UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1917:5)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

avgivet av

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖKANDE

lid.

REGLERING AV LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

VID

STATSDEPARTEMENT7.

STOCKHOLM 1917

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

162603

INNEHÅLLSÖVERSIKT.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen...............IX Betänkande

och förslag.

Historik.

Inledning............................. 1 •

Yttrande av konstitutionsutskottet vid 1872 års riksdag..... »

Yttrande av chefen för civildepartementet den 28 november 1873 . 3.
Yttrande av chefen för finansdepartementet den 19 december 1873 . 12.

1874 års riksdag.......................14.

Yttrande av chefen för finansdepartementet den 7 december 1877 . 17.

Vid 1878 års riksdag antagna stater för statsdepartement^! utom utrikesdepartementet
.............................22.

Kungl. kungörelse!) tlen 12 juli 1878 (avlöningsvillkor)........25.

Utrikesdepartementet........................27.

Yttrande av chefen för utrikesdepartementet den 27 december 1873 »

1874 års riksdag......... 29.

Yttrande av chefen för utrikesdepartementet den 14 december 1877 »

1878 års riksdag.......................32.

Kungl. kungörelsen den 13 september 1878 (avlöningsvillkor).....s

1878 års instruktioner........................33.

Ändringar i och tillägg till staterna under åren 1883—190!)........34.

Justiti edepartementet.

1905 års riksdag.

Anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning m. va..... »

1907 års-!-riksdag.

Arvodet till byråchefen för lagärenden....... 36.

Sid

1908 års riksdag.

Andre ledamot & avdelningen för lagärenden.............39.

Höjning av expeditionschefens arvode...............42.

Anslaget till amanuenser m. m............•.......45.

Utrikesdepartementet.

1883 års riksdag.

Arvode till skönskrivare avföres ur staten .............47.

1899 års riksdag.

Tre nya tjänster........................4g.

1906 års riksdag.

Ny organisation av departementet................. 51.

1908 års riksdag.

Höjning av kabinettssekreterarens arvode..............59.

1909 års riksdag.

Pressavdelning..........................

Anslaget till vikariatsersättning in. in................65.

Lantförsvar sdepartementet.

1890 års riksdag.

Överflyttning av två arvoden från anslag till kommandoexpeditionen m. m. . 69.

1903 års riksdag.

Höjning av anslaget till amanuenser in. in...............

1908 års riksdag.

Ytterligare höjning av samma anslag................70.

Höjning av expeditionschefens arvode........... 72.

Sjöförsvarsdepartementet.

1903 års riksdag.

Höjning av anslaget till amanuenser m. m..............73.

1908 års riksdag.

Ytterligare höjning av samma anslag................ 75.

Höjning av expeditionschefens arvode ................78.

Civildepartementet.

1894 års riksdag.

Höjning av anslaget till amanuenser m. m...............

1903 års riksdag.

Ytterligare höjning av samma anslag ...............81.

Sill.

1900 ars riksdag.

Vidare höjning av samma anslag''.....*.........

Anslag till eu särskild föredragande för ärenden rörande elektriska anläggningar
in. in........................

1907 års riksdag.

Anslag till bemälde föredragande

1908 års riksdag.

Höjning av gottgörolsen till nyssnämnde föredragande ...

Anslag till ytterligare eu särskild föredragande......

Höjning av anslaget till amanuenser in. in........

Höjning av expeditionschefens arvode.........

1909 års riksdag.

Fortfarande anslag till två särskilda föredragande in. in. . .

[malande i fråga om föredragningen av mål i regeringsrätten

Finansdepartementet.

1891 års riksdag.

Höjning av anslaget till amanuenser in. in.......

1904 års riksdag.

Ytterligare höjning av samma anslag.........

1907 års riksdag.

Vidare höjning av samma anslag..........

1908 års riksdag.

Höjning av expeditionschefens arvode........

Ecklesiastikdepartementet.

1890 års riksdag.

Höjning av anslaget till amanuenser in. in.......

1892 års riksdag.

Anslagshöjning för beredande av biträde åt viss byråchef

1893 års riksdag.

Anslagshöjning för statistiska arbetena.......

1903 års riksdag.

Höjning av anslaget till amanuenser in. ni......

1904 års riksdag.

Läroverksbyrån indrages .............

99.

100.
102.

107.

108.

in.

112.

117.

Sid.

1906 års riksdag.

Anslag till en extra byråchef .........

Anslag till biträden vid statistiska arbetena.....

1907 års riksdag.

Förändrad användning- av ett anslag.......

Höjning- av anslaget till amanuenser in. in......

Anslag till den extra byråchefen........

1908 års riksdag.

Höjning av expeditionschefens arvode.......

1909 års riksdag.

Ytterligare anslag till amanuenser in. in.....

Ökat anslag till biträden vid de statistiska arbetena

Jordbruksdepartenientet.

1900 års riksdag.

Ny stat in. in...............

Stadgan den 31 mars 1900 .........

Kungl. kungörelsen den 31 mars 1900 (avlöningsvillkor)

1906 års riksdag.

Extra kanslisekreterare.........

1908 års riksdag.

Höjning av expeditionschefens arvode.......

Höjning av anslaget till amanuenser m. in......

1909 års riksdag.

Extra föredragande...........

120.

126.

127.

130.

133.

134.

139.

141.

145.

148.

Ändringar

1909

instruktioner, vissa nya instruktioner in. m. under åren 1883___

................................

Provisoriska löneregleringar för befattningshavare
1910 och följande årens riksdagar......

1910 års riksdag.

Kungl. proposition............

Riksdagens skrivelse don 2 juni 1910 .

Kung!, kungörelsen den 21 oktober 1910 .

1911 års riksdag............

1913 års riksdag.

Kungl. proposition............

Riksdagens skrivelse den 26 maj 1913 .

statsdepartementen vid

..........158.

182.

188.

191.

194.

Sid.

Yttrande av chefen för justitiedepartementet den 14 januari 1914 . 195.
Yttrande av chefen för justitiedepartementet den 14 januari 1915 . 19f>.

Övriga vid 1910 och följande årens riksdagar vidtagna ändringar i eller tilltugg
till staterna för statsdepartementen...............198.

Justitiedepartementet.

1910 års riksdag.

Höjt arvode till byråchefen för lagärenden . ............»

Höjt arvode åt andre ledamoten å departementets avdelning för lagärenden . 201.

Extra föredragande....................... 204. •

1912 års riksdag.

Arvodet åt andre ledamoten å avdelningen för lagärenden....... 207.

Tillägg till anslaget till amanuenser m. in.............. 208.

1913 års riksdag.

Tillägget till anslaget till amanuenser ni. m.............211.

1914 års riksdagar.

Indragning av departementets statistiska byrå............212.

1916 års riksdag.

Anslaget till andre ledamoten å departementets lagavdelning......213.

V trilcesdepartenientet.

1910 års riksdag.

Höjt anslag till vikariatsersättning, extra biträden m. in........214.

Förstärkande av arbetskrafterna i utrikesdepartementet.........216.

1912 års riksdag.

Ytterligare eu avdelningschef och en andre sekreterare i högre lönegraden .217.
Höjning av anslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. m. . . . . 227.

Arvode för en förste sekreterare................. 229.

Anslag till avlöning av kvinnliga biträden i utrikesdepartementet . . . . »

1913 års riksdag.

Förändrad benämning å ett anslag . ................231.

1915 års riksdag.

Höjning av anslaget till vikariatsersättning m. m. i utrikesdepartementet . 232.
Höjning av anslaget till kvinnliga biträden.............*

1916 års riksdag.

Provisorisk förstärkning av departementets arbetskrafter........ 233.

Förhöjt anslag till avlöning åt kvinnliga biträden i departementet .... 241.

II—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

Sid.

Lantförsvarsdepartementet.

1912 års riksdag.

Extra föredragande m. m.....................243.

1913 års riksdag.

Medel till amanuenser m. in.................... 246.

1914 års senare riksdag.

Ökade medel till extra föredragande m. in.............. 248.

1915 års riksdag.

Höjning av anslaget till amanuenser m. ni. . . . ..........

1916 års riksdag.

Uppförande å departementets stat av arvode åt eu registrator & kommando -

expeditionen ........................251.

Sjöförsvarsdepartementet.

1913 års riksdag.

Extra föredragande................. 254.

1914 års riksdagar.

Höjning av anslaget till amanuenser m. m. . . . .......... 258.

1915 års riksdag.

Arvodet åt en extra föredragande................. 260.

1916 års riksdag.

Höjning av anslaget till amanuenser m. w..............»

Civildepartementet.

1910 års riksdag.

Särskild föredragande för elektriska anläggningar m. m......... 264.

Särskild föredragande för vissa mål................ 265.

Anslag å extra stat till amanuenser m. in.............. 266.

1912 års riksdag.

Höjning av anslaget å extra stat till amanuenser m.m.........>

Anslag till en handsekreterare åt statsministern........... 269.

1913 års riksdag.

Anslag till en biträdande föredragande............... 270.

1915 års riksdag.

Anslag till ytterligare en särskild föredragande........... 272.

1916 års riksdag.

Anslag å extra stat till förhöjning av amanuerfsarvoden m. in:-..... 275.

Sid.

Finansdepartementet.

1911 års riksdag.

Höjning av anslag till amanuenser in. in............... 279.

1912 års riksdag.

Anslag till en extra föredragande................. 283.

Riksdagarna 1913—1916.

Anslag till en extra kanslisekreterare in. in.............. 293.

Ecklesiastikdepartementet.

1910 års riksdag.

Förändrad användning av ett anslag................ 300.

Höjt anslag till en extra byråchef................. 306.

Anslag till arvoden åt extra föredragande in. in............ 307.

Ökat anslag till amanuenser m. m.................316.

Ökat anslag till biträden vid de statistiska arbetena inom departementet »

1911 års riksdag.

Anslag till arvode åt en särskild föredragande in. m..........*

Särskild föredragande för föreläsningsärenden.............317.

1912 års riksdag.

Höjning av anslaget till arvoden åt särskilda föredragande in. m.....»

Ökat anslag till amanuenser m. m................. 323.

Höjt anslag till biträden vid de statistiska arbetena.......... 326.

Anslag till arvoden åt två bibliotekskonsulenter........... 327.

1913 års riksdag.

Höjt anslag till biträden vid de statistiska arbetena.......... 329.

1914 års senare riksdag.

Omläggning av undervisningsstatistiken m. m. (Extra anslag till amanuenser
m. in. nedsättes)......................

1916 års riksdag.

Omläggning av undervisningsstatistiken m. m............. 335.

Arvoden åt extra föredragande in. m................ 337.

Jordbruksdepartementet.

1910 års riksdag.

flöjt anslag till avlöning åt en extra kanslisekreterare.........341.

Anslag till arvode åt en extra föredragande in. m. . ......... 343.

1911 års riksdag.

Höjning av anslaget till amanuenser, vikariatsersättning och renskrivning
m. m............................ 344.

VIII

Sid.

1912 års riksdag.

Anslag till en extra kanslisekreterare m. m.............. 346.

Arvode åt extra föredragande m. m................. 348.

Ändringar i instruktioner ni. ni. under åren 1912—1915 .......... 349.

Sammanställning av de å riksstaten för år 1917 till statsdepartementen
uppförda anslag, ordinarie och extra............... 350.

I statsdepartementen anställd personal............... 362.

Arten och omfattningen av kommitténs uppdrag i förevarande ärende . 369.

Till kommittén remitterad framställning.............. 374.

Kommitténs yttrande och förslag.

Allmänna erinringar och förslag.................... 380.

De särskilda statsdepartementen.

Justitiedepartementet......................401.

Utrikesdepartementet.......................431.

Lantfförsvarsdepartementet.................... 448.

Sjöförsvarsdepartementet..................... 462.

Civildepartementet........................ 478.

Finansdepartementet....................... 498.

Ecklesiastikdepartementet.....................512.

Jordbruksdepartementet......................531.

Villkor och bestämmelser för åtnjutande av de utav kommittén föreslagna avlöningsförmåner
m. m........................ 546.

Övergångsförhållanden........................ 563.

Kostnadsberäkning och sammanfattning................. 565.

Särskilt yttrande..........................572

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt vilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering av
statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. in., överlämnade

med skrivelse den 14 november 1916 delen LII av sina tryckta betänkanden,
innefattande utredning och yttrande ifråga om begränsning av tjänstemäns
rätt att åtaga sig enskilda uppdrag.

Under tiden från och med sistnämnda dag har kommittén avgivit
följande skriftliga utlåtanden:

den 14 november 1916 underdånigt utlåtande ifråga om avlöningen
för bankinspektionens vaktmästare (n:r 89);

den 23 januari 1917 underdånigt utlåtande ifråga om krigstidshjälp
åt vissa f. d. statstjänare (n:r 90); samt

den 25 januari 1917 utlåtande till chefen för civildepartementet
angående ett vid frågan om fögderiförvaltningens omorganisation uppkommet
spörsmål rörande kronofogdars förflyttning till annan befattning
(n:r 91).

Kommittén får nu härmed i underdånighet överlämna delen LIII av
sina tryckta betänkanden, innefattande förslag ifråga om reglering av löneförhållanden
m. in. för befattningshavare i statsdepartementen.

Vid betänkandet är fogat särskilt yttrande av undertecknad Stenström.

Stockholm den 15 februari 1917.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Philip Klingspok. Aug. Nilsson. And. Pers.

Carl Persson. Karl Stenström.

Börje Knös.

Statsdepartementen.

Historik.

Inledning.

I det utlåtande (n:r 9), som konstitutionsutskottet vid 1872 års riks- Yttrande, av

'' . . konstitutions dao-

avgav i anledning av väckta motioner om förändrad organisation av utskottet vid
o o o o 1872 års

statsrådet, erinrade utskottet, hurusom enligt 1809 års regeringsform, sådan riksdag.
den i detta avseende oförändrad gällde intill år 1840, Konungens råd
utgjordes av nio ständiga ledamöter, nämligen justitie-statsministern, statsministern
för utrikes ärendena, sex statsråd och hovkanslern. Av dem
skulle Konungen i alla regeringsärenden inhämta råd, men därtill var ock
deras kall inskränkt. Med ärendenas beredning och föredragning i statsrådet
hade de ej någon befattning. Denna skyldighet ålåg de fyra statssekreterarna,
av vilka var och en hade säte och stämma i statsrådet, då
han där föredrog de åt hans handläggning anförtrodda ärenden.

Innan föredragningen skedde, skulle vissa mål, företrädesvis besvärsmålen,
undergå en förberedande behandling hos rikets allmänna ärendens
beredning, där de för sådant ändamål föredrogos av statssekreteraren eller
en expeditionssekreterare; och beredningens yttrande skulle anmälas i statsrådet,
när ärendet där förekom till avgörande. Sedan Konungens beslut
blivit fattat, ombesörjde statssekreteraren dess utfärdande och biträddes
därvid av en avdelning eller expedition av Konungens kansli.

Huvuddragen av den nya organisation av statsrådet, som år 1840
tillkom, kunde enligt utskottets mening sammanfattas sålunda, att statsrådet
skulle bestå av endast ständiga ledamöter, vilka ägde att övervara
avgörandet av alla regeringsärenden; att ett visst antal av statsrådets ledamöter
blevo chefer och föredragande var för sitt departement, varemot
statssekreterarnas ämbeten indrogos; att rikets allmänna ärendens bered 1—162603.

Lönereglei''ingsJcommittcns bet. Ull.

ning upphörde; samt att genom ett tillägg till 38 § regeringsformen
departementscheferna bemyndigades att omedelbart till vederbörande expediera
alla föreskrifter och erinringar om verkställighet av utfärdade
beslut.

Det syntes visserligen, yttrade utskottet vidare, som om departemental
formens införande inom den högsta förvaltningen och indragningen

o o o o

av rikets allmänna ärendens beredning borde följdriktigt hava lett till de
gamla kansliexpeditionernas ombildning till verkliga departement, så inrättade
att de kunde tillhandagå departementschefen med den utredning
av ärendenas detaljer, som för hans föredragning var av nöden. Men så
skedde ej. Expeditionerna behöllos till det närmaste i sitt forna skick, med
huvudsaklig uppgift att besörja protokollsföring och expedition av redan
fattade beslut. Endast av expeditionschefen kunde föredraganden påräkna
något väsentligt biträde vid ärendenas beredning.

Vid sådant förhållande och då man tillika toge i betraktande vissa
andra av utskottet framhållna omständigheter, insåge man lätt, att det arbete,
som av de nya departementscheferna fordrades, var av beskaffenhet
att taga deras tid och krafter i anspråk i vida högre grad än som varit
fallet med statssekreterarna. Man kunde ock ganska snart efter förändringens
genomförande skönja spår till fruktan, att en sådan börda skulle
bliva departementscheferna för tung, och till försök att åvägabringa en
väl behövlig lindring i densamma.

Vid alla de tillfällen, då frågor härom varit å bane, och i synnerhet
efter införandet av årliga riksdagar hade man enhälligt erkänt den
tvingande nödvändigheten att snart vidtaga tjänliga mått och steg, på det
att icke departementscheferna, nedtyngda av den mängd detaljfrågor, som
i ständigt växande grad toge deras tid och krafter i anspråk, skulle sättas
ur stånd att ägna de större samhällsviktiga frågorna den omsorg och den
tankekraft, som vederborde.

Utskottet, som till fullo erkände nödvändigheten att söka bereda
departementscheferna någon lättnad i det detaljarbete, varmed de under
dåvarande förhållanden betungades, uttalade i sådant hänseende, att det
arbetsbiträde, departementscheferna behövde, borde i följdriktig utveckling
av 1840 års reform sökas inom departementen medelst en sådan omge -

stafning av Konungens kansli, att departementen efter de särskilda huvudgrupperna
av ärenden indelades i byråer, vilkas chefer kunde med biträde
av underlydande tjänstemän och under departementschefernas högsta ledning
underkasta ärendena den grundliga förberedande detaljbehandling,
som då upptoge så mycket av departementschefernas tid.

Det vore inom dessa byråer departementschefen skulle hava att tillgå
den fackkunskap, som icke finge saknas inom den högsta förvaltningen,
men som departementschefen icke, utan fara att förlora, översikten av det
hela, kunde själv förvärva inom alla områden av sin förvaltningskrets;
det vore genom byråerna kontinuiteten i ärendenas handläggning betryggades.
Det vore hos dem den med rätta högt uppskattade vanan att
redigera författningar borde finnas utbildad, och detta allt därför, att man
inom byråerna utan uppoffring av några konstitutionella garantier kunde
medgiva det oberoende av de politiska vindkasten, som gjorde det möjligt
för byråcheferna att, oberörda av de växlingar statsrådets ledamöter kunde
vara underkastade, stanna på sina platser under så lång tid, som erfordrades
för att göra sig fullt förtrogna med handläggningen av de åt dem
anförtrodda ärenden.

Utskottet hade sig bekant, att en sådan fördelning i byråer redan
med framgång begynt införas i vissa departement, och vågade uttala den
förvissning, att den därigenom vunna erfarenheten skulle, till väsentlig lättnad
i departementschefernas arbete, leda till fortgång på den beträdda banan.

Vad konstitutionsutskottet i sistnämnda hänseende anfört finnes åberopat
i yttrande av chefen för civildepartementet till statsrådsprotokoll den
28 november 1873 råga om ombildning av Kungl. Maj:ts kansli.

I detta yttrande anförde departementschefen jämväl följande.

Det hade långe varit insett och erkänt, att Konungens rådgivare, i
synnerhet vissa av departementscheferna, vore så upptagna av de så kallade
löpande göromålen, att de hade föga tid övrig att ägna åt lösningen
av de större, samhällsviktigare frågorna. Redan år 1844, således endast
fyra år efter departementalstyrelsens införande, hade Kungl. Maj:t avlåtit
proposition till riksdagen, vari antyddes önskvärdheten av att någon del
av de besvärsmål, som av Konungen i statsrådet avgjordes, kunde över -

Yttrande av
chefen för
civildepartementet
M/n
1873.

lämnas till högsta domstolen. Sedan hade åtskilliga förslag varit framställda,
vilka alla haft till syftemål att bereda departementscheferna en
välbehövlig lindring i de dem tillhörande göromål; men intet av dessa
förslag hade vunnit framgång.

Det med skäl överklagade missförhållandet kvarstode således och
hade i oroväckande grad förvärrats därigenom att, särdeles inom vissa
departement, de inkommande målens antal under de senare åren till följd
av landets starka utveckling högst betydligt ökats.

Vid sådant förhållande måste varje medel anlitas, varigenom den
önskvärda lindringen i departementschefernas arbetsbörda skulle kunna om
icke fullkomligt så åtminstone till någon del åvägabringas.

I avseende därå syntes i främsta rummet böra tagas i övervägande,
huruvida de under departementscheferna ställda kansliexpeditionerna vore så
organiserade, att de kunde lämna erforderligt biträde vid målens beredning.
Om därvid funnes, att den vid kansliexpeditionerna anställda personals
arbetsprodukt icke vore så god och rikhaltig, som den kunde vara, borde
tillses, huru förbättring däri skulle kunna genom förändrad organisation
åstadkommas.

Inom de fyra större kansliexpeditionerna (lantförsvars-, civil-, finansoch
ecklesiastikdepartementens), om vilka huvudsakligen vore fråga, funnes,
utom expeditionschefen och registratorn, rörande vilkas verksamhet förändrade
bestämmelser icke syntes vara av nöden, två eller tre expeditionssekreterare,
tre protokollssekreterare, två eller tre kanslister samt två
kopister vid varje expedition. Därtill komme inom civildepartementet en
byråchef och en tillförordnad kanslist för kontrollen å brännvin sförfattningarnas
tillämpning, vilka tjänstemän med 1874 års ingång komme att
överflyttas till finansdepartementet, samt inom ecklesiastikdepartementet
två byråchefer och deras biträden för ärenden angående den högre undervisningen
och angående folkundervisningen.

Enligt de den 10 juli 1840 utfärdade, vid nu ifrågavarande tidpunkt
ännu gällande instruktionerna för nämnda fyra kansliexpeditioner vore
expeditionssekreterarnas skyldigheter huvudsakligen: att uti de mål, som,
efter särskild av departementschefen bestämd fördelning, till dem överlämnades,
uppsätta för föredragningen erforderliga berättelser samt i all -

mänhet ansvara för uppsättning, utlämnande till renskrivning, kollationering
och avsändande av expeditioner.

Protokollssekreterarna ålåge huvudsakligen: att inför Kungl. Maj:t i
statsrådet över där förekommande mål hålla protokoll samt, där av departementschefen
eller expeditionschefen så anbefalldes, biträda med uppsättning
av expeditioner. Kanslisterna skulle uppsätta och renskriva vad dem av
deras förmän i tjänsten anbefalldes, biträda vid kollationering samt avsända
expeditioner. Kopisternas åliggande vore i allmänhet att tillhandagå med
expeditioners utskrivning, kollationering och avsändande. Beträffande extra
ordinarie kanslisterna stadgades, att de hade skyldighet biträda vid kopisternas
göromål och i övrigt fullgöra vad vederbörande förmän dem i tjänsten
anbefallde.

Dessutom föreskrevs i § 8, att vederbörande chefer ägde att, såsom
för arbetets säkra och skyndsamma gång lämpligast syntes, mellan tjänstemännen
inom expeditionen fördela arbetet, samt i § 9, att departementschefens
och expeditionschefens befallningar i tjänsten skulle av varje underlydande
med hörsamhet efterkommas, samt att expeditionssekreterare eller
annan, som, efter vad i instruktionen vore förordnat eller efter särskilt
uppdrag, hade överinseende å lägre tjänstemäns arbete, jämväl ägde njuta
rätt till lydnad i allt vad av honom såsom förman anbefalldes.

Om än anförda stadganden hade den stora förtjänsten att lämna
departementschefen och expeditionschefen ganska vidsträckt frihet i avseende
å arbetets fördelning, så vore det dock i ögonen fallande, att man
vid organisationen av kansliexpeditionerna fästat mera avseende vid deras
uppgift att besörja protokollsföring och expedition av redan fattade beslut
än å nödvändigheten därav, att departementschefen borde kunna icke allenast
hos expeditionschefen utan även hos expeditionens övriga ämbets- och
tjänstemän påräkna biträde vid ärendenas beredning.

Halva antalet av de vid expeditionerna anställda ordinarie tjänstemän
och dessutom samtliga de extra ordinarie kanslisterna vore huvudsakligen
avsedda för biträde vid kollationering och renskrivning. Av återstående
antalet skulle hälften eller därutöver huvudsakligen sysselsättas med protokollsföringen.
Endast expeditionssekreterarna, två eller tre i varje expedition,
hade skyldighet att uppsätta för föredragningen erforderliga berät -

telser, men icke ens av dessa fordrade man, att de skulle biträda med
uppsättning av »betänkanden i inkomna mål», vilken skyldighet endast
skulle åligga expeditionschefen.

Måhända kunde departementschefen och expeditionschefen under de
första åren efter departementalstyrelsens införande utom andra göromål
medhinna att författa betänkanden i alla mål; men det vore fullkomligt
säkert, att sådant dåmera, då målens antal fördubblats och då årliga riksdagarna
föranledde till årligen återkommande arbeten i och för statsregleringen,
icke läge inom möjlighetens område.

Det hade också under flera år varit brukligt, att expeditionssekreterarna
fått uti den så kallade statsrådsberedningen själva föredraga de mål,
i vilka de efter bestämd fördelning uppsatt berättelser, samt därefter avgiva
förslag till beslut i saken. Man hade till och med låtit en och annan
av de yngre tjänstemännen, som därtill visat håg och fallenhet, få på sådant
sätt bereda mål, därmed åsyftande att icke allenast tillgodogöra sig en
sådan tjänstemans arbete utan även lämna honom tillfälle till nödig övning.
Dessa på riktiga principer grundade anordningar hade emellertid,
till följd av organisationens bristfällighet, icke kunnat bära så goda frukter,
som önskligt varit.

Något väsentligt biträde vid ärendenas beredning kunde därför icke
påräknas av andra tjänstemän inom expeditionerna än av expeditionssekreterarna,
och då man vidtagit den anordningen att låta dem i statsrådsberedningen
föredraga vissa till dem överlämnade mål, hade man utan
tvivel beträtt en riktig väg. Men om expeditionssekreterarna skulle medhinna
att med nödig omsorg bereda alla inkommande mål utom dem, som
av någon särskild anledning bereddes av departementschefen själv eller av
expeditionschefen, så måste, därest icke expeditionssekreterarnas antal inom
varje expedition skulle ökas utöver vad behovet oundgängligen krävde,
expeditionssekreterarna i allmänhet befrias från sådana mera notariella
göromål, som med fördel kunde uppdragas åt underordnade tjänstemän.

Efter det departementschefen redogjort för beskaffenheten av den
dåvarande organisationen, framhöll han, hurusom vad därvid i första rummet
ådroge sig uppmärksamhet vore, att kanslitjänstemännen under deras
kraftigaste ålder kvarhölles i de lägre graderna, där de sysselsattes med

mera mekaniska göromål, vilka icke vore ägnade att framkalla ämbetsmannadtålighet
och den för vidare befordran nödiga skicklighet.

Vid organisationen av kansliexpeditionerna vore halva antalet ordinarie
tjänstemän avsedda för renskrivning och kollationering. Sådant överensstämde
med förut och möjligen då ännu rådande uppfattning angående
renskrivningsgöromålens vikt. Dåmera syntes dock den åsikt vara allmän,
att staten ej borde avlöna ordinarie tjänstemän för besörjande av renskrivning
och att sådan utan olägenhet kunde till största delen anförtros åt
personer, som, utan att vara tjänstemän, försörjde sig med sådant arbete.

Denna åsikt hade blivit tydligen uttalad i riksdagens skrivelse den
17 maj 1871 om åtgärder för en förenklad anordning av göromålen hos de
till statsförvaltningen hörande ämbetsverk och myndigheter, i vilken skrivelse
bland annat antyddes fördelarna av den förändring, att renskrivningsoch
andra därmed jämförliga göromål icke bestredes av ordinarie tjänstemän
utan mot arvode av biträden.

Inom expeditionerna förekomme emellertid vissa renskrivnings-, kollationerings-
och andra göromål, som väl vore av mera underordnad beskaffenhet,
men till vilkas bestridande likväl fordrades biträde av tjänstemän.
Att för dessa göromåls ombesörjande bibehålla ordinarie befattningar
* vore dock ej lämpligt eller behövligt. Vissa ämbetsverk, t. ex. hovrät terna,

hade rättighet att åt dem av sina tjänstemän, som därav funnes
vara i behov, förordna biträden, vilka erhölle arvoden av därtill anslagna
medel, och denna anordning hade visat sig fullt tillfredsställande. Om
således vederbörande departementschefer erhölle enahanda rättighet, borde
ordinarie kanslist- och kopisttjänsterna icke vidare vara behövliga.

Annorlunda vore förhållandet med protokollssekreterarna. Protokoll
kunde ej undvaras. Vid sådant förhållande måste tjänstemän finnas, vilka
förde protokollen. Väl fordrade protokollsföringen dåmera icke särdeles
stor tankeansträngning, men det läge dock så stor vikt uppå ordentlighet
och pålitlighet därvid, att de tjänster, med vilka vore förenad skyldighet
att föra protokoll inför Kungl. Maj:t i statsrådet eller inför tillförordnad
regering, icke lämpligen kunde eller borde nedsänkas till lägre grad än
de dåvarande protokollssekreterarnas, även om med protokollsföringen icke
kunde förenas andra mera tankeansträngande göromål. Protokollsföringen

borde emellertid kunna ordnas så, att de tjänstemän, som hade sig densamma
uppdragen, kunde sysselsättas jämväl med annat arbete.

Efter att sålunda hava antytt, huru av de göromål, som då tillhörde
de ordinarie tjänstemännen inom kansliet, en del skulle kunna helt och
hållet bortfalla och andra åtminstone i betydlig mån inskränkas till sitt
omfång samt därigenom ökade krafter vinnas för de mera maktpåliggande
arbeten, med vilka kansliet därefter borde uteslutande sysselsättas, erinrade
departementschefen om konstitutionsutskottets vid 1872 års riksdag ovan
återgivna yttrande i fråga om sättet att bereda departementscheferna någon
lättnad i det detaljarbete, varmed de under dåvarande förhållanden
betungades.

Departementschefen framhöll, att den av utskottet uttalade åsikten
om lämpligheten av kansliexpeditionernas fördelning i byråer redan hade
vunnit icke obetydligt insteg; och att densamma vore i huvudsaken riktig,
ansåg departemenschefen icke kunna med fog bestridas.

Huvudsaken måste emellertid vara att åstadkomma en sådan arbetsfördelning,
att departementschefen inom sin expedition kunde hava tillgång
på personer med fackkunskap inom varje särskild gren av departementets
förvaltningsområde.

Redan vunnen erfarenhet gåve vid handen, att rätta medlet för vinnande
av detta mål vore att fortgå på den redan beträdda vägen i avseende
å sättet för expeditionssekreterarnas användande, och att på denna väg
taga steget fullt ut eller med andra ord göra de tjänstemän, vilka komme
att innehava samma grad som de dåvarande expeditionssekreterarna, så
mycket som möjligt till verkliga referenter, vilka enligt en efter omständigheterna
lämpad fördelning finge till handläggning mottaga, en var mål
hörande till någon eller några vissa förvaltningsgrenar med skyldighet att
i alla hänseenden bereda dessa mål till underdånig föredragning, där för

O Ö Ö''

sådant ändamål så erfordrades uppsätta berättelser, avgiva förslag till beslut
samt, sedan sådana blivit fattade, ansvara för all expedition, som av
de till dem överlämnade mål kunde föranledas.

Men därtill erfordrades att, med tillämpning av byråsystemets grundtanke,
varje av ifrågavarande tjänstemän, likasom förhållandet vore med
revisionssekreterarna, erhölle biträde av underordnade tjänstemän, åt vilka

de notariella göromålen kunde överlämnas, ävensom att de biträdande
tjänstemännen så mycket som möjligt bibehölles vid tjänstgöring under
samma expeditionssekreterare, på det att jämväl hos dem måtte kunna
utbildas den fackkunskap, som man eftersträvade.

Varje expedition borde således sönderfalla uti ett efter göromålens
mängd lämpat antal avdelningar, å vilka skulle till tjänstgöring indelas
såväl alla expeditionens ordinarie tjänstemän, utom expeditionschefen och
registratorn, som ock, i den mån sådant inom varje särskild expedition
funnes lämpligt, de extra ordinarie tjänstemännen.

Av dessa avdelningar borde inom de expeditioner, där göromålens
beskaffenhet därtill gåve anledning, en vara avsedd för att lämna expeditionschefen
erforderligt biträde vid expedition av de mål, som av honom
eller departementschefen bereddes och icke vore av beskaffenhet att lämpligen
böra efter föredragningen överlämnas till annan avdelning för ombesörjande
av expedition.

• Inom varje av de övriga avdelningarna skulle anställas såsom chef
en tjänsteman av expeditionssekreterargrad, vilken tjänsteman lämpligen
kunde benämnas byråchef.

Det syntes vara uppenbart, att de sålunda förordade anordningarna
möjliggjorde en ändamålsenlig tillämpning av arbetsfördelningens stora
lag, det första villkoret för åstadkommande av en större och rikhaltigare
arbetsprodukt. Dessa anordningar borde i väsentlig mån bidraga till att
hos flertalet av expeditionens tjänstemän framkalla denna känsla av ansvarighet,
som inom alla områden för mänsklig verksamhet utgjorde den
starkaste drivfjädern för tankekraftens ansträngning.

I följd av samma anordningar skulle dessutom expeditionscheferna
kunna befrias från många småbestyr, vilka utan olägenhet kunde anförtros
åt underordnade tjänstemän. Den tid, som därigenom besparades för expeditionscheferna,
kunde användas att lämna departementscheferna ett
desto kraftigare biträde vid beredning av större och viktigare mål.

Med avseende å utrikesdepartementets egendomliga ställning och beskaffenheten
av dit hörande göromål syntes det icke låta sig göra att organisera
detta departements expedition efter alldeles samma grunder som
de övriga kansliexpeditionerna. Vid vad av chefen för civildepartementet

x 2—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

anförts hade således icke tagits hänsyn till förhållandena inom utrikesdepartementets
expedition.

Vad åter anginge övriga kansliexpeditioner, syntes desamma böra
organiseras huvudsakligen enligt följande grunder:

l:o. Inom varje kansliexpedition skulle anställas en expeditionschef
och en registrator samt, i mån av göromålens mängd, erforderligt
antal byråchefer och tjänstemän av protokollssekreterargrad, vilka senare
lämpligen kunde benämnas kanslisekreterare, svarande mot de tjänstemän,
som i Norge benämndes fullmäktige.

Dessutom skulle antagas extra ordinarie tjänstemän, bland vilka i
män av behov vissa av departementschefen skulle förordnas att i egenskap
av amanuenser emot årligt arvode biträda vid handläggningen av de inom
expeditionen förefallande göromål.

2:o. Byråcheferna skulle erhålla huvudsakligen samma skyldigheter,
som enligt då gällande instruktion ålåge de dåvarande expeditionssekreterarna,
men skulle därutöver vara pliktiga att författa betänkanden i alla
till deras handläggning överlämnade mål, i egenskap av chef var för sin
avdelning i första hand utöva tillsyn över och ansvara för att alla till
avdelningen överlämnade mål bleve med behörig skyndsamhet och noggrannhet
behandlade och efter den underdåniga föredragningen befordrade
till expedition.

Kanslisekreterarna skulle hava huvudsakligen samma skyldigheter
som de dåvarande protokollssekreterarna, biträda, var inom sin avdelning,
vid alla där förefallande göromål samt i första hand utöva tillsyn över
de egentliga kanslibestyrens fullgörande.

Amanuenserna och övriga extra ordinarie tjänstemän skulle renskriva
vad som icke kunde utlämnas åt oexaminerad renskrivare, biträda
vid kollationering och expeditioners avsändande samt deltaga i övrigt uti
alla förefallande göromål efter vederbörande förmäns föreskrifter.

3:o. Kanslisekreterarna och samtliga de extra ordinarie tjänstemännen
skulle fördelas i mån av tillgång och behov uti särskilda avdelningar,
av vilka, där förhållandena sådant påkallade, en skulle biträda expeditionschefen
vid handläggning och expedition av de mål, som han eller departementschefen
beredde och vilka icke lämpligen borde till någon annan

avdelning för expeditions ombesörjande överlämnas. Varje av de övriga
avdelningarna skulle stå under närmaste tillsyn av en byråchef och lämna
honom erforderligt biträde med uppsättning av expeditioner, deras utskrivning,
kollationering och avsändande, samt även, då sådant ifrågakomine,
med författande av berättelser och betänkanden.

Vid tjänstemännens indelning, som på förslag av expeditionschefen
skulle verkställas av departementschefen, skulle tagas så mycket som möjligt
hänsyn till den olika fallenhet och håg, varje tjänsteman kunde hava
ådagalagt för behandlingen av mål tillhörande den ena eller andra av de
till departementet hörande förvaltningsgrenar.

4:o. Inkommande mål skulle i allmänhet fördelas på byråchefernas
avdelningar sålunda, att varje av dessa avdelningar skulle erhålla alla mål,
tillhörande en viss eller några vissa förvaltningsgrenar. Härifrån skulle
undantagas sådana förslag till organisationer och nya författningar jämte
de andra större och viktigare mål, som skulle beredas av departementschefen
själv eller av expeditionschefen. Målens fördelning skulle verkställas
av expeditionschefen enligt förut av departementschefen fastställda
grunder.

5:o. Det skulle åligga byråchefernas avdelningar att, under överinseende
av expeditionschefen, i avseende å de till dem överlämnade mål
ombesörja beredning och expedition med allt, vad därtill hörde, att föra
förteckning över sådana inom varje avdelning expedierade beslut, som
kunde anses äga betydelse såsom prejudikat, samt att hålla förteckning
över de till varje avdelning överlämnade mål och i densamma såväl anmärka
vidtagna preliminäråtgärder som anteckna dagen, då expedition i
varje mål blivit verkställd.

Expeditionschefens avdelning skulle, jämte det den skulle biträda
honom med beredning och expedition av mål, föra de anteckningar, som
erfordrades för att sätta departementschefen och expeditionschefen i tillfälle
att övervaka arbetets gång.

Med huvudsakligt godkännande av de av chefen för civildepartementet
sålunda uttalade åsikter beslöt Kungl. Maj:t bland annat att anbefalla
cheferna för justitie-, lantförsvars-, sjöförsvars-, civil-, finans- och

Yttrande av
chefen för
finansdepartementet
la/i''
1S73.

ecklesiastikdepartementen att vid blivande föredragning av frågan om reglering
av utgifterna under de särskilda huvudtitlarna, en var för den
under honom ställda kansliexpedition, avgiva förslag till den förändrade
stat, som för tillämpningen av nämnda åsikter kunde finnas vara av behov
påkallad.

Chefen för finansdepartementet hemställde den 19 december 1873,
att Kungl. Maj:t måtte åt en särskild kommitté uppdraga att, efter tagen
kännedom av inkomna yttranden från statsförvaltningens särskilda grenar,
avgiva utlåtande och förslag rörande reglering av de förvaltande ämbetsverkens
och myndigheternas löneförhållanden, med rätt att därvid jämväl,
i den mån kommitterade kunde finna det av omständigheterna påkallat,
göra framställning om förändringar i dåvarande organisation av förvaltningspersonalen
och anordning av dess arbete.

Därvid framhöll bemälde departementschef emellertid, hurusom beträffande
vedergällningen för en del av den ämbetsverksamhet, som i statens
tjänst utövades, han, på grund av redan tillförene vunnen erfarenhet, ansett
sig kunna, utan avbidan av den tillämnade kommitténs betänkande, avgiva
slutligt förslag. Så var förhållandet särskilt med Kungl. Maj:ts binsli.

För omorganisationen av detta ämbetsverk, som stode i närmaste
och omedelbaraste beröring med statsrådet, hade grunderna redan den 28
november 1873 blivit av Kungl. Maj:t, på föredragning genom civildepartementet,
antagna, så att endast de sifferbelopp, som syntes lämpliga att
bestämma för de därvid avsedda tjänstegrader, återstode att av chefen för
finansdepartementet underställas Kungl. Maj:t.

Härvid förekomme, att med undantag av den egentliga renskrivningen
allt det arbete, som då inom kansliexpeditionerna förrättades av
kanslister, kopister och extra ordinarie tjänstemän, skulle enligt den nya
organisationen verkställas av antagna amanuenser, utan att dessa bleve
genom fullmakt försäkrade om orubblig besittning av sina platser eller om
vissa i stat bestämda inkomster.

Varje kansliexpeditions stat måste följaktligen med avseende å det
underordnade uppsättnings-, renskrivnings- och kollationeringsarbetet upptaga
till departementschefens förfogande en rund summa. För denna, om

den tillika skulle avse gottgörelse åt extra vaktbetjäning, föreslog departementschefen
benämningen: till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktbetjänte;
och enär därav även skulle bestridas dåvarande kanslisters och
kopisters avlöning, i den mån de bleve vid sina befattningar kvarstående,
komme således den första liksom den till antalet största tjänstegraden inom
Kungl. Maj:ts kansli att bliva: kanslisekreterarnas.

Med avseende såväl å den beprövade duglighet, vilken, sannolikt
efter ett i de flesta fall långvarigt lönlöst arbete, komme att bereda tillträde
till denna tjänst, som ock å därmed förenade åligganden, att icke
blott föra protokoll i statsrådet utan även verksamt deltaga i regeringsärendenas
utredning och hela behandling, ansåge departementschefen kanslisekreterarens
lön, som borde bereda honom, även med hustru och barn,
en någorlunda sorgfri bärgning, icke skäligen kunna under dåvarande
prisförhållanden sättas lägre än till 4,500 riksdaler eller kronor.

Till samma tjänst- och lönegrad vore även registratorn att hänföra.

Den näst högre graden, byråchefens, borde vara så avlönad, att befordran
därtill kunde innebära en lockande förmån för personer med framstående
skicklighet och fackkunskap, vare sig bland kanslisekreterarna eller
utom deras krets, med därvid fästat förbehåll, att, därest Kungl. Maj:t
någon gång funne av omständigheterna påkallat att icke genom fullmakt
utnämna utan endast förordna byråchef, denne skulle, under den tid förordnandet
varade och han uppbure byråchefslönen såsom arvode, i stället
frånträda de lönevillkor, som åtföljde hans förut innehavda tjänst, och som
då antingen komme att uppbäras av den, som bestrede samma tjänst, eller
ock besparades statsverket, allt i överensstämmelse med vad om expeditionschef
vore stadgat i kungl. brevet den 29 augusti 1840. Med dessa
åsikter om byråchefs ställning ansåg departementschefen hans lön lämpligen
böra bestämmas till 6,000 kronor.

Expeditionschefen slutligen, vars anställning skulle fortfarande bero
av nådigt förordnande enligt nyssnämnda kungl. brev, syntes skäligen
böra förses med årligt arvode till ökat belopp av 7,500 kronor.

i Chefen för finansdepartementet hade sålunda angivit grunddragen till
lönereglering för Kungl. Maj:ts kansli, under förutsättning av deras närmare
tillämpning särskilt för varje statsexpedition, med undantag av det

1874 års
t riksdag.

efter andra bestämmelser organiserade kabinettet för utrikes brevväxlingen.

Därest denna lönereglering bleve av Kungl. Maj:t och därefter jämväl
av riksdagen godkänd för år 1875, hemställde departementschefen, dels
att det belopp, varmed den enligt berörda reglering varje expedition tillkommande
anslagssumman överstege den summa, som för samma expedition
funnes uppförd i 1874 års riksstat, måtte jämväl för sistnämnda år
ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att användas till den nya organisationens
genomförande, dels ock att regleringen emellertid måtte ske med
förbehåll av de bestämmelser, som i fråga vare sig om avlöningens fördelning
i lön och tjänstgöringspenningar eller på annat sätt eller ock om
villkor för dess åtnjutande kunde framdeles, efter prövning av den föreslagna
kommitténs betänkande om de förvaltande verkens löneförhållanden,
finnas av jämförelsen därmed eller av andra omständigheter påkallade.

Med ledning av de grunder, som angivits av chefen för finansdepartementet,
upprättades därefter och förelädes 1874 års riksdag förslag
till nya avlöningsstater för de särskilda statsdepartementens kansliexpeditioner
med undantag för utrikesdepartementets.

I skrivelse, n:r 33, den 17 maj 1874 angående regleringen av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel anförde riksdagen, att, ehuruväl
det framlagda förslaget till förändrad organisation av statsdepartementens
kansliexpeditioner ginge i en riktning, som otvivelaktigt vore den
rätta, riksdagen likväl ansett sig då icke böra ingå i definitiv prövning av
de för den nya organisationen uppgjorda avlöningsstater.

Då vid 1875 års riksdag till behandling förekomme frågan om regiering
av de centrala ämbetsverkens samt övriga civila ämbets- och tjänstemäns
avlöningsförhållanden, var det, enligt riksdagens åsikt, icke lämpligt att redan
vid 1874 års riksdag undantagsvis för några särskilda ämbetsverk definitivt
fastställa avlöningsbeloppen. Därigenom skulle lätteligen kunna uppstå
svårigheter vid den allmänna regleringen, i händelse den mera omfattande
utredning, som då syntes komma att föreligga, skulle giva anledning till
avvikelser från de grunder, efter vilka avlöningsbeloppen vid de ifrågaställa,
regleringarna bleve beräknade.

På grund av vad sålunda och i övrigt i denna fråga förekommit
hade riksdagen ansett Kungl. Maj:ts framställning om förändrad organisation
av statsdepartementens kansliexpeditioner för det dåvarande endast
böra föranleda till anvisande av de för samma organisation under år 1875
erforderliga medel, och hade vid avlöningsbeloppens bestämmande hänsyn
jämväl tagits till de omständigheter, som av riksdagen tagits till ledning
vid beräknandet av dyrtidstillägg för år 1875 för vissa ämbetsverk
och stater.

I huvudsaklig överensstämmelse därmed och då riksdagen i förslaget
saknat ett bestämt uttalande av förbud mot samtidigt uppbärande av lön
för flera tjänster, hade avlöningsbeloppen för de olika tjänstegraderna synts
riksdagen lämpligen kunna på det sätt bestämmas, att expeditionschef
erhölle 7,000 kronor, byråchef 5,500 kronor samt kanslisekreterare och
registrator 4,200 kronor.

I enlighet med dessa allmänna grunder och med tillämpning i övrigt
av Kungl. Maj:ts förslag till stat för justitiestatsexpeditionen biföll riksdagen
Kungl. Maj:ts framställning i ämnet på det sätt, att för tillämpning
under år 1875 av nedan återgivna avlöningsstat justitiestatsexpeditionens
anslag för nämnda år förhöjdes med visst belopp, vilket belopp uppfördes
• på extra stat.

Beträffande statförslagen för kansliexpeditionerna vid de övriga departementen
med undantag för det av löneregleringsfrågan då icke berörda
utrikesdepartementet vidtog riksdagen ändringar i överensstämmelse med
vad som skett i avseende å staten för justitiestatsexpeditionen.

Anslagen till de särskilda kansliexpeditionerna höjdes med vissa å
extra stat för år 1875 uppförda belopp.

De av riksdagen sålunda för tillämpning under år 1875 antagna
avlöningsstaterna hade följande utseende:

Justitiestatsexpeditionen.

Kronor.

Expeditionschefen, arvode.................................7,000

1 byråchef för lagärenden, arvode.............................4,000

Byråchefen är berättigad att därutöver uppbära löneinkomster av innehavandc ordinarie tjänst
till så stor del, som Kungl. Mnj:t ej finner böra för tjänstens bestridande åt vikarien avstås.

1 byråchef för statistiska ärenden, lön...........................5,500

1 kanslisekreterare, lön..................................4,200

1 registrator, lön.....................................4,200

1 vaktmästare, lön.................................... 750

1 d:o .lön.................................... 650

Till departementschefens förfogande för amannenser, skrivbiträden och extra vaktbetjänte .... 4,000

Summa 30,300

Lantförsvarsdepartementets kansliexpedition.

Kronor.

Expeditionschefen, arvode.................................7,000

2 byråchefer, löner å 5,500 kronor............................ 11,000

3 kanslisekreterare, löner ä 4,200 kronor..........................12,600

Registrator^ lön.....................................4,200

Amanuenser, skrivbiträden och extra vaktbetjänte......................10,000

1 vaktmästare, lön.................................... 750

1 d:o .lön.................................... 650

Summa 46,200

Sjöförsvarsdepartementets kansliexpedition.

Kronor

1 expeditionschef.....................................7,000

1 kanslisekreterare.................................4,200

Arvode till densamme för handläggande av en del sådana göromål, som i andra statsdeparte ments

expeditioner tillhöra byråchef....................... 1,000 5 200

1 registrator med skyldighet att biträda med andra göromål inom expeditionen.........4,200

1 vaktmästare................... 750

Till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktbetjänte....................2,500

Summa 19,650

Övergångsstat.

1 expeditionschef.....................................7,000

1 expeditionssekreterare..................................4,500

1 protokollsekreterare...................................3,500

1 registrator med skyldighet att biträda med andra göromål inom expeditionen........4,200

1 vaktmästare...................................... 750

Till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktbetjänte....................1,300

Samma 21,250

Civildepartementets expedition.

Kronor.

Expeditionschefen, arvode................................ 7,000

4 byråchefer, löner ä 5,500 kronor............................. 22,000

5 kanslisekreterare, löner a 4,200 kronor......................

1 registrator, lön.................................

1 vaktmästare, lön................................

1 d:o .lön................................

1 statsrådsvaktmästare, lön............................

1 d:o , lön............................

Till departementschefens förfogande för amanuenser, skrivbiträden och extra vaktbetjänte

. . . 21,000
. . . 4,200
... 750

. . . . 650

. . . . 750

. . . . 650

. . . 10,000

Summa 67,000

Finniisdeparteinentets expedition,

1 expeditionschef, arvode..............

1 byråchef, lön...................

1 d:o , lön...................

1 kanslisekreterare, lön...............

2 d:o , lön...............

1 registrator, lön ..................

1 vaktmästare, lön.................

1 d:o , lön.................

Till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktbetjänte .
För kontrollen över enskilda banker och kreditanstalter

Kronor.

, . . . 7,000

, . . . 5,500

. . . . 5,500

. . . . 4,200

. . . . 8,400

. . . . 4,200

. . . . 750

... 650

. . . . 10,000

. . . . 3,000

Summa 49,200

Ecklesiastikdepartementets expedition.

Kronor.

1 expeditionschef, arvode................................

4 byråchefer, lön ä 5,500 kronor .............................

5 kanslisekreterare, lön ä 4,200 kronor..........................

1 registrator, lön....................................

3 vaktmästare, 1 ä 750 kronor och 2 ä 650 kronor....................

Till ^departementschefens förfogande för amanuenser, skrivbiträden och e. o. vaktbetjänte m. m.

7,000

22,000

21,000

4,200

2,050

10,000

Summa 66,250

På särskilda av Kungl. Maj:t år efter annat gjorda framställningar
beviljade riksdagen därefter under de närmast följande åren för samma
nya organisation anslag å extra stat till enahanda belopp. %

År 1877 upptogs ånyo frågan om en definitiv lönereglering för
statsdepartementen utom utrikesdepartementet.

Vid anmälan den 7 december sistnämnda år inför Kungl. Maj:t av

3—162603. Löneregleringskommitténs bet. L1II.

Yttrande av
chefen för
finansdepartementet
’/is
1877.

denna fråga framhöll chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet,
att det hinder, som riksdagen år 1874 ansett förefinnas mot en
bestämd lönereglering för kanslidepartementens expeditioner, dåmera syntes
hava försvunnit. Under den tid, som sedan dess förflutit, hade nämligen
ej blott en del av Kungl. Maj:ts kansli, nämligen justitierevisionsexpeditionen,
utan även åtskilliga av de centrala verken undergått den reglering,
varå riksdagen år 1874 syftade; och genom dessa regleringar hade även
en stadgad norm åstadkommits både för lönebeloppen i de särskilda tjänstegraderna
och i avseende å villkoren för åtnjutandet av de nya löneförmånerna.

\ id sådant förhållande och då några omständigheter i övrigt ej
syntes vara för handen, verkande därhän, att en definitiv reglering av löneförhållandena
inom kanslidepartementens expeditioner borde längre uppskjutas,
samt då det syntes tillkomma chefen för finansdepartementet att
i första hand uttala sin åsikt om den ekonomiska sidan av nämnda reglering,
hade bemälde departementschef ansett det vara sin plikt att därå
påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Enligt den vid 1874 års riksdag godkända organisationen, vilken
under en treårig tillämpning visat sig vara fullt ändamålsenlig, skulle expeditionernas
ordinarie tjänstemän utgöras av kanslisekreterare och de med
dem i avseende å tjänste- och lönegrad likställda registratorerna, byråchefer
och expeditionschefer.

Avlöningen till kanslisekreterarna utginge då med 4,200 kronor till
dem var. Med ledning av detta belopp och med tillämpning av den för
de flesta tjänstemän inom nyorganiserade ämbetsverk antagna principen
om ålderstillägg syntes avlöningen för nämnda tjänstemän böra i den
definitiva staten bestämmas till 4,000 kronor med rätt till två ålderstillägg,
vartdera å 500 kronor, att åtnjutas, det första efter fem års och det andra
efter tio års tjänstgöring.

Den nedsättning i den dåvarande avlöningen, som således skulle
stadgas, kunde väl anses motsvarad av rättigheten till ålderstillägg; och
om än kanslisekreteraren, vilken under byråchefs semester eller vid annat
förfall för honom hade till åliggande att sköta dennes befattning, till följd
av denna omständighet och sin ställning i övrigt såsom protokollsförare

i Konungens konselj kunde anses nära jämförlig med sekreteraren i ett kollegium
eller centralt ämbetsverk, för vilken avlöningen i allmänhet ansetts
böra utgå med 4,500 kronor jämte två ålderstillägg å 500 kronor vartdera,
syntes dock med avseende å den ringare ansvarighet och mindre fristående
ställning, som med kanslisekreterarens befattning förenades, ovanberörda
av chefen för finansdepartementet då ifrågasatta avlöning ej kunna anses
allt för ringa. Genom denna avlöning skulle visserligen de bland de dåvarande
kanslisekreterarna, vilka ej tjänstgjort så länge, att de vore berättigade
till ålderstillägg, under någon kortare tid lida minskning i sina
löneförmåner; men ersättning därför syntes av tillgängliga medel kunna
beredas dem.

Vad beträffade avlöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar,
syntes lämpligast och med hänsyn jämväl till proportionen i den
av 1874 års löneregleringskommitté föreslagna fördelningen av avlöningen
till sekreterarna i generaltull-, generalpost- och telegrafstyrelserna ävensom
av arvodena till de i förslag till stat för telegrafstyrelsen upptagna ingenjörer
lönen för kanslisekreterare böra bestämmas till 2,800 kronor och
tjänstgöringspenningarna till 1,200 kronor.

Då vidare, vad beträffade registratorerna i kansliexpeditionerna,
dessa allt dittills åtnjutit enahanda avlöning som kanslisekreterarna, och
någon anledning att ändra detta förhållande ej syntes förefinnas, ansåg
departementschefen deras avlöning även fortfarande böra bestämmas till
samma belopp, som komme kanslisekreterare till del.

I likhet med vad vid senast verkställda löneregleringar blivit stadgat
i avseende å statskommissarier samt byråchefer i fångvårdsstyrelsen
och vad som blivit av löneregleringskommittén föreslaget angående byråchefer
i post-, telegraf- och tullstyrelserna hemställde departementschefen,
då den bearbetning av förekommande ärenden, som ålåge byråcheferna i
departementens expeditioner, otvivelaktigt vore av lika stor vikt som den,
vilken tillhörde ovannämnda tjänstemän, att avlöningen jämväl för byråcheferna
inom kanslidepartementens expeditioner måtte bestämmas till lön
4,400 kronor och tjänstgöringspenningar 2,000 kronor jämte rätt till ett
Ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter fem års tjänstgöring.

Expeditionscheferna åtnjöte för det dåvarande ett arvode av 7,000

kronor. Då emellertid alla de byråchefer, som tjänstgjort i fem år eller
därutöver, skulle åtnjuta avlöning till nämnda belopp, ansåg departementschefen
sig böra föreslå, att arvodet till expeditionscheferna bestämdes till

7,500 kronor, vilket vore detsamma, som Kungl. Maj:t vid 1874 års
riksdag i sådant avseende föreslagit och som riksdagen då beviljat åt
kabinettssekreteraren såsom expeditionschef i utrikesdepartementet. Av
berörda arvodesbelopp syntes 2,400 kronor böra anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Vad härefter anginge vaktbetjäningen, vars avlöning dittills utgått
med 750 kronor till en vaktmästare inom varje expedition och med 650
kronor till en var av de övriga, syntes nämnda betjäning, med avseende
därå, att den dagliga tjänstgöringen å ämbetsrummet ej understege
5—6 timmar, böra undfå avlöning till enahanda belopp, som vid 1876
års riksdag bestämts för vaktbetjäningen inom statskontoret, där arbetstiden
antagits till lika längd.

Departementschefen föreslog därför en avlöning för varje expeditions
förste vaktmästare av lön 800 kronor och tjänstgöringspenningar 300
kronor, tillhopa 1,100 kronor, samt för övriga vaktmästare av lön 500
kronor och tjänstgöringspenningar 300 kronor, tillhopa 800 kronor, jämte
rätt för de sistnämnda till ett ålderstillägg av 100 kronor efter fem års
tjänstgöring. För dem av vaktbetjäningen, som i egenskap av departementsvaktmästare
åtnjöte fri bostad, syntes dock, så länge denna förmån
kvarstode, den kontanta lönen böra minskas med 150 kronor.

Slutligen komme i betraktande villkoren för åtnjutande av den
föreslagna nya avlöningen. Dessa borde naturligtvis bestämmas med ledning
av vad i sådant avseende blivit stadgat i andra redan reglerade verk.
I avseende å villkoren för åtnjutande av ålderstillägg inom kansliexpeditionerna
syntes departementschefen dock böra gälla i viss mån olika stadganden
mot vad i sådant hänseende eljest blivit bestämt. Då det vore
nödvändigt, att departementscheferna vid utseende av lämpliga personer
för övertagande av de viktiga byråchefsbefattningarna i Kungl. Maj:ts kansli
hade sig öppet att välja inom en vidsträcktare krets än bland de i deras
egen expedition anställda tjänstemän, och då det även vore billigt, att
befattningarna såsom kanslisekreterare och registrator, vilka tillhörde

samma lönegrad, vid beräknandet av åldcrstillägg ansåges såsom samma
tjänst, syntes skäl förefinnas, att person, som förflyttades till tjänstebefattning
inom kansliet, finge vid bestämmande av ålderstillägg räkna sig
till godo den tid, han i samma lönegrad tjänstgjort inom samma expedition
eller inom annat departement eller verk.

Vid 1878 års riksdag antagna stater för statsdeparteinenten
utom utrikesdepartementet.

För 1878 års riksdag framlades därpå i statsverkspropositionen i
överensstämmelse med de av chefen för finansdepartementet angivna grunder
upprättade förslag till stater för de ifrågavarande departementens
expeditioner ävensom förslag till villkor för åtnjutande av den nya avlöningen.

De framlagda statförslagen blevo av riksdagen på det sätt bifallna,
att av det för expeditionschef bestämda arvode, 7,500 kronor, 2,500 kronor
skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar och att lönen för kanslisekreterare
och registrator bestämdes till 2,500 kronor och tjänstgöringspenningarna
till 1,500 kronor.

Staterna, sådana de av riksdagen antagits, hade följande utseende:

Justitiedepartementets expedition.

Lön.

Kronor.

Tjänst-

görings-

penningar.

Kronor.

Summa.

Kronor.

Expeditionschefen, arvode......

Byråchefen för lagärenden, arvode . . .
Byråchefen för statistiska ärenden . . .

1 kanslisekreterare........

1 d:o ..........

1 registrator............

1 vaktmästare............

1 d:o ...........

Till amannenser, vikariatsersättningar,
renskrivning m. m.........

4,400

2,500

''800

1 500

2,000

1,500

300

7,500

4,000

6,400

4,000

1,100

800

4.n00

lAv detta arvode anses
< 2,500 kronor motsvara
| tjänstgöringspenningar.

/Efter 5 år kan lönen höjas
( med 600 kronor.

| Efter 5 år kan lönen höjas

1 med 500 kronor och efter
| 10 år med ytterligare

] 500 kronor.

/Efter 5 år kan lönen höjas
\ med 100 kronor.

Summa

—

35,800

1 Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån kvarstår,
lönen minskas med 150 kronor.

Lantförsvaredopartementets kansliexpedition.

	Lön. Kronor.	Tjänst- görings- penningar. Kronor.	Summa. Kronor.
Expeditionschefen, arvode.......	—	—	7,500
1 byråchef .............	4,400	2,000	6,400
1 d:o .............	4,400	2,000	6,400
1 kanslisekreterare..........	2,500	1,500	4,000
2 d:o ..........	5,000	3,000	8,000
1 registrator ............	2,500	1,500	4,000
1 förste vaktmästare.........	1 800	300	1,100
1 vaktmästare............	1 500	300	800
Till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning m. m..........	_	_	10,800
Summa	—	-	49,000

Av detta arvode anses
2,500 kronor motsvara
tjänstgöringspenningar.

(Efter 5 år kan lönen höjas
I med 600 kronor.

[Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor och efter
10 år med ytterligare
500 kronor.

(Efter 5 år kan lönen höjas
\ med 100 kronor.

1 Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån kvarstår,
lönen minBkas med 150 kronor.

Sjöförsvarsdepartementets kansli- och kommandoexpeditioner.

	Lön. Kronor.	Tjänst- görings- penningar. Kronor.	Summa. Kronor.
Kansliexpeditionen: 1 expeditionschef, arvode....... 1 kanslisekreterare.......... 1 d:o .......... 1 registrator, med skyldighet att biträda vid övriga göromål i kansliexpeditionen	2,500 2,500 2,500	1,500 1,500 1,500	7,500 4,000 4,000 4,000	Av detta arvode anses 2,500 kronor motsvara tjänstgöringspenningar. Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor och efter f 10 år med ytterligare 500 kronor.
Arvode till en av kanslisekreterarna för handläggande av en del sådana göro-mål, som i andra statsdepartements expeditioner tillhöra byråchef ....			1,000
Till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare............	_	—	4,100
1 vaktmästare............	>800	300	1,100
Kommandoexpeditionen:
1 chef 1 uppbära avlöning å annan adjutanter ( stat"
1 vaktmästare, med skyldighet att jäm-väl uppassa i chefens för flottans mi-litärpersonal expedition......	>800	300	1,100
Summa	—	—	26,SCO

* Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån kvarstår
lönen minskas med 150 kronor.

Civildepartementets expedition.

	Lön.	Tjänst- görings-	Summa.
		penningar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
				(Av detta arvode anses
Expeditionschefen, arvode...... 1 byråchef .............	4,400	2,000	7,500	< 2,500 kronor motsvara [ tjänstgöringspenningar.
6,400	(Efter 5 år kan lönen höjas
3 d:o .............	13,200	6,000	19,200	j med 600 kronor.
1 kanslisekreterare..........	2,500	1,500	4,000	(Efter 5 år kan lönen höjas
4 d:o .........	10,000	6,000	16,000	1 med 500 kronor och efter ( 10 år med ytterligare
1 registrator .............	2,500	1,500	4,000	1 500 kronor.
1 förste vaktmästare.........	1 800	300	1,100
1 förste statsrådsvaktmästare.....	1 800	300	1,100
1 vaktmästare............	'' 500	300	800	I
1 d:o ............	1 500	300	800	[Efter 5 år kan lönen höjas
( med 100 kronor.
1 statsrådsvaktmästare........ Till departementschefens förfogande för	1 500	300	800	1
amanuenser, vikariatsersättningar, ren-skrivning m. m...........	—	_	15,000
Samma	—	—	76,700

1 Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån kvarstår,
lönen minskas med 150 kronor.

Finansdepartementets kansliexpedition.

	Lön.	Tjänst- görings-	Summa.
		penningar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
				I Av detta arvode anses
1 expeditionschef, arvode....... 1 byråchef.............	4,400	—	7,500	< 2,500 kronor motsvara 1 tjänstgöringspenningar.
2,000	6,400	[Efter 5 år kan lönen höjas
1 d:o .............	4,400	2,000	6,400	1 med 600 kronor.
1 kanslisekreterare..........	2,500	1,500	4,000	[Efter 5 år kan lönen höjas
2 d:o ..........	5,000	3,000	8,000	1 med 500 kronor och efter \| 10 år med ytterligare
1 registrator ............	2,500	1,500	4,000	1 500 kronor.
1 vaktmästare............	>800	300	1,100
1 d:o ............	>500	300	800	/Efter 5 år kan lönen höjas
	\ med 100 kronor.
Till amanuenser, vikariatsersättning, ren-
skrivning m. m...........	—	—	7,000
Summa	—	—	45,200

1 Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån kvarstår,
lönen minskas med 150 kronor.

Ecklesiastikdepartementets kansliexpedition.

		Tjänst-
	Lön.	göri lös-penningar.	Summa.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
				(Av detta arvode anses
1 expeditionschef, arvode....... 1 byråchef .............	—	—	7,500	j 2,500 kronor motsvara 1 tjänstgöringspenninaar.
4,400	2,000	6,400	(Efter 5 år kan lönen höjas
3 d:o .............	13,200	6,000	19,200	j med 600 kronor.
1 kanslisekreterare..........	2,500	1,500	4,000	(Efter 5 år kan lönen höjas
5 d:o ..........	12,500	7,500	20,000	1 med 500 kronor och efter j 10 år med ytterligare
1 registrator ............ Till departementschefens förfogande för	2,500	1,500	4,000	( 500 kronor.
amanuenser, vikariatsersättning, ren-skrivning m. in...........	_	_	13,300
1 förste vaktmästare.........	1 800	300	1,100
1 vaktmästare............	^00	300	800	(Efter 5 år kan lönen höjas
1 d:o ............	1 500	300	800	f med 100 kronor.
Summa	—	—	77,100

1 Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån kvarstår,
lönen minskas med 150 kronor.

I de av Kungl. Maj:t föreslagna avlöningsvillkoren gjorde riksdagen
allenast den ändring, att — under det Kungl. Maj:t föreslagit, att semester
finge av ämbets- och tjänstemännen åtnjutas under en och en halv
månad årligen — riksdagen bestämde, att semester finge, när sådant utan
hinder för göromålens behöriga gång kunde ske, av ämbets- och tjänstemännen
åtnjutas under en och en halv månad.

Genom kungl. kungörelse den 12 juli 1878 angående villkoren för åtnjutande
av de från 1879 års början fastställda nya löneförmånerna för,
bland andra, justitie-, lantförsvars-, sjöförsvars-, civil-, finans- och ecklesiastikdepartementens
avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli (bihang till
svensk författningssamling n:r 33 år 1878) meddelades därefter följande
villkor för åtnjutande av de nya löneförmånerna i nämnda departement,
nämligen:

l:o att tjänsteman skulle vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation av kansliet
eller eljest kunde varda stadgad;

4—162803. Löneregleringskommittcns bet. Lill.

Kungl. kung.
''*h 1878 (avlöningsvillkor).

2:o att tjänstgöringspenningar, där sådana i avlöningen inginge, finge uppbäras endast
för den tid, tjänstens innehavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men skulle
för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, utgå till den, som tjänsten förrättat;

3:o att den, som av sjukdom hindrades att sin tjänst förrätta, ägde uppbära hela
lönen; men att den, som eljest undfinge ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, kunde förpliktas att under ledigheten, utöver sina tjänstgöringspenningar,
avstå så mycket av lönen, som för tjänstens förrättande erfordrades eller
eljest prövades skäligt;

4:o att vid sjukdomsförfall eller när det erfordrades för beredande av semester
tjänsteman av lägre grad skulle vara skyldig att, om han förordnades till högre befattning
inom departementet, densamma mot åtnjutande i förstnämnda fall av de för befattningen anslagna
tjänstgöringspenningar, men eljest av däremot svarande belopp, i stället för egna
tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än tre månader under ett år;

5:o att, där förhöjning av lönen efter viss tids fortsatt innehavande av samma tjänst
vore enligt stat medgiven, tidpunkten för första förhöjningen bestämdes att inträda efter fem
år, under villkor att innehavaren, av denna tid, mera än fyra år själv bestritt sin egen eller,
på grund av förordnande, annan statens tjänst, dock att därvid icke finge föras honom till

last den tid, han åtnjutit semester; och för andra förhöjningen, om sådan ägde rum, efter

ytterligare fem år under samma villkor; på det sätt likväl, att den högre avlöningen ej i
någotdera fallet finge tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, då den
stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd; och borde löntagaren därvid tillgodoräknas ej mindre
den tid, han före den nya statens utfärdande bestritt innehavande tjänst eller motsvarande
tjänst å den gamla staten vare sig på grund av fullmakt eller till följd av förordnande, som
i avvaktan på avgörande av frågan om kansliets reglering för tjänstens uppehållande under
tiden meddelats, ån även den tid han inom samma lönegrad tjänstgjort inom samma eller
annat departement eller i annat statens ämbetsverk;

6:o att tjänsteman skulle, då han uppnått 65 levnads- och minst 35 tjänstår, vara
förpliktad att med oavkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten
avgå; Kungl. Maj:t likväl obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge

den pensionsberättigade prövades kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det

allmänna och kunde finnas villig att i densamma kvarstå; och

7:o att med ordinarie befattning inom departementen ej finge förenas annan
tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre
den funnes icke vara hinderlig för fullgörande av tjänstgöringen inom departementet; dock
att tjänsteman, som vid den nya löneregleringens inträdande redan innehade tjänst utom
departementet, finge densamma bibehålla, så länge den icke vore för tjänstgöring i departementet
hinderlig.

Utrikesdepartementet.

Under erinran, att Kungl. Mai:t anbefallt tillsättande av en korn- Wra/irfe av
mitté för utarbetande av förslag till ordnande, i överensstämmelse med rikesaepartedåtidens
behov, av de civila ämbets- och tjänstemännens löner, men, vad me"i873.
övriga statsdepartementens expeditioner beträffade, ansett löneförhöjningar
redan då kunna bestämmas i sammanhang med den för dessa expeditioner
beslutade förändrade organisation, framhöll statsministern för utrikes ärendena
i sammansatt svenskt och norskt statsråd den 27 december 1873,
hurusom det tillhörde honom att, vad utrikesdepartementet vidkomme,
framlägga förslag till reglering av lönerna i överensstämmelse så vitt möjligt
med de grunder, som för övriga statsdepartements expeditioner blivit
antagna.

I sådant hänseende anförde departementschefen vidare följande.

Den nya organisation, som för de övriga statsdepartementens expeditioner
godkänts, vore, med avseende å ärendenas natur inom utrikesdepartementet,
icke för detsamma lämplig eller möjlig att införa. Användandet
av andra än fasta tjänstemän därstädes hade aldrig varit brukligt
och skulle ej utan olägenhet kunna vidtagas, på grund av den ömtåliga
beskaffenheten av många ärenden, som där handlades, liksom begagnandet
av främmande renskrivarbiträde därigenom i allmänhet omöjliggjordes på
samma gång sådant, då fråga vore om skriftväxling på främmande språk,
troligen komme att medföra ökad utgift i stället för besparing, även i de
fall då det stode till buds.

Tjänstemännen inom utrikesdepartementet kunde ej heller med sina
befattningar därstädes förena annan tjänst. Deras löner borde följaktligen
vara beräknade så, att de därav kunde hava sin nödtorftiga bärgning,

såvitt man ej ville, i likhet med vad förhållandet vore i flera andra länder,
föreskriva vissa förmögenhetsvillkor för deras antagande.

Huru otillräcklig än avlöningen vore för de yngre tjänstemännen
inom departementets expedition, eller andre sekreterarna, vilka oftast måst
underkasta sig ganska betydliga utgifter under en lönlös tjänstgöring
utomlands såsom attachéer, hade departementschefen likväl ej ansett sig
böra föreslå dem till högre löneförbättring än 200 kronor vardera.

Av särdeles vikt vore däremot, att de högre tjänstemännen därstädes
bleve så avlönade, att de kunde finna sig föranlåtna att kvarstanna vid
sina befattningar någon längre tid, utan att vid första ledighet söka sig
till platser i utlandet, såsom händelsen dittills för det mesta varit, till
stor olägenhet för ärendenas gång inom departementet.

I sådant avseende skulle lönernas förbättrande genom ålderstillägg
efter vissa år utan tvivel visa sig fördelaktigt. Men under avvaktan på
de allmänna bestämmelser i detta fall, som kunde bliva fastställda för
de civila tjänstemännen i allmänhet, ansåg departementschefen sig ej böra
gå ett sådant beslut i förväg utan inskränkte sig till att för departementets
tjänstemän föreslå eu löneförhöjning till enahanda belopp, som för
övriga statsdepartementsexpeditioner blivit äskade, nämligen

ökning.

för kabinettssekreteraren från 5,500 till 7,500 kronor............ 2,000

tre byråchefer från 4,500 till 6,000 kronor................. 4,500

en förste sekreterare och en arkivarie från 3,500 till 4,500 kronor...... 2,000

fyra äldre andre sekreterare från 1,800 till 2,000 kronor.......... 800

två yngre andre sekreterare från 1,000 till 1,200 kronor........... 400

en introduktör för främmande sändebud, efter den beräkning av 30 procent
dyrtidstillägg, som för statens tjänstemän i allmänhet föreslagits, eller från
2,000 till 2,600 kronor........................ 600

Summa 10,300

Deri enda inskränkning i personalens antal, som syntes departementschefen
möjlig utan kännbar olägenhet för ärendenas gång, hade blivit
iakttagen genom förminskning av andre sekreterarnas antal från 7 till 6,
varigenom en besparing vunnes av 1,000 kronor.

Det ökade anslaget för departementets expedition skulle således utgöra
9,300 kronor, med vilket belopp de förenade rikenas utrikesbudget
följaktligen komme att ökas.

•29

Därav föreslogs, med iakttagande av den vanliga proportionen för
anslagets fördelning, att 12/17 uppfördes på svenska riksstatens tredje huvudtitel
med 6,565 kronor och 5/'' 17 på Norges utrikesbudget med 2,735
kronor.

Slutligen hemställde departementschefen, att enahanda belopp, som
föreslagits till löneförhöjningar åt departementets expedition år 1875, finge
till samma ändamål anvisas även för år 1874.

Sedan norska regeringens utlåtande inhämtats och förslag i ämnet 1874 års riksförelagts
1874 års riksdag, blev detsamma av riksdagen bifallet, dock ej i
vad angick den åsyftade löneförhöjningen för år 1874.

Under erinran, att Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för Yttrande av
finansdepartementet den 7 december 1877, med gillande av de av denne rikesdeparteframlagda
grunder för lönereglering för statsdepartementens kansliexpedi- men/^/7_11/ia
tioner, med undantag av utrikesdepartementet, beslutat, att förslag till
sådan reglering skulle för 1878 års riksdag föreläggas, anmälde ministern
för utrikes ärendena i sammansatt svenskt och norskt statsråd den 14 december
1877 frågan om samma reglerings tillämpning för utrikesdepartementets
expedition.

Utgående från den förutsättning, att, så länge utrikesdepartementet
utgjorde eu integrerande del av svenska kansliet, departementets tjänstemän
borde i avseende å avlöningsförhållanden vara likställda med tjänstemän
i motsvarande grader inom kansliets övriga expeditioner — en förutsättning,
som, enligt vad ett yttrande av konstitutionskommittén vid 1874
års storting gåve vid handen, syntes hava vunnit erkännande jämväl i
Norge — tillstyrkte utrikesministern, att omförmälda av chefen för finansdepartementet
föreslagna grunder måtte jämväl i fråga om utrikesdepartementet
vinna tillämpning.

Enligt dessa grunder skulle avlöningsbeloppen för departementets
tjänstemän utgå med följande siffror:

för kabinettssekreteraren, som vore expeditionschef, samma belopp, som
han enligt stat av den 24 september 1874 åtnjöte eller 7,500 kronor, varav

5,100 syntes böra beräknas såsom lön och 2,400 såsom tjänstgöringspenningar;

för avdelningscheferna, vilka motsvarade byråcheferna i övriga statsdepartement
och som enligt den åberopade staten uppbure 6,000 kronor,
ett belopp av 6,400 kronor, fördelade i lön 4,400 och tjänstgöringspenningar
2,000 kronor, med rätt till ett ålderstillägg till lönen av 600
kronor efter fem års tjänstgöring;

för förste sekreterare, vilken hade samma befattning som kanslisekreterarna
inom övriga statsdepartement, samt den med honom likställde arkivarien,
vilken tillika borde vara registrator, i stället för den å 1874
års stat för dem uppförda lön av 4,500 kronor, ett belopp av 4,000 kronor,
fördelade i lön 2,800 och tjänstgöringspenningar 1,200 kronor, med
rätt till två ålderstillägg till lönen, vartdera å 500 kronor, att åtnjutas
det första efter fem års och det andra efter tio års tjänstgöring.

1 olikhet med övriga statsdepartement äg de utrikesdepartementet
ännu ordinarie tjänstemän av lägre grad, vilka benämndes andre sekreterare,
varemot icke något anslag funnes ställt till departementschefens förfogande
för bestridande av arvoden åt amanuenser eller extra biträden. Andre
sekreterarnas ersättande med extra ordinarie tjänstemän skulle även svårligen
låta sig göra och vore i flera avseenden olämpligt, synnerligen i betraktande
av de ärendens ömtåliga beskaffenhet, som ofta inom utrikesdepartementet
behandlades.

Det fordrades, enligt då gällande ordning, av dem såväl en ganska
utvecklad kännedom av två eller tre främmande språk, vilken ej gärna
utan en längre vistelse i utlandet kunde inhämtas, som även att de genom
tjänstgöring såsom attachéer vid någon av de större beskickningarna, vanligen
under loppet av flera år, skulle hava vunnit någon övning i behandlingen
av de olikartade ärenden, som där förekomme, så att de genast
från början av sin tjänstgöring inom utrikesdepartementet kunde handlägga
de löpande ärendena av enklare beskaffenhet, vilka icke lämpligen
borde upptaga avdelningschefernas tid. De måste ägna hela förmiddagen
till tjänstgöringen på ämbetsrummet och kunde icke med sina befattningar
förena annan allmän tjänst ej heller annan tjänstebefattning, så mycket
mindre som de måste hålla sig beredda att när som helst avresa för att
tjänstgöra vid någon beskickning.

Därav framginge, att deras uppdrag vore av mycket olika natur mot
amanuensernas inom Övriga departement, liksom att det ställdes helt andra
fordringar på de förra än på de senare. Toges slutligen i betraktande, att
attachébefattningarna i regeln icke vore förenade med arvode, syntes det
ock ligga i öppen dag, att den, som skulle vinna befordran till andre sekreterare,
måst redan för sin föregående utbildning vidkännas ganska dryga
utgifter. Av dessa skäl syntes det vara billigt, att andre sekreterarna, som
då uppbure dels 2,000, dels 1,200 kronor, vunne någon förbättring i avlöning.
Utrikesministern ville därför föreslå för den högre lönegraden

3,000 kronor, fördelade i lön 2,100 och tjänstgöringspenningar 900 kronor,
samt för den lägre 2,000 kronor, fördelade i lön 1,400 och tjänstgöringspenningar
600 kronor.

För det dåvarande tillhörde av sex andre sekreterare fyra den högre
och två den lägre lönegraden. Någon minskning i antalet ansåg utrikesministern
icke möjlig att åstadkomma, då det stundom visat sig svårt att
med detta antal kunna möta det årligen återkommande behovet av vikarier
för de legationssekreterare, som åtnjöte tjänstledighet eller erhölle särskilda
uppdrag, och såväl antalet som omfånget av de ärenden, utrikesdepartementet
hade att handlägga, vore i jämnt stigande. Däremot syntes det
vara lämpligt, att andre sekreterarna fördelades till lika antal på båda
lönegraderna med tre i vardera.

Vad slutligen anginge vaktbetjäningen, vars avlöning för det dåvarande
utffinge dels med 750 kronor för de äldre vaktmästarna varav
den äldste dessutom åtnjöte förmånen av fri bostad i kanslihuset och
med 650 kronor till en yngre vaktmästare, föreslog utrikesministern följande
avlöningsbelopp:

för en förste vaktmästare lön 650 kronor jämte fri bostad, uppskattad
till 150 kronor, och tjänstgöringspenningar 300 kronor samt för
fyra vaktmästare lön 500 och tjänstgöringspenningar 300 kronor, med rätt
för de sistnämnda till ett ålderstillägg av 100 kronor efter fem års tjänstgöring.

De villkor, som av chefen för finansdepartementet blivit föreslagna
för åtnjutande av den nya avlöningen, ansåg utrikesministern i allt väsentligt
kunna och böra tillämpas även vad utrikesdepartementet vidkomme.

Den ställning, departementet intoge till beskickningarna, nödvändiggjorde
likväl ett tillägg vid slutet av punkten 5 av följande lydelse: »eller ock
varit anställd i motsvarande befattning vid någon av Kungl. Maj:ts beskickningar».

wa ars nks- . Efter inhämtande av norska regeringens utlåtande framlades förslag
vid 1878 års riksdag.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag bestämde riksdagen avlöningsförmånerna
för ämbets- och tjänstemännen samt vaktbetjänte i utrikesdepartementets
expedition i enlighet medtnedan intagna avlöningsstat:

1 kabinettssekreterare, expeditionschef, arvode

1 avdelningschef..............

2 d:o ..............

1 arkivarie................

1 förste sekreterare ............

1 andre sekreterare.............

2 d:o .............

1 d:o .............

2 d:o .............

1 förste vaktmästare............

1 vaktmästare...............

3 d:o ...............

Till utrikesdepartementet hörande ämbetsoch
tjänstemän:

1 introduktör för främmande sändebud, arvode
1 skönskrivare, dito............

Summa kronor

	Tjänst-
Lön.	görings- pennin-	Summa.
	gar.
Kronor.	Kronor.	Kronor. 7,500	[Av detta arvode anses 2,500
		. kronor motsvara tjänst-{ göringspenningar.

4,400	2,000	6,4001	[Lönen kan efter 5 års
8,800	4,000	12,800 f	. tjänstgöring höjas med l 600 kronor.
			Lönen kan efter 5 års
2,500	1,500	4,0001	tjänstgöring höjas med
2,500	1,500	4,0001	500 kronor och efter 10 års tjänstgöring med
1,800	1,200	3,000	. ytterligare 500 kronor.
3,600	2,400	6,000
1,200	800	2,000
2,400	1,600	4,000
650	300	950	Därjämte fri bostad.
500	300	8001	Lönen kan efter 5 års
1,500	900	2,400 (	tjänstgöring höjas med 100 kronor.

—	—	2,600
—	—	600
—	—	57,050

*’/» isrsåit- åtnjutande av de nya löneförmånerna för utrikesdepartementets

löningsvill- avdelning av Kungl. Maj:ts kansli meddelades genom kungl. kungörelse
den 13 september 1878 (bihang till svensk författningssamling n:r 47)

enahanda villkor som för de Övriga statsdepartement^!» avdelningar av
kansliet, dock med det tillägg till bestämmelserna i mom. 5, som av utrikesministern
i ovan omförmält uttalande till statsrådsprotokollet ifrågasatts.
1 detta hänseende förordnades, att i fråga om rätt till ålderstillägg
till lönen legationssekreterare skulle anses motsvara förste sekreterare eller
arkivarie i departementet samt chargé d’affaires motsvara avdelningschef i
departementet.

1878 års instruktioner.

Kungl. Maj:t utfärdade dels den 7 juni 1878 instruktion för ämbetsoch
tjänstemännen i Kungl. Maj:ts kansli, dels ock den 8 november 1878
instruktion för änibets- och tjänstemännen i utrikesdepartementet eller
kabinettet för utrikes brevväxlingen (svensk författningssamling år 1878
n:r 21 och 39).

I dessa instruktioner upptogos såväl avdelningscheferna i utrikesdepartementet
som ock byråcheferna i övriga statsdepartement med undantag
av byråchefen för lagärenden under titeln kansliråd.

Beträffande den sistnämnda byråchefen säges i § 1 av den förstnämnda
instruktionen: »I justitiedepartementet är ock anställd en revisionssekreterare
såsom byråchef för lagärenden».

5—162603. Lvneregleringskommittént bet. Lill.

Ändringar i och tillägg till staterna under aren 1883—1909.

1905 års riksdag.

Anslaget
till amanuenser,
vikariatsersättningar,
renskrivning

m. m.

Kommittén övergår nu till att redogöra för de ändringar, som under
tiden till och med år 1909 vidtagits beträffande 1878 års stater för
statsdepartementen, såvitt dessa ändringar kunna anses hava någon särskild
betvdelse i nu förevarande ärende.

J ustitiedepartementet.

Till statsrådsprotokoll den 14 januari 1905 erinrade chefen för justitiedepartementet,
hurusom, då vid 1878 års riksdag ny stat för departementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli antogs, anslaget till amanuenser,
vikariatsersättningar, renskrivning, m. m. bibehölls vid det belopp 4,000
kronor, varmed det under de närmast föregående åren utgått. Ej heller
därefter hade någon ändring i anslagets belopp ägt rum. Av ifrågavarande
4,000 kronor voro 2,000 kronor avsedda för biträden å departementets
statistiska byrå och återstående 2,000 kronor för departementets expedition
i övrigt.

Rörande sistnämnda belopp hade redan vid framläggandet av 1878
års statsverksproposition av dåvarande chefen för justitiedepartementet anförts,
att dessa 2,000 kronor bleve alldeles otillräckliga för de med dem
avsedda behov, om därmed jämväl skulle bestridas semesterarvoden efter
de av Kungl. Maj:t fastställda grunder, men att, då tjänstgöringen tills
vidare syntes kunna ordnas så, att byråchefen för statistiska ärenden och
kanslisekreterarna erhölle sin semester utan att någon särskild vikarie för
dem behövde under tiden förordnas, samt huvudtitelns besparingar borde
liksom förut lämna tillgång till de extra bidrag, som kunde erfordras,
departementschefen ansåge för det dåvarande icke böra äskas förhöjning
uti anslaget.

Var anslaget således otillräckligt redan år 1878, hade detta än mera
blivit fallet under den därefter gångna tiden. Göromålen i departementet
hade nämligen ökats högst betydligt. Denna ökning hade helt naturligt
medfört större behov av extra biträden och större kostnader för renskrivning,
varjämte den orsakat, att det dåmera ej läte sig göra att kanslisekreterarna
crhölle semester utan att särskild vikarie för dem förordnades.

Vidare hade behovet av vikariatsersättningar väsentligen ökats genom
straffregistrets inrättande. Dessförinnan erfordrades nämligen ingen vikarie
för byråchefen å departementets statistiska byrå vare sig under hans egen
semester eller då han, såsom ofta vore händelsen, under expeditionschefens
semester uppehölle dennes ämbete; men med den tjänstgöringsskyldighet,
som dåmera ålåge sagde byråchef, maste i de angivna fallen vikarie för
honom alltid förordnas.

Frånsett det belopp av 2,000 kronor, som vore avsett för departementets
statistiska byrå, hade återstående 2,000 kronor av ifrågavarande
anslag under de senaste åren varit så disponerade, att 1,000 kronor utgått
såsom arvode åt en amanuens och återstående 1,000 kronor uppburits av
ett fast anställt skrivbiträde.

Anslaget hade således icke lämnat någon som helst tillgång till
vikariatsersättningar och gratifikationer åt extra ordinarie tjänstemän och
betjånte eller till gäldande av den utöver avlöningen till ovannämnda skrivbiträde
erforderliga renskrivningskostnad. Tillskott hade därför måst anvisas
från huvudtitelns allmänna besparingar och dess anslag till extra
utgifter; och hade dessa tillskott år efter år blivit allt betydligare.

Det syntes sålunda vara uppenbart, att förhöjning uti ifrågavarande
anslag till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning in. m. vore erforderlig.

I fråga om det belopp, varmed ökning borde ske, upplyste departementschefen,
att ersättningen för semestervikariat inom departementet dårnera
uppginge till ungefär 1,100 kronor om året samt att under de sista
åren utbetalts gratifikationer till extra ordinarie tjänstemän och betjänte
med omkring 1,200 kronor årligen. I sistnämnda belopp kunde minskning
ej ske, därest någorlunda rimlig gottgörelse skulle beredas två inom departementet
tjänstgörande och där behövliga extra ordinarie amanuenser

1907 års
riksdag.

Arvodet
till byråchefen
för
lagärenden.

samt dessutom någon mindre gratifikation kunna tilldelas extra betjäningen
i departementet.

För extra vakt betjäning måste dessutom för framtiden beräknas
ytterligare kostnad, beroende därpå att, sedan under år 1904, på grund
av bristande utrymme i kanslihuset, särskild lokal förhyrts för departementets
byrå för lagärenden, det visat sig nödigt att inkalla en extra
vaktmästare till daglig tjänstgöring. Utgifterna för renskrivning utöver
avlöningen till det fasta skrivbiträdet uppgingo år 1904 till 520 kronor
och syntes säkerligen komma att stiga.

Vid nu angivna förhållanden syntes det departementschefen, att
ökningen i anslaget ej kunde sättas lägre än till 3,000 kronor. Även med
denna ökning vore det att befara, att anslaget stundom kunde komma att
visa sig otillräckligt för de därmed avsedda behov, så att departementets
anslag till extra utgifter eller allmänna besparingar fortfarande måste för
ändamålet anlitas, men detta syntes dock ej behöva ske i någon avsevärd
utsträckning.

På grund av vad sålunda anförts hemställde departementschefen, att
Kung]. Maj:t måtte föreslå riksdagen att höja det i staten för justitiedepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli upptagna anslag till amanuenser,
vikariatsersättningar, renskrivning, m. m. från dess dåvarande
belopp 4,000 kronor med 3,000 kronor eller således till 7,000 kronor, i
följd varav anslaget till justitiedepartementets avdelning av Kungl. Majrts
kansli skulle i sin helhet ökas från 35,800 kronor till 38,800 kronor.

Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen vid 1905 års riksdag i Överensstämmelse
härmed gjorda framställning bifölls av riksdagen.

1 den till 1907 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen gjorde
Kungl. Maj:t framställning om höjning av anslaget till byråchefen för
lagärenden. Till vid propositionen fogat statsrådsprotokoll över justitiedepartementsärenden
hade föredragande departementschefen i ämnet yttrat,
bland annat, följande.

Det byråchefsämbete, till vars åliggande hörde att bereda och i högsta
domstolen föredraga lagärenden, hade vid mitten av 1850-talet under en
längre tid stått ledigt av den anledning, att den anslagna lönen varit

otillräcklig. För att få befattningen bestridd hade till följd därav den
utväg måst vidtagas, att till ämbetet förordnats en revisionssekreterare,
och dennes ämbete hade i sin ordning förvaltats av en annan ämbetsman.

En sådan oregelbundenhet i ämbetsutövning hade emellertid ansetts
icke kunna utan märkbar olägenhet för statens tjänst under en obestämd
framtid fortfara, och vid 1856 års riksdag hade Ivungl. Maj:t därför, på
det att lämpliga personer till byråchefsplatsen alltid måtte kunna påräknas,
föreslagit, att lönen för detta ämbete måtte bestämmas till enahanda belopp,
som för de yngre revisionssekreterarna eller 4,500 riksdaler.

Detta förslag hade blivit av riksdagen antaget, men redan år 1859
hade på hemställan av dåvarande justitiestatsministern gjorts en ny framställning
till riksdagen i fråga om byråchefens avlöning.

Därvid hade framhållits den synnerligt stora vikten därav, att avlöningsförmånerna
för byråchefen bestämdes så höga, att någon av landets
utmärktare jurister, vuxen den maktpåliggande platsen, kunde finna för
sig förmånligt att mottaga befattningen. Från sådan synpunkt kunde den
vid förutgångna riksdag av Kungl. Maj:t föreslagna lön knappt vara tillräcklig,
enär befattningen vore lägre avlönad än revisionssekreterarämbete
i den högre lönegraden.

I övrigt hade anförts, att de skäl, som föranlett stadgandet att expeditionschefer
skulle innehava sina tjänster endast såsom förordnanden,
i ännu högre grad syntes tala för att ifrågavarande byråchefsplats icke
tillsattes på fast fot, enär regeringen hade behov av fria händer för val
av de personer, som borde utarbeta dess lagförslag; och då till platsen
väl icke behövde ifrågakomma någon, som ej förut innehade tjänst med lön,
hade Kungl. Maj:t föreslagit, att å departementets stat måtte åt byråchefen
för lagärenden endast uppföras ett arvode av 3,000 riksdaler, dock med
rättighet för honom att därutöver uppbära löneinkomster av sin ordinarie
tjänst till så stor del, som ej ansågs böra för tjänstens bestridande avstås
åt vikarien.

Även detta förslag hade bifallits av riksdagen, och sedan dess hade
intill år 1906 byråchefsämbetet vanligen utövats av en revisionssekreterare.
Efter det arvodet år 1874 blivit höjt till 4,000 kronor, hade byråchefen
jämte arvodet uppburit av sin ordinarie lön så mycket, att hans årsin -

komst i regel uppgått till det för expeditionschef anslagna arvode 7,500
kronor.

I överensstämmelse med vad sålunda rörande byråchefsbefattningen
beslutits, innehöll instruktionen för ämbets- och tjänstemännen vid Kungl.
Maj:ts kansli sådan bestämmelse, att till byråchef för lagärenden icke
kunde anställas annan än revisionssekreterare. Men då denna bestämmelse
kunde utgöra hinder mot att, när vid byråchefsbefattningens tillsättande
någon revisionssekreterartjänst ej vore ledig, få byråchefsbefattningen tillsatt,
hade jämlikt kungl. kungörelse den 30 december 1905 nämnda bestämmelse
borttagits ur instruktionen.

För beredande av möjlighet att kunna för en av administrationens
viktigaste platser påräkna lämpliga personer hade alltså sedan lång tid tillbaka
använts större eller mindre del av de till annan statstjänst anslagna
lönemedel. Huruvida denna grundsats kunde anses riktig, finge lämnas å
sido, men den förutsättning, som legat till grund för nämnda anordning,
syntes icke längre kunna tillerkännas giltighet. Om det förut visat sig
svårt icke blott att finna rätte mannen för den ifrågavarande platsen utan
även att förmå honom att åtaga sig befattningen, hade denna svårighet
för visso ej minskats under senare tid med dess intensiva lagstiftningsarbete
på skilda områden, däribland även det internationella.

På grund av de anspråk, som, icke minst av sistnämnda anledning,
måste ställas på ämbetets innehavare, kunde det alls icke tagas för givet,
att den, som främst ansåges böra komma i fråga till platsen, förut innehade
tjänst med lön. Tvärtom hade det mer än en gång inträffat, att
meddelandet av ett förordnande till byråchefsämbetet måst ställas i samband
med den utseddes insättande i ett revisionssekreterarämbete. För det
dåvarande behövde väl en dylik oegentlighet ej vidare förekomma. Men
om, å andra sidan, den till byråchef förordnade ej hade att på ordinarie
tjänst uppbära lön, eller hans lön ej vore tillräcklig att jämte byråchefsarvodet
lämna honom skälig ersättning, måste det erforderliga avlöningstillägget
bestridas helt eller delvis av departementets besparingar. Så t. ex.
vore den dåvarande tjänstinnehavarens lön så ringa, att den till och med
understege vad av besparingarna utginge till hans avlöning.

Det missförhållande, som sålunda måste ei’kännas äga rum i fråga

om avlöningen till byråchefen och som ofta ogynnsamt berörde även något
annat ämbetsverk, syntes icke längre böra bestå, så mycket mindre som,
till följd av den livliga lagstiftningsverksamheten, departementets behov av
extra biträden vid detta arbete alltjämt ökats, bidragande till en hastigt
fortgående minskning av departementets besparingar.

Då avlöningen till byråchefen för lagärenden åtminstone icke borde
sättas till lägre belopp, än som tillkomme expeditionschefen, med vilken
han borde fullt jämnställas, ansågs det till byråchefen i stat uppförda arvodet
4,000 kronor böra höjas till 7,500 kronor. Därvid syntes, i överensstämmelse
med vad för expeditionschefer vore stadgat, böra gälla, att
den till byråchef förordnade skulle, så länge förordnandet fortfore, frånträda
den lön, han kunde innehava å annat ämbetsverks stat, samt att
denna lön då efter omständigheterna finge antingen tillgodokomma ämbetsverket
eller ock besparas statsverket.

Departementschefen hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå ■
riksdagen att höja arvodet till byråchefen för lagärenden från 4,000 till

7,500 kronor, därvid 2,500 kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar,
samt tillika förklara, att i fråga om åtnjutandet av denna avlöning
skulle, i stället för dittills meddelad föreskrift, gälla vad för expeditionschef
vore i enahanda avseende stadgat.

Med fästat avseende å den särställning, byråchefen för lagärenden
intoge i förhållande till övriga byråchefer i statsdepartementen, biföll riksdagen
framställningen.

o o

År 1908 avläts till riksdagen en redan året förut bebådad framställ- 19P.8,ars
ning i fråga om ytterligare en byråchefsbefattning å justitiedepartementets Ancire ^a.
avdelning för lagärenden. m0.t å av^1

Till statsrådsprotokoll, fogat vid statsverkspropositionen till 1908 års lagärenden.
riksdag, erinrade chefen för nämnda departement, hurusom han i statsverkspropositionen
till 1907 års riksdag, i samband med då föreliggande
fråga om höjning av arvodet till byråchefen för lagärenden, haft anledning
framhålla, att de göromål, som skulle utföras i justitiedepartementets lagavdelning,
tagit sådan omfattning, att det visat sig omöjligt för en person
att tillfredsställande medhinna desamma; särskilt vad anginge det inter -

nationella lagstiftningsarbetet hade, i brist av tillräckliga arbetskrafter, ej
funnits möjlighet att däråt ägna all den uppmärksamhet, som rätteligen
borde tillkomma denna så viktiga gren av lagarbetet; och, enligt vad departementschefen
inhämtat, syntes det icke kunna förväntas, att den då
nyligen inrättade avdelning av utrikesdepartementet, som hade att handlägga,
bland annat, internationella lagstiftningsfrågor, därvid skulle vara
till fyllest, enär mängden av där förekommande löpande göromål visat sig
lämna föga eller ingen tid övrig för beredande av större frågor på förevarande
område.

Departementschefen hade slutligen tillagt, att ännu någon tids erfarenhet
därutinnan dock syntes böra avvaktas, innan från justitiedepartementets
sida vidtoges åtgärd i syfte att erhålla en ny byråchefsbefattning
med huvudsaklig uppgift att följa det internationella lagstiftningsarbetets
utveckling och bereda de frågor, som tillhörde detta område.

Enligt vad till departementschefens kännedom kommit, hade nämnda,
i statsverkspropositionen till 1907 års riksdag meddelade erfarenhet under
det år, som sedermera förflutit, ytterligare bekräftats. Vid sådant förhållande
syntes honom frågan om inrättande i justitiedepartementet av en ny
befattning med i främsta rummet den angivna uppgiften icke vidare böra
undanskjutas.

Aven ur en annan synpunkt ansåg departementschefen denna ökning
av lagavdelningens arbetskrafter nödig. Till följd av den livliga lagstiftningsverksamheten
hade under de senare åren icke blott visat sig behövligt
att, såsom jämväl förut varit vanligt, förordna personer att inom
justitiedepartementet biträda vid behandlingen av vissa större lagstiftningsfrågor,
som byråchefen ej kunnat medhinna, utan även den utvägen måst
anlitas, att förordnanden meddelats vissa personer att biträda i departementet
vid beredningen av lagärenden i allmänhet. Denna sistnämnda
anordning hade varit nära nog permanent sedan slutet av år 1903. Tidtals
hade till och med två personer samtidigt innehaft dylikt förordnande.

Genom anställande av en andre ledamot å departementets avdelning
för lagärenden skulle behovet av dylikt extra biträde, om också ej alldeles
upphöra, så åtminstone tills vidare väsentligen minskas. Därigenom skulle
även den fördelen vinnas, att de täta personombyten, som med anordnin -

/jen i fråga helt naturligt ej kunnat undvikas och som ingalunda vore till
fromma för arbetets fortgång, icke vidare skulle behöva förekomma.

Ännu en omständighet syntes departementschefen därvidlag böra
beaktas. De personer, som förordnats att biträda i justitiedepartementet,
hade med bibehållande av den lön, som tillhört av dem innehavande statstjänst,
av andra huvudtitelns allmänna besparingar undfått gottgörelse för
mistade tjänstgöringspenningar jämte särskilt tilläggsarvode, som i regel
utgått efter 100 kronor i månaden.

Frånsett det missförhållande att för beredande av erforderligt arbetsbiträde
å departementets lagavdelning sålunda under ett flertal år åtgått
viss del av de till annan statstjänst anslagna lönemedel, hade det ökade
behovet av dylikt arbetsbiträde i sin mån bidragit till den hastigt fortgående
minskning av departementets besparingar, som under de senare åren
ägt ruin. Samma skäl, som vid 1907 ars riksdag hade föranlett höjning av
det för byråchefen för lagärenden å departementets stat upptagna arvode,
talade för att jämväl för den nu ifrågasatta befattningen anvisades arvode
till sådant belopp, att avlöningstillägg av andra medel icke erfordrades.

Vad anginge beloppet av ifrågavarande arvode, syntes detta för det
dåvarande lämpligen böra bestämmas till 7,500 kronor eller sålunda samma
belopp, varmed arvodet till byråchefen för lagärenden dåmera utginge.

Därmed skulle dock icke avses, att även vid en blivande allmän
lönereglering för ämbets- och tjänstemännen i Kungl. Maj:ts kansli den
nye ledamoten å lagavdelningen ovillkorligen borde i avlöningshänseende
likställas med byråchefen, vilken ju ansetts böra jämnställas med expeditionschef.
Snarare syntes han böra jämföras med ordinarie revisionssekreterare.
Då departementschefen för det dåvarande föreslagit hans avlöning
till 7,500 kronor, hade detta också närmast skett med hänsyn till ett
samtidigt framlagt förslag om provisorisk höjning av revisionssekreterarnas
avlöning till nämnda belopp.

I överensstämmelse med vad för byråchefen för lagärenden dåmera
vore stadgat, ansåg departementschefen även för den nye ledamoten av
departementets lagavdelning böra gälla, att den därtill förordnade skulle,
så länge förordnandet fortfore, frånträda den lön, han innehade å annat
ämbetsverks stat, samt att denna lön efter omständigheterna finge antingen

6—182603. Löneregleringskommitténs bet. LIII.

tillgodokomraa ämbetsverket eller ock besparas till statsverket. Likaledes
borde, jämväl i överensstämmelse med vad som gällde för byråchefen för
lagärenden, av arvodesbeloppet 2,500 kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Visserligen syntes behovet av en andre ledamot av lagavdelningen
vara av fortvarande natur. I avvaktan på en allmän lönereglering för
departementen och den delvisa omorganisationen av desamma, som därvid
kunde komma att ifrågasättas, borde emellertid anslag till ifrågavarande
befattning tills vidare endast äskas å extra stat.

På grund av vad departementschefen sålunda anfört, hemställde han,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för anställande av en andre
ledamot å justitiedepartementets avdelning för lagärenden å extra stat för
år 1909 anvisa ett belopp av 7,500 kronor, därav 2,500 kronor skulle
anses motsvara tjänstgöringspenningar, samt tillika förklara, att i fråga om
åtnjutande av denna avlöning skulle gälla vad för byråchefen för lagärenden
vore i enahanda avseende stadgat.

Kungl. Maj:ts i överensstämmelse härmed gjorda framställning bifölls
av riksdagen.

Enahanda anslag beviljades sedermera även för år 1910.

Böjning av I statsverkspropositionen vid 1908 års riksdag begärde Kungl. Maj:t

eX^iefsl0ar^ även höjning av det till expeditionscheferna i statsdepartementen utgående
vode- arvode. I sådant hänseende anförde chefen för justitiedepartementet till
statsrådsprotokoll den 13 januari 1908 följande.

Av enskild motionär hade vid senaste riksdag väckts förslag om
höjning av nämnda arvode till 9,600 kronor.

Förslaget hade motiverats med angelägenheten av att, för bibehållande
av konsekvens och kontinuitet vid behandlingen av de löpande ärendena,
respektive expeditionschefer kvarstannade en längre tid på sina platser.
För detta ändamål erfordrades emellertid, enligt motionärens åsikt, att för
dessa mycket ansvarsfulla och särdeles ansträngande befattningar i det
dyra Stockholm bereddes högre avlöning än det för många år sedan bestämda
arvodet av 7,500 kronor.

I sitt utlåtande över berörda motion hade statsutskottet framhållit,

att enligt utskottets mening någon förhöjning i expeditionschefernas lönevillkor
visserligen syntes vara av förhållandena påkallad, men då en allmän
lönereglering för ämbets- och tjänstemännen i Kung]. Maj:ts kansli antogs
vara att inom den närmaste framtiden emotse, hade utskottet ansett anledning
icke förefinnas att redan då särskilt bereda löneförbättring åt eu viss
klass av dessa tjänstemän, vadan utskottet hemställt, att motionen icke
måtte av riksdagen bifallas.

I enlighet med denna hemställan hade motionen av riksdagen avslagits.

En allmän lönereglering för ämbets- och tjänstemännen i Kungl.
Maj:ts kansli syntes departementschefen visserligen icke länge kunna
undanskjutas. Men åtskillig tid komme dock att förgå, innan förslag därom
vore färdigt att framläggas. Särskilt kunde det ifrågasättas, om det vore
välbetänkt att upptaga denna fråga till behandling, innan avgörande
träffats angående den tilltänkta regeringsrätten.

Vid sådant förhållande syntes det knappast vara tillrådligt att, i
avvaktan på den allmänna löneregleringen, fortfarande bibehålla de för
expeditionschefsbefattningarna anslagna arvoden vid deras dåvarande erkänt
otillräckliga belopp, särskilt sedan i de av riksdagen för vissa centrala
ämbetsverk fastställda nya avlöningsstater begynnelseavlöningen för ledamöterna
i dylika ämbetsverk bestämts till 8,100 kronor.

Då det vore från denna tjänstegrad eller densamma närstående, som
expeditionschefsbefattningarna i regel besattes, vore uppenbarligen fara för
handen, att, om expeditionschefsarvodet bibehölles oförändrat, det icke
alltid skulle bliva möjligt att kunna till expeditionschefer förordna de i
varje fall för ändamålet lämpligaste personerna. Denna fara komme påtagligen
att tilltaga, i den mån de grundsatser, som i berörda nya avlöningsstater
gjorts gällande, vunne utsträckt tillämpning. Likaledes vore
det klart, att under angivna förutsättning avsevärda svårigheter skulle
yppas att få expeditionscheferna att kvarstanna å sina platser så länge,
som eljest kunde vara önskligt.

Enär den omreglering av statsdepartementen, som tilläventyrs kunde
bliva eu följd av inrättandet av eu regeringsrätt, med all säkerhet icke
komme att i något väsentligt avseende inverka å de dåvarande expeditions -

chefsbefattningarna och dessa befattningar vore av helt annan karaktär än
övriga tjänstebefattningar i departementen, ansåg departementschefen den
omständigheten, att sistnämnda befattningar ej kunde då samtidigt regleras,
icke böra utgöra hinder för eu lönereglering för expeditionscheferna.

’ iled avseende å frågan, till vilket belopp expeditionschefsarvodet
skäligen borde höjas, syntes det departementschefen, att det vid 1907 års
riksdag väckta förslaget vore väl avpassat i förhållande till de i de nya
avlöningsstaterna fastställda avlöningsförmåner.

Av det föreslagna arvodesbeloppet, 9,600 kronor, borde 3,000 kronor

anses motsvara tjänstgöringspenningar.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Majrt
riksdagen att höja arvodet till expeditionschefen i justitiedepartementet
från 7,500 till 9,600 kronor, därav 3,000 kronor skulle anses motsvara
tjänstgöringspenningar.

Enahanda hemställan gjordes av övriga departementschefer beträffande
expeditionscheferna i deras departement.

Riksdagen medgav emellertid allenast en förhöjning av arvodet till

9,000 kronor. I sådant hänseende anfördes i riksdagens skrivelse den 2
juni 1908, n:r 6, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, följande.

Ehuruväl 1907 års riksdag, under hänvisning till att en allmän lönereglering
för ämbets- och tjänstemännen inom Kungl. Maj:ts kansli under
den närmaste framtiden antoges vara att emotse, avslog ett av enskild
motionär då väckt förslag av enahanda innehåll som det förevarande, ansåg
dock riksdagen, att, sedan, på sätt av chefen för justitiedepartementet till
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den 13 januari 1908
erinrats, genom de vid 1907 års riksdag antagna nya lönestaterna för
statskontoret och arméförvaltningen begynnelseavlöningarna för ledamöterna
i dylika centrala ämbetsverk bestämts till 8,100 kronor, en förbättring i
expeditionschefernas även i och för sig efter dåvarande förhållanden alltför
knappt tillmätta avlöning icke längre borde uppskjutas.

Med avseende å den föreslagna åtgärdens provisoriska beskaffenhet
hade riksdagen dock icke ansett arvodena för expeditionscheferna böra

gättas så höga som de av Kungl. Maj:t föreslagna, och föreställde sig, att
de lämpligen kunde bestämmas till 9,000 kronor, varigenom i allt fall dessa
ämbetsmän skulle beredas den avsevärda inkomstförhöjningen av 1,500
kronor; och syntes av arvodet samma belopp, som av Kungl. Maj:t föreslagits,
eller 3,000 kronor, böra anses motsvara tjänstgöringspenningar.

I statsverkspropositionen till 1908 års riksdag äskades jämväl ökat
anslag för justitiedepartementet till amanuenser, vikariatsersättningar, ren- enger m. m
skrivning, in. in.

Det framhölls i detta avseende, hurusom göromålens högst betydliga
tillväxt helt naturligt medfört ett år efter år allt mera ökat behov av
extra biträden, enär antalet ordinarie tjänstemän i departementet icke
samtidigt ökats.

Utom den amanuens, som å departementets statistiska byrå biträdde
vid de utav tillämpningen av lagen om straffregister föranledda göromål,
och vilken amanuens icke kunde påräknas för annat arbete i departementet,
funnes där för det dåvarande allenast en fast avlönad amanuens. Denne
amanuens, som åtnjöt ett årligt arvode av 1,000 kronor, biträdde huvudsakligen
å departementets registratorskontor och plägade vid ledighet för
registratorn uppehålla dennes befattning, varjämte han var kommissionär
i departementet.

För det arbetsbiträde, som därutöver erfordrades, hade, frånsett den
i viss mån växlande inkomst, som kunde beredas genom vikaiiatsförord
nanden för kanslisekreterarna, dittills icke utgått annan gottgörelse än den,
som lämnats i form av gratifikationer, vilkas belopp under de sista åren
utgjort högst 500 och lägst 3t)0 kronor.

Till följd av ersättningens ringhet och obestämdhet samt då befordfingsutsikterna
i ett departement med så fåtalig ordinarie personal som
justitiedepartementet i allmänhet icke ställde sig gynnsamma, hade på
senare tid svårigheter uppstått att för departementets räkning förvärva och
behålla för ändamålet lämpliga extra arbetskrafter. Dessa svårigheter hade
av lätt insedda skäl tilltagit, i den mån antalet fasta amanuensarvoden i
de övriga departementen ökats.

För att de två extra ordinarie amanuenser, som för det dåvarande

tjänstgjorde i justitiedepartementet, båda antagna under år 1907, skulle finna
med sin fördel överensstämmande att fortfarande ägna sig åt departementets
tjänst, samt till undvikande av de olägenheter, som vore förenade med
allt för talrika ombyten av vikarier för kanslisekreterarna, syntes det sålunda
vara oundgängligen nödvändigt att inrätta ytterligare åtminstone ett
fast amanuensarvode. Detta arvode hade departementschefen ansett böra
tills vidare sättas till samma belopp, varmed dylika arvoden i de övriga
departementen under senare tid i allmänhet utgått, eller 1,500 kronor årligen.
med skyldighet för innehavaren av detta arvode att i regel minst
tre timmar dagligen tjänstgöra å ämbetsrummet.

Det i departementets stat upptagna anslag till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrivning, in. in., vilket anslag vid 1905 års riksdag höjdes
från 4 000 till 7,000 kronor, lämnade emellertid icke tillgång till något
ytterligare amanuensarvode. Av anslaget i fråga voro 4,000 kronor disponerade
på enahanda sätt som anslaget i dess helhet under de närmaste
åren före höjningen. Frånsett det belopp av 1,000 kronor, som utginge
som amanuensarvode, vore nämligen 2,000 kronor avsedda för biträden å
departementets statistiska byrå och 1,000 kronor uppbures av ett fast
anställt skrivbiträde.

Med höjningen till 7,000 kronor åsyftades att ur anslaget bereda
tillgång till vikariatsersättningar och gratifikationer åt extra ordinarie
tjänstemän och betjänte samt till gäldande av den utöver avlöningen till
nämnda skrivbiträde erforderliga renskrivningskostnad, för vilka samtliga
ändamål tillskott förut måst anvisas från huvudtitelns allmänna besparingar
och dess anslag till extra utgifter. Höjningen grundades å en beräkning,
att inom departementet årligen erfordrades till ersättning för
semestervikariat ett belopp av ungefär 1,1 (»0 kronor samt till gratifikationer
åt extra ordinarie tjänstemän och betjänte omkring 1,200 kronor.
Utgifterna för renskrivning utöver avlöningen till det fasta skrivbiträdet
hade för år 1904 uppgått till 520 kronor.

Visserligen hade utgifterna för semestervikariat under de senaste
åren ej fullt uppgått till det sålunda beräknade beloppet. A andra sidan
hade däremot kostnaderna för renskrivning utöver avlöningen till skrivbiträdet
väsentligen stigit. Samma kostnad utgjorde nämligen år 1905

något över 1,000 kronor, är 1906 ej fullt 1,300 kronor och år 1907 ungefär"
900 kronor. Dertill konime, att alltsedan slutet av år 1904 ett belopp
av 600 kronor årligen måst avses åt en extra vaktmästare, vilken inkallats
till daglig tjänstgöring, sedan på grund av bristande utrymme i kanslihuset
särskild lokal förhyrts för departementets avdelning för lagärenden.
Sedan övriga utgifter av anslaget i fråga bestritts, återstod därför till
gratifikationer år 1906 allenast ett belopp av 135 kronor och år 1907
400 kronor. För beredande av ett ytterligare amanuensarvode till ovan
angivna belopp erfordrades sålunda med nödvändighet motsvarande höjning
av ifrågavarande anslag.

Fn höjning av samma anslag syntes dessutom påkallad dels av det
antydda behovet av extra vaktmästarbiträde dels ock av den väsentliga
stegringen av kostnaderna för renskrift, vilken stegring icke kunde anses
värn av blott tillfällig natur. Den höjning, som i dessa avseenden erfordrades,
syntes emellertid för det dåvarande kunna begränsas till 1,000
kronor.

Chefen för justitiedepartementet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att, för beredande av möjlighet till anställande av ytterligare
en amanuens i departementet m. in., höja det till departements
chefens förfogande ställda anslaget till amanuenser, vikariatsersättmngar,
renskrivning in. in. från dess dåvarande belopp 7,000 kronor med *2,500
kronor eller således till 9,500 kronor.

Framställning härom till riksdagen bifölls.

Utrikesdepartementet.

Vid 1883 års riksdag avfördes från utrikesdepartementets stat det

däri uppförda arvode, 600 kronor, till en skönskrivare. _ _ sköråkrivaL

Den ifrågavarande befattningen hade, enligt vad utrikesministern avj-(-)res u,
meddelat, sedan dess innehavare i december 1880 avlidit, i brist av fullt staten.
kompetent sökande, icke blivit återbesatt; och ansåg utrikesministern
lämpligt, att arvodet i fråga avfördes från lönestaten och den erforderliga
skönskrivningen verkställdes mot särskild gottgörelse.

Lönestaten för departementet, som, ålderstillägg oberäknade, slutade
å 57,050 kronor, minskades av nämnda anledning till 56,450 kronor.

18S9 års
riksdag.
Tre nya

tjänster.

\ id 1899 års riksdag ökades utrikesdepartementets stat med tre
tjänstebefattningar. I sammansatt statsråd den 9 december 1898 yttrade
utrikesministern i fråga därom till statsrådsprotokoll följande.

I den stat för utrikesdepartementet, som vid omorganisation av
departementet år 1858 blivit fastställd, hade upptagits följande ämbetsoch
tjänsteman, nämligen: 1 kabinettssekreterare, 3 avdelningschefer, 1
arkivarie, 1 förste sekreterare, 4 andre sekreterare i högre lönegraden och
3 andre sekreterare i lägre lönegraden, varjämte såsom till utrikesdepartementet
hörande upptagits 1 introduktör för främmande sändebud och 1
skönskrivare. Den organisation, som departementet sålunda erhållit, hade
alltsedan bibehållits endast med den skillnaden, att enligt gällande stat,
jämte det att skönskrivarbefattningen borttagits, antalet Sndre sekret
terare i högre lönegraden vore nedsatt till 3.

Under det sålunda departementets personal under de då senast förflutna
40 åren icke blott icke ökats utan i stället minskats, hade departementets
göromål under samma tidsperiod flerdubblats. Detta framginge
bäst av den ökning, som ägt rum i antalet av de till departementet inkommande
och de därifrån avgående skrivelserna.

Under sådana förhållanden vore det naturligt, att behovet av ökade
arbetskrafter under årens lopp med allt större styrka gjort sig gällande.

T dåvarande stund vore detta behovs fyllande oavvisligt, för så vitt
departementet skulle kunna på ett tillfredsställande sätt tillvarataga de störa
och viktiga intressen av allmän och enskild natur, som vore anförtrodda.
åt detsamma. Utrikesministern ansåg det därför vara sin plikt att för

Kungl. Maj:t framlägga förslag till inrättande av nya tjänstebefattningar i
departementet.

Då de ärenden, vilka till stor del föranlett ökningen i antalet inkommande
och utgående skrivelser vore av juridisk natur, skulle utrikesministern
helst hava velat föreslå inrättandet av en ny avdelning i departementet
för handläggning särskilt av dylika ärenden. Bland "dithörande
ärenden intoge de talrika arvsmålen, särskilt beträffande utbekommande
för härvarande arvingars räkning av kvarlåtenskap efter i Amerika avlidna
emigranter, ett framstående rum. Upprättandet av de ofta ganska invecklade
utländska legala handlingar av flera slag, som vid de främmande

domstolarna vore erforderliga för bevakande av de utländska,arvingarnas
rätt, skedde i allmänhet i departementet utan någon soin helst särskild
kostnad för sökandena. Därtill komme, att införskaffandet av de för dessa
arvshandlingars upprättande nödiga uppgifter förorsakade eu vidlyftig
skriftväxling med såväl myndigheter som enskilda, och ensamt handläggningen
av de amerikanska arvsmålen toge inom departementet i anspråk
åtminstone en tjänstemans fulla tid och arbete.

Huru önskvärt det än sålunda skulle hava varit, att en särskild avdelning
fått övertaga dessa och övriga ärenden av mera juridisk beskaffenhet,
hade utrikesministern emellertid, på grund av den större kostnaden
en dylik anordning skulle medföra, ansett sig böra avstå därifrån, under
förutsättning att ökat arbetsbiträde bereddes åt de tre redan befintliga
avdelningarna.

Han föreslog därför, att för detta ändamål i departementet anställdes
ytterligare en förste sekreterare och en andre sekreterare. Avlöningen för
den förre skulle bliva lika med den nuvarande förste sekreterarens eller

4.000 kronor med två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, att utgå, det
första efter 5 års tjänstgöring och det andra efter 10 års tjänstgöring.
Den nye andre sekreteraren borde uppbära lön i högre lönegraden eller

3.000 kronor. Därigenom skulle antalet andre sekreterare komma att återföras
till det i 1858 års stat uppförda eller 4 i högre lönegraden och 3 i
lägre lönegraden.

Ö O

De arkivarien i utrikesdepartementet åliggande göromålen, vilka i
§ 8 av den för departementet gällande instruktion av den 8 november
1878 funnos uppräknade under 14 särskilda punkter, vore dels egentliga
arkivgöromål, d. v. s. vårdandet av departementets arkiv jämte därmed i
samband stående åligganden, dels ock registratorsgöromål, bestående i att
mottaga de till departementet inkommande handlingar* hålla anteckningsböcker
över inkommande och utgående skrivelser samt upprätta register
till dessa böcker o. s. v.

Att det förra slaget av göromål alltjämt ökade sig, läge i sakens natur,
då utrikesdepartementet icke, såsom de andra statsdepartementen, kunde
tid efter annan avlämna sina äldre handlingar till riksarkivet och i sitt
eget arkiv behålla endast akterna för de närmast föregående åren, utan,

7—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

jämlikt utrikesdepartementets instruktion, vore förpliktat att i sitt arkiv
fortfarande bibehålla alla handlingar för tiden från och med år 1814. Och
vad anginge de arkivarien åliggande registratorsgöromålen syntes annat
bevis för deras tillväxt icke behöva anföras än det, som kunde hämtas
från siffrorna angående ökningen av numerären av de till departementet
nkommande och de därifrån avgående skrivelserna.

Till följd av denna ökning av arbetet på arkivet vore av nöden, att
arkivarien, för att kunna hålla arkivet i ett tillfredsställande skick och
samtidigt sköta övriga med befattningen förenade göromål, erhölle biträde
av en i arkivarbeten erfaren person.

För att lämna detta biträde borde, enligt utrikesministerns åsikt, i
departementet anställas en andre arkivarie, vilkens lön han tänkt sig kunna
sättas till samma belopp, som det, vilket tillkomme andre sekreterare i
högre lönegraden eller 3,000 kronor. Därjämte och då önskligt vore, att
nnehavaren av ifrågavarande andre arkivariebefattning, med avseende å
den noggranna kunskap om arkivet, av vilken han borde vara i besittning,
under längre tid kvarstannade i sin befattning, ansåg utrikesministern, att
samme befattningshavare borde komma i åtnjutande av ålderstillägg, och
syntes nämnda tillägg böra bestämmas till samma belopp som de, vilka
tillkomme departementets arkivarie och förste sekreterare, eller 500 kronor
efter 5 års tjänstgöring och ytterligare 500 kronor efter 10 års tjänstgöring.

Den utgift, som inrättandet av andre arkivarietjänsten skulle förorsaka
eller 3,000 ä 4,000 kronor om året, bleve dock i själva verket icke så
stor, enär under de då sistförflutna åren, på grund av omöjligheten för
den ordinarie arkivarien att medhinna de dagliga registratur- och arkivgöromålen,
extra biträde årligen fatt anlitas, samt till detta ändamål ur
kabinettskassans anslag till skrivmaterialier, expenser och extra utgifter
enligt Kungl. Maj:ts beslut årligen anvisats 2,000 kronor, en utgift som
genom tillsättandet av en andre arkivarie skulle komma att upphöra.

Den ökning av staten för utrikesdepartementet, vilken skulle äga
rum genom inrättandet av de föreslagna nya tjänsterna, komme att utgöra

10,000 kronor.

Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen till 1899 års riksdag inne -

fattade framställning om den nämnda personalökningen i utrikesdepartementet
vann riksdagens bifall.

Till följd av svensk-norska unionens upplösning måste frågan om en
ny organisation av diplomat- och konsulatväsendet tagas under övervägande, fly 0rgamDen
17 november 1905 tillsatte även Kungl. Maj:t för ändamålet en sär- utrikesde
skild kommitté. I avbidan på fullgörandet av det kommittén förelagda partemrntet,
arbetet kunde icke vid uppgörande av den statsverksproposition, som skulle
föreläggas 1906 års riksdag, något fullständigt förslag till reglering av utgifterna
under tredje huvudtiteln framläggas, utan måste departementschefen
åtnöja sig med att låta uppgöra en approximativ beräkning av de anslag
för utrikesdepartementet, diplomatien och konsulatväsendet, vilka, såvitt det
kunde förutses, komme att krävas för de nya organisationerna.

Sedan kommittén den 2 april 1906 till Kungl. Maj:t överlämnat sitt
betänkande, anmälde departementschefen den 30 april 1906 detsamma inför
Kungl. Maj:t och framlade i sammanhang därmed fullständigt förslag till
reglering av utgifterna under tredje huvudtiteln.

Departementschefen erinrade, hurusom enligt kommitténs förslag
arbetet inom utrikesdepartementet skulle vara fördelat mellan fyra avdelningar.
Av dessa avsåg dock en huvudsakligen förvaltningen av departementets
arkiv, varemot med få undantag bi handlingen av de löpande
ärmdena skulle tillkomma de tre andra avdelningarna, rättsavdelningen,
handelsavdelningen och personalavdelningen. För det dåvarande var visserligen
handläggningen av de löpande ärendena inom departementet likaledes
fördelad mellan tre avdelningar (legations-, konsulat- och kameralavdelningarna),
men frånsett denna yttre likhet företedde kommitténs förslag
ganska väsentliga avvikelser från den dåvarande ordningen.

Redan rättsavdelningens upprättande innebar eu nyhet, då för det
dåvarande dithörande mål och ärenden ingingo som en underordnad grupp
under legationsavdelningen. Övriga till denna hörande ärenden skulle
däremot, liksom även de räkenskapsärenden, som då behandlades av kameralavdelningen,
hänföras till personalavdelningen. Kameralavdelningen
skulle fullständigt försvinna, och som motiv därtill anfördes den väsentliga
förenkling i räkenskapsväsendet, som var en följd av unionens upplösning.

Vad åter angick den tredje av de föreslagna byråerna eller handelsavdelningen,
motsvarades denna delvis av den dåvarande kosulatavdelningen,
men genom den omorganisation av konsulatvcäsendet, som av kommittén
föreslogs, samt andra i sammanhang därmed stående reformförslag skulle
denna avdelning få en väsentligt större betydelse för Sveriges näringsliv
än då var fallet.

Slutligen skulle platsen såsom introduktör för främmande sändebud,
varmed i viss mån var förenad en avdelningschefs ställning och befogenhet,
bortfalla samt dennes rent departementala göromål i stället övertagas av
personal- och arkivavdelningarna.

A varje avdelning skulle tjänstgöra såsom avdelningschefens närmaste
man en förste sekreterare. Vidare skulle i departementet sex andre
sekreterare vara anställda.

A arkivavdelningen skulle anställas utom avdelningschefen en förste
och en andre arkivarie.

För egen del fann departementschefen utrikesdepartementets organisation,
sådan den av kommittén föreslagits, synnerligen tillfredsställande.
Mot den dåvarande organisationen kunde enligt departementschefens mening
anmärkas, dels att ärendenas fördelning å byråer skedde efter föråldrade
grunder, dels ock att denna byråindelning icke vore fullt genomförd.
Den föreslagna byråindelningen toge tillbörlig hänsyn till den stora
betydelse såväl internationella rättsfrågor som kommersiella ärenden å
senare tider vunnit. Synnerligen lämpligt vore även, att å varje avdelning
skulle tjänstgöra en förste sekreterare, vilken således bleve fullt förtrogen
med avdelningens göromål, ävensom vissa andre sekreterare. Därmed
bleve byråindelningen, i överensstämmelse med vad som redan gällde
inom andra departement, fullständigt genomförd, varigenom de överordnade
bleve i tillfälle att verksamt övervaka och leda de underordnade
tjänstemännens arbete.

Vad chefen för rättsavdelningen anginge, ansåg sig departementschefen
böra särskilt påpeka önskvärdheten därav, att till denna befattning
utsåges en person, som icke blott kunde besörja de löpande ärendena
utan även i fall av behov kunde erhålla uppdrag att bereda och för högsta
domstolen föredraga lagstiftningsfrågor inom den internationella rättens

område. Eu välbehövlig minskning i den arbetsbörda, som vilade å byråchefen
för lagärenden, skulle därigenom beredas denne; och vidare vunnes,
att på detta område av rättsvetenskapen, varest mer än vanligt svårlösta
problem mötte, kunde påräknas att äga eu fullt erfaren och hemmastadd
man. Lämpligen kunde även åt chefen för rättsavdelningen uppdragas
att representera Sverige vid de internationella konferenser, där dylika
spörsmål plägade behandlas.

Visserligen skulle i följd därav en icke oväsentlig tillökning i denne
tjänstemans åligganden uppkomma, men fördelen av denna koncentration
av arbetet inom den internationella rätten syntes departementschefen så
övervägande, att man borde bortse därifrån. Skulle det visa sig, att arbetsbördan
bleve för stor, kunde detta lätt hjälpas genom ökande av de arbetskrafter,
som skulle tjänstgöra å utrikesdepartementets rättsavdelning. Då
en icke ringa del av avdelningens uppgifter vore av mera enkel beskaffenhet,
skulle icke någon olägenhet därigenom uppkomma. I betraktande
av det jämförelsevis stora antal andre sekreterare, som av kommittén föreslagits,
fann departementschefen sig dock icke därom böra göra någon
hemställan.

Beträffande de löneförmåner, som av kommittén föreslagits till utrikesdepartementets
ämbets- och tjänstemän, sade sig departementschefen
icke hava något av större vikt att erinra.

Till utrikesministern hade föreslagits en lön av 30,000 kronor,
vartill skulle komma fri belysning och uppvärmning av ministerbostaden.
Den dåvarande lönen, vilken år 1858 fastställts till 24,000 kronor, var,
enligt departementschefens mening, tvivelsutan otillräcklig. Såväl den
starka prisstegring, som sedan år 1858 inträtt, som även den oundgängliga
representation, utrikesministern måste vidkännas, krävde ökade löneförmåner.
Den föreslagna lönen syntes departementschefen, under förutsättning
att ministern även erhölle rätt till kostnadsfri uppvärmning och
belysning av ministerhotellet, vara ganska väl avvägd efter behovet. Departementschefen
ansåg sig dock böra föreslå, att den ifrågasatta löneförbättringen
borde tillämpas först vid närmaste ombyte av ämbetets innehavare.

Enligt kommitténs förslag hade, erinrade departementschefen vidare,

löneförmånerna för tjänstemännen såväl inom departementet som vid beskickningarna
och konsulaten fastställts efter ett bestämt system, därvid
den egentliga lönen bestämts till lika belopp för varje tjänstinnehavare i
samma grad. Sålunda voro kabinettssekreterare, chargés daffaires och
generalkonsuler upptagna i en och samma lönegrad; avdelningschefer, legationsråd
och konsuler i en annan samt förste sekreterare (arkivarier),
legationssekreterare och vicekonsuler i en tredje.

Denna anordning hade, enligt departementschefens åsikt, onekligen
stora fördelar; enkelhet och överskådlighet vunnes och även på befordrin^ssystemet
inverkade densamma fördelaktigt. De förändringar, departementschefen
här och var ansett sig böra föreslå i lönestaten, hade även skett
under hänsyn till önskvärdheten av att icke lönesystemet rubbades och
hade därför endast gått ut på en minskning eller i enstaka fall en ökning
av de särskilda slag av löneförmåner, som utöver den egentliga lönen
tillagts tjänstemännen.

Till kabinettssekreteraren hade föreslagits eu avlöning i ett för allt av
10,200 kronor, därav 6,600 kronor i lön och 3,600 i tjänstgöringspenningar.
Kabinettssekreterarens avlöning, vilken vid här ifrågavarande tidpunkt
utgick med 7,500 kronor, syntes departementschefen onekligen vara
i behov av ökning, icke minst av det skäl, att då till denna plats ofta
komine att tagas personer ur beskickningspersonalen, det bleve för dem
förenat med kännbar ekonomisk uppoffring att mottaga kallelsen till denna
plats. Aven måste avlöningen ordnas sålunda, att man kunde äga förhoppning
att någon tid få behålla en duglig kabinettssekreterare i ämbetet.

Departementschefen ville i detta avseende erinra om det allbekanta
gagn, som ett av våra närmaste grannländer haft genom att under en
lång följd av år på denna plats äga en man av stadgad erfarenhet och
auktoritet. Departementschefen ansåg sig dock icke böra föreslå den ökning
av avlöningen, som av kommittén ifrågasatts, utan fann denna lämpligen
kunna bestämmas till 6,600 kronor i egentlig lön och 3,000 kronor
i tjänstgöringspenningar eller således tillhopa till 9,600 kronor, varjämte
kabinettssekreteraren borde berättigas att tillgodonjuta ett ålderstillägg å
600 kronor efter fem års tjänstgöring.

I fråga om de föreslagna avlöningarna till avdelningscheferna samt

förste och andre sekreterarna ävensom tjänstemännen å arkivavdelningen
fann departementschefen sig böra helt instämma i vad kommittén föreslagit.
Likaledes svntes de föreslagna lönerna till departementets vaktmästare
vara lämpligen avvägda. På de av kommittén anförda skäl ansåg
departementschefen sig även böra uppföra anslag till avlönande av en
portvakt vid utrikesministerhotellet.

Enligt vad departementschefen meddelade, hade statskontoret hemställt,
att avlöningarna till utrikesdepartementets tjänstemän måtte uppdelas,
icke såsom kommittén föreslagit, i lön och tjänstgöringspenningar,
utan i lön, hyresbidrag och tjänstgöringspenningar, detta för vinnande av
större överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om avlöningarna
till de i utlandet anställda tjänstemännen. Detta skäl syntes departementschefen
dock vara av mindre vikt; och då ditintills icke en liknande
uppdelning av avlöningen gjorts beträffande inländska tjänstemän, saknade
departementschefen anledning att därutinnan avvika från vad kommittén
föreslagit. Då alla tjänstemännen inom utrikesdepartementet vore anställda
å en och samma ort, hade frågan för övrigt icke någon egentlig praktisk
betydelse.

Däremot ansåg departementschefen sig böra följa statskontorets
anvisningar i en del andra frågor. Kommittén hade icke uppfört något
ålderstillägg åt förste eller andre sekreterarna, enär dessa befattningar
antoges i regel bliva genomgångsposter. Detta skäl ägde tvivelsutan sin
riktighet, men däremot syntes det, på sätt statskontoret anmärkt, knappast
kunna göras gällande beträffande de å arkivet anställda tjänstemännen,
vilka skulle åtnjuta enahanda löneförmåner som förste och andre sekreterarna.
Departementschefen ansåg därför, att ett ålderstillägg å 600 kronor
borde uppföras åt såväl förste som andre arkivarien att utgå efter
fem års tjänstgöring.

Vidare hade statskontoret anmärkt, att, då icke inom andra verk avlöningarna
till kvinnliga renskrivare vore uppförda å ordinarie stat, detsamma
icke heller lämpligen borde äga rum inom utrikesdepartementet,
helst detta inverkade på frågan om dessa biträdens pensionering. Denna
fråga vore utan tvivel av beskaffenhet att böra lika avgöras för alla ämbetsverk,
och fann sig departementschefen därför böra ur lönestaten för

utrikesdepartementet utesluta de till ifrågavarande ändamål uppförda
belopp.

Slutligen syntes med anledning av ännu en statskontorets anmärkning
eu mindre rättelse böra vidtagas i fråga om ålderstilläggen.

I övrigt fann departementschefen sig i allmänhet böra tillstyrka
vad kommittén föreslagit beträffande villkoren för ifrågavarande tjänstemäns
åtnjutande av de föreslagna lönerna.

I sitt förslag till riksstatens tredje huvudtitel hade, enligt vad departementschefen
erinrade, kommittén uppfört ett förslagsanslag till extra
utgifter å 31,000 kronor. Detta anslag var avsett till bestridande av renskrivningskostnader
samt avlöning åt tolkar och betjäning vid beskickningarna
och konsulaten, arvoden åt utrikesdepartementets juridiska ombud
och biträden för räkenskapsföring och sifferrevision inom departementet
samt till ersättning åt den främmande beskickning, åt vilken vården av
Sveriges diplomatiska angelägenheter i Kina anförtroddes.

Därvid hade av statskontoret anmärkts, att en stor del av dessa ändamål
vore desamma, som plägade bestridas med det å de centrala ämbetsverkens
stater i allmänhet uppförda bestämda anslag till vikariat, renskrivning,
flit penningar, tillfälliga biträden m. m., men att däremot ingå
medel av kommittén beräknats för de kostnader för vikariat under semester,
vilka i andra ämbetsverk bestredos från nämnda anslag

Under framhållande av att det emellertid syntes vara nödigt, att
medel jämväl för sistberörda ändamål funnes å stat tillgängliga, hade statskontoret
förordat, att under anslaget till utrikesdepartementet sammanfördes
de utgifter, som i andra ämbetsverks stater uppförts under titel »vikariatsersättning,
renskrivning, tillfälliga biträden m. m». Övriga utgifter, som
av kommittén avsetts under titel extra utgifter, men vilka icke hörde
under utrikesdepartementet, hade statskontoret funnit böra anvisas att utgå
från ett särskilt anslag till »kanslivaktmästare, renskrivningskostnader och
andra utgifter vid beskickningar och konsulat».

Vidkommade de å utrikesdepartementets stat enligt kommitténs förslag
uppförda renskrivarna hade statskontoret framhållit, att kostnaderna
därför icke borde uppföras på ordinarie stat utan bestridas på sätt i andra
ämbetsverk vore vanligt från föreslagna anslaget till vikariatsersättning m. in.

Statskontoret hade sålunda föreslagit, att detta anslag skulle komma
att bestå av följande belopp:

arvode åt utrikesdepartementets juridiska ombud.........j..........kronor 600

biträden för räkenskapsföring och sifferrevision inom departementet........... > 2,000

arvoden till fyra renakrivare i utrikesdepartementet.................. > 4,800

vikariatsersättning under semester för därtill berättigade tjänstemän inom utrikesdepartementet
enligt statskontorets beräkning........................ » 3,250

tillsammana kronor 10,650

vilket belopp med tillägg av föreslagna ålderstillägg till renskrivare samt
av gottgörelse för skönskrift skulle uppåt avrundas till 12,000 kronor.

Departementschefen ansåg statskontorets framställning i detta hänseende
fullt befogad och anslöt sig till densamma, men ville dock påpeka,
att han funne de av kommittén föreslagna och av statskontoret i dess beräkning
upptagna arvodesbeloppen för departementets renskriverskor för
lågt beräknade. Det vore nämligen att märka, att den tjänstgöring, som
av de i utrikesdepartementet anställda renskriverskorna fordrades, vore
synnerligen ansträngande och arbetstiden mycket längre än vad fallet
vore i andra ämbetsverk, vartill kornme att de måste vara särskilt utbildade
för sin syssla och i synnerhet äga goda kunskaper i främmande
språk.

De årliga inkomstbelopp, arvoden och ersättning för övertidsarbete
sammanräknade, som de i utrikesdepartementet anställda renskriverskorna
under de senaste fem åren uppburit, utgjorde i medeltal 8,000 kronor.
Vad beträffade de då anställda renskriverskorna, vilka under en lång följd
av år varit i departementets tjänst anställda, fann departementschefen sig
icke kunna föreslå någon minskning i deras arvoden, men vore däremot
väl benägen att vid nyantagningar i huvudsak tillämpa kommitténs förslag.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, ansåg departementschefen ifrågavarande
anslags slutsumma böra höjas till 14,000 kronor.

I fråga om ovan omförmälda juridiska biträde anmärkte departementschefen
följande.

Enligt kommitténs av departementschefen därutinnan biträdda förslag
skulle vissa ärenden rörande ersättning för sjöfolks hemsändande
m. in. överflyttas från kommerskollegium till utrikesdepartementet. Lik 8—162603.

Lönereglering skommitténs bet. LIII.

som kommerskollegium ditintills, syntes departementet framdeles bliva i
behov av juridiskt biträde för att föra statsverkets talan uti ifrågavarande
mål samt tillhandagå vid granskningen av ersättningsärenden. Gottgörelse
till ett sådant biträde utginge redan då på kominerskollegii stat, och innebure
således denna post ingen ny utgift för statsverket.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att å ordinarie stat uppfördes
ett anslag, vikariatsersättning, renskrivning, tillfälliga biträden in. m., å

14,000 kronor.

Efter mottagande av kungl. proposition meddelade riksdagen i skrivelse
den 25 maj 1906, n:r 139, sitt beslut i ämnet.

Vad den nya organisations- och lönestaten för utrikesdepartementet
beträffade, hade riksdagen väl icke haft något att erinra i fråga
om de föreslagna förändringarna med avseende å departementets personal
och ärendenas fördelning å de olika avdelningarna inom departementet,
men däremot funnit, att en höjning, såsom i förslaget ifrågasatts, av personalens
löner icke borde verksfällas annat än i samband med en prövning
av de grunder för bestämmande av ärnbets- och tjänstemäns avlöning, som
av 1902 års löneregleringskommitté redan föreslagits och vilka syntes
kunna väntas bliva framlagda för 1907 års riksdag.

Riksdagen hade av denna anledning bestämt den omorganiserade
departementspersonalens löner för år 1907 till enahanda belopp, som för
motsvarande befattningar inom departementet då utginge, därvid dock det
för introduktören för främmande sändebud då upptagna arvodet av 2,600
kronor borde, såsom saknande motsvarighet i den föreslagna nya staten,
bortfalla, vadan summan av departementets stat för år 1907 kornme att
sluta å 73,050 kronor i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna 95,100
kronor.

Då sålunda någon lönereglering för utrikesdepartementets ämbetsoch
tjänstemän samt betjänte icke synts böra ifrågakomma, hade riksdagen
ansett samtliga i Kungl. Maj:ts förslag upptagna villkor och förbehåll för
avlöningarnas inom departementet åtnjutande böra uteslutas och dåvarande
villkor för lönernas åtnjutande fortfarande gälla.

Jämväl departementschefens lön hade riksdagen av enahanda anledning
ansett böra upptagas till dess förutvarande belopp, 24,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts hade riksdagen, bland annat, godkänt
följande avlöningsstat för utrikesdepartementet:

		Tjänst-
Avlöning.	Lön.	görings- penningar.	Summa.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1 kabinettssekreterare, expeditionschef,				(Av detta arvode anses
arvode ..............	—		7,500	! 2,500 kronor motsvara 1 tiänstgöringspenningar.
1 avdelningschef...........	4,400	2,000	6,400	\|Lönen kanefteröårstjänst-
3 d:o................	13,200	6,000	19,200	\| göling höjas med 600 kr.
1 förste sekreterare ..........	2,500	1,500	4,000	Lönen kan efter 5 års tjänst-
2 d:o................	5,000	3,000	8,000	göring höjas med 500 kronor och efter 10 års
1 förste arkivarie..........	2,500	1,500	4,000	tjänstgöring med ytter-
1 andre » ..........	1,800	1,200	3,000	ligare 500 kronor.
1 andre sekreterare..........	1,800	1,200	3,000
3 d:o................	5,400	3,600	9,000
1 andre sekreterare ..........	1,200	800	2,000
L d:o................	1,200	800	2,000
1 förste vaktmästare.........	650	300	950	Därjämte fri hostad.
1 vaktmästare............	500	300	800	[Lönen kan efter5 års tjänst-
3 d:o................	1,500	900	2,400	\| göring höjas med 100 kr.
1 portvakt ..............	500	600	800	Därjämte fri hostad.
Summa	—	—	73.050

Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag uppförde riksdagen vidare å
ordinarie stat under tredje huvudtiteln ett anslag svikariatsersättning, renskrivning,
tillfälliga biträden m. m.» å 14,000 kronor.

Vid 1908 års riksdag höjdes kabinettssekreterarens arvode med 1,500
kronor till 9,000 kronor, därav 3,000 kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar.

År 1909 tillkom inom utrikesdepartementet eu särskild pressav''
delning.

1908 års
riksdag.

Kabinetts sekreterarens arvode.

1909 års
riksdag.

Pressavdel ning.

I statsverkspropositionen till näranda års riksdag erinrade utrikesministern,
hurusom han vid framläggandet inför Ivungl. Maj:t av förslaget till
den sedan den 1 oktober 1906 gällande nya organisationen av utrikesdepartementet,
häntytt på möjligheten av att den nya personalen skulle
komma att visa sig för fåtalig för de genom omorganisationen högst betydligt
ökade göromålens nöjaktiga handläggning, och att därför en ökning
av arbetskrafterna skulle bliva av behovet påkallad.

Erfarenheten från de tvenne år, under vilka den nya organisationen
varit i verksamhet, hade ock givit vid handen personalens otillräcklighet
för göromålens bestridande. I trots av unionens upplösning hade utrikesdepartementets
arbetsbörda i en påfallande grad ökats. Detta framginge med
all önskvärd tydlighet av departementets arbetsförteckning för år 1907,
jämförd med de föregående årens.

En orsak till ökningen utgjorde den genom den nya organisationen
vidtagna överflyttningen av vissa ärenden till utrikesdepartementet från
kommerskollegium. En annan orsak vore att söka i Sveriges under de
senaste åren stegrade kommersiella och industriella utveckling och de
därigenom ökade anspråk, som av det praktiska livets män ställts och
ställdes på såväl utrikesdepartementets som beskickningarnas och konsulatens
verksamhet.

Eu icke obetydlig del av arbetsbördans stegring betingades ock av
den allt större utsträckning, som departementets förbindelser med pressen
tagit under de senare åren. En allt livligare förbindelse mellan regeringsmyndigheter
och press vore överallt i världen ett utmärkande drag för de
senare årens utveckling, och icke minst gällde detta det utrikespolitiska
området. Också ansåges överallt ett tillfredsställande ordnande av denna
sida av ett modernt utrikesdepartements verksamhet utgöra en mycket
viktig del av dess tidsenliga och praktiska organisation.

De uppgifter, som förelåge utrikesdepartementet med hänsyn till
pressen, vore ock i själva verket synnerligen omfattande och betydelsefulla.
Det gällde först och främst att med oavlåtlig uppmärksamhet och i största
möjliga utsträckning följa den in- och utländska pressens meddelanden
och uttalanden i alla frågor, vilka för vården av de angelägenheter, som
vore departementet anförtrodda, kunde anses vara av intresse, och att på

til

ett snabbt och effektivt sätt vara redo med de upplysningar eller beriktigande^
vartill förhållandena kunde giva anledning. Det gällde ock att på
begäran tillhandagå den in- och utländska pressens män med upplysningar
angående utrikesdepartementets verksamhet på olika områden, liksom ock
angående aktuella frågor av olika slag med hänsyn till vårt förhållande
till utlandet — allt i den mån naturligen dylika upplysningar kunde och
borde givas. Det gällde slutligen att även utan direkt föranledning från
pressens sida snabbt och i lämplig form bringa meddelanden av antytt
slag till dess kännedom. På här ifrågavarande område hade arbetet dittills
utförts, allt efter meddelandenas art, på departementets olika avdelningar
under kabinettssekreterarens ledning och överinseende, i viktigare
och mera grannlaga fall naturligtvis av kabinettssekreteraren eller departementschefen
själv.

Det vore emellertid en självklar sak, att den påpekade utvidgning
av våra intressen i och förbindelser med utlandet, som blivit en följd av de
senaste årens utveckling särskilt på det kommersiella området, måste medföra
och även medfört motsvarande ökning i utrikesdepartementets arbete
att hålla sig. i kontakt med pressföreteelserna hemma och i utlandet. På
samma gång hade även den betydliga stegringen i departementets övriga
göromål för de olika avdelningarna ytterligare ökat svårigheterna att på
ett tillfredsställande sätt. handhava utrikesdepartementets förbindelser med
pressen.

En omordning av de dittills varande förhållandena på detta område
syntes därför högeligen önskvärd. Först och främst vore det, enligt departementschefens
mening, en stor fördel, om pressens män, i stället för
att i olika frågor hänvända sig till olika avdelningar eller att, även när
det gällde spörsmål av jämförelsevis underordnad betydelse, nödgas upptaga
departementschefens eller kabinettssekreterarens tid, för erhållande
av önskade upplysningar, i den utsträckning sådana kunde givas, hade till
sitt förfogande en bestämd person, förtrogen med de inom departementet
pågående arbeten, av de olika avdelningarna underrättad om vad som
borde bringas till allmän kännedom och tillika i möjligaste mån underkunnig
om pressens förhållanden och arbetssätt.

Ävenledes syntes det departementschefen särdeles lämpligt, att de

från departementet utgående meddelanden, med vissa undantag, utginge
från en därför särskilt organiserad personal, som lättare än flera huvudsakligen
av andra arbeten upptagna avdelningar kunde i sin verksamhet
anpassa sig efter pressens önskningar i avseende på tiden och sättet för
nyhetsmaterialets delgivande.

Slutligen syntes det departementschefen vara eu självklar sak, att eu
särskild avdelning, som skulle stå i en oavlåtlig förbindelse med pressen och
dess män, lättare än då skedde skulle kunna i nödig utsträckning följa
pressföreteelserna här hemma och i utlandet samt snabbt och effektivt
kunna vara redo med erforderliga upplysningar eller beriktiganden.

Departementschefen ansåg sig emellertid böra särskilt påpeka, att
den information, som för det dåvarande genom utrikesdepartementet utginge
till pressen, framför allt till den fackliga, i kommersiella och tekniska
frågor, enligt hans åsikt icke borde falla inom området för en dylik pressavdelnings
verksamhet. Enligt gällande instruktion ålåge det handelsavdelningen
att bearbeta inkommande kommersiella upplysningar och sörja
för deras offentliggörande, och för att fylla denna del av sin uppgift utsände
avdelningen en mängd meddelanden till tidningar och tidskrifter.

Bearbetandet och publicerandet av dylika upplysningar av kommersiell
och teknisk art syntes departementschefen kräva helt andra insikter av rent
teknisk art och framför allt helt andra förbindelser med ledande kretsar
inom vår handels- och industrivärld, än som annat än rent undantagsvis
kunde förutsättas hos dem, som från andra synpunkter kunde anses lämpliga
och skickliga att i övrigt handhava utrikesdepartementets förbindelser
med pressen. Då för övrigt de inom departementet för det dåvarande
vidtagna anordningar för kommersiella och tekniska upplysningars meddelande
till allmän kännedom, såvitt departementsehefen kände, fungerat på
ett tillfredsställande sätt, fann han sig sakna anledning att däri förorda
någon förändring.

För att vinna en utredning, på vad sätt ordnandet av förbindelsen
mellan utrikesdepartementet samt den in- och utländska pressen lämpligast
kunde ske, hade han anmodat generaldirektören Lagerheim att efter överläggning
med några sakkunniga inkomma med yttrande, och hade denne
den 24 december 1908 avgivit förslag i ärendet.

I huvudsaklig överensstämmelse med detta förslag ansåg departementschefen,
att eu pressavdelning borde inom utrikesdepartementet upprättas,
vilken i första hand skulle tillhandagå den såväl in- som utländska
pressens män, som hänvände sig till departementet, med begärda upplysningar
— i den mån sådana kunde lämnas och det icke vore frågan om
upplysningar i kommersiella och tekniska frågor — rörande departementets
verksamhet på olika områden, aktuella utrikespolitiska frågor, under handläggning
varande mål o. s. v.

För underlättande av pressavdelningens arbeten därvidlag skulle till
densamma även från andra avdelningar, så vitt möjligt på förhand, lämnas
upplysningar, i viktigare fall vederbörligen avfattade meddelanden, i ärenden,
som kunde väntas bliva föremål för något allmännare intresse. I
viktigare ärenden, särskilt av politisk natur, skulle vederbörande pressmän
naturligtvis liksom dittills i allmänhet hänvisas till kabinettssekreteraren
eller departementschefen själv.

Avdelningen skulle vidare i den angivna utsträckningen ombesörja
de från departementet utgående meddelandena till pressen. Den skulle
slutligen sovra, ordna och fördela det till utrikesdepartementet inkommande
material av tidningsurklipp och byråtelegram samt ombesörja läsningen
och excerperingen av de av departementet hållna tidningar, i den mån ej
dylikt av särskilda skäl vore åt annan tjänsteman uppdraget.

En pressavdelning kunde emellertid icke inom departementet organiseras
utan en ökning av dess arbetskrafter. Så viktiga vore dock de
intressen, som Sverige hade att tillvarataga i sitt förhållande till främmande
stater och folk, och så pass stor betydelse ägde därvid eu upplyst,
väl underrättad och under känsla av ansvar handlande svensk press, att
den jämförelsevis ringa utgift, inrättandet av en pressavdelning, bland annat
avsedd att främja ett sådant syfte, medförde, måste anses vara synnerligen
väl använd.

Departementschefen ansåg sig till sist böra framhålla, att inrättandet
av en pressavdelning inom utrikesdepartementet även skulle bidraga därtill,
att! kabinettssekreteraren tillfördes ett välbehövligt biträde vid utförandet
av hans ämbetsåligganden. Det syntes departementschefen nämligen både
möjligt och lämpligt, att den nya avdelningen biträdde kabinettssekretera -

ren med ombesörjandet av meddelande till beskickningar och konsulat av
upplysningar i politiska frågor in. m., ävensom i övrigt där med hänsyn
till arten av de på avdelningen förekommande arbeten och därför erforderliga
kvalifikationer så lämpligen kunde ske. Till dylika göromål hörde
t. ex. studiet och bearbetandet av på det utrikespolitiska området utkommande
litteratur i den utsträckning, sådant kunde vara av betydelse för
departementets arbeten.

Därefter yttrade sig departementschefen om de åtgärder, som syntes
honom böra vidtagas för uppnående av de önskemål, som sålunda uppställts.
Han ansåg möjligt att åtminstone tills vidare och till dess ytterligare
erfarenhet på området vunnits, tillgodose båda de angivna kraven
genom inrättandet inom departementet av en ny avdelning under kabinettssekreterarens
ledning med huvudsaklig uppgift att handhava departementets
förbindelser med pressen.

A avdelningen borde anställas en förste sekreterare med avlöning
av 4,000 kronor samt en andre sekreterare, vilken syntes böra erhålla
avlöning såsom andre sekreterare i högre lönegraden, eller 3,000 kronor.
Till avdelningens handläggning skulle föras dels pressärendena på det
sätt antytt blivit, dels ock den ävenledes omhandlade delen av det politiska
informationsväsendet, varjämte dess förste sekreterare skulle även i övrigt
tillhandagå kabinettssekreteraren med upplysningar och biträde, i den mån
sådant lämpligen kunde ske.

De sålunda föreslagna åtgärderna för upprättande af eu pressavdelning
i utrikesdepartementet ansåg departementschefen emellertid i så måtto
endast av provisorisk natur, att skapandet av en särskild chefsbefattning
för pressavdelningen inom kort syntes bliva en nödvändighet. Departementschefen
var nämligen livligt övertygad om, att pressavdelningens verksamhet
förr eller senare komme att nå en sådan utveckling, att ledningen
av densamma måste anförtros åt en ämbetsman, som helt kunde ägna sin
tid och sitt arbete åt dess skötsel.

Under alla förhållanden syntes emellertid de föreslagna förste och
andre sekreterarbefattningarna böra bibehållas, vadan departementschefen
ej tvekade att föreslå, att de för deras avlöning bestämda belopp uppfördes
bland ordinarie anslag.

("5

Då det emellertid vore av betydelse, att den nya anordningen trädde
i kraft snarast möjligt och att förordnande gåves, motsvarande de ifrågasatta
nya befattningarna, redan från den 1 juli 1909, syntes ett extra
anslag för tiden 1 juli—31 december 1909 böra begäras.

1 enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen, att å utrikesdepartementets stat måtte uppföras dels ytterligare
en förste sekreterare med lön 2,500 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera
å 500 kronor, efter 5 och 10 år, samt tjänstgöringspenningar, 1,500 kronor,
dels ytterligare en andre sekreterare i högre lönegraden med lön 1,800
kronor och tjänstgöringspenningar 1,200 kronor.

Vidare föreslog Kungl. Maj:t riksdagen, att å extra stat för år
1910 måtte anvisas såsom arvoden för senare halvåret 1909 för en förste
sekreterare och en andre sekreterare i utrikesdepartementet ett belopp av

3,500 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att under år 1909 av tillgängliga
medel utanordna ifrågavarande belopp.

Vid 1909 års riksdag föreslogos även vissa förändringar beträffande
anslaget under tredje huvudtiteln till »vikariatsersättning, renskrivning, tillfälliga
biträden m. in.».

Departementschefen anförde därom följande.

Det i riksstaten för år 1907 uppförda ordinarie anslag, 14,000 kronor,
för vikariatsersättning, renskrivning, tillfälliga biträden m. in., vilket anslag
bibehållits oförändrat i 1908 och 1909 års riksstater, hade .bestämts

till sitt belopp på grund av följande beräkning:

arvode åt utrikesdepartementets juridiska ombud.................... 600 kronor

biträden för räkenskapsfdring och sifferrevision inom utrikesdepartementet........ 2,000 >

arvoden till renskriverskor i utrikesdepartementet''...................8,160 >

vikariatsersättning till tjänstemän inom departementet................. 3,250 »

tillhopa 14,000 kronor

De till arvoden för renskrivning beräknade belopp hade visat sig
otillräckliga. Med den betydande ökning av utrikesdepartementets göromål,
som under de senare åren ägt rum, hade det varit nödvändigt att
utom ordinarie renskriverskor anlita ytterligare skrivbiträde, och med den

9—162603. Löneregleringskommitténs bet. LW.

Anslag et
till vikariatsersättning,
m. m.

kända ökningen av levnadskostnaderna i Stockholm hade arvodena till renskriverskorna
måst höjas. Ett bestämt behov hade gjort sig gällande att
redan med utrikesdepartementets dåvarande omfattning fast anställa ännu
eu renskriverska, kunnig jämväl i stenografi. Därest det av departementschefen
framställda förslag om inrättande av en pressavdelning inom departementet
vunne bifall, komme säkerligen behovet av ytterligare en ny
renskriverska att göra sig gällande.

Kostnaderna för renskrift vore helt naturligt omöjliga att på förhand
noggrant bestämma. De borde därför icke utgå från ett fast anslag,
utan från ett anslag av sådan natur, att detsamma i händelse av behov
kunde överskridas. Renskrivningskostnaderna i utrikesdepartementet borde
därför lämpligen överflyttas till förslagsanslaget skrivmaterialier, expenser,
ved, ljus m. m.

Jämväl det belopp, 2,000 kronor, som beräknats för de biträden för
räkenskapsföring och sifferrevision i utrikesdepartementet, vilka med stöd
av utrikesdepartementets instruktion funnes där anställda, hade visat sig
för knappt. På grund såväl av det ökade arbete, som krävdes av dessa
biträden, som ock av den allmänna förhöjningen av löner och arvoden,
vilken under de sista åren ägt rum, hade de till bemälda biträden utbetalda
belopp måst ökas. För att tillgodose de krav, som under en längre
tid framåt kunde uppstå, syntes för detta ändamål böra beräknas 3,000
kronor om året.

Även för andra ändamål vore högeligen önskvärt, att tillfälle funnes
att använda extra biträden i utrikesdepartementet. Frågor om ordensutmärkelser
och de ofta ganska invecklade ceremoni- och etikettsfrågor, som
inginge ■ i utrikesdepartementets arbete, tillhörde jämlikt gällande instruktion
departementets personal- och räkenskapsavdelning. Då emellertid
chefen för avdelningen mest vore upptagen av handläggning av kamerala
frågor och andra mål och ärenden av större vikt, hade de ovannämnda
frågorna i allmänhet överlämnats till förste sekreteraren på avdelningen
eller under dennes semester samt under tider av stor brådska till en andre
sekreterare. Till följd av de ombyten, som ägde rum icke blott av andre
sekreterare utan även av förste sekreterare på avdelningarna, uppstode

i fråga om dessa ärendens behandling en brist på kontinuitet, som förorsakat
ej ringa olägenhet.

