UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1917:5)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AVGIVET AV

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 3 OKTOBER 1902
TILLSATTA KOMMITTÉ

RÖRANDE

• • M

XLVII.

I FRÅGA OM GIFT KVINNAS ANSTÄLLNING
I ORDINARIE TJÄNST VID POST- OCH TELEGRAFVERKEN
SAMT STATENS JÄRNVÄGAR.

STOCKHOLM 1915

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT k SÖNER
151837

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen..............r—IV

Betänkande och förslag.

Inledning.............................. 1-

Till kommittén remitterade framställningar.............16.

Utlåtande av generalpoststyrelsen.................»

t » telegrafstyrelsen...................20.

» » järnvägsstyrelsen..................62.

Reservation vid järnvägsstyrelsens utlåtande............66.

Framställning från vissa kvinnliga tjänstemannaföreningar.....37.

Kommitténs yttrande

44.

Till KONUNGEN.

Den kommitté, åt vilken Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 uppdragit
att avgiva underdånigt utlåtande och förslag rörande reglering av statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m., överlämnade med

underdånig skrivelse den 13 februari 1915 delen XLV av sina tryckta
betänkande^ innefattande förslag i fråga om statens veterinärbakteriologiska
anstalts uppförande å ordinarie stat m. m.

Efter sistnämnda dag har kommittén avgivit

den 26 februari 1915 underdånigt utlåtande i fråga om tillfällig
förstärkning av arbetskrafterna hos kammarkollegium (med ordningsnummer
41 bland kommitténs skriftliga utlåtanden);

den 5 mars 1915 promemoria till statsrådet och chefen för civildepartementet
i anledning av ett i statsverkspropositionen vid 1915 års riksdag
innefattat förslag om medgivande av ålderstillägg från och med år
1915 åt ett kvinnligt biträde hos socialstyrelsen;

den 12 mars 1915 underdånigt utlåtande i fråga om beredande av
ortstillägg för länsmännen inom Västernorrlands län (med ordningsnummer
42 bland kommitténs skriftliga utlåtanden);

den 15 mars 1915 underdånigt utlåtande angående tillfällig förstärkning
av arbetskrafterna hos kammarrätten (n:r 43);

den 22 mars 1915 promemoria till Riksdagens statsutskott i anledning
av en vid 1915 års riksdag inom Andra kammaren väckt motion om
ändring, beträffande vakter vid Trollhätte kraftverk, i den år 1913 vidtagna
lönereglering för tjänstemän vid statens vatten falls verk;

den 9 april 1915 underdånigt utlåtande angående lönereglering för
tjänstemän vid Porjus och Älvkarleby kraftverk (n:r 44 bland kommitténs
skriftliga utlåtanden);

den 9 april 1915 underdånigt utlåtande i fråga om avlöningen till
två kvinnliga biträden vid postverket (n:r 45);

den 9 april 1915 underdånigt utlåtande i anledning av framställning
om ålderstillägg åt antikvarien T. A. J:son Arne från 1915 års
början (n:r 46);

den 10 april 1915 underdånigt utlåtande i fråga om förste vaktmästaren
i patent- och registreringsverket J. P. Johnssons pensionsrätt (n:r 47);

III

den 20 april 1915 underdånigt utlåtande i fråga om medgivande för
lektorn S. Lönborg att för uppflyttning i högre lönegrad få tillgodoräkna
sig tjänstgöring såsom t. f. professor vid Göteborgs högskola (n:r 48);

den 20 april 1915 underdånigt utlåtande i fråga om ålderstillägg
åt kvinnliga tekniska biträdet vid karolinska mediko-kirurgiska institutets
patologisk-anatomiska institution Agnes Dahlgren (n:r 49);

den 23 april 1915 underdånigt utlåtande i fråga om rätt för professorn
vid Uppsala universitet L. V. A. Stavenow att tillgodoräknas
tjänstgöringstid såsom professor vid Göteborgs högskola ej mindre för
vinnande av ålderstillägg till lönen vid hans nämnda statstjänst än även i
pensionshänseende vid avgång från samma tjänst (n:r 50);

den 23 april 1915 underdånigt utlåtande i fråga om rätt för professorn
vid Uppsala universitet E. Björkman att tillgodoräknas tjänstgöringstid
såsom professor vid Göteborgs högskola för erhållande av ålderstillägg
till lönen vid hans nämnda statstjänst (n:r 51);

den 26 april 1915 underdånigt utlåtande i fråga om beredande av
bostadsförmån åt två eldare vid naturhistoriska riksmuseet (n:r 52);

den 30 april 1915 underdånigt utlåtande i anledning av ansökning
av registratorn i justitiedepartementet O. L. Rooth om förhöjd pension
(n:r 53);

den 6 maj 1915 promemoria till statsrådet och chefen för finansdepartementet
i fråga om avlöning vid sjukdomsförfall för extra ordinarie
personal vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning; samt
den 20 maj 1915 yttrande till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i fråga om upphävande av rätt till tjänst- och nådår för
änkor och barn efter konsistorienotarier (n:r 54 bland kommitténs skriftliga
utlåtanden).

Därjämte har kommittén, på grund av meddelat förordnande, såsom
delen XLVI av sina tryckta betänkanden befordrat till trycket ett av kom -

mittén den 23 april 1913 avgivet underdånigt utlåtande i anledning av
ansökningar att få med vissa tjänster förena andra befattningar.

Kommittén får nu härmed i underdånighet överlämna delen XLVII
av sina tryckta betänkande^ innefattande utlåtande i fråga om gift kvinnas
anställning i ordinarie tjänst vid post- och telegrafverken samt statens
järnvägar.

Stockholm den 12 juli 1915.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Philip Klingspok.
Carl Persson.

Aug. Nilsson. And. Pers.

Karl Stenström.

Th. Wijnbladh.

I fråga om gift kvinnas anställning
i ordinarie tjänst vid postoch
telegrafverken samt statens

järnvägar.

151837 Löneregleringskommitténs bet. XLV1I.

Inledning.

Till statsrådsprotokoll den 21 november 1913 erinrades av dåvarande
chefen för civildepartementet, att vid 1912 års riksdag fastställts allmänna
errunder i fråga om rätt för kvinnliga befattningshavare vid vissa verk och
anstalter att i händelse av giftermål bibehållas vid sin anställning; att
dessa grunder dock icke avsåge de s. k. kommunikationsverken, utan för
dessa gällde, att, om kvinna, som innehade ordinarie befattning, trädde i
äktenskap, hon skulle anses hava frånträtt befattningen; samt att i anledning
av den olikhet, som sålunda var rådande, Kungl. Maj:t genom beslut
den 29 juni 1912 anbefallt generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och
järnvägsstyrelsen att efter verkställd utredning avgiva underdånigt utlåtande,
huruvida och i vad mån vid nämnda kommunikationsverk anställd
kvinnlig befattningshavare, som inginge äktenskap, kunde äga bibehålla
sin anställning.

Enär av de från dessa tre styrelser dåmera inkomna utlåtanden syntes
framgå, att en. ändring i de hittills gällande bestämmelserna kunde komma
att medföra vissa verkningar med avseende å den kvinnliga personalens
rekrytering och jämväl beträffande vederbörande verks stater, vilket allt
krävde en närmare undersökning, hemställde chefen för civildepartementet,
att nvssnämnda utlåtanden med utdrag av statsrådsprotokollet måtte överlämnas
till finansdepartementet för att av detsamma remitteras till löneregleringskommittén; och

har därefter genom kungl. remiss den 28 november 1913 kommittén
anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet.

För att tagas i övervägande vid avgivande av det sålunda infordrade
utlåtandet har genom kungl. remiss den 2 januari 1914 till kommittén
överlämnats en underdånig framställning från kvinnliga postföreningen,
kvinnliga telegrafpersonalens förening och statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening.

* *

1—151837. Lönereglering skommitténs bet. X''LVU.

I anledning härav får kommittén till en början, inledningsvis, anföra
följande.

Då kommittén den 13 januari och den 29 juni 1911 avgav betänkanden,
delen XXVII, innefattande förslag till grunder, med tilllämpning
av vilka infödda svenska kvinnor skulle kunna av Konungen utnämnas
och befordras till vissa befattningar, och delen XXIX i fråga om
uppförande i stat av vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter,
ansåg sig kommittén höra förutsätta, att till de befattningar, om vilka då
var fråga, icke finge befordras gift kvinna, utan allenast sådan, som vore
ogift eller änka.

Vad åter angick spörsmålet, huruvida kvinnlig befattningshavare,
som trädde i gifte, kunde få kvarstå i befattningen eller ej, erinrade
kommittén, att detta spörsmål var olika besvarat inom skilda områden av
statstjänsten.

I kungl. kungörelsen den 6 november 1903, angående kompetens
för kvinnliga läkare att innehava vissa lä karbefattningar, var stadgat,
att, om kvinnlig läkare, som på grund av offentlig myndighets förordnande
innehade tjänstebefattning, trädde i gifte, hon skulle anses hava
frånträtt befattningen.

Stadgan för rikets allmänna läroverk den 18 februari 1905 — som
i § 186 föreskrev, att sökande till lärarinnebefattning vid samskola skulle
vara ogift — innehöll i § 128 (även sådan denna paragraf lydde enligt kungl.
kungörelse den 3 november 1909) den bestämmelse, att lärarinna, som
trädde i gifte, vore skyldig att avgå från sin befattning och borde i sådant
fall ofördröjligen till överstyrelsen för rikets allmänna läroverk ingiva sin
anhållan om avsked.

I anslutning därtill föreskrevs ock i § 190 av samma stadga, att
lärarbefattning i teckning och musik vid realskola kunde sökas och innehavas
även av kvinna, såvida hon vore ogift och uppfyllt de för sådan befattnings
erhållande föreskrivna villkor.

Stadgan för folkskollärarseminarierna i riket den 29 januari 1886
däremot — som i § 14 innehöll, att vid lärarinneseminarium minst en
av adjunktsbefattningarna skulle bestridas av lärarinna och att för undervisningen
i gymnastik, i teckning samt i musik och sång borde förordnas

lärarinnor, såvida icke, vad de två sistnämnda ämnena anginge, särskilda
omständigheter föranledde undantag, ävensom att för undervisningen i den
med sådant seminarium förenade övningsskola likaledes skulle förordnas
lärarinna — föreskrev i § 21, att, i händelse lärarinna med adjunkts
tjänstgöring trädde i gifte, det tinge ankomma på konsistoriets beprövande,
om hon finge bibehållas vid tjänsten; konsistoriet skulle sedermera äga
uppsäga henne därifrån, då läroverkets bästa funnes kräva sådant.1

Uti § 38 i instruktionen för generalpoststyrelsen den 31 december
1909 stadgades, att till vissa i postverkets stater angivna befattningar
även kunde antagas myndig kvinna, vilken vore ogift eller änka, men
att, om kvinna, som innehade sådan befattning vid postverket, trädde i
gifte, hon skulle anses hava frånträtt befattningen, likväl med rätt för styrelsen
att, om särskilda omständigheter därtill föranledde, behålla henne
såsom extra tjänsteman.

I §§ 77 och 128 av instruktionen för järnvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar den 31 december 1907 föreskrevs, att,
därest kvinna, som å ordinarie stat innehade tjänst vid styrelsen eller vid distrikt,
trädde i gifte, hon skulle anses hava frånträtt sin befattning, styrelsen
resp. distriktsförvaltningen dock obetaget att, där sådant ansåges lämpligt,
bibehålla henne i extra tjänst.

Jämväl i instruktionen för telegrafstyrelsen den 11 oktober 1907,
§ 30, fanns stadgat, att, om kvinna, som innehade tjänst å ordinarie stat
vid telegrafverket, trädde i gifte, hon skulle anses hava frånträtt befattningen,
styrelsen dock obetaget att, där sådant ansåges lämpligt, bibehålla
henne i extra tjänst.

Enligt kungl. kungörelsen den 30 september 1910 angående villkor
och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den från och
med år 1911 gällande ordinarie stat för fångvårdsstaten var kvinnlig befattningshavare,
som ingick äktenskap, skyldig avgå från tjänsten, om fångvårdsstyrelsen
funne det nödigt. A nyssnämnda stat voro såsom kvinn 1

I den nya stadga för statens folkskoleseminarier, som utfärdats den 3 juli 1914,
föreskrives i § 146, mom. 2, att, i händelse kvinnlig adjunkt träder i gifte, det må ankomma
på folkskolöverstyrelsens beprövande, om hon må bibehållas vid tjänsten; ägande folkskolöverstyrelsen
sedermera uppsäga henne därifrån, då seminariets bästa finnes sådant kräva.

liga befattningshavare upptagna, förutom en skollärarinna vid ett strafffängelse,
första vaktfruar, vaktfruar och kokerskor.

I instruktion för generaltullstyrelsen den 2 december 1910, § 20,
stadgades, att, om kvinna, som innehade ordinarie skrivbiträdesbefattning
hos styrelsen, trädde i gifte, hon skulle anses hava frånträtt befattningen,
styrelsen dock obetaget att, där sådant ansåges lämpligt, bibehålla henne
i extra tjänst.

I den instruktion, som den 16 december 1910 utfärdades för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten, fanns däremot icke någon motsvarande
bestämmelse beträffande skrivbiträde hos fångvårdsstyrelsen.

1 kungl. brev till fångvårdsstyrelsen den 16 december 1910 hade
emellertid förordnats, att i konstitutorial, som av styrelsen utfärdades för
dess skrivbiträde, skulle, till dess allmänna föreskrifter blivit meddelade
beträffande de hos statens ämbetsverk och myndigheter å ordinarie stat
anställda skrivbiträden, intagas förbehåll om skyldighet för biträdet att
vara underkastat de föreskrifter, som sålunda kunde bliva utfärdade.

Efter övervägande av vad sålunda uti ovannämnda hänseenden fanns
föreskrivet för skilda områden av statstjänsten hade löneregleringskominittén
för sin del beträffande de befattningar, om vilka i delen XXVII var fråga,
omfattat den mening, att, om kvinna, som befordrats till och innehade sådan
befattning, inginge äktenskap, hon skulle anses därmed hava frånträtt
befattningen.

Beträffande de biträdesbefattningar, om vilka i delen XXIX var
fråga, ansåg kommittén lämpligast, att i berörda hänseende bleve meddelade
bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med dem, som gällde
för generaltullstyrelsens skrivbiträden samt för kvinnliga tjänstemän vid
postverket, statens järnvägar och telegrafverket.

Kvinna, som innehade ordinarie biträdesbefattning, skulle alltså, om
hon inginge äktenskap, anses hava därmed frånträtt befattningen, vederbörande
myndighet, som anställt henne, obetaget, att, där sådant befunnes
lämpligt, bibehålla henne i extra tjänst eller använda henne såsom tillfälligt
biträde.

I fråga om kommitténs uttalande i anförda hänseende uti delen

XXVII må erinras, att en av kommitténs ledamöter, med instämmande av
två inför kommittén hörda kvinnliga sakkunniga, i avgiven reservation
förklarade, att han icke kunnat anse det vara under alla förhållanden
nödigt eller ens för staten gagneligt att med kvinnas inträde i äktenskap
skulle vara förbunden ovillkorlig skyldighet att frånträda innehavande
befattning i statstjänst, och att han därför yrkat att kommitténs förslag i
detta avseende måtte givas sådan avfattning, att möjlighet bereddes för
kvinna, som sådant själv önskade och vilkens bibehållande i tjänsten kunde
befinnas fortfarande önskvärt, att även efter ingånget äktenskap kvarstå i
innehavande befattning.

För ernående av nämnda syfte hemställde reservanten, att ifrågavarande
punkt i kommitténs förslag till grunder måtte avfattas så,
att, om kvinnlig innehavare av någon utav de i reservationen avsedda befattningar
inginge äktenskap, det skulle, på hennes ansökning, i varje
särskilt fall ankomma på Konungens prövning, huruvida hon ändock finge
bibehålla befattningen.1

Även i avseende å kommitténs uttalande i delen XXIX uti nu ifrågavarande
hänseende var samme ledamot av kommittén skiljaktig och
ansåg, att i detta hänseende borde få komma i tillämpning vad som enligt
den förenämnda kungl. kungörelsen den 30 september 1910 funnes föreskrivet
därom, att kvinnlig befattningshavare å fångvårdsstaten, som inginge
äktenskap, vore skyldig avgå från tjänsten, om fångvårdsstyrelsen
funne det nödigt.

Vad särskilt fångvården angick, syntes det reservanten vara mindre
egentligt att låta strängare bestämmelser gälla beträffande skrivbiträdet
hos fångvårdsstyrelsen än beträffande övriga kvinnliga befattningshavare
vid fångvården.

Även om i avseende å kommunikationsverken skulle anses lämpligt
att upprätthålla den bestämmelse, som för det dåvarande gällde i fråga
om generaltullstyrelsens kvinnliga skrivbiträden — därvid dock enligt reservantens
mening måste tagas i betraktande, att bestämmelsen drabbade
mindre hårt inom dessa verk med deras rikligare möjligheter till beredande

1 Kommitténs betänkande i delen XXVII bar ännu ej varit föremål för slutlig prövning.

av anställning i extra tjänst — syntes det honom dock beträffande andra
verk och myndigheter, där tillfällena till användning av tillfälliga kvinnliga
biträden säkerligen vore synnerligen sparsamt förekommande, innebära
en onödig hårdhet mot de kvinnliga biträdena att förbinda ingående i
äktenskap med ovillkorligt skiljande från innebavande ordinarie befattning.

