbörande värdinnor att dagligen undersöka sina pensionärer och
i händelse af misstänkta sjukdomssymtom ombesörja deras öfverförande till sjukhuset.
Alla af polisläkarkommittén meddelade föreskrifter skulle noggrannt iakttagas och
uppfyllas. Skolungdom och minderåriga fingo icke under någon som helst förevändning
lämnas tillträde till bordellerna.
Sedan år 1868 står polis-läkarkommittén under polispresidentens presidium.
Utom denne räknar kommittén fem andra ledamöter, nämligen: residensmedicinalinspektören,
polisöfverläkaren, kommitténs inspektör, verkställande ledamoten samt en medlem
af barmhärtighetshemmet (Magdalenunf). Denna kommitté har att utöfva den högsta
uppsikten öfver de prostituerade samt att vidtaga alla erforderliga åtgärder för
hämmandet af den veneriska smittans spridning. För öfvervakningen af de prostituerade
har kommittén till sitt biträde tjugu uppsyningsman. Dessa hafva till sin förnämsta
uppgift att uppspåra sådana kvinnor, som i hemlighet hängifva sig åt skörlefnad,
och ombesörja deras införande i registret öfver offentligt piostituerade. Liksom
annorstädes rekryteras prostitutionen i Ryssland till öfvervägande del af kvinnor
tillhörande arbetsklassen: tjänstflickor, fabriksarbeterskor, sömmerskor, uppasserskor,
handelsbiträden m. fl. De af uppsyningsmännen ingifna rapporterna pröfvas af
kommittén, som, om den finner tillräckliga grunder föreligga, kallar kvinnan att
40
personligen inställa sig inför kommittén. Gifver hon därvid sitt skriftliga samtycke
till inskrifningen, beslutar kommittén härom och ålägger henne besiktningsskyldighet.
Skulle hon vägra att gifva sitt samtycke till inregistreringen, underrättas hon
om att hon enligt lagen kommer att inför domstol ställas under åtal för hemlig
otukt. I allmänhet hafva de anhållna kvinnorna icke något att invända mot
inskrifningen. Minderåriga få icke inregistreras, utan skola antingen öfverlämnas
till föräldrarna eller intagas å något räddningshem. Genom ett cirkulär af den 6
juni 1901 har det gamla reglementet af år 1844 ändrats därhän, att kvinnor
under 21 år icke få emottagas å bordellerna.
Kvinnor, som vid den företagna besiktningen visa tecken till syfilis i koridylomatösa
stadiet, få icke inflytta å någon bordell, utan skola, efter att hafva undergått
erforderlig behandling, inskrifvas såsom ensamboende prostituerade. Dessa kvinnor
få behålla sina pass och äro icke underkastade några som helst inskränkningar i
fråga om valet af bostad. De få bosätta sig hvar som helst, till och med antaga
tjänst, blott de regelbundet inställa sig till de föreskrifna läkareundersökningarna.
För besiktningen åt de inskrifna kvinnorna har kommittén till sitt förfogande
tvenne särskilda lokaler, belägna i olika delar af staden. Besiktningen verkställes
af åtta läkare, som till sitt biträde hafva tre barnmorskor eller kvinnliga fältskärer.
De å bordellerna boende kvinnorna skola undergå besiktning två gånger i veckan
och de ensamboende en gång. Liksom fallet är å de flesta andra platser med
en ordnad reglementering har det visat sig vara förenadt med stora svårigheter att
förmå de ensamboende kvinnorna att regelbundet inställa sig till besiktning. Enligt
en af dr Sturmer till ryska syfiliskongressen afgifven rapport, undergingo dessa
kvinnor i medeltal besiktning endast två gånger i månaden. Vid inskrifningen
erhålla kvinnorna särskilda legitimationskort, å hvilka anteckning skall göras, huruvida
de vid besiktningen befinnas friska. Läkarne å besiktningslokalerna äro i allmänhet
sysselsatta fyra timmar om dagen och under denna tid måste de undersöka 200 å
300 kvinnor. Ett stort antal icke inskrifna kvinnor besöka ofta frivilligt besiktningslokalerna
för att få sitt hälsotillstånd kontrolleradt. För dessa kvinnor finnes anordnadt
ett särskildt undersökningsrum med särskild ingång.
Kvinna, som vid besiktningen finnes behäftad med venerisk sjukdom, är
skyldig att underkasta sig behandling å det lör prostituerade särskildt afsedda
sjukhuset, Kalinkinhospitalet. De mera opålitliga kvinnorna afföras dit af eu polisbetjänt
direkt från besiktningslokalen, medan öfriga erhålla befallning att själfva inställa
sig därstädes senast kl. 4 e. m. samma dag. Efter fullbordad kur har kvinnan
att omedelbart inställa sig å kommitténs besiktningslokal för undersökning. Finner
läkaren därstädes, att sjukdomen blifvit botad, får hon återvända hem. Icke blott
de med veneriska sjukdomar behäftade kvinnorna sändas till nämnda sjukhus, utan
jämväl sådana, som lida af excoriationer, herpes och dylika yttre affektioner å
gentalierna. Kvinnor med tuberkulos i framskridet stadium eller under!ifskräfta
4i
strykas ur registret öfver de prostituerade och förbjudas att vidare hängifva sig åt
skörlefnad, hvarjämte kommittén ombesörjer, att de blifva intagna å sjukhus eller asyler.
1 de öfriga ryska storstäderna är reglementeringen i det stora hela organiserad
på enahanda sätt som i Petersburg. I Moskva inrättades redan år 1845 en
polis-läkarkommitté för öfvervakningen af de prostituerade. Sedan år 1889 har
emellertid den medicinska öfvervakningen af prostitutionen öfverlåtits å stadens förvaltning,
som för detta ändamål inrättat en särskild sanitetsbyrå, medan polisen
utöfvar uppsikten öfver de prostituerade i hvad angår den allmänna säkerheten och
ordningen. Kvinnorna undergå tegelbundna preventiva besiktningar, och äro dessa
i hufvudsak anordnade på samma sätt som i Petersburg.
I städerna Minsk, Bobrinsk och Perm har uppsikten öfver de prostituerade
likaledes öfverflyttats från polisen till stadsförvaltningen. Hvad staden Minsk beträffar,
ligger kontrollen öfver lösaktiga kvinnor sedan år 1891 i händerna på eu
särskild sanitetskommitté. Besiktningarna äfvensom alla löpande göromål ombesörjas
af sanitetsläkaren, hvilken till sitt biträde har två uppsyningsman, af hvilka den ene
har i uppdrag att utöfva uppsikt öfver bordellerna och den andre att öfva tillsyn
öfver de ensamboende kvinnorna samt de hemliga prostitutionslokalerna. Dessutom
biträdes läkaren af en kvinnlig fältskär samt en skrifverska. Kommittén har till sitt
förfogande en besiktningslokal och ett sjukhus med 30 sängar. Kommittén beslutar
om inskrifning af sådana kvinnor, som frivilligt anmäla sig eller åt polisen angifvas
för yrkesmässig skörlefnad. De inskrift^ kvinnorna undergå regelbunden preventiv
läkarundersökning. De kvinnor, som polisen under sina razzior anhåller, underkastas
jämväl besiktning och införas i ett särskildt register. Har en kvinna tvenne gånger
varit inställd för undergående af tillfällig besiktning, öfverföres hon till de offentligt
prostituerade och ålägges regelbunden besiktningsskyldighet. För hvarje prostituerad
upplägges å kommitténs kansli en särskild akt, innehållande alla handlingar rörande
henne. Å kansliet upptagas och afgöras alla klagomål, som framställas af bordellinnehafvarne
eller de prostituerade. Dessa senare tilldelas särskilda sparkasseböcker,
hvilka stå under kommitténs kontroll. Denna beslutar jämväl om öppnandet och
stängning af bordeller samt ställer föreståndarna till ansvar, så snart de mottaga
flera kvinnor än som af kommittén medgifvits. Äfven innehafvare af värdshus och
härbergen kunna af kommittén ställas till ansvar, därest prostitution skulle inom
deras lokaler utöfvas.
Polis-läkarkommittéer finnas utom i Petersburg, Warschau och Riga jämväl i
38 andra städer. 1 fyra städer finnes liknande myndigheter inrättade. I öfriga
städer omhänderhafves kontrollen öfver de prostituerade af den allmänna polisen.
Såsom förut nämnts, skola alla prostituerade, som vid besiktningarna finnas
behäftade med veneriska sjukdomar, undergå sjukhusbehandling. För detta ändamål
äro i Petersburg, Moskva och Warschau inrättade särskilda prostitutionssjukhus. I
6
Reglementeringen
i vissa
andra städer.
42
Syfiliskongressen
1897.
Riga, Odessa, Tiflis, Vilna och några andra större städar finnas vid de allmänna
sjukhusen särskilda afdelningar för veneriskt smittade kvinnor. I de flesta städerna
äro emellertid dessa afdelningar allt för otillräckliga och möjlighet förefinnes icke att
skilja de prostituerade från andra veneriska patienter. Då de af polis-läkarkommittéerna
till sjukhusen remitterade kvinnorna skola framför andra mottagas, blir däraf ofta en
följd, att andra könssjuke måste afvisas. Äfven å Kalinkinhospitalet i Petersburg, som
dock räknar 4,600 sängar, inträffar det understundom, att patienter måste utskrifvas,
innan de hunnit undergå fullständig behandling. I Moskva äro på Mjassnizkihospitalet
210 sängar reserverade uteslutande för prostituerade, men äfven därstädes
klagas öfver brist på platser för dessa patienter. Å sjukhuset i Warschau finnas
108 sängplatser.
I allmänhet åtnjuta de prostituerade kostnadsfri behandling å sjukhusen.
I några städer få de emellertid erlägga en viss afgift, som användes till inrättande
och underhåll af särskilda afdelningar för prostituerade.
Äfven i Ryssland här under de senare åren frågan angående effektiva åtgärders
vidtagande mot de veneriska sjukdomarnas spridning stått på dagordningen.
På alla läkarkongresser sedan år 1885 har ämnet grundligt debatterats och uttalanden
blifvit gjorda om de mått och steg, som för ändamålet borde tillgripas.
Uppenbart är, att i ett land som Ryssland med dess svagt utvecklade samhällsinstitutioner
och dess befolknings okunnighet och lojhet stora svårigheter skola möta för
genomförandet af ett rationellt profylaktiskt system. Hänsyn måste nämligen därvid
tagas icke blott till de fordringar vetenskapen och hygienen uppställa, utan också
till de mer eller mindre egenartade förhållanden, under hvilka de många nationaliteterna
lefva, deras sedvänjor, religiösa bruk m. in.
På initiativ åt femte ryska läkarkongressen beslöt regeringen år 1895 att
sammankalla en särskild kongress för utarbetande af förslag till åtgärder mot de
veneriska sjukdomarna. Kongressen sammanträdde i Petersburg i januari 1897
och besöktes af omkring 600 läkare, hvilka voro ombud från alla trakter af det
vidsträckta riket. Resultatet af kongressens arbete föreligger uti en följd af beslut,
innefattande ett fullständigt program för upptagande af kampen mot ifrågavarande
sjukdomar. Som de af kongressen gjorda uttalandena äro belysande för den uppfattning
man i ryska läkarkretsar hyser angående de medel, som böra väljas för att på
verksammaste sätt kunna bekämpa den samhällsfara de veneriska sjukdomarna innebära,
torde en redogörelse för innehållet uti de fattade resolutionerna här böra lämnas.
Kongressen behandlade ämnet från flera olika synpunkter. För att med framgång
kunna upptaga kampen mot dessa sjukdomars spridning å landsbygden borde
man i främsta rummet söka höja folkets bildningsgrad samt genom anordnande af
43
undervisning och föreläsningar sprida kunskap om allmän hygien och skyddsåtgärder
beträffande venerisk smitta. En verklig sanitär organisation och kontroll borde
genomföras i de särskilda guvernementen och kretsarna. En hvar med venerisk
smitta behäftad person måste äga rätt till kostnadsfri ambulatorisk behandling. Intet
tvång finge förekomma, vare sig i fråga om intagning å sjukhus eller läkarbehandling,
när det gällde landtbefolkningen. De förekommande allmänna besiktningarna af
samtliga invånare i en by borde afskaffas och i deras ställe införas frivilliga besiktningar
af läkaren i orten. Kringvandrande personer, pilgrimer och utvandrare
skulle å alla större samlingsplatser beredas kostnadsfri läkarhjälp. Däremot fann
kongressen hvarken lämpligt eller önskvärdt att af dessa personer fordra läkarbetyg
angående deras hälsotillstånd. Som smitta ofta utbreddes af de från garnisonsorterna
hemvändande soldaterna, borde dessa vara skyldiga att inför läkaren i hemorten
uppvisa vederbörligt sundhetsbetyg. Å orter, där icke tillräckligt antal platser
å sjukhusen funnes, borde staten träda emellan och lämna bidrag till utvidgning af
de befintliga sjukhusen eller inrättande af nya sådana. Af stor .betydelse vore
ock, att i folkskolorna sanitär kontroll öfver barnen infördes och att sådana barn, som
företedde symtom på syfilis i smittosamt skede, aflägsnades från skolorna.
Det förnämsta medlet att bekämpa de veneriska sjukdomarne i storstäderna
ansåg kongressen vara att i största möjliga mån underlätta tillgången på läkarhjälp,
särskildt vid sjukhusen, hvarest polikliniker för kostnadsfri ambulatorisk behandling
borde inrättas. I hamnstäder och städer med temporär ökning af befolkningen (årsmarknader
och vallfartsorter) måste anordnas tillfälliga sjukhus med särskilda afdelningar
för syfilispatienter. Af största vikt vore äfven, att arbetare vid fabriker och
större industrianläggningar underkastades sundhetsbesiktningar samt att vård å sjukhus
bereddes dem, som däraf vore i behof.
För hindrande af de veneriska sjukdomarnas spridning inom armén och flottan
ansåg kongressen, att den sanitära uppsikten öfver rekryterna borde skärpas såväl
å samlingsplatserna som under transporterna. Sundhetsbesiktningarna måste företagas
oftare och minst hvar tredje vecka. Vid hvarje truppförband borde föras
förteckning öfver de syfilitiskt smittade, med särskildt angifvande af tiden för
infektionen. Till förekommande af recidiv borde de, som å sjukhus undergått
behandling, hvarje vecka underkastas besiktning samt icke för någon längre tid
bortpermitteras. På de större militära sjukhusen måste särskildt utbildade specialister
anställas.
För motverkande af ifrågavarande sjukdomars spridning bland arbetare vid
större industriella anläggningar å landsbygden borde en noggrann sanitär inspektion
genomföras och besiktning verkställas å dem, som misstänktes för smitta. Fabriksägarne
borde åläggas inrätta särskilda sjukhus eller afdelningar för vård af syfilitiskt
sjuke, där afgiftsfri behandling lämnades. Med afseende å hjälp från sjukkassorna
vore det nödvändigt, att könssjuke likställdes med andra sjuke. Den kostnadsfria
44
behandlingen måste utsträckas jämväl till arbetarnas hustrur och barn, hvilka därjämte
borde tillerkännas understöd under den tid mannen vårdades å sjukhus. Då
prostitutionen spelade en stor roll vid sjukdomens spridning å dylika platser, ansågs
densamma böra reglementeras därstädes liksom i städerna.
Organisationen af läkarhjälpen för veneriskt sjuka i allmänhet måste enligt
kongressens åsikt anpassas efter de lokala förhållandena med hänsyn till de olika
folkstammarnas nationella egendomligheter och lefnadsförhållanden. Såsom en grundprincip
måste därvid fasthållas, att behandlingen gjordes lätt tillgänglig, motsvarade
alla vetenskapliga fordringar och under inga omständigheter hade karaktären af
tvång. Undantag härför finge göras endast beträffande sådana befolkningsklasser,
som helt och hållet stode under administrativ läkaruppsikt, såsom prostituerade,
soldater, arresterade och barnhusbarn; för dem borde nämligen behandlingen vara
obligatorisk. Kostnadsfri ambulatorisk behandling äfvensom afgiftsfri vård å statens
och kommunernas sjukhus borde införas och sjukhusen med afseende å inredning
och utrustning fullt likställas med andra sjukvårdsanstalter. För vård af syfilitiska
barn borde särskilda asyler inrättas.
Med hänsyn till den stora roll späda barnhusbarn spelade ifråga om utbredning
af syfilis gjorde kongressen flera uttalanden angående de åtgärder, som
borde vidtagas beträffande dylika barn. I främsta rummet borde man sörja för
att ett tillräckligt antal barnhus inrättades. Under de sex första veckorna måste
alla barnen uppfödas på artificiell väg och sådana barn, som visade sig vara behäftade
med syfilis, skiljas från de öfriga och ammas endast af syfilitiska kvinnor eller på
artificiellt sätt. De å landsbygden utackorderade barnen skulle alltjämt vara underkastade
kontroll af vederbörande läkare å orten. För att skydda såväl barnen
som deras ammor ansågs det vara åt stor vikt, att särskilda bestämmelser utfärdades
för de privata ammasylerna och ammkontoren.