Till stor fördel skulle därför vara att vid handläggningen av sist
omförmälda ärenden kunna erhålla biträde av någon lämplig, på ett mera
fast sätt vid utrikesdepartementet fästad person. Därför, ävensom för
annat eventuellt särskilt biträde i departementet, borde beräknas 2,000
kronor om året. De nu omförmälda biträdena i utrikesdepartementet
svntes icke böra benämnas tillfälliga biträden utan snarare extra biträden.

Det under nu ifrågavarande anslag beräknade belopp för vikariatsersättningar
i utrikesdepartementet skulle, därest departementschefens förslag
om inrättande av en ny förste och en ny andre sekreterarbefattning
i departementet vunne bifall, behöva ökas med vad som erfordrades i
vikariatsersättning under semester för bemälda båda tjänstemän eller kronor
837: so, i avrundat tal 350 kronor.

För bestämmande av det belopp, till vilket i 1910 års budget det
nu ifrågavarande anslaget — med benämningen ändrad till vikariatsersättning,
extra biträden in. in. — borde upptagas, syntes följande beräk -

ning kunna läggas till grund:

arvode åt utrikesdepartementets juridiska ombud.................... 600 kronor

biträden för räkenskapsföring och sifferrevision samt andra extra biträden inom departementet 5,000 »

vikariatsersättning under semester för tjänstemän inom utrikesdepartementet....... 3,600 >

tillhopa 9,200 kronor

I överensstämmelse med vad departementschefen hemställt, föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen, att, i stället för det i då gällande stat uppförda
anslaget vikariatsersättning, renskrivning, tillfälliga biträden m. in., 14,000
kronor, måtte uppföras ett anslag vikariatsersättning, extra biträden in. m.
å 9,200 kronor.

I skrivelse den 22 maj 1909, n:r 3, anförde riksdagen i avseende å
förslaget om en pressavdelning inom utrikesdepartementet, att upprättandet
av en sådan avdelning utan tvivel vore en tidsenlig och välbetänkt åtgärd.
De därför av departementschefen framlagda skälen liksom ock de gjorda
uttalandena om behövligheten av ökat biträde åt kabinettssekreteraren

syntes riksdagen vara beaktansvärda. Riksdagen höll likväl före, att det
för den närmaste tiden vore tillräckligt att för ändamålet å ordinarie stat
anställa endast en tjänsteman, nämligen en förste sekreterare. Det för en
andre sekreterares avlöning avsedda beloppet, 3,000 kronor, syntes däremot
böra anvisas å extra stat att vara att tillgå för anlitande, då så erfordrades,
av tillfälligt biträde i arbetet av personer, som kunde vara därtill
kvalificerade.

Riksdagen fann eu sådan anordning vara så mycket lämpligare,
som de olika departemeutena inom Kungl. Maj:ts kansli tvivelsutan snart
nog bleve föremål för lönereglering, varvid en ingående prövning antagligen
komme att ägnas åt icke blott löneförhållandena utan även tjänstebefattningars
behövlighet och ändamålsenliga anordnande, och vid sådant
förhållande den största varsamhet syntes böra iakttagas vid fråga om att
redan förut tillskapa nya ordinarie tjänster.

Emot anvisande å extra stat av motsvarande anslag till en förste
sekreterare och till arbetsbiträde jämväl för senare halvåret 1909 hade
riksdagen intet att erinra.

Riksdagen hade sålunda medgivit, att å utrikesdepartementets stat
uppfördes ytterligare en förste sekreterare med lön 2,500 kronor jämte två
ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter 5 och 10 år, samt tjänstgöringspenningar,
1,500 kronor;

och beviljades på extra stat för år 1910 dels såsom arvode för
senare halvåret 1909 för en förste sekreterare i utrikesdepartementet ett
belopp av 2,000 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att under år 1909 av
tillgängliga medel utanordna beloppet, dels ock till förstärkande av arbetskrafterna
inom departementet ett belopp av 4,500 kronor med rätt för
Kungl. Maj:t att för detta ändamål under år 1909 av tillgängliga medel
utanordna 1,500 kronor.

Beträffande det föreslagna anslaget till vikariatsersättning, extra biträden
in. m. å 9,200 kronor anförde riksdagen, att departementschefen
beräknat vikariatsersättning under semester för tjänstemän inom departementet
till 3,600 kronor, däribland vikariatsersättning åt eu ny förste och
en ny andre sekreterare till sammantaget 337 kronor 50 öre, i avrundat
tal 350 kronor. Då för vikariatsersättning under en andre sekreterares

semester erfordrades 100 kronor, men på grund av riksdagens beslut vikariatsersättning
för en föreslagen ny andre sekreterare icke ifrågakomme,
kunde i följd därav beloppet å ifrågavarande anslag å 9,200 kronor nedsättas
till 9,100 kronor.

Riksdagen hade alltså i stället för det i då gällande stat uppförda
anslaget vikariatsersättning, renskrivning, tillfälliga biträden m. m., 14,000
kronor, uppfört ett anslag vikariatsersättning, extra biträden m. m. å 9,100
kronor.

I stället för det i då gällande stat uppförda förslagsanslag till skrivmaterialier,
expenser, ved, ljus m. in. uppfördes ett förslagsanslag till
skrivmaterialier, expenser, renskrivning, ved, ljus m. m.

Lantförsvarsdepartementet.

I statsverkspropositionen till 1890 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t,
att, för beredande av tillgång till gäldande av två för det dåvarande från
anslag till lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition utgående arvoden,
det ena å 500 kronor till en stentryckare vid generalstabens litografiska
anstalt och det andra å 750 kronor till en vaktmästare, anslaget
till departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, då 49,000 kronor,
måtte höjas med 1,250 kronor till 50,250 kronor, samt att sistnämnda
anslag vid bifall därtill måtte för framtiden benämnas »Departementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli samt kommandoexpeditionen».

Denna Kungl. Maj:ts framställning blev av riksdagen bifallen.

1 anledning av Kungl. Maj:ts förslag i statsverkspropositionen till
1903 års riksdag ökades den i staten för lantförsvarsdepartementet upptagna
anslagsposten till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning m. m. vid
kansliexpeditionen från 10,800 till 15,550 kronor, alltså med 4,750 kronor.

Vederbörande departementschef hade i avseende å denna anslagspost
upplyst, att av det dåvarande beloppet, 10,800 kronor, i första rummet
gäldades renskrivningskostnader ävensom vikariatsersättningar under semester
samt under de tider, då någon tjänsteman för beredande av särskilda
större ärenden åtnjöte ledighet från övriga till departementet hörande
göromål, och att därjämte från anslaget utbetalades tre fasta årsarvoden

1890 års
riksdagöverflyttning
av två
arvoden från
anslag till
kommandoexpeditionen
m. m.

1903 års
riksdag.
Höjning av
anslaget till
amanuenser
m. m.

1908 års
riksdag.
Ytterligare
höjning av
samma anslag.

om 1,800, 1,500 och 1,200 kronor till de tre äldsta amanuenserna, anställda
en å expeditionschefens och en å vardera av departementets övriga
båda byråer. Återstoden av anslaget användes till avlöning i form av
gratifikationer åt övriga extra ordinarie tjänstemän inom departementet.

Vid 1908 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t ytterligare höjning av
samma anslag med 4,950 kronor till 20,500 kronor.

I detta hänseende erinrades i statsverkspropositionen, att anslagets då -

varande belopp, 15,550 kronor, använts på ungefär följande sätt:

arvoden:

1 amanuens å expeditionschefens avdelning.....................kronor 1,800

2 amanuenser, 1 å vardera av departementets två byråer, ä 1,500 kronor........ > 3,000

1 amanuens, biträde åt registratorn......................... ’ 400

1 d:o för sammanföring och renskrivning av föredragningslistor m. m...... > 400

1 d:o för uppsättande och expedierande av aviser om utnämningar, komplettering

av arméns rulla m. ......................... » 550

1 d:o för granskning av ansökningar från värnpliktiga om tillstånd att avflytta

från riket............................. » 475

1 d:o för förandet av 2 sakregister..................... > 400

vikariatsersättningar, omkring............................ ‘ 2,000

extra vaktmästarbiträde, omkring........................... ’ 375

renskrivning, omkring................................ * 3,000

gratifikationer åt en del av förenämnda samt övriga amanuenser, omkring . ....... » 3,150

Summa kronor 15,550

Denna uppgift anslöt sig närmast till förhållandena under år 1907;
under övriga år hade de smärre avvikelser förekommit, som av omständigheterna
påkallats.

Det anfördes vidare i statsverkspropositionen, att den ökning i arbetet
inom departementet, vilken uppkommit i och med den nya härordningen,
vore så avsevärd, att amanuensernas tid och arbete i väsentligt
större omfattning än förut måste tagas i anspråk för utredning av en del
ärenden, uppsättning av expeditioner in. m.

Arbetet inom departementet vore fördelat på tre avdelningar, nämligen
expeditionschefens avdelning och två byråer.

För det dåvarande funnes 12 amanuenser i departementet antagna
eller samma antal, som under flera år i regel varit där anställda. För

att arbetena skulle kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt, borde fasta
arvoden finnas att tillgå för 6 av dessa amanuenser, nämligen 2 för var
och eu av departementets tre avdelningar. På varje avdelning skulle då
en amanuens kunna vara tillstädes under hela expeditionstiden, som i regel
varade blli k 6 timmar om dagen, men ofta ännu längre. Dessutom skulle
de såsom dittills utföra därutöver erforderligt arbete vare sig i departementets
lokaler eller i hemmen. Då expeditionschefen måste med kansliråden
dela ärendenas föredragning i statsrådsberedningen samt vid hans avdelning
dessutom handlades vissa löpande göromål, vore det behövligt, att
även för hans avdelning två avlönade amanuenser funnes.

Om fasta arvoden bereddes för 6 amanuenser, kunde de göromål,
för vilka enligt förenämnda uppgift särskilda arvoden då utginge, åläggas
de amanuenser, som erhölle sådana arvoden. Därigenom skulle för arbetet
i dess helhet avsevärda fördelar vinnas.

Beloppet av de arvoden, som skulle tilldelas dessa 6 amanuenser,
syntes departementschefen, med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen
av det arbete de skulle utföra och till önskvärdheten av en skälig
förhöjning i den gottgörelse, som då utginge, böra beräknas till 2,000
kronor för de tre äldsta eller bäst meriterade och till 1,500 kronor för de
tre övriga.

Departementschefen erinrade om den kompetens, som erfordrades
för vinnande av anställning såsom amanuens i Kungl. Maj:ts kansli, ävensom
därom att en amanuens först efter jämförelsevis lång tjänstgöring i
departementet kunde komma i åtnjutande av arvode. Medelåldern för
de i departementet då anställda amanuenserna uppginge till 34 år, och
den tid de tjänstgjort i departementet uppginge i medeltal till 6,6 år.
Den yngste, som enligt dåvarande förhållanden skulle, om ifrågavarande
förslag vunne bifall, erhålla arvode, hade tjänstgjort i departementet under
4 år.

Det till gratifikationer för amanuenser utan fast arvode behövliga
beloppet syntes departementschefen böra beräknas till 3,600 kronor motsvarande
600 kronor för var och en av sex sådana amanuenser. Därmed
skulle en skälig gottgörelse kunna beredas dem för deras arbete.

Enligt dittills meddelade bestämmelser hade amanuenser med fasta

arvoden under ledighet, motsvarande semester, och under tjänstgöring i
förordnande för ordinarie tjänsteman samt under sjukdom fått behålla två
tredjedelar av amanuensarvodet. Vid bifall till ifrågasatt förhöjning av
expeditionschefens arvode ävensom till vad som föreslagits angående fasta
arvoden för sex amanuenser syntes utgifterna för vikariatsersättningar
komma att något ökas.

För renskrivningen kunde kostnaderna beräknas till enahanda belopp
som förut med ett mindre tillägg, motsvarande det ökade arbete, som vore
att motse.

Kostnaderna under ifrågavarande utgiftspost skulle, i enlighet med

vad sålunda anförts, kunna beräknas sålunda:

arvoden:

1 amanuens...................................kronor 2,000

2 amanuenser................................... > 4,000

1 amanuens....................... ..........~ . » 1,500

2 amanuenser................................... > 3,000

biträde ät registratorn................................ > 600

gratifikationer åt övriga amanuenser......................... 5 3,600

vikariatsersättningar................................. * 2,300

extra vaktmästarbiträde............................... » 400

renskrivningskostnader......................... » 3,100

Summa kronor 20,500

motsvarande alltså en ökning av 4,950 kronor. Vid bestämmandet av
amanuensarvodena och bestridandet av övriga utgifter syntes dock denna
beräkning icke kunna noggrant följas, utan de avvikelser böra göras, som
påkallades av hänsyn till personalens individuella förmåga, nit och skicklighet
m. fl. omständigheter.

Den av Kungl. Maj:t gjorda framställningen bifölls av riksdagen.

expeditions Vid 1908 års riksdag höjdes därjämte expeditionschefens arvode till

defens nr- ett belopp av 9,000 kronor, därav 3,000 kronor skulle anses motsvara

vode. . .

tj änstgönngspenningar.

Sjöförsvarsdepartementet.

År 1903 gjorde Kung!. Maj:t framställning till riksdagen om höj- 1^d^s
ning av det i staten för sjöförsvarsdepartementet upptagna anslag av 4,100 Höjning av
kronor till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare. “Tmanuenter

I statsverkspropositionen anfördes i sådant hänseende, bland annat, m- m -

följande.

Genom flottans utveckling under de senare åren och det organisationsarbete,
som därunder pågått, särskilt uppsättningen av kustartilleriet,
som från och med 1902 års ingång trätt i verksamhet, ävensom genom
den nya värnpliktslagen hade för departementet tillkommit ett betydande
antal ärenden av synnerligen både invecklad och vidlyftig art, och det
funnes icke anledning att antaga, att detta förhållande skulle i framtiden
undergå någon avsevärd ändring.

Med hänsyn därtill ansåg vederbörande departementschef möjlighet
böra beredas för någon ökning av arbetskrafterna inom departementet.

Därvid kunde väl i första hand ifrågasättas genomförandet av en
verklig byråindelning inom departementet, vilket då utgjorde en enda byrå
med expeditionschefen såsom den egentlige byråchefen, i byråchefsgöromålen
delvis biträdd av den ene kanslisekreteraren. Departementschefen
ansåg sig emellertid icke då böra göra någon framställning i sådant syfte,
emedan det dessförinnan syntes böra avvaktas, vilket inflytande kustartilleriets
tillkomst, sedan det första organisationsarbetet avslutats, kunde
komma att medföra för arbetet inom departementet.

Däremot borde åtgärd vidtagas för att kunna vid departementet anställa
två amanuenser med sådant arvode, att av dem kunde fordras ett
ständigt och ej alltför obetydligt deltagande i arbetet; varjämte arvodets
storlek syntes böra bestämmas med hänsyn till önskvärdheten därav, att
en duglig tjänsteman kunde finna med sin fördel förenligt att, oaktat
föga gynnsamma befordringsutsikter,- någon längre tid kvarstanna vid sin
amanuensbefattning.

Den ersättning, som för det dåvarande kunde erbjudas amanuenserna
i sjöförsvarsdepartementet, vore ingalunda sådan, som antytts såsom önskvärd.
Av anslaget till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare

10—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

hade ännu år 1892 ett belopp av tillhopa 1,900 kronor kunnat användas
till två fast anställda amanuenser, men år 1893 hade detta belopp måst
nedsättas till 1,400 kronor, varmed det hade utgått till och med år
1897, då vid den ena fast anställda amanuensens avgång endast en sådan
amanuens bibehållits, med ett arvode av 1,000 kronor.

Ifrågavarande anslag hade under år 1902 disponerats på följande sätt:

till en fast anställd amanuens...........................kronor 1,000:

» vikariatsersättningar . . .

5 gratifikationer......

> extra ordinarie vaktmästare
» renskrivning.......

875

357

400

1,467

Summa kronor 4,100

En följd av dessa förhållanden hade blivit, att amanuenserna måst
påläggas ett arbete, som icke kunde från ifrågavarande anslag ersättas
med skäliga belopp, utan hade under de senaste åren femte huvudtitelns
anslag till extra utgifter måst för ändamålet anlitas.

Det syntes departementschefen billigt, med hänsyn till omfattningen
av det arbete, som borde fordras av en fast anställd amanuens och i verkligheten
också utfördes av den inom sjöförsvardepartementet fast anställde
amanuensen, att årsarvodet för en sådan amanuens bestämdes till 1,800 kronor,
oavsett den vikariatsersättning, som under semester för ordinarie
tjänstemän kunde komma honom till del; och då anlitande av anslaget till
extra utgifter för att lämna ersättning för ett arbete av ifrågavarande art
syntes departementschefen vara en nödfallsutväg, vilken icke längre borde
användas, borde det i staten upptagna anslaget till amanuenser, skrivbiträden
och extra vaktmästare ökas med 3,000 kronor. Även efter en sådan
höjning bleve vad av anslaget återstode utöver två amanuensarvoden å
tillhopa 3,600 kronor väl behövligt för övriga med anslaget avsedda ändamål.

I enlighet med vad departementschefen anfört gjorde Kungl. Maj:t
framställning till riksdagen.

I skrivelse den 22 maj 1903, n:r 112, meddelade riksdagen, att den
visserligen på grund av vad i statsrådsprotokollet i detta ämne anförts
ansett sig böra i någon mån öka ifrågavarande anslag, men att riksdagen

ansett ökningen kunna sättas till ett lägre belopp, än Kungl. Maj:t föreslagit.

Enligt vad statsrådsprotokollet gåve vid handen, skulle av denna ökning
2,600 kronor avses till fasta amanuensarvoden, så att med inräknande
av det då för dylikt ändamål använda belopp, 1,000 kronor, två dylika
arvoden om 1,800 kronor vartdera skulle kunna disponeras, varjämte återstående
400 kronor av ökningen skulle erfordras för övriga utgifter under
denna anslagspost.

Då riksdagen emellertid ansett sig böra utgå från, att berörda amanuensarvoden
bestämdes endast till 1,500 kronor vartdera, vilket skulle
föranleda en anslagsökning av 2,000 kronor, hade riksdagen, som icke
velat göra någon erinran mot den avsedda ökningen med 400 kronor för
andra ändamål, på det sätt bifallit Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
att riksdagen, för höjning av det i staten för sjöförsvarsdepartementet upptagna
anslag till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare från 4,100
till 6,500 kronor, höjt anslaget till sjöförsvarsdepartementets avdelning av
Kungl. Maj:ts kansli samt kommandoexpeditionen från 26,800 till 29,200
kronor.

En ytterligare ökning av nyssnämnda anslagspost skedde år 1908. ms drs Ms I

statsverkspropositionen till nämnda års riksdag yttrade chefen för Ytterligare
sjöförsvarsdepartementet till stöd för sitt förslag i ämnet följande. höjning av

Den av 1878 års riksdag godkända stat för sjöförsvarsdeparte- SK%.a”
mentets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli hade efter nämnda år icke
undergått annan ändring beträffande anslagsbeloppen än att genom 1903
års riksdags beslut det i staten upptagna anslag till amanuenser, skrivbiträden
och extra vaktmästare höjts från 4,100 till 6,500 kronor.

Den ökning i departementets arbetsbörda, som var anledningen till
den år 1903 vidtagna höjningen av nämnda anslag, hade sedan dess jämsides
med sjöförsvarets kraftiga utveckling ytterligare oavbrutet fortgått
och syntes dåmera förvisso kräva en förstärkning av de ordinarie arbetskrafterna
inom departementet. Då emellertid en allmän lönereglering
för Kungl. Maj:ts kansli antagligen vore förestående och frågan om förstärkning
av nyssnämnda arbetskrafter lämpligen först i detta samman -

hårig borde tagas under omprövning, fann departementschefen sig icke
då böra framlägga förslag i detta hänseende.

Däremot ansåg han sig nödsakad hemställa om höjning av förenämnda
anslag till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare. Ökning
av anslaget påkallades dels för beredande av skälig gottgörelse åt
de amanuenser, av vilkas arbete departementet i och för göromålens behöriga
gång vore i behov, dels i följd av de stegrade kostnaderna för
renskrivning, dels ock för beredande av något högre ersättning än den
dåvarande till extra vaktmästare i departementet.

Av anslaget utginge för det dåvarande arvoden, vartdera å 1,500
kronor, till två fast anställda amanuenser. I fråga om anslagets användning
i övrigt nämnde departementschefen, att därav år 1907 utgått i runt
tal till ersättning för renskrivning jämte gratifikation till skrivbiträde
1,600 kronor, till vikariatsersättningar 860 kronor samt till dagavlöning
och gratifikation till extra vaktmästare 200 kronor. Det återstående ringa
beloppet hade använts till gratifikationer åt amanuenser utan fast arvode.
För sistnämnda ändamål hade därjämte 600 kronor av femte huvudtitelns
anslag till extra utgifter måst tagas i anspråk.

I departementet tjänstgjorde fem amanuenser, av vilka endast två
åtnjöto fast arvode. Av de fem amanuenserna hade en antagits till amanuens
år 1888, en 1892, en 1897, en 1904 och en 1905. De fast anställda
amanuenserna voro sysselsatta i departementet 2V2—3 timmar
dagligen, ofta mycket längre, varjämte ett betydande hemarbete av dem
utfördes. Av de övriga amanuenserna tjänstgjorde å ämbetsrummet två
dagligen omkring 2 timmar och under stora delar av året ytterligare någon
timme om dagen, varförutom även för dessa hemarbete för departementets
räkning förekoxnme. En av de icke fast avlönade amanuenserna
handhade en speciel gren av ärenden, vilket arbete till väsentlig del utfördes
utom tjänsterummet.

Av det anförda syntes det departementschefen tydligen framgå, att
den ersättning, amanuenserna uppbure, icke stode i rimligt förhållande
till det arbete, de utförde, allrahelst om man besinnade arbetets ofta
mycket fordrande beskaffenhet och den dyrbara utbildning, som föregått
deras anställning i statens tjänst.

Med hänsyn vidare till de ringa utsikter till befordran, tjänstgöringen
i departementet erbjöde, samt den i följd därav alltmera tilltagande
svårigheten att erhålla nödigt arbetsbiträde i departementet vore
det en tvingande nödvändighet att bereda dessa tjänstemän skälig ersättning
för deras arbete, såvida icke göromålens jämna gång skulle
äventyras.

För detta ändamål fordrades i främsta rummet, att antalet fast avlönade
amanuenser ökades samt att möjlighet bereddes att höja amanuensarvodenas
belopp. Sålunda ansåg departementschefen, att amanuens, som
ägnade en mera betydande del av sin arbetskraft åt departementet, måtte
kunna tilldelas ett arvode av 2,000 kronor och i undantagsfall, såsom när
amanuens under en längre följd av år förtjänstfullt tjänstgjort i departementet,
även något högre belopp.

Då göromålen allt fortfarande hade tendens att ökas, och man vid
sådant förhållande, innan nya ordinarie tjänster i departementet tillkommit,
icke kunde undvika att även framdeles taga i anspråk arbetskraft
av tjänstemän utan fast avlöning, borde medel vara att tillgå för
att kunna tilldela jämväl dylika extra ordinarie tjänstemän skälig ersättning
för av dem utfört arbete.

Såsom antytts, fordrade anslaget en ökning jämväl för de stegrade
renskrivningskostnaderna. Dels ökades skrivgöromålen, dels måste ock
möjlighet beredas att öka avlöningen till det fast anställda skrivbiträdet,
vilken avlöning då utgjorde 75 kronor i månaden med en tjänstgöring å
tjänsterummet av omkring fem timmar dagligen.

Slutligen krävde anslaget ökning för beredande av något högre ersättning
åt de extra ordinarie vaktmästarna i departementet. För det dåvarande
åtnjöte dessa en dagavlöning av allenast 1 krona 50 öre om dagen,
under det att i en del andra statens verk motsvarande ersättning
utgjorde 2 kronor eller högre belopp.

Enligt verkställda beräkningar kunde den erforderliga ökningen av
anslaget icke sättas till lägre belopp än 3,500 kronor.

Därest den framställning om ökat anslag för ifrågavarande ändamål,
vilken departementschefen alltså fann sig böra göra, vunne Kungl. Maj:ts
och riksdagens bifall, var det hans avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att av

femte huvudtitelns allmänna besparingar bereda sådan förhöjd ersättning,
varom fråga vore, jämväl för år 1908.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att höja det till departementschefens förfogande ställda anslaget
till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare från 6,500 till 10,000
kronor.

Yad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.

I skrivelse den 1 juni 1908, n:r 5, tillkännagav riksdagen emellertid
beträffande den föreslagna förhöjningen av amanuensarvodena, att, på
grund av vad departementschefen anfört till stöd för denna förhöjning,
riksdagen godkänt densamma, men att riksdagen dock velat uttala, att, i
den mån ett sådant arvode förhöjdes, en något längre arbetstid å tjänsterummet
än den dåvarande skäligen syntes kunna utkrävas, med iakttagande
tillika, att förhållandet mellan arbetstiden och avlöningen bestämdes
i enlighet med vad som koinme att gälla för de övriga avdelningarna inom
Kungl. Maj:ts kansli.

expeditions- I likhet med vad fallet var i fråga om övriga departement bestäm de/ws

ar- des vid 1908 års riksdag arvode till expeditionschefen i sjöförsvarsdepartementet
till 9,000 kronor, därav 3,000 kronor skulle anses motsvara
tjänstgöringspenningar.

Civildepartementet.

1894 års riks- för civildepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli höjdes

Höjning av 1894 års riksdag anslaget till amanuenser, vikariatsersättning och ren anslaget

till skrivning m. m.
amanuenser

m. m.

I statsverkspropositionen till sistnämnda riksdag anförde departementschefen
i detta ämne, bland annat, följande.

I den av riksdagen år 1878 fastställda staten för civildepartementets
expedition hade upptagits ett anslag av 15,000 kronor till departementschefens
förfogande för amanuenser, vikariatsersättning och renskrivning
in. in.

Av detta anslag utginge dels kostnaderna för renskrivning, dels
vikariatsersättningar under semester för departementets ämbets- och tjän -

sternän, dels ock fasta arvoden åt en amanuens å var och en av departementets
fem byråer med 1,100 kronor till var eller tillhopa 5,500
kronor samt arvode åt en amanuens, som vore anställd till biträde åt registrator^
med 600 kronor. Det därefter återstående beloppet användes
dels till gratifikationer åt de extra ordinarie tjänstemän i departementet,
vilka icke hade fasta arvoden såsom amanuenser å byråerna, dels ock till
ersättning, med 1 krona 50 öre om dagen, åt de extra ordinarie vaktmästare,
vilka turvis, en för varje dag, fullgjorde samma tjänstgöring, som
fordrades av de ordinarie vaktmästarna.

Anslaget hade emellertid under de senare åren visat sig alltmera
otillräckligt att bereda sist omförmälda extra ordinarie tjänstemän en
efter deras arbete någorlunda avpassad gottgörelse. Detta förhållande
vore beroende därpå att, i följd av den alltmer ökade tillströmningen av
mål, utgifterna för renskrift betydligt stegrats.

Då i betraktande toges, att ifrågavarande extra ordinarie tjänstemän
i allmänhet dagligen tjänstgjorde i departementet, måste det erkännas, att
den gottgörelse, som tilldelades dem, icke stode i skäligt förhållande till
det arbete, de fullgjorde. Det kunde visserligen icke ifrågasättas att bereda
dem full ersättning för deras arbete, men då det måste ligga i
departementets intresse att ett antal yngre tjänstemän, utan att behöva
alltför mycket splittra sin verksamhet åt olika håll, ägnade sig åt departementets
tjänst, kunde det icke annat än lända till men för departementet,
om utväg saknades att åt dem av dessa tjänstemän, vilka ansåges
förtjänta att vid departementet fästas, bereda en någorlunda skälig gottgörelse.

Även de fasta arvodena åt amanuenserna å departementets byråer
syntes departementschefen väl knappa i förhållande till den tjänstgöring,
som ålåge dessa tjänstemän och vilken upptoge större delen av förmiddagen
och dessutom merendels vore förenad med hemarbete. Dessa arvoden
vore också lägre än de, som åtnjötes inom andra statsdepartement. Så
uppginge amanuensarvodet i lantförsvarsdepartementet till 1,500 kronor
samt i finans- och ecklesiastikdepartementen till 1,200 kronor. I sistnämnda
departement åtnjöte därjämte även de med fast arvode avlönade
amanuenserna gratifikationer, vilkas belopp år 1893 växlat mellan 110 och

190 kronor. Någon förhöjning av amanuensernas i civildepartementet
arvoden syntes departementschefen därför vara av omständigheterna
påkallad.

På grund av vad sålunda anförts ansåg departementschefen sig äga
skäl att föreslå en ökning av det till amanuenser, vikariatsersättning och
renskrivning m. m. i civildepartementet anvisade anslagsbeloppet; och då
antagligt vore, att kostnaderna för renskrivning fortfarande skulle i följd
av målens tillväxt komma att stiga, syntes ökningen icke böra sättas lägre
än till 3,000 kronor.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen, att det i staten för civildepartementets avdelning av Kungl.
Maj:ts kansli upptagna anslag för amanuenser, vikariatsersättning och renskrivning
m. m. måtte från dess dåvarande belopp, 15,000 kronor, höjas
till 18,000 kronor.

I skrivelse den 4 maj 1894, n:r 32, anförde riksdagen att, då den av
föredragande departementschefen meddelade redogörelsen i ärendet gåve
vid handen, att ifrågavarande anslag under de senaste åren i allt större
utsträckning tagits i anspråk för bestridande av kostnader för renskrivning,
samt att i följd därav den ersättning, som av anslaget kunnat beredas
departementets extra ordinarie tjänstemän år för år nedgått, riksdagen
funnit en förhöjning av anslaget vara av behovet påkallad.

Vid det förhållande att, enligt vad departementschefen upplyst, sedan
år 1879, då den för departementet gällande stat först tillämpades, de årliga
renskrivningskostnaderna ökats med omkring 2,000 kronor, hade riksdagen
emellertid ansett förhöjningen kunna för det dåvarande till nämnda
belopp begränsas, enär ju därigenom anslaget antagligen komme aft lämna
tillgång att för gottgörelse åt departementets extra ordinarie tjänstemän förfoga
över samma belopp, som vid statens fastställande varit för dem avsett.

På grund därav hade riksdagen på det sätt bifallit Kungl. Maj:ts
framställning, att det i staten för civildepartementets avdelning av Kungl.
Maj:ts kansli upptagna anslag för amanuenser, vikariatsersättning och renskrivning
m. in. från dess dåvarande belopp, 15,000 kronor, höjts till

17,000 kronor.

Därefter skedde ingen ändring i avseende å detta anslag förrän vid 1803 års riks 00

0 dag.

1903 års riksdag. _ _ Ytterligare

I statsverkspropositionen till nämnda riksdag erinrade departements- höjning av
chefen, att av ifrågavarande anslag, 17,000 kronor, utginge dels kostna- slag.
derna för renskrivning, dels vikariatsersättningar, dels ock fasta arvoden
åt en amanuens å var och en av departementets fem byråer samt åt en
amanuens, som vore anställd till biträde åt registratorn. Det därefter
återstående beloppet användes dels till gratifikationer åt de extra ordinarie
tjänstemän i departementet, vilka icke hade fasta arvoden såsom
amanuenser å byråerna, dels ock till ersättning, med 1 krona 50 öre
om dagen, åt de extra ordinarie vaktmästare, vilka turvis, en för varje
dag, fullgjorde samma tjänstgöring, som fordrades av de ordinarie vaktmästarna.

Ifrågavarande anslag hade emellertid under en följd av år visat
sig otillräckligt, så att tillskott måst anvisas från anslaget till extra
utgifter.

Under år 1902 utgjorde renskrivningskostnaderna 2,670 kronor,
vikariatsersättningarna uppgingo till 3,216 kronor och de fasta amanuensarvodena
— vilka sedan år 1900 utgått med 1,500 kronor till vardera
av de fem byråamanuenserna och 1,200 kronor till registratorns biträde
— till 8,700 kronor. Återstoden skulle således användas till gratifikationer
åt de personer, vilka under året tjänstgjort utan att därför åtnjuta
något som helst arvode, ävensom till ersättning åt de extra ordinarie
vaktmästarna.

De extra ordinarie tjänstemännen tjänstgjorde i allmänhet dagligen
i departementet och hade dessutom ofta hemarbete, som under vissa tider
av året icke vore obetydligt. Departementschefen ville nu ej ifrågasätta
att söka bereda dessa tjänstemän en gottgörelse, som fullt motsvarade
värdet av det arbete, som de fullgjorde, men det läge dock i departementets
intresse att söka genom en någorlunda skälig ersättning försäkra
sig om det permanenta biträde av yngre tjänstemän, som departementet
ej kunde vara förutan.

De gratifikationer, som under år 1902 utbetalts till dessa oavlönade
tjänstemän, hade växlat från 175 till 550 kronor. Medeltalet hade varit

11—162603. Löneregleringshommitténs bet. Lill.

305 kronor, vilket belopp måste anses vara en låg ersättning för det under
hela året lämnade arbetet. För att kunna utdela dessa gratifikationer jämte
ovannämnda ersättning åt extra vaktmästare hade emellertid anslagets återstod
varit otillräcklig, och bristen hade måst fyllas därigenom, att av departementets
anslag till extra utgifter anvisats medel.

Det syntes emellertid icke vara lämpligt, att sistnämnda anslag på
detta sätt årligen anlitades för regelbundet återkommande utgifter, för
vilka ett annat anslag vore avsett, och departementschefen ansåg sig därför
äga skäl att föreslå en ökning av det till amanuenser, vikariatsersättning
och renskrivning m. in. i civildepartementet anvisade anslagsbeloppet.
Med hänsyn till storleken av det belopp, som måst från annat anslag
anvisas, och då till följd av målens tillväxt en sådan utgiftspost som renskrivningskostnaden
vore stadd i ständig ökning, syntes den ifrågasatta
höjningen icke böra sättas lägre än till 5,000 kronor.

På departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen,
att det ifrågavarande anslaget måtte från dess dåvarande belopp, 17,000
kronor, höjas till 22,000 kronor.

Denna Kungl. Maj:ts framställning blev av riksdagen bifallen.

I9°6 års nks- Vid 1906 års riksdag hemställde Kung]. Maj:t om höjning av ifrå Vidare

höj-%avarande anslag med 8,100 kronor till 30,100 kronor.
samma an Denna höjning påkallades, enligt vad departementschefen i stats slag.

verkspropositionen anförde, huvudsakligen för vinnande av ökade medel
till avlönande av amanuenser.

Inom departementet funnos för det dåvarande anställda sex fast
avlönade amanuenser. Detta antal ansågs emellertid otillräckligt för den
stora arbetsbörda, som ålåge departementet, ett förhållande, som bestyrktes,
bland annat, av det oproportionerligt stora antal oavlönade amanuenser,
vilka sysselsattes inom departementet. Antalet dylika amanuenser utgjorde
vid slutet av år 1905 ej mindre än 19 eller omkring 53 procent
av hela antalet tjänstemän inom departementet samt 76 procent av hela
antalet amanuenser.

Visserligen kunde invändas, att antalet amanuenser icke till fullo
ådagalade behovet av dylika tjänstemän, då det nämligen inom flera äm -

betsverk varit brukligt att anställa amanuenser utan föregående prövning,
huruvida behov av nya tjänstemäns antagande förefunnes. Redan år 1903
hade emellertid dåvarande expeditionschefen i ett till löneregleringskommittén
avlåtet svar å frågeformulär ansett sig kunna intyga, att extra
ordinarie tjänstemän anställdes endast i män av behov; och hade icke sedan
dess någon förändring derutinnan ägt rum. Det vore departementschefen
även bekant, att med ytterst få undantag, föranledda av särskilda uppdrag
eller andra tillfälliga orsaker, de oavlönade amanuenserna vore jämnt sysselsatta
inom departementet, samt att deras arbete vore för detsamma
oumbärligt.

De missförhållanden, departementschefen sålunda berört, vore icke
egendomliga för civildepartementet utan ägde säkerligen sin motsvarighet
även inom övriga departement samt andra statens ämbetsverk. Med anledning
av de stora ekonomiska svårigheter, med vilka flertalet extra ordinarie
tjänstemän kämpade, hade också bland dem bildats en förening med
syfte att verka för förbättrandet av dessa tjänstemäns ställning; och hade
föreningen även ingått till Kungl. Maj:t med en underdånig framställning
i ämnet.

Att departementschefen, innan denna fråga i sin helhet underkastats
Kungl. Maj:ts prövning, ansett sig böra, för civildepartementets
ankommande, bringa frågan om amanuensernas ställning inom departementet
på tal, berodde därpå, att en ökning av de fast avlönade amanuenserna
syntes honom absolut nödvändig för åvägabringande av en god
och lämplig arbetsordning inom departementet. Också ställde sig i intet
annat av departementen förhållandet mellan avlönade och oavlönade amanuenser
så ogynnsamt som inom civildepartementet.

Det ringa antalet avlönade amanuensbefattningar medförde, bland
annat, att tjänstemännen måste arbeta en orimligt lång tid inom departementet,
innan de kunde påräkna något fast arvode. Sålunda hade av de
dåvarande amanuenserna utan fast arvode två anställts år 1899, fyra år
1900, två år 1901, tre år 1902, fyra år 1903 samt övriga fyra under
åren 1904 och 1905. Vilken menlig inverkan detta förhållande utövade
på departementets rekrytering av lämpliga arbetskrafter, insåges lätt. Det
vore icke förvånande, om under denna långa väntetid dugliga och arbets -

samma unga män övergåve departementet för att inom andra verk vinna
fast anställning.

Ett avhjälpande av de påpekade missförhållandena måste, enligt departementschefens
förmenande, gå i två olika riktningar. A ena sidan borde
genom arbetsmetodernas förenklande det för det dåvarande alltför stora
behovet av extra ordinarie arbetshjälp nedpressas och allt rent mekaniskt
arbete överföras å avlönade renskrivare. Sistnämnda åtgärd vore tydligen
av vikt även med hänsyn till tjänstemännens lämpliga utbildning. Det
måste i längden bliva menligt för tjänstemännen själva att sysselsättas
med arbete, för vars tillfredsställande handhavande någon speciel administrativ
eller juridisk utbildning icke vore erforderlig. I berörda avseenden
hade på senare tid åtskilliga mått och steg redan inom departementet
vidtagits, och det vore departementschefens övertygelse att ännu flera
sådana åtgärder kunde vidtagas.

Ä andra sidan syntes staten samtidigt böra söka bereda det antal
amanuenser, vilkas arbete under alla förhållanden vore för departementet
oumbärligt, möjlighet att efter en icke allt för lång väntetid erhålla fast
arvode inom departementet.

För upprätthållande av en bestämd lämplig arbetsordning å departementets
byråer vore det av vikt, att under hela den vanliga expeditionstiden
en amanuens funnes till hands å en var av dessa fem byråer. Då
amanuenserna merendels tjänstgjorde även inom ett annat verk, hade deras
tjänstgöringsskyldighet i departementet å ämbetsrummet dittills icke kunnat
bestämmas till längre tid än två till tre timmar dagligen — det hemarbete,
som amanuenserna hade att förrätta, syntes i allmänhet taga samma
eller föga mindre tid i anspråk.

Genomförandet av den nämnda arbetsordningen kunde vinnas antingen
på det sätt, att tjänstetiden å ämbetsrummet för varje byrå delades
mellan två amanuenser, eller ock att en och samma amanuens tjänstgjorde
hela expeditionstiden å byrån. Den senare anordningen hade vissa företräden,
men krävde tydligen, att innehavaren av en dylik amanuensbefattning
tillerkändes ett avsevärt högre arvode än det, som i allmänhet
tillkomme amanuenserna inom departementet. Dock borde i varje fall en
dylik anordning endast så småningom vinna tillämpning, enär eljest det

av departementschefen med ifrågavarande anslags höjande jämväl åsyftade
målet att förbättra de yngre oavlönade amanuensernas ställning icke därigenom
komme att vinnas. Först när efter hand antalet av dessa nedbragts
till ett något mera normalt, kunde en fullständigare tillämpning
av berörda system med fast avlönade, under hela expeditionstiden tjänstgörande
amanuenser vidtaga.

För det dåvarande utginge till en var av de å byråerna anställda
amanuenserna ett arvode av 1,500 kronor årligen eller således tillhopa

7,500 kronor. Mot arvodet kunde i varje fall ej göras gällande, att det
vore för högt tilltaget. För genomförande av den arbetsordning, departementschefen
ifrågasatt, syntes således lämpligen böra begäras ett höjande
av ifrågavarande anslag med 7,500 kronor.

Departementschefen ansåg sig i detta sammanhang även böra omnämna,
att det belopp, som för det dåvarande tilldelades de oavlönade
amanuenserna i gratifikationer, vore synnerligen lågt, eller i medeltal för
år 1904 endast 400 kronor och för år 1905 420 kronor. Den omständigheten,
att genom det av departementschefen ifrågasatta förslag antalet
amanuenser, till vilka gratifikationer utdelades, skulle minskas, borde således
icke medföra någon nedsättning i anslaget.

Utom en amanuens å varje byrå funnes ytterligare anställd en amanuens
såsom biträde åt registratorn. Vad anginge denna befattning, ansåg
departementschefen den lämpligen böra indragas samt ersättas med
anställandet av ett avlönat oexaminerat skrivbiträde. De göromål, som
ålåge nämnda amanuens, vore nämligen av så skäligen enkel beskaffenhet,
att desamma säkerligen lika väl kunde utföras av ett vanligt skrivbiträde,
varigenom flera fördelar skulle vinnas. Bland annat syntes åt detta biträde
kunna anförtros åtskilliga rent mekaniska skrivgöromål, vilka vore uppdragna
åt de å de olika byråerna anställda amanuenserna.

Det stode väl i departementschefens eget skön att vidtaga denna åtgärd,
vilken ju icke komme att bereda statsverket någon ökad utgift, men
med hänsyn till de yngre tjänstemännens bekymmersamma ställning inom
departementet ansåg han sig icke böra indraga någon av de dåvarande
amanuensbefattningarna, därest icke samtidigt antalet fast avlönade amanuenser
kunde ökas.

Även i ett annat avseende syntes en mindre förhöjning av anslaget
krävas. Det hade på senare tid med hänsyn till göromålens ökning
inom statsrådsberedningen visat sig nödvändigt att, utöver de två ordinarie
vaktmästarna därstädes, jämväl anställa en extra ordinarie vaktmästare.
Då avlöningen för denne, vilken bestämts till 50 kronor i månaden,
utginge ur ifrågavarande anslag, borde detsamma således ytterligare höjas
med 600 kronor.

I riksdagens skrivelse den 23 maj 1906, n:r 142, anfördes i förevarande
ämne, att riksdagen genom vad i ärendet blivit anfört visserligen
icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning angående civildepartementets
stadigvarande behov av fast avlönade amanuenser eller om den
utsträckning, vari dessas arbetskraft skäligen borde tagas i anspråk. I
dessa avseenden antog riksdagen emellertid utredning komma att beträffande
samtliga departement åvägabringas av den kommitté, som den 3
oktober 1902 blivit av Kungl. Maj:t tillsatt för avgivande av utlåtande och
förslag rörande reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden.

Riksdagen hade därför icke funnit sig kunna bifalla framställningen,
i vad den avsåge anställande inom civildepartementet av ytterligare ett
visst antal fast avlönade amanuenser; men, då riksdagen ansett vad i statsrådsprotokollet
i detta ärende meddelats ådagalägga, att för betryggande
av arbetets jämna fortgång inom departementet ökade medel borde ställas
till departementschefens förfogande och då föredragande departementschefen
funnit en extra vaktmästare hos statsrådsberedningen vara behövlig
hade riksdagen ansett sig kunna bevilja den höjning i förevarande anslag,
som av Kungl. Maj:t äskats.

fn ^särskild Vid 1906 års riksdag äskades jämväl erforderligt anslag för anstäl föredragan-

lande i civildepartementet av en särskild föredragande för mål rörande
de för ären- ......

den rörande elektriska anläggningar m. m.

anläggrdn- I detta ärende framhöll departementschefen i statsverkspropositio nen

m. m. nen> hurusom för det dåvarande de till civildepartementet hörande ärenden
vore fördelade på fyra byråer, av vilka den första handlade ärenden
angående landsstaten och kommunallagarnas tillämpning, den andra ären -

den angående städerna, post och telegraf'', den tredje ärenden angående
hälsovård och allmänna arbeten m. in. samt den fjärde ärenden angående
järnvägar. Därjämte vore att märka, att uppsättningen och expedieringen
av vissa ärenden rörande försäkringsväsendet, vilka bereddes av en särskild
föredragande, ålåge den tredje byrån. I spetsen för en var av dessa
byråer stode ett å ordinarie stat uppfört kansliråd.

Ärendenas hopande på åtskilliga av dessa byråer hade emellertid
medfört, att tid efter annan vissa slag av ärenden frånskilts den ordinarie
byrå, vartill de förut hört. Sålunda hade järnvägsbyrån från den 1 oktober
1904 befriats från skyldigheten att bereda ärenden rörande järnvägstaxor,
järnvägsaktiebolagsordningar samt kammarrättens revisionsanmärkningar
mot järnvägsstyrelsen. Vidare hade från andra byrån frånskilts
en viktig grupp av ärenden, nämligen angående elektriska anläggningar.
Samtliga dessa ärenden hade överlämnats till den under expeditionschefens
direkta tillsyn stående s. k. femte byrån, men då expeditionschefens
övriga göromål icke medgåve honom att, utom i undantagsfall,
själv bereda eller föredraga ärenden, hade åliggandet därmed i stället
överlämnats åt underordnade tjänstemän inom departementet.

Den dåvarande anordningen med inrättande av den femte byrån
vore en provisorisk nödfallsåtgärd, som endast för tillfället kunde försvaras.
Under det senaste året hade uppehållandet av byråns verksamhet
vilat på den tillfälliga omständigheten, att en amanuens inom departementet,
vilken, under det att en av departementets ordinarie kanslisekreterare
varit förordnad att upprätthålla en befattning utom departementet,
bestritt dennes tjänst, tills vidare åtagit sig att mot vissa lättnader i
kanslisekreterargöromålen föredraga och bereda flertalet av de till femte
byrån hörande ärendena. Från och med år 1906 stode emellertid även
denna utväg, som icke heller i längden kunde anses lämplig, icke mera
till buds.

Att återgå till den förutvarande anordningen vore av flera skäl icke
tillrådligt. Redan på grund av målens ökning vore en anordning, som
visade sig medföra olägenheter på ett tidigare stadium, då denna ökning
icke så starkt gjorde sig gällande, mindre välbetänkt. Men därtill komme,
att den viktigaste gruppen av de ärenden, som tillkomme byrån, eller

ärenden rörande elektriska anläggningar, vore av den krävande beskaffenhet,
att de icke lämpligen kunde hänföras såsom en underordnad grupp
under en med företrädesvis andra och helt olikartade uppgifter sysslande
byrå. Till dessa ärenden hörde så viktiga frågor som exempelvis koncessionsansökningar
å elektrisk järnväg eller spårväg, anordnande av elektrisk
försöksdrift å statens järnvägar ävensom vad som stode i sammanhang
med Trollhätte kanal- och vattenverk.

På grund av sin beskaffenhet krävde dessa mål ofta förberedande
muntliga överläggningar med vederbörande tekniska myndigheter, varjämte
även råd och upplysningar plägade meddelas allmänheten för undanröjande
av de formella hinder, som kunde uppstå vid behandling av ansökningar
om tillstånd till elektriska anläggningar. Vid sådant förhållande vore det
synnerligen önskvärt, att dessa ärenden handlades och föredroges av en
med dem fullt förtrogen person, vilken i deras omsorgsfulla och uttömmande
beredning såge sin huvuduppgift samt även ägde förutsättningar
att kunna fylla denna.

Vidare vore det uppenbarligen all anledning antaga, att med den
ökade betydelse, som användande av elektrisk kraft vunne såväl för den
egentliga industrien som för samfärdsmedlen, ifrågavarande mål komme
att betydligt tilltaga i antal. Slutligen finge icke lämnas obeaktat, att
det för allmänheten vore av stor vikt, att de mål, varom fråga vore, hastigt
kunde företagas till avgörande, något som med den dåvarande anordningen
icke alltid låtit sig göra.

Alla dessa olika synpunkter medverkade därhän att göra en fastare
organisation av den femte byrån i hög grad önskvärd. Det var likväl
icke departementschefens avsikt att föreslå vidtagande av åtgärder för upprättande
av ännu en ordinarie kanslirådsbefattning. Under dåvarande förhållanden
syntes nämligen detta vara mindre lämpligt, när frågan om inrättande
av en regeringsrätt med därav möjligen följande omorganisation
av Kungl. Majrts kansli ännu vore svävande. Departementschefen inskränkte
sig därför till att hemställa, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att på extra stat uppföra ett anslag att utgå till särskild föredragande
av mål rörande elektriska anläggningar ävensom av andra av departementschefen
anvisade ärenden.

Skulle vad sålunda åsyftats kunna genomföras, vore det departementschefens
avsikt att, utom de ärenden, som redan hörde till den femte
byrån, dit även överföra en del mål från tredje byrån, vilken för det dåvarande
handlade mål rörande allmänna arbeten, hälsovården, sociala frågor,
riksgränsen, lappar in. in. ävensom, med angiven inskränkning, försäkringsärenden.
Redan den skiftande beskaffenheten av de till denna
byrå hörande ärenden gjorde en annan fördelning önskvärd. Även vore
antalet ärenden å byrån anmärkningsvärt stort. Ärenden rörande allmänna
arbeten stode på grund av sin beskaffenhet och med hänsyn till
de underordnade myndigheter, som handlade dera, i ett visst sammanhang
med målen rörande elektriska anläggningar och syntes för den skull i
främsta rummet komma i fråga till avskiljande från tredje och överlämnande
till femte byrån.

Det vore jämväl att märka, att ett icke obetydligt, ehuru icke i
siffror mätbart arbete sedan gammalt ålåge femte byrån, i det att byråns
tjänstepersonal tillhandaginge departementschefen och expeditionschefen
med allehanda utredningar och uppdrag, särskilt sådana av mer tillfällig
och brådskande beskaffenhet. Slutligen krävde, såsom påpekats, de elektriska
målen i allmänhet ganska betydande tid. Den ifrågasatta befattningen
komme således att bereda sin innehavare full sysselsättning.

Den särskilda ersättning, som borde utgå till omförmälde föredragande,
hade departementschefen ansett icke böra bestämmas lägre än till

2,500 kronor.

önskvärdheten därav att den ifrågasatta anordningen redan år 1906
kunde tillämpas syntes nödvändiggöra, att anslag därför redan för sistnämnda
år bleve till <rän sfi igt;.

Kungl. Maj:t föreslog i enlighet härmed riksdagen att såsom gottgörelse
till en särskild föredragande inom civildepartementet av ärenden
rörande elektriska anläggningar ävensom vissa andra mål, efter därom av
departementschefen meddelad bestämmelse, på extra stat för år 1907 till
Kungl. Maj:ts förf gande anvisa ett belopp av 5,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att låta av detta belopp förskottsvis under år 1906 av tillgängliga
medel utanordna 2,500 kronor.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit bifölls av riksdagen.

12—162603. Lönereglering skommitténs bet. LII!.

1907 års
riksdag.
Anslag till
bemälae föredragande.

1S08 års
riksdag.
Höjning åt
gottgörelsen
till nyssnämnda
föredragande.

Anslag å 2,500 kronor såsom gottgörelse till en särskild föredragande
inom civildepartementet av ärenden rörande elektriska anläggningar
m. m. anvisades av 1907 års riksdag för år 1908.

Vid 1908 års riksdag gjordes i statsverkspropositionen framställning
om förhöjning av gottgörelsen till förenämnda särskilda föredragande.

Det erinrades i sådant hänseende av vederbörande departementschef,
att de mål och ärenden, som anförtrotts åt bemälde föredragande och
vilka handlades å civildepartementets s. k. femte byrå, vore, förutom ärenden
rörande elektriska anläggningar, mål rörande allmänna arbeten, Trollhätte
kanal- och vattenverk, järnvägstaxor, bolagsordningar för järnvägsaktiebolag
samt kammarrättens revisionsanmärkningar mot järnvägsstyrelsen.
Därjämte behandlades å denna byrå åtskilliga ärenden rörande regeringen,
förordnanden inom departementet m. in.

Ifrågavarande ärenden, av vilka en del vore synnerligen tidsödande,
hade, såsom för övrigt arbetet inom departementet i dess helhet, visat
tendens till ständig ökning.

Det arbete, som krävdes av den särskilde föredraganden, vore dåmera
också fullt jämförligt med en byråchefs. Det syntes därför, som skulle
den därför bestämda särskilda gottgörelsen vara väl ringa, och en ökning
i det årliga anslaget av 500 kronor få anses vara väl motiverad.

Därest Kungl. Maj:t och riksdagen skulle komma att för år 1908
bevilja ett extra lönetillägg för åtskilliga ämbets- och tjänstemän, syntes
billigt, att ifrågavarande föredragande jämväl bereddes förbättring i sina
avlöningsförmåner för år 1908.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att såsom gottgörelse till en särskild föredragande inom civildepartementet
av ärenden rörande elektriska anläggningar ävensom vissa
andra mål, efter därom av departementschefen meddelad bestämmelse,
på extra stat för år 1909 till Kungl. Maj:ts förfogande anvisa ett belopp
av 3,500 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta av detta belopp förskottsvis
under år 1908 av tillgängliga medel utanordna 500 kronor.

Riksdagen, som fann den föreslagna ökningen av ifrågavarande anslag
vara av behovet påkallad, biföll framställningen.

Då emellertid enligt departementschefens uppfattning deri förstärkning
av departementets arbetskrafter, som erhållits genom omförmälde sär- é» särakild
skilde föredragande, icke vore tillräcklig för att lätta den alltjämt ökade ägande.
arbetsbördan och minska den, trots den stegrade arbetsprodukten, växande
balansen, hemställdes därjämte i den till 1908 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen
om anvisande av anslag till ytterligare en särskild föredragande
inom civildepartementet.

Till stöd för denna framställning anfördes, att balansen till följd av
den alltjämt fortgående ökningen i inkommande målens antal sakta stigit,
och det oaktat en med varje år stegrad arbetsprodukt avvunnits departementets
ämbets- och tjänstemän.

De till departementet hörande ärenden vore, anfördes det vidare,
fördelade på fem byråer, av vilka fyra förestodes av ordinarie byråchefer och
den femte av den förenämnde extra föredraganden.

Av dessa byråer handlade den första ärenden angående landsstaten
och kommunallagarnas tillämpning, den andra frågor rörande städerna,
post och telegraf, den tredje ärenden angående hälsovård, sociala frågor,
lappar, riksgränsen in. in., varjämte uppsättningen och expedieringen av
vissa ärenden rörande försäkringsväsendet ålåge denna byrå. A fjärde
byrån handlades flertalet järnvägsärenden. För de mål och ärenden, som
behandlades å femte byrån, hade redogjorts vid behandlingen av frågan om
förhöjd gottgörelse till den nämnde extra föredraganden.

Till följd av den betydliga ökningen i antalet inkomna mål, hade
under ,senaste åren balansen alltjämt vuxit, dock icke i förhållande till
stegringen i de inkommande målens antal. Detta syntes vara att tillskriva
dels det verkligen intensiva arbete, som i departementet bedrivits, och dels
införandet av förenklade arbetsmetoder, särskilt i fråga om skrivsätt och
expediering. Därjämte hade anlitats den utvägen, att under ett par månader
av år 1907 en kanslisekreterare förordnats att bereda och föredraga

åtskilliga mål, vilka utgallrats från de byråer, där balansen visat sig vara
i stigande. Och vidare hade gång efter annan amanuenser, som ansetts
därtill kvalificerade, fått under expeditionschefens direkta tillsyn föredraga
ärenden, vilka blivit av dem beredda.

Emellertid kvarstode det förhållande, att balansen fortfarande vore

jämförelsevis stor, så mycket mera beklagligt, som de på civildepartementets
föredragning beroende ärenden i allmänhet vore av den beskaffenhet,
att de krävde snabbt avgörande. Någon minskning i tillströmningen av
nya mål syntes icke heller vara att förvänta. Snarare kunde man motse
en fortsatt ökning.

Att för balansens avarbetande utkräva mera arbete av departementets
dåvarande föredragande syntes icke kunna ifrågasättas, då deras dagliga
arbetstid, enligt vad departementschefen hade sig bekant, i allmänhet
icke understege åtta timmar. Departementschefen ansåg därför lämpligast,
att åtgärder vidtoges för att bereda möjlighet att för ändamålet förordna
ytterligare en extra föredragande.

Denne syntes lämpligen kunna anförtros att bereda och föredraga
besvärsmål, tillhörande andra, tredje, fjärde och femte byråerna, jämte en
del från första byrån, samt en del andra ärenden från byråer, där balansen
vore jämförelsevis stor.

Den särskilda ersättning, som borde utgå till omförmälde föredragande,
syntes böra bestämmas till enahanda belopp, soin för extra föredraganden
av elektriska med flera ärenden, eller 3,000 kronor.

önskvärdheten att den ifrågasatta anordningen kunde tillämpas
redan år 1908 betingade, att anslag därför under samma år bleve tillgängligt.

I överensstämmelse därmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att såsom
gottgörelse till ytterligare en särskild föredragande inom civildepartementet
på extra stat för år 1909 till Kungl. Maj:ts förfogande anvisa ett
belopp av 6,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta av detta
belopp förskottsvis under år 1908 av tillgängliga medel utanordna 3,000
kronor.

I riksdagens skrivelse den 2 juni 1908, n:r 6, anmäldes, att, som det
syntes riksdagen synnerligen önskvärt, att det avsevärt stora antalet
balanserade mål inom civildepartementet snarast möjligt nedbringades, men
detta enligt den i ämnet förebragta utredningen ej syntes med då inom
departementet tillgängliga arbetskrafter låta sig göra, riksdagen bifallit
Kungl. Maj:ts förslag.

Vid 1908 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t vidare riksdagen att
höja det i staten för civildepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli
upptagna anslag till amanuenser, vikariatsersättning och renskrivning
m. in. från dess dåvarande belopp, 30,100 kronor, till 46,000 kronor eller
med 15,900 kronor. Beträdande den ifrågasatta höjningen anförde departementschefen
i statsverkspropositionen, bland annat, följande.

År 1906 hade inom departementet funnits anställda sex fast avlönade
amanuenser. Detta antal hade emellertid visat sig otillräckligt för
den stora arbetsbörda, som vilade å departementet.

Från och med år 1907 hade också ytterligare fem amanuenser erhållit
fast arvode. Av amanuenserna med fast arvode uppburo nio 1,500 kronor
och en 1,200 kronor om året. Därjämte uppbar den amanuens, som förordnats
såsom föredragande av ärenden rörande elektriska anläggningar
m. fl. mål, sitt amanuensarvode, 1,500 kronor.

Amanuensen hos registratorn hade ersatts av ett kvinnligt biträde.

Anslaget, 30,100 kronor, hade emellertid icke visat sig förslå till
det därmed avsedda ändamålet, väsentligen beroende på de med den stegrade
arbetsprodukten betydligt ökade renskrivningskostnaderna.

De utgifter, ifrågavarande anslag vore avsett att täcka, hade sålunda
under år 1907 uppgått till följande belopp:

amanuensarvoden................................kronor 16,200: —

vikariatsersättningar............................... > 4,882:32

gratifikationer........

renskrift och kvinnliga hiträden

7,442

8,475

Samma kronor 37-000

En stor del av det såsom gratifikationer upptagna belopp hade
använts såsom ersättning till de extra vaktmästare, som vore behövliga i
departementet och statsrådsberedningen.

Bristen i anslaget hade måst täckas av sjätte huvudtitelns anslag till
extra utgifter.

Om följaktligen redan då utgående nödvändiga utgifter betingade
ökat anslag till ifrågavarande ändamål, förelåge emellertid jämväl andra
omständigheter, som likaledes påkallade, att ytterligare medel ställdes till
Kungl. Maj:ts förfogande.

Höjning av
anslaget till
amanuenser
m. m

De inom departementet fast anställda amanuenser hade nämligen
hos departementschefen gjort framställning om förbättring i sina avlöningsförhållanden,
i vilket hänseende de föreslagit ett begynnelsearvode av

2,000 kronor och en slutavlöning av 3,000 kronor.

Att de dåvarande arvodena för vissa av amanuenserna icke kunde
anses utgöra nöjaktig ersättning för det arbete, de nedlade i departementets
tjänst, ansåg departementschefen vara obestridligt. Den fastställda
dagliga minimitiden för arbetet å tjänsterummet utgjorde för avlönad
amanuens för det dåvarande två och en halv å tre timmar, och det hemarbete,
som de hade att förrätta, toge sannolikt icke kortare tid i anspråk.
Med en beräknad arbetstid av fem timmar om dagen skulle följaktligen
ersättningen för timme belöpa sig till högst en krona, ett alltför ringa
arvode till personer med en långvarig och dyrbar utbildning och vilkas
arbete i allmänhet vore av ganska krävande beskaffenhet. Det rent mekaniska
arbetet anförtroddes nämligen numera i stor utsträckning åt kvinnliga
biträden.

Komme så därtill, att åtskilliga av amanuenserna haft anställning i
departementet under tio år och därutöver, syntes deras framställning visserligen
vara förtjänt av beaktande.

Befordringsutsikterna inom departementet vore icke de ljusaste.
Detta jämte de klena avlöningsförhållandena hade också resulterat i en
stark avgång av amanuenser och svårighet att erhålla nya, dugande arbetskrafter.
Ur synpunkten av departementets rekrytering med lämpliga arbetskrafter
vore åtgärder därför av nöden. För arbetets behöriga skötande
vore för övrigt extra ordinarie arbetshjälp av behovet ovillkorligen
påkallad.

Vad beloppet av den ifrågasatta avlöningsförhöjningen anginge, hade
departementschefen icke ansett sig kunna undgå att taga hänsyn till vad
som uttalats i anledning av det 1907 års riksdag förelagda förslaget till
ny avlöningsstat för statskontoret. Föredragande departementschefen hade
nämligen ansett, att förhöjning av det lägsta amanuensarvodet, åtminstone
under vanliga förhållanden och ifall arbetstiden som regel icke ginge
utöver vad löneregleringskommittén förutsatt såsom det regelmässiga —
4 timmar — borde stanna vid 2,000 kronor. Riksdagen hade också funnit

av departementschefen begärd förhöjning i anslaget till amanuenser in. m.
vara av behovet påkallad, särskilt för beredande, på sätt föreslagits, av
möjlighet att kunna höja de i allmänhet med 1,200 kronor utgående amanuensarvodena
till högst 2,000 kronor.

Samma grundsatser syntes chefen för civildepartementet böra i allmänhet
tillämpas inom hans departement, därvid han emellertid påpekade,
att den dagliga arbetstiden för departementets amanuenser i regel överstege
4 timmar, och att i vissa fall ovanliga förhållanden kunde anses
föreligga med hänsyn till vederbörandes mer än vanligt långa tjänstetid
inom departementet. Han ansåg därför arvodet böra i ett eller annat
undantagsfall kunna sättas något högre än 2,000 kronor om året, exempelvis
då amanuens, som avsevärt lång tid tillhört departementet, ägnade
så gott som hela sitt arbete åt denna tjänst.

För att bereda möjlighet till lämplig ökning i de fast avlönade
amanuensernas arvoden syntes ett belopp av 5,000 kronor följaktligen vara
erforderligt.

Jämväl av annan orsak ansåg departementschefen nödigt, att av
riksdagen äskades ytterligare medel för de ändamål, ifrågavarande anslag
vore avsett att fylla.

Oavlönade amanuenser inom departementet hade nämligen i en till
departementschefen ställd skrift anhållit, att dem måtte beredas någon förbättring
i deras avlöningsvillkor. De hade erinrat, att deras dagliga tjänstgöringstid
i regel uppginge till 2 å 3 timmar och att de dessutom hade
att utföra hemarbete, vilket krävde en arbetstid av i medeltal minst en
timme om dagen. De hade vidare anfört, att den ersättning, som för
detta arbete lämnades dem, utginge i form av gratifikationer till växlande
belopp, i allmänhet ej uppgående till 600 kronor för år räknat, motsvarande
en timpenning om högst 60 öre, och hade såsom ett önskemål framhållit,
att amanuens, som icke inom departementet åtnjöte fast arvode,
måtte beredas en ersättning av minst 100 kronor i månaden, dock att för
Amanuens, som icke tjänstgjort i departementet ett år, ersättningen kunde
såttas något lägre.

Denna framställning fann departementschefen förtjänt att åtminstone
i viss mån understödjas. Den arbetskraft, som representerades av dessa

oavlönade amanuenser, kunde för det dåvarande icke undvaras. Vid sådant
förhållande syntes det departementschefen icke mer än skäligt, att dem
bereddes en eisättning, som åtminstone i någon man kunde anses motsvara
det arbete, de nedlade i departementets tjänst. Det begränsade belopp,
departementschefen för ifrågavarande ändamål haft till sitt förfogande,
hade emellertid gjort, att den gottgörelse, som i form av gratifikationer
kunnat till dem utbetalas, varit synnerligen ringa. Den hade endast i ett
fåtal fall överstigit 600 kronor och ofta nog icke uppgått till detta belopp
även för amanuenser, som regelbundet tjänstgjort i departementet. För
det dåvarande funnes anställda 10 oavlönade amanuenser, av vilka eu
tjänstgjort endast kort tid och en ägnade allenast obetydlig tid åt departementet.
För att kunna bereda de oavlönade amanuenserna något större
gratifikationer skulle krävas ett belopp av 2,500 kronor.

Understundom inträffade det, att byråchef inom departementet, vilken
enligt gällande avlöningsvillkor icke vore skyldig att utöver tre månader
varje kalenderår mottaga förordnande till högre befattning, ändock
under längre tid bestritt expeditionschefsämbetet, på grund därav att ordinarie
innehavaren av ämbetet för beredande av viktigare och mera omfattande
ärenden beviljats ledighet från övriga göromål. Skillnaden mellan
expeditionschefs och byråchefs tjänstgöringspenningar uppginge icke till
mer än 500 kronor; och syntes det därför billigt, att ställföreträdaren för
den tid, som kunde överskjuta tre månader, av ifrågavarande anslag bereddes
någon särskild ersättning, vilket dock antogs ej hava större inverkan
på anslagets belopp.

Med hänsyn därtill, att kostnaderna för renskrift visat tendens till
ständig ökning, borde desamma icke beräknas till lägre belopp om året
än 10,000 kronor, vadan därför skulle erfordras ytterligare *ett belopp av
i runt tal 1,500 kronor. Vid bifall därtill skulle kunna beredas de
kvinnliga skrivbiträdena i departementet någon förbättring i deras dåvarande
villkor.

För det dåvarande voro anställda fem kvinnliga biträden. Ett av
dessa tjänstgjorde hos registratorn såsom amanuens med ett årligt arvode
av 1,200 kronor. De övriga sysselsattes med renskrift och biträdde vid
expediering och uppsättning av enklare expeditioner. Två av dessa hade

månadsavlöning, den ena av 80 kronor och den andra av 75 kronor med
skyldighet att arbeta å tjänsterummet fyra timmar om dagen. De båda
andra erliölle betalning med 75 öre i timmen.

Enligt departementschefens beräkning skulle följaktligen krävas en
ökning av anslaget med 15,900 kronor.

Därest framställningen om ökat anslag för år 1909 vunne Kungl.
Maj:ts och riksdagens bifall, var det departementschefens avsikt att föreslå
Kungl. Maj:t att av sjätte huvudtitelns allmänna besparingar eller av anslaget
till extra utgifter bereda amanuenser och extra biträden förhöjd
ersättning jämväl för år 1908.

I riksdagens förenämnda skrivelse den 2 juni 1908 anfördes uti
ifrågavarande ämne, att riksdagen, med hänsyn till vad i ärendet blivit
upplyst angående amanuensernas dagliga arbetstid för departementets räkning,
i regeln överstigande fyra timmar, funnit den föreslagna förhöjningen
beträffande amanuensarvodena i det hela icke större än vad av omständigheterna
under dåvarande förhållanden påkallades.

Likaledes hade riksdagen ej haft något att erinra mot det belopp
av 2,500 kronor, som avsetts till beredande av något förhöjda gratifikationer
åt de oavlönade amanuenserna.

Vidkommande det för de ökade renskrivningskostnaderna beräknade
beloppet 1,500 kronor hade riksdagen, då en höjning av de för berörda
ändamål avsedda medlen syntes av behovet påkallad, ej heller i denna del
velat motsätta sig den ifrågasatta anslagsförhöjningen. Då riksdagen emellertid
icke ''kunnat undgå att fästa uppmärksamheten vid den starka och
oavbrutna stegringsten dens, som renskrivningskostnaderna inom såväl
Kungl. Maj:ts kansli som de centrala ämbetsverken utvisade, hade riksdagen
icke velat underlåta att i detta sammanhang uttala önskvärdheten
av att ifrågavarande kostnader måtte för framtiden i möjligaste mån begränsas;
och föreställde sig riksdagen, att en väsentlig besparing i förevarande
hänseende kunde åstadkommas ej mindre genom de utgående
expeditionernas avfattande i så kort och enkel form som möjligt än även
genom användande vid utskrifternas verkställande av skrivmaskin i största
möjliga utsträckning.

13—162603. Löner egt ering skommitténs bet. Lill.

Höjning av
expeditionschefens

arvode.

1909 års
riksdag.

Fortfarande
anslag till
två särskilda
föredragande
m. m.

Uttalande
i fråga om
föredragningen
av
mål i regeringsrätten.

Om än riksdagen sålunda icke velat motsätta sig beviljandet av
medel till bestridande av ovan omförmälda utgifter, hade riksdagen likväl
icke ansett lämpligt att, då lönereglering för Kungl. Maj:ts kansli inom en
nära framtid antoges komma att äga rum och frågan, i vilken utsträckning
extra arbetskraft borde inom departementen användas samt vilken ersättning
som borde densamma beredas, i sammanhang därmed antagligen
komme under omprövning, ifrågavarande belopp uppfördes å ordinarie
stat, utan syntes detsamma, i avbidan på att berörda frågor vunne sin
lösning, endast böra beviljas på extra stat.

Riksdagen hade alltså, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag, till förhöjning av de inom civildepartementets avdelning av Kungl.
Maj:ts kansli anställda amanuensernas arvoden in. m., på extra stat för år
1909 anvisat ett belopp av 15,900 kronor.

Enahanda anslag blev av 1909 års riksdag anvisat för år 1910.

Från 1908 års riksdag är slutligen att anteckna, att riksdagen nämnda
år höjde det i staten upptagna anslag till arvode åt expeditionschefen i
civildepartementet från dess dåvarande belopp, 7,500 kronor, till 9,000
kronor, av vilket arvode 3,000 kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Förut är omnämnt, hurusom av 1909 års riksdag för år 1910 till
förhöjning av de inom civildepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts
kansli anställda amanuensers arvoden m. m. på extra stat anvisades enahanda
belopp, som för år 1909 beviljats av 1908 års riksdag.

Därjämte anvisade 1909 års riksdag för år 1910 på extra stat dels

3,000 kronor såsom gottgörelse till en särskild föredragande inom civildepartementet
av ärenden rörande elektriska anläggningar ävensom vissa
andra mål, dels ock 3,000 kronor såsom gottgörelse till ytterligare en särskild
föredragande inom civildepartementet.

Nämnas må här även, att i statsverkspropositionen till 1909 års
riksdag, i sammanhang med äskande av anslag till regeringsrätten, av
chefen för civildepartementet erinrades, att det för 1908 års riksdag fram -

lagda förslag om inrättandet av en regeringsrätt i fråga om målens beredning
och föredragning förutsatte, att detta skulle anförtros åt ämbetseller
tjänstemän i de särskilda statsdeparteinenten. Huruvida föredragningen
under alla förhållanden skulle kunna tillfredsställande uppehållas
på sätt sålunda ifrågasatts utan förstärkning i ett eller annat departements
arbetskrafter, kunde icke på förhand avgöras. Skulle sådant visa sig
ovillkorligen påkallat och av riksdagen beviljat anslag ej lämnade tillgång
för ändamålet, syntes emellertid erforderliga medel kunna anvisas från
allmänna besparingar eller under förskottstitel, intill dess närmare erfarenhet
vunnits.

Finansdepartementet.

I statsverkspropositionen till 1891 års riksdag hemställde Kungl.
Maj:t om höjning av det i staten för finansdepartementets avdelning av
Kungl. Maj:ts kansli upptagna anslag för amanuenser, vikariatsersättning,
renskrivning, in. in. från dess dåvarande belopp med 1,600 kronor till
10,600 kronor.

Härutinnan erinrade chefen för finansdepartementet till vid propositionen
fogat statsrådsprotokoll, hurusom i den vid 1878 års riksdag
fastställda stat för ifrågavarande departements avdelning av Kungl. Maj:ts
kansli upptagits ett anslag av 7,000 kronor till amanuenser, vikariatsersättning,
renskrivning m. m., vilket anslag emellertid vid 1884 års
riksdag — då kontroll- och justeringsbyrån (senare förändrad till en särskild
styrelse) upptogs å ordinarie stat under nämnda avdelning av kansliet
— för betäckande av enahanda kostnader jämväl för kontroll- och
justeringsbyrån höjts till 9,000 kronor.

Enligt vad departementschefen vidare yttrade, hade emellertid vunnen
erfarenhet ådagalagt, att sistnämnda belopp icke lämnade tillfälle att bereda
de i departementet anställda extra ordinarie tjänstemän en i förhållande
till deras arbete någorlunda avpassad gottgörelse.

Till innehavarna av tre med årligt arvode av 1,000 kronor förenade
amanuensbefattningar hade utbetalts de fastställda arvodena, sammanlagt

3,000 kronor, varjämte till en var av dessa amanuenser ävensom till en å
den dåvarande bankbyrån anställd amanuens, vilken även biträtt med hand -

1891 års
riksdag.

Höjning av
anslaget till
amanuenser
m. m.

100

läggningen av göromålen inom departementet i övrigt, utgått särskilda
gratifikationer av 125 kronor till vardera. Efter gäldande av vikariatsarvoden,
kostnader för renskrivning samt arvoden och gratifikationer
åt extra vaktbetjänte, hade återstoden av anslaget, 905 kronor, utdelats i
gratifikationer till åtta amanuenser med belopp av resp. 175, 165, 125,
115, 100, 100, 75 och 50 kronor.

I betraktande därav att den tjänstgöring, som ålåge innehavarna av
de med fast arvode förenade amanuensbefattningarna, upptoge större
delen av förmiddagen och icke sällan erfordrade hemarbete måste den
gottgörelse, som blivit beredd de ifrågavarande amanuenserna, anses ganska
ringa. I ännu högre grad gällde emellertid detta i fråga om gottgörelsen
till övriga amanuenser. Visserligen kunde dessa icke med skäl påräkna
full ersättning för sitt arbete, men då det måste ligga i departementets
intresse, att ett antal yngre tjänstemän, utan att allt för mycket behöva
splittra sin verksamhet åt olika håll, egnade sig åt departementets tjänst
för att framdeles därinom vinna befordran, kunde det icke annat än lända
till men för departementets verksamhet, att utväg saknades att åt dem
bland ifrågavarande tjänstemän, vilka kunde anses förtjänta att fästas vid
departementet, bereda en någorlunda skälig gottgörelse.

Vid jämförelse med de belopp, som uti förevarande avseende blivit
anslagna för övriga större departement, visade det sig också, att finansdepartementet
intoge en ofördelaktig ställning. Antalet med fast arvode
försedda amanuenser vore också i de ifrågavarande departementen relativt
större. än i finansdepartementet, likasom även arvodena i regeln
vore högre.

En förhöjning i finansdepartementets anslag syntes departementschefen
alltså av omständigheterna fullt påkallad, och beloppet av denna
förhöjning borde lämpligen bestämmas till 1,600 kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet därmed gjorda, ovan omförmälda framställning
bifölls av riksdagen.

1904 års Vid 1904 års riksdag föreslogs i statsverkspropositionen, att omför Ytterligare

ma^a anslag för amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning m. m. måtte
höjning av höjas med 4,600 kronor till 15,200 kronor.

samma

anslag.

101

Enligt vad vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll giver
vid handen, hade vid beräknandet av behovet av anslagets förhöjning ansetts,
att tillgång jämväl borde beredas till ett ytterligare fast amanuensarvode
å 1,500 kronor.

I detta avseende hade erinrats, hurusom i olikhet med förhållandet
inom lånt försvars-, civil- och ecklesiastikdepartementens avdelningar av
Kungl. Maj:ts kansli å expeditionschefens i finansdepartementet byrå icke
vore anställd någon amanuens med fast arvode. Saknaden därav hade
också låtit känna sig synnerligast vid tillfällen, då den å byrån tjänstgörande
kanslisekreteraren, såsom vanligen vore fallet under månaderna
närmast före och efter riksdagens öppnande, vore nästan uteslutande upptagen
av korrekturläsning å riksdagspropositioner m. m.

I riksdagens skrivelse den 20 maj 1904, n:r 135, anfördes i förevarande
ämne följande.

Riksdagen hade icke genom vad i statsrådsprotokollet anförts funnit
sig övertygad därom, att en amanuens med fast arvode å 1,500 kronor
skulle behöva anställas å expeditionschefens i finansdepartementet byrå.

Vid besvarandet av en av Kungl. Maj:t till 1903 års riksdag gjord
framställning om höjning av ecklesiastikdepartementets anslag för amanuenser
m. in. hade riksdagen i skrivelse den 22 maj 1903 yttrat, bland
annat, att den uppgjorda beräkningen av anslagsbehovet i avseende å avlöningen
åt de fasta amanuenserna icke ansetts böra obetingat godkännas,
helst som fullständigare utredning angående departementets behov av
fasta amanuenser och om den omfattning, vari dessas arbetskraft toges i
anspråk, kunde antagas bliva åvägabragt av den av Kungl. Maj:t den 3
oktober 1902 tillsatta kommitté för avgivande av utlåtande och förslag
rörande regleringen av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden,
och kommittéutredningen även kunde väntas bereda ökad möjlighet
att tillse, att amanuenserna i de särskilda statsdepartementen bleve
med avseende ä arbetsprestationer och avlöningsförmåner såvitt möjligt
med varandra likställda.

På enahanda grunder hade riksdagen ansett, att i det skick, vari frågan
om höjning av finansdepartementets anslag för samma ändamål dåmera

102

1907 års
riksdag.

Vidare höj
ning av
samma
anslag.

lörelåge, Kungl. Maj:ts i detta ämne gjorda framställning icke bort oförändrad
av riksdagen bifallas. Däremot syntes anslaget böra så bestämmas,
att detsamma lämnade tillgång till erforderligt amanuensbiträde å expeditionschefens
byrå särskilt under de tider av året, då göromålen å byrån
ökades genom tryckningen av riksdagspropositioner m. m. För detta
ändamål hade ett belopp av 1,000 kronor ansetts vara fullt tillräckligt.
Anslagsökningen i dess helhet borde följaktligen begränsas till 4,100
kronor.

Riksdagen hade alltså, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning,
höjt det i staten för finansdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli
upptagna anslag för amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning in. m.
från dess dåvarande belopp, 10,600 kronor, med 4,100 kronor till 14,700
kronor.

Vid 1907 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t den dåvarande, till
finansdepartementet hörande kontroll- och j usteringsbyråns förändrande till
en särskild kontroll- och justeringsstyrelse.

I särskild proposition, n:r 105, gjordes framställning angående bestridande
av kostnaden för nyssnämnda styrelse m. m. I denna proposition
framlades jämväl förslag till höjning av finansdepartementets ovau
omförmälda anslag till amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning m. in.

I fråga därom erinrade departementschefen till det propositionen
bifogade statsrådsprotokollet, hurusom nämnda anslag av 1904 års riksdag
blivit höjt till sitt dåvarande belopp 14,700 kronor. Frånräknade man,
yttrade departementschefen vidare, den andel av ifrågavarande anslag,
som åtgått för kontroll- och justeringsbyrån, eller vid pass 3,400 kronor
för år, hade således för departementet i övrigt återstått omkring 11,300
kronor.

Därav hade i vikariatsersättningar under de två senaste åren i medeltal
utgått ett belopp av 2,360 kronor. Denna utgift hade berott, förutom
av de ordinarie tjänstemännens rätt till semester, till en del även därav,
att expeditionschefen under vissa tider av året måst för beredande av
vissa på departementets handläggning ankommande ärenden av vidlyftigare
beskaffenhet, särskilt statsregleringen och vad därmed ägde sam -

loa

manhang, beredas ledighet från övriga till expeditionschefsämbetet hörande
göromål, ett förhållande, som säkerligen även framgent tidtals kunde antagas
bliva nödvändigt. Då under sådan ledighet expeditionschefen eljest
tillkommande tjänstgöringspenningar uppbures av hans vikarie, erhölle den
förre motsvarande ersättning av ifrågavarande anslag.

Utgifterna för renskrivning, vilka under senare åren i följd av ärendenas
ökade antal varit stadda i ständig stegring, hade för nu ifrågavarande
del av departementet för de två senaste åren ställt sig tämligen
olika, i det att dessa utgifter under år 1905 uppgått till omkring 1,800
kronor och under år 1906 till omkring 2,500 kronor, eller således i
medeltal under dessa år till omkring 2,150 kronor.

Sedan ett par år tillbaka hade det befunnits nödigt att inom departementet
anställa en extra vaktmästare med ungefär enahanda tjänstgöring
som departementets två ordinarie vaktmästare. Nämnda extra
vaktmästare uppbure ett arvode av 50 kronor i månaden, eller 600 kronor
om året, vilket arvode utginge av ifrågavarande anslag. Dessutom hade
även eljest tidtals visat sig nödvändigt att därutöver anlita extra vaktmästarhjälp.
Såsom gratifikationer till extra vaktbetjänte hade under de
två senaste åren utgått i medeltal 270 kronor.

Sedan sålunda till vikariatsersättning, renskrivningskostnad och ersättning
till extra vaktbetjäning i medeltal åtgått 5,380 kronor, hade till
avlönande av amanuenser likaledes i medeltal återstått 5,920 kronor. Av
anledning att utgifterna för renskrift under år 1906 uppgått till avsevärt
högre belopp än år 1905, hade emellertid i verkligheten för år 1906
endast återstått ett avsevärt mindre belopp att disponera till ersättning åt
amanuenser. Då detta belopp emellertid befunnits otillräckligt, hade till
fyllnad av det såsom erforderligt ansedda beloppet statskontoret anbefallts
förskjuta ett belopp av 950 kronor.

Inom departementet — frånsett bankbyrån samt kontroll- och justeringsbyrån
— funnes anställda tre amanuenser med fast arvode, nämligen
en å vardera av departementets två återstående byråer och en hos expeditionschefen.
Arvodena till dessa amanuenser hade dittills varit bestämda
för vardera av de två förstnämnda till 1,200 kronor om året och för den
sistnämnda till 1,000 kronor likaledes för år räknat. De ifrågavarande

104

amanuenserna tjänstgjorde i regel omkring tre timmar dagligen å tjänsterummet,
varjämte dem tilldelat hemarbete i allmänhet antoges kräva ungefär
motsvarande tid. Under vissa tider av året, då arbetet inom departementet
för beredandet av de till statsregleringen hörande ärenden eller på
grund av andra förhållanden måste mer än vanligt forceras, toges emellertid
amanuensernas tid och arbetskraft ofta nog i anspråk åtskilligt utöver
vad i regel vore fallet.

Med hänsyn till det arbete, som sålunda av dessa tjänstemän utkrävdes,
måste den till dem utgående ersättningen under dåvarande förhållanden
anses alltför låg, helst om man toge i betraktande, att inom de
övriga större statsdepartementen, där amanuenserna i ungefär lika mån
toges i anspråk som inom finansdepartementet, arvodena till ifrågavarande
tjänstemän dårnera i allmänhet höjts till 1,500 kronor för dera var. Därför''
hade också under senaste åren ansetts nödvändigt att i form av särskilda
gratifikationer höja de till finansdepartementets ifrågavarande amanuenser
utgående arvoden, varigenom de två å byråerna anställda amanuensernas
avlöning i verkligheten uppgått till 1,500 kronor och den hos
expeditionschefen anställdes till 1,250 kronor.

Redan av sålunda anförda skäl ansåg departementschefen en stadigvarande
förhöjning i de omförmälda tre amanuensernas arvoden till 1,500
kronor för dem var för år räknat vara synnerligen påkallad. Detta gällde
icke mindre om den hos expeditionschefen anställda amanuensen än om
de övriga.

Då Kungl. Maj:t år 1904 hos riksdagen begärt förhöjning i departementets
anslag till amanuenser m. m., hade arvodet även för expeditionschefens
amanuens beräknats till 1,500 kronor om året. Riksdagen hade
emellertid uttalat den mening, att ett belopp av 1,000 kronor borde vara
för avlönande av nyssnämnda tjänsteman tillräckligt, uppenbarligen av den
anledning, att riksdagen uppfattat den gjorda framställningen så, att
behovet av en amanuens åt expeditionschefen huvudsakligen framträtt
under den tid av året, då tryckningen av riksdagspropositioner in. m.
påginge.

Om ock detta behov gjort sig i alldeles särskilt hög grad gällande
under nämnda tid av året, hade det emellertid visat sig, att han även

105

övriga delar av året vore fullt ut lika upptagen av göromål för departementets
räkning som de fast anställda amanuenserna å byråerna, vadan
icke någon som helst anledning förefunnes att avlöna honom sämre än de
övriga. Att den honom tilldelade gratifikationen begränsats något under
vad som tilldelats de övriga hade allenast berott på otillräckligheten i det
för dithörande ändamål anvisade anslag eller önskan att i möjligaste mån
begränsa det belopp, som därutöver måst för ändamål av ifrågavarande
slag tagas i anspråk.

Det arbetsbiträde, som lämnades av de mot fast arvode anställda amanuenserna,
vore emellertid för departementets behov dåtnera lånst ifrån tillräckligt.
Därför hade också sedan länge inom departementet varit anställda
ett flertal amanuenser utan annan ersättning än den, som kunde utfå i
form av gratifikationer, och hade de under år 1906 dem tilldelade gratifikationer
utgått med belopp i allmänhet växlande mellan 250 och 350
kronor för år till dem var.

Antalet av dessa amanuenser inom departementet hade under de senare
åren varit något växlande men i allmänhet utgjort 7 eller 8. Åtskilliga
av sist omförinälda amanuenser ägnade sig emellertid även åt tjänstgöring
inom andra ämbetsverk eller särskilda uppdrag, såsom tjänstgöring
inom riksdagens kansli m. m., i följd varav tidtals det arbetsbiträde,
som av dessa amanuenser kunnat påräknas, varit avsevärt mindre än eljest.

På grund av den obetydliga ersättning, som av dåvarande anslag
kunnat utbetalas till amanuenserna, hade det emellertid visat sig möta
allt större svårigheter att i den utsträckning, som varit behövlig, ersätta
förlorade extra ordinarie arbetskrafter med nya för ändamålet tillräckligt
kvalificerade krafter, helst befordringsutsikterna inom departementet i allmänhet
icke vore stora och de e. o. tjänstemännen dittills vanligen fått
tjänstgöra mycket lång tid, i regel åtskilliga år, innan de ens nått upp
till den relativt ringa ersättning, som bestodes de med fast arvode anställda
amanuenserna. Det vore under sådana förhållanden naturligt, att
det icke skulle befinnas lockande för unge män med verklig duglighet att

o o o O

ägna sig åt departementets tjänst. Det vore därför nödvändigt, att åtgärder
vidtoges till avhjälpande av nämnda missförhållanden.

För att inom departementet ordna arbetet på ett fullt tillfredsställa
—162603. Löneregleringskommitténs bet. LIII.

106

lande sätt vore det visserligen önskligt, att en amanuens kunde under hela
den dagliga ordinarie arbetstiden vara för varje byrå å tjänsterummet tillstädes.
Även om emellertid de arvoden, som utginge till de fast anställda
amanuenserna, höjdes på sätt departementschefen föreslagit, syntes
detta svårligen kunna fordras, utan skulle därför krävas en väsentligt
större förhöjning i dessa arvoden, en åtgärd, som dock med avseende
å förestående lönereglering för Kungl. Maj:ts kansli svårligen för det dåvarande
kunde anses lämplig.

Departementschefen ansåg därför den lämpligaste utvägen vara att
— i likhet med vad som redan skett inom civildepartementet och med en
av Kungl. Maj:t till 1907 års riksdag gjord framställning om höjning av
det för ecklesiastikdepartementet till motsvarande ändamål anvisade anslag
åsyftades — å vardera av finansdepartementets två ifrågavarande byråer
anställa, utöver den därstädes mot fast arvode anställda amanuensen, ytterligare
en sådan amanuens med enahanda arvode, som föreslagits för den
förstnämnda, eller 1,500 kronor. Genom en sådan anordning skulle tjänstgöringen
kunna mellan amanuenserna på varje byrå fördelas på lämpligt sätt
och det angivna önskemålet, att ständigt under tjänstgöringstiden kunna påräkna
en amanuens å varje byrå, kunna vinnas. Dessutom skulle därigenom
möjligheten för departementet att förvärva nya och dugande extra ordinarie
krafter eller att bevara dem, som redan funnes, icke oväsentligt förbättras.

Förutom de belopp, som sålunda skulle erfordras till de omförmälda
amanuenserna, eller tillhopa 7,500 kronor, borde ett belopp av 500 kronor
beräknas i arvode till den amanuens, som erhölle i uppdrag att ombesörja
uppsättningen av expeditioner i de mål och ärenden, som dittills tillhört
kontroll- och justeringsbyrån. Lades därtill de för de två sista åren i
medeltal förekomna utgifter för vikariatsersättningar, renskrift och extra
vaktbetjaning, tillhopa 5,380 kronor, uppkomme en summa av 13,380 kronor.
Därutöver erfordrades emellertid även ett belopp till gratifikationer
åt extra ordinarie amanuenser m. in., vilket belopp dock syntes kunna
begränsas till omkring 2,000 kronor för år.

Vid bifall till vad sålunda föreslagits skulle alltså det å finansdepartementets
stat uppförda anslag till amanuenser, vikariatsersättningar
m. m. behöva höjas med ett belopp av, i avrundat tal, 700 kronor.

107

I överensstämmelse härmed föreslog Kungl. Magt riksdagen att höja
det för finansdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli uppförda
ordinarie anslag till amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning in. in.,
då 14,700 kronor, till 15,400 kronor.

Denna Kungl. Maj:ts framställning blev jämväl av riksdagen bifallen.

I likhet med vad som ägde rum beträffande övriga departements
expeditionschefer höjdes vid 1908 års riksdag det i staten upptagna arvode
för finansdepartementets expeditionschef från 7,500 till 9,000 kronor, därav

3,000 kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Ecklesiastikdepartementet.

Till den statsverksproposition, som avgavs vid 1890 års riksdag,
erinrade chefen för ecklesiastikdepartementet, hurusom, då vid 1878 års
riksdag stat fastställts för ecklesiastikdepartementets avdelning av Kungl.
Maj:ts kansli, i densamma upptagits ett belopp av 13,300 kronor till amanuenser,
vikariatsersättningar under semester, renskrivning och extra vaktbetjänte
in. m., av vilket belopp 2,000 kronor beräknats till biträde vid
utförande av de statistiska arbetena inom departementet samt återstoden
till övriga ovannämnda ändamål.

Som anslaget i sin helhet snart visat sig för knappt, hade, yttrade
departementschefen vidare, blott ett belopp av omkring 1,500 kronor använts
till statistiskt biträde, varefter, sedan utgifter för vikariatsersättningar,
renskrivning och extra vaktbetjärning bestritts av anslaget, återstoden använts
till amanuensernas avlönande.

De arvoden, som kunnat beredas dessa tjänstemän, hade emellertid
icke motsvarat det arbete, som fordrats av dem. Fem amanuensbefattningar
inom departementet vore förenade med månatligt arvode av ett
hundra kronor. Det arbete, som vore förbundet med dessa befattningar,
vore emellertid i förhållande till avlöningen ganska betydligt. Tjänstgöringen
omfattade största delen av förmiddagen och medförde ofta hemarbete.
Åt övriga amanuenser, vilka icke uppbure månadsarvode, hade
gottgörelse utgått såsom gratifikationer vid varje års slut, då man jämväl
sökt att i form av gratifikation bereda någon ökad arvodesförmån åt de

1908 års
riksdag.
Höjning av
expeditionschefens
arvode.

1890 års
riksdag.
Höjning av
anslaget till
amanuenser
m. m.

108

1892 års
riksdag.
Anslagshöjning
för
beredande
av biträde
åt viss
byråchef.

med månatligt arvode anstålida amanuenserna. Dessa gratifikationer, vilka
lämpats efter omfånget och beskaffenheten av det under året uträttade arbetet,
hade i följd av anslagets begränsade belopp icke kunnat beviljas
till högre belopp än, såsom exempelvis under år 1889, högst 250 kronor;
för de amanuenser, vilka icke åtnjutit månadsarvode, hade dessa gratifikationer
utgjort all den ersättning, som de erhållit för ett ganska flitigt
arbete. I betraktande av dessa förhållanden syntes en förhöjning av anslaget
vara väl behövlig.

På departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen,
att det i riksstaten under ecklesiastikdepartementets avdelning av Kungl.
Maj:ts kansli upptagna anslag för amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning
m. m. måtte höjas med 1,700 kronor till 15,000 kronor.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit vann riksdagens bifall.

Vid 1892 års riksdag begärdes ytterligare höjning av departementets
anslag. Med avseende därå framhöll vederbörande departementschef i
statsverkspropositionen till nämnda riksdag, hurusom det redan länge hade
visat sig, att mängden och beskaffenheten av de rent administrativa mål
och ärenden, som dåmera skulle handläggas av ecklesiastikdepartementets
folkskolebyrå, gjorde det omöjligt för byråns chef att vederbörligen ombesörja
den honom tillkommande beredningen av alla dessa mål och ärenden
och att på samma gång tillfredsställande fullgöra sina åligganden i avseende
på frågor av pedagogisk art.

I olikhet med förhållandet å den s. k. läroverksbyrån, vars chef
även vore en fackman, vore de å folkskolebyrån förekommande rent administrativa
målen och ärendena dels till antalet övervägande de pedagogiska,
dels ofta av ganska invecklad och tidsödande art.

De med den dåvarande anordningen av folkskolebyrån förenade olä -

109

genheter och behovet av en förbättrad folkskoleinspektion hade föranlett
Kling!. Maj:t att i den till 1891 års riksdag avlåtna statsverksproposition
bland annat föreslå, att riksdagen måtte medgiva, att av anslaget till arvoden
och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer finge utgå arvode,
ej överstigande 6,000 kronor för år, åt en för viss tid förordnad person,
vilken, förutom övervakande av folkskoleinspektionen, tillika skulle utöva
tillsyn över seminarierna för bildande av lärare såväl vid folkskolor som
vid småskolor samt biträda departementschefen vid beredning av ärenden
rörande folkundervisningen av uteslutande eller övervägande pedagogisk art.

Förslaget hade därjämte åsyftat, att chefen för folkskolebyrån skulle
befrias från all inspektion av folkundervisningsanstalterna och till chef
för nämnda byrå kunna utses en person med egentlig ämbetsmannautbildning.

Sedan den sålunda väckta frågan om anställande av en överinspektör
över folkundervisningsanstalterna i följd av kamrarnas skiljaktiga beslut
förfallit, hade Ivungl. Maj:t den 9 oktober 1891 till chef för folkskolebyrån
utnämnt en skolman. Det återstode att taga i övervägande, huru
den av behovet påkallade förändrade anordningen och fördelningen av arbetet
inom nämnda byrå skulle kunna lämpligast och med minsta kostnad
åstadkommas.

Skulle chefen för folkskolebyrån kunna ägna erforderlig tid och
krafter åt den pedagogiska sidan av sin verksamhet, borde han tydligtvis
så mycket som möjligt befrias från den förberedande handläggningen av de
rent administrativa ärendena å byrån. För att detta skulle kunna ske,
måste beredningen av dessa mål, särskilt av besvärsmålen, vilkas handläggning
de senaste åren måst till huvudsaklig del ombesörjas av departementets
redan förut i hög grad betungade expeditionschef, uppdragas åt
någon annan därför passande person.

Att för detta ändamål anställa en särskild tjänsteman syntes emellertid
icke vara behövligt, då säkerligen alltid någon kanslisekreterare
inom departementet funnes lämplig och villig att utöver de med hans
tjänst förenade göromål åtaga sig ifrågavarande uppdrag mot särskilt
arvode, vilket syntes kunna bestämmas till 1,000 kronor årligen, eller
enahanda belopp, som enligt fastställd stat för sjöförsvarsdepartementet

utginge i arvode till en kanslisekreterare för handläggande av en del sådana
göromål, som tillhörde byråchef.

Kungl. Maj:t föreslog i enlighet härmed riksdagen att, för beredande
av ett särskilt årligt arvode såsom gottgörelse åt den kanslisekreterare
inom ecklesiastikdepartementet, som förordnades att å folkskolebyrån till
föredragning bereda besvärsmål jämte övriga rent administrativa mål och
ärenden, vilka icke av byråchefen själv handlades, ävensom att, i den mån
sådant erfordrades, under byråchefens inspektionsresor bestrida dennes övriga
göromål å byrån, höja anslaget till ecklesiastikdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli från dess dåvarande belopp, 78,800 kronor,
till 79,800 kronor.

Enligt vad i skrivelse den 20 maj 1892, n:r 69, anfördes, ansåg
riksdagen någon tvekan icke kunna råda därom, att chefen för folkskolebyrån
borde befrias från beredningen av en del administrativa mål och
ärenden, samt att för vinnande av detta ändamål en förhöjning av anslaget
till ecklesiastikdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli borde
till ifrågasatt belopp av riksdagen beviljas.

Riksdagen hade emellertid trott sig böra ifrågasätta, om ej nämnda
belopp skulle kunna disponeras på annat sätt, än Kungl. Maj:t föreslagit.
Det hade nämligen synts riksdagen, som om vederbörande kansli sekreterare
skulle kunna tillförbindas att, emot befrielse från en del av sina åligganden
såsom kanslisekreterare, utan särskild ersättning övertaga byråchefens
ifrågavarande beredningsskyldighet, samt att åt en extra ordinarie tjänsteman
kunde uppdragas att, emot åtnjutande av amanuensarvode till det
ifrågasatta beloppet, 1,000 kronor, förrätta den del av kanslisekreterarens
göromål, varifrån denne skulle erhålla befrielse.

På grund av vad sålunda blivit anfört, och då Kungl. Maj:t borde
äga att pröva den lämpligaste användningen av det ifrågavarande anslaget,
hade Kungl. Maj:ts förevarande framställning på det sätt av riksdagen
bifallits, att riksdagen, på det att chefen för ecklesiastikdepartementets
folkskolebyrå måtte kunna erhålla befrielse från beredningen av en del till
byrån hörande mål och ärenden, höjt anslaget till ecklesiastikdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli från dess dåvarande belopp, 78,800
kronor, till 79,800 kronor, eller med 1,000 kronor.

I statsverkspropositionen till 1893 års riksdag framhölls, att riks- 1893 åra
dagen från och med år 1875 till utförande av statistiska arbeten inom . r,*s</a^

° _ Anslagsnoj

ecklesiastikdepartementets byråer för undervisningsärenden årligen anvisat ning

ett extra anslag av 6,000 kronor, därav 4,200 kronor utgingo såsom arvode arbetena.

åt den, som utförde det huvudsakliga statistiska arbetet, samt återstoden

såsom arvoden åt tillfälliga biträden vid samma arbete.

Sedan närmare föreskrifter meddelats angående de primäruppgifter,
som från vederbörande skolråd, folkskoleinspektörer, allmänna läroverk och
domkapitel borde till departementet årligen insändas för att där bearbetas,
hade Kungl. Maj:t föreslagit 1878 års riksdag, att för nämnda
ändamål avsedda anslag skulle, i sammanhang med departementets avlöningstillgångar
i övrigt, uppföras på ordinarie stat sålunda, att där upptoges
lön åt en kanslisekreterare och att anslagets återstod, 2,000 kronor,
sammanfördes med det till departementschefens förfogande ställda anslag
för amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning och extra vaktbetjänte
m. m.

Denna framställning hade bifallits av riksdagen. Det statistiska arbetet
inom departementet hade sedermera utförts, med tillhjälp av för
ändamålet särskilt antagna biträden, under ledning av en kanslisekreterare,
som varit uteslutande sysselsatt därmed.

Vid 1893 års riksdag föreslog emellertid Kungl. Maj:t riksdagen att
för anställande inom ecklesiastikdepartementet, såsom biträde vid utförande
av de statistiska arbetena inom departementet, av en aktuarie med en
avlöning av 3,000 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor,
anslaget till departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli måtte höjas
med 3,000 kronor.

Såsom i skrivelse den 6 maj 1893, n:r 41, anmäldes, bifölls ifrågavarande
framställning på det sätt, att riksdagen för anställande inom
departementet av ett biträde vid utförande av där förekommande statistiska
arbeten höjde anslaget till departementets avdelning av Kungl. Maj:ts
kansli med 2,000 kronor till 81,800 kronor.

112

1 riksdag8 Vid 1903 års riksdag framställdes förslag om höjning av anslaget

Höjning avtin amanuenser m. m.

anslaget till Därutinnan yttrade föredragande departementschefen, bland annat,

amanuenser # # J ° r

ro. m. följande till statsverkspropositionen.

Till departementschefens förfogande för amanuenser, vikariatsersättning,
renskrivning m. m. vore i riksstaten uppfört ett anslag, som genom
1890 års riksdags beslut bestämts till ett belopp av 15,000 kronor. Detta
anslag hade under de senare åren visat sig alldeles otillräckligt; och en
höjning av detsamma syntes vara oundgänglig.

Av anslaget utginge årligen ett belopp av 1,500 kronor till de kvinnliga
arbetsbiträden, som å den statistiska avdelningen inom departementet
vore sysselsatta vid utarbetandet av folkskolestatistiken. Ursprungligen
hade för sådant ändamål av anslaget beräknats ett belopp av 2,000 kronor,
men anslagets knapphet hade föranlett, att endast 1,500 kronor av detsamma
kunnat tagas i anspråk till statistiskt biträde.

Av anslaget i övrigt, 13,500 kronor, utginge vikariatsersättningar,
renskrivningskostnader och ersättning för extra vaktbetjaning, varefter
återstoden användes till avlönande av amanuenser.

Vikariatsersättningarna hade år efter år alltmera ökats. Anledningen
därtill vore att söka i den starka ökningen av arbetet i departementet.
Denna ökning hade haft till följd, att expeditionschefsämbetet dåmera vissa
tider av året, nämligen då statsverkspropositionen skulle utarbetas och då
riksdagens skrivelse angående regleringen av utgifterna under åttonde
huvudtiteln skulle expedieras, icke kunde uppehållas av den ordinarie
expeditionschefen ensam, utan någon av byråcheferna måste förordnas att
såsom expeditionschef sköta de löpande göromålen. Ej så sällan måste
jämväl för utarbetande av något större ärende beviljas ledighet åt byråchef
eller kanslisekreterare från övriga till ämbetet hörande åligganden,
som då sköttes av vikarie.

Vid dessa tillfällen uppbures den tjänstlediges tjänstgöringspenningar
av hans vikarie; och den tjänstledige erhölle ersättning därför utav ifrågavarande
anslag med belopp, svarande mot de mistade tjänstgöringspenningarna.
Dylik ersättning hade vid fastställandet av departementets stat

113

icke tagits i betraktande, då med uttrycket vikariatsersättning uppenbarligen
avsetts allenast ersättning för semestervikariat.

Inom departementet vore med bortseende från amanuensen å den
statistiska avdelningen för det dåvarande anställda fem amanuenser med
årligt arvode, vilket till och med år 1901 utgjort 1,200 kronor, men med
1902 års ingång ökats till 1,500 kronor. Av dessa fem amanuenser tjänstgjorde
fyra å var sin av departementets fyra byråer och den femte hos
expeditionschefen. Under eu del av sommarmånaderna, då de fast anställda
amanuenserna hade förordnanden såsom vikarier på ordinarie befattningar,
tjänstgjorde inga i deras ställe såsom amanuenser eller ock, där
sådan tjänstgöring ägde rum, utginge för samma tjänstgöring arvode
efter 60 kronor i månaden.

Till fulla gäldandet av det belopp, som sålunda erfordrades till
amanuensarvoden, både anslaget ej lämnat tillgång; och följaktligen hade
ej heller några medel funnits att utdela såsom gratifikationer åt dem,
vilka under året tjänstgjort utan att därför åtnjuta något som helst arvode.
För att bereda tillgång till dylika gratifikationer samt till fullt
gottgörande av de fasta amanuensernas arvoden ävensom till ersättning för
vissa större arbeten, som på grund av särskilt givna uppdrag utförts av
extra tjänstemän inom departementet, hade anvisats medel av departementets
anslag till extra utgifter. Därigenom hade åt de extra amanuenserna
kunnat utdelas gratifikationer av växlande storlek, högst 425 lägst 175
kronor, en ringa ersättning dock för dessa amanuensers ganska trägna
arbete under året.

Det syntes emellertid ej vara lämpligt, att anslaget till extra utgifter
sålunda anlitades för dessa, årligen regelbundet återkommande utgifter;
och ej heller borde huvudtitelns allmänna besparingar för sådant ändamål
anlitas, utan syntes det nödvändigt att föreslå en ökning av det anslag,
från vilket kostnaderna rätteligen skulle bestridas. En sådan ökning erfordrades
jämväl av andra hänsyn.

Det kunde nämligen ej anses obilligt, att de fast anställda amanuensernas
årliga arvode höjdes, åtminstone till 1,800 kronor. Deras arbete
vore ganska omfattande. I medeltal vore de i departementet sysselsatta
tre timmar dagligen och hade därtill icke obetydligt hemarbete. Deras

15—162603. Lönereglering skommitténs bet. LIII.

114

utsikter till befordran vore små, särskilt med hänsyn därtill, att inom
ecklesiastikdepartementet två av byråchefsämbetena ständigt måste besättas
med personer, som icke avancerat inom departementet. Därtill komme
ytterligare, att antalet fasta amanuenser behövde ökas till sex. Denne
sjätte amanuens skulle erhålla uppdrag att ordna och hava tillsynen över
departementets ganska rikhaltiga bibliotek samt ombesörja den vidlyftiga
utdelningen av böcker från departementet ävensom vid behov biträda registrator!
m. m.

En betydlig ökning av ifrågavarande anslag vore därför av nöden;
och föreslog departementschefen en ökning av 5,000 kronor. Denna ökning
kunde synas vara väl knappt tilltagen; men för det dåvarande kunde den
antagas bliva tillräcklig, därest undantagsvis, särskilt då fråga vore om
ersättningar till ämbetsmän inom departementet, som erhållit partiell tjänstledighet,
och åtminstone i de fall, då dylik tjänstledighet ej regelbundet
årligen återkomme, för ändamålet anlitades departementets anslag till extra
utgifter eller huvudtitelns allmänna besparingar.

Från ifrågavarande anslag utgingo årligen 1,500 kronor för statistiska
arbeten. Dessutom funnes för sådant ändamål ett särskilt anslag
å 2,000 kronor, beviljat av 1893 års riksdag för anställande av ett biträde
vid utförande av de inom departementet förekommande statistiska arbeten.
Av detta anslag, som i sin helhet utbetalts till en av departementets tjänstemän,
så länge denne varit anställd såsom amanuens å statistiska avdelningen
och i denna egenskap självständigt utarbetat viss del av de statistiska
uppgifterna, hade, sedan samma tjänsteman år 1900 utnämnts till
kanslisekreterare, utgått arvode till en amanuens under år 1901 med
1,200 kronor samt under år 1902 med 1,500 kronor.

Med återstående 500 kronor och förut omförmälda 1,500 kronor
hade avlönats två kvinnliga biträden, anställda för utförande av den nödvändiga
granskningen och bearbetningen av primäruppgifterna till folkskolestatistiken.
För sitt arbete hade dessa biträden vardera ersatts med
dels 75 kronor i månaden för fem timmars daglig tjänstgöring dels ock
60 öre i timmen för övertidsarbete. Den ersättning, som efter sådan
grund tillkommit dem för år 1902, hade utgjort sammanlagt i runt tal

2,500 kronor; och hade, på sätt under flera föregående år ägt rum, den

115

uppkomna bristen, 500 kronor, på grund av Kungl. Maj:ts beslut betäckts
från reservationerna å anslagen till folkundervisningen.

För granskning och bearbetning av primäruppgifterna till statistiken
angående de allmänna läroverken hade anlitats ett kvinnligt biträde, som,
på grund av anställning i annat ämbetsverk, endast kunnat arbeta inom
departementet på extra tid mot en ersättning av 60 öre i timmen. Be*
loppet av denna ersättning hade under år 1902 utgjort i runt tal 250 kronor;
och hade genom Kungl. Maj:ts beslut, i likhet med vad under flera föregående
år skett, beloppet anvisats att utgå från det å allmänna läroverkens
stat uppförda anslaget till arvoden åt extra lärare och vikarier samt för
oförutsedda behov.

Att för dylikt ändamål anlita sist omförmälda anslag kunde dock i
längden ej låta sig göra, då detta anslag under senare år visat sig icke
kunna bära de detsamma egentligen åliggande utgifter. Likaså syntes utbetalningar
från reservationerna å anslagen till folkundervisningen till folkskolestatistikens
behov böra upphöra, då dessa reservationer sedan några
år tillbaka vore stadda i stark minskning. I stället erfordrades en ökning
av anslagen till statistiska biträden.

En sådan ökning påkallades jämväl därav att, därest arvodena till
övriga fasta amanuenser inom departementet bestämdes till 1,800 kronor
för år, samma belopp borde tillkomma amanuensen a den statistiska avdelningen
ävensom att den ersättning, som utginge till de å samma avdelning
tjänstgörande kvinnliga biträden, vore alltför ringa och behövde höjas.
Det arbete, som utfördes av dessa kvinnliga arbetare, vore i synnerligt
hög grad ansträngande och kunde icke alls anses rimligt betalt med den
ersättning, som då kunde givas.

En höjning av denna ersättning till 90 kronor i månaden för dem,
som vore anställda med daglig fem timmars tjänstgöring, och 75 öre i
timmen för arbete å extra tid hade de själva begärt; och denna begäran
måste anses synnerligen billig. Enligt vad beräknat blivit, skulle, därest
de kvinnliga biträdenas ersättning bestämdes sålunda samt amanuensens
arvode höjdes till 1,800 kronor, den behövliga ökningen i anslagen för
statistiska arbeten utgöra 1,500 kronor.

Lämpligast syntes vara, att de statistiska arbetena finge sitt be -

116

stämda anslag i riksstaten, så att anslaget å 15,000 kronor icke vidare behövde
tagas i anspråk för sådana arbeten. I detta syfte borde anslaget å

2.000 kronor under en något ändrad benämning förhöjas med dels det
belopp, 1,500 kronor, som då utginge från anslaget å 15,000 kronor, dels
ock den angivna erforderliga höjningen av 1,500 kronor eller sammanlagt
till 5,000 kronor. Förutnämnda anslag å 15,000 kronor skulle då icke
vidare komma att anlitas för de statistiska arbetena; den erforderliga
ökningen å detta anslag bleve 3,500 kronor.

I enlighet med vad departementschefen anfört, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att dels höja det till departementschefens förfogande ställda
anslaget för amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning in. m. från dess
dåvarande belopp, 15,000 kronor, till 18,500 kronor eller med 3,500
kronor, dels ock — med uteslutande av det i riksstaten upptagna anslaget
å 2,000 kronor för anställande av ett biträde vid utförande av de inom
departementet förekommande statistiska arbetena — till departementschefens
förfogande för biträden vid utförande av de inom departementet
förekommande statistiska arbetena på ordinarie stat bevilja ett anslag å

5.000 kronor, varigenom skulle tillkomma en ökning av 3,000 kronor.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit, vann allenast delvis riksdagens
bifall.

I skrivelse den 22 maj 1903, n:r 115, anfördes, att riksdagen ansett
sig så mycket mindre böra för det dåvarande medgiva, att, på sätt av
Kung]. Maj:t föreslagits, de till utförande av ecklesiastikdepartementet åliggande
statistiska arbeten erforderliga belopp skulle i departementets stat
sammanföras till ett särskilt anslag, som frågan om önskvärdheten av en
sådan ändring i grunderna för statens uppställning lämpligen syntes böra
bedömas i sammanhang med prövningen av det förslag rörande departementets
stat, som inom en icke avlägsen framtid syntes vara att förvänta
från den av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta kommitté för avgivande
av utlåtande och förslag rörande reglering av statens ämbetsverks
och myndigheters löneförhållanden.

De belopp, som på grund av Kungl. Maj:ts förevarande framställning
blivit beviljade, hade därför ansetts böra i sin helhet hänföras till

117

anslaget för amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning in. in. Vid sådant
förhållande hade anslaget å 2,000 kronor för anställande av ett biträde
vid utförande av de inom departementet förekommande statistiska
arbetena ansetts böra bibehållas oförändrat.

Vid granskning av den förebragta utredningen rörande de behövliga
anslagsbeloppen hade riksdagen trott sig finna, att ökad tillgång skäligen
borde beredas till gratifikationer åt amanuenser, som utan arvode tjänstgjorde
i departementet.

Den uppgjorda beräkningen av anslagsbehovet i avseende å avlöningen
åt de fasta amanuenserna hade riksdagen däremot icke ansett sig
böra obetingat godkänna, helst som fullständigare utredning angående
departementets behov av fasta amanuenser och om den omfattning, vari
dessas arbetskraft toges i anspråk, kunde antagas bliva av ovannämnda
kommitté åvägabragt och kommittéutredningen antagligen även komme att

O O O O O

bereda ökad möjlighet att tillse, att amanuenserna i de särskilda statsdeparteinenten
bleve med avseende å arbetsprestationer och avlöningsförmåner
såvitt möjligt likställda med varandra.

Med avseende å vad som anförts hade riksdagen, som funnit utredningen
om anslagsbehovet icke i övrigt föranleda någon erinran, ansett
anslagsökningen böra begränsas till något lägre belopp än av Kungl.
Maj:t föreslagna 6,500 kronor och skäligen kunna bestämmas till 4,700
kronor.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning hade alltså på det sätt
bifallits, att riksdagen — med bibehållande av det i ecklesiastikdepartementets
stat upptagna anslaget å 2,000 kronor för anställande av ett biträde
vid utförande av de inom departementet förekommande statistiska
arbetena — höjt det till departementschefens förfogande ställda anslaget
för amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning in. m. från dess dåvarande
belopp, 15,000 kronor, till 19,700 kronor.

I den proposition, n:r 50, angående ändrad anordning av rikets allmänna
läroverk samt lönereglering för de vid dem anställda lärare, som
avläts till 1904 års riksdag, föreslog Kungl. Maj:t, bland annat, riksdagen
att dels medgiva, att till biträde vid övervakande av examina och utövande

1904 års
riksdag.
Läroverksbyrån
indrages.

118

av den ecklesiastikdepartementet tillkommande uppsikt över de allmänna
läroverken och därmed jämförliga undervisningsanstalter samt för handläggning
av vissa läroverksärenden finge, enligt närmare föreskrifter i särskild
av Kung!. Maj:t utfärdad instruktion, inrättas en överstyrelse,
dels ock, under förutsättning av bifall till detta förslag, ur avlöningsstaten
för ecklesiastikdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli utesluta
lön och tjänstgöringspenningar åt en byråchef, tillhopa 6,400 kronor, samt
i stället å ordinarie stat uppföra ett anslag å 500 kronor till arvode åt
den kanslisekreterare, som av Kungl. Maj:t förordnades att på eget ansvar
till föredragning bereda vissa ärenden, som skulle föreläggas riksdagen.

I avseende å sistnämnda förslag yttrade departementschefen till det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet den 31 december 1903
följande.

I sammanhang med frågan om inrättande av en överstyrelse för de
allmänna läroverken framställde sig frågan om indragning eller ombildning
av den byrå inom ecklesiastikdepartementet, som hade att handlägga
ärenden angående den högre undervisningen, den så kallade läroverksbyrån.

En överstyrelse med den befogenhet och de åligganden, för vilka i
annat sammanhang redogjorts, komme nämligen att befria chefen för läroverksbyrån
från all inspektion av de allmänna läroverken och flickskolorna
samt skulle från byrån övertaga största delen av de dit hörande
ärenden, som anginge dessa och därmed jämförliga läroanstalter. Endast
en mindre del av ifrågavarande ärenden skulle fortfarande kvarstanna under
behandling av byrån, som emellertid i stället finge mottaga besvär
över överstyrelsens beslut samt frågor om utnämning av läroverkslärare.

Departementschefen hade därför låtit undersöka, huruvida icke de
göromål, som efter en överstyrelses inrättande komme att åligga läroverksbyrån,
skulle kunna överflyttas till någon av de övriga tre byråerna inom
departementet. Denna undersökning hade givit till resultat, att ifrågavarande
göromål borde under vissa förutsättningar kunna utan alltför stor
olägenhet övertagas av den byrå, som för det dåvarande handlade ärenden
angående riks- och landsarkiv, kung], biblioteket, akademier, museer,
stiftelser m. m., den så kallade akademibyrån.

119

De antydda förutsättningarna vore minskning av de göromål, som
för det dåvarande tillhörde akademibyrån, förstärkning av arbetskrafterna å
samma byrå samt chefens för byrån fritagande från befattning med den
del av statsverkspropositionen, som handlades å läroverksbyrån.

Minskning av akademibyråns göromål hade departementschefen trott
lämpligen kunna ske därigenom, att avgörandet i första hand av en del
till byråns handläggning hörande mindre viktiga ärenden av Kungl. Maj:t
överlätes till departementet underlydande verk.

Den behövliga förstärkningen av arbetskrafterna å akademibyrån
skulle kunna åstadkommas på det sätt, att den kanslisekreterare, som vore
anställd å läroverksbyrån, överflyttades till tjänstgöring å akademibyrån,
som sålunda komme att bestå av byråchef och två kanslisekreterare jämte
erforderligt antal amanuenser.

Vad slutligen anginge statsverkspropositionen, vars utarbetande
skedde under en kort tid i slutet av året och till största delen å läroverksbyrån
och akademibyrån, hade departementschefen tänkt sig, att åt
den nya kanslisekreteraren å akademibyrån skulle uppdragas att mot
särskilt arvode, vars belopp skäligen syntes böra bestämmas till 500 kronor,
på eget ansvar till föredragning bereda dithörande ärenden, såvitt de för
det dåvarande tillhörde läroverksbyrån.

I frågor, som gällde framtiden, kunde man emellertid endast räkna
med sannolikheter. Det skulle kunna hända, att den ökning i de departemental
ärendena, som bleve en följd av Kungl. Maj:ts övertagande av
lärarnas utnämning samt av de över den nya överstyrelsens beslut ingående
besvär, bleve större än man väntat. Faktiskt vore även, att den byrå
inom departementet, som handlade kyrkoärender vore strängt överhopad
med arbete och snart syntes kräva ökade arbetskrafter genom delning eller
förstärkning. Dessa omständigheter syntes emellertid icke böra utgöra
hinder mot att för det dåvarande göra den besparing i förvaltningskostnad,
som vore möjlig. Framtida förhållanden reglerades lämpligast av framtiden.

De förändringar av indelningen i departementet, som inrättandet av
en överstyrelse för de allmänna läroverken komme att medföra, skulle
således, för såvitt departementets stat därav berördes, bestå däri, att läro -

120

1906 års
riksdag.
Anslag till
en extra
byråchef.

verksbyrån indroges samt å akademibyrån anställdes ytterligare en kanslisekreterare
med skyldighet att mot årligt arvode av 500 kronor fullgöra
viss vederbörande byråchef eljest åliggande berednings- och föredragningsskyldighet.
En årlig besparing i utgifter skulle på sådant sätt tillgodokomma
statsverket av en kansliråds- och byråchefslön 6,400 kronor —
eller, efter avdrag av omförmälda arvode, 5,900 kronor — vartill komrae
ålderstillägg å denna lön och pension åt tjänstens innehavare.

Den sålunda föreslagna ändringen av ecklesiastikdepartementets stat
bifölls av riksdagen.

Redan i statsverkspropositionen till 1906 års riksdag påvisades emellertid
det oundgängliga behovet av att ånyo inrätta ett fjärde byråchefsämbete
i ecklesiastikdepartementet.

Till det statsrådsprotokoll över ecklesiastikärenden, för den 13 januari
1906, som fanns bifogat propositionen, erinrade föredragande departementschefen
i detta ämne till en början, hurusom efter inrättandet år
1900 av jordbruksdepartementet och utfärdandet i sammanhang därmed
av förnyad stadga angående fördelning av ärendena mellan statsdepartementen,
hälsovårds- och fattigvårdsärendena blivit från ecklesiastikdepartementet,
från och med den 1 april 1900, överflyttade, de förra till civiloch
de senare till jordbruksdepartementet, under det att ecklesiastikdepartementet
däremot icke erhöll några ärenden överflyttade till sig från annat
departement. Den lättnad, som därigenom vunnits, hade emellertid varken
blivit avsevärd eller långvarig.

I stället för att minskas hade de inkomna ärendenas antal under de
fem åren 1900—1904 avsevärt ökats; och departementets arbetsbörda hade
år 1904 varit ännu större än år 1900, då den med skäl ansetts påfordra
lättnad. Genom den år 1904 i sammanhang med inrättande av en överstyrelse
för rikets allmänna läroverk beslutade, den 1 januari 1905 verkställda
indragningen av byråchefsämbetet å läroverksbyrån hade dessa förhållanden
än ytterligare försvårats.

Det vore i främsta rummet den hårt betungade kyrkobyrån, vars
arbetsbörda man ansett böra vinna minskning i följd av departementets
befrielse från hälsovårds- och fattigvårdsärendena. I enlighet därmed hade

121

den 1 april 1900 från kyrkobyrån till akademibyrån, vilken benämning
den förut varande hälsovårdsbyrån då erhållit, bortflyttats de flesta ärendena
angående ritningar till kyrkobyggnad och kyrkliga inredningsföremål
samt ärendena angående lån, jordavsöndring och expropriation. Sedermera
hade jämväl ärenden angående kyrkobetjaning överflyttats från kyrkobyrån
till folkskolebyrån. Oaktat dessa lindringar hade dock antalet av de till
kyrkobyråns handläggning hörande ärendena, om man bortsåge från tillfällig
nedgång under åren 1901 och 1905, icke minskats sedan år 1899,
varjämte vore att märka, att de bortflyttade ärendena voro bland de enklare
av byråns ärenden.

Det syntes vara uppenbart, att en lindring i arbetsbördan för kyrkobyrån
vore nödvändig inom den närmaste tiden. Att för sådant ändamål
nämnda byrå snart komine att kräva ökade arbetskrafter, hade redan ett
par år tidigare av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet blivit
framhållet. Att nu vinna den erforderliga lindringen för kyrkobyrån genom
överflyttning av ärenden därifrån till andra byråer inom departementet läte
sig icke göra, särskilt med anledning av den verkställda indragningen av
byråchefsbefattningen å läroverksbyrån.

Under ett år hade departementet haft tillfälle att pröva den nya
ordningen med tre byråchefer, av vilka byråchefen å akademibyrån, sedan
dåmera frågor rörande veterinärundervisningen överflyttats till jordbruksdepartementet,
handlagt icke blott ärenden angående riks- och landsarkiv,
kungl. biblioteket, akademier, museer, statens meteorologiska centralanstalt,
farmaceutiska institutet, serafiinerlasarettet, barnmorskeundervisningen samt
barnbörds- och barnhusen, pensionsfrågor, stiftelser, stipendier, lån och
uttaxeringar, ritningar till kyrkobyggnad och kyrkliga inredningsföremål,
forntida minnesmärken samt jordavsöndring och expropriation m. m., utan
åven ärenden angående universitet, högskolor, gymnastiska centralinstitutet,
tandläkarinstitutet, högre lärarinneseminariet, tekniska undervisningsanstalter
samt ärenden angående de allmänna läroverken, enskilda läroverk
och högre skolor för kvinnlig ungdom.

Om ock naturligtvis flera av dessa ärenden vore av enklare beskaffenhet,
såsom t. ex. vissa dispensansökningar och ritningsmål, förekomme
å andra sidan åtskilliga ganska betungande s. k. samlingsrnål, innefattande

16—102603. Löneregleringslcommitténs bet. LIII.

122

under ett och samma diarienummer en mängd framställningar av likartat
innehåll, t. ex. ansökningar om resestipendier samt understöd till läroböckers
och lärda verks utgivande, ävensom understöd från anslaget till föreläsningar
för arbetsklassen och från anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom.

Det arbete, som ifrågavarande byråchef hade att utföra, vore, efter
den nya anordningen, i sin helhet otvivelaktigt alltför betungande. Det
visade sig nämligen först och främst, att den minskning av ärendena på
den gamla läroverksbyrån, som man förväntade genom upprättandet av
den nya överstyrelsen, icke ko in in e till stånd, oaktat man för att i möjligaste
mån underlätta arbetet bibehållit fördelningen av akademibyråns
ärenden på två avdelningar, motsvarande de gamla byråerna, med särskilda
kanslier men gemensam byråchef för ärendenas beredning och föredragning
I stället för den nyssnämnda minskningen hade en ej obetydlig
ökning i ärendenas antal inträtt.

Anledningen till detta förhållande vore endast i en ringa mån, att
det vid utskiftningen mellan departementet och överstyrelsen visat sig, att
överstyrelsen ej lämpligen kunnat övertaga alla de ärenden, som man
från början tillämnat densamma — överstyrelsen hade i allt fall mer än
nog av arbete. Väsentligaste orsaken vore i själva verket, att genom
samhällsutvecklingen å alla dithörande områden nya frågor alltjämt uppstode,
som krävde sin lösning. Att den nya, ännu ej genomförda omorganisationen
av de allmänna läroverken därvid spelat en viktig roll, vore
uppenbart.

Denna organisations börjande tillämpning samt arbetet på den nya
läroverksstadgan hade i själva verket medfört, att under första hälften av
år 1905 departementet i enlighet med Kungl. Maj^s medgivande måst anlita
biträde vid handläggningen av de s. k. läroverksmålen av förutvarande
byråchefen å läroverksbyrån, utan vilkens vana vid handläggning av dessa
mål det knappast skulle hava varit departementet möjligt att under den
första övergångstiden i avseende å dem fullgöra sina åligganden.

När till vad sålunda anförts komine, att även å den avdelning av
den nya akademibyrån, som motsvarade den gamla, ärendenas antal avsevärt
vuxit, så att sammanlagda antalet diarieförda ärenden, vilka det ålegat

123

ifrågavarande byråchef att handlägga, år 1905 uppgått till icke mindre än
1,636, syntes det departementschefen som hans påstående, att bemälda
byråchefs arbete vore alltför betungande, ej kunde jävas. Och det funnes
ingen som helst anledning att vänta, det omförmälda synnerligen dryga
arbetsbörda framdeles skulle bliva lindrad genom minskning av .antalet
inkommande ärenden. Det borde jämväl erinras därom, att liera viktiga,
omfattande frågor, tillhörande denne byråchefs handläggning, under de
närmaste åren kornme att kräva betydligt arbete inom departementet.

På grund av de sålunda framhållna omständigheterna måste det alltså
anses otänkbart att kunna bereda den överansträngda kyrkobyrån någon
lindring genom att överflytta en del av dess ärenden till handläggning av
byråchefen å akademibyrån. Tvärtom syntes det uppenbart vara för ärendenas
behöriga behandling av största behov påkallat, att denne byråchef
själv vunne lättnad i den honom påvilande arbetsbördan.

Icke heller borde en omständighet förbigås, som på senare åren i
viss mån gjort arbetet för byråcheferna å kyrkobyrån och akademibyrån t
mer betungande. På grund av den ökade arbetsmängden inom departementet
hade det nämligen blivit en nödvändighet, att expeditionschefen
för handläggning av vissa, huvudsakligen statsregleringen rörande ärenden
varit under sammanlagt omkring tva månader av året befriad från övriga
till expeditionschefsämbetet hörande göromål, vilka i stället anförtrotts
åt endera av dessa byråchefer såsom tillförordnad expeditionschef. Under
tiden hade byråchefsbefattningarna uppehållits på förordnande, och då därunder
till byråerna inkommit ärenden, vilka lämpligen icke borde handläggas
av annan än den ordinarie byråchefen, hade följden blivit, att dessa
ärenden fått vila i avvaktan på hans återinträde på byrån för att sedermera
än ytterligare öka hans arbete.

Vore från akademibyrån icke någon hjälp för kyrkobyrån att finna,
läte det sig icke heller göra att erhålla sådan genom överflyttning av
ärenden från kyrkobyrån till folkskolebyrån. För att chefen för folkskolebyrån
skulle kunna ägna erforderlig tid och kraft åt den pedagogiska
sidan av sin verksamhet, hade han sedan år 1893 varit befriad från handläggning
av de till byrån hörande administrativa besvärsmålen, vilka för
sin beredning ansetts kräva juridisk utbildning och fördenskull varit

124

anförtrodda åt en därtill förordnad tjänsteman i departementet mot särskilt
av riksdagen anvisat arvode.

Att vid sådant förhållande, i vidare mån än redan såsom en nödfallsutväg
skett, från kyrkobyrån till handläggning av chefen för folkskolebyrån
överflytta ärenden, vilka måste anses för honom främmande,
kunde naturligen icke vara lämpligt eller skäligt. Tvärtom påkallade den
fortgående ökningen av egentliga folkskoleärenden samt det denne byråchef
åliggande arbetet på reformer å folkskolans område, att han, så snart ske
kunde, befriades från de ärenden, vilka överflyttats från kyrkobyrån.

Under sådana förhållanden syntes icke annan utväg återstå än att
söka skaffa ökade arbetskrafter för beredning och föredragning av ärendena
inom departementet. Lämpligast kunde detta ske genom delning av kyrkobyrån
i två byråer, av vilka den ena borde bibehålla huvudparten av den
nuvarande kyrkobyråns ärenden och den andra byrån de återstående ärendena,
varjämte dit skulle överflyttas en del ärenden från akademibyrån
för att bereda chefen för sistnämnda byrå väl behövlig lindring i hans
arbete ävensom de för folkskolebyrån främmande ärenden, som på senare
tiden måst dit förläggas från kyrkobyrån.

Enligt vad departementschefen tänkt sig skulle, efter tillkomsten av
den ifrågasatta extra byråchefsbefattningen, handläggas:

å den ena kyrkobyrån ärenden avseende kyrkobyggnader, kyrkokassor,
kyrkliga minnesmärken, kyrkojordar, prästerskapets löner, prästboställen,
stommar och annex, boställshus, syner och ekonomiska besiktningar,
ecklesiastika boställsskogar och fonder, pensionering samt särskilda förhållanden
i de forna danska provinserna och

å den andra kyrkobyrån ärenden avseende stiftsstyrelser, kontraktsindelning,
pastorats och församlingars bildande eller delning, kyrkligt kommunala
beslut, prästbildning, tjänstetillsättning och avsked, kyrkobokföring,
släktnamn, äktenskapsfrågor, vad som med gudstjänst och religionsvård
ägde samband samt kyrkobetj aning.

Som den nya byrån skulle tillföras en mängd olikartade och delvis
svåra ärenden och chefen för densamma alltså skulle få lika mycket arbete
och lika stort ansvar som byråcheferna å de andra byråerna inom departementet,
syntes ingen annan anordning möjlig, än att honom tillförsäkrades

125

samma avlöning som de övriga byråcheferna, på det att han måtte kunna
odelat ägna sig åt sin uppgift, vilket för ärendenas behöriga skötsel vore
nödvändigt.

För genomförande av vad sålunda ifrågasatts erfordrades således, att
medel till avlöning av en ny byråchef ställdes till departementets förfogande.
Däremot kunde departementet tills vidare med de arbetskrafter,
för vilkas avlönande departementet disponerade medel, bereda ifrågavarande
byråchef erforderligt biträde i tjänsten.

Ehuruväl det behov av en ny byråchef inom ecklesiastikdepartementet,
som sålunda påvisats, måste anses för framtiden konstant och sannolikt
bliva i allt högre grad kännbart samt därför påkalla, att byråchefsbefattningen
uppfördes å ordinarie stat, hade departementschefen dock med
hänsyn därtill, att den lönereglering, med vilken arbetet påbörjats för
andra ämbetsverk, väl i en icke avlägsen framtid komme att utsträckas
även till Kungl. Maj:ts kansli, ansett det vara lämpligt, att anslag till den
erforderliga avlöningen för ifrågavarande byråchef, 6,400 kronor, tills vidare
uppfördes endast på extra stat och således begärdes för år 1907. Av
denna avlöning borde, liksom förhållandet vore med avlöningen för ordinarie
byråchef, 2,000 kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att för beredande av arvode åt en
extra byråchef inom ecklesiastikdepartementet å 6,400 kronor, varav 2,000
kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar, på extra stat för år
1907 anvisa ett belopp av 6,400 kronor.

I skrivelse den 23 maj 1906, n:r 144, anförde riksdagen, att den —
med avseende å vad till det statsrådsprotokoll, som bifogats Kungl. Maj:ts
till 1904 års riksdag avlåtna proposition angående ändrad anordning av
rikets allmänna läroverk, yttrats i fråga om den i nämnda proposition
föreslagna, samma år av riksdagen beslutade indragningen av byråchefsbefattningen
å ecklesiastikdepartementets läroverksbyrå och om denna
åtgärds sannolika inverkan på arbetet inom departementet — funnit det
anmärkningsvärt, att behov av en ny byråchefsbefattning redan kunde
hava framträtt.

Då emellertid den lämnade utredningen syntes giva vid handen, att

126

det på byråcheferna ankommande arbetet med beredning och föredragning
av ärendena inom departementet vore av den omfattning, att det dåvarande
antalet av tre byråchefer icke kunde anses vara för ärendenas behöriga
handläggning tillräckligt, hade riksdagen, som icke funnit anledning
att då ingå i prövning beträffande lämpligheten av den i statsrådsprotokollet
ifrågasatta arbetsfördelningen emellan departementets byråer,
ansett sig icke kunna avslå Kungl. Maj:ts i förevarande ämne gjorda
förslag.

Riksdagen hade alltså bifallit Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Anslag till Kungl. Makt föreslog likaledes i statsverkspropositionen vid 1906

bitraden vid ö J ° i f .

statistiska års riksdag, att till biträden vid utförande av de inom ecklesiastikdepartementet
förekommande statistiska arbetena måtte på extra stat för år
1907 beviljas ett anslag av 3,600 kronor.

I den av departementschefen till statsverkspropositionen förebragta
utredningen i ämnet upplystes, att å departementets statistiska avdelning
för det dåvarande tjänstgjorde en kanslisekreterare, två amanuenser och
tre kvinnliga biträden. Den i tjänsten äldsta amanuensen uppbar i arvode

1,500 kronor, den andra 1,200 kronor för år räknat. Av de kvinnliga
biträdena uppburo de båda i tjänsten äldsta arvode efter 90 kronor per
månad, vartill komme 75 öre i timmen för tjänstgöring å extra tid; det
senast anställda biträdet erhöll 75 kronor per månad samt 60 öre i timmen
för extra arbete.

Till stöd för behovet av det begärda anslaget å extra stat framhölls,
bland annat, att amanuensernas arvoden för år 1907 syntes böra utgå
med 1,500 kronor åt vardera av dem samt att för samma år ett nytt
kvinnligt biträde behövdes å den statistiska avdelningen, vilket biträdes
avlöning, beräknad efter ett fast arvode av 75 kronor i månaden jämte
60 öre i timmen för extra arbete under omkring 500 timmar om året,
skulle uppgå till omkring 1,200 kronor per år.

Det av Kungl. Maj:t äskade anslaget beviljades av riksdagen.

I förenämnda skrivelse den 23 maj 1906 anfördes därutinnan, att
riksdagen visserligen ansåge, att för det dåvarande — och intilldess den

127

av Kungl. Maj:t den 20 januari 1905 tillsatta kommitté inkommit med
förslag, huru inom rikets officiella statistik största möjliga enhet och
planmässighet i arbetet ävensom ökad skyndsamhet vid publikationen
skulle kunna åstadkommas — utvidgning av planen för det statistiska
arbetet i dess olika förgreningar och ökning av de för ändamålet beviljade
anslag borde såvitt möjligt undvikas.

Då emellertid anslagsbehovet i förevarande avseende delvis vore beroende
av folkskoleväsendets fortgående utveckling och den ändrade organisationen
av de allmänna läroverken, och då den statistiska utredning
angående vissa nya ämnen, varom förmäldes i statsrådsprotokollet, redan
fortgått under någon tid och icke lämpligen syntes böra avbrytas, hade
riksdagen ansett Kungl. Maj:ts förslag böra bifallas.

Anslag till enahanda ändamål beviljades därefter av 1907 och 1908
årens riksdagar för åren 1908 och 1909 å extra stat till samma belopp som
för år 1907.

Vid 1907 års riksdag framställde Kungl. Maj:t förslag till förändrad
användning av det utav 1904 års riksdag på ordinarie stat uppförda anslaget
å 500 kronor till arvode åt den kanslisekreterare, som av Kungl.
Maj:t förordnades att på eget ansvar till föredragning bereda vissa ärenden,
som skulle föreläggas riksdagen.

I fråga därom erinrade föredragande departementschefen till statsrådsprotokoll,
bifogat statsverkspropositionen, hurusom i statsverkspropositionen
till 1906 års riksdag föreslagits att för beredande av arvode å 6,400
kronor åt en extra byråchef inom ecklesiastikdepartementet måtte på extra
stat för år 1907 anvisas ett belopp av 6,400 kronor.

Departementschefen framhöll vidare följande.

Hans företrädare i ämbetet hade ansett, att behovet av ökade arbetskrafter
för beredning och föredragning av ärendena inom departementet
bäst tillgodosåges genom delning av kyrkobyrån i två byråer, av vilka
den ena borde bibehålla huvudparten av den dåvarande kyrkobyråns ärenden
och den andra byrån erhålla de återstående ärendena. Därjämte
skulle till den senare byrån förflyttas, förutom ett mindre antal ärenden

1907 års
riksdag.
Förändrad
användning
av ett anslag.

128

från folkskolebyrån, åtskilliga ärenden från akademibyrån, varigenom dess
byråchef, som efter läroverksbyråns indragning jämväl hade att bereda
och föredraga frågor rörande den högre undervisningen, skulle erhålla väl
behövlig lindring i sitt arbete.

I skrivelse den 23 maj 1906 angående regleringen av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel hade riksdagen anmält, att den bifallit
Kungl. Maj:ts berörda framställning, därvid riksdagen uttalat bland
annat, att den icke funnit anledning då ingå i prövning beträffande lämpligheten
av den i statsrådsprotokollet ifrågasatta arbetsfördelningen emellan
departementets byråer.

Vid prövning av frågan om den förändrade fördelning av göromålen
inom departementet på särskilda byråer, som påkallats därav, att medel
anvisats för år 1907 till arvode åt en extra byråchef, hade det även
ansetts vara för arbetet i departementet lämpligare, att i stället för en
andra kyrkobyrå åter inrättades en särskild byrå för den högre undervisningen.
Det hade nämligen visat sig, att antalet av ärenden, som l-örde
den högre undervisningen och med dem sammanhörde, alltjämt ökades,
varjämte behov framträtt att såsom förut inom departementet för ifrågavarande
ärendens beredning hava en i pedagogiska frågor fullt sakkunnig
person.

Genom återinrättande av den indragna läroverksbyrån och anslagets
användande till arvode åt en extra byråchef å denna byrå skulle byråchefen
å akademibyrån, befriad från ärenden rörande den högre undervisningen
m. m., i stället kunna övertaga en icke obetydlig del mer fristående
ärenden från kyrkobyrån, och denna därigenom i det närmaste vinna den
lättnad i arbetet, som avsågs med inrättande av en extra byråchefsbefattning.

Den sålunda antydda överflyttning av vissa ärenden från kyrkobyrån
till akademibyrån hade sedermera också vidtagits, till följd varav
göromålen å departementets fyra byråer hade blivit något så när lika omfattande.

Då en extra byråchef inom departementet vore för år 1908 lika,
om icke med hänsyn till göromålens fortgående ökning än mer behövlig,
vore det av nöden, att medel av riksdagen begärdes till beredande av ar -

129

vode för nämnda år åt en sådan byråchef. Emellertid förelåge en omständighet,
som gjorde, att för år 1908 icke behövde å extra stat äskas
hela det belopp, 6,400 kronor, som beviljats för år 1907.

När i sammanhang med inrättande av överstyrelsen för rikets allmänna
läroverk läroverksbyrån indragits och ur avlöningsstaten för ecklesiastikdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli lön och tjänstgöringspenningar
åt en byråchef, tillhopa 6,400 kronor, uteslutits, både riksdagen,
på sätt Kungl. Maj:t i den uti ämnet avlåtna propositionen föreslagit,
beslutat, att i stället å ordinarie stat skulle uppföras ett anslag å
500 kronor till arvode åt den kanslisekreterare, som av Kungl. Maj:t förordnades
att på eget ansvar till föredragning bereda vissa ärenden, som
skulle föreläggas riksdagen.

Av vid berörda proposition fogat statsrådsprotokoll framginge, att
dåvarande departementschefen ansett, att de göromål rörande den högre
undervisningen, som efter överstyrelsens inrättande fortfarande koinme att
handläggas inom departementet, borde överflyttas till akademibyrån och
att denna skulle erhålla förstärkning i sina arbetskrafter på det sätt, att
den kanslisekreterare, som var anställd å läroverksbyrån, överflyttades å
akademibyrån samt att åt denne kanslisekreterare borde uppdragas att
mot ett arvode av 500 kronor på eget ansvar till föredragning bereda de
till statsverkspropositionens utarbetande hörande ärenden, som förut tillhört
läroverksbyrån.

På samma gång som läroverksbyrån åter inrättats, hade dit överflyttats
den kanslisekreterare å akademibyrån, som haft berörda uppdrag.
Enär sålunda å läroverksbyrån tills vidare vore anställda särskild byråchef
och kanslisekreterare, hade det synts riktigare, att samtliga till byrån hörande
ärenden bereddes och föredroges av byråns chef.

Vid sådant förhållande skulle alltså tills vidare, och så länge anslag
till en extra byråchef i departementet anvisades och dåvarande fördelning
av ärendena mellan byråerna följdes, berörda belopp, 500 kronor, icke behöva
tagas i anspråk för det med detta anslag avsedda ändamål utan i stället
kunna, med riksdagens medgivande, användas till den extra byråchefens
avlönande, i vilket fall på extra stat för år 1908 icke behövde äskas mer än
skillnaden mellan 6,400 kronor och 500 kronor, eller alltså 5,900 kronor.

17—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

130

Höjning av
anslaget till
amanuenser
m. m.

Kungl. Maj:t gjorde i enlighet härmed framställning vid 1907 års
riksdag.

Riksdagen, som på sätt härnedan omförmäles beviljade anslag till
arvode åt en extra byråchef inom ecklesiastikdepartementet, biföll vad
Kungl. Maj:t i förenämnda hänseende föreslagit.

I statsverkspropositionen till 1907 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t
vidare riksdagen att höja det för amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning
in. in. inom ecklesiastikdepartementet i riksstaten uppförda anslag å
19,700 kronor med 6,800 kronor.

I sitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet meddelade föredragande
departementschefen, att av detta anslag 2,700 kronor vore avsedda
till de kvinnliga arbetsbiträden, som vore sysselsatta å departementets statistiska
avdelning. Av anslaget i övrigt, 17,000 kronor, utginge vikariatsersättningar,
renskrivningskostnader och ersättning åt extra vaktbetjäning,
varefter återstoden användes till avlönande av amanuenser.

Yikariatsersättningarna betingades icke blott av de ordinarie tjänstemännens
rätt till semester utan ock av den omständigheten, att såväl åt
expeditionschefen för beredande av vissa oftast statsregleringen rörande
ärenden som även stundom åt byråchef och kanslisekreterare för utarbetande
av något större ärende måste beviljas ledighet från övriga med
tjänsten förenade åligganden, vilka då sköttes av vikarie. Vid dessa tillfällen
uppbures den tjänstlediges tjänstgöringspenningar av hans vikarie;
och den tjänstledige erhölle ersättning därför utav ifrågavarande anslag
med belopp, svarande mot de mistade tjänstgöringspenningarna.

Såsom ersättning till extra vaktbetjäning hade under åren 1904—
1906 i medeltal utbetalts ett belopp av 430 kronor. Denna ersättning
hade beräknats efter 1 krona 75 öre eller 2 kronor för tjänstgöringsdag
men syntes för framtiden böra höjas, enär det under de senare åren
visat sig svårt att erhålla det biträde av extra vaktbetjäning, som vore
erforderligt.

Sedan till vikariatsersättningar, renskrivningskostnader och ersättning
till extra vaktbetjäning i medeltal utgått sammanlagt 6,200 kronor,
hade till avlönande av amanuenser återstått ett belopp av 10,800 kronor.

131

Inom departementet vore för det dåvarande anställda sex amanuenser
med fast arvode förutom de å den statistiska avdelningen, från vilka
i detta sammanhang bortsåges. Av nämnda sex amanuenser tjänstgjorde
fyra å var sin av departementets fyra byråer och en hos expeditionschefen;
den sjätte ålåge att ordna och hava tillsynen över departementets
bibliotek samt ombesörja den vidlyftiga utdelningen av böcker från departementet
ävensom vid behov biträda registratorn m. in. Till den sistnämnda
amanuensen hade utgått ett årligt arvode av 1,200 kronor, varemot
arvodet för var och en av de övriga utgjort 1,500 kronor. Till gratifikationer
hade sedan återstått en summa av 2,100 kronor.

Av amanuenserna med fast arvode fordrades omkring 3 timmars
daglig tjänstgöring å ämbetsrummet, varjämte de hade hemarbete, som
särskilt vissa tider på året vore ganska omfattande.

Det arbete, som sålunda fordrades av amanuenserna med fast arvode,
vore emellertid icke tillräckligt för departementets arbetsbörda, som
år efter år ökades. Visserligen kunde därtill invändas, att inom departementet
även tjänstgjorde amanuenser, som icke hade fast arvode. Dessas
antal hade emellertid under åren nedgått, så att för det dåvarande funnes
i departementet endast sex sådana.

Det hade visat sig, att allt mer och mer sällan några anmälde sig
till inträde i departementet, och av dem, som sålunda anmälde sig, avskräcktes
många, då de finge kännedom om, vilka utsikterna för befordran
till ordinarie tjänst inom departementet vore. Om man bortsåge från de
två byråchefsplatser, vilka städse besattes med personer utom departementet,
så uppstode ledighet på grund av avsked med pension bland byråcheferna
först om 9 år och bland kanslisekreterarna först om 14 år. Med dessa
befordringsutsikter vore det icke att förvänta, att de inträdessökandes antal
under närmaste åren skulle ökas, därest icke avlöningsförhållandena för de
extra tjänstemännen förbättrades.

Det ringa antalet amanuenser utan fast arvode hade gjort, att det
städse vore förenat med svårigheter att ordna arbetet så, att detsamma
hade den jämna gång, som borde finnas, och vissa tider, såsom under de
sista månaderna på året, då arbetet med statsregleringsärendena påginge,
vore förhållandet sådant, att om icke hos de extra tjänstemännen funnes

132

den duglighet och den arbetsvillig!^, som departementschefen med nöje
kunde vitsorda, eller om genom sammanträffande sjukdomsfall eller annorledes
icke allas arbetskraft vore att påräkna, det skulle vara omöjligt att
medhinna och på ett tillfredsställande sätt utföra allt arbetet inom departementet.

Ett förhållande, som särskilt medförde mycken olägenhet, vore, att
det icke under hela den ordinarie expeditionstiden alltid vore att påräkna
en amanuens å var och en av departementets byråer. Att för vinnande
av detta mål öka den dagliga arbetstiden för amanuenserna med fast arvode
syntes icke kunna ifrågasättas. Deras arvode vore redan alltför ringa
i förhållande till det arbete, som de presterade, varför det också under de
senare åren ansetts billigt att låta dem komma i åtnjutande av gratifikationer,
som för år 1906 utgått efter 150 kronor för var.

Departementschefen skulle därför helst önskat att höja arvodet till
1,800 kronor, men då det vore att hoppas, att avlöningsstaten för Kungl.
Maj:ts kansli inom den närmaste framtiden skulle undergå en väl behövlig *
reglering, ansåge departementschefen sig icke böra ifrågasätta en sådan
höjning.

Ett annat hinder för ökning av arbetstiden å ämbetsrummet för
amanuenserna med fast arvode utgjorde den omständigheten, att dessa helt
naturligt icke för den ringa avlöning, de åtnjöte, kunna ägna nästan hela
förmiddagen åt departementet utan även måste tjänstgöra inom något
annat ämbetsverk.

En ökning av antalet amanuenser med fast arvode vore därför nödvändig
för att undanröja de olägenheter, som sålunda påvisats. Endast
därigenom kunde med säkerhet vara att påräkna det arbete av extra tjänstemän,
vilket vore nödvändigt för arbetets behöriga gång inom departementet,
och departementschefen ansåge sig därför böra på det kraftigaste tillstyrka
en framställning till riksdagen om höjning av departementets amanuensanslag.
En höjning av amanuensanslaget med 6,000 kronor, motsvarande
avlöning åt ytterligare en amanuens å en var av de fyra byråer,
som funnes inom departementet, vore därför det minsta, departementschefen
ansåge sig böra begära.

Aven av en annan orsak hemställde departementschefen om höjning

133

av ifrågavarande anslag. På grund av ökningen av ärendenas antal inom
departementet hade jämväl arbetet för vaktmästarpersonalen ökats. Då
någon mera avsevärd tjänstgöring av extra vaktbetjaning icke varit att
påräkna, både det därför varit nödvändigt att från och med början av år
1906 anställa en extra vaktmästare. Denne, som icke tjänstgjort hela förmiddagen,
hade uppburit ett arvode av 50 kronor i månaden, vilket arvode
bestritts med medel från departementets anslag till extra utgifter.

Att behovet av denne vaktmästare icke korame att minskas, utan att
i stället hans tjänstgöringstid behövde utsträckas till samma omfattning,
som de ordinarie vaktmästarnas, bleve en följd av den synnerligen välbehövliga
utvidgningen av departementets lokaler, som kunde åstadkommas
genom utrikesdepartementets utflyttning från kanslihuset.

Visserligen vore riktigast, att på departementets stat uppfördes avlöning
åt ytterligare en vaktmästare, men med hänsyn till den förut berörda,
väntade löneregleringen för Ivungl. Maj:ts kansli förordade departementschefen
nu endast, att genom höjning av ifrågavarande anslag bereddes
avlöning åt en extra vaktmästare, vilken avlöning med hänsyn till den utsträckta
tjänstgöringen borde sättas till samma belopp, som ordinarie vaktmästares
begynnelselön, eller 800 kronor.

I skrivelse den 31 maj 1907, n:r 8, anförde riksdagen, att den ej
funnit något att erinra mot den begärda anslagshöjningen, som avsåge
beredande av möjlighet till anställande av ytterligare en amanuens med
arvode av 1,500 kronor på var och en av ecklesiastikdepartementets fyra
byråer samt en extra vaktmästare med arvode av 800 kronor. Riksdagen
höjde alltså det till departementschefens förfogande ställda anslaget för
amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning m. in. från dess dåvarande
belopp till 26,500 kronor, eller med 6,800 kronor.

Ovan är antytt, hurusom 1907 års riksdag medgav, att från och
med år 1908 tills vidare, så länge å extra stat beviljades medel för beredande
av arvode åt en extra byråchef inom ecklesiastikdepartementet och
i följd därav ett angivet ordinarie anslag icke vore erforderligt för det
därmed avsedda ändamål, detsamma finge användas till bestridande av en
del av nämnda arvode.

Anslag till
den extra
byråchefen.

134

Med hänsyn till detta medgivande anvisade 1907 års riksdag för
beredande av meranämnda arvode — 6,400 kronor, varav 2,000 kronor
skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar — på extra stat för år 1908
ett belopp av 5,900 kronor.

Anslag till enahanda belopp och för samma ändamål beviljades av
följande riksdagar å extra stat för åren 1909 och 1910.

1908 års
riksdag.

Höjning av
expeditionschefens

arvode.

Vid 1908 års riksdag höjdes arvodet åt expeditionschefen i ecklesiastikdepartementet
likasom åt expeditionscheferna i övriga departement
från 7,500 till 9,000 kronor, därav 3,000 kronor skulle anses motsvara
tjänstgöringspenningar.

1909 års
riksdag.

Ytterligare
anslag till
amanuenser
m. m.

Vid 1909 års riksdag äskades ytterligare anslag till amanuenser,
vikariatsersättning, renskrivning m. m.

I sitt yttrande till statsrådsprotokoll den 12 januari 1909 anförde
chefen för ecklesiastikdepartementet, bland annat, att av anslaget å ordinarie
stat för ifrågavarande ändamål 2,700 kronor voro avsedda till de
kvinnliga arbetsbiträden, som vore sysselsatta å departementets statistiska
avdelning. Från anslaget i övrigt, 23,800 kronor, utginge vikariatsersättningar,
renskrivningskostnader och ersättning åt extra vaktbetjaning; återstoden
användes till avlönande av amanuenser.

Vikariatsersättningarna betingades icke blott av de ordinarie tjänstemännens
rätt till semester utan ock av den omständigheten, att såväl åt
expeditionschefen för beredande av vissa oftast statsregleringen rörande
ärenden som även åt byråchef och kanslisekreterare för beredande av större
ärenden måste beviljas ledighet från övriga med tjänsten förenade åligganden,
vilka då sköttes av vikarie. Vid dessa tillfällen uppbures den tjänstlediges
tjänstgöringspenningar av hans vikarie, och den tjänstledige erhölle
ersättning därför av ifrågavarande anslag med belopp, svarande mot de
mistade tjänstgöringspenningarna. Dylik ersättning hade vid fastställande
av departementets stat icke tagits i betraktande, då med uttrycket vikariatsersättning
uppenbarligen avsetts allenast ersättning för semestervikariat.

På grund av det alltjämt ökade arbetet inom departementet hade ledighet
för sådana särskilda uppdrag under de senare åren beviljats expeditions -

135

chefen samt byråchef och kanslisekreterare i vida större utsträckning än
förut ägt rum. Det vore icke heller att förvänta, att departementets arbetsbörda
under den närmaste tiden komme att avsevärt minskas.

Såsom ersättning till extra vaktbetjäning hade under år 1908 utbetalts
ett belopp av omkring 1,050 kronor. Sistnämnda siffra ansågs emellertid
böra höjas, då det visat sig, att departementets statistiska avdelning,
för vilken särskild lokal vore upplåten, icke kunde undvara biträde av en
extra vaktmästare.

Sedan till vikariatsersättningar, renskrivningskostnader och ersättning
till extra vaktbetjärfing under år 1908 utgått sammanlagt omkring 9,475
kronor, hade till avlönande av amanuenser återstått ett belopp av 14,325
kronor.

Inom departementet vore för det dåvarande anställda elva amanuenser
med fast arvode, av vilka åtta tjänstgjorde å departementets fyra byråer
— två å varje byrå — en hos expeditionschefen samt två å den statistiska
avdelningen. Arvodet för var och en av dessa elva amanuenser hade
utgjort 1,500 kronor om året. Till arvoden åt amanuenserna med undantag
av de två å den statistiska avdelningen anställda åtg-irme enligt denna

CD CD O O O

grund 13,500 kronor.

Till gratifikationer åt 10 amanuenser utan fast avlöning återstode
sedan allenast en summa av 825 kronor. Då detta belopp uppenbarligen
varit för ändamålet otillräckligt, hade Kungl. Maj:t för beredande av gottgörelse
åt dessa amanuenser för inom departementet under år 1908 utfört
arbete anvisat medel att utgå från åttonde huvudtitelns anslag till extra
utgifter. Sålunda utdelade gratifikationer hade utgått med högst 650 kronor
och lägst 100 kronor.

Då den extra arbetskraft, som genom de icke fast avlönade amanuenserna
tillfördes departementet, vore ganska betydande och för övrigt för
detsamma högst behövlig, och då anslaget för extra utgifter, åtminstone
icke i den omfattning som här ägt rum, borde betungas med årligen återkommande
utgifter av ifrågavarande beskaffenhet, syntes en anslagsökning
av åtminstone 1,000 kronor erforderlig.

Sedan 1908 års riksdag på extra stat för år 1909 anvisat medel till
förhöjning av de inom civildepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts

136

kansli anställda amanuensernas arvoden m. m., hade de inom ecklesiastikdepartementet
fast anställda amanuenserna hos departementschefen gjort
framställning om förbättring i sina avlöningsförhållanden, i vilket hänseende
de föreslagit, att förhöjning i deras arvoden måtte äga rum i enlighet
-med de grunder, som tillämpats i avseende å amanuenserna inom
civildepartementet. Enligt uppgift från sistnämnda departement hade arvodena
åt de därstädes anställda amanuenserna från början av år 1908
blivit förhöjda till följande belopp: för en amanuens från 1,500 till 2,500
kronor, för sex amanuenser från 1,500 till 2,000 kronor samt för en amanuens
från 1,200 till 1,800 kronor.

Att de dåvarande arvodena för amanuenserna inom ecklesiastikdepartementet
icke kunde anses utgöra nöjaktig ersättning för det arbete,
de nedlade i departementets tjänst, syntes departementschefen obestridligt.
Den fastställda dagliga minimitiden för arbetet å tjänsterummet utgjorde
för avlönade amanuenser tre timmar, varjämte de i regel hade hemarbete,
som särskilt vissa tider på året vore ganska omfattande. Med en beräknad
arbetstid av fem timmar om dagen skulle följaktligen ersättningen för
timme belöpa sig till icke fullt en krona, ett allt för ringa arvode till
personer med en långvarig och dyrbar utbildning, vilka, i den mån strävandet
att befria dem från det mera mekaniska skrivarbetet kunnat
realiseras, fått sig ålagda allt mera krävande uppgifter. Det arbete, som
av dem utfördes, vore också för ärendenas jämna gång inom departementet
oumbärligt.

Då därtill komme, att vissa av amanuenserna haft anställning i departementet
under omkring tio år och därutöver, syntes deras ifrågavarande
framställning visserligen vara förtjänt av beaktande.

Tilläggas borde, att befordringsutsikterna inom departementet vore
synnerligen dåliga. Med de dåliga befordringsutsikterna vore det icke att
förvänta, att den svårighet, som ofta visat sig att rekrytera departementet
med lämpliga arbetskrafter, skulle minskas, därest icke avlöningsförhållandena
för de extra tjänstemännen avsevärt förbättrades.