De allmänna principerna beträffande fasta biträdens uppförande i
stat hos vissa ämbetsverk och myndigheter blevo, efter det kommitténs
betänkande delen XXIX avgivits samt vederbörande ämbetsverk och myndigheter
blivit hörda däröver, föremål för uttalande av chefen för finansdepartementet
i anförande till statsrådsprotokoll den 13 januari 1912 [jfr
statsverkspropositionen vid 1912 års riksdag, l:a delen, »Utgifterna. (För
flera huvudtitlar gemensamma frågor)», sid. 7 och följ.].

Under rubriken »kvinnas frånträdande av befattning vid giftermål»
yttrade departementschefen följande.

»I den mån kvinnor få tillträde till nu förevarande tjänster, uppstår
fråga, huruvida dessa skola kunna innehavas av gifta kvinnor eller
uteslutande vara förbehållna ogifta och änkor.

Löneregleringskommittén har förutsatt, att till dylik tjänst icke må
befordras gift kvinna, utan allenast sådan, som är ogift eller änka. En
motsatt uppfattning har endast i undantagsfall kommit till synes i de i
ärendet avgivna yttranden.

Däremot äro meningarna mera delade, då det gäller spörsmålet,
huruvida kvinnlig befattningshavare, som träder i gifte, må kunna få
kvarstå i befattningen eller ej.

De bestämmelser, som härutinnan nu gälla för ordinarie kvinnliga
befattningshavare av skilda slag, förete sinsemellan åtskilliga olikheter.

I stort sett kunna de subsummeras under tre särskilda grupper, vilka jag
ber att här i korthet få karakterisera.

a) Kvinna, som träder i gifte, skall vara skyldig frånträda sin befattning
eller anses hava frånträtt densamma. Till denna grupp höra
lärarinnor vid allmänna läroverk samt kvinnor, som innehava vissa läkarbefattningar.

b) Kvinnlig befattningshavare skall vid ingående av äktenskap an -

ses hava frånträtt sin befattning, dock med ratt för vederbörande ämbetsverk
att under viss förutsättning behålla henne såsom extra tjänsteman.
Hit höra kommunikationsverken och generaltullstyrelsen.

c) Träder kvinnlig befattningshavare i gifte, må det ankomma på
vederbörande myndighets beprövande, om hon må bibehållas vid tjänsten.
Så är förhållandet med kvinnlig adjunkt vid folkskollärarinneseminarium.
Beträffande kvinnlig befattningshavare å fångvårdsstaten är föreskrivet, att,
om hon ingår äktenskap, hon skall vara skyldig avgå från tjänsten, därest
fångvårdsstyrelsen finner det nödigt.

Löneregleringskommittén har beträffande de biträdesbefattningar, varom
nu är fråga, ansett lämpligt, att bestämmelser i förevarande hänseende
meddelades i överensstämmelse med vad för kommunikationsverken och
generaltullstyrelsen är stadgat.

En av kommitténs ledamöter har emellertid härutinnan varit av
skiljaktig mening och ansett, att nyssnämnda, för kvinnliga befattningshavare
å fångvårdsstaten gällande regler borde bliva allmängiltigt normerande
i här ifrågavarande omfattning. Som stöd för sin mening anför
reservanten:

''Även om i avseende å kommunikationsverken skulle anses lämpligt
att upprätthålla den bestämmelse, som för närvarande gäller i fråga om
generaltullstyrelsens kvinnliga skrivbiträden, därvid dock måste tagas i
betraktande att bestämmelsen drabbar mindre hårt inom dessa verk med
deras rikligare möjligheter till beredande av anställning i extra tjänst,
synes det mig dock beträffande andra verk och myndigheter, där tillfällena
till användning av tillfälliga kvinnliga biträden säkerligen äro synnerligen
sparsamt förekommande, innebära en onödig hårdhet mot de kvinnliga biträdena
att förbinda ingående i äktenskap med ovillkorligt skiljande från
innehavande ordinarie befattning.’

Av de över kommitténs betänkande hörda myndigheterna har ett
icke ringa antal uttalat sig i samma eller ungefärligen samma riktning
som reservanten.

I denna fråga anser även jag mig böra ansluta mig till den av
reservanten uttalade mening, om jag ock ifrågasätter en något annan avfattnins
av förevarande villkor än reservanten synes hava tänkt sig. Oav -

sett den synpunkt, som för honom varit bestämmande och som ju hänför
sig till ifrågavarande kvinnors eget intresse, kan jag icke finna det annat
än i och för sig mindre ändamålsenligt att staten avskär sig själv möjligheten
att använda en funktionär på en plats, för vilken denna kanske visat
sig särskilt skickad. En sådan anordning lärer icke heller ur annan synpunkt
kunna anses oundgänglig, därest allenast, såsom avsett är, varder lagt i
vederbörande myndighets hand att pröva, när det allmännas intresse kräver,
att kvinnlig befattningshavare ej vidare bibehålies i sin tjänst.

I likhet med löneregleringskommittén anser jag väl, att gift kvinna
som regel icke bör befordras till tjänst, varom här är fråga. Då emellertid
fall lära förekomma, då en sådan befordran utan olägenhet för det
allmänna kan äga rum, bör regeln enligt min mening icke göras undantagslös;
och torde det lämpligen böra bero på prövning av Kungl. Maj:t
för varje särskilt fall, om medgivande i förevarande avseende bör lämnas
gift kvinna.»

Chefen för finansdepartementet hemställde, att vid uppförande i stat
av biträdesbefattningar i huvudsaklig överensstämmelse med av honom
angivna grunder måtte såsom allmänna villkor och bestämmelser att gälla
beträffande dessa befattningar meddelas stadganden, innefattade i tio särskilda
punkter.

Av dessa voro punkterna 6 och 7 så lydande:

»6) att gift kvinna må till biträdestjänst befordras allenast efter av
Kungl. Maj:t på framställning i varje särkilt fall lämnat medgivande;

7) att, där kvinnlig innehavare av biträdestjänst ingår äktenskap, hon
icke skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från tjänsten, därest
icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn till det allmännas
intresse finner det nödigt».

Vad chefen för finansdepartementet hemställt godkändes av Kungl.
Maj:t; och skulle utdrag av statsrådsprotokollet, i vad det avsåge, förutom
annat, fasta biträdens uppförande i stat hos vissa ämbetsverk och myndigheter,
tillställas de övriga departementen för behörigt iakttagande vid
uppgörande . av förslag till reglering av utgifterna under vederbörande
huvudtitlar i riksstaten.

Vid 1912 års riksdag väcktes inom Andra kammaren en motion
(n:r 220) i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående uppförandet av fasta biträden i staten för vissa
ämbetsverk och myndigheter.

I denna motion hemställdes, bland annat, att Riksdagen måtte besluta,
att de ovanberörda allmänna villkorens 6:e och 7:e punkter, innefattande
begränsningar i kvinnas rätt att söka eller innehava ifrågavarande
befattningar, i fall hon vore gift eller trädde i äktenskap, skulle ur
bestämmelserna utgå.

I utlåtande n:r 2, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
andra huvudtitel, yttrade sig statsutskottet under »nedre justitierevisionen»
rörande de av chefen för finansdepartementet angivna grunder för
uppförande i stat av biträdesbefattningar hos ämbetsverk och myndigheter.

Beträffande de bestämmelser, som i de av bemälde departementschef
föreslagna allmänna villkoren intagits under punkterna 6 och 7 och vilka
bestämmelser motionären i Andra kammaren ansett böra utgå, fann utskottet
för sin del desamma välbetänkta och nödvändiga, dock med den
ändring, att orden (i punkten 7) »med hänsyn till det allmännas intresse»
syntes utskottet böra utbytas mot uttrycket »med hänsyn till tjänstens
behöriga upprätthållande».

I sammanhang därmed hade utskottet velat uttala, att utskottet förutsatte,
dels att den överordnade myndighetens prövningsrätt »enligt sistberörda
bestämmelse» gällde icke blott tidpunkten, då äktenskapet ingicks,
utan jämväl allt fortfarande under den gifta kvinnans kvarstående i tjänsten,
dels ock att gift kvinna, som på grund av samma stadgande prövades av
vederbörande överordnade myndighet böra avgå från tjänsten, ägde rätt att
draga denna fråga under Kungl. Maj:ts beprövande. Utskottet, som sålunda
anslöt sig till vederbörande departementschefs förslag i denna del,
ansåg sig alltså böra avstyrka vad motionären i detta avseende hemställt.

I avgiven reservation uttalade tre medlemmar av statsutskottet, att
de ansett, att punkten 7 av de föreslagna villkoren bort hava följande
lydelse:

2—151S37. Lönereglering skommitténs bet. XLVJI.

»att kvinna, som innehar ordinarie biträdesbefattning, skall, om hon
ingår äktenskap, anses hava frånträtt befattningen, vederbörande myndighet
dock obetaget att, där sådant befinnes lämpligt, bibehålla henne såsom
tillfälligt biträde».

Riksdagens beslut uti ifrågavarande avseenden avfattades i överensstämmelse
med statsutskottets uppfattning och hemställan (jfr skrivelse
n:r 2 den 28 maj 1912, sid. 6 och 8).

I enlighet med av chefen för finansdepartementet gjorda allmänna
uttalanden föreslog Kungl. Maj:t vid 1912 års riksdag dels, i vad angick
vid 1910 och 1911 årens riksdagar beviljade biträdesbefattningar, jämkning
i förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar, dels ock inrättande
av nya sådana befattningar hos åtskilliga ämbetsverk och myndigheter.

Riksdagen godkände de av Kungl. Maj:t föreslagna avlöningarna, i
allmänhet ordnade efter två olika typer, en lägre (s. k. normal-)typ och
en högre. På grund av de säregna förhållandena vid postverket likasom
ock vid postsparbanken hade Kungl. Maj:t emellertid ansett en särskild
avlöningstyp böra anordnas för biträdena vid dessa verk; och fann Riksdagen
ej något att erinra däremot.

Till det statsrådsprotokoll, varav utdrag fanns fogat vid kungl. proposition
(n:r 3) till 1912 års Riksdag angående uppförande av kvinnliga
biträden i postverkets stat m. m., anförde chefen för civildepartementet
(sid. 7), att beträffande de allmänna villkor och bestämmelser, som borde
gälla för de fasta biträdesbefattningarna, han kunde hänvisa till chefens
för finansdepartementet yttrande i ämnet samma dag, den 13 januari 1912,
allenast med erinran att beträffande arbetstid och rätt för gifta kvinnor
att innehava ifrågavarande befattningar syntes böra tills vidare gälla vad
som vore stadgat för övriga ordinarie kvinnliga befattningshavare vid
postverket.

Enligt vad Riksdagens skrivelse den 28 maj 1912 n:r 163 utvisar,
föranledde vad i sistberörda hänseende anförts icke till någon erinran från
Riksdagens sida.

Till det statsrådsprotokoll, varav utdrag fanns fogat vid kungl.
proposition (n:r 158) till 1912 års Riksdag angående uppförande av kvinnliga
skrivbiträden i postsparbankens stat, anförde chefen för finansdepartementet,
att av skäl, som han berört, för dessa skrivbiträden borde, i likhet
med vad förhållandet vore i fråga om övriga tjänstemän vid postsparbanken,
gälla samma lönevillkor som för motsvarande befattningshavare vid
postverket, och sålunda huvudsakligen tillämpas de bestämmelser, som
föreslagits i kungl. propositionen till 1912 års Riksdag, n:r 3, angående
uppförande av kvinnliga biträden i postverkets stat in. in.

Med avseende emellertid särskilt å frågan om gift kvinnas rätt att
•innehava biträdestjänst av ifrågavarande slag samt att efter äktenskaps ingående
kvarstå i tjänsten ansåg sig chefen för finansdepartementet böra
fasthålla vid de av honom föreslagna allmänna villkor och bestämmelser
att gälla beträffande biträdesbefattningar av den art, som här var i fråga,
likväl med iakttagande av de av Riksdagen sedermera beslutade jämkningar
i vissa hänseenden.

Detta godkändes ock av Riksdagen (se skrivelse n:r 167 den 28
maj 1912).

Den 10 juni 1912 utfärdades kungl. kungörelse (svensk författningssamling
n:r 151) angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla
för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.

De i kungörelsen uppräknade domstolar, ämbetsverk och myndighe
ter voro:

nedre justitierevisionen,
rikets hovrätter,
fångvårdsstyrelsen,
arméförvaltningen,
m arinför valtnin gen,
länsstyrelserna,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
försäkringsinspektionen,
kammarkollegiet,

statskontoret,
kammarrätten,
generaltullstyrelsen,
kungl. biblioteket,

karolinska inediko-kirurgiska institutet,
överstyrelsen för rikets allmänna läroverk,
tekniska högskolan,

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,
domänstyrelsen och
lantmäteristyrelsen.

Av de allmänna villkoren och bestämmelserna voro 6:e och 7:e punkterna
så lydande:

»6) att gift kvinna må till biträdesbefattning befordras allenast efter
av Kungl. Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande,
7) att, där kvinnlig innehavare av biträdesbefattning ingår äktenskap,
hon icke skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
därest icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn
till befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt.»

Genom särskild kungl. kungörelse den 10 juni 1912 (svensk författningssamling
n:r 177) blev, i överensstämmelse med beslut av Riksdagen,
förordnat, att för det i stat för folkskollärarnas pensionsinrättning uppförda
kvinnliga skrivbiträde skulle i tillämpliga delar gälla enahanda villkor
och bestämmelser, som genom kungl. kungörelse samma dag stadgats
beträffande å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda
biträdesbefattningar.

Enligt särskilda ar 1912 utfärdade kungl. kungörelser angående villkor
och bestämmelser för åtnjutande av fastställda avlöningsförmåner för
vederbörande ämbetsverk skulle de i kungörelsen den 10 juni 1912,angivna
allmänna villkor och bestämmelser för å vissa domstolars, ämbetsverks
och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar lända till
efterrättelse även beträffande kvinnliga biträden hos sjökarteverket (svensk
författningssamling n:r 141), hos socialstyrelsen (svensk författningssamling
n:r 23°) och i kommerskollegii avdelning för näringsstatistik (svensk för -

fattningssamling n:r 174) samt för de kvinnliga ritarna i rikets allmänna
kartverk (svensk författningssamling n:r 312).

Den 10 juni 1912 utfärdades särskild kungl. kungörelse (svensk författningssamling
n:r 152) angående allmänna villkor och bestämmelser att
gälla för å postsparbankens stat uppförda biträdesbefattningar. I denna
kungörelse äro bestämmelserna uti nu ifrågavarande hänseenden likalydande
med dem i den ovanberörda allmänna kungörelsen av samma dag.

Däremot finnas icke några sådana bestämmelser i kungl. kungörelsen
den 29 juni 1912 (svensk författningssamling n:r 201) angående allmänna
villkor och bestämmelser att gälla för kvinnliga biträdesbefattningar
vid postverket. Då i slutet av denna kungörelse säges, »att i övrigt de för
postverkets tjänstemän meddelade bestämmelser skola i tillämpliga delar och
i den mån de icke stå i strid mot vad ovan blivit föreskrivet lända till
efterrättelse», hava alltså innehavare av kvinnliga biträdesbefattningar vid
postverket blivit uti nu ifrågavarande hänseenden likställda med postverkets
Övriga kvinnliga tjänstemän.

Samma dag som sistberörda kungörelse utfärdades, beslöt Kungl.
Maj:t emellertid, såsom förut är nämnt, att generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen
och järnvägsstyrelsen skulle anbefallas att efter verkställd utredning:
avgfiva underdånigt utlåtande, huruvida och i vad mån vid kommunikationsverken
anställd kvinnlig befattningshavare, som inginge äktenskap,
kunde äga bibehålla sin anställning.

Vid 1913 års riksdag medgavs inrättande av kvinnliga biträdesbefattningar
av dåvarande högre avlöningstyp vid riksarkivet och meteorologiska
centralanstalten. Även för innehavare av dessa biträdesbefattningar
skulle gälla uti nu ifrågavarande avseenden föreskrifterna i kungl. kungörelsen
den 10 juni 1912 angående allmänna villkor och bestämmelser beträffande
å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda
biträdesbefattningar.

I det avlöningsreglemente för tjänstemän vid statens vattenfallsverk,
som antogs vid 1913 års riksdag, stadgas i § 6 3:o):

»Till kvinnlig kontorsskrivarbefattning må gift kvinna befordras al -

lenast efter av Kungl. Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat
medgivande.

Där innehavare av kvinnlig kontorsskrivarbefattning ingår äktenskap,
skall hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
därest icke vattenfallsstyrelsen med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande
finner det nödigt.» (Avlöningsreglementet är intaget i svensk
författningssamling n:r 208 för år 1913.)

Vid 1914 års förra riksdag godkändes ny avlöningsstat för socialstyrelsen,
å vilken stat jämväl uppfördes kvinnliga skrivbiträden av en ny
högsta (tredje) grad.

Bland avlöningsvillkoren för kvinnliga biträden i socialstyrelsens
stat intogos även bestämmelserna att gift kvinna finge befordras till biträdesbefattning
allenast efter av Kungl. Maj:t på framställning i varje särskilt
fall lämnat medgivande, samt att, där kvinnlig innehavare av biträdesbefattning
inginge äktenskap, hon icke skulle vara skyldig att av sådan
anledning avgå från tjänsten, därest icke styrelsen med hänsyn till tjänstens
behöriga upprätthållande funne det nödigt.

Vid samma riksdag medgavs, att i staten för kommerskollegii avdelning
för näringsstatistik finge uppföras avlöning för två kvinnliga biträden
av den nya tredje graden. För dessa biträden skulle gälla vissa allmänna
villkor och bestämmelser. Däribland voro ock i fråga om befordran
av gift kvinna samt i fråga om kvinnligt biträde, som inginge äktenskap,
bestämmelser av enahanda innehåll som motsvarande bestämmelser för kvinnliga
biträden hos socialstyrelsen.