Hvad prostitutionen beträffade, ansåg kongressen, att densamma borde såsom
den vanligaste och förnämsta anledningen till de veneriska sjukdomarnas spridning
göras till föremål för en noggrann öfvervakning och reglementering. Då emellertid
en allt för stor stränghet därvid endast föranledde, att flertalet prostituerade undandroge
sig kontrollen, borde man i större utsträckning, än hvad dittills varit fallet,
använda s. k. hemlig kontroll, hvilken skilde sig från den offentliga förnämligast
därutinnan, att kvinnorna finge behålla sina legitimationspapper och att deras namn icke
meddelas den allmänna polisen. Såsom minimiålder borde för ensamboende prostituerade
fastställas 16 år och för de å bordeller boende 18 år. Flickor under 16
år, som hängåfve sig åt skörlefnad och vore i saknad af lämplig vård hos föräldrar
eller förmyndare, borde intagas å särskilda välgörenhetsanstalter, tills de uppnått
nämnda ålder.
Svårigheterna att hålla de ensamboende kvinnorna under regelbunden kontroll
kunde i afsevärd grad minskas genom att anställa ett tillräckligt antal lämpliga
45
uppsyningsman. Endast i de mindre städerna borde den allmänna polisen få taga
befattning med de prostituerade. Anhållandet af kvinnor å gatorna äfvensom anställandet
af razzior efter hemligt prostituerade ansåg kongressen vara synnerligen
olämpligt. Kvinnor, som vore gifta eller hade föräldrar eller förmyndare, finge icke
utan dessas vetskap ställas under uppsikt. Befrielse från besiktningen borde endast
ske, då synnerligen vägande skäl därför förelåge, och sedan hemliga efterforskningar
bestyrkt kvinnornas uppgift, att de upphört med att bedrifva skörlefnad.
Besiktningslokalerna finge icke vara belägna inom de för polisen afsedda
byggnaderna. I de större städerna, där bordellerna läge långt aflägset från de allmänna
besiktningslokalerna, skulle de därstädes boende kvinnorna kunna undersökas
hemma i sin bostad. För att vinna säkerhet för att besiktningarna skedde med
full omsorg, borde bestämmelser gifvas angående det antal kvinnor hvarje läkare
vore skyldig att på viss tid undersöka. Besiktningsläkarna borde aflönas af staten
eller kommunen och ej under någon förevändning tillåtas mottaga ersättning för sitt
arbete af de prostituerade eller bordellvärdinnorna. Där så ske kunde, borde
besiktningen anförtros åt kvinnliga läkare.
Vid hvarje besiktning måste undersökning ske af hela kroppsytan äfvensom
alla synliga delar af slemhinnorna. Användandet af speculum borde vara obligatoriskt
utom under menstruationstiderna. Gonokokkundersökningar vore behöfliga endast
för att kontrollera resultatet af undergången behandling.
Med venerisk smitta behäftade prostituerade borde å sjukhus åtnjuta obligatorisk
och kostnadsfri vård och de af syfilis angripna inläggas å särskilda afdelningar.
Efter genomgången kur borde kvinnorna alltid inställa sig å besiktningslokalerna för
undergående af besiktning, och skulle det åligga vederbörande sjukhusdirektion att
underrätta besiktningsläkaren om sjukdomsdiagnos, användt behandlingssätt samt tiden,
då patienten lämnat sjukhuset.
Uppsikten öfver de prostituerade ansågs böra öfverlämnas åt den kommunala
förvaltningen, som för ändamålet borde tillsätta eu särskild myndighet, hvilken
omhänderhade såväl den sanitära som administrativa kontrollen.
Elvad bordellerna beträffar, ansåg kongressen dem icke vara ur principiell
synpunkt önskvärda. För att underlätta kontrollen öfver dylika lokaler vore det
ömkligt, att de så mycket som möjligt hänvisades till vissa bestämda stadsdelar.
Utskänkning af spirituösa, tillställningar med dans, sång och musik äfvensom
hvarje Yttre reklam såsom skyltar, lyktor o. d. borde absolut förbjudas. Tillstånd
att öppna s. k. hemliga lokaler för prostitution (maisons de passe) borde icke
meddelas. Likaså borde vederbörande strängt tillse, att prostitution icke bedrefves
å badhusen.
För att i möjligaste mån inskränka gatuprostitutionen borde särskilda ordningsföreskrifter
för lösaktiga kvinnor utfärdas.
46
Förslag till Såsom ofvan nämnts, uttalade sig syfiliskongressen för reglementeringens bibe
”reglemente1-1
hållande såsom det verksammaste medlet att bekämpa prostitutionens sanitära vådor.
ringen i Härvid borde dock åtskilliga reformer vidtagas, som gjorde kontrollen mera ändamålsi
etersburg. en]jg oc}i verksam. I anslutning till de af kongressen gjorda uttalanden lät regeringen
utarbeta ett förslag till lag angående organisationen af tillsynen öfver prostitutionen
i kejsardömets städer. Polis-läkarkommittén i Petersburg, som jämte andra
myndigheter genom cirkulärskrifvelse från inrikesdepartementet den 8 oktober 1901
anmodats afgifva yttrande öfver ifrågavarande lagförslag, lät på grundvalen af detsamma
utarbeta särskilda bestämmelser för Petersburgs vidkommande. Såvidt kändt
är, hafva dessa bestämmelser ännu icke blifvit fastställda, men då desamma utgöra
ett fullödigt uttryck för den uppfattning af ämnet, som för närvarande hyses såväl
inom läkarkretsar som af de administrativa myndigheterna, -torde en närmare redogörelse
för innehållet uti polis-läkarkommitténs förslag icke sakna intresse. Förslaget
ansluter sig i allt väsentligt till de bestående förhållandena, men upptager
åtskilliga detaljer, hvarom för närvarande intet finnes stadgadt.
Tillsynen öfver prostitutionen skall såsom hittills handhafvas uteslutande
af polis-läkarkommittén, hvilken har till uppgift att utöfva uppsikt öfver det allmänna
hälsotillståndet, såvidt könssjukdomar angår, att befordra ordning, tukt och
sedlighet genom att vidtaga åtgärder, som äro ägnade att minska prostitutionen,
att ställa till ansvar personer, som förleda kvinnor till otukt, samt att förhindra
prostituerade att åstadkomma allmän förargelse.
Kommittén skall lyda omedelbart under stadens öfverpolismästare och utgöra
ett kollegialt ämbetsverk under ordförandeskap af dennes »medhjälpare». Kommitténs
medlemmar äro: inspektören för läkarstyrelsen i hufvudstaden, inspektören för
kommitténs läkarafdelning, en verkställande ledamot, samtlige stadens polismästare,
chefen för detektiva polisen, öfverläkaren å Kalinkinhospitalet, öfverläkaren å Nikolaiimilitärsjukhuset,
en ledamot från Petersburgs barmhärtighetshem, en ledamot från
ryska sällskapet för kvinnans skydd samt ett ombud från allmänna stadsstyrelsen.
Kommittén skall till sitt förfogande hafva 12 läkare och 3 barnmorskor eller
kvinnliga fältskärer, hvilka skola hafva erhållit erforderlig specialutbildning, samt
för öfvervakande af de prostituerade 43 uppsyningsman. De medicinska angelägenheterna
skola handhafvas af inspektören för läkarafdelningen, medan den verkställande
ledamoten har att taga befattning med de erforderliga polisåtgärderna.
Kommittén skall sammanträda minst en gång i månaden. Dess beslut skola för
att gå i verkställighet stadfästas af öfverpolismästaren.
En af kommitténs läkare har fått till åliggande att utarbeta statistik öfver
de veneriska sjukdomarnas utbredning och äro samtliga sjukhus utan undantag
skyldiga att på bestämda tider lämna uppgifter om antalet därstädes vårdade
veneriskt sjuke, med särskildt angifvande af sjukdomsformen.
47
Med afseende å uppsikten öfver prostitutionen skola följande bestämmelser
lända till efterrättelse. Kontrollen är antingen hemlig eller offentlig. Under den
förra stå alla prostituerade, som bo ensamma hvar för sig, och äro dessa kvinnor
oförhindrade att när som helst lämna staden. Under offentlig kontroll stå de å
bordeller boende kvinnorna. Dessa få icke utan tillstånd lämna staden eller byta
om bostad. Öfvergång från den ena kategorien till den andra är tillåten. Kvinnor,
som i hemlighet hängifva sig åt skörlefnad, skola ställas under hemlig uppsikt af
uppsyningsmännen eller allmänna polisen. Beslut härom fattas af kommittén. För
att kunna ställas under offentlig kontroll erfordras samtycke från kvinnans sida.
Flickor under 18 år få icke bedrifva skörlefnad såsom näring utan skola öfverlämnas
åt sina anhöriga eller åt sällskap, som hafva till uppgift att taga vård om
sedligt försummad ungdom. Fortsätta de likväl med sitt sedeslösa lif, skall kommittén
affordra dem skriftligt löfte att öfvergifva detta yrke. Bryter kvinnan sitt
gifna löfte, har kommittén att ställa henne till ansvar.
Åt hvarje kvinna, som ställes under uppsikt, skall utlämnas ett särskilt kort,
upptagande de för de prostituerade gällande reglerna samt resultatet af besiktningen.
Vid inskrifningen har hon jämväl att aflämna sin fotografi i två exemplar, af hvilka
den ena fästes å kortet och den andra förvaras hos kommittén. Detta kort, hvilket
tjänar kvinnan såsom legitimation under hennes yrkesutöfning, skall vid hvarje
besiktning uppvisas och af vederbörande läkare afstämplas. Upphör kvinnan att
bedrifva prostitution, erhåller hon tillbaka den hos kommittén förvarade fotografien.
Samtliga under uppsikt stående kvinnor skola undergå regelbunden preventiv
besiktning, så ofta kommittén finner nödigt, och under vanliga förhållanden minst två
gånger i veckan. Besiktningen skall verkställas enligt särskild instruktion af kommitténs
läkare med biträde af de kvinnliga fältskärerna eller barnmorskorna och skall för
de ensamboende äga rum uti särskilda för ändamålet anordnade lokaler, medan de
å bordeller boende- tillåtas undergå besiktningen därstädes.
Till förekommande af smitta böra kvinnorna iakttaga alla nödiga försiktighetsmått.
Särskildt åligger det dem att undersöka könsorganen hos de besökande.
Blifva de behäftade med venerisk sjukdom, har kommittén att besluta om deras
omedelbara afsändande till sjukhus, och åligger det vederbörande att därvid vidtaga
erforderliga åtgärder för att skydda deras tillhörigheter. Dagen efter utskrifningen
från sjukhuset är kvinnan skyldig att inställa sig till besiktning, så framt hon ej
blifvit omhändertagen af ryska sällskapet för kvinnans skydd eller barmhärtighetshemmet.
Önskar kvinna, som står under offentlig kontroll, upphöra med sitt sedeslösa
lif, har hon att därom göra framställning hos kommittén, som, därest omständigheterna
styrka hennes uppgift, att hon ämnar återgå till en hederlig vandel,
befriar henne från besiktningen. Emellertid skall hon kvarstå under hemlig uppsikt,
48
tills det visat sig, att hon allvarligen afstått från lasten. I så fall blir hon definitivt
struken ur rullorna. Fortfar hon med sitt yrke, ställes hon ånyo under uppsikt.
Utan vidare strykas de- inskrifna ur kommitténs rullor vid dödsfall, när de
på grund af sjukdom eller ålder icke längre kunna bedrifva sitt yrke, vid äktenskaps
ingående, därest de afflytta från staden och icke återvända inom ett år, samt då
föräldrar, släktingar eller någon pålitlig person förbinder sig att taga vård om dem.
Kommittén har jämväl att utöfva uppsikt öfver de i staden befintliga bordellerna
och meddela tillstånd till dylika lokalers öppnande samt utfärda påbud om
deras stängning. Då ansökning ingifves, har kommittén att taga i öfvervägande
den föreslagna platsens lämplighet med hänsyn till de lokala förhållandena och
andra på saken inverkande omständigheter. Bordell skall ligga på minst 400
meters afstånd från kyrkor och uppfostringsanstalter. Endast kvinnor, som uppnått
3 5 års ålder, tillåtas öppna bordell och äro de skyldiga afgifva skriftlig förbindelse,
att de komma att noga ställa sig till efterrättelse de regler och bestämmelser, som
utfärdats eller kunna komma att utfärdas. Bordellerna skola indelas i tre klasser
efter deras inredning, antalet därstädes boende kvinnor, den afgift, de besökande
hafva att erlägga, samt den tid på dygnet, de hållas öppna. Till första klassen
skola hänföras sådana lokaler, där afgiften är 5 rubel och besökande mottagas
till kl. 4 på morgonen. A andra klassen skall inträdesafgiften utgöra 2 å 3
rubel och få dessa hus hållas öppna till kl. 3 på natten. Till tredje klassen höra
slutligen sådana lokaler, där de besökande endast hafva att erlägga en afgift af
50 kopek eller 1 rubel, och som stängas kl. 1 på natten.
Handel med spirituösa drycker få icke förekomma å bordellerna. Likaledes .
är det förbjudet att därstädes anordna fäster och tillställningar, mottaga barn eller
släktingar. Tjänstfolk och värdinnor få icke ägna sig åt prostitution. Den omständigheten,
att en prostituerad kommit i skuld till föreståndarinnan, får icke utgöra
hinder för henne att när som helst lämna bordellen.
Kommittén bestämmer antalet prostituerade, som få bo å hvarje bordell, och
åligger det värdinnan att föra förteckning öfver kvinnorna, hvilka samtliga måste
hafva uppnått 21 års ålder. Hvarje förändring bland de å bordellerna boende
kvinnorna skall delgifvas kommittén och är värdinnan skyldig att inom 24 timmar
efter det en ny pensionär antagits inställa denna å kommitténs kansli. Värdinnorna
äro jämväl ansvariga för att de hos dem boende kvinnorna regelbundet undergå
besiktning. Misstänkes någon af kvinnorna vara behäftad med venerisk sjukdom,
har värdinnan att ofördröjligen sända henne till läkarbesiktning och, därest sådan
sjukdom konstateras, tillse, att hon omedelbart afföres till sjukhuset. Deras underhåll
därstädes skall bekostas af värdinnan.
Innehafvarinnor af bordeller äro skyldiga att bo inom lokalen, men få icke
själfva bedrifva prostitution. Bryta de däremot, äro de förlustiga rättigheten att
hålla dylikt hus. Af den betalning besökande erlägger får värdinnan uppbära högst
49
3/4-delar. Härför är hon skyldig gifva sina pensionärer rum, kost, lyse, linne,
skodon och i allmänhet hvad som är erforderligt för deras uppehälle. Den återstående
fjärdedelen af afgiften tillfaller den prostituerade och insättes för hennes
räkning i sparbank efter att hafva införts uti den räkenskapsbok, som skall
föras med hvarje kvinna. Besparingarna få icke uttagas utan att kommitténs verkställande
ledamot därtill gifvit sitt tillstånd. Värdinnorna äro förbjudna att sälja
något till pensionärerna och att för deras räkning göra inköp. Klädespersedlar
och andra saker, som den prostituerade fört med sig eller förvärfvat under sin
vistelse å bordellen, utgöra hennes egendom och få icke under någon som helst
förevändning fråntagas henne, då hon lämnar lokalen.
Utom de egentliga bordellerna tillåtas jämväl s. k. maisons de passe, motsvarande
de i Paris förekommande maisons de rendez-vous, d. v. s. sådana under
polisens uppsikt stående lokaler, hvilka de prostituerade besöka endast då de äro i
yrkesutöfning. Om dem gäller i allmänhet hvad ofvan sagts om de egentliga
bordellerna. De skola vara belägna minst ioo meter från kyrkor och uppfostringsanstalter.
Endast under kontroll stående kvinnor få därstädes emottagas, och
åligger det vederbörande innehafvarinna att föra förteckning öfver de kvinnor,
som å lokalen bedrifva skörlefnad. Besiktningarna å dessa kvinnor verkställas af
distriktsläkaren.
Förslaget innehåller slutligen en del bestämmelser .för dem, som hyra ut
rum åt ensamboende kvinnor, hvilka hemma i sin bostad bedrifva prostitution.
Tillstånd att upplåta bostad för dylika kvinnor meddelas på ansökan af kommittén
och lämnas endast åt kvinnor. Värdinnorna äro skyldiga tillse, att de hos dem
boende kvinnorna regelbundet inställa sig till besiktningarna och iakttaga gifna
föreskrifter, äfvensom vaka öfver att ordningen icke på något sätt störes inom huset.
7
50
England.
I öfverensstämmelse med den i England rådande grundsatsen angående den
personliga frihetens okränkbarhet hafva de engelska statsmakterna i allmänhet förhållit
sig ganska passiva i kampen mot de veneriska sjukdomarna. De åtgärder,
andra länder funnit sig böra vidtaga för bekämpande af den förnämsta källan för
dessa sjukdomar, prostitutionen, hafva, såsom innebärande ett visst tvång på den
enskilde medborgaren och eft inskränkning uti hans handlingsfrihet, för engelsk uppfattning
städse framstått såsom en obehörig inblandning från det allmännas sida i
den enskildes görande och låtande. Denna åskådning i förening med den i landet
rådande puritanska andan har gjort, att reglementering af prostitutionen infördes
senare och afskaflades tidigare i England än i något annat land.