Departementschefen ansåge sålunda, att arvodena åt de fast anställda
amanuenserna i ecklesiastikdepartementet i allmänhet borde utgå med 1,800
till 2,000 kronor årligen samt i ett eller annat undantagsfall, såsom vid

vederbörandes mer än vanligt långa tjänstetid och trägna tjänstgöring inom
departementet, med något högre belopp än 2,000 kronor.

För att bereda möjlighet till lämplig ökning i de elva fast avlönade
amanuensernas arvoden vore ett belopp av 5,500 kronor erforderligt.

De fast avlönade och de oavlönade amanuenserna biträdde i avsevärd
mån vid uppsättandet av rubrikerna till de från departementet utgående
expeditionerna. I ett verk av ecklesiastikdepartementets omfattning förekomme
naturligtvis en mängd ärenden av enklare beskaffenhet, vilka i avseende
å uppsättning av rubriker o. d. icke krävde det mått av ämbetsinannautbildning,
som vore till finnandes hos dessa tjänstemän.

Då erfarenheten helt naturligt visat, att ett sysslande med dylikt mer
eller mindre mekaniskt arbete verkade hämmande på dem, vilkas studier
och kunskaper krävde viktigare uppgifter, hade det länge varit ett önskemål
att kunna överflytta sådana arbeten på mindre kvalificerade personer
för att sålunda delvis frigöra amanuensernas arbetskraft för mera prövande
arbeten, såsom uppsättande av promemorior i större mål o. d. Därjämte
hade vid behandling av ofta förekommande brådskande ärenden liksom i
allmänhet för tids vinnande iner och mer framträtt ett behov av ökad
tillgång till personer, kunniga i maskinskrivning och stenografi.

Bägge dessa önskemål syntes kunna vinnas genom anställande inom
departementet av två kvinnliga med något högre bildning utrustade skrivbiträden,
vilka skulle hava skyldighet att tillhandagå departementets tjänstemän
vid expediering och uppsättning av enklare expeditioner samt i övrigt
vid behov utföra maskinskrivningsarbete eller vanligt renskrivningsarbete.
För ändamålet erfordrades ett belopp av 2,400 kronor för år.

Såsom förut omnämnts, utginge från förutberörda anslag å 26,500
kronor årligen 2,700 kronor för statistiska arbeten. Dessutom funnes för
sådant ändamål dels ett ordinarie anslag å 2,000 kronor, beviljat av 1893
års riksdag för anställande av ett biträde vid utförande av de inom departementet
förekommande statistiska arbeten, dels ock ett extra anslag å
3,600 kronor, som av riksdagen för vart och ett av åren 1907—1909 beviljats
till biträden vid utförande av samma arbeten.

Av anslaget å 2,000 kronor hade utgått arvode till eu amanuens
med 1,500 kronor årligen. Med återstående 500 kronor jämte förut om 18—162603.

Lönereglerincjskommittcns bet. Lill.

förmälda 2,700 kronor och det extra anslaget å 3,600 kronor, tillhopa
6,800 kronor, hade avlönats dels ytterligare en amanuens med 1,500 kronor
årligen dels ock fem kvinnliga biträden med en daglig ordinarie
arbetstid av fem timmar, av vilka den i tjänsten äldsta uppbure arvode
efter 90 kronor för månad och 75 öre i timmen för tjänstgöring å extra
tid samt de fyra övriga erhölle 75 kronor i månaden och 60 öre i timmen
för extra arbete.

Den ersättning, som sålunda utginge till de å den statistiska avdelningen
tjänstgörande kvinnliga biträdena, vore alltför ringa och behövde därför
höjas. Det arbete, som av dem utfördes, krävde betydligt större förutsättningar
än som erfordrades för vanligt renskrivningsarbete, vore i synnerligen
hög grad ansträngande och kunde följaktligen icke alls anses
rimligt betalt med den ersättning, som med dåvarande tillgångar vore
möjligt att därför giva.

Det syntes departementschefen skäligt, att begynnelseavlöningen för
ifrågavarande kvinnliga biträden bestämdes till 90 kronor i månaden och
75 öre i timmen för arbete å extra tid samt att avlöningen sedermera
efter omkring fem års tjänstgöring ökades till högst 105 kronor i månaden
och 85 öre i timmen för extra arbete. Enligt vad beräknat blivit skulle,
därest de två i tjänsten äldsta kvinnliga biträdena tilldelades ett arvode
av 105 kronor i månaden och en ersättning av 85 öre i timmen för extra
arbete och de tre övriga erhölle ett arvode av 90 kronor i månaden och
75 öre i timmen för extra arbete, den behövliga ökningen i anslagen för
statistiska arbeten utgöra 2,600 kronor.

Behovet av ökning i anslaget till ecklesiastikdepartementet, vilken
ökning enligt av departementschefen anförd beräkning skulle uppgå till
10,950 kronor, vore under dåvarande förhållanden utan tvivel av stadigvarande
beskaffenhet. Då'' emellertid frågan om lönereglering för Kungl.
Maj:ts kansli icke länge syntes kunna undanskjutas och i sammanhang
därmed tydligen komme att undersökas, i vad mån och på vilka villkor
extra arbetskrafter borde komma till användning inom departementen,
ansåg sig departementschefen i avbidan därå böra föreslå, att ovan omförmälda
anslagsökning uppfördes å extra stat.

Då behovet av förbättring i amanuensernas avlöningsförmåner synts

trängande och oavvisligt, hade Kungl. Maj:t på departementschefens framställning
tillerkänt nio av dem en gratifikation av 500 kronor och två av
dem en gratifikation av 300 kronor att utgå av allmänna besparingarna å
anslagen under riksstatens åttonde huvudtitel.

Därest förutberörda förslag om höjning av arvodena åt de fast anställda
amanuenserna och ökad avlöning åt de kvinnliga biträdena vid den
statistiska avdelningen vunne Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, vore det
departementschefens avsikt att föreslå Kungl. Magt att av åttonde huvudtitelns
allmänna besparingar eller av anslaget till extra utgifter bereda
nämnda amanuenser och kvinnliga biträden förhöjd ersättning jämväl för
år 1909.

I överensstämmelse med vad departementschefen anfört föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen att till förhöjning av de inom ecklesiastikdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli anställda amanuensers arvoden
in. in. på extra stat för år 1910 anvisa ett belopp av 10,950 kronor.

Under åberopande av vad i sammanhang med den nyssberörda frågan ökat anslag
om ytterligare anslag till amanuenser in. in. anförts i fråga om anslag till Mlvitd?™
biträden vid utförande av de inom ecklesiastikdepartementet förekommande statistiska
statistiska, arbetena föreslog Kungl. Maj:t även riksdagen att till omförmälda
biträden på extra stat för år 1910 bevilja ett anslag av 0,200
kronor.

Bägge de av Kungl. Maj:t sålunda gjorda framställningarna blevo av
riksdagen bifallna;.

Jordbruksdepartementet.

I proposition, n:r 41, den 8 februari 1900 föreslog Kungl. Maj:t tpoo års
riksdagen att, under förutsättning att Kungl. Maj:t meddelade sitt sam- n t*9’
tycke till av riksdagen beslutad ändring av §§ 5, 6 och 42 regeringsfor- ''
men, avseende inrättandet av ett jordbruksdepartement, godkänna framlagt
förslag till stat för jordbruksdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts
kansli och till villkor för avlöningsförmånernas åtnjutande enligt
ma stat.

sam -

140

I skrivelse den 20 mars 1900, n:r 16, meddelade riksdagen, att den,
med bifall till Kungl. Maj:ts proposition och under förutsättning att Kung!.
Magt meddelade sitt samtycke till den av riksdagen beslutade ändring av
förenämnda paragrafer i regeringsformen, godkänt

dels följande stat för jordbruksdepartementets avdelning av Kungl.
Maj:ts kansli:

.		Tjänstgö-	Summa \|	1
	Lön.	ringspen-	avlöning.
		ningar.	I
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Expeditionschefen, arvode.......	_	—	7,500
1 byråchef ..............	4,400	2,000	6,400	fLönen kan efter 5 år höjas !
1 byråchef ..............	4,400	2,000	6,400	j med 600 kronor.
1 kanslisekreterare..........	2.500	1.500	4,000	j Lönen kan höjas efter 5 år
				1 med 500 kronor och ef-
1 kanslisekreterare..........	2,500	1,500	4,000	\| ter 10 år med ytterligare
1 registrator .............	2,500	1,500	4,000	J 500 kronor.
1 förste vaktmästare.........	800	300	1,100
1 1 vaktmästare............	500	300	800	fLönen kan efter 5 år höjas \ med 100 kronor.
! Till departementschefens förfogande för
amanuenser, vikariatsersättning och
renskrivning m. m..........		—	12,000
Summa		_	46,200

Amu. Om vaktmästare i sädan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån kvarstår,
lönen minskas med 150 kronor.

dels ock villkor för avlöningsförmånernas åtnjutande enligt be- ,
rörda stat.

I samma skrivelse anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t vid tillsättande
av tjänstebefattningarna inom jordbruksdepartementet måtte taga under
övervägande, huruvida icke i de fullmakter, som för innehavare av dessa
befattningar komme att utfärdas, borde intagas förbehåll om att de skulle
vara underkastade de förändrade pensionsbestämmelser, som kunde varda
stadgade, dock att den, som förut inom Kungl. Maj:ts kansli innehaft ordinarie
tjänst, borde vid förflyttning till tjänstebefattning i samma lönegrad
inom jordbruksdepartementet bibehållas vid den pensionsrätt, som tillförsäkrats
honom vid tillträdet till den tjänst, från vilken han förflyttades.

141

Den 31 mars 1900 meddelade Kungl. Maj:t sitt samtycke till riksdagens
beslut om lindring av §§ 5, 6 och 42 i regeringsformen.

Samtidigt därmed utfärdade Kungl. Maj:t dels förnyad stadga angående
fördelning av ärendena mellan statsdepartementen (svensk författningssamling
år 1900, n:r 12), dels ock kungörelse angående villkoren för
åtnjutande av fastställda löneförmåner för jordbruksdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli (bihang till svensk författningssamling år
1900, n:r 28).

Med uteslutande av två i detta fall obehövliga övergångsbestämmelser
samt med tillägg av en bestämmelse om skyldighet för tjänsteman att
vara underkastad den förflyttning till annat departement, som kunde föranledas
av omreglering av ärendenas fördelning mellan statsdepartementen,
erhöllo de nämnda avlöningsvillkoren i övrigt samma lyd else som de, vilka
enligt kungörelsen den 12 juli 1878 gällde för personalen i de övriga
statsdepartementen utom utrikesdepartementet.

Vid 1906 års riksdag gjordes framställning om förstärkning av jordbruksdepartementets
arbetskrafter.

På sätt framgår av vid statsverkspropositionen till nämnda riksdag
fogat statsrådsprotokoll över jordbruksärenden, erinrade vederbörande
departementschef vid ''ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t,
hurusom, då jordbruksdepartementet år 1900 inrättats, behovet av arbetskrafter
inom detsamma beräknats under antagande att antalet ärenden,
som departementet finge att handlägga, skulle årligen komma att uppgå
till omkring 1,100. Den stat, som av riksdagen i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag antogs och som ännu gällde för departementet, upptoge sålunda,
jämte expeditionschef och registrator, 2 byråchefer och 2 kanslisekreterare.

Departementet hade trätt i verksamhet med april månads ingång
år 1900 och redan för det året, av vilket departementets verksamhet således
omfattat endast tre fjärdedelar, hade antalet ärenden uppgått till
1,040. Sedermera hade antalet oavbrutet ökats, så att detsamma å,v 1905
utgjort 1,842.

Den skillnad, som sålunda förefunnes mellan det beräknade och

Stadgan 9,/s
1900.

Kungl. kung.
91/a 1000''

(avlöningsvillkor).

1908 års
riksdag.

Extra kanslisekreterare.

142

det faktiska antalet ärenden, berodde i första rummet därpå, att ärendena
inom nästan samtliga grupper vuxit i antal. Men därjämte hade även
nya grupper utöver de först avsedda tillagts departementet.

Sålunda hade i stadgan angående fördelning av ärendena mellan
statsdepartementen den 31 mars 1900 bestämts, att tills vidare jämväl
ärenden rörande allmän fattigvård skulle tillkomma jordbruksdepartementets
handläggning. Genom ändring i samma stadga den 30 januari 1903
hade sedermera bestämts, att lagstiftningsfrågor, även i den mån de kunde
avse bestämmelser av civillags natur, skulle, då de rörde skogsvård, samt
byggande och underhåll av vägar på landet, handläggas inom jordbruksdepartementet.
Slutligen hade den 30 september 1904, likaledes genom ändring
i nyssnämnda stadga, bestämts, att ärenden angående veterinärundervisningen
skulle från och med ingången av år 1905 övertagas av departementet.

Redan då departementet trädde i verksamhet, hade fattigvårdsmålen
befunnits icke lämpligen kunna förläggas till någondera av departementets
två byråer, utan deras beredande hade övertagits av expeditionschefen.
Departementets registrator hade sedermera enligt frivilligt åtagande biträtt
vid dessa ärendens behandling.

Departementets arbetsbörda hade alltså högst väsentligt vuxit, och
den ökning i ärendenas antal å byråerna, som från departementets bildande
uppkommit och som för det dåvarande uppginge till omkring 50
procent, komme säkerligen alltjämt att fortgå.

I samma mån, som de löpande ärendena å byråerna sålunda ökades,
minskades möjligheten för byråcheferna att fullgöra den dem i instruktionen
för ämbets- och tjänstemännen i kansliet av den 7 juni 1878 ålagda
skyldigheten att, utöver handläggandet av de löpande göroinålen, med
uppmärksamhet följa sådana frågor, vilka folie inom byråns verksamhetsområde,
samt i dem utarbeta förslag och utlåtanden.

Den olägenhet, som uppstode genom att denna del av tjänsten måste
eftersättas för de löpande ärendena, borde icke underskattas. För ärendenas
allsidiga beredande fordrades nämligen uppenbarligen, att frågorna bedömdes
i sitt sammanhang och icke blott avsöndrade var för sig, men ju mer
de rent löpande ärendena toge byråchefens tid i anspråk, desto mer äventyrades,
att överblicken över det hela förlorades.

Att märka vore därjämte, att i samma mån som ärendenas antal
växte, minskades även den hjälp, som byråcheferna kunde erhålla i byråarbetet
från kanslisekreterarnas sida, i det att dessa senare i motsvarande
grad bleve mer upptagna av protokollsföring och vad därmed sammanhängde.
För att i någon mån minska olägenheten därav hade under senaste
åren amanuenser förordnats att i viss män biträda med protokollsföring.
Detta kunde dock endast anses såsom en tillfällig anordning.

För att helt avhjälpa de anmärkta olägenheterna, skulle krävas, att
en ny fullständig byrå, bestående av en byråchef och en kanslisekreterare,
inrättades. Detta ansåg departementschefen sig dock icke för det dåvarande
böra påyrka, utan inskränkte han sig till att föreslå inrättandet av
en ny med föredragningsskyldighet förenad kanslisekreterartjänst. Därigenom
skulle nämligen det mest trängande behovet av lättnad i byråernas
arbetsbörda vinnas, i det att dels en del av de mål, som handlades å
byråerna, skulle därifrån avlyftas och dels de å byråerna indelade kanslisekreterarna
genom minskad protokollsföring få mer tid övrig till byråarbetet.

Avlöning till kanslisekreterare vore i den för departementet gällande
stat uppförd med 4,000 kronor, därav 2,500 kronor lön och 1,500 kronor
tjänstgöringspenningar, jämte två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor.
Då emellertid den tjänst, varom då var fråga, skulle tills vidare bliva förenad
med skyldighet att såsom byråchef bereda vissa ärenden, syntes dess
innehavare därför böra tilläggas ett särskilt arvode, i likhet med vad som
redan då förekomme inom andra departement. Detta arvode kunde lämpligen
bestämmas till 1,000 kronor för år, att tills vidare uppföras å
extra stat.

I överensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen

att medgiva, att i staten för jordbruksdepartementets avdelning av
Kungl. Maj:ts kansli finge uppföras ytterligare en kanslisekreterare med
lön 2,500 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter 5
och 10 år, samt tjänstgöringspenningar 1,500 kronor ävensom

att till arvode åt en tjänsteman inom jordbruksdepartementet, som
förordnades att bereda vissa ärenden, på extra stat för år 1907 anvisa ett
anslag av 1,000 kronor.

144

1 skrivelse den 23 maj 1903, n:r 145, yttrade riksdagen beträffande
förslaget i förstnämnda hänseende, att av vad departementschefen anfört
till statsrådsprotokollet fram ginge, att den ökade arbetsbördan inom departementet
påkallade förstärkning i dess arbetskrafter; och delade riksdagen
departementschefens mening, att för sådant ändamål borde inom departementet
anställas ytterligare en kanslisekreterare. Då emellertid frågan om
reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden alltjämt
väntade sin lösning, och denna lösning icke borde försvåras genom
inrättande av nya ordinarie tjänster, ansåge riksdagen, att den för ifrågavarande
befattning i denna punkt föreslagna avlöning, mot vars belopp
riksdagen icke haft något att erinra, borde uppföras å extra stat.

Vid denna avlönings anvisande å extra stat bortfölle den i Kun<d.
Maj:ts förslag ingående förmånen av ålderstillägg; men det kunde antagas,
att vid en blivande lönereglering bestämmelser koinme att göras, genom
vilka innehavaren av denna tjänst icke korame att försättas i sämre ställning
än övriga kanslisekreterare inom Kungl. Maj:ts kansli.

Vad beträffade det arvode på extra stat å 1,000 kronor, som Kungl.
Maj:t ansett böra utgå till förenämnda kanslisekreterare såsom ersättning för
honom tillkommande skyldighet att såsom byråchef bereda vissa ärenden,
hade riksdagen icke funnit sig kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag, då den
ökning i arbetskraft, som tillfördes departementet genom anställande av en
tredje kanslisekreterare, syntes för det dåvarande vara till fyllest, och
riksdagen i övrigt funne betänkligt att anlita denna avlöningsform, vilken
dittills endast undantagsvis blivit tillämpad inom Kungl. Maj:ts kansli.

Riksdagen hade alltså med anledning av Kungl. Maj ds ifrågavarande
framställning, för beredande av lön å 2,500 kronor och tjänstgöringspenningar
å 1,500 kronor åt en kanslisekreterare inom jordbruksdepartementets
avdelning av Kungl. Maj ds kansli, på extra stat för år 1907 anvisat
ett anslag av 4,000 kronor.

Anslag till ifrågavarande ändamål beviljades därefter med samma
belopp av nästföljande årens riksdagar på extra stat för åren 1908, 1909
och 1910.

Vid 1908 års riksdag höjdes den i ordinarie staten upptagna anslagsposten
till arvode åt expeditionschefen med 1,500 kronor till 9,000
kronor, varav 3,000 kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar.

I statsverkspropositionen till 1908 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att höja den i staten för jordbruksdepartementets avdelning av
Kungl. Maj:ts kansli upptagna anslagsposten för amanuenser, vikariatsersättning
och renskrivning in. m. med 6,000 kronor till 18,000 kronor.

Föredragande departementschefen yttrade i detta hänseende till vid
propositionen fogat statsrådsprotokoll över jordbruksärenden, bland annat,
följande.

Uti gällande stat för nämnda avdelning av Kungl. Maj:ts kansli
vore, alltsedan jordbruksdepartementet genom 1900 års riksdags beslut inrättats,
till departementschefens förfogande för amanuenser, vikariatsersättning
och renskrivning in. in. uppförd en anslagspost å 12,000 kronor,
till vilket belopp nämnda post blivit bestämd under antagandet, att antalet
ärenden, som departementet finge att handlägga, skulle årligen komma att
uppgå till omkring 1,100.

Redan under de nio månader, varunder departementet år 1900 varit
i verksamhet, eller från och med 1 april, hade emellertid antalet ärenden
uppgått till 1,040. Sedermera hade antalet oavbrutet ökats, så att år 1907
de inkomna ärendena uppgått till 2,043.

Departementets arbete hade sålunda högst väsentligt vuxit, och den
ökning i ärendenas antal, som från departementets bildande fortgått och
som för det dåvarande uppginge till omkring 90 procent, komme säkerligen
alltjämt att fortfara.

Omförmälda fortgående stegring i departementets arbete hade föranlett
alltjämt ökade utgifter för amanuenser, vikariatsersättning och renskrivning
in. in., så att ifrågavarande anslagspost under de två senaste åren
visat si it otillräcklig och under år 1907 tillskott måste anvisas från anslaget
till extra utgifter för att de inom departementet tjänstgörande
amanuenserna skulle kunna lämnas skälig ersättning för deras arbete.

Alltsedan början av departementets verksamhet hade inom detsamma
varit anställda fyra amanuenser med fast arvode, av vilka två tjänstgjort

19—162603. Lvneregleringskommitténs bet. LUI.

1908 års
riksdag.

Höjning av
e.r.peditionsihefens
arvode.

Höjning av
inslaget till
amanuenser
m. in.

å var sin av departementets två byråer, en hos expeditionschefen och eu
såsom biträde åt registrator^ Det arvode, som av dessa amanuenser åtnjutits,
hade utgått med 125 kronor i månaden för en var av de å byråerna
samt hos expeditionschefen anställda amanuenserna samt med 75 kronor
i månaden för registratorns amanuens. Årsarvodet skulle således
hava utgjort respektive 1,500 och 900 kronor. Emellertid hade ifrågavarande
amanuenser under de senare åren erhållit fyllnad i sina arvoden till
respektive 1,800 och 1,200 kronor medelst gratifikationer vid årets slut,
därest icke deras inkomster från departementet till följd av förordnanden
å ordinarie tjänst redan uppgått till dessa sistnämnda belopp.

1 denna anordning hade dock till följd av rådande brist på för ämbetsmannaverksamhet
utbildade arbetskrafter — endast en s. k. extra amanuens
hade vid årsskiftet 1907—1908 funnits tjänstgörande inom departementet
— samt behovet att i största möjliga mån befria dessa från sådana
skrivgöromål, som icke fordrade särskild utbildning, från och med
december 1907 måst vidtagas den förändring, att ett särskilt kvinnligt biträde
anställts med skyldighet att dels bestrida de göromål, sam förut
ålegat amanuensen hos registrator!!, samt dels tillhandagå departementets
tjänstemän med biträde vid uppsättandet av enklare koncept och dylikt.

Då emellertid detta biträde måst tillförsäkras ett arvode av 100 kronor
i månaden, hade följden blivit, att endast tre av de i departementet
tjänstgörande amanuenserna kunnat tilldelas fasta arvoden.

Svårigheten att nöjaktigt fylla de luckor i de extra ordinarie tjänstemännens
antal, som uppstode genom befordringar och avgång till annan
verksamhet, hade emellertid för varje dag blivit allt större; och det vore
med de ringa befordringsutsikter, som för det dåvarande funnes inom departementet,
fara värt, att, om ej fasta arvoden framdeles kunde beredas
åtminstone fem amanuenser, antalet extra ordinarie tjänstemän skulle
komma att nedgå till eu grad, som komme att inverka menligt på arbetet
inom departementet. Nämnda antal extra biträden vore nämligen det
minsta, som ständigt erfordrades för göromålens jämna gång.

Departementschefen hade därvid utgått ifrån, att alltid under hela
den dagliga ‘arbetstiden en amanuens borde finnas tillgänglig å vardera av
departementets två byråer, en anordning, som det redan förut funnits

147

nödigt, att införa uti de flesta övriga departement. Med den ringa avlöning,
som i varje fall skulle tillkomma amanuenserna, kunde emellertid
icke av dessa tjänstemän fordras hela den dagliga arbetstid, som borde
fordras av departementets ordinarie tjänstemän. Därtill komme, att i ett
verk med så jämförelsevis dåliga befordringsutsikter, som de, vilka erbjödes
inom jordbruksdepartementet, svårigheten att erhålla dugliga biträden
skulle bliva alltför stor, om ej vederbörande extra tjänstemän hade tillfälle
att bereda sig meriter jämväl i annat verk med bättre utsikter.

För att kunna tillgodose nyss angivna önskemål fordrades alltså, att
antalet amanuenser vore så stort, att alltid två amanuenser kunde indelas
på vardera byrån. Utöver nämnda antal byråamanuenser behövdes även
ovillkorligen en amanuens till biträde åt expeditionschefen. Det syntes
alltså bliva nödigt att redan för angivna ändamål vidtaga åtgärd för vinnande
av höjning i förenämnda anslagspost.

En sådan höjning betingades emellertid jämväl av behovet att bereda
även vissa av jordbruksdepartementets amanuenser den arvodesförbättring,
som i fråga om amanuenser i andra statsdepartement ansetts erforderlig.

Även i andra avseenden krävdes en förhöjning av samma anslagspost.
Den utsträckning av den dagliga arbetstiden inom departementet,
som föranletts av ärendenas alltjämt ökade antal, hade nödvändiggjort att
under hela året, med undantag av ett par sommarmånader, anställa en
extra vaktmästare, vilkens avlöning dåmera utginge med 50 kronor i
månaden.

Därtill komme, att till följd av det ökade arbetet ledighet från löpande
ärenden måste, särskilt vid tiden för avlåtande av framställningar
till riksdagen, i allt större utsträckning beredas såväl expeditionschefen
som andra ordinarie tjänstemän inom departementet för handläggning av
större och svårare ärenden, varvid ersättning åt vikarie utginge från ifrågavarande
anslagspost; ökningen av ärendenas antal medförde ock med
nödvändighet eu ökning av renskrivningskostnaden.

Departementschefen ansåg fördenskull det belopp, varmed ifrågavarande
anslagspost borde höjas, icke kunna beräknas lägre än till 6,000
kronor.

148

Kungl. Maj:ts i enlighet härmed framställda förslag bifölls av riksdagen.

1nkldagS 1 statsverkspropositionen till 1909 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t

Extra före- ~~ under förutsättning att det vilande förslaget om vissa grundlagsänddragande.
ringar, avseende införandet av eu regeringsrätt, bleve av samma års riksdag
antaget att arvode åt en extra föredragande inom jordbruksdepartementet
måtte beredas.

I sitt anförande i ämnet till vid statsverkspropositionen fogat
statsrådsprotokoll över jordbruksärenden erinrade föredragande departementschefen,
att, därest riksdagen godkände berörda grundlagsändringar,
dessa komrne att träda i kraft redan under år 1909. Samtidigt vore även
den särskilda lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt avsedd att tråda i kraft,
vartill förslag hade bifogats proposition till 1908 års riksdag och varom,
sedan detta förslag undergått granskning inom högsta domstolen, proposition
antoges komma att avlåtas till 1909 års riksdag. Under förutsättning
av riksdagens bifall komrne alltså regeringsrätten att inrättas och träda i
verksamhet redan under år 1909.

Inrättandet av regeringsrätten konnne emellertid att i viss män inverka
på arbetet i statsdepartementen. Då chefen för justitiedepartementet
den 7 februari 1908 inför Kungl. Maj:t anmält frågan om regeringsrätten,
hade han därutinnan anfört, att han i avseende å målens beredning
och föredragning åberopade vad som därom anförts i det av dåvarande
landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld utarbetade betänkande i ämnet.
1 detta hade föreslagits, att sagda beredning och föredragning skulle anförtros
å tjänstemän i de särskilda departementen och att alltså icke något
nytt särskilt ämbetsverk skulle för detta ändamål upprättas. Chefen för
justitiedepartementet hade emellertid velat framhålla, att expeditionscheferna
näppeligen kunde med sina övriga göromål förena tjänstgöring hos
regeringsrätten. Ofta torde det, hade han anfört, finnas lämpligt, att
Kungl. Maj:t förordnade någon eller några av departementets yngre tjänstemän
att, kanske för vissa slag av mål, vara föredragande i regeringsrätten.
I något departement, exempelvis jordbruksdepartementet, om kammarkollegium
upphörde att vara mellaninstans i väg- och flottningsmål,

kunde måhända eu byråchef hava till huvudsaklig uppgift att handlägga
de mål, som tillhörde regeringsrättens prövning.

En med regeringsrättens inrättande sammanhängande omständighet,
som utövade inverkan särskilt i avseende å arbetskrafterna inom jordbruksdepartementet,
bestode i den sålunda av chefen för justitiedepartementet
antydda förändringen i avseende på behandlingen av väg- och
flottningsmål in. 11.

Denna förändring hade utförligt berörts i proposition till 1908 års
riksdag angående regleringen av löneförhållandena vid kammarkollegium,
i vilken proposition framlades förslag till ny stat för nämnda ämbetsverk,
att, under förutsättning att eu särskild högsta domstol för prövning av
administrativa besvärsmål inrättades och trädde i verksamhet under år
1909, tillämpas från den dag under samma år, som Kungl. Maj:t bestämde.
Detta Kungl. Maj:ts förslag hade bifallits av riksdagen med några
mindre väsentliga, på förevarande fråga ej inverkande ändringar.

Den nya staten för kammarkollegium, varigenom detta ämbetsverks
personal minskats med, jämte andra tjänstemän, två kammarråd, hade grundats,
bland annat, på den förutsättningen, att kollegiets egenskap av mellaninstans
skulle upphöra i fråga om följande grupper av mål, av vilka flera
vore synnerligen maktpåliggande och omfattade ett stort antal mål, nämligen:

om anläggning, indragning eller förändring av allmänna lands- ocli
bygdevägar med broar och färjor samt om sättet och fördelningen till
deras underhållande sommar- och vintertiden å landet, ävensom å städernas
ägor, då frågan även rörde landet;

om indragning, inrättande eller flyttning av gästgivargårdar eller
skjutsstationer samt om rättigheten och skyldigheten att emottaga gästgiveri,
ävensom villkoren därför;

om skyldigheten att utgöra håll- och reservskjuts, kungs- och kronoskjuts
samt regleringen därav och av skjutsskyldigheten i allmänhet på
landet, ävensom i städerna, då frågan även rörde landet;

om flott- och farleder i sjöar och strömmar samt sättet och villkoren
för deras begagnande, med undantag av de frågor om uppdämning
eller skadeersättning, vilka, enligt vad särskilt vore stadgat, berodde på
domstols prövning;

150

om strömrensningar och vederbörandes skyldighet att bidraga
därtill; samt

om rätt att å allmän väg hava grind och om tid för sådan grinds
öppenhållande.

Besvär i dessa mål skulle enligt förslaget därefter gå direkt till
Kungl. Maj:t och handläggas av regeringsrätten.

Då löneregleringskommittén på sin tid behandlat frågan om lönereglering
för kammarkollegium, hade — yttrade chefen för jordbruksdepartementet
vidare — kommittén på grundval av förhållandena åren 1900
och 1901 beräknat, att antalet besvärsmål av ovan uppräknade slag hos
Kungl. Maj:t skulle genom bortfallandet av mellaninstansen ökas med
omkring ett hundratal årligen.

Kommittén hade erinrat, att så gott som alla ifrågavarande mål tillhörde
jordbruksdepartementet, samt anfört, att det visserligen voro uppenbart,
att mottagandet av dessa mål direkt från länsstyrelserna måste inom
jordbruksdepartementet nödvändiggöra inrättandet av en ny byrå till de
bägge förutvarande, helst dessa redan då vore mycket betungade med
arbete och därför syntes vara i behov av förstärkning i arbetskrafter. Men
den tillökning av tjänstemän, som således på detta håll erfordrades, komme
enligt kommitténs mening med all säkerhet icke att bliva så stor som den
minskning av arbetskrafterna i kammarkollegium, som kommittén föresloge.

1 sitt utlåtande över kommitténs betänkande hade kammarkollegium
jämväl framhållit, att en sådan förändring som den ifrågasatta naturligen
krävde ökade arbetskrafter inom jordbruksdepartementet.

Då chefen för finansdepartementet den 13 mars 1908 föredrog
frågan om lönereglering för kammarkollegium, hade han anfört, att, enligt
vad som framginge av de vid den då nyligen avlåtna kungl. propositionen
om inrättande av en regeringsrätt fogade statistiska uppgifter rörande det
antal mål av ifrågavarande slag, som under åren 1897—1906 inkommit
till kammarkollegium, löneregleringskommitténs beräkning över ökningen
av de mål, som, därest mellaninstansen borttoges, kunde antagas komma
att fullföljas hos Kungl. Maj:t, syntes vara alltför låg, och att sagda ökning
borde beräknas till minst 150 om året. Antalet vore emellertid därvid
av jämförelsevis mindre betydelse. Viktigare vore, att ifrågavarande mål

merendels vore av en synnerligen invecklad och vidlyftig beskaffenhet, i
följd varav desamma i regel krävde ett drygt och tidsödande arbete. Det
borde icke heller förbises, att målen genom den utredning, som kom me
desamma till del hos kammarkollegium, för det dåvarande inkomme till
Kling!. Maj:t i ett vida mer utrett skick, än som kunde bliva fallet, därest
desamma finge omedelbart fullföljas hos Kungl. Maj:t.

Då jordbruksdepartementet år 1900 inrättats, hade behovet av arbetskrafter
inom detsamma beräknats under antagande, att antalet ärenden,
som departementet finge att handlägga, skulle årligen komma att uppgå
till omkring 1,100. Till följd därav hade icke mer än två byråer ansetts
erforderliga. Redan det första året, då departementets verksamhet omfattade
blott 9 månader, hade emellertid antalet ärenden uppgått till
1,040 och hade sedan stadigt ökats, så att de under år L907 inkomna
ärendena utgjort 2,043. För år 1908 utgjorde enligt gjord beräkning
antalet nyinkomna ärenden 2,290.

Fn följd av denna utveckling hade blivit, att från och med år 1907,
då departementets arbetskrafter förstärkts med en kanslisekreterare å extra
stat, åt en av kanslisekreterarna måst uppdragas att såsom byråchef bereda
och föredraga vissa grupper av mål, nämligen mål angående vägar
och vad därmed ägde sammanhang, såsom mål angående gästgiveri- och
skjutshållning m. in , samt fattigvårdsärenden. Då arbetet därmed ansetts
icke motsvara mer än ungefär halv byråchefstjänstgöring, hade samme
kanslisekreterare tillika måst i tur med övriga kanslisekreterare fullgöra
den kanslisekreterare .åliggande protokollstjänstgöringen samt biträda expeditionschefen
vid handläggningen av vissa till byrå icke hörande ärenden.
Nå^on amanuens hade icke varit tilldelad denne kanslisekreterare till

biträde vid de honom åliggande byrågöromålen, utan hade han själv måst
uppsätta alla från byrån utgående expeditioner.

Redan med den sålunda på departementet vilande arbetsmängden
hade det visat sig allt svårare att med den dåvarande organisationen
medhinna det arbete, som påvilade departementet, och detta oaktat särskilt
expeditionssättet undergått högst väsentliga förenklingar samt jämväl
det arbete, som krävts av en var av departementets ämbets- och tjänstemän,
högst betydligt ökats.

Ännu svårare bleve detta, om arbetsmängden ökades med de många
och omfattande mål, som skulle tillkomma, därest de förslag, för vilka
förut redogjorts, inom kort komme att genomföras. Den tillökning i
arbete, som därigenom -skulle tillföras departementet, måste ovillkorligen
medföra, att göromålen inom departementet uppdelades på tre byråer
med full föredragning för en var av vederbörande byråchefer; och det
kunde med skäl ifrågasättas, om ens detta antal bleve tillräckligt. De
nya mål, som tillkomme, vore nämligen av den beskaffenhet, att de vart
för sig i regel komme att kräva vida längre tid att bereda än en stor
del av de mål, som förut tillhörde departementet.

Redan år 1906, då förslag framlagts för riksdagen om inrättande
av en ny kanslisekreterarbefattning inom departementet, hade Kungl. Maj:t
tillika, under framhållande att denna tjänst tills vidare skulle bliva förenad
med skyldighet att såsom byråchef bereda vissa ärenden, föreslagit, att
dess innehavare skulle därför tilläggas ett särskilt arvode i likhet med vad
som redan då förekomme inom andra departement. Detta arvode hade
föreslagits till 1,000 kronor.

Riksdagen hade emellertid funnit sig då icke kunna biträda detta
förslag, enär den ökning i arbetskraft, som tillfördes departementet genom
anställande av en tredje kanslisekreterare, syntes för det dåvarande vara
till fyllest och riksdagen i övrigt funne det betänkligt att anlita en avlöningsform
sådan som den föreslagna, vilken dittills endast undantagsvis
blivit tillämpad inom Kungl. Maj:ts kansli.

Vad anginge det första av de av riksdagen sålunda anförda skälen,
syntes detsamma i varje fall dåmera under de av departementschefen berörda
förutsättningar hava förlorat sin giltighet.

Beträffande det andra av dessa skäl sade sig departementschefen
vara den förste att erkänna, att det under vanliga förhållanden icke vore
lämpligt att anförtro en så maktpåliggande del av arbetet inom ett statsdepartement
som beredandet och föredragningen av en huvudsaklig del
av de departementet tillhörande mål och ärenden åt dylika med endast
ett mindre arvode avlönade extra föredragande. Departementschefen
skulle också icke under vanliga förhållanden tvekat att föreslå Kungl. Maj:t
inrättandet av en ny byråchefsbefattning.

153

Då, emellertid frågor om genomgripande förändringar beträffande
Kungl. Maj:ts kansli stode på dagordningen samt Kungl. Maj:t anbefallt,
att frågan om en avlöningsreglering för kansliet i sammanhang därmed
skulle tagas under omprövning, ansåg departementschefen sådana särskilda
förhållanden föreligga, att tillgripandet av en tillfällig anordning kunde
vara fullt försvarat. Under de senare åren hade också denna utväg måst
i allt större utsträckning anlitas inom vissa andra departement.

Departementschefen ansåg sig alltså böra föreslå, att, under förutsättning,
att en regeringsrätt komme att inrättas, sådana åtgärder vidtoges,
att utan inrättandet av någon ny tjänst en omläggning av arbetet
inom jordbruksdepartementet kunde äga rum sålunda, att jämte de två
dåvarande ordinarie byråcheferna ytterligare en av departementets tjänstemän
komme att bliva uteslutande sysselsatt med sådana göromål, som
tillkom me byråchef.

Bland de åtgärder, som därför skulle erfordras, borde, enligt departementschefens
mening, i första hand komma den att bereda skälig avlöning
åt denne extra föredragande.

Med den ställning, han skulle få, syntes det nämligen icke kunna
ifrågasättas, att denne tjänsteman, vilken departementschefen förutsatte
skola komma att bliva någon av departementets kanslisekreterare, för sitt
arbete skulle ersättas endast med sin avlöning såsom kanslisekreterare,
utan ansåge departementschefen, att ett särskilt arvode såsom föredragande
borde tilldelas honom utöver kanslisekreteraravlöningen.

Detta arvode borde enligt departementschefens åsikt icke bestämmas
lägre än till 2,000 kronor för år. Då kanslisekreteravlöningen, oberäknat
ålderstillägg — vartill förövrigt icke någon av departementets kanslisekreterare
under år 1910 komme att vara berättigad — uppginge till 4,000
kronor, skulle den extra föredragandens sammanlagda avlöning alltså
komma att uppgå till 6,000 kronor, vilket belopp med 400 kronor understege
kansliråds avlöning.

Genom denna anordning skulle emellertid antalet av de tjänstemän,
som hade att fullgöra protokollsföring i konselj ävensom vad därmed
sammanhängde, minskas -med en tredjedel och övriga kanslisekreterares
arbete med sådan tjänstgöring högst betydligt ökas till men för det be 20—162603.

Lönereglering skommitténs bet. Lill.

154

höriga fullgörandet av de egentliga byrågöromålen. För att råda bot
därför samt för att bereda även den extra föredraganden, åtminstone i
någon mån, liknande biträde vid ärendenas beredning, uppsättning och
expediering m. m., som stode byråcheferna på de bägge andra byråerna
till buds, bleve det nödvändigt att hos honom anställa, om ej en kanslisekreterare,
så åtminstone en amanuens. Då denne utöver en amanuens’
vanliga göromål skulle åläggas jämväl regelbunden protokollstjänstgöring
och han alltså skulle få väsentligen samma åligganden, som plägade tillkomma
kanslisekreterare, borde hans arvode bestämmas något högre än
de övriga amanuensernas.

Det å departementets stat uppförda anslaget till amanuenser, vikariatsersättning
och renskrivning m. in. lämnade emellertid icke även efter
den vid 1908 års riksdag däri vidtagna höjning — varvid avlöning till
någon amanuens vid en tredje byrå icke tagits i beräkning — tillgång att
bereda en sådan amanuens skäligt arvode. Det vore därför nödvändigt,
att ett belopp av 2,000 kronor för år därutöver gjordes tillgängligt medelst
anslag å extra stat.

Inalles skulle alltså för genomförande av den föreslagna anordningen
å extra stat erfordras ett belopp av 4,000 kronor för år.

Då emellertid, under förutsättning av riksdagens bifall till förslaget
om inrättande av en regeringsrätt, de därav betingade förändringarna
komme att inträda redan under år 1909, behövde medel till förberörda
arvoden beredas redan för en del av detta år. Huru stort det sålunda
erforderliga beloppet komme att bliva, kunde icke på förhand exakt bestämmas,
då det uppenbarligen vore beroende på tiden, då förändringen
komme att inträda. Enär emellertid det belopp, som kunde komma att
anvisas, naturligtvis borde endast i mån av behov och i förhållande till
tidslängden tagas i anspråk, kunde man vid beloppets beräknande lämpligen
utgå från en tid av 9 månader. På denna tid skulle av vartdera
arvodet belöpa 1,500 kronor och inalles alltså 3,000 kronor.

På grundvalen av vad departementschefen anfört föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att, under förutsättning att en regeringsrätt för prövning
av administrativa besvärsmål inrättades och träcWe i verksamhet under år
1909, på extra stat för år 1910 anvisa för beredande av arvode åt en

155

extra föredragande inom jordbruksdepartementet in. in. ett anslag av 7,000
kronor med rätt för Kungl. Maj:t att låta därav förskottsvis under år 1909
av tillgängliga medel i mån av behov utanordna högst 3,000 kronor.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit vann riksdagens bifall. I
skrivelse den 22 maj 1909, n:r 9, anmälde riksdagen detta sitt beslut och
yttrade därvid följande.

Beträffande inrättandet av regeringsrätten hade statsrådet och chefen
för civildepartementet vid föredragningen av punkten 1 under sjätte huvudtiteln
anfört, att målens beredning och föredragning inför regeringsrätten
förutsattes skola anförtros åt ämbets- och tjänstemän i de särskilda statsdepartementen.
Huruvida föredragningen under alla förhållanden skulle
kunna tillfredsställande uppehållas utan förstärkning i ett eller annat departements
arbetskrafter, kunde icke på förhand avgöras. Skulle sådant
visa sig ovillkorligen påkallat och av riksdagen beviljat anslag ej lämnade
tillgång för ändamålet, borde emellertid erforderliga medel kunna anvisas
från allmänna besparingar eller under förskottstitel, intill dess närmare
erfarenhet vunnits.

Ehuruväl sålunda förutsatts, att till en början icke några särskilda
anslag skulle utgå för bestridande av kostnaderna för ärendenas beredning
och deras föredragning inför regeringsrätten, hade riksdagen dock
av vad i statsrådsprotokollet angående ifrågavarande anslag till jordbruksdepartementet
anförts funnit otvetydigt framgå, att ett så stort antal synnerligen
maktpåliggande och omfattande mål komme att utan kammarkollegium
såsom mellaninstans direkt gå till Kungl. Maj:t och handläggas av regeringsrätten,
att beredandet och föredragningen av dessa mål, vilket skulle
ske genom ämbets- och tjänstemän inom jordbruksdepartementet, komme
att tillföra detta departement en så stor arbetsbörda, att den överskrede
de krafter, som stode till departementets förfogande. En ökning av departementets
arbetsstyrka syntes därför redan då vara av förhållandena påkallad.

156

Ändringar i instruktioner, vissa nya instruktioner m. in. under

åren 1883—1909.

Såsom i det föregående blivit omnämnt, avfördes vid 1883 års riksdag
från utrikesdepartementets stat ett däri uppfört arvode till en skönskrivare.
I anledning därav utfärdades den 31 december 1883 kungl.
kungörelse angående förändrad lydelse av §§ 1 och 2 i instruktionen för
ämbets- och tjänstemännen i utrikesdepartementet den 8 november 1878.

Sedermera utfärdades förnyade instruktioner för ämbets- och tjänstemännen
i nämnda departement den 30 december 1899, den 24 september
1906 och den 31 december 1909.

Vad de andra statsdepartementen angår, utfärdades den 31 oktober
1884 instruktion för finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå
samt den 16 november 1906 instruktion för bankinspektionen och för
finansdepartementets bankbyrå. (Sistnämnda instruktion erhöll genom
kungl. kungörelse den 9 oktober 1908 ändrad lydelse i avseende å § 5.)

1878 års instruktion för ämbets- och tjänstemännen i Kungl. Maj:ts
kansli erhöll i vissa delar ändrad lydelse genom kungl. kungörelser den
8 december 1904 och den 30 december 1905.

Kungl. kungörelsen den 8 december 1904 angående ändrad lydelse
av §§ 5 och 6 i sistnämnda instruktion avsåg dels inspektionsskyldigheten
för den byråchef i ecklesiastikdepartementet, som handlade ärenden
angående folkundervisningen, dels ock särskilt åliggande för viss kanslisekreterare
i samma departement.

Kungl. kungörelsen den 30 december 1905 angående ändrad lydelse
av §§ 1 och 4 i nyssnämnda instruktion gällde den i justitiedepartementet
anställda byråchefen för lagärenden.

157

Den 5 juni 1909 utfärdade Kungl. Maj:t stadga angående behandlingen
inom statsdepartementen av ärenden, som tillhöra Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

Här må ock erinras att, sedan Kungl. Maj:t den 31 mars 1900 utfärdat
förnyad stadga angående fördelning av ärendena mellan statsdepartementen,
vissa ändringar i denna stadga sedermera vidtagits genom
kungl. kungörelser den 30 januari 1903, den 30 september 1904 och den
26 november 1909.

158

1910 års
riksdag.

Kungl.

proposition.

Provisoriska löneregleringar för befattningshavare
i statsdepartementen vid 1910 och följande
årens riksdagar.

I statsverkspropositionen vid 1910 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t
framställning om provisoriska löneregleringar för befattningshavare i statsdepartementen
och åtskilliga andra verk.

Spörsmålet härom förekom principiellt till behandling hos Kungl.
Maj:t, då chefen för justitiedepartementet den 14 januari 1910 föredrog
frågan om reglerandet för år 1911 av utgifterna under riksstatens andra
huvudtitel.

Bemälde departementschef erinrade därvid i förevarande hänseende
till en början, hurusom för avhjälpande av det under de senare åren alltmer
framträdande behovet av förbättrade avlöningsförhållanden för tjänstemän
och betjänte vid statens ämbetsverk med därtill hörande kårer och
stater riksdagen, på framställningar av Kungl. Maj:t, från och med år
1901 åt en del statstjänare årligen beviljat en tillfällig löneförbättring i
form av dyrtidstillägg eller extra lönetillägg.

Jämsides därmed hade för ett stort antal ämbetsverk och myndigheter
genomförts slutliga löneregleringar; dylika regleringar kunde ock
förväntas bliva för ytterligare några verk förelagda 1910 års riksdag.

Med den lönereglering som vid 1907 års riksdag ägde rum i fråga
om statskontoret, blevo — erinrade chefen för justitiedepartementet vidare
— de allmänna grunderna för regleringen av löneförhållandena vid de
centrala ämbetsverken jämte en i åtskilliga hänseenden typisk organisation

159

fastslagna av Kungl. Maj:t och riksdagen. De sålunda antagna principerna
hade också i huvudsak vunnit tillämpning vid övriga redan reglerade, med
statskontoret likställda verk. Det var egentligen endast general poststyrelsen,
telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen, som, med hänsyn till de särskilda
förhållanden, vilka vore rådande i fråga om dessa verk, kommit
att utgöra undantag från regeln.

De löneförmåner, som utginge enligt den antagna aormalstaten,
överstege, även då hänsyn toges till vederbörandes skyldighet att erlägga
avgifter till egen pensionering, i ej oväsentlig mån de avlöningsbelopp,
som upptoges i de äldre lönestaterna, om också därtill lades det extra
lönetillägg, som enligt de för år 19U9 gällande och även för år 1910 föreslagna
grunder i förekommande fall utginge.

Ju längre den pågående löneregleringen fortskridit, desto obilligare
måste givetvis för tjänstinnehavare i de verk, som ännu icke undergått
reglering:, den omständigheten framstå, att de i avlöningshänseende vore
så väsentligt sämre ställda än kamrater i motsvarande verk, vilka av en
tillfällig anledning blivit tidigare reglerade. Det syntes departementschefen
därför endast vara en akt av rättvisa att söka utjämna detta missförhållande,
om sådant ur andra synpunkter läte sig göra.

Framställningar i sådant syfte hade också inkommit till Kungl.
Maj:t från, bland andra, de s. k. departementalkommitterade i fråga om
statsdepartementen; och hade yttranden i ämnet inhämtats, jämväl från
löneregleringskommittén, som den 16 december 1909 avgivit utlåtande i
ärendet.

Enligt vad chefen för justitiedepartementet meddelade, hade departementalkommitterade
erinrat, att lönereglering för statsdepartementen tillhörande
personal ännu icke ägt rum, med undantag för expeditionscheferna
samt kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet. Anledningen därtill
syntes kommitterade vara att söka bland annat däri, att departementens
avlöningsförhållanden icke ansetts böra undergå definitiv reglering,
innan beslut förelegat angående regeringsrätten, vars tillkomst likasom
väckta frågor om inrättandet av flera statsdepartement kunde komma att
medföra ändringar i departementens inre organisation.

160

Ett slutligt förslag till ny lönereglering för statsdepartementens
tjänstemän och betjänte kunde dock, enligt vad komrnitterade anförde, icke
av dessa avlåtas förr än i samband med den framställning rörande departementens
organisation, som komrnitterade hade att avgiva. Denna framställning
måste emellertid föregås av en noggrann utredning av alla på
organisationsfrågan inverkande förhållanden, och givet vore, att verkställandet
av en sådan utredning och utarbetandet av ett därpå grundat förslag
måste taga åtskillig tid i anspråk. Då därtill korame, att en ändrad indelning
av statsdepartementen icke läte sig genomföra utan ändring i
grundlag, bleve den tidpunkt, då en ny organisation av statsdepartementen
jämte i sammanhang därmed genomförd lönereglering kunde träda i
tillämpning, än vidare framskjuten.

Att under hela denna tid bibehålla den dåvarande ordinarie avlöningen
för departementens tjänstemän, eventuellt ökad med det extra lönetillägg,
som enligt dittills följda huvudgrunder kunde av riksdagen beviljas,
skulle enligt kommitterades mening dels innebära ett för tjänstemännen
kännbart dröjsmål med tillgodoseendet av deras behov av ökad
avlöning, dels medföra allvarliga olägenheter för det allmänna.

Det kunde sålunda enligt kommitterades mening ingalunda anses
förenligt med rättvisa och billighet, att departementstjänstemännen under
avsevärt längre tid än tjänstemännen vid flertalet av de centrala ämbetsverken
måste kvarstå vid sina dåvarande löneförmåner. Det maktpåliggande
och ansvarsfulla arbete, som påvilade departementen såsom statsförvaltningens
högsta organ, ansåge komrnitterade också i och för sig med
nödvändighet bjuda, att tillräckliga avlöningsförmåner snarast möjligt bereddes
departementens tjänstemän.

I avseende å sättet för lösningen av frågan om tillfällig lönereglering
för tjänstemännen hade komrnitterade såsom den naturligaste och
lämpligaste anordningen tänkt sig, att dem bereddes tillfällig fyllnad i deras
dåvarande avlöning till belopp, i möjligaste mån motsvarande den ökning
i avlöningsförmåner, som kommit tjänstemännen till godo i de centrala
verk, t. ex. statskontoret, för vilka nya lönestater fastställts.

Komrnitterade hade emellertid därvid framhållit, att de så mycket
mindre avsett att tillmäta en sådan anordning betydelse såsom norm vid

161

en blivande definitiv lönereglering för departementen, som denna måste
lämpas efter den ändrade organisation, vartill kommitterades utredning
kunde giva anledning.

Med beaktande, att med de avlöningssatser, som fastställts för
tjänstebefattningarna exempelvis vid statskontoret, vore förenad skyldighet
för personalen att enligt lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension den 11 oktober 1907 bidraga till sin egen pensionering, hade kommitterade
föreslagit den tillfälliga lönefyllnaden till så stort belopp, att
vederbörande tjänstemans samtliga avlöningsförmåner skulle komma att
utan avrundning jämnt motsvara vad som bestämts för likställd tjänsteman
å den nya normalstaten efter avdrag av pensionsavgift.

Löneregleringskommittén hade emellertid i sitt utlåtande hemställt,
att, på sätt förut ägt rum vid fastställande av lönereglering för överstyrelsen
för rikets allmänna läroverk samt för riksförsäkringsanstalten,
pensionsavgifterna för tjänstemännen, då sådant för vinnande av jämn
summa erfordrades, skulle avrundas till närmast högre femtio- eller
hundratal.

Chefen för justitiedepartementet anförde för egen del, att det syntes
honom icke kunna förnekas, att de skäl, som framförts för en provisorisk
lönereglering för statsdepartementen och de oreglerade centrala ämbetsverken,
ägde fullt berättigande. Skiljaktigheten i avlöningsförmåner
hade givetvis den huvudsakligaste betydelsen för den enskilde tjänstemannen,
och det borde ur rättvisans synpunkt vara angeläget att utjämna den
anmärkta bristen på motsvarighet i avlöningshänseende. Men även för
staten innebure det en icke ringa olägenhet, att tjänstemän i fullt liknande
ställning under avsevärd tid åtnjöte väsentligen olika avlöningsförmåner.

Uppenbart vore — något som för övrigt erfarenheten givit vid handen
— att rekryteringen vid de oreglerade ämbetsverken försvårades, i det
dukande arbetskrafter droges åt det håll, där de bästa löneinkomsterna vore
att förvänta. Redan den omständigheten, att inom reglerade ämbetsverk
vikariatsarvoden kunde erhållas till betydligt högre belopp än i verk,
som ännu ej undergått reglering, minskade intresset hos den unge extra

21—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

162

tjänstemannen att tjänstgöra i något av dessa senare verk. Det vore ej
heller någon enstaka företeelse, särskilt inom Kungl. Maj:ts kansli, att
tjänstemän sökt och vunnit anställning inom nyreglerade verk med löner,
som betydligt överstege dem, som åtnjötes av deras förutvarande förmän i
det oreglerade verket.

Att dessa förhållanden innebure en bestämd olägenhet och kunde,
i den mån den slutliga löneregleringen fördröjdes, komma att medföra
verklig fara för vissa verk, ansåg departementschefen vara tydligt. Det
syntes honom därför vara synnerligen angeläget att söka genom åtgärder
i det syfte, som föreslagits, råda bot för saken.

Han erinrade i detta sammanhang, under åberopande av exempel, att,
därest förslaget skulle vinna bifall, det icke vore första gången en provisorisk
lönereglering beviljats.

Några betänkligheter mot genomförande av en provisorisk lönereglering
syntes honom ej heller kunna förefinnas ur den synpunkten, att man
därigenom skulle föregripa resultatet av en blivande slutlig reglering.
Redan vid reglerandet av statskontoret och ett flertal andra centrala ämbetsverk
hade ju Kungl. Maj:t och riksdagen fastslagit vissa principer i
fråga om såväl avlöningsbeloppen som huvudgrunderna för avlöningssystemet
i övrigt.

För så vitt man vid en provisorisk lönereglering för statsdepartementen
och de centrala ämbetsverk, om vilka då var fråga, följde de
sålunda antagna principerna i avseende å de tjänstebefattningar, vilka
hade sin fulla motsvarighet i normalstaten, och man vidare, beträffande
sådana tjänster, vilka icke tillhörde de vanliga lönegraderna utan folie
däremellan, icke ginge utöver de lönebelopp, som med ledning av förenämnda
principer kunde antagas lägst skola tillkomma vederbörande
tjänstemän, syntes något fog för betänkligheter ur angivna synpunkt icke
föreligga.

Att märka vore också, att en provisorisk lönereglering icke komme
att verka till förhöjning av vederbörandes pensioner, samt att den såsom
beviljad på extra stat kunde, då omständigheterna därtill föranledde, genom
ett beslut av riksdagen upphöra.

163

Departementschefen framhöll tillika, att vederbörande för att komma
i åtnjutande av den provisoriska löneregleringen givetvis borde i tillämpliga
delar underkasta sig de allmänna lönevillkor, som plägade stadgas i
sammanhang med fastställande av nya lönestater, och att en sådan provisorisk
lönereglering följaktligen icke för tjänstemannen innebure enbart
en förmån.

Vad anginge statsdepartementen, förelåge enligt departementschefens
mening alldeles särskilda förhållanden, vilka gjorde behovet av en provisorisk
lönereglering om möjligt i än högre grad kännbart än för åtminstone
det stora flertalet av övriga berörda ämbetsverk. Såsom departementalkommitterade
påpekat, vore nämligen den slutliga löneregleringen för departementen
beroende på de under utredning varande frågorna om inrättande
av nya statsdepartement och om departementens organisation
jämte därmed sammanhängande spörsmål.

Med stor sannolikhet kunde dessa synnerligen vittutseende frågor
förelästas riksdagen först år 1912, och då en ändrad indelning av statsdepartementen
förutsatte ändring i grundlag, vore en slutgiltig lösning
icke att emotse förr än under loppet av år 1915. Ett undanskjutande av
löneregleringen till en så pass avlägsen tidpunkt måste med nödvändighet
medföra en allvarlig fara särskilt för rekryteringen av departementen, dit
man dock hade behov av att så vitt möjligt draga de bästa arbetskrafterna
inom administrationen.

Därjämte vore att märka, att för expeditionscheferna och kabinettssekreteraren
redan genomförts en lönereglering av provisorisk beskaffenhet,
varigenom ojämnheten i löneförmåner trätt övriga departementstjänstemän
så att säga närmare inpå livet. Samtidigt därmed hade arbetsbördan för
åtskilliga av departementens tjänstemän i ej oväsentlig grad ökats genom
den vidlyftigare föredragningen av målen inför regeringsrätten och genom
tyngden av föredragningsskyldighet å två skilda håll med åtföljande delad
protokollsföring. En ökning i arbetsbördan hade också förorsakats därav,
att i samband med regeringsrättens inrättande arbetet med utredande av
vissa mål av vidlyftigare beskaffenhet överflyttats från centrala ämbetsverk
till Kungl. Maj:ts kansli.

164

Vad särskilt de inom stadsdepartementen anställda vaktmästare anginge,
hade den ökade arbetsbördan inom Kungl. Maj:ts kansli i allmänhet
även för dem medfört betydligt ökad tjänstgöring.

Chefen för justitiedepartementet ansåg sig av anförda skäl böra
förorda genomförandet av en provisorisk lönereglering för statsdepartementen.

Han erinrade, att gällande avlöningsstater för justitie-, lantförsvars-,
sjöförsvars-, civil-, finans- och ecklesiastikdepartementens avdelningar av
Kurigl. Maj:ts kansli voro i huvudsak fastställda vid 1878 års riksdag.
Jordbruksdepartementet hade tillkommit år 1900, då stat för dess personal
fastställts. Vid 1906 års riksdag hade visserligen ny stat antagits för utrikesdepartementet,
men därvid hade avlöningarna till den omorganiserade
personalen bestämts till enahanda belopp, som då utgingo till motsvarande
befattningshavande inom departementet.

Kansliråd (såsom byråcheferna i Kungl. Maj:ts kansli utom den för
lagärenden dåmera benämndes) åtnjöt samma avlöningsförmåner som övriga
tredje gradens tjänstemän enligt de äldre lönestaterna.

Departementalkommitterade hade också, enligt vad chefen för justitiedepartementet
meddelade, hemställt, att kansliråd skulle tillerkännas
sådan lönefyllnad, att hans sammanlagda löneförmåner komme att uppgå
till samma belopp som den behållna löneinkomst en tredje gradens tjänsteman
å de nya normalstaterna åtnjöte med tagen hänsyn till pensionsavdraget,
d. v. s. 7,820 kronor eller, om vederbörande hade ålderstillägg,
8,386 kronor 40 öre.

Löneregleringskommittén hade emellertid erinrat, att vid fastställande
år 1909 av lönereglering för chef och ledamöter i överstyrelsen för
rikets allmänna läroverk, i likhet med vad som vid 1908 års riksdag
skedde beträffande riksförsäkringsanstaltens tjänstemän, tillämpats ett annat
förfaringssätt, i det att pensionsavgifterna, där sådant för vinnande
av en jämn summa erfordrades, avrundades till närmast högre femtio- eller
hundratal.

Enligt kommitténs förmenande förelåg ingen anledning att vid den
då ifrågasatta provisoriska löneregleringen avvika från vad sålunda i de
nämnda fallen bestämts; och hade fördenskull kommittén, som ansett avlö -

ningsförmånerna för kansliråd böra bringas i överensstämmelse med de
avlöningsbelopp, som motsvarande tjänstemän i statskontoret då åtrijöto,
vid uppgörande av sitt förslag avrundat ifrågavarande avdrag på nyss aneivna
sätt. Kansliråds behållna inkomst skulle sålunda komma att utgöra

7,800 kronor respektive 8,350 kronor.

Vad löneregleringskoramittén sålunda föreslagit ansåg departementschefen
sig böra biträda.

Beträffande kanslisekreterare och registrator samt förste sekreterarna
och furste arkivarien i utrikesdepartementet, vilka å stat åtnjöto en avlöning
av 4,000 kronor med rätt till två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor,
tillhörde — påpekade chefen för justitiedepartementet — dessa tjänstemän
icke någon av de normala lönegraderna utan intoge en ställning
mellan första och andra gradens tjänstemän.

I avseende å dessa tjänstemän hade departementalkommitterade ansett
skälig ökning av löneförmånerna böra beredas dem genom ett tillägg
av 1,200 kronor, varav 700 kronor skulle betraktas såsom lön, 100 kronor
såsom tjänstgöringspenningar och 400 kronor såsom ortstillägg. Dessa
tjänstemäns behållna inkomst skulle sålunda, med hänsyn till pensionsavdraget,
komma att, allt efter som vederbörande åtnjöte ålderstillägg eller
icke, uppgå till 5,065 kronor 60 öre, 5,544 kronor 60 öre och 6,023 kronor
60 öre.

Uti en i ärendet ingiven framställning hade tjänstemännen i Ivungl.
Maj:ts kansli åter såsom synnerligen önskvärt framhållit, att kanslisekreterarna
och med dem i avlöningshänseende jämnställda tjänstemän i
kansliet redan då måtte tillerkännas sådana löneförmåner, att de bleve
i nämnda avseende fullt jämnställda med sekreterare i nyreglerade ämbetsverk.

Lönereglerjngskommittén hade i sitt utlåtande erinrat, att, om man
bortsåge från den omständigheten, att tjänstemännen av första lönegraden
i de nyreglerade verken kunde komma i åtnjutande av ett ålderstillägg
mer än enligt de äldre staterna samt om hänsyn ej toges till befattningshavandenas
i de nämnda verken skyldighet att bidraga till sin egen pensionering,
man funne, att vid övergången från gammal till ny stat tjänstemännen
i normalgraderna fått sina begynnelseavlöningar höjda

166

i första lönegraden med
i andra > >

i tredje > »

. 33 Vs %
. 28,89 »
. 26,56 »

Kommittén hade vidare anfört, att, därest man utginge från den förutsättningen,
att en mellan första och andra normalgraderna ställd tjänsteman
borde, vid beaktande av vad som i avlöningshänseende blivit bestämt
för vederbörande tjänstemän i statskontoret, tillerkännas en förhöjning
motsvarande medeltalet mellan de förhöjningar, som kommit tjänstemännen
av första och andra graden i statskontoret till del, skulle kanslisekreterarnas,
förste sekreterarnas, förste arkivariens och registratorernas i vederbörande
statsdepartement avlöningar böra höjas med 31,n procent, d. v. s.
med 1,244 kronor 40 öre.

Den av departementalkommitterade för innehavarna av dessa mellangradstjänster
föreslagna förhöjning av 30 procent av begynnelseavlöningen
hade löneregleringskommittén därför icke ansett vara för högt tilltagen,
dock att pensionsavdraget skulle avrundas till närmaste femtio- eller
hundratal. Ifrågavarande tjänstemäns behållna inkomst skulle sålunda, beroende
på om vederbörande åtnjöte ålderstillägg, uppgå till respektive
5,050 kronor, 5,500 kronor och 6,000 kronor.

I anslutning till vad chefen för justitiedepartementet förut anfört
rörande de tjänster, vilka icke tillhörde de vanliga lönegraderna, och på
grund av vad löneregleringskommittén i ämnet anfört hade han funnit
sig böra tillstyrka kommitténs förslag även i denna del.

Han omnämnde emellertid, att löneregleringskommittén fäst uppmärksamheten
därå, att registratorerna i vissa statsdepartement hade ej
obetydliga sportler för bestyr i sammanhang med tjänsten.

Av upplysningar, som chefen för justitiedepartementet infordrat från
förste arkivarien i utrikesdepartementet och registratorerna i övriga statsdepartement,
framginge, att sportelinkomsterna, däri inräknat stämpelprovision,
för ifrågavarande tjänstemän under de senare åren i medeltal
uppgått

167

i justitiedepartementet........till omkring 550 kronor

utrikesdepartementet.....		» 10
lantförsvarsdepartementet . . .	...»	» 330
sjöförsvarsdepartementet ....	...»	» 30
civildepartementet......	. . . >	» 1,250
finansdepartementet......	. . . >	» 500
jordbruksdepartementet ....		» 350

Från registrator!! i ecklesiastikdepartementet, som för det dåvarande
låg svårt sjuk, hade några upplysningar icke kunnat erhållas; dock ansågs
med största sannolikhet kunna beräknas, att hans ifrågavarande inkomster
i varje fall icke uppgått till 1,000 kronor.

De belopp, vartill registratorernas i statsdepartementen sportel! nkomster
belöpte sig, syntes chefen för justitiedepartementet icke vara större, än
att de kunde anses motsvara skälig ersättning för de särskilda bestyr, varför
de vore ämnade att utgöra gottgörelse. Att märka vore även, att för
registratorerna i civil- och ecklesiastikdepartementen, vilka hade de största
sportelinkomsterna, arbetet vore så drygt, att de i stor utsträckning måste
även under eftermiddagarna vara sysselsatta å ämbetsrummet. I samråd
med övriga departementschefer hade chefen för justitiedepartementet ansett
någon jämkning i den föreslagna lönefyllnaden för registratorerna icke
böra ifrågasättas.

Vad slutligen anginge betjänte inom statsdepartementen, hade de
därstädes anställda ordinarie vaktmästarna i en till departeraentalkommitterade
ingiven skrift gjort framställning därom, att dem måtte tillerkännas
nåo-on löneförbättring: utöver vad i de reglerade centrala ämbetsverkens
stater i allmänhet medgivits vaktmästarna.

Såsom skäl för denna anhållan hade framhållits den för departementsvaktmästarna
allt längre utsträckta tjänstgöringstiden, uppgående till
minst 7 timmar dagligen, ävensom den med den längre tjänstgöringstiden
förenade svårigheten att skaffa erforderlig biförtjänst.

Departementalkommitterade hade, enligt vad de anfört, förvissat
sig om att den tid, bemälda vaktmästare vore upptagna av sin tjänst,
inberäknat bestyret med handlingars hembärning och avhämtning, dåmera
inom departementen uppginge till i medeltal 7 timmar dagligen,

168

och kommitterade hade därför funnit den gjorda framställningen värd
beaktande.

Med hänsyn därtill, att vaktmästarna i senast fastställda lönestater
för centrala verk, där 7 timmars tjänstgöring föreskrivits, särskilt inom
järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen, tillerkänts avsevärt högre löneförmåner
än i omreglerade verk med en tjänstgöringstid av allenast 6
timmar, hade kommitterade hemställt, att lönefyllnad måtte beredas
statsdepartementens vaktmästare, till vilken kategori jämväl vore att hänföra
en i staten för utrikesdepartementet upptagen portvakt, med 600
kronor, därav 300 kronor såsom lön, 150 kronor såsom tjänstgöringspenningar
och 150 kronor såsom ortstillägg. Därigenom skulle vaktmästarna
i departementen komma att åtnjuta 200 kronor mer i avlöning än
statskontorets vaktmästare.

Enligt departementalkommitterades mening borde den sålunda för
vaktmästarna ifrågasatta lönefyllnaden reduceras med belopp, motsvarande
enligt lagen den 11 oktober 1907 å lönen uträknad pensionsavgift. Därigenom
skulle förste vaktmästare komma i åtnjutande av en behållen avlöning
av 1,673 kronor och vaktmästare, allt eftersom han uppbure ålderstillägg
eller icke, 1,379 kronor och 1,476 kronor.

Därjämte hade departementalkommitterade i fråga om vaktmästarna
ansett böra tillämpas den i statskontorets stat intagna bestämmelsen, att, om
vaktmästare i sådan egenskap åtnjöte fri bostad samt bränsle, ortstillägg
ej skulle till honom utgå ävensom å lönen avdragas 100 kronor årligen.

Löneregleringskommittén hade emellertid avstyrkt vad sålunda föreslagits.

Den provisoriska löneregleringen borde nämligen, enligt kommitténs
mening, om den komme till stånd, vara så anordnad, att den icke på något
sätt föregrepe en blivande definitiv lönereglering, men ett godkännande
av departementalkommitterades förslag i denna del skulle, enligt kommitténs
bestämda uppfattning, innebära ett sådant föregripande.

Kommittén fann sig sålunda icke kunna tillstyrka, att vid den avsedda
provisoriska löneregleringen förste vaktmästare och vaktmästare i
statsdepartementen komme i åtnjutande av högre löneförmåner än som

169

tillkomme motsvarande befattningshavande i statskontoret och övriga efter
samma normaltyp nyreglerade centrala ämbetsverk.

Löneregleringskommittén hade vidare hemställt, att pensionsavgifternas
belopp skulle, på sätt skett beträffande riksförsäkringsanstaltens vaktmästare,
avrundas till 30 kronor för förste vaktmästare och 25 kronor för
annan vaktmästare. Den behållna löneinkomsten skulle sålunda, efter avdrag
för pensionsavgiften, utgöra för förste vaktmästare 1,470 kronor samt
för annan vaktmästare 1,175 kronor eller, om han åtnjötc ålderstillägg,
1,275 kronor.

Efter omnämnande av vad sålunda förekommit, erinrade chefen för
justitiedepartementet, att han i avgiven framställning angående lönereglering
för fångvårdsstyrelsen till utredning upptagit frågan om beredande
åt vaktmästarna av någon förbättring i den avlöning, de erhållit enligt
statskontorets med flera nyreglerade verks stater, och att han därvid funnit
skäl föreslå, att åt vaktmästarna skulle anvisas fördelaktigare ålderstillägg
än som då tillkomme dem. Denna omständighet syntes honom
emellertid vid den provisoriska lönereglering, varom då var fråga, icke böra
föranleda avvikelse från löneregleringskommitténs förslag, vilket han alltså
i denna del biträdde.

På sätt löneregleringskommittén tillika hemställt ansåg departementschefen
böra stadgas, att, om vaktmästare eller portvakt åtnjöte fri bostad
med bränsle, skulle, så länge denna förmån kvarstode, från ortstillägget
eller lönen avdragas så stort belopp, att det, tillsammans med vad som
enligt den ordinarie avlöningsstaten för berörda förmån avdroges från avlöningen,
uppginge till 250 kronor.

Vid bifall till förslaget om genomförande av en provisorisk lönereglering
skulle tillika erfordras medel till en efter de på det provisoriska
avlöningstillägget belöpande tjänstgöringspenningarna lämpad höjning av
vikariatsersättning under semester.

Därest de av departementschefen förordade grunder för den provisoriska
löneregleringen vunne godkännande, skulle det provisoriska avlöningstillägget
för de ordinarie befattningshavande i justitiedepartementet, om
vilka fråga vore, utgå i enlighet med följande med hänsyn till de faktiska
förhållandena under år 1909 uppgjorda förslag:

22—162603. Löneregleringskommitténs bet. LM.

170

På ordinarie stat uppförda befattningshavande.	Nuvarande begynnelse- avlöning.	Provisoriskt avlöningstillägg (oreducerat).	Pensionsavgift motsvarande belopp,	Till h ning vikaria	5j- IV 1 tå- ng er ! t ?■ j
t* er. B	Tjänst- görings- penn ingår.	•Binning	f O: B	Tjänst- görings- penningar.	Ortstillägg.	Summa.	beräknat enligt pensions- lagen.	av- run- dat.	ersätta undei semest avset belopj
1 kansliråd och byråchef . .	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	») 313	60	350	62	50
1 kanslisekreterare.....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	s) 176	40	200	12	so:
1 . .....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50 i
1 registrator ........	2,500	1,500	4.000	700	100	400	1,200	s) 176	40	200	12	50
1 förste vaktmästare ....	800	300	1,100	100	150	150	400	27	—	30	—	_
1 vaktmästare.......	500	300	800	200	50	150	400	'') 24	—	25	—	—
Summa	—	—	—	—	—	—	6,100	—	_	955	100	—

För ifrågavarande ändamål skulle således erfordras ett förslagsanslag
av 5,245 kronor, därav 100 kronor till höjning av vikariatsersättning under
semester.

För åtnjutande av de provisoriska avlöningstilläggen borde i tillämpliga
delar stadgas samma villkor, som vid de nya lönestaterna för de centrala
ämbetsverken plägade fastställas.

Tillika borde meddelas föreskrift därom, att samtliga ordinarie befattningshavande
skulle, i den mån ej undantag kunde anses böra stadgas
eller för särskilda fall efter prövning medgivas, vara å tjänsterummet tillstädes
minst sex timmar varje söckendag.

Dessutom borde till iakttagande vid utbetalningen av provisoriska
avlöningstillägg meddelas vissa särskilda föreskrifter.

Chefen för justitiedepartementet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att till provisorisk lönereglering för befattningshavande
i justitiedepartementet, i enlighet med de av departementschefen tillstyrkta
grunder och på de av honom förordade villkor, å extra stat för år 1911
bevilja ett förslagsanslag av 5,245 kronor, varav högst 100 kronor finge
användas till höjning av vikariatsersättning under semester.

l) Beräknat å den höjda begynnelselönen jämte 1 ålders tillägg.

*)>>»» » >2 >

171

Under åberopande av vad chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet
över justitieårenden den 14 januari 1910 anfört i fråga om
provisorisk lönereglering för statsdepartementen och vissa centrala ämbetsverk,
underställde ministern för utrikes ärendena samma dag Kungl. Maj:ts
prövning fråga om sådan reglering för utrikesdepartementet.

Han erinrade därvid, att inom departementet voro på ordinarie stat,
förutom kabinettssekreteraren, anställda 4 avdelningschefer, 4 förste sekreterare,
1 förste arkivarie, 1 andre arkivarie, 6 andre sekreterare, 1 förste
vaktmästare, 4 vaktmästare och 1 portvakt.

I fråga om avdelningscheferna, förste sekreterarna och förste arkivarien,
vilka voro likställda med byråcheferna och kanslisekreterarna i de
övriga statsdepartementen, ävensom beträffande de fyra vaktmästare, som
åtnjöto samma löneförmåner som motsvarande betjänte i de andra departementen,
förelåge icke några särskilda förhållanden, som krävde något uttalande
från utrikesministerns sida utöver vad chefen för justitiedepartementet
anfört.

Inom utrikesdepartementet förekomme emellertid vissa tjänstebefattningar,
vilkas motsvarighet icke förefunnes i de andra statsdepartementen,
nämligen samtliga andre sekreterarbefattningar och andre arkivariebefattningen,
varjämte en särställning intoges av följande vaktbetjänte, en förste
vaktmästare med en kontant avlöning å stat av 950 kronor, därav 650
kronor lön och 300 kronor tjänstgöringspenningar, jämte fri bostad, och
en å departementets stat uppförd portvakt med en kontant avlöning av
800 kronor, därav 500 kronor lön och 300 kronor tjänstgöringspenningar,
utan ålderstillägj, men med fri bostad.

Av ifrågavarande tjänstemän åtnjöto de fyra äldsta andre sekreterarna
och andre arkivarien samma avlöningsförmåner som övriga första
gradens tjänstemän enligt de äldre lönestaterna, med undantag därav att
andre sekreterarna ej åtnjöto ålderstillägg; löneförmånerna för de två yngsta
andre sekreterarna uppgingo till 2,000 kronor, därav 1,200 kronor i lön
och 800 kronor i tjänstgöringspenningar.

Löneregleringskommittén hade beträffande dessa befattningar anfört,
bland annat, följande. Tjänstemän och betjänte, vilka tillhörde normalgraderna,
borde vid den provisoriska löneregleringen bringas till överens -

172

stämmelse med de avlöningsbelopp, som motsvarande funktionärer i
statskontoret då åtnjöto. Den löneförhöjning, som borde begäras för de
fyra äldsta andre sekreterarna och andre arkivarien, syntes sålunda utgöra

1,000 kronor för vardera, med fråndrag likväl av pensionsavgiften motsvarande
belopp eller 100 kronor för vardera, vartill komme ett belopp
av 25 kronor för vardera till höjning av vikariatsersättning under semester.
De båda yngre andre sekreterarnas avlöning, 2,000 kronor, borde, på
samma sätt som föreslagits beträffande mellangradstjänsterna mellan första
och andra normalgraderna av tjänstemän, höjas med 30 procent, d. v. s.
med 600 kronor, varifrån borde dragas pensionsavgifterna motsvarande
belopp eller 50 kronor. Höjningen av vikariatsersättning under semester
borde uppföras till 8 kronor 33 öre för vardera av dessa andre sekreterare.

För portvakten borde uppföras ett avlöningstillägg av 300 kronor,
motsvarande 50 procent av den kontanta avlöningen efter avdrag av 100
kronor i anledning av den vid löneregleringen för statskontorets m. fl.
ämbetsverk förhöjda uppskattningen av bostadsförmånen. Avdraget för
pensionsavgiften bleve för denne 25 kronor. På grund av att bostadsförmånerna
uppskattades högre, syntes även förhöjningen för förste vaktmästaren
i departementet böra uppföras till 300 kronor, i det att ortstillägget
på grund av den fria bostaden borde sättas till 100 kronor lägre än för
de förste vaktmästare, som icke åtnjöte fri bostad; och bleve avdraget för
pensionsavgiften här jämt 30 kronor.

Med anslutning till de av löneregleringskommittén anförda skäl biträdde
utrikesministern vad kommittén föreslagit i fråga om dessa tjänstemän
och betjänte.

1 enlighet med de av chefen för justitiedepartementet och utrikesministern
förordade grunder skulle således det provisoriska avlöningstilllägget
för de ordinarie befattningshavare i utrikesdepartementet, om vilka
fråga vore, utgå i enlighet med följande förslag:

	N uvarande begynnelseavlöning.	Provisoriskt avlöningstillägg (oreducerat).	aa £''•0 « s er	Pensionsavgift motsvarande belopp,	Till höj-ning av vikariats-
På ordinarie stat uppförda befattningshavare. 1	f o: P	3 ►Ö p: S g 2. era" a O: oq ^ 8 S ^ oq ce	Summa.	O: P	Tjänstgörings- penningar.	Ortstillägg.	Summa.	p: Vt z? S 8 O* a o ol ►ö «-» • ce	beräknat enligt pensions- lagen.	avrun- dat.	ersättning! under j semester ] avsett belopp.
i 1 avdelningschef.....	4,400	2,000	6,400	600	500	1 600	1,700		‘313	60	350	62	50
1 » .....	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700		280	—	300	62	50
il » .....	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700		280	—	300	62	50
1 1 » .....	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	—	280	—	300	62	50
! 1 förste sekreterare ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	134	40	150	12	50
\| 1 > > ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	134	40	150	12	50
1 1 » > ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	134	40	150	12	50
1 » > • • • •	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	134	40	150	12	50
\| 1 » arkivarie ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	5 176	40	200	12	50
j 1 andre > ....	1,800	1,200	3,000	400	300	300	1,000	—	81	40	100	25	—
j 1 > sekreterare ....	1,800	1,200	3,000	400	300	300	1,000	—	66	—	100	25	—
1 » » ....	1,800	1,200	3,000	400	300	300	1,000	—	66	—	100	25	—
1 > » ....	1,800	1,200	3,000	400	300	300	1,000	—	66	—	100	25	—
1 » > ....	1,800	1,200	3,000	400	300	300	1,000	—	66	—	100	25	—
1 » » ....	1,200	800	2,000	300	100	200	600	—	45	—	50	8	33
1 > > ....	1,200	800	2,000	300	100	200	600	—	45	—	50	8	33
1 förste vaktmästare (jämte fri bostad)......	650	300	950	100	150	50	300	_	_	_	30	_	_
1 vaktmästare......	500	. 300	800	200	50	150	400	—	1 24		25	—	—
1 > ......	500	300	800	200	50	150	400	—	1 24	—	25	—	—
1 » ......	500	300	800	200	50	150	400	—	‘ 24	—	25	—	—
1 > ......	500	300	800	200	50	150	400	—	21		25	—	—
1 portvakt (jämte fri ho-stad) .........	500	300	800	200	50	50	300	_	_		25	_	_
Summa	—	! -	\| -	\| -	—	—	21,200	1-	\| _	\|-	; 2,805	454	Ilo

1 Beräknat å den höjda begynnelselönen jämte 1 ålderstillägg.
*>>>> » >2 >.

174

Till ifrågavarande ändamål skulle således fordras ett förslagsanslagav
18,849 kronor 16 öre eller i runt tal 18,850 kronor, därav 455 kronor
till höjning av vikariatsersättning under semester.

För åtnjutande av det provisoriska avlöningstillägget borde stadgas
de villkor och förbehåll, chefen för justitiedepartementet i sitt förutnämnda
anförande föreslagit.

Utrikesministern hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att till provisorisk lönereglering för befattningshavare i utrikesdepartementet,
i enlighet med de av ministern tillstyrkta grunder och på
de av honom förordade villkor, å extra stat för år 1911 bevilja ett förslagsanslag
av 18,850 kronor, därav högst 455 kronor finge användas till
höjning av vikariatsersättning under semester.

Åberopande vad chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet
över justitieärenden anfört i fråga om provisorisk lönereglering för
statsdepartementen m. fl. verk, underställde chefen för lånt försvar sdepartementet
Kungl. Maj:ts prövning frågan om sådan lönereglering för detta
departement.

Han erinrade, att inom departementet vore på ordinarie stat, förutom
expeditionschefen, anställda 2 kansliråd, 3 kanslisekreterare, 1 registrator,
1 förste vaktmästare och 1 vaktmästare å kansliexpeditionen, varjämte å
staten funnes upptaget ett arvode å 750 kronor för 1 vaktmästare med
skyldighet att ansvara för de till kommandoexpeditionen hörande rummens
eldning och städning.

I enlighet med de av chefen för justitiedepartementet förordade
grunder skulle det pi-ovisoriska avlöningstillägget för de befattningshavare
i lantförsvarsdepartementet, varom fråga vore, utgå i enlighet med följande
förslag:

175

	Nuvarande begynnelseavlöning.	Provisoriskt avlöningstillägg (oreducerat).	Pensionsavgift motsvarande belopp,	Till höj-ning av vikariats-Cfbcl It
På ordinarie stat uppförda befattningshavare.	Lön. i	Tj än stgöri lös- penningar.	Summa.	Lön.	Tjänstgörings- penningar.	Ortstillägg.	Summa.	beräknat enligt pensions- lagen.	avrnn- dat.	ning under semester avsett belopp.
1 kansliråd och byråchef . . .	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	280	_	300	62	50
1 > > > ...	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	280	—	300	62	60
1 kanslisekreterare......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50
1 » ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50
1 > ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50
1 registrator .........	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50
S 1 förste vaktmästare.....	800	300	1,100	100	150	150	400	27	—	30	—	—
1 vaktmästare........	500	300	800	200	50	150	400	21	—	25	—	—
\| 1 > , arvode .....	—	—	750	—	—	—	350	—	—	—	—	—
Summa	—	-	—	—	—	—	9,350	—	—	1,255	175	—

Till ifrågavarande ändamål skulle således erfordras ett förslagsanslag
av (9,350 —1,255 175 =) 8,270 kronor, därav 175 kronor till höjning

av vikariatsersättningarna under semester.

För åtnjutande av det provisoriska avlöningstillägget syntes böra
stadgas de villkor och förbehåll, chefen för justitiedepartementet i sitt
förutnämnda anförande föreslagit.

Chefen för lantförsvarsdepartementet hemställde alltså, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att till provisorisk lönereglering för befattningshavare
i lantförsvarsdepartementet, i enlighet med de av departementschefen
tillstyrkta grunder och på de av honom förordade villkor, på
extra stat för år 1911 bevilja ett förslagsanslag av 8,270 kronor, därav högst
175 kronor finge användas till höjning av vikariatsersättning under semester.

Under åberopande av chefens för justitiedepartementet anförande
underställde chefen för sjöförsvarsdepartementet Kungl. Maj:ts prövning
fråga om provisorisk lönereglering för sitt departement.

Därvid erinrades, att inom departementet vore på ordinarie stat,
förutom expeditionschefen, anställda 2 kanslisekreterare och 1 registrator

176

ävensom 2 förste vaktmästare, vilka sistnämnda vore i staten uppförda,
den ene under departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli samt den
andre under departementets kommandoexpedition.

Den ene av de två kanslisekreterarna uppbar för handläggning av
en del sådana göromål, som i andra statsdepartements expeditioner tillhörde
byråchef, ett i staten uppfört särskilt arvode av 1,000 kronor.

Med hänsyn därtill hade löneregleringskommittén i sitt av chefen
för justitiedepartementet omförmälda utlåtande den 16 december 1909 förklarat
sig anse, att det avlöningstillägg, som kunde tillerkännas denne
kanslisekreterare, borde sättas 300 kronor högre än för kanslisekreterare
i allmänhet eller till 1,500 kronor, fördelade i lön 700 kronor, tjänstgöringspenningar
400 kronor och ortstillägg 400 kronor.

Den av löneregleringskommittén sålunda uttalade mening biträddes
av chefen för sjöförsvarsdepartementet.

Beträffande övriga befattningshavare, om vilka fråga var, ansåg departementschefen
icke några särskilda förhållanden föreligga, som krävde
uttalande från hans sida utöver vad chefen för justitiedepartementet anfört;
och syntes således å dem böra tillämpas de grunder för det provisoriska
avlöningstilläggets utgående, vilka chefen för justitiedepartementet förordat
i avseende å motsvarande befattningshavare i sistnämnda departement.

Vidkommande det avsedda avlöningstillägget för ifrågavarande befattningshavare
hade löneregleringskommittén låtit uppgöra följande förslag:

På ordinarie stat uppförda befattningshavare.	Nuvarande begynnelseavlöning.	Provisoriskt avlöningstillägg (oreducerat).	Pensionsavgift motsvarande belopp,	Till höj-ning av vikariats-ersätt-ning under semester avsett belopp.
Lön.	Tjänstgörings- penningar.	Summa.	Lön.	Tjänstgörings- penningar.	Ortstillägg.	Summa.	beräknat enligt pensions- lagen.	avrun- dat.
1 kanslisekreterare......	2,500	11,500	4,000	Woo	400	400	1,500	1176	40	200	50
		(1,000	1,000	1
1 » ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	1 176	40	200	12	50
1 registrator .........	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	1176	40	200	12	50
1 förste vaktmästare.....	800	300	1,100	100	150	150	400	27	—	30	—	—
1 > > .....	800	300	1,100	100	150	150	400	27	—	30	—	—
Summa	—	—	—	—	—	—	4,700	—	—	600	75

1 Beräknat å den höjda begynnelselönen jämte 2 ålderstil lägg.

Emot detta förslag fann departementschefen icke annat att erinra,
än att, då det under rubriken tjänstgöringspenningar för en kanslisekreterare
uppförda, ovan omförmälda arvodesbelopp av 1,000 kronor dittills
icke ansetts utgöra tjänstgöringspenningar, jämväl det för honom ifrågasatta
högre avlöningstillägget av 300 kronor icke torde böra hänföras till
dylik avlöningsform.

Till ifrågavarande ändamål skulle således erfordras ett förslagsanslag
av 4,115 kronor, därav 75 kronor till höjning av vikariatsersättning under
semester.

För åtnjutande av det provisoriska avlöningstillägget borde stadgas
de villkor och förbehåll, chefen för justitiedepartementet i sitt förutnämnda
anförande föreslagit.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet hemställde, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att till provisorisk lönereglering för befattningshavare
i sjöförsvarsdepartementet, i enlighet med de av departementschefen
tillstyrkta grunder och på de av honom förordade villkor, på extra stat
för år 1911 bevilja ett förslagsanslag av 4,115 kronor, därav högst 75
kronor finge användas till höjning av vikariatsersättning under semester.

Då cheferna för övriga statsdepartement underställde Kungl. Maj:ts
prövning frågor om provisoriska löneregleringar för befattningshavare inom
deras departement, hänförde de sig ock till vad chefen för justitiedepartementet
i sådant hänseende anfört.

Chefen för civildepartementet erinrade, att inom hans departement
voro på ordinarie stat anställda 4 kansliråd, 5 kanslisekreterare, 1 registrator,
1 förste vaktmästare och 2 vaktmästare, varjämte å departementets
stat funnos uppförda 1 förste statsrådsvaktmästare och 1 statsrådsvaktmästare.

I enlighet med de av chefen för justitiedepartementet förordade
grunder skulle det provisoriska avlöningstillägget för de ordinarie befattningshavare
i civildepartementet, om vilka fråga vore, utgå i enlighet med
följande inom löneregleringskommittén uppgjorda, men med hänsyn till
nyligen skedd förändring inom departementets tjånstemannapersonal jämkade
förslag:

23—102603. Löneregleringshommitténs bet. Lill.

178

På ordinarie stat upp-förda befattningshavare.	Nuvarande begynnelseavlöning.	Provisoriskt avlöningstillägg (oreducerat).	Pensionsavgift motsvarande belopp,	Till höj-ning av vikariats-ersättning under semester avsett belopp.
Lön.	Tjänstgörings- penningar.	Summa.	Lön.	Tjänstgörings- penningar.	O *1 5T PK er? cn	Summa.	beräknat enligt pensions- lagen.	avrun- dat.
1 kansliråd och byråchef . . .	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	*313	60	350	62	50
1 * > > ...	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	1 313	G0	350	62	60
1 » > > ...	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	1 313	60	350	62	50
1 > > > ...	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	280	—	300	62	50
1 kanslisekreterare......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	*176	40	200	12	50
1 > ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	* 176	40	200	12	50
1 > ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	*176	40	200	12	50
1 > ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50
1 > ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50
1 registrator .........	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	1 155	40	200	12	50
1 förste vaktmästare.....	800	300	1,100	100	150	150	400	27	—	30	_	_
1 förste stats rådsvaktmästare . .	800	300	1,100	100	150	150	400	27	_	30	_	_
1 vaktmästare.....• . .	500	300	800	200	50	150	400	*24	—	25	—	_
1 » ........	500	300	800	200	50	150	400	1 24	—	25	_	_
1 statsrådsvaktmästare ....	500	300	800	200	50	150	400	21	—	25	—	—
Summa	— \| —	—	—		-	16,000	-1	- 2,585	325	—

Till ifrågavarande ändamål skulle således erfordras ett förslagsanslag
av 13,740 kronor, därav 325 kronor till höjning av vikariatsersåttning
under semester.

Chefen för civildepartementet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att till provisorisk lönereglering för befattningshavare i
civildepartementet, i enlighet med de av departementschefen tillstyrkta
grunder och på de av honom förordade villkor, på extra stat för år 1911
bevilja ett förslagsanslag av 13,740 kronor, därav högst 325 kronor finge
användas till höjning av vikariatsersättning under semester. 1

1 Beräknat å den höjda begynnelselönen jämte 1 ålderstillägg.
* » » » > > >2 >

179

Chefen för finansdepartementet erinrade, att inom departementet voro
pa ordinarie stat, förutom expeditionschefen, anställda 2 kansliråd, 3 kanslisekreterare,
1 registrator, 1 förste vaktmästare och 1 vaktmästare.

I enlighet med de av chefen för justitiedepartementet följda, jämväl
av chefen för finansdepartementet förordade grunder skulle kostnaderna
för den provisoriska löneregleringen för befattningshavare i finansdepartementet
kunna beräknas på följande sätt:

På ordinarie stat upp-förda befattningshavare.	Nuvarande begynnelseavlöning.	Provisoriskt nvlöningstillägg (oreducerat).	Pensionsavgift motsvarande belopp,	Till höj-ning av vikariats-ersättning under semester avsett belopp.
Lön.	Tjänstgörings- penningar.	Summa.	! Lön.	Tjänstgörings- penningar.	Ortstillägg.	Summa.	beräknat enligt pensions-lagen. 1	avrun- dat.
1 1 kansliråd och byråchef . . .	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	2 313	G0	350	62	50
1 > » * ...	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	280	—	300	62	50
1 1 kanslisekreterare......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50
'' 1 > ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50
1 » ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	50
j 1 registrator .........		1,500	4,000	700	100	400	1,200	s 176	40	200	12	50
1 förste vaktmästare.....	800	300	1,100	100	150	150	400	27	—	30	—	H
1 vaktmästare........	500	300	800	1200	50	150	400	1 1 2 24	—	25	—	-1
Summa	—	—	_	1-	—	—	9,000	1 -	-	1,355	\| 175	-

Till ifrågavarande ändamål skulle således erfordras ett förslagsanslag
av 7,820 kronor, därav 175 kronor till höjning av vikariat sersättning under
semester.

Chefen för finansdepartementet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att till provisorisk lönereglering för befattningshavare i
finansdepartementet, i enlighet med de av departementschefen tillstyrkta

1 Beträffande ålderstil lägg var kostnadsberäkningen grundad på uppgifter i den inom statskontorets
riksbokslutsbyrå upprättade liggare över statsverkets specialutgiftsstater för år 1909, med iakttagande
därav att en av byråcheferna förklarats berättigad till första ålderstillägget å lönen från och med
år 1910.

s Beräknat å den höjda begynnelselönen jämte 1 ålderstillägg.

a > » > , » > 2 >

180

grunder och på de av honom förordade villkor, på extra stat för år 1911
bevilja ett förslagsanslag av 7,820 kronor, därav högst 175 kronor finge
användas till höjning av vikariatsersättning under semester.

Chefen för ecklesiastikdepartementet erinrade, att inom detta departement
voro på ordinarie stat anställda 3 kansliråd, 6 kanslisekreterare, 1
registrator, 1 förste vaktmästare och 2 vaktmästare.

I enlighet med de av chefen för justitiedepartementet förordade
grunder skulle det provisoriska avlöningstillägget för de ordinarie befattningshavare
i ecklesiastikdepartementet, om vilka fråga vore, utgå i enlighet
med följande förslag:

1 ! På ordinarie stat upp-förda befattningshavare.	Nuvarande begynnelseavlöning.	Provisoriskt avlöningstillägg (oreducerat).	Till provis. tredje ålders-tillägg beräknat belopp.*	Pensionsavgift motsvarande belopp,	Till höj-ning av vikariats-ersättning under semester avsett belopp.
Lön.	B CD B ej- O O: crq 2 g 3 F <w 00 1	Summa.	Lön.	Tjänstgörings- penningar.	Ortstillägg.	Summa.	beräknat enligt pensions-lagen. *	avrun- dat.
1 kansliråd och byråchef .	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	_	>313	CO	350	62	50
1	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	—	23i3	60	350	62	50
1 > » >	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	—	280	—	300	62	50
1 kanslisekreterare ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	2176	40	200	12	50
1 > ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	‘155	40	200	12	50
1 > ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	1 155	40	200	12	50
1 > ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	134	40	150	12	50
1 > ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	134	40	150	12	60
1 > ....	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	134	40	150	12	50
1 registrator .......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	—	2176	40	200	12	50
1 förste vaktmästare . . .	800	300	1,100	100	150	150	400	—	27	—	30	_	_
1 vaktmästare......	500	300	800	200	50	150	400	—	1 24	—	25		—
1 > ......	500	300	800	200	50	150	400	—	>24	—	25	-	—
Summa	—	—	—	—	—	—	14,700	—	—	—	2,330	875	—

* Beträffande ålderstillägg var kostnadsberäkningen grundad på uppgifter i den inom statskontorets
riksbokslutsbyrå upprättade liggare över statsverkets specialntgiftsstater för år 1909.

1 Beräknat å den höjda begynnelselönen jämte 1 ålderstillägg.

2 > > > * > >2 >

181

Till ifrågavarande’ ändamål skulle således erfordras ett förslagsanslag
av 12,645 kronor, därav 275 kronor till höjning av vikariatsersättning under
semester.

Chefen för ecklesiastikdepartementet hemställde om förslag till riksdagen
att till provisorisk lönereglering för befattningshavare i ecklesiastikdepartementet,
i enlighet med de av departementschefen tillstyrkta grunder
och på de av honom förordade villkor, på extra stat för år 1911 bevilja
ett förslagsanslag av 12,645 kronor, därav högst 275 kronor finge användas
till höjning av vikariatsersättning under semester.

Av chefen för jordbruksdepartementet underställdes Kungl. Maj:ts
prövning frågan om provisorisk lönereglering för följande inom jordbruksdepartementet
anställda ordinarie befattningshavande, nämligen 2 kansliråd,
2 kanslisekreterare, 1 registrator, 1 förste vaktmästare och 1 vaktmästare.

I enlighet med de av chefen för justitiedepartementet förordade
grunder skulle det provisoriska avlöningstillägget för de ordinarie befattningshavande
i jordbruksdepartementet, om vilka fråga var, utgå i enlighet
med följande förslag:

På ordinarie stat upp-förda befattningshavande.	Nuvarande begynnelseavlöning.	Provisoriskt avlöningstillägg (oreducerat).	Pensionsavgift motsvarande belopp,	Till höj-ning av vikariats-ersättning under semester avsott belopp.
t"1 O: 63	Tjänstgöri lös-penningar.	Summa.	Lön.	Tjänstgörings- penningar.	Ortstillägg.	Summa.	beräknat enligt pensions- lagen.	avrun- dat.
1 kansliråd och byråchef . . .	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	1 313	60	350	62	BO
1 > > » ...	4,400	2,000	6,400	600	500	600	1,700	280	—	300	62	50
1 kanslisekreterare......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	BO
1 > ......	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	BO
1 registrator .........	2,500	1,500	4,000	700	100	400	1,200	134	40	150	12	BO
1 förste vaktmästare.....	800	300	1,100	100	150	150	400	27	—	30	—	—
1 vaktmästare........	500	300	800	200	50	150	400	1 24	—	25	—	—•
Summa	—	—	—	—	—	—	7,800	—	—	1,155	162	SO

1 Beräknat å den höjda begynnelselönen jämte 1 ålderstillägg.

182

Till ifrågavarande ändamål skulle således erfordras ett förslagsanslag
av 6,807 kronor 50 öre eller i jämnat tal 6,810 kronor, därav 162 kronor
50 öre till höjning av vikariatsersättning under semester.

Det hemställdes av chefen för jordbruksdepartementet, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att till provisorisk lönereglering för befattningshavande
i jordbruksdepartementet, i enlighet med de av departementschefen
tillstyrkta grunder och på de av honom förordade villkor, på extra
stat för år 1911 bevilja ett förslagsanslag av 6,810 kronor, därav högst
162 kronor 50 öre finge användas till höjning av vikariatsersättning under
semester.

Riksdagens I skrivelse den 2 juni 1910, n:r 154, anmälde riksdagen sina beslut i

1910. anledning av de i statsverkspropositionen under andra, tredje, fjärde, femte,
sjätte, sjunde, åttonde och nionde huvudtitlarna gjorda framställningar om
provisorisk lönereglering för befattningshavande i statsdepartement samt
vissa centrala ämbetsverk.

Därvid yttrade sig riksdagen först beträffande statsdepartementen,
och anfördes därutinnan följande.

Under det att, på sätt i statsrådsprotokollet över justitieärenden den
14 januari 1910 meddelats, löneregleringar i enlighet med den av riksdagen
år 1907 för statskontoret fastställda stat beviljats för åtskilliga centrala
ämbetsverk, hade statsdepartementen och en stor del centrala ämbetsverk
kvarstått oreglerade.

Utsikt syntes ej heller finnas att inom den närmaste tiden åstadkomma
slutlig reglering av dem. Särskilt vore detta förhållandet med
statsdepartementen och kommerskollegium, enär löneregleringen för dessa
sammanhängde med pågående utredningar angående, bland annat, inrättande
av ett nytt departement för handel och sjöfart, vilka utredningar icke
ansåges kunna bliva slutförda inom de närmaste åren. En förändring i
departementens organisation förutsatte ändringar i rikets grundlagar, vilket
förhållande ytterligare komme att fördröja departementens omreglering och
den därmed sammanhängande lösningen av löneförhållandena inom kommerskollegium.

Visserligen hade riksdagen till utjämnande av skiljaktigheterna i

löneförmåner beviljat extra lönetillägg för befattningshavare i de oreglerade
verken, men dels vore för dessa lönetilläggs åtnjutande föreskrivna sådana
villkor, att eu del ämbetsmän icke komme i åtnjutande av det extra lönetillägget,
dels vore lönerna för motsvarande befattningshavare i de reglerade
ämbetsverken, jämväl efter avdrag av avgift till egen pensionering,
betydligt högre än den avlöning, som tillkomme tjänstemän och betjänte
i oreglerade verk, även med inberäknande av de extra lönetilläggen.

För lösning av frågan om provisorisk lönereglering hade Kungl.
Maj:t föreslagit en tillfällig fyllnad i nuvarande löner till belopp, som
i möjligaste mån motsvarade den ökning, som tillkommit tjänstemän och
betjänte av lika grad i de reglerade centrala ämbetsverken, t. ex. statskontoret.

Den största svårighet, som därvid mött, hade varit den, att för sådana
befattningshavare, vilka icke tillhörde de vanliga lönegraderna, nämligen
kanslisekreterarna och registratorerna i statsdepartementen samt några
andra tjänstemän, finna jämförliga typer i den för de reglerade ämbetsverken
tillämpade normalplanen.

Då dessa tjänstemän emellertid å den äldre staten intagit en mellanställning
mellan första och andra gradens tjänstemän, hade riksdagen
funnit det föreslagna bestämmandet av förhöjning av denna tjänstemannagrupps
löner till ungefärliga medeltalet mellan de förhöjningar, som kommit
tjänstemän av första och andra graden i statskontoret till del, vara
riktigt. Riksdagen hade alltså funnit de i dessa avseenden föreslagna provisoriska
avlöningstilläggen väl avvägda.

Däremot hade det icke undgått riksdagens uppmärksamhet, att registratorerna
i åtskilliga departement uppbure icke oväsentliga inkomster av
sportler. Dessa beräknades i medeltal uppgå för registratorn i justitiedepartementet
till 550 kronor, för registratorn i civildepartementet till 1,250
kronor och för registratorn i ecklesiastikdepartementet till 1,000 kronor,
varemot desamma för förste arkivarien i utrikesdepartementet och registratorerna
i övriga departement icke överstege 500 kronor.

Då dessa sportelinkomster borde anses såsom ersättning för det särskilda
besvär och det ökade arbete, som vore en följd av allmänhetens
betjänande med upplysningar angående i departementen handlagda mål

184

och ärenden, hade riksdagen icke, vid frågan om endast provisorisk lönereglering,
velat föreskriva sportlernas totala indragning. Men på det att
icke möjlighet till föregripande av en blivande definitiv reglering av statsdepartementeri
måtte givas, hade riksdagen endast på sådant sätt velat
bifalla Kungl. Maj:ts framställning om provisorisk lönereglering för registratorerna
i statsdepartementen, att det provisoriska avlöningstillägget
minskades med det belopp, varmed inkomsten av sportler överstege 500
kronor.

Lönetillägget skulle sålunda, under förutsättning att de i statsverkspropositionen
meddelade uppgifterna angående storleken av dessa
sportler kunde läggas till grund för beräkningen, för år 1911 komma att
reduceras, för registratorn i justitiedepartementet med 50 kronor, för registratorn
i civildepartementet med 750 kronor och för registratorn i ecklesiastikdepartementet
med 500 kronor, varigenom en minskning med tillhopa
1,300 kronor skulle göras i anslagen till provisorisk lönereglering för statsdepartementen
för nämnda år.

Kungl. Maj:ts förslag, att från de reglerade lönerna skulle dragas
ett belopp, motsvarande befattningshavandens skyldighet att, därest han
vore uppförd på ny stat, bidraga till sin pensionering samt att ifrågavarande,
pensionsavgiften motsvarande belopp, för åstadkommande av jämna
summor bestämdes till närmast högre femtio- eller hundratal, fann riksdagen
vara välbetänkt.

Den föreslagna provisoriska löneregleringen vore emellertid förknippad
med ökad tjänstgöring för dem, som komme i åtnjutande av densamma.
I sammanhang med löneregleringens genomförande vore nämligen
avsett, att föreskrift skulle meddelas om att, i likhet med vad som gällde
i fråga om de reglerade centrala ämbetsverken, den dagliga arbetstiden å
tjänsterummet skall omfatta minst sex timmar, en åtgärd, som ju måste
anses medföra fördel för det allmänna.

Då riksdagen icke haft anledning till ytterligare erinran emot vad
Kung]. Maj:t beträffande de allmänna grunderna och villkoren för provisorisk
lönereglering för statsdepartementen anfört, hade riksdagen bifallit
desamma.

Riksdagen hade emellertid velat uttala den bestämda mening, att

1X5

de provisoriska löneregleringar, som av riksdagen medgäves för statsdepartement
och en del centrala ämbetsverk, icke på något sätt förhindrade
eller eljest i något hänseende föregrepe vare sig ifrågakommande omorganisation
samt förestående lönereglering vid statsdepartement^! och
berörda centrala ämbetsverk eller de förflyttningar och indragningar av
tjänster, vartill blivande omorganisation eller lönereglering kunde föranleda.

Over Kungl. Maj:ts för särskilda departement gjorda framställningar
angående provisorisk lönereglering för år 1911 yttrade riksdagen följande.

Emot storleken av det för justitiedepartementet begärda anslaget,
kronor 5,245, hade riksdagen ej funnit annan anledning till anmärkning
än den, som föranleddes av riksdagens uttalande, att lönefyllnadsbeloppel
till registratorn skulle, då hans inkomst av sportler med 50 kronor översköte
500 kronor, minskas med nämnda överskott. Till provisorisk lönereglering
för justitiedepartementet skulle alltså komma att erfordras förenämnda
belopp minskat med 50 kronor, eller 5,195 kronor, därav högst
100 kronor skulle få användas till vikariatsersättning under semester.

Emot förslaget till provisorisk lönereglering för sjöförsvarsdepartementet
hade riksdagen ej funnit annat att anmärka, än att det provisoriska
lönetillägget för den kanslisekreterare, vilken för verkställande inom
departementet av byråchef tillkommande göromål dittills uppburit ett särskilt
arvode av 1,000 kronor, syntes i enlighet med löneregleringskommittens
förslag höra, vad beträffade det tillägg, som belöpte sig på nämnda
arvode, eller 300 kronor, upptagas såsom tjänstgöringspenningar och sålunda
i sin helhet fördelas med 700 kronor i lön, 400 kronor i tjänstgöringspenningar
och 400 kronor i ortstillägg.

Uti den föreslagna staten för civildepartementet borde i enlighet
med riksdagens ovan berörda uttalande en minskning i det registratorn
tillkommande lönefyllnadsbeloppet göras med 750 kronor, eller det belopp,
varmed registratorns inkomster av sportler beräknades överstiga det såsom
skålig ersättning för ökat arbete ansedda belopp 500 kronor.

Med iakttagande av denna minskning skulle för provisorisk lönereglering
av civildepartementet erfordras ett anslag av 12,990 kronor.

Under iakttagande av den minskning, som föranleddes av vad av
riksdagen anförts beträffande registratorn i ecklesiastikdepartementet till ''24—162603.

Lönereglering akommit ten s bet. Lill.

18(5

kommande provisoriskt avlöningstillägg, utgjorde slutsumman för genomförande
av provisorisk lönereglering för departementet 12,145 kronor.

Enligt uppgift skulle registratorns i jordbruksdepartementet årsinkomst
av sportler icke uppgå till 500 kronor. För den händelse emellertid
registratorns i sistnämnda departement sportelinkomster under det
år, provisoriskt avlöningstillägg avsåge, skulle överstiga 500 kronor, borde
för hans vidkommande, i likhet med vad för registratorerna i övriga statsdepartement
gällde, avlöningstillägget minskas med ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan sportelinkomsten och nämnda summa.

Då de av lvungl. Maj:t föreslagna villkoren för åtnjutande av provisorisk
lönereglering för departementen vore avfattade i överensstämmelse
med de villkor, som av riksdagen fastställts vid löneregleringar av centrala
ämbetsverk, hade riksdagen icke haft något att erinra mot desamma.

Riksdagen hade alltså,

dels till provisorisk lönereglering för befattningshavande i statsdepartementen,
i enlighet med angivna grunder, å extra stat för år 1911
anvisat såsom särskilda förslagsanslag:

under andra huvudtiteln...............• • • 5,195 kronor,

därav högst 100 kronor (inge användas till höjning av vikariatsersättning under semester;

under tredje huvudtiteln.................. 18,850 kronor,

därav högst 455 kronor finge användas till höjning av vikariatsersättning under semester;

under fjärde huvudtiteln.................. 8,270 kronor,

därav högst 175 kronor finge användas till höjning av vikariatsersättning under semester;

under femte huvudtiteln.................. 4,115 kronor,

därav högst 75 kronor finge användas till höjning av vikariatsersättning under semester;

under sjätte huvudtiteln.................. 12,990 kronor,

därav högst 325 kronor finge användas till höjning av vikariatsersättning under semester;

under sjunde huvudtiteln.................. 7,820 kronor,

därav högst 175 kronor finge användas till höjning av vikariatsersättning under semester;

under åttonde huvudtiteln..................12,145 kronor,

därav högst 275 kronor finge användas till höjning av vikariatsersättning under semester;

under nionde huvudtiteln............... ■ • • 6,810 kronor,

därav högst 162 kronor 50 öre finge användas till höjning av vikariatsersättning under
semester;

dels godkänt följande villkor, utöver redan gällande lönevillkor, för

åtnjutande av de provisoriska avlöningstilläggen, nämligen:

att tjänsteman icke finge med den befattning, för vilken lönefyllnaden utginge, förena
vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som vore
med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller befattning

187

såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag sou)
helst, såframt ej, vad angingc tjänsteman, som av Kungl. Magt utnämndes, Kungl. Maj:t
och, vad angingc innehavare av annan befattning, vederbörande chef, uppå därom gjord fram
ställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej ansåges inverka
hederligt för tjänstgöringen vid det egna verket, fnnne uppdraget eller befattningen
kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att, i fråga om rätt att åtnjuta avlöningsförmåner under tjänstledighet, vad som stadgats
angående lön gällde jämväl beträffande ortstillägg;

att avlöning ej finge utgå till tjänstinnehavare för tid, varunder han avhållit sig från
tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka
giltigt förfall;

att, därest tjänstiunehavare bleve avstängd från tjänstgöring eller i häkte tagen, den
del av hans avlöning, som icke prövades böra användas till befattningens uppehållande,
skalle under tiden innehållas, såvida ej funnes skäligt låta honom uppbära något därav;

att vad som föreskrivits i fråga om tidpunkten för inträdande av löneförhöjning
första och andra gången skulle äga motsvarande tillämpning beträffande tredje löneförhöjningen,
där sådan ägde rum;

att löntagare, som, dä han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning, redan
uppnått den levnads- och tjänsteålder, som berättigade honom till pension, ej finge tillträda
samma förhöjning;

att tjänsteman, som hade sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, vore
pliktig att begagna sig av semester å tid av året, som av vederbörande chef bestämdes;
ävensom

att samtliga ordinarie befattningshavande skulle, i den mån ej undantag kunde anses
böra stadgas eller för särskilda fäll efter prövning medgivas, vara å tjänsterummet tillstädes
minst sex timmar varje söckendag;

dels föreskrivit till iakttagande vid utbetalningen av provisoriska
avlöningstillägg,

dels att å lönen skulle avdragas, efter år räknat, så stort belopp — avrundat, om
sådant erfordrades för vinnande av jämn summa, till närmast högre femtio- eller hundratal
och, vad vaktmästare beträffade, till 30 kronor för förste vaktmästare och 25 kronor för
andre vaktmästare samt portvakt — som motsvarade den pensionsavgift, vilken enligt lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skulle hava av vederbörande
befattningshavande erlagts såsom bidrag till egen pensionering, om berörda lag
varit å honom tillämplig; dock borde därvid iakttagas, att den, som oberoende av den provisoriska
löneregleringen vore skyldig att erlägga pensionsavgift enligt berörda lag, skulle
därutöver vidkännas allenast så stort avdrag, som betingades av lönetillökningen vid den
provisoriska löneregleringen, varvid avdraget, efter sammanläggning med pensionsavgiften,
avrundades på förut angivet sätt;

dels ock att, om vaktmästare eller portvakt, för vilken föreslagits provisoriskt avlöningstillägg
å 400 kronor, åtnjöte fri bostad med bränsle, skulle, så länge denna förmån
kvarstode, från ortstillägget eller lönen avdragas så stort belopp, att det, tillsammans med
vad som enligt den ordinarie avlöningsstaten för berörda förmån avdroges från avlöningen,
uppginge till 250 kronor.

I ku n«-l. kungörelse den 21 oktober 1910 meddelades sedermera bestämmelserna
angående de provisoriska avlöningstilläggen för år 1911 åt
befattningshavare i statsdepartementen (bihang till svensk författningssamling
för år 1910 n:r 78).

Förutom föreskrifter om avlöningstilläggens belopp till särskilda befattningshavare,
villkoren, utöver redan gällande lönevillkor, för åtnjutandet
samt iakttagelser vid utbetalningen ävensom i fråga om daglig arbets- och
mottagningstid meddelades i kungörelsen bestämmelser därom

att en var, som under år 1911 tillträdde befattning <å ordinarie stat i statsdepartement,
skulle vara pliktig att underkasta sig angivna villkor och bestämmelser;

att de förutvarande innehavare av sådana befattningar, vilka icke före den 1 december
1910 hos departementschefen anmälde, att de ville underkasta sig samma villkor och
bestämmelser, skulle bibehållas vid dem dittills tillkommande avlöningsförmåner;

att provisoriskt avlöningstillägg skulle till de delar, som ansåges utgöra lön och ortstillägg,
utbetalas i sammanhang med den i stat uppförda lönen och till återstående delen i
sammanhang med tjänstgöringspenningarna, ävensom att avlöningstillägget åt den vaktmästare
i lantförsvarsdepartementet, för vilken vore å ordinarie stat uppfört ett arvode av 750
kronor, skulle utbetalas i sammanhang med det honom tillkommande arvodet; samt

att de för vissa registratorer stadgade avdrag för inkomst av sportler skulle göras
å den del av avlöningstillägget, som ansåges såsom tjänstgöringspenningar, och, i vad avdraget
överstege denna del, å den till lön hänförliga del av avlöningstillägget, som återstod»)
efter föreskrivet avdrag för pensionsavgift, samt, i vad avdraget för sportelinkomst överstege
jämväl sistnämnda del, å vad av avlöningstillägget räknades såsom ortstillägg.

1 anslutning till 1910 års riksdags beslut för år 1911 hava provisoriska
avlöningstillägg medgivits befattningshavare i statsdepartementen
även för åren 1912—1917.

Det torde vara till fyllest att i detta hänseende här erinra allenast
om följande.

Då chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokoll, fogat vid
1911 års statsverksproposition, hemställde om provisoriska avlöningstillägg
för år 1912, meddelade han, att i fråga om grunderna för dessa lönetillägg
ävensom villkoren för deras åtnjutande och de föreskrifter, som borde
iakttagas vid utbetalningen av desamma, han icke hade att föreslå någon
ändring i vad soin* skulle gälla under år 1911. Han endast anhöll att få
göra en erinran rörande en fråga, i vilken riksdagens beslut innefattade
avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag i ämnet vid 1910 års riksdag.

Departementschefen anförde därefter, hurusom i sitt yttrande till
statsrådsprotokoll den 14 januari 1910 han omnämnt, att fråga väckts,

189

huruvida deri inkomst av sportler, som registratorerna i statsdcpartementen
åtnjöte, borde föranleda, att för dem avlöningstillägg icke alls borde
ifrågakomma eller åtminstone utgå med lägre belopp än efter de allmänna
grunderna; han hade låtit undersöka, till vilka belopp sportelinkomsterna,
stämpelprovision däri inräknad, under de senare åren i medeltal uppgått
för förste arkivarien i utrikesdepartementet och registratorerna i övriga
statsdepartement, och han hade angivit de medeltal, som därvid utrönts.

Då de belopp, vartill registratorernas sportelinkomster sålunda belöpte
sig, synts honom icke vara större än att de kunde anses motsvara
skälig ersättning för de särskilda bestyr, varför de vore ämnade att utgöra
gottgörelse, hade departementschefen ansett någon jämkning i den
föreslagna lönefyllnaden för registratorerna icke böra ifrågasättas.

Riksdagen däremot hade förklarat sig visserligen, vid fråga om endast
provisorisk lönereglering, icke vilja föreskriva sportlernas totala indragning,
men, på det att icke möjlighet till föregripande av en blivande definitiv
reglering skulle givas, hade riksdagen velat endast på sådant sätt
bifalla Kungl. Maj:ts framställning om provisorisk lönereglering för registratorerna
i statsdepartementen, att det provisoriska avlöningstillägget minskades
med det belopp, varmed inkomsten av sportler överstege 500 kronor.

Lönetillägget skulle sålunda — hade riksdagen yttrat i den skrivelse,
vari dess beslut anmäldes — under förutsättning att de i statsverkspropositionen
meddelade uppgifterna angående storleken av dessa sportler kunde
läggas till grund för beräkningen, för år 1911 komma att reduceras för
registratorn i justitiedepartementet med 50 kronor, för registratorn i civildepartementet
med 750 kronor och för registratorn i ecklesiastikdepartementet
med 500 kronor.

Vid anmälan av riksdagens skrivelse inför Kungl. Maj:t den 21 oktober
1910 hade departementschefen anmärkt, att av riksdagens nämnda
uttalande, sammanställt med vad riksdagen i berörda hänseende yttrat beträffande
särskilda registratorer, måhända finge anses framgå, att riksdagen
närmast tänkt sig, att avdragen för sportelinkomst skulle göras med
hänsyn till den inkomst av sportler, som faktiskt komme att inflyta under
år 1911.

Departementschefen hade emellertid framhållit, att det med sådan

190

beräkning ej bleve möjligt att förr än vid årets slut fastställa, huruvida
avdrag skulle äga rum och till vilket belopp avdraget skulle uppgå.
Att dessförinnan utbetala någon del av lönetillägget skulle också,
särskilt om tjänsten icke under hela året uppehölles av samma person,
medföra, såvitt departementschefen kunde finna, olösliga svårigheter. Avlöningstilläggets
innehållande till årets slut måste emellertid anses obilligt,
synnerligast i fråga om de registratorer, vilkas inkomst av sportler i allmänhet
vore så ringa, att den med största sannolikhet kunde antagas icke
under året komma att överstiga 500 kronor.

Vid dessa förhållanden ansåg departementschefen hinder icke höra
möta att till grund för beräkningen av avdragen lägga de i propositionen
angivna medeltal av sportelinkomst: anledning att beträffande dem vidtaga
någon jämkning hade icke förekommit.

I överensstämmelse med vad departementschefen sålunda anfört
hade Kungl. Maj:ts berörda den 21 oktober 1910 beslutade kungörelse
angående de provisoriska avlöningstilläggen blivit i nu ifrågavarande del
avfattad.

I justitiedepartementet hade — upplyste departementschefen till
det omförmälda statsrådsprotokollet vid 1911 års statsverkspropo sition —
beträffande tjänster, om vilka fråga var, under senaste året icke inträffat
någon förändring. Registratorns sportelinkomst hade väl, efter uppgifter,
som av denne tjänsteman lämnats, under år 1910 uppgått till något mera
än 550 kronor, men icke överskridit detta belopp i sådan mån, att icke
den årliga sportelinkomsten för honom fortfarande kunde i medeltal beräknas
till 550 kronor, betingande ett avdrag från avlöningstiljägget med
50 kronor. För år 1912 erfordrades följaktligen å justitiedepartementets
stat för den provisoriska löneregleringen samma anslag som för år 1911,
eller å 5,195 kronor, därav högst 100 kronor finge användas till höjning
av vikariatsersättning under semester.

Riksdagen beviljade anslaget utan någon som helst erinran, enligt
vad dess skrivelse, n:r 2, den 29 maj 1911 utvisar.

I fråga om provisoriska avlöningstillägg till befattningshavare i civildepartementet
för år 1912 meddelade vederbörande departementschef till

191

statsrådsprotokoll, fogat vid 1911 års statsverksproposition, att, vad själva
anslagsbeloppet beträffade, någon jämkning i det för år 1911 anvisade beloppet
ej föranleddes med anledning av inträffade förändringar.

Emellertid — tilläde han — beräknades registratorns årliga sportelinkomst
idet för 1910 års riksdag framlagda förslaget till 1,250 kronor,
och skedde på grund därav avdrag å hans avlöningstillägg med 750 kronor.
Under år 1910 hade registratorn verkställt en noggrannare beräkning
av sportelinkomsten och därvid kommit till ett belopp av 700 kronor.
Avdraget å sportelinkomsten skulle sålunda enligt, den antagna
grunden belöpa sig till allenast 200 kronor, varför anslaget torde böra
höjas med 550 kronor.

I enlighet därmed föreslog Kungl. Maj:t, att till provisorisk lönereglering
för befattningshavare i civildepartementet måtte på extra stat för
år 1912 beviljas ett förslagsanslag av 13,540 kronor; och bifölls detta av
riksdagen.

Vid 1913 års riksdag förbättrades den provisoriska löneregleringen 1913 års
i viss mån för vaktmästarpersonalen vid statsdepartementen. Kimgl

I sådant hänseende hade till statsrådsprotokoll, fogat vid 1913 års proportion. ^
statsverksproposition, chefen för justitiedepartementet anfört, bland annat,
följande.

Enligt de avlöningsstater, som före de senaste årens regleringar
gällde för de centrala ämbetsverken, var något ålderstillägg icke tillerkänt
förste vaktmästare och hade annan vaktmästare ej rätt till mera än ett
ålderstillägg, å 100 kronor efter 5 års innehavande av tjänsten.

I detta avseende skedde ej ändring vid de löneregleringar, som för
statskontoret med flera verk beslutades före år 1910. Men i nya stater,
som sistnämnda år fastställdes för fångvårdsstyrelsen och några andra verk,
upptogs för förste vaktmästare ett ålderstillägg å 100 kronor efter 5 års
tjänst och för annan vaktmästare ett andra ålderstillägg å 100 kronor
efter 10 års tjänst.

Förslag om förbättring av vaktmästarnas i dessa verk avlöning i fråga
om ålderstillägg hade framlagts i sagda års statsverksproposition, därvid
framhållits, att dessa befattningshavare icke blivit, vad ålderstillägg anginge,

192

tillgodosedda i den mån, som betingades av den med åren inträdande
ökningen i levnadskostnaderna; och riksdagen biföll förslagen i den nämnda
utsträckningen*. I propositionen uttalades även, att enahanda förbättring i
avlönings villkor som av riksdagen kunde bliva godkänd för vaktmästarna
i de verk, vilka då voro föremål för reglering, givetvis borde tillkomma
även vaktmästarna i de tidigare reglerade verken ävensom vaktmästarna i
de verk, vilka efter 1910 års riksdag återstode oreglerade.

I enlighet därmed beslutades vid 1911 års riksdag sådana ändringar
i de före 1910 reglerade verkens avlöningsstater, att de i förevarande
hänseende bragtes i överensstämmelse med fångvårdsstyrelsens stat, och
vid de löneregleringar för centrala verk, som genomförts efter år 1910,
hade ålderstilläggen för vaktmästarna bestämts efter samma typ.

Innan frågan om vaktmästarnas ålderstillägg hade upptagits i 1910
års statsverksproposition, hade de s. k. departementalkommitterade våren
1909 hos Kungl. Maj:t gjort den framställning om provisorisk lönereglering
för stat,sdepartementen, som föranledde beslutet om sådan reglering
vid 1910 års riksdag.

Om provisorisk förändring i avseende å ålderstillägg för departementens
vaktmästare, vilka därutinnan intoge samma ställning, som vaktmästarna
i de centrala verken före regleringarna, nämndes ej något vare
sig i departementalkommitterades framställning eller i lönere (derin o-skom .

f * 0 Ö O

mittens däröver avgivna utlåtande. Såsom princip för den provisoriska
regleringen för tjänstemän och betjänte, som tillhörde normalgraderna,
angavs emellertid, att deras avlöningsförmåner skulle genom regleringen
bringas till så nära överensstämmelse som möjligt med de avlöningsbelopp,
som motsvarande funktionärer i statskontoret åtnjöte.

Då sedermera förslaget om den provisoriska regleringen framlades i
statsrådet, erinrades om det samma dag väckta förslag, att åt vaktmästarna
i fångvårdsstyrelsen skulle anvisas fördelaktigare ålderstillägg, men enahanda
förmån ansågs icke böra medgivas vid den provisoriska lönereglering,
varom fråga var. Och departementens vaktmästare voro ännu i
saknad av denna löneförbättring.

För egen del — fortsatte vederbörande departementschef till det
ovanberörda statsrådsprotokollet vid 1913 års statsverksproposition —

kunde han ej finna annat än att, då vaktmästarna i verk, med vilkas
befattningshavare departementens tjänstemän och betjänte skulle genom
regleringen bliva i lönehänseende fullt likställda, erhållit förbättrad ställning
i fråga om ålderstilläggen, motsvarande förmån rättvisligen borde
beredas departementsvaktmästarna.

De för departementens provisoriska lönereglering gällande bestämmelser
innehölle, att å deri del av provisoriskt avlöningstillägg, som ansåges
motsvara lön, skulle göras avdrag med belopp, motsvarande den avgift
för egen pensionering, som befattningshavaren skolat enligt 1907 års
pensionslag erlägga, om denna lag varit å honom tillämplig. Sådant avdrag
skulle, om det erfordrades för vinnande av jämn summa, på visst
sätt avrundas, för förste vaktmästare till 30 kronor och för annan vaktmästare
till 25 kronor.

Vid bestämmande av avdragets storlek borde naturligtvis hänsyn
tagas till befattningshavare medgivet provisoriskt ålderstillägg till lönen.
Vad förste vaktmästare beträffade, komme emellertid hans ålderstillägg
icke att verka till höjning av »pensionsavdraget», emedan pensionsavgiften,
beräknad jämväl å ålderstillägget, ej uppginge till mera än 30 kronor
eller samma belopp, som han, efter den stadgade avrundningen, hade att
i avdrag vidkännas även utan ålderstillägget. Annan vaktmästare däremot,
för vilken då, vare sig han intjänat det i staten upptagna ålderstillägget
eller ej, »pensionsavdrag gjordes med 25 kronor och som med
jämväl intjänat provisoriskt ålderstillägg skulle vid tillämpning av pensionslagen
betala 27 kronor i pensionsavgift, boi’de för lönen med båda
ålderstilläggen få avdraget höjt till, i avrundat tal, 30 kronor.

För tillträde till provisoriskt ålderstillägg borde givetvis samma
villkor föreskrivas, som gällde för åtnjutande av ordinarie ålderstillägg.

Med iakttagande av den föreslagna förändringen ställde sig avlöningarna
för departementens vaktmästare sålunda:

25—16260*. L ön er eg ler in gskomm i tténs het. Lill.

194

Riksdagen
skrivelse w
1913.

.	Avlöning å ordinarie stat.	Provisoriskt avlöningstill-lägg (oreducerat).	Pensions-avgift mot-svarande belopp,	O) 0 B B
j	Begynnelselön.	Ålderstillägg.	Tjänstgörings- penningar.	gg a B B p	Lön (utom ålderstillägg).	£ © ►-1 00 er- SI »? era era •	Ortstillägg.	’ 1 Tjänstgörings-penningar.	GG P s B p	(beräknat enligt ; pensionslagen.	\| avrundat.	p < H- et Q 5* era
Förste vaktmästare. utan ålderstillägg . . .	800		300	1,100	100		150	150	400	27	30	1,470
med > ...	800		300	1,100	100	100	150	150	500	30	30	1,570
Vaktmästare.. utan ålderstillägg . . .	500		300	800	200		150	50	400	21	25	1,175
med 1 » ...	500	100	300	900	200		150	50	400	24	25	1,275
med 2 > ...	500	100	300	900	200	100	150	50	500	27	30	1,370

1 händelse av bifall till vad sålunda föreslagits beträffande vaktmästarna
i departementen ansåg departementschefen sådan löneförbättring,
som han för dem ifrågasatt, böra beredas jämväl motsvarande befattningshavare
i vissa angivna centrala verk, för vilka provisoriska löneregleringar
då tillämpades.

För att departementens och nyssnämnda ämbetsverks vaktmästare
måtte så snart som möjligt bliva i förevarande hänseende likställda med
de reglerade verkens vaktmästare, syntes skäl föreligga att av riksdagen
begära medel till de provisoriska ålderstilläggens utgående redan för
år 1913.

I de gällande villkoren och bestämmelserna rörande provisoriska
avlöningstillägg borde vidtagas de ändringar, som påkallades av eventuellt
godkännande av förslaget om förbättrade ålderstillägg åt vaktmästarna.

* I skrivelse den 26 maj 1913, n:r 2, anmälde riksdagen, att den icke

hade något att erinra däremot, att sådan provisorisk löneförbättring för
befattningshavare i statsdepartementen, som medgivits för åren 1911—1913,
bereddes dem även för år 1914 genom uppförande i riksstaten av extra
anslag under de särskilda huvudtitlarna.

Vad därefter anginge frågan om beredande av provisoriskt ålderstillägg
åt departementens vaktmästarpersonal, hade riksdagen, under erinran
att deri redan förut, såsom exempelvis i fråga om kassören och sjöpassnotarien
hos kommerskollegium, medgivit dylikt ålderstillägg, ansett
sig böra på de av chefen för justitiedepartementet anförda skäl medgiva,
att sådan förmån bereddes jämväl nämnda vaktmästarpersonal. För tillträde
till provisoriskt ålderstillägg borde givetvis samma villkor föreskrivas,
som gällde för åtnjutande av ordinarie ålderstillägg.

Då riksdagen emellertid hyste betänklighet emot, att dylikt medgivande
skulle få gälla jämväl retroaktivt, hade riksdagen funnit sig icke
kunna godkänna förslaget, i vad det avsåge förmånens åtnjutande redan
från och med år 1913.

Det torde här böra erinras om följande Yttrande i förevarande ämne
av chefen för justitiedepartementet, då han den 14 januari 1914 inför
Kungl. Maj:t anmälde de frågor, som tillhörde regleringen för år 1915 av
riksstatens andra huvudtitel:

Den provisoriska lönereglering för befattningshavare i statsdeparteiuenten,
som tillämpats från och med år 1911, hade tillkommit i avbidan
å en i samband med departementens omorganisation väntad definitiv reglering
av löneförhållandena därstädes.

De kommitterade, som haft'' i uppdrag att utreda och avgiva förslag
i berörda frågor, hade under år 1913 avslutat sitt arbete; deras betänkande
förelåge i fullständigt skick. Sedan Kungl. Maj:t från ett stort antal
ämbetsverk och myndigheter med dera, vederbörande infordrat utlåtanden
över betänkandet, hade dessa yttranden dåmera inkommit, men då
de till största delen ingivits först för kort tid sedan, hade ännu ej kunnat
företagas den bearbetning av det synnerligen vidlyftiga materialet, som
erfordrades innan ärendet kunde för vidare åtgärd anmälas inför Kungl.
Maj:t. Departementschefen hoppades dock snart kunna hemställa om
proposition till riksdagen om de ändringar i grundlagarna, som med
föranledande av ifrågavarande betänkande då kunde behöva vidtagas.

Bleve sålunda grundlagsfrågorna prövade av 1914 års och, slutgiltigt,
av 1915 års riksdag, skulle de förändringar-i departementens orga -

Yttrande ar
chefen för
justitiedepartementet
‘Vi
1914.

i9(;

nisation, som funnes böra genomföras, kunna komma till stånd under loppet
av år 1915, och samtidigt därmed kunde den slutliga omregleringen
av löneförhållandena träda i verket. Efter all sannolikhet syntes dock
därmed fa anstå till böi’jan av år 1916. Vid sådant förhållande ansågs
jämväl för år 1915 böra under vederbörande huvudtitlar begäras medel å
extra stat till den provisoriska regleringen.

^chefen eför Vid föredragning den 14 .januari 1915 av frågorna om regleringen

justitiedepar- för år 1916 av andra huvudtiteln påminde chefen för justitiedenarte tementet

, , . , , ... 1

isis. mentet om nvssberörda, av hans företrädare i ämbetet den 14 januari
1914 avgivna yttrande och anförde därefter för egen del följande.

Förslag om nämnda ändringar i grundlagarna framlades också av
Kungl. Maj:t för den riksdag, som sammanträdde i maj månad 1914, men
de blevo icke av riksdagen antagna. Därigenom hade det slutliga avgörandet
av frågan om mera genomgripande förändringar i departementens
organisation blivit uppskjutet för någon tid. I anledning av detta uppskov
med huvudfrågans avgörande skulle möjligen kunna ifrågasättas, om
icke spörsmålet om en definitiv reglering av löneförhållandena inom departementen
borde, vad anginge sådana befattningar inom desamma, vilka
icke kunde väntas komma att röna någon avsevärd inverkan av den stundande
departementalreformen, då upptagas till behandling alldeles oberoende
av frågan om de mera vittgående förändringar i departementens
organisation, som innefattades i det av förutnämnda kommitterade avgivna
betänkande.

Då emellertid eu dylik utbrytning av en del av ifrågavarande synnerligen
vittomfattande spörsmål alltid måste stöta på vissa svårigheter,
samt därtill komme, att åtminstone de allra flesta av de befattningshavare,
vilka skulle komma att beröras av en sådan partiell lösning av frågan,
efter allt att döma ej därigenom skulle komma att tillerkännas högre
löneförmåner än de, av vilka de då voro i åtnjutande enligt den för dem
sedan några år gällande provisoriska löneregleringen, ansåg departementschefen,
efter samråd med övriga departementschefer, sig icke då böra till
någon del underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om eu mera slutgiltig
reglering av löneförhållandena inom departementen. Skulle detta upp -

197

skov med frågans avgörande komma att beträffande viss befattningshavare
inverka menligt i pensionshänseende, kornme Kungl. Maj:t antagligen icke
att underlåta att i fråga om sådan person tillkommande pension i sinom
tid hos riksdagen göra den framställning, som billigheten kunde anses
fordra. Av 1915 års riksdag syntes däremot för år 1916 böra under vederbörande
huvudtitlar begäras medel å extra stat till nyssberörda provisoriska
reglering.

Övriga vid 1910 och följande årens riksdagar vidtagna ändringar
i eller tillägg till staterna för statsdepartementen.

För de ändringar i och tillägg till staterna för de särskilda departementen,
som, utöver de provisoriska regleringarna vid 1910 och följande
årens riksdagar, under samma tid ägt rum, går kommittén nu att redogöra,
i den mån dessa ändringar eller tillägg kunna anses hava betydelse
för nu förevarande ärende.

1910 års
riksdag.

Höjt arvode
till byråchefen
för
lagärenden.

Justitiedepartementet.

Vid 1910 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning i statsverkspropositionen
om höjning av det i staten för justitiedepartementet upptagna
arvodet till byråchefen för lagärenden.

1 detta hänseende erinrade chefen för departementet till statsrådsprotokoll
den 14 januari 1910 följande.

Byråchefen för lagärenden uppbure av anslaget till departementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli ett arvode av 7,500 kronor, varav 2,500
kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar. 1 fråga om åtnjutandet
av denna avlöning gällde vad för expeditionschef vore i enahanda
avseende stadgat, eller att den, som förordnades till ämbetets innehavare,
skulle, så länge förordnandet fortfore, frånträda de löneförmåner, han innehade
å annat ämbetsverks stat, vilka löneförmåner antingen tillgodokomme
ämbetsverket eller besparades statsverket.

Denna ordning hade bestått från och med år 1908. Dessförinnan
hade för nämnda byråchef varit å departementets stat uppfört endast ett
arvode å 4,000 kronor, och byråchefen hade ägt att därutöver uppbära
löneinkomster av sin ordinarie tjänst till så stor del, som ej ansetts böra

för tjänstens bestridande avstås åt vikarien. Vad han sålunda fått behålla
av sin ordinarie lön hade i regel varit så mycket, att hans årsinkomst
uppgått till det för expeditionschef anslagna arvode 7,500 kronor.

Det förändrade sättet för byråchefens avlönande hade föreslagits av
Kungl. Maj:t i 1907 års statsverksproposition. Angående beloppet av det
arvode, som borde upptagas å departementets stat, då byråchefen därifrån
skulle erhålla hela sin löneinkomst, hade i propositionen yttrats, att emedan
avlöningen till byråchefen för lagärenden åtminstone icke borde sättas
lägre än vad som tillkomme expeditionschefen, med vilken lian borde fullt
jämnställas, arvodet borde bestämmas till 7,500 kronor.

Under lång tid hade alltså byråchefen för lagärenden varit i lönehänseende
likställd med expeditionschef. Detta förhållande hade emellertid
ändrats därigenom, att vid 1908 års riksdag expeditionschefernas arvoden
blivit höjda.

Såsom skål för en förhöjning av dessa arvoden hade anförts, att det
knappast vore tillrådligt att i avvaktan på en allmän lönereglering för
ämbets- och tjänstemännen i Kungl. Maj:ts kansli fortfarande bibehålla de
för expeditionschefsbefattningarna anslagna arvoden vid deras dåvarande,
erkänt otillräckliga belopp, särskilt sedan i de av riksdagen för vissa
centrala ämbetsverk fastställda nya avlöningsstater begynnelseavlöningen
för ledamöterna i dylika ämbetsverk bestämts till 8,100 kronor. Då det
vore från denna tjänstegrad eller densamma närstående, som expeditionschefsbefattningarna
i regel besattes, vore uppenbarligen fåra för handen,
att, om expeditionschefsarvodet bibehölles oförändrat, det icke alltid skulle
bliva möjligt att till expeditionschefer förordna de i varje fall för ändamålet
lämpligaste personerna. Denna fara komme påtagligen att ökas, i
den mån de grundsatser, som i berörda nya avlöningsstater gjorts gällande,
vunne utsträckt tillämpning. Likaledes vore klart, att under angivna
förutsättning avsevärda svårigheter skulle yppas att få expeditionscheferna
att kvarstanna å sina platser så länge, som eljest kunde vara
önskligt.

Kungl. Maj:t hade föreslagit expeditionschefsarvodenas höjande till
9,600 kronor, vilket belopp ansågs stå i lämpligt förhållande till de i de
nya avlöningsstaterna fastställda avlöningarna, men riksdagen hade ej

medgivit större höjning än till 9,000 kronor, varav 3,000 kronor skullé
anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Att byråchefens för lagärenden befattning i fråga om arbetets synnerligen
krävande beskaffenhet vore fullt jämförlig med expeditionschefsposterna,
vore allmänt erkänt och hade föranlett, att byråchefen intill
senaste tiden likställts med expeditionscheferna även i lönehänseende. Beträffande
det sätt, varpå tjänsterna tillsattes och deras innehavare avlönades,
gällde ock fortfarande detsamma för byråchefstjänsten som för expeditionschefernas
ämbeten. Men från och med år 1909 åtnjöte byråchefen

1,500 kronor lägre avlöning än expeditionschef. Däri borde, enligt departementschefens
mening, ändring göras.

De skäl, som talade för expeditionschefsarvodenas höjande, syntes
honom äga giltighet även i fråga om byråchefens arvode. Sedan expeditionscheferna
fått sina löner höjda, hade ock nya löneregleringar fastställts
för ytterligare ett flertal centrala ämbetsverk, och, vad anginge
tjänstemännen i Kungl. Maj:ts kansli — utom expeditionscheferna och byråchefen
för lagärenden — hade förslag angående provisorisk löneförbättring
för dem uppgjorts, avsett att föreläggas 1910 års riksdag.

Vid dessa förhållanden ansåg departementschefen, att hos riksdagen
borde göras framställning om bvråchefsarvodets höjande till jämnhöjd med
expeditionschefernas arvoden.

En sådan framställning borde lämpligen icke avse tiden före år 1911.

I händelse framställningen bifölles, syntes det skäligt, att höjt arvode
komme byråchefen för lagärenden till godo även för år 1910. De medel,
som erfordrades för sådant ändamål, kunde anvisas från huvudtitelns allmänna
besparingar.

Sedan Kungl. Maj:t i statsverksproposition framställt förslag i ämnet,
anmälde riksdagen i skrivelse den 9 juni 1910, n:r 2, sitt i anledning
därav fattade beslut.

Riksdagen anförde i sådant hänseende, att byråchefen för lagärenden
vore inom justitiedepartementet föredragande inför departementschefen beträffande
de ärenden, som behandlats inom lagbyrån, och intoge sålunda
en från expeditionschefen i departementet fristående ställning. Då där -

201

jämte denne byråchefs befattning i fråga om arbetets krävande beskaffenhet
måste anses fullt jämförlig med expeditionschefens, hade riksdagen, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, från och med år 1911 höjt arvodet till bemälde
byråchef från 7,500 till 9,000 kronor, varav 3,000 kronor skulle
anses motsvara tjänstgöringspenningar, samt därvid förklarat, att i fråga
om åtnjutandet av byråchefens avlöning skulle fortfarande gälla vad för
expeditionschef vore i enahanda avseende stadgat.

Vid 1910 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t även framställning om
arvodet för år 1911 åt andre ledamoten å justitiedepartementets avdelning
för lagärenden.

I sammanhang med detta ärende hade chefen för departementet,
såsom framgår av förut omförmält statsrådsprotokoll den 14 januari 1910,
till behandling upptagit frågan, huruvida den då föreslagna provisoriska
löneregleringen för tjänstemän i statsdepartementen och vissa oreglerade
centrala ämbetsverk skulle omfatta ej blott de ordinarie befattningshayandena
utan även dem, som avlönades å extra stat.

Departementschefen framhöll i detta hänseende, hurusom i de inkomna
framställningarna om provisorisk löneförbättring jämväl avsåges åtskilliga
extra tjänstemän. Departementalkommitterade hade sålunda i sitt
förslag till provisorisk lönereglering upptagit följande å extra stat uppförda
befattningshavande, nämligen ifrågavarande andre ledamot å justitiedepartementets
lagavdelning, en byråchef i ecklesiastikdepartementet och
en kanslisekreterare i jordbruksdepartementet.

Löneregleringskommittén hade emellertid i sitt utlåtande över nämnda
framställningar uttalat som sin åsikt, att den ifrågavarande provisoriska
löneregleringen icke borde omfatta andra befattningshavande än sådana,
vilkas avlöning funnes uppförd å ordinarie stat. Ett motsatt förfaringssätt
skulle medföra den oegentligheten, att provisorisk lönereglering uppgjordes
för befattningshavande, om vilka man icke med bestämdhet visste,
huruvida avlöning för dem för år 1911 komme att av riksdagen beviljas.

Kommittén hade dock framhållit, att ett godkännande av dess uppfattning
i detta hänseende naturligtvis icke hindrade, att, om innehavare av befattningar
å extra stat ansåges böra i avlöningshänseende likställas med mot 26-—162603.

Löneregleringskommitténs bet. LIJI.

Höjt arvode,
åt andre
ledamoten
å departementets
avdelning
för
lagärenden.

202

svarande funktionärer å ordinarie stat, hänsyn därtill toges vid bestämmande
av de anslagsbelopp, som kunde anses erforderliga för uppehållande
av samma befattningar under år 1911.

I fråga om löneförbättring för tjänstemän å extra stat vore, enligt
departementschefens mening, det av löneregleringskommittén angivna tillvägagångssätt
givetvis det riktiga. Vid de särskilda extra anslagen för
dessa tjänstemäns avlönande borde sålunda tagas under övervägande, huruvida
och i vilken mån lönebeloppen borde höjas.

Vad anginge andre ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning,
hade dennes avlöning dittills uppgått till 7,500 kronor. Då departementschefen
i 1908 års statsverksproposition föreslagit detta belopp—detsamma,
som byråchefen för lagärenden dittills i avlöning uppburit — hade han
anfört, att därmed icke avsåges, att även vid en blivande allmän lönereglering
för ämbets- och tjänstemännen i Kung!. Maj:ts kansli den nye
ledamoten å lagavdelningen ovillkorligen borde i avlöningshänseende likställas
med byråchefen, vilken ju ansetts böra jämnställas med expeditionschef.
Snarare syntes han böra jämföras med ordinarie revisionssekreterare.
Då avlöningen föreslagits till 7,500 kronor, hade det också skett
närmast med hänsyn till samtidigt framlagt förslag om provisorisk höjning
av revisionssekreterarnas avlöning till nämnda belopp.

Departementschefen var fortfarande av den åsikt, att andre ledamoten
å lagavdelningen borde närmast jämnställas icke med byråchefen för lagärenden
— beträffande vilken Kungl. Maj:t, på sätt ovan nämnts, hos riksdagen
hemställt om ökning av hans arvode till jämnhöjd med expeditionschefernas
— utan med de ordinarie revisionssekreterarna. För dem hade väl
ännu ej föreslagits förhöjning av deras avlöning över sagda belopp 7,500
kronor, vilket vid de två senaste riksdagarna beviljats, men departementschefen
ansåg nödigt, att provisorisk löneförbättring bereddes dem samtidigt
med att ämbetsmän, med vilka de borde likställas, finge sina
löner höjda.

Vid sådant förhållande ansåg departementschefen även skäligt, att
andre ledamoten å lagavdelningen i departementet bleve delaktig av den
allmänna löneförbättringen. Då något belopp för den löneförhöjning, som
borde tillkomma de ordinarie revisionssekreterarna, för det dåvarande icke

kunde föreslås, syntes det departementschefen lämpligt att till ledning vid
bestämmande av andre ledamotens å lagavdelningen höjda avlöning taga
de löneförmåner, som i reglerade verk beviljats tjänstemän av tredje lönegraden;
under dem borde i allt fall nämnda ledamot icke i fråga om avlöningen
ställas.

Av samma mening hade ock departementalkommitterade varit, då de
för andre ledamoten å lagavdelningen föreslagit ett lönetillägg av 600 kronor,
så att hans arvode komine att uppgå till den ifrågasatta avlöningen
för byråchef utan ålderstillägg eller 8,100 kronor.

Från detta belopp borde dock avdrag göras i anledning därav, att
befattningens innehavare icke i denna egenskap behövde vidkännas pensionsavgift
enligt nya pensionslagen. Då emellertid den, som för det dåvarande
innehade befattningen, hade att med 218 kronor 40 öre erlägga
pensionsavgift såsom ordinarie ledamot i hovrätt, borde för honom avdraget
icke motsvara hela den pensionsavgift, 280 kronor, som uttoges av
byråchef, vilken ej intjänat ålderstillägg, utan endast skillnaden mellan
sistnämnda båda belopp eller 61 kronor 60 öre. Jämnades avdraget till 100
kronor, skulle alltså avlöningen för andre ledamoten å lagavdelningen bliva

8,000 kronor. Skulle å denna befattning förordnas någon, som ej i samma
mån som dåvarande innehavaren vore skyldig att för annan tjänst erlägga
pensionsavgift, skulle Ivungl. Maj:t icke underlåta att med avseende därå
jämka hans avlöning i departementet.

Därest ifrågavarande befattningshavande tillerkändes den sålunda
föreslagna löneökningen, syntes för honom böra i tillämpliga delar gälla
samma avlöningsvillkor som de ordinarie tjänstemännen skulle bliva underkastade
vid åtnjutande av den provisoriska löneförbättringen. Däremot
borde med hänsyn till arten av hans arbete, uppenbarligen ej angående
honom meddelas föreskrift om viss daglig arbetstid å tjänsterummet.

Fortfarande såsom dittills skulle naturligtvis andre ledamoten å lagavdelningen
vara skyldig frånträda de löneförmåner, han kunde innehava
å annat ämbetsverks stat.

Enär den del av hans dåvarande arvode, som ansåges motsvara
tjänstgöringspenningar, utgjorde 2,500 kronor och sålunda vore lika med

204

beloppet av tjänstgöringspenningarna för tjänsteman i tredje lönegraden i
reglerat verk, syntes därutinnan ej behöva föreskrivas ändring.

På sätt departementschefen hemställt, föreslog Kung!. Maj:t riksdagen
att för avlönande av en andre ledamot å justitiedepartementets avdelning
för lagärenden å extra stat för år 1911 anvisa ett belopp av 8,000
kronor, varav 2,500 kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Kungl. Maj:ts sålunda framställda förslag bifölls av riksdagen.

Anslag till ifrågavarande ändamål beviljades med samma belopp av
1911 års riksdag på extra stat för år 1912.

Extra föredragande.

I statsverkspropositionen till 1910 års riksdag framställdes slutligen
förslag om beredande av arvode åt en extra föredragande inom justitiedepartementet.

I avseende därå framhöll departementschefen till ovan omförmälda
statsrådsprotokoll den 14 januari 1910, hurusom justitiedepartementets
arbetsmaterial vuxit till sådan omfattning, att göromålen svårligen kunde
medhinnas utan förstärkning av departementets personal.

Till upplysning, huru ärendena under de senare åren ökats, hade
upprättats en tabell, som utvisade antalet handlagda ärenden av skilda
slag under vart och ett av åren 1904—1909, och varav framgick, att dessa
ärenden, som år 1904 utgjort 986, för år 1909 uppgått till 1,846.

Utom de i tabellen upptagna ärendena förekommo sådana angående
rättsstatistiken och straffregistret, vilka ärenden handlades inom den särskilda
byrån för statistiska ärenden.

Av de ärenden, tabellen avsåge, tillhörde frågor om stiftande, upphävande,
ändring eller förklaring av lagar eller författningar departementets
avdelning för lagärenden, men för övriga i tabellen angivna ärenden
funnes icke särskild byrå inrättad; de skulle sålunda enligt gällande instruktion
beredas till föredragning av expeditionschefen. Med det alltjämt
växande tilloppet av mål hade det emellertid visat sig vara förenat
med svårighet för denne att medhinna allt det arbete, som sålunda ålåge
honom.

Särskilt vore detta fallet med avseende å mål av vidlyftigare beskaffenhet;
arten av expeditionschefens verksamhet medförde nämligen, att

205

den sammanhängande arbetstid, som för ett sådant måls beredande vore
erforderlig, sällan stode honom till buds. Följden hade ock blivit, att
dylika mål ofta fått allt för länge vänta på avgörande; på detta sätt förklarades
huvudsakligen det låga antalet under de senaste åren avgjorda
mål rörande reglering av rikets judiciella indelning.

Vad beträffade de mål och ärenden, vilka från departementet borde
förekomma i regeringsrätten, skulle befattningen jämväl med dem tillkomma
expeditionschefen; han skulle hava att bereda och inför regeringsrätten
föredraga dessa mål och ärenden. Därutinnan hade dock en annan
anordning måst träffas.

Enligt stadgan den 5 juni 1909 angående behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden, som tillhöra regeringsrätten, ägde Kungl. Maj:t,
där det funnes erforderligt, förordna kanslisekreterare eller annan tjänsteman
inom departementet att vara föredragande inför regeringsrätten, och
med begagnande av denna rätt hade Kungl. Maj:t berörda den 5 juni förordnat
en av justitiedepartementets kanslisekreterare att bereda och inför regeringsrätten
föredraga de mål och ärenden, som för sådant ändamål till
honom överlämnades.

Expeditionschefen ansågs nämligen under större delen av året icke
kunna bestrida tjänstgöring i regeringsrätten utan väsentlig olägenhet för
arbetets jämna gång i övrigt och utan att han nödgades åt andra tjänstemän
inom departementet för beredning överlämna ärenden, vilka enligt
sin art hörde närmare till hans tjänst än de i regeringsrätten förekommande,
och därtill komrne, att den möjlighet, som dittills funnits och även
utnyttjats, att i någon mån anlita hans biträde vid lagarbetet bleve genom
en dylik anordning omintetgjord.

I regeringsrätten skulle från justitiedepartementet föredragas ej blott
vissa besvärsmål, som även dittills beretts inom departementet — de flesta
av dessa mål anginge vägrad registrering av varumärken eller avlöningsförmåner
— utan även de ej sällan ganska tidsödande mål om rättelse och
förklaring av fideikommissförfattningar, vilkas beredning förut ålegat nedre
j ustitierevisionen.

Ej blott i detta avseende hade departementets arbetsbörda ökats i
samband med regeringsrättens tillkomst; till departementet hade från nedre

206

revisionen även överflyttats beredningen av mål om dispenser och tillåtelser,
vilka efter allmänna lagen eller dithörande författningar berodde på Kungl.
Maj:ts avgörande i statsrådet, med undantag dock för frågor om nåd i
brottmål. De huvudsakligaste av dessa mål vore de, som anginge tillstånd
att ingå äktenskap före lagstadgad ålder samt tillstånd till skillnad i äktenskap
eller trolovning. Dylika mål vore väl i allmänhet av enkel art, men
deras antal vore avsevärt, och då expeditionschefen ansetts icke böra betungas
med deras beredande, hade befattningen med dem tills vidare
överlämnats åt byråchefen för statistiska ärenden.

Att det funnits nödigt befria expeditionschefen från beredning, som
egentligen skulle åligga honom, gällde för övrigt ej endast vissa grupper
av mål, utan även särskilda mål, vilkas beredande departementschefen för
befrämjande av ett snabbare avgörande anförtrott åt annan tjänsteman i
departementet.

De undantag från givna regler, vilka det ökade arbetsmaterialet sålunda
i allt större utsträckning nödvändiggjort, visade bäst behovet av
arbetskrafternas förstärkande. Med åtgärd i sådant syfte och till ordnande
av förhållandena borde ej längre anstå. Medan ännu frågan om statsdepartementens
omorganisation vore oavgjord, ville departementschefen
emellertid ej ifrågasätta inrättande av en ny byråchefsbefattning, utan inskränkte
han sig för det dåvarande till att, såsom andra departementschefer
i liknande fall förfarit, föreslå begäran om anslag till arvode åt en extra
föredragande. Denne skulle i främsta rummet få till åliggande att för
departementet tjänstgöra i regeringsrätten, och i övrigt skulle till honom
för beredning överlämnas mål enligt departementschefens bestämmande.

Vid bedömande, huru stort belopp för detta ändamål borde äskas,
hade departementschefen utgått från att någon av departementets kanslisekreterare
erhölle förordnande såsom extra föredragande och att hans
löneförmåner under utövande av sådant uppdrag borde uppgå till högst

6,000 kronor, för år räknat, ävensom att den, som under tiden uppehölle
kanslisekreterartjänsten, med hänsyn till förordnandets stadiga beskaffenhet
borde få uppbära ej blott kanslisekreterarens tjänstgöringspenningar
utan även någon del av hans lön. Med avseende därå hade departements -

207

chefen ansett, att för den extra föredraganden borde begäras ett arvode
av 3,000 kronor.

Då behovet av anslag för ifrågavarande ändamål vore trängande,
syntes, i händelse riksdagen beviljade de erforderliga medlen för år 1911,
det belopp, som under år 1910 behövdes för samma ändamål, kunna erhållas
genom anvisning å huvudtitelns allmänna besparingar.

Kungl. Maj:t föreslog, i enlighet med vad departementschefen hemställt,
riksdagen att till arvode åt en extra föredragande inom justitiedepartementet
å extra stat för år 1911 bevilja ett belopp av 3,000 kronor.

Även denna framställning vann riksdagens bifall.

Följande riksdagar hava till samma ändamål beviljat enahanda belopp
på extra stat för vart och ett av åren 1912—1917.

Under erinran om vad chefen för justitiedepartementet anfört till
1910 års statsverksproposition därom att arvodet för andre ledamoten å ^rvoået åt
departementets avdelning för lagärenden borde uppgå till 8,100 kronor, “»J™ ledamotsvarande
ifrågasatt begynnelseavlöning för byråchefer i departementen, *£•*»:?«*
men att likväl avdrag från denna summa borde göras i anledning därav ärenden.
att befattningens innehavare icke i denna egenskap behövde vidkännas
pensionsavgift enligt nya pensionslagen, meddelade vid föredragning inför
Kungl. Maj:t den 13 januari 1912 chefen för justitiedepartementet, att
den dittillsvarande andre ledamoten å lagavdelningen under år 1911 blivit
befordrad till annan befattning, och att till andre ledamot å avdelningen
förordnats en konstituerad revisionssekreterare.

Enär den förordnade icke alls haft skyldighet att för annan tjänst
gälda pensionsavgift, hade, då detta förordnande meddelades, bestämts, att
han tills vidare skulle i årlig avlöning uppbära allenast 7,800 kronor. Den
22 december 1911 hade han emellertid utnämnts att från och med år 1912
vara ordinarie revisionssekreterare, dock utan att rubbning skulle ske i
förordnandet i justitiedepartementet. Därmed hade han blivit skyldig att
betala pensionsavgift med 280 kronor för år.

Vid sålunda inträtt förhållande borde för honom ej vidare göras
avdrag å arvodet i departementet, utan detta borde från och med år 1912

208

Tillägg till
anslaget till
amanuenser
m. m.

till honom utgå med fulla beloppet 8,100 kronor, naturligtvis med skyldighet
för honorn att frånträda de löneförmåner, han innehade såsom revisionssekreterare.
A extra stat för år 1913 borde alltså till andre ledamotens
avlönande begäras så stort belopp, att tillgång gåves ej blott att för år
1913 till andre ledamoten utbetala arvode med 8,100 kronor utan även
att för år 1912 höja arvodet med 100 kronor utöver redan anvisade 8,000
kronor.

Om vid framdeles skeende förändringar i fråga om den person,
som innehade befattningen, avdrag enligt den antagna regeln borde ske
för pensionsavgift, skulle sådant givetvis vederbörligen bliva iakttaget.

Av arvodet å 8,000 kronor skulle 2,500 kronor anses motsvara
tjänstgöringspenningar, och det syntes ej vara skäl att beträffande sistnämnda
belopp vidtaga någon förändring i anledning av arvodets höjande
till 8,100 kronor.

Kungl. Maj:t gjorde i enlighet med vad departementschefen sålunda
föreslagit framställning i statsverkspropositionen vid 1912 års riksdag, och
framställningen bifölls av riksdagen.

Till ifrågavarande ändamål har därefter på extra stat för vart och
ett av åren 1914—1916 anvisats ett belopp av 8,100 kronor.

\ id 1912 års riksdag beviljades ökade medel åt justitiedepartementet
för avlönande av amanuenser in. in.