Dylika bestämmelser gälla ock beträffande två vid 1914 års senare
riksdag medgivna kvinnliga biträdesbefattningar av tredje graden hos arméförvaltningen
ävensom beträffande såväl de biträdesbefattningar, vilka finnas
uppförda å de vid sistnämnda riksdag godkända staterna för lotsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, patent- och registreringsverket, naturhistoriska
riksmuseet, läroverksöverstyrelsen och folkskolöverstyrelsen, som
ock de kvinnliga biträdesbefattningar, som vid samma riksdag uppfördes
på statistiska centralbyråns stat.

Det torde ock böra här erinras, att genom kungl. kungörelse den
2 april 1914 (svensk författningssamling n:r 92) meddelats allmänna villkor
och bestämmelser att, där ej annorlunda stadgats, gälla för ä stat
uppförda kvinnliga biträdesbefattningar av tredje graden. Uti nu ifrågavarande
hänseenden äro bestämmelserna lika med dem, som innefattas i
den ovanberörda allmänna kungörelsen den 10 juni 1912.

Vid 1915 års riksdag godkändes stat för statens veterinärbakteriologiska
anstalt; å denna stat finnas uppförda två kvinnliga biträden. I
samtidigt godkända villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i staten
upptagna avlöningsförmåner förekommer ock en bestämmelse, på grund
varav beträffande de i staten upptagna kvinnliga befattningshavare skola
lända till efterrättelse de föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade
angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för å vissa domstolars,
ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar -

Till kommittén remitterade framställningar.

avtlgenerdal- Generalpoststyrelsen har i underdånigt utlåtande den 11 februari

poststyrel- 1913 erinrat, hurusom gällande, i inledningen till detta betänkande omförsen
3 '' ''malda bestämmelser om kvinnas anställande å ordinarie posttjänst återfunnes
i § 38 uti instruktionen för styrelsen den 31 december 1909.

Styrelsen har vidare fästat uppmärksamheten därå, att enligt § 2 i
avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket den 27 augusti 1909
varje tjänsteman vore underkastad den utvidgade eller ändrade tjänstgöring
eller den förflyttning till annan tjänstgöringsort eller annan befattning
vid postverket, som kunde varda honom i behörio- ordning åla^d.1

Därefter har av styrelsen anförts följande.

De kvinnliga tjänster, vilka funnes upptagna i postverkets stat för
driftkostnader, utgjorde befattningar såsom postmästare av klasserna 3 och
4, förste postexpeditörstjänster vid distrikts- och lokalförvaltningarna, postexpeditörstjänster
hos generalpoststyrelsen eller vid distrikts- och lokalförvaltningarna
samt kvinnliga biträdesbefattningar hos generalpoststyrelsen
eller vid distrikts- och lokalförvaltningarna.

I yttranden, som styrelsen inhämtat från cheferna för de olika postdistrikten
postdirektörerna — hade framhållits en del synpunkter, som
talade mot gift kvinnas bibehållande i posttjänst. Av dessa synpunkter
anföras i styrelsens utlåtande följande.

Redan för ogift kvinna, som innehade befattning i postverket, vore
det förenat med svårighet att underkasta sig de fordringar, som författningsenligt
kunde ställas på henne, exempelvis att hon skulle tjänstgöra

1 I det nya avlöningsreglemente, som innefattas i kungl. kungörelsen 20/e 1913, förekommer
i § 2 enahanda bestämmelse med tillägg, att förflyttning även kan äga rum till befattning
vid postsparbanken.

när och varhelst sådant krävdes (tjänstgöring i postkupé vore för henne
alltför ansträngande, nattarbete vid postkontor ansåges böra i så liten
omfattning som möjligt åläggas henne, m. m.). Tillätes kvinnlig befattningshavare
att efter ingånget äktenskap kvarstå i tjänsten, skulle svårigheterna
att ordna tjänstgöringen på ett ur såväl tjänstens som befattningshavarens
synpunkt tillfredsställande sätt stundom bliva avsevärda.

Aven om det någon gång läte sig göra att ordna hennes tjänstgöring
så, att denna icke komme i strid med hennes husliga plikter, skulle
sådant ofta lända den Övriga personalen till förfång eller medföra ökade
utgifter för postverket.

Hustruns verksamhet kunde icke förläggas till annan ort än mannens.
Skulle tjänst, som innehades av gift kvinna, indragas, kunde, för att hon
skulle få stanna på samma plats som mannen, bliva nödigt att ålägga någon
äldre tjänsteman förflyttning, såvida icke hänsynen för den gifta kvinnliga
tjänstemannen rent av medförde, att den avsedda indragningen icke
komme till stånd.

Om kvinnlig befattningshavare vore gift med posttjänsteman, skulle
makarna säkerligen önska sin tjänstgöring så förlagd, att de finge gemensamma
fritider. Vore mannen postmästare och hustrun postexpeditör vid
det postkontor, som av honom förestodes, uppstode otvivelaktigt olägenheter,
i det att den övriga personalen vore tvungen att taga en viss hänsyn
till postmästarens hustru samt, särskilt vid mindre postkontor, det
kunde bliva nödigt, att hustrun avgåve attest beträffande medel m. m.,
som av mannen omhänderhades.

Gift kvinnas arbete i postverket bleve ej av den kvalitet som en
kvinnas utan plikter som maka och mor. Den förras intressen bleve, helt
naturligt, splittrade, och den begränsade tid, gift kvinnlig posttjänsteman
i regel kunde ägna åt verket, medförde givetvis, att hennes duglighet i
och intresse för tjänsten så småningom minskades. Samma skäl, som talade
mot bisysslor för posttjänstemän, ägde även sin tillämpning i fråga
om gift kvinnas fasta anställande i praktisk posttjänst.

Vid angivandet av sin egen ståndpunkt i ämnet ansåg sig generalpoststyrelsen
böra förutskicka den anmärkningen, att styrelsen vid pröv 3—151837.

Löneregleringskommitténs bet. XLVII.

ning, huruvida och i vilken mån sådant medgivande, varom fråga vore,
lämpligen borde kunna lämnas kvinnlig befattningshavare i postverket, ansett
sig böra se saken uteslutande ur synpunkten av posttjänstens behöriga
tillgodoseende.

I verk eller inrättning, där hela personalens tjänstgöring vore av
likartad beskaffenhet och förlagd till ungefär samma tider samt där funktionärs
förflyttning från en till annan ort icke ifrågakomme, kunde det
— yttrade styrelsen — ur tjänstens synpunkt måhända icke vara av så
stor betydelse, huruvida kvinnlig befattningshavare vore gift eller ogift.
Helt annorlunda ställde sig förhållandena i ett sådant verk som postverket
med dess skiftande tjänstgöring och dess krav på personalens rörlighet,
vilken vore ett oeftergivligt villkor för att tjänstemännens arbetskraft skulle
kunna på ett rationellt sätt tillvaratagas.

Redan nu gällande rätt för generalpoststyrelsen att, om kvinnlig ordinarie
befattningshavare vid postverket trädde i gifte, undantagsvis behålla
henne såsom extra tjänsteman hade, med hänsyn därtill att gift kvinna i
allmänhet endast i inskränkt mån kunde stå till verkets disposition, på
senare tider måst tillämpas på det sätt, att, när gift kvinna fått kvarstå
såsom extra posttjänsteman, hon ej erhållit fast placering d. v. s. stadigvarande
tjänstgöring, utan endast använts å tillfälliga förordnanden. Därigenom
hade hon kunnat bevara sin rätt att, i händelse av äktenskapets
upplösande genom mannens död eller annorledes, åter bliva fast placerad
i verket, vare sig såsom extra eller såsom ordinarie tjänsteman.

De gifta kvinnliga posttjänstemännen användes således för närvarande
huvudsakligen såsom vikarier för lediga ordinarie tjänstemän. Detta tillskott
till reservpersonalen skulle gå förlorat, om kvinnliga befattningshavare
i postverket berättigades att även efter ingånget äktenskap kvarstå
såsom ordinarie tjänstemän. På grund därav och enär det syntes vara
utom allt tvivel, att en ordinarie kvinnlig posttjänsteman, som vore gift,
i allmänhet skulle behöva mer tjänstledighet än en manlig eller en ogift
kvinnlig posttjänsteman, skulle ett medgivande för gift kvinna att behålla
ordinarie posttjänst medföra, att postverket nödgades hava större reservpersonal
än under nuvarande förhållanden.

Oavsett emellertid den eventuella ökningen av reservpersonalen syntes

de anförda, av postdirektörerna uttalade synpunkterna vara av så tungt
vägande betydelse, att generalpoststyrelsen funne sig böra på det bestämdaste
avstyrka, att kvinnlig befattningshavare vid postverket i allmänhet
tillerkändes sådan rätt, som i detta ärende ifrågasatts.

I särskilda undantagsfall syntes det visserligen kunna inträffa, att
kvinnlig ordinarie posttjänsteman även såsom gift skulle kunna dagligen
ägna föreskrivet antal timmar åt tjänstgöring i postverket, och vore det i
sådant fall fråga om anställning t. ex. i Stockholm med dess många placeringsmöjligheter,
skulle det måhända någon gång låta sig göra att bereda
den kvinnliga befattningshavaren i fråga lämplig tjänstgöring. Men dels
kvarstode även för dylikt fall vad anfört blivit om den gifta kvinnliga
tjänstemannens splittrade intressen och dels skulle, om generalpoststyrelsen
också endast för undantagsfall finge befogenhet att medgiva gift kvinnlig
posttjänstemans kvarstående i tjänsten, det för styrelsen bliva förenat
med den största svårighet att varje gång, när kvinnlig posttjänsteman, som
inginge äktenskap, önskade behålla sin tjänst, pröva, huruvida sådant lämpligen
läte sig göra.

Även om, såsom styrelsen ansåge sig kunna antaga, en styrelsen
tillerkänd befogenhet av nyssnämnda slag bleve förenad med rätt för styrelsen
att senare, när helst sådant av posttjänstens intresse påkallades,
skilja gift kvinnlig posttjänsteman från befattning, som hon vid äktenskapets
ingående fått behålla, skulle svårigheten att i varje fall handla rättvist
icke väsentligen minskas.

Om nämligen, såsom sannolikt i regel förr eller senare komme att
ske, det för gift kvinna, som tillåtits kvarstå i ordinarie posttjänst, bleve
förenat med svårighet att ägna sig åt tjänsten i den omfattning, som
skäligen borde av varje posttjänsteman fordras, skulle det alltid bliva
vanskligt att avgöra, när befattningshavaren i fråga icke längre kunde i
tjänsten bibehållas. Svårigheterna att bestämma denna tidpunkt i förening
med motviljan mot att annat än i yttersta nödfall tillgripa en sådan åtgärd
som att skilja en person från innehavande tjänst skulle säkerligen medföra,
att gifta kvinnor finge i långt större utsträckning än som vore för
postverkets skötsel gagneligt kvarstå såsom ordinarie tjänstemän i verket.
Särskilt skulle, såsom en följd härav, andra tjänstemäns berättigade an -

språk i fråga om befordrings- och placeringsmöjligheter m. i». trädas
för nära.

I nu förevarande hänseende intoge emellertid postverkets ordinarie
kvinnliga biträden en i viss mån annan ställning än de övriga kvinnliga
befattningshavarna. Även dessa biträden vore visserligen, enligt ordalydelsen
av § 2 i avlöningsreglementet, underkastade utvidgad eller ändrad
tjänstgöring samt förflyttning till annan tjänstgöringsort eller annan befattning,
men de ifrågavarande biträdena vore endast avsedda att utföra
renskrivning, expediering av skrivelser och vissa andra göromål, för vilka
postal utbildning icke erfordrades. Någon förflyttning av dylikt biträde
kunde således icke ifrågakomma till annan tjänst än till någon av de övriga,
jämförelsevis fåtaliga biträdesbefattningarna av samma slag, och icke
ens en sådan inskränkt möjlighet till förflyttning eller omplacering syntes
behöva anlitas annat än i yttersta undantagsfall.

Med hänsyn härtill och till den enklare beskaffenheten av de med
biträdesbefattningarna i fråga förenade göromål — vilkas utförande icke
ens förutsatte, att befattningshavarna ägde och underhölle kännedom om
gällande postala föreskrifter — syntes någon väsentlig erinran icke kunna
göras mot en sådan undantagsbestämmelse, att, när ordinarie kvinnligt
biträde vid postverket inginge äktenskap, det skulle ankomma på generalpoststyrelsen
att pröva, huruvida hon finge i befattningen kvarstå, dock med
rätt för styrelsen att jämväl senare, om sådant med hänsyn till tjänstens
behöriga upprätthållande ansåges nödigt, skilja henne från befattningen.

På grund av vad anfört blivit ansåg sig generalpoststyrelsen böra
såsom sin mening uttala, att ordinarie kvinnlig befattningshavare vid postverket
icke borde tillåtas att efter ingånget äktenskap bibehålla sin ordinarie
anställning, dock att, vad anginge ordinarie kvinnligt biträde vid
postverket, styrelsen utan större olägenhet kunde tillerkännas befogenhet
att, om dylikt biträde trädde i gifte, medgiva hennes kvarstående i
tjänsten, så länge detta icke med hänsyn till befattningens behöriga uppehållande
medförde olägenhet.

Utlåtande Telegrafstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 27 december 1912

ClVstyrXen'' anfört följande.

«/i« 1912.

De å ordinarie stat uppförda befattningar inom telegrafverket, vilka
besattes med kvinnliga innehavare, vore för det dåvarande följande:

inom styrelsen: befattningen såsom föreståndare för katalogexpeditionen
samt kontorsskrivarbefattningarna;

vid linjedistrikten: kassörs- och bokhållarbefattningarna; samt
vid stationerna: befattningarna såsom kommissarie av 5:e, 6:e och
7:e lönegraderna samt telegrafist-, vaktföreståndar-, kassörs-, bokhållaroch
interurbantelefonistbefattningarna.

fk’ån och med den 1 januari 1913 komme därtill kassörsbefattningen
vid verkstaden.

Av nämnda olika verksamhetsområden inom telegrafverket var telegraftrafikavdelningen
den, till vilken kvinnor först vunno tillträde. Det
första bemyndigandet att inom denna avdelning anställa kvinnliga tjänstemän
erhöll telegrafstyrelsen år 1863.

Den 14 mars 1863 ingingo Rikets Ständer med skrivelse till Kungl.
Maj:t, vari uttalades, att inom landet funnes ett högst betydande antal
kvinnor, vilka redan i följd av den omständigheten, att männens antal
understege det andra könets, icke kunde erhålla den verkningskrets, som
i äktenskapet vore dem anvisad. Rikets Ständer ansågo fördenskull staten
ej böra undandraga sig att åt dessa bereda medel till förvärv. I följd därav
och enär det vore känt, att i andra länder kvinnor med fördel användes
vid telegraf- och postanstalter m. fl. dylika inrättningar, hade Rikets Ständer
— vilka för sin del funno tidpunkten vara inne att utvidga kvinnans
rätt till anställning i det allmännas tjänst — velat hos Kungl. Maj:t anhålla
om vidtagande av åtgärder, varigenom tillfälle bereddes kvinna att
erhålla anställning i sådan tjänstebefattning, som kunde för henne vara
passande och till vars skötande hon visade sig äga erforderliga kunskaper
och skicklighet.

Genom kungl. brev den 10 juli 1863 meddelades därefter telegrafstyrelsen
tillstånd att i telegrafverket antaga kvinnliga tjänstemän. I
nämnda brev förklarade Kungl. Maj:t, att anställning av kvinnor i telegrafverkets
tjänst icke i allmänhet vore lämplig eller med telegrafverkets sanna
fördel överensstämmande. Emellertid kunde särskilda omständigheter någon
gång förekomma, då undantag skulle utan olägenhet kunna medgivas, så -

som t. ex. i fall hustru eller syster till telegraftjänsteman anställdes vid
station, där man eller broder vore tjänstgörande och där således någon
svårighet för besörjandet av de utom stationen förefallande tjänstegöromålen
icke behövde förefinnas. (Det ålåg nämligen då stationspersonalen att
avhjälpa förekommande linjefel.) På grund därav förklarades telegrafstyrelsen
oförhindrad att efter prövning av omständigheterna i varje särskilt
fall antaga jämväl kvinnor till bestridande av assistentbefattning.

När telefonväsendet sedermera tillkom, anställdes jämväl inom telefontrafikavdelningen
kvinnliga tjänstemän med sysselsättning dels vid den
egentliga telefonexpeditionen, dels såsom biträden åt stationsföreståndarna
med det ökade uppbörds- och redovisningsarbete, som telefonrörelsen föranledde.
Telefonpersonalen uttogs till en början bland den yngre extra
ordinarie kvinnliga telegrafpersonalen. Detta rekryteringssätt övergavs dock
efter hand som telefonväsendet vann utbredning, och i stället antogs för
telefontjänsten särskild personal med lägre kvalifikationer än de för telegrafistkåren
fastställda.

Inom styrelsen och vid linjedistrikten vunno kvinnorna så småningom
tillträde till vissa biträdesbefattningar, efter hand som dylika befattningar
enligt allmän praxis inom ämbetsverken gjordes tillgängliga för kvinnor.