Före år 1864 förekom reglementering endast i några af kolonierna.
Genom ett af guvernören i Hongkong den 24 november 1857 utfärdadt prostitutionsreglemente,
tillämpligt endast på kinesiska kvinnor, hade bordeller därstädes
blifvit tillåtna, och till förebyggande af veneriska sjukdomars spridning bland den
å Malta förlagda militären bestämdes genom en ordonans af den 16 juni 1861,
att hvarje notoriskt skörlefvande kvinna skulle, vid äfventyr af fängelse, undergå
läkarbesiktning tre gånger i månaden. I England var emellertid prostitutionen
intill år 1864 icke föremål för något öfvervakande från samhällets sida. Prostitution
såsom sådan var icke belagd med straff, och polismyndigheterna saknade hvarje
befogenhet att inskrida hindrande mot densamma, såframt den icke uppträdde
störande å allmän plats eller eljest åstadkom offentlig förargelse och klagan däröfver
i behörig form fördes af två skattebetalare. I dylika fall kunde nämligen de
prostituerade straffas enligt lösdrifvarlagen af år 1824.
De åtgärder, som vidtagits för beredande af vård åt veneriskt sjuka, voro
synnerligen otillfredsställande. Särskildt var detta förhållandet i fråga om sjukhusvården.
Å flertalet sjukhus såväl i London som i landsortsstäderna mottogos
icke till behandling med venerisk smitta behäftade, och de sjukhus, som stodo
öppna för dylika patienter, förfogade öfver ett ytterst ringa antal platser.
5i
Uppenbart är, att de veneriska sjukdomarna under ett dylikt »laisser-aller»-system skulle erhålla en mycket stor utbredning. Särskildt var detta förhållandet bland
militären. Sålunda utvisade den tillgängliga statistiken, att i medeltal 20 till 25
procent af rekryterna befunnos angripna af syfilis och att den aktiva arméns numerär
hade ett ständigt antal syfilitiskt sjuka af 15—20 procent. Dessa missförhållanden
gjorde, att statsmakterna icke längre kunde ställa sig’ likgiltiga för den samhällsfara,
som de veneriska sjukdomarna inneburo. Oaktadt ett häftigt motstånd från deras
sida, som däri sågo en koncessionering af lasten såsom yrke, fann sig parlamentet
föranlåtet att den 29 juli 1864 besluta en lag (The contagious diseases prevention
Ad), hvarigenom de prostituerade ställdes under polisuppsikt.
Denna lag, som utfärdades att gälla för en tid af tre år och ägde tillämpning
endast å elfva hamn- och garnisonsstäder, däribland dock icke London, stadgade,
att kvinnor, som bodde inom ifrågavarande städers områden och vore kända för att
bedrifva otukt såsom yrke, skulle underkastas tvångsbesiktning och tvångsbehandling
å sjukhus. I sammanhang härmed föreskrefs, att polisen skulle öfvervaka dylika
kvinnor och, därest den ansåge sig hafva goda skäl för antagandet, att en kvinna
vore behäftad med venerisk sjukdom, därom hos vederbörande göra anmälan. För
att kvinnan skulle kunna åläggas inställelse vid sjukhus för undergående af besiktning
erfordrades dock medgifvande af en fredsdomare, efter det vederbörande polisman
med ed bekräftat sina uppgifter.
Lagen af år 1864 tillfredsställde icke anhängarna af den lagligt ordnade
prostitutionen och ett sällskap bildades med ändamål att få reglementeringen utsträckt
öfver hela landet. Under trycket af den allmänna opinionen funno sig vederbörande
föranlåtna att på hösten 1864 nedsätta en kommitté med uppdrag att verkställa en
fullständig utredning angående de mått och steg, som borde vidtagas för att hindra
spridningen af veneriska sjukdomar bland arméns och flottans personal. Kommittén
afgaf sitt betänkande i början af år 1866 och uttalade sig därvid för nödvändigheten
af att de prostituerade underkastades regelbunden läkarbesiktning och internering å
sjukhus, tills de blifvit botade, äfvensom för införande af straffbestämmelser för öfverträdelser
af gifna föreskrifter. Därjämte hemställde kommittén, att reglementeringen
måtte införas i alla de städer och hamnar, hvarest landt- och sjötrupper vore förlagda.
På grundval af detta kommittébetänkande antog parlamentet den 11 juni
1866 en ny lag angående bekämpande af de veneriska sjukdomarna (Ad for the
belter prevention of the contagious diseases in certain naval and military stations),
hvarigenom reglementeringen utsträcktes till tretton militärstationer.
Ifrågavarande lag, som med vissa, år 1869 företagna smärre ändringar var
gällande, så länge reglementeringen tillämpades i England, innehöll hufvudsakligen
följande bestämmelser.
De s. k.
akterna.
52
Tvångsbesiktning. Ansåg polisman sig hafva goda grunder för antagandet,
att en inom det område, hvarest lagen ägde tillämpning, boende kvinna offentligen
prostituerade sig, hade han att därom göra anmälan hos vederbörande fredsdomare
och inför denne med ed bekräfta sina uppgifter. Enahanda anmälan kunde
jämväl göras i fråga om kvinna, som, boende inom ett område af fem mil utanför
stationens gränser, under de sistförflutna fjorton dagarna anträffats inom stationens
område i afsikt att därstädes låta bruka sig sill skörlefnad. Fann fredsdomaren
den gjorda anmälan därtill gifva anledning, ägde han kalla kvinnan inför sig för
att svara på hvad som lades henne till last. Infann hon sig, personligen eller
genom ombud, på i kallelsen utsatt ort och tid, eller uraktlåt hon att iakttaga
inställelse, ehuru kallelsen blifvit henne delgifven, kunde domaren, sedan de uti
anmälan uppgifna fakta blifvit med ed styrkta, förordna, att kvinnan skulle
undergå regelbunden besiktning under en tid ej öfverstigande ett år. Uti den af
domaren utfärdade ordern, hvilken genom afskrift tillställdes henne, angafs tid
och ställe för den första besiktningen. På besiktningsläkaren ankom därefter att
bestämma, huru ofta dylika besiktningar skulle äga rum. Hvarje kvinna, som
bodde inom ett område, där lagen ägde tillämpning, kunde äfven frivilligt underkasta.
sig besiktning; och hade hon att för detta ändamål ingifva en af henne, i
närvaro af polisen, undertecknad ansökning. Blef kvinnan under den tid besiktningstvånget
fortfor utskrifven från sjukhus såsom frisk, upphörde skyldigheten för
henne att vidare underkasta sig besiktning.
Internering å sjukhus. Därest kvinna vid besiktning visade sig vara behäftad
med venerisk sjukdom, skulle hon för undergående af behandling inläggas å sjukhus.
För detta ändamål utfärdade besiktningsläkaren i tre exemplar intyg, att kvinnan
vore smittad och skulle å angifvet sjukhus intagas. De utfärdade intygen tillställdes
kvinnan, polisen och vederbörande sjukhusläkare. Underlät kvinnan att
begifva sig till det uppgifna sjukhuset, tillkom det polisen att dit afföra henne.
Å sjukhuset kunde hon kvarhållas endast tre månader, därest icke öfverläkaren
samt sjukhusinspektören eller besiktningsläkaren funne en längre internering nödvändig.
I intet fall fick dock sjukhusvistelsen öfverskrida sex månader. Ansåg
kvinnan, att hon obehörigen kvarhölles å sjukhus, kunde hon hänvända sig till vederbörande
fredsdomare, hvilken efter verkställd undersökning hade att i saken besluta.
Befrielse från besiktningsskyldighet. Önskade kvinna, ålagd besiktningsskyldighet,
blifva därifrån befriad, hade hon att därom till fredsdomaren ingifva ansökan.
Denne kallade henne till förhör, underrättade polismyndigheten samt verkställde
undersökning i saken. Fann domaren därvid tillräckliga bevis för att kvinnan
upphört att offentligen låta bruka sig till skörlefnad, och kunde hon på något sätt
lämna garanti för att under en tid af tre månader iakttaga ett godt uppförande,
blef hon befriad från skyldigheten att undergå vidare besiktningar. Öfverlämnade hon
sig under nämnda tid ånyo åt prostitutonen, inträdde emellertid åter besiktningstvånget.
53
Straffbestämmelser. Därest kvinna, ålagd regelbunden besiktning, vägrade
att underkasta sig densamma eller försummade att å bestämda tider infinna sig hos
besiktningsläkaren, straffades hon med fängelse, med eller utan tvångsarbete. Straffmaximum
var för första resan en månad och vid iteration tre månader. Enahanda
straff var stadgadt för å sjukhus internerad kvinna, som vägrade ställa sig gifna
föreskrifter till efterrättelse eller lämnade sjukhuset utan att därtill hafva af vederbörande
öfverläkare erhållit skriftligt tillstånd. I senare fallet kunde hon af polisen
utan särskild order häktas och ånyo inläggas å sjukhuset.
Därest kvinna, som vid utskrifningen från sjukhus ännu var behäftad med
smittosamma symtom, hängaf sig åt prostitution, innan hon af besiktningsläkare
förklarats återställd, drabbades hon jämväl af straff, som ofvan nämnts. För förseelse
mot lagens föreskrifter häktad kvinna skulle jämväl i fängelset underkastas besiktning,
såframt hon ej af vederbörande läkare ansågs frisk.
Lagen innehöll äfven vissa straffbestämmelser för uppmaning till eller
främjande af otukt. Sålunda stadgades böter eller fängelse, ej öfverstigande sex
månader, för inom stationens område boende fastighetsägare eller hyresvärd, som,
oaktadt han hade skäl antaga en offentligt prostituerad vara behäftad med venerisk
sjukdom, uppmanade eller tillät henne att inom lokal, hvaröfver han disponerade,
öfverlämna sig åt prostitution.
Genom en den ii augusti 1869 utfärdad tilläggslag blef reglementeringen
utsträckt till ytterligare sex militärstationer, däribland dock icke London. I sammanhang
därmed föreskrefs, att prostituerade, boende inom ett område af tio mil utanför
vederbörande stationers gränser, skulle vara underkastade regelbunden preventiv besiktning,
äfvensom att för venerisk smitta å sjukhus inlagd kvinna därstädes skulle
kunna kvarhållas intill nio månader.
Den genom förenämnda parlamentsakter i England införda reglementeringen,
som till en början endast mötts af spridda protester, hade icke lång tid tillämpats,
förr än en kraftig agitation restes mot densamma. Medan man från reglementaristiskt
håll, under hänvisning till de synnerligen välgörande verkningar, som de
vidtagna anordningarna medfört, påyrkade akternas utsträckande till landets samtliga
större städer, i synnerhet London med dess många bordeller och tusentals prostituerade,
framhölls från motståndarnas sida, att akterna vore stridande mot allmän
lag, som tillförsäkrade alla medborgare lika frihet, kränkte moralen och sårade
anständighetskänslan. Härtill komme, att reglementeringen ingalunda, såsom dess
anhängare påstode, förmådde hämma spridningen af de veneriska sjukdomarne, utan
tvärtom bidroge till dessas utbredning, enär kvinnorna icke ville underkasta sig
den regelbundna besiktningen, och männen vore oförhindrade att kringsprida smitta.
Hvarje anledning saknades därför att bibehålla en anordning, som måste anses innebära
Oppositionen
mot reglementeringen.
54
Reglemente
ringens
verkningar.
ett af samhället gifvet godkännande af lasten såsom yrke. Den för akternas afskaffande
igångsatta agitationen fördes med största energi, och opinionen tog sig uttryck
i tidningsuppsatser, broschyrer, offentliga protestmöten, föreningar, kongresser och
petitioner till parlamentet. Särskildt kraftigt arbetade för akternas upphäfvande den
år 1869 bildade »The Ladies’ national association for the repeal of the contagious
diseases Acts». Den abolitionistiska rörelsen blef snart så mäktig, att statsmakterna
icke kunde underlåta att taga hänsyn till densamma. Till följd af en inom parlamentet
väckt motion nedsattes år 1870 en af 2''3 personer bestående kommitté för
att verkställa en undersökning angående reglementeringens nytta ur sanitär synpunkt.
Uti det afgifna betänkandet uttalade sig 16 af kommitténs ledamöter för upphäfvande
af den regelbundna besiktningen, medan endast 7 påyrkade densammas bibehållande.
År 1872 framlades för underhuset af den dåvarande liberala regeringen ett
förslag om akternas upphäfvande och ersättande med en förordning rörande tvångsbehandling
å sjukhus af prostituerade kvinnor. Förslaget, som hvarken tillfredsställde
det ena eller andra partiet, blef emellertid förkastadt, och samma öde
drabbade de motioner i ämnet, som under de närmaste åren väcktes inom underhuset.
Den abolitionistiska rörelsen, som antagit allt större omfattning och spridt
sig till länderna på kontinenten, erhöll emellertid allt flera anhängare inom parlamentet
och, ehuru en år 1879 nedsatt kungl. kommission tillstyrkt akternas
bibehållande, blefvo de genom ett parlamentsbeslut den 20 april 1883 i vissa delar
suspenderade. Då det emellertid endast ankom på regeringen, huruvida de åter
skulle i sin fulla utsträckning tillämpas, ansågo sig abolitionisterna böra fortsätta
sin agitation, och deras sträfvanden kröntes med fullständig framgång, i det underhuset
den 20 mars 1886 beslöt lagarnas upphäfvande, och detta beslut blef kort
därpå af öfverhuset bekräftadt. Därmed afskaffades reglementeringen i de städer,
där den varit införd. Hvad Indien beträffar, upphäfdes reglementeringen därstädes
år 1888. Då emellertid de veneriska sjukdomarna bland de därstädes förlagda
europeiska trupperna efter den preventiva besiktningens afskaffande tilltogo i hög
grad, uppstod en stark opinion för densammas återinförande. Denna opinion,
hvilken understöddes icke blott af de främsta medicinska sällskapen i England, utan
till och med genom en petition af kvinnor ur landets förnämsta familjer, hade till
följd, att öfvervakningsåtgärder år 1897 återinfördes i de indiska garnisonsområdena,
tillsvidare i den formen, att för venerisk sjukdom misstänkta prostituerade underkastades
besiktning.
Såsom redan ofvan nämnts, hade reglementeringen införts i England hufvudsakligen
i syfte att därigenom åstadkomma en minskning af de veneriska sjukdomarnas
stora spridning inom armén och flottan. Frågan, huruvida den vidtagna
anordningen verkat i åsyftad riktning eller icke, låter sig ej tillfredsställande
besvara. De statistiker rörande de veneriska sjukdomarnas frekvens bland militären
55
under den tid akterna voro i tillämpning, som skulle å frågan lämna svar,
äro nämligen af den beskaffenhet, att de icke tillåta några bestämda slutsatser
vare sig i den ena eller den andra riktningen. Medan man från abolitionistiskt
håll påstått, att reglementeringen, långt ifrån att förbättra de hygieniska förhållandena
bland militären, i stället bidragit till att öka de veneriska sjukdomarnas spridning,
har från motsatta lägret framhållits de gynnsamma inverkningar reglementeringen
haft på sundhetstillståndet inom armén. Af det rikhaltiga statistiska material, som
från båda sidor i frågan framlagts och åberopats, må här endast anföras några
uppgifter, hämtade från de rapporter, som framlades för första Briisselkonferensen
år 1899.
Uti sin till nämnda konferens afgifna rapport rörande de veneriska sjukdomarna
i England har dr Drysdale såsom sin åsikt uttalat, att reglementeringen
bidragit till utbredningen af syfilis bland den engelska militären. Till stöd för denna
sin uppfattning åberopas följande siffror, utvisande antalet under åren 1866—1882
inträffade fall af syfilis bland 1,000 soldater:
År | 0/ / DO | År | Öl loo | År | Öl 100 |
1866 | .........24,77 | 1872.. | .........24,26 | 1878... | .........26,64 |
1867. | .......... 28,14 | 1873... | ........23,19 | 1879 .. | ........29,00 |
1868 | .........3 U89 | 1874... | ........24,06 | . 1880 | .........3 0,5° |
1869 | ........... 2 6,2a | 1875... | .........2 8,70 | 1881.. | ..........30,50 |
1870 | ...........2 5,01 | 1876.. | .......27,40 | 1882 .. | O CO cs |
1871 | ..........20,30 | 1877 | ........23,78 |
|
|
| Dessa siffror kunna | emellertid | ingalunda innebära | något bevis | för den af |
Drysdale uttalade uppfattningen. Frånsedt att mot denna statistik kan anmärkas, att
den icke företer större skiljaktigheter med afseende å ökning och minskning än hvad i
allmänhet kunnat iakttagas beträffande syfilissjukdomens frekvens, kan af densamma
icke dragas den slutsatsen, att reglementeringen åstadkommit någon ökning af
syfilisfallen, då siffrorna hänföra sig till armén i dess helhet och icke endast till
de städer, hvarest reglementeringen varit införd.