Till statsverkspropositionen erinrade chefen för justitiedepartementet
i detta ämne, hurusom det i ordinarie staten för departementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli uppförda anslag till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrivning m. m. från och med år 1909 utgått med 9,500 kronor
årligen. De utgifter, som borde bestridas från detta anslag, vore:
amanuens- och därmed jämförliga arvoden, ersättningar till vikarier för
de ordinarie tjänstemännen under deras semester, kostnaden för renskrift,
arvoden åt extra vaktmästare samt gratifikationer åt extra tjänstemän och
vaktmästare, allt dock frånsett de kostnader av nämnda art, som föranleddes
av det inom justitiedepartementet förda straffregistret och för vilkas
bestridande extra anslag plägat beviljas.

209

En av departementschefen meddelad sammanställning visade, att
utgifterna för sagda ändamål i övrigt uppgått under år 1909 till 9,9G1
kronor 83 öre och under år 1910 till 10,576 kronor 99 öre samt att de
vid en något före utgången av år 1911 verkställd beräkning antagits
komma att för sistnämnda år uppgå till 11,026 kronor 60 öre.

Ifrågavarande anslag hade sålunda icke under något av de nämnda
tre åren räckt till för de utgifter, som bort därifrån bestridas, och bristen
— vilken fyllts till största delen därigenom att för beredande av medel
till erforderliga gratifikationer anvisning vid årets slut skett å andra huvudtitelns
anslag till extra utgifter — hade år efter år blivit större.

Att anslaget visat sig icke förslå, ansåg departementschefen vara
lätt förklarligt med hänsyn till det ökade arbetet inom departementet.
Av en i 1910 års statsverksproposition intagen tabell framginge, att antalet
inom departementet handlagda ärenden av skilda slag (utom de, som
förekomme å statistiska byrån, dit jämte rättsstatistiken även straff registrets
förande vore förlagt) från åren 1907 och 1908, då det varit omkring
1,450, år 1909 stigit till 1,846.

Väsentliga anledningen till denna stegring vore att söka i den överflyttning
av ärenden till departementet, som skett i samband med regeringsrättens
och lagrådets tillkomst och som huvudsakligen omfattade mål
om rättelse och förklaring av fideikommissförfattningar, om tillstånd att
ingå äktenskap före lagstadgad ålder och om tillstånd till skillnad i äktenskap
eller trolovning. Förändringen, vilken börjat tillämpas i slutet av
maj månad 1909 och sålunda icke verkat under hela detta år, hade under
det följande året 1910 medfört en ännu betydligare ökning i ärendenas
mängd. För 1910, då mål även av andra kategorier förekommit i större
antal än eljest, hade siffran varit 2,439, och den kunde antagas under år
1911 hava hållit sig vid ungefär samma höjd.

Klart vore, att en så avsevärt ökad arbetsbörda skulle öva inverkan
även å de behov, som borde tillgodoses genom amanuensanslaget. I fråga
om renskrift hade det starkt ökade behovet varit oavvisligt, och detta
hade medfört, att övriga utgiftsposter å anslaget måst i möjligaste mån
begränsas. De olägenheter, som därigenom uppstått, hade gjort sig mest
kännbara beträffande ersättningen till de inom departementet tjänstgörande

27 —162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

210

amanuenserna. Om ej tillfälle yppats att genom mera ständiga förordnanden
å kanslisekreterartjänster bereda några amanuenser förbättrade inkomster,
hade olägenheterna blivit än större.

Med de ökade göromålen inom departementet vore det emellertid i allt
fall nödvändigt att kunna erbjuda de extra tjänstemän, som kunde vilja
ägna sig åt departementet, högre gottgörelse än för det dåvarande var möjligt.
För dessa tjänstemän hade ju — om man frånsåge biträdet å statistiska
byrån — under de sista åren ej kunnat i arvoden och gratifikationer
disponeras större belopp än omkring 3,000 kronor årligen.

Önskvärt och ingalunda oskäligt vore utan tvivel, om departementschefen
för detta ändamål hade att förfoga åtminstone över så stort belopp,
som motsvarade kostnaden för två amanuenser enligt de grunder, som i
nyreglerade ämbetsverk i allmänhet tillämpades och efter vilka för varje
amanuensbefattning beräknades — i arvode samt för uppehållande av befattningen
under sjukdom och semester ävensom då amanuensen förordnats
att bestrida ordinarie tjänst under innehavarens semester och tjänstledighet
— tillhopa 2,250 kronor.

Aven behovet av extra vaktmästarbiträde hade blivit större. En
extra vaktmästare hade, med daglig ehuru något begränsad tjänstgöringsskyldighet,
sedan år 1904 varit anställd i departementet i anledning därav,
att för lagavdelningen h)Trts särskilt biblioteks- och sammanträdesrum i
annan byggnad än kanslihuset, där departementets expedition vore inrymd.

Denna extra vaktmästare hade i anledning av göromålens ökning
måst bibehållas även sedan förhyrandet av nämnda lokal under år 1912
upphört och för lagavdelningens bibliotek beretts utrymme i förutvarande
riksdagshuset å Riddarholmen, varest lokaler i samband med lagavdelningens
anvisats för departementets statistiska byrå samt lagberedningen
och där vaktmästarsysslorna för dessa tre institutioner besörjdes av en
gem ensam vaktmästare.

Till denne senare vaktmästares avlönande måste därjämte departe- r
mentet lämna ett bidrag, som, i vad det ansåges belöpa å lagavdelningen,
med 250 kronor för år utginge från det anslag, varom fråga vore. Även
vore önskligt, om till gratifikationer åt extra vaktmästare kunde avses
något mera än för det dåvarande.

211

De sålunda angivna omständigheterna syntes departementschefen påkalla
ökning av de för amanuenser m. m. till departementschefens förfogande
stående medel med 3,000 kronor. Departementschefen utgick
därvid från utgiftssiIfrån för år 1911, något minskad med hänsyn till den
osedvanligt höga renskrivningskostnaden för samma år, och beräknades
såsom tillägg därtill för amanuenser omkring 1,500 kronor och för extra
vaktmästare omkring 300 kronor.

Det anslagsbelopp, departementschefen sålunda ifrågasatte, syntes
honom med hänsyn till den omreglering av statsdepartementen, som vore
förestående, icke böra uppföras å den ordinarie staten utan endast å
extra stat.

Angelägenheten av att ökat belopp i förevarande hänseende bleve
disponibelt, var emellertid enligt departementschefens uppfattning så stor,
att medel för ändamålet borde begäras även för täckande av 1912
års behov.

Departementschefen hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att såsom tillägg till det i staten för justitiedepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli uppförda anslag till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrivning m. m. å extra stat för år 1913 anvisa 6,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav under år 1912 förskottsvis
av tillgängliga medel utanordna 3,000 kronor.

Kungl. Maj:ts framställning, som avfattades på sätt departementschefen
föreslagit, vann riksdagens bifall.

Med bifall till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen därom gjorda
framställning anvisade därefter 1913 års riksdag såsom tillägg till anslaget Tillag get till
till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning in. in. å extra stat för
år 1914 ett belopp av 1,000 kronor. m- m Såsom

föredragande departementschefen framhöll i statsverkspropositionen,
kunde nämligen tillägget till den för ifrågavarande ändamål utgående
ordinarie anslagssumman, under förutsättning att ett samtidigt
framställt förslag om rättsstatistikens överflyttande från och med år 1914
från justitiedepartementet till statistiska centralbyrån bifölles, minskas med

2,000 kronor eller beloppet av det arvode, som under flera år från an -

212

slaget utgått till en för biträde vid rättsstatistikens utarbetande anställd
person.

Påföljande riksdagar hava för berörda ändamål beviljat anslag till
enahanda belopp å extra stat för vartdera av åren 1915—1917.

riksdagar. ^ ^en 1914 års förra riksdag avlåtna statsverkspropositionen

Indragning framlades förslag, att justitiedepartementets statistiska byrå skulle indragas
merUet^sta- * samband med att dess funktioner — rättsstatistikens utarbetande och
tlbyråa skötseIn av Straffregistret — överflyttades till andra ämbetsverk.

Enligt vad vederbörande departementschef meddelat till propositionen
bifogat statsrådsprotokoll över justitiedepartementsärenden, vore endast en
ordinarie tjänsteman, nämligen byråchefen, anställd å byrån. Jämte
honom hade med straffregistret arbetat en amanuens och ett biträde,
vilka avlönats från ett av riksdagen årligen å extra stat anvisat anslag
till bestridande av de utav strafiregisterlagens tillämpning föranledda
kostnader för amanuenser, renskrivning m. m. inom justitiedepartementet.
Detta anslag, som från och med år 1906 utgått med 5,000 kronor, hade
därjämte använts till avlönande av vaktmästarbiträde, till gratifikationer
och till bestridande av renskriftskostnad.

Vid rättsstatistikens utarbetande hade byråchefen haft biträde av eu
person, som därför uppburit arvode med 2,000 kronor för år från de medel,
som för departementet, utan begränsning till viss del av dess verksamhet,
varit anvisade till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning m. m. För
dessa ändamål hade, utöver det i departementets ordinarie stat uppförda
belopp å 9,500 kronor, under de två sista åren å extra stat utgått ett
belopp av 3,000 kronor för år.

För år 1914 hade nämnda tilläggsanslag sänkts till 1,000 kronor med
anledning av att behovet av berörda arvode till biträde vid arbetet med
rättsstatistiken bortfallit med överflyttandet av denna statistik till annat
ämbetsverk vid årets början. Därutinnan hade alltså den åtgärd redan
vidtagits, som påkallades av ifrågavarande utsöndring från justitiedepartementet
av vissa dess hittillsvarande funktioner.

Den statistiska byråns fullständiga indragning från och med år

213

1915 medförde indragning av byråchefsämbetet ävensom att det extra
anslaget för straffregistrets förande i departementet ej vidare behövdes.

Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att ur staten för justitiedepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli utesluta den där uppförda avlöningen
till ett kansliråd och byråchef för statistiska ärenden och till
följd härav minska det ordinarie anslaget till nämnda avdelning av kansliet
med 6,400 kronor, motsvarande sagda tjänstemans begynnelseavlöning.

Frågan blev emellertid ej behandlad av 1914 års förra riksdag före
dess upplösning, i följd varav enahanda förslag ånyo framlades i den till
samma års senare riksdag avlåtna statsverkspropositionen.

Den av Kungl. Maj:t sålunda föreslagna åtgärden vidtogs jämväl av
riksdagen.

Till statsverkspropositionen vid 1916 års riksdag erinrade chefen för 1916 års
justitiedepartementet, att den andre ledamot å departementets avdelning ^n„ingef tm
för lagärenden, som till förstärkning av arbetskrafterna varit från och med an,jlre
år 1909 anställd å avdelningen med avlöning å extra stat, vore i betT&V-partementets
tände av det alltjämt hopade lagstiftningsarbetet fortfarande oumbärlig. l°ningf~

Ifrågavarande tjänstemans i form av arvode utgående avlöning hade
från och med år 1911 beräknats till 8,100 kronor per år, motsvarande
begynnelseavlöning för tjänsteman i tredje lönegraden. Då emellertid
befattningens innehavare icke i denna egenskap behövde vidkännas pensionsavgift
enligt nya pensionslagen, hade iakttagits, att, därest han antingen
ej innehaft ordinarie tjänst, för vilken det ålegat honom att gälda
pensionsavgift, eller ock visserligen beklätt dylik tjänst, men för egen pensionering
erlagt lägre avgift än den, som uttoges av tjänsteman i tredje
graden med begynnelseavlöning, arvodet bestämts till ett i varje särskilt
fall i mån härav minskat belopp.

Under år 1915 hade såsom andre ledamot å departementets lagavdelning
varit förordnad ett hovrättsråd, som ännu ej intjänat något ålderstillägg.
I enlighet med nyss avgivna princip och på grund av uttalande,
som .1915 års riksdag gjort i fråga om sättet för avrundande av avdraget
för pensionsavgift, hade denne uppburit ett till 8,000 kronor bestämt arvode.

214

1910 års
riksdag.

Höjt anslag
till vikariatsersättning,
extra
biträden
m. m.

Från och med den 1 januari 1916 innehades befattningen av annan
person, nämligen en fiskal i Svea hovrätt. Då dylik tjänsteman hade att
i pensionsavgift för egen pensionering årligen erlägga 66 kronor eller således
ett belopp, som med 214 kronor understege den pensionsavgift 280 kronor,
som uttoges av tjänstemän i tredje lönegraden utan ålderstillägg, hade i
enlighet med förut angivna grunder det till den nye innehavaren av befattningen
utgående arvodet satts till ett, efter avrundning, erhållet belopp
av 7,850 kronor för år.

Under förutsättning, att befattningen koinme att även under år 1917
innehavas av samma person med oförändrad tjänsteställning inom hovrätten,
skulle till hans avlönande erfordras allenast sistnämnda belopp. Med
hänsyn till eventuella ombyten av befattningshavare och ändringar beträffande
deras ordinarie tjänster syntes det dock vara lämpligast att jämväl
för år 1917 uti nu ifrågavarande avseende äska 8,100 kronor.

Departementschefen hemställde fördenskull, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att till avlönande av en andre ledamot å justitiedepartementets
avdelning för lagärenden å extra stat för år 1917 anvisa ett belopp
av 8,100 kronor, varav 2,500 kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Under uttalande av, att avdrag å arvodet för ifrågavarande ledamot
med hänsyn till den pensionsavgift, som skulle erläggas av ordinarie innehavare
av befattningen, borde ske efter de i statsrådsprotokollet angivna
grunder, meddelade riksdagen i skrivelse den 8 juni 1916, n:r 2, att den
icke haft något att erinra mot beviljandet av det för ändamålet äskade
anslaget.

Utrikesdepartementet.

Vid 1910 års riksdag gjordes framställning om höjning av det å
utrikesdepartementets stat uppförda anslaget till vikariatsersättning, extra
biträden m. m. med 3,500 kronor till 12,6<>0 kronor.

I detta ämne hade departementschefen till statsrådsprotokoll över
utrikesärenden, som fanns bifogat statsverkspropositionen, erinrat, hurusom
utrikesdepartementet sedan många år tillbaka varit nödsakat att
för vakttjänstgöringen i departementet anlita extra vaktmästare. Vid den

215

under år 1906 genomförda nya organisationen av departementet hade dock
icke antalet av på stat uppförda vaktmästare ansetts böra ökas.

Emellertid hade, även efter det den nya organisationen trätt i kraft,
stort behov av extra vaktbetjäning gjort sig gällande dels på grund av den
betydliga ökning av göromålen, som under de sista åren inträtt, dels i anledning
av att departementet samtidigt med omorganisationen förflyttats till
sin nuvarande lokal i f. d. Arvfurstens palats, vilken lokal vore betydligt
större än den gamla i kanslihuset. Eu jämförelse mellan utrikesdepartementets
gamla och nya lokal visade, att, under det den förra upptog cirka 20,
på två våningar fördelade rum med ett ytinnehåll av omkring 600 kvadratmeter,
den senare innehölle omkring 30 rum, belägna i fyra olika våningar
och omfattande mer än 1,500 kvadratmeter.

Helst hade departementschefen velat föreslå, att framställning gjordes
hos riksdagen om uppförande på utrikesdepartementets ordinarie stat
av ökat antal vaktmästare. Departementschefen ansåg sig likväl böra avstå
därifrån med hänsyn till olämpligheten av att, innan förslag angående
definitiv lönereglering för departementet blivit uppgjord, å dess stat uppföra
nya vaktmästare änster.

Ersättningsbeloppen till extra vaktmästare borde lämpligast utgå
från anslaget till vikariatsersättning, extra biträden in. m., vilket sjmtes
böra ökas med erforderligt belopp. Medeltalet av de under de tre åren
1907, 1908 och 1909 från annan anslagstitel utbetalda ersättningarna till
extra vaktmästare hade utgjort 2,700 kronor. Detta belopp finge dock
snart lov att i någon mån ökas genom anställandet i utrikesdepartementet
av en telefonvakt.

Departementets fyra direkta telefonlinjer inginge alla till två i
vaktmästarrummet befintliga växelapparater. Med den ökade telefonering
till och från departementet, som under de senare åren inträtt, toge skötandet
av telefonerna i anspråk en stor del av en vaktmästares hela
arbetstid. Talrikheten av de egentliga vaktmästargöromålen medgåve emellertid
icke ett sådant undvarande av en arbetskraft för berörda göromål.

Departementschefen ansåg därför, att i departementet borde, så snart
som omständigheterna det medgåve, anställas eu yngre person med uteslutande
åliggande att passa på telefonerna. Det arvode, som borde till -

216

Förstärkande
av arbetskrafterna
i
utrikesdepartementet.

1912 års
riksdag.

erkännas denna telefonvakt, ansågs, med ledning av upplysningar, som
inhämtats beträffande de ersättningar, som av telegrafstyrelsen betalades
åt telegrambärare i Stockholm med tjänstgöringsskyldighet inom stationen,
icke skäligen kunna bestämmas till lägre belopp än 50 kronor i månaden
eller 600 kronor om året med småningom efter vissa års tjänstgöring skeende
arvodesökningar.

Beträffande det belopp, varmed anslaget till vikariatsersättningar,
extra biträden m. m. borde för bestridande av ersättningar till extra vaktmästare
ökas, ansåg departementschefen, särskilt med avseende å behovet
av den nyssnämnda telefonvakten, att beloppet icke borde sättas lägre än
till 3,500 kronor.

Kungl. Majrts framställning bifölls av riksdagen, vadan anslaget i
fråga alltså höjdes från 9,100 kronor till ovan nämnda belopp 12,600
kronor.

A 1910 års riksstat hade på extra stat uppförts ett anslag av 4,500
kronor till förstärkande av arbetskrafterna inom utrikesdepartementet. Av
detta anslag, som beviljats för avlönande av arbetsbiträde på den från
den 1 juli 1909 inrättade pressavdelningen i departementet, voro 1,500
kronor avsedda att användas under senare halvåret 1909 och 3,000 kronor
under år 1910.

Med bifall till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda förslag
i ämnet anvisade 1910 års riksdag å extra stat för år 1911 till förstärkande
av arbetskrafterna inom utrikesdepartementet ett belopp av

3,000 kronor.

Till samma ändamål anvisade 1911 års riksdag å extra stat för år
1912 enahanda belopp.

Vid 1912 års riksdag framfördes åtskilliga önskemål beträffande
utri kesd eparte in entet.

Till den nämnda riksdag förelagda statsverkspropositionen framhöll
ministern för utrikes ärendena, hurusom dessa önskemål, ehuru icke till sin
art djupare ingripande i departementets organisation, i viss mån kunde
sägas äga gemensamma syften.

217

Först och främst borde vissa avdelningar inom departementet beredas
en självständigare och avdelningarnas betydelse mer motsvarande ställning
än som för det dåvarande tillkomme dem.

Vidare sysselsattes tjänstemännen inom utrikesdepartementet från
de högre till de lägre i alltför omfattande grad med löpande göromål av
obetydligare art, som icke bidroge till tjänstemännens utveckling, och
som även skulle utan men för ärendenas skötsel kunna anförtros åt mer
underordnade personer än då vore fallet. Utom andra olägenheter medförde
detta, att tjänstemännens intresse, tid och tankar droges från deras
egentliga verksamhetsfält. Sålunda funnes för chefen för rättsavdelningen
knappast tid övrig att på ett mera ingående sätt syssla med de många
folkrättsliga spörsmål, som i vår tid krävde allt större uppmärksamhet.

Ministern hade redan haft tillfälle att för Kungl. Maj:t framhålla
önskvärdheten av att för framtiden bestämmelser gåves i syfte att betrygga,
att de unga personer, vilka intoges i utrikesdepartementet, vore i besittning
av särskilt sådana kunskaper, som borde komma till användning vid
deras framtida arbete. Men av lika stor vikt vore även att sörja för, att
dessa kunskaper icke förkvävdes genom att ej tagas i anspråk. Detta
måste således vara önskemålet och syftet vid ordnandet av organisationen
och arbetet inom departementet.

Med avseende å de nämnda önskemålen hade utrikesministern å departementets
ordinarie stat föreslagit åtskilliga anordningar. Den anordning,
som framför allt vore avsedd att tjäna det senast berörda syftemålet —
eller tjänstemännens befriande från göromål av underordnad vikt — hade
emellertid föranlett förslag till uppförande av medel endast å extra stat
under rubriken »arvoden åt kvinnliga biträden».

Ministern yttrade därefter beträffande utrikesdepartementets ordinarie
anslag, bland annat, följande.

Sedan erfarenheten ådagalagt önskvärdheten av en omordning av Ytterligare
utrikesdepartementets förbindelser med pressen beträffande såväl tillgodo- Zlngsehrf
görandet av där tillgänglig information som även sättet för meddelande och en andre
av upplysningar till densamma, hade Kungl. Maj:t för 1909 års riksdag* högre inneframlagt
förslag om upprättande av en särskild avdelning inom nämnda graden''

28—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

218

departement med huvudsaklig uppgift att handhava dess förbindelser med
pressen.

Den nya avdelningen skulle enligt det framlagda förslaget stå
under kabinettssekreterarens omedelbara ledning; å densamma skulle anställas
en förste sekreterare samt en andre sekreterare i högre lönegraden,
för vilka båda befattningars uppförande å utrikesdepartementets stat anslag
av Kungl. Maj:t äskades.

Riksdagen hade bifallit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
med den ändring dock, att i stället för den begärda nya andre sekreterarbefattningen
ett anslag av 8,000 kronor å extra stat beviljats till förstärkning
av arbetskrafterna inom departementet. Sistnämnda anslag hade utgått
även för följande år.

I motiveringen hade dåvarande utrikesministern uttryckligen betonat,
att den av honom föreslagna organisationen borde anses såsom i så måtto
endast av provisorisk natur, att skapandet av en särskild chefsbefattning
för pressavdelningen inom kort skulle bliva en nödvändighet. Enligt hans
uppfattning skulle nämligen avdelningens verksamhet förr eller senare
komma att nå en sådan utveckling, att ledningen av densamma måste
anförtros åt en ämbetsman, som — i motsats mot vad fallet kunde vara
med kabinettssekreteraren — helt kunde ägna sin tid och sitt arbete åt
dess skötsel.

Denna uppfattning hade icke jävats av erfarenheten från den tid avtvå
och ett halvt år, under vilka avdelningen varit i verksamhet. Bäst
framginge detta av en summarisk översikt över avdelningens arbeten, vilka
bedrivits efter den plan och på de huvudlinjer, som i förslaget om avdelningens
inrättande i allmänna drag angivits.

Pressavdelningen hade sålunda till största delen ombesörjt läsningen
och excerperingen av det ganska betydande antal in- och utländska tidningar
och tidskrifter, som för det dåvarande stode till departementets
förfogande, liksom oek sovringen och ordnandet av de dit ingående tidningsurklipp.

Den hade vidai-e — med undantag för de ärenden, som fölle under
handelsavdelningens handläggning eller som på grund av sin betydelse
direkt behandlats av departementschefen eller kabinettssekreteraren — i

219

den utsträckning sådant kunnat ske tillhandagå^ de in- eller utländska
pressmän, som hänvänt sig till departementet, med begärda upplysningar
rörande dess verksamhet på olika områden, aktuella utrikespolitiska frågor,
under handläggning varande mål o. s. v.

Avenså hade avdelningen — med de angivna eller andra av praktiska
skäl betingade inskränkningar — ombesörjt de från departementet
till pressen utgående meddelanden ävensom beriktiganden av i tidningarna
förekommande vilseledande eller oriktiga uppgifter samt i övrigt
behandlat förekommande ärenden, som angått departementets förhållande
till pressen.

Vid sidan av sin huvuduppgift hade pressavdelningen tillika i väsentlig
grad fått handlägga frågor av politisk natur. Kabinettssekreterarens
åliggande att i erforderlig utsträckning förse beskickningar respektive konsulat
med upplysningar i politiska frågor hade sålunda som regel fullgjorts
genom pressavdelningen, liksom ock eu ej obetydlig del av den politiska
korrespondensen i övrigt ombesörjts genom densamma.

Såsom i det ursprungliga organisationsförslnget avsetts, hade pressavdelningen
under den gångna tiden stått under kabinettssekreterarens
omedelbara ledning, och dess arbeten hade utförts under hans överinseende.
Däremot hade hans övriga ämbetsplikter icke medgivit honom att i
vidare utsträckning själv deltaga i ärendenas handläggning. Själva arbetet
och det därmed förenade närmaste ansvaret hade sålunda i det hela påvilat
den å avdelningen tjänstgörande förste sekreteraren, vilken därför
faktiskt kommit att intaga en självständig ställning, sidoordnad med departementets
övriga avdelningschefers.

Enligt utrikesministerns uppfattning hade erfarenheterna från den
tid, under vilken pressavdelningens arbeten fortgått, ådagalagt dess fördelar
och betydelse för departementets verksamhet i det hela. I korthet kunde
dessa sammanfattas så. Möjlighet hade vunnits att i erforderlig utsträckning
systematiskt och konstant följa den in- och utländska pressen samt
tillgodogöra departementet den information, som därur stode att vinna. I
närmaste sammanhang därmed stode möjligheten att på ett snabbare och
effektivare sätt än förr kunnat ske till pressen lämna upplysningar rörande
departementets verksamhet ävensom till offentligheten bringa de berikti -

220

ganden eller fullständiganden, till vilka tidningarnas meddelanden kunde
ge anledning. Slutligen hade departementschefens och kabinettssekreterarens
arbetsbörda med hänsyn till såväl kommunikationen med tidningarna
som ock den politiska skriftväxlingens ombesörjande kunnat i avsevärd
grad minskas, liksom det å andra sidan syntes hava berett pressens mån
fördel att ständigt till sitt förfogande för meddelande av begärda upplysningar
äga en tjänsteman med full kännedom om departementets verksamhet
och föreliggande frågor och på samma gång med insikt i in- och utländska
pressförhållanden.

Enär sålunda pressavdelningens arbete dåmera inginge såsom ett
betydelsefullt och oundgängligt led i departementets allmänna verksamhet,
syntes det utrikesministern, att tiden vore inne att skrida till den utvidgade
och mera definitiva organisation av avdelningen, som vid dess första
inrättande ställts i utsikt.

Då pressavdelningens förste sekreterare faktiskt haft att ganska självständigt
handlägga å avdelningen förekommande göromål, och då ingen
anledning funnes att antaga, att kabinettssekreteraren i framtiden mera än
för det dåvarande skulle finna tid övrig att själv mera omedelbart deltaga
i deras handläggning, syntes man i främsta rummet böra taga i övervägande
frågan om upprättande av en självständig chefsbefattning för avdelningen.
Detta vore även nödvändigt med hänsyn till att kunna tillförsäkra
departementet en för befattningen fullt lämpad person. Om denna
befattning gällde i alldeles särskild grad, att den nytta, som för det allmänna
därur kunde dragas, berodde på innehavarens personlighet.

Med avseende å avdelningens organisation för övrigt betonade utrikesministern,
att det löpande arbetet å densamma undan för undan ökats
och redan så betydligt överstege en persons arbetsförmåga, att ett ständigt
biträde befunnits oundgängligen nödvändigt. Det av riksdagen till förstärkning
av arbetskraften beviljade anslag av 3,000 kronor hade därför
under den gångna tiden använts till arvode åt en andre sekreterare, som
mot avstående av sina ordinarie löneförmåner beordrats att tjänstgöra å
avdelningen. Vid träffandet av denna anordning hade hänsyn även tagits
till önskvärdheten av att blivande diplomatiska och konsulära ämbetsmän

221

finge en för sin kommande verksamhet nyttig kännedom om pressens förhållanden
och arbetssätt.

För det dåvarande saknade ministern anledning att föreslå annat än
upphörandet av den dittills varande provisoriska anordningen och uppförande
i stället å stat för tjänstgöring å pressavdelningen av en ny
andre sekreterarbefattning i högre lönegraden. Därest så skedde, skulle
det dittills utgående extra anslaget å 3,000 kronor till förstärkande av
arbetskrafterna inom departementet icke vidare behöva äskas.

Genom den ifrågasatta anordningen skulle den dittillsvarande förste
sekreterarbefattningen å pressavdelningen böra bortfalla. Då emellertid
inom ett annat arbetsområde en ny förste sekreterarbefattning vore av
nöden, ansåg ministern sig i stället behöva taga befattningen i anspråk
för sistnämnda behov. I detta hänseende yttrade utrikesministern följande.

Dels på grund av vissa stadganden i konsulatförord ningen dels ock
— och kanske förnämligast — på grund av en alltmer utvecklad sedvänja
hade utrikesdepartementet kommit att taga en omfattande verksamhet med
arvsangelägenheter efter i utlandet avlidna personer. Redan något mer
än ett tiotal år tidigare hade detta förhållande föranlett en ökning i departementets
arbetspersonal. Det var nämligen till stor del den på dessa
ärenden beroende arbetstillökningen, som år 1899 föranlett avgivande av
proposition till riksdagen om förstärkning av departementets tjänstepersonal
med ytterligare en förste och en andre sekreterare — ett förslag, vilket
även vann riksdagens bifall.

Sedan denna ordning med ingången av år 1900 trätt i kraft, hade
innehavaren av den nyupprättade förste sekreterarbefattningen förordnats
att såsom biträdande avdelningschef självständigt handlägga vissa ärenden,
vilka förut handlagts dels å den politiska, då benämnd legationsavdelningen,
dels ock å dåvarande konsulatavdelningen, samt att i sådan egenskap
kontrasignera i dylika ärenden utgående expeditioner. Vid beredningen av
dessa ärenden, vilka till övervägande delen rörde arv och efterforskningar
av personer, hade förste sekreteraren i regel kunnat påräkna biträde av
åtminstone en av departementets andre sekreterare.

Sålunda hade en underavdelning under den politiska avdelningen

222

uppstått, vilken underavdelning benämnts arvsavdelningen. Emellertid
hade denna ordning ej blivit beståndande. Då ministern nu stode i begrepp
att hemställa om åtgärder för stärkande av den arbetspersonal, som
sysselsattes med ifrågavarande mål, vore det icke så mycket en ny ökning
av departementets personal som han påyrkade, utan fastmera en återgång
till den förut bestående ordningen.

Vid den genomgripande förändring av utrikesdepartementets organisation,
som år 1906 kommit till stånd, hade nämligen arvs avd el ningen upphört
att fungera såsom självständig byrå under särskild ledning; ärenden
angående arv och efterforskningar både förlagts under den nybildade rättsavdelningen
och ställts under omedelbar kontroll av chefen för denna avdelning.
Till dennes närmaste biträde hade, i likhet med vad som gällde
å övriga avdelningar inom departementet, förordnats en förste sekreterare,
vars uppgift särskilt vore att biträda avdelningschefen med de löpande
ärendenas handläggning.

Emellertid hade det snart visat sig, att arvsärendenas speciella natur
och nödvändigheten av deras enhetliga behandling krävde vidtagandet av
den anordning, att de ifrågavarande målens beredning överlämnades åt en
av de å rättsavdelningen tjänstgörande andre sekreterarna, åt vilken tjänsteman
förutom ärenden rörande arv och efterforskningar jämväl anförtrotts
den förberedande handläggningen av de mål rörande svenska sjömäns å
utrikes ort timade frånfälle och deras kvarlåtenskap, vilka vid nyssberörda
omorganisation överflyttats till utrikesdepartementet från kommerskollegium.
En dylik anordning hade ur mer än eu synpunkt befunnits lämplig.

Dels vore det uppenbarligen till förmån för de arvssökande att vid
muntliga förfrågningar kunna hänvända sig till en bestämd person, förtrogen
med gången och utvecklingen av samtliga av departementets handläggning
beroende arvsmål och i tillfälle att närhelst så påkallades ställa
sig till allmänhetens disposition för muntliga råd och upplysningar, dels
vore det av vikt, att chefen för rättsavdelningen vid de förfrågningar av
dylik art, vilka dagligen förekomme, kunde hänvisa till en bestämd å avdelningen
anställd tjänsteman och sålunda icke bleve nödsakad att ställa
sin av andra göromål upptagna tid till förfogande, när det gällde spörsmål
av jämförelsevis underordnad vikt.

22a

Deri ordning, sotn i enlighet dermed tillämpats, hade emellertid haft
till följd ett faktiskt återupplivande av den år 190(5 såsom självständig
indragna arvsavdelningen. I detta sammanhang erinrade ministern därom,
att frågor rörande kvarlåtenskap efter i utlandet avlidna norrmän före
unionsupplösningen icke handlagts av utrikesdepartementet utan av vederbörande
norska regeringsdepartement, och att till följd därav antalet arvsmål
icke lidit någon minskning genom unionsupplösningen.

För att rätt fatta den arbetsuppgift, som påvilade den med arvsgöromål
upptagne andre sekreteraren, ansåg ministern ett närmare angivande
av arten av dennes verksamhet vara på sin plats.

Utrikesdepartementets medverkan vid arvsutredningar i utlandet föranleddes
dels av de anmälningar om dödsfall och efterlämnad kvarlåtenskap,
som inkomme från underlydande myndigheter i utlandet, dels av de
framställningar, som här i riket bosatta arvingar efter i utlandet avlidna
personer ingåve till utrikesdepartementet, i syfte att deras rätt till arv
måtte genom departementets försorg av bemälda myndigheter bevakas.
Utrikesdepartementets verksamhet i sistberörda avseende berodde på frivilligt
åtagande utan någon författningsenligt stadgad förpliktelse.

Sålunda hade departementet åtagit sig dels att tillhandagå allmänheten
med de råd och upplysningar, vilka departementet vore i tillfälle
lämna på grund av sin kännedom om vissa förhållanden, som inverkade
på arvsutredningar i utlandet, särskilt Amerika, där det ojämförligt största
antalet dylika utredningar för svensk räkning förekom me, dels ock att
lämna arvingarna sitt understöd redan i fråga om vissa av de åtgärder,
som här i landet från arvingarnas sida påkallades. Vidare upprättades i
departementet formulär till de ofta invecklade, på utländska språk avfattade
handlingar av flera slag, som vid de främmande domstolarna vore erforderliga
för bevakande av de svenska arvingarnas rätt.

Avfattandet av dessa handlingar, fullmakter, släktskapsbevis och s. k.
»affidavits» (d. v. s. av arvsdomstolen äskade, under edsförpliktelse avgivna
skriftliga förklaringar rörande sådana på arvsrätten inverkande förhållanden,
vilka icke kunnat officiellt styrkas) krävde merendels en avsevärd tid.
Särskilt gåve släktskapsbeviset, vilket för att godtagas av arvsdomstolen
borde innehålla uppgift å samtliga en avlidens arvingar med angivande

224

av vars och ens boningsort, ofta anledning till en omfattande skriftväxling
med pastorsämbeten, länsstyrelser och enskilda.

Vidare vore att märka den granskning, som departementet underkastade
de genom dess försorg tillhandahållna handlingarna, sedan desamma
blivit av vederbörande ifyllda och undertecknade, och varigenom departementet
vore i tillfälle att före handlingarnas översändande till lån»4 avlägsna
platser avhjälpa de fel och brister, som tilläventyrs förefunnes i
dem. Slutligen ombesörjde departementet, att en var handling bleve försedd
med erforderlig bekräftelse (legalisation) av vederbörande främmande
lands beskickning eller konsulat.

För att kunna bilda sig en uppfattning om ifrågavarande andre sekreterares
tjänsteåligganden borde man vidare taga i betraktande antalet
av honom författade diarieförda skrivelser samt formulär till rättshandlingar.
De förra hade uppgått år 1909 till 2,120, de senare till 596, för
år 1910 till respektive 2,163 och 593 och för år 1911 till respektive
2,849 och 807.

För jämförelse med tidigare förhållanden meddelade ministern en
tabell över utgående expeditioner i mål angående arv, dödsanmälningar
och efterforskningar av personer; utvisande, att dessa expeditioner uppgått
till ett antal av för år 1898 683 och år 1906 1,213, under det att de
åren 1909, 1910 och 1911 utgjort respektive 2,120, 2,163 och 2,849.

En orsak till denna betydande tillväxt i göroiuålens mängd vore att
finna i den ökade spridning, kunskapen om departementets kostnadsfria
bemedling vid utkrävande av arv från utlandet på senare tiden vunnit
genom såväl press som allmänhet. En annan orsak vore att söka i det
misstroende, vilket på senare tid icke utan skäl hos allmänheten uppstått
mot åtskilliga enskilda agenter, vilka mot ersättning bedreve verksamhet
i liknande syfte. Slutligen hade en år 1908 genomförd omorganisation
av det svenska konsulatväsendet i Amerikas Förenta Stater, i vilket land
huvudparten av arvsutredningar för svensk räkning bedreves, ej minst bidragit
i samma riktning.

Det vore att antaga, att den tendens till ökning, som sålunda påvisats,
komme att fortfarande göra sig gällande att döma av de framställningar
om bemedling, vilka i ständigt stigande antal dagligen inkomme.

225

En viktig faktor därutinnan utgjordes ock av den med Förenta Staterna
år 1910 avslutade och under år 1911 i kraft trädda konsulatkonvention,
varigenom det för konsulerna möjliggjorts dels att i varje fall erhålla
kännedom om dödsfall bland den svenska befolkningen, dels ock att mera
effektivt, än dittills kunnat ske, bevaka svenska arvingars intressen.

Ministern antog, att den redogörelse, som sålunda lämnats, visade,
att den arbetsbörda, som påvilade ifrågavarande andre sekreterare, vore
synnerligen betungande; också hade han endast med svårighet genom arbetstidens
utsträckande betydligt över den normala förmått nöjaktigt fullgöra
den honom anförtrodda uppgiften. A andra sidan hade arbetsförhållandena
å departementets olika avdelningar icke medgivit, att ytterligare
en andre sekreterare för ifrågavarande ändamål toges i anspråk. Departementet
förfogade nämligen endast över sex ordinarie andre sekreterare,
och av dessa tjänstgjorde oftast under semestrar eller vakanser en eller
flera såsom förste sekreterare i departementet eller såsom legationssekreterare
vid beskickningarna, varför i regel endast under kortare tider av året
andresekreterargradens personal varit fulltalig.

För handläggning av arvsgöromål hade i enlighet med den för departementets
tjänstemän gällande instruktion departementets andre sekreterare
turvis och för perioder om minst sex månader, högst ett år, tagits
i anspråk. Det vore uppenbart, att denna brist på kontinuitet icke varit
till fördel ur synpunkten av enhetlighet i ärendenas behandling och den
planmässiga handläggningen av varje särskilt mål, som för sitt slutförande
krävde en tid, i regel ej understigande ett år men ofta överstigande ett
eller till och med två år. De täta ombytena försvårade möjligheten att
för den omedelbara ledningen av ifrågavarande ärenden förfoga över en
person, som gjort sig förtrogen med en arvsutrednings gång och utveckling
eller i allt fall tillägnat sig det mått av kunskap i ämnet, som gjorde
honom kompetent att i ärendet utöva verksam kontroll.

Av vad sålunda blivit framhållet ansåg utrikesministern framgå, att
en ökning av departementets arbetskrafter vore erforderlig, om departementet
i den utsträckning, som för det dåvarande var fallet, skulle tillhandagå
allmänheten uti ifrågavarande avseende.

För den händelse tvekan skulle finnas, om denna verksamhet vore

29—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

226

av den betydelse för det allmänna, att den borde fortsättas, även om ökad
utgift för statsverket därav skulle bliva följden, framhöll utrikesministern,
att de arvssökande, av vilka flertalet tillhörde de mindre bemedlades kategori,
endast med svårighet och mot betydande kostnader kunde utom
departementet erhålla biträde med upprättandet och legaliseringen av förut
antydda legala handlingar. Den besvärliga skriftväxlingen med långt avlägsna
konsulat skulle jämväl säkerligen fresta mången att överlämna sina
intressen till någon av de mellanhänder med eller utan juridisk underbyggnad,
vilka särskilt i Amerika hade till yrke att bevaka avlägset boende
arvingars rätt i dödsbon mot en ersättning, som ej sällan komme det utfallande
arvsbeloppet betänkligt nära.

Utrikesdepartementets handläggning av arvsmål syntes vidare ur ren
nationalekonomisk synpunkt fylla en uppgift av betydelse att döma av de
värden, som genom dess verksamhet årligen tillfördes landet. Den kontanta
kvarlåtenskap, som av utrikesdepartementet inkasserats, hade från att
år 1906 hava utgjort 274,904 kronor 28 öre år 1910 uppgått till 554,245
kronor 68 öre och år 1911 till 457,592 kronor 14 öre.

Därvid hade ej kommit i betraktande de ofta förekommande fall,
där det utfallande kvarlåtenskapsbeloppet blivit till utrikesdepartementet
översänt förmedelst å vederbörande arvinge ställd anvisning och sålunda
ej uppförts i departementets räkenskaper.

Den jämförelsevis ringa utgift, som för ifrågavarande ändamål betingades,
finge sålunda anses väl använd.

För dessa ärendens behöriga skötsel erfordrades nämligen icke annat
än att på avdelningen anställdes en förste sekreterare såsom chef. Då
nämligen avdelningen redan förfogade över en andre sekreterare, skulle
därmed åtminstone tills vidare en tillfredsställande ordning vara vunnen.
Att avdelningens ledare borde tilldelas förste sekreterares grad, finge anses
nödvändigt för bevarande av den kontinuitet i arbetet, vilken förut framhållits
såsom önskvärd. Förste sekreteraren stannade i regel en längre
tid på sin post, medan andre sekreterarna, vilkas tjänsteställning väl vore
att anse såsom ett genomgångsstadium, enligt gällande instruktion skulle
fördelas till tjänstgöring mellan avdelningarna och sålunda sättas i tillfälle
att taga del av tjänstens olika grenar. Dessutom vore av vikt att

227

för vården av dessa ärenden, vilka ofta rörde icke obetydliga ekonomiska intressen,
förfoga över en person, som under en längre tids tjänstgöring
visat sig äga erforderlig vana och ett moget omdöme för vad särskilt anginge
de ärenden, om vilka här vore fråga.

Av förut anförda skäl behövde dock icke särskilt anslag för uppförandet
av en ny förste sekreterarbefattning i departementet äskas, då —
under förutsättning av att förslaget om uppförande å departementets stat av
en ny avdelningschef för pressavdelningen i stället för den dittiIlsvarande
för avdelningen avsedda förste sekreterarbefattningen vunne bifall en
sådan befattning bleve disponibel.

Då emellertid den tjänsteman, som under dåvarande förhållanden
behandlade ifrågavarande mål, vore så strängt upptagen av sitt arbete, att
det icke kunde anses försvarligt att låta därmed fortgå längre tid än vad
som vore absolut oundvikligt, syntes den ifrågasatta anordningen böra
träda i kraft snarast möjligt. På sätt här nedan omförmäles, föreslog
utrikesministern därför, att Kungl. Maj:t måtte äska ett extra anslag
försatt möjliggöra att redan från den 1 juli 1912 en person skulle kunna
förordnas att såsom förste sekreterare handlägga ifrågavarande mål med
biträde av en andre sekreterare.

Utrikesministern hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att å utrikesdepartementets stat bleve uppförda dels ytterligare en avdelningschef
med lön 4,400 kronor jämte ett ålderstillägg å 600 kronor
efter fem år samt tjänstgöringspenningar 2,000 kronor, dels ock ytterligare
en andre sekreterare i högre lönegraden med lön 1,800 kronor och
tjänstgöringspenningar 1,200 kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet härmed framställda förslag vann riksdagens

bifall.

Anslaget till utrikesdepartementet höjdes sålunda i dessa hänseenden
med 9,400 kronor.

I statsverkspropositionen till 1912 års riksdag begärdes vidare en fijjjjy»
ytterligare höjning av anslaget till vikariatsersättning m. m. viknnatser I

detta hänseende erinrade utrikesministern, hurusom av ifrågava- extra biirärande,
till 12,600 kronor bestämda anslag, vore beräknade, bland annat, den "*■ m -

228

3,500 kronor för vikariatsersättnirigar och likaledes 3,500 kronor för extra
vaktmästare.

Vad anginge det för den förra underrubriken beräknade belopp,
borde detta, under förutsättning av bifall till förslaget om uppförande av
ovannämnda två nya befattningar å utrikesdepartementets stat, höjas med
erforderligt belopp för utbetalande av ersättning åt vikarier under semester
för innehavarna av berörda båda befattningar, eller 25''0 kronor för
avdelningschefens vikarie och 100 kronor för andre sekreterarens vikarie,
tillhopa 350 kronor.

Vid 1910 års riksdag hade framlagts förslag om höjande av ifrågavarande
anslag med 3,500 kronor för avlönande av extra vaktmästare vid
departementet ävensom en telefonvakt, vilken framställning även av riksdagen
bifallits. Till grund för framställningen hade legat en beräkning
grundad därpå, att medeltalet av de under de tre närmast föregående åren
utbetalda ersättningar till extra vaktmästare utgjort 2,700 kronor, vartill
komine avlöning till telefonvakten 600 kronor, med småningom skeende
arvodesökningar.

Emellertid hade anslaget för ändamålet visat sig otillräckligt. Till
en var av de extra vaktmästarna, vilka fortfarande voro tre till antalet, utginge
dåmera ett årligt arvode av 1,070 kronor eller sammanlagt 3,210
kronor. Då utrikesdepartementet i motsats till övriga ämbetsverk regelbundet
hölles öppet även några timmar sön- och helgdagar, erhölle vidare
de extra vaktmästarna en särskild ersättning för tjänstgöringen å dessa
dagar; och hade detta belopp år 1911 belöpt sig till 186 kronor. Ytterligare
bestredes av ifrågavarande anslag vikariatsersättning till tillfälliga
vaktmästare i händelse av sjukdomsfall för de ständigt tjänstgörande, för
vilket ändamål år 1911 utgivits omkring 50 kronor. Slutligen vore telefonvaktens
arvode från och med år 1912 höjt till 800 kronor, och syntes
ganska snart ytterligare höjning av beloppet påkallas.

Sålunda utginge redan för extra vaktmästare i utrikesdepartementet
4,246 kronor; och då ökning i ett avseende redan motsetts samt det dessutom
ej vore rådligt att anslå ovanberörda vikariatsersättning till tillfälliga
vaktmästare till samma låga belopp som det, varmed den faktiskt år 1911

utgått, syntes för ändamålet i allt böra beräknas 4,550 kronor eller 1,050
kronor mer än för 1912.

I överensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen, att anslaget vikariatsersättning, extra biträden
ra. m. måtte höjas med 1,400 kronor till 14,000 kronor.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit biföll riksdagen.

På sätt ovan anförts, hade utrikesministern ansett, att den förste
sekreterarbefattning i utrikesdepartementet, vars innehavare skulle handlägga
arvsmålen, men vilken befattning icke komine att för ändamålet
bliva disponibel förrän med 1913 års ingång, likväl borde komma till
stånd redan från den 1 juli 1912.

Innehavaren av befattningen borde enligt ministerns mening redan
för senare halvåret 1912 komma i åtnjutande av provisoriskt lönetillägg,
och likaså borde medel beredas för avlönande av vikarie för honom under
eventuell semester år 1912. De belopp, som sålunda erfordrades för
ifrågavarande ändamål utgjorde

dels avlöning under ett halvt år enligt utrikesdepartementets ordinarie stat för

en förste sekreterare.................................kronor 2,000

därav 1,250 kronor lön och 750 kronor tjänstgöringspenningar,

dels provisoriskt lönetillägg för samma tid.................. » 525

därav lön 275 kronor, ortstillägg 2t0 kronor och tjänstgöringspenningar 50 kronor,

dels ock vikariatsersättning under eventuell semester för befattningshavaren ... » 200

därav för tjänstgöringspenningar enligt utrikesdepartementets ordinarie stat kronor 187: 50

och för de lönetillägget tillhörande tjänstgöringspenningarna kronor 12: 50. _

Kronor 2,725

Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att å extra stat för år 1913 till
bestridande av avlöning för senare halvåret 1912 av en förste sekreterare
i utrikesdepartementet jämte ersättning till vikarie för honom under semester
anvisa ett belopp av 2,725 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att
under år 1912 av tillgängliga medel utanordna ifrågavarande belopp.

Kungl. Maj:ts framställning bifölls av riksdagen.

Kungl. Maj:t föreslog slutligen i statsverkspropositionen till 1912
års riksdag, att å extra stat för år 1913 måtte till avlöning av kvinnliga
biträden i utrikesdepartementet anvisas ett belopp av 6,000 kronor.

Arvode för
en förste
sekreterare.

Anslag till
avlöning av
kvinnliga
biträden i
utrikesdepartementet.

230

Utrikesministern hade i detta hänseende erinrat, hurusom tjänstemännen
i utrikesdepartementet för det dåvarande sysselsattes med en del
löpande göromål, vilka vore av beskaffenhet att kunna anförtros åt mera
underordnade personer. Dessa göromål utgjordes huvudsakligen av expedition
av, alla från utrikesdepartementet utgående skrivelser och övriga
försändelser, förande av specialliggare och anteckningar rörande vissa
större grupper av ärenden, upprättande av nödvändiga register, uppsättning
av missiv och andra skrivelser av enklare beskaffenhet, särskilt sådana,
vid vilkas avfattande formulär kunde i större eller mindre grad begagnas,
kollationering m. m.

I detta sammanhang erinrade utrikesministern vidare därom, att antalet
från utrikesdepartement utgående diarieförda skrivelser under de tre
senaste åren belöpt sig i medeltal till 19,250. Det sade sig självt, att av
detta stora antal mål en icke ringa andel utgjordes av sådana, för vilkas
handläggning endast en viss expeditionsvana krävdes. För bestridande av
göromål av nyssnämnda slag borde lämpligen icke kvalificerad arbetskraft
användas. Ministern hemställde därför, att Kungl. Maj:t täcktes hos riksdagen
äska erforderliga medel för anställande av ett lämpligt antal kvinnliga
biträden.

Helst hade utrikesministern velat föreslå Kungl. Maj:t att för ändamålet
öka det ordinarie anslaget vikariatsersättning, extra biträden m. m.,
från vilket för det dåvarande endast utginge arvoden till manliga biträden.
Då emellertid frågan om reglering av kvinnliga biträdens ställning
och avlöning borde vinna sin lösning samtidigt i alla statsdepartementen,
hade ministern ansett sig för det dåvarande böra inskränka sig till att föreslå,
det de för ändamålet erforderliga medel beviljades å extra stat. Anordningens
provisoriska karaktär möjliggjorde, att något särskilt anslag icke
behövde äskas för ålderstillägg, vartill biträdena möjligen kunde anses berättigade.

Beträffande antalet av de nya kvinnliga biträdena hade ministern
tänkt sig, att till en början endast tre sådana borde anställas. Till dessa
tre platser skulle två personer nyantagas i departementet, under det att
den tredje platsen skulle besättas med en då såsom renskriverska i departementet
anställd person.

231

Vad anginge de ifrågavarande biträdenas avlöning ansåg ministern,
med avseende dels därå att viss språkkunskap måste hos dem förutsättas,
dels ock å arbetets art, att denna avlöning för vartdera av de båda nyantagna
biträdena borde utgå i enlighet med begynnelseavlöningen för den
högre avlöningstyp, vilken blivit föreslagen av löneregleringskom mitten och
av Kungl. Makt förut samma dag på hemställan av chefen för finansdepartementet
godkänd, eller 1,600 kronor om året.

Det tredje biträdet, vilket varit anställt i departementet sedan år
1892, således i 20 år, hade under de sista åren i departementet uppburit
en årsinkomst av mellan 2,700 och 2,800 kronor. Någon nedsättning i
denna inkomst genom hennes förändrade ställning i departementet borde
icke ifrågakomma.

Det belopp, som för de ifrågasatta tre kvinnliga biträdena skulle
erfordras, borde sålunda bestämmas till 6,000 kronor.

Erforderliga föreskrifter rörande de ifrågavarande biträdenas göromål,
deras arbetstider på tjänsterummet, semesterledighet in. in. borde
tills vidare, i avvaktan på biträdesbefattningars uppförande på stat och i
sammanhang därmed utfärdade generella bestämmelser rörande villkoren
för löneförmånernas åtnjutande, meddelas av ministern för utrikes
ärendena.

Även Kungl. Maj:ts förslag i sistberörda hänseende vann riksdagens
bifall.

Enahanda anslagsbelopp beviljades därefter för ifrågavarande ändamål
på extra stat för åren 1914 och 1915.

Med bifall till vad Kungl. Maj:t föreslagit, medgav 1913 års riksdag,
att det å ordinarie stat för utrikesdepartementet uppförda anslaget
vikariatsersättning, extra biträden m. m. å 14,000 kronor finge till oförändrat
belopp uppföras i riksstaten under benämningen vikariatsersättning,
extra biträden m. m. i utrikesdepartementet.

Anslaget i fråga användes uteslutande till ersättningar och arvoden
inom utrikesdepartementet. Då nu vid nämnda riksdag framlades förslag
om uppförande i riksstaten av ett nytt anslag bland annat till vikariats -

1913''års

riksdag.

Förändrad

benämning å
ett anslag.

232

ersättning vid beskickningar och konsulat, hade en ändring i förstnämnda
anslags rubrik ansetts böra vidtagas.

1riksd&rS därom av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen framställt för Hsjning

av slag höjde 1915 års riksdag det ordinarie anslaget vikariatsersättning,
anslaget till extra biträden m. m. i utrikesdepartementet med 1,100 kronor till 15,100
sättning kronor.

Tikeskepar- Med denna anslagsökning avsågs att bereda medel för att utöver

tementet. då j utrikesdepartementet tjänstgörande tre extra vaktmästare, en var med
arvode å 1,100 kronor, från och med år 1916 anställa ytterligare en sådan
vaktmästare med en avlöning likaledes av 1,100 kronor.

Höjning^ av^ Under erinran, att å 1915 års riksstat för avlöning av kvinnliga

kvinnliga bi- biträden i utrikesdepartementet vore uppfört ett extra anslag av 6,000
traden. kronor) föreslogs vidare i den år 1915 avlåtna statsverkspropositionen, att
å extra stat för år 1916 till avlöning av kvinnliga biträden i utrikesdepartementet
måtte anvisas ett belopp av 10,400 kronor.

Med den sålunda begärda ökningen av detta anslag med 4,400
kronor avsågs att kunna dels uppflytta två kvinnliga biträden, som för
det dåvarande tjänstgjorde det ena på rättsavdelningen och det andra på
handelsavdelningen mot ett arvode av 1,600 kronor vardera, till likställighet
med dylika biträden i högsta (tredje) avlöningsgraden med begynnelseavlöning
av 2,000 kronor, dels ock å departementets handelsavdelning
anställa ytterligare två kvinnliga biträden med en avlöning av respektive

2,000 kronor och 1,600 kronor.

I skrivelse den 18 maj 1915, n:r 3, anmälde riksdagen att, då, enligt
vad av statsrådsprotokollet framginge, arten av de båda förstnämnda
biträdenas arbetsuppgifter syntes motivera deras jämnställande i avlöningshänseende
med biträden av tredje avlöningsgraden, och då riksdagen jämväl
ansett behovet av de två nya biträdesbefattningarna ådagalagt, riksdagen,
med bifall till vad Kungl. Maj:t föreslagit, å extra stat för år 1916
till avlöning av kvinnliga biträden i utrikesdepartementet anvisat ett belopp
av 10,400 kronor.

I särskild proposition n:r 144 till 1916 ars riksdag gjorde Kung!.
Maj:t framställning angående provisorisk förstärkning av utrikesdepartementets
arbetskrafter.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokoll den 31 mars 1916
anförde ministern för utrikes ärendena följande.

Alltsedan år 1906, då utrikesdepartementet erhöll sin nuvarande
organisation, och ej minst till följd av de delvis nya uppgifter, som då
pålades departementet, hade göromålen varit i ett oavbrutet stigande.
Departementets arbetsstatistik visade också på ett synnerligen belysande
sätt, huru de till detsammas handläggning hörande ärenden ökats. Mot
13,741 inkommande och 11,168 avgående skrivelser under år 1906 svarade
sålunda under år 1913 respektive 21,408 och 20,109 skrivelser, under år

1914 ej mindre än 29,402 respektive 23,880 skrivelser samt under år

1915 53,530 inkommande skrivelser och 37,859 avgående.

Givet vore, att ökningen från 1913 till 1914 samt den i utomordentlig
grad ökade skriftväxlingen under år 1915 i väsentlig män vore
att tillskriva de till följd av kriget rådande förhållanden. Men redan före
dessa förhållandens inträdande visade statistiken en så betydande ökning
från år 1906 till år 1913, att denna i och för sig kunde anses motivera
förstärkta arbetskrafter. Dåde man därtill, att det ännu vore omöjligt att
förutse, huru länge de av kriget framkallade förhållanden komme att fortfara,
samt att i varje fall avvecklingen av de inånga svårigheter, kriget
medfört för Sveriges förbindelser med utlandet, komme att för utrikesdepartementet
medföra nya uppgifter av politisk, diplomatisk-rättslig och
kommersiell natur, framstode det enligt utrikesministerns mening som en
oavvislig nödvändighet att tillföra departementet ökad arbetskraft.

Sedan den år 1906 införda omorganisationen hade utrikesdepartementets
ordinarie personal förstärkts endast genom upprättandet år 1909
av en pressavdelning, bestående av en förste sekreterare, vilken år 1912
upphöjdes till avdelningschef, samt genom uppförande sistnämnda år av
anslag till en förste sekreterare för arvsärenden samt ytterligare en andre
sekreterare.

Den ökade arbetsbördan hade i särskild grad drabbat departementets
expeditionschef — kabinettssekreteraren — samt cheferna för rätts- och

30—162603. Löneregleringskommitténs bet. Lill.

1916 års
riksdag.

Provisorisk
förstärkning
av departementets
arbetskrafter.

234

han delsavdelningarna. Till följd av den ständiga stegringen av ärendenas
antal hade den befattning med handläggningen av löpande göromål, som
enligt instruktionen ålåge dessa tjänstemän, nu tagit en sådan omfattning,
att fara vore, att dessa göromål kunde komma att menligt inkräkta
å beredningen av ärenden av större politisk, rättslig eller ekonomisk betydelse.
Det vore angeläget att i tid sörja för, att dessa tjänstemäns
verksamhet icke på nämnda sätt förskötes, utan att dem bereddes möjlighet
att ägna sin tid i främsta rummet åt viktigare ärendens handläggning,
såsom ursprungligen varit avsett.

Vad först anginge kabinettssekreteraren, vore att erinra, att hans
uppgifter vore av dubbel art. A ena sidan vore han inför ministern ansvarig
för arbetets behöriga gång inom departementet. Han intoge i detta
avseende samma ställning som expeditionschef; alla ärenden skulle passera
kabinettssekreteraren; han måste taga kännedom om inkommande ärenden
samt granska alla till myndigheter utgående expeditioner, varjämte han
undertecknade det ojämförligt största antalet av dessa å ministerns vägnar.
A andra sidan ålåge det även kabinettssekreteraren att biträda ministern
med den politiska korrespondensen.

Om redan den förra uppgiften i mycket hög grad toge en persons
arbetskrafter i anspråk, vore det uppenbart, att kabinettssekreteraren i eu
tid som den nuvarande, då den politiska korrespondensen tagit ett så
högst betydande omfång, för att fylla båda sina uppgifter vore i oavvisligt
behov av kvalificerat biträde.

Innan ministern emellertid övergick till frågan om sådant biträde,
ansåg han sig först böra beröra ett annat Önskemål i avseende å kabinettssekreterarens
ställning. I de utländska utrikesdepartement, där en ämbetsman
i motsvarande ställning förekomme antingen under benämningen av
generalsekreterare eller understatssekreterare eller ock i egenskap av direktör
för politiska avdelningen, hade man varit angelägen att ur synpunkten
av kontinuiteten sörja för, att denne ämbetsman bereddes möjlighet
att under längre tid kvarstanna å sin post. Särskilt i länder, där
utrikesministerposterna ofta bytte innehavare och i regel bekläddes av
personer, tillhörande det parlamentariska livet, men som icke vore yrkesdiplomater,
hade man funnit det angeläget att genom ifrågavarande tjänste -

man ställa erforderlig fackinsikt och förvärvad rutin till utrikesministerns
förfogande.

Ur samma synpunkter fann ministern det önskvärt att hos oss inrätta
kabinettssekreterarposteri sålunda, att man kunde påräkna, att innehavaren
längre tid kvarstode å sin post, samt att, om omständigheterna
sådant påkallade, tillfälle bereddes Kungl. Maj:t att till innehavare av
kabinettssekreterarbefattningen förordna någon av våra i utlandet ackrediterade
ministrar.

För att möjliggöra detta borde kabinettssekreteraren i huvudsak beredas
samma ställning som envoyé, för vilket ändamål hans arvode, nu
utgörande 9,000 kronor, därav 3,000 kronor ansåges motsvara tjänstgöringspenningar,
syntes böra höjas till 12,000 kronor, därav 9,000 kronor
skulle anses motsvara en envoyés med samma belopp utgående egentliga lön.

Om kabinettssekreteraren sålunda erhölle förhöjning i avlöningen
samt han tillika befriades från den direkta handläggningen av rent löpande
göromål och honom bereddes tillfälle att mera ostört ägna sig åt viktigare
uppgifter, främst den politiska korrespondensen och det för beskickningarnas
verksamhet så nödiga informationsarbetet, syntes man kunna
utgå från, att denna befattnings innehavande bleve mera kontinuerligt än
vad hittills i regel varit fallet. Utrikesministern erinrade därom, att
sedan år 1903 endast en kabinettssekreterare innehaft befattningen längre
tid än 2V2 år.

Såsom biträdande kabinettssekreterare ansåg utrikesministern böra
förordnas en av avdelningscheferna inom utrikesdepartementet. Vid beräknande
av arvode åt dylik tjänsteman syntes man lämpligen kunna bestämma,
att han utöver honom tillkommande avlöning såsom avdelningschef
skulle äga uppbära ett arvode av 900 kronor för år, dock att de sammanlagda
löneförmånerna icke finge överstiga 9,000 kronor.

Fördelningen av göromålen mellan kabinettssekreteraren och den honom
biträdande avdelningschefen skulle lämpligen kunna ske så, att den senare
övertoge huvudsakligen övervakandet av de löpande göromålen, under det att
den politiska korrespondensen vore kabinettssekreteraren i huvudsak förbehållen.
Utrikesministern erinrade därom, att i derå andra departement
den ordinarie expeditionschefen åtnjöte tjänstledighet under större delen

av året för särskilda ärendens handläggning, under det att annan tjänsteman
såsom t. f. expeditionschef upprättbölle dennes syssla.

Såsom biträde åt kabinettssekreteraren vid meddelandet av undei--rättelser i politiska frågor till beskickningar och konsulat, något som hittills
ombesörjts genom pressavdelningen, syntes vidare böra förordnas eu
förste sekretei''are. Behovet av en sådan tjänsteman hade gjort sig starkt
kännbart. Utrikesministern ansåg det i detta sammanhang böi''a erinras
om, att i flera andra departement tjänstgjorde en kanslisekreterare med
uppgifter, motsvarande dem, som skulle tillkomma den nya förste sekreteraren.
Det för en extra förste sekreterare erforderliga anslag utgjorde,
med iakttagande av vanligt avdrag för pensionsavgifter, 5,050 kronor,
varav 3,050 kronor beräknades såsom lön, 1,600 kronor såsom tjänstgöringspenningar
och 400 kronoi1 såsom oi’tstillägg.

Utom kabinettssekreteraren vore även cheferna, för rätts- och handelsavdelningarna
synnerligen betungade av löpande göromål, ej minst till följd
xiv de under kiåget rådande förhållanden. Samtliga avdelningar i utrikesdepartementet
hade under de senare åren fått vidkännas en betydande
ökning av sina göromål. Den övervägande delen av denna ökning folie
dock å de nyssnämnda avdelningarna.

Hittills hade det varit möjligt att upprätthålla arbetet å dessa avdelningar
endast genom tillfälliga ai-betsförstärkningar och anlitande av
extra personal. Då emellertid göromålens ökning syntes få en längre
varaktighet och det vore av vikt att å avdelningarna kunna behålla de
tjänstemän, som erhållit vana vid handläggningen av ärendena i fråga,
fann utrikesministern oavvisligt påkallat att sörja för möjligheten av en
mera permanent förstärkning av arbetskrafterna å dessa avdelixingar.

A rättsavdelningen handlades de talrika och mångskiftande frågor,
som vore att hänföra till folkrätt och internationell privaträtt samt de
rättsförhållanden, som uppstode på grund av kriget å sjörättens och
sjökrigsrättens område. Särskilt medförde de av de krigförande makterna
verkställda beslag å svenska fartyg och svenskt gods ett omfattande
arbete.

Handelsavdelningens förnämsta uppgift under nuvarande förhållanden
vore handläggningen av ärenden rörande utverkande av undantag

från i utlandet gällande exportförbud och över huvud rörande varuutbytet
mellan Sverige och utlandet.

Vid skapandet av 1906 års organisation avsägs, att cheferna för
rätts- och handelsavdelningarna skulle hava tillfälle att sysselsätta sig med
de större internationella frågorna å deras respektive avdelningar samt med
uppmärksamhet följa dessas utveckling i in- och utlandet. Denna uppgift
syntes det än mer av vikt att i framtiden upprätthålla, när efter
kriget det internationella arbetet såväl i folkrättsligt och privaträttsligt
som i handelspolitiskt avseende kunde komma att återupptagas, om ock
måhända i helt nya former.

För att nämnda båda avdelningschefer icke som hittills skulle vara
alltför mycket betungade med detaljarbete och löpande ärenden, vore det
enligt utrikesministerns åsikt erforderligt, att kompetent biträde i högre*
ställning än blott förste sekreterares ställdes till deras förfogande. Han
hade därvid närmast tänkt på befattningar motsvarande extra byråchefs
eller föredragandes i andra departement och verk.

Dylik extra avdelningschefs uppgift skulle bliva att dels mera självständigt
handlägga, och övervaka behandlingen av de å rätts- respektive
handelsavdelhingen förekommande ärenden av löpande natur, dels ock biträda
ordinarie avdelningschef vid viktigare måls handläggning. Särskilt
borde det åligga extra avdelningschefen å handelsavdelningen att ombesörja
den kommersiella informationen. Avlöningen för extra avdelningschef
borde, i likhet med vad som fastställts för andra departement,
utgöra ett arvode av 7,000 kronor, därav 4,500 kronor borde anses såsom
lön och 2,500 kronor såsom tjänstgöringspenningar.

Därest någon av avdelningscheferna inom utrikesdepartementet förordnades
att biträda kabinettssekreteraren, syntes å sådan avdelning såsom
chefens vikarie behöva anställas en extra avdelningschef med lika löneförmåner
som för de båda föreslagna.

Den stora ökningen av ärendenas antal hade gjort sig kännbar även
a arkivavdelningen i form av ökat arbete med registrering, diarieföring
och andra arkivgöromål samt chiffrering. De båda arkivariernas tid vore
fullt upptagen av ifrågavarande göromål. Det visade sig erforderligt att
förutom redan nu tillgänglig kvinnlig arbetskraft kunna påräkna ytter -

ligare manligt biträde; och hemställdes därför, att anslag måtte begäras
jämväl för en extra andre arkivarie med arvode, motsvarande
de avlöningsförmåner, som tillkomme eu andre sekreterare i lägre lönegraden
med provisoriskt lönetillägg, eller 2,550 kronor, därav 1,450 kronor
i lön, 900 kronor i tjänstgöringspenningar och 200 kronor i ortstillägg.

För innehavarna av de nya tjänstebefattningar, vilkas inrättande
utrikesministern sålunda föreslagit, ansåg han de för departementets ordinarie
personal fastställda avlöningsvillkor böra i tillämpliga delar bliva
gällande.

Åven i fråga om de ändamål, som avsåges med det under tredje
huvudtiteln uppförda särskilda ordinarie anslaget till vikariatsersättning,
extra biträden m. in. i departementet, fordrades emellertid förstärkning i
vissa avseenden.

Av de i departementet anställda vaktmästare vore, med inräknande
av förste vaktmästaren, blott fem uppförda å ordinarie stat, under det
att fyra extra vaktmästare med samma tjänstgöringsskyldighet som de
ordinarie avlönades med 1,100 kronor för år till var och en från nyssberörda
anslag. Med hänsyn till den ständiga ökningen av göromålen,
den ökade personalen och utrikesdepartementets lokaler, vilka, fördelade
i fyra våningar, fordrade dubbel vaktmästareänstgöring, syntes antalet
vaktmästare i framtiden icke kunna minskas. Vid sådant förhållande ansåg
utrikesministern, att åtminstone tre av de ifrågavarande extra vaktmästarna
borde även i avlöningsavseende likställas med de ordinarie
vaktmästarna, vilka i begynnelseavlöning uppbure 800 kronor samt enligt
den provisoriska löneregleringen 375 kronor, tillhopa 1,175 kronor.
För den sålunda föreslagna arvodesförhöjningen fordras alltså tillhopa
225 kronor.

Utgifterna för särskilda ersättningar till extra vaktmästare för den
i utrikesdepartementet förekommande vakttjänstgöringen å alla sön- och
helgdagar, för kvällstjänstgöring samt för annan extra vakthållning i departementet
hade betydligt ökats, vadan för framtiden måste beräknas, att
för ifrågavarande ändamål ett större belopp än hittills komrne att bliva
erforderligt.

Härvid erinrades, att. utgifterna för extra vakthållning i utrikes -

departementet under år 1915 uppgått till så stort belopp, att anslaget
till vikariatsersättning, extra biträden in. m. i utrikesdepartementet icke
lämnat tillgång till gäldande av hela beloppet, samt att till följd härav
en brist av kronor 312:98 å anslaget uppkommit, vilken Kungl. Maj:t
igenom beslut den 14 januari 1916 anbefallt statskontoret att av tillgängliga
medel förskjuta och framdeles hos Kungl. Maj:t till ersättande
anmäla. Den tillfälliga förstärkning av anslaget, som för ifrågavarande
ändamål erfordrades, syntes icke höra beräknas lägre än till 500 kronor.

Av samma anslag utginge arvoden till manliga extra biträden i
utrikesdepartementet av mera stadigvarande art, däribland till de med
stöd av departementets instruktion, § 8, anställda biträden för räkenskapsföring
och siffergranskning. För bestridande av arvodena till samtliga
ifrågavarande biträden vore av anslaget beräknat 5,000 kronor. Detta belopp
hade dock under de sista åren visat sig otillräckligt. De dessa biträden
påvilande göromål hade till följd av den allmänna ökningen av
arbetet i utrikesdepartementet väsentligen tilltagit; och önskvärt vore därför,
att en höjning vidtoges av det för deras avlönande avsedda beloppet.
Med ledning av verkställda beräkningar syntes denna höjning lämpligen
kunna bestämmas till 1,700 kronor.

Slutligen erfordrades ett belopp av i runt tal 1,150 kronor såsom
vikariatsarvode under semester för de föreslagna tre extra avdelnings -

cheferna, extra förste sekreteraren och extra andre arkivarien.

De belopp, som erfordrades för den av utrikesministern förordade
provisoriska förstärkningen av utrikesdepartementets arbetskrafter in. m.,
vore följande:

för höjning av kabinettssekreterarens arvode.......................kr- 3,000

till arvode åt en avdelningschef, som förordnades till biträdande kabinettssekreterare.....> 900

> arvoden åt tre extra avdelningschefer, varav en vikarie för den avdelningschef, som för ordnades

till biträdande kabinettssekreterare, samt därutöver en å rätts- och en å handelsavdelningen,
7,000 kronor åt var och en......................* 21,000

> arvode åt en extra förste sekreterare.........................* 5,050

» arvode åt en extra andre arkivarie..... * 2,550

såsom tillägg till anslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. m. i departementet:

för avlöningsförbättring åt tre extra vaktmästare . . ............hr. 225

> ersättning för extra vakttjänstgöring i övrigt.............» 500

» ökning av arvoden till manliga biträden...............* 1,700

»■ ökade vikariatsersättningar under semester.............. ■ ’ 1,150 , 3,575

kronor 36,075

240

Samtliga dessa, belopp syntes, i avbidan på deri definitiva lönereglering
för statsdepartement^, som vore förestående, böra utgå å
extra stat.

Vid underdånig föredragning den 14 januari 1916 hade utrikesministern
beträffande ordinarie anslaget till vikariatsersättning, extra biträden
m. m. i utrikesdepartementet, i 1916 års riksstat upptaget till

15,100 kronor, anfört, att det belopp, med vilket anslaget borde i 1917
års riksstat uppföras, vore beroende av det beslut, som komme att fattas
i anledning av det förslag angående förstärkning av utrikesdepartementets
arbetskrafter m. m., vilket längre fram skulle föreläggas 1916 års
riksdag, och att vid sådant förhållande anslaget i avvaktan på nämnda
proposition borde beräknas till oförändrat belopp, 15,100 kronor. Om så
förfores, som utrikesministern nu föreslagit, borde ifrågavarande ordinarie
anslag bibehållas oförändrat.

Med stöd av vad sålunda anförts, hemställde utrikesministern, att
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen dels att till provisorisk förstärkning
av utrikesdepartementets arbetskrafter m. in. i enlighet med det av
ministern framlagda förslaget å extra stat för år 1917 bevilja ett anslag
av 36,075 kronor, dels ock att bibehålla ordinarie anslaget vikariatsersättning,
extra biträden m. in. i utrikesdepartementet vid oförändrat
belopp, 15,100 kronor.

Kungl. Maj:ts framställning till riksdagen avfattades i överensstämmelse
därmed. I

I skrivelse den 14 juni 1916 n:r 3 meddelade riksdagen, att den vore
övertygad därom, att den av kriget förorsakade betydande ökningen avutrikesdepartementets
arbetsbörda gjorde det nödvändigt att vidtaga en
provisorisk förstärkning av departementets arbetskrafter, och hade riksdagen
icke funnit anledning till erinran mot det av Kungl. Maj:t i sådant
avseende äskade beloppet 36,075 kronor.

Angeläget vore emellertid, att den blivande löneregleringen för statsdepartementen
därigenom icke på något sätt föregrepes. Riksdagen hade
därför icke ansett sig böra ingå på något bedömande av den ifrågasatta
nya organisationen inom utrikesdepartementet eller de föreslagna arvodes -

beloppens storlek in. in. utan ansåg det anslag, som riksdagen för ändamålet
beviljat, böra efter Kungl. Maj:ts beprövande användas.

Beträffande Kungl. Maj:ts förslag i fråga om ordinarie anslaget till
vikariatsersättning, extra biträden in. rn. i utrikesdepartementet hade riksdagen
intet att erinra.

Riksdagen hade alltså dels till provisorisk förstärkning av utrikesdepartementets
arbetskrafter in. m. ä extra stat för år 1917 beviljat ett
anslag av 36,075 kronor, dels ock bibehållit ordinarie anslaget vikariatsersättning,
extra biträden m. m. i utrikesdepartementet vid oförändrat belopp,
15.100 kronor.

I statsverkspropositionen till 1916 års riksdag begärdes förhöjt an an slag

å extra stat till avlöning åt kvinnliga biträden i utrikesdeparte- avlöning ät
° 1 kvinnliga

mentet. biträden i

Det erinrades, att för ifrågavarande ändamål vore i riksstat^) för
1916 uppfört ett extra anslag av 10,400 kronor. Av detta anslag avlönades
fem kvinnliga biträden, därav ett med 2,800 kronor, tre med 2,000
kronor samt ett med 1,600 kronor, allt för år räknat.

Under år 1915 hade till följd av ökningen av göromålen i utrikesdepartementet
visat sig nödvändigt att anställa ytterligare två kvinnliga
biträden, av vilka det ena tjänstgjorde på råttsavdelningen och det andra
på handelsavdelningen. Dessa biträdens avlöningar, 1,600 kronor till vartdera,
bestredes för närvarande av de till renskrift i utrikesdepartementet
samt vid beskickningar och konsulat avsedda medel.

Det nya biträdet å rättsavdelningen utförde sådant arbete, som av
löneregleringskommittén ansetts vara av beskaffenhet att betinga avlöning
enligt den högsta avlöningsgraden med en begynnelselön av 2,000 kronor,
i det att hon huvudsakligen hade sig ålagt registrerings- och diarieföringssamt
expeditionsgöromål, uppsättning av koncept till utgående skrivelser
in. m. dylikt.

På handelsavdelningen tjänstgjorde för närvarande fyra kvinnliga biträden,
därav två tillhörde den avlöningsgrad, i vilken begynnelselönen
utgjorde 2,000 kronor, och de båda andra avlönades med 1,600 kronor.

De göromål, som det ena av de båda senare biträdena utförde, vore emel Bl—162603.

Lön e reg ler in g åhöra m i tténs bet. LIN.

lertid av så kvalificerad beskaffenhet, att jämväl ifrågavarande biträde borde
avlönas enligt den högsta avlöningsgraden eller med 2,000 kronors begynnelselön.
Detta biträdes arbetsuppgifter vore nämligen av beskaffenhet
att kräva sådana språkkunskaper, allmänbildning och omdöme, att hon
skäligen icke kunde avlönas med endast 1,600 kronor.

För två nya avlöningar å 2,000 kronor vardera skulle sålunda erfordras
en höjning av förevarande extra anslag med 4.000 kronor till
14.400 kronor.

På grund av vad sålunda blivit anfört föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att å extra stat för år 1917 till avlöning åt kvinnliga biträden i
utrikesdepartementet anvisa ett belopp av 14,400 kronor.

1 skrivelsen den 14 juni 1916 n:r 3 yttrade riksdagen uti ifrågavarande
hänseende följande.

A 1916 års riksstat vore för avlöning av kvinnliga biträden i utrikesdepartementet
uppfört ett anslag av 10,400 kronor. Kungl. Maj:t hade
nu begärt ökning av detta anslag med 4,000 kronor för beredande av
avlöning efter den högsta (tredje) lönegraden åt ytterligare två kvinnliga
biträden, som under år 1915 blivit anställda med tjänstgöring det ena på
rättsavdelningen och det andra på handelsavdelningen.

Vid prövningen av detta förslag hade riksdagen utgått från nödvändigheten
av att vid inrättande av nya kvinnliga biträdesbefattningar av
tredje lönegraden framgå med stor försiktighet på grund av de konsekvenser
det skulle kunna medföra, därest icke i de enskilda fallen gränserna
för användningen av ifrågavarande avlöningstyp noga upprätthölles.

1 avseende härå ville riksdagen erinra om, att 1914 års förra riksdag
i sitt principuttalande angående den då till införande föreslagna nya
avlöningstypen framhållit, att vid bedömandet av frågan, om en ny biträdesbefattning
skulle bliva av tredje graden, huvudvikten borde läggas
därpå, huruvida arbetet vid den nya tjänsten vore av väsentligt mera krävande
art och förenat med betydligt större ansvar än vad förhållandet vore
eller avsetts att vara med biträdesbefattningarna i andra avlöningsgraden.

Med hänsyn därtill fann riksdagen sig i den föreliggande frågan
visserligen kunna medgiva 3:dje gradens avlöning åt biträdet å rättsav -

delningen men hade icke funnit tillräckliga skäl anförda för att biträdet
å handelsavdelningen skulle erhålla högre avlöning än efter 2:dra graden
eller 1,600 kronor. Då skillnaden mellan en avlöning i 2:dra och 3:dje
graden utgjorde 400 kronor, borde anslaget bestämmas till 400 kronor
lägre än Kungl. \laj:t föreslagit eller sålunda till 14,000 kronor.

Riksdagen hade alltså på extra stat för år 1917 till avlöning åt
kvinnliga biträden i utrikesdepartementet anvisat ett belopp av 14,000
kronor.

Lantförsvarsdepartementet.

I eu 1912 års riksdag förelagd proposition, n:r 258, gjorde Kungl.
Maj:t framställning om beredande av medel till bestridande av kostnader^
för ökade arbetskrafter inom lantförsvarsdepartementet.

Till det propositionen bifogade statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
för den 26 april 1912 hade vederbörande departementschef anfört,
bland annat, följande.

Den för lantförsvarsdepartementet gällande staten upptoge, likasom
den på 1870-talet fastställda, 1 expeditionschef, 2 kansliråd och byråchefer,
3 kanslisekreterare och 1 registrator.

Med bortseende från registratorn vore ifrågavarande personal i och
för ärendenas beredning och föredragning fördelad å två byråer, vardera
under ett kansliråd såsom föredragande, och en avdelning med expeditionschefen
såsom föredragande.

Av inkommande ärenden föredroges samtliga kabinettsärenden å expeditionschefens
avdelning. Övriga ärenden fördelades i ungefär lika proportion
å denna avdelning och de båda byråerna. Förutom de med själva
expeditionschefsämbetet förenade göromålen hade expeditionschefen följaktligen
att i väsentlig mån fullgöra jämväl byråchefs åligganden.

För belysande av den arbetsmängd, som påvilade de föredragande
inom lantförsvarsdepartementet, hänvisade departementschefen till en statistisk
tablå över ärenden, handlagda inom departementet under tidsperioden
1877—1911.

Av denna tablå inhämtades, att medan antalet ärenden år 18it
uppgått till 807, varav i medeltal å varje föredragande kommit 269, dessa
siffror för år 1911 varit respektive 2,507 och 835.

1912 års
riksdag.

''åtrå föredragande m.

244

I de uti tablån upptagna siffror vore icke inräknade ansökningar
om understöd från invalid husfonden samt värnpliktigas ansökningar att få
utflytta ur riket, enär dessa ärendens föredragning skedde mera summariskt.
Att de dock i icke oväsentlig mån tyngde vederbörande föredragande,
framginge emellertid av deras synnerligen störa antal. Under år
1909 hade dessa ärenden utgjort sammanlagt 8,118. Motsvarande siffra
både år 1910 vant 8,378 och år 1911 6,557.

Redan av de angivna siffrorna framginge, enligt departementschefens
mening, att den arbetskvantitet, som för det dåvarande påvilade de föredragande
i lantförsvarsdepartementet, vore så avsevärd, att en ökning av
dessas antal ej längre kunde undanskjutas. Detta förhållande bleve än
mer påtagligt, om man betänkte, att allt sedan år 1877 icke skett någon
ökning av den ordinarie personalen. Endast den tillökning av arbetskrafterna
hade under ifrågavarande tidsperiod ägt rum, att 1908 års riksdag
beviljat medel till arvoden åt ytterligare 3 amanuenser, vilka samtidigt
tjänstgjorde i flera ämbetsverk. 1 stort sett hade sålunda lantförsvai
sdepartementets personal alla dessa år varit till sin numerär oförändrad,
under det att härväsendets omfattning samtidigt oerhört ökats.

Förutom att sedan år 1877 en ny arméfördelning samt ett kommendantskap
tillkommit, hade genom antagandet av 1901 års härordning flera
nya truppförband uppsatts. Dessutom hade den allmänna värnpliktens
inföiande medfört eu mångfald av nya och synnerligen krävande ärenden.

Antalet i lantförsvarsdepartementet avgjorda ärenden hade också,
såsom av den förebragta statistiken framginge, oavlåtligen ökats. Efter
ärendenas antal att döma, krävdes dämera av lantförsvarsdepartementets
personal tredubbelt arbete mot för trettiofem år sedan.

Arbetet hade emellertid efter hand ökats icke blott kvantitativt
utan även kvalitativt, varförutom föredragningen i vissa hänseenden måste
göras fullständigare ån förr. Så t. ex. krävde kabinettsärendena en icke
oväsentligt längre tid för beredning med hänsyn till dåmera gällande författningar
angående befordran ro. m. inom armén.

För att såvitt möjligt minska antalet balanserade ärenden samt underlätta
arbetet för departementets övriga personal hade expeditionschefen
trots sin förut tunga arbetsbörda plägat åtaga sig föredragningen av ett

och annat större ärende, som eljest skulle tillkommit något av kansliråden.
Dessutom hade han under de sista åren merendels åtagit sm beredandet

O O

och uppsättandet av propositioner i så gott som alla ärenden, som gjorts
till föremål för riksdagens prövning.

Departementschefen hade alltmera befästs i den bestämda övertygelsen,
att, om icke arbetets jämna gång inom departementet skulle förryckas
och ärendenas avgörande över hövan försenas, antalet föredragande
inom departementet med det allra snaraste måste ökas. Denna övertygelse
hade gjort det till en oavvislig plikt att till riksdagens prövning hänskjuta
frågan om eu omedelbar förstärkning av arbetskrafterna inom departementet.
Då utredning påginge angående eu omorganisation av Kungl.
Maj:ts kansli, kunde det givetvis icke komma i fråga att uppföra några
nya befattningar å departementets stat.

1 likhet med vad fallet varit i fråga om övriga departement, inom
vilka samtliga ett liknande behov av ökad arbetskraft efter hand gjort sig
gällande och jämväl blivit tillgodosett, skulle i lantförsvarsdepartementet
motsvarande behov tills vidare kunna provisoriskt tillgodoses därigenom,
att inom departementet anställdes en extra föredragande jämte en amanuens,
vilken senare skulle tjänstgöra såsom biträde åt nämnda föredragande
och således närmast hava att fullgöra enahanda åligganden som
kanslisekreterare.

I huvudsaklig överensstämmelse med de ersättningsbelopp, som under
senare tid utgått till extra föredragande inom andra departement
och med beräknande av skälig ersättning åt ifrågavarande amanuens,
erfordrades för den sålunda ifrågasatta förstärkningen av departementets
arbetski’after ett belopp av sammanlagt 9,000 kronor för år räknat.

Anslag för ändamålet borde äskas för åren 1912 och 1913; den
erforderliga kostnaden kunde lämpligen bestridas från fjärde huvudtitelns
allmänna besparingar.

På departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att medgiva, att till arvode åt en extra föredragande och en amanuens
i lantförsvarsdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli finge från
och med den 1 juli 1912 tills vidare intill 1913 års utgång av tillgäng -

24f;

1913 års riksdag.

Medel till
amanuenser

m. m.

liga medel utbetalas ett belopp av niotusen kronor för år räknat att ersättas
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Vad Ivungl. Maj:t sålunda föreslagit biföll riksdagen (enligt skrivelse
den 28 maj 1912 n:r 211).

Enahanda medgivande lämnades även av 1913 års riksdag för
år 1914.

1 statsverkspropositionen till 1913 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen medgiva, att till amanuenser, vikariatsersättningar, extra vaktmästarbiträde,
renskrivning rn. in. vid lantförsvarsdepartementets kansliexpedition
finge under åren 1913 och 1914 utöver i staten upptaget belopp
av tillgängliga medel utbetalas ett belopp av 4,500 kronor för år
räknat att ersättas från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

I sitt yttrande i detta ämne till det propositionen bifogade statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden erinrade departementschefen till en
början om de grunder, som använts för beräknande av det uti staten för
departementet upptagna anslag å 20,500 kronor till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrivning m. in. vid kansliexpeditionen.

Departementschefen framhöll, hurusom göromålen inom departementet
ökats i så hög grad, att renskrivningskostnaderna, vilka skulle utgå från
detta anslag, de sista åren vida överstigit det därför beräknade beloppet.
Oaktat medel icke utgått till extra vaktmåstarbiträde, hade Kungl. Maj:t,
för att amanuenserna utan arvode icke skulle gå miste om de för dem
beräknade gratifikationer, nödgats vid slutet av såväl år 1910 som år
1911 från anslaget till extra utgifter anvisa ytterligare medel.

Sedan vid midsommaren år 1912 gratifikationer utdelats åt amanuenserna
till sammanlagt belopp av 1,575 kronor, hade vid slutet av samma
år, då de sedvanliga julgratifikationerna skulle utdelas, befunnits, att ingen
del av ifrågavarande anslagspost vidare var disponibel för sådant ändamål.
Renskrivningskostnaderna hade redan innan den 1 december 1912 stigit
till 4,778 kronor 94 öre. Därtill hade kommit, att det under hösten 1912
blivit nödvändigt att nästan ståndigt anlita en extra vaktmästare, för vilkens
avlönande ifrågavarande anslagspost ej heller lämnade full tillgång.

Kungl. Maj:t hade därför funnit nödigt att från anslaget till extra
utgifter för år 1912 anvisa dels ett belopp till gratifikationer åt amanuenser
utan arvode dels ock gottgörelse åt extra vaktmästaren för november
och december månader 1912.

Även om ifrågavarande anslagspost ökades med 500 kronor till
extra vaktmästarbiträde och förslagsvis 2,000 kronor till renskrivningskostnader,
skulle dock för gratifikationer åt amanuenserna icke finnas att
tillgå mera än det år 1908 därför beräknade beloppet 3,600 kronor, motsvarande
600 kronor för en var av sex amanuenser. De fyra äldsta amanuenserna,
som skulle komma i fråga till detta gratifikation sbelopp, hade
tjänstgjort i departementet under respektive 4 3A, 4 V4> 3 1h och 3 XU år.

Vid sådant förhållande syntes med fog kunna ifrågasättas, huruvida
staten lämpligen kunde för ett så ringa gratifikationsbelopp fortfarande taga
deras tjänster i anspråk. Om däremot det till gratifikationer avsedda beloppet
höjdes med omkring 2,000 kronor, syntes frågan om gottgörelse åt
de extra amanuenserna för det dåvarande kunna lösas på ett åtminstone
i jämförelse med andra verk någorlunda tillfredsställande sätt.

Enligt departementschefens mening skulle således posten till amanuenser,
vikariatsersättningar, renskrivning in. in. vid kansliexpeditionen
rätteligen höjas med (500 -(- 2,000 -f- 2,000 =) 4,500 kronor. Då emellertid
åtskilliga spörsmål angående lantförsvarsdepartementets omorganisation
inom en icke allt för avlägsen framtid kunde, på grund av departementalkommitterades
utredningar och förslag, antagas bliva föremål för
Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning, syntes det icke vara skäl att för
det dåvarande företaga någon ändring i staten för departementet, utan
kunde även ifrågavarande ökade medelsbehov för åren 1913 och 1914 tillgodoses
från Ijärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Kungl. Maj:ts förslag uti ifrågavarande hänseende vann riksdagens
bifall.

Enahanda medgivande lämnades därefter av 1914 års senare riksdag
för år 1915.

19H se- I deri till 1914 års senare riksdag avlåtna propositionen angående

statsverkets tillstånd och behov föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva,

del till extra att till arvode åt en extra föredragande och en amanuens i lantförsvarsJoredragan-
°

de m. m. departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli finge under år 1915 av
tillgängliga medel utbetalas ett belopp av 10,000 kronor för år räknat att
ersättas från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Denna framställning skilde sig i c^et avseendet från vad 1913 års
riksdag beslöt i ämnet, att det för extra föredraganden i ^^försvarsdepartementet
och dennes biträde avsedda arvodesbeloppet av 9,000 kronor
skulle för är 1915 höjas med 1,000 kronor till 10,000 kronor. Därigenom
skulle dessa tjänstemän komma att beredas mera överensstämmande avlöningsförmåner
med dem, som utginge till motsvarande tjånstinnehavare
inom andra avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli eller 7,000 kronor för
extra föredraganden och 5,000 kronor för biträdet, i sistnämnda belopp
inräknat biträdets amanuensarvode, 2,000 kronor.

Vad Kungl. Maj:t föreslagit, biföll riksdagen.

Anslag till enahanda belopp som de av 1914 års senare riksdag från
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar anvisade medlen beviljades för
nyssberörda ändamål därefter av 1915 års riksdag på extra stat för år
1916 och av 1916 års riksdag på extra stat för år 1917.

1915års nks- Vid 1915 års riksdag gjorde Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

Höjning av framställning om höjning av det till chefens för lantförsvarsdepartementet

anslaget till förfogande ställda anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivamanuenser
~ . . . ~

m. m. ning m. m. vid kansliexpeditionen med 9,700 kronor till 30,200 kronor.

I det propositionen bifogade statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
hade departementschefen i detta hänseende erinrat, hurusom, då
det i staten för departementet för ovannämnda ändamål upptagna anslaget
å 20,500 kronor visat sig otillräckligt, de senaste årens riksdagar
i enlighet med Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning medgivit,
att till amanuenser, vikariatsersättningar, extra vaktmästarbiträde, renskrivning
m. m. vid kansliexpeditionen finge under åren 1913, 1914 och 1915,
utöver i staten upptaget belopp, av tillgängliga medel utbetalas ett belopp

249

av 4,500 kronor för år raknat, att ersattas från fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar.

Departementschefen hade vidare framhållit, hurusom jämväl för år
1916 medel erfordrades för ifrågavarande ändamål. Då emellertid, till
följd av den utav 1914 års senare riksdag beslutade omläggningen av anslaget
till avlöning och rekrytering in. m. från fast anslag till förslagsanslag,
allmänna besparingarna, till vilka å nämnda anslag uppstående behållningar
dittills överförts, därefter komme att hö<?st väsentligt nedgå,
syntes samma besparingar icke vidare böra för ifrågavarande ändamål tagas
i anspråk, utan borde i stället förenämnda post å departementets stat
höjas med 4,500 kronor.

Emellertid hade det visat sig, att ett belopp av 25,000 kronor icke
vore tillräckligt för bestridande av samtliga ovannämnda utgifter. Sålunda
hade renskrivningskostnaderna, för vilka beräknats tillhopa 5,100 kronor,
väsentligt överstigit detta belopp. För att icke de till oavlönade amanuenser
utgående gratifikationerna skulle för mycket minskas under det beräknade
beloppet, hade Kungl. Maj:t funnit nödigt att till dylika gratifikationer
för åren 1913 och 1914 anvisa medel från anslaget till extra
utgifter. Det för renskrivning beräknade beloppet borde från och med
år 1916 höjas med 2,000 kronor.

Till extra vaktmästarbiträde hade beräknats tillhopa 900 kronor.
Sedan emellertid den inom departementet anställda extra vaktmästaren, i
likhet med övriga extra vaktmästare inom Kungl. Maj:ts kansli med
full tjänstgöring, från och med år 1914 fått sig tillerkänt ett arvode
av 1,100 kronor för år, erfordrades för detta ändamål ytterligare 200
kronor.

Efter det 1912 års riksdag medgivit, att av fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar visst belopp finge tagas i anspråk för avlönande av en
extra föredragande jämte en amanuens, hade arbetet inom departementet
varit fördelat på tre byråer jämte expeditionschefens avdelning. Emellertid
hade göromålen inom departementet under de sist förflutna åren tillvuxit
i en sådan omfattning, att det, även med den sålunda erhållna förstärkningen
av departementets arbetskrafter, varit förenat med synnerligen
stora svårigheter att upprätthålla arbetets behöriga gång. Det hade därför

32—162603. Löneregleringslcommitténs bet. L1IL

250

funnits nödigt att tidvis förordna någon av departementets kanslisekreteraré
att såsom extra föredragande handlägga och bereda mål från de byråer,
vilka varit mest betungade. Genom en dylik anordning hade dock
endast en tillfällig lättnad i arbetsbördan å de särskilda byråerna kunnat
vinnas.

Då det icke funnes någon utsikt, att arbetsbördan under de närmaste
åren, då den nya härordningen skulle bringas till genomförande,
komme att minskas, utan man tvärtom hade att emotse en ökning av densamma,
hade departementschefen haft under övervägande, huruvida icke
medel borde äskas för anordnande av ytterligare en extra byrå inom departementet.
Emellertid syntes detta icke erforderligt, utan kunde saken
lämpligen ordnas på det sättet, att en av departementets kanslisekreterare
förordnades att, mot åtnjutande av ett arvode å högst 1,800 kronor från
under Kungl. Maj:ts disposition stående medel, med biträde av en utav
departementets avlönade amanuenser, tjänstgöra såsom extra föredragande
och en av de övriga amanuenserna förordnades att upprätthålla den förres
kanslisekreterartjänst.

Den extra föredragande skulle på detta sätt, med inräknande av
ordinarie avlöning och provisoriskt avlöningstillägg, erhålla tillhopa 7,000
kronor eller samma belopp, som utginge till vissa andra extra föredragande
i lantförsvarsdepartementet och några andra departement. Arbetet
skulle inom departementet kunna organiseras på fyra byråer förutom
expeditionschefens avdelning. Då den amanuens, som skulle tjänstgöra
såsom kanslisekreterare, komme att, i motsats till Övriga amanuenser,
få full tjänstgöring inom departementet under hela dagen, borde han
givetvis erhålla ett däremot svarande högre arvode. Honom syntes sålunda
böra tillkomma, förutom sedvanligt amanuensarvode om 1,500 å

2,000 kronor, kanslisekreterares tjänstgöringspenningar, uppgående till

1,500 kronor. Det anslag, som skulle erfordras för ifrågavarande ändamål,
syntes kunna begränsas till 3,000 kronor, vilket belopp lämpligen
kunde tagas i beräkning vid den ökning av anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrivning m. m., som av annan anledning ifrågasattes.

För nu berörda anordnings genomförande under år 1915 kunde
fjärde huvudtitelns allmänna besparingar tagas i anspråk.

251

1 enlighet med vad sålunda anförts, borde således ifrågavarande
anslagspost höjas med (4,500 -(- 2,000 -f- 200 -f- 3,000 =) 9,700 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende bifölls av riksdagen.

I den vid 1910 års riksdag framlagda statsverkspropositionen väcktes
förslag om uppförande å departementets stat av arvode åt en registrator
å kommandoexpeditionen.

Föredragande departementschefen anförde till det statsverkspropositionen
bifogade statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 14 januari
1916 härom, bland annat, följande.

Lantförsvarsdepartementet innefattade två särskilda avdelningar,
nämligen departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli och departementets
kommandoexpedition.

Kommandoexpeditionen ledde sitt ursprung från den år 1809 inrättade
»Generaladjutantens för armén expedition». Då statsdepartementen
år 1840 inrättades, upplöstes generaladjutantsexpeditionen och ersattes med
lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition. Denna expedition tick
egen stat med följande personal, nämligen 1 expeditionschef, 5 generalstabsofficerare,
1 registrator och redogörare, 1 translator, 1 stentryckare
och 1 vaktmästare.

All pex-sonal utom vaktmästaren och stentryckaren uteslöts emellertid
ur staten år 1873 i sammanhang med generalstabens omorganisation.
Då bestämdes nämligen, att av generalstabens officerare skulle 5,
varav 1 i egenskap av chef och 1 såsom souschef, tjänstgöra i lantförsvarsdepartementets
kommandoexpedition.

I enlighet därmed upptoge staten för departementet med avseende
å kommandoexpeditionens personal endast arvoden åt 1 vaktmästare och
1 stentryckare med 750 kronor, respektive 500 kronor.

Oaktat registratorstjänsten vid kommandoexpeditionen indragits, befanns
redan år 1880 kontinuiteten kräva, att en person mera stadigt ägnade
sig åt dessa göromål. Saken ordnades då så, att en pensionerad
officer ur armén beordrades till tjänstgöring vid generalstaben och anställdes
i kommandoexpeditionen. För sitt arbete med registratorsgöromålen
uppbar han dagtraktamente från generalstabens stat.

1916 ars riksdag.

Uppförande
d departementets

stat av arvode
åt en registrator
å
kommandoexpeditionen.

252

•

Sedan den år 1880 såsom registrator anställde officeren i början av
är 1911 avgått från registratorsbefattningen, beordrade Kung!. Maj:t en
officer å aktiv stat att från och med den 1 maj 1911 intill utgången av
samma år tjänstgöra i lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition,
och överlämnades därvid åt honom handhavandet av registratorstjänsten.
Under denna tjänstgöring uppbar nämnde officer författningsenligt dagtraktamente
från reseanslaget.

På grund av uppnådd pensionsålder måste ifrågavarande officer
med utgången av år 1911 avgå från beställning på stat. Då emellertid
kontinuiteten kräfde, att en och samma person en längre tid och mera
stadigt handhade de med registratorstjänsten förenade göromålen, ansågs
lämpligt, att samme officer jämväl efter erhållet avsked finge tjänstgöra
såsom registrator i kommandoexpeditionen mot uppbärande av enahanda
arvode som hans företrädare åtnjutit eller 5 kronor om dagen. Därvid
uppstod fråga, från vilket anslag berörda arvode borde utgå.

Uti infordrat utlåtande hemställde arméförvaltningens civila departement,
att då den pensionerade officer ur armén, som förut bestritt registratorstjänsten,
fått uppbära dagtraktamente från generalstabens stat samt
generalstabens anslag till ersättning åt aspiranter och inkommenderade
officerare syntes lämna tillgång till beredande av det föreslagna dagarvodet,
detta måtte utbetalas från nämnda anslag.

Chefen för generalstaben ansåg sig däremot icke kunna tillstyrka
detta förslag.

Sedan arméförvaltningen avgivit förnyat utlåtande, medgav Kungl.
Mnj:t emellertid genom nådigt brev den 30 december 1911, att den officer,
som dittills uppehållit registratorsbefattningen och dåmera erhållit avsked
från beställning på stat, finge beordras att under år 1912 tills vidare
tjänstgöra i kommandoexpeditionen mot åtnjutande av en ersättning av 5
kronor om dagen, att utgå från den under anslaget till generalstabens övningar,
expenser in. in. upptagna posten »ersättning åt aspiranter och inkommenderade
officerare».

Enahanda medgivande lämnades därefter genom särskilda kungl.
brev för åren 1913 och 1914.

25;;

Sedan fråga blivit väckt, att ifrågavarande officer skulle beordras
att jämväl under år 1915 tills vidare tjänstgöra i kommandoexpeditionen
för bestridande av registratorsgöromålen därstädes samt arméförvaltningens
civila departement i avgivet utlåtande föreslagit, att ersättning för tjänstgöringen
skulle utgå på enahanda sätt som under de föregående åren, förklarade
chefen för generalstaben i infordrat utlåtande, att ett anvisande av
ersättning åt registratorn från berörda, under anslaget till generalstabens
övningar, expenser in. m. upptagna anslagspost enligt hans uppfattning
vore alldeles stridande mot det ändamål, för vilket detta anslag beviljats.
Därtill komme, att nämnda anslagspost icke lämnade tillgång till utbetalande
av ifrågavarande ersättning, utan hade brist å densamma uppstått,
vilken måst täckas av besparingar å andra titlar.

Att ersättningen under de senare åren fått på angivet sätt utgå,
hade kunnat förklaras därmed, att ett provisorium förelegat, så länge den
s. k. departementalkommitténs förslag varit svävande. Sedan emellertid
detta förslag fallit och ny härordning trätt i kraft, syntes förhållandet
icke få återupprepas., Chefen för generalstaben hemställde därför, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga andra åtgärder eller förelägga frågan för
riksdagen, därest så skulle finnas erforderligt.

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t den 31 december 1914
medgav Kungl. Maj:t, att ifrågavarande officer finge beordras att tills vidare
under år 1915 tjänstgöra i kommandoexpeditionen mot åtnjutande
av en ersättning av 5 kronor om dagen, varjämte föreskrevs, att härav
föranledda kostnader skulle av arméförvaltningens civila departement förskjutas
för att framdeles anmälas till ersättande.

Enahanda medgivande lämnades sedermera för år 1916.

Alltsedan år 1880 hade sålunda en särskild officer varit anställd i
kommandoexpeditionen för ombesörjande av registratorsgöromålen därstädes.
Behovet av en sådan anordning syntes alltså vara till fullo ådagalagt.
Då ifrågavarande göromåls natur krävde, att de under en längre tid
handhades av en och samma person, hade det icke ansetts lämpligt, att
för befattningens handhavande kommendera någon officer på aktiv stat,
utan hade därtill i stället beordrats en pensionerad officer ur armén mot
åtnjutande av en ersättning av 5 kronor om dagen. Då denna anordning

1913 års riksdag.

Extra föredragande.

254

visat sig ur alla synpunkter tillfredsställande, syntes densamma allt framgent
böra tillämpas.

Med hänsyn till vad chefen för generalstaben i sitt senaste utlåtande
och tillförene i ämnet anfört, hade den registratorn tillkommande
ersättningen ansetts icke vidare böra utgå från anslaget till generalstabens
övningar, expenser m. m., utan hade densamma för åren 1915 och 1916
anvisats å förskottstitel. Från och med år 1917 syntes emellertid särskilda
mödel böra för ändamålet anvisas. Med hänsyn till ifrågavarande befattnings
stadigvarande natur ansåg departementschefen, att det erforderliga
beloppet, eller 1,800 kronor för år räknat, borde såsom arvode upptagas å
departementets stat.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen dels medgiva, att å departementets stat finge uppföras arvode
åt en registrator å kommandoexpeditionen med 1,800 kronor, dels ock,
vid bifall därtill, öka anslaget till departementet med 1,800 kronor till
72,950 kronor.

Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit bifölls jämväl av riksdagen.

Sjöförsvarsdepartementet.

1 en till 1913 års riksdag avlåten proposition, n:r 105, föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att till arvode åt en extra föredragande i
sjöförsvarsdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli finge från och
med den 1 juni 1913 tills vidare intill 1914 års utgång av tillgängliga
medel utbetalas ett belopp av 6,800 kronor för år räknat, att ersättas
från femte huvudtitelns allmänna besparingar.

Till det propositionen bifogade protokollet över sjöförsvarsärenden
för den 25 februari 1913 hade föredragande departementschefen anfört,
bland annat, följande.

Den för sjöförsvarsdepartementets kansliexpedition gällande staten upptoge,
på sätt av 1878 års riksdag fastställts, 1 expeditionschef, 2 kanslisekreterare
och 1 registrator.

Organisatoriskt sett utgjorde departementet en enda byrå med expeditionschefen
såsom byråchef. Dock ålåge det den ene av de båda kanslisekreterarna,
vilken därtill av departementschefen förordnats, att utöver

255

de honom såsom kanslisekreterare tillhörande göromål tillika fullgöra en
del åligganden, vilka i övriga statsdepartement tillkomme byråchef. Därför
åtnjöte denne kanslisekreterare ett särskilt i staten av 1878 års riksdag
uppfört arvode å 1,000 kronor.

Enligt en sedan lång tid tillbaka tillämpad indelningsgrund ombesörjde
denne kanslisekreterare föredragning av ärenden, vilka hänförde sig
till den under femte huvudtiteln upptagna avdelningen för handeln, ävensom
frågor rörande undervisningsanstalter vid marinen, skeppsmätning,
pensioner, understöd samt utflyttning av värnpliktiga. Övriga ärenden
tillhörde expeditionschefens föredragning. Förutom de med själva expeditionschefsämbetet
förenade göromålen hade expeditionschefen i detta departement
sålunda att bestrida en byråchefs åligganden.

Vad sålunda anförts gällde om ärenden, vilka bereddes till föredragning
inför Kungl. Maj:t i statsrådet. Vad beträffade de mål, vilka dåmera
tillhörde regeringsrättens avgörande, föredroges de av en bland amanuenserna
i departementet. I förevarande framställning avsåges icke detta arbete
för regeringsrätten.

För belysande av den arbetsmängd, som påvilade de i statsrådsberedningen
föredragande inom sjöförsvarsdepartementet, meddelade departementschefen
statistiska uppgifter över ärenden, som på föredragning av
departementet avgjorts av Kungl. Maj:t i statsrådet under ett antal år av
tidsperioden 1878—1912.

Av dessa uppgifter framgick bland annat, att, medan antalet ärenden
år 1878 uppgått till 336, därav 231 å expeditionschefens och 105 å
föredragande kanslisekreterarens rotel, samma siffror för år 1912 utgjorde
respektive 998, 782 och 216.

I de i uppgifterna upptagna siffror vore icke inräknade ansökningar om
understöd från invalidhusfonden samt värnpliktigas ansökningar att få utflytta
ur riket, enär dessa ärendens föredragning skedde mera summariskt. Under
åren 1910—1912 hade dessa ärenden enligt diariet över inkommande
handlingar utgjort sammanlagt respektive 870, 756 och 721.

Frånsett nyssberörda ärenden angåve siffrorna i de nämnda statistiska
uppgifterna antalét punkter i statsrådsprotokollen över sjöförsvarsärenden
för ifrågavarande år. Därav följde, att siffrorna motsvarade större antal

256

inkomna ärenden, da ej sällan inträffade, att flera under särskilda nummer
inkomna ärenden avgjordes i ett sammanhang. Särskilt vore att
märka, hurusom departementets årliga bidrag till statsverkspropositionen,
vilket i dessa uppgifter redovisades såsom ett ärende, i sig innefattade en
mångfald genom särskilda skrivelser inkomna ärenden.

För bedömande av den arbetskvantitet, som ålåge de föredragande i
sjöförsvarsdepartementet, vore även av betydelse att beakta omfattningen
av de kungl. propositioner, som därifrån avlåtits till riksdagen. Dylikt
propositionstryck hade, oberäknat departementets bidrag till tionde (förr
nionde) huvudtiteln, från att under år 1878 hava utgjort 55 sidor år 1911
uppgått till 472 och år 1912 till 412 sidor.

Arbetet med beredandet och uppsättandet av propositioner utfördes
till största delen av expeditionschefen ensam.

Då expeditionschefen eller föredragande kanslisekreteraren hade
semester eller av annan anledning fullständig ledighet, ombesörjdes all
föredragning av den, som utövade expeditionschefsämbetet, likasom föredragande
kanslisekreteraren de tider, då expeditionschefen för beredande
av riksdagsärenden åtnjutit ledighet från övriga göromål, svarat för föredragning
av samtliga mål, varmed expeditionschefen ej tagit befattning.
Anledningen därtill vore att söka i förutnämnda frånvaro av byråindelning
i departementet.

Till följd av nyssnämnda förhållanden hade föredragningen lång tid,
stundom ända intill sex månader, av året ombesörjts av endast en person.
Under de två sista åren hade det dock befunnits nödvändigt att under
sådana perioder uppdraga åt en amanuens att efter eget åtagande under
den brådaste tiden mot årsskiftet biträda med föredragning av en del
ärenden, för vilket arbete han bekommit en mindre gratifikation av femte
huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Vad sålunda meddelats, syntes departementschefen ganska tydligt
giva vid handen, att organisationen av departementet icke dåmera vore
tillfredsställande med hänsyn till den betydande arbetskvantitet, som för
det dåvarande ålåge de föredragande i departementet.

Expeditionschefen, vilken hade att bestrida byråchefs göromål till
en omfattning, som fullt motsvarade byråchefers i andra departement

257

åligganden, upptoges därav i sådan utsträckning, att svårighet ej sällan
kunde uppstå för honom att ägna tillräckligt arbete åt förekommande
större utredningar och förslag av ekonomisk eller organisatorisk art ävensom
övriga göromål av beskaffenhet att särskilt tillkomma innehavare av
expeditionschefsämbete.

Då expeditionschefen åter vore ledig från sitt ämbete eller uteslutande
upptagen av vissa ärenden, såsom uppsättande av propositioner till riksdagen,
hade den då i departementet såsom expeditionschef tjänstgörande
kanslisekreteraren, som därvid i regel ensam svarade för alla de löpande
ärendenas föredragning, ett med stort ansvar förenat arbete, som ofta
överstege måttet av vad lämpligen kunde fordras.

Ehuru icke någon ökning av den ordinarie personalen i departementet
skett sedan statens fastställande år 1878, hade departementets anvisning
till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare höjts dels
år 1903 och dels år 1908, varigenom bland annat möjlighet beretts att
öka antalet fast avlönade amanuenser från 1 till 3. Denna ökning av
avlönade lägre tjänstemän kunde dock icke sägas hava medfört någon mera
nämnvärd minskning i de arbetsuppgifter, som ålåge de föredragande i
departementet.

För en tillfredsställande ordning av arbetet med ärendenas beredning
och föredragning framställde sig ur organisationssynpunkt såsom
närmast liggande att upprätta en ny byrå med ett kansliråd såsom chef.
Därigenom skulle sålunda ett kanslirådsämbete tillkomma, men å andra
sidan det till en kanslisekreterare utgående arvodet å 1,000 kronor kunna
indragas. Efter inrättande av ett kanslirådsämbete skulle dess innehavare
kunna åläggas större delen av föredragningen, varigenom expeditionschefens
arbete i detta avseende lämpligen skulle kunna begränsas. Därjämte
skulle med en sådan anordning vid ledighet eller förordnande å högre befattning
för kanslirådet ersättare för honom kunna förordnas och således
antalet föredragande alltid uppgå till 2.

Med hänsyn till den pågående utredningen rörande statsdepartementens
ombildning kunde dock inrättandet av en ny ordinarie befattning
självsagt icke ifrågasättas. Emellertid syntes det oavvisligt, att de för föredragning
avsedda arbetskrafterna inom departementet förstärktes, därest

33—162603. Löner eg Uringskommi t tern bet. Lllh

258

1914 års riksdagar.

Höjning av
anslaget till
amanuenser
m. m

icke arbetets jämna gång skulle förryckas och fara uppstå, att ärendenas
avgörande över hövan försenades. Den framlagda statistiken över i statsrådet
avgjorda ärenden samt omfattningen av riksdagspropositioner utvisade,
att arbetet successivt stegrats och för det dåvarande nått en omfattning,
som utgjorde väl tre gånger så mycket som år 1878.

Om sålunda redan de dåvarande förhållandena motiverade en ökning
av arbetskrafterna, syntes utvecklingen under den närmare framtiden,
sådan den med tämligen stor grad av sannolikhet kunde beräknas, än
starkare göra ökningen behövlig. Då resultaten av departementalkommittérades
samt försvarsberedningarnas verksamhet bleve framlagda, förestode
säkerligen därav föranledda arbeten av stor och maktpåliggande omfattning
i departementet, vilka sannolikt icke kunde, i förening med andra
göromål, medhinnas av de dittillsvarande föredragandena.

I anslutning till det sålunda anförda höll departementschefen före,
att, i likhet med förhållandet i andra departement, inom vilka dylikt behov
av ökad arbetskraft gjort sig gällande och jämväl blivit tillgodosett,
denna angelägenhet borde beträffande sjöförsvarsdepartementet provisoriskt
ordnas, därigenom att i departementet anställdes en extra föredragande.
I överensstämmelse med det ersättningsbelopp, som utginge till en extra
föredragande inom lånt försvarsdepartementet, skulle för sådan förstärkning
av arbetskrafterna i sjöförsvarsdepartementet erfordras ett belopp av 6,800
kronor för år räknat.

Anslag för ändamålet borde äskas för tiden från och med den i
juni 1913 till och med utgången av år 1914, och kunde den erforderliga
kostnaden lämpligen bestridas från femte huvudtitelns allmänna besparingar.

Ivungl. Maj:ts, på sätt ovan nämnts, i enlighet med departementschefens
hemställan gjorda framställning vann riksdagens bifall (skrivelse
den 20 maj 1913 n:r 84).

Enahanda medgivande lämnades därefter av 1914 års senare riksdag
för år 1915.

Till den 1914 års förra riksdag förelagda statsverkspropositionen
framhöll chefen för sjöförsvarsdepartementet, att det å departementets stat

259

uppförda, år 1908 till 10,000 kronor bestämda anslaget till amanuenser,
skrivbiträden och extra vaktmästare erfordrade höjning.

Departementschefen erinrade därvid, att från detta anslag utgått arvoden
och gratifikationer till amanuenser och extra vaktmästare, arvode
till ett kvinnligt skrivbiträde, vikariatsersättningar samt kostnader för den
extra skrivhjälp, som erfordrades för departementets arbete. Sistnämnda
kostnader hade under de senare åren i väsentlig grad stegrats. Denna
alltjämt fortgående stegring hade föranletts dels av den allmänna ökningen
i departementets arbetsbörda, dels av förhöjt pris å själva arbetsprestationen
och dels av den utav regeringsrättens tillkomst orsakade ökningen av
renskri vningsgöromålen.

Genom ökningen av kostnaderna för extra skrivhjälp ävensom till
följd av stegrade utgifter för anlitande av extra vaktmästare hade ifrågavarande
anslag visat sig alltmera otillräckligt. För beredande av gratifikationer
åt amanuenser utan fast arvode hade under de senaste åren måst
anvisas särskilda medel, för åren 1910, 1911 och 1912 av anslaget till
extra utgifter och för år 1913, då tillgång för ändamålet icke förefunnits
å detta anslag, under förskottstitel.

Ehuru särskilda medel sålunda anlitats till förstärkning av amanuensanslaget,
hade de till amanuenser utan fast arvode utgående gratifikationer
under de senare åren icke kunnat utgå med samma belopp som år 1909,
ett missförhållande, som med hänsyn till de från början knappt tillmätta
beloppen av dessa gratifikationer och i betraktande av de ringa utsikter
till befordran, tjänstgöringen inom departementet erbjöde, snarast möjligt
syntes böra avhjälpas.

Vidare meddelade departementschefen att, sedan civildepartementets
extra vaktmästare gjort framställning om höjning av löneförmånerna, inom
statsrådsberedningen föreslagits, att de extra vaktmästarna inom samtliga
departement skulle erhålla arvode efter 1,100 kronor för år ävensom åtnjuta
14 dagars semester med bibehållet arvode. För det dåvarande var
i sjöförsvarsdepartementet anställd en etftra vaktmästare med ett årligt
arvode av 750 kronor förutom gratifikation vid midsommar och jul om
tillhopa 300 kronor.

Den sålunda erforderliga ökningen i de för amanuenser, skrivbiträ -

260

1915 års
riksdag.
Arvodet åt
en extra föredragande.

1916 års riksdag.

Höjning av
anslaget till
amanuenser

m. m.

den och extra vaktmästare avsedda medlen kunde enligt verkställda beräkningar
svårligen sättas lägre än 2,500 kronor. Denna höjning av anslaget
erfordrades redan för år 1914, men kunde för detta år, liksom för
år J913, anvisas under förskottstitel.

I överensstämmelse med vad departementschefen hemställt, föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen att höja anslaget till amanuenser, skrivbiträden
och extra vaktmästare med 2,500 kronor till 12,500 kronor.

Enär femte huvudtiteln ej kom under slutlig behandling vid 1914
års förra riksdag, framlades enahanda förslag uti ifrågavarande hänseende
för samma års senare riksdag, som biföll vad sålunda föreslagits.

I enlighet med av Kungl. Maj:t framställt förslag beviljade 1915
års riksdag på extra stat för år 1916 ett anslag av 7,000 kronor till arvode
åt en extra föredragande i sjöförsvarsdepartementets avdelning av
Kungl. Maj:ts kansli.

Med hänsyn till den stora avknappning av femte huvudtitelns allmänna
besparingar, vilken från och med år 1916 bleve en följd därav
att avlöningsanslagen vid flottan och kustartilleriet i riksstaten från och
med år 1915 förändrats från bestämda anslag till förslagsanslag, ansågs
ifrågavarande arvode för år 1916 böra upptagas på extra stat under femte
huvudtiteln.

Beloppets höjning från förut utgående 6,800 kronor var föranledd
av önskemålet att bereda ifrågavarande tjänsteman avlöningsförmåner,
mera överensstämmande med dem, som utginge till tjänstinnehavare med
motsvarande arbetsuppgifter i andra avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli.

Anslag till enahanda belopp som det av 1915 års riksdag anvisade
beviljades för nyssberörda ändamål jämväl av 1916 års riksdag på extra
stat för år 1917.

I statsverkspropositionen till 1916 års riksdag framlade Kung!,
Maj:t förslag om anvisande av ytterligare medel till avlönande av amanuenser
m. m.

261

I sitt yttrande i detta ämne till propositionen bifogat statsrådsprotokoll
över sjöförsvarsärenden erinrade departementschefen huvudsakligen
följande.

Sedan en extra föredragandebefattning med av riksdagen anvisat arvode
blivit under år 1913 inrättad inom sjöförsvarsdepartementet, hade föredragningen
inom departementet varit fördelad på tre tjänstemän med var sin
rotel, nämligen expeditionschefen, extra föredraganden och den ena av de
å departementets stat uppförda två kanslisekreterarna. Denne kanslisekreterare
tjänstgjorde därjämte för närvarande såsom föredragande inför regeringsrätten
av mål från departementet.

Såsom biträden åt bemälda tre föredragande vid ärendenas beredning
samt uppsättning av protokoll och expeditioner m. in. tjänstgjorde,
förutom den andra å stat upptagna kanslisekreteraren, tre amanuenser
med fasta årliga arvoden av 1,500 kronor för varje amanuens, varjämte
ett växlande mindre antal amanuenser utan fasta arvoden vore anställt i
departementet.

En av de fast anställda amanuenserna vore under expeditionschefens
semester och ledighet för större ärendens beredning — därvid expeditionschefsämbetet
i allmänhet förestodes av extra föredraganden — ävensom
under extra föredragandens semester förordnad att bestrida den sistnämndes
befattning. Därigenom komme denne amanuens att under större delen
av året hava sysselsättning å annan befattning. Det återstående antalet
biträden åt* föredragandena — en kanslisekreterare och två fasta
amanuenser — hade med hänsyn särskilt till den väsentliga ökning i departementets
arbetsbörda, som de senare åren medfört, visat sig alldeles
otillräckligt.

Till belysande av nämnda ökning meddelades uppgift å ärenden,
som på föredragning av departementet avgjorts av Kungl. Maj:t i statsrådet
under åren 1911—1915.

Den åtgärd, som för det dåvarande borde vidtagas för att bereda
föredragandena erforderligt biträde vid deras sålunda väsentligt ökade
arbete, syntes departementschefen vara anställande av ytterligare två
amanuenser med fasta arvoden, och borde dessa arvoden enligt departementschefens
mening icke sättas lägre än till 1,500 kronor för varje amanuens.

262

Genom en sådan anordning skulle, om man bortsåge från den förut
omförmälda amanuensen, vilken under större delen av året bestrede extra
föredragandens tjänst, på expeditionschefens rotel kunna tjänstgöra en
kanslisekreterare och en fast amanuens, på extra föredragandens rotel två
fasta amanuenser och på kanslisekreteraren-föredragandens rotel en fast
amanuens.

På detta sätt komme visserligen i jämförelse med förhållandena
inom andra departement, där på varje byrå i regel tjänstgjorde en kanslisekreterare
och en, ofta två fasta amanuenser, endast ett minimum av
arbetskrafter att beredas å varje rotel, men givetvis skulle en dylik
förstärkning i allt fall vara av icke ringa betydelse för arbetets behöriga
gång.

Vidare ansåg departementschefen sig icke kunna underlåta att i
detta sammanhang föreslå en höjning av beloppet, 1,500 kronor för år,
av de tre nu utgående fasta amanuensarvodena. Nämnda belopp måste
nämligen i betraktande av de nuvarande dyra levnadskostnaderna anses
alltför lågt. Också hade inom övriga departement amanuensarvodena under
senare tid i allmänhet undergått en icke oväsentlig förhöjning. En
ökning av amanuensarvodena krävdes även med hänsyn till departementets
lämpliga rekrytering, vilken under de senare åren visat sig möta stora
svårigheter. Ett av de till förhöjning sålunda ifrågasatta årsarvodena syntes
departementschefen böra höjas från nuvarande 1,500 kronor med 900
kronor till 2,400 kronor och de två övriga från 1,500 till 1,800 kronor
eller med 300 kronor för varje.

Sammanlagda beloppet av de sålunda föreslagna nya arvodena och
ökningen av de redan befintliga jämte vikariatsersättning under de nya
amanuensernas semester utgjorde omkring 4,700 kronor, fördelat på följande
sätt:

tvä, nya amannensarvoden å 1,500 kronor vartdera.......kronor 3,000

höjning av ett amanuensarvode från 1,500 kronor till 2,400 kronor > 900

höjning av två amannensarvoden, vartdera från 1,500 till 1,800
kronor.......................... > 600

vikariatsersättning under semester för två nya amanuenser, förslagsvis
......................... > 200

Summa kronor 4,700

Någon möjlighet att inrymma detta belopp inom det nuvarande i
staten för sjöförsvarsdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli och
kommandoexpeditionen till departementschefens förfogande ställda anslaget
å> 12,500 kronor till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare
förefunnes så mycket mindre, som detta anslag under flera föregående år
och även under år 1915 måst utfyllas, för sistnämnda år med ett belopp av
2,900 kronor, vilket belopp av Kungl. Maj:t utanordnats av extra utgifter.

Då emellertid, därest departementschefens förslag om inrättande av
ytterligare två fasta amanuensbefattningar vunne bifall, nyssnämnda belopp
av 2,900 kronor, huvudsakligen utgörande gratifikationer till amanuenser
utan fasta arvoden, syntes för framtiden, åtminstone till största deleB,
icke behöva utgå, ansåg departementschefen, att ytterligare ökning av
anslaget för det dåvarande och innan ytterligare erfarenhet vunnits icke
borde begäras i vidare mån, än att förenämnda summa av 4,700 kronor
syntes böra avrundas till 5,000 kronor.

På sätt departementschefen hemställt, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
dels att höja det till departementschefens förfogande ställda anslaget
till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare från 12,500 kronor
med 5,000 kronor till 17,500 kronor, dels ock, vid bifall härtill, i riksstaten
för år 1917 höja anslaget till sjöförsvarsdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli och kommandoexpeditionen till 41,700 kronor.

I skrivelse den 14 juni 1916, n:r 5, anförde riksdagen, att den med
hänsyn till sjöförsvarsdepartementets betydligt ökade arbetsbörda ansett
sig böra bevilja de begärda två nya amanuensarvodena å 1,500 kronor
vartdera. Den föreslagna höjningen av amanuensarvodena hade riksdagen
däremot endast i så måtto kunnat biträda, att ett av arvodena höjdes med
500 kronor till 2,000 kronor, vartill de högsta amanuensarvodena i lantförsvarsdepartementet
uppginge. Återstoden av den av Kungl. Maj:t begärda
ökningen av detta anslag hade riksdagen funnit böra begränsas till
det för vikariatsersättning begärda beloppet, 200 kronor. Enligt riksdagens
mening borde sålunda det till departementschefens förfogande ställda
anslaget till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare höjas med
3,700 kronor till 16,200 kronor, därvid förevarande anslag i sin helhet
komme att utgöra 40,400 kronor.

264

1910 års
riksdag:

Särskild
föredragande
för
elektriska
anläggningar
m. m

Riksdagen hade alltså dels höjt det till departementschefens förfogande
ställda anslaget till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare
från 12,500 kronor med 3,700 kronor till 16,200 kronor, dels ock i
riksstaten för år 1917 höjt anslaget till sjöförsvarsdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli och kommandoexpeditionen till 40,400 kronor.

Civildepartementet.

Såsom gottgörelse till en särskild föredragande inom civildepartementet
av ärenden rörande elektriska anläggningar ävensom vissa andra
mål, efter därom av departementschefen meddelad bestämmelse, hade riksdagen,
på sätt förut meddelats, till Kungl. Maj:ts förfogande ställt för
.vartdera av åren 1906 och 1907 ett belopp av 2,500 kronor samt för vart
och ett av åren 1908, 1909 och 1910 ett belopp av 3,000 kronor.

I statsverkspropositionen till 1910 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen, att för avlönande av en extra föredragande inom civildepartementet
på extra stat för år 1911 anvisa ett belopp av 7,000 kronor, därav

2,500 kronor skulle anses utgöra tjänstgöringspenningar.

I detta ämne hade vederbörande departementschef till propositionen
bifogat statsrådsprotokoll anfört, bland annat, följande.

Utöver det av riksdagen särskilt anvisade beloppet hade den föredragande,
en amanuens i departementet, uppburit amanuensarvode, 2,000
kronor.

De mål och ärenden, som anförtrotts åt den särskilda föredraganden
och vilka handlades å departementets s. k. femte byrå, vore, förutom
ärenden rörande elektriska anläggningar, mål, som härflöte från vattenfallsstyrelsens
ämbetsutövning, mål rörande allmänna arbeten, bolagsordningar
för järnvägsaktiebolag och åtskilliga andra ärenden, som ej kunde hänföras
under särskild grupp. Därjämte behandlades å denna byrå ärenden rörande
regeringen, förordnanden inom departementet in. m. Ifrågavarande
ärenden, av vilka många vore synnerligen tidsödande, hade visat tendens
till ständig ökning.

Det arbete, som krävdes av den särskilda föredraganden, hade blivit
fullt jämförligt med byråchefs. Han nödgades därjämte i mycket utsträckt
omfattning stå allmänheten till tjänst i och för anskaffande av fullständig

265

utredning i ärendena rörande elektriska anläggningar och därvid föra en
tidsödande skriftväxling. Alla skäl syntes departementschefen därför tala
för att honom bereddes avlöningsförmåner, som ej allt för mycket understege
byråchefs.

Den såsom föredragande förordnade tjänstemannen hade dåtnera
utnämnts till kanslisekreterare i departementet. Då det emellertid icke
vore möjligt att jämte chefskapet å femte byrån uppehålla kanslisekreterartjänsten,
måste annan förordnas att bestrida denna tjänst. På grund
av den stadigvarande beskaffenheten av detta förordnande och med hänsyn
jämväl till tiden för den avsedda tjänstemannens tjänstgöring i departementet,
över 10 år, syntes skäligt, att denne finge uppbära samtliga
de med kanslisekreterartjänsten förenade löneförmåner.

Med anledning därav borde såsom arvode åt den extra föredraganden
begäras ett belopp, motsvarande vad som sammanlagt borde tillkomma honom
i avlöning. Under förutsättning att provisorisk lönereglering för statsdepartementen
genomfördes för år 1911, syntes beloppet skäligen kunna
bestämmas till 7,000 kronor, därav 2,500 kronor borde räknas såsom
tjänstgöringspenningar.

Vad anginge förhållandena under år 1910, ansågs ifrågavarande
föredragande böra få behålla lönen, 2,500 kronor, såsom kanslisekreterare
och därjämte uppbära den av riksdagen särskilt anvisade ersättningen»

Fyllnad i avlöningen åt vikarien å kanslisekreterartjänsten kunde för år
1910 anvisas från sjätte huvudtitelns allmänna besparingar.

Kurigl. Maj:ts förenämnda förslag bifölls av riksdagen.

Såsom gottgörelse till ytterligare en särskild föredragande inom Särskild
civildepartementet hade riksdagen för vart och ett av åren 1908, 1909 och ganåTfnr
1910 anvisat ett belopp av 3,0()0 kronor. vissa mål.

Till 1910 års statsverksproposition anmälde chefen för civildepartementet,
att sådan särskild föredragande erfordrades jämväl för år 1911.
Emellertid ansåg departementschefen, att den gottgörelse, som för det dåvarande
bereddes honom, var väl låg. Utom det av riksdagen anvisade
beloppet koinme sålunda denne föredragande, vartill från och med den 1
februari 1910 förordnats en amanuens inom departementet, att uppbära

34—162603. Löner eg Leringshommitténs bet. Lill.

266

allenast amanuensarvode med 2,000 kronor. Det arbete, som ålåge före»
draganden, vore dock betydande.

Han hade nämligen, utom annat, att bereda och inför regeringsrätten
föredraga det störa flertalet besvärsmål, som hörde till civildepartementets
handläggning. Departementschefen ansåg därför, att särskild gottgörelse,
utöver amanuensarvodet, borde beredas bemälde föredragande med

4.000 kronor. Hans sammanlagda ersättning skulle sålunda utgöra högst

6.000 kronor.

På grund av vad departementschefen sålunda anfört, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att såsom gottgörelse till ytterligare en särskild föredragande
inom civildepartementet på extra stat för år 1911 till Kungl. Maj:ts
förfogande anvisa ett belopp av 4,000 kronor.

Aven detta bifölls av riksdagen.

Följande riksdagar hava därefter på extra stat för vart och ett av

åren 1912—1917 för sistnämnda båda ändamål anvisat anslag till enahanda
belopp (i riksstaten för år 1917 äro de ifrågavarande anslagen anvisade
resp. till »extra föredragande inom departementet» och »en andre
särskild föredragande inom departementet»).

Anslag å I anledning av en utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till

till amanu- 1910 års riksdag gjord framställning anvisade riksdagen å extra stat för
enger m. m.^ på sätt jämväl för nästföregående år ägt rum, ett belopp av

15,900 kronor till förhöjning av de inom civildepartementets avdelning av
Kungl. Maj:ts kansli anställda amanuensernas arvoden m. m.

Enahanda anslag beviljades därefter av 1911 års riksdag på extra
stat för år 1912.

1912 års I den 1912 års riksdag förelagda statsverkspropositionen föreslog

Höjning av Kungl. Maj:t, att till förhöjning av de inom civildepartementets avdelning
anslaget å av Kungl. Maj:ts kansli anställda amanuensernas arvoden m. m. på extra
till amanu- stat för år 1913 måtte anvisas ett anslag av 24,000 kronor, således 8,100
enser m. m. kronor mera än som anvisats för år 1912.

Chefen för civildepartementet hade därom till statsrådsprotokoll, fogat
vid propositionen, anfört, bland annat, följande.

Under anslagstiteln civildepartementets avdelning av Kungl, Maj:ts
kansli vore till departementschefens förfogande för amanuenser, vikariatsersättning,
renskrivning m. in. i riksstaten uppfört ett anslag, som i den
av riksdagen år 1878 för departementet faststilllda stat bestämts till 15,000
kronor.

Ifrågavarande anslag hade sedermera höjts, år 1894 till 17,000 kronor,
år 1903 till 22,000 kronor och år 1906 till 30,100 kronor.

Höjningen år 1894 hade föranletts av den stegring, kostnaderna för
renskrivning undergått, och höjningen år 1903 betingats därav, att anslaget
under en följd av år visat sig otillräckligt, så att tillskott måst
anvisas från anslaget till extra utgifter. Anledningen till den senaste, år
1906 beslutade förhöjningen hade väsentligen varit behovet att erhålla
ökade medel till avlönande av amanuenser.

Huvudsakligen av sistnämnda anledning hade riksdagen sedermera
för åren 1909—1912 till förhöjning av amanuensernas arvoden m. m. på
extra stat anvisat 15,900 kronor.

Ifrågavarande anslag å tillhopa 46,000 kronor hade år 1911 använts
till följande utgifter:

amanuensarvoden..................kronor 19,500: —

gratifikationer åt amanuenser........... > 3,150: —

vikariatsersättningar................ > 7,81S: 11

renskrivning och kvinnliga biträden......... > 9,415: 89

extra vaktmästare................. » 6,116: —

Summa kronor 46,000: —

Dessutom hade Kung]. Maj:t till gratifikationer åt amanuenser, kvinnliga
biträden och extra vaktmästare anvisat 4,300 kronor av sjätte huvudtitelns
anslag till extra utgifter.

Inom civildepartementet voro för det dåvarande fast anställda 11
amanuenser, av vilka dock en gjorde full byråchefstjänst såsom särskild
föredragande inom departementet, men då han såsom sådan allenast åtnjöte
en gottgörelse av 4,000 kronor, uppbar han fortfarande därjämte ett
amanuensarvode å 2,000 kronor. Det belopp, som i verkligheten användes
till fasta amanuenser, utgjorde således allenast 17,500 kronor.

268

Detta belopp var fördelat sålunda, att arvode uppbars av en amanuens
med 2,500 kronor, av 3 med 2,000 kronor, av 2 med 1,800 kronor,
av 2 med 1,500 kronor och av 2 med 1,200 kronor.

Utom de fast anställda amanuenserna funnos i civildepartementet
ytterligare 10 amanuenser. Dessa hade alls ingen fast inkomst från departementet,
utan voro endast hänvisade till de gratifikationer, som anslagen
medgåve, jämte till äventyrs någon vikariatsersättning.

I avseende å amanuensernas arbetsuppgift inom departementet betonade
departementschefen till en början, att befattningar av förevarande
art icke kunde undvaras. Med det ständigt ökade arbetsmaterial, som
strömmade in, och den växande expedition, som därav bleve en följd,
måste byråcheferna hava tillgång till biträde, icke endast vill de enklare
göromålen, såsom granskning av ärenden för remiss och kollationering av
expeditioner, utan även vid ärendenas utredning.

Under senare år hade också inom civildepartementet, för att undvika
balans, vissa ärenden fått föredragas i statsrådsberedningen av amanuenser,
liksom sådana understundom förordnats att föredraga i regeringsrätten.
Av samtliga amanuenser fordrades tjänstgöring å ämbetsrummet i minst
3 timmar dagligen, en tid, som ofta betydligt utsträcktes och dessutom
tillökades med hemarbete.

Då sålunda av amanuenserna krävdes ett ganska avsevärt arbete,
men å andra sidan ersättningen för detta arbete vore svag, hade följden
blivit, både att lockelsen att inträda i departementet vore ringa, och att
de amanuenser, som förvärvat sig större skicklighet, gärna sökte sig arbete
på annat håll, i kommittéer eller andra verk, och därmed helt eller delvis
berövade departementet sin arbetskraft. Därtill bidroge naturligtvis också
den omständigheten, att befordringsutsikterna inom departementet för det
dåvarande vore mycket dåliga.

Vad som då borde göras syntes departementschefen vara att i första
rummet uppehålla en sträng fördelning mellnn kvalificerat och mekaniskt
arbete samt överlämna det senare åt kvinnliga biträden, vidare att ett visst
urval finge göra sig gällande, så att icke andra tillätes kvarstå i departementet,
än de som lämpade sig för detsamma, och slutligen att dessa
senare ålades mera arbete än dittills, samtidigt med att de genom bättre

269

arvoden bereddes möjlighet att mera odelat än då vore fallet ägna1 sig åt
departementets tjänst.

För att kunna genomföra dessa önskemål fordrades, att om möjligt
redan från början kunna lämna någon ersättning, som sedermera kunde
ökas; att på var oeh en av departementets sex byråer äga tillgång till
ett fast arvode på åtminstone 2,000 kronor; samt att i vissa undantagsfall,
såsom vid mera krävande utrednings- oeh föredragningsarbete, kunna
överskrida detta belopp. De dittillsvarande anslagen lämnade ej tillfälle
till någon ökning av amanuensersättningen, tvärtom syntes allt mindre del
därav bliva övrig för sådant ändamål, da från anslaget måste tillgodoses
dels den stigande renskrivningskostnaden och dels de extra vaktmästarnas
krav på något förbättrad avlöning.

Redan i den proposition, som föranlett 19<>9 års anslag, hade beräknats,
att till fasta arvoden erfordrades 21,200 kronor. Enär för det dåvarande
för samma ändamål funnes tillgängliga allenast 17,500 kronor,
skulle det krävas en ökning av 4,700 kronor, eller avrundat 5,000 kronor.

För gratifikationer åt övriga amanuenser ävensom, därest det befunnes
lämpligt, anställande av ett kvinnligt biträde erfordrades en förhöjning
av åtminstone 3,000 kronor eller för hela anslagets avjämnande

3,100 kronor.

Det av Kungl. Maj:t för ifrågavarande ändamål äskade anslaget å
extra stat beviljades jämväl av riksdagen.

Anslag å extra stat till omförmälda ändamål har därefter med enahända
belopp anvisats för vart och ett av åren 1914, 1915 och 1916.

I statsverkspropositionen till 1912 års riksdag framhöll chefen för
civildepartementet vidare, att det enligt gällande instruktioner icke funnes
någon tjänsteman i Kungl. Maj:ts kansli med speciell uppgift att på ett
mera stadigvarande sätt biträda statsministern.

Det läge i sakens natur, att statsministern ägde påkalla biträde av
vilken som helst av kansliets tjänstemän, men en sådan verksamhet från
deras sida folie dock utom deras egentliga uppgift och måste därför bliva,
mera tillfällig. För att fylla den brist, som sålunda förelåge, borde tillfälle
beredas statsministern att anställa en person såsom sin handsekreterare.

Anslay till
en handsekreterare

åt statsministern.

270

Befattningshavaren borde i avseende å anställningen jämnställas med
de fast anställda amanuenserna i departementen, men med hänsyn till de
särskilda kvalifikationer, som måste ställas å en dylik sekreterare, erhålla
något högre arvode än det som i regel utginge till amanuenserna.

Oaktat befattningen syntes böra inrättas redan under år 1912, behövde
något anslag för år 1912 ej äskas för ändamålet, utan kunde, därest
framställning om anslag för år 1913 bifölles, erforderligt belopp för år
1912 anvisas av sjätte huvudtitelns allmänna besparingar eller av anslaget
till extra utgifter.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att på extra stat för år 1913 anvisa ett anslag av 3,000 kronor att
av Kungl. Maj:t ställas till statsministerns förfogande för avlönande av en
handsekreterare.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens
hemställan framställda förslag.

Dylikt anslag har därefter till oförändrat belopp anvisats för vart
och ett av åren 1914, 1915, 1916 och 1917.

1913 års
riksdag.

Anslag till
en biträdande.
föredragande.

På Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda förslag anvisade
1913 års riksdag för avlönande av en biträdande föredragande inom civildepartementet
på extra stat för år 1914 ett belopp av 3,000 kronor.

Vederbörande departementschef yttrade till statsverkspropositionen i
detta ämne, bland annat, följande.

A andra byrån inom civildepartementet handlades, förutom postoch
telegrafärenden samt några mindre ärendesgrupper, frågor rörande städerna
i allmänhet.

Bland de sistnämnda visade ärendena angående stadsplaner samt
byggnadsärendena en stark stegring under de sista åren.

Vad först stadsplaneärendena beträffade, vore dessa i regel mycket
tidsödande redan på grund av dithörande i’ättsförhållandens invecklade
beskaffenhet. Därtill komme, att ärendenas slutliga beredning till föredragning
ofta måste föregås av ett flertal förberedande åtgärder. Det
vore nämligen ganska vanligt, att föredraganden vid en första granskning

271

av handlingar och kartor funne, att det föreliggande materialet företedde
vissa felaktigheter eller luckor. Därest sådant visade sig möjligt, sökte
häri då i regel att under hand påpeka för vederbörande myndigheter, vilka
åtgärder, som erfordrades, eller att införskaffa felande upplysningar. Därigenom
avsåges att, så vitt ske kunde, undvika avslag på den föreliggande
ansökningen, vilket ofta för det samhälle, saken gällde, kunde vålla ganska
stora svårigheter.

Denna i allmänhetens intresse använda metod vållade emellertid,
oavsett det omedelbara besväret med den förberedande skriftväxlingen, att
föredraganden ofta måste upprepade gånger med längre eller kortare mellantider
genomgå de vidlyftiga handlingarna i dylika ärenden, och dessa
krävde därför jämväl av denna anledning ett i förhållande till sitt antal
oproportionerligt tidsödande och tyngande arbete, som dock ej gärna kunde
eftersättas utan att starka intressen bleve lidande.

Byggnadsärendena, vilka i regel avsåge dispenser från byggnadsstadgan
för rikets städer eller särskild byggnadsordning för vederbörande
stad, hade under senaste åren tillvuxit i antal och därjämte ofta blivit av
mera invecklad beskaffenhet, samtidigt som de i regel krävde skyndsam
behandling.

Huvudsakliga anledningen till ökningen vore, att nyssnämnda stadganden
dåmera i åtskilliga avseenden, särskilt för Stockholm, ej vore fullt
tidsenliga. Den närmast till hands liggande utvägen vore därför givetvis
att modernisera dessa bestämmelser. Också hade en kommitté för revision
av byggnadsstadgan under år 1909 avgivit betänkande med förslag till
byggnadsstadga för riket, varöver sedermera överintendentsämbetets yttrande
infordrats.

Emellertid komme antagligen den utredning angående bostadsförhållandena
i riket, som uppdragits åt vissa sakkunniga, att påkalla ändringar
eller särskilda bestämmelser i byggnadsstadgan. Under sådana
förhållanden syntes det ej för det dåvarande lämpligt att utfärda en byggnadsstadga,
som sannolikt snart skulle ånyo behöva revideras.

För att avhjälpa den allför tyngande arbetsbördan på andra byrån
hade under en del av år 1912 vidtagits den anordningen, att en amanuens

272

i departementet fått självständigt under expeditionschefens omedelbara
överinseende föredraga vissa stadsplane- och byggnadsärenden.

Sedan nämnda amanuens lämnat departementet för att över»å till
enskild verksamhet, måste åt någon annan person uppdragas att på ett
mera stadigvarande sätt specialisera sig på ifrågavarande ärenden, och vore
det för sådant ändamål nödvändigt att erhålla ett särskilt anslag till en
biträdande föredragande å byrån. Det vore eljest att befara, ått dessa
viktiga ärendesgrupper ej alltid kunde komma i åtnjutande av den skyndsamma
behandling, som deras beskaffenhet krävde. Det syntes departementschefen
emellertid sannolikt, att inom några år antalet stadsplaneärenden
och byggnadsdispenser, efter det författningarna reviderats, komme
att nedgå, och att således behovet av ifrågavarande anslag skulle visa si»
vara jämförelsevis snart övergående.

Vad anslagets belopp anginge, borde detta bestämmas med hänsyn
därtill, att den biträdande föredraganden ej kunde förväntas bliva ständigt
upptagen fulla sex timmar om dagen, men å andra sidan borde åtnjuta
något högre arvode än det, som i regel utginge till fast anställda amanuenser.
Ett belopp av 3,000 kronor syntes därför lämpligt.

Oaktat befattningen borde inrättas redan under år 1913, behövde
något anslag för detta år ej äskas för ändamålet, utan kunde, därest framställningen
om anslag för år 1914 bifölles, erforderligt belopp för år 1913

anvisas av sjätte huvudtitelns allmänna besparingar eller av anslaget till
extra utgifter.

Även för åren 1915, 1916 och 1917 har därefter enahanda anslå»
anvisats för berörda ändamål.

Riksdag! * ^en 1915 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen väckte

Anslag till Kun#l- Maj:* förslag om anvisande på extra stat för år 1916 av 3,000

Särskild kronor till avlönande av »en tredje särskild föredragande» inom civilföredra-
departementet.
gande. rp... .

till närmare utveckling av denna fråga hade vederbörande departementschef,
på sätt framgår av nämnda proposition bifogat statsrådsprotokoll,
anfört, bland annat, följande.

273

Ä sjätte byrån inom civildepartementet handlades de till departementet
hörande besvärsmål och andra ärenden, som skulle föredragas i
regeringsrätten, dock med undantag av mål om beslut av lantkommun
(tillhörande departementets första byrå). Föredragning å sjätte byrån
ålåge den särskilda föredragande, för vars avlönande anslag å extra stat
utginge med 4,000 kronor. Denne hade därjämte att inom departementet
såsom byråchef bereda och föredraga de mål och ärenden, chefen för departementet
bestämde.

Beredning till föredragning av dessa mål vore, i stort sett, mera
tidsödande och mödosam än handläggningen av åtminstone flertalet övriga
inom departementet förekommande ärenden. Utom det att åtskilliga dithörande
mål vore av mycket vidlyftig beskaffenhet, erfordrades till följd
av bristande utredning synnerligen ofta, utom remisser till myndigheter,
att genom skriftväxling med vederbörande införskaffa handlingar och upplysningar,
som vore nödvändiga för målens bedömande.

För dessas allsidiga belysning erfordrades också en ingående och
med hänsyn till mångfalden av de till civildepartementets handläggning
hörande ärendesgrupperna omfattande kännedom om gällande författningar
och deras tillämpning, vilket i många fall påkallade ett noggrant studium
av riksdagstryck och precedensfall. Föredraganden i regeringsrätten hade
vidare nästan undantagslöst att avgiva förslag till beslut i de mål han
föredroge, något som kunde vara både krävande och tidsödande.

Det hade också redan under de första åren efter regeringsrättens
tillkomst visat sig, att den arbetsbörda, som vilade å ifrågavarande föredragande,
vore så stor, att vid åtskilliga tillfällen andra av departementets
tjänstemän måst förordnas att föredraga de ärenden, som ej utan svårighet
kunnat medhinnas av ifrågavarande tjänsteman.

Sedan de mål, som rörde, bland annat, beslut av landsting, stad,
köping, municipalsamhälle ävensom dessas representationer och vilka tidigare
handlagts å annan byrå inom departementet, i sammanhang med en ändrad
fördelning av ärendena mellan byråerna från och med 1913 års ingång
överflyttats till sjätte byrån, hade föredraganden erhållit stadigvarande biträde
med ärendens beredning samt föredragning i regeringsrätten.

Under åren 1913 och 1914 hade sålunda en av amanuenserna i de 35—162603.

Lönereglering skommitténs bet. LIII.

274

partementet varit av Kungl. Maj:t förordnad att i regeringsrätten föredraga
de till sjätte byrån hörande mål, som till honom överlämnades.
Såsom ersättning härför hade ifrågavarande amanuens uppburit ett årligt
arvode av 3,000 kronor, vilket belopp utgått av anslaget till förhöjning
av de inom civildepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli anställda
amanuensernas arvoden m. m.

Beträffande fördelningen av målen mellan de båda föredragandena
hade under år 1914 av biträdande föredraganden föredragits i det närmaste
samma antal mål som av den särskilde föredraganden. Därjämte
hade den biträdande vid särskilda tillfällen förordnats att föredraga jämväl
till departementets första byrå hörande regeringsrättsmål.

I detta sammanhang ansågs böra framhållas, att den biträdande föredraganden,
i likhet med den särskilde föredraganden å sjätte byrån, enligt
dittills följt bruk bestritt föredragning jämväl i statsrådsberedningen av sådana
ärenden, som av honom föredragits i regeringsrätten och vari regeringsrätten
avgivit utlåtande till Kungl. Maj:t — ett bruk, som visserligen i
sin mån betungade föredraganden, men som på grund av det undvikande av
dubbelarbete, detsamma innebure, syntes böra allt framgent bibehållas.

Det kunde knappast anses skäligt, att en person, åt vilken anförtrotts
ett så maktpåliggande uppdrag som beredandet och föredragningen av regeringsrättsmål,
avlönades med endast amanuensarvode. Detta särskilt med
hänsyn därtill, att föredragande i fråga om dessa mål ensam svarade såväl
för målens beredning och föredragning som för uppsättande av utgående
expeditioner samt således därvid ej hade det stöd i juridiskt och formellt
avseende, som eljest lämnades av expeditionschefen.

Till följd av regeringsrättsmålens ökning hade också den biträdande
föredragandens uppdrag fått en omfattning, som i det närmaste vore jämförlig
med den särskilde föredragandens arbete. Någon anledning förelåge
ej heller att antaga, att regeringsrättsmålen inom departementet, vilka
i stort sett visat en väsentlig ökning sedan regeringsrättens tillkomst,
skulle komma att minskas.

Departementschefen tvekade därför icke att föreslå, att den biträdande
föredragande, som under de senaste två åren på ett stadigvarande
sått — och jämväl tidigare, alltsedan regeringsrättens tillkomst, under

275

mera tillfälliga former — anlitats för föredragningen i regeringsrätten,
måtte inom departementet beredas en fastare ställning. I sådant avseende
vore erforderligt, dels att medel av riksdagen anvisades för hans avlönande
och dels att häri erhölle en ersättning, som icke alltför mycket understen
den redan förefintliga särskilde föredragandens löneförmåner. Riksdagen
hade såsom gottgörelse åt denne anvisat ett belopp av 4,000 kronor.

Dessutom uppbure han ett amanuensarvode å 2,000 kronor.

Då meningen vore att, därest det förslag, som komme att framställas,
vunne Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, låta den dittillsvarandtf biträdande
föredraganden å byrån behålla ett amanuensarvode å 2,000 kronor
borde av riksdagen för ändamålet äskas ett belopp av 3,000 kronor. Hans
sammanlagda löneförmåner skulle således komma att utgöra 5,000 kronor,
vilket belopp jämväl med hänsyn till tiden för hans tjänstgöring i departementet,
i det närmaste 12 år, och de särdeles dåliga befordringsmöjligheterna
inom departementet ingalunda syntes oskäligt.

Oaktat den ifrågasatta anordningen borde tillämpas redan år 1915,
behövdes ej något anslag för detta år till ändamålet i fråga, därest erforderligt
belopp för år 1915 finge anvisas av sjätte huvudtitelns allmänna
besparingar eller av anslaget till extra utgifter.

Riksdagen, som fann behovet av ytterligare en särskild föredragande
ådagalagt och icke heller i övrigt hade något att erinra mot Kungl. Maj:ts
framställning i ämnet, anvisade till avlönande av en tredje särskild föredragande
inom civildepartementet på extra stat för år 1916 ett .belopp av

3,000 kronor.

Samma belopp har för enahanda ändamål anvisats å extra stat även
för år 1917.

1916 åra
riksdag.

Anslag
å extra
stat till.
förhöjning
av amanuensarvoden

ro. ro

I statsverkspropositionen till 1916 års riksdag föreslogs till förhöjning
av de inom civildepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli
anställda amanuensernas arvoden m. m. anslag på extra stat för år 1917
till belopp av 34,000 kronor.

Till vid propositionen fogat protokoll över civilärenden hade vederbörande
departementschef i nämnda hänseende anfört, bland annat, följande.

276

Under anslagstiteln civildepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts
kansli var till departementschefens förfogande för amanuenser, vikariatsersättning,
renskrivning m. m. i riksstaten uppfört ett anslag, som i den
av riksdagen år 1878 för departementet fastställda stat bestämdes till

15.000 kronor. Ifrågavarande anslag hade därefter höjts år 1894 till

17.000 kronor, år 1903 till 22,000 kronor och år 1906 till 30,100 kronor.

Sedermera hade riksdagen till förhöjning av de inom civildepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli anställda amanuensernas arvoden
m. in. på extra stat anvisat för vart och ett av åren 1909—1912 15,900
kronor och för vart och ett av åren 1913—1916 24,000 kronor.

Under åren 1913—1915, då båda ifrågavarande anslag utgått med
tillhopa 54,100 kronor, hade utgifter av natur att skola av anslagen bestridas
varit fördelade på de särskilda med anslagen avsedda ändamålen
på sätt i en bifogad tablå, i avrundade tal, angavs.

Utgifterna i fråga hade icke kunnat hållas inom ramen av anslagen,
utan under åren 1913—1915 överstigit den sammanlagda anslagssumman
med i runda summor respektive 3,600 kronor, 8,000 kronor och 13,000
kronor.

Till täckande av sålunda uppkomna brister hade medel av Kungl.
Maj:t anvisats från sjätte huvudtitelns anslag till extra utgifter eller sjätte
huvudtitelns allmänna besparingar.

Särskilt hade utgifterna under rubrikerna amanuensarvoden samt
kvinnliga biträden och renskrivning avsevärt stisrit.

Detta förhållande var beträffande utgifterna för amanuensarvoden
huvudsakligen beroende på dels att arvodena höjts åt de fast anställda
amanuenser, som avsevärt lång tid tillhört departementet eller ägnade så
gott som hela sitt arbete åt denna tjänst, dels även att de fast avlönade
amanuensernas antal måst ökas på grund av den departementet påvilande
ständigt växande arbetsbördan.

Inom departementet voro för det dåvarande fast anställda 13 amanuenser.
Två av dessa tjänstgjorde såsom särskilda föredragande för vissa
mål hos regeringsrätten, men uppburo såsom sådana, förutom av riksdagen
anvisad särskild gottgörelse, ett amanuensarvode av 2,000 kronor
vardera. Övriga fasta amanuensers arvoden uppgingo till följande belopp,

277

nämligen för eu 3,000 kronor, för två 2,500 kronor, för två 2,000 kronor
för en 1,500 kronor, för en 1,300 kronor, för tre 1,200 kronor och för er
900 kronor.

Utom dessa amanuenser funnos inom departementet anställda 12
amanuenser, som hade alls ingen fast inkomst från departementet, utan
voro hänvisade till de gratifikationer, som tilldelades dem, jämte tilläventyrs
någon vikariatsersättning.

De gratifikationer, som under år 1915 utbetalts till de icke fasta
amanuenser, som under hela året tjänstgjort inom departementet, växlade
från 600 kronor till 950 kronor. Medeltalet var 760 kronor, vilket belopp
måste anses vara en låg ersättning för det under året utförda arbetet.

Orsakerna till stegringen av kostnaderna för kvinnliga biträden och
renskrivning vore väsentligen att söka i att den allmänna ökningen av
departementets arbetsbörda medfört ett högst betydligt ökat behov av
kvinnliga skrivbiträden och att biträdenas avlöningsförmåner reglerats
enligt de grunder, som fastställts för kvinnliga biträdesbefattningar, som
vore uppförda å ordinarie stat.

Under år 1915 funnos sålunda inom departementet 9 kvinnliga skrivbiträden.
Ett av dessa tjänstgjorde såsom biträde hos registrator^ De
övriga hade sysselsatts med renskrivning, men dessutom biträtt med expediering
och uppsättning av enklare expeditioner — en anordning, som
visserligen föranlett, att för renskrivning måst anlitas arbetskrafter utom
departementet i större utsträckning än eljest blivit förhållandet, men å
andra sidan medfört den fördelen, att amanuenserna kunnat användas
huvudsakligen för mera kvalificerade göromål, vilket visat sig nödvändigt
för att inom departementet uppehålla arbetets behöriga gång.

Beträffande de extra vaktmästarna inom Kungl. Maj:ts kansli var att
märka, att dessa från och med år 1914 beretts avlöningsförmåner enligt
enhetliga grunder sålunda, att extra vaktmästare därstädes med full tjänstgöring
från och med nämnda år erhölle ett arvode av 1,100 kronor för
år. Därav förklarades den ökning av utgifterna för extra vaktmästare i
departementet, som den bifogade tablån utvisade.

Departementschefen ansåg det icke vara möjligt att med den stegrade
arbetsbördan inom departementet inskränka antalet därstädes då be -

278

fintliga extra arbetskrafter. Någon reduktion i deras avlöningsförmåner syntes
än mindre låta sig göra.

Då det vidare icke syntes vara lämpligt, att sjätte huvudtitelns
anslag till extra utgifter eller huvudtitelns allmänna besparingar, på sätt
som under de senare åren skett, årligen användes för regelbundet återkommande
utgifter, för vilka ett annat anslag vore avsett, fann departementschefen
en förhöjning av det för ifrågavarande ändamål av riksdagen
beviljade extra anslaget vara oundgängligen av behovet påkallad.

I detta sammanhang ansåg departementschefen böra nämnas, att
det befunnits lämpligt att anställa en portvakt i kanslihuset. Uppdraget
skulle eventuellt anförtros en av civildepartementets extra vaktmästare.
Den därav föranledda utgiften syntes böra bestridas av nu ifrågavarande
anslag.

Med hänsyn till storleken av de belopp, som måst från annat håll
anvisas, borde enligt departementschefens mening den ifrågasatta höjningen
av anslaget ej sättas lägre än till 10,000 kronor.

Den brist i anslaget, som kunde komma att uppstå under år 1916,
syntes kunna bestridas av sjätte huvudtitelns anslag till extra utgifter
eller från sjätte huvudtitelns allmänna besparingar.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till förhöjning av de inom civildepartementets avdelning av
Kungl. Maj:ts kansli anställda amanuensernas arvoden m. m. på extra stat
för år 1917 anvisa ett belopp av 34,000 kronor.

I skrivelse den 15 juni 1916 n:r 6 anförde riksdagen uti nämnda
hänseende, att för ifrågavarande ändamål 1915 års riksdan för år 1916
anvisat ett belopp av 24,000 kronor. Mot den föreslagna höjningen, vilken
vore föranledd huvudsakligen därav, att den stegrade arbetsbördan inom
departementet medfört behov av ökat antal amanuenser och skrivbiträden,
hade riksdagen icke haft något att erinra.

Med anledning av departementschefens meddelande att Kungl. Maj:t
till täckande av brister, som under senare år uppkommit i de för ändamålet
beviljade anslag, anvisat medel från, förutom anslaget till extra utgifter,
sjätte huvudtitelns allmänna besparingar, ville riksdagen framhålla,

*279

att enligt de i rikets ständers skrivelse den 12 maj 1841 i avseende a
dispositionen av besparingar å huvudtitlarna angivna grunder, vilka av
följande riksdagar förklarats fortfarande skola bliva gällande, huvudtitlarnas
allmänna besparingar icke borde användas till av riksdagen prövade utgifter.
Emellertid hade riksdagen intet att erinra mot, att sjätte huvudtitelns
allmänna besparingar toges i anspråk för täckande av brist, som
kunde uppkomma i det för år 1916 anvisade anslaget för ifrågavarande
ändamål.