Av de inom telegrafverket anställda kvinnorna hade de kvinnliga
assistenterna eller, såsom dessa numera till åtskillnad från de manliga telegraftjänstemännen
benämndes, telegrafisterna alltifrån den tid dylika tjänstemän
började antagas i telegrafverkets tjänst kunnat vinna ordinarie anställning.
Av de på senare tid tillskapade kvinnliga befattningarna uppfördes
de till telefonväsendet hörande å ordinarie stat först från och
med år 1903. I den med sistnämnda år ikraftträdande nya avlöningsstaten
för telegrafverket voro nämligen för första gången å ordinarie
stat uppförda de kvinnliga bokhållartjänsterna vid stationerna samt vaktföreståndar-
och interurbantelefonistbefattningarna. Övriga uppräknade,
för kvinnor tillgängliga befattningar uppfördes å ordinarie stat från och
med år 1908 i sammanhang med verkets då genomförda omorganisation.
Vid samma omorganisation företogs med telegrafpersonalen den förändringen,
att föreståndarbefattningarna vid vissa mindre stationer, vilka ditintills
innehafts av telegrafister, som i tjänsteställning varit likställda med

de biträdande telegrafisterna å de större stationerna, särskildes från övriga
teleo-rafistbefattningar samt omvandlades till kommissariebefattningar med

Ö 0

kvinnliga innehavare.

För innehavarna av samtliga å ordinarie stat uppförda kvinnliga
befattningar gällde enligt § 30 i instruktionen för telegrafstyrelsen den
11 oktober 1907, att vederbörande tjänsteman skulle vid ingånget äktenskap
anses hava frånträtt sin befattning, telegrafstyrelsen dock obetaget
att, där sådant ansåges lämpligt, bibehålla henne i extra tjänst.

Liknande bestämmelse, att ordinarie kvinnlig tjänsteman skulle i händelse
av giftermål anses hava frånträtt sin befattning, hade sedan äldsta
tider förekommit i de för kvinnliga tjänstemän vid telegrafverket utfärdade
konstitutorialen. Såsom instruktionsföreskrift för telegrafstyrelsen förekomme
bestämmelsen för första gången i den instruktion, som av Kungl.
Maj:t fastställdes den 31 december 1902.

Vid begagnandet av den telegrafstyrelsen tillagda rätten att låta
kvinnlig ordinarie tjänsteman efter ingånget äktenskap kvarstå i extra tjänst
hade styrelsen sedan gammalt följt den praxis, att dylikt kvarstående medgåves,
då äktenskap ingåtts med någon inom telegrafverket anställd person,
varemot i övriga fall vederbörande tjänsteman helt och hållet entledigats
ur verket. Enahanda praxis hade givetvis tillämpats, då kvinnlig extra
ordinarie tjänsteman ingått äktenskap.

Då arbetet vid telegrafapparaterna var det, till vilket kvinnor först
vunno tillträde, hade helt naturligt gällande bestämmelser och praxis i
fråga om de kvinnliga tjänstemännens rätt att kvarstå i tjänst efter ingånget
äktenskap ursprungligen tillkommit med hänsyn tagen till vad i
fråga om denna personal ansetts lämpligt. I de äldsta av telegrafstyrelsen
utfärdade bestämmelserna angående villkoren för kvinnors anställning i
telegrafverket, vilka daterade sig från den 2 maj 1864, förekömme ingen
föreskrift, huru i dylikt fall skulle förfaras.

Fråga härom uppstod första gången, då telegrafverkets båda intendenter
i gemensam skrivelse den 14 januari 1867 framhöllo behovet av
något stadgande rörande förhållandet, då kvinna, som erhållit ordinarie
anställning i telegrafverkets tjänst, därefter inginge giftermål. I detta avseende
hyste intendenterna den åsikten, att en kvinna, som sålunda inträdde

under annans målsmanskap, ej borde vid sin ordinarie telegraftjänst bibehållas,
varemot hon jämväl efter giftermålet ansågs kunna anlitas till bestridande
av tillfälliga förordnanden.

Med anledning därav gjorde telegrafstyrelsen den 21 januari 1867
det uttalandet, att »beträffande frågan, huruvida en kvinna, vilken såsom
ogift vunnit ordinarie anställning i telegrafverkets tjänst, vore berättigad
att däruti kvarstå även sedan hon inträtt i äktenskap, oaktat hon sålunda
kommit under mannens målsmanskap samt borde anses hava vunnit den
utkomst, som med hennes inträde i telegrafverket väl egentligen varit
åsyftad, telegrafstyrelsen, med avseende såväl härå, som å övriga härvid
förekommande omständigheter, funnit skäligt förklara, att, då kvinna, som
innehade ordinarie beställning vid telegrafverket, inginge äktenskap, hon
därigenom skulle i allmänhet anses hava frånträtt samma beställning».

I följd av en utav föreståndaren för Gränna station, e. o. assistenten
Mana Dybeck, hos Kungl. Maj:t gjord hemställan att jämväl efter ingånget
äktenskap med fanjunkaren A. G. Lindeberg tills vidare få bibehålla sin
föreståndarbefattning, hade telegrafstyrelsen tillfälle att i underdånigt utlåtande
den 10 december 1868 närmare utveckla motiven till nämnda bestämmelse.
Dessa voro,

att enligt styrelsens förmodan huvudsakliga skälet till Rikets Ständers
hos Kungl. Maj:t gjorda framställning om rättighet för kvinnor att bliva
anställda i post- och telegrafverken ävensom Kungl. Maj:ts rörande detta
ämne till telegrafstyrelsen avlåtna skrivelse den 10 juli 1863 varit avsikten
att bereda någon utväg åt ogifta, i knappa omständigheter stadda kvinnor
att kunna sig själva försörja,

att genom ingåendet av äktenskap en kvinna komme under mannens
målsmanskap och då borde anses hava vunnit den utkomst, som med
hennes inträde i telegrafverket väl egentligen varit åsyftad,

att de husliga förhållanden, varuti en gift kvinna såsom maka och
moder befunne sig, i de flesta fall syntes göra det ganska svårt för henne
att åt telegraftjänsten ägna all den omsorg, som tjänsten fordrade för att
väl skötas,

att därför, i verkets intresse, det vore nödigt att, såsom i Norge
och främmande länder likaledes skett, fastställa nämnda allmänna regel,

nämligen att kvinnas ingående i äktenskap borde anses innebära frånträdande
av erhållen ordinarie beställning i telegrafverkets tjänst; dock att
styrelsen ingalunda härigenom koinme att betaga sig rättigheten att, när
omständigheterna det tilläte, begagna sig av gift kvinnas biträde till bestridande
av tillfälliga förordnaden, samt slutligen

att, därest ett fruntimmer, som förestode eu telegrafstation, inginge
äktenskap med någon handlande eller annan person, som antingen redan
idkade eller sedermera började idka sådan affärsrörelse, varvid upplysning
eller ledning kunde hämtas av andras telegram, fara stundom kunde uppstå
för telegramhemlighetens bevarande, i vilket hänseende styrelsen ville
upplysa, att för någon tid tillbaka en viss kommun hos styrelsen begärt
avlägsnandet av den kvinnliga föreståndaren för därvarande privatstation
på den grund, att hon blivit förlovad med en handlande på stället.

• Av ovanstående skäl avstyrkte telegrafstyrelsen bifall till den underdåniga
framställningen, vilken ej heller blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Även vid ett senare tillfälle hade ändring av bestämmelserna om
gift kvinnas skyldighet att frånträda befattning såsom telegrafist ifrågasatts,
nämligen år 1894, då en i Ronneby tjänstgörande e. o. telegrafist Betty
Petersson hos Kungl. Maj:t gjorde framställning att även efter ingånget
äktenskap och bosättning å tjänstgöringsorten få kvarstå såsom e. o. telegrafist
med bibehållande av sitt förordnande. I följd av kungl. remiss
avgav telegrafstyrelsen den 4 december 1894 underdånigt utlåtande över
denna framställning.

I detta utlåtande anförde styrelsen, att enligt § 17 inom. 3 av instruktionen
för telegrafstyrelsen den 1 november 1878 det vore åt styrelsen överlämnat
att i mån av behov antaga e. o. tjänstemän till biträde vid telegraferingsgöromålen,
samt att styrelsen alltjämt följde den praxis, att telegrafist,
vare sig ordinarie eller extra ordinarie, som ingått äktenskap med icke
telegraftjänsteman, blivit ur verkets tjänst entledigad. Ett väsentligt skäl
till denna praxis hade varit hänsynen till bevarande av telegramhemligheten
och av allmänhetens orubbade förtroende till denna. Särskilt ur sistnämnda
synpunkt skulle rätt allvarsamma olägenheter kunna uppstå, exempelvis
vid ett sådant fall, att å en mindre plats telegrafi sten vore gift
med en affärsman och sålunda ägde tillfälle att erhålla kännedom om 4—151837.

Löneregleringskonmitténs bet. XLV11.

innehållet av de med hennes man konkurrerande affärsmännens telegrafkorrespondens.
Dessa skulle — framhöll styrelsen — helt säkert söka att,
såvitt möjligt vore, undvika att för sina meddelanden anlita telegrafstationen.

Liksom det enligt gällande instruktion för stationstjänstgöringen
vore för telegrafpersonalen förbjudet att befatta sig med handelsspekulationer
m. m. dylikt, hade telegrafstyrelsen därför, i full analogi med
bestämmelse i kungl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet, ansett, att icke heller kvinna, som vore i gifte förenad
med affärsman, borde i telegrafverkets tjänst bibehållas; och det hade icke
synts telegrafstyrelsen lämpligt eller ens möjligt att utöva någon kontroll
över verksamhet, bedriven av personer, som icke tillhörde telegrafverket,
vilket skulle påkallas, i det fall att tjänstgörande telegrafist tillätes vara i
äktenskap förenad med en utom verket stående man.

På grund av det anförda hemställde telegrafstyrelsen, att den underdåniga
ansökningen icke måtte vinna avseende. Densamma blev ock enligt
kungl. brev den 18 januari 1895 av Kungl. Maj:t avslagen.

Såsom av det relaterade framginge, hade telegrafstyrelsen städse intagit
sådan ställning till frågan om kvinnlig telegraftjänstemans bibehållande
i verkets tjänst efter ingånget äktenskap, att styrelsen ansett det
principiellt oriktigt låta henne fortfarande innehava ordinarie anställning,
medan däremot styrelsen vid intet tillfälle företrätt den ståndpunkten, att
ingånget äktenskap borde i och för sig utgöra hinder för henne att kvarstå
i extra tjänst, med möjlighet att, då förhållandena så medgåve, fortfarande
inom verket vinna tillfällig utkomst.

Att telegrafstyrelsen dock endast i mycket begränsad utsträckning
begagnat sig av sin rätt att såsom extra ordinarie bibehålla gift kvinna
i telegraftjänst vore, såsom av det sagda framginge, huvudsakligen förestavat
av omsorgen om telegramhemlighetens skyddande.

Vid bedömandet av den betydelse detta skäl blivit tillmätt måste
ihågkommas, att telegrafverket i jämförelse med alla andra verk intoge så
till vida en alldeles särskild undantagsställning, att innehållet i de meddelanden,
som genom verkets försorg överfördes mellan korrespondenterna,
läge fullständigt blottat för den expedierande personalen, och att därför

första villkoret för att allmänheten skulle med förtroende våga överlämna
sin korrespondens åt verket vore att den strängaste omsorg ägnades åt
telegramhemlighetens bevarande.

Särskilt gällde detta den del av allmänheten, nämligen affärsmännen,
vilka jämte det de med hänsyn till korrespondensens omfattning vore telegrafverkets
största kunder samtidigt också med avseende på vikten av
telegrammens innehåll vore mest beroende av att deras korrespondens icke
koinme till obehörigas kännedom.

Denna telegramhemlighetens fundamentala betydelse för verkets för
umgå att rätt fylla sitt ändamål gjorde det för telegrafstyrelsen omöjligt
att tillråda någon åtgärd, som vore ägnad att förminska säkerheten för
telegramhemligheten eller att rubba allmänhetens förtroende för denna.
Och att ett mera generellt medgivande för gifta kvinnor att handhava
telegraftjänst skulle innebära ett steg i sådan riktning, måste telegrafstyrelsen
anse ostridigt.

Givet vore nämligen, att en den effektivaste säkerhetsåtgärd mot
telegramhemlighetens förrådande och samtidigt en den nödvändigaste förutsättning
för allmänhetens förtroende bestode däruti, att verket icke rekryterades
med personer, som i det enskilda livet intoge en sådan ställning,
att tysthetsplikten måste förutsättas komma i konflikt med enskilda
vitala intressen.

Att emellertid just detta i många fall bleve förhållandet, om bland
personalen funnes utom verket gifta kvinnor, vore uppenbart. Det syntes
nämligen vara svårt att helt värja sig från den tanken, att, om exempelvis
hustrun till en affärsman tillätes förrätta telegraftjänst och genom
denna sin verksamhet bleve i tillfälle att ingående följa den av andra
affärsmän förda korrespondens, som berörde hennes mans affärsområde,
denna hustru mången gång måste känna det som en svår frestelse att, om
än icke direkt för mannen yppa innehållet i telegrammen, så dock genom
antydningar och råd söka sätta honom i stånd att till bådas gemensamma
ekonomiska fördel utnyttja den kunskap, hon sålunda förvärvat sig. Och
det syntes vara ställt utom varje tvivel, att, om vid något tillfälle en
affärsman hade att avsända ett telegram, vars innehåll han önskade hem lio-hålla

för sina konkurrenter, samme affärsman skulle känna det synner& -

ligen otryggt, om en dylik konkurrents hustru hade tillfälle att taga del
av telegrammet. Särskilt av sist antydda skäl, nämligen att en lätt förklarlig
om ock i flertalet fall måhända ogrundad misstro mot effektiviteten
av telegrafpersonalens tysthetsplikt ovillkorligen måste uppstå, skulle det
givetvis lända telegrafverket till skada, om eu affärsmans hustru tillätes
handhava telegraftjänst.

Telegrafstyrelsen hade — anförde styrelsen vidare — i själva verket
icke kunnat helt undgå att i praktiken röna erfarenhet av de olägenheter,
som kunde tänkas uppstå av berörda anledning. Denna erfarenhet härledde
sig från verkets minsta stationer, våxeltelefonstationerna i förening med
telegramexpedition. Vid dessa stationer ålåge det i allmänhet telefonabonnenterna
själva att anskaffa och avlöna personalen vid stationen. Ofta
vore då en handlande eller någon av dennes familj de enda, som kunde
åtaga sig stationens skötsel.

Gång efter annan hade emellertid från sådana stationer klagomål
ingått över att kunskapen om abonnenternas telegraf- och telefonkorrespondens
blivit utnyttjad på ett sätt, som varit abonnenterna till
förfång. Vid intet tillfälle hade något direkt brott mot tysthetsplikten
kunnat påvisas, men av vad som i de åsyftade fallen framkommit hade
i alla händelser på det mest otvetydiga sätt ådagalagts, att, genom
att anförtro åt en affärsman eller någon honom alltför närstående att
handhava telegraf- eller telefonexpedition, man försatte trafikanterna i ett
osäkerhetstillstånd, som för dem innebure en verklig olägenhet.

Att detta än mer skulle bliva förhållandet, om dylik personal användes
vid de egentliga telegrafstationerna med den större överblick över
korrespondensen till och från en hel grupp av stationer, som arbetet där
erbjöde, läge i öppen dag. Av nämnda skäl måste därför telegrafstyrelsen
bestämt avstyrka, att kvinna, som vore i gifte förenad med en affärsman,
tillätes kvarstå i sådan tjänst, med vilken vore förenad arbete vid telegrafapparaterna,
d. v. s. kommissarie- eller telegrafisttjänst.

Av skäl, som åberopats i förenämnda underdåniga utlåtande den 4
december 1894, nämligen att det icke vore för telegrafstyrelsen möjligt
att övervaka, huruvida en person utom telegrafverket bedreve eller vore
intressent uti sådan affärsverksamhet, som vore för telegrafverkets perso -

nal förbjuden och som därför enligt de anlagda synpunkterna ej heller
skulle få utövas av person, som vore i gifte förenad med telegraftjänsteman,
måste enligt telegrafstyrelsens uppfattning förbudet att kvarstå i
tjänst utsträckas att omfatta alla, vilkas mån icke vore anställda inom telegrafverket.

Den frågan syntes telegrafstyrelsen ligga nära till hands, huruvida
icke förut anförda synpunkter borde konsekvent medföra, att även manlig
telegraftjänsteman, som gifte sig utom telegrafverket, vore olämplig att
bibehållas i telegraftjänst. Då det emellertid »än så länge torde vara
regel här i landet, att mannen försörjer sin hustru och icke tvärtom»,
ansåg styrelsen, att man hade grundad anledning antaga, att telegraf tjänstemännens
hustrur icke bedreve handel eller annan näring, som vore för
telegrafijänstemännen förbjuden. Skulle det åter bliva mera allmänt bruk
att kvinnorna övertoge rollen av ’manförsörjarc’, syntes tiden då vara inne
för styrelsen att taga i övervägande, huruvida av förut anförda skäl restriktioner
måste införas beträffande manliga telegraftjänsteman, som trädde
i gifte.

Vad anfört blivit angående den med telegrafarbete sysselsatta personalen
vore, enligt styrelsens mening, i det störa hela tillämpligt jämväl på
telefonpersonalen. Visserligen vore vid telefonarbetet förhållandet så till
vida ett annat, att den expedierande personalen i allmänhet icke genom sin
tjänst tvingades att taga del av innehållet i den korrespondens, den förmedlade.
I realiteten bleve dock skillnaden obetydlig, om hänsyn toges till
frestelsen för den expedierande att trots förbud avlyssna telefonsamtal, när
hon väntade sig kunna hava intresse eller fördel av att erhålla kännedom
om desamma. Därtill korume, vad vaktföreståndarna anginge, att dessa,
för att kunna fullgöra sitt uppdrag att övervaka telefonledningarnas rationella
utnyttjande, allt emellanåt måste — låt vara genom att endast då
och då lyssna på telefonsamtalen — följa den å ledningarna framförda
korrespondensen. Även de expedierande telefonisterna kunde dessutom ej
så sällan vara tvungna att hålla sig inkopplade å ledningarna, särskilt vid
de tillfällen då ljudöverföringen på grund av stort ledningsavstånd, störningar
på linjen e. d. vore mindre tillfredsställande och samtalen därför
helt eller delvis måste förmedlas av telefonisterna.