Mera beviskraft kan möjligen tillerkännas de af Drysdale i samma rapport
lämnade uppgifterna, att under år 1882, det sista året akterna voro i tillämpning,
antalet till sjukhus för venerisk smitta remitterade soldater, utgjorde 246 %0, år
1893 194 %o, 1894 182 °/00 och 1896 i78°/oo
Uti
en till samma konferens afgifven rapport har dr Birkbeck Nevins från
Liverpool jämväl uttalat, att reglementeringen såväl i England som Indien och
kolonierna bidragit till de veneriska sjukdomarnas utbredning. Sålunda visade
dessa sjukdomar inom armén under åren 1861 —1866, då reglementering ännu
icke börjat tillämpas, en minskning af 4,7 %, samt under åren 1867—1872,
under hvilken tid densamma infördes, en ytterligare minskning af 4,2 %. Aren
56
1873 — 1879? hvarunder stadgades, att sold icke skulle utbetalas åt veneriskt sjuke,
visade en ökning af 0,93 %, och åren 1880—1882, under hvilken tid nyssnämnda
bestämmelse upphäfdes, en ökning af ej mindre än 12,5 %. Under perioden 1883 —
1884, hvarunder reglementeringen upphäfdes, men ett stort antal soldater återkommo
från Egypten, hvarest mer än hälften ådragit sig veneriska sjukdomar, steg frekvensen
med 5,1 %. Från år 1885 till 1897 inträdde däremot en minskning af 3,7 %.
En motsatt uppfattning i frågan uttalas af Cunningham i hans till förenämnda
konferens afgifna rapport. Cunningham åberopar sig på förhållandena i
Indien och framhåller, hurusom efter reglementeringens upphäfvande därstädes år
1888 de veneriska sjukdomarne visade en enorm stegring. Med anledning häraf
hade den indiska regeringen funnit sig föranlåten utfärda den s. k. Cantonment Act,
enligt hvilken myndigheterna å respektive garnisonsorter kunde ålägga veneriskt sjuke,
såväl män som kvinnor, vård å sjukhus och, i händelse af vägran från kvinnornas
sida, afvisa dessa från orten. Denna åtgärd hade verkat därhän, att antalet veneriska
sjukdomsfall bland militären minskats från 504 °/00 till 410 %0 (år 1892). Sedan
»Cantonment Act» till följd af abolitionisternas agitation år 1893 blifvit upphäfd,
hade sjukdomsfallen åter ökats, så att de år 1895 uppgingo till 586 %„. Detta föranledde,
att »Cantonment Act» åter trädde i kraft år 1897.
Den statistik, som försvararna af reglementeringen i allmänhet åberopa till
stöd för sina påståenden om densammas gynnsamma inverkningar, grundar sig på
en jämförelse mellan sjukdomsfrekvensen i, å ena sidan, 14 städer, i hvilka reglementeringen
under en följd af år tillämpats, och å andra sidan, 14 städer, där en
dylik anordning icke förekommit. Af denna jämförelse framgår, att under åren
1860—1863, således före reglementeringens införande, inträffade uti de 14 till
förra kategorien hörande städerna i medeltal för år 128 fall af »primary syphilis»
på 1,000 man effektiv militärstyrka. Uti de 14 städer, som tillhörde den senare
kategorien, utgjorde motsvarande siffra 116. År 1864 förekommo i förra kategoriens
städer 102 fall på 1,000, i den senares in. Före reglementeringens
införande voro förhållandena således nästan lika.
År 1865 började reglementeringen tillämpas, först i några få, men år efter
år i allt flera af de 14 till första kategorien hörande städerna, så att den år 1869
var så godt som fullständigt genomförd. Under de båda första åren, 1865 och 1866,
inträffade en minskning af syfilisfrekvensen i båda kategorierna. Under åren 1867
och 1868 fortfor denna nedåtgående tendens i de reglementerade städerna, medan
de icke reglementerade åter börja visa en stegring. Medeltalet för år för tiden
1864—1869 utgör för förra kategorien 87 på 1,000, för den andra åter 107
på 1,000.
Under de därpå följande 13 åren, 1870—1882, då reglementeringen vari
full kraft, utgjorde medtalet fall af »primary syphilis» per år och 1,000 man i de
reglementerade städerna 51 och i de icke-reglementerade 118.
57
Under år 1883, då reglementeringen började upphäfvas, steg syfilisfrekvensen
i de reglementerade städerna till något mer än dubbelt mot hvad den varit under
de senaste åren, nämligen till no på 1,000. I senare kategorien städer var den
under samma år 188 på r,ooo. År 1884, då reglementeringen fullständigt upphört,
utgjorde siffrorna i de förra städerna 138 och i de senare 160, eller ungefär samma
förhållande i båda kategorierna, som före reglementeringens införande.
De anförda siffrorna, som vid första påseende synas tala till förmån för
reglementeringen, kunna dock icke tillerkännas någon afgörande beviskraft. De lägre
siffror, som de reglementerade städerna hafva att uppvisa, äro, säger Blaschko i sin
»Hygiene der Prostitution», nästan uteslutande betingade af en skillnad i s. k.
»primary syphilis», under det att siffrorna för konstitutionell syfilis knappast och för
gonorré icke alls visa någon skillnad. Men »primary syphilis» är icke verklig
syfilis utan rätt och slätt chanker, d. v. s. hård och mjuk chanker tillsammans och
i obekant proportion. Då förhållandet mellan dessa båda affektioner på kort tid kan
undergå stora förändringar, kan man icke säga, huruvida en om än ringa skillnad
föreligger till förmån för syfilis. Lika litet som det med den tillgängliga statistiken
låter sig bevisa, att reglementeringen minskat de veneriska sjukdomarna inom armén,
lika litet kan man i densamma finna något bevis för abolitionisternas påståenden,
att förhållandena skulle varit bättre utan reglementering. De enda slutsatser rörande
de veneriska sjukdomarnas frekvens inom armén, som kunna dragas af det vidlyftiga
statistiska material, som anhängare och motståndare till reglementeringen framburit,
anser Blaschko vara:
1) att redan före akternas införande de veneriska sjukdomarna sedan en tid
tillbaka voro i aftagande;
2) att efter akternas införa?ide detta aftagande en tid bortåt fortfor;
3) att under den därpå följande perioden, då på grund af Lord Caldwells
order veneriskt sjuka bestraffades, sjukdomarna hemlighöllos i sådan utsträckning, att
siffrorna för denna period icke äro användbara för en exakt statistik;
4) att, under det akterna ännu voro i kraft, könssjukdomarna åter visade
en stark ökning;
5) att efter akternas upphäfvande denna ökning fortfor under åren 1884
—1887; samt
6) att under de därpå följande åren, 1888 — 1898, könssjukdomarna regelbundet
och i afsevärd mån minskats.
Efter upphäfvandet af akterna år 1886 är prostitutionen icke längre föremål
för någon som helst reglementering i England. Kvinnor, som bedrifva yrkesmässig
otukt, intaga rättsligen samma ställning som andra medborgare och kunna icke af
8
Nuvarande
tillståndet.
58
polismyndigheterna antastas för sitt yrkes skull. Uppenbart är, att prostitutionen
under sådana förhållanden skall hafva fått mycket stor utbredning i de större
städerna och särskildt i London med dess omkring sex millioner invånare. De
oblyga och upprörande former, hvarunder lasten framträder i sistnämnda stad, hafva
upprepade gånger blifvit skildrade och behöfver i detta sammanhang blott hänvisas
till de af »Pall Mall Gasette» år 1885 publicerade artiklarna angående det sedliga
tillståndet i den engelska hufvudstaden. Enligt samstämmande uppgifter från skilda
håll florerar gatuprostitutionen i mycket stor utsträckning, och vissa gator, parker
och offentliga platser erbjuda i detta hänseende en anblick, hvartill motstycke
knappast kan uppletas i någon af kontinentens storstäder.
Enligt engelsk rätt är prostitution såsom sådan icke belagd med straff.
Endast för den händelse prostituerade uppträda på ett den allmänna ordningen
störande sätt, äro myndigheterna befogade att mot dem inskrida. Man tillämpar
härvid lösdrifvarlagen af år 1824 (Vagrancy ad), som stadgar, att enhvar prostituerad,
som stryker omkring på allmän gata, väg eller plats och uppför sig på ett
bullersamt eller anstötligt sätt, kan ådömas fängelse intill en månad eller böter
intill 5 pund. Provokation faller in under detta stadgande.
Uti den för London gällande »Metropolitan police ad» förekommer en liknande
bestämmelse. Där stadgas nämligen böter intill 40 sh. för prostituerad eller
nattvandrerska, som stryker omkring eller uppehåller sig på offentlig plats i afsikt
att hängifva sig åt eller locka någon till prostitution samt därvid uppträder på
ett för närboende eller förbigående anstötligt sätt.
Har i London kvinna blifvit för dylik förseelse anhållen, afföres hon till
närmaste polisstation och rapport i saken afgifves till tjänstgörande poliskommissarie,
som har att bestämma, huruvida åtal skall anställas eller icke. Finner denne anklagelsen
grundad, men kvinnan icke omedelbart kan inställas inför distriktets polisdomstol,
som dömer i saken, kvarhålles hon öfver natten på polisstationen,
därest hon icke kan ställa borgen för att hon påföljande dag tillstädeskommer inför
domstolen. Denna behandlar saken helt summariskt och dömer ofta endast på
en polisbetjänts vittnesmål. Andra vittnen tillkallas dock så otta sådant är möjligt,
men i allmänhet möter det stora svårigheter att få privatpersoner att uppträda såsom
vittnen i dylika mål. Den tilltalade äger rätt att inkalla vittnen och anlita rättsligt
biträde, men detta förekommer endast undantagsvis. Straffet är i vanliga fall
böter. Därest fängelse ådömes, afföres kvinnan merendels till det för kvinnliga
fångar särskildt afsedda fängelset Holloway. Någon tvångsbesiktning för utrönande
af huruvida hon är behäftad med venerisk sjukdom företages icke. Skulle hon
emellertid vara så sjuk, att hon icke kan vårdas i cell eller utföra henne förelagdt
arbete, öfverföres hon till fängelsets sjukhus i likhet med öfriga sjuka fångar.
Koppleri är straffbart, om det sker medelst användande af hot eller bedöf -
59
ningsmedel. Vidare straffas koppleri, då fråga är om kvinnor, som icke föra ett
uppenbart osedligt lif, och kvinnan är minderårig eller genom brottet förledes till
prostitution eller falska förespeglingar användas. Slutligen straffas jämväl tillhandahållandet
af rum för otukt med minderåriga.
Finner polisen anledning misstänka, att inom något hus yrkesmässig otukt
bedrifves, äger den icke befogenhet att stänga detsamma, förrän åtal mot husets
innehafvare blifvit i vederbörlig ordning inför distriktets polisdomstol anställdt.
Sådant åtal får emellertid icke anhängiggöras, förrän anmälan om saken blifvit gjord
hos vederbörande myndighet och denna för erhållande af fullständig bevisning
förordnat, att huset skall ställas under polisuppsikt. En dylik öfvervakning medför
i flertalet fall, att innehafvaren, för undvikande af åtal och stränga böter, själfmant
upphör med rörelsen och stänger lokalen.
Åtal mot bordellinnehafvare grundas på det i Criminal law amendment ad
af år 1885 förekommande stadgandet, att enhvar, som håller, förestår eller deltager
i ledningen af en bordell, äfvensom den, hvilken uthyr en lokal eller del däraf,
medveten om, att densamma är afsedd att användas som bordell eller för att
prostitution därstädes skall kunna utöfvas, straffas, vare sig han är ägare, innehafvare
eller ombud för dessa, med böter intill 20 pund eller med fängelse intill tre
månader, med eller utan hardt arbete. Vid upprepade förseelser skärpes straffet,
hvarjämte den skyldige kan af domstolen åläggas att ställa borgen för att han
under loppet af ett år iakttager ett godt uppförande.
Innehafvare af kaféer, barer, och restauranger äro icke förbjudna att servera
prostituerade, men skulle lokalen därigenom blifva en vanlig uppehållsplats för dylika
kvinnor, kan innehafvaren ådömas böter och därjämte fråntagas utskänkningsrättigh
eterna.
Lösdrifvarlagen af 1898 innehåller en bestämmelse, ägnad att verka hämmande
på det vidt utbredda soutenörväsendet. I nämnda lag stadgas nämligen, att
hvarje man, som uppsåtligen helt och hållet eller delvis lefver på inkomst af
prostitution eller som på allmän plats söker locka någon till otukt eller i osedligt
syfte antastar och ofredar någon, skall anses såsom lösdrifvare och såsom sådan
befordras till straff.
Särskild uppsikt utöfvas af polisen öfver personer, som misstänkas bedrifva
otukt mot naturen, äfvensom öfver af dylika personer besökta ställen. I dylika fall
tillämpas lösdrifvarlagen eller Criminal law amendment ad af år 1885. Det 1
sistnämnda lag stadgade straffet är fängelse intill två år, med eller utan hårdt arbete.
Under vistelse i England sommaren i9°4 ^ar ledamoten af kommittén
professor J. E. Johansson på uppdrag af kommittén sökt taga kännedom om, indika
åtgärder man därstädes för närvarande vidtager eller är betänkt på att vidtaga mot
6o
de veneriska sjukdomarnas spridning. Rörande sina därvid gjorda iakttagelser har
professor Johansson meddelat hufvudsakligen följande.
Att erhålla en bestämd uppgift om förekomsten af veneriska sjukdomar,
särskild: syfilis, är i England lika omöjligt som i andra länder. I den allmänna
statistiken öfver dödsorsakerna registreras visserligen också syfilis, men England
gör intet undantag från det vanliga förhållandet, att man i de särskilda fallen&skyr
rubriken syfilis. Enligt flera enskilda läkares samstämmiga uppgifter är på landsbygden
och i mindre städer syfilis jämförelsevis sällsynt, men däremot mycket
vanlig i större städer framför allt i London. En läkare dr Arthur Shillitoe,
surgeon to outpatients vid Lock Hospital i London och med en vidsträckt enskild
praxis, förklarade på fråga, om någon förändring kunnat förmärkas beträffande
förekomsten af syfilis på de senare åren: »There is no decrease». Detta gällde
den tid han själf praktiserat som läkare. Han hade emellertid med ledning af
anteckningar i journalerna vid Lock Hospital gjort jämförelse mellan förhållandena
nu och för 30 å 40 år sedan och därvid funnit, att de svåra fallen med utbredda
förstöringar i huden alldeles bestämdt aftagit. Enligt hans uppfattning hade sjukdomen
blifvit mildare, och all anledning finnes tro, att denna uppfattning är
ganska utbredd i England.
Vid besök i »Home Office» tillfrågades understatssekreteraren mr Cunningham
om hvilka åtgärder mot de veneriska sjukdomarna kunde väntas från regeringens
sida. Han yttrade sina tvifvel, huruvida några sådana åtgärder öfver hufvud taget
vore nödvändiga och ansåg, att syfilis småningom skulle försvinna af sig själf
ju mera utbredd den blefve inom befolkningen. Det Lomme att dröja, innan
allmänheten i England blefve så öfvertygad om vådorna af sjukdomen för det
kommande släktet, att den skulle gå in på några särskilda åtgärder. Motståndet
mot vaccinationen visade detta. Engelsmännens starkt utvecklade känsla för den
individuella friheten uppreste sig mot sådana åtgärder, som skulle innebära något
slags tvång. Ännu mera motbjudande blefve dessa åtgärder, om de vore ägnade
att stöta den »puritanska andan». En lagstiftning om straff för den, som öfverförde
venerisk sjukdom till annan, hade inga utsikter att gå igenom i parlamentet,
enär man truktade för att en sådan lag skulle användas i syfte att utpressa
pengar. Om reglementering eller övervakning af prostituerade kunde icke blifva
tal, och från den engelska regeringens sida vore inga som helst åtgärder mot de
veneriska sjukdomarna att vänta.
En sådan åtgärd som fri vård å sjukhus eller å polikliniker för veneriska
sjukdomar kan ej tänkas komma till stånd i England genom statens eller kommunernas
ingripande, åtminstone ej för närvarande. De bekanta stora sjukhusen i
London underhållas genom frivilliga gåfvor samt afkastning af donationer och äro
att betrakta som fromma stiftelser. Detsamma gäller äfven om sjukhusen i öfriga
städer. Styrelsen utfärdar årligen upprop i tidningarna samt utsänder listor, som
6i
cirkulera från hus till hus. Man tecknar bidrag i mån af sina inkomster Det är
en enkel och naturlig plikt i ett engelskt samhälle att bidraga till underhåll åt
kyrkor, sjukhus m. m., men man vill icke hafva en uttaxering förenad med tvång.
Den »puritanska andan» medför, att styrelsen för dessa sjukhus ej gärna ser att
med venerisk sjukdom behäftade intagas. Läkarna kunna emellertid ej vägra att
mottaga sådana fall, som kräfva sjukhusvård, men om intagning for isolering kan
ej blifva tal. ....
Emellertid finnas särskilda sjukhus s. k. lock hospitals för veneriska sjukdomar,
underhållna på samma sätt som öfriga sjukhus genom frivilliga gåfvor.
Lock Hospital i London har en afdelning för kvinnor med 120 sängar samt en för
män med 27 sängar. De båda afdelningarna äro belägna i olika stadsdelar. I
samma byggnad som den manliga afdelningen var en poliklinik anordnad med
mottagning för män 4 dagar i veckan och för kvinnor 1 gång. Såväl sjukhusafdelningarna
som poliklinikerna besöktes, de senare vid flera tillfallen. A poliklinikerna
mottogos ett 50-tal patienter hvarje gång. En stor del af dessa kunde
ej tala engelska. Hvarje patient erhöll vid sitt första besök en bok, 1 hvilken
namn samt diagnos och behandling antecknades. Någon journalföring forekom ej.