Riksdagen hade således till förhöjning av de inom civildepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli anställda amanuensernas arvoden m. m.
på extra stat för år 1917 anvisat ett belopp av 34,000 kronor.

Finansdepartementet.

Vid 1911 års riksdag äskades höjning av det i finansdepartementets
stat upptagna anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning
m. m.

Föredragande departementschefen hade därutinnan till nämnda års
statsverksproposition bifogat statsrådsprotokoll över finansärenden yttrat i
huvudsak följande.

Nämnda anslag hade av 1907 års riksdag fastställts till 15,400
kronor. Därförut hade det sedan år 1905 utgjort 14,700 kronor. Den
ökning av anslaget, som sålunda gjorts år 1907, hade vidtagits huvudsakligen
för att möjliggöra dels höjning av de då — frånsett departementets
bankbyrå, vars samtliga utgifter bestredos av därför särskilt anvisade
medel, och dess kontroll- och justeringsbyrå, vilken kunde i
ifrågavarande avseende lämnas å sido — i departementet med fast arvode
anställda tre amanuensernas årsarvoden, som utgått för två av dem med
1,200 kronor och för den tredje med 1,000 kronor, till 1,500 kronor fölen
var av dem, dels och anställande i departementet av ytterligare två
amanuenser med fasta årsarvoden till belopp av 1,500 kronor.

Att den för dessa ändamål erforderliga höjningen av anslaget kunnat
begränsas till 700 kronor, hade berott därpå, att anslagsregleringen företagits
i sammanhang med kontroll- och justeringsbyråns skiljande från
finansdepartementet och ombildande till ett självständigt ämbetsverk.

1911 års
riksdag.

Höjning ar
anslag till
amanuenser
m. m.

280

vadan därefter några utgifter från anslaget, förorsakade av de göromål,
soin tillhört nämnda byrå, icke vidare, på ett mindre undantag när, komtno
i fråga.

Såsom av en utav departementschefen meddelad tablå framginge,
hade de utgifter, som skulle bestridas av anslaget i fråga, icke kunnat
hallas inom ramen av detsamma, utan hade detta under de tre åren
1908—1910, som tablån avsåge, överskridits. Kungl. Maj:t hade därför mot
slutet av vederbörande år anvisat särskilda belopp för anslagets fyllande.
Tablån utvisade ock, att särskilt utgifterna under två rubriker — vikariatsersättningar
i anledning av partiell ledighet för expeditionschef och byråchefer
samt renskrivning — i oproportionerlig grad tyngt på anslaget och
således i första hand vållat dess otillräcklighet.

Vad förstnämnda post beträffade, hade under sista åren förhållandena
inom departementet, till följd av särskilda omständigheter, varit så exceptionella,
att de icke kunde läggas till grund för en beräkning av framtida
anslagsbehov för ändamålet. Annat vore däremot förhållandet beträffande
utgifterna för renskrivning.

Vid den senast företagna höjningen av ifrågavarande anslag hade kostnaderna
för renskrivning beräknats till 2,150 kronor för år. Dessa kostnader
hade emellertid vida överskridit vad sålunda beräknats. Den medelsökning,
som erfordrades för mötande av de stegrade renskrivningskostnaderna,
borde beräknas till omkring 2,000 kronor. För vinnande av en avrundning
av slutsumman för anslaget till finansdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli ifragasatte departementschefen emellertid endast
ett belopp av 1,900 kronor.

En höjning av ifrågavarande anslag vore emellertid även av behovet
i hög grad påkallad för beredande av ökad medelstillgång för amanuensernas
i departementet avlöning. Visserligen hade den del av anslaget, som i
betraktande av anslagets hela belopp skäligen kunnat disponeras för sistnämnda
ändamål, under de senaste åren ungefärligen motsvarat medelsåtgången.
Och så skulle väl kunna antagas bliva fallet jämväl för den
närmaste tiden, dock endast under förutsättning, att de dåvarande förhållandena
i två särskilda avseenden förbleve oförändrade.

För att underlätta arbetsbördan för byråchefen å byrån för beskatt -

nings- in. fl. lire liden hade det befunnits nödvändigt att förordna en särskild
person att järnte byråchefen i regeringsrätten föredraga byråns dit
hörande mål, liksom det redan, innan regeringsrätten kommit till, vid åtskilliga
tillfällen visat sig behov inom departementet av extra hjälp vid
föredragning av samma slags ärenden. Förordnandena både dittills meddelats
för viss kortare tid.

Departementschefen vore övertygad, att ett utbyte av detta provisorium
mot en mera stadigvarande anordning vore högeligen av nöden och
att detta måste ske genom ett mera fast anställande av en extra föredragande,
vilken i sådant fall borde hava åliggande att, i mån omständigheterna
sådant påkallade, föredraga jämväl andra besvärsmål än dem, som
hörde till förenämnda byrå.

Emellertid måste man av skäl, som av departementschefen berördes,
även för år 1912 räkna med den dåvarande tillfälliga anordningen för
föredragningen i regeringsrätten. Till extra föredragande hade dittills förordnats
kanslisekreteraren å förenämnda byrå, vilkens tjänst därvid uppehållits
av en amanuens. Denne amanuens hade tillika förordnats såsom
protokollsförare i regeringsrätten och hade därvid, i likhet med den extra
föredraganden, för sitt arbete i regeringsrätten beretts särskild ersättning,
dock mot det att han helt och hållet avstode från sitt amanuensarvode.
Därigenom hade således från anslaget i fråga behövt utgå förutom gratifikationer
endast fyra fasta amanuensarvoden. Därmed hade man att räkna
jämväl för år 1912.

Det andra förhållande, vars oförändrade fortvaro utgjorde en betingelse
för tillräckligheten av de för amanuensernas avlönande tillgängliga
medlen, vore bibehållandet av den norm för nämnda tjänstemäns
gottgörande, som angivits i framställningen till 1907 års riksdag om
ifrågavarande anslags bestämmande till 15,400 kronor. Just i denna
punkt syntes emellertid en ändring vara av behovet oundgängligen påkallad
.

Vad beträffade de fast avlönade amanuensernas ersättning, kunde
denna med ett undantag sägas sedan åtskilliga år tillbaka hava utgått med

1,500 kronor om året. Den höjning av ifrågavarande anslag, som vidtagits
år 1907, hade visserligen medfört en höjning av de fasta amanuensarvo 36—162603.

Luneregleringskommittcns bet. Lill.

282

(lena, men däremot icke, med nyssberörda undantag, någon förbättring i
avseende å beloppet av dessa tjänstemäns löneförmåner.

Redan före de fasta arvodenas berörda höjning hade man nämligen,
för att likställa amanuenserna i finansdepartementet med amanuenserna
inom de övriga större statsdepartementen, varest arvodena dåmera i allmänhet
höjts till 1,500 kronor, funnit nödvändigt att i form av särskilda
gratifikationer (som efter anslagsregleringen ej vidare åtnjutits) höja de till
finansdepartementets förut omförmälda tre, redan före år 1908 anställda
amanuenser utgående arvoden, så att avlöningen till de två amanuenser,
vilkas arvode varit bestämt till 1,200 kronor för en var, i verkligheten
uppgått till 1,500 kronor och den amanuens, vilkens arvode varit fastställt
till 1,000 kronor, faktiskt åtnjutit avlöning med 1,250 kronor.

Att sistnämnda amanuens sålunda måste åtnöja sig med lägre avlöning
ån de övriga, hade allenast berott på otillräckligheten i det för
dithörande ändamål anvisade anslag eller önskan att i möjligaste mån begränsa
det belopp, som därutöver måst för ändamål av ifrågavarande slag
tagas i anspråk.

Liksom höjningen av de fasta amanuensarvodena till 1,500 kronor
i allmänhet vidtagits tidigare i övriga statsdepartement än i finansdepartementet,
så hade ock dåmera i flertalet med finansdepartementet i avseende
å behovet av extra ordinarie tjänstemän och det arbete, som krävdes av
dessa statstjänare, jämförliga övriga departement förbättring av de fast
avlönade amanuensernas avlöningsförhållanden genomförts, utan att för
finansdepartementets vidkommande dittills något åtgjorts för att bereda
dessa amanuenser motsvarande löneförbättring.

Med tillämpning av de grunder, som iakttagits vid förbättringen av
avlöningen åt amanuenserna i övriga departement, skulle två av de fasta
amanuensarvodena inom finansdepartementet höjas, vartdera från 1,500
kronor till 2,000 kronor om året. För möjliggörandet därav tarvades
alltså en höjning av anslaget till amanuenser m. m. av 1,000 kronor.

Därest framställningen om ökat anslag för år 1912 för höjning av
fasta amanuensarvoden vunne bifall, ämnade departementschefen föreslå
Kungl. Maj:t att av sjunde huvudtitelns allmänna besparingar eller av an -

slaget till extra utgifter bereda vederbörande amanuenser förhöjd ersättning
jämväl för år 1911.

På sått departementschefen hemställt, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen,
att det i staten för finansdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts
kansli upptagna anslag till amanuenser, vikariatsersåttningar, renskrivning
in. m., då 15,400 kronor, måtte höjas med 2,900 kronor eller till 18,300 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen.

1 den till 1912 års riksdag framlagda statsverkspropositionen väck- m års

tes förslag om beredande av medel till avlönande av en extra föredra- J nk,sda3''n
n Anslag till

gande i finansdepartementet. en extra fö Till

propositionen bifogat statsrådsprotokoll över finansärenden den red,aSande13
januari 1912 erinrade föredragande departementschefen uti ifrågavarande
ärende till en början, hurusom enligt stadgan den 5 juni 1909 angående
behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhöra regeringsrätten,
vore föreskrivet, att de till regeringsrätten hörande mål och ärenden
skulle beredas och föredragas av kansliråden i det statsdepartement,
vartill desamma enligt stadgad fördelning hörde; dock att Kungl. Maj:t,
där så funnes erforderligt, förordnade kanslisekreterare eller annan tjänsteman
inom departementet att vara föredragande inför regeringsrätten.

Den sålunda bestämda ordinarie ordningen för regeringsrättsärendenas
beredande och föredragning, d. v. s. genom vederbörande byråchef,
hade, anförde departementschefen vidare, dittills kunnat följas beträffande
finansdepartementets andra byrå — byrån för ärenden angående handel,
industri och sjöfart in. m.

Däremot hade, beträffande departementets första byrå — byrån för
beskattnings-, tull-, pensions- in. fl. ärenden — så gott som från början
av regeringsrättens verksamhet måst tillgripas utvägen att anlita extra
föredragande. Under den tid, som därefter förflutit, hade den av regeringsrättsärendena
förorsakade arbetsbördan å denna byrå visat sig vara av den
krävande och fortvarande beskaffenhet, att ett undanskjutande av den under
de sistförflutna åren inom departementet alltmer framträdande frågan om
ordnandet av arbetet å byrån på ett mera stadigvarande sätt, än som dittills
skett, ej vidare läte sig göra.

284

Då regeringsrätten i slutet av maj 1909 började sin verksamhet,
hade, enligt den å första byrån jämlikt ovanberörda stadga förda anteckningsbok
över dithörande, regeringsrättens upptagande tillhörande ärenden,
antalet sådana endast på den slutliga beredningen inom departementet
och föredragningen inför regeringsrätten beroende ärenden varit omkring
70. Därav hade under juni månad nämnda år, innan regeringsrätten
åtskildes för åtnjutande av sommarferier, av vederbörande byråchef
föredragits något över 20 ärenden. Under berörda tid och tills regeringsrätten
i augusti månad åter trädde i verksamhet inkommo emellertid till
finansdepartementet ytterligare omkring 70 ärenden av nyssnämnda beskaffenhet,
så att vid berörda tidpunkt balansen av första byråns regeringsrättsmål
utgjorde omkring 120.

Då balansen alltjämt växte samt vederbörande ordinarie byråchef av
särskilda orsaker var hindrad att i erforderlig grad ägna sig åt regeringsrättsärendena,
förordnade Kungl. Maj:t, att i viss omfattning bestrida byråns
föredragningsskyldighet i regeringsrätten, dels under augusti och september
månader en av departementets amanuenser och dels, genom särskilda
beslut den 24 september och den 15 oktober, under återstående delen av
året en av departementets kanslisekreterare.

Vid sistnämnda tillfälle, då jämväl bestämdes arvoden åt föredraganden
samt åt en såsom vikarie för nämnde kanslisekreterare och tillika
såsom protokollsförande i regeringsrätten förordnad amanuens, yttrade dåvarande
departementschefen i ämnet huvudsakligen följande.

Såsom framginge av den utredning, vilken åtföljde Kungl. Maj:ts
proposition till 1909 års riksdag med förslag till vissa av inrättandet av
regeringsrätten in. in. föranledda författningar, komme finansdepartementet
otvivelaktigt kvantitativt och säkerligen ock kvalitativt sett att lämna
regeringsrätten långt större arbetsmateriel än något av de övriga departementen.
Medeltalet mål av beskaffenhet att dåmera tillhöra regeringsrättens
handläggning utgjorde sålunda åren 1899—1906 sammanlagt för alla
departementen 1,016, därav ej mindre än 387 mål folio på finansdepartementet.
Motsvarande statistik för de allra senaste åren av samma period
eller åren 1904—1906 utgjorde respektive 1,130 och 464.

285

Av de till finansdepartementet hörande mål fullo åter huvudparten på
departementets första byra. Besvärsmål tillhörande nämnda byrå, därav den
ojämförligt största delen bestode av beskattningsmål, inginge sålunda i medeltal
för perioden 1899—1906 med ungefär 350 och i medeltal för perioden
1904—1906 med ungefär 430. Då till byrån i övrigt hörde i stort
sett alla de till finansdepartementet inkommande ärenden, som folie inom
verksamhetsområdet för statskontoret, mynt- och kontrollverken, kammarrätten,
generaltullstyrelsen eller överintendentsämbetet, hade arbetsbördan
å byrån långt före regeringsrättens tillkomst vuxit därhän, att, till undvikande
av balans eller avarbetande av balans, särskilda åtgärder måst allt
emellanåt vidtagas.

Vissa tider hade man kunnat nöja sig med att låta, jämte byråchefen,
kanslisekreteraren å byrån deltaga i beredning och föredragning
av besvärsmål. Kanslisekreterargöromålen hade då, i mån som den ordinarie
kanslisekreteraren icke medhunnit desamma, utförts av amanuenser
eller extra tjänstemän inom departementet. Allt emellanåt hade emellertid
även nämnda utväg befunnits otillräcklig.

Tiden närmast före och efter riksdags sammanträdande hade i regeln
måst mera ägnas åt de angelägna ärenden, som skolat framläggas för riksdagen
eller som av riksdagen behandlats, ävensom åt andra ärenden av
brådskande natur, som plägade förekomma vid årsskifte, än åt de i
stort sett mindre brådskande besvärsmålen. Såväl till följd därav som ock
med anledning, bland annat, av de under årens lopp allt mera ökade
göromålen, hade sålunda vissa tider en särskild föredragande av besvärsmål,
i allmänhet uteslutande beskattningsmål, varit förordnad.

Om dittills vidtagandet av åtgärder av nämnda art kunnat göras
mera beroende på arbetsförhållandena i övrigt inom finansdepartementet,
hade emellertid, sedan föredragning och handläggning av de administrativa
besvärsmålen i allmänhet förlagts till regeringsrätten, ett annat förhållande
inträtt. På t. ex. den för föredragning av beskattningsmål bestämda
dag måste nämligen från finansdepartementet arbetsmaterial föreläggas regeringsrätten,
om icke fara för stagnation i regeringsrättens arbete skulle
uppstå.

När sålunda, såsom man redan då med visshet kunde se, den or -

dinarie byråchefen å finansdepartementets första byrå under vissa delar
av oktober, november och december 1909 bleve strängt upptagen av vissa
större ärenden, som skulle föredragas i statsrådsberedningen och måste
slutföras innan årets slut, bleve ock uppenbarligen behovet av en extra
föredragande hos regeringsrätten av besvärsmål från nämnda byrå under
vissa tider till årets slut oavvisligt.

Därtill komme, att å nämnda byrå uppstått en balans av besvärsmål,
som för det dåvarande uppginge till ett antal av ungefär 200.
Anledningarna till denna balans vore mångahanda, icke minst den alltjämt
växande arbetsbördan å byrån. Därutöver ville emellertid departementschefen
framhålla några särskilda omständigheter, som bidragit till uppkomsten
av nämnda balans.

Först och främst syntes i sådant avseende böra framhållas, dels att
regeringsrätten första tiden efter sin tillkomst måst ägna sig även åt
annat arbete än besvärsmål, nämligen åt vissa med organisationen förenade
frågor, dels ock att föredragningen av besvärsmål legat helt nere under
åtta veckor under juni, juli och augusti månader, nämligen under den tid,
regeringsrättens ledamöter åtnjutit ferier.

Till dessa omständigheter komme emellertid även några mera allmänna
orsaker till balansens uppkomst. Den dubbla föredragningsskyldighet,
nämligen i statsrådsberedning och regeringsrätt, som dåinera ålåge
byråchefen, kunde icke annat än i viss mån öka det besvär, som vore
förenat med föredragningen, och den arbetstid, som för dess fullgörande
måste tillsättas. Därjämte vore, enligt vad departementschefen inhämtat,
genom vissa fordringar i avseende å promemorior i de särskilda målen
med föredragningsskyldigheten i regeringsrätten direkt förenat ett långt
mera tidsödande arbete än förhållandet hade varit i statsrådsberedningen.

Allt detta gjorde, att å en byrå som finansdepartementets första
byrå, där arbetsbördan till tre fjärdedelar bestode av besvärsmål, den
omläggning i avseende å dessas föredragning och handläggning, som år
1909 ägt rum, måste verka icke så litet tyngande i arbetet.

Utan att ingå i undersökning, om och i vad mån omförmälda omständigheter
kunde göra behovet av extra föredragande av till finansdepartementet
hörande besvärsmål konstant, ville departementschefen allenast

framhålla, att av vad han sålunda anfört i allt fall syntes framgå, att för
arbetets behöriga gång erfordrades under återstående delen av år 1909 eu
extra föredragande hos regeringsrätten av besvärsmål från finansdepartementets
första byrå.

I känslan härav hade redan den 24 september nämnda år förordnats
dels kanslisekreteraren å departementets första byrå att från och med
den 1 till och med den 16 oktober bereda och inför regeringsrätten föredraga
de finansdepartementets mål och ärenden, vilka för sådant ändamål
till honom överlämnades, dels ock en amanuens i departementet att under
samma tid föra regeringsrättens protokoll i mål och ärenden, vilka från
departementet där föredroges, varjämte chefen för departementet förordnat
nämnde amanuens att likaledes under samma tid bestrida den som extra
föredragande förordnade kanslisekreterarens tjänst.

Lämpligt syntes departementschefen vara, att en sådan ordning fortfore
till årets slut. Om den särskilda ersättning, som därför borde tillkomma
nämnda tjänstemän, hade dittills icke något blivit bestämt, varför
det föreslogs, att Kungl. Maj:t då skulle lämna föreskrifter om de grunder,
varefter sagda ersättning borde utgå från den 1 berörda oktober.

I detta avseende syntes departementschefen skäligt, att kanslisekreteraren,
som under den tid, förordnandet varade, vore skyldig avstå sina med
kanslisekreterartjänsten förenade tjänstgöringspenningar, erhölle, utöver den
med sagda tjänst förenade lön, arvode efter 3,500 kronor för år räknat,
samt amanuensen, utöver de med kanslisekreterartjänsten förenade tjänstgöringspenningar,
arvode efter 1,500 kronor för år räknat. De särskilda
kostnaderna för den föreslagna anordningen skulle alltså belöpa sig, för
år räknat, till 5,000 kronor. Angående sättet för anskaffandet av delsa
medel erinrade departementschefen om följande.

Vid underdånig föredragning den 12 januari 1909 av frågan om
reglering av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel för år 1910
hade chefen för civildepartementet i sammanhang med beräkningen av det
anslag, som för regeringsrätten erfordrades, framhållit, hurusom det framlagda
och dåmera antagna förslaget om inrättande av en regeringsrätt
förutsatte, att målens beredning och föredragning i regeringsrätten skulle
anförtros åt åmbets- och tjänstemän i de särskilda statsdepartementen.

Huruvida föredragningen under alla förhållanden skulle kunna tillfredsställande
uppehållas på sätt sålunda ifrågasatts utan förstärkning i ett eller
annat departements arbetskrafter, syntes icke på förhand kunna avgöras.
Skulle sådant visa sig ovillkorligen påkallat och av riksdagen beviljat anslag
ej lämna tillgång för ändamålet, syntes emellertid erforderliga medel
kunna anvisas från allmänna besparingar eller under förskottstitel, intill
dess närmare erfarenhet vunnits.

På grund av vad sålunda anförts och då allmänna besparingarna å
sjunde huvudtiteln för det dåvarande vore alltför ringa för att kunna för
ifrågavarande ändamål tillgripas, samt fördenskull erforderliga medel för
samma ändamål måste utgå under förskottstitel, meddelades ifrågavarande
tjänstemän i finansdepartementet för tiden till årets slut enahanda förordnanden,
som de på grund av förordnandet av den 24 september 1909
då bestredo, varjämte de förklarades berättigade att till årets slut uppbära,
kanslisekreteraren, utöver den med hans kanslisekreterartjänst förenade
lön, arvode efter 3,500 kronor för år räknat samt amanuensen, utöver
de med kanslisekreterartjänsten förenade tjänstgöringspenningar, arvode
efter 1,500 kronor för år räknat.

Ehuru antalet av de första byråns mål, som avgjorts eller eljest
slutbehandlats i regeringsrätten under år 1909, uppgick till omkring 200,
hade dock byråns balans av ifrågavarande ärenden vid årsskiftet 1909—
1910 ej kunnat nedbringas under omkring 150. Med hänsyn därtill och
i övrigt på grund av de utav departementschefen i anförandet den 15
oktober 1909 åberopade förhållanden förordnade Kungl. Maj:t genom särskilda
beslut mot ersättning enligt enahanda grunder som nyss nämnts
dels förenämnde kanslisekreterare att under år 1910 vara extra föredragande
i regeringsrätten och dels en av departementets amanuenser att
under samma tid med undantag av den del av sommaren, som regeringsrätten
åtnjöt ferier, vara protokollsförare i regeringsrätten och uppehålla
bemälde kanslisekreterares tjänst.

Utom av den sålunda förordnade extra föredraganden bestreds under
största delen av år 1910 föredragningen i regeringsrätten av mål från
byrån jämväl av vederbörande tjänstförrättande byråchef i den utsträck -

289

ning, som övriga göromål å byrån medgåvo, varjämte vissa amanuenser
departementet för särskilda tillfällen förordnades att i den extra föredragandens
ställe övertaga föredragningen i ändamål att bereda honom för
handläggningen av vidlyftigare ärenden eller eljest för det behöriga fullgörandet
av hans åligganden erforderligt avbrott i hans en hel dag i varje
vecka omfattande föredragningstur.

Tack vare denna anordning ävensom i sin mån den omständigheten,
att efter hand åt föredragningen inom regeringsrätten givits enklare och
mindre betungande former än som tillämpats under regeringsrättens första
verksamhetstid, hunno under år 1910 avgöras eller eljest slutligen behandlas
närmare 500 av byråns regeringsrättsmål. Det oaktat förefanns
fortfarande vid årsskiftet 1910—1911 å byrån en balans av sådana mål,
uppgående till omkring 150 stycken.

Under år 1911 anordnades arbetet med första byråns regeringsrättsärenden
på samma sätt som under år 1910; och yttrade dåvarande departementschefen
den 30 december 1910 vid meddelande av förordnande för
extra föredragande m. m. i ämnet bland annat följande.

Ehuru det dittillsvarande provisoriet i fråga om föredragningen i
regeringsrätten av besvärsmål från finansdepartementet redan fortfarit
längre än som kunde anses lämpligt och dess ersättande snarast möjilgt
med en mera fast och stadigvarande anordning måste anses såsom ett
önskemål, var departementschefen likväl ännu icke beredd att i sådant
hänseende framlägga förslag.

Detta sammanhängde därmed, att alltifrån regeringsrättens tillkomst
särskilda omständigheter förekommit inom departementet, som hindrat
honom att förvärva erfarenhet om, i vilken utsträckning den ordinarie
byråchefen å första byrån själv kunde medhinna föredragningen i regeringsrätten,
en erfarenhet, som departementschefen emellertid, med hänsyn
till det mycket stora antal till regeringsrättens handläggning hörande
mål, som ankomme på samma byrås beredning och föredragning, ansåge
oundgänglig såsom underlag för ett förslag till denna angelägenhets ordnande
på ett mera stadigvarande sätt.

Departementschefen syftade därutinnan på det förhållandet, att ifrågavarande
byråchef på grund av under längre tid åtnjuten tjänstledighet

37—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

290

och av andra skäl allenast i mycket ringa omfattning föredragit i regeringsrätten.
Under dessa förhållanden syntes det vara nödvändigt att
tills vidare och intill dess den erforderliga erfarenheten i förevarande hänseende
vunnits förlänga det provisoriska tillstånd, som dittills rått.

Antalet avgjorda eller eljest slutligen behandlade regeringsrättsmål
å första byrån uppgick under år 1911 jämväl till inemot 500, och byråns
balans av sådana mål var fortfarande i det stora hela oförändrad, alltså
omkring 150 mål.

Beträffande förra hälften av år 1912 hade arbetsförhållandena å första
byrån enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1911 fortsättningsvis
ordnats på huvudsakligen samma sätt som förut.

Enligt vad chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1912 vidare yttrade, hade han av den undersökning, han
låtit verkställa rörande ifrågavarande angelägenhet, kommit, i likhet med
sin företrädare i ämbetet, till den bestämda övertygelsen, att det dittillsvarande
provisoriet i fråga om föredragningen i regeringsrätten av besvärsmål
från finansdepartementet snarast möjligt borde ersättas med en mera
fast och stadigvarande anordning. Och då det hinder, som vållat uppskovet
med ifrågavarande förhållandens ordnande, nämligen bristande erfarenhet
om, i vilken utsträckning den ordinarie byråchefen å första byrån
själv kunde medhinna föredragningen i regeringsrätten, dåmera finge anses
undanröjt, syntes något skäl för vidare uppskov ej föreligga.

Erfarenheten finge anses giva vid handen, att byråchefen å första
byrån med byråns dåvarande arbetsbörda och hans skyldighet att bestrida
föredragningen i statsrådsberedningen ej hunne själv handlägga mer än en
femtedel eller en fjärdedel av de till byrån hörande regeringsrättsmålen,
och anledning att förvänta någon minskning i byråns arbetsbörda syntes
ej förefinnas. Tvärtom kunde med säkerhet förutses en högst betydlig,
redan under år 1912 inträdande höjning i antalet av byråns regeringsrättsmål.

Av vad departementschefen sålunda och i övrigt anfört syntes honom
till fullo ådagalagt, att behovet av en extra föredragande av rege -

291

ringsrätts mål å finansdepartementets första byrå för det dåvarande och jämväl
för en avsevärd tid framåt vore oavvisligt. Departementschefen tvekade
därför icke att föreslå, att den extra föredragande, som sedan ett par år
under mer tillfälliga former anlitats i departementet, måtte inom detsamma
beredas en fastare ställning.

I sådant avseende fordrades först och främst, att den extra föredraganden,
som dittills förordnats tills vidare för viss del av år, meddelades
mer omfattande förordnande, nämligen för helt år, och detta borde icke
komma i fråga, med mindre medel av riksdagen särskilt anvisades för
hans avlönande. Vidare fordrades, att den extra föredraganden bereddes
ersättning, som icke allt för mycket understege byråchefs löneförmåner.
Med avseende å såväl mängden som beskaffenheten av hans göromål vore
han nämligen fullt jämnställd med byråchef.

I detta sammanhang framhöll departementschefen, att den extra föredraganden
enligt dittills följt bruk bestrede viss föredragning jämväl i
statsrådsberedningen, nämligen av sådana ärenden, som av honom föredragits
i regeringsrätten och vari regeringsrätten avgivit utlåtande till Kungl.
Maj:t — ett bruk som visserligen i icke ringa mån betungade den extra
föredraganden, men som på grund av det undvikande av dubbelarbete,
detsamma innebure, syntes böra allt framgent bibehållas.

Den som extra föredragande förordnade kanslisekreteraren hade tillerkänts
ersättning med 2,000 kronor utöver avlöningen vid tjänsten — en
ersättningsgrund, som jämväl i vissa andra statsdepartement i liknande
fall kommit till användning.

Med avseende därå och med beräknande av kanslisekreterarens lön
och tjänstgöringspenningar, inklusive provisoriskt lönetillägg, till 5,050
kronor, vilka avlöningsbelopp departementschefen ämnade föreslå att disponeras
för uppehållande av den tjänst, vartill de rätteligen hörde, skulle
alltså för extra föredragandens avlönande erfordras ett anslag av i runt
tal 7,000 kronor för år. Bestämd enligt sålunda angivna grunder skulle
extra föredragandens avlöning, varav 2,500 kronor lämpligen borde anses
såsom tjänstgöringspenningar, också komma att stå i skäligt förhållande till
byråchefs i statsdepartement löneförmåner, vilka, där ålderstillägg ej in -

292

verkade på beloppets bestämmande, med provisoriskt lönetillägg uppginge
till 7,800 kronor.

Därest den extra föredraganden såsom sådan erhölle en fastare
ställning, borde givetvis hans vikarie å kanslisekreterarbefattningen beredas
en tjänsteställning, som närmade sig ordinarie befattningshavarens. De
med sistnämnda tjänst förenade åliggandena vore av den omfattning, att
vikarien under tiden för förordnande måste helt ägna sig åt tjänsten i departementet.

Ifrågavarande kanslisekreterartjänst, som redan före regeringsrättens
tillkomst givit sin innehavare full sysselsättning, hade genom regeringsrätten
ytterligare betungats. Sålunda hade för denne befattningshavare tillkommit
skyldigheten att föra regeringsrättens protokoll vid de sex till sju föredragningar
i månaden, som ålåge första byrån, varjämte den till största delen
på honom ankommande expedieringen av regeringsrättens utslag m. in.
blivit betydligt mera tidsödande än motsvarande åligganden före regeringsrättens
tillkomst. Vidare förorsakades kanslisekreteraren å första byrån
ganska mycket besvär därigenom, att han faktiskt hade att tillhandagå två
förmän å byrån, byråchefen och extra föredraganden.

Då således vikarien å kanslisekreterartjänsten i fråga finge draga
full arbetsbörda, borde, för att till befattningens uppehållande kunna påräkna
kvalificerad och i övrigt lämplig person, honom även beredas förmåner,
som motsvarade den ordinarie befattningshavarens. Den vikarierande
kanslisekreteraren hade dittills erhållit i ersättning dels den ordinarie
kanslisekreterarens tjänstgöringspenningar, vilka med provisoriskt
lönetillägg uppgått till 1,600 kronor, och dels särskilt arvode för protokollsföringen
i regeringsrätten 1,500 kronor, således tillsammans 3,100
kronor för år.

Vikarien borde således för att komma i åtnjutande av full avlöning
tillerkännas ytterligare ersättning med omkring 2,000 kronor. Detta
skulle låta sig göra, om medel till den extra föredragandens avlönande
bereddes genom särskilt anslag och således ej blott, som dittills, tjänstgöringspenningarna
utan jämväl lönen och ortstillägget vid ifrågavarande
kanslisekreterartjänst gjordes tillgängliga för uppehållandet av samma befattning.

29a

Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att för beredande av ersättning åt
en extra föredragande i finansdepartementet in. in. å extra stat för år
1913 anvisa ett anslag av 10,500 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att
av nämnda belopp redan år 1912 disponera 3,500 kronor.

I skrivelse den 30 maj 1912, n:r 7, anförde riksdagen, att, på sätt
departementschefen anfört, det finge anses av utredningen till fullo ådagalagt,
att behovet av en extra föredragande av regeringsrättsmål å finansdepartementets
första byrå för det dåvarande och jämväl för en avsevärd
tid framåt vore oavvisligt.

På grund därav och då den gjorda framställningen innebure allenast
ett mera fast ordnande av arbetsförhållandena å byrån i enlighet med vad
erfarenheten alltifrån regeringsrättens tillkomst visat vara ett faktiskt föreliggande
behov, hade riksdagen, som icke funnit något att erinra i fråga
om beloppet av den ersättning, vilken ansetts böra utgå till den extra
föredraganden, funnit sig böra bifalla Kungl. Maj:ts förslag om uppförande
av ett extra anslag för detta ändamål.

Av samma anledning hade riksdagen ansett sig kunna godkänna
förslaget jämväl i vad det avsåge förändringens inträdande från och med
juli månad 1912.

För beredande av ersättning åt en extra föredragande i finansdepartementet
hava följande års riksdagar å extra stat för vart och ett av
åren 1914—1917 anvisat ett anslag av 7,000 kronor.

Vid 1913 års riksdag anmäldes behovet av en extra kanslisekreterare
i finansdepartementet.

I avseende därå erinrade chefen för nämnda departement till vid
statsverkspropositionen fogat statsrådsprotokoll den 14 januari 1913, hurusom
han den 31 december 1912 i sammanhang med framställning om
ordnande av beredningen och föredragning av ärenden angående kommunernas
finanshushållning anfört, bland annat, följande.

Genom en den 28 november 1912 utfärdad kungörelse, som trätt
i kraft den 1 januari 1913, hade Kungl. Maj:t, med ändring och förklaring
av stadgan den 31 mars 1900 angående fördelning av ärendena mellan

Riksdagarna
1913—1916.
Anslag till
en extra
kanslisekreterare
m. in.

294

statsdepartementen och kungörelsen den 30 januari 1903 om ändring och
förklaring av samma stadga, förordnat, bland annat, att till finansdepartementet
skulle höra ärenden angående kommunernas finanshushållning.

De ärenden, som på grund därav överflyttats till finansdepartementet,
hade förut till största delen handlagts inom civildepartementet och
utgjordes huvudsakligen av

dels sådana frågor om upptagande av lån för landskommuner, municipalsamhällen,
köpingar, städer och landsting, vilka författningsenligt
skulle underställas Kungl. Maj:t,

dels underställningsfrågor rörande försäljning, pantförskrivning eller
utbyte av någon sådan landskommun, stadskommun eller länskommun tillhörig
fastighet, som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål
genom gåva eller testamente tillfallit kommunen, ävensom överenskommelse,
som medförde förändring i de rättigheter, kommunen ägde till sådan
fastighet,

dels ock underställningsärenden rörande beslut av kyrkostämma eller
landsting om påläggande av avgifter, vilka erfordrade uttaxering för längre
tid än fem år.

Emellertid hade jämväl till ecklesiastikdepartementets föredragning
hört en grupp av ärenden, vilkas handläggning till följd av omförmälda
kungörelse skulle övertagas av finansdepartementet, nämligen sådana av
kyrkostämma fattade beslut, som skulle underställas Kungl. Maj:t och som
anginge dels försäljning, pantförskrivning eller utbyte av någon sådan kyrkoförsamlingen
tillhörig fastighet, som, utan att kunna räknas till kyrkoegendom,
för något församlingens gemensamma nytta avseende ändamål genom
gåva eller testamente tillfallit densamma, ävensom överenskommelse, vilken
medförde förändring i de rättigheter, kyrkoförsamlingen ägde till sådan
fastighet, dels upptagande av lån, dels ock påläggande av avgifter,
vilka erfordrade uttaxering för längre tid än fem år.

Då de ärenden, som anginge kommunernas finansiella hushållning,
förut varit uppdelade å två departement, hade detta givetvis medfört, att
behandlingen av desamma icke alltid kommit att äga rum efter enhetliga
grunder, vilket i fråga om ärenden av den betydelse, det här gällde, måste
anses utgöra en olägenhet.

295

Genom ifrågavarande ärendens sammanförande till ett departement
hade man avsett att undanröja denna olägenhet, och genom deras förläggande
till finansdepartementet hade man dessutom trott sig vinna ökad
garanti för att dessa frågor städse skulle behandlas under behörig hänsyn
till finansläget såväl inom som utom landet ävensom till Övriga faktorer av
mera allmän ekonomisk natur, som inverkade på den kommunala lånepolitiken.

För att angivna syfte skulle kunna vinnas, vore det av vikt att tillse,
att den handläggning, som borde komma förevarande ärenden till del inom
finansdepartementet, bleve så omsorgsfull och omfattande, som ärendenas
betydelse påkallade. Men detta vore icke möjligt utan vidtagande av särskilda
åtgärder med avseende å beredningen av ärendena i fråga.

Den arbetsbörda, som påvilade expeditionschefen och de båda byråcheferna,
till vilkas åligganden föredragningen av ifrågakomna ärenden
borde höra, vore redan av den omfattning, att någon ökning av densamma
utan hinder för ärendenas behöriga behandling svårligen läte sig göra.
Och att överlämna handläggningen av omförmälda ärenden till den extra
öredraganden kunde icke ifrågakomma.

Det vore visserligen sant, att i sammanhang med överflyttande till
finansdepartementet av förevarande ämnesgrupp nämnda departement befriats
från handläggning av ärenden rörande kommerskollegii avdelning
för arbetsstatistik samt yrkesinspektionen. Den lättnad i departementets
arbetsbörda, som därigenom vunnits, vore emellertid alltför obetydlig för
att inverka på den föreliggande frågan.

Departementschefen betonade i detta sammanhang ytterligare angelägenheten
av att de till finansdepartementet överflyttade ärendena angående
kommunernas finanshushållning redan från början erhölle en så omsorgsfull
och ingående behandling, att det angivna dubbla syftet med deras
överflyttning verkligen vunnes.

Under för handen varande förhållanden ansåg han denna angelägenhet
icke låta sig lämpligen ordna utan ifrågavarande ärendens överlämnande
till en särskilt förordnad föredragande.

Givetvis borde departementschefen äga att i mån av behov taga
denne tjänsteman i anspråk även för annat till departementet hörande arbete.

296

Det vore departementschefens avsikt att framdeles föreslå avlåtande
av proposition till riksdagen om anvisande av erforderliga medel för avlönande
av en tjänsteman med bland annat förevarande uppgift. Då en
särskild föredragande för berörda ärenden emellertid vore behövlio- från
och med den 1 januari 1913, borde arvode åt en sådan funktionär beredas
redan från nämnda tidpunkt.

Efter det departementschefen lämnat denna redogörelse för vad tidigare
förekommit och i sammanhang därmed meddelat, att en av departementets
amanuenser förordnats att från och med den 1 januari till och
med den 30 juni 1913 bereda och föredraga ärenden angående kommunernas
finanser mot ett arvode av 200 kronor i månaden, anförde departementschefen
vidare till statsrådsprotokollet den 14 januari 1913 följande.

Departementschefen hade för avsikt att för tiden efter den 30
juni 1913 tillägga den särskilda tjänsteman, som skulle föredraga ifrågavarande
ärenden, ej endast de ovan berörda ärendena angående kommunernas
finanser utan ytterligare tvenne arter av åligganden, däribland
föredragning av ännu en särskild ämnesgrupp, som vore stadd i
betydande tillväxt.

Det hade länge framstått såsom ett önskemål, att statens byggnadsverksamhet
ägde rum under mera enhetlig ledning. Att ett sammanförande
av byggnadsfrågorna, så långt sig göra läte, till ett departement
bleve en av de första åtgärderna för vinnande av angivna syfte, vore otvivelaktigt.

I huvudsakligen samma syfte, som man haft med en ifrågasatt koncentrering
av byggnadsfrågor till finansdepartementet, hade av departementschefen
redan under år 1912 vidtagits åtgärder för att ärenden rörande
förhyrande av lokaler åt ämbetsverk och kommittéer måtte komma
att beredas i och föredragas från finansdepartementet. Förut hade dylika
frågor handlagts i det departement, under vilket vederbörande ämbetsverk
lytt eller från vilket vederbörande kommitté utsetts.

Det vore givet, att berörda byggnads- och förhyrningsfrågors sammanförande
till finansdepartementet skulle medföra en ökning i arbetet
därstädes, vilken man icke kunde lämna obeaktad.

297

Denna sak syntes departementschefen lämpligen kunna ordnas så,
att den tjänsteman, som hade att föredraga kommunala lånefrågor, finge
sig föredragningen även av förevarande ämnesgrupp anförtrodd.

Slutligen hade en förstärkning av finansdepartementets arbetskrafter
i ännu ett avseende visat sig behövlig. Under en följd av år hade expeditionschefen
för beredande av större och mera maktpåliggande ärenden
(propositioner till riksdagen, nya författningar m. in.) avsevärd del av året
åtnjutit ledighet från övriga till expeditionschefsämbetet hörande åligganden.
Under dessa tider hade den av departementets kanslisekreterare,
som vore indelad till tjänstgöring hos expeditionschefen, måst biträda såväl
den ordinarie som den såsom vikarie för handläggning av de löpande
ärendena tillförordnade expeditionschefen.

Att en sådan anordning kunde medföra olägenheter och störingar i
arbetet, sade sig självt. Departementsarbetets organiserande skulle i icke
obetydlig grad underlättas, därest den ordinarie expeditionschefen särskilt
under beredande av de ärenden, som skulle föreläggas riksdagen, hade att
såsom biträde lita till en tjänsteman, som icke ständigt behövdes för departementets
löpande, dagliga arbete.

En nära till hands liggande lösning även av nu berörda fråga erbjöde
förordnandet av särskild person att föredraga omförmälda ämnesgrupper.
Åt samma person syntes nämligen lämpligen böra anförtros att
jämväl biträda expeditionschefen med beredningen särskilt av ärenden,
som vore avsedda att framläggas för riksdagen.

Den föreslagna nya funktionären syntes åtminstone tills vidare icke
böra åtnjuta högre avlöning än kanslisekreterare eller 5,050 kronor om
året. Han borde ock vid sådant förhållande helst betecknas såsom extra
kanslisekreterare. Arvodet åt honom borde beräknas från den 1 juli 1913.
Dessutom borde beräknas två års ersättning för vikarie under semester
med tillhopa 400 kronor.

Departementschefen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till arvode åt en extra kanslisekreterare med tjänstgöringsskyldighet
enligt angivna grunder å extra stat för år 1914 bevilja ett belopp
av 7,975 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att därav redan under
år 1913 disponera 2,725 kronor.

38—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

298

Kungl. Maj:ts proposition avfattades uti ifrågavarande avseende i enlighet
med departementschefens förslag.

Riksdagen meddelade sitt beslut i ämnet i skrivelse den 30 maj
1913, n:r 7.

Då sammanförandet av samtliga ärenden rörande kommunernas finanser
till ett departement givetvis beredde möjlighet till deras behandling
efter mera enhetliga grunder än som dittills under deras uppdelning på
två departement kunnat äga rum, syntes det riksdagen, att Kungl. Maj:t
haft goda skäl för denna åtgärd. Riksdagen hade för sin del icke funnit
något att i princip erinra mot dessa ärendens förläggande för det dåvarande
till finansdepartementet och nödiga provisoriska åtgärders vidtagande
därstädes för ärendenas omsorgsfulla handläggning.'';

En sådan anordning, som med hänsyn till mängden av föreliggande
ärenden av denna art samt det önskvärda i, att desamma erhölle en i möjligaste
mån likartad, sakkunnig och skyndsam behandling, syntes vara
omedelbart påkallad, behövde, enligt riksdagens förmenande, icke innebära
något prejudicerande av vare sig detta arbetes framtida organisation eller
finansdepartementet såsom slutlig plats för ifrågavarande ärendens framtida
behandling. Vid sådant förhållande och då den av Kungl. Maj:t för ändamålet
begärda förstärkningen i departementets arbetskrafter syntes vara
erforderlig, hade riksdagen ansett sig böra bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Sedermera hava vid följande riksdagar till arvode åt en extra kanslisekreterare
samt till ersättning åt vikarie för honom under semester å
extra stat för vartdera av åren 1915, 1916 och 1917 beviljats ett anslag
av 5,250 kronor.

Det torde emellertid uti ifrågavarande hänseende böra erinras om
följande förhållanden.

Då i den till 1915 års riksdag avgivna statsverkspropositionen medel
begärdes till arvode åt en extra kanslisekreterare för år 1916, meddelade
chefen för finansdepartementet, att det visat sig under vissa förhållanden
kunna vara önskvärt, att innehavaren av den extra kanslisekreterartjänsten
icke utförde just de åligganden, för vilkas förrättande tjänsten

299

tillkommit, utan att dessa åligganden, vilka i regel vore mer krävande än
det arbete, som vanligen fordrades av en kanslisekreterare, uppdroges åt
någon av departementets ordinarie kanslisekreterare. Det syntes därför
departementschefen vara lämpligast, att den extra kanslisekreterarbefattningen,
som fortfarande vore mer än väl behövlig till följd av departementets
stora arbetsbörda, icke förbundes med någon bestämd tjänstgöringsskyldighet.

Med förklarande, att riksdagen icke haft något att erinra mot Kungl.
Maj:ts omförmälda framställning, beviljade riksdagen för ifrågavarande
ändamål på extra stat jämväl för år 1916 ett anslag av 5,250 kronor.

Sedermera förordnades den 21 december 1915 en av, departementets
ordinarie kanslisekreterare att tills vidare under år 1916 dels bereda och
föredraga ärenden angående kommunernas finanshushållning samt angående
statens byggnader ävensom förhyrande av lokaler åt ämbetsverk och
kommittéer, dels ock biträda expeditionschefen med beredningen särskilt
av ärenden, som vore avsedda att föreläggas riksdagen. Den sålunda särskilt
förordnade föredragandens avlöning var den, som tillkomme honom
såsom kanslisekreterare.

I statsverkspropositionen till 1916 års riksdag föreslogs — under åberopande
av en framlagd utredning beträffande tillväxten av den ifrågavarande
föredragande åliggande arbetsbörda — att, med indragning av den
extra kanslisekreterartjänsten, densamma måtte ersättas med en särskild
föredragandetjänst, även den på extra stat och avlönad med 7,000 kronor
för år eller samma belopp, som utginge till vissa andra särskilda föredragande
i olika departement; av beloppet borde 2,500 kronor anses motsvara
tjänstgöringspenningar. Därjämte skulle erfordras för vikariatsersättning
under semester 312 kronor 50 öre eller i avrundat tal 315 kronor.

Där ordinarie kanslisekreterare förordnades att uppehålla den sålunda
föreslagna föredragandetjänsten, skulle han givetvis avstå alla sina avlöningsförmåner
såsom kanslisekreterare åt den förordnade vikarien. Det anmärktes
tillika, att ett bifall till förslaget, lika litet som inrättandet på sin tid
av den extra kanslisekreterartjänsten, prejudicerade vare sig det framtida organiserandet
av det arbete, som ålåge föredraganden, eller finansdepartementet
såsom slutlig plats för handläggningen av de ärenden, varom fråga var.

300

1910 års
riksdag.

Förändrad
användning
av ett anslag.

Kungl. Maj:t hemställde, att till arvode åt en särskild föredragande
i finansdepartementet samt till ersättning åt vikarie för honom under
semester måtte av riksdagen på extra stat för år 1917 beviljas ett anslag
av 7,315 kronor.

I skrivelse den 15 juni 1916 n:r 7 anmälde emellertid riksdagen,
att den, i likhet med vad för år 1916 ägt rum, till arvode åt en extra
kanslisekreterare samt till ersättning åt vikarie för honom under semester
å extra stat för år 1917 beviljat ett anslag av 5,250 kronor.

Ecklesiastikdepartementet.

I den i det föregående lämnade redogörelsen beträffande ecklesiastikdepartementet
är omförmält, hurusom vid 1904 års riksdag, i sammanhang med
inrättandet av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk, läroverksbyrån i
ecklesiastikdepartementet indrogs och ur avlöningsstaten för nämnda departements
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli uteslötos lön och tjänstgöringspenningar
åt en byråchef, tillhopa 6,400 kronor, men att riksdagen,
på sätt Kungl. Maj:t i en i ämnet avlåten proposition föreslagit, beslöt
att i stället å ordinarie stat skulle uppföras ett anslag å 500 kronor till
arvode åt den kanslisekreterare, som av Kungl. Maj:t förordnades att på
eget ansvar till föredragning bereda vissa ärenden, som skulle föreläggas
riksdagen.

Dåvarande departementschefen hade ansett, att de göromål rörande
den högre undervisningen, som efter överstyrelsens inrättande fortfarande
komme att handläggas inom departementet, borde överflyttas till akademibyrån;
att denna skulle erhålla förstärkning i sina arbetskrafter på det
sätt, att den kanslisekreterare, som var anställd å läroverksbyrån, överflyttades
å akademibyrån; ävensom att åt denne kanslisekreterare borde
uppdragas att mot ett arvode av 500 kronor på eget ansvar till föredragning
bereda de till statsverkspropositionens utarbetande hörande ärenden,
som förut tillhört läroverksbyrån.

Det befanns emellertid snart nog, att departementet icke kunde undvara
det tillskott i arbetskraft, som läroverksbyrån berett. På sätt jämväl
meddelats, framlades redan år 1906 förslag för riksdagen om för -

301

stärkning av departementets arbetskrafter. Riksdagen anvisade också på
extra stat för år 1907 ett belopp av 6,400 kronor för beredande av arvode
å detta belopp åt en extra byråchef inom ecklesiastikdepartementet.
Därmed blev läroverksbyrån faktiskt återupprättad.

Det anslag å 500 kronor, som av 1904 års riksdag uppfördes på
ordinarie stat till arvode åt den kanslisekreterare, som förordnades att
på eget ansvar till föredragning bereda vissa riksdagsärenden, kom icke
länge att utgå på sätt från början varit avsett. Vid 1907 års riksdag framlade
nämligen Kungl. Maj:t förslag om ändrad användning av detta anslag.

Med anledning av Kungl. Maj:ts framställningar beslöt riksdagen
dels medgiva, att omförmälda under ecklesiastikdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli uppförda anslag å 500 kronor finge från och med
år 1908 tills vidare, så länge å extra stat beviljades medel för beredande
av arvode åt en extra byråchef inom ecklesiastikdepartementet och i följd
härav nämnda anslag å 500 kronor icke vore erforderligt för det med
detsamma avsedda ändamål, användas till bestridande av en del av detta
arvode, dels ock för beredande av arvode åt en extra byråchef inom departementet
å 6,400 kronor, varav 2,000 kronor finge anses motsvara
tjänstgöringspenningar, på extra stat för år 1908 anvisa ett belopp av
5,900 kronor.

På enahanda sätt beviljade riksdagen på extra stat för vartdera av
åren 1909 och 1910 ett belopp av 5,900 kronor till arvode åt en extra
byråchef.

I statsverkspropositionen till 1910 års riksdag gjordes emellertid
framställning, att omförmälda anslag å 500 kronor ånyo måtte få användas
för sitt ursprungliga ändamål.

Till propositionen bifogat statsrådsprotokoll över ecklesiastikärenden
hade vederbörande departementschef anfört följande.!

Under de tre år, som förflutit efter framläggande av 1907 års statsverksproposition,
hade erfarenheten givit vid handen, att den arbetsbörda,
som påvilade läroverksbyrån, vore så stor, att det för chefen å densamma
vore så gott som omöjligt att medhinna alla honom åliggande göromål.
Visserligen funnes bland byråns ärenden en del av mindre omfattning,
men åtskilliga andra vore i stället av så mycket tyngre beskaffenhet.

302

Dit kunde hänföras en del samlingsmål, där ofta på ett nummer sammanfördes
ett hundratal ansökningar, vilka sedan var för sig måste genomgås
och granskas, samt vidare litet emellan förekommande större
organisationsfrågor, som erfordrade vidlyftiga utredningar och synnerligen
noggrann prövning. Särskilt betungande vore den mängd av ärenden,
som skulle föreläggas riksdagen och som föranledde såväl ett ytterst
krävande arbete med uppsättande av propositioner som ock betydlig möda
för beredande till föredragning av riksdagens i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar fattade beslut.

Enda möjligheten att hålla arbetet i gång hade varit, att byråchefen,
ofta månader i sträck, erhållit ledighet från övriga göromål för att komma
i tillfälle att erforderligen bereda viktigare ärenden, vanligast avsedda att
föreläggas riksdagen. Under tiden hade då de löpande ärendena handlagts
av tillfälligt förordnade chefer för byrån. Att detta, därest det ofta
upprepades, i längden icke kunde vara till fromma för kontinuiteten i
ärendenas behandling, vore uppenbart. Någon minskning i arbetsbördan
för framtiden vore ej heller att förvänta, utan syntes snarare allt tyda
på, att en stadigt fortgående ökning kornme att äga rum.

I längden kunde icke en person utan överansträngning ensam fullgöra
allt det, som för det dåvarande vilade på byråns chef. Det vore
därför oundgängligt att han befriades från en del honom åliggande göromål.
De ärenden, departementschefen för det dåvarande ansåge lämpligast
att till annan person överflytta, vore dels sådana, som skulle föreläggas
riksdagen och vilka en gång förut beretts av en kanslisekreterare,
dels sådana, som rörde universitetsundervisningen och vad däremot svarade,
d. v. s. alla ärenden, som anginge universiteten i Uppsala och Lund,
Karolinska mediko-kirurgiska institutet samt högskolorna i Stockholm och
Göteborg. Vidare borde frågor rörande den tekniska undervisningen, såväl
den högre som den lägre, lämpligen avskiljas från den extra byråchefens
handläggning. Därest sålunda ifrågasatta anordningar vidtoges,
syntes den extra byråchefens alltför stora arbetsbörda bliva reducerad
till skäligt mått.

Vad anginge sättet för uppehållande av de göromål, från vilka
chefen för läroverksbyrån skulle befrias, skulle det, enligt departements -

303

chefens mening, utan allt tvivel vara lämpligast, att sådant uppdroges åt
en person med byråchefs grad och avlöning, helst som dessa göromål
säkerligen skulle taga en persons hela arbetskraft i anspråk. Detta redan
under dåvarande förhållanden, och något stillastående eller tillbakaslå!) e
vore för visso icke att förvänta på ifrågavarande i vår tid mer än någonsin
aktuella undervisningsområden.

Med hänsyn därtill, att av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga vore
sysselsatta med utredning av frågan rörande omorganisation av Kungl.
Maj:ts kansli, ansåg departementschefen det dock kunna försvaras, att
även berörda, så viktiga del av departementets arbete tills vidare uppehölles
genom anordningar av helt och hållet provisorisk art.

Den för tillfället lämpligaste lösningen vore, att ifrågavarande ärenden
överlämnades till byråns kanslisekreterare, vilken under långvarig
tjänstgöring på byrån i sin nämnda egenskap ävensom under upprepade
förordnanden såsom expeditions- och byråchef förvärvat djupgående erfarenhet
och insikt i dithörande frågor.

För att arbetet skulle kunna behörigen hållas i gång hade i själva
verket denna arbetsfördelning i det hela varit genomförd från det departementschefen
blivit medlem av statsrådet, i det nämnda kanslisekreterare
med erkännansvärd beredvillighet åtagit sig att under år 1909 utan ersättning
bereda s. k. universitetsärenden och frågor hörande till statsregleringen.
Huvudparten av kanslisekreterargöromålen hade i stället överflyttats på
en amanuens, som därför erhållit ersättning av allmänna besparingarna
under riksstatens åttonde huvudtitel.

Detta kunde emellertid ej gärna fortfara, och departementschefen
hade ansett sig ej ens kunna ifrågasätta, att kanslisekreteraren å byrån
skulle för år 1909 åtaga sig detta ansvarsfulla och betungande uppdrag,
som ej stode i rimligt förhållande till den för en kanslisekreterare tillmätta
avlöning, utan att departementschefen på samma gång trott sig
kunna ställa i utsikt, att ersättning för uppdraget skulle kunna beredas
honom från och med år 1910.

Det lägsta ersättningsbelopp, departementschefen med kännedom om
göromålens art ansåge sig kunna ifrågasätta, vore 2,000 kronor om året.
Medel till bestridande av nämnda tilläggsarvode skulle kunna beredas så -

304

lunda, att det förut omnämnda, å departementets stat upptagna belopp å
500 kronor därför anlitades och vad därutöver kunde erfordras äskades
å extra stat. Riksdagens medgivande till nämnda ordinarie anslags användande
för sitt ursprungliga ändamål borde därför utverkas tillika med
tillstånd att, därest förhållandena skulle göra sådant lämpligare, tilldela
någon departementets amanuens ifrågavarande anslag.

Yad anginge den del av arvodet, som skulle begäras å extra stat,
var departementschefen av den meningen, att, därest särskilda avlöningstillägg
komme att för år 1911 tilldelas statsdepartementens tjänstemän och
betjänte, samt kanslisekreterarna förty, efter avdrag av beräknad pensionsavgift,
erhölle en provisorisk löneförbättring av omkring 1,000 kronor
var, för sagda år en utfyllning av ifrågavarande arvode med 500 kronor
borde vara tillräcklig.

Departementschefen förutsatte därvid tillika, att ifrågavarande extra
föredragande, därest han vore kanslisekreterare, för omförmälda uppdrag
icke under några förhållanden skulle uppbära mera än att, oavsett evenuella
ålderstillägg, hans sammanlagda avlöningsförmåner uppginge till
6,000 kronor för år. I den mån av olika anledningar, såsom vederbörande
tillkommande extra lönetillägg eller särskilda avlöningstillägg, nämnda
belopp utan anlitande av hela det för ändamålet beräknade extra
anslaget komme att uppnås, komme alltså motsvarande besparing å detta
anslag att uppstå.

Därest mot förmodan uppdraget under år 1911 icke skulle kunna
lämnas till en kanslisekreterare utan överlåtas till en extra tjänsteman,
bleve tillgängliga medel för detta år alltför knappa, men saknades i så
fall ej utväg att tills vidare provisoriskt bereda skälig fyllnad i arvodet.

Anslag å extra stat skulle alltså begäras för två år, och vid det förhållande,
att det ordinarie anslaget å 500 kronor icke kunde bliva tillgängligt
förrän med år 1911, borde på extra stat för detta år äskas
2,500 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta därav under år 1910
förskottsvis av tillgängliga medel utanordna 2,000 kronor.

Ersättningen till den amanuens, som skulle uppehålla kanslisekreterartjänsten,
syntes icke skäligen kunna sättas lägre än till 2,000 kronor
om året. Att taga detta belopp ur departementets amanuensanslag kunde

305

icke ifrågakomma. Vid fastställandet av den ökning i nämnda anslag,
vartill riksdagen anslagit medel för år 1910, hade naturligtvis icke tagits
hänsyn till ifrågavarande, då ej beräknade utgift. Ett anlitande av anslaget
för berörda ändamål skulle därför betänkligt inskränka möjligheten
att tillerkänna de oavlönade amanuenserna skäliga gratifikationer. Summan
borde således av riksdagen begäras på extra stat för år 1911 och,
då behovet förelåge redan år 1910, äskas med sitt dubbla belopp, 4,000
kronor.

Att anslag till beredande av arvode åt en extra byråchef fortfarande
behövdes, vore av det anförda tydligt. Därest det till arvodets utfyllande
använda ordinarie anslaget å 500 kronor ej längre komine att för detta
ändamål begagnas, måste för år 1911 anslag begäras å extra stat till arvodets
hela belopp.

På departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj.-t riksdagen
medgiva, att det under ecklesiastikdepartementets avdelning av Kungl.
Maj:ts kansli uppförda anslag å 500 kronor till arvode åt en kanslisekreterare,
som av Kungl. Maj:t förordnades att på eget ansvar till föredragning
bereda vissa ärenden, som skulle föreläggas riksdagen, måtte från och
med år 1911 ånyo få användas för sitt ursprungliga ändamål, dock att
Kungl. Maj:t, därest förhållandena skulle göra sådant lämpligare, måtte få
tilldela någon departementets amanuens arvodet i fråga.

I skrivelse den 30 maj 1910, n:r 8, anmälde riksdagen, att densamma
av den i ärendet lämnade utredningen funnit behovet av lättnad
i arbetet för den extra byråchefen i ecklesiastikdepartementet ådagalagt,
och att riksdagen icke hade något att erinra mot de för vinnande av
detta ändamål föreslagna åtgärderna, vilka syntes riksdagen lämpliga med
hänsyn till de provisoriska förhållanden, som i avvaktan på den slutliga
lösningen av frågan om organisationen av Kungl. Maj:ts kansli måste vara
inom departementet rådande. Likaledes hade riksdagen intet att erinra
mot beloppet av de för den extra föredraganden och dennes vikarie föreslagna
arvodena eller mot att det såsom bidrag till den extra byråchefens
avlönande förut disponerade anslaget av 500 kronor i stället inginge i den
extra föredragandens arvode för år 1911.

39—162603. Lönereglering skommitténs bet. LIII.

306

Höjt anslag ] statsverkspropositionen till 1910 års riksdag äskades vidare an till

en extra 1 1 °

byråchef, slag till arvode åt den extra byråchefen, varom i sammanhang med sist

här ovan behandlade fråga förmälts.

Beträffande denna befattningshavare hade föredragande departementschefen
erinrat om vad han anfört beträffande dispositionen av det å departementets
stat uppförda ordinarie anslaget å 500 kronor till arvode åt en
kanslisekreterare, som av Kungl. Maj:t förordnades att på eget ansvar till
föredragning bereda vissa ärenden, som skulle föreläggas riksdagen.

Vidare hade departementschefen erinrat därom, att löneregleringskommittén
ansett den provisoriska lönereglering, varom förslag framlagts
vid 1910 års riksdag, icke böra omfatta andra befattningshavare än sådana,
vilkas avlöning funnes uppförd å ordinarie stat, och att beträffande
de inom statsdepartementen på extra stat uppförda befattningshavare
kommittén såsom sin mening uttalat, att, om innehavare av sådan tjänst
ansåges böra i avlöningshänseende likställas med motsvarande funktionärer
å ordinarie stat, hänsyn därtill borde tagas vid bestämmande av de anslagsbelopp,
. som kunde anses erforderliga för uppehållande av samma
befattningar under år 1911. Departementschefen sade sig godkänna i
princip riktigheten av detta löneregleringskommitténs uttalande.

Då den extra byråchefsbefattningen inom ecklesiastikdepartementet
med kansliets dåvarande organisation vore för departementet oundgängligen
behövlig och tjänsten sålunda hade karaktären av stadigvarande befattning,
samt den extra byråchefen, vilken för det dåvarande åtnjöte ett
årligt arvode av 6,400 kronor, vore beträffande honom åliggande göromål
minst lika betungad som departementets övriga byråchefer, även under
förutsättning att den föreslagna anordningen i fråga om fördelning av
göromålen å departementets läroverksbyrå bleve genomförd, ansåg departementschefen,
att den extra byråchefen givetvis borde tillerkännas lönefyllnad
för år 1911 i likhet med de ordinarie byråcheferna, därvid han
emellertid borde vidkännas motsvarande pensionsavdrag, som förutsatts i
fråga om övriga byråchefer. Hans löneförmåner borde sålunda bestämmas
till 7,800 kronor, därav 2,500 kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Kungl. Maj:t föreslog i enlighet med vad sålunda anförts riksdagen

307

:itt för beredande åt en extra byråchef inom ecklesiastikdepartementet av
arvode å 7,800 kronor, varav 2,500 kronor skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar,
på extra stat för år 1911 anvisa ett belopp av 7,800
kronor.

Vad Kungl. Maj:t föreslagit vann riksdagens bifall. Riksdagen
fann nämligen billigheten fordra, att den extra byråchefen bleve i avlöningshänseende
likställd med övriga byråchefer inom ecklesiastikdepartementet.

Anslag för enahanda ändamål och till samma belopp hava av riksdagen
anvisats för åren 1912—1917.

Här
till 1910 års
ösande

dragande
m. m.

ovan har lämnats redogörelse för vad i statsverkspropositionen Anslag till
riksdag anfördes beträffande behovet av en extra föredra- mtra^frireför
vissa ärenden, tillhörande departementets läroverksbyrå, ävensom
av tillgång till en amanuens, vilken skulle fullgöra den extra föredragandens
ordinarie göromål.

Därutöver framhöll chefen för ecklesiastikdepartementet till nämnda
proposition, hurusom den ej oväsentliga ökning i departementets arbetsbörda,
som särskilt för departementets s. k. folkskolebyrå uppkommit
i och med regeringsrättens tillkomst, framhävt nödvändigheten av att
genom utverkande av anslag på extra stat bereda förstärkning i departementets
arbetskrafter.

I detta ämne yttrade departementschefen vidare huvudsakligen

följande.

Enligt stadgan den 5 juni 1909 angående behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden, som tillhöra regeringsrätten, ålåge det, där ej
annorledes av Kungl. Maj:t förordnades, kansliråden att bereda och föredraga
de besvärsmål och andra ärenden, som borde i regeringsrätten förekomma,
samt kanslisekreterarna att i regeringsrätten föra protokoll.

Folkskolebyrån, till vilken hörde ärenden angående folkskoleseminarier
och folkundervisningen, folkbibliotek, kyrkobetjänte, dövstum- och
blindundervisningen, sinnesslöa samt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn, stode som bekant under ledning av en fackman på berörda
undervisningsområden.

308

Från och med år 1893 hade emellertid i anledning av framställning
i 1892 års statsverksproposition å departementets stat varit uppfört ett
anslag av 1,000 kronor, på det chefen för folkskolebyrån skulle kunna
erhålla befrielse från beredningen av en del till byrån hörande mål och
ärenden.

Dåvarande departementschefen hade vid anmälan av detta anslagsbehov
yttrat, bland annat, följande.

I olikhet med läroverksbyrån vore de å folkskolebyrån förekommande
rent administrativa målen och ärendena dels till antalet övervägande
de pedagogiska dels ofta av ganska invecklad och tidsödande art.
Detta berodde i icke ringa mån därpå, att, under det läroverksbyrån hade
att syssla med fast organiserade statsanstalter, folkskolebyrån handlade
ärenden, beträffande vilka det överlämnats åt kommunala myndigheter att
utöva en ganska vidsträckt beslutanderätt och vilka därför företedde mycket
växlande former samt påkallade efter de olika förhållandena lämpade
åtgärder.

Tydligen kunde det icke rimligtvis fordras av byråchefen, att han
skulle kunna fullständigt sätta sig in i och ombesörja beredningen av
alla dessa administrativa mål och ärenden, särskilt betungande för en
person, som saknade egentlig ämbetsmannautbildning, och på samma gång
äga tid och krafter över att på tillfredsställande sätt besörja sina övriga
åligganden, såsom bland annat att väckande och ledande följa arbetet
inom landet på folkskolans område, att iakttaga de viktigaste företeelserna
inom samma område i utlandet, att utöva erforderlig tillsyn över folkskoleinspektionen
och söka få densamma på lämpligaste sätt ordnad och
utvecklad samt att själv inspektera de särskilda folkskoleseminarierna, för
vilket ändamål han tidtals måste lämna byrån och företaga resor.

Omförmälda årliga anslag av 1,000 kronor hade före regeringsrättens
trädande i verksamhet använts till arvode åt en kanslisekreterare eller
annan tjänsteman inom departementet, som därför huvudsakligen haft att
i statsrådsberedningen föredraga vissa besvärsmål eller ärenden av mera
juridisk art, uppgående sammanlagt till ett 60-tal årligen, och därjämte
att Onder byråchefens frånvaro på ämbetsresor utan särskild ersättning

30!)

bereda och föredraga på byråns handläggning ankommande löpande
ärenden.

De skäl, som år 1892 talat för att chefen för folkskolebyrån borde
befrias från en del göromål, hade med den under årens lopp inträdda
ökningen i antalet till byrån hörande mål och ärenden än mera fått giltighet.
Vidare vore att märka, att, enär dåmera en hel del av dessa mål
skulle föredragas i regeringsrätten, föredraganden i fråga om dem ej
längre hade det stöd i juridiskt och formellt avseende, som eljest lämnades
av expeditionschefen. Enligt stadgan den 5 juni 1909 hade föredraganden
nämligen att ensam svara såväl för målens beredning och föredragning
som för uppsättande av utgående expeditioner.

Med hänsyn såväl därtill som till regeringsrättens arbetssätt, vilket
till största delen format sig efter högsta domstolens förebild, hade ansetts
erforderligt att fullständigt befria byråchefen från föredragningen i regeringsrätten
och i stället anförtro densamma åt en person med såväl juridisk
utbildning som erfarenhet av domstolarnas arbetssätt.

Denna person hade sålunda övertagit föredragningen ej blott av de
mål, varifrån byråchefen alltsedan år 1893 varit frikallad, utan även av
övriga på byråns handläggning ankommande besvärsmål. Kungl. Maj:t
hade den 5 juni 1909 på hemställan av dåvarande departementschefen
förordnat kanslisekreteraren å folkskolebyrån att tills vidare ombestyra
denna föredragning. Såsom ersättning härför hade tillerkänts honom förut
omförmälda arvode av 1,000 kronor årligen.

Om ock detta arvode kunde betraktas såsom skälig ersättning för
det arbete, vederbörande före regeringsrättens trädande i verksamhet härför
haft sig ålagt, måste det under sålunda inträdda förhållanden
anses alltför knappt tillmätt. Det hade nämligen visat sig, att föredragningen
i regeringsrätten av mål tillhörande folkskolebyrån toge föredragandens
hela tid i anspråk, i det att denne för undvikande av allt för
stor balans av oavgjorda mål måst beredas tillfälle till upprepade extra
föredragningar utöver vad som för regeringsrättens höstsession enligt
uppgjord arbetsplan bestämts. Att föredragningen i regeringsrätten av mål
från folkskolebyrån ej heller för framtiden komrne att medgiva sysslande
med några som helst andra göromål, kunde redan tillförlitligen bedömas.

310

Beredning till föredragning av dessa mål vore synnerligen tidsödande
och mödosam. Utom det att en del mål rörande skolväsendets
ordnande, förslag och val till folkskollärare-, klockare- och organistbefattningar
samt varning och avsättning av folkskollärare i regel vore
av mycket vidlyftig art, erfordrades till följd av bristande utredning ofta
nog, utom remisser till myndigheter, att genom skriftväxling från vederbörande
införskaffa handlingar och upplysningar, som vore nödvändiga
för målens bedömande.

För målens allsidiga belysning fordrades ock en ingående kännedom
av en mängd i dithörande ämnen gällande författningar och deras tillämpning,
vilket i många fall påkallade ett noggrant studium av riksdagstryck
och precedensfall. Beskaffenheten av handlingarna i målen, där vederbörande
nästan undantagslöst själva förde talan utan anlitande av sakkunnigt
biträde, gjorde ock utarbetandet av detaljerade föredragningspromemorior
till en nödvändighet. Föredraganden i regeringsrätten hade
vidare att i varje mål avgiva skriftligt förslag till beslut, något som kunde
vara både krävande och tidsödande.

Slutligen vore att märka, att en hel del mål, såsom angående skolväsendets
ordnande samt folkskollärare-, klockare- och organistval, då
klagan jämväl fördes över upprättat förslag, samt de mål — vanligen avseende
statsbidrag — däri tillika gjorts ansökan att, om klagan icke befunnes
lagligen grundad, av nåd erhålla det äskade beloppet, skulle, efter
det regeringsrätten avgivit utlåtande, föredragas i statsrådsberedningen
för att sedermera avgöras av Rungl. Maj:t i statsrådet. För besparing
av arbetskraft hade dittills den praxis tillämpats, att föredraganden i
regeringsrätten även föredroge målen i statsrådsberedningen, där byråchefen
då vore närvarande för att tillhandagå med erforderliga fackliga
upplysningar. Denna praxis syntes ändamålsenlig och borde fortfarande
följas.

Det arbete, som vilade på föredraganden av mål från folkskolebyrån,
vore så omfattande och ansvarsfullt, att föredraganden måste fullständigt
befrias från sina åligganden såsom kanslisekreterare, därest icke pålitligheten
i målens beredning och föredragning skulle äventyras. Den för
en kanslisekreterare tillmätta avlöningen syntes icke tillnärmelsevis utgöra

skalig ersättning för ifrågavarande, för kanslisekreterartjänsten alldeles
främmande uppdrag. 1 jordbruksdepartementet, där ävenledes en kanslisekreterare
vore fullt upptagen med beredning av mål till regeringsrätten,
hade ock denne kanslisekreterare tillerkänts väsentligt bättre avlöningsförmåner
än dem, som med anlitande av tillgängliga medel kunde beredas
den ifrågavarande kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet.

I analogi med de åtgärder, som vidtagits inom jordbruksdepartementet,
borde den kanslisekreterare, som i regeringsrätten föredroge mål
från folkskolebyrån, under dåvarande förhållanden utöver sina löneförmåner
såsom kanslisekreterare erhålla ett arvode av 2,000 kronor årligen.
Enär därtill fortfarande kunde användas förut omnämnda, å departementets
stat upptagna ordinarie anslag å 1,000 kronor, skulle således erfordras
anslag å extra stat till belopp av 1,000 kronor för år.

Då emellertid, vid bifall till samtidigt framställt förslag om provisorisk
lönereglering för år 1911 för departementets ordinarie personal, ifrågavarande
kanslisekreterare skulle för nämnda år erhålla ett avlöningstillägg,
som, efter avdrag av beräknad pensionsavgift, uppginge till omkring 1,000
kronor, syntes för nämnda år icke erfordras något ytterligare arvodestillägg.
Sådant vore däremot behövligt för år 1910, och skulle sålunda
på extra stat för år 1911 behöva äskas 1,000 kronor att förskottsvis
utgå redan år 1910.

På sätt anförts beträffande arvode till en extra föredragande å läroverksbyrån
skulle även för extra föredraganden å folkskolebyrån gälla, att
hans avlöningsförmåner, oavsett eventuella ålderstillägg, icke finge överstiga
6,000 kronor för år. Mindre besparingar kunde således tänkas uppkomma
å såväl det ifrågasatta extra anslaget som ovan omförmälda, å ordinarie
stat uppförda anslag å 1,000 kronor.

Vidare vore det nödvändigt att åt föredraganden i regeringsrätten
av mål från folkskolebyrån, såsom fallet vore i jordbruksdepartementet,
bereddes biträde av en amanuens. För arbetets behöriga gång vore det
nämligen nödigt, att föredraganden erhölle hjälp vid uppsättningen av
expeditioner, förandet av anteckningsbok över regeringsrättsmål, kollationering,
expediering av utslag m. m. A andra sidan måste föredraganden
fullständigt befrias från de till hans kanslisekreterartjänst hörande göromål.

312

Departementschefen hade tänkt sig att åt den amanuens, han föreslagit
såsom biträde åt föredraganden av regeringsrättsmål å folkskolebyrån,
kunde uppdragas att fullgöra föredragandens protokollstjänstgöring
både i regeringsrätten och i statsrådet ävensom att i övrigt, i den mån
sådant skäligen kunde påfordras, biträda med arbetet å byrån. Byråns
amanuenser skulle då få svara för återstoden av kanslisekreterarens tjänsteåligganden.
Givetvis måste det tillses, att sistnämnda amanuenser erhölle
någon ersättning för det ökade arbete, som sålunda skulle åläggas
dem. För det dåvarande syntes det dock icke nödigt att i sådant syfte
göra framställning till riksdagen, då utväg tills vidare kunde beredas att
i annan ordning förskaffa dem erforderlig arvodesförhöjning.

I fråga om storleken av det arvode, som borde tillerkännas föredragandens
biträde, syntes förhållandena i jordbruksdepartementet kunna
tjäna till förebild. Enligt för riksdagen framlagd fördelning av ett extra
anslag för beredande av arvode åt en extra föredragande inom jordbruksdepartementet
m. m. uppbure nämligen den amanuens, som biträdde föredraganden
i regeringsrätten, för år 1910 ett belopp av 2,000 kronor.
Enahanda belopp ville departementschefen föreslå även för den ifrågavarande
amanuensen. Då det vore av vikt, att denne anställdes redan
från och med år 1910, skulle på extra stat för år 1911 för detta ändamål
erfordras anslag av 4,000 kronor.

De belopp, som för uppehållande, på sätt departementschefen föreslagit,
av extra föredragning inom departementet behövde av riksdagen
begäras å extra stat för år 1911, vore sålunda följande:

arvode åt kanslisekreteraren å läroverksbyrån för år 1910...............kronor 2,000

fyllnadsarvode åt densamme för år 1911....................... > 500

arvode åt en amanuens, som uppehölle kanslisekreterartjänsten å läroverksbyrån, 2,000

kronor för vartdera av åren 1910 och 1911.................... > 4,000

fyllnadsarvode åt kanslisekreteraren å folkskolebyrån för år 1910............ ». 1,000

arvode åt en amanuens, som biträdde å folkskolebyrån, 2,000 kronor för vartdera av åren

1910 och 1911...............“................. » 4,000

eller tillhopa kronor 11,500

Det sålunda framlagda förslaget syntes departementschefen vara
ägnat att med minsta möjliga kostnader avhjälpa de svårigheter, som

313

mötte för uppehållande av den på departementet vilande, för varje år
växande arbetsbördan. Genom förslagets antagande skulle väl för viktiga
områden av departementets verksamhet endast tillförordnade krafter komma
att användas, men då avsikten endast varit beredande av möjlighet att
vederbörligen hålla arbetet i gång, till dess den på dagordningen stående
frågan rörande omorganisation av Kungl. Maj:ts kansli vunnit sin lösning,
syntes en sådan tillfällig anordning kunna försvaras.

1 överensstämmelse med vad departementschefen hemställt, föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen att för beredande av arvoden åt extra föredragande
i ecklesiastikdepartementet m. m. på extra stat för år 1911 bevilja
ett anslag av 11,500 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav förskottsvis
under år 1910 av tillgängliga medel utanordna 7,000 kronor.

I ovan omförmälda skrivelse den 30 maj 1910, n:r 8, anförde riksdagen
i anledning av detta förslag bland annat följande.

Såsom av statsrådsprotokollet framginge, vore av det äskade anslaget,
11,500 kronor, ett belopp å tillhopa 6,500 kronor avsett till arvoden för
åren 1910 och 1911 åt en extra föredragande å läroverksbyrån samt åt
vikarien för denne föredragande, vilken i allmänhet skulle vara kanslisekreteraren
å nämnda byrå. Beträffande ifrågavarande extra föredragande
hänvisade riksdagen till dess ovan återgivna anförande i detta ämne.

Vidkommande återstoden av det äskade anslaget, eller 5,000 kronor,
vore detta belopp avsett för avlönande av en extra föredragande å folkskolebyrån
samt en såsom biträde åt honom anställd amanuens. Denne
extra föredragande skulle uteslutande hava till åliggande att fullgöra den
på byrån ankommande föredragningen inför regeringsrätten. För hans
avlönande därför beräknades ett belopp av 2,000 kronor utöver hans
kanslisekreteraravlöning å 4,000 kronor.

Berörda 2,000 kronor skulle utgöras dels av det kanslisekreterarna
för år 1911 tillerkända provisoriska lönetillägg å 1,000 kronor, dels ock
av ett å departementets stat för det dåvarande uppfört belopp av 1,000
kronor för beredande av nödigt biträde åt chefen för folkskolebyrån vid
föredragning av vissa ärenden. Då emellertid provisoriskt lönetillägg för
år 1910 ej utginge, äskades motsvarande belopp, 1,000 kronor, på extra

40—162603. Lönereglering skonimitténs bet. Lill.

314

stat för år 1911, med ratt för Kungl. Maj:t att under år 1910 förskjuta
beloppet. Till arvode efter 2,000 kronor för år åt en såsom biträde åt
den extra föredraganden anställd amanuens under åren 1910 och 1911
äskades på extra stat för sistnämnda år 4,000 kronor.

Riksdagen hade vid behandling av denna del av förslaget icke
kunnat undgå att lästa sig därvid, att där förelåge en fråga av stor praktisk
räckvidd. Visserligen hade riksdagen år 1909 å jordbruksdepartementets
stat beviljat anslag till en extra föredragande inför regeringsrätten,
men denna åtgärd hade förnämligast föranletts av kammarkollegii
omorganisation, och riksdagen hade då ej funnit sig föranlåten att ingå
på spörsmålet om själva arbetssättet inom regeringsrätten.

Föreliggande framställning om anslag till en extra föredragande å
ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå motiverades däremot huvudsakligen
av den tillökning i departementets arbete, som uppkommit genom regeringsrättens
tillkomst. Riksdagen hade därför helt naturligt måst uppställa för
sig den frågan, om liknande framställningar från andra departement kunde
i större utsträckning vara att förvänta.

För bedömandet av detta spörsmål syntes det anförande, varmed
chefen för civi departementet den 13 april 1910 besvarat en i Andra
kammaren i ämnet framställd interpellation, vara vägledande. Statsrådet
hade därvid meddelat, att, sedan närmare erfarenhet vunnits om lämpligaste
sättet för föredragningen i regeringsrätten, redan vissa förenklingar
i arbetssättet vidtagits och lättnader beretts för de föredragande departementstjänstemännen.

Han hade vidare framhållit, att, liksom säkerligen regeringsrätten
komme att såsom dittills tillse, att alla förenklingar, som vore möjliga,
vidtoges, regeringen skulle med hänsyn till vunnen erfarenhet inom Kungl.
Maj:ts kansli ägna förevarande fråga all uppmärksamhet.

Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser, anställandet inom statsdepartementen
av extra föredragande inför regeringsrätten skulle kunna
medföra, hade statsrådet yttrat:

»I interpellantens motivering beröres även den ekonomiska frågan
och framhålles faran av att regeringsrättens arbetssätt skulle i en närliggande
framtid betinga anordnandet av ett stort ämbetsverk, motsvarande

vad nedre justitierevisionen är för högsta domstolen. På grund av vad
jag redan anfört, lärer vara tydligt, att något sådant icke torde ifrågakomma.
Väl är det så, att genom regeringsrättens tillkomst arbetsbördan
för vissa tjänstemän i statsdepartementen i någon mån ökats, men å andra
sidan hava även därigenom lättnader beretts departementen, särskilt några
av expeditionscheferna. I de departement och byråer, där de till regeringsrätten
överlämnade målen endast förekomma i ett mindre antal, kan
givetvis den i så fall obetydliga ökningen i arbetet ej i och för sig motivera
anställandet av någon ny tjänsteman. Genom en ändrad fördelning
av arbetet inom departementet eller byrån torde den genom omorganisationen
något rubbade jämvikten lätt nog kunna återställas. Där åter
regeringsrättsmålen förekomma i stort antal, är förhållandet i viss mån
annorlunda. Enbart för sig kan dock den av omorganisationen framkallade
arbetsökningen inom ett departement ej motsvara en persons hela arbetskraft,
men väl kan denna komma att tagas i anspråk till följd av samtidigt
inträffad ökning av arbetsmaterialet inom departementet.»

Riksdagen ville med anslutning till dessa uttalanden framhålla nödvändigheten
av att åt föredragningen inom regeringsrätten gåves så enkla
och litet betungande former som möjligt, så att de föredragande departementstjänstemännens
arbete ej bleve onödigtvis ökat genom denna föredragning.
Därest detta iakttoges, ville riksdagen hålla före, att med all
sannolikhet särskilda, för ifrågavarande föredragning avsedda tjänster inom
Kungl. Maj:ts kansli icke vidare skulle behöva inrättas.

Vad beträffade den föreslagna extra föredragande inom ecklesiastikdepartementets
folkskolebyrå, hade riksdagen, särskilt med hänsyn därtill
att den dåvarande chefen för nämnda byrå hade sin huvudsakliga utbildning
förlagd till skolväsendets område — något, som jämväl kunde antagas
komma att bliva fallet med en framtida innehavare av tjänsten —
och sålunda svårligen kunde vara i besittning av den rättsliga kunskap
och erfarenhet, som måste anses i hög grad av behovet påkallad för föredragningen
inför regeringsrätten, icke velat motsätta sig det för ändamålet
äskade anslaget.

Då det emellertid icke syntes riksdagen alldeles uteslutet, att den
extra föredragandens arbetstid icke bleve fullt upptagen av de för honom

316

sålunda i första hand avsedda göromålen, ansåge sig riksdagen böra uttala
sin förväntan, att, i den mån så bleve fallet, ifrågavarande tjänsteman
måtte tagas i anspråk för biträde vid övriga å byrån förekommande
arbeten.

Kungl. Maj:ts förslag angående anställande av ytterligare en amanuens
å byrån med arvode av 2,000 kronor för år hade ej heller givit
riksdagen anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts, hade riksdagen för beredande av
arvoden åt extra föredragande i ecklesiastikdepartementet in. m. på extra
stat för år 1911 anvisat ett anslag av 11,500 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att härav förskottsvis under år 1910 av tillgängliga medel utanordna
7,000 kronor.

Ökat anslag Med bifall till Kungl. Mai:ts förslag anvisade vidare 1910 års riks txll

amana- . . ° J y

enger m. m. dag till förhöjning av de inom ecklesiastikdepartementets avdelning av
Kungl. Maj:ts kansli anställda amanuensers arvoden m. m. på extra stat
för år 1911 ett belopp av 10,950 kronor.

Av 1911 års riksdag beviljades sedermera anslag till enahanda belopp
för ifrågavarande ändamål på extra stat för år 1912.

Ökat anslag
till biträden

Från 1910 års riksdag är slutligen att anteckna, att till biträden

vid de sta- vid utförande av de inom ecklesiastikdepartementet förekommande statinstiska
ar- o 1

betena inomstiska arbetena på extra stat för år 1911 beviljades enahanda anslag, som
mentet. av 1909 års riksdag anvisats för år 1910, 6,200 kronor.

För berörda ändamål anvisade därefter 1911 års riksdag anslag till

o o

samma belopp å extra stat för år 1912.

^riksdag8 Under erinran, hurusom av det ovannämnda, år 1910 beviljade an Anslag

till s^aoe^ a 11)500 kronor ett belopp av 4,500 kronor var ämnat till arvoden
arvode åt en för år 1911 sålunda, att därav skulle utgå 500 kronor till kanslisekreföredra-
teraren å läroverksbyrån för uppdrag såsom särskild föredragande, 2,000
gande m. m. kronor till en amanuens, som uppehölle denne kanslisekreterares tjänst,
och 2,000 kronor till en amanuens, som biträdde å folkskolebyrån, hemställde
chefen för ecklesiastikdepartementet i statsverkspropositionen til

317

1911 års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för beredande
av arvode åt en särskild föredragande i ecklesiastikdepartementet in. m.
på extra stat för år 1912 bevilja ett belopp av 4,500 kronor.

Kungl. Maj:ts i enlighet därmed avlåtna proposition bifölls av
riksdagen.

Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet beviljade 1911 Särskild
års riksdag för understöd under angivna villkor åt anstalter och förenin-{°r%™förrgår,
som anordnade populärvetenskapliga föreläsningar, på extra stat för Premien.
år 1912 ett anslag, varav 2,000 kronor finge användas till arvode åt en
särskild öredragande för föreläsningsärenden inom ecklesiastikdepartementet,
tillika konsulent för föreläsningsverksamheten.

Aven i avseende å de av påföljande års riksdagar för ifrågavarande

ändamål på extra stat för åren 1913 och 1914 anvisade anslagen lämnade

riksdagen enahanda medgivande. Sedermera har emellertid den nämnda
befattningshavaren överflyttats till folkskoleöverstyrelsen. Enligt 1914 års
senare riksdags på Kungl. Maj:ts förslag fattade beslut fick nämligen av
det för understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, för år 1915 beviljade extra anslaget 2,000 kronor
användas till en hos folkskoleöverstyrelsen anställd föreläsningskonsulent;
och enahanda förfogande träffades med avseende å det för ändamålet på
extra stat för år 1916 beviljade anslaget.

För beredande av arvoden åt extra föredragande i ecklesiastikdeparte- 1912 års
mentet m. m. beviljade 1910 års riksdag, såsom ovan nämnts, på extra jjö-nin av

stat för år 1911 ett anslag av 11,500 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t anslaget till

att därav förskottsvis under år 1910 av tillgängliga medel utanordna särskilda
7,000 kronor. Därefter anvisade 1911 års riksdag å extra stat för årgandedm. m.

1912 ett belopp av 4,500 kronor för beredande av arvode åt en särskild
föredragande i departementet m. m.

I den till 1912 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen meddelade
vederbörande departementschef, att anslag till ifrågavarande ändamål
vore behövligt även för år 1913. Departementschefen fann sig emellertid
med hänsyn till förekomna särskilda omständigheter böra ifrågasätta
en icke oväsentlig höjning av anslagets belopp.

318

I avseende å kanslisekreteraren å folkskolebyrån, vilken hade sig
anförtrodd föredragningen i såväl regeringsrätten som statsrådsberedningen
av sådana mål och ärenden å nämnda byrå, som tillhörde regeringsrättens
handläggning, framhöll departementschefen, hurusom man vid äskandet av
anslag för ovan omförmälda ändamål för åren 1910—1912 avsett att
åvägabringa jämnställighet i avlöningshänseende mellan de bägge föredragandena
i regeringsrätten från ecklesiastikdepartementet och från jordbruksdepartementet.
Den förres avlöningsförmåner komme under år 1912,
sedan han blivit berättigad till ett ålderstillägg å 500 kronor, att vara
begränsade till 6,500 kronor.

Departementschefens uppmärksamhet hade emellertid blivit fästad
därå, att 1910 och 1911 årens riksdagar genom beviljande av erforderliga
anslag berett möjlighet att tillerkänna den kanslisekreterare i jordbruksdepartementet,
som vore föredragande i regeringsrätten, ett tilläggsarvode
om 2,000 kronor jämväl för åren 1911’ och 1912, under vilka år provisoriska
lönetillägg tillkommit och tillkomme kansliets tjänstemän, dock
att, på sätt vederbörande departementschef i sina yttranden i ämnet till
statsrådsprotokollet uttalat, samtliga löneförmåner för den extra föredraganden
i jordbruksdepartementet icke finge överskjuta 7,000 kronor.

Denne föredragande hade alltså under år 1911 åtnjutit 1,000 kronor
mer och uppbure under år 1912 500 kronor mer än den motsvarande särskilda
föredraganden i ecklesiastikdepartementet. Även en kanslisekreterare
i civildepartementet, vilken tjänstgjorde såsom särskild föredragande, uppbure
därför ett arvode av 7,000 kronor, med avstående av samtliga löneförmåner
vid kanslisekreterartjänsten.

Då väl för samma uppdrag, lämnat åt likställda personer, också
enahanda ersättning borde bestås, syntes det, som om konsekvens och
billighet skulle fordra, att även den särskilda föredraganden på folkskolebyrån
bereddes avlöning av 7,000 kronor för år; och borde detta ske
redan från och med år 1912.

Som han emellertid, från och med sistnämnda år uppbure ett första
ålderstillägg såsom kanslisekreterare å 500 kronor, varigenom hans avlöning
såsom kanslisekreterare, med inräkning av provisoriskt avlöningstillägg,
komme att uppgå till 5,500 kronor, så erfordrades, då anslaget å ordinarie

319

stat å 1,000 kronor för beredande åt chefen å folkskolebyrån av befrielse
från beredningen av en del till byrån hörande mål och ärenden alltjämt
funnes disponibelt, för vart och ett av åren 1012 och 1913 ett extra tilllägg
av allenast 500 kronor. På extra stat för år 1913 skulle alltså för
ändamålet behöva äskas 1,000 kronor att utgå med halva beloppet under
år 1912.

Av förutnämnda för år 1912 beviljade anslag å 4,500 kronor utginge
till kanslisekreteraren å läroverk sbyrån för uppdrag såsom särskild
föredragande för universitetsärenden m. m. ett arvode av 500 kronor. Till
honom utginge dessutom det å ecklesiastikdepartementets stat uppförda
ordinarie anslaget å 500 kronor till arvode åt den kanslisekreterare, som
av Kungl. Maj:t förordnades att på eget ansvar till föredragning bereda
vissa ärenden, som skulle föreläggas riksdagen.

Då ifrågavarande särskilda föredragande i sin egenskap av kanslisekreterare
vore i åtnjutande av två ålderstillägg, uppginge hans avlöningsförmåner,
med inräknande av provisoriskt avlöningstillägg, för det dåvarande
till 7,000 kronor för år. För att så skulle bliva fallet jämväl
under år 1913, erfordrades på extra stat för nämnda år ett anslag av
500 kronor.

Det hade tidigare framhållits, hurusom det visat sig nödvändigt att
helt och hållet befria den extra föredraganden på folkskolebyrån från hans
åligganden såsom kanslisekreterare därstädes. Detta hade fått så mycket
mera giltighet som, för lättande av arbetsbördan å departementets övriga
byråer, en del av dessa byråers regeringsrättsmål överlämnats till samma
extra föredragande.

Enligt yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
den 14 januari 1910 hade dåvarande departementschefen tänkt sig, att
kanslisekreterartjänsten å folkskolebyrån skulle kunna tills vidare uppehållas
sålunda, att åt en amanuens, som föreslagits såsom biträde åt
den extra föredraganden å byrån, skulle uppdragas att fullgöra denne
föredragandes protokollstjänstgöring både i regeringsrätten och i statsrådet
ävensom i övrigt, i den mån sådant skäligen kunde påfordras,
biträda med arbetet å byrån samt att byråns amanuenser då skulle få
svara för återstoden av kanslisekreterarens tjänståligganden. Departe -

320

mentschefen hade vidare anfört, att man givetvis måste tillse, att sistnämnda
amanuenser erhölle någon ersättning för det ökade arbete, som
sålunda skulle åläggas dem, men att det för det dåvarande icke syntes
nödigt att i sådant syfte göra framställning till riksdagen, enär utväg tills
vidare torde kunna beredas att i annan ordning förskaffa dem erforderlig
arvodesförhöjning.

Som i de av riksdagen till arvoden för åren 1910—1912 beviljade
anslagen inginge 2,000 kronor årligen till arvode åt den extra föredragandens
biträde, hade byråarbetet kunnat hållas i gång i huvudsaklig
överensstämmelse med denna plan.

Med undantag av protokollsföringen hade den viktigare delen av
kanslisekreterararbetet å byrån såväl med uppsättande av propositioner
och expediering av riksdagens beslut som i övrigt legat å en äldre
amanuens, vilken med hänsyn till tjänstgöring i annat ämbetsverk på egen
begäran ej ifrågakommit till förordnanden å högre tjänst inom departementet
och därför kunnat åt folkskolebyrån odelat ägna den tid, som
för departementstjänstgöringen skäligen kunnat påfordras. Denne amanuens
hade uppburit årligt arvode av 2,000 kronor ur anslaget till amanuenser
och dessutom vid jultiden tillerkänts en gratifikation ur samma anslag,
uppgående år 1911 till 400 kronor.

Dessa rent provisoriska anordningar hade låtit sig försvara, så länge
folkskolebyrån ägt en chef, som besuttit en ovanlig, under mångårig tjänstgöring
förvärvad rutin och erfarenhet om byråns alla detaljer, vilken gjort
det för honom möjligt att under någon tid umbära det biträde, som han
rätteligen borde haft att påräkna från en under tjänstgöringen på ämbetsrummet
ständigt tillgänglig kanslisekreterare. Denne chef hade emellertid
dåmera beviljats avsked.

Då den nye chefen för folkskolebyrån på grund av sin föregående
verksamhet helt naturligt vid tillträdet till tjänsten måste stå jämförelsevis
främmande för de departementala arbetsmetoderna, hade departementschefen
funnit nödvändigt att från och med 1912 års början uppdraga åt
en i byråarbetet förfaren amanuens att giva byråchefen det biträde, som
han borde vara berättigad att erhålla av kanslisekreteraren å byrån. Eu
bidragande orsak till denna åtgärd hade varit den omständigheten, att den

321

amanuens på folkskolebyrån, som dittills uppehållit den viktigare delen
av kanslisekreterarens arbete utom protokollsföringen, inom närmaste framtiden
väntades komma att lämna departementet för att tillträda ordinarie
befattning i annat ämbetsverk.

Såsom sekreterare å folkskolebyrån med skyldighet att svara för
alla kanslisekreterarens åligganden hade därför placerats den äldste av de
amanuenser, som avvaktade befordran inom departementet. En dylik anordning
hade departementschefen emellertid ej ansett sig kunna föreslå
denna amanuens, med mindre än att samtidigt ställdes i utsikt, att kanslisekreterares
avlöningsförmåner också skulle kunna beredas honom, detta
så mycket mera, som han under en del av år 1911 innehaft förordnande
att uppehålla kanslisekreterarbefattning å annan byrå mot åtnjutande av
samtliga därmed förenade löneförmåner, men på grund av skedda omplaceringar
inom departementet nödgats frånträda detta förordnande.

Enligt den för år 1912 gällande provisoriska löneregleringen vore
årliga avlöningen för kanslisekreterare utan ålderstillägg, efter avdrag av
beräknad pensionsavgift, 5,050 kronor. För att bereda en extra kanslisekreterare
på folkskolebyrån motsvarande förmåner erfordrades anslag å
dels 5,050 kronor att utgå under år 1912, dels ock enahanda belopp att
utgå under år 1913, allt under förutsättning att nämnda provisoriska
lönereglering bleve gällande även under sistnämnda år. På extra stat
för år 1913 skulle således för ändamålet behöva äskas 10,100 kronor.
Därest anslaget beviljades, borde av den extra kanslisekreterarens avlöningsförmåner,
i analogi med den provisoriska löneregleringens bestämmelser,
3,450 kronor betraktas såsom lön och ortstillägg samt 1,600 kronor
såsom tjänstgöringspenningar.

Genom anställande av en extra kanslisekreterare på folkskolebyrån
hade möjlighet beretts till indragning av en av de båda amanuenstjänsterna
på denna byrå. Därigenom hade dock ej besparing av det till
denne amanuens utgående arvodet kunnat äga rum, emedan det synnerligen
betungande arbetet på läroverksbyrån, som i realiteten uppdelats på
två byråer, kraft överflyttande dit av den på folkskolebyrån lediga arbetskraften.

Enär den tilltänkte extra kanslisekreteraren skulle övertaga alla med

41—162603. Lönereglering skommitténs bet. LIII.

322

kanslisekreterarbefattningen å folkskolebyrån förenade åligganden, följde
därav, att biträdet åt extra föredraganden därstädes bleve befriat från
protokollsföringen i statsrådet. Denna lättnad motvägdes emellertid dels
därav, att biträdet i fråga kunde mera än dittills anlitas till hjälp vid
uppsättning av rubriker och promemorior åt föredraganden i regeringsrätten,
dels ock därav, att sagda biträde dåmera svarade för all på departementet
ankommande protokollsföring i regeringsrätten. Sistnämnda
anordning hade visat sig synnerligen ändamålsenlig såsom medförande
såväl större enhetlighet gentemot regeringsrätten som minskad splittring
av kanslisekreterarnas arbetstid.

I det för år 1912 beviljade anslaget å 4,500 kronor inginge, såsom
förut nämnts, 2,000 kronor, ämnade till arvode åt den amanuens, som vore
biträde åt den extra föredraganden på folkskolebyrån. Ett annat belopp av
2,000 kronor av samma anslag vore avsett till arvode åt en amanuens, som
uppehölle kanslisekreterarens å läroverksbyrån tjänst med undantag av
förandet av sakregister och utarbetandet av framställningar till riksdagen.
I fråga om dessa arvoden kvarstode behovet av anslag oförändrat för
år 1913.

De belopp, som, enligt vad sålunda anförts, för uppehållande av extra
föredragning inom departementet behövde av riksdagen begäras å extra

stat för år 1913, vore sålunda följande:

fyllnadsarvode för år 1912 åt kanslisekreteraren å folkskolebyrån......kronor 500

fyllnadsarvode åt densamme för år 1913................. » 500

fyllnadsarvode för år 1913 åt kanslisekreteraren å läroverksbyrån..... » 500

arvode för år 1912 åt en extra kanslisekreterare å folkskolebyrån...... » 5,050

därav 1,600 kronor skalle anses utgöra tjänstgöringspenningar

arvode åt densamme för år 1913..................... » 5,050

därav 1,600 kronor skulle anses utgöra tjänstgöringspenningar
arvode för år 1913 åt en amanuens, som skulle biträda å folkskolebyrån . . > 2,000

arvode för år 1913 åt en amanuens, som delvis uppehölle kansli sek reterartjän sten

å läroverksbyrån......................... 1 2,000

eller tillhopa kronor 15,600

På departementschefens hemställan föreslog därför Kungl. Maj:t riksdagen
att för beredande av arvoden åt extra föredragande i ecklesiastikdepartementet
m. m. på extra stat för år 1913 bevilja ett anslag av 15,600

323

kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att därav förskottsvis under år 1912 av
tillgängliga medel utanordna 5,550 kronor.

I skrivelse den 15 mars 1912, n:r 38, anmälde riksdagen, att den
för ifrågavarande ändamål på extra stat för år 1913 beviljat ett anslag av
15,100 kronor (således 500 kronor mindre än Kungl. Maj:t föreslagit), med
rätt för Kungl. Maj:t att därav förskottsvis under år 1912 av tillgängliga
medel utanordna 5,050 kronor.

I fråga om nedsättningen av det föreslagna beloppet anfördes, att
utgifter under det löpande året i regeln borde hava beräknats vid uppgörandet
av statsregleringen för detta år och sålunda icke utan trängande
skäl borde belasta den statsreglering, som under samma år uppgjordes,
samt att riksdagen icke kunnat finna, att sådant skäl förelåge för anvisande
av det för år 1912 beräknade fyllnadsbeloppet åt kanslisekreteraren
i folkskolebyrån.

Det uti ifrågavarande hänseende för år 1913 avsedda beloppet utgjorde
10,050 kronor.

Anslag för enahanda ändamål och till sistnämnda belopp hava sedermera
beviljats på extra stat för åren 1914—1916.

Under anslagstiteln ecklesiastikdepartementets avdelning av Kungl.
Maj:ts kansli hade, såsom ovan nämnts, till departementschefens förfogande
för amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning m. m. i riksstaten uppförts
ett anslag, som genom 1907 års riksdags beslut bestämts till 26,500
kronor. Därjämte hade riksdagen på extra stat för vart och ett av åren
1910—1912 anvisat ett anslag av 10,950 kronor till förhöjning av de inom
ecklesiastikdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli anställda amanuensernas
arvoden m. m.

Dessa anslag hade emellertid visat sig vara otillräckliga, enligt vad
i statsverkspropositionen till 1912 års riksdag meddelades.

Av det ordinarie anslaget voro 2,700 kronor avsedda till de kvinnliga
arbetsbiträden, som voro sysselsatta å departementets statistiska avdelning.
Från anslagen i övrigt, tillhopa 34,750 kronor, utgingo vikariatsersättningar,
renskrivningskostnader, ersättning åt biträden och extra vaktbetjäning, varefter
återstoden användes till avlönande av amanuenser.

Ökat anslag
till amanuenser
m. m.

324

Vikariatsersättningarna betingades icke blott av de ordinarie tjänstemännens
rätt till semester, utan ock av den omständigheten, att såväl åt
expeditionschefen för beredande av vissa oftast statsregleringen rörande
ärenden som även åt byråchefer och kanslisekreterare för beredande av
större ärenden måste beviljas ledighet från övriga med tjänsten förenade
åligganden, vilka då sköttes av vikarie. Vid dessa tillfällen uppburos den
tjänstlediges tjänstgöringspenningar av hans vikarie, och den tjänstledige
erhöll ersättning därför av ifrågavarande anslag med belopp, svarande mot
de mistade tjänstgöringspenningarna.

Vid avlåtande av framställning till 1909 års riksdag om beviljande
av förenämnda extra anslag hade omförmälda gottgörelse beräknats draga
en årlig kostnad av 1,500 kronor. Dylik ersättning hade emellertid för år
1911 uppgått till omkring 1,870 kronor eller till 370 kronor mer än
man antagit. Då det icke var att förvänta, att departementets arbetsbörda
under den närmaste tiden komme att avsevärt minskas, utan snarare all
sannolikhet talade för en fortsatt stegring, ansågs minst samma belopp,
som åtgått under år 1911, böra för enahanda ändamål fortfarande beräknas.

Renskrivningskostnaderna hade under år 1911 utgjort i runt tal 5,300
kronor. Då i den utredning, som legat till grund för Ivungl. Maj:ts framställning
till 1909 års riksdag, sistberörda kostnader beräknats till 3,600
kronor, erfordrades alltså för bestridande av renskrivningskostnader en
anslagsökning av minst 1,700 kronor.

I framställningen till 1909 års riksdag hade såsom ett önskemål
angivits att kunna i departementet anställa några kvinnliga biträden med
fullgod allmänbildning för att övertaga en del av de amanuenserna påvilande
göromålen. De senares arbetskraft skulle därigenom frigöras för
mera fordrande uppgifter. För två kvinnliga biträden hade ett årligt belopp
av i allt 2,400 kronor beräknats.

Med 1910 års ingång hade också i departementet anställts två kvinnliga
extra amanuenser med en avlöning av 100 kronor i månaden och en
daglig tjänstgöring av 5 timmar. Det alltjämt ökade arbetet hade emellertid
påkallat en tidvis ganska omfattande tjänstgöring på övertid, som då
måst särskilt betalas. För sådant ändamål hade under år 1911 utgått
omkring 250 kronor utöver det beräknade beloppet av 2,400 kronor. Den

325

erfarenhet, man dittills haft av ifrågavarande extra amanuensers arbete,
lätt med visshet förmoda, att detsamma komme att i ökad grad tagas i
anspråk, vadan för framtiden en merkostnad av 400 kronor utöver nämnda
2,400 kronor vore att förvänta.

Då departementets bibliotek sedan länge befunnit sig i ett ganska
oordnat skick, som försvårade dess användande för departementets behov,
hade det befunnits nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för avhjälpande
av detta missförhållande, och hade med anledning därav uppdragits åt en
extra tjänsteman i departementet att ordna och handhava vården om
biblioteket. Ännu återstode åtskilligt arbete, innan biblioteket kunde anses
vara i fullgott skick. Sålunda borde en del för departementet obehövlig
litteratur utgallras och överlämnas till vederbörande fackbibliotek, varjämte
katalog över böcker och tidskrifter borde upprättas. Vårdaren av
biblioteket hade därjämte till åliggande att mot kvitto utlåna böcker till
departementets tjänstemän samt att tillse, det utlånta böcker återställdes.
Därtill komme det ganska avsevärda arbete, som påkallades av fördelningen
på skolor och andra institutioner av de talrika tidskrifter, som på grund
av särskilda föreskrifter insändes till departementet.

Då detta arbete i förening med bibliotekets skötsel för framtiden
syntes kräva en tid av åtminstone 2 timmar dagligen, borde såsom ersättning
därför beräknas ett årligt belopp av minst 800 kronor. Då någon
dylik utgift icke inginge i den för 1909 års riksdag framlagda beräkningen
av anslagsbehovet, erfordrades för beredande av sagda ersättning en anslagsökning
av 800 kronor.

I avseende å amanuenserna med fasta arvoden meddelade departementschefen,
att av dessa 8 åtnjöte ett arvode av 2,000 kronor samt 3 ett
arvode av 1,800 kronor, varjämte de å departementets statistiska avdelning
anställda 2 amanuenserna från berörda anslag erhölle tillhopa 1,000
kronor, under det att återstoden av deras arvoden utginge av särskilda
utav riksdagen beviljade anslag till biträden vid utförandet av inom departementet
förekommande statistiska arbeten.

Till extra vaktbetjäning hade 1,600 kronor beräknats utgå årligen.
Då det emellertid visat sig nödvändigt att något höja dagavlöningen till
de extra vaktmästarna i departementet, i likhet med vad som skett i andra

326

departement, hade av denna anledning ifrågavarande utgiftspost under år
1911 ökats med omkring 200 kronor.

De sålunda angivna merkostnaderna utöver dem, som beräknats år
1909, uppginge sammanlagt till 3,470 kronor eller i runt tal 3,500 kronor.
Också hade, sedan till vikariatsersättningar, renskrivningskostnader, ersättning
åt biträden och extra vaktbetjäning samt till avlöning åt amanuenser
med fasta arvoden under år 1911 av ifrågavarande anslag utbetalats tillhopa
omkring 34,000 kronor, vid årets slut återstått allenast en summa
av 750 kronor till gratifikationer åt 11 amanuenser utan fast avlöning
samt åt kvinnliga skrivbiträden och extra vaktmästare. Då detta belopp
uppenbarligen var för ändamålet otillräckligt, hade Kungl. Maj:t för sistnämnda
ändamål anvisat ett belopp av 3,500 kronor att utgå av det under
åttonde huvudtiteln uppförda anslaget till extra utgifter. Sålunda utdelade
gratifikationer hade utgått med högst 600 kronor och lägst 50 kronor.

Anslaget till extra utgifter borde tydligtvis icke betungas med årligen
återkommande utgifter av ifrågavarande beskaffenhet. Vid sådant
förhållande återstode endast att hos riksdagen begära en förhöjning av
ifrågavarande extra anslag, en förhöjning som borde bestämmas till 3,500
kronor.

På hemställan av departementschefen föreslog Kungl. Maj:t 1912 års
riksdag att till förhöjning av de inom ecklesiastikdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli anställda amanuensernas arvoden in. m. på extra
stat för år 1913 anvisa ett belopp av 14,450 kronor.

Riksdagen fann den äskade ökningen väl högt tilltagen och ansåg
densamma böra utan olägenhet kunna minskas med 500 kronor. Riksdagen
anvisade alltså för ändamålet på extra stat för år 1913 ett belopp
av 13,950 kronor.

För samma ändamål anvisade 1913 års riksdag anslag till enahanda
belopp å extra stat för år 1914. I

Höjt anslå;i
till biträden
vid de statistiska

arbetena.

I 1912 års statsverksproposition föreslog Kungl. Maj:t slutligen riksdagen
att på extra stat för år 1913 till biträden vid utförande av de inom
ecklesiastikdepartementet förekommande statistiska arbetena bevilja ett an -

327

slag av 6,700 kronor, d. v. s. 500 kronor mer, än som för vart och ett av
åren 1910—1912 anvisats.

Till propositionen bifogat statsrådsprotokoll hade vederbörande departementschef
erinrat, hurusom vid anslagets höjning år 1909 beräknats,
att av de vid de statistiska arbetena anställda kvinnliga biträdena de två
i tjänsten äldsta skulle tilldelas ett arvode av 105 kronor i månaden och
ersättning av 85 öre i timmen för extra arbete och de tre övriga erhålla
ett arvode av 90 kronor i månaden och 75 öre i timmen för extra arbete.
I enlighet därmed hade de två äldsta biträdena tilldelats den högre avlöningen.
Av de övriga biträdena, vilka tillerkänts den lägre avlöningen,
hade emellertid dåmera ett biträde tjänstgjort å departementets statistiska
avdelning under fem år, vadan hon syntes vara berättigad till den högre
avlöningen från och med år 1912. För beredande åt henne av denna
avlöningsförhöjning erfordrades under åren 1912 och 1913 ett belopp av
sammanlagt omkring 500 kronor.

Riksdagen fann väl en ökning i anslaget av 250 kronor av behovet
påkallad, men ansåg dock icke, att förhöjningen borde medgivas redan för
år 1912. Riksdagen beviljade sålunda för omförmälda ändamål ett anslag
av 6,450 kronor på extra stat för år 1913.

I en för 1912 års riksdag framlagd proposition n:r 179 föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen, bland annat, att å ordinarie stat bevilja ett förslagsanslag
till understödjande av folkbiblioteksväsendet, att utgå till, jämte
andra ändamål, arvoden åt två bibliotekskonsulenter inom ecklesiastikdepartementet
med 9,500 kronor, därav 5,600 kronor till en förste konsulent
och 3,900 kronor till en andre konsulent.

På sätt framgår av det propositionen bifogade statsrådsprotokoll över
ecklesiastikärenden för den 12 april 1912 hade departementschefen i detta
ämne framhållit, hurusom han ur angivna synpunkter funne det oundgängligt,
att gmedel beviljades för anställande inom departementet av biträden
med förfarenhet på biblioteksväsendets område.

Han ansåg emellertid, att man för detta ändamål till en början
borde nöja sig med två »bibliotekskonsulenter».

Ehuru arbetet tämligen jämnt finge fördelas mellan de båda kon -

Anslag till
arvoden åt
två bibliotekskonsulenter.

328

sulenterna, borde dessa icke vara fullt jämnställda. Den ene av dem måste
hava ledningen av arbetet och vara den i sista hand bestämmande och
ansvarige i avseende å de frågor, som skulle avgöras av konsulenterna.

En sådan olikhet i tjänsteställning borde givetvis komma till uttryck
i avlöning och benämning. Den ene konsulenten skulle fördenskull benämnas
förste bibliotekskonsulent och, i likhet med förste bibliotekarie vid
kungl. biblioteket, erhålla avlöning enligt andra normalgraden, och den
andre benämnas andre bibliotekskonsulent och erhålla samma avlöning som
andre bibliotekarie vid kungl. biblioteket eller enligt första normalgraden.

Konsulentbefattningarna borde tydligen tills vidare, intill dess större
erfarenhet vunnits, tillsättas såsom extra ordinarie och mot arvode. Därav
följde, att vid beräkningen av de arvoden, som komme att tillerkännas
konsulenterna, hänsyn borde tagas till de belopp, som i runt tal motsvarade
de avgifter för egen pensionering, vilka tjänstinnehavarna vid
tjänsternas förvandling till ordinarie Unge vidkännas. Arvodena skulle
sålunda efter dessa pensionsavdrag bliva för förste konsulenten 5,600 kronor
och för andre konsulenten 3,900 kronor.

Då kostnaderna för konsulenternas expensutgifter tydligen borde
bestridas av åttonde huvudtitelns förslagsanslag till skrivmaterialier och
expenser, ved in. in. och kostnaderna för deras tjänsteresor från samma
huvudtitels förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar, skulle av
anslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet för bibliotekskonsulenternas
avlöning tills vidare erfordras ett årligt belopp av 9,500 kronor.

Den enligt 1911 års riksdags beslut förordnade föreläsningskonsulenten
skulle ingalunda göras överflödig genom tillsättandet av de föreslagna
två bibliotekskonsulenterna. Oavsett att de sistnämnda helt visst
skulle få full sysselsättning genom de med biblioteksverksamheten förenade
ärendena, erfordrades för ledningen av de ifrågavarande verksamheterna
insikt och erfarenhet av väsentligen så olika art, att de näppeligen med
säkerhet kunde väntas vara förenade hos en och samma person.

I skrivelse den 30 maj 1912, n:r 8, meddelade riksdagen, att, då de
föreslagna bibliotekskonsulenternas verksamhet åtminstone till en början
och innan det nya systemet hunnit bliva fullt inarbetat syntes vara av

329

behovet påkallad, riksdagen ansett sig böra bifalla förslaget om såväl deras
anställande såsom biträden inom ecklesiastikdepartementet som ock deras
arvoden.

Riksdagen ville emellertid uttryckligen framhålla, dels att deras
anställning, såsom jämväl av departementschefen påpekats, endast vore
extra ordinarie, dels ock att, sedan de då ifrågavarande bestämmelserna
angående biblioteksväsendet under någon tid blivit tillämpade och förhållandena
sålunda vunnit mera stadga än vad de i början kunde äga, det
syntes böra tagas under förnyat övervägande, om konsulenterna allt fortfarande
vore av behovet påkallade.

Tillika ville riksdagen betona, att, därest biblioteksverksamheten icke
skulle giva bemälda tjänstemän full sysselsättning under samma dagliga
arbetstid, som av departementets övriga tjänstemän utkrävdes, konsulenterna
börda vara skyldiga att, i den mån annat arbete kunde åt dem lämpligen
beredas, jämväl biträda vid utförandet av sådant arbete.

På framställning av Kungl. Maj:t medgav sedermera 1913 års riksdag,
att de av riksdagen år 1912 av förslagsanslaget till understödjande
av folkbiblioteksväsendet anvisade arvodena till två bibliotekskonsulenter
inom ecklesiastikdepartementet finge utgå utan hinder därav, att sagda
konsulenter fullgjorde huvudparten av sitt arbete inom folkskolöverstyrelsen.

Till biträden vid utförande av de inom ecklesiastikdepartementet 1913 års
förekommande statistiska arbeten beviljade 1913 års riksdag på extra statinslag
för år 1914 ett anslag av 6,700 kronor, alltså 250 kronor mer än somö72 biträden

® . vid de std anvisats

för år 1913, vilket belopp erfordrades för beredande av avlönings- tistiska
förhöjning från och med^år 1914 åt ett biträde. arbetena. I

I den till 1914 års senare riksdag avlåtna statsverkspropositionen 1914 års
framlade Kungl. Maj:t förslag till omläggning av undervisningsstatistiken. riksdag.

Till statsrådsprotokoll över ecklesiastikärenden, bifogat propositionen Omläggning
i fråga, hade departementschefen, bland annat, anfört följande. ningsstati Det

statistiska arbetet inom ecklesiastikdepartementet stode under (^””afledning
av en kanslisekreterare. Jämte denne vore för det statistiska ar- sla9 til1

betet anställda två amanuenser och fem kvinnliga biträden, samtliga med m. m. ned sättes.

)

42—162603. Löneregleringskommitténs bet. L1II.

330

fasta arvoden. I mån av behov anlitades därjämte tillfälliga biträden.
Denna personal bildade en i förhållande till det övriga departementet tämligen
fristående avdelning, som på det hela taget icke deltoge i departementets
löpande administrativa verksamhet.

Kanslisekreteraren uppbure å ordinarie stat en avlöning av 4,000
kronor, varav 2,500 kronor lön och 1,500 kronor tjänstgöringspenningar,
jämte två ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor samt därutöver provisoriskt
avlöningstillägg med likaledes 1,000 kronor. En var av amanuenserna åtnjöte
ett årligt arvode av 2,000 kronor. De kvinnliga biträdena uppbure
årliga arvoden från 1,080 kronor till 1,260 kronor samt därjämte särskild
ersättning för övertidsarbete.

Vid skilda tillfällen hade framhållits, hurusom undervisningsstatistiken
i vårt land, sådan den för det dåvarande vore anordnad, icke blott
vore ofullständig, i det att densamma behandlade endast vissa partier av
undervisningsväsendet, utan även i övrigt bristfällig. Ingående hade denna
fråga behandlats av den så kallade statistiska kommittén, vilken den 7
september 1910 avgivit sitt slutliga betänkande rörande Sveriges officiella
statistik och dess allmänna organisation.

Vidare hade kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet Clas Gustafsson,
vilken omhänderhade det statistiska arbetet inom departementet, på
anmodan inkommit med ett av honom utarbetat förslag till omorganisation
av departementets avdelning för undervisningsstatistik.

över det av Gustafsson utarbetade förslaget hade utlåtanden avgivits
av överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen, domkapitlen
och Stockholms stads konsistorium efter vederbörande seminarierektorers
och folkskolinspektörers hörande, akademien för de fria konsterna,
musikaliska akademien, styrelsen för farmaceutiska institutet, kanslern för
rikets universitet efter vederbörande universitetsmyndigheters hörande,
läroverksöverstyrelsen, styrelsen för tekniska högskolan samt direktionen
över gymnastiska centralinstitutet jämte ett stort antal lokala skolmyndigheter
m. fl.

Även departementalkommitterade hade i sitt den 31 december 1912
avgivna betänkande uttalat sig rörande undervisningsstatistikens administrativa
ställning.

331

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet jämlikt nådigt bemyndigande
tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet biträda vid
verkställande av utredning rörande undervisningsstatistikens ordnande, hade
dessa sakkunniga den 2 december 1913 avgivit utlåtande och förslag i ämnet.

Slutligen hade utlåtanden avgivits dels av statskontoret dels ock av
folkskolöverstyrelsen.

För egen del framhöll departementschefen, att de brister, som vidlådde
undervisningsstatistiken, voro så stora, att deras snara avhjälpande
vore oavvisligt. Den inom ecklesiastikdepartementet utarbetade officiella
statistiken, som för det dåvarande vore begränsad till folkundervisningen
och den undervisning, som meddelades i statens allmänna läroverk, vore,
efter vad från olika håll vitsordats, i behov av en tämligen genomgripande
omläggning.

Bristerna hos undervisningsstatistiken vore så mycket mera framträdande,
som under den senare tiden omfattande åtgärder vidtagits i syfte
att utveckla och förbättra andra grenar av den officiella statistiken.

Vad som i viss mån ställt sig hindrande i vägen särskilt för undervisningsstatistikens
omorganisation hade varit den ännu oavgjorda frågan,
huru den officiella statistiken i sin helhet skulle för framtiden ordnas.
Denna frågas svävande läge borde dock icke få verka därhän, att genomförandet
av angelägna förbättringar alltjämt undanskötes.

Departementschefen ansåg sig kunna utgå därifrån, att något hinder
icke borde möta för vidtagande av provisoriska åtgärder till undervisningsstatistikens
förbättring, blott dessa åtgärder vore av beskaffenhet att icke
föregripa den prövning, som framdeles måste ägnas frågorna om statsdepartementens
omorganisation och den officiella statistikens ordnande.
Därvid förutsatte han, att undervisningsstatistiken tills vidare borde kvarbliva
hos ecklesiastikdepartementet.

På extra stat borde äskas ett anslag för en ledare av undervisningsstatistikens
omorganisation. Ersättningen till denne ledare borde, därest
fullt lämplig person skulle kunna erhållas och sålunda syftet med den avsedda
omorganisationen såvitt möjligt vinnas, icke sättas lägre än till 7,800
kronor, d. v. s. byråchefs begynnelseavlöning efter avdrag av vad som motsvarade
avgift för egen pensionering.

332

Den dåvarande kanslisekreterartjänsten borde tills vidare bibehållas
oförändrad.

Däremot syntes intet vara att erinra mot att de två amanuensbefattningarna
sammansloges till en enda befattning, vars innehavare finge såsom
arvode uppbära ett belopp, motsvarande begynnelseavlöningen för tjänsteman
i första lönegraden, sedan därifrån gjorts sedvanligt avdrag för pensionsavgifter.
Arvodet skulle sålunda komma att utgöra 3,900 kronor.
Denna befattningshavare kunde lämpligen benämnas extra ordinarie aktuarie.

Med hänsyn därtill, att jämväl vid ecklesiastikdepartementets kansliavdelning
liksom inom övriga statsdepartement åtskilliga kvinnliga biträden
funnes med sådan tjänstgöring, att deras anställande på ordinarie stat
skulle kunna anses påkallat av synnerligen starka skäl, men förslag därom
emellertid ej förelåge, syntes det mest följdriktigt, att ej heller inom den
departementsavdelning, som här närmast vore i fråga, några ordinarie befattningar
för kvinnliga innehavare för det dåvarande inrättades.

Avlöningen till de kvinnliga biträdena vid ecklesiastikdepartementets
statistiska avdelning borde däremot redan då ordnas efter mera moderna
grunder.

Under ärendets föregående handläggning hade föreslagits, att vid
uppförande å ordinarie stat av ifrågavarande befattningar två skulle hänföras
till den högre och tre till den lägre avlöningsgraden enligt den i
staterna för åtskilliga andra ämbetsverk tillämpade indelningen. Departementschefen
hade intet att erinra däremot, att arvodet till ifrågavarande
biträden beräknades efter dessa grunder; dock borde även här, på sätt förut
i likartade fall ägt rum, från det sålunda beräknade arvodet avdragas, i
stället för belöpande pensionsavgifter, ett belopp av i runt tal 50 kronor.

Enligt denna beräkning — varvid även förutsattes, att biträdena, i likhet
med vad eljest varit brukligt, finge för åtnjutande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig sin föregående tjänstgöring inom departementet — skulle sammanlagda
arvodesbeloppet för de fem biträdena komma att uppgå till omkring
7,400 kronor.

Med de sålunda förhöjda arvodena skulle givetvis följa utsträckt
tjänstgöringsskyldighet, i likhet med vad som i allmänhet gällde för de å
ordinarie stat uppförda biträdena av motsvarande grader i andra ämbetsverk.

333

I sammanhang med omläggning av den dittills bearbetade statistiken
och upptagande av nya arbetsområden samt för utförande av tillfälliga utredningar
syntes någon ytterligare förstärkning av den biträdande personalen
bliva erforderlig. Någon tillförlitlig beräkning därutinnan läte sig
emellertid i frågans dåvarande läge näppeligen göra, om än det kunde
förutsättas, att, därest den tilltänkta utvidgningen genomfördes med tillbörlig
omtanke och förenklade arbetsmetoder i möjligaste mån komme till
användning, denna ökning skulle kunna hållas inom tämligen snäva gränser.

Billigt syntes vara, att de kvinnliga biträdena å ifrågavarande avdelning,
på sätt dittills ägt rum, finge åtnjuta semester var och en under
en månad. Likaledes borde en månads semester beredas den tjänsteman
(e. o. aktuarie), som skulle ersätta de två amanuenserna. Erforderliga
belopp till ersättning åt vikarier för dessa befattningshavare borde därför
tagas i beräkning.

Vad anginge den föreslagna ledaren av organisationsarbetet, syntes
denne visserligen, i likhet med andra tjänstemän i jämförlig ställning, böra
tillerkännas en och eu halv månads semester, men det kunde näppeligen
befinnas erforderligt att under denna tid förordna vikarie för honom Någon
vikariatsersättning skulle sålunda där icke ifrågakomma.

Det anslagsbelopp, som kunde komma att erfordras för ytterligare
förstärkning av den biträdande personalen under år 1915 och till täckande
av kostnaderna för vikariatsersättning m. m., syntes kunna beräknas till
omkring 2,500 kronor.

Frånsett den avlöning, som utginge till kanslisekreteraren å ecklesiastikdepartementets
statistiska avdelning, skulle sålunda för år 1915 erfordras
följande belopp till avlöning åt avdelningens personal:

arvode till en ledare av nndervisningsstatistikens omorganisation............kronor 7,800

arvode till en biträdande tjänsteman (e. o. aktuarie).................. > 3,900

arvode till fem kvinnliga biträden.......................... 1 7,400

till ytterligare personalförstärkning, vikariatsersättning m. m............. » 2,500

kronor 21,600

Däremot svarade för år 1914 följande anslagsbelopp:

ordinarie anslag för anställande av ett biträde vid utförande av de inom departementet förekommande
statistiska arbetena.........................kronor

extra anslag till biträden vid de statistiska arbetena inom departementet........ >

av ordinarie och extra anslag till amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning m. m., i runt tal >

2,000

6,700

4,000

kronor 12,700

334

Om sistnämnda belopp, 12,700 kronor, droges från det nyss angivna
beloppet, 21,600 kronor, komme skillnaden, 8,900 kronor, att angiva den
sammanlagda kostnadsökningen för år 1915 till följd av den ifrågavarande
omorganisationen.

Någon höjning i det ordinarie anslaget till ecklesiastikdepartementet
syntes under givna förhållanden icke vara påkallad, utan borde den erforderliga
ökningen lämpligen äskas på extra stat.

Om till denna ökning, 8,900 kronor, lades dels det extra anslaget
å 6,700 kronor till biträden vid de statistiska arbetena inom departementet,
dels ock det belopp, i runt tal 4,000 kronor, som från departementets
anslag till amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning in. m. utgått
till den biträdande personalen å den statistiska avdelningen, erhölles en
slutsumma av 19,600 kronor, vilken borde såsom särskilt anslag uppföras
å extra stat under titeln »För omläggning av undervisningsstatistiken samt
till biträden vid de statistiska arbetena inom departementet».

I sammanhang därmed skulle nyssberörda extra anslag å 6,700 kronor
bortfalla och det extra anslaget till förhöjning av amanuensernas arvoden
m. m. nedsättas från det för år 1914 beviljade beloppet, 13,950 kronor,
till 9,950 kronor.

I enlighet med vad sålunda ifrågasatts föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
dels att för omläggning av undervisningsstatistiken samt till biträden
vid de statistiska arbetena inom ecklesiastikdepartementet bevilja för år
1915 ett extra anslag av 19,600 kronor, dels ock att till förhöjning av de
inom ecklesiastikdepartementet anställda amanuensernas arvoden m. in. anvisa
för år 1915 ett extra anslag av 9,950 kronor.

I skrivelse den 26 augusti 1914, n:r 8, anförde riksdagen, att ett
avhjälpande av de svåra brister, som vidlådde vår undervisningsstatistik,
syntes vara oundgängligen av behovet påkallat. Trots den meningsskiljaktighet,
som rådde rörande de lämpligaste formerna för den officiella
statistikens organisation, syntes något hinder ej böra möta för vidtagande
av provisoriska åtgärder för undervisningsstatistikens förbättring.

Beträffande de linjer, en omläggning av undervisningsstatistiken borde
följa, hade riksdagen intet att erinra mot vad i detta avseende av före -

335

dragande departementschefen anförts och vilket i allt väsentligt överensstämde
med vad vissa inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga
därutinnan föreslagit.

Beloppet av det ifrågavarande anslaget samt det avsedda sättet för
dess användande hade ej givit anledning till någon erinran från riksdagens
sida.

Ej heller mot Kungl. Maj:ts förslag i avseende å anslaget till förhöjning
av de inom ecklesiastikdepartementet anställda amanuensernas
arvoden m. m. hade riksdagen något att erinra.

O Ö

Enahanda belopp, som riksdagen sålunda beviljade till ifi’åga varan de
bägge ändamål för år 1915, anvisades därefter för samma ändamål av
1915 års riksdag på extra stat för år 1916.

Jämväl för år 1917 har på extra stat anvisats ett belopp av 9,950
kronor till förhöjning av de inom ecklesiastikdepartementet anställda amanuensernas
arvoden in. m.

Till 1916 års riksdag gjordes i statsverkspropositionen framställning 1^-k6sd^s
om förhöjt anslag på extra stat för omläggning av undervisningsstatistiken omläggning
samt till biträden vid de statistiska arbetena inom ecklesiastikdepartementet. av. under*
Vederbörande departementschef erinrade till propositionen bilagt statistiken

statsrådsprotokoll, bland annat, att det varit motsett — såsom han fram- w'' m''
hållit redan i anförande till statsrådsprotokoll den 14 maj 1914 — att den
avsedda omläggningen av undervisningsstatistiken näppeligen skulle kunna
genomföras utan ytterligare förstärkning av den biträdande personalen. En
sådan förstärkning nödvändiggjordes såväl av folkskolestatistikens i alla
händelser betydande utvidgning som ock därav, att nya områden efter hand
komme att göras till föremål för statistisk bearbetning.

Ledaren av undervisningsstatistikens omorganisation hade hemställt,
att för år 1917 måtte beredas medel till avlönande av ytterligare tre kvinnliga
biträden samt till höjning med 1,000 kronor av det belopp, som dittills
varit avsett till ytterligare personalförstärkning, vikariatsersättning m. m.
Departementschefen hade därvid intet annat att erinra, än att antalet nya
kvinnliga biträden, särskilt med hänsyn till vikten av att iakttaga all möjlig
sparsamhet, syntes böra begränsas till två.

336

I enlighet med den plan, departementschefen framlagt i anförandet
till statsrådsprotokoll den 14 maj 1914, hade av de å statistiska avdelningen
anställda fem kvinnliga biträdena två tillerkänts arvode enligt de
grunder, som inom åtskilliga andra ämbetsverk gällde beträffande dylika
biträden i andra lönegraden, samt övriga tre biträden erhållit arvode enligt
de för biträden i första lönegraden gällande grunder.

Enär det arbetstillskott, som komme att tillföras statistiska avdelningen,
kunde antagas på det hela taget vara i kvalitativt hänseende likartat
med det arbete, som hittills ålegat avdelningen, syntes det önskvärt,
att även de nya biträden, till vilka anslag begärdes, fördelades mellan de
båda lönegraderna, så att ett biträde hänfördes till andra och ett till första
lönegraden. Sammanlagt skulle sålunda tre biträden erhålla arvode enligt
reglerna för andra lönegraden och fyra biträden uppbära arvode enligt
reglerna för första lönegraden.

På sätt redan tillämpats beträffande de för det dåvarande anställda
biträdena, borde från det sålunda beräknade arvodet avdragas, i stället för
belöpande pensionsavgifter, ett belopp av i runt tal 50 kronor. De redan
anställda biträdena hade ock, i överensstämmelse med den framställning,
som lämnades i förberörda statsrådsprotokoll, ansetts böra få för åtnjutande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig sin föregående tjänstgöring inom
departementet. Enligt de beräkningsgrunder, departementschefen sålunda
angivit, skulle det sammanlagda arvodesbeloppet för de sju biträdena
komma att år 1917 uppgå till omkring 10,400 kronor.

För nämnda år skulle således krävas anslag för tillgodoseende av
följande behov:

arvode till en ledare av undervisningsstatistikens omorganisation............kronor 7,800

arvode till en biträdande tjänsteman (e. o. aktuarie).................. > 3,900

arvode till sju kvinnliga biträden.......................... > 10,400

till ytterligare personalförstärkning, vikariatsersättning m. m........ > 3,500

summa kronor 25,600

Med frånräknande av det på ordinarie stat tillgängliga anslaget å
2,000 kronor »för anställande av ett biträde vid utförande av de inom
departementet förekommande statistiska arbetena» ansågs alltså för ifråga -

varande ändamål böra på extra stat för år 1917 ilskas ett anslag av
23,600 kronor.

Det hemställdes till riksdagen att för omläggning av undervisningsstatistiken
samt till biträden vid de statistiska arbetena inom ecklesiastikdepartementet
bevilja på extra stat för år 1917 ett anslag av 23,600
kronor.

Riksdagen biföll vad sålunda hemställts.

I statsverkspropositionen vid 1916 års riksdag gjordes ock framställ- Arvoden åt
ning om ökat anslag å extra stat till arvoden åt extra föredragande i dragande
ecklesiastikdepartementet m. in.

Departementschefen anförde i sådant hänseende följande.

För beredande av arvoden åt extra föredragande i departementet
m. in. hade under åtskilliga år av riksdagen beviljats anslag på extra stat
för vart och ett av åren 1914—1916 till belopp av 10,050 kronor. Därav
hade 5,050 kronor utgått till en extra kanslisekreterare, 500 kronor såsom
avlöningsförhöjning till en vav av två kanslisekreterare, vilka tjänstgjorde
såsom särskilda föredragande, 2,000 kronor till en amanuens, som delvis
uppehölle den ene särskilde föredragandens kanslisekreterartjänst, samt
2,000 kronor till en amanuens, som vore anställd såsom biträde åt den
andre särskilde föredraganden.

Det hade under senare tiden visat sig nödvändigt att bereda dessa
två amanuenser någon ökad ersättning utöver ovanberörda arvoden. Denna
ökade ersättning hade emellertid dittills kunnat utgå från andra tillgängliga
medel.

Den nyssnämnda anordningen, enligt vilken två kanslisekreterare
tjänstgjorde såsom särskilda föredragande, hade medfört, att dessa befattningshavares
ordinarie tjänster måst sedan lång tid tillbaka huvudsakligen
uppehållas genom extra ordinarie tjänstemän. Då givetvis icke samma anspråk
med avseende å arbetets omfattning kunnat ställas på dessa lågt
avlönade vikarier som på ordinarie innehavare av motsvarande befattningar,
hade därav vållats betydande svårigheter med avseende å arbetets
gång inom departementet. En byråchefstjänst i departementet hade ock
under åtskilliga år uppehållits på förordnande. Dessa och andra proviso 48—162603.

Löneregleringslcommitténs bet. LIJI.

riska anordningar inom departementet komme säkerligen, när någon mer
eller mindre ingripande reform av förhållandena inom statsdepartementen
kunde komma till utförande, att avlösas av en fastare organisation.

Departementschefen ämnade emellertid för det dåvarande ej ifrågasätta
någon ändring i de anordningar, han sålunda berört, eller hemställa
om någon anslagshöjning för beredande av ökad ersättning åt de
tjänstemän, mellan vilka ovanberörda anslagssumma å 10,050 kronor dittills
fördelats. Den ökade ersättning, som i vissa fall redan visat sig
erforderlig och fortfarande kunde ifrågakomma, syntes även för år 1917
kunna beredas från tillgängliga medel. Däremot nödgades han av annan
anledning påkalla höjning av berörda anslag.

Chefen för finansdepartementet hade omnämnt en från kammarkollegium
inkommen underdånig framställning, däri kollegiet hemställt om
en betvdande förstärkning av ämbetsverkets ai’betskrafter. Den begärda
förstärkningen hade huvudsakligen motiverats med den ökning i kollegiets
arbetsmängd, vartill handläggningen av ärenden rörande prästerskapets
lönereglering gåve anledning. Det vore av samma skäl chefen för ecklesiastikdepartementet
ville hemställa om åtgärder i syfte att vinna någon
förstärkning även av arbetskrafterna inom ecklesiastikdepartementet.

Enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910 skulle nya löneregleringar för prästerskapet i de särskilda pastoraten
av Kungl. Maj:t fastställas för en tid av tjugu ecklesiastikår, räknat
från det, då förut fastställd lönereglering upphörde att gälla Av dessa
äldre löneregleringar hade 12 upphört att äga tillämpning den 30 april
1914, och 34 hade upphört samma dag år 1915. Antalet löneregleringar,
som utlöpte under de närmaste åren, vore följande: 110 år 1916, 179 år
1917, 202 år 1918, 204 år 1919, 222 år 1920, 156 år 1921, 113 år 1922
och 59 år 1923. År 1924 och de näst därefter följande åren vore antalet
utlöpande löneregleringar jämförelsevis ringa. ,

De löneregleringsärenden, om vilka här vore fråga, måste i stort
sett anses vara av ganska invecklad och arbetskrävande beskaffenhet. Därom
vittnade ock den redogörelse, som av kammarkollegium lämnats i dess ovanbei-örda
framställning. Vad anginge dessa ärendens handläggning inom
ecklesiastikdepartementet, gåve erfarenheten vid handen, att en föredra -

gande i allmänhet icke kunde medhinna mera än i medeltal fem dylika
ärenden i veckan.

Under den gångna tiden hade inom ecklesiastikdepartementet arbetet
med de ifrågavarande löneregleringarna varit provisoriskt ordnat med anlitande
av tillgängliga arbetskrafter och avlöningsmedel. Detta hade, om
än med betydande svårighet, dock låtit sig göra, så länge ännu antalet
löneregleringar varit förhållandevis ringa, men i den mån antalet löneregleringar
växte, kunde det icke undvikas, att särskilda åtgärder påkallades
till mötande av den ökade arbetsmängden. Detta vore så mycket mera
angeläget, som, efter vad chefen för justitiedepartementet omförmalt, frågan
om en definitiv lönereglering för departementens befattningshavare
icke kunde föreläggas 1916 års riksdag och till följd därav den ökning i
ecklesiastikdepartementets arbetskrafter, som i sammanhang med en dylik
lönereglering kunde förväntas, komme att tills vidare undanskjutas.

Det hade ansetts lämpligt utreda, huruvida beträffande de prästerliga
löneregleringarna eu sådan anordning kunde med fördel vidtagas, att
de personer, vilka under ett tidigare skede av dessa ärendens handläggning
föredroge desamma i kammarkollegium, komme att beträffande samma
ärenden vara föredragande i ecklesiastikdepartementet. I ett den 19 november
1915 till ecklesiastikdepartementet avgivet utlåtande hade emellertid
kammarkollegium uttalat den meningen, att tillräckliga skäl icke förelåge
för en dylik anordning, som jämväl skulle kräva, att kollegiets arbetskrafter
än ytterligare ökades.

Då utredningen syntes giva vid handen, att anställandet inom departementet
av särskild föredragande för dessa ärenden icke skulle medföra
större kostnadsökning, än som betingades av nyssberörda anordning med
föredragande, gemensamma för departementet och kollegiet, men att därigenom
skulle vinnas större trygghet för att ärendena komme att avgöras
efter likartade grunder, hade departementschefen ansett frågan om gemensamma
föredragande böra få förfalla.

Den hemställan om anslag till ökade arbetskrafter inom ecklesiastikdepartementet,
som av departementschefen framställdes, avsåge år 1917.
Visserligen vore en motsvarande ökning även för år 1916 i hög grad
önsklig, men då dylika anslagsäskanden för det löpande året så vitt möj -

ligt borde undvikas, ville departementschefen icke göra någon framställning
i detta syfte. För år 1916 syntes därför arbetsförhållandena inom
departementet få, så gott sig göra läte, ordnas med anlitande av de
medel, som kunde stå till buds för att under en kortare tid tillgodose
behovet.

Det vore av vikt, att Kungl. Maj:ts beslut angående de nya löneregleringarna
meddelades i god tid före deras ikraftträdande. Enligt 64 §
1 mom. i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 skulle nämligen,
när ny lönereglering första gången blivit fastställd för prästerskapet
inom visst pastorat, husesyn å varje inom pastoratet beläget boställe hållas
året före den nya löneregleringens inträdande, och dessa syner borde förrättas
så tidigt på året, att tillfälle lämnades vederbörande att verkställa
de byggnadsarbeten, som vid synerna kunde föreskrivas.

Till handläggning inom ecklesiastikdepartementet komme att föreligga
under år 1917 en del av de år 1918 utlöpande löneregleringarna,
som icke medhunnits under år 1916, samt en del av de löneregleringar,
som utlöpte år 1919; under år 1918 den del av 1919 års löneregleringar,
som icke förut medhunnits, samt en del av 1920 års löneregleringar o. s. v.
Man kunde således för de närmaste åren framåt räkna med, att inom
departementet skulle handläggas i medeltal något mer än 200 löneregleringar
för år.

Under antagande att en föredragande kunde, i likhet med vad dittills
varit fallet, i medeltal handlägga fem löneregleringar i veckan, skulle
således denne föredragande komma att vara upptagen av ifrågavarande
arbete under något mera än 40 veckor om året. Därtill komme emellertid
vissa särskilda ärenden angående prästerskapets avlöning, angående ecklesiastika
boställen m. in., vilka omedelbart sammanhängde med löneregleringarna
och fördenskull lämpligen borde handläggas av den föredragande,
åt vilken löneregleringsärendena vore överlämnade. På detta sätt skulle
denne föredragande utan tvivel bliva fullt upptagen hela den del av året,
som icke borde avses för semesterledighet.

Såsom ersättning åt den särskilde föredraganden syntes böra äskas
enahanda belopp, som tillkomme vissa extra föredragande inom några av
de övriga departementen, eller 7,000 kronor för år. Skulle det befinnas

nödigt att, med hänsyn till de ifrågavarande ärendenas krävande natur,
såsom särskild föredragande anställa någon tjänsteman, som ej kunde för
arbetet förvärvas utan att någon ytterligare gottgörelse bereddes honom,
syntes det erforderliga tillskottet få tills vidare utgå av tillgängliga medel.

Den särskilda föredraganden borde hava tillgång till erforderligt arbetsbiträde.
Möjligen skulle det ligga närmast till hands att vid hans sida
ställa en extra kanslisekreterare, vars avlöning då borde bestämmas till
samma belopp, som redan tillerkänts en dylik befattningshavare inom
ecklesiastikdepartementet, eller 5,050 kronor för år. Det syntes dock vara
möjligt att ordna arbetet på annat sätt, och departementschefen ville därför
inskränka sig till att hemställa, att för ändamålet måtte beräknas eu
anslagsökning av 4,000 kronor.

Enligt vad erfarenheten ådagalagt, hade kostnaden för renskrift inom
departementet avsevärt stigit genom det tillkomna löneregleringsarbetet,
och detta ej minst till följd därav, att löneregleringsresolutionerna måste
i avskrifter expedieras till ett flertal olika myndigheter. Denna ökade reriskrivningskostnad
ansågs kunna uppskattas till 600 kronor för år.

För det inom ecklesiastikdepartementet förekommande arbetet med
de prästerliga löneregleringarna skulle alltså för år 1917 erfordras anslag
till en särskild föredragande 7,000 kronor, till biträde åt honom 4,000
kronor och till täckande av ökade kostnader för renskrivning 600 kronor,
tillhopa 11,600 kronor. Lades därtill det å 1916 års stat uppförda beloppet,
10,050 kronor, komme det anslag, som för ifrågavarande ändamål
borde äskas å 1917 års stat, att uppgå till 21,650 kronor.

Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att till arvoden åt extra föredragande
i ecklesiastikdepartementet m. m. bevilja på extra stat för år 1917
ett anslag av 21,650 kronor.

Framställningen bifölls av riksdagen.

Jordbruksdepartementet.

Det är ovan omförmäla hurusom riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag
för beredande av lön, 2,500 kronor, och tjänstgöringspenningar, 1,500
kronor, åt en kanslisekreterare inom jordbruksdepartementets avdelning av

1910 års
riksdag.

Höjt anslag
till avlöning
åt en extra
kanslisekreterare.

Kungl. Maj:ts kansli, på extra stat för vart och ett av åren 1907—1910
anvisat ett anslag av 4,000 kronor.

Till 1910 års statsverksproposition meddelade chefen för jordbruksdepartementet,
att anslag för detta ändamål vore behövligt jämväl för
år 1911.

Då emellertid Kungl. Maj:t beslutat att för de till övriga departement
hörande avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli göra framställning till
riksdagen om provisorisk lönereglering för år 1911 och departementschefen
gjort hemställan i enahanda syfte beträffande befattningshavande inom
jordbruksdepartementet, ansåg han en avlöningsförbättring motsvarande
den, som därigenom vore avsedd att beredas de ordinarie kanslisekreterarna
inom Kungl. Maj:ts kansli, böra tillgodokomma även innehavaren av den
nu ifrågavarande, å extra stat uppförda kanslisekreterarbefattningen, och
detta desto hellre, som riksdagen år 1906, då riksdagen bifallit inrättandet
av samma befattning, men, i motsats mot vad Kungl. Maj:t föreslagit, uppförde
densamma på extra stat, uttryckligen uttalat, att denne kanslisekreterare
vid en blivande lönereglering icke borde försättas i sämre ställning
än övriga kanslisekreterare i Kungl. Maj:ts kansli.

Enligt berörda förslag till provisorisk lönereglering skulle kanslisekreterares
avlöning höjas med 1,200 kronor, varav 700 kronor skulle
tillhöra lönen, 100 kronor skulle utgöra tjänstgöringspenningar och 400
kronor skulle anses såsom ortstillägg. Från lönen skulle dock avgå pensionsavgift,
vilken i det fall, då, såsom beträffande ifrågavarande kanslisekreterare,
ålderstillägg icke åtnjötes, efter skedd avrundning uppginge
till 150 kronor. Den verkliga löneförhöjningen bleve alltså 1,050 kronor.
För åtnjutande av denna löneförhöjning borde i tillämpliga delar samma
villkor stadgas som för ordinarie befattningshavande.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att för avlönande av en kanslisekreterare inom jordbruksdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli på extra stat för år 1911 anvisa
ett anslag av 5,050 kronor, därav 1,600 kronor skulle anses såsom tjänstgöringspenningar;
och vann Kungl. Maj:ts förslag riksdagens bifall.

Av 1911 års riksdag anvisades därefter för samma ändamål ett lika
stort anslå»'' å extra stat för år 1912.

På Kungl. Maj:ts förslag anvisade 1909 års riksdag, under förutsättning
att en regeringsrätt för prövning av administrativa besvärsmål trädde
i verksamhet under år 1909, på extra stat för år 1910 för beredande av
arvode åt en extra föredragande inom jordbruksdepartementet in. in. ett
anslag av 7,000 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att låta därav förskottsvis
under år 1909 av tillgängliga medel i man av behov utanordna högst

3.000 kronor.

I statsverkspropositionen vid 1910 års riksdag äskades jämväl anslag
till en extra föredragande m. in.

Med förmälan att regeringsrättens verksamhet börjat i maj månad
1909 och under hänvisning i övrigt till vad dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
den 12 januari 1909 i detta ärende anfört till statsråd
sprotokollet, erinrade föredragande departementschefen till nyssnämnda
proposition allenast, att av det anvisade anslaget 4,000 kronor beräknats
skola utgå under år 1910 med 2,000 kronor såsom särskilt arvode åt en
kanslisekreterare, vilken vore extra föredragande i departementet, och med

2.000 kronor åt en amanuens, vilken skulle fullgöra, utom de med dylik
befattning vanligen förenade åligganden, även vissa eu kanslisekreterare
eljest tillhörande göromål.

Anslag för dessa ändamål erfordrades även för år 1911, oberoende
av förut omförmälda provisoriska lönereglering. Emellertid borde arvodet
till den särskilde föredraganden, därest sådant av riksdagen beviljades, icke
till denne utgå i vidare mån, än att hans avlöningsförmåner sammanlagt
uppginge till högst 7,000 kronor. Sistnämnda belopp syntes nämligen
med avseende å omfattningen av den särskilde föredragandens arbete utföra
vad som skäligen borde honom tillkomma.

På departementschefens hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att för beredande av arvode åt en extra föredragande inom jordbruksdepartementet
m. in. på extra stat för år 1911 anvisa ett anslag av 4,000
kronor.

Aven denna framställning bifölls av riksdagen.

Till enahanda ändamål anvisades även på extra stat för år 1912
anslag till samma belopp.

Anslag till
arvode åt en
extra föredragande

m. m.

1911 års
riksdag.

Höjning av
anslaget till
amanuenser,
vikariatsersättning

och renskrivning
m. m.

Deri i staten för jordbruksdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts
kansli upptagna, till departementschefens förfogande ställda anslagsposten
för avlöning åt amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning m. m. utgick,
såsom ovan nämnts, under tiden från det departementet inrättades till och
med år 1908 med ett belopp av 12,000 kronor för år. Av sistnämnda
års riksdag beviljades förhöjning av anslaget, sä att det från och med år
1909 utgick med 18,000 kronor.

Vid 1911 års riksdag begärdes ytterligare höjning av anslaget i fråga.

I avseende därå hade vederbörande departementschef till statsverkspropositionen
erinrat, hurusom för det dåvarande inom departementet
funnes anställda dels fem amanuenser med fast arvode, av vilka två tjänstgjorde
å departementets lantbruksbyrå, två å skogsbyrån och en hos expeditionschefen,
dels en amanuens hos den extra föredraganden i regeringsrätten,
dels slutligen ett kvinnligt biträde, som, utöver sin tjänstgöring
hos registratom, jämväl hade till åliggande att tillhandagå departementets
tjänstemän med uppsättande av enklare koncept m. in.

Förstnämnda fem amanuenser ävensom det kvinnliga biträdet åtnjöto
var och en ett arvode av 125 kronor i månaden. Den hos extra föredraganden
i regeringsrätten tjänstgörande amanuensen uppbar ett årligt
arvode av 3,000 kronor, därav emellertid allenast 1,000 kronor utginge
från amanuensanslaget. Återstående 2,000 kronor bestredos från det å
huvudtitelns extra stat uppförda anslaget till arvode åt en extra föredragande
inom jordbruksdepartementet m. in., av vilket anslag viss del vore
avsedd till arvodesfyllnad åt denna amanuens. Sammanlagt åtgingo följaktligen
av amanuensanslaget till arvoden för nu nämnda sex amanuenser
samt det kvinnliga biträdet ett belopp av 10,000 kronor om året.

Amanuens, som erhöll förordnande å ordinarie befattning i departementet,
uppbure under tiden, förutom de med nämnda tjänst förenade
tjänstgöringspenningar, fortfarande en viss del, för det dåvarande högst
två tredjedelar, av sitt eget arvode. Den i hans ställe tjänstgörande extra
amanuensen gottgjordes med 125 kronor i månaden. I den mån de ordinarie
tjänstemännen i departementet i större utsträckning voro lediga för
beredande av större ärenden, ökades följaktligen jämväl de belopp, som
erfordrades till avlönande av amanuenser.

De gratifikationer, som utbetalades till extra amanuenser, hade under
senare år av brist på tillgångar måst i hög grad reduceras.

Till extra vaktmästarbiträde utginge för det dåvarande arvode efter
800 kronor för år räknat.

Erfarenheten hade givit vid handen, att ifrågavarande anslag, oaktat
den från och med år 1909 vidtagna förhöjningen till 18,000 kronor, icke
vore tillräckligt till bestridande av erforderliga utgifter.

Redan under år 1909 hade sålunda en brist i anslaget av något över

2,000 kronor uppstått, medan bristen för år 1910 överstigit 4,000 kronor.
Till täckande av dessa brister hade, i likhet med vad förut ägt rum, måst
anvisas medel från departementets anslag till extra utgifter.

Under det kostnaderna för vikariatsersättning och renskrivning hållit
sig tämligen konstanta, hade utgifterna för amanuenser däremot avsevärt
stigit. Det läte emellertid icke tänka sig att kunna med den stegrade
arbetsbördan inom departementet inskränka antalet därstädes befintliga
extra arbetskrafter. Då därtill komme, att amanuenserna inom jordbruksdepartementet
i avlöningshänseende i regel vore sämre ställda än i andra
jämförliga departement, syntes någon reduktion i sistnämnda hänseende
icke heller låta sig göra. För undvikande av brist i anslaget måste detsamma
följaktligen höjas.

Ehuru det med skäl syntes kunna antagas, att bristen i anslaget,
därest amanuenserna fortfarande avlönades enligt samma grunder som för
det dåvarande, skulle kunna framdeles begränsas till det belopp av omkring
4,000 kronor, vartill bristen under år 1910 uppgått, ansåg departementschefen
emellexdid det icke vara till fyllest att allenast med 4,000
kronor höja ifrågavarande anslag.

Det syntes nämligen icke vara annat än billigt, att jordbruksdepartementets
amanuenser i likhet med deras kamrater i andra statsdepartement
bereddes möjlighet att efter någon längre tids tjänstgöring kunna erhålla
avlöningsförmåner intill 1,800 ä 2,000 kronor.

Departementschefen hade fördenskull för avsikt att, utöver den höjning
med 4,000 kronor, som erfordrades för undvikande av brist i nu
ifrågavarande anslag, föreslå Kungl. Maj:t vidtagande av åtgärder därhän,
att av jordbruksdepartementets amanuenser, allt efter ålder och skicklighet

44—162603. Löneregleringskommitténs bet. Lill.

1912 års
riksdag.

Anslag till
en extra
kanslisekreterare
m. m

i tjänsten, två kunde beredas årsarvoden intill 1,800 kronor samt ytterligare
två sådana arvoden intill 2,000 kronor. Den höjning i anslaget,
som av denna anledning betingades, uppginge till 1,600 kronor. Anslaget
skulle följaktligen komma att höjas med sammanlagt 5,600 kronor.

I enlighet med vad departementschefen hemställt, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen att höja den i staten för jordbruksdepartementets avdelning
av Kungl. Maj:ts kansli upptagna anslagsposten för amanuenser,
vikariatsersättning och renskrivning m. in. från dess dåvarande belopp

18,000 till 23,600 kronor eller med 5,600 kronor.

Riksdagen, som fann den äskade anslagshöjningen af förhållandena
påkallad, biföll vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit.

I den 1912 års riksdag förelagda statsverkspropositionen anmäldes,
att sedan år 1907 å extra stat upptaget anslag för avlönande av ytterligare
en kanslisekreterare inom jordbruksdepartementets avdelning av
Kungl. Majrts kansli vore behövligt jämväl för år 1913.

I sammanhang därmed anfördes följande.

Dåvarande innehavaren av omförmälda på extra stat uppförda befattning
hade alltsedan den 29 november 1907 innehaft förordnande på
tjänsten. Under förutsättning att denne jämväl under år 1912 fortfarande
innehade ifrågavarande förordnande, skulle han vid 1913 års ingång hava
uppehållit tjänsten så lång tid, som, därest tjänsten varit å ordinarie stat
uppförd, skolat berättiga honom till ett ålderstillägg å 500 kronor.

Då Kungl. Maj:t vid riksdagen år 1906 för första gången gjorde
framställning om inrättande av ytterligare en kanslisekreterarbefattning
inom jordbruksdepartementet, hade Kungl. Maj:t föreslagit, att denna befattning
skulle uppföras på ordinarie stat. Riksdagen, som hänvisade till
att frågan om reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden
alltjämt väntade på sin lösning samt uttalade, att denna lösning
icke borde försvåras genom inrättande av nya ordinarie tjänster, hade
emellertid ansett den föreslagna avlöningen, mot vars belopp riksdagen
icke hade något att erinra, böra uppföras på extra stat.

Uti sin underdåniga skrivelse den 23 maj 1906 angående utgifterna
under nionde huvudtiteln, hade riksdagen i detta ämne anfört, bland annat,

:i47

att vid denna avlönings anvisande a extra stat den i Kungi. Maj:ts förslag
ingående förmånen av ålderstillägg bortfölle, men att vid en blivande
lönereglering bestämmelser torde komma att göras, genom vilka innehavaren
av denna tjänst icke komme att försättas i sämre ställning än övriga
kanslisekreterare inom Kungl. Maj:ts kansli.

Med detta riksdagens uttalande, som tydligtvis åsyftat, att befattningens
innehavare skulle vid en blivande lönereglering få för ålderstillägg
räkna sig till godo den tid, han innehaft tjänsten på förordnande, syntes
däremot icke hava varit avsett, att, därest den i utsikt ställda löneregleringen
skulle dröja längre än de för ålderstilläggs intjänande i allmänhet
stadgade fem åren, befattningshavanden skulle bliva i saknad av löneökning,
motsvarande ålderstillägget.

Under sådant förhållande och då befattningshavaren kunde förväntas
komma att med ingången av år 1913 hava intjänat den för ålderstillägg
åt kansliets tjänstemän stadgade tid av fem år, vore det allenast i sin
ordning att söka utverka riksdagens tillstånd till ett personligt ålderstillägg
för denne extra kanslisekreterare.

Enär kanslisekreterares ålderstillägg utginge med 500 kronor, skulle,
därest ålderstillägg till sådant belopp tillerkändes nämnde befattningshavare,
de honom såsom extra kanslisekreterare tillkommande avlöningsförmåner
komma att uppgå till 5,050 -f- 500 = 5,550 kronor. Då emellertid, beroende
på de särskilda bestämmelser, som gällde för åtnjutande av det provisoriska
avlöningstillftgget, avlöningsförmånerna för ordinarie kanslisekreterare
med ett ålderstillägg uppginge till allenast 5,500 kronor, borde det
avsedda personliga ålderstillägget icke sättas högre än 450 kronor.

Kungl. Maj:t föreslog i överensstämmelse härmed riksdagen att för
år 1913 på extra stat anvisa för avlönande av en kanslisekreterare inom
jordbruksdepartementet 5,050 kronor, därav 1,600 kronor skulle anses såsom
tjänstgöringspenningar, och såsom personligt ålderstillägg åt omförmälda
befattningshavare, därest han fortfarande i denna befattning tjänstgjorde,
450 kronor eller således tillhopa 5,500 kronor.

Kungl. Maj:ts sålunda framställda förslag bifölls av riksdagen.

I statsverkspropositionen till 1913 års riksdag meddelades emellertid,
att, sedan den befattningshavare, för vilken nämnda personliga ålderstillägg

utverkats, under år 1912 erhållit fullmakt å den ena av de i departementets
stat upptagna kanslisekreterarbefattningarna, nämnda personliga
ålderstillägg ej komme att tagas i anspråk och givetvis ej heller erfordrades
för år 1914.