Lika litet som i fråga om telegrafpersonalen kunde telegrafstyrelsen
därför tillråda, att den med telefonarbete sysselsatta personalen, d. v. s.
— förutom den å ordinarie stat icke uppförda telefonpersonalen — vaktföreståndare
och interurbantelefonister, tillätes kvarstå i tjänst efter ingånget
äktenskap med person utom telegrafverket.

Beträffande därefter den med kontorsarbete vid stationerna sysselsatta
kvinnliga personalen, d. v. s. kassörer och bokhållare ävensom vissa
telefonister, vore det sagda så till vida tillämpligt jämväl på dem, att de
samtliga såsom edsvurna tjänstemän ägde taga del av de telegram, som utväxlades,
och även i många fall i och för räkenskapsarbetets fullgörande
vore tvungna taga befattning med telegrammen. Visserligen gällde för
flertalet av denna personal, att de icke för tjänsten behövde eller utan särskilda
åtgärder vore i tillfälle att erhålla kännedom om telegrammen, medan
dessa ännu vore av aktuellt intresse, varför möjligheten för denna
personal att på ett obehörigt sätt begagna sig av tillgången till telegrammen
ej vore fullt så stor som vad fallet vore med den med det dagdio-a
expeditionsarbetet sysselsatta personalen.

Då emellertid en stor del av kontorspersonalen under fullgörandet
av sitt dagliga arbete vistades i de lokaler, där telegraf- och telefonexpeditionen
försigginge, intoge å andra sidan personalen i fråga likväl icke en
så avgjort olikartad ställning i förhållande till den med expeditionsarbete
sysselsatta personalen, att möjligheten för olägenheter av antydd art skulle
bliva helt utesluten. På grund därav måste enligt telegrafstyrelsens åsikt
även för denna personal gälla samma bestämmelser som för den övriga
stationspersonalen i fråga om skyldigheten att efter ingånget äktenskap med
icke telegraftjänsteman lämna verket.

Vad åter anginge den återstående delen av kvinnliga befattningshavare,
d. v. s. styrelsens, linjedistriktsbyråernas och verkstadens kvinnliga
tjänstemän, ansåge styrelsen dessas verksamhet icke vara av sådan art, att
hänsynen till telegramhemligheten eller andra förhållanden borde lägga
hinder i vägen för deras användande i telegrafverkets tjänst efter ingånget
äktenskap med person, tillhörande eller icke tillhörande telegrafverket.

Beträffande slutligen frågan, huruvida gift kvinnlig tjänsteman, som
enligt de anförda grunderna kunde tillåtas kvarstå i tjänst efter in -

gånget Rktenskap, borde få innehava ordinarie anställning eller allenast
medgivas rätt att kvarstå i extra ordinarie tjänst, yttrade telegrafstyrelsen,
att styrelsen måste hålla före, att den nuvarande bestämmelsen om skyldighet
för kvinnlig tjänsteman att efter ingånget äktenskap frånträda innehavd
ordinarie anställning borde i personalens eget intresse bibehållas.

Inom telegrafverket vore numera den principen genomförd, att varje
tjänst, som vore ständigt behövlig, besattes med ordinarie innehavare.
Tack vare tillämpningen av denna princip hade antalet extra ordinarie
tjänstemän kunnat hållas relativt lågt och befordringarna till ordinarie
tjänst därför blivit tämligen snabba. Det syntes emellertid utan vidare
vara klart, att en gift kvinnlig tjänsteman genom sin ställning som maka
och moder ofta måste för längre eller kortare tid bliva bunden vid hemmet.

För att fylla de tillfälliga vakanser, som av denna anledning allt
emellanåt skulle uppstå bland den ordinarie personalen, om bland densamma
funnes gifta kvinnor, stode givetvis ingen annan utväg till buds än att öka
den extra ordinarie personalen med ett antal, som nära nog måste överensstämma
med antalet i ordinarie tjänst kvarstående gifta kvinnor, och denna
stora extra personal, vars möjligheter att vinna befordran till ordinarie
tjänst därigenom skulle bliva synnerligen försämrade, skulle säkerligen
finna det olidligt att år efter år vara till hands vid de oberäkneligt inträffande
behoven av deras anlitande såsom vikarier för de gifta kvinnorna.

Då det väl syntes kunna förutsättas, att i det ojämförligt största
antalet fall den ogifta kvinnliga tjänstemannen vore vida mer i verkligt
behov av stadigvarande, ordinarie arbetsförtjänst än den gifta, skulle alltså
ett medgivande för gifta kvinnor att innehava ordinarie tjänst vara liktydig
med att förvärvsmöjligheterna för den mera behövande försämrades
till fördel för den mindre behövande. Ett sådant förhållande kunde emellertid
icke vara med rättvisa eller personalens egen verkliga fördel förenligt,
utan skulle i hög grad bidraga till att konservera det på senare tider ej
minst inom telegrafverket med all rätt bekämpade extraordinarie-systemet.

Från alla synpunkter måste därför anses lämpligast, att den gifta
kvinnan finge åtnöjas med anställningen såsom extra ordinarie med tillfällig
tjänstgöring såsom vikarie under semestrar och sjukledigheter eller
såsom förstärkning vid tillfälliga behov av ökad arbetskraft, medan dåre -

Utlåtande
av järnvägs
styrelsen 1/i
'' 1913.

mot de ordinarie befattningarna förbehölles åt de ogifta kvinnorna, vilkas
arbetskraft oavbrutet stode till telegrafverkets förfogande.

Såsom sammanfattning av det anförda ansåg sig telegrafstyrelsen
alltså böra framhålla,

att enligt styrelsens uppfattning den vid stationerna anställda kvinnliga
personalen — kvinnlig kommissarie, telegrafist, vaktföreståndare, interurbantelefonist,
kassör och bokhållare samt den kvinnliga extra ordinarie
personalen — borde efter ingånget giftermål med person inom telegrafverket
kunna medgivas rått att kvarstå i extra ordinarie tjänst men efter
giftermål med person utom telegrafverket helt och hållet skiljas från verket
samt

att övrig kvinnlig personal — samtliga kvinnliga tjänstemän hos styrelsen,
vid linjedistrikten och verkstaden — borde efter ingånget giftermål,
oavsett om detta ingåtts med person inom eller utom verket, kunna medgivas
rätt att kvarstå i extra ordinarie tjänst.

Därest de av telegrafstyrelsen sålunda uttalade åsikter biträddes av
Kungl. Maj:t, syntes det styrelsen, att § 30 i instruktionen för styrelsen
den 11 oktober 1907 borde givas följande ändrade lydelse:

»Kvinnlig tjänsteman, vilken ingår äktenskap, skall därmed anses hava
frånträtt sin befattning, dock med rätt för henne att kvarstå i extra ordinarie
tjänst, vad den vid stationerna anställda personalen angår likväl endast
i det fall, att äktenskapet ingås med tjänsteman inom telegrafverket.»

Järnvägsstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 1 februari 1913
i till en början erinrat om bestämmelserna i förevarande avseende i gällande
instruktion för styrelsen med underlydande distriktsförvaltningar §§77
och 128, för vilka bestämmelser redogjorts i inledningen till detta betänkande;
och har styrelsen meddelat, att ifrågavarande för ordinarie kvinnliga
tjänstehavare gällande bestämmelser enligt styrelsens beslut den 20 maj
1908 ägde tillämplighet jämväl i avseende å extra ordinarie kvinnliga tjänstehavare
inom styrelsen.

Styrelsen har därefter i sitt utlåtande anfört följande.

Vid statens järnvägar kunde kvinna erhålla ordinarie anställning såsom
bokhållare, kontorsskrivare eller kontorsbiträde.

Huru under de senaste tjugu åren den ordinarie stammen av ifrågavarande
tjänstehavare tillvuxit framginge av en utlåtandet närsluten bilaga,
vilken utvisade att, under det att sammanlagda antalet år 1894 utgjorde
44, antalet vuxit år 1904 till 125 samt för år 1913 utgjorde 227. Övervägande
antalet sysselsattes å styrelsens byråer och kontor, i främsta rummet
å kontrollkontoret. Förutom ordinarie tjänstehavare inom ifrågavarande
tjänstekategori funnes ett jämförelsevis mindre antal extra och extra ordinarie
anställda, huvudsakligen inom styrelsen till ett antal av omkring 40.

Omförmälda instruktionsbestämmelser för kvinnliga tjänstehavare
tillkommo i samband med genomförande av den år 1907 beslutade löneregleringen.
Den år 1906 för avgivande av förslag till denna lönereglering
tillsatta kommitté framhöll, att, enligt vad till kommitténs kännedom
kommit, det vid flera förekommande fall ansetts lämpligt, att vid statens
järnvägar anställd kvinnlig tjänstehavare, som trätt i gifte, bort frånträda
sin ordinarie befattning, varvid emellertid i saknad av föreskrift lämnats
åt hennes eget skön att därom bestämma. Enligt kommitténs mening
vore det dock önskligt, att stadgande därom intoges i instruktionen, därvid,
i likhet med vad i instruktionerna för telegrafstyrelsen och generalpoststyrelsen
bestämts, järnvägsstyrelsen borde förbehållas rätt att, där så
ansåges lämpligt, bibehålla sådana avgående kvinnliga befattningshavare i
extra tjänst.

Såsom i kungl. remissen (den 29 juni 1912) angåves, förefunnes för
vissa andra verk annan bestämmelse i förevarande avseende, i det att för
dem föreskrivits att, där kvinnlig innehavare av biträdesbefattning inginge
äktenskap, hon icke skulle vara skyldig att av sådan anledning avgå från
befattningen, därest icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn
till befattningens behöriga upprätthållande funne det nödigt.

Vid bedömande av det nu föreliggande spörsmålet ville järnvägsstyrelsen
framhålla, att förslaget att medgiva gift kvinnas kvarstående i
vare sig extra ordinarie eller ordinarie statstjänst i själva verket avsåge
att hos en och samma person förena två livsuppgifter, så väsentligt skilda
från varandra som makans och modrens, å ena sidan, och tjänstemannens,
å andra sidan; och ansåge styrelsen, att frågan huvudsakligen borde ses
ur denna synpunkt.

5—151837. Lönereglei''ingskommitténs bet. XLVII.

För kvinnor med normal begåvning och normala arbetskrafter vore
vartdera levnadskallet av beskaffenhet att helt taga sin utövare i anspråk,
för så vitt detsamma skulle bliva väl fyllt. Att kvinnor funnes, vilka
räckte till för båda uppgifterna, vore obestridligt, men dessa utgjorde undantag,
vilka icke upphävde regeln. Under normala förhållanden komme
därför åtminstone den ena, men i allmänhet båda uppgifterna att bliva
lidande på föreningen.

Då upprätthållande av ett rätt familjeliv med dess hälsobringande
inverkan på det uppväxande släktet såväl i moraliskt som i annat avseende
syntes i stort sett vara av större betydelse än tjänstemannaplikternas fullgörande,
kunde vid dylik förening dessa senares eftersättande ur allmän
synpunkt vara att föredraga. Sådant vore åter i tjänstehänseende betänkligt.

Det uppstode i varje fall en stråvan hos den kvinnliga tjänstemannen
att dela sina krafter mellan tjänsten och husmoderskallet till förfång
för dem båda. Familjelivet bleve därpå lidande, stundom även i
moraliskt avseende, och tjänsten fullgjordes på ett otillfredsställande sätt.
Det utförda arbetet komme därför icke att motsvara den för detsamma
utgående avlöningen. Därigenom skulle det förhållande uppstå, att en del
kvinnor, som lyckats vinna anställning vid statens verk, under en stor del
av sin livstid komme att åtnjuta en viss förmån, till vilken desamma icke
mer än andra kunde synas vara berättigade.

Ehuru, enligt vad angivet blivit, statens järnvägar sysselsatte ett betydande
antal kvinnliga tjänstemän, vilket efter allt att döma komme att
än ytterligare ökas, syntes, även om ett betydande antal av dessa skulle
träda i äktenskap utan att frånträda järnvägstjänsten, det i anledning därav
för dyrt betalade kvinnoarbetet icke ernå en sådan omfattning, att statsbanornas
ekonomi därav nämnvärt skulle påverkas. Det vore dock möjligt
att även en indirekt verkan skulle framkallas. Fn grupp tjänstemän
skulle nämligen, såsom av styrelsen framhållits, uppstå, av vilka icke fullt
arbete kunde fordras för full lön. Att även andra tjänstemannagrupper
skulle önska komma i åtnjutande av dylika förmåner syntes vara uppenbart.
Uti en förvaltning med en tjänstemannapersonal av över 20,000
personer vore det av yttersta vikt, att var och en fullt fyllde den honom
eller henne anvisade uppgiften. Ett avsteg från ett sådant krav medförde

vittgående följder i såväl disciplinärt som ekonomiskt avseende, vilka icke
borde förbises.

Frånsett förenämnda så att säga sociala syn å frågan, ville styrelsen
därjämte framhålla, att även i rekryteringshänseende vissa svårigheter skulle
möta genom det tänkta förslagets genomförande. Såsom maka och moder
bleve givetvis kvinnlig tjänstehavare längre eller kortare tider bunden vid
hemmet, och till tillfällig tjänstgöring skulle då genom urval ur föreliggande
ansökningar om inträde vid statens järnvägar från kvinnliga aspiranter
— vanligen förelåge därvid till prövning ett eller annat hundratal
— inkallas erforderligt antal aspiranter, vilka sedan vid de gifta kvinnliga
tjänstehavarnas återinträde i tjänst väl ur tjänstens synpunkt borde få avbryta
sin tillfälliga tjänstgöring och avbida nästa tillfälle för inkallande
till dylik tjänstgöring.

Detta osäkerhetstillstånd kunde medföra menliga verkningar i avseende
på rekryteringen, i det att flertalet sökande och kanske de bästa
arbetskrafterna icke kunde avvakta de blivande tillfällena till fortsatt tjänstgöring,
utan nödgades söka andra förvärvsmöjligheter.

Från allmän synpunkt sett kunde ock ifrågasättas, om det kunde ligga
rättvisa uti att sålunda försämra förvärvsmöjligheterna för den mer behövande
o stift a kvinnan till fördel för den mindre behövande.

Med åberopande av det anförda hemställde järnvägsstyrelsen, att någon
ändring i gällande instruktion för styrelsen med underlydande distriktsförvaltningar
icke måtte i förevarande avseende vidtagas.

Slutligen meddelade styrelsen, att enligt den 1 maj 1912 fastställd
»Prufungsordnung fur die mittleren und unteren Staatseisenbahnbeamten»
vid de preussiska statsbanorna redan vid kvinnlig persons antagande till
aspirant till befattning av ifrågavarande art fastsloges, att i händelse av
giftermål tjänsteförhållandet upphörde med utgången av den kalendermånad,
varunder giftermålet inginges.

Enligt inhämtade upplysningar funnes ej för statsbanorna i Norge
några allmänna bestämmelser i ämnet och hade spörsmålet där förekommit
i få fall. Fast anställd kvinna, som inginge äktenskap, hade i regel begärt
avsked för att helt gå upp i sin plikt som husmoder; i de övriga fallen hade
tillstånd att kvarstå bifallits, när sökande kunnat behörigen fullgöra tjänsten.

Reservation
vid järnvägsstyrelsens
utlåtande.

Från statsbanorna i Danmark hade upplysning lämnats, att kvinnlig
tjänstemans ingående av äktenskap icke ansåges oförenligt med hennes
kvarblivande i tjänst.

Från järnvägsstyrelsens i det underdåniga utlåtandet innefattade
mening var en av styrelsens ledamöter, dåvarande byrådirektören John
Lundberg, skiljaktig och avgav följande särskilda yttrande.

Ehuru han insåge, att det under vissa förhållanden kunde för tjänsten
medföra olägenhet, att kvinnlig tjänsteman vore gift, höll han dock
före, att denna olägenhet ej vore så stor, att den motiverade den enligt
hans mening obilliga bestämmelsen, att en kvinnlig tjänsteman skulle vara
skyldig frånträda sin befattning endast av den grund att hon inginge
äktenskap.

Reservanten ansåge således frågan, huruvida och i vad mån vid statens
järnvägar anställd kvinnlig befattningshavare, som inginge äktenskap,
kunde äga bibehålla sin anställning, böra besvaras sålunda, att kvinnlig
tjänsteman, som inginge äktenskap, icke av den anledningen borde förmenas
bibehålla sin anställning.

Då emellertid gift kvinnlig tjänsteman viss tid före och efter eventuell
nedkomst icke borde eller kunde tjänstgöra och således under denna
tid icke upprätthölle sin befattning, syntes det reservanten riktigt, att hon
under sagda tid icke åtnjöte några av de med befattningen förenade löneförmåner.
I fråga om huru denna tid skulle bestämmas, ansåge reservanten
sig ej kunna avgiva något förslag, utan inskränkte sig till att uttala,
att av hänsyn till övriga såväl manliga som kvinnliga tjänstemän å den
byrå eller det kontor, där den kvinnliga tjänstemannen vore anställd, berörda
tid borde förläggas till större del före än efter nedkomsten.