Vidare utdelades särskilda tryckta råd och anvisningar till patienterna. Medicin
utlämnades från ett medikamentsförråd, som stod i samband med anstalten. För
medicinen erlade patienten betalning, men i öfrigt . var behandlingen kostnadsfri.
En och annan af de kvinnliga patienterna nedlade, ej utan ostentation, en skarf i
en sparbössa. En stor del af patienterna uppgåfvo, att de förut sökt behandling a
apotek. Ä sjukhusafdelningarna intogos sådana patienter, som endast med svårighet
kunde gå uppe eller hade utbredda sår i ansiktet eller i halsen. Afdelningarna
voro belagda ungefär till tre fjärdedelar.
Enligt uppgift finnas anstalter af ifrågavarande art äfven 1 följande stader:
Birmingham 21 sängar, Bristol 20 sängar, Manchester 40 sängar. En dylik anstalt
i Liverpool har blifvit indragen, likaså de särskilda afdelningarna för veneriska
sjukdomar vid de allmänna sjukhusen i London. I hela England uppgår således
antalet sjukhusplatser för veneriska sjukdomar endast till 228. Emellertid läi man
ej få af detta ringa antal draga den slutsatsen, att de veneriska sjukdomarna äro
i aftagande i England. . „
En yngre läkare, dr Beddoes, hänvisade just på det ringa antalet platser a
lock hospitals0 samt det jämförelsevis obetydliga antalet »outpatients» såsom bevis
för att de veneriska sjukdomarna vore mindre spridda i England än 1 andra europeiska
länder. Han var för öfrigt den ende engelske läkare, som förklarade, att
de veneriska sjukdomarna numera ej vore af någon betydelse i England. Han
kunde emellertid ej lämna några uppgifter om, i hvilken utsträckning dessa sjukdomar
skötas af enskilda läkare eller huru ofta patienter direkt gå till apoteken for att
erhålla bot för dessa åkommor.
62
De vid polikliniken anställda läkarna berättade, att de ej sällan observerat
män bli på gatan tilltalade af kvinnor, som samma dag på polikliniken fått sina
»pills». Att de prostituerade, som vandra å Londons gator, sprida veneriska sjukdomar
lika väl som deras likar i andra delar af världen, kunde naturligtvis ej falla
någon in att bestrida. Ingen af de läkare, som därom tillfrågades, kunde emellertid
tänka sig möjligheten af någon kontroll öfver dessa kvinnor, och helt visst äro i
England särskilda åtgärder mot de veneriska sjukdomarna otänkbara, så länge dessa
sjukdomar ej åstadkomma härjningar, som för den stora allmänheten äro påtagliga.
Att något sådant kan komma att inträffa, är dock osannolikt i betraktande af de
framsteg, som såväl allmän som privathygien gjort i England. Ingen läkare ansåg
emellertid tillståndet beträffande de veneriska sjukdomarna vara idealiskt.
Man måste emellertid medgifva, att mycket göres i England för att på indirekt
väg bekämpa dessa sjukdomars spridning. Verksamheten att moraliskt höja
de individer, som genom sin depravation äro farliga för samhället, är af ganska
stor omfattning i England. Den ifrågavarande verksamheten är öfvervägande af
privat natur. Den är ej bunden af några vidlyftiga instruktioner och den söker i
möjligaste mån undvika karaktären af tvång från samhällets sida. Den, som skall
räddas, måste frivilligt ålägga sig det tvång, som är nödvändigt för personlighetens
upprättelse. Vidare ingår en religiös påverkan såsom ett viktigt moment. Ett
synnerligt stort erkännande gafs både af läkande och andra åt frälsningsarméns verksamhet.
Delvis efter mönstret af frälsningsarmén arbetar »The Church Army».
Särskilt att beakta är specialiseringen af räddningsarbetet med hänsyn till olika
individer.
En anstalt af ifrågavarande art besöktes. Sedan år 1787 finnes i samband
med kvinnoafdelningen åt Lock Hospital i London ett »rescue home», förr kalladt
»Asylum». Här intagas kvinnor, som genomgått behandling å sjukhuset och som
vilja börja ett nytt lif. De stanna i hemmet 15 månader efter att hafva tillbragt
2 månader eller ännu mera å sjukhuset. Å hemmet undervisas kvinnorna i
husbållsgöromål, tvätt, rengöring, matlagning, lagning af kläder o. s. v., och genom
hemmets försorg erhålla de sedermera platser som tjänarinnor i familjer. Föreståndarinnan
gör sig först noga underrättad om det blifvande husbondfolkets lämplighet
att mottaga en skyddsling från hemmet. Föreståndarinnan uppgaf, att ungefär
hälften af de å hemmet intagna blefve definitivt räddade, och att en stor del af
dessa fortfarande stode i förbindelse med hemmet. Skulle under vistelsen å hemmet
recidiv af syfilis visa sig hos någon kvinna, återföres hon till sjukhuset. Detta
står äfven i förbindelse med andra »hem» och mottager till vård de af deras
skyddslingar, som fått recidiv af syfilis.
En annan grupp af anstalter äro de s. k. reformatories. I dessa intagas
individer under 16 år, som blifvit dömda för brott. Fängelsestraffet kan för dessa
utbytas mot 4 års vistelse i en uppfostringsanstalt.
63
Italien.
I de särskilda stater, hvari Italien intill midten af förra århundradet var
deladt, påträffar man före år 1855 icke några egentliga lagbestämmelser mot prostitutionen
och de veneriska sjukdomarna. De mer eller mindre fullständiga polisföreskrifter
i ämnet, som i vissa stater funnos utfärdade, hvilade på äldre tiders
mera godtyckliga uppfattning i hithörande frågor och voro föga ägnade att fylla
därmed afsedt ändamål. Den första italienska stat, som med allvar upptog arbetet
med att söka förbättra de rådande dåliga sanitära förhållandena, särskildt inom armén,
var Piemont, i det dess inrikesminister Urbano Ratazzi den 20 juli 1855 utfärdade
en allmän instruktion rörande prostitutionen. Till förebild för denna instruktion
hade tjänat det vid samma tid i Brussel tillämpade prostitutionsreglementet, hvilket
allmänt ansågs vara synnerligen effektivt och ändamålsenligt. Grundprinciperna i
Ratazzis instruktion voro obligatorisk inskrifning af alla för prostitution misstänkta
kvinnor, regelbunden preventiv besiktning af de inskrifna tvenne gånger i veckan
samt tvångsbehandhng åt de med venerisk smitta behäftade å särskilda sjukhus,
benämnda syfilikomer.
Med anledning af missbruk och godtycke från de myndigheters sida, som
hade att tillämpa förenämnda instruktion, uppstod snart behof af att i vissa hänseenden
modifiera densamma. Redan i januari 1857 fann man sig föranlåten att för
staden Turin, hvarest förhållandena särskildt påkallade en förändring, utfärda ett
nytt reglemente. En särskild sanitetsmyndighet eller hälsovårdsbyrå (Ufficio sanitario)
inrättades med uteslutande uppgift att öfvervaka prostitutionen i allt, som rörde
allmänna sundheten. Inskrifningen af prostituerade öfverflyttades från polismyndigheten
och anförtroddes helt och hållet åt den nya hälsovårdsbyrån. Särskilda
åtgärder vidtogos för att underlätta de prostituerades sträfvan att återgå till ett
hederligt lif. Bordellerna indelades i särskilda klasser efter den betalning de besökande
hade att erlägga, hvarjämte fastställdes en viss afgift, som hvarje bordell årligen skulle
utgifva till hälsovårdsbyrån. En särskild sundhetsinspektör utnämndes för att
i samråd med direktören för nämnda byrå vidtaga alla sådana sanitära åtgärder,
som voro ägnade att förekomma de veneriska sjukdomarnas utbredning. Besikt
-
Historik.
Cavours
reglemente.
64
ningsläkarnas skyldigheter bestämdes med stor noggrannhet. Slutligen bestämdes
en viss afgift, som de prostituerade hade att erlägga till byrån för såväl själfva
inskrifningen, som hvarje undergången läkarbesiktning.
Det för Turin fastställda reglementet, som snart infördes i alla Piemonts större
städer, har till sina väsentliga delar tjänat till förebild för det prostitutionsreglemente,
som ministern Cavour den 1 j februari 1860 utfärdade för det nya konungariket
Italien.
Det Cavourska reglementet, som tillämpades omkring 28 år, innehöll hufvudsakligen
följande bestämmelser.
I hvarje provinshufvudstad inrättades en inspekterande myndighet och i hvarje
kretshufvudstad en sanitets- eller hälsovårdsbyrå med uteslutande uppgift att öfvervaka
prostitutionen. I spetsen för hvarje sådan byrå ställdes en läkare, som tillika
var styresman för det i orten befintliga sjukhuset för syfititiskt smittade och som
under sig hade ett för den regelbundna besiktningen af de prostituerade erforderligt
antal läkare. Vid byrån funnos dessutom anställdt nödigt antal polisbetjänter
med i reglementet noggrann! bestämda skyldigheter.
De prostituerade indelades i två klasser, sådana som hade sin bostad å bordell
och sådana som bodde ensamma hvar för sig. Tillstånd för prostituerad att bo ensam
lämnades af polisen, men endast med största förbehållsamhet och under förutsättning
att vederbörande hyresvärd förklarade sig icke hafva något att däremot erinra.
Alla kvinnor, som hängåfvo sig åt skörlefnad, skulle inskrifvas på hälsovårdsbyrån.
Detta kunde ske antingen på egen begäran eller på grund af vederbörande
myndighets beslut. Vid inskrifningen erhöll hvarje kvinna en bok, upptagande reglementets
bestämmelser, och i hvilken anteckning skulle ske om hvarje undergången
läkarbesiktning. Noggranna och detaljerade föreskrifter gåfvos angående de prostituerades
skyldigheter ifråga om valet af bostad samt uppträdande å offentliga platser och
lokaler. Genom åtskilliga bestämmelser sökte man underlätta de inskrifnas återgång
till ärbar vandel. Kvinnor, som visade sig ordentliga och pålitliga ifråga om besiktningarna,
fingo tillbaka viss del af de för undersökningen erlagda afgifterna. Likaledes
erhöll den kvinna, som sex månader efter inskrifningen styrkte sig hafva å
sparbank insatt en viss summa, premium i penningar, motsvarande en tjugondedel af
det insatta beloppet. Önskade inskrifven kvinna blifva befriad från besiktningsskyldighet,
hade hon att ingifva ansökning därom till hälso vårdsbyrån. Bifölls ansökningen,
var kvinnan dock skyldig att under en tid af tre månader undergå besiktning en
gång i veckan å särskild, för dylika kvinnor bestämd timme.
Besiktning af de inskrifna kvinnorna skulle äga rum två gånger i veckan i
därför särskilt anordnad lokal. De å bordeller boende besiktigades i hemmet,
hvilket i vissa fall äfven kunde ske beträffande andra prostituerade. För undersökningen
erlades en i reglementet bestämd afgift. Befanns kvinna vid besiktningen
65
behäftad med venerisk sjukdom eller företedde hon misstänkta symtom, affördes
hon till vederbörande sjukhus, och kvarhölls därstädes, tills sjukdomen blifvit häfd.
Reglementet innehöll synnerligt noggranna och detaljerade bestämmelser
angående bordellerna. Dessa voro af två slag: sådana, i hvilka kvinnorna voro
bosatta, och sådana, till hvilka de blott begåfvo sig för att utöfva sitt yrke.
Hvartdera slaget indelades i tre särskilda klasser efter den inträdesafgift, som åt de
besökande skulle erläggas. Tillstånd att öppna bordell gafs af polisen och mnehafvaren
var inför vederbörande myndighet ansvarig för att inom bordellen rådde
ordning och snygghet, samt att gifna föreskrifter iakttogos. Innehafvare af bordell,
där kvinnor voro boende, ålåg att bekosta dessas underhåll och kläder,
äfvensom att erlägga stadgade afgifter för besiktningarna. Af de inkomster, som
i dessa bordeller inflöto, tillföllo tre fjärdedelar innehafvaren och en fjärdedel
kvinnan. Vid det andra slaget bordeller behöll den prostituerade två tredjedelar
af inkomsten och lämnade återstoden åt värden. För bestridande af kostnaderna
för öfvervakningen af de prostituerade hade hvarje bordellinnehafvare att till hälsovårdsbyrån
erlägga en viss årlig afgift, växlande mellan 6o och 400 lire.
Det cavourska reglementet hade icke länge varit i kraft, förrän det utsattes
för en häftig kritik. Redan vid det första italienska parlamentets sammanträde
höjdes bestämda protester mot denna lagstiftning,. som ansågs vara stridande
mot moralen och ur sanitär synpunkt allt annat än tillfredsställande. Det godtyckliga
och om bristande samvetsgrannhet vittnande sätt, hvarpå reglementet af vissa
myndigheter tillämpades, bidrog i hög grad till att göra systemet förhatligt och öka
motståndarna till detsamma. Den från England utgående abolitiomstiska röreken
spred sig äfven till Italien, och öfverallt i provinserna och de större städerna bildades
föreningar och kommittéer, som arbetade för afskaffande af all reglementering
af prostitutionen. Den växande opinionen mot reglementet förmådde regeringen
att tid efter annan tillsätta kommittéer för frågans utredning. Någon ändring 1
den bestående ordningen kom dock icke till stånd.
År 1883 tillsattes en ny kommitté för att undersöka prostitutionsfrågan.
I sitt år 1885 afgifna betänkande uttalade kommittén såsom sin åsikt, att reglementet
af år 1860 kränkte moralen och rätten, strede mot samhällsordningen,
utöfvade ett fördärfligt inflytande på den offentliga förvaltningen och åstadkomme
icke det resultat, som med detsamma åsyftats. Då reglementet enligt kommitténs
mening icke kunde genom omarbetning förbättras, borde detsamma helt och hå et
upphäfvas. , ,
År 1887 upptog ministern Crispi frågan till förnyad behandling och lat
utarbeta lagförslag i nära anslutning till de af nyssnämnda kommitté angifna
grundprinciper. Sedan genom ett kungligt dekret den 29 mars 1888 förordnats,
att de mått och steg, som vore nödiga till botande och förekommande af de
9
*
66
Crispis
reglementen.
veneriska sjukdomarna samt öfvervakande af den offentliga sedligheten, skulle fastställas
genom ministeriellt beslut, vidtog Crispi de genomgripande förändringar i de
bestående förhållandena, som efter honom pläga benämnas den Crispiska reformen.
De till reformens genomförande utfärdade bestämmelser innefattas i tre särskilda
reglementen, nämligen: reglementet angående prostitutionen och reglementet
angående skyddsåtgärder mot och vård af de veneriska sjukdomarna, båda af den
29 mars 1888, samt reglementet angående dispensarer för veneriskt sjuka den
10 juli 1888. Samtliga dessa reglementen promulgerades såsom lag den 26 juli
1888 och började tillämpas den 1 augusti samma år.
Den crispiska reformen innebar ett fullständigt brytande med det af Cavour
införda reglementeringssystemet. De gamla tvångsåtgärderna: inskrifning, regelbunden
preventiv besiktning och internering å sjukhus afskaffades, och i stället infördes ett
på principen om frivillig läkar- och sjukhusvård grundadt system. Polisens befattning
med att uppspåra för prostitution misstänkta kvinnor upphörde. Endast i fråga
om bordellerna och de därstädes boende kvinnorna fortfor polisen att utöfva en
viss uppsikt.
Då de crispiska reglementena från abolitionistiskt håll fått mycket erkännande
såsom innebärande ett steg i rätt riktning och från motsatta lägret gjorts
till föremål för en häftig kritik, torde en något fullständigare redogörelse för dessa
reglementens innehåll erbjuda åtskilligt af intresse.
Reglementet angående prostitutionen ålade de administrativa myndigheterna,
att i den allmänna ordningens och hygienens intresse öfvervaka bordellerna och
att, i hvad på dem ankomme, söka underlätta de prostituerades återgång till en
hederlig vandel. Hvarje brott mot anständigheten, begånget af personer af det
ena eller andra könet, äfvensom hvarje å offentlig plats eller i fönster eller port
till bordell, vare sig direkt eller indirekt, gjord inbjudan till otukt var förbjudet.
Angående öfvervakandet af bordeller och sådana platser, där prostitution allmänt
bedrefves, meddelade reglementet noggranna föreskrifter. Sålunda angafs, hvilka
hus och lokaler skulle anses såsom prostitutionsställen (bordeller i vidsträcktare
bemärkelse). Bordeller fingo icke vara belägna i närheten af skolor, gudstjänstlokaler,
kaserner, uppfostringsanstalter; barnasyler eller andra platser, där ungdom samlades.
Prostituerade, som blifvit dömda för stöld eller vissa andra uppgifna brott, ställdes
under särskild polisuppsikt. Den, som ämnade öppna bordell, hade att minst åtta
dagar före öppnandet därom göra framställning hos vederbörande polismyndighet.