Anslag för avlönande av en kanslisekreterare har i följd därav med
förenämnda belopp av 5,050 kronor anvisats på extra stat för vart och ett
av åren 1914—1917 (av beloppet skulle 1,600 kronor anses såsom tjänstgöringspenningar).

extra/orc Till statsverkspropositionen vid 1912 års riksdag erinrades av veder sakande

hörande departementschef, hurusom i anledning av regeringsrättens inrättm
m'' tande riksdagen på extra stat för vart och ett av åren 1910—1912 anvisat
anslag för beredande av arvode åt eu extra föredragande inom jordbruksdepartementet
m. m. Anslagets belopp utgjorde för år 1910 7,000 kronor
(därav 3,000 kronor voro avsedda att utgå under år 1909 och 4,000 under
år 1910) samt för vartdera av åren 1911 och 1912 4,000 kronor.

Av berörda 4,000 kronor beräknades 2,000 kronor skola utgå såsom särskilt
arvode åt en kanslisekreterare, vilken vore extra föredragande i departementet,
och 2,000 kronor tillkomma en amanuens, vilken skulle fullgöra,
utom de med dylik befattning vanligen förenade åligganden, även vissa en
kanslisekreterare eljest tillhörande göromål.

När dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 14 januari
1910 och den 13 januari 1911 anmält behovet av anslag för ifrågavarande
ändamål, hade han framhållit, dels att anslag därtill erfordrades oberoende
av föreslagen provisorisk lönereglering för befattningshavande inom departementet,
och dels att den särskilda föredragandens sammanlagda avlöningsförmåner
icke borde överskrida 7,000 kronor.

1 statsverkspropositionen vid 1912 års riksdag anmäldes, att jämväl
för år 1913 anslag för ifrågavarande ändamål var erforderligt. Då det
emellertid för befordrande av arbetets gång inom departementet visat sig
önskvärt att för ifrågavarande särskilda föredragning kunna anlita flera än
en av departementets tjänstemän och mellan dessa, av Kungl. Maj:t förordnade
föredragande fördela det för föredragningen avsedda arvodet 2,000
kronor, hade departementschefen ansett anslagets rubrik böra i någon mån
jämkas. Det syntes honom likväl vara uppenbart, att, evad sådan upp -

delning av arvodet skedde eller icke, fortfarande borde iakttagas, att särskild
föredragandes sammanlagda avlöningsförmåner inom departementet
icke i något fall överskrede 7,000 kronor för år räknat.

Departementschefen hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att, för beredande av7 arvode åt extra föredragande inom jordbruksdepartementet
m. in., på extra stat för år 1913 anvisa ett anslag av

4,000 kronor.

Kungl. Maj:ts i överensstämmelse därmed gjorda framställning blev
av riksdagen bifallen.

För enahanda ändamål hava anslag på extra stat anvisats med
samma belopp, 4,000 kronor, för vart och ett av åren 1914—1917.

Ändringar i instruktioner in. in. under aren 1912—1915.

Genom kungl. kungörelsen den 28 november 1913 fastställdes ändrad
lydelse av § 5 i instruktionen den 7 juni 1878 för ämbets- och tjänstemännen
i Kungl. Maj:ts kansli. Därigenom upphävdes den viss byråchef i
ecklesiastikdepartementet åliggande inspektionsskyldighet.

1909 års instruktion för tjänstemännen i utrikesdepartementet har i
vissa delar undergått ändringar genom följande kungörelser.

Genom kungl. kungörelsen den 31 december 1912 erhöllo i anledning
av tillkomsten av en ny avdelningschefs-(kansliråds-)befattning m. in.
§§ 1, 2, 5 och 6 i nämnda instruktion ändrad lydelse; och genom kungl.
kungörelsen den 31 december 1913 vidtogos vissa ändringar i § 17 i
samma instruktion, avseende förordnande av vikarie för vissa befattnings Ö havare

inom departementet.

Slutligen må ock erinras, att i stadgan den 31 mars 1900 angående
fördelning av ärendena mellan statsdepartementen m. m. vissa ändringar
vidtagits genom kungl. kungörelserna den 28 november 1912 och den 30
augusti 1915.

350

Sammanställning av de å riksstaten för år 1917
till statsdepartementen uppförda anslag,
ordinarie och extra.

De olika departementens ordinarie stater återgivas i det följande,
sådana de efter undergångna förändringar för närvarande te sig; och
angivas i sammanhang därmed de för de särskilda departementen beviljade
extra anslag för år 1917.

Justitiedepartementet.

Departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, ordinarie

anslag:

		Tjänst-
	Lön.	gö- rings- pennin-	Sam- ma.
		gar.
				fAv detta arvode an-
1 expeditionschef, arvode.....			9,000	I ses 3,000 kronor \| motsvara tjänstgö-l ringspenningar.
Anmärkning: Den ämbetsman, som
till expeditionschef förordnas, skall under tiden frånträda de lönevill-

kor, som åtfölja förut innehavando tjänst och vilka då efter omstän-digheterna antingen komma att uppbäras av don, som samma tjänst bestrider, eller ock statsverket be-
sparas, enligt kungl. brevet den 29 augusti 1840.				(Av detta arvode an-
1 byråchef för lagärenden, arvode .	—		9,000	J ses 3,000 kronor j motsvara tjänstgö-
Anmärkning: Jämlikt kungl. bre-				1 ringspenningar.
vet den 18 juni 1910 skall i fråga om åtnjutandet av denna avlöning fortfarande gälla vad för expedi-tionschef är i enahanda avseende stadgat.



1 kanslisekreterare........	2.500	1.500	1	j Efter 5 år kan lönen
1 dito ..............	2,500	1,500	4,000	\| höjas med 500 kr. ( och efter 10 år med
1 registrator ...........	2.500	1.500	4,000	J ytterligare 500 kr.
Transport	—	—	30,000

	Lön.	Tjänst- gö- rings- penuin- gar.	Sum- ma.
Transport	—	—	o o o
1 vaktmästare..........	800	;ioo	1,100
1 dito .............. Till amanuenser, vikariutsersättningar, renskrivning m. m........	500	300	800 9,500	( Efter 5 år kan lönen \ höjas med 100 kr.
Summa	—	—	4-1,400

Kronor 41,400

Anmärkning. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall,
så länge denna förmån kvarstår, lönen minskas med 150 kronor.1

Provisorisk lönereglering för departementet, extra förslags -

anslag .................... » 3,783

Andre ledamot å departementets avdelning för lagärenden,

extra anslag................. » 8,100

Extra föredragande, extra anslag........... » 3,000

Tilläggsanslag till amanuenser in. in., extra anslag ... »_1,000

Summa kronor 57,283

1 Vid återgivande av de ordinarie staterna för statsdepartementen har beaktats vad i detta avseende
återfinnes dels i den uti statskontorets riksbokslutsbyrå senast upprättade liggaren över statsverkets
specialutgiftsstater m. in., dels ock i de uti arméförvaltningen och marinförvaltningen senast
upprättade liggarna över anslag å fjärde resp. femte huvudtitlarna.

Utrikesdepartementet.

Departementet, ordinarie anslag:

		Lön.	Tjänst- gö- rings- pennin- gar.	Sum- '' ma.
1 kabinettssekreterare, chef, arvode ....	expeditions-		-	9,000
1 avdelningschef . . .		4,400	2,000	6,400
4 avdelningschefer . .		17,600	8,000	25,600
1 förste sekreterare . .		2,500	1,500	4,000
3 dito ........		7,500	4,500	12,000
1 förste arkivarie . . .		2,500	1,500	4,000
1 andre dito.....		1,800	1,200	3,000
1 andre sekreterare . .		1,800	1,200	3,000
4 dito........		7,200	4,800	12,000
1 andre sekreterare . .		1,200	800	2,000
1 dito ........		1,200	800	2,000
1 förste vaktmästare		650	300	950
1 vaktmästare . . . .		500	300	800
3 dito ........		1,500	900	2,400
1 portvakt ......		500	300	800
	Snmma	-\| -	87,950

IAv detta arvode anses
3,000 kronor
motsvara tjänstgöringspenningar.

} Lönen kan efter 5 års
tjänstgöring höjas
med 600 kronor.

j Lönen kan efter 5 års
tjänstgöring höjas
med 500 kr. och efter
10 års tjänstgöring
med ytterligare
500 kr.

Därjämte fri hostad.

| Lönen kan efter 5 års
> tjänstgöring höjas
I med 100 kronor.

Därjämte fri bostad.

Kronor 87,950

Provisorisk lönereglering för departementet, extra förslagsanslag
.................... »

Provisorisk förstärkning av departementets arbetskrafter

m. m., extra anslag.............. »

Yikariatsersättning, extra biträden m. in. i departementet,

ordinarie anslag................ >

Avlöning åt kvinnliga biträden i departementet, extra anslag >

21,523

36,075

15,100

14,000

Summa kronor 174,648

353

Lantförsvarsdepartementet.

Departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli och kommandoexpedition,
ordinarie anslag:

Expeditionschefen, arvode

1 kansliråd och byråchef
1 dito > dito

1 kanslisekreterare . . .

2 dito .........

1 registrator ......

kommandoexpeditio -

1 registrator å
nen, arvode

1 förste vaktmästare å kansliexpeditionen
.............

vaktmästare å dito.......

Anmärkning: Om någon av dessa
vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter
fri bostad, skall, så länge
denna förmån kvarstår, lönen minskas
med 150 kronor.

1 vaktmästare, med skyldighet att ansvara
för de till kommandoexpeditionen
hörande rummens eldning
och städning, arvode......

1 stentryckare vid generalstabens litografiska
anstalt, arvode.....

Till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrivning m. m. vid kansliexpeditionen
..........

Summa —

Lön.	Tjänst- gö- rings- pennin- gar.	Sum- ma.
—	—	9,0001
4,400	2,000	l 6,400 1
4,400	2,000	6,400 \|
2,500	1,500	4,000 j
5,000	3,000	8,000 l
2,500	1,500	4,000 1
-	—	1,800
800	300	1,100
500	300	800 \|
		750
—	—	500
_	_	30,200

- 72,950

[Av detta arvode an
ses 3,000 kronor
motsvara tjänstgöringspenningar.

Efter fem år kan lönen
höjas med 600
kronor.

| Efter fem år kan lönen
höjas med 500
kronor och efter 10
år med ytterligare
500 kronor.

Extra föredragande inom departementet m. m., extra anslag
Provisorisk lönereglering för departementet, extra förslags -

Kronor

anslag

72,950

10,000

8,070

45—162603. LöneregleringsJcommittcns bet. Lill.

Summa kronor 91,020

354

Sjöförsvarsdepartementet

Departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli och kommandoexpeditionen,
ordinarie anslag:

		Tjänst-
	Lön.	gö- rings-	Sum- ma.
!		pennin-
		gar.
Departementets avdelning av Kungl.				[Av detta arvode an-
Maj:ts kansli.
1 expeditionschef, arvode.....	—	—	9,000	J ses 3,000 kronor j motsvara tjänstgö-\| ringspenningar.
1 kanslisekreterare........	2,500	1,500	4,000	Efter 5 år kan lönen
1 dito ..............	2,500	1,500	4,000	1 höjas med 500 kro-
1 registrator, med skyldighet att bi-träda vid övriga göromål i departe-		1 nor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.
mentet.............	2,500	1,500	4,000
Arvode till en kanslisekreterare för
handläggande av en del sådana göro-mål, som i andra statsdepartements expeditioner tillhöra byråchef . .	_		1,000
Till amanuenser, skrivbiträden och
extra vaktmästare........	—	—	16,200
1 vaktmästare..........	800	300	1,100
Departementets kommando-
expedition.
1 chef 1 uppbära avlöning å annan adjutanter/ s*,a^-
1 vaktmästare, med skyldighet att
bestrida uppassning i departemen-tet jämväl utom kommandoexpedi-	800	300	1,100
tionen.............
Summa	—	—	40,400

Anmärkning. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall,
så länge denna förmån kvarstår, lönen minskas med 150 kronor.

Kronor 40,400

Extra föredragande i departementet, extra anslag .... » 7,000

Provisorisk lönereglering för departementet, extra förslagsanslag
................. • . • >_4.115

Summa kronor 51,515

355

Civildepartementet.

Departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, ordinarie
anslag:

		Tjänst-
	Lön.	go- rings-	Sum- ma.
		pennin-	1
		gar.
				\|Av detta arvode an-j
1 expeditionschef, arvode.....		—	9,000	1 ses 3,UU0 kronor! J motsvara tjänstgö-'' \| ringspenningar.
1 kansliråd och byråchef.....	4,400	2,000	6,400	\| Efter 5 år kan lönen
3 kansliråd och byråchefer ....	13,200	6,000	19,200	> höjas med 600 kro-1 nor.
1 kanslisekreterare........	2,500	1,500	4,000	\| Efter 5 år kan lönen
4 dito ..........	höjas med 500 kro-
10,000	6,000	16,000	J- nor och efter 10 år
1 registrator ........	2,500	1,500	4,000	1 med ytterligare 500 1 kronor.
1 förste vaktmästare.......	800	300	1,100
1 förste statsrådsvaktmästare . . .	800	300	1,100
1 vaktmästare........ 1 dito ...........	500	300	800	1 Efter 5 år kan lönen
500	300	800	> höjas med 100 kro-
1 statsrådsvaktmästare......	500	300	800	nor.
Anmärkning: Om vaktmästare i
sådan egenskap åtnjnter fri bostad, ■ skall, så länge denna förmån kvar-
står, lönen minskas med 150 kronor. Till departementschefens förfogande
för amanuenser, vikariatsersättnin-gar, renskrivning m. m......	_	_	30.100	4
Summa	—	—	93,300

Handsekreterare åt statsministern, extra anslå».....

7 C?

Provisorisk lönereglering för departementet, extra förslagsanslag
....................

Extra föredragande inom departementet, extra anslag . .

Kronor

93,300

3.000

13,785

7.000

Transport kronor 117,085

356

Transport kronor 117,085

Till en andre särskild föredragande inom departementet,

extra anslag.................. » 4,000

Till en tredje särskild föredragande inom departementet,

extra anslag.................. 1 3,000

Till en biträdande föredragande inom departementet, extra

anslag.................... » 3,000

Till förböjning av de inom departementet anställda amanuensernas
arvoden m. m., extra anslag . ...... .34.000

Summa kronor 161,085

357

Finansdepartementet.

Departementets avdelning av Kungl. Majrts kansli, ordinarie

anslag:

		Tjänst-
	Lön.	gö- rings-	Sura- __
		pennin-
		gar.
				[Av detta arvode an-
1 expeditionschef, arvode.....	—	—	9,000	1 ses 3,000 kronor \| motsvara tjänstgö-
				l ringspenniDgar.
1 kansliråd och byråchef.....	4,400	2,000	6,400	\| Efter 5 år kan lönen
> höjas med 600 kro-
1 dito > dito .....	4,400	2,000	6,400	] nor.
1 kanslisekreterare........	2,500	1,500	4,000	j Efter 5 år kan lönen 1 höjas med 500 kro-
2 dito ..............	5,000	3,000	8,000	\ nor och efter 10 år
1 registrator ...........	2,500	1,500	4,000	1 med ytterligare 500 J kronor.
1 förste vaktmästare.......	800	300	1,100	[Efter 5 år kan lönen
1 vaktmästare..........	500	300	800	J höjas med 100 kro-
Till amanuenser, vikariatsersättnin-gar, renskrivning m. m......				l nor.
	—	18,300
Summa		—	58,000	1

Kronor 58,000

Anmärkning. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall,
så länge denna förmån kvarstår, lönen minskas med 150 kronor.

Provisorisk lönereglering för departementet, extra förslagsanslag
....................

Extra föredragande i departementet, extra anslag ....
Extra kanslisekreterare i departementet m. m., extra anslag

» 7,965

» 7,000

» 5,250

Summa kronor 78,215 1

1 Härjämte tillkommer: Biträde inom departementet vid beredning av ärenden rörande
bankväsendet m. m., ordinarie förslagsanslag, högst, kronor 4,700.

358

Ecklesiastikdepartementet.

Departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, ordinarie
anslag:

		Tjänst-
t ''	Lön.	go- rings- pennin-	Sum- ma.
		gar.		1
				(Av detta arvode an-
1 expeditionschef, arvode.....	—	—	9,000	I ses 3,000 kr. mot-\| svara tjänstgörings-
				[ penningar.
1 kansliråd och byråchef.....	4,400	2,000	6,400	] Efter 5 år kan lönen i höjas med 600 kro-\| nor.
2 kansliråd och byråchefer ....	8,800	4,000	12,800
1 kanslisekrcterare........	2,500	1,500	4,000	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kro-
5 dito..............	12,500	7,500	20,000	nor och efter 10 år
1 registrator ........... \| Till arvode åt den kanslisekreterare,	2,500	1,500	4,000	med ytterligare 500; kronor.
som av Kungl. Maj:t förordnas att på eget ansvar till föredragning bereda vissa ärenden, som skola föreläggas riksdagen ......			500
Anmärkning: Förestående arvode må jämlikt kungl. brevet den 18 juni 1910, därest förhållandena skulle göra sådant lämpligare, till-delas någon departementets ama-
nuens.
Till departementschefens förfogande
för amanuenser, vikariatsersättning, j renskrivning m. m........	—	_	26,500
För att chefen för ecklesiastikdepar-
temen tets folkskol ebyrå må kunna
erhålla befrielse från beredningen av en del till byrån hörande mål och ärenden, till Kungl. Haj:ts dis-
position............	—	—	1,000
Transport		—	84,200

359

	Lön.	Tjänst- gö- rings* pennin- gar.	Sam- ma.
Transport	—	—	84,200
För anställande av ett biträde vid i utförande av de inom departemen-tet förekommande statistiska ar-betena .............			2,000
i 1 förste vaktmästare.......	800	300	1,100
i 1 vaktmästare.......... j 1 dito ..............	500 500	300 300	800 800	[Efter 5 år kan lönen > höjas med 100 kro-I nor.
Summa	_	—	88,900

Anmärkning. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall,
så länge denna förmån kvarstår, lönen minskas med 150 kronor.

Kronor 88,900

Omläggning av undervisningsstatistiken m. m., extra anslag » 23,600

Provisorisk lönereglering för departementet, extra förslagsanslag
.................... * 12,040

Extra byråchef inom departementet, extra anslag .... > 7,800

Extra föredragande i departementet m. m., extra anslag . > 21,650

Förhöjning av de inom departementet anställda amanuensernas
arvoden m. m., extra anslag......... >_9,950

Summa kronor 163,940

360

Jordbruksdepartementet.

Departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, ordinarie
anslag:

		Tjänst-
	Lön.	go- rings- pennin-	Sum- ma.
		gar.
				fAv detta arvode an-
1 expeditionschef, arvode.....	—	—	9,000	J ses 3,000 kronor \| motsvara tjänstgö-
				\| ringspenningar.
1 kansliråd och byråchef.....	4,400	2,000	6,400	I Lönen kan efter 5 år > höjas med 600 kro-1 nor.
1 dito > dito .....	4,400	2,000	6,400
1 kanslisekreterare........	2,500	1,500	4,000	\| Lönen kan höjas ef-1 ter 5 år med 500
1 dito ..............	2,500	1,500	4,000	\ kronor och efter 10
1 registrator ...........	2,500	1,500	4,000	1 år med ytterligare 1 500 kronor.
1 förste vaktmästare.......	800	300	1,100	f Lönen kan efter 5 år
1 vaktmästare..........	500	300	800	< höjas med 100 kro-
Till departementschefens förfogande				\| nor.
för amanuenser, vikariatsersättning och renskrivning m. m......	_	_	23,600
i Summa	—	—	59,300

Anmärkning. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall,
så länge denna förmån kvarstår, lönen minskas med 150 kronor.

Kronor

Provisorisk lönereglering för departementet, extra förslagsan
slag.................... >

Extra kanslisekreterare inom departementet, extra anslag . >

Extra föredragande inom departementet m. m., extra anslag >

59,300

6,760

5,050

4,000

Summa kronor 75,110

361

# Sammanfattning.

Justitiedepartementet................Kronor 57,283

Utrikesdepartementet................ » 174,648

Lantförsvarsdepartementet.............. » 91,020

Sjöförsvarsdepartementet.............. » 51,515

Civildepartementet.............. » 161,085

Finansdepartementet................ » 78,215

Ecklesiastikdepartementet.............. * 163,940

Jordbruksdepartementet.......... »_75,110

Summa kronor 852,816

46—i62603. Lönereglertngskommitténs bet. Lill.

r»62

I statsdepartementen anställd personal.

I statsdepartementen voro vid 1916 års utgång, på sätt nedan angives,
anställda följande befattningshavare med stadigvarande sysselsättning
och tillika fast årlig avlöning.

Justitiedepartementet.

1 expeditionschef.

1 byråchef för lagärenden.

1 andre ledamot å avdelningen för lagärenden.

1 särskild extra föredragande.

2 kanslisekreterare.

1 registrator.

4 amanuenser, därav 1 med arvode av 1,500 kronor, 2 med arvoden
av 1,200 kronor och 1 med arvode av 1,000 kronor.1

3 kvinnliga skrivbiträden, därav 1 med arvode av 1,600 kronor, 1

med arvode av 1,400 kronor och 1 med arvode av 1,200 kronor.

2 vaktmästare (den ene med avlöning såsom förste vaktmästare).

3 extra vaktmästare, därav 1 med tjänstgöringsskyldighet varje dag

(1,000 kronor), 1 med halv tjänstgöringsskyldighet varannan
dag (350 kronor) och 1 anställd vid departementets lokaler i
gamla riksdagshuset och med halv tjänstgöring för departementets
räkning (350 kronor).

1 I avseende å amanuensarvodena under resp. departement torde få erinras, att i
åtskilliga fall de amanuenser, som skulle anses såsom innehavare av dessa arvoden, i stället
helt eller delvis uppbära ersättning från olika anslag i egenskap av innehavare av förordnanden
såsom extra föredragande, t. f. kanslisekreterare m. m., samt, endast i händelse dessa
förordnanden skulle upphöra, komme att uppbära ifrågavarande amanuensarvoden. Deras
vikarier å amanuensbefattningarna avlönas i regel efter andra grunder.

U trikesdepartementet.

1 kabinettssekreterare.

5 kansliråd och avdelningschefer, dårav
en för rättsavdelningen,
en för handelsavdelningen,
en för personal- och räkenskapsavdelningen,
en för arkivavdelningen och
en för pressavdelningen.

4 förste sekreterare.

I förste arkivarie.

1 andre arkivarie.

7 andre sekreterare (därav 5 i högre och 2 i lägre lönegrad).

20 kvinnliga biträden, därav

1 med arvode av 3,400 kronor,

1 med arvode av 2,800 kronor,

5 med arvoden av 2,000 kronor,

9 med arvoden av 1,600 kronor samt
4 med timavlöning från 50 öre till 80 öre i timmen.

1 förste vaktmästare.

4 vaktmästare.

1 portvakt.

5 extra vaktmästare, därav 4 med arvoden av 1,100 kronor och 1

med ersättning efter 2 å 3 kronor för dag.

1 telefonvakt, med arvode av 800 kronor.

Lantförsvarsdepartementet.

1 expeditionschef.

2 kansliråd och byråchefer, därav

en för ärenden angående värnplikt, dispenser, frivilliga skytteväsendet,
understöd, pensioner in. in. och
eu för mål hos regeringsrätten och ärenden angående byggnader.

2 särskilda extra föredragande, därav

en för ärenden angående arméns utrustning, materiel, hästar
m. m. och

en för ärenden angående avlöning, mötes- och skjutfält samt
andra markfrågor, organisationsfrågor m. m.

3 kanslisekreterare.

1 registrator.

1 extra kanslisekreterare.

1 registrator å kommandoexpeditionen (arvode 1,800 kronor).

8 amanuenser, därav 1 med arvode av 3,000 kronor, 3 med arvoden
av 2,000 kronor, 3 med arvoden av 1,500 kronor samt 1 med
arvode k 600 kronor.

3 kvinnliga skrivbiträden, därav 1 med arvode av 1,400 kronor, 1
med arvode av 800 kronor och 1 med ersättning efter 2 kronor
för dag; de 2 sistnämnda jämväl med ersättning för övertidsarbete.

1 förste vaktmästare å kansliexpeditionen.

1 vaktmästare å kansliexpeditionen.

1 extra vaktmästare (arvode av 1,100 kronor).

1 vaktmästare, med skyldighet att ansvara för de till kommandoexpeditionen
hörande rummens eldning och städning (arvode
750 kronor -f- 350 kronor).

Sj öförs varsdepartementet.

1 expeditionschef.

1 kanslisekreterare, särskild föredragande för mål hos regeringsrätten
samt för ärenden rörande lotsverket, sjökarteverket, navigationsskolorna
m. m.

1 särskild extra föredragande för ärenden rörande befästningar och
byggnader, avlöning, värnplikt m. m.

1 ytterligare kanslisekreterare.

365

1 registrator, med skyldighet att biträda vid övriga göromål i departementet.

3 amanuenser, en var med arvode av 1,500 kronor.

1 skrivbiträde, med arvode av 1,200 kronor.

1 vaktmästare å kansliexpeditionen (med avlöning såsom förste vaktmästare).

1 vaktmästare å kommandoexpeditionen (med avlöning såsom förste
vaktmästare), med skyldighet att bestrida uppassning i departementet
jämväl utom kommandoexpeditionen.

1 extra vaktmästare (arvode av 1,100 kronor).

Civildepartementet.

1 expeditionschef.

4 kansliråd och byråchefer, därav

en för ärenden angående lantstaten, kommunalförfattningarnas
tillämpning m. m.,

en för ärenden angående städerna, post och telegraf m. m.,
en för ärenden angående hälsovård m. m. och
en för ärenden angående järnvägar.

3 särskilda extra föredragande, därav

en för ärenden rörande elektriska anläggningar, allmänna arbeten,
sociala frågor m. m.,
en för vissa mål hos regeringsrätten m. m. och
en för vissa mål hos regeringsrätten m. m.

1 biträdande extra föredragande för stadsplaneärenden m. m.

5 kanslisekreterare.

1 registrator.

13 amanuenser, därav 2 med arvoden av 3,000 kronor, 2 med arvoden
av 2,500 kronor, 2 med arvoden av 2,200 kronor, 2 med arvoden
av 2,000 kronor, 1 med arvode av 1,500 kronor och 4 med
arvoden av 1,200 kronor.

9 kvinnliga skrivbiträden, därav 4 med arvoden mellan 1,600 och
2,000 kronor och 5 med arvoden mellan 1,200 och 1,600 kronor.

1 förste vaktmästare.

1 förste statsrådsvaktmästare.

2 vaktmästare.

1 statsrådsvaktmästare.

9 extra vaktmästare (arvoden av 1,100 kronor).

Finansdepartementet.

1 expeditionschef.

2 kansliråd och byråchefer, därav

en för beskattnings- och pensionsärenden in. in. (skattebyrån) och
en för ärenden angående handel, industri och sjöfart in. m.
Ihandelsbyrån).

1 särskild extra föredragande för vissa mål hos regeringsrätten.

3 kanslisekreterare (en av dem särskild föredragande för byggnads ärenden

och ärenden angående kommunernas finanshushållning,
lånebyrån).

1 registrator.

1 extra kanslisekreterare.

4 amanuenser, därav 2 med arvoden av 2,000 kronor och 2 med ar voden

av 1,500 kronor.

7 kvinnliga skrivbiträden, därav 1 med 3 kronor för arbetsdag å 4
timmar samt de övriga med årsarvoden, uppgående för 1 till
1,800 kronor, för 1 till 1,400 kronor och för återstående 4 till
1,200 kronor; samtliga med särskild ersättning för övertidsarbete.

1 förste vaktmästare.

1 vaktmästare.

4 extra vaktmästare (3 med arvoden av 1,100 kronor och 1 med 1
krona 25 öre för arbetsdag).

Ecklesiastikdepartementet.

1 expeditionschef.

Kansliavdelningen.

3 kansliråd och byråchefer, därav

en för kyrkoärenden (kyrkobyrån),

en för ärenden angående arkiv, bibliotek, akademier, museer
m. m. (akademibyrån) och

en för ärenden angående allmänna och enskilda läroverk m. m.
(läroverksbyrån).

1 extra byråchef, för ärenden angående folkundervisningen (folkskol
eby rån).

3 särskilda extra föredragande, därav
en för mål hos regeringsrätten,
en för universitetsärenden m. m. och
en för ärenden angående lönereglering för prästerskapet.

5 kanslisekreterare.

1 registrator.

1 extra kanslisekreterare.

12 amanuenser, därav 8 (bland dem 2 kvinnliga) med arvoden av
2,000 kronor och 4 med arvoden av 1,800 kronor.

5 kvinnliga skrivbiträden, därav 1 med arvode av 1,600 kronor jämte
särskild ersättning för övertidsarbete, 1 med arvode av 1,320
kronor, 2 med arvoden av 1,200 kronor och 1 med arvode av 1,080
kronor.

Den statistiska avdelningen.

1 ledare för undervisningsstatistikens omorganisation.

1 kanslisekreterare.

1 extra aktuarie.

1 amanuens, med arvode av 1,200 kronor.

5 kvinnliga biträden, därav 2 med arvoden av 1,950 kronor, 1 med
arvode av 1,350 kronor och 2 med arvoden av 1,150 kronor.

1 förste vaktmästare.

2 vaktmästare. .

2 extra vaktmästare (arvoden av 1,lOlf5 kronor).

J ordbruksdepartementet.

1 expeditionschef.

2 kansliråd och byråchefer, därav

en för ärenden angående lantbruk, fiskerinäringen m. m. och
en för ärenden angående statens domäner m. m.

2 kanslisekreterare.

1 extra kanslisekreterare, särskild extra föredragande för mål hos
regeringsrätten m. in.

1 registrator.

6 amanuenser, därav 1 med arvode av 2,700 kronor, 3 med arvoden
av 1,700 kronor och 2 med arvoden av 1,500 kronor.

4 kvinnliga skrivbiträden, därav 1 med arvode av 1,800 kronor, 1
med arvode av 1,400 kronor, 1 med arvode av 900 kronor och 1
med ersättning för timme eller utfört arbete.

1 förste vaktmästare.

1 vaktmästare.

1 extra vaktmästare (1,150 kronor).

1 extra vaktmästare, med särskilt arvode för dag, anställd under
tiden för departementets ökade arbetsbörda.

Arten och omfattningen av kommitténs uppdrag
i förevarande ärende.

Enligt skrivelse från justitiedepartementet har Kungl. Maj:t den 28
maj 1915 uppdragit åt löneregleringskommittén att, utan avvaktan på lös-,
ningen av spörsmålet om mera genomgripande förändringar i statsdepartementens
organisation, inkomma till Kungl. Maj:t med förslag om en definitiv
löne- och pensionsreglering för befattningshavarna i statsdepartementen.

Med nämnda skrivelse överlämnades tillika utdrag av det i ärendet
hållna statsrådsprotokoll.

I nämnda protokollsutdrag omförmäles först ett dåvarande landssekreteraren,
numera landshövdingen Axel Schotte likaledes den 28 maj
1915 givet uppdrag och vad chefen för justitiedepartementet såsom motivering
därför anfört.

Detta uppdrag avsåg att från och med nämnda dag tills vidare biträda
i justitiedepartementet med verkställande av utredning — under förutsättning
att nuvarande statsdepartement till antal och huvudsakliga verksamhetsområden
tills vidare bibehölles och att de centrala verkens ställningförbleve
densamma som nu — dels huru, genom decentralisation av ärenden
samt förenklingar i arbetssättet, de nuvarande statsdepartementens
arbetsbörda kunde lindras och begränsas, dels rörande de åtgärder, som
kunde ifrågasättas för att tillförsäkra departementen de bästa möjliga
arbetskrafter, dels huruvida överflyttningar av ärendesgrupper mellan departementen
borde äga rum, dels och beträffande lämpligaste sättet för
handläggning och expediering inom de centrala verken av regeringsärenden
samt huru nödigt samarbete mellan olika verk vid handläggning av ärenden,
som vore gemensamma för flera verk, borde vinnas. Tillika erhöll
landshövdingen Schotte i uppdrag att utarbeta de författningsförslag, som
av utredningen och därmed sammanhängande spörsmål påkallades.

47—102603. Löneregleringslcommittcns bet. IJ11.

Enligt samma statsrådsprotokoll anförde chefen för justitiedepartementet
därefter följande.

1 det utlåtande, soin löneregleriugskommittén avgivit i ett av departementschefen
förut samma dag anmält ärende angående ifrågasatt tilläggspension
för f. d. registratorn i justitiedepartementet Otto Ludvig Rooth,
yttrade kommittén — efter det den på anförda skäl avstyrkt dylik tillläggspensions
tillerkännande åt Rooth följande:’

»Kommittén vill emellertid icke underlåta, att med föranledande av
detta pensionsärende och i anslutning till ett däri av statskontoret i sådant
hänseende gjort uttalande giva uttryck även för sin del åt den mening,,
att, allt efter som tiden går utan att för statsdepartementen en definitiv
lönereglering bragts till stånd, desto starkare måste det för departementstjänstemännen
obilliga uti deras otillfredsställande pensionsförhållanden
framträda.

Det obilliga mot nämnda tjänstemän i detta hänseende har tydligen
skärpts därigenom att med det fortgående genomförandet av slutliga löneregleringar
allt flera av statsförvaltningens befattningshavare i liknande
ställning vunnit förbättrade pensionsförmåner, under det att en departementstjänsteman,
efter det han under allt flera år varit på grund av provisorisk
lönereglering i åtnjutande av förhöjda avlöningsförmåner, likväl,
då avgångsåldern inträder, hänvisas till en pension, som står i missförhållande
till den under en följd av år erhållna avlöningen.

Tager man därjämte hänsyn till det maktpåliggande och ansvarsfulla
samt alltmera såväl i intensitet som i kvalitet krävande arbete, som
påvilar departementen såsom statsförvaltningens högsta organ och som gör
det synnerligen önskvärt att kunna dit vinna och där bibehålla dugande
arbetskrafter, torde det få anses jämväl ur det allmännas synpunkt vara
av stor betydelse, att för befattningshavarna i statsdepartementen pensionsförhållandena
varda snarast ske kan ordnade på tillfredsställande sätt.

Otvivelaktigt är emellertid, att såväl med hänsyn till bestämmelser
i den civila pensionslagen som med avseende å förhållandet till civilstatens
änke- och pupillkassa pensionsfrågan bäst och lämpligast löses genom och
i sammanhang med definitiv lönereglering för befattningshavare i statsdepartenyenten; -

371

och det synes kommittén som om det ej skulle vara omöjligt, att
en dylik lönereglering skulle kunna komma till stånd utan avvaktan å det
slutliga avgörandet av det svårlösta och omfattande samt järn vill på grundlagsändringar
beroende spörsmålet om departemental^formen.

Redan nu har på senare tiden riksdagens bifall vunnits för lönereglerings-
och därmed förbundna frågor, vilkas lösning ansetts ej böra
undanskjutas av eventuella framtida förändringar i organisation eller författningar;
och till att detta bifall vunnits har nogsamt i väsentlig mån
bidragit införandet bland avlöningsvillkoren av skärpt, mer eller mindre
långt gående skyldighet för vederbörande befattningshavare att låta sig
förflyttas till andra befattningar.

Så t. ex. stadgades vid 1914 års senare riksdag, att innehavare av
ordinarie tjänst i patent- och registreringsverket skulle, med bibehållande
av angivna förmåner, vara underkastad att, när helst så av Kungl. Maj:t prövades
lämpligt, förflyttas till annan lämplig befattning inom clen centrala
förvaltningen;

och vid 1915 års riksdag har medgivits, att de å avlöningsstaten
för länsstyrelsen i Stockholms län uppförda befattningar må besättas med
ordinarie innehavare under villkor, tills vidare och intill dess frågan angående
Stockholms läns upphörande såsom administrativ enhet blivit slutligen
avgjord, att den, som erhåller ordinarie befattning vid länsstyrelsen,
skall, utöver skyldigheten att vara underkastad de för tjänstemän och betjänte
vid länsstyrelser i allmänhet gällande avlöningsvillkor, vara pliktig,
därest Stockholms län upphör såsom administrativ enhet, att efter Kungl.
Maj:ts förordnande tjänstgöra hos länsstyrelse, som har att övertaga göromål
från länsstyrelsen i Stockholms län, eller, om Kungl. Maj:t vid tiden
för länsstyrelsens indragning eller framdeles finner lämpligt så föreskriva,
låta sig förflyttas till annan befattning inom statsförvaltningen; dock med
vissa förbehåll i fråga om bibehållande av tjänstegrad samt beträffande
avlöningsförmåner in. m.

Det torde ock böra erinras, att, då jordbruksdepartementet år 1900
inrättades, det enligt kungl. kungörelse den 31 mars samma år bland
avlöningsvillkoren ingick, att tjänsteman skulle vara underkastad den för -

flyttning till annat departement, som kunde föranledas av omreglering av
ärendenas fördelning mellan statsdepartementen.

De anförda exemplen från patent- och registreringsverket och Stockholms
läns styrelse synas kommittén bestyrka dess uppfattning att det ej
skulle vara omöjligt att en definitiv lönereglering för befattningshavare i
statsdepartementen kunde komma till stånd utan avvaktan på lösningen av
den stora frågan om departementalreformen.»

Vad kommitterade sålunda anfört syntes departementschefen värt
synnerligt beaktande. Redan vid departementschefens anmälan inför Kungl.
Maj:t den 14 januari 1915 av de frågor, som tillhörde regleringen för år
1910 av riksstatens andra huvudtitel, hade han vid behandlingen av den
punkt, som handlade om den provisoriska löneregleringen för justitiedepartementet,
ifrågasatt, om icke spörsmålet om en definitiv reglering av
löneförhållandena inom departementen borde, vad anginge sådana befattningar
inom desamma, vilka icke kunde väntas komma att röna någon
avsevärd inverkan av den stundande departementalreformen, upptagas till
behandling alldeles oberoende av frågan om de mera vittgående förändringar
i departementens organisation, som innefattades i det av departementalkommitterade
avgivna betänkandet. Huvudsakligen av den anledning,
att en dylik utbrytning av en del av nu ifrågavarande synnerligen vittomfattande
spörsmål enligt departementschefens mening alltid måste stöta
på vissa svårigheter, hade han dock förklarat sig icke då böra till någon
del underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om en mera slutgiltig reglering
av löneförhållandena inom departementen, utan inskränkt sig till
att föreslå Kungl. Maj:t att av dä instundande riksdag för år 1910 under
vederbörande huvudtitlar begära medel å extra stat till den för departementen
sedan några år gällande provisoriska löneregleringen.

Vad löneregleringskommittén — vilken syntes departementschefen
få betraktas såsom synnerligen kompetent att bedöma arten och storleken
av de svårigheter, som skulle vara förenade med en sådan utbrytning som
nyss nämnts — i sitt ovanberörda anförande yttrat i denna del hade emellertid
hävt de betänkligheter departementschefen hyst mot upptagandet av
frågan om en definitiv lönereglering för statsdepartementens befattningshavare
redan innan frågan om mera genomgripande förändringar i de -

partementens omorganisation bleve föremål för ett slutligt avgörande. På
grund härav och med särskild hänsyn till angelägenheten därav, att departementens
befattningshavare fortast möjligt finge sina pensionsförhållanden
bättre ordnade, ansåg sig departementschefen nu böra ånyo anmäla
frågan om en definitiv lönereglering av nämnda befattningshavares Inne o

O r5 O

och pensionsförmåner.

Skulle förevarande löneregleringsfråga — såsom departementschefen
ansåg önskligt -— kunna föreläggas 1916 års riksdag, måste redan då
igångsättas en del utredningar. Det utan tvivel lämpligaste syntes departementschefen
vara att uppdraga dessa åt löneregleringskoinmittén. Det uppdrag,
som sålunda enligt hans mening skulle lämnas åt nämnda kommitté,
stode emellertid i ganska nära sammanhang med det uppdrag, som Kungl.
Maj:t förut samma dag beslutat giva landssekreterare Schottc. Detta
sammanhang syntes visserligen icke vara så intimt, att icke det ena uppdraget
torde kunna fullgöras utan avvaktan på det andras slutförande,
men sambandet de båda uppdragen emellan syntes departementschefen
dock vara tillräckligt stort för att ett samarbete mellan kommittén och
landssekreteraren Schotte borde äga rum i den utsträckning, som dessa vid
de dem tilldelade uppdragens utförande kunde finna erforderlig.

Under åberopande av vad departementschefen sålunda anfört hemställde
han, att Kungl. Maj:t täcktes uppdraga åt löneregleringskoinmittén
att, utan avvaktan på lösningen av spörsmålet om mera genomgripande
förändringar i statsdepartementens organisation, till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag om en definitiv löne- och pensionsreglering för befattningshavarna
i statsdepartementen.

Till kommittén remitterad framställning.

Genom kungl. remiss den 16 november 1916 har till löneregleringskommittén
överlämnats en underdånig framställning angående lönereglering
för Kungl. Maj:ts kansli, avgiven av kommitterade för kansliets ämbets-
och tjänstemän och daterad den 11 november 1916; och har löneregleringskommittén
anbefallts att taga kännedom om framställningen vid
fullgörande av det kommittén den 28 maj 1915 meddelade uppdrag att
inkomma med förslag om en definitiv Inne- och pensionsreglering för befattningshavare
i statsdepartement^!.

Efter att hava erinrat, hurusom nu gällande avlöningsstater för
departementen, på en del undantag när, daterade sig från år 1878 och
hurusom alltsedan år 1907 nya löneregleringar fastställts ej blott för de
centrala verken i allmänhet utan även för ett flertal andra verk och inrättningar,
framhålla be mål de kommitterade för tjänstemännen i Kungl. Maj:ts
kansli, att den kår, som i nu berörda avseende fått vänta längst — och
ännu väntade — vore tjänstemännen inom statsdepartementen. I detta
avseende anföres i framställningen följande;

Giltigheten av det skäl, som anförts för det långa uppskovet, nämligen avbidan på
resultatet av departementalkommitterades förslag till omorganisation av centralförvaltningen,
hade tjänstemännen till fullo insett. Också hade de i det längsta avhållit sig från att göra
sig påminta, men de började nu finna denna väntans tid för lång.

Väl hade tjänstemännen under en del år åtnjutit förmånen av provisoriskt avlöningstillägg.
Men denna på extra stat utgående och fördenskull icke bestämt påräkneliga förhöjning
i avlöningen motsvarade icke vad tjänstemännen trodde sig kunna göra anspråk på.

De av dem, som närmade sig pensionsåldern, kunde icke undgå en ständig känsla av
oro över, att det icke bleve något av med löneregleringen förrän efter deras avgång från
tjänsten, i vilket fall de riskerade att få åtnöjas med en pension, understigande den, som
tillförsäkrats motsvarande befattningshavare inom de centrala verken. Ju längre löneregleringen
uppskötes, desto större bleve antalet tjänstemän, som uteslötes från möjligheten att
få delaktighetsbeloppeu i änke- och pupillkassan höjda i förhållande till den högre tjänstepension,
som de väntade att bliva berättigade till. För övriga tjänstemän försvårades denna

.175

möjlighet för varje år, som ginge. Vad som gjorde det särskilt angeläget, att eu lönereglering
snarast möjligt komme till stånd, vore det inom stntsdepartementen tillämpade extruordinariesystemet,
som icke kunde förväntas bliva effektivt undanröjt annat än i samband med
en allmän omreglcring av löneförhållandena.

Beträffande sist berörda fråga lörelåge utredningar av dels löneregleringskommittén,
dels ock departementalkommitterade. Av den senare utredningen, som avsäge förhållandena
är 1912, framginge, att inom statsdepartementen funnes vid nämnda tidpunkt 65 tjänstebefattningar,
därav 12 på extra stat, och 89 amanuenser, därav 45 med fäst arvode. Även
om man beaktade, att de extra-ordinnries tjänstgöring i allmänhet endast omfattade halv
arbetsdag, vore dock missproportionen mellan ordinarie och extra-ordinarie arbetskrafter i
ögonen fallande. Eu följd av det anmärkta förhållandet vore, att väntan på befordran till
ordinarie bleve lång och levnadsåldern vid sådan befordran hög. Sålunda uppginge levnadsåldern
vid befordran till ordinarie kanslisekreterare- och registratorstjänst i genomsnitt till
38,5 år. Av do 45 amanuenserna med fast arvode befunne sig 18 i eu ålder av 31—35 år,
12 i eu ålder av 36—40 år och 4 i en ålder av 41—45 år. Den genomsnittliga levnadsåldern
för dessa tjänstemän uppginge till 37 år. Att närmare ingå på olägenheterna av
dessa abnorma befordringsförhållanden ansåge kommitterade överflödigt.

Vad sålunda i all korthet anförts syntes dem vara nog för att motivera departementstjänstemännens
anhållan, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att deras
lönefråga snarast möjligt bleve löst.

I fråga om den sålunda påyrkade löneregleringen hade bland departementstjänstemännen
framhållits en del önskemål, av vilka kommitterade
i framställningen giva uttryck åt dem, som vunnit en allmännare tillslutning.

Antalet å ordinarie stat uppförda tjänster borde utökas i den mån, som svarade mot
departementens behov av arbetskrafter, med den inskränkning dock, som påkallades av behovet
att aspiranterna till ordinarie beställningar genomginge en viss och ej allt för snävt
tilltagen prövo- och utbildningstid, ävensom av behovet att vid förefallande ledigheter å ordinarie
tjänster tillgång funnes till vikarier. Sålunda borde åtminstone inom de mera arbetstyngda
departementen inrättas eu ny expeditionschefstjänst. Inom varje departement borde
så många nya byråchefstjänster inrättas, att hela antalet sådana tjänster svarade mot antalet
inom departementen faktiskt organiserade byråer, även de inräknade, vilka enkom både till
uppgift att ombesörja föredragning i regeringsrätten. Förutom de kanslisekrcterartjänster,
som erfordrades för biträde åt expeditionscheferna eller för fullgörande av andra centralare
uppgifter, borde, där ej särskilda förhållanden påkallade undantag, eu sådan tjänst finnas å
varje byrå.

Av det bvråarbete, som icke kunde eller lämpligen borde utföras av byråchefen och
kanslisekreteraren, borde sådant, som vore av mera mekanisk natur, överlåtas åt kvinnliga
skrivbiträden. För vad som därefter återstode borde inrättas ordinarie tjänstemannabefattningar
av en lägre lönegrad, med den inskränkning dock, som betingades av det påvisade
behovet av extra-ordinarier. Vunne detta önskemål avseende, skulle en väsentlig del av det
arbete, som nu påvilade amanuenser, komma att utföras av ordinarie tjänstemän.

Beträffande arbetsfördelningen mellan kanslisekreterarna och den ifrågasatta nya gruppen
av ordinarie befattningshavare hade den tanken vunnit allmännare tillslutning, att de
förra skulle företrädesvis biträda byråcheferna och dela arbetet med dem, de senare åter

ombesörja bland annat protokollsföriugen, eu arbetsfördelning, åt vilken enligt många tjänstemäns
mening borde givas ett uttryck genom olika benämningar på tjänsterna, så att exempelvis
den förra gruppen av befattningshavare erkölle titeln kansliassessorer, medan benämningen
kanslisekreterare förbehölles den senare gruppen.

Departementalkommitterade hade föreslagit, att handhavandet av registratorsgöromålen
skulle överlåtas åt kvinnliga befattningshavai’e. Det borde därvid erinras, att de göromål,
som skulle påvila registratorerna i de av departementalkommitterade föreslagna departementskanslierna,
skulle både till art och myckenhet bliva av mindre betydelse än de, som
nu ålåge motsvarande befattningshavare inom departementen. Vid sådant förhållande påkallade
berörda förslag nu intet annat uttalande från departementstjänstemännens sida än
att, därest den nuvarande departementalorganisationen bibehölles i huvudsak, någon ändring
icke borde göras beträffande registratorstjänsternas tillsättande.

De önskemål, som av statsdepartementens tjänstemän uttalats i frågan
om avlöningsbeloppen, äro enligt kominitterades framställning i huvudsak
följande.

Man förutsatte som en självklar sak, att expeditionschefernas avlöning bleve avsevärt
höjd.

Det vore ett helt naturligt önskemål, att statsdepartementens chefer, vilka ansvarade
för det sätt, varpå den högsta förvaltningsmyndigheten i r-iket utövades, i det dagliga arbetet
hade utvalt folk vid sin sida. Angelägenheten härav framträdde uppenbarare, i den mån
statsmaskineriet invecklades och alltjämt ökade krav ställdes på statens stödjande och reglerande
verksamhet. Den senare tidens erfarenhet hade särskilt ådagalagt behovet av stor facklig
insikt vid den departemental beredningen och föredragningen av ärenden, som skulle
underställas statsrådets ledamöter. I sådant avseende erinrades om den granskning av statsdepartemonteus
nuvarande organisation och arbetssätt, som departementalkommitterade lämnat
i den allmänna delen av sitt betänkande. Inom ramen av den nuvarande departementalorganisationen
syntes det behov, som sålunda gjorde sig alltmera gällande, icke kunna avhjälpas,
med mindre departementstjänsterna avlönades på sådant sätt, att de kunde utgöra
eu lockelse för do bästa krafterna inom statsförvaltningen att vinna inträde i och kvarstanna
inom statsdcpartementen. På grund härav borde de olika tjänstemannagrupperna inom statsdepartementen
avlönas något högre än motsvarande grupper inom de centrala verken.

Vad sålunda anförts gällde först och främst kanslirådstjänsterna. Dessa borde därför
avlönas med ett belopp, som med åtminstone 1,000 kronor överstege avlöningen för tredje
gradens tjänstemän inom de centrala verken. Frågan, på vad sätt den sammanlagda avlöningen
borde uppdelas på de olika avlöningsformerna, föranledde icke til! uttalande av annat
önskemål än det, att fördelningen måtte ske på sådant sätt, att det högsta pensionsuiiderlaget.
vid tillämpning av den civila pensionslagens bestämmelser, uppginge till G,000 kronor.

Av förut angivna skäl borde den närmast lägre gruppen av departementstjänstemän,
omfattande de nuvarande kanslisekreterarna, placeras i en högre löneklass än den andra
normalgraden eller närmare bestämt den löneklass, till vilken sekreterarna i Svea och Göta
hovrätter hänförts.

Slutligen borde den lägsta gruppen av ordinarie tjänstemannabefattningar inom departementen
— vilken skulle vid eu blivande lönereglering tillskapas — hänföras icke till
den första normalgraden, utan till närmast högre löneklass. Detta särskilt av den anledningen,
att något sakligt skäl, varför dessa tjänstemän skulle avlönas lägre än motsvarande
tjänstemän inom nedre justitierevisionen, icke syntes kunna andragas.

Samma ställning i avlöningshänscondc borde departementens registratorer intaga.
Detta framför allt av den anledning, att uppgiften att vara en mellanhand mellan allmänheten
och departementen voro särskilt besvärlig och fordrade noggrann kännedom om arbetets
gång inom departementet i dess helhet, så ock om den förberedande behandling, ärendena
skulle undergå före den slutliga handläggningen inom departementet. Huru än emellertid
registratorernas lönefråga löstes, borde åtgärder vidtagas för att de, som vid den nya löneregleringens
ikraftträdande innehade ordinarie registratorstjäustcr, icke finge sina avlöningsförmåner
nedsatta.

Beträffande regleringen av de extra-ordinarie tjänstemännens avlöningsförhållanden
framföra kommitterade vissa önskemål, angivna i en vid framställningen
fogad promemoria.

T denna promemoria, avgiven av vissa delegerade för amanuenser i
departementen, framhålles i berörda avseende följande:

Före antagningen till e. o. amanuens i Kungl. Maj:ts kansli vore önskvärt, att eu
viss tids provtjänstgöring fordrades för utrönande av vederböraudes lämplighet.

För tjänstgöring på varje byrå syntes, utom kansliråd samt tjänstemän av l:a och
2:a lönegraden, erfordras eu ordinarie amanuens, benämnd kansliamanuens, samt en e. o.
amanuens.

Åt kansliamanuens förordades ett begyimelsearvode av 2,800 kronor, och för e. o.
amanuens föreslogs ett begyunelsearvode av 1,500 kronor.

Vidare erinras, hurusom avlöningar och gratifikationer åt amanuenser utgått från till
vederbörande departementschefs förfogande ställda anslag för avlöning åt amanuenser, vikariatsersättning,
renskrivning m. m. Det hade därvid visat sig, att ju mera arbetet ökats och
utgifterna för renskrivning m. in. stigit, desto mera hade de från dessa anslag utgående
gratifikationsmodlen minskats. Därest i framtiden någon form av gratifikationer skulle anses
höra förekomma, syntes detta missförhållande böra uppmärksammas.

Slutligen meddela kommitterade, att bland departementstjänstemännen
den mening uttalats, att de amanuenser, som efter den nya löneregleringens
ikraftträdande befordrades till ordinarie befattningar inom departementen
och som under avsevärt lång tid där tjänstgjort som extra-ordinarier,
skulle i och för åtnjutande av ålderstillägg få,tillgodoräkna sig
någon del av den tid, de i sistnämnda egenskap tjänstgjort. Liknande
förmån borde, framhålla kommitterade, beredas de amanuenser och kanslisekreterare,
som på grund av Kungl. Maj:ts beslut uppehållit mera stadigvarande
förordnanden såsom extra föredragande eller såsom vikarier å
ordinarie tjänst.

Under framförande av detta önskemål hänvisa kommitterade till en i
nämnda fråga avgiven, såsom bilaga till deras framställning fogad promemoria.

I denna promemoria framhålles följande:

48—iG2G03. Löneregleringskommitténs bet. L1II.

Enligt departementalkommitterades betänkande av år 1912 tillhörde amanuenserna
utan fast arvode i Kungl. Maj:ts kansli — i nu förevarande framställning avseende departementen
— åldersgruppen 26—30 år, befordran till amanuens med fast arvode inträffade i
medeltal vid 31,7 år och befordran till kanslisekreterare eller registrator i medeltal vid 38,5
år. Dessa siffror vore förvisso icke i sjunkande. Erinras kunde således därom, att befordringsåldern
till kanslisekreterare och registrator inom civildepartementet enligt 1916 års statskalender
i medeltal vore 41 år. I sammanhang därmed anfördes, att åldern vid befordran
till första- och andragradsbefattning i de nyinrättade ämbetsverken socialstyrelsen och pensionsstyrelsen
uppginge till respektive 30,i och 35,8 år.

Mellan tiden för berörda första anställning i Kungl. Maj:ts kansli och tiden för
befordran till kanslisekreterare eller registrator förflöte ofta omkring 15 år. Detta måste
anses vara en alltför lång tid, då den extra ordinarie tjänstgöringen ju endast skulle vara
eu förberedelse för vinnande av ordinarie anställning. De olägenheter, som medföljde denna
sena ålder för befordran, vore så allmänt erkända, att något ytterligare ordande därom vore
obehövligt. Dock måste ett, kanske icke alltid beaktat missförhållande här särskilt framhållas.
Härvid syftades på de stora retroaktiva pensionsavgifter, som mötte den vid sen ålder
befordrade och vilka exempelvis för eu under de sista fyra åren utnämnd kanslisekreterare
uppgått till icke mindre än 1,897 kronor. Uppenbart vore, att man måste finna ett sätt
att giva ersättning för dylika ekonomiska missförhållanden. Detta syntes kunna ske genom
att medgiva den till ordinarie befattning sent utnämnde amanuensen rätt att i fråga om såväl
beloppet av lians avlöning vid utnämningstillfället som ock tiden för erhållande av ålderstillägg
räkna sig tillgodo vissa år av den extra ordinarie tjänstgöringen.

Sålunda borde de amanuenser i Kungl. Maj:ts kansli, som vid tiden för ikraftträdandet
av nu förestående lönereglering tjänstgjorde såsom sådana, medgivas rätt att vid befordran
till ordinarie befattning få för ålderstilläggs erhållande inräkna viss del av den tid, de haft
dylik tjänstgöring. Men därutöver borde de kanslisekreterare och amanuenser, som på grund
av Kungl. Maj:ts beslut uppehållit mera stadigvarande förordnanden såsom extra föredragande
eller såsom vikarier å ordinarie tjänst, berättigas att, i na ifrågavarande avseende, få tillgodoräkna
sig hela den tid, de innehaft berörda förordnanden.

Detta kunde tyckas vara att införa nya principer i avlöningsbestämmelserna för tjänstemännen
i Kungl. Maj:ts kansli; men erinras borde därom, att ett dylikt medgivande i fråga
om extra-ordinarietidens tillgodoräknande givits de extra ordinarie tjänstemännen i generalpoststyrelsen
ocli postsparbanken vid dessa ämbetsverks omorganisation. I övergångsbestämmelserna
till avlöningsreglemcntena för nämnda ämbetsverk funnes nämligen rätt stadgad för
extra ordinarie tjänsteman att, i den mån vederbörande ämbetsverk funne honom böra komma
i åtnjutande av en dylik förmån, i fråga om begynnelseavlöniug och avlöningsförhöjning såsom
postexpeditör eller bokhållare räkna sig till godo så stor del av tiden för tjänstgöringen
såsom extra ordinarie tjänsteman, som översköte fem år. (Det hänvisades härvid till svensk
författningssamling år 1909 n:r 104 och år 1911 n:r 66.)

I motsvarande bestämmelser i 1914 års avlöningsreglementc för postsparbanken funnes
dessutom stadgat rätt för tjänsteman, som vid ikraftträdandet av 1911 års aviöningsreglemente
för nämnda ämbetsverk, på grund av fasta förordnanden innehaft i enlighet med
Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade befattningar vid ämbetsverket och som med 1912 års
ingång tillträtt befattning ä sistnämnda års stat, att i avseende å beloppet av begynnelseavlöningen
vid sådant tillträde samt avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig den tid, som förflutit,
sedan de tillträtt fasta förordnanden å innehavande befattningar. (Hänvisning till
svensk författningssamling år 1914 n:r 427.)

Emot den föreslagna rutten för amanuens att räkna sig till godo viss tid av sin
amanuenstjänstgöring kunde visserligen göras den invändningen, att han under sin extraordinarietid
å tjänsterummet endast haft halva den dagliga tjänstgöringstid, som funnes föreskriven
för de ordinarie tjänstemännen. Härvidlag syntes dock böra få beaktas, att amanuenserna
nästan undantagslöst tjänstgjort samtidigt såsom extra ordinarie tjänstemän i annat statens
verk.

Skulle de emellertid icko kunna medgivas att räkna hela sin extraordinarietid utöver
fem ar såsom grundläggande rätt för dem till ålderstillftgg, borde de åtminstone erhålla rätt
räkna, i nu angivet avseende, halva antalet år utöver de första fem åren, under vilka de
varit anställda såsom amanuenser i Kung!. Mnj:ts kansli.

Kommitténs yttrande och förslag.

Allmänna erinringar och förslag.

För beredande av förbättrade avlöningsförhållanden hava under senare
tid nya löneregleringar genomförts för ett stort antal av statens ämbetsverk
och myndigheter.

Med den lönereglering, som vid 1907 års riksdag ägde rum i fråga
om statskontoret, blevo de allmänna grunderna för regleringen av löneförhållandena
vid de centrala ämbetsverken fastslagna av Kungl. Maj:t och
riksdag. De sålunda antagna grunderna hava också sedermera i huvudsak
vunnit tillämpning vid regleringar för eu stor del verk.

Emellertid finnas fortfarande åtskilliga, med de sålunda nyreglerade
jämförliga myndigheter, för vilkas personal avlöningsförhållandena ännu
icke blivit definitivt omreglerade. Hit äro, bland andra, att räkna statsdepartementen,
för vilka alltsedan år 1878, då ordinarie stater för dem
fastställdes, någon ny lönereglering icke ägt rum, om man bortser från
den förhöjning i arvoden, som vidtagits för expeditionscheferna och kabinettssekreteraren
i utrikesdepartementet samt byråchefen för lagärenden
i justitiedepartementet.

Vid upprepade tillfällen såväl i anföranden till statsrådsprotokoll av
olika departementschefer som i yttranden från riksdagens sida hava uttalanden
gjorts, som peka på önskvärdheten av’ ett snart avgörande av
den sedan ett fiertal år tillbaka på dagordningen stående frågan om en
lönereglering för Kungl. Maj:ts kansli. Att med denna reglering fått anstå
torde hava berott, bland annat, därpå, att med densamma förbundits vissa
frågor om inrättande av derå statsdepartement ävensom spörsmål om
ändringar i departementens inre organisation.

Den i avlöningshä inseende ofördelaktiga ställning, som befattningshavare
i statsdepartementen alltså korarao att intaga i förhållande till motsvarande
befattningshavare i andra, nyreglerade verk, har genom provisoriska
åtgärder av statsmakterna blivit i viss mån utjämnad. Den ledande principen
vid den år 1910 av riksdagen i sådant hänseende vidtagna provisoriska
löneregleringen var, att befattningshavare i statsdepartementen borde
så nära som möjligt, utan föregripande av en blivande definitiv lönereglering,
i avlöningshänseende likställas med jämförliga befattningshavare i nvreglerade
centrala ämbetsverk.

Denna provisoriska lönereglering har sedermera år för år av riksdagen
förnyats. Redan vid dess första antagande utgick man emellertid
från den förutsättningen, att eu blivande definitiv lönereglering ej skulle
fördröjas alltför länge, men man kunde likväl då ej antaga, att densamma
skulle kunna träda i tillämpning tidigare än med 1916 års ingång.

Då vid 1910 års riksdag första gången av Kungl. Maj:t framlades
förslag om provisorisk lönereglering för befattningshavare i statsdepartementen,
betonades det uttryckligen, att eu provisorisk lönereglering icke*
komme att verka till förhöjning av vederbörandes pensioner. På detta uttalande
hade kommittén uppmärksamheten fästad, då kommittén under
åren 1912, 1913 och 1915 hade att avgiva underdåniga utlåtanden över
tre ansökningar av befattningshavare i statsdepartementen om förhöjda
pensioner. Såväl ifrågavarande uttalande som ock det förut omnämnda
antagandet, att definitiv lönereglering skulle kunna komma till stånd tidigast
med 1916 års ingång, dikterade den avstyrkande ståndpunkt kommittén
ansåg sig böra intaga gentemot nämnda tre pensionsansökningar. Dessa
vunno ej heller bifall.

I det utlåtande kommittén den 30 april 1915 avgav i det senaste
av berörda pensionsärenden bragte kommittén emellertid i erinran frågan
om eu definitiv löne- och pensionsreglering för befattningshavare i statsdepartementen.
Kommittén gav därvid uttryck åt den meningen, att eu
dylik reglering skulle kunna komma till stånd utan avvaktan å det slutliga
avgörandet av det svårlösta och omfattande samt jämväl på grundlagsändringar
beroende spörsmålet om departementsreformen.

Såsom ovan omförmälts (sid. 369 och följande), föranledde detta

382

kommitténs yttrande chefen för justitiedepartementet att, då sistnämnda
pensionsärende den 28 maj 1915 avgjordes, ånyo inför Kungl. Maj:t anmäla
frågan om definitiv reglering av löne- och pensionsförmåner för befattningshavare
i statsdepartementen ävensom vissa i samband därmed stående spörsmål,
bland annat, om vidtagande av åtgärder till lättande av departementens
arbetsbörda. I sammanhang med det uppdrag, som i sistberörda hänseende
då gavs åt landssekreteraren, numera landshövdingen Axel Schotte, uppdrogs
jämväl åt kommittén att, utan avvaktan på lösningen av spörsmålet om
mera genomgripande förändringar i statsdepartementens organisation, till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag om eu definitiv löne- och pensionsreglering
för befattningshavarna i statsdepartementen.

Emellertid kunde i följd av en mängd andra kommittén åliggande
arbeten de för förevarande frågas avgörande nödvändiga utredningarna icke
slutföras så tidigt, att frågan skulle, såsom avsett varit, kunna av Kungl.
Maj:t hänskjutas till avgörande av 1916 års riksdag. Till statsrådsprotokollet
över justitieärenden den 14 januari 1916 framhöll chefen för justitiedepartementet
i samband med frågan om provisorisk lönereglering för
nämnda departement för år 1917, att den väntade definitiva regleringen
av löneförhållandena inom statsdepartementen syntes kunna vinna tillämpning:
tidigast från och med den 1 januari 1918.

Då sedermera under loppet av år 1916 ånyo ett pensionsärende av
enahanda art som de ovan nämnda blev föremål för behandling från kommitténs
sida, ansåg kommittén frågan om departementstjänstemännens
pensionsförhållanden dåmera hava inträtt i ett annat skede än då kommittén
förut yttrat sig i liknande pensionsärenden; och fann sig kommittén, enär på
grund av mellankomna omständigheter frågan om definitiv löne- och pensionsreglering
för befattningshavare i statsdepartementen icke kunnat vid 1915
års riksdag bringas till avgörande, böra tillstyrka den då förevarande pensionsansökningen,
dock med viss begränsning i avseende å själva pensionsbeloppet.

De under senare tid ofta framkomna uttalandena om önskvärdheten
och behovet av förbättrade avlönings- och pensionsförmåner för befattningshavare
i statsdepartementen hava gjorts med allt mera växande anspråk på

beaktande, och det obilliga i nuvarande förhållanden har så mycket skarpare
framträtt, som under tiden det ena efter det andra av de centrala ämbetsverken
fått sina löneförhållanden och därmed även pensionsförmånerna
reglerade. Enligt kommitténs mening är det ock synnerligen av behovet
påkallat, att den föreliggande frågan med det snaraste erhåller sitt slutliga
avgörande.

De uppdrag, vilka, på sätt i det föregående nämnts givits landshövding
Schotte och kommittén, stå i intimt samband med varandra, och
har kommittén vid behandlingen av den på kommittén ankommande frågan
tagit behörig hänsyn till de av landshövding Schotte i avgivet betänkande
föreslagna förändringar i organisativa hänseenden, i den mån de kunna
anses utöva inflytande på löne- och pensionsregleringen.

1 anledning av den utav landshövding Schotte i anslutning till vissa
förslag och uttalanden av departementalkommitterade uppmärksammade
frågan om beredande inom departementen, vid sidan av den allmänna adininistrativt-juridiska
kompetensen, av särskild fackkunskap vid regeringsärendens
behandling och föredragningen i statsrådsberedningen får kommittén
i detta sammanhang anföra, att kommittén icke ansett sig böra
ingå på spörsmålet, huru förhållas bör i avseende å tillhandahållande för
departementsarbetet av särskilda fackinsikter, vare sig genom att i departementen,
utöver vad i vissa särskilda hänseenden redan är fallet eller av
kommittén i det följande föreslås, anställa fackutbildade tjänstemän eller
genom att engagera experter vid sidan av departementspersonalen eller
genom att uppdraga åt befattningshavare i de centrala ämbetsverken att
ombesörja föredragning i statsrådsberedningen.

Detta spörsmål synes kommittén kunna finna en mera bestående
lösning först i samband med organisationsfrågor, vilka ännu äro svävande
och vilka icke torde vara avsedda att falla inom kommitténs förevarande
uppdrag.

I värjo fall vill det, i överensstämmelse med vad utav landshövdingSchotte
uttalats, förefalla kommittén, som om man under nuvarande förhållanden
icke bör såsom någon allmännare regel ifrågasätta anställande
av sådana fackkunniga eller experter, som härovan åsyftats. Kommittén

384

Statssekre terare.

Expeditions chef.

har alltså i sina härefter följande uttalanden och förslag beträffande departementens
behov av arbetskrafter samt löne- och pensionsreglering för
dem i huvudsak utgått från vad hittills redan varit i dessa avseenden
gällande. *

Då kommittén nu går att närmare yttra sig rörande de kommittén föreliggande
spörsmålen, kommer kommittén att, under hänvisning till vad i
olika fall därutinnan av landshövding Schotte i hans betänkande förordats,
beröra enahanda spörsmål från de synpunkter, varifrån kommittén enligt
det givna uppdraget har att skärskåda desamma.

Vid ärendets beredande har kommittén dels varit i tillfälle att i vissa
punkter samråda med landshövding Schotte dels ock genom överläggningar
med samtliga i statsdepartementen tjänstgörande expeditionschefer
och kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet ävensom med en av regeringsrätten
för densamma utsedd representant inhämtat de önskemål, vilka
i det föreliggande ärendet varit från departementens och regeringsrättens
sida till finnandes. I

I sitt betänkande har landshövding Schotte föreslagit för de större
departementen en uppdelning av de nuvarande expeditionschefsgöromålen
på två särskilda befattningshavare. Åt den ena av dessa — statssekreteraren
—- skulle i huvudsak anförtros de politiska uppgifterna, framför allt
propositionerna till riksdagen och samarbetet i övrigt med riksdagen; åt
den andre — expeditionschefen — huvudsakligen den granskande och övervakande
verksamheten med avseende å andra departementets arbeten. Särskild
statssekreterare och särskild expeditionschef skulle enligt förslaget
finnas i vart och ett av lantförsvars-, civil-, finans-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen.
I justitiedepartementet liksom i sjöförsvarsdepartementet
skulle endast finnas statssekreterare med skyldighet för denne att
jämväl fullgöra de åligganden, som i andra departement skulle tillkomma
expeditionschef. I fråga om utrikesdepartementet har i detta avseende
icke föreslagits någon förändring.

Det av landshövding Schotte framlagda förslaget i fråga om inrättande
av särskilda statssekreterarbefattuingar och därjämte bibehållande

av expeditionschefsbefattningar i de större departementen finner kommittén,
med hänsyn till de för närvarande inom departementen rådande förhållanden
ävensom till vad i övrigt i landshövding Scliottes betänkande i detta
avseende framhållits, välbetänkt och befogat; kommittén tillstyrker fördenskull
förslaget.

Då kommittén nu går att yttra sig i fråga om de avlöningsförmåner,
vilka synas böra tillkomma omförmälda båda slag av befattningshavare,
vill kommittén till en början som sin mening framhålla, att avlöningsförmånerna
till statssekreterare böra utgå i form av arvode, medan desamma
till expeditionschef synas böra uppdelas i lön, tjänstgö ringspenningar och
ortstillägg. \ ad kommittén sålunda föreslår torde finnas stå i överensstämmelse
såväl med den ställning, som enligt förenämnda förslag skulle bliva, tillmätt
de olika befattningshavarna, som ock med sättet för deras tillsättning.
Statssekreterare skulle nämligen tillsättas medelst förordnande, under det
expeditionschef skulle utnämnas medelst fullmakt.

Vid övervägande av frågan om beloppet av de avlöningsförmåner,
som böra tillkomma expeditionschef, vill kommittén erinra, hurusom vid
1908 års riksdag Kungl. Maj:t föreslog en höjning av expeditionschefernas
arvoden från dåvarande 7,500 kronor till 9,600 kronor, men att riksdagen
medgav allenast en förhöjning till 9,000 kronor. Riksdagen uttalade härvid,
bland annat, att en förbättring i expeditionschefernas även i och för
sig efter dåvarande förhållanden alltför knappt tillmätta avlöning icke
längre borde uppskjutas, men med avseende å den föreslagna åtgärdens
provisoriska beskaffenhet hade riksdagen dock icke ansett arvodena för
expeditionscheferna böra sättas så höga som de av Kungl. Maj:t föreslagna.

Den vid 1908 års riksdag beviljade arvodesförhöj ningen var sålunda
att betrakta såsom en provisorisk åtgärd i avvaktan på en allmän lönereglering
för ämbets- och tjänstemännen inom Kungl. Maj:ts kansli. Då nu
en definitiv lönereglering för dem föreligger till behandling, torde frågan
om beloppet av expeditionschefernas avlöningsförmåner höra skärskådas
mot bakgrund av samma frågas behandling vid 1908 års riksdag.

Kommittén har, vid bedömande av spörsmålet om själva avlöningsbeloppets
fixerande, kommit till den uppfattningen, att expeditionscheferna
böra i avlöningshänseende likställas med överdirektörer i högre lönegraden

49 —162603. Löneregleringskommitténs bet. Lill.

386

Kansliråd.

och att avlöningen sålunda bör uppgå till 10,000 kronor, därav 6,200
kronor såsom lön, 2,800 kronor såsom tjänstgöringspenningar och 1,000
kronor såsom ortstillägg.

Expeditionschefernas ställning såsom chefer för en talrik personal,
deras krävande och ansvarsfulla arbete, önskvärdheten att till dessa platser
få de för ändamålet lämpligaste personerna och ej minst förslaget att göra
dessa befattningar till fasta tjänster, varigenom deras nuvarande karaktär
av »karriärplatser» skulle försvinna, allt detta synes kommittén väl motivera
en avlöning av sagda storlek.

Då det vidare gäller att bestämma beloppet av den avlöning, som bör
tillkomma statssekreterare, utgår kommittén från den ställning, de3sa skulle
enligt förslasret komma att erhålla. Därvid framträder främst det förhållandet,
att, då dessa befattningshavare skulle bliva vederbörande departementschefers
närmaste politiska arbetshjälp, de skulle kunna komma att
växla efter politiska kursändringar och således erhålla en osäkrare ställning
än expeditionscheferna. Komma härtill i betraktande de stora anspråk, som
såväl i och för arbetet med riksdagsfrågor som ock i övrigt skulle komma
att ställas på statssekreterarna, ävensom den i eminent mening viktiga post,
de äro ämnade att fylla, synes kommittén billigheten kräva, att deras avlöningsförmåner
tillmätas med ej för knappa belopp. I betraktande av
den ovan förordade avlöningen å 10,000 kronor till expeditionscheferna,
synes det till statssekreterare utgående beloppet böra bestämmas till 11,000
kronor. Detta belopp bör, såsom förut antytts, hava karaktär av arvode.
Av beloppet skulle 3,000 kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Beträffande organisationen av Kungl. Maj:ts kansli, frånsett de berörda
chefsposterna, har landshövding Schotte i sitt betänkande utgått
ifrån, att några mera avsevärda organisationsförändringar icke för närvarande
böra ifrågasättas.

Sålunda skulle allt fortfarande inom departementen finnas anställda
kanslii*åd, vilka, om byråindelning inom departementet vore införd, skulle
såsom byråchefer förestå var sin byrå och vilkas åliggande i främsta rummet
skulle bestå uti att till föredragning bereda de på Kungl. Maj:t i statsrådet
ankommande administrativa mål och ärenden, som till byrån överlämnades,

387

samt att i dessa föreslå beslut. De skulle därjämte, bland annat, med
uppmärksamhet följa sådana frågor, vilka folie inom byråns verksamhetsområde,
samt, i förekommande fall, i dem utarbeta förslag och utlåtanden.

I fråga om föredragningen i regeringsrätten torde böra erinras, att
vid regeringsrättens inrättande avsikten var, att föredragningen därstädes
i allmänhet skulle handhavas av vederbörande byråchef i statsdepartement..
Lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 stadgade visserligen,
att »föredragande i regeringsrätten vare, efter Konungens bestämmande,
ämbets- eller tjänsteman i det statsdepartement, vartill det ärende,
som skall föredragas, enligt stadgad fördelning hörer», men i kungl. stadgan
den 5 juni 1909 angående behandlingen inom statsdepartementen av
ärenden, som tillhöra Kungl. Ma.j:ts regeringsrätt, föreskrevs, att de besvärsmål
och andra ärenden, som böra i regeringsrätten förekomma, skola beredas
och föredragas av kansliråden i det statsdepartement, vartill desamma
enligt stadgad fördelning höra; dock att Kungl. Maj:t, där så finnes erforderligt,
förordnar kanslisekreterare eller annan tjänsteman inom departementet
att vara föredragande inför regeringsrätten. Utvecklingen har sedermera
gått i den riktningen, att föredragningen i regeringsrätten i regel
uppdragits åt särskilda föredragande, vilka uteslutande eller i huvudsak ägnat
sig åt detta arbete.

Tvivelsutan var den ursprungliga tanken, att vederbörande byråchef
skulle föredraga i såväl statsrådsberedningen som regeringsrätten,
grundad på goda skäl, om än, såsom påvisats, förhållandena utvecklat
sig i en motsatt riktning. Utan att nu vilja göra något mera bestämt uttalande
for den ena eller den andra anordningen, har kommittén — med
anslutning till den uppfattning, att, därest föredragningen i regeringsrätten
är av en omfattning, som kräver, att särskild föredragande uteslutande eller i
huvudsak ägnar sig däråt, den särskilda föredraganden bör hava kansliråds
ställning — funnit ändamålsenligt, att antalet kansliråd i vederbörande
departement så beräknas, att möjlighet beredes att efter vederbörandes
beprövande använda den ena eller den andra anordningen.

Beträffande avlöningsförmånerna för de nuvarande kansliråden och
byråcheferna torde få erinras, att dessa enligt 1878 års stater åtnjuta
6,400 kronor, därav 4,400 kronor lön och 2,000 kronor tjänstgöringspen -

388

ningar, vartill kommer ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter 5 år.
Därjämte är kansliråden genom beslut av 1910 och följande årens riksdagar
tillerkänt ett provisoriskt lönetillägg med sådant belopp, att deras sammanlagda
avlöningsförmåner bragts i överensstämmelse med de belopp, som
motsvarande tjänstemän i nyreglerade ämbetsverk åtnjuta, varvid dock
avdrag göres med avrundat, pensionsavgift motsvarande belopp. Kansliråds
behållna inkomst har sålunda kommit att uppgå till 7,800 kronor, resp.
8,350 kronor.

1 den till kommittén remitterade underdåniga framställningen angående
lönereglering för Kungl. Maj:ts kansli, avgiven av kommitterade för
kansliets ämbets- och tjänstemän, har den uppfattningen gjorts gällande,
att de olika tjänstemannagrupperna inom statsdepartementen borde avlönas
något högre än motsvarande grupper inom de centrala verken, och har
beträffande kanslirådstjänsterna föreslagits, att dessa borde avlönas med ett
belopp, som med åtminstone 1,000 kronor överstege avlöningen för tredje
gradens tjänsteman, ävensom att högsta pensionsunderlaget borde uppgå
till 6,000 kronor.

Från de i departementen tjänstgörande expeditionscheferna har framhållits
önskvärdheten av, att för de kansliråd, som skulle handhava föredragningen
i statsrådsberedningen, avlöningen bleve högre än för ej blott
motsvarande ämbetsmän i de centrala verken utan även de kansliråd, åt
vilka skulle komma att anförtros allenast föredragning i regeringsrätten.
Härvid har åberopats dels vikten av att för de ifrågavarande befattningarna
få de mest lämpade personerna, dels befattningarnas betydelse och säregna
beskaffenhet, dels den ofta långa tjänstgöringstiden i tjänstelokalen
(i regel över föreskrivna sex timmar), dels ock behovet av en cirkulation
vid befordringar mellan departementen och de centrala verken, vilken, för
att göra förflyttning till departementen eftersträvansvärd, måste betinga
högre avlöningsförmåner för vederbörande departementstjänstemän.

Kommittén beaktar nogsamt vikten av att i förekommande fall,
då så anses lämpligt och möjligt, de nämnda befattningarna i statsdepartementen
må kunna besättas med framstående förmågor från den övriga
centralförvaltningen. Emellertid har kommittén icke kunnat undgå att ställa
sig tveksam, huruvida det för ernående av detta syftemål vore nödigt att

389

sätta löneförmånerna högre för vissa kansliråd än för motsvarande byråchefer
i de centrala verken; och i allt fall kan kommittén, i betraktande
av de konsekvenser, ett bifall till ovan framställda önskemål kan tänkas
medföra i avseende å löneförmånerna för åtskilliga andra tjänstemän
i tredje normalgraden, icke förorda den i nämnda syfte föreslagna utvägen.

Enligt kommitténs mening böra samtliga kansliråd i statsdepartementen
— såväl de, som komma att föredraga enbart i statsrådsberedningen
eller enbart i regeringsrätten, som de, vilka kunna erhålla föredragningsskyldighet
i både statsrådsberedningen och regeringsrätten — i löneavseende
dels inbördes likställas dels ock jämnställas med byråchefer i statskontoret
och övriga i detta hänseende med statskontoret likställda centrala
verk. De skulle sålunda erhålla löneförmåner motsvarande dem, som tillkomma
tredje gradens tjänstemän, eller 8,100 kronor, därav 5,000 kronor
lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar och 600 kronor ortstillägg, vartill
kan komma ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter 5 år.

Enär i motiverna för en högre avlöning för kansliråd än för tredje
gradens tjänsteman andragits, bland annat, fördelarna av en cirkulation
vid befordringar mellan departementen och de centrala verken, vill kommittén
framhålla, att nämnda fördelar, under förutsättning av reciprocitet
i befordringsavseende statsdepartementen och de centrala verken emellan,
torde kunna vinnas utan att avlöningen för kansliråd sättes högre än kommittén
föreslagit. Denna växelverkan, vilken jämväl landshövding Schotte
i sitt betänkande förordat, torde nämligen icke med nödvändighet förutsätta,
att cirkulationen skall ske mellan befattningshavare inom samma
eller jämförliga lönegrader, utan torde ock kunna komma till stånd genom
respektive tjänstemäns befordran från en lägre till en högre grad (exempelvis
genom att till kansliråd befordra tjänsteman av andra normalgraden
i centralt verk och till byråchef i sådant verk befordra kanslisekreterare
i statsdepartement).

Frågan om uppförande på vissa departements stater av särskilda

befattningshavare för lagstiftningsarbeten behandlas av kommittén under
o ce

vederbörande departement.

390

Kanslisekre terare.

Beträffande den övriga tjänstepersonal, som är erforderlig inom
statsdepartementen, har landshövding Schotte i sitt betänkande framhållit,
hurusom enligt hans mening två behov huvudsakligen göra sig gällande,
det ena att kunna påräkna tjänstemän inom departementen, som kunna
biträda byråcheferna (kansliråden) vid föredragningen, och det andra att
ernå ett avskaffande i lämplig omfattning av det nuvarande extraordinariesystemet.

För uppnående av dessa syftemål har landshövding Schotte föreslagit
dels att med ombildning av de nuvarande kanslisekreterarbefattningarna
skulle inrättas ett lämpligt antal dylika tjänster av andra normalgraden,
dels ock för extraordinariesystemets begränsning att på departementens
stater skulle uppföras ett antal befattningar av första normalgraden
och därigenom i lämplig omfattning beredas ordinarie anställning åt
sådana amanuenser med fast arvode, vilka under alla förhållanden erfordrades
därstädes och för vilka hel sysselsättning kunde givas enbart i departementet.

Vad landshövding Schotte i omförmälda hänseenden yttrat och
föreslagit finner kommittén välgrundat och för arbetet inom departementen
ändamålsenligt och betydelsefullt, och vill kommittén i det hela uttala

O J 7

sin anslutning därtill.

Vad först angår de nya kanslisekreterartjänsterna i andra normalgraden,
skulle enligt landshövding Schottes förslag av deras innehavare
krävas ett kvalitativt högre och mera ansvarsfullt arbete än vad som enligt
nu gällande instruktion åligger kanslisekreterare. Dem borde — i anknytning
till vad som numera gäller för innehavare av andragradsbefattningar
i vissa centrala verk — kunna åläggas att för vissa ärenden eller viss
grupp av ärenden vid tillfällen av behov fullgöra den föredragningsskyldighet
i statsrådsberedningen, som kansliråden ej själva medhinna, ävensom
tillfällig, vissa grupper av mål omfattande föredragning i regeringsrätten.
Dem skulle ock åligga att biträda statssekreterare, expeditionschef och
kansliråden i allt, som åligger dessa.

I avseende å avlöningsförmånerna för ifrågavarande befattningshavare
ävensom förste sekreterarna i utrikesdepartementet torde till en bör -

391

jan få erinras, hurusom vid den år 1878 vidtagna regleringen av departementens
avlöningsförhållanden kanslisekreterarna resp. förste sekreterare i
utrikesdepartementet kommo att i lönehänseende intaga en ställning mellan
första och andra gradens tjänstemän.

Sedermera hava emellertid från denna tjänstemannagrupp framställts
önskemål, vilka gått ut på ett likställande av deras löneförmåner med dem,
som tillkomma sekreterare i centrala ämbetsverk, utan att dock dessa önskemål
hitintills vunnit godkännande.

Den provisoriska löneförbättring för kanslisekreterarna och förste
sekreterarna i utrikesdepartementet, som vid 1910 och följande årens riksdagar
medgivits, bestämdes alltså till ungefärliga medeltalet mellan de förhöjningar,
som kommo tjänstemän av första och andra graden till del.
Genom denna löneförbättring kom en kanslisekreterares resp. förste sekreterares
behållna inkomst sålunda att — beroende på om vederbörande
åtnjöte ålderstillägg — uppgå till 5,050 kronor, 5,500 kronor och 6,000
kronor.

I sitt förslag till omorganisation av departementskanslierna hade de
s. k. departementalkommitterade — vilka jämväl åt kanslisekretérarna velat
bereda möjlighet till en mera ansvarsfull och fristående verksamhet — ifrågasatt,
att dessa borde uppflyttas i andra normalgraden. Den av departementalkommitterade
framförda uppfattning om såväl en mera självständig
ställning som en förbättrad avlöning för nämnda befattningshavare har
nu upptagits av landshövding Schotte.

I den av särskilda kommitterade för kansliets ämbets- och tjänstemän
avgivna, ovan berörda framställningen angående lönereglering för Kungl.
Maj:ts kansli har emellertid föreslagits en ytterligare höjning av ifrågavarande
befattningshavares avlöningsförmåner. Det har i detta hänseende betonats,
hurusom önskvärt vore, att bemäld a tjänstemän placerades i en högre
löneklass än den andra normalgraden eller närmare bestämt i den löneklass,
till vilken sekreterarna i Svea och Göta hovrätter hänförts (d. v. s.
lön 4,000 och tjänstgöringspenningar 2,000 kronor samt för sekreteraren
i Svea hovrätt ortstillägg 400 kronor, alltså tillhopa i begynnelseavlöning
6,400 resp. 6,000 kronor jämte tre ålderstillägg å 500 kronor; högsta
pensionsunderlag dock 5,000 kronor). Som motiv härför hava anförts ena -

392

banda synpunkter som i frilla om förslaget rörande högre avlöningsförmåner
för kansliråd.

Då kommittén nu har att uttala sig om de avlöningsförmåner, som
böra tillkomma förevarande grupp av befattningshavare, vill kommittén
främst fästa uppmärksamheten på den i viss mån ändrade stallning och
det utvidgade verksamhetsområde, som enligt landshövding Schottes förslag
skulle komma dessa tjänstemän till del.

Genom den föredragnjpgsskyldighet i statsrådsberedningen och i regeringsrätten,
som skulle kunna åläggas dem, korn me de otvivelaktigt att
erhålla större möjligheter till en ansvarsfull och fristående verksamhet än
vad som varit avsett för de nuvarande kanslisekreterarna.

Det förslag, som departementalkommitterade på sin tid framlagt och
till vilket landshövding Schotte uttalat sin anslutning, nämligen ett jämnställande
i löneavseende av ifrågavarande befattningshavare med andra
gradens tjänstemän, måste fördenskull vara av rimlighet och billighet förestavat,
och ansluter sig följaktligen jämväl kommittén till detsamma.
Lämpligen böra även förste sekreterarna i utrikesdepartementet i avlöningshänseende
erhålla enahanda ställning.

Däremot kan kommittén icke förorda det ovannämnda förslaget om
skapande av en ny mellangrad, och detta så mycket mindre som — i enlighet
med den uppfattning i detta hänseende, som torde äga starkt stöd
inom riksdagen — det icke torde vara lämpligt att utan mycket trängande
skäl skapa nya mellangradstjänster.

Vidkommande därefter de av landshövding Schotte föreslagna förstagr(lästjänsterna
har kommittén redan uttalat sin anslutning därtill.
Det inom departementen rådande extraordinariesystemet torde för visso
till sin innebörd vara alltför väl bekant för att här än ytterligare behöva
närmare skärskådas; utvecklingen av detsamma har blivit av departementalkommitterade
till fullo belyst, och en bild därav torde även erhållas vid
betraktande av den fortgående stegringen av de utav riksdagen för ändamålet
anvisade anslag. Antalet amanuenser i vissa departement har med
tiden stigit på ett sätt, som måste ingiva allvarliga betänkligheter.

Enligt kommitténs mening föreligger fördenskull ett verkligt behov

att i dessa förhållanden söka skapa eu ändrad anordning. Komrne sålunda
en tjänsteman, vilken för närvarande i regel ägnar allenast sin halva tjänstgöringstid
åt departementet, att i stället häråt ägna hela sin nämnda
tid, skulle otvivelaktigt därigenom fördelar vinnas, som bleve av avsevärd
betydelse för arbetet inom departementen. Redan departementalkommitterade
hava framlagt ett förslag i enahanda riktning, vilket nu upptagits
av landshövding Schotte. Enligt förslaget skulle de nya tjänsterna i avlöningshänseende
likställas med förstagradstjänster.

Vad angår de sålunda föreslagna befattningshavarna, vill kommittén
erinra, hurusom i den av förenämnda kommitterade för kansliets ämbetsoch
tjänstemän avgivna framställningen även tanken på skapande av tjänster
av förevarande slag framlagts, varvid dock föreslagits, att dessa tjänstemän
skulle hänföras till en löneklass närmast över första normalgraden,
och har härvid hänvisats till en jämförelse med vissa tjänstemän inom
nedre justitierevisionen.

Kommittén kan icke ansluta sig till sistnämnda förslag, så mycket
mindre som kommittén ej heller i fråga om de här ovan tidigare behandlade
kanslisekreterartjänsterna ansett sig böra förorda en sådan mellanställning
i löneavseende, som av bemälda kommitterade föreslagits. Nu
ifrågavarande tjänstemän böra enligt kommitténs mening erhålla löneförmåner,
motsvarande dem, som tillkomma tjänstemän i första normalgraden.
Med dessa tjänstemän böra i avlöningshänseende likställas även de andre
sekreterare av olika grader, vilka för närvarande finnas i utrikesdepartementet.
Därtill återkommer kommittén emellertid i det följande under
utrikesdepartementet.

I fråga om benämningen för nu senast avhandlade kategorier av befattningshavare,
vilka av kommittén betecknats såsom tjänstemän av andra
och första normalgraderna, hava olika meningar gjorts gällande.

Så hava departementalkommitterade i sina statförslag upptagit för de
förstnämnda titeln kanslisekreterare av andra lönegraden och för d(^ senare
kanslisekreterare av första lönegraden. Vidare har för de förra föreslagits
benämningen kanslisekreterare av högre grad i motsats till kanslisekreterare
av lägre grad för de senare. Ett ytterligare förslag, förste kanslisek -

50 —162603. Lönereglering skommitténs bet. LIIJ.

394

reterare för de förra och andre kanslisekreterare för de senare, är grundat
på jämförelse med motsvarande befattningshavare i utrikesdepartementet
(förste och andre sekreterare), kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken
(förste och andre bibliotekarie) samt riksarkivet (förste och andre arkivarie).
I fråga om den första kategorien har härjåmte föreslagits benämningen
kansliassessor. Slutligen har ifrågasatts att för sistnämnda befattningshavare
bibehålla titeln kanslisekreterare och till skillnad från dessa
benämna dem, som tillhöra den andra kategorien, protokollssekreterare,
kanslinotarier eller kanslister.

Vad angår benämningen å de befattningshavare, som enligt kommitténs
försko- skulle tillhöra andra lönegraden och som i sin mån skulle motsvara
de nuvarande kanslisekreterarna, synes kommittén ingen anledning
föreligga att ifrågasätta någon väsentligare ändring.

Beträffande de olika förslag, som framställts i avseende å benämningen
av de nya förstagradstjänsterna, vill kommittén endast framhålla
följande.

Titeln protokollssekreterare synes kommittén ej lämpligt införa,
detta i betraktande därav, att denna titel redan tillkommer en viss grupp
av tjänstemän — protokollssekreterarna i nedre justitierevisionen och
att med deras tjänster äro förenade avlöningsförmåner utöver dem, som
eljest tillkomma tjänstemän i första lönegraden.

Vad angår benämningen kanslinotarie kan ju denna benämning
synas motsvara ifrågavarande befattningshavares ställning, men som, enligt
vad den meranämnda till kommittén remitterade framställningen från kommitterade
för tjänstemän i Kungl. Maj:ts kansli giver vid handen, gensagor
vttrats mot sistberörda benämning, har kommittén icke velat särskilt hålla
på lämpligheten av denna benämning framför andra.

I fråga om titeln kanslist vill kommittén erinra, hurusom denna
titel i äldre tider tillädes vissa lägre befattningshavare i kansliet och
numera även tillkommer en befattningshavare i nedre justitierevisionen
med löneförmåner lika med dem, som äro förenade med tjänster i första
normalgraden i centrala ämbetsverk.

Vidkommande slutligen den av departementalkommitterade föreslagna
titeln kanslisekreterare vill kommittén bringa i erinran, att de uppgifter,

395

som skulle tillkomma de båda här avhandlade grupper av befattningshavare,
äro delvis sammanfallande, om ock mera krävande och ansvarsfullare
arbete skulle avfordras dem, som placerats i eu högre lönegrad.

Med hänsyn härtill så ock i betraktande av att titeln kanslisekreterare
äger inom statsdcparteinenten en viss hävd, kunna skäl synas tala för
införande av benämningarna förste och andre kanslisekreterare för berörda
två grupper tjänstemän, i nära anslutning till vad redan i ett departement
■— utrikesdepartementet — äger rum. I avseende å detta departement
har kommittén icke ansett sig böra ifrågasätta någon ändring av nuvarande
benämningar förste och andre sekreterare.

Utan att vidare uttala sig i denna fråga vill kommittén här endast
omförmäla, att kommittén i de statförslag, som för olika departement i
det följande framläggas, upptagit benämningarna förste kanslisekreterare
och andre kanslisekreterare såsom avseende de tjänstemän av andra och av
första normalgraden, om vilka kommittén nu i detta sammanhang yttrat sig.

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört skulle alltså

förste kanslisekreterare samt förste sekreterare i utrikesdepartementet
åtnjuta en avlöning av 5,8U0 kronor, därav 3,600 kronor lön, 1,800
kronor tjänstgöringspenningar och 400 kronor ortstillägg, vartill skulle
kunna komma två ålderstillägg till lönen ä 500 kronor efter 5 och 10 år,
samt

andre kanslisekreterare ävensom andre sekreterare i utrikesdepartementet
en avlöning av 4,000 kronor, därav 2,200 kronor lön, 1,500 kronor
tjänstgöringspenningar och 300 kronor ortstillägg, vartill skulle kunna
komma tre ålderstillägg till lönen ä 500 kronor efter 5, 10 och 15 år.

Beträffande särskilt avlöningsförmånerna för andre sekreterarna i
utrikesdepartementet skall kommittén, såsom redan är antytt, återkomma
därtill i det följande under utrikesdepartementet. I

I fråga om registratorsbefattningarna torde böra erinras, att departe- Registratorer.
mentalkommitterade föreslagit, att de till dessa befattningar hörande göromål
skulle inom de av nämnda kommitterade föreslagna departementskanslierna
anförtros åt kvinnliga arbetskrafter. Detta förslag sammanhängde
emellertid med den omorganisation av departementskanslierna nämnda

396

kommitterade tänkt sig. Lämpligheten av en anordning av denna art har
emellertid ifrågasatts av landshövding Schotte i hans betänkande, varvid
framhållits, hurusom arbetet för registratorerna vore i flertalet departement
ganska omfattande och viktigt. Någon ändring i registratorernas
verksamhetsområde har icke av honom ifrågasatts.

Med hänsyn till arten av de arbeten, som för närvarande tillkomma
registratorerna i statsdepartementen, anser kommittén det vara uteslutet
att å dessa befattningar tänka sig kvinnliga tjänstinnehavare. Kommittén
ansluter sig i detta avseende till vad landshövding Schotte i ämnet anfört.

I avlöningshänseende äro registratorerna för närvarande likställda
med nuvarande kanslisekreterare och äro alltså att räkna till en mellangrad
mellan första och andra lönegraden. Vid den provisoriska lönereglering,
som beviljats departementens tjänstepersonal vid 1910 och följande
årens riksdagar, beräknades ock löneförbättringen för registratorerna, i likhet
med vad som skedde för kanslisekreterarna, till ungefärliga medeltalet
mellan de förhöjningar, som kommo tjänstemän av första och andra graden
till del. Emellertid bestämde riksdagen med hänsyn till vissa registratorers
icke oväsentliga inkomster av sportler, att det provisoriska avlöningstillägget
skulle minskas med det belopp, varmed sportelinkomsten
överstege 500 kronor.

Det torde förtjäna att i detta sammanhang uppmärksammas vad 1910
års riksdag i avseende å sistnämnda inkomst anförde. Då dessa sportelinkomster
borde, yttrade riksdagen, anses såsom ersättning för det särskilda
besvär och det ökade arbete, som vore en följd av allmänhetens
betjänande med upplysningar angående i departementen handlagda mål och
ärenden, hade riksdagen icke, vid frågan om endast provisorisk lönereglering,
velat föreskriva sportlernas totala indragning.

I ovannämnda av kommitterade för tjänstemännen i Kungl. Maj:ts
kansli avgivna framställning har i avseende å registratorerna föreslagits,
att desamma i avlöningshänseende måtte hänföras till närmast högre löneklass
utöver första normalgraden. Som skäl härför har andragits, att uppgiften
att vara en mellanhand mellan allmänheten och departementen vore
särskilt besvärlig och fordrade noggrann kännedom om arbetets gång inom
departementet i dess helhet, så ock om den förberedande behandling,

397

ärendena skulle; undergå före den slutliga handläggningen inom departementet.

Då kommittén haft att taga ställning till frågan om definitiv lönereglering
för registratorerna i statsdepartement^!, har härvid till bedömande
ånyo uppställt sig spörsmålet om sportlernas indragning. Kommittén vill
emellertid genast i denna sak framhålla, att under sportler torde här endast
böra inbegripas sådana inkomster, som i anledning av Kungl. Maj:ts
förordning angående expeditionslösen tillkomma registratorerna, och att
härunder icke torde ingå inkomst av stämpelprovision, vilken synes vara
att betrakta såsom ersättning för ett särskilt åtagande, som icke med nödvändighet
är förenat med registratorstjänsten.

De inkomster, vilka härröra från avgifter på grund av förordningen
angående expeditionslösen och vilka äro att anse som sportler i egentlig
bemärkelse, synas kommittén böra, såsom i flera motsvarande fall förut
ägt rum, indragas, och böra dessa avgifter i stället ersättas med stämpelavgifter.

Vad angår det arbete, som tillkommer registratorerna, hyser kommittén
den uppfattningen, att detta i flertalet fall är av ganska maktpåliggande
och ansvarsfull beskaffenhet. I deras egenskap av mellanhänder
mellan departementen och allmänheten torde av dem fordras en hög grad
av omdöme; och en intim kännedom från deras sida om arbetet inom
departementet måste givetvis vara av stort värde ej endast för allmänheten
utan i särskild grad även för departementets egna tjänstemän.

I betraktande härav så ock med hänsyn till vad ovan sagts om sportelinkomstens
försvinnande synes kommittén skäl tala för att låta registratorerna
i avlöningshänseende bibehålla en mellanställning, liknande den
de för närvarande hava. Kommittén anser sålunda, att de i detta avseende
böra jämnställas med aktuarierna i Svea hovrätt och den av registratorerna
i nedre justitierevisionen, med vars tjänst ej är förenat ett särskilt
tilläggsarvode.

De böra följaktligen erhålla i avlöning ett belopp av 4,500 kronor,
därav 2,600 kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar och 300
kronor ortstillägg, vartill skulle kunna komma tre ålderstillägg till lönen
å 500 kronor efter 5, 10 och 15 år.

398

Frågan om avlöningsförmånerna för vederbörande arkivarier i utrikesdepartementet
behandlas av kommittén under nämnda departement.

Amanuenser, I syfte, bland annat, att söka åvägabringa en behörig inskränkning

^träde^och av det nu i departementen rådande extraordinariesystemet har kommittén
n.are särskilt förordat inrättande av ett antal förstagradstjänster. Givetvis kan
Amanumser.man ej helt och hållet förvandla samtliga amanwercsbefattningar till förstagradstjänster.
Man torde allt fortfarande hava att räkna med behov av ett
visst, om också betydligt reducerat antal extra tjänstemän. Uppenbarligen
måste man nämligen beakta möjligheten såväl att kunna småningom efter
behov rekrytera den ordinarie personalen som ock att för vikariat hava till
förfogande erforderligt antal arbetskrafter. Amanuenser böra sålunda fortfarande
finnas i departementen. I fråga om de till dem utgående arvoden
kommer kommittén att i det följande närmare uttala sig för vederbörande
särskilda departements vidkommande.

träden* Kvinnliga biträden med stadigvarande sysselsättning finnas för när varande

i samtliga departement. Åt dylika biträden har, enligt vad kommittén
erfarit, alltmer anförtrotts även sådana göromål, som i en föregående
tid bestritts av manliga extra ordinarie tjänstemän, en anordning,
som enligt kommitténs uppfattning varit riktig och torde med arbetets
ökning än vidare kunna fullföljas.

I den mån ett verkligt och stadigvarande behov av sådana biträden
föreligger och deras arbetskrafter kunna för statstjänsten utnyttjas i
huvudsakligen samma omfattning som den ordinarie personalens i övrigt,
torde de, då nu frågan om en definitiv lönereglering föreligger, böra erhålla
ordinarie anställning. I regel synas de böra placeras inom de två lägre
för dylika biträden vedertagna lönegrader. I vad mån för mera kvalificerade
kvinnliga biträden i ett eller annat departement den högsta av
dessa lönegrader må böra vinna tillämpning, är en fråga, vartill kommittén
i det följande återkommer.

Vakt- Vad slutligen valtmästarna beträffar, böra naturligen såsom hittills

sådana finnas i erforderligt antal, och torde i regel böra i varje departement
finnas en förste vaktmästare.

399

Under åberopande av vad kommittén anfört i ett den 14 november
1916 avgivet betänkande (delen Ll) angående lönereglering för vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare vill kommittén förorda, att
avlöningsförmånerna för förste vaktmästare sättas till 1,600 kronor, därav
900 kronor lön, 550 kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg
jämte två ålderstillägg till lönen å 100 kronor efter 5 och 10
år samt för vaktmästare till 1,300 kronor, därav 700 kronor lön, 450
kronor tjänstgöringspenningar och 150 kronor ortstillägg jämte tre ålderstillägg
till lönen å 100 kronor efter 5, 10 och 15 år. ».Till spörsmålet i
vad mån mer än en förste vaktmästare må böra å något departements
stat uppföras ävensom rörande antalet ordinarie vaktmästare återkommer
kommittén under de särskilda departementen.

De medel, varifrån för närvarande ersättning till amanuenser, skrivbiträden
och extra vaktmästare utgår, tagas från vissa till olika belopp åt amanu l

iiMMi enger m. m.

utgående anslag, vilka i allmänhet under rubrik till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrivning in. m. äro uppförda å respektive departements
ordinarie stater. För vissa departement hava å extra stat förhöjningar
å dessa anslag av riksdagen beviljats.

Alldenstund enligt kommitténs förslag amanuenser, om än i betydligt
reducerat antal, alltjämt skulle komma att finnas, torde ersättning
till dem böra utgå från ett å ordinarie stat uppfört anslag. Vidare torde
från samma anslag medel alltjämt erfordras till vikariatsersättningar
ävensom i förekommande fall till extra vaktmästarbiträden.

Vad angår renskrivning, skulle vid bifall till kommitténs förslagåtskilliga
skrivbiträden komma att uppföras å ordinarie stat. Emellertid
måste man alltid räkna med, att vid tider av ökat arbete extra hjälp för
renskrivning måste anlitas, vadan särskilda medel för sådant ändamål alltjämt
böra vara tillgängliga.

Nu har det önskemål blivit framställt, att anslag för renskrivning
måtte särskiljas från anslag till amanuenser och vikariatsersättning. Kommittén
har ansett sig böra i så måtto tillmötesgå nämnda önskemål, att
i förslagen till stater uppförts anslag till amanuenser, extra biträden och
vikariatsersättningar, medan åter de för extra renskrivning erforderliga

400

medlen synts kommittén, i överensstämmelse med vad som medgavs vid
1909 års riksdag för utrikesdepartementets vidkommande, böra utgå av
de under respektive huvudtitlar uppförda ordinarie förslagsanslagen till
skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

Vad ovan sagts torde emellertid endast i vissa avseenden äga tilllämpning
å utrikesdepartementet på grund av där rådande särskilda förhållanden.
Härtill återkommer kommittén i det följande.

De särskilda statsdepartementen.

Justitiedepartementet.

De ändringar, vilka vidtagits i justitiedepartementets ordinarie stat,
sådan densamma fastställdes år 1878, hava icke varit av mera omfattande
art. Rörande dessa ändringar torde här få erinras om följande.

Vid 1908 års riksdag blev expeditionschefens arvode höjt från
7,500 till 9,000 kronor.

Åt byråchefen för lagärenden var å 1878 års stat uppfört endast
ett arvode å 4,000 kronor, och den ordinarie tjänsteman, som förordnats
att bestrida nämnda byråchefsämbete, ägde att utöver berörda arvode
uppbära av löneinkomsterna vid sin ordinarie tjänst så stor del, som ej
ansetts böra för tjänstens bestridande avstås åt vikarien. Vad han sålunda
fick behålla av sin ordinarie lön var i regel så mycket, att hans årsinkomst
uppgick till det för expeditionschef anslagna arvodet 7,500 kronor.

Då det emellertid ansågs, att byråchefen rätteligen borde från departementets
stat erhålla hela sin avlöning och att densamma åtminstone
icke borde sättas till lägre belopp än som tillkomme expeditionschefen,
med vilken han borde fullt jämnställas, höjdes vid 1907 års riksdag
arvodet till 7,500 kronor.

Sedan därefter vid 1908 års riksdag expeditionschefs arvode höjts
till 9,000 kronor, vidtogs vid 1910 års riksdag höjning av byråchefens
för lagärenden arvode till enahanda belopp.

För biträde vid det ökade arbetet å departementets avdelning för
lagärenden beviljade 1908 års riksdag anslag å 7,500 kronor för anställande
av en andre ledamot å berörda avdelning. Behovet av dylik förstärkning
syntes visserligen vara av fortvarande natur, men i avvaktan på

51—162603. Löner eg leringslcommitténs bet. LIII.

40 i

en allmän lönereglering för statsdepartementen och den delvisa omorganisation
av desamma, som därvid kunde komma att ifrågasättas, föreslogs
och beviljades anslaget till nämnda befattning tills vidare på extra stat.
Anslag för ändamålet har jämväl alltsedan dess utgått å extra stat, från
och med år 1911 med förhöjt belopp; anslaget är för år 1917 8,100 kronor.

Jämlikt beslut vid 1914 års senare riksdag har justitiedepartementets
statistiska byrå indragits från och med år 1915 av den anledning att dess
funktioner med rättsstatistikens utarbetande och skötseln av straff registret
överflyttats till andra ämbetsverk. 1 följd därav har ur staten för departementet
uteslutits den där upptagna avlöningen till 1 kansliråd och byråchef
för statistiska ärenden.

Med hänsyn till det ökade arbetet inom departementet framlades
för 1910 års riksdag förslag om anslag till arvode åt en extra föredragande.
Denne skulle i främsta rummet få till åliggande att för departementet
tjänstgöra i regeringsrätten, och i övrigt skulle till honom för
beredning överlämnas mål enligt departementschefens bestämmande.

Anslagsbehovet hade fixerats till 3,000 kronor, och hade man därvid
utgått från, att någon av departementets kanslisekreterare skulle erhålla
förordnande såsom extra föredragande och att hans löneförmåner under utövande
av sådant uppdrag borde uppgå till högst 6,000 kronor, för år
räknat, ävensom att den, som under tiden uppehölle kanslisekreterartjänsten,
borde med hänsyn till nämnda förordnandes stadigvarande beskaffenhet
få uppbära såväl kanslisekreterarens tjänstgöringspenningar som ock någon
del av hans lön.

Framställningen bifölls av riksdagen, och har alltsedan å extra stat
årligen för enahanda ändamål beviljats samma belopp, 3,000 kronor. 1

1 enlighet med 1910 och följande årens riksdagars beslut hava befattningshavare
i departementet kommit i åtnjutande av provisorisk lönereglering.

Det å 1878 års stat uppförda anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrivning m. m., då 4,000 kronor, har jämväl med tiden
småningom vuxit. Av nämnda anslag voro 2,000 kronor avsedda för bi -

403

träden å departementets statistiska byrå och återstående 2,000 kronor för
departementets expedition i övrigt.

Vid 1905 års riksdag höjdes ifrågavarande anslag. De senaste åren
dessförinnan hade de sistnämnda 2,000 kronorna varit så disponerade, att

1.000 kronor utgått såsom arvode åt en amanuens och 1,000 kronor uppburits
av ett fast anställt skrivbiträde. För beredande av tillgång till
ersättning för semestervikariat, gratifikationer till extra ordinarie tjänstemän
och betjänte samt renskrivning höides anslaget vid sistnämnda riksdag
till 7,000 kronor.

Otillräcklighet hos anslaget gjorde sig snart åter gällande, och vid
1908 års riksdag höjdes detsamma till 9,500 kronor, med vilken höjning
avsågs, bland annat, att bereda arvode å 1,500 kronor till ytterligare en
amanuens. Med sistnämnda belopp eller 9,500 kronor är anslaget uppfört
även i nu gällande ordinarie stat.

På grund av de alltjämt ökade krav, som ställdes på detta anslag,
begärde Kungl. Maj:t och beviljade riksdagen ett tilläggsanslag å extra
stat för år 1913 å 6,000 kronor, avsett med hälften eller 3,000 kronor
för vart och ett av åren 1912 och 1913. I och med rättsstatistikens överflyttande
från departementet till statistiska centralbyrån från och med år
1914 minskades behovet av årligt tilläggsanslag med 2,000 kronor, och
återstoden 1,000 kronor har av riksdagen alltsedan dess årligen å extra
stat beviljats.

En jämförelse mellan departementets stat av år 1878 och staten för
år 1917 visar, att, under det slutsumman av den förra utgjorde 35,800
kronor, summan av ordinarie och extra anslag för år 1917 uppgår till
57,283 kronor.

Den å ordinarie stat uppförda personalens numerär är — om man
bortser från den i anledning av ovan omförmälda överflyttningar av ärenden
till andra ämbetsverk indragna byråchefsbefattningen för statistiska
ärenden — för närvarande alltjämt densamma som i 1878 års stat.

Av det i sistnämnda stat uppförda anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrivning m. m., 4,000 kronor, voro, såsom förut nämnts,

2.000 kronor avsedda för biträden å departementets numera indragna

404

statistiska byrå och allenast återstående 2,000 kronor för departementets
expedition i övrigt.

Departe- Inom samtida statsdepartement torde numera till handläggnine:

tentets av- P ° r..... x fc

delningar, förekomma ärenden, som avse lagstiftning i vidsträcktare mening. I motsättning
till dem bruka de i övrigt inom departementen förekommande
ärendena betecknas såsom administrativa.

Denna uppdelning äger emellertid för närvarande sin avgjort största
betydelse för justitiedepartementet. Detta förhållande beror, såsom påtagligt
är, dels därpå att till justitiedepartementet hänvisats huvuddelen av
lagstiftningen i dess helhet, och dels därpå att denna del omfattar de områden
av rättsordningen, vilka anses såsom de centrala och allmängiltigaste
och vilka fördenskull tillagts sådan betydelse, att inom desamma godkända
huvudgrundsatser måste noggrant beaktas vid all lagstiftning i övrigt.

Tilläggas må härvid, att riktigheten av vad nu framhållits icke skulle
rubbas därigenom, att eu sådan överflyttning av lagstiftningsärenden från
justitiedepartementet till andra departement genomfördes, som av landshövding
Schotte föreslagits uti hans ifrågakomna betänkande.

Givet är, att det här i fråga om justitiedepartementet berörda
förhållandet, vilket bestått från tiden för departementalordningens införande,
måst taga sig uttryck i departementets organisation. Alltifrån nämnda
tid har ock på departementets stat funnits upptagen en befattningshavare,
med vilken avsetts att tillföra departementet framstående sakkunskap för
handhavandet av dess lagstiftningsuppgifter. Och såsom förhållandena i
förevarande avseende sedermera utvecklats, hava de lett därtill, att med
saklig motsvarighet i verkligheten en del av departementet betecknas
såsom en dess särskilda avdelning för lagärenden. Till åtskillnad därifrån
plägar den återstående delen av departementet, vilken har att handlägga
övriga ärenden — de administrativa — benämnas departementets (egentliga)
kansli.

Beaktar man, hurusom senare tiders snabba och starka samhälleliga
utveckling medfört en däremot svarande ökning av lagstiftningsarbetets
intensitet och omfattning, och uppmärksammas därvid tillika, att det vederbörliga
handhavandet, så vitt på departementet ankommer, av detta lag -

40;''»

stiftningsarbete måste såväl förutsätta eu särskild utbildning bos dem, som
därmed betrotts, som ock taga deras uppmärksamhet och arbetstid fullt
ut i anspråk, så skall det säkerligen finnas helt naturligt, att avdelningen
för lagärenden kommit att med avseende å såväl sin personal som sitt
arbete intaga en i förhållande till departementets kansli väsentligen fristående
ställning.

Vid nu antydda förhållanden är det tydligen ingalunda självfallet,
att den, vilken med framgång förmår att såsom närmast ansvarig chef
leda och övervaka ävensom deltaga i arbetet å lagavdelningen, också äger
de erforderliga förutsättningarna för motsvarande ställning å kansliavdelningen.
Påtagligen gäller detsamma reciprokt beträffande ledaren av
kansliets arbete, expeditionschefen; och vad sålunda sagts om respektive
avdelnings chef äger uppenbart i sin mån tillämpning jämväl i fråga om
varderas personal i övrigt.

Ej heller synes, åtminstone organisatoriskt sett, någondera avdelningen
kunna tilläggas övervägande betydelse i förhållande till fyllandet
av de uppgifter, som tillkomma eller, så vitt för närvarande kan bedömas,
skola komma att tillhöra justitiedepartementet.

Det visar sig således, att de båda gent emot varandra väsentligt
fristående avdelningar, å vilka på grund av arbetsuppgifternas fördelning
efter olika grundkaraktär och krav justitiedepartementets arbete fullgöres,
böra från synpunkten av den för departementet lämpliga organisationen
anses inbördes likvärdiga. Denna uppfattning har även, såsom framgår
av den föregående historiska redogörelsen, vid flera tillfällen kommit till
uttryck därutinnan, att de båda avdelningarnas chefer förklarats böra fullt
jämnställas med varandra. Såsom känt, är så också i det hela fallet.

Med det förhållande, att chefen för j ustitiedepartementet såsom ledamot
av statsrådet alltmera kommit att företräda en viss politisk meningsriktning,
är det naturligen angeläget och nödvändigt, att arbetet inom såväl den
ena som den andra av departementets ifrågakomma båda avdelningar står
i tillbörlig samklang med denna meningsriktning. Omsorgen om, att detta
bliver händelsen, vilar med vår nuvarande departementsorganisation ensamt
på departementschefen, dock naturligen med hjälp, i mån som kan ske,
av kollegerna i statsrådet. Givetvis bör departementschefen därjämte äga

406

Statssekre terare-expe ditionschef.

att påräkna lojal medverkan från departementsavdelningarnas chefer liksom
från dessas personal i övrigt.

Då det nu, på sätt landshövding Schotte föreslagit och kommittén
tillstyrker, är avsett att inom det förevarande liksom inom övriga departement
anställa en statssekreterare med uppgift att särskilt för det politiska
arbetet vara departementschefens närmaste arbetshjälp, så framställer sig
spörsmålet, på vad sätt denne nye befattningshavare bör inrymmas i justitiedepartementets
organisation.

I detta hänseende har av landshövding Schotte anförts, att det
knappast kunde ifrågasättas att i detta departement anställa både en statssekreterare
och en expeditionschef samt att tillika bibehålla en särskild
chef för lagavdelningen. Vid sådant förhållande vore de möjliga anordningarna
att antingen förena statssekreterarbefattningen med chefsämbetet
å lagavdelningen eller ock sammanslå statssekreterar- och expeditionschefsbefattningarna
på det sätt, att statssekreteraren finge att handhava jämväl
expeditionschefsgöromålen.

Ett förenande av statssekreterarbefattningen med chefskapet för lagavdelningen
skulle, framhålles det, medföra, att en del riksdagspropositioner,
t. ex. andra huvudtitelns andel av propositionen angående statsverkets tillstånd
och behov, måste utarbetas av expeditionschefen, så att de politiska
uppgifterna komme att bliva fördelade på två personer. Sådant borde emellertid
undvikas. Vidare kunde med den ifrågavarande anordningen befaras,
att chefen för lagavdelningen icke finge så odelat, som önskligt vore, ägna
sig’ åt lagarbetet. Av dessa skäl ansåge landshövding Schotte, att statssekreteraren
i justitiedepartementet också borde handhava expeditionschefsgöromålen
och att alltså särskild expeditionschef ej borde anställas i detta
departement.

Lika med landshövding Schotte anser kommittén, att uppgifterna
såsom statssekreterare och chef för justitiedepartementets lagavdelning icke
kunna uppdragas åt samma person.

Väl håller kommittén för otvivelaktigt, att den politiska grundåskådningen
äger stor betydelse även för det lagarbete, som skall äga rum inom
nämnda avdelning. Även chefskapet för lagavdelningen bör alltså anses

tiga en ej oväsentlig politisk karaktär, vadan på denna punkt i och för
sig icke synes föreligga hinder för en förening av befattningarna såsom
statssekreterare och lagavdelningschef.

Men å andra sidan vill kommittén särskilt framhålla, hurusom chefskapet
för lagavdelningen förelägger innehavaren därav ett så krävande
och mångskiftande arbete, att det måste taga all hans arbetstid och uppmärksamhet
fullt ut i anspråk. Vidare bör uppmärksammas, att under
beredning varande lagärenden ej sällan äro av den vittomfattande och tidskrävande
beskaffenhet, att ett personombyte på lagavdelningens chefsplats
— något som kanske kunde ifrågakomma oftare, därest statssekreteraren
innehade denna plats, än eljest behövde bliva fallet — säkerligen skulle
visa sig förenat med olägenhet.

Däremot håller kommittén före, att expeditionschefstjänsten i justitiedepartementet
långt bättre låter sig förenas med statssekreterarbefattningen
till en tjänst.

Bland expeditionschefens nuvarande uppgifter ingår ju, såsom landshövding
Schotte erinrat, att handhava en del av departementets politiska
arbete, särskilt sammanfattandet av de från departementet utgående propositioner
till riksdagen, vilka icke framgå ur arbetet å departementets
lagavdelning, t. ex. departementets andel i statsverkspropositionen, propositioner
rörande fångvården o. s. v. Denna del av expeditionschefens
göromål är ju just av natur att böra tillhöra den nya statssekreterarbefattningen.

De göromål i övrigt, som för närvarande påvila expeditionschefen i
justitiedepartementet, låta sig i huvudsak hänföras till två grupper.

Den ena omfattar uppgifterna att leda och medelst granskning eller
annorledes kontrollera samt i mån av tid och tillfälle direkt deltaga uti
andras arbete å de administrativa ärendena inom departementets kansliavdelning
ävensom att i det väsentliga företräda departementet utåt, i vad
detta ej sker genom departementschefen — alltså uppgifter av den art,
som tillhöra departementens expeditionschefer i allmänhet.

Den andra gruppen består i en mycket betydande föredragningsskyldighet
av administrativa ärenden, av vilken skyldighet den ojämförligt
mera betungande och tidskrävande delen avser ärenden, som förekomma i

408

statsrådsberedningen, och således utgör arbete av det slag, som inom departementen
i allmänhet tillhöra kanslirådstjänsterna.

Att justitiedepartementets expeditionschef sålunda har att fullgöra,
förutom vanliga expeditionschefsgöromål, jämväl en betydande kanslirådsföredragning
finner sin förklaring och vinner sin rätta belysning vid en
återblick på den förändring i avseende å arbetsuppgifternas omfattning,
som med tiden inträtt för departementet.

Då ju kansliavdelningen till det väsentliga befriats från de ärenden,
som härrörde från pågående lagstiftningsarbete, ansågos vid 1878 års organisations-
och lönereglering de på departementet ankommande ärendena
i övrigt — om man bortser från de statistiska ärendena, för vilka en
särskild byråchefsbefattning inrättats, och vilka numera överflyttats till
annat verk — ej vara av större omfattning, än att de kunde bestridas av
expeditionschefen med hjälp av två kanslisekreterare jämte registrator och
amanuenser. Någon byråindelning med föredragningsskyldighet för byråchef
inrättades sålunda icke. Länge nog visade sig ock den ifrågavarande
personalen kunna fullgöra den föresätta uppgiften; den med åren inträdande
ökningen i arbetsmängden fick kompenseras genom motsvarande stegring
i arbetsprestationerna.

Under senare tider har emellertid arbetsmaterialets tillväxt varit
särskilt stark. Till åskådliggörande därav må här anföras, att antalet av
de för vart och ett av åren 1905—1915 till departementets handläggning
föreliggande ärendena varit följande: 2,001, 2,292, 2,288, 2,203, 3,070,
3,238, 3,339, 3,586, 3,606, 4,209 och 4,335. Antalet har sålunda under
loppet av nämnda år mer än fördubblats.

Såsom förut omförmälts, har det också under berörda tidsperiod
visat sig nödvändigt att förstärka den till departementets förfogande på
kansliavdelningen stående arbetskraften. Huvudsakligen av den anledning,
att under hela den ifrågavarande tidsperioden en ny personal- och lönereglering
för statsdepartementen varit ifrågasatt och ansetts inom ej alltför
avlägsen tid förestående, har den nämnda förstärkningen skett genom
extra ordinarie, men delvis med krav på full tjänstgöring anställd, personal.

De ordinarie befattningshavarnas antal har alltså, såsom tidigare
framhållits, icke sedan år 1878 ökats. Men däremot har, såsom kom -

409

mitten erfarit och järn vill härovan antytt, anspråken på samma befattningshavares
arbetsprestation med tiden och särskilt under senare år måst starkt
ökas — något som gällt ej minst expeditionschefen och tagit sig uttryck
framför allt i en utsträckt och alltmer betungande föredragning.

Med hänsyn härtill må här vara platsen att uttala, hurusom kommittén
trott sig hava funnit, att justitiedepartementet under senare tid
varit måhända särskilt ogynnsamt ställt med avseende å tillräckligheten av
arbetskrafterna för dess kansliavdelning.

Av intresse för det förevarande spörsmålet om möjligheten och lämpligheten
av att på en hand förena statssekreterare och expeditionschefsgöromålen
i justitiedepartementet är att något närmare erfara, vilken del
av den så starkt ökade arbetsmängden i departementet fallit på expeditionschefen.
Såsom ovan antytts gäller frågan härvid icke de så att säga
normala expeditionschefsgöromålen, utan frågan avser väsentligast omfattningen
av den expeditionschefens föredragningsskyldighet, som motsvarar
kansliråds i andra departement.

I sistnämnda hänseende framgår av vad från departementets sida
därutinnan hos kommittén anförts följande, avseende år 1915.

Av de från departementet i statsrådsberedningen eller regeringsrätten
föredragna sammanlagt 2,736 ärendena föredrogos ej mindre än 1,892
av expeditionschefen, samtliga i statsrådsberedningen. Lägger man till
sistnämnda antal de av departementetschefen avgjorda 557- ärendena, vilka
alla föredrogos av expeditionschefen, blir antalet av denne föredragna
ärenden 2,449.

Naturligtvis är eu del av de till expeditionschefens föredragning
hörande ärendena av beskaffenhet, att ej taga någon synnerlig beredelse i
anspråk, såsom t. ex. vissa anmälnings-, tillstånds-, ersättnings- och personalärenden.
Lika givet år emellertid, att andra ärenden äro desto mera
krävande. Och må jämväl i detta sammanhang anmärkas, hurusom ej sällan
justitiedepartementsärendena äga en karaktär, vilken ställer kraven
på deras avgörande i rätt nära paritet med dem, som den strikta lagtillämpningen
har att fylla. Denna omständighet är förvisso icke ägnad
att för departementets tjänstinnehavare, inklusive expeditionschefen, minska
den omsorg och det arbete, dylika ärenden fordra.

52—162603. Lön er eg leringskommittcn s bet. L1II.

410

Man kan spörja, huruvida de nuvarande, i så många avseenden kritiska
tidsförhållandena i någon avsevärdare mån inverkat till ökning av
justitiedepartementets arbetsuppgifter. Aren 1914 och 1915 utvisa ju,
såsom framgår av härovan meddelade siffror, en stark tillväxt i antalet
ärenden.

I detta hänseende har emellertid från departementet meddelats, att,
om än visserligen någon del av nämnda tillväxt måste tillskrivas kristiden
såsom sådan, denna del dock — särskilt i jämförelse med förhållandena
beträffande de flesta av de övriga departementen — är mycket ringa. De
ärendesgrupper, som rönt inflytande av kristiden, vore egentligen endast
ansökningarna om återvinnande av svensk medborgarrätt samt, ehuru ej i
lika hög grad, ansökningarna om förvärv av sådan rätt. Antalet av den
förra gruppens ärenden var för åren 1913—1915 respektive 73, 118 och
192. Ärendena åter om förvärv av medborgarrätt, vilka år 1910 utgjort
228, utvisade för åren 1913—1915 följande respekt]''va antal, nämligen 371,
518 och 510.

Av vad ovan blivit anfört rörande omfattning och beskaffenhet
av det arbete, som påvilar innehavaren av befattningen såom expeditionschef
i justitiedepartementet, torde bestyrkas, att denna befattning, på sätt
från departementets sida framhållits, är att anse såsom mycket krävande
och ansträngande. Med hänsyn till vad upplyst blivit rörande den pågående
kristidens-jämförelsevis ringa inverkan å departementets arbetsmängd
lärer detta omdöme också hava ägt giltighet redan sedan ett flertal år.
Kommittén anser sig även hava anledning bekräfta, att ifrågavarande arbete
sedan flera år kunnat tillfredsställande fullgöras endast medelst en
utsträckning av tjänstinnehavarens arbetsprestation utöver vad som även
med stora anspråk skäligen kan och bör fordras.

Även om den nuvarande expeditionsehefsbefattningen skulle tänkas
framgent bibehållen, skulle det alltså redan med föreliggande förhållanden
vara befogat och erforderligt, att densamma befriades från en del av dess
arbetsuppgifter, i vilket hänseende givetvis den kanslirådens motsvarande
föredragningsskyldigheten borde i främsta rummet ifrågakomma. En dylik
befrielse skulle i än högre grad visa sig nödvändig vid beaktande av,
att redan den närmare framtiden, enligt vad nedan bliver anledning att

411

utförligare beröra, synes komma att medföra eu avsevärd ökning av justitiedepartementets
arbetsmängd.

Kommittén anser emellertid de departementet för närvarande och inom
nu översebar tid tillkommande uppgifter icke vara av sådan omfattning,
att därav motiveras att, jämsides med den statssekreterarbefattning, som
enligt kommitténs åsikt bör inrättas inom departementet, samt befattningen
såsom chef för lagavdelningen därstädes, bibehålla expeditionschefstjänsten
med ungefärligen dess nuvarande gestaltning. Något sådant har
icke heller, kommittén veterligen, från något håll förordats; och jämväl
av andra hänsyn än det anförda finner kommittén lika med landshövding
Schotte en dylik anordning knappast kunna ifrågasättas.

A andra sidan anser kommittén uppenbart, att eu förening av statssekreterare-
och expeditionschefsbefattningarna i justitiedepartementet icke
är möjlig, med mindre från den senare befattningen avskiljes erforderlig de
av dithörande arbetsuppgifter. Sker däremot ett sådant frånskiljande, finner
kommittén i överensstämmelse med den av landshövding Schotte och
även från departementets sida uttalade uppfattningen ett sammanförande
av ifrågavarande två befattningar utgöra en tillfredsställande lösning av
det förevarande organisationsspörsmålet.

Beträffande vilken del av de nuvarande cxpeditionschefsgöromålen
främst bör ifrågakomma för det avskiljande, som här avses, anser kommittén
detta framför allt vara fallet med den föredragningsskyldighet,
som motsvarar den kansliråden i andra departement i allmänhet åliggande.

Expeditionschefstjänstens befriande i erforderlig omfattning från
denna skyldighet och motsvarande åläggande för andra föredragande departementst
jänstemän skulle också stå i överensstämmelse med en inom
andra departement antagen grundsats i fråga om föredragningsskyldighetens
fördelning och synes fördenskull så mycket mindre böi’a väcka betänklighet.

Av de nuvarande expeditionschefsgöromålen skulle för den nye statssekreteraren-expeditionschefen
återstå huvudsakligen göromål av enahanda
beskaffenhet, som de, vilka inom andra departement utgöra expeditionschefens
väsentliga åligganden. Att emellertid statssekreteraren-expeditionschefen
skall vara skyldig att i mån av behov och tillfälle deltaga i
behandling och föredragning av ärenden inom departementet, är givet.

412

Kansliråd.

En sådan skyldighet inrymmes ju ock såsom en för statssekreterare och
expeditionschefer generellt gällande förpliktelse i det förslag rörande dessa
befattningshavare, som innefattas i landshövding Schottes betänkande och
till vilket kommittén uttalat sin anslutning.

Under hänvisning till vad nu anförts och i enlighet med vad av
kommittén tidigare här ovan uttalats, får kommittén tillstyrka, att i stället
för nuvarande expeditionschefsbefattning i justitiedepartementet därstädes
inrättas en statssekreterarbefattning, vars innehavare jämväl skall vara skyldig
att fullgöra de åligganden, som i allmänhet tillhöra expeditionschef i
statsdepartement.

I fråga om anställningsformen för innehavaren av den föreslagna
befattningen ävensom beträffande avlöningsförmånerna för honom får kommittén
hänvisa till vad densamma därutinnan i annat sammanhang generellt
uttalat angående de ifrågasatta statssekreterarna.

Den å justitiedepartementets kansliavdelning förekommande föredragning,
som härrör av det mera konstanta arbetsmaterialet, har under senare
år fullgjorts, förutom av expeditionschefen, dels av den härförut omförmälda
extra föredraganden i departementet och dels av en t. f. kanslisekreterare,
vilken förestått den av de två kanslisekreterartjänsterna, vars
ordinarie innehavare sedan flera år varit stadigvarande tjänstledig för fullgörande
av annat uppdrag.

Extra föredraganden har bestritt afl föredragning från departementet
i regeringsrätten och därjämte haft att fullgöra föredragning i statsrådsberedningen
och övriga, kansliråd tillhörande åligganden i fråga om andra
ärenden, som till honom överlämnats. Dessa hava i allmänhet utgjort mål
av vidlyftigare beskaffenhet, huvudsakligen ärenden rörande införlivningar
med städer av närliggande områden, tingslagsregleringar, fideikommissärenden
samt från och med mars 1911 även ärenden rörande villkorliga
frigivningar.

Den t. f. kanslisekreteraren har efter frivilligt åtagande och utan
särskild gottgörelse omhänderhaft beredning och föredragning under tiden
augusti 1909—februari 1911 av ärenden rörande villkorliga frigivningar

samt därefter av ärenden rörande rätt att ingå giftermål samt angående
skillnad i trolovning och äktenskap.

Från och med 1917 års ingång har emellertid tillkommit ytterligare
eu föredragande i statsrådsberedningen från kansliavdelningen, nämligen
för ärenden rörande utlänningars och vissa bolags fastighets- och gruvförvärv
in. in. Vid tillkomsten av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag förutsågs det, att denna lag skulle medföra en ingalunda oväsentlig
grupp nya ärenden för justitiedepartementet. Sedan dylika ärenden börjat
i stigande antal inkomma, befanns det icke längre låta sig göra att pålägga
någon av de dittillsvarande föredragandena jämväl arbetet med dessa
ärendens beredande och föredragning. Denna arbetsuppgift har fördenskull
uppdragits åt en av departementets fast anställda amanuenser. I samband
därmed har denne föredragande berättigats att, mot frånträdande av innehavande
amanuensarvode, uppbära 2,500 kronor för år att tills vidare förskottsvis
gäldas av tillgängliga medel.

1 samband med den nu lämnade redogörelsen bör omförmälas, hurusom
avdelningen åtnjutit biträde dels sedan några år av särskild sakkunnig
med jordregisterärendenas behandling och dels från och med 1916 års
ingång likaledes av särskild person vid handhavandet av ärenden rörande
författnings- och andra frågor beträffande krigsdom stols väsendet. Detta
biträde har dock endast till mindre delen bestått i verkställande av föredragning,
och behovet därav torde med tiden komma att väsentligt minskas
eller försvinna.

Beträffande omfattningen av arbetsmängden å kansliavdelningen har
i det föregående lämnats uppgift å antalet ärenden, som förelegat till
behandling under vart och ett av åren 1905—1915. Då nu fråga är om
ny personal- och lönereglering för departementet, måste man emellertid
jämväl taga i betraktande de förändringar i arbetsmaterialet, som äro att
påräkna. Den i detta hänseende betydelsefullaste faktorn torde, såvitt
nu låter sig förutses, utgöras av den inverkan, som kan antagas bliva
följden dels av redan genomförd eller inom närmare tid förväntad lagstiftning
och dels av de överflyttningar av ärenden mellan detta och andra

414

departement samt den decentralisation av ärenden från departementet,
varom fråga bragts å bane.

Med ledning av uttalanden, som i fråga om dylik inverkan gjorts
från departementets sida, torde huvudsakligen följande vara att framhålla.

En minskning av arbetsmängden synes böra förväntas av nedannämnda
förhållanden.

l:o) Då den nya äktenskapslagstiftningen hänvisat alla mål om
äktenskapsskillnad till domstol, komma justitiedepartementsärendena angående
sådan skillnad att så småningom minskas, till dess de helt och hållet
försvinna.

Med hänsyn särskilt till vissa övergångsbestämmelser i nämnda lagstiftning
torde det dock dröja några år, innan nedgången i antalet ärenden
angående skillnad i äktenskap fortskridit så långt, att den medför
någon avsevärd inverkan på departementets arbetsmängd.

Uppmärksammas må härvid, att de i regel svåraste skillnadsärendena

— vissa ärenden rörande skillnad i ofullkomnade äktenskap och trolovning

— alltjämt skola tillhöra departementet.

2:o) I mån som arbetet med jordregistrets å landet första uppläggande
slutföres i domsagorna, komma de därav föranledda ärendena att
minskas och till sist försvinna. Denna minskning i arbetsmaterialet kommer
dock icke egentligen att beröra de ordinarie arbetskrafterna, utan
föranleder närmast allenast ett bortfallande av behovet utav det nuvarande
särskilda biträdet för jordregisterärendena.

A andra sidan lärer säkerligen den väntade lagstiftningen om fastighetsregister
i stad för några år medföra en ökning av departementsarbetet,
åtminstone delvis motsvarande den, som jordregisteräi’endena representerat.

3:o) Enligt en av de s. k. departementalkommitterade uttalad och av
landshövding Schotte biträdd mening skulle justitiedepartementets befattning
med varumärkesärenden överflyttas till finansdepartementet.

Dessa ärenden, vilka föredragas i regeringsrätten, äro ej av någon
större betydelse ur synpunkten av det arbete, deras beredande och föredragning
erfordra. Till antalet voro de för vart och ett av åren 1913—1915
respektive 28, 31 och 22.

4:o) Enligt förslag av landshövding Schotte i hans omförmälda

415

betänkande skulle beträffande olika grupper av ärenden det avgörande,
som för närvarande är hänskjutet till Kungl. Maj:t, decentraliseras till
lägre myndigheter.

De sålunda avsedda ärendena vore pensions- och ålderstilläggsfrågor
samt frågor om anordnande av fångceller i tingshus, häradshäkten in. fl.
rannsakningshäkten.

Dessa ärenden vore, enligt vad från departementet anförts, av allenast
underordnad betydelse från synpunkten av förminskande av departementets
arbetsmängd. Deras antal kunde för tiden 1913—1915 beräknas
hava uppgått till i medeltal ej fullt 30 för år, och de hade i regel varit
av enkel beskaffenhet. Därjämte kunde anmärkas, att en del av dessa
ärenden — och antagligen särskilt de, där någon större tveksamhet med avseende
å avgörandet förclåge — nog komine att efter besvär bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning och i sådant fall eventuellt tillfalla departementet.

Ifråga om möjlig minskning av arbetsmängden har från departementet
även erinrats, hurusom förslag väckts beträffande departementets
befriande från tryckfrihetsärenden. Då emellertid en dylik befrielse förutsatte
grundlagsändring och denna ej torde komma att genomföras under
de närmaste åren, syntes man ej nu behöva taga allt för stor hänsyn därtill.

* Den ökning åter av departementets arbetsuppgifter, som antingen

redan från 1916 års början, åtminstone delvis, inträtt eller ock synes vara
att i en närmare framtid förvänta, är beroende av följande omständigheter.

l:o) Till följd därav, att kvinnans äktenskapsålder höjts till 18 år,
dock alltjämt med dispensrätt för Kungl. Maj:t, hava antalet ansökningar
om rätt att ingå äktenskap väsentligt ökats.

Större betydelse ur arbetssynpunkt torde emellertid böra tillmätas
ansökningarna om sådana nya slag av dispenser, som den nya äktenskapsrätten
medgivit. Dylika ansökningar hade under år 1916 intill den 1
november förekommit till ett antal av 28.

2:o) Genom krigsdomstolsväsendets läggande under justitiedepartementet
har från och med år 1916 en ej ringa arbetsmängd tillförts detta
departement. Främst ifrågakommer härvid ökningen av författningsärendena
(kungörelser om särskilda krigsrätter o. s. v.); men jämväl personaloch
ersättningsärendenas antal har naturligen rönt inflytande därav.

416

Sedan den nya krigsdomstolsorganisationen någon tid varit i verksamhet,
bör det av departementet för närvarande anlitade sakkunniga
biträdet för ärenden, beroende av den nya krigsdomstolsordningen, kunna
undvaras. Arbetet med dessa ärenden kommer då att tillhöra departementets
egna arbetskrafter å kansliavdelningen.

3:o) En betydande ökning i departementets arbetsmängd anses komma
att föranledas av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i
rätten att förväx-va fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

Denna lag jämte därmed sammanhängande ny lagstiftning medgiver
Kungl. Maj:t dipensrätt från olika stadganden i ett flertal fall, av vilka,
enligt vad från justitiedepartementet meddelats, åtminstone 10 komma att
tillhöx-a detta departement; och dylika dispensärenden torde ej sällan visa
sig vara av ömtålig och svår beskaffenhet.

På sätt ovan omförmälts, har det också funnits nödvändigt, att från
1917 års ingång anlita en särskild föredragande för ifrågavarande ärendesgrupp.

4:o) Den inom en nära framtid förväntade lagstiftningen om utsträckt
tillämpning av det villkorliga frigivningsinstitutet anses inom justitiedepartementet
komma att föranleda en likaledes betydande ökning av dess arbete.

Enligt uppgift fi*ån depai''tementet, skulle den utsträckning av nämnda *■

instituts tillämplighet, som av de för utarbetande av förslag rörande bland
annat detta institut tillkallade sakkunniga vore tillämnad, efter beräkning
komma att höja det årliga antalet ärenden angående dylik frigivning, nu
utgörande omkring 70, med vid pass ett hundratal. Härvid har tillika
betonats, hurusom dessa alltid viktiga ärenden jämväl ofta vore av vidlyftig
beskaffenhet.

5:o) Därest de av landshövding Schotte förordade överflyttningar
av ärenden från andra departement till justitiedepartementet bleve genomförda,
komme slutligen även därav att uppstå en ökning av arbetet för
det sistnämnda departementet.

T fråga om den inverkan i motsatta riktningar på omfattningen av
justitiedepartementets arbetsuppgifter, som ovan omförmälda faktorer kunde
beräknas utöva, har från departementets sida uttalats den uppfattning, att
ökningen komme att vida överträffa minskningen.

417

Därest — såsom lör kommittén synes antagligt — de förutsättningar
beträdande tillkomsten av ny lagstiftning m. m. komma att i huvudsak förverkligas,
å vilka angivna sammanfattande slutsats i olika fall stöder sig,
har kommittén för sin del icke funnit någon omständighet föreligga av
beskaffenhet att jäva nyssnämnda uppfattnings riktighet. Man torde alltså
vid bestämmande av behovet av arbetskrafter å justitiedepartementets kansliavdelning
få utgå från, att det denna avdelning föreliggande arbete för
den översebara framtiden alltfort skall befinna sig i jämförelsevis stark
tillväxt.

I fråga om detta behov av arbetskrafter, såvitt angår fullgörande
av föredragning i statsrådsberedningen och regeringsrätten samt annat,
kansliråd i allmänhet åliggande arbete, har från departementets sida gjorts
gällande, att två kanslirådstjänster vore erforderliga.]

Enligt vad man för närvarande inom departementet tänkt sig, skulle
det ena kanslirådet närmast motsvara den nuvarande extra föredraganden.
Detta kansliråd skulle alltså dels hava att fullgöra departementets föredragning
i regeringsrätten, dels ock i statsrådsberedningen föredraga huvudsakligen
följande grupper av ärenden: fideikommiss- och andra ärenden,
som förut varit före i regeringsrätten, ändringar i rikets judiciella indelning,
tingslagsregleringar och villkorliga frigivningar.

Det andra kanslirådet skulle — då, i samband med expeditionschefstjänstens
sammanförande med statssekreterareänsten, från de till den
förra befattningen nu hörande göromål avskildes det väsentliga av den däri
ingående kanslirådsföredragningen — övertaga motsvarande föredragning
ävensom deri, som nu åligger förutnämnde först med ingången av år 1917
förordnade extra föredragande. Detta kansliråd skulle således komma att
ombesörja föredragningen av medborgarrätts-, utlämnings-, krigsdomstolsoch
fångvårdsärenden, ärenden rörande rådhusrätternas arbetsordningar och
avlöningsstater samt ärenden, föranledda av den förutnämnda lagen angående
utlänningars och vissa bolags fastighetsförvärv m. m., samt i övrigt
all föredragning, som ej skulle fullgöras av statssekreteraren-expeditionschefen
eller det förstnämnda kanslirådet. Dock vore det måhända nödvändigt,
att så till vida begränsa arbetsmängden för ifrågavarande kansliråd,

53—162603. Löncregleringslcommitténs bet. Ull.

418

att den för närvarande av en t. f. kanslisekreterare bestridda föredragningen
beträffande giftermålsansökningar och andra ärenden angående dispens
från nya giftermålsbalken ävensom beträffande ärendena om skillnad
i trolovning och äktenskap jämväl framgent bibehölles hos annan kanslitjänsteman
än kansliråd. Särskilt gällde detta beträffande ärendena om
äktenskapsskillnad, så länge dessa fortfarande förekomme i större antal.

Under förutsättning, att från expeditionschefsgöromålen skulle avskiljas
det väsentliga av expeditionschefens nuvarande kanslirådsföredragning,
har från departementet med styrka framhävts, att omförmälda två
kanslirådstjänster vore oavvisligen erforderliga för ett behörigt bestridande
av kansliavdelningens arbete.

Till stöd härför har särskilt hänvisats därpå, att de s. k. departementalkommitterade
— vilka, såsom känt, föreslogo anställande i expeditionschefens
ställe av en generalsekreterare, med befriande för denne från
det väsentligaste av den förres nuvarande föredragningsskyldighet — likaledes
funno behovet av två kansliråd å nämnda avdelning otvivelaktigt.

I samband härmed har framhållits, hurusom departementalkommitterade
uttryckligen utgått dels därifrån, att en del ärendesgrupper skulle
bortflyttas från justitiedepartementet, nämligen ärendena rörande jordregistret
och angående uppfostran åt minderåriga förbrytare samt tryckfrihetsärendena,
dels ock därifrån, att alla fångvårdsärenden skulle föredragas
från den såsom en avdelning i departementet inflyttade fångvårdsstyrelsen.

Vidare har ock erinrats, hurusom ärendenas mängd redan nu väsentligt
ökats sedan det sista år (1910), vars statistik därutinnan låg till
grund för departementalkommitterades förslag, ävensom att dessa kommitterade
naturligen icke hade anledning att taga hänsyn till den betydande
ökning av arbetsmängden, som vållats och komme att vållas av
omförmälda lag om utlänningars och vissa bolags fastighetsförvärv m. m.
samt av den väntade utsträckningen av den villkorliga frigivningens tilllämplighet.

Med hänvisning till vad kommittén ovan uttalat beträffande omfattningen
av justitiedepartementets kansliavdelnings arbetsuppgifter och på grund

41!»

jämväl av vad från departementet anförts i fråga om erforderliga kansliråd
sbefattningar å nämnda avdelning får kommittén såsom sin mening
uttala, att den nuvarande extra föredragandebefattningen bör förändras till
kanslirådstjänst samt att ännu eu ny dylik tjänst å kansliavdelningen bör
inrättas.

Beträffande fördelningen av arbetet inom avdelningen anser kommittén
i överensstämmelse med vad som från departementet uttalats, att någon
byråindelning för närvarande ej bör förekomma. De föreslagna kansliråden
skulle således icke bliva byråchefer i vanlig bemärkelse. Det lärer alltså
få tillkomma närmast statssekretei’aren-expeditionsc.hefen att efter omständigheterna
fördela såväl föredragningsskyldigheten som arbetet i övrigt
mellan vederbörande befattningshavare. Därvid torde det emellertid befinnas
önskvärt, att, på sätt också från departementet uttalats, föredragningen
i regeringsrätten sammanhålles hos ett av de båda kansliråden.

O O o

A justitiedepartementets stat finnas för närvarande uppförda två
ordinarie kanslisekreterarbefattningar.

Från departementets sida har nu ansetts, att för arbetet å kansliavdelningen
erfordrades en kanslisekreterare av högre lönegraden och två
av lägre lönegraden. Därjämte har uttalats, att den kanslisekreterare av
högre lönegraden, vilken, på sätt nedan skall omförmälas, föreslagits till
placering å departementets lagavdelning, borde äga skyldighet att i mån
av tid biträda vid arbetet inom kansliavdelningen.

Såsom förut blivit antytt, bleve det måhända erforderligt, att i motsvarighet
till vad för närvarande äger rum annan tjänsteman ån kansliråd
betroddes med viss föredragning i statsrådsberedningen, särskilt av äktenskapsskillnadsärenden.
Denna föredragning skulle uppdragas åt förste kanslisekreteraren
å kansliavdelningen. I övrigt skulle denne hava att biträda
kansliråden med beredande av på dem ankommande ärenden.

De båda andre kanslisekreterarna skulle bestrida protokollsföringen
i statsråd samt biträda med uppsättande av koncept till expeditioner
och annat departementsarbete. Åt den ene av dem borde vidare uppdragas
protokollsföringen i regeringsrätten samt uppgiften att biträda statssekreteraren-expeditionschefen
och departementschefen. Den andre åter borde

Kanslisekre terare.

420

Registrator

Avdelningen
för lagären
den.

avses såsom biträde åt förste kanslisekreteraren å lagavdelningen i det denne
tillämnade uppdraget att vara utgivare av svensk författningssamling.

För justitiedepartementets del har alltså icke påfordrats anställande
av någon kanslisekreterare med huvudsaklig uppgift att biträda statssekreteraren-expeditionschefen.
Behovet i detta hänseende har ansetts kunna
fyllas medelst anlitande av särskilt den ene av de två föreslagna andre
kanslisekreterarna.

Mot vad föreslaget blivit i fråga om anställande å justitiedepartementets
kansliavdelning av en förste och två andre kanslisekreterare eller mot
vad, på sätt härovan omförmälts, uttalats beträffande den åt eu var av
dem för närvarande avsedda tjänstgöring har kommittén icke funnit anledning
till erinran.

Justitiedepartementets ordinarie stat upptager en registrator. Jämte
vanliga registratorsgöromål har denne tjänsteman att biträda vid tryckfrihetsärendens
beredande och är departementschefens ombud i Stockholm
för tryckta skrifters övervakande.

Från departementet har framhållits, att registratorns göromål under
senare tider varit av synnerligen betungande omfattning. Det vore därför
alldeles nödvändigt, att lättnad därvid bereddes honom. I sådant syfte
vore avsett, att en av departementets fast anställda amanuenser skulle indelas
till tjänstgöring, åtminstone i huvudsak, hos registrator!!, särskilt
så länge tryckfrihetsärendena förbleve förlagda till justitiedepartementet.

Kommittén har icke anledning att i gällande stat i vad den avser
registratorn föreslå annan ändring, än att dennes avlöningsförmåner måtte
bestämmas i överensstämmelse med vad kommittén i det föregående uttalat
i fråga om avlöningsförhållandena för statsdepartementens registrator!''. 1

1 det föregående har påpekats, hurusom justitiedepartementets av''
delning för lagärenden med sakligen välgrundat fog intager en i förhållande
till departementets egentliga kansliavdelning väsentligen fristående ställning.

Med avseende å den lämpliga organisationen för en institution med
arbetsuppgifter, likartade dem som nu tillhöra justitiedepartementets lag -

121

avdelning, vill kommittén allenast hänvisa därpå, att avsevärt olika anordningar
kunna ifrågasättas, såsom förhållandena i olika främmande länder
utvisa. Med den anordning av lagstiftningsarbetet i det hela, som sedan
länge är rådande hos oss och beträffande vilken det icke torde tillkomma
kommittén att hår yttra sig, har kommittén icke att ifrågaställa någon
väsentlig förändring av lagavdelningens nuvarande gestaltning. Och med
hänsyn därtill, att kommittén, på sätt nedan skall omförmälas, funnit skäl
förorda inrättande inom två av de övriga statsdepartementen av särskilda
befattningar för närmaste handhavande av det med vartdera departementets
förvaltningsområde särskilt sammanhörande lagstiftnings- och författningsarbetet,
finner sig kommittén icke heller böra för närvarande ifrågasätta
ökning av den personal å justitiedepartementets lagavdelning, vilken är
avsedd för själva lagarbetet. Denna personal skulle alltså även framgent
tills vidare bestå av en chef och eu ledamot.

Den stora betydelsen av de uppgifter, som denna lagavdelning har
att närmast företräda och fullgöra, lärer det icke vara erforderligt att här
utveckla eller vidare framhålla. På grund av denna betydelse och med
hänsyn till de nämnda uppgifternas särskilda art är det likaså kant och
erkänt, att på lagavdelningens i det egentliga lagstiftningsarbetet deltagande
personal måste ställas särskilda och stora krav beträffande utbildning,
erfarenhet och skicklighet. 1

1 fråga om chefens för ^avdelningen ställning har kommittén redan chefen för
ur vissa synpunkter yttrat sig härovan, då justitiedepartementets båda
avdelningar och frågan om statssekreterarens inordnande i departementets
organisation behandlades. I samma ämne har, såsom den historiska delen
av detta betänkande utvisar, från statsmakternas sida vid olika tillfällen
givits uttryck för den uppfattning, att ifrågavarande chefsbefattning utgjorde
en av administrationens viktigaste poster och i fråga om arbetets
krävande beskaffenhet måste anses fullt jämförlig med expeditionschefens.

Uti den ställning, som sålunda i allmänhet och särskilt i förhållande
till expeditionschefen tillägges chefen å lagavdelningen, bör enligt kommitténs
mening någon ändring icke anses föranledas därav, att expeditionschefstjänsten,
vid bifall till vad kommittén förordat, sammanföres med den

422

nytillkommande statssekreterarbefattningen. Detta sammanförande får således
icke anses innebära något tillbakaskj utande av lagavdelningschefen eller
något steg till hans underordnande under statssekreteraren-expeditionschefen.

Såsom avsett är beträffande sistnämnde befattningshavare, bör chefen
för lagavdelningen, liksom för närvarande är fallet, anställas medelst förordnande.
Förut har framhållits, att ifrågavarande chefsbefattning måste
anses till ej oväsentlig del äga politisk karaktär. En liknande uppfattning
svnes ock, såsom den historiska redogörelsen utvisar, hava kommit till
uttryck från statsmakternas sida och torde åtminstone delvis ligga till grund
för den sedan lång tid gällande ordningen i förevarande avseende.

Kommittén har emellertid tillika härovan antytt, hurusom det vore
att förutse, att ett ombyte å platsen såsom chef för lagavdelningen skulle
mindre ofta. anses av förhållandena påkallat och lämpligt, än som kanske
kunde bliva händelsen beträffande statssekreterarbefattningen. Det synes
sålunda vara att antaga, att allt framgent lagavdelningens chef skall i regel
komma att kvarstå å sin plats, så länge själva arbetets krav och förutsättningar
göra det lämpligt, för att därefter övergå till någon med fullmakt
försedd beställning.

Med hänsyn ej minst till den större säkerhet i avseende å kvarstannande
i befattningen, som lagavdelningens chef torde kunna påräkna i
jämförelse med innehavaren av statssekreterarens tjänst, anser kommittén
den förre befattningshavarens arvode icke böra bestämmas till lika högt
belopp som det för den senares tillstyrkta, utan finner kommittén till fyllest,
att chefen för lagavdelningen bibehålies vid sin nuvarande jämnställighet
beträffande avlöningens storlek med expeditionschef. Kommittén hemställer
alltså, att chefens för lagavdelningen arvode bestämmes till 10,000 kronor,
därav 2,800 kronor torde böra anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Beträffande vad i övrigt för närvarande gäller för ifrågavarande
chefsbeställning har kommittén icke funnit anledning att föreslå ändring
i vidare mån, än att den nuvarande beteckningen å beställningens innehavare,
byråchef för lagärenden, med hänsyn till den däri ingående antydan
om byråindelning — något som ju för närvarande icke är avsett för justitiedepartementets
vidkommande — må utbytas mot beteckningen chef
för justitiedepartementets lagavdelning.

423

Enligt vad ovan uttalats, skulle för själva lagarbetet å lagavdelningen Ledamoten
finnas, jämte chefen, anställd endast en ledamot. Jämväl denne bör en- a ldngend
ligt kommitténs mening av skäl, motsvarande dem som gälla i fråga om
chefen, allenast förordnas å sin befattning.

Vidkommande storleken av denne ledamots arvode synes vad för
närvarande gäller böra — med viss modifikation, varom kommittén skall
i det följande hemställa — tills vidare bestå. Till sådant arvode torde
alltså böra å stat avses ett särskilt belopp, lika med kansliråds begynnelseavlöning
8,100 kronor; och lära av detta arvode 2,500 kronor böra anses
in ots vara tj än stgö rings penningar.

Däremot håller kommittén före, att nämnda anmdesbelopp, för vilket
■erforderliga medel för närvarande tillhandahållas såsom extra anslag, bör
uppföras på departementets ordinarie stat. Tvekan synes icke kunna råda
om det konstanta behovet för framtiden av ifrågavarande befattning.

Befattningens innehavare, vilken nu benämnes andre ledamot å justitiedepartementets
avdelning för lagärenden, torde böra framdeles betecknas
såsom ledamot å justitiedepartementets lagavdelning.

Jämte de två för själva lagarbetet avsedda ledamöterna å lagavdel- Förste kaus J

° ° lisekretera ningen

erfordras för arbetet i övrigt därstädes, enligt vad från departe- re å lagarmentets
sida anförts, en kanslisekreterare av den högre lönegraden, förste delningen.
kanslisekreterare.

Denne kanslisekreterare, vilken jämväl departementalkommitterade
enligt sitt betänkande funnit för lagavdelningens arbete erforderlig, skulle
hava till åliggande att biträda ledamöterna å avdelningen, att hava tillsyn
å och ordna alla till avdelningen hörande handlingar, att bestrida
protokollsföringen i lagrådet samt att uppsätta vissa på departementet ankommande
berättelser. Såsom en viktig självständig uppgift skulle vidare åt
honom uppdragas att från trycket utgiva svensk författningssamling, därvid
han dock, såsom ovan anmärkts, skulle äga att tillgå biträde av en
utav de å departementets kansliavdelning placerade andre kanslisekreterarna.
Slutligen skulle det ock åligga ifrågavarande förste kanslisekreterare
att i mån av tid deltaga i arbetet å kansliavdelningen.

För biträde åt ledamöterna å den nuvarande avdelningen för lag -

424

ärenden finnes icke någon av departementets ordinarie befattningshavare
avsedd. Enligt meddelande från departementet har däremot en av dess
kanslisekreterare åt sig uppdraget att vara såväl protokollsförare i lagrådet
som ock utgivare av författningssamlingen.

För det senare uppdragets fullgörande utginge till ifrågavarande
kanslisekreterare ett arvode av 2,000 kronor från förslagsanslaget till utgivande
av svensk författningssamling; och åtnjöte han därvid biträde av
annan tjänsteman i departementet. Ersättning för detta biträde utginge
för närvarande, likaledes från nämnda anslag, dels med ett årligt fast arvode
å 600 kronor och dels med visst belopp per tryckark. Ersättningen
hade för år i regel uppgått till sammanlagt omkring 1,200 kronor, men
dock under de 2 å 3 senaste åren stigit till omkring 1,400 kronor.

Enligt vad från departementet vidare påpekats, skulle, då utgivande
av författningssamlingen och biträde därvid komme att åligga vissa kanslisekreterare
såsom tjänstegöromål, nu omförmälda arvode och ersättning
ej komma att vidare utgå. *

Mot behövligheten av en kanslisekreterare i högre avlöningsgrad å
lagavdelningen eller mot vad från departementets sida anförts beträffande
honom särskilt tillämnade åligganden och i övrigt har kommittén icke någon
erinran att framställa. Kommittén får alltså förorda, att å justitiedepartementets
stat uppföres ytterligare en förste kanslisekreterare med
tjänstgöringsskyldighet huvudsakligen å departementets lagavdelning.

Kvinnliga För närvarande äro i justitiedepartementet anställda tre kvinnliga bi träden.

Av dessa befattningar inrättades dock en först med ingången av
år 1916. Samtliga hava ansetts tillhöra lägsta avlöningsgrad, med eu bcgynnelseavlöning
av 1,200 kronor. Det i tjänsten äldsta biträdet åtnjuter
emellertid ett ålderstillägg å 200 kronor.

Enligt uppgifter från departementet har kostnaden för renskrift
utöver den, som representeras av nämnda biträdesavlöningar, under senare
tid oavbrutet stigit. Densamma utgjorde — med utelämnande av öretal —
för år 1911 435 kronor och hade för år 1915 vuxit till 1,695 kronor.

För år 1916 hade samma kostnad, oaktat tillkomsten av det sist anställda

4-2.'',

biträdet, under tiden till den 1 november belöpt sig till mer än 1,100
kronor och kunde för hela året beräknas uppgå till minst 1,200 kronor.

Redan de i omförmälda avseende från departementet anförda siffror
— av vilka de, som torde vara därutinnan viktigast, nu återgivits
— syntes enligt från departementet uttalad mening visa, att det för närvarande
förelåge ett verkligt och stadigvarande behov av tre kvinnliga
biträden.

Utav de tre biträdena syntes ett böra tilldelas avlöning i högre grad,
den andra, med en begynnelseavlöning av 1,600 kronor. Det vore nämligen
avsett att, såsom redan sedan länge skett, åt detta biträde uppdraga
åtskilliga göromål av mera kvalificerad art, såsom förande av en del rotlar
och liggare samt ett lappregister över periodiska skrifter, uppsättande av
protokoll i lättare ärenden m. in.