Om och när det visade sig, att kvinnlig tjänsteman av den grund
att hon vore gift icke behörigen upprätthölle sin befattning, borde hon
dock kunna av vederbörande överordnade myndighet förklaras skyldig att
avgå ur tjänsten.

Reservanten uttalade i sammanhang härmed, att § 881 i den för järn -

1 § 68 innehåller bestämmelser angående tjänstetillsättning inom järnvägsstyrelsen.

vägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar gällande instruktion
syntes böra undergå viss ändring.

Den i remissakten omförmälda, för vissa andra verk gällande bestämmelsen
lade — anförde reservanten vidare — i vederbörande överordnade
myndighets hand att förklara kvinnlig tjänsteman, som inginge äktenskap,
skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, när myndigheten
funne det nödigt med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande.

Därest denna bestämmelse bleve gällande även för statens järnvägar, skulle
den sålunda innefatta behörighet för järnvägsstyrelsen eller distriktsförvaltning
att, när gift kvinnlig tjänstemans bibehållande i sin befattning
befunnes icke vara förenligt med statens järnvägars intresse, kunna förklara
henne skyldig att avgå ur tjänsten.

Reservanten höll fördenskull före, att denna bestämmelse lämpligen
borde och kunde göras gällande även för statens järnvägar, i sammanhang
varmed emellertid borde meddelas föreskrift, att gift kvinnlig tjänsteman
skulle vara pliktig att viss tid före och efter eventuell nedkomst begagna
sig av tjänstledighet och därvid avstå samtliga löneförmåner. I

I anledning av omförmälda, av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen Framställoch
järnvägsstyrelsen avgivna underdåniga utlåtanden har från kvinnliga£s''sa lvinnpostföreningen,
kvinnliga telegrafpersonalens förening och statsbanornas ^“,^/ör-"
kvinnliga tjänstemannaförening till Ivungl. Maj:t ingivits en underdånig enin^g[3 30/12
framställning, daterad den 30 december 1913, och har, såsom förut omnämnts,
denna handling genom kungl. remiss den 2 januari 1914 överlämnats
till löneregleringskommittén för att tagas i övervägande vid avgivande
av det genom kungl. remissen den 28 november 1913 infordrade utlåtandet
i ärendet.

I framställningen från de nämnda tre föreningarna anföres till en
början följande.

Den på senare tider inträdda ökningen i levnadskostnaderna, vilken,
vad särskilt beträffade statens tjänstemän, icke till fullo motsvarades av
genomförda lönregleringar, utgjorde som bekant en bland orsakerna till
den i betänklig grad minskade äktenskapsfrekvensen i vårt land. I allt
fall framstode nu vida oftare än förr såsom en nödvändig förutsättning

för bildandet av familj, att även hustrun under någon tid ekonomiskt bidroge
till densammas underhåll. Då hustrun under sådana förhållanden
tvingades att dagligen lämna hemmet för åtskilliga timmar, måste detta
givetvis betraktas såsom en nödfallsutväg. Det oaktat syntes någon tvekan
icke kunna råda om det ur såväl statens som individens synpunkt önskvärda
däri, att även under sådana förhållanden äktenskap stiftades, där
detta eljest icke skulle vara möjligt.

Det måste alltså anses ligga i statens intresse att genom en förbättring
i de gifta kvinnliga tjänstemännens avlöningsförhållanden underlätta
ingåendet av äktenskap i dylika fall. Därvid syntes det ej vara att befara,
att de gifta kvinnorna komme att mera än nu vore fallet tveka i valet
att helt ägna sig åt sin uppgift i hemmet med avstående av de med statstjänsten
förenade förmånerna, utan komme det nog fortfarande att betraktas
som en nödfallsutväg för möjliggörande av äktenskaps ingående, att
hustrun bibehölle tidigare anställning, och komme hon otvivelaktigt att, så
snart förhållandena medgåve, lämna densamma.

Nutidens, tack vare ändamålsenliga hjälpmedel, förenklade arbetsmetoder
i hemmen vore i hög grad ägnade att motverka de olägenheter från
familjens synpunkt, som utan tvivel uppstode i de fall, då hustrun på
grund av annat arbete icke kunde helt ägna sina omsorger åt hemmets
skötsel. Vad beträffade statens intresse, att de gifta kvinnliga tjänstemännen
gjorde ett lika gott arbete som de ogifta, syntes erfarenheten icke
hava givit stöd för påstående om motsatsen. I de flesta fall finge nu en
kvinnlig tjänsteman, som efter ingånget äktenskap kvarstode, utföra samma
arbete som hon tidigare fullgjort, men mot avsevärt mindre avlöning.

En omständighet, som ej syntes böra förbises, vore, att de kvinnliga
ordinarie tjänstemännen ofta hade bakom sig en lång tids tjänstgöring
mot jämförelsevis ringa avlöning såväl i allmänhet betraktat som i förhållande
till deras manliga kamrater med motsvarande arbete. Det måste
då kännas dubbelt hårt att på en gång se inkomsterna betydligt minskade
och inbetalda pensionsavgifter förlorade. Rent principiellt vore det väl
för övrigt staten såsom arbetsgivare ovärdigt att betaga en del av sina
tjänstemän förmånen att, om förhållandena så påfordrade, fortfarande göra

bruk av sina tidigare förvärvade kunskaper och färdigheter mot en arbetet
motsvarande ersättning.

Härvid syntes en jämförelse lämpligen kunna göras med en annan
kategori av kvinnor, nämligen folkskollärarinnorna. Dessa finge efter
äktenskaps ingående bibehålla ordinarie anställning. Och dock vore lära
rinnans kall så till vida mera krävande än den kvinnliga statstjänstemannens,
att den förra måste under fritiden i hemmet bereda sig till sina lektioner,
under det att tjänstemannens arbete i regel vore uteslutande förlagt till
tjänsterummet. Härtill komrne, att det ofta vore förenat med betydligt
större olägenheter att vid inträffande ledighet för en lärarinna låta hennes
arbete, som vore av mera personlig art än tjänstemannens, utföras av vikarie.

I Danmark och Norge vore de gifta kvinnliga tjänstemännens ställning
vida gynnsammare än hos oss, i det att de där ägde åtminstone
villkorlig rätt att kvarstå i ordinarie tjänst eller till och med kunde befordras
”till dylik. Någon olägenhet därav hade, enligt vad resp. ämbetsverk
uppgivit, ej visat sig.

Efter angivande av dessa allmänna synpunkter i frågan upptagas i
de omförmälda kvinnliga föreningarnas framställning till granskning och
bemötande särskilda skäl, som av styrelserna för de tre verken åberopats till
stöd för deras avvisande ståndpunkt. I sådant hänseende anföres följande.

Generalpoststyrelsen hade i sitt yttrande åberopat en del av cheferna
för de olika postdistrikten — postdirektörerna framhållna synpunkter,
som talade mot gift kvinnas bibehållande i posttjänst.

Beträffande de svårigheter, som ansåges föreligga att ordna tjänstgöringen
för gift kvinnlig tjänsteman på ett ur såväl tjänstens som befattningshavarens
synpunkt tillfredsställande sätt, syntes dessa svårighetei ej
bliva större, än att de med litet god vilja kunde övervinnas utan förfång
för den övriga personalen eller avsevärd ökning av postverkets utgifter. I
detta hänseende åberopas i de kvinnliga föreningarnas framställning det
av dåvarande postdirektören i Stockholms distrikt C. A. Hasselrot avgivna
yttrandet i frågan.1

1 I detta yttrande, daterat den 24 augusti 1912 och varav en bestyrkt avskrift tillställts
kommittén, anföres följande. .....

»Ur postverkets synpunkt torde intet vara att erinra däremot, att ordinarie kvinnlig

Det anförda exemplet med hustrun som postexpeditör till sin man,
postmästaren, syntes ej komma att i verkligheten inträffa, då det ej vore
antagligt, att en gift kvinnlig tjänsteman kvarstode i tjänst, sedan hennes
* helt äQna si^, åt sin uppgift i hemmet.

Då det framhållits, att den gifta kvinnliga tjänstemannen i regel
skulle åt verket ägna endast en begränsad tid, vore det svårt att fatta vad
härmed avsåges. De kvinnliga posttjänstemännen sysselsattes så gott som
uteslutande i expeditionstjänst. Den dagliga tjänstgöringstiden vore minst
7 timmar och arbetets art lade absolut hinder i vägen för att låta de husliga
intressena obehörigt inkräkta på tjänsteplikterna.

Generalpoststyrelsen hade för egen del »ansett sig böra se saken
uteslutande ur synpunkten av posttjänstens behöriga tillgodoseende». Riktigare
hade väl dock varit, om styrelsen även något beaktat den ifrågavarande
tjänstemannagruppens berättigade intressen och endast, där dessa
komme i konflikt med tjänstens, låtit denna gå före.

Emellertid hade styrelsen såsom skäl för det nu tillämpade förfaringssättet
att, när gift kvinna finge kvarstå såsom extra posttjänsteman,
hon endast erhölle tillfälliga förordnanden, anfört, att gift kvinna i allmänhet
endast i inskränkt mån kunde stå till verkets disposition. Riktigheten
av detta påstående syntes dock kunna allvarligt ifrågasättas. I den mån
detsamma endast innebure ett visst hänsynstagande till den gifta kvinnan,
syntes detsamma i allt fall sakna berättigande, då anspråk härpå ej gjordes
gällande av henne själv.

Beträffande det förmodade behovet av reservpersonalens ökning såsom
följd av en ändring i nu rådande förhållanden vore att märka, att postverket
på grund av arbetets högst olika omfattning under olika delar av

befattningshavare i postverkets tjänst vid giftermål kvarstår såsom ordinarie tjänsteman eller
att gift kvinna, som kvarstår såsom extra postexpeditör antingen med fast placering eller
utan fast placering, men till postverkets oinskränkta disposition, antages till ordinarie postexpeditör,
da sa eljest kan ifrågakomma.

Som det emellertid synes vara mindre lämpligt, att gift kvinna innehar befattning
utöver postexpeditörsgraden, borde hennes befogenhet att efter giftermål kvarstå såsom ordinarie
begränsas till förenämnda tjänstegrad.

Dock borde gift kvinna ej tillåtas tjänstgöra under mera framskridet havandeskap;
och skulle därför även kunna ifrågasättas, om icke i följd av sådant tillstånd uppkommen
tjänstledighet borde likställas med ledighet för enskilda angelägenheters vårdande.»

året redan för närvarande hade en mycket stor reservpersonal. Med hänsyn
till vad tidigare anförts därom, att hustruns kvarstående som tjänsteman
alltid komme att betraktas såsom en nödfallsutväg, vore det ej antagligt,
att så många kvinnliga tjänstemän komme att även med förbättrade lönevillkor
kvarstå i tjänst, att behovet av reservpersonal rönte inflytande därav.

Telegrafstyrelsen hölle före, att omsorgen om telegramhemlighetens
skyddande och särskilt verkets intresse av, att icke hos den telegrafkorresponderande
allmänheten — i främsta rummet affärsmännen — anledning
må uppstå till en enligt styrelsens förmenande »lätt förklarlig om ock i
flertalet fall måhända ogrundad misstro mot effektiviteten av telegrafpersonalens
tysthetsplikt», borde anses medföra absolut hinder för att i vare
sig ordinarie eller extra ordinarie tjänst bibehålla vid trafikavdelningen
anställd kvinnlig befattningshavare, som inginge giftermål med person utom
telegrafverket.

Något brott mot tysthetsplikten hade veterligen hittills ej förekommit
bland de kvinnliga telegraftjänstemännen och styrelsen hade icke heller
kunnat till stöd för sitt nämnda yttrande åberopa annan ur praktiken hämtad
erfarenhet, än att klagomål i detta hänseende förekommit från en del
av verkets minsta stationer, växeltelefonstationerna i förening med telegramexpedition.
Vid intet tillfälle hade dock enligt styrelsens uppgift något
direkt brott mot tysthetsplikten ens i dessa fall kunnat påvisas. Någon
jämförelse mellan den vid dessa stationer tjänstgörande personalen — som
i allmänhet anskaffades och avlönades av telefonabonnenterna själva och
ofta nog utgjordes av en handlande eller någon av dennes familj eller
tjänare — å ena, och de kvinnliga telegraftjänstemännen, å andra sidan,
syntes väl icke kunna ifrågakomma. Man finge dock beakta, att de förmåner
i avseende å uppfostran och social ställning, som kommit de kvinnliga
telegraftjänstemännen till del, tillika utgjorde en säker borgen för,
att hos dem även funnes en stark ansvarskänsla.

Beträffande den kvinnliga stationspersonalen gällde i icke ringare
grad än vad anginge deras manliga kamrater, att tysthetsplikten så ingått
i medvetandet, att den blivit ett med tjänsten. De med tjänsten förenade
hemligheterna komme icke över tjänsterummets tröskel.

De av telegrafstyrelsen anförda skälen till att ändring härutinnan

6—151837. Löneregleringslcommitténs bet. XLV1I.

vore att befara i och med ingåendet av äktenskap syntes icke kunna anses
övertygande. Ty även om det exempelvis för en affärsmans hustru kunde
tyckas utgöra en frestelse att på ett eller annat sätt bereda mannen tillfälle
att utnyttja hustruns kännedom om den av andra affärsmän på platsen
förda korrespondensen, syntes detta icke böra tillmätas betydelse gentemot
den dagliga erfarenheten om plikttroheten hos en stor, om sitt ansvar
medveten tjänstemannakår. Vore det i betraktande härav verkligen sannolikt,
att enbart utsikten till en med oberäkneliga risker av allvarligaste
slag förenad materiell fördel skulle kunna medföra en så betänklig avtrubbning
i uppfattningen av heder och tro?

Utginge man från ett dylikt antagande, måste man emellertid allvarligt
beakta, att andra band än äktenskapets kunde medföra lika stor
frestelse till pliktförgätenhet. Med ingånget äktenskap syntes väl i främsta
rummet uti ifrågavarande hänseende böra jämnställas eklaterad förlovning.
Vidare kunde tänkas det fall, att en manlig telegraftjänsteman, vars fader
vore affärsman, komme i tillfälle att taga del av med fadern konkurrerande
affärsmäns telegramkorrespondens. Likväl syntes man ej gärna kunna
ifrågasätta att på dylika och andra därmed jämförliga fall konsekvent
tillämpa vad telegrafstyrelsen beträffande de utom verket gifta kvinnliga
befattningshavarna ansett såsom en ofrånkomlig nödvändighet.

Varje anledning till oro för, att allmänheten med minskad trygghet
skulle lämna sin korrespondens till befordran genom en utom telegrafverket
gift kvinna, försvunne säkerligen i och med det, att verkets styrelse
visade sig hava det tillbörliga förtroendet för ansvarskänslan hos en sådan
befattningshavare.

Beträffande slutligen vad telegrafstyrelsen anfört till stöd för sin
mening, att gift kvinnlig tjänsteman allenast borde medgivas rätt att kvarstå
i extra ordinarie tjänst, nämligen att detta skulle vara betingat av
hänsyn till personalens eget intresse, syntes böra beaktas, att de kvinnliga
tjänstemännen givetvis endast i nödfall komme att efter ingånget äktenskap
kvarstå i tjänsten, och i allt fall komme de att, så snart familjens ekonomi
tilläte, lämna sin anställning. Även om alltså någon ökning av den extra
ordinarie personalen skulle erfordras, därest de gifta kvinnorna iinge tillstånd
att innehava ordinarie anställning, syntes denna ökning ej bliva avsevärd.

Järnvägsstyrelsen hade såsom sin åsikt uttalat, att det i regel icke
kunde väntas, att en gift kvinna, som tillika vore statstjänsteman, vare
sig ordinarie eller extra ordinarie, skulle kunna nöjaktigt fylla båda dessa
krävande uppgifter; familjelivet bleve därpå lidande och tjänsten fullgjordes
på ett otillfredsställande sätt.

För den gifta kvinnan vore visserligen idealet att helt kunna ägna
sig åt sin uppgift som maka och moder, men syntes det dock, såsom tidigare
påpekats, vara önskvärt, att äktenskap komme till stånd även i de
fall, då detta ej läte sig göra med mindre än att hustrun ekonomiskt bidroge
till familjens underhåll. Dittills vunnen erfarenhet av de kvinnliga
gifta tjänstemännens tjänstgöring syntes ej giva stöd åt påståendet, att
dessas arbete i mindre grad än de ogiftas motsvarade den för detsamma
utgående avlöningen, och någon ändring därutinnan till förfång för staten
syntes ej bliva följden av en båttre uppskattning av de gifta kvinnliga
tjänstemännens arbete.

Då det övervägande antalet kvinnliga tjänstemän hos statens järnvägar
vore anställda i styrelsen, där expeditionsarbete ej förekomme, och
då även bland de å distrikten anställda endast ett fåtal hade dylikt arbete,
syntes det utan svårighet låta sig göra att vid gift kvinnlig tjänstemans
ledighet fördela hennes arbete bland de övriga å samma avdelning anställda
tjänstemännen. Så plägade i regel för närvarande ske vid inträffande ledigheter
bland den å styrelsens kontor anställda personalen. Därigenom
syntes alltså den av järnvägsstyrelsen påpekade svårigheten i rekryteringshänseende
bortfalla.

Beträffande den av byrådirektören Lundberg vid ärendets behandling
i järnvägsstyrelsen anmälda avvikande mening syntes böra uppmärksammas,
att han var föredragande för kontrollkontoret, där de flesta kvinnliga tjänstemännen
vore anställda.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställes i den underdåniga
framställningen om sådan ändring i gällande bestämmelser, att
kvinnlig befattningshavare vid statens kommunikationsverk, som ingår
äktenskap, må äga bibehålla sin anställning och hava samma möjlighet
till befordran som ogift kvinnlig tjänsteman.