Uti ansökningen borde, bland annat, lämnas uppgift om husets läge, antalet rum
och prostituerade, som därstädes komme att innebo, äfvensom om de personer, hvilka
i en eller annan egenskap skulle vara anställda vid bordellen. Vidare skulle bifogas
förklaring af vederbörande husägare, att han icke hade något att invända mot lokalens
67
upplåtande för det angifna ändamålet, äfvensom af bordellens föreståndare, att han
åtoge sig sörja för, att de prostituerade i händelse af sjukdomsfall, särskild! vid
venerisk smitta, komme i åtnjutande af erforderlig läkarvård. Erhöll polisen kännedom
om att i något hus prostitution utöfvades af flera kvinnor, som antingen
bodde därstädes eller i sådant ändamål begåfvo sig dit, skulle den ex officio förklara
sådant hus för bordell och därom underrätta husägaren, bordellföreståndaren,
om sådan funnes och vore känd, eller annan i huset boende myndig person.
Anfördes inom tre dagar efter delgifvande! besvär öfver polismyndighetens beslut,
skulle frågan hänskjutas till en af platsens borgmästare och tre andra funktionärer
sammansatt kommission, hvilken, efter inhämtande af erforderliga upplysningar och
parternas hörande, afkunnade sitt beslut utan att därför angifva några motiv. Om
en eller flera kvinnor hyrde rum för att därstädes bedrifva skörlefnad, ålåg det
polismyndigheten att på anmälan af husägaren eller hyresgästerna och efter konstaterande
af anmälningens riktighet föranstalta om kvinnornas vräkning. Dessa kunde
dock begära sakens hänskjutande till förenämnda kommissions afgörande.
Enligt reglementet ägde polisen rätt att när som helst företaga undersökning
af alla rum i en bordell. I allmänhet borde dylik visitation verkställas af minst
två uniformsklädda polismän. Bordellerna skulle hållas stängda på af polisen bestämda
tider. Spel och fäster samt utskänkning af mat och dryck därstädes voro
förbjudna. Likaledes var det förbjudet att beväpnad besöka dylika ställen.
För att kontrollera det allmänna hälsotillståndet hade polisen rätt att, då den
därtill fann anledning, genom vederbörande läkare låta anställa sanitär besiktning af
de å bordellerna boende kvinnorna. Befanns någon därvid vara veneriskt smittad, tillhölls
hon att skaffa sig läkarvård, men underkastades icke tvångsbehandling. Voro flera
af kvinnorna samtidigt eller en och samma vid olika tillfällen behäftade med venerisk
sjukdom, hade polisen rätt att stänga lokalen. Anträffades inom bordellerna minderåriga,
ålåg det polisen att därom göra anmälan till allmän åklagare med begäran antingen om
åtals anställande enligt strafflagen eller om vidtagande af åtgärder för den minderåriges
intagande å allmän asyl eller uppfostrings- och arbetsanstalt. Därest den allmänna
ordningens eller hälsovårdens intresse så fordrade, eller skäl. funnes misstänka, att
kvinnor under 21 år å någon bordell bedrefvo yrkesmässig otukt, eller åsidosattes
i reglementet gifna föreskrifter, ägde polisen städse befogenhet att förordna om bordellens
stängning. Någon appell mot dylikt beslut gafs icke; ej heller kunde med
anledning däraf något anspråk på skadestånd framställas. Polisen ålåg att noga tillse,
att prostituerad, som ville lämna en bordell, icke på något sätt därifrån hindrades,
äfvensom att genom vederbörande lokala myndigheter ombesörja, att sådan kvinna
blef af sin familj emottagen. Vid dylika tillfällen hade polisen jämväl att ställa
sig i förbindelse med befintliga föreningar eller sällskap för fallna kvinnors återupprättande.
Vederbörande myndigheter ålåg att uppmuntra till bildande af dylika
föreningar å platser, där sådana icke funnos.
68
Reglementet angående skyddsåtgärder mot och vård af veneriska sjukdomar
föreskref, att i stallet för de förutvarande särskilda kurhusen (syfilikomerna) skulle
inrättas dermo-syfilopatiska afdelningar vid de allmänna sjukhus, där sådana afdelningar
icke föiut funnos, och i stället för hälsovårds- eller sanitetsbyråerna allmänna
dispensärer föi kostnadsfri ambulatorisk behandling af veneriska sjukdomar. Lämpliga
mått och steg skulle vidtagas, så att allmänheten kunde få kännedom om
dispensärerna och utan obehag besöka dem.
Vederbörande läkare voro skyldiga att utan ersättning och, vid behof, äfven
i hemmet vårda med syfilis behäftade personer, som hade rätt till fri läkarvård.
Upptäcktes å dispensärerna hos någon syfilitiska symtom, hade läkaren därstädes
att utan afgift lämna patienten intyg om att han behöfde vård å sjukhus. I nödfall
och då den sjuke icke kunde utan fara sändas till det för hans emottagande
bestämda sjukhuset, kunde prefekten, underprefekten eller borgmästaren förordna om
hans intagande äfven å sådant sjukhus, som icke var afsedt för veneriska patienter.
Detta gällde särskildt i fråga om barn, som voro behäftade med syfilis. Kostnaderna
för de sjukes vård å sjukhus skulle gäldas af de myndigheter eller
inrättningar, som enligt lag vore skyldiga att bereda fattiga afgiftsfri sjukvård. Å
orter, där sådana myndigheter eller inrättningar icke funnos, skulle utgifterna bestridas
af staten. Å dispensärerna skulle läkemedel afgiftsfritt tillhandahållas åt personer,
. som voro försedda med intyg om medellöshet, och åt alla andra till inköpspris.
Utgifterna härför skulle bestridas på samma sätt som kostnaderna för sjukhusvården.
I kommuner, hvarest enligt lag eller sedvänja läkemedel för vissa sjukdomar på
kommunens bekostnad gratis utdelades åt alla fattige, borde äfven medikament för
veneriskt sjuka afgiftsfritt tillhandahållas. Omkostnaderna för dispensärerna skulle,
intill dess annorlunda bestämdes, bestridas af statsmedel.
Reglementet angående dispensärer för veneriska sjukdomar innehöll hufvudsakligen
följande bestämmelser: Dispensärerna skulle hållas öppna hvarje söckendag
minst två timmar eller längre, därest antalet sjuka sådant påkallade. Konsultationerna
skulle äga rum den ena dagen för män, den andra för kvinnor. Å dispensärerna
anställde läkare voro skyldiga att utan ersättning lämna hjälp och utskrifva recept
åt alla veneriskt sjuka. Var sjukdomen af beskaffenhet att icke kunna behandlas
ambulatorisk^ skuIle patienten remitteras till sjukhus. I de städer, hvarest medikament
åt fattiga icke utdelades af fromma stiftelser eller barmhärtighetsföreningar,
skulle sådana tillhandahållas af särskilda apotek efter anvisningar afi dispensärernas
öfverläkare. Dessa anvisningar berättigade innehafvare!! att å apoteket afgiftsfritt
erhålla läkemedel, om han var försedd med bevis om medellöshet, och i andra
fall till ett bestämdt minimipris. Betalning för de utlämnade medikamenten erhöllo
apotekarna hvarje kvartal efter afgifna, med förenämnda anvisningar verificerade och
i föreskrifven ordning granskade räkningar.
69
Föreståndarna för dispensärerna ålåg att föra regelbunden statistik öfver alla
sjukdomsfall samt att hvarje kvartal till vederbörande prefekter för befordran till
inrikesdepartementet, insända en statistisk berättelse angående de behandlade fallen.
Uti denna skulle uppgifvas antalet personer, fördelade efter kön. som erhållit ambulatorisk
vård eller blifvit till sjukhus remitterade, äfvensom det viktigaste åt sjukdomsdiagnoserna,
med särskiljande af syfilissjukdomens olika förmer och stadier och
angifvande, såvidt oböjligt, af resultatet af den lämnade behandlingen.
Den Crispiska reformen var en seger för den abolitionistiska rörelsen. Visserligen
hade man från detta håll åtskilliga anmärkningar att framställa mot de nya
reglementena, särskilt i fråga om bordellerna, som ännu godkändes, men i allmänhet
betraktades dock reformen som ett steg i rätta riktningen. Mycket återstod emellertid
för att få densamma genomförd, och det visade sig snart, att den allmänna
opinionen inom landet icke var mogen för en tillämpning af de principer, som
kommit till uttryck i de Crispiska reglementena. Dessa förutsatte åtskilliga nya
lagbestämmelser angående den allmänna hälsovården, med noggrann! angifvande af
provinsers, kommuners och korporationers åligganden därutinnan. Da reglementena
trädde i kraft, voro emellertid dessa nya lagar icke utarbetade, och då de omsider
kommo till stånd, öfverensstämde de föga med de uti reglementena gifna
föreskrifterna. Häraf uppstodo åtskilliga svårigheter vid reglementenas tillämpning,
och på många ställen fann man för godt att helt och hållet lämna dem åsido.
Fn annan omständighet, som inverkade i hög grad hindrande på reformens genomförande,
var, att vissa i reglementena föreskrifna anordningar, såsom inrättandet åt
särskilda afdelningar för veneriskt sjuke vid de allmänna sjukhusen, dispensärer m. m.
kräfde betydande kostnader, hvilket ställde sig så mycket mera betungande, som
landets finansiella ställning vid denna tidpunkt var synnerligen dålig. Det största
motståndet mötte emellertid de nya reglementena hos de myndigheter, som hade
att tillämpa dem. I allmänhet ställde sig vederbörande mycket skeptiska mot reformens
nytta, och uppträdde i många fall som öppna motståndare till de nya anordningarna.
På allt sätt sökte man förhindra deras genomförande. Alla sådana åtgärder,
hvarigenom besparingar kunde göras, blefvo genast vidtagna. Sålunda askaffades
de befintliga hälsovårdsbyråerna samt sjukhusen för veneriskt sjuke (syfilikomerna).
De i reglementena föreskrifna särskilda dermosyfilitiska afdelningarna vid
de allmänna sjukhusen samt dispensärerna, som skulle i stället mrattas, kommo
däremot endast i undantagsfall till stånd. Uppsikten öfver bordellerna utöfvades
mycket slappt, på många ställen icke alls. Hela den del af reglementet angående
prostitutionen, som handlade om sårande af anständigheten förblef en död bokstaf.
Reformens motståndare inskränkte sig emellertid icke blott till att uppställa hinder
för dess genomförande. På många ställen sökte man hålla det gamla systemet i
?o
Nicoteras
reglemente.
kraft. Till och med de högsta myndigheterna förforo i uppenbar strid mot reglementena.
Sålunda utfärdades, medan Crispi ännu var vid makten, af direktören
för den allmänna hälsovården vissa cirkulär till samtliga prefekter, hvaruti dessa
anbefalldes tillse, att de prostituerade underkastades regelbunden besiktning två
gånger i veckan.
Detta oefterrättlighetstillstånd fortfor så länge Crispi var minister. Då han
år 1891 i ämbetet efterträddes af Nicotera. fann sig denne nödsakad att ånyo
upptaga frågan till behandling. Efter det åtskilliga kommittéer och myndigheter
förebragt utredning i ämnet, utfärdade Nicotera den 27 oktober 1891 ett nytt
prostitutionsreglemente hvarigenom stadgades hufvudsakligen följande.
Myndigheterna ålades tillse, att anständigheten icke sårades på allmän plats,
att uppsikt öfver bordellerna utöfvades samt att de veneriska sjukdomarna öfvervakades
och deras spridning förhindrades.
En hvar, som på offentlig plats direkt eller indirekt inbjöd eller uppmanade till
otukt. eller 1 sådant syfte följde efter någon på gatan, straffades med böter intill
5 0 lire eller fängelse intill tio dagar, så framt förseelsen icke var af den beskaffenhet,
att strafflagens bestämmelser kunde tillämpas.
Såsom bordeller skulle anses sådana hus, kvarter eller afskilda platser, där
skörlefnad förklarats vanligen bedrifvas. Dylik förklaring skulle afgifvas af vederbörande
polismyndighet antingen på begäran af den, som ämnade öppna sådant hus,
eller ock ex officio, då det kommit till polisens kännedom, att otukt vanligen utöfvades
på något ställe. Öppnandet af bordell utan af polismyndigheten erhållet tillstånd
straffades med böter eller fängelse intill tio dagar. Innan ett hus förklarades för
bordell, skulle yttrande inhämtas af vederbörande gendarmbefälhafvare samt undersökning
i saken verkställas. Sådana lokaler, som voro belägna i närheten af
undervisnings- eller uppfostringsanstalter, kyrkor, kaserner, salutorg eller andra offentliga
platser, fingo icke användas till bordeller. Mot polisens beslut att förklara
en viss lokal för bordell kunde protest inläggas af husägare, hyresgäst eller hvilken
annan i saken intresserad person som helst. Klagomålen pröfvades af en särskild
kommission, hvilkens beslut icke kunde på administrativ väg ändras.
I allmänhet skulle endast sådana ställen, där två eller flera kvinnor bedrefvo
yrkesmässig otukt, förklaras för bordell. Detta kunde dock äfven ske ifråga om
ensamboende kvinnas bostad, därest hon blifvit straffad för öfverträdelse af reglementet
eller smittat någon med venerisk sjukdom.
Anhöll någon om tillstånd att öppna bordell, hade han att i sammanhang
därmed lämna fullständig beskrifning å lokalen äfvensom uppgift å de kvinnor, som
där komme att låta bruka sig till skörlefnad. Därjämte ålåg det honom att afgifva
förbindelse att sörja för att sanitär uppsikt med afseende å veneriska sjukdomar
komme att af läkare utöfvas öfver de å bordellen boende kvinnorna.
7i
Ställde innehafvare!! sig icke gifna föreskrifter till efterrättelse eller bröt lian
i ett eller annat hänseende mot åtagna förbindelser, ägde polisen att genast stänga
lokalen. Vidtog han inom densamma någon förändring, utan att därom på förhand
hafva underrättat polismyndigheten, straffades han med böter eller fängelse i
högst tio dagar. Enahanda straff drabbade bordellinnehafvare, som underlät att
till vederbörande göra anmälan om inträffade förändringar i bordellens pei sonal,
eller om han därstädes emottog med smittosam venerisk sjukdom behäftad kvinna.
Bordellerna fingo endast hållas öppna på af polisen bestämda tider. Öfverträdelse
häraf belädes med böter eller fängelse intill io dagar. Samma straff
drabbade innehafvaren, om spel, fäster eller försäljning af mat eller dryckesvaror
ägde rum inom lokalen. För att kontrollera, att gifna föreskrifter iakttogos och
oordningar icke förekommo, ägde polisen när som helst undersöka alla rum inom
bordellen. Sådan undersökning skulle i allmänhet företagas af minst två uniformerade
polismän. Konstaterades, att veneriska sjukdomar ofta förekommo inom
någon bordell, eller att otukt därstädes öfvades med minderåriga eller att därstädes
boende kvinna undandragit sig föreskrifven läkarundersökning, ägde polisen
förordna om bordellens stängning. Detta var jämväl förhållandet, därest lokalens
innehafvare sökt hindra polisen fullgöra sina åligganden eller beträddes med upprepade
förseelser mot förbudet att inom lokalen idka spel eller iskänkning.
Besvär mot beslut om stängning af bordell pröfvades och afgjordes på samma satt
som protester mot en af polisen afgifven förklaring, att en lokal skulle såsom
bordell anses. Vägrade innehafvaren att ställa sig gifvet stängningspåbud till efterrättelse,
kunde han straffas enligt strafflagen. Skulle polisen utan grundad anledning
hafva förordnat om stängning af någon bordell eller på annat sätt handlat
oärligt, kunde innehafvaren ställa densamma härför till ansvar äfvensom påyrka
utbekommande af skadeersättning.
Den, som kvarhöll kvinna mot hennes vilja å bordell eller medverkade därtill,
straffades med böter intill 5 0 lire eller med fängelse i högst tio dagar, såvida
brottet icke föll under strafflagen. Polisen ålåg att underlätta de å bordellerna
intagna kvinnornas återgång till hederlig vandel och för sådant ändamål lämna dem
allt erforderligt skydd mot bordellinnehafvarna samt sätta sig i förbindelse med
deras familjer eller befintliga skyddshem och anstalter för fallna kvinnor. Minderårig,
som hemfallit åt prostitution, skulle om möjligt intagas å skyddshem eller,
om plats därstädes icke kunde beredas och hon vore under 18 år, å uppfostringseller
korrektionsanstalt.
För att kontrollera hälsotillståndet inom bordellerna ägde sundhetspolisen att
genom egna läkare eller tillkallade militärläkare låta anställa besiktning å de därstädes
boende kvinnorna. Dessa voro dock icke skyldiga underkasta sig densamma,
men i händelse af vägran ansågos de vara behäftade med venerisk sjukdom och behandlades
lika med dem, hos hvilka dylik sjukdom vid undersökningen konstaterades.
72
De sjuka skulle genast aflägsnas från bordellen och sändas till en syfilidoklinik eller
till den vid de allmänna sjukhusen befintliga afdelningen för veneriskt sjuka, såframt
de icke själfva kunde skaffa sig erforderlig vård samt ställa garanti för att de icke
komme att hängifva sig åt prostitution, förrän de tillfrisknat. Lämnade kvinna
innan hon blifvit botad, den plats, där hon skulle vårdas, straffades hon med böter
eller fängelse.