På grund av vad sålunda från departementets sida anförts i fråga
om behövliga kvinnliga biträden, får kommittén förorda, att å justitiedepartementets
stat uppföras tre kvinnliga biträdesbefattningar, två i den
lägsta och en i den andra av de för dylika biträden vedertagna lönegraderna.

För närvarande äro i justitiedepartementet anställda dels en förste
vaktmästare och en vaktmästare, vilkas befattningar äro uppförda å departementets
stat, och dels tre extra vaktmästare.

Av de extra vaktmästarna hava två sin tjänstgöring förlagd till
departementets huvudlokaler i kanslihuset vid Mynttorget. Den ene av
dem har tjänstgöring varje söckendag emellan klockan 1—5 e. in. och
den andra varannan söckendag mellan kl. 10 f. m.—1 e. in.

Den tredje extra vaktmästaren, vilken tillika är anställd hos lagberedningen,
har däremot sin tjänstgöring huvudsakligen i de med varandra
sammanhängande lokaler i förutvarande riksdagshuset å Riddarholmen, som
disponeras av justitiedepartementet för en del av lagavdelningen och biblioteket
samt utav lagberedningen. Gottgörelse till denne extra vaktmästare
utgår till eu del från departementet och till en del från lagberedningen.

De i departementets huvudlokaler samtidigt tjänstgörande vaktmästarna
äro alltså i regel tre, men varannan dag mellan kl. 10 f. m.—1

54—102603. Löneregleringikommitténi bet. LIV.

Vaktmä stare.

426

e. in. endast två. Detta antal har, enligt vad från departementet anförts,
redan under nuvarande förhållanden visat sig val knappt. Särskilt vore
utgivaren av svensk författningssamling i stort behov av vaktmästarhjälp.
Brådskande budskickningar föranledde ofta, att alla tjänstgörande vaktmästare
måst samtidigt vara frånvarande från departementets lokaler och
tjänstemännen sålunda ställas utan vaktmästare.

Från departementets sida har nu begärts, att eu av de extra vaktmästarbefattningarna
måtte förändras till ordinarie. Det vore nämligen
tydligt, att ett stadigvarande behov av tre vaktmästare med full tjänstgöringsskyldighet
förelåge, även om departementet skulle få sina samtliga
lokaler, inbegripet biblioteket, förlagda i ett sammanhang.

Någon svårighet att även med nuvarande lokalförhållanden fördela
arbetet mellan tre ordinarie vaktmästare förelåge icke. I detta avseende
kunde ordnas på det sätt, att den nye ordinarie vaktmästaren finge sin
tjänstgöring förlagd till departementets och lagberedningens lokaler i förutvarande
riksdagshuset. Därvid kunde den anordning tillika träffas, att ett
belopp, motsvarande vad från lagberedningen för erhållen vaktmästarhjälp
utginge, användes till gottgörelse för extra vaktmästarbiträde i departementets
huvudlokaler.

Någon anledning att tro, det lagberedningens verksamhet skulle inom
eu närmare tid upphöra eller att beredningen skulle komma att byta lokal,
förefunnes icke. Och skulle så en gång bliva fallet, hade justitiedepartementets
arbete då säkerligen tillvuxit därhän, att departementet, även om
dess huvudlokaler vore endast de nuvarande, hade ensamt för dessa lokaler
behov av tre vaktmästare med full tjänstgöring.

Från departementets sida har fördenskull föreslagits uppförande på
departementets stat av ytterligare en vaktmästarbefattning ävensom att
därjämte medel måtte beräknas för anställande av en extra vaktmästare.

Kommittén har funnit behovet för departementet i dess helhet av
ytterligare en ordinarie vaktmästare vara ådagalagt och tillstyrker således
nyssnämnda förslag i vad det avser dennes befattning.

Ej heller har kommittén funnit anledning till erinran mot, att medel
till avlönande av en extra vaktmästare beräknas under vederbörligt anslag
på departementets stat.

I justitiedepartementet tjänstgöra för närvarande sju amanuenser,
av vilka fyra åtnjuta fasta arvoden. den och vi Genom

uppförande på departementets stat av två andre kanslisekre- sättningar.
terare skulle enligt av kommittén ovan angivna beräkningsgrunder ersättning
för fyra amanuenser vara vunnen.

Med antagande av en departementspersonal i tjänstemanna- och biträdesställning
till det antal, kommittén hår förut tillstyrkt, har nu från
departementets sida antalet erforderliga amanuenser angivits till tre. Av
dessa borde två tilldelas fasta årliga arvoden. Med hänsyn bland annat
därtill, att i detta departement anställning såsom fast amanuens borde
anses erfordra ungefärligen den föregående utbildning och användning i
domarvärv, som tidigare förutsattes för utnämning till vice häradshövding,
syntes vartdera av berörda fasta arvoden böra bestämmas till 2,400 kronor.

För gratifikation åt den tredje amanuensen borde beräknas ett belopp av
åtminstone 800 kronor för år. De till amanuenser erforderliga medlen
skulle alltså uppgå till 5,600 kronor för år.

Kommittén har ansett sig icke böra göra erinran mot den sålunda
beräknade summans storlek.

I enlighet med vad kommittén härovan uttalat, bör under nu ifrågavarande
anslag beräknas ersättning till en extra vaktmästare. Det i detta
avseende erforderliga belopp torde, i anslutning till vad uti kommitténs
betänkande (delen LI) angående reglering av löneförhållanden för vaktmästare
m. fl. anförts rörande avlöning åt vissa befattningshavare å extra
stat, böra beräknas till 1,270 kronor.

1 fråga om grunderna för beräkning av de för vikariatsersättningar
erforderliga medel torde nedannämnda förhållanden vara att taga i betraktande.

Därest å departementets stat uppföres eu statssekreterare-expeditionschef,
lärer man få utgå ifrån, att denne, i likhet med vad hittills varit
fallet med innehavaren av den nuvarande expeditionschefsbefattningen,
under någon tid varje år kan bliva av göromål, som äro att anse såsom särskilt
tillhörande statssekreterarbefattningen, förhindrad att handhava de
honom i hans egenskap av expeditionschef åliggande göromål. För sådan

428

tid liksom också för statssekreteraren-expeditionschefens semestertid måste
förordnas vikarie för expeditionschefsgöromålens bestridande; och lärer det
härvid, enligt vad från departementet framhållits, vara att förutse, att till
vikarie ej alltid skall kunna lämpligen tagas någon av departementets egna
befattningshavare.

För det kansliråd, som skulle hava att bestrida föredragningen i
regeringsrätten, synes semesterledigheten kunna, åtminstone till huvudsaklig
del, förläggas till den tid, under vilken regeringsrätten åtnjuter
ferier. Under nämnda ledighet torde ifrågavarande kansliråds föredragning
i statsrådsberedningen kunna fullgöras av det andra kanslirådet med hjälp
av övriga tillgängliga arbetskrafter i departementet. Ersättning till vikarie
under semester för förstnämnda kansliråd torde sålunda icke behöva särskilt
beräknas.

Då pa lagavdelningen alltid torde böra finnas någon med åliggande
att omhänderhava de löpande ärendena, lärer det vara erforderligt, att anstalt
i sådant avseende träftas för den tid, under vilken avdelningens chef ■>

åtnjuter semester. Härvid synes ledamoten å avdelningen i regel kunna
påräknas, i vilken händelse vikariatsersättningen till honom synes böra
utgå med skillnaden för ifrågakominande tid mellan hans egna och avdelningschefens
tjänstgöringspenningar. Skulle någon gång hinder för denne ledamot *

föreligga att bestrida nu avsedda vikarietjänstgöring, torde de löpande göromålen
kunna uppdragas åt statssekreteraren-expeditionschefen.

\ ikaric för ledamoten å lagavdelningen under hans semester synes
icke behöva beräknas.

För beredande av semesterledighet åt andra därtill berättigade befattningshavare
i departementet än de nu nämnda måste finnas tillgång
till vikariatsersättningar. De härför erforderliga medlens belopp torde få
beräknas efter de av riksdagen därutinnan tidigare godkända grunder.

Vid denna beräkning får hänsyn även tagas till möjligt behov av
tillgång utöver tjänstgöringspenningarna för ersättning åt vikarie för
kvinnligt biträde och vaktmästare vid sådan befattningshavares sjukdomsförfall.

På grund av vad ovan anförts har kommittén ansett till vikariatsersättningar
böra beräknas ett belopp av 2,600 kronor.

De till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättniugar erforderliga
medlen skulle sålunda sammanlagt uppgå till, i avrundat tal, 9,500
kronor.

Under antagande att å departementets stat komme att uppföras tre
kvinnliga biträden har från departementet uttalats, att för extra skrivbiträden
och annan extra renskrivningskostnad borde anvisas medel, vilkas belopp
lämpligen syntes kunna bestämmas till sammanlagt 2,000 kronor. På sätt
kommittén tidigare här ovan framhållit, torde ifrågavarande kostnad böra
bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

På grund av vad kommittén här ovan beträffande förevarande departement
anfört och föreslagit, får kommittén framlägga följande förslag till
stat (se omstående sida).

Jämföres den summa, 87,100 kronor, å vilken kommitténs statförslag
slutar, med sammanlagda beloppet av de anslag på ordinarie och extra stat,
vilka för år 1917 utgå till justitiedepartementet, 57,283 kronor, visar det
sig, att kommitténs förslag innebär en ökning i utgifterna för departementet
med 29,817 kronor.

I detta hänseende må emellertid erinras, dels hurusom därigenom,
att utgivandet av svensk författningssamling komme att tillhöra vissa befattningshavare
såsom tjänsteåliggande, en utgift från förslagsanslaget till
svensk författningssamling å åtminstone 3,200 kronor skulle komma att
besparas, dels ock att, enligt vad från departementet uppgivits, för behörigt
uppehållande av departementsarbetet under de senare åren måst
antingen anlitas det under andra huvudtiteln uppförda anslag till extra
utgifter eller ock, såsom ovan i fråga om gottgörelse å 2,500 kronor till
en föredragande för ärenden rörande utlänningars och vissa bolags fastighets-
och gruvförvärv m. in. meddelats, anvisas medel under förskottstitel
för framtida anmälan till ersättande.

430

Förslag

till

stat för justitiedepartementet.

		Tjänst-
	Lön.	görings-	till-	Summa.
		pennin- gar.	lägg.
Kansliav delning en:
j 1 statssekreterare och expeditionschef,					(Av detta arvode anses 3,000
arvode .............				11,000	\ kr. motsvara tjänstgör i ligg-penningar.
1 kansliråd............	5,000	2,500	600	8,100	(Efter 5 år kan lönen höjas med
1 dito...............	5.000	2,500	COO	8,100	( 600 kr.
					(Efter 5 år kan lönen höjas med
1 förste kanslisekreterare......	3.600	1,800	400	5,800	] 500 kr. och efter 10 år med
					[ ytterligare 500 kr.
j 1 registrator ............	2,600	1,600	300	4,500	(Efter 5 år kan lönen höjas med
j 1 andre kansli sekreterare......	2,200	1,500	300	4,000	500 kr., efter 10 år med , ytterligare 500 kr. och efter
1 dito, med tjänstgöring även a lag-avdelningen ...........					15 år med än vtterligare
2,200	1,500	300	4,000	500 kr.
Lagavdelningen:
1 chef för justitiedepartementets lag-					(Av detta arvode anses 2,800 j
avdelning, arvode........	—	—		10,000	< kr. motsvara tjänstgörings- j 1 penningar.
					(Av detta arvode anses 2,500!
1 ledamot å lagavdelningen, arvode .	“			8,100	kr. motsvara tjänstgörings- i 1 penningar.
1 förste kanslisekreterare, med tjänst-					(Efter 5 år kan lönen höjas med j
göring även å kansliavdelningen. .	3,600	1,800	400	5.800	’ 500 kr. och efter 10 är med j
—			[ ytterligare 500 kr.
1 kvinnligt biträde av andra graden .	900	550	150	1,600	I # \| I Efter 5 år kan lönen höjas med j
1 kvinnligt biträde av första graden .	700	350	150	1,200,	[. 200 kr. och efter 10 år med j
1 dito ..............	700	350	150	1,200	ytterligare 200 kr.
					(Efter 5 år kan lönen höjas med i
1 förste vaktmästare........	900	550	150	1,600	j 100 kr. och efter 10 år med ! 1 ytterligare 100 kr.
					) Efter 5 år kan lönen höjas med 1
1 vaktmästare........... 1 dito.............. Till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar........	700 700	450 450	150 150	1,300 1,300	1 100 kr., efter 10 år med ''i ytterligare 100 kr. och efter j ( 15 år med än ytterligare ■ ) 100 kr.


—	—	—	9,500
Summa kronor	—		87,100

Anm. Därest bostad med bränsle eller med bränsle och lyse anvisas åt förste vaktmästare
eller vaktmästare, skall lian av sin lön avstå för ^bostad med bränsle 250 kronor samt för bostad med
bränsle och lyse 275 kronor, allt för år räknat. Atnjutes lyse, åligger befattningshavare att själv bekosta
armatur och lampor.

U trikesdepartementet.

De förhållanden, vilka för övriga departements vidkommande, i vad
den ordinarie personalen angår, föranlett ett i det hela orubbat vidmakthållande
av 1878 års stater och lett till tillgodoseendet av det ökade personalbehovet
förmedelst extra anslag, äga i avseende å utrikesdepartementet
icke motsvarande tillämpning. På grund av omständigheter, betingade av
detta departements särskilda ställning, har dess ordinarie stat alltsedan år
1878 undergått väsentliga ändringar. I korthet torde här få erinras om dessa.

I 1878 års stat voro upptagna, utom kabinettssekreteraren, 3 avdelningschefer,
1 arkivarie, 1 förste sekreterare och 6 andre sekreterare (3 i
högre och 3 i lägre lönegrad) samt 1 förste vaktmästare och 4 vaktmästare,
varjämte voro uppförda arvoden till 1 introduktör för främmande sändebud
och en skönskrivare. Vid 1883 års riksdag avfördes ur staten arvodet till
den sistnämnda befattningshavaren. På grund av deri växande arbetsmängden
inrättades vid 1899 års riksdag ytterligare en förste sekreterartjänst
och en andre sekreterarbefattning av högre lönegraden, varjämte
ävenledes å stat uppfördes en andre arkivarie.

Den svensk-norska unionens upplösning föranledde år 1906 en ny
organisation av utrikesdepartementet. Vid sistnämnda års riksdag fastställdes
ny stat för departementet och uppfördes därå utom kabinettssekreteraren
följande befattningshavare: 4 avdelningschefer, 3 förste och 6 andre
sekreterare (4 av högre och 2 av lägre lönegraden), 1 förste och 1 andre
arkivarie samt 1 förste vaktmästare, 4 vaktmästare och en portvakt. Den
sistnämnde hade ej förut funnits å staten. För de olika slagen av övriga
befattningshavare bibehöllos avlöningsförmånerna vid samma belopp som
de dittillsvarande. A ordinarie stat under tredje huvudtiteln uppfördes
ett anslag »vikariatsersättning, renskrivning, tillfälliga biträden in. m.» ä
14,000 kronor.

Vid 1908 års riksdag höjdes kabinettssekreterarens arvode till 9,000
kronor.

Genom beslut av 1909 års riksdag tillkom inom departementet en
särskild pressavdelning, och uppfördes, för bestridande av arbetsuppgifter
å den nya avdelningen, på departementets stat ytterligare 1 förste sekreterare,
varjämte medel anvisades på extra stat till förstärkning av arbetskrafterna
inom departementet (för avlönande av arbetsbiträde å pressavdelningen).

För sistnämnda ändamål anvisades medel ock för vart och ett av
åren 1911 och 1912 på extra stat.

Det ordinarie anslaget till vikariatsersättning, renskrivning, tillfälliga
biträden in. m. undergick vid 1909 års riksdag en förändring så till vida,
att renskrivningskostnaderna överflyttades till förslagsanslaget till skrivmaterialier,
expenser, ved, ljus m. m. och att ett belopp av 9,100 kronor
uppfördes i staten under ändrad titel: vikariatsersättning, extra biträden
in. m.

Här må erinras, att befattningshavare i utrikesdepartementet kommit
i åtnjutande av den provisoriska lönereglering, som beviljats vid 1910
och följande årens riksdagar.

Vid 1912 års riksdag skapades en särskild chefsbefattning för den
år 1909 tillkomna pressavdelningen, i det att å ordinarie stat uppfördes
ytterligare en avdelningschef. Denna anordning betingade ävenledes uppförande
å departementets stat av eu andre sekreterarbefattning i högre lönegraden,
varvid den förut för pressavdelningen anställde förste sekreteraren
överflyttades på rättsavdelningen för att tillgodose det där ökade arbetet
med arvsärenden.

Anslaget till vikaiiatsersättning, extra biträden in. m. höjdes vid
1910 års riksdag till 12,600 kronor. Denna höjning föranleddes av ökat
behov av extra vaktbetj aning ävensom av anställandet av särskild telefonvakt.
I anledning av de vid 1912 års riksdag nyinrättade tjänsterna ävensom
för tillgodoseende av extra vaktbetjäning höjdes anslaget vid sistnämnda
års riksdag till 14,000 kronor. Vid 1913 års riksdag ändrades
anslagets titel till vikariatsersättning, extra biträden in. m. i utrikesdepartementet,
till skillnad från ett under tredje huvudtiteln uppfört nytt anslag
till, bland annat, vikariatsersättning vid beskickningar och konsulat. Vid
1915 års riksdag höjdes anslaget ytterligare till 15,100 kronor, vilken
höjning betingades av behovet att anställa ytterligare en extra vaktmästare.

43ii

Vidare* anvisades vid 1912 års riksdag ett anslag av 6,000 kronor
på extra stat för år 1913 till avlöning åt kvinnliga biträden i departementet.
Enahanda anslagsbelopp beviljades jämväl för åren 1914 och
1915. För år 1916 höjdes anslaget till 10,400 kronor. Ökningen av göromålen
i departementet föranledde vid 1916 års riksdag en ytterligare ökning
av samma anslag till 14,000 kronor.

Slutligen är att erinra, hurusom Kungl. Maj:t i proposition till 1916
års riksdag, med angivande av vissa riktlinjer för departementets vidare
utveckling och tillgodoseende av det ökade personalbehovet, föreslog riksdagen
att till provisorisk förstärkning av departementets arbetskrafter m.
in. bevilja på extra stat för år 1917 ett belopp av 36,075 kronor. Beloppet
blev ock av riksdagen beviljat, varvid riksdagen sade sig icke hava
ingått på något bedömande av den ifrågasatta nya organisationen inom
departementet eller föreslagna arvodesbelopps storlek m. m. utan ansett
det för ändamålet beviljade anslaget böra efter Kungl. Maj:ts beprövande
användas.

Numera har utrikesdepartementets organisation blivit provisoriskt
ordnad efter de riktlinjer, som angåvos i den framställning, vilken avgavs
till 1916 års riksdag.

Det har nu från departementet framhållits, att ett definitivt ordnande
av dess organisation icke lämpligen kunde ske under den nu föreliggande
och av de politiska förhållandena i Europa framkallade extraordinära situationen,
utan att därmed borde anstå till dess mera vanliga förhållanden
efter kriget kunde föranleda förändringar och förbättringar.

Vidare har från departementet ifrågasatts, huruvida icke för framtiden
en organisation borde införas, genom vilken en sammanslagning av
departementets tjänstemän samt beskicknings- och den avlönade konsulatpersonalen
ägde rum, så att dessa kategorier av tjänstemän bildade eu
enhetlig kår, något som ur många synpunkter, ej minst ur rekryteringsoch
befordringssynpunkt, vore önskvärt.

Det har emellertid ansetts uppenbart, att så långt gående frågor ej
lämpligen nu kunde diskuteras och att man tills vidare borde b)''gga på
hittills rådande förhållanden. Då befattningshavare i utrikesdepartementet
med ett par undantag hittills i avlöningshänseende varit likställda med

55—162603. Löneregleringskommitténs bet. Lill.

434

Kabinetts sekreterare.

motsvarande befattningshavare i de andra departementen, har vid frågan
om en blivande lönereglering för Kungl. Maj:ts kansli denna omständighet
ansetts böra tagas i betraktande.

Vad först beträffar kabinettssekreterarposten, har det icke blivit ifrågasatt
att uppdela densamma i en statssekreterar- och en expeditionschefsbefattning
såsom för andra departement föreslagits.

Det har i detta avseende från utrikesdepartementet framhållits, att
de ärenden, som tillhörde departementets handläggning, utgjordes, i motsats
till förhållandena inom andra departement, i så ringa omfattning av s. k.
riksdagsärenden, att redan av detta skäl en uppdelning av kabinettssekreterarposten
i två befattningar syntes opåkallad. Däremot hade det befunnits
önskvärt att organisera denna befattning på ett sådant sätt, att man kunde
påräkna, att innehavaren en längre tid kvarstode på sin post för att tillhandahålla
departementschefen den för utrikesledningen nödiga rutin, fackinsikt
och kontinuitet. Kabinettssekreteraren skulle således hava samma
ställning som den tillämnade statssekreteraren i andra departement men,
i olikhet med vad som föreslagits i fråga om sistnämnda befattningshavare,
behålla den fulla ledningen av departementets arbete.

I detta avseende har från departementet föreslagits, att kabinettssekreteraren
skulle erhålla en avlöning av 12,000 kronor, därav lön 9,000
kronor, motsvarande ministers med samma belopp utgående egentliga lön.

För att lätta hans arbetsbörda har man emellertid tänkt sig, att en
av departementets avdelningschefer skulle förordnas såsom biträdande kabinettssekreterare.
För denne sistnämnde har föreslagits, utöver honom
tillkommande avlöning som avdelningschef, ett arvode av den storlek, att
hans sammanlagda avlöning bleve lika med expeditionschefs.

Förslaget innebär att bereda kabinettssekreteraren i huvudsak samma
ställning som envoyé, för vilket ändamål hans nuvarande arvode 9,000
kronor borde höjas till 12,000 kronor, därav 9,000 kronor skulle anses
motsvara en envoyés med samma belopp utgående egentliga lön.

I betraktande emellertid därav, att kabinettssekreterarens ordinarie
avlöning för närvarande är lika med vad som utgår till expeditionschef i

435

övriga departement, har kommittén icke ansett sig nu för hem ill de befattningshavare
kunna förorda högre belopp å ordinarie stat än vad kommittén
i fråga om statssekreterare föreslagit. Oavsett huruvida vid en framtida
lönereglering för departementet det kan befinnas lämpligt tillmötesgå det
framställda kravet i avseende å kabinettssekreterarens avlöningsförmåner,
saknar kommittén nu anledning att till närmare skärskådande upptaga detsamma.

Vad angår frågan om uppförande å ordinarie stat av arvode åt en
biträdande kabinettssekreterare, anser kommittén även spörsmålet härom
böra anstå, tills frågan om departementets definitiva organisation föreligger,
vadan de medel, som för ändamålet må befinnas erforderliga, synas böra
tills vidare utgå av anslag å extra stat.

Kommittén får alltså förorda, att det å departementets ordinarie stat
upptagna arvodet åt kabinettssekreteraren bestämmes till 11,000 kronor.

Beträffande de nuvarande fem kansliråden och avdelningscheferna i
utrikesdepartementet har föreslagits, att desamma måtte i avlöningshänseende
likställas med de kansliråd i övriga departement, som äro föredragande
i statsrådsberedningen.

Från och med ingången av år 1917 tjänstgöra i departementet tre
extra avdelningschefer, av vilka en är avsedd att vikariera för den avdelningschef,
som förordnas till biträdande kabinettssekreterare. Nämnda
tre extra avdelningschefer, vilka ansetts motsvara extra byråchefer eller
särskilda föredragande i andra departement, åtnjuta för närvarande arvoden
å 7,000 kronor, utgående av det å extra stat beviljade anslaget till
provisorisk förstärkning av departementets arbetskrafter m. in.

Under antagande att extra byråchefs och särskild föredragandes befattningar
i andra departement kunde komma att förändras till sådana kansli rådsbefattningar,
vilkas innehavare vore föredragande i regeringsrätten, har ifrågasatts,
att beinälda extra avdelningschefer borde erhålla enahanda avlönino-sförmåner,
som kunde komma att bestämmas för nämnda kanslirådstjänster.
Då det emellertid befunnits önskvärt att icke öka antalet kansliråd i utrikesdepartementet
utöver det strängt nödvändiga och då den ene av de extra
avdelningscheferna blott vore avsedd att vikariera för den ordinarie av -

Kansliråd

436

delningschef, som tjänstgör såsom biträdande kabinettssekreterare, bär
sistnämnde extra avdelningschef ansetts kunna i staten uppföras såsom förste
sekreterare med ett tilläggsarvode.

I likhet med vad kommittén ovan anfört i fråga om arvode åt eu
biträdande kabinettssekreterare anser kommittén, att även spörsmålet om
ifrågavarande extra avdelningschefsbefattningars ombildning till ordinarie
tjänster bör tills vidare anstå, intilldess frågan om departementets definitiva
organisation kommer under omprövning.

Då dessutom anordningen med extra avdelningschefer så nyligen
trätt i verksamhet och någon erfarenhet om det stadigvarande behovet i
förevarande avseende icke ännu kan anses föreligga, anser sig kommittén
även ur denna synpunkt icke nu kunna förorda uppförande å departementets
stat av flera kansliråd än som för närvarande därstädes finnas.
För tillgodoseende av departementets behov härutöver torde, såsom för år
1917 skett, medel böra beredas å extra stat.

Kommittén får alltså förorda, att å departementets stat uppföras
fem kansliråds- och avdelningschefsbefattningar med av kommittén förut
för kanslirådstjänster föreslagna avlöningsförmåner.

Förste sek- I departementets stat äro för närvarande uppförda fyra förste sek 1

förste äril- reterare och en förste arkivarie med enahanda avlöningsförmåner som kanslirancr.
sefcreterare i Övriga departement. Det har föreslagits, att de skulle likställas
med kanslisekreterare av högre lönegraden och komma i åtnjutande av
samma löneförmåner, som för dessa kunde bliva bestämda.

Vidare har från departementet erinrats, att från och med år 1917
en extra förste sekreterarbefattning inrättats, vars innehavare skulle stå
till kabinettssekreterarens och chefens för personalavdelningen disposition
för beredande av de särskilda ärenden, som kunde av dem anförtros honom.

Genom den från departementet föreslagna anordningen, att vikarien
för den avdelningschef, som tjänstgjorde såsom biträdande kabinettssekreterare,
skulle vara en förste sekreterare med tilläggsarvode, skulle antalet
förste sekreterare behöva ökas med ytterligare en dylik befattning.

Enligt vad från departementet dessutom erinrats, har den stora ökningen
av göromålen vidare gjort inrättandet av en ny tjänstebefattning å arkiv -

avdelningen nödvändig, och för detta ändamål voro av anslaget å extra stat
för år 1917 medel beräknade för eu extra andre arkivarie. Det har nu
framhållits, att de åligganden, som den nye befattningshavaren fått sig
anförtrodda, däribland särskilt ledningen av det synnerligen ansvarsfulla
och krävande arbetet med chiffrering och dechiffrering, vore av den art, att
det — för att kunna påräkna att för befattningen erhålla en fullt kompetent
person — syntes nödvändigt att befattningshavaren erhölle samma
ställning och samma avlöningsförmåner som en förste arkivarie.

Aven i fråga om de nu omförmälda befattningshavarna anser sig
kommittén av samma skäl, som kommittén ovan beträffande de extra avdelningscheferna
anförde, icke böra förorda, att å blivande stat uppföres
större antal befattningar än som redan nu är å sådan stat upptaget.
Medel för tillgodoseende av departementets stegrade behov i nämnda avseenden
synas tills vidare böra äskas å extra stat.

Ett likställande i avlöningshänseende av förste sekreterarna med
förste kanslisekreterarna i de övriga departementen finner kommittén vara
lämpligt, liksom ock den nuvarande å stat uppförde förste-arkivariebefattningen
synes böra komma i åtnjutande av samma avlöningsförmåner,
som tillkomma förste arkivarier i riksarkivet, d. v. s. andra normalgradens.

Kommittén får alltså förorda uppförande å departementets stat av
fyra förste sekreterare och en förste arkivarie med de för andra gradens
tjänstemän i de centrala verken vedertagna avlöningsförmåner.''

A departementets stat äro för närvarande uppförda fem andre sekreterare
med avlöning av 3,000 kronor (= begynnelseavlöningen för tjänster
i första eller lägsta normalgraden enligt äldre stater i ännu ej nyreglerade
centrala verk) och två andre sekreterare med avlöning av 2,000
kronor, båda kategorierna utan rätt till ålderstil lägg.

v Från departementets sida har nu föreslagits, att denna skillnad i
avlöningshänseende de båda slagen av andre sekreterare emellan måtte
upphöra, och har härvid betonats, att detta vore så mycket hellre önskvärt,
som det under nuvarande förhållanden vanligen inträffade, att en

Andre sekreterare.

438

attaché med ett av de arvoden, som för dem vore bestämda, vid sin utnämning
till andre sekreterare komme i en avsevärt sämre löneställning.
Detta missförhållande borde rättas och alla andre sekreterare komma i
åtnjutande av de avlöningsförmåner, som kunde bliva bestämda för kanslisekreterare
i lägre lönegraden.

Vad i fråga om andre sekreterarna från departementet anförts finner
kommittén ej skäl motsätta sig, och får alltså förorda, att å departementets
stat måtte uppföras sju dylika befattningar med de avlöningsförmåner,
som kommittén tillstyrkt beträffande andre kanslisekreterare i övriga departement.

Andre arki- För andre arkivarien i utrikesdepartementet är i staten uppförd en

avlöning av 3,000 kronor jämte två ålderstillägg å 500 kronor, d. v. s.
avlöningsförmånerna i första normalgraden uti ännu ej nyreglerade centrala
verk. Från departementet har hemställts, att andre arkivarien måtte
komma i åtnjutande av de avlöningsförmåner, som kunde varda bestämda
för registratorer i andra departement.

Kommittén har emellertid icke funnit tillräcklig anledning förorda,
att andre arkivarien uppflyttas i en högre lönegrad än den, som nu tillkommer
andre arkivarier i riksarkivet och kommittén ovan för andre sekreterarnas
vidkommande föreslagit.

Kvinnliga För närvarande finnas i utrikesdepartementet fast anställda tjugu

kvinnliga biträden, av vilka sju avlönas från ett å extra stat för år 1917
beviljat anslag å 14,000 kronor till avlöning åt kvinnliga biträden i departementet
samt de övriga från det ordinarie förslagsanslaget till skrivmaterialier,
expenser, renskrivning m. m. Av de från förstnämnda anslag
avlönade biträdena uppbära, enligt vad som blivit upplyst, ett biträde
2,800 kronor, vart och ett av fyra biträden 2,000 kronor och två biträden
1,600 kronor vartdera. Av de andra tretton biträdena avlönas nio
med årliga arvoden, av vilka ett utgår med 3,400 kronor, ett med 2,000
kronor och sju med 1,600 kronor, samt fyra biträden med timpenning
från 50 öre till 80 öre i timmen.

I)ct har nu från departementet framhållits, att av dess fasta kvinnliga
biträden säkerligen åtminstone sexton komme att även efter krigets
slut för framtiden bliva för arbetet oundgängligen nödvändiga. Dessa
sexton biträden syntes därför böra uppföras å departementets stat vid nu
förestående lönereglering; och med avseende å de arbetsuppgifter, som de
hade sig ålagda, borde åtta av dem placeras i tredje graden och åtta i andra
graden.

Vidare har från departementet vissa önskemål framställts, rörande
två dylika biträden, vilka, såsom ovan nämnts, åtnjuta i avlöning resp.
i?,800 och 3,400 kronor. Enligt vad som meddelats, har det med förstnämnda
belopp avlönade varit i departementets tjänst i 25 år. Någon
nedsättning i hennes nuvarande avlöning borde genom befattningens uppförande
å ordinarie stat icke ifrågakomma efter så lång tjänstgöring, vadan
skillnaden mellan begynnelseavlöningen för biträde av tredje graden jämte
två ålderstillägg, 2,400 kronor, och hennes nuvarande avlöning, 2,800 kronor,
eller alltså 400 kronor om året syntes böra tillerkännas henne, dock
med längre daglig tjänstgöringsskyldighet än den för kvinnliga biträden i
allmänhet stadgade. Det andra av nu ifrågavarande biträden, vilket uppbure
en sammanlagd avlöning av 3,400 kronor, hade i 32 år varit i departementets
tjänst, vadan icke heller i hennes avlöning någon nedsättning
syntes vid befattningens uppförande å ordinarie stat böra ifrågakomma.
Även åt henne borde därför tillerkännas ett tilläggsarvode, motsvarande
skillnaden mellan tredje gradens begynnelseavlöning med två ålderstillägg,
2,400 kronor, och nuvarande avlöningen, 3,400 kronor, eller alltså 1,000
kronor om året, dock med skyldighet till längre daglig tjänstgöring än den
för kvinnliga biträden i allmänhet stadgade.

Enligt vad kommittén inhämtat, voro under år 1914 före krigsutbrottet
anställda i utrikesdepartementet tolv kvinnliga biträden. Av dem
voro sex sysselsatta med arbeten av sådan beskaffenhet, som ansågs betinga
ett jämnställande av dessa med de kvinnliga biträden av tredje graden,
som numera finnas i vissa ämbetsverk.

På sätt kommittén jämväl inhämtat, göres det gällande, att på de
i utrikesdepartementet anställda kvinnliga biträdena måste ställas sådana

440

fordringar på språkkunskap, allmänbildning och omdöme, att biträden
med avlöning enligt gällande första eller lägsta normalgraden icke där
kunna ifrågasättas.

I detta sammanhang tillåter sig kommittén erinra, att, då vid 1912
års riksdag medel begärdes till avlöning åt kvinnliga biträden i departementet,
det dels upplystes, att ett biträde, som då varit i departementet
anställt i 20 år, under de sista åren uppburit en årsinkomst av mellan
2,700 och 2,800 kronor, vari någon ändring icke ifrågasattes, dels ock
beräknades, att avlöningen åt två biträden skulle utgå i enlighet med begynnelseavlöningen
för biträden av andra graden eller alltså 1,000 kronor.
Då vid 1915 års riksdag fråga framlades om höjning av anslaget
till kvinnliga biträden, avsåg den begärda anslagsökningen dels att kunna
uppflytta två biträden ä 1,600 kronor till likställighet med dylika biträden
i tredje graden dels ock att kunna å departementets handelsavdelning anställa
ytterligare två kvinnliga biträden med en avlöning av respektive
2,000 och 1,600 kronor. Framställningen blev ock av riksdagen bifallen.
Vid 1916 års riksdag framlades ånyo förslag om ökning av omförmälda
anslag, varvid avsågs beredande av medel till avlöning åt två
kvinnliga biträden, det ena å rättsavdelningen och det andra å handelsavdelningen,
med 2,000 kronor åt vardera. Riksdagen medgav tredje
gradens avlöning åt biträdet å rättsavdelningen men fann icke tillräckliga
skäl anförda för att biträdet å handelsavdelningen skulle erhålla högre avlöning
än efter andra graden. Riksdagen sade sig härvid hava utgått
från nödvändigheten av att vid inrättande av nya kvinnliga biträdesbefattningar
av tredje lönegraden framgå med stor försiktighet på grund av
de konsekvenser det skulle kunna medföra, därest icke i de enskilda fallen
gränserna för användningen av ifrågavarande avlöningstyp noga upprätthölles.

Vid prövning av de utav Kungl. Maj:t i berörda avseenden framlagda
förslagen har riksdagen sålunda haft att uppmärksamma det behov
av kvalificerade kvinnliga biträden, som inom utrikesdepartementet föreligger,
och hava med riksdagens medgivande eller utan erinran från dess
sida arvoden utgått till fem biträden med avlöningar efter tredje graden
eller därutöver. Den från departementet till kommittén lämnade framställ -

441

ningen visar, att jämväl från det ordinarie förslagsanslaget till skrivmaterialier
in. m. avlöningar utgått till ett dylikt biträde med 2,000 kronor
ävensom till ett med 3,400 kronor.

Beträffande de kvinnliga biträdena i utrikesdepartementet torde få
framhållas, att från departementets sida till en början en viss tvekan rått,
huruvida det vore lämpligt att nu å ordinarie stat begära uppförande av
visst antal dylika befattningar. Det syntes nämligen vara omöjligt att
beräkna, huru många sådana bitx-äden kunde bliva erforderliga, sedan mera
ordnade förhållanden efter krigets slut inträtt. Emellertid har man inom
departementet frångått denna uppfattning, och har det nu, såsom ovan
nämnts, från departementet föreslagits uppförande å stat av sexton dylika
biträdesbefattningar, därav åtta av andra och åtta av tredje graden.

Då det likväl ej torde få anses uteslutet, att nuvarande extraordinära
förhållanden kunnat i större eller mindre mån inverka på antalet
erforderliga dylika biträden, och då kommittén härförutom anser att, när
nu är fråga om att första gången å ordinarie stat för utrikesdepartementet
uppföra biträdesbefattningar av förevarande slag, man bör gå till väga
med försiktighet, har kommittén funnit sig ej kunna förorda upptagande
å nämnda stat av så stort antal som sexton kvinnliga biträden. Enligt
kommitténs mening torde antalet tills vidare böra begränsas till tolv eller
samma antal, som var för handen år 1914, innan nu rådande särskilda
förhållanden inträtt. Kommittén finner redan detta antal högst betydande,
men anser dock, att beträffande utrikesdepartementet sådana särskilda omständigheter
få antagas föreligga, som kunna motivera uppförande å stat
av biträden till sistnämnda antal.

Vad angår de olika avlöningsgraderna för kvinnliga biträden inser
kommittén till fullo vikten därav, att av biträdena i utrikesdepartementet
fordras sådana kvalifikationer såväl i avseende å språkkunskap som beträffande
allmänt omdöme, som betinga deras hänförande till de båda
högre graderna. I fråga om antalet biträden, vilka böra hänföras till
tredje och till andra graden, anser kommittén, såväl i betraktande av vad
i frågan förekommit vid föregående riksdagar som ock vid en jämförelse med
vad i detta avseende från andra departement föreslagits, att skäl må anses
föreligga att uppföra fem biträden i tredje och sju biträden i andra graden.

56—162603. Löneregleringslcommitténs bet. Lill.

442

Vaktmäs tare.

Kommittén får alltså förorda, att å departementets stat uppföras
tolv kvinnliga biträden, därav fem av tredje och sju av andra graden.

Vad slutligen angår det från departementet uttalade önskemålet
om beredande av särskilda tilläggsanslag åt två av ifrågavarande biträden,
vilka lång tid tjänstgjort i departementet och åtnjöte avlöning av resp.
2,800 och 3,400 kronor, anser sig kommittén sakna anledning att vid
frågan om lönereglering för befattningshavare i departementet ingå på detta
spörsmål. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, därest så befinnes
lämpligt, hos riksdagen framlägga förslag om personliga avlöningstillägg
åt berörda två befattningshavare.

Ett bifall till kommitténs förslag i avseende å de kvinnliga biträdena
skulle betinga en ökning av den ordinarie staten med 21,200 kronor.
Härigenom skulle dels det nu för ändamålet utgående extra anslaget å
14,000 kronor bliva obehövligt dels ock en minskning av det ordinarie
förslagsanslaget till skrivmaterialier, expenser, renskrivning m. m. med
7,200 kronor möjliggöras.

A departementets stat äro för närvarande uppförda en förste vaktmästare,
fyra vaktmästare samt en portvakt. Förste vaktmästaren åtnjuter
å ordinarie stat en avlöning av 950 kronor utan rätt till ålderstillägg
men med förmånen av fri bostad, och för portvakten är avlöningen
lika med avlöningen för vaktmästare, dock utan rätt till ålderstillägg
men med fri bostad. Dessutom äro, enligt vad som meddelats, i departementet
anställda fyra extra vaktmästare med samma tjänstgöringsskyldighet
som de ordinarie. Härjämte har på grund av de genom kriget
särskilt ökade göromålen och mängden av besökande i departementet
ytterligare extra vakt betjäning måst anlitas.

Det har nu framhållits, att, då de nio vaktmästarna, som hade full
daglig tjänstgöring, utan tvivel bleve nödvändiga även efter krigets slut,
de borde uppföras å departementets stat med enahanda avlöningsförmåner,
som kunde komma att ifrågasättas för förste vaktmästare och vaktmästare
i de övriga departementen. Portvakten, vilken nu icke åtnjöte ålderstilllägg,
har i detta avseende föreslagits att likställas med vaktmästare.

Kommittén kan för sin del icke biträda förslaget om uppförande å
ordinarie stat av fyra nya vaktmästarbefattningar. Erdigt kommitténs
mening synes det vara tillräckligt, därest nu två nya sådana befattningar
å stat uppföras. Departementet skulle då komma att förfoga över sju ordinarie
vaktmästare, därav eu förste vaktmästare. I avlöningshänseende
böra dessa jämnställas med motsvarande befattningshavare i övriga departement.

Beträffande portvakten anser kommittén sig icke böra motsätta sig
det från departementet härutinnan framlagda förslaget. Då kommittén
alltså i sitt statförslag upptagit denna befattning med enahanda avlöningsförmåner
som för vaktmästare i allmänhet, har kommittén dock velat till
vidare utredande framställa spörsmålet om, huruvida icke befattningen må
böra efter nuvarande innehavarens avgång såsom ordinarie befattning ur
staten avföras.

För närvarande utgår ett ordinarie anslag å 15,100 kronor till vi- ViiariaUer °

c sattntnjjar,

kariatsersättning, extra biträden m. m. i departementet. Detta anslag är extra biträi
riksstaten uppfört såsom ett särskilt anslag under tredje huvudtiteln. en m
Det har nu från departementet föreslagits, att detsamma, i likhet med vad
fallet är beträffande motsvarande anslag för övriga departement, bör ingå såsom
eu särskild anslagspost under det ordinarie anslaget till departementet.

Enligt inom departementet verkställda beräkningar borde anslaget fastställas
till minst 24,000 kronor.

Mot förslaget att ifrågavarande anslag skulle ingå som en särskild
anslagspost under det ordinarie anslaget till departementet har kommittén
intet att erinra.

De förhöjda avlöningarna till departementets befattningshavare ävensom
uppförande å stat av kvinnliga biträdesbefattningar samt ytterligare
två vaktmästare föranleda givetvis en höjning av de till vikariatsersättningar
erforderliga medel. I enahanda hänseende bör ock tagas i betraktande
behovet av medel utöver tjänstgöringspenningarna till avlönande av
vikarier för kvinnliga biträden och vaktmästare under sjukdomsförfall. A
andra sidan bör vid beräknandet av anslaget i fråga erinras, att två från

444

detta anslag nu avlönade extra vaktmästare skulle, eldigt kommitténs förslag,
komma att uppföras på ordinarie stat.

Sammanlagda anslaget till vikariatsersättningar, extra biträden m. m.
har kommittén med aktgivande å berörda omständigheter ansett böra upptagas
till, i avrundat tal, 15,200 kronor.

Därest under nuvarande förhållanden särskilda ersättningar erfordras
till ytterligare extra biträden, torde medel för detta ändamål böra beredas
på extra stat antingen såsom ett tilläggsanslag till förevarande anslagspost
eller ock såsom ingående i det extra anslaget till provisorisk förstärkning
av departementets arbetskrafter.

Anslaft°textra Enligt vad från departementet framhållits och i det föregående
Provisorisk omnämnts, har ett definitivt ordnande av dess organisation icke nu ansetts
nlng^av^de-lämpligt att åvägabringa. Beträffande de krav från departementets sida i
tet^arbets- avseende å ökade arbetskrafter, i fråga om vilka ovisshet synes kunna förekrafter
ligga, huruvida de icke huvudsakligen äro betingade av nu rådande utrikespolitiska
förhållanden, har kommittén ansett sig icke kunna för närvarande
förorda, att desamma tillgodoses medelst anslag å ordinarie stat.
utan att fortfarande medel böra därför anvisas å extra stat. Kommittén
har låtit denna sin uppfattning komma till synes vid spörsmålen om höjning
av kabinettssekreterarens arvode, om en biträdande kabinettssekreterare,
om extra avdelningschefer samt om extra förste sekreterare och en
ytterligare förste arkivarie.

För år 1917 har riksdagen till provisorisk förstärkning av departementets
arbetskrafter m. m. beviljat ett extra anslag av 36,075 kronor, ur
vilket anslag medel äro avsedda att för sistnämnda år tillgodose behov
jämväl i nyssberörda hänseenden. Då framställning om förstärkningen
gjordes hos riksdagen, framlades jämväl en beräkning av nämnda anslag
(se sid. 239 i detta betänkande); riksdagen sade sig emellertid icke vilja
ingå i prövning av de ifrågasatta beloppens storlek, utan ansåg det anslag,
som för ändamålet beviljades, böra efter Kungl. Maj:ts beprövande användas.

Nu har från departementet framlagts förslag till extra stat för år
1918, upptagande följande poster:

445

Höjning av kabinettssekreterarens arvode.........kronor 1,000

Arvode åt biträdande kabinettssekreterare......... » 1,900

Två extra avdelningschefer, var och eu med 8,100 kronor . » 16,200

En extra förste sekreterare såsom vikarie för den avdelningschef,
som förordnas till biträdande kabinettssekreterare 7,000

En extra förste sekreterare............... » 5,800

En extra förste arkivarie................ » 5,800

Ersättning för extra vakttjänstgöring i övrigt....... » 500

Ökning av arvoden till manliga biträden......... » 1,700

Okade vikariatsersättningar under semester........ » 1,450

Kommittén inser till fullo, att medel till provisorisk förstärkning av
utrikesdepartementets arbetskrafter äro erforderliga jämväl för år 1918.
I likhet med den uppfattning, som i detta avseende av 1916 års riksdag
gjordes gällande, anser sig dock kommittén icke nu böra ingå på eu prövning
av de olika ovan specialiserade anslagsposterna. En dylik prövning
torde kunna medföra ett föregripande av en definitiv omreglering av departementet,
och finner sig kommittén så mycket mindre nu böra inlåta
sig härpå, som från departementet framhållits, att ett definitivt ordnande
av dess organisation bör anstå till efter kriget.

Då kommittén sagt sig ej vilja ingå i prövning av de olika posterna,
anser sig kommittén dock icke kunna underlåta att påpeka, hurusom enligt
kommitténs mening vissa belopp synas för högt beräknade, ävensom
att i allt fall nuvarande praxis torde höra iakttagas, nämligen att, därest
befattningshavare, till vilken avlöning å extra stat utgår, anses motsvara
ordinarie tjänsteman, från hans arvode avdrages ett så stort belopp, som,
behörigen avrundat, motsvarar pensionsavgift å den ordinarie tjänsten.

Det synes kommittén, att för samtliga ifrågavarande ändamål medel
skäligen må kunna beräknas till enahanda belopp, varmed det till samma
ändamål för år 1917 upptagna extra anslaget utgår.

446

Förslag

slät.

till

får

Under åberopande
kommittén framlägga

av vad
följande

kommittén sålunda förordat och yttrat

Förslag

till

stat för utrikesdepartementet.

		Tjänst-	Orts-
	Lön.	gorings-	till-
		pennin- gar.	lägg.
					(Av detta arvode anses 3,000 >! kr. motsvara tjänstgörings-
1 kabinettssekreterare, arvode ....	—	—	—	11,000
					( penningar.
[ 1 kansliråd och avdelningschef . . .	5,000	2,500	600	8,100	1 Efter 5 år kan lönen höjas med
j 4 dito ..............	20,000	10,000	2,400	32,400	j 600 kr.
j 1 förste sekreterare ........	3,600	1,800	400	5,800	Efter 5 år kan lönen höjas med
\| 3 dito ..............	10,800	5,400	1,200	17,400	j 500 kr. och efter 10 år med
I i 1 förste arkivarie.........	3,600	1,800	400	5,800	ytterligare 500 kr.
’ 1 andre sekreterare.........	2,200	1,500	300	4,000	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr., efter 10 år med
6 dito ..............	13,200	9,000	1,800	24,000	ytterligare 500 kr. och efter
1 andre arkivarie.........	2,200	1,500	300	4,000	15 år med än ytterligare 500 kr.
1 kvinnligt biträde av tredje graden .	1,100	750	150	2,000
4 dito..............	4,400	3,000	600 150	8,000	Efter 5 år kan lönen höjas • med 200 kr. och efter 10 år
1 kvinnligt biträde av andra graden .	900	550	1,600	med ytterligare 200 kr.
6 dito..............	5,400	3,300	900	9,600	(Efter 5 år kan lönen höjas med
1 förste vaktmästare........	900	550	150	1,600	\| 100 kr. och efter 10 år med 1 ytterligare 100 kr.
1 vaktmästare...........	700	450	150	1,300	.Efter 5 år kan lönen höjas med 100 kr., efter 10 år med
5 dito ..............	3,500	2,250	750	6,500	> vtterligare 100 kr. och efter
1 portvakt............ Till vikariatsersättningar, extra biträ-	700	450	150	1,300	15 år med än ytterligare 100 kr.
den m. m.............	—	—	—	15,200
Samma kronor		—	—	159,600

Anm. Därest bostad med bränsle eller med bränsle och lyse anvisas åt förste vaktmästare, vaktmästare
eller portvakt, skall han av sin lön avstå för bostad med bränsle 250 kronor samt för bostad
med bränsle och lyse 275 kronor, allt för år. Atnjutes lyse, åligger befattningshavare att själv bekosta
armatur och lampor.

447

Vid bifall till vad kommittén i övrigt ovan anfört och förordat,
torde för år 1918 erfordras:

till provisorisk förstärkning av departementets arbetskrafter

in. m......................kronor 36,075

Kommitténs statförslag slutar på en summa av 159,600 kronor, varjämte
medel torde böra å extra stat beredas till belopp av 36,075 kronor.
Totalkostnaden skulle alltså belöpa sig till 195,675 kronor. Jämföres sistnämnda
summa med sammanlagda beloppet av de anslag å ordinarie och
extra stat, vilka för närvarande utgå till utrikesdepartementet, eller 174,648
kronor, skulle ett bifall till kommitténs förslag betinga en kostnadsökning
av 21,027 kronor.

Härvid må dock erinras, att genom uppförande å ordinarie stat
av en del kvinnliga biträden en minskning av tredje huvudtitelns förslagsanslag
till skrivmaterialier, expenser, renskrivning in. m. möjliggöres
med 7,200 kronor. Till ersättning åt vissa dylika biträden komma dock
medel fortfarande att utgå från samma förslagsanslag.

448

Lantförsvarsdepartementet.

De för lantförsvarsdepartementets kansliexpedition å ordinarie stat
uppförda avlöningsbeloppen till vederbörande befattningshavare hava efter
statens fastställande år 1878 ej'' undergått någon förändring, med undantag
av det till expeditionschefen utgående arvodet, vilket vid 1908 års riksdag
höjdes från 7,500 till 9,000 kronor.

Till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning m. in. var i 1878
års stat uppfört ett belopp av 10,800 kronor. Beloppet höjdes vid 1903
års riksdag till 15,550 kronor. Det hade blivit upplyst, att från det dåvarande
anslaget utbetalades tre fasta årsarvoden om 1,800, 1,500 och
1,200 kronor till de tre äldsta amanuenserna i departementet, anställda eu
å expeditionschefens och en å vardera av departementets övriga båda byråer.

Vid 1908 års riksdag höjdes anslaget ytterligare. Då utgingo av
ifrågavarande anslag dels ett amanuensarvode å 1,800 kronor och två
arvoden å 1,500 kronor, dels ock fem arvoden å belopp, varierande mellan
400 och 550 kronor, till amanuenser med särskilda uppdrag.

Då vid 1908 års riksdag anslaget höjdes till 20,500 kronor, beräknades
häri ingå tre amanuensarvoden k 2,000 och tre amanuensarvoden
k 1,500 kronor samt dessutom ett arvode å 600 kronor till ett biträde åt
registratorn.

På därom gjorda framställningar medgav riksdagen sedermera, att
för åren 1913, 1914 och 1915 utöver i staten till amanuenser, vikariatsersättningar,
extra vaktmästarbiträde, renskrivning m. m. vid departementets
kansliexpedition upptaget belopp finge av tillgängliga medel utbetalas en
summa av 4,500 kronor för år räknat, att ersättas från fjärde huvudtitelns
allmänna besparingar.

Anslaget i fråga höjdes slutligen vid 1915 års riksdag till 30,200
kronor, med vilket belopp det är uppfört i gällande stat. Vid sistnämnda
höjning beräknades ett belopp av 3,000 kronor för en amanuens, som skulle
tjänstgöra såsom vikarie för en såsom extra föredragande förordnad kans -

44!)

1 isekreterare. Det upplystes jämväl, bland annat, att en inom departementet
anställd extra vaktmästare fått sig, i likhet med andra extra vaktmästare
inom Kungl. Maj:ts kansli med full tjänstgöring, från och med
år 1914 tillerkänt ett arvode av 1,100 kronor för år.

Den år 1878 fastställda staten avsåg — i motsats till vad fallet var
i fråga om sjöförsvarsdepartementet — endast lantförsvarsdepartementets
kansliexpedition.

Vid 1890 års riksdag blevo emellertid två för det dåvarande från
anslaget till lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition utgående arvoden
överförda till staten i fråga — det ena å 500 kronor till en stentryckare
vid generalstabens litografiska anstalt och det andra å 750 kronor
till en vaktmästare — och erhöll i samband därmed anslaget ändrad benämning
»Departementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli samt kommandoexpeditionen».

De av 1910 och följande årens riksdagar beviljade provisoriska löneregleringar
för befattningshavare i statsdepartementen hava ock kommit
vederbörande befattningshavare i lantförsvarsdepartementet till godo, jämväl
den från kommandoexpeditionens stat överförde vaktmästaren.

På grund av den väsentligt ökade arbetsmängd, som med tiden kommit
att påvila de föredragande i departementet, gjordes vid 1912 års riksdag
en framställning om beredande av medel till bestridande av kostnader
för ökning av departementets arbetskrafter.

För avhjälpande av förhandenvarande svårigheter föreslogs en provisorisk
anordning, vilken ock vann riksdagens bifall. Denna anordning
innebar, att till arvoden åt en extra föredragande och en amanuens — den
sistnämnde med skyldighet att tjänstgöra såsom biträde åt nämnde föredragande
och att således närmast hava att fullgöra enahanda åligganden
som kanslisekreterare — finge från och med den 1 juli 1912 tills vidare
intill 1913 års utgång av tillgängliga medel utbetalas ett belopp av 9,000
kronor för år räknat, att ersättas från fjärde huvudtitelns allmänna bespa 57—162603.

Laner egl er ing skommiltcns bet. Lill.

450

ringar. Enahanda medgivande lämnades även av 1913 års riksdag för
1914.

Av 1914 års senare riksdag medgavs, att för år 1915 ett till 10,000
kronor förhöjt belopp finge till samma ändamål utgå och från fjärde huvudtitelns
allmänna besparingar ersättas. Av detta belopp voro 7,000 kronor
avsedda för den extra föredraganden och 3,000 kronor för hans biträde,
vilket dessutom skulle åtnjuta ett amanuensarvode å 2,000 kronor.

Anslag till samma belopp,'' 10,000 kronor, hava för samma ändamål
av riksdagen på extra stat beviljats för vart och ett av åren 1916 och
1917.

Arbetet inom departementet hade sålunda sedan år 1912 varit fördelat
på tre byråer förutom expeditionschefens avdelning.

Enligt vad vid 1915 års riksdag meddelats, har den fortgående
stegringen av arbetsmängden emellertid föranlett inrättande inom lantförsvardepartementet
av ännu en extra byrå, vilken förestås av en ytterligare
extra föredragande med biträde av en av departementets avlönade amanuenser.
Sistbemälde extra föredragande åtnjuter utom honom i egenskap
av kanslisekreterare tillkommande ordinarie avlöning och provisoriskt avlöningstillägg
ett särskilt arvode av 1,800 kronor från under Kungl. Maj:ts
disposition stående medel. Hans sammanlagda avlöning uppgår till 7,000
kronor eller samma belopp, som tillerkänts den andra extra föredraganden.

Slutligen är att erinra, att, genom beslut av 1916 års riksdag, å
departementets stat uppförts arvode å 1,800 kronor till en registrator å
kommandoexpeditionen.

Såsom ovan är nämnt, gällde 1878 års stat allenast lantförsvarsdepartementets
kansliexpedition. Den slutade å ett belopp av 49,000 kronor.
Den nu gällande staten för departementet upptager jämväl anslag för vissa
kommandoexpeditionens ändamål.

För år 1917 äro å ordinarie och extra stat anvisade sammanlagt anslag
å 91,020 kronor, vartill kommer ovannämnda belopp å 1,800 kronor,
som utgår till en extra föredragande av under Kungl. Maj:ts disposition
stående medel.

451

Den å ordinarie stat uppförda personalens** numerär är, om man
bortser från vissa till kommandoexpeditionen hörande befattningshavare,
för närvarande densamma som fastställdes i 1878 års stat.

Kommittén har i det föregående uttalat sig i fråga om en uppdelning
av de nuvarande expeditionschefsbefattningarna. Något ytterligare
uttalande i detta ämne för lantförsvarsdeparteinentets vidkommande torde*
icke erfordras. I nämnda departement böra enligt kommitténs mening
finnas en statssekreterare och en expeditionschef; deras avlöningsförmåner
böra upptagas i enlighet med vad kommittén i det föregående framhållit
och föreslagit.

För bedömande av det övriga personalbehovet inom lantförsvarsdepartementet
torde till början förtjäna att skärskådas, huru handläggningen
av ärendena fördelar sig å departementets olika kansliavdelningar.

Intill utgången av år 1916 hava ärendena handlagts på expeditionschefens
avdelning och fyra byråer. Två av dessa byråer förestås av
kansliråd och två av extra föredragande.

.. O

Ärendena fördelas sålunda:

å expeditionschefens avdelning: samtliga personalärenden, av vilka
de militära befordringsärendena utgöra huvudparten;

å första hyrån (kansliråd): ärenden angående värnplikt, dispenser?
frivilliga skytteväsendet, understöd, pensioner m. m.;

å andra byrån (kansliråd): regeringsrättsärenden samt en viss grupp
av ärenden angående byggnader;

å tredje byrån (extra föredragande): ärenden angående arméns utrustning,
materiel, hästar m. m.; samt

å fjärde byrån (extra föredragande): ärenden angående avlöning,
mötes- och skjutfält samt andra markfrågor, organisationsfrågor in. m.

Antalet mål och ärenden har, enligt en från departementet lämnad
sammanställning,1 under de senaste åren fördelat sig på följande sätt:

1 Vid uppgörande av denna sammanställning har hänsyn icke tagits till de många
ansökningarna om understöd från invalidhusfonden och om tillstånd att flytta från riket.

Statssekreterare.
Expeditionschef.

Departementets
särskilda
kansliavdelningar.

452

År.	Antal mål och ärenden.1
Första byrån.	Andra byrån.	Tredje byrån.	Fjärde byrås.
Ordi- narie ären- den.	Extra ordina- rie ären- den.8	Summa.	Ordi- narie ären- den.	Extra ordina- rie ären- den.1 2	Summa.	Ordi- narie ären- den.	Extra ordina- rie ären- den.2	Summa.	Ordi- narie ären- den.	Extra ordina- rie ären- den.8	Summa.
1913	851		851	808		808	321	_	321	_	_	_
1914	809	38	847	893	56	949	480	26	506	—	—	—
1915	1,588	55	1,643	673	78	7513	497	29	526	422	32	4544
1916	2,082	53	2,1356	511	66	5775	611	45	656	802	52	854

Enligt vad kommittén erfarit, har från och med 1917 års början
måst förordnas ytterligare en extra föredragande, huvudsakligen för avarbetande
av den stegrade balansen av ärenden.

Vid bedömande av arbetsmängden inom lantförsvarsdepartementet
torde vara av betydelse att taga i betraktande, i vad mån de av rådande
utrikespolitiska förhållanden föranledda ärendena inverkat på antalet.
Såsom av ovanstående tablå framgår, äro de på nämnda förhållanden beroende
ärendena relativt fåtaliga. Härjämte har från departementet meddelats,
att för verkställande av utredningar och avgivande av förslag i frågor,
som stå i samband med övergången till den nya härordningen eller rådande
utrikespolitiska förhållanden, särskilda sakkunniga anlitats i stor utsträckning.

Vidare har från departementet framhållits, att den av landshövding
Schotte föreslagna decentralisationen av ärenden endast i ringa mån komme
att inverka på personalbehovet i de högre graderna.

Vad särskilt beträffar målen hos regeringsrätten, hava sedan början
av år 1916 samtliga dessa mål jämte en del andra ärenden handlagts å andra

1 Måleri hos regeringsrätten äro här inräknade.

2 Ärenden föranledda ar rådande utrikespolitiska förhållanden.

3 Minskningen föranledd av fjärde hyråns inrättande.

4 Avser tiden 10 april—31 december.

5 Minskningen föranledd av omläggning av målen hos regeringsrätten.

6 Ökningen föranledd av den nya värnpliktslagens bestämmelser.

453

byrån. Från departementet har meddelats, att endast ett par dagar mellan
de var fjortonde dag återkommande föredragningarna i regeringsrätten
kunna avses för berörda övriga ärenden. Enligt vad kommittén vidare
inhämtat, utgjorde antalet regeringsrättsrnål från departementet år 1909
(tiden juni—december) 39, år 1910 109, år 1911 168, år 1912 156, år
1913 198, år 1914 185, år 1915 228 och år 1916 350.1 De mål, vilka
kunna anses hava rönt inverkan av neutralitetsvakten, hava, efter vad kommittén
likaledes försport, under år 1914 uppgått till 4, under år 1915 till
48 och under år 1916 (tiden januari—augusti) till 20. Frånräknas sådana
mål, blir slutsumman regeringsrättsrnål för år 1914 181, för år 1915 180
och för år 1916 271.

I fråga om antalet kansliråd och byråchefer har från departementet
framhållits, att detta icke under några förhållanden syntes kunna sättas
lägre än till tre. Dessa befattningshavare skulle placeras å första, tredje
och fjärde byråerna. Vidare har föreslagits såsom föredragande i regeringsrätten
ett kansliråd, och * har härvid åberopats avsevärd stegring av
regeringsrättsmålen, vilken stegring, på grund av revisionsinaterialets ökning
till följd av upprättandet av nya truppförband, med säkerhet komme att
fortfara. Skulle det mot all förmodan visa sig, att någon tid bleve övrig
för annan föredragning, syntes, efter vad vidare från departementet framhållits,
åt sistnämnde kansliråd kunna överlämnas att för föredragning: i
statsrådsberedningen handlägga ett och annat större ärende, som ej medhunnes
å departementets övriga byråer och icke vore av mera brådskande
natur.

Det från departementet föreslagna antalet av fyra kansliråd utgör
sålunda icke någon ökning utöver de arbetskrafter, vilka under senare tid
intill 1916 års utgång fullgjorde den föredragning, som enligt förslaget
skulle tillkomma bemälda fyra kansliråd. Förslaget innebär endast ett fastslående
av den dåvarande organisationen och avser att åt de två dåvarande
extra föredragande-befattningarna giva karaktär av ordinarie tjänster.

1Den ökning, som från och med år 1916 inträtt, har angivits bero på 1914 års härordning
och vad därmed sammanhänger. I arméförvaltningen hade, enligt vad som meddelats,
ökningen av naturliga skäl visat sig än mera påtaglig.

Kansliråd.

454

Kommittén — som såväl i detta som i andra fall utgår från att, där
ett verkligt och stadigvarande behov av en tjänsteman föreligger och omfattningen
av dennes arbete fullt motsvarar en ordinarie befattningshavares,
en dylik tjänstemannabefattning ock bör uppföras å ordinarie stat — anser
sig på grund av vad från lantförsvarsdeparteraentet i nu omförmälda hänseenden
blivit meddelat böra förorda, att å departementets stat uppföras
fyra kanslirådsbefattningar.

Förste hans- I ^^försvarsdepartementet finnas för närvarande fyra kanslisekreterare,

rare. därav tre ordinarie och en extra, den sistnämnde med en sammanlagd avlöning
av 5,000 kronor.

Under förutsättning av förändring utav nuvarande kanslisekreterarbefattningar
till förste kanslisekreterarbefattningar, på sätt avsett vore,
skulle, enligt vad från departementet meddelats, visserligen icke någon
ökning av nämnda antal erfordras, men väl behov föreligga av fyra förste
kanslisekreterare.

Av dessa skulle en placeras på en var av första, tredje och fjärde
byråerna, d. v. s. de byråer, till vilka skulle höra föredragning i statsrådsberedningen.
Det har nämligen framhållits såsom nödvändigt att bereda
cheferna för dessa byråer biträde med föredragningar, detta med hänsyn
till dels den avsevärda arbetsbörda, som påvilade särskilt tredje och fjärde
byråerna, dels ock den alltjämt fortgående stegringen av ärendenas antal.

Den fjärde av de föreslagna förste kanslisekreterarna skulle tjänstgöra
såsom biträde åt statssekreteraren. Det har i detta avseende erinrats, att
den av landshövding Schotte föreslagna uppdelningen av expeditionschefstjänsten
å två befattningar, en för de politiska ärendena och en för
de administrativa, alltsedan våren 1914 varit genomförd i departementet,
varvid det visat sig vara förenat med synnerligen stora olägenheter, att
den person, som handlagt de politiska ärendena, icke haft någon särskild
tjänsteman till sitt biträde utan härför måst anlita den å departementets
byråer anställda personalen i den mån densamma kunnat å byråerna undvaras.
Från departementet har nu framhållits, att en dylik anordning icke
kunde eller borde vidare fortfara; arbetet med framställningar att föreläggas
riksdagen, med vilket arbete byråerna icke toge någon som helst befattning,

455

vore nämligen numera så betungande, att den blivande statssekreteraren
oundgängligen vore i behov av en mera kvalificerad tjänsteman till sitt
biträde.

Kommittén, som icke har något att erinra mot att den nuvarande
extra kanslisekreterarbefattningen uppföres å ordinarie stat och i övrigt
jämnställes med förste kanslisekreterartjänst, får alltså, i enlighet med
vad från departementet föreslagits, förorda, att å lantförsvarsdepartementets
stat uppföras fyra förste kanslisekreterarbefattningar.

För närvarande tjänstgöra i departementet 8 amanuenser med fasta4”*''? hans Jo

r '' _ lisekrete arvoden.

Då, såsom ovan nämnts, avsikten varit att ombilda en del rare.

amanuensbefattningar till förstagradstjänster, har från departementet framlagts
vissa önskemål rörande det erforderliga antalet av dessa nya tjänster.

I detta avseende har föreslagits inrättande av fem befattningshavare
utav första lönegraden. Av dessa, vilka kommittén i sitt statförslag upptagit
under benämningen andre kanslisekreterare, skulle en placeras å en
var av de tre byråer, till vilka hörde föredragning i statsrådsberedningen.

En var av dessa andre kanslisekreterare skulle motsvara två fast anställda
amanuenser. Till biträde åt det kansliråd, som skulle få sig anförtrodd
föredragningen i regeringsrätten, har ävenledes föreslagits en andre kanslisekreterare.
Slutligen har en motsvarande tjänsteman föreslagits som biträde
åt expeditionschefen. Enligt vad kommittén inhämtat, är det nämligen
avsett, att expeditionschefen såsom hittills skulle komma att handlägga
personalärenden, och det har erinrats, att han till sitt biträde för närvarande
hade en såsom kanslisekreterare mot ett arvode av 3,000 kronor om året
förordnad amanuens »med tjänstgöring under hela dagen».

I avseende å det föreslagna antalet av ifrågavarande förstagradstjänster
har kommittén intet att erinra. De äro avsedda att ersätta förefintliga
fasta amanuensbefattningar.

I fråga om den för närvarande å departementets stat uppförda, för Sef0l^a~
kansliexpeditionen avsedda registratorn ävensom den därå jämväl uppförda
registratorn å kommandoexpeditionen har — frånsett avlöningsförhållandena
för den förstnämnde — någon ändring icke ifrågasatts. Under hänvisning

456

till vad kommittén ovan i allmänhet uttalat och förordat i fråga om avlöningsförmånerna
för registratorerna i statsdepartementen, får kommittén
föreslå, att å lantförsvarsdepartementets stat uppföres en ordinarie registrator
med av kommittén i det föregående angiven avlöning. Beträffande
det för närvarande åt en registrator å kommandoexpeditionen utgående
arvodet å 1,800 kronor har kommittén ingen anledning att härutinnan
föreslå någon ändring.

biträden Inom departementet äro för närvarande anställda tre kvinnliga bi träden.

Enligt vad kommittén inhämtat, äro två av dessa sysselsatta uteslutande
med renskrivningsarbete, och förrättar det tredje biträdet till avsevärd
del amanuensarbete (kollationering, expediering, rotelföring m. m. d.).
Ersättning till dessa biträden utgår av det i staten uppförda anslaget till
amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning m. m.

Från departementet har nu med hänsyn till den alltjämt fortgående
ökningen av skrivgöromålen, vilken i avsevärd utsträckning påkallat extra
hjälp, föreslagits, att å ordinarie stat måtte upptagas fyra kvimdiga biträden.

Två av dessa skulle uteslutande avses för renskrivningsgöromål och
borde upptagas i första graden. De två övriga skulle företrädesvis användas
för utförande av sådana åligganden, som för närvarande delvis ombesörjdes
av amanuenser. Av dessa har det ena föreslagits att i avlöningshänseende
jämnställas med kvinnligt biträde av andra graden och det andra
med dylikt biträde av tredje graden. I avseende å det sistnämnda biträdet
hava från departementet vissa uppgifter lämnats rörande arten av
de göromål, som förrättas av ett av de nuvarande biträdena och vilka
skulle komma att åligga det föreslagna biträdet av tredje graden.

I fråga om det föreslagna antalet kvinnliga biträden har kommittén
intet att erinra. Vad åter angår de ifrågasatta olika lönegraderna, har
kommittén väl ansett befogat, att två av dessa biträden placeras i en högre
grad än den lägsta. Då emellertid det ena av dessa föreslagits att likställas
med kvinnligt biträde av tredje graden, kan kommittén ej underlåta
att även här erinra därom, att riksdagen gång efter annan betonat
nödvändigheten att vid inrättande av nya biträdesbefattningar av tredje
graden framgå med stor försiktighet. I förevarande fall synes kommittén

457

♦

tillräckliga skäl icke vara förebragta för denna bi trädos befattnings uppförande
i tredje graden. Kommittén får alltså förorda, att å lantförsvarsdeparternentets
stat uppföras fyra kvinnliga biträdesbefattningar, därav
två av första och två av andra graden.

Å departementets kansliexpedition tjänstgöra för närvarande en förste
vaktmästare, en vaktmästare och en extra vaktmästare, den sistnämnde
med lika tjänstgöringsskyldighet som ordinarie och med ett arvode av
1,100 kronor. Med avseende å denna personal har från departementets
sida ingen annan ändring ifrågasatts än att en ny vaktmästarbefattning
uppföres å ordinarie stat i stället för det nu till extra vaktmästaren utgående
arvodet. Kommittén finner härutinnan icke någon anledning till
erinran.

A departementets stat finnas vidare uppförda 750 kronor såsom
arvode till en vaktmästare med skyldighet att ansvara för de till kommandoexpeditionen
hörande rummens eldning och städning. Han åtnjuter
jämväl fri bostad och bränsle. Till denne vaktmästare utgår härjämte
provisoriskt lönetillägg till belopp av 350 kronor. I överensstämmelse
med ett sedan länge från kommandoexpeditionens sida framhållet önskemål
och under hänvisning till den ställning i avlöningshänseende, motsvarande
befattningshavare i sjöförsvarsdepartementet intager, har nu föreslagits,
att kommandoexpeditionens vaktmästare måtte beskäras enahanda
ställning som tillkommer kansliexpeditionens förste vaktmästare.

Kommittén finner sig — med förordande av förslaget i denna del
— höra hemställa, att den å kommandoexpeditionen anställda vaktmästaren
må i allo likställas med de av kommittén i dess betänkande angående
reglering av avlöningsförhållandena för vaktmästare m. fl. upptagna
förste vaktmästarna i centrala ämbetsverk m. fl. I vilken omfattning
honom fortfarande må åligga att ansvara för eldning och städning av
rum, tillhörande den numera utvidgade kommandoexpeditionen, torde få
ankomma på Kungl. Maj:ts bestämmande. I

I departementets stat är vidare för närvarande upptaget ett belopp ^ Sten av

.500 kronor såsom arvode åt en stentryckare vid generalstabens lito- generalsta oens

htoara 58—162603.

Löneregleringskommitléns bit. Lill. fiska anstalt

458

Amanuenser,
extra
biträden och
vikariatsersättningar.

grafiska anstalt. I fråga om detta arvode har från departementets sida
någon ändring icke ifrågasatts.

Beträffande detta anslag vill kommittén erinra, hurusom vid 1890
års riksdag det då från anslaget till lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition
utgående arvodet å 500 kronor till berörda ändamål överfördes
till staten för departementets kansliexpedition, vilken stat vid samma riksdag
erhöll förändrad benämning.

Rörande dispositionen av detta anslag torde vidare böra erinras om
följande. I enlighet med ett mellan Ivungl. Maj:t och kronan, å ena
sidan, och A. Börtzells tryckeriaktiebolag, å den andra, den 21 november
1903 upprättat kontrakt skulle det åligga nämnda bolag, bland annat, att
övertaga generalstabens litografiska anstalts skyldighet att, utan annan ersättning
än det från lantförsvarsdepartementet till en stentryckare årligen
utgående arvode å 500 kronor, ombesörja tryckningen av alla från departementets
kommandoexpedition utgående generalorder och övriga skrivelser.
Nämnda kontrakt gäller för en tid av 20 år, räknat från och med
den 1 januari 1904, eller sålunda till den 1 januari 1924.

Kommittén hyser visserligen den uppfattningen, att kostnader av
det slag, vilka sålunda gäldas med förevarande anslag, böra utgå av de
under respektive huvudtitlar upptagna förslagsanslag till tryckningskostnader.
I betraktande av tillvaron av ovanberörda kontrakt anser kommittén
emellertid, att någon ändring i förevarande anslagspost icke för närvarande
bör vidtagas. När den tidpunkt nalkas, då kontraktets giltighetstid
utlöper och fråga kan uppkomma angående detsammas förnyande,
torde den av kommittén uttalade uppfattningen böra komma under övervägande.

Såsom ovan nämnts har kommittén framhållit, att man allt fortfarande
torde hava att räkna med ett — om ock reducerat — antal amanuenser.
För lantförsvarsdepartementets vidkommande har nu betonats, att
den givna personalberäkningen — vilken vore uppgjord med hänsyn till vad
erfarenheten givit vid handen vara ett minimibehov — förutsatte, att ett
visst mindre antal amanuenser, exempelvis fem, fortfarande komine att
finnas. Såväl med hänsyn till departementets arbetsbörda som ur syn -

459

punkten av att äga tillgång å vikarier för den ordinarie personalen, vore
detta nödvändigt. Av dessa fem amanuenser hava tre föreslagits att erhålla
arvoden å 2,000 kronor och två arvoden a 1,500 kronor.

Från departementets sida har vidare framhållits, att systemet att
till amanuenser antaga praktiskt taget eu var, som därtill anmälde sig och
innehade den erforderliga formella kompetensen, borde helt och hållet avskaffas.
Ett dylikt system vore från departementets synpunkt olämpligt och
för de extra tjänstemännens utbildning förkastligt.

I departementet tjänstgjorde under år 1916 8 amanuenser med fast
arvode och 8 amanuenser utan dylikt arvode, dock att de sistnämndas
antal, enligt vad som meddelats, under sista delen av nämnda år minskats
utan att ersättare kunnat erhållas.

Kommittén har ovan föreslagit uppförande å stat av fem förstagradstjänster.
Vid bifall härtill skulle, därest man avser, att en tjänsteman
av första graden med full tjänstgöring i regel skall ersätta två amanuenser
med halv tjänstgöring vardera, det arbete, som fullgöres av tio
sådana amanuenser, komma att bestridas av fast anställda tjänstemän.

Från departementets sida har nu föreslagits fem fasta amanuensarvoden,
och har kommittén ansett sig icke böra göra någon erinran
mot det sålunda framställda önskemålet liksom ej heller mot de härvid
föreslagna arvodesbeloppen. Tager man därjämte i betraktande, att till
o-ratifikationer åt extra amanuenser medel äro erforderliga, kan den för

amanuenser erforderliga summan beräknas till 11,000 kronor. I

I fråga om beräknande av medel till vikariatsersättningar torde till
en början böra erinras, att enligt kommitténs mening någon vikarie icke
synes böra förordnas för statssekreteraren under dennes semester. Likaså
torde semestervikarie icke erfordras för det kansliråd, som skulle handlägga
och föredraga målen hos regeringsrätten.

För beredande av semesterledighet för övriga därtill berättigade befattningshavare
måste finnas tillgång till vikariatsersättningar, och torde i
sådant hänseende medel böra beräknas enligt förut av riksdagen godkända
grunder.

Vid denna beräkning bör jämväl hänsyn tagas till eventuellt behov

460

av medel utöver tjänstgöringspenningar till avlönande av vikarier för
kvinnliga biträden och vaktmästare under sjukdom.

Med tillämpning av vad sålunda anförts, har kommittén ansett,
att beloppet för vikariatsersättningar bör bestämmas till 4,000 kronor.

Av det i departementets stat för närvarande upptagna anslaget till
amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning m. in. utgår nu jämväl ersättning
till extra vaktmästare. Enär i stället för den nu tjänstgörande
extra vaktmästaren skulle enligt förslaget uppföras en ordinarie vaktmästarbefattning,
hava medel för avlönande av extra vaktmästare icke för närvarande
ifrågasatts från departementet.

Av sistnämnda anslag utgår dessutom ersättning för renskrivning.
Från departementet har nu anförts, att, även efter det å stat uppförts
fyra biträdesbefattningar, medel fortfarande från anslaget erfordrades för
extra renskrivningsarbeten. Under hänvisning till vad kommittén ovan anfört
i avseende å kostnad för renskrivning, anser kommittén medel för
sådant ändamål icke böra medräknas vid bestämmande av det till amanuenser
och vikariatsersättningar m. m. i staten avsedda belopp utan böra
utgå från departementets förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser,
ved in. in.

Kommittén förordar, att i lantförsvarsdeparteraentets stat uppföres ett
anslag till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar å 15,000
kronor.

FÖrltdt m Under hänvisning till vad kommittén i det föregående uttalat och för ordat,

får kommittén framlägga följande förslag till stat (se vidstående sida).

Kommitténs statförslag slutar på en summa av 129,800 kronor;
jämföres denna med de anslag å ordinarie och extra stat, vilka för år
1917 utgå till lantförsvarsdepartementet och sammanlagt uppgå till 91,020
kronor, skulle alltså kommitténs förslag innebära för sagda departements
vidkommande en ökning av 38,780 kronor. Erinras må emellertid, att vid
olika tillfällen belopp måst, utöver beviljade statsanslag, till departementets
behov anvisas av under Kungl. Maj:ts disposition stående medel.

461

Förslag

till

stat för lantförsrarsdepartementet.

		Tjänst-
	Lön.	görings-	till-	Summa.
		pennin- gar.	lägg.
					(Av detta arvode anses 3,000
1 statssekreterare, arvode......	-	—	—	11,000	! kronor motsvara tjänstgö-l ringspenningar.
1 expeditionschef.........	6,200	2,800	1,000	10,000
1 kansliråd............	5,000	2,500	600	8,100	\| Efter 5 år kan lönen höjas med ''■ 600 kr.
3 dito..............	15,000	7,500	1,800	24,300
1 förste kanslisekreterare......	3,600	1,800	400	5,800	jEfter 5 år kan lönen höjas med
3 dito ..............	1,200	> 500 kr. och efter 10 år med
10,800	5,400	17,400	\| ytterligare 500 kr.
1 registrator ...........	2,600	1,600	300	4,500	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr., efter 10 år med
1 andre kanslisekreterare......	2,200	1,500	300	4,000	ytterligare 500 kr. och efter
4 dito..............	8,800	6,000	1,200	16,000	15 år med än ytterligare 500 kr.
1 registrator å kommandoexpeditionen,
arvode .............	—	—	—	1,800
1 kvinnligt biträde av andra graden .	900	550	150	1,600
1 dito .............. 1 kvinnligt biträde av första graden .	900	550	150	1,600	Efter 5 år kan lönen höjas med 200 kr. och efter 10 år med
700	350	150	1,200	ytterligare 200 kr.
1 dito..............	700	350	150	1,200	(Efter 5 år kan lönen höjas med
, 1 förste vaktmästare........	900	550	150	1,600	\| 100 kr. och efter 10 år med \| ytterligare 100 kr.
					) Efter 5 år kan lönen höjas med
\ 1 vaktmästare........... 1 dito..............	-4 M 8 8	450	150	1,300	100 kr., efter 10 år med '' ytterligare 100 kr. och efter
450	150	1,300	I 15 år med än ytterligare J 100 kr.

1 förste vaktmästare å kommando-					(Efter 5 år kan lönen höjas med
expeditionen...........	900	550	150	1,600	< 100 kr. och efter 10 år med [ ytterligare 100 kr.
1 stentryckare vid generalstabens lito-
grafiska anstalt, arvode..... Till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar.......		—	—	500
—	—	—	15,000
Summa kronor	_	—	—	129,800

Anm. Därest bostad med bränsle eller med bränsle och lyse anvisas åt förste vaktmästare
eller vaktmästare, skall lian av sin lön avstå för bostad med bränsle 250 kronor samt för bostad med
bränsle och lyse 275’ kronor, allt för år räknat. Åtnjutes lyse, åligger befattningshavare att själv bekosta
armatur och lampor.

462

Sjöförsvarsdepartementet.

Den i 1878 års stat för sjöförsvarsdepartementets kansli- och kommandoexpeditioner
upptagna personalen har alltsedan nämnda år till sin
numerär bibehållits oförändrad. De till ifrågavararande befattningshavare
å ordinarie stat uppförda avlöningsbeloppen hava icke heller undergått
någon ändring, undantagandes den höjning, som vid 1908 års riksdag
vidtogs i avseende å expeditionschefens arvode, vilket då höjdes till 9,000
kronor. Erinras må dock om den provisoriska lönereglering, som vid 1910
och följande årens riksdagar kommit departementets ordinarie befattningshavare
till del.

Den föredragningsskyldighet, som skulle fullgöras av befattningshavare
i departementet, vilade länge på expeditionschefen och den ene av
de båda kanslisekreterarna. Redan år 1903 hade emellertid i följd av de
härav föranledda svårigheterna tanken på genomförandet av en verklig byråindelning
inom departementet varit å bane. Genom flottans utveckling
under de närmaste åren före år 1903 och det organisationsarbete, som
därunder pågått, särskilt uppsättningen av kustartilleriet, som från och
med 1902 års ingång tratt i verksamhet, ävensom genom den nya värnpliktslagen
hade för departementet tillkommit ett betydande antal ärenden
av synnerligen både invecklad och vidlyftig art.

I en till 1903 års riksdag gjord framställning angående ökning av
departementets arbetskrafter framhölls detta, varjämte betonades, att det
ej funnes anledning antaga, att detta förhållande skulle för framtiden
undergå någon avsevärd ändring. Enligt vad ett av dåvarande departementschefen
gjort uttalande giver vid handen, kunde för beredande av
ökning av arbetskrafterna i första hand ifrågasättas genomförandet av eu
verklig byråindelning inom departementet, vilket då utgjorde en enda
byrå med expeditionschefen såsom den egentlige byråchefen, i byråchefssröromålen
delvis biträdd av den ene kanslisekreteraren. Emellertid ansåg
sig departementschefen icke då böra göra någon framställning i sådant

syfte, emedan det dessförinnan syntes böra avvaktas, vilket inflytande
kustartilleriets tillkomst, sedan det första organisationsarbetet avslutats,
kunde komma att medföra för arbetet inom departementet. I stället föreslogs
ökning av anslaget till amanuenser in. in; och bifölls detta av riksdagen.

Den ökning i departementets arbetsbörda, som var anledningen till
den år 1903 vidtagna anslagsökningen, hade sedan dess jämsides med
sjöförsvarets kraftiga utveckling ytterligare oavbrutet fortgått. Enligt vad
departementschefen i en till 1908 års riksdag gjord framställning framhöll,
syntes denna ökning i arbetet dåmera förvisso kräva en förstärkning av
de ordinarie arbetskrafterna inom departementet. Då emellertid en allmän
lönereglering för Kungl. Maj:ts kansli antogs vara förestående och frågan
om förstärkning av nyssnämnda arbetskrafter lämpligen först i detta sammanhang
borde tagas under omprövning, fann departementschefen sig icke
då böra framlägga förslag i detta hänseende. Däremot föreslogs i stället
jämväl då en förstärkning av anslaget till amanuenser m. in., vilket förslag
också vann riksdagens bifall.

Med den fortfarande ökningen av arbetet inom departementet visade
det sig emellertid snart nog nödvändigt att på ett mera effektivt sätt tillgodose
de växande anspråken på en förstärkning av arbetskrafterna, och
en av Kungl. Maj-.t i detta avseende gjord framställning vid 1913 års
riksdag blev ock av riksdagen bifallen. Alldenstund härvid departementets
organisation och de brister, som vidlådde densamma, erhöllo en klar och
tydlig belysning, vill kommittén i detta sammanhang fiågot dröja vid denna
framställning.

I fråga om arbetsfördelningen inom departementet erinrades till en
början, hurusom enligt en sedan lång tid tillbaka tillämpad indelningsgrund
den ene av de båda kanslisekreterarna, mot åtnjutande av ett särskilt i
staten uppfört arvode å 1,000 kronor, ombesörjde föredragning av ärenden,
vilka hänförde sig till den under femte huvudtiteln upptagna avdelningen
för handeln, ävensom frågor rörande undervisningsanstalter vid marinen,
skeppsmätning, pensioner, understöd samt utflyttning av värnpliktiga.
Övriga ärenden tillhörde expeditionschefens föredragning. Förutom de med
själva expeditionschefsämbetet förenade göromålen hade expeditionschefen

404

i detta departement sålunda att bestrida en byråchefs åligganden. Vad
sålunda anförts gällde om ärenden, vilka bereddes till föredragning inför
Kungl. Maj:t i statsrådet. Vad beträffade de mål, vilka dåmera tillhörde
regeringsrättens avgörande, föredroges de av en bland amanuenserna i
departementet. I den ifrågavarande framställningen avsåges icke detta
arbete för reo-eringsrätten.

För belysande av den arbetsmängd, som påvilade de i statsrådsberedningen
föredragande inom sjöförsvarsdepartementet, meddelades statistiska
uppgifter över ärenden, som på föredragning av departementet avgjorts
av Kungl. Maj:t i statsrådet under ett antal år av tidsperioden 1878—
1912. Av dessa uppgifter framgick bland annat, att, medan antalet ärenden
år 1878 uppgått till 336, därav 231 å expeditionschefens och 105 å
föredragande kansli sekreterarens rotel, samma siffror för år 1912 utgjorde
respektive 998, 782 och 216.

I de i uppgifterna upptagna siffror vore icke inräknade ansökningar
om understöd från invalidhusfonden samt värnpliktigas ansökningar att få
utflytta ur riket, enär dessa ärendens föredragning skedde mera summariskt.
Under åren 1910—-1912 hade dessa ärenden enligt diariet över inkommande
handlingar utgjort sammanlagt respektive 870, 756 och 721.

Frånsett nyssberörda ärenden angåve siffrorna i de nämnda statistiska
uppgifterna antalet punkter i statsrådsprotokollen över sjöförsvarsärenden
för ifrågavarande år. Därav följde, att siffrorna motsvarade större antal
inkomna ärenden, då ej sällan inträffade, att flera under särskilda nummer
inkomna ärenden avgjordes i ett sammanhang. Särskilt vore att märka, hurusom
departementets årliga bidrag till statsverkspropositionen, vilket i dessa
uppgifter redovisades såsom ett ärende, i sig innefattade en mångfald genom
särskilda skrivelser inkomna ärenden.

För bedömande av den arbetskvantitet, som ålåge de föredragande
i sjöförsvarsdepartementet, vore det även av betydelse att beakta omfattningen
av de kungl. propositioner, som därifrån avlåtits till riksdagen.
Dylikt propositionstryck hade, oberäknat departementets bidrag till tionde
(förr nionde) huvudtiteln, från att under år 1878 hava utgjort 55 sidor
år 1911 uppgått till 472 och år 1912 till 412 sidor. Arbetet med bere -

4ö5

(landet ocli uppsättandet av propositioner utfördes till största delen av
expeditionschefen ensam.

Då expeditionschefen eller föredragande kanslisekreteraren hade semester
eller av annan anledning fullständig ledighet, ombesörjdes all föredragning
av den, som utövade expeditionschefsämbetet, likasom föredragande
kanslisekreteraren de tider, då expeditionschefen för beredande av riksdagsärenden
åtnjutit ledighet från övriga göromål, svarat för föredragning av
samtliga mål, varmed expeditionschefen ej tagit befattning. Anledningen
därtill vore att söka i frånvaron av byråindelning i departementet.

Till följd av nyssnämnda förhållanden hade föredragningen långtid,
stundom ända intill sex månader, av året ombesörjts av endast en person.
Under de två sista åren hade det dock befunnits nödvändigt att under
sådana perioder uppdraga åt en amanuens att efter eget åtagande under
den brådaste tiden mot årsskiftet biträda med föredragning av en del ärenden,
för vilket arbete han bekommit en mindre gratifikation av femte huvudtitelns
anslag till extra utgifter.

Vad sålunda meddelats, syntes, efter vad vederbörande departementschef
framhöll, ganska tydligt giva vid handen, att organisationen av departementet
icke dåmera var tillfredsställande med hänsyn till den betydande
arbetskvantitet, som ålåg de föredragande i departementet.

Expeditionschefen, vilken hade att bestrida byråchefs göromål till
en omfattning, som fullt motsvarade byråchefers i andra departement åligganden,
upptoges därav i sådan utsträckning, att svårighet ej sällan kunde
uppstå för honom att ägna tillräckligt arbete åt förekommande större utredningar
och förslag av ekonomisk eller organisatorisk art ävensom övriga
göromål av beskaffenhet att särskilt tillkomma innehavare av expeditionschefsämbete.

Då expeditionschefen åter vore ledig från sitt ämbete eller uteslutande
upptagen av vissa ärenden, såsom uppsättande av propositioner till riksdagen,
hade den då i departementet såsom expeditionschef tjänstgörande kanslisekreteraren,
som därvid i regel ensam svarade för alla de löpande ärendenas
föredragning, ett med stort ansvar förenat arbete, som ofta överstege
måttet av vad lämpligen kunde fordras.

59—162603. Löneregleringskommitténs bet. Lill.

46G

Ehuru icke någon ökning av den ordinarie personalen i departementet
skett sedan statens fastställande år 1878, hade departementets anvisning
till amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare höjts dels år 1903
och dels år 1908, varigenom bland annat möjlighet beretts att öka antalet
fast avlönade amanuenser från 1 till 3. Denna ökning av avlönade lägre
tjänstemän kunde dock icke sägas hava medfört någon mera nämnvärd
minskning i de arbetsuppgift er, som ålåge de föredragande i departementet.

För en tillfredsställande ordning av arbetet med ärendenas beredning
och föredragning framställde sig ur organisationssynpunkt såsom närmast
liggande att upprätta eu ny byrå med ett kansliråd såsom chef. Därigenom
skulle sålunda ett kanslirådsämbete tillkomma, men å andra sidan det till
en kanslisekreterare utgående arvodet å 1,000 kronor kunna indragas. Efter
inrättande av ett kanslirådsämbete skulle dess innehavare kunna åläggas
större delen av föredragningen, varigenom expeditionschefens arbete i detta
avseende lämpligen skulle kunna begränsas. Därjämte skulle med en sådan
anordning vid ledighet eller förordnande å högre befattning för kanslirådet
ersättare för honom kunna förordnas och således antalet föredragande
alltid uppgå till 2.

Med hänsyn till den pågående utredningen rörande statsdepartementens
ombildning ansåges dock inrättandet av en ny ordinarie befattning icke
kunna ifrågasättas. Emellertid syntes det oavvisligt, att de för föredragning
avsedda arbetskrafterna inom departementet förstärktes, därest icke
arbetets jämna gång skulle förryckas och fara uppstå, att ärendenas avgörande
över hövan försenades. Den framlagda statistiken över i statsrådet
avgjorda ärenden samt omfattningen av riksdagspropositioner utvisade enligt
departementschefens mening, att arbetet successivt stegrats och för det
dåvarande nått en omfattning, som utgjorde väl tre gånger så mycket som
år 1878.

Om sålunda redan de dåvarande förhållandena motiverade en ökning
av arbetskrafterna, syntes utvecklingen under den närmare framtiden, sådan
den med tämligen stor grad av sannolikhet kunde beräknas, än starkare
göra ökningen behövlig. Departementschefen antoge, att, då resultaten av
departementalkommitterades samt försvarsberedningarnas verksamhet bleve
framlagda, det säkerligen förestode därav föranledda arbeten av stor och makt -

4C7

påtingande omfattning i departementet, vilka sannolikt icke kunde, i förening
med andra göromål, medhinnas av de dittillsvarande föredragandena.

I anslutning till det sålunda anförda hölle departementschefen före,
att, i likhet med förhållandet i andra departement, inom vilka dylikt behov
av ökad arbetskraft gjort sig gällande och jämväl blivit tillgodosett, donna
angelägenhet borde beträffande sjöförsvarsdepartementet provisoriskt ordnas,
därigenom att i departementet anställdes en extra föredragande. I överensstämmelse
med det ersättningsbelopp, som utginge till en extra föredragande
inom ^^försvarsdepartementet, skulle för sådan förstärkning av arbetskrafterna
i sjöförsvarsdepartementet erfordras ett belopp av 6,800 kronor
för år räknat.

Anslag för ändamålet borde enligt departementschefens åsikt äskas
för tiden från och med den 1 juni 1913 till och med utgången av år 1914,
och ansåg han den erforderliga kostnaden lämpligen kunna bestridas från
femte huvudtitelns allmänna besparingar.

Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan gjorda
framställning vann riksdagens bifall, och enahanda medgivande lämnades
derefter av 1914 års senare riksdag för år 1915. För vart och ett av
åren 1916 och 1917 beviljade riksdagen på extra stat för ändamålet ett
belopp av 7,000 kronor.

Sedan nämnda extra föredragandebefattning med av riksdagen medgivet
arvode blivit under år 1913 inrättad inom sjöförsvarsdepartementet,
har föredragningen inom departementet varit fördelad på tre tjänstemän
med var sin rotel, nämligen expeditionschefen, extra föredraganden och
den ene av de å departementets stat uppförda två kanslisekreterarna. Denne
kanslisekreterare har därjämte tjänstgjort såsom föredragande inför regeringsrätten
av mål från departementet.

På sätt framhålles i en vid 1916 års riksdag gjord framställning
angående höjning av anslaget till amanuenser m. in., tjänstgjorde såsom
biträden åt bemäld a tre föredragande vid ärendenas beredning samt uppsättning
av protokoll och expeditioner m. m., förutom den andra å stat
upptagna kanslisekreteraren, tre amanuenser med fast årligt arvode av

1,500 kronor för varje amanuens, varjämte ett växlande antal amanuenser
utan fasta arvoden var anställt i departementet. En av de fast an -

468

ställda amanuenserna var under expeditionschefens semester och ledighet
för större ärendens beredning — därvid expeditionschefsämbetet i allmänhet
förestods av extra föredraganden — ävensom under extra föredragandens
semester förordnad att bestrida den sistnämndes befattning. Därigenom
kom denne amanuens att under större delen av året hava sysselsättning
å annan befattning. Det återstående antalet biträden åt föredragandena —
en kanslisekreterare och två fasta amanuenser hade med hänsyn särskilt
till den väsentliga ökning i departementets arbetsbörda, som de senare
åren medfört, visat sig alldeles otillräckligt.

Till belysande av nämnda ökning meddelades av vederbörande departementschef
uppgift å ärenden, som på föredragning av departementet avgjorts
av Kungl. Maj:t i statsrådet under åren 1911—1915. Dessa uppgingo
för år 1911 till 839, år 1912 till 998, år 1913 till 1,023, år 1914
till °1,129 och år 1915 till 1,467.

Den åtgärd, som för det dåvarande borde vidtagas för att bereda
föredragandena erforderligt biträde vid deras sålunda väsentligt ökade arbete,
syntes departementschefen vara anställande av ytterligare två amanuenser
med fasta arvoden, och borde dessa arvoden enligt departementschefens
mening icke sättas lägre än till 1,500 kronor för varje amanuens.

Genom eu sådan anordning skulle, om man bortsåge från den förut
omförmälde amanuensen, vilken under större delen av året bestrede extra
föredragandens tjänst, på expeditionschefens rotel kunna tjänstgöra en
kanslisekreterare och en fast amanuens, på extra föredragandens rotel tva
fasta amanuenser och på kanslisekreteraren-föredragandens rotel en fast
amanuens. På detta sätt komme enligt departementschefens mening visserligen
i jämförelse med förhållandena inom andra departement, där på varje
byrå i regel tjänstgjorde en kanslisekreterare och en, ofta två fasta amanuenser,
endast ett minimum av arbetskrafter att beredas å varje rotel,
men givetvis skulle en dylik förstärkning i allt fall vara av icke ringa
betydelse för arbetets behöriga gång.

De två nya amanuensarvodena blevo ock av riksdagen beviljade.

På sätt ovan erinrats, har, frånsett nyss omförmälde extra föredragande,
för lättande av departementets ökade arbetsbörda — då förslag ej
ansetts böra framläggas om förstärkning av de ordinarie arbetskrafterna —

469

höjningar tidvis måst vidtagas av det i staten upptagna anslaget till amanuenser,
skrivbiträden och extra vaktmästare. 1 1878 års stat var denna
anslagspost upptagen till 4,100 kronor.

Enligt vad i framställning till 1903 års riksdag upplystes, hade ännu
år 1892 av dessa medel arvoden utgått till två fast avlönade amanuenser,
men på grund av anslagets anlitande för andra därmed avsedda ändamål
hade från och med år 1898 ersättning ej kunnat beredas mer än eu fast
anställd amanuens, vars arvode utgick med 1,000 kronor för år. För att
bereda tillfälle till anställande i departementet av 2 amanuenser med arvoden
å 1,500 kronor ävensom för tillgodoseende av andra erforderliga
utgifter höjdes vid 1903 års riksdag ifrågavarande anslag till 6,500 kronor.

Vid 1908 års riksdag höjdes anslaget ytterligare till 10,000 kronor.
Sistnämnda höjning påkallades dels för att bereda skälig gottgörelse åt
amanuenser dels i följd av stegrade renskrivnings kostnader dels ock för
beredande av något högre ersättning åt extra vaktmästare.

Enahanda orsaker, vilka hade sin grund i departementets växande
arbetsmängd, föranledde vid 1914 års senare riksdag en ytterligare ökning
av anslaget till 12,500 kronor. Det ökade arbetet, särskilt efter tillkomsten
av den särskilde extra föredraganden, påkallade en vidare höjning av
samma anslag, och genom den ökning av anslaget till 16,200 kronor, som
av 1916 års riksdag beviljades, avsågs dels att bereda tillfälle till 2 nya
amanuensarvoden å 1,500 kronor dels att höja ett av de förutvarande amanuensarvodena
till 2,000 kronor dels ock att tillgodose ökade kostnader
för vikariatsersättningar.

Som synes har sålunda även inom sjöförsvarsdepartementet särskilda
anordningar måst vidtagas för att möta den växande arbetsmängden. Enligt
1878 års stat uppvisade kostnaderna för departementet en slutsumma
av 26,800 kronor, medan för år 1917 äro för samma ändamål å extra och
ordinarie stat anslagna belopp till sammanlagt 51,515 kronor.

För sjöförsvarsdepartementets vidkommande har nu från departementets
sida föreslagits, att där skulle finnas anställda en statssekreterare,
en expeditionschef och ett kansliråd.

I detta avseende har till en början erinrats, hurusom den upp -

stå tMeAreterare,
kansliråd
och kanslisekreterare.

470

fattningen förekommit, att de göromål i departementet, vilka efter inrättandet
av en statssekreterarbefattning skulle återstå av det arbete,
som tillkomme den nuvarande expeditionschefen, icke vore av större
omfattning, än att de kunde bestridas av byråchef mot åtnjutande av mindre
tilläggsarvode. Då emellertid i statssekreterarbefattningens allmänna karaktär
läge, att befattningens innehavare — för att i avsedd utsträckning
kunna biträda departementschefen med handläggning av politiska ärenden
— endast i mindre mån kunde och borde ägna sig åt behandlingen av löpande
göromål, syntes, efter vad från departementet framhållits, härav
böra följa, att, därest ej vägande skäl talade däremot, sjöförsvarsdepartementet
borde uti ifrågavarande avseende likställas med andra departement.
Några sådana skäl för att härutinnan giva sjöförsvarsdepartementet en undantagsställning
kunde icke vid en närmare undersökning anses föreligga.

Riksdagsärendena samt andra ärenden av den betydelse, att de ansetts
böra för närvarande omhänderhavas av expeditionschefen, vore redan nu så
omfattande, att expeditionschefen måst beredas ledighet — inberäknat semester
— under 8 å 9 månader årligen (år 1914 8 månader 27 dagar, år
1915 8 månader 7 dagar och år 1916 9 månader 2 dagar). Antalet
avgjorda regeringsärenden hade ock under de senare åren väsentligt ökats
(från år 1911 till år 1915 med omkring 75 %) och utgjorde nu omkring

1,500 årligen, varav ett relativt stort antal vore av krävande och tidsödande
art. (Antalet under år 1916 inkomna ärenden utgjorde den 1 november
enligt allmänna diariet 1,792 och enligt hemliga diariet 256 eller
sammanlagt 2,048.) Någon minskning i antalet syntes icke för framtiden
vara att förvänta, utan kunde med allt skäl påräknas, att departementets
arbetsmängd fortfarande såsom hittills komine att visa stigande tendens.

Nämnda sakförhållanden syntes giva vid handen, att ärendena i
sjöförsvarsdepartementet numera icke vore av den mindre omfattning, att
därav kunde hämtas tillräckligt stöd för att i detta departement utesluta
expeditionschefsbefattningen. Därtill komme även den omständigheten —
och denna syntes ur principiell synpunkt böra tillmätas väsentlig betydelse
— att karaktären av de uppgifter, som i den nya organisationen
skulle tillkomma expeditionschef, vore avsedd att, såsom för närvarande
vore fallet, bliva fullt ensartad i de särskilda departementen samt att

471

följaktligen dessa uppgifter borde i samtliga departement uppbäras av tjänstemän
med enahanda ställning och avlöningsförmåner. I betraktande
av såväl den för statssekreteraren avsedda, särskilda uppgiften som arbetsbördans
tillväxt syntes sålunda samma skäl, som föranlett att sjöförsvarsdepartementet
vid den nuvarande organisationens införande utrustats med
en expeditionschef, tala för att så även i fortsättningen bleve fallet.

A andra sidan borde, enligt vad vidare från departementets sida
framhållits, med hänsyn därtill att sjöförsvarsdepartementets arbetsmängd
likväl understege den, som påvilade de större departementen, expeditionschefen
jämte sina göromål såsom sådan kunna bestrida eu del av departementets
föredragning i statsrådsberedningen. Allteftersom utvecklingen
fortskridit och departementets arbetsbörda ökats, hade dock de egentliga
expeditionschefsgöromålen stigit i förhållande härtill, så att numera allenast
mindre delen av den tjänstförrättande expeditionschefens arbetsdag
kunde ägnas åt hans uppgift som föredragande. Såsom ledare av departementets
löpande arbete och med hänsyn till ärendenas alltsomoftast
brådskande beskaffenhet hade den tjänstförrättande expeditionschefen därjämte
att besörja en tidsödande mottagning, framför allt telefonledes, vilken
ej heller borde lämnas ur räkningen.

Om det sålunda finge förutsättas, att expeditionschefen jämte expeditionschefsgöromålen
skulle kunna medhinna föredragning till ungefär enahanda
omfattning som hittills, syntes, på sätt från departementets sida ytterligare
framhållits, icke behöva i departementet för närvarande inrättas
mer än eu byrå med ett kansliråd som chef samt en kanslisekreterare av
högre och en kanslisekreterare av lägre lönegrad såsom å byrån anställda
tjänstemän.

Till biträde åt statssekreteraren borde anställas en kanslisekreterare
av högre lönegrad och till expeditionschefens hjälp en kanslisekreterare
av lägre lönegrad.

Slutligen har i förevarande avseende från departementets sida uttalats,
att föredragningen i regeringsrätten, som från departementet upptoge minst
två föredragningstimmar varannan vecka, syntes böra åläggas en av kanslisekreterarna
av högre lönegrad.

472

I sitt förutnämnda betänkande har landshövding Schotte framhållit,
att enligt hans mening arbetsbördan i sjöförsvarsdepartementet icke vore
sådan, att den kunde motivera anställande av både statssekreterare och
expeditionschef. Lämpligen syntes efter landshövding Schottes åsikt här
kunna träffas samma anordning som i justitiedepartementet, eller således
att statssekreteraren jämväl finge övertaga expeditionschefsgöromålen och
särskild expeditionschef ej anställdes.

Kommittén ansluter sig till den av landshövding Schotte i detta
avseende uttalade uppfattningen, och detta så mycket hellre som frågan
om en sammanslagning av de båda försvarsdepartementen i en icke alltför
avlägsen framtid kan tänkas återkomma på dagordningen; och då jämväl
förhållandena synas kunna fullt tillfredsställande anordnas på annat sätt,
har kommittén ansett sig icke böra för sjöförsvarsdepartementets vidkommande
föreslå inrättande av en särskild expeditionschefsbefattning.
Den från departementet föreslagna anordningen med en statssekreterare,
en expeditionschef och ett kansliråd synes kommittén ock från organisatorisk
synpunkt mindre tilltalande.

Enligt samma från departementet föreslagna anordning skulle eu
viss föredragningsskyldighet tillkomma expeditionschefen. Uteslutes nu,
på sätt kommittén lika med landshövding Schotte föreslår, särskild expeditionschefsbefattning,
måste alltså åtgärder vidtagas för att tillgodose det
i sistnämnda hänseende föreliggande behov av arbetskrafter.

Kommittén har i det föregående erinrat om det sedan lång tid från
departementets sida framhållna önskemålet om en särskild byråindelning
inom departementet. Detta önskemål, vilket med tiden framträtt med allt
starkare anspråk på beaktande, torde man nu böra tillmötesgå; och det
synes kommittén, att en anordning med två föredragande kansliråd i stället
iör den från departementet föreslagna med en expeditionschef och ett
kansliråd skulle på ett ändamålsenligare sätt anpassa sig efter de föreliggande
förhållandena. Att förmedelst en dylik anordning i huvudsak
överflytta på ett kansliråd den föredragningsskyldighet, som för närvarande
tillkommer expeditionschefen, skulle uppenbarligen öka möjligheten
för statssekreteraren att handhava jämväl expeditionschefsgöromålen.

Från departementet har ifrågasatts, att den departementet åliggande

47ä

föredragningen i regeringsrätten skulle omhänderhavas av eu kanslisekre D

D DO

terare av högre lönegrad. Då kommittén förordat inrättande av två kanslirådsbefattningar,
har kommittén ock ansett föredragningen i regeringsrätten
böra utan olägenhet kunna åläggas ettdera av de båda kansliråden.

Med den anordning man tänkt sig inom departementet har från
departementets sida ifrågasatts att å stat uppföra två kanslisekreterare av
högre och två kanslisekreterare av lägre grad.

Även med den anordning, kommittén förordat, anser kommittén
detta antal tillräckligt, i all synnerhet som registratorn fortfarande torde
böra vara skyldig deltaga i och biträda vid göromålen i övrigt inom departementet.

Kommittén får alltså föreslå, att för sjöförsvarsdepartementet å stat
uppföres en statssekreterare, två kansliråd, två förste kanslisekreterare och
två andre kanslisekreterare.

För närvarande finnes i departementet anställd en registrator med Registrator.
skyldighet att biträda vid övriga göromål i departementet. Registrator
bör givetvis allt fortfarande finnas i departementet, och i avseende å
dennes avlöning tillåter sig kommittén hänvisa till vad kommittén ovan
i fråga om avlöningsförhållandena för registratorerna i statsdepartementen
uttalat och föreslagit. Den för registratorn för närvarande i staten upptagna
bestämmelsen om skyldighet att biträda vid övriga göromål i departementet
synes böra hava sin rätta plats i en blivande instruktion. I

I sjöförsvarsdepartementet är för närvarande anställt endast ett skriv- Kvinnliga

1 . # biträde ti.

biträde. Orsaken härtill torde vara att firma däri, att, enligt vad från departementet
meddelats, för utfyllande av den del av behovet av ytterligare
skrivhjälp, som icke tillgodosåges genom anlitande av enskild skrivbyrå, i
avsevärd omfattning använts i kommandoexpeditionen såsom skrivbiträden
kommenderade underofficerare och väimpliktiga.

Nu har från departementet föreslagits uppförande å departementets
stat av två skrivbiträden, ett av högre och ett av lägre grad, och har härvid
anförts, att anlitandet för renskrivning av kommandoexpeditionens arbetskrafter.
medförde olägenheter i flera avseenden, särskilt med hänsyn till

60—162603. LöneregleringsJcommittcns bet. Lill.

474

Vaktmäs tare.

Amanuenser,
extra biträden
och
vilcariatsersättningar.

svårigheten att få renskrivningsarbete på behörig tid utfört. Såsom motiv
för anställande av ett biträde av högre grad har åberopats det mera kvalificerade
arbete, som fullgjordes av det för närvarande i departementet
anställda biträdet; och har i detta avseende meddelats, att sagda biträde —
förutom uppsättning av en del expeditioner, utskrivning och omhänderhavande
av statsrådsprotokollen — huvudsakligen biträder registratorn och
med sin kännedom om hithörande arbeten är honom till synnerligt gagn.

Kommittén har ansett sig ej böra göra någon erinran mot att å
sjöförsvarsdepartementets stat uppföres ett kvinnligt biträde av andra graden
och ett kvinnligt biträde av första graden.

För närvarande tjänstgöra i departementet (med kommandoexpeditionen)
två förste vaktmästare och en extra vaktmästare med arvode av
1,100 kronor. Från departementet har föreslagits den sistnämndes uppförande
å stat; och då behovet för departementet av denna befattning
torde vara konstant, får kommittén förorda, att å departementets stat uppföres
utöver två nuvarande förste vaktmästarbefattningar en vaktmästare. I

I departementet äro för närvarande anställda fem amanuenser med
fast arvode och två amanuenser utan fast arvode, sålunda tillhopa sju amanuenser.
Vid bifall till kommitténs förslag skulle å stat uppföras två
tjänstemän av första lönegraden, avsedda var och en att motsvara två
amanuenser.

Nu har från departementet föreslagits, att under förutsättning av
upptagande å departementets stat av 8 tjänstemän det erforderliga antalet
amanuenser skulle beräknas till 5. Av dessa skulle två anställas mot
fast årsarvode av 2,000 kronor för vardera, och tre utan fast arvode.
Till en var av de tre sistnämnda har föreslagits en årlig gratifikation av
1,000 kronor. Det till amanuenser erforderliga anslaget skulle sålunda
uppgå till 7,000 kronor.

Med hänsyn till det antal ordinarie befattningshavare, som kommittén
föreslagit för departementet, anser kommittén sig icke kunna tillstyrka,
att anslagsbeloppet för amanuenser beräknas till mer än 5,500
kronor. Härmed , skulle tillfälle beredas dels till avlönande av två amanu -

475

enger med fasta arvoden dels ock till gratifikationer åt amanuenser utan
fasta arvoden.

Från departementet har jämväl föreslagits beräkning av ersättning
till en extra vaktmästare.

Då kommittén förordat, att i stället för nuvarande extra vaktmästare
å stat uppföres eu ny vaktmästare''änst, anser kommittén till fyllest att för
tillfälligt vaktmästarbiträde beräknas ett belopp av 600 kronor.

Vid beräkning av det för vikariatsersättningar erforderliga anslaget
torde böra tagas i betraktande att, därest å stat uppföres en statssekreterare,
som tillika är expeditionschef, denne, på sätt hittills varit fallet med
nuvarande expeditionschefen, under en del av året kan varda av statssekreterargöromålen
hindrad fullgöra de honom i hans egenskap av expeditionschef
åliggande göromål. För sådan tid ävensom för semestertid
torde ersättning höra beräknas till vikarie för expeditionschefsgöromålen.

För beredande av semesterledighet för övriga därtill berättigade befattningshavare
måste finnas tillgång till vikariatsersättningar, varvid beräkning
torde böra ske efter av riksdagen godtagna grunder.

Vid anslagets beräknande bör jämväl hänsyn tagas till eventuellt
behov av medel utöver tjänstgöringspenningar till avlönande av vikarier
för kvinnliga biträden och vaktmästare under sjukdom.

På grund av vad sålunda anförts, har kommittén ansett till vikariatsersättningar
böra beräknas ett belopp av 4,200 kronor.

Sammanlagda anslaget till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar
skulle sålunda uppgå till 10,300 kronor.

Därest å departementets stat skulle komma att uppföras två kvinnliga
biträdes befattningar, borde, enligt vad från departementet meddelats, för
extra skrivhjälp beräknas ett belopp av 600 kronor. I enlighet med vad
kommittén förut framhållit, torde dylika kostnader böra bestridas från det
under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till skrivmaterialier och
expenser, m. m.

Under åberopande av vad kommittén sålunda i fråga om detta departement
anfört och förordat, får kommittén framlägga följande

476

Förslag

till

stat för sjöförsvarsdepartementet.

		Tjänst-	Orts-
	Lön.	go rings-	till-	Samma.
		pennin- gar.	lägg-
1 statssekreterare och expeditionschef,					[Av detta arvode anses 3,000, ! kronor motsvara tjänstgö-
arvode .............	—	_		11,000
					\| ringspenningar.
\| 1 kansliråd............	5,000	2,500	600	8,100	(Efter 5 år kan lönen höias med
j 1 dito ..............	5,000	2,500	600	8,100	\| 600 kr.
1 förste kanslisekreterare......	3,600	1,800	400	5,800	\| Efter 5 år kan lönen höjas med
! 1 dito..............	400
3,600	1,800	5,800	( ytterligare 500 kr.
! 1 registrator ........... -	2,600	1,600	300	4,500	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr., efter 10 år med j
1 andre kanslisekreterare......	2,200	1,500	300	4,000	ytterligare 500 kr. och efter i
1 1 dito..............	2,200	1,500	300	4,000	15 år med än ytterligare ’ 500 kr.
1 kvinnligt biträde av andra graden .	900	550	150	1.600	[Efter 5 år kan lönen höjas med
1 kvinnligt biträde av forsta graden .	700	350	150	1,200	( 200 kr. och efter 10 år med '' ytterligare 200 kr.
1 1 förste vaktmästare........	900	550	150	1,600	J Efter 5 år kan lönen höjas med j \| 100 kr. och efter 10 år med
					’ ytterligare 100 kr. (Efter 5 år kan lönen höjas med
					I 100 kr., efter 10 år med
1 vaktmästare...........	700	450	150	1,300	i ytterligare 100 kr. och efter I lö år med än ytterligare l 100 kr.
1 förste vaktmästare å kommando-
expeditionen, med skyldighet att be-strida nppassning i departementet					[Efter 5 år kan lönen höjas med
jämväl utom kommandoexpeditionen Till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar.......	900	550	150	1,600	t 100 kr. och efter 10 år med ! [ ytterligare 100 kr.
—	—	—	10.300
Summa kronor	—	—	—	68,900

Anm. Därest bostad med bränsle eller med bränsle och lyse anvisas åt förste vaktmästare
eller vaktmästare, skall han av sin lön avstå för bostad med bränsle 250 kronor samt för bostad med
bränsle och lyse 275 kronor, allt för år räknat. Åtnjutes lyse, åligger befattningshavare att själv bekosta
armatur och lampor.

Kommitténs statförslag slutar på en summa av 68,900 kronor; jämföres
denna summa med de anslag å ordinarie och extra stat, vilka för
år 1917 utgå till sjöförsvarsdepartementet och sammanlagt belöpa sig till
51,515 kronor, skulle alltså kommitténs förslag innebära för sagda departements
vidkommande en ökning av 17,385 kronor.

478

Civildepartementet.

De befattningshavare, vilka uppfördes å 1878 års stat, äro till sitt
antal oförändrade i nu gällande stat. I avseende å de 1878 fastställda
avlöningsbeloppen har ej heller någon ändring vidtagits, om man bortser
från den höjning av expeditionschefens arvode, vilken ägde rum vid 1908
års riksdag.

På grund av den växande arbetsmängden har emellertid under
årens lopp den ena tjänstemannen efter den andra måst anställas i departementet,
och de anslagsmedel, som å extra stat härför anvisats, hava i
proportion till stegringen i den föreliggande arbetsmängden och behovet
av arbetskrafter utgått med successivt stigande belopp.

Efter det de till departementet hörande ärenden förut varit fördelade
på fyra byråer, hade på grund av arbetets hopande till en början befunnits
nödigt, att vissa slag av ärenden frånskildes de ordinarie byråerna och överlämnades
till en särskild s. k. femte byrå. Det var företrädesvis ärenden
rörande elektriska anläggningar ävensom, bland andra, mål rörande allmänna
arbeten, järnvägstaxor, ordningar för järnvägsaktiebolag samt sedermera
tillkomna olika grupper av sociala ärenden, för vilkas föredragning
tarvades särskild arbetskraft; och på därom gjorda framställningar ställde
riksdagen såsom gottgörelse till en särskild föredragande av sådana ärenden
till Kungl. Maj:ts förfogande för vartdera av åren 1906 och 1907
ett belopp av 2,500 kronor samt för vart och ett av åren 1908, 1909 och
1910 ett belopp av 3,000 kronor. Utöver de av riksdagen särskilt anvisade
beloppen fick denne föredragande, en amanuens i departementet, uppbära
amanuensarvode, intill dess han, befordrad till kanslisekreterare, under år
1910 fick åtnjuta den till sistnämnda befattning hörande lön, 2,500 kronor.

Då emellertid det arbete, som krävdes av den särskilde föredraganden,
småningom blivit fullt jämförligt med byråchefs, beviljade 1910 års
riksdag för ändamålet ett till 7,000 kronor förhöjt belopp, varmed anslaget
jämväl för vart och ett av de följande åren utgått.

47!)

Den förstärkning av departementets arbetskrafter, som erhållits genom
nyssnämnde särskilda föredragande, befanns snart nog icke vara tillräcklig
för att bearbeta den alltjämt ökade arbetsmängden. Åtgärder måste därför
vidtagas för att bereda möjlighet att förordna ytterligare en extra föredragande,
! vilken huvudsakligen skulle hava att bereda och föredraga
besvärsmål.

På därom gjord framställning anvisade riksdagen såsom gottgörelse
till ytterligare en särskild föredragande inom departementet för vart och
ett av åren 1908, 1909 och 1910 ett belopp av 3,000 kronor. Vid 1910
års riksdag höjdes detta belopp till 4,000 kronor, varmed det därefter
årligen på extra stat av riksdagen beviljats. Det torde böra erinras, att
till ifrågavarande föredragande under de senare åren jämväl utgått amanuensarvode
å 2,000 kronor, vadan sammanlagda ersättningen för år utgjort
0,000 kronor.

På grund av den starka stegring, som under senare tid ägt rum
i fråga om vissa stadsplane- och byggnadsärenden, vilka ärendesgrupper
tillhörde departementets andra byrå, hade under år 1912 den anordningen
måst vidtagas, att föredragningen av berörda ärenden överlämnades åt en
biträdande föredragande. Såsom ersättning åt denne har av riksdagen anvisats
på extra stat för vart och ett av åren 1914—1917 ett belopp av

3,000 kronor.

Det dröjde ej länge efter regeringsrättens tillkomst, förrän det visade
sig, att den arbetsbörda, som vilade å den ovannämnde särskilda
föredraganden av besvärsmål, var så stor, att arbetet ej kunde fullgöras av en
person; i följd därav hade vid åtskilliga tillfällen andra av departementets
tjänstemän måst förordnas att föredraga de ärenden, som ej medhunnos
av den särskilda föredraganden. Under åren 1913 och 1914 hade en
amanuens mot ersättning av 3,000 kronor från det extra anslaget till förhöjning
av amanuensernas arvoden m. m. bestritt denna föredragning.
Detta belopp, som år 1915 utgick av disponibla medel, har sedermera av
riksdagen beviljats på extra stat för vart och ett av åren 1916 och 1917
till avlönande av en tredje särskild föredragande inom civildepartementet.
Denne föredragande har jämväl uppburit amanuensarvode å 2,000 kronor,
vadan hans sammanlagda ersättning belöpt sig till 5,000 kronor.

480

Till avlönande av en handsekreterare hos statsministern har av riksdagen
anvisats ett extra anslag under sjätte huvudtiteln å 3,000 kronor
för vart och ett av åren 1913—1917.

Här bör erinras, att befattningshavare i civildepartementet jämväl
kommit i åtnjutande av den utav 1910 och följande årens riksdagar beviljade
provisoriska lönereglering.

Den ökning i departementets arbetsmängd, som erhållit sitt uttryck
i det antal olika särskilda föredragande, vilka, på sätt ovan erinrats,
måst under årens lopp anställas, kommer jämväl till synes i den successiva
stegringen av anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrivning
m. m.

I 1878 års stat var till departementschefens förfogande för nyssnämnda
ändamål uppfört ett anslag av 15,000 kronor. Anslagets otillräcklighet
föranledde vid 1894 års riksdag dess höjning till 17,000 kronor.
Av anslaget utgick då, bland annat, åt en var av fem å byråer tjänstgörande
amanuenser arvode å 1,100 kronor och åt en amanuens såsom biträde åt
registrator!! arvode med 600 kronor. Med höjningen av anslaget avsågs
dels att bereda de extra ordinarie tjänstemän, som ej hade fasta arvoden,
eu efter deras arbete någorlunda avpassad gottgörelse, dels att öka de
fasta amanuensarvodena, dels ock att tillgodose ökade renskrivningskostnader.

Vid 1903 års riksdag skedde ytterligare höjning av anslaget till

22,000 kronor, vilken sistnämnda ökning avsåg att bereda en skälig ersättning
åt de extra ordinarie amanuenserna ävensom ersättning åt extra
vaktmästare. Arvodet till en var av de å byråerna tjänstgörande amanuenserna
utgick då med 1,500 kronor.

Vid 1906 års riksdag förelåg åter en framställning om höjning av
samma anslag (med 8,100 kronor), föranledd av behovet att vinna ökade
medel till avlönande av amanuenser samt arvode till en extra ordinarie
vaktmästare hos statsrådsberedningen. Det äskade beloppet blev ock av
riksdagen beviljat.

Från och med år 1907 uppburo tio amanuenser arvoden ä 1,500
kronor och en arvode å 1,200 kronor. Amanuensen hos registratorn hade

481

ersatts av ett kvinnligt biträde. Det ordinarie anslaget hade nu uppgått
till 30,100 kronor.

Emellertid visade sig detta ej förslå för de därmed avsedda ändamålen,
och vid 1908 års riksdag begärdes en ytterligare höjning av samma
anslag med ej mindre än 15,900 kronor. Den föreslagna ökningen avsåg
huvudsakligen dels att bereda möjlighet till lämplig ökning i de fast avlönade
amanuensernas arvoden — i allmänhet till högst 2,000 kronor —
dels att bereda något större gratifikationer åt de oavlönade amanuenserna
dels ock att täcka de ökade kostnaderna för renskrift, varigenom åt de i
departementet anställda fem kvinnliga skrivbiträdena någon förbättring i
deras dåvarande villkor kunde beredas. Riksdagen, som icke hade något
att erinra mot beloppet, ansåg emellertid, att i avbidan å spörsmålet om
lönereglering för Kungl. Maj:ts kansli och i samband därmed stående frågor
den begärda summan borde tills vidare utgå å extra stat. Samma belopp
anvisades även för åren 1910—1912.

Vid 1912 års riksdag begärdes ånyo höjning av nämnda extra anslag.
Av de ordinarie och extra anslagen utgick då (frånsett ett belopp, som
jämte särskild gottgörelse utgick till en amanuens, vilken gjorde full byråchefstjänst
såsom särskild föredragande) ett belopp av 17,500 kronor till
arvoden åt 10 fast anställda amanuenser. Detta belopp var fördelat sålunda,
att arvode uppbars av 1 amanuens med 2,500 kronor, av 3 med

2,000 kronor, av 2 med 1,800 kronor, av 2 med 1,500 kronor och av 2
med 1,200 kronor. För att bereda ökad ersättning åt fasta amanuenser
och större tillgång till gratifikationer åt de övriga amanuenserna samt
för anställande av ytterligare ett kvinnligt skrivbiträde höjdes vid 1912
års riksdag det extra anslaget till 24,000 kronor, med vilket belopp det
jämväl utgick för åren 1914—1916.

Emellertid hade utgifterna icke kunnat hållas inom ramen för de
beviljade anslagen utan under åren 1913—1915 överskridit den sammanlagda
anslagssumman. Särskilt hade posterna till amanuensarvoden samt
kvinnliga biträden och renskrivning avsevärt stigit.

Arvodena hade höjts åt vissa fast anställda amanuenser. Antalet fast
anställda amanuenser hade — oberäknat de två såsom föredragande hos
regeringsrätten tjänstgörande — stigit till 11, därav 1 med arvode å 3,000

61—162603. Lönereglei''ingskommitténs bet. LIII.

482

Statssekreterare
och
expeditionschef.

Kansliråd.

kronor, 2 med arvoden k 2,500 kronor, 2 med arvoden a 2,000 kronor,
1 med arvode å 1,500 kronor, 1 med arvode a 1,300 kronor, 3 med arvode
ä 1,200 kronor och 1 med arvode ä 900 kronor.

Orsakerna till stegringen av kostnaderna för kvinnliga biträden och
renskrivning härrörde väsentligen dels av den allmänna ökningen av arbetsmängden
i departementet dels därav, att biträdenas avlöningsförmåner reglerats
efter de grunder, som fastställts för å ordinarie stat uppförda kvinnliga
biträdesbefattningar. Under år 1915 funnos i departementet 9 kvinnliga
skrivbiträden.

Vidare hade åt extra vaktmästare beretts förbättrade avlöningsförmåner.
Det hade ock befunnits lämpligt att anställa en portvakt i kanslihuset,
vilket uppdrag eventuellt skulle anförtros en av civildepartementets
extra vaktmästare.

På grund av de sålunda stegrade kostnaderna höjdes det extra anslaget
vid 1916 års riksdag till 34,000 kronor.

Såsom av det ovan sagda framgår, har den å ordinarie stat uppförda
personalen bibehållits vid den numerär, som är fastställd i 1878 års
stat. Emellertid hava under årens lopp tillkommit 3 särskilda extra föredragande,
1 biträdande föredragande och 9 kvinnliga skrivbiträden, varjämte
amanuensantalet ökats till 13 och de extra vaktmästarnas antal till 9.
Medan det i 1878 års stat upptagna beloppet för departementet belöpte
sig till 76,700 kronor, utgår för år 1917 å ordinarie och extra stat ett
sammanlagt belopp av 161,085 kronor. I detta belopp ingår emellertid
ett extra anslag å 3,000 kronor till en handsekreterare åt statsministern.
En förste statsrådsvaktmästare och en statsrådsvaktmästare äro ock fortfarande
upptagna på civildepartementets stat. I

I enlighet med vad kommittén i det föregående uttalat och förordat

O O

böra i civildepartementet finnas såväl statssekreterare som expeditionschef.
I fråga om dessa befattningshavares verksamhetsområden samt deras avlöningsförhållanden
tillåter sig kommittén hänvisa till vad kommittén i
dessa avseenden ovan anfört.

Den föredragningsskyldighet, som departementet har att fullgöra i statsrådsberedningen,
är för närvarande fördelad på fem byråer. Fyra av dessa

483

förestås av ordinarie kansliråd, och i fråga om den s. k. femte byrån hava
för handlägo-ning; och föredragning- av dit förlagda ärenden — huvudsakligen

OÖ O CD O O O

sociala frågor — sedan en längre tid tillbaka till en extra föredragande särskilda
medel av riksdagen beviljats.

Från departementets sida har nu i fråga om det erforderliga byråantalet
inom departementet till en början framhållits, att den decentralisation
av ärenden och överflyttningar till andra departement, som i landshövding
Schottes betänkande ifrågasatts, syntes utan tvivel komma att för civildepartementet
i viss omfattning lindra arbetsmängden å byråerna. Emellertid
har det betonats, att, i stort sett, de ifrågasatta åtgärderna huvudsakligen
syntes komma att befria byråerna från en hel del ärenden av mekanisk
och föga tidsödande beskaffenhet; och har uttryck jämväl givits åt den
förmodan, att den lindring i arbetet, som genom nämnda åtgärder kunde
åvägabringas, icke bleve mycket större än som motsvarade något fåtal av
de senaste årens ökning i arbetskvantiteten. Redan nu måste på alla byråer
i departementet allt emellanåt kanslisekreteraren eller amanuenser biträda
vid föredragningen för att avarbeta förefintlig balans. Vidare skulle
enligt landshövding Schottes förslag departementet tillföras ett så betydande
område som fattigvårdslagstiftningen med de mål, som därtill höra.

Det har under alla förhållanden för departementets vidkommande
framhållits såsom uteslutet att verkställa någon minskning av de nuvarande
byråernas antal, liksom det ock betonats såsom alldeles nödvändigt, att den
nuvarande föredraganden för sociala ärenden m. m. sattes på ordinarie stat
som byråchef. Efter tillkomsten under de senaste åren av socialstyrelsen
och pensionsstyrelsen hade nämligen ärendenas antal å femte byrån vuxit
i sådan grad, att, medan detsamma under år 1910 utgjort 385, det år
1916 stigit till 914. Vidare har framhållits, att den nuvarande fördelningen
av ärendena mellan byråerna syntes i allt väsentligt böra bibehållas. Jämkningar
finge framdeles ske med ledning av vunnen erfarenhet. I

I fråga om föredragningen av mål hos regeringsrätten må till en
början erinras, att densamma för närvarande ombesörjes av dels två särskilda
föredragande dels ock därjämte, vad besvärsmålen beträffande lantkommuns
beslut angår, av kanslirådet å första byrån.

484

Enligt vad kommittén inhämtat, har antalet sistnämnda besvärsmål
hållit sig tämligen konstant — omkring 60—70 om året. Föredragningstiden
beträffande dessa mål hade utgjort 272 timme en gång i månaden
(motsvarande 6—7 dagar om året). Antalet övriga inkomna besvärsmål
hade för åren 1910—1916 utgjort, respektive 120, 100, 104, 155, 174, 178
och 202. Föredragningsdagarnas sammanlagda antal för sistnämnda mål
hade under vart och ett av de senaste åren före 1916 utgjort 20 hela
samt 10 halva dagar enligt fastställd fördelning jämte några extra dagar
— sammanlagt således årligen omkring 26 dagar eller, besvärsmålen beträffande
lantkommuns beslut inräknade, 32—33 dagar. För år 1916 hade
ansetts nödvändigt att i den fastställda fördelningen upptaga ytterligare
10 halva föredragningsdagar för de besvärsmål, som ej avsåge klagan över
lantkommuns beslut. Det har från departementets sida gjorts gällande,
dels att regeringsrättsmålen från civildepartementet i stort sett vore svårare
än dem, som tillhörde annat departement, dels ock att desamma vore av
synnerligen skiftande beskaffenhet och ofta föranledde en hel del föregående
skriftväxling.

De för närvarande i departementet anställda två särskilda föredragande
vore, efter vad som upplysts, i det närmaste fullt sysselsatta med detta
sitt arbete. Det har nu föreslagits, att ifrågavarande tjänster skulle förändras
till byråchefsbefattningar. I allt fall syntes, efter vad alternativt
föreslagits, förhållandena motivera inrättande för ändamålet av dels en
byråchefsbefattning och dels en befattning som särskild föredragande mot
arvode, ej väsentligen understigande byråchefs avlöning. I båda fallen
syntes emellertid kunna förutsättas, att besvärsmålen angående lantkommuns
beslut kunde medhinnas av de nya befattningshavarna. Från departementet
har tillika framhållits, att, därest, såsom alternativt föreslagits,
en extra föredragandebefattning komme att inrättas, det säkerligen i en
snar framtid kunde förväntas, att denna befattning behövde förändras till
en byråchefsbefattning.

Beträffande föredragning av ärenden i statsrådsberedningen utgör det
från departementet föreslagna antalet av fem kansliråd icke någon ökning
utöver de arbetskrafter, vilka för närvarande fullgöra den föredragning,

485

som enligt förslaget skulle tillkomma beinälda fem kansliråd. Förslaget
innebär endast ett fastslående av en faktisk organisation och avser att åt
den extra befattning, som nu bestrides av den särskilda föredraganden för
sociala m. fl. ärenden, giva karaktär av ordinarie tjänst. Kommittén har
för sin del intet att erinra häremot.

1 fråga om föredragningen av mål hos regeringsrätten hyser kommittén
den uppfattningen, att för denna föredragning icke i något departement
för närvarande bör anställas mer än ett kansliråd. Nu föreligger inom
civildepartementet behov av ytterligare arbetskraft för ändamålet. Vid
detta förhållande och då, såsom ock från departementet blivit upplyst,
arbetet ej synes fullt motivera ännu en ordinarie befattningshavare med
kansliråds ställning, synas medel böra tills vidare beredas å extra stat till
arvode åt en för ifrågavarande ändamål förordnad särskild extra föredragande.
Arvodet torde böra beräknas till 7,000 kronor eller enahanda
belopp, som för närvarande i regel utgår till särskilda extra föredragande
i departementen. Till sistnämnda anslagspost återkommer kommittén i
det följande.

Kommittén får följaktligen förorda, att å civildepartementets stat
uppföras sex kanslirådsbefattningar.

Enligt det av landshövding- Schotte framlagda förslaget skulle stats- Byråchef
° , c , ° . , för lagären

sekreteraren hava till uppgift bland annat att hava överinseende över den.

vederbörande departements lagstiftningsarbete. Med hänsyn till det omfattande
lagstiftningsarbetet inom civildepartementet samt det högst betydande
arbetet med särskilt riksdagsärenden, som i departementet skulle
tillkomma statssekreteraren, har nu från sagda departements sida föreslagits
vidtagande av åtgärder för att ytterligare tillgodose det ökade behovet
av arbetskrafter för departementets lagstiftningsarbete, och har i detta
avseende framhållits önskvärdheten av inrättandet av en särskild byråchefsbefattning
för lagärenden.

Från departementet har framhållits, att behovet av en dylik befattning
under de senaste åren gjort sig alltmer gällande. Detta vore givetvis
i första hand beroende på det alltmera omfattande lagstiftningsarbetet å
det sociala området.

486

Härvid har erinrats om den under de senare åren från departementet
utgångna avsevärda mängd lagar och författningar (enligt beräkning hade
det i svensk författningssamling ingående sidantalet lagtext från civildepartementet
utgjort år 1915 omkring 270 och år 1916 omkring 240).

Särskilt har ock påpekats de stora och viktiga lagförslag, som under
den närmaste tiden väntades komma att framläggas från civildepartementet.
Som exempel, hämtade från en i detta avseende från departementet lämnad
förteckning, torde få nämnas: lagar om främjande av arbetsfreden, om
sjukkassor och moderskapsförsäkring, om arbetslöshetsförsäkring, angående
emigration, angående värvning till anställning i utlandet samt om arbetsförmedling,
specialförfattningar med stöd av arbetarskyddslagen, lagförslag
i ändamål att främja de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden
m. fl.

Dessutom har meddelats, att även en stor del andra viktiga lagförslag,
hörande till civildepartementets område, under den närmaste tiden väntade
på sin lösning. Som exempel härpå hava anförts ny försäkringslag, ett
flertal ändringar i kommunallagarna, ändringar i pensionsförsäkringslagen,
ny lag om trafiksäkerheten vid järnvägarna, ny polislag, ny byggnadsstadga,
ny hälsovårdsstadga, ny livsmedelslagstiftning, ett flertal andra viktiga
författningar på medicinalväsendets område m. m. Härtill komme ett
synnerligen betydande antal smärre författningar och kungörelser.

Det nu sagda antoges visa det ofrånkomliga behovet av en särskild
befattningshavare med uppgift att närmast organisera och leda lagstiftningsarbetet
inom departementets område, att i första hand granska de större författningsförslag,
som uppgjordes av särskilda kommittéer och sakkunniga,
samt att själv upprätta förslag till de författningar, som lämpligen ansåges
kunna utarbetas direkt i departementet.

Härjämte har framhållits det omfattande arbete med riksdagsärenden
och därmed i samband stående löpande ärenden, som för närvarande vilade å
expeditionschefen och enligt förslaget skulle falla på statssekreteraren. Med
den snabba utvecklingen på det sociala området och vad kommunikationsväsendet
anginge syntes någon lindring i riksdagsarbetet för departementet
näppeligen vara att förvänta utan snarare tvärtom.

Det måste under sådana förhållanden — har det vidare betonats —

487

framstå som synnerligen angeläget, om författandet och i allt fall den
egentliga granskningen av lagar och författningar omhänderhades av en
särskild byråchef för lagärenden, vilken i avseende å avlöning borde likställas
med motsvarande befattningshavare i justitiedepartementet. Att
statssekreteraren ändock skulle hava överinseende över arbetet, vore därmed
ej uteslutet. För departementschefen måste det ock innebära en stor fördel
att kunna helt påräkna statssekreteraren för de egentliga riksdagsgöromålen
eller andra större och viktigare ärenden och att därjämte äga tillgång till
en på lagstiftningsområdet särskilt förfaren person.

Vidare har från departementet framhållits, att kostnaderna för en
lagbyråchefsbefattning i själva verket komme att bliva ganska obetydande.
Väl måste alltjämt i många fall särskilda arbetskrafter utom departementet
anlitas för utarbetande i första hand av lagar och författningar. Säkerligen
belöpte sig emellertid för vart och ett av de senaste åren arvodena åt
personer, vilka inom departementet biträtt med sådant uppsättande och
granskning av författningsförslag, som kunnat ske genom en byråchef för
lagärenden, till en högst väsentlig del av en dylik befattningshavares årliga
avlöningsförmåner.

Slutligen har jämväl betonats, att den föreslagna byråchefen för
lagärenden borde vara skyldig att, om hans arbete sådant medgåve, handlägga
och föredraga de andra större mål eller ärenden, som departementschefen
kunde åt honom anförtro.

För tillgodoseende av det behov i omförmälda hänseende, som inom
civildepartementet givetvis är till finnandes, äro uppenbarligen åtgärder av
nöden. Det från departementet nu framlagda förslaget om inrättande av
en särskild byråchefsbefattning för lagärenden — vilken bör tillsättas
medelst förordnande — har ej heller givit kommittén anledning till några
väsentliga erinringar. Jämväl landshövding Schotte har i sitt betänkande
framhävt departementets behov i förevarande avseende och för sin del förordat
inrättande av eu byråchefsbefattning för lagärenden.

En omständighet har kommittén emellertid i detta avseende ej kunnat
undgå att uppmärksamma. Enär nämligen, såsom av det ovanstående framgår,
den föreslagne lagbyråchefens verksamhet till ej oväsentlig del skulle

488

Kanslisekre terare.

omfatta det sociala lagstiftningsområdet, har kommittén tagit i övervägande,
huruvida ett bifall till det förevarande förslaget skulle kunna föranleda
någon ändring i den ställning, som för närvarande tillkommer byråchefen
för lagärenden i socialstyrelsen. Det har emellertid i detta avseende från
departementet framhållits, att genom inrättande av den föreslagna befattningen
i civildepartementet socialstyrelsen, såsom förhållandena utvecklat
sig, säkerligen ej skulle erhålla någon lindring i sin arbetsmängd.

Utan att i detta sammanhang vilja närmare ingå på ifrågakomma
spörsmål vill kommittén likväl uttala sig för önskvärdheten av en utredning,
huruvida vid den nuvarande lagbyråchefens i socialstyrelsen avgång
dennes befattning lämpligen skulle kunna förändras till en vanlig byråchefsbefattning
eller eljest givas en förändrad ställning.

I fråga om de avlöningsförmåner, vilka böra tillkomma den ifrågasatta
lagbyråchefen i civildepartementet, vill kommittén förorda, att han i nämnda
hänseende likställes med ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning
och att sålunda för honom i staten uppföres ett arvode å 8,100 kronor
varav 2,500 kronor skola anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Beträffande antalet kanslisekreterare å de egentliga byråerna har från
civildepartementets sida föreslagits, att å en var av dessa fem byråer bör
anställas en kanslisekreterare av högre och en kanslisekreterare av lägre
avlöningsgrad. För lagbyråchefen skulle något särskilt biträde icke erfordras.
Någon anledning att för någon av de egentliga byråerna för
närvarande ifrågasätta vare sig flera eller färre än en kanslisekreterare av
vardera graden har icke ansetts förefinnas. Beträffande målen hos regeringsrätten
har för de båda föredragandena gemensamt föreslagits anställande
av en kanslisekreterare av lägre grad med uppgift jämväl att föra protokollet
i regeringsrätten.

Yad därefter angår åt statssekreteraren erforderliga ordinarie biträden,
har från departementet gjorts gällande, att arbetet med riksdagsärendena,
vad civildepartementet vidkomme, torde vara mera betungande än motsvarande
arbete inom något av de andra departementen. Det har därför
till en början framhållits såsom alldeles ofrånkomligt, att till statssekreterarens
förfogande ställdes en kanslisekreterare av högre grad. I detta av -

489

seende har erinrats, att anställande av en kvalificerad tjänsteman såsom hans
direkta biträde vid det omfattande arbetet med framställningar att föreläggas
riksdagen endast skulle innebära fastslående av en utväg, som på grund
av omständigheternas makt måst tillgripas under de senare åren.

Härjämte har föreslagits, att även en kanslisekreterare av lägre avlöningsgrad
måtte anställas hos statssekreteraren. Denne sistnämnde kanslisekreterare
skulle hava till huvudsaklig uppgift att biträda med uppsättande
av sådana riksdagsärenden, som ej medhunnes av statssekreteraren, å byråerna
eller av den förutnämnde kanslisekreteraren. Vidare skulle han hava
att biträda med uppsättande av riksdagsberättelsen och skrivelser från statssekreteraren,
granskning av korrektur m. m. Slutligen skulle han, i den
mån tiden det medgåve, hava att föra protokoll i statsrådet. Jämväl i
nu förevarande hänseende har åberopats rådande praxis, i det att en departementets
kanslisekreterare under riksdagstiden varit till väsentlig del
sysselsatt med att biträda expeditionschefen i angivna hänseenden.

De båda kanslisekreterarna hos statssekreteraren skulle därjämte vid
förefallande behov biträda departementschefen med uppsättande av brev
samt verkställande av utredningar m. in. av beskaffenhet att ej lämpligen
böra utföras å byråerna.

Det har från departementet betonats, att, därest till statssekreterarens
förfogande ställdes angivna två kanslisekreterare, det säkerligen skulle —
utom beredande av nödig lättnad i hans eget arbete med riksdagsärendena
— skapas en god grund för att riksdagspropositioner måtte kunna färdigställas
tidigare än nu understundom vore möjligt. Med det stora antalet
inneliggande dylika ärenden syntes vid en jämnare fördelning av arbetet med
dem, så att det påginge även under sommarmånaderna, då riksdagsarbetet
nu till största delen plägat ligga nere, stadigvarande sysselsättning kunna
beredas ifrågavarande två tjänstemän.

Slutligen har föreslagits, att hos expeditionschefen måtte anställas
en kanslisekreterare av lägre avlöningsgrad. Denne skulle hava till
åliggande att i allmänhet biträda expeditionschefen med uppsättningar,
kollationering o. d. Därjämte skulle han, i den mån tiden medgåve, hava
att föra protokoll i statsrådet, så att denna protokollsföring om möjligt i

62—162603. Lönereglering skommitténs bet. LUI.

490

Mcgistrator.

Kvinnliga

biträden.

väsentlig mån komme att fullgöras av honom och den hos statssekreteraren
anställde kanslisekreteraren av lägre grad.

I fråga om det föreslagna antalet kanslisekreterare av vardera graden,
som skulle anställas å de fem egentliga byråerna, har kommittén intet att
erinra, liksom kommittén jämväl anser sig böra förorda inrättande av de
två andre kanslisekreterartjänster, vilka på sätt föreslagits skulle vara avsedda
den ene för expeditionschefen och den andre för de båda föredragandena
i regeringsrätten.

För statssekreteraren har föreslagits en förste och en andre kanslisekreterarbefattning.
Som statssekreteraren i civildepartementet säkerligen
kommer att bliva i hög grad upptagen med särskilt arbetet rörande framställningar
till riksdagen och det är av vikt, att honom härutinnan beredes
erforderlig hjälp, anser kommittén fog finnas för att ej heller i denna
del motsätta sig departementets förslag.

Kommittén får alltså förorda, att å civildepartementets stat uppföras
sex förste kanslisekreterare och åtta andre kanslisekreterare.

I fråga om registrator, vilken givetvis alltjämt bör finnas i departementet,
tillåter sig kommittén hänvisa till vad kommittén i det föregående
beträffande registratorernas avlöningsförmåner yttrat och föreslagit. I

I civildepartementet finnas, efter vad som meddelats, för närvarande
anställda nio skrivbiträden, därav fyra mera kvalificerade med arvoden
mellan 1,600 och 2,000 kronor och fem med arvoden mellan 1,200 och
1,600 kronor. Huvudsakligen av den anledning, att plats ej kunnat beredas
ytterligare biträden i departementets lokaler, har man måst avstå från
att anställa flera biti''äden än nu nämnda. Följden därav har, enligt vad
upplysts, blivit, att ett omfattande renskrivningsarbete måst utlämnas till
skrivbyråer.

Nu har från departementet föreslagits, att å departementets stat måtte
uppföras nio kvinnliga biträden. Av dessa har ett föreslagits skola åtnjuta
avlöning som biträde av tredje normalgraden, och har i fråga om
detta biträde från departementet upplysningar lämnats rörande det arbete,

491

som skulle komma att åläggas henne. Av de övriga skulle fem vara biträden
av andra normalgraden, avsedda dels för registratorn dels för de
ordinarie byråerna. De återstående tre biträdena skulle vara av första
normalgraden. Härjämte har från departementet framhållits, att, när
lokalförhållandena medgåve plats för än flera biträden i departementet,
ett flertal dylika biträden av första normalgraden ytterligare borde uppföras
å stat.

Det från departementet framställda förslaget innebär icke någon
ökning av antalet kvinnliga biträden, vilka för närvarande äro anställda
i departementet. Kommittén har intet att erinra mot att, såsom föreslagits,
nio kvinnliga biträdesbefattningar uppföras å staten. I fråga om fördelningen
av dessa på de olika normalgraderna anser sig kommittén ej kunna
tillstyrka uppförande å ordinarie stat av ett biträde av tredje normalgraden.
De upplysningar, som från departementet lämnats rörande förevarande
biträdes arbetsuppgifter, synas icke motivera befattningens uppförande
i likställighet med tredje gradens biträden. Kommittén tillåter sig
jämväl erinra därom, att riksdagen vid upprepade tillfällen betonat nödvändigheten
att vid inrättande av nya kvinnliga biträdesbefattningar av
tredje graden framgå med stor försiktighet. Kommittén finner alltså
skäligt, att förevarande biträdesbefattning uppföres i staten med avlöningsförmåner
motsvarande andra gradens biträden, och får alltså tillstyrka,
att å departementets stat uppföras nio kvinnliga biträden, därav sex
av andra och tre av första graden. I

I departementet finnas för närvarande anställda — utom en förste
vaktmästare och två vaktmästare — nio extra vaktmästare, en var med
arvode å 1,100 kronor. Av de extra vaktmästarna är en i huvudsak upptagen
för tjänstgöring i statsrådsberedningen.

Nu har från departementets sida föreslagits, att utöver de nuvarande
ordinarie vaktmästarna ett antal — exempelvis fem — vaktmästare måtte
uppföras å ordinarie stat. Det har härvid framhållits, att departementets
lokaler vore fördelade på ett flertal våningar, varför ett jämförelsevis stort
antal vaktmästare erfordrades.

Vaktmäs tare.

492

Statsrådsvaktmästare.

Amanuenser,
extra biträden
och
vikariatser-
sättningar.

Enligt förslaget skulle följaktligen i civildepartementet finnas såsom
ordinarie befattningshavare en förste vaktmästare och sju vaktmästare.
Kommittén har ej kunnat undgå finna detta antal väl högt beräknat, och
synes kommittén böra å stat uppföras en förste vaktmästare och fem vaktmästare.

För närvarande äro å civildepartementets stat uppförda en förste
statsrådsvaktmästare och en statsrådsvaktmästare.

Från departementet har föreslagits, att sistnämnda två vaktmästare
måtte erhålla ställning som förste vaktmästare. Kommittén har, i betraktande
av de särskilda krav i personligt hänseende som måste ställas på dessa för
statsrådsberedningen avsedda vaktmästare, intet att erinra emot vad sålunda
föreslagits och får följaktligen föreslå, att å civildepartementets stat — utom
ovannämnda departementsvaktmästare — uppföras för tjänstgöring såsom
statsrådsvaktmästare två förste vaktmästare.

I departementet äro för närvarande anställda tretton amanuenser
med fast arvode och ett lika antal amanuenser utan fast arvode, sålunda
tillhopa tjugusex amanuenser. Det har varit ej minst hänsynen till detta
synnerligen stora antal amanuenser, som för kommittén varit bestämmande,
då den förordat uppförande å stat av de ovan omförmälda åtta andre kanslisekreterarna.

Vid bifall till kommitténs förslag därutinnan skulle, om man utgår
från, att det arbete, som fullgöres av två amanuenser, kommer att i regel
motsvara vad som bör kunna fordras av en andre kanslisekreterare, sexton
amanuenser ersättas av de föreslagna åtta andre kanslisekreterarna.

Från departementet har nu föreslagits, att det erforderliga antalet
amanuenser med fastare anställning skulle beräknas till 5 å 6 och att
arvodet till dessa amanuenser skulle bestämmas till minst 1,800 och högst

3,000 kronor. Därest medelarvodet beräknades till 2,400 kronor, skulle
alltså för amanuenser med fastare anställning erfordras ett belopp av i
runt tal 14,500 kronor.

Vidare har såväl i betraktande av behovet för rekrytering som ock
med hänsyn till behovet av extra arbetskrafter ett antal av omkring 7

4oa

extra amanuenser ansetts erforderligt. Arvodet till en sådan amanuens har
beräknats till minst 1,200 och högst 1,800 kronor, och skulle för sistnämnda
ändamål erfordras ett belopp av 10,500 kronor. Medelarvodet för
amanuenser av sistnämnda slag skulle sålunda utgöra 1,500 kronor.

Summan av arvodena till de bägge slagen av amanuenser skulle
alltså bliva omkring 25,000 kronor. Med hänsyn till nödvändigheten av
att äga medel till ersättning för särskilda uppdrag eller för tillfälliga
gratifikationer har nämnda belopp föreslagits böra höjas till 30,000 kronor.

Då kommittén för sin del funnit det beräknade antalet av särskilt
extra amanuenser ävensom beloppen av de ifrågasatta medelarvodena
väl högt upptagna, anser sig kommittén icke kunna för ändamålet tillstyrka
eu högre summa än 19,000 kronor. Härav torde dels medel kunna beredas
till arvoden till sex amanuenser dels ock erforderligt belopp bliva
tillgängligt för gratifikationer åt extra amanuenser.

För vården av civildepartementets bibliotek har, enligt vad från departementet
meddelats, på senare tid varit anställd en bibliotekskunnig
person, som för närvarande åtnjöte ett årsarvode — utgående från anslaget
till extra utgifter — av 480 kronor.

Från departementet har föreslagits, att enahanda belopp eller i avrundat
tal 500 kronor måtte för vården av biblioteket ställas till departementets
förfogande, och har kommittén intet att erinra däremot, att detta
belopp utgår från anslaget till amanuenser, extra biträden oeh vikariatsersättningar.

Såsom ovan nämnts, har från departementet begärts inrättande av
fem nya vaktmästarbefattningar. Kommittén har emellertid ansett antalet
nya dylika befattningar böra begränsas till tre. Efter den från departementet
föreslagna beräkningen av fem nya vaktmästare har det för
extra vaktmästare erforderliga beloppet angivits till 3,500 kronor. Även
med det i förhållande till departementets förslag reducerade antal ordinarie
vaktmästareänster anser kommittén detta belopp kunna skäligen sättas till

4,000 kronor.

Vid beräkning av det för vikariatsersättningar erforderliga anslaget,
torde böra tagas i betraktande, att under semester någon vikarie ej erfordras

494

för statssekreteraren, ej heller för det kansliråd, som skulle handhava föredragningen
av mål hos regeringsrätten.

O o CD CD

För beredande av semesterledighet för övriga därtill berättigade be O

O o

fattningshavare måste finnas tillgång till vikariatsersättningar, varvid beräkning
bör ske efter av riksdagen godtagna grunder.

Vid anslagets beräknande bör jämväl hänsyn tagas dels till nödvändigheten
att för handläggning av särskilda ärenden bereda viss tids

O CJO o

ledighet åt expeditionschefen dels ock till eventuellt behov av medel utöver
tjänstgöringspenningar till avlönande av vikarier för kvinnliga biträden
och vaktmästare under sjukdom.

På grund av vad sålunda anförts, har kommittén ansett anslaget
till vikariatsersättningar böra beräknas till 8,000 kronor.

Sammanlagda anslaget till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar
skulle sålunda uppgå till 31,500 kronor.

Därest å departementets stat skulle komma att uppföras nio kvinnliga
biträdesbefattningar, skulle, efter vad som meddelats, medel ändock
bliva erforderliga dels för ersättning åt extra kvinnliga biträden dels ock
för sådan renskrivning, som icke medhunnes av de i departementet anställda
biträdena. I enlighet med vad kommittén i det föregående framhållit,
torde de kostnader i nämnda hänseende, som med iakttagande av
nödig sparsamhet skola bestridas, böra utgå från det under sjätte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

Kommittén har

det föregående berört frågan om föredragningen

detta sammanhang föreordinarie
stat en kanslirådsbefatt -

Anslag å

„ . ...'' av mål hos regeringsrätten. På sätt kommittén i

Extra före- _ no

dragande slagit, skulle för ändamålet uppföras

hos regi ning. Emellertid förelåge ytterligare behov av arbetskraft för nämnda
tingsrätten. förborrning, och i enlighet med vad kommittén ovan uttalat får kommit O

O'' O

tén föreslå, att åtgärder måtte vidtagas för beredande åt en extra föredragande
för mål hos regeringsrätten av ersättning till ett belopp av 7,000
kronor.

Extra före- För beredning och föredragning av stadsplaneärenden samt frågor

dragande av n no r o

stadsplane- om hälsovårds- m. fl. stadgars tillämpning m. in. finnes i departementet

den.

495

anställd en särskild biträdande föredragande med ett arvode av 3,000 kronor.
Det bör erinras, att vid tillkomsten av denna befattning förutsattes,
att densamma antagligen skulle behövas endast för någon tid
framåt.

Erfarenheten har emellertid, enligt vad från departementet meddelats,
givit vid handen, att en särskild föredragande av dessa mål alltjämt
erfordrades. Hans arbete i departementet beredde honom likväl ej full
sysselsättning. Antalet stadsplaner hade emellertid ej visat någon tendens
att minskas, och deras speciella karaktär samt den vidlyftiga skriftväxling,
som av desamma föranleddes, gjorde, att en särskild, på området förfaren
person borde vara att påräkna huvudsakligen för biträde med föredragning
av de större och svårare av dessa ärenden.

I saraband härmed har framhållits, att det på grund av den allmänna
ökningen i departementets arbetsmängd måhända inom snar framtid kunde
bliva erforderligt, att en byrå för stadsplane- in. .fl. ärenden inrättades,
till vilken i så fall skulle överflyttas ett antal mål från någon eller några
av de andra byråerna. Tills vidare syntes emellertid lämpligast, att ett särskilt
arvode alltjämt finge utgå på extra stat för biträde vid föredragning
av stadsplaneärenden. En särskild anledning härtill vore, att frågan om
ny byggnadsstadga ej ännu vunnit sin lösning. Genom en ny sådan stadga
väntades nämligen en mängd ärenden angående dispens från byggnadsförfattningar
m. m. komma att avlyftas från andra byrån.

På grund av de från departementet framhållna synpunkter och med
hänsyn därtill att det i samband med förevarande fråga stående spörsmålet
om en omorganisation av överintendentsämbetet ännu väntar på sin lösning,
anser kommittén i likhet med vad som föreslagits, att medel tills
vidare böra på extra stat för ändamålet beredas. I fråga om beloppet
har kommittén intet att erinra mot, att ersättning beredes den extra föredraganden
till enahanda storlek som nu med 3,000 kronor. Kommittén
får alltså tillstyrka, att åtgärder måtte vidtagas för beredande å extra stat
av ersättning till belopp av 3,000 kronor åt en särskild extra föredragande
inom civildepartementet för stadsplane- in. fl. ärenden.

496

Handsekreterare
åt
statsministern.

Förslag till
stat m. m.

Under en följd av år har på extra stat under sjätte huvudtiteln av
riksdagen beviljats medel till belopp av 3,000 kronor såsom arvode åt
en handsekreterare åt statsministern. Det har från departementet framhållits,
att i samband med lösningen av frågan om mera genomgripande
förändringar i statsdepartementens organisation det måhända komme att
visa sig erforderligt, att ett särskilt kansli ställdes till statsministerns förfogande
med någon eller några högre avlönade tjänstemän. För närvarande
har någon ändring icke ifrågasatts i nu förevarande anslag. Kommittén
hemställer, att medel till enahanda belopp som hittills måtte på sätt förut
skett för ändamålet beredas.

Under åberopande av vad kommittén sålunda i fråga om detta departement
anfört och förordat, får kommittén framlägga följande förslag
till stat (se vidstående sida).

♦

Härjämte får kommittén tillstyrka, att åtgärder måtte vidtagas för
beredande å extra stat av medel för följande ändamål:

till en extra föredragande för mål hos regeringsrätten .... kr. 7,000
till en extra föredragande för stadsplane- m. fl. ärenden . . » 3,000

Summa kr. 10,000

Härutöver torde till en handsekreterare åt statsministern anvisas 3,000
kronor.

Kommitténs statförslag jämte de å extra stat föreslagna medlen,
däri inbegripet anslaget till handsekreterare åt statsministern, uppgår till

218,000 kronor. Jämföres denna summa med sammanlagda beloppet av
vad för år 1917 utgår till civildepartementet — däri likaledes inräknat
anslaget till handsekreterare åt statsministern — eller 161,085 kronor,
skulle sålunda kommitténs förslag innebära en ökning med 56,915 kronor.

Förslag

till

stat för civildepartementet.