Kommitténs yttrande.

Då kommittén nu går att för sin del yttra sig uti föreliggande
ärende, anser sig kommittén böra till en början från inledningen till detta
betänkande erinra, att kommittén tidigare vid avgivandet av särskilda i
inledningen angivna betänkanden, behandlande kvinnas anställning i statstjänst,
ansett sig böra förutsätta, att till de befattningar, om vilka då
var fråga, icke finge befordras gift kvinna, utan allenast sådan, som vore
ogift eller änka. Därjämte hade kommittén omfattat den mening, att, om

. . t o'' ''

kvinna, som innehade ordinarie befattning, inginge äktenskap, hon skulle
anses därmed hava franträtt befattningen, dock att i fråga om kvinnliga
biträden vederbörande myndighet skulle äga att, där sådant befunnes
lämpligt, bibehålla henne i extra tjänst eller använda henne såsom tillfälligt
biträde.

Kommitténs uppfattning i nämnda hänseenden har emellertid icke
godkänts av statsmakterna, utan har beträffande en mängd uti förberörda
inledning angivna, för kvinnor avsedda befattningar stadgats, att gift
kvinna må till sådan befattning befordras, dock allenast efter av Kungl.
Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande, samt att,
där kvinnlig innehavare av dylik befattning ingår äktenskap, hon icke
skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest
icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn till befattningens
behöriga upprätthållande finner det nödigt.

Då statsmakterna sålunda måste anses hava i princip intagit sin
ställning beträffande nämnda spörsmål, har kommittén fattat sitt uppdrag
beträffande den nu föreliggande frågan angående gift kvinnas anställning
i ordinarie tjänst vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar sålunda,
att kommittén skolat undersöka, huruvida — frånsett de allmänna
invändningar, som må kunna göras mot användning över huvud taget av

gift kvinna i ordinarie statstjänst — beträffande de tre nämnda verken
sådana särskilda förhållanden blivit ådagalagda, som må böra föranleda
undantag från de av statsmakterna godkända principerna i förevarande
hänseenden.

Av de utav generalpoststyrelscn, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen
i detta ärende framställda erinringar mot gift kvinnas anställning
i ordinarie tjänst vid vederbörande verk äro en del att hänföra till de
nyss antydda allmänna invändningarna. Kommittén har fördenskull,
såsom kommittén fattat sitt uppdrag i förevarande ärende, ansett sig icke
böra ingå i närmare granskning av vad styrelserna i sådant avseende
anfört.

Till sådana allmänna invändningar torde höra vad i järnvägsstyrelsens
och även generalpoststyrelsens utlåtanden anförts om svårigheten för
en kvinna att förena två så olika uppgifter som, å ena sidan, makans och
modrens, och, å andra sidan, tjänstemannens, till följd varav ock gift
kvinnas arbete i statstjänst i allmänhet ej skulle kunna bliva av den kvalitet
som en ogift kvinnas.

Vidare torde till sådana allmänna invändningar vara att hänföra vad
i telegrafstyrelsens och järnvägsstyrelsens utlåtanden förekommer i fråga
därom att den ogifta kvinnan i allmänhet vore i större behov av arbetsförtjänst
än den gifta och att fördenskull genom gift kvinnas kvarstående i
statstjänsten förvärvsmöjligheterna för den mera behövande ogifta kvinnan
bleve försämrade.

De tre nämnda styrelserna hava ock var för sig framhållit, hurusom
den omständigheten, att gift kvinnlig befattningshavare genom sin ställning
som maka och moder ofta måste för längre eller kortare tid bliva
bunden vid hemmet, komme att föranleda ökat behov av vikarier.

Även detta torde höra till kretsen av de allmänna invändningarna
mot gift kvinnas användning i ordinarie tjänst, om än medgivas måste, att
invändningen kan erhålla mera betydelse ju större den särskilda kår är,
som frågan gäller.

Framställningen från kvinnliga postföreningen, kvinnliga telegrafpersonalens
förening och statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening

synes ock giva vid handen, att man från föreningarnas sida väntat sig
särskilt avseende å nyssnämnda invändning.

Föreningarna hava därför vid behandlingen av spörsmålet om personalen
vid statens järnvägar satt i fråga, att vid ledighet för gift kvinnlig
tjänsteman hennes arbete i regel skulle utan svårighet kunna fördelas
bland de övriga å samma avdelning anställda tjänstemännen.

Oavsett den större eller mindre betydelse, som må böra tilläggas
invändningen i fråga, har kommittén emellertid velat för sin del i detta
sammanhang uttala, att, för så vitt föreningarna avsett, att den sålunda
föreslagna anordningen skulle tillämpas vid ledighet åt gift kvinna på
grund av havandeskap, förslaget synes kommittén böra bestämt tillbakavisas.
Ledighet av sådan anledning torde nämligen i regel böra likställas med
ledighet för enskilda angelägenheter och sålunda befattningshavaren vara
i fråga om löneförmåners avstående till vikarie underkastad de för dylik
ledighet gällande bestämmelser.

* *

Efter dessa mera allmänna erinringar övergår kommittén till att
skärskåda de invändningar mot gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst,
som anförts med hänsyn till de särskilda förhållandena vid de olika verken.

Postverket.

Till en början må erinras, att generalpoststyrelsen uti sitt föreliggande
utlåtande uttalat såsom sin mening, att, vad angår ordinarie
kvinnligt biträde vid postverket, styrelsen utan större olägenheter skulle
kunna tillerkännas befogenhet att, om dylikt biträde trädde i gifte, medgiva
hennes kvarstående i tjänsten, så länge detta icke med hänsyn till
befattningens behöriga uppehållande medförde olägenhet.

Däremot har styrelsen ansett, att annan ordinarie kvinnlig befattningshavare
vid postverket icke borde tillåtas att efter ingånget äktenskap
behålla sin ordinarie anställning1.

Såsom stöd för styrelsens uppfattning i sistnämnda hänseende hava

anförts, förutom i det föregående omförmålda allmänna invändningar,
jämväl vissa speciella sådana.

Sålunda har framhållits, hurusom avsevärda svårigheter att ordna
tjänstgöringen på ett ur såväl tjänstens som befattningshavarens synpunkt
tillfredsställande sätt stundom skulle uppstå, därest kvinnlig befattningshavare
efter ingånget äktenskap finge kvarstå i tjänsten.

I sådant hänseende har särskilt påpekats,''hurusom förflyttning av
gift kvinnlig befattningshavare till annan ort än mannens hemvist skulle
möta hinder, samt att, om bägge makarna vore posttjänstemän med tjänstgöring
å samma postkontor, skulle, bland annat, det förhållandet kunna
inträffa, att den ena makan skulle hava att kontrollera den andras penningförvaltning.

Vidkommande den angivna svårigheten beträffande förflyttning av
gift kvinnlig befattningshavare från en ort till annan må i förbigående
anmärkas, att, enligt vad kommittén inhämtat, förflyttning av kvinnlig
(ogift) befattningshavare med fast placering hittills endast undantagsvis
förekommit i andra fall än då vederbörande därom gjort framställning
eller förklarat sig icke hava något att erinra mot förflyttning.

Oavsett nämnda förhållande anser sig kommittén böra bestämt uttala,
att, om gift kvinna tillätes innehava ordinarie tjänst, hon icke i
tjänsten må i något hänseende intaga någon som hälst gynnad undantagsställning.
Därest sålunda det ur verkets synpunkt kräves, att en befattningshavare
underkastas förflyttning, bör ock vederbörande åläggas
sådan flyttning, utan att därvid någon hänsyn må tagas till det förhållandet,
att befattningshavaren är en gift kvinna. Då emellertid en gift kvinnlig
befattningshavare ofta icke lärer vilja underkasta sig förflyttning
till annan ort, inträder alltså i sådant fall beträffande henne, därest hon
icke frivilligt avgår ur tjänsten, den förutsättning för hennes entledigande,
som omförmäles i de allmänna grunderna beträffande kvinnliga befattningar,
nämligen att befattningen eljest icke kan behörigen upprätthållas.

Vad särskilt beträffar det av generalpoststyrelsen påpekade förhållandet,
att av två i äktenskap med varandra förenade befattningshavare å
ett och samma postkontor den ena skulle hava att kontrollera den andras
penningförvaltning, delar kommittén till fullo generalpoststyrelsens uppfatt -

ning, att detta skulle innebära en oegentlighet. Kommittén håller fördenskull
före, att, om ett sådant förhållande icke lämpligen kan genom annan
åtgärd i det speciella fallet undvikas, särskilt fog finnes att kräva förflyttning
av endera makan till annat postkontor, något som då, enligt vad
förut antytts, ej sällan torde föranleda, att den gifta kvinnan antingen
själv begär avsked eller erhåller entledigande.

Generalpoststyrelsen har vidare erinrat, att gifta kvinnor, som fått
kvarstå i postverkets tjänst såsom extra tjänstemän, huvudsakligen användas
såsom vikarier för lediga ordinarie tjänstemän. Enligt styrelsens mening
skulle detta tillskott till postverkets reservpersonal gå förlorat, om
kvinnliga befattningshavare i postverket berättigades att även efter ingånget
äktenskap kvarstå såsom ordinarie tjänstemän. På grund härav och då
ordinarie kvinnlig posttjänsteman, som vore gift, tvivelsutan i allmänhet
skulle behöva mer tjänstledighet än en manlig eller en ogift kvinnlig
posttjänsteman, anser styrelsen, att ett medgivande för gift kvinna att behålla
ordinarie posttjänst skulle medföra, att postverket nödgades hava
större reservpersonal än under nuvarande förhållanden.

Häremot torde kunna framhållas, att, även om det bleve tillåtet för
gifta kvinnor att innehava ordinarie befattning vid postverket, säkerligen
långt ifrån alla kvinnliga posttjänstemän, som ingått gifte, skulle komma
att begagna sig av en dylik rätt, utan torde nogsamt ett avsevärt antal
gifta kvinnor åtnöja sig med att få kvarstå i extra tjänst, för att därmed
kunna för sig bevara möjligheten att i händelse av äktenskapets upplösning
åter bliva fast placerade vid verket.

Om än sålunda det tillskott till postverkets reservpersonal, som de
gifta kvinnorna hittills lämnat, icke torde komma att helt gå förlorat,
lärer dock någon ökning av postverkets reservpersonal möjligen bliva erfoiderlig
med hänsyn till gift kvinnlig tjänstemans större behov av ledighet.
Då emellertid jämväl i fråga om kvinnliga biträden i allmänhet, vilka
äro gifta, motsvarande behov av ledighet torde göra sig gällande, synes
en eventuell ökning av postverkets reservpersonal för nämnda ändamål
få anses utgöra en konsekvens av statsmakternas redan fattade beslut beträffande
gift kvinnas rätt att innehava ordinarie befattning.

Telegrafverket.

Telegrafstyrelsen har såsom sin uppfattning uti förevarande fråga framhållit,
att annan kvinnlig personal vid telegrafverket än den vid stationerna
anställda bör efter ingånget giftermål kunna medgivas rätt att kvarstå i
extra ordinarie tjänst vid verket, men att den vid stationerna anställda
kvinnliga personalen bör efter giftermål kunna medgivas sådan rätt allenast
för det fall att äktenskapet ingåtts med person tillhörande telegrafverket.

Mot att i ordinarie tjänst skulle få användas gift kvinna tillhörande
den förra gruppen av befattningshavare (kvinnliga tjänstemän hos telegrafstyrelsen,
vid linjedistrikten och verkstaden) hava icke av styrelsen anförts
några andra invändningar än de allmänna, varom i det föregående förmälts.
Vid sådant förhållande samt då ifrågavarande kvinnliga befattningshavare
i allmänhet torde hava ungefär enahanda arbetsuppgifter som
kvinnliga biträden i de numera fastställda tre särskilda graderna, synes
det kommittén, att icke någon som helst anledning föreligger att beträffande
nämnda personal vid telegrafverket göra något avsteg från de allmänna
orunder uti nu ifrågavarande hänseenden, som av statsmakterna beslutats.

Vad åter beträffar den vid stationerna anställda personalen, anser
telegrafstyrelsen, att i fråga om densamma hänsyn måste tagas till de särskilda
förhållanden, som betingas av den sistnämnda personal åliggande
tysthetsplikt, samt vad därmed äger sammanhang.

Kommittén tillåter sig att först erinra om gällande bestämmelser i
sådant hänseende.

Uti det av Kungl. Maj:t den 27 maj 1909 fastställda telegrafreglementet
(svensk författningssamling n:r 52) stadgas i § 2, att såväl telegrams
innehåll som namn å avsändare och adressat skola av telegraftjän Ö stemännen

hemlighållas under avgiven edsförbindelse.

Telegrafstyrelsen, som jämlikt § 58 av telegrafreglementet samt § 8
mom. 2 av den för styrelsen av Kungl. Maj:t den 11 oktober 1907 meddelade
instruktion (svensk författningssamling n:r 92) äger utfärda särskild
instruktion för tjänstgöringen vid telegrafverkets stationer, har uti »instruk 7—151837.

Löneregleringskommitténs bet. XLVII.

tion för stationerna vid telegrafverket* meddelat vissa närmare föreskrifter
beträffande dylik edsförbindelse.

Uti § 1 i »Del I. Telegraftjänstgöring»1 av sistnämnda instruktion,
vilken paragraf till sitt innehåll överensstämmer med § 131 i »Del II.
Telefontjänstgöring»2 av samma instruktion, föreskrives sålunda som följer:

»1. Tjänsteman, som inträder i telegrafverkets stationstjänst, skall
dessförinnan hava avgivit skriftlig edsförbindelse rörande hemlighållande
av telegram och telefonsamtal, enligt följande formulär:

’Jag N. N. (fullständiga för- och tillnamn) lovar härmed på heder
och samvete att aldrig för någon utom telegrafverket uppenbara utan sorgfälligt
hemlighålla såväl innehållet av telegram och telefonsamtal, om vilka
jag i följd av min anställning vid verket kommer att erhålla kännedom,
som även namnen på de personer, vilka genom telegraf eller telefon med -

dela sig med varandra.

........................................ den ............................... 19....

N. N.

På en gång närvarande vittnen:

N. N. N. N.’

2. Denna edsförbindelse medför förpliktelse icke blott att hemlighålla,
vad man i fråga om telegram eller telefonsamtal inhämtat, utan
även att sorgfälligt undvika varje antydan, som skulle kunna genom väckt
nyfikenhet eller annorledes föranleda till obehöriga efterforskningar eller
slutledningar.

3. — — — — — — — — — — — — —------»

Därjämte är uti »Del III. Stationsförvaltning»3 av ifrågavarande

instruktion, § 141 mom. 1, föreskrivet följande:

»Det är stationstjänsteman förbjudet att befatta sig med handelsspekulationer
och företag, vid vilka upplysning eller ledning skulle kunna
hämtas av de telefonsamtal eller telegram, varom han i tjänsten kan komma
att erhålla kännedom, samt att, såsom kommissionär eller i annan egenskap,
meddela politiska eller kommersiella underrättelser eller att utan styrelsens

1 Utgiven den 2 juni 1914.

2 Utgiven den 4 mars 1913.

3 Utgiven den 9 mars 1915.

tillstånd för tjänsteförrättning emottaga ersättning eller gåva av något slag.
Ej heller må stationstjänsteman för egen räkning åtaga sig utförande av
telefon-, telegraf-, ringlednings- eller dylika arbeten, vare sig i fråga om
nyanläggningar, reparationer eller flyttningar.»

Telegrafstyrelsen är nu av den uppfattning, att vid station anställd
kvinnlig befattningshavare bör vid gifte med en utom telegrafverket stående
person helt och hållet skiljas från verket. I den motivering, som
anföres för denna uppfattning, har styrelsen särskilt — under hänvisning,
bland annat, till förbudet för stationspersonalen att bedriva viss affärsverksamhet
— bestämt avstyrkt, att kvinna, som är i gifte förenad med
en affärsman, må tillåtas kvarstå i sådan befattning vid verket, med vilken
är förenat arbete vid telegrafapparaterna eller vid expedition av telefonsamtal.

Såsom stöd för sin uppfattning därutinnan har telegrafstyrelsen framhållit
omsorgen om telegraf- och telefonhemlighetens skyddande och särskilt
verkets intresse av att icke hos allmänheten i främsta rummet
affärsmännen — anledning må kunna uppstå till misstro mot effektiviteten
av förenämnda tysthetsplikt.

Enär emellertid, efter vad telegrafstyrelsen håller före, det icke skulle
vara möjligt för styrelsen att övervaka, huruvida en person utom telegrafverket
bedriver eller är intressent uti sådan affärsverksamhet, som är för
personal vid telegrafverket förbjuden och som därför ej heller borde få utövas
av person, vilken är i gifte förenad med förut nämnd befattningshavare vid
telegrafverket, måste enligt styrelsens uppfattning förbudet att kvarstå i
tjänst utsträckas att omfatta alla gifta kvinnliga befattningshavare med
ovan angivna tjänstgöring, vilkas män icke äro anställda inom telegrafverket.

De förenämnda kvinnliga tjänstemannaföreningarna hava i anledning
av telegrafstyrelsens nyssberörda uttalande anfört, bland annat, att,
även om det exempelvis för en affärsmans hustru kunde tyckas utgöra en
frestelse att på ett eller annat sätt bereda mannen tillfälle att utnyttja
hennes kännedom om den av andra affärsmän på platsen förda korrespondensen,
detta icke syntes böra tillmätas betydelse gentemot den dagliga

erfarenheten om plikttroheten hos en stor, om sitt ansvar medveten tjänstemannakår.