Konstaterades vid företagen kontrollundersökning tre eller flera gånger i följd
att kvinnorna å bordellen vore behäftade med smittosam venerisk sjukdom, eller
befunnos vid en dylik undersökning två eller flera kvinnor samtidigt behäftade med
sådan sjukdom, ägde polismyndigheten förordna om lokalens stängning.
Af venerisk smitta angripna personer skulle emottagas till vård såväl å
syfilidoklinikerna som å de allmänna eller kommunala sjukhusen, såframt ej de för
dessa fastställda statuterna därför lade hinder i vägen. I intet fall kunde dock
läkarna vid dessa sjukhus undandraga sig att undersöka och sköta veneriskt sjuke,
som sokte deras hjälp. För att i möjligaste mån underlätta tillgången till erforderlig
läkarvård, skulle dispensärer inrättas, hvarest allmänheten afgiftsfritt kunde erhålla
råd för och behandling af veneriska sjukdomar. Stads- och provinsialläkare voro
skyldiga att utan ersättning sköta med dylika sjukdomar behäftade personer, som i
ofngt voro berättigade till fri läkarvård. Likaså ålåg det läkarna vid dispensärerna
att utan afgift lämna patienterna sundhets- eller sjukbetyg samt remittera dem till
sjukhus.
Kostnaderna for obemedlades vård å sjukhus skulle bestridas af statsmedel
tor den händelse kommunerna icke voro skyldiga gälda desamma. Därest icke
annat aftal traffats med de lokala myndigheterna, skulle jämväl utgifterna för
dispensärerna bestridas af statsmedel.
Nicoteras reglemente var frukten af en kompromiss mellan de olika ståndpunkter
i fråga om samhällets uppträdande mot de veneriska sjukdomarna, som
vid 1890-talets början intogos af vetenskapsmän, politici och administrativa myndigheter.
Det gamla cavourska reglementeringssystemet, som gick ut på att medelst
tvångsåtgärder undertrycka prostitutionen och därigenom hindra de veneriska sjukdomarnas
spridning, hade lämnat allt annat än tillfredsställande resultat och måst uppgifvas.
I dess ställe trädde ett nytt system, det crispiska, byggdt på en alldeles motsatt
princip. Striden mot de veneriska sjukdomarna skulle icke föras med tvångsmedel
oci genom att låta polisen öfvervälta de prostituerade. Grundsatsen om den individ.
Uel a borde upprätthållas äfven beträffande kvinnor, som hängåfvo sig åt
skörlefnad. Hvad samhället hade att göra var att förmå de med venerisk smitta
behaftade att 1 största möjliga utsträckning frivilligt underkasta sig lämplig läkarvård
och 1 detta ändamål göra tillgången till sådan så lätt som möjligt. Den allmänna
73
opinionen hade emellertid icke visat sig mogen för ett så fullständigt brytande
med det gamla systemet och, såsom förut nämnts, hade till följd af det sätt, hvarpå
de crispiska reglementena tillämpades, resultaten af den nya anordningen blifvit
föga tillfredsställande. Nicoteras reglemente intog en medlande ståndpunkt mellan
Cavours och Crispis system. Endast de å bordellerna boende kvinnorna ställdes
under polisuppsikt och ålades att två gånger i veckan undergå besiktning. Denna
verkställdes dock icke genom någon polisläkare, utan af eu utaf kvinnorna själfva
utsedd besiktningsläkare. Blef en å bordell boende kvinna smittad af venerisk sjukdom,
var hon skyldig att underkasta sig behandling. Denna behöfde dock icke
nödvändigt äga rum på sjukhus, utan kunde ske hvar som helst. För att icke
någon skulle kunna undandraga sig sålunda stadgade skyldigheter, hade myndigheterna
rätt, att, när de därtill funno anledning, företaga kontrollundersökningar å
de å bordellerna boende kvinnorna. Den hemliga prostitutionen gjordes icke till
föremål för någon som helst övervakning från polisens sida.
Som man ser, innebar Nicoteras s. k. kontra-reform visserligen ett steg tillbaka
mot det cavourska systemet, men den var dock långt ifrån ett återupplifvande af
den gamla reglementeringen. Den ledande principen i den crispiska reformen, nämligen
afskaffande af polisens uppsikt öfver kvinnor, som hängåfvo sig åt skörlefnad,
bibehölls och reglementet lade hufvudvikten vid, att behandlingen för veneriska
sjukdomar skedde på frivillighetens väg. Å andra sidan godkändes dock för vissa
fall principen om regelbunden besiktning och obligatorisk läkarbehandling. De olika
åskådningar, som sålunda kommit till uttryck i reglementet, föranledde emellertid, att
detsamma uppfattades helt olika, beroende på den ståndpunkt man intog i frågan.
Medan somliga i det nya reglementet sågo en återgång till det cavourska systemet
och vid tillämpningen förforo i öfverensstämmelse därmed, betraktades det af andra
såsom en utveckling af de crispiska grundsatserna. Följderna häraf dröjde icke att
visa sig. Reglementet tillämpades ytterst olika på olika platser. Det oefterrättlighetstillstånd,
som rådde under den tid de crispiska reglementena voro gällande
fortfor i nästan lika hög grad. Å ena sidan maktmissbruk och stränghet, å andra
sidan slapphet och liknöjdhet. De veneriska sjukdomarna, som under den närmast
föregående tiden visat en tendens att ökas, tilltogo i betänklig grad. Sålunda
inträffade enligt en af professor Scarenzio för Pavia offentliggjord statistik år
1889 blott 35 fall af syfilis. År 1890 utgjorde antalet fall 76, år 1891 81,
år 1892 92, år 1893 135 och år 1894 hade siffran stigit till 144. Enligt
professor de Amicis’ för Neapel upprättade statistik inträffade under de sju år, som
föregingo den crispiska reformen i medeltal årligen 236 fall af syfilis recens.
Under följande sjuårsperiod utgjorde medeltalet fall 684. År 1892, sålunda det
första året Nicoteras reglemente var i kraft och man kunde vänta att detsamma
skulle bäst visa sina verkningar, utgjorde antalet inträffade fall icke mindre än 794.
10
74
Gällande
bestämmelser.
Helt naturligt var, att under sådana förhållanden allmänt missnöje skulle råda
med de nya bestämmelserna. Vännerna af reglementeringen påyrkade en mera
bestämd återgång till Cavours reglemente, då enligt deras mening de veneriska sjukdomarnas
ökning var beroende på frånvaron af verksamma tvångsåtgärder. Abolitionisterna
åter ansågo det enda rätta vara, att återgå till de principer, som kommit
till uttryck i de crispiska reglementena.
På grund af de många klagomålen öfver det nya reglementet verkställdes år
1896 på föranstaltande af dåvarande ministern Rudini genom vederbörande provinsialläkare
en undersökning i frågan. Af densamma framgick, att många af reglementets
bestämmelser blifvit fullständigt åsidosatta, och att myndigheterna vid dess tillämpning
förforo synnerligen godtyckligt. För att i möjligaste mån råda bot på missförhållandena
utfärdade Rudini under samma år tre olika cirkulär till vederbörande
lokala myndigheter, hvari dessa anbefalldes att noggrannt tillse, att reglementets
bestämmelser blefvo iakttagna och att strängare kontroll utöfvades öfver de å bordellerna
boende prostituerade. Inspektörsbefattningarna vid de veneriska dispensärerna
afskaffades och i stället tillsattes särskilda läkare, med uppgift att ofta anställa
kontrollbesiktningar å de å bordellerna boende kvinnorna. De åtgärder, som
Rudini vidtog för att förmå vederbörande att mera effektivt tillämpa reglemente,
medförde emellertid icke åsyftadt resultat. Uti sin till första Brtisselkonferensen
år 1899 afgifna, synnerligen omfattande rapport angående prostitutionen och de
veneriska sjukdomarna i Italien framhåller sålunda professor Tommasoli, att det
dåvarande tillståndet i landet var ungefär detsamma som före Rudinis ingripande.
Under den tid, som förflutit efter nyssnämnda konferens, synes emellertid
en omkastning hafva ägt rum i den allmänna opinionen. De grundsatser, som
kommit till uttryck i de Crispiska reglementena, hafva alltmera vunnit erkännande
såväl bland befolkningen som hos vederbörande myndigheter. En lång tids erfarenhet
hade gifvit vid handen, att de veneriska sjukdomarna och prostitutionen
icke med framgång kunde bekämpas enbart genom tvångsåtgärder, utan att härför
kräfdes helt andra och verksammare medel. Det enda rationella sättet att motarbeta
de veneriska sjukdomarnas spridning vore att behandla dem på samma sätt
som andra infektionssjukdomar. Tillgång till god och kostnadsfri sjukvård borde
beredas alla med veneriska sjukdomar behäftade personer, och allt slags tvång och
hvarje inskränkning i den personliga friheten afskaffas. En bestämd gräns borde
uppdragas mellan den allmänna profylaxen och polismyndigheternas befattning
med hithörande frågor. Allt, som rörde den allmänna hygienen borde handhafvas
af vederbörande hälsovårdsmyndigheter, och polisens befogenhet inskränkas
till att vaka öfver att den allmänna säkerheten och ordningen icke på något sätt
75
stördes. Ett uttryck för denna nya uppfattning af ämnet finner man uti följande,
af inrikesministern i början af år I9°4 till rikets samtliga prefekter utfärdade
cirkulär:
»Jag måste tyvärr konstatera, att den verkliga innebörden af gällande bestämmelser
angående prostitutionen och de veneriska sjukdomarnas profylax icke
alltid rätt förstås, utan i praktiken tillämpas så, att de icke blott medföra beklagliga
följder i rättsligt hänseende utan äfven i hög grad skada ett verksamt
skydd för den allmänna sundheten. Hvarje direkt ingripande för att öfvertyga sig
om att sjukdomar förefinnas och äro föremål för behandling är olagligt och
ägnadt att i hög grad skada den allmänna hälsovården, enär det i rikt mått bidrager
till att öka antalet af de personer, som dölja sina sjukdomar och undandraga sig
behandling. Just för att hindra detta har i det nuvarande reglementet hvarje tvångsåtgärd
uteslutits såsom innebärande en kränkning af individens frihet och värdighet,
och de föråldrade profylaktiska bestämmelserna ersatts med föreskrifter om kostnadsfri
och obegränsad vård och intagning å sjukhus på statens bekostnad samt om
behandling i hemmet och vid dispensärerna, hvarför staten och kommunerna hafva
att i vidsträcktaste mån draga försorg. Den nödvändiga följden af allt detta är,
att profylaxen mot de veneriska sjukdomarna helt och hållet skiljes från sedepolisen
och de bestämmelser, som angå den offentliga säkerheten. Hälsovårdsmyndigheten
och polisen hafva olika mål och gå skilda vägar, i det att den fou a har att fullfölja
ett hygieniskt ändamål och den senare att bidraga till att skydda den allmänna
ordningen. Hvarje sammanblandning är farlig och oriktig; det är därföi likaså
lagstridigt att anhålla en kvinna, hvilket yrke hon än må hafva, blott och bart
för att konstatera hennes hälsotillstånd, som det är emot lagen att beröfva en
kvinna hennes personliga frihet genom att underkasta henne behandling å en afdelning
för veneriska sjuka.»
De i detta cirkulär uttalade principer hafva numera blifvit bestämdt fastslagna
uti den i ämnet gällande lagstiftningen.
Den allmänna profylaxen mot veneriska sjukdomar. Bestämmelserna uti
förevarande hänseende återfinnas dels uti reglementet angående den allmänna hälsovården
den 3 februari 1901, kap. III, tit. V, dels ock uti reglementet rörande
skyddsåtgärder mot veneriska sjukdomar den 27 juli 1905.
Reglementet angående den allmänna hälsovården angifver principerna för bekämpandet
af de veneriska sjukdomarna. Den kostnadsfria sjukvård, som kommunerna
enligt lagen äro skyldiga att i vissa fall lämna sina medlemmar, innefattar jämväl
vård för veneriska sjukdomar. För ambulatorisk behandling af veneriskt sjuke skola
i alla större befolkningscentra upprättas dispensärer under ledning af särskildt utbildade
specialister. Behandlingen skall vara afgiftsfri, hvarjämte medellösa patienter
erhålla fria medikamenter. Konsultationerna skola hafva en fullständigt privat karaktär
76
och allt böi vara ordnadt på ett sådant sätt, att de besökande tillförsäkras största
möjliga diskretion. Dispensärerna äro kommunala inrättningar, men staten lämnar
bidrag till deras underhåll.
Vid de allmänna sjukhusen skola inrättas särskilda afdelningar eller salar för
sådana veneiiskt sjuke, hvilkas tillstånd icke medgifver ambulatorisk behandling. Å
dessa salai emottagas de sjuka från hvilken kommun de än äro. Kostnaderna för
deras vård och underhåll skola bestridas åt statsmedel. Såväl i allmän tjänst anställde
som enskildt praktiserande läkare äro skyldiga att utan afgift utfärda intyg
åt sådana patienter, som äro i behof af sjukhusvård. Å sjuksalarna skola de sjuke
behandlas med fullkomlig diskretion och några inskränkningar i deras frihet får icke
förekomma. Inrikesministeriet åligger tillse, att de hygieniska förhållandena å sjuksalarna
ständigt äro tillfredsställande. För detta ändamål skall hvar tredje månad
rapporter från vederbörande prefekturer insändas till ministeriet.
Reglementet rörande skyddsåtgärder mot veneriska sjukdomar, hvilket trädt i
stället för det af Nikotera utfärdade reglementet af den 27 oktober 1891, i hvad
detta afser nämnda sjukdomars profylax, innehåller hufvudsakligen följande:
Enhvar, som är behäftad med dröppel, enkelt veneriskt sår eller syfilis i
något af dessa sjukdomars smittosamma skede, är berättigad till kostnadsfri
medico-kirurgisk hjälp samt, därest han är obemedlad, till fri medicin. Sjukhusläkaie,
som äro skyldiga att åt utom sjukhuset boende gifva råd, äga icke rätt att
från sina mottagningar afvisa med af veneriska sjukdomar lidande personer, äfven
om sjukhusets statuter ej tillåta att dylika patienter där intagas.
Dispensärer: I hvarje stad med mer än 40,000 invånare skola för ambulatorisk
behandling af veneriskt sjuke genom kommunens försorg inrättas särskilda
dispensäier, hvilka böra stå under kompetenta läkares ledning. Antalet dispensärer
i hvarje kommun skall bestämmas genom öfverenskommelse mellan kommunen och
inrikesministern, eller om sådan ej kan träffas, af den senare, efter det hälsovårdsmyndigheten
i provinsen samt medicinalstyrelsen blifvit i ärendet hörda. Utgifterna
för dispensäiernas personal, material och verksamhet skola bestridas af kommunen,
men denna åtnjuter af staten ett på visst sätt bestämdt årligt bidrag.
I den mån de lokala förhållandena sådant påkalla kunna jämväl kommuner
med ett invånarantal understigande 40,000 åläggas att inrätta dispensärer för behandling
af veneriskt sjuka. Beslut härom fattas af inrikesministern efter vederbörande
myndigheters hörande. Äfven dessa. kommuner kunna komma i åtnjutande
åt statsbidrag till de med dispensärernas verksamhet förenade utgifter. I städer, där
syfiliskliniker finnas inrättade, kunna dessa af kommunen eller inrikesministern åläggas
att utöfva dispensärverksamhet och åtnjuta härför bidrag af staten eller kommunen.
De vid dispensärerna anställda läkarne äro skyldiga att utan åtskillnad lämna
råd och hjälp åt'' alla med veneriska sjukdomar behäftade personer, som därstädes
infinna sig. För läkemedel, som utlämnas, erlägges icke någon afgift.
77
Sjuksalar och vårdanstalter. Sådana patienter, hvilka icke kunna behandlas
ambulatoriskt, skola intagas å särskilda, vid de allmänna eller kommunala sjukhusen
inrättade salar för veneriska sjukdomar eller ock å särskild! för detta ändamål afsedda
vårdanstalter. Kostnaderna för vården bestrides af staten. Undantag härifrån göres
endast beträffande sådana sjukhusinrättningar, som uteslutande hafva till ändamål att
behandla veneriska sjukdomar. I detta fall gäller nämligen hvad uti de för ^ dessa
inrättningar fastställda reglementen stadgas. Hvarje sjukhus, med undantag af sådana,
som äro afsedda endast för vissa bestämda sjukdomar, är skyldigt att, då så påfordras,
inrätta särskilda salar för veneriskt sjuka.
Bordeller. Hälsovårdsmyndigheten åligger att utöfva nödig uppsikt öfver
de kvinnors hälsotillstånd, som å bordeller låta bruka sig till skörlefnad. Den
närmaste tillsynen om att hygienens fordringar blifva behörigen iakttagna åligger
emellertid den, som äger eller innehar bordellen. Förutom de skyldigheter, som
åligga denne enligt lagen om den allmänna säkerheten och respektive polisreglementen,
måste han nämligen tillförbinda sig att med hänsyn till veneriska sjukdomar vaka öfver
hälsotillståndet hos de kvinnor, som hafva sin bostad å bordellen eller besöka densamma
för att där bedrifva prostitution. I detta ändamål åligger det honom att
inför vederbörande hälsovårdsmyndighet uppgifva den läkare, som skall öfvervaka
hälsotillståndet inom bordellen, äfvensom förete ett skriftligt intyg från denne, att
han åtager sig uppdraget och förbinder sig att noggrant iakttaga alla af hälsovårdsmyndigheten
gifna föreskrifter. Denna pröfvar, huruvida det afgifna intyget är
tillfredsställande eller icke samt föreskrifver de villkor, den anser nödiga. Fullgöres
icke gifna föreskrifter skall lokalen på befallning af prefekten stängas.