497

	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- till- lägg.	1 Summa.
1 statssekreterare, arvode......	—	—	—	11,000 \|
1 expeditionschef.........	6,200	2,800	1,000	l 10,000
1 kansliråd.........	5,000	2,500	600	8,100 (
5 dito...........	25,000	12,500	3,000	40,500 (
1 byråchef för lagärenden, arvode . .	—	—	—	8,100 \|
1 förste kanslisekreterare......	3,600	1,800	400	5,800 \
5 dito............	18,000	9,000	2,000	29,000 \|
1 registrator ........	2,600	1,600	300	4,500
1 andre kanslisekreterare......	2,200	1,500	300	4,000
7 dito .........	15,400	10,500	2,100	28,000
1 kvinnligt biträde av andra graden .	900	550	150	1,600
5 dito.........	•4,500	2,750	750	8,000
1 kvinnligt biträde av första graden .	700	350	150	1,200
2 dito .......	1,400	700	300	2,400.
1 förste vaktmästare........	900	550	150	\| 1,600 >
1 vaktmästare...........	700	450	150	1,300 I
4 dito.........	2,800	1,800	600	5,200 \|
För tjänstgöring såsom statsrådsvakt-mästare:				! ’ \|
1 förste vaktmästare......	900	550	150	1,600)
1 dito ...........	900	550	150	1,600 J
Till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar.......	_	_	_	31,500
Samma kronor	- \|	—	- 1205,000

Av detta arvode anses 3,000
kr. motsvara tjänstgöringspenningar.

(Efter 5 år kan lönen höias
med 600 kr.

(Av detta arvode anses 2,500
kr. motsvara tjänstgöringspenningar.

Efter 5 år kan lönen höjas med
500 kr. och efter 10 år med
ytterligare 500 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas med
500 kr., efter 10 år med
ytterligare 500 kr. och efter
15 år med än ytterligare
500 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas med
200 kr. och efter 10 år med
ytterligare 200 kr.

100 kr., och efter 10 år med
ytterligare 100 kr.

Ifter 5 år kan lönen höjas med
100 kr., efter 10 år med
ytterligare 100 kr. och efter
15 år med än ytterligare
100 kr.

ifter 5 år kan lönen höjas med
100 kr. och efter 10 år med
ytterligare 100 kr.

Anm. Därest bostad med bränsle eller med bränsle och lyse anvisas åt förste vaktmästare
eller vaktmästare, skall han av sin lön avstå för bostad med bränsle 250 kronor samt för bostad med
bränsle och lyse 27o kronor, allt för år räknat. Atnjutes lyse, åligger befattningshavare att siälv bekosta
armatur och lampor.

63—162603. Lönereglerings kommitté ris let. L1U.

498

Finansdepartementet.

De befattningshavare, som uppfördes i 1878 års ordinarie stat för
finansdepartementets kansliexpedition, hava till sin numerär icke undergått
någon förändring. I fråga om befattningshavarnas avlöningsförmåner må
erinras, dels att expeditionschefens arvode vid 1908 års riksdag höjdes till

9,000 kronor, dels att samtliga ordinarie befattningshavare vid 1910 och
följande årens riksdagar beviljats provisorisk lönereglering.

Beträffande den ena av departementets två byråer — byrån för beskattnings-,
tull-, pensions- m. fl. ärenden — hade så gott som från början
av regeringsrättens tillkomst måst tillgripas utvägen att anlita särskild
extra föredragande för de mål, som ankommo på regeringsrättens avgörande.
För åren 1909 (delvis), 1910 och 1911 samt förra hälften av år

1912 hade Kungl. Maj:t förordnat en av departementets kanslisekreterare
att vara extra föredragande i regeringsrätten.

Då sålunda behovet av en dylik arbetskraft för det dåvarande och
jämväl för en avsevärd tid framåt ansågs oavvisligt, framlades vid 1912
års riksdan förslag att bereda den extra föredraganden en fastare ställning.
Samma års riksdag beviljade ock för ändamalet på extra stat för ar

1913 ett belopp av 10,500 kronor, varav 3,500 kronor voro avsedda för
senare delen av år 1912. Sedermera har för vart och ett av åren 1914—
1917 till ersättning åt en extra föredragande i finansdepartementet beviljats
ett extra anslag av 7,000 kronor.

Sedan genom överflyttande till finansdepartementet av vissa grupper
av ärenden det blivit omöjligt för departementet att med förhandenvarande
arbetskrafter bestrida den departementet åliggande föredragningsskyldighet,
framlades vid 1913 års riksdag förslag om beviljande av medel till en extra
kanslisekreterare, vilken skulle hava att bereda och föredraga ärenden angående
kommunernas finanshushållning samt angående statens byggnader
m. m. ävensom biträda expeditionschefen med beredningen särskilt av

490

ärenden, som vore avsedda att föreläggas riksdagen. Riksdagen beviljade
ock för ändamålet på extra stat för år 1914 ett belopp av 7,975 kronor,
varav 2,725 kronor voro avsedda för senare hälften av år 1913. För vart
och ett av åren 1915—1917 har på extra stat till arvode åt en extra
kanslisekreterare samt till ersättning åt vikarie för honom under semester
beviljats ett anslag av 5,250 kronor.

Vad beträffar anslaget till amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning
m. in., var detta i 1878 års stat uppfört till ett belopp av 7,000
kr. Vid 1884 års riksdag — då kontroll- och justeringsbyrån (senare
förändrad till en särskild styrelse) upptogs å ordinarie stat under finansdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli — hade detta anslag
höjts till 9,000 kronor.

För beredande av ökad ersättning åt de i departementet anställda
amanuenserna höjdes anslaget vid 1891 års riksdag till 10,600 kronor.
I departementet voro då (frånsett den dåvarande bankbyrån) anställda tre
amanuenser med fasta arvoden. Sedermera höjdes anslaget vid 1904 års
riksdag till 14,700 kronor.

Då vid 1907 års riksdag den dåvarande, till finansdepartementet
hörande kontroll- och justeringsbyrån förändrades till en särskild kontrolloch
justeringsstyrelse och särskilda medel därför beviljades, syntes departementets
anslag till amanuenser m. m. kunna minskas med den del
därav, som dittills åtgått för nämnda byrå. Emellertid hade för departementskansliet
kostnaden för vikariatsersättningar, renskrivning m. m. ökats
betydligt, och för att vidare bereda dels höjning av utgående amanuensarvoden
dels ock arvoden för flera fasta amanuensbefattningar än dittills
föreslogs vid 1907 års riksdag anslagets höjande till 15,400 kronor, vilket
jämväl blev riksdagens beslut.

Vid 1911 års riksdag vidtogs ytterligare ökning av detta anslag, till
18,300 kronor, med vilket belopp det allt fortfarande utgår; genom denna
ökning bereddes bland annat möjlighet att öka två av de fasta amanuensarvodena
från 1,500 till 2,000 kronor.

Frånsett departementets bankbyrå och dess kontroll- och justeringsbyrå,
vilka kunna i detta avseende lämnas å sido, hava sedan år 1878,
medan den ordinarie personalen bibehållit sin numerär, tillkommit — för -

500

Statssekreterare.
Expeditionschef.

Kansliråd
och kanslisekreterare.

utom amanuenser, skrivbiträden och extra vaktmästare — en särskild extra
föredragande och en extra kanslisekreterare. Under det 1878 års stat
upptog ett belopp av 45,200 kronor, uppgå nu de ordinarie och extra
anslagen till sammanlagt 82,915 kronor.

O O 7

Kommittén har i det föregående uttalat sig i frågan om uppdelande
av den nuvarande expeditionschefsbefattningen i de större departementen
genom anställande av dels en statssekreterare dels en expeditionschef.
Enligt kommitténs mening bör en dylik uppdelning äga rum för
finansdepartementets vidkommande, och får kommittén alltså förorda, att
å sagda departements stat uppföras en statssekreterare och en expeditionschef
med av kommittén i det föregående angivna avlöningsförmåner.

Ärendena i finansdepartementet fördela sig för närvarande — frånsett
beredningen av vissa bank-, brännvins- och kontrollärenden — på fyra
avdelningar, nämligen dels de två ordinarie byråerna, byrån för beskattnings- ,

och pensionsärenden m. m. (skattebyrån) och byrån för ärenden angående
handel, industri och sjöfart m. in. (handelsbyrån), dels ock två senare tillkomna
avdelningar, lånebyrån och den särskilda föredragandens i regeringsrätten
byrå. ,

Beträffande de förstnämnda, skattebyrån och handelsbyrån, har från
departementet erinrats, att den tjänstgörande personalen å en var av dessa
för närvarande bestode av en byråchef, en kanslisekreterare och två »ordinarie»
amanuenser jämte växlande antal extra amanuenser. Det har nu
föreslagits, att dessa båda byråer skulle utrustas en var med ett kansliråd,
en kanslisekreterare av högre grad och en kanslisekreterare av lägre grad.

Denna personal vore erforderlig, även om man frånsåge den ökning av
ifrågavarande byråers arbete,, som ett realiserande av landshövding Schottes
förslag rörande fördelning av vissa ärendesgrupper vederbörande departement
emellan skulle medföra för dessa byråer.

Å lånebyrån utgöres, efter vad som meddelats, personalen för närvarande
av en extra föredragande för ärenden angående kommunernas
finanshushållning och byggnadsärenden samt en extra amanuens. Föredraganden
är en av departementets kanslisekreterare. Från departementets

sida har föreslagits, att, då föredraganden på grund av arten av sitt arbete
och dettas mycket krävande beskaffenhet redan nu fullgjorde samma arbete
som ordinarie kansliråd, han ock måtte erhålla samma ställning
som kansliråd. Dessutom har gjorts gällande, att den nuvarande besättningen
å byrån vore för svag och bleve det än mer, då det med visshet
kunde förutses, att särskilt byggnadsärendena komme att betydligt ökas.
Med hänsyn härtill har föreslagits anställande å lånebyrån av en kanslisekreterare
av lägre avlöningsgrad.

Rörande lånebyråns arbetsmängd har meddelats, att under åren
1914—1916 antalet inkomna låneärenden utgjorde respektive 305, 240 och
288 samt antalet avgjorda dylika ärenden respektive 207, 191 och 378.
Under januari 1917 uppgingo de inkomna låneärendena till 29 mot 17
under samma månad år 1916. Den under år 1915 inträdda nedgången i
antalet inkomna ärenden har uppgivits säkerligen bero därpå, att kommunerna
tillbakahållits från att begära fastställelse å lånebeslut av den
anledningen, att Kungl. Maj:t under kristidens första år, såsom siffrorna
för avgjorda ärenden ock gåve vid handen, i stor utsträckning undanskjuta
avgörandet av ifrågavarande ärenden. Det har vidare uppgivits från departementet,
att trots den relativa lindring i arbetet, som inträtt under
krisens första tid, det icke medhunnits att å byrån upprätta ett fullständigt
sakregister över avgjorda ärenden, samt att för beredningen av det
stora antalet under år 1916 avgjorda ärenden måst anlitas den utvägen att
under en stor del av året förordna ytterligare en extra föredragande för
låneärenden. Antalet byggnadsärenden å lånebyrån hade under åren 1914
—1916 utgjort enligt inkommande diariet respektive 58, 75 och 99 samt
enligt diariet för avgjorda ärenden respektive 41, 49 och 67.

Beträffande den extra föredragandens i regeringsrätten byrå tjänstgör,
enligt vad upplyst blivit, å densamma utom föredraganden blott en
extra amanuens.

Det har från departementet betonats, att det för arbetet därstädes
skulle vara en fördel, om till denna byrå kunde förläggas all föredragning
av mål hos regeringsrätten. Denna föredragning fullgjordes nu dels av
den extra föredraganden med en hel föredragningsdag i veckan dels ock
av vartdera kanslirådet med en halv föredragningsdag var tredje vecka.

502

Om kansliråden befriades från föredragning av mål hos regeringsrätten,
skulle, har det vidare anförts, mellan dem — till välbehövlig lättnad
för expeditionschefen — kunna fördelas en stor del av den föredragning
av löpande ärenden, som nu måste fullgöras av expeditionschefen.

Dessutom har framhållits, att, då den extra regeringsrättsföredraganden
redan nu vore nästan mer än skäligt betungad med arbete, han givetvis
ej kunde belastas med ytterligare föredragning, utan syntes till fullgörande
av den kansliråden åvilande föredragningsskyldigheten böra anställas å
ifrågavarande byrå en kanslisekreterare av högre grad, som jämväl kunde
övertaga någon del av den extra föredragandens föredragningsskyldighet.

Den ifrågavarande extra föredragandens befattning borde förändras
till en kanslirådsbefattning, särskilt med hänsyn därtill, att det för departementets
skattelagstiftningsarbete vore angeläget, att man kunde städse
på platsen påräkna och för längre tid bibehålla en i skattelagarnas tillämpning
väl förfaren man.

Beträffande erforderliga kansli sekreterare i övrigt har föreslagits,
att för statssekreteraren borde beräknas en kanslisekreterare av högre grad.
I fråga om biträde åt expeditionschefen har framhållits, att, därest han
befriades från en väsentlig del av den honom nu åliggande föredragningsskyldigheten,
han icke syntes behöva äga tillgång till en kanslisekreterare
av högre grad, utan har det ansetts tillräckligt, att han till sitt direkta
biträde erhölle en kanslisekreterare av lägre grad. Emellertid har det
vidare betonats, att det ur organisatorisk synpunkt vore högst önskvärt,
om hos expeditionschefen anställdes ytterligare en kanslisekreterare av
lägre grad med huvudsaklig uppgift att sköta protokollsföringen i statsrådet
och under expeditionschefen hava uppsikt över den utgående expeditionen. I

I fråga om det ovan nämnda antalet &ämsfrVadsbefattningar innebär
det från departementet framställda förslaget, att de extra befattningar, vilkas
innehavare för närvarande till art och omfattning fullgöra en föredragningsskyldighet
motsvarande vad som åligger byråchef, förändras till ordinarie
kanslirådsbefattningar. Förslaget avser således icke någon ökning
av arbetskrafterna utöver vad som nu finnes, utan går endast ut på att
åvägabringa en fastare organisation av de inom departementet rådande för -

hållandena. Kommittén har för sin del intet att erinra häremot och får
följaktligen förorda, att å departementets stat uppföras fyra kanslirådsbefattningar.

Vad därefter angår det ifrågasatta antalet kanslisekreterare av högre
(/rad, innebär förslaget, att •— frånsett den kanslisekreterare, som föi
närvarande är förordnad såsom extra föredragande för ärenden å låne
byrån — å stat skulle till ersättande av nuvarande två ordinarie och en
extra kanslisekreterare uppföras fyra kanslisekreterare av högre grad. Två
av dessa skulle vara avsedda för de båda nuvarande ordinarie byråerna.
Av de båda övriga skulle den ene vara anställd hos statssekreteraien. Mot
inrättande av nämnda tre befattningar har kommittén intet att invända.

Den fjärde av de nya kanslisekreterarna av högre grad skulle biträda
vid föredragningen av mål hos regeringsrätten. Med hänsyn till arten och
mängden av de mål, som tillhöra finansdepartementets föredragning i
regeringsrätten, torde en ytterligare föredragande vara erforderlig, och
då den anordning i detta hänseende, som föreslagits, fi''ån departementets
sida på grund av där rådande särskilda förhållanden i förevarande
avseende betonats såsom starkt önsklig, har kommittén för sin del ej
velat motsätta sig uppförande å stat av jämväl denne kanslisekreterare av
högre grad.

Kommittén får alltså föreslå, att å departementets stat uppföras fyra
förste kanslisekreterare.

Vidkommande antalet kanslisekreterare av lägre grad skulle enligt
departementets mening en dylik tjänsteman erfordras å en var av skattebyrån
och handelsbyrån, motsvarande två å en var av dessa byråer
för närvarande anställda amanuenser med fasta arvoden, samt vidare en
sådan kanslisekreterare å den nya lånebyrån. Detta antal andre kanslisekreterare
har ej givit kommittén anledning till erinran.

Vidare har föreslagits anställande för expeditionschefens räkning av
ytterligare två kanslisekreterare av lägre grad. Att hos expeditionschefen
anställes en dylik tjänsteman föranleder icke erinran från kommitténs sida.
Vad åter angår den andra av de för expeditionschefen föreslagna kanslisekreterarna
av lägre grad, har kommittén jämväl i betraktande därav
att, på sätt i det följande omförmäles, ett av de nedan föreslagna kvinn -

504

liga biträdena av andra graden är avsett att anställas hos expeditionschefen
för det närmaste handhavandet av den utgående expeditionen — icke
funnit sådana skäl vara förebragta, som motivera behövligheten för expeditionschefen
av två tjänstemän av ifrågavarande slag.

Kommittén vill alltså föreslå, att å departementets stat uppföras fyra
andre kanslisekreterare.

Registrator. I fråga om registratorsbefattningen har icke någon ändring ifrågasatts,
och har kommittén för egen del icke anledning att i detta avseende föreslå
något utöver vad som betingas av vad kommittén rörande registratorernas
avlöningsförmåner i det föregående uttalat och förordat.

fiträden“ För närvarande tjänstgöra i departementet med stadigvarande och full

sysselsättning sju kvinnliga biträden, av vilka, enligt vad upplyst blivit,
två äro upptagna av arbete med den utgående expeditionen och biträdande
arbete å registratorskontoret. Härjämte hava, enligt uppgift, i stor utsträckning
måst anlitas extra arbetskrafter för renskrivning.

Nu har föreslagits uppförande å stat av tre kvinnliga biträden av
andra graden. Av dessa skulle ett tjänstgöra hos registratorn, ett skulle
anställas hos expeditionschefen för det närmaste handhavandet av den utgående
expeditionen och ett hos vederbörande föredragande av mål hos
regeringsrätten. Vidare har framhållits, att departementet vore i behov
av kvinnliga biträden av första graden till ett antal av minst fyra, helst fem Då

enligt kommitténs mening å ordinarie stat allenast böra uppföras
så många biträden, som, oavsett nuvarande extraordinära förhållanden,
under alla omständigheter böra kunna anses erhålla stadigvarande och full
sysselsättning i departement, har kommittén ej kunnat förorda uppförande
å stat av mer än sju kvinnliga biträdesbefattningar. Kommittén har icke
något att erinra mot att av dessa befattningar tre hänföras till andra graden
och fyra till första graden.

Justare. 1 dePartementet äro för närvarande anställda, utom å stat uppförda

en förste vaktmästare och en vaktmästare, tre extra vaktmästare med sex

timmars daglig tjänstgöring samt en extra vaktmästare med kortare tjänstgöringstid.

Det har från departementets sida framhållits, att för framtiden
erfordrades en förste vaktmästare samt fyra ordinarie vaktmästare och minst
en extra vaktmästare.

Kommittén kan för sin del icke tillstyrka, att å stat uppföras flera
än en förste vaktmästare och tre vaktmästare, alltså två vaktmästare utöver
vad nu är fallet.

För närvarande tjänstgöra i departementet fyra amanuenser med fasta
arvoden. Dessutom äro, enligt meddelad upplysning, i departementet anställda
nio extra amanuenser utan fast arvode, vadan amanuensantalet
uppgår till tretton.

Nu har från departementet föreslagits, att antalet amanuenser med
fastare anställning skulle bestämmas till tre, envar med arvode å 2,000
kronor. Av dessa skulle en tjänstgöra hos statssekreteraren och de övriga
å byråerna. Härjämte har man tänkt sig, att tre extra amanuenser
bleve erforderliga, och har åt envar av dessa beräknats arvode å 1,000
kronor.

Kommittén har ovan förordat uppförande å stat av fyra andre kanslisekreterarbefattningar.
I enlighet med de beräkningsgrunder, som kommittén
i motsvarande fall i fråga om andra departement gjort gällande, skulle
sagda fyra kanslisekreterare anses i huvudsak ersätta åtta amanuenser. För
därutöver erforderligt biträde av amanuenser anser kommittén böra beräknas
ett belopp av 8,000 kronor.

För vården av finansdepartementets bibliotek har, enligt vad från
departementet meddelats, på senare tid varit anställd en bibliotekskunnig
person, som för närvarande åtnjöte ett årsarvode — utgående från anslaget
till extra utgifter — av 500 kronor.

Enahanda belopp hai från departementet föreslagits böra inberäknas
i anslaget å departementets stat till amanuenser m. m., och har kommittén
intet att häremot erinra.

Amanuenser,
extra biträden
och
vikariatsersättningar.

64—162603. Lönereglei ingskommitMnt tet. Lill.

Vidare har från departementet föreslagits, att å sistnämnda anslag
ytterligare måtte beräknas till biträden vid statsverkspropositionen avfattande
ett belopp av 1,200 kronor.

I detta avseende bär från departementet erinrats till en början, hurusom
den till 1913 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen erhöll en helt
annan uppställning än statsverkspropositionen^ under tidigare år haft.
Denna med avseende å statsverkspropositionen vidtagna förändring innebure,
bland annat, att i propositionen intoges tablåer över riksstatens samtliga utgiftsanslag,
vilka tablåer vore avsedda att ligga till grund för den riksstat,
som slutligen kunde komma att fastställas.

För uppgörande inom finansdepartementet av ifrågavarande tablåer
samt verkställande av det räkenskapstekniska arbete i övrigt, som erfordrades
för utarbetande av förslaget till riksstat i 1913 års statsverksproposition,
hade anlitats en del av statsbokföringskommitténs arbetskrafter. Detta
vidlyftiga och ganska krävande arbete hade vid uppgörande av de följande
årens statsverkspropositioner, som utarbetats efter samma grunder som
1913 års statsverksproposition, varit anförtrott åt en tjänsteman i statskontoret,
vilken därvid åtnjutit biträde av en, understundom två amanuenser
i samma verk ävensom vid behov av skriv- och räknebiträden.

Det har nu från departementet ansetts på grund av berörda arbetes
art vara mest praktiskt att även framgent låta det utföras, icke av departementets
ordinarie arbetskrafter, utan av tillfälligt anlitade räkenskapstekniskt
utbildade biträden.

Till arvoden och ersättning för mistade avlöningsförmåner samt till bestridande
av andra av ifrågavarande arbete föranledda kostnader har, enligt
vad meddelats, av Kungl. Magt förskottsvis anvisats erforderliga medel.
Ifrågavarande kostnader för biträde vid utarbetande av 1914—1916 årens
statsverkspropositioner hade fördelat sig på de olika statsverkspropositionerna
på följande sätt, nämligen statsverkspropositionen till 1914 års förra riksdag
1,227 kronor 50 öre, 1914 års senare riksdag 632 kronor 25 öre,
1915 års riksdag 1,031 kronor 25 öre och 1916 års riksdag 1,005 kronor.

Med hänsyn därtill att ifrågavarande arbete för framtiden syntes
komma att ökas alltmera, har från departementet ansetts böra beräknas en
årlig kostnad för detsamma av åtminstone 1,200 kronor.

Vad i nu oinförmälda avseende från departementet andragits har
ieke givit kommittén anledning till erinran.

Med kommitténs ovan gjorda förslag om uppförande å departementets
stat av allenast två av de nuvarande extra vaktmästarbefattningarna,
skulle, efter vad framställningen från departementet giver vid handen,
fortfarande inom departementet erfordras två extra vaktmästare. Det härför
erforderliga beloppet torde beräknas till 2,300 kronor.

Från departementets sida har vidare ansetts böra beräknas för »extra
arbetskrafter i övrigt» ett belopp av 3,025 kronor. Enligt vad som meddelats,
har härmed avsetts att bereda medel dels för ersättning åt det
ökade antal vaktmästare, vilket synts bliva erforderligt vid en i utsikt
ställd utvidgning av departementets lokaler, dels ock för att möta den
ökade arbetsbörda, vilken ansåges komma att bliva en följd av den i landshövding
Schottes betänkande föreslagna överflyttningen till departementet
av vissa ärendesgrupper.

Kommittén anser sig ej kunna förorda upptagande av ifrågavarande
belopp å ordinarie stat. Skulle beloppet finnas med visshet erforderligt,
synes det böra av riksdagen begäras på extra stat.

Vid beräkning av det till vikariatsersättningar behövliga anslaget härunder
semester vikarie icke ansetts erforderlig vare sig för statssekreteraren
eller för det kansliråd, som skulle hava att handlägga mål hos regeringsrätten.

För beredande av semesterledighet för övriga därtill berättigade befattningshavare
måste finnas tillgång till vikariatsersättningar, och torde i
sådant avseende beräkning ske efter av riksdagen godtagna grunder.

Härjämte har från departementet framhållits, att medel böra beräknas
till vikariatsersättningar i sådana fall, då å byråerna anställda tjänstemän
måste för utarbetande av framställningar till riksdagen beredas viss tids
ledighet från löpande göromål.

På grund av vad sålunda anförts, har kommittén ansett det erforderliga
beloppet för vikariatsersättningar böra beräknas till 5,100 kronor.

508

Kommittén anser sig vidare i detta sammanhang böra erinra, att de
extra renskrivningskostnader, vilka för finansdepartementet till äventyrs
komma att uppstå, synts kommittén böra ersättas ur sjunde huvudtitelns
förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

Det sammanlagda anslaget till amanuenser, vård av biblioteket, biträden
vid statsverkspropositionens utarbetande, extra vaktmästare och
vikariatsersättningar skulle alltså belöpa sig till 17,100 kronor.

Ansiag^extra Från finansdepartementet har framhållits önskvärdheten av, att depar Extra

byrå- tementet under en eller annan form bereddes tillgång till en väl skolad juche/renclm9''lydisk
arbetskraft med förfarenhet på den allmänna lagstiftningens område.

Det har härvid erinrats, hurusom på departementet vilade ett stort lagstiftningsarbete,
omfattande dels alla skattelagar dels ock en mångfald
andra lagar, berörande ekonomiska förhållanden. Dessa senare vore i stor
utsträckning av civillags natur eller åtminstone i lagtekniskt avseende med
sådan lag jämförbara.

Då det syntes höra till undantagen, att en och samma person ägde
djupare insikt såväl i skattelagstiftningen som i civillagstiftningen, och då
i finansdepartementet huvudvikten borde fästas vid kännedomen av skattelagstiftningen,
ansåges nog i regel, såsom ofta hittills vid expeditionschefstjänstens
besättande ägt rum, vid utseende till statssekreterare företräde
komma att lämnas åt den, som ägde större insikt i sistnämnda lagstiftning.
För det behöriga bedrivandet av det civila lagstiftningsarbetet vore det
därför önskligt, om departementet kunde påräkna biträde av en byråchef
för lagärenden eller någon annan med en dylik i kvalifikationer jämnställd
ämbetsman.

Det har från departementet meddelats, att för närvarande tre revisionssekreterare
biträdde i departementet med sådana lagstiftningsarbeten,
vilka icke hade sammanhang med den nuvarande kristiden, nämligen en
med sjösäkerhetslagstiftningen, en med banklagstiftningen och en med
lagstiftningen mot illojal konkurrens. Dessa arbeten skulle, efter vad som
betonats, med fördel hava kunnat till en del eller ock successivt helt och
hållet utföras av en byråchef för lagärenden, därest en sådan funnits.

509

Vidare har från departementet framhållits, att det ej funnes anledning
antaga, att för departementets del det civila lagstiftningsarbetet
skulle för framtiden minskas, så att en lagbyråchef ej skulle få nödig
sysselsättning. Genomfördes den av landshövding Schotte föreslagna omflyttningen
av ärenden departementen emellan, kunde tvärtom förutses en
ökning av finansdepartementets arbete härvidlag.

Från departementet har vidare ifrågasatts, huruvida den föreslagna
byråchefen för lagärenden borde placeras i finansdepartementet eller göras
till ledamot av justitiedepartementets lagbyrå. För den förra anordningen
talade, framhölls det, tydligen den omständigheten, att det vore ur organisatorisk
synpunkt naturligt och jämväl ur andra synpunkter lämpligt, att
tjänstemannen i fråga tillhörde det departement och sorterade direkt under
den departementschef, vars ärenden han skulle bereda. För placeringen i
justitiedepartementet — som givetvis skulle förutsätta, att jämväl åt chefen
för finansdepartementet inrymdes förmanskap för tjänstemannen i fråga
— kunde anföras som skäl, att rekryteringen med en väl kvalificerad
person sannolikt bleve lättare och att kravet på kontinuitet ävensom sammanhang
med den allmänna lagstiftningen bleve lättare och kanske även
bättre tillgodosett.

Det har slutligen från departementet i detta sammanhang framhållits,
att, om justitiedepartementets lagbyrå finge en mera central ställning i
förhållande till lagstiftningsarbetet och vederbörande ledamot därstädes
ålades att jämte statssekreteraren i det departement, dit ärendet hörde,
»svara för det rent lagtekniska innehållet i utkommande författningar, de
konsultativa statsrådens befattning med desamma skulle kunna huvudsakligen
inskränkas till en — i många fall mycket lätt — granskning, huruvida
innehållet ur saklig synpunkt vore riktigt och lämpligt».

Kommittén anser skäl föreligga att tillmötesgå det från finansdepartementet
såsom första alternativ framställda önskemålet om anställande i
sistnämnda departement av en särskild byråchef för lagärenden.

Med hänsyn till det måhända snart aktuella spörsmålet om en
utbrytning från det nuvarande finansdepartementet av ärenden till ett
nytt handelsdepartement, anser kommittén emellertid icke lämpligt att för -

510

orda befattningens uppförande å ordinarie stat, utan synes tills vidare nödiga
medel böra beredas å extra stat. Arvodet torde böra bestämmas till detsamma,
som kommittén ovan föreslagit i fråga om en byråchef för lagärenden
i civildepartementet eller 8,100 kronor, varav 2,500 kronor skulle
anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Förslag till Under åberopande av vad kommittén yttrat och föreslagit får kom mittén

framlägga följande statförslag (se vidstående sida).

Härjämte torde medel å extra stat anvisas till en extra byråchef för
lagärenden till belopp av 8,100 kronor.

Summan av de utav kommittén å ordinarie och extra stat för finansdepartementets
vidkommande föreslagna beloppen uppgår till 137,400 kronor.
Jämföres denna summa med vad för år 1917 till samma departement
å ordinarie och extra stat utgår, tillhopa 78,215 kronor, skulle kommitténs
förslag betinga en ökning av 59,185 kronor.

Förslag

till

stat för finansdepartementet.

		Tjänst-	Orts-
	Lön.	görings-	till-	Summa.
		pennin- gar.	lägg.
					(Av detta arvode anses 3,000
1 statssekreterare, arvode .....	—	—	—	11,000	kr. motsvara tjänstgörings-[ penningar.
1 expeditionschef.........	6,200	2,800	1,000	10,000
1 kansliråd............	5,000	2,500	600	8,100	(Efter 5 år kan lönen höjas med
3 dito ..............	15,000	7,500	1,800	24,300	f 600 kr.
1 förste kanslisekreterare......	3,600	1,800	400	5,800	[Efter 5 år kan lönen höjas med j > 500 kr. och efter 10 år med
3 dito ..............	10,800	5,400	1,200	17,400	\| ytterligare 500 kr.
1 registrator ...........	2,600	1,600	300	4,500	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr., efter 10 år med
1 andre kanslisekreterare......	2,200	1,500	300	4,000	ytterligare 500 kr. och efter
3 dito..............	6,600	4,500	900	12,000	15 år med än ytterligare 500 kr.
1 kvinnligt biträde av andra graden .	900	550	150	1,600
2 dito..............	1,800	1,100	300	3,200	Efter 5 år kan lönen höjas med - 200 kr. och efter 10 år med
1 kvinnligt biträde av första graden .	700	350	150	1,200	ytterligare 200 kr.
3 dito..............	2,100	1,050	450	3,600	(Efter 5 år kan lönen höjas med
1 förste vaktmästare........	£00	550	150	1,600	\| 100 kr. och efter 10 år mod [ ytterligare 100 kr.
					1 Efter 5 åt kan lönen höjas med
Ivaktmästare...........	700	450 900	150 300	1,300	100 kr., efter 10 år med \ ytterligare 100 kr. och efter
2 dito..............	1,400	2,600	\| 15 år med än ytterligare ) 100 kf.

Till amanuenser, extra biträden och				17,100
vikariatsersättningar.......	—	—	1 -
Summa kronor	—	—	! -	129,300

Anm. Därest bostad med bränsle eller med bränsle och lyse anvisas åt förste vaktmästare eller
vaktmästare, skall han av sin lön avstå för bostad med bränsle 250 kronor samt för bostad med bränsle
och lyse 275 kronor, allt för år räknat. Åtnjntes lyse, åligger befattningshavare att själv bekosta armatur
och lampor.

512

Ecklesiastikdepartementet.

Den ordinarie staten för ecklesiastikdepartementet har — i motsats
till vad fallet varit med de flesta departementens stater — under tiden
efter år 1878 undergått åtskilliga förändringar.

I 1878 års stat voro upptagna 4 byråchefer. I samband med den
vid 1904 års riksdag framlagda läroverksreformen och förslaget om inrättande
av en överstyrelse för rikets allmänna läroverk föreslogs avförande
ur departementets stat av avlöning till en byråchef, därvid avsågs, att
den s. k. läroverksbyrån skulle indragas, samt i stället uppförande å ordinarie
stat av ett anslag å 500 kronor till arvode åt den kanslisekreterare,
som av Kungl. Maj:t förordnades att på eget ansvar till föredragning
bereda vissa ärenden att föreläggas riksdagen. Förslaget blev ock av riksdagen
bifallet.

Emellertid visade det sig snart vara omöjligt för departementets tre
byråchefer att medhinna behandlingen av den alltfort växande arbetsmängden,
och redan vid 1906 års riksdag beviljades medel, 6,400 kronor, på
extra stat till avlöning åt en extra byråchef. I själva verket blev därmed
läroverksbyrån återupprättad.

Enär det ovannämnda anslaget å 500 kronor sedermera ej ansågs behöva
tagas i anspråk för det därmed avsedda ändamål utan i stället kunna användas
såsom bidrag till avlönandet av den extra byråchefen å den återupprättade
läroverksbyrån, beviljades åt denne byråchef på extra stat för
år 1908 endast 5,900 kronor, varjämte medgavs, att från och med sistnämnda
år tills Ridare, så länge å extra stat beviljades medel för beredande
av arvode åt en extra byråchef, anslaget å 500 kronor finge användas till
bestridande av en del av detta arvode. På enahanda sätt beviljades på
extra stat för vart och ett av åren 1909 och 1910 ett belopp av 5,900
kronor till arvode åt en extra byråchef.

För att bereda en lindring i det ökade arbetet å läroverksbyrån
medgavs emellertid vid 1910 års riksdag, att omförmälda anslag å 500

513

kronor finge från och med år 1911 ånyo användas för sitt ursprungliga
ändamål, i samband varmed och i avsikt att bereda den extra byråchefen
lönefyllnad i likhet med de ordinarie byråcheferna (för vilka vid samma
riksdag medgavs provisorisk lönereglering) den extra byråchefens arvode
för år 1911 sattes till 7,800 kronor. Samma belopp har för enahanda
ändamål anvisats för vart och ett av åren 1912—1917.

Ltt annat anslag, som efter år 1878 blivit uppfört å departementets
ordinarie stat, är det till Kungl. Maj:ts disposition ställda anslaget å 1,000
kronor »för att chefen för ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå må
kunna erhålla befrielse från beredningen av en del till byrån hörande mål
och ärenden». Ändamålet med detta anslag, vilket vid 1892 års riksdag
uppfördes å staten, var att bereda chefen för nämnda byrå erforderlig
befrielse från vissa administrativa mål och ärenden, vilka voro särskilt
betungande för en person, som saknade egentlig ämbetsmannautbildning.

Beträffande den ordinarie staten erinras vidare, att vid 1893 års
riksdag därå uppfördes ett anslag å 2,000 kronor för anställande inom
departementet av ett biträde vid utförande av där förekommande statistiska
arbeten.

I likhet med vad fallet var med motsvarande befattningshavare i
andra departement höjdes expeditionschefens arvode vid 1908 års riksdag
till 9,000 kronor, och hava enligt beslut vid 1910 och följande årens riksdagar
samtliga departementets ordinarie befattningshavare kommit i åtnjutande
av provisoriska avlöningstillägg.

A extra stat utgår för närvarande till extra föredragande i departementet
in. m. ett belopp av 21,650 kronor. Rörande tillkomsten och utvecklingen
av detta anslag torde i korthet få erinras om följande.

Vid 1910 års riksdag beviljades för år 1911 för ändamålet ett extra
anslag å 11,500 kronor. I anledning av vissa i det föregående berörda förhållanden
voro av denna summa 7,000 kronor avsedda för år 1910. Ett belopp
av 4,500 kronor utgick sålunda för år 1911 och var så fördelat, att
500 kronor utgingo såsom fyllnadsarvode till kanslisekreteraren å läroverksbyrån
för uppdrag såsom särskild föredragande av ärenden rörande universitet
och högskolor, 2,000 kronor till en amanuens, som uppehöll denne

65—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill,

514

kanslisekreterares tjänst, samt 2,000 kronor till en amanuens, vilken hade
att biträda kanslisekreteraren å folkskolebyrån vid dennes handläggning av
där förekommande besvärsmål m. m. Enahanda belopp, 4,500 kronor, anvisades
jämväl för år 1912.

Vid sistnämnda års riksdag beviljades en förhöjning i anslagsbeloppet.
Denna föranleddes närmast av önskan att uppbringa avlöningarna
till en var av de särskilda föredragandena å folkskolebyrån och läroverksbyrån
till samma belopp, som medgivits särskilda föredragande i andra
departement, nämligen 7,000 kronor. Vidare erfordrades, då den kanslisekreterare,
vilken såsom extra föredragande beredde vissa till folkskolebyrån
hörande mål och ärenden, var helt upptagen av dessa göromål,
medel till avlönande av en extra kanslisekreterare å nämnda byrå, vilka
medel beräknades till 5,050 kronor för år. Anslaget för beredande av
arvoden åt extra föredragande in. m. höjdes för år 1913 till 15,100 kronor,
varav dock 5,050 kronor voro avsedda för täckande av utgift under år
1912. Anslaget utgick sedermera med ett belopp av 10,050 kronor
på extra stat för vart och ett av åren 1914—1916.

Vid 1916 års riksdag höjdes anslaget ytterligare. På grund av den
ökning i arbetsmängden, som betingades av handläggningen av ärenden rörande
prästerskapets lönereglering, hade uppstått behov av ökade arbetskrafter;
i sådant hänseende erfordrades för år 1917 anslag till en särskild
föredragande 7,000 kronor, till biträde åt denne 4,000 kronor, till ökade
kostnader för renskrivning 600 kronor, tillhopa 11,600 kronor. För år
1917 begärdes alltså till arvoden åt extra föredragande i ecklesiastikdepartementet
m. in. på extra stat ett anslag av 21,6o0 kronor, vilket ock
av riksdagen beviljades.

I fråga om särskilda föredragande i departementet må jämväl erinras,
att enligt riksdagens medgivande medel anvisats till särskild föredragande
för föreläsningsärenden, tillika konsulent för föreläsningsverksamheten,
för åren 1912—1914. I och med tillkomsten av folkskolöverstyrelsen
blev emellertid denne befattningshavare dit överflyttad. I

I 1878 års stat upptogs till amanuenser, vikariatsersättning, renskrivning
in. m. ett belopp av 13,300 kronor. Anslagets otillräcklighet

515

föranledde dess höjande vid 1890 års riksdag till 15,000 kronor. För
det dåvarande voro i departementet mera fast anställda fem amanuenser
med ett månatligt arvode av 100 kronor. Från och med 1902 års
ingång ökades dessa arvoden till 1,500 kronor.

Vid 1903 års riksdag höjdes anslaget ytterligare till 19,700 kronor;
sistnämnda höjning föranleddes närmast av ökade kostnader för vikariatsersättningar
ävensom behovet att bättre tillgodose de i departementet
tjänstgörande extra ordinarie amanuenserna samt att bereda ökning i anslag
för biträden vid de statistiska arbetena, vilka biträden jämväl avlönades
frånsett det för ändamålet uppförda ordinarie anslaget — av här
ifrågavarande anslagspost.

Då sedermera vid 1907 års riksdag åter begärdes förhöjning av
sistnämnda anslagsmedel, upplystes, att inom departementet voro, frånsett
amanuenser a statistiska avdelningen, anställda 6 amanuenser med fast
arvode, därav 5 med arvoden k 1,500 kronor och 1 med arvode å 1,200
kronor. För beredande av möjlighet till anställande av ytterligare en amanuens
med arvode å 1,500 kronor på en var av departementets fyra byråer
samt en extra vaktmästare med arvode av 800 kronor höjdes vid 1907 års
riksdag omförmälda anslag till 26,500 kronor.

Vid 1909 års riksdag föreslogs uppförande på extra stat av anslagtill
förhöjning av amanuensernas arvoden m. m.

1 departementet tjänstgjorde då 11 amanuenser med fast arvode,
därav 2 å den statistiska avdelningen. Samtliga hade arvoden å 1,500
kronor. För beredande av ökning av dessa arvoden, i likhet med vad redan
ägt rum i fråga om motsvarande befattningshavare i annat departement,
ävensom för anställande i departementet av två kvinnliga mera kvalificerade
skrivbiträden samt för beredande av ökad ersättning åt extra
amanuenser beviljade 1909 års riksdag på extra stat för år 1910 ett anslag
av 10,950 kronor, dill enahanda ändamål utgick samma belopp jämväl
för åren 1911 och 1912.

Vid 1912 års riksdag höjdes det extra anslaget till 13,950 kronor.
Med den sålunda vidtagna höjningen avsågs att bestrida dels ökade kostnader
för vikariatsersättningar och renskrivning, dels ökad ersättning åt
två kvinnliga biträden, dels gottgörelse för vården av departementets bi b -

516

liotek, dels ock höjd dagavlöning åt de extra vaktmästarna. Sistnämnda
belopp beviljades även på extra stat för år 1914.

Genom att vid 1914 års senare riksdag i samband med den då godtagna
omläggningen av undervisningsstatistiken ett belopp av 4,000 kronor
— i runt tal motsvarande vad av departementets anslag till amanuenser
in. in. utgått till den biträdande personalen vid den statistiska avdelningen
— fråndrogs anslaget å 13,950 kronor, blev för ändamålet för
år 1915 ett belopp av 9,950 kronor beviljat på extra stat. Samma belopp
beviljades jämväl för åren 1916 och 1917.

Även i fråga om departementets statistiska avdelning förete de härför
å extra stat beviljade anslagen en successiv ökning. Vid 1906 års
riksdag beviljades till biträden vid utförande av de statistiska arbetena på
extra stat för år 1907 ett belopp av 3,600 kronor, avseende bland annat
höjd ersättning åt en av de där anställda amanuenserna samt anställande
av ytterligare ett kvinnligt biträde. Anslag till samma belopp beviljades
för åren 1908 och 1909.

Vid 1909 års riksdag höjdes anslaget till 6,200 kronor, varmed det
utgick för vart och ett av åren 1910—1912. För år 1913 höjdes anslaget
till 6,450 kronor och för år 1914 till 6,700 kronor.

Vid 1914 års senare riksdag behandlades frågan angående en omläggning
av undervisningsstatistiken m. in., och beviljades på extra stat
för år 1915 erforderliga medel härför, uppgående till 19,600 kronor. Av
detta anslag utgick — utom arvoden till biträden m. m. — arvode till en
ledare av undervisningsstatistikens omorganisation med 7,800 kronor och
arvode till en e. o. aktuarie med 3,9U0 kronor. Summan 19,600 kronor
beviljades jämväl för år 1916, och på grund av nödvändig förstärkning
av personalen beviljades för år 1917 ett till 23,600 kronor förhöjt belopp.

Den sålunda i korthet givna redogörelsen giver vid handen, att
— frånsett en ur 1878 års stat utesluten men sedermera å extra stat åter
tillkommen byråchefsbefattning — departementets kanslipersonal under
nu avhandlade tidsskede ökats med 3 särskilda extra föredragande och 1
extra kanslisekreterare, förutom amanuenser, kvinnliga skrivbiträden och
extra vaktmästare. Den särskilda statistiska avdelningen har jämväl att

517

uppvisa en stor personalökning, dock delvis beroende på nuvarande där
rådande provisorium. I fråga om kostnaderna erinras, att, medan 1878
års stat upptog en slutsumma av 77,100 kronor, för år 1917 å ordinarie
och extra stat utgår ett belopp av sammanlagt 163,940 kronor.

Kommittén har i det föregående behandlat frågan om uppdelandé Statssekreteav
nuvarande expeditionschefsbefattningar i två särskilda befattningar, ditionschef.
en statssekreterare och en expeditionschef. Givetvis är en dylik uppdelning
av nöden för eklesiastikdepartementets vidkommande, och får kommittén
följaktligen förorda, att å departementets stat uppföras en statssekreterare
och en expeditionschef med av kommittén förut föreslagna
avlöningsförmåner.

Vid bedömande av personalbehovet för departementets kansliavdelning
har till en början från departementets sida framhållits, att den av
landshövding Schotte föreslagna decentralisationen till underlydande ämbetsverk
icke komme att utöva något större inflytande på omfattningen
av departementets arbete. Visserligen torde de grupper av ärenden, som
kunde ifrågasättas till utflyttning, representera några hundratal om året?
men denna minskning komme, efter vad betonats, utan tvivel att inom
kort uppvägas av den normalt fortgående ökningen av ärendenas antal.
Så till vida syntes emellertid hänsyn kunna tagas till en blivande decentralisation,
att föredragningen av vissa grupper av ärenden — likhet med
vad som under åtskilliga år varit fallet med bland annat de s. k. universitetsärendena
— tills vidare uppdroges åt kanslisekreterare av högre grad
(eventuellt kanslisekreterare av lägre grad eller amanuens).

Vid dessa förhållanden har från departementets sida tillräcklig anledning
icke ansetts för närvarande föreligga att föreslå några mera omfattande
förändringar i arbetsfördelningen mellan de nuvarande kyrko-, akademi-,
läroverks- och folkskolebyråerna. I den mån en blivande decentralisation
eller ändrade personalförhållanden kunde komma att föranleda sådant,
syntes emellertid universitetsärendena lämpligen kunna överföras från läroverksbyrån
till akademibyrån.

Måhända kunde det framdeles — har från departementet vidare fram -

518

Kansliråd.

hållits jämväl bliva erforderligt att från den nuvarande kyrkobyrån
överflytta vissa grupper av ärenden till annan byrå. Det har i detta
avseende erinrats, hurusom vid ett föregående tillfälle varit ifrågasatt
att uppdela den dåvarande kyrkobyrån på två särskilda byråer. Huru i
detta hänseende lämpligen borde förfaras, kunde emellertid icke tillförlitligen
bedömas, förrän någon erfarenhet vunnits om vilken inverkan det
nya prästerliga avlöningssystemet, sedan detsamma blivit i det väsentliga
genomfört, kunde komma att utöva på arbetet å kyrkobyrån.

Yad nu angår den personal, som under ovan angivna förutsättningar
bör uppföras på departementets ordinarie stat för tjänstgöring å kansliavdelningen,
har från departementets sida antalet kanslirådsbefattningar ansetts
böra begränsas till fem. Av kansliråden skulle fyra vara chefer för
var sin av kyrko-, akademi-, läroverks- och folkskolebyråerna samt den
femte föredragande i regeringsrätten, med skyldighet för den sistnämnde
att jämväl i statsrådsberedningen föredraga ärenden, som där skola anmälas
efter föregående handläggning i regeringsrätten.

I avseende å den sistnämnde befattningshavaren — för närvarande
en av departementets ordinarie kanslisekreterare — har meddelats, att alla
till ecklesiastikdepartementet hörande regeringsrättsärenden överlämnats till
en enda föredragande, som redan nu vore av detta arbete fullt upptagen
och sannolikt inom kort icke komme att bliva i stånd att ensam ombesörja
denna föredragning. Antalet inkomna ärenden av ifrågavarande slag
utgjorde år 1914 258, år 1915 299 och år 1916 318 samt syntes efter
hand, och särskilt efter det en decentralisation blivit genomförd, komma
att än vidare tillväxa.

Under erinran, att departementet för den normala föredragningen
i såväl statsrådsberedningen som regeringsrätten för närvarande förfogar
över tre ordinarie byråchefer, en extra byråchef och två särskilda föredragande,
får kommittén tillstyrka, att å departementets ordinarie stat
uppföras fem kanslirådsbefattningar.

Förste A departementets kansliavdelning tjänstgöra för närvarande såsom

sekreterare, kanslisekreterare fyra ordinarie och en extra kanslisekreterare. Från de -

519

partementet har föreslagits, att antalet kanslisekreterare av högre grad
måtte bestämmas till fem. Av dessa skulle en tjänstgöra hos statssekreteraren
i all synnerhet såsom biträde vid avfattande av framställningar till
riksdagen och skrivelser till kyrkomötet; av de övriga skulle en vara anställd
å en var av kyrko-, akademi-, läroverks- och folkskolebyråerna.

Kommittén får för sin del förorda, att å departementets stat uppföras
fem förste kanslisekreterarbefattningar.

I fråga om antalet kanslisekreterare av lägre grad har från depar- Andre
tementets sida framhållits, att en sådan tjänsteman borde vara anställd sekreterare
hos expeditionschefen, en å en var av kyrko-, akademi-, läroverks- och folkskolebyråerna
samt en hos det kansliråd, som skulle omhänderhava föredragningen
av mål hos regeringsrätten. Det har emellertid vidare från
departementet betonats, att, då även framdeles vissa kanslisekreterare av
högre grad (möjligen också kanslisekreterare av lägre grad eller amanuenser)
torde få anlitas såsom föredragande av särskilda grupper utav ärenden,
någon ytterligare arbetshjälp vore erforderlig å de byråer, där detta
kunde förekomma. För sistnämnda ändamål hava beräknats två kanslisekreterare
av lägre grad. Sammanlagda antalet dylika tjänstemän har från
departementet sålunda föreslagits till åtta.

Beträffande det föreslagna antalet kanslisekreterare av lägre grad
hos expeditionschefen och å de nuvarande byråerna samt hos föredraganden
av regeringsrättsmål — sammanlagt sex — har kommittén intet att erinra.

Vad åter angår de två ytterligare dylika tjänstemän, som ifrågasatts, anser
kommittén icke sådana skäl vara förebragta, som motivera uppförande
å ordinarie stat av ett större antal kanslisekreterare av lägre grad än sex.
Kommittén får alltså förorda, att å departementets stat uppföras sex andre
kanslisekreterarbefattningar. I

I fråga om registratorn har någon ändring icke blivit ifrågasatt, och Registrator.
då behovet av en dylik tjänsteman givetvis för framtiden är till finnandes,
bör å departementets stat uppföras en registrator med av kommittén i det
föregående föreslagna avlöningsförmåner.

o o o

520

Kvinnliga

biträden.

Beträffande kvinnliga biträden äro, enligt vad upplyst blivit, inom
departementet för närvarande anställda två kvinnliga amanuenser med en
daglig tjänstgöring av sex (sommartiden fyra) timmar och med årliga arvoden
av 2,000 kronor, varjämte avlöningsförhöjning för dem ställts i utsikt.
Deras tjänstgöring hade, enligt vad som vidare meddelats, växlande efter
olika behov omfattat biträde vid beredning av mål och ärenden, uppsättande
av expeditioner och paragrafer i statsrådsprotokoll, vidimation av
avskrifter, granskning av korrektur och uppehållande av förbindelsen med
tryckerierna, förande av en del liggare o. s. v., sålunda göromål, som
eljest till stor del ålegat de nuvarande kanslisekreterarna och manliga
amanuenser. Under år 1916 hade dessa kvinnliga biträden varit indelade
till tjänstgöring, den ena hos den expeditionschef, som handlade riksdagsin.
fl. ärenden, och den andra hos den tjänsteman, som handhade löpande
expeditionschefsgöromål; den senare hade med 1917 års ingång förflyttats
till tjänstgöring å läroverksbyrån.

Den erfarenhet, som i detta avseende vunnits inom departementet,
har från depaitemcntet ansetts utgöra anledning att på dess ordinarie stat
uppföra två kvinnliga biträden av tredje lönegraden. Alternativt har den
tanken från departementet framlagts, att de två nuvarande biträdena kunde
— vad som möjligen för dem bleve ekonomiskt fördelaktigare — bibehållas
såsom amanuenser med arvoden, lämpade efter arten och omfattningen av’
deras tjänstgöring.

Den sålunda vidtagna anordningen med anställande inom departementet
av kvinnliga biträden för mera kvalificerad tjänstgöring syntes,
efter vad vidare framhållits, böra fullföljas genom uppförande å stat av
tva biträden av andra lönegraden, huvudsakligen för tjänstgöring hos registratorn
samt för biträde å de olika byråerna med registrering, korrekturläsning,
kollationering, expeditionsgöromål o. d. Därjämte har behov
ansetts föreligga av fem kvinnliga biträden av första lönegraden, vilka
skulle sysselsättas med renskrivning å maskin och för hand.

Beträffande de föreslagna kvinnliga biträdena av tredje graden vill
kommittén erinra, hurusom kommittén i fråga om lantförsvarsdepartementet
och civildepartementet, varifrån föreslagits uppförande av ett kvinnligt bi -

521

träde av tredje graden för vart och ett av dessa departement, ej funnit
skäl tillstyrka vad i detta avseende från samma departement begärts. Kommittén
bragte därvid i erinran, vad riksdagen beträffande dylika biträdesbefattningar
upprepade gånger betonat, nämligen att man vid inrättande
av sådana befattningar borde tillvägagå med största varsamhet. Med hänsyn
härtill så ock i betraktande av dels karaktären av de göromål, dels ock
den avlöningsställning, som avsågos böra tillkomma ifrågavarande kvinnliga
biträden i ecklesiastikdepartementet, då höjning av vederbörande anslag
för, bland annat, beredande av ersättning åt dem förelåg för riksdagens
prövning, har kommittén ej ansett sig böra tillstyrka uppförande å ordinarie
stat av de föreslagna tredjegradsbiträdena.

Frånsett nu berörda två kvinnliga biträden tjänstgöra å departementets
kansliavdelning fem kvinnliga biträden, vilka dels utföra vanligt
renskrivningsarbete dels ock biträda vid arbetet på byråerna. Härjämte
må erinras, att enligt vad från departementet meddelats kostnaden
för extra skrivhjälp under år 1916 uppgått till 2,998 kronor 91 öre.

Nu har föreslagits, att å stat måtte uppföras, utöver förstnämndatvå
biträden av tredje graden, ytterligare sju kvinnliga biträden — två
av andra graden och fem av första graden — med den tjänstgöring, som
ovan angivits. Kommittén, som icke ansett sig böra förorda uppförande
å stat av de föreslagna biträdesbefattningarna av tredje graden, har däremot
i fråga om vad från departementet rörande kvinnliga biträden i övrigt
föreslagits, icke funnit anledning till erinran.

Kommittén får alltså förorda, att å departementets stat för kansliavdelningen
uppföras sju kvinnliga biträdesbefattningar, därav två av andra
graden samt fem av första graden.

A departementets statistiska avdelning utgöres för närvarande per - Departemensonalen
av en ledare av undervisningsstatistikens omorganisation, en or- tiska^avdeldinarie
kanslisekreterare, en extra ordinarie aktuarie samt sju kvinnliga ,nng''
biträden.

Från departementet har framhållits, att avlöningen till den nuvarande
ledaren av undervisningsstatistikens omorganisation borde fortfarande
utgå på extra stat. Sedan denne slutfört sitt värv, vilket väl komme att

66—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

522

taga ännu något eller några år i anspråk, syntes den manliga personalen
å denna avdelning böra utgöras av en chef och två biträdande tjänstemän.

Vad chefen anginge, har det ansetts tvivelaktigt, huruvida denne
kunde i avlöningshänseende likställas med den nuvarande ledaren av undervisningsstatistikens
omorganisation och sålunda tillerkännas byråchefs avlöning.
A andra sidan har en avlöning till det belopp, som utgår till tjänstemän
inom andra normalgraden, ansetts för ringa, helst om det skulle
befinnas önskvärt, att denna chefsbefattning, på sätt nu vore fallet med
uppdraget att leda undervisningsstatistikens omorganisation, överlämnades
åt någon därtill kvalificerad person, som tillhörde lärarkåren. Förslagsvis
har man tänkt sig, att chefens avlöning skulle kunna sättas lika med vad
som kunde tillkomma kanslisekreterare av högre grad, därest sådan kanslisekreterare
i egenskap av föredragande av vissa ärendesgrupper skulle härför
få uppbära särskild ersättning. Chefen för statistiska avdelningen syntes i
sådant fall böra benämnas förste aktuarie.

De två biträdande tjänstemännen å denna avdelning syntes, enligt
vad från departementet anförts, böra benämnas aktuarier och åtnjuta avlöning
lika med kanslisekreterare av lägre grad.

Av de nämnda sju kvinnliga biträdena uppbära tre arvode enligt
reglerna för andra lönegraden och fyra arvode enligt reglerna för första
lönegraden. Det har nu föreslagits, att dessa biträden måtte uppföras å
stat och tilldelas de lönegrader, enligt vilka de för närvarande redan åtnjöte
avlöning.

Givetvis bör, enligt kommitténs mening, avlöningen åt den nuvarande
ledaren av undervisningsstatistikens omorganisation utgå å extra stat. Med
hänsyn till vad från departementet rörande chefsbefattningen andragits,
finner sig kommittén sakna anledning nu ingå närmare på frågan om den
framtida chefens ställning, utan synes för den tid, den nuvarande tillfälliga
chefen finnes kvar, det böra hållas öppet, huru man efter dennes avgång
lämpligast skall definitivt ordna med chefsbefattningen.

Beträffande övriga tjänstemän å den statistiska avdelningen finnas
där för närvarande anställda en kanslisekreterare och en extra ordinarie
aktuarie. Det från departementet framlagda förslaget innebär uppförande

523

å stat av två aktuariebefattningar. Kommittén Annor en dylik anordning
lämplig och ändamålsenlig samt får därför förorda, att den nuvarande
kanslisekreterarbefattningen sättes på övergångsstat för den tid, som kan
förflyta till dess befattningen blir ledig, och att under denna tid en av
aktuariebefattningarna hålles vakant.

Emellertid flnner kommittén med billighet och rättvisa överensstämmande,
att den nuvarande innehavaren av kanslisekreterarbefattningen kommer
i åtnjutande av enahanda avlöningsförmåner som de av nuvarande
kanslisekreterare i statsdepartementen, vilka komma i blivande högre grad,
och vill kommittén därför föreslå, att ett personligt avlöningstillägg tillerkännes
honom, motsvarande skillnaden mellan hans nuvarande avlöningsförmåner
å ordinarie stat och den avlöning, som kan komma att tillerkännas
förste kanslisekreterare.

I fråga om det föreslagna antalet kvinnliga biträden liksom beträf O

o Ö

fande de för dem ifrågasatta lönegraderna har kommittén intet att erinra.

Inom departementet tjänstgöra för närvarande, förutom en förste Va^j”^äs''
vaktmästare och två ordinarie vaktmästare, två extra vaktmästare med avlöning
av 1,100 kronor vardera. Då de extra vaktmästarna hava full
tjänstgöring, har från departementet föreslagits deras uppförande å ordinarie
stat.

Mot förslaget har kommittén intet att erinra, och får kommittén
förty hemställa, att å departementets stat uppföras, jämte nuvarande en
förste vaktmästare och två vaktmästare, ytterligare två vaktmästare.

Beträffande erforderligt anslag till amanuenser in. in. har från de-Amanuenser,

0 0 extra biträm

partementet gjorts gällande, att ett visst behov av amanuenser såväl å den och vikansliavdelningen
som å statistiska avdelningen komme allt fortfarande sättningar.
att bestå.

A departementets kansliavdelning tjänstgöra för närvarande tolv
amanuenser med fast arvode (därav två kvinnliga) och sex amanuenser
utan fast arvode. Frånräknas de två kvinnliga amanuenserna utgör
amanuensantalet sexton. Med beräkning att det arbete, som nu fullgöres
av två amanuenser, hädanefter skulle komma att bestridas av en

524

kanslisekreterare av lägre grad, skulle vid bifall till kommitténs förslag
om inrättande av sex dylika kanslisekreterarbefattningar vad för närvarande
i arbete presteras av tolv amanuenser komma att fullgöras av ordinarie
befattningshavare.

Nu har från departementet, under förutsättning att åtta kanslisekreterare
av andra graden komme att uppföras å ordinarie stat, beräknats,
att för bestridande av vikariat ett antal av omkring fjorton amanuenser
vore erforderligt. Av dessa hava fem föreslagits skola erhålla fasta
arvoden å 2,000 kronor, och har man tänkt sig, att återstående nio skulle
avlönas, förutom medelst vikariatsersättningar, med gratifikationer, förslagsvis
beräknade till 500 kronor till en var.

Kommittén har förordat uppförande å departementets stat av endast
sex andre kanslisekreterare. A andra sidan har kommittén ej ansett sig
böra, såsom från departementet begärts, föreslå uppförande å ordinarie
stat av två kvinnliga biträdesbefattningar av tredje graden. Vid dessa förhållanden
och i betraktande jämväl av vad anförts i fråga om behovet av
vikarier, har kommittén ansett medelsbehovet för amanuenser kunna skäligen
beräknas till 16,500 kronor.

Till den amanuens, som handhar vården av departementets bibliotek,
inbegripet dess rått omfattande förråd av äldre kommittébetänkanden
och dylikt officiellt tryck, utgår för närvarande, enligt vad som meddelats,
såsom ersättning ett belopp av 400 kronor för år. Detta har föreslagits
böra höjas till 800 kronor, och har kommittén — med hänsyn till departementets
ganska omfattande boksamling och den sagde amanuens åliggande
skyldigheten att ombesörja distribuering av de talrika statsunderstödda
bokverk och tidskrifter, vilka till departementet avlämnas — intet
att härvid erinra.

A den statistiska avdelningen tjänstgör för närvarande en amanuens,
och har arvodet för denne föreslagits till 2,000 kronor. Därjämte har
till en ytterligare amanuens å denna avdelning förslagsvis beräknats såsom
gratifikation 500 kronor. Kommittén anser ett belopp av 2,000 kronor
för berörda två ändamål tillräckligt.

52f>

Vidare har från departementet föreslagits till extra kvinnliga biträden,
företrädesvis å den statistiska avdelningen, ett belopp av 2,200 kronor
och för extra vaktbetjäning, särskilt för biträde å samma avdelning
och å biblioteket, en summa av 500 kronor. För sagda ändamål synes
kommittén ett belopp av 2,500 kronor vara till fyllest.

Vid beräkning av det till vikariatsersättningar erforderliga anslaget
erinras, att någon vikarie under semester ej är av nöden för statssekreteraren
eller för det kansliråd, som skulle handlägga målen hos regeringsrätten.
För beredande av semesterledighet åt övriga därtill berättigade
befattningshavare måste finnas tillgång till vikariatsersättningar, och torde
i detta avseende beräkning böra ske efter av riksdagen godtagna grunder.

Vidare har det från departementet framhållits såsom nödvändigt
att för handläggning av särskilda ärenden bereda ledigheter såväl åt
expeditionschefen som ock åt en del av kansliråden och övriga ordinarie
tjänstemän.

På grund av vad sålunda anförts torde det för vikariatsersättningar
erforderliga beloppet kunna beräknas till 10,000 kronor.

Med hänsyn därtill att renskrivningsarbetet inom departementet vore
till omfattningen i hög grad växlande under olika tider av året, har det,
även om fem kvinnliga biträden av första lönegraden uppfördes å stat för
kansliavdelningen, från departementet ansetts icke kunna undvikas att
för renskrivning tillfälligtvis anlita ytterligare biträde, för vilket ändamål
medel borde å stat beräknas.

Under åberopande av vad kommittén ovan i detta avseende anfört,
håller kommittén före, att kostnader för ifrågavarande ändamål, i den
mån de icke må vara beräknade från anslag å extra stat, böra bestridas
av åttonde huvudtitelns förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser,
ved m. m.

Det till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar erforderliga
anslaget skulle sålunda uppgå till 31,800 kronor.

526

*nslaJtatextra För det inom ecklesiastikdepartementet förekommande arbetet med de

Särskilda prästerliga löneregleringarna utgår för år 1917 från anslag å extra stat till
derinom °di- en särskild föredragande 7,000 kronor, till biträde åt honom 4,000 kronor
oc^ ^ täckande av ökade kostnader för renskrivning 600 kronor, tillhopa
11,600 kronor.

Det har nu från departementet framhållits, att omförmäld a arbete
fortfarande borde, såsom av mera tillfällig natur, omhänderhavas av arbetskrafter
med avlöning från anslag å extra stat. Beloppet har föreslagits
till 12,600 kronor, därav 8,000 kronor till den särskilde föredraganden.
(Sistnämnda belopp utgår för närvarande till ett hovrättsråd från Göta
hovrätt.)

Kommittén, som icke har något att erinra mot beloppet, anser att
för ändamålet erforderliga medel böra fortfarande beredas å extra stat.

Vidare har från departementet framhållits önskvärdheten av arvoden
till ytterligare särskilda föredragande, under erinran att en dylik avlöningsform
redan nu förekoinme å departementets ordinarie stat. Man har
därvid tänkt sig, att til läggsarvoden borde för framtiden tillkomma tre
kanslisekreterare (eller andra tjänstemän), som förordnades att föredraga
1) universitetsärenden eller annan grupp ärenden, som nu tillhöra läroverksbyrån,
2) vissa grupper av ärenden tillhörande kyrkobyrån och
3) vissa regeringsrättsärenden. Därjämte borde tilläggsarvode utgå till
den förste aktuarie, som kunde bliva chef för statistiska avdelningen.
Varje tilläggsarvode har beräknats till 1,200 kronor för år, vadan totalbeloppet
skulle bli 4,800 kronor.

På sätt förut omförmälts, innebära de från departementet framlagda
förslagen icke ett definitivt ordnande av förhållandena inom departementet.
Vad nu begärts angående tilläggsarvoden åt särskilda föredragande
måste kommittén betrakta såsom beroende härav.

Beträffande det föreslagna arvodet åt en ifrågasatt förste aktuarie
å statistiska avdelningen, anser sig kommittén, då spörsmålet om denne
befattningshavare ännu någon tid torde få vänta på sin lösning, böra för
närvarande lämna sagda tilläggsarvode ur räkningen.

I fråga åter om särskilda tilläggsarvoden till föredragande av sär -

527

skilda grupper av kyrkoärender! eller mål hos regeringsrätten har kommittén
ej velat motsätta sig detta, då föredragningen synes komma att bliva
av permanent natur och till art och omfattning överskrida vad som eljest
skäligen torde kunna åläggas kanslisekreterare.

I ännu högre grad torde vad sålunda sagts gälla om föredragning
av ärenden rörande universitet, högskolor o. dyl. eller av annan grupp
av ärenden, som kan komma att från läroverksbyrån överlämnas till särskild
föredragande.

Tilläggsarvodena böra dock vart och ett begränsas till 1,000 kronor;
och då omfattningen av dessa ärendesgrupper ännu icke kan sägas hava
vunnit erforderlig stadga samt en omflyttning av ärenden i departementet
kan tänkas i en eller annan mån inverka på dessa ärendens handhavande,
synes det för ändamålet behövliga beloppet böra beräknas å extra stat.

Med beräkning av ett arvodesbelopp å 1,000 kronor till en var särskild
föredragande skulle sålunda för sistnämnda ändamål erfordras 3,000
kronor eller alltså sammanlagt till särskilda extra föredragande i departementet
m. m. 15,600 kronor.

På sätt ovan erinrats, skulle fortfarande medel erfordras å extra stat
♦ till avlöning åt en ledare av undervisningsstatistikens omorganisation. I
likhet med vad nu är fallet bör avlöningen beräknas till 7,800 kronor.

Under åberopande av vad kommittén ovan i fråga om detta departement
anfört och förordat, får kommittén framlägga följande

Ledare av
undervisningsstatistikens
omorganisation.

Förslag till
stat.

Förslag

till

stat för ecklesiastikdepartementet,

		Tjänst-
	Lön.	gönngs-	till-	Samma.	■
!		pennin- gar.	lägg.
					(Av detta arvode anses 3,000
! 1 statssekreterare, arvode......	—	—	—	11,000	< kr. motsvara tjänstgörings-[ penningar.
\| 1 expeditionschef.........	6,200	2,800	1,000	10,000
Kansliavdelningen.
I 1 kansliråd............	5,000	2,500	600	8,100	(Efter 5 år kan lönen höjas med
i 4 dito..............	20,000	10,000	2,400	32,400	( 600 kr.
! 1 förste kanslisekreterare......	3,600	1,800	400	5,800	1 Efter 5 år kan lönen höjas med
1 4 dito..............	1,600
14,400	7,200	23,200	1 ytterligare 500 kr.
j 1 registrator ............	2,600	1,600	300	4,500	) Efter 5 år kan lönen höjas med
j 1 andre kanslisekreterare......	2,200	1,500	300	4,000	1 500 kr., efter 10 år med f ytterligare 500 kr. och efter
5 dito ..............	11,000	7,500	1,500	20,000	15 år med än ytterligare ’ 500 kr.
1 kvinnligt biträde av andra graden .	900	550	150	1,600
i 1 dito..............	900	550	150	1,600	Efter 5 år kan lönen höjas med
1 kvinnligt biträde av första graden .	700	350	150	1,200	■ 200 kr. och efter 10 år med ytterligare 200 kr.
4 dito ..............	2,800	1,400	600	4,800
Statistiska avdelningen.					Efter 5 år kan lönen höjas med
! 1 aktuarie............	2,200	1,500	300	4,000	i 500 kr., efter 10 år med
1 dito..............	2,200	1,500	300	4,000	> ytterligare 500 kr. och efter 1 15 år med än ytterligare 500 kr.
1 kvinnligt biträde av andra graden .	900	550	150	1,600
2 dito ..............	1,800	1,100	300	3,200	Efter 5 år kan lönen höjas med
1 kvinnligt biträde av första graden .	700	350	150	1,200	■ 200 kr. och efter 10 år med ytterligare 200 kr.
3 dito ..............	2,100	1,050	450	3,600	(Efter 5 år kan lönen höjas med
1 förste vaktmästare........
900	550	150	1,600	100 kr. och efter 10 år med
Transport	-	—	—	147,400	i ytterligare 100 kr.

529

	Lön.	Tjänst-göri lös-pennin-gar.	Orts- till- lägg.	Summa.
Transport 1 vaktmästare........... 3 dito ..............	700 2,100	450 1,350	150 450	147,400 1,300 3,900	Efter 5 år kan lönen höjas med i 100 kr., efter 10 år med > ytterligare 100 kr. och efter 1 15 år med än ytterligare 100 kr.
Till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar.......	_	_	_	31,800
Summa kronor	—	—	—	184,400

Anm. Därest bostad med bränsle eller med bränsle och lyse anvisas åt förste vaktmästare eller
vaktmästare, skall han av sin lön avstå för bostad med bränsle 250 kronor samt för bostad med bränsle
och lyse 275 kronor, allt för år räknat. Åtnjutes lyse, åligger befattningshavare att själv bekosta armatur
och lampor.

Härjämte får kommittén framlägga följande

Förslag

till

övergångsstat.

	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- till- lägg.	Summa.
1 kanslisekreterare å statistiska avdel-ningen .............	2,500	1,500		4,000
Personligt avlöningstillägg åt kansli-sekreteraren C. H. Gustafsson . .	—	—	—	1,800
Summa kronor	—	—	—	5,800

(Härtill komma två ålderstill■
lägg till lönen, vartdera å
500 kronor.

Dessutom får kommittén, likaledes under åberopande av vad kommittén
ovan hemställt, förorda, att åtgärder måtte vidtagas för beredande å
extra stat av medel till nedannämnda ändamål:

Extra föredragande inom departementet m. m. . . . kronor 15,600
Ledare av undervisningsstatistikens omorganisation . . » 7,800

Summa kronor 23,400

67—162603. Lönereglwingskommitténs bet. Lill.

530

Kommitténs förslag innebär för ecklesiastikdepartementets vidkommande
å den ordinarie staten en slutsumma av 184,400 kronor samt å
extra stat sammanlagt ett belopp av 23,400 kronor eller tillhopa 207,800
kronor. Jämföres sistnämnda summa med totalbeloppet av de anslag, som
för år 1917 å ordinarie och extra stat utgå till departementet, 163,940
kronor, skulle sålunda ökningen uppgå till 43,860 kronor.

Härvid bör dock, enligt vad från departementet erinrats, uppmärksammas,
att till de för departementet under åttonde huvudtiteln uppförda
ordinarie och extra anslagen böra läggas vissa belopp, som från andra
medel utgått eller komma att utgå för upprätthållande av arbetet inom
departementet. För år 1916 borde man sålunda räkna med, att ett belopp
av sammanlagt omkring 19,800 kronor för dylikt ändamål dels disponerats
från åttonde huvudtitelns anslag till extra utgifter, dels ock, på grund av
Kungl. Maj:ts beslut, av statskontoret utbetalats under för skottstitel.

Vid beräkning av kostnadsökningen bör emellertid jämväl tagas i
betraktande det å förslag till övergångsstat upptagna personliga avlöningstillägg
å 1,800 kronor.

Jordbruksdepartementet.

År 1900 godkände riksdagen ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag
till ordinarie stat för det samma år inrättade jordbruksdepartementet. De
befattningshavare, vilka då uppfördes i denna stat, hava i avseende å antalet
icke undergått någon förändring. Beträffande avlöningsförmånerna
torde endast vara att erinra, hurusom vid 1908 års riksdag expeditionschefens
arvode höjdes till 9,000 kronor ävensom att vid 1910 och följande
årens riksdagar departementets ordinarie befattningshavare tillerkänts provisoriskt
lönetillägg.

Emellertid visade det sig snart, att den växande arbetsmängden
fordrade ökade arbetskrafter. Antalet ärenden hade stigit mer än från
början beräknats och ytterligare ökats genom överflyttande till departementets
handläggning av vissa grupper av ärenden, såsom lagstiftningsfrågor
rörande skogsvård samt byggande och underhåll av vägar på landet ävensom
ärenden angående veterinärundervisningen. Redan från departementets
tillkomst hade ock ärenden angående allmän fattigvård icke lämpligen
kunnat förläggas till någon av departementets två byråer utan handlagts
av andra tjänstemän.

För att avhjälpa olägenheterna föreslogs vid 1906 års riksdag inrättande
av en ny med föredragningsskyldighet förenad kanslisekreterartjänst
med de för kanslisekreterare sedvanliga avlöningsförmåner samt dessutom
ett särskilt arvode å extra stat av 1,000 kronor.

Riksdagen, som ansåg att lösningen av den vilande frågan om reglering
av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden icke borde
försvåras genom inrättande av nya ordinarie tjänster, beviljade den föreslagna
avlöningen av 4,000 kronor allenast på extra stat; Härigenom bortföll
den föreslagna förmånen av ålderstillägg, men uttalade riksdagen, att vid en
blivande lönereglering bestämmelser antagligen komme att göras, genom
vilka innehavaren av denna tjänst icke komme att försättas i sämre ställning
än övriga kanslisekreterare i Kungl. Maj:ts kansli. Det av Kungl.
Maj:t äskade särskilda arvodet å 1,000 kronor blev icke av riksdagen bifallet.

532

Anslag till extra kanslisekreterare beviljades därefter med samma
belopp, 4,000 kronor, på extra stat för vart av åren 1908, 1909 och 1910.
I anledning av den vid 1910 års riksdag för departementets ordinarie befattningshavare
beviljade provisoriska löneregleringen medgavs vid samma riksdag
även för ifrågavarande extra kanslisekreterare motsvarande avlöningsförhöjning,
så att anslaget till denne, efter avdrag motsvarande pensionsavgift
med viss aflindning, utgick för år 1911 med 5,050 kronor. Anslag
till enahanda belopp har sedermera — frånsett en för år 1913 vidtagen
förhöjning av 450 kronor personligt ålderstillägg, som emellertid efter
skedd personförändring å ifrågavarande tjänst ej kom att tagas i anspråk
— för varje år till ifrågavarande ändamål beviljats.

Då genom inrättande av regeringsrätten och samtidigt vidtagen förändrad
instansordning för vissa mål ett stort antal mål av mera omfattande
art tillfördes depai''tementet, föranleddes därav en omläggning av arbetet
inom departementet. Åt en av kanslisekreterarna uppdrogs viss föredragningsskyldighet,
och som ersättning härför skulle denne äga utöver sin kanslisekreteraravlöning
uppbära ett särskilt arvode av 2,000 kronor, vadan hans
sammanlagda avlöning skulle komma att uppgå till 6,000 kronor. Därjämte
erfordrades till hjälp åt denne ävensom för vissa andra göromål en amanuens
med arvode å 2,000 kronor. Vid 1909 års riksdag äskades för
ifrågavarande ändamål ett anslag å extra stat för År 1910 av 7,000 kronor,
varav 3,000 kronor voro avsedda för 9 månader av år 1909.

Vid anmälan av sitt beslut sade sig riksdagen av vad i statsrådsprotokollet
angående ifrågavarande anslag anförts hava funnit otvetydigt
framgå, att ett så stort antal synnerligen maktpåliggande och omfattande
mål komme att utan kammarkollegium såsom mellaninstans direkt gå till
Kungl. Maj:t och handläggas av regeringsrätten, att beredandet och föredragningen
av dessa mål, vilket skulle ske genom ämbets- och tjänstemän
inom jordbruksdepartementet, komme att tillföra departementet en så stor
arbetsbörda, att den överskrede de krafter, som stode till departementets
förfogande. En ökning av departementets arbetsstyrka syntes riksdagen
därför redan då vara av förhållandena påkallad.

Jämväl för vart av åren 1911 och 1912 beviljades på extra stat för beredande
av arvode åt en extra föredragande m. m. ett belopp av 4,000 kronor.

53a

I statsverkspropositionen vid 1910 års riksdag framhölls, att anslag
för ifrågavarande ändamål erfordrades oberoende av den provisoriska löneregleringen
för befattningshavare i statsdepartementen. Arvodet till den
särskilda föredraganden borde dock icke utgå i vidare mån, än att hans
avlöningsförmåner sammanlagt uppginge till högst 7,000 kronor.

Då det emellertid för befordrande av arbetets gäng inom departementet
visat sig önskvärt att för ifrågavarande särskilda föredragning kunna
anlita flera än en av departementets tjänstemän, vidtogs vid 1912 års riksdag
en jämkning i anslagets rubrik i så måtto, att anslaget skulle utgå
för beredande av arvode åt extra föredragande inom jordbruksdepartementet
m. m., och har för sådant ändamål enahanda belopp, 4,000 kronor,
beviljats på extra stat för vart och ett av åren 1913—1917.

I 1900 års stat upptogs till amanuenser, vikariatsex-sättning och renskrivning
m. m. ett anslag av 12,000 kronor.

Vid början av departementets verksamhet anställdes inom detsamma
fyra amanuenser med fast arvode, därav tre med arvode å 1,500 kronor

och en med arvode å 900 kronor. Enär emellertid den fortgående steg ringen

av departementets arbete med nödvändighet krävde fem amanuenser
ävensom höjning av vissa amanuensarvoden, anställande av en extra vaktmästare,
större utgifter för renskrivning m. m., ökades omförmälda anslag
vid 1908 års riksdag till 18,000 kronor.

Vid 1911 års riksdag begärdes ytterligare höjning av anslaget. I
departementet voro då anställda sex amanuenser med fasta arvoden, därav
fem med arvoden å 1,500 kronor och en med arvode å 3,000 kronor

(2,000 kronor från ovannämnda anslag åt en extra föredragande m. m. och

1,000 kronor från nu ifrågavarande anslag). För att bereda höjda arvoden
åt fast anställda amanuenser i likhet med vad i andra departement till
motsvarande tjänstemän utginge ävensom skäliga ersättningar åt extra amanuenser
ökades anslaget till amanuenser m. m. vid 1911 års riksdag till
23,600 kronor, varmed det ock är i nu gällande stat uppfört.

1900 års stat upptog en slutsumma av 46,200 kronor; för år 1917
utgår till departementet å ordinarie och extra stat ett sammanlagt belopp
av 75,110 kronor.

534

Statssekre terare.

Expedi tionschef.

Kansliråd.

I fråga om uppdelning av den nuvarande expeditionschefsbefattningen
i två särskilda befattningar, en statssekreterare och en expeditionschef,
har kommittén i det föregående uttalat sig. Enligt kommitténs
mening bör en dylik uppdelning äga rum jämväl för jordbruksdepartementet.

Beträffande de göromål, som skulle tillkomma om förmälda befattningshavare,
tillåter sig kommittén hänvisa till vad kommittén i detta avseende
ovan anfört. Det har härutinnan från departementets sida framhållits,
hurusom expeditionschefen hittills ombesörjt föredragningen av de
flesta riksdagsärenden och författningar, departementets personalärenden
samt en del andra ärenden av större omfattning eller betydelse, särskilt
sådana, som ansetts böra föranleda uttalande av departementschefen till
statsrådsprotokollet. Denna föredragning har nu ansetts böra framdeles komma
att i huvudsak övertagas av statssekreteraren, möjligen även till någon
del av expeditionschefen.

Frånsett den föredragning, som sålunda ålåge expeditionschefen, vore,
efter vad från departementet meddelats, den övriga ordinarie föredragningen
i statsrådsberedningen fördelad på de båda nuvarande kansliråden såsom
chefer för lantbruks- och skogsbyråerna, på en amanuens såsom extra före- *
dragande av fattigvårdsärenden mot arvode, som för närvarande uppginge
till 2,700 kronor, samt med en obetydlig del på den extra kanslisekreteraren,
vilken vore föredragande i regeringsrätten. Föredragningen i regeringsrätten
skedde för samtliga mål från departementet genom sistnämnde
kanslisekreterare, vilken härför åtnjöte särskilt arvode, så att hans årsavlöning
uppginge till 7,000 kronor.

Att'', fortfarande två kansliråd borde finnas anställda såsom chefer
för var sin byrå har från departementets sida ansetts uppenbart. Det
vore visserligen — har det framhållits — oförnekligt, att särskilt byråchefen
å lantbruksbyrån under senare tid erhållit så mycket arbete till
följd av de löpande ärendenas ökning, att lättnad borde beredas honom.

Men dels berodde denna ökning delvis på tillfälliga orsaker under nuvarande
kristid, dels ansåges densamma näppeligen vara så stor, att den fullt motiverade
en ny kanslirådstjänst. Lättnaden kunde, efter vad man hölle före,

535

lämpligen vinnas genom att till en kanslisekreterare överflytta föredragningen
av någon eller några grupper av ärenden.

Vad därefter angår föredragningen av mål hos regeringsrätten, har,
enligt vad framhållits, densamma visat sig fullt upptaga den särskilda föredragandens
tid och arbetskraft. De av honom i statsrådsberedningen föredragna
fåtaliga ärendena hava ansetts i detta sammanhang kunna lämnas
utom räkningen. Det har vidare erinrats, att, sedan under första tiden
efter regeringsrättens inrättande en särskild föredragande varit anställd
för dithörande mål och denne på grund av hopad balans haft ett ganska
strängt arbete, föredragningen blivit, efter det den nämnde föredraganden
erhållit annat uppdrag, delad på två kanslisekreterare. Denna anordning
hade emellertid medfört stora svårigheter för arbetets jämna gång, i det
att de dubbla uppgifterna hindrat båda slagen av arbete och därjämte
förorsakat överansträngning.

Man hade därför år 1913 återgått till anordningen med allenast en
ordinarie föredragande i regeringsrätten. Detta system hade fortfarande
befunnits vara tillfredsställande och ansåges böra även för framtiden
tillämpas. Att ålägga de ordinarie byråcheferna någon föredragningsskyldighet
i regeringsrätten vore i varje fall fullständigt uteslutet, då dessa
redan nu vore överhopade med arbete å sina byråer.

På grund härav och då föredraganden av regeringsrättsmålen, såsom
erinrats, hade fullt arbete av denna sin befattning, har en särskild kanslirådstjänst
ansetts böra för denna föredragning inrättas. Det har från
departementet meddelats, att antalet av regeringsrätten avgjorda mål från
jordbruksdepartementet år 1914 uppgick till 185, år 1915 till 168 och år
1916 till 192.

I samband med frågan om erforderliga arbetskrafter för bestridande
av departementets föredragning har vidare från departementet meddelats,
att det nästan städse visat sig nödvändigt att för vissa större ärenden, som
utmynnat i författningsförslag, anlita krafter utom departementet. Under
de sista åren hade detta varit händelsen exempelvis beträffande slakthuslagen
med tillhörande författningar, de norrländska skogslagarna och avvittringsförfattningar.

Behov av dylikt särskilt biträde ansåges med all säkerhet komma

536

Förste kanslisekreterare.

att även framdeles göra sig gällande. Statssekreteraren kunde icke förväntas
ensam vara i stånd övertaga alla dylika ärenden, vilka därjämte
ibland krävde synnerligen speciella insikter. Att för detta ändamål inom
departementet inrätta en särskild befattning, närmast av lagbyråchefs
natur, har dock icke ansetts lämpligt, helst som behovet av dylik hjälp
vore ganska växlande. Ifall jordbruksdepartementet finge rätt att anlita
någon lagbyråchef, vilken kunde komma att placeras inom justitiedepartementet
eller eventuellt inom annat departement, samt därjämte fortfarande
bibehölles vid möjligheten att för visst ändamål använda andra departementet
utomstående personer, har detta funnits kunna vara till fyllest.

Förslaget från departementet innebär, att utöver nuvarande två kanslirådsbefattningar
skulle inrättas ytterligare en dylik befattning, närmast
avsedd för föredragning av mål hos regeringsrätten. Kommittén har för
sin del intet att erinra mot vad sålunda föreslagits och får förty hemställa,
att å departementets stat måtte uppföras tre kanslirådsbefattningar.

Vad vidare angår det från departementet gjorda uttalandet rörande
behov av arbetskrafter för vissa lagärenden, torde detsamma icke vara av
beskaffenhet att nödvändiggöra något särskilt förslag från kommitténs sida
i förevarande sammanhang. I

I departementets stat äro för närvarande upptagna två kanslisekreterare,
varjämte anslag till en extra kanslisekreterare årligen beviljats å
extra stat. Sistnämnde befattningshavare ombesörjer för närvarande föredragningen
i regeringsrätten.

De båda ordinarie kanslisekreterarna, som nu äro placerade en å
vardera av departementets två byråer, äro, efter vad från departementet
framhållits, fortfarande oundgängligen behövliga. Deras befattningar borde
upptagas såsom kanslisekreterartjänster av högre grad.

Vidare har föreslagits inrättande av en tredje ordinarie kanslisekreterartjänst
av nämnda grad. Man har inom departementet tänkt sig, att
innehavaren av denna tjänst skulle tills vidare övertaga den föredragning
av fattigvårdsärenden, som nu är anförtodd åt en amanuens. Antalet
avgjorda fattigvårdsärenden utgjorde, enligt vad till kommittén meddelats,

537

år 1913 179, år 1914 214 och är 1915 312. Därest denna föredragning
skulle anförtros åt en ordinarie tjänsteman med sex timmars daglig tjänstgöring
å ämbetsrummet, har emellertid ytterligare någon föredragningsskyldighet
ansetts kunna åläggas honom, och har man härvid tänkt på
dels den obetydliga föredragning i statsrådsberedningen, vilken, såsom
ovan erinrats, nu åligger föredraganden i regeringsrätten, dels föredragningen
av frågor om anslag till vägbyggnader m. in., i händelse dessa,
enligt landshövding Schottes förslag, skulle överflyttas till jordbruksdepartementet.

Komme åter, enligt samma förslag, fattigvårdsärendena framdeles
att bortflyttas från jordbruksdepartementet, har man ansett, att den föreslagne
nye kanslisekreteraren skulle kunna från kanslirådet å lantbruksbyrån,
vilken, såsom förut erinrats, vore i behov av lindring i sin arbetsmängd,
övertaga vissa ärenden, exempelvis sådana som avsåge statsbidrag från
odlingslånefonden, norrländska och allmänna avdikningsanslagen samt möjligen
ännu några andra. Dessa frågor skulle då utgöra en någorlunda
homogent sammansatt grupp av ärenden, huvudsakligen avseende statsunderstödda
arbetsföretag. Möjligt vore, har det vidare framhållits, att
ärendenas fördelning kunde befinnas böra lämpligare ske på annat sätt;
och hade man således med det sagda endast velat framhålla behovet av
en ny kanslisekreterartjänst med föredragningsskyldighet i statsrådsberedningen.

Vad därefter angår föredragningen av mål i regeringsrätten, har
det kansliråd, som skulle omhänderhava denna, ansetts åtminstone för
närvarande icke behöva någon ordinarie hjälp för själva föredragningens
bestridande. Därest vid något tillfälle dylik hjälp bleve erforderlig, har
någon av departementets kanslisekreterare av högre eller lägre grads synts
kunna förordnas därtill för viss tid eller vissa ärenden mot åtnjutande av
vederbörlig förhöjning å tjänstgöringspenningarna.

Förslaget innebär sålunda uppförande å departementets stat — utöver
nuvarande två ordinarie kanslisekreterare, vilkas befattningar skulle
ombildas till kanslisekreterarbefattningar av högre grad — av ytterligare
en dylik kanslisekreterare.

68—162603. Lönereglering skommitténs bet. LI1L

538

Andre

kansli sekreterare -

Kommittén har intet att erinra mot, att de båda nuvarande ordinarie
kanslisekreterartjänsterna ombildas till förste kanslisekreterarbefattningar
samt att därutöver inrättas ännu en dylik befattning i jordbruksdepartementet.

Såsom från departementet framhållits, har man där tänkt sig åt
innehavaren av den sistnämnda befattningen anförtro föredragningen av
vissa i det föregående i huvudsak angivna ärendesgrupper.

Utan att här vilja närmare ingå på frågan om arten av denne kanslisekreterares
tjänstgöringsskyldighet — denna angelägenhet torde få regleras
efter de förhållanden, som kunna bliva rådande inom departementet — vill
kommittén endast erinra, att man för andra departements vidkommande
ansett en kanslisekreterare av högre grad böra anställas hos vederbörande
statssekreterare. Det torde även för jordbruksdepartementet kunna ifrågasättas,
huruvida ej en sådan placering vore lämplig, vilket icke torde utgöra
hinder för användande av denne kanslisekreterare till föredragning
av vissa ärendesgrupper i statsrådsberedningen. Sistnämnda anordning
skulle så mycket lättare kunna åvägabringas, som kommittén, såsom i det k

följande omförmäles, tänkt sig även en andre kanslisekreterare placerad
som biträde åt statssekreteraren.

Kommittén får alltså förorda, att å departementets stat uppföras
tre förste kanslisekreterarbefattningar. » I

I fråga om kanslisekreterare av lägre grad har från departementet
framhållits, att så många dylika tjänstemän syntes böra anställas, som det
regelbundna arbetet inom departementet ansåges kräva, så att det nuvarande
extraordinariesystemet så mycket som möjligt inskränktes, även
om det icke kunde helt och hållet avskaffas.

Det nämnda systemet hade enligt erfarenheten från jordbruksdepartementet
icke visat sig tillfredsställande, särskilt därutinnan, att amanuensernas
tjänstgöring i andra ämbetsverk dels gjort det svårt för dem att åt
departementet ägna tillräcklig arbetstid och, om detta kunnat ske, förlägga
denna arbetstid å för departementet lämplig del av dagen, dels
medfört, att de om somrarna, då de bort vara tillgängliga för vikariatsförordnanden,
varit upptagna av dylika, för dem mera betydelsefulla förordnanden
annorstädes.

539

Det har därför framhållits såsom en given fördel för departementets
arbete, att så många ordinarie kanslisekreterartjänster av lägre grad med
sex timmars daglig arbetstid inrättades, som departementets arbete krävde.
Innehavarna av dessa tjänster skulle såsom ordinarie vara bundna vid departementet
och hänvisade att söka sin framtid därstädes samt fördenskull
sporras att med nit och intresse samt efter bästa förmåga utföra sitt
arbete. De skulle även genom att mera uteslutande vara sysselsatta med
departementets ärenden erhålla mer ingående kännedom och erfarenhet
om desamma och därigenom kunna bliva till väsentligt större hjälp, än
de nuvarande amanuenserna icke sällan vore.

Efter dessa allmänna erinringar har från departementet meddelats,
att där för närvarande funnes anställda — utom föredraganden av fattigvårdsärenden
— fem amanuenser med fast arvode, därav två å vardera byrån
samt en, som vore amanuens både hos expeditionschefen och hos föredraganden
i regeringsrätten ävensom protokollsförare i regeringsrätten.
Nämnda anordning beträffande den sistberörda amanuensens tjänstgöringsförhållanden
hade icke befunnits tillfredsställande, men, enligt vad upplyst
blivit, måst vidtagas för att icke de under året för gottgörelse åt
amanuenser tillgängliga medlen skulle alltför mycket överskridas. Dessutom
funnes, efter vad vidare meddelats, tio amanuenser utan fast arvode,
vilka allenast vid förordnanden erhölle tjänstgöringspenningar eller arvode
samt därjämte plägade åtnjuta gratifikationer.

Med utgångspunkt från vad sålunda framhållits har från departetementets
sida följande antal kanslisekreterare av lägre grad ansetts behövligt,
nämligen: en hos statssekreteraren, två å vardera av de bägge byråerna
och en hos det kansliråd, som är föredragande i regeringsrätten, tillhopa
sex. Det har vidare från departementet framhållits, att det nog
skulle vara synnerligen önskvärt, att även hos expeditionschefen anställdes
en dylik tjänsteman, men för att icke kostnaderna skulle bliva alltför höga,
hade man ansett sig för närvarande böra avstå därifrån och låta expeditionschefen
få erforderligt biträde genom en amanuens. Även hos den kanslisekreterare
av högre grad, vilken såsom man tänkt skulle bestrida viss
föredragning, hade en amanuens ansetts kunna vara till fyllest.

I fråga om anställande av en kanslisekreterare av lägre grad hos

540

statssekreteraren och en dylik tjänsteman hos det kansliråd, som är föredragande
i regeringsrätten, har kommittén, med hänsyn till vad i det föregående
anförts beträffande tjänstgöringen hos dessa befattningshavare,
intet att erinra.

Anställandet av två dylika kanslisekreterare å lantbruksbyrån torde
kunna anses motiverat med hänsyn till det å denna byrå alltjämt växande
arbetsmaterialet. Kommittén vill fördenskull icke motsätta sig anställandet
på denna byrå av två andre kanslisekreterare.

Vad åter angår anställandet jämväl å skogsbyrån av två kanslisekreterare
av lägre grad, synes det kommittén till fyllest, därest å denna byrå
en sådan kanslisekreterare anställes. Den andra av de för sistnämnda
byrå avsedda kanslisekreterarna av lägre grad skulle då kunna, i enlighet
med vad av kommittén förordats beträffande andra departement, placeras
hos expeditionschefen, varigenom ett från departementet uttalat önskemål
skulle tillgodoses. Genom en sådan anordning skulle kunna inbesparas
kostnaderna för den amanuens, man tänkt sig bliva erforderlig för expeditionschefen.

Kommittén får alltså förorda, att å departementets stat uppföras
sex andre kanslisekreterarbefattningar.

Registrator. I fråga om registrator^ vilken givetvis alltjämt är i departementet

erforderlig, tillåter sig kommittén hänvisa till vad kommittén ovan beträffande
registratorernas avlöningsförmåner uttalat och förordat.

Kvinnliga Inom departementet finnas för närvarande anställda fyra skrivbiträ biträden.

(.|en_ j fråga om dessa har meddelats följande. Tre av dem hade fasta
arvoden å respektive 1,800, 1,400 och 900 kronor om året. Det fjärde
ersattes förnämligast i mån av utfört arbete, men åtnjöte för tillsyn över
departementets bibliotek ett arvode av 350 kronor. Alla biträdena hade
sex timmars daglig tjänstgöring utom det med 900 kronor avlönade, som
hade en, i förhållande härtill, till fyra och en halv timmar nedsatt tjänstgöringstid.

Det med 1,800 kronor avlönade biträdet verkställde på egen hand
uppsättning av alla statsrådsprotokoll med ledning av koncept och hand -

541

lingar, biträdde registratorn i förekommande fall, uppsatte enklare koncept
m. m. Hon hade därför och med hänsyn till den stora vana och
kännedom om departementets ärenden, hon förvärvat under sin tjänstgöringstid
därstädes alltsedan departementets inrättande, ansetts kunna
och böra hänföras till en högre avlöningsgrad samt hade med år 1916
tillerkänts en arvodesförhöjning, motsvarande första ålderstillägget för ordinarie
skrivbiträden. Aven det med 1,400 kronor avlönade skrivbiträdet
hade år 1916 fått arvodesförhöjning med 200 kronor.

Det har nu från departementet framhållits, att minst fyra skrivbiträden
fortfarande vore oundgängligen nödvändiga. För närvarande hade, efter
vad som meddelats, en del utskrifter, särskilt av statsrådsprotokoll, måst
lämnas till utförande utom departementet, vilket påtagligen icke vore
lämpligt. I någon mån skulle detta behov minskas, om det skrivbiträde,
som nu hade fyra och en halv timmars tjänstgöring, ålades sex timmars
arbete å tjänsterummet med i motsvarande mån höjd avlöning.

På grund av det förefintliga behovet har alltså föreslagits uppförande
å departementets stat av fyra kvinnliga biträdesbefattningar, »varav en i
högre och de övriga i lägre avlöningsgraden». Det har emellertid härvid
från departementet framhållits, att det biträde, som nu åtnjöte ersättning
efter utfört arbete, vore gift, vadan sådana förfoganden borde vidtagas,
att departementet fortfarande kunde behålla henne, även om hennes befattning
uppfördes å ordinarie stat.

Kommittén, som i fråga om sistnämnda, från departementet påpekade
omständighet hänvisar till blivande avlöningsvillkor, har intet att erinra
mot de förslag, som framställts beträffande erforderliga kvinnliga biträden
i jordbruksdepartementet, och får följaktligen föreslå att å departementets
stat måtte uppföras fyra kvinnliga biträdesbefattningar, därav en
av andra och tre av första normalgraden. I

I departementet äro för närvarande, enligt vad som meddelats, anställda
— utom en förste vaktmästare och en ordinarie vaktmästare —
två extra vaktmästare, den ena med årsarvode av 1,150 kronor och den
andra från och med år 1917 med arvode efter 75 kronor i månaden.

Vaktmäs tare.

542

Amanuenser,
extra biträden
och vikariatsersättningar.

Det har nu föreslagits, att förutom redan å staten upptagna förste
vaktmästare och vaktmästare borde å stat uppföras ytterligare en vaktmästarbefattning.

Kommittén, som icke har något att erinra mot beredande av fastare
anställning åt ytterligare en vaktmästare, får alltså förorda, att å departementets
stat måtte uppföras en förste vaktmästare och två vaktmästare.

På sätt ovan erinrats, äro i departementet för närvarande anställda,
utom föredraganden av fattigvårdsärenden, fem amanuenser med fasta arvoden
och tio amanuenser utan fast arvode.

Det har från departementet framhållits, att även efter inrättande
av sex andre kanslisekreterarbefattningar amanuenser allt fortfarande skulle
behövas. Med den anordning man inom departementet tänkt sig skulle en
amanuens vara anställd hos expeditionschefen och en hos den kanslisekreterare
av högre grad, vilken från departementet föreslagits skola handhava
föredragningen i statsrådsberedningen av vissa ärendesgrupper. Då dessa *

båda amanuenser ansetts komma att få en i viss mån mera ansvarsfull
och självständig verksamhet, har arvodet till en var av dem beräknats till

2,500 kronor. Därjämte har föreslagits, att åt minst tre amanuenser, förslagsvis
placerade en å vardera byrån och en hos registratorn, borde finnas r

fasta arvoden, av vilka två syntes böra beräknas till 2,000 kronor och det
tredje till 1,500 kronor.

Det har i detta avseende från departementet betonats, att, utan att
åtminstone nämnda arvodesbelopp kunde bjudas, det sannolikt kom me att
bliva mycket svårt att på ett nöjaktigt sätt rekrytera dessa platser, i synnerhet
om de skärpta inträdesfordringar skulle tillämpas, som landshövding
Schotte i sitt betänkande föreslagit. Rekrvteringssvårigheter hade
länge visat sig, åtminstone innan utsikter nu yppats till lönereglering för
Kungl. Maj:ts kansli.

Vid bifall till kommitténs förslag om inrättande av sex andre kanslisekreterarbefattningar
skulle, med de beräkningsgrunder kommittén i motsvarande
fall för andra departement tillämpat, dessa sex andre kanslisekreterare
komma att ersätta tolv amanuenser.

Det från departementet i förevarande hänseende framlagda förslaget
innebär en beräkning av två amanuenser med arvoden å 2,500 kronor, två
amanuenser med arvoden å 2,000 kronor och en amanuens med arvode å 1,500
kronor. Den ene av de förstnämnda två amanuenserna hade tänkts skola
anställas hos expeditionschefen. Då kommittén, på sätt av det föregående
framgår, hyst den uppfattningen, att hos expeditionschefen borde placeras eu
andre kanslisekreterare, torde anställande av även en amanuens därstädes
icke vara av nöden.

För ändamålet torde — då från departementets sida jämväl behov
av medel för gratifikationer gjorts gällande — beräknas ett belopp av

9,000 kronor.

Då från departementets sida ifrågasatts så höga amanuensarvoden
som 2,500 kronor, vill kommittén i detta sammanhang framhålla, att kommittén
förutsätter, att, därest ett sådant arvode tilldelas en amanuens,
av honom kommer att fordras såväl längre tjänstgöringstid som ett mer
kvalificerat arbete än utav amanuenser med arvoden intill 2,000 kronor.

På sätt ovan nämnts, tjänstgör i departementet, utom de i det
föregående omförmälda vaktmästare, som skulle uppföras å ordinarie
stat, en vaktmästare med arvode efter 75 kronor i månaden. För extra
vaktmästarbiträde torde nu böra beräknas 900 kronor.

Vid beräkning av det till vikariatsersättningar erforderliga beloppet
torde bemärkas, att under semester vikarie icke synes erforderlig för vare
sig statssekreteraren eller det kansliråd, som skulle handhava föredragningen
i regeringsrätten.

För beredande fav semesterledighet åt övriga därtill berättigade befattningshavare
måste finnas tillgång till vikariatsersättningar, och torde
i sådant hänseende beräkning ske efter av riksdagen godtagna grunder.

Vid beloppets beräknande bör jämväl hänsyn tagas till eventuellt
behov av medel utöver tjänstgöringspenningar till avlönande av vikarier
för kvinnliga biträden och vaktmästare under sjukdom.

Härjämte har från departementet framhållits, att vid anslagets beräkning
hänsyn bör tagas även till sådana fall, då vid förefallande behov
en tjänsteman måste förordnas att sköta allenast viss del av en tjänst.

544

Kommittén har ansett det för vikariatsersättningar erforderliga beloppet
böra beräknas till 4,500 kronor.

Från departementet har jämväl gjorts gällande, att till extra renskrivningshjälp
särskilda medel torde erfordras. På sätt kommittén i annat
sammanhang uttalat, böra enligt kommitténs mening de kostnader, som
för detta ändamål till äventyrs uppkomma, gäldas av nionde huvudtitelns
förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

Det till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar erforderliga
anslaget skulle enligt kommitténs beräkningar böra bestämmas
till 14,400 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts och förordats, får kommittén
framlägga följande förslag till stat (se vidstående sida).

Kommitténs statförslag slutar på ett belopp av 115,000 kronor.’ Jämföres
detta med summan av de anslag, vilka för år 1917 å ordinarie och
extra stat utgå till ordbruksdepartementet, 75,110 kronor, skulle alltså
ett bifall till kommitténs förslag betinga för sagda departement en ökning
av 39,890 kronor.

Förslag

till

stat för jordbruksdepartementet.

	Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tlll- lägg.	Summa.
1 statssekreterare, arvode......	—	—	—	11,000
I expeditionschef.........	6,200	2,800	1,000	10,000
1 kansliråd............	5,000	2,500	600	8,100
2 dito ..............	10,000	5,000	1,200	16,200
1 förste kanslisekreterare......	3,600	1,800	40Ö	5,800
2 dito .............. 1	7,200	3,600	800	11,600
1 registrator ...........	2,600	1,600	300	4,500
1 andre kanslisekreterare......	2,200	1,500	300	4,000
5 dito ..............	11,000	7,500	1,500	20,000
1 kvinnligt biträde av andra graden .	900	550	150	1,600
1 kvinnligt biträde av första graden .	700	350	150	1,200
2 dito..............	1,400	700	300	2,400
1 förste vaktmästare........	900	550	150	1,600
1 vaktmästare...........	700	450	150	1,300
1 dito..............	700	450	150	1,300
Till amanuenser, extra biträden och vikariatsersättningar.......				14,400
Snmma kronor	—	—	—	115,000

Av detta arvode anses 3,000
kr. motsvara tjänstgöringspenningar.

(Efter 5 år kan lönen höjas med
( 600 kr.

1 Efter 5 år kan lönen höjas med
> 500 kr. <ch efter 10 år med
| ytterligare 500 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas med
500 kr., efter 10 år med
ylterligare 500 kr. och efter
15 år med än ytterligare
500 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas med
( 200 kr. och efter 10 år med
| ytterligare 200 kr.

[Efter 5 år kan lönen höjas med
100 kr. och efter 10 år med
[ ytterligare 100 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas med
100 kr., efter 10 år med
ytterligare 100 kr. och efter
15 år med än ytterligare
100 kr.

Anm. Därest bostad med bränsle eller med bränsle och lyse anvisas åt förste vaktmästare eller
vaktmästare, skall han av sin lön avstå för bostad med bränsle 250 kronor samt för bostad med bränsle
och lyse 275 kronor, allt för år räknat. Åtnjutes lyse, åligger befattningshavare att själv bekosta armatur
och lampor.

69—162603. Lönereglering skommitténs bet. Lill.

Yillkor och bestämmelser för åtnjutande av de utav kommittén
föreslagna avlöningsförmåner in. m.

I samband med fastställande av 1878 års stater meddelades genom
kungl. kungörelse den 12 juli 1878 vissa villkor för åtnjutande av de från
1879 års början fastställda nya löneförmånerna för justitie-, lantförsvars-,
sjöförsvars-, civil-, finans- och ecklesiastikdepartementens avdelningar av
Kungl. Maj:ts kansli (se härom ovan sid. 25—26). Genom kungl. kungörelse
den 13 september 1878 meddelades, för åtnjutande av de nya löneförmånerna
för utrikesdepartementets avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, i
huvudsak enahanda villkor som för de övriga departementens avdelningar
av kansliet (se ovan sid. 32—33).

Samtidigt med fastställande av stat för det nyinrättade jordbruksdepartementet
utfärdades den 31 mars 1900 kungl. kungörelse angående
villkoren för åtnjutande av fastställda löneförmåner för jordbruksdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli. Dessa avlöningsvillkor erhöllo
— med ett tillägg, vartill kommittén nedan återkommer — i det
hela samma lydelse som de, vilka enligt ovanberörda kungörelse den 12
juli 1878 gällde för personalen i de övriga statsdepartementen utom utrikesdepartementet.

Alltsedan beslut första gången fattades angående provisoriska avlöningstillägg
för befattningshavare i statsdepartementen, hava av Kungl.
Maj:t utfärdats årliga kungörelser angående, bland annat, vissa villkor och
bestämmelser, som, utöver förut gällande lönevillkor, skulle tillämpas för
åtnjutande av nämnda avlöningstillägg. Dessa villkor och bestämmelser
avsågo, liksom själva avlöningstilläggen, att såvitt möjligt jämnställa de

547

befattningshavare, som blevo delaktiga av avlöningstillägg, med motsvarande
befattningshavare inom ny reglerade centrala verk.

Samtliga ovanberörda avlöningsvillkor äro alltjemt gällande i avseende
å befattningshavare i statsdepartementen.

Då kommittén nu går att till prövning upptaga spörsmålet om villkor
och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt blivande
nya stater, vill kommittén till en början framhålla, att de av kommittén
härförut förordade förändringar i och tillägg till nu gällande avlöningsstater
för statsdepartementen synas i vissa fall böra påkalla en jämkning i ovan
omförmälda avlöningsvillkor.

Vid uppgörandet av sitt förslag i nämnda hänseende har kommittén,
med beaktande i vissa delar av nu gällande avlöningsvillkor för statsdepartementen,
i huvudsak hämtat ledning av de avlöningsvillkor, vilka fastställts
för befattningshavare i statskontoret och sedermera i regel plägat
fastställas för flertalet övriga centrala ämbetsverks vidkommande. Kommittén
har emellertid ansett lämpligt att, utan ändringar i sak, söka åstadkomma
en omgruppering av ifrågavarande avlöningsvillkor, så att de särskilda
bestämmelserna komma att för överskådlighets vinnande sammanföras
under vissa rubriker.

I vissa av de avseenden, där kommittén ansett sig böra föreslå förändringar
och modifikationer i de grunder, som vunnit uttryck i sistnämnda
avlöningsvillkor, torde kommittén böra närmare uttala sig.

Enligt de år 1878 fastställda avlöningsvillkoren skulle tjänsteman Skyldighet
inom statsdepartementen vara underkastad den vidsträcktare tjänstgörings- nivgshavare
skyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande atförflyttas9
förändrad organisation av kansliet eller eljest kunde varda stadgad. Då m.
efter jordbruksdepartementets inrättande år 1900 avlöningsvillkor fastställdes
för detta departements befattningshavare, tillkom i dessa avlöningsvillkor
bestämmelse om skyldighet för tjänsteman att vara underkastad den förflyttning
till annat departement, som kunde föranledas av omreglering av
ärendenas fördelning mellan statsdepartementen. Enligt vad kommittén
inhämtat, har under de senare åren vid utfärdande av fullmakter för be -

548

fattningshavare jämväl i andra departement en dylik bestämmelse om förflyttningsskyldighet
intagits i vederbörande fullmakt.

I kungl. kungörelsen den 18 oktober 1907 angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande av de från och med 1908 års början fastställda
nya avlöningsförmånerna för statskontoret stadgades, bland annat, att innehavare
av ordinarie befattning i statskontoret skulle vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som
vid en möjligen inträdande förändrad organisation av ämbetsverket eller
dess särskilda avdelningar eller eljest i allmänhet kunde varda stadgad,
samt i sådant hänseende, ävensom, därest ämbetsverkets ställning inom
statsförvaltningen så förändrades, att detsamma ej längre kunde såsom
självständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande ämbetsverk
tillhörande göromål överflyttades till annat ämbetsverk, vara pliktig att,
med bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han innehade,
efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningen förenade
göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra i det verk, till
vilket göromålen överlämnades.

Liknande föreskrifter hava sedermera ingått bland avlöningsvilikoren
för en hel del verk, som erhållit löneregleringar i huvudsaklig överensstämmelse
med den för statskontoret godkända typen.

Emellertid har under de senare åren bland avlöningsvillkoren införts
skärpt skyldighet för vederbörande befattningshavare att låta sig förflyttas
till andra befattningar.

Kommittén vill i detta avseende erinra om den för befattningshavare
i socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten gällande bestämmelsen,
att innehavare av ordinarie befattning i dessa verk skall, med
bibehållande av angivna förmåner, vara underkastad att, när helst så av
Kungl. Maj:t prövas lämpligt, förflyttas till annan befattning inom förvaltningen
på det sociala området.

En ytterligare skärpning av ifrågavarande skyldighet har även i vissa
fall ägt rum.

Så stadgades vid 1914 års senare riksdag, att innehavare av ordinarie
tjänst i patent- och registreringsverket skulle, med bibehållande
av angivna förmåner, vara underkastad att, när helst så av Kungl. Maj:t prö -

549

vades lämpligt, förflyttas till annan lämplig befattning inom den centrala
förvaltningen;

Anförda exempel visa, att bestämmelse om utsträckt skyldighet för
vederbörande befattningshavare att låta sig förflyttas till annan befattning
ansetts påkallad bland avlöningsvillkoren för vissa verk. Det var jämväl
tanken på en bestämmelse av likartat innehåll, som, bland annat, föranledde
kommittén att omfatta den meningen, att det ej vore omöjligt, att
en definitiv lönereglering för befattningshavare i statsdepartementen kunde
komma till stånd utan avvaktan på lösningen av de väckta frågorna rörande
förändringar i avseende å departementens antal och verksamhetsområden.

Vid sådant förhållande och framför allt med hänsyn till de ännu
oavgjorda spörsmålen om inrättande av nya departement och om överflyttning
av ärendesgrupper departementen emellan anser kommittén erforderligt,
att i avlöningsvillkoren för befattningshavare i statsdepartementen
intages en bestämmelse om skyldighet att låta sig förflyttas till annan befattning.
Att begränsa denna skyldighet därhän, att, såsom redan nu är
fallet för jordbruksdepartementets vidkommande, en förflyttning skulle kunna
ske endast till annat departement, synes kommittén icke vara att förorda,

550

utan anser kommittén för sin del, att möjlighet bör förefinnas till förflyttning
till annan befattning inom den centrala förvaltningen, dock med bibehållande
av vederbörandes innehavande avlöningsgrad.

En dylik förflyttningsmöjlighet synes vara ägnad att främja den
cirkulation mellan statsdepartementen och den centrala förvaltningen i övrigt,
vars fördelar, på sätt i annat sammanhang omförmälts, blivit från
olika sidor framhållna.

I samband med frågan om skyldighet att låta sig förflyttas till
annan befattning finner kommittén anledning att något uttala sig i vissa
närliggande ämnen.

Vid behandlingen av de olika departementen för framläggande av
förslag till stater för dem har kommittén vid flera tillfällen, med föranledande
av uttalanden från departementen, yttrat sig rörande de arbetsuppgifter,
som vore avsedda att tilldelas särskilda befattningar.

Kommittén vill nu framhålla, att den ingalunda med dessa sina
yttranden velat uppdraga gränser för befattningarnas verksamhetsområden.
Kommittén anser, att varje befattningshavare bör äga skyldighet att gripa
in för att biträda, varhelst omsorgen om arbetets behöriga fortgång inom
departementet i dess helhet det påkallar. Tillsynen över, att så sker, tillkommer
naturligen vederbörande förmän.

Uti de avlöningsvillkor, kommittén härnedan föreslår, hava också
intagits vissa bestämmelser till framhållande i särskilda fall av nu ifrågavarande
tjänsteplikt, däribland föreskrift om skyldighet att tjänstgöra å
den befattning i innehavande lönegrad, därå vederbörande befattningshavare
funnes behövlig och lämplig. Genom denna bestämmelse anvisas
uttryckligen en utväg för, bland andra, det fall, att det av någon anledning
skulle anses mindre lämpligt att bibehålla en befattningshavare vid
en viss uppgift, t. ex. föredragning hos regeringsrätten, såväl som ock
för den händelse, att en tjänstinnehavare skulle befinnas äga särskilda förutsättningar
för ett annat arbetsområde än det, varå han dittills tagits i
anspråk.

Föreskrifter, liknande den anförda, förekomma också redan nu beträffande
vissa befattningshavare i lönevillkoren för andra verk, såsom

551

statskontoret, armé- och marinförvaltningarna, och de liga jämväl motsvarigheter
i de för nämnda verk utfärdade instruktioner. Kommittén
förutsätter ock, att en blivande kansliordning eller instruktion för statsdepartementen
kommer att upptaga de bestämmelser i nu avsedda hänseende,
vilka prövas erforderliga jämte dem, som innehållas i de antagna
avlöningsvillkoren.

Kommittén anser vidare, att i samband med nu ifrågavarande lönereglering
bestämmelser om viss daglig tjänstgöringstid å tjänsterummet
böra meddelas i överensstämmelse med vad därutinnan skett vid genomförande
av löneregleringar och beviljande av provisoriska avlöningstillägg
under senare tid. Och utgår kommittén härvid frän, att dylika bestämmelser
komma att, i mån så erfordras, inflyta i ovanberörda kansliordning
eller instruktion.

I den till kommittén remitterade framställningen från kommitterade Rätt för befor
ämbets- och tjänstemän inom Ivungl. Maj:ts kansli har gjorts gällande,4re att för
att de amanuenser, som efter den nya löneregleringens ikraftträdande ninftiUgokomme
att befordras till ordinarie befattningar inom departementen och
som under avsevärt lång tid där tjänstgjort som extraordinarie^ borde för varande
åtnjutande av ålderstillägg få tillgodoräkna sig någon del av den tid, de yrning.
i sistnämnda egenskap tjänstgjort. Liknande förmån borde enligt nämnda
framställning beredas de amanuenser och kanslisekreterare, som på grund
av Kungl. Maj:ts beslut uppehållit mera stadigvarande förordnanden såsom
extra föredragande eller såsom vikarier å ordinarie tjänst.

De synpunkter, som här framhållits, kunna för visso, med hänsyn
till de i befordrings- och även andra avseenden ogynnsamma förhållanden,
som under en lång tid varit rådande inom statsdepartementen, synas behjärtansvärda
och därför till en viss grad förtjänta av beaktande. Emellertid
torde ej kunna förnekas, att ett realiserande av ovanberörda önskemål
skulle i olika avseenden kunna medföra konsekvenser, vilka kommittén
för närvarande ej kan till deras räckvidd överskåda, och finner sig
kommittén vid detta förhållande icke kunna förorda vad sålunda ifrågasatts.

552

I vissa departement tjänstgöra för närvarande åtskilliga personer såsom
extra befattningshavare (extra byråchef, extra kanslisekreterare och
extra ordinarie aktuarie), till vilka befattningars uppehållande riksdagen
på extra stat år efter år anvisat särskilda medel, motsvarande, med vissa
»pensionsavdrag», avlöningsförmånerna för ordinarie befattningshavare av
samma grader. I fråga om rätt för de å dessa extra befattningar tjänstgörande
att för avlöningsförhöjning genom ålderstillägg få tillgodoräkna
sig viss tjänstgöringstid före de nya staternas ikraftträdande föreligga
enligt kommitténs mening andra förhållanden än beträffande de i ovan
berörda framställning omförmälda befattningshavare.

Rätt att för löneförhöjning tillgodoräkna sig tjänstgöring å dylik
tjänst på extra stat har hittills medgivits i ett flertal särskilda fall och i
regel i samband med den extra tjänstens förvandling till ordinarie.

Kommittén finner ett dylikt medgivande för statsdepartementens vidkommande
berättigat och förordar, att befattningshavare, som utnämnts
att från och med de nya lönestaternas trädande i kraft innehava ordinarie
tjänst i statsdepartement, må för erhållande av löneförhöjning tillgodoräknas
den tid, varunder han omedelbart före nämnda ikraftträdande på grund
av stadigvarande förordnande i departement bestritt tjänst av motsvarande
lönegrad med av riksdagen å extra stat anvisad avlöning, kansliråd alltså
extra byråchefstjänst och kanslisekreterare, förste eller andre, extra kanslisekreterartjänst
samt aktuarie extra ordinarie aktuarietjänst.

Motsvarande rätt synes böra tillkomma extra vaktmästare, som befordras
till vaktmästare, under förutsättning att vederbörande omedelbart före
avlöningsstaternas ikraftträdande innehaft stadigvarande anställning såsom
vaktmästare med full tjänstgöringsskyldighet och med avlöning nära jämförlig
med ordinarie vaktmästares.

Likaså torde, i överensstämmelse med vad förut i likartade fall medgivits,
enahanda rätt böra tillkomma kvinnligt biträde, som utnämnes till innehavare
av å stat uppförd biträdesbefattning, under förutsättning att
biträdet omedelbart före den förutnämnda tidpunkten mot fast arvode utfört
arbete av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet inom departement.

♦

553

I kungl. kungörelsen den 18 oktober

C? O

1907 angående villkor och Undanta,g
° från rätt

levnads ålder.

bestämmelser för åtnjutande av de från och med 1908 års början fast -till löneförställda
nya avlöningsförmånerna för statskontoret föreskrevs, att löntagare, ältning0*-

som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning, redan \y™an''up™
uppnått den levnads- och tjänsteålder, som berättigar honom till pension, nätt viss
icke må tillträda samma förhöjning.

Enahanda föreskrift har sedermera influtit bland avlöningsvillkoren
för en mängd verk, vilka erhållit löneregleringar i huvudsaklig överensstämmelse
med den år 1907 för statskontoret godkända typen.

I det vid 1913 års riksdag godkända avlöningsreglementet för tjänstemän
vid statens vattenfallsverk stadgades däremot i § 5 i fråga om avlöningsförhöjning
genom uppflyttning i högre avlöningsklass, att tjänsteman,
som, då han intjänat stadgad tid för sådan uppflyttning, redan uppnått deri
levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension vore skyldig att från tjänsten avgå,
icke finge uppflyttas i högre klass. Bestämmelsen är lika jämväl i den
förändrade lydelse i övrigt paragrafen erhöll vid 1914 års senare riksdag.

I anledning av en till kommittén (från justitiedepartementet) remitterad
framställning i fråga om ålderstillägg till vissa befattningshavare
vid fångvårdsstaten upptog kommittén till skärskådande nämnda bestämmelser
med flera föreskrifter i samma ämne; och i det utlåtande, som
kommittén den 19 oktober 1916 avgav i det remitterade ärendet, lämnade
kommittén en ingående redogörelse för tillkomsten av den i kungl. kungörelsen
den 18 oktober 1907 angående statskontoret innefattade bestämmelsen
ävensom vissa annorledes formulerade bestämmelser i ämnet, som
gälla för, bland andra verk, statens vattenfallsverk.

I nämnda utlåtande uttalade kommittén, att det torde få anses
uteslutet, att till grund för de olika formuleringarna skulle legat en olika
uppfattning av bestämmelsernas syfte, men att det utan vidare finge medgivas,
att den formulering bestämmelsen erhållit i avlöningsreglementena
för, bland andra verk, statens vattenfallsverk, avgjort vore att föredraga.

Och anförde kommittén vidare, att vad i berörda ärende förekommit
borde beaktas vid avfattandet därefter av avlönings villkor; för sin del
skulle kommittén, då den därnäst hade att avgiva förslag till löneregle 70—162603•

Löneregleringslcommitténs bet. Lill.

554

ring och därvid fästade avlöningsvillkor, uppmärksamma det nämnda
ärendet.

Med tillämpning härav anser kommittén, att för åtnjutande av de
avlöningsförmåner, som kommittén föreslagit för ordinarie befattningshavare
i statsdepartementen, bör beträffande samtliga ålderstillägg gälla, att
befattningshavare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande av löneförhöjning,
redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna
i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöjning.

Rätt till semester.

I fråga om rätt till semester för befattningshavare i statsdepartementen
synas kommittén böra fastställas enahanda bestämmelser, som i
detta avseende gälla för motsvarande befattningshavare i statskontoret och
andra nyreglerade verk.

Vad särskilt angår registratorerna i statsdepartementen må erinras,
att de för närvarande hava rätt till semester under en och en halv månad.
Kommittén, som förordat i det hela likställdhet i avlöningshänseende mellan
sagda tjänstemän och registratorerna i nedre justitierevisionen, finner
skäligt, att de även i förevarande avseende jämnställas och att alltså
registratorerna i statsdepartementen tillerkännas, likasom fallet är med
registratorerna i nedre justitierevisionen, rätt till semester allenast under
en månad.

Kommittén hemställer,

att för åtnjutande av de avlöningsförmåner, som
i blivande nya stater varda upptagna för befattningshavare
i statsdepartementen, måtte fastställas följande
villkor och bestämmelser, nämligen

i fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning
till annan tjänst, förening av tjänster m. m.:

att befattningshavare skall, därest vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden vid
en möjligen inträdande förändrad organisation av statsdepartementen
eller eljest kan varda stadgad, ävensom

555

därest vissa till statsdepartement hörande göromål överflyttas
till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med. bibehållande
av den tjänstegrad och den avlöning lian innehar,
efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med
befattningen förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts
förordnande, tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen
överlämnas;

att befattningshavare är skyldig att tjänstgöra ä
den särskilda befattning uti innehavande grad, efter Kungl.
Maj:ts förordnande jämväl inom annat statsdepartement,
där han, till befordrande av arbetets oavbrutna gång, befinnes
vara lämplig och behövlig;

att befattningshavare vidare skall, likaledes med
bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han
innehar, vara pliktig att, när helst så av Kungl. Maj:t
prövas lämpligt, låta sig förflyttas från statsdepartement
till annan befattning inom den centrala förvaltningen;

att med ordinarie befattning i statsdepartement
icke må förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller
kommuns stat;

att med ordinarie befattning inom statsdepartement
ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som
är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman
i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag det vara må, så framt ej, vad angår tjänsteman,
som av Kungl. Maj:t utnämnes, Kungl. Maj:t
och, vad angår innehavare av annan befattning, vederbörande
departementschef, uppå därom gjord framställning
och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller
tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för
tjänstgöringen inom departementet, finner uppdraget eller
befattningen kunna få mottagas och tills vidare bibehållas;

/ fråga om avlöningsförmåners uppbärande m. m.:

att tjänstgöring spenning ar fä uppbäras endast för
den tid, befattningshavare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit
semester, men för den tid, han eljest vant från
tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som förordnats
att uppehålla befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget
eller i det fall, där avlöningen utgöres av arvode, den
del därav, vilken icke anses såsom tjänstgöring spenning ar,
men att den, som eljest undfår ledighet, såsom för svag
hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring
hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda
uppdrag, eller i behörig ordning avstänges från
tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen förhindrad
att sköta befattningen, kan förpliktas att under
ledigheten utöver sina tjänstgöring spenning ar avstå sä
mycket av lönen eller ortstillägget eller av arvodet, som
för befattningens uppehållande erfordras eller eljest prövas
skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för
tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring utan
att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller
kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från
tjänstgöring eller i häkte tagen, den del av hans avlöning,
som icke prövas böra användas till befattningens
uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej
prövas skäligt låta honom uppbära något därav;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras
för beredande av Semester, befattningshavare av lägre
grad skall vara skyldig att, om han förordnas till högre
befattning i statsdepartement, bestrida densamma, dock
ej längre än sammanlagt tre månader under ett och

557

samma kalenderår; ägande lian därvid att, i stället för
egna tjänstgöringspenningar, åtnjuta vid sjukdomsförfall
de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men
eljest däremot svarande belopp;

att den, som tillträder ny avlöningsstat, skall vara
skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj-.ts bestämmande,
upphörande av eller minskning i extra inkomster, som
kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr i
sammanhang därmed; samt

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande,
entledigande eller dödsfall själva lönen ävensom
ortstillägget eller, där avlöningen utgöres av arvode, den
del därav, vilken icke anses såsom tjänstgöringspenningar,
utgå till månadens slut;

i fråga om å/dersti/lägg:

t att, därest förhöjning av lönen efter viss tids fort satt

innehavande av befattning i samma lönegrad är i
staten medgiven, tidpunkten för

första förhöjningen bestämmes att inträda efter
1 fem år, under villkor att innehavaren under mer än fyra

femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för att vinna
nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin egen eller,
på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må
föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller
ledighet för fullgörande av värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan förekommer, efter
ytterligare fem år, på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, där sådan äger rum, efter
än ytterligare fem år, ävenledes på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av om förmälda
löneförhöjningar angår, att den högre avlöningen ej får
tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter
det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd;

558

att därvid befattningshavare bär tillgodoräknas den
tid, som före de nya staternas trädande i kraft förflutit
från hans tillträde till innehavande befattning eller motsvarande
tjänst å den gamla avlöningsstaten, varvid denna
rätt bör tillkomma förste kanslisekreterare i avseende å
den tid, han innehaft ordinarie tjänst såsom kanslisekreterare
eller registrator, ävensom registrator i avseende å
den tid, han innehaft ordinarie tjänst såsom kanslisekreterare; att

befattningshavare tillika bör tillgodoräknas den
tid han inom samma lönegrad innehaft ordinarie tjänst i
samma eller annat departement eller i annat statens ämbetsverk
eller, vad angår befattningshavare i utrikesdepartementet,
varit anställd i motsvarande befattning vid någon
av Kungl. Maj:ts beskickningar eller konsulat;

att befattningshavare, som utnämnts att från och med *

de nya staternas ikraftträdande vara innehavare av ordinarie
tjänst i statsdepartement, må för erhållande av löneförhöjning
tillgodoräknas den tid, varunder han omedelbart
före nämnda ikraftträdande på grund av stadigvarande !

förordnande i departement bestritt tjänst av motsvarande
lönegrad med av riksdagen å extra stat anvisad avlöning,
kansliråd alltså extra byråchefstjänst och kanslisekreterare,
förste eller andre, extra kanslisekr eter artjänst samt aktuarie
extra ordinarie aktuariebefattning;

att, därest kvinnligt biträde, som befordras till
ordinarie biträde i statsdepartement från och med tiden
för de nya staternas ikraftträdande, omedelbart före
nämnda ikraftträdande mot fast arvode utfört arbete av
motsvarande eller jämförlig beskaffenhet i departement,
biträdet må för åtnjutande av löneförhöjning räknas till
godo nämnda tjänstgöring;

att den, som från och med tiden för de nya staternas
ikraftträdande antages till annan ordinarie vakt -

559

mästar tjänst i statsdepartement än befattning som förste
vaktmästare, ma för erhållande av löneförhöjning tillgodoräknas
den tid, han omedelbart före sistnämnda tidpunkt
i departement innehaft stadigvarande anställning
såsom extra vaktmästare med full tjänstgöringsskyldighet
och med avlöning nära jämförlig med ordinarie vaktmästares; att

den å ordinarie stat för utrikesdepartementet
upptagna portvakt må, för erhållande av löneförhöjning
frän och med de nya staternas ikraftträdande, tillgodoräknas
den tid, som förflutit från det att han blivit ordinarie
innehavare av befattningen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad
tid för erhållande av löneförhöjning, redan uppnått den
levnadsålder, vid vilken han enligt bestämmelserna i lagen
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension är
skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma
förhöjning;

i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten
och pensionsrätt:

att semester årligen må, när det kan ske utan
hinder för göromälens behöriga gång, åtnjutas av statssekreterare,
kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet,
expeditionschef, chefen för justitiedepartementets lagavdelning
och ledamoten å samma avdelning, kansliråd, byråchef
för lagärenden, förste kanslisekreterare samt förste
sekreterare och förste arkivarie i utrikesdepartementet under
en och en halv månad; av registrator, aktuarie, andre
kanslisekreterare, andre sekreterare och andre arkivarie
i utrikesdepartementet samt kvinnligt biträde under
en månad; samt av förste vaktmästare och annan vaktmästare
under femton dagar;

att befattningshavare, som har sig anförtrodd uppbörd
eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid av

560

året, som av vederbörande departementschef bestämmes,
begagna sig av semester;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten
ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i
lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
är vid tiden för de nya avlöningsstaternas ikraftträdande
eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter
tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat;

i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare
:

att beträffande de i staterna upptagna kvinnliga
befattningshavare skola i övrigt lända till efterrättelse
de föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade
angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för
de å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater
uppförda biträdesbefattningar. 4

Därjämte torde böra förklaras,
att en var, som med eller efter ingången av det år,
med vars början de nya staterna träda i kraft, tillträder
befattning i statsdepartement, skall vara pliktig underkasta
sig ovannämnda villkor och bestämmelser.

Genom de villkor och bestämmelser för avlöningsförmånernas åtnjutande,
som beslutas vid genomförandet av förevarande organisations- och
lönereglering, blir de särskilda befattningshavarnas tjänsteställning i viktiga
delar bestämd. Och ytterligare stadganden i sådant syfte lära komma att
innehållas i den blivande kansliordning eller förnyade instruktion för statsdepartementen,
som torde finnas nödig. Det är emellertid tydligt, att
själva de antagna staterna utgöra den huvudsakliga grundvalen för de däri
upptagna befattningarnas tillvaro och för den tjänsteställning, som rättsligen
tillkommer deras innehavare.

De stater för departementen, som i det föregående av kommittén
förordats, innefatta nu visserligen icke i allmänhet förslag till några väsentligare
förändringar i jämförelse med vad i avseende å motsvarande
stater och därå uppförda befattningshavare för närvarande gäller. Men ett
och annat av de spörsmål, som framträda vid en dylik jämförelse, har kommittén
dock ansett böra föranleda några uttalanden utöver dem, vartill i
det föregående anledning förelegat.

De å nu gällande ordinarie stater för departementen upptagna särskilda
befattningshavare, vilkas avlöningar utgå såsom arvoden och vilka
fördenskull icke äro att anse såsom i vanlig bemärkelse ordinarie tjänstemän,
äro samtliga expeditionschefer, kabinettssekreteraren och byråchefen
för lagärenden. För alla expeditionschefsbefattningarna ävensom för kabinettssekreterarbefattningen
torde enligt kungl. brev den 29 augusti 1840
gälla, att den, som förordnas å dylik befattning skall frånträda sin med
förut innehavande tjänst förenade avlöning och denna efter omständigheterna
antingen tilldelas vikarien å samma tjänst eller ock besparas statsverket.
Vad sålunda nämnts skall jämlikt kungl. brev den 18 juni 1910
även tillämpas beträffande den nämnda byråchefsbefattningen för lagärenden.

Jämväl den å extra stat uppförda andre ledamoten å justitiedepartementets
avdelning för lagärenden åtnjuter sin avlöning i form av arvode;
och enligt uttalanden vid tillkomsten av hans befattning gäller även för
denna en liknande föreskrift som för de nyssnämnda befattningarna.

Därest de av kommittén framställda statförslagen vinna godkännande,
kommer efter de nya staternas ikraftträdande avlöning i form av allenast
arvode att utgå till de å ordinarie stat uppförda statssekreterarna och kabinettssekreteraren,
chefen för justitiedepartementets lagavdelning, ledamoten
å samma avdelning och byråchefen för lagärenden i civildepartementet,
samt till den å extra stat anställda byråchefen för lagärenden i finansdepartementet.

Kommittén får nu tillstyrka, att omförmälda bestämmelse rörande
skyldighet att frånträda avlöningen vid förut innehavande tjänst in. m.
stadgas att gälla för samtliga angivna befattningar å de nya staterna.

I samband härmed får kommittén emellertid beträffande befattnin 71—162603.

Löneregleringskommittcns bet. Lill.

garna såsom ledamot å justitiedepartementets lagavdelning, byråchef för
lagärenden i civildepartementet och extra byråchef för lagärenden i finansdepartementet
tillstyrka, att bestämmelse måtte meddelas därom, att, därest
innehavare av någon av dessa befattningar skulle å innehavande ordinarie
tjänst, om densamma av honom förrättades, äga uppbära, avlöning, inberäknat
erhållna ålderstillägg, till högre belopp än arvodet vid den ifrågakommande
befattningen, Kungl. Maj:t må äga rätt att, utöver detta arvode,
tillägga honom vad som svarar mot skillnaden mellan arvodets och berörda
avlönings belopp.

Då, vid bifall till kommitténs förslag, arvodet till ledamoten å j ustitiedepartementets
lagavdelning kommer att uppföras å ordinarie stat men
fortfarande bibehållas såsom arvode, och det sålunda bliver fastslaget, att
befattningen ej varder ordinarie i vanlig mening med rätt till pension för
dess innehavare, förefinnes enligt kommitténs mening icke vidare någon
anledning att låta den, som förordnas å befattningen, å arvodet vidkännas
avdrag, motsvarande pensionsavgift eller andel därav.

Sådant avdrag har ej heller skett beträffande nu gällande arvoden
till expeditionschef eller byråchef för lagärenden i justitiedepartementet.

Yad nu sagts angående ledamoten å justitiedepartementets lagavdelnincr
gäller givetvis även det å ordinarie stat föreslagna arvodet till en

o o o <~j

byråchef för lagärenden i civildepartementet och torde ock böra gälla för
det å extra stat föreslagna arvodet för en byråchef till lagärenden i finansdepartementet.

Erinras må härvid, att, därest den som förordnas till någon av
ifrågavarande befattningar innehar ordinarie tjänst, det jämlikt kungl. kungörelsen
den 11 oktober 1907, med föreskrifter om verkställighet av lagen
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, åligger honom att för
innehavande ordinarie tjänst inbetala pensionsavgift på sätt i nämnda kungörelse
närmare angives.

Över gäll gst o rhål himlen.

I fråga om de övergångsförhållanden, vilka kunna tänkas uppstå i
och med den nya löneregleringens genomförande, har från departementens
sida framhållits, att det syntes vara billigt, ätt, då i departementen
anställda tjänstemän sedan flera år åtnjutit provisorisk lönereglering, de
av dem, som åtnjutit dylik, men vid den nya organisationens genomförande
icke komme att erhålla lika väl avlönad tjänst — vilket antagits
kunna inträffa särskilt för registratorerna — för sin del bibehölles vid de
till dem nu utgående avlöningsförmåner.

I händelse av bifall till kommitténs framställning i vad den angår
förste kanslisekreterare med avlöning av andra normalgraden torde kunna
inträffa, att vid tiden för den föreslagna regleringens genomförande det
av förekommen anledning befinnes lämpligt att till en eller annan av de
nya förste kanslisekreterartjänsterna befordra annan person än sådan, som
för närvarande såsom ordinarie innehavare bekläder kanslisekreterarbefattning.

Därest en dylik åtgärd i ett eller annat departement anses erforderlig,
torde det bliva nödigt att överflytta sådana kanslisekreterare å övergångsstat.
De böra givetvis få bibehålla dem nu tillkommande avlöningsförmåner
å ordinarie stat och dessutom erhålla provisoriskt lönetillägg i
överensstämmelse med vad förut i liknande fall av riksdagen medgivits.
Dem bör emellertid åligga tjänstgöringsskyldighet efter vederbörande departementschefs
beprövande.

I dylika fall bör motsvarande antal andre kansliseki;eterarbefattningar
hållas vakanta under övergångstiderna.

Beträffande registratorerna vill kommittén bringa i erinran, att dessa
för närvarande äro i avlöningshänseende jämnställda med nuvarande kansli -

sekreterare d. v. s. åtnjuta en begynnelseavlöning av 5,050 kronor, provisoriskt
avlöningstillägg däri inräknat, jämte rätt till två ålderstillägg,
dock med avdrag enligt viss grund, för den händelse sportlerna överskjuta
500 kronor. Vid bifall till kommitténs förslag skulle registratorerna
erhålla eu begynnelseavlöning av 4,500 kronor jämte rätt till tre ålderstillägg,
varemot de skulle gå i mistning av sportelinkomster.

Kommittén finner det vara med billighet förenligt, att de registratorer,
vilka icke vilja underkasta sig de nya avlöningsstaterna jämte därmed
förbundna villkor och bestämmelser och som icke kunna lagligen
därtill förbindas, skola få bibehållas vid dem nu tillkommande avlöningsförmåner,
provisoriskt avlöningstillägg däri inbegripet, dock så att i stället
för sportler, som i sammanhang med löneregleringen indragas, skall utgå
gottgörelse, beräknad efter medeltalet av den inkomst, tjänstinnehavaren
kan anses hava åtnjutit av sålunda indragna sportler under den senast
förflutna tid, såvitt möjligt ej understigande fem år, därför denna inkomst
kan utrönas.1

Vidkommande övriga nuvarande ordinarie befattningshavare i statsdepartementen
anser kommittén, i överensstämmelse med vad i regeln för
motsvarande fall föreskrivits, att de, vilka icke vilja underkasta sig de
nya avlöningsstaterna jämte därvid knutna villkor och bestämmelser och
som icke lagligen kunna därtill förbindas, böra bibehållas vid dem enligt
dittills gällande ordinarie stater tillkommande avlöningsförmåner, men däremot
icke vid dem nu tillkommande provisoriska avlöningstillägg.

1 Enligt vad kommittén inhämtat, hava för andre arkivarien i utrikesdepartementet

och för registratorerna i de övriga departementen sportelinkomsterna — frånräknat stämpelprovision
(se sid. 397) — under åren 1913—1915 i medeltal för år uppgått

i justitiedepartementet............till omkring 105 kronor

» utrikesdepartementet............» » 50 »

» lantförsvarsdepartementet...........» » 25 »

» sjöförsvarsdepartementet...........» » 15 »

» civildepartementet.............» » 345 »

» finansdepartementet.............» » 340 »

» ecklesiastikdepartementet...........» » 945 ~

» jordbruksdepartementet..........» » 400 »

Kostnadsberäkning och sammanfattning.

Med iakttagande av vad kommittén i det föregående i särskilda avseenden
föreslagit och hemställt ter sig en sammanställning av nuvarande
och utav kommittén för år 1918 föreslagna kostnader för statsdepartementen
på följande sätt:

	Anslag ä ordinarie och extra stat för år 1917.	Av kommittén föreslagna anslag å ordinarie och extra stat för ar 1918.
Justitiedepartementet...........	57,283	87,100
Utrikesdepartementet...........	174,648	195,675 \|
Lantförsvarsdepartementet.........	91,020	129,800
Sjöförsvarsdepartementet . .........	51,515	68,900
Civildepartementet............	161,085	218,000
Finansdepartementet...........	78,215	137,400 j
Ecklesiastikdepartementet.........	163,940	209,600 !
Jordbruksdepartementet..........	75,110	115,000 1
Summa	852,816	1,161,475

Det må emellertid härvid erinras, att, på sätt kommittén ovan under
särskilda departement anfört, jämväl andra medel måst tagas i anspråk
för tillgodoseende av vissa departements behov, vadan den för år 1917
utgående utgiftssumman i verkligheten ställer sig högre än ovannämnda
anslagssumma.

Kostnads beräkning.

Samman fattning.

Frånsett sistnämnda omständighet innebär kommitténs förslag eu
ökning av 808,659 kronor i förhållande till summan av de utav riksdagen
för år 1917 till departementen beviljade medel.

Det må jämväl erinras, att för ändamålet är i statsverkspropositionen
till 1917 års riksdag under de olika huvudtitlarna beräknat belopp av
tillhopa 1,249,575 kronor.

Av den utav kommittén föreslagna slutsumman å 1,161,475 kronor
äro 80,575 kronor avsedda att utgå på extra stat för år 1918.

För att närmare åskådliggöra, i vad mån kommitténs förslag innebär
en ökning av antalet inom statsdepartementen för närvarande anställda
befattningshavare, meddelas här följande översikt i detta avseende.

Enligt nnvarande anordning.	Enligt kommitténs förslag.
Justitiedepartementet.
Kansliavdelningen.	Kansliav de Iningen.
1 expeditionschef.	1 statssekreterare och expeditionschef.
1 särskild extra föredragande.	2 kansliråd.
1 kanslisekreterare, som fullgör viss föredragning.
1 kanslisekreterare.	1 förste kanslisekreteraré.
1 registrator.	1 registrator.
! 4 amanuenser med fasta arvoden.	2 andre kanslisekreterare, den ene med tjänstgöring
	även å lagavdelningen.
j 3 amanuenser utan dylika arvoden.	Till amanuenser är beräknat ett belopp av 5,600
	kronor.
Lagavdelningen.	Lagavdelningen.
1 byråchef för lagärenden.	1 chef för departementets lagavdelning.
\| 1 andre ledamot å avdelningen för lagärenden.	1 ledamot å lagavdelningen.
	1 förste kanslisekreterare, med tjänstgöring även
	å kansliavdelningen.
1 o kvinnliga skrivbiträden.	3 kvinnliga biträden (1 av 2:a och 2 av l:a graden).
\| 1 förste vaktmästare.	1 förste vaktmästare.
\| 1 vaktmästare.	2 vaktmästare.
! 3 extra vaktmästare.	1 extra vaktmästare.

Enligt nuvarande anordning.

Enligt kommitténs förslag.

Utrikesdepartementet.

I 1 kabinettssekreterare. i 1 kabinettssekreterare.

! X biträdande kabinettssekreterare (kansliråd med j [ev. 1 biträdande kabinettssekreterare (kansliråd j
tilläggsarvode). \ med tilläggsarvodc).]

5 kansliråd (därav 1 bitr. kabinettssekr.)
ii extra avdelningschefer.

4 förste sekreterare.

1 extra förste sekreterare.

1 förste arkivarie.

7 andre sekreterare.

1 andre arkivarie.

! 1 extra andre arkivarie.

j 20 kvinnliga biträden.

5 kansliråd [därav 1 ev. bitr. kabinettssekr.]

[ev. 2 extra avdelningschefer.]

4 förste sekreterare.

[ev. 2 extra förste sekreterare.]

1 förste arkivarie.

[ev. 1 extra förste arkivarie.]

7 andre sekreterare.

1 andre arkivarie.

12 kvinnliga biträden (5 av 3:e och 7 av 2:a gra- j
den); (medel för övriga biträden fortfarande ur
ett för flera ändamål gemensamt anslag).

I 1 förste vaktmästare,
j 4 vaktmästare,
j 4 extra vaktmästare.
1 portvakt.

1 förste vaktmästare.
6 vaktmästare.

2 extra vaktmästare.
1 portvakt.

Lantförsvarsdepartemeutet.

1 expeditionschef.

2 kansliråd. j 4 kansliråd.

3 särskilda extra föredragande.

1 statssekreterare.
1 expeditionschef.

3 kanslisekreterare.

1 extra kanslisekreterare.

1 registrator.

1 registrator å kommandoexpeditionen.

8 amanuenser med fasta arvoden.

8 amanuenser utan dylika arvoden (antalet har
under sista delen av år 1916 minskats och crI
sättare icke kunnat erhållas).

4 förste kanslisekreterare.

1 registrator.

1 registrator å kommandoexpeditionen.

5 andre kanslisekreterare.

Till amanuenser är beräknat ett belopp av 11,000
kronor.

568

Enligt nuvarande anordning.	Enligt kommitténs förslag.
3 kvinnliga skrivbiträden.	4 kvinnliga biträden (2 av 2:a och 2 av l:a graden).
! 1 förste vaktmästare å kansliexpeditionen.	1 förste vaktmästare.
1 vaktmästare å dito.	2 vaktmästare.
1 extra vaktmästare.
1 vaktmästare å kommandoexpeditionen.	1 förste vaktmästare å kommandoexpeditionen.
1 stentryckare å generalstabens litografiska anstalt.	1 stentryckare å generalstabens litografiska anstalt. \| i
Sjöförsvarsdepartementet.
1 expeditionschef.	1 statssekreterare och expeditionschef.
1 särskild extra föredragande.	2 kansliråd.
1 kanslisekreterare med särskild förcdragningsskvl-dighet.
1 kanslisekreterare.	2 förste kanslisekreterare.
1 registrator.	1 registrator.
5 amanuenser med fasta arvoden.	2 andre kanslisekreterare.
2 amanuenser utan dylika arvoden.	Till amanuenser är beräknat ett belopp av 5,500 kronor.
1 kvinnligt skrivbiträde.	2 kvinnliga biträden (1 av 2:a och 1 av l:a graden).
1 förste vaktmästare å kansliexpeditionen.	1 förste vaktmästare.
1 extra vaktmästare.	1 vaktmästare.
1 förste vaktmästare å kommandoexpeditionen.	1 förste vaktmästare å kommandoexpeditionen.
Civildepartementet.
1 expeditionschef.	1 statssekreterare. 1 expeditionschef.
4 kansliråd.	6 kansliråd.
3 särskilda extra föredragande.	2 extra föredragande.
1 biträdande föredragande.
(Särskilda sakkunniga utom departementet hava \|	1 byråchef för lagärenden.
anlitats för lagärenden.)
5 kanslisekreterare.	6 förste kansli sekreterare.
1 registrator.	1 registrator.
13 amanuenser med fasta arvoden.	8 andre kanslisekreterare.
13 amanuenser utan dylika arvoden.	Till amanuenser är beräknat ett belopp av 19,000
	kronor.

Enligt nuvarande anordning.	Enligt kommitténs förslag.
9 kvinnliga skrivbiträden.	9 kvinnliga biträden (6 av 2:a och 3 av l:a graden).
1 förste vaktmästare. 1 förste stats rådsvakt mästare. 2 vaktmästare. 1 statsrådsvaktmästarc. 9 extra vaktmästare.	1 förste vaktmästare. 5 vaktmästare. Till extra vaktmästare är beräknat ett belopp av 4,000 kronor. För tjänstgöring såsom statsrådsvaktmästare: 2 förste vaktmästare.
Finansdepartementet.
1 expeditionschef.	1 statssekreterare. 1 expeditionschef.
2 kansliråd. 1 särskild extra föredragande. 1 kanslisekreterare med särskild föredragningsskyl-dighet. (Särskilda sakkunniga utom departementet liava anlitats för lagstiftningsarbeten.)	4 kansliråd. 1 extra byråchef för lagärenden.
2 kanslisekreterare. 1 extra kanslisekreterare.	4 förste k an ^sekreterare.
1 registrator.	1 registrator.
4 amanuenser med fasta arvoden. 9 amanuenser utan dylika arvoden.	4 andre kanslisekrcterare^ Till amanuenser är beräknat ett belopp av 8,000 kronor.
7 kvinnliga skrivbiträden.	7 kvinnliga biträden (3 av 2:a och 4 av l:a graden).
1 förste vaktmästare. 1 vaktmästare. 4 extra vaktmästare.	1 förste vaktmästare. 3 vaktmästare. Till extra vaktmästare är beräknat ett belopp av 2,300 kronor.
Ecklesiastikdepartementet.
1 expeditionschef.	1 statssekreterare. 1 expeditionschef.
Kansliavdelningen. 8 kansliråd. 1 extra byråchef. 3 särskilda extra föredragande (därav en ordin, kanslisekreterare.)	Kansliavdelningen. 5 kansliråd. Till särskilda föredragande är beräknat ett belopp av 15,600 kronor på extra stat.

72—16260S. Luneregleringskommitténs bet. Lill.

570

Enligt nuvarande anordning.

! '' i

Enligt kommitténs förslag.

5 kanslisekreterare (en av dem särskild extra före-dragande).

1 1 extra kanslisekreterare.

5 förste kanslisekreterare.

1 registrator.

1 12 amanuenser (därav 2 kvinnliga) med fasta ar-! voden.

1 6 amanuenser utan dylika arvoden.

6 andre kanslisekreterare.

Till amanuenser är beräknat ett belopp av 16,500
kronor.

5 kvinnliga skrivbiträden.

7 kvinnliga biträden (2 av 2:a och 5 av l:a graden).

Statistiska avdelningen.

\ 1 ledare för undervisningsstatistikens omorganisa-tion (pä extra stat).

1 kanslisekreterare.

| 1 extra aktuarie.

Statistiska avdelningen.

1 ledare av undervisningsstatistikens omorganisa-tion (på extra stat).

1 kanslisekreterare (pä övergångsstat).

2 aktuarier (den ena befattningen hålles vakant
under övergångsstatens giltighetstid).

l , ''

1 amanuens.

Till amanuenser är beräknat ett belopp av 2,000
kronor.

; 7 kvinnliga biträden.

7 kvinnliga biträden (3 av 2:a och 4 av l:a graden), j

[ 1 förste vaktmästare.

2 vaktmästare.

) 2 extra vaktmästare.

1 förste vaktmästare.

4 vaktmästare.

Jordbruksdepartementet.

| 1 expeditionschef.

1 statssekreterare.

1 expeditionschef.

j 2 kansliråd.

j 1 extra kanslisekreterare med särskild föredrag-ningsskyldighct.

3 kansliråd.

2 kanslisekreterare.

3 förste kanslisekreterarc.

1 registrator.

6 amanuenser med fasta arvoden.

10 amanuenser utan dylika arvoden.

6 andre kauslisekreterare.

Till amanuenser är beräknat ett belopp av 9,000 j
kronor.

Enligt nuvarande anordning.

Enligt kommitténs förslag.

" ''

j 4 kvinnliga skrivbiträden.

4 kvinnliga biträden (1 av 2:a och 3 av l:ft graden).

1 1 förste vaktmästare.

| 1 vaktmästare.

2 extra vaktmästare.

1 förste vaktmästare.

2 vaktmästare.

Till extra vaktmästarbiträde är beräknat 900 kronor.

Utdrag av protokoll, hållet hos den av Kungl. Maj:t den 3 oktober
1902 tillsatta kommitté för avgivande av förslag rörande
reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden
ro. m.

1917 den 15 februari.

Närvarande:

Herr ordföranden samt herrar greve Klingspor, Pers, Carl Person,
Nilsson och Stenström samt vid behandlingen av det under § 3 omförmälda
ärende revisionskommissiarien R. Vide.

§ I Behandlades

frågan om reglering av löneförhållanden in. in. för belattningshavare
i statsdepartementen; och beslöt kommittén att till Kungl.
Maj:t överlämna utlåtande och förslag i ämnet, innefattat i delen LIII av
kommitténs betänkanden.

Herr Stenström avgav därvid följande särskilda yttrande:

1 den avdelning av kommitténs betänkande, varuti kommittén yttrar
sig rörande villkor och bestämmelser för åtnjutande av de föreslagna avlöningsförmånerna
in. in., har kommittén förklarat sig icke kunna förorda
ifrågasatt rätt för de amanuenser, som komme att befordras till ordinarie
befattningar å de nya avlöningsstaterna för departementen och som under
avsevärt lång tid där tjänstgjort såsom extra ordinarier, att för åtnjutande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig någon del av den tid de i sistnämnda
egenskap tjänstgjort.

Denna av kommitténs flertal intagna ståndpunkt liar jag funnit mig
icke kunna i allo biträda.

På sätt känt är och jämväl av förevarande betänkande framgår bär
ny lönereglering för statsdepartementens befattningshavare sedan omkring
ett tiotal år ansetts och angivits vara »förestående:''. Sådan reglering har
dock på grund av mellankomma, i betänkandet omnämnda förhållanden
alltjämt fått anstå; och den reglering, vartill förslag nu framlägges, torde,
därest den genomföres, icke komma att tråda i tillämpning förrän tidigast
med 1918 års ingång.

Även före den nu berörda tidsperioden hade departementens arbetsuppgifter
företett en fortgående tillväxt, vilken såsom ovan antytts redan
vid periodens början ansågs påkalla en ny organisations- och lönereglering.
Men det torde med visshet kunna sägas, att denna tillväxt under den
ifrågakomna tidsperiodens lopp varit än starkare. De nya arbetskrafter,
som arbetsmängdens ökning successivt gjorde erforderliga, blevo emellertid
ej anställda i nyinrättade ordinarie befattningar. I stället anlitades med
hänvisning till den förestående omregleringen andra utvägar, däribland deri,
som i förevarande sammanhang är av särskilt intresse, nämligen att genom
ökning gång efter annan av anslagen till amanuenser in. in. bereda möjlighet
till anställande och avlönande av allt flera personer i amanuensers
extra ordinarie ställning. 1 följd därav har amanuensantalet inom departementen
alltmera ökats, på sätt kommitténs betänkande utvisar, och det
extraordinariesystem befordrats, vars olägenheter länge och från många
håll påtalats.

Situationen har sålunda i korthet varit den, att nödvändigt arbete
ej blott fått, utan i vida större omfattning, än som bort ifrågakomma,
måst — mot otillfredsställande gottgörelse — utföras av extra ordinarie
personal i amanuens’ ställning, emedan de ordinarie befattningshavarna
icke kunnat medhinna detsamma. Kommittén har i sitt förslag sökt
undanröja denna oegentlighet genom att förorda upprättande av ett flertal
ordinarie befattningar, vilkas innehavare skulle komma att övertaga det
nämnda arbetets utförande. T mån som kommitténs förslag därutinnan
vinner godkännande, synas statsmakterna hava givit erkännande av, att
för staten nödigt arbete av den vikt och beskaffenhet i övrigt, att det

574

bör fullgöras av ordinarie befattningshavare, utförts av de dittillsvarande
amanuenserna.

Redan nu berörda förhållande har kommit mig att anse det vara en
fordran av tillbörlig billighet, att, därest en dugande amanuens efter
kanske 10- till 15-årig tjänstgöring i ett departement varder befordrad
att från och med tiden för de nya lönestaternas ikraftträdande innehava
en tjänst i första lönegraden, honom må kunna för ålderstillägg tillgodoräknas
någon del av hans tjänstetid. Härvid förutsattes, att ej annan tid
bör ifrågakomma till tillgodoräknande än den, under vilken hans arbete
varit av ovan antydd, så att säga ordinarie natur och fordrat tjänstgöring
i ungefär den omfattning, som kräves av befattningshavare i första lönegraden.

Till stöd för eu dylik billighetens fordran synas emellertid ytterligare
skilda omständigheter kunna åberopas. I sådant hänseende torde
kunna hänvisas därtill, att ett medgivande rörande extra ordinarie tjänstetids
tillgodoräknande, liknande det jag här ifrågasätter, redan i olika fall
lämnats av statsmakterna, såsom vid löneregleringar för postverket och
postsparbanken. Vidare må uppmärksammas, att befordran till första
ordinarie tjänst vid jämförelsevis hög ålder, såsom här ej sällan skulle
bliva fallet, för den befordrade medför, att han under sin första ordinarietid
har att vidkännas retroaktivavgifter till civilstatens änke- och pupillkassa,
vilka måste anses i förhållande till hans begynnelseavlöning mycket
betungande.

Den närmare tillämpningen av det medgivande, jag förordar, synes
mig lämpligen kunna överlämnas till Kungl. Maj:t. Agde Kung!. Maj:t
sådan befogenhet, torde bästa möjlighet vara beredd för, att vid övergången
till den nya löneregleringen de särskilda omständigheterna i olika
fall, där ett medgivande uti förevarande avseende ifrågakomme, bleve
tillbörligen och i inbördes rättvis grad beaktade. Dock synas vissa förutsättningar
och gränser för ett dylikt medgivande böra uppställas; och får
jag därutinnan föreslå,

att den till första grads befattning befordrade amanuensen skall hava
varit anställd i departementet under minst de åtta närmast före tillträdet
till befattningen förflutna åren;

att han under de sista tern åren av nyssnämnda tid fullgjort tjänstgöring
i lika eller nära lika omfattning, som under samma tid fordrats av
ordinarie tjänsteman i första lönegraden; samt

att tillgodoräknande av föregående tjänstetid skall avse viss del av
den tid av fem år, som nyss angivits, dock att i särskilda undantagsfall
hela denna tid må tillgodoräknas.

Kommitténs flertal har såsom grund för sin ovannämnda ståndpunkt
i förevarande ämne anfört, att ett medgivande i den riktning, varom här
är fråga, skulle i olika avseenden medföra konsekvenser, vilka kommittén
för närvarande ej kunde överskåda. För min del har jag ej kunnat finna,
att sådana konsekvenser, som torde vara åsyftade, skulle kunna uppstå
beträffande mer än ett eller annat ännu icke nyreglerat ämbetsverk. Och
därest vid nyreglering för något av dessa verk förhållandena för vissa av
dess dittillsvarande extra ordinarie tjänstemän skulle befinnas verkligen
jämförliga med dem, som föreligga för de här avsedda amanuenserna,
så synes mig en lika billighet tala för ett lika medgivande till dessa
tjänstemäns förmån. Ett sådant medgivandes ekonomiska innebörd eller
räckvidd i annat avseende torde ej kunna betraktas såsom för staten avskräckande.

1 samband med framförandet av den avvikande mening, varåt jag
ovan givit uttryck, får jag uttala, att den jämkning i avseende å uppställning
och avfattning i förhållande till de för centrala ämbetsverk, reglerade
£ efter statskontorets typ, brukliga avlöningsvillkoren, som de av kommittén
föreslagna villkoren och bestämmelserna företer, enligt min mening bort,
till undanröjande av oegentligheter i olika, huvudsakligen formella, hänseenden,
fullföljas längre än som skett.

In fidem
Börje Knös.