Utginge man emellertid från att enbart utsikten till materiell fördel skulle
kunna medföra en så betänklig avtrubbning i uppfattningen av heder och
tro, måste man enligt föreningarnas mening allvarligt beakta, att andra
band än äktenskapets kunde medföra lika stor frestelse till pliktförgätenhet.
Med ingånget äktenskap syntes i främsta rummet uti ifrågavarande
hänseende böra jämnställas eklaterad förlovning. Vidare kunde länkas det
fall, att en manlig telegraftjänsteman, vars fader vore affärsman, komine
i tillfälle att taga del av med fadern konkurrerande affärsmäns telegramkorrespondens.
Dock kunde man väl ej gärna ifrågasätta att på dylika
och andra därmed jämförliga fall konsekvent tillämpa vad telegrafstyrelsen
beträffande de utom verket gifta kvinnliga befattningshavarna ansett såsom
en ofrånkomlig nödvändighet.

Vad nu till en början angår omsorgen om telegraf- och telefonhemlighetens
bevarande såsom grund för telegrafstyrelsens uppfattning att
kvinnlig befattningshavare vid station bör vid gifte med person utom
telegrafverket skiljas från verkets tjänst, får kommittén betona, att den
anser det böra antagas, att kvinnlig befattningshavare vid verket, sin
avgivna förbindelse likmätigt, iakttager den henne åliggande tysthetsplikt
jämväl sedan hon ingått gifte. Detta antagande bör gälla, så länge icke
befogad anledning till tvivel om nämnda plikts behöriga iakttagande
föreligger.

Har däremot sådan anledning yppats och giver företagen undersökning
vid handen något orsakssammanhang mellan brist i pliktuppfyllelse
och det ingångna äktenskapet, då synes kommittén ett fall föreligga, när
— med tillämpning av den åskådning, som funnit uttryck i punkten 7)
av de i kungl. kungörelsen den 10 juni 1912 innefattade allmänna villkor
och bestämmelser att gälla för å vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters
stater uppförda biträdesbefattningar — vederbörande överordnade
myndighet må med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande finna
ett skiljande från verkets tjänst nödigt.

Den nu berörda grunden för telegrafstyrelsens ifrågavarande upp -

fattning synes emellertid enligt styrelsens utlåtande icke hava varit den
bestämmande — så mycket mindre, som enligt styrelsens utsago vid intet
tillfälle något direkt brott mot tysthetsplikten kunnat påvisas. Fastmera
giver utlåtandet vid handen, att det huvudsakliga skälet för styrelsens
ifrågakomna åsikt varit önskan att förebygga uppkomsten av den misstro
hos allmänheten mot effektiviteten av omförmälda tysthetsplikt, vilken
ansåges kunna uppstå, därest kvinnlig befattningshavare med arbete vid telegrafapparaterna
eller vid expedition av telefonsamtal finge kvarstå i sådan
tjänstgöring, efter det hon ingått gifte med affärsman eller annan, vilken
utövade verksamhet, som vore förbjuden för telegrafverkets stationstjänstemän.

Att på grund av nämnda syfte fordra, att kvinnlig befattningshavare
med tjänstgöring av nyssberörda art ovillkorligen skulle skiljas från telegrafverket,
så snart hon trädde i gifte med någon person utom verket,
vem det än vore, synes kommittén vara att gå utöver vad samma syfte
skäligen må rättfärdiga i riktning av inskränkning i den kvinnliga befattningshavarens
rättsställning. Detta omdöme förbliver enligt kommitténs
uppfattning gällande även vid behörigt beaktande av den utav telegrafstyrelsen
åberopade svårigheten för styrelsen att övervaka, huruvida en person
utom telegrafverket bedreve sådan verksamhet, som vore förbjuden
för verkets personal, och även vid antagande att, såsom för kommittén
uppgivits, telegrafverket icke i någon avsevärd omfattning ägde tillfälle
till förflyttning av kvinnlig befattningshavare, varom nu är fråga, till tjänst
med arbete av annat slag än hennes förutvarande.

Med kommitténs nu anförda uppfattning kunde det däremot ifrågasättas
vara förenligt och tillika synas med god ordning överensstämmande,
att vad som i delen III av instruktionen för stationerna vid telegrafverket,
§ 141 mom. 1, ansetts böra stadgas rörande förbud för stationstjänsteman
att befatta sig med verksamhet av angiven art borde utsträckas att på det
sätt avse vid expedition av telegram eller telefonsamtal sysselsatt kvinnlig
befattningshavares make, att dylik kvinnlig befattningshavare, vars man
utövade verksamhet av åsyftade art, icke skulle tillåtas kvarstå i tjänstgöring
av nämnda slag.

Mot en bestämmelse av denna innebörd finner dock kommittén befogade
invändningar kunna riktas.

I sådant avseende får kommittén i främsta rummet anföra att, om,
såsom kommittén håller före, det bör från statens sida antagas, att kvinnlig
befattningshavare, varom nu är fråga, den fordrade och givna förbindelsen
likmätigt iakttager henne åliggande tysthetsplikt, intill dess grundad
anledning till tvivel härutinnan föreligger, så synes det icke riktigt
att allenast på grund av möjligheten av misstro i berörda hänseende från
någon del av deij trafikerande allmänheten låta den kvinnliga befattningshavaren
drabbas av en påföljd, förlust av anställning, som synes rättvisligen
böra för henne inträda .endast i samma fall som, enligt av statsmakterna
antagen grundsats, för kvinnliga befattningshavare inom andra statstjänstens
områden, nämligen då någon brist i befattningens behöriga bestridande
enligt vederbörande överordnade myndighets prövning gör ett
skiljande från befattningen nödigt.

I ett ämne som det föreliggande, där frågan gäller allenast iakttagandet
av en bestämd förpliktelse att underlåta ett visst handlande, synes
det knappast vare sig staten i dess förhållande till sina tjänstinnehavare
fullt värdigt eller ägnat att i det hela stödja och upprätthålla allmänhetens
tilltro till statstjänstemannens pliktuppfyllelse, om statsmyndigheten så att
säga på förhand viker undan för blotta möjligheten av uppkomsten av
misstro om en pliktförgätenhet, varpå intet exempel ännu ådagalagts, och
vilken misstro, enligt vad telegrafstyrelsen jämväl yttrar, i flertalet fall
måhända är ogrundad.

Jämte vad nu ur mera principiella synpunkter anförts kunna även
speciella erinringar göras emot en bestämmelse av ifrågasatta innebörd.

Därutinnan får kommittén först anmärka, hurusom bestämmelsen synes
vara i olika avseenden för snäv.

Sålunda har framhållits, att densamma borde med lika fog som för
kvinnlig befattningshavare gälla manlig tjänsteman i telegrafstationstjänst,
vilken inginge äktenskap med kvinna, som jämväl därefter bedreve för
stationstjänsteman förbjuden verksamhet.

Häremot har visserligen erinrats, att det »än så länge» icke torde
vara regel, att hustrun försörjde sin man, och att man därför hade grundad

anledning antaga, att telegraftjänstemännens hustrur icke bedreve verksamhet
som vore för deras män förbjuden. Att telegraftjänstemans hustru driver
sådan verksamhet kan dock inträffa, och en på ett dylikt faktiskt förhållande
grundad misstro till telegraftjänstemannens iakttagande av tysthetsplikten
lärer icke undanröjas av något mot detta förhållande stridande antagande.

Vidare torde det icke kunna jävas, att även andra band än äktenskapets
kunna medföra stor frestelse till förgätenhet av tysthetsplikten.

För övrigt må i detta sammanhang generellt erinras, hurusom individuella
ekonomiska förhållanden och intressen, vilka icke torde falla under
det i omförmälda § 141 mom. 1 givna förbud, i många tänkbara fall
kunna medföra väl så stark frestelse som någonsin ett äktenskap mellan
här ifrågavarande personer.

Den ifrågasatta bestämmelsen skulle också otvivelaktigt visa sig svår
att tillämpa.

I detta hänseende är att beakta icke blott den av telegrafstyrelsen
påpekade svårigheten vid och den tvivelaktiga lämpligheten av ett övervakande
från telegrafverkets sida av den verksamhet, som bedreves av den
kvinnliga befattningshavarens make. Den i olika avseenden vaga innebörden
av åsyftade förbudsstadgandes ordalag synes icke kunna undgå att
i många fall göra dess tillämplighet högeligen tvivelaktig. Vid bedömandet
av dylika fall skulle därför säkerligen vederbörande överordnade myndighet
ej finna annan utväg än att hämta ledning just från sin uppfattning
om, huruvida hänsynen till tjänstebefattningens behöriga bestridande
gjorde en tillämpning önskvärd och nödig eller icke. — A andra sidan
må påpekas, hurusom bestämmelsen skulle verka bindande och sträng
därutinnan, att äktenskap i varje fall, huru olika än de ekonomiska förhållandena
mellan makarna till följd av äktenskapsförord och andra omständigheter
i de särskilda fallen kunde gestalta sig, skulle äga enahanda
betydelse i förevarande avseende.

Med hänsyn till nu anförda och likartade anmärkningar mot den
ifrågasatta bestämmelsens lämplighet synes det kommittén, som om en
icke blott naturlig utan på samma gång också i de särskilda fallen rätt -

visare och för statsintressets iakttagande effektivare lösning av spörsmålet
rörande betydelsen i förevarande hänseende av gifte mellan personer, som i
bestämmelsen skulle avses, vore att finna i den regel, som redan godkänts
i fråga om inverkan av andra kvinnliga statstjänares gifte, eller sålunda att
det tillkomme vederbörande överordnade myndighet att under sitt tjänsteansvar
avgöra, huruvida med hänsyn till befattningens behöriga bestridande
avgång från befattningen vore nödig.

Telegrafstyrelsen har även uttalat såsom sin mening, att den med
kontorsarbete vid stationerna sysselsatta kvinnliga personalen borde uti
ifrågavarande hänseende likställas med den övriga stationspersonalen och
att alltså nämnda kontorspersonal skulle vara skyldig att efter ingånget
äktenskap med icke telegraftjänsteman lämna verket.

Då kontorspersonalen i fråga ej deltager i telegraf- eller telefonexpeditionen,
synes kommittén tillräcklig anledning icke förefinnas, att
beträffande samma personal avvika från nyssberörda, enligt punkten 7) av
förutnämnda kungörelse den 10 juni 1912 godkända regel.

Telegrafstyrelsen har vidare, såsom redan är nämnt, ansett, att,
därest kvinnlig tjänsteman, som ingått gifte, tillätes kvarstå i telegrafverkets
tjänst, hon allenast borde medgivas rätt att kvarstå i extra ordinarie tjänst.
Den nuvarande bestämmelsen om skyldighet för kvinnlig telegraftjänsteman
att efter ingånget äktenskap frånträda innehavd ordinarie anställning
borde nämligen i personalens eget intresse bibehållas.

Styrelsen har i sådant hänseende framhållit, hurusom i motsatt fall,
med hänsyn till det större behovet av ledighet för gift kvinna, den extra
ordinarie personalen skulle behöva ökas med ett betydande antal, nära nog
överensstämmande med antalet i ordinarie tjänst kvarstående gifta kvinnor,
men att i samma mån ock befordringsutsikterna för den sålunda förökade
extra ordinarie personalen koinme att synnerligen försämras.

Kommittén har, såsom förut antytts, för sin del antagit, att antalet
gifta kvinnor, som kom me att begagna sig av rätten att kvarstå i ordinarie
tjänst, icke skulle bliva mera avsevärt.

Emellertid har inom kommittén den tanken uppstått, huruvida, till -

r>7

äventyrs föreskrift kunde böi’ii meddelas därom att inom värjo särskild
tjänstemannagrupp antalet gifta kvinnor icke finge överstiga viss mindre
del av samtliga till gruppen hörande kvinnliga befattningshavare. Kommittén
har dock funnit sig ej böra framlägga något förslag i sådan riktning.

Det synes likväl kommittén, att, därest fråga uppstår om medgivande
för gift kvinna att bliva befordrad till ordinarie tjänst och framställning
därom i enlighet med de allmänna grunderna göres hos Kungl. Maj:t,
hänsyn i det speciella fallet bör kunna tagas jämväl till antalet gifta
kvinnor, som redan hava ordinarie anställning inom den tjänstemannagrupp,
som den lediga befattningen tillhör.

Statens järnvägar.1

Vad slutligen statens järnvägar beträffar, hava enligt kommitténs
uppfattning från järnvägsstyrelsen icke i ärendet anförts några omständigheter
av beskaffenhet att utgöra för detta verk särskilt gällande invändningar
mot gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst.

* *

Såsom resultat av den granskning, kommittén ägnat de av generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen anförda invändningar
mot gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst vid postverket, telegrafverket
och statens järnvägar, framgår sålunda, att enligt kommitténs mening
icke framkommit några sådana särskilda förhållanden, som kunna anses i
fråga om den vid nämnda verk anställda kvinnliga personal påkalla avvikelse
från de av statsmakterna godkända allmänna principer uti nu förevarande
hänseenden.

Kommittén anser fördenskull, att jämväl i avseende å den kvinnliga
personalen vid postverket, telegrafverket samt statens järnvägar bör gälla,
att gift kvinna* må till ordinarie tjänst befordras, dock allenast efter av Kungl.

1 Enahanda bestämmelser i förevarande ämne, som funnos intagna i §§ 77 och 128
av instruktionen den 31 december 1907, återfinnas i §§ 75 och 128 av instruktionen för
järnvägsstyrelsen med underlydande distriktsförvaltningar den 19 november 1914,

8—151837. Löner eg I ei''i ngskomm itté ns bet. JJX VIJ.

Maj:t på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande, samt att,
där kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår äktenskap, hon icke
skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest
icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn till befattningens
behöriga upprätthållande finner det nödigt.

Därest de nyssnämnda grunderna vinna godkännande beträffande
gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst vid postverket, telegrafverket
och statens järnvägar, synas bestämmelser i sådant hänseende böra, i likhet
med vad förhållandet är beträffande statens vattenfallsverk, införas i vederbörande
verks avlöningsreglemente, såvitt möjligt utan att allenast av
denna anledning ordningsföljden av paragrafer och moment rubbas.

Vad postverket beträffar, torde bestämmelserna i fråga kunna intagas
vid slutet av mom. 2 uti § 2 av avlöningsreglementet för tjänstemän
vid postverket den 20 juni 1913 (svensk författningssamling n:r 123).

I fråga om statens järnvägar synas bestämmelserna lämpligen kunna
erhålla plats vid slutet av mom. 2 i § 7 av avlöningsreglementet för
tjänstemän vid statens järnvägar den 15 november 1907, sådan samma paragraf
lyder enligt kungl. kungörelse den 24 september 1914 (svensk författningssamling
n:r 243).

Vidkommande slutligen telegrafverket torde bestämmelserna kunna
införas vid slutet av mom. 2 i § 6 av avlöningsreglementet för tjänstemän
vid telegrafverket den 11 oktober 1907, sådan samma paragraf lyder
enligt kungl. kungörelse den 29 juni 1912 (svensk författningssamling
n:r 193).

I detta sammanhang anser sig kommittén böra bringa i erinran det
förutnämnda, i de av telegrafstyrelsen utgivna instruktionsbestämmelserna
intagna förbudet för stationstjänstemän vid telegrafverket att befatta sig
med vissa handelsspekulationer och företag eller lämna underrättelser av angiven
beskaffenhet.1

Det synes kommittén kunna ifrågasättas, huruvida, ej dylika inskränkningar
i avseende å befattningshavares verksamhet utom tjänsten

1 I instruktionen för telegrafstyrelsen den U oktober 1907 finnes enahanda förbud
fOr tjänsteman intaget i § 41,

böra hava sin plats bland de av Kungl. Magt, och Riksdagen godkända
avlöningsbestämmelser.1 Så har ansetts böra ske beträffande ett flertal
andra ämbetsverk och myndigheter, i vilket hänseende kommittén tillåter
sig erinra om följande exempel.

I avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt i väg- och vattenbyggnadsdistrikten (kungl. kungörelse
den 22 juni 1911, bihang till svensk författningssamling n:r 45)
stadgas, att såväl befattningshavare i nämnda styrelse som ock distriktschef
och distriktsingeniör icke få åtaga sig byggnadsarbetens utförande på
entreprenad eller mottaga anställning i entreprenörs tjänst.

Uti de i kungl. kungörelse den 12 augusti 1910 innefattade avlöningsvillkoren
för ordinarie tjänstinnehavare i försäkringsinspektionen (bihang
till svensk författningssamling n:r 57) föreskrives, att chef, ledamot
eller förste aktuarie vid försäkringsinspektionen ej må deltaga i styrelsen
av eller vara anställd vid försäkringsbolag eller vid utländsk försäkringsanstalt,
som erhållit tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelse, ej
heller vara aktieägare eller garant i sådant företag.

Skulle förberörda restriktiva bestämmelser i avseende å personal
vid telegrafverket, i den mån de anses skola fortfarande bibehållas, befinnas
böra införas i vederbörande avlöningsreglemente, synes även detta
lämpligen kunna ske vid slutet av mom. 2 i § 6.

1 Det torde böra här erinras därom, att i § 141 mom. 1 uti »Del III. Stationsförvaltning»
av »instruktion för stationerna vid telegrafverket» även är föreskrivet, att stationstjänsteman
ej heller må för egen räkning åtaga sig utförande av telefon-, telegraf-, ringledningseller
dylika arbeten, vare sig i fråga om nyanläggningar, reparationer eller flyttningar.