Ö De å bordellerna boende kvinnor kunna icke tvingas att undergå läkarundersökning,
äfven om de misstänkas vara behäftade med veneriska sjukdomar.. Skulle
en kvinna vägra att underkasta sig besiktning, anses hon emellertid vara sjuk och
behandlas lika med de kvinnor, som vid undersökningen befunnits smittade. Anmälan
om inträffade fall af smitta skall af besiktningsläkaren genast göras hos hälsovårdsmyndigheten,
som förordnar om de sjukas aflägsnande från bordellen och öfversändande
till någon sjuksal för veneriska sjukdomar. Med hälsovårdsmyndighetens
begifvande kunna de sjuke dock själfva få skaffa sig vård, för såvidt någon
läkare härför påtager sig ansvaret. Kvinna, som åtnjutit vård för venerisk sjukdom,
får icke åter inträda å bordellen, förrän hon företer läkarbetyg, utvisande att hon
blifvit fullt återställd eller att hvarje smittosamt symtom fullkomligt försvunnit.
Mottager bordellvärd uppsåtligen eller på grund af bristande uppmärksamhet med
veneriska sjukdomar behäftade kvinnor, straffas han med arrest intill tio dagar eller
böter intill 50 lire.
För att kontrollera att hälsotillståndet å bordellerna är tillfredsställande och
att gifna föreskrifter ordentligt varda iakttagna äger hälsovårdsmyndigheten att när
78
Statistiska
uppgifter.
som helst genom sina egna eller militärläkare verkställa besiktning å de kvinnor,
som därstädes bedrifva skörlefnad.
Därest de å en bordell bosatta kvinnorna undandraga sig hälsovårdsmyndighetens
kontroll äger vederbörande prefekt att förordna om bordellens stängning. Så
är äfven fallet, för den händelse med venerisk smitta behäftade kvinnor icke genast
aflägsnas från bordellen eller de mottagas därstädes, innan de blifvit från sjukdomen
återställda.
Anmälningsplikt. Såsom förut nämnts, äro de läkare, som omhänderhafva
hälsovården å bordellerna skyldiga att hos hälsovårdsmyndigheten göra anmälan om
de därstädes inträffande sjukdomsfallen. Någon allmän anmälningsplikt beträffande
veneriska sjukdomar förefinnes icke, så framt ej fråga är om syfilis, som blifvit
öfverförd genom amning. I sådant fall äro nämligen vederbörande läkare på grund
af föreskriften i lagen den 22 december 1888 skyldiga att göra anmälan därom
till hälsovårdsmyndigheten, som har att tillse, att den smittade amman erhåller
nödig vård.
För erhållande af nödig statistik angående de veneriska sjukdomarna, föreskrifver
reglementet, att personalen vid dispensärerna är skyldig att på därom
gjord framställning af inrikesministeriets hälsovårdsbyrå lämna alla nödiga statistiska
uppgifter.
De statistiska uppgifter, som lämnats angående de veneriska sjukdomarna i
Italien, hafva i allmänhet varit föremål för berättigade anmärkningar. Frånsedt den
omständigheten, att det alltid måste vara förenadt med stora svårigheter att i förevarande
hänseende erhålla ett tillförlitligt statistiskt material, har mot de italienska
statistikerna särskildt anmärkts, att dessa icke upprättats för att belysa och klargöra
frågan angående de veneriska sjukdomarnas spridning, utan fastmera utarbetats i
ändamål att lämna stöd för den uppfattning man förfäktat i frågan angående prostitutionens
reglementering. Som denna anmärkning otvifvelaktigt i många fall äger
ett visst fog för sig, torde allt för stor betydelse i allmänhet icke böra tillerkännas
den italienska statistiken i här omhandlade fråga. Å andra sidan får man dock
icke, som så ofta sker, underkänna hvarje från Italien kommen statistisk uppgift,
utan i de fall, där. opartiskhet kan förutsättas och skäl till antagandet, att den
blifvit upprättad för att tjäna såsom stöd för den ena eller andra åsikten, icke
förefinnes, tillmäta densamma enahanda vitsord, som från andra länder lämnade
statistiska meddelanden. Då dessa förutsättningar torde föreligga beträffande den
af chefen för det italienska medicinalverket dr R. Santoliquido till andra Brusselkonferensen
år 1902 afgifna rapporten angående profylaxen mot veneriska sjuk
-
79
domar uti Italien under år 1901, samt några statistiska uppgifter hänförande sig
till tiden efter nämnda år icke varit tör kommittén tillgängliga, torde en kortfattad
framställning af innehållet 1 Santolipuidos nämnda rapport äfvensom de därvid
fogade statistiska tabellerna erbjuda åtskilligt af intresse för bedömande af frågan
angående de veneriska sjukdomarna i Italien och hvad därmed sammanhänger.
Bordellprostitutionen. Vid slutet af år 1901 funnos i riket sammanlagdt 1,055
bordeller eller prostitutionslokaler, hvilket är den lägsta siffra, som blifvit iakttagen.
Under de tre närmast föregående åren utgjorde antalet resp. 1,115 1,068 och
1,071. De flesta bordellerna, eller 173, funnos på Sicilien. Därnäst kommo provinserna
Emilien, Campanien och Ligurien med resp. 157, 134 och 107 bordeller.
Minsta antalet funnos i provinserna Umbrien, Basilicata och Sardinien eller resp.
5, 5 och 6. På 1,000,000 invånare kommo i medeltal för hela riket 32,5 bordeller.
Motsvarande siffra var högst i provinsen Ligurien eller 9 9>3- Därnäst
kommo provinserna Emilien och Sicilien med resp. 64,2 och. 49,0 prostitutionslokaler
på 1,000,000 invånare. Bäst ställda voro provinserna Umbrien och Sardinien
med resp. 7.4 och 7,5 bordeller. Såsom ofvan nämnts, hade antalet bordeller under
de senare åren visat en minskning. Detta var dock icke förhållandet öfverallt.
Åtskilliga provinser uppvisade nämligen en afsevärd ökning såväl absolut som relativt.
Detta var fallet i provinserna Ligurien, Emilien, Campanien och Sicilien.
Den minskning, som kunnat konstateras beträffande bordellprostitutionen,
framträder tydligare, om man icke fäster sig vid bordellernas antal, utan i stället
tager hänsyn till det antal kvinnor, som i medeltal å dylika lokaler bedrefvo skörlefnad.
Medan sålunda år 1881 på hvarje bordell kommo i medeltal 9 prostituerade,
utgjorde samma tal för perioden 1897—1901 knappt hälften. För år, 1901
var siffran 5,12.
Liksom i de flesta andra europeiska länder har jämväl uti Italien de under
offentlig kontroll stående kvinnornas antal betydligt aftagit. Medan de år 1881
utgjorde 10,442, funnos år 1901 endast 5,405. Denna minskning framträdei
mera, om man tager hänsyn till landets invånarantal. År 1881 kommo sålunda
i medeltal 3 6,6 kvinnor på 100,000 invånare, medan däremot motsvarande siffra
för år 1901 utgjorde 16,6. Största antalet öfvervakade kvinnor funnos i provinserna
Sicilien, Campanien, Lombardiet och Latium eller resp. 739, 580, 574 och
532. Minsta antalet förekom i Basilicata eller blott 31.
De bland de öfvervakade kvinnorna inträffade fallen af syfilis voro under
år 1901 något lägre än under föregående år eller 5,6 % mot 6,8 och 6,1 %
under åren 1899 och 1900. Uti de båda andra veneriska sjukdomarna insjuknade
under år 1901 af de under uppsikt stående kvinnorna 14,7 %, hvilket är något
mer än under de båda närmast föregående åren. Då, såsom redan förut nämnts, de
å bordeller boende kvinnorna i regel undergå besiktning två gånger i veckan samt
8o
dessutom genom vederbörande myndigheters försorg under år 1901 anställdes
sammanlagdt 3,951 kontrollundersökningar, anser Santoliquido, att förenämnda
siffror angående sjukdomsfrekvensen bland ifrågavarande kvinnor äro fullt exakta.
Den hemliga prostitutionen. Liksom öfver allt annorstädes möta äfven uti
Italien stora svårigheter, då det gäller att bedöma omfattningen af den hemliga
prostitutionen och sjukdomsfrekvensen bland de till denna kategori hörande kvinnorna.
Vissa slutsatser kunna dock dragas af de statistiska uppgifter, som lämnats
af dispensärerna för de veneriska sjukdomarna. Ett stort antal kvinnor, tillhörande
sådana yrkesgrupper, bland Indika den hemliga prostitutionen har stor utbredning,
besökte under år 1901 dispensärerna. Särskildt var detta förhållandet i de stora
städerna. Af 4,188 kvinnor, som därstädes behandlades, befunnos ej mindre än
1,292 behäftade med syfilis eller 30,8 %. Motsvarande siffra för de öfvervakade
kvinnorna utgjorde 27,8 %.
Det sanitära tillståndet bland befolkningen. Då med undantag för genom
amning öfverförd syfilis läkarna icke äro skyldiga att göra anmälan om inträffade
fall af veneriska sjukdomar, kunna naturligen icke några bestämda uppgifter lätnnas
angående de veneriska sjukdomarnas spridning bland befolkningen. Det enda material
för frågans bedömande utgöres af militärstatistiken äfvensom uppgifterna angående
dödsorsakerna. Ehuru Santoliquido icke tillmäter de häraf hämtade siffrorna stor
betydelse, finner han sig dock böra för dem lämna en redogörelse.
De statistiska siffrorna rörande veneriska sjukdomar hos militären afse år
1900. Antalet med dylika sjukdomar behäftade soldater hade minskats under loppet
af de båda näst föregående åren. Denna minskning var särskildt märkbar för år
1900. Medan under år 1898 i medeltal kommo 96 sjuka på 1000 man och år
1899 93, utgjorde motsvarande siffra för år 1900 89,7. Minskningen i de veneriska
sjukdomarnas frekvens återverkade emellertid icke på antalet syfilisinfektioner,
utan var detta nästan stationärt, nämligen 13,3 0 00 år 1898,. 14,6 °/00 år 1899
och 13,5 °;00 år 1900. Sjukdomsfrekvensen var störst bland de i mellersta Italien
och på Sicilien förlagda trupperna. Orsakerna härtill voro mångahanda. De största
garnisonerna funnos i de stora, lifligt besökta hamnstäderna, hvarest de hygieniska
förhållandena lämnade mycket öfrigt att önska.
Statistiken rörande de veneriska sjukdomarnas förekomst inom armén får
emellertid icke anses vara ett uttryck för samma sjukdomars utbredning bland den
civila befolkningen. De förhållanden, hvarunder soldaterna lefva, äro nämligen så
olika den öfriga befolkningens lefnadsvillkor, att en dylik slutsats icke däraf kan
dragas. Endast genom att jämföra siffrorna för en längre följd af år torde man
i någon mån kunna af dem sluta sig till, huru hälsotillståndet är bland befolkningen
i sin helhet. En sådan jämförelse visar dock, att sedan år 1890 syfilis bestämdt
aftagit.
8i
Statistiken öfver dödsorsakerna lämnar föga bättre material för bedömande
af de veneriska sjukdomarnas spridning bland befolkningen, då lakarna i allmänhet
af hänsyn för de efterlefvande icke gärna såsom dödsorsak uppgifva dessa sjukdomar.
Under år 1899 inträffade i riket 2,354 dödsfall af syfilis mot 2,117 år
1900, motsvarande resp. 0,74 och 0,65 på 10,000 invånare. De flesta fallen
komrno, såsom naturligt är, på de stora städerna och de större befolkningscentra.
Dispens är- och sjukhusbehandling. Som redan förut nämnts är den allmänna
profylaxen mot de veneriska sjukdomarna byggd på principen att i största möjliga
män underlätta tillgången på läkarvård. Behandlingen lämnas dels å dispensärer
och dels å särskilda för veneriskt sjuke vid de allmänna sjukhusen anordnade af
delningar
eller salar. _■ „ ... '' •,
Rörande den behandling, som lämnats å dispensärerna meddelar Santohquido
i sin rapport åtskilliga statistiska uppgifter, lwilka äro belysande för omfattningen
af ifrågavarande anstalters verksamhet. ,
■ Ä dispensärerna behandlades under perioden 1889-1901 följande antal
me.d veneriska sjukdomar behäftade personer:
1889....... | ......5L948 |
1890....... | .......61,944 |
1891........ | ........64,403 |
1892...... | ........7DOi1 |
1893..... | ......72,038 |
1894....... | .......7 5>1 2 1 |
i89 5 ...... | ........78,238 |
1896....... | ........80,988 |
i897 ...... | ........80,048 |
1898....... | ........79,290 |
1899....... | .......77,742 |
1900....... | ........86,2 15 |
1901....... | .......64,082 |
I allmänhet funnos bland patienterna mera än tre gånger så många män
som kvinnor. Medan antalet behandlade intill år 1901 visar en betydlig ökning
företer däremot sistnämnda år en högst afsevärd minskning. Denna förorsakades
dels af den under samma år på grund af föreskrifterna 1 det nya reglementet angående
den allmänna hälsovården den 3 februari 1901 pågående omorganisationen åt
dispensärväsendet dels ock af vissa under samma år vidtagna förändringar rörande
aflifvande! af de statistiska uppgifterna, hvarigenom de förut ofta förekommande
dubbelräkningar i hög grad inskränktes. Däremot får minskningen ingalunda upptagas
såsom något bevis på att de veneriska sjukdomarna 1 afsevärd man aftagit.
Af de 64 082 personer, som under 1901 erhöllo vård å dispensärerna, voro
48814 män och 15,268 kvinnor. De senares'' antal ökades proportionellt mera
äi/männens. Liksom under föregående år hade provinserna Latium och Campamen
att uppvisa de relativt högsta siffrorna, nämligen resp. 6,79 och 5,84 ,00 " befolkningen.
Det lägsta antalet förekom i provinserna Sardinien, Abrusserna och Basi
licata
eller resp. 0,67, 0,19 och 0,17 °/oo af befolkningen.
Anteckning hade skett om de olika sjukdomsformerna hos 47,347 patienter,
däraf 35,406 män och 11,94! kvinnor. Af männen voro 24 % behaftade med
82
syfilis, 29,5 % med ulcus molle, 40,3 % med dröppel och 10,8 % med andra
könssjukdomar. I jämförelse med närmast föregående år visade det sig, att siffrorna
för dröppel och ulcus molle voro ungefär desamma, hvaremot en minskning af syfilis
agt rum- Af de behandlade kvinnorna ledo 31 % af syfilis, 23,5 % af ulcus
molle, 40,2 % af dröppel och 16 % af andra sjukdomar. Dessa siffror öfverensstämde
med de under föregående år iakttagna.
Under år 1901 förekommo å dispensärerna 335,901 konsultationer för män
och 128,358 för kvinnor eller i medeltal 9,5 konsultationer för hvarje man och
10,8 för hvarje kvinna. De angifna siffror hänföra sig endast till ofvannämnda
47,347 sjuka, som varit föremål för fullständig observation. I verkligheten torde
mera än 600,000 konsultationer hafva lämnats.
Af såväl män som kvinnor voro de flesta i åldern mellan 21 och 30 år.
Af männen tillhörde det öfvervägande antalet arbetsklassen. Bland kvinnorna tillhörde
35,1 % prostitutionen, nästan alla den hemliga. Därnäst kommo arbeterskor
och tjänarinnor.
Beträffande den behandling, som under år 1901 lämnats å de vid de allmänna
sjukhusen inrättade salarna för veneriskt sjuka, har Santoliquido i sin -rapport
lämnat följande statistiska uppgifter. Under nämnda år funnos sammanlagdt 115
dylika salar. Antalet patienter, som där åtnjöto vård, utgjorde 11,908, däraf
4,369 män och 7,539 kvinnor. Detta antal är ungefär detsamma som under de
båda näst föregående åren. Af hela antalet lämnade 8,334 eller 69,9 % sjukhusen
såsom botade. De bästa resultaten erhöllos i provinserna Lombardiet, Piemont och
Venetien eller resp. 83,15, 81,75 och 80 %. Sämst ställde sig resultaten å Toscana.
De å sjukhusen behandlade utgjorde i medeltal för hela riket 3,7 på 10,000 invånare,
hvilket var ungefär samma siffra som för de tre närmast föregående åren. De
högsta siffrorna uppvisade provinserna Latium, Toscana och Sicilien eller resp.
8^. 5,9 och 4,3 °/00, de lägsta iakttogos i provinserna Markerna och Basilicata
eller resp. 1,5 och 0,3 /oo- Af de behandlade ledo 36,2 % af syfilis och 42,9 %
åt dröppel.
